Kungl. Maj:ts proposition nr 268 (Proposition 1944:268)

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
civilförsvarslaq, m. m.; alven Stockholms slott den
12 maj 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) civilförsvarslag;

2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom
civilförsvaret;

3) lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt
i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310)
örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr
934) örn tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

''t9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121)
örn vapenfria värnpliktiga; samt

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
örn utrymningslijälp;

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr
364).

GUSTAF.

Axel Hubbestad

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

691 41

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Civilförsvarslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Civilförsvaret kar till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer
utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så
ock annan i samband därmed stående verksamhet.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att inom
riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap (civilförsvar
sier edskap).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap
(bereclsJcapsgrader) meddelas av Konungen.

2 kap.

Grunddragen av civilförsvaret.

3§-

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvarsstyrelsen.

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad,
som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där ej
Konungen för visst fall annorlunda förordnar. Ingå i civilförsvarsområde
delar av skilda län, bestämmer Konungen till vilket län området i civilförsvar
shänseende skall anses höra.

6 §.

Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara ledningen av civilförsvaret
av en civilforsvarschefFör civilförsvarschefen skall finnas en eller
flera ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Befattningshavare viel polis- och brandväsendet äro skyldiga mottaga
uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare.

7 §•

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar.

Särskilt civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens
täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och
anläggningar. Det benämnes hemskydd, örn det är avsett för byggnad som
väsentligen användes för bostadsändamål, och eljest verkskydd.

8§-

Civilförsvaret må, till avvärjande av betydande skada och enligt grunder
som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
bestämmer, under högsta civilförsvarsberedskap tagas i anspråk för uppgifter,
som ej röra det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller
anläggningen.

9§-

Där det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas
oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren
förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet
må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn
fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och
beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisationsplan.

Organisationsplan så ock ändring däri fastställes av länsstyrelsen.

3 kap.

Civilförsvarsplikt.

11 §•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder
han fyller femton år, till och med det kalenderår, varunder han fyller
sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som
hans kroppskrafter oell hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som befinnes lämplig förordna, att
vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i
riket.

12 §.

Civilförsvarsplikt skall fullgöras i den omfattning som är nödig med
hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet
av utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Är civilförsvarsberedskap

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke anbefalld inom någon del av riket, må civilförsvarspliktig icke utan
eget åtagande kunna tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning och
övning, ej heller under längre tid för varje kalenderår än sextio timmar.

Den som enligt 17 § inskrivits för tjänstgöring i viss befälsbefattning
skall utan hinder av vad i första stycket sägs vara skyldig att medverka
vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens
omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga,
så ock örn de befälsbefattningar med vilka följer skyldighet att
medverka vid förberedelsearbetet.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan tid,
att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest
åvilande skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten.

14 §.

Örn befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt meddelar Konungen
bestämmelser.

15 §.

Civilförsvarspliktig är skyldig att på anmaning av civilförsvarscliefen inom
tid denne föreskriver lämna erforderliga upplysningar rörande personliga
förhållanden av betydelse för frågan örn den civilförsvarspliktiges tjänstgöring
i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig att efterkomma
kallelsen, dock att, där han vid mottagandet vistas utom civilförsvarsområdet
och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig å utsatt tid, han i stället
skall anmäla förhindret.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
som meddelas honom av vederbörande befäl.

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss
tjänst i civilförsvaret må på förhand uttagas därtill genom inskrivning i den
ordning Konungen bestämmer.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan
som förklarat sig därtill villig och är för tjänsten lämpad, minderårig
likväl icke utan målsmans samtycke.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall å honom i tillämpliga
delar gälla vad förut i detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer örn hans inskrivning
i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och plats
inom det civilförsvarsområde där han vistas.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret,
utan medgivande av civilförsvarschefen eller den lian bestämmer
lämna civilförsvarsområdet.

Vad sålunda stadgas skall icke utgöra hinder för den som har sin arbetsplats
eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans tjänstgöring
i civilförsvaret det tillåter, begiva sig till arbetsplatsen eller bostaden.

20 §.

Där hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal blivit inskriven
i det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma
eller liknande slag som i den kommunala anställningen, skall personalens
tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, örn den sker under civilförsvarsberedskap,
anses fullgjord i nämnda anställning.

21 §.

Varder någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrad att utföra
åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd
eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att av skäl som i första stycket sägs
skilja någon från anställning ävensom angående rätt för arbetstagare att ej
av dylik anledning behöva vidkännas minskning i de med anställningen förenade
förmånerna i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet är
särskilt stadgat.

4 kap.

Anordnande av skyddsrum.

22 §. .

Inom stad och köping samt inom annat tättbebyggt område, som icke
är av endast ringa omfattning och betydelse, skola i mån av behov finnas
skyddsrum, i vilka vid fientlig verksamhet skydd kan beredas åt personal
som har att leda eller fullgöra tjänst i allmänna civilförsvaret, åt dem
som omhändertagas vid hjälpplats, härbärge och annan av allmänna civilförsvaret
anordnad anstalt, eller åt vägfarande och andra som uppehålla
sig på allmän plats (allmänt skyddsrum).

Jämväl annorstädes skall, diir särskilda förhållanden det påkalla, allmänt
skyddsrum finnas.

Den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas, bestämmes i
organisationsplanen.

23 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar
mot splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

ävensom mot rök- oell stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd
mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall
iakttagas, att allmänt skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar
närhet av byggnad, skall hava sådan hållfasthet, att det motstår den belastning
som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. De byggnadstekniska
anordningarna i allmänt skyddsrum skola vara av stadigvarande
natur. Allmänt skyddsrum skall vara försett med reservutgång.

24 §.

1 mom. Inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt
civilförsvar skall vara organiserat, skola följande anläggningar och
byggnader förses med skyddsrum (enskilt skyddsrum):

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning som är av vikt
för allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt
äro sysselsatta;

3. anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller
pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd
till bostad eller till kontors- eller affärslokal; samt

5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med
hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Vind anses i denna lag såsom våning, örn mer än hälften därav är
inredd till bostads- eller arbetsrum.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader skall
gemensamt skyddsrum vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna
ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum.

25 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så
många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom
byggnaden.

I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall enskilt
skyddsrum beräknas för minst så många personer som kunna antagas under
krig i allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller
eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för
vilken skyddsrummet är avsett. Vid tillämpning av vad sålunda stadgas är
dock ej erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamn, järnvägsstation
eller därmed jämförlig anläggning taga i beräkning trafikanter, vilka kunna
antagas erhålla skydd i allmänt skyddsrum som finnes i närheten, ej heller
att i fråga örn skyddsrum för byggnad, där teater, biograf, restaurang eller
annan samlingslokal finnes, taga hänsyn till besökande i lokalen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

26 §.

Enskilt skyddsrum skall vara så beskaffat som i 23 § sägs samt i övrigt
utföras på det sätt som med hänsyn till anläggningens eller byggnadens
beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, må dock anordnas utan
att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen
i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad,
för vilken skyddsrummet är avsett, annorlunda förordnar.

27 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådan plats inom eller i närheten
av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det utan
tidsutdräkt kan uppnås av dem som vistas i anläggningen eller byggnaden.

28 §.

Därest anordnande av skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§
prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag från
bestämmelserna. Dylikt undantag må ock eljest av länsstyrelsen medgivas,
i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot
skada av fientlig verksamhet.

29 §.

Då synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen för särskilda fall förordna,
att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än
vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

30 §.

Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen medgiver skyddsrum nyttjas
eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å utrymmet
eller gör skj''ddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål.

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat
område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller
är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Där på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare
till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse
eller ock annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters
längd, samt i bebyggelsen finnes byggnad med mer än två våningar, må civilförsvarschefen,
därest föreskrivna reservutgångar prövas icke säkerställa de för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bindelser utåt, som äro nödiga i händelse av byggnadsras, förordna, att
öppning skall upptagas i källarmur mellan olika delar av bebyggelsen (Jcällarmursgenombrott).

33 §•

I ort, för vilken byggnadsnämnd finnes, ankommer det på denna att vid
prövning av ansökan örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i detta kapitel och med stöd därav meddelade
föreskrifter. I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 24 §
1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av
nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra nybyggnad beträffande
vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom
att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget i
omförmälda hänseenden, dock ej i fråga örn allmän byggnad vartill ritningar
prövas av statlig myndighet.

Vad i denna paragraf sägs örn nybyggnad skall ock gälla örn sådan
förändring av befintlig byggnad som efter ty därom av Konungen stadgats
är att hänföra till nybyggnad.

5 kap.

JSärskilda civilförsvarsätgärcler vid krig eller krigsfara.

Utrymning och inkvartering.

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område,
som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller
inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller
kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område
under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrymning).
Ej må uppmaning eller åläggande som nu sagts meddelas i vidare
mån än det prövas erforderligt för befolkningens skyddande mot följderna
av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar det kräver.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda
syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer
meddela föreskrifter rörande uppehållsplats för dem som på grund av beslutet
örn utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och ut
spisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning
av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Bortflyttningsförbud och bortfly tt ning stills tand.

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla
sig inom visst område att lämna detsamma (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat örn utrymning, äger
utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas
av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att militära åtgärder av synnerlig betydelse, vilka
vidtagas eller kunna förväntas inom området, eljest skulle bliva väsentligt
försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter som
böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest
icke skulle bliva tillgodosett.

39 §.

Enskilt näringsföretag må, sedan högsta civilförsvarsberedskap anbefallts,
icke förflytta sin verksamhet till annan ort utan tillstånd av civilförsvarsstyrelsen
eller, enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen
[bortflyttningstillstånd).

Bortflyttningstillstånd må icke vägras, med mindre hinder mot bortflyttningen
möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen eller eljest
till det allmänna.

Undanförsél och förstöring.

40 §.

I ändamål att förhindra, att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg
och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller
eljest för det allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes
gå förlorade, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, antingen att egendomen
skall bortföras till civilförsvarsområde med mindre utsatt läge [bortförande]
eller ock att egendomen skall inom civilförsvarsområde flyttas till
annan förvaringsplats eller fördelas å flera sådana [utspridning). Bortförande
och utspridning benämnas gemensamt undanförsél.

Beslut örn undanförsél må ock avse vad som tillverkas eller eljest framvinnes
efter beslutets meddelande.

Till undanförsél hänföres i denna lag jämväl förflyttning från ort till
annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som förut sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

41 §.

Bortförd egendom må ej flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen
enligt beslutet örn bortförande förts, utan tillstånd av Konungen eller av den
myndighet Konungen bestämmer eller på andra villkor än dem som angivas
i tillståndet.

42 §.

För ändamål som i 40 § sägs äger Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,
att egendom av beskaffenhet som avses i nämnda lagrum ej må föras till
visst område av riket eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd
och på villkor som angivas i tillståndet.

43 §.

Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens
innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall
falla i fiendens hand och tillåter ej tiden att egendomen undanföres eller
möter hinder häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund
av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egendomen
skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick [förstöring).

Allmänna ''påbud.

44 §.

Örn alarmering och mörkläggning, så ock örn trafiken samt den allmänna
ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen meddela
särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola
äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela
föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skola
medverka vid övningen; dock skall, där denna är avsedd att pågå längre tid
än en vecka, Konungens medgivande härtill inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna örn förbud
mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat
skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 kap.

Kommunerna och civilförsvaret.

45 §.

1 mom. Det åligger kommun att, i enlighet med gällande organisationsplan,
ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna
civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott
för sådana.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde,
skola kommunerna gemensamt svara för civilförsvarets upprätthållande,
i vad det enligt planen hänför sig till civilförsvarsområdet i dess helhet, och
i övrigt var för sig. De gemensamma kostnaderna skola förskjutas av den
kommun, inom vilken civilförsvarschefen enligt planen under högsta civilförsvarsberedskap
skall hava sin uppehållsort.

1 den mån de gemensamma kostnaderna icke enligt 47 § täckas av statsmedel,
skola de årligen fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal
skattekronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun
påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.
Finnas särskilda skäl för annan fördelningsgrund, såsom att vidtagen
åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, äger länsstyrelsen
efter framställning därom förordna. Sådan framställning skall göras
sist inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel
eller, där framställningen göres av kommun som förskjutit kostnaden, efter
utgången av det kalenderår, under vilket kostnaden förskjutits.

2 mom. I fråga örn det särskilda civilförsvaret inom kommunen har denna
att, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av
anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning
utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilda
skyddsrum.

3 mom. Kommun har att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen
helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen
biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de särskilda
myndigheternas verksamhetsområden.

46 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret
åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd. Denna har därjämte
att ombesörja de övriga uppgifter, som enligt lag eller författning skola
ankomma på sådan nämnd.

Kommun skall tillsätta särskild civilförsvarsnämnd; dock må kommun,
som har ett invånarantal understigande 5 000 eller erhållit länsstyrelsens tillstånd
därtill, kunna uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt
kommunalnämnden att vara civilförsvarsnämnd. Har kommunalförbund bildats
för handhavande av civilförsvaret, må förbundsdirektionen utgöra civilförsvarsnämnd
för de i förbundet ingående kommunerna.

2 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva
kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter, av vilka
minst en skall vara kvinna.

Uppdraget att vara ledamot av särskild civilförsvarsnämnd gäller för fyra
år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes
fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid som
för den avgångne återstått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i första och andra styckena
stadgas, utses en ersättare.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugufem års ålder;

b) den som icke råder över sig och sitt gods.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd må kunna avsäga sig
uppdraget,

a) om han icke är boende inom kommunen;

b) örn han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att
fullgöra uppdraget;

c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att
därifrån avgå;

d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av
den väljande myndigheten godkännes.

3 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utser inom sig ordförande och vice
ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden
hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Nämnden sammanträder så ofta göromålens omfattning och beskaffenhet
därtill föranleda.

Består nämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till
avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för
det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet ense.
Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande,
med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid val inom
nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med
slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika
antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, därvid den mening blir
gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning
rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av
ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas
genast eller sist vid nästa sammanträde. Nämnden äger uppdraga åt en eller
flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

4 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen, även
om han ej är ledamot, att närvara och deltaga i överläggningarna men ej i
besluten ävensom att, där han så önskar, få sin mening antecknad till protokollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen
eller dess representant. Civilförsvarschefen äger ock påkalla sammanträde
av nämnden för behandling av uppgiven fråga.

47 §.

1 mom. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av 45 § 1 och
2 morn., äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar av kostnadens
belopp, därest icke nedan i detta kapitel annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

2 mom. Statsbidrag utgår icke för kostnad, som avser

a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som enligt 20 § skall
anses fullgjord i den kommunala anställningen;

b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen
ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan förväntas
komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret;

c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som
avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter;

d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan
egendom;

e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsberedskap
icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare och ej
avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas
av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters
föranstaltande;

f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen
eller länsstyrelsen.

3 mom. Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i
vad avser

a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet,
till civilförsvarschef och ställföreträdare ävensom under civilförsvarsberedskap
till annan civilförsvarspliktig personal än sådan vars tjänstgöring skall enligt
20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen;

b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i
den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 2 mom. under b), d), e)
eller f) sägs, med rätt likväl för Konungen att, såframt åtgärderna avse allenast
civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till endast två
tredjedelar.

48 §.

Statsbidrag enligt 47 § fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen,
där ej Konungen annorlunda förordnar. Statsbidraget må ej i något fall beräknas
å högre belopp än det vartill kostnaden i varje särskilt fall skäligen
kan skattas.

Ansökan örn statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av
nästa kalenderår, med rätt likväl för Konungen att medgiva prövning av ansökan
ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

49 §.

Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen medgiva, att
kommun må erhålla statsbidrag för sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i andra
fall eller med högre belopp än förut stadgats.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

50 §.

Har hos kommun anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,
jämlikt 8 § tagits i anspråk för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsområdet,
äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för avlöning
och annan ersättning, som kommunen på grund av 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Här under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hörande
materiel eller annan egendom avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet
eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger den
kommun, som anskaffat materielen eller egendomen, att av statsmedel erhålla
skälig gottgörelse.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,
där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

51 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande
särskilda bestämmelser gälla:

1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt att till förfogande för allmänna civilför svaret

inom området ställa materiel, utrustning och annan egendom, som
är behövlig för civilförsvaret och tillhör eller innehaves av municipalsamhället.
tf.

3. Municipalsamhället äger enahanda rätt till gottgörelse av statsmedel
som beträffande kommun stadgas i 50 §.

7 kap.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, ni. lii.

Hemshy dd oell verkskydd.

52 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig
att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras
för hemskyddets verksamhet.

53 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,
är pliktig

a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra
förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och
andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning
av verkskyddspersonalen; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

e) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro
erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken
veikskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet
till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de
grunder Konungen bestämmer.

54 §''

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,
skall vad i 52 och 53 §§ stadgas örn ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren,
där ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar; dock
att, där nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga
nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, sörja för utbildningen av
dess personal samt vårda hemskyddets eller verkskyddets materiel.

55 §.

Länsstyrelsen äger, där överenskommelse ej kan träffas, förordna, att för
två eller flera byggnader eller anläggningar gemensamt hemskydd eller verkskydd
skall organiseras, samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden
skall fördelas.

56 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk utom anläggning eller byggnad,
för vilken det är avsett, skall skälig ersättning av statsmedel utgå dels för
vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 53 § andra stycket, dels för
skada å materiel eller annan egendom, där skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

57 §.

Bedrives inom anläggning eller byggnad industriell eller annan verksamhet
av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen och påkallas av
hänsyn till fara för fientlig verksamhet särskilda åtgärder till förhindrande
av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande
av skada, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd
eller reservförråd, äger länsstyrelsen ålägga den som driver verksamheten eller,
örn särskilda skäl därtill äro, anläggningens eller byggnadens ägare att vidtaga
sådana åtgärder.

I den mån driften är avsedd att fortgå även då platsen för verksamhetens
bedrivande omedelbart hotas av fientligt anfall, skola för personalen vidtagas
härav betingade särskilda skyddsanordningar.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

58. §.

Ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning, så ock den vilken i
fråga örn tillsyn å byggnaden eller anläggningen företräder ägaren eller inne

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

havaren är pliktig att tillhandagå civilförsvarschefen eller annan, som verkställer
inskrivning i civilförsvaret, med införskaffande av upplysningar rörande
dem som bo eller hava sin verksamhet inom byggnaden eller anläggningen
samt att till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilförsvarschefen.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å arbetsgivare eller den
som företräder honom i avseende å de i arbetsgivarens tjänst anställda.

Skyddsrum och andra anordningar.

59 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta och underhålla
enskilt skyddsrum, som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen eller
byggnaden.

Innehar någon med nyttjanderätt fastighet eller byggnad eller del därav,
inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum, äger nyttjanderättshavarén ej
motsätta sig åtgärden.

60 §.

Kan ej överenskommelse träffas örn anordnande av gemensamt skyddsrum
efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna örn
sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för
kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i
egen fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen
tillgodoses genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen
medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller
byggnad.

61 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum
eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas ägaren
till den fastighet eller byggnad i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren,
örn skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig
ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens
gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

62 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är ytterligare pliktig

a) att vidtaga de särskilda anordningar som äro erforderliga för alarmering
under civilförsvarsberedskap av dem som vistas i eller vid anläggningen eller
byggnaden;

b) att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens
mörkläggning under civilförsvarsberedskap; samt

c) att, där det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan
härför erforderlig åtgärd, som av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande,
av civilförsvarschefen anbefalles.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,
skall i fråga örn skyldighet som under b) sägs ägaren vara ansvarig för anskaffande
och tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande
och uppsättande av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren
skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för mörkläggningen.
Yad under c) stadgas skall jämväl gälla innehavare.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel för åtgärd under c) stadgas
i 70 §.

63 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,
skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller innehavare,
där högsta civilförsvarsberedskap råder, pliktig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i fråga örn byggnadens iordningställande, som meddelas
av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen. Ej må dock på grund härav
någon åläggas skyldighet att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig
kostnad eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom.

Utrymning, undanfÖrset och förstöring.

64 §.

Har beträffande viss ort beslut örn utrymning meddelats, åligger det envar
som omfattas av beslutet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
som må hava utfärdats.

Hen som å nu nämnd ort driver barnhem, sjukhus, ålderdomshem eller
annan vårdanstalt, är skyldig att utan ersättning ställa utrustning, som under
utrymningen icke är behövlig för någon av anstalten i sagda ort utövad
verksamhet, till förfogande för förläggning i vilken personer från anstalten
skola inkvarteras.

65 §.

Där till följd av utrymning förläggning anordnats för dem, som äro elever
vid eller intagna å undervisnings- eller vårdanstalt, skall vid förläggningen
anställd personal med arbetsuppgifter, för vilkas fullgörande särskild personal
redan före utrymningen var anställd vid anstalten, avlönas av den som före
utrymningen svarade för avlöningen till sådan personal.

66 §.

Har beslut meddelats örn undanförsel av viss egendom, åligger det ägare
eller innehavare av sådan egendom att, örn det i beslutet angivits eller av
civilförsvarsmyndighet påfordras, själv ombesörja undanförseln och därvid
ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande undanförseln, som må
hava meddelats. Möter hinder att ombesörja undanförseln, skall anmälan
härom ofördröjligen göras.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att, örn myndighet ombesörjer undanförseln,
lämna nödigt biträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

På anfordran av civilförsvarsmyndighet är ägaren eller innehavaren skyldig
att medverka vid förberedande åtgärder för undanförseln.

67 §.

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till
fullgörande av beslut örn undanförsel, så ock för biträde som lämnats myndighet
med undanförsel eller med förberedande åtgärder härför, utgår ersättning
av statsmedel, i den mån ej omständigheterna annat föranleda. Har
kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel
och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan
medföra för honom, är han jämväl för sådan kostnad berättigad till ersättning
av statsmedel efter vad som finnes skäligt.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg och föreligga sådana
omständigheter att, därest ägaren verkställt transporten, han själv skolat svara
för kostnaden härför, är han pliktig att återgälda myndigheten samma kostnad.
Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad, som myndighet
haft för vård av undanförd egendom. Till säkerhet för fordran som
här avses äger myndigheten att av egendomen kvarhålla så mycket som svarar
mot fordringen.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

68 §.

Yad i 66 § är stadgat i fråga örn undanförsel skall i tillämpliga delar gälla
beträffande förstöring av egendom, med iakttagande att vad som sägs örn
civilförsvarsmyndighet skall hava avseende jämväl å militär myndighet.

För biträde med vidtagande av förberedande åtgärder för egendoms förstöring
skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 67 § sägs.

Gemensamma bestämmelser.

69 §.

Där länsstyrelsen i fråga örn viss egendom finner annan åtgärd än förut i
detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret
har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare eller
innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

70 §.

Har någon med stöd av 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum av särskild
beskaffenhet eller med stöd av 57 §, 62 § första stycket under c) eller
69 § att vidtaga eller tåla åtgärd som i nämnda lagrum avses, är han för
kostnad eller skada som åsamkats honom berättigad till ersättning av statsmedel
efter vad skäligt finnes. Yid ersättningens bestämmande skall hänsyn
tagas till den nytta åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan
ringa, utgår icke ersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 19

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

71 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt
vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt denna
lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,
såframt därefter minst två år återstå av tiden för nyttjanderätten och
det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas hela kostnaden,
pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag härtill.

72 §.

Skall för byggnad som tillhör bostadsrättsförening hemskydd organiseras
eller särskild anordning eller åtgärd vidtagas, som jämlikt denna lag byggnadens
ägare har att ombesörja, äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad
i föreningens stadgar bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras
för bestridande av kostnaden. Å beslut örn tillskott för sådant ändamål skall
vad i 60 § 1 lagen örn bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

73 §.

För utrönande av de åtgärder, som vidtagits eller böra vidtagas till skydd
mot spioneri, sabotage eller skada i övrigt av fientlig verksamhet, så ock i
vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret
äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

74 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,
huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan
komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt
denna lag.

Yägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden varom
upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap undersökning verkställas
av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet varöver han förfogar, så ock granskning
ske av hans handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet
att besluta angående undersökning eller granskning som nu nämnts samt
beträffande tid då undersökning må äga rum och förfarandet därvid skola
bestämmelserna angående husrannsakan äga tillämpning.

75 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna
lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt
eller därmed jämförlig rätt.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

8 kap.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov.

76 §.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av sådan uppgift i avseende
å civilförsvaret som åvilar kommun, äger vederbörande civilförsvarschef,
därest behovet icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses genom
frivillig överenskommelse, att för kommunens räkning, i enlighet med vad i
detta kapitel närmare stadgas, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk
markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,
materiel och annan egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet
och innehaves av annan än staten.

Yad nu stadgats skall i fråga örn anordnande av allmänt skyddsrum samt
källarmursgenombrott i tillämpliga delar gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap
icke råder; dock att vad som sägs örn civilförsvarschef skall
hava avseende å länsstyrelsen.

77 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens
eller innehavarens tillgång å egendom, varom fråga är, och behov därav för
sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan
tvingande skäl tagas i anspråk.

78 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk
stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme
där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Tages byggnad eller del därav i anspråk för inkvartering av personer
vilka till följd av beslut örn utrymning lämna sin bostad och tillhör
byggnadens ägare eller innehavare eller medlem av hans familj befolkningsgrupp
som omfattas av sådant beslut, äge han, örn han vill taga bostad i
byggnaden, få åt sig där anvisat nödigt bostadsutrymme.

Har den, som själv tillhör nu nämnd befolkningsgrupp eller i vars familj
finnes någon som tillhör sådan grupp med ägare eller innehavare av byggnad
som tagits i anspråk för angivna ändamål träffat avtal örn upplåtande av
nyttjanderätt till byggnaden eller del därav, äge nyttjanderättshavaren och
hans familj, i den mån vederbörande tillhör nyssnämnda befolkningsgrupp,
få åt sig anvisat nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

Där genom anvisande av bostadsutrymme efter vad nu sagts allvarligt
hinder skulle uppkomma för byggnadens användande till förläggning i enlighet
med förefintlig plan, skall bostadsutrymme i stället anvisas inom
annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

79 §•

Markområden, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka icke
stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med nyttjanderätt.
Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan
egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke civilförsvarschefen
finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.

8° §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,
är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning
av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att i
övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, som civilförsvarschefen finner
erforderliga.

81 §.

1 mom. Har egendom tagits i anspråk jämlikt 76 § eller åtgärd vidtagits
jämlikt 80 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning
efter vad nedan sägs. Ersättning gäldas av den kommun, som har att i första
hand svara för tillgodoseende av det behov för vilket egendomen tages i
anspråk.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med belopp,
som prövas skäligt med hänsyn till nödiga kostnader vid produktion eller
återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt
inverkande förhållanden. Övertages med äganderätt egendom, som på grund
av tidigare tagande i anspråk innehaves med nyttjanderätt, skall vid ersättningens
bestämmande skälig hänsyn tagas till den ersättning, som utgått för
egendomens nyttjande.

Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lamnas ersättning efter enahanda
grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastningen eller
nyttan. Har egendomen i fall som nu sagts lidit skada eller avsevärd försämring,
lämnas skälig ersättning härför.

Har åtgärd som i 80 § sägs vidtagits, må efter vad skäligt finnes ersättning
lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vidkännas
samt för skada eller avsevärd försämring, som åsamkats egendomen
genom åtgärden.

2 mom. För transport till avlämningsplats av egendom som tagits i anspråk,
för transport till hemorten av egendom som efter nyttjande avhämtas,
så ock för sådan inställelse å avlämningsplats som föranletts av egendomens
tagande i anspråk utgår ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer.

82 §.

Har genom frivillig överenskommelse nyttjanderätt till egendom för det
allmänna civilförsvarets behov upplåtits till kommun och lider egendomen
skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen,
äger upplåtaren påkalla ersättningsfrågans prövning.

83 §.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning, som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov, med iakttagande att efter taxa utgå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ende ersättning till beloppet fastställes av civilförsvarschefen. Ändå att egendom
som tages i anspråk är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda
tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning
härigenom icke sker i rätten till ersättning för skada som ej förutsetts.

84 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tagits i anspråk
med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall
ock gälla i fråga om den, som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för
förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom som är utmätt skall, örn borgenären det
yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom som
satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det
äskar, utgivas till överexekutor, och har denne att med beloppet förfara på
sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

85 §.

I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i avseende
å civilförsvaret än i 76 § sägs, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet
med vad Konungen därom närmare förordnar, under civilförsvarsberedskap
taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid skola i
tillämpliga delar bestämmelserna i 76—84 §§ lända till efterrättelse; dock med
iakttagande att ersättning för egendom som tagits i anspråk eller för åtgärd
som vidtagits skall utgå av statsmedel samt att ersättning, som skall utgå
efter taxa, skall till beloppet fastställas av den civilförsvarsmyndighet, som
utövat förfoganderätten.

86 §.

Yägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla
civilförsvarsmyndighet egendom som myndigheten beslutat taga i anspråk,
äger polismyndighet att hos vederbörande uttaga egendomen i fråga. Kan
dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer
samma rätt civilförsvarsmyndighet.

9 kap.

Straff, vite, besvär m. lii,

87 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,
som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit i vederbörlig
ordning kallad, eller avviker han olovligen därifrån, må han på framställning
av civilförsvarschefen genom polismyndighetens försorg omedelbart
på egen bekostnad hämtas. Samma lag vare, örn civilförsvarspliktig
utan anmält laga förfall underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad
kallelse till personlig inställelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

88 §•

Ar någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift som meddelas
med stöd av dylik bestämmelse skyldig att något fullgöra och brister
vederbörande härutinnan, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Länsstyrelsen
må ock i sådant fall lämna erforderlig handräckning eller ombesörja
föreskriven åtgärd samt uttaga kostnaden härför av den försumlige,
i den män denne icke på grund av stadgande i denna lag är berättigad
till ersättning för kostnaden.

89 §.

1 mom. Den som underlåter att i enlighet med 15 § lämna upplysningar
om där avsedda förhållanden bote tio kronor.

Varder någon fälld till ansvar för förseelse som i förstastycket sägs, äge
ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra sin upplysningsskyldighet.

2 mom. Civilförsvarspliktig, som jämlikt 18 § kallats att inställa sig personligen
men utan laga förfall uteblir bote högst femtio kronor.

Har den civilförsvarspliktige laga förfall för sin utevaro men underlåter
han att, så snart ske kan, anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, bote
tio kronor.

3 morn. Underlåter någon att tillhandagå med införskaffande av upplysningar
eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad i 58 § sägs,
straffes med dagsböter.

90 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i
fall, då så enligt 33 § skall ske, straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet som i första
stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som
redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter föreskrift
som meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

91 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret och
i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter vederbörlig
kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen
undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar åtlyda vad vederbörande
befäl under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom
befallt eller eljest gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse vid
fullgörande av sin tjänsteplikt;

3. den som i fall varom i 15 § förmäles mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift om förhållande som i samma paragraf avses;

Kungl. May.ts proposition nr 268.

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud
lämnar sin vistelseort, så ock den som bryter mot stadgandet
i 39 §;

5. den som med vetskap örn att föreskrift örn undanförsel meddelats
verkställer undanförsel i strid mot därom givna bestämmelser eller bryter
mot det i 41 § stadgade förbudet eller underlåter att iakttaga villkor, som
uppställts med stöd av sistnämnda paragraf, så ock den som underlåter att
iakttaga honom jämlikt 66 § åliggande anmälningsskyldighet;

6. den som med vetskap örn att föreskrift meddelats jämlikt 42 § bryter
mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåter att iakttaga
villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts;

7. den som uppenbarligen vanvårdar materiel, utrustning eller annan
egendom, som han till förvaring mottagit av civilförsvarsmyndighet;

8. den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning eller byggnad
besiktigas efter vad i 73 § sägs;

9. den som vid förfrågan jämlikt 74 § vägrar att lämna upplysning eller
ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning
som avses i sistnämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållanden
som avses i 74 § första stycket;

10. den som med vetskap örn att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.
beslutat taga. i anspråk egendom, vilken av honom innehaves, vägrar eller
försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egendomen
eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjliggör
egendomens tagande i anspråk; samt

11. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats
med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser
till lagen och ej avser åliggande, beträffande vilket vite enligt 88 §
kan stadgas.

Pälles någon till straff jämlikt denna paragraf, må domstolen efter ty
skäligt finnes förklara egendom, som undanhållits, förverkad eller, örn den
ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens
värde.

92 §.

Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 91 § första stycket
under 1 eller 2, må civilförsvarsmyndighet, i stället för att vidtaga åtgärd
för anställande av åtal, meddela den felande tillrättavisning i enlighet med
de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

93 §.

Vad som inhämtats vid besiktning jämlikt 73 § eller vid sådan förfrågan,
undersökning eller granskning som i 74 § sägs må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon häremot,
straffes med dagsböter eller fängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

94 §.

Åtal för förseelse som i 89 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 90, 91 eller 93 § anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 93 § sägs må av allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse av målsäganden.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom
och utdömd ersättning, varom i 91 § sista stycket förmäles, tillfalla
kronan.

95 §.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhållit del
av beslutet.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,
må överklagas hos Konungen inom tid, som i allmänhet är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37, 39,
40, 41, 42, 43, 63, 66, 68 eller 92 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl därtill
äro må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna, att
beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse.

96 §.

Yad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande
förhållanden regleras i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Örn förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro avsedda
för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag
eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt fartyg.

97 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna lag. _

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Genom denna lag upphävas:

1) luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504);

2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets
behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m.;

4) utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582); samt

5) lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående omhändertagande
av flyktingar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Följande övergångsbestämmelser skola gälla:

1. Vad i lag eller särskild författning är stadgat örn luftskyddschef skall
efter denna lags ikraftträdande i stället gälla örn civilförsvarschef. Där i lag
eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan
bestämmelse.

2. Intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom sådan gälla
de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse i ämnen,
som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen.

3. Har jämlikt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelserna
för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig
ordning godkänt, må ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, på
grund av vad i 25 § stadgas anläggningens eller byggnadens ägare åläggas
att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka det godkända skyddsrummet, ej
heller på grund av stadgandet i 26 § åläggas att vidtaga förändringar beträffande
sådant skyddsrum eller dess byggnadstekniska anordningar.

4. Förordnande som meddelats jämlikt 2 eller 3 § lagen den 21 juni 1940
(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd skall gälla som örn det meddelats
med stöd av 40 eller 42 § denna lag.

5. Luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest drätselkammare eller
kommunalnämnd må utan hinder av vad i 46 § sägs intill den 1 oktober
1944 vara civilförsvarsnämnd.

Tjänstgöringstiden för sådana ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd,
som tillsättas före den 1 januari 1945, utgår med år 1948.

6. Har kommun före denna lags ikraftträdande anskaffat materiel, utrustning
eller annan egendom för civilförsvarsändamål, skola bestämmelserna i
47 § örn rätt till statsbidrag icke äga tillämpning, såvitt Konungen ej annorlunda
förordnar.

7. Där anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande
helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt, skall den i 62 § första
stycket under b) stadgade skyldigheten för ägaren att vidtaga nödiga anordningar
för anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället åvila
innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet består. Det åligger ägaren
att, då nyttjanderättsförhållandet upphör, på anfordran av innehavaren
inlösa dennes mörkläggningsmateriel med belopp som, därest överenskommelse
icke kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens
beslut i sådant hänseende må talan föras hos Konungen i enlighet med vad
som stadgas i 95 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra

utom civilförsvaret.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger med riksdagens samtycke förordna, att civilförsvarslagens
bestämmelser örn skyldighet att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt)
skola äga motsvarande tillämpning beträffande viss i förordnandet
angiven tjänstgöring vid krigsmakten.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, meddela förordnande, som i första stycket sägs, utan att inhämta
riksdagens samtycke; dock må så ej ske, med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom en månad.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom en månad
från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid
upphöra att lända till efterrättelse.

2 §■

Konungen äger meddela närmare bestämmelser örn tillämpningen av
denna lag. _

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 1, 7, 61 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Till krigsmän---av krigsmakten.

Under l:o)---vid krigsmakten.

Till krigsmän hänföras ock, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställ -

1 Senaste lydelse av 1 oell 61 §§ se SFS 1940: 642 samt av 7 oell 101 §§ se SFS 1943: 461.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap eller
som med stöd av lagen örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra utom civilförsvaret ålagts tjänstgöring vid krigsmakten, även örn
de icke på grund av ovan givna stadganden äro att anse såsom krigsmän.

7 §•

Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda
personer ävensom hemvärnspersonal och annan personal, varom i
1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under
denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas
i 61, 97, 101, 130, 132 och 157 §§.

61 §.

Vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat örn krigsmän skall i tillämpliga
delar gälla beträffande dels värnpliktige, dels officerare, underofficerare och
manskap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, dels vid lots- och fyrinrättningarna
anställda personer, dels ock hemvärnspersonal och annan
personal, varom i 1 § 3 mom. sägs, ändå att de icke skulle vara att hänföra
till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat örn vissa ämbetsoch
tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga motsvarande
tillämpning å till krigsmaktens reservpersonal hörande civila ämbetsoch
tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,
ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

101 §.

Yad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värnpliktige,
krigsmaktens reservpersonal samt hemvärnspersonal och annan
personal, varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna
lag, där någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt
honom till förvaring anförtrodd egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lågan
gående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att i lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i
spannmål skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt 40 §
civilförsvarslagen av pantförskriven spannmål; och skall, där undanförsel
sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förpliktelser
enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda spannmålen, örn
så erfordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock
omedelbart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanförseln
samt örn den fastighet, varå spannmålen upplagts, och örn upplagsplatsen.

I fråga örn spannmålens bortflyttning från den plats dit den undanförts
skall vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga
upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret
samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit spannmålen
förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar
örn pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna
i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom
eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses,
straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om Tiss panträtt

i spänadslin och hampa

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i
spånadslin och hampa skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av
följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt
40 § civilförsvarslagen av pantförskriven vara; och skall, där undanförsel
sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förpliktelser
enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda varan, örn så erfordras
enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedelbart
meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanförseln
samt örn den fastighet, varå varan upplagts, och örn upplagsplatsen.

I fråga örn varans bortflyttning från den plats dit den undanförts skall
vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga
upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret
samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit varan
förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar örn
pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna
i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom
eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses,
straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om
sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 jani 1939 örn sjukhusvård vid
krig eller krigsfara1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§-

Kostnaderna för---till förfogande.

Yad nu sagts gälle ock i fråga om civila sjukhus, som upprättas i anledning
av krig eller krigsfara, dock att beträffande kostnaderna för hjälpplatser,
som anordnas av civilförsvaret, civilförsvarslagens bestämmelser
skola äga tillämpning.

Beträffande civila —--i fredstid.

Med krigsskadade förstås dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom
eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat
under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll
där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 563.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)

örn tjänsteplikt.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 december 1939 örn tjänsteplikt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Den som är---än tvångsförlängning.

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt, så ock den
som är inskriven i civilförsvaret, dock endast i den mån tjänstgöringen i
civilförsvaret utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande.

I övrigt---från tjänsteplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas, att 4, 9, 15 ock 16 §§ lagen den 12 juni 1942 om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

4§>

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den
mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid
densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa
verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,
bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd
mot brand- och annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga
skyddsanordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd
samt lämpligt förvaringsrum för förråd, ombesörja erforderlig utbildning
och övning av personal, avsedd att vid anläggningen fullgöra till civilförsvaret
hörande uppgifter, samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande
av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen---vid anläggningen.

Anskaffning av---nyttjanderättshavarens förpliktelser.

Örn skyldighet--— förordnar Konungen.

9 §■

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant
för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för vattenfallsstyrelsen
och en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall
finnas minst en suppleant.

Ledamöter och — — — sådana företag.

Nämnden äger — — — enkel beskaffenhet.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig
tåla, att myndighet, vilken har att utöva ledningen av civilförsvaret vid
anläggningen, krigsskyddsnämnden eller den nämnden därtill utser besiktigar
anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits eller böra
vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger---sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att
utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att utöva
ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den försumliges
bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och den i andra stycket avsedda myndigheten vare
berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock
i fall, som avses i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag;

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121)
örn vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 26 mars 1943 örn vapenfria värnpliktiga
skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2§-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid civilförsvaret.

Utan hinder —--kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig---eller ammunition.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning angående

ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
om utrymningshjälp.

Härigenom förordnas, att 13—22, 30, 36 och 40 §§ förordningen den 13 april
1940 om utrymningshjälp 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

13 §.

Den centrala---därtill utser.

De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande
och handhavande ombesörjas inom varje civilförsvarsområde av civilförsvarschefen
under närmare tillsyn av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, å vederbörande
tjänstegrenschef eller, örn civilförsvarsområde består av flera kommuner, å
särskild av länsstyrelsen för viss kommun därtill utsedd person överlåta de
befogenheter, som enligt andra stycket tillkomma civilförsvarscliefen.

14 §.

Den, som önskar erhålla resa in natura eller resebidrag, eller som för
de fjorton första dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen önskar
erhålla annan utrymningshjälp, har att därom göra anmälan i den ordning,
som bestämmes, beträffande anmälan som sker innan vederbörande bortflytta!,
av civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till vilket utrymningskommunen
hör, och eljest av civilförsvarschefen i det område, till vilket
inkvarteringskommunen hör.

Den i 13 § första stycket angivna myndigheten må på framställning av
civilförsvarschef medgiva förlängning av den i första stycket angivna tid av
fjorton dagar, under vilken utrymningshjälp må meddelas allenast efter
anmälan.

15 §.

Den, som i annat fall än i 14 § sägs önskar erhålla utrymningshjälp, har
att därom göra ansökan hos civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till
vilket inkvarteringskommunen hör. För personer, som i inkvarteringskommunen
tillhöra samma hushåll, må ansökan göras av den, som förestår
hushållet.

Ansökan skall---av barnavårdsnämnd.

Ansökan och---avsedda myndigheten.

1 Senaste lydelse av 13 och 36 §§ se SFS 1941 : 585.

Kungl. Majus proposition nr 268.

16 §.

Civilförsvarschef må utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrymningshjälp,
som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga örn varje särskild
hjälptagare är av större ekonomiskt värde.

17 §•

Då utrymning anbefalles eller då den i 13 § första stycket avsedda myndigheten
eljest det föreskriver, skall civilförsvarschefen utfärda kungörelse
om vad den som önskar erhålla sådan hjälp har att härför iakttaga.

18 §.

Beslut örn meddelande av utrymningshjälp, som i 15 § avses, skall, där
ej omständigheterna prövas föranleda, att hjälpen skall utgå för viss bestämd
tid eller för bestridande av viss engångskostnad, innefatta, att hjälpen skall
utgå tills vidare, så länge utrymningen varar eller till dess civilförsvarschefen
annorlunda bestämmer.

19 §.

Underhållsbidrag och---en vecka.

Civilförsvarschef äger bestämma, att hyresbidrag skall utbetalas direkt
till hyresvärden. Är hjälptagaren inackorderad hos enskild, äger civilförsvarschefen,
när betalningsförsummelse av hjälptagaren därtill giver anledning,
bestämma, att jämväl viss del av underhållsbidraget skall utbetalas
till den, hos vilken han är inackorderad.

Avser ansökan---förestår hushållet.

20 §.

Har den, som åtnjuter utrymningshjälp, eller gentemot denne försörjningspliktig
person erhållit avlönat arbete eller eljest högre inkomster eller hava
hjälptagarens ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, är
hjälptagaren skyldig att till civilförsvarschefen anmäla förhållandet inom en
vecka efter därom erhållen kännedom. Enahanda anmälningsskyldighet
åligger honom vid ombyte av bostad eller vid intagning å sjukvårds- eller
annan anstalt.

Har den---avsedda personer.

21 §.

Har civilförsvarschef genom anmälan enligt 20 § eller eljest erhållit kännedom
örn eller skälig anledning antaga, att väsentlig ändring ägt rum i hjälptagarens
ekonomiska förhållanden, åligger det civilförsvarschefen att efter
den utredning i ärendet, som må vara erforderlig, snarast möjligt företaga
omprövning av hjälpbehovet.

Civilförsvarschef må, där det finnes påkallat, förelägga hjälptagare att inkomma
med ny deklaration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

22 §.

Därest hjälptagare gör sig skyldig till olämpligt uppträdande mot myndigheter,
anstaltspersonal, inkvarteringsvärdar eller andra, med vilka han i anledning
av utrymningen kommer i förbindelse, vårdslöshet vid handhavande
av annans egendom, liknöjdhet i fråga om tillsyn över minderåriga familjemedlemmar
eller annan därmed jämförlig försummelse, må civilförsvarschef
minska de förmåner hjälptagaren genom utrymningshjälpen åtnjuter.

Har mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad uppkommit allvarlig misssämja,
bör civilförsvarschef söka anvisa annan inkvartering.

36 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna förordning meddelats
av civilförsvarschef, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

Besvär enligt---till besvärsmyndigheten.

Över beslut av länsstyrelse jämlikt denna förordning må klagan icke föras.

För medlemmar---förestår hushållet.

40 §.

Yad i denna förordning stadgas örn utrymningshjälp vid bortflyttning
skall i tillämpliga delar gälla vid omflyttning inom viss kommun.

Konungen äger---är sagt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 108 § fjärde stycket byggnadsstadgan den
20 november 19311 skall upphöra att gälla, dels att 13, 54 och 110 §§,
120 § 1 mom. samt 122 § samma stadga skola erhålla ändrad lydelse på sätt
av det följande framgår, dels ock att i stadgan skola införas tre nya paragrafer,
betecknade 53 a, 108 a och 115 a §§, av nedan angivna innehåll.

13 §.

Stadsarkitekt skall — — — hans verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren,
civilförsvarschefen och brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid
byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i
besluten ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.

53 a §.

''~1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar eller däröver, skola
vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed
likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad
i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig
ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre
eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta
på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som våning,
om den är inredd till mer än hälften.

2 mom. Vid uppförande av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed
jämförlig byggnad, som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för
industriellt ändamål, i vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro
sysselsatta, eller byggnad, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt,
hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skola,
oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras
brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig
ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande tilllämpning.

3 mom. Skulle tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna
medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för
undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Konungens
befallningsliavande.

1 Senaste lydelse se beträffande 13, 54 och 108 §§ SFS 1940: 121.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

4 mom. Angående anordnande av skyddsrum oell källarmursgenombrott
i byggnad är särskilt stadgat.

54 §.

I byggnadsordningen---brandsäkra väggar.

1 byggnadsordningen må även särskilda bestämmelser meddelas örn takets,
vindens och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt föreskrivas,
att bjälklag och andra bärande konstruktioner skola i andra fall än
i 53 a § sägs skyddas mot eld eller göras brandsäkra.

108 a §.

Bestämmelserna i 53 a § skola äga motsvarande tillämpning å landsbygden.

Yad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga örn ekonomibyggnad
till jordbruksfastighet.

110 §.

Nybyggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes, må ej företagas utan nämndens
lov.

115 a §.

1 mom. Vill någon inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, uppföra
byggnad, som jämlikt 108 a § andra stycket omfattas av bestämmelserna i
53 a §, eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad,
skall Konungens befallningshavandes tillstånd till företaget i förväg inhämtas,
såvitt angår i nämnda paragraf avsedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd
erfordras dock icke till bygg cad, som i 115 § avses.

2 mom. Underlåter någon att ställa sig Konungens befallningshavandes
föreskrifter till efterrättelse, äge Konungens befallningshavande enahanda
befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

120 §.

1 mom. Vidtager någon — — — sådant förordna.

Underlåter någon i fall, som i 115 a § avses, att i förväg inhämta Konungens
befallningshavandes tillstånd eller att ställa sig till efterrättelse av
Konungens befallningshavande i samband med sådant tillstånd meddelade
föreskrifter, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Förlägges byggnad---berörda förfarande.

122 §''

Ar i fall, som avses i 120 § 1 morn., uppenbart, att påbörjat byggnadsarbete
strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller övriga för byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger
byggnadsnämnden eller, därest 115 a § är tillämplig, Konungens befallningshavande
rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 april 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bbamstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Rubbestad frågan örn gemensam lagstiftning för de i hemortsförsvaret
ingående verksamhetsgrenarna samt anför.

Med skrivelse den 13 februari 1941 överlämnade luftskyddsinspektionen ett
i samråd med särskilt utsedda sakkunniga upprättat förslag till ny luftskyddslag
och ny luftskyddskungörelse. Över förslaget inhämtades yttranden från
samtliga länsstyrelser ävensom ett flertal andra myndigheter och sammanslutningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1941 tillkallade
chefen för socialdepartementet samma dag nio sakkunniga att inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan örn samordning av hemortsförsvarets
olika grenar samt örn revision av gällande luftskyddslagstiftning.
De sakkunniga, som antogo benämningen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
avgåvo den 17 juni 1943 ett betänkande med förslag till lag örn folkskyddsväsendet
(folkskyddslag) m. m. (SOU 1943:27)4

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av
överbefälhavaren, chefen för armén efter hörande av samtliga militärbefälhavare,
vilka i sin tur inhämtat yttranden av dem underställda försvarsområdesbefälhavare,
chefen för marinen, hemvärnsrådet, arméförvaltningen, riksvärderingsnämnden,
krigsmaterielverket, organisationschefen för byggnads- och
reparationsberedskapen, statens informationsstyrelse, medicinalstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommission, luftskyddsinspektionen, statens utrymningskommission,
statspolisintendenten, byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna, statens
livsmedelskommission, statens industrikommission, statens bränslekommission,
statens reservförrådsnämnd, Överståthållarämbetet efter hörande av
Stockholms stad, poliskammaren och luftskyddschefen i Stockholm, länsstyrelserna
i samtliga län efter hörande av dels landsfogden i länet, dels ock de 1

1 Betänkandet är undertecknat av expeditionschefen Å. Natt och Dag, ordförande, numera
översten B. F. Bengtsson, hovrättsassessorn E. Göransson, överstelöjtnanten I. Göthberg,
kommunalborgmästaren H. Hjelmberg, statskommissarien E. Johnsson, majoren
~V. Lange, direktören F. Thunborg och polisintendenten A. Zetterquist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

kommuner och luftskyddschefer, vilkas yttrande respektive länsstyrelse ansett
böra inhämtas, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfiskaler,
svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, kvinnoföreningarnas
beredskapsorganisations centralkommitté, riksluftskyddsförbundet,
svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,
svenska brandbefälsförbundet, hemvärnsområdesbefälhavarnas riksförbund,
chefen för sjövärnskåren, centralförbundet för befälsutbildning, riksförbundet
Sveriges lottakårer, skytteförbundens överstyrelse, överstyrelsen för föreningen
svenska röda korset, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, arbetarnas
samaritförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges skogsägareförbund
samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Därefter tillkallade jag, sedan en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas
förslag befunnits erforderlig, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 oktober 1943 samma dag fyra sakkunniga1 att inom socialdepartementet
biträda med fortsatt utredning örn hemortsförsvarets samordnande. Dessa sakkunniga,
som antogo benämningen 1943 års civilförsvarsutredning, avgåvo den
25 februari 1944 betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU
1944:5).

över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av
överbefälhavaren efter försvarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemvämschefens,
försvarets sjukvårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvaltnings
hörande, samtliga länsstyrelser — i några fall efter hörande av vissa
statliga eller kommunala myndigheter eller av särskilda sammanslutningar
inom länet — bevakningsinspektören, riksvärderingsnämnden, medicinalstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, statens utrymningskommission,
luftskyddsinspektionen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, stadsplaneutredningen
1942, statskontoret, allmänna lönenämnden, skogsstyrelsen, statens
industrikommission, statens livsmedelskommission, statens reservförrådsnämnd,
statens trafikkommission, centrala undanförselbyrån, krigsmaterielverket,
krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, svenska brandskyddsföreningen,
svenska brandbefälsförbundet, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet,
hemvärnsrådet, riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för
föreningen svenska röda korset, kvinnoföreningarnas beredskapsorganisations
centralkommitté, riksluftskyddsförbundet, föreningen Sveriges polismästare,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och svenska
polisförbundet. 1

1 Landshövdingen K. Sandler, ordförande, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd, hovrättsassessorn
E. Mossberg och polisintendenten A. Zetterquist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Den inom socialdepartementet tillkallade 1943 års bevalcningsutredning1 avgav
den 28 oktober 1943 till chefen för socialdepartementet betänkande med
förslag angående särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar.

Över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av chefen
för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets fabriksstyrelse, krigsmaterielverket, luftskyddsinspektionen, byggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga
handelskamrer, statskontoret, generaltullstyrelsen, statens livmedelskommission,
statens industrikommission, Överståthållarämbetet efter hörande av polismästaren
i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter landsfogdarnas hörande,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska järnvägsföreningen,
svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen och svenska
hamnförbundet.

De spörsmål, som nu nämnda utredningar omfattat, ha numera bragts i det
skick, att ett definitivt ställningstagande till desamma bör äga rum. Jag vill
därför nu anmäla desamma, därvid jag dock i detta sammanhang begränsar
mig till de frågor, som kräva reglering i lag. De anslagsfrågor, som bliva
aktuella vid ett genomförande av lagstiftningen, ämnar jag senare anmäla.

Den redogörelse för de verkställda utredningarna, som jag i det följande
skall lämna, kommer att beröra det av luftskyddsinspektionen avgivna förslaget
till ny luftskyddslag och de över detta förslag avgivna yttrandena allenast
i de fall, då särskild anledning därtill finnes.

I. Civilförsvarets organisation.

A. Gällande bestämmelser.

a) Luftskyddet. De grundläggande bestämmelserna rörande luftskyddets
organisation återfinnas i luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504; ändrad
1939:298; 1940:81, 217; 1941:583; 1942:336) och luftskyddskungörelsen den
13 april 1940 (nr 239; ändrad 1941:589; 1942:856; 1943:130; 1944:11, 59)
ävensom i lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov
(nr 90; ändrad 1939:294; 1940:219; 1941:584), vilken sistnämnda lag dock är
tillämplig endast då Konungen på grund av krig eller krigsfara anbefallt luftskj7ddstillstånd.

Luftskyddet definieras i luftskyddslagen (1 §) såsom åtgärder av icke militär
natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna
av sådant anfall. I luftskyddskungörelsen (2 §) angivas närmare de
åtgärder, varom här är fråga, nämligen befolkningens varnande, då luftanfall
hotar, åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering, åtgärder för

1 T. f. kanslirådet A. Tottie, ordförande, civilingenjören N. Laurin, kaptenen S. Melin,
statspolisintendenten G. Thulin och direktören Hj. Aselius.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

beredande av kollektivt skydd mot verkningar av bomber och stridsgaser, befolkningens
förseende med gasmasker, genomförande av skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid tekniska verk, anordnande av hjälpplatser
och beredande av sjukhusutrymme för vård av skadade, organiserande
av luftskyddstjänst, omfattande luftskyddets ledning, ordnings-, brand-, röjnings-,
räddnings-, reparations-, gasskydds-, sjukvårds-, observations- och rapporttjänst
samt utspridning av varuförråd.

I organisatoriskt hänseende bygger luftskyddet principiellt på gällande
civil-administrativa indelning av riket och på därinom redan befintliga civila
organ. Sålunda skall enligt 3 § luftskyddslagen inom varje län länsstyrelsen
handha ledningen av luftskyddet. För den omedelbara ledningen av luftskyddet
indelas riket enligt 4 § luftskyddslagen i luftskyddsområden. Varje
stad och varje landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej Kungl.
Maj:t för visst fall annorlunda förordnar. Beslut örn dylik avvikelse har meddelats
i ett förhållandevis stort antal fall, därvid i allmänhet landskommuner
av förstadskaraktär eller delar av sådana kommuner förenats med vederbörande
stad till ett luftskyddsområde. Beträffande städer, som ingå i landsfiskalsdistrikt,
har därjämte i åtskilliga fall förordnats, att de skola bilda ett
luftskyddsområde tillsammans med landsfiskalsdistriktet. Ledningen av luftskyddet-
inom ett luftskyddsområde utövas jämlikt 5 § luftskyddslagen av en
luftskyddschef. I luftskyddsområde, som utgöres av stad eller landsfiskalsdistrikt,
är vederbörande polischef luftskyddschef med rätt dock för länsstyrelsen
att i särskilt fall förordna annan person. För annat luftskyddsområde
utser länsstyrelsen luftskyddschef. Länsstyrelsen äger även för luftskyddsområde
eller del därav utse ställföreträdare för luftskyddschefen samt uppdraga
åt honom att i de hänseenden länsstyrelsen bestämmer fullgöra luftskyddschefs
åligganden och utöva dennes befogenheter. Skyldighet föreligger
för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag som luftskyddschef
och ställföreträdare för sådan. I det långt övervägande flertalet luftskyddsområden
är polischefen luftskyddschef.

Kommunerna lia i luftskyddslagstiftningen ålagts omfattande skyldigheter
i fråga örn luftskyddet. Ur organisatorisk synpunkt viktigast är den i 9 §
luftskyddsförfogandelagen stadgade skyldigheten att i enlighet med planerna
för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom
annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.
Härigenom ha sådana kommunala kårer som polis, brandkår etc. kommit att
utgöra en väsentlig del av luftskyddet.

Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas enligt 2 § luftskyddslagen av luftskyddsinspektionen,
som jämlikt 7 § samma lag har att verka för att luftskyddets
förberedande sker ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt och att
för sådant ändamål utfärda anvisningar till ledning för myndigheter, enskilda
sammanslutningar, vilka önska medverka vid luftskyddet, och allmänheten.
Någon chefsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna utgör icke
luftskyddsinspektionen.

Enligt 2 § luftskyddskungörelsen skall vid luftskyddets planläggning över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

vägas, i vilken utsträckning planläggningen bör omfatta åtgärder, som avse ett
samhälle i dess helhet (allmänt luftskydd), åtgärder beträffande särskilda anläggningar
och företag (industriluftskydd) samt åtgärder i övrigt för beredande
av luftskydd (enskilt luftskydd).

Från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning äro jämlikt 35 § luftskyddskungörelsen
undantagna dels, i den mån Kungl. Majit ej annorlunda
förordnar, frågor rörande luftskyddet vid försvarsväsendet tillhörande etablissement
och anläggningar ävensom vid telegrafverket, järnvägarna, statens
vattenfallsverk samt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning eller
tillsyn stående kanaler och flygplatser, dels ock frågor örn luftskyddet vid
sådana enskilda kraftverk eller andra företag, beträffande vilka Kungl. Majit
förordnat örn sådant undantag. Vederbörande militära myndigheter, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skola, envar såvitt myndighetens verksamhetsområde rörer, utöva
ledningen av luftskyddet för nyssnämnda etablissement, anläggningar och
verk, varvid enskilda järnvägar skola lyda under järnvägsstyrelsen och enskilda
kraftverk under vattenfallsstyrelsen. — Även vissa frågor rörande sjöfarten
äro undantagna från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning och skola
i allmänhet handläggas av lotsstyrelsen.

Med anledning av det nyss påpekade förhållandet att polisväsendet och
brandförsvaret utgöra en väsentlig del av den nuvarande luftskyddsorganisationen
må dessas organisation här något närmare beröras. Vad först angår
polisväsendet utövas högsta polismakten i riket av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Inom länen intaga länsstyrelserna och i Stockholm Överståthållarämbetet ställningen
såsom högsta polismyndighet. Under länsstyrelserna ha landsfogdarna
i egenskap av länspolischefer ansvaret för och ledningen av polisväsendet
inom länet, dock med undantag av vissa städer, som i förevarande hänseende
lyda direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden som mellanhand.
Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas av polischeferna.
På landet äro landsfiskalerna polischefer, var inom sitt distrikt. Vad städerna
beträffar äro förhållandena växlande. Enligt de principer, som lågo till grund
för 1941 års distriktsåklagarreform, skulle städerna lia egna polischefer allenast
i den mån de hade tillräcklig storlek för att kunna utgöra självständiga
åklagardistrikt, medan i övriga fäll staden skulle ingå i det landsfiskalsdistrikt,
inom vilket den var belägen. Jämlikt särskilda övergångsbestämmelser
ha dock för närvarande även vissa mindre städer egna polischefer. —
Polischefen har till sitt förfogande kommunalanställda polismän eller fjärdingsmän.
Vissa av de större städernas polismän ingå dock i särskilda polisavdelningar
(statspolisavdelningar), som äro avsedda för upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet utom staden och äro direkt underställda landsfogden
i länet, överinseendet över statspolisens verksamhet utövas av statspolisintendenten.

Såsom förut framhållits är polischefen i det övervägande antalet fall jämväl
luftskyddschef. Är detta icke händelsen, äger jämlikt 22 § luftskyddskungörelsen
länsstyrelsen utfärda med anledning härav erforderliga föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

angående befälet över polispersonal under luftskyddstillstånd. Dylika föreskrifter
torde emellertid hittills icke lia lämnats annat än i något enstaka
undantagsfall.

Under förstärkt försvarsberedskap utvidgas väsentligt de bevaknings- och
ordningshållningsuppgifter, som böra fullgöras av polispersonal. På grund härav
har på statens bekostnad särskild polisverksamhet för olika ändamål anordnats.
Bland annat skall enligt landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941
(nr 221) inom krigsmakten särskild landstormspolis vara avdelad för att vid
krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning biträda polisen vid
bevakning av viktigare anläggningar såsom kommunikationsverksanläggningar,
kraftverk och industrier. För planläggning av och tillsyn över landstormspolisens
verksamhet finnes en för hela riket förordnad bevakningsinspektor,
vilken jämväl skall öva tillsyn över den bevakning vid nyssnämnda
anläggningar, vilken vid krig eller krigsfara ankommer å civil myndighet. Omfattningen
av den bevakning, som skall utövas av landstormspolisen, fastställes
av överbefälhavaren.

Yad brandförsvaret angår gälla för närvarande olika bestämmelser för å
ena sidan by gdebr andförsvar et och å andra sidan skogsbrandförsvaret. Bygdebrandförsvaret
regleras för närvarande genom brandstadgan den 15 juni
1923 (nr 173). Enligt 1 § denna stadga åligger det stad att vidmakthålla ett
brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada
av brand, för vilket ändamål bland annat skall finnas en brandstyrka. Närmaste
inseendet över stadens brandväsen utövas jämlikt 6 § av en brandchef nied en
vice brandchef som ställföreträdare. Brandstyrkan skall enligt 5 § vara sammansatt
dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på grund av medborgerlig
plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när medlemmarna äro
anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten,
och borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att vid
sidan av sin borgerliga sysselsättning ägna viss tid åt brandtjänst. Den på medborgerlig
plikt grundade brandstyrkan utgör allmän brandkår. Där avlönad
brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand
kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på framställning medgiva, att
allmän brandkår ej skall upprättas. I stad, där frivillig brandkår — varmed här
tolde avses brandstyrka, som står under ledning av brandkårsförening, annan
enskild sammanslutning eller enskilt företag — finnes, må denna efter länsstyrelsens
beprövande helt eller delvis kunna ersätta annan brandstyrka.
Närmare bestämmelser örn brandstyrkans sammansättning meddelas i den för
staden gällande brandordningen.

Nu anförda bestämmelser gälla i tillämpliga delar jämlikt 23 § även för
köping, så ock för annan tätare befolkad ort, då länsstyrelsen därom förordnar
genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning (municipalsamhälle)
.

I brandstadgan finnas även vissa föreskrifter angående landsbygden, vilka
jämlikt 24 § skola, helt eller delvis, äga tillämpning inom viss kommun å
landet eller del därav, då länsstyrelsen därom förordnar på framställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

kommun eller på grund av att länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet
eller befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för
beredande av trygghet mot skada av brand. Enligt dessa föreskrifter skall
kommun upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek och sammansättning
(28 §), och närmaste inseendet över kommuns brandväsen skall utövas
av en brandchef med en vice brandchef som ställföreträdare (29 §). Närmare
bestämmelser härom meddelas i brandordningen för kommunen.

Länsstyrelserna äga jämlikt 37 § en allmän övervakningsskyldighet över
brandväsendet i respektive län.

Det aktiva bygdebrandförsvaret ingår såsom tjänstegren i luftskyddet, varvid
brandchefen eller, örn inom luftskyddsområde finnas flera brandchefer,
någon av dessa är tjänstegrenschef.

Skogsbrandförsvaret regleras väsentligen genom lagen den 7 maj 1937
(nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt 5 § i denna lag skall
i allmänhet varje kommun på landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Länsstyrelsen
kan dock på framställning besluta, att flera kommuner skola sammanslås
till en brandrote eller att kommun ej behöver ingå i brandroteindelningen.
Vidare äger länsstyrelsen efter vederbörandes hörande förordna, att kommun
skall uppdelas på flera brandrotar, så ock att stads icke planlagda område eller
dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall utgöra en eller flera
brandrotar. Brandrote skall enligt 6 § vidmakthålla ett skogsbrandväsen,
som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld.
För varje brandrote skola enligt 9 § finnas en brandfogde och en vice
brandfogde. Närmare bestämmelser skola finnas i den för brandroten gällande
skogsbrandordningen. Länsstyrelserna skola jämlikt 7 §, var inom sitt län,
vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.

Vid sidan av skogsbrandlagens bestämmelser har, särskilt med tanke på
krigsförhållanden, en viss utbyggnad av skogsbrandförsvaret ägt rum. Sålunda
har inom varje län utsetts en länsskogbrandchef (i vissa fall länsbrandfogde)
med uppgift att biträda länsstyrelsen vid fullgörandet av dess
uppgift med avseende på skogsbrandförsvaret. I allmänhet ha länen därjämte
indelats i brandrotedistrikt, inom vilka tillsynen över skogsbrandförsvaret
utövas av distriktsskogsbrandchefer (distriktsbrandfogdar).

Skogsbrandförsvaret var tidigare helt organiserat vid sidan av luftskyddet
och har därför i hemortsförsvarssakkunnigas betänkande betraktats som en
självständig gren av det civila hemortsförsvaret. Numera har dock skogsbrandförsvaret
för krigsförhållanden närmare anknutits till luftskyddet. Sedan
Kungl. Majit genom beslut den 7 maj 1943 anbefallt luftskyddsinspektionen
och länsstyrelsen att vidtaga förberedande åtgärder i sådant syfte, har luftskyddsinspektionen
utfärdat anvisningar härom. Enligt dessa skall skogsbrandförsvaret
under de två högsta beredskapsgraderna av luftskyddstillstånd
vara inordnat under det allmänna luftskyddet och utgöra en tjänstegren benämnd
skogsbrandtjänst. Inom luftskyddsområde skall finnas en särskild
tjänstegrenschef för denna tjänst, vartill bör förordnas distriktsskogsbrandchef,
brandfogde eller annan lämplig person. I luftskyddsområde med ringa

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skogstillgång, likt utvecklat vägnät ock god vattentillgång anses dock skogse
brandtjänsten kunna ledas av tjänstegrenschefen för brandtjänsten, i vilket
fall alltså särskild tjänstegrenschef för skogsbrandtjänsten icke behöver utses.
Den förefintliga brandroteorganisationen bör i största möjliga utsträckning
bibehållas, varvid dock länsstyrelser, i de fall då luftskyddsområdes gräns
delar en blindrote i två eller flera delar, förutsättas skola tillse, att brandrotens
omfattning under krigsförhållanden ändras på sådant sätt, att dylik
delning icke uppkommer.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t den 20
november 1942 till lagrådet remitterat ett på grundval av brandförsvarsutredningen
den 7 mars 1942 avgivna betänkande utarbetat förslag till
brandlag, över vilket förslag lagrådet den 16 december samma år avgivit
utlåtande. Förslaget, vilket är kompletterat av förslag till ny
brandstadga, syftar till, bland annat, dels en förstärkning av brandförsvaret,
särskilt på landsbygden, dels ock ett sammanförande av bygdebrandförsvaret
och skogsbrandförsvaret. I förstnämnda hänseende märkes, att
inom varje kommun eller, örn två eller flera kommuner bildat kommunalförbund
för handhavande av brandförsvaret, inom varje sådant förbund skola
finnas en brandchef med en eller flera vice brandchefer samt en brandstyrka
av betryggande storlek och sammansättning. Beträffande den sistnämnda föreslås,
att den i stad skall bestå av yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller båda
dessa slag av kårer ävensom reservstyrka (i huvudsak motsvarande nuvarande
allmänna brandkår) samt i kommun å landet av borgarbrandkår eller frivillig
brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommunen,
eller båda dessa slag av kårer ävensom reservstyrka. Länsstyrelsen äger
emellertid medgiva kommun befrielse från skyldighet att hålla brandstyrka,
därest kommunen träffat avtal örn släckningshjälp från kommunal eller frivillig
brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka alltid skall upprättas.
De beträffande stad givna föreskrifterna skola även tillämpas å köping samt,
därest länsstyrelsen så förordnar genom beslut som skall underställas Kungl.
Marits prövning, å annan tätare befolkad ort (municipalsamhälle). Sådan ort
liksom även köping, som icke utgör egen kommun, betraktas enligt lagen som
kommun.

Länsstyrelserna förutsättas skola vid tillsynen över brandförsvaret äga tillgång
till statsavlönade, brandtekniskt sakkunniga biträden, därvid Kungl.
Majit skall efter omständigheterna besluta, i vilken utsträckning och på vad
sätt dylika biträden skola ställas till länsstyrelsernas förfogande. Tillsynen
över brandförsvaret inom riket föreslås skola utövas av en riksbrandinspektör.

Beträffande sammanförandet av bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret
innehåller förslaget, att en kommuns brandorganisation principiellt
skall avse även skogsbrandförsvaret, dock att kommun äger besluta, att detta
skall organiseras för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas
av länsstyrelsen, vilken även själv må upptaga frågan örn skogsbrandförsvarets
utbrytande ur den allmänna brandorganisationen med rätt att efter kommunens
hörande besluta därom. I dessa fall skall i kommun finnas skogsbrandfogde,
som skall handha den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Allt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

jämt skall kommun, där länsstj7relsen så finner lämpligt, kunna indelas i flera
skogsbrandrotar, därvid särskild skogsbrandfogde skall förordnas för varje
brandrote.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för kommunikationsdepartementet för
avsikt att föreslå, att förslaget till brandlag genom proposition förelägges innevarande
års riksdag till antagande.

b) Utrymningsorganisationen. De huvudsakliga bestämmelserna om denna
finnas i utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582) och utrymningskungörelsen
av samma dag (nr 588).

Utrymning kan enligt 1—2 §§ utrymningslagen vara av två slag, nämligen
luftskyddsutrymning, som avser att bereda befolkningen ökat skydd mot verkningarna
av anfall från luften, och milit är utrymning, som äger rum från område,
inom vilket militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna
förväntas, och som vidtages för det fall att åtgärden prövas oundgängligen
erforderlig av hänsyn till rikets försvar eller för skyddande av befolkningens
liv. Luftskyddsutrymning är planlagd för ett betydande antal orter. Särskild
planläggning av militärutrymning finnes i vissa gräns- och kusttrakter. Beslut
örn luftskyddsutrymning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill bemyndigar och beslut örn militärutrymning av Konungen, som dock
i vissa fall kan bemyndiga militär befälhavare att besluta därom.

Anmärkas bör i detta sammanhang, att jämlikt 34 § utrymningslagen möjlighet
även finnes att meddela förbud att lämna visst område. Dylikt bortflyttningsförbud
meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill bemyndigar. Har beslut meddelats örn utrymning, äger dock myndighet,
som meddelat beslutet, jämväl utan särskilt bemyndigande meddela
dem, vilka icke omfattas av utrymningen, förbud att lämna den ort, som skall
utrymmas. För att bortflyttningsförbud skall kunna meddelas erfordras, att
vissa i 35 § utrymningslagen närmare angivna förutsättningar äro uppfyllda.

Utrymningsorganisationen står under central ledning av statens utrymningskommission.
Beslutanderätten rörande företagande av luftskyddsutrymning
avses i regel skola tillkomma utrymningskommissionen. I fråga om militärutrymning
torde däremot motsvarande befogenhet komma att utövas av
militära myndigheter.

Den lokala utrymningsorganisationen är olika gestaltad i de kommuner,
inom vilka luftskyddsutrymning är planlagd, utrymningskommuner, och i
andra kommuner, inkvarteringskommuner.

Inom utrymningskommun utövas jämlikt 8 § utrymningslagen den omedelbar
ledningen av utrymning och planläggning därför av luftskyddschefen med
biträde av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef.

I inkvarteringskommun skola jämlikt 9 § utrymningslagen de arbetsuppgifter,
vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna
inkvartering, handha frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem, vilka
i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom kommunen
eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrymningskommunen,
utövas av en kommunal inkvarteringsnämnd. I flertalet fall är

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

denna en för uppgiften särskilt tillsatt nämnd, men möjlighet finnes att åt
annan kommunal myndighet, dock icke fattigvårdsstyrelse, uppdraga att vara
inkvarteringsnämnd.

Inkvarteringsnämnderna äro jämlikt 10 § underställda särskilda inkvarteringschefer,
vilka utöva sin verksamhet var inom sitt inkvarteringsområde.
Antalet inkvarteringsområden är för närvarande 43.

Länsstyrelserna ingå icke i utrymningsorganisationen, men enligt 11 § utrymningslagen
skall samråd med länsstyrelse äga rum i ärende av sådan vikt,
att länsstyrelsen på grund av sin allmänna ämbetsbefattning bör vara förtrogen
med ärendet. Vidare äger länsstyrelse under krig, örn på grund av
krigsförhållandena beslut av utrymningskommissionen i visst fall icke kan
avvaktas utan att det med utrymning avsedda syftet äventyras, på framställning
av luftskyddschef eller inkvarteringschef utöva befogenhet, som tillkommer
utrymningskommissionen, dock icke utan särskilt bemyndigande av
Konungen beslut örn eller uppmaning till utrymning.

Utrymningskommissionen handhar, på grund av särskilt av Kungl. Majit
den 13 februari 1942 meddelat uppdrag, ledningen av socialtjänsten, som
har till huvuduppgift att omhändertaga utbombade personer och bereda dem
bostad, utspisning m. m. Lokalt har socialtjänsten anknutits till utrymningsoch
inkvarteringsorganisationen, varvid i utrymningskommuner utrymningschefen
och i andra kommuner, där socialtjänst upprättats, inkvarteringsnämndens
ordförande i regel fungerar som socialtjänstchef.

c) Skyddstjänst för järnvägarna m. fl. För järnvägarna, telegrafverket, kraftoch
kanalverken samt vägväsendet och vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tillsyn stående kanaler och flygplatser är upprättad viss skyddstjänst,
omfattande skyddsbevakning, luftskydd och reparationsberedskap. Bestämmelser
härom äro utfärdade dels i särskilda av Kungl. Majit utfärdade
kungörelser, de s. k. skadekungörelserna (för järnvägsstyrelsen den 29 augusti
1939, nr 585, för telegrafstyrelsen den 20 oktober 1939, nr 761, och för vattenfallsstyrelsen
den 29 augusti 1939, nr 584), dels ock i särskilda av vederbörande
centrala myndigheter utfärdade instruktioner av hemlig natur. För kraftverkens
del gäller dessutom lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Beträffande sistnämnda lag må
nämnas, att enligt densamma frågor örn skyldighet att tåla och vidtaga skyddsåtgärder
prövas av ett särskilt organ, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar.

Ifrågavarande skyddstjänst i vad den avser reparationsberedskap är avsedd
att inordnas i en överbefälhavaren underställd organisation för byggnads- och
reparationsberedskap, som är under upprättande och som i princip skall handha
samtliga sådana byggnads- och reparationsarbeten, som vid krig eller krigsfara
betraktas som nödvändiga ur rikssynpunkt och för höjande av landets
krigspotential.

Någon närmare redogörelse för nu nämnda organisationer anser jag icke i
förevarande sammanhang erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

d) Undanförseln. Till det civila lokalförsvaret är även att hänföra den
verksamhet, som brukar benämnas undanförsel, d. v. s. utspridning eller bortförande
av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra, att de i händelse
av krig genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Jag
återkommer i det följande till en närmare redogörelse för gällande förhållanden
på detta område.

För sammanhangets skull böra här något beröras den militärterritoriella
indelningen och hemvärnets organisation.

Riket är, såvitt angår arméstridskrafterna med tillhörande anstalter, indelat
i sju militärområden, vart och ett under en militärbefälhavare med stab. Samtliga
militärområden utom sjunde militärområdet, vilket omfattar Gotland, äro
indelade i försvarsområden. Antalet lantmilitära försvarsområden inom
första—sjätte militärområdena är 31, vartill komma 4 marina försvarsområden.
De lantmilitära försvarsområdena lia så långt detta ur strategiska synpunkter
varit möjligt bestämts på sådant sätt, att länsgräns och försvarsområdesgräns
icke skulle skära varandra. I flertalet fall utgör alltså försvarsområde ett län
eller del av ett län. I några fall har det emellertid icke kunnat undvikas, att försvarsområde
kommit att omfatta delar av två och i ett fall — Göteborgs försvarsområde
— tre län.

För varje försvarsområde skall i krig finnas en försvarsområdesbefälhavare
med stab. I fred förenas däremot i vissa fall två angränsande försvarsområden
under gemensam försvarsområdesbefälhavare med stab, varvid dock särskild
stabschef skall finnas för vartdera försvarsområdet. Under försvarsområdesbefälhavarna
lyder, förutom vissa andra militära förband och försvarsanstalter,
jämväl hemvärnet.

Hemvärnet utgör enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408;
ändrad 1942: 201, 566) en del av lantförsvaret och består av militärt organiserade,
på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas framtida uppgift är
att verka för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten. Högsta ledningen
av hemvärnet under chefen för armén utövas av hemvärnschefen med
hemvämsstaben. Inom varje militärområde åligger det militärbefälhavaren
att utöva överinseendet över hemvärnet. Under denne utövas ledningen av
hemvärnet inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren.

Riket är indelat i hemvärnskretsar, för närvarande till antalet 100. För
varje hemvärnskrets finnes en hemvärnskretsbefälhavare med uppgift att leda
och övervaka organisationen och utbildningen av hemvärnet inom kretsen.
Hemvärnskretsarna i sin tur äro indelade i hemvärnsområden, vanligen bestående
av en eller flera hela kommuner — de större städerna äro dock i allmänhet
uppdelade på flera hemvärnsområden. Antalet hemvärnsområden är
för närvarande 1 192. Den omedelbara ledningen av hemvärnet inom varje
hemvärnsområde utövas av en hemvärnsområdesbefälhavare, som under sig
har ett antal hemvärnsmän och reservhemvärnsmän, fördelade på förband
(grupper, plutoner och i vissa fall kompanier).

För att åstadkomma ordnad samverkan mellan det militära och det civila
lokalförsvaret har Kungl. Majit, första gången den 30 december 1941, för Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. C92 u 4

Kungl. Majlis proposition nr 268.

ordnat vissa personer att såsom hemortsförsvarsassistenter, envar inom visst
verksamhetsområde, biträda den eller de länsstyrelser, inom vilkas län området
helt eller delvis vore beläget, med vidtagande av de förberedande åtgärder,
som kunde vara erforderliga för att i krig ändamålsenlig samverkan i operativt
hänseende skulle kunna äga rum dels mellan olika grenar och enheter av det
civila försvaret, dels ock mellan det civila och det militära lokalförsvaret, varvid
åtgärder i sistnämnda hänseende skulle vidtagas i nära samarbete
med vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Hemortsförsvarsassistenternas
verksamhetsområden ha bestämts i nära anslutning till försvarsområdesindelningen,
så att i allmänhet en hemortsförsvarsassistent finnes för varje försvarsområde.
I vissa fall finnas dock flera hemortsförsvarsassistenter för samma
försvarsområde, var och en för viss del av området. Undantagsvis omfattar
verksamhetsområdet för hemortsförsvarsassistent två försvarsområden.

Enligt de bestämmelser, som utfärdats i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter,
åligger det dessa, bland annat,

att taga kännedom örn förutsättningarna för försvaret inom verksamhetsområdets
olika delar, såsom terrängförhållanden, förbindelseleder, bebyggelse,
industri- och kommunikationsanläggningar;

att taga kännedom örn de i lokalförsvaret ingående organisationerna och
dessas kapacitet, särskilt deras tillgång på personal och materiel samt personalens
utbildning och lämplighet för olika uppgifter;

att personligen lära känna personalen i ledande ställning inom lokalförsvarets
olika organisationer;

att planlägga det civila lokalförsvarets verksamhet i krig, i vad avser operativ
samverkan;

att föranstalta örn övningar med det civila lokalförsvarets olika grenar under
nyssnämnd samverkan; samt

att i övrigt vidtaga förberedelser för att i krig enhetlig ledning av lokalförsvaret
skall kunna utövas.

Sedermera —- i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter för
budgetåret 1942/43 — har Kungl. Maj:t föreskrivit, att hemortsförsvarsassistenterna
vid det fortsatta planläggningsarbetet skulle utgå från att länsstyrelse
tillkommande befogenhet att besluta örn användning såväl inom luftskyddsområde
som utom sådant område av personal och materiel, tillhörande
annan del av det allmänna luftskyddet inom området än ordningstjänsten, i
händelse av krigstillstånd kunde komma att överflyttas på vederbörande försvarsområdesbefälhavare.
Dessutom har Kungl. Majit den 7 augusti 1942 förordnat,
att hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra vid
den försvarsområdesstab, som Kungl. Majit i kommandoväg bestämmer.

För samarbete i operativt hänseende mellan det militära försvaret och utrymningsorganisationen
äro ytterligare vissa organisatoriska åtgärder vidtagna
eller planlagda; med operativa ärenden avses därvid ärenden angående beslut
örn utrymning och bortflyttningsförbud, ärenden rörande utrymningstransporter
samt beslut örn vilka kommuner som skola tagas i anspråk för inkvartering.
Sålunda är avsikten, att den civila utrymningsledningen i operativa
ärenden skall handhas av en delegation från utrymningskommissionen, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

anknytes till högkvarteret. Under denna centrala instans skall den operativa
ledningen ankomma på särskilda av utrymningskommissionen utsedda representanter,
stabsutrymningschefer, vilka förordnats för första—sjätte militärbefälsstaberna.
Under dem skola luftskyddscheferna å utrymningsorterna och inkvarteringscheferna
lyda i operativt hänseende. De militära cheferna (överbefälhavaren
och militärbefälhavarna) skola äga direktivrätt gentemot den
civila utrymningsledning, som är placerad i deras staber.

B. Tidigare förslag till omorganisation av det civila försvaret och samordning
mellan detta oell det militära försvaret.

Luftskyddsinspektionens förslag. I luftskyddsinspektionens förut omnämnda
förslag av den 13 februari 1941, vilket bland annat innefattade förslag till ny
luftskyddslag, väsentligen utgörande en sammanarbetning av luftskyddslagen,
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och lagen den 1 mars 1940
(nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen), har den nuvarande luftskyddsorganisationen
med vissa smärre jämkningar lämnats oförändrad. Av dessa jämkningar
må följande här nämnas.

1. Luftskyddsinspektionen anser, att dess ställning bör göras starkare, så
att inspektionen äger utöva en verklig central ledning av luftskyddet i riket
och i mån av behov själv handlägga sådana frågor, vilka såsom gemensamma
för hela riket eller större del därav eller av annan anledning äro av särskild
vikt. Som följd härav har inspektionen i lagen intagit ett stadgande av innehåll,
att länsstyrelse vid handhavandet av ledningen av luftskyddet skall följa
de anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av inspektionen.

I vissa av yttrandena över förslaget har gjorts gällande, att luftskyddsinspektionen
härigenom skulle erhålla för stora befogenheter i förhållande till
länsstyrelserna och att därför bestämmelsen att länsstyrelse skall följa de
anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av luftskyddsinspektionen, bör utgå
eller uppmjukas.

2. Den i gällande luftskyddslag stadgade principen, att i luftskyddsområde,
som utgöres av landsfiskalsdistrikt eller stad, polischefen skall vara luftskyddschef,
har i förslaget frångåtts. I stället har i princip befogenhet tilllagts
länsstyrelse att till luftskyddschefer utse de personer, som i varje särskilt
fall kunna anses mest lämpade för uppdraget, företrädesvis dock befattningshavare
vid polis- eller brandväsendet, vilka befattningshavare skola vara
skyldiga att mottaga sådant uppdrag. Som motivering härför har inspektionen
anfört bland annat följande:

Den i luftskyddslagen fastslagna huvudprincipen, att i vederbörande polischefs
tjänsteåligganden regelmässigt skall ingå att vara luftskyddschef, synes
vid tidpunkten för luftskyddslagens tillkomst ha varit den närmast till hands
liggande och tillika mest ändamålsenliga lösningen av frågan örn lokal myndighet
för luftskyddet. Det ansågs nämligen, att luftskyddet väsentligen omfattade
åtgärder, vilka redan delvis ålåge polischeferna att handhava. Vid sagda
tidpunkt fanns emellertid icke någon möjlighet att överblicka mångfalden och
storleken av de arbetsuppgifter för luftskyddet, som skulle komma att åvila
polischefen-luftskyddschefen. Den gångna tiden har starkt framhävt den

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mångfald arbetsuppgifter, som äro förbundna med uppdraget att vara luftskyddschef.
Den ständiga utvecklingen på luftskyddets område bär medfört,
att nlanläggningsåtgärdema fått en sådan omfattning att polischefen-luftskyddschefen
i ett stort antal fall måste eftersätta antingen sina polisiära
arbetsuppgifter eller sina uppgifter såsom luftskyddscbef. Visserligen torde
de flesta luftskyddschefer till sitt förfogande ha ställföreträdare av olika slag
men ansvaret för luftskyddets planläggning och förberedande åvilar dock
ytterst luftskyddschefen.

Två av de i luftskyddsinspektionens utredning deltagande uttalade sig
emellertid i avgiven reservation mot inspektionens förslag i denna del och
förordade bibehållande av den nuvarande ordningen. Som motivering därför
anfördes, att genom att luftskyddsuppgifterna hänförts till polischefs tjänsteåligganden
stadga vunnits i luftskyddsorganisationen samtidigt som garantier
skapats mot att befogenhetskonflikter kunde uppkomma mellan luftskyddschef
och polischef, vilkas arbetsuppgifter i många avsenden måste ingripa i
varandra.

I yttrandena över inspektionens förslag ha meningarna på denna punkt varit
delade. Medan vissa myndigheter och sammanslutningar tillstyrkt förslaget,
ha andra avstyrkt detsamma, i huvudsak på de av reservanterna anförda grunderna.

Bland de förslag, som i detta sammanhang framställts, må här följande omnämnas.

Svenska brandbefälsförbundet, som anser sig icke böra motsätta sig förslaget
örn skyldighet för befattningshavare inom brandväsendet att mottaga
uppdrag som luftskyddschef, anför vidare:

Då brandcheferna äro befälspersoner som i sitt dagliga handlande äro utbildade
för och vana att under förhållanden, som stundom kunna vara kritiska,
fatta snabba beslut för avhjälpandet av skador — den väsentligaste delen av
luftskyddet — då vidare röjningsarbete som regel förekommer vid varje större
eldsvåda och slutligen då sjuktransportväsendet under fredstid som regel
omhänderhaves av brandkårerna, ifrågasättes örn icke det allmänna luftskyddet
borde uppdelas i en organisationsavdelning under polischefens befäl,
utövande i stort sett den verksamhet, som nu omhänderhaves av luftskyddsbyråerna,
och en operativ avdelning under brandchefens befäl med uppgift att
leda det skadeavvärjande arbetet.

Föreningen Sveriges landsfiskaler föreslår följande lösning av frågan örn
luftskyddets organisation på landsbygden. Landsfiskalerna borde såsom
polischefer erhålla befogenhet att utöva inseendet över och ledningen av luftskyddets
planläggning och organisation i fredstid. Ledningen av luftskyddet
i krigstid borde däremot ordnas så, att på varje luftskyddsort på landsbygden
borde finnas en särskilt förordnad luftskyddschef, som under landsfiskalens
ledning biträdde vid luftskyddets organisation och som vid krigstillstånd övertoge
den närmaste ledningen av luftskyddets olika organ på luftskyddsorten.
Denne luftskyddschef borde lämpligen icke uttagas bland befattningshavare
vid polis- eller brandväsendet.

Överbefälhavarens samordnings!örs/ag. En av överbefälhavaren tillsatt kommitté
avgav den 5 mars 1941 en promemoria med förslag till samordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av hemvärn, luftskydd, brandskydd samt viss bevakning och ordningshållning.
Som allmänna principer angavs bland annat, att ansvaret för och ledningen av
dessa lokalförsvarsgrenar, även de civila, borde åvila militära myndigheter,
vilket dock icke borde och behövde medföra ett militariserande av i lokalförsvaret
ingående civila organ, samt att nu befintliga organisationer borde i
möjligaste mån bibehållas i oförändrat skick. Promemorian innehöll utkast
till såväl krigs- som fredsorganisation.

I fråga örn krigsorganisationen innebar förslaget följande. Försvarsområde
indelas i kretsar på sådant sätt att kretsindelningen sammanfaller med
indelningen i landsfiskalsdistrikt, varvid stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt,
bör utgöra egen krets. Som chef inom kretsen tjänstgör en särskilt
förordnad kretschef, vartill som regel förordnas chefen för någon av organisationerna
inom kretsens lokalförsvar (hemvämsområdesbefälhavare, luftskyddschef,
distriktsbrandfogde e. d.), dock att inom stad med ordinarie militärförläggning
den militäre platsbefälhavaren såsom den för ortens försvar ansvarige
jämväl bör vara kretschef. Inom krets av särskild betydelse bör kunna förordnas
särskild person, som icke samtidigt representerar viss gren inom lokalförsvaret.
I kretschefens stab böra ingå tjänstegrenschefer för respektive
grenar inom lokalförsvaret, därvid kretschefen samtidigt bör vara tjänstegrenschef
för den gren han själv representerar. Kretscheferna underställas försvarsområdesbefälhavarna,
vilkas staber utökas med personal, som är sakkunnig
i luftskydd, skogsbrandskydd och ordningshållning. Centrala ledningen
av lokalförsvaret utövas inom högkvarteret av en hemortsstab, vars chef,
hemorts chef en, lyder omedelbart under överbefälhavaren. I sistnämnda stab
ingå hemvärnsstaben och luftskyddsinspektionen med i huvudsak oförändrad
organisation, varjämte bevakningsinspektören lämpligen bör företräda frågor
rörande bevaknings- och ordningspolis.

Fredsorganisationen föreslås skola utgöra densamma som den nu
gällande, dock att högsta ledningen jämväl i fred skall representeras av hemortschefen
med stab, vilken därvid förutsättes vara organiserad på samma sätt
som under krig. Som skäl härför anföres, att örn den föreslagna fredsorganisationen
snabbt och friktionsfritt skall kunna övergå till krigsorganisation, den
högsta ledningen måste vara enhetlig.

I promemorian uttalas vidare önskvärdheten av att spörsmålet örn ett närmare
samordnande av utrymningskommissionens verksamhet med övrigt lokalförsvar
vid en ytterligare utredning upptoges till behandling.

Den ledamot i kommittén, vilken närmast representerade luftskyddsinspektionen,
framförde i särskilt yttrande allvarliga betänkligheter mot kommittémajoritetens
förslag, enär den civila lokalförsvarspersonalen därigenom skulle
militariseras, samt förordade, att med bibehållande av nuvarande organisation
tillfredsställande samverkan mellan militära och civila myndigheter skulle
skapas genom instruktionsföreskrifter o. d.

Överbefälhavaren inhämtade yttranden över förslaget från samtliga länsstyrelser.
Flertalet länsstyrelser vitsordade behovet av samordning och tillstyrkte
i princip, att även civilt lokalförsvar under krig ställdes under militär ledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I åtskilliga av yttrandena förordades större eller mindre ändringar i förslaget
eller betonades vikten av att frågan bleve föremål för ytterligare utredning.
Särskilt anförde flera länsstyrelser betänkligheter mot den skillnad mellan
lokalförsvarets organisation i fred och krig, som enligt förslaget skulle komma
att föreligga. Fyra länsstyrelser yttrade sig principiellt avstyrkande örn förslaget.

Länsstyrelsen i örebro län förordade i sitt yttrande i stället följande organisation,
som dock förutsatte, att försvarsområde och län överensstämde. Liksom
det militära lokalförsvaret hade en försvarsområdes (läns-) ledning, skulle
liknande ledning inrättas för luftskydd, brandskydd och skogsbrandskydd med
en länsluftskyddschef, en länsbrandchef och en länsskogsbrandchef, anknutna
till länsstyrelsen såsom föredragande. Samtliga dessa chefer för det militära
och det civila lokalförsvaret skulle ingå i en länsstat där varje chef i fred
självständigt skulle representera sin gren av lokalförsvaret, men där vid krig
försvarsområdesbefälhavaren vid olika meningar skulle ha den slutliga bestämmanderätten.
Länet skulle indelas i distrikt och distrikten i kretsar med
särskilda chefer för samma grenar av lokalförsvaret som i länsstaben.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarade i sitt yttrande, att kommun i
princip borde vara den organisatoriska grunden för lokalförsvaret, vilket dock
icke borde hindra, att två eller flera smärre kommuner sammanfördes till ett
lokalförsvarsområde eller att en större kommun delades i två eller flera dylika
områden. Chefen för detta område skulle ansvara för lokalförsvaret därstädes,
samordna de tre tjänstegrenarna luftskydd, skogsbrandskydd och hemvärn samt
särskilt ansvara för rekryteringen därav. Det syntes ej lämpligt att uppdraga
denna chefsbefattning åt någon av tjänstegrenscheferna. Länsstyrelsen vore
mindre övertygad örn nödvändigheten eller t. o. m. lämpligheten av att lokalförsvarsområdena
såsom sådana sammanfördes till större enheter, kretsar.
Däremot torde samarbete av flera kommuners lokalförsvar av likartad natur
ofta bliva nödvändigt. Länsstyrelsen funne det därvid lämpligast, att de
myndigheter (personer), som i fredstid handhade de olika tjänstegrenarna
inom försvarsområde och län, hemvärnsofficer i försvarsområdesstab, försvarsassistent
eller vederbörande föredragande i länsstyrelse och länsskogsbrandchef,
även i krig närmast under försvarsområdesbefälhavaren handhade
hithörande ärenden, men att, där så — på grund av försvarsområdets storlek
och mängden av lokalförsvarsområden — erfordrades, lokalförsvarsområdena
sammanfördes till kretsar med en kretsbefälhavare för envar av de
tre grenarna. Kretsindelningen skulle vara av blott taktisk betydelse. Den
kretsindelning, som kunde anses erforderlig för lokalförsvaret i övrigt, syntes
icke böra äga tillämpning för ordningshållningspersonalen, landstormspolis,
statspolis samt lokal ordnings- och kriminalpolis, som enligt länsstyrelsens
förmenande alltjämt, även i krigstid, borde vara underställda landsfogden och
länsstyrelsen.

Övriga förslag. Förslag till provisoriska åtgärder för samordning av lokalförsvaret
i mellaninstansen (län respektive försvarsområde) lia avgivits av sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tens arbetsmarknadskommission den 30 juni 1941 och av hemortsförsvarssakkunniga
den 2 augusti samma år. Då dessa förslag — med vissa modifikationer
— blivit genomförda genom Kungl. Majits beslut örn förordnande av
hemortsförsvarsassistenter, torde någon närmare redogörelse för dessa förslag
jämte över desamma avgivna yttranden icke vara erforderlig.

Ytterligare må här omnämnas hemortsjörsvarssakkunnigas förslag den 14
mars 1942 angående utövande under krig av vissa befogenheter i avseende å
luftskydd, skogsbrandskydd och utrymning. Förslaget angavs vara föranlett
av att det syntes de sakkunniga med hänsyn till det utrikespolitiska läget
under förvåren 1942 påkallat, att frågan örn operativ samverkan inom lokalförsvaret
erhölle en nöjaktig lösning tills vidare utan avvaktan å den tidpunkt,
då det bleve möjligt och lämpligt att genomföra en mera allsidig, för såväl
freds- som krigsförhållanden avsedd samordning inom lokalförsvaret. Förslaget
gick ut på att, med stöd av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m. en kungörelse skulle utfärdas av innebörd att
under tid, som Kungl. Majit med hänsyn till krigsförhållanden kunde komma
att särskilt bestämma, vissa befogénheter i avseende å luftskydd, skogsbrandskydd
och utrymning skulle överflyttas från civil till militär myndighet. Sålunda
skulle av den länsstyrelse tillkommande befogenheten att handhava ledningen
av luftskyddet följande befogenheter i stället tillkomma vederbörande försvarsområdesbefälhavare,
nämligen att besluta örn användning utom luftskyddsområde
av personal och materiel, tillhörande allmänna luftskyddet inom området,
samt att i den mån särskilda skäl därtill föranledde giva luftskyddschef föreskrift
örn användning inom luftskyddsområdet av personal och materiel, tillhörande
dess allmänna luftskydd, såsom för skyddande av viss anläggning e. d.; dock
att vad nu sagts icke skulle äga tillämpning på allmänna luftskyddets ordningstjänst.
Vidare skulle länsstyrelses nuvarande befogenhet jämlikt skogsbrandlagen
att förordna befälhavare vid släckning av skogseld, som tagit eller hotade
taga större omfattning, i stället tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Slutligen
skulle å honom överflyttas jämväl den rätt, som jämlikt utrymningslagen
tillkomme länsstyrelse att under krigsförhållanden i vissa fall utöva befogenhet,
som eljest tillkomme utrymningskommissionen.

Vidare innehöll kungörelseförslaget, att, där försvarsområdets omfattning
eller andra skäl det föranledde, Kungl. Majit skulle kunna särskilt uppdraga
åt annan myndighet än försvarsområdesbefälhavaren att för viss del av försvarsområdet
under försvarsområdesbefälhavaren utöva befogenheter, som
enligt förslaget kunde tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Uppkomme
genom avbrott i förbindelserna eller annorledes svårighet för försvarsområdesbefälhavaren
att utöva dylika befogenheter och kunde Kungl. Majlis beslut i
frågan ej utan våda avvaktas, borde försvarsområdesbefälhavaren äga lämna
underlydande militär befälhavare eller luftskyddschef sådant uppdrag som
nyss nämnts. Beslut härom skulle emellertid, så snart förhållandena tilläte,
anmälas för Kungl. Majit.

Förslaget har varit föremål för remiss till överbefälhavaren, luftskyddsin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

spektionen, utrymningskommissionen och länsstyrelserna men har därutöver
icke föranlett annan åtgärd än att bland föreskrifterna för hemortsförsvarsassistenternas
verksamhet intagits den förut omförmälda bestämmelsen örn
att hemortsförsvarsassistentema vid sitt fortsatta planläggningsarbete skola
äga utgå från att vissa befogenheter kunna komma att överflyttas på försvarsområdesbefälhavarna.

C. Hemortsforsvarssakkunnigas slutförslag.

I sitt betänkande ha hemortsförsvarssakkunniga föreslagit tillskapandet av
en ny försvarsorganisation, folkskyddet, av blandat civil och militär karaktär
samt framlagt förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag), avsedd
att ersätta luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,
utrymningslagen, skyddsrumslagen och lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn
skyldighet att bortföra varuförråd. Enligt detta lagförslag och enligt de sakkunnigas
motivering för bestämmelserna i förslaget voro grunddragen av omorganisationen
i huvudsak följande.

Folkskyddet angives i 1 § lagförslaget utgöra en statlig-kommunal försvarsorganisation,
vars verksamhet avser

1) sådana militära uppgifter, företrädesvis av lokal och mera tillfällig art,
vilka lämpligen kunna utföras av folkskyddets organ;

2) vidtagande av särskilda anordningar och åtgärder för den hemmavarande
befolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande
mot fientlig verksamhet, särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande
eljest av att egendom i användbart stånd faller i fiendehand;

3) ingripande mot sådan brand och sådana skador å personer och egendom,
som förorsakats av fientlig verksamhet, ävensom begränsande eller lindrande
på annat sätt av följderna av dylik verksamhet; samt

4) sådan försvaret gagnande verksamhet, som eljest enligt särskild lag eller
författning tillkommer folkskyddet.

Folksk}-ddet skall bildas genom sammanslagning av hemvärnet, luftskyddet,
skogsbrandskyddet för krig och utrymningsorganisationen. Dess verksamhet
skall helt vara inriktat på krigsförhållanden, och dess uppgifter i fred skola
utgöra de för verksamheten i krig erforderliga förberedelserna, däri inbegripet
utbildning och övning. Det fredsmässiga brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret
som skogsbrandförsvaret, faller alltså utanför folkskyddets ram. Polisväsendet
avses skola i såväl fred som krig organisatoriskt stå helt utanför
folkskyddet, ehuruväl enskilda polismän skola kunna tagas i anspråk därför.

Hemvärnet bibehåller sin militära karaktär. De i folkskyddet ingående
civila grenarna behålla sin civila karaktär och sammanföras till civilskyddet.
Folkskyddet består alltså av två huvuddelar, hemvärnet och civilskyddet (5 §).

Folkskyddet är underställt överbefälhavaren utom i de hänseenden
Konungen bestämmer (2 §). De uppgifter, beträffande vilka folkskyddet icke
skulle vara underställt överbefälhavaren, äro uppgifter av övervägande social
karaktär eller eljest av sådan natur, att de ha ringa samband med den rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 57

militära verksamheten. Folkskyddet föreslås skola förläggas under försvars
departementet.

Den centrala ledningen av folkskyddet utövas av riksfollcskyddschefen, som
biträdes av en riksfolkskyddsstab (6 §). Riksfolkskyddschefen skall vara utrustad
med sådana befogenheter, att han kan utöva en verklig ledning av folkskyddet,
och bör i krig med stab ingå i högkvarteret. Riksfolkskyddsstaben
bildas genom sammanslagning av hemvärnsstaben, luftskyddsinspektionen och
utrymningsorganisationen, varjämte till densamma anknytes den av brandförsvarsutredningen
föreslagna riksbrandinspektören.

Folkskyddet anknyter i territoriellt hänseende till den gällande militärterritoriella
indelningen i militärområden och försvarsområden. I fråga örn folkskyddets
ledning föreslås i denna instans skilda regler beträffande hemvärnet
och civilskyddet.

Hemvärnet skall såsom nu vara underställt militärbefälhavare och försvarsområdesbefälhavare
(7 § 1 mom. första stycket).

Beträffande ledningen och övervakningen av civilskyddet avses principiellt
skola gälla, att desamma inom varje försvarsområde utövas av en civilskyddschef
(7 § 1 mom. andra stycket). Tre mindre försvarsområden avses dock jämväl
i krig skola ha gemensam civilskyddschef med angränsande försvarsområde,
varemot två försvarsområden avses i krig skola uppdelas på vartdera två civilskyddschef
er. I fred skiljes mellan två grupper civilskyddschef er, nämligen
dels sådana, som stadigvarande skola ha full tjänstgöring, och dels sådana,
som skola träda i full tjänstgöring endast under vissa tider (biträdande civilskyddschef
er). Varje civilskyddschef med stadigvarande tjänstgöring tilldelas
för fred ett verksamhetsområde, bestående av ett eller flera försvarsområden,
därvid samtliga försvarsområden fördelas på dessa civilskyddschefer. I den
mån flera civilskyddschefer under krig skola tjänstgöra inom sådant försvarsområde,
förordnas biträdande civilskyddschefer till det antal, som erfordras
för fyllande av antalet civilskyddschefer i krig.

Försvarsområdesbefälhavare och civilskyddschef skola .nära samverka för
att bibringa folkskyddsväsendet inom försvarsområdet största möjliga effektivitet
(7 § 1 mom. tredje stycket).

Under folkskyddsberedskap —- varmed förstås förstärkt beredskap, som
folkskyddet jämlikt Konungens förordnande intager vid krig eller krigsfara
-—- skall försvarsområdesbefälhavaren under militärbefälhavaren från och
med den tidpunkt och i de hänseenden Konungen bestämmer utöva ledningen
jämväl av civilskyddet (7 § 2 morn.). Denna ledning anges i motiveringen
i allmänhet böra omfatta dels rätt att avgöra, huruvida personal eller
materiel av civilskyddet skall användas utom det folkskyddsdistrikt, för vilket
den i första hand är avsedd, dels ock befogenhet att giva lägre folkskyddsmyndighet
direktiv i fråga örn inriktande av civilskyddets verksamhet på visst
eller vissa bestämda ändamål.

Länsstyrelserna avses icke skola ingå i folkskyddsorganisationen och skola
alltså icke ha befattning med ledningen av folkskyddet. Däremot skola de
jämlikt 3 § 1 mom i lagförslaget medverka vid tillsynen över att kommuner

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

och enskilda fullgöra vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet och
även i vissa andra hänseenden taga befattning nied detsamma. Därutöver har
landshövdingen i 3 § 2 mom. ålagts att medverka till att hos länets befolkning
skapa och vidmakthålla förståelse för betydelsen av folkskyddsväsendet samt
att vaka över att vid dess upprättande och vidmakthållande hänsyn i görligaste
mån tages till förhållandena inom länet med rätt att hos folkskyddsmyndigheterna
framställa härav betingade förslag och erinringar.

Det har förutsatts, att länsstyrelserna vid fullgörandet av sina uppgifter
beträffande folkskyddsväsendet skulle biträdas av befattningshavare inom
folkskyddet, främst civilskyddscheferna med full tjänstgöring, vilka skulle ha
ställning av föredragande för dessa ärenden.

Försvarsområde skall i regel för upprätthållande av folkskyddets verksamhet
vara uppdelat i folkskyddsdistrikt. Dylikt distrikt skall bestå av kommun
eller ock, där det på grund av gemenskap i fråga örn brandförsvar eller med
hänsyn till andra omständigheter finnes lämpligt, två eller flera kommuner
(8 § 1 morn.). Indelningen i folkskyddsdistrikt fastställes av Kungl. Majit (8 §
2 morn.).

Inom varje folkskyddsdistrikt skall finnas distriktsfolkskydd, bestående
av allmänt folkskydd samt, där så anses nödvändigt, verkskydd och hemskydd
(9 § 1 morn.). Allmänt folkskydds verksamhet avser folkskyddsdistriktet i dess
helhet, medan verkskydd och hemskydd angivas vara avsedda, verkskydd för
viss eller vissa i närheten av varandra belägna byggnader, vilka väsentligen
användas till annat ändamål än bostadsändamål, med därvarande personer och
egendom samt hemskydd för viss eller vissa i närheten av varandra belägna
byggnader, vilka väsentligen användas till bostadsändamål, med därvarande
personer och egendom (9 § 2 morn.). Verkskydd och hemskydd skola vara
organiserade inom tättbebyggda delar av städer och köpingar samt inom andra
tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse.
Där så finnes särskilt påkallat, skall verkskydd eller hemskydd dock vara organiserat
även för annorstädes belägen anläggning eller byggnad (9 § 3 morn.).

Den omedelbara ledningen av ett distriktsfolkskydd skall utövas av en
folkskyddschef (11 §). Skyldighet att mottaga sådant uppdrag föreligger principiellt
för envar (12 §). I polischefernas tjänsteåligganden skall icke ingå att
vara folkskyddschef, men hinder bör icke föreligga för polischef att inneha
sådant uppdrag.

Distriktsfolkskydds omfattning och beskaffenhet angives till sina grunddrag
i den för folkskyddsdistriktet gällande organisationsplanen (99 §). Sådan
plan fastställes av Konungen på förslag av folkskyddschefen (100 §).

Under folkskyddsberedskap skall möjlighet förefinnas att enligt grunder,
som närmare bestämmas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande
riksfolkskyddschefen, taga i anspråk dels allmänt folkskydds personal
och materiel för uppgifter, som icke avse det egna folkskyddsdistriktet, dels
ock verkskydds eller hemskydds personal och materiel för uppgifter utom den
eller de anläggningar eller byggnader, för vilka verkskyddet eller hemskyddet
är upprättat (10 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Slutligen föreslås möjlighet att inom försvarsområde sammanföra två eller
flera distriktsfolkskydd till en folkskyddskrets under gemensam ledning av en
kretsfolkskyddschef (13 §). Beslut härom meddelas av Konungen.

I motiveringen till det sålunda framlagda förslaget till organisation av
folkskyddet framhålla hemortsförsvarssakkunniga till en början, att frågan örn
det civila lokalförsvarets ändamålsenliga anordnande i vad rörde bundenheten
vid nuvarande ordning borde bedömas principiellt förutsättningslöst. Upporganiserandet
av det civila lokalförsvaret hade i väsentliga delar utgjort ett
förstagångsarbete, som måst utföras på jämförelsevis kort tid, och det pressande
läget hade föranlett, att de olika myndigheterna måst sätta sitt löpande
arbete i främsta rummet. Enhetligheten beträffande organisationen av det
civila lokalförsvaret hade därför förklarligt nog blivit eftersatt, och förhållandet
mellan det militära och det civila lokalförsvaret hade ej blivit vederbörligen
beaktat. De sakkunnigas förslag åsyftade en principiell lösning av lokalförsvarets
samordningsproblem, varvid de sakkunniga sökt att tillgodose såväl
krigets krav som behovet av en ändamålsenlig ordning jämväl för fred. Det
syntes härvid särskilt angeläget, att organisatoriska förutsättningar skapades
för lokalförsvarets tillbörliga omvårdnad jämväl under en fredsperiod.

De sakkunniga framhålla vidare som en nödvändig följd av 1942 års försvarsbeslut,
att åtgärder jämväl vidtoges, varigenom garanti i möjligaste mån
vunnes för ett framtida uppehållande av det civila lokalförsvaret på en nivå,
som stöde i proportion till den för försvaret i övrigt tillämpade. Därvid framstode
det som ett oeftergivligt villkor, att även det civila lokalförsvaret förbereddes
på sådant sätt, att det kunde träda i full funktion så snart som möjligt.
Vid uppgörandet av sitt organisationsförslag hade de sakkunniga därför sökt
säkerställa en lätt och smidig övergång från freds- till krigsförhållanden. Till
följd därav företedde de föreslagna freds- och krigsorganisationerna största
möjliga likhet med varandra. Förefintliga skillnader, som vore betingade av
särskilda skäl, vore ej av beskaffenhet att behöva föranleda några olägenheter.

Efter dessa allmänna synpunkter övergå de sakkunniga till att behandla
lokalförsvarets operativa ledning, vilken enligt de sakkunniga avser att
med beaktande av taktiska synpunkter allt efter lägets krav disponera de personella
och materiella resurserna för olika uppgifter — även andra än sådana för
vilka den ifrågavarande lokalförsvarsgrenen närmast är avsedd — samt att i
övrigt besluta örn härmed sammanhängande åtgärder. De sakkunniga hänvisa
härvid till de erfarenheter, som vunnits vid vissa genom överbefälhavarens försorg
anordnade s. k. lokalförsvarskrigsspel samt till erfarenheter från andra
länder. Vad särskilt angår luftskyddet betona de sakkunniga, att luftkriget
tagit sådan utveckling, att luftangreppen i de särskilda fallen medfört skadegörelser
av en ofantligt mycket större omfattning än man vid luftskyddslagens
tillkomst gjort sig en föreställning om. De sakkunniga anföra härefter bland
annat följande:

Det låter sig icke göra att överallt skapa cn luftskyddsorganisation av sådan
omfattning och styrka, att den under alla förhållanden är tillräcklig för be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mästrande av skadeverkningar av bombanfall mot den egna orten. Åtgärder
för att kunna bereda en ort hjälp från annat håll måste därför komma att utgöra
ett viktigt led i luftskyddets organiserande. Dylik hjälp bör kunna lämnas
bland annat av luftskyddet å annan ort eller ock av särskilda för sådant ändamål
avsedda avdelningar, örn vilkas upprättande förslag utarbetats av luftskyddsinspektionen
i samråd med de sakkunniga.

För att bedöma frågan om beordrandet av hjälpstyrkor till en ort, som
varit utsatt för bombanfall, kräves självfallet kännedom örn skadeläget därstädes.
Men det är icke nog härmed. Frågan örn hjälpstyrkors insättande
kan ej ses isolerad. Dess prövning är av beskaffenhet att i olika hänseenden
influeras av rådande militära läge. I den mån så är fallet måste därför den,
som har att besluta i här förevarande hänseende, jämväl vara ingående orienterad
örn de aktuella militära förhållandena.

Det är sålunda nödvändigt för honom att beträffande område, som må
ifrågakomma för genomfart av hjälpstyrkorna, äga vetskap om pågående eller
nära förestående militära operationer — t. ex. luftlandsättningar i större eller
mindre skala och stridshandlingar i anslutning därtill — örn militära och andra
landsvägstransporter, som äro under utförande eller väntas inom den närmaste
tiden, örn militära spärranordningar m. m. Dylika omständigheter måste allvarligt
beaktas såväl vid utväljandet av ort, varifrån hjälpstyrkor skola beordras,
som ock vid det närmare bestämmandet av deras färdvägar. Sker icke
så, löpes allvarlig risk, att hjälpstyrkorna kunna bliva försenade, slutgiltigt
hindrade att fortsätta eller kanske tillintetgjorda. Luftskyddets eget intresse
kräver alltså sådant hänsynstagande, som här avses. Men saken har även en
annan lika viktig och under vissa förhållanden ännu betydelsefullare sida. Det
måste sålunda också skapas säkerhet för att transporter av hjälpstyrkor ej över
hövan försvåra militära dispositioner av ena eller andra slaget.

Örn flera orter ungefär samtidigt utsättas för mera omfattande bombanfall,
kan fråga uppstå örn företrädesrätt dem emellan med avseende å erhållande
av hjälp från annat håll. En avvägning måste då ske med beaktande av
betydelsen av att en ort hjälpes tidigare eller i relativt större omfattning än
en annan. Sociala och därmed jämförliga skäl kunna göra sig gällande. Men
hänsyn till försvarsberedskapen i övrigt, både den civila och militära, måste
i förekommande fall väga tungt i vågskålen. Det totala försvarets intressen
kunna tänkas påfordra, att hjälpverksamheten mer eller mindre koncentreras
till viss ort med eftersättande av annan eller andra orter.

Beträffande förhållandena inom en för bombanfall utsatt ort må framhållas
följande. Inom en dylik ort kan det likaledes, oavsett örn dess luftskydd arbetar
ensamt eller understödjes från annat håll, vara nödvändigt, att luftskyddsverksamheten
i första hand inriktas på sådana uppgifter, som i den aktuella situationen
finnas vara ur allmän försvarssynpunkt viktigast. För räddandet av
en direkt eller mera indirekt militärt betydelsefull anläggning måste måhända
stora styrkor insättas, även örn härigenom annan, ur rent civil synpunkt värdefullare
egendom behöver offras.

Av erfarenheten från främmande länder kan för Sveriges del dragas den
säkra slutsatsen, att vid katastrofskador eller eljest mera omfattande skador
luftskyddets egna resurser ofta bliva otillräckliga. I sådana fall uppstår behov
av att militära styrkor, såsom hemvärn eller andra lokalförsvarsförband, in
gripa till luftskyddets understöd. Så t. ex. kan detta tänkas erforderligt för
eldsläckning och utförandet av röjnings- och räddningsarbeten i större skala.
Prövning av frågan örn insättande av militära styrkor för här ifrågavarande
ändamål måste likaledes grundas å kännedom örn såväl skadeläget som det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 61

militära läget. Till båda måste tagas den hänsyn, som förhållandena i de särskilda
fallen påkalla.

I fråga örn skogsbrandväsendet framhålla de sakkunniga — under hänvisning
till att anläggandet av skogsbränder genom anfall med brandbomber
eller på annat sätt måste förutsättas kunna bliva ett flitigt använt stridsmedel
i ett så skogrikt land som Sverige — att den fredsmässiga skogsbrandorganisationen
torde bliva otillräcklig för krigsförhållanden och att det därför blir
nödvändigt att anlita andra organisationers resurser. Ett efter förhållandena
i de särskilda fallen avpassat beslut örn insättande av militära styrkor eller
luftskyddsavdelningar för skogseldsläckning kunde icke fattas utan erforderlig
kännedom örn både det militära läget, luftskyddsläget och skogsbrandläget.

De sakkunniga framhålla vidare att vid större skogseldar militära skäl även
kunde påfordra beaktande vid bedömande av inom vilket område tillgängligt
manskap i första hand borde insättas för skogseldens bekämpande.

Beträffande den operativa sidan av utrymningen anföra de sakkunniga
— efter framhållande av att utrymning i stor utsträckning måste verkställas
under tiden närmast omkring ett krigsutbrott ■— bland annat följande:

Under den tid, varom här är fråga, kan eller bör utrymning ej äga rum
annat än i begränsad omfattning. Särskilt vid denna tidpunkt löpa för övrigt
utrymningstransporterna risk att utsättas för flyganfall. Olika skäl kunna
likväl starkt tala för utförande av viss utrymning även omkring krigsutbrottet.
Är anledningen närmast att skydda civilbefolkningen för luftanfall, måste dock
beslut, huruvida utrymningen skall genomföras eller icke, fattas under största
hänsynstagande till de militära förhållandena. Frågorna örn disponerandet av
tillgänglig rullande materiel och om landsvägarnas begagnande träda härvid
i förgrunden. Pågående eller nära förestående stridshandlingar spela självfallet
jämväl stor roll i förevarande hänseende. En avvägning måste ske.
Ytterst torde dock i regel den synpunkten få väga tyngst, att utrymningen ej
kan tillåtas att i otillbörlig grad verka hindrande för militära transporter eller
stridsverksamhet. De utrymmande få ej heller utsättas för alltför stora faror.
Finnes utrymningen böra komma till stånd, är av nyss anförda skäl det när
mare bestämmandet av transportvägarna även i hög grad en militär angelägenhet.
Det militära inflytandet härvid påkallas i de utrymmandes intresse särskilt
vid landsvägstransporter med fordon av olika slag liksom ock vid förflyttningar
till fots å landsväg. Möjligheterna för de utrymmande att välbehållna
nå sina bestämmelseorter försvinna eller minskas, örn de möta militära
transporter eller råka in i stridsområden. Det är vidare av vikt, att utrymningen
sker å vägar, där vederbörande ej hindras av den militära vägregleringen,
vägspärrar av olika slag, krigsskador eller utförda förstöringsarbeten.
Såväl beslut om det omedelbara igångsättandet av utrymningen som ock densammas
dirigering äro alltså åtgärder med stark militär anstrykning.

Yad nyss framhållits har knutits särskilt till fall, att utrymning närmast
för civilbefolkningens skyddande mot luftanfall ifrågakommer under mobilisering.
Sedan mobilisering och därmed sammanhängande transporter slutförts,
kunna förutsättningarna för sådan utrymning bliva större. De anförda
synpunkterna i övrigt äga emellertid jämväl därvid sin giltighet.

De sakkunniga framhålla ytterligare, att för utövandet av en operativ ledning
av lokalförsvaret krävdes en underrättelse- och or dort jäns t, som måste
vara icke blott lokalt utan även interlokalt organiserad. För den interlokala

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tjänsten, som kunde bliva av betydande omfattning, avsåges att i möjligaste
mån utnyttja det permanenta telefonnätet. Yid krigsspelen bade det visat sig,
att med den nuvarande organisationen med flerhövdad operativ ledning inom
lokalförsvaret telefonnätets kapacitet för ifrågavarande ändamål vore otillräcklig.
Dubbelrapportering i förening med behovet av att jämväl i övrigt på
grund av splittringen i ledningen giva orienteringar och order i synnerligen
stort antal hade åstadkommit stockningar i förbindelsetjansten. Därigenom
hade många gånger de för utövande av en effektiv operativ ledning erforderliga
underrättelserna uteblivit. I andra fall hade uppstått betydande tidsförluster
med allvarliga följder för handhavandet av dylik ledning.

De sakkunniga anföra därefter:

I den mån hitintills utfärdats särskilda bestämmelser, syftande till operativ
samverkan mellan det militära och civila lokalförsvaret, äro de i stort
sett grundade på den principen, att vederbörande civila respektive militära
myndighet (befälhavare) bevarar sin bestämmanderätt och att således den
ene ej underställes den andre. Det avses, att i den aktuella situationen begäran
örn understöd skall i mån av behov framställas. Men avgörandet huruvida
och i vilken omfattning framställningen skall bifallas tillkommer ytterst
den, hos vilken framställningen göres. Han kan även i princip när som helst
återkalla lämnad hjälp. I övrigt må berörda befälhavare emellan givas råd
och anvisningar, örn vilkas efterföljd mottagaren själv beslutar. Befallningar
äro således uteslutna, Till stor del har detta system sin motsvarighet beträffande
samverkan mellan olika grenar inom civila lokalförsvaret.

Det synes de sakkunniga, att den sålunda tillämpade ordningen är synnerligen
otillfredsställande. För smärre, enkla och lättuppredda situationer kan
densamma vara godtagbar. Men organisationen bör självfallet anpassas för
de helt säkert mycket talrika fall, som av olika anledningar äro svåra att
bemästra. I sakens natur ligger, att med nuvarande ansvarsfördelning mellan
den civile och den militäre befälhavaren ävensom mellan de civila befälhavarna
inbördes envar av dem sätter sin egen verksamhet, sin egen ort i
främsta rummet. Tinna över huvud taget vidare synpunkter beaktande, Hudet
i regel ej förrän i andra hand. Ingen som helst säkerhet finnes för att
de för tillfället av olika skäl mest betydelsefulla ändamålen bliva tillbörligen
tillgodosedda eller att eljest åtgärderna rättas i enlighet med sådana allsidiga
överväganden, som av förhållandena under krig påkallas.

Enligt de sakkunnigas mening är därför ett grundvillkor, att ansvaret för
och därmed också befogenheterna med avseende å det civila och militära
lokalförsvarets operativa verksamhet koncentreras. Endast då kunna i olika
situationer tillgängliga resurser utnyttjas och åtgärder över huvud taget äga rum
på för tillfället mest effektiva och eljest ändamålsenliga sätt. Krigsspelen
ha till alla delar bestyrkt riktigheten av denna ståndpunkt. De sakkunniga
förorda alltså i princip, att en enhetlig operativ ledning av det civila och
militära lokalförsvaret införes. Avvikelse från denna enhetslinje bör ske blott
i den män alldeles speciella skäl finnas böra föranleda därtill.

I den mån civilt och militärt lokalförsvar anses böra erhålla gemensam
operativ ledning, lär detta få förverkligas därigenom, att det civila lokalförsvaret
i ifrågakommande hänseende underställes militär chef.

De sakkunniga tillägga, att örn en gemensam militär operativ ledning infördes,
möjlighet uppkomme att så ordna underrättelse- och ordertjänsten inom
ett sådant enhetligt system, att en betydande avlastning av telefonnätet
kunde ske.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 268.

Även i fråga om förberedelsearbetet beträffande totalförsvaret
betona de sakkunniga den nära samhörigheten mellan det civila lokalförsvaret
och den militära verksamheten. Planläggningen för det civila lokalförsvaret
måste i mångt och mycket lämpas efter militära faktorer, men förhållandet kunde
jämväl vara omvänt. Till viktiga intressen, vilkas tillgodoseende i första hand
ankomme på det civila lokalförsvaret, borde vid den rent militära planläggningen
tagas sådan hänsyn, som omständigheterna rimligen medgåve. För att förberedelsearbetet
för det civila och militära försvaret skulle fylla högsta måttet
av ändamålsenlighet måste av detsamma krävas, att därigenom försvarsberedskapen
såsom helhet betraktad bleve tillbörligen tillgodosedd. Nuvarande organisation
syntes icke innefatta nöjaktiga möjligheter härför. Tillräckliga organisatoriska
förutsättningar behövde skapas för säkerställande av den erforderliga
växelverkan och träffande av förberedelser efter det totala krigets krav. En
ständig och fast samverkan mellan vederbörande planläggningsmyndigheter
vore påkallad. I anslutning därtill förordade de sakkunniga, att de militära
myndigheterna erhölle sådana skyldigheter och befogenheter med avseende å
förberedelsearbetet, vilka föranleddes av det dem åvilande ansvaret för det
civila lokalförsvarets operativa verksamhet under krig.

Beträffande förhållandet mellan hemvärnet, luftskyddet och
skogsbrandväsendet för krigstid framhålla de sakkunniga till en
början, att å ena sidan markerade olikheter förelåge mellan hemvärnet och det
militära lokalförsvaret i övrigt, medan å andra sidan hemvärnet och det civila
lokalförsvaret uppvisade gemensamma drag av betydelse i organisatoriskt avseende.
Sålunda borde hemvärnet även fortsättningsvis i första hand byggas
å frivillig grund. Vidare vore hemvärnet för rekryteringen ytterst hänvisat till
att taga i anspråk personal, som ej på grund av värnpliktslagen eller fast anställning
vid krigsmakten vore krigstjänstskyldig. Ytterligare vore hemvärnsmilitären,
till skillnad från vanligt militärmanskap, avsedd att under krig
inträda i tjänstgöring endast i den mån aktuellt behov därav uppstode. Slutligen
torde under krig det civila lokalförsvaret ofta behöva hjälp av militära
lokalförsvarsförband för begränsande av uppkomna skador och vidtagande av
andra mera omedelbara skyddsåtgärder. I sakens natur läge, att därvidlag tillgängligt
hemvärn i första hand hade en viktig uppgift att fylla.

De sakkunniga beröra utförligt motsättningen i rekryteringshänseende mel
lan hemvärnet, å ena, samt luftskyddet och skogsbrandväsendet, å andra sidan,
ävensom den allmänna knappheten på arbetskraft under krigsförhållanden samt
framhäva nödvändigheten av att värnkraften hos personal, som kan i anspråktagas
för ifrågavarande lokalförsvarsgrenar åvilande uppgifter, i möjlig män
nyttiggöras allt efter de i de aktuella fallen varierande behoven. De sakkunniga
fortsätta:

Härvid intresserar särskilt frågan örn hemvärnets användning jämväl för
åtgärder i anledning av bränder och skador, som förorsakats av fientlig verksamhet.
Dylika åtgärder åvila luftskyddet och skogsbrandväsendet. Men uppenbarligen
blir i stor utsträckning erforderligt med ingripanden också av hemvärnet.
Hemvärnet har i ej oväsentlig mån spridning å landsbygden. De sakkunniga
finna ej osannolikt, att under krig landsbygdens hemvärn på vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

håll mera sällan kommer att tagas i anspråk för stridsverksamhet. Det synes
antagligt, att inom många områden på landet skogsbrandsläckning kommer
att visa sig vara en huvuduppgift för hemvärnet i krigstid. Bebyggelsecentra
torde komma att under krig förete stora växlingar med avseende å omfattningen
av hemvärnets användning för militära ändamål. Örn luftskyddet därstädes,
kanske till följd av rekrytering till hemvärnet, är påtagligt svagt, blir
hemvärnets betydelse för luftskyddsuppgifter desto större. Men även städer
och samhällen, där luftskyddet är starkare, måste förutsättas bliva mycket
beroende av hemvärnet för åtgärder i anledning av bränder och skador. Icke
blott för verkliga katastroftillfällen gäller detta. För åtgärder, som nyss sagts,
fordras i stor utsträckning fysiskt kraftfull personal. I detta hänsende är på
det hela taget hemvärnet bättre ställt än luftskyddet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att det samband mellan hemvärnet och
luftskyddet ävensom skogsbrandväsendet, som under krig torde påkallas
av då rådande förhållanden, måste skänkas beaktande, så att dels inom ramen
för tillgången å personal, som stöde till förfogande för ifrågavarande uppgifter,
en viss inbördes avvägning av grenarnas storlek ägde rum, dels vid
själva rekryteringen till grenarna lämplighetssynpunkten finge göra sig gällande,
dels och utbildning, övning, materielanskaffning m. m. skedde så, att
under krig både de militära och civila uppgifterna kunde ändamålsenligt
lösas. För åstadkommande av en sådan genomgående och fast samverkan mellan
grenarna, erfordrades ett sammanförande av grenarna i en organisation.
En sådan sammanslagning torde vara ägnad att på sina håll medgiva en minskning
i grenarnas nuvarande totala personalbestånd.

Av liknande skäl förorda de sakkunniga att jämväl utrymningen med
vad därtill hörde hänfördes till den nya organisationen.

Beträffande förhållandet mellan folkskyddet och polisväsendet
framhålla de sakkunniga — efter att ha nämnt åtskilliga exempel på av krigsförhållanden
föranledda åtgärder för upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet — att med tillkomsten av folkskyddet det spörsmålet uppställde sig,
huruvida polisväsendet eller snarare någon del därav borde under krigsförhållanden
vara formligen inordnat i den nya organisationen. De sakkunniga
anföra härom:

Börande sagda spörsmål må till en början anmärkas, att vissa polisuppgifter
måste anses utan vidare uteslutna från att kunna eller böra uppdragas
åt folkskyddet. Bland annat är detta fallet med utredningarna av brott.
Härvidlag måste dock skänkas visst beaktande åt följande synpunkt. Att
vid ett sådant inrangerande i folkskyddet, som nyss antytts, göra undantag
för sistnämnda uppgifter kan sålunda stundom visa sig mer eller mindre
vanskligt. I nästan samtliga polisdistrikt på landsbygden ävensom i några
städer är polispersonalen på det hela taget gemensam för all polisverksamhet.
Därvid torde ur personalsynpunkt vissa svårigheter uppstå för
brottsutredningarnas undantagande i berörda hänseende. I de flesta städer
och jämväl i enstaka polisdistrikt på landsbygden är visserligen polispersonalens
arbete uppdelat mellan kriminalpolis och ordningspolis, därvid i princip
brottsutredningarna förlagts till den förra och polisverksamheten i övrigt
till den senare. Till en del råder dock ett sådant samband mellan de båda
tjänstegrenarna, som försvårar, örn också icke hindrar ett avskiljande av
kriminalpolistjänsten på sätt här berörts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De sakkunniga ha närmare övervägt, om oavsett vad nu framhållits polisuppgifter
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet böra under
krigsförhållanden åvila folkskyddet i den formen, att någon del av polisväsendet
ingår i folkskyddet. För en sådan anordning talar, att dylika uppgifter
i mångt och mycket anknyta till folkskyddets egentliga verksamhet och
komplettera denna. Skall emellertid under krigsförhållanden folkskyddet i
angiven form betros med allmänna ordnings- och säkerhetsuppgifter av
polisiär art, synes påkallat att därvid i princip dit överlämna samtliga dylika
uppgifter, oberoende av örn de närmare sammanhänga med nämnda förhållanden
eller icke. Ett motsatt förfarande synes svårgenomförbart särskilt av
den anledningen, att polispersonalen måste efter behov kunna utnyttjas för
ingripanden, antingen dessa föranledas av omständigheter, mera direkt framkallade
av kriget, eller bero av andra orsaker. Ett sådant allmänt inordnande
i folkskyddet av den till ordningens och säkerhetens upprätthållande hänförliga
polisverksamheten finna sig de sakkunniga likväl ej kunna tillstyrka. Därigenom
skulle komma att åt folkskyddet, som skall stå under militär operativ
ledning, överantvardas jämväl uppgifter utan samband med försvarsverksamheten.
Ett kanske än mer vägande skäl mot anordningen är dock, att
densamma skulle innebära ett djupt ingrepp i länsstyrelsens ämbetsbefattning
och väsentligen förändra länsstyrelsens ställning inom administrationen.

De sakkunniga komma, trots vissa betänkligheter i anledning av det nu
föreliggande sambandet mellan polisväsendet och luftskyddet, till det resultatet,
att polisväsendet som sådant bör lämnas utanför folkskyddet. Samtidigt
framhålles, att denna omständighet icke i och för sig utgör hinder för att polischefen
jämväl kan vara folkskyddschef. De sakkunniga uttala emellertid, att
ett dylikt förenande av dessa båda sysslor i en hand icke torde bliva så vanligt.
Det måste förutsättas, att indelningen i folkskyddsdistrikt i allmänhet
komme att förete tämligen stora avvikelser från polischefernas verksamhetsområden.
Redan på grund därav torde det icke böra ifrågakomma att på motsvarande
sätt som nu vore fallet i fråga örn polischefs- och luftskyddschefsbefattningarna
upptaga en principbestämmelse om automatiskt förenande av
befattningarna som polischef och folkskyddschef. Därtill komme emellertid,
att en dylik bestämmelse ej vore förenlig med folkskyddets hela karaktär.

Beträffande länsstyrelsernas ställning framhålla de sakkunniga, att
den omständigheten, att länsstyrelserna icke inrangerats bland de myndigheter,
som hade att taga befattning med själva ledningen av folkskyddet, sammanhängde
med att folkskyddet vore ämnat som en organisation med en i
avseende å ledningen bestämmande central chefsmyndighet för landet i dess
helhet. Det syntes knappast förenligt med länsstyrelsernas allmänna administrativa
ställning att inordna dem som organ, formligen underställda en dylik
riksmyndighet. Beträffande en hel del angelägenheter rörande folkskyddet,
nämligen i stort sådana, som vore att hänföra till folkskyddets upprätthållande
i vidsträckt mening, folie sig dock medverkan av länsstyrelserna såsom självständiga
myndigheter lämplig och naturlig.

I fråga örn folkskyddets territoriella indelning i botteninstansen
anföra de sakkunniga — efter redogörelse för den territoriella indelning,
som ligger till grund för de olika lokal försvarsgrenarna — bland annat följande: Bihang

till riksdagens protokoll, 1944. 1 sand. Nr 268.

GUS 41 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

För att få till stånd en effektiv lokal organisation av folkskyddet måste den
territoriella indelningen förenhetligas.

De sakkunniga anse, att folkskyddets lokala territoriella indelning bör
grundas på kommunindelningen. I princip bör varje kommun utgöra ett folkskyddsdistrikt.
Kommunerna äro av synnerligen växlande storlek. Många
kommuner äro ytterst små, lia blott ett eller annat hundratal invånare. Att
låta dessa kommuner var för sig bilda folkskyddsdistrikt kan knappast komma
ifråga, utan flera kommuner måste i sådant fall sammanslås till ett folkskyddsdistrikt.
Andra kommuner äro synnerligen vidsträckta, och det kan
då vara lämpligt att uppdela en kommun i flera distrikt. En dylik uppdelning
synes dock endast böra förekomma i alldeles särskilda fall. Möjlighet
bör även stå öppen att låta viss del av en kommun tillsammans med en eller
flera andra kommuner bilda ett folkskyddsdistrikt och återstoden av förstnämnda
kommun för sig eller gemensamt med annan kommun ett folkskyddsdistrikt.

Eftersom brandväsendet utgör en mycket väsentlig del av folkskyddet,
måste vid indelningen i folkskyddsdistrikt stort avseende fästas vid kommunernas
förhållande ur brandsynpunkt. Ha två eller flera kommuner bildat
kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret, böra dessa kommuner
även ur folkskyddssynpunkt utgöra en enhet. Enligt det föreliggande brandlagsförslaget
skall länsstyrelse äga medgiva kommun befrielse från att upprätta
annan brandkår än reservstyrka, örn kommunen träffat avtal om släckningshjälp
från kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun. Två eller
flera kommuner, som träffat avtal örn utnyttjande av samma brandkår, böra,
örn detta ur territoriell synpunkt låter sig göra, bilda ett folkskyddsdistrikt,.

Viss hänsyn vid bestämmandet av indelningen i folkskyddsdistrikt bör
även tagas till polisdistriktsindelningen, även fastän folkskyddet och polisen,
såsom de sakkunniga föreslagit, skola vara organisatoriskt åtskilda. Det
synes nämligen vara angeläget att överhuvud eftersträva större enhetlighet i
territoriell indelning än för närvarande föreligger. Den territoriella indelningen
i brand-, polis- och folkskyddshänseende bör därför göras så överensstämmande
som möjligt.

Indelningen i folkskyddsdistrikt skall enligt de sakkunnigas förslag fastställas
av Kungl. Majit. Vissa skäl tala visserligen för att denna befogenhet i
stället bör läggas på länsstyrelserna, framför allt det skälet, att hänsynen till
lokala förhållanden i stor utsträckning kommer att spela den avgörande rollen.
Trots detta ha de sakkunniga stannat vid att centralisera bestämmanderätten
härutinnan. Härigenom vinnes garanti att i fråga örn folkskyddsdistriktsindelningen
enhetliga principer i stort sett komma att följas över hela riket.

Beträffande folkskyddskretsar anföra de sakkunniga bland annat följande.

Åtskilliga försvarsområden kunna antagas komma att bestå av ett förhållandevis
stort antal folkskyddsdistrikt. Örn inom sådant försvarsområde varje
folkskyddschef vore skyldig att rapportera till försvarsområdesbefälhavaren
och omvänt all ordergivning från försvarsområdesbefälhavaren i folkskyddsfrågor
skulle gå direkt till folkskyddscheferna, komme försvarsområdesbefälhavaren
att vara i behov av en avsevärt större förbindelseapparat än vad som
för närvarande står till hans förfogande eller som lämpligen kan utbyggas. Förbindelsetjänsten
skulle dessutom vara tvungen att i alltför stor utsträckning
begagna iånglinjesamtal. Slutligen skulle försvarsområdesbefälhavaren komma
att överhopas med ett avsevärt större antal rapporter än han rätteligen skulle
behöva för att fullgöra sina uppgifter. Arbetet på försvarsområdesstaberna,
skulle härigenom onödigt betungas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 67

.. av nu anförda förhållanden ha de sakkunniga ansett möjlighet

bora föreligga att sätta in en befälsinstans inom folkskjddet mellan försvarsområdesbefälhavaren—civilskyddschefen
och folkskyddschefen.

Folkskyddskretsar behöva inrättas främst för den operativa ledningen av
folkskyddet. Har så skett, bör all rapportering från vederbörande folkskyddschefer
ske till kretsfolkskyddschefen. Henne bör äga att, i den mån inom
kretsen behov av understöd från ett distriktsfolkskydd till ett annat uppstår,
besluta därom. Vidare bör han vara skyldig att sovra inkomna rapporter och
att vidarebefordra till försvarsområdesbefälhavaren allenast sådana rapporter,
som äro av_ vikt för bedömande av läget inom försvarsområdet i stort eller
som ligga till grund för begäran om understöd från folkskyddsdistrikt utom
folkskyddskretsen.

Till kretsfolkskyddschef bör i allmänhet förordnas en av folkskyddscheferna
inom kretsen, helst folkskyddschefen i det distrikt, där den ort,
som ur förbindelsesynpunkt kan betraktas som centralort för kretsen, är belägen.
I de flesta fall torde denna folkskyddschef kunna utöva uppdraget
som kretsfolkskyddschef jämsides med sin folkskyddschefsbefattning.

En av de sakkunniga, polisintendenten A. Zetterquist, har i ett särskilt
yttrande reserverat sig mot vissa delar av de sakkunnigas förslag. Sålunda uttalar
han sig mot ett sammanförande av hemvärnet, luftskyddet och skogsbrandväsendet
till en organisation och anser icke heller nödvändigt eller ens
lämpligt att ställa det civila lokalförsvaret eller stora delar därav under militär
ledning i operativt hänseende. Härom anför Zetterquist bland annat följande:

Oavsett örn det civila lokälfors var et i angivna hänseende ställes under
militär ledning, måste nämligen de militära synpunkterna bli bestämmande
för ifrågavarande försvarsoperativa verksamhet. Men det synes mig icke
nödvändigt att för uppnående av det avsedda ändamålet -—• en enhetlig operativ
ledning — i viktiga avseenden inordna det civila lokalförsvaret under
viss militär chef. Detta ändamål kan uppnås utan att göra större våld på den
bestående organisationen. Under mitt praktiska arbete i luftskyddets och utrymningens
tjänst har jag blivit övertygad om dels att ett friktionsfritt och
effektivt samarbete med de militära myndigheterna är möjligt att upprätthålla,
och dels att de militära myndigheterna — framförallt försvarsområdesbefälhavarna
— äro så tyngda av militära uppgifter, att en ytterligare belastning
av den storleksordning, som i betänkandet förutsättes, måste komma att högst
menligt inverka på det civila lokalförsvarets effektivitet och rättidiga funktionerande.
Det kan enligt min mening icke vara rimligt att av en försvarsområdesbefälhavare
kräva den kunskap örn och ingående förtrogenhet med det
civila lokalförsvarets uppgifter, att han kan anses kompetent att utöva militär
ledning över detsamma i den mening, som i betänkandet åsyftas. Den befogenhet,
som tillägges den militäre chefen, kommer med största sannolikhet att
verka hämmande på det civila lokalförsvarets ledning. Genom den föreslagna
koncentrationen av denna ledning synes för övrigt vara väl sörjt för möjligheterna
att tillhandahålla den fjärrhjälp, som utgör det yttersta motivet för
förslaget om en militär ledning av civilförsvarets operativa verksamhet.

De i betänkandet påtalade bristerna i fråga örn ledningen av lokal försvaret
synas mig icke vara av den natur, att de påkalla så radikala förändringar i den bestående
organisationen som de föreslagna. För att den operativa verksamheten
i nödig utsträckning skall kunna lämpas efter militära hänsyn och en enhetlig
operativ ledning garanteras torde det vara tillräckligt att säkerställa förbindel

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

serlia mellan de militära och civila försvarsorganen samt sörja för en instruktionsmässigt
reglerad samverkan mellan dessa organ. Härigenom torde de
brister, som må anses vidlåda samarbetet mellan militära och civila försvarsorgan,
kunna utan större svårigheter avhjälpas.

Zetterquist uttalar sig för att giva länsstyrelserna större inflytande på det
civila lokalförsvarets verksamhet och att inlemma polisväsendet i folkskyddet
och åberopar därvid, att länsstyrelsernas och polisens auktoritet utgjorde en
tillgång för det civila lokalförsvaret, som detsamma icke hade råd att avvara.
Såsom ytterligare skäl mot utbrytning av polisen ur folkskyddet framhåller
Zetterquist, att stora svårigheter med säkerhet komme att uppstå, då det
gällde att utse lämpliga och för uppgiften kvalificerade innehavare till befattningarna
såsom folkskyddschefer. Det syntes vara möjligt att införa en lagbestämmelse
örn att polisen skulle tillhöra folkskyddet i den omfattning och
i de hänseenden, Kungl. Maj:t bestämde, i likhet med vad av särskilda utredningsmän
föreslagits beträffande polisens förhållande till krigsmakten.

Slutligen ifrågasätter Zetterquist, örn det icke vore lämpligt att efter
engelskt mönster inrätta ett särskilt departement för det civila försvaret, under
vilket skulle komma att sortera även de statliga organen för arbetsmarknaden
och det industriella civilförsvaret.

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakknnnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag har i vad angår de organisatoriska åtgärderna
i de avgivna yttrandena bemötts med utförligt motiverade invändningar.
Framför allt framhålles olämpligheten av att under rådande utrikespolitiska
förhållanden genomföra en helt ny organisation på ifrågavarande
område. I stället föreslås att man inriktar sig på att på den bestående organisationens
grund bota rådande brister och väntar med en mera genomgripande
omorganisation, till dess man bättre kan tillgodogöra sig erfarenheterna
från det nu pågående kriget.

Sålunda framhåller luftskyddsinspektionen, att en så genomgripande omorganisation,
som de sakkunniga föreslagit, för närvarande skulle medföra ett
betänkligt eftergivande av beredskapen på området. De sakkunnigas förslag
innebure ju icke endast en omorganisation av den centrala ledningen av lokalförsvaret
utan även en helt ny territoriell indelning, medförande i stort en
nybesättning av alla de mera ansvarsfulla posterna inom luftskyddet ute i
landet, vartill komme, att själva genomförandet av en organisation av den
storleksordning, som de sakkunniga föreslagit, måste taga relativt lång tid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Sedan de sakkunniga begynte sitt arbete har en grundväsentlig förskjutning
ägt rum beträffande uppfattningen örn civilbefolkningens och de civila myndigheternas
ställning under krig. Denna nya uppfattning inrymmer åt samhällets
civila element och organ en betydande roll i det totala försvaret och
har av statsmakterna kodifierats genom kungl, brevet den 5 mars 1943 angående
vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig och
handledningen Örn kriget kommer. Denna förändrade inställning har icke
tillgodogjorts i sakkunnigförslagets grundlinjer. I stället för att avkoppla

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

civila organ från dem redan tillagda uppgifter inom civilförsvaret hade det bort
vara en ledande grundsats att göra dem bättre skickade att fylla dem. Detta
äger i synnerhet tillämpning beträffande länsstyrelsernas funktion i det totala
försvarets tjänst. Jämsides med denna grundsats bör de sakkunnigas ledande
synpunkt •—• enhetlighet i den operativa ledningen — komma till uttryck i
organisationen av civilförsvaret. Detta kräver obetingat, att fredsorganisationen
är så anordnad, att den låter sig snabbt och smidigt underordna den
i krig nödvändiga militära direktivgivningen. Detta kan ej ske med mindre
vederbörande militära instanser i fred bliva tillräckligt förtrogna med civilförsvarets
resurser och funktioner. I detta syfte är en lokal samordning inom
försvarsområdets ram av militära och civila försvarsanordningar och fortgående
trimning av förbindelsetjänsten av det största värde, vilket länsstyrelsen
får vitsorda från sin medverkan vid ett stort antal krigsspel. Ett fortgående
på denna praktiska väg, med ökad självständighet och ökat ansvar hos mellaninstanserna
— länsstyrelse och försvarsområde — finner länsstyrelsen vara
att föredraga framför en nyorganisation sådan de sakkunniga föreslagit, vars
genomförande sannolikt skulle innebära en i nuvarande läge föga tillrådlig
svaghetspériod. Dock är länsstyrelsen övertygad, att jämväl organisatoriskt
en förstärkning av samordningen mellan civila och militära försvarsgrenar är
behövlig och bör kunna genomföras utan sönderbrjdning av den nu utbyggda
organisationen och dess avlösande genom en helt ny, som i avseende å den
kommunala basorganisationen sannolikt kommer att i stor utsträckning såsom
varje överorganisation mala tomt.

Överbefälhavaren yttrar:

Det nutida totala kriget ställer krav på att krigsförberedelse och krigsdeltagande
göres till en hela samhällets angelägenhet. Förberedelserna på det
civila försvarets vida områden äro förvisso icke tillfredsställande. Man åstadkommer
emellertid icke ett bättre tillstånd enbart genom att överflytta dessa
förberedelser till de militära myndigheterna. Den militära organisationen är
redan nu hårt ansträngd och torde icke ytterligare kunna belastas med en
mångfald rent civila försvarsuppgifter. I stället böra vederbörande civila myndigheter
organiseras så, att de verkligen kunna lösa sina försvarsuppgifter,
vilka också måste klart preciseras. Att ställa folkskyddet med alla dess mångskiftande
civila frågor under försvarsdepartementet och militära myndigheter,
medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland
annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva inflytande
på detta, synes av dessa skäl icke vara lämpligt.

Ledningen av folkskyddet bör därför principiellt åvila civila myndigheter.

Statens utrymning skommission yttrar:

Eftersom civilbefolkningens möjligheter att fullgöra sina uppgifter äro av
väsentlig betydelse för försvarsmaktens förmåga att avvärja ett angrepp mot
riket, kan folkskyddets uppgift sägas innebära en försvarsuppgift. Detta ändrar
dock icke det förhållandet, att det övervägande rör sig om en civil uppgift,
vilken måste utföras i nära samarbete icke blott med de militära myndigheterna
utan även — och detta kanske i än större omfattning — med övriga civila
myndigheter. Det torde vara tillräckligt att erinra örn den samverkan, som
måste äga rum med skilda myndigheter och organ på sjukvårdens, livsmedelsförsörjningens,
arbetsmarknadens, socialvårdens m. fl. områden. Enligt kommissionens
uppfattning böra dessa civila arbetsuppgifter vara bestämmande för
folkskyddets allmänna utformning. Folkskyddet bör därför så långt möjligt
är förlänas karaktären av en självständig civil organisation. Avsteg från denna
princip böra göras endast om så befinnes oundgängligen nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Landsorganisationen i Sverige anser en effektivisering av hemortsförsvaret
vara en naturlig och nödvändig komplettering till 1942 års försvarsordning
men finner det svårt att bedöma, huruvida förhållandena efter kriget motiverade
upprätthållandet av en beredskapsorganisation av den avsedda omfattningen.
Tidpunkten för omorganisationen — i krigets slutskede och först
sedan den befintliga organisationen intrimmats — vore icke lämplig. Den
önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret borde i nuvarande läge eftersträvas
genom en förstärkning av den befintliga organisationen, speciellt
genom en fastare samverkan mellan de civila och militära myndigheterna,
genom en klarare fixering av befälslinjer och kompetensregler, genom intensifierad
utbildning samt genom en fortlöpande och öppen information om vårt
politiska och militära läge med klargörande av de faror och risker detta alltjämt
inneslöte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den principiella uppfattningen, att hemortsförsvaret
bör inlemmas i den militära försvarsorganisationen för att där
utgöra en fjärde försvarsgren. I varje fall torde det under krigsförhållanden
vara nödvändigt, att ledningen av hemortsförsvaret tillkomme de militära myndigheterna.
Härav följde emellertid att dessa myndigheter redan i fred borde
deltaga i planläggningen och vara ansvariga för att denna bleve sådan, att
den motsvarade de fordringar, som borde ställas på hemortsförsvaret vid krig.
Mot de av de sakkunniga härutinnan föreslagna anordningarna vore intet att
erinra, men länsstyrelsen ansåge steget böra tagas fullt ut genom att hemortsförsvaret
inrymdes i landets militära organisation. Härför erfordrades emellertid
ytterligare utredning. I avbidan på denna borde den nuvarande organisationen
förstärkas.

Förslaget örn hemvärnets organisatoriska sammanförande med
de civila försvarsgrenarna har avstyrkts i ett mycket stort antal yttranden,
bland annat av överbefälhavaren, chefen för armén, det övervägande antalet
länsstyrelser m. fl. Därvid har framför allt åberopats, att hemvärnet äten
militär organisation med rent militära uppgifter och såsom sådan bör hållas
helt skild från det civila försvarets organ.

Luftskyddsinspelctionen, som heller icke kan finna, att någon bärande motivering
anförts för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, anför härom:

Det huvudsakliga skälet för en sådan anordning är enligt de sakkunniga,
att den s. k. »striden örn själarna» i viss mån skulle kunna undvikas. Konkurrensen
örn personalen synes emellertid kunna mildras, utan att en direkt sammanslagning
av hemvärnet med övriga lokalförsvarsgrenar behöver äga rum.
Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd verkligen skulle medföra en
minskning av svårigheterna på detta område. Även örn ett sammanförande av
såväl militära som civila lokalförsvarsgrenar till en enda organisation i och för
sig kan förefalla tilltalande ur enhetlighetssynpunkt, medför dock en sådan
samordning åtskilliga olägenheter i olika avseenden. Sålunda är en av de
största nackdelarna i det föreliggande förslaget, nämligen oklarheten i befälslinjerna,
i första hand att hänföra till hemvärnets inordnande i folkskyddet.
Hemvärnets rent militära natur nödvändiggör vidare undantagsbestämmelser
i flera avseenden. Hemvärnet skiljer sig sålunda i väsentlig grad från övriga
lokalförsvarsgrenar i fråga örn uppgifter, utbildning och utrustning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Statens utrymningskommission anser sannolikt, att en anknytning mellan
hemvärn och civilskydd, som säkrar det nödvändiga sambandet dem emellan,
kan åstadkommas utan att hemvärnet ingår i folkskyddet.

Hemvärnsrådet däremot är av den uppfattningen, att åtskilliga fördelar vore
att vinna med hemvärnets infogande i folkskyddsorganisationen, och framhåller,
att hemvärnet på grund av sin lokalbundenhet och sin primärt frivilliga
karaktär hörde organisatoriskt sett närmare ihop med de i folkskyddet ingående
civila försvarsorganisationerna än med den på allmän värnplikt uppbyggda
arméorganisationen. Utöver de av de sakkunniga framhållna skälen för hemvärnets
inlemmande i folkskyddet påpekar hemvärnsrådet bland annat, att i
broschyren »Örn kriget kommer» förutsattes, att stora delar av den civila befolkningen
skulle i frikårsförband samverka med hemvärnet. I stor utsträckning
komme kärnan av dessa förband att utgöras av personal i luftskyddsoch
skogsbrandskyddsorganisationerna. Den samverkan, som här förutsattes,
kunde näppeligen bliva effektiv utan omsorgsfull planläggning och förberedelse.
Denna verksamhet främjades genom hemvärnets organisatoriska samhörighet
med det civila lokalförsvaret.

De sakkunnigas förslag på denna punkt har dessutom i huvudsak tillstyrkts
av länsstyrelserna i Kalmar och örebro län, luftskyddschefen i Stockholm,
militärbefälhavarna i andra, fjärde och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare
samt centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet.

Sammanförandet av luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen
till en organisation har vunnit allmänt bifall.

Frågan om polisväsendets ställning i förhållande till folkskyddet
har i yttrandena blivit föremål för delade meningar.

I ett stort antal yttranden — bland annat av överbefälhavaren, chefen för
armén och flertalet länsstyrelser — förklaras, att polisväsendet ej bör organisatoriskt
skiljas från folkskyddet. Luftskyddsinspektionen, som intager samma
ståndpunkt, anför som motivering härför, att många av de skäl, som de sakkunniga
anfört för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, i lika hög grad eller
— emedan den nuvarande luftskyddsorganisationen helt byggde på polisorganisationen
-—- i ännu högre grad kunde åberopas, när det gällde ordningspolisen.
Polispersonalen över huvud taget — således icke endast luftskyddschefer
och dylika — hade under de senare åren förvärvat ingående kännedom
örn luftskyddsorganisationen och genom deltagande i luftskyddsövningar erhållit
betydande rutin på detta arbetsområde. Det måste därför anses synnerligen
betänkligt att utbryta polisen ur den blivande organisationen. Därtill
komme att det för närvarande icke torde vara möjligt att anskaffa erforderligt
antal ersättare för den personal, som skulle tagas från luftskyddsuppgifterna.

Rilcsluftsky dds förbundet befarar, att med den nya organisationen en stor
del av de nuvarande luftskyddscheferna komme att utbytas mot personer, vilka
saknade den auktoritet, personkännedom, kunskap och erfarenhet om luft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddet och dess praktiska tillämpning, som de nuvarande befattningshavarna
besutte, samt anför vidare:

Luftskyddet är i hög grad en ordningstjänst. Det synes även med hänsyn
därtill vara en inkonsekvens att ställa polisväsendet utanför folkskyddsorganisationen,
vilket näppeligen kan motiveras med att polisen även har uppgifter
utanför folkskyddet. Även örn en polischef skulle bliva folkskyddschef inom
den av de sakkunniga föreslagna organisationen, komrne likväl den honom
underordnade polispersonalen att stå utanför folkskyddet. Svårigheter kunna
därför uppkomma för honom att vid behov använda polispersonalen för folkskyddsuppgifter
i allmänhet på sätt som hittills på flertalet håll skett. Förbundet
anser det förslag rörande polisväsendets ställning och utseende av
luftskyddschefer (folkskyddschefer), som luftskyddsinspektionen i dess 1941
avgivna förslag till ny luftskyddslag framfört, vara lämpligare än det av de
sakkunniga förordade förslaget.

Statens utrymningsleommission framhåller, att polispersonalen för närvarande
å ett mycket stort antal orter bland annat genom sin fasta sammanhållning
utgjorde en omistlig stomme i luftskyddet, varför kommissionen bestämt
avstyrkte, att polisen utskildes ur folkskyddet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det utgöra en betänklig brist i förslaget,
att de sakkunniga icke räknat med polisens medverkan. Länsstyrelsen framhåller
såväl den erfarenhet, som särskilt polischeferna under de gångna åren
förvärvat på folkskyddets skilda områden, som svårigheten att finna lämpliga
ledare för det lokala folkskyddet. Då polischefs befattning med luftskyddet
för närvarande vore att anse som ett tjänsteåliggande, borde dessa befattningshavares
inordnande i folkskyddsorganisationen med i stort sett samma befogenheter
som hittills kunna ske utan ökad kostnad. I de fall då polischefsdistrikt
och folkskyddsdistrikt sammanfölle, syntes det naturligt och lämpligt,
att polischefen i regel samtidigt vore folkskyddschef. Omfattade polischefens
distrikt två eller flera folkskyddsdistrikt, borde polischefen lia överinseendet
över samtliga distriktsfolkskydd inom sitt distrikt.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden göres gällande, att polischeferna principiellt
böra vara folkskyddschefer. I några yttranden betonas därvid, att de
polischefer, som vore folkskyddschefer, måste förses med kompetenta biträden.
I ett pär yttranden framhålles, att även polischef bör lia rätt till särskilt
arvode för fullgörande av uppdrag som folkskyddschef.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som visserligen finner polisväsendet
böra ingå i folkskyddet, anser dock icke lokal polischef böra obligatoriskt
åläggas att tjänstgöra som folkskyddschef, eftersom uppgiften vore av sådan
beskaffenhet, att den icke kunde anses primärt ankomma på polischef, och de
lokala polischeferna i regel vore så belastade av rent polisiära uppgifter, att
de skäligen icke borde belastas med uppgifter, som delvis läge vid sidan av
deras egentliga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de av de sakkunniga anförda
skälen för att polisväsendet som sådant ställdes utanför folkskyddet bärande
vad beträffade landsbygden men framhåller, att i större städer polispersonalen
syntes kunna och böra tagas i anspråk därför. Även länsstyrelsen i örebro län

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 73

anser, att landsfiskal ej kan vara folkskyddschef men att däremot polischef i
stad i regel bör förordnas därtill.

Bland dem som dela de sakkunnigas mening att polisväsendet principiellt
bör skiljas från folkskyddet, befinna sig föreningen Sveriges polismästare, poliskammaren
i Stockholm och luftskyddschefen i Stockholm. Jämväl föreningen
Sveriges landsfiskaler understryker riktigheten av denna uppfattning och
framhåller såsom ytterligare skäl härför, att landsfiskal av omständigheternas
makt kunde tvingas att byta stationeringsort eller enligt givna direktiv lämna
distriktet och därigenom bliva urståndsatt att utöva ledningen av luftskyddet.
Ett stort antal landsfiskaler, som tillika äro luftskyddschefer, uttala även sin
tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag på denna punkt. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser länsstyrelserna böra anbefallas att söka frigöra polischeferna
från uppdrag som luftskyddschefer, i den mån andra lämpliga personer
stöde till buds.

I ett stort antal yttranden betonas, att länsstyrelserna enligt de sakkunnigas
förslag alltför mycket avkopplats från befattning med folkskyddet. Sålunda
framhåller Överståthållarämbetet, att civilskyddscheferna måste bliva underlägsna
länsstyrelserna i avseende å erfarenhet och skicklighet och att de aldrig
kunde erhålla den auktoritet, som tillkomme länsstyrelserna och som vore
av väsentlig betydelse, när det gällde att hålla förståelsen för civilförsvarets
betydelse vid makt hos såväl de kommunala myndigheterna som allmänheten.
Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de sakkunniga underskattat länsstyrelsernas
betydelse för verksamheten inom folkskyddet och att länsstyrelserna
borde erhålla större befogenheter vid folkskyddets uppbyggande, särskilt
som verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet, varför länsstyrelsen alltjämt
måste vara ansvarig. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anordningen
att överflytta vissa av länsstyrelsernas uppgifter på civilskyddschefen
medförde orimliga konsekvenser, då ärenden rörande sjukvård och brandskydd
ej kunde tänkas undantagna från länsstyrelsernas verksamhet. Länsstyrelsen i
Kalmar län framhåller, att länsstyrelsernas ställning inom respektive verksamhetsområden,
deras genom samarbete på skilda områden skapade kontakt
med kommuner och enskilda såväl som deras hittillsvarande befattning med
organiserandet och upprätthållandet av luftskyddet gjorde, att ett överflyttande
på annat organ av hithörande uppgifter måste te sig icke blott onödigt
utan som ett försvagande på en betydelsefull punkt av det civila folkskyddet.
Liknande synpunkter som de nu berörda anföras även i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att ehuru det kunde ifrågasättas,
om det vore lämpligt att undandraga länsstyrelsen folkskyddsärendena, torde
vad de sakkunniga anfört därom, att länsstyrelsernas administrativa ställning
vore oförenlig med deras inordnande såsom organ under en central chefsmyndighet
för folkskyddet, göra den av de sakkunniga föreslagna anordningen
ofrånkomlig. Länsstyrelsen i Uppsala län anser denna synpunkt icke sakna
sitt berättigande men anser frågan kunna lösas på det sättet, att överbefäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

havaren av Kungl. Maj.-t bemyndigas att beträffande folkskyddet meddela
direktiv även till länsstyrelserna och att verkställa inspektioner hos dem. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har ingenting att erinra mot att även med bibehållande
av länsstyrelserna vid ledningen av folkskyddet inom länen, detta
ställes under central ledning i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag. Ej heller länsstyrelsen i Örebro län finner uteslutet, att en
försvarsavdelning eller försvarsbyrå inom länsstyrelse ställes under överbefälhavaren
och hans stab i sådana frågor angående det civila lokalförsvaret, som
krävde sådan anordning.

Beträffande den operativa ledningen av folk skyddet under
krig göra sig olika uppfattningar gällande i remissyttrandena.

I vissa yttranden framhålles, att ifrågavarande ledning bör tillkomma länsstyrelserna.
Sålunda säger sig luftskyddsinspektionen icke kunna dela de sakkunnigas
uppfattning, att den operativa ledningen av lokalförsvaret måste vara
av rent militär natur. Självfallet måste militära hänsyn i vissa lägen bliva
avgörande, men i flertalet fall torde rent civila synpunkter träda i förgrunden.
Den bästa lösningen syntes vara, att den operativa ledningen av det civila
lokalförsvaret gåves erforderlig fasthet genom en utvidgning av befälsrätten
och ett stärkande av sambandet mellan den civila och den militära ledningen
på sådant sätt, att den civila ledningen fortlöpande hölles underrättad örn
det militära läget och den militära ledningen tillförsäkrades erforderligt inflytande
på besluten. Svårigheterna i fråga örn underrättelse- och ordertjänsten
vore av den art, att de kunde övervinnas utan omorganisation. De militära
förbindelserna torde kunna utnyttjas av det civila lokalförsvaret i större
utsträckning än hittills förutsatts.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker militär operativ ledning och anför,
att det med hänsyn till de uppgifter, som enligt landshövdinginstruktionen tillkomme
länsstyrelse med avseende å allmän ordning och säkerhet, syntes riktigare
att bibehålla länsstyrelse vid ledningen av det civila lokalförsvaret. Ett
oeftergivligt villkor därför måste dock vara, att varje länsstyrelse genom utbyggnad
av den nuvarande försvarsassistentinstitutionen tillfördes erforderlig
sakkunskap och nödiga arbetskrafter och att rapport- och ordercentral organiserades.
Rätten att besluta örn ömsesidigt understöd borde tillkomma länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser visserligen ett visst samordnande
av lokalförsvarets olika grenar nödvändigt men är icke övertygad örn att detta
borde ske på sådant sätt, att det civila lokalförsvaret i ifrågavarande hänseende
underställdes militär chef. Möjligheterna att bota nuvarande brister genom ett
förbättrat samrådssystem borde undersökas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser samarbetet mellan militära och
civila myndigheter kunna säkerställas genom direktiv. Länsstyrelsernas personal
på försvarsdetaljen borde stärkas, varvid hemortsförsvarsassistenterna
borde tagas i anspråk i större utsträckning. Liknande uttalande göres av
luftskyddschefen i Örebro.

Kungl. Maj: Is proposition nr 268.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser länsstyrelsen böra utöva den operativa
ledningen av civilskyddet, dock med direktivrätt för militär myndighet.
Organisationen borde dock vid krig möjliggöra ledningens överflyttning å de
militära myndigheterna, örn länsstyrelsen förflyttades till annan ort eller eljest
särskilda omständigheter sådant påkallade.

Överståthållarämbetet anser svagheterna i länsstyrelsernas ställning i operativt
hänseende kunna avhjälpas genom att länsstyrelserna förläde sin verksamhet
i vad anginge civilskyddet till samma lokaler som försvarsområdesbefälhavarna
eller också hos dessa placerade lämpliga förbindelsemän.

överbefälhavaren — liksom även chefen för armén och militärbefälhavarna
i första och tredje militärområdena — synes anse att den operativa ledningen
av civilskyddet även i krig skall åvila de civila organen. Överbefälhavaren
framhåller emellertid, att för säkerställande av samverkan mellan militärt och
civilt försvar de militära myndigheterna måste tillförsäkras erforderligt inflytande
såväl i vad rörde planläggningsarbetet i fred som verksamheten i
krig. För att i krig underlätta samverkan borde den personal ur folkskyddsmyndigheterna,
som vore närmast avsedd att handlägga frågor av operativ
natur, välja uppehållsplats vid vederbörliga militära myndigheter. Därigenom
underlättades den ömsesidiga orienteringen och bereddes militär chef möjlighet
att snabbt avgiva direktiv, något som i kritiska lägen vore nödvändigt, varjämte
gemensamma order- och rapportförbindelser kunde anordnas. Vidare borde
lokal militär myndighet, t. ex. försvarsområdesbefälhavare, få åt sig tillförsäkrad
befogenhet att, där läget så fordrade, utöva befälsrätt även över det
civila lokalförsvaret. Liknande uttalanden göras av statens utrymningskommission.

Flertalet länsstyrelser har emellertid, i likhet med de sakkunniga, ansett, att
den operativa ledningen av det civila försvaret i krig bör utövas av militär
myndighet. Samma uppfattning kommer till uttryck i åtskilliga andra yttranden,
bland annat i dem, som avgivits av militärbefälhavarna i andra, fjärde,
femte, sjätte och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare
samt centralkommittén för det frivilliga försvars arbetet. I vissa yttranden
har därvid förordats, att försvarsområdesbefälhavarna redan i fred böra. erhålla
befogenheter i fråga om civilskyddets planläggning.

Beträffande centralmyndigheten för folkskyddet lia i yttrandena
många olika förslag framställts. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår sålunda
inrättande av en civil överbefälhavare, som skulle ytterst ansvara för
att de beslut, som fattades av de olika under honom lydande myndigheterna,
läte sig förena. Liknande tanke uttalas av statens utrymningskommission, som
anser, att på civilförsvarets område en motsvarighet borde finnas till den militära
ledningen, överbefälhavaren och försvarsstaben. Denna ledning borde
vara målsman för civilförsvaret i alla dess aspekter och överhuvud taget ha
till uppgift att tillse dels att civilförsvaret oavlåtligen anpassades efter utvecklingen
på övriga områden av det civila och militära livet, dels och att utvecklingen
på det civila livets olika områden skedde även med tanke på verksamheten
under krigsförhållanden.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

länsstyrelsen i Jönköpings län anser överbefälhavaren böra ha ledningen
jämväl av civilförsvaret och försvarsstaben utrustas med erforderlig sakkunskap
i de civila grenarna av lokalförsvaret, varvid den tillämnade riksfolkskyddschefen
skulle bortfalla. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och luftskyddschefen
i Västerås ha uttalat sig i samma riktning, varvid dock länsstyrelsen
som alternativ föreslår förläggning av den centrala ledningen till det departement,
under vilket lantregeringen hörde, vilket skulle aktualisera utbrytningen
av ett inrikesdepartement ur det nuvarande socialdepartementet.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt
luftskyddschefen i Linköping förorda, att den centrala ledningen av det civila
försvaret förlägges hos socialdepartementet eller ett särskilt inrikesdepartement.
Sistnämnda länsstyrelse ställer sig tveksam till behovet av ett särskilt
ämbetsverk för dessa ärenden.

De flesta myndigheterna förorda inrättande av en central folkskyddsstyrelse,
vari luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen borde uppgå.
I allmänhet anses, att denna myndighet bör ha befogenhet att utfärda bindande
direktiv för underlydande myndigheter. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Älvsborgs län synas dock hålla före, att myndigheten endast bör ha rätt
att utfärda råd och anvisningar.

Yad därefter angår utformningen av organisationen i mellaninstansen
framhålles i ett stort antal yttranden, att länsstyrelserna
måste utbyggas med en särskild avdelning för handläggning av civilskyddsärenden
och andra försvarsärenden. I denna avdelning borde vara företrädd
militär, administrativ, brandteknisk och byggnadsteknisk sakkunskap, överbefälhavaren
anser chefen för avdelningen böra vara militär, medan i de flesta
andra yttranden förutsättes, att avdelningen förestås av civil chef. Åtskilliga
av dem, vilka anse det senare alternativet böra givas försteg, förorda, att den
militära sakkunskapen blir företrädd av en aktiv officer, eventuellt en representant
från vederbörande försvarsområdesstab. I flera yttranden föreslås, att
försvarsavdelningen skall organiseras på sådant sätt, att den i krig kan flyttas
över till vederbörande försvarsområdesstab eller, örn flera sådana äro berörda,
uppdelas på dessa.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar inrättande vid länsstyrelserna av försvarsavdelningar,
i vilka civilförsvarets olika grenar samordnades och som i
fred organiserades så, att de i krig kunde ingå i vederbörande försvarsområdesstaber.
Civilskyddschefen borde bliva chef för avdelningen. I denna egenskap
borde han vara föredragande i länsstyrelsen i de folkskyddsfrågor, som
ankomme på länsstyrelse, men borde i övrigt vara självständig folkskyddsmyndighet.
De göromål, som tillkomme de nuvarande inkvarteringscheferna,
borde åvila försvarsavdelningen under civilskyddschefens ansvar. Därest han
ägde tillfredsställande utbildning i brand- och skogsbrandsfrågor, borde han
även fullgöra den blivande brandinspektörens åligganden.

länsstyrelsen i Gävleborgs län, som förutsätter, att länsstyrelsen blir mellaninstans
även i frågor om utrymning och undanförsel, föreslår, att i läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

styrelsens försvarsavdelning skall ingå försvarsassistenten, en av landskansliets
jurister ock en ny tjänsteman, närmast motsvarande hemortsförsvarsassistenten,
varjämte vid bekov landsfogden samt länsbrandckefen och länsbrandfogden
kunde dit anknytas. Tjänstemännen på avdelningen borde vara
skyldiga att på anfordran vara föredragande i försvarsområdesstaben ock att
periodiskt informera försvarsområdesbefälkavaren, på vilken det borde ankomma
att hålla länsstyrelsen underrättad örn sådana dispositioner, örn vilka
länsstyrelsen såsom utövare av ledningen av civilskyddet borde äga kännedom Länsstyrelsen

i Stockholms län föreslår en förstärkning av länsstyrelsens
försvarsdetalj, som i län, vilket keit sammanfölle med försvarsområde, borde
ske så, att försvarsassistenten till sitt biträde erkölle en arbetskraft för utrymnings-
och inkvarteringsärenden ock en för brandskyddet, i första kand skogsbrandskyddet.
I de fall då län och försvarsområde icke sammanfölle, gällde
det att erhålla en personalstab, tillräcklig för att fördelas på samtliga försvarsområdesstaber
i länet.

Yad slutligen angår organisationen i botteninstansen kar från
många håll påyrkats att för folkskyddet skulle gälla samma indelning som för
luftskyddet, nämligen efter städer och landsfiskalsdistrikt. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Kronobergs län, att den av de sakkunniga förordade lösningen
föregrepe den nya kommunindelning, örn vilken utredning påginge.
Vid sådant förhållande syntes återstå att välja mellan antingen ett bibehållande
av nuvarande indelningsgrund (städer och landsfiskalsdistrikt) eller ock
att primärkommunerna bleve folkskyddsdistrikt. Därest den lokala indelningen
grundades på primärkommunerna, skulle vissa fördelar kunna tänkas
vara för handen. Intresset för folkskyddet skulle bättre hållas uppe, örn varje
kommun finge ordna sitt folkskydd för sig, och kostnaderna skulle nog, enligt
vad erfarenheten utvisade, kunna hållas inom en snävare ram. Emellertid
kunde det kommunala inflytandet i besparingssyfte gå så långt, att verksamheten
förlamades. Ur luftskyddssynpunkt vore även åtskilliga landskommuner
väl små och hade så obetydliga uppgifter i luftskyddshänseende, att den
föreslagna organisationen komme att innebära en överorganisation. Det kunde
jämväl ifrågasättas, huruvida den fasthet i organisationen, som man tänkt sig,
skulle erhållas. Den största nackdelen med primärkommunema som indelningsgrund
vore dock svårigheten att där finna kompetenta krafter, vilka ville
åtaga sig de maktpåliggande uppgifter, som åvilade folkskyddscheferna, mot
den av de sakkunniga föreslagna ersättningen. Mot tanken att basera det
civila lokalförsvaret på primärkommunerna talade även den omständigheten,
att en så genomgripande ändring av nuvarande indelningsgrund skulle taga
en avsevärd tid att genomföra. Länsstyrelsen vore fördenskull mest benägen
att förorda bibehållande av städer och landsfiskalsdistrikt som indelningsgrund
och detta även örn landsfiskalerna ej skulle tjänstgöra som folkskyddschefer.
Länsstyrelsen hade i varje fall intet att erinra mot att landsfiskalerna
beträffande folkskyddsväsendets organisation och kontroll över luftskyddet

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bleve skyldiga att ställa sig till efterrättelse de direktiv i fråga om verksamheten
inom folkskyddet, som meddelades av försvarsområdesbefälhavaren.

Liknande synpunkter komma till uttryck i åtskilliga andra yttranden.

Luft sky dds chef en i Storfors landsfiskalsdistrikt anser, att större effektivitet
beträffande folkskyddets beredskap skulle ernås, örn åt folkskyddsdistrikten
gåves sådan omfattning, att folkskyddschefen vore fullt sysselsatt
av sitt arbete. Bäst avpassade för detta ändamål vore distrikt av ett härads
storleksordning. Liknande ståndpunkt intages av drätselkammaren och luftskyddschefen
i Skövde samt luft sky dds chef en i Linköping.

I vissa andra yttranden tillstyrkes i princip de sakkunnigas förslag, att indelningen
i folkskyddsdistrikt bör grundas på kommunindelningen. Länsstyrelsen
i Örebro län framhåller därvid, att lämpliga folkskyddsc-hefer å landsbygden
borde kunna erhållas bland cheferna för brandkårerna.

Beträffande kretsindelningen framhåller statens utrymningskommission,
att en folkskyddskretsindelning inom större delen av landet vore nödvändig
för att den operativa ledningen av folkskyddets verksamhet skulle
kunna utövas med önskvärd smidighet och rapportverksamheten fortgå utan
alltför stor belastnig å telefonnätet. Kommissionen ansåge emellertid uteslutet,
att indelningen skulle kunna förlänas den fasta karaktär, som de sakkunniga
tydligen tänkt sig, när de föreslagit, att indelningen skulle vara beroende
av Konungens beslut. Kommissionen hade för inkvarteringsorganisationens
del över hela landet föranstaltat örn en indelning i underområden motsvarande
folkskyddskretsarna. Indelningen i underområden kunde under krig
snabbt få ändras. Örn en telefonlinje bleve obrukbar, kunde detta sålunda föranleda,
att en eller flera kommuner måste överföras från ett underområde
till ett annat. Kommissionen ville föreslå, att indelningen i folkskyddskretsar
förlänades samma karaktär och att det alltså ankomme på riksfolkskyddschefen
eller enligt hans bemyndigande på civilskyddschefen att besluta i frågor örn
kretsindelningen.

E. Civilförsvarsutredningeiis förslag.

I de direktiv, som jag avgav för civilförsvarsutredningens arbete, anförde
jag, efter att lia framhållit behovet av en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas
förslag, bland annat följande:

En sådan överarbetning bör enligt min mening taga sikte på att i större
utsträckning än vad enligt de sakkunnigas förslag är fallet för det framtida
arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma verkande organen.
Vid bedömandet av de organisatoriska problemen bör nämligen en avvägning
ske mellan å ena sida kravet på effektivitet och samordning och å andra sidan
intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande skäl företaga omgestaltningar
som kunna skapa förvirring för den händelse verkställighet av planerna
skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt från vad nu anförts bör en ny hemortsförsvarsorganisation
förlänas civil karaktär, och i densamma böra icke ingå militära försvarsuppgifter
av det slag som nu åvilar hemvärnet. Däremot böra de militära
organen erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordras för att den
med hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. 79

inom det militära och civila försvaret skall kunna åvägabringas på ett ändamålsenligt
sätt.

Under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under
krig har allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila
förvaltningsgrenarna äro under krig. Allvarliga olägenheter kunna därför följa,
om myndigheterna vidtaga sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt
sett äro länsstyrelserna det organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna
uppgifter kunna koncentreras de befogenheter, som äro erforderliga för att
vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga
verksamheten. Både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas nuvarande
ställning inom hemortsförsvaret bör en ny hemortsförsvarsorganisation bygga
på deras medverkan. För ändamålet erforderlig sakkunskap bör tillföras länsstyrelserna,
varjämte sådana organisatoriska åtgärder böra föreslås, som befinnas
oundgängliga för utövandet av en handlingskraftig ledning i nära samarbete
med de militära myndigheterna.

Yid en överarbetning av de sakkunnigas förslag aktualiseras givetvis även
såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret som spörsmålet
huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda hemortsförsvaret
bör organiseras. Därvid bör undersökas i vad mån den nuvarande särställningen
i fråga örn handläggningen av utrymningsärendena bör bibehållas.
Yad angår polisväsendet bör detsamma i princip fortfarande förbliva inordnat
i hemortsförsvaret.

Civilförsvarsutredningen framhåller i sitt betänkande till en början, att det
totala kriget och dess hemortsbekämpning ställt det civila samhället inför nya
problem. Det fordrades, att varje gren av det civila samhället under krig arbetade
på grundval av det faktum, att det civila livets lamslående vore ett fientligt
angreppsmål.

Utredningen forsätter:

Den civila sidan av det totala försvaret måste sålunda omfatta det väsentliga
av det civila samhällslivet under krig och är icke inskränkt till de civila
hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Örn emellertid de civila
hemortsförsvarsorganen skola kunna fullgöra sina uppgifter och örn erforderlig
samordning mellan de olika organen skall kunna uppnås samt den tillgängliga
personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträckning
så är möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig
organisation. Denna bör utgöra den kärna, kring vilken andra civila verksamhetsgrenar
av betydelse för försvaret vid behov kunna grupperas. Utredningen
finner det angeläget att organisationens ställning inom det totala
försvaret kommer till uttryck även i dess benämning. Utredningen föreslår
därför att organisationen benämnes civilförsvaret. Härmed avser utredningen
att ge uttryck åt dels att organisationen utgör en del av rikets totala försvar
och dels att organisationens målsättning icke är begränsad på det sätt,
som kan utläsas ur det i termerna luftskydd, folkskydd och civilskydd ingående
ordet »skydd».

Utredningen betonar, att organisationen borde förlänas civil karaktär. Detta
motiveras med, att de militära uppgifterna under krig bleve av sådan omfattning
och betydelse, att de militära ledningsorganen måste beredas möjlighet
att ägna sina krafter så gott som helt åt att lösa dessa uppgifter. Civila myndigheter
borde under krig vara ansvariga för att deras verksamhet då
bedreves med hänsynstagande till de på kriget grundade förhållandena och

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

med inriktning på den då viktigaste uppgiften för samhällsverksamheten, rikets
försvar. Ansvaret för civilförsvarets verksamhet och ledningen av detsamma
borde därför under såväl fred som krig vila på civila myndigheter. Denna
verksamhet borde samordnas med det militära försvaret genom en oavbruten
ömsesidig samverkan, som för civilförsvarets del borde ta sig uttryck både
däri, att civilförsvarets organ vore de militära myndigheterna behjälpliga i den
utsträckning, som vore erforderlig och möjlig, och däri, att de militära myndigheterna
understödde civilförsvarets verksamhet enligt samma grundsats.
Då varje ort icke kunde förses med ett civilförsvar, som vore tillräckligt för
bemästrande av mycket svåra anfall, finge civilförsvaret ej vara lokalbundet
utan dess formationer måste i stor utsträckning vara operativt rörliga. Detta
förutsatte en gemensam ledning av civilförsvaret inom större områden i och
för utövande av den operativa ledningen. I princip borde även denna operativa
ledning ankomma på de civila organen och icke på de militära. De militära
myndigheterna måste dock ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets
inriktning, så att militära intressen bleve till båtnad för det totala
försvaret tillgodosedda. Denna de militära myndigheternas befogenhet, deras
direktivrätt, ifrågakomme dock endast med avseende på särskilda delar av
civilförsvarets verksamhet. Direktivrätten samt övriga detaljer rörande samordningen
mellan det militära försvaret och civilförsvaret borde bestämmas
i instruktioner, vilka lätt kunde ändras i enlighet med den aktuella situationens
krav.

Utredningen framlägger i sitt betänkande, bland annat, förslag till civilförsvarslag,
som i organisatoriskt hänseende dock endast innehåller några få
grundläggande bestämmelser. Av dessa jämte den av utredningen framlagda
motiveringen framgår följande.

Civilförsvaret skall enligt förslaget bildas genom sammanslagning av luftskyddet
och dess tjänstegrenar — däribland såväl allmänna brandförsvaret
som skogsbrandförsvaret samt utrymningsorganisationen jämte inkvartering
och socialtjänst. Hemvärnet skall alltså icke ingå i organisationen.

Civilförsvarets uppgift är enligt 1 § i lagförslaget att i de hänseenden
Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke
åvilar krigsmakten. Såsom huvuduppgifter nämner utredningen luftskyddets
och utrymningsorganisationens hittillsvarande uppgifter samt undanförsel och
förstöring. Utredningen fortsätter:

Utredningen anser sig icke kunna framlägga något förslag till definitiv
och noggrann avgränsning av civilförsvarets verksamhetsområde gentemot
områdena för andra civila myndigheters och organisationers verksamhet.
Förutsättningar för en sådan gränsdragning föreligga enligt utredningens uppfattning
för närvarande icke. Förhållandet mellan civilförsvarets verksamhet
och annan civil verksamhet är emellertid ett spörsmål av stor vikt. Härom
vill utredningen anföra följande.

Hela det civila samhällslivet måste såsom förut anförts under krig betraktas
som en sida av det totala försvaret. Den civila verksamheten omfattar ett stort
antal områden, som direkt eller indirekt och i större eller mindre utsträckning
äro av betydelse för försvaret. Vissa av dessa områden äro av en betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

som fullt ut tål jämförelse med civilförsvarets huvuduppgifter. Så är
förhållandet med kommunikationsväsende, sjukvårdsväsendet och livsmedelsförsörjning
m. m. Organisationen av det totala försvarets civila sida
företer för närvarande en betydande splittring. Inom viktiga avsnitt finnes
ännu icke någon ur försvarsberedskapssynpunkt tillfredsställande organisation
uppbyggd. Det är i hög grad angeläget, att denna samhällets allmänna
civila beredskap för krig är sådan, att det för försvaret viktiga civila livets
funktionsduglighet under krig i möjligaste mån säkras och att goda förutsättningar
skapas för samarbete dels med de militära myndigheterna dels
ock mellan de civila myndigheterna inbördes. Sistnämnda samarbete är enligt
utredningens mening icke av mindre vikt än samarbetet med de militära
myndigheterna. På den civila sidan av det totala försvaret bör därför i organisatoriskt
hänseende eftersträvas en koncentrering så att en så långt möjligt
enhetlig organisation erhålles. Härigenom vinnes ett effektivare utnyttjande
av personal och materiel. Ju färre civila organisationer, med vilka de
militära myndigheterna ha att uppehålla direkt kontakt, desto mera underlättas
samarbetet mellan försvarets militära och civila sidor o. s. v. Organisationsfrågan
för det civila samhället under krig innefattar sålunda icke bara den
förutnämnda sammanslagningen av vissa organisationer och uppgifter till
en organisation, civilförsvaret. Den innebär också ett problem rörande
samordning mellan civilförsvaret å ena sidan och övrig civil verksamhet av
betydelse för försvaret å andra sidan. Den effektivaste samordningen skulle
otvivelaktigt vinnas genom att all civil verksamhet av större betydelse för
försvaret sammanfördes hos en enhetlig organisation, motsvarande den militära.
Så långt gående åtgärder ligga emellertid uppenbarligen utanför de praktiska
möjligheternas gräns. "Utredningen anser däremot, att en mindre genomgripande
men tillräcklig samordning i vissa fall låter sig genomföra med relativt
enkla medel och har därför framlagt förslag örn sådana åtgärder rörande
transportväsendet, sjukvårdsväsendet, arbetsmarknadsorganisationen och folkförsörjningsmyndigheterna.
Principen har härvid varit att söka ernå en samordning
med civilförsvaret i olika instanser genom att göra de olika organisationernas
territoriella indelning i möjligaste mån överensstämmande och
därmed skapa förutsättningar för ett lokalt samarbete. Härvid har utredningen
tänkt sig, att civilförsvarets lokala organ skola utgöra centrum vart
och ett i sin instans, samt att övriga nu ifrågavarande civila organ skola i
viss omfattning anknytas till civilförsvarsorganen för samarbetets underlättande.
Utredningen har sålunda funnit sig böra tillerkänna civilförsvaret
en central samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap.
Denna civilförsvarets centrala ställning anser utredningen böra
taga sig uttryck däri, att åt civilförsvarsorganen gives ett allmänt uppdrag att
inom den civila samhällsverksamheten företräda beredskapssynpunkterna i
den mån dessas företrädande icke uppdragits åt annan organisation. Särskilt
under fredstid synes det vara ett allvarligt önskemål, att krigsberedskapen
tillgodoses på detta sätt.

Beträffande civilförsvarets verksamhet under en fredsperiod anger utredningen
såsom princip, att då civilförsvaret bör betraktas som en med det militära
försvaret jämställd del av det totala försvaret civilförsvarets allmänna
beredskap bör vid varje tillfälle ligga på samma nivå som den militära oell
att den avsevärda begränsning av civilförsvarets organisation, som uppenbar
ligen måsto äga rum under en utpräglad fredsperiod, icke bör få leda till att
de hittills vunna resultaten av planläggningsarbotet gå örn intet och sålunda

kilning till riksdagens protokoll lilli. 1 sami. Nr 268.

GU2 u 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke kunna omedelbart utnyttjas för den händelse att den utrikespolitiska
situationen blir mera ogynnsam.

Yad därefter angår civilförsvarets organisation i botteninstansen
finner utredningen övervägande skäl tala för att den för luftskyddet
gällande territoriella indelningen bör gälla för hela civilförsvaret. Utredningen
föreslår därför, att varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i sådant
distrikt, skall utgöra ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall
annorlunda förordnar. Som motivering för sitt förslag anför utredningen bland
annat följande:

Det är av stor vikt att de lokala territoriella enheterna inom civilförsvaret
erhålla sådan omfattning, att ett ur taktisk synpunkt ändamålsenligt utnyttjande
av personal- och materieltillgångama ernås. Örn de resurser i fråga
örn personal och utrustning för civilförsvarets behov, som finnas inom ett
större område, sammanhållas i en taktisk enhet, erhåller civilförsvaret inom
detta område större effektivitet och slagkraft än om de olika kommunerna
inom området utgöra självständiga operativa verksamhetsområden för civilförsvaret.
I förra fallet har ledaren av civilförsvarsverksamheten som regel
större möjligheter att å varje skadeplats insätta den med hänsyn till skadornas
omfattning, art och betydelse lämpligaste personalen och materielen.
Å andra sidan bör den taktiska enheten icke göras så stor att svårigheter
uppstå för områdets chef att utöva en omedelbar ledning över honom underställd
personal och materiel. Ur denna synpunkt synes polischefsdistriktet
utgöra en lämplig territoriell enhet.

Vidare måste stort avseende fästas vid den synpunkten, att civilförsvarets
organisation bör erhålla sådan utformning, att den hittills uppbyggda organisationens
funktionsduglighet icke nedsättes under övergångstiden intill
dess att den nya organisationen fullständigt genomförts. Med hänsyn härtill
böra — såsom också förutsättes i direktiven för utredningen — förändringarna
i den nu bestående organisationen på civilförsvarets område begränsas
till vad som befinnes oundgängligt med hänsyn till kravet på effektivitet
och samordning. Från denna utgångspunkt framstår en territoriell
indelning av civilförsvaret efter samma grunder, som gälla för luftskyddets
indelning i luftskyddsområden, såsom önskvärd.

Slutligen må i förevarande sammanhang åberopas, att såvitt utredningen
kunnat finna luftskyddets nuvarande indelning icke visat sig vara förknippad
med några mera avsevärda olägenheter. Den omständigheten att kommunen
utgör territoriell enhet i fråga örn det fredsmässiga brandförsvaret och den
nuvarande inkvarteringsorganisationen torde icke innebära något hinder för
dessa verksamhetsgrenars inordnande i en civilförsvarsorganisation, som i
territoriellt hänseende grundas på polischefsdistrikten.

Utredningen föreslår vidare, att ledningen av civilförsvaret inom varje
civilförsvarsområde skall utövas av en civilförsvars chef, som förordnas av
länsstyrelsen. Utredningen förutsätter, att polischefen i regel skall vara civilförsvarschef.
Bestämmelse härom har emellertid icke intagits i förslaget till
civilförsvarslag i annan män än att det stadgats, att befattningshavare vid polisväsendet
är skyldig mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare
för civilförsvarschef. Som motivering för att polischefen såsom regel
bör vara civilförsvarschef framhåller utredningen, att det enligt dess mening
vore nödvändigt, att befattningarna som civilförsvarschefer besattes med per -

Kungl. May.ts proposition nr 268.

söner, vilka redan på grund av sin verksamhet under fred besutte erforderlig
auktoritet bland befolkningen. Civilförsvarscheferna måste vidare äga vana
att föra befäl samt borde därjämte ha god kännedom örn den statliga och kommunala
förvaltningen inom civilförsvarsområdet. Då polischeferna som regel
kunde förväntas fylla de krav, som sålunda måste ställas på civilförsvarscheferna,
samt enligt hittills gjorda erfarenheter svårigheterna att utanför polisorganisationen
uppbringa för dessa befattningar lämpliga personer i allmänhet
visat sig vara betydande, hade utredningen kommit till den uppfattningen, att
polischefernas medverkan i civilförsvaret icke kunde undvaras.

Utredningen fortsätter:

Enligt utredningens mening är det av största värde, om man åt civilförsvaret
kan bevara den auktoritet och erfarenhet, som polischeferna mestadels
besitta, även i de fall då polischefsbefattningen är så betungande, att vederbörande
icke kan i full utsträckning fullgöra civilförsvarschefens åligganden.
För civilförsvarschef skall alltid finnas av länsstyrelsen förordnad ställföreträdare
(vice civilförsvarschef), med uppgift att inträda i civilförsvarschefens
ställe, då denne är hindrad att utöva befattningen. I de fall varom nu är fråga
bör åt ställföreträdaren uppdragas att, även örn förfall i egentlig mening icke
föreligger för civilförsvarschefen, i den utsträckning som prövas erforderlig
själv handlägga på denne ankommande ärenden. Härigenom torde erforderlig
lättnad kunna beredas polischefer, som tillika äro civilförsvarschefer. Utredningen
vill emellertid betona angelägenheten av att polischef, som i sin egenskap
av civilförsvarschef erhållit ställföreträdare med nu angivna befogenheter,
fortfarande i största möjliga utsträckning leder och övervakar planläggnings-
och utbildningsarbetet inom civilförsvaret. Endast härigenom kan han
förvärva den insikt som erfordras för att under krigsförhållanden kunna utöva
ledningen av civilförsvarets verksamhet.

Utredningen föreslår vidare, att polischef, som tillika utövar chefskapet för
civilförsvaret inom sitt distrikt, bör komma i åtnjutande av skälig ersättning
för den ökade arbetsbörda, som därigenom pålägges honom.

Inom varje civilförsvarsområde skall enligt utredningens förslag finnas
allmänt civilförsvar och, i den mån förhållandena därtill giva anledning, särskilt
civilförsvar, omfattande verlcskydd och hemskydd. Yad angår definitionerna
på verkskydd och hemskydd och de områden, inom vilka de skola förekomma,
överensstämmer utredningens förslag i stort sett med hemortsförsvar
ssakkunnigas.

Utredningen förutsätter, att viss lokal indelning inom civilförsvarsområde
skall kunna finnas för vissa tjänstegrenars behov (brandförsvaret, inkvarteringen)
men att möjlighet dessutom bör finnas, att uppdela civilförsvarsområde
på underområden, civilförsvarsdistrikt. Utredningen anser vidare, att,
i syfte att minska belastningen å det interlokala telefonnätet eller giva länsstyrelserna
tillfälle att delegera sina befogenheter med avseende å den operativa
ledningen av civilförsvaret inom kretsen, möjlighet bör skapas att inom
län, som omfattade ett större antal civilförsvarsområden, sammanföra civilförsvarsområdena
till civilförsvarskretsar.

Kretsindelning bör endast komma i fråga inom län, som omfattar ett större
antal civilförsvarsområden. En anledning till sådan indelning är att man
därigenom kan, på det sätt som hemortsförsvarssakkunniga tänkt sig, minska

£4 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

belastningen å det interlokala telefonnätet i vad avser vidarebefordrandet a''\
order och rapporter. Ett annat syfte nied en kretsindelning kan vara, att
länsstyrelsen skall kunna i viss omfattning delegera sina befogenheter med
avseende å den operativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen. I likhet
med vad som föreslagits gälla vid distriktsindelningen förutsätter utredningen
att frågan örn kretsindelning — vilken indelning icke behöver omfatta
hela länet — bör prövas vid den krigsplanläggning av civilförsvaret
som utföres vid länsstyrelsens försvarsavdelning. Ett nära samråd med
vederbörande militärbefälhavare eller den militäre chef denne bestämmer bör
därvid äga rum. Av länsstyrelse fattat beslut örn kretsindelning bör underställas
centralmyndigheten för godkännande.

Den som utövar ledningen inom en civilförsvarskrets bör benämnas leretsehef.
Denne bör förordnas av länsstyrelsen. Till kretschef torde i regel
lämpligen kunna utses den civilförsvarschef, vilken i krig kan beräknas ha
sin uppehållsplats på den ort, som ur förbindelsesynpunkt kan anses vara
centralort för kretsen. Det torde i regel icke möta svårigheter för kretschefen
att jämsides med sina uppgifter i denna sin egenskap jämväl fungera
som civilförsvarschef.

I analogi med vad hemortsförsvarssakunniga föreslagit förordar utredningen,
att huvuddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet vid
krig eller krigsfara inom varje civilförsvarsområde borde fastställas i en för
området gällande organisationsplan.

Beträffande sättet för mellaninstansens organiserande uttalar
utredningen, att civilförsvarets ledning bör förankras hos länsstyrelserna,
vilkas organisation med hänsyn härtill bör i viss omfattning utbyggas. Omfattningen
av denna organisation måste kunna anpassas efter rådande förhållanden.
I fredstid borde den hållas nere till vad som oundgängligen fordrades
för att vidmakthålla planläggnings- och utbildningsarbetet. Då laget
påkallade civil försvarsberedskap, måste den kunna utökas och, då riket vore i
krig, övergå i en på förhand planerad krigsorganisation. För att de på länsstyrelserna
vidkommande civilförsvars- och militärförsvarsärendena skulle
få en mot deras vikt svarande handläggning, ansåge utredningen oundgängligt
att organisera en särskild försvarsavdelning. Denna borde förläggas inom
landskansliet. Att den borde vara organiserad som en särskild avdelning med
bestämt avgränsat arbetsområde, vore motiverat bland annat därav, att dess
chef borde tilläggas självständig beslutanderätt beträffande vissa ärendesgrupper.

Utredningen uttalar, att under nu rådande beredskap försvarsavdelningen
normalt borde bestå av, förutom kansli- och skrivbiträdespersonal, en chefstjänsteman,
förslagsvis benämnd c i vil f örsv ar selir eli tor, en i landskanslit jänst
utbildad juridiskt-administrativ tjänsteman, förslagsvis en länsnotarie, samt
en statofficer, benämnd militär assistent. Dessutom skulle i försvarsavdelningen
ingå den i länsstyrelsen stationerade länstrafikledaren och under vissa
perioder inkvarteringschefen i länet.

Beträffande civilförsvarsdirektörerna anför utredningen:

På civilförsvarsdirektören bör ankomma, förutom ledningen av hela avdelningens
arbete, civilförsvarsärenden av större vikt som icke enligt landshövdingens
bestämmande skola handläggas av juristen eller militärassistenten.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Som exempel på ärenden, vilka civilförsvarsdirektören själv bör handlägga,
kan nämnas organisationsplanernas granskning och fastställande, utbildningsoch
övningsverksamhetens bedrivande samt civilförsvarsstyrkornas användning
utanför de områden, för vilka de närmast äro avsedda. Han skall även
öva tillsyn över att underlydande civilförsvarsorgan och kommunerna fullgöra
vad på deni ankommer för att möjliggöra ett snabbt och effektivt genomförande
av de åtgärder, som gällande organisations- och specialplaner förutsätta, ävensom
i regel själv planlägga och leda större övningar inom civilförsvaret.

Av synnerligen stor vikt är att till civilförsvarsdirektör utses person,
som utöver allmän insikt örn civilförsvarets angelägenheter äger administrativ
erfarenhet och har förmåga att med initiativkraft utöva ledning av civilförsvaret.
Några speciella kompetenskrav böra icke uppställas. Till befattningen
bör exempelvis kunna ifrågakomma en försvarsassistent eller hemortsförsvarsassistent,
en luftskyddschef, en brandchef, en officer eller en landsstatstjänsteman.
Den personliga lämpligheten som ledare av en försvarsavdelning samt
av organisations- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret i länet bör vara
utslagsgivande. I landshövdinginstruktionen bör regleras, i vilka ärenden
självständig beslutanderätt skall tillerkännas civilförsvarsdirektören (som
närmast liggande exempel må nämnas ärenden angående utbildning och övningar)
och i vilka han skall vara föredragande inför landshövdingen eller vid
förfall för denne inför landssekreteraren.

Beträffande försvarsavdelningens jurist framhålles, att han borde handlägga
ärenden rörande den eller de tjänstegrenar, som landshövdingen bestämde,
och vissa administrativa ärenden, samt därjämte med viss administrativ
sakkunskap i allmänhet biträda avdelningschefen. Tjänsten borde besättas
genom att någon av kansliets länsnotarie!’ placerades i avdelningen, men
utredningen ansåge ofrånkomligt, att kompensation bereddes landskansliet
genom en ny länsnotarie^ änst för de vanliga kansligöromålen.

Yad angår militärassistenter anför utredningen:

Militärassistenten bör hålla länsstyrelsen fortlöpande orienterad örn den
militära planläggningen inom länet och i första hand anlitas som sambandsman
för föredragning inom militärbefälsstab, försvarsområdesstab eller annan
ifrågakommande militär stab av ärenden rörande civilförsvaret inom länet.
Han bör särskilt ha att bereda ärenden rörande förstöring, (vissa ärenden
rörande skydd mot sabotage och spioneri), civilförsvarsövningar och krigsspel.
Därjämte bör det även åligga honom att bereda ärenden rörande förbud mot
skogsavverkning och bebyggelse i närheten av militära anläggningar, på länsstyrelsen
ankommande uppskovs- och mobiliseringsärenden samt militära
ärenden i övrigt ävensom, jämte kansli juristen, biträda med beredningen av
krigsplacering- och personalrekryteringsärenden. Civilförsvarsdirektören bör
kunna åt honom uppdraga viss inspektionstjänst. Därjämte bör han kunna
tagas i anspråk såsom sekreterare och föredragshållare i civilförsvarssammanslutningar.

Beträffande förhållandena under krig framhåller utredningen till en början,
att försvarsavdelningen uppenbarligen måste avsevärt förstärkas. Utredningen
anför vidare, att beslutanderätten i egentliga civilförsvarsärenden då måste
tillkomma civilförsvarsdirektören, därest icke landshövdingen åtföljde försvarsavdelningen
och själv helt eller delvis övertoge ledningen av civilförsvaret.
En intim samverkan måste upprätthållas mellan avdelningen och de
militära staber, som uppträdde inom länet. Denna torde lämpligast uppnås

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

genom att avdelningen valde samma uppehållsplats som den militära stab, med
vilken den närmast hade att samarbeta.

Den fredsmässiga organisationen finner utredningen icke böra göras mera
omfattande än nödvändigt men böra såtillvida fixeras, att däri bör ingå de
båda befattningarna civilförsvarsdirektör och militärassistent. I fred syntes
länsstyrelse böra uppehålla kontinuerlig kontakt med militärbefälhavare.
Uppenbart vore emellertid, att samarbete i detaljfrågor regelmässigt borde
bedrivas med försvarsområdesbefälhavaren. Det vore ej heller uteslutet, att
med hänsyn till lokala och andra förhållanden försvarsområdesbefälhavaren
borde vara den, som i den största omfattningen samarbetade med länsstyrelsens
försvarsavdelning.

Yad angår behovet av en centralmyndighet samt denna myndighets allmänna
ställning och befogenheter anför utredningen:

Utredningen anser, att civilförsvaret på samma sätt som hemortsförsvarssakkunniga
tänkt sig i fråga örn den av dem föreslagna folkskyddsorganisationen
måste utgöra en enhetlig, fast uppbyggd organisation. En effektiv
ledning av denna organisation i fred och alldeles särskilt i krig förutsätter
en stark mellaninstans, som möjliggör att ledningen kan i erforderlig utsträckning
decentraliseras. I överensstämmelse härmed vill utredningen tillerkänna
länsstyrelserna vidsträckta befogenheter med avseende å civilförsvarets
ledning inom länen. Härutöver erfordras emellertid också en stark
central ledning. En huvuduppgift för denna centrala ledning blir under fred
att utfärda allmänna anvisningar för verksamheten i mellaninstansen och botteninstansen.
Sådana centralt utfärdade anvisningar äro nödvändiga för åstadkommande
av enhetlighet i arbetet inom olika delar av landet. Genom dessa
anvisningar skola också till de lokala organen förmedlas resultaten av centralt
bedriven försöksverksamhet. Icke minst viktig blir vidare uppgiften för
en centralmyndighet att insamla och för svenska förhållanden bearbeta det
rika erfarenhetsmaterial från de krigförande länderna, som finnes och efter
krigets avslutning i ännu större omfattning kommer att finnas tillgängligt.
En bearbetning av detta material torde få utslagsgivande betydelse för frågan
örn den lämpliga utformningen och organisationen av ett framtida civilförsvar.
Centralmyndigheten måste vara utrustad med verklig befälsmyndighet över
civilförsvarsorganisationen i dess helhet. På annat sätt kan icke säkerhet vinnas
för att de av centralmyndigheten utfärdade anvisningarna verkligen genomföras.
Den centrala ledningen måste alltså kunna ingripa med order i det särskilda
fallet. Som regel torde det vara tillräckligt att befogenheten finns och
kan utnyttjas i de undantagsfall, då så erfordras, medan civilförsvarets verksamhet
i övrigt på eget ansvar ledes av länsstyrelserna.

Det arbete, som sålunda måste utföras av centralmyndigheten, företer
stora likheter med de militära stabernas arbete. Alldeles särskilt gäller detta
den del av centralmyndighetens arbetsuppgifter, som har avseende på civilförsvarets
operativa ledning. Såsom framgår av vad i det föregående anförts är
civilförsvarets verksamhet i stor utsträckning av den naturen, att planläggningsarbetet
måste äga rum nied hänsynstagande till förhållandena inom
större områden än länen eller inom hela riket. På samma sätt är det under
krig omöjligt att begränsa ledningen i dessa delar inom länens ram. Uppgifter
av denna art äro utrymning och undanförsel,i fråga örn vilka ledningen
som regel måste sammanhållas för hela riket. Men även för övriga delar av
civilförsvaret gör sig behovet av en central operativ ledning gällande. I det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

föregående har talats om den utomordentliga vikten av att inom länen finnes
en enhetlig ledning, som möjliggör att personal och materiel från ett större
område kan insättas å en ort, som blivit utsatt för svår skadegörelse. Allt
eftersom förstörelsemedlen utvecklas blir det emellertid tydligare, att man icke
inom varje län kan åstadkomma resurser, vilka äro tillräckliga för bemästrande
av verkningarna vid svårare luftangrepp. Man måste alltså dessutom skapa
möjligheter för en samordning av de tillgängliga personal- och materielresurserna
inom större områden än länen. Överförande av materiel och personal
från ett län till ett annat måste kunna äga rum. En sådan samordning förutsätter
ytterst ett beslutande organ, som har överblick över läget i landet i dess
helhet och vars behörighetsområde omfattar hela landet.

Utredningen övergår härefter till att diskutera det sätt, på vilket en centralmyndighet
för civilförsvaret bör inplaceras i statsförvaltningen. Utredningen
finner tre alternativ möjliga, nämligen 1) att Kungl. Majit i vederbörande
statsdepartement handhar hela den centrala ledningen, 2) att ledningen uppdrages
åt en departemental avdelning med självständig beslutanderätt inom
fastställda gränser samt 3) att ledningen förlägges till ett centralt verk, som
tillerkännes all den befogenhet civilförsvarslagen ger centralmyndigheten. Utredningen
kommer till den slutsatsen att, i varje fall i nuvarande läge, det
tredje alternativet vore det enda möjliga. Utredningen förordar därför, att i
och med civilförsvarslagens ikraftträdande en centralmyndighet organiseras
i form av ett centralt verk nied provisorisk karaktär lydande under socialdepartementet
samt tillägger, att de mera principiella övervägandena rörande
centralmyndighetens ställning i statsförvaltningen hänförde sig till den icke
föreliggande situationen, då frågan örn rationalisering av den departementala
indelningen kunde upptagas.

I detta sammanhang förklarar utredningen, att den utgått från att länsstyrelserna
i fråga örn civilförsvaret borde kunna underordnas en centralmyndighet.
Härom anför utredningen bland annat:

För att ett effektivt civilförsvar skall kunna åstadkommas måste oavvisligen
i organisationen ingå både en centralmyndighet utrustad med befälsbefogenhet
och länsstyrelserna som ledningsorgan med förmåga av självständigt handlande.
Då båda dessa instanser äro nödvändiga, måste man också acceptera
den underordning, som är erforderlig för att civilförsvarsorganisationen som
helhet skall bli fullt funktionsduglig. Omfattningen och graden av denna underordning
angives i civilförsvarslag, civilförsvarskungörelse och instruktionsbestämmelser.
Genom dessa föreskrifter bör inskärpas icke allenast skyldigheten
att rätta sig efter de anvisningar, som endast ett centralt organ med
ansvar för rikets hela civilförsvar kan ge, utan i icke mindre grad att till envar
länsstyrelse är decentraliserat ledningsansvaret inom respektive län. Det bör
då också av dessa föreskrifter kunna framgå, att länsstyrelsernas allmänna
ställning icke i vidare mån påverkas än som nödvändiggöres av att de skola
fylla sin uppgift på civilförsvarets område enligt de krav det totala kriget
ställer. Håller man denna synpunkt för ögonen framstår det som en långt
mindre olägenhet, att en av det nutida krigets hårda krav föranledd jämkning
sker i ett traditionellt betraktelsesätt, än att detta upprätthålles till förfång
för det totala försvarets uppenbara intressen. Utredningen är övertygad örn
att en anordning grundad på detta betraktelsesätt icke kan vara ägnad att

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förminska den allmänna auktoritet som Konungens Befallningshavande åtnjuter.

För ifrågavarande centrala verk, som skulle uppstå genom sammanslagning
av luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen, föreslår utredningen
benämningen civilförsvarsstyrelsen. Att närmare ingå på den föreslagna
organisationen av denna torde icke i detta sammanhang vara erforderligt.

Beträffande civilförsvarsstyrelsens verksamhet i krig framhåller utredningen,
att den borde samordnas med högkvarteret, så att den del av styrelsen,
som skulle handha den operativa ledningen av civilförsvarets verksamhet
anslötes till högkvarteret. Den till högkvarteret anslutna civilförsvarsledningen
skulle svara för att överbefälhavaren och försvarsstaben hölles underrättade
örn civilförsvarets verksamhet. Härigenom möjliggjordes för överbefälhavaren
att lämna föreskrifter rörande civilförsvarets operativa ledning i den mån så
befunnes erforderligt ur militär synpunkt. Civilförsvarsledningen skulle inrikta
civilförsvarets verksamhet i enlighet med de erhållna direktiven men
skulle i övrigt själv svara för ledningen.

Slutligen böra i detta sammanhang upptagas två av civiiförsvarsutredningen
särskilt berörda spörsmål, nämligen dels örn polisväsendet och civilförsvaret,
dels ock örn order- och rapporttjänsten.

Vad polisväsendet beträffar framhåller utredningen, att polisens verksamhet
under krig måste samordnas med civilförsvaret på sådant sätt, att detta
kunde fungera med den effektivitet, som vore nödvändig. Detta förutsatte,
att i kritiska situationer polisväsendet och civilförsvaret i övrigt stöde under
gemensam ledning. I denna mening måste polisväsendet vara inordnat i civilförsvaret,
örn detta skulle kunna fullgöra sina uppgifter under krigstid.

Efter att ha påpekat vissa bevaknings- och ordningshållningsuppgifter,
vilkas lösande direkt påverkades av civilförsvarschefens bedömande av det
uppkomna läget, framhåller utredningen, att för civilförsvarschefen måste föreligga
rättighet att, då förhållandena så påfordrade, helt eller delvis taga polispersonalen
i anspråk för fullgörande av ordningshållningsuppgifter eller andra
uppgifter, som sammanhängde med civilförsvarsverbsamheten. Därest detta
skulle medföra, att polisens arbetsuppgifter i övrigt i väsentlig mån måste
eftersättas, måste uppenbarligen en avvägning ske av de olika uppgifterna
efter deras vikt. I fall då polischefen icke vore civilförsvarschef borde vid
dylika intressekollisioner bestämmanderätten tillkomma civilförsvarschefen,
då endast denne i en kritisk situation kunde till fullo överblicka, vilka åtgärder
som borde givas företräde framför andra. Liknande befogenhet borde
i fråga örn polisstyrka, som avdelats för tjänstgöring å skadeplatser,
tillkomma befälhavaren å skadeplatsen. Som huvudregel borde galla, att
civilförsvarschefen (skadeplatsbefälhavaren) ägde bestämma örn de platser,
där polispersonalen skulle tjänstgöra och örn de uppgifter, som polisen hade
att fylla därstädes, men att han däremot icke ägde att öva inflytande på det
sätt, varpå polispersonalen ginge tillväga för att fullgöra de åt densamma anvisade
polisuppgifterna.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Utredningen framhåller vidare, att behovet av en effektiv länspolisledning
bomme att göra sig starkare gällande inom civilförsvaret än vad fallet
varit inom luftskyddet, varför utredningen föresloge, att landsfogdarna under
krigstid skulle ingå i länsstyrelsernas försvarsavdelningar för att tillföra dessa
erforderlig sakkunskap i frågor, som rörde allmän ordning och säkerhet. Utredningen
erinrar därjämte örn att något centralt polisorgan under Kungl.
Maj:t icke finnes och ifrågasätter därför att civilförsvarsstyrelsen skall äga
avgöra ärenden rörande polisstyrkors förflyttning från ett län till ett annat
under krig.

Beträffande order- och rapporttjänsten framhåller utredningen, att
hemortsförsvarssakkunnigas uppfattning, att av en delad operativ ledning nödvändigt
följde dubbelrapportering med åtföljande stockningar i förbindelsetjänsten,
icke vore så bindande, att den utgjorde något avgörande skäl mot
utredningens förslag att även den operativa ledningen av civilförsvaret lädes
hos civil myndighet. Det vore enligt utredningens mening först i och med
att en och samma befattningshavare rapporterade till två eller flera myndigheter
eller två eller flera befattningshavare avgåve rapport örn samma sak,
som sådana stockningar bomme att göra sig mest svårartat gällande. Förutsatt
att befälslinjer samt order- och rapportvägar vore klart reglerade, så att dubbelrapportering
undvekes, innebure en delad operativ ledning ingen ökad belastning
på det interlokala telefonnätet. Förutsättning härför vore emellertid,
att ledningsorganen i den högre instansen valde sina uppehållsplatser så nära
varandra, att det interlokala telefonnätet icke belastades med trafik mellan
dem.

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

I de flesta yttrandena tillstyrkes utredningens förslag i princip och hemställes
örn dess genomförande snarast möjligt. Sålunda framhåller överbefälhavaren,
att förslaget, som innebure en påbyggnad och sammanslagning av
redan nu befintliga organ, underlättade en smidig övergång från nuvarande
till föreslagen organisation. Av särskilt värde med hänsyn till nutida krigföring
syntes vara, att enligt utredningens förslag en fast och decentraliserad
ledning av civilförsvaret åstadkommes genom länsstyrelsernas ledande ställning
och förseende med en ändamålsenlig försvarsavdelning. Länsstyrelsen i
Kalmar län anser förslaget vara en synnerligen god lösning av folkskyddsproblemet,
varigenom syntes kunna vinnas såväl effektivitet som samordning
mellan folkskyddets olika grenar utan att alltför stora organisatoriska ändringar
behövde vidtagas. Förslaget syntes jämväl tillbörligen tillgodose behovet
av enhetlighet i fråga örn såväl planläggningen under fredstid som
ledningen av civilförsvaret under krig. Landsorganisationen finner, att
förslaget — särskilt ur synpunkten av dess omedelbara genomförbarhet i
rådande läge — hade avgjorda fördelar framför hemortsförsvarssakkunnigas
förslag och att mot dess omedelbara förverkligande inga betänkligheter kunde
anföras av det slag, som landsorganisationen hyste mot en omedelbar om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

läggning i enlighet med sistnämnda förslag. Genom att utredningens förslag,
baserat på den befintliga organisationen, utbyggde denna med ett genomfört
sambandssystem mellan å ena sidan civilförsvaret och å andra sidan dels de
militära myndigheterna, dels den civila krigsberedskapen inom arbetsmarknaden,
folkförsörjningen, sjukvården och transportväsendet syntes förslaget
väl ägnat att så effektivt som i nuvarande läge vore möjligt råda bot på den
hittillsvarande desorganisationen på detta område.

I åtskilliga yttranden framhålles dock vanskligheten att bedöma samordningen
mellan civilförsvaret och krigsmakten, innan närmare uppgifter lämnats
rörande den militära direktivrättens innebörd, samt uttalas beklagande
av att denna fråga lämnats öppen i betänkandet. Överståthållarämbetet förut
sätter, att den militära direktivrätten icke göres generell utan i instruktionerna
uttryckligen begränsas till att avse åtgärder för vinnande av militära syften.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att länsstyrelsen under
fred och beredskap hade att göra med allenast en militär myndighet och att
länsstyrelsen icke finge mottaga motstridiga direktiv från olika befälhavare.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom nödvändig förutsättning för
godkännande av utredningens förslag i förevarande hänseende att i praktiken
fullständig trygghet skapades för att länsstyrelserna finge tillgång till
det militära förbindelsenätet i hela den utsträckning, som vore erforderlig för
order- och rapportverksamheten.

Hemvärnsrådet förklarar sig i princip föredraga hemortsförsvarssakkunnigas
förslag och framhåller, att civilförsvarsutredningens förslag lämnade
frågan örn en effektiv samordning av det militära och det civila hemortsförsvaret
i väsentliga delar olöst. Då emellertid förslaget för civilförsvarets del
innebure vissa påtagliga förbättringar, ansåge sig hemvärnsrådet med hänsyn
till nu rådande förhållanden böra tillstyrka dess genomförande. Skogsstyrelsen
— som säger sig ha biträtt hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn militär
operativ ledning, emedan en sådan ordning väntades medföra bättre möjligheter
att vid behov få för skogsbrandsläckning disponera personal och materiel
från civilförsvarets övriga grenar och från militära förband, främst hemvärnet
— finner utredningens förslag ur dessa synpunkter innebära en för
svagning av skogsbrandförsvaret under krig. Detta torde dock i viss mån
motverkas därav, att den minsta taktiska enheten i civilförsvaret enligt utredningens
förslag komme att omfatta ett större område än hemortsförsvarssakkunniga
avsett. Utredningens förslag tillstyrktes i princip.

Från några håll har kritik framförts. Länsstyrelsen i Blekinge län anser
den ifrågasatta organisationen av de olika myndigheter, som skulle handha
ärendena, icke erbjuda nöjaktig garanti för att handläggningen under krig
komme att ske med erforderlig snabbhet och effektivitet. Länsstyrelsen i
Örebro län finner den för förslaget grundläggande principen, att civil myndighet
skulle stå och bära ansvar för beslut, som militär myndighet givit direktiv
till, vara uppenbart orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och
ansvar såväl i fred som i krig måste uppdragas, innan förslaget bragtes till
verkställighet. Skulle förslaget genomföras så som det nu framlagts, vore det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

fara värt, att civilförsvaret bleve en improvisation efter olika militära myndigheters
direktiv och icke den fasta organisation, som krävdes för att det skulle
vinna folkets förtroende, ett förtroende, som vore nödvändigt för organisationens
effektivitet. Landsfogden i Örebro län finner likaledes egendomligt,
att de militära myndigheterna, då de icke skulle ombesörja den operativa ledningen
av civilförsvaret och sålunda icke bure ansvaret för vidtagna dispositioner,
skulle kunna meddela direktiv. Statskontoret kritiserar ingående den
militära direktivrätten och anför som en allmän anmärkning mot den i betänkandet
därför givna redogörelsen, att det lämnades osagt, huruvida och i
vad mån denna rätt skulle vara förhanden även under tid, då riket ej befunne
sig i krig. Om en militär direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen funnes
böra medgivas, borde bestämmelse härom inflyta i civilförsvarslagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser i lagen böra upptagas en klar och uttömmande
definition på civilförsvarets verksamhet. Liknande önskemål framföres
av länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län.

Krigsmaterielverket påtalar, att i förslaget icke beröres frågan örn den ställning
och de uppgifter, som för framtiden avsåges skola tillkomma den nu före
fintliga organisationen för byggnads- och reparationsberedskap (BEB). Då
denna organisations arbetsuppgifter i och för sig torde ha karaktären av en
typisk civilförsvarsuppgift, ville verket uttala såsom ett önskemål, att frågan
om organisationens inordnande inom civilförsvaret närmare övervägdes i samband
med den fortsatta beredningen av hithörande spörsmål. Vattenfallsstyrelsen
ifrågasätter likaledes, örn icke vid inträdande av fredliga förhållanden
BRB borde inordnas i civilförsvaret. Som skäl härför anföres dels att
personaldispositionema för nämnda organisation intimt sammanhängde med
den uttagning eller fördelning av personal, som måste verkställas för civilförsvarets,
arbetsmarknadens och frivilliga försvarsorganisationers behov,
varför det borde vara en fördel att få till stånd gemensam uttagning, dels ock
att de genom organisationen uppsatta avdelningarna även i stor utsträckning
komme att utnyttjas i fall, där civilförsvarets tekniska avdelningar icke försloge
för behövliga reparationer eller nybyggnader.

Beträffande organisationen i botteninstansen har i fråga örn den
territoriella indelningen utredningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län anser dock den nuvarande
indelningen i luftskyddsområden böra i största möjliga utsträckning bibehållas,
även om den avveke från indelningen i polischefsdistrikt. Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller nödvändigheten av att söka åstadkomma den
mest rationella indelningen. Jämkningar i huvudregeln måste därför kunna
genomföras, örn en bättre indelning än den normala administrativa indelningen
därigenom kunde åstadkommas. Praktiska synpunkter måste därvid
göra sig gällande. Om en stad vore helt omgiven av en landskommun och
polischefen bodde i andra delen av det landsfiskalsdistrikt, till vilket landskommunen
hörde, syntes anledning föreligga att överföra landskommunen till
stadens civilförsvarsområde. Även hänsyn till skogsbrandbekämpningen
kunde motivera .undantag från huvudregeln.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

I en till länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogad promemoria av föredraganden
uttalas, att stad, som ingår i landsf iskalsdistrikt, det oaktat normalt
borde utgöra eget civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Västmanlands län
förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken städer, som inginge i landsfiskalsdistrikt
och som redan hade ett välorganiserat civilförsvar, kunde bibehållas
som självständiga civilförsvarsområden. Beträffande det fall, att stad
visserligen inginge i landsfiskalsdistrikt men landsfiskalen det oaktat icke
vore polischef i staden, uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att staden icke
borde ingå i landsfiskalsdistriktets civilförsvarsområde, för så vitt icke Kungl.
Majit så bestämde.

Beträffande frågan om polischefen skall vara civilförsvarschef eller icke,
råda alltjämt olika meningar. I flertalet yttranden har civilförsvar sutredningens
ståndpunkt godtagits. Det framhålles emellertid som oeftergivlig förutsättning
härför, dels att lämpliga ställföreträdande civilförsvarschefer förordnas,
dels ock att polischeferna erhålla ökade möjligheter till biträden och
vikarier å sina ordinarie befattningar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i
Kalmar län, att åtgärder borde vidtagas för att tillgodose behovet av vikarier
för polischeferna under de tider, då dessa helt eller till övervägande del
måste ägna sig åt civilförsvarsuppgifterna. Förslaget att civilförsvarschefen
skulle ha ställföreträdare för de fall. då han måste ägna sig åt polis- och
åklagaruppgifterna, kunde icke anses ägnat att helt tillgodose de krav, vilka
såväl civilförsvaret som polischefs- och åklagartjänsterna ställde på nödig
personaltillgång för en tillfredsställande lösning av de skilda uppgifterna.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller som en nödvändig förutsättning för
att landsfiskalerna skola kunna nöjaktigt sköta civilförsvarschefskapet, att de
av staten försåges med särskilda, allt i förhållande till omfattningen av civilförsvarsgöromålen
inom de olika landsfiskalsdistrikten mer eller mindre heltidsanställda
biträden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det vore
nästan lika betydelsefullt, att posterna som ställföreträdande civilförsvarschefer
besattes med personer med den auktoritet hos befolkningen, den vana
vid befälsföring samt den kännedom örn den statliga och kommunala förvaltningen,
som både utredningen och länsstyrelsen ansåge, att civilförsvarscheferna
borde besitta. Polismästaren i Norrköping betonar, att civilförsvarschefens
behov av administrativ personal ej finge bliva en alltför avgränsad
kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att polischefs- och civilförsvarschefsbefattningarna
i största möjliga utsträckning borde förenas på en
hand. Endast i undantagsfall, där lokala förhållanden bestämt påkallade sådant,
borde avvikelse äga rum.

länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip tillstyrker civilförsvarsutredningens
förslag på denna punkt, hänvisar till bristen på vikarier för
landsfiskaler och framhåller, att örn man räknade med att polischeferna vore i
behov av tjänstledighet för att under längre eller kortare tid kunna odelat
ägna sig åt civilförsvarsuppgifter, detta måste leda till att länsstyrelserna
under förhandenvarande förhållanden måste söka att till civilförsvarschefer i
första hand förvärva andra personer än polischefer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I åtskilliga yttranden uttalas emellertid stor tveksamhet om utredningens
förslag, särskilt i vad angår lämpligheten av att landsfiskalerna skola vara
skyldiga att mottaga uppdrag som luftskyddschefer. Länsstyrelsen i örebro
län anser sålunda ohållbart att ålägga landsfiskal att vid sidan av sin tjänst
vara luftskyddschef. Härvid hänvisar länsstyrelsen till yttrande av landsfogden
i länet, som framhåller, att för polischeferna, som redan i fred vore
hårt belastade, i krig tillkomme viktiga åligganden, vilka icke kunde eftersättas,
örn samhällsmaskineriet skulle kunna hållas i gång. Även för civilförsvarschefen
bleve uppgifterna så mångahanda, att de helt krävde sin man.
Enligt förslaget skulle civilförsvarschefen i största möjliga utsträckning utöva
ledningen av civilförsvarets verksamhet. För att landsfiskalens åligganden i
egenskap av polischef, åklagare, utmätningsman och handräckningsorgan m. m.
icke skulle bliva eftersatta, erfordrades att ställföreträdande polischef funnes
till hands. Den teoretiska möjligheten därtill funnes därigenom att länsstyrelsen
tilldelats befogenhet att, då så prövades oundgängligen erforderligt, förordna
extra landsfiskalsassistenter. I praktiken ställde det sig dock annorlunda, då
tillgång saknades till därför kvalificerad personal. Med hänsyn till bristen på
färdigutbildade aspiranter å landsfiskalstjänst kunde någon större förbättring
i läget icke förväntas inträda under de närmaste åren. Polischef borde därför
icke vara skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef. Hinder borde
visserligen icke föreligga att till civilförsvarschef förordna polischef, örn så
befunnes lämpligt, men denna kombination borde höra till undantagen och
icke till regeln.

I stort sett samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län
och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Mot utredningens förslag på denna punkt uttalar sig vidare, bland andra,
luftskyddschef en i Stockholm, som anser länsstyrelsen böra äga full befogenhet
att utse lämplig person utan hänsyn till anställning inom polisväsendet
och framhåller olämpligheten av att vidhålla en anordning, vilken hittills bevisligen
fungerat otillfredsställande på många håll. Hemortsförsvarsassistenten
i Ystads försvarsområde, tillika landsfiskal, framhåller såsom särskilt lämpliga
civilförsvarschefer brandcheferna i städer och stadsliknande samhällen,
vilka omhänderhade den viktigaste grenen inom civilförsvaret, brandtjänsten,
samt vore särskilt vana vid att utbilda och föra befäl över personal.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser skyldigheten att mottaga uppdrag som
civilförsvarschef och ställföreträdare böra utsträckas till alla kommunala
befattningshavare, framför allt vid brandväsendet.

Luftslcyddsinspektionen anser lagen böra erhålla sådan formulering, att
därav framgår, att flera ställföreträdare kunna förordnas. Drätselkammaren
i Uppsala uttalar, att kommunerna borde få stort inflytande vid tillsättandet
av ställföreträdare, eventuellt på sådant sätt, att dessa utsåges av länsstyrelsen
på förslag av civilförsvarsnämnden.

I fråga om mellaninstansen har utredningens förslag allmänt tillstyrkts.
Överbefälhavaren understryker vikten av att till militärassistenter utses aktiva
officerare och anger detta som en förutsättning för en civil operativ ledning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

krig. Vtrymningskommissionen framhåller nödvändigheten av att länsstyrelserna
erhölle personalförstärkning, vilket vore en förutsättning för att civilförsvarets
uppgifter ej bleve eftersatta. — På åtskilliga håll framhålles, att
eivilförsvarsdirektörstjänsterna måste besättas med synnerligen kvalificerade
innehavare.

Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter för Stockholms del en sammanslagning
av mellaninstansen och underinstansen, varigenom civilförsvarschefen
tillika skulle bliva civilförsvarsdirektör eller på annat sätt inlemmas i
överståthållarämbetets försvarsavdelning. Luftskydds chef en i Stockholm uttalar,
att örn båda befattningarna ansåges nödvändiga, en annan gränsdragning
mellan deras verksamhetsområden torde bliva nödvändig än som föreslagits
i fråga örn länsstyrelserna i övrigt. Överståthållarämbetet utgår dock
från att båda befattningarna skola finnas men att den operativa ledningen
i dess helhet skall ligga hos civilförsvarschefen.

Beträffande centralmyndigheten framhåller Överståthållarämbetet, att
densamma borde ha fast befälsmyndighet endast i krig. I fred syntes den
centrala ledningen liksom hittills varit fallet beträffande luftskyddet kunna
utövas genom meddelande av råd och anvisningar. Eljest måste betänkligheter
resas mot den för Konungens befallningshavandes ställning främmande
underordning, som utredningens förslag innebure. I den förut nämnda, till
länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogade promemorian ifrågasätta
även nödvändigheten av att giva centralmyndigheten befälsrätt. Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller, att enligt förslaget ledningen av civilförsvaret
komme att ligga såväl hos centralmyndigheten som hos länsstyrelserna. Det
vore på grund härav av stor vikt, att det av centralmyndigheten klart angåves,
när fråga vore örn order. I dessa fall komme nämligen ansvaret för vidtagen
åtgärd icke att drabba länsstyrelserna utan centralmyndigheten. Då order icke
förelåge hade länsstyrelserna möjlighet att på eget ansvar pröva den åtgärd,
som borde vidtagas. Med denna reservation ansåge sig länsstyrelsen kunna
godtaga förslaget att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skulle underordnas
centralmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län understryker nödvändigheten av en fast central
ledning för civilförsvaret men framhåller, att en sådan befälsrätt av ett centralt
ämbetsverk vore helt oförenlig med länsstyrelsernas hävdvunna förvaltnings
rättsliga ställning, vartill komme, att den myndighet, som utfärdat direktiven,
även borde utåt bära ansvaret för besluten. Länsstyrelsen ville därför föreslå,
att i vad avsåge fredstid en uppdelning av civilförsvarsärendena företoges i
två grupper med hänsyn till dessas handläggning i mellaninstansen. Beträffande
den ena gruppen, som skulle handläggas av civilförsvarsdirektören ensam
utan utnyttjande av länsstyrelsens namn, skulle centralmyndigheten tilldelas
obetingad direktivrätt. I den andra gruppen skulle ingå ärenden ay
mera utpräglat lokaladministrativ natur, framför allt ärenden angående fastställande
av organisationsplanerna. Denna ärendesgrupp skulle behandlas av
länsstyrelsen som sådan dels å vanligt sätt och dels såsom enmansärenden,
handlagda av civilförsvarsdirektören. Beträffande denna grupp skulle cen -

Kungl. May.ts proposition nr 268.

tralmyndigheten äga lämna vägledande ehuru ej för länsstyrelsen bindande
direktiv. Vidkommande vissa i denna grupp ingående ärenden skulle dessutom
stadgas, att länsstyrelsens beslut, innan det finge gå i verkställighet,
skulle underställas centralmyndigheten. Därest länsstyrelsen och centralmyndigheten
därvid stannade i skiljaktiga beslut, skulle ärendet överlämnas till
Kungl. Maj:ts avgörande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn icke det fredsmässiga
brandväsendet borde erhålla en mera självständig ställning och icke inordnas
i ett verk, vars chef och övriga ledamöter ej kunde förväntas ha den sakkunskap
i fråga om brandskyddet, som kunde vara erforderlig. Liknande uttalande
göres i flera andra yttranden.

I detta sammanhang må framhållas, att i ett stort antal yttranden starkt
betonas angelägenheten av att det uppgjorda förslaget till ny brandlag
samtidigt med civilförsvarslagen underställes riksdagens prövning.

Beträffande förhållandet mellan polisväsendet och civilförsvaret
uttalar ordningspolisintendenten i Stochholm, att inordnande av
polisen i civilförsvaret icke vore av betydelse för civilförsvaret men däremot
komme att medföra stora olägenheter för polisen. Örn ett fast inordnande
av polisväsendet i civilförsvaret ansåges vara önskvärt, vore det nödvändigt
att polisväsendet erhölle den personalförstärkning, som för uppbyggandet
och vidmakthållandet av civilförsvarets ordningstjänst vore ofrånkomlig.
Samma mening uttalas av landsfogden i örebro län.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att
det för båda organisationerna, åtminstone på landsbygden, vore lyckligast,
örn polisväsendet i sin helhet kunde lämnas utanför civilförsvaret. Örn en
sådan lösning icke vore möjlig, måste hela civilförsvaret infogas i själva polisorganisationen.
Polischeferna borde då i och med sin tjänst vara civilförsvarschefer,
och såsom biträden åt polischefen vid planläggningen och ledningen
av civilförsvaret borde anställas särskilda polismän, vilka skulle ha speciell
utbildning för detta arbete. De förutsattes som regel böra kunna tilldelas
förordnande som ställföreträdande civilförsvarschefer med egen beslutanderätt
i viss omfattning.

Poliskammaren i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län och polismästaren
i Norrköping resa invändning mot att civilförsvarsstyrelsen skulle ha
rätt att besluta örn polispersonals överförande från ett län till ett annat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser landsfogdens befogenhet inom försvarsavdelningen
som regel endast böra avse handläggning av frågor rörande
polispersonalens utnyttjande inom civilförsvaret, däremot icke ordningstjänsten
i övrigt.

Landsfogden i örebro län tillstyrker förslaget att landsfogden skall tjänstgöra
i försvarsavdelningen men framhåller svårigheten att erhålla kvalificerade
ställföreträdare för honom. Bristen å kvalificerade vikarier å landsfogdetjänsterna
vore nämligen mycket stor. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser
ofrånkomligt att redan under civilförsvarsberedskap lämpliga personer måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utbildas för att kunna tjänstgöra som ställföreträdare för landsfogden, då
denne tjänstgjorde i för svar sa vdelningen.

Överståthållarämbetet anser i Stockholm böra till polischefens direkta förfogande
ställas endast de polismän, som enligt uppgjorda planer skulle ingå i
civilförsvarets ordningstjänst. Framställning om ytterligare personal borde
genom tjänstegrenschefen för ordningstjänsten ske hos polischefen. Funne
polischefen framställningen icke kunna bifallas borde avgörandet tillkomma
överståthållaren.

Landsfiskalen i Asarums distrikt yttrar, att högsta befälet över ali polispersonal
inom landsfiskalsdistrikt borde tillkomma polischefen. Den för civilförsvaret
avsedda personalen borde av honom ställas till civilförsvarschefens
förfogande och icke, utom för särskilt angelägna uppgifter, användas för andra
polisiära uppgifter än dem som ålåge civilförsvaret.

Luftskyddschefen i Lund anser i organisationsplanen böra bestämmas det
antal polismän, som skulle inlemmas i civilförsvaret, varvid civilförsvarschefen
borde äga omedelbart befäl över den i civilförsvaret inlemmade organisationen
samt direktivrätt beträffande den övriga polispersonal, som kunde frigöras
från egentligt polisarbete.

Landsfogden i örebro län anser polischefer i civilförsvarsområde böra erhålla
en ställning liknande den, som föreslagits för landsfogden i försvarsavdelningen.
Det borde vara tillräckligt, att tjänstegrenschefen för ordningshållningen
av civilförsvarschefen bleve underrättad om tilldragelser, som enligt
hans bedömande krävde ingrepp av polispersonal. Åt polischefen borde
kunna överlåtas att därefter handla på eget ansvar.

Föredra- Den moderna krigföringen har i långt högre grad än tidigare motståndagandeii.
reng heja territorium såsom mål för sin verksamhet. Det främsta medlet härför
utgöra flyganfallen mot området bakom den egentliga fronten. Men även
luftlandsättningar samt spioneri- och sabotageverksamhet äro led i hemortsbekämpningen.
Nu angivna utveckling har nödvändiggjort ett civilt försvar
vid sidan av det aktiva militära försvaret. Genom den intensitet
hemortsbekämpningen erhållit har detta civila försvar kommit att få sådan
omfattning, att det på ett eller annat sätt berör envar medborgare, även
dem, vilka icke ha kraft och förmåga att själva deltaga i detsamma. Målet
måste vara att i största möjliga utsträckning mobilisera fram den del av
civilbefolkningen, som är i stånd att fylla någon funktion inom det civila
försvaret, och göra den skickad att fylla dessa sina eventuella uppgifter. Det
totala kriget måste mötas med ett totalt försvar. Begreppet försvar får i
detta sammanhang givas en synnerligen vidsträckt innebörd och inbegriper
exempelvis även rent sociala åtgärder, som bliva nödvändiga med hänsyn
till att genom bombskadorna många människor torde bliva husvilla eller på
annat sätt få de ekonomiska betingelserna för sin tillvaro helt rubbade.

Uppenbarligen kan det civila försvaret icke betraktas som en isolerad företeelse.
För att det skall nå största möjliga verkningsgrad fordras dels att det
på lämpligt sätt samverkar med det militära försvaret, dels även, och kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 97

viktigast, att det ses mot bakgrunden av hela samhällslivet under krig samt
organiseras och driver sin verksamhet på sådant sätt att landets försvarskraft
såsom helhet betraktad far största möjliga styrka. Behov föreligger alltså
av samordning av det civila försvaret med å ena sidan det militära försvaret
och å andra sidan samhällslivet i övrigt.

På grund av de civila försvarsuppgifternas art har en anknytning synts
naturlig till två särskilda för fredsmässiga ändamål och på civil grund uppbyggda
organisationer, nämligen brandväsendet och polisväsendet. Båda
dessa organisationer i deras fredsmässiga utformning ha kommit att utgöra
stommen i det civila försvarets kadrer. Till brandförsvarsorganisationen förefinnes
därjämte den anknytningen att såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret
ytterst bygga på en allmän medborgerlig plikt att biträda med
släckning.

Då utvecklingen under 1930-talet ledde fram till upporganiserandet från och
med den 1 juli 1937 av ett civilt luftskydd i vårt land, anslöts luftskyddsorganisationen
till polisväsendet. I enlighet härmed lades ledningen av luftskyddets
verksamhet i princip i händerna på länsstyrelserna såsom länets högsta
polismyndighet samt på polischeferna. Härjämte tillskapades ett centralorgan,
luftskyddsinspektionen, som dock erhöll endast konsultativ befogenhet.

I luftskyddets uppgifter ingick från början även att handha planläggningen
av utrymning från större städer och andra samhällen ävensom inkvartering
av evakuerade. Efter krigsutbrottet 1939 befanns emellertid nödvändigt att
utbryta denna planläggning och lägga den under ett särskilt centralt organ,
statens utrymningskommission. Under dess ledning och med stöd av vissa
år 1940 utfärdade författningar utbildades nu successivt en ny civil försvarsorganisation,
utrymningsorganisationen, som i vad rörde inkvarteringen helt
byggde på särskilda kommunala organ, inkvarteringsnämnderna, och särskilt
tillskapade tillsynsorgan, inkvarteringscheferna. Inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer
underställdes direkt kommissionen utan länsstyrelserna såsom
mellaninstans. Däremot behölls den dittillsvarande organisationen i de
orter, som skulle utrymmas, dock att utrymningskommissionen och ej luftskyddsinspektionen
utgjorde centralmyndighet även för denna del av verksamheten.

Tillkomsten av en särskild utrymningsorganisation kan betraktas som en
i dåvarande läge nödvändig improvisation, vars författningsmässiga reglering
emellertid var ofullständig. Behov ansågs därför föreligga av en översyn av
denna reglering, i samband varmed även de materiella ändringar i luftskyddslagstiftningen
borde vidtagas, vilka påkallades av de praktiska erfarenheter
som gjorts särskilt efter inträdet av det i april 1940 anbefallda luftskyddstillståndet.

Luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen erhöllo därför i uppdrag
att verkställa denna översyn, vardera såvitt dess verksamhetsområde
rörde. Förslagen, vilka utarbetades jämsides, förelågo färdiga i februari 1941,
Efter remissbehandling befanns emellertid, att, såvitt anginge förslaget till luft Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. osa u 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddslag, vilket innefattade en sammanarbetning av luftskyddslagen, luftskyddsförfogandelagen
och skyddsrumslagen, vissa särskilda spörsmål borde
bliva föremål för ytterligare utredning. Då de flesta av dessa spörsmål icke
berörde de frågor, som behandlades i det förslag till utrymningslag, som utgjorde
det viktigaste resultatet av utrymningskommissionens utredningsarbete,
men det i dåvarande läge syntes vara av intresse att snarast möjligt få avhjälpt
den brist, som bestod däri att frågorna örn militärutrymning, förbud
mot utrymning och utrymningstjänsteplikt ej vore reglerade i lag, framlades
förslaget till utrymningslag separat i proposition till 1941 års riksdag, som
antog detsamma.

Under denna utveckling hade skogsbrandförsvaret i stort sett förblivit en
för sig bestående försvarsorganisation, som i viss utsträckning effektiviserats
genom särskilda åtgärder. Vissa andra åtgärder, som voro att hänföra till
civila försvarsåtgärder — främst bortförande av varuförråd, som reglerades
genom särskild lagstiftning — folio även utanför de egentliga civila försvarsorganisationernas
kompetensområde.

I detta läge befanns det nödvändigt att taga upp till översyn ej blott frågan
örn revision av luftskyddslagstiftningen utan även spörsmålen örn samordning
dels de olika civila försvarsgrenarna inbördes, dels ock med det
militära försvaret. Från militärt håll framhölls starkt behovet av åtgärder i
sistnämnda hänseende. Med anledning härav tillsattes 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.

På förslag av dessa sakkunniga vidtogos provisoriskt vissa samordningsåtgärder.
Särskilda befattningshavare, hemortsförsvarsassistenter, tillsattes,
främst med syfte att åstadkomma en samordning mellan det militära och det
civila försvaret, och — till stor del genom deras förmedling — främjades
samarbetet mellan de olika civila och militära hemortsförsvarsgrenarna genom
anordnande av krigsspel m. m.

I juni 1943 avgåvo hemortsförsvarssakkunniga betänkande med förslag till
folkskyddslag, m. m. I organisatoriskt hänseende innebar nämnda förslag, att
hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen
med vad därtill hörde skulle sammanslås till en organisation, vilken
även skulle handha vissa uppgifter rörande undanförsel och förstöring. Denna
nya organisation, som av de sakkunniga benämndes folkskyddet, skulle bestå
av två huvuddelar, nämligen hemvärnet och civilskyddet, vilken sistnämnda
beteckning sålunda användes för att utmärka de i folkskyddet ingående civila
grenarna. Folkskyddet skulle enligt de sakkunnigas förslag såväl för fred
som för krig vara underställt överbefälhavaren. Såvitt avsåge vissa av folkskyddets
uppgifter, vilka vore av övervägande social karaktär eller eljest ägde
ringa samband med den militära verksamheten, skulle folkskyddet emellertid
vara direkt underställt Kungl. Maj:t. I spetsen för folkskyddet skulle närmast
under överbefälhavaren eller i vissa avseenden Kungl. Majit stå en
riksfolkskyddschef, vilken skulle i sitt arbete biträdas av en riksfolkskyddsstab.
I territoriellt hänseende föreslogs folkskyddet bliva anslutet till den militärterritoriella
indelningen i militärområden och försvarsområden. Hemvärnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

och civilskyddet inom nämnda områden skulle emellertid ej stå under samma
iedning. Sålunda skulle hemvärnet inom varje militärområde vara underställt
militärbefälhavaren. Under honom skulle ledningen och övervakningen av hemvärnet
inom varje försvarsområde utövas av försvarsområdesbefälhavaren. Ledningen
och övervakningen av civilskyddet inom varje försvarsområde skulle
däremot med vissa modifikationer utövas av en civilskyddschef. Under krigsförhållanden
förutsattes emellertid försvarsområdesbefälhavaren skola utöva
den operativa ledningen av jämväl civilskyddet inom försvarsområdet.
Beträffande folkskyddets lokala territoriella indelning föreslogo de sakkunniga,
att försvarsområde skulle indelas i folkskyddsdistrikt, i regel bestående av en
eller flera kommuner. Inom varje folkskyddsdistrikt skulle finnas distriktsfolkskydd
(allmänt folkskydd, verkskydd och hemskydd). Den omedelbara ledningen
av distriktsfolkskydd föreslogs skola utövas av en folkskyddschef, vilken
skulle utses av riksfolkskyddschefen. På grund av folkskyddets egenskap
av försvarsorganisation och dess nära samhörighet med försvaret i övrigt
borde det enligt de sakkunnigas mening lyda under försvarsdepartementet.
Hinder borde dock ej möta för att vissa folkskyddsärenden med hänsyn till
sin beskaffenhet handlades inom annat departement. Polisväsendet skulle
enligt de sakkunnigas förslag icke i någon form ingå i eller anknytas till folkskyddet.

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framställdes i olika
hänseenden invändningar mot den av de sakkunniga tilltänkta organisationen.
I fråga örn ledningen av folkskyddet kom den meningen allmänt till uttryck
att denna borde åvila civila myndigheter. Förutom av det övervägande antalet
länsstyrelser företräddes denna ståndpunkt jämväl av överbefälhavaren, vilken
framhöll, att den militära organisationen redan nu vore hårt ansträngd och
icke torde kunna ytterligare belastas med en mångfald rent civila försvarsuPP£>ifter.
I stället borde enligt överbefälhavarens mening vederbörande civila
myndigheter organiseras så, att de verkligen kunde lösa sina försvarsuppgifter.
Att ställa folkskyddet med alla dess mångskiftande civila frågor under försvarsdepartementet
och militära myndigheter, medan däremot länsstyrelser och
polisväsende med deras erfarenhet på bland annat luftskyddets område endast
i ringa omfattning skulle kunna öva inflytande på detta, syntes av dessa skäl
icke vara lämpligt. Hemvärnet, som vore en militär organisation, avsedd att
lösa militära lokalförsvarsuppgifter, borde enligt överbefälhavarens mening
icke inlemmas i folkskyddsorganisationen. Särskilt mot den del av de sakkunnigas
förslag, som innebar, att länsstyrelserna icke skulle annat än i vissa
speciella hänseenden lia att taga befattning med ledningen av folkskyddet, anfördes
betänkligheter i remissyttrandena. I detta sammanhang åberopades
dels den speciella erfarenhet och lokalkännedom, som länsförvaltningen representerade,
dels ock att länsstyrelserna hade att fullgöra uppgifter inom brandoch
byggnadsväsende samt trafikreglering. Civilskyddscheferna ansåges icke
kunna skaffa sig den auktoritet, som de nu å området arbetande myndigheterna
ägde. Vidare påpekades, att verksamheten inom folkskyddet komme att nära
sammanfalla med upprätthållandet av ordning och säkerhet, för vilka uppgifter

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

länsstyrelserna alltjämt måste vara ansvariga. Analoga synpunkter åberopades
jämväl mot förslaget att organisatoriskt åtskilja polisväsendet och folkskyddet.

I ett mycket stort antal remissyttranden betonades riskerna av att i nuvarande
utrikespolitiska läge vidtaga så vittgående organisatoriska förändringar
som de av de sakkunniga föreslagna. Även örn dessa på lång sikt kunde befinnas
lämpliga, kunde de under det relativt långa övergångsskedet innan den
nya organisationen hunnit bliva helt genomförd åstadkomma allvarliga rubbningar
för det under en följd av år genom stora ansträngningar uppbyggda
luftskyddet. I stället borde den önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret
i nuvarande läge ske genom en förstärkning av den befintliga organisationen,
speciellt genom en fastare samverkan mellan de civila och militära
myndigheterna och genom ett klarare fastställande av befälslinjer och kompot
tensregler.

Vid den beredning inom socialdepartementet av hemortsförsvarssakkunnigas
förslag, som företogs efter det remissbehandlingen av detsamma avslutats, befanns
en överarbetning av de sakkunnigas förslag vara erforderlig. Genom
Kungl. Maj :ts beslut den 15 oktober 1943 bemyndigades jag att för ändamålet
tillkalla sakkunniga. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick
nämnda beslut, anförde jag, att en sådan överarbetning borde taga sikte på
att i större utsträckning än vad enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore
fallet för det framtida arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma
verkande organen. Vid bedömandet av de organisatoriska problemen
borde en avvägning ske mellan a ena sidan kravet pa effektivitet och samordning
och å andra sidan intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande
skäl företaga omgestaltningar, som kunde skapa förvirring för den händelse
verkställighet av planerna skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.
Med utgångspunkt därifrån borde en ny liemortsförsvarsorganisation förlänas
civil karaktär, och militära försvarsuppgifter av det slag som nu åvilade hemvärnet
borde icke ingå i densamma. Däremot borde de militära organen erhålla
det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att den med
hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna inom
det militära och civila försvaret skulle kunna avägabringas på ett ändamålsenligt
sätt. Efter att ha konstaterat att hos länsstyrelserna kunde utan rubbning
av deras allmänna uppgifter koncentreras de befogenheter, som vore erforderliga
för att vinna den under krig erforderliga lokala överblicken över
den samhälleliga verksamheten anförde jag, att både med hänsyn härtill och
till länsstyrelsernas nuvarande ställning inom hemortsförsvaret borde en ny
liemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. För ändamalet erforderlig
sakkunskap borde tillföras länsstyrelserna, varjämte sådana organisatoriska
åtgärder borde föreslås, som befunnes oundgängliga för utövandet av en
handlingskraftig ledning i nära samarbete med de militära myndigheterna.
Vidare framhölls att överarbetningen av hemortsförsvarssakkunnigas förslag
även borde omfatta såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret
som spörsmålet huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda
hemortsförsvaret borde organiseras. Därvid borde undersökas i vad mån den

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nuvarande särställningen i fråga om handläggningen av utrymningsärendena
borde bibehållas. Vad anginge polisväsendet borde detsamma i princip förbliva
inordnat i hemortsförsvaret.

Den efter sålunda angivna riktlinjer igångsatta överarbetningen har av de
för ändamålet tillkallade sakkunniga — 1943 års civilförsvarsutredning — slutförts
genom avlämnande av ett den 25 februari 1944 dagtecknat betänkande
med förslag till civilförsvarslag, m. m. Innebörden av de sakkunnigas förslag,
såvitt rörer organisationen, kan sammanfattningsvis angivas sålunda.

Enligt civilförsvarsutredningens mening måste det civila försvaret omfatta
det väsentliga av det civila samhällslivet under krig och icke vara inskränkt
till de civila hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Om emellertid
de civila hemortsförsvarsorganen skulle kunna fullgöra sina uppgifter och örn
erforderlig samordning mellan de olika organen skulle kunna uppnås samt den
tillgängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträckning
som vore möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig
organisation. Denna borde utgöra den kärna, kring vilken andra civila verksamhetsgrenar
av betydelse för försvaret vid behov kunde grupperas. Till utmärkande
av denna organisationens ställning föreslogs den skola benämnas
civilförsvaret.

I enlighet med de lämnade direktiven har utredningen upprättat sitt förslag
med utgångspunkt från att ansvaret för planläggningen av civilförsvaret samt
ledningen av detsamma såväl under fred som krig skola åvila civila myndig
heter. Vid utformningen av förslaget har utredningen utgått från de nu bestående
förhållandena men i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation föreslagit
en sammanslagning av de nu verksamma huvudorganisationerna inom
civilförsvaret, nämligen luftskyddet och utrymningsorganisationen. Den sålunda
tillskapade civilförsvarsorganisationen skulle även få övertaga vissa
andra uppgifter än luftskydd och utrymning, främst sådana som avsåge undanförsel
och förstöring. Vissa anordningar ha föreslagits för att säkerställa ett
nära samarbete mellan civilförsvaret och det militära försvaret. Principen örn
civilförsvarets civila ledning har begränsats så till vida att de militära myndigheterna
förutsatts skola i viss omfattning äga direktivrätt gentemot civilförsvarsmyndigheterna.
En följd av civilförsvarets utformande som en helt civil
organisation är att hemvärnet lämnats utanför civilförsvarsorganisationen. Vad
angår polisväsendet betonar utredningen, att en förutsättning för att polisens
verksamhet under krig skall kunna samordnas med civilförsvaret på sådant
sätt att civilförsvaret skall kunna vinna nödig effektivitet vore, att polisväsendet
och civilförsvaret i övrigt under kritiska situationer stöde under gemensam
ledning. I sådan bemärkelse borde polisväsendet vara inordnat i civilförsvaret.

Den centrala ledningen av civilförsvaret skulle enligt utredningens förslag
under Kungl. Maj:t utövas av en genom sammanslagning av luftskyddsinspektionen
och utrymningskommissionen bildad civilförsvarsstyrelse. Denna centralmyndighet
föreslås bliva utrustad med befälsmyndighet över civilförsvarsorganisationen
i dess helhet.

102

Kungl. May.ts proposition nr 268.

I enlighet med de utfärdade direktiven bygger utredningens förslag på
uppfattningen att länsstyrelsen bör vara civilförsvarets ledande organ i mellaninstansen
och besitta en sådan ställning i civilförsvarshänseende att den vid
avbrott i förbindelserna med centralmyndigheten självständigt skall kunna leda
civilförsvaret inom länet. För ändamålet föreslås en utbyggnad av länsstyrelsernas
organisation genom inrättande inom varje länsstyrelse av en särskild
försvarsavdelning under ledning av en civilförsvarsdirektör.

I fråga örn organisationen i botteninstansen innebär utredningens förslag,
att den territoriella grundenheten skall utgöras av civilförsvarsområden, i regel
bestående av landsfiskalsdistrikt eller stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt.
Civilförsvarsområdena komma sålunda i stort sett att motsvara de nuvarande
luftskyddsområdena. Civilförsvarsområdena skola icke — såsom var fallet med
folkskyddsdistrikten enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — utgöra någon
kommunal enhet med självständiga kommunala organ och självständig förvaltning,
utan skola inom civilförsvarsområdena kommunerna utgöra enheterna
för civilförsvarets ekonomiska upprätthållande. Civilförsvaret i varje civilförsvarsområde
föreslås skola stå under ledning av en civilförsvarschef. För befattningshavare
vid polisväsendet föreslås skyldighet att mottaga uppdrag att
vara civilförsvarschef. I varje civilförsvarsområde skola finnas allmänt civilförsvar
och särskilt civilförsvar, det sistnämnda bestående av verkskydd och
hemskydd.

En given följd av den föreslagna organisationens civila karaktär är, att
frågan örn dess eventuella inordnande under försvarsdepartementet förfaller.
Utredningen ger å andra sidan uttryck för den meningen att civilförsvarets intressen
skulle bäst tillgodoses, örn ett inrikesdepartement inrättades, under
vilket, förutom civilförsvaret, landsstaten, polisväsendet och brandvasendet
skulle höra.

I de flesta remissyttrandena över civilförsvarsutredningens förslag tillstyrkes
detsamma i princip och hemställes örn dess genomförande snarast
möjligt.

Sedan remissbehandlingen av civilförsvarsutredningens förslag numera avslutats,
torde från statsmakternas sida slutlig ställning böra tagas till frågan
örn den framtida organisationen av luftskyddet, utrymningsväsendet och därmed
sammanhörande verksamhetsgrenar ävensom till de övriga frågor, som
regleras i de framlagda lagförslagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningsarbetet
på förevarande område pågått sedan flera år. Behov av en omorganisation
på det civila försvarets område har sålunda sedan länge gjort sig gällande.
Den kraftigast pådrivande faktorn härvidlag torde ha varit insikten örn att
den nuvarande organisationen icke förmår i tillräcklig grad tillgodose kravet
på samordning dels inbördes de olika hemortsförsvarsgrenarna emellan, dels
ock mellan dessa, å ena, samt de militära myndigheterna, å andra sidan.
Heinortsförsvaret eller civilförsvaret har blivit ett begrepp, som alltefter
krigsutvecklingens gång kommit att i sig innesluta en mångfald verksamhets -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

grenar. Något gemensamt organ härför finnes emellertid icke, utan civilförsvarsuppgifterna
äro fördelade på ett flertal organ. De olika uppgifterna
gripa emellertid in i varandra. Ofta måste en avvägning ske mellan olika
åtgärder med hänsyn till deras aktuella betydelse. Finnes icke något organ
med samlad överblick över civilförsvarets olika verksamhetsgrenar, riskeras
lätt att de speciella åtgärder, som olika självständigt arbetande myndigheter
vidtaga, i realiteten motverka varandra. Vid ett genomförande av hemortsförsvarssakkunnigas
eller civilförsvarsutredningens lagförslag skulle åtgärderna
för luftskydd, utrymning, undanförsel och förstöring samlas på en
hand. Såsom jag längre fram torde få tillfälle närmare utveckla böra enligt
min mening även de av 1943 års bevakningsutredning i betänkande den 28
oktober 1943 föreslagna skyddsåtgärderna mot spioneri och sabotage handhavas
av samma organ, som handhava luftskyddsåtgärderna. Även andra likartade
verksamhetsgrenar kunna i den utsträckning som befinnes lämplig anförtros
åt folkskydds- eller civilförsvarsorganen.

Detraktas av anförda skäl behovet av en ny organisation på hithörande
område såsom styrkt, återstår frågan hur nyorganisationen bör åvägabringas.
För egen del har jag redan i samband med civilförsvarsutredningens tillkallande
haft tillfälle framföra min mening härom. Frågeställningen är, såsom
av det föregående torde framgå, huruvida organisationen bör bygga på
militär eller på civil grund. Med hänsyn till den redogörelse jag nyss lämnat
för ståndpunktstagandena härvidlag torde jag kunna inskränka mig till att i
korthet angiva de viktigaste faktorer, som tala för det senare alternativet.
För det första inrymma hemortsförsvarsuppgifterna en sådan mångfald problem
av rent civil karaktär, att det såväl rent sakligt sett som med hänsyn
till de militära myndigheternas arbetsbelastning framstår såsom vanskligt
att i den utsträckning hemortsförsvarssakkunniga föreslagit överlåta ansvaret
för desamma å militära organ. Med hänsyn till den befattning länsstyrelserna
haft nied hithörande frågor och på grund av länsstyrelsernas allmänna ställning
inom länen, ter det sig vidare som en svaghet hos en organisation, om
länsstyrelserna icke äro inlemmade däri. Vid en omorganisation i nuvarande
läge måste därjämte noga beaktas, att icke ett övergångsskede uppstår, under
vilket organisationen besitter minskad effektivitet; då hemortsförsvarssakkunnigas
förslag innebär betydligt större rubbningar i den nuvarande organisationen
än civilförsvarsutredningens, är ur nu anförda synpunkt det senare att
föredraga. Slutligen bör också uppmärksammas att en organisation på civil
grund icke behöver innebära, att de militära myndigheterna sakna möjlighet
att få sina befogade intressen tillgodosedda.

Främst på grund av vad nu anförts finner jag det förslag, som civilförsvarsutredningen
framlagt, böra i princip godtagas. Jag finner mig styrkt i
denna uppfattning därav att förslaget blivit i fråga örn sina grunddrag tillstyrkt
i det övervägande antalet remissyttranden.

I de följande avdelningarna kommer att till närmare behandling upptagas
vissa särskilda frågor som beröra den nya civilförsvarsorganisationen och dess
verksamhet. I nu förevarande sammanhang skola endast rent organisatoriska

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

frågor avhandlas. Till ett flertal dylika spörsmål, vilka civilförsvarsutredningen
upptagit till behandling, är jag emellertid ännu icke beredd att taga
ställning. Då den föreslagna civilförsvarslagen, vars snara ikraftträdande är
ur många synpunkter angeläget, icke är omedelbart avhängig av nyssnämnda
spörsmål, torde med det slutliga ställningstagandet till desamma kunna
anstå så lång tid att civilförsvarsstyrelsen får tillfälle upptaga desamma till
närmare övervägande och avgiva de förslag, som därav kunna föranledas.

Till en början vill jag framhålla, att jag i fråga örn organisationens benämning
instämmer med civilförsvarsutredningen och alltså förordar benämningen
civilförsvaret såsom varande mera adekvat än såväl den nuvarande
benämningen luftskyddet som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna
benämningen folkskyddet.

I vissa yttranden över civilförsvar sutredningens förslag har påyrkats, att
civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområde skulle närmare preciseras
i civilförsvarslagen. Förhållandena på ifrågavarande område äro emellertid
stadda i en ständig utveckling, vilken kan hämmas genom att ramen för
verksamheten fastlåses i lagen. Jag vill härvid särskilt understryka den centrala
samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap,
som civilförsvaret skall intaga enligt civilförsvarsutredningens förslag, vilket
härutinnan biträdes av mig. Emellertid må erinras örn att, i den mån en utökning
av civilförsvarets verksamhet medför ökade kostnader, frågan om beviljande
av anslag för ändamålet kommer under prövning i vanlig ordning.

I detta sammanhang anser jag mig böra något beröra det av krigsmaterielverket
och vattenfallsstyrelsen i dess yttranden över civilförsvarsutredningens
förslag framställda yrkandet att jämväl den byggnads- och reparationsberedskap
(BRB), som är under upprättande, skall inordnas i civilförsvaret. Ur ren
principiell synpunkt finnas uppenbarligen vissa skäl för detta yrkande. Emellertid
har denna organisations administrativa ställning redan varit föremål
för prövning vid innevarande års riksdag, varvid organisationen underställts
överbefälhavaren. Med hänsyn därtill torde förslag örn dess inordnande i civilförsvaret
i varje fall icke för närvarande böra framläggas. Spörsmålet örn
organisationens framtida ställning torde emellertid komma under övervägande
vid den fortsatta utredning rörande organisationen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret som inom den närmaste tiden lärer komma
att igångsättas.

Frågan om civilförsvarets samordnande med det militära försvaret är ett
svårlöst problem. Civilförsvarsutredningen har icke gått närmare in på problemet
utan endast helt allmänt framhållit, att de militära myndigheterna
måste ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets inriktning.
Den närmare innebörden av den direktivrätt, som sålunda tillagts de
militära myndigheterna, har icke angivits. Avsaknaden av närmare uppgifter
i detta hänseende har påtalats i åtskilliga yttranden. För min del anser jag
nödvändigt, att en militär direktivrätt förefinnes. Civilförsvaret ingår som
ett led i det totala försvaret, och ledningen av detta måste till mycket väsentlig

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

del tillkomma de militära myndigheterna. Direktivrätten synes emellertid böra
begränsas till att avse allenast verksamheten under krig. Under fred torde
nämligen möjligheten att i sista hand hänskjuta uppkomna meningsskiljaktigheter
till Kungl. Maj:ts avgörande vara tillfyllest. Vidare synes direktivrätten
icke böra innefatta rätt att meddela allmänna föreskrifter örn civilförsvarets
verksamhet utan endast befogenhet att för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet
föreskrifter örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.
Dylika föreskrifter böra få avse allenast frågor, som otvetydigt äro
att hänföra till den operativa ledningen av civilförsvaret. Närmare bestämmelser
örn direktivrätten synas böra utfärdas i administrativ ordning. För att
dessa bestämmelser icke skola kunna anses stå i strid mot civilförsvarslagens
allmänna föreskrifter örn civilförsvarets ledning, bör i lagen givas en allmän
erinran örn direktivrätten. Bestämmelser härom torde böra innehålla, att där
det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgängligt,
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, .överbefälhavaren må
förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet må för
särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av
civilförsvaret åvilande uppgifter.

Yad angår civilförsvarets organisation i botteninstansen vill jag beträffande
indelningen i civilförsvarsområden framhålla, att jag visserligen liksom civilförsvarsutredningen
i princip anser varje stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt
och varje dylikt distrikt böra utgöra ett civilförsvarsområde. Denna
huvudregel kan emellertid i åtskilliga fall behöva frångås. Det synes lämpligt
att i nuvarande situation så långt som möjligt bibehålla den nu gällande indelningen
i luftskyddsområden och frångå denna endast när särskilda skäl påkalla
detta. Är stad, som ingår i landsfiskalsdistrikt, för närvarande eget
luftskyddsområde, synes den alltså även i fortsättningen böra bilda eget civilförsvarsområde,
såvida icke stadens ringa storlek, polischefens bostadsort eller
andra därmed jämförliga omständigheter tala däremot.

Beträffande frågan örn vem som bör vara civilförsvarschef är jag principiellt
ense med civilförsvarsutredningen, att polischefen i första hand bör
ifrågakomma. De synpunkter, som i åtskilliga yttranden anförts därom, att
landsfiskalerna ha svårt att med sin tjänst förena uppdraget att vara civilförsvarschef,
särskilt som brist på kompetenta landsfiskalsbiträden föreligger,
äro emellertid av den natur, att de böra beaktas vid utseende av civilförsvarschefer
i särskilt arbetstyngda landsfiskalsdistrikt. I detta sammanhang vill
jag såsom min åsikt uttala, att när i landsfiskalsdistrikt finnes luftskyddsort
men landsfiskalen, såsom mången gång händer, är bosatt i stad, som icke
ingår i landsfiskalsdistriktet och är belägen på större avstånd från luftskyddsorten,
det knappast kan vara lämpligt att landsfiskalen är civilförsvarschef.
För att underlätta rekryteringen i fall, då annan än polischefen anses böra
förordnas till civilförsvarschef, finner jag i lagen böra intagas bestämmelse
om att jämväl befattningshavare inom brandväsendet bör vara skyldig att
åtaga sig uppdrag som civilförsvarschef eller ställföreträdare för denne.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Brandcheferna kunna i många fall — såsom även framhållits — vara lämpliga
som civilförsvarschefer eller ställföreträdare.

Jag finner självfallet, att för civilförsvarschef flera ställföreträdare böra
kunna förordnas. Uttrycklig bestämmelse härom torde böra införas i lagen.
Ställföreträdare bör även kunna förordnas att fullgöra civilförsvarschefens
åligganden inom viss del av civilförsvarsområdet eller ock i vissa hänseenden.
Särskilt stadgande härom torde dock icke behöva inflyta i lagen.

Till organisationen i botteninstansen beträffande utrymningsfrågor återkommer
jag i nästa avdelning.

Beträffande den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen i
övrigt finner jag såsom förut nämnts de av civilförsvarsutredningen angivna
huvudlinjerna böra följas. Härvid uppkommande detaljspörsmål anser jag
mig i allmänhet här icke böra närmare beröra men har för avsikt att återkomma
därtill i sammanhang med anslagsäskandena till förevarande ändamål. Blott
några frågor skola här upptagas.

Utredningen har föreslagit, att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skola
vara underställda den centrala civilförsvarsmyndigheten, civilförsvarsstyrelsen,
som alltså skall äga rätt att utfärda bindande direktiv för länsstyrelserna.
Häremot ha invändningar rests, framförallt från länsstyrelsen i Örebro län, som
vill ha en uppdelning av ärendena i sådana som skola avgöras av civilförsvarsdirektören
i enlighet med direktiv från civilförsvarsstyrelsen och sådana
som skola avgöras av länsstyrelsen, vilken därvid icke skall vara bunden av
direktiv. Oavsett att någon tillfredsställande sådan gränsdragning knappast
synes möjlig — civilförsvarsutredningens förslag jävar enligt min mening
icke denna uppfattning — framstår det materiellt sett som ett önskemål att
med civilförsvarsstyrelsens centrala ledning av civilförsvaret skall följa befogenhet
att i alla frågor inom dess verksamhetsområde utfärda bindande
direktiv till länsstyrelserna. Yäl innebär detta ett avsteg från vad som, i varje
fall under normala förhållanden, är en för länsstyrelsernas ställning inom förvaltningen
utmärkande princip. Grunden till att en sådan avvikelse måste
göras är måhända ytterst att söka däri att civilförsvaret, örn än uppbyggt på
civil grund, ar en f ör svar so rgani sa tio n, varav följer, att det militära försvarets
krav på effektiv ledning måste i viss utsträckning äga analog tillämplighet
inom civilförsvaret. Uppenbarligen bör emellertid civilförsvarsstyrelsen så
lägga sin verksamhet, att den huvudsakligen tager sig uttryck i anvisande av
allmänna föreskrifter och endast i undantagsfall tager sikte på ingripande i
individuella fall.

Riksbrandinspektören torde i vad avser det fredsmässiga brandväsendet
böra förlänas självständiga inspektionsbefogenheter men i övrigt ingå som
tjänsteman i civilförsvarsstyrelsen.

Yad slutligen angår förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet
finner jag lämpligt att, såsom civilförsvarsutredningen ifrågasatt, bevakningsinspektören
ingår i civilförsvarsstyrelsen. Härför talar även den omständigheten,
att verksamhet för bekämpande av sabotage och spioneri bör ingå

107

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

bland civilförsvarets uppgifter, såsom kominer att närmare beröras i en följande
avdelning. Mot vad civilförsvarsutredningen föreslagit örn landsfogdens
förhållande till civilförsvaret och örn civilförsvarschefs rätt i vissa fall att,
även örn han icke är polischef, förfoga över polispersonal finner jag heller
icke anledning till erinran. Däremot kan jag icke förorda, att åt civilförsvarsstyrelsen
medgives rätt att besluta örn förflyttning av polisstyrkor mellan
länen.

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller

samordnas med detta.

A. Utrymning, inkvartering oell socialtjänst.

Beträffande gällande förhållanden hänvisas till den redogörelse, som lämnats
i det föregående.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag innebär i hithörande frågor bland annat
följande.

1. Den nuvarande skillnaden mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning
slopas. Såsom skäl härför anföres, att skillnaden mellan ifrågavarande
slag av utrymning icke vore av någon större betydelse ur det totala
försvarets synpunkt och att det vore svårt att upprätthålla någon bestämd
gräns mellan dem. I fråga örn båda slagen måste hänsyn tagas till såväl militära
som civila intressen, varvid de militära synpunkterna ofta måste spela
den avgörande rollen, såväl när det gällde bestämmandet av tidpunkten för
utrymnings vidtagande som i vad anginge sättet för dess genomförande.

2. Med hänsyn till att utrymning städse ingår som ett led i det totala försvaret,
skall enligt de sakkunnigas förslag rätt att besluta om utrymning av
Kungl. Majit kunna uppdragas endast åt överbefälhavaren eller denne underställd
myndighet, varvid erinras om att folkskyddsmyndigheterna skola vara
överbefälhavaren underställda myndigheter och att därför rätt att besluta örn
utrymning kommer att kunna uppdragas åt exempelvis riksfolkskyddschefen.

3. Skillnaden i organisatoriskt hänseende mellan utrymningskommuner och
inkvarteringskommuner bortfaller, så att inkvarteringsverksamheten inom
samtliga folkskyddsdistrikt skall handhavas under ledning närmast av tjänstemän
inom folkskyddet, icke såsom nu i inkvarteringskommunerna av kommunala
inkvarteringsnämnder.

4. Beträffande inkvarteringscheferna framhålla de sakkunniga, att de, i den
mån de skulle bibehållas, såsom ingående i folkskyddet bleve underställda
vederbörande civilskyddschefer. Det kunde ifrågasättas, huruvida i fred dylika
särskilda befattningshavare erfordrades för planläggning av inkvartering. De
sakkunniga holle närmast före, att så icke skulle behöva vara fallet utan att

108

Kungl. Majlis proposition nr 268.

dessa göromål skulle kunna utföras av civilskyddsckefema själva. Under nuvarande
förhållanden torde emellertid inkvarteringscheferna alltjämt vara behövliga
och syntes då närmast böra erhålla ställningen av assistenter eller biträden
till civilskyddscheferna.

5. Särskild indelning av riket i inkvarteringsområden finna de sakkunniga
icke erforderlig.

6. I fråga örn omfattningen och beskaffenheten av den sociala verksamhet,
som skall åvila folkskyddet, erinra de sakkunniga till en början örn att särskilda
sakkunniga (krigshjälpssakkunniga) tillsatts med uppdrag att dels avgiva
förslag till rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem,
vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd förstörts
eller eljest blivit obeboeliga, dels ock överväga de åtgärder, som kunde
vara erforderliga för samordning och förenkling av socialvården i krig. Som
princip uttala hemortsförsvarssakkunniga, att folkskyddets verksamhet, såvitt
anginge direkta aktiva åtgärder för undanröjande eller begränsande av följderna
av fientlig verksamhet, borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde
ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång
sikt borde åvila andra organ. Härefter anföra de sakkunniga:

I fråga örn sociala åtgärder synes denna princip särskilt böra gälla inom
vederbörande folkskyddsdistrikt bosatta personer. Så t. ex. böra de, som
blivit hemlösa till följd av bombanfall, örn så erfordras, omhändertagas av
folkskyddsorganen i orten och av dem erhålla den första hjälpen. Genom folkskyddsorganens
försorg bör även ny bostad eller inkvartering anskaffas dem.
Sedan så skett, synes folkskyddet såsom sådant icke böra ha att taga befattning
med social omvårdnad av ifrågavarande personer, utan bör det ankomma
på de ordinarie socialorganen.

Yad gäller den sociala vården av personer, som omhändertagas av folkskyddet
inom annat folkskyddsdistrikt än det, där de ha sin bostad,
skulle den ovan angivna principen innebära, att folkskyddet skulle svara
för de utrymdas fördelning å och transport till inkvarteringsorterna ävensom
det första omhändertagandet därstädes, medan efter inkvarteringens ordnande
därutöver erforderliga åtgärder skulle ankomma på andra organ. För närvarande
ligger emellertid ansvaret för omhänderhavandet av de utrymda på
utrymningsorganisationen under hela den tid, utrymningen avser. Det synes
de sakkunniga, att organisatoriska skäl tala för bibehållandet av en dylik ordning,
särskilt i vad angår drivandet av internat.

Hemortsförsvarssakkunniga utgå från att ovan omförmälda särskilda sakkunniga
framlägga närmare förslag rörande gränsen mellan folkskyddets och
andra organs sociala verksamhet. I

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande frågor
ingående behandlats av statens utrymningskommission. Denna anser i likhet
med de sakkunniga att i lagen ingen skillnad bör göras mellan luftskydds- och
militärutrymning, emedan erfarenheten av planläggningsarbetet under den tid
utrymningslagen varit i kraft givit vid handen, att skillnaden mellan de båda
arterna av utrymning icke vore av den beskaffenhet att den borde intagas i
lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 109

Beträffande befogenhet att besluta om utrymning anför kommissionen däremot: Beslut

örn utrymning bör i princip ankomma på civil myndighet, varvid
emellertid de militära myndigheterna måste äga befogenhet att hindra företagande
av utrymning örn militära skäl föranleda därtill. Inom stridsområde
måste även militära befälhavare äga befogenhet att påbjuda utrymning. Kommissionen
anser sålunda, att bestämmelserna i förevarande hänseende böra
utformas i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser än de sakkunniga
föreslagit. I enlighet härmed bör paragrafen formuleras så att befogenheten
att besluta örn utrymning — liksom utfärdande av bortflyttningsförbud —
skall tillkomma Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar.
Närmare regler angående i vilka fall bemyndigande skall lämnas militär respektive
cival myndighet torde icke behöva intagas i lagtexten utan avgränsningen
av bemyndigandena torde böra ankomma på Kungl. Maj:t med hänsynstagande
till det aktuella lägets krav.

Beträffande frågan örn inkvarteringsuppgifternas överflyttning på andra
organ framhåller kommissionen såsom en fördel, att en enhetlig organisation
skulle komma till stånd i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Olikheten
i organisatoriskt hänseende mellan dessa två slag av kommuner hade
nämligen under det dittills bedrivna planläggningsarbetet visat sig medföra
vissa olägenheter. Luftskyddscheferna hade sålunda i viss omfattning måst
taga hand örn inkvarteringsuppgifter, medan å andra sidan inkvarteringsnämnderna
i vissa fall måst åläggas utrymningsuppgifter. Olägenheterna av ifrågavarande
uppdelning hade även framträtt i samband med planläggningen av
socialtjänsten. Kommissionen finner därför vissa skäl tala för den av de sakkunniga
föreslagna organisationen, men anser, att nämndformen vore den enda
riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor, där behovsprövning
skulle äga rum. Med hänsyn därtill förklarar kommissionen, att ställningstagandet
till organisationsspörmålen tills vidare måste anstå i avvaktan på det
resultat, vartill krigshjälpssakkunniga komme beträffande den närmare innebörden
av hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade.

Kommissionen framhåller ytterligare, att avsaknaden i fråga om utrymningsorterna
av ett mellanled mellan de lokala organen och centralmyndigheten
visat sig vara förenad med vissa olägenheter, bland annat i fråga örn samordning
mellan planläggningen i luftskyddsorterna och å den omgivande
landsbygden. Kommissionen tillstyrker därför, att såväl socialtjänsten i luftskyddsorterna
som inkvarteringsorganen i landsbygdskommunerna ställas under
gemensam ledning av civilskyddscheferna. Tillika understryker kommissionen
behovet av inkvarteringschefer även efter civilskyddschefernas tillsättande,
enär det vore nödvändigt att räkna med att omvårdnaden örn de evakuerade
genom de kommunala organen måste bli föremål för noggrann övervakning.
För ett ändamålsenligt ordnande av inkvarteringen fordrades därjämte en
kännedom om inkvarteringsförutsättningama, som för närvarande endast inkvarteringscheferna
besutte. Kommissionen håller före, att inkvarteringschefer
borde vara utsedda även under fredstid, ehuru deras uppgifter då
kunde väsentligt begränsas.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2<J8.

Civil förs vars utredningen anser i likhet med liemortsförsvarssakkunniga skillnaden
mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning böra bortfalla
men framhåller, att någon begränsning i lag av Kungl. Majlis rätt att delegera
befogenheten att besluta örn utrymning icke bör förekomma. Det torde böra tillkomma
Kungl. Majit att bestämma de myndigheter, som skulle äga besluta örn
utrymning, och dem emellan fördela befogenheten härutinnan på det sätt
rådande läge krävde.

Beträffande organisationen i b otten instan sen förordar utredningen
borttagande av skillnaden mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner.
Civilförsvarscheferna föreslås alltså skola taga befattning med inkvarteringsspörsmål
även på landsbygden. Efter att ha framhållit att skillnaden
mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner i praktiken icke kunnat upprätthållas
i avsedd utsträckning anför utredningen:

Det har i regel ansetts medföra en överorganisation att, såsom enligt bestämmelserna
bort ske, tillsätta en under luftskyddschefen lydande utrymningschef
för planläggning av militärutrymning av landsbygdskommunerna i de fall,
då någon längre förflyttning av de utrymmande icke avses komma i fråga, utan
utrymningen inskränkes till en omflyttning inom samma kommun eller i
dennas omedelbara närhet. Iukvarteringsnämnden har i sådana fall därför
vanligen fått handha planläggningen såväl för befolkningens uppbådande och
transport som för dess inkvartering. En dylik överorganisation kan faktiskt
sägas föreligga, när det gäller omflyttning av befolkning inom vissa mindre
luftskyddsorter. I sådana fall har utrymningskommissionen icke ansett sig
böra frångå den föreskrivna organisationen. Detta har medfört, att luftskyddschef
och utrymningschef få svara för befolkningens uppbådande och avtransport
medan inkvarteringsnämnden svarar för dess inkvartering även om inkvarteringen
äger rum i samma kommun.

Främst är det emellertid spörsmålet örn de utbombades omhändertagande,
som gör en enhetlig organisation önskvärd. Att socialtjänsten bör vara underställd
civilförsvarschefen i orter, där särskild socialtjänstorganisation finnes,
synes ställt utom allt tvivel. Omhändertagandet av utbombade samt dessas
förseende med bostäder och mat kommer sannolikt att bli en civilförsvarsuppgift
av den allra största betydelse. Det är nödvändigt, att verksamheten
härför skall kunna samordnas med den övriga civilförsvarsverksamheten under
civilförsvarschefens ledning. Men omhändertagande av utbombade kommer
icke att bli en uppgift endast inom de större orterna, där särskild socialtjänst
nu finnes. Man måste räkna med skador å bostadsbebyggelsen även i
mindre orter och på rena landsbygden. Utrymning kan vidare komma att
äga rum både före och efter luftangrepp. Sannolikt kommer den omständigheten,
att bostadsbebyggelsen i en ort blivit utsatt för svårare skador, ej sällan
att bli anledning till företagande av utrymning. I en kommun kunna sålunda
finnas utbombade både från den egna kommunen och från andra kommuner.
Särskilt torde detta bli fallet i närheten av de större städerna. En samordning
av hjälpverksamheten för de utbombade befrämjas, örn civilförsvarschefen
har ledningen jämväl av inkvarteringsorganisationen. Inkvarteringen
av utbombade bör kunna äga rum uteslutande med hänsynstagande till vad
som är lämpligt utan avseende på administrativa gränser. Detta underlättas
örn organisationen är enhetlig i utrymningskommunema och på landsbygden.

Såsom ytterligare skäl för en enhetlig organisation framhåller utredningen
fördelen att ha enhetliga order- och rapportvägar för civilförsvarets olika

lil

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

grenar samt den omständigheten, att ett effektivt utnyttjande av tillgänglig
personal i hög grad underlättas örn inkvarteringsorganisationen helt infogas i
civilförsvaret.

Med anledning av utrymningskommissionens framhållande av att nämndformen
vore den enda riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor,
där behovsprövning skulle äga rum, anför utredningen:

Krigshjälpssakkunniga torde enligt vad utredningen inhämtat komma att
föreslå, att det beträffande utbombade skall ankomma på socialtjänsten och
i fråga örn evakuerade på inkvarteringsorganen att lämna den första hjälpen,
däri inbegripet vissa kontanta understöd till bostad, mat och småutgifter,
vilka understöd skola utgå med fastställda belopp utan behovsprövning. Efter
en kortare tid (en vecka—fjorton dagar) skall hjälpverksamheten övertagas
av de ordinarie socialvårdsorganen, därvid de sakkunniga ha för avsikt att
föreslå särskilda, med tanke jämväl på understödsverksamheten för utbombade
och evakuerade avpassade anordningar för kommunernas socialvårdande
verksamhet under krig. Anledningen till att de kommunala socialvårdsorganen
ansetts böra taga befattning med frågorna örn understöd till utbombade
och evakuerade är närmast, att det i längden icke torde vara möjligt att särskilja
de utbombade från andra grupper av hjälpbehövande. Personer, som
lidit egendomsförluster till följd av krigshandlingar och därigenom blivit i
behov av samhällets hjälp, böra sålunda behandlas på samma sätt örn hjälpbehovet
uppkommit genom att vederbörande fått bostaden förstörd eller
genom att exempelvis vederbörandes arbetslokal och arbetsredskap eller
affärslokal förstörts.

Örn angivna förslag skulle vinna bifall torde ur den av utrymningskommissionen
anförda synpunkten hinder icke föreligga mot att avskaffa inkvarteriugsnämnderna.
Deras uppgift att efter behovsprövning bevilja understöd
skulle då i stället ankomma på de organ, som enligt krigshjälpssakkunnigas
förslag skola handha dessa uppgifter.

Utredningen framhåller ytterligare, att ett önskvärt folkligt inflytande på
inkvarteringsfrågorna torde kunna bevaras genom de särskilda kommunala
civilförsvarsnämnder, som utredningen föreslår, ävensom att anledning icke
torde finnas till antagande, att nämndformen skulle innebära några särskilda
fördelar, så vitt anginge de rent organisatoriska inkvarteringsuppgifterna, enär
den övervägande delen av arbetet i verkligheten torde utföras av inkvarteringsnämndens
ordförande, vilken också enligt uttrycklig författningsbestämmelse
vore nämndens verkställande ledamot.

Beträffande organisationens detaljer uttalar utredningen, att civilförsvarschefen
borde vid sin sida ha en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänstegrenen,
utrymnings- och socialtjänsten. Inginge flera kommuner i ett civilförsvarsområde,
borde härjämte i varje kommun finnas en inkvarteringsledare,
för vilken uppgift de nuvarande ordförandena i inkvarteringsnämnderna borde
anlitas.

Yad angår organisationen i mellaninstanscn uttalar utredningen
som sin mening, att det främst med hänsyn till vikten och omfattningen av
de socialvårdande uppgifter, som omhändertagandet av utbombade och evakuerade
innebure, vore en angelägenhet av största vikt, att länsstyrelserna

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

erhölle den lokala ledningen av utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänstverksamheten.
Utredningen föreslår, att även dessa uppgifter skola handläggas
av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Inkvarteringschefen borde
vara tjänstegrenschef hos försvarsavdelningens chef. I varje län borde endast
finnas en inkvarteringschef. Denne borde under krig eller förstärkt försvarsberedskap
till sitt förfogande ha biträdande inkvarteringschefer till erforderligt
antal.

Utredningen anför slutligen:

Uppmärksamheten torde böra fästas på vissa särskilda arbetsuppgifter,
som sammanhänga med inkvarteringen. Den första av dessa är inventeringen
av förläggningsutrymmen. Av inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer
har ett mycket omfattande inventeringsarbete utförts. Inkvarteringsnämnderna
ha sålunda förtecknade de utrymmen inom kommunen, som kunna användas
för enskild inkvartering (huvudsakligen i bebodda lägenheter). Vidare
ha större fastigheter, vilka äro användbara som internatförläggningar, inventerats
särskilt noggrant. Utförliga upplysningar rörande sådana fastigheter
finnas upptagna på särskilda internatuppgifter. Upprätthållandet av denna
inventering torde bli den huvudsakliga arbetsuppgiften under fredstid såvitt
angår inkvarteringen. Länsstyrelserna ha för närvarande hand örn registreringen
av militära och civila myndigheters fastighetsdispositioner för
krigstid, varvid länsstyrelserna skola fungera som det förmedlande organet.
Angivna båda uppgifter synas böra sammanknytas. Redan nu anlitas utrymningskommissionen
i allt mera ökad utsträckning av civila och militära
myndigheter, som söka efter fastigheter för sina ändamål. Örn länsstyrelserna
erhålla tillgång till inkvarteringsorganens material, kunna de icke blott
fungera som registreringsorgan för fastighetsdispositioner utan även lämna
faktiska upplysningar angående lokaltillgång m. m. Genom att civila och militära
myndigheter på detta sätt kunna vända sig till länsstyrelserna torde icke
oansenliga besparingar i tid och pengar kunna vinnas för myndigheter, som
eljest skulle lia varit nödsakade att själva rekognoscera fastigheter.

Då länsstyrelserna på angivet sätt övertaga fastighetsfrågorna kan centralmyndighetens
befattning med desamma till största delen upphöra.

En annan nytillkommande uppgift, som under krig torde bli av mycket
stor omfattning, är övervakningen av de utbombades och evakuerades omhändertagande.
Denna övervakning måste bli en huvuduppgift för inkvarteringschefer
och biträdande inkvarteringschefer.

I fråga örn den operativa ledningen av utrymning framhåller utredningen,
att densamma även efter länsstyrelsernas inkopplande i organisationen måste
utövas på samma sätt som nu vore tänkt, d. v. s. ledningen måste ligga i instanser
med större verksamhetsområde än länen.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag. TJtrymningsTcommissionen
framhåller som sin uppfattning, att fördelarna av att erhålla en enhetlig
civilförsvarsorganisation mer än väl uppvägde olägenheterna av den omorganisation,
som följde härav, under förutsättning att kontinuitetens
bevarande eftersträvades på det av utredningen föreslagna sättet, d. v. s.
genom utnyttjande av de nu inom inkvarteringsorganisationen arbetande
personerna. -— Kommissionen understryker, att den operativa ledningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 113

av utrymning och inkvartering i princip icke kunde ligga hos länsstyleisenia
utan måste tillkomma civilförsvarsstyrelsen ävensom denna mvndighets
i militärstaberna placerade representanter. Granskningen och fastställandet
av planerna för utrymning och inkvartering måste enligt kommissionens
uppfattning i framtiden liksom nu väsentligen ske centralt.

Statskontoret ifrågasätter, örn icke den militära direktivrätten i fråga örn
utrymning och inkvartering borde begränsas till krigsskådeplats. I övrigt
syntes civilförsvarsmyndigheterna böra ha beslutanderätten, varvid den av utredningen
rekommenderade ömsesidiga samverkan mellan militära och civila
försvarsorgan torde böra erhålla den formen, att de militära myndigheterna
ålades att på begäran lämna de civila myndigheterna nödiga informationer.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen
finner jag lämpligt, att vid den lagliga regleringen av utrymningen skillnaden
mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning utgår. Härigenom vinnes
bland annat den fördelen, att möjlighet gives att fastställa enhetliga principer
i fråga örn kostnadernas fördelning.

En följd av den civila karaktär, som civilförsvaret är avsett att erhålla,
blir, att anledning icke finnes att bibehålla den inskränkning i fråga örn Kungl.
Majts delegationsrätt, som hemortsförsvarssakkunniga föreslagit. Såväl militära
som civila myndigheter böra kunna erhålla bemyndigande att besluta örn
utrymning och inkvartering.

Jämväl beträffande de organisatoriska frågorna finner jag civilförsvarsutredningens
förslag väl grundat. Het torde vara en naturlig följd av den sammanslagning
av luftskydds- och inkvarteringsorganisationerna, som bildandet
av civilförsvaret innebär, att hela civilförsvaret även lokalt ställes under civilförsvarschefens
ledning. En följd härav blir, att man måste avstå från den
kommunala förankring av inkvarteringsangelägenheterna, som kännetecknas
därav att desamma handhavas av de av kommunalmän eller andra personer
med ortsbefolkningens förtroende sammansatta inkvarteringsnämnderna. I
viss mån bliva emellertid de intressen man velat tillgodose genom att inkvartenngsbestyren
lagts hos kommunala nämnder tillgodosedda genom att utredningen
föreslår inrättande av kommunala civilförsvarsnämnder för liandhavande
av de uppgifter inom civilförsvaret, som åvila kommunerna. Till detta
utredningens förslag återkommer jag i det följande.

Frågan om länsstyrelsernas ställning inom utrymningsorganisationen kommer
i ett helt annat läge än tidigare genom att å ena sidan det mellanled mellan
det centrala organet och de kommunala nämnderna som inkvarteringscheferna i
deras egenskap av organ med särskilda lagstadgade befogenheter nu utgöra
bortfaller i och med den nya organisationen samt å andra sidan länsstyrelserna
genom tillkomsten av särskilda försvarsavdelningar bliva bättre rustade att
handhava uppgifter inom civilförsvaret. Det ligger därför helt i linje med den
tilltänkta organisationens allmänna uppläggning i övrigt att länsstyrelserna
utgöra mellaninstans jämväl i fråga örn utrymnings- och lnkvartenngsäronden.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

Föredra ganden.

692 44 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

B) Tlndanförsel och förstöring.

Gällande bestämmelser. Enligt kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om
skyddsplacering av varuförråd m. m. avses med skyddsplacering av varuförråd
eller annan egendom uppläggande av egendomen å sådan ort eller plats, som
erbjuder önskvärd trygghet mot att egendomen i händelse av krig genom
fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorad. Med bortförande avses
sådan skyddsplacering, som innebär förflyttning av egendomen från den ort,
där den förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge.

Med utspridning avses enligt gällande luftskyddskungörelse fördelning av
ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort och
omflyttning av varuförråd från en förvaringsplats till en annan inom orten.

Bortförande och utspridning sammanfattas under det gemensamma begreppet
undanfÖrset.

Vad först angår utspridning åligger det enligt lufskyddskungörelsen luftskyddsinspektionen
att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande
centrala kristidsmyndighet bestämma vilka varuförråd, som skola utspridas.
Härom meddelade bestämmelser skola delgivas vederbörande länsstyrelser,
som skola meddela närmare föreskrifter för arbetet med planläggning av anbefalld
utspridning. Vid planläggningsarbetet äger luftskyddschefen enligt
närmare bestämmelser av livsmedelskommissionen anlita biträde av kristidsstyrelse
och kristidsnämnd. I övrigt gälla för utspridningen i tillämpliga delar
samma bestämmelser som för annan luftskyddsmyndigheterna åliggande verksamhet.

Beträffande bortförande gällde vid tiden för avgivandet av hemortsförsvarssakkunnigas
betänkande kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa
bestämmelser angående undanförsel av varuförråd. Enligt denna ålåg det
försörjningskommissionerna, envar beträffande dess verksamhetsområde, att
planlägga bortförande i erforderlig omfattning av staten tillhöriga förråd samt
att i erforderlig utsträckning uppgöra planer jämväl för bortförande av förråd
tillhöriga annan än staten ävensom att verka för att dessa planer i största
möjliga utsträckning genomfördes på frivillighetens väg.

Sistnämnda kungörelse har emellertid numera ersatts av ovannämnda kungörelse
den 8 januari 1944. Enligt denna, som avser jämväl annan egendom
än varuförråd, om den i anseende till sin beskaffenhet kan bliva föremål för
bortförande eller annan skyddsplacering, skola frågor rörande samordning av
åtgärderna för skyddsplacering centralt handhavas av den myndighet Kungl.
Majit bestämmer (centrala undanförselmyndigheten). Denna skall vid fullgörande
av sina uppgifter samråda — förutom med försörjningskommissionerna
— med chefen för försvarsstaben, luftskyddsinspektionen, utrymningskommissionen
och trafikkommissionen. På centrala undanförselmyndigheten
skall ankomma att i erforderlig män planlägga bortförande av varuförråd
under krig. Under krig skall det därjämte ankomma på denna myndighet att
förordna om bortförande av varuförråd. Med den inskränkning som föijer
av vad nu sagts örn centrala undanförselmyndighetens befogenhet att plan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 115

lagga och förordna örn verkställighet av bortförande under krig skall det åligga
försörjningskommissionerna, envar kommission beträffande varor som falla
inom kommissionens verksamhetsområde, att verka för skyddsplacering av
sådana varuförråd som med hänsyn till sin storlek och varans art kunna ha
betydelse för folkförsörjningen. Örn sådan skyddsplacering icke kan genomföras
på frivillighetens väg ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela beslut.

Genom beslut den 8 januari 1944 har Kungl. Majit förordnat, att för fullgöiande
av de uppgifter, som ankomma å centrala undanförselmyndigheten,
skall tills vidare finnas en särskild myndighet, benämnd centrala undanförselbyrån,
bestående av ledamöter till det antal, högst sju, som bestämmes av
chefen för folkhushållningsdepartementet. Nämnda departementschef har
genom beslut samma dag förklarat, att antalet ledamöter i centrala undanförselbyrån
tills vidare skall vara sex samt till ledamöter i byrån utsett vissa
personer, vilka få anses representera den sakkunskap som finnes företrädd
inom industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen,
reservförrådsnämnden, trafikkommissionen, luftskyddsinspektionen och försvarsstaben.

Tvångsbestämmelser i fråga örn bortförande av varuförråd finnas i lagen
den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, vilken ''för
närvarande gäller till och med den 30 juni 1944. Enligt 2 § denna lag äger
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, när det finnes erforderligt
till föi hindi ande av att förråd av vara, som är av vikt för befolkningen eller produktionen
eller behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för
det allmänna, i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller
eljest går förlorat, föreskriva, att förrådet skall bortföras från den ort, där det
förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. För samma
ändamål äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat jämlikt 3 §
föreskriva, att dylik vara eller särskilt parti av sadan vara icke alls eller endast
efter särskilt tillstånd må föras till visst område av riket.

Enligt nyssnämnda kungörelse den 8 januari 1944 tillkommer det under
krig centrala undanförselmyndigheten att meddela föreskrift jämlikt 2 och
3 §§ nyssnämnda lag.

Beträffande planläggande och verkställande av förstöringsåtgärder under
krig finnas för närvarande inga bestämmelser utfärdade i lag eller författning.
Genom beslut av Kungl. Majit har emellertid åt Överbefälhavaren uppdragits
att i samråd med industri- och livsmedelskommissionerna utfärda föreskrifter
om förstöring under krig av vissa anläggningar och förråd m. m. I fråga om
drivmedel har uppdragits åt bränslekommissionen att enligt anvisningar av
överbefälhavaren förbereda förstöring vid krig av flytande bränslen. På grund
härav har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i förevarande hänseende.

Enligt dessa föreskrifter ankomma i stor utsträckning åtgärderna för förstöring
på de militära myndigheterna. Dessa ha sålunda att planlägga och
vidtaga förstöringsåtgärder icke allenast beträffande förbindelseleder och
andra anläggningar av direkt betydelse för de militära operationerna utan även
beträffande viktigare civila industrianläggningar, större civila förråd o. s. v.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt särskilt utfärdade anvisningar för kristidsstyrelser och kristidsnänmder
åligger det dessa organ att efter samråd med angivna militära myndigheter
vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter för förstöring av förråd, anläggningar,
redskap och viss annan egendom, som icke omfattas av den militära
planläggningen.

Vad sedan beträffar verkställighetsstadiet, så är det militär befälhavare, som
äger att meddela beslut örn att förstöring skall äga rum, oavsett örn planläggningen
skett av civil eller av militär myndighet. Själva förstöringsåtgärderna
skola i princip utföras av egendomens ägare eller innehavare. Endast i fråga
örn vissa förråd, som bevakas av militär eller landstormspolis, gäller en särskild
föreskrift örn att förstöringen skall verkställas av bevakningspersonalen.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag. De sakkunniga föreslå, att undanförseloch
förstöringsåtgärder skola tillhöra folkskyddets verksamhetområde. Efter
att ha framhållit att undanförseln såsom civil lokalförsvarsgren utgjorde
ett synnerligen betydelsefullt led i det totala försvaret och att man därför i
lika hög grad som i fråga örn förberedelsearbetet beträffande andra lokalförsvarsgrenar
måste eftersträva en ändamålsenlig ordning för undanförselplanläggningen,
anföra de sakkunniga:

För en dylik ordning kräves enligt de sakkunnigas mening en koncentrering
av ansvaret för allt planläggningsarbete av hithörande art. Såsom framgått
talar starkt den hittillsvarande erfarenheten för åtgärder i dylik riktning.
För uppnående av bästa möjliga resultat av planläggningen för undanförseln
i dess helhet finna de sakkunniga det praktiskt taget oeftergivligt,
att det yttersta ansvaret för planläggningen av såväl bortförande som utspridning
klart och tydligt lägges i en och samma hand. På annan väg lär
erforderlig enhetlighet i planläggningen ej kunna uppnås. Icke heller synes
eljest bliva möjligt att verkställa den rationella avvägning av uppkommande
undanförselbehov, som ofta påkallas av förhållandena. Om ansvaret i sista
hand för undanförselplanläggningen sammanföres hos en myndighet, torde
för vinnande av det härmed avsedda syftet också själva utförandet av planläggningsarbetet
böra göras till föremål för motsvarande omläggning. Hela
detta arbete bör förläggas till en, nämnda myndighet underställd organisation.

De faktorer, till vilka vid planläggning av undanförsel hänsyn i vederbörlig
mån måste tagas, äro av skilda slag. Sådana områden, från eller till vilka
bortförande må ifrågakomma, få bestämmas bland annat med ledning av var
större militära markoperationer kunna förväntas. Vid dylika bestämmanden
spelar även den större eller mindre sannolikheten för mera omfattande
bombanfall från luften mot ett område roll. Frågan örn för vilka orter utspridning
bör planläggas är i stort sett ett luftskyddsspörsmål. Militära
hänsyn måste dock även beaktas. Vad angår behoven av undanförsel av
den eller den egendomen, föranledas desamma i och för sig i stor utsträckning
av angelägenheten att trygga försörjningen med livsmedel och bränsle.
Andra primära skäl till uppkomsten av dylika behov framställa sig även. Dit
höra bland annat anledningar av mera direkt militär beskaffenhet. Beträffande
frågor örn utsikterna att kunna genomföra undanförsel, varav behov anses
föreligga, måste vid bedömandet härav beaktande skänkas åt särskilt transportmöjligheter
och tillgång å lämpliga förvaringslokaler. I dessa hänseenden
uppstår i stor utsträckning konkurrens med andra civila lokalförsvarsgrenar
ävensom med det militära försvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 117

Det synes de sakkunniga, att förutsättningar måste skapas för ett rationellt
uppehållande av undanförselplanläggningen jämväl under tid, när någon
verksamhet av kriskommissioner ej förekommer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att undanförselplanläggningen
skall handhavas av den förut omförmälda nya lokalförsvarsorganisationen.
Karaktären av denna organisation synes göra densamma
lämplig för här förevarande ändamål. Medverkan vid arbetet kräves självfallet
från kriskommissionernas eller, när dessa ej finnas, andra vederbörande
myndigheters sida. Sådan samverkan syntes böra instruktionsmässigt regleras.

Beträffande förstöring anföra de sakkunniga:

Vid en fientlig invasion är nödvändigt att söka bereda fienden så stort
avbräck som möjligt. Det gäller härvid bland annat att i görligaste mån hindra
och försvåra hans utnyttjande av egendom inom ockuperade områden. För
sådant ändamål ifrågakommer beträffande lös egendom i första hand bortförande.
Men omständigheterna kunna vara sådana, att de ej medgiva
genomforande härav. Icke heller kan fast egendom bortföras. I stället för
bortförande återstår för här förevarande syfte intet annat än att förstöra
egendomen eller att eljest försätta densamma ur brukbart skick (förstöring).

Det synes de sakkunniga, att även förstöring utgör ett viktigt led i det
totala försvaret och att därför erforderliga reglerande föreskrifter böra meddelas
om förstöring. På grund av det nära samband, som i mångt och
mycket råder mellan bortförande och förstöring, anse de sakkunniga, att
jämväl förstöringsplanläggningen bör tillhöra den nya lokalförsvarsorganisationen.
Även verkställande av förstöringsåtgärder torde i viss mån komma
att åvila denna.

De grundläggande bestämmelserna örn undanförsel och förstöring äro upptagna
i 59—61 §§ i förslaget till folkskyddslag. Bestämmelserna äro — i
olikhet mot vad som gäller enligt lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd
— icke tidsbegränsade, enär undanförseln måste planläggas redan i
fred och erforderliga lagbestämmelser därför icke borde ha allenast provisorisk
karaktär.

59 § i lagförslaget är utformad i huvudsaklig anslutning till 2 § lagen örn
skyldighet att bortföra varuförråd, dock med bland annat den skillnaden att
bestämmelsen utsträckts att gälla dels maskiner, boskap, fordon, fartyg och
annan lös egendom, dels även utspridning.

60 § motsvarar 3 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

I 61 §, som icke har motsvarighet i gällande lag, föreslås stadgande av
innehåll, att örn trängande fara föreligger för att anläggning eller byggnad
skall falla i fiendens hand och fiendens innehav av anläggningen eller byggnaden
i oskadat skick skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar,
Konungen eller, jämlikt Konungens bemyndigande, överbefälhavaren eller
honom underställd myndighet äger föreskriva, att anläggningen eller byggnaden
skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick, att motsvarande
skall gälla beträffande annan egendom än anläggning eller byggnad därest
tiden eller förhållandena i övrigt icke medgiva dess bortförande, samt att
dessa åtgärder benämnas förstöring.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Kr/gsmaterielverket anför:

Med undanförsel av maskiner sammanhänger även frågan örn industrievakuering,
d. v. s. uppgörande och verkställande av fullständiga planer för en
tillverknings överflyttning från en ort till en annan. Verket vill som sin uppfattning
framhålla nödvändigheten av att industrievakuering inbegripes i
undanförseln. Planer för sådan evakuering måste anses vara en väsentlig del
av krigsförberedelsearbetet beträffande industrien, enär sådan industrievakuering
i stor utsträckning torde komma att bliva nödvändig i av krigshandlingar
särskilt hotade delar av landet. För krigsmaterieltillverkningen pågår för närvarande
genom krigsmaterielverkets — och i vissa fall försvarsgrensförvaltningamas
—- försorg ett arbete, syftande till att på frivillighetens väg överenskomma
med berörda industriföretag örn förberedelser för tillverkningens eventuella
förflyttning till annan ort. Något motsvarande arbete synes för närvarande
icke i nämnvärd utsträckning pågå inom det civila tillverkningsområdet.

Även luftskyddsinspektionen finner det angeläget, att den nya organisationens
handläggning av undanförseln utökas till att omfatta jämväl utredning
och planläggning av evakuering av sådan industriell produktion, som eljest
helt kan gå förlorad för försörjningen. Inspektionen föreslår vidare, att begreppen
utspridning och bortförande icke skola upptagas i lagtexten. Det
moderna bombvapnet hade under rådande krig utvecklats på ett sådant sätt,
att större varuförråd i allt mindre omfattning kunde skyddas genom utspridning
inom en och samma ort. Vidare omöjliggjorde i allmänhet den rådande
bristen på lämpliga magasinsutrymmen, speciellt i industri- och trafikcentra,
en effektiv utspridning av förråden. Åtgärderna för utspridning och bortförande
måste därför i de flesta fall planläggas gemensamt, varvid en avgränsning
av åtgärderna ofta bleve svår att fastställa.

I motsats härtill framhåller livsmedelskommissionen den principiella skillnaden
mellan utspridning, vars planläggning och framför allt genomförande
måste handhavas av lokala myndigheter enligt centralt utfärdade direktiv, och
å andra sidan bortförande, i fråga om vilket nödvändigheten av ett centralt
handhavande av frågan trädde i förgrunden.

Beträffande formerna för undanförselns planerande och verkställande vitsordas
i flera yttranden behovet av samordning. Beträffande frågan åt vilken
myndighet planläggningen och verkställandet böra anförtros och det sätt, på
vilket vederbörande härvid i skilda fall bör förfara, uttalas dock i remissyttrandena
olika meningar. Då meningsutbytet emellertid rör sig örn huvudsakligen
organisatoriska frågor, som icke äro avsedda att fastställas i form äv
lag, torde jag ej nu behöva uppehålla mig vid vad remissmyndigheterna i dessa
hänseenden yttrat.

Yad beträffar förstöring framhåller luftskyddsinspektionen, att erfarenheterna
från samarbetet med de militära organ, som för närvarande
handlade ärenden rörande förstöring, pekade på önskvärdheten av ett samordnande
av undanförsel och förstöring, varigenom den uppenbara risk för
dubbelarbete, som nu vore rådande, skulle kunna elimineras. Även krigsmaterielverket
anser förstörings- och undanförselfrågornas handläggning böra
samordnas.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Industrikommissionen däremot anser erfarenheterna från kommissionens
egen verksamhet starkt tala för ett bibehållande av den nuvarande organisationen
i fråga örn förstöringsåtgärder. Ej heller livsmedelskommissionen
finner sig böra förorda någon ändring av gällande anordningar bland annat
därför, att någon säker erfarenhet av det hittills under relativt kort tid tilllämpade
systemet beträffande planläggning för förstöring av varuförråd icke
vunnits.

Civilförsvarsutredningen. I utredningens framställning rörande hithörande
spörsmål avses med begreppet undanförsel bortförande och utspridning, som
sker enligt åläggande av myndighet eller genom dess försorg, och med begreppet
skyddsplacering sådan verksamhet, som utan att innebära undanförsel
i nyss angiven mening går ut på att åstadkomma en med hänsyn till krigsförhållanden
ändamålsenlig fördelning av varuförråd m. m. inom olika delar
av riket.

Utredningen framhåller till en början, att under krigstid åtgärderna för
bortförande och för utspridning måste vara väl samordnade med varandra
samt att planläggningen för bortförande av mera betydelsefull egendom
från utsatta orter eller områden måste vara samordnad även med planläggningen
av förstöringsverksamheten, enär vid invasion egendom, som av en
eller annan anledning ej kunde bortföras, i viss omfattning måste förstöras
för att därigenom undandragas fienden. Ytterligare betonar utredningen, att
transportfrågorna i olika hänseenden komme att framstå som mycket svårlösta,
att planläggningen beträffande dessa frågor måste huvudsakligen inriktas
på att tillskapa en handlingskraftig organisation, som i varje läge kunde
utnyttja de tillgängliga transportmedlen för att genomföra den undanförsel,
som i den aktuella situationen framstode som mest önskvärd, samt att vid
avgörandet av de prioritetsspörsmål, som därvid uppkomme, hänsyn även
måste tagas till genomförandet av planlagd eller eljest önskad evakuering av
civilbefolkningen. Utredningen tillägger, att även såtillvida samband förefunnes
mellan undanförsel- och evakueringsåtgärder, att det vid en evakuering,
som företoges innan undanförseltransporterna påbörjats eller hunnit genomföras,
måste tillses, att tillräckligt med arbetskraft måste kvarhållas i området
för att biträda vid undanförseln. Utredningen fortsätter:

För att tillräckligt snabbt kunna erhålla tillgång till den arbetskraft, som
erfordras för att genomföra en undanförsel under krigstid torde det i vissa
situationer vara nödvändigt att undanförselmyndigheterna kunna tillgripa
någon art av tjänsteplikt. Det torde även i ett sådant läge vara erforderligt
att de kunna med förfoganderätt taga i anspråk hästfordon, motorfordon
och fartyg, som icke stå under direkt kontroll av trafikledningen i länen.

Verkställandet av undanförseltransporter under krigstid måste vidare äga
rum under ett nära samarbete med de militära myndigheterna. Detta samarbete
måste snabbt och friktionsfritt kunna etableras mellan såväl de centrala
som de lokala organen. Nödvändigheten härav framstår som uppenbar,
eftersom såväl undanförselns omfattning som tidpunkten för dess verkställande
måste nära sammanhänga med utvecklingen av de militära operationerna
och huvudsakligen vara beroende av de militära chefernas bedömande

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

av det aktuella läget. Verkställandet av själva undanförseltransporterna
måste vidare äga rum i samråd med de militära myndigheterna såväl med hänsyn
till behovet att anpassa undanförseltransporter på landsvägarna efter den
militära trafikregleringen som på grund av den militära ledningens inverkan
på järnvägstrafiken. Vid mera omfattande motorfordonstransporter torde det
vidare vara nödvändigt att söka anknytning till den militära underhållstjansten
för att ernå en tillfredsställande drivmedelsförsörjning och repax-ationstjänst.
Möjligheterna att inom militära operationsområden utnyttja återgående
tomma transportkolonner och militärtåg måste även kunna tillvaratagas.

Utredningen kommer på grund av dessa överväganden till den slutsatsen,
att undanförselåtgärderna under krigstid i vad anginge egendom, som icke
tillhörde försvarsväsendet eller icke avsatts för dess räkning, borde vara anförtrodda
åt en organisation, som i alla instanser hade förutsättningar att upprätthålla
ett nära samai*bete med de militära myndigheterna. Kristidsstyrelser
och kristidsnämnder kunde, framför allt i kritiska lägen, icke förutsättas äga
möjligheter härtill eller äga tillgång till de förbindelsemedel, som erfordrades
för att utöva en effektiv ledning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen,
att planläggande och verkställande av den undanförsel, som kunde bliva erforderlig
under krigstid, som regel skulle ankomma på civilförsvarsorganen. I
den omfattning så vore möjligt borde det fortfarande åligga vederbörande ägare
eller innehavare att utföra transporterna i enlighet med civilförsvarsorganens
anvisningar. Utredningen fortsätter:

Då luftskyddsorganisationen, som redan nu omhänderhar utspridningsplanläggningen,
skall ingå i civilförsvaret, ei''hålles genom utredningens
förslag ökade möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt samordna bortförandeoch
utspridningsåtgärderna. Dessa åtgärder kunna vidare lättare samordnas
med civilbefolkningens evakuering, vilken jämväl ombesörjes av civilförsvaret.
Civilförsvarsorganen kunna för genomförande av sina uppgifter tillgripa
såväl förfogande som civilförsvarsplikt. Deras organisation är därjämte
direkt anpassad för samarbetet med de militära myndigheterna. Genom utredningens
förslag vinnes slutligen den fördelen att de militära myndigheterna,
i fall då ur militär synpunkt visst bortförande bör äga ram framför andra åtgärder
som kräva personal eller transportmedel, under alla förhållanden kunna
rikta sina direktiv till en och samma organisation.

Enligt utredningens förslag skall däremot icke bortförande, som äger rum
under fred eller beredskap, liksom ej heller skyddsplacering ankomma på
civilförsvarsorgan utan på andra organ — i nuvarande läge föi’sörjningskommissionerna.
och reservförrådsnämnden. Civilförsvarsstyrelsen borde emellertid
äga rätt att, då den så funne erforderligt, till dessa myndigheter göra framställningar
beträffande skyddsplacering och därmed sammanhängande frågor
ävensom, örn gjord framställning icke bifölles, underställa ärendet Kungl.
Maj:ts prövning.

Efter att ha framhållit att civilförsvaret såsom ansvarigt för den krigsmässiga
undanförseln vore i behov av medverkan från försörjningskommissionernas
sida — det måste sålunda som regel åligga kommissionerna att ange,
vilka varuförråd som i första hand borde ifrågakomma till bortförande samt

Kungl. Maj:is proposition nr 268. 121

till vilka orter eller områden förråden ur försörjningssynpunkt borde toras
— föreslår utredningen, att vid handläggningen av frågor rörande undanförsel
skulle i civilförsvarsstyrelsen ingå en delegation, representerande
de myndigheter, som ägde särskild kunskap på förevarande område. Utredningens
förslag i denna del innebure i praktiken, att den nuvarande centrala
undanförselbyrån inflyttades i civilförsvarsstyrelsen och att chefen för denna
styrelse bleve ordförande i delegationen. Sedan den nuvarande krisorganisationen
inom försörjningsområdet avvecklats, borde i stället det särskilda planeringsorgan,
som kunde komma att handha ärenden rörande den ekonomiska
försvarsberedskapen, på motsvarande sätt vara representerat i civilförsvarsstyrelsen
vid behandling av de planläggningsärenden, som avsåge undanförsel
av egendom under krigstid.

Utredningen understryker vidare nödvändigheten av att under begreppet
undanförsel inbegripes jämväl industrievakuering och framhåller, att till förmån
för uppfattningen att industrievakueringen under krigstid borde ombesörjas
av civilförsvaret talade även den omständigheten, att en industrievakuering
jämväl innefattade ett bortflyttande, helt eller delvis, av den vid respektive
företag sysselsatta arbetskraften; åtgärderna härför måste vara samordnade
med evakueringsplanläggningen. Enär frågorna örn industrievakuering
måste anses i särskilt hög grad beröra krigsmaterielverket och dess planläggning
borde i nyssnämnda delegation ingå representanter för krigsmaterielverket.

Beträffande förstöring anför utredningen:

Enligt utredningens mening måste man vid övervägande av den lämpligaste
organisationen på förevarande område utgå från att —■ bortsett från vissa fall,
då beslutanderätten bör tillkomma Kungl. Majit — i princip alla förstöringsåtgärder,
även örn de planlagts och skola verkställas av civila organ, få genomföras
allenast efter direktiv från vederbörande militäre chef. Beslut angående
omfattningen av och tidpunkten för den förstöring, som bör tillgripas, måste
nämligen under alla förhållanden fattas av myndigheter, som äga överblick
över det militära läget och kunna bedöma dess sannolika utveckling. Förstöringsåtgärderna
måste sålunda vara nära samordnade med de militära
operationerna och förstöring av egendom bör uppenbarligen icke tillgripas
förrän i ett så sent stadium som möjligt, då det framstår som säkert att egendomen
eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta
leder i sin tur till att, sedan beslutet örn förstöring väl fattats, detsamma som
regel måste verkställas med största skyndsamhet. I den mån förstöringsåtgärderna
skola ankomma på civila organ måste sålunda en förutsättning vara,
att en nära och fortlöpande kontakt är etablerad mellan dessa organ och de
militära chefer, som skola besluta örn förstöringens verkställande. De civila
organen måste vidare vara organiserade på sådant sätt, att de snabbt kunna
bringa en order om förstöring i verkställighet. — Yad nu sagts innebär icke
att de militära direktiven om förstöringens verkställande under alla förhållanden
måste lämnas genom förmedling av det civila organet. I alla de fall
då så är erforderligt måste direktiv i sådant avseende kunna lämnas direkt
till den civila personal, som är stationerad vid förstöringsobjektet.

Enligt utredningens mening tala starka skäl för att förstöringsåtgärdernas
planläggande och verkställande allt fortfarande böra vara uppdelade på militära
och civila myndigheter. I detta hänseende må endast hänvisas till den

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

omständigheten, att dessa åtgärder under krigstid i avsevärd omfattning måste
utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom
är fråga, eller som eljest har sin verksamhet förlagd till den plats, där förstöringsobjektet
är beläget. Utredningen föreslår, att förstöringsåtgärdernas
planläggande och verkställande på den civila sidan överflyttas från kristidsorganen
till civilförsvaret. Förstöringsåtgärderna måste nämligen vara samordnade
med den verksamhet som avser bortförande av egendom. Härtill
kommer, att örn förstöringsåtgärderna anförtros åt civilförsvaret, åtgärdernas
planläggande och verkställande vid större anläggningar eller företag kan ingå
bland de uppgifter som åvila verkskydden, varigenom en ökad stadga vinnes
i organisatoriskt hänseende. Vid andra företag kommer vidare personal för
ändamålet att i mån av behov kunna uttagas med civilförsvarsplikt. Inom
civilförsvarets ram kunna därjämte, örn så skulle visa sig erforderligt, organiseras
särskilda rörliga förstöringspatruller. Ett inordnande av dessa uppgifter
under civilförsvaret medför även den fördelen, att åtminstone vid större anläggningar
och företag det direkta ansvaret för åtgärdernas företagande kommer
att avlyftas från ägarna, något som ur effektivitetssynpunkt i vissa fall
säkerligen är att föredraga.

I utredningens förslag till civilförslagslag är 30 § utformad i huvudsaklig
överensstämmelse med 59 § förslaget till folkskyddslag. Såtillvida föreligger
dock skillnad, som bestämmelsen även avser dels fast egendom, dels ock
egendom, som utan att vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
eller eljest för det allmänna likväl i fiendens hand skulle väsentligen underlätta
hans krigsansträngningar. •—■ 32 § civilförsvarslagen motsvarar 60 § folkskyddslagen.
— I 33 § civilförsvarslagen stadgas, att örn trängande fara föreligger
för att egendom av beskaffenhet, som avses i 30 §, skall falla i fiendens
hand och tiden ej tillåter, att egendomen bortföres, eller örn hinder möter
häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på
transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, Konungen eller
den myndighet, Konungen bestämmer, äger föreskriva, att egendomen skall förstöras
eller eljest sättas ur brukbart skick.

Utredningen framhåller i motiveringen till bestämmelsen, att beslutanderätten
i fråga örn förstöring bör, där ej Kungl. Majit förbehållit sig densamma,
tillkomma militär chef. Enär det emellertid uppenbarligen icke läte sig göra
att i lagtexten med någon grad av fullständighet fastslå vilka militära chefer,
som kunna komma i fråga, föreslår utredningen, att åt Kungl. Majit gives valfrihet
i fråga örn till vilken myndighet beslutanderätten skall kunna delegeras.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag. Centrala undanförselbyrån
ansluter sig i princip till utredningens förslag men ifrågasätter sådan
ändring i fråga örn begreppet utspridning, att därmed skulle förstås egendomens
fördelning på flera förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde,
där egendomen funnes. Erfarenheterna hade givit vid handen, att
den rådande bristen på magasinsutrymmen flerstädes krävde ianspråktagande
av lagerlokaler inom ett vidare område än vad lagringsorten utgjorde.
Därigenom skulle man erhålla en mera klart motiverad gränsdragning mellan
utspridning och bortförande. Även livsmedels- och industrikommissionerna

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ansluta sig till förslaget. Jämväl Sveriges industriförbund tillstyrker detsamma
och framhåller såsom önskvärt, att undanförselbyrån försåges med en
representant för industriföretagen, vilken då lämpligen torde böra utses efter
förslag av förbundet. Beträffande förstöring framhåller förbundet lämpligheten
av att planläggningen av förstöring av civila anläggningar och annan
civil egendom generellt anförtroddes verkskydden, då dessa och de dem överordnade
civilförsvarsorganen vore bättre skickade än militärmyndigheterna
att bedöma såväl vilken egendom som borde förstöras, som hur förstöringen
lämpligen borde ske.

Krigsmaterielverket framhåller att planering av evakuerings- och förstörelseåtgärder
i avseende å krigsindustrien borde åvila krigsmaterielverket och att
civilförsvarsstyrelsens uppgifter på detta område väsentligen borde inskränkas
till att omfatta en sammanhållning av nyssnämnda evakuering i förhållande
till övrig evakuering, överbefälhavaren anser förstöring av järnvägar, kraftanläggningar,
telegraf-, telefon och radioanläggningar icke böra inordnas i
civilförsvarets verksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner frågan örn organisationen för undanförsel
och förstöring intimt sammanhänga med frågan örn ordnandet av den
ekonomiska krigsberedskapen för framtiden. Länsstyrelsen i Blekinge län
uttalar, att enär kristidsstyrelserna och de militära myndigheterna torde vara
de som vore bäst insatta i frågor örn undanförsel och förstöring, dessa frågor
borde överlåtas åt dem, möjligen med den inskränkningen, att det skulle tillkomma
länsstyrelserna att på begäran av sagda myndigheter eller när länsstyrelsen
eljest funne omständigheterna det påkalla, lämna sådana anvisningar
för undanförandet, att en eventuell evakuering icke därigenom förhindrades
eller försvårades, samt att lämna anvisning på eventuellt behövlig personal för
åtgärdernas utförande.

Civilförsvarsutredningens förslag till lösning av frågorna rörande undanförsel
och förstöring finner jag mig i huvudsak kunna biträda. Som undanförsel-
och förstöringsfrågorna utgöra civila försvarsåtgärder av stor vikt,
överensstämmer det bäst med det samordningssyfte, som utmärker utredningens
förslag, att civilförsvaret får det avgörande inflytandet på åtgärdernas
utformning under krig. Ett intimt samband måste emellertid etableras med
de organ, som handhava försörjningsproblemen. Sistnämnda synpunkt synes
bliva, såvitt avser topporganisationen, tillgodosedd genom att hithörande ärenden
inom civilförsvarsstyrelsen handläggas av en delegation, i vilken försörjningsorganen
och krigsmaterielverket äro företrädda. Jag kan emellertid åtminstone
för närvarande icke förorda insättande av särskild representant för
industrien i denna delegation. Industriens intressen torde få anses tillräckligt
företrädda genom representanterna för industrikommissionen och krigsmaterielverket.

Av sistnämnda verks ställning i förhållande till krigsindustrien följer, att
verket måste ha stort inflytande på undanförsel- och förstöringsspörsmålen,
i vad angår krigsindustriföretag. Fördelningen av befogenheterna härutinnan

Föredra ganden.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mellan civilförsvarsstyrelsen och krigsmaterielverket torde böra bliva föremål
för närmare överväganden de båda verken emellan, varefter härpå grundat
förslag torde böra underställas Kungl. Maj:t.

Liksom överbefälhavaren anser jag förstöring av järnvägar, kraftanläggningar,
telegraf-, telefon- och radioanläggningar böra falla utanför civilförsvarets
verksamhetsområde.

I de i lagen intagna definitionerna å bortförande, utspridning och förstöring
anser jag vissa modifikationer i utredningens förslag — vilket i övrigt
kan av mig godtagas — böra göras. I enlighet med vad centrala undanförselbyrån
föreslagit torde utspridning böra avse fördelning av egendom å flera
förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde, där den finnes, ävensom omflyttning
av egendom från en förvaringsplats till en annan inom samma civilförsvarsområde.
Bortförande skulle då avse förflyttning av egendom från ett
civilförsvarsområde till ett annat. Andra stycket i 30 § civilförsvarsutredningens
förslag synes kunna utgå, eftersom egendom, som i fiendens hand
skulle väsentligen underlätta dennes krigsansträngningar, alltid torde vara av
betydelse för vårt eget försvar och på den grund kunna inbegripas under paragrafens
första stycke. I sammanhang härmed föreslås viss ändring beträffande
den grundläggande bestämmelsen om förstöring av innebörd att förstöring
skall avse egendom av beskaffenhet att fiendens innehav av densamma skulle
väsentligen underlätta hans krigsansträngningar. Slutligen har till undanförsel
ansetts uttryckligen böra hänföras jämväl förflyttning av industriell eller annan
verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller
eljest för det allmänna.

Vad industriförbundet anfört örn verkskyddens befattning med förstöring
synes mig värt beaktande. Jag är dock icke nu beredd att definitivt taga ställning
till detta spörsmål.

C) Övriga verksamhetsgrenar.

I det föregående har redogörelse lämnats för den huvudsakliga innebörden
av brandförsvarsutredningens förslag till brandlag.

Såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen förutsätta,
att det nuvarande fredsmässiga brandförsvaret skall falla utanför folkskyddets
(civilförsvarets) ram. Däremot skola enligt såväl sakkunnigas som utredningens
förslag både bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret, i vad rör deras
på krigsförhållanden inriktade verksamhet, ingå i folkskyddet (civilförsvaret).

Både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen understryka
betydelsen av att brandlagförslaget, genom vilket brandväsendet särskilt på
landsbygden skulle avsevärt förstärkas, blir till sina huvuddrag genomfört.

I civilförsvarsutredningens förslag behandlas i övrigt vissa spörsmål örn
samordning mellan bygde- och skogsbrandförsvar ävensom andra organisatoriska
frågor, som röra brandförsvaret. Det torde icke vara nödvändigt att i
detta sammanhang närmare ingå på desamma.

Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan
om civilförsvarets samordnande med anstalter för samhällets allmänna civila

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 125

krigsberedskap på arbetsmarknadens, folkförsörjningens, sjukvårdens och
transportväsendets område. Det sammanhang, som i åtskilliga hänseenden
råder mellan civilförsvaret, å ena, samt nämnda verksamhetsgrenar, å andra
sidan, har föranlett utredningen att föreslå olika åtgärder i syfte att dels få
till stånd en klar avgränsning av de civila och militära myndigheternas befogenheter,
dels ock etablera ett nära samarbete de civila myndigheterna emellan
och giva deras handlande, såvitt avser krigsförhållanden, den mera enhetliga
inriktning, som bedömes vara nödvändig med hänsyn till det nutida krigets
karaktär.

Jag är icke beredd att nu taga ställning till de förslag, som utredningen
framlagt i omförmälda avseenden. Ett sådant ställningstagande torde icke
heller för närvarande erfordras, då det här huvudsakligen rör sig örn förhållanden,
som kunna fastställas instruktionsmässigt eller som eljest kunna
av Kungl. Majit ordnas i administrativ väg. Vid sådant förhållande torde jag
kunna nu förbigå vad i ifrågavarande hänseende anföres av utredningen och
av remissmyndigheterna.

lil. Civilförsvarsplikten.

Gällande bestämmelser.

Kekryteringen till luftskyddet är i princip frivillig. Under luftskyddstillstånd
finnas dock vissa möjligheter till tvångsuttagning jämlikt lagen om
förfoganderätt för luftskyddets behov. Sålunda stadgas i 9 § nämnda lag, att
kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran
av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer ävensom annan hos
kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att
kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla
större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom
vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens
förvaltning. Jämlikt 10 § samma lag äger länsstyrelsen uttaga erforderlig
personal för att fullgöra luftskyddstjänst, varvid dock icke må uttagas
män under 18 år eller över 60 år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga
sig den tjänstgöring, varom fråga är, eller ock behovet av personal icke annorledes
kan på tillfredsställande sätt fyllas. Enligt 11 § samma lag äger länsstyrelsen
för tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synnerligen
brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, uttaga varje
för sådant arbete lämpad person. Länsstyrelsen äger jämlikt 14 § uppdraga
åt luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som tillkomma
länsstyrelsen.

\ issa kompletterade bestämmelser äro givna i 32 § luftskyddskungörelsen.
Här stadgas, att till luftskyddstjänst icke må uttagas någon, som inkallats till
tjänstgöring vid krigsmakten, att den, som på grund av annan civil tjänstgöring
än luftskyddstjänst enligt uppskovskungörelsen är berättigad till upp -

Föredra ganden.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller utför
sådant arbete, att lian, därest lian varit värnpliktig, bort erhålla dylikt uppskov,
icke må utan medgivande av chefen för verk eller företag, varest han är
anställd, uttagas till annan luftskyddst jaust än sådan, som avser verket eller
företaget, samt att till tjänstgöring vid det allmänna luftskyddet icke må
tvångsvis uttagas annan än svensk medborgare. Vidare stadgas, att till arbete
jämlikt 11 § luftskyddsförfogandelagen icke må uttagas någon som inkallats
till tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest utför arbete av betydelse för försvarsberedskapen.

I fråga örn bygdebrandförsvaret är jämlikt 5 § 3 mom. och 28 § brandstadgan
stadgad skyldighet att tjänstgöra i allmän brandkår för envar i staden eller
kommunen boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller
20 år, till och med det, under vilket han fyller 50 år.

För skogsbrandförsvaret gäller enligt 17 § skogsbrandlagen, att envar i
trakten, å landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60
år, är skyldig deltaga i släckning av skogseld.

För utrymningsorganisationen finnes i 12 § utrymningslagen föreskrifter
om utrymningstjänsteplikt. Personer, som under kalenderåret fylla lägst 16
och högst 70 år, må åläggas att under utrymning utföra sådant arbete, som är
för genomförandet av utrymningen och för ordnandet av inkvarteringen oundgängligen
erforderligt. Uttagning härför skall verkställas i utrymningskommun
av luftskyddschefen samt eljest av inkvarteringschefen. Av luftskyddschef
verkställd uttagning må omfatta dem, vilka hava sitt hemvist i luftskyddsområdet,
och skall avse tjänstgöring för verkställande av utrymning som berör
området, eller tjänstgöring vid förläggning, i vilken personer från området
skola inkvarteras. Uttagning till tjänstgöring av sistnämnda slag må dock
icke ske efter det de, som utrymningsmyndigheterna bistått med anordnande
av reselägenhet, lämnat utrymningskommunen. Uttagning, som inkvarteringschef
verkställer, skall avse tjänstgöring inom det inkvarteringsområde, i vilket
den tjänstepliktige har sitt hemvist eller i anledning av utrymningen tagit
uppehåll. Ingen må på grund av sådan uttagning åläggas fullgöra tjänsteplikt
under mera än en vecka av utrymningstiden.

I 26 § utrymningskungörelsen äro stadgade vissa undantag från utrymningstjänsteplikt
i huvudsak motsvarande de i 32 § luftskyddskungörelsen angivna.

Tidigare förslag.

I sitt förslag till ny luftskyddslag har luftskyddsinspektionen föreslagit bestämmelser
örn luftsky dds tjänsteplikt av i huvudsak följande innehåll.

Länsstyrelsen skall under tid, då förordnande örn luftskyddsberedskap
gäller, äga uttaga envar därtill lämpad person att fullgöra arbete för luftskyddet
(luftskyddstjänsteplikt). Till utförande av arbete, för vilket ett
stadigvarande behov av personal föreligger, må dock inom varje luftskyddsområde
icke utan frivilligt åtagande uttagas andra personer än de, som under
kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år samt antingen hava sitt hemvist
inom området eller eljest uppehålla sig där.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Den, som är i luftskyddsplan upptagen såsom avsedd att uttagas till luftskyddstjänsteplikt,
är pliktig att på anmodan av luftskyddschefen undergå för
det avsedda luftskyddsarbetets fullgörande erforderlig utbildning och övning,
dock icke under mera än 30 timmar för kalenderår. Kungl. Majit skall emellertid
äga att, där synnerliga skäl det påkalla, förordna, att till det allmänna luftskyddet
hörande personal skall underkastas utbildning och övning under
ytterligare högst 30 timmar för kalenderår.

Liksom nu skall enligt luftskyddsinspektionens förslag länsstyrelses befogenhet
att uttaga personal kunna delegeras på luftskyddschef. Vidare ha
föieslagits i stort sett motsvarande bestämmelser om inskränkning i rätten att
uttaga personal, som finnas i gällande luftskyddskungörelse.

Luftskyddsinspektionen anför till motivering av nämnda bestämmelser:

Den inom luftsskyddet planlagda personalorganisationen innebär, att för de
olika luftskyddsgöromålen erforderlig personal redan i fredstid preliminärt
uttages. Denna personalorganisation måste självfallet mer eller mindre bliva
en organisation på papperet, örn den för luftskyddstjänstgöring avsedda personalen
icke kan erhålla erforderlig utbildning och övning. I gällande författningar
beröras knappast frågorna härom utan deltagandet i utbildningskurser
och luftskyddsövningar är helt beroende av frivilligt åtagande. Även
örn luftskyddspersonalens utbildning och övning i vad avser det allmänna
luftskyddet och industriluftskyddet kunnat bedrivas med viss framgång, förekomma
alltjämt inom ett stort antal orter allvarliga brister härutinnan. Beträffande
hemskyddet äro bristerna i personalens utbildning och övning på
många håll ännu mera påfallande. Den nutida luftkrigföringen har tillfullo
utvisat, att luftskyddsuppgifterna vid ett större anfall måste fördelas sålunda,
att det allmänna luftskyddet koncentreras på att avvärja katastrofer,
medan det första ingripandet vid skador på enskilda hus och byggnader i de
flesta fall helt måste överlämnas till hemskyddet. För att kunna fylla sina uppgifter
härutinnan måste hemskyddet därför bygga på medverkan av praktiskt
taget varje arbetsför person på platsen. Personalkadrerna inom hemskyddet
ha emellertid varit långt ifrån fyllda och även bland dem, som frivilligt åtagit
sig att tjänstgöra inom hemskyddet, ha funnits många, som icke kunnat förmås
att underkasta sig erforderlig utbildning och övning.

För åstadkommande av en nöjaktig beredskap överlag i fråga örn luftskyddets
personalorganisation, på vilken effektiviteten av de planlagda åtgärderna
i främsta hand beror, torde införandet av luftskyddst jäns teplikt, omfattande
utbildning och övning redan i fredstid, vara den enda möjligheten. De resultat,
som hittills uppnåtts på frivillighetens väg, få i största utsträckning tillskrivas
dels den omständigheten, att under de senaste åren det utrikespolitiska läget
varit ägnat att stimulera de frivilliga krafterna för skapande av en ändamålsenlig
luftskyddsorganisation, och dels att vi sedan snart ett år tillbaka
lia luftskyddstillstånd med därav följande tjänstgöringsplikt. Jämväl efter
luftskyddstillståndets inträdande ha dock yppat sig svårigheter att erhålla tillräckligt
kvalificerad personal för hemskyddsuppgifterna.

Enligt vad för närvarande kan bedömas torde en tillfredsställande grundutbildning
av luftskyddspersonalen i medeltal kräva för det allmänna luftskyddet
omkring 15 timmar, för industriluftskyddet omkring 12 timmar och
för hemskyddet omkring 10 timmar. Grundutbildad personal torde årligen
böra underkastas en repetitionsutbildning av minst 2 timmar. Årliga övningar
för att vidmakthålla och förkovra bibragta färdigheter samt för att samöva
personalen och de olika luftskyddsformationerna synas under fredstid böra

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bedrivas under omkring 10 timmar med det allmänna luftskyddets personal
samt omkring 5 timmar med personalen inom industriluftskyddet och heniskyddet.
Den sammanlagda tid, som luftskyddspersonal enligt ovanstående
årligen skulle behöva tagas i anspråk för utbildning och övning, skulle sålunda
utgöra, det år den första fullständiga utbildningen genomgås, för det allmänna
luftskyddet 25 timmar, för industriluftskyddet 17 timmar och för hemskyddet
15 timmar samt övriga år respektive 12 timmar, 7 timmar och 7 timmar. I den
lagstadgade tiden för tjänsteplikten under fred är emellertid önskvärt med en
relativt bred marginal på grund av att nya stridsmedel eller metoder eller ett
skärpt politiskt läge kunna påkalla en intensifierad utbildning och övning.

I de över luftskyddsinspektionens förslag avgivna yttrandena ha ifrågavarande
bestämmelser i allmänhet tillstyrkts. Dock föreslår luftskyddschefen i
Stockholm i sitt yttrande, att tjänsteplikten i hemskyddet under såväl fred som
krig skall bliva en allmän medborgerlig skyldighet utan samband med förutgången
uttagning av myndighet, och i samband därmed anföres:

Enligt luftskyddsinspektionens lagförslag göres luftskyddstjänsteplikten,
alltså i fredstid utbildningsplikten, alltjämt beroende av att vederbörande
person är av länsstyrelsen namneligen uttagen för luftskyddstjänst. Detta
gäller även hemskyddspersonalen. Då jag emellertid blivit övertygad örn
ohållbarheten i längden av det nuvarande systemet med namnelig uttagning
av hemskyddspersonalen genom länsstyrelsen eller luftskyddschefen, har jag
funnit nödvändigt föreslå, att luftskyddsmyndigheterna avlastas det ansvar
och arbete, som denna uttagning och därmed förbunden registrering medför.
Blockledare och hemskyddsledare, örn möjligt med ställföreträdare, böra enligt
min mening dock alltjämt namneligen uttagas och förordnas genom myndigheternas
försorg, och denna uttagning bör hållas aktuell för framtiden. Örn
emellertid myndigheterna befrias från skyldighet att uttaga den egentliga
hemskyddspersonalen, torde genom särskilda lagbestämmelser hemskyddsledare
böra åläggas dels att i fredstid för utbildning och övning i luftskydd
uttaga och anmäla inom vederbörande fastighet eller fastigheter boende personer,
dels att under luftskyddstillstånd (luftskyddsberedskap) uttaga och till
hemskyddstjänst indela sådana personer. Slutmålet för hemskyddet är att en
val arbetsför tillägnar sig de elementära kunskaperna i luftskydd och vid krigstillfälle
är beredd och pliktig att under hemskyddsledarens befäl göra tjänst i
hemskyddet.

Vid upprepade tillfällen ha i riksdagen väckts motioner angående utredning
örn införande av försvarsplikt för icke krigstjänstskyldiga män och för
kvinnor. Sålunda framställdes i två likalydande motioner vid höstsessionen
av 1941 års riksdag (I: 254 och II: 345) förslag örn skyndsam utredning i syfte
att med hänsyn till det totala krigets krav skapa väsentligt ökade möjligheter
för medborgarnas deltagande i försvarsarbetet. I anledning av motionerna
föreslog sammansatta stats- och andra lagutskottet riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning av frågan, örn och i vad
mån åläggande för svenska medborgare bör givas att, därest skyldighet att
fullgöra värnplikt icke föreligger, undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete.
Utskottets förslag bifölls av första kammaren men avslogs av
andra kammaren, i följd varav frågan förföll.

Vid 1942 års riksdag upptogs spörsmålet ånyo genom två likalydande
motioner (1:246 och 11:325). Motionerna utmynnade i en hemställan i över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 129

Bestämmelse med sammansatta stats- och andra lagutskottets nyssnämnda
förslag. Biksdagen beslöt anhålla, att motionerna skulle överlämnas till hemortsförsvarssakkunniga
för den prövning, som de sakkunniga i samband med
sitt arbete kunde finna motionerna påkalla.

Slutligen ha vid 1943 års riksdag väckts två likalydande motioner (1:129
och II: 203) med hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla örn en skyndsam utredning av frågan örn sådan revision av lagen örn
tjänsteplikt och eventuellt andra hithörande författningar, att tjänstgöring
inom särskilda militära arbetsområden, företrädesvis inom luftbevakningen,
skall kunna åläggas icke krigstjänstskyldiga medborgare. Med hänsyn till att
vid tidpunkten för frågans behandling hemortsförsvarssakkunniga beräknades
komma att inom den allra närmaste tiden framlägga resultaten av sitt
utredningsarbete, ansågs anledning ej föreligga att till särskild utredning upptaga
den i motionerna berörda frågan, varför desamma ej föranledde någon
riksdagens åtgärd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag till civilskyddslag äro bestämmelser
örn folkskyddsplikt m. m. intagna i 4 kap. (39—53 §§). Innebörden av dessa
bestämmelser är följande. I riket boende svensk medborgare är från och med
det kalenderår, varunder han fyller 15 år, till och med det kalenderår, varunder
han fyller 65 år, skyldig att i enlighet med lagens bestämmelser fullgöra sådan
tjänstgöring inom folkskyddet, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva (folkskyddsplikt). Skyldiga att såsom folkskyddsplikt utföra vapentjänst
äro dock endast män, vilka under det kalenderår tjänstgöringen avser
uppnå minst 17 och högst 51 års ålder (39 §). Tjänstgöring inom folkskyddet
må ej utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren
åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra
honom på grund av värnplikt eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid
armén, marinen eller flygvapnet. Örn befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt
meddelar Konungen bestämmelser (40§). Uttagning av personal, som
är avsedd att under folkskyddsberedskap fullgöra tjänst inom folkskyddet,
sker genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer. Inskrivning må
kunna avse såväl folkskyddspliktig som annan för tjänsten i fråga lämpad
svensk medborgare, vilken förklarat sig därtill villig (41 §). I den mån
Konungen förordnar skola nu återgivna bestämmelser äga motsvarande tilllämpning
å andra personer här i riket än svenska medborgare (44 §). Inskriven
person är pliktig fullgöra tjänstgöring inom folkskyddet i den omfattning,
som är nödig med hänsyn till förekomsten av eller faran för fientlig verksamhet
eller föreliggande behov för honom att undergå utbildning och övning.
Under tid då folkskyddsberedskap icke är anbefalld inom någon del av riket,
må dock. med visst undantag, ingen utan eget åtagande åläggas annan tjänstgöring
än för egen utbildning och övning under sammanlagt högst 60 timmar
för kalenderår. Detsamma skall, såvitt angår skyldighet att undergå utbildning
och övning för andra uppgifter än militära, äga motsvarande tillämpning

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 268. eili 44 9

130 Kungl. May.ts proposition nr 268.

å den, som utan att vara inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig. Det
tillkommer Konungen att meddela närmare bestämmelser angående omfattningen
vid olika tider och för olika grupper av personer av dylik tjänstgöring
(45 §). Oavsett vad eljest stadgats är under folkskyddsberedskap envar
skyldig att i vistelseorten och trakten däromkring, i den mån hans kroppskrafter
och hälsotillstånd medgiva, på anmaning av vederbörande befäl tillfälligt
fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddet, vilka äro av synnerligen
brådskande eller eljest angelägen natur (51 §).

I motiveringen betona de sakkunniga till en början, att folkskyddets personalrekrytering
i första hand bör äga rum på frivillighetens väg. De sakkunniga
fortsätta:

Emellertid torde rekryteringen till folkskyddet, som är ett nödvändigt
och synnerligen viktigt led i det totala försvaret, ej ytterst kunna helt vara
beroende av frivillighet. Enligt erfarenheten är den frivilliga tillströmningen
till försvarsorganisationer mycket växlande i omfattning olika orter emellan
och vid skilda tider. Eolkskyddet mäste besitta stadga bland annat såtillvida,
att detsamma, i den mån så är möjligt, vid behov har till sitt förfogande vederbörligen
utbildad personal i erforderlig utsträckning. Skapas icke sådan
säkerhet härutinnan, som förhållandena rimligen medgiva, kan en allvarlig
svaghet komma att vidlåda folkskyddet. Nödvändig effektivitet hos folkskyddet
under krig kräver ett rationellt förberedelsearbete. För båda delarna
utgör en i görligaste grad jämn och i övrigt tillfredsställande personalrekrytering
en oundgänglig förutsättning. Av skäl, som nu anförts, anse alltså
de sakkunniga, att man ej kan stanna vid att basera rekryteringen till folkskyddet
på frivillig grund. Sociala rättvisekrav synas för övrigt tala för att
så icke bör ske. Det torde nämligen i princip ej böra lämnas rum för någon,
vilkens medverkan påkallas, att utan giltig orsak undandraga sig denna. De
sakkunniga föreslå därför införande av skyldighet att fullgöra tjänstgöring
inom folkskyddet. Sådan skyldighet synes lämpligen böra benämnas foll''-skyddsplikt.

Efter att ha betonat angelägenheten av att kvinnor toges i anspråk inom
folkskyddet för att möjliggöra reserverande av manlig arbetskraft för krigsviktig
produktion och dylikt framhålla de sakkunniga beträffande de åldersklasser,
som folkskyddsplikten skall gälla, att det måhända vore ur principiell
synpunkt riktigast, örn folkskyddsplikten omfattade samma åldersklasser sorn
den allmänna tjänsteplikten, men att vissa skäl föranlett de sakkunniga att
förorda avvikelser därifrån. Härom anföra de sakkunniga:

Sålunda föreslå de sakkunniga, att folkskyddsplikt skall inträda från och
med det kalenderår, varunder vederbörande fyller 15 år. Erfarenheten har
visat, att gossar och flickor omkring 15 år och däröver kunna uträtta, mycket
gagneligt arbete i lokalförsvarets tjänst. Härtill kommer, att utrymning, som
är planlagd särskilt med hänsyn till risken för luftanfall, ej är ämnad att i
allmänhet omfatta äldre ungdom än i 14-årsåldern. Avsikten är alitsa, att
vid dylik utrymning från en ort ungdomen från och med den ålder, då enligt
de sakkunnigas förslag folkskyddsplikt inträder, som regel skall kvarstanna
därstädes. Självfallet böra de folkskyddsuppgifter, som anförtros åt gossar
och flickor, väljas med sådan urskiljning, att uppgifterna motsvara veaerbörandes
fysiska och psykiska förutsättningar.

Vidare vilja de sakkunniga föreslå, att folkskyddspliktens översta gräns

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

131

sattes; till utgången av det kalenderår, varunder den folkskyddspliktige fyller
OD ar. Det torde blott vara mera sällan, som män och kvinnor i högre ålder
aro lampliga för folkskyddsuppgifter av mera stadigvarande natur. I varje
tad synas de icke bora mot sin vilja åläggas dylika uppgifter. Att övre gränsen
ioi allman tjänsteplikt dragits vid 70-årsåldern lär hava särskilt berott på
önskan att nied tillämpning av denna tjänsteplikt kunna använda olika pensionerade
befattningshavare i åldern mellan 65 och 70 år för utförande av
deras förutvarande eller liknande uppgifter. Dylik synpunkt kan knappast
anlaggas i fråga örn folkskyddsplikten.

De sakkunniga motivera härefter utförligt, varför folkskyddsplikt föreslagits
jämväl för hemvärnet, ehuru detta för närvarande helt vore grundat
på frivillighet. Sedan därefter berörts bland annat frågan om inskrivning,
behandla de sakkunniga frågan om folkskydd spliktens omfattning
och anföra därvid:

Vad krigstid beträffar kan uppenbarligen ej i förväg fastställas någon
maximigräns for omformalda tjänstgöringsskyldighet. Då måste en stor del av
olkskyddspersonalen helt eller så gott som helt ägna sig åt tjänstgöringen i
tolkskyddet medan annan folkskyddspersonal kan mera få sin tid fördelad
melian tolkskyddstjanstgonngen och annan verksamhet. Det bör framhållas,
att aven i krigstid föreligger behov av utbildning och övning, sannolikt som
regel i intensifierad grad.

Det föiut för fredstid angivna antalet utbildnings- och övningstimmar utgör
en ärlig maximitid, som avses skola uttagas endast i mån av behov. Vad angår
trugan örn i vilken närmare omfattning så under olika år skall ske, torde dem
bora bedömas under hänsynstagande till bland annat vid respektive
tillfallen radande utrikespolitiska läge. Tillkomsten av nya stridsmedel och
metoder tor motåtgärder kunna skärpa utbildningsbehovet vid viss tid Vidare
stalla sig förhållandena olika för skilda delar av folkskyddet. På det hela ta^et
torde i förevarande hänseende fordras längre tid för personal, som är inskriven
i allmänna folkskydden, än för verkskydds- och hemskyddspersonal. Särskilt
hemvarnstjansten — även inom verkskydden — kräver en jämförelsevis omfattande
utbildning. För vissa tjänstegrenar inom civilskyddet kan tänkas
erfordras längre utbildnings- och övningstid än för andra sådana grenar.

Under krigsförhållanden niåste nian räkna nied talrika situationer, då folkskyddet
i sin verksamhet blir i behov av biträde av jämväl annan arbetskraft
än den inskiivna personalen. Så kan exempelvis bliva påkallat för uppröjning
av en trafikled, som raserats genom ett bombanfall. Vidare måste det förutsättas
ofta bliva nödvändigt, att envar, som uppehåller sig i eller i närheten
av en bombskadad byggnad, efter sin förmåga deltager i sådana brandsläcknings-
eller röjningsarbeten eller andra brådskande arbeten, som erfordras i
anledning av skadorna. Det kan jämväl mången gång befinnas påkallat att för
vakthållmngsuppgifter tillfälligt taga i anspråk andra än inskrivna personer.
Flera exempel i här förevarande avseende kunna framdragas. Med hänsyn
till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga införande av ett stadgande
om att under krigsförhållanden envar skall, oavsett om han är inskriven
eller överhuvud taget folkskyddspliktig, vara skyldig att i vistelseorten
och trakten däromkring, i den män hans kroppskrafter och hälso
tillstånd medgiva, tillfälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddef.
■vilka äro av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur. Genom ett
dylikt stadgande berndes möjlighet att tillgodose det från olika håll fram -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ställda önskemålet att särskilt i arbetsbesparande syfte kunna reducera för
hemskydden i förväg uttagen personal. Det synes dock erforderligt, att Kungl.
Maj :t utfärdar normerande bestämmelser angående vederbörande folkskyddsbefäls
rätt att tillämpa här omförmälda stadgande.

För att emellertid den sålunda för krigsförhållanden föreslagna, särskilda
skyldigheten skall kunna leda till avsedd nytta i praktiken synes nödvändigt,
att det i princip blir en medborgerlig skyldighet för envar att förvärva och
underhålla ett visst minimum av kunskaper och färdigheter beträffande sådana
ingripanden, varom här är fråga. På grund härav föreslå de sakkunniga, att
i princip varje folkskyddspliktig, som icke är inskriven, likväl skall vara underkastad
de för inskrivna personer gällande bestämmelserna örn skyldighet att
undergå utbildning och övning för andra uppgifter än militära. De sakkunniga
lia haft under övervägande att med avseende å fredstid förorda, att den lagstadgade
årliga, maximala utbildnings- och övningstiden göres kortare tor icke
inskrivna än för inskrivna personer. Emellertid har etet synts lämpligare att
i lag intaga allenast en maximitidsbestämmelse och överlamna åt Kungl. Maj:t
att giva närmare föreskrifter örn dess tillämpning. Icke blott längden av de
särskilda utbildnings- och övningsperioderna för icke inskrivna personer utan
ock omfattningen av de grupper sådana personer, som visst år skola undergå
utbildning eller övning, blir beroende av särskilda avgöranden av Kungl.
Maj t Härvidlag gäller i än högre grad än i fråga om inskriven personal att
under normala förhållanden skyldigheten överhuvud taget bor mskrankas.

De sakkunniga föreslå vidare utfärdande av en särskild lag örn utvidgad
tillämpning av folkskyddsplikt, enligt vilken folkskyddslagens bestämmelser
örn folkskyddsplikt och vad därmed äger samband skola, i den män Konungen
med riksdagens samtycke därom förordnar, äga motsvarande tillämpning beträffande
viss angiven tjänstgöring inom armén, marinen eller flygvapnet. Den
inskränkningen göres dock, att dylikt förordnande icke må avse tjänstgöring,
som är att hänföra till vapentjänst. Vid krig eller krigsfara eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, nar riksdagen
ej är samlad, meddela förordnande, som här avses, utan att inhämta riksdagens
samtycke, dock endast örn riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall
sammanträda inom 30 dagar.

I motiveringen till denna lag omnämna de sakkunniga till en början, att
trenom en på initiativ av överbefälhavaren företagen utredning uppgift erhållits
å det ungefärliga antalet personer, vilka enligt gällande sammansattningsplaner
och andra föreskrifter i krig avsetts för sådan tjänstgöring, vartill
icke krigstjänstskyldig personal lämpligen kunde tagas i anspråk. De sak -

kunniga yttra i detta sammanhang:

Av de i nämnda utredning lämnade sifferuppgifterna — vilka äro av hemlin
natur — samt andra av de sakkunniga mhamtade upplysningar ar man berättigad
draga den slutsatsen, att det otvivelaktigt skulle bliva av stort varde
för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden, örn icke krigstjanstskyldig
personal kunde i större utsträckning än nu är fallet komma till användning
för sådana uppgifter, varom här är fråga. Därigenom skulle lmgstj anstskyldiga
kunna frigöras t. ex. för vapentjanst eller vad särskilt angar icke
vapenföra värnpliktiga, för viktiga civila arbetsuppgifter vartill vederbörande
icke kriustiänstskvldiga ej eller endast mindre val lampa sig. hor jordbrukets
och skogsbrukets del-lär visst arbetskraftstillskott utöver vad nyss
sagts vara att räkna med, därest i vidgad omfattning personal funnes dispo -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nibel för luftbevakningstjänst. Luftbevakningsstationerna äro nämligen i ett
stort antal fall så belägna, att nian är hänvisad till att för tjänsten därstädes,
om ej andra krafter komma till anlitande för ändamålet, söka på frivillighetens
väg binda särskilt jordbruksfolk och skogsavverkare. Ur allmän synpunkt
är det emellertid självfallet ett starkt önskemål, att nämnda kategorier
i görligaste mån reserveras för sina egentliga sysslor. Bidragande härtill
skulle vara, örn andra personer, t. ex. yngre kvinnor från städer och samhällen,
toges i anspråk för luftbevakning i högre grad än hittills. Det må
anmärkas, att kvinnorna i allmänhet visat sig mycket lämpliga för luftbevakning
och att behovet av personal härför är jämförelsevis stort och svårtillgodosett.

Erfarenheten visar, att det icke låter sig göra att på frivillig väg förvärva
icke krigstjänstskyldiga för här förevarande ändamål i den omfattning, som
påkallas av nyss anförda synpunkter och det totala försvarets krav.

Efter att ha avvisat tanken att alla icke krigstjänstskyldiga skulle undergå
sådan utbildning, varom här vore fråga, uttala de sakkunniga, att lagen örn
tjänsteplikt icke vore lämplig såsom grundval för här ifrågavarande ändamål
dels emedan den knappast ginge att tillämpa, då fråga vore allenast örn utbildning,
dels ock emedan den vore och borde vara avsedd allenast för utomordentliga
förhållanden. De sakkunniga anföra slutligen:

Nu föreslagen anordning synes vara av både den fasthet och den smidighet,
som i praktiken erfordras för en tillfredsställande reglering av hithörande
förhållanden. Det närmare slaget av ifrågakommande utbildning och tjänstgöring
vid olika tider bör bestämmas med hänsyn till dåvarande omständigheter.
Motsvarande gäller i fråga örn omfattningen av utbildning och tjänstgöring.
Under fredsförhållanden skall längden av utbildning bestämmas
inom ramen av den förut angivna maximitiden av 60 timmar för år. Under
samma förhållanden torde för uttagen person ej böra ifrågakomma mera än
en eller annan utbildningsperiod. Vilka och huru stora grupper av män
och kvinnor som vid olika tider skola inkallas för utbildning eller tjänstgöring
bör bestämmas med hänsyn till bland annat det aktuella behovet. Kraven på
arbetskraft för uppgifter inom andra områden måste även beaktas vid avgörandet
av spörsmålet örn den omfattning, i vilken personer skola tagas i anspråk
för tjänstgöring av här avsett slag. De särskilda frågor, som här berörts, och
andra liknande kunna, om så anses lämpligt, delvis regleras genom ovan
nämnt förordnande örn folkskyddspliktbestämmelsernas tillämpning. I den
män så ej sker, ankommer på Kungl. Majit att i annan ordning besluta därom.

Yttrandena över liemortsförsvars sakkunnigas

förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn folkskyddsplikt har överlag tillstyrkts
i de inkomna yttrandena, även om man i allmänhet betonat, att rekryteringen
i första hand borde ske på frivillighetens väg. I några yttranden tillstyrkes
dock folkskyddsplikt allenast beträffande civilskyddet, medan man
anser hemvärnet liksom nu böra helt vara grundat på frivillighet.

Landsorganisationen anför, att hemortsförsvaret för sin personalförsörjning
i krig vore principiellt hänvisat till den icke aktivt krigstjänstgörande
befolkningen. Denna del av befolkningen vore samtidigt i största utsträckning
rekryteringskälla för näringslivets behov av arbetskraft, ett behov,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

som inom näringsgrenar av särskild vikt för försvarsberedskapen eller folkförsörjningen
i första liand måste tillgodoses. Till följd av dessa näringslivets
oavvisliga anspråk, i sista liand tillgodosedda i tjänstepliktens form, vore
det uppenbart att hemortsförsvarets personalbehov och därmed dess funktionsduglighet
lätt skulle kunna äventyras, även om möjligheter förefunnes att
täcka behovet genom lagstadgad tjänstgöringsskyldighet. Så mycket mer måste
detta vara fallet, därest rekrytering, utbildning och tjänstgöring endast kunde
ske efter frivilligt åtagande. Örn sålunda den frivilliga rekryteringsformen
redan under kriget visat sig ur stånd att garantera en tillfredsställande personalförsörjning,
vore det självklart att detta i än högre grad kunde befaras
bli fallet efter kriget. I varje fall under tiden omedelbart efter krigets slut
finge man, vid bibehållen frivillighet, sannolikt räkna med en betydande avfolkning
av kadrerna inom hemortsförsvaret. Det moderna kriget vore icke
endast totalt; ej mindre karakteristisk vore dess egenskap av blixtkrig. I särskilt
hög grad gällde ju detta om den form av krigföring, vilken hemortsförsvaret
främst hade att möta, nämligen luftkriget. Det moderna krigets anfallsmetoder
medgåve icke att hemortsförsvarets upporganisation uppskötes i avbidan
och förlitande på någon självutlösning av den frivilliga insatsen. Och
även örn tid skulle givas för en rekrytering av kadrerna, skulle tiden knappast
vara tillräcklig att medge den erforderliga utbildningen av dessa. Införande
av folkskyddsplikt skulle icke betyda någon principiell nyhet. Utvecklingen
hade redan framtvungit en rad speciella tjänsteplikter, vilka ansetts självklara.
Folkskyddsplikten trädde i stället för samtliga dessa speciella former
men ginge därutöver i vad den avsåge hemvärnet respektive civilskyddet i fred.
I sistnämnda hänseende åsyftade den att garantera en elementär utbildning.
Häremot kunde rimligen intet vara att erinra.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker starkt det sociala rättvisekrav,
enligt vilket i princip rum ej borde lämnas för någon, vilkens medverkan
i folkförsvaret påkallades, att utan starkt vägande orsak undandraga sig densamma.
Även örn man kunde riskera, att folkskyddet komme att i sig upptaga
åtskilliga personer, som icke komme att med entusiasm omfatta de dem ålagda
uppgifterna, torde i stället vinnas, att i större utsträckning än nu vore fallet
de folkskyddspliktiga placerades på uppgifter, för vilka de vore särskilt lämpade.
Erfarenheterna under det nu pågående kriget hade dessutom givit vid
handen, att den börda, som utkrävdes av lojala medborgare i frivilligt försvarsarbete,
många gånger vore alltför betungande och nödgade dessa att eftersätta
andra för samhället som helhet viktiga uppgifter.

Från några håll har emellertid gjorts gällande, att bestämmelserna örn folkskyddsplikt
borde givas karaktären av beredskapslagstiftning, avsedd att tilllämpas
allenast örn och i den mån personalbehovet ej kunde tillgodoses på
frivillig väg. Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län följande:

En folkskyddsplikt måste finnas i lag stadgad, men länsstyrelsen ställer
sig tveksam inför nödvändigheten att låta den omedelbart träda i kraft och
ifrågasätter att göra dess ikraftträdande fakultativt på det sätt, att Kungl.
Maj:t skulle äga att, örn nödig personal icke på frivillighetens väg stått att

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

vinna inom visst försvarsområde eller visst folkskyddsdistrikt, efter förslag
av länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare förklara, att folkskyddsplikt
enligt lagen skall för sådant område eller distrikt inträda. Länsstyrelsen förmenar
att förefintligheten av en dylik eventualitet skulle i hög grad stärka
viljan och ambitionen hos befolkningen att frivilligt anmäla sig till tjänstgöring
i folkskyddet. Att ett på frivillighet grundat folkskydd, särskilt vad
det gäller hemvärn men även civilskydd, blir högst väsentligt mera effektivt
och kampdugligt än ett tvångsrekryterat torde ligga utom ali tvekan.

I några yttranden ha förordats andra åldersgränser för folkskyddsplikten
än de av de sakkunniga föreslagna. Sålunda föreslå länsstyrelserna i Malmöhus
och Värmlands län, att samma åldersgränser skola gälla som enligt lagen örn
tjänsteplikt.

De föreslagna bestämmelserna örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt
lia berörts i ett förhållandevis litet antal yttranden men ha i dessa i allmänhet
tillstyrkts. Sålunda framhåller landsorganisationen, att bestämmelserna syntes
på ett rationellt och väl avvägt sätt lösa ifrågavarande, ej minst ur näringslivets
synpunkt betydelsefulla arbetskraftproblem. Svenska arbetsgivareföreningen
anför, att det föreslagna tillvägagångssättet vore en betydligt smidigare
form än det såsom alternativ härtill ifrågasatta systemet med utvidgning
av tjänstepliktslagens tillämpning till normala fredsförhållanden.

Arbetsmarknadskommissionen anför i denna fråga följande:

Uppenbart är, att lagen örn tjänsteplikt icke kan användas för uttagning,
som endast gäller utbildning. Emellertid förefaller det arbetsmarknadskommissionen
här i huvudsak vara fråga örn redan utbildad arbetskraft, i den mån
uttagningen gäller ingenjörer, verkmästare och annan personal i ren yrkesbefattning.
Beträffande uttagning för civilt arbete inom försvarsväsendet av
dylik redan utbildad personal ävensom beträffande den ersättning, som bör
tillkomma personalen, hyser kommissionen den principiella uppfattningen, att
tjänstepliktslagen bör tillämpas. Härigenom får arbetsmarknadskommissionen
möjlighet att mellan försvarsväsendet och den civila arbetsmarknaden fördela
den särskilt inom vissa här nämnda yrkesområden i krig starkt begränsade tillgången
på utbildad, icke krigstjänstskyIdig personal. I detta samband kan
erinras örn att enligt arbetsmarknadskommissionens instruktion överbefälhavaren
i krig kan utöva inflytande på ärenden rörande arbetsmarknadens
reglering. Frågan örn uttagning av icke krigstjänstskyldiga för att giva dessa
särskild utbildning för vissa befattningar inom försvarsväsendet bör enligt
arbetsmarknadskommissionens mening samordnas med spörsmålet örn uttagning
för utbildning av reservarbetskraft för arbetsmarknaden i allmänhet.
Därest lagbestämmelser i detta avseende påkallas, bör spörsmålet sålunda upptagas
till behandling i ett större sammanhang.

Beträffande uttagning av icke krigstjänstskyldiga till luftbevakning framhåller
kommissionen •— som i motsats till dg sakkunniga anser uteslutet att
tjänstepliktslagen i nuvarande lydelse skulle kunna tillämpas för dylik uttagning
—- att det jämväl vore tvivelaktigt, om den av de sakkunniga föreslagna
lagen med hänsyn till innehållet i lagens 2 §, enligt vilken skyldigheten icke
finge avse tjänstgöring, som vore att hänföra till vapentjänst, skulle kunna äga
tillämpning vid uttagning av personal för luftbevakningstjänst. Principiellt
hade kommissionen emellertid intet att erinra mot en i beredskapssyfte genom -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förd lagstiftning, som gjorde det möjligt att till bevakningstjänst uttaga icke
krigstjänstskyldiga. Syftet med en sådan lagstiftning borde vara att bereda
möjlighet att vid behov frigöra ur arbetsmarknadssynpunkt värdefull arbetskraft.

Kvinnoföreningarnas beredskapsorganisation anför:

En viss förvirring har redan gjort sig gällande ifråga örn tolkningen av § 2 i
lagen örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt. Paragrafen talar örn, att
tjänstgöring, som är att hänföra till vapentjänst, icke må kunna åläggas folkskyddspliktig.
I specialmotiveringen har frågan om vad som menas med
vapentjänst tyvärr synnerligen knapphändigt utvecklats, något som lett till,
att man på sina håll velat hänföra luftbevakningstjänsten till vapentjänst, enär
ju luftbevakarna innehava vapen. Här hade mera klart bort utsägas, att med
vapentjänst förbindes skyldighet att aktivt använda sig av vapen till anfall
mot fienden och icke blott -—- såsom för luftbevakarnas del — rättighet att
använda vapen till skydd mot fridstörare.

Civilförsvarsutredningens förslag.

I direktiven till utredningen anförde jag, att vad anginge den av de sakkunniga
föreslagna folkskyddsplikten borde övervägas, huruvida sådan plikt
borde förefinnas och, därest sådan befunnes nödvändig, huruvida icke dess
ikraftträdande kunde göras på det sätt fakultativt, att Kungl. Majit skulle
äga att, örn personalbehovet icke kunde inom visst distrikt fyllas på frivillighetens
väg, efter förslag av länsstyrelsen förklara, att folkskyddsplikt enligt
lagen skulle inträda för distriktet.

Utredningen fastslår till en början, att det icke vore tillrådligt att helt
grunda tillgodoseendet av civilförsvarets personalbehov på frivillig rekrytering
utan att en lagligen reglerad skyldighet att fullgöra tjänstgöring inom
civilförsvaret — emilior sv ars plikt — måste förefinnas vid krig eller krigsfara,
d. v. s. under tid då civilförsvarsberedskap vore rådande. Ehuru utredningen
ur viss synpunkt funne tänkbart, att civilförsvarsplikten under fredstid gjordes
fakultativ, avvisar utredningen dock denna tanke och föreslår, att civilförsvarsplikten
blir allmänt gällande även under fredstid. Utredningen anför härom:

Enligt utredningens mening måste starka betänkligheter möta mot att
göra civilförsvarspliktens inträdande beroende av vissa särskilda omständigheter.
Redan det förhållandet, att en föreskrift örn införande av civilförsvarsplikt
inom ett särskilt område säkerligen skulle komma att i
viss mån uppfattas såsom en bestraffning eller åtminstone som en prickning
av befolkningen inom området, synes tala emot att civilförsvarspliktens
inträdande göres beroende av särskilt beslut. Det kan med hänsyn
härtill befaras, att den länsstyrelse, som har att avge förslag om införande av
civilförsvarsplikt, kommer att i det längsta uppskjuta sitt ställningstagande
till frågan, med påföljd att större eller mindre vakanser inom personalkadrerna
komma att tolereras till förfång för civilförsvarets effektivitet och funktionsduglighet.
För att undvika att civilförsvarsplikt skulle finnas föreskriven
allenast i vissa delar av landet är det även tänkbart att göra civilförsvarspliktens
inträde fakultativt på det sätt, att Kungl. Majit skulle äga att efter framställning
från någon eller några länsstyrelser fatta beslut örn tillämpning av
civilförsvarsplikt inom riket i dess helhet. Utredningen finner det emellertid
mindre sannolikt, att Kungl. Majit skulle vidtaga en så ingripande åtgärd utan

137

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

att verkligen allvarliga brister i civilförsvarets personalrekrytering förelåge.
Risken för en nedsättning av civilförsvarsorganisationens allmänna effektivitet
skulle alltså enligt utredningens mening även med denna lösning komma att.
vara framträdande. Härtill kommer, att — oavsett vilken av de angivna lösningarna
som skulle väljas — det synes vara svårt att se under vilka omständigheter
civilförsvarsplikten skulle kunna hävas sedan den väl en gång blivit
införd. Att ett upphävande icke kan äga rum så snart personalkadern blivit
fylld synes uppenbart, enär detta säkerligen skulle få till följd, att en
stor del av den uttagna personalen skulle komma att lämna civilförsvarsorganisationen
med påföljd att vakanser åter skulle uppstå. Örn således för undvikande
av ett sådant läge civilförsvarsplikten skulle behöva bibehållas under
en längre tidrymd, synes enligt utredningens mening föga vara vunnet genom
en fakultativ utformning av densamma.

Härutöver kunna vissa andra skäl anföras mot en fakultativ tillämpning
av civilförsvarsplikten. Frågan örn civilförsvarets personalrekrytering
utgör nämligen en del av det väsentligt större spörsmålet om ett ändamålsenligt
utnyttjande under krig av folkets samlade personella tillgångar.
Därvid måste principen örn rätt man på rätt plats tillmätas avgörande betydelse.
Civilförsvarets rekrytering är icke allenast en fråga örn huruvida vederbörande
person är villig att stå till civilförsvarets förfogande under krigstid samt underkasta
sig härför erforderlig utbildning och övning. Även det spörsmålet måste
beaktas, huruvida han icke, för att ur det samlade riksförsvarets synpunkt
kunna göra största möjliga nytta, i stället bör fullgöra någon annan arbetsuppgift
utanför civilförsvarets verksamhetsområde. Då civilförsvarets organisation
under krigstid är mycket personalkrävande skulle en rekrytering, som
principiellt vore grundad på frivillighet, kunna medföra allvarliga rubbningar
i möjligheterna att under krigstid åstadkomma en ändamålsenlig fördelning
mellan olika uppgifter av den icke krigstjänstgöringsskyldiga befolkningen.
Civilförsvarets rekrytering måste i stället vara utformad på sådant sätt, att å
ena sidan personer, som frivilligt anmäla sig, kunna avvisas om de under krigstid
istället anses böra fullgöra annan arbetsuppgift, medan å andra sidan personer,
som speciellt lämpa sig för tjänstgöring inom civilförsvaret eller som
icke kunna komma ifråga för någon annan viktig beredskapsuppgift, vid behov
mot sin vilja böra kunna inlemmas i civilförsvaret.

Utredningen tillägger, att en säkrare grund för civilförsvaret erhölles, om
genom själva lagstiftningen inpräglades i befolkningens medvetande, att
civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna
värnplikten.

I fråga om civilförsvarspliktens utformning har utredningen i stort sett
följt hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Vissa avvikelser föreligga dock. Sålunda
har den övre åldersgränsen höjts från 65 till 70 år. Utredningen säger
sig ha funnit en sådan anordning nödvändig med hänsyn till angelägenheten
av att under krigstid kunna för mindre krävande civilförsvarsuppgifter taga i
anspråk personer, som visserligen uppnått en relativt hög ålder men som fortfarande
ägde kroppskrafter och arbetsförmåga i behåll.

Vidare bör enligt utredningens förslag tjänstgöringsskyldigheten —- med
de begränsningar bland annat med hänsyn till vederbörandes ordinarie arbetsuppgifter,
vilka förutsättas komma att bestämmas i administrativ ordning —-under beredskap principiellt åvila varje civilförsvarspliktig person, som kallas
att fullgöra sådan tjänstgöring, och ett särskilt uttagningsförfarande genom

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

inskrivning tillämpas allenast beträffande personal, som är avsedd att fullgöra
tjänst i viss befattning inom civilförsvaret. Utredningen anför härom:

Utredningens förslag i förevarande del kommer att erhålla sin största betydelse
såvitt angår hemskyddspersonalen. För närvarande uttages i stor utsträckning
hemskyddspersonal med tillämpning av luftskyddsförfogandelagen.
Detta medför, framför allt i större orter, ett ganska omfattande administrativt
arbete. Hemskyddspersonalen kan emellertid som regel stå till förfogande
för tjänstgöring inom hemskydden allenast i den mån vederbörande
icke därigenom åsidosätter sina ordinarie arbetsuppgifter. Denna inskränkning
i tjänstgöringsskyldigheten är nödvändig på grund av det stora antalet i
hemskyddet ingående personer. Vad nu sagts innebär, att man icke genom ett
på förhand verkställt inskrivningsförfarande av hemskyddspersonal kan erhålla
någon garanti för att vederbörande verkligen kommer att stå till förfogande viel
behov. Oavsett örn inskrivning ägt rum eller icke, måste alltså i realiteten
tjänstgöringen inom hemskydden fullgöras av dem, som vistas i fastigheten
under de tider på dygnet då ett tjänstgöringsbehov föreligger. Tjänstgöringsskyldigheten
inom hemskydden bör därför enligt utredningens mening i
princip vara utformad på sådant sätt att alla, som äro boende inom en fastighet,
under civilförsvarsberedskap skola vara skyldiga att utan föregående
inskrivning på kallelse av hemskyddsledaren eller ställföreträdare för denne
fullgöra tjänst inom fastighetens hemskydd, under tid då vederbörande icke
är upptagen av sitt ordinarie arbete. Det är uppenbart, att hemskyddsledarens
befogenheter i angivna hänseende måste vara underkastade vissa begränsningar,
varom föreskrifter böra lämnas i administrativ ordning. Under tid då
krigstillstånd icke råder bör han sålunda vara befogad att kalla till tjänstgöring
inom hemskyddet allenast i enlighet med föreskrifter av överordnat
organ inom civilförsvaret. Vissa personer måste därjämte på grund av vikten
av sina ordinarie arbetsuppgifter vara befriade från skyldighet att annat än
efter frivilligt åtagande fullgöra tjänst i hemskydd.

Utredningen föreslår vidare en lag örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt,
i huvudsak överensstämmande med hemortsförsvarssakkunnigas förslag
till motsvarande lag. Dock har i utredningens förslag utgått den i de sakkunnigas
lagförslag intagna bestämmelsen att förordnande enligt lagen icke må
avse tjänstgöring till vapentjänst. Utredningen anför härom:

Utredningen förutsätter för sin del, att lagen icke skall tillämpas för egentlig
vapentjänst. Detta ligger enligt utredningens mening i sakens natur. Å
andra sidan synes det rimligt, att exempelvis luftbevakningspersonal på sätt
som nu sker utrustas med eldhandvapen till försvar mot enstaka fiender eller
mindre fiendeavdelningar samt att personalen erhåller viss utbildning i vapnens
handhavande. Den omständigheten att vederbörande beväpnas på detta
sätt bör icke utgöra hinder för lagens tillämpning. Till undvikande av missförstånd
på denna punkt har utredningen ansett lämpligast, att något särskilt
förbud mot personalens uttagande till vapentjänst icke intages i lagtexten.

Enligt lagförslaget skall Konungen angiva den tjänstgöring inom krigsmakten,
till vilken uttagning skall kunna äga rum med användande av civilförsvarsplikt.

Yttrandena över civilförsvarsutred ningens

förslag.

Yad utredningen föreslagit har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att, för att civilförsvaret

139

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

skall kunna upprätthållas, det måste inpräglas i befolkningens medvetande,
att civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna
värnplikten. Erfarenheten hade visat, att det ej ginge att bygga rekryteringen
av den för civilförsvaret erforderliga personalen endast på frivillighet. Rilcsluftskyddsförbundet
framhåller, att civilförsvarsplikt borde lagligen stadgas
och att dennas inträdande icke borde bliva beroende av vissa särskilda omständigheter.
Liknande uttalanden göras i åtskilliga andra yttranden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i princip ej har något att erinra mot
den föreslagna civilförsvarsplikten, framhåller emellertid, att då det under
en kommande fredsperiod måste antagas, att intresset för civilförsvaret bland
gemene man bomme att sjunka till ett minimum, det vore av största betydelse,
att Kungl. Maj:t vid utfärdandet av bestämmelser angående omfattningen av
civilförsvarstjänstgöringen beaktade, att denna icke gjordes alltför tyngande.
En utbildningstid av 60 timmar örn året under tid, då civilförsvarsberedskap
icke vore rådande, måste anses alltför långvarig. Fara förelåge att, därest
tjänstgöringstiden gjordes alltför lång, syftet med civilförsvarsplikten motverkades
och att missnöje uppstode med fullgörandet av densamma.

Länsstyrelsen i örebro län vidhåller däremot sin tidigare intagna ståndpunkt,
att civilförsvarsplikten borde göras fakultativ.

Luftskydds chef en i Hälsingborg och landsfiskalen i Asarums distrikt förorda
en högsta civilförsvarspliktsålder av 65 år, den förstnämnde dock endast
i vad angår allmänna civilförsvaret. Luftskyddschefen i Lund anser det
.icke vara tillfyllest med en allmän brandutbildning, utan därtill måste
komma en allmän kännedom örn det civila försvarets organisation och förbindelsetjänst.
I fråga örn hemskyddssamariterna borde den nuvarande ordningen
bibehållas. Landsorganisationen föreslår, att den av hemortsförsvarssakkunniga
angivna förutsättningen, att de tjänstepliktiga ej skulle åläggas utbildning
och övning varje år, på något sätt borde komma till uttryck i lagtexten.

Hemvärnsrådet hemställer, att frågan örn tjänsteplikt för hemvärnet blir
föremål för förnyat övervägande, eventuellt med tillämpning först vid förstärkt
försvarsberedskap. Erivilligheten vore utan tvivel en styrka för hemvärnet,
men man finge ej heller bortse från att organisationens fortbestånd i önskvärd
omfattning kunde komma att äventyras, örn ej åtgärder funnes förberedda, som
möjliggjorde att i kritiska lägen tvångsvis snabbt bringa organisationen till
den styrka, som ansåges erforderlig.

Bevakningsinspektören hemställer även örn införande av tjänsteplikt för
hemvärnet, särskilt vid de vid kommunikations- och kraftverksföretagen, viktigare
industrier m. m. för stärkande av skyddet mot bland annat sabotörer inrättade
verkshemvärnen. Av kostnadsskäl vore de bevakningsstyrkor, som
avdelats för dessa företag, oftast till antalet bestämda i underkant. Ett verkshemvärn
vore därför som stödorganisation av stor betydelse. Intresset för
dylika hemvärn vore åtminstone på vissa håll dock ganska ringa.

Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget om utvidgad civilförsvarsplikt,
då det för näringslivets del förelåge ett stort intresse att bredast
möjliga rekryteringsbas ernåddes för alla slag av försvarsuppgifter. Därigenom

Föredra ganden.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utökades möjligheten att i form av mobiliseringsuppskov reservera för produktionen
nödvändig arbetskraft. Även landsorganisationen tillstyrker förslaget.

Det vore uppenbarligen ur många synpunkter en stor fördel, om civilförsvaret
helt kunde grunda sin personalrekrytering på frivillig medverkan. De
som frivilligt ställa sin arbetskraft till förfogande kunna antagas göra detta
av intresse för saken, och ett dylikt intresse främjar givetvis ett gott arbetsresultat.
I många situationer kan ett mindre uppbåd av frivillig arbetskraft
uträtta mera än ett större uppbåd tvångskommenderad sådan.

Det oaktat anser jag mig —- i likhet med både hemortsförsvarssakkunniga
och civilförsvarsutredningen — böra tillstyrka införandet av en tjänsteplikt
för civilförsvaret, en civilförsvarsplikt, av viss omfattning. Orsaken härtill är
framförallt, att garanti måste finnas för att civilförsvaret är tjänstedugligt
såväl under krig som under fred. Det är ej troligt, att en tillräcklig tjänsteduglighet
för civilförsvaret kan vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd.
Man har ock rätt att hysa förhoppning örn att en lämpligt avvägd civilförsvarsplikt
kan ■— jämsides med en under hänsynstagande till psykologiska
faktorer arbetande upplysningsverksamhet -— få tjänstgöringen i civilförsvaret
att i det allmänna föreställningssättet framstå såsom en med värnplikten jämförbar
allmän medborgerlig plikt. De positiva värden, som därigenom skulle
kunna vinnas åt civilförsvaret, torde ligga i öppen dag.

Yad civilförsvarsutredningen anfört som skäl mot att göra civilförsvarsplikten
fakultativ synes mig bärande, och jag kan därför icke förorda förslaget
härom.

Beträffande åldersgränserna för civilförsvarsplikten torde den undre åldersgränsen
i likhet med vad som i båda kommittéförslagen ifrågasatts böra bestämmas
till ingången av det år, under vilket vederbörande fyller 15 år. Den
övre åldersgränsen torde böra i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
föreslagit böra sättas till utgången av det år, varunder vederbörande
uppnår 65 år. De motiv hemortsförsvarssakkunniga anfört för denna
åldersgräns synas bärande.

I fråga örn civilförsvarspliktens omfattning torde i enlighet med vad i båda
kommittéförslagen ifrågasatts något maximum icke böra gälla för de tider då
civilförsvarsberedskap råder, men däremot i övrigt böra stadgas ett maximum
av 60 timmar per kalenderår. Det bör dock framhållas, att detta timantal är
ett maximum, inom vilket Kungl. Majit skall äga meddela närmare bestämmelser
örn civilförsvarspliktens omfattning i olika fall. Härvid torde kunna
förutsättas, att det maximala antalet timmar under normala tider icke behöver
årligen uttagas av de civilförsvarspliktiga i gemen utan endast för långvarigare
övningar eller av personal, som måste underkastas speciell utbildning av
mera kvalificerad art. I sådana delar av landet, närmast den egentliga landsbygden,
där civilförsvarets uppgifter äro av relativt obetydlig omfattning och
av sådan art, att utbildning och övning knappast behöva förekomma, torde
under normala fredsförhållanden civilförsvarsplikten behöva tillämpas endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

141

i ringa utsträckning. I städer och andra samhällen, främst de nuvarande luftskyddsorterna,
bör man däremot även under fred sträva efter att dels upprätthålla
en fast kader med relativt god utbildning, dels ock bibringa samhällets
invånare i gemen och hos dem vidmakthålla sådant mått av kunskaper och
färdigheter, att de vid krigsfall kunna oförtövat sättas att fullgöra de uppgifter
av olika slag som åvila den icke befäls- eller specialistutbildade delen
av civilförsvarspersonalen. Lämpligen torde i den blivande civilförsvarskungörelsen
böra givas uttryck för den skillnad beträffande omfattningen av civilförsvarsplikten,
som sålunda i praktiken bör råda mellan å ena sidan den
egentliga landsbygden och å andra sidan städer och andra samhällen.

I detta sammanhang må framhållas, att ett verksamt medel att bibringa
stora grupper medborgare kännedom örn och utbildning beträffande civilförsvaret
är att dylika utbildnings- och övningsmoment inläggas i skolornas
värntjänst och i militärutbildningen.

Beträffande inskrivningsförfarandet och rekryteringen till hemskydden instämmer
jag i vad civilförsvarsutredningen anfört.

Civilförsvarsutredningen föreslår utfärdande av en särskild lag örn utvidgad
tillämpning av civilförsvarsplikt av innebörd att bestämmelserna örn civilförsvarsplikt
i civilförsvarslagen skulle jämlikt gemensamt beslut av Kungl.
Majit och riksdagen kunna utsträckas till att gälla jämväl tjänstgöring vid
krigsmakten. Det är otvivelaktigt att till vissa uppgifter inom krigsmakten,
främst luftbevakning, med fördel kan användas icke värnpliktig personal, såsom
ungdom och kvinnor. I vissa situationer, främst i tider av knapphet på
arbetskraft, har det visat sig önskvärt att kunna tvångsvis uttaga icke värnpliktig
personal till dylika uppgifter, bland annat för att därigenom frigöra
i militärtjänst inkallad arbetskraft av betydelse för produktionen. Möjlighet
härtill har hittills icke förelegat, eftersom lagen örn tjänsteplikt knappast går
att tillämpa i sådant fall. Då den föreslagna särskilda lagen torde kunna utgöra
ett smidigt instrument för nu angivna syften, anser jag mig böra tillstyrka
densamma.

Det bör framhållas, att lagen örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt
enligt civilförsvars utredningens förslag icke angiver någon begränsning i
fråga örn arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som skall kunna komma
i fråga. I motiveringen angiver dock utredningen, att den förutsätter, att lagen
icke skall tillämpas för egentlig vapentjänst. Huruvida, såsom hemvärnsrådet
och bevakningsinspektören ifrågasatt, tjänsteplikt bör införas för hemvärnet,
är en fråga, som i detta sammanhang icke synes böra upptagas till provning.

IV. Organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret.

Civilförsvarsutredningen behandlar i sitt betänkande utförligt flugan örn
organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret. Utredningen
framhåller, att denna fråga utgjorde en del av ett väsentligt mera
omfattande frågekomplex, nämligen det som berör utnyttjandet under krig av

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

folkets samlade personella tillgångar. De otillfredsställande förhållandena
på detta område utgjorde en av de viktigaste anledningarna till att spörsmålen
rörande det civila försvarets organisation gjordes till föremål för utredning.
Tillgången till personal för militära och civila för riksförsvaret betydelsefulla
uppgifter komme under krig att bliva i hög grad begränsad i förhållande till
behovet. Genom mobilisering rycktes en betydande del av den manliga arbetsföra
befolkningen bort från sina fredsmässiga uppgifter. Den återstående
arbetsföra befolkningen skulle tillgodose behovet av arbetskraft dels för vissa
militära uppgifter, vilka icke fordrade krigstjänstduglig personal, dels för
civilförsvaret, dels för den egentliga krigsindustrin och dels för övrig civil
verksamhet (exempelvis livsmedelsproduktion och transportväsen). Frågan
örn en rationell ordning för fördelning av den sammanlagda tillgången på
arbetskraft mellan dessa olika verksamhetsområden under olika skeden av ett
krig utgjorde enligt utredningens mening ett av de mest betydelsefulla problem
rörande det civila försvaret som nu väntade på sin lösning.

Utredningen konstaterar, att ett fastställande av regler för civilförsvarets
personaluttagning innefattade två särskilda spörsmål, nämligen dels bestämmandet
av ramen för organisationen (personalram), d. v. s. antalet personer,
som skola ingå i civilförsvaret, och dels uttagningen av de personer, som erfordras
för ramens fyllande. Personalramen avsåge endast att begränsa antalet
av de personer, som finge varaktigt bindas för civilförsvarets räkning, medan
frågan örn utnyttjandet även av den mera tillfälligt tjänstgörande personalen
reglerades genom organisationsplan.

Förslag till personalram bör enligt utredningens förslag upprättas av civilförsvarschefen
samt därefter underställas vederbörande länsarbetsnämnd för
prövning ur arbetsmarknadssynpunkt och med samtidigt beaktande av anspråken
på personal för andra beredskapsuppgifter. Örn förslaget av länsarbetsnämnden
bedömes vara alltför personalkrävande, bör frågan prövas av
ett särskilt för länet tillsatt organ, benämnt personalprövning snämnd. Civilförsvarschefen
och länsarbetsnämnden böra äga möjlighet att hos Kungl.
Majit söka ändring i personalprövningsnämndens beslut.

I fråga örn personaluttagningen under fred föreslår utredningen, att
själva uttagningen verkställes av civilförsvarschefen eller den han därtill utser.
Uppgift på de personer civilförsvarschefen önskar taga ut föreslås skola av
civilförsvarschefen underställas länsarbetsnämnden. Finner nämnden icke
något vara att erinra mot den av civilförsvarschefen ifrågasatta uttagningen,
kan denna ske utan vidare. Skulle däremot nämnden finna, att föreslagen
person på grund av sin civila sysselsättning eller på grund av att han tagits
i anspråk för annan beredskapsuppgift icke bör komma i fråga, skall civilförsvarschefen
underrättas härom och har då att föreslå annan person. Örn civilförsvarschefen
mot länsarbetsnämndens mening anser sig böra vidhålla, att
av honom föreslagen person bör tagas ut, underställes frågan personalprövningsnämnden.
Personalprövningsnämndens beslut kan dragas under Kungl.
Majits prövning.

För personaluttagningen under krig bör enligt utredningen i princip

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

gälla samma uttagningsförfarande som i fred. Vid sidan härav tillerkännes emellertid
civilförsvarschef möjlighet att i kritiska situationer för tillfälliga arbetsuppgifter
inom det allmänna civilförvaret taga i anspråk personal utan den
omgång prövningsförfarandet innebär. Civilförsvarschefen skall emellertid
så snabbt som möjligt underrätta länsarbetsnämnden örn de av honom vidtagna
åtgärderna. Anser nämnden, att arbetskraften genom civilförsvarschefens
åtgöranden blir felaktigt utnyttjad, är nämnden skyldig att ofördröjligen
påkalla ändring. Även i detta fall bör länsarbetsnämnden, om civilför
svarschefen icke delar länsarbetsnämndens mening, ha att vända sig till
personalprövningsnämnden.

Motsvarande regler för personaluttagningen föreslås av utredningen skola
gälla även i fråga örn andra organisationer än civilförsvaret, i första hand beträffande
de organisationer, som utgöras av eller tillhandahålla krigs frivilliga.
Personairamen bör emellertid i dessa fall fastställas av Kungl. Majit.

Civilförsvarsutredningen har i förslaget till civilförsvarslag (18 §) intagit
en bestämmelse örn inskrivning av personal för civilförsvaret. Några närmare
bestämmelser örn faställande av personalram, ordningen för lösande av konkurrenstvister
m. m. ha däremot icke upptagits i lagförslaget. Enligt utredningens
mening böra överhuvudtaget endast de grundläggande reglerna rörande
personaluttagningen intagas i författning. I övrigt böra erforderliga bestämmelser
utfärdas instruktionsvägen.

Det har med hänsyn till de svårigheter, som under rådande beredskapsläge
mött att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med personalrekryteringsproblemet
inom hemortsförsvarets olika grenar, synts mig påkallat att
redogöra för huvuddragen av civilförsvarsutredningens förslag härutinnan.
I princip torde detsamma kunna godtagas. Såsom nämnts föranleder förslaget
emellertid — utöver bestämmelse att uttagning av personal skall ske genom
inskrivning i den ordning Konungen bestämmer — icke några i lagform givna
föreskrifter. Det torde därför icke vara nödvändigt att i detta sammanhang
taga ställning till de närmare detaljerna beträffande personalrekryteringens
ordnande. Yid sådant förhållande synes icke heller vara erforderligt att för
närvarande mera utförligt än vad i det föregående skett uppehålla sig vid de
synpunkter, som i olika sammanhang framkommit å ifrågavarande problem.

V. Enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott.

A. Den omfattning, vari enskilda skyddsrum skola inrättas.

Gällande bestämmelser.

Hithörande bestämmelser återfinnas i lagen den 1 mars 1940 (nr 119;
ändrad 1942:337; 1943:818) om skyldighet för ägare av anläggningar och
byggnader att anordna skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen) och kungörelsen
den 1 mars 1940 (nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar
och byggnader m. m. (skyddsrumskungörelsen).

Föredra ganden.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt 1 § första stycket och 2 § första stycket skyddsrumslagen skola
inom områden, som av Konungen bestämmas, följande anläggningar och
byggnader förses med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av
vikt för allmänna samfärdseln,

2. , industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer
samtidigt äro sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller
pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd
till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens
eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Konungen äger ock jämlikt 1 § andra stycket nämnda lag, i den mån
det prövas erforderligt, förordna, att lagens föreskrifter skola äga tillämpning
jämväl i fråga örn anläggningar och byggnader, som ej äro belägna
inom område, som Konungen enligt vad nyss sagts bestämt.

Enligt 5 § skyddsrumslagen må gemensamt skyddsrum anordnas, örn
två eller flera närbelägna fastigheter ej lämpligen kunna var för sig förses
med skyddsrum. Föreskrift härom meddelas, när så erfordras, av länsstyrelsen,
som äger att, där ej överenskommelse träffas, bestämma de grunder,
efter vilka kostnaden skall fördelas mellan fastigheterna.

Enligt 1 § skyddsrumskungörelsen skola reglerna örn enskilda skyddsrum
tillämpas inom samtliga luftskyddsorter. I 4 § samma kungörelse stadgas,
att länsstyrelsen skall meddela närmare föreskrifter beträffande den omfattning,
i vilken skyddsrum böra inom luftskyddsort inrättas för anläggningar
och byggnader, som avses i 2 § första stycket under 5. skyddsrumslagen,
samt att länsstyrelsen därvid i första hand bör tillse, att skyddsrum anordnas
inom område med tät bebyggelse, förstads- och därmed jämförlig bebyggelse
inbegripen.

Länsstyrelsernas tillämpning av 4 § skyddsrumskungörelsen har varit
mycket växlande. Enligt en inom luftskyddsinspektionen verkställd utredning
har ett flertal länsstyrelser bestämt skyldigheten att inrätta skyddsrum
till att gälla praktiskt taget alla inom luftskyddsorter belägna anläggningar
och byggnader, där människor bo eller eljest vanligen vistas och för vilka
hemskyddsplan upprättats. Andra länsstyrelser ha förordnat örn liknande
generell skyldighet för anläggningar och byggnader inom de viktigare luftskyddsorterna
(A- och B örter), medan i fråga örn övriga luftskyddsorter
ringa eller ingen utvidgning av de i skyddsrumslagen direkt stadgade skyldigheterna
skett. Återstående länsstyrelser ha låtit utvidgad skyldighet att inrätta
skyddsrum vara beroende av antalet rum och lägenheter.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Lufts kyddsinspektionens förslag
till ny luftskyddslag.

I 9 § av detta förslag har intagits en bestämmelse, enligt vilken inom
rikets luftskyddsorter varje anläggning eller byggnad, inom vilken människor
bo eller eljest vanligen vistas, skall vara försedd med skyddsrum. Undantag
har dock gjorts beträffande undervisningsanstalt samt — i vissa fall —
beträffande spårvägs- och busstationer.

Enligt samma paragraf i förslaget skall Konungen äga förordna, att vad
i paragrafen stadgas skall gälla jämväl inom ort, som icke är luftskyddsort.

Bestämmelserna örn gemensamt skyddsrum ha i inspektionens förslag
upptagits oförändrade i 12 §.

I sin motivering framhåller luftskyddsinspektionen bl. a. följande. Erfarenheterna
från senaste tidens krigshändelser syntes på ett uppenbart sätt tala
för att begränsningen i gällande lagstiftning i fråga örn skyldighet att inrätta
skyddsrum icke kunde anses tillfredsställande utan att jämväl mindre företag
och anläggningar samt mindre fastigheter inom luftskyddsorter borde hava
tillgång till skyddsrum av något slag. Principen för anordnande av enskilda
skyddsrum borde vara, att såvitt möjligt skyddsrum inrättades i varje fastighet
inom luftskyddsort. Under vissa förhållanden kunde dock skyddsrum lämpligen
anordnas gemensamt för två eller flera smärre fastigheter. För den
händelse befolkningen i mindre företag, anläggningar och fastigheter måste
söka skydd på annat håll, t. ex. i angränsande fastigheters skyddsrum eller
i offentliga skyddsrum, uppstode en överbelastning, av dessa skyddsrum.
Yad anginge hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar
hade även den nuvarande begränsningen — att anläggningen skulle vara
av vikt för allmänna samfärdseln — ansetts böra borttagas. Med hänsyn
till de primärmål, som dylika anläggningar utgjorde, syntes här avsedda
skyldighet böra utvidgas att omfatta varje inom luftskyddsort befintlig anläggning
av ifrågavarande slag.

Som motivering för borttagandet av skyldigheten att inrätta skyddsrum
för undervisningsanstalter har inspektionen anfört, att den under sina överväganden
kommit till den uppfattningen, att frågan örn ägare till undervisningsanstalt
skulle kunna åläggas skyldighet att förse anstalten med skyddsrum
vore helt avhängig av den omständigheten, huruvida undervisningen
vore avsedd att pågå vid anstalten under krig och luftskyddsberedskap.
Inspektionen ansåge emellertid erfarenheterna från den senaste tidens krigshändelser
utvisa, att man under ett krig måste inrikta sig på att hålla skoleleverna
borta från de för luftanfall utsatta orterna, så länge kriget varade.
Då skyddsrum alltså icke erfordrades för lärare och elever, hade undervisningsanstalterna
undantagits från ifrågavarande skyldighet.

Beträffande orter, som icke äro luftskyddsorter, anför inspektionen:

De erfarenheter, som vunnits från krigshändelserna, speciellt i Finland och
Norge, utvisa, att luftanfallen även riktas mot större och viktigare anläggningar

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. ess u 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

oell företag, vilka äro belägna inom samhällen, som icke gjorts till luftskyddsorter,
varvid omgivande bebyggelse utsättes för stora risker. Det har därför
ansetts önskvärt att bereda möjlighet utsträcka skyldigheten att anordna
skyddsrum till företag och fastigheter, som äro belägna utom luftskyddsort.
Framförallt torde behov av skyddsrum föreligga, där bebyggelsen är mera
koncentrerad, och för företag, fastigheter o. s. v., inom vilka tjugofem eller
flera personer vanligen vistas.

Yttrandena över luftskyddsinspek tionens

förslag.

Den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum har i
allmänhet godtagits. Från vissa håll ha dock erinringar framställts.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ifrågasätta sålunda, örn
den föreslagna utvidgningen är möjlig att genomföra med den småstugebebyggelse,
som finnes inom många luftskyddsorter. Förstnämnda länsstyrelse
anser nu gällande bestämmelser möjligen tillfyllest. Luftshyddschefen
i Malmö finner utvidgningen alltför vittomfattande och ifrågasätter modifiering
i den föreslagna bestämmelsen i fråga örn mindre hus med ett fåtal invånare,
vilka hus ofta äro dåligt byggda och i avsaknad av källare och gårdsplats.
Liknande synpunkter anföras av luftsJcyddschefen i Eslöv. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, som anser principen för anordnande av enskilda skyddsrum
böra vara den, att så vitt möjligt skyddsrum inrättas i varje fastighet
inom luftskyddsort, anser sig likväl böra ifrågasätta, om icke av praktiska
skäl samma bestämmelser, som finnas intagna i 2 § första stycket under
4. och 5. skyddsrumslagen samt 4 § skyddsrumskungörelsen, borde bibehållas,
gärna med en lämpligt avvägd skärpning av 2 § första stycket under
4. i lagen. Samma länsstyrelse befarar, att den föreslagna utvidgningen
komme att medföra, att beträffande redan befintliga bostadsbyggnader dispens
komme att bliva regel och ej undantag. Länsstyrelsen i Stochholms län anser
det böra övervägas, huruvida icke den generella bestämmelsen i 9 § i luftskyddsinspektionens
förslag skulle kunna modifieras, så att en väsentlig del
av de befrielsefall, som eljest vore att emotse, redan genom lagbudets
avfattning bleve eliminerade. Även länsstyrelsen i Ostergötlands län anser
ifrågavarande skyldighet böra underkastas en mera exakt begränsning.

Stochholms stad betonar, att en nödvändig konsekvens av skyddsrumspliktens
utsträckande torde vara en utvidgning av statens låneverksamhet
för finansieringen av skyddsrumsbyggandet och att därvid torde böra beaktas,
att särskilt egnahemsinnehavarna i regel knappast hade möjlighet att ställa
förstklassig inteckningssäkerhet för sådana lån. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser, att i varje fall ägare av mindre fastigheter böra genom
statens försorg beredas ökade kreditmöjligheter, exempelvis genom tillhandahållande
i ömmande fall av förslagsvis till 500 kronor maximerade amorteringslån
i riksbanken utan fordringar på borgens- eller inteckningssäkerhet.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt, att det allmänna
i vissa fall trädde hjälpande emellan i fråga örn skyddsrumsbyggandet.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I fråga om anordnande av gemensamt skyddsrum föreslår länsstyrelsen
i Göteborgs och Holms län, att formuleringen av 9 § i inspektionens förslag
så andras, att därav tydligt franninge, att även utan särskild dispens från
länsstyrelsens sida gemensamt skyddsrum för två eller flera intill varandra
belägna byggnader finge inrättas, om den lokala luftskyddsmyndigheten godkände
anordningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser det böra tillåtas
att anordna gemensamt skyddsrum jämväl för flera byggnader inom samma
fastighet. Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att även i sådana fall,
då flera fastigheter lämpligen var för sig kunde förses med skyddsrum,
hinder mot att anordna gemensamt skyddsrum ej borde möta, örn så lämpligen
kunde ske och örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas
och annan fördel vinnas. Moholms municipalsamhälle anser generell rätt för
mindre fastigheter att anordna gemensamma skyddsrum böra föreligga.

Heinoi-tsförsvarssakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha i 67 § av sitt lagförslag upptagit én bestämmelse av innehåll
att örn anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas, är belägen inom område, där verkskydd och hemskydd skola
vara organiserade eller om verkskydd eller hemskydd skall vara organiserat
för annorstädes belägen dylik anläggning eller byggnad, skyddsrum för beredande
av skydd mot fientlig verksamhet skall finnas för anläggningen eller
byggnaden, att för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader
gemensamt skyddsrum må vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna
ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum, samt att Konungen,
där särskilda omständigheter det föranleda, äger förordna örn skyldighet att
anordna enskilt skyddsrum jämväl beträffande annan anläggning eller byggnad
än förut sagts.

Paragrafen kompletteras dels av bestämmelsen i 87 § första stycket under
a), enligt vilken ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 67 § skall finnas för anläggningen
eller byggnaden, dels ock av bestämmelsen i 133 §, enligt vilken
länsstyrelsen, örn det erfordras, äger förordna, att inom viss anläggning eller
byggnad enskilt skyddsrum skall anordnas, som skall vara gemensamt för anläggningen
eller byggnaden samt en eller flera närbelägna anläggningar eller
byggnader.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

De sakkunniga anse i likhet med luftskyddsinspektionen, att skyldigheten
att inrätta enskilda skyddsrum bör utvidgas utöver vad nu gäller så
tillvida, att dylik skyldighet bör inom tättbebyggda områden principiellt
föreligga beträffande varje anläggning eller byggnad, där människor bo eller
eljest vanligen vistas. Yad som härvid framför allt spelar in, är intresset
att under luftanfall få befolkningen utspridd på så många ställen som möjligt.
Skyddsrum böra därför inrättas även inom förhållandevis små byggnader.
Därvid kunna visserligen icke så stora fordringar uppställas på skyddsrummens
effektivitet. Å andra sidan vinnas emellertid avsevärda fördelar.,-1 en inom

148 Kungl. May.ts proposition nr 268.

luftskyddsinspektionen hösten 1942 verkställd utredning ha dessa fördelar

sammanfattats i följande sex punkter.

1. Vid fullträff uppstå skador i endast begränsad omfattning, d. v. s. katastrofrisken
är liten för såväl människor som materiel.

2. Förflyttningsvägen till skyddsrummet blir den kortast tänkbara, vilket
är en fördel ur såväl skyddssynpunkt som hälso- och trevnadssynpunkt.

3 Värme- och belysningsproblemen bliva lättlösta.

4. Trevnad i skyddsrummet är lätt att åstadkomma dels med hänsyn till
värme och belysning, dels med hänsyn till att skyddsrummet ligger inom det
egna hemmet.

5. Sovplatser kunna i allmänhet anordnas utan extra åtgärder.

6. Sociala och sanitära olägenheter undvikas, enär skyddsrummet avses

för relativt begränsat antal personer. _

En särskild orsak till att lägga vikt vid skyldigheten att inrätta enskilda
skyddsrum är det förut berörda förhållandet, att utrymning i vissa fall icke
går att genomföra eller måste inskränkas till en ytterst ringa del av ortens
befolkning.

En utvidgning av skyddsrumsskyldigheten, på sätt har föreslagits, kommer
självfallet att medföra vissa kostnader för ägare av mindre fastigheter.
Emellertid blir sådan kostnad praktiskt taget av blott engångskaraktär och
kommer, såvitt kan bedömas, att i varje särskilt fall bliva av tämligen
begränsad omfattning. Tillika bör i mån av behov fastighetsägarnas borda
i förevarande hänseende lättas genom möjlighet att på förmånliga villköl
erhålla lån av statsmedel för skyddsrumsbyggande samt, örn så finnes särskilt
påkallat, genom dispensgivning jämlikt 71 § i föreliggande förslag.

I detta sammanhang kan anföras, att hösten 1940 utredning verkställts
inom luftskyddsinspektionen rörande kostnaderna för byggande av skyddsrum
i olika fall. Utredningen gav till resultat bl. a. de medelkostnadsbelopp
per person, som framgå av nedanstående tabell, i vilken Ns betecknar
normalskyddsrum med sängplatser, N normalskyddsrum med sittplatser och
S splitterskyddsrum.

Skyddsrummets läge och omfång * I

Ns	N	S	Anm.
Kr.	Kr.	Kr.
180	60	50
120	40	30
120	40	30
120	40	30	\ Avser merkostnaden
90	30	25	> för skyddsrummets
75	25	20	j anordnande.

I befintlig byggnad.

Skyddsrum för mer än 25 personer

ö » » » 10 c

» » högst 10 »

I nybyggnad.

Skyddsrum för mer än 25 personer

» ii ii ii 10 »i

ii ii högst 10_n

De här angivna kostnadsbeloppen äro endast approximativa och torde med
nuvarande prisläge böra höjas med åtminstone 20 %. Ett visst begrepp örn
de kostnader, det här rör sig örn, torde tabellen dock giva.

Skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum har av de sakkunniga
knutits i första hand till de områden, där jämlikt 9 § verkskydd och hemskydd
skola vara organiserade, alltså tättbebyggda delar av städer och köpingar
samt andra tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning
och betydelse. Även häri ligger en viss utvidgning av skyldigheten att an -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ordna skyddsrum utöver vad nu gäller, eftersom enligt berörda bestämmelse
verkskydd och hemskydd måste förutsättas skola finnas ej blott å nuvarande
luftskyddsorter utan även i vissa andra orter, t. ex. på åtminstone en del
av de nuvarande luftskyddsplatserna. Bestämmelser örn de områden, inom
vilka enskilda skyddsrum skola vara inrättade, böra ingå i organisationsplanen
för varje folkskyddsdistrikt.

Jämlikt 9 § kan skyldighet att organisera verkskydd eller hemskydd föreligga
även beträffande anläggning eller byggnad, belägen utanför område,
där sådan skyldighet eljest gäller. I sådant fall bör jämväl skyldighet att
anordna enskilt skyddsrum föreligga. Bestämmelse härom har givits i förevarande
paragraf. Närmare föreskrifter böra inflyta i organisationsplanen.

Förutsättning för skyldighet att anordna enskilt skyddsrum skall vara, att
fråga är om anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas. Härigenom uteslutes från skyddsrumsskyldigheten exempelvis
kyrka eller annan byggnad, som i allmänhet står tom och endast vid
särskilda tillfällen tages i bruk. Beträffande undervisningsanstalt bör skyddrumsskyldighet
föreligga, i den mån människor under krig komma att vistas
inom densamma, vare sig undervisningen skall fortgå eller anstalten användas
för annat ändamål, t. ex. för omhändertagande av hemlösa. I sistnämnda
fall blir dock skyddsrummet allmänt skyddsrum, och kostnaderna
skola bestridas i enlighet härmed. Att i fråga örn undervisningsanstalterna
— såsom luftskyddsinspektionen föreslår ■—- göra generellt undantag från
skyddsrumsskyldigheten anse sig de sakkunniga icke böra tillstyrka.

Fall kunna tänkas, då skyldighet att anordna enskilt skyddsrum bör föreligga,
oaktat ovan angivna villkor ej äro uppfyllda. Är så förhållandet, bör
det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela särskilt förordnande örn skyldighet
att inrätta skyddsrum.

Även örn i princip värjo anläggning och byggnad, varom här är fråga,
bör vara försedd med skyddsrum, kan detta dock i vissa fall vara olämpligt,
varför gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller
byggnader, som äro belägna i närheten av varandra, bör anordnas. Främst
kan detta vara fallet, då på samma fastighet finnas två eller flera byggnader.
Men även i andra fall kunna särskilda omständigheter motivera en anordning
med gemensamt skyddsrum.

Äro ägarna av två eller flera anläggningar eller byggnader ense örn anordnande
av gemensamt skyddsrum, bör det i första hand ankomma på
vederbörande folkskyddsmyndighet att bedöma, om så får ske. Länsstyrelsens
prövning måste dock påkallas, örn folkskyddsmyndigheten anser
föreläggande böra meddelas dem att bygga särskilda skyddsrum. Omvänt
är länsstyrelsens prövning erforderlig jämväl i det fall, att folkskyddsmyndigheten
finner gemensamt skyddsrum böra anordnas men överenskommelse
härom icke kunnat träffas mellan vederbörande ägare. De sakkunniga hänvisa
i detta sammanhang till 133 och 136 §§. Yad nu sagts äger motsvarande
tillämpning, när anläggningarna eller byggnaderna tillhöra en och samma
ägare, vilken önskar respektive ej är villig anordna gemensamt skyddsrum.

Yttrandena över heniortsförsvarssakkunnigas
förslag.

Här avsedda bestämmelser ha i yttrandena i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser dock med hänsyn
till svårigheterna att anordna skyddsrum inom alla tättbebyggda samhällen
eller områden, som icke äro av allenast ringa omfattning och betydelse, en mo -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

difiering av förslaget härutinnan lämplig. Drätselkammaren i Karlskrona uttalar,
att skyddsrumsskyldigheten gjorts alltför betungande och framhåller, att
dylik skyldighet i allt fall ej borde påfordras i fastigheter, vilka vore upptagna
till utdömning. Även luftskyddscheferna i Orsa och Mora äro tveksamma örn de
föreslagna utvidgningarna av skyddsrumsplikten kunde genomföras. Vaxholms
stad anser bestämmelserna böra uppmjukas i fråga örn samhällen av
Vaxholms karaktär. Luftskyddsinspektionen finner skyldigheten principiellt
böra begränsas till de nuvarande luftskyddsorterna.

I några yttranden ifrågasattes, örn icke skyddsrumsskyldighet i viss utsträckning
borde införas för åtminstone vissa slag av offentliga lokaler, då
det under krig torde vara nödvändigt att bereda befolkningen tillfälle att i
dylika lokaler sammanträffa för förströelse, andlig uppbyggelse eller av andra
skäl.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det städse böra ankomma på vederbörande
länsstyrelse att bedöma, huruvida gemensamt skyddsrum skall anordnas
för två eller flera närbelägna områden eller byggnader. Länsstyrelsen
i Blekinge län anser, att även i sådana fall, då flera fastigheter lämpligen var
för sig kunde förses med skyddsrum, gemensamt skyddsrum skulle få anordnas,
örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas eller andra fördelar
vinnas.

I några yttranden anses hithörande bestämmelser böra överflyttas till byggnadsstadgan.

Civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningen har i 36 § upptagit bestämmelser, som med viss redaktionell
jämkning motsvara bestämmelserna i 67 § folkskyddslagen, dock med det
undantaget, att bestämmelsen örn gemensamt skyddsrum överflyttats till en
särskild paragraf, 41 §. Enligt sistnämnda paragraf äger länsstyrelsen, där två
eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader icke kunna lämpligen var
för sig förses med skyddsrum, på framställning av ägarna till anläggningarna
eller byggnaderna förordna, att gemensamt skyddsrum skall inrättas. Vidare
äger länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, meddela förordnande om inrättande
av gemensamt skyddsrum.

Beträffande bestämmelsernas överflyttning till byggnadsstadgan anför utredningen: Utredningen

har för sin del funnit, att skyddsrumsfrågorna äga sådant
samband med och sådan betydelse för civilförsvaret, att bestämmelserna
därom böra finnas i civilförsvarslagen. Endast såvitt angår bestämmelserna
örn skyddsrums beskaffenhet synes ett överförande till byggnadsstadgan möjligt.
En uppdelning av bestämmelserna örn skyddsrum på två olika författningar
synes emellertid utredningen mindre lämplig. Utredningen har
därför intagit samtliga bestämmelser i förslaget till civilförsvarslag. Enligt
utredningens mening är det tillräckligt att i byggnadsstadgan finnes tydlig
hänvisning till dessa bestämmelser.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över civilförsvarsutred ningens

förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter lämpligheten av att sammankoppla
frågorna örn hemskydd och skyddsrum och framhåller, att fall
kunna tänkas, där länsstyrelsen skulle vilja förordna örn organiserande av
hemskydd, men där det rimligen icke kan uppställas krav på anordnande av
skyddsrum. Länsstyrelsen i Kronobergs län har samma åsikt och framhåller,
att frågan örn inrättande av skyddrum i dylika fall borde prövas med hänsyn
till i sådant avseende föreliggande behov och möjligheter. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län ställer sig betänksam till förslaget örn utvidgad skyldighet
att anordna skyddsrum, helst som egnahemsägare och andra mindre fastighetsägare
därigenom skulle komma att förorsakas dryga kostnader för inredande
av skyddsrum, särskilt i redan uppförda bostadshus.

Byggnadsstyrelsen ansluter sig till utredningens mening, att bestämmelserna
rörande omfattningen och beskaffenheten av skyddsrum borde intagas i
civilförsvarslagen och icke i byggnadsstadgan, varvid styrelsen säger sig ha
beaktat dessa bestämmelsers speciella art, deras nära samband med civilförsvarets
verksamhetsområde och sannolikheten av att de torde behöva revideras
i den mån utrednings- och forskningsarbetet på området fortskrede. Även
stadsplaneutredningen 1942 anser föreskrifterna örn skyddsrum och källarmursgenombrott
vara av så speciell luftskyddskaraktär, att deras naturliga
plats syntes vara i civilförsvarslagen.

B. Skyddsrummens storlek.

Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § skyddsrumslagen skall enskilt skyddsrum såvitt möjligt kunna
hysa så många människor, som i allmänhet kunna antagas samtidigt besöka
eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller
byggnaden.

Luftskyddsinspektionens förslag till ny

luftskydd,slag.

Luftskyddsinspektionens förslag upptager (10 §) samma bestämmelse
som 3 § skyddsrumslagen med den modifikationen, att beräkningen av antalet
människor inom anläggningen eller byggnaden uttryckligen hänförts till krigstid,
varjämte gjorts det tillägget, att i fråga om bostadshus skyddsrum skall
beräknas för minst två tredjedelar av det antal personer, som under fredstid
vistas i byggnaden.

I motiveringen anför luftskyddsinspektionen, efter att ha redogjort för
innehållet i 3 § skyddsrumslagen, följande:

Det är uppenbart, att vid bedömandet av frågan örn utrymmet hänsyn bör
tagas till förhållandena under krig. Det refererade lagrummet har framför
allt beträffande bostadshus föranlett meningsskiljaktigheter mellan luftskyddsmyndigheterna
och fastighetsägarna, då det har gällt att bestämma
skyddsrummets storlek. Att redan i fredstid kunna exakt beräkna, hur många

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

personer som i händelse av krig komma att kvarstanna inom en fastighet,
torde icke vara möjligt. Sålunda kan föreligga risk för luftanfall redan innan
en eventuellt påbjuden evakuering hunnit ske. Vidare torde man under ett
mera långvarigt krigstillstånd ha att räkna med förekomsten av en viss återflyttning
av från en ort en gång bortflyttade personer. Då det sålunda i
fråga örn bostadshus icke låter sig göra att beräkna skyddsrums storlek
efter det antal personer, som kan komma att kvarstanna inom fastigheten
under krigstillstånd, har under 10 § första stycket införts en minimigräns,
vilken på grundval av vissa beräkningar fastställts till minst 2/s av det antal
personer, som under fredstid vistas i byggnaden. Den sålunda angivna beräkningsgrunden
torde stå i överensstämmelse med av luftskyddsmyndigheterna
redan i praktiken uppställda krav å utrymmet i skyddsrum.

Yttrandena över luftskyddsinspektionens

förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att lagen räknade med för knappa
skyddsrumsutrymmen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
ifrågasätta, huruvida ej i samband med nybyggnad utrymmet i skyddsrum
borde beräknas för hela det antal personer, som under fredstid vistades
i byggnaden. Vattenfallsstyrelsen motiverar denna ståndpunkt med dels
att flyganfallen vanligen företoges örn natten, varför liggplats måste beredas
i skyddsrummen, dels ock att även evakuerade bostadshus och
tomma våningar måste tagas i anspråk för utbombade. Länsstyrelsen i
Orebro län anser hotell i förevarande hänseende böra jämställas med
bostadshus. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner särskild bestämmelse
örn minimiantalet skyddsrumsplatser böra fastställas även för andra byggnader,
särskilt för kontors- och affärshus samt för industriella anläggningar.
Göteborgs stads sjukhusdirektion anför, att beträffande skyddsrum
vid sjukhus borde gälla, att skyddsrum skulle kunna hysa så många människor,
som kunde beräknas vara i tillfälle att vid behov taga sin tillflykt
till detsamma.

Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att örn den föreslagna
regeln skulle tillämpas även å sjukhus, så att där skulle finnas
skyddsrum för samtliga de personer, som vistades inom sjukhuset, regeln
torde komma att medföra synnerligen stora svårigheter i sådana fall, där
sjukhuset icke vore avsett att till någon del evakueras utan kanske tvärtom
komme att överbeläggas i händelse av krigstillstånd. Luftskyddschefen i
Malmö gör gällande, att minimiutrymmet för bostadshusens skyddsrum
icke borde sättas högre än till att avse 60 % av det antal personer, som
i fredstid vistades i byggnaden.

Luftskyddschefen i Lund anser, att regeln för beräkning av skyddsrums
storlek borde anknytas till antalet rum eller normaleldstäder, vilket skulle
giva en avsevärt säkrare beräkningsgrund än den föreslagna.

Luftskyddschefen i Göteborg meddelar, att för Göteborgs vidkommande
50 % av de personer, som under fredstid bodde eller vistades inom fastighet,
avsåges skola beredas skyddsplatser och att de flesta skyddsrummen

Kungl. Majlis proposition nr 268.

153

redan färdigställts enligt denna grund, samt ifrågasätter med hänsyn härtill
det rimliga i att påfordra en utökning av skyddsutrymmena, på sätt
lagförslaget avsåge. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner önskvärt,
att där skyddsrum godkänts av vederbörande luftskyddsmyndighet före den
nya lagens ikraftträdande detta godkännande skulle få utan ytterligare
dispensbeslut äga giltighet, även örn de i den nya lagen uppställda fordringarna
på skyddsrummens storlek icke vore uppfyllda. Sveriges fastighetsägareförbund
föreslår, att i lagen inrymdes ett stadgande av innebörd,
att örn skyddsrum utförts i enlighet med plan, som av vederbörande luftskyddsmyndighet
lämnats utan erinran, ytterligare anordningar i samma
hänseende icke skulle behöva vidtagas, försåvitt icke länsstyrelsen, efter
prövning av omständigheterna i det särskilda fallet och efter att ha berett
den för skyddsrummets anordnande ansvarige tillfälle att yttra sig,
funne sådant erforderligt. Liknande synpunkter ha framförts av luftsky
dd.schef erna i Linköping och Lund.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Förslaget upptager i 68 § bestämmelse av innehåll, att enskilt skyddsrum
skall kunna hysa minst så många personer, som kunna antagas under krig i
allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest
vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för vilken
skyddsrummet är avsett. Vid tillämpningen av vad sålunda stadgats skall
dock ej vara erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamnanläggning eller
för järnvägs-, spårvägs- eller busstation medräkna trafikanter, vilka jämlikt
överenskommelse mellan anläggningens eller stationens ägare, å ena, samt
folkskyddsdistriktet, å andra sidan, anses kunna erhålla skydd i allmänt
skyddsrum, som må finnas i närheten, ej heller att i fråga örn skyddsrum för
anläggning eller byggnad, där teater, biograf eller annan samlingslokal finnes,
taga hänsyn till besökande i lokalen. I fråga örn bostadshus skall dock enskilt
skyddsrum i varje fall beräknas för minst två tredjedelar av antalet personer,
vilka under fredstid i allmänhet äro bosatta inom byggnaden.

Jämlikt 74 § i lagförslaget skall Konungen för visst fall äga förordna, att
skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än vad som följer av nyss anförda
bestämmelse.

I övergångsbestämmelse till lagen har intagits stadgande, att om jämlikt
de före folkskyddslagens ikraftträdande gällande bestämmelserna för
anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig
ordning godkänt, utökad skyldighet i sådant hänseende ej finge på grund av
stadgandena i 68 § åläggas anläggningens eller byggnadens ägare, för så vitt
icke särskilda skäl det föranledde.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

Den allmänna norm för beräknande av de enskilda skyddsrummens
storlek, som nu gäller, anse de sakkunniga riktig i och för sig, därvid dock
de sakkunniga i likhet med luftskyddsinspektionen finna det böra uttryckligen
angivas, att uppskattningen av antalet personer skall hänföra sig

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

till krigsförhållanden. Mera tveksamt synes vara, huruvida man i enlighet
med luftskyddsinspektionen för underlättande av utrymmesberäkningen bör
i lagen införa en särbestämmelse örn beräknande av storleken av skyddsrum
i bostadshus. Även örn de sakkunniga finna vissa skäl tala för att en dylik
särskild norm icke skall lagfästas, ha de sakkunniga emellertid ansett sig
böra, med några smärre jämkningar i huvudsakligen förtydligande syfte, upptaga
bestämmelsen i sitt lagförslag. Orsaken härtill är angelägenheten för
vederbörande fastighetsägare att något så när lätt kunna bedöma omfattningen
av deras skyldigheter i förevarande hänseende, särskilt då det gäller
nybyggda fastigheter. 1 fråga örn redan befintliga fastigheter torde det vara
nödvändigt att genom övergångsbestämmelser tillse, att örn skyddsrumsanordningar
en gång godkänts, ökad skyddsrumsskyldighet icke utan särskilda skäl
ålägges vederbörande fastighetsägare.

Beträffande skyddsrum för hamnanläggning samt järnvägs-, spårvägs- och
busstation yttra de sakkunniga:

Inom område, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger,
bör enligt de sakkunnigas mening skyldighet att anordna skyddsrum vid anläggningar
av här ifrågavarande art principiellt vara beroende av, huruvida
det kan anses vanligt, att människor vistas där. Emellertid kan det mången
gång framstå såsom ganska orimligt, att skyddsrum för trafikanter skall anordnas
vid dylik trafikanläggning, örn nära intill densamma finnes allmänt
skyddsrum, till vilket trafikanterna lämpligen kunna taga sin tillflykt. För
den skull har beträffande samtliga här ifrågavarande anläggningar stadgats,
att vid beräkning av skyddsrummets storlek hänsyn icke behöver tagas till
trafikanterna, i den mån de anses kunna erhålla skydd i allmänt skyddsrum.
De sakkunniga ha dock ansett, att avtal i sistberörda hänseende bör
vara träffat mellan folkskyddsdistriktet samt anläggningens ägare. Är beträffande
viss station det förhållandet förhanden, att samtliga trafikanter
kunna inrymmas i dylikt offentligt skyddsrum och finnes ingen vid stationen
anställd personal, bör någon skyldighet att inrätta skyddsrum för stationen
icke föreligga.

Yttrandena över hemortsförsvarssak kunnigas

förslag.

Luftskyddsinspektionen anför:

Enligt nu gällande anvisningar skall till utgångspunkt för beräkningarna
av skyddsrummens storlek tagas det antal personer som i fredstid vistas i
byggnaden. I de över inspektionens förslag till ny luftskyddslag avgivna
yttrandena ha flera myndigheter uttalat sig för en utvidgning av skyddsutrymmena,
så att dessa inrymma hela det antal personer som under fredstid
vistades inom byggnaden. Denna ståndpunkt har motiverats med önskvärdheten
av att bereda de skyddssökande liggplats i skyddsrummen, ävensom
den synpunkten att befintliga bostäder i stor utsträckning komma att tagas
i anspråk av genom bombanfall husvilla personer. Inspektionen ansluter sig
till nyssnämnda synpunkter, som äga stöd av de senaste erfarenheterna från
stormaktskriget. Skyldigheten att i fråga örn bostadshus uppföra skyddsrum
för hela det antal personer, som i fredstid äro bosatta inom byggnaden, torde
dock skäligen böra begränsas till att gälla nybyggnader. För redan befintliga
byggnader böra däremot de i 68 § andra stycket föreslagna bestämmelserna
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

155

Utrymningskommissionen yttrar:

Enligt kommissionens uppfattning bör skyddsrumsbehovet icke i något avseende
beräknas med utgångspunkt från den förutsättningen, att viss del av
befolkningen under krig till följd av utrymning icke längre vistas i sina hemorter.
Luftskyddsutrymning, vilken är den enda form av utrymning, som i
förevarande hänseende skulle kunna tänkas vara av betydelse, finnes för
närvarande planlagd i 84 av de cirka 380 luftskyddsorterna. Det är emellertid
fullt klart, att alla de angivna 84 luftskyddsorterna icke samtidigt komma att
bli föremål för utrymning. Planläggningen är endast att betrakta som en
beredskapsåtgärd för det fall att förhållandena under krig skulle bli sådana
att luftskyddsutrymning av någon av de ifrågakommande orterna skulle visa
sig nödvändig eller önskvärd. Endast i fråga örn några få av de största städerna
framstår det som sannolikt att luftskyddsutrymning kommer att visa sig lämplig
i varje krigsfall.

Luftskyddsutrymning planlägges endast för vissa befolkningsgrupper inom
de av planläggningen berörda orterna. Dessa grupper kunna beräknas utgöra
i regel 25—30 % av befolkningen å varje ort. Örn luftskyddsutrymningen
blir frivillig, vilket kommissionen av olika skäl anser sig böra räkna med
åtminstone för den första tiden, blir antalet personer, som vid utrymningen
lämna orten, sannolikt lägre än angivna procenttal. Hur stor minskning av
invånarantalet i viss byggnad, som kan åstadkommas genom luftskyddsutrymning,
låter sig sålunda icke på förhand beräkna.

Det är icke sannolikt att luftskyddsutrymning hinner verkställas före ett
krigsutbrott. Troligen kunna verkställighetsåtgärderna påbörjas först i samband
med krigsutbrottet. Detta betyder emellertid, att åtminstone under den
första tiden utrymningsmöjligheterna komma att vara begränsade. Militära
behov av transportmedel, svårigheter att bedöma vart transporterna lämpligen
kunna dirigeras m. fl. omständigheter kunna verka fördröjande eller
hindrande på utrymningsåtgärderna. Under alla omständigheter måste man
räkna med att utrymning av de större städerna kommer att taga relativt lång
tid i anspråk på grund av den ringa tillgången på transportmedel.

På grund av anförda omständigheter bör man vid beräkning av skyddsrumsbehovet
utgå ifrån att vid ett överraskande krigsutbrott hela civilbefolkningen
finnes kvar i luftskyddsorterna. På grund härav bör skyldigheten
att inrätta skyddsrum i bostadshus icke såsom de sakkunniga föreslagit begränsas
till 2/3 av varje byggnads invånarantal. En viss begränsning —- dock
icke så stor som med Vs av detta invånarantal —- skulle möjligen kunna
motiveras av den omständigheten, att alla krigstjänstskyldiga personer vid
ett krigsutbrott kunna förutses omedelbart bli inkallade till militärtjänst.
Även en sådan begränsning är dock enligt kommissionens uppfattning oriktig.
Det måste nämligen tagas med i beräkningen att genom skador å bostadsbebyggelsen
en mycket stor del av luftskyddsorternas befolkning kan bli
hemlös. För dessa hemlösa måste inkvartering huvudsakligen ordnas genom
inkvartering i oskadade bostadslägenheter. Då någon reserv av bostadslägenheter
icke kan beräknas stå till förfogande måste bebodda lägenheter sannolikt
i de flesta fall tagas i anspråk för inkvarteringen. Detta innebär, att
antalet invånare i bostadshusen under krig i talrika fall kommer att överstiga
invånarantalet under fred.

Kommissionen vill sålunda föreslå, att skyddsrumsskyldigheten icke begränsas
till */* av det antal personer, som under fred äro bosatta i viss fastighet.
Även i fråga örn äldre fastigheter bör viss möjlighet finnas att föreskriva
utbyggnad av skyddsrummen örn dessa beräknats för allt för ringa
antal personer.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Sveriges fastighetsägareförbund anser det icke vara rationellt att ställa behovet
av skyddsrumslokaler i relation till »boendeförhållandena» i fred, enär
det ju vore under krig, som skyddsrummen skulle fylla sitt ändamål, och storleken
av skyddsrummen syntes böra anpassas efter det antal personer, som
kunde beräknas komma att under krig och icke under fred vistas i byggnaden.
Den praktiska erfarenheten inom förbundet syntes utvisa, att en mycket stor
del av hyresgästerna, däribland alla äldre personer och mödrar med småbarn,
utginge från att de vid krig begåve sig från de orter, som ansåges hotade. Den
föreslagna två tredjedelsgränsen syntes därför vara tilltagen i överkant.
Skyddsbehovet syntes i stället böra bedömas från fall till fall. I alla händelser
vore det förkastligt att låsa fast tillämpningen på sätt som skedde
genom att ordet minst kommit till användning.

Civil försvarsutred n ingens förslag.

I 37 § i förslaget till civilförsvarslag har skillnad gjorts mellan bostadshus
och andra anläggningar och byggnader. I fråga örn de förra
skall enligt förslaget gälla, att enskilt skyddsrum skall kunna hysa
minst så många personer, som under fredstid i allmänhet äro bosatta inom
byggnaden. I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall
gälla samma regel som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna huvudregeln,
varjämte gjorts motsvarande tillägg beträffande skyddsrum för hamnanläggning
eller för järnvägs-, spårvägs- eller busstation ävensom beträffande
samlingslokaler som i hemortsförsvarssakkunnigas förslag, dock med den skillnaden
att hänvisningen till överenskommelse mellan anläggningens eller stationens
ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet, å andra sidan, borttagits. I förslaget
finnes därjämte i 42 § motsvarighet till 74 § i hemortsförsvarssakkunnigas
förslag samt även liknande övergångsbestämmelse som i sistnämnda
förslag

I motiveringen anför civilförsvarsutredningen:

Utredningen ansluter sig för sin del till den principiella syn på skyddsrumsfrågan
för bostadsfastigheter, som luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen
givit uttryck åt. Det är enligt utredningens mening av
väsentlig betydelse för vårt lands förmåga att motstå fientliga angrepp att
bostadsfastigheterna i de tättbebyggda orterna äro försedda med skyddsrum
i en omfattning, som med någorlunda stor säkerhet kan beräknas förslå för
samtliga invånare i fastigheten under krigstid. Vid beräkningen av hur stort
detta behov är får man, såsom framgår av utrymningskommissionens yttrande,
icke förutsätta, att någon som helst utrymning kommit till stånd när skyddsrummen
behöva tagas i anspråk. Beräkningarna av utrymmesbehovet böra
över huvud taget icke grundas på någon uppskattning av hur många personer,
som av olika anledningar under krig komma att lämna sina bostäder. Sådana
beräkningar torde i regel leda till att skyddsrumsbehovet uppskattas
alltför lågt. Två särskilda omständigheter tala nämligen för att detta behov
principiellt bör uppskattas relativt högt. Den ena av dessa omständigheter
är den, att man enligt erfarenheterna från det pågående kriget måste räkna
med att luftangrepp, som upprepas med korta mellantider, kunna tvinga befolkningen
att under längre tider tillbringa hela nätterna i skyddsrummen.
Detta medför, att skyddsrummen böra beräknas med tanke på att liggplatser

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 157

måste anordnas för de skyddssökande. Ju drägligare förhållanden dessa kunna
beredas i skyddsrummen, desto bättre bevaras deras arbetsförmåga och därmed
deras förmåga att göra sin insats inom det totala försvaret. Den andra
omständighet, som i förevarande hänseende måste beaktas, är behovet av
skyddsrum för utbombade. Det är att förutse, att förstörelse av bostadshus
under krig kommer att tvinga till ett väsentligt hårdare utnyttjande av de
oskadade bostadsutrymmena än under fred, varigenom också behovet av
skyddsrumsplatser för de oskadade bostadshusen ökas. Visserligen måste den
utvägen utnyttjas, att genom utrymning tunna ut befolkningen i de för luftangrepp
mest utsatta orterna, men nödvändigheten av att hålla produktionen
i gång sätter en gräns härför. Beräknas utrymmena i skyddsrummen
alltför snävt löper man alltså risken att dessa, efter det att delar av bostadsbebyggelsen
förstörts, icke förslå.

Starka skäl tala tydligen för att ifrågavarande regel bör gälla såväl redan
befintliga hus som nybyggnader. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser,
som bestämmelsens utsträckande till den befintliga bebyggelsen skulle
ha för den, som redan inrättat skyddsrum i den omfattning myndigheterna
tidigare bestämt, har utredningen icke ansett sig kunna föreslå, att bestämmelsen
skall gälla annat än vid nybyggnader. På grund härav har utredningen
i övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen föreslagit en föreskrift av
det innehåll, att därest jämlikt de före lagens ikraftträdande gällande bestämmelserna
för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit
i vederbörlig ordning godkänt, skyldighet att bygga nytt skyddsrum eller
utöka det godkända skyddsrummet icke på grund av stadgandena i 37 § må
åläggas byggnadens eller anläggningens ägare, för såvitt icke särskilda skäl
det föranleda. Utredningen vill dock framhålla, att det enligt utredningens
mening bör tågås i övervägande att i fråga örn orter, där behovet av enskilda
skyddsrum hittills beräknats särskilt lågt, föranstalta örn en viss utbyggnad
av skyddsrummen. Dessutom må anmärkas att örn skyldigheten att inrätta
enskilda skyddsrum utsträckes till ort eller område, där sådan skyldighet
icke tidigare gällt, den i 37 § första stycket intagna bestämmelsen givetvis
skall gälla.

Yttrandena över civilförsvarsutred ningens

förslag.

Luftskyddschefen i Stockholm instämmer i vad utredningen åberopat
till förmån för ökade krav på skyddsrumskapaciteten i bostadshus men
ifrågasätter, örn icke tungt vägande skäl förelåge att tillämpa de för
bostadshus gällande reglerna jämväl på andra byggnader. Det måste anses
ligga en allvarlig svaghet däri, att frågan örn skyddsrummens storlek skulle
vara beroende av en så osäker faktor som evakuering. Omständigheterna
kunde i händelse av allvar lätteligen bliva sådana, att byggnader och lokaler,
som ursprungligen ansetts böra helt eller delvis utrymmas, komme att i oförminskad
utsträckning utnyttjas för sitt ändamål eller tagas i anspråk för
andra uppgifter. Ett anfall från luften kunde mycket väl komma så överraskande,
att utrymning ännu icke hunnit igångsättas eller genomföras, och
ett långvarigt krig kunde tänkas medföra sådana växlingar i anfallsintensiteten,
att lugnare perioder följde på mera oroliga med påföljd, att en återflyttning
i större eller mindre grad ägde rum. Icke minst i fråga om under -

158

Kungl. Marits proposition nr 268.

visningsanstalter och restauranger vore det av största vikt, att tillräckliga
skyddsutrymmen funnes. Det vore nämligen att räkna med att skolorna i
stor utsträckning behövde tagas i anspråk som härbärgen, och det bomme
med all säkerhet att visa sig nödvändigt att i betydande omfattning utnyttja
restaurangerna för utspisning av utbombade. Även om genom en planläggning
lämpliga lokaler undantoges för nu angivna ändamål, kunde verkligheten
bjuda på sådana överraskningar, att ett stort antal av de planerade
utrymmena icke längre vore användbara efter ett förödande bombanfall. Av
stort värde vore det att i ett sådant läge ha tillgång till reserver. Sedan
numera såväl kommunala som vissa enskilda skolor kunde erhålla statsbidrag
i anledning av skyddsrumsbyggen, syntes skyddsrumsfrågan ligga tämligen
väl till beträffande undervisningsanstalter men med restaurangerna torde det
vara sämre ställt i detta avseende.

Luftskyddsinspektionen framhåller, att skyddsrum hittills endast i begränsad
omfattning ordnats för restauranggäster. Detta torde vid krig medföra,
att de restauranger, som icke vore försedda med tillräckliga skyddsrum,
komme att få inställa sin rörelse, vilket syntes betänkligt, särskilt med hänsyn
till behovet av dylika lokaler för utspisning efter större bombanfall.
Skyddsrumsplikt borde uttryckligen stadgas för restauranger och dylika
näringsställen, varvid skyddsrummets storlek förslagsvis kunde inskränkas
till att motsvara besöksfrekvensen i krig.

Byggnadsstyrelsen är tveksam, huruvida den i övergångsbestämmelserna
föreslagna eftergiften i fråga örn skyddsrummens storlek borde utan vidare
godtagas. Därest ej särskilda förhållanden förelåge, borde någon skillnad
i sådant hänseende icke ifrågakomma mellan skyddsrum inom befintliga byggnader
och nybyggnader. Uppenbart syntes vara, att beträffande de inom
äldre fastigheter boende personer, vilka icke kunde få plats i redan färdigställda
skyddsrum, särskilda åtgärder måste vidtagas för att bereda dem
nödigt skydd. Funnes icke annan utväg, måste de allmänna skyddsrummen
tagas i ansjuåk för ändamålet.

C. Skyddsrummens läge och beskaffenhet.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 3 § andra stycket skyddsrumslagen skall skyddsrum anordnas
på sådan plats inom eller invid anläggning eller byggnad, för vilken det
är avsett, att det utan tidsutdräkt kan uppsökas av dem, som vistas i anläggningen
eller byggnaden.

Enligt 4 § samma lag skall skyddsrum utföras på det sätt, som med hänsyn
till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet är mest ändamålsenligt och
skall erbjuda skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explosion
kringkastade föremål ävensom mot stridsgaser. Skyddsrum, som är beläget
inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall ha sådan hållfasthet,
att det kan beräknas motstå den belastning, som kan uppkomma, örn byggnaden
sammanstörtar. Skyddsrum vid industriell anläggning, som enligt av

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 159

Konungen meddelade föreskrifter hänförts till anläggningar av krigsviktig
natur, skall så långt möjligt erbjuda skydd jämväl mot direkt bombträff.

Hemortsförsvarssakkunuigas förslag.

I fråga örn enskilt skyddsrums läge är i 69 § förslaget till folkskyddslag
motsvarande bestämmelse upptagen som i 3 § andra stycket skyddsrumslagen.

Beträffande skyddsrums beskaffenhet ha hemortsförsvarssakkunniga, i
överensstämmelse med den terminologi, som kommit till uttryck i luftskyddsinspektionens
anvisningar, infört begreppen normalskyddsrum och splitterskyddsrum.
Som normalskyddsrum betecknas skyddsrum, som i alla riktningar
skyddar mot splitter från bomber och andra vid explosion kringkastade
föremål ävensom mot stridsgaser samt, örn det är beläget inom eller
i omedelbar närhet av byggnad, har sådan hållfasthet, att det motstår den belastning,
som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. Som splitterskyddsrum
betecknas skyddsrum, som fyller dessa fordringar utom i fråga örn
skyddet mot stridsgaser.

Jämlikt 70 § skall enskilt skyddsrum, som är avsett för mer än tio personer,
uppfylla kraven på normalskyddsrum. Enskilt skyddsrum av mindre
storlek må anordnas som splitterskyddsrum, för så vitt icke länsstyrelsen i
särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för
vilken skyddsrummet är avsett, förordnar, att detsamma skall uppfylla kraven
på normalskyddsrum. I motiveringen framhålla de sakkunniga, att sådant
förordnande vore tänkbart framför allt i tättbebyggda områden, där gas
hade tendens att kvarligga.

Vidare bör i detta sammanhang nämnas stadgandet i 72 §, enligt vilket
skyddsrum och där vidtagna byggnadstekniska anordningar skola vara av
stadigvarande natur, dock att örn skyddsrum inrättas i redan färdigställd
byggnad och stadigvarande anordningar skulle medföra oskälig kostnad, anordningar
av provisorisk natur må vara tillräckliga. I samma paragraf är
därjämte intagen bestämmelse av innehåll, att förändringar av de byggnadstekniska
anordningarna i skyddsrum eller sådant utnyttjande av skyddsrum,
som inkräktar på utrymmet därstädes, må ske allenast i enlighet med de
föreskrifter, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksfolkskyddschefen
därom utfärdar. I motiveringen nämna de sakkunniga såsom
anordningar av provisorisk natur sandsäckar eller sandlådor till skydd för
fönster, lösa stöttor till hinder mot ras och dylikt.

Slutligen stadgas i 74 § att, där särskilda omständigheter det föranleda,
Konungen äger för visst fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav
på skyddsförmåga och utrymme än vad av kapitlets bestämmelser eljest följer.

Yttrandena över hemortsförsvars sakkunnigas

förslag.

Luftskyddsinspektionen anser, att då själva byggnadskroppen ofta utgjorde
det största skyddet vid bombnedslag, det borde i lagtexten föreskrivas,
att skyddsrummen i nybyggnader generellt skulle förläggas inom byggnaden.
Inspektionen anför vidare:

160

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Yad beträffar definitionen på normalskyddsrum vill inspektionen föreslå,
att orden »i alla riktningar» utgå såsom överflödiga. Inspektionen vill i detta
sammanhang upplysningsvis meddela, att enligt nu gällande anvisningar skyddet
mot splitter ovanifrån icke behöver vara lika starkt som skyddet mot
splitter från sidorna.

De skadeverkningar som orsakas av en bombbrisad äro bland annat i hög
grad beroende av den s. k. detonationsvågen. Det måste anses minst lika
angeläget, att skydd beredes mot verkningarna från detonationsvågor som
mot splitterverkan. Orsaken till att detta begrepp tidigare icke medtagits
i lagtexten beror på att kännedomen örn detonationsvågornas verkningar
varit tämligen begränsad.

Sundsvalls stad anser, att även skyddsrum avsedda för mera än tio personer
icke behövde utföras gastäta, enär det i stället vore billigare att förse
befolkningen med effektiva gasmasker. Krigets utveckling hade snarast gått
i den riktningen, att det skydd, som skulle erhållas därigenom, att skyddsrummen
gjordes gastäta, hade ännu mindre betydelse än tidigare. Östersunds
stad ifrågasätter likaledes, örn icke splitterskydd, eventuellt friliggande, borde
få anordnas i större utsträckning i stället för normalskyddsrum, detta särskilt
när bebyggelsen utgjordes av trähus.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och luftskyddschejen i Göteborg anföra
beträffande 72 §, att dispens från skyldigheten att göra de byggnadstekniska
anordningarna i skyddsrum i redan färdigställd byggnad stadigvarande syntes
böra medgivas icke blott om kostnaden skulle bliva oskälig utan även
i de fall, där stadigvarande anordningar skulle medföra synnerlig olägenhet.
Sveriges fastighetsägareförbund anser 72 § böra utgå och anför härom.

Käckvidden och innebörden av detta stadgande är synnerligen oklar. Den
knapphändiga motiveringen kan icke heller sägas lämna någon tillfyllestgörande
vägledning. I själva verket ha de sakkunniga undvikit att söka
närmare bestämma vad som utmärker att en skyddsrumsanordning är av
stadigvarande natur. Inför det nu framlagda förslaget ha de fastighetsägare,
som anordnat sina skyddsrum i enlighet med myndigheternas _ anvisningar
och fått rummen godkända, anledning att med viss oro fråga sig, huruvida
de byggnadstekniska anordningar som vidtagits skulle kunna, såsom de sakkunniga
föreslå, underkännas och nya anordningar påfordras på grund av
bestämmelser, som icke ha lags natur utan som meddelas av Kungl. Majit
eller riksfolkskyddschefen. Det är ju nämligen att observera, att den föreslagna
övergångsbestämmelsen, enligt vilken redan förefintliga och godkända
skyddsrum icke skulle behöva förändras utan att särskilda skäl därtill föranledde,
icke avser skyldigheterna enligt 72 § utan allenast skyldigheterna
enligt 68 §. Paragrafen tycks innebära, att skyddsrumsanordningarna skola
bibehållas även efter inträdd fred och sålunda utgöra skydd mot fientlig verksamhet
under ett kommande krig. Förslaget i vad det avser förbud mot att
utnyttja skyddsrum på ett sätt, som inkräktar på utrymmet därstädes, skulle
sålunda vara att tolka så att förbudet skulle gälla jämväl sedan fred slutits i
det nu pågående kriget och fastighetsägarna sålunda för framtiden vara
beroende av Konungens eller riksfolkskyddschefens medgivande för att
exempelvis få låta en hyresgäst disponera skyddsrummet eller del därav.
Förbundet håller före att dylika bestämmelser, hur förutseende de än må
vara, gripa för långt.

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Civilförsvarsutreilningens förslag.

Beträffande skyddsrummens läge har utredningen i 39 § föreslagit ett
stadgande av innehåll, att enskilt skyddsrum skall vara anordnat inom den
anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett. I andra stycket av paragrafen
stadgas, att enskilt skyddsrum skall vara så beläget, att det utan tidsutdräkt
kan uppnås av dem, som vistas i den anläggning eller byggnad, för
vilken det är avsett, och i övrigt anordnas på det sätt, som med hänsyn till
anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Yad angår skyddsrummens beskaffenhet har utredningen föreslagit, att
skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot splitter
från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål ävensom mot
rök- och stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd mot andra
verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall iakttagas, att
skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall
ha sådan hållfasthet, att det motstår den belastning, som kan uppkomma, örn
byggnaden sammanstörtar. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång
och må, örn det är avsett för högst tio personer, anordnas utan att det erbjuder
skydd mot rök- och stridsgaser, för så vitt icke länsstyrelsen i särskilt fall med
hänsyn till belägenheten av anläggningen eller byggnaden annorlunda förordnar.
I 42 och 43 §§ äro upptagna bestämmelser av i stort sett samma innehåll
som 74 respektive 72 § förslaget till folkskyddslag.

I motiveringen framhåller utredningen, att på skyddsrummen som regel
måste ställas det kravet, att de skulle erbjuda visst skydd jämväl mot
lufttryckverkningarna av bomber, som briserade vid sidan av skyddsrummen.
Å andra sidan vore det enligt utredningens mening över huvud taget icke
möjligt att annat än i rent tekniska termer objektivt angiva kraven på skyddsförmåga
i förevarande hänseende.

Utredningen finner erforderligt att det, på motsvarande sätt som föreslagits
i fråga om skyddsrumsutrymmets storlek, föreskreves, dels att
bestämmelsen i 39 § örn att skyddsrum skulle anordnas inom anläggning
eller byggnad icke förpliktade den som tidigare anordnat godkänt
skyddsrum att inrätta nytt skyddsrum, dels ock att bestämmelserna i
43 § första stycket örn skyddsrums och byggnadstekniska anordningars natur
icke skola förplikta någon att vidtaga förändringar i dessa hänseenden i
redan godkänt skyddsrum. Dock har utredningen jämväl i dessa fall velat
bereda länsstyrelsen möjlighet att tillämpa de nya bestämmelserna då särskilda
skäl därtill vore.

Yttrandena över civilförsvarsutred ningens

förslag.

Byggnadsstyrelsen anser föreskriften att skyddsrum skall bereda skydd
mot lufttryckverkan vid bombbrisad vara överflödig i fråga om skyddsrum
i källarutrymmen eller helt under mark, då sådana skyddsrum i vart fall
torde vara skyddade för dylik skadegörelse. Beträffande skyddsrum ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 09* 44 ] 1

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mark torde intet vara att erinra mot föreskriften, förutsatt att erfarenheterna
från de krigförande länderna bekräftat, att dessa anordningar vore behövliga
och kunde göras fullt effektiva. Kostnaderna för dylika anordningar ställde
sig synnerligen höga, och det vore ännu ovisst, om kostnaderna stöde i rimlig
proportion till den ökade säkerhetsgraden. — Anordnandet av skyddsrum
av tillräcklig storlek inom den anläggning eller byggnad, för vilken det vore
avsett, kunde i vissa fall medföra oöverkomliga svårigheter. Med hänsyn
därtill syntes lämpligt medgiva, att skyddsrum finge anordnas i omedelbar
anslutning till byggnad såsom friliggande skyddsrum eller tunnelskyddsrum.
De särskilda fordringar, som borde ställas på dylika skyddsrum, kunde lämpligen
angivas i tillämpningsföreskrifterna. Därigenom undvekes det av utredningen
föreslagna dispensförfarandet, vilket syntes medföra en tidskrävande
och enligt styrelsens mening överflödig omväg.

Sveriges industriförbund framhåller, att förordnande enligt 42 § örn att
skyddsrum skulle fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än enligt
huvudreglerna torde meddelas endast då ett viktigt allmänt intresse påkallade
det. De extra kostnader, som med stöd av bestämmelsen i fråga
ålades någon, borde därför bäras av det allmänna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig betänksam till skyldigheten
att inreda gastäta skyddsrum, då många fastigheter vöre av sådan beskaffenhet,
att stora svårigheter uppstode att i dem inrätta gastäta skyddsrum samt
erfarenheterna från det pågående kriget icke kunde anses ha givit stöd
för uppfattningen, att behov förelåge av gastäta skyddsrum, åtminstone icke i
mindre fastigheter. För många mindre kapitalstarka fastighetsägare kunde
skyldigheten att bygga skyddsrum medföra oöverstigliga ekonomiska svårigheter.

1). Källarmursgenombrott.

I framställningar den 31 augusti 1942 och den 7 september 1943 har luftskyddsinspektionen
hemställt örn medel till anordnande av källarmursgenombrott
med ändamål att i fastighet i sammanhängande kvartersbebyggelse åstadkomma
förbindelse till bredvidliggande fastighets källare. I anledning härav
har Kungl. Majit i proposition nr 2 till innevarande års riksdag föreslagit
anvisande å tilläggsstat II för budgetåret 1943/44 av ett anslag å 500 000 kronor
för planläggning av källarmursgenombrott i sammanhängande kvartersbebyggelse.
Riksdagen har bifallit Kungl. Majits förslag.

Gällande lagstiftning innehåller icke några bestämmelser örn källarmursgenombrott.
Ej heller hemortsförsvarssakkunnigas förslag upptager något stadgande
i detta hänseende.

Civilt!) rsvarsutredningens förslag.

I civilförsvarsutredningens förslag är stadgande härom upptaget i 45 §.

Jämlikt första stycket i denna paragraf skall ifrågavarande skyldighet föreligga
inom område, där enligt fastställd organisationsplan verkskydd och
hemskydd skola vara organiserade och där sålunda skyldighet att inrätta en -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skilda skyddsrum gäller. Källarmursgenombrott skola anordnas för byggnad
med minst tre våningar samt för sammanhängande bebyggelse, vari ingår
sådan byggnad, så framt byggnaden eller bebyggelsen har en längd av minst
fyrtio meter. Källarmursgenombrotten ha definierats så att i nyssnämnda
byggnad eller bebyggelse källarmurarna skola vara försedda med de öppningar,
som utöver reservutgångar erfordras för att skyddsrum i källare under
byggnaden eller bebyggelsen skola erhålla de förbindelser utåt, vilka äro
påkallade av hänsyn till möjligheten att byggnad till följd av luftanfall helt
eller delvis sammanstörtar. Den omfattning, vari källarmursgenombrott skola
vara anordnade, skall enligt 45 § andra stycket bestämmas av länsstyrelsen.

I motiveringen yttrar utredningen:

Tillgängliga uppgifter rörande verkningarna av luftangrepp mot större
samhällen under det pågående kriget utvisa med all tydlighet, att särskilt vid
sammanhängande kvartersbebyggelse luftangreppen ofta få till resultat, att
personer, som vistas i skyddsrummen, bli instängda genom att rasmassor
blockera utgångarna. Örn möjlighet finnes att från källaren i ett nedrasat hus
vinna tillträde till källaren i ett angränsande hus, ökas väsenligt möjligheterna
för de innestängda att taga sig ut eller, örn de icke kunna göra detta
på egen hand, för hjälpmanskapet att taga sig in till dem.

Utredningen finner det därför vara i hög grad angeläget, att bestämmelserna
örn skyddsrum kompletteras med föreskrifter örn anordnande av dylika
förbindelser mellan källarna i sammanhängande bebyggelse. Utredningen kan
för sin del icke ansluta sig till en sådan tanke som att källarmursgenombrott
nu endast skola planeras men att med genomförandet av åtgärderna skall
anstå intill dess att ett krigsutbrott är omedelbart förestående eller eljest
högre beredskap intages. Möjligheterna att i ett läge av antydd art verkställa
de planlagda genombrotten synas mycket små. Utredningen anser sålunda,
att åtgärderna böra genomföras så snart som möjligt och att därför
en allmän skyldighet att verkställa källarmursgenombrott i sammanhängande
bebyggelse av viss typ bör föreskrivas.

Utredningen säger sig ha övervägt att i lagen mera exakt angiva, i vilken
omfattning källarmursgenombrott skulle anordnas, men kommit till den uppfattningen
att en dylik bestämmelse skulle bliva ohanterlig på grund av de
många alternativ i fråga örn byggnadernas och skyddsrummens anordning,
som måste beaktas. Bestämmelserna borde avse såväl befintlig bebyggelse
som nybyggnader.

Jämlikt 60 § sista stycket skall ifrågavarande skyldighet åvila fastighetsägaren.
Utredningen anför härom, att skyldigheten principiellt vore att betrakta
som en utvidgning av skyldigheten att inrätta enskilda skyddsrum.
I överensstämmelse med det betraktelsesätt, som alltid varit rådande med
avseende på skyddsrumskostnaderna, borde därför även kostnaderna för källarmursgenombrotten
bestridas av fastighetsägarna.

Yttrandena över eivilförsvarsutred ningens

förslå#.

Luftslcyddsinspektionen finner den föreslagna principen att kostnaderna
för källarmursgenombrott i befintliga fastigheter skola åvila fastighetsägarna
icke vara tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Äldre och ekonomiskt mindre

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

bärkraftiga fastigheter hade i regel grundmurar av granit, vilka ofta vore metertjocka,
medan moderna och ekonomiskt mera bärkraftiga fastigheter hade
grundmurar av betydligt klenare dimensioner. Kostnaderna i förra fallet
krun me. därför genomsnittligt att med säkerhet bliva avsevärt större än i det
senare fallet. Kostnadsfördelningen mellan fastigheterna komme även att
medföra vissa svårigheter. Kostnadsfördelningen kunde ske antingen genom
att kostnaden för varje genombrott delades lika mellan de två berörda fastigheterna,
eller i proportion till antalet personer, som berördes av åtgärden
eller i förhållande till fastigheternas taxeringsvärde. Inspektionen fortsätter:

Överståthållarämbetets luftskyddsbyrå har tillsammans med byggnadsnämnden
i Stockholm i detalj rekognoscera! källarmursgenombrott för 15
fastigheter på Östermalm, vilka tillsammans utgöra kvarteret Rådjuret. I 11
fall utgöres grunden av granitmurar av betydande tjocklek.

En sammanställning av kostnaderna ger följande tablå:

Kostnad per fastighet1
» » lägenhet

» - eldstad1 2 * 4

» » person ..

Medeltal	Maximum	Minimum
kr.	kr.	kr.
1 200: —	3 1 500: —	4 565: —
47: —	210: —	9:90
15: —	68: —	3:50
18: —	245: —	4:05

Yad nu sagts bör dock på intet vis tagas såsom anledning till ytterligare
dröjsmål med källarmursgenombrottens utförande, då betydelsen av desamma
på sista tiden ytterligare bestyrkts genom rapporter från konkreta fall i Tyskland,
där ett stort antal människoliv kunnat räddas tack vare källarmursgenombrotten.

Byggnadsstyrelsen understryker kraftigt behovet av källarmursgenombrott
och åberopar därvid, att erfarenheterna från Tyskland utvisat det oundgängliga
behovet av att utgången till det fria från skyddsrum förlädes så långt som
möjligt från dessa, till undvikande av att den bombskadade byggnadens nedrasade
murverk tilltäppte utgångarna från byggnadens i källaren belägna
skyddsrum. En väsentlig förbättring av utrymnings- och räddningsmöjligheterna
kunde vinnas genom källarmursgenombrotten.

Sveriges fastighetsägareförbund har ej någon principiell erinran mot att
källarmursgenombrott komme till utförande. Som förutsättning för skyldighet
att företaga genombrott bör enligt förbundets mening angivas, att byggnaden
vore sammanbyggd med en eller flera byggnader. Förbundet bestrider
emellertid, att ur skyldigheten att anordna skyddsrum kunde härledas någon
som helst skyldighet att bestrida kostnaderna härför. Enligt den i Danmark
gällande förordningen ålåge det fastighetsägarna att föranstalta örn källarmursgenombrott,
där sådana enligt förordningen skulle ske samt att bestrida
de därmed uppkomna kostnaderna mot att ersättning senare erhölles av statsmedel.
Ersättningen utginge därvid enligt en i förordningen fastställd taxa

1 Halva kostnaden av de två genombrott sorn beröra fastigheten.

2 Eldstad = bostadsrum eller kök.

8 Dubbla granitmurar, sammanlagt 2,5 rn.

4 Dubbla betongmurar, sammanlagt 0,80 m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 165

för varje genombrott. Ersättningen vore så beräknad, att den i genomsnitt
praktiskt taget fullständigt borde kunna täcka fastighetsägarnas utgifter.
Förbundet framhåller, att källarmursgenombrotten utgjorde en allmän försvarsåtgärd,
vars kostnader borde täckas av allmänna medel.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden påpekas, att statsbidrag borde utgå
till källarmursgenombrotten, så att kostnaderna helt eller delvis täcktes med
statsmedel.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser föreskrifterna örn källarmursgenombrott
böra erhålla sådan formulering, att därav tydligt framginge, att skyldighet
att vidtaga anordningen i fråga förelåge jämväl beträffande sammanhängande
kvartersbebyggelse, även örn kvarterssida icke holle den i bestämmelsen angivna
längden. Länsarkitekten i Örebro län finner källarmursgenombrott böra
komma till utförande även i byggnader med mindre än tre våningar, så snart
bebyggelsen vore sammanhängande till större längd än 40 å 50 meter.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag bestämmelserna örn skyddsrum
och källarmursgenombrott böra upptagas i civilförsvarslagen.

Beträffande omfattningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum ha både
hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen så till vida föreslagit
en utvidgning av vad i sådant hänsende nu gäller, att skyddsrumsskyldighet
inom område, där verkskydd och hemskydd skola vara organiserade, principiellt
skulle föreligga beträffande samtliga byggnader, inom vilka människor
bodde eller eljest vanligen vistades. Även örn skäl tala för en sådan utvidgning
främst i fråga örn nya byggnader anser jag mig dock —- med hänsyn
till att i många fall en alltför tung ekonomisk börda därigenom skulle
läggas på vederbörande fastighetsägare, vilka ofta torde utgöras av innehavare
av egna hem — icke böra förorda densamma utan i stället föreslå att
i detta hänseende nu gällande bestämmelser alltjämt skola tillämpas. Mot en
utvidgning av skyddsrumsskyldigheten kan för övrigt även anföras, att densamma
skulle fördyra produktionskostnaderna för nya fastigheter. Redan enligt
nu gällande bestämmelser finnes dessutom möjlighet för länsstyrelserna att utöka
skyddsrumsskyldigheten, därest detta med hänsyn till särskilda förhållanden
skulle befinnas påkallat.

Yad angår inrättande av gemensamma skyddsrum omfattar jag samma ståndpunkt
som hemortsförsvarssakkunniga, vilken i sin tur torde överensstämma
med gällande lag. Jag anser sålunda länsstyrelsens beslut örn inrättande av
dylika skyddsrum endast böra vara erforderligt, när parterna icke kunna enas
eller när överenskommelse bör förlänas gällande kraft mot tredje man. Tillräcklig
kontroll över att gemensamma skyddsrum icke användas i fall, där
detta icke bör sko, torde kunna utövas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna
i samarbete med byggnadsnämnderna. I fråga örn viktigare anläggningar och
byggnader har för övrigt länsstyrelsen direkt prövningsrätt.

I fråga örn skyddsrummens storlek finner jag mig böra tillstyrka civilförsvarsutredningens
förslag, främst med hänsyn till den intensitet, som luftkrigföringen
numera tagit. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, ytter -

Föredra ganden.

166

Kungl. Ma]:ls proposition nr 268.

ligare genom lagbestämmelse utvidga den av utredningen i fråga om bostadshus
föreslagna principen till att gälla jämväl andra anläggningar och byggnader,
anser jag mig emellertid icke böra föreslå. Principen synes här böra vara
den, att skyddsrummens storlek skall vara beroende av det antal personer, som
kan antagas komma att under krig vistas i vederbörande anläggning eller byggnad.
Givetvis kan detta vara mycket svårt att förutse, och man får säkerligen
mången gång stanna vid ett sannolikhetsantagande, som kanske ganska nära
överensstämmer med det antal personer, som vistas i anläggningen eller byggnaden
under fred. Såsom civilförsvarsutredningen föreslagit bör vid bestämmande
av enskilt skyddsrums storlek bland annat det undantaget från huvudregeln
gälla, att hänsyn icke behöver tagas till besökande i teater, biograf
eller annan samlingslokal, som finnes i den byggnad, varom fråga är. Såsom
samlingslokal torde även restauranger eller andra offentliga näringsställen
vara att anse. Ur vissa synpunkter — främst den att offentliga näringsställen
under krig ha en mycket viktig uppgift att fylla — skulle det visserligen vara
lämpligt att låta det senast omförmälda undantaget från huvudregeln icke gälla
restauranger och liknande näringsställen, varav skulle följa skyldighet att beräkna
skyddsrum jämväl för restauranggäster. Emellertid torde en generell
föreskrift härom komma att innebära en skärpning av skyddsrumsskvldigheten,
vilken knappast kan anses skälig. I den mån jämväl för restauranggäster beräknat
skyddsrum i särskilt fall anses böra anordnas, bör Kungl. Majit ha
möjlighet att förordna därom med stöd av bestämmelse motsvarande 42 § civilförsvarsutredningens
förslag till civilförsvarslag.

Att såsom civilförsvarsutredningen föreslagit i lagen införa föreskrift örn
att skyddsrum skall vara beläget inom den anläggning eller byggnad, för vilket
det är avsett, kan jag icke förorda. En sådan generell bestämmelse synes icke
väl rimma med vad som här föreslagits beträffande gemensamt skyddsrum.
Vidare är att märka, att skyddsrummen skola vara så belägna, att de utan tidsutdräkt
kunna nås av dem, för vilka skyddsrummen äro avsedda.

Övergångsbestämmelsen örn skyddsrummens storlek anser jag böra bibehållas,
särskilt som den giver möjlighet att i särskilda fall tillämpa de nya bestämmelserna
även å befintliga byggnader.

Bestämmelserna örn skyddsrummens beskaffenhet föranleda ingen annan
erinran från min sida än att förordnande av Kungl. Majit örn större krav på
skyddsrums skyddsförmåga och utrymme än enligt huvudregeln (42 § civilförsvarsutredningens
förslag) bör kunna erhålla generell karaktär. Orden »för
visst fall» synas därför böra utgå och ersättas med »för särskilda fall». Byggnadsstyrelsens
anmärkning beträffande skyddsrummens beskaffenhet synes icke
behöva föranleda annat uttalande än att örn det visar sig medföra oskäliga kostnader
att göra skyddsrum ovan jord skyddande mot detonationsvågor, dispens
från detta krav kan beviljas. Till bestämmelserna om skyddsrums beskaffenhet
bör även överföras föreskriften i 43 § civilförsvarsutredningens förslag till
civilförsvarslag om att skyddsrum och däri vidtaga byggnadstekniska anordningar
skola vara av stadigvarande natur.

Mot de principer, som ligga till grund för civilförsvarsutredningens förslag

167

Kungl. Maj.ts proposition m 268.

om anordnande av källarmursgenombrott, har jag intet att erinra. Jag
har dock ansett mig med bibehållande av bestämmelsens principiella innehåll
böra låta densamma undergå en redaktionell omarbetning i syfte att tydligare
angiva såväl innebörden av begreppet som de fall, då källarmursgenombrott
skola anordnas. Beslutanderätten härutinnan torde dock böra läggas på civilförsvarschefen.
Källarmursgenombrott torde endast böra föreskrivas i sådana
fall, där de kunna genomföras för rimliga kostnader.

Skyldigheten att anordna källarmursgenombrott synes mig böra helt åvila
det allmänna. Det synes nämligen icke under nuvarande förhållanden skäligt
att ens till någon del låta fastighetsägarna bära kostnaden härför. Framhållas
bör att med källarmursgenombrott här avses allenast genombrytande av redan
färdiga källarmurar. I byggnader, som framdeles uppföras, böra naturligen
motsvarande anordningar vidtagas örn så är erforderligt. Ansvaret härför bör
givetvis åvila fastighetsägaren. En sådan anordning är emellertid icke källarmursgenombrott
i den mening som här angivits, utan närmast att anse såsom
tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång.

Det synes lämpligt att alla källarmursgenombrott inom ett samhälle genomföras
i enlighet med en enhetligt uppgjord plan i gemensam regi eventuellt
som beredskapsarbete. Skyldighet att svara härför synes böra åvila vederbörande
kommun, som även synes böra i första hand bestrida härav föranledda
kostnader med rätt för kommunen att erhålla statsbidrag. Jag återkommer
till denna fråga under avdelning Yl.

VI. Kommunerna och civilförsvaret.

Gällande förhållanden.

Upprätthållandet av luftskyddet betraktas visserligen principiellt som en
statlig uppgift, men kommunerna ha i gällande luftskyddslagstiftning ålagts
vissa förpliktelser i förevarande hänseende.

Luftskyddslagen innehåller härom följande stadganden:

1. Jämlikt 10 § 1 mom. åligger det kommun med avseende å planläggningen
av luftskyddet inom kommunen att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens
förfogande; att tillhandhahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet;
att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt att tillhandahålla
luftskyddschefen medel för nödiga expenser.

2. I 11 § 1 mom. stadgas, att örn Konungen beträffande viss ort finner
erforderligt, att inom orten inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan
beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande
orten i dess helhet, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser,
eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser.
Konungen må ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna
dylika skyddsrum. Med stöd av denna bestämmelse har Kungl. Maj:t den
16 oktober 1942 förordnat, att det skall åligga kommun, inom vilken luftskyddsort
är belägen, att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den
omfattning, som vederbörligen granskade planer för luftskyddet inom kom -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

munen närmare angiva. För anordnande av allmänna skyddsrum ha kommunerna
tillerkänts statsbidrag med i regel 2h av kostnaderna.

3. I sistnämnda lagrum stadgas vidare, att Konungen, där det finnes nödigt,
att invånarna inom viss ort äro försedda med gasmasker, må ålägga kommunen
att anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker till det
antal Konungen bestämmer, för den del av befolkningen, som icke är avsedd
att fullgöra luftskyddstjänst. Något sådant åläggande har dock hittills icke
givits.

4. Jämlikt 11 § 2 mom. kan länsstyrelsen, örn med utförandet av sådan luftskyddsåtgärd
icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åtgärden
icke betingar oskälig kostnad, ålägga kommun

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga
åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån det lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda
verk samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal,
som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

5. Jämlikt samma lagrum åligger det vidare kommun att på betryggande
sätt förvara den för luftskyddstjänsten inom vederbörande luftskyddsområde
avsedda gasskyddsmaterielen.

I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov äro intagna bestämmelser,
som innebära ytterligare förpliktelser för kommunerna.

1. Jämlikt 3 § 1 mom. nämnda lag äger länsstyrelsen för luftskyddsändamål
taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,
materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av
bland annat kommuner. Enligt 5 § 1 mom. samma lag är visserligen ägare
eller innehavare av ianspråktagen egendom berättigad till ersättning av kronan,
men jämlikt 5 § 2 mom. gäller därvid den inskränkningen, att ersättning
icke utgår till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde, vartill kommunen
hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst, brandtjänst, indikerings-,
sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst, sjukvårdstjänst eller
annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad avkastning eller nytta av
annan kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt.

2. Såsom under avdelningen örn civilförsvarsplikt anmärkts är kommun
enligt 9 § pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran
av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos
kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att
kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla
större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom
vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens
förvaltning. För fullgörande härav utgår icke ersättning till kommunen.

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Under de senare åren ha förhållandena framtvingat vidtagandet i stor omfattning
av åtgärder inom luftskyddets område, beträffande vilka ansvaret
för kostnaderna är oreglerat. Därvid ha kostnaderna omedelbart bestritts
i vissa fall av staten och i andra fall av kommunerna. Statens ifrågavarande
utgifter ha delvis ägt rum i den formen, att statsverket anskaffat viss
materiel, som tilldelats kommunerna. I en del fall har därvid ersättning utkrävts
av dessa, medan i de flesta fall så ej har skett. Hänsyn har därvid
i vissa fall tagits till kommunernas ekonomiska bärkraft. Några av de kommuner,
som sett sig föranledda till sådana utgifter för luftskyddet, vilka ej
på grund av uttryckliga författningsbestämmelser ålegat dem, ha sökt
ersättning för dessa kostnader av staten. Sådana ansökningar torde ha avgjorts
enligt den principen, att staten funnit sig böra ersätta kostnaderna,
i den mån de varit nödiga för luftskyddet såsom sådant. Enär emellertid
vissa kostnader ansetts böra stanna å vederbörande kommun såsom bärare
av brandförsvaret, har ersättning av statsmedel ej beviljats för desamma.

Enligt en genom hemortsförsvarssakkunnigas försorg verkställd utredning
ha kommunernas sammanlagda nettoutgifter för luftskyddet intill den 1
oktober 1941 utgjort cirka 35,5 miljoner kronor, varav 33 miljoner belöpa på
kommuner, som beröras av luftskyddsort, samt 2,5 miljoner på övriga kommuner.
För de förstnämnda kommunerna avser omkring 1/s av utgifterna kostnader
för anordnande av allmänna skyddsrum och cirka r/s kostnader för anskaffande
av brandmateriel. För kommunerna av den senare kategorien äro
motsvarande andelar omkring V20 respektive 2/s.

Som jämförelse kan nämnas, att statens utgifter för luftskyddet under
samma tid utgjort omkring 65,5 miljoner kronor.

Hemortsförsvarssakkunniga ha jämväl sökt utröna luftskyddskostnadernas
relativa betydelse i de 526 kommuner och municipalsamhällen, som den 30
september 1941 ingingo i luftskyddsort och dessförinnan haft kostnader för
luftskyddet. För detta ändamål ha hemortsförsvarssakkunniga uträknat den
årliga medelkostnaden för luftskyddet i envar av nämnda kommuner under
tiden 1 januari 1938—30 september 1941, varvid dock utgifter för anordnande
av allmänna skyddsrum ej medtagits. Denna medelkostnad, fördelad på antalet
skattekronor till kommunalskatt enligt 1940 års taxering, har visat
sig per skattekrona i medeltal utgöra i städer med högst 20 000 invånare
10 öre, i städer med mer än 20 000 invånare 14 öre, i köpingar 8 öre
samt i landskommuner i övrigt 7 öre. Medelårskostnaden per skattekrona
utgjorde i 232 kommuner högst 5 öre, i 161 kommuner mer än 5 men högst 10
öre, i 71 kommuner mer än 10 men högst 15 öre, i 29 kommuner mer än 15 men
högst 20 öre, i 11 kommuner mer än 20 men högst 25 öre, i 12 kommuner mer
än 25 men högst 30 öre samt i 10 kommuner mer än 30 öre.

Jämlikt 6 § luftskyddslagen äger kommun besluta, att luftskyddsnämnd
skall tillsättas för att följa luftskyddets planläggning och därvid företräda
kommunens intressen. Luftskyddsnämnd utses av dem som i allmänhet utöva
kommunens beslutanderätt samt består av tre eller fem med den kommunala
förvaltningen förtrogna personer jämte suppleanter till lika antal.

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret
vilar, såsom av det förut anförda framgår, principiellt på kommunerna. Staten
har dock i avsevärd utsträckning ekonomiskt understött främst anskaffningen
av sådan brandmateriel, som ansetts nödvändig med hänsyn till luftkrigets utveckling.

Beträffande utrymningsorganisationen gälla olika bestämmelser i
utrymnings- och inkvarteringskommun.

Beträffande utrymningskommun gäller enligt 23 § utrymningslagen, att
örn utrymningschef i och för planläggning av luftskyddsutrymning från kommunen
betungas med arbete av sådan omfattning, att det icke skäligen kan
fordras, att arbetet utföres utan ersättning, det åligger kommunen att bestämma
skäligt arvode till honom för tiden innan beslut om luftskyddsutrymning
meddelas. Jämlikt 24 § samma lag är kommun, inom vilken planläggning
av luftskyddsutrymning äger rum, skyldig att — för tiden innan beslut örn
luftskyddsutrymning meddelats — i erforderlig omfattning tillhandahålla luftskyddschefen
och utrymningschefen biträdespersonal och lokaler samt bestrida
övriga i utrymningskommunen uppkommande planläggningskostnader.
Örn planläggningsarbetet avser två eller flera kommuner och överenskommelse
icke kan träffas, i vad mån envar av dem skall bidraga till fullgörandet
av ifrågavarande åligganden, ankommer tvistens avgörande på centrala utrymningsmyndigheten.
I 25 § stadgas, att de förpliktelser med avseende å personal
och lokaler, som åvila kommunen enligt nu berörda bestämmelser, skola av
kommunen i oförändrad omfattning fullgöras jämväl under den tid, för vilken
beslut örn luftskyddsutrymning från kommunen gäller, medan övriga under
samma tid inom utrymningskommunen uppkommande kostnader skola bestridas
av statsverket. — Kostnaderna för planläggning och verkställande av
militärutrymning bestridas däremot jämlikt 26 § helt av statsverket. Enligt
27 § tillkommer det den centrala utrymningsmyndigheten (utrymningskommissionen),
att i fall då i samma kommun planlägges såväl luftskyddsutrymning
som militärutrymning för varje månad bestämma, i vilken ordning kostnaderna
skola bestridas.

Yad angår inkvarteringskommun gäller enligt 9 § utrymningslagen, att kommun
är skyldig att genom kommunal inkvarteringsnämnd fullgöra de arbetsuppgifter,
vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna
inkvartering, handhava frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem,
vilka i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom
kommunen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrymningskommunen.
Kostnader för arvode till ledamot av inkvarteringsnämnd
för deltagande i nämndernas sammanträden skola enligt 30 § bestridas av inkvarteringskommunen,
men övriga kostnader för planläggning och verkställande
av utrymning, vilka uppkomma i inkvarteringskommunen, skola —
med ett par undantag, som icke äro av betydelse i detta sammanhang — jämlikt
31 § bestridas av statsverket. Enligt 32 § är kommun, inom vilken inkvarteringsnämnd
är verksam, berättigad att av statsverket erhålla förskott å de

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utgifter, för vilka kommunen ej själv skall svara, men örn erhållet förskott ej
förslår för verksamhetens uppehållande åligger det kommunen att i avvaktan
på vederbörlig utanordning förskottsvis ställa egna medel till förfogande för
gäldande av de erforderliga kostnaderna.

Beträffande socialtjänsten föreligga icke några författningsbestämmelser.
Det har emellertid av utrymningskommissionen förutsatts, att dessa kostnader
— i den mån de icke täckas av för ändamålet till disposition ställda
statsanslag — skola bestridas med kommunala medel, intill dess frågan örn
den slutliga kostnadsfördelningen mellan stat och kommun blivit klarlagd.

Luftskyddsinspektionens förslag till

ny luftskyddslag.

Luftskyddsinspektionens förslag åsyftar icke i förevarande hänseende
någon principiell ändring i förhållande till nu gällande regler. Vissa utvidgningar
av kommunernas skyldigheter föreslås dock, varvid inspektionen framhåller,
att örn kommun under fredstid vore skyldig ekonomiskt svara för vissa
detaljer av luftskyddet, dessa detaljer borde fortbestå under luftskyddsberedskap.
De föreslagna utvidgningarna innebära i huvudsak följande:

1. Örn i kommunens tjänst anställd befattningshavare vid polis- eller
brandväsendet utsetts till luftskyddschef eller ställföreträdande luftskyddschef,
skall kommunen vara skyldig att i enlighet med av Kungl. Majit utfärdade
särskilda bestämmelser bestrida arvode och annan ersättning, som
för nämnda uppdrag må utgå till befattningshavaren.

2. Kommun skall tillhandahålla den biträdespersonal och de lokaler, som
erfordras för den lokala luftskyddsledningen, samt bestrida de kostnader, som
utöver kostnader för personal och lokaler äro förenade med den lokala luftskyddsledningens
administration.

3. Inom luftskyddsort skall föreligga skyldighet för kommun att inrätta
allmänna skyddsrum, vartill hänföras jämväl skyddsrum för dem, som blivit
husvilla till följd av krigsskador.

4. Kommun skall ombesörja vård och förvaring av den för luftskyddet
inom luftskyddsområdet avsedda, av allmänna medel bekostade luftskyddsmaterielen.

5. Kommun skall bestrida kostnaderna för drift, underhåll och kontroll av
de för alarmeringen inom kommunen avsedda anläggningarna.

6. Kommun skall sörja för och bekosta utbildning och övning av hela den
personal, som är avsedd för det allmänna luftskyddet inom kommunen.

Enligt förslaget skall, om kommun i anledning av föreskrift i lagen vidtagit
eller förpliktats vidtaga åtgärd, som kan beräknas komma att i väsentlig
mån gagna luftskyddet jämväl inom luftskyddsområdet, kostnaden för åtgärden
fördelas mellan de olika kommunerna efter graden av det gagn, som
beredes dem genom åtgärden, samt att, om överenskommelse härom icke kan
träffas, tvistens avgörande ankommer på länsstyrelsen.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över Inftskyddsinspelvtionens
förslag.

I yttrandena över luftskyddinspektionens förslag ha från många håll erinringar
gjorts mot förslaget i avseende å kostnadsansvaret. Sålunda har anmärkts,
att några klarare gränser för kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun icke skapats genom förslaget och att en överflyttning på kommunerna
av vissa kostnader, som nu åvilade statsverket, föreslagits skola ske
utan att tillräckligt bärande skäl därför anförts.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda:

Inspektionen använder i princip samma otillfredsställande metod som nu
gällande lag, nämligen att uppräkna vissa skyldigheter för kommuner och enskilda,
vilka icke täcka alla förekommande åtgärder och kostnader, och att i
övrigt lämna fältet öppet för meningsskiljaktigheter och strider. Länsstyrelsen
anser det vara absolut nödvändigt, att det uttryckligt i lag fastslås, vem
som i princip är skyldig bekosta det enskilda luftskyddet, industriluftskyddet
och det allmänna luftskyddet. Inspektionen torde icke avse, att alla tänkbara
kostnader för luftskyddets genomförande, vilka icke uttryckligen ålagts kommuner
och enskilda, skola gäldas av statsmedel. I så fall borde detta ha utsagts
i lagtexten. En sådan lösning torde emellertid icke vara rimlig. Den
skulle medföra, att statsverket komme att belastas med en mångfald småutgifter
av skilda slag, vilkas erforderlighet och skälighet i de särskilda fallen
skulle bliva synnerligen svårkontrollerbar. Den rätta vägen torde vara att
låta kommunen svara för allt vad som icke enligt särskilda bestämmelser skall
bekostas av de enskilda eller av staten.

Luftskyddschefen i Stochholm, som anser att staten bör vara ekonomiskt
huvudansvarig för luftskyddet och med utgångspunkt härifrån funnit två vägar
framkomliga för åstadkommande av en praktiskt genomförbar kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, anför härom:

Enligt den första fastslås punkt efter punkt, efter rent praktiska överväganden,
vilka olika luftskyddsuppgifter, som skola bekostas av kommunerna, varefter
bekräftas, att alla utgifter för luftskyddet, som sålunda icke uppräknas,
skola belasta statsverket. En uppräkning sådan som den antydda är emellertid
ytterst vansklig och kan förmodligen icke bli fullständig eller konsekvent.
Göres åter icke det sist omnämnda konstaterandet, synes uppräkningen bliva
tämligen meningslös och effekten motsatt den åsyftade. Kommunen skulle då
tilläventyrs få betala alla luftskyddskostnader, utom sådana, örn vilka måhända
i ett annat sammanhang förklarats, att desamma skola belasta statsverket.
Det andra tillvägagångsättet, vilket i längden synes bliva det enda
hållbara, är att kommunen ålägges att inom den ram, som uppdrages av statliga
myndigheter, ombesörja och förskottera kostnaderna för allt luftskydd,
som berör kommunens område, samt att viss från början bestämd andel i dessa
totala kostnader därefter återbetalas av staten. Denna utväg, som en gång för
alla löser de ekonomiska avgörandena för luftskyddet, skulle samtidigt i hög
grad befordra den kommunala självverksamheten på detta område och därigenom
gynnsamt inverka på luftskyddsberedskapen i riket.

Stockholms stad yttrar:

Enligt den princip, som ostridigt ansetts böra läggas till grund för det civila
luftskyddets organisation, är luftskyddet en statsangelägenhet, som följaktligen
också skall ombesörjas och bekostas av staten. Kommunal medverkan i luft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

173

skyddet skulle alltså endast vara att betrakta som ett undantag från huvudregeln.
I verkligheten ha emellertid, i allt fall för Stockholms del, undantagen
från huvudregeln, att staten skall bekosta luftskyddet, blivit mycket omfattande.
Att verkligheten kommit att så väsentligt avvika från luftskyddslagstiftningens
grundläggande princip visar med all tydlighet, att denna lagstiftning
i sin utformning icke varit tillfredsställande.

Vid övervägande av olika metoder att bestämma kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun synes i första hand tydligt, att den hittills följda —
vilken i huvudsak anknyter sig till »planläggningen» av luftskyddet såsom den
egentliga kommunala uppgiften — icke leder till ett tillfredsställande resultat.
Överhuvudtaget torde varje försök att på de allmänna begreppsbestämningarnas
väg nå en i praktiken otvetydig delningsgrund möta stora svårigheter.
Ej heller lär det vara möjligt att genom en konkret uppräkning sortera de
olika uppgifterna efter deras art och därmed nå ett tillfredsställande resultat.
Man torde böra gå den enklare och, sådana förhållandena gestaltat sig, med
verkligheten bättre överensstämmande vägen att ålägga kommunerna att inom
av statliga myndigheter uppdragen ram ombesörja och förskott-era kostnaderna
för det allmänna luftskyddet inom kommunens område, med skyldighet föi
staten att bidraga till samtliga dessa kostnader med viss bestämd andel, förslagsvis
den kvot av två tredjedelar, som hittills varit bestämmande för statsbidragen
till skyddsrumsbyggena.

Den naturligaste och i en storstad som Stockholm sannolikt enda praktiskt
möjliga lösningen torde nämligen vara att anknyta det lokala luftskyddet till
den befintliga kommunala organisationen. Luftskyddets chefsbefattningar lära
alltid, huru än lagbestämmelserna utformas, komma att tillsättas inom den
högre polisledningen och alltså avlönas av kommunala medel. Och den lokala
luftskyddsledningens personal i övrigt torde också i stor omfattning komma
att tillhöra polisen. De viktigaste tjänstegrenarna, brandskyddet och. sjukvården,
måste organiseras med stöd av befintliga kommunala kårer. Röjnings- och
saneringstjänstens ledning och kader måste stödjas på gatuförvaltningen.
Likaså lärer övrig teknisk och kameral personal regelmässigt komma att tillhandahållas
av de kommunala verken. Örn den lokala luftskyddsledningens
organisation sålunda grundas på den befintliga kommunala administrationen,
är det å andra sidan självfallet, att kommunen icke kan tillhandahålla denna
personal utan att härigenom merkostnader för förvaltningen uppstå. För de
tjänstemän, som avdelas att tjänstgöra inom den lokala luftskyddsledningen.
måste vikarier anskaffas. Läggas nya uppgifter av den omfattning, varom här
är fråga, på en särskild förvaltningsgren, så kunna de icke lösas utan en förstärkning
av personalen.

Enahanda är förhållandet med övriga utgifter för luftskyddets räkning, såsom
för lokaler, materiel och dylikt, vilka anknytas till redan befintliga kommunala
förvaltningsgrenar. Nödgas de kommunala verken i luftskyddsberedskapens
intresse förstärka sina förråd — exempelvis för skvddsrumsbyggen.
reparationstjänsten å gator, broar och viadukter, sjukvård eller andra uppgifter
— så måste denna förstärkta förrådshållning föranleda måhända icke obetydliga
kostnader.

I den mån sålunda för kommunen särskilda kostnader uppstå på grund av
dess skyldighet att tillhandahålla för luftskyddsledningen erforderlig personal,
material eller lokaler, så bör kommunen enligt grundprincipen för det civila
luftskyddet vara berättigad att härför erhålla ersättning av statsmedel. Dessa
statsbidrag synas, såsom nämnts, böra sättas till samma andel, som befunnits
skälig för skyddsrumsbyggena.

Yad här sagts gäller givetvis icke de luftskyddsuppgifter, som enligt sakens
natur och redan vedertagna grunder holt ombesörjas centralt och bekostas av

174

Kungl. May.ts proposition nr 268.

staten. Så synes böra vara fallet exempelvis med anläggningarna för alarmeringen,
vilka bäst underhållas och skötas av de firmor, som efter avtal med
luftskyddsinspektionen levererat apparaterna.

Den princip, som här hävdats, innebär givetvis icke, att kommunen skulle
kräva ersättning för sina kostnader för sådan fackutbildad, kommunalanställd
personal, som ställes till förfogande för luftskyddstjänstgöringen. Men i den
mån för luftskyddets räkning påkallas utvidgning av sådan personal samt an
skaffning av material och redskap utöver vad som kan erfordras för normala
fredsförhållanden, synes staden hava berättigade anspråk på att staten skall
deltaga i sålunda uppkommande merkostnader.

Heniortsförs varssakku nil i gas förslag.

De sakkunniga föreslå, att folkskyddsdistrikten skola göras ej blott till
territoriella enheter i inskränkt bemärkelse utan även till sådana kommunaladministrativa
enheter, som erfordras för kommunernas medverkan inom folkskyddsväsendet.

Örn folkskyddsdistrikt består av kommun eller del av kommun, skall enligt
förslaget kommunen utöva de rättigheter och fullgöra de skyldigheter, som
enligt vad i folkskyddslagen eller eljest är stadgat tillkomma folksky ddsdistriktet.
Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, skola
de i distriktet helt eller delvis ingående kommunerna bilda follcslcyddsförbund
för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgörandet av dess
skyldigheter. Örn särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock länsstyrelsen
besluta örn undantag från skyldigheten att bilda folkskyddsförbund.
I sådant fall ankommer det på vederbörande kommuner att sinsemellan träffa
sådana avtal, som i följd av den föreliggande gemenskapen må erfordras. Inom
varje folkskyddsdistrikt skall finnas en folksky ddsnämnd med uppgift främst
att ombesörja sådana folkskyddsdistriktets angelägenheter, som äro att hänföra
till förvaltning och verkställighet. Upprättandet av organisationsplan
skall därjämte ske i samråd med folkskyddsnämnden. I folkskyddsförbund
skall folkskyddsnämnden tillika vara direktion för förbundet och såsom sådan
utöva förbundets beslutanderätt.

Beträffande bestämmelserna örn folkskyddsförbund anföra de sakkunniga: I

flertalet fall kommer folkskyddsdistrikt säkerligen att bestå av områden
från mer än en kommun.

Kommuner, som helt eller delvis ingå i samma folkskyddsdistrikt, böra
bilda förbund för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgörandet
av dess skyldigheter. Det skall icke ankomma på kommunerna själva
att bestämma, huruvida sådant förbund skall bildas, utan skyldighet därtill
föreligger, såvida länsstyrelsen icke medgiver undantag.

De sakkunniga ha icke ansett lämpligt att låta bestämmelserna i lagen
örn kommunalförbund till större eller mindre delar bliva direkt tillämpliga
å förbund för här ifrågavarande ändamål. I stället föreslås tillskapande av
ett särskilt slag av kommunalförbund för folkskyddsändamål, kallat folkskvddsförbund.
Orsaken härtill är bland annat, att förfarandet vid bildande av
förbund för berörda ändamål i vissa hänseenden måste bliva ett annat än
enligt nyssnämnda lag, som bygger på frivillighet från kommunernas sida i
fråga örn förbunds bildande. Men härtill kommer, att för regleringen över -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

huvud taget av den kommunala medverkan inom folkskyddsväsendet krävas
alldeles speciella föreskrifter. I folkskyddslagen ha intagits de viktigaste av
de bestämmelser, som äro erforderliga för kommunalförbund. Yad de sakkunniga
i denna del föreslå saknar för övrigt icke motsvarighet. Kristidsförbunden
utgöra sålunda ett slag av kommunalförbund, som regleras genom särskilda
bestämmelser.

I fråga örn folkskyddsnämnderna anföra de sakkunniga:

Med hänsyn till folkskyddsdistriktens ställning och betydelse inom folkskyddet
är nödvändigt tillse, att en rationell ordning tillskapas för det förvaltningsmässiga
handhavandet av distrikten åvilande uppgifter. De sakkunniga
anse ej, att denna funktion vare sig obligatoriskt eller fakultativt
bör uppdragas åt någon redan befintlig kommunal nämnd eller styrelse. I
stället föreslå de sakkunniga, att ett särskilt organ, benämnt folkshyddsnämnd,
inrättas för ändamålet inom varje folkskyddsdistrikt.

Skälen för att i det hänseende, varom här ar fråga, ej taga i anspråk
något nuvarande kommunalt organ äro flera. Sålunda torde i det övervägande
antalet fall komma att i folkskyddsdistrikten ingå områden från olika
kommuner. Men även då bör finnas blott en, för distriktet i dess helhet gemensam
folkskyddsnämnd. En ordning med två eller flera sådana nämnder —
en för varje ifrågakommande kommun — inom ett folkskyddsdistrikt skulle
omöjliggöra erforderlig enhetlighet och smidighet i ärendenas handläggning.
Vidare måste särskilda krav ställas på folkskyddsnämndens sammansättning.
Härvid märkes, att folkskyddsnämndens uppgifter komma att utgöra led i
ett större sammanhang, präglat av statliga intressen. Dessa senare böra därför
vara representerade i nämnden. Ytterligare anse de sakkunniga, att vissa
personliga kvalifikationer äro nödvändiga eller önskvärda för ledamotskap i
folkskyddsnämnden. Slutligen må framhållas, att här ifrågavarande uppgifter
beröra flera kommunala organs verksamhetsområden. Det synes då vara
mindre lämpligt att göra något av dessa organ till gemensamt forum för
nämnda ärenden.

Folkskyddsnämnden skall alltså vara folkskyddsdistriktets förvaltningsorgan.
I denna egenskap är nämnden avsedd att i princip intaga samma ställning,
som tillkommer i kommunallagarna åsyftade förvaltande nämnder och
styrelser. De nuvarande luftskyddsnämnderna ha däremot icke en sådan
karaktär.

Med hänsyn till folkskyddets egenskap av försvarsorganisation och till att
i följd härav starka statliga intressen äro förknippade med folkskyddets verksamhet
ha de sakkunniga ansett, att staten bör ha en representant i varje
folkskyddsnämnd. Denna representant bör utses av länsstyrelsen. I fråga
örn hans ställning inom folkskyddsnämnden kan tänkas, att han ingår antingen
såsom ordförande eller ock såsom ledamot. Då det synes vara angeläget, att
den statliga representantens ställning inom folkskyddsnämnden blir så stark
som möjligt, ha de sakkunniga stannat vid det förstnämnda alternativet.

Utgöres folkskyddsdistrikt av område från allenast en kommun, bör kommunen
själv äga bestämma antalet ledamöter i nämnden. Högre antal än sex
synes dock i sådant fall knappast vara erforderligt.

Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, blir frågan
örn antalet ledamöter i nämnden vanskligare att lösa. Eftersom nämnden i
flertalet folkskyddsdistrikt av detta slag jämväl kommer att utöva distriktets
beslutanderätt, böra i nämnden ingå representanter för samtliga de till
distriktet helt eller delvis hörande kommunerna. Detta har även uttryckligen
stadgats i lagen. Däremot har i lagen icke givits några bestämmelser därom,

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

efter vilken eller vilka grunder ledamotsantalet för varje kommun skall bestämmas.
Det stadgas blott, att länsstyrelsen, efter vederbörande kommuners
hörande, skall bestämma antalet ledamöter för varje kommun.

Yad angår folkskyddsdistriktens åligganden beträffande folkskyddsväsendet
anföra de sakkunniga:

Folkskyddsväsendet utgör ett led i det totala försvaret. Dess upprätthållande
är således ett statsintresse, och staten bör följaktligen i väsentlig utsträckning
bära det yttersta ekonomiska ansvaret därför.

Emellertid är folkskyddet en starkt decentraliserad, landets alla delar berörande
organisation med nära anknytning till olika kommunala verksamhetsområden.
Vissa av folkskyddsuppgifterna äro sålunda identiska med eller
likna uppgifter, som under normala förhållanden åvila kommunerna. Kommunalanställd
personal kommer mångenstädes att utgöra grundstomme inom
vissa av det allmänna folkskyddets tjänstegrenar, och en betydande del av
den materiel och de anordningar, som behöva tagas i anspråk för folkskyddsändamål,
användes redan i fredstid vid utövandet av den kommunala verksamheten.
Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga naturligt, att kommunerna
starkt engageras i verksamheten för folkskyddsväsendets upprätthållande.
Härför talar även önskvärdheten av att stimulera kommunernas
intresse för att folkskyddsåtgärderna på de särskilda orterna vidtagas på ett
ändamålsenligt sätt. Slutligen synes det vara av värde, att befolkningen i
olika delar av landet beredes tillfälle att genom sina lokala organ utöva ett
mera direkt inflytande på hithörande anordningar och åtgärder, vilka avse
att främst skydda den egna hemorten.

Huvudregeln angående folkskyddsdistriktens skyldigheter är intagen i 80 §
i lagförslaget, enligt vilken det åligger folkskyddsdistriktet att — i den måll
annat icke följer av vad i följande paragrafer stadgas — sörja för att ekonomiska
och materiella betingelser för upprätthållandet av distriktets folksky
ddsväsen äro för handen. Av den därefter följande uppräkningen av särskilda
uppgifter, jämförd med de följande paragraferna och de sakkunnigas
motivering, framgår, att skyldigheterna avse de allmänna folkskyddens verksamhet
ävensom sådana till folkskyddsväsendet hörande anordningar och åtgärder
i övrigt, som ha mera allmän karaktär. De sakkunniga framhålla,
att vissa slag av utrustning, materiel eller förnödenheter borde ställas till
förfogande av statsverket utan kostnad för kommunerna. Dylikt tillhandahållande
borde enligt de sakkunnigas mening ske särskilt i fråga örn sådana utrustningspersedlar
och sådan materiel, som för nedbringande av anskaffningskostnaderna
eller av annan anledning ansåges lämpligen böra centralt upphandlas,
exempelvis vapen, ammunition, uniformer, gasskyddsmateriel, viss
sjukvårdsutrustning, anordningar för utomhusalarmering m. m. Undantag
från folkskyddsdistriktens principiella skyldighet borde vidare göras för hemvärnets
militära utbildning, för vilken staten borde helt draga försorg. Det
måste förutsättas att jämväl eljest vissa anordningar eller åtgärder borde med
hänsyn till omständigheterna undantagas i här förevarande hänseende på liknande
sätt som hemvärnets militära utbildning.

De sakkunniga ha föreslagit vissa regler örn statsbidrag till folkskyddsdistrikten,
vilka finnas intagna i 102—106 §§ i de sakkunnigas förslag till folkskyddslag.
Reglerna innebära i huvudsak följande.

177

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Rätt till full ersättning av statsmedel tillkommer jämlikt 102 § folkskyddsdistrikt
för dess kostnader för dels avlöning och annan ersättning för tjänstgöring
under folkskyddsberedskap till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef
jämte ersättare ävensom annan personal inom allmänna folkskyd
det, dels ock inkvartering och andra till folkskyddets verksamhet hörande åtJ
gärder av social natur, i vad angår personer från annat folkskyddsdistrikt,
vilka till följd av utrymning stadigvarande eller tillfälligt taga uppehåll inom
distriktet. I den mån dessa regler icke äro tillämpliga äger folkskyddsdistriktet
jämlikt 103 § erhålla ersättning med två tredjedelar av sina kostnader
för dels avlöning och annan ersättning till folkskyddschef och biträdande
folkskyddschef ävensom till den befälspersonal i övrigt, som Konungen
bestämmer, dels anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter
för allmänna folkskyddets verksamhet, dels inrättande och utrustande av allmänna
skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppehållsplatser
för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som omhändertagas
av folkskyddet, dels ock understöd -—- kontant eller in natura — som
folkskyddet har att utgiva. Där särskilda omständigheter det föranleda äger
Konungen jämlikt 106 § medgiva folkskyddsdistrikt ersättning av statsmedel
jämväl i andra fall eller med högre belopp än nu sagts.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

Det är ur praktisk synpunkt mindre lämpligt, att kommunerna erhålla
rätt till ersättning av statsmedel för sådana kostnader, som äro förhållandevis
obetydliga men vilkas erforderlighet och skälighet äro svåra att
kontrollera. Örn statsbidrag skulle utgå i dessa fall, komme ett omständligt
gransknings- och revisionsförfarande att bliva nödvändigt, vilket icke skulle stå
i rimlig proportion till kostnadernas omfattning. Till dylika kostnader äro att
räkna bland annat de flesta utgifter för folkskyddsväsendets administration,
folkskyddsutbildningen samt vård, förvaring, underhåll och kontroll av folkskvddsmateriel.
-— Ersättning av statsmedel bör icke heller i allmänhet utgå
för ianspråktagande inom folkskyddet av kommunalanställd personal och sådan
egendom, som kommun innehar för sin vanliga verksamhet. En ersättningsrätt
i dessa fall skulle i viss utsträckning innebära ett icke motiverat av
lyftande av en börda, som under fredstid normalt åvilar kommunerna.

Somliga kostnader åter äro av sådan beskaffenhet, att staten regelmässigt
bör helt vidkännas det slutliga ansvaret för dem. Hit höra kostnader för sådana
folkskyddsåtgärder, av vilka de kommuner, som ombesörjt åtgärderna, icke
haft något direkt gagn, såsom åtgärder för omhändertagande av eller eljest
hjälp åt evakuerade från andra kommuner. Även utgifter för avlöningar och
andra ersättningar under folkskyddsberedskap till folkskyddschefer och annan
personal inom allmänna folkskyddet synas böra i sin helhet slutligen belasta
statsverket. För avlöning m. m. till kommunalanställd personal bör dock
ersättning av statsmedel i regel icke utgå.

Av kommunernas kostnader för folkskyddsväsendet synas alltså enligt
ovan angivna principer vissa böra slutligen helt stanna å kommunerna men
andra helt ersättas av statsmedel. Beträffande återstoden, som åtminstone i
fred torde utgöra huvudparten av ifrågavarande kostnader i deras helhet, anse
de sakkunniga, att — där ej för särskilda fall av Kungl. Majit större del
bestämmes — viss lagstadgad del härav bör ersättas kommunerna av staten.
Vad angår storleken av denna del ha de sakkunniga anslutit sig till vad

Bihang lill riksdagens ''protokoll /Odd. 1 sami. Nr 268. 67* 44 12

178 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Stockholms stad föreslagit i motsvarande hänseende, såvitt angår luftskyddskostnaderna.
Statsbidraget skulle alltså utgå med två tredjedelar av kostnaderna.
Den kvarstående ekonomiska medansvarigheten för kommunerna bör
enligt de sakkunnigas mening vara tillräcklig för att stimulera dessa att planera
och utföra på dem ankommande åtgärder med tillbörlig ekonomisk omsorg.
Ett ytterligare skäl för denna avvägning av den statliga ersättningsskyldigheten
är, att överensstämmelse härigenom vinnes med de grunder,
sorn hittills i regel tillämpats i fråga örn fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för inrättande av allmänna skyddsrum. Såsom Damgar
av den av de sakkunniga företagna utredningen om luftskyddskostnaderna
överensstämmer nämnda statsbidragskvot även nära med storleken av statens
andel i de av utredningen omfattade kostnaderna för luftskyddet intill den
1 oktober 1941.

Det kunde möjligen ifrågasättas att göra det lagstadgade statsbidragets
storlek beroende av kostnadernas omfattning i förhållande till vederbörande
kommuners ekonomiska bärkraft. De sakkunniga ha dock icke ansett detta
erforderligt. Den av de sakkunniga verkställda utredningen av luftskyddskostnadernas
relativa betydelse för de kommuner, som den 30 september
1941 helt eller delvis ingingo i luftskyddsort, visar nämligen, att luftskyddskostnaderna,
såvitt avser det ojämförligt största antalet kommuner med luft
skyddsorter, i stort sett drabbat dessa kommuner tämligen jämnt i förhållande
till deras respektive skatteunderlag. Det finnes knappast anledning antaga,
att de folkskyddskostnader, som enligt den av de sakkunniga forordade kostnadsre<deringen
skola bestridas med kommunala medel, komma att i fred toi
anleda''”mera betydande relativ ojämnhet ifrågavarande kommuner emellan.
Skulle emellertid kostnaderna i något fall ställa sig särskilt- betungande, har
Kungl. Majit möjlighet att lämna ersättning med mer än två tredjedelar av
kostnaderna.

I specialmotiveringen till lagförslaget anföres ytterligare:

I 102 § äro upptagna kostnader för avlöning och annan ersättning till folkskyddschef
och biträdande folkskyddschef jämte ersättare ävensom annan personal
inom allmänna folkskyddet för tjänstgöring under folkskyddsberedskap.
Med hänsyn till den stora omfattning dessa kostnader komma att erhålla
särskilt under krig och till att motsvarande kostnader enligt nu gällande regler
så gott som helt bestridas av statsmedel, ha de sakkunniga ansett rimligt, att
full ersättning skall utgå för kostnaderna i fråga, detta så mycket mera som
avlöningsförmånerna äro normerade genom allmänna regler och folkskyddsdistrikten
bland annat på grund härav ha mycket ringa möjlighet att inverka
på deras storlek.

Vidare äro i denna paragraf upptagna kostnader för sociala åtgärder beträffande
personer, som evakuerats från andra folkskyddsdistrikt. Det är
icke billigt, att folkskyddsdistriktet, som ju icke kan anses ha nämnvärd
direkt nytta av dessa kostnader, skall till ens någon del slutligen vidkännas
desamma. Tänkbart vore visserligen, att folkskyddsdistriktet skulle ha möjlighet
att få gottgörelse helt eller delvis för kostnaderna av det distrikt,
varifrån evakuering skett. En sådan ordning skulle emellertid medföra be
tydande praktiska olägenheter, varför de sakkunniga icke velat förorda densamma.
Vissa svårigheter kunna visserligen understundom uppkomma, i vad
angår särskiljande av här ifrågavarande kostnader från andra kostnader för
distriktets folkskyddsväsen, särskilt sådana för motsvarande åtgärder för
distriktets egna invånare. En åtminstone i stort sett riktig uppskattning av
kostnaderna för de ena och de andra åtgärderna torde dock vara möjlig, i syn -

179

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Helhet som i flertalet fall ett oell samma folkskyddsdistrikt icke kommer att
bedriva verksamhet till förmån för såväl evakuerade från annat distrikt som
utbombade från det egna distriktet. Full ersättning bör utgå för samtliga kost
nader för denna del av folkskyddets verksamhet.

Beträffande 103 § vilja de sakkunniga — utöver vad i allmänna motiveringen
anförts — ytterligare framhålla följande.

För avlöning och annan ersättning till folkskyddspersonal under tid, då
folkskyddsberedskap icke är anbefalld, bör enligt de sakkunnigas mening
folkskyddsdistriktet i allmänhet slutligen helt svara. De kostnader, som här
komma i fråga, bliva säkerligen av ganska liten storleksordning, örn, såsom
de sakkunniga ifrågasatt, avlöning eller annan ersättning i regel icke skall
utgå för sådan utbildning och övning, som faller inom den marginal av 60
timmar per år, som stadgas i 45 §.

Att visst undantag från här avsedda princip skall föreligga i fråga örn kostnader
för ersättning, vilka äro betingade av sociala åtgärder beträffande evakuerade
personer från andra folkskyddsdistrikt, framgår av 102 §.

Emellertid anse de sakkunniga skäligt, att dylika undantag jämväl ske
i fråga örn dels folkskyddschef och biträdande folkskyddschef, dels ock
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande viss annan befälspersonal. Härvid syfta
de sakkunniga på sådant befäl, vilket, såsom under 80 § anförts, bör er
hålla arvode med visst belopp per månad eller år. Ersättning har i detta fall
föreslagits skola utgå med två tredjedelar av kostnadsbeloppet.

Jämväl till anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter
för allmänna folkskyddets verksamhet samt till inrättande och utrustande
av allmänna skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppe
hållsplatser för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som omhändertagas
av folkskyddet, bör ersättning av statsmedel enligt de sakkunnigas
mening utgå med två tredjedelar. Dessa kostnader, som kunna uppgå "till
ganska höga belopp, äro jämförelsevis lätta att bestämma och kontrollera.
Att märka är att det här blott är fråga örn anskaffningskostnader eller
kostnader för inrättande och utrustande. För kostnader för vård och underhåll
bör däremot enligt de sakkunnigas mening ersättning icke utgå. Sistnämnda
kostnader höra nämligen till den kategori av kostnader av mera svårkontrollerbar
art, vilka enligt allmänna motiveringen böra helt bekostas av
folkskyddsdistriktet. Av vad ovan anförts framgår emellertid, att för vissa
av här ifrågavarande kostnader, nämligen för sådana, som avse evakuerade personer
från främmande folkskyddsdistrikt, full ersättning av statsmedel skall
utgå.

För kommuns kostnader för egendom, som jämlikt 82 § 1 mom. ställes
till distriktsfolkskydds förfogande, bör ersättning av här ifrågavarande slag
icke utgå.

Ersättning av statsmedel med två tredjedelar bör slutligen utgå för folk
skyddsdistrikts kostnader för understöd åt utbombade och andra, som på
grund av krigsåtgärder blivit i behov av hjälp. Även här gäller dock, att ersättning
av statsmedel utgår med kostnadernas fulla belopp, om fråga är örn
understöd till personer från främmande folkskyddsdistrikt.

Uppräkningen i 102 och 103 §§ av de kostnader, för vilka ersättning av
statsmedel skall utgå, har uppenbarligen icke kunnat göras fullständig. Möj
lighet bör finnas för Kungl. Majit att bevilja dylik ersättning för andra folkskyddsdistriktens
kostnader än i nämnda paragrafer sagts. Härom stadgas
i 106 §. De sakkunniga ha härvid tänkt på bland annat vissa större anord
ningar — såsom observationstorn, radioanläggningar och branddammar —
vilka folkskyddet har att besörja. Såvitt icke särskilda omständigheter annat

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

föranleda, bör ersättningen i dylika fall utgöra två tredjedelar av kostnaderna.
I den mån folkskyddsdistrikt åsamkas kostnader för undanförsel och
förstöring, synes även ersättning härför böra beviljas. Därvid torde ersättningen
med hänsyn till åtgärdernas natur i regel böra utgå med kostnadernas
fulla belopp.

Vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet skola jämlikt 82 § i de
sakkunnigas förslag till civilförsvarslag åvila kommunerna såsom sådana. Sålunda
är kommun skyldig att till förfogande för allmänna folkskyddet inom
folkskyddsdistrikt, till vilket kommun helt eller delvis hör, ställa materiel, utrustning
eller annan egendom, vilken är behövlig för ändamål, som skall tillgodoses
av distriktsfolkskyddet och vilken tillhör eller innehaves av kommunen.
Vidare skall i den mån tjänstgöring inom allmänt folkskydd av kommunalanställd
personal skall anses fullgjord i den kommunala anställningen
avlöning för tjänstgöringen gäldas av den kommun, hos vilken vederbörande
är anställd. Kommun har ytterligare att i avseende å folkskyddsdistrikt, till
vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina organ lämna folkskyddschefen
biträde i sådana frågor rörande distriktets folkskyddsväsen, som lia
omedelbart samband med de särskilda organens verksamhetsområden. Slutligen
skall kommun, där allmän gatu- eller vägbelysning finnes, sörja för att
sådana anordningar beträffande belysningen verkställas, som erfordras för
att åstadkomma mörkläggning inom kommunen, så ock att nödiga åtgärder
vidtagas för underlättande av trafik inom kommunen under mörkläggning. För
kommuns kostnader i anledning av dessa skyldigheter skall i allmänhet icke
något statsbidrag utgå.

Vad i 82 § stadgas örn kommun skall jämlikt 83 § äga motsvarande tillämpning
å municipalsamhälle, för så vitt Konungen ej annorlunda förordnar. Dessutom
kan jämlikt 112 § länsstyrelsen förordna, att folkskyddsdistrikt åvilande
kostnader för åtgärd, som uteslutande eller till övervägande del kommer invånare
inom municipalsamhälle tillgodo, skola helt eller delvis återgäldas
distriktet av municipalsamhället.

Beträffande fördelning av hithörande kostnader på flera kommuner, som
tillhöra samma folkskyddsdistrikt, är i 113 § i de sakkunnigas lagförslag intagen
en bestämmelse av innehåll, att sådan fördelning, där ej annat overenskommes,
skall principiellt för varje år ske i förhållande till det antal skattekronor
och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påforts
de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.
Örn viss åtgärd uteslutande eller till övervägande del kommer viss kommun
till godo, skall dock länsstyrelsen enligt samma paragraf äga föreskriva, att
större del av kostnaderna för åtgärden skall åvila kommunen i fråga. Även
eljest skall länsstyrelsen, örn särskilda skäl föranleda därtill, äga förordna om
annan grund för fördelning av kostnaderna.

Yttrandena över liemortsförsvars sakkunnigas

förslag.

I åtskilliga yttranden uttalas betänkligheter mot förslaget örn folkskyddsdistrikten
såsom kommunaladministrativa enheter, främst i vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

181

angår folkskyddsförbunden. Det framhålles, att förslaget på denna punkt innebure
alltför starkt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och att erfarenheterna
från kommunalförbund och kristidsförbund icke talade för ytterligare
steg i denna riktning. Folkskyddsnämnden såsom direktion för förbundet anses
även få alltför stor bestämmanderätt. Slutligen hänvisas i vissa yttranden
till den pågående utredningen örn den kommunala indelningen, vilken icke
borde föregripas.

Även i övrigt framställas anmärkningar mot de föreslagna bestämmelserna
örn folkskyddsnämnd. Sålunda anser drätselkammaren i Karlskrona folkskyddsnämnden,
örn den över huvud vore erforderlig, böra bliva ej en beslutande
utan allenast en kontrollerande myndighet. Länsstyrelsen i Malmöhus
län anser folkskyddsnämnd icke böra vara obligatorisk i folkskyddsdistrikt,
som bestå av allenast en kommun. Luftskyddsnämnden och drätselkammaren
i Norrköping anse folkskyddsnämnden bör ha i stort sett samma sammansättning
som den nuvarande luftskyddsnämnden.

Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att folkskyddsnämnden
enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva ett verkligt kommunalt förvaltningsorgan,
men anser, att det statliga inflytandet fått göra sig alltför starkt
gällande. Motiveringen för anknytningen av folkskyddet till kommunalförvaltningen
vore, att administrationen förenklades, örn man kunde utnyttja de lokala
organen. Det vore då icke förmätet att vänta sig, att man från statsmakternas
sida utginge från att de kommunala förvaltningsorganen för uppgiften hade
nödig effektivitet utan att deras verksamhetsformer behövde på alla möjliga
sätt förstärkas för de nya uppgifterna. Så skedde emellertid icke. I stället
sökte man omvandla det kommunala organet till ett halvstatligt organ.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det uppenbart lämpligare, framför
allt i byggnadsärenden, att överlåta verkställigheten åt de ordinarie verkställighetsorganen
i kommunen i stället för åt folkskyddsnämnd och folkskyddschef.
Liknande synpunkter framföras av luftskyddschefen i Göteborg.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun ha i åtskilliga yttranden anmärkningar framförts.

Svenska stadsförbundet anser, att samtliga kostnader för den av de sakkunniga
föreslagna försvarsorganisationen i princip böra bäras av staten, och
framhåller till stöd härför bland annat att en viss kommuns folkskydd icke
skulle vara till gagn allenast för kommunen utan skulle inordnas i de allmänna
försvarsåtgärderna och att kommunerna icke hade annat inflytande på organisationens
utformande än att vid organisationsplanernas fastställande samråd
skulle äga rum med folkskyddsnämnden. Den omständigheten att man ville
räkna med kommunernas medverkan för att organisationen skulle kunna göras
mindre tungrodd, kunde i och för sig icke motivera en kostnadsöverflyttning
på kommunerna. Även med anlitande av kommunerna som folkskyddsdistrikt
stöde möjligheter öppna att betrakta folkskyddet som en statens ekonomiska
angelägenhet med ersättning åt kommunerna för deras utgifter. Skulle något
avsteg göras från den naturliga och riktiga ståndpunkten, att ifrågavarande
kostnader bures av staten, hävdade förbundet den meningen, att kostnaderna

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

för hemvärnet som en rent militär organisation borde i sin helhet betalas av
staten, medan kommunerna kunde tänkas helt bära kostnaderna i fråga örn
kommunal personal, som tjänstgjorde inom folkskyddet, samt med högst en
fjärdedel bidraga till övriga kostnader för folkskyddet.

Svenska landskommunernas förbund anför:

Även örn kommunerna kunna och böra tagas i anspråk för uppbyggande
av folkskyddet, böra kostnaderna för försvaret principiellt läggas på staten.
Detta gäller icke minst kostnaderna för folkskyddet. Utöver de principiella
skälen komma därvid skäl av praktisk art. Dels komma kostnaderna att drabba
olika orter högst väsentligt olika allt efter orternas olika behov av folkskydd,
och kostnaderna skulle därför, örn de till betydande del utginge i form av kommunala
utgifter, drabba kommunerna högst ojämnt. Dels kan ett effektivt och
för alla orter likvärdigt folkskydd icke komma till stånd, örn dess uppbyggnad
skall göras beroende av de beslut, som varje särskild kommun har att fatta.
Förbundet har i yttrande över luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslagstiftning
icke velat motsätta sig en ganska avsevärd utvidgning av
kommunernas ekonomiska medverkan vid luftskyddet, men förbundet har därvid
betonat, att tillstyrkandet av de ifrågasatta åtgärderna hänförde sig till
rådande extraordinära förhållanden. Då det nu icke är fråga örn att lagstifta
för extraordinära förhållanden utan att ordna organisationen på längre sikt,
måste också mera principiella synpunkter läggas på organisations- och kostnadsfrågorna.

Från denna utgångspunkt har förbundet kommit till den uppfattningen, att
de av de sakkunniga föreslagna reglerna för utgifternas fördelning i princip
icke äro tillfredsställande, varjämte de synas bliva ganska invecklade i tillämpningen.
Om kommunernas kostnader i stället för att fastslås till viss procentandel
av vissa kostnader avgränsades till att omfatta dels kostnaderna för sådana
prestationer, som kommunala institutioner även under fredstid fullgöra
inom sitt område och under arbetstid, som kan anses fullgjord i den kommunala
anställningen —- i likhet med vad de sakkunniga i detta hänseende föreslå
— dels kostnaderna för folkskyddsnämndernas och folkskyddsförbundens verksamhet,
synes en rättvis och ej alltför invecklad fördelning av kostnaderna
mellan stat och kommun kunna ernås.

Till förmån för tanken att kostnaderna för folkskyddet helt skola bäras av
staten uttala sig ytterligare, bland andra, Uppsala stad — som anser, att statsverket
åtminstone i allt väsentligt bör åläggas svara för de kostnader kommunerna
ha för genomförande av sådana åtgärder, vilka omfattas av organisationsplan
eller åläggas av folkskyddsmyndighet — samt städerna Linköping,
Hälsingborg, Borås, Skövde, Falun och Boden. Städerna Västerås och Karlstad
avstyrka i princip alla fordringar på ekonomisk medverkan från kommunens
sida, som syftade längre än vad man redan i detta avseende hunnit. Länsstyrelsen
i Uppsala län finner tvivelaktigt, örn annan del av kostnaderna borde
läggas på kommunerna än sådana mindre belopp, som vore svåra att granska
och kontrollera och därför av sparsamhetsskäl borde bestridas av kommunerna,

Luftskyddsnämnden i Stockholm förordar generell tillämpning av regeln,
att, därest annat icke föreskreves, samtliga kostnader, som kommunen hade
att vidkännas för det allmänna luftskyddet, skulle till två tredjedelar ersättas
av statsverket. Undantag från denna regel borde gälla allenast i den utsträckning
staten på grund av anordningarnas tekniska beskaffenhet helt borde vid -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

kännas kostnaderna, samt i den utsträckning kommunen jämlikt lag hade att
helt svara för dessa kostnader. Kommunernas åligganden borde härvid begränsas
till att avse skyldighet att ställa de för fredstid dimensionerade kommunala
kårerna kostnadsfritt till luftskyddets förfogande.

Drätselkammaren i Norrköping anför, att örn kommunerna, utöver vad som
stadgades i 82 § av de sakkunnigas förslag, skulle åläggas bestrida kostnaderna
för folkskyddet, principiellt alla av folkskyddet föranledda utgifter borde göras
bidragsgilla och statsbidraget fastställas att utgå med belopp, som icke understege
tre fjärdedelar av kostnaderna. Det finansiella ansvar, som likväl skulle
kvarstå för kommunerna, vore fullt tillräckligt för att garantera nödig aktsamhet.
Även drätselkammaren i Göteborg anser, att i den mån staten icke
borde helt svara för kostnaderna för folkskyddet, statsbidragen rimligen borde
höjas att utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna. Samma åsikt uttalas även
av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Sundbybergs stad och Vaxholms stad föreslå, att statsbidrag skall utgå med
fyra femtedelar av kostnaderna. Även länsstyrelsen i Kronobergs län och
Eskilstuna stad anse skäligt, att staten övertoge större del av kostnaderna för
folkskyddet än vad enligt förslaget vore fallet.

Östersunds stad anser staten böra helt svara för ersättning och annan avlöning
till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef ävensom till den
biträdespersonal i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämde, samt därjämte helt bekosta
materiel, utrustning och andra förnödenheter för allmänna folkskyddets
verksamhet. Sundbybergs stad anser likaledes kostnader för folkskyddschef
och biträdande folkskyddschef böra helt bekostas av staten liksom även arvode
till ordförande i folkskyddsnämnd och suppleant för denne. Kommun borde
vidare vara berättigad till statsbidrag för vissa administrationskostnader (hyra
för särskild administrationslokal, lön ät folkskyddschefens personal, anskaffande
av skrivmaskin och kassaskåp m. m.) liksom även för abonnemangskostnader
för telefonanläggningar ävensom anläggnings- och inträdeskostnader beträffande
telefonanläggningar å andra platser än skyddsrum. Mindre och svårkontrollerbara
administrationskostnader borde däremot helt bestridas av kommunens
medel. Jämväl luftskyddschefen i Stockholm anser till behandling
böra upptagas frågan örn statsbidrag för anläggnings- och inträdesavgifter för
telefonanläggningar, som icke placeras i skyddsrum, ävensom för samtliga
abonnemangskostnader. Växjö stad finner staten böra helt ersätta kostnaderna
för folkskyddets administration.

Åtvids kommun anser bestämmelsen örn befogenhet för länsstyrelse att
ålägga municipalsamhälle att återgälda folkskyddsdistriktet kostnader för
åtgärder, som till övervägande del kommit samhället till godo, böra utgå.
Som medlemmar i landskommunerna finge inunicipalsamhällets invånare
erlägga skatt för luftskyddsåtgärderna i kommunen, och det syntes ej riktigt,
att de dessutom skulle erlägga särskild skatt för ändamålet i municipalsamhället.
Samma yrkande framställes av Moholms, Tidans och Gullspångs
municipalsamhällen samt luftskyddschefen i Gällivare.

184

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Civil fö rs vars u tre (1 n lii gen s förslag.

Utredningen anser, att civilförsvarets allmänna verksamhet bör grundas på
samverkan mellan stat och kommun. Kommunernas åliggande i detta hänseende
uttryckes i 47 § 1 mom. i utredningens förslag till civilförsvarslag på
det sättet, att kommun har att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser
föreligga för upprätthållandet i enlighet med gällande organisationsplan
av det allmänna civilförsvaret inom det civilförsvarsområde, till vilket
kommunen helt eller delvis hör. Ansvaret bör enligt utredningen direkt åvila
primärkommunerna (municipalsamkällena) men däremot icke särskilda specialkonnnuner,
motsvarande de av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna folkskyddsdistrikten.
Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma
civilförsvarsområde, skall det emellertid åligga den kommun, inom vilken
civilförsvarschefen enligt organisationsplanen skall ha sin uppehållsort under
högsta civilförsvarsberedskap, att förskjuta kostnaderna för personal, materiel,
åtgärder och anordningar, som enligt planen äro att hänföra till området i dess
helhet. Utredningen utvecklar denna sin ståndpunkt sålunda:

Utredningen har uppbyggt civilförsvarets territoriella bottenorganisation
i princip efter gällande indelning i polischefsdistrikt. I större delen av riket,
d. v. s. i mindre städer och på landsbygden, komma härigenom svårigheter att
uppstå vid genomförandet från kommunernas sida av den del av civilförsvarsverksamheten,
som kommer att åvila dem i vad gäller åtgärder och anordningar,
varav de i samma civilförsvarsområde ingående kommunerna ha
gemensamt gagn. Dessa olägenheter, som för övrigt redan föreligga enligt
nu gällande luftskyddslagstiftning, synas dock utredningen kunna i väsentlig
grad nedbringas genom införande av föreskrift örn skyldighet för viss kommun
att förskjuta kostnaderna för personal, materiel, åtgärder och anordningar,
som enligt den för civilförsvarsområdet gällande organisationsplanen
äro att hänföra till området i dess helhet.

Utredningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att i lagförslaget
ej upptagits någon motsvarighet till 81 § i de sakkunnigas förslag
(skyldighet för statsverket att, i den mån Konungen därom förordnar, kostnadsfritt
tillhandahålla materiel m. m.) icke innebure något frånträdande av
de sakkunnigas mening i förevarande hänseende. Utredningen förutsatte alltså,
att staten skulle tillhandahålla sådana utrustningspersedlar och sådan
materiel, som för nedbringande av anskaffningskostnaderna eller av annan
anledning ansåges böra anskaffas genom central upphandling. Omfattningen
av materielförsörjningen från statens sida vore att bedöma som varje annan
fråga örn anslag av statsmedel.

I 47 § 2 mom. har utredningen upptagit bestämmelse örn att kommun har
att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis
hör, genom sina organ lämna civilförsvarschefen erforderligt biträde i frågor
rörande civilförsvaret.

Utredningen föreslår vidare, att i varje kommun skall finnas en edvilf örsvarsnämnd
för handhavande av de kommunen åliggande uppgifterna i fråga
örn civilförsvaret. Nämnden skall ombesörja de övriga uppgifter, som enligt

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

lag eller författning skola ankomma på sådan nämnd. Föreskrift härom gives
i 48 § i utredningens förslag. Kommun å landet äger besluta, att kommunalnämnden
tillika skall vara civilförsvarsnämnd.

I motiveringen anför utredningen:

Det viktigaste skälet till utredningens förslag är att det åtminstone i
större städer och större landskommuner med hänsyn till arbetsuppgifternas
omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen tillsätter ett
särskilt organ för handhavandet av de på kommunen ankommande uppgifterna.
Civilförsvarsnämnden bör enligt utredningens mening icke blott bevaka
kommunens ekonomiska intressen och sålunda tillse, att kommunen
icke belastas med större kostnader än som är oundgängligt. Nämnden bör
också se som sin uppgift att företräda det kommunala intresset av att ett
betryggande civilförsvar upprätthålles. Utredningen är icke obekant med
det förhållandet, att de nuvarande luftskyddsnämndernas verksamhet i detta
hänseende blivit föremål för i hög grad växlande omdömen. I en del fall
synes denna sida av luftskyddsnämndernas verksamhet lia kommit i bakgrunden.
Utredningen anser icke desto mindre, att här föreligger en betydelsefull
kommunal uppgift. Möjligheten att fullgöra denna uppgift torde
ökas, därest som utredningen föreslår särskilda civilförsvarsnämnder kunna
utses. Kommunerna kunna härigenom i dessa insätta för civilförsvaret speciellt
intresserade personer.

Civilförsvarets verksamhet kommer att djupt ingripa i befolkningens
dispositionsrätt över tid, bostad och egendom. Civilförsvarsplikten utgör
sålunda ett ingrepp i den medborgerliga friheten. Vid inkvartering av
evakuerade och utbombade inskränkes betydligt inkvarteringsvärdarnas förfoganderätt
över bostäderna o. s. v. Med hänsyn härtill är det angeläget,
att civilförsvarsnämnden inför civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga
ledning kan företräda befolkningens intressen. Örn den enskilde vet, att en
viss garanti på detta sätt finnes för att han icke ålägges oskäliga bördor,
torde hans villighet att underkasta sig de ofrånkomliga uppoffringarna ökas.

I fråga örn civilförsvarsnämnds sammansättning, ordningen för besluts
fattande och övriga formella föreskrifter beträffande nämndens verksamhet
förordar utredningen att gällande bestämmelser örn luftskyddsnämnd bibe
hållas i allt väsentligt oförändrade. I vad angår landskommuner är dock
utredningen av den åsikten att ett tillskapande av en från övriga kommunala
organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall skulle komma att innebära
en överorganisation. Med anledning härav vill utredningen föreslå att kommunalnämnden
tillika skall utgöra civilförsvarsnämnd, för såvitt ej kommunen
finner lämpligt att inrätta en särskild civilförsvarsnämnd. Även i stad skulle
tillsättandet av en särskild civilförsvarsnämnd i vissa fall kunna framstå som
en överorganisation. Det är emellertid lätt att i realiteten undvika denna
olägenhet genom att t. ex. utse ledamöter i drätselkammaren till ledamöter i
en sådan nämnd.

I fråga örn kommunernas rätt till statsbidrag intager utredningen väsentligen
samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga. De härom i 49 § i
utredningens förslag intagna bestämmelserna skilja sig dock i följande hänseenden
från motsvarande stadganden i förslaget till folkskyddslag:

1. Utredningen föreslår, att statsbidrag skall utgå med två tredjedelar av
kostnadernas belopp, för såvitt det icke särskilt i lagen angivits, antingen att
statsbidrag skall utgå med hela beloppet eller att icke något statsbidrag skall
utgå. Rätt till statsbidrag föreligger, enligt 49 § 2 morn., icke i fråga örn kostnader
för

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

a) avlöning, som jämlikt stadgandet i 22 § utbetalas till hos kommunen
anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret;

b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen
ställt till förfogande, i den män densamma anskaffats eller kan förväntas
komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret;

c) civilförsvarets administration;

d) vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning och annan
egendom;

e) andra rese- och traktamentsersättningar än sådana, vilka avse deltagande
i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas av centralmyndigheten
eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föranstaltande;
samt

f) lokaler för sådan utbildning, som icke anordnas av centralmyndigheten
eller länsstyrelsen.

I motiveringen till nämnda stadgande anför utredningen:

Utredningen är till fullo medveten örn svårigheten att i lag uppräkna alla
de kostnader, som på grund av sin relativa obetydlighet och sin svårkontrollerbarhet
böra helt gäldas av kommunerna. Icke desto mindre har utredningen
ansett sig böra genom en så långt möjligt uttömmande uppräkning ange de
kostnader, för vilka kommunerna enligt angivna princip helt böra svara. Härigenom
har den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna kostnadsfördelningsregeln,
enligt vilken två tredjedelar av kostnaderna skola bestridas av staten
och en tredjedel av kommunen, erhållit en mera påtaglig karaktär av huvudregel.

Genomförandet av vad här förordats kommer visserligen att medföra någon
belastning i administrativt-kameralt hänseende därigenom, att ett särskilt
kontroll- och redovisningsförfarande erfordras i fråga om vissa kostnader,
vilket skulle ha undvikits vid en lösning i enlighet med det av hemortsförsvarssakkunniga
utformade förslaget. Att utredningen trots nu angivna
olägenhet förordar det ovan föreslagna systemet bottnar i hänsyn till kommunernas
intresse av att i möjligaste mån redan före vidtagandet av en civilförsvarsåtgärd
kunna beräkna de därmed förknippade ekonomiska konsekvenserna.
För effektiviteten hos ett civilförsvar, som till stor del är uppbyggt på
kommunal grund, är det enligt utredningens förmenande av väsentlig betydelse
att största möjliga klarhet erhålles rörande kommunernas ekonomiska
förpliktelser. Den hittills rådande oklarheten på förevarande område har i
alltför hög grad verkat hämmande på det civila försvarets beredskap.

2. Utredningen har ansett sig böra på staten lägga hela kostnaden för avlöning
och annan ersättning åt civilförsvarschefer och ställföreträdare för dem
även under normala fredsförhållanden. Utredningen säger sig nämligen hysa
den meningen, att det innebure en obillighet mot kommunerna att ålägga dem
ens någon del av kostnadsansvaret för dessa ersättningar.

3. Utredningen föreslår, att fullt statsbidrag skall utgå för kostnader för
inkvartering och andra till civilförsvaret hörande åtgärder av social natur,
försåvitt icke Kungl. Maj:t, där verksamheten uppenbarligen avser allenast
civilförsvarsområdets egna invånare, förordnar, att statsbidrag skall utgå med
allenast två tredjedelar av kostnadens belopp. Utredningen anför härom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

187

Detta sammanhänger med att planläggningen av inkvartering och andra
sociala åtgärder inom en mycket stor del av landet beträffande det klientel
som skall omhändertagas är mycket skiftande från tid till annan. Den planläggning,
som inom ett civilförsvarsområde i dag avser hjälpåtgärder av nu
avsedd art åt områdets egna invånare, kan i morgon komma att behöva omläggas
så, att den istället inriktas på mottagandet av utrymningsberättigade
från annat civilförsvarsområde. Även på verkställighetsstadiet kunna motsvarande
förändringar inträffa. Det är uppenbart, att örn kostnadsansvaret
göres beroende av dylika förändringar icke obetydliga olägenheter uppstå.
Det kommer att i många fall överhuvudtaget icke kunna avgöras, örn kostnader
för ifrågavarande hjälpverksamhet skola slutligen gäldas helt eller allenast till
två tredjedelar av statsverket. Vidare uppstå även — såsom också hemortsförsvarssakkunniga
angivit — vissa svårigheter med avseende å kostnadsfördelningen
då de åtgärder, kostnaderna hänföra sig till, avse omhändertagande
inom samma civilförsvarsområde av såväl områdets egna invånare som personer
från annat håll. — Undantagsvis bör dock den av hemortsförsvarssakkunniga
förordade fördelningen av ifrågavarande kostnader bibehållas oförändrad.
Det har nämligen synts utredningen mindre tilltalande att landets
största städer, vilka under inga förhållanden kunna tänkas bli inkvarteringsorter
för utrymningsberättigade, skola erhålla full ersättning av staten för
åtgärder av ifrågavarande art. Utredningen ifrågasätter därför, att Kungl.
Maj:t skall tilläggas befogenhet bestämma att i de fall, då förevarande hjälpverksamhet
uppenbarligen allenast är och kan bli till gagn för civilförsvarsområdets
egna invånare, statsbidraget skall inskränkas i enlighet med huvudregeln
till två tredjedelar av kostnaderna.

Eegeln att kostnaderna för inkvartering och andra åtgärder av social natur
skola helt ersättas av statsmedel lider av undantag, nämligen såvitt gäller
avlöning till hos kommunen anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret
samt i fråga om anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom.
Sådan egendom, som är avsedd att användas för nu ifrågavarande ändamål,
skall visserligen regelmässigt helt ersättas av statsmedel men om egendomen
anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat
ändamål utgår icke statsbidrag till någon del. Ej heller utgår någon ersättning
för vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning eller annan
egendom, oavsett för vilket ändamål den anskaffats.

Någon ytterligare exemplifiering på tänkbara kostnader för inkvarteringsoch
socialåtgärder anser utredningen ej erforderlig. Det må här blott anmärkas,
att örn det undantagsvis skulle förekomma att allmänt skyddsrum
bygges uteslutande för evakuerade eller utbombade — något som i så fall skall
vara angivet i organisationsplanen — statsbidrag för dessa skyddsrum utgår
enligt nu förevarande stadgande.

Bland annat av statsfinansiella skäl säger sig utredningen icke ha föreslagit
en höjning av statens kostnadsandel.

Beträffande fördelningen av kostnader mellan flera kommuner inom samma
civilförsvarsområde skall denna jämlikt 54 § årligen verkställas av länsstyrelsen
efter ty prövas skäligt. Utredningen uttalar, att någon särskild norm för
fördelningen ej borde angivas i lagen men att fördelningen i princip borde bestämmas
efter graden av det gagn, som kommunerna bereddes genom de vidtagna
åtgärderna. Detta vore dock ganska svårbedömbart, och utredningen
räknade därför med att, där graden av det gagn, kommunerna haft, icke läte

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

sig uppställa med någon bestämdhet, stor och kanske i många fall avgörande
betydelse vid kostnadsfördelningen tillmättes förhållandet mellan antalet
skattekronor i de särskilda kommunerna. Utredningen fortsätter:

Utredningen har vidare icke ansett det påkallat att inskränka länsstyrelsens
prövningsrätt till allenast de fall, då kommunerna icke kunnat komma överens.
Självfallet är att detta icke betager kommunerna rätten att träffa överenskommelse.
Denna bör då regelmässigt bli vägledande för länsstyrelsens prövning.
Men en överenskommelse allenast mellan några men icke alla kommuner
beträffande vissa kostnader bör icke betaga länsstyrelsen rätten att pröva
fördelningen av kostnaderna i deras helhet under hänsynstagande till alla på
denna prövning inverkande omständigheter.

Municipalsamhällenas ställning regleras i 55 §. Här stadgas bland annat
att den i 47 § 2 mom. omförmälda skyldigheten för de kommunala organen
skall gälla även municipalsamhällets organ. Vidare föreskrives skyldighet för
municipalsamhälle, att till förfogande för allmänna civilförsvaret inom civiiförsvarsområdet
ställa materiel, utrustning eller annan egendom, vilken är
behövlig för civilförsvaret och vilken tillhör eller innehaves av municipalsamhället.
Ytterligare är intagen en bestämmelse örn bidragsskyldighet i vissa
fall för municipalsamhälle, motsvarande 112 § i hemortsförsvarssakkunnigas
förslag. Slutligen föreskrives, att skyldigheten att sörja för att ekonomiska och
materiella betingelser föreligga för upprätthållandet av civilförsvaret kan av
länsstyrelsen förordnas skola beträffande viss del av municipalsamhällets
verksamhet ankomma på samhället. I sådant fall skall i fråga örn statsbidrag
och fördelning av kostnader för municipalsamhället gälla detsamma som för
kommun, varjämte stadgandena i 48 § örn folkskyddsnämnd skola äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhället och municipalnämnden. I motiveringen
härför anföres, att det ansetts lämpligt, att exempelvis ett municipalsamhälle
med egen brandkår skulle kunna åläggas att anskaffa den ytterligare
brandmateriel, som kunde erfordras för civilförsvarsändamål.

Det bör slutligen anmärkas, att enligt övergångsbestämmelse i utredningens
lagförslag, där intagna bestämmelser örn statsbidrag icke skola äga
tillämpning beträffande materiel, utrustning eller annan egendom, som kommun
eller municipalsamhälle anskaffat för civilförsvarsändamål före lagens
ikraftträdande, för så vitt Kungl. Majit ej annorlunda förordnar. Utredningen
anför härom:

Beträffande den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen rörande
redan anskaffad materiel m. m. förbiser utredningen icke, att denna kan medverka
till att kommunernas intresse att vidtaga kostnadskrävande åtgärder på
civilförsvarets område före den nya lagstiftningens ikraftträdande försvagas.
Av statsfinansiella skäl synes emellertid en annan lösning knappast möjlig.
I de fall då det för en kommun måste anses uppenbart obilligt, att densamma
skall stå för det slutliga kostnadsansvaret för en åtgärd, som — örn den vidtagits
efter civilförsvarslagens ikraftträdande — helt eller delvis skulle bekostats
av statsmedel, förutsätter utredningen att Kungl. Majit skall begagna
sig av sin i övergångsbestämmelsen angivna befogenhet att förordna att lagens
bestämmelser skola bli helt eller delvis tillämpliga jämväl beträffande sådana
åtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

189

Yttrandena över civilförsvarsutred ningens

förslag.

Bestämmelserna i 47 § 1 mom. förslaget till civilförsvarslag örn kommunernas
skyldigheter i förhållande till civilförsvaret ha i allmänhet
icke mött någon erinran. Luftskyddschefen i örebro uttalar dock, att då
civilförsvaret hade till huvudsakligt ändamål att i största möjliga utsträckning
i statsnyttans intresse lindra och eliminera verkningarna av luftkriget, borde
man åtminstone kunna fastslå den principen, att staten borde betala kostnaderna
för civilförsvaret, för såvitt icke kommunerna av särskilda skäl borde
jämte staten deltaga i dessa kostnader. Svenska stadsförbundet uttalar, att
kostnader av nu förevarande slag borde åtminstone i det väsentliga bäras av
staten, som i första hand hade att svara för försvarskostnader. Stadsförbundet
påtalar därjämte, att den föreslagna kostnadsfördelningen alltjämt saknade den
klarhet örn kommunernas utgifter på området, som vore önskvärd för att stimulera
intresset för civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att en civilförsvarschef för att
med kraft kunna planera och sedermera leda utbildningen icke borde vara
beroende av i vad mån frivillig medverkan vore att påräkna. Kommun borde
därför vara skyldig lämna civilförsvarschefen nödigt biträde med personal och
penningar även till utbildning av personalen i det särskilda civilförsvaret. Den
nuvarande förutsättningen av luftskyddsföreningarnas medverkan vid utförande
av de åligganden, som lagligen ankomme på luftskyddschefema, borde
upphöra, åtminstone under beredskapstillstånd. Även riksluftskyddsförbundet
anser ansvaret för luftskyddsutbildningens ordnande böra åvila kommunerna.
Luftskyddschefen i Stockholm anser föreskrifter bora givas örn kommuns skyldighet
att bidraga till utbildningsverksamheten även i det fall, att frivillig
organisation funnes. Luftskyddsföreningarna hade stora svårigheter att reda
sig utan ekonomiskt och annat stöd från kommunens sida.

Beträffande civilförsvarsnämnderna påtalar svenska stadsförbundet,
att handläggning av frågor örn civilförsvaret i stad enligt förslaget icke skulle
kunna ske t. ex. inom drätselkammaren. Den omständigheten att en särskild
nämnd behövdes i större städer och landskommuner, kunde dock svårligen utgöra
en bärande motivering för en generell fordran på dylika förvaltningsorgan.
Att nämnden borde lia den rent positiva uppgiften att verka för ett
gott civilförsvar inom kommunen kunde i och för sig knappast med nödvändighet
förutsätta en obligatorisk särskild nämnd. Erfarenheter från luftskyddsnämndernas
verksamhet i vissa städer hade givit vid handen, att dessa nämnder
för utredningar och verkställighet måst anlita drätselkamrarnas tjänsteorganisation.
Utan en sådan organisation torde civilförsvarsnämnderna bliva
av mindre betydelse. Att under alla förhållanden framtvinga en egen tjänsteorganisation
för nämnden kunde icke vara ekonomiskt försvarligt. Utredningen
själv medgåve, att en särskild nämnd kunde synas innebära överorganisation
i vissa fall, men föresloge utvägen att utse drätselkammarens ledamöter till
ledamöter i en civilförsvarsnämnd. Länsstyrelsen i Blekinge län anser civilför -

190

Kungl. May.ts proposition nr 268.

svarsnämnderna i städerna böra utgöras av drätselkamrarna eller delegationer
därav. I varje fall borde civilförsvarsnämnderna erhålla sådan befogenhet och
sådana uppgifter, att de verkligen bleve av den betydelse, som avsåges. Landsfiskalen
i Kävlinge distrikt är av den meningen att särskild civilförsvarsnämnd
bör finnas i luftskyddsorterna. Erfarenheten hade visat, att kommunalnämnder
icke hade något större intresse för luftskyddet utan endast tillgodosåge
synpunkten att spara så mycket som möjligt. Om civilförsvarsnämnd utsåges,
hade civilförsvarschefen betydligt större möjligheter att intressera dess ledamöter
för kommunens skyldigheter i avseende å civilförsvaret. Utrymningskommissionen
anser kommunalnämnd och drätselkammare ofta mindre lämpade
för befattning med inkvarteringsfrågor och ifrågasätter därför meddelande av
befogenhet för länsstyrelse att föreskriva, att särskild civilförvarsnämnd skall
tillsättas i kommun, där mera betydande inkvartering kan beräknas ifrågakomma.
Vidare syntes det kommissionen fördelaktigt, att de önskemål örn en
allsidig sammansättning av särskild inkvarteringsnämnd, som kommit till uttryck
i bestämmelsen i 12 § utrymningskungörelsen, också i görligaste mån
beaktades, när det gällde särskild civilförsvarsnämnd, bland annat med tanke
på att det vid inkvartering till stor del gällde omvårdnaden av blivande mödrar
och barn. Sålunda syntes det lämpligt, att en av ledamöterna i särskild civilförsvarsnämnd
skulle vara kvinna. Svenska landskommunernas förbund hemställer,
att hänvisningen i 48 § till byggnadsnämnd måtte ersättas med återgivande
av de bestämmelser, till vilka hänvisades.

Luftskyddschefen i Lund anser det i lagen uttryckligen böra stadgas, att i
nämnden endast finge inväljas person, som gjort sig känd för att vara intresserad
för det civila försvaret. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att civilförsvarschef
borde äga närvara vid civilförsvarsnämnds sammanträden med
rätt att yttra sig och få sin mening antecknad till protokollet. Därigenom
skulle ett närmare samarbete mellan de kommunala organen och civilförsvarsmyndigheterna
underlättas.

Vad angår frågan örn kommunernas rätt till statsbidrag anser svenska
landskommunernas förbund, att statsbidrag böra graderas icke blott efter
storleken av kommunernas kostnader för ändamålet utan även efter skatteunderlaget
i kommunerna. Ansåges likväl två tredjedelsregeln böra bibehållas,
vore det enligt förbundets åsikt av vikt, att Kungl. Maj :t vid utövningen av sin
rätt enligt 52 § i förslaget beaktade både de kostnader, som kommun i eget och
annans intresse haft för det allmänna civilförsvaret, och skatteunderlaget.
Drätselkammaren i Uppsala anser, att statsbidraget i allmänhet borde utgöra
tre fjärdedelar av kostnaderna och att statsbidrag borde utgå även för civilförsvarets
administration. Luftskyddschefen i örebro uttalar, att en differentiering
av statsbidraget borde göras på sådant sätt, att kommuner, inom
vilka för försvar och folkförsörjning viktiga anläggningar och inrättningar
funnes och där det följaktligen gällde att med ett kraftigt civilförsvar på skilda
sätt främst i statsnyttans intresse försvåra anfall från luften och begränsa verkningarna
av sådana anfall, borde erhålla större statsbidrag än kommuner av

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mindre betydelse ur anförda synpunkter. Det vore även obilligt, att statsbidrag
ej utginge till avlöning åt kommunalanställd personal i luftskyddstjänst och
till vård, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom.
Kostnaderna för inkvartering och socialtjänst borde under alla förhållanden
helt ersättas av staten. I sistnämnda uttalande instämmer länsstyrelsen i
Örebro län. Luftskyddschefen i Göteborg framhåller bland annat, att statsbidrag
med -/* borde utgå för ali personal, även den inom luftskyddets administration,
att staten helt borde svara för vård, underhåll och förvaring av civilförsvarets
materiel samt att kostnader för resor till centralt anordnade utbildningskurser
borde helt betalas av staten.

Riksluftskyddsförbundet anser, att varje kommun, som anordnade luftskyddsutbildning,
borde äga åtnjuta statsbidrag för kostnaderna och att dylikt
bidrag borde utgå, vare sig kommunen anordnade utbildningen i egen regi
eller kommunen efter avtal lämnade i uppdrag åt befintlig luftskyddsorganisation
att anordna utbildningen och anvisade erforderliga medel för ändamålet.
I sistnämnda fall borde det anslag kommunen ställde till organisations förfogande
utgöra underlag för kommunen tillkommande statsbidrag. Liknande
uttalande göres av polismästaren i Norrköping.

Beträffande kostnadsfördelningen mellan kommunerna förordar
länsstyrelsen i örebro län bibehållande av vad hemortsförsvarssakkunniga härutinnan
föreslagit. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser länsstyrelse ej behöva
ingripa, örn kommunerna vore överens. Länsstyrelsen i Västmanlands län
befarar svårigheter vid tillämpningen och uttalar önskemål örn klarare regler,
eventuellt i form av tillämpningsföreskrifter.

Stockholms stad anser skäligt, att övergångsbestämmelserna örn statsbidrag
erhålla retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1943, efter vilken tid
sådana nya luftskyddsanordningar aktualiserats, beträffande vilka någon
statsbidragspraxis icke utvecklats. I

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen
anser jag kommunerna böra i första hand ekonomiskt och materiellt svara
för det allmänna civilförsvarets upprätthållande men samtidigt erhålla
rätt till bidrag av statsmedel i viss omfattning. I det allmänna civilförsvarets
åligganden ingå åtskilliga uppgifter av samma och liknande art
som dem, vilka i fredstid handhas av kommunerna, varför det synes
rationellt att den utvidgade verksamhet för dessa ändamål, som är erforderlig
under krigsförhållanden, jämväl bedrives i kommunal regi. I likhet
med civilförsvarsutredningen anser jag icke erforderligt, att särskilda kommunal-administrativa
rättssubjekt i enlighet med hemortsförsvarssakkunnigas
förslag tillskapas för ändamålet, utan torde skyldigheten böra åvila de
borgerliga primärkommunerna såsom sådana, envar såvitt rörer allmänna civil
försvaret inom kommunen. Den föreskrift, som civilförsvarsutredningen härvid
ifrågasatt, nämligen att inom varje av flera kommuner bestående civilförsvarsområde
den kommun, i vilken civilförsvarschefen i krig komme att lia
sin uppehållsort, skulle åläggas att förskjuta kostnaderna för sådana uppgifter,

Föredra ganden.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

som avsåge civilförsvarsområdet i dess helhet, torde innefatta den mest praktiska
lösningen. Den har icke heller föranlett erinringar i remissyttrandena,
varför jag tillstyrker densamma.

I upprätthållande av det allmänna civilförsvaret ingår även inrättande av
allmänna skyddsrum ävensom av därtill hörande källarmursgenombrott. Lämpligen
synes i lagtexten böra intagas uttrycklig erinran härom.

T ett pär hänseenden anser jag mig emellertid böra ifrågasätta en utvidgning
av kommunernas skyldigheter utöver vad 47 § 1 mom. i civilförsvarsutredningens
förslag till civilförsvarslag angiver. Enligt denna bestämmelse åligger det kommun
att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser föreligga för upprätthållandet
av det allmänna civilförsvaret. Samtidigt framhålla de sakkunniga
i motiveringen, att i kommun, där utbildning av civilförsvarets personal ej sker
genom frivillig organisations försorg, kommunen bör vara skyldig att efter
anmaning av civilförsvarschefen föranstalta örn att utbildningsverksamheten
ordnas. Den utbildning utredningen närmast torde åsyfta är den grundläggande
utbildningen för hemskyddspersonal. För egen del finner jag det med hänsyn
till den för civilförsvarets effektivitet viktiga faktor som nämnda utbildning
utgör icke tillrådligt att låta kommunerna vara fria från ansvar för densamma.
Dock böra kommunerna äga rätt att med frivillig organisation, luftskyddsförening,
sluta avtal örn att utbildningen skall handhas av organisationen. Sådant
avtal synes emellertid böra godkännas av länsstyrelsen, dels för att denna skall
erhålla kontroll över att den luftskyddsförening, som skall övertaga ansvaret,
verkligen är i stånd att tillfredsställande fullgöra den åtagna uppgiften, dels
för att pröva den ersättning, som föreningen kan lia betingat sig. Har sådant
avtal godkänts av länsstyrelsen, bör kommunen ha rätt till statsbidrag för
dylik ersättning. Skyldigheten för kommunerna att svara för ifrågavarande utbildning
torde böra komma till uttryck i lagtexten.

Såsom anförts under avdelning Y böra kommunarna vidare svara för anordnande
av källarmursgenombrott jämväl för enskilda skyddsrum. Även denna
skyldighet bör komma till uttryck i lagtexten.

Då det synes angeläget att förekomma, att de kommunala organen av civilförsvarschefen
utnyttjas för ändamål, som ligga utanför deras verksamhetsområde,
anser jag mig i fråga örn 47 § 3 mom. i förslaget till civilförsvarslag
böra föreslå en återgång till i huvudsak den formulering, som i förslaget till
folkskyddslag givits motsvarande stadgande.

Förslaget att i varje kommun skall finnas en civilförsvarsnämnd finner jag
mig böra tillstyrka. Emellertid torde den i förslaget till civilförsvarslag
lämnade möjligheten för landskommun att besluta, att kommunalnämnden tilllika
skall vara civilförsvarsnämnd, böra gälla även för stad, såvitt avser drätselkammaren.
Är staden eller landskommunen av viss storleksordning, bör
tillsättande av särskild civilförsvarsnämnd vara obligatoriskt såvida länsstyrelsen
icke medgiver undantag.

Såsom utrymningskommissionen påpekat gäller beträffande sammansättningen
av särskild inkvarteringsnämnd bland annat den bestämmelsen att
minst en av ledamöterna skall vara kvinna. Samma bestämmelse bör ock —-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 193

med hänsyn till de betydelsefulla sociala uppgifter som ingå i civilförsvaret —
gälla för de särskilda civilförsvarsnämnderna, Till underlättande av tillämpningen
av lagen från de kommunala myndigheternas sida bör den i 48 § förslaget
till civilförsvarslag förekommande hänvisningen till vad som gäller örn
byggnadsnämnd ersättas med direkta bestämmelser angående vad som i fråga
örn civilförsvarsnämnd skall gälla beträffande valbarhet m. m.

Vidkommande statsbidragsbestämmelserna finner jag de av civilförsvarsutiedningen
föreslagna reglerna i stort sett lämpliga. Fullständig otvetydighet
i fråga örn bestämmelsernas innebörd torde knappast vara möjlig att ernå. Det
är givet, att det kan vara svårt att bedöma, huruvida i visst fall en åtgärd
är av social natur eller örn i annat fall en kostnad är att hänföra till civilförsvarets
administration. Det är dock att antaga, att en fast praxis tämligen
snart kommer att utbildas, varför eventuella tolkningssvårigheter komma att
göra sig gällande endast under ett tämligen kort övergångsskede.

Rätt till statsbidrag enligt huvudregeln bör uppenbarligen föreligga i fråga
örn kommuns kostnader för den grundläggande utbildningen för hemskyddspersonal
och för källarmursgenombrott.

Beti äffande reglerna i 54 § förslaget till civilförsvarslag örn fördelning
av kostnaderna mellan kommunerna finner jag mig böra föreslå återgång i
huv udsak till den av hemortsförsvarssakkunniga förslagna huvudregeln för
fördelningen. Därmed vinnes att länsstyrelsen icke behöver belastas med
prövningen av andra fall än dem, där från någon kommuns sida göres gällande
att särartade förhållanden föreligga beträffande graden av det gagn kommunerna
ha av vidtagna åtgärder. Någon anledning, varför länsstyrelsen
skulle behöva ingripa, örn kommunerna kommit överens, synes mig icke
föreligga. Jag utgår därvid från att överenskommelsen icke blir bindande
utan länsstyrelsens prövning, i den mån den äger sådan räckvidd, att den kan
inverka på storleken av en i överenskommelsen ej deltagande kommuns
bidragsskyldighet.

Yad slutligen angår municipalsamhällenas ställning föreslår civilförsvarsutredningen
i 55 § bland annat att länsstyrelsen skall äga förordna örn skyldighet
för municipalsamhälle att helt eller delvis återgälda kommun dess
kostnad för civilförsvarsåtgärd, som uteslutande eller till övervägande del
kommer invånare inom municipalsamhället till godo, samt att svara för uppehållandet
av viss del av det allmänna civilförsvarets verksamhet. De skyldigheter,
som härigenom skulle läggas på municipalsamhället, torde få anses falla
utom lämen för sådana angelägenheter, som det jämlikt 87 § lagen örn kommunalstyrelse
på landet kan ankomma på municipalsamhälle att själv vårda.
Civilförsvarsutredningens förslag i förevarande hänseende skulle alltså nöd\ändiggöia
sadan ändring av detta lagrum, att möjlighet öpjmades att skapa
municipalsamhälle jämväl för civilförsvarsändamål. Då emellertid frågan örn
rikets kommunala indelning för närvarande är under utredning och i samband
därmed även torde komma att upjitagas frågan örn municipalsamhällenas ställning,
anser jag mig icke nu böra förorda sådan lagändring. Jag finner mig
därför icke böra tillstyrka civilförsvarsutredningens förslag i denna del.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 268.

692 44 ] 3

194

Kungl. May.ts •proposition nr 268.

Under remissbehandlingen har den övergångsbestämmelse påtalats, som av
civilförsvarsutredningen föreslagits beträffande statsbidragen. Jag anser emellertid
bestämmelsen böra bibehållas. Då säkerhet icke finnes för att de av kommunerna
för luftskjdds- eller utrymningsändamål frivilligt gjorda anskaffningarna
skett på mest ändamålsenliga sätt och alltså ej föranlett större kostnader
än örn anskaffningen skett efter anvisningar av statlig myndighet, bör
någon automatisk rätt till statsbidrag icke tillkomma kommunerna för dylika
fall. Givetvis vill jag härmed ej uttala annat än att en välvillig prövning bör
ägnas bidragsansökningar från kommuner, vilka av intresse för luftskyddets,
utrymningsorganisationens eller socialtjänstens effektivitet anvisat medel till
åtgärder, vilka enligt gällande lagstiftning ej kunnat åläggas dem att ombesörja.
Ju närmare i tiden medelsanvisningen skett desto större skäl föreligga
att antaga, att kommunens medelsanvisning gjorts under förväntan örn gottgörelse
av statsbidrag enligt de regler, som framdeles komme att fastställas.
Någon övervältring på statsverket av utgifter, som ligga flera år tillbaka i tiden,
bör däremot det Konungen i övergångsbestämmelserna givna bemyndigandet
ej giva anledning till.

VII. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 10 § 1 mom. luftskyddslagen är ägare eller innehavare av anläggning,
inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets
planläggning, skyldig att därvid lämna erforderligt biträde. Enligt 3 morn. i
samma paragraf är ägare eller innehavare av egendom pliktig tåla åtgärd beträffande
egendomen, som länsstyrelsen finner erforderlig för beredande av
luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller
olägenhet.

Såsom förut omnämnts kan länsstyrelsen, örn med utförandet av luftskyddsåtgärd
icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åtgärden
icke betingar oskälig kostnad, enligt 11 § 2 mom. luftskyddslagen
ålägga kommun att i den mån lämpligen kan ske genomföra nödiga
skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens
tekniska verk och att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen
vid nämnda verk. I 3 mom. av samma paragraf stadgas, att annan
ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun må av
Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller inrättningen
vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan
anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad. Jämlikt
4 mom. av samma paragraf är ägare eller innehavare av fastighet eller annan
egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, skyldig att anskaffa och underhålla
sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig for fastighetens
eller egendomens behov.

Skyldighet att anordna enskilt skyddsrum åvilar enligt 11 § forsta stycket
skyddsrumslagen anläggningens eller byggnadens ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 195

Enligt 4 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov är ägare eller
innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, för vilken
luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, pliktig att tåla eller
vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen ävensom dess inredning och
utrustning, som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande.
För dylika åtgärder är enligt 5 § 1 mom. egendomens ägare eller
innehavare berättigad till ersättning av kronan, men jämlikt 2 mom. av samma
paragraf gäller den inskränkningen i ersättningsrätten, att om åtgärden huvudsakligen
avser beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller innehavare
eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde
eller vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, ersättning utgår
allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller
skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Beträffande vissa anläggningar, nämligen sådana anläggningar, som äro av
väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket, gäller lagen örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (kraftverksskyddslagen), i vilken
meddelas bestämmelser örn anläggningarnas skyddande mot skada genom
luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage.

Örn skyldighet för ägare och innehavare av varuförråd, som skall bliva föremål
för bortförande, att taga befattning därmed meddelas bestämmelser i lagen
örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Be sakkunniga uttala, att det bör ankomma på ägare eller, i vissa fall, innehavare
av anläggning eller byggnad att sörja för de ekonomiska och materiella
betingelserna för upprätthållande av verkskydd eller hemskydd, som skall
finnas för anläggningen eller byggnaden, ävensom för anordningar och
atgärdei i övrigt, som främst ha avseende å skyddet av anläggningen eller
byggnaden samt därvarande personer och egendom. I enlighet därmed stadgas i
förslaget till folkskyddslag, att ägare av anläggning eller byggnad, för vilken
verkskydd skall vara organiserat, ar pliktig att anskaffa, förvara och underhålla
materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets
verksamhet [84 § under a)], att i mån av behov inrätta, utrusta
och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen
[84 § under b)], att enligt bestämmelser, som Konungen därom
utfärdar, sörja för att ekonomiska och materiella betingelser för utbildning
av verkskyddspersonalen äro för handen [84 § under c)] samt att i övrigt vidtaga
de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets
verksamhet [84 § under d)]. Vidare stadgas i 85 §, att ägare av byggnad,
för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, förvara
och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets
verksamhet. Enligt 86 § skola nu omförmälda skyldigheter i det fall, att anläggning
eller byggnad i sin helhet är upplåten åt annan person och upplåtelsen
avser minst ett år, åvila innehavaren i stället för ägaren.

196 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Jämlikt 93 § i lagförslaget är arbetsgivare pliktig att enligt vad därom är
särskilt föreskrivet utgiva ersättning till i hans tjänst anställda för tjänstgöring
i verkskydd, som är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken
helt eller delvis innehaves av arbetsgivaren. De sakkunniga anföra i motiveringen,
att verkskyddspersonalen komme att sa gott som uteslutande utgöras
av personer, vilka vore anställda hos arbetsgivare, som bedreve verksamhet
inom den anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet vore avsett, och att
det synts de sakkunniga rimligt och praktiskt sett lättast genomförbart, att
dylik arbetsgivare jämväl svarade för den särskilda ersättning, som borde utgå
för tjänstgöring i verkskyddet, antingen fråga vore örn civilskyddspersonal
eller hemvärnspersonal. Närmare bestämmelser örn dylik ersättning borde intagas
i särskild avlöningsförfattning.

I 87 § i lagförslaget ha intagits följande bestämmelser om de ytterligare
skyldigheter i förevarande hänseende, som skola åvila ägare eller innehavare
av anläggning eller byggnad:

a) Ägare är skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum,
som skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Beträffande den närmare
innebörden härav hänvisas till avdelning Y [87 § första stycket under a) ].

b) Ägare skall vidtaga sådana särskilda anordningar, som äro erforderliga
för att vid fientligt anfall varna dem, som vistas i eller vid anläggningen eller
byggnaden [87 § första stycket under b)].

c) Ägare skall vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens
mörkläggning under folkskyddsberedskap [87 § första stycket under

c)]. Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,
skall ägaren vara ansvarig för anskaffande av mörkläggningsmateriel, medan
innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder (87 §
andra stycket) för mörkläggningen. I motiveringen anföra de sakkunniga:

I fråga örn skyldighet att svara för mörkläggning föreligger för närvarande
inga klara bestämmelser örn huruvida sådan skyldighet skall åvila ägare eller
innehavare av byggnad. Då mörkläggningsanordningarna i mångå fall äro av
sådan beskaffenhet, att de måste anpassas efter den anläggning eller byggnad,
för vilken de äro avsedda, anse de sakkunniga-, att det bör åvila anläggningens
eller byggnadens ägare att tillhandahålla för mörkläggningen erforderlig materiel,
även örn anläggningen eller byggnaden helt eller delvis innehaves av
annan. För mörkläggningsmaterielens anbringande och för mörkläggningen i
övrigt bör dock innehavaren ansvara.

Beträffande mörkläggningsmaterielens beskaffenhet böra särskilda bestämmelser
utfärdas av Kungl. Maj:t eller riksfolkskyddschefen. De sakkunniga
vilja här rekommendera användning i större utsträckning än vad nu är fallet
av träfiberplattor eller liknande anordningar, detta med hänsyn till att dylika
plattor även kunna användas såsom fönsterersättningsmedel. De sakkunniga
lia hösten 1942 låtit verkställa utredning angående de kostnader, som härigenom
skulle föranledas. Enligt denna utredning skulle kostnaden för dylika
plattor uppgå till omkring 2: 10 kr. per m2, vartill komme kostnad för plattornas
tillskärning med 50 öre för platta. Beräkning har gjorts beträffande ett antal
fastigheter av olika slag i Stockholm. Kesultatet av utredningen utvisar, att
kostnaderna bliva förhållandevis små.

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

d) Ägare och innehavare skall, där det finnes vara av särskild betydelse,
att anläggningen eller byggnaden maskeras, under folkskyddsberedskap vara
skyldig tåla eller vidtaga härför erforderlig åtgärd, som av folkskyddsmyndighet
anbefalles [87 § första stycket under d)].

e) Ägare och innehavare skall i övrigt, när det av folkskyddsmyndighet anbefalles,
vara skyldig att i avseende å anläggningen eller byggnaden tåla eller
vidtaga sådan åtgärd, vilken, utan att för ägaren eller innehavaren medföra
större olägenhet än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt,
innebär tillgodoseende av ändamål, som folkskyddet har att besörja [87 §
första stycket under e)]. Härom anföra de sakkunniga:

Yid utformandet av här förevarande bestämmelse i folkskyddslagen ha de
sakkunniga ansett det icke i lagtexten böra göras skillnad mellan tid, då folkskyddsberedskap
råder, och tid, då detta icke är fallet. I stället har stadgats,
att den åtgärd, varom fråga är, icke får för ägaren eller innehavaren medföra
större olägenhet, än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.
Yid tillämpningen härav måste givetvis hänsyn tagas till förhållandena vid
den tidpunkt, då åtgärden vidtages. Båda då lugna förhållanden, böra endast
jämförelsevis ringa krav ställas på anläggningens eller byggnadens ägare eller
innehavare i förevarande hänseende, medan å andra sidan under krigstider
olägenheter, som absolut taget måste anses stora, ändock med hänsyn till förhållandena
böra anses skäliga. En avvägning mellan allmänt och enskilt intresse
måste alltid äga rum.

Enligt 94 § i lagförslaget skall motsvarande skyldighet, som angives under

e), åligga ägare eller innehavare av annan egendom än anläggning eller byggnad.

Ägare eller innehavare av egendom har jämlikt 110 § första stycket rätt till
skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom
genom åtgärd beträffande egendomen, som vidtagits på grund av bestämmelserna
i 87 § d) eller e) eller 94 §. Örn åtgärden huvudsakligen avser beredande
av skydd för egendomen i fråga eller dess ägare eller innehavare eller för person,
som vid tid, då folkskyddsberedskap inträdde, bodde eller vistades inom
egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår dock ersättning av statsmedel allenast
örn och i den mån det med avseende på storleken av kostnaden eller
skadan samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt (110 § andra stycket).
Är kostnaden eller skadan att betrakta som ringa föreligger icke rätt till ersättning
(110 § tredje stycket). I motiveringen härtill anföra de sakkunniga:

Åtgärd, som någon för tillgodoseende av folkskyddsändamål fått tåla eller
vidtaga till följd av åläggande jämlikt 87 § d) eller'' e) eller 94 §, kan uppenbarligen
för honom medföra avsevärd kostnad eller skada, varför det måste
anses skäligt, att han erhåller ersättning. Något tveksamt torde vara, om dylik
ersättning bör gäldas av staten eller folkskyddsdistriktet. Rätteligen borde
det vara så, att om åtgärden innebär tillgodoseende av ändamål, som faller
inom ramen för folkskyddsdistriktets verksamhet, ersättning gäldas av distriktet
men eljest av statsmedel. Av praktiska skäl ha de sakkunniga stannat vid
att låta ersättning av här förevarande slag i samtliga fall utgå direkt av statsmedel.

Åtgärd, som här avses, är emellertid ofta huvudsakligen av betydelse för
egendomens ägare eller innehavare. I sådant fall bör givetvis nedsättning i
motsvarande grad av det ersättningsbelopp, vartill han eljest skulle lia varit

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

berättigad, ske. Bestämmelsen härom, som gives i andra stycket, är utformad
i nära överensstämmelse med 5 § 3 mom. luftskyddsförfogandelagen.

Ersättning bör dock över huvud icke utgå för kostnad eller skada, som
är att betrakta såsom ringa. Att här angiva någon bestämd gräns är icke möjligt.
Skälighetssynpunkter måste vara avgörande.

I fråga om byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål
är i 88 § i lagförslaget intagen en bestämmelse av innebörd, att
om sådan byggnad under högsta folkskyddsberedskap skadats genom krigsåtgärd,
byggnadens ägare eller innehavare är pliktig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i fråga örn byggnadens iståndsättande, som kunna vara
meddelade av folkskyddsmyndighet. Det tillägges dock, att icke någon må
på grund härav åläggas att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig kostnad
eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom. I motiveringen anföra
de sakkunniga:

Det är uppenbart av stor vikt, att under en krigssituation hus, som endast
i ringa utsträckning skadats vid bombanfall, snabbt sättas i stånd, för att desamma
skola bliva beboeliga för sina invånare eller ock kunna användas för
inkvartering av utbombade från andra hus eller av evakuerade.

Det måste anses tillhöra folkskyddets uppgifter att vidtaga härför erforderliga
åtgärder. Vederbörande husägare bör härvid vara skyldig att medverka
genom att lämna tillträde till fastigheten samt tillhandahålla byggnadsmateriel
m. m., som må erfordras för åtgärdernas genomförande och varav han är i
besittning. Ägaren bör även själv kunna åläggas att ombesörja åtgärd av här
ifrågavarande slag; dock med iakttagande av att han icke därigenom oskäligt
betungas. Även annan innehavare av byggnad än ägaren bör kunna åläggas att
medverka vid vidtagande av dylik åtgärd.

Bestämmelser härom ha intagits i förevarande paragraf. Av lämplighetsskäl
har dock icke arten av de skyldigheter, varom här är fråga, ansetts böra
närmare angivas i lagen. I stället har allmänt stadgats skyldighet för byggnadens
ägare eller innehavare att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i
fråga örn byggnadens iståndsättande, som må vara meddelade av folkskyddsmyndighet.

Slutligen stadgas i lagförslaget, att den som driver industriell verksamhet
av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest
för det allmänna är skyldig att genomföra sådana skydds- och reservanordningar
för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap, som med
hänsyn till faran för fientliga anfall kunna anses påkallade och skäliga (91 §
första punkten), samt att, i den mån driften är avsedd att i största möjliga utsträckning
fortgå, även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart
hotas av fientligt anfall, särskilt skall iakttagas, att härav betingade skyddsanordningar
för den vid rörelsen anställda personalen bliva vidtagna (91 §
andra punkten).

I motiveringen härtill anföra de sakkunniga, efter att ha erinrat örn innehållet
i 11 § 2 och 3 mom. luftskyddslagen, följande:

I ungefärlig överensstämmelse härmed ha de sakkunniga funnit lämpligt
att i folkskyddslagen intaga uttrycklig bestämmelse om skyldighet att i fråga
om viss industriell verksamhet genomföra skydds- och reservanordningar
för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap. Förpliktelsen har av

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

praktiska skäl ansetts böra läggas på den, som bedriver den verksamhet, varom
fråga är, oberoende av vem som är ägare till anläggningen eller byggnaden.
Enligt de sakkunnigas mening bör skyldigheten föreligga automatiskt utan
särskilt åläggande av Kungl. Majit eller myndighet. Denna omedelbart i lag
stadgade skyldighet har dock ansetts böra begränsas till sådan industriell
verksamhet, beträffande vilken det kan anses såsom ett väsentligt allmänt intresse,
att driften blir säkerställd. Till industriell verksamhet hänföres givetvis
även driften vid kommuns tekniska verk.

Bestämmelsen i andra punkten har avsende på sådana synnerligen viktiga
industrier, vilka i krig måste vara i fortlöpande verksamhet i det längsta även
under flyglarm. Inom dessa industrier erfordras särskilda anordningar för
personalens skydd, exempelvis skyddskurar och stockmattor. Uttryckligt stadgande
om skyldighet att vidtaga sådana anordningar har ansetts lämpligt att
intaga i lagen.

Beträffande skyldigheten för ägare och innehavare av egendom, som skall
undanföras, att verkställa eller medverka vid undanförseln föreslå de sakkunniga
i 95 och 109 §§ motsvarande bestämmelser som de nu gällande, dock
att bestämmelserna skola gälla all undanförsel, således även utspridning. Yad
förstöring angår stadgas i 96 § i förslaget, att om beslut meddelats örn förstöring
av viss egendom dess ägare eller innehavare är pliktig att, i den mån
det påfordras, verkställa förstöringen eller eljest medverka vid dess genomförande.
De sakkunniga anse, att genom denna bestämmelse viss garanti vinnes
för att förstöringen kommer att ske under vederbörlig hänsyn till ägarens
och innehavarens intressen samt på sådant sätt att större skada ej göres än
nöden kräver.

Kraftverksskyddslagen skall enligt de sakkunnigas förslag gälla vid sidan
av folkskyddslagen. Enligt 149 § första stycket i förslaget till folkskyddslag
skall nämligen sistnämnda lag icke äga tillämpning, i den mån motsvarande
förhållanden regleras i kraftverksskyddslagen.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas
förslag.

Yad de sakkunniga i hithörande delar föreslagit har i allmänhet icke mött
någon erinran i de inkomna yttrandena. I några yttranden ha dock anmärkningar
framställts.

Sveriges fastighetsägareförbund förklarar såsom sin principiella ståndpunkt,
att kostnaderna för åtgärder till skydd mot fientlig verksamhet borde
bäras av samhället och icke av vissa grupper av enskilda medborgare. Ur dessa
synpunkter kunde förbundet icke i princip godtaga en lagstiftning, vars grunduppfattning
vore att man kunde på ägare av fast egendom lägga skyldigheter
utöver dem, som åvilade samma personer som skattedragare. Den nu föreslagna
lagstiftningen icke blott knäsatte den enligt förbundets mening helt
oriktiga principen utan ginge ännu längre än gällande lagstiftning, i det den i
betydelsefulla avseenden utvidgade de skyldigheter som nu ålåge fastighetsägarna.
Det sätt, på vilket hyresregleringslagen hittills praktiserats, utgjorde
ännu ett skäl att bestämt avvisa varje lagstiftning, som innebure en utökning

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av de skyldigheter att bära kostnader, som för närvarande åvilade fastighetsägarna.

Sveriges industriförbund framhåller, att med hänsyn till den betydelse,
som upprättade planer för industriluftskyddet ägde, bestämmelserna i 84 § örn
de skyldigheter, som ålåge ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd
skulle vara organiserat, borde kompletteras med en uttrycklig föreskrift
örn skyldighet för ägaren att upprätta sådan plan. Svenska arbetsgivareföreningen
framhåller, att bestämmelserna i 84 § lade betydande kostnader på innehavare
av industriell anläggning och att industriens beredvillighet att åtaga sig
dylika kostnader i högre grad än redan skett torde menligt påverkas av stadgandet
i 10 § i förslaget, vari förutsattes, att verkskydds eller hemskydds personal
och materiel kunde tagas i anspråk för uppgifter utom den eller de anläggningar,
för vilka verkskyddet eller hemskyddet vore upprättat. Föreningen
förutsatte, att bestämmelser utfärdades, varigenom ett företag, vars verkskydd
onormalt utbyggdes, erhölle viss gottgörelse av allmänna medel för sådana
anordningar, som med hänsyn till omfattningen finge anses sträcka sig vida
över det enskilda verkskyddets uppgifter.

Beträffande 85 § — vilken, såsom förut nämnts, reglerar frågan örn skyldigheten
att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras
för hemskyddets verksamhet — framhåller Sveriges fastighetsägareförbund.
att bestämmelsen syntes ha fått sin vidsträckta omfattning i syfte att
erhålla möjlighet att ålägga fastighetsägaren förpliktelser, som kunde komma
att gå över vad som nu gällde. Förbundet fortsätter:

Yad som enligt förslaget är avsett att ifrågakomma är för den utomstående
svårt att bedöma, men man kan konstatera, att de sakkunniga själva icke synas
vara främmande för att för hemskyddets verksamhet kan komma att krävas
särskilda anordningar även utöver skyddsrum. Självfallet skulle det i hög grad
bidraga till trygghet i fastighetsförvaltningen, om lagstiftningen klart gåve
vid handen, att fastighetsägarens skyldighet att medverka vid hemskyddets
verksamhet vore inskränkt till vad för närvarande gällde. Förbundet finner
sig sålunda under alla förhållanden böra avböja en bestämmelse av det vittomfattande
innehåll som förevarande paragraf har fått.

Hyresgästernas riksförbund anser den i 86 § föreskrivna tiden av ett år
vara för kort. En nyttjanderättshavare borde icke träda i ägarens ställe med
mindre upplåtelsetiden vore avsevärt längre, exempelvis 5 år.

Beträffande ersättningen till verkskyddspersonal framhåller svenska arbetsgivareföreningen,
att föreningen väl ansåge skäligt, att dylik personal erhölle
viss ersättning. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida det vore rimligt,
att kostnaden för verkskyddet åvilade verkets innehavare. Skyddet av krigsviktig
eller ur samhällelig synpunkt i övrigt viktig produktion vore i första
hand ett. samhälleligt intresse. Principiellt borde därför huvuddelen av kostnaderna
för verkskyddet bäras av det allmänna. I den mån verkskyddet skulle
helt ombesörjas av vid verket anställda, syntes dock frågan om ersättning till
dessa för deltagande i verkskyddet närmast ankomma på arbetsgivarna och
arbetstagarna själva. Föreningen ville i detta sammanhang erinra örn, att
föreningen efter överenskommelse med representanter för landsorganisationen

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

utformat anvisningar för ersättning i vissa fall till inom industriluftskyddet
verksamma personer, vilka anvisningar i form av en rekommendation tillställts
sådana delägare i föreningen, som vore berörda av industriluftskyddet, och
även delgivits luftskyddsinspektionen. Föreningen hade funnit detta system
fungera tillfredsställande och ville därför bestämt motsätta sig, att särskilda
lagbestämmelser utfärdades rörande verkskyddspersonalens ersättning.

Liknande synpunkter anföras av Sveriges industriförbund. Landsorganisationen
anser däremot att — med hänsyn till att tjänsgöringen för
ifrågavarande personal är grundad på tjänsteplikt — särskilda författningsbestämmelser
böra utfärdas rörande verkskyddspersonalens ersättning. Vattenfallsstyrelsen
finner på grund av vunna erfarenheter nödvändigt att enhetliga
bestämmelser utfärdades rörande avlöning åt verkskyddspersonalen, så att
icke olika grunder för avlöningens beräknande kunde komma att gälla inom
olika statliga verk eller inom de kraftföretag, som i luftskyddsliänseende vore
underställda styrelsen. Generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen framföra
beträffande sin personal liknande synpunkter som vattenfallsstyrelsen.

I fråga örn skyldigheterna jämlikt 87 § framhåller Sveriges fastighetsägareförbund,
att de sakkunniga i fråga örn fastighetsägarnas befattning med mörkläggningåtgärder
föresloge bestämmelser, som innebure en betydande utvidgning
av ägarnas hittillsvarande skyldigheter. Förbundet fortsätter:

Detta sker utan att de sakkunniga samtidigt föreslå någon generell rätt
för ägaren att av hyresgästerna utbekomma bidrag till kostnaderna därför.
Redan på grund av förbundets principiella inställning måste förbundet därför
avböja förslaget i denna del. Samtidigt som förbundet sålunda hävdar att
förslaget icke är skäligt, håller förbundet emellertid också före att det icke
heller är oomtvistligt lämpligt. Vid de mörkläggningar, som hittills ägt rum,
torde det allenast i mycket få undantagsfall ha förekommit, att hyresvärden
bekostat mörkläggningsmaterielen. Det har sålunda i hus med hyresgäster
varit dessa som haft att svara för och utfört mörkläggningsanordningarna. Att
dessa anordningar icke skulle ha varit tillfyllest har, såvitt förbundet kunnat
finna, icke på allvar gjorts gällande, och man måste därför fråga sig, varför
icke samma system även i fortsättningen skulle kunna praktiseras. Vill man
ernå sparsamhet med materiel, är det säkerligen lämpligast att på hyresgästerna
lägga materielanskaffningsskyldigheten. Hyresgästen kan då bedöma
vilka åtgärder som i hans särskilda fall äro erforderliga; han kan t. ex.
föredraga att efter mörkrets inbrott icke uppehålla sig i visst eller vissa ruin
och sålunda undvika att till sådana utrymmen anskaffa mörkläggningsmateriel.
Det är vidare anledning befara, att många hyresgäster komma att ställa
överdrivet stora anspråk på materielens beskaffenhet, om det är hyresvärden
som skall bekosta anskaffningen. Man kan icke heller bortse från att hyresgästerna
säkerligen mycket ofta komma att iakttaga avsevärt mindre varsamhet
med den materiel som icke är deras egen.

Det synes sålunda uppenbart, att redan praktiska skäl avgjort tala för att
man icke bör göra någon ändring i hittills gällande förhållanden. Därtill kommer
emellertid också, att de kostnader, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle komma att åvälvas fastighetsägarna, icke med fog kunna, såsom sker
i betänkandet, betecknas såsom små. Tvärtom har man uppenbarligen att
räkna med många tiotal miljoner kronor. På grundval av den av de sakkunniga
företagna stockliolmsutredningen och om man utgår ifrån ett kostnadsmedeltal

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

per fastighet av 1 000 kronor så torde kostnaderna enbart för Stockholms vidkommande
röra sig örn ett belopp med en storleksordning av 5 miljoner
kronor. Det är icke rimligt att låta fastighetsägarna bära dylika kostnader
för genomförande av åtgärder, örn vilka det med fog kan sägas, att de företagas
icke främst i fastighetsägarnas intresse utan snarare i hyresgästernas. Åtgärderna
syfta ju dock ytterst till att åt hyresgästerna bevara tillgången till
de bostäder och de lokaler för näringarna som de förhyrt.

Sveriges industriförbund anser likaledes, att detta åliggande för fastighetsägaren
icke är tillräckligt motiverat, utan håller före, att innehavaren skäligen
bör svara även för anskaffningskostnaden, vilket i varje fall borde gälla för
den händelse ägaren icke enligt därom gällande bestämmelser ägde höja hyran
för att täcka kostnaden i fråga.

Hyresgästernas riksförbund anser däremot fördelningen mellan hyresvärd
och hyresgäst av skyldigheterna med avseende å mörkläggning vara lämpligt
avvägd.

I fråga örn bestämmelserna i 91 § i de sakkunnigas förslag framhåller
svenska arbetsgivareföreningen, att bestämmelserna syntes kunna medföra, att
innehavare av industriell verksamhet kunde åläggas vidtaga sådana skyddsoch
reservanordningar för säkerställande av driften under folkskyddsbered- *
skap, att därigenom betydande kostnader komme att åsamkas företagarna.
Föreningen ansåge påkallat, att mera bestämda regler utfärdades rörande företagens
förpliktelser i detta hänseende.

Sveriges industriförbund framhåller, att med den allmänna avfattning bestämmelserna
i 91 § erhållit följden torde kunna bliva att långt gående åtgärder
av olika slag ålades ett industriföretag. Det syntes fördenskull skäligt, att för
åtgärden erforderliga kostnader, åtminstone i den mån de överstege vad som
kunde anses normalt vid ett företag av ifrågakommande slag, bestredes av
statsmedel.

Krigsmaterielverket anser 91 § böra kompletteras med en föreskrift örn att
den som dreve industri av här avsett slag även skulle vara skyldig att på anfordran
av folkskyddsmyndighet vidtaga sådana förberedelser för förflyttning
av tillverkningen till annan ort, som med hänsyn till faran för driftstörningar
ansåges påkallade och skäliga.

Sveriges fastighetsägareförbund anför beträffande det föreslagna stadgandet
örn förstöring:

Denna bestämmelse synes betänklig bland annat därför, att syftet med densamma
synes vara att i viss mån göra ägaren ansvarig för att förstöringen kommer
att ske under vederbörlig hänsyn till ägarens och innehavarens intressen
samt på sådant sätt, att större skada ej göres än nöden kräver. Det bör vara
klart att, örn förstöring blivit beslutad, ägaren respektive innehavaren icke
skall behöva åtaga sig något ansvar för att förstöringen icke blir större än som
är nödvändigt. Att döma av de sakkunnigas motivering synes emellertid åt
stadgandet ha givits den innebörden, att en omkastning av bevisbördan äger
rum, så att, när frågan uppkommer örn ersättning för den förstörda egendomen,
det skall vara ägarens sak att visa, att förstöringen var nödvändig i den
omfattning den fått. Detta är uppenbarligen i hög grad obilligt. Förstöringen
måste ju för övrigt komma att bli en åtgärd av militär natur och det är vid
sådant förhållande långt ifrån självklart, att ägaren eller innehavaren kan

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

anses vara nära till att verkställa förstöringen. Härförutom måste beaktas, att
det, särskilt under krigstid, kan visa sig omöjligt för fastighetsägaren att anskaffa
nödig arbetshjälp, varförutom det ju icke kan begäras av honom, att
han skall underkasta sig kostnaderna för de ofta mycket omfattande åtgärder,
som här kunna komma ifråga. Förbundet föreslår med hänsyn till vad sålunda
anförts att den i 96 § föreslagna regeln måtte utgå.

Krigsmaterielverket anser nödvändigt, att 96 § kompletteras med bestämmelse
örn skyldighet för vederbörande ägare att verkställa eller medverka till
sådana förberedande åtgärder för förstöring, som påkallades av folkskyddsmyndighet.

Bevakningsutredningens förslag.

I sitt i det föregående omförmälda betänkande har bevakningsutredningen
framlagt förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar
jämte tillämpningskungörelse. Lagförslaget torde få som bilaga fogas till
detta protokoll (bilaga B). I sina huvuddrag innebär förslaget följande.

Lagen avser sådana åtgärder vid anläggningar av väsentlig betydelse för
försvaret eller folkförsörjningen, vilka ha till ändamål att skydda anläggningarna
mot spioneri eller sabotage. Lagen äger dock icke tillämpning å
militära anläggningar eller å anläggningar, som avses i kraftverksskyddslagen
(1 §). — De anläggningar, som avses i lagen, skola upptagas i
en plan, upprättad i den ordning Konungen bestämmer (2 §). I kungörelsen
stadgas härom, att planen skall fastställas av chefen för försvarsstaben
efter förslag av bevakningsinspektören, som därvid i erforderlig
utsträckning har att samråda med myndigheter och enskilda sammanslutningar,
vilkas verksamhet äger samband med planläggningen. — Anläggning,
som avses i lagen, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt. Detsamma skall gälla ombyggnad,
ändring eller utvidgning av sådan anläggning (3 §). — Ägare av
befintlig, i lagen avsedd anläggning är pliktig att, i den mån det ej tidigare
skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma vidtaga erforderliga
åtgärder för att förhindra spioneri och sabotage. Han skall sålunda
bland annat ombesörja nödig bevakning och inhägnad av anläggningen, erforderlig
förstärkning av anläggningens skydd mot skada genom brand eller explosion,
erforderligt förrådsrum av lämplig beskaffenhet samt vidtaga åtgärder
för snabbt avhjälpande av driftavbrott. Nyttjas anläggningen av annan
än ägaren, är nyttjanderättshavaren pliktig att i ägarens ställe vidtaga sådana
åtgärder, som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma
på nyttjanderättshavaren. I ägarens eller nyttjanderättshavarens förpliktelser
ingår även att anskaffa erforderlig utrustning åt annan bevakningspersonal
än polis- eller militärpersonal (4 §). -—- På grund av vad i 3 och 4 §§
stadgas får ej föreskrivas skyldighet att vidtaga åtgärder, som med hänsyn till
anläggningens omfattning och andra omständigheter i avseende å denna skulle
vara oskäligt betungande (5 §). Ägare eller innehavare av anläggning, som
avses i lagen, är emellertid skyldig att beträffande anläggningen tåla eller

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

vidtaga skyddsåtgärd, ändå att lian icke själv är pliktig att bekosta densamma.
Medför åtgärden skada eller förlust för honom och är denna ej att anse såsom
ringa, är han berättigad till ersättning därför av statsmedel efter vad
som finnes skäligt (6 §}. ■— Frågor, som avses i 3—6 §§, prövas av länsstyrelsen,
dock att fråga örn ersättning av statsmedel enligt 6 § skall
underställas Konungen (7 §). Enligt kungörelsen undantagas dock från
länsstyrelsens prövning dels anläggningar tillhörande försvarsväsendet,
telegrafverket och statens järnvägar ävensom under vattenfallsstyrelsens
respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående kraftoch
kanalverk samt kanaler och anläggningar för luftfartsändamål, dels
enskilda järnvägar och kraftanläggningar, och skall prövningen i fråga
örn sådana anläggningar i stället handhas av den myndighet, under vilken
anläggningen lyder i luftskyddshänseende. — Nyttjas anläggningen av
annan än ägaren, må kostnad, som ägaren eljest skolat vidkännas, fördelas
mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad som finnes skäligt (8 §). —
Innan byggnadsnämnd meddelar beslut med anledning av ansökan örn byggnadslov
beträffande anläggning, som avses i lagen, skall nämnden överlämna
handlingarna till länsstyrelsen för prövning, vilka skyddsåtgärder som skola
vidtagas. Vill någon i ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra sådan anläggning
eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning därav,
skall han inhämta länsstyrelsens godkännande av förslaget, såvitt angår
skyddsåtgärder enligt lagen (10 §). Jämlikt kungörelsen skall byggnadsnämnd,
örn den finner ansökan örn byggnadslov avse anläggning, som är av
väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, därest anläggningen
ej är upptagen i planen, överlämna handlingarna i ärendet till chefen för försvarsstaben
för prövning av frågan örn anläggningens upptagande i planen. I
kungörelsen stadgas vidare, att chefen för försvarsstaben skall i samråd med
bevakningsinspektören utfärda erforderliga allmänna anvisningar rörande tilllämpningen
av lagen till ledning för de mydigheter, som handha prövningen
av i lagen avsedda skyddsfrågor.

I motiveringen anför utredningen — efter att lia hänvisat till att spionerioch
sabotageverksamheten erhållit en allt vidsträcktare användning genom det
nutida krigets totala karaktär — till en början följande:

Såsom en betydande brist i gällande lagstiftning måste betecknas, att spörsmålet
rörande de skyldigheter, som i förevarande hänseende åvila de särskilda
företagarna, lämnats öppen. Det oaktat har emellertid det stora flertalet företagare
frivilligt vidtagit vissa skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage. Fall
lia dock förekommit, där företagsledningarna avvisat skäliga krav på dylika
skyddsåtgärder. Frånvaron av en laglig reglering av nyssnämnda spörsmål
medför ävenledes, enligt vad erfarenheten givit vid handen, en onödig tidsutdräkt
med skyddsåtgärdernas utförande, vilket särskilt i mera kritiska lägen
kan leda till avsevärda olägenheter. Att enbart lita på frivilligt åtagande torde
för övrigt ej vara lämpligt med hänsyn till här förevarande anläggningars betydelse.
Vidare kan man icke med säkerhet räkna med, att det intresse och
den beredvillighet, som företagen under nu rådande extra ordinära förhållanden
visat, kommer att fortfara allt framgent. Att uteslutande på frivillighetens
grund bygga en lösning av den föreliggande frågan kan därför enligt utredningens
mening ej anses betryggande.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Införande av allmängiltiga tvingande bestämmelser örn vidtagande av erforderliga
skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage skulle därjämte bidraga till
skapande av enhetlighet och rättvisa mellan olika företagare inbördes. Avsaknaden
av sådana bestämmelser kan nu medföra icke endast att en och annan
företagare helt slipper ifrån att vidtaga skyddsåtgärder, som den lojale företagaren
med större eller mindre uppoffringar underkastat sig, utan även att
ägare av ensartade anläggningar belastas olika hårt.

Vidare torde riskerna för skadegörelse kunna i icke ringa utsträckning
reduceras, örn redan vid en anläggnings planering och utförande vederbörlig
hänsyn tages till skyddssynpunkterna. Jämväl kostnaderna för skyddsåtgärderna
bliva i allmänhet lägre, örn åtgärderna komma till utförande redan vid
anläggningens tillkomst än örn de vidtagas först därefter. Även ur företagarens
synpunkt är det således önskvärt, att de krav, som ur skyddssynpunkt kunna
ställas på en anläggning, bliva tillgodosedda redan i samband med anläggningens
utförande.

Utredningen betonar dock, att skyddsfrågorna böra såvitt möjligt liksom
hittills lösas på frivillighetens väg och i samförstånd med berörda företag.
Tvångsingripande borde ifrågakomma först när förhandlingsvägen visat sig
resultatlös.

Vidare förklarar utredningen sig ha funnit att de frågor, som vore förknippade
med här åsyftade anläggningars skyddande mot spioneri och sabotage, i
flera hänseenden vore av så speciell art, att en särlagstiftning angående dem
vore påkallad jämväl efter den allmänna revisionen av hemortsförsvaret.

I fortsättningen framhåller utredningen, att det ej kunde komma i fråga
att låta lagstiftningen äga tillämpning å alla anläggningar, beträffande vilka
risk för spioneri eller sabotage kunde föreligga utan tillämpningsområdet
borde begränsas till sådana anläggningar, som vore av väsentlig betydelse för
försvaret eller folkförsörjningen. Att i lagtexten giva en uttömmande beskrivning
eller uppräkning av dylika anläggningar vore emellertid ej möjligt. Urvalet
av dessa anläggningar måste enligt utredningens mening merendels bliva
beroende på prövning i varje särskilt fall. Skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder
borde omfatta icke blott redan befintliga anläggningar utan även nya
anläggningar. Det vore nämligen uppenbarligen ur såväl ekonomisk som prat
tisk synpunkt mest ändamålsenligt, att skyddsåtgärderna komme till utförande
redan i samband med anläggningarnas tillkomst. Möjligheterna att på bästa
sätt tillgodose de krav, som ur skyddssynpunkt borde ställas på en anläggning,
vore större vid anläggningens planering och utförande än när den färdigställts.
Likaså bleve kostnaderna för skyddsåtgärderna i allmänhet lägre, örn
de vidtoges redan vid anläggningens tillkomst än senare. Att i lagen närmare
angiva, vilka åtgärder som alltid borde vidtagas vore ej möjligt. Därför syntes
ingen annan avgränsning av skyldigheten stå till buds än den, som komme till
uttryck i den allmänna principen, att skyddsåtgärderna skulle anpassas efter
omständigheterna i varje särskilt fall.

Utredningen övergår härefter till att behandla organisationsfrågan. Beträf
tande spörsmålet, vilket eller vilka organ, som det lämpligen borde tillkomma
att pröva, huruvida en anläggning vore av väsentlig betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen, säger sig utredningen ha stannat vid att föreslå, att

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 268''.

prövningen borde anförtros åt chefen för försvarsstaben. Härom anför utredningen: Denna

lösning bär synts utredningen mest ändamålsenlig särskilt därför att
det övervägande antalet här åsyftade anläggningar äro av direkt eller indirekt
betydelse för försvaret samt försvarsstabschefen genom sin ställning inom
den militära organisationen torde lia god möjlighet att fortlöpande hålla sig
underrättad jämväl örn de företag, som fullgöra leveranser till försvarsväsendet.
Vidare äger ifrågavarande uppgift nära samband med markbevakningen
av viktigare anläggningar, vars planläggning ankommer på försvarsstaben och
överbefälhavaren.

Beträffande den föreslagna planen framhåller utredningen, att med hänsyn
bland annat till de rättsverkningar, som den enligt förslaget skulle medföra,
det vore angeläget att frågan, huruvida en anläggning vore av sådan beskaffenhet,
att den folie under lagen, underkastades en så ingående och allsidig prövning
som möjligt, varför planläggningen borde ske i samråd icke blott med
vederbörande militära och civila myndigheter utan jämväl i erforderlig utsträckning
med enskilda sammanslutningar (exempelvis Sveriges industriförbund),
med vars verksamhet frågan ägde samband.

Beträffande det föreslagna underställningsförfarandet i fråga örn nyanläggningar
framhåller utredningen, att någon svårighet för vederbörande att avgöra,
huruvida en anläggning vore av sådan beskaffenhet, att frågan borde
hän skjutas till försvarsstabschefens prövning, i allmänhet ej torde kunna anses
möta. Mot förfarandet kunde möjligen invändas, att detsamma vore ägnat
att fördröja byggnadsärendets avgörande. Såväl underställningen som försvarsstabschefens
prövning förutsattes emellertid skola ske med största möjliga
skyndsamhet, och förfarandet torde som regel icke taga lång tid i anspråk.

Utredningen anför vidare:

Vad härefter angår spörsmålet angående det lämpligaste sättet för plöjningen
av frågor rörande förevarande skyddsverksamhet synas närmast två
lösningar stå till buds. Antingen kan, efter förebild av kraftverksskyddslagen,
handläggningen anförtros åt något centralt organ eller ock kan prövningen
uppdragas åt redan befintliga lokala myndigheter. Om förstnämnda alternativ
skulle föredragas, kan man tänka sig antingen att för ändamålet tillskapa ett
nytt centralorgan eller att anförtro uppgiften åt något redan förefintligt sådant.
Bland de senare synes försvarsstaben (industriskyddsdetaljenj som genom sm
mångåriga verksamhet på området bland annat förvärvat en ingående kännedom
örn hithörande förhållanden, ligga närmast till hands. Med hänsyn till
det samband, som ifrågavarande skyddsverksamhet äger med det civila luftskyddet
och hemortsförsvaret överhuvud, kunna dock vissa skäl även tala för
att prövningen uppdrages åt luftskyddsinspektionen eller, därest en ny hemortsförsvarsorganisation
tillskapas, dess topporgan. _ .

Vid övervägande av spörsmålet har utredningen funnit en decentralisering
av prövningen vara att föredraga och stannat vid att denna bör tillkomma länsstyrelserna.
Genom en lösning efter den förra linjen skulle visserligen det
förut framhållna önskemålet örn enhetlighet i bestämmelsernas tillämpning
bättre kunna tillgodoses. Å andra sidan skulle en centralisering av handläggningen
medföra en betydande omgång och tidsutdräkt, vilket måste innebära
en allvarlig olägenhet. Genom den lösning, som utredningen förordar, tolde
förutsättningar skapas för en snabb och samtidigt effektiv handläggning.

207

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Med hänsyn särskilt till de ekonomiska konsekvenser, som förslaget innebär
för berörda företagare, är det av stor vikt, att prövningen blir allsidig och
omsorgsfull samt att företagarnas berättigade intressen bliva beaktade. Härför
förutsättes bland annat en ingående förtrogenhet med de olika anläggningarnas
tekniska och ekonomiska förhållanden, en förtrogenhet, som länsstyrelsen i
allmänhet ej torde .besitta. På grund härav bör enligt utredningens uppfattning
länsstyrelserna tillföras erforderlig expertis i sådant hänseende. Detta
kan ske antingen på det sätt, att länsstyrelserna bland ledningarna för industriföretagen
inom varje län utse en eller i de största länen eventuellt två personer,
som i förekommande fall skola stå till länsstyrelsens förfogande såsom
rådgivande sakkunniga i dylika frågor, eller ock att länsstyrelsen anlitar den
sakkunskap, som i varje särskilt fall kan erfordras. Enligt vad utredningen
inhämtat torde några svårigheter icke möta. att i varje län erhålla därtill lämpliga
och intresserade personer. Utseendet av dylika sakkunniga synes böra
ske i samråd med Sveriges industriförbund, till vilket förbund det övervägande
flertalet industriföretag i landet äro anslutna.

Beträffande kostnaderna för åtgärderna förklarar sig utredningen anse, att
detta spörsmål borde lösas efter samma principer som enligt kraftverksskyddslagen,
samt fortsätter:

Grunderna för dessa regler synas nämligen i allt väsentligt äga giltighet
även i förevarande fall. Genom att företagen i skälig omfattning själva få bestrida
kostnaderna för skyddsåtgärderna torde sålunda kunna antagas, att åtgärderna
komma att utföras på ett mera ekonomiskt sätt än örn detta skulle
ankomma på de statliga organen. Skyddsåtgärderna avse ju vidare att bevara
anläggningen, varför det icke kan anses annat än riktigt och rimligt att anläggningens
ägare bör bära det ekonomiska ansvaret för åtgärderna, även örn
dessa enligt hans uppfattning icke i allo skulle anses ekonomiskt motiverade.
En del av åtgärderna torde kunna medföra vissa besparingar för anläggningens
ägare i form av minskad personalåtgång för bevakning samt nedsättning av för
säkringsavgifter. Slutligen ha industriella och en del andra här avsedda anläggningar
i viss utsträckning möjlighet att överföra kostnaderna på sina avnämare.

När det gäller att bedöma, huruvida viss åtgärd i det konkreta, fallet är
skälig eller ej, måste hänsyn tagas bland annat till företagets räntabilitet, och
självfallet få sådana åtgärder icke föreskrivas, vilka hindra ett företags tillkomst
eller utveckling.

Utredningen tillägger, att omfattningen av de skyddsåtgärder, som vidtagits
vid olika företag, varierat högst väsentligt. Med hänsyn till att förhållandena
vore så olikartade vore det icke möjligt att lämna några närmare uppgifter an
gående kostnaderna för de skyddsåtgärder, som skulle erfordras, därest utred
ningens förslag genomfördes. För det övervägande antalet ägare av anlägg
ningar torde dock utgifterna icke bliva betungande eller oöverkomliga, och i
förhållande till företagens utgifter för luftskyddet torde förevarande kostnader
kunna anses såsom obetydliga.

Yttrandena över bevakn i tins ut redningens
förslag''.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat
sig angående förslaget, har vitsordat behovet av lagstiftning under fram -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

hållande av att man visserligen hunnit långt på frivillighetens väg men att
dock med hänsyn till hithörande åtgärders allmänna betydelse möjlighet till
utövande av tvång borde föreligga.

I vissa yttranden avstyrkes emellertid den ifrågasatta lagstiftningen direkt
eller uttalas tveksamhet rörande behovet därav. Sålunda anför exempelvis
Sveriges industriförbund följande:

Industriförbundet vill ifrågasätta såväl nödvändigheten som lämpligheten
av den föreslagna lagstiftningen. Någon övertygande motivering för behovet
därav har ej förebragts. Enligt vad förbundet kunnat utröna, är det endast
i sällsynta undantagsfall som någon företagare avvisat framställda krav på
skyddsåtgärder, och även i dessa fall lära förordade åtgärder ha vidtagits,
sedan vederbörande övertygats örn att desamma varit av behovet påkallade.
Mot bakgrunden härav förefaller det ej erforderligt att för undantagsfallen
införa ett vidlyftigt och tidsödande administrativt förfarande.

Erfarenheten ger vid handen, att en författning av ifrågasatt slag lätt blir
en maximilagstiftning. Den enskilde känner lagen som ett onus och vidtar i
regel ej flera eller andra åtgärder än sådana, som lagligen påtvingas honom.
Det enskilda initiativet, som här är av väsentlig betydelse, bortfaller, och
skyddsarbetet råkar in i en byråkratisk återvändsgränd.

Utredningen framhåller, att vidtagandet av erforderliga skyddsåtgärder
kan medföra vissa besparingar för anläggningens ägare i form av minskad
personalåtgång för bevakning samt nedsättning av försäkringsavgifter. I den
mån detta antagande är riktigt, synes även ur denna synpunkt en lagstiftning
obehövlig, alldenstund det för företagarna helt visst skulle bliva ett ekonomiskt
intresse att på lämpligt sätt avväga skyddsåtgärdernas omfattning mot
kostnaderna för bevakning och försäkring.

Vad som först och främst erfordras på förevarande område är en effektiv
och ständigt fortgående upplysningsverksamhet. Sålunda böra industriledningarna
orienteras örn spioners och sabotörers arbetsmetoder och åtgöranden,
anvisningar lämnas örn hur man lämpligen kan skydda sig mot sådan verksamhet,
råd givas angående skyddstjänstens ordnande inom företagen, personalkontrollen
effektiviseras samt intresset för hithörande frågor stimuleras
genom lämpliga initiativ från sakkunnig myndighet. Den verksamhet, som i
detta avseende utövats av försvarsstabens industriskyddsdetalj, är erkännansvärd,
ehuru denna verksamhet på grund av personalbrist haft sin givna begränsning.
— Industriförbundets luftskyddsavdelning har i dagarna ombildats
till industriens luftskyddsinstitut med representanter jämväl för intresserade
statliga myndigheter. Då institutets verksamhet har nära samband med nu
ifrågavarande skyddsfrågor, torde institutet komma att på sitt arbetsprogram
upptaga jämväl dessa. I så fall skulle institutet kunna etablera ett fruktbärande
samarbete med det statliga organ, som lämpligen kunde anförtros
upplysningsverksamheten på hithörande område.

Handelskammaren i Norrköping uttalar, att vad som erfordrades syntes
vara möjlighet för den beslutande myndigheten att, där frivillig överenskommelse
icke kunde träffas, genom vitesföreläggande framtvinga efterföljd av
lämnade anvisningar.

Kommerskollegium yppar farhågor för att till följd av lagen de övervakande
myndigheterna i mindre utsträckning än hittills skulle söka att på frivillighetens
väg nå en uppgörelse. I varje fall hade en blivande lagstiftning bort
få karaktär av beredskapslagstiftning, med vars ikraftträdande skulle anstå,
tills Kungl. Majit i fall av verkligt behov därom förordnade.

209

Kungl.-Maj:ts proposition nr 268.

I åtskilliga yttranden betonas sambandet mellan ifrågavarande skyddsåtgärder
och luftskyddsåtgärderna och anses lagstiftningen böra sammanarbetas
med lagstiftningen örn civilförsvaret. Denna ståndpunkt intages sålunda av
luftskyddsinspektionen, statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs
län samt chefen för försvarsstaben. I de båda sistnämnda yttrandena
tillstyrkes särlagstiftning endast örn lagstiftningen örn civilförsvaret drager
ut på tiden.

I fråga örn lagstiftningens tillämpningsområde anser chefen för försvarsstaben
lagen icke böra gälla statliga anläggningar, beträffande vilka förhållandena
borde regleras instruktionsvis. Luftskyddsinspektionen och några länsstyrelser
anse däremot lagens tillämpningsområde böra utsträckas till att gälla
även sjukhus och andra civila offentliga institutioner av synnerlig betydelse
för samhällslivet och förvaltningen.

Sveriges industriförbund understryker vikten av att de åtgärder, som påbjödes,
begränsades till vad som vore oundgängligen nödvändigt, så att de
icke bleve tekniskt störande för de dispositioner och utbyggnader, som industrien
ur sin synpunkt önskade vidtaga. Företagen borde även äga rätt att
begära ändring eller lättnad i meddelade föreskrifter, då anledning därtill
förelåge. EU flertal handelskamrar framför liknande synpunkter, varvid av
handelskamrarna i Malmö och Jönköping framhålles, att lagstiftningen vore
alltför allmänt hållen och överlämnade åt praxis att reglera hithörande frågor
inom en alltför vid ram. Även försvarets fabriksstyrelse finner närmare riktlinjer
erforderliga rörande åtgärdernas art och omfattning, då eljest myndigheterna
erhölle alltför vittgående befogenheter gentemot industrien.

Yad utredningen föreslagit i organisatoriskt hänseende har tillstyrkts i
många yttranden, men anmärkningar ha även framställts från åtskilliga håll.

Å ena sidan anse chefen för försvarsstaben och krigsmaterielverket, att
chefen för försvarsstaben borde utrustas med sådana befogenheter, att en
verklig ledning av verksamheten kunde utövas. Luftskyddsinspektionen,
statskontoret och svenska stadsförbundet uttala, att ledningen av verksamheten
borde anförtros åt centralmyndigheten för civilförsvaret, dit försvarsstabens
industriskyddsdetalj borde överföras. Landsfogden i Södermanlands
län är av den meningen, att ledningen av verksamheten borde anförtros åt
bevakningsinspektören med biträde av statspolisen.

"V ad angår den i 2 § i lagförslaget omnämnda planen anser länsstyrelsen i
Malmöhus län, att planen bör fastställas av Kungl. Majit. Luftskyddsinspektionen
och statskontoret föreslå, att planen fastställes av civilförsvarets centralmyndighet
efter samråd med chefen för försvarsstaben. Sveriges industriförbund
uttalar, att i den mån planen skulle upptaga en nominativ förteckning
å företagen avgörandet borde anförtros åt en särskild nämnd, bestående av
tre ledamöter, representerande respektive försvarsstaben, krigsmaterielverket
och Sveriges industriförbund. Beslut örn företags upptagande i planen borde
kunna överklagas hos Kungl. Majit.

Statens livsmedelskommission finner bevakningsinspektören icke kompetent
att träffa avgörande rörande urvalet av de företag, som borde hos chefen

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 11 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

för försvarsstaben föreslås skola ingå i planen. De tre försörjningskommissionerna
borde i stället gemensamt uppgöra och till chefen för försvarsstaben
överlämna förslag till planer i vad avsåge kommissionernas verksamhetsområden.
I fredstid kunde dessa uppgifter uppdragas åt rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap. På liknande sätt syntes övriga berörda myndigheter
böra direkt till chefen för försvarsstaben överlämna förslag till bevaka
ningsplan för myndighetens verksamhetsområde. Stockholms handelskammare
anser planen böra uppgöras av någon civil, med näringslivet förtrogen
myndighet, t. ex. kommerskollegium, eller i varje fall i samråd med detta
ämbetsverk. Även kommerskollegium anser kollegiets medverkan nödvändig
vid planens uppgörande.

Beträffande prövningen av åtgärderna har i flertalet yttranden utredningens
förslag tillstyrkts, varvid såsom skäl för en decentraliserad prövning framhållits
dels näringslivets intresse av ett skyndsamt avgörande, dels ock att
kännedom örn de lokala förhållandena är nödvändig för frågornas prövning. I
ett par yttranden vill man gå ännu längre i decentralisation. Sålunda anser
länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län länsstyrelserna böra ha rätt att åtminstone
i de större städerna delegera sin prövningsrätt till den lokala polismyndigheten.
Länsstyrelsen i öster götlands län finner de ifrågasatta allmänna
anvisningarna böra erhålla sådant innehåll, att prövningen av skyddsåtgärderna
kunde å ort, där byggnadstekniskt biträde stöde till förfogande, anförtros
åt byggnadsnämnden.

Av vissa remissmyndigheter förordas emellertid en centraliserad prövning,
bland annat av luftskyddsinspektionen, flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse
och länsstyrelsen i Blekinge län. Som skäl härför åberopas behovet
av enhetlig tillämpning av bestämmelserna och tillgång till för dessa uppgifter
speciellt lämpad personal.

Mot den i 10 § i lagen föreslagna förprövningen ha invändningar rests bland
annat från kommerskollegium och handelskammaren i Norrköping, vilka befara.
att ifrågavarande bestämmelser bomme att medföra dröjsmål vid behandling
av byggnadsärenden.

Beträffande kostnaderna föreslår länsstyrelsen i Skaraborgs län införande
i lagen av uttryckligt stadgande, att för bevakningsåtgärder av här ifrågavarande
slag statsbidrag skulle utgå även till direkta kostnader för positiva
åtgärder. Industrikommissionen anser företag icke böra belastas med kostnader
för skyddsanordningar, som måste företagas därför, att anläggningen
komme att nyttjas för ändamål, för vilka den ursprungligen ej vore avsedd,
samt ifrågasätter, örn ej i fråga örn andra anläggningar än kraftverk undantag
borde göras beträffande förpliktelserna för ägare och innehavare av sadan
anläggning, som endast på grund av statliga planläggningsåtgärder kunde
tänkas komma att falla inom lagens tillämpningsområde. Liknande synpunkter
framföras av Sveriges industriförbund samt handelskamrarna i Jönköping och
Malmö.

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Ci vil för sv ars u t red ningens förslag.

Utredningen intager i de hänseenden, om vilka här är fråga, principiellt
samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga, vilkas förslag i denna del
utredningen finner på det hela taget väl avvägt, Följande avvikelser föreslås
dock av utredningen.

1. I fråga örn upprätthållande av verkskydd och hemskydd inträder, där
ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar, nyttjanderättshavare i
stället för ägare, om anläggning eller byggnad i dess helhet är upplåten till
honom, oberoende av den tid upplåtelsen avser. Detta skall dock ej gälla
i fråga örn de skyldigheter, vilka, enligt vad vid redogörelsen för hemortsförssvarssakkunnigas
förslag omnämndes, upptagits i 84 § under c) och e) förslaget
till folkskyddslag (59 §).

2. Utredningen anser frågan örn bestämmande av storleken av ersättning
till verkskyddspersonalen böra ankomma på arbetsgivarna och arbetstagarna
själva (57 §).

3. Utredningen anser ägare av byggnad jämväl böra vara skyldig vidtaga
åtgärder för källarmursgenombrott (60 §).

4 Utredningen anser ägare av anläggning eller byggnad även böra vara
ansvarig för tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande
och upprättande av anordningar för dess anbringande (60 §). Utredningen
framhåller, att utredningens bestämda mening vore, att skyldigheten att svara
för mörkläggningsmaterielen borde läggas på fastighetsägarna.

5. De av hemortsförsvarssakkunniga under 91 § upptaga skyldigheterna för
vissa företagare ha något utvidgats. Sålunda skall bestämmelsen enligt utredningens
förslag avse även den, som driver annan än industriell verksamhet,
blott den är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller
eljest för det allmänna, varjämte bestämmelsen även skall avse anordningar
till förhindrande av skada å egendom under civilförsvarsberedskap. Vidare
har tillagts ett stadgande, att vederbörande skall vara skyldig att enligt de närmare
föreskrifter centralmyndigheten utfärdar vidtaga de förberedande åtgärder,
som erfordras för verksamhetens förflyttning till annan ort (67 §).
Har i sistnämnda hänseende kostnad eller skada åsamkats den, som driver
verksamheten, skall han, där ej kostnaden eller skadan är ringa, äga erhålla
skälig ersättning av statsmedel (74 § 3 morn.).

6. Bestämmelserna örn skyldighet för ägare och innehavare av egendom att
medverka vid undanförsel ha omarbetats (69 §). Utredningen anför härom:

Utredningen har icke ansett det lämpligt att generellt lägga skyldigheten
att verkställa beslut örn undanförsel på ägaren eller innehavaren av den
egendom, som skall undanföras. Principen bör i stället vara den, att, då
beslut örn undanförsel meddelas, skola myndigheterna ha såväl befogenhet
som skyldighet att verkställa undanförseln. Mången gång kan det emellertid
vara mest ändamålsenligt att bortförande av egendom sker genom ägarens
eller innehavarens försorg. Detta blir särskilt fallet i fråga örn bortförande
som skall verkställas under mera fredsmässiga former efter beslut av Kungl!
Maj:t eller exempelvis en försörjningskommission. Utredningen föreslår därför,
att ägare eller innehavare av egendom, som skall bortföras, skall vara

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyldig att verkställa bortförandet, om det i sådant beslut angles. Men
även bortförande under krig bör i många fall verkställas av ägaren eller
innehavaren liksom ock utspridning. Prövning av huruvida så skall ske torde
böra ankomma på vederbörande civilförsvarsmyndighet, och ägaren eller innehavaren
av den egendom, som skall undanföras, bör vara skyldig att efterkomma
civilförsvarsmyndighetens anfordran att verkställa undanförseln.

I regel är den, som innehar viss egendom, jämväl ägare till densamma.
Då så undantagsvis icke är fallet, uppstår frågan huruvida skyldigheten att
undanföra egendomen, där undanförandet ej anses böra ankomma på myndigheterna,
skall läggas på ägaren eller innehavaren. I gällande lagstiftning
har denna fråga lösts på det sätt, att skyldigheten i princip skall ankomma
på ägaren och på innehavaren allenast då någon till säkerhet för fordran
nar panträtt i egendomen eller innehavaren har rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för fordran. Berörda undantag från den uppställda principen
ha förestavats av hänsyn till panträtts- och retentionsrättshavare, då ju panträtten
eller retentionsrätten skulle upphöra, örn egendomen på grund av
beslutet örn undanförsel måste omhändertagas av ägaren.

Utredningen anser väl, att de gällande bestämmelserna kunde bibehållas
örn det gällde allenast en undanförsel i fredsmässiga former. Men under
krigsförhållanden måste skyldigheten att ombesörja undanförsel kunna läggas
på ägaren eller innehavaren allteftersom den ene eller den andre har möjlighet
att snabbt verkställa undanförseln. Utredningen har därför icke velat
medverka till att denna valfrihet inskränkes genom lagbestämmelser. Därmed
avser utredningen emellertid ingalunda, att icke största möjliga hänsyn skall
tagas till möjligheten att rättsförluster av den art, som ovan nämnts, kunna
uppkomma. Detta kan såvitt angår bortförande under fredstid ske så, att
i beslutet örn bortförandet angives, att skyldigheten att verkställa bortförandet
skall åvila ägaren men att, i den mån egendom innehaves av annan
än ägaren och någon har panträtt i egendomen eller innehavaren har rätt
att kvarhålla egendomen till säkerhet för fordran, skyldigheten i stället skall
åvila innehavaren. Är åter fråga örn utspridning eller bortförande under krig
böra civilförsvarsmyndigheterna, innan de ålägga en ägare att verkställa undanförsel
av egendom, som innehaves av annan, såvitt möjligt söka förvissa sig
örn att därigenom någons rätt icke kränkes. Uppenbart torde vara att detta
under krigsförhållanden icke låter sig göra i någon större utsträckning. Å
andra sidan torde under sådana förhållanden skyldigheten att verkställa
undanförseln merendels komma att åläggas den som har egendomen örn
hand — det synes regelmässigt böra ligga närmare till att denne också
ombesörjer egendomens undanförande. Rättsförluster av ovan antydd art
— som i jämförelse med andra förluster, som kunna uppkomma till följd av
undanförsel under krigsförhållanden, te sig tämligen ringa — torde följaktligen
kunna förväntas förekomma allenast i synnerligen obetydlig omfattning.

Vidare har utredningen ansett det erforderligt att stadga skyldighet för
ägare eller innehavare av egendom, som är av beskaffenhet att kunna bliva
föremål för undanförsel, att medverka till förberedande åtgärder härför, ändå
att beslut om undanförsel ej meddelats (69 § 4 mom.). Rätt till skälig ersättning
av statsmedel för härigenom åsamkad kostnad eller skada, som ej är ringa,
stadgas i 74 § 3 mom.

7. Även beträffande förstöring föreslår utredningen skyldighet för ägare
eller innehavare av egendom, som är av beskaffenhet att kunna bliva föremål
för förstöring, att, ändå att beslut härom ej meddelats, på anfordran av civil -

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

försvarsmyndighet medverka till förberedande åtgärder för egendomens förstöring
(70 §). Kätt till skälig ersättning av statsmedel för härigenom åsamkad
kostnad eller skada, som ej är ringa, stadgas i 74 § 3 mom.

Till slut anför utredningen:

De skyldigheter, som med utredningens ståndpunktstagande komma att
åläggas enskilda, kunna i vissa fall leda till att de enskilda betungas med
större kostnader än som skäligen böra av dem bestridas. Som exempel kunna
nämnas utgifter för anordnande av skyddsrum eller källarmursgenombrott i
fastigheter, vilka kunna beräknas under krig komma att disponeras mindre
till båtnad för fastighetsägaren än för det allmänna. Ett annat exempel avser
inrättande av skyddsrum i hamnar, som äro av särskilt stor betydelse, sett ur
hela samhällets synpunkt. Utredningen förutsätter att statsbidrag skall kunna
utges i sådana fall. Då det i regel icke torde låta sig göra att uppställa någon
allmän norm för sådana bidrag, synes det böra få ankomma på Kungl. Majit
att överväga i vad mån statsbidrag bör utgå i varje särskilt fall.

Utredningen säger sig ha tagit del av bevakningsutredningens förslag samt
övervägt, huruvida icke de här omförmälda åtgärderna borde samordnas med
eller ingå i civilförsvaret. Utredningen har emellertid icke tagit ställning härtill
i betänkandet, utan låtit frågan örn ett sammanförande av sitt eget och
bevakningsutredningens förslag tills vidare anstå. Därvid har utredningen
uttalat, att det torde ställa sig tämligen lätt att sammanarbeta bevakningsutredningens
och civilförsvarsutredningens förslag.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens
förslag.

I ett flertal yttranden uttalas, att fastighetsägarna enligt förslaget betungats
alltför hårt. Särskilt vidhåller Sveriges fastighetsägareförbund den principiella
ståndpunkt, som förbundet intagit redan i yttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas
förslag, och betonar, att det icke vore förenligt med den likställighet
medborgare emellan, som borde utmärka ett demokratiskt samhälle, att en viss
grupp medborgare betungades med omfattande ålägganden av ekonomisk räckvidd
för att skydda allmänmedborgerliga intressen. I samband härmed utvecklar
förbundet ytterligare sina redan i nyssnämnda yttrande anförda synpunkter
på den inverkan hyresregleringslagen och det sätt, varpå denna tillämpades,
hade i förevarande fall. Enligt luft shy dds chef en i Lund är den ökade
börda, som i vissa hänseenden Indes på fastighetsägarna, ägnad att hos
denna grupp av medborgare utlösa ovilja mot hela verksamheten. Det borde
därför sökas en utväg att på ett rimligt sätt dela bördan mellan ägaren och
nyttjanderättshavarna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att i de fall,
då ökade skyldigheter medförde ett kännbart belastande av vederbörande fastighetsägares
ekonomi och särskilt ömmande omständigheter förelåge, statsbidrag
borde utgå i någon form. Liknande synpunkter anföras i flera andra
yttranden, varvid betonas, att detta förhållande borde regleras i lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att huvuddelen av kostnaderna för
verkskydden borde bäras av det allmänna, eftersom skyddet av krigsviktig eller
ur samhällelig synpunkt i övrigt viktig produktion vore i första hand ett sam -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

hälleligt intresse. Polismästaren i Norrköping yttrar, att frågan om materielanskaf
bringen till gemensamma verkskydd och hemskydd borde lösas. Skyldigheten
för de olika objekt, som inginge i ett gemensamt verkskydd eller hemskydd,
att anskaffa och underhålla materiel måste klart angivas. Så borde
även ske i fråga örn den inbördes skyldigheten inom ett gemensamt verkskydd
att avlöna personer vid tjänstgöring och övning inom detsamma. Liknande
synpunkter anföras av luftskyddschefen i Göteborg.

Beträffande frågan örn avlöning till verkskyddspersonalen betonar landsorganisationen,
att denna fråga, då tjänstgöringen i verkskyddet vore grundad
på tjänsteplikt, borde erhålla författningsmässig reglering. Arbetsgivareföreningens
anvisningar till medlemmarna örn avlöning till verkskyddspersonal
hade icke utfärdats efter överenskommelse med landsorganisationen, utan
landsorganisationen hade endast beretts tillfälle att taga del av och diskutera
anvisningarna men icke godkänt och icke kunnat godkänna desamma. Just på
grund av tjänsteplikten stöde icke, såsom beträffande arbetslön, möjligheter
till buds för arbetarparten att öva inflytande över frågans reglering. Arbetarparten
vore nödsakad att finna sig i vad arbetsgivaren efter förgottfinnande
kunde medgiva. Även luftskyddschefen i Göteborg finner svårt att få till stånd
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare örn ersättning till arbetare
för tjänstgöring i verkskydd. Luftskyddschefen i Lund anser i detta hänseende
den regeln böra gälla, att för verkskyddstjänstgöring under fritid icke borde
utbetalas annan eller högre ersättning än som utginge för tjänstgöring i allmänna
civilförsvaret med den begränsningen, att under fred ersättning icke
skulle utgå för tjänstgöring, som ej överstege två timmar. Vattenfallsstyrelsen
vidhåller sitt i remissyttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framförda
yrkande örn enhetliga bestämmelser i förevarande hänseende.

Sveriges fastighetsägareförbund erinrar örn sina i yttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas
förslag uttalade betänkligheter mot föreskrifterna örn
fastighetsägarnas skyldigheter i fråga örn hemskydden.

Beträffande mörkläggningsmaterielen framhåller länsstyrelsen i Östergötlands
län, att det i fråga örn redan uppförda fastigheter torde vara en oskälig
belastning av fastighetsägaren att ålägga honom att anskaffa och bekosta mörkläggningsanordningar,
då han för närvarande ej kunde erhålla kompensation
genom hyreshöjning. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att det bör åläggas
hyresgäster och andra innehavare av äldre anläggningar att efter vissa grunder
bidraga till kostnaden för materielen och anordningarna för dess anbringande.
Det borde tillkomma centralmyndigheten att utfärda närmare föreskrifter
rörande beskaffenheten av denna materiel och dessas anordningar.
Sveriges fastighetsägareförbund vidhåller sin tidigare i denna fråga intagna
ståndpunkt och utvecklar densamma ytterligare. Härvid framhåller förbundet
bland annat, att det i praktiken torde komma att föra med sig olyckliga konsekvenser
att uppdela ansvaret för å ena sidan anskaffandet och tillpassandet
av mörkläggningsmateriel och å andra sidan anbringandet därav. De som
åtalades för underlåtenhet att anbringa mörkläggningsmaterielen torde komma
att i stor utsträckning söka falla tillbaka på påstådda brister i fråga örn den

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av fastighetsägaren tillhandahållna materielen. Förutom onödiga kostnader
och besvär skulle fastighetsägaren därigenom åläggas bevisskyldigheten för
att materielen i varje särskilt fall varit fullgod. — Luft stey dds chef en i Göteborg
anser bestämmelser böra meddelas örn mörkläggningsanordningar för
fordon.

Beträffande bestämmelserna örn skyldighet för idkare av industriell verksamhet
att genomföra skydds- och reservanordningar för säkerställande av
driften framhåller luftskyddschefen i Göteborg, att en förklaring av
industriidkare, att han hade för avsikt att i händelse av krig inställa driften
ej borde få föranleda, att företagaren befriades från skyldigheten att vidtaga
skyddsåtgärder, då det ej kunde beräknas, i vilken utsträckning företagen kunde
komma att från krigsmaterielverket eller annan central myndighet för krigföringen
eller folkförsörjningen erhålla föreläggande att uppehålla driften.

Beträffande bestämmelsen i 70 § förslaget till civilförsvarslag örn medverkan
vid förstöringsåtgärder vidhåller Sveriges fastighetsägareförbund sitt
tidigare framställda yrkande örn att bestämmelsen härom måtte utgå. överbefälhavaren
framhåller, att militär myndighet måste äga befogenhet att lämna
direktiv örn verkställighet av förstöring direkt till den civila personal, som
vore stationerad vid förstörelseobjektet, och att detta borde komma till uttryck
i lagtexten.

Yad slutligen angår åtgärderna mot spioneri och sabotage tillstyrka krigsmaterielverket,
vattenfallsstyrelsen och bevakningsinspektören, att denna verksamhet
inordnas under civilförsvaret, varvid dock den sistnämnde framhåller,
att örn polisväsendet framdeles skulle förstatligas och komma under central
ledning, dessa uppgifter borde handhas av den blivande centrala polisledningen.
Svenska polisförbundet säger sig däremot icke kunna biträda förslaget
örn inordnande av hithörande åtgärder under civilförsvaret, enär ifrågavarande
uppgifter syntes vara av rent polisiär natur och därför borde handhas
av polismyndighet. Icke heller polismästaren i Borås anser dessa ärenden
böra tillhöra försvarsavdelningens inom länsstyrelsen kompetensområde.

Civilförsvaret måste med nödvändighet vara starkt decentraliserat även inom
civilförsvarsområdena, och civilförsvarets effektivitet är ofta helt beroende
av att vid de särskilda skyddsobjekten, främst anläggningar och byggnader
av olika slag, särskilda åtgärder äro vidtagna för skyddet av därvarande personer
och egendom. De för de särskilda skyddsobjekten organiserade industriluftskydden
— enligt civilförsvarsutredningens terminologi verkskydden —
och hemskydden ha under utvecklingens gång kommit att spela en allt viktigare
roll för luftskyddets samlade effektivitet. De bestämmelser, som för
närvarande reglera frågan vem som skall vara ansvarig för dessa åtgärder
måste emellertid betecknas såsom bristfälliga. Det synes naturligt att
som princip knyta skyldigheten att svara för åtgärderna till ägarna av respektive
anläggningar och byggnader. Jag finner därför, att den av såväl hemortsförsvarssakkunniga
som civilförsvarsutredningen föreslagna principen, att
ägare av anläggningar och byggnader skola vara skyldiga att svara för uppehål -

Föredra ganden.

216

Kungl. Majlis proposition nr 268.

landet av verkskydd och hemskydd ävensom för sådana särskilda anordningar,
som erfordras för skyddet av anläggningarna och byggnaderna och därvarande
personer och egendom, bör vara vägledande vid bestämmandet i särskilda
fall av ansvaret för olika åtgärders vidtagande.

I åtskilliga fall måste gemensamt verkskydd eller hemskydd upprättas för
flera anläggningar eller byggnader med olika ägare. I allmänhet torde dessa
förhållanden kunna ordnas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna genom frivilliga
överenskommelser mellan de därav berörda. Möjlighet synes dock böra
förefinnas för länsstyrelse att förordna örn bildande av gemensamt verkskydd
eller hemskydd.

Från den nyss angivna huvudregeln örn ansvaret för uppehållande av
verkskydd och hemskydd måste vissa undantag göras. Jag har redan
i föregående avdelning förordat, att det allmänna — kommunerna med
bidrag av statsmedel -—- skall svara för den utbildning av personal, som
erfordras för hemskyddens verksamhet. Då emellertid ersättning icke torde
böra utgå till personalen vare sig för deltagande i dylik utbildning eller för
tjänstgöring i hemskydd, kommer denna tunga i själva verket att till stor del
drabba den enskilde. Vidare anser jag, i likhet med civilförsvarsutredningen,
att örn byggnad i sin helhet upplåtits med nyttjanderätt förpliktelserna i
fråga om verkskydds och hemskydds upprätthållande ■—- vad angår kontrakt
för två år eller därutöver helt och eljest i viss utsträckning — böra åvila
nyttjanderättshavarén i stället för ägaren. Slutligen bör skyldigheten att
genomföra sådana skydds- och reservanordningar, som erfordras för säkerställande
av driften vid industriell verksamhet, åvila den, som driver den
verksamhet, varom fråga är, även örn denne icke är ägare av anläggningen
eller byggnaden.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen
anser jag arbetsgivare principiellt böra vara pliktig att utgiva
ersättning till i hans tjänst anställda för tjänstgöring i verkskydd, som
är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken helt eller delvis innehaves
av arbetsgivaren. I hemortsförsvarssakkunnigas förslag förutsattes, att särskilda
föreskrifter skulle utfärdas angående grunderna för sådan ersättning.
Civilförsvarsutredningen däremot - - närmast med anledning av remissuttalanden
av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund — förmenar,
att det borde överlämnas åt arbetsgivare och arbetare att fritt avtala
örn dessa grunder. Landsorganisationen genmäler mot utredningens förslag,
att det vore fråga örn tjänsteplikt, varför ersättningen borde författningsmässigt
regleras. Jag delar i denna fråga närmast hemortsförsvarssakkunnigas
och landsorganisationens ståndpunkt. Personalen kan icke vägra att
ställa sig till förfogande,och då synas även de grunder, efter vilka utgående
ersättning skall bestämmas, böra regleras genom allmänna föreskrifter. Härtill
kommer, att enligt min åsikt ifrågavarande personal, liksom annan civilförsvarspersonal,
bör i viss utsträckning vara skyldig att utan ersättning å
fritid ställa sig till förfogande för utbildning och övning. Med den formulering
hithörande stadgande i civilförsvarsutredningens förslag (57 §) erhållit,

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

torde arbetsgivare lagligen icke kunna vägra anställd ersättning i sådant fall.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma grunderna härför.

Vad beträffar mörkläggningsmaterielen ha från fastighetsägarhåll invändningar
rests mot förslaget, att skyldighet att anskaffa sådan materiel
skulle åläggas fastighetsägarna. På denna punkt finner jag mig böra intaga
samma ståndpunkt som civilförsvarsutredningen. Som skäl härför vill jag
framhålla, att mörkläggningsmaterielen i största möjliga utsträckning bör
bestå av träfiberplattor eller dylikt, så att den tillika kan tjäna som fönsterersättningsmateriel.
Då denna materiel bör anpassas efter förhållandena i
den byggnad, varom fråga är, synes den böra betraktas som tillbehör till densamma.
Förslaget att hyresgästerna skulle åläggas anskaffa mörkläggningsmateriel
är praktiskt mindre lämpligt ur den synpunkten att det förutsätter,
att vid byte av hyresgäst uppgörelse träffas mellan den tillträdande och avträdande
örn övertagande av materielen. För att emellertid i någon mån
mildra skyldigheterna för ägarna till redan befintliga fastigheter föreslås en
övergångsbestämmelse av innebörd, att örn anläggning eller byggnad vid
tiden för denna lags ikraftträdande helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt
skyldigheten att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller
byggnadens mörkläggning i stället skall åvila innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet
består, varvid fastighetsägaren dock skall vara skyldig att
när hyresförhållandet upphör inlösa mörkläggningsmaterielen med belopp
som, där parterna icke kunna komma överens, fastställes av länsstyrelsen.

Att, såsom luftskyddschefen i Göteborg påyrkat, i lagen meddela särskilda
föreskrifter örn mörkläggning av fordon torde icke vara erforderligt. I lagen
torde böra intagas bestämmelse, som giver Kungl. Majit rätt att utfärda särskilda
föreskrifter bland annat rörande mörkläggning under civilförsvarsberedskap.
I samband härmed torde även föreskrifter örn mörkläggning av fordon
kunna meddelas.

Beträffande frågan örn åtgärder mot spioneri och sabotage må följande
framhållas. Det är uppenbart, att i ett stort antal fall samma åtgärd kan
tjäna till skydd såväl mot spioneri och sabotage som mot verkningar av
flyganfall, artilleribeskjutning och dylikt. Med hänsyn härtill är det naturligt,
att hithörande åtgärder i största möjliga utsträckning samordnas. Samma
myndigheter böra alltså ha bestämmanderätten rörande omfattningen av åtgärderna
i såväl det ena som det andra hänseendet. Det synes lämpligt att
jämväl denna uppgift anförtros åt civilförsvaret, och att bestämmelserna härom
införas i civilförsvarslagen.

Bevakningsutredningen föreslår — efter mönster av kraftverksskyddslagen
— ett stadgande av innehåll, att anläggning av väsentlig betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt, och att motsvarande
skyldighet skall föreligga vid ombyggnad, ändring eller utvidgning
av sådan anläggning. Någon motsvarighet härtill finnes icke i civilförsvarsutredningens
förslag.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Med ifrågavarande stadgande i kraftverksskyddslagen har — såsom av
förarbetena till lagen framgår —- åsyftats att få till stånd, att vattenkraftstationerna
i terrängen förläggas på sådant sätt att största möjliga skydd
mot luftanfall och sabotage erhålles. Yattenkraftstationerna borde sålunda
förläggas så, att de icke lätt kunde upptäckas från luften, och på tillräckligt
avstånd från andra anfallsmål. De borde ej ligga intill allmän väg och byggnadsenhetema
borde vara spridda, så att ej flera delar skadades samtidigt.
Terrängens skyddande egenskaper borde utnyttjas. Men stadgandet tar sikte
även på kraftstationsbyggnadernas konstruktion. Byggnadskonstruktionerna
borde sålunda göras brandsäkra och så kraftiga att de kunde motstå splitter
och smärre bomber. Fönster och dörrar borde göras små och placeras så,
att skadegörelse å maskineriet förhindrades.

dag anser väl, att berörda stadgande beträffande kraftverksanläggningar
är motiverat. Däremot synes det icke nödvändigt att föreslå motsvarande
stadgande för andra industrianläggningar. Skälen härtill äro flera. I fråga om
kraftverksanläggningar synas regelmässigt möjligheter finnas för vederbörande
att utan alltför stort inkräktande på andra synpunkter tillgodose de uppställda
kraven på anläggningens läge. Så lärer dock allenast undantagsvis bliva fallet
med andra industrianläggningar, som i regel uppföras i tättbebyggda orter, och
vilkas läge måste bestämmas under väsentligt hänsynstagande till andra faktorer,
däribland vikten av goda transportmöjligheter. I en tättbebyggd ort
torde också valfriheten i fråga örn anläggningens läge faktiskt vara tämligen
begränsad. Detta utesluter givetvis icke, att största möjliga hänsyn bör tagas
till skyddssynpunkter vid en industrianläggnings uppförande, men jag anser
mig icke kunna föreslå, att obetingat företräde åt dessa synpunkter gives
genom ett lagstadgande. Annorlunda ligger saken givetvis till i fråga örn åtgärder
mot den städse aktuella brandfaran; åtgärder i nämnda avseende äro
emellertid avsedda att regleras genom byggnadsstadgan. Äro de tekniska eller
ekonomiska krav, vilka stå emot skyddssynpunkterna, icke av mera väsentlig
betydelse, torde vederbörande företagare utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse
vara villiga tillgodose skyddssynpunkterna.

Däremot anser jag bestämmelse motsvarande 4 § bevakningsutredningens
förslag böra inarbetas i civilförsvarslagen. Lagtekniskt sett torde detta lämpligast
ske genom att bestämmelsen sammanföres med stadgandet örn åtgärder
till skyddande av driften vid viktiga industriella anläggningar (67 §
civilförsvarsutredningens förslag). I sistnämnda bestämmelse föreligger visserligen
den skillnaden i förhållande till 4 § bevakningsutredningens förslag,
att enligt bevakningsutredningen skyldigheten principiellt skulle åvila fastighetsägaren,
medan den jämlikt civilförsvarsutredningen skulle åvila den som
driver verksamheten, även örn han icke är fastighetsägare. Enär skyddsåtgärderna
mot spioneri och sabotage — utom i de fall, då de lämpligen kunna
vidtagas i samband med en anläggnings utförande — regelmässigt icke behöva
företagas under normala fredsförhållanden utan först vid ett skärpt läge,
ligger det enligt min mening närmast till hands, att skyddsåtgärdernas utförande
åvilar den, som i det skärpta läget driver verksamheten. I princip

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

är det verksamhetens fortsatta utövande, som skall skyddas, och icke i och för
sig själva anläggningen. I särskilda fall bör dock länsstyrelsen kunna förordna,
att skyldigheten skall åvila ägaren.

I ett annat hänseende torde jämkning böra göras i civilförsvarsutredningens
förslag till överensstämmelse med bevakningsutredningens, nämligen så tillvida,
att ifrågavarande bestämmelse bör gälla allenast industriell eller annan
verksamhet, som är av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, däremot
icke sådan verksamhet, som eljest är av betydelse för det allmänna. Civilförsvarsutredningens
formulering torde möjligen kunna bliva föremål för en
alltför extensiv tolkning.

Tillsynen över ifrågavarande åtgärder bör åvila civilförsvarsorganen, och
det bör tillkomma civilförsvarsstyrelsen, i vilken bevakningsinspektören bör
ingå, att utfärda anvisningar rörande åtgärderna. Till de organisatoriska anordningar,
som härav kunna föranledas, har jag för avsikt att återkomma i samband
med anslagsäskandena till civilförsvaret.

Oavsett huruvida sådan plan, som omförmäles i 2 § bevakningsutredningens
förslag, är erforderlig eller ej, synes någon lagbestämmelse därom icke
böra givas. Emellertid torde böra uttryckligen stadgas att skyldigheten att
vidtaga åtgärder för bevakning och inhägnad är beroende av länsstyrelsens
förordnande därom. Av vad i det föregående anförts framgår att någon motsvarighet
till stadgandet örn prövning enligt 10 § bevakningsutredningens
förslag icke bör upptagas i civilförsvarslagen.

Mot vad civilförsvarsutredningens förslag i övrigt innehåller i fråga örn
skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning, byggnad eller annan
egendom att vidtaga eller tåla åtgärder har jag i stort sett intet annat att
erinra än att jag i likhet med överbefälhavaren anser ägare eller innehavare
av egendom, som skall förstöras, böra vara skyldig att verkställa förstöringen
eller medverka vid densammas genomförande jämväl på anmodan av militär
myndighet.

Vad jag hittills anfört har endast haft avseende å skyldighet för ägare och
innehavare av egendom att tåla och vidtaga åtgärder. Därav följer emellertid
icke, att de skola helt bära de ekonomiska konsekvenserna av åtgärderna.

Till en början bör fastighetsägare i vissa fall kunna utfå ersättning av
nyttjanderättshavare. Jag återkommer till detta spörsmål.

Vidare ha såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen
ansett skäligt, att ägare och innehavare av egendom skall äga rätt att i vissa
fall uppbära ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats
honom genom åtgärd för civilförsvarsändamål. Vad civilförsvarsutredningen
härutinnan föreslagit beträffande undanförsel och förstöring föranleder icke
någon erinran från min sida.

Däremot anser jag rätten till ersättning av statsmedel för kostnad och
skada, som ägare eller innehavare av egendom åsamkas till följd av skyldighet
att tåla och vidtaga åtgärder med civilförsvarssyfte, böra erhålla annan utformning
än civilförsvarsutredningen föreslagit. Rätten i fråga synes, såvitt

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

angår de kategorier av åtgärder, som rätten skall avse, böra något utvidgas i
förhållande till civilförsvarsutredningens förslag, dock med begränsning till
sådana fall, då för skyldighetens inträde erfordras särskilt åläggande av Kungl.
Maj:t eller civilförsvarsmyndighet med stöd av viss bestämmelse i civilförsvarslagen.
De ersättningsberättigade fallen böra enligt min mening vara
följande, nämligen dels när Kungl. Majit meddelat särskilda strängare föreskrifter
i fråga örn enskilt skyddsrums beskaffenhet, dels då länsstyrelsen
meddelat den, som driver industriell eller annan verksamhet av betydelse för
försvaret eller folkförsörjningen, åläggande att vidtaga åtgärder för säkerställande
av driften och förebyggande av skada eller för skydd mot spioneri
eller sabotage, dels då länsstyrelsen eller civilförsvarschefen ålagt ägare eller
innehavare av egendom att tåla eller vidtaga maskeringsåtgärd och dels då
länsstyrelsen förordnat om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom
att tåla eller vidtaga i lagen icke särskilt omförmäld åtgärd, vilken prövas
oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret har att besörja.
Ersättning synes böra utgå efter vad som finnes skäligt. Vid bedömande härav
måste hänsyn tagas till det intresse ägaren eller innehavaren kan ha av åtgärdens
vidtagande. Avser åtgärden väsentligen ändamål, som icke direkt anknyter
till skyddet av den egendom, varom fråga är, bör full ersättning för
kostnad eller skada utgå, blott kostnaden eller skadan har sådan omfattning,
att den ej kan betraktas som ringa. I motsatt fall bör vid ersättningsbeloppets
bestämmande hänsyn tagas till nyttan av åtgärden på sådant sätt, att ersättning
utgår endast i den mån kostnaden eller skadan överstiger vad med hänsyn
härtill ägaren eller innehavaren skäligen kan anses böra vidkännas.

VIII. Departementsförslagen.

De av civilförsvarsutredningen framlagda lagförslagen ha undergått överarbetning
inom socialdepartementet, därvid, i den mån jag i det föregående
förklarat mig vara av annan uppfattning i sak än den som kommit till uttryck
i utredningens förslag, däremot svarande ändringar vidtagits i desamma. Jag
har nu för avsikt att paragrafvis genomgå förslagen och därvid till närmare
behandling upptaga de detaljspörsmål, vilka icke berörts i det föregående.

För att underlätta en jämförelse intagas i början av varje paragraf texterna
till hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag. Därvid
ha de delar av texten i sistnämnda förslag, i vilka saklig eller formell ändring
gjorts i förhållande till hemortsförsvarssakkunnigas förslag, kursiverats.

Remissyttranden återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då
uttalanden rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

A. Departementsförslaget till civilförsvarslag.

Dispositionen till ifrågavarande förslag har av systematiska skäl gjorts
något avvikande från civilförsvarsutredningens förslag till civilförsvarslag.
Sålunda ha bestämmelserna i 34—46 §§ civilförsvarsutredningens förslag i

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 221

departementsförslaget hänförts till ett särskilt kapitel under rubriken »Anordnande
av skyddsrum» och placerats såsom 4 kap. omedelbart efter kapitlet
örn civilförsvarsplikt. Bestämmelserna i 24—33 §§ civilförsvarsutredningens
förslag ha jämte 92 och 93 §§ samma förslag införts såsom 5 kap. under
rubriken »Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara». 5 kap.
civilförsvarsutredningens förslag — »Kommuns och municipalsamhälles skyldigheter
med avseende å civilförsvaret» — ingår i departementsförslaget såsom
6 kap. under rubriken »Kommunerna och civilförsvaret». 6 kap. civilförsvarsutredningens
förslag — »Skyldigheter med avseende å civilförsvaret för
ägare av anläggning eller byggnad eller annan egendom samt för företagare
m. m.» — ingår i departementsförslaget såsom 7 kap. under rubriken »Fastighetsägarna
och civilförsvaret, m. m.», varvid paragraferna sammanförts under
vissa underrubriker. 7 kap. civilförsvarsutredningens förslag ingår i departementsförslaget
såsom 8 kap. under oförändrad rubrik »Förfoganderätt för civilförsvarets
behov». 8 kap. civilförsvarsutredningens förslag — »övriga bestämmelser»
— med undantag av 92 och 93 §§ ingår såsom 9 kap. i departementsförslaget
under rubriken »Straff, vite, besvär m. m.». Genom dessa dispositionsändringar
torde större överskådlighet ha vunnits.

1 §•

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

1 §■

1 mom. Folkskyddet utgör en statligkommunal
försvarsorganisation, vars
verksamhet avser:

1) sådana militära uppgifter, företrädesvis
av lokal och mera tillfällig
art, vilka lämpligen kunna utföras av
folkskyddets organ;

2) vidtagande av särskilda anordningar
och åtgärder för den hemmavarande
befolkningens samt anläggningars,
byggnaders och annan egendoms
skyddande mot fientlig verksamhet,
särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande
eljest av att egendom i användbart
stånd faller i fiendehand;

3) ingripande mot sådan brand och
sådana skador å personer och egendom,
som förorsakats av fientlig verksamhet,
ävensom begränsande eller
lindrande på annat sätt av följderna
av dylik verksamhet; samt

4) sådan försvaret gagnande verksamhet,
som eljest enligt särskild lag
eller författning tillkommer folkskyddet.

Om folkskyddets befattning med
upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet vid krig eller krigsfara förordnar
Konungen.

Civilförsvarsutredningens förslag:

1 §•

Civilförsvaret åligger att i de hänseenden
Konungen bestämmer utöva
sådan verksamhet för rikets försvar,
som icke åvilar krigsmakten.

För olika slag av denna verksamhet
skall inom civilförsvaret finnas särskilda
tjänstegrenar.

105 §.

Konungen äger meddela närmare
bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna lag så ock att åt civilförsvaret
uppdraga lösandet av särskild
uppgift, som icke avser rikets
försvar men som sammanhänger med
civilförsvarets verksamhet.

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Föredra ganden.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag:

2 mom. I den mån Konungen därom
förordnar, skall vid krig eller
krigsfara — utan hinder av vad i lag
eller särskild författning må vara däremot
stridande -— folkskyddets verksamhet
avse släckning av brand eller
ingripande mot skada, även örn branden
eller skadan icke föranletts av
fientlig verksamhet.

Civiltörsvarsutredningen angiver såsom exempel på de i 105 § dess
förslag omförmälda uppgifterna omhändertagandet av en större flyktingström
från utlandet.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i det föregående
under avdelning I.

Genom bestämmelsen att civilförsvaret har att utöva jämväl verksamhet,
som ej avser rikets försvar, tillgodoses i främsta rummet det behov, som nu
fylles genom lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående
omhändertagande av flyktingar m. m. Med hänsyn till att nämnda uppgift
är synnerligen maktpåliggande, har nyssnämnda bestämmelse synts böra
intagas redan i den inledande paragrafen.

2 §-

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

4 §- .

Befinner sig riket i krig eller krigsfara,
äger Konungen förordna, att inom
riket eller del därav folkskyddet
skall intaga förstärkt beredskap (folkskyddsberedskap
).

Närmare bestämmelser angående
olika grader av folkskyddsberedskap
(ber edskaps gr ader) meddelas av Konungen.

Civilförsvarsutredningens förslag:

2§-_

Befinner sig riket i krig eller krigsfara,
äger Konungen förordna, att inom
riket eller del därav civilförsvaret
skall intaga förstärkt beredskap (civilförsvar
sberedskap ).

Närmare bestämmelser angående
olika grader av civilförsvar sberedskap
(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

Enligt 13 § luftskyddslagen äger Konungen, örn riket befinner sig i krig
eller krigsfara, förordna, att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd
och att planerna för luftskyddet helt eller delvis skola verkställas.
Sedan luftskyddstillstånd i april 1940 anbefallts, har cirkulär angående beredskapsgrader
inom det civila luftskyddet under luftskyddstillstånd utfärdats,
varav det nu gällande är dagtecknat den 27 februari 1942 (nr 61).

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag är utformat efter mönster
av en i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag intagen bestämmelse.
I motiveringen framhålla de sakkunniga, att uttrycket »beredskap»
torde vara ett mera adekvat uttryck för vad som verkligen åsyftades än det
nu använda uttrycket »tillstånd».

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 223

Jag finner ej anledning till erinran mot civilförsvarsutredningens förslag.

3-4 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

2 §■

Folkskyddet är underställt överbefälhavaren
utom i de särskilda hänseenden,
Konungen förordnar.

Beträffande andra militära myndigheters
befattning med folkskyddsväseendet
gäller vad därutinnan följer
av bestämmelserna nedan i denna lag
eller eljest av Konungen särskilt bestämmes.

Civilförsvarsutredningens förslag:

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret
utövas under Konungen av den
myndighet, som Konungen bestämmer
( centralmyndigheten ).

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen
ledningen av civilförsvaret.

3 §•

1 mom. Länsstyrelserna, var inom
sitt län, medverka på sätt nedan i
denna lag stadgas vid tillsynen över
att kommuner och enskilda fullgöra
sina skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet
samt taga i övrigt den
befattning med detsamma, som av bestämmelserna
i denna lag föranledes.

1 den mån Konungen därom förordnar,
biträdas länsstyrelserna vid
fullgörandet av sina uppgifter enligt
första stycket av befattningshavare inom
folkskyddet.

2 mom. Landshövdingen har att
medverka till att hos länets befolkning
skapa och vidmakthålla förståelse
för betydelsen av folkskyddsväsendet
samt att vaka över att vid dess
upprättande och vidmakthållande hänsyn
i görligaste mån tages till förhållandena
inom länet. Landshövdingen
äger att hos folkskyddsmyndigheterna
framställa härav betingade förslag och
erinringar.

Yad i första stycket är stadgat örn
landshövding skall beträffande Stockholm
gälla överståthållaren.

5 §•

Folkskyddet är indelat i hemvärnet
och civilskyddet.

Hemvärnet, som tillhör rikets
krigsmakt, avses främst för uppgifter
av militär art. Civilskyddet avses
främst för andia folkskyddet tillkommande
uppgifter.

Föredra ganden.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra ganden.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag:

6 §■

Den centrala ledningen och övervakningen
av folkskyddet utövas av
riksfolkskyddschefen. Denne biträdes
i sitt arbete av riksfolkskyddsstaben.

7 §.

1 mom. Hemvärnet inom varje militärområde
är underställt militärbefälhavaren.
Under honom utövas ledningen
och övervakningen av hemvärnet
inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren.

Ledningen och övervakningen av
civilskyddet inom varje försvarsområde
utövas av en civilsky dds chef. Örn
särskilda omständigheter därtill föranleda,
må dock för två eller flera försvarsområden
finnas gemensam civilskyddschef
eller ock inom ett försvarsområde
finnas två eller flera civilskyddschefer,
envar för viss del av
området.

Försvarsområdesbefälha varén och
civilskyddschef skola nära samverka
för att bibringa folkskyddsväsendet
inom försvarsområdet största möjliga
effektivitet.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdel -

ning I.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

8 §•

1 mom. För upprätthållande av folkskyddets
verksamhet skall försvarsområde
vara indelat i folkskyddsdistrikt.
Är försvarsområde av ringa
omfattning, må detsamma utgöra ett
folkskyddsdistrikt.

Folkskyddsdistrikt skall bestå av
kommun eller ock, där det på grund
av gemenskap i fråga örn brandförsvar
eller med hänsyn till andra omständigheter
finnes lämpligt, två eller
flera kommuner.

Skäres kommun av gräns mellan
försvarsområden, skall envar av de
härigenom bildade kommundelarna
utgöra eller ingå i olika folkskyddsdistrikt.
Örn särskilda skäl därtill för -

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

5 §. ''

Riket indelas i civilförsvarsområden.
Varje landsfiskalsdistrikt och
stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt,
utgör ett civilförsvarsområde,
där ej Konungen för visst fall annorlunda
förordnar. Ingå i civilförsvarsområde
delar av skilda län, bestämmer
Konungen, till vilket län området
i civilförsvarshänseende skall anses
höra.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

anleda, må dock kommundelarna hänföras
till samma folkskyddsdistrikt.
Undantagsvis må jämväl i annat fall
än i första punkten sägs del av kommun
tillhöra annat folkskyddsdistrikt
än kommunen i övrigt.

2 mom. Örn folkskyddsdistrikts omfattning
beslutar Konungen. Finnas
därvid delar av skilda försvarsområden
böra ingå i samma folkskyddsdistrikt,
bestämmer Konungen, till
vilket försvarsområde distriktet i avseende
å folkskyddsväsendet skall anses
höra.

Beträffande denna paragraf hänvisas
ning I.

6 §•

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

11 §•

1 mom. Den omedelbara ledningen
av distriktsfolkskydd utövas av en
folkskyddschef.

Riksfolkskyddschefen äger förordna,
att för folkskyddsdistrikt eller del
därav skall finnas biträdande folkskyddschef
med uppgift att i de hänseenden,
riksfolkskyddschefen bestämmer,
under folkskyddschefen självständigt
fullgöra dennes åligganden
och utöva hans befogenheter.

För folkskyddschef och biträdande
folkskyddschef skola finnas ersättare.
Biträdande folkskyddschef må jämväl
vara ersättare för folkskyddschef.

2 mom. Folkskyddschef och biträdande
folkskyddschef jämte ersättare
för dem utses av riksfolkskyddschefen.

12 §.

Ej må annan avsäga sig uppdrag
att vara folkskyddschef, biträdande
folkskyddschef eller ersättare för dem
än:

a) den som uppnått sextio års
ålder;

b) den som icke är bosatt inom det
folkskyddsdistrikt, varom fråga är;

c) den som eljest uppgiver hinder,
Bihang till riksdagens protokoll 1944.

Civiltörsvarsutredningens förslag:

till vad som anförts under avdel -

Civilförsvarsutredningens förslag:

6 §•

Inom civilförsvarsområde utövas
ledningen av civilförsvaret av en civilförsvarschef.

För civilförsvarschef skall finnas
ställföreträdare.

Befattningshavare vid polisväsendet
är skyldig mottaga uppdrag att
vara civilförsvarschef eller ställföreträdare
för civilförsvarschef.

1 sami. Nr 268. 6*s 44 15

Föredra ganden.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

vilket godkännes av riksfolkskyddschefen;
eller

d) den som de senaste fyra åren
tjänstgjort såsom folkskyddschef eller
biträdande folkskyddschef.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning
I. I departementsförslaget har angivits, att förordnande av civilförsvarschef
och ställföreträdare meddelas av länsstyrelsen.

7 §-

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

9 §•

1 mom. Inom varje folkskyddsdistrikt
skall finnas distriktsfolkskydd,
som består av allmänt folkskydd samt,
i den mån så följer av bestämmelserna
i 2 och 3 morn., verkskydd och hemskydd.

2 morn. Allmänt folkskydds verksamhet
avser folkskyddsdistriktet i
dess helhet.

Yerkskydd är avsett för viss eller
vissa i närheten av varandra belägna
anläggningar eller byggnader, vilka
väsentligen användas till annat ändamål
än bostadsändamål, med dåvarande
personer och egendom.

Hemskyddet är avsett för viss eller
vissa i närheten av varandra belägna
byggnader, vilka väsentligen användas
till bostadsändamål, med därvarande
personer och egendom.

3 mom. Yerkskydd och hemskydd
skola vara organiserade inom tättbebyggda
delar av städer och köpingar
samt inom andra tättbebyggda områden,
som icke äro av endast ringa omfattning
och betydelse. Där så finnes
särskilt påkallat, skall verkskydd eller
hemskydd vara organiserat även för
annorstädes belägen anläggning eller
byggnad.

4 mom. I allmänt folkskydd och
verkskydd kan ingå såväl hemvärnssom
civilskyddspersonal. I hemskydd
ingår allenast civilskyddspersonal.

Civilförsvarsutredningens förslag:

7 §•

1 mom. I varje civilförsvarsområde
skall finnas allmänt civilförsvar samt
i den mån så följer av bestämmelserna
i 2 och 3 mom. särskilt civilförsvar för
anläggningar och byggnader.

2 mom. Särskilt civilförsvar utgöres
av verkskydd och hemskydd.

Verkskydd är avsett för viss eller
vissa i närheten av varandra belägna
anläggningar eller byggnader, vilka
väsentligen användas för annat ändamål
än bostadsändamål, jämte därvarande
personer och egendom.

Hemskydd är avsett för viss eller
vissa i närheten av varandra belägna
byggnader, vilka väsentligen användas
för bostadsändamål, jämte därvarande
personer och egendom.

Hernörtsförsvarssakkunniga anföra, att indelningen i allmänt folkskydd,
verkskydd och hemskydd kunde anses i stort sett motsvara den gäl -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

lande indelningen i allmänt luftskydd, industriluftskydd och enskilt luftskydd.
De av de sakkunniga använda beteckningarna verkskydd och hemskydd syntes
mer adekvata än de nu gällande. Hemskydd och verkskydd skulle främst vara
organiserade inom städer och andra samhällen. På rena landsbygden torde
det endast i undantagsfall vara nödvändigt att upprätta verkskydd och hemskydd.
Sådant undantagsfall förelåge exempelvis beträffande en på landsbygden
belägen fabrik av större betydelse ur allmän synpunkt. Hemskyddens
sammanförande till block under särskilda blockledare borde bibehållas. Då
blockledares uppgifter säkerligen bleve av mycket stor betydelse för folkskj^ddsverksamheten
i dess helhet, ville de sakkunniga föreslå, att blockledarna
skulle hänföras till allmänna folkskyddet.

I sitt yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag
framhåller luftskyddsinspektionen, att i paragrafen borde intagas bestämmelser
angående hemskyddets indelning i block och personalens sammanförande
i blockgrupper.

Civ ilförsvar sutredningen föreslår, att till allmänna civilförsvaret
även skola räknas blockgrupperna, vilkas ställning för närvarande icke syntes
nöjaktigt reglerad. Den senare tidens erfarenhet hade visat vikten av att
denna del av organisationen förlänades en stark ställning, framför allt i materielhänseende,
vilket icke torde kunna ske utan att den inginge i det allmänna
civilförsvaret.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag framhåller
luftskyddsinspektionen, att förslaget att till det allmänna civilförsvaret skulle
räknas även blockgrupperna (och blockledarna) syntes innebära en tillfredsställande
lösning av frågan örn blockgruppernas förseende med materiel. Inspektionen
ville dock betona, att blockgruppernas inordnande i det allmänna
civilförsvaret icke finge medföra sådan ändring i principen för blockgruppernas
utnyttjande, att desamma finge samma operativa karaktär som det allmänna
civilförsvarets rörliga avdelningar. De borde sålunda i första hand
utnyttjas inom blocket såsom en förstärkning av hemskyddet. Liknande synpunkter
anföras av luft sky dds chef en i Stockholm. Riksluftskyddsförbundet
däremot anser väl, att det kunde vara befogat, att blockledare inginge i det
allmänna civilförsvaret, men finner icke motiverat, att blockgruppemas personal
i övrigt överfördes dit. Vad materielen för blockgrupperna beträffade
syntes utan hinder härav sådana stadganden böra utfärdas, att det åvilade
kommunen att svara för anskaffandet. Även polismästaren i Norrköping är
tveksam, örn blockgrupperna borde överföras till allmänna civilförsvaret.

Förevarande paragraf, mot vars innehåll jämlikt civilförsvarsutredningen
i princip icke torde vara något att erinra, har i departementsförslaget till
vinnande av förenkling omredigerats.

Frågan huruvida blockgrupperna böra räknas till allmänna civilförsvaret
eller till hemskyddet har betydelse för bedömande av bland annat räckvidden
av stadgandet om kommunens skyldigheter med avseende å det allmänna civilförsvaret.
Jag anser mig därför böra här beröra frågan.

Föredra ganden.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

Det synes mig å ena sidan uppenbart, att blockgrupperna lia en viktig uppgift
att fylla inom civilförsvaret. Den sannolika utvecklingstendensen är, att
civilförsvaret nödgas i högre grad än hittills bygga på blockgruppernas insatser.
A andra sidan synes man icke rimligen kunna utvidga fastighetsägarnas
skyldigheter i avseende å anskaffande av materiel till hemskydden därhän, att
det skall åläggas dem att gemensamt bidraga till anskaffandet av exempelvis
grövre brandmateriel, avsedd för samtliga fastigheter inom ett block (kvarter).

En konsekvens av det sagda blir, att materielen till blockgrupperna måste
anskaffas på samma sätt som materielen till det allmänna civilförsvaret, d. v. s.
av kommunen med bidrag av statsmedel. Detta torde knappast låta sig göra
annorledes än genom att blockgrupperna hänföras till allmänna civilförsvaret.
Det torde icke vara nödvändigt att av den anledningen ändra lydelsen av
den av civilförsvarsutredningen föreslagna definitionen å hemskydd.

Frågan örn avlöningen till personalen inom blockgrupperna torde lämpligen
böra behandlas samtidigt med övriga frågor örn avlöning till civilförsvarspersonal,
vilken sistnämnda fråga jag har för avsikt att anmäla vid ett
senare tillfälle. Jag vill nu endast uttala som min uppfattning att prövningen
av frågan örn avlöning till blockgruppspersonal bör ske helt oberoende av den
omständigheten, att blockgrupperna äro avsedda att hänföras under det allmänna
civilförsvaret.

8 §•

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag:

10 §.

Örn under folkskyddsberedskap
särskilda förhållanden det påkalla, må
enligt grunder, som av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
riksfolkskyddschefen närmare bestämmas,
dels allmänt folkskydds
personal och materiel kunna tagas i
anspråk för uppgifter, som icke avse
det egna folkskyddsdistriktet, dels ock
verkskydds eller hemskydds personal
och materiel kunna tagas i anspråk för
uppgifter utom den eller de anläggningar
eller byggnader, för vilka verkskyddet
eller hemskyddet är upprättat.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

9 §■

Örn under civilförsvar sberedskap
särskilda förhållanden det påkalla
eller örn för övningsändamål så finnes
erforderligt, må enligt grunder, som
av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, centralmyndigheten
närmare bestämmas, dels allmänt
civilförsvar kunna tagas i anspråk för
uppgifter, som icke avse det egna civilförsvarsområdet,
dels ock verkskydd
eller hemskydd kunna tagas i anspråk
för uppgifter, som icke sammanhänga
med det omedelbara skyddet av den
eller de anläggningar eller byggnader,
för vilka verkskyddet eller hemskyddet
är upprättat.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra i sin motivering:

Av allmänna motiveringen framgår vikten av att folkskydd på olika orter
ömsesidigt understödja varandra för att på sådant sätt förhöja effektiviteten
av folkskyddet betraktat såsom helhet. Det har ansetts nödvändigt att i lagen
giva uttrycklig bestämmelse örn skyldighet för allmänt folkskydd inom ett
folkskyddsdistrikt att enligt överordnad folkskyddsmyndighets bestämmande
ingripa till annat distriktsfolkskydds hjälp. Bestämmelsen återfinnes i förevarande
paragraf.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Vidare har det funnits erforderligt att i lagen stadga om möjlighet att
ålägga verkskydd och hemskydd uppgifter utom den anläggning eller byggnad,
för vilken verkskyddet eller hemskyddet i första hand är avsett. En industris
brandkår måste exempelvis vid ett flyganfall kunna insättas för att förstärka
det allmänna folkskyddets brandtjänst, och industriägaren bör icke kunna
'' agra att ställa brandkåren till förfogande. Även härom stadgas i förevarande
paragraf.

Rätt att besluta örn användande av personal eller materiel, som ingår i
visst distriktsfolkskydd, utom vederbörande folkskyddsdistrikt torde i allmänhet
i krig böra tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Såsom i motiveringen
till 13 § närmare omförmäles, bör dock denna beslutanderätt i viss
utsträckning kunna överlåtas å lägre folkskydcfsmyndighet. Behöver förflyttning
ske från ett försvarsområde till ett annat, bör avgörandet tillkomma
högre militär myndighet.

Rätt att besluta örn användning av verkskydds eller hemskydds personal
eller materiel för annat ändamål inom folkskyddsdistriktet bör tillkomma
folkskyddschefen eller, efter hans bemyndigande, honom underlydande befäl.

Riktlinjer för utövandet av här berörda befogenheter torde böra utfärdas
av Kungl. Majit eller riksfolkskyddschefen.

I yttranden över hernortsförsvarssakkunnigas förslag framhålla
länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län, att rätten att besluta
om användning av personal och materiel utom vederbörande folkskyddsdistrikt
i regel borde tillkomma länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det endast i undantagsfall
borde få förekomma att dirigera personal och materiel utanför vederbörande
distrikt, detta särskilt med hänsyn till att folkskyddet i första hand vore en
kommunal angelägenhet, för vilken kostnaderna till stor del komme att åvila
kommunerna.

Luftsky ddsinspch tion en framhåller, att det vore av synnerlig vikt, att bestämmelserna
bleve tillämpliga jämväl under större övningar. Ytterligare föreslår
inspektionen sådan omformulering, att utnyttjande av verkskydds- och
hemskyddspersonal endast finge äga rum i nödfall. Befogenheten syntes eljest
lätt kunna missbrukas genom att folkskyddschefen redan vid planläggningen i
alltför hög grad räknade med möjligheterna att utnyttja särskilt de olika verkskydden
för uppgifter, som närmast borde åvila allmänna folkskyddets enheter.
Luftskyddschefen i Stockholm anser det böra framgå, att ianspråktagande av
personal och materiel, tillhörande verkskydd eller hemskydd, icke finge ske
för uppgifter, avseende annat folkskyddsdistrikt. Det måste anses ligga i
hemskyddsverksamhetens natur, att densamma skulle utövas allenast inom
hemorten och trakten närmast däromkring och förhållandet torde vara detsamma
beträffande verksamheten inom verkskyddet.

Civilförsvarsutredningen anför beträffande hithörande bestämmelse:

Förevarande paragraf motsvarar 10 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag
med deri jämkningen, att utredningen anser ifrågavarande stadganden böra
kunna tillämpas jämväl för att tillgodose övningsändamål. Dessutom ha
vissa redaktionella ändringar vidtagits i syfte att ernå större tydlighet i ett
pär hänseenden. Sålunda torde av paragrafens lydelse klart framgå, att
till allmänt civilförsvar hörande personal, som på grund av paragrafens be -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

stämmelser tjänstgör utom det egna civilförsvarsområdet, likväl skall anses
tjänstgöra i det allmänna civilförsvar, till vilket personalen lior. Detta blir
av betydelse i fråga om kommuns skyldighet jämlikt 22 och 47 §§ att utgiva
avlöning till personalen. Beträffande verkskydd gäller detsamma vid tolkningen
av 57 § örn arbetsgivares skyldighet att utgiva ersättning till verkskyddspersonal.
— Vidare har paragrafen avfattats på det sätt, att därav tydligt
framgår, att ianspråktagande av verkskydd eller hemskydd enligt paragrafens
bestämmelser anses ske allenast då det gäller uppgifter, som icke kunna
anses ankomma på verkskyddet eller hemskyddet, men icke exempelvis det
fallet, att ett verkskydds brandmateriel och brandpersonal måste utnyttjas
för släckning av brand i närliggande byggnad, som hotar den byggnad, för
vilken verkskyddet är avsett.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller
polismästaren i Göteborg, att ifrågavarande bestämmelse måste kringgärdas
med synnerligen noggranna villkor. Det kunde icke vara riktigt, att de samhällen,
som nedlagt större omsorg och större utgifter på sitt civilförsvar och
som därför i första hand tvingades att avstå styrkor för hjälp åt andra samhällen,
i farans stund skulle vara berövade en del av sina egna styrkor. De
väldiga värden, som kunde spolieras för hemortssamhället genom att en del
av dess styrkor tjänstgjorde på annan ort, kompenserades icke tillnärmelsevis
av utfästelsen, att staten skulle svara för kostnaden för hjälporganisationens
insats i det främmande samhället. Frågan om hjälp åt beträngda samhällen
syntes tillfredsställande kunna lösas genom att särskilda civilförsvarsstyrkor
upprättades för gemensamt behov inom respektive län. Luftskyddsinspektionen
förutsätter, att ett sådant ianspråktagande, varom här vore fråga, icke
finge ske regelmässigt utan endast i nödfall. Inspektionen erinrar örn att vissa
brandförsäkringsvillkor vore så avfattade, att försäkringspremiernas storlek
vore beroende av att brandmaterielen icke flyttades från försäkringsobjektet.
Detta torde kunna medföra vissa svårigheter särskilt i de fall, då materielen
disponerades utanför anläggningen eller byggnaden för övningsändamål.

Föredra- Bestämmelser, som möjliggöra användande av allmänt civilförsvar utom

granden, ^et egna området eller av verkskydd eller hemskydd utanför den anläggning
eller byggnad, för vilken verkskyddet eller hemskyddet är avsett, medföra
en viss risk så till vida att de kunna minska vederbörande kommuns, företagares
eller fastighetsägares intresse ajfct anskaffa materiel, som ökar skyddet
för den egna kommunen, anläggningen eller byggnaden utöver det normala.
Å andra sidan kunna situationer uppstå, då så stora värden stå på spel, att
det icke framstår såsom försvarligt att ej utnyttja samtliga tillgängliga resurser
för avvärjande av skador av betydande örn. ritning. Anförda synpunkter
leda enligt min mening till att bestämmelser örn ömsesidigt understöd icke
kunna helt undvaras men att bestämmelsernas tillämpning bör begränsas till
katastrofsituationer. Det synes däremot icke erforderligt att här intaga särskild
föreskrift örn bestämmelsens tillämpning jämväl för övningsändamål.
Även utan en sådan föreskrift torde hinder icke möta att taga personal eller
materiel i anspråk för övningar, som äro gemensamma för det egna området

Kungl. Maj.ts proposition nr 288. 231

eller den egna byggnaden och andra områden eller byggnader. Jag återkommer
till detta spörsmål under 44 §.

8 § departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med de av
mig nu framförda synpunkterna.

9 §•

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

1 §■

2 mom. Under folkskyddsberedskap
inom försvarsområde skall från
och med den tidpunkt och i de hänseenden,
Konungen bestämmer, försvarsområdesbefälhavaren
under militärbefälhavaren
utöva ledningen jämväl
av civilskyddet. Härvid biträdes
försvarsområdesbefälhavaren av civilskyddschef.

15 §.

Örn under högsta folkskyddsberedskap
avvikelse från vad i denna lag
stadgas örn folkskyddets organisation
och ledning erfordras för åvägabringande
av effektiv samverkan mellan
folkskyddet och försvaret i övrigt
eller eljest för behörigt fullgörande av
folkskyddets uppgifter, äger Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
överbefälhavaren förordna därom.

Civilförsvarsutredningens förslag:

Ingen motsvarighet.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel -

ning I.

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

98 §.

Folkskyddsväsendet inom de särskilda
folkskyddsdistrikten skall vara
av den omfattning och beskaffenhet,
som skäligen påkallas med hänsyn till
distriktets läge, storlek, natur, bebyggelse
och befolkningsförhållanden
ävensom dess betydelse för det civila
och militära försvaret, folkförsörjningen
samt eljest för det allmänna.

Allmänna bestämmelser rörande
tillämpningen av stadgandet i första
stycket utfärdas av Konungen eller, i
den mån Konungen så förordnar, riksfolkskyddschefen.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

8 §•

Grundläggande bestämmelser rörande
civilförsvaret inom varje civilförsvarsområde
skola upptagas i en
organisationsplan.

Organisationsplan fastställes av
länsstyrelsen i enlighet med de anvisningar
centralmyndigheten utfärdar.
Beslut örn ändring i fastställd organisationsplan
meddelas i enahanda
ordning.

Föredra ganden.

232

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

99 §.

För varje folkskyddsdistrikt skall
finnas en organisationsplan för folksky
ddsväsendet, vilken skall innehålla
grundläggande bestämmelser rörande
omfattningen och beskaffenheten av
distriktets folkskyddsväsen vid högsta
folkskyddsberedskap.

100 §.

Med ledning av de jämlikt 98 §
andra stycket utfärdade allmänna bestämmelserna
samt de närmare föreskrifter,
som därutöver må hava meddelats,
upprättar folkskyddschefen i
samråd med folkskyddsnämnden förslag
till organisationsplan.

Organisationsplan fastställes av
Konungen.

101 §.

Örn ändring av organisationsplan
beslutar Konungen. Ej må sådan ändring
beslutas, utan att folkskyddschefen
och folkskyddsnämnden erhållit
tillfälle att yttra sig i frågan.

Örn luftskyddsplaner stadgas i luftskyddslagen, att luftskyddsplan uppgöres
av luftskyddschefen (9 §), att länsstyrelsen med ledning av luftskyddsinspektionens
anvisningar meddelar erforderliga bestämmelser örn planläggningen
av luftskyddet inom länet och granskar de för varje luftskyddsområde
uppgjorda planerna (8 §) samt att Kungl. Majit, örn riket befinner sig i krig
eller krigsfara, äger förordna, att planerna för luftskyddet helt eller delvis
skola verkställas (13 §).

Kompletterande bestämmelser givas i luftskyddskungörelsen, av vilka bland
annat framgår, att länsstyrelsen skall bestämma planläggningens huvudsakliga
omfattning för varje luftskyddsområde under hänsynstagande till de
lokala förhållandena samt att luftskyddsplan skall revideras minst en gång
årligen av luftskyddschefen, vilken, örn under tiden mellan revideringarna
förändring inträffar i något avseende av störrre betydelse för planläggningen,
tillika så snart ske kan skall vidtaga den åtgärd med planerna som föranledes
därav.

Örn utrymningsplaner givas bestämmelser i utrymningskungörelsen, där
det stadgas, att dylik plan skall upprättas av luftskyddschefen i enlighet med
utrymningskommissionens föreskrifter, att planen skall granskas och godkännas
av kommissionen, att utrymningsplan skall underkastas revidering, så
snart ändrade förhållanden giva anledning därtill, samt att ändring av utrymningsplan
skall underställas kommissionen i den utsträckning, kommissionen
föreskriver, för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

233

Heino lotsför svar ssakkunniga framhålla, att organisationsplanerna
vore avsedda att få större normerande betydelse än de nuvarande luftskyddsplanerna
i allmänhet torde haft i praktiken. Genom att organisationsplanerna
skulle bliva betydligt mera summariska än luftskyddsplanerna och fastställas
av Kungl. Majit skulle skapas förutsättningar för en effektiv granskning från
vederbörande myndigheters sida och planerna erhålla en verkligt normativ
karaktär.

De sakkunniga anföra härefter:

Örn organisationsplanernas innehåll stadgas i lagförslaget endast, att
planerna skola innehålla grundläggande bestämmelser rörande omfattningen
och beskaffenheten av distriktets folkskyddsväsen vid högsta folkskyddsberedskap.
I administrativ ordning torde närmare föreskrifter örn organisationsplans
innehåll böra meddelas. Enligt de sakkunnigas mening bör i
organisationsplan angivas bland annat följande:

1) folkskyddsdistriktets omfattning och kommunal-administrativa struktur;

2) antal och storlek av förband och avdelningar av olika slag, som
skola ingå i distriktets allmänna folkskydd, samt omfattningen av övrig
till allmänna folkskyddet hörande personal, varvid särskilt bör angivas storleken
av den personal, som vid högsta folkskyddsberedskap skall kunna helt
tagas i anspråk för allmänna folkskyddets räkning;

3) omfattningen av den utrustning och materiel av olika slag, som skall
stå till allmänna folkskyddets förfogande eller tillhandahållas dess personal,
varvid bör särskilt angivas, örn utrustningen eller materielen skall ställas
till förfogande av kommun eller municipalsamhälle, som ingår i distriktet,
eller skall tillhandahållas av statsverket eller skall anskaffas genom folkskyddsdistriktets
försorg;

4) de orter eller områden inom distriktet, för vilka utrymning skall planläggas; 5)

bestämmelser örn inkvarterings- och socialtjänsten inom distriktet med
uppgift örn antal, storlek och beskaffenhet av härbärgen, internat, utspisningsanordningar
m. m.;

6) allmänna skyddsrum;

7) särskilda anordningar och åtgärder i övrigt, vilka stå i samband med
distriktsfolkskyddets verksamhet och skola vidtagas genom folkskyddsdistriktets
försorg; samt

8) områden, inom vilka verkskydd eller hemskydd skola vara organiserade,
så ock utom dessa områden förefintliga anläggningar eller byggnader, där
detsamma skall vara fallet.

De sakkunniga föreslå, såsom ovan nämnts, att organisationsplanerna skola
fastställas av Kungl. Majit. Orsaken härtill är främst behovet av en enhetlig
reglering i stort med hänsyn särskilt till planernas betydelse ur allmän synpunkt.
Det må framhållas, att uppgörandet av de första organisationsplanerna
visserligen kan komma att medföra ett omfattande arbete från folkskyddsmyndigheternas
sida. Anmärkas bör dock, att härvid ledning erhålles
av bland annat nuvarande luftskydds- och utrymningsplaner. Sedan organisationsplanerna
en gång fastställts, torde arbetet med erforderlig revidering
därav bliva av betydligt mindre omfattning.

Beträffande ordningen för organisationsplanernas uppgörande och granskning
framhålla de sakkunniga, att förslag skulle uppgöras med ledning av utfärdade
bestämmelser av vederbörande folkskyddschef i samråd med folk -

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddsnämnden, varvid den sistnämnda finge representera distriktet även i
de fall, då den icke vore distriktets beslutande organ. Förslaget skulle därefter
underkastas granskning av civilskyddschef och försvarsområdesbefälhavare
i samråd med länsstyrelse och länsarbetsnämnd.

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande
spörsmål blivit föremål för åtskilliga uttalanden.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Örn man jämför de sakkunnigas förslag till organisationsplans innehåll
med deras uppräkning av länsstyrelses befattning med folkskyddet, finner
man, att åtskilliga av de uppgifter, som även enligt de sakkunnigas förslag
skulle tillkomma länsstyrelse, grunda sig å föreskrifter i organisationsplanen.
Det måste enligt länsstyrelsens mening vid sådant förhållande anses anmärkningsvärt,
att vid organisationsplanens tillkomst länsstyrelse icke skall få
på annat sätt göra sin mening gällande än att samråd med länsstyrelse skall
sökas i den utsträckning de granskande myndigheterna må finna erforderlig.
Visserligen är länsstyrelsen väl medveten örn att det måste ur operativ synpunkt
i första hand ställas militära krav på organiserandet. Man får emellertid
icke därför glömma, att dessa planer innehålla bestämmelser, som bliva bindande
för folkskyddsdistriktens ekonomiska förpliktelser för folkskyddet. Det
synes därför vara rimligt, att de synpunkter, som kommunrepresentationen
genom folkskyddsnämnden därutinnan framfört, bliva prövade ur andra än
militära synpunkter. Länsstyrelse bör givas möjligheter att låta sin mening
därutinnan komma till uttryck i annan ordning än det samråd, som kan komma
i fråga. Länsstyrelsen anser fördenskull, att av folkskyddschef uppgjort förslag
till organisationsplan skall ingivas till länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare
samt efter erforderlig ytterligare utredning av dessa myndigheter med
egna yttranden överlämnas till riksfolkskyddschefen samt underställas Kungl.
Majit, allenast för det fall att länsstyrelse och riksfolkskyddschef ej kunna
enas om planen. Det synes länsstyrelsen vidare synnerligen betydelsefullt, att
utarbetandet sker i största möjliga utsträckning i samarbete och samförstånd
med de kommuner, för vilka planerna skola gälla och vilka skola deltaga i
kostnaderna för deras genomförande och vilka kommuners innevånare skola
vara de, som få svara för all den tjänstgöring i olika- avseenden, som kräves
för att organisationen skall träda i funktion.

Ett flertal länsstyrelser förorda, att organisationsplanerna skola fastställas
av länsstyrelserna med ledning av centralt utfärdade direktiv. Länsstyrelsen
i Uppsala län framhåller därvid, att ändring i nu gällande planer icke borde
vidtagas utan särskilda skäl samt ifrågasätter behovet av organisationsplaner
på landsbygden.

Luftskyddsinspektionen liksom även chefen för sjunde militärområdet anser
organisationsplanerna kunna fastställas av riksfolkskyddschefen.

Luftskyddsnämnden i Stockholm framhåller, att kommunernas uppgifter
inom folkskyddet borde regleras i enlighet med den kommunala självstyrelsens
principer och med den frihet att inom klart uppdragna gränser pröva,
besluta och handla, som utgjorde grunden för vår kommunallagstiftning.
Kommun borde pröva och antaga organisationsplan för folkskyddet, varefter
fastställelse å planen borde ankomma på Kungl. Majit.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr :J68.

Civilförs var sutr edni ligen anför beträffande organisationsplan:

Denna plan avser att ange den allmänna ramen för de skyldigheter, som
skola åvila kommunerna inom civilförsvarsområdet.

I planen bör enligt utredningens mening bland annat anges

1) krets- och distriktsindelning, som berör civilförsvarsområdet;

2) huvud- och eventuella distriktscentraler för det allmänna civilförsvaret;

3) de civilförsvarstjänstegrenar, som skola vara företrädda inom området;

4) antal och storlek av förband och avdelningar av olika slag inom varje
tjänstegren i områdets allmänna civilförsvar samt omfattningen av övrig till
allmänna civilförsvaret hörande personal;

5) omfattningen av den utrustning och materiel av olika slag, som dels
skall finnas inom varje tjänstegren, dels härutöver skall stå till det allmänna
civilförsvarets förfogande, dels ock är avsedd att vid krig eller krigsfara utdelas
till personligt skydd åt befolkningen, såsom gasmasker, första förband
etc.;

6) de orter inom eller de delar av civilförsvarsområdet, för vilka utrymning
skall planläggas;

7) allmänna skyddsrums kapacitet och deras ungefärliga fördelning inom
civilförsvarsområdet;

8) särskilda, mera betydande anordningar i övrigt, vilka stå i samband med
det allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom t. ex. alarmeringsanordningar,
radioanläggningar, observationsplatser, branddammar, reservanordningar för
brand- och dricksvattenledningar etc.; samt

9) områden, inom vilka verkskydd och hemskydd skola vara organiserade,
så ock utom dessa områden förefintliga anläggningar eller byggnader, för
vilka verkskydd eller hemskydd skola vara organiserade.

Av organisationsplanen bör vidare framgå storleken av den personal, som
vid högsta civilförsvarsberedskap skall kunna helt tagas i anspråk för det allmänna
civilförsvarets räkning, ävensom den ungefärliga storleken av den hos
var och en av områdets kommuner anställda personal, som avses skola utnyttjas
inom det allmänna civilförsvaret. —- Ytterligare bör i organisationsplanen
anges, i vad mån i planen avsedd utrustning och övrig materiel skall
tillhandahållas av staten, samt för vilken utrustning eller materiel eller för
vilka anordningar statsbidrag jämlikt 49 § i förslaget till civilförsvarslag kan
beräknas utgå.

Om civilförsvarsområde omfattar två eller flera kommuner bör av planen
åtminstone i stort framgå vilka anordningar eller åtgärder, som äro avsedda
för hela civilförsvarsområdet. Detta har sin betydelse för avgörandet örn
vilken kommun som enligt 47 § förslaget till civilförsvarslag skall i första
hand svara för de därmed förknippade kostnaderna.

Förslag till organisationsplan förutsättes skola upprättas av civilförsvarschefen
efter samråd med vederbörande civilförsvarsnämnd. Efter granskning
inom länsstyrelsens försvarsavdelning skall förslaget fastställas av länsstyrelsen.
Väsentlig avvikelse må därvid icke göras från det upprättade förslaget utan
att därav berörd civilförsvarschef och civilförsvarsnämnd fått tillfälle att yttra
sig. — Till ledning för såväl upprättande som fastställande av organisationsplan
bör centralmyndigheten utfärda anvisningar. Detta innefattar också,
att centralmyndigheten skall vara befogad att i särskilda hänseenden göra förbehåll
om sitt godkännande före fastställelse.

Då civilförsvarschef finner, att den fastställda organisationsplanen behöver
ändras, har han skyldighet att efter samråd med civilförsvarsnämnden
inkomma med därav föranledda förslag till länsstyrelsen, på vilken det ankommer
att fatta beslut i frågan. Länsstyrelsen bör självfallet liksom även

Föredra ganden.

236 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

civilförsvarsnämnd inom civilförsvarsområdet kunna ta initiativ till ändring.
Civilförsvarschefen ock civilförsvarsnämnden i varje kommun, som beröres
av den ifrågasatta ändringen, böra innan länsstyrelsen fattar beslut angående
ändringen ha beretts tillfälle att avge yttrande.

Ovan har nämnts, att planen skall innehålla uppgift örn den utrustning
eller materiel ävensom de anordningar, för vilka statsbidrag kunna beräknas
utgå. Det är uppenbart, att planen i vad angår sådan materielanskaffning eller
sådant utförande av anordningar, som nu sagts, icke kan i verkställighetshänseende
göras bindande för vederbörande kommun förrän och i vidare mån
än statsmedel ställts till förfogande för ändamålet. Detta bör vid fastställelsen
av organisationsplanen komma till uttryck på det sätt, att därvid anges att
fastställelsen icke skall medföra skyldighet för kommun att verkställa vad
i planen förutsättes i nu angivna delar i vidare mån än tillgängliga statsmedel
medge, att därför kan utgå lagstadgat statsbidrag. I den män detta villkor
för kommuns skyldighet uppfyllts, bör länsstyrelsen bringa detta till kommunens
och civilförsvarschefens kännedom. Den sistnämnda bör förse organisationsplanen
med anteckning härom.

Under de senaste åren har det i betydande utsträckning förekommit, att
kommunerna anskaffat utrustning och verkställt kostsamma anläggningar för
att tillgodose olika civilförsvarsändamål utan att rätt att utfå statsbidrag för
därmed förknippade kostnader förelegat, redan då nämnda åtgärder företagits.
Detta har i hög grad främjat landets beredskap på luftskyddets och andra
civilförsvarsgrenars område. Utredningen vill framhålla det angelägna i att
även i fortsättningen kommun, som har möjlighet därtill, så snart ske kan,
verkställer i organisationsplanen förutsatta åtgärder utan att avvakta den tidpunkt,
då statsmakterna anslå medel till bestridande av de statsbidrag, som
jämlikt civilförsvarslagen skola utgå för åtgärderna. En förutsättning för att
kommunerna skola kunna förväntas handla på detta sätt är, att de kunna
räkna med att förr eller senare erhålla statsbidrag så snart åtgärd är upptagen
i fastställd organisationsplan.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag påyrkar
drätselkammaren i Uppsala, att kommunerna skola erhålla ett väsentligt
ökat inflytande vid organisationsplanens tillkomst. Civilförsvarsområdets
d. v. s. kommunens i ekonomiska frågor ansvariga och beslutande organ måste
få tillfälle att yttra sig över förslag till organisationsplan, som framlagts av
civilförsvarschefen. Stadsfullmäktige och drätselkammaren borde lika väl som
civilförsvarsnämnden lia intresse av att tillse, att förutsättningarna för ett
betryggande civilförsvar för orten komme att finnas. Civilförsvarsnämnden
finge sedan följa verksamheten i detalj, komma med initiativ och förslag samt
företräda befolkningen gentemot civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga
ledning. Liknande synpunkter anföras av olika myndigheter inom Stockholms
stad samt av luftskyddskommittén i Göteborg.

De i förevarande paragraf omförmälda organisationsplanerna äro av stor
betydelse för civilförsvaret, såväl ur ekonomisk synpunkt som ur personalrekryteringssynpunkt.
Fördenskull finner jag — i likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga
som civilförsvarsutredningen —- att organisationsplanerna
till skillnad från de nuvarande luftskyddsplanerna böra bliva föremål för
formliga fastställelsebeslut. Organisationsplanerna torde, såsom civilförsvars -

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utredningen föreslagit, böra fastställas av länsstyrelsen, därvid civilförsvarsstyrelsen
emellertid bör äga meddela anvisningar till ledning för fastställandet.
Av bestämmelsen i 3 § departementsförslaget att civilförsvarsstyrelsen
utövar den centrala ledningen av civilförsvaret följer att civilförsvarsstyrelsen
äger meddela länsstyrelserna bindande anvisningar. Det synes ej nödvändigt
att i förevarande paragraf giva särskilt uttryck åt denna jämväl i fråga örn
andra bestämmelser i lagförslaget gällande befogenhet för civilförsvarsstyrelsen.

Vad civilförsvarsutredningen i övrigt anfört beträffande organisationsplanerna
föranleder ingen erinran från min sida. Det torde dock böra framhållas,
att då det här gäller frågor, som kunna vara av stor ekonomisk betydelse för
kommunerna, dessas beslutande organ vid organisationsplanernas första uppgörande
och sedermera, när det utan olägenhet kan ske, böra erhålla tillfälle
att yttra sig över förslag till planer och ändringar däruti. Föreskrift härom
torde böra inflyta i tillämpningskungörelsen.

11-12 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

39 §.

I riket boende svensk medborgare
är från och med det kalenderår, varunder
han fyller femton år, till och
med det kalenderår, varunder han
fyller sextiofem år, skyldig att i enlighet
med vad härefter stadgas fullgöra
sådan tjänstgöring inom folkskyddet,
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva. Skyldighet, som nu
sagts, benämnes folksky dds plikt.

Skyldiga att såsom folkskyddsplikt
utföra vapentjänst äro dock endast
män, vilka under det kalenderår,
tjänstgöringen avser, uppnå minst
sjutton och högst femtioett års ålder.

44 §.

I den mån Konungen förordnar,
skola bestämmelserna i 39—43 §§ äga
motsvarande tillämpning å andra personer
här i riket än svenska medborgare.

45 §.

Inskriven person är pliktig fullgöra
tjänstgöring inom folkskyddet i den
omfattning, som är nödig med hänsyn
till förekomsten av eller faran för

Civilförsvarsutredningens förslag:

10 §.

Skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret
(civilförsvarsplikt) åligger envar
i riket boende svensk medborgare
från och med det kalenderår, varunder
han fyller femton år, till och med det
kalenderår, varunder han fyller sjuttio
år.

Konungen äger förordna, att stadgandet
i första stycket skall äga motsvarande
tillämpning å andra personer
här i riket än svenska medborgare.

11 §•

Civilförsvars plikti g är skyldig fullgöra
tjänstgöring i civilförsvaret i den
omfattning, som är nödig med hänsyn
till förekomsten av eller faran för fientlig
verksamhet eller föreliggande
behov för honom att undergå utbildning
och övning. Under tid, då civilförsvar
sberedskap icke är anbefalld
inom någon del av riket, må dock, med
det undantag, varom i 12 § förmäles,
icke någon utan eget åtagande åläggas
annan tjänstgöring än för egen utbildning
och övning under sammanlagt
högst sextio timmar för kalenderår.

Konungen tillkommer att meddela

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H e mort sförsvars sakkunnigas förslag:

fientlig verksamhet eller föreliggande
behov för honom att undergå utbildning
och övning. Under tid, då folkskyddsberedskap
icke är anbefalld inom
någon del av riket, må dock, med
det undantag, varom i 46 § förmäles,
ingen utan eget åtagande åläggas annan
tjänstgöring än för egen utbildning
och övning under sammanlagt
högst sextio timmar för kalenderår.

Yad i första stycket stadgas skall,
såvitt angår skyldighet att undergå
utbildning och övning för andra uppgifter
än militära, äga motsvarande
tillämpning å den, som utan att vara
inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig.

Konungen tillkommer att meddela
närmare bestämmelser angående omfattningen
vid olika tider och för olika
grupper av personer av tjänstgöring,
som förut i denna paragraf sägs.

46 §.

Konungen äger i fråga örn befälsbefattning
inom folkskyddet meddela
föreskrift om i vad mån den som är inskriven
för befattningen, skall vara
skyldig att utöver tjänstgöring, som
i 45 § sägs, medverka vid det för folkskyddets
verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

51 §.

Oavsett vad ovan i detta kapitel
stadgas, är under folkskyddsberedskap
envar skyldig att i vistelseorten
och trakten däromkring, i den mån
hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva, på anmaning av vederbörande
befäl tillfälligt fullgöra sådana
uppgifter inom folkskyddet, vilka äro
av synnerligen brådskande eller eljest
angelägen natur. Beträffande den, som
erhållit dylik anmaning, skola bestämmelserna
i 49 § äga motsvarande tillämpning.

Civilförsvarsutredningens förslag:

närmare bestämmelser angående omfattningen
vid olika tider och för olika
grupper av personer av tjänstgöring,
som förut i denna paragraf sägs.

12 §.

Konungen äger i fråga örn befälsbefattning
inom civilförsvaret meddela
föreskrift örn i vad mån den som i enlighet
med stadgandet i 18 § inskrivits
för befattningen, skall var skyldig att
utöver tjänstgöring, som i 11 § sägs,
medverka vid det för civilförsvarets
verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

13 §.

Tjänstgöring i civilförsvaret må
icke åläggas någon i vidare mån än
som svarar mot hans kroppskrafter
och hälsotillstånd.

Beträffande förevarande paragrafer kan i huvudsak hänvisas till vad som
anförts under avdelning III. Några detaljspörmål må dock här beröras.

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförs var ssakkunniga anföra:

Folkskyddsplikten bör enligt de sakkunnigas mening i första hand åvila
svenska medborgare, som vistas här i riket. Att folkskyddsplikten icke kan
tillämpas på den, som bor utom riket, ligger i sakens natur. Inskränkningen
till i första hand svenska medborgare återfinnes visserligen icke vare sig i
luftskyddsförfogandelagen eller i utrymningslagen. De sakkunniga anse dock
en sådan inskränkning böra gälla. Enär folkskyddet är en försvarsorganisation,
böra utländska medborgare i allmänhet icke tagas i anspråk för tjänstgöring
i folkskyddet. De sakkunniga ha dock velat låta viss möjlighet därtill
stå öppen genom bestämmelsen i 44 §, enligt vilken Kungl. Maj:t skall
äga förordna om folkskyddspliktens tillämpning jämväl å andra än svenska
medborgare. Särskilt bör detta gälla beträffande hemskydden.

Enligt förslaget skall folkskyddsplikten innebära skyldighet att fullgöra
sådan tjänstgöring i folkskyddet, som vederbörandes kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva. Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till motsvarande
stadgande i lagen örn tjänsteplikt. Tillämpningen av bestämmelsen
erfordrar närmare föreskrifter från Kungl. Maj:ts eller riksfolkskyddschefens
sida. Dessa föreskrifter böra å ena sidan garantera, att den, vars kroppskonstitution
eller hälsotillstånd verkligen lägger hinder i vägen för tjänstgöring
i folkskyddet eller visst slag därav, också blir befriad därifrån, men å andra
sidan förhindra, att någon undandrager sig sådan tjänstgöring i folkskyddet,
som vederbörande skulle vara i stånd att utföra. Erfarenheterna inom luftskyddet
hava visat, att fall av sistnämnda art icke äro ovanliga.

Sedan de sakkunniga utvecklat skälen för sin ståndpunkt att folkskyddsplikten
endast bör omfatta utbildning och övning under högst 60 timmar per
kalenderår anföra de vidare:

Likväl synes tjänstgöringsskyldigheten för inskrivna personer ej kunna
överlag inskränkas på sätt här förut sagts. De sakkunniga tänka härvid särskilt
på angelägenheten av att under fred inom folkskyddsdistrikten behövligt
planläggnings- och övrigt förberedelsearbete, bland annat sådant av organisatorisk
art, vederbörligen omhänderhaves. Inskrivet folkskyddsbefäl måste i
erforderlig utsträckning anlitas härför. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga,
att Kungl. Maj:t skall äga att i fråga örn befälsbefattning inom folkskyddet
meddela föreskrift örn i vad mån den, som är inskriven för befattningen,
skall vara skyldig att utöver tjänstgöring, som ovan nämnts, medverka
vid det för folkskyddets verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag uttala
luftskyddsinspelctionen och militärbefälhavaren i fjärde militärområdet, att
utländska medborgare som regel böra vara skyldiga tjänstgöra i hemskyddet.

Civilförsvar sutredningen framhåller beträffande 11 § andra stycket
i utredningens förslag, att i de bestämmelser, som i enlighet därmed utfärdades,
borde föreskrivas bland annat, att tjänstgöring i liemskydd icke borde
åläggas någon å sådana tider, att han måste eftersätta viktigt arbete. Utredningen
framhåller vidare, att utredningen ansett ett stadgande, motsvarande
51 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag överflödigt med hänsyn till att
varje civilförsvarspliktig enligt utredningens förslag skulle vara skyldig att

Föredra ganden.

240 Kungl. Majda proposition nr 268.

under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i civilförsvaret, oavsett om han inskrivits
eller ej.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller
länsstyrelsen i Blekinge län, att i 13 § borde angivas, på vad sätt, exempelvis
med läkarintyg, oförmåga med hänsyn till kroppskrafter och hälsotillstånd att
tjänstgöra i civilförsvaret skulle styrkas.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det vore nödvändigt att med yttersta
urskillning och först efter noggrann prövning och undersökning i varje särskilt
fall taga i anspråk icke svenska medborgare för sådan tjänstgöring inom
civilförsvaret, varigenom han finge tillträde till kraftstationer och andra viktiga
anläggningar.

Yad angår frågan örn civilförsvarsplikt för andra än svenska medborgare
vill jag framhålla, att med hänsyn till civilförsvarets karaktär av försvarsorganisation
stor försiktighet måste iakttagas vid användande av andra än svenska
medborgare till tjänstgöring inom civilförsvaret. I viss utsträckning bör detta
dock utan olägenhet kunna ske, t. ex. till tjänstgöring i hemskydd inom byggnad,
där utlänningen är bosatt, eller i verkskydd inom anläggning eller byggnad,
där han har anställning. Till tjänstgöring inom allmänt civilförsvar bör
däremot utlänning användas endast efter sorgfällig prövning.

Innehavare av befälsbefattning inom civilförsvaret kan enligt hemortsförsvarssakkunnigas
och civilförsvarsutredningens förslag under fred åläggas en
mera omfattande civilförsvarsplikt än andra medborgare. En förutsättning
härför är emellertid enligt förslagen, att Kungl. Majit meddelat särskild föreskrift
därom.

Obestridligen kunna med stöd av denna bestämmelse vissa personer komma
att drabbas av en kännbar pålaga allenast av den anledningen att de äga speciella
insikter av värde för civilförsvaret eller under nu rådande beredskapsläge
frivilligt fullgjort arbete inom civilförsvaret, som kvalificerat dem till
befälsbefattningar. Såväl ur rättvisesynpunkt som med hänsyn till psykologiska
faktorer kan värdet av en dylik bestämmelse diskuteras. Med hänsyn
till att en dylik anordning i vissa fall kan vara nödvändig för att civilförsvaret
skall nå avsedd funktionsduglighet och då bestämmelsen icke föranlett
erinran i remissyttrandena vill jag icke motsätta mig densamma. Av
paragrafens lydelse bör emellertid framgå, att föreskriften om utökning av
civilförsvarsplikten icke bör få avse befälsbefattning i allmänhet inom civilförsvaret
utan endast viss befälsbefattning. Vidare torde vara lämpligt att
sammanföra ifrågavarande bestämmelse med huvudbestämmelsen i 12 §.

Att i lagen giva något stadgande örn sättet för styrkande av oförmåga till
civilförsvar stjänst, har jag icke ansett nödvändigt.

Vad utredningen åberopat som skäl för att icke medtaga någon motsvarighet
till 51 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag föranleder icke någon erinran
från min sida.

Kungl. Majlis •proposition nr 268.

241

13-14 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

40 §.

Tjänstgöring inom folkskyddet må
ej utan tillstånd av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren
åläggas någon å sådan
tid, att han därigenom hindras fullgöra
honom på grund av värnplikt
eller eljest åvilande skyldighet att
tjänstgöra vid armén, marinen eller
flygvapnet.

Örn befrielse från fullgörande av
folkskyddsplikt meddelar Konungen
bestämmelser.

Civilförsvarsutredningens förslag:

14 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret
åläggas någon å sådan tid,
att han därigenom hindras fullgöra
honom på grund av värnplikt eller
eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra
vid krigsmakten.

15 §.

Örn befrielse från fullgörande av
civilförsvar splikt meddelar Konungen
bestämmelser.

emortsförsvarssakkunniga anföra:

Tjänstgöring inom folkskyddet måste i princip stå tillbaka för sådan tjänstgöring
inom armén, marinen eller flygvapnet, vartill skyldighet föreligger.
Ilen omständigheten att någon är värnpliktig eller fast anställd vid nämnda
delar av krigsmakten bör emellertid icke i och för sig hindra tillämpning å
honom av folkskyddsplikt. Krigstjänstskyldighet bör alltså, där icke för
särskilda fall annorlunda bestämmes, endast under tid för militärtjänstgöringens
fullgörande utesluta från skyldighet till tjänstgöring inom folkskyddet.
I enlighet härmed föreslå de sakkunniga införande av ett stadgande, att tjänstgöring
inom folkskyddet ej må utan tillstånd av Kungl. Majit eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, överbefälhavaren åläggas någon å sådan tid, att
han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest
åvilande skyldighet att tjänstgöra vid armén, marinen eller flygvapnet.

Såsom exempel på fall, då det kan vara lämpligt att meddela viss befrielse
från fullgörande av folkskyddsplikt, kan nämnas det, att vederbörande av samvetsbetänkligheter
icke vill bära vapen och fördenskull icke lämpligen bör uttagas
till vapentjänst. Jämväl mödrar med spädbarn torde i allmänhet böra
befrias från fullgörande av folkskyddsplikt.

Befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt bör kunna meddelas för viss
tid eller tills vidare och bör kunna avse all eller blott viss folkskyddstjänstgöring.

De sakkunniga anföra vidare, att enligt deras mening bestämmelser borde
utfärdas örn förbud mot uttagning till tjänstgöring i allmänt folkskydd av
vissa grupper befattningshavare, arbetare eller andra. Förbudet borde avse
antingen all tjänst inom allmänt folkskydd eller ock endast sådan tjänst, som
skulle föranleda, att uttagen person komme att i krig tagas i anspråk helt
eller så gott som helt för folkskyddets räkning. Grupperna borde hänföras till
hela riket eller viss eller vissa delar därav eller ock vissa verk eller företag.
Bestämmelserna borde utfärdas av Kungl. Majit på förslag av arbetsmark Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

«92 44 1 6

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nadskommissionen eller för vissa fall annan statlig myndighet (järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelen, medicinalstyrelsen
etc.) och efter hörande av riksfolkskyddschefen. I fråga örn aftagning
till tjänstgöring inom verkskydd och hemskydd torde icke böra utfärdas
bestämmelser motsvarande de här föreslagna. De sakkunniga förutsätta, att
i den mån det erfordrades, att vederbörande med hänsyn till arten av sitt
arbete undantoges från uttagning till verkskydd, samförstånd härom uppnåddes
mellan folkskyddsbefälet och verks- eller företagsledning.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
arbetsmarknadskommissionen, att det icke vore möjligt annat än undantagsvis
att i grupper precisera vilka som borde undantagas från inskrivning
i folkskydd och att det normala i stället måste vara, att en prövning bomme
till stånd från fall till fall.

Ett flertal centrala ämbetsverk ha i sina yttranden betonat angelägenheten
av att folkskyddstjänsten icke tillätes inkräkta på arbetstiden i sådan omfattning
att de respektive verk åvilande uppgifterna bleve eftersatta. I detta syfte
har i flera yttranden påyrkats införande i lagen örn undantagande av vissa
speciella personalgrupper från folkskyddsplikten.

Civilförsvars utredningen framhåller, att för personaluttagningen till
civilförsvaret måste utfärdas vissa allmänna direktiv, i vilka -—- i den begränsade
utsträckning detta kunde vara möjligt — borde fastslås bland annat vilka
personalgrupper, som uteslutande skulle reserveras för viss uppgift och vilka
sålunda icke skulle komma i fråga för uttagning till andra uppgifter. Lämpligast
syntes vara, att direktiven gaves formen av vissa av överbefälhavaren,
den centrala civilförsvarsmyndigheten och arbetsmarknadskommissionen i
samråd utfärdade anvisningar. Kunde enighet icke uppnås mellan myndigheterna
borde avgörandet hänskjutas till Kungl. Majit.

Föredra- I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen
granden. anger jag) att civilförsvarsplikten principiellt bör få stå tillbaka för värnplikten
liksom även för skyldighet på annan grund att tjänstgöra vid krigsmakten.
Jag finner dock i detta sammanhang angeläget betona, att detta gäller endast
den tid då vederbörande faktiskt är ianspråktagen för krigsmaktens räkning.
Under annan tid bör skyldighet föreligga att vid behov ställa sig till förfogande
för civilförsvarsändamål. Om civilförsvarets effektivitet ej skall äventyras,
kan inskrivning av värnpliktig personal till viss befattning inom civilförsvaret
ifrågakomma endast i undantagsfall.

Även vissa civila anställningar äro under krigstid av den betydelse att
civilförsvarsplikten icke bör göras tillämplig å deras innehavare. Det förutsattes
därför i lagförslaget, att Konungen utfärdar bestämmelser örn befrielse
från fullgörande av civilförsvarsplikt. Det torde lämpligen böra ankomma på
civilförsvarsstyrelsen att efter samråd med vederbörande verksmyndigheter
utarbeta förslag till dylika bestämmelser och därefter underställa förslaget
Kungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

243

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

48 § första stycket.

Folkskyddspliktig är skyldig att på
anfordran lämna folkskyddsmyndighet
erforderliga upplysningar rörande
personliga förhållanden av intresse
för fråga örn hans tjänstgöring i
folkskyddet. F olkskyddsmyndighets
skriftliga förfrågan örn sådana förhållanden
skall, på sätt Konungen bestämmer,
av folkskyddspliktig besvaras
ofördröjligen och senast inom åtta
dagar.

15 §.

Civilförsvarsutredningens förslag:

16 §.

Civilförsvarspliktig är skyldig att
på anfordran lämna civilförsvar smyndighet
erforderliga upplysningar rörande
personliga förhållanden av intresse
för fråga örn hans tjänstgöring
i civilförsvaret. Civilförsvar smyndighets
skriftliga förfrågan örn sådana
förhållanden skall, på sätt Konungen
bestämmer, av civilförsvarspliktig besvaras
ofördröjligen och senast inom
åtta dagar.

Ifrågavarande bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande luftskydds-
och utrymningslagstiftning, är i kommittéförslagen utformad efter
mönster av 35 § värnpliktslagen. I departementsförslaget har bestämmelsen
något omredigerats. Det har nämligen icke ansetts nödvändigt föreskriva,
att svaren skola lämnas »på sätt Konungen bestämmer», d. v. s. enligt visst
formulär. Vidare har det ansetts lämpligt att i paragrafen angiva, att svar
skall avgivas inom i anmaningen utsatt tid.

HemortsfÖrsvarssakkunnigas förslag:

49 §.

Den, som inkallas till tjänstgöring
i ^ folkskyddet eller eljest till undergående
av utbildning eller övning i
folkskyddstjänst, är skyldig att efterkomma
kallelsen samt att i avseende å
tjänstgöringen, utbildningen eller övningen
ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som meddelas honom av
vederbörande befälhavare.

Under denna paragraf intagna bestämmelser motsvaras delvis av stadgandena
i 12 § första stycket andra punkten lagen örn förfoganderätt för luftskyddets
behov och 13 § andra stycket utrymningslagen.

Då enligt 12 § departementsförslaget tjänstgöring i civilförsvaret innefattar
jämväl utbildning och övning, bör begreppet tjänstgöring förutsättas
äga samma innebörd i förevarande paragraf.

Deri grundläggande bestämmelsen i 11 § departementsförslaget om civilförsvarsplikt
är icke försedd med någon begränsning i lokalt hänseende. Att

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

17 §.

Den som kallas till tjänstgöring i
civilförsvaret eller till utbildning eller
övning i civilförsvarstjänst, är skyldig
att efterkomma kallelsen samt att i
avseende å tjänstgöringen, utbildningen
eller övningen ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som meddelas
honom av vederbörande befäl.

Föredra ganden.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

någon dylik begränsning icke upptagits i hemortsförsvarssakkunnigas motsvarande
bestämmelser beror, enligt vad som framgår av de sakkunnigas
motivering, därpå att det enligt deras uppfattning i vissa fall kan vara nödvändigt
att inskriva andra personer än dem som äro bosatta eller eljest stadigvarande
vistas i folkskydds distriktet samt att sådan möjlighet därför hållits
öppen.

I samband med nu förevarande paragraf uppkommer frågan huruvida skyldigheten
att inställa sig till tjänstgöring bör vara på något sätt beroende av
vistelseorten. Att civilförsvaret i personalhänseende bör bygga på civilförsvarsområdets
egen befolkning torde ligga, i sakens natur. Fråga är emellertid
hur sådana fall skola bedömas, där den som inkallas till tjänstgöring avflyttat
från orten utan att ha avförts från civilförsvarets personalförteckning eller
ock tillfälligt vistas på annan ort. För egen del anser jag det bäst överensstämma
med civilförsvarspliktens karaktär, att plikten som regel anses omfatta
allenast dem som vid pliktens aktualiserande vistas inom civilförsvarsområdet.
Ett tillfälligt vistande utom civilförsvarsområdet bör dock icke
utesluta civilförsvarspliktens tillämpning, örn vederbörande utan olägenhet
eller med endast ringa olägenhet kan efterkomma kallelse till inställelse.

Nu angivna principer i förevarande paragraf komma till uttryck på sådant
sätt, att örn någon vid mottagandet av kallelse till tjänstgöring i civiförsvaret
vistas utom civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan
inställa sig å utsatt tid, han i stället skall anmäla förhindret.

17 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

41 §.

intagning av personal, som är avsedd
att under folkskyddsberedskap
fullgöra tjänst inom folkskyddet, sker
genom inskrivning i den ordning,
Konungen bestämmer.

Inskrivning må kunna avse såväl
folkskyddspliktig som annan för tjänsten
i fråga lämpad svensk medborgare,
vilken förklarat sig därtill villig.

Sådan inskrivning av omyndig, för
vilken fordras hans eget åtagande,
må ej äga rum utan målsmans samtycke
samt ej avse fullgörande av
vapentjänst, innan den omyndige fyllt
16 år.

42 §.

I fråga örn inskrivning i distriktsfolkskydd
iakttages följande:

1. För tjänst inom allmänt folkskydd
inskrivas i första hand perso -

Civilförsvarsutredningens förslag:

18 §.

Uttagning av personal, som är avsedd
att under civilförsvarsberedskap
fullgöra tjänst i viss angiven befattning
inom civilförsvaret, sker genom
inskrivning i den ordning Konungen
bestämmer.

Inskrivning må kunna avse såväl
civilförsvars pliktig som annan för
tjänsten i fråga lämpad person, vilken
förklarat sig därtill villig.

Inskrivning av omyndig, som ej är
civilförsvarspliktig, må ej äga rum
utan målsmans samtycke.

Ilar annan än civilförsvarspliktig
inskrivits, skall å honom vad förut i
detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig
äga motsvarande tilllämpning.

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsför svar ssakkunnig as förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

ner, som för uppgift av samma eller
liknande slag äro anställda hos kommun
eller municipalsamhälle, som helt
eller delvis ingår i folkskyddsdistriktet.
Yad sålunda stadgats äger motsvarande
tillämpning beträffande personal
i frivillig brandkår med uppgift
att verkställa brandsläckning i kommun
eller municipalsamhälle, som
nyss sagts.

2. Härutöver böra i allmänt folkskydd
inskrivas företrädesvis personer,
som äro bosatta eller eljest stadigvarande
vistas i folkskyddsdistriktet.

3. I verkskydd och hemskydd böra
inskrivas företrädesvis personer, som
hava sin arbetsplats eller äro bosatta
eller eljest mera stadigvarande vistas
inom eller i närheten av anläggning
eller byggnad, för vilken verkskyddet
eller hemskyddet är avsett.

43 §.

Örn upphävande av inskrivning
meddelar Konungen bestämmelser.

Beträffande denna paragraf hänvisas
ningarna III och IV.

18 §.

Hemortsförsvarssaklcunnigas förslag:

48 § andra stycket.

För ändamål, som i första stycket
sågs, så ock eljest för inskrivning
åligger folkskyddspliktig att efter
kallelse personligen inställa sig å utsatt
tid och plats inom det folkskyddsdistrikt,
där han vistas. Beträffande
rätt till ersättning för resa i anledning
härav gäller vad därom är särskilt
bestämt.

till vad som anförts under avdel -

Civilförsvarsutredningens förslag:

19 §.

Civilförsvarsplildig åligger att, då
fråga uppkommer om hans inskrivning
i civilförsvaret, efter kallelse personligen
inställa sig å utsatt tid och
plats inom det civilförsvarsområde,
där han har sitt hemvist.

Förevarande stadgande motsvaras av 12 § första stycket första punkten
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och 13 § första stycket utrymningslagen.

Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att det vid inskrivning av
folkskyddspliktiga i många fall icke vore tillräckligt med skriftliga upplysningar
utan att det vore lämpligare att kalla den folkskyddspliktige till det
folkskyddsdistrikt, där den folkskyddspliktige vistades.

Föredra ganden.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag förordar
länsstyrelsen i örebro län, att orden »där han vistas», vilka kunde giva upphov
till en alltför vidsträckt tolkning, utbytas mot uttrycket »där han har sitt
hemvist». Landsorganisationen anser, att det borde i särskild bestämmelse
angivas, att inställelse hos folkskyddsmyndighet skulle förläggas så, att
minsta möjliga förlust åsamkades den folkskyddspliktige.

Jag har icke någon annan erinran mot civilförsvarsutredningens förslag än
att den i denna paragraf föreskrivna inställelseskyldigheten enligt min uppfattning
bör knytas till det civilförsvarsområde, där vederbörande vistas. I
departementsförslaget har därför i sagda hänseende en återgång ägt rum till
hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

47 §.

Är inom folkskyddsdistrikt högsta
folkskyddsberedskap anbefalld, må ej
den, som är inskriven i därvarande
distriktsfolkskydd, utan medgivande
av folkskyddschefen eller den folkskyddschefen
bemyndigar taga uppehåll
inom annat folkskyddsdistrikt,
för såvitt icke den inskrivne där har
sin arbetsplats eller bostad.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

20 §.

Är inom civilförsvarsområde högsta
civilförsvar sberedskap anbefalld, må
ej den som är inskriven i områdets
civilförsvar, utan medgivande av civilförsvarschefen
eller den civilförsvarschefen
bemyndigar lämna civilförsvarsområdet.

Vad sålunda stadgas skall icke utgöra
hinder för den som har sin arbetsplats
eller bostad utom civilförsvarsområdet,
att, då hans tjänstgöringsförhållanden
det tillåta, begiva sig till
arbetsplatsen eller bostaden.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra:

Det är av synnerligen stor vikt, att ett distriktsfolkskydd, sedan högsta
folkskyddsberedskap anbefallts, är fullt organiserat och att dess personal står
beredd att vid förefallande behov omedelbart träda i tjänstgöring. Fördenskull
måste folkskyddschefen hava kontroll över att den personal, som är inskriven
i distriktsfolkskyddet, icke lämnar orten, utan att vägande skäl därtill föreligga.
I denna paragraf har därför givits bestämmelse örn förbud för den, som
är inskriven i distriktsfolkskydd, att under högsta folkskyddsberedskap utan
medgivande av folkskyddschefen lämna distriktet. Rätten att lämna sådant
medgivande bör dock folkskyddschefen kunna delegera å annan, t. ex. å
tjänstegrenschef, verkskyddsledare eller annat befäl.

Nu omnämnda princip bör dock icke göras undantagslös. Örn någon har
stadigvarande bostad inom annat folkskyddsdistrikt än det, där han är inskriven,
bör icke särskilt tillstånd erfordras för honom att fara till bostaden.
Motsvarande synes böra gälla, örn någon har sin arbetsplats inom annat folkskyddsdistrikt
än det, inskrivningen gäller. Fall, som nu sagts, torde vara
ganska ofta förekommande. Det är icke ovanligt, att en person har sin bostad
inom ett folkskyddsdistrikt och sin arbetsplats inom ett annat.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I yttrande över hemortsförsv&rssakkunnigas förslag framhåller
landsorganisationen, att, såframt ej ifrågavarande beredskapsgrad reserverades
endast för krigstillstånd, det kanske borde vara tillräckligt med rätt
för folkskyddschefen att i särskilda situationer meddela reseförbud. Luftskyddschefen
i Östersund anser förbudet böra gälla även vid lägre beredskapsgrad
än den högsta. Vattenfallsstyrelsen påpekar, att driftledningarna vid
kraftföretagen måste ha generell befogenhet att fritt disponera personalen i
reparationslagen för överföringsledningarna.

Yad civilförsvarsutredningen under denna paragraf föreslagit föranleder
icke någon erinran i sak från min sida. I anledning av vad vattenfallsstyrelsen
anfört må framhållas lämpligheten av att, där personer, som ofta måste företaga
tjänsteresa, inskrivas i civilförsvaret, frågan örn deras rätt enligt förevarande
paragraf att lämna civilförsvarsområdet regleras redan i samband med inskrivningen.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att någon motsvarighet till 21 §
civilförsvarsutredningens förslag icke upptagits i departementsförslaget. Det
är emellertid avsett att i administrativ ordning meddela bestämmelser örn
skyldighet att anmäla flyttning.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

52 §.

Tjänstgöring inom allmänt folkskydd
av sådan däri inskriven, i 42 §
1. omförmäld personal, som har anställning
hos kommun eller municipalsamhälle,
skall anses fullgjord i samma
anställning, i den mån tjänstgöringen
faller inom vad för anställningen
kan anses utgöra normal arbetstid.

Beträffande förmåner i övrigt i
samband med inskriven persons tjänstgöring
i folkskyddet eller eljest vid
någons undergående av utbildning
eller övning i folkskyddstjänst eller
fullgörande av uppgifter inom folkskyddet
så ock beträffande ersättning
i anledning av skada, som vederbörande
ådragit sig härunder, gäller
vad i dessa hänseenden är särskilt
stadgat.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

22 §.

Hos kommun eller municipalsamhälle
anställd personal äger tillgodoräkna
sig tjänstgöring inom allmänt
civilförsvar, som hör till civilförsvarsområde,
i vilket kommunen eller
municipalsamhället helt eller delvis
ingår, såsom fullgjord i den kommunala
anställningen, dock allenast i den
mån tjänstgöringen avser sådana uppgifter,
för vilka anställningen skett,
eller liknande uppgifter.

Såsom förut nämnts gäller jämlikt 9 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets
behov att kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet
på anfordran av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer
ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.

Föredra ganden.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H ernortsförsvarssakkunniga anföra:

Distriktsfolkskydds verksamhet i krig kommer i viss utsträckning att omfatta
uppgifter, som i fred handhavas av kommunala kårer och inrättningar
av olika slag. Därför är det naturligt, att den personal, som är för dylika uppgifter
anställd hos kommuner, vilka helt eller delvis ingå i folkskyddsdistriktet,
i första hand tages i anspråk för distriktsfolkskyddet.

De sakkunniga anse, att ianspråktagande för distriktsfolkskyddet av ifrågavarande
personal icke bör ske i den formen, att kommunen ställer personalen
till distriktsfolkskyddets förfogande. I stället böra de enskilda personerna
inskrivas i distriktsfolkskyddet på samma sätt som all annan folkskyddspersonal.
Bestämmelse härom återfinnes i 42 § folkskyddslagen. Självfallet är,
att bestämmelsen icke har avseende å sådan krigstjänstskyldig personal, som
vid ett krigsutbrott omedelbart eller efter mycket kort tid kan antagas komma
att bliva ianspråktagen av den egentliga krigsmakten.

Den kommunalanställda personal, varom här är fråga, bör enligt de sakkunnigas
mening ur viss synpunkt intaga en särställning inom folkskyddet. Personal,
som jämlikt 9 § luftskyddsförfogandelagen av kommun ställes till luftskyddets
förfogande, måste anses fullgöra luftskyddstjkusten i sin kommunala
anställning och alltså hava rätt till ersättning av kommunen för tjänstgöringen
i luftskyddet efter samma grunder, som eljest gälla för anställningen.
De sakkunniga anse denna princip — med visst undantag, varom mera nedan
■—• alltjämt böra gälla. Personalen i fråga utför nämligen mången gång identiskt
samma uppgifter, vare sig den rent formellt sett handlar i egenskap av
folkskyddspersonal eller i egenskap av kommunalanställd personal. Principen
har i 52 § första stycket i förevarande lagförslag uttryckts på sådant
sätt, att tjänstgöring i allmänt folkskydd av personal, varom här är fråga,
skall anses fullgjord i den kommunala anställningen.

De sakkunniga anse emellertid, att ett visst undantag från denna princip
bör göras — ett undantag, som innebär en nyhet i förhållande till vad som nu
gäller. Det är att förvänta, att under krigstid arbetsuppgifterna inom folkskyddet
för ifrågavarande kommunalanställda personal komma att avsevärt
öka i omfattning och att därför arbete å övertid i stor utsträckning får lov
att tillämpas. Örn de vanliga avlöningsvillkoren skulle gälla, skulle härav i
många fall följa rätt till övertidsersättning med avsevärda belopp. En sådan
konsekvens synes orimlig. För att förekomma detta har i 52 § första stycket
stadgats, att tjänstgöring av här ifrågavarande slag i allmänt folkskydd skall
anses fullgjord i vederbörande kommunala anställning, endast i den män
tjänstgöringen faller inom vad som för samma anställning kan anses utgöra
normal arbetstid. För folkskyddstjänstgöring utöver sådan arbetstid skall
alltså ifrågavarande kommunalanställda personal äga uppbära ersättning efter
samma grunder som gälla för annan folkskyddspersonal. Måhända komma i
somliga fall svårigheter att möta vid avgörandet av vad som skall anses utgöra
normal arbetstid. Tillräcklig ledning vid bedömandet av denna fråga
torde dock i allmänhet föreligga i de lönereglementen eller kollektivavtal,
som reglera anställningsförhållandena. För underlättande av tillämpningen
kan det vara lämpligt, att anvisningar utfärdas av Kungl. Majit.

I den mån tjänstgöring i distriktsfolkskydd enligt vad nu sagts skall anses
fullgjord i den kommunala anställningen, skall avlöningen för tjänstgöringen
gäldas icke av distriktet såsom sådant utan av vederbörande kommun. Stadgande
härom har intagits i 82 § 2 mom. För sådan avlöningskostnad utgår
icke ersättning av statsmedel.

Gottgörelse till den kommunalanställda personalen för folkskyddstjänstgöring
utöver normal arbetstid bör däremot gäldas av folkskyddsdistriktet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 249

Ersättning av statsmedel utgår därvid, i den mån rätt därtill finnes jämlikt
bestämmelserna i 8 kap.

Yad här sagts örn viss kommunalanställd personal, bör gälla även motsvarande
personal, som är anställd hos municipalsamhälle, vilket är beläget inom
folkskyddsdistriktet.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
landsorganisationen, att de sakkunnigas motivering för särbestämmelsen
örn de kommunalanställdas övertidsersättning vid tjänstgöring i folkskyddet
visserligen i och för sig vore riktig men knappast i vidare mån än såvitt
jämförelsen avsåge grupper, vilka i samma grad som de kommunalanställda
toges i anspråk för folkskyddstjänst. Sådana grupper torde icke finnas.
Svårighet förelåge att skilja mellan ifrågavarande anställdas civila uppgifter
och deras uppgifter inom folkskyddet. Skäligheten av övertidstjänstgöringens
betalning enligt samma grunder som för annan folkskyddspersonal måste
bedömas med hänsyn till den relativa belastning tjänstgöringen innebure.
Det eljest såsom förutsättning för folkskyddslön av de sakkunniga uppställda
villkoret, att tjänstgöringen omfattade minst två timmar av samma
dygn kunde ej heller anses skäligt beträffande nu ifrågavarande övertidstjänst.
Det f dref olle rimligt, att dessa synpunkter beaktades vid utfärdandet
av bestämmelser örn folkskyddslön.

Luftskyddschefen i Göteborg påpekar, att betydande svårigheter uppstått,
då det gällt att fastställa avlöningsförmåner för i luftskyddstjänst verksam
kommunalanställd personal, som vore kollektivavlönad. Samma svårighet
hade yppat sig inom industrien. Detta mycket viktiga spörsmål syntes icke
ha blivit tillräckligt reglerat av de sakkunniga. Luftskyddschefen påpekar
även, att det vore förenat med vissa svårigheter att bestämma vad som avsåges
med uppgift av samma eller liknande slag.

Luftskyddsinspektionen framhåller, att örn den kommunalanställda personalen
i enlighet med vad de sakkunniga förordat endast erhölle folkskyddslön
för tjänstgöring utöver sin ordinarie arbetstid denna personalgrupp ändock
komme att erhålla väsentligen förmånligare avlöningsvillkor än annan personal
inom det allmänna folkskyddet i den mån denna åtnjöte daglön.

Civiltörsvarsutredningen anför, att svårigheten att skilja mellan
den tjänstgöring, som under krigsförhållanden utfördes av kommunalanställd
personal i den vanliga kommunala tjänsten och sådan som fullgjordes för folkskyddets
räkning föranlett utredningen att lägga hela avlöningskostnaden för
dylik personal, alltså även i den mån densamma avsåge sistnämnda slag av
tjänstgöring, på kommunen.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller
landsorganisationen, att uttrycket »liknande» i 22 § kunde vålla svårigheter och
oenhetlighet i tillämpningen, särskilt i avseende å frågan om kommunernas
skyldighet att utgiva ersättning åt sina i allmänna civilförsvaret tjänstgörande
anställda. Det saknades anledning att i ersättningshänseende göra skillnad efter
tjänstgöringsuppgiftens art. Oberoende av denna borde ali tjänstgöring inom

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

det allmänna civilförsvaret, till vilken de kommunalanställda uttagits i denna
sin egenskap, anses fullgjord i anställningen, i vad tjänstgöringen folie inom
den normala arbetstiden. I fråga örn ersättningen vid tjänstgöringens förläggning
till annan tid borde hänsyn tagas till den belastning tjänstgöring inom
det allmänna civilförsvaret i allmänhet innebure. — överbefälhavaren anser
förevarande paragraf otymplig och oklar. — Luftskyddschefen i Stockholm
anser principiellt felaktigt att beröva kommunen möjlighet att bestämma, att
annan avlöning skulle utgå i sådana fall, då det vore fråga örn annan tjänstgöring
än ordinarie. Paragrafen borde omarbetas på sådant sätt, att möjligheter
bereddes kommuner att föreskriva tillämpning av särskilda ersättningsregler
beträffande civilförsvarstjänstgöringen. Det borde klargöras, örn paragrafen
avsåge sådan å luftskyddsbyrån under civilförsvarsberedskap heltidsanställd
personal — tjänstegrenschefer, assistenter, ingenjörer m. fl. — med
andra uppgifter än rent administrativa, vilka uteslutande sysslade med civilförsvarsfrågor.
Stockholms stads kammarkontor betonar, att ifrågavarande
kommunala personal bomme i en betydligt gynnsammare ställning än övrig
civilförsvarspersonal, dels därigenom att den tillförsäkrades avsevärt högre
ersättning för civilförsvar stjänst, dels därigenom att endast denna personal
tillerkändes lagstadgad rätt att tillgodoräkna sig civilförsvarstjänsten som
fullgjord i den fredsmässiga anställningen. Kammarkontoret kunde icke
finna skäl föreligga, att staden skulle påföras andra kostnader föi ifrågavarande
personals tjänstgöring inom civilförsvaret än de, som motsvarade personalen
tillkommande avlöning under normal arbetstid. Därest staden likväl
skulle ha att i full omfattning ersätta denna personal för utförd civilförsvarstjänst,
borde staden i varje fall äga att själv bestämma avlöningsgrunderna
för den tid, som överstege den normala arbetstid, som reglerades i arbetsavtal
eller dylikt. Kammarkontoret förordade, att 22 § civilförsvarsutredningens
förslag ersattes med en bestämmelse av innebörd, att det ankomme på kommunen
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande den fredsmässiga avlöningen,
åt den kommunala personal, som utförde sådan civilförsvarstjänst,
som motsvarade eller vore nära jämförlig med den, varför anställning skett,
dock endast för tid, som motsvarade den normala fredsmässiga arbetstiden.
Alternativt borde lagförslaget ändras därhän, att i lagen endast stadgades
skyldighet för kommun att svara för avlöningskostnaderna beträffande den
kommunala civilförsvarspersonal, varom nu vore fråga, varvid kommunen själv
skulle äga besluta örn avlöningens storlek.

Föredra- Vid bedömande av förevarande spörsmål bör beaktas dels att den kom ganden.

munalanställda personal, varom här är fråga, kommer att utgöra stommen i
vissa tjänstegrenar i det allmänna civilförsvaret och alltså kommer att under
krig tagas i anspråk i relativt betydligt större omfattning än andra, dels ock
att de uppgifter, som denna personal kommer att få sig ålagda inom civilförsvaret,
bliva av i stort sett samma slag som deras fredsmässiga uppgifter,
varför det i allmänhet torde bliva svårt att avgöra, örn viss tjänstgöring är
fullgjord inom civilförsvaret eller ej. Med anledning härav har jag funnit

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

den principiella lösning, som civilförsvarsutredningen förordat, vara den enda
praktiskt möjliga. Jag vill emellertid betona, att jag därmed icke tagit ställning
till frågan örn storleken av den ersättning, som den kommunalanställda
personalen skall uppbära av kommunen för sin tjänstgöring i civilförsvaret.

Departementsförslaget företer dock på ett par punkter skiljaktigbeter i förhållande
till civilförsvarsutredningens förslag. För tillämpning av bestämmelsen
är sålunda enligt departementsförslaget avgörande, huruvida inskrivningen
i civilförsvaret skett för fullgörande av samma eller liknande uppgifter
som i den kommunala anställningen och ej huruvida tjänstgöringen faktiskt
omfattat sådant slag av uppgifter. Enligt departementsförslaget är bestämmelsen
vidare tillämplig allenast under civilförsvarsberedskap. I fråga örn
tjänstgöring, som avses i 12 § första stycket andra punkten, är sålunda den
kommunalanställda personalen likställd med övriga civilförsvarspliktiga.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
53 §.

Där någon genom fullgörande av
folkskyddsplikt eller skyldighet jämlikt
51 § hindras att utföra åtaget
arbete, må det icke åberopas mot
honom såsom grund för skadestånd
eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare
att av skäl, som i första stycket sägs,
skilja någon från anställning ävensom
angående rätt för innehavare av anställning
att ej av dylik anledning behöva
vidkännas minskning i de med
anställningen förenade förmånerna är
särskilt stadgat.

21 §.

Civilförsvarsutredningens förslag:

23 §.

Där någon genom fullgörande av
civilförsvarsplilct hindras att utföra
åtaget arbete, må det icke åberopas
mot honom såsom grund för skadestånd
eller eljest.

Hernortsförsvarssakkunniga anföra:

Första stycket i denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande luftskydds-
och utrymningslagstiftning men återfinnes i 41 § lagen örn tjänsteplikt.
Bestämmelsen i fråga är uttryck för en allmän rättsgrundsats, som
måhända skulle vara gällande utan särskilt stadgande. De sakkunniga ha
dock ansett principen så viktig, att den bör komma till direkt uttryck i folkskyddslagen.
Regeln avser icke enbart skadestånd utan även förverkande av
särskilda tillgodohavanden, intjänad rätt till pension o. s. v.

Andra stycket syftar närmast på bestämmelserna i lagen den 14 oktober
1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., vilken lag avser tjänstgöring, som åligger någon enligt
värnpliktslagen eller som någon eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att
utföra åt det allmänna. Enligt vad i motiven till förstnämnda lag uttryckligen
angives, avses härvid bland annat luftskyddstjänst. Att samma lag kommer
att äga tillämpning även i fråga om tjänstgöring i folkskyddet synes utan
vidare klart.

Föredra ganden.

252 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Civilförsvarsutredningens förslag till förevarande paragraf, som i sak överensstämmer
med hemortsförsvarssakkunnigas förslag, har med visst förtydligande
upptagits i departementsförslaget.

22 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

65 §.

Inom stad och köping samt inom
annat tättbebyggt samhälle, som icke
är av endast ringa omfattning och betydelse,
skola i mån av behov finnas
skyddsrum, i vilka vid fientlig verksamhet
skydd kan beredas åt personal,
som har att leda eller fullgöra
tjänst inom allmänna folkskyddet, åt
personer, som omhändertagas vid distriktsfolkskyddets
hjälpplatser eller
andra av distriktsfolkskyddet anordnade
anstalter, eller åt vägfarande och
andra, som uppehålla sig utomhus på
allmänna platser (allmänna skyddsrum).

Där särskilda förhållanden det påkalla,
skall allmänt skyddsrum inrättas
jämväl annorstädes än i första
stycket sägs.

Civilförsvarsutredningens förslag:

34 §.

Inom stad och köping samt inom
annat tättbebyggt samhälle, som icke
är av endast ringa omfattning och betydelse,
skola i den mån så prövas
erforderligt finnas skyddsrum, i vilka
vid fientlig verksamhet skydd kan beredas
åt personal, som har att leda
eller fullgöra tjänst inom allmänna
civilförsvaret, åt personer, som omhändertagas
vid allmänna civilförsvarets
hjälpplatser och andra anstalter,
eller åt vägfarande och andra, som
uppehålla sig utomhus på allmänna
platser (allmänna skyddsrum).

Därest särskilda förhållanden det
påkalla, skall allmänt skyddsrum inrättas
jämväl annorstädes än i första
stycket sägs.

Den omfattning, vari allmänna
skyddrum skola inrättas, jämlikt första
och andra styckena, fastställes i
organisationsplanen.

Såsom förut framhållits äger Kungl. Maj:t jämlikt 11 § 1 mom. luftskyddslagen,
om det beträffande viss ort finnes erforderligt, att inom orten inrättas
skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att
leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande orten i dess helhet, åt personer,
som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och andra, som uppehålla
sig utomhus på allmänna platser, ålägga vederbörande kommun att inom
nämnda ort anordna dylika skyddsrum.

Skyddsrum, som omförmälas i nämnda paragraf, bruka benämnas allmänna
skyddsrum. Såsom förut nämnts har Kungl. Maj:t den 16 oktober 1942 förordnat,
att det skall åligga kommun, inom vilken luftskyddsort är belägen,
att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den omfattning, som vederbörligen
granskade planer för luftskyddet inom kommunen närmare angiva. I

I det av luftskyddsinspektionen avgivna förslaget till ny luftskyddslag har
i 26 § intagits en bestämmelse, enligt vilken det åligger kommun, inom
vilken luftskyddsort är belägen, ävensom, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
annan kommun, att ombesörja, att inom kommunen finnas skyddsrum, i vilka
vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tjänst inom det allmänna luftskyddet, åt personer, som omhändertagas vid
hjälpplatser eller som blivit husvilla till följd av att deras bostäder skadats
vid luftanfall, eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på
allmänna platser.

I motiveringen till ifrågavarande bestämmelse anför luftskyddsinspektionen,
att med hänsyn till att så småningom ganska fasta normer utbildat sig rörande
de minimikrav, som borde uppställas i fråga örn anordnandet av allmänna
skyddsrum, skyldigheten härutinnan för kommun, inom vilken luftskyddsort
vore belägen, gjorts oberoende av att Kungl. Majit utfärdat åläggande i saken.

Beträffande förslaget örn inrättande av skyddsrum jämväl för personer, som
blivit husvilla till följd av att deras bostäder skadats vid luftanfall, anför luftskyddsinspektionen
bland annat följande:

För omhändertagande av personer, vilka blivit hemlösa till följd av att
deras bostäder mer eller mindre förstörts vid luftanfall, torde behov av reservlokaler
med tillgång till skyddsrum uppkomma. Dessa reservlokaler skulle
nämligen tjäna såsom upptagningsplatser, till vilka ifrågavarande hemlösa
kunde söka sig, och där de fingo tvärstanna till dess andra bostäder kunnat
anvisas. För det nu angivna ändamålet torde undervisningsanstalterna i regel
vara lämpliga. De skyddsrum, som äro avsedda för ovannämnda »utbombade»
personer, torde böra hänföras till kategorien offentliga skyddsrum och anordnandet
av desamma alltså åligga vederbörande kommun.

Inspektionen förutsätter vidare, att-genom vederbörande myndighets försorg
i varje fall en prövning sker rörande det föreliggande behovet inom orten
av reservlokaler med skyddsrum. Vid sagda behovsprövning bör undersökas
bland annat möjligheten att för ändamålet utnyttja utrymmen i redan befintliga
offentliga skyddsrum samt hotell, pensionat och privatbostäder, vilka kunna
komma att utrymmas. Här omförmäld prövning torde lämpligen handhavas
av luftskyddsinspektionen. Inspektionen får slutligen framhålla, att det jämväl
för annat än här omförmält ändamål kan vara värdefullt att äga tillgång till
reservlokaler med skyddsrum, t. ex. för omhändertagande av flyktingar.

En av de i inspektionens utredning deltagande förklarade sig ej kunna ansluta
sig till den motivering, som inspektionen åberopat för inrättande i skolhus
av allmänna skyddsrum, samt anförde:

Kommuner, som redan sörjt för allmänna skyddsrum i den utsträckning,
som luftskyddsmyndigheterna föreskrivit, böra icke åläggas att till någon
del med egna medel bestrida kostnaderna för skyddsrum i sina skolhus. Ett
sådant åläggande skulle vara så mycket mindre skäligt som de kommuner, som
i detta sammanhang kunna komma ifråga, inte vid ett krigsfall kunna få något
undervisningsbehov av sina skolhus. De ingå samtliga i luftskyddsorter, från
vilka skolbarnen vid ett krigsutbrott komma att evakueras. »Utbombade» familjer
bör man inte hopgyttra i skolhus, som med sin mera öppna och markerade
belägenhet bli lockande bombmål från luften. Då synes det mig mera
tillrådligt att överföra sådana familjer till bostadslägenheter, som blivit lediga
därigenom att civilbefolkningen evakuerats. Man bör nämligen kunna förutsätta,
att på utsatta orter under eventuellt krig evakuering sker av civilbefolkning,
som inte blir absolut erforderlig för de begränsade arbets- och samhällsuppgifterna.
Vad till sist beträffar behovet av skolhusen för upptagning
och härbärgering av flyktingar bör man kunna få räkna med, att myndigheterna
under ett krig sörja för att flyktingsskaror dirigeras till mindre riskfyllda
samhällen än luftskyddsorterna.

254

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Hemortsf örsvarssakk unniga framhålla i anledning av den av de
sakkunniga föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta allmänna
skyddsrum att avse jämväl personer, som omhändertagits även vid andra av
distriktsfolkskyddet anordnade anstalter än hjälpplatser, följande:

Den sålunda föreslagna utvidgningen anse de sakkunniga av behovet påkallad
och synes stå i överensstämmelse med den princip, som kommit till
uttryck i statsmakternas beslut, att statsbidrag såsom för allmänna skyddsrum
får utgå till kostnaderna för skyddsrum i undervisningsanstalter, bland
annat därför att skyddsrummen i många fall komma att bereda skydd för hemlösa
personer, som inkvarterats i dylika anstalter.

Behov av allmänna skyddsrum torde föreligga inom städer och köpingar,
åtminstone inom deras tättbebyggda delar, samt inom vissa andra tättbebyggda
samhällen. De sakkunniga ha ansett det böra i lagen direkt utsägas,
att allmänna skyddsrum skola finnas inom dylika orter. Ehuru de flesta av
dem torde vara att hänföra till den nuvarande kategorien luftskyddsorter, anse
de sakkunniga dock, att skyldighet att inrätta allmänna skyddsrum bör föreligga
även inom vissa mindre orter. Erfarenheten har visat, att dylika orter
ingalunda förskonas från fientliga anfall.

Särskilda förhållanden kunna emellertid föranleda behov av allmänna
skyddsrum även annorstädes än nu sagts. Inom ett icke tättbebyggt område
skall exempelvis vara inrättat ett internat för evakuerade, för vilket skyddsrum
behöver anordnas.

Allmänna skyddsrum finnas redan i stor utsträckning inrättade inom luftskyddsorterna.
Yad på förevarande område redan är gjort torde dock knappast
vara tillräckligt. Dels bör, såsom ovan nämnts, skyldigheten utsträckas till
att gälla vissa orter, som icke äro luftskyddsorter, dels torde förhållandena
kunna göra det nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka antalet av
de personer, som skola evakueras. Yad sist sagts kan föranleda större krav
på allmänna skyddsrum för utbombade.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag tillstyrker
utrymningskommissionen förslaget att skyldigheten att inrätta allmänna
skyddsrum även skall avse »andra av distriktsfolkskyddet anordnade anstalter»,
t. ex. härbärgen för utbombade. — I många fall vore det svårt att
avgöra, huruvida viss undervisningsanstalt bomme att användas för undervisningsändamål
eller som reservlokal för hemlösa eller såsom exempelvis beredskapssjuhlius
eller för hur lång tid militärförläggning behövde anordnas
i byggnaden. Därför funne kommissionen det angeläget, att samtliga undervisningsanstalter
i princip försåges med skyddsrum i sådan utsträckning, att
byggnaderna kunde användas för hemlösa. Som regel borde skyddsrummet
ordnas såsom allmänt skyddsrum. — Kommissionen förutsatte slutligen, att
skyldigheten att ordna skyddsrum för personalen vid folkskyddets ledningscentraler
skulle avse även reservlokaler för sådana centraler, i den, mån dylika
lokaler befunnes böra uttagas.

Luftskyddschefen i Stockholm anför, att för stadens del bestämmelserna
i förevarande paragraf örn skyldighet att inrätta allmänna skyddsrum jämväl
i anslutning till härbärgén visserligen medförde ökade ekonomiska förpliktelser,
men att å andra sidan de skäl, som talade för en ökad skyddsrumsplikt
i enlighet med de sakkunnigas förslag, vägde så tungt, att berättigad invändning
icke torde kunna framställas.

255

Kungl. Majlis proposition nr 268.

I jämförelse med nu gällande bestämmelser innebära hemortsförsvarssakkunnigas
och civilförsvarsutredningens förslag rörande allmänna skyddsrum
utvidgningar i två hänseenden, nämligen dels därutinnan att skyldigheten
att inrätta allmänna skyddsrum icke gjorts beroende av förordnande av Kungl.
Majit utan gäller i den omfattning, som fastställes i vederbörlig organisationsplan,
dels ock så till vida att skyddsrum skola finnas för skydd åt personer,
som omhändertagits ej blott vid hjälpplatser utan även vid andra av allmänna
civilförsvaret anordnade anstalter, exempelvis härbärgen för utbombade. Dessa
utvidgningar, mot vilka erinringar ej framställts i remissyttrandena, ha upptagits
i departementsförslaget, som överensstämmer med de föreliggande förslagen
även därutinnan att inrättande av allmänt skyddsrum kan vara obligatoriskt
jämväl annorstädes än inom tättbebyggt område.

Föredra ganden.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

66 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så
beskaffat, att det i alla riktningar
skyddar mot splitter från bomber och
andra vid explosion kringkastade föremål
ävensom mot stridsgaser, samt
skall, örn det är beläget inom eller i
omedelbar närhet av byggnad, hava
sådan hållfasthet, att det motstår den
belastning, som kan uppkomma om
byggnaden sammanstörtar. Skyddsrum
av beskaffenhet som nu sagts benämnes
i denna lag normalskyddsrum.

Skulle det i särskilt fall vara förbundet
med oskälig kostnad eller
eljest med avsevärd olägenhet att anordna
allmänt skyddsrum såsom normalskyddsrum,
må allmänt skyddsrum
inrättas såsom splitter skyddsrum,
varmed i denna lag förstås skyddsrum,
som fyller de i första stycket angivna
fordringarna utom i fråga om skyddet
mot stridsgaser.

72 § första stycket.

Skyddsrum, som jämlikt denna lag
skall anordnas, ävensom i sådant
skyddsrum vidtagna byggnadstekniska
anordningar skola vara av stadigvarande
natur. Inrättas skyddsrum i redan
färdigställd byggnad och skulle
stadigvarande anordningar medföra
oskälig kostnad, må dock anordningar
av provisorisk natur vara tillräckliga.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

35 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så
beskaffat, att det åtminstone skyddar
mot splitter från bomber och mot
andra vid explosion kringkastade föremål
ävensom mot rök- och stridsgaser
samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt
skydd mot andra verkningar av bomber
än omedelbar träffverkan. Särskilt
skall iakttagas, att allmänt skyddsrum,
som är beläget inom eller i omedelbar
närhet av byggnad, skall hava sådan
hållfasthet, att det motstår den belastning,
som kan uppkomma, örn byggnaden
sammanstörtar. Allmänt skyddsrum
skall vara försett med reservutgång.

Befinnes det i särskilt fall vara förbundet
med oskälig kostnad eller
eljest med avsevärd olägenhet att anordna
allmänt skyddsrum så att det
erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser,
må länsstyrelsen eftergiva denna
fordran.

43 § första stycket.

Skyddsrum jämte däri vidtagna
byggnadstekniska anordningar skola
vara av stadigvarande natur. Inrättas
skyddsrum i redan färdigställd byggnad
och skulle stadigvarande anordningar
medföra oskälig kostnad eller
eljest avsevärd olägenhet, må dock
länsstyrelsen tillåta anordningar av
provisorisk natur.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Om allmänna skyddsrums beskaffenhet finnas icke några bestämmelser i
gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att de ansåge lämpligt, att i
lagen infördes bestämmelser örn allmänna skyddsrums beskaffenhet samt därvid
upptoges beteckningarna normalskyddsrum och splitterskyddsrum. Att
allmänna skyddsrum i regel minst borde ha karaktären av normalskyddsrum
torde vara självfallet. Mången gång kunde det emellertid vara förenat med
jämförelsevis stora kostnader att göra allmänt skyddsrum gastätt. Kravet på
gastäthet, särskilt i fråga örn mindre skyddsrum, torde i sådant fall kunna
eftergivas.

Beträffande yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag
ävensom civilförsvarsutredningens förslag och däröver avgivna
yttranden hänvisas till vad beträffande enskilda skyddsrum anförts
under avdelning V.

Föredra- I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen
ganden. finner jag lämpligt att i civilförsvarslagen införa bestämmelse örn allmänt
skyddsrums beskaffenhet. Yad civilförsvarsutredningen härutinnan föreslagit
föranleder — såsom jag redan i allmänna motiveringen framhållit — ingen
saklig erinran från min sida. Av systematiska skäl har jag emellertid ansett
lämpligt att till denna paragraf överföra bestämmelsen i 43 § första stycket
första punkten civilförsvarsutredningens förslag. Då länsstyrelsen, såsom
under 28 § kommer att närmare framhållas, enligt min mening bör erhålla
allmän befogenhet att meddela dispens jämväl från föreskrifterna örn allmänt
skyddsrums beskaffenhet, har någon motsvarighet till 35 § andra
stycket och 43 § första stycket andra punkten civilförsvarsutredningens förslag
icke upptagits i departementsförslaget.

24-27 §§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

36 §.

Är anläggning eller byggnad, inom
vilken människor bo eller eljest vanligen
vistas, belägen inom område,
där enligt fastställd organisationsplan
verkskydd och hemskydd skola
vara organiserade, eller skall enligt
sådan plan verkskydd eller hemskydd
vara organiserat för annorstädes belägen
dylik anläggning eller byggnad,
skall för densamma finnas skyddsrum
för beredande av skydd mot fientlig
verksamhet (enskilda skyddsrum).

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, centralmyndigheten
äger, där särskilda omständigheter

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

67 §.

Är anläggning eller byggnad, inom
vilken människor bo eller eljest vanligen
vistas, belägen inom område,
där jämlikt 9 § verkskydd och hemskydd
skola vara organiserade, eller
skall enligt samma paragraf verkskydd
eller hemskydd vara organiserat för
annorstädes belägen dylik anläggning
eller byggnad, skall för densamma
finnas skyddsrum för beredande av
skydd mot fientlig verksamhet (enskilda
skyddsrum). För två eller flera
närbelägna anläggningar eller byggnader
må gemensamt skyddsrum vara
anordnat, där anläggningarna eller

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

byggnaderna ej lämpligen kunna var
för sig förses med skyddsrum.

Konungen äger, där särskilda omständigheter
det föranleda, förordna
om skyldighet att anordna enskilt
skyddsrum jämväl beträffande annan
anläggning eller byggnad än i första
stycket sågs.

68 §.

Enskilt skyddsrum skall kunna
hysa minst så många personer, som
kunna antagas under krig i allmänhet
samtidigt besöka eller vara sysselsatta
eller bosatta eller eljest vistas inom
anläggningen eller byggnaden eller
den del därav, för vilken skyddsrummet
är avsett. Vid tillämpning av vad
sålunda stadgats är dock ej erforderligt
att i fråga örn skyddsrum för
hamnanläggning eller för järnvägs-,
spårvägs-, eller busstation medräkna
trafikanter, vilka jämlikt överenskommelse
mellan anläggningens eller stationens
ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet,
å andra sidan, anses kunna
erhålla skydd i allmänt skyddsrum,
som må finnas i närheten, ej heller att
i fråga örn skyddsrum för anläggning
eller byggnad, där teater, biograf eller
annan samlingslokal finnes, taga hänsyn
till besökande i lokalen.

I fråga om bostadshus skall enskilt
skyddsrum i varje fall beräknas för
minst två tredjedelar av antalet personer,
vilka under fredstid i allmänhet
äro bosatta inom byggnaden.

70 §.

Enskilt skyddsrum, som är avsett
för mer än tio personer, skall uppfylla
kraven på normalskyddsrum.

Bihang till riksdagens protokoll 1944.

Civilf ör sv ar sutredning ens förslag:

det föranleda, förordna örn skyldighet
att anordna enskilt skyddsrum jämväl
beträffande annan anläggning eller
byggnad än i första stycket sägs.

41 §-

Där två eller flera närbelägna anläggningar
eller byggnader icke kunna
lämpligen var för sig förses med
skyddsrum, må länsstyrelsen på framställning
av ägarna till anläggningarna
eller byggnaderna förordna, att gemensamt
skyddsrum skall inrättas.

Ändå att sådan framställning icke
göres, äger länsstyrelsen, när särskilda
skäl därtill äro, meddela förordnande
örn inrättande av gemensamt
skyddsrum.

37 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus,
skall kunna hysa minst så
mångå personer, som under fredstid
i allmänhet äro bosatta inom byggnaden.

I fråga örn annan anläggning eller
byggnad än bostadshus skall enskilt
skyddsrum beräknas för minst så
många personer, som kunna antagas
under krig i allmänhet samtidigt besöka
eller vara sysselsatta eller bosatta
eller eljest vistas inom anläggningen
eller byggnaden eller den del
därav, för vilken skyddsrummet är avsett.
Vid tillämpning av vad sålunda
stadgas är dock ej erforderligt att i
fråga örn skyddsrum för hamnanläggning
eller för järnvägs-, spårvägseller
busstation medräkna trafikanter,
vilka kunna antagas erhålla skydd i
allmänt skyddsrum, som finnes i närheten,
ej heller att i fråga om skyddsrum
för anläggning eller byggnad, där
teater, biograf eller annan samlingslokal
finnes, taga hänsyn till besökande
i lokalen.

38 §

Enskilt skyddsrum skall fylla de i
35 § första stycket angivna kraven.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst

1 sami. Nr 268. cs2 44 17

Föredra ganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

258

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

Enskilt skyddsrum av mindre storlek
än nu sagts må anordnas såsom splitterskyddsrum,
för så vitt icke länsstyrelsen
i särskilt fall med hänsyn
till belägenheten av anläggning eller
byggnad, för vilken skyddsrummet är
avsett, förordnar, att detsamma skall
uppfylla kraven på normalskyddsrum.

69 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat
på sådan plats inom eller i
närheten av anläggning eller byggnad,
för vilken det är avsett, att det utan
tidsutdräkt kan uppnås av dem, som
vistas i anläggningen eller byggnaden.

Civilförsvarsutredningens förslag:

tio personer, må dock anordnas utan
att det erbjuder skydd mot rök- och
stridsgaser, för såvitt icke länsstyrelsen
i särskilt fall med hänsyn till belägenheten
av anläggning eller byggnad,
för vilken skyddsrummet är avsett,
annorlunda förordnar.

39 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat
inom den ,cinläggning eller
byggnad, för vilken det är avsett.

Enskilt skyddsrum skall vara så
beläget, att det utan tidsutdräkt kan
uppnås av dem som vistas i den anläggning
eller byggnad, för vilken det
är avsett, och skall i övrigt anordnas
på det sätt, som med hänsyn till anläggningens
eller byggnadens beskaffenhet
och läge är mest ändamålsenligt.

Beträffande ifrågavarande paragrafer hänvisas till vad som anförts under
avdelning Y.

I fråga örn 24 § må har tilläggas, att vad i 1 mom. stadgas beträffande de
slag av anläggningar och byggnader, för vilka skyddsrumsskyldighet skall
föreligga, överensstämmer med motsvarande bestämmelse i skyddsrumslagen
med den modifikationen, att i punkt 5 direkt utsagts, att beslutanderätten tillkommer
länsstyrelsen. — Då behov knappast kan tänkas föreligga av enskilt
skyddsrum för anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd eller hemskydd
ej behöver vara organiserat, har någon motsvarighet till 67 § andra
stycket förslaget till folkskyddslag och 36 § andra stycket civilförsvarsutredningens
förslag till civilförsvarslag icke upptagits i departementsförslaget.

Hänvisningen i 26 § departementsförslaget till 23 § samma förslag avser
på grund av den ändrade lydelse sistnämnda paragraf erhållit jämväl stadgandet
att de byggnadstekniska anordningarna skola vara av stadigvarande
natur.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

71 §.

Därest anordnande av enskilt
skyddsrum jämlikt bestämmelserna i
67 § första stycket och 68—70 §§ prövas
medföra oskälig kostnad, äger
länsstyrelsen medgiva undantag från
bestämmelserna. Dylikt undantag må

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

40 §.

Därest anordnande av enskilt
skyddsrum jämlikt bestämmelserna i
36 § första stycket och 37—39 §§ prövas
medföra oskälig kostnad, äger
länsstyrelsen medgiva undantag från
bestämmelserna. Dylikt undantag må

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

ock eljest av länsstyrelsen medgivas,
i den mån det kan ske utan eftergivande
av skäliga anspråk på skydd
mot fientlig verksamhet.

Vad i första stycket sägs örn länsstyrelsen,
skall i fråga örn skyddsrum,
som avses i 67 § andra stycket, i stället
gälla Kungl. Maj:t.

Civilförsvarsutredningens förslag:

ock eljest av länsstyrelsen medgivas,
i den mån det kan ske utan eftergivande
av skäliga anspråk på skydd
mot fientlig verksamhet.

Vad i första stycket sågs om länsstyrelsen
skall i fråga örn skyddsrum,
som avses i 36 § andra stycket, i stället
gälla Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, centralmyndigheten.

Enligt 14 § första stycket skyddsrumslagen äger länsstyrelsen helt eller
delvis medgiva befrielse från vidtagande av åtgärd, som avses i lagen, örn åtgärden
prövas medföra oskälig kostnad eller ock sådan befrielse kan medgivas
utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. Enligt andra stycket
av samma paragraf kan länsstyrelsen uppdraga åt byggnadsnämnd att i enlighet
med länsstyrelsens anvisningar utöva denna dispensbefogenhet.

Hernörtsförsvarssakkunniga finna uppenbart, att möjlighet till dispens
från bestämmelserna örn enskilda skyddsrum måste förefinnas. Med
hänsyn till att det här vore fråga örn reglering av kommuners och enskildas
skyldigheter i fråga örn folkskyddsväsendet samt dessutom länsstyrelserna
genom länsarkitekterna hade tillgång till sakkunskap på ifrågavarande område,
ansåge de sakkunniga befogenheten att meddela dispens alltjämt böra
ligga h°s länsstyrelserna. Det borde därvid finnas möjlighet för länsstyrelserna
att utfärda generella bestämmelser örn befrielse från eller lindring i
skyddsrumsskyldigheten för vissa kategorier anläggningar och byggnader. För
att gaiantera en så långt möjligt likformig tillämpning av länsstyrelsernas
ifrågavarande dispensbefogenhet, syntes normerande bestämmelser för densamma
böra utfärdas av Kungl. Maj:t. — Det syntes icke lämpligt att överlämna
avgörandet av hithörande frågor åt byggnadsnämnderna, I och med
att länsstyrelserna kunde meddela generella dispenser, komme det emellertid
att ligga i folkskyddsmyndigheternas och byggnadsnämndernas tillsynsskyldighet
att i de särskilda fallen pröva, huruvida av länsstyrelsen föreskrivna
villkor för befrielse från eller lindring i skyddsrumsskyldighet vore för handen.

Civilförsvarsu t redningen intager samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga.

Jag finnér ej anledning till erinran mot vad sålunda föreslagits. Då någon
motsvarighet till 36 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag icke upptagits
i departementsförslaget, bortfaller behovet av den i 40 § andra stycket
civilförsvarsutredningens förslag upptagna bestämmelsen.

Det synes emellertid lämpligt att utsträcka länsstyrelsens dispensrätt jämlikt
denna paragraf till att avse även allmänna skyddsrum. I praktiken kan
det vara nödvändigt att meddela eftergift i ett eller annat hänseende i fråga
om föreskrifterna örn allmänt skyddsrums beskaffenhet.

Föredraga
julen.

Föredra ganden.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt departementsförslaget kommer dispensrätten enligt förevarande paragraf
att avse jämväl förhållanden, som angivas i 43 § första stycket civilförsvarsutredningens
förslag. Andra punkten i sistnämnda stycke har därför
icke upptagits i departementsförslaget.

29-30 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

74 §.

Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen för visst
fall förordna, att skyddsrum, som jämlikt
detta kapitel skall inrättas, skall
fylla större krav på skyddsförmåga
och utrymme än vad av kapitlets bestämmelser
eljest följer.

72 § andra stycket.

Förändringar av de byggnadstekniska
anordningarna i skyddsrum,
som i första stycket sägs, eller sådant
utnyttjande av dylikt skyddsrum, som
inkräktar på utrymmet därstädes, må
ske allenast i enlighet med de föreskrifter,
Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, riksfolkskyddschefen
därom utfärdar.

Civilförsvar sutredningens f örslag:

42 §.

Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen för visst
fall förordna, att skyddsrum skall
fylla större krav på skyddsförmåga
och utrymme än vad av detta kapitels
bestämmelser eljest följer.

43 § andra stycket.

Förändringar av de byggnadstekniska
anordningarna i skyddsrum eller
sådant utnyttjande av skyddsrum,
som inkräktar på utrymmet därstädes,
må ske allenast i enlighet med de
föreskrifter centralmyndigheten utfärdar.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdel nmi

fråga örn 29 § må tilläggas, att Kungl. Maj:t med stöd av denna paragraf
bör kunna såväl meddela förordnande för visst fall som utfärda föresknf er
beträffande viss kategori anläggningar och byggnader (jfr 4 § skyddsrumslagen
i dess nu gällande lydelse).

31 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

73 §. 44 §•

Finnes skyddsrum lämpligen böra Samma lydelse,

anordnas å allmän plats eller annat
område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser
ej får bebyggas
eller skall vara avsatt för särskilt ändamål,
må länsstyrelsen medgiva undantag
från byggnadsbestämmelserna.

Förevarande paragraf motsvarar 6 § skyddsrumslagen.

261

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
luftskyddschefen i Göteborg, att i Göteborg även reservutgång i gäsmark
utanför skyddsrum ansetts hänförlig till bebyggelse, för vilken länsstyrelsen
kunde medgiva undantag från byggnadsbestämmelserna. Detta hade
medfört ett remissförfarande, som finge anses onödigt med hänsyn till att
skäl städse torde föreligga för sådant medgivande. Det syntes önskvärt, att
bestämmelsen kompletterades med en föreskrift av innehåll, att reservutgång
av nämnt slag finge efter byggnadsnämndens prövning anordnas utan länsstyrelsens
medgivande.

I yttrande över civilförsvarsberedningens förslag vidhåller
luftskyddschefen i Göteborg detta uttalande.

Civilförsvarsutredningens förslag torde kunna godtagas med en mindre
justering av formell natur. Yad angår luftskyddschefens i Göteborg önskemål
må här endast anföras, att hinder icke torde möta för länsstyrelsen att under
särskilda förutsättningar giva generellt medgivande av den innebörd, som här
avses. Det bör sedan ankomma på byggnadsnämnden att vid beviljande av
byggnadslov bedöma, huruvida dessa förutsättningar äro för handen.

32 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

45 §.

Ingen motsvarighet. Inom område, där enligt fastställd

organisationsplan verkskydd och hemskydd
skola vara organiserade, skola
i byggnad med minst tre våningar
eller sammanhängande bebyggelse,
vari ingår sådan byggnad, så framt
byggnaden eller bebyggelsen har en
längd av minst fyrtio meter, källarmurarna
vara försedda med de öppningar
(källarmursgenombrott), som
utöver föreskrivna reservutgångar erfordras
för att skyddsrum i källare
under byggnaden eller bebyggelsen
skola erhålla de förbindelser utåt,
vilka äro påkallade av hänsyn till möjligheten
att byggnad till följd av luftanfall
helt eller delvis sammanstörtar.

Den omfattning, vari källarmursgenombrott
skola vara anordnade, bestämmes
av länsstyrelsen.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning
Y D).

Föredra ganden.

262

Kungl. Majus proposition nr 268.

33 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

131 §.

Det åligger bygnadsnämnd att, innan
byggnadslov meddelas för nybyggnad,
pröva, vilka byggnadstekniska
åtgärder till skydd mot fientlig
verksamhet som skola vidtagas. I
fråga örn hamn, station för järnvägseller
lufttrafik eller för mer betydande
spårvägs- eller busstrafik ävensom
sådan undervisningsanstalt, vårdanstalt
och industriell anläggning
samt sådant hotell eller pensionat,
vari minst tjugufem personer kunna
beräknas komma att i regel vistas,
skall byggnadsnämnden underställa
meddelat beslut örn sådant byggnadslov,
som nyss sagts, länsstyrelsens
prövning, såvitt angår byggnadstekniska
åtgärder med angivet syfte.

Vill någon inom område, där skyldighet
att inrätta enskilda skyddsrum
eller att iakttaga i 5 kap. föreskrivna
brandtekniska bestämmelser föreligger
men där byggnadsnämnd ej finnes,
utföra anläggning eller byggnad,
som i första stycket andra punkten
sägs, eller eljest byggnad, som omfattar
mer än två våningar och till
väsentlig del är avsedd till bostad
eller till kontors- eller affärslokal,
åligger det honom att i förväg inhämta
länsstyrelsens godkännande av
företaget, såvitt angår byggnadstekniska
åtgärder till skydd mot fientlig
verksamhet.

Vad i första och andra styckena
sägs skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn verkställande av väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning
av anläggning eller byggnad.

Civilförsvarsutredningens förslag:

46 §.

I ort, för vilken byggnadsnämnd
finnes, ankommer det på byggnadsnämnden
att vid prövning av ansökan
örn byggnadslov för nybyggnad tillse,
att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i detta kapitel
eller med stöd därav meddelade föreskrifter.
I fråga örn hamn, station för
järnvägs- eller lufttrafik eller för mer
betydande spårvägs- eller _ busstrafik
ävensom sådan undervisningsanstalt,
vårdanstalt och industriell anläggning
samt sådant hotell eller pensionat,
vari minst tjugufem personer kunna
beräknas komma att i regel vistas,
skall dock byggnadsnämndens beslut
örn meddelande av byggnadslov underställas
länsstyrelsens prövning i
de hänseenden nyss sagts.

Vill annan än staten å ort, där
byggnadsnämnd ej finnes, utföra
byggnad eller anläggning, för vilken
skyddsrum skall vara anordnat, eller
byggnad, i vilken källarmursgenombrott
skall finnas, åligger det honom
att i förväg inhämta länsstyrelsens
godkännande av byggnadsföretaget i
nämnda hänseenden.

Vad i första och andra styckena
sägs skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn verkställande av väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning
av anläggning eller byggnad.

Enligt 12 § skyddsrumslagen åligger det byggnadsnämnd att, innan byggnadslov
meddelas, pröva, vilka åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall
som skola vidtagas. I fråga örn vissa anläggningar eller byggnader,
nämligen dels hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning,
som är av vikt för allmänna samfärdseln, dels industriell anläggning, vid
vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta, dels ock
anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat
och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skall byggnadsnämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 263

den underställa meddelat beslut om byggnadslov länsstyrelsens prövning,
såvitt angår luftskyddet. Med stöd av 22 § i skyddsrumslagen — enligt vilken
Kungl. Maj:t dels äger förordna, att fråga, i vilken enligt skyddsrumslagen
beslut meddelas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild
ordning, dels ock må medgiva undantag från vad gällande bestämmelser örn
byggnadsverksamheten innehålla angående tillstånd till åtgärd, som kräves
för anordnande av skyddsrum — har i 6 § första stycket skyddsrumskungörelsen
stadgats, att beträffande inrättande av skyddsrum för befintliga
anläggningar och byggnader länsstyrelsen må, i den mån det är påkallat och
finnes lämpligen kunna ske, uppdraga åt luftskyddschefen att pröva fråga
angående byggnadslov i fall, då sådant erfordras, samt att därvid vad enligt
byggnadsstadgan gäller örn byggnadsnämnds beslut i ärende angående byggnadslov
i stället tillämpas å luftskyddschefs beslut.

I 13 § skyddsrumslagen stadgas, att örn byggnadsnämnd ej finnes i ort,
där åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall skola vidtagas, länsstyrelsens
godkännande, såvitt angår luftskyddet, skall i förväg inhämtas beträffande
utförande av sådan anläggning eller byggnad, som tillhör någon av
nyss angivna kategorier eller som omfattar mer än två våningar och till
väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal, så ock
beträffande verkställande av väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning
av sådan anläggning eller byggnad.

Slutligen har i 15 § andra stycket skyddsrumslagen anmärkts, att örn byggnadsnämnds
tillsyn å byggnadsföretag är särskilt stadgat.

Hemortsför svar ssakkunniga anföra:

Byggnadsnämnd inom stad och stadsliknande samhälle har enligt 4 och
5 §§ byggnadsstadgan att inom sitt lokala verksamhetsområde bland annat
övervaka efterlevnaden av de för området gällande författningarna angående
dess byggnadsväsen, _ följa byggnadsverksamheten, tillse att byggnadsarbete
eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras,
och att öva noggrann tillsyn över byggandet. Byggnadsnämnd på
landet har enligt 96 § samma stadga att utöva närmaste inseendet över byggnadsverksamheten
inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, samt att därvid bland annat övervaka efterlevnaden
av vad som gäller beträffande områdets bebyggande. I den mån åtgärder till
skydd mot fientlig verksamhet äro att hänföra till byggnadsåtgärder, avser
självfallet byggnadsnämndens tillsynsskyldighet även dem. Härå torde den
ovan omförmälda bestämmelsen i 15 § andra stycket skyddsrumslagen syfta.
Det synes emellertid de sakkunniga knappast erforderligt att intaga en sådan
erinran i folkskyddslagen.

Folkskyddsmyndigheternas, särskilt folkskyddschefernas, tillsynsskyldighet
bör givetvis avse även byggnadsåtgärder, varvid folkskyddsmyndigheterna
måste samarbeta med byggnadsnämnderna. De sakkunniga anse det emellertid
icke nödvändigt att i folkskyddslagen införa motsvarighet till den nu
föreliggande rätten för länsstyrelsen att uppdraga åt luftskyddschef att meddela
byggnadslov beträffande skyddsrum. Ett dylikt uppdrag måste betraktas
som en nödfallsåtgärd, som kunde vara berättigad vid tiden för skyddsrumslagens
tillkomst, då skyddsrumsbyggandet måste forceras. Även om enligt
de sakkunnigas förslag skyddsrumsskyldigheten utsträckes utöver vad nu

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

gäller, är det dock icke att vänta, att skyddsrumsbyggandet kommer att taga
en sådan omfattning, att tillgripandet av dylik nödfallsåtgärd blir erforderligt.

I folkskyddslagen torde emellertid — på liknande sätt som skett i skyddsrumslagen
— böra intagas bestämmelse örn skyldighet för byggnadsnämnd
att vid meddelande av byggnadslov pröva, vilka byggnadstekniska åtgärder
till skydd mot fientlig verksamhet som skola vidtagas. De sakkunniga anse
dock icke bestämmelsen såsom nu böra gälla alla byggnadslov. Det synes
nämligen olämpligt, att byggnadsnämnderna skola vara skyldiga att, även då
fråga är örn byggnadsåtgärd av ringa omfattning, såsom upptagande av
fönster eller liknande, undersöka, örn exempelvis tillfredsställande skyddsrum
för byggnaden finnes anordnat. På grund härav och med hänsyn till
lydelsen av 75 och 76 §§ hava de sakkunniga ansett, att byggnadsnämndens
prövningsskyldighet bör hänföra sig till endast nybyggnad samt väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning av anläggning eller byggnad.

De sakkunniga anse det icke erforderligt att i lagen intaga föreskrift örn
folkskyddschefens hörande i ärenden örn byggnadslov. En sådan föreskrift
skulle innebära risk för dröjsmål vid byggnadsärendenas behandling utan
motsvarande nytta. Folkskyddschefens medverkan torde bliva tillräckligt
garanterad genom att den rätt, som jämlikt 13 § byggnadsstadgan tillkommer
luftskyddschef att vara närvarande vid byggnadsnämnds sammanträden och
deltaga i överläggningarna ävensom att få sin mening antecknad till protokollet,
överflyttas å folkskyddschefen.

Enligt skyddsrumslagen föreligger skyldighet i vissa fall för byggnadsnämnd
att underställa beslut örn byggnadslov länsstyrelsens prövning, såvitt
angår luftskyddet. De sakkunniga anse motsvarande skyldighet böra stadgas
i folkskyddslagen och bestämmas att avse samma slag av anläggningar eller
byggnader, som angivits i 37 § andra stycket luftskyddsinspektionens förslag,
med tillägg dock av undervisningsanstalter, beträffande vilka, i motsats till
vad inspektionen föreslagit, skyddsrumsskyldighet skall föreligga enligt de
sakkunnigas förslag.

Jämväl motsvarighet till bestämmelsen i skyddsrumslagen om skyldighet
att inhämta länsstyrelsens godkännande, såvitt angår luftskyddet, beträffande
vissa byggnadsföretag inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, synes böra
införas i folkskyddslagen. Skyldigheten i fråga bör enligt de sakkunnigas
mening föreligga allenast inom område, där skyldighet att inrätta enskilda
skyddsrum eller att iakttaga i 5 kap. föreskrivna brandtekniska bestämmelser
föreligger. Vilka områden det här är fråga örn, bör för varje folkskyddsdistrikt
framgå av organisationsplanen, som på denna punkt bör bringas till allmän
kännedom. De sakkunniga anse, att här förevarande skyldighet bör hänföra
sig till sådana byggnadsföretag, beträffande vilka, där byggnadsnämnd
finnes, nämndens beslut örn byggnadslov enligt de sakkunnigas förslag skola
underställas länsstyrelsens prövning, ävensom eljest till byggnader, som omfatta
mer än två våningar och till väsentlig del äro avsedda till bostad eller
till kontors- eller affärslokal.

I yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag förklarar
luftskyddsinspektionen, att den ansåge hörandet av luftskyddschefen
i ärenden örn byggnadslov vara av så stort värde, att bestämmelse därom borde
inflyta i denna paragraf. Sundsvalls stad anser bestämmelsen örn att byggnadslov
skulle underställas länsstyrelsen innebära en alltför omständlig procedur,
som bomme att verka fördröjande på ärendenas behandling. Omvägen
över länsstyrelsen vore onödig, i all synnerhet som t. ex. hotell och pensionat
i alla fall skulle godkännas av länstyrelsen, innan de finge tagas i bruk. Då

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

det gällde rena landsbygden eller samhälle, som hade byggnadskonsulent,
torde bestämmelsen vara befogad.

Civilförsvar sutredningen anför:

Utredningen anser, att skyldighet att inhämta länsstyrelsens godkännande
av bygggnadsföretag å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, skall gälla varje
fall, då skyddsrum skall vara anordnat för byggnaden eller källarmursgenombrott
skall finnas i densamma. Prövning av fråga örn sådant godkännande
synes böra förbehållas länsstyrelsen och sålunda icke kunna uppdragas åt
civilförsvarschefen. Bestämmelser örn prövning av kronans byggnadsföretag
torde böra utfärdas i administrativ ordning.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag föreslår
länsarkitekten i Västmanlands län att ärenden om byggnadslov för hamnar
och därmed jämställda anläggningar skola före byggnadslovs meddelande
underställas länsstyrelsens prövning i nu förevarande hänseenden.

Stadsplaneutredningen 1942 framhåller, att enligt 70 § byggnadsstadgan
byggnadslov icke erfordrades vare sig för staten tillhörig byggnad eller för
annan allmän byggnad, vartill ritningar prövades av byggnadsstyrelsen eller
Kungl. Majit, samt att enligt 115 § byggnadsstadgan, som avsåge den egentliga
landsbygden, byggnadsnämnden icke hade att utan särskilt uppdrag taga
befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författning
skulle prövas av statens myndighet. Eftersom anledning icke förelåge att
göra länsstyrelsens prövningsrätt i fråga örn allmänna byggnader mera omfattande,
då byggnadsnämnd funnes, än i motsatt fall, föreslår utredningen,
att i 46 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag vidtages sådan ändring,
att där stadgade undantag från skyldigheten att inhämta länsstyrelsens
godkännande till vissa byggnadsföretag skulle gälla icke endast statens byggnader
utan jämväl annan allmän byggnad, vartill ritningar skulle enligt gällande
författning prövas av statlig myndighet. Med uttrycket nybyggnad i
46 § första stycket civilförsvarsutredningens förslag torde avses allenast uppförande
av ny byggnad. Då begreppet nybyggnad i byggnadsförfattningarna
regelmässigt hade en annan och vidare innebörd, syntes i nämnda lagrum böra
användas uttrycket uppförande av ny byggnad. I förtydligande syfte torde
därjämte i samma stycke böra föreskrivas, att byggnadsnämndens beslut örn
meddelande av sådant byggnadslov, d. v. s. lov för uppförande av ny byggnad,
skulle underställas länsstyrelsens prövning.

Bestämmelsen om byggnadsnämnds skyldighet att vid prövning av ansökan
örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna
i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter, har i anslutning
till vad nu gäller i departementsförslaget angivits skola avse samtliga
byggnadslov. Ur här förevarande synpunkt bör prövningen föranleda vägran
av byggnadslov endast i det fall, att företaget som sådant innebär åsidosättande
av skyldighet jämlikt detta kapitel. Skulle byggnadsnämnden i samband
med denna prövning finna, att sådan skyldighet eljest åsidosatts, torde byggnadsnämnden
böra underrätta civilförsvarschefen om förhållandet.

Underställning hos länsstyrelsen synes däremot böra förekomma endast i

Föredra ganden.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

fråga om byggnadsföretag, som jämlikt 117 § byggnadsstadgan är att hänföra
till nybyggnad och endast i fråga örn byggnader, som avses i 24 § 1 mom.
1.—3. departementsförslaget. Förslaget att länsstyrelsens prövning skulle
verkställas före meddelande av byggnadslov anser jag mig icke böra tillstyrka,
ehuruväl en sådan ändring i förhållande till vad nu gäller skulle ansluta
sig till vad som föreskrives i 68 § byggnadsstadgan. Min ståndpunkt härutinnan
sammanhänger med att länsstyrelsen är besvärsinstans för ärenden örn
byggnadslov. Med hänsyn till intresset av en snabb behandling av byggnadsärendena
anser jag det icke heller böra i lag föreskrivas, att civilförsvarschefens
yttrande skall inhämtas.

Länsstyrelsens prövning av åtgärd jämlikt andra stycket av förevarande
paragraf torde böra äga rum i fråga örn byggnadsföretag, som enligt byggnadsstadgan
äro hänförliga till nybyggnad och avse byggnad, för vilken skyldighet
att inrätta skyddsrum föreligger. Bestämmelsen omfattar även det
fall, att befintlig byggnad tillbygges och först genom tillbyggnaden skyldighet
att inrätta skyddsrum uppkommit.

Förslaget att underställningsskyldigheten enligt första stycket och länsstyrelsens
prövning enligt andra stycket skall avse samtliga de fall, som enligt
byggnadsstadgan äro hänförliga till nybyggnad innebär en viss skärpning
i förhållande till såväl gällande bestämmelser som de föreliggande kommittéförslagen.

I likhet med stadsplaneutredningen finner jag i andra stycket uttryckligt
undantag böra göras för anläggning eller byggnad, vartill ritningar enligt
gällande författningar skola prövas av statlig myndighet.

34-38 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
54 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, äger Konungen eller,
jämlikt Konungens bemyndigande,
överbefälhavaren eller honom underställd
myndighet ålägga eller uppmana
invånare inom område, som blivit
eller kan antagas bliva utsatt för
fientlig verksamhet eller inom vilket
eljest militära åtgärder av synnerlig
betydelse vidtagas eller kunna förväntas,
att lämna sin bostad och taga
uppehåll utom angivet område under
den tid, för vilken åläggandet eller
uppmaningen gäller (utrymning). Ej
må åläggande eller uppmaning, som
nu sagts, meddelas i vidare mån, än
det prövas erforderligt för befolkningens
skyddande mot följderna av
fientlig verksamhet eller eljest hänsynen
till rikets försvar det kräver.

Civilförsvarsutredningens förslag:

24 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, äger Konungen eller
den myndighet Konungen bestämmer
ålägga eller uppmana invånare inom
område, som blivit eller kan antagas
bliva utsatt för fientlig verksamhet
eller inom vilket eljest militära åtgärder
av synnerlig betydelse vidtagas
eller kunna förväntas, att lämna sin
bostad och taga uppehåll utom angivet
område under den tid, för vilken
åläggandet eller uppmaningen gäller
(utrymning). Ej må åläggande eller
uppmaning, som nu sagts, meddelas i
vidare mån än det prövas erforderligt
för befolkningens skyddande mot
följderna av fientlig verksamhet eller
eljest hänsynen till rikets försvar det
kräver.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civil för sv ar sutredning ens förslag:

Utrymning, som sker till ort inom
annat folkskyddsdistrikt, benämnes
bortflyftning. Tages vid utrymning
uppehåll inom det folkskyddsdistrikt,
där den utrymda bostaden är belägen,
benämnes utrymningen omflyttning.

55 §.

I den mån det prövas nödvändigt
för vinnande av det med viss utrymning
avsedda syftet, äger Konungen
eller, jämlikt Konungens bemyndigande,
myndighet, som i 54 § första
stycket sägs, meddela föreskrifter
rörande uppehållsplatser för dem,
vilka på grund av beslutet om utrymning
lämna sin bostad.

56 §.

Inom folkskyddsdistrikt skola vidtagas
åtgärder för inkvartering och utspisning
av samt lämnande av annat
bistånd åt personer, som blivit i behov
härav i anledning av krigsskador inom
distriktet eller utrymning eller andra
med krig eller krigsfara sammanhängande
förhållanden.

57 §.

Konungen eller, jämlikt Konungens
bemyndigande, myndighet, som i 54 §
första stycket sägs, äger vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, meddela
förbud för personer, som uppehålla
sig inom visst område, att
lämna detsamma (bortflyttningsförbud).
Myndighet, som beträffande
visst område beslutat örn utrymning,
äger utan särskilt bemyndigande meddela
sådana personer inom området,
vilka icke omfattas av utrymningen,
förbud som nyss sagts.

58 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas
allenast:

a) då det kan befaras, att militära
åtgärder av synnerlig betydelse, vilka
vidtagas eller kunna förväntas inom
området, eljest bliva väsentligt försvårade; -

25 §.

I den mån det prövas nödvändigt
för vinnande av det med viss utrymning
avsedda syftet, äger Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer
meddela föreskrifter rörande
uppehållsplatser för dem, vilka på
grund av beslutet örn utrymning lämna
sin bostad.

26 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas
åtgärder för inkvartering och utspisning
av samt lämnande av annat
bistånd åt personer, som blivit i behov
härav i anledning av krigsskada
eller utrymning eller andra med krig
eller krigsfara sammanhängande förhållanden.

27 §.

Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer äger vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig,
meddela förbud för personer, som
uppehålla sig inom visst område, att
lämna detsamma (bortflyttningsförbud).
Myndighet, som beträffande
visst område beslutat örn utrymning,
äger utan särskilt bemyndigande meddela
sådana personer inom området,
vilka icke omfattas av utrymningen,
förbud som nyss sagts.

28 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas
allenast:

a) då det kan befaras, att militära
åtgärder av synnerlig betydelse, vilka
vidtagas eller kunna förväntas inom
området, eljest bliva väsentligt försvårade; -

268

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredra ganden.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

b) då tillgängliga transportmedel
icke förslå för transport av andra än
dem, vilka må hava ålagts eller uppmanats
att bortflytta;

c) då bortflyttning är förenad med
uppenbar livsfara;

d) då behovet på orten av arbetskraft
för folkskyddets verksamhet
eljest icke skulle bliva tillgodosett;
eller

e) i ändamål att förhindra bortflyttning
av näringsföretag, vars kvarblivande
i orten är av synnerlig vikt
för försvarets eller befolkningens förseende
med förnödenheter eller eljest
för det ekonomiska livet därstädes.

Under avdelning II A) har redogjorts för innebörden av hemortsförsvarssakkunnigas
och civilförsvarsutredningens förslag i fråga örn utrymning och
inkvartering. Då 34—38 §§ departementsförslaget i sak överensstämma med
24—28 §§ civilförsvarsutredningens förslag kan jag inskränka mig till att
hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för hithörande frågor.

39 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

Ingen motsvarighet. 29 §.

Enskilt näringsföretag må, sedan
högsta civilförsvarsberedskap anbefallts,
icke förflytta sin verksamhet till
annan ort utan tillstånd (bortflyttningstillstånd)
av centralmyndigheten
eller, enligt dennas bemyndigande, av
länsstyrelse eller civilförsvarschef.

Bortflyttningstillstånd må icke vägras
med mindre hinder mot bortflyttningen
möter med hänsyn till försvaret
eller folkförsörjningen eller
eljest med hänsyn till det allmänna. I

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
utrymningskommissionen, att den planläggning för luftskyddsutrymning,
som funnes upprättad å de viktigaste luftskyddsorterna, avsåge endast
bortflyttning av barn, blivande mödrar samt åldringar och andra arbetsoförmögna.
Däremot fasthölles strängt vid att arbetsföra personer vid luftskyddsutrymning
skulle stanna kvar i utrymningsorten och fortsätta med sina arbetsuppgifter.
Detta vore enligt kommissionens åsikt en oavvislig förutsättning
för att det nödvändiga produktionslivet skulle kunna fortgå under krig. Med
angivna grundsats överensstämde icke att enskilda näringsföretag — örn icke

Civilförsvarsutredningens förslag:

b) då tillgängliga transportmedel
icke förslå för transport av andra än
dem, vilka hava ålagts eller uppmanats
att bortflytta;

c) då bortflyttning är förenad med
uppenbar livsfara; eller

d) då behovet på orten av arbetskraft
för civilförsvarets verksamhet
eljest icke skulle bliva tillgodosett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

269

särskilda skäl förelåge — lämnade sina verksamhetsorter i samband med luftskyddsutrymning.
En utflyttning i större omfattning av näringsföretag till
landsbygden skulle även medföra en svår belastning av förbindelsenätet, som
å de ifrågakommande inkvarteringsorterna i regel icke vore utbyggt för den
vid en dylik utflyttning uppkommande trafiken. Kommissionen hade sig bekant,
att åtskilliga företag avsåge att under krig flytta sin verksamhet till
landsbygden eller till mindre orter. Kommissionen räknade även med att
ytterligare företag vid ett krigsutbrott skulle söka förflytta sin verksamhet.

För att få sådana förflyttningar under kontroll funnes för närvarande icke
annan möjlighet än att utfärda bortflyttningsförbud jämlikt 35 § utrymningslagen,
som i förevarande hänseende överensstämde med de sakkunnigas förslag.
Kommissionen funne det emellertid icke lämpligt att bortflyttningsförbud
skulle behöva utfärdas för att man skulle kunna förhindra ifrågavarande
förflyttningar. Näringsföretag borde i stället under krig vara generellt förbjudna
att utan tillstånd bortflytta från sin verksamhetsort.

Civiltörsvarsutredningen anför:

Utredningen delar i huvudsak den av kommissionen uttalade uppfattningen.
Emellertid bör vid tillämpningen av ett förbud som det förevarande
icke förbises, att förbudet riktar sig mot näringsföretaget såsom sådant.

Örn det sålunda ur det allmännas synpunkt icke är erforderligt att företagets
verksamhet fortsättes å samma ort, bör tillstånd, till bortflyttning
meddelas, därest bortflyttningen kan ordnas så, att den icke drar med sig
andra för det allmänna skadliga konsekvenser, varpå exempel lämnats i utrymningskommissionens
yttrande, och ej heller personal medföljer, mot vars
bortflyttning hinder möter med hänsyn till sådana förhållanden, som angivas
i 28 §.

För vissa företag måste bortflyttningstillstånd lämnas utan hänsynstagande
till de omständigheter som ovan antytts. Så är t. ex. fallet med krigsindustriföretag.
Bestämmanderätten i fråga örn sådana företags bortflyttande
måste i realiteten tillkomma krigsmaterielverket eller annan vederbörlig militär
förvaltning efter vars direktiv centralmyndigheten har att lämna bortflyttningstillstånd.

Förbud mot bortflyttning enligt denna paragraf torde icke behöva stadgas
för andra än enskilda näringsföretag men synes beträffande dessa böra träda
i tillämpning under högsta civilförsvarsberedskap.

Jag finner ej skäl till annan erinran mot civilförsvarsutredningens förslag Föredraän
att i första stycket uttrycket centralmyndigheten bör utbytas mot civil- ganden.
försvarsstyrelsen.

40 §.

Hemor t sförsvar ssakkunnigas förslag:

Civilförsvarsutredningens förslag:

59 §.

30 §.

I ändamål att i görligaste mån förhindra,
att varuförråd, maskiner, boskap,
fordon, fartyg och annan lös
egendom av betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen eller eljest för

I ändamål att förhindra, att varuförråd,
maskiner, boskap, fordon, fartyg
och annan egendom av betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen
eller eljest för det allmänna genom

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

det allmänna genom fiendens åtgöranden
förstöras eller eljest gå förlorade,
äger Konungen eller, jämlikt Konungens
bemyndigande, myndighet, som
i 54 § första stycket sägs, vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,
antingen att egendomen skall
bortföras från den ort, där den finnes,
till viss ort eller visst område med
mindre utsatt läge (bortförande) eller
ock att egendomen inom ort, där den
finnes, skall fördelas å flera förvaringsplatser
(utspridning). Med utspridning
jämställes omflyttning av
egendom från en förvaringsplats till
en annan inom samma ort. Åtgärder,
som nu sagts, benämnas i denna lag
med det gemensamma uttrycket undanfÖrset.

Beslut örn undanförsel må avse
jämväl vad som tillverkas eller eljest
framvinnes efter beslutets meddelande.

Civilförsvarsutredningens förslag:

fiendens åtgöranden förstöras eller
eljest gå förlorade, äger Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer
vid krig eller krigsfara, vari
riket befinner sig, föreskriva, antingen
att egendomen skall bortföras från den
ort, där den finnes, till viss ort eller
visst område med mindre utsatt läge
(bortförande) eller ock att egendomen
inom ort, där den finnes, skall
fördelas å flera förvaringsplatser (utspridning).
Med utspridning jämställes
omflyttning av egendom från
en förvaringsplats till en annan inom
samma ort. Åtgärder, som nu sagts,
benämnas i denna lag med det gemensamma
uttrycket undanförsel.

Vad i första stycket stadgas om
bortförande skall äga tillämpning jämväl
å egendom, som utan att vara av
där angiven betydelse likväl i fiendens
hand skulle väsentligen underlätta
dennes krigsansträngningar.

Beslut örn undanförsel må avse
jämväl vad som tillverkas eller
eljest framvinnes efter beslutets meddelande.

Föredra ganden.

Beträffande förevarande paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning
II B).

41 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

63 §.

Bortförd egendom må flyttas från
den ort eller det område, dit egendomen
enligt beslutet örn bortförandet
skall föras, allenast efter tillstånd av
Konungen eller av den myndighet,
som meddelat beslutet örn bortförandet,
och under iakttagande av de villkor,
som må hava angivits i tillståndet.

31 §•

Bortförd egendom må flyttas från
den ort eller det område, dit egendomen
enligt beslutet örn bortförandet
skall föras, allenast efter tillstånd av
Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer och under iakttagande
av de villkor, som angivas i
tillståndet.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 8 § lagen örn skyldighet att bortföra
varuförråd.

Beträffande den av civilförsvarsutredningen föreslagna jämkningen
av paragrafen i förhållande till hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
utredningen, att myndighet på den plats, dit egendomen förts, mestadels måste
ha större förutsättningar att bedöma frågan, örn ett vidareförande vore lämpligt
— ett återförande torde icke kunna ifrågakomma annat än i undantagsfall.

271

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Utredningen förutsatte, att tillstånd enligt denna paragraf regelmässigt skulle
lämnas, då icke särskilda skäl föranledde, att egendomen borde kvarhållas.

Civilförsvarsutredningens förslag har upptagits i departementsförslaget utan
annan saklig ändring än att som följd av den ändring beträffande begreppet
utspridning, som föreslagits i 40 §, orden »den ort eller det område» utbytts
mot »det civilförsvarsområde».

42-43 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

60 §. 32 §.

För ändamål, som avses i 59 §
första stycket, äger Konungen eller,
jämlikt Konungens bemyndigande,
myndighet, som i 54 § första stycket
sägs, vid krig eller krigsfara, vari
riket befinner sig, föreskriva, att egendom,
som i förstnämnda lagrum avses,
eller viss sådan egendom ej må föras
till visst område av riket eller ock må
föras till visst område allenast efter
tillstånd och på villkor, som må hava
angivits i tillståndet.

61 §.

Föreligger trängande fara för att
anläggning eller byggnad skall falla i
fiendens hand och skulle fiendens
innehav av anläggningen eller byggnaden
i oskadat skick väsentligen
underlätta hans krigsansträngningar,
äger Konungen eller, jämlikt Konungens
bemyndigande, myndighet, som
i 54 § första stycket sägs, föreskriva,
att anläggningen eller byggnaden skall
förstöras eller eljest försättas ur
brukbart skick.

Yad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
annan egendom än där sägs,
därest tiden eller förhållandena i
övrigt icke medgiva dess bortförande.

Åtgärder, som i denna paragraf avses,
benämnas i denna lag förstöring.

Beträffande förevarande paragrafer
avdelning II B).

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:
135 §.

Länsstyrelsen äger, i enlighet med
vad Konungen därom närmare före -

För ändamål, som avses i 30 §, äger
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, föreskriva,
att egendom av beskaffenhet,
som i nämnda lagrum avses, ej må
föras till visst område av riket eller
ock må föras till visst område allenast
efter tillstånd och på villkor, som
angivas i tillståndet.

33 §.

Föreligger trängande fara för att
egendom av beskaffenhet, som avses i
30 §, skall falla i fiendens hand, och
tillåter ej tiden, att egendomen bortföres,
eller möter hinder häremot till
följd av egendomens beskaffenhet eller
på grund av brist på transportmedel
eller andra därmed jämförliga förhållanden,
äger Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer föreskriva,
att egendomen skall förstöras
eller eljest försättas ur brukbart skick.

Åtgärd, som i denna paragraf avses,
benämnes i denna lag förstöring.

hänvisas till vad som anförts under

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

93 §.

Länsstyrelsen äger, i enlighet med
vad Konungen därom närmare före -

Föredra ganden.

272

Kungl. Majda proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

skriver, meddela förordnande, att särskilda
bestämmelser örn alarmering,
mörkläggning, trafik samt allmän ordning
och säkerhet i övrigt skola äga
tillämpning under folkskyddsövning,
så ock utfärda föreskrifter, i vad mån
allmänheten samt inom övningsområdet
befintliga industrier och andra
företag eljest skola medverka vid övningen.
Är övningen avsedd att pågå
längre tid än en vecka, må dock icke
sådant förordnande meddelas eller
dylika föreskrifter utfärdas, i annan
mån än Konungen särskilt medgiver.

134 §.

Länsstyrelsen äger under högsta
folkskyddsberedskap meddela förbud
mot användande av offentlig samlings-,
lokal, i den mån skyddsrum av erforderlig
storlek icke är tillgängligt för
personer i lokalen.

Civilförsvar sutredningens förslag:

skriver, meddela förordnande, att särskilda
bestämmelser örn alarmering,
mörkläggning, trafik samt allmän ordning
och säkerhet i övrigt skola äga
tillämpning under civilförsvarsövning,
så ock utfärda föreskrifter, i vad mån
allmänheten samt inom övningsområdet
befintliga industrier och andra
företag eljest skola medverka vid övningen.
Är övningen avsedd att pågå
längre tid än en vecka, må dock icke
sådant förordnande meddelas eller
dylika föreskrifter utfärdas, i annan
mån än Konungen särskilt medgiver.

92 §.

Länsstyrelsen äger under högsta
civilförsvar sberedskap meddela förbud
mot användande av offentlig samlingslokal
i den mån skyddsrum av
erforderlig storlek icke är tillgängligt
för personer i lokalen.

I 12 § luftskyddslagen stadgas, att länsstyrelsen äger i samband med luftskyddsövning
meddela erforderliga föreskrifter med avseende å anordnandet
av belysning, signalering med ljudsignalapparater samt allmän ordning och
säkerhet i övrigt. Därvid ankommer det dock på Konungen att förordna örn
undantag från bestämmelser i allmänna författningar angående trafiken. I
samma paragraf stadgas vidare, att luftskyddsövning, örn vars hållande
Konungen ej förordnat, icke må, där allmänhetens medverkan påkallas, anordnas
utan tillstånd av länsstyrelsen.

Bestämmelsen örn förbud mot användande av samlingslokaler saknar motsvarighet
i gällande luftskyddslagstiftning. Kätt att meddela dylikt förbud
torde dock ingå i de befogenheter, som länsstyrelsen äger jämlikt 6 § 1 mom.
1 landshövdinginstruktionen.

Hemortsför svar ssakkunniga anföra:

Yad angår allmänhetens medverkan vid folkskyddsövning, lia de sakkunniga
ansett behov föreligga av en något ändamålsenligare formulering än
den i luftskyddslagen och inspektionens förslag beträffande luftskyddsövning
använda. De sakkunniga ha sålunda velat klart konstituera en skyldighet för
allmänheten i förevarande hänseende. Kör allmänhetens medverkan i de särskilda
fallen bör enligt de sakkunnigas mening alltid erfordras beslut av
länsstyrelsen (Kungl. Maj:t).

En motsvarande skyldighet kan enligt de sakkunnigas förslag jämväl
läggas å industrier och andra företag inom övningsområdet. Under luftskyddsövningar,
som hittills hållits, har i stor utsträckning behov av medverkan
från visst eller vissa företags sida uppstått. Ofta har emellertid dylik medverkan
ej kunnat komma till stånd, enär vederbörande företag ställt sig avvisande
och något tvingande medel ej funnits att tillgå för myndigheterna.

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Ålägganden enligt förevarande paragraf för industrier och andra företag att
medverka vid folkskyddsövningar måste emellertid givas med mycket stor
varsamhet och under iakttagande av att företagen åsamkas minsta möjliga
ekonomiska förlust genom driftstopp eller annorledes.

Beträffande samlingslokalerna anföra hemortsförsvarssakkunniga:

Denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning och har
icke heller tagits upp i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag.
I ett par av yttrandena över nämnda förslag har emellertid frågan
berörts. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Blekinge län, att föreskrifter skola
meddelas angående skyddsrum i samlingslokaler samt den beredskapsgrad,
vid vilken dylika lokaler icke må användas, med mindre vederbörliga
skyddsrum anordnats. Länsstyrelsen i Örebro län finner oklarhet föreligga
örn i vilken utsträckning skyddsutrymmen skola finnas tillgängliga för kyrkor
och andra samlingslokaler, samt anför härom bl. a. följande: Skulle dylika
samlingslokaler begagnas under luftskyddstillstånd, borde skyddsrum finnas.
Det bleve dock alltför betungande att förse samtliga sådana lokaler med
skyddsrum. Härutinnan ville länsstyrelsen föreslå, att frivilliga överenskommelser
träffades å varje luftskyddsort därom, att någon eller några av dessa
lokaler på gemensam bekostnad försåges med skyddsutrymme och denna
lokal vid luftskyddstillstånd begagnades av de intresserade församlingarna
och sammanslutningarna, samt att förbud utfärdades mot användande under
samma tid av övriga lokaler.

Såsom framgår av 67 och 68 §§ skall enligt de sakkunnigas ''förslag icke
föreligga skyldighet att inrätta skyddsrum för skyddande av dem, som besöka
kyrkor, teatrar, biografer och andra liknande offentliga samlingslokaler.
Uppenbarligen skulle i följd härav besökandet i krigstid av dylika lokaler
kunna vara förbundet med särskilda risker. Ur allmän säkerhetssynpunkt
synes därför rätten att hålla dylika lokaler öppna vara i behov av reglering.
Den rätt, som jämlikt 13 § ordningsstadgan för rikets städer tillkommer polismyndigheten
i fråga örn offentliga föreställningar och andra sådana tillställningar,
synes här icke vara tillfyllest. De sakkunniga ha av nu anförda skäl
ansett nödvändigt att i lagen införa stadgande örn möjlighet att meddela förbud
mot användning av offentlig samlingslokal, i den mån den saknar skyddsrum
av erforderlig storlek. Denna möjlighet har dock inskränkts till högsta
graden av folkskyddsberedskap. Med hänsyn till att dylikt förbud i praktiken
kommer att medföra inskränkning i församlingsfriheten, ha de sakkunniga
ansett lämpligt att förbehålla länsstyrelserna rätten att besluta därom.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förutsätter
vattenfallsstyrelsen, att samråd komme att föregå förordnande jämlikt denna
paragraf i vad rörde styrelsen i civilförsvarshänseende underställda anläggningar.
Brådskande reparationsarbeten för avhjälpande av driftstörningar
kunde pågå vid en av övningen berörd anläggning, varvid ett deltagande
skulle förminska eller genom mörkläggningen fördröja driftens återupptagande
icke blott inom den ort, där övning ordnades, utan jämväl inom
andra av övningen icke berörda orter, varför ett deltagande sålunda måste
anses olämpligt. I

I den förutnämnda promemorian, som fogats till länsstyrelsens i Jönköpings
län yttrande, har framhållits, att svårigheter kunde uppstå för länsstyrelsen
att delgiva förbud med envar ägare eller innehavare av offentlig
samlingslokal.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

«92 44 ]8

Föredra ganden.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Luftsicyddsinspektionen framhåller, att det kunde visa sig önskvärt att
meddela förbud mot användande av andra samlingslokaler, som saknade
skyddsrum. Det kunde t. ex. tänkas, att vissa större föreningar eller sällskap
förfogade över samlingslokaler, vilka icke kunde betraktas såsom offentliga
Inspektionen ville därför föreslå, att ordet offentlig strökes i lagtexten.

Här ifrågavarande bestämmelser har jag ansett lämpligen böra sammanföras
i en paragraf och införas i förevarande kapitel av lagförslaget under en
särskild underrubrik: allmänna påbud.

I hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag förutsättes,
att Kungl. Majit kommer att meddela särskilda bestämmelser — att
gälla under civilförsvarsövning — örn alarmering, mörkläggning, trafik samt
allmän ordning och säkerhet i övrigt. Behovet av dylika enhetliga särbestämmelser
framträder dock i första hand under civilförsvarsberedskap. Huvudsakligen
torde därvid avvikelser komma att ske från trafikbestämmelser, som
utfärdats av Kungl. Majit efter riksdagens hörande. Tänkbart är emellertid
att jämväl bestämmelser, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.
Majit och riksdagen, måste tillfälligt sättas åt sidan under civilförsvarsberedskap.
Förevarande paragraf synes mig därför böra såsom första stadgande
lämna Konungen bemyndigande att meddela dylika avvikelser. Stadgande
härom har upptagits i första stycket i förevarande paragraf.

I paragrafens andra stycke föreskrives, att länsstyrelse äger förordna örn
tillämpning av de i första stycket omförmälda bestämmelserna jämväl under
civilförsvarsövning. Vidare har i samma stycke upptagits de från hemortsförsvarssakkunnigas
och civilförsvarsutredningens förslag hämtade bestämmelserna
att länsstyrelse äger meddela föreskrifter, i vad mån allmänheten samt
industrier och andra företag skola medverka vid civilförsvarsövning samt att
övning, vid vilken särskilda bestämmelser örn alarmering m. m. skola gälla
och allmänheten eller företag skola medverka, icke må utan Konungens medgivande
pågå längre tid än en vecka.

Det torde böra framhållas, att länsstyrelsen med stöd av förevarande bestämmelse
torde kunna föreskriva, att inom övningsområdet befintligt industriellt
eller annat företag, som skall medverka vid övningen, skall ställa personal
och materiel till förfogande för tjänstgöring utom den anläggning eller
byggnad, för vilken den är avsedd. Omfattar övningsområdet flera civilförsvarsområden
torde även förflyttning av personal och materiel mellan civilförsvarsområdena
kunna ske.

De önskemål, som framförts av vattenfallsstyrelsen, torde kunna tillgodoses
i administrativ ordning.

Det torde vara lämpligt att i lagen införa uttrycklig bestämmelse örn rätt
för länsstyrelse att under högsta civilförsvarsberedskap meddela förbud mot
användande av samlingslokal utan skyddsrum, även om sadan rätt enligt
landshövdinginstruktionen redan föreligger. I likhet med luftskyddsinspektionen
anser jag dock bestämmelsen böra äga tillämpning även beträffande
andra samlingslokaler än offentliga, t, ex. föreningslokaler. Bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 275

bör av länsstyrelsen handhavas med varsamhet och under avvägning mellan
å ena sidan de i olika lägen aktuella riskerna för anhopning av människor i
en lokal, som är bristfälligt utrustad med skyddsrum, och å andra sidan behovet
jämväl under krigstid av samlingslokaler utöver dem, för vilka tillräckliga
skyddsrum finnas. Till samlingslokaler torde, såsom förut anförts, böra
räknas även restauranger och näringsställen. Självfallet böra civilförsvarsmyndigheterna
verka för att särskilt i tätorterna tillräckligt antal samlingslokaler
med skyddsrum av erforderlig storlek finnes. Bestämmelse av angivet
innehåll har upptagits såsom tredje stycke i förevarande paragraf.

I övrigt finner jag intet skäl till erinran mot bestämmelsen. Vid delgivningssvårigheter
med ägare eller innehavare torde det vara tillräckligt att anslå
förbudet å dörren till lokalen eller på annan lätt synlig plats vid ingångarna
till lokalen.

45 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

80 §.

Folksk)-ddsdistrikt åligger att —
i den mån annat icke följer av vad
nedan i detta kapitel stadgas —- sörja
för att ekonomiska och materiella betingelser
för upprätthållandet av distriktets
folkskyddsväsen äro för handen,
särskilt i vad angår

a) folkskyddsväsendets administration; b)

avlöning och annan ersättning
— enligt vad därom är särskilt föreskrivet
-— till folkskyddschef och biträdande
folkskyddschef jämte ersättare
ävensom annan personal inom allmänna
folkskyddet;

c) anskaffande, förvaring och underhåll
av materiel, utrustning och
andra förnödenheter för allmänna
folkskyddets verksamhet;

d) inrättande, utrustande och underhåll
av allmänna skyddsrum, så ock
eljest av ledningscentraler och andra
uppehållsplatser för allmänna folkskyddets
personal;

e) utrymning, inkvartering och andra
till folkskyddets verksamhet hörande
åtgärder av social natur;

f) anordningar för allmänhetens
varnande, då fientligt anfall hotar;

g) folkskyddsutbildningens bedrivande;
samt

h) förvaring och vård av gasmasker
och annan för skydd mot fientlig verk -

Civilför svar sutredningens förslag:

47 §.

1 mom. Kommun åligger att sörja
för att ekonomiska och materiella betingelser
föreligga för upprätthållandet
i enlighet med gällande organisationsplan
av det allmänna civilförsvaret
inom det civilförsvars område, till
vilket kommunen helt eller delvis hör.

Där två eller flera kommuner helt
eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde,
åligger det dock den
kommun, inom vilken civilförsvarschefen
enligt organisationsplanen
skall hava sin uppehållsort under högsta
civilförsvarsberedskap, att förskjuta
kostnaderna för personal, materiel,
åtgärder och anordningar, som
enligt planen äro att hänföra till området
i dess helhet.

Örn skyldighet för kommun att till
annan kommun i samma civilförsvarsområde
utgiva ersättning för kostnader
för det allmänna civilförsvarets
upprätthållande stadgas i 54 §.

2 mom. Kommun har att i avseende
å civilförsvarsområde, till vilket
kommunen helt eller delvis hör, genom
sina organ lämna civilförsvarschefen
erforderligt biträde i frågor
rörande civilförsvaret.

276

Kungl. Majlis proposition nr 268.

H einor t sför svar ssakkunnigas f örslag:

samhet avsedd personlig utrustning,
som vid behov skall utdelas till befolkningen.

S2 §.

1 mom. Kommun är skyldig att till
förfogande för allmänna folkskyddet
inom folkskyddsdistrikt, till vilket
kommunen helt eller delvis hör, ställa
materiel, utrustning eller annan egendom,
vilken är behövlig för ändamål,
som skall tillgodoses av distriktsfolkskyddet,
och vilken tillhör eller innehaves
av kommunen. Yad sålunda
stadgats skall dock icke gälla egendom,
som är avsedd för kommunalt
verk eller kommunal inrättning, där
verkskydd eller hemskydd skall vara
organiserat, i den mån egendomen
lämpligen bör tagas i anspråk för
verkskyddet eller hemskyddet.

2 mom. I den mån tjänstgöring inom
allmänt folkskydd av kommunalanställd
personal jämlikt 52 § skall
anses fullgjord i den kommunala anställningen,
skall avlöning för tjänstgöringen
gäldas av den kommun, hos
vilken vederbörande är anställd.

3 mom. Kommun har att i avseende
å folkskyddsdistrikt, till vilket
kommunen helt eller delvis hör, genom
sina organ lämna folkskyddschefen
biträde i sådana frågor rörande
distriktets folkskyddsväsen, som hava
omedelbart samband med de särskilda
organens verksamhetsområden.

4 mom. Kommun, där allmän gatueller
vägbelysning finnes, tillkommer
att sörja för att sådana anordningar
beträffande samma belysning verkställas,
som erfordras för att åstadkomma
mörkläggning inom kommunen,
så ock att nödiga åtgärder vidtagas
för underlättande av trafik inom
kommunen under mörkläggning.

113 §.

Består folkskyddsdistrikt av område
från mer än en kommun, skola
distriktets kostnader för folkskyddsväsendet,
i den mån de icke ersättas
med statsmedel eller täckas av bidrag,
som i 112 § avses, där ej annat överens -

Civilför svar sutredningens förslag:

54 §.

Där två eller flera kommuner helt
eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde,
skola de kostnader kommunerna
fått vidkännas för områdets
allmänna civilförsvar, i den mån de
icke täckas av statsbidrag, av läns -

277

Kungl. May.ts proposition nr 268.
Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

kommes eller ock bestämmes efter vad
nedan sägs, för varje år fördelas å
de i distriktet helt eller delvis ingående
kommunerna i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören,
som inom varje kommun eller del av
kommun påförts de skattskyldiga vid
nästföregående års taxering till allmän
kommunalskatt.

Kommer viss åtgärd uteslutande
eller till övervägande del viss kommun
till godo, äger länsstyrelsen efter
framställning av distriktet eller annan
i distriktet ingående kommun efter
ty skäligt finnes föreskriva, att större
del av kostnaderna för åtgärden, än
den i första stycket angivna grunden
föranleder, skall åvila förstnämnda
kommun. Finnes eljest särskilt skäl
att fördela kostnaderna efter annan
grund än nu nämnts, äger länsstyrelsen
efter framställning av distriktet
eller i detsamma ingående kommun
därom förordna.

styrelsen årligen fördelas mellan kommunerna
efter ty prövas skäligt.

Det åligger kommun, som vid
sådan fördelning befunnits ersättningsskyldig
till annan kommun, att
till denna utgiva ersättning i enlighet
med vad vid fördelningen stadgats.

Under avdelning VI har redogjorts för omfattningen av de skyldigheter i
avseende å civilförsvaret, som synts böra åläggas kommunerna. I 45 § departementsförslaget,
där kommunernas allmänna åligganden i detta hänseende kommit
till uttryck, ha de av mig i det föregående gjorda uttalandena beaktats.

Emellertid har en formell omarbetning av hithörande bestämmelser ansetts
påkallad.

J 45 § 1 mom. ha reglerna rörande ansvaret för det allmänna civilförsvarets
upprätthållande samlats. Första stycket innehåller huvudregeln att kommunerna
skola ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande i enlighet med
organisationsplanerna av det allmänna civilförsvaret. Ingå två eller flera kommuner
helt eller delvis i samma civilförsvarsområde, skola enligt andra stycket
kommunerna gemensamt svara för sådant civilförsvar, som hänför sig till området
i dess helhet — därvid förskjutandet av kostnaderna regleras i den av civilförsvarsutredningen
föreslagna ordningen — varemot kommunerna var för sig
svara för civilförsvarets upprätthållande i övrigt. I tredje stycket ha upptagits
kostnadsfördelningsbestämmelser motsvarande de i 54 § civilförsvarsutredningens
förslag upptagna. Såsom under avdelning Yl omnämnts har
därvid föreslagits återgång till den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna
huvudregeln för fördelningen, med rätt likväl för länsstyrelsen att, där för
annan fördelningsgrund finnas särskilda skäl, såsom att vidtagen åtgärd
kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, efter framställning
förordna därom. De olika kommunerna — i främsta rummet den som förskjutit
kostnaderna — kunna dock uppställa skäliga anspråk på att inom

Föredra ganden.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

rimlig tid få definitiv klarhet beträffande kostnadsfördelningen. Fördenskull
har i departementsförslaget bestämts att framställning till länsstyrelsen örn
annan kostnadsfördelning skall göras inom viss tid, nämligen inom tre månader
efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel eller, där framställningen
göres av kommun, som förskjutit kostnaden, efter utgången av det kalenderår,
under vilket kostnaden förskjutits.

Under avdelning Yl har anförts, att det icke vore tillrådligt att låta kommunerna
vara fria från ansvar för utbildning av personal för hemskydden.
Denna fråga regleras i 45 § 2 morn., som stadgar, att i fråga örn särskilt civilförsvar
inom kommun denna har att, i den man skyldighet härutinnan icke
åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, sörja för att personalen
i erforderlig omfattning utbildas och övas. Omnämnas må i anledning
av detta stadgande, att enligt civilförsvarsutredningens förslag ägare avanläggning
eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat, är
pliktig att enligt bestämmelser, som Konungen därom utfärdar, sörja för utbildning
av verkskyddspersonalen, medan motsvarande skyldighet ej ålagts
ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat.

I 45 § 2 mom. har vidare införts föreskrift örn skyldighet för kommun att
anordna källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. Beträffande denna
fråga hänvisar jag till vad som anförts under avdelning Yl.

45 § 3 mom. departementsförslaget motsvarar 82 § 3 mom. förslaget till
folkskyddslag och 47 § 2 mom. förslaget till civilförsvarslag. Av skäl som
anförts under avdelning Yl innebär departementsförslaget en återgång till
i huvudsak formuleringen enligt förslaget till folkskyddslag.

46 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

20 §.

1 mom. Inom varje folkskyddsdistrikt
skall finnas en folkskyddsnämnd
med uppgift

1) att i enlighet med vad Konungen
närmare bestämmer ombesörja sådana
folkskyddsdistriktets angelägenheter,
som äro att hänföra till förvaltning
och verkställighet; samt

2) att fullgöra de uppgifter i övrigt,
som enligt 38 och 100 §§ eller eljest
enligt lag eller särskild författning
skola tillkomma nämnden.

Yad sålunda stadgas må ej medföra
inskränkning i folkskyddsmyndigheternas
skyldigheter och befogenheter
i avseende å ledningen av distriktsfolkskyddet.

2 mom. Har folkskyddsförbund bildats,
skall folkskyddsnämnden tillika

Civilförsvarsutredningens förslag:

48 §.

För handhavande av de i 47 § angivna
uppgifterna skall i varje kommun
finnas en civilförsvar snämnd.
Civilförsvarsnämnd åligger ock att
ombesörja de övriga uppgifter, som
enligt lag eller författning skola ankomma
på sådan nämnd.

Civilförsvarsnämnd utses av dem
som i allmänhet utöva kommunens
beslutanderätt, samt består av tre
eller fem med den kommunala förvaltningen
förtrogna personer. Jämte
ledamöterna utses suppleanter till
lika antal. Därvid bestämmes tillika i
vilken ordning suppleanterna skola
inkallas. Med avseende å valbarhet, rätt
att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid,
fyllnadsval, val av ordförande
och vice ordförande, ordningen för

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Hemortsförsvarssalckunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

Tara direktion för förbundet och såsom
sådan utöva folkskyddsdistriktets
beslutanderätt. I sådant hänseende
åligger det nämnden bland annat att
fastställa årlig inkomst- och utgiftsstat
för distriktet samt bestämma beloppet
av bidrag, som förbundsmedlem
har att på grund av föreskrifterna
i denna lag utgiva till bestridande av
kostnaderna för distriktets verksamhet.
Utan förbundsmedlemmarnas
samtycke må dock icke nämnden, där
ej i förbundsordningen annat bestämmes,
avyttra förbundet tillhörig fast
egendom.

22 §.

1 mom. Folkskyddsnämnd består
av ordförande och jämnt antal ledamöter.
Utgöres folkskyddsdistrikt av
kommun eller del av kommun, skall
antalet ledamöter, efter kommunens
bestämmande, vara två, fyra eller sex.
Består folkskyddsdistrikt av område
från mer än en kommun, skall för
varje i distriktet helt eller delvis ingående
kommun finnas minst en ledamot
i folkskyddsnämnden. I sådant
fall bestämmer länsstyrelsen, efter
vederbörande kommuners hörande,
antalet ledamöter för varje kommun.

Länsstyrelse förordnar ordförande.
Kommunerna utse ledamöter, envar
kommun till det för densamma
gällande antalet. Ordförande och ledamöter
utses för en tid av två kalenderår.
Då nämnd första gången tillsättes,
skall detta ske allenast för tiden intill
utgången av näst därefter följande
kalenderår. Avgår ordförande eller
ledamot under den för honom bestämda
tjänstgöringstiden, utses efterträdare
för den tid, som för den avgångne
återstått. Om förrättat val
skall kommunen ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen.

Beträffande folkskyddsdistrikt, vars
område genom beslut av Konungen
ökas eller minskas, äger Konungen,
om förhållandena därtill föranleda, förordna,
att uppdragen såsom ordförande
och ledamöter i folkskyddsnämnden
skola upphöra, då beslutet

besluts fattande samt förande av protokoll
skall i fråga örn civilförsvarsnämnd
i tillämpliga delar gälla vad
som finnes stadgat angående byggnadsnämnd.

Utan hinder av vad i andra stycket
stadgas äger kommun å landet besluta,
att kommunalnämnden tillika skall
vara civilförsvar snämnd.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd
att sammanträda med
länsstyrelsen eller dess representant.
Givilförsvarschef och civilförsvarsnämnd
skola ock sammanträda på kallelse
av endera av dem.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

träder i tillämpning, samt för tiden
därefter nytt förordnande av ordföförande
meddelas och ledamöter nyväljas
i den ordning, som är stadgad
för det fall, att nämnd tillsättes första
gången.

Underlåter kommun att utse ledamot,
äger länsstyrelsen utse sådan i
kommuns ställe.

2 mom. För ordförande och envar
av ledamöterna i folkskyddsnämnden
skola finnas suppleanter. Yad i 1
mom. sägs örn ordförande och ledamöter
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande deras suppleanter.

Suppleanten för ordföranden skall
vara vice ordförande i nämnden.

23 §.

Till innehavare av uppdrag, som i
22 § sägs, utses inom folkskyddsdistriktet
boende svenska medborgare,
som fyllt tjugufem år och råda över
sig och sitt gods samt kunna antagas
vilja främja folkskyddets verksamhet.
Därvid böra i första hand utses personer,
vilka hava praktisk erfarenhet
i folkskyddsfrågor eller därmed sammanhängande
spörsmål.

Landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor, försvarsområdesbefälhavare
och civilskyddsehef
må icke innehava dylikt
uppdrag.

24 §.

1 mom. Ej må annan avsäga sig
uppdrag att vara ordförande, ledamot
eller suppleant i folkskvddsnämnd än:

a) den som uppnått sextio års
ålder;

b) den som eljest uppgiver hinder,
vilket godkännes av uppdragsgivaren;
eller

c) den som de senaste fyra åren
tjänstgjort såsom ordförande eller
ledamot i folkskyddsnämnd.

2 mom. Förordnande som ordförande
eller ordförandes suppleant i
folkskyddsnämnd må av länsstyrelsen
återkallas, när skäl därtill äro.

281

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hernortsförsvarssakkunnigas förslag: Givilförsvarsutredningens förslag:

25 §.

1 mom. Folkskyddsnämncl sammanträder
så ofta ordföranden finner det
nödigt eller folkskyddschefen det
begär, ävensom då länsstyrelsen,
försvarsområdesbefälha varén, civilskyddschefen,
i folkskyddsdistriktet
belt eller delvis ingående kommun
eller minst halva antalet av nämndens
ledamöter för uppgivet ändamål det
äskar.

2 mom. Ärende må ej av folkskyddsnämnden
företagas till avgörande,
såvida icke ordföranden eller
hans suppleant och minst halva antalet
av ledamöterna eller deras suppleanter
äro tillstädes. I folkskyddsdistrikt,
som består av område från
mer än en kommun, må folkskyddsnämnden
ej besluta i ärende, vilket
huvudsakligen rör viss kommun, utan
att minst en ledamot för denna kommun
eller suppleant för sådan ledamot
är tillstädes.

Inom folkskyddsnämnden äger envar
i beslut deltande en röst. Vid omröstning
bestämmes utgången genom
enkel pluralitet av de avgivna rösterna,
där ej enligt stadgande i förbundsordning
eller avtal, som i 19 § sägs,
för visst beslut eller visst slag av beslut
fordras annan röstövervikt.

Infinna sig efter kallelse icke så
många ledamöter eller suppleanter,
att nämnden är beslutför, äga de närvarande
det oaktat fatta beslut i trängande
ärenden.

Råder inom folkskyddsdistrikt högsta
folksltyddsberedskap och kan det
dröjsmål, som föranledes av nämndens
sammankallande, medföra synnerlig
olägenhet, må ordföranden besluta
å nämndens vägnar.

3 mom. Omröstning till beslut sker
öppet, där ej vid val eller tillsättande
av tjänst sluten omröstning äskas.

Äro i fråga, som avgöres genom enkel
röstpluralitet, rösterna å båda sidor
lika delade, skiljer lotten vid sluten
omröstning, men gäller eljest den mening,
ordföranden biträder.

Föredra ganden.

282 Kungl. Maj:ts -proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

4 mom. Yid folkskyddsnämndens
sammanträden skall föras protokoll,
vars riktighet granskas antingen genast
eller sist vid nästa sammanträde.

Nämnden äger uppdraga åt en eller
flera av sina ledamöter att jämte ordföranden
verkställa denna granskning.

Såvitt avser bestämmelserna örn civilförsvarsnämnd, vilka upptagits i
46 § departementsförslaget, hänvisas till avdelning VI. Där anfördes
bland annat, att stad och landskommun borde vara jämställda beträffande
rätten att uppdraga åt drätselkammare respektive kommunalnämnd att vara
civilförsvarsnämnd men att, örn staden eller landskommunen vore av viss
storleksordning tillsättandet av särskild civilförsvarsnämnd borde vara obligatoriskt
där ej länsstyrelsen medgåve undantag. Gränsen mellan större och
mindre kommuner har i departementsförslaget satts vid ett invånarantal av
5 000. Måhända bör emellertid grunden till vad sålunda föreslås något närmare
utvecklas.

Såsom civilförsvarsutredningen anfört skulle tillskapandet av en från
övriga kommunala organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall innebära
en överorganisation. Av civilförsvarsutredningen har å andra sidan också betonats,
att det i större städer och större landskommuner med hänsyn till arbetsuppgifternas
omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen
tillsatte ett särskilt organ för ändamålet. Får kommunen själv fritt bestämma,
huruvida särskild civilförsvarsnämnd skall finnas eller ej, kan befaras
att åt drätselkammare respektive kommunalnämnd lämnas i uppdrag
att vara civilförsvarsnämnd jämväl inom kommuner, där civilförsvaret får
sådan omfattning att med hänsyn till dess intressen särskild nämnd är påkallad.
Att i dylika fall låta länsstyrelsen ingripa och mot kommunens vilja
påtvinga den särskild nämnd, skulle skapa en psykologiskt oförmånlig utgångspunkt
för samarbetet mellan nämnden och civilförsvar smyndigheterna.
Det synes mig då bättre med en i själva lagen fastslagen regel, även örn densamma
givetvis måste lida av en viss stelhet. Det torde dock mera sällan
förekomma, att kommuner med minst 5 000 invånare sakna tätbebyggelse och
därför kunna sägas icke vara i behov av särskild nämnd. Skulle emellertid
så vara förhållandet, bör möjlighet stå öppen för länsstyrelse att medgiva
befrielse från skyldigheten att utse särskild civilförsvarsnämnd även för kommun
med mer än 5 000 invånare.

Ytterligare en bestämmelse i departementsförslaget, vartill motsvarighet
saknas i civilförsvarsutredningens förslag, må anmärkas, nämligen föreskriften
att, om kommunalförbund bildats för handhavande av civilförsvaret,
förbundsdirektionen må utgöra civilförsvarsnämnd för i förbundet ingående
kommuner. Av ordalagen framgår, att det står kommunerna fritt att utse
civilförsvarsnämnd för varje särskild kommun. Därest kommunerna av praktiska
skäl så önska, har det emellertid synts icke böra förmenas dem att på
sätt som nämnts utvidga förbundsdirektionens befogenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

283

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

iö2 §.

Folkskyddsdistrikt äger erhålla full
ersättning av statsmedel för sina kostnader
på grund av 80 § för

a) avlöning och annan ersättning
för tjänstgöring under folkskyddsbeberedskap
till folkskyddschef och biträdande
folkskyddschef jämte ersättare
ävensom annan personal inom allmänna
folkskyddet; samt

b) inkvartering och andra till folkskyddets
verksamhet hörande åtgärder
av social natur, i vad angår personer
från annat folkskyddsdistrikt,
vilka till följd av utrymning stadigvarande
eller tillfälligt taga uppehåll
inom distriktet.

Under b) inbegripas jämväl, såvitt
avser där åsyftade ändamål, utgifter
för administration, avlöning och annan
ersättning till personal för tid,
när folkskyddsberedskap icke råder,
materiel, utrustning och andra förnödenheter
samt allmänna skyddsrum,
så ock andra uppehållsplatser för allmänna
folkskyddets personal.

103 §.

Folkskyddsdistrikt äger, i den mån
icke jämlikt 102 § högre ersättning utgår,
erhålla ersättning av statsmedel
med två tredjedelar av sina kostnader
på grund av 80 § för

a) avlöning och annan ersättning
till folkskyddschef och biträdande
folkskyddschef ävensom till den befälspersonal
i övrigt, som Konungen
bestämmer;

b) anskaffande av materiel, utrustning
och andra förnödenheter för allmänna
folkskyddets verksamhet;

c) inrättande och utrustande av allmänna
skyddsrum, så ock eljest av
ledningscentraler och andra uppehållsplatser
för allmänna folkskyddets
personal eller för personer, som omhändertagas
av folkskyddet; samt

d) understöd — kontant eller in
natura — som folkskyddet har att utgiva.

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

49 §.

1 mom. För kostnad, som kommun
fått vidkännas på grund av stadgandena
i 4!7 § 1 moni., äger kommunen
erhålla statsbidrag med kostnadens
hela belopp i vad avser

a) avlöning och annan ersättning —
enligt vad därom är särskilt föreskrivet
—- till civilförsvarschef och
ställföreträdare för denne, ävensom
under civilförsvarsberedskap till annan
personal inom civilförsvaret;
samt

b) inkvartering och andra till civilförsvaret
hörande åtgärder av social
natur, för såvitt icke Konungen, där
verksamheten uppenbarligen avser
allenast civilförsvarsområdets egna invånare,
förordnar, att statsbidrag skall
utgå med allenast två tredjedelar av
kostnadens belopp.

Yad i detta moment stadgas skall
icke gälla kostnader av den beskaffenhet,
som avses i 2 mom. a), b) och d).

2 mom. För kostnad, som kommun
i andra hänseenden än i 1 mom. a)
och b) sägs fått vidkännas på grund
av stadgandena i 47 § 1 morn., äger
kommunen erhålla statsbidrag med
två tredjedelar av kostnadens belopp,
dock att statsbidrag icke utgår för
kostnad för

a) avlöning, som jämlikt stadgandet
i 22 § utbetalas till hos kommunen
anställd personal för tjänstgöring i
civilförsvaret;

b) anskaffande av materiel, utrustning
och annan egendom, som kommunen
ställt till förfogande, i den mån
densamma anskaffats eller kan förväntas
komma att huvudsakligen användas
för annat ändamål än för civilförsvaret; c)

civilförsvarets administration;

d) vård, underhåll, förvaring och
kontroll av materiel, utrustning och
annan egendom;

e) andra rese- och traktamentsersättningar
än sådana, vilka avse deltagande
i utbildningskurs, som för flera

284

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredra ganden.

Hemortsförsvar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag:

civilförsvarsområden anordnas av centralmyndigheten
eller länsstyrelsen
eller på dessa myndigheters föranstaltande;
samt

f) lokaler för annan utbildning än
sådan, som anordnas av centralmyndigheten
eller länsstyrelsen.

Frågan om utformningen av de närmare reglerna rörande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun har behandlats under avdelning VI.

Beträffande förhållandet mellan organisationsplanen och kommunernas
rätt till gottgörelse av staten anför civiltörsvarsutredningen:

Hänvisningarna till 47 § 1 mom. i ingresserna till de båda momenten
i denna paragraf innebära, att statsbidrag till kommun för kostnader för allmänna
civilförsvaret utgår allenast i den mån kommunen jämlikt 47 § 1 mom.
varit skyldig vidkännas kostnaderna, d. v. s. kostnaderna skola ha avsett
åtgärder och anordningar, som äro upptagna i fastställd organisationsplan.
För andra kostnader utgår icke statsbidrag (ett stadgande av motsvarande
innebörd är i hemortsförsvarssakkunnigas förslag intaget i 104 §). En organisationsplan
kan fastställas villkorligt i visst avseende. Detta innebär, att
planen till den del den fastställts villkorligt ej blir bindande för kommunen,
förrän fastställelsen blivit definitiv; kommunen blir med andra ord icke
skyldig att dessförinnan vidtaga i denna del avsedda åtgärder och anordningar.
Härav följer emellertid icke, att kommun, som vidtagit dessa anordningar
och åtgärder innan skyldighet därtill inträtt, skulle bliva berövad sin
rätt till statsbidrag utan blott att statsbidraget icke utbetalas förrän den definitiva
fastställelsen skett.

Jag bar ansett förevarande paragraf böra undergå en formell omredigering,
främst i syfte att framhäva huvudregeln, att statsbidrag skall utgå med två
tredjedelar. I visst hänseende har saklig ändring vidtagits. Sålunda kommer
enligt departementsförslaget — i motsats till vad som föreslagits av civilför
svarsutredningen — gottgörelse av statsmedel icke att utgå för de i 2 mom. e)
och f) angivna ändamålen, även örn kostnaderna avse inkvartering eller därmed
sammanhängande åtgärder av social natur, t. ex. utbildningslokaler för
socialtjänstpersonal. De kostnader, örn vilka härutinnan kan vara fråga, torde
vara förhållandevis obetydliga, och det skulle i tillämpningen medföra svårigheter
att särskilja dem från vissa andra kostnader, vilka skola fördelas mellan
stat och kommun enligt huvudregeln.

48 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

104 §.

Kostnadsersättning jämlikt 102 och
103 §§ må utgå, endast i den mån
kostnaden har stöd i fastställd organisationsplan
eller tillämpningsföreskrifter
för sådan plan eller andra ut -

Civilförsvarsutredningens förslag:

50 §.

B ef innes kostnad, för vilken statsbidrag
sökes, med hänsyn till föreliggande
omständigheter oskälig, må
statsbidraget beräknas allenast efter
skäligt belopp.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

285

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

över denna lag vederbörligen meddelade
bestämmelser samt kostnadens
belopp i och för sig med hänsyn till
föreliggande omständigheter ej finnes
oskäligt.

105 §.

Ersättning, som må utgå på grund
av bestämmelserna i 102—104 §§, fastställes
för det senast förflutna kalenderåret
av riksfolkskyddschefen.

Till folkskyddsdistrikt må utgå förskott
å sådan ersättning i enlighet
med de närmare föreskrifter, Konungen
därom meddelar.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

51 §.

Statsbidrag enligt 49 och 50 §§
fastställes för det senast förflutna
kalenderåret av länsstyrelsen, där ej
Konungen annorlunda förordnar.

Länsstyrelsen äger att till kommun
utgiva förskott å sådant statsbidrag i
enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen därom meddelar.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att det syntes lämpligt, att
de ersättningar av statsmedel, som enligt vad nu sagts skulle utgå, till beloppet
fastställdes i efterhand, sedan utgifterna gjorts, alltså beräknades på
de faktiska kostnaderna. Emellertid vore det givet, att särskilt mindre folkskyddsdistrikt
kunde ha svårigheter att anskaffa likvida medel till mötande
av alla kostnader för folkskyddsväsendet. Möjlighet till erhållande av förskott
å ersättning borde därför föreligga för folkskyddsdistrikten. Generella
regler härom torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag anför
Sveriges industriförbund.

Enligt 104 § förutsättes för kommuns rätt till statsbidrag, att av kommunen
erlagd kostnad har stöd i fastställd organisationsplan eller tillämpningsföreskrifter
för sådan plan eller andra bestämmelser samt att kostnadens belopp
icke finnes oskäligt. I 105 § stadgas vidare, att statsbidraget fastställes
årligen i efterskott. Med dessa bestämmelser torde knappast kunna undgås,
att möjlighet att erhålla statsbidrag ofta kommer att te sig ganska osäker
för kommunerna och att detta menligt inverkar på deras beredvillighet att
ikläda sig kostnader för folkskyddet. Visserligen lämnar 106 § möjlighet för
kommun att i särskilda fall erhålla högre statsbidrag än det i allmänhet stadgade,
men det synes önskvärt, att kommunerna därutöver beredas möjlighet att
i förväg förvissa sig om, huruvida en viss tillämnad utgift för folkskyddet klav
den beskaffenhet, att statsbidrag enligt därom gällande bestämmelser
kommer att beviljas.

Civilförsvar sutredningen anför:

Vad angår fastställandet av ifrågakommande statsbidrag skulle detta enligt
hemortsförsvarssakkunnigas förslag ankomma på riksfolkskyddschefen. Utredningen
håller däremot före, att denna befogenhet bör tillkomma länsstyrelserna.
Visserligen kommer härigenom ej att vinnas lika stora garantier för
en enhetlig tillämpning av grunderna för kostnadsfördelningen som örn fastställelseprövningen
komme att åvila centralmyndigheten. Å andra sidan torde
denna tillämpning, för vilken givetvis i mån av behov skall utfärdas anvisningar
av centralmyndigheten, ej möta större svårigheter än behandlingen av
flera andra statsbidragsärenden, som handläggas av länsstyrelserna, i syn -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nerhet som länsstyrelserna föreslås komma att förses med större expertis på
detta område än som för närvarande i allmänhet torde förefinnas. Sakgranskningen
bör nämligen enligt utredningens mening ske inom länsstyrelsens försvarsavdelning,
medan landskontoret endast bör ombesörja ifrågakommande
utbetalningar. För övrigt torde vid bedömandet av huruvida statsbidrag skall
utgå och storleken av ett eventuellt statsbidrag den kännedom örn de lokala
förhållandena, som länsstyrelserna besitta, i många fall ha stor betydelse.
Oavsett vad nu sagts förmenar utredningen, att en till centralmyndigheten förlagd
prövning skulle i alltför hög grad betunga denna myndighet. Under
krig torde en dylik ordning överhuvudtaget icke kunna upprätthållas.

Utredningen har emellertid såsom av paragrafens lydelse framgår, velat
lämna den möjligheten öppen att annan myndighet skall kunna efter Kungl.
Maj:ts förordnande ombesörja fastställelseprövningen. Utredningen har därvid
närmast haft i tanke, att prövningen av statsbidrag för kostnader för
allmänna skyddsrum kan ifrågasättas åtminstone tills vidare böra ankomma
på centralmyndigheten huvudsakligen på den grunden, att den tekniska
expertis, som står till länsstyrelsernas förfogande, måhända ej kan förutsättas
redan vid civilförsvarslagens ikraftträdande ha förvärvat erforderlig
speciell sakkunskap.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag framhåller
luftsicyddschefen i Göteborg, att det vore ett bestämt önskemål, att bindande
förhandsbesked örn statsbidrag kunde lämnas; avsaknaden av bestämmelser
härom vore säkerligen en av de främsta anledningarna till att utbyggandet
av luftskyddet i stora delar av landet fördröjts och alltjämt icke slutförts.

Föredra- Förevarande paragraf innefattar en sammanarbetning av 50 och 51 §§ i

gauden. civilförsvarsutredningens förslag, varvid förutom vissa ändringar av redaktionell
natur bestämmelse införts därom, att ansökan om statsbidrag för kostnader
under visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår.
Kungl. Maj:t bör dock äga rätt att medgiva prövning av senare inkommen
ansökan.

Vad angår frågan örn förhandsbesked rörande statsbidrag må framhållas,
att det torde vara nödvändigt att så snart som möjligt efter civilförsvarslagens
ikraftträdande direktiv centralt utfärdas rörande organisationsplanernas utformning.
Av dessa direktiv, som böra tjäna till ledning för civilförsvarscheferna
vid deras upprättande av förslag till organisationsplaner, torde även
böra i stora drag framgå, i vilken utsträckning statsbidrag kan påräknas.

49 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

106 §. 52 §.

Där särskilda omständigheter det Där särskilda omständigheter det
föranleda, ''äger Konungen medgiva, föranleda, äger Konungen medgiva,
att folkskyddsdistrikt må erhålla er- att kommun må erhålla statsbidrag
sättning av statsmedel för sina kost- för sina kostnader för allmänna civilnader
på grund av 80 § jämväl i försvaret jämväl i andra fall eller
andra fall eller med högre belopp, än med högre belopp än förut stadgats.
som stadgas i 102—104 §§.

Föredra- Beträffande denna paragraf hänvisas till avdelning VI.

ganden.

287

Kungl. Majlis proposition nr 268.

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

107 §.

Om personal och materiel, tillhörande
allmänt folkskydd, med stöd
av 10 § tagits i anspråk för uppgifter,
som icke avse det egna folkskyddsdistriktet,
är detta berättigat till
skälig ersättning av statsmedel för
kostnad eller skada, som därigenom
åsamkats distriktet. Motsvarande rätt
till ersättning av statsmedel tillkommer
jämväl kommun eller municipalsamhälle,
som jämlikt 82 eller 83 §
har att avlöna personalen eller tillhandahållit
materielen.

108 §.

Har i annat fall, än i 107 § första
stycket sägs, för allmänt folkskydd
ianspråktagen materiel eller utrustning
lidit skada eller avsevärd försämring
till följd av fientlig verksamhet,
skall skälig ersättning av statsmedel
utgå därför.

lil §.

Anspråk på ersättning av statsmedel
jämlikt 107—110 §§ prövas i den
ordning, som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

53 §.

1 mom. Har hos kommun anställd
personal, tillhörande allmänt civilförsvar,
under civilförsvarsberedskap
jämlikt 9 § tagits i anspråk för tjänstgöring
utom civilförsvarsområdet,
äger kommunen att av statsmedel erhålla
skälig ersättning för avlöningsförmåner,
som kommunen på grund
av stadgandet i 22 § utgivit till personalen
för denna tjänstgöring.

2 mom. Därest till allmänt civilförsvar
hörande materiel eller annan
egendom under civilförsvarsberedskap
jämlikt 9 § tagits i anspråk för uppgifter
utom civilförsvarsområdet och
därunder förbrukats eller skadats,
äger kommun, som anskaffat materielen
eller egendomen, att av statsmedel
erhålla skälig ersättning.

Har i annat fall än i första stycket
sägs till allmänt civilförsvar hörande
materiel eller annan egendom skadats
och har skadan vållats av fientlig
verksamhet, skall ock till kommun,
som anskaffat materielen, utgå skälig
ersättning av statsmedel.

3 mom. Ersättning, som avses i
denna paragraf, bestämmes av länsstyrelsen
i det län, där den ersättningsberättigade
kommunen är belägen.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet
Hernö rtsför svar ssakkunniga anföra:

nu gällande lagstiftning.

t ii im,iV ,-r^x M11 5i mant folkskydd åläggas tjänstgöring utom det egna

imkskyddsdistnktet. Härigenom uppkomma givetvis i många fall kostnader
or nämnda distrikt, såsom för avlöning till personal samt för drivmedel
och annan förbrukningsmateriel. Folkskyddsdistriktet kan även lida direkt
statia genom dylikt åläggande, exempelvis genom att materiel förstöres
Het synes uppenbart, att folkskyddsdistriktet bör ha rätt till ersättning
tor sådan kostnad och skada. Tankbart vore, att ersättningen skulle lik
aX det folkskyddsdistrikt, till vilket hjälpen lämnats. Med hänsyn till
att dylik hjälpverksamhet bedrives i det totala försvarets intresse och det
ofta kan vara en ren tillfällighet, örn erforderlig förstärkning sker på detta
satt eller genom ett statligt folkskyddsförband, anse dock de sakkunniga det
riktigare, att ersättningen utgives av statsmedel. Härigenom torde även föriarandet
vid ersättningens bestämmande bliva enklare.

Aven örn för allmänt folkskydd ianspråktagen materiel eller utrustning
“■rivandes inom det egna folkskyddsdistriktet och därvid lider skada eller av
sevard försämring till följd av fientlig verksamhet, bör skälig ersättning av

288

Kungl. Majrts proposition nr 268.

statsmedel utgå därför. Rätt till ersättning föreligger givetvis såväl för folk
skyddsdistrikt som för annat kommunalt eller enskilt rättssubjekt, vilket
åsamkats förlust, varom bär är fråga.

Civilförsvarsutredningen anför:

2 mom. andra stycket motsvarar 108 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag.
I motiveringen till sistnämnda paragraf anförde hemortsförsvarssakkunniga,
att rätt till ersättning givetvis förelåge jämväl för enskilt rättssubjekt,
vilket åsamkats förlust, varom i paragrafen vore fråga. Utredningen
anser emellertid, att frågor örn statsbidrag för kostnader för allmänna civilförsvaret
bör vara en sak uteslutande mellan statsverket och vederbörande
kommun. Om enskild ställt egendom till allmänna civilförsvarets förfogande
med nyttjanderätt, bör alltså den enskilde vända sig till kommunen för att
få ersättning för skada som vållats egendomen — vid jämförelse med 85 §
andra stycket framgår, att överenskommelse härom ej behöver ha träffats i
förväg för att ersättning skall lämnas. Kommunen äger därefter i fall som
avses i denna paragraf erhålla ersättning av statsmedel för vad den sålunda
utgivit till den enskilde i den man sådan ersättning skäligen bör utgå.

Utredningen har ansett, att ersättning enligt denna paragraf bör utgå
allenast under civilförsvarsberedskap och icke då fråga är örn ett ianspråktagande
allenast för fredsmässiga övningar.

I 3 mom. stadgas, att ersättning, varom i denna paragraf sägs, skall bestämmas
av länsstyrelsen i det län, där den ersättningsberättigade kommunen
är belägen. Enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — lil § — skulle
motsvarande ersättning bestämmas i den ordning, som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov. Utredningen anser det emellertid
lämpligare, att alla ersättningsfrågor mellan staten och kommunen ifråga
örn allmänna civilförsvaret regleras av länsstyrelserna.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förklarar
sig länsstyrelsen i Jämtlands län anse, ersättning jämlikt denna paragraf böra
fastställas av allmän lokal värderingsnämnd.

Föredra ganden.

I förevarande paragraf har i förhållande till civilförsvarsutredningens förslag
den ändringen vidtagits, att de båda styckena i 2 mom. sammanslagits.
I samband härmed har den modifikationen gjorts, att gottgörelse utgår endast
för skadad materiel eller annan egendom, däremot icke för förbrukad
egendom, t. ex. bensin. Jag anser vidare gottgörelse böra utgå endast vid
avsevärd skada. Genom dessa ändringar undvikes, att de statliga myndigheterna
belastas med prövning av ersättningsanspråk på grund av allenast
smärre egendomsförluster.

Liksom civilförsvarsutredningen anser jag länsstyrelsen böra bestämma
gottgörelse varom här är fråga. Erfordras särskild sakkunskap vid bedömande
av dylikt spörsmål, bör länsstyrelsen kunna inhämta yttrande från
vederbörande allmänna lokala värderingsnämnd eller annan sakkunnig myndighet.

51 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

83 §.

Yad i 82 § stadgas örn kommun
äger motsvarande tillämpning å municipalsamhälle,
för så vitt Konungen
ej annorlunda förordnar.

Civilförsvarsutredningens förslag:

55 §.

Ingår municipalsamhälle eller del
därav i civilförsvarsområde skola
följande särskilda bestämmelser gälla.
1. Yad i 47 § 2 mom. stadgas skall

Kungl. Majlis proposition nr 268.

289

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

112 §.

Finnes inom folkskyddsdistrikt
municipalsamhälle eller del därav,
äger länsstyrelsen förordna, att distriktet
jämlikt denna lag åvilande
kostnader för viss åtgärd, som uteslutande
eller till övervägande del
kommer invånare inom municipalsamhället
till godo, skola, i den mån
de icke täckas av ersättning av statsmedel,
som utgå för kostnaderna i
fråga, helt eller till viss del återgäldas
distriktet av municipalsamhället.

Civilförsvarsutredningens förslag:

äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt
att till förfogande för allmänna civilförsvaret
inom området ställa materiel,
utrustning eller annan egendom, vilken
är behövlig för civilförsvaret, och
vilken tillhör eller innehaves av
municipalsamhället.

3. Municipalsamhället äger enahanda
rätt till ersättning av statsmedel
som beträffande kommun stadgas
i 53 §.

4. Länsstyrelsen äger förordna, att
kommuns kostnad för viss kornmunnen
enligt denna lag åvilande åtgärd,
som uteslutande eller till övervägande
del kommer invånare inom municipalsamhället
till godo, skall i den mån
den icke täckes av statsbidrag, helt
eller till viss del återgäldas kommunen
av municipalsamhället, och
skall i sådant fall vid tillämpningen
av 54 § hänsyn tagas jämväl till nu
avsedd ersättningsskyldighet.

5. Länsstyrelsen äger förordna, att
sådan skyldighet, som i 47 § 1 mom.
första stycket avses, skall beträffande
viss del av allmänna civilförsvarets
verksamhet ankomma på municipalsamhället;
och skall i sådant fall i
fråga örn statsbidrag och fördelning
av kostnader beträffande municipalsamhället
gälla vad förut i detta
kapitel stadgats beträffande kommun,
varjämte stadgandena i 48 § skola
äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället
och municipalnämnden.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning
Yl.

Föredra ganden.

52-54 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

84 §.

Ägare av anläggning eller byggnad,
för vilken verkskydd skall vara organiserat,
är, i den mån ej annat följer
av 81 §, pliktig

a) att anskaffa, förvara och under -

Civilför svar sutredningens förslag:

56 §.

Ägare av anläggning eller byggnad,
för vilken verkskydd skall vara organiserat,
är pliktig

a) att verkställa erforderlig planläggning
av verkskyddet:

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44 19

Föredra ganden.

290 Kungl. Maj:ts

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

hålla materiel, utrustning och andra
förnödenheter, som erfordras för verkskyddets
verksamhet;

b) att i mån av behov inrätta, utrusta
och underhålla ledningscentral
och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen; c)

att enligt bestämmelser, som
Konungen därom utfärdar, sörja för
att ekonomiska och materiella betingelser
för utbildning av verkskyddspersonalen
äro för handen; samt

d) att i övrigt vidtaga de särskilda
anordningar och åtgärder, som äro
erforderliga för verkskyddets verksamhet.

93 §.

Arbetsgivare är pliktig att, enligt
vad därom är särskilt föreskrivet, utgiva
ersättning till i hans tjänst anställda
för tjänstgöring i verkskydd,
som är organiserat för anläggning
eller byggnad, vilken helt eller delvis
innehaves av arbetsgivaren.

proposition nr 268.

Civilförsvar sutredning ens f örslag:

b) att anskaffa, förvara och underhålla
materiel, utrustning och andra
förnödenheter, som erfordras för verkskyddets
verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta
och underhålla ledningscentral
och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen; d)

att enligt bestämmelser, som
Konungen därom utfärdar, sörja för
utbildning av verkskyddspersonalen;
samt

e) att i övrigt vidtaga de särskilda
anordningar och åtgärder, som äro
erforderliga för verkskyddets verksamhet.

57 §.

Arbetsgivare är pliktig att utgiva
ersättning till i hans tjänst anställda
för tjänstgöring i verkskydd, som är
organiserat för anläggning eller byggnad,
vilken helt eller delvis innehaves
av arbetsgivaren.

85 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd
skall vara organiserat, är, i den
mån ej annat följer av 81 §, pliktig att
anskaffa, förvara och underhålla materiel
och utrustning, som erfordras för
hemskyddets verksamhet.

58 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd
skall vara organiserat, är pliktig
att anskaffa, förvara och underhålla
materiel och utrustning, som
erfordras för hemskvddets verksamhet.

86 §.

Är anläggning eller byggnad i sin
helhet upplåten åt någon, som ej är
ägare därtill, och avser upplåtelsen en
tid av minst ett år, skall vad i 84 och
85 §§ stadgas örn ägare i stället gälla
innehavaren.

59 §.

Är anläggning eller byggnad i sin
helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,
skall vad i 56 § a), b) och
d) samt 58 § stadgas örn ägare i stället
gälla nyttjanderättshavaren, där ej
länsstyrelsen för visst fall annorlunda
förordnar.

Utöver vad som anförts under avdelning VII må följande framhållas.

För vinnande av större överskådlighet har jag låtit kapitlet örn fastighetsägares
m. fl. skyldigheter i civilförsvarsutredningens förslag undergå en omarbetning
av huvudsakligen formell natur. Därvid ha bestämmelserna sammanförts
under följande särskilda underrubriker, nämligen hemskydd och verkskydd,
skyddsrum och andra anordningar, utrymning, undanförsel och förstöring
samt gemensamma bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 291

I 54 § ha vissa sakliga ändringar vidtagits. Sålunda har det ansetts lämpligast,
att den som med nyttjanderätt innehar hel anläggning eller byggnad
skall i princip helt träda i ägarens ställe i fråga örn upprätthållandet av verkskydd
eller hemskydd, som skall finnas för byggnaden, dock endast örn nyttjanderättsavtalet
avser minst två år. Skulle därvid i särskilt fall anses skäligt,
att ägaren skall i stället svara för viss anordning eller åtgärd har länsstyrelsen
möjlighet att förordna därom. — Avser nyttjanderätten kortare tid än två år,
kan det knappast vara skäligt att ålägga nyttjanderättshavaren ansvaret för
anskaffning av materiel eller för vidtagande av särskilda anordningar. Däremot
bör han lämpligen vara skyldig att vårda hemskyddets eller verkskyddets
materiel liksom även, vad angår verkskydd, att planlägga detsamma samt att
sörja för utbildning och övning av verkskyddspersonal.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

114 §.

Har gemensamt verkskydd eller
hemskydd organiserats eller gemensamt
skyddsrum anordnats för två
eller flera anläggningar eller byggnader
med olika ägare, skola härav betingade,
ägarna jämlikt 84, 85 eller 87
§ åvilande kostnader fördelas mellan
dem efter ty skäligt finnes, varvid
särskild hänsyn bör tågås till anläggningarnas
eller byggnadernas storlek
och betydelse ävensom antalet av de
personer, som bo eller vanligen vistas
i anläggningarna eller byggnaderna.
Kan överenskommelse icke träffas, ankommer
tvistens avgörande på länsstyrelsen.

Vad i första stycket sägs om ägare,
skall, såvitt angår verkskydd eller
hemskydd, äga motsvarande tillämpning
beträffande innehavare, som avses
i 86 §.

§•

Civilförsvar sutredningens förslag:

77 §.

Har gemensamt verkskydd eller
hemskydd organiserats eller gemensamt
skyddsrum anordnats för anläggningar
eller byggnader med
olika ägare, eller hava källarmursgenombrott
anordnats för sammanhängande
bebyggelse, i vilken ingå byggnader
med olika ägare, äger länsstyrelsen,
där överenskommelse ej träffas,
bestämma de grunder, efter vilka
kostnaden skall fördelas. Härvid skall
särskild hänsyn tagas till anläggningarnas
eller byggnadernas storlek och
betydelse ävensom till antalet personer,
som bo eller vanligen vistas i anläggningarna
eller byggnaderna.

Vad i första stycket sägs örn ägare
skall, såvitt angår verkskydd eller
hemskydd, äga motsvarande tillämpning
beträffande innehavare, som avses
i 59 §.

Såsom antytts under avdelning VII bör länsstyrelsen äga, där överenskommelse
ej kan träffas, meddela förordnande örn inrättande av gemensamma hemskydd
och verkskydd. Bestämmelse härom synes lämpligen kunna intagas i
förevarande paragraf, som jämväl, i enlighet med kommittéförslagen, stadgar,
att länsstyrelsen äger bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall fördelas.

56 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

107 § andra stycket.

Har personal och materiel, tillhörande
verkskydd, med stöd av 10 §

Civilförsvar sutredningens förslag:

73 §.

Har verkskydd under civilförsvarsberedskap
jämlikt 9 § tagits i anspråk

Föredra ganden.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra ganden.

Civilförsvarsutredningens förslag:

för uppgifter, som icke sammanhänga
med det omedelbara skyddet av den
eller de byggnader, för vilka verkskyddet
är avsett, skall vad i 53 § 1
mom. och 2 mom. första stycket stadgas
örn rätt för kommun att i där angivna
hänseenden erhålla ersättning
av statsmedel äga motsvarande tilllämpning
beträffande den som jämlikt
57 § utgivit avlöning tili verkskyddets
personal eller som tillhandahållit till
verkskyddet hörande materiel eller
annan egendom.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att det kunde ifrågasättas, att
ersättningen skulle utgå av vederbörande folkskyddsdistrikts medel. De sakkunniga
hade emellertid ansett skäligt, att staten borde träda emellan. Rätt
till ersättning borde föreligga icke blott för den, som hade att svara för verkskvddets
upprätthållande, utan även för arbetsgivare, som hade att utgiva avlöning
till verkskyddspersonalen.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
luftskyddsinspéktionen, att då det torde kunna förväntas, att även hemskyddspersonalen
— särskilt blockgrupperna — komme att tagas i anspråk för
uppgifter utom respektive hemskydd och block, här ifrågavarande bestämmelser
borde så avfattas, att de jämväl reglerade de ersättningsanspråk, som för
sådana fall kunde uppstå. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, om icke paragrafens
avfattning medgåve den tolkningen att ersättning kunde utgå även för skador
som exempelvis vid flyganfall förorsakats anläggning, vars verkskydd disponerats
på annat håll och därför icke kunnat skydda den egna anläggningen,
vilket dock icke torde vara avsikten.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller
svenska arbetsgivareföreningen, att uttrycket »avlöning» borde utbytas mot
ordet »ersättning» som närmare korresponderande med uttryckssättet i 57 §
och dessutom mera motsvarande den gratifikationskaraktär, som beloppen
egentligen hade.

Förevarande paragraf har undergått viss redaktionell omarbetning.

Bestämmelsen är alltjämt inskränkt till verkskydden. Jag har därvid förutsatt,
att blockgrupperna skola anses tillhöra allmänna civilförsvaret. Hemskvddspersonalen
har icke rätt till avlöning, varför i sådant hänseende ersättning
av statsmedel icke kan ifrågakomma. Kvar står då ersättning för förbrukning
av och skada å egentlig hemskyddsmateriel. Då det emellertid här närmast
blir fråga örn ömsesidig hjälp i grannskapsförhållanden — några större
förflyttningar av hemskydd kunna icke gärna ifrågakomma — har jag ansett
något behov av särskilda ersättningsbestämmelser icke föreligga.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

tagits i anspråk för uppgifter utom
anläggning eller byggnad, för vilken
verkskyddet är upprättat, äro anläggningens
eller byggnadens ägare och i
förekommande fall dess innehavare
berättigade till skälig ersättning av
statsmedel för kostnad eller skada,
som därigenom åsamkats dem.

293

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Den av vattenfallsstyrelsen mot hemortsförsvarssakkunnigas förslag gjorda
anmärkningen har beaktats vid avfattningen av paragrafen i departementsförslaget.

57 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

91 §.

Den, som driver industriell verksamhet
av väsentlig betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen eller
eljest för det allmänna, är skyldig att
genomföra sådana skydds- och reservanordningar
för säkerställande av
driften under folkskyddsberedskap,
som med hänsyn till faran för fientliga
anfall kunna anses påkallade och
skäliga. I den mån driften är avsedd
att i största möjliga utsträckning fortgå,
även då platsen för verksamhetens
bedrivande omedelbart hotas av fientligt
anfall, skall särskilt iakttagas, att
härav betingade skyddsanordningar
för den vid rörelsen anställda personalen
bliva vidtagna.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

67 §.

Den som driver industriell eller
annan verksamhet av väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen
eller eljest för det allmänna,
är skyldig att genomföra sådana
skydds- och reservanordningar för
säkerställande av driften ävensom till
förhindrande av skada å egendom
under civilförsvar sberedskap, vilka
med hänsyn till faran för fientliga anfall
skäligen kunna anses påkallade.
I den mån driften är avsedd att i
största möjliga utsträckning fortgå
även då platsen för verksamhetens
bedrivande omedelbart hotas av fientligt
anfall, skall därjämte iakttagas,
att härav betingade särskilda skyddsanordningar
för den vid rörelsen anställda
personalen bliva vidtagna.

Den som driver verksamhet, som i
första stycket avses, är ock skyldig att
enligt de närmare föreskrifter centralmyndigheten
utfärdar vidtaga de förberedande
åtgärder, som erfordras för
verksamhetens förflyttning till annan
ort.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning
VII. Därutöver må framhållas, att paragrafen överarbetats även ur
formell synpunkt. Det har ansetts lämpligt, att de i paragrafen omförmälda
skyldigheterna skola inträda först efter åläggande av länsstyrelsen. Det torde
nämligen understundom vara svårt för den enskilde att avgöra, örn hans verksamhet
är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen.

Någon motsvarighet till 67 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag
har icke upptagits i departementsförslaget, enär förflyttning av industriell
verksamhet jämlikt 40 § sistnämnda förslag är att anse såsom undanförsel.

58 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
89 §.

Ägare eller innehavare av byggnad,
som användes till bostad, så ock per -

Civilför svar sutredning ens förslag:

65 §.

Ägare eller innehavare av byggnad,
som användes till bostad, så ock per -

Föredra frandén.

294

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

son, vilken i fråga om tillsyn å byggnaden
företräder ägaren eller innehavaren
är pliktig att tillhandagå folkskyddsohefen
eller annan, som verkställer
inskrivning i folkskyddet, med
införskaffande av upplysningar rörande
de inom byggnaden boende, att
till dessa förmedla ålägganden och
andra meddelanden från folkskyddschefen
samt att lämna biträde vid uttagningen
av arbetskraft jämlikt 51 §.

Skyldigheter, som i första stycket
omförmälas, åvila jämväl arbetsgivare
i fråga om de i hans tjänst anställda.

Civilförsvar sutredning ens f örslag:

son, vilken i fråga örn tillsyn å byggnaden
företräder ägaren eller innehahavaren,
är pliktig att tillhandagå
civilförsvarschefen eller annan, som
verkställer inskrivning i civilförsvaret,
med införskaffande av upplysningar
rörande de inom byggnaden boende
samt att till dessa förmedla
ålägganden och andra meddelanden
från civilförsvarschefen.

Skyldigheter, som i första stycket
omförmälas, åvila jämväl arbetsgivare
i fråga örn de i hans tjänst anställda.

Enligt 11 § andra stycket luftskyddsförf ogan delagen äro ägare eller innehavare
av fastighet eller annan egendom, som upplåtits till bostäder, samt personer,
vilka i fråga om tillsyn å egendomen företräda ägaren eller innehavaren,
ävensom arbetsgivare skyldiga att lämna biträde vid uttagning av personal för
tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet. Bestämmelsen har upptagits i
22 § 2 mom. i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag.

H emortsförsvarssakkunniga anföra:

De sakkunniga anse, att ifrågavarande bestämmelse bör utsträckas till att
gälla även dels medverkan vid inskrivning i folkskyddet genom införskaffande
av upplysningar rörande de i byggnaden boende dels ock förmedlande till dem
av ålägganden och andra meddelanden fran folkskyddschefen. En dylik utvidgning
av hithörande skyldigheter, vilken icke torde komma att bliva särskilt
betungande, är enligt de sakkunnigas mening påkallad för underlättande av
folkskyddsmyndigheternas arbete.

Föredra- Det har ansetts lämpligt att utsträcka den skyldighet att biträda med inganden.
förskaffande av upplysningar och vidarebefordrande av meddelanden, varom
stadgas i denna paragraf till att avse samtliga anläggningar eller byggnader,
vare sig de äro avsedda för bostadsändamål eller för annat ändamål. Det är
här fråga örn föga betungande skyldigheter, som emellertid kunna vara alster
betydelse, när civilförsvaret skall träda i verksamhet. Skyldigheten har
därför ansetts kunna erhålla förhållandevis vidsträckt omfattning.

Skyldigheten synes vidare böra avse icke blott arbetsgivare utan även den
som företräder honom, arbetsföreståndare eller liknande.

59-62 §§.

Hemort sförsvar ssakkunnigas förslag:

87 §.

Ägare av anläggning eller byggnad
är ytterligare pliktig

a) att inrätta, utrusta och underhålla
enskilt skyddsrum, som jämlikt
67 § skall finnas för anläggningen
eller byggnaden;

Civilförsvar sutredning ens förslag:

60 §.

Ägare av anläggning eller byggnad
är ytterligare pliktig

a) att inrätta, utrusta och underhålla
enskilt skyddsrum, som jämlikt
36 § skall finnas för anläggningen
eller byggnaden;

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

295

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

b) att vidtaga sådana särskilda anordningar,
som utöver de i 80 § f)
omförmälda äro erforderliga för att
vid fientligt anfall varna dem, som
vistas i eller vid anläggningen eller
byggnaden;

c) att vidtaga nödiga anordningar
för anläggningens eller byggnadens
mörkläggning under folkskyddsberedskap; d)

att, där det finnes vara av särskild
betydelse, att anläggningen eller
byggnaden maskeras, under folkskyddsberedskap
tåla eller vidtaga sådan
härför erforderlig åtgärd, som av
folkskyddsmyndighet anbefalles; samt

e) att i övrigt, när det av folkskyddsmyndighet
anbefalles i avseende
å anläggningen eller byggnaden
tåla eller vidtaga sådan åtgärd, vilken,
utan att för ägaren medföra större
olägenhet än som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, innebär
tillgodoseende av ändamål,
som folkskyddet har att besörja.

Är anläggningen eller byggnaden
helt eller delvis upplåten till annan,
gäller vad under d) och e) stadgas
jämväl innehavaren. I fråga örn skyldighet,
som under c) sägs, är i dylikt
fall ägaren ansvarig för anskaffande
av mörkläggningsmateriel, medan innehavaren
svarar för materielens anbringande
och övriga åtgärder för
för mörkläggningen.

132 §.

Då särskilda skäl därtill föranleda,
äger länsstyrelsen på framställning av
folkskyddsmyndighet eller av någon,
som jämlikt denna lag är pliktig inrätta
skyddsrum, förordna, att allmänt
eller enskilt skyddsrum må inrättas å
område eller inom byggnad, som tillhör
eller innehaves av annan än den
för skyddsrummets inrättande ansvarige.

För skada eller intrång, som förorsakas
av åtgärd, som i första stycket
sägs, skall, där ej åtgärden medför allenast
ringa kostnad eller olägenhet,
skälig ersättning lämnas. Är fråga om

Civ ilförsvars utredningens förslag:

b) att vidtaga de särskilda anordningar,
som äro erforderliga för att
vid fientligt anfall varna dem, som
vistas i eller vid anläggningen eller
byggnaden;

c) att vidtaga nödiga anordningar
för anläggningens eller byggnadens
mörkläggning under civilförsvar sberedskap;
samt

d) att, där det finnes vara av särskild
betydelse, att anläggningen eller
byggnaden maskeras, under civilförsvar
sberedskap tåla eller vidtaga såhärför
erforderlig åtgärd, som av
civilförsvarsmyndighet anbefalles.

Är anläggningen eller byggnaden
helt eller delvis upplåten till annan,
gäller vad under d) stadgas jämväl
innehavaren. I fråga örn skyldighet,
som under c) sägs, är i dylikt fall
ägaren ansvarig för anskaffande oell
tillpassande av mörkläggningsmateriel
ävensom för anskaffande och uppsättande
av anordningar för dess anbringande,
medan innehavaren svarar för
materielens anbringande och övriga
åtgärder för mörkläggningen.

Ägare av byggnad, för vilken källarmursgenombrott
jämlikt 45 § skall
finnas, är dock skyldig vidtaga sådan
anordning.

61 g.

Vill någon, som det åligger att inrätta
skyddsrum, inrätta skyddsrummet
inom anläggning, byggnad eller
område, som icke tillhör honom, och
finnas särskilda skäl därtill, äro anläggningens,
byggnadens eller områdets
ägare samt i förekommande fall
innehavare skyldiga att, då länsstyrelsen
så förordnar, tåla, att skyddsrummet
inrättas inom anläggningen, byggnaden
eller området.

Innehar någon med nyttjanderätt
anläggning, byggnad eller område
eller del därav, och vill ägaren till
fullgörande av honom åvilande skyl -

296

Kungl. Marits proposition nr 268.
Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredning ens förslag:

allmänt skyddsrum, skall ersättningen,
där överenskommelse ej kan träffas,
bestämmas i den ordning, som i 124 §
sägs. Är fråga örn enskilt skyddsrum,
må den, som fordrar ersättning, väcka
talan'' därom vid rätten i den ort, där
området är beläget eller byggnaden
finnes.

Innan arbetet påbörjas, skall hos
länsstyrelsen ställas pant eller borgen
för ersättningens gäldande; dock skall
vad sålunda stadgats icke gälla kronan,
folkskyddsdistrikt eller kommun.

133 §.

Länsstyrelsen äger, örn det erfordras,
förordna, att inom viss anläggning
eller byggnad enskilt skyddsrum
skall anordnas, som skall vara gemensamt
för anläggningen eller byggnaden
samt en eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader.

(Jfr ock 114 §, återgiven under 55 §
departementsf örslaget.)

dighet inrätta skyddsrum mom anläggningen,
byggnaden eller området,
är innehavaren skyldig tåla inskränkning
i nyttjanderätten, som föranledes
härav.

För skada eller intrång, som förorsakas
av åtgärd, som i första och
andra styckena sägs, skall, där ej åtgärden
medför allenast ringa kostnad
eller olägenhet, skälig ersättning lämnas.
Är fråga om allmänt skyddsrum,
skall ersättningen, där överenskommelse
ej kan träffas, bestämmas i den
ordning, som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.
Är fråga örn enskilt skyddsrum, må
den som fordrar ersättning, väcka talan
därom vid rätten i den ort. där
anläggningen eller byggnaden finnes
eller området är beläget.

Innan arbetet påbörjas, skall hos
länsstyrelsen ställas pant eller borgen
för ersättningens gäldande; dock skall
vad sålunda stadgats icke gälla kronan
eller kommun.

41 §.

Bär en eller flera närbelägna anläggningar
eller byggnader icke kunna
lämpligen var för sig förses med
skyddsrum, må länsstyrelsen på framställning
av ägaren till anläggningarna
eller byggnaderna förordna, alt gemensamt
skyddsrum skall inrättas.

Ändå att sådan framställning icke
göres, äger länsstyrelsen, när särskilda
skäl därtill äro, meddela förordnande
örn inrättande av gemensamt
skyddsrum.

62 §.

Har länsstyrelse jämlikt dl § andra
stycket förordnat, att gemensamt
skyddsrum skall inrättas för två eller
flera anläggningar eller byggnader, är
sådan anläggnings eller byggnads
ägare pliktig stidla sig till efterrättelse
föreskrift, som länsstyrelsen
meddelat örn att skyddsrummet skall
inrättas i hans anläggning eller byggnad
eller å honom tillhörigt område.

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag:

För skada eller intrång, som härigenom
åsamkas någon ägare, må
denne av de övriga erhålla skälig ersättning,
där ej fråga är örn allenast
ringa skada eller intrång. Kan överenskommelse
härom ej träffas, ankommer
tvistens avgörande på domstolen
i den ort, där skyddsrummet
inrättas.

(Jfr ock 77 §, återgiven under 55 §
departementsförslaget.)

I 5 § skyddsrumslagen stadgas att föreskrift om gemensamt skyddsrum
meddelas, när så erfordras, av länsstyrelsen, som ock äger, där överenskommelse
ej kan träffas, bestämma grunderna för kostnadsfördelningen.

I 10 § 2 mom. första stycket luftskyddslagen stadgas, att örn någon
vill i enlighet med gällande plan för luftskyddet inom visst luftskyddsområde
anordna skyddsrum inom fastighet eller byggnad eller del av fastighet
eller byggnad, som tillhör eller innehaves av annan, länsstyrelsen må
på framställning föreskriva, att tillfälle skall lämnas till utförande av arbete,
som erfordras för ändamålet. I andra och tredje styckena äro intagna föreskrifter
motsvarande andra och tredje styckena i hemortsförsvarssakkunnigas
förslag; dock återfinnes där ej bestämmelsen örn allmänt skyddsrum i bestämmelsens
andra punkt, ej heller stadgandet örn befrielse för folkskyddsdistrikt
eller kommun att ställa pant eller borgen.

Beträffande förordnande örn gemensamt skyddsrum anföra hemortsförsvarssalckunniga,
att behov av föreskrift från länsstyrelsens sida främst
förelåge i det fall, att det vore olämpligt, att för två eller flera byggnader med
olika ägare skilda skyddsrum anordnades men å andra sidan ägarna icke
kunde komma överens om att inrätta gemensamt skyddsrum. Förhållandet
vore exempelvis det, att i en byggnad funnes mycket goda skyddsrumsmöjligheter,
medan däremot inrättande av skyddsrum i den ena eller de andra
byggnaderna skulle medföra stora olägenheter.

C ivilförsvar sutredning en yttrar i denna fråga:

Förevarande paragraf har ansetts erforderlig som komplement till 41 §
andra stycket, vari stadgas, att länsstyrelse kan förordna örn inrättande av
gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller byggnader utan
att ägarna gjort framställning härom.

Genom att gemensamt skyddsrum inrättas, kan ägaren av den fastighet,
vari skyddsrummet inrättas, lida intrång därigenom, att större utrymme
tages i anspråk än som skulle ha skett, därest skyddsrummet inrättas allenast
för hans fastighet. För skada eller intrång, som härigenom åsamkas denne
ägare, bör han kunna få skälig ersättning av de övriga, där ej fråga är örn
allenast ringa skada eller intrång. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens
andra stycke. I händelse av tvist har frågan om huruvida ersättning
skall utgå och om dess storlek ansetts böra avgöras av domstol. Därvid
är att märka, att i 77 § föreslagits ett stadgande av innehåll, bland annat,

Föredra ganden.

298 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

att länsstyrelse skall äga bestämma de grunder, efter vilka kostnaderna för
gemensamt skyddsrum skola fördelas, där ej överenskommelse träffas. Domstolen
synes följaktligen icke böra yttra sig örn fördelningen på flera fastighetsägare
av skyldigheten att utgiva ersättning enligt förevarande paragraf
med mindre överenskommelse därom träffats eller länsstyrelsen meddelat
bestämmelse, som nj^ss sagts.

Någon reglering av i denna paragraf avsedda frågor för det fall, som avses
i 41 § första stycket, har icke ansetts erforderlig. Örn fastighetsägare gemensamt
gjort framställning örn inrättande av gemensamt skyddsrum, måste de
dessförinnan hava överenskommit örn var skyddsrummet skall förläggas, och
det torde därjämte få förutsättas, att de jämväl avtalat i frågan örn och i
vilken mån ersättning skall utgå till ägaren av den fastighet, vari skyddsrummet
skall inrättas.

Yad därefter angår frågan örn rätt att anordna skyddsrum i byggnad,
som äges eller innell aves av annan, anföra hemorts för svar ssakkunniga: I

förslaget till folkskyddslag har stadgande motsvarande 10 § 2 mom. första
stycket luftskyddslagen upptagits i 132 § första stycket. För tydlighetens
skull har i bestämmelsen direkt utsagts, att densamma avser såväl allmänt
som enskilt skyddsrum. I fråga om allmänna skyddsrum föreligger behov
av dylik bestämmelse främst under tider, då folkskyddsberedskap icke är
anbefalld. Råder sådan beredskap, kunna bestämmelserna örn förfoganderätt
tillämpas. För att länsstyrelsen skall utöva sin befogenhet enligt denna
paragraf, böra särskilda skäl föreligga. Här som eljest enligt lagen böra
tvångsåtgärder anlitas, endast när andra utvägar icke stå öppna.

Länsstyrelsens förordnande jämlikt denna paragraf måste uppenbarligen
ha giltighet även mot ny ägare av vederbörande område eller byggnad.
Med anledning härav kan övervägas, örn icke föreskrift bör givas örn anteckning
rörande dylikt förordnande i fastighetsbok och om skyldighet att
införa uppgift därom i gravationsbevis. Motsvarande bör i så fall gälla även
förordnanden av liknande slag, som må hava utfärdats med stöd av nu gällande
lag.

Civilförsvar sutredningen yttrar rörande ifrågavarande spörsmål:

Utredningen har ansett, att krav på särskilda skäl och prövning av länsstyrelsen
icke böra uppställas för att en fastighetsägare skall få rätt att, till
fullgörande av honom åvilande skyldighet, inrätta skyddsrum i fastigheten,
även örn därigenom intrång sker i hyresgästs eller annans nyttjanderätt. Däremot
synas sådana krav böra uppställas, då någon vill inrätta skyddsrum i
annans fastighet. Genom den uppdelning av 132 § första stycket i hemortsförsvarssakkunnigas
förslag, som utredningen på grund härav vidtagit, torde
ock med större klarhet framgå vad med bestämmelsen åsyftas.

Det må anmärkas, att ägaren måste anses fullgöra honom åliggande
skyldighet att inrätta skyddsrum i sin fastighet även i det fall, då länsstyrelsen
i samband med förordnande enligt 41 § örn inrättande av gemensamt
skyddsrum föreskrivit, att skyddsrummet skall inrättas i hans fastighet.
Detta bör gälla oavsett om länsstyrelsens förordnande tillkommit på fram
ställning av vederbörande fastighetsägare eller icke.

Såsom förut nämnts har ett avsnitt av förevarande kapitel underrubriken
Skyddsrum och andra anordningar. Av nämnda avsnitt, vilket omfattar 59—-

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

63 §§, handla 59—61 §§ om skyddsrum, medan 62 § innehåller bestämmelser
örn alarmering, mörkläggning och maskering. 63 § behandlas separat närmast
efter de fyra paragrafer, varom nu är fråga.

59 § departementsförslaget omfattar två stycken. I första stycket fastslås
skyldigheten för ägare av anläggning eller byggnad att inrätta, utrusta och
underhålla enskilt skyddsrum.

Vid fullgörandet av skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum kunna
olika alternativ uppställa sig för ägaren. Det första och enklaste är, när
skyddsrummet inrättas i sådan del av ägarens fastighet, som ej är uthyrd.
Någon förhandsprövning av civilförsvarsmyndighet erfordras i sådant fall ej;
däremot kunna sådana anordningar visa sig nödvändiga att ärendet måste ur
byggnadsteknisk synpunkt granskas av byggnadsnämnden. Emellertid kan
det ligga i ägarens eget intresse att på förhand försäkra sig örn civilförsvarsorganens
godkännande för att ej behöva riskera, att vid efterföljande inspektion
av skyddsrummet detta icke godtages. — Ett andra alternativ för fastighetsägaren
är det att skyddsrummet visserligen kan anordnas i hans egen
fastighet men det utrymme, som ägaren ur olika synpunkter finner lämpligast
att avskilja till skyddsrum är uthyrt. I visst fall — såsom då fastighetens
källarlokaler äro i dess helhet uthyrda till en hyresgäst — torde utan
vidare följa, att hyresgästen ej kan motsätta sig lokalernas användande för
skyddsrumsändamål. Är så däremot ej fallet torde — med hänsyn till att
något påbud örn skyddsrummets belägenhet icke givits — böra i lagen uttryckligen
angivas, att nyttjanderättshavarén icke äger motsätta sig åtgärden.
Sådant stadgande har upptagits i andra stycket. Därest nyttjanderättshavaren
på grund härav gör gällande anspråk på nedsatt hyra eller skadestånd, torde
sådan fråga få lösas enligt allmänna rättsregler.

Ett tredje fall är det, att skyddsrumsskyldigheten synes kunna bäst fullgöras
genom anordnande av gemensamt skyddsrum; i 24 § 2 mom. departementsförslaget
förutsättes att skyddsrumsfrågan kan lösas på sådant sätt.
För den händelse de fastighetsägare, som beröras därav, icke skulle kunna
enas beträffande någon med skyddsrummets anordnande sammanhängande
fråga, måste tvisten lösas genom myndighets försorg. I anledning härav stadgas
i 60 § första stycket departementsförslaget, att länsstyrelsen för sådant
fall äger förordna örn skyddsrummets inrättande och örn dess belägenhet så
ock bestämma grunderna för kostnadens fördelning.

Slutligen kan praktiskt taget endast det alternativet stå ägaren till buds
att inrätta skyddsrummet i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Denna
fråga regleras i 60 § andra stycket departementsförslaget, som föreskriver, att
länsstyrelsen i sådant fall äger medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrummet
i annan tillhörig fastighet eller byggnad.

Förordnande av länsstyrelse jämlikt 60 § örn inrättande av skyddsrum måste
anses gällande även mot ny ägare eller innehavare av fastigheten eller byggnaden
och medför alltså uppkomsten av ett legalservitut. Hemortsförsvarssakkunniga
ha ifrågasatt införande av föreskrift om anteckning rörande förord -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ilandet i fastighetsbok. Med hänsyn till att under en fredsperiod en vidsträckt
rätt torde komma att lämnas fastighetsägarna att så disponera skvddsrumsutrymmena,
att dessa kunna ekonomiskt nyttiggöras torde den omständigheten,
att dylikt förordnande meddelats beträffande viss fastighet icke spela större
roll för fastighetsvärdet eller ur kreditsynpunkt. Det synes därför icke vara
nödvändigt att belasta fastighetsböckerna med anteckningar av här ifrågavarande
slag.

61 § departementsförslaget reglerar de ersättningsanspråk, som kunna uppkomma
genom inrättande av gemensamt skyddsrum eller genom inrättande
av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Enligt nämnda paragraf
är ägare eller nyttjanderättshavare berättigad erhålla skälig ersättning
härför, där skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa. Uppstår
tvist härom får saken prövas av domstol. Annan än kronan eller kommun
är skyldig att hos länsstyrelsen i förväg ställa pant eller borgen för ersättningens
gäldande.

62 § departementsförslaget, vilken såsom nämnts behandlar frågorna om
ägares skyldigheter i fråga örn alarmering, mörkläggning och maskering, överensstämmer
i stort sett med motsvarande stadganden i civilförsvarsutredningens
förslag (60 § första stycket under b), c) och d) samt andra stycket)
utom därutinnan att anbefallandet av åtgärd för maskering förklarats tillkomma
länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande, civilförsvarschef
(enligt utredningens förslag civilförsvarsmyndighet).

Då skyldigheten att anordna källarmursgenombrott enligt departementsförslaget
skall i första hand åvila kommunerna, har något motsvarighet till de
av civilförsvarsutredningen i detta sammanhang föreslagna bestämmelserna
örn källarmursgenombrott icke upptagits i departementsförslaget.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

88 §.

Har under högsta folkskyddsberedskap
byggnad, som användes eller
lämpligen kan användas för bostadsändamål,
skadats genom krigsåtgärd,
är byggnadens ägare eller innehavare
pliktig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i fråga örn byggnadens
iståndsättande, som må vara meddelade
av folkskyddsmyndighet. Ej må
dock på grund härav någon åläggas
skyldighet att själv ombesörja åtgärd,
om härigenom oskälig kostnad eller
väsentlig olägenhet skulle åsamkas
honom.

§•

Civiltörsvarsutredningens förslag:

64 §.

Har under högsta edvilf försvarsberedskap
byggnad, som användes eller
lämpligen kan användas för bostadsändamål,
skadats genom krigsåtgärd,
är byggnadens ägare eller innehavare
pliktig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i fråga örn byggnadens
iståndsättande, som meddelats av
civilförsvarsmyndighet. Ej må dock
på grund härav någon åläggas skyldighet
att själv ombesörja åtgärd, örn
härigenom oskälig kostnad eller väsentlig
olägenhet skulle åsamkas honom.

Föredra- Under hänvisning i övrigt till den under avdelning YII lämnade redogörelganden.
sen för hemortsförsvarssakkunnigas motivering till ifrågavarande stadgande
må framhållas, att paragrafens andra punkt enligt min mening bör anses örn -

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

fatta främst de fall då antingen privatekonomiska skäl tala mot ett iordningställande
av byggnad eller ägarens kapital- eller materielresurser icke förslå.
Vid bedömande av storleken av kostnaden bör hänsyn tagas till den krigsskadeersättning,
som kan beräknas utgå. Har kostnaden för iordningställandet bestritts
av allmänna civilförsvaret, bör detta också tillgodoföras utgående krigsskadeersättning.

64-65 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

92 §.

1 mom. Den, som å ort, beträffande
vilken beslut örn utrymning meddelats,
driver barnhem, sjukhus, ålderdomshem
eller annan vårdanstalt, är
skyldig att utan ersättning ställa sådan
utrustning, som under utrymningen
icke är behövlig för någon av
anstalten i nämnda ort utövad verksamhet,
till förfogande för förläggning,
i vilken personer från anstalten
skola inkvarteras.

2 mom. Vid intematförläggning anställd
personal med arbetsuppgifter,
för vilkas fullgörande särskild personal
redan före utrymningen var anställd
i den ort, varifrån utrymning
skett, skall avlönas av den, som före
utrymningen svarade för avlöningen
till sådan personal.

Civilförsvarsutredningens förslag:

68 §.

Samma lydelse.

Mot förevarande paragraf i civilförsvarsutredningens förslag, vilken motsvarar
28 och 29 §§ utrymningslagen, synes i sak anledning till erinran icke
föreligga. Emellertid har paragrafen i departementsförslaget uppdelats på
två paragrafer, därvid vissa formella jämkningar vidtagits. Därjämte har i
64 § departementsförslaget intagits en särskild bestämmelse örn skyldighet
för den, som omfattas av utrymningsbeslut, att ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som må hava utfärdats.

66—68 §§.

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

95 §.

1 mom. Har i den ordning, som i
59 § stadgas, beslut meddelats om undanförsel
av viss egendom och är ej i
beslutet angivet, att undanförseln
skall ske genom myndighets försorg,
ankommer det på egendomens ägare
att ombesörja undanförseln. Ägaren
skall därvid ställa sig till efterrättelse

Civilförsvarsutredningens förslag:

69 §.

1 mom. Har jämlikt 30 § beslut
meddelats örn undanförsel av viss
egendom, åligger det ägare eller innehavare
av sådan egendom att, örn det
i heslutet angivits eller av civilförsvar
smyndighet påfordras, själv ombesörja
undanförseln. Ägaren skall
därvid ställa sig till efterrättelse de

Föredra ganden.

302

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

de bestämmelser beträffande undanförseln,
som må hava meddelats.

Innehaves egendom av annan än
ägaren och har någon till säkerhet för
fordran panträtt i egendomen eller har
innehavaren rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för fordran, skall
det ankomma på innehavaren i stället
för ägaren att verkställa undanförseln.

2 mom. Möter hinder för den, å vilken
det enligt 1 mom. ankommer att
undanföra egendom, att ombesörja
undanförseln, skall han ofördröjligen
göra anmälan därom hos den, som
meddelat beslutet örn undanförseln.
Har anmälan som nu sagts skett eller
har undanförseln, utan att sådan anmälan
skett, icke verkställts inom
föreskriven tid, må undanförseln verkställas
genom myndighets försorg.

3 mom. Verkställes undanförsel
genom myndighets försorg, är egendomens
ägare eller innehavare skyldig
att därvid lämna det biträde, som påkallas
av myndigheten.

96 §.

Har i den ordning, som i 61 § stadgas,
beslut meddelats örn förstöring
av viss egendom, är egendomens ägare
eller innehavare pliktig att, i den mån
det påfordras, verkställa förstöringen
eller eljest medverka vid densammas
genomförande.

109 §.

1 mom. För sådan transport av
egendom, som dess ägare eller innehavare
verkställt till fullgörande av
beslut örn undanförsel, ävensom för
biträde, som lämnats jämlikt 95 § 3
morn., utgår ersättning av statsmedel,
örn och i den mån ej omständigheterna
annat föranleda.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

bestämmelser beträffande undanförseln,
som må hava meddelats.

2 mom. Möter hinder för någon att
efterkomma åläggande att ombesörja
undanförsel av egendom, skall han
därom ofördröjligen göra anmälan
hos den myndighet, som meddelat
åläggandet.

3 mom. Verkställes undanförsel genom
myndighets försorg, är egendomens
ägare eller innehavare skyldig
att vid undanförseln lämna det biträde,
som påkallas av myndigheten.

4 mom. Ägare eller innehavare av
egendom, som är av beskaffenhet att
kunna bliva föremål för undanförsel,
är, ändå att beslut härom ej meddelats,
skyldig att på anfordran av civilförsvar
smyndighet medverka till förberedande
åtgärder för egendomens
undanförsel.

70 §.

Har jämlikt 33 § beslut meddelats
örn förstöring av viss egendom, är
ägare eller innehavare av sådan egendom
skyldig att efter civilförsvarsmyndighets
anmaning verkställa förstöringen
eller medverka vid densammas
genomförande.

Ägare eller innehavare av egendom,
som är av beskaffenhet att kunna
bliva föremål för förstöring, är, ändå
att beslut härom ej meddelats, skyldig
att på anfordran av civilförsvar smyndighet
medverka till förberedande åtgärder
för egendomens förstöring.

74 §.

1 mom. För sådan transport av
egendom, som dess ägare eller innehavare
verkställt till fullgörande av
beslut örn undanförsel, ävensom för
biträde, som lämnats jämlikt 69 § 3
morn., utgår ersättning av statsmedel,
örn och i den mån ej omständigheterna
annat föranleda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

303

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

Har kostnad eljest åsamkats ägaren
eller innehavaren till följd av undanförseln,
må han för sådan kostnad,
där denna står i uppenbart missförhållande
till den nytta, åtgärden kan
anses medföra för honom, erhålla ersättning
av statsmedel efter vad som
finnes skäligt.

2 mom. Då egendom undanförts
genom myndighets försorg, är ägaren
skyldig återgälda myndigheten dess
kostnad för undanförandet, om och i
den mån ägaren, därest han verkställt
undanförseln, jämlikt 1 mom. skolat
själv svara för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård örn undanförd
egendom, skall vad i nästföregående
stycke är stadgat äga motsvarande
tillämpning beträffande kostnad,
som myndigheten fått vidkännas
för vården.

Till säkerhet för sådan fordran,
som i detta moment avses, äger myndighet
kvarhålla egendomen eller så
mycket därav, som svarar mot'' fordringen.

C ivilför sv ar sutredning ens förs lag:

Har kostnad eljest åsamkats ägaren
eller innehavaren till följd av undanförsel,
må han för sådan kostnad,
där denna står i uppenbart missförhållande
till den nytta, åtgärden kan
anses medföra för honom, erhålla ersättning
av statsmedel efter vad som
finnes skäligt.

2 mom. Då egendom undanförts
genom myndighets försorg, är ägaren
skyldig ersätta myndigheten dess
kostnad för undanförseln allenast örn
och i den mån ägaren, därest han verkställt
undanförseln, jämlikt 1 mom.
skolat själv svara för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård örn undanförd
egendom, skall vad i nästföregående
stycke är stadgat äga motsvarande
tillämpning beträffande kostnad,
som myndigheten fått vidkännas
för vården.

Till säkerhet för sådan fordran,
som i detta moment avses, äger myndigheten
kvarhålla egendomen eller så
mycket därav, som svarar mot fordringen.

3 mom. Har på grund av åläggande
att medverka till förberedande åtgärder
för egendoms undanförsel eller
förstöring kostnad eller skada åsamkats
egendomens ägare eller innehavare,
äger denne, där ej kostnaden
eller skadan är ringa, att av statsmedel
erhålla skälig ersättning.

Vad i första stycket sågs skall äga
motsvarande tillämpning på den som
på grund av stadgandet i 67 § andra
stycket vidtagit förberedande åtgärder
för industriell eller annan verksamhets
förflyttning.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdelning
VII. Därutöver må följande framhållas.

Ifrågavarande bestämmelser ha i departementsförslaget undergått en redaktionell
omarbetning utan annan saklig ändring än att, såsom under avdelning
VII framhållits, skyldighet att medverka vid förstöring skall föreligga jämväl
efter anmodan av militär myndighet. Någon motsvarighet till 74 § 3 mom.
andra stycket civilförsvarsutredningens förslag har icke upptagits i departementsförslaget,
enär där omförmäld förflyttning av verksamhet enligt samma
förslag är att anse såsom undanförsel.

Föredra ganden.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Ersättning för skada, förorsakad genom verkställande av förstöringsåtgärd,
torde, såsom under avdelning YII antytts, icke böra bestämmas i här föreslagen
ordning. Skada på grund av förstöring torde nämligen utgöra krigsskada
och därför, i likhet med andra krigsskador, böra regleras i enlighet med
bestämmelserna i lagen örn krigsskadeersättning.

69-70 §§.

Civilförsvar sutredningens förslag:

94 §.

Ägare eller innehavare av annan
egendom än anläggning eller byggnad
är pliktig att, när det av folkskyddsmyndighet
anbefalles, i avseende å
egendomen tåla eller vidtaga sådan
åtgärd, vilken, utan att för ägaren
eller innehavaren medföra större olägenhet
än som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, innebär
tillgodoseende av ändamål,
som folkskyddet har att ombesörja.

[Jämför ock 87 § första stycket under
e) (under 59—62 §§ departementsförslaget).
]

110 §.

Har på grund av bestämmelserna i
87 § d) eller e) eller 94 § åtgärd vidtagits
beträffande viss egendom samt
kostnad eller skada därigenom åsamkats
egendomens ägare eller innehavarare,
är han, därest icke nedan i
denna paragraf annorlunda stadgas,
berättigad till skälig ersättning av
statsmedel därför.

Avser åtgärd, som i första stycket
sägs, huvudsakligen beredande av
skydd för egendomen i fråga eller
dess ägare eller innehavare eller för
person, som vid tid, då folkskyddsberedskap
inträdde, bodde eller vistades
inom egendomen eller eljest nyttjade
denna, utgår ersättning av statsmedel,
allenast örn och i den mån det med avseende
å storleken av kostnad eller
skada, som föranledes av åtgärden,
samt omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Är kostnad eler skada, som i första
stycket avses, att betrakta såsom
ringa, föreligger icke rätt till ersättning.

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:
72 §.

Utöver vad som följer av vad förut
i detta kapitel stadgats, är ägare eller
innehavare av anläggning eller byggnad
eller annan egendom pliktig att,
när det av civilförsvar smyndighet anbefalles,
i avseende å egendomen tåla
eller vidtaga sådan åtgärd, vilken utan
att för ägaren eller innehavaren medföra
större olägenhet än som med hänsyn
till omständigheterna kan anses
skäligt, innebär tillgodoseende av
ändamål, som civilförsvaret har att
ombesörja.

75 §.

Har på grund av bestämmelserna i
60 § d) eller 72 § åtgärd vidtagits
beträffande viss egendom samt kostnad
eller skada därigenom åsamkats
egendomens ägare eller innehavarare,
är han, därest icke nedan i
denna paragraf annorlunda stadgas,
berättigad till skälig ersättning av
statsmedel därför.

Avser åtgärd, som i första stycket
sägs, huvudsakligen beredande av
skydd för egendomen i fråga eller
dess ägare eller innehavare eller för
person, som vid tid, då civilförsvarsberedskap
inträdde, bodde eller vistades
inom egendomen eller eljest nyttjade
denna, utgår ersättning av statsmedel
allenast örn och i den mån det
med avseende å storleken av kostnad
eller skada, som föranledes av åtgärden,
samt omständigheterna i övrigt
prövas skäligt.

Är kostnaden eller skadan ringa,
utgår icke ersättning.

305

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

lil §.

(Jfr under 50 § departementsförslaget-) -

Civilförsvar sutredning ens förslag:

76 §.

Anspråk på ersättning jämlikt 73—
75 §§ prövas i den ordning, som är
stadgad beträffande rekvisition för
krigsmaktens behov.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till redogörelsen under avdelning VII.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
115 §.

Örn vid tidpunkten för fullbordande
av sådan särskild anordning
eller åtgärd beträffande anläggning
eller byggnad, som jämlikt denna
lag åligger anläggningens eller byggnadens
ägare, anläggningen eller
byggnaden eller del därav innehaves
med nyttjanderätt, är nyttjanderättshavaren,
så framt därefter minst
ett år återstår av tiden för nyttjanderätten
och det finnes uppenbart
obilligt, att ägaren skall vidkännas
hela kostnaden, pliktig att på
yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag
därtill. Kan överenskommelse om
sådant bidrag icke träffas, må den, som
fordrar bidrag, väcka talan därom vid
rätten i den ort, där anläggningen
eller byggnaden är belägen.

§.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

. 78 §’

Om vid tidpunkten för fullbordande
av sådan anordning eller åtgärd
beträffande anläggning eller byggnad,
som jämlikt denna lag åligger anläggningens
eller byggnadens ägare, anläggningen
eller byggnaden eller del
därav innehaves med nyttjanderätt,
är nyttjanderättshavaren, så framt
därefter minst två år återstå av tiden
för nyttjanderätten och det finnes
uppenbart obilligt, att ägaren skall
vidkännas hela kostnaden, pliktig att
på yrkande av ägaren utgiva skäligt
bidrag därtill. Talan därom instämmes
till rätten i den ort, där anläggningen
eller byggnaden är belägen.

Jämlikt 11 § andra stycket skyddsrumslagen gäller, att örn anläggning eller
byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt, då åtgärd, som i skyddsrumslagen
avses, vidtages och ägaren yrkar, att nyttjanderättshavaren skall
bidraga till kostnaden, denne är pliktig att utgiva skäligt bidrag till amortering
och ränta för den återstående tiden för nyttjanderätten, såframt minst
ett år återstår av samma tid och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren
skall vidkännas hela kostnaden.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra:

Jämlikt bestämmelserna i 6 kap. åvilar ägare av anläggning eller byggnad
en hel del skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet, vilka kunna för
honom medföra ganska dryga kostnader. Örn anläggningen eller byggnaden
helt eller delvis upplåtits med nyttjanderätt till annan och vid bestämmandet
av hyra eller annan ersättning för nyttjanderätten hänsyn uppenbarligen
icke kunnat tagas till dessa kostnader, kan det i många fall framstå såsom
obilligt, att de helt skola bäras av ägaren, särskilt örn nyttjanderättshavaren
har kontrakt för längre tid. Fördenskull ha de sakkunniga genom bestämmelsen
i förevarande paragraf velat hålla möjlighet öjipen för ägaren

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 44 20

Föredra ganden.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

att i dylika fall erhålla skäligt bidrag av nyttjanderättshavaren. Förutsättning
för bestämmelsens tillämpning bör dock alltid vara, att minst ett
år återstår av den avtalade tiden för nyttjanderätten. I annat fall får ägaren,
örn han finner skäl därtill, säga upp nyttjanderättshavaren och bestämma
ersättningen för en framtida kontraktstid med hänsyn till sådan kostnad,
varom nu är fråga. Är hyresregleringslagen alltjämt gällande, hör kostnad
av dylikt slag kunna motivera en hyreshöjning.

Är fråga örn anordning, som drager förhållandevis stor engångskostnad
och som samtidigt är av ganska stor varaktighet, bör i allmänhet bidrag,
som nu sagts, utgå allenast till amortering och ränta och beräknas för den
återstående tiden av nyttjanderätten. I andra fall kan vara skäligt, att bidrag
utgår med viss andel av hela kostnaden.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
hyresgästernas riksförbund, att skyddsrum närmast kommit att betraktas
som naturlig detalj i en fastighet och att kostnaderna härför i princip
borde jämställas med övriga byggnadskostnader och vid behov influera på
hyrorna i blivande eller förlängda hyresavtal. Avgörande för hyresgästs särskilda
bidragsskyldighet borde enligt förbundets uppfattning icke vara, att
ett år av hyrestiden återstode vid tidpunkten för skyddsrummets fullbordande
utan den omständigheten, att skyldigheten att inrätta skyddsrum inträtt
efter hyresavtalets slutande eller efter den senaste tidpunkt, vid vilken
avtalet kunnat av hyresvärden genom uppsägning bringas till upphörande.

Civilförsvarsutredningen motiverar den av utredningen föreslagna
höjningen av tiden från ett till två år med att paragrafen borde äga tillämpning
allenast då fråga vore örn verkliga långtidskontrakt.

I yttrande över civilt örs varsutredningens förslag motsätter
sig Sveriges fastighetsägareförbund bestämt den av civilförsvarsutredningen
föreslagna ändringen, eftersom den innebure en avsevärd försämring för
fastighetsägarna i förhållande till vad nu gällde.

Föredra- Förutsättning för ifrågavarande bestämmelses tillämpning är, att det framganden.
gtår såsom uppenbart obilligt för anläggningens eller byggnadens ägare, att
den kostnad, varom fråga är, skulle drabba honom ensam. Häri måste bland
annat anses ligga, att rätt till gottgörelse av nyttjanderättshavare jämlikt
förevarande paragraf icke bör beviljas, örn ägaren vid den tidpunkt, då nyttjanderättsavtalet
slöts eller senast kunde av honom uppsägas, haft kännedom
örn sin skyldighet att vidtaga den ifragakomna åtgärden. Han har ju da haft
möjlighet att taga hänsyn härtill vid bestämmande av hyresbeloppet. Härav
följer, att ifrågavarande bestämmelse även i dess nuvarande lydelse knappast
kan komma att äga tillämpning annat än i fråga örn egentliga långtidskontrakt,
icke i fråga örn kontrakt, som slutas endast för ett år i sänder. Med
hänsyn härtill synes mig den av civilförsvarsutredningen föreslagna ändringen
motiverad, och jag tillstyrker därför utredningens förslag allenast med
viss ändring av innebörd att göra paragrafen tillämplig även i det fall, att
anordningens eller åtgärdens vidtagande har sin grund i föreskrift, som utfärdats
med stöd av civilförsvarslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 307

Yad i det föregående sagts om ägares möjlighet att vid bestämmande av
hyresbelopp taga hänsyn till honom ålagda skyldigheter enligt denna lag
bör, såvitt avser tid, under vilken den nuvarande hyresregleringslagen gäller,
modifieras så till vida, att sådan möjlighet föreligger allenast i den mån de
hyresreglerande organen lämna medgivande till hyreshöjning. Den nuvarande
hyresregleringen synes även i det avseendet böra inverka på tillämpningen
av förevarande paragraf, att ersättning enligt paragrafen bör ifrågakomma
allenast i det fall, att de kostnader, till vilka nyttjanderättshavaren
skulle bidraga, äro av den storleksordning, att med tillämpning av hyresregleringslagens
bestämmelser hyreshöjning skulle kunna medgivas.

72 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

116 §.

Skall för byggnad, som tillhör bostadsrättsförening,
hemskydd organiseras
eller särskild anordning eller åtgärd
vidtagas, som jämlikt denna lag
byggnadens ägare har att ombesörja,
äro bostadsrättshavarna, utan hinder
av vad i föreningens stadgar bestämts,
pliktiga att tillskjuta det belopp, som
erfordras för bestridande av kostnad,
som skall gäldas av byggnadens ägare.
Å beslut örn tillskott för sådant ändamål
skall vad i 60 § 1. lagen om bostadsrättsföreningar
är stadgat ej äga
tillämpning.

Civilförsvarsutredningens förslag:
79 §.

Samma lydelse.

Förevarande bestämmelse motsvarar 11 § tredje stycket skyddsrumslagen
men är i här föreliggande förslag utvidgad till att avse även andra anordningar
och åtgärder än inrättande av skyddsrum.

Bestämmelsen i 60 § 1. lagen örn bostadsrättsföreningar innehåller föreskrift
örn kvalificerad majoritet för beslut om särskilt tillskott.

79 § civilförsvarsutredningens förslag — motsvarande 116 § hemortsförsvarssakkunnigas
förslag — har i huvudsak oförändrad upptagits i departements -

förslaget.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
129 §.

Envar, som äger eller innehar anläggning
eller byggnad eller del därav,
är pliktig tåla, att anläggningen
eller byggnaden av folkskyddsmynhet
besiktigas för utrönande av vilka
åtgärder till skydd mot skador av

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

63 §■

Envar, som äger eller innehar anläggning
eller byggnad eller del därav,
är pliktig tåla, att anläggningen
eller byggnaden av civiIförsvar smyndighet
besiktigas för utrönande av
vilka åtgärder till skydd mot skador

Föredra ganden.

308 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

fientlig verksamhet som vidtagits av fientlig verksamhet, som vidtagits
eller böra vidtagas eller i vad mån an- eller böra vidtagas, eller i vad mån
läggningen eller byggnaden lämpligen anläggningen eller byggnaden lämpkan
tagas i anspråk inom folkskydds- ligen kan tagas i anspråk inom civilväsendet.
försvaret.

Förevarande paragraf motsvarar 16 § skyddsrumslagen och 21 § utrymningslagen.

Hemortsförsvarssak kunnig a framhålla, att paragrafen erhållit vidgad
innebörd, i det att besiktning varom här är fråga enligt de sakkunnigas mening
även bör kunna ha till ändamål att utröna, i vad mån anläggningen eller byggnaden
lämpligen kunde tagas i anspråk inom folkskyddsväsendet. De sakkunniga
hade därvid särskilt tänkt på behovet av inventering av lokaler, som vore
lämpliga för härbärgen eller bostäder åt hemlösa eller evakuerade.

De sakkunniga fortsätta:

I sammanhang härmed kan nämnas, att de sakkunniga haft under övervägande
att utsträcka denna i lagen angivna skyldighet att tåla besiktning av
folkskyddsmyndighet till att avse även annan egendom än anläggning eller
byggnad. De sakkunniga ha dock ansett behov därav icke föreligga, då erforderliga
besiktningsåtgärder säkerligen kunna verkställas utan att särskild lagbestämmelse
därom föreligger. Stadgandet i 130 § utgör för övrigt visst komplement
härutinnan.

Jag finner ej skäl till annan erinran mot förevarande paragraf än att med
hänsyn till att civilförsvaret även bör handha åtgärder rörande spioneri och
sabotage, besiktningen bör kunna avse jämväl åtgärder mot dylik verksamhet.

74 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

130 §.

Det åligger envar att vid förfrågan
av folkskyddsmyndighet lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet
han innehar viss egendom,
som kan behöva tagas i anspråk inom
folkskyddsväsendet eller bliva föremål
för undanförsel- eller förstöringsåtgärd.

Vägrar någon att lämna begärd
upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda
folkskyddsmyndighet rörande
förhållanden, varom upplysning begärts,
må under folkskyddsberedskap
undersökning verkställas av kontor,
lagerlokal eller annan lägenhet, varöver
han förfogar, så ock granskning

Civilf örsvarsutredningens förslag:

71 §.

Det åligger envar att vid förfrågan
av vederbörlig myndighet lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet
han innehar egendom, som kan
behöva tagas i anspråk inom civilförsvaret
eller bliva föremål för undanförsel
eller förstöringsåtgärd.

Vägrar någon att lämna begärd
upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda
myndighet rörande förhållanden,
varom upplysning begärts, må under
civilförsvar sberedskap undersökning
verkställas av kontor, lagerlokal eller
annan lägenhet, varöver han förfogar,
så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I

Kungl. Majlis proposition nr 268.

309

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

ske av hans handelsböcker och affärshandlingar.
I fråga om befogenhet att
besluta angående undersökning eller
granskning, som nu nämnts, samt beträffande
tid, då undersökning må äga
rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan
äga tillämpning.

Civilförsvarsutredningens förslag:

fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning,
som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet
därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets
behov, 22 § första och andra styckena utrymningslagen samt 14 § lagen
örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att utformningen av ifrågavarande bestämmelse
i deras förslag skett i anslutning till sistnämnda lagrum. Stadgandet
i första stycket föresloges skola gälla även i fredstid. Instruktionsmässigt
syntes dock böra bestämmas, att under tid, då folkskyddsberedskap icke vore
anbefalld, folkskyddsmyndighet icke finge tillämpa bestämmelsen utan tillstånd
av riksfolkskyddschefen.

Jag finner ej skäl till erinran mot civilförsvarsutredningens förslag i denna
del.

75 §.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

90 §. 66 §.

Såsom ägare av anläggning eller Samma lydelse,
byggnad anses i denna lag jämväl den,
som innehar egendomen med fri förfoganderätt
eller fideikommissrätt
eller därmed jämförlig rätt.

Förevarande paragraf, som motsvarar bestämmelsen i 11 § första stycket
skyddsrumslagen, har utsträckts att gälla jämväl annan egendom än anläggning
eller byggnad.

76 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

lil §.

I den mån det prövas nödvändigt
för fullgörande av sådan skyldighet i
avseende å folkskyddsväsendet, som
åvilar folkskyddsdistriktet, äger folkskyddschefen,
därest behovet icke
med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses
genom frivillig överenskommelse,
att, i enlighet med vad i detta
kapitel närmare stadgas, under folkskyddsberedskap
taga i anspråk mark -

Civilförsvarsutredningens förslag:

80 §.

I den mån det prövas nödvändigt
för fullgörande av sådan uppgift i
avseende å det allmänna civilförsvaret,
som åvilar kommun eller municipalsamhälle,
äger vederbörande civilförsvarschef,
därest behovet icke med
tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses
genom frivillig överenskommelse,
att för kommunens eller municipalsamhällets
räkning, i enlighet med vad

Föredra ganden.

310

Kungl. Majlis proposition nr 268.

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

områden, byggnader, utrymmen, livsmedel,
transportmedel, utrustningspersedlar,
materiel och annan egendom,
som finnes inom distriktet och
innehaves av annan än staten.

Yad i detta kapitel stadgas äger
icke tillämpning i det fall, att egendom
jämlikt 82 eller 83 § skall ställas
till allmänt folkskydds förfogande av
kommun eller municipalsamhälle.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

i detta kapitel närmare stadgas, under
civilfförsvarsberedskap taga i anspråk;
markområden, byggnader, utrymmen,
livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,
materiel och annan
egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet
och innehaves av annan
än staten.

Den grundläggande förfoganderättsbestämmelsen i fråga örn luftskyddet
finnes i 3 § 1 mom. lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,
enligt vilken länsstyrelsen äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål,
taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel,
utrustningspersedlar, materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves
av kommuner eller enskilda. Utrustningspersedlar eller materialier,
som någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller
hos honom anställda personer eller för skyddande av egendom, vilken av
honom innehaves, må dock icke tagas i anspråk i vidare mån än persedlarna
eller materialierna finnas vara obehövliga för sådant ändamål. Jämlkt 14 §
äger länsstyrelsen i den utsträckning, som finnes lämplig, uppdraga åt luftskyddschef
att inom luftskyddsområde utöva förevarande befogenhet.

Beträffande förfogande i anledning av utrymning stadgas i 16 § första
stycket utrymningslagen, att, då det prövas nödvändigt för genomförande
av utrymning eller för ordnande i samband därmed av inkvartering, i utrymningskommun
luftskyddschefen och i inkvarteringskommun inkvarteringschefen
äger taga i anspråk markområden, byggnader, transportmedel, livsmedel
och annan egendom, som tillhör eller innehaves av kommuner eller
enskilda. Jämlikt 36 § utrymningslagen kan luftskyddschefen delegera sin
befogenhet å utrymningschefen.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra bland annat följande:

De sakkunniga anse självfallet, att en rätt till tvångsuttagning av egendom,
som är erforderlig för folkskyddsväsendets behov, måste vara för
handen. I olikhet med vad som nu gäller i fråga örn luftskydd och utrymning,
bör dock enligt de sakkunnigas mening i lagen uttryckligen angivas,
att denna tvångsuttagningsrätt bör hava supplementär karaktär eller
att den sålunda bör tillgripas, endast när man icke med tillräcklig skyndsamhet
kan vinna vad man åsyftar genom överenskommelse på frivillig väg.
Sådant kan bero på att ägaren eller innehavaren icke vill ställa egendomen
till disposition eller att enighet icke kan vinnas örn ersättningsbeloppet.

Den omständigheten, att folkskyddsdistrikten äro kommunala rättssubjekt,
föranleder en väsentlig skillnad vid utformandet av hithörande förfogandebestämmelser
i förhållande till de nu gällande bestämmelserna. Enligt de
sistnämnda innebär förfoganderätten, att staten övertager äganderätten till
egendom eller att nyttjanderätt till egendom upplåtes till staten. På grund
härav skall den ersättning, som lämnas, utgå av statsmedel och skall principiellt
utbetalas av statliga myndigheter. De av de sakkunniga här före -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

slagna bestämmelserna innebära däremot, att egendomen övertages med
ägande- eller nyttjanderätt av folkskyddsdistriktet och att ersättningen i
första hand utgår av folkskyddsdistriktets medel. Det har synts de sakkunniga
lämpligast att konstruera förfoganderätten på sådant sätt. Härigenom
kommer folkskyddsdistriktets ställning i ekonomiskt hänseende i förhållande
till statsverket att vara helt oberoende av örn viss egendom förvärvats genom
frivillig överenskommelse eller uttagits med tvång. I båda fallen kan rätt
för folkskyddsdistriktet till ersättning av statsmedel föreligga i enlighet med
de föreskrifter, som äro givna i 102—106 §§.

Några principiella hinder mot att på detta sätt tillerkänna ett kommunalt
rättssubjekt förfoganderätt torde icke förefinnas. En dylik rätt har i viss
mån samma karaktär som en expropriationsrätt och sådan kan enligt gällande
bestämmelser i vissa fall föreligga även för kommunala rättssubjekt.

Förfoganderättens handhavande torde böra anförtros åt folkskyddschefen.
Häri kommer visserligen formellt men icke faktiskt ändring att äga rum
i vad nu gäller i fråga örn luftskyddet. Länsstyrelserna ha nämligen i
ett stort antal fall delegerat sin tvångsuttagningsrätt på luftskyddscheferna.
Full överensstämmelse kommer däremot att råda med gällande utrymningslagstiftning,
såvitt angår utrymningskommuner.

Förfoganderätten bör enligt de sakkunnigas mening vara begränsad till
tid, då folkskyddsberedskap råder inom distriktet. Under andra tider torde
åsyftat resultat kunna nås med frivilliga överenskommelser. Intet bör dock
hindra folkskyddschefen att redan i fred bestämma, att viss egendom kommer
att tagas i anspråk för distriktsfolkskyddets räkning, örn folkskyddsberedskap
kommer till stånd. Särskilt i vad rör lokaler kan detta mången gång
vara nödvändigt.

Uppräkningen i 117 § av egendom av olika slag, som kan tagas i anspråk,
överensstämmer med den i luftskyddsförfogandelagen lämnade med tillägg
av »livsmedel», som hämtats från utrymningslagen.

Folkskyddschefen bör icke äga taga i anspråk annan egendom än den, som
finnes inom distriktet.

Endast egendom, som innehaves av kommun, landsting, municipalsamhälle
eller annat kommunalt rättssubjekt eller av enskild, bör få tagas i
anspråk jämlikt bestämmelserna i detta kapitel. Det nuvarande uttrycket
»kommuner eller enskilda» har emellertid ansetts icke böra bibehållas utan
lämpligen böra utbytas mot uttrycket »annan än staten». Begreppet kommun
har nämligen i förevarande lag konsekvent använts endast i betydelsen stadseller
landskommun; under begreppet faller alltså icke andra kommunala rättssubjekt.

Frågan huruvida folkskyddschef med stöd av bestämmelserna i detta
kapitel skall äga taga i anspråk jämväl statens eller av statlig myndighet
innehavd egendom har varit föremål för de sakkunnigas särskilda övervägande.
Detta spörsmål har erhållit större betydelse än tidigare, enär den
förfoganderätt, varom här är fråga, skall utövas till förmån för ett kommunalt
rättssubjekt. Vissa skäl tala onekligen för att folkskyddschef i trängande
fall skall kunna taga i anspråk även egendom, som nu nämnts. Frågan har
här lösts så, att, om statlig egendom innehaves av kommunalt rättssubjekt
eller av enskild, egendomen bör kunna tagas i anspråk av folkskyddschefen.
Disponeras åter egendom av statlig myndighet, böra här förevarande bestämmelser
icke vara tillämpliga, även örn egendomen tillhör kommun eller enskild.
Möjlighet för folkskyddschef att taga i anspråk dylik egendom kan,
om så anses lämpligt, tillskapas på andra vägar, exempelvis genom instruktion
till den myndighet, som disponerar egendomen.

Föredra ganden.

312 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Beträffande bestämmelsen i lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov
att viss egendom icke får tagas i anspråk anföra de sakkunniga:

De sakkunniga ha ansett sig icke böra ifrågasätta någon motsvarighet
till nu nämnda bestämmelse i folkskyddslagen. Förfoganderätten utövas av
folkskyddschefen, som har ansvaret även för enskilda personers och egendoms
skyddande mot fientlig verksamhet, och det torde utan större risk
kunna överlämnas åt folkskyddschefen att bedöma, hur egendom, som är
avsedd för dylikt ändamål, lämpligen bör disponeras. För förekommande
av missbruk och till ledning för folkskyddschefernas handlande härvid torde
böra utfärdas direktiv av Kungl. Majit eller riksfolkskyddschefen.

Folkskyddschefs utövande av förfoganderätten torde vidare böra begränsas
i så måtto, att detsamma får ske, allenast i den mån de behov, som skola
tillgodoses, äro grundade på fastställd organisationsplan och angående dylik
plans tillämpning meddelade föreskrifter. Uttrycklig bestämmelse härom bör
ingå i tillämpningskungörelsen.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag ifrågasätta
länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län lämpligheten av att
lägga folkskyddets förfoganderätt i händerna på folkskyddscheferna, vilka
med all sannolikhet i stor utsträckning komme att sakna allmän administrativ
förfarenhet och erforderlig förmåga att tillämpa författningen.

Vattenfallsstyrelsen anser den nyssnämnda, för luftskyddets del gällande
inskränkningen i förfoganderätten böra bibehållas jämväl i folkskyddslagen
och framhåller som motivering härför bland annat, att det vore förenat med
vissa risker, örn en folkskyddschef skulle äga rekvirera exempelvis motorfordon,
som vore avsedda för kraftföretagens lokala reparationsberedskap för
överföringsledningarna, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra folkskyddet.

I civilförsvarsutredningens förslag ha de i förevarande kapitel
givna bestämmelserna, i jämförelse med motsvarande föreskrifter i hemortsförsvarssakkunnigas
förslag — förutom vissa redaktionella ändringar —
undergått allenast de ändringar, som betingats därav, att ansvaret för det allmänna
civilförsvaret föreslagits skola åvila kommuner och municipalsamhällen
och icke särskilt bildade folkskyddsdistrikt.

I yttrande över civilf örsvarsutredningens förslag framhåller
statens trafikkommission vikten av att civilförsvarschefs ianspråktagande av
transportmedel i största möjliga utsträckning komme att avse endast sådana
fordon, som enligt gällande bestämmelser på förhand uttagits för ändamålet,
samt ifrågasätter, huruvida icke civilförsvarslagens bestämmelser angående
civilförsvarschefens rekvisitionsrätt borde givas sådan formulering, att sambandet
mellan desamma och föreskrifterna i kungörelsen den 18 februari 1944
(nr 57) med vissa bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara av
landets motorfordonspark m. m. fastsloges på ett mera otvetydigt sätt.

De skäl, som anförts för vidtagande av vissa sakliga ändringar i förhållande
till nu gällande förfoganderättsbestämmelser, synas godtagbara. Förevarande
paragraf i departementsförslaget överensstämmer därför med civilförsvarsut -

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

redningens förslag, utom så till vida att — med hänsyn till den inskränkning
som enligt 51 § skett i municipalsamhälles skyldigheter beträffande civilförsvaret
— förfogande enligt paragrafen kan ske endast för kommuns men ej
för municipalsamhälles räkning. I den mån särskilda hänsyn påkalla begränsning
i civilförsvarschefens förfoganderätt, torde dylika spörsmål kunna regleras
genom föreskrifter i administrativ ordning.

Såsom under 59—62 §§ omnämnts innehåller 7 kap. departementsförslaget
icke något stadgande, som giver befogenhet att taga i anspråk annan tillhörig
fastighet för inrättande av allmänt skyddsrum, utan har det ansetts lämpligt
att för ändamålet tillämpa bestämmelserna i detta kapitel. Emellertid kan
sådant förfogande vara av nöden jämväl under fredstid. Även för anordnande
av källarmursgenombrott kan i fredstid förfoganderätt behöva tillämpas. I
anledning härav har andra stycket i förevarande paragraf tillkommit. Lämpligen
bör dock under sådan tid beslutanderätten tillkomma länsstyrelsen.

77 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

118 §.

Vid ianspråktagande av egendom
jämlikt 117 § skall, så vitt möjligt,
hänsyn tagas till ägarens eller innehavarens
tillgång å egendom, varom
fråga är, och behov därav för sin näring.
Yad som oundgängligen erfordras
för någons näring må ej utan
tvingande skäl tagas i anspråk.

Civilt Örsö ar sutredning ens förslag:

81 §.

Då egendom tages i anspråk jämlikt
80 §, skall, så vitt möjligt, hänsyn
tagas till ägarens eller innehavarens
tillgång å egendom, varom
fråga är, och behov därav för sin näring.
Yad som oundgängligen erfordras
för någons näring må ej utan
tvingande skäl tagas i anspråk.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande luftskydds- och
utrymningslagstiftning, har utformats efter mönster av 4§ rekvisitionslagen.

78 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

119 §.

1 morn. Har ägare eller innehavare
av byggnad, som jämlikt 117 § tages
i anspråk, stadigvarande bostad i
byggnaden, skall, i den mån ägaren
eller innehavaren det påfordrar, nödigt
bostadsutrymme inom byggnaden
anvisas honom och hans familj.

2 mom. Vid ianspråktagande jämlikt
117 § av byggnad eller del därav
för inkvartering av personer, vilka till
följd av utrymning lämnat sin bostad,
skola, utöver vad i 1 mom. stadgas,
följande bestämmelser gälla.

1. I den mån ägare eller innehavare
av byggnaden eller medlem av hans

Civilt ör svar sutredning ens förslag:

82 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare
av byggnad, som jämlikt 80 § tages
i anspråk, stadigvarande bostad i
byggnaden, skall, i den mån ägaren
eiler innehavaren det påfordrar, nödigt
bostadsutrymme inom byggnaden
anvisas honom och hans familj.

2 mom. Då jämlikt 80 § byggnad
eller del därav tages i anspråk för inkvartering
av personer, vilka till följd
av utrymning lämnat sin bostad,
skola, utöver vad i 1 mom. stadgas,
följande bestämmelser gälla.

1. I den mån ägare eller innehavare
av byggnaden eller medlem av hans

Föredra ganden.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra ganden.

H enior t s för svar ssakkunnig as förslag:

familj tillhör befolkningsgrupp, som
ålagts eller uppmanats till utrymning,
skall åt ägaren eller innehavaren
och hans familj, därest så påfordras,
anvisas nödigt bostadsutrymme i
byggnaden, även om de icke hava
stadigvarande bostad därstädes.

2. Har den, vilken själv tillhör befolkningsgrupp,
som ålagts eller uppmanats
till utrymning, eller i vars
familj finnes person, som tillhör sådan
grupp, med ägare eller innehavare
av byggnaden träffat avtal örn upplåtande
av nyttjanderätt till byggnaden
eller del därav och har ägaren eller
innehavaren sist en månad före åläggandet
eller uppmaningen fullgjort
den skyldighet att anmäla upplåtelsen,
som må vara föreskriven, skall
nyttjanderättshavaren och hans familj,
i den mån vederbörande tillhör
nyssnämnda befolkningsgrupp, anvisas
nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

3. Därest i fall, som under 1. eller

2. omförmäles, genom anvisande av
bostadsutrymme, på sätt där stadgas,
allvarligt hinder skulle uppkomma för
användande enligt förefintlig plan av
byggnaden till internatförläggning,
skall bostadsutrymme i stället anvisas
i annan byggnad inom samma folkskyddsdistrikt.

Civilförsvar sutredningens förslag:

3. Därest i fall, som under 1. eller
2. omförmäles, genom anvisande av
bostadsutrymme, på sätt där stadgas,
allvarligt hinder skulle uppkomma för
användande enligt förefintlig plan av
byggnaden till internatförläggning,
skall bostadsutrymme i stället anvisas
i annan byggnad inom samma civilförsvarsområde.

Hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag motsvara
16 § tredje och fjärde styckena utrymningslagen, som emellertid uteslutande
avser ianspråktagande av byggnad för inkvarteringsändamål. Bestämmelsen
har undergått en redaktionell överarbetning för vinnande av större
överskådlighet. Sådana föreskrifter örn skyldighet att anmäla upplåtelse,
varom förmäles i 2 mom. 2. i civilförsvarsutredningens förslag, finnas ej numera,
varför det härtill knutna villkoret torde kunna utgå.

Hemortsförsvarssaklcunnigas förslag:

120 §.

Markområden, byggnader och utrymmen,
så ock transportmedel, vilka
icke stadigvarande erfordras för distriktsfolkskyddets
räkning, tagas i an -

Civilförsvarsutredningens förslag:

83 §.

Markområden, byggnader och utrymmen,
så ock transportmedel, vilka
icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets
räkning, tagas i anspråk

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

315

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

språk med nyttjanderätt. Egendom,
som kan antagas bliva förbrukad eller
förstörd eller komma att väsentligt
minska i värde, tages i anspråk med
äganderätt. Annan egendom tages i
anspråk med nyttjanderätt, såvida
icke folkskyddschefen finner lämpligt
eller ägaren påfordrar, att egendomen
övertages med äganderätt

med nyttjanderätt. Egendom, som kan
antagas bliva förbrukad eller förstörd
eller komma att väsentligt minska i
värde, tages i anspråk med äganderätt.
Annan egendom tages i anspråk med
nyttjanderätt, såvida icke civilförsvarschefen
finner lämpligt eller ägaren
påfordrar, att egendomen övertages
med äganderätt.

Mot förevarande paragraf, som i huvudsak överensstämmer med 3 § 2 mom.
lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov och 16 § andra stycket utrymningslagen,
finner jag icke anledning till erinran.

Föredra ganden.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

121 §.

Ägare eller innehavare av egendom,
som jämlikt 117 § tagits i anspråk
med nyttjanderätt, är skyldig
att, i den mån så påfordras, tåla eller
vidtaga ändring eller förflyttning av
inredning eller utrustning, som hör
till egendomen, samt att i övrigt tåla
de åtgärder beträffande egendomen,
som folkskyddschefen finner erforderliga.

§.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

84 §.

Ägare eller innehavare av egendom,
som jämlikt 80 § tagits i anspråk
med nyttjanderätt, är skyldig att, i
den mån så påfordras, tåla eller vidtaga
ändring eller förflyttning av inredning
eller utrustning, som hör till
egendomen, samt att i övrigt tåla de
åtgärder beträffande egendomen, som
civiltörsv arschefen finner erforderliga.

Förevarande paragraf saknar numera motsvarighet i luftskyddsförfogandelagen
men motsvarar 17 § första stycket utrymningslagen, där den dock avser
allenast det fall, att byggnad tages i anspråk för att bereda bostad åt den, som
vid utrymning ålagts eller uppmanats taga uppehåll utom sin bostad.

Paragrafen står i överensstämmelse med 7 § rekvisitionslagen. Dess upptagande
i lagen tillstyrkes.

Föredra ganden.

81-82 §§.

H emart s för svar ssakkunnig as förslag:

122 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt
117 § eller åtgärd vidtagits jämlikt
121 §, är ägare eller innehavare
av den egendom, varom fråga är, berättigad
till ersättning av folkskyddsdistriktet
enligt de i 123 § angivna
grunderna. Avser ianspråktagandet
eller åtgärden huvudsakligen beredande
av skydd för viss egendom eller

Civilförsvar sutredningens förslag:

85 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt
80 § eller åtgärd vidtagits jämlikt
84 §, är ägare eller innehavare av den
egendom, varom fråga är, berättigad
till ersättning enligt de i 86 § angivna
grunderna. Ersättningen skall
gäldas av den kommun eller det municipalsamhälle,
som enligt de i 5 kap.
givna bestämmelserna har att svara

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H emort sförsvars sakkunnigas förslag:

dess ägare eller innehavare eller för
person, som vid tid, då folkskyddsberedskap
inträdde, bodde eller vistades
inom egendomen eller eljest nyttjade
denna, utgår dock ersättning, allenast
örn och i den mån det med avseende
å storleken av kostnad eller skada,
som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna
i övrigt prövas skäligt.

Har nyttjanderätt till egendom
upplåtits till folkskyddsdistrikt genom
frivillig överenskommelse och
lider egendomen skada eller avsevärd
försämring, vartill hänsyn ej tagits
vid överenskommelsen, äger upplåtaren
påkalla, att ersättningsfrågan prövas
i den ordning i detta kapitel
stadgas.

123 §.

För egendom, som övertages med
äganderätt, lämnas ersättning med belopp,
som prövas skäligt med hänsyn
till nödvändiga kostnader vid produktion
eller återförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden.
Övertages med äganderätt
egendom, som på grund av tidigare
ianspråktagande innehaves med nyttjanderätt,
skall vid ersättningens bestämmande
skälig hänsyn tagas till
den ersättning, som utgått för egendomens
nyttjande.

Då egendom tages i anspråk med
nyttjanderätt, lämnas ersättning efter
enahanda grund för den för ägaren
eller innehavaren förlorade avkastningen
eller nyttan. Har egendomen
i fall som nu sagts lidit skada eller
avsevärd försämring, lämnas skälig
ersättning härför.

Har åtgärd, som i 121 § sägs, vidtagits,
må efter vad skäligt finnes ersättning
lämnas för den kostnad, äga -

Civilförsvarsutredningens förslag:

för tillgodoseende av det behov, för
vilket ianspråktagandet skett. Avser
ianspråktagandet av viss egendom
eller åtgärd beträffande densamma
huvudsakligen beredande av skydd
för egendomen eller dess ägare eller
innehavare eller för person, som vid
tid, då civilförsvarsberedskap inträdde,
bodde eller vistades inom
egendomen eller eljest nyttjade denna,
utgår dock ersättning allenast örn
och i den mån det med avseende å
storleken av kostnad eller skada, som
föranledes av åtgärden, samt omständigheterna
i övrigt prövas skäligt.

Har nyttjanderätt till egendom för
det allmänna civilförsvarets behov
upplåtits till kommun eller municipalsamhälle
genom frivillig överenskommelse
och lider egendomen skada
eller avsevärd försämring, vartill hänsyn
ej tagits vid överenskommelsen,
äger upplåtaren påkalla, att ersättningsfrågan
prövas i den ordning i
detta kapitel stadgas.

86 §.

Då egendom tages i anspråk med
nyttjanderätt, lämnas ersättning efter
enahanda grund för den för ägaren
eller innehavaren förlorade avkastningen
eller nyttan. Har egendomen
i fall, som nu sagts, lidit skada eller
avsevärd försämring, lämnas skälig
ersättning härför.

Har åtgärd, som i 84 § sägs, vidtagits,
må efter vad skäligt finnes ersättning
lämnas för den kostnad, äga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

317

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

ren eller innehavaren till följd därav
fått vidkännas, samt för skada eller
avsevärd försämring, som egendomen
kan hava åsamkats genom åtgärden.

Ersättning för transport av ianspråktagen
egendom till avlämningsplats,
för transport till hemorten av
egendom, som efter nyttjande avhämtas,
så ock för sådan inställelse
å avlämningsplats, som föranletts av
ianspråktagande jämlikt detta kapitel,
utgår enligt de grunder, som gälla vid
rekvisition för krigsmaktens behov.

Civilförsvar sutredningens förslag:

ren eller innehavaren till följd därav
fått vidkännas, samt för skada eller
avsevärd försämring, som åsamkats
egendomen genom åtgärden.

Av systematiska skäl har en omflyttning av ifrågavarande bestämmelser
skett i förhållande till civilförsvarsutredningens förslag.

81 § 1 mom. departementsförslaget motsvarar 5 § 1 mom. lagen örn förfoganderätt
för luftskyddets behov och 18 § utrymningslagen. Andra stycket
första punkten saknar motsvarighet i dessa lagar men överensstämmer med 11 §
rekvisitionslagen.

81 § 2 mom. departementsförslaget återfinnes ej i luftskydds- eller utrymningslagstiftningen
men motsvarar 13 § 1 mom. rekvisitionslagen.

82 § saknar likaledes motsvarighet i luftskydds- och utrymningslagstiftningen
men är utformad i nära överensstämmelse med 12 § sista stycket rekvisitionslagen.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med civilförsvarsutredningens
förslag dock med jämkningar i två hänseenden. För det första har till följd av
den ståndpunkt departementsförslaget intagit beträffande municipalsamhälles
skyldigheter i fråga örn civilförsvaret bestämmelsen örn att ersättning skall
kunna gäldas av sådant samhälle utgått. Vidare har någon motsvarighet till
85 § första stycket tredje punkten ansetts icke behöva upptagas. En dylik
bestämmelse torde nämligen sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Föredra ganden.

83 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

124 §. 87 §.

Anspråk på ersättning jämlikt 122 § Anspråk på ersättning jämlikt 85 §
prövas i den ordning, som är stadgad prövas i den ordning, som är stadgad
beträffande rekvisition för krigsmak- beträffande rekvisition för krigsmaktens
behov, med iakttagande av att tens behov, med iakttagande av att
efter taxa utgående ersättning till be- efter taxa utgående ersättning till beloppet
fastställes av folkskyddschefen. loppet fastställes av civil försvarsÄndå
att egendom, som tages i an chefen. Ändå att egendom, som tages
språk, är avsedd att tillhandahållas i anspråk, är avsedd att tillhandahållas

Föredra ganden.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

318

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen
bestämmas en gång för
alla, dock att inskränkning därigenom
icke sker i rätten till ersättning för
skada, som ej förutsetts.

125 §•

Ersättning jämlikt 122 § skall gäl
das i den ordning, Konungen bestämmer.

Civilförsvarsutredningens förslag:

endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen
bestämmas en gång för
alla, dock att inskränkning därigenom
icke sker i rätten till ersättning för
skada, som ej förutsetts.

88 §''

Ersättning jämlikt 85 § skall gäldas
i den ordning Konungen bestämmer.

Förevarande paragraf motsvarar 6 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets
behov och 19 § utrymningslagen, i vilka lagrum dock ej återfinnes bestämmelsen
örn att ersättning efter taxa till beloppet fastställes av civilförsvarschefen.
I nämnda lagar hänvisas dessutom även beträffande formerna för ersättningens
gäldande till vad i rekvisitionslagen stadgas örn likvid för fullgjord
rekvisition.

Mot 87 § civilförsvarsutredningens förslag finnes ej anledning till erinran.
Någon motsvarighet till 88 § samma förslag har ej ansetts erforderlig. Kungl.
Maj:ts rätt att utfärda bestämmelser om sättet för ersättningens gäldande torde
nämligen här ej behöva särskilt angivas.

84 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

126 §.

Har någon till säkerhet för fordran
panträtt i egendom, som med äganderätt
tagits i anspråk, äger han, ändå att
fordringen ej är till betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet
utfå sin fordran. Samma
skall ock gälla i fråga örn den,
som har rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom,
som är utmätt, skall, örn borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsman,
nen. Avser ersättningsbeloppet egendom,
som satts i kvarstad eller under
skingringsförbud, skall beloppet, där
part det äskar, utgivas till överexekutor,
och har denne att med beloppet
förfara på sätt i 186 § utsökningslagen
är för där avsett fall stadgat.

Civilförsvarsutredningens förslag:
89 §.

Samma lydelse.

Mot ifrågavarande paragraf, som i det närmaste överensstämmer med 7 §
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och 20 § utrymningslagen,
finner jag ingen anledning till erinran.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

85 §.

319

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

127 §. 90 §.

I den mån det prövas nödvändigt I den mån det prövas nödvändigt
för annat folkskyddsändamål, än i för fullgörande av annan uppgift i avil7
§ sägs, äger folkskyddsmyndighet, seende å civilförsvaret än i 80 § sägs,
i enlighet med vad Konungen därom äger civilförsvar smyndighet, i enlighet
närmare förordnar, taga i anspråk med vad Konungen därom närmare
egendom, som innehaves av annan än förordnar, taga i anspråk egendom,
staten. Härvid skola i tillämpliga som innehaves av annan än staten,
delar bestämmelserna i 117—126 §§ Härvid skola i tillämpliga delar belända
till efterrättelse; dock med iakt- stämmelserna i 80—89 §§ lända till
tagande av att ersättning för egen- efterrättelse; dock med iakttagande av
dom, som tagits i anspråk, eller för att ersättning för egendom, som tagits
åtgärd, som vidtagits, skall utgå av i anspråk, eller för åtgärd, som vidstatsmedel
samt att ersättning, som tagits, skall utgå av statsmedel samt
skall utgå efter taxa, skall till belop- att ersättning, som skall utgå efter
pet fastställas av den folkskyddsmyn- taxa, skall till beloppet fastställas av
dighet, som utövat förfoganderätten, den civilförsvar smyndighet, som utövat
förfoganderätten.

Förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande luftskydds- och
utrymningslagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra:

De förut i detta kapitel givna bestämmelserna avse endast förfoganderätt
för folkskyddsdistrikt, i den mån sådan rätt erfordras för fullgörande av deras
skyldigheter. Därutöver synas emellertid även bestämmelser örn förfogande
för andra folkskyddsändamål vara erforderliga. Härom stadgas i förevarande
paragraf. Berättigad att utöva förfoganderätten bör i sådant fall bliva den folkskyddsmyndighet,
som har närmaste ansvaret för tillgodoseende av det behov,
varom fråga är. Det är även denna myndighet, som bör bestämma ersättningsbelopp,
som skall utgå efter taxa. Ersättningen bör utgå av statsmedel.

Civilförsvarsutredningens förslag beträffande nu ifrågavarande paragraf har
synts mig böra godtagas. Erinras må att, såsom under 76 § anförts, det är avsett
att begränsningar i den civilförsvarsmyndigheterna enligt lagförslaget tillkommande
förfoganderätten skola ske i administrativ ordning.

86 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
137 §.

Vägrar eller försummar någon att
behörigen eller i rätt tid tillhandahålla
folkskyddsmyndighet egendom,
som myndigheten jämlikt 9 kap. beslutat
taga i anspråk, äger polismyndighet
att hos vederbörande uttaga
egendomen i fråga. Kan dröjsmålet
medföra våda och är polismyndighet
icke att tillgå, tillkommer samma rätt
folkskyddsmyndighet.

Civilförsvarsutredningens förslag:

91 §.

Vägrar eller försummar någon att
behörigen eller i rätt tid tillhandahålla
civilförsvarsmyndighet egendom,
som myndigheten beslutat taga i an
språk, äger polisnryndighet att hos
vederbörande uttaga egendomen i
fråga. Kan dröjsmålet medföra våda
och är polismyndighet icke att tillgå,
tillkommer samma rätt civilf örsvarsmyndighet.

Föredra ganden.

320 Kungl. Maj:ts proposition n? 268.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande luftskydds- och
utrymningslagstiftning men som utformats i anslutning till 23 § 1 mom. rekvisitionslagen,
har upptagits i departementsförslaget i den avfattning civilförsvarsutredningen
föreslagit.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

138 §.

1 mom. Utebliver någon utan anmält
laga förfall från sådan tjänstgöring
eller sådant arbete inom folkskyddet
eller sådan utbildning eller
övning i folkskyddstjänst, som jämlikt
denna lag åligger honom och vartill
han blivit i vederbörlig ordning
kallad, eller avviker han olovligen därifrån,
må han på framställning av folkskyddsmyndighet
genom polismyndighetens
försorg omedelbart på egen bekostnad
hämtas. Lag samma vare, örn
folkskyddspliktig utan anmält laga
förfall underlåtit att efterkomma jämlikt
48 § andra stycket vederbörligen
utfärdad kallelse till personlig inställelse.

2 mom. Har kallelse jämlikt 1 mom.
skett genom personlig order, vilken
befordrats med posten, må vederbörande
ej anses vara i laga ordning
kallad, örn ordern återkommit till avsändaren
såsom obeställbar. Därest
ordern avsänts under den hos avsändaren
senast anmälda adressen, må
dock, där med hänsyn till beredskapen
skyndsam inställelse är av nöden, förordnas
örn hämtning utan hinder därav
att ordern ej delgivits.

§•

Civilförsvar sutredningens förslag:

95 §.

Utebliver någon utan anmält laga
förfall från tjänstgöring eller arbete
inom civilförsvaret eller utbildning
eller övning i civilförsvarstjänst, som
jämlikt denna lag åligger honom och
vartill han blivit i vederbörlig ordning
kallad, eller avviker han olovligen därifrån,
må han på framställning av
civilförsvar smyndighet genom polismyndighetens
försorg omedelbart på
egen bekostnad hämtas. Lag samma
vare, om civilförsvarspliktig utan anmält
laga förfall underlåter att efterkomma
jämlikt 19 § vederbörligen utfärdad
kallelse till personlig inställelse.

Förevarande paragraf motsvarar i stort sett 13 § lagen örn förfoganderätt
för luftskyddets behov och 14 § utrymningslagen. Dock har i paragrafen, i
motsats till vad nu är fallet, utsagts, att hämtning skall ske på bekostnad av
den, som hämtas.

I civilförsvarsutredningens förslag har allenast den jämkningen vidtagits,
att enär enligt 3 kap. departementsförslaget begreppet tjänstgöring i civilförsvaret
inbegriper såväl utbildning och övning som annat »arbete» inom
civilförsvaret, det ej ansetts behövligt att särskilt angiva, att paragrafen är
tillämplig å uteblivande från arbete inom civilförsvaret eller utbildning eller
övning i civilförsvarstjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

321

88 §.

11 emortsförsvarssakkunnigas förslag:

136 §■

Är annan än staten jämlikt bestämmelse
i 5, 6 eller 7 kap. eller med stöd
av dylik bestämmelse meddelad föreskrift
skyldig att något fullgöra och
brister vederbörande härutinnan, äger
länsstyrelsen på begäran av folkskyddsmyndighet
förelägga lämpligt
vite och, där fråga är örn folkskyddsdistrikt,
kommun eller municipalsamhälle,
till sådant vite fälla. Länsstyrelsen
må ock i sådant fall lämna erforderlig
handräckning eller ombesörja
föreskriven åtgärd samt uttaga
kostnaden därför av den försumlige.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

94 §‘

Är annan än staten jämlikt bestämmelse
i 5 eller 6 kap. eller med stöd
av dylik bestämmelse meddelad föreskrift
skyldig att något fullgöra och
brister vederbörande härutinnan, äger
länsstyrelsen förelägga lämpligt vite
och, där fråga är om kommun eller
municipalsamhälle, till sådant vite
fälla. Länsstyrelsen må ock i sådant
fall lämna erforderlig handräckning
eller ombesörja föreskriven åtgärd
samt uttaga kostnaden därför av den
försumlige.

Enligt 14 § luftskyddslagen kan den, som åsidosätter bestämmelse i 10
eller 11 § samma lag vari behandlas vissa åligganden beträffande luftskyddet
för kommuner och enskilda — eller föreskrift eller åläggande, som
där avses, av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Därjämte äger länsstyrelsen
lämna erforderlig handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd
samt uttaga kostnaden därför av den försumlige.

Enligt 4 § 2 mom. lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov äger
länsstyrelsen, örn någon underlåter att vidtaga åtgärd, som avses i 4 § 1 mom.
samma lag, vidtaga åtgärden, varjämte stadgas, att kostnaden härför må, efter
prövning av domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige,
i den mån han icke på grund av stadgande i lagen eller eljest är berättigad
till ersättning för åtgärden.

Jämlikt 17 § skyddsrumslagen gäller i stort sett motsvarande i fråga örn
skyldighet att vidtaga i lagen föreskriven skyddsåtgärd. Länsstyrelses befogenhet
att lämna erforderlig handräckning är här dock icke omnämnd.

Hemortsförsvarssakkunniga yttra:

De sakkunniga anse ifrågavarande tvångsmedel alltjämt böra stå till förfogande.
Med den ställning, som länsstyrelserna enligt de sakkunnigas förslag
skulle komma att intaga i förhållande till folkskyddsväsendet, synes det
stå i god överensstämmelse att låta tvångsmedlens handhavande tillkomma
dem.

Föreskrifter örn dylika tvångsåtgärder äro intagna i här förevarande paragraf,
som avser såväl kommunala som enskilda rättssubjekt.

I yttrande över luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag har
föreningen Sveriges stads fiskaler efterlyst bestämmelse, huru förfaras skulle
i sådant fall, då vederbörande saknade ekonomiska resurser för bestridande
a,v kostnaderna för de åtgärder, som länsstyrelsen ägde att på den försumliges
bekostnad vidtaga. De sakkunniga ha ansett sig icke böra upptaga någon
särskild bestämmelse på denna punkt. Länsstyrelserna få avväga sina åtgöranden
efter de föreliggande förhållandena. Är den försumliges ekonomiska
ställning sådan, att han uppenbarligen icke kan bekosta den åtgärd,

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. S9S u 21

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

varom fråga är, bör länsstyrelsen knappast ombesörja åtgärdens vidtagande
på hans bekostnad utan andra utvägar få sökas för att nå det med åtgärden
avsedda syftet.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag ha
länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Örebro län uttalat sig för att
länsstyrelsen borde erhålla befogenhet att utdöma förelagt vite, jämväl då
fråga vore örn enskild person. Luftskyddschefen i Karlskoga, med vilken
länsstyrelsen i örebro län härutinnan instämmer, framhåller, att frågan, hur
förfaras skulle i sådant fall, då vederbörande saknade ekonomiska resurser
för bestridande av kostnaderna för de åtgärder, som länsstyrelsen ägde att
på den försumliges bekostnad vidtaga, alltjämt kvarstode olöst, samt gör
gällande, att frågan hade större räckvidd än de sakkunniga måhända tänkt sig.

Sistnämnda problem har utförligt behandlats av länsstyrelsen i Uppsala
län, som i yttrande över bevakningsutredningens förslag anför:

Det skulle för länsstyrelserna vara värdefullt, örn de spörsmål, som sammanhänga
med tillämpningen av 12 §, kunde närmare regleras. I varje fall
synas medel böra ställas till länsstyrelsernas förfogande att disponeras för
ifrågavarande ändamål. Yäl finnas icke, såvitt länsstyrelsen har sig bekant,
medel för motsvarande åtgärder enligt skyddsrumslagen anslagna, och avsikten
torde måhända vara att de skola särskilt utverkas av Kungl. Majit, men
uppenbarligen kunna förhållandena vara sådana, att en åtgärd av ifrågavarande
art bör av länsstyrelsen självständigt och utan dröjsmål kunna påbörjas
och avslutas.

Efter att ha återgivit hemortsförsvarssakkunnigas uttalande i denna fråga
fortsätter länsstyrelsen:

Därest bevakningsutredningens nu förevarande förslag är avsett att tilllämpas
på samma sätt, måste det konstateras, att en sådan ståndpunkt icke är
helt tillfredsställande. Den skulle sannolikt innebära att tillräckligt effektiva
skyddsåtgärder i vissa fall över huvud taget icke kunde komma till stånd. Det
kunde förefalla, som örn med hänsyn till beskaffenheten och storleksordningen
av de anläggningar, som avses med den föreslagna lagstiftningen, samt deras
ägares respektive innehavares förmodade ekonomiska bärkraft det nu avhandlade
spörsmålet bomme att sakna praktisk betydelse och att det på den
grund kunde lämnas åsido. Det skulle emellertid, om förslaget icke fullständigades
på denna punkt, stundom kunna vålla osäkerhet och tvekan vid tilllämpningen
av stadgandet, som ju dock måste anses som kärnpunkten i lagstiftningen.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag lia Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län förklarat
sig anse, att länsstyrelserna borde erhålla befogenhet att utdöma vite
jämväl mot enskilda. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller svårigheterna
vid tillämpningen av bestämmelserna i sista punkten.

Föredra- Hemortsförsvarssakkunniga ha uttalat, att örn den försumliges ekonomiska
ganden. ställning är sådan, att han uppenbarligen icke kan bekosta den åtgärd, varom
fråga är, länsstyrelsen knappast bör ombesörja åtgärdens vidtagande på hans
bekostnad. Emellertid leder denna ståndpunkt, såvitt avser hyreshus, till
den konsekvensen att hyresgästerna bliva i avsaknad av det skydd, som stats -

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

makterna ansett nödvändigt att genom förevarande lag tillförsäkra andra
hyresgäster med motsvarande bostadsförhållanden. En sådan konsekvens
synes ur beredskapssynpunkt betänklig. Den av hemortsförsvarssakkunniga
angivna begränsningen synes mig därför knappast kunna förordas såsom allmän
norm. En tillämpning av andra punkten i förevarande paragraf förutsätter
å andra sidan, att medel, i varje fall förskottsvis, stå till länsstyrelsernas
förfogande för bestridande av kostnaderna för vidtagande av den åtgärd, som
underlåtits. Ehuru skäl finnas att antaga, att bestämmelsen endast sällan
skall behöva tillämpas, torde något av de anslag, som komma att anvisas för
civilförsvaret, böra göras disponibelt för nu ifrågavarande ändamål. I den
mån fastigheten icke är belånad till sitt fulla värde bör givetvis den fordran
hos fastighetsägaren, som uppkommer genom åtgärdens vidtagande, uttagas
ur fastigheten.

Vad angår den i allmänhet mest kostnadskrävande av de åtgärder, varom i
detta sammanhang kan vara fråga, nämligen inrättande av skyddsrum, må
erinras örn att statsmakterna vidtagit åtgärder för att fastighetsägarna skola
kunna erhålla lån av statsmedel för ändamålet (kungörelse den 17 april 1940,
nr 232). Beträffande fordringarna på säkerhet för lånen har riksbanken, som
beviljar lånen, tillämpat en för låntagarna förmånlig praxis. I den mån en
fastighetsägare, som icke uppenbarligen är ur stånd att erbjuda säkerhet för
lånet, underlåter att utnyttja nämnda lånemöjlighet, synes underlåtenheten
att anordna skyddsrum böra anses bero på tredska. För sådant fall synes
vitesföreläggande böra i första hand ifrågakomma.

I likhet med vad som gäller enligt luftskydds- och skyddsrumslagarna
torde länsstyrelsen, där den verkställt åtgärd för annans räkning, direkt
kunna uttaga kostnaden av den försumlige utan att först vända sig till domstol.
Härvid bör givetvis hänsyn tagas till den ersättning av statsmedel, vartill
vederbörande jämlikt denna lag kan vara berättigad.

Utdömande av vite såväl mot enskilda som mot kommuner torde böra ske
av domstol.

89 §.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag:

140 §.

1 mom. Den, som underlåter att i
enlighet med 48 § första stycket på
anfordran lämna upplysningar örn där
avsedda förhållanden eller att fullgöra
honom enligt 50 § åliggande skyldighet
att anmäla flyttning, bote tio
kronor.

På anmälan av folkskyddsmyndighet
må den försumlige tillika av länsstyrelsen
i det län, där han är kyrkobokförd,
vid vite tillhållas att fullgöra
upplysnings- eller anmälningsskyldighet,
som i första stycket sägs.

2 mom. Folkskyddspliktig, som

Civiltörsvarsutredningens förslag:

97 §.

1 mom. Den som underlåter att i
enlighet med 16 § på anfordran lämna
upplysningar örn där avsedda förhållanden
eller att fullgöra honom
enligt 21 § åliggande skyldighet att
anmäla flyttning, straffes med böter
från och med tio till och med etthundra
kronor.

På anmälan av civilförsvarsmyndighet
må den försumlige tillika av länsstyrelsen
i det län, där han är kyrkobokförd,
vid vite tillhållas att fullgöra
upplysnings- eller anmälningsskyldighet,
som i första stycket sägs.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra ganden.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

jämlikt 48 § andra stycket kallats att
inställa sig personligen men utan laga
förfall utebliver därifrån, bote, första
gången femton kronor och varje gång,
han ånyo beträdes därmed, femtio
kronor.

Har den folkskyddspliktige laga
förfall för sin utevaro men underlåter
han att, så snart ske kan, anmäla förfallet
hos folkskyddsmyndighet, bote
tio kronor.

3 mom. Har den, som är folkskyddspliktig
eller eljest inskriven i folkskyddet,
örn rekommenderad postförsändelse
mottagit avi, av vilken framgår
att försändelsen avsänts av folkskyddsmyndighet,
och underlåter han
utan laga förfall att avhämta försändelsen
eller vägrar han, då försändelse
från folkskyddsmyndighet tillhandahålles
honom, att utkvittera eller
mottaga försändelsen, dömes till dagsböter.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

2 mom. Civilförsvarspliktig, som
jämlikt 19 § kallats att inställa sig
personligen men utan laga förfall utebliver
därifrån, straffes med böter från
och med tio till och med tvåhundra
kronor.

Har den civilförsvarspliktige laga
förfall för sin utevaro, men underlåter
han att, så snart ske kan, anmäla förfallet
hos civilförsvarsmyndighet,
straffes med böter från och med tio
till och med etthundra kronor.

3 mom. Har den som är civilförsvarspliktig
eller eljest inskriven i
civilförsvaret, örn rekommenderad
postförsändelse mottagit avi, av vilken
framgår, att försändelsen avsänts
av civilförsvarsmyndighet, och underlåter
han utan laga förfall att avhämta
försändelsen eller vägrar han, då försändelse
från civilförsvarsmyndighet
tillhandahålles honom, att utkvittera
eller mottaga försändelsen, straffes
med böter från och med tio till och
med tvåhundra kronor.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande luftskvddslagstiftning
men överensstämmer i sin utformning enligt hemortsförsvarssakkunnigas
förslag nära med 36—39 §§ värnpliktslagen.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller
generalpoststyrelsen beträffande 3 morn., att uppgift om avsändare icke
lämnades å avier rörande rekommenderade postförsändelser. Visserligen hade
styrelsen beträffande rekommenderade försändelser med beteckningen »militärärende»
föreskrivit, att samma beteckning skulle angivas överst å avien,
men styrelsen avstyrkte bestämt, att en dylik anordning utvidgades till andra
försändelser än sådana, som avsåges i 38 § värnpliktslagen.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag påtalar
stadsplaneutredningen 1942 att 1 mom. förevarande paragraf innefattade ett
avsteg från regeln, att vite ej finge föreläggas, då straff vore utsatt.

Jag anser bötessatserna för här ifrågavarande förseelser icke böra sättas
högre än enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag, dock att i 2 mom. första
stycket gemensam böteslatitud av högst femtio kronor torde böra stadgas.

Till förekommande av att stadgandet i 15 § departementsförslaget fullgöres
först efter vitesföreläggande torde underlåtenheten att ställa sig stadgandet
till efterrättelse böra vara förenad med bötesansvar. Det synes lämpligt
att åt den domstol, som ådömer bötesansvaret, inrymma befogenhet att
för utkrävande av upplysningsskyldigheten fortsättningsvis lita till vitesföre -

Kungl. Majlis proposition nr 268.

325

läggande. Genom en dylik kombination av böter och vite motverkas den
tendens, som eljest möjligen skulle kunna göra sig märkbar, nämligen att
besvara anmaningar att giva upplysningar först sedan vitesföreläggande meddelats.
89 § 1 mom. departementsförslaget är avfattat i enlighet med vad
nu sagts.

Stadgandet i 97 § 3 mom. civilförsvarsutredningens förslag har av skäl,
som generalpoststyrelsen åberopat, icke upptagits i departementsförslaget.
Däremot har såsom 3 mom. införts bestämmelse örn straff för den som underlåter
iakttaga honom jämlikt 58 § åvilande skyldigheter.

90 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

145 §.

Den, som underlåter att i förväg
inhämta länsstyrelsens godkännande
i fall, varom i 131 § andra stycket förmäles,
straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig
skyldig till underlåtenhet, som i första
stycket sägs, att i enlighet med
länsstyrelsens anvisningar ändra vad
som redan utförts. Lag samma vare
beträffande den, vilken åsidosätter
föreskrift, som meddelats av länsstyrelsen
vid prövning enligt 131 § andra
stycket.

Civilförsvarsutredningens förslag:

101 §.

Den, som underlåter att i förväg
inhämta länsstyrelsens godkännande
i fall, då så enligt 46 § skall ske,
straffes med dagsböter.

Förevarande paragraf motsvarar i stort sett 18 § första stycket skyddsrums -

lagen.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

141 §.

Med dagsböter eller fängelse eller,
örn omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begås under
folkskyddsberedskap, med straffarbete
i högst två år straffes

1) den, som är folkskyddspliktig
eller eljest inskriven i folkskyddet och
i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter
underlåter att efter vederbörlig
kallelse inställa sig till tjänstgöring
inom folkskyddet eller utbildning
eller övning i folkskyddstjänst
eller eljest olovligen undanhåller sig
därifrån;

2) den, som jämlikt 51 § ålagts tillfälligt
arbete för folkskyddets räkning
och med vetskap om åläggandet olovligen
undanhåller sig från arbetet;

3) den, som under tjänstgöringen
inom folkskyddet eller under utbild -

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

98 §.

Med dagsböter eller fängelse eller,
örn omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begås under
civil för svarsb er edskap, med straffararbete
i högst två år straffes

1) den som är civilförsvarspliktig
eller eljest inskriven i civilförsvaret
och i avsikt att undandraga sig sina
skyldigheter underlåter att efter vederbörlig
kallelse inställa sig till
tjänstgöring inom civilförsvaret eller
utbildning eller övning i civilförsvar stjänst
eller eljest olovligen undanhåller
sig därifrån;

2) den som under tjänstgöring inom
civilförsvaret eller under utbildning
eller övning i civilförsvarstjänst
vägrar åtlyda vad vederbörande befäl
under tjänstens utövning och i vad
som angår tjänsten honom befallt eller

Föredra ganden.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

liing eller övning i folkskyddstjänst
vägrar åtlyda vad vederbörande befäl
under tjänstens utövning och i vad
som angår tjänsten honom befallt eller
eljest gör sig skyldig till vårdslöshet
eller försummelse vid fullgörande av
sin tjänsteplikt;

4) den, som under fullgörande av
honom jämlikt 51 § ålagt arbete för
folkskyddets räkning vägrar åtlyda
vad vederbörande befäl i avseende å
arbetet anbefallt;

5) den, som i fall, varom i 48 §
förmäles, mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift örn förhållande, som i
samma lagrum avses;

6) den, som i strid med 47 § eller
särskilt meddelat bortflyttningsförbud
lämnar sin vistelseort;

7) den, som med vetskap örn att
föreskrift örn undanförsel meddelats
jämlikt 59 § verkställer undanförsel i
strid nied därom givna bestämmelser
eller bryter mot det i 63 § stadgade
förbudet eller underlåter att iakttaga
villkor, som uppställts med stöd av
sistnämnda lagrum;

8) den, som med vetskap örn att
föreskrift meddelats jämlikt 60 § bryter
mot förbud, som genom föreskriften
meddelats, eller underlåter att
iakttaga villkor, som jämlikt nämnda
lagrum uppställts;

9) den, som uppenbarligen vanvårdar
materiel, utrustning eller annan
förnödenhet, som han för förvaring
mottagit av folkskyddsmyndighet;

10) den, som med vetskap örn att
folkskyddsmyndighet jämlikt 9 kap.
beslutat taga i anspråk egendom, vilken
av honom innehaves, vägrar eller
försummar att behörigen eller i rätt
tid tillhandahålla myndigheten egendomen
eller genom att avhända sig
egendomen eller på annat sätt omöjliggör
ianspråktagandet;

11) den, som utan skälig anledning
vägrar att låta anläggning eller byggnad
besiktigas enligt vad i 129 § sågs;

12) den, som vid förfrågan jämlikt
130 § vägrar att lämna upplysning
eller ock vid sådan förfrågan eller i

Civilförsvar sutredningens förslag:

eljest gör sig skyldig till vårdslöshet
eller försummelse vid fullgörande av
sin tjänsteplikt;

3) den som i fall, varom i 16 § förmäles,
mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift örn förhållande, som i
samma lagrum avses;

4) den som i strid med 20 § eller
särskilt meddelat bortflyttningsförbud
lämnar sin vistelseort, så ock den
som bryter mot stadgandet i 29 §;

5) den som med vetskap örn att föreskrift
örn undanförsel meddelats jämlikt
30 §, verkställer undanförsel i
strid med därom givna bestämmelser
eller bryter mot det i 31 § stadgade
förbudet eller underlåter att iakttaga
villkor, som uppställts med stöd av
sistnämnda lagrum, så ock den som
underlåter att iakttaga honom •jämlikt
69 § 2 mom. åliggande anmälningsskyldighet; 6)

den som med vetskap örn att
föreskrift meddelats jämlikt 32 §,
bryter mot förbud, som genom föreskriften
meddelats, eller underlåter
att iakttaga villkor, som jämlikt nämnda
lagrum uppställts;

7) den som uppenbarligen vanvårdar
materiel, utrustning eller annan
förnödenhet, som han för förvaring
mottagit av civilförsvar smyndighet;

8) den som med vetskap om att
civilförsvarsmyndighet jämlikt 7 kap.
beslutat taga i anspråk egendom, vilken
av honom innehaves, vägrar eller
försummar att behörigen eller i rätt
tid tillhandahålla myndigheten egendomen
eller genom att avhända sig
egendomen eller på annat sätt omöjliggör
ianspråktagandet;

9) den som utan skälig anledning
vägrar att låta anläggning eller byggnad
besiktigas enligt vad i 63 § sägs;

10) den som vid förfrågan jämlikt
71 § vägrar att lämna upplysning eller
ock vid sådan förfrågan eller i samband
med undersökning eller granskning,
som avses i sistnämnda paragraf,
söker vilseleda myndighet rörande
i första stycket i samma paragraf
angivna förhållanden; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

327

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

samband med undersökning eller
granskning, som avses i sistnämnda
paragraf, söker vilseleda myndighet
rörande i första stycket i samma paragraf
angivna förhållanden; samt

13) den, som eljest åsidosätter
föreskrift eller föreläggande, som meddelats
med stöd av denna lag eller
enligt 150 § utfärdade bestämmelser
och ej avser fullgörande av åliggande,
varom i 136 § förmäles.

Fälles någon till straff jämlikt
denna paragraf, må domstolen, i förekommande
fall och efter ty skäligt
finnes, förklara egendom, som undanhållits,
förverkad eller, örn den ej kan
tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva
ersättning för egendomens värde.

Civilförsvar sutredningens förslag:

11) den som eljest åsidosätter föreskrift
eller föreläggande, som meddelats
med stöd av denna lag eller enligt
105 § utfärdade bestämmelser och
ej avser fullgörande av åliggande, varom
i 94 § förmäles.

Fälles någon till straff jämlikt denna
paragraf, må domstolen i förekommande
fall och efter ty finnes skäligt
förklara egendom, som undanhållits,
förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas,
förplikta honom att utgiva
ersättning för egendomens värde.

I såväl luftskyddsförfogandelagen (16 §) som utrymningslagen (37 §) ha
straffbestämmelserna — med vissa speciella undantag — erhållit en generell
avfattning, i det att straff stadgas för åsidosättande av föreskrift eller föreläggande,
som meddelats med stöd av vederbörande lag eller för dess tilllämpning
av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser. Luftskyddslagen innehåller
endast viss straffbestämmelse (15 §), som står i samband med luftskyddsövningar.
I lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd (15 §) ha däremot
direkt i lagen angivits de särskilda brottsrekvisiten.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att de ansåge lämpligt att i
förevarande paragraf direkt angiva de viktigaste av de fall, som borde föranleda
straffansvar, och att komplettera de sålunda utformade bestämmelserna
med en mera generell sådan. Därvid hade de sakkunniga följt den principen,
att örn föreskrift eller föreläggande kunde förbindas med vitesbestämmelse,
straffansvar icke borde föreligga.

Beträffande de särskilda punkterna anföra de sakkunniga bland annat: Yad
under 7)—8) upptagits motsvarade i stort sett andra och tredje styckena i 15 §
lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd. Första stycket och viss del av
andra stycket av sistnämnda paragraf avsåge förhållanden, varom vitesföreläggande
kunde meddelas, och straffansvar därför borde fördenskull ej gälla.
— Under 9) upptaget förhållande vore icke straffbelagt i gällande luftskyddsoch
utrymningslagstiftning. Emellertid hade genom det allmännas försorg
icke obetydliga mängder luftskyddsmateriel, särskilt gasskyddsmateriel, anskaffats
och överlämnats till enskilda personer. Jämlikt 84—86 §§ ålåge det
vederbörande ägare elior i vissa fall innehavare av anläggning eller byggnad
att ansvara för vården av sådan materiel. Gjorde någon, som dylikt ansvar
åvilade, sig skyldig till uppenbar vårdslöshet, borde detta föranleda straffansvar.
Erfarenheten hade tydligt visat, att behov av straffbestämmelse i

Föredra ganden.

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

detta hänseende förelåge. — Stadgandet under 10) hade utformats i nära anslutning
till 23 § 2 mom. rekvisitionslagen. — Vad under 11) upptagits motsvarade
18 § sista stycket skyddsrumslagen men innebure viss straffskärpning.
— Under 12) infört stadgande motsvarades av vissa delar av 16 §
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, 37 § utrymningslagen och
15 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd. Formuleringen anslöte sig
till sistnämnda lagrum.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förklarar
sig luftskyddschefen i Lund anse straffmaximum för lågt vid förbrytelser
under krig, medan länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, örn icke ifrågavarande
straffbestämmelser borde uppmjukas därhän, att dagsböter såsom
lägsta straff ersattes med vanliga böter. Länsstyrelsen fortsätter:

Det torde många gånger leda till mindre önskvärda konsekvenser, örn
under en kommande fredstid personer, som göra sig skyldiga till förseelser
mot 98 § civilförsvarslagen, på grund härav ådömas stränga straff. Då det
under en fredsperiod torde bliva svårt att bland den stora massan av medborgare
uppehålla intresset för civilförsvaret, ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida
det kan anses lämpligt att med alltför kännbara straff söka tvinga medborgarna
att fullgöra sin civilförsvarsplikt. Bättre resultat torde nås genom
lämpor och genom en klok upplysning och en effektiv propaganda. Stränga
straff torde endast böra anlitas såsom en yttersta utväg att nå målet.

Landsorganisationen anser oegentligt att i förevarande paragraf vårdslöshet
eller försummelse sammanfördes med uppsåtlig lydnads vägran. Det vore
säkerligen psykologiskt klokt att genomgående särskilja uppsåtliga brott och
förseelser av vårdslöshet eller försummelse i olika paragrafer och reservera
de nu i 98 § föreslagna strängare straffsatserna för de förra.

Jag anser mig i allt väsentligt kunna tillstyrka civilf örsvarsutredningens
förslag i förevarande hänseende. Sålunda anser jag varken straffmaximum
böra ökas eller straffminimum nedsättas. Yad särskilt angår den under 1)
omförmälda förseelsen torde erfarenheten hittills icke ha givit vid handen, att
motsvarande straffbestämmelse använts i oträngt mål. Även då civilförsvarsberedskap
ej råder torde möjlighet böra finnas att anpassa böterna efter
vederbörandes ekonomiska ställning, vilket ej kan ske i samma utsträckning,
örn böterna, såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslagit, utdömes ej i
dagsböter utan omedelbart i penningar. — Enär gränserna mellan uppsåtlig
brottslighet och vårdslöshet äro flytande, torde en uppdelning av paragrafen
i enlighet med landsorganisationens yrkande i tillämpningen möta svårigheter.
Eftersom strafflatituden är vid, torde hänsynen till subjektiva omständigheter
kunna göra sig fullt ut gällande vid straffmätningen.

Förevarande paragraf har i departementsförslaget därjämte på ett parpunkter
undergått formell jämkning. Angående anledningen till borttagandet
i punkterna 1 och 2 av orden »eller utbildning eller övning i civilförsvarstjänst»
hänvisas till vad som anförts under 87 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

329

92 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

143 §.

Har någon blivit förvunnen till
brott mot bestämmelse i 141 § 1)—4),
må i stället för straff tillrättavisning
kunna meddelas i enlighet med vad
Konungen därom närmare förordnar.

Civilförsvarsutredningens förslag:

99 §.

Har någon blivit förvunnen till
brott mot bestämmelse i 98 § 1) eller

2), må i stället för straff tillrättavisning
kunna meddelas i enlighet med
vad Konungen därom närmare förordnar.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande luftskydds- och utrymningslagstiftning.

Hernörtsförsvarssakkunniga anföra:

I 141 § 1)—4) stadgas örn straff för tjänsteförbry telse av folksky ddspersonal
m. fl. Mången gång kan det emellertid vara lämpligare att för mindre
dylika förbrytelser meddela den skyldige tillrättavisning i någon form i stället
för straff. Möjlighet härtill står öppen jämlikt här förevarande paragraf. Tillrättavisning
bör kunna meddelas av vederbörande folkskyddsmyndighet i
stället för att befordra den försumlige till åtal. Tänkbara former för tillrättavisning
äro bl. a. varning, förlust av ersättning och för kasernerad personal
permissionsförbud.

övervägas bör, örn icke för varje folkskyddsdistrikt bör inrättas en motsvarighet
till den disciplinnämnd, som jämlikt 15 § hemvämskungörelsen skall
finnas för varje hemvärnsområde.

Jag finner förslaget örn införande av möjlighet att meddela civilförsvarspersonal
tillrättavisning i stället för att åtala och döma till straff lämpligt.
Föreliggande skiljaktigheter mellan civilförsvarsutredningens förslag och
departementsförslaget hänföra sig endast till den formella avfattningen.

93 §.

Hemort sförsvar ssakkunnigas förslag:

144 §.

Vad som inhämtats genom svar å
sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 130 §
sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med
förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse.

Civilförsvarsutredningens förslag:

100 §.

Vad som inhämtats genom svar å
sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 71 §
sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med
förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse.

Mot utformningen av förevarande paragraf, som motsvarar 17 § lagen om
förfoganderätt för luftskyddets behov, 22 § tredje stycket och 38 § utrymningslagen
samt 16 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd, synes annan
anledning till erinran ej föreligga än att bestämmelsen bör utsträckas till att
gälla jämväl vad som inhämtas vid besiktning.

Föredra ganden.

330

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredra ganden.

94 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
146 §.

Brott, som i 144 § sägs, må av allmän
åklagare åtalas endast efter angivelse
av målsäganden.

Om utdömande av böter jämlikt

140 § 1 och 2 mom. samt vad med
sådant utdömande äger samband skola
bestämmelserna i 43 § värnpliktslagen
äga motsvarande tillämpning.

Böter och vitén, som ådömas enligt
denna lag, ävensom förverkad egendom
och utdömd ersättning, varom i

141 § sista stycket förmäles, tillfalla
kronan.

Civilförsvar sutredningens förslag:

102 §.

Åtal för förseelse, som i 97 § sägs,
anhängiggöres vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammaren eller, där sådan ej
finnes, vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 98, 100 och 101 §§ anhängiggöres
vid allmän domstol.

Förseelse, som i 100 § sägs, må av
allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse av målsägaren.

Böter och vitén, som ådömas enligt
denna lag, ävensom förverkad egendom
och utdömd ersättning, varom i
98 § sista stycket förmäles, tillfalla
kronan.

Tredje och fjärde styckena i 102 § civilförsvarsutredningens förslag motsvara
18 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, 39 § utrymningslagen
och 17 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Civilförsvar sutredningen framhåller, att utredningen icke föreslagit
någon motsvarighet till andra stycket av förevarande paragraf enligt hemortsförsvarssakkunnigas
förslag, enär där avsedda förseelser ansetts böra beivras
genom vanligt domstolsförfarande.

94 § departementsförslaget överensstämmer med 102 § civilförsvarsutredningens
förslag utom därutinnan att enär någon poliskammare med domsrätt
ej längre finnes vad örn åtals anliängiggörande vid poliskammare stadgats
utgått.

95 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:
148 §.

Över byggnadsnämnds beslut i
fråga, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom
en månad från det klaganden erhöll
del av beslutet. Kätt att anföra besvär
tillkommer jämväl folkskyddsmyndighet.

Talan mot beslut enligt denna lag,
som i andra fall, än som avses i 146 §
andra stycket, meddelas av länsstyrelsen,
må föras hos Konungen i
vederbörande statsdepartement i den
ordning, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd. Kätt att föra

Civilförsvarsutredningens förslag:

103 §.

Över byggnadsnämnds beslut i
fråga, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom
en månad från det klaganden erhöll
del av beslutet. Rätt att anföra besvär
tillkommer jämväl centralmyndigheten
och vederbörande civil} ör sv arschef.

Över beslut, som länsstyrelsen
meddelat på besvär, som avses i första
stycket, eller enligt 35, 38, 40, 41, 43,
44, 45, 46, 51, 53, 54, 55, 59,61,77,92,93,
94 eller 97 § må talan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för överklä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

331

Civilförsvar sutredningens förslag:

gande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
I fråga örn beslut, som länsstyrelsen
meddelat på besvär, som avses i första
stycket, eller enligt 35, 38, 40, 41, 43,
44, 45 eller 46 §, tillkommer rätt att
föra talan jämväl centralmyndigheten.

När synnerliga skäl därtill äro,
äger länsstyrelsen förordna att beslut,
som avses i andra stycket, skall omedelbart
lända till efterrättelse.

Över beslut, som länsstyrelsen enligt
denna lag meddelat i andra fall än
i andra stycket avses, må klagan ej
föras.

I 20 § första stycket skyddsrumslagen finnes intaget motsvarande stadgande
som i första stycket av förevarande paragraf enligt hemortsförsvarssakkunnigas
och civilförsvarsutredningens förslag, varvid dock stadgas, att rätt
att anföra besvär tillkommer jämväl luftskyddschefen.

Enligt 17 § luftskyddslagen må klagan över beslut, som enligt samma lag
meddelas av länsstyrelse, föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut är bestämd. Liknande stadganden finnas i 15 § 1 mom.
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, 20 § andra stycket skyddsrumslagen
och 40 § andra stycket utrymningslagen. Enligt 21 § skyddsrumslagen
äger länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, förordna, att dess
beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

I 15 § 1 mom. lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov stadgas därjämte,
att över luftskyddschefs beslut i ärende, som avses i lagen, besvär må
anföras hos länsstyrelsen inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del
av beslutet. Enligt 40 § utrymningslagen gäller, att över luftskyddschefs,
utrymningschefs, inkvarteringsnämnds och inkvarteringschefs beslut i ärende,
som avses i samma lag, besvär må anföras hos centrala utrymningsmyndigheten
inom samma tid, som nyss sagts.

Mot vissa beslut enligt utrymningslagen (utrymning, bestämmande av inkvarteringsort,
bortflyttningsförbud) må talan icke föras.

Hemortsförsvar ssak kunniga anföra:

Folkskyddets egenskap av försvarsorganisation föranleder, att något formbundet
förfarande för fullföljd av folkskyddsmyndighets beslut hos högre
folkskyddsmyndighet icke bör förefinnas. Är någon missnöjd med exempelvis
beslut av folkskyddschef, bör han dock givetvis kunna göra en vanlig
framställning hos civilskyddschefen eller i förekommande fall försvarsområdesbefälhavaren
om rättelse. Erinras bör därom, att i rekvisitionslagen ingen
klagorätt finnes stadgad över militär myndighets rekvisitionsbeslut.

Att märka är i detta sammanhang, att folkskyddsmyndigheterna, då det
gäller åligganden för folkskyddsdistrikt, kommuner, municipalsamliällen och
enskilda jämlikt 6 kap., icke själva ha medel till förfogande att framtvinga

Hemortsförsvar ssakkunnigas förslag:

talan tillkommer jämväl riksfolkskyddschefen.

När synnerliga skäl därtill äro,
äger länsstyrelsen förordna, att dess
beslut omedebart skall lända till efterrättelse.

Föredra ganden.

332 Kungl. Marits proposition nr 268.

skyldigheternas fullgörande. Härför erfordras länsstyrelsens medverkan, och
länsstyrelsen bär givetvis viss självständig prövningsrätt i fråga om riktigheten
av vederbörande folkskyddsmyndighets anspråk. Över länsstyrelsens
beslut bör klagan kunna föras.

Emellertid synes möjlighet till klagan över beslut av riksfolkskyddschefen
böra i vissa fall föreligga, nämligen åtminstone såvitt angår tillsättande av
folkskyddschef m. fl. jämlikt 11 § och fastställande av ersättning av statsmedel
till folkskyddsdistrikt jämlikt 105 §. Föreskrift örn sådan klagorätt
torde emellertid icke behöva intagas i lagen utan bör ingå i den instruktion
för riksfolkskyddschefen, som måste utfärdas.

Civilförsvarsutredningen anför:

Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen ingå i civilförsvarsorganisationen.
En följd härav blir att vad hemortsförsvarssakkunniga anfört beträffande
klagorätt över folkskyddsmyndighets beslut — i vilket utredningen instämmer
— får tillämpning jämväl på åtskilliga beslut av länsstyrelsen. Denna
kommer nämligen med utredningens förslag att beträffande civilförsvaret bli
underställd centralmyndigheten och skyldig ställa sig dess föreskrifter till
efterrättelse, varför, som nyss sagts, något utrymme för ett formbundet fullföljdsförfarande
icke skulle finnas. Det sagda kan dock gälla allenast den
del av länsstyrelsens verksamhet, som omfattar planläggning och upprätthållande
av civilförsvaret, d. v. s. länsstyrelsens befattning med ledningen av
civilförsvaret, men icke den administrativa beslutanderätt länsstyrelsen utövar
i civilförsvarsärenden. Sådan beslutanderätt skall enligt utredningens förslag
tillkomma länsstyrelsen jämlikt åtskilliga bestämmelser örn anordnande av
enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott (35, 38, 40, 41, 43, 44, 45 och
46 §§). Vidare skall länsstyrelsen fastställa statsbidrag enligt 51 § och ersättning
av statsmedel jämlikt 53 § samt företaga kostnadsfördelning jämlikt
54 och 77 §§ ävensom meddela förordnande som i 55 § 4. och 5. avses. Länsstyrelsen
tillkommer ock att meddela vissa ytterligare förordnanden av administrativ
natur (59, 61, 92 och 93 §§) ävensom meddela förelägganden och utdöma
vitén enligt 94 § samt meddela vitesbeslut enligt 97 § 1 mom. I de uppräknade
fallen synes besvärstalan böra kunna föras i vanlig ordning hos
Kungl. Majit.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag stadgades, att rätt att anföra besvär
över länsstyrelsens beslut skulle tillkomma jämväl riksfolkskyddschefen. Beträffande
frågan örn motsvarande rätt för centralmyndigheten synes sådan
rätt icke behöva förekomma annat än beträffande ovan angivna bestämmelser
örn enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott, ifråga om vilka centralmyndighetens
besvärsrätt är ägnad att främja en enhetlig rättstillämpning.

T yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag ifrågasätter
luftskyddschefen i Göteborg nödvändigheten av att i tredje stycket av förevarande
paragraf stadga »synnerliga skäl», då det i praktiken visat sig, att
den, som velat undkomma ett föreläggande att inrätta skyddsrum, begagnat
sig av möjligheten att överklaga luftskyddschefens beslut till synes endast
i akt och mening att förhala tiden.

Föreskrift örn besvärsrätt över byggnadsnämnds beslut synes mig icke
böra intagas i förevarande lag. De beslut, varom här är fråga, äro beslut örn
byggnadslov. Hur klagan över dylika beslut må fullföljas, regleras och bör
regleras i byggnadsstadgan och icke i civilförsvarslagen.

Yad angår frågan om besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden, som

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

avses i denna lag, må följande framhållas. Liksom civilförsvarsutredningen
anser jag, såsom under avdelning I framhållits, länsstyrelsen böra vara i
fråga örn civilförsvaret underställd civilförsvarsstyrelsen och skyldig efterkomma
dess direktiv. Detta synes böra gälla ej blott i vissa begränsade hänseenden
utan beträffande samtliga de hithörande åtgärder, varom länsstyrelsen
äger besluta. Då emellertid de beslut, varom här är fråga, i allmänhet
äro av väsentlig betydelse för dem, som besluten närmast avse, torde möjlighet
böra stå öppen att erhålla omprövning av besluten enligt vanliga besvärsregler.
Eullföljdsförbud torde dock böra stadgas för vissa åtgärder, huvudsakligen
sådana, som kunna beräknas förekomma blott under krig eller under
ett skärpt utrikespolitiskt läge.

Tillräcklig anledning torde icke finnas att frångå civilförsvarsutredningens
förslag, att besvären skola anföras hos Kungl. Majit.

Vad civilförsvarsutredningen föreslagit därom, att civilförsvarsstyrelsen i
vissa fall skulle äga föra talan mot länsstyrelsens beslut kan jag icke tillstyrka.
En sådan rätt skulle innebära, att civilförsvarsstyrelsen skulle ha två
vägar till sitt förfogande nämligen att antingen utnyttja sin direktivrätt eller
anföra besvär hos Kungl. Majit över beslutet. En sådan valrätt synes i förevarande
fall knappast lämplig. Då den förstnämnda utvägen synes vara den
närmast till hands liggande, ha bestämmelser örn klagorätt för civilförsvarsstyrelsen
icke upptagits i departementsförslaget.

Som följd av vad nu anförts torde i lagen böra intagas bestämmelse om
sättet för talans fullföljande jämväl mot civilförsvarschefs och civilförsvarsstyrelsens
beslut enligt lagen. Mot civilförsvarschefs beslut bör talan föras hos
länsstyrelsen och mot civilförsvarsstyrelsens beslut hos Kungl. Majit.

Såsom en följd av den utvidgade besvärsrätten enligt departementsförslaget
ha i samma förslag förutsättningarna för förordnande om att beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse mildrats.

90 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

149 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke
tillämpning, i den mån motsvarande
förhållanden regleras i lagen örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Örn förhållanden, som i denna lag
avses, äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter, såvitt angår anläggningar
eller byggnader, som äro
avsedda för arméns, marinens eller
flygvapnets behov kommunikationsverk
eller andra verk, företag eller inrättningar
av större omfattning eller
särskild beskaffenhet eller ock fartyg.

Enligt 18 § tredje stycket luftskyddslagen äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter örn luftskyddets organisation i fråga örn fartyg samt kom -

Civilförsvarsutredningens förslag:
104 §. ''

Samma lydelse.

Föredra ganden.

334 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

mumkationsverk och andra verk, företag eller inrättningar av större omfattning
eller särskild beskaffenhet ävensom beträffande fästnings försvarsområde
eller krigsskådeplats.

I skyddsrumslagen stadgas dels i 22 §, att Konungen äger förordna, att
fråga, i vilken enligt denna lag beslut meddelas av byggnadsnämnd eller
länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning, dels ock i 24 §, att lagen ej
äger tillämpning å anläggningar och byggnader för militära ändamål eller
anläggningar, som avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Med stöd av dessa bestämmelser ha, såsom omnämnts under avdelning I,
jämlikt stadganden i luftskydds- och skyddsrumskungörelserna vissa anläggningar,
byggnader, verk och inrättningar m. m. undantagits från de egentliga
luftskyddsmyndigheternas verksamhetsområde.

Hemortsförsvarssakkunniga ha i specialmotiveringen till 149 § i
sitt förslag ingående behandlat frågan örn de bestämmelser, som med stöd
av förevarande paragraf borde utfärdas beträffande folkskyddets befattning
med militära anläggningar och byggnader samt dess förhållande till kommunikationsverk
och andra verk och inrättningar. I samband härmed har även
berörts frågan örn organisation BBB:s ställning gentemot folkskyddet.

Mot vad hemortsf örsvarssakkunniga sålunda anfört har i yttrandena
över deras förslag rests invändningar främst av järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt organisationschefen för BRB.

Civiltörsvarsutredningen förklarar sig icke kunna ingå på spörsmålen
örn civilförsvarslagens tillämplighet i dessa speciella fall. Frågan härom
syntes böra! upptagas till prövning av centralmyndigheten för att underställas
Kungl. Maj:ts prövning. I avbidan på denna prövning syntes hittills
gällande föreskrifter alltjämt böra äga tillämpning.

Mot civilförsvarsutredningens utformning av förevarande paragraf finner
jag i och för sig ingen annan anledning till erinran än latt i andra stycket uttrycket
»arméns, marinens och flygvapnets behov» synes mig böra utbytas
mot »krigsmaktens behov».

Till frågan, i vilken utsträckning med stöd av denna paragraf särskilda bestämmelser
böra utfärdas, är jag icke för närvarande beredd att taga ställning.
Hithörande spörsmål torde böra regleras i administrativ ordning.

97 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

150 §.

Konungen äger meddela närmare
bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna lag.

Civilförsvarsutredningens förslag:

105 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 335

Med den formulering 1 § civilförsvarslagen erhållit i departementsförslaget
erfordras ej det tillägg till paragrafen i hemortsförsvarssakkunnigas
avfattning, som civilförsvarsutredningen föreslagit.

Övergångsbestämmelser.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

Denna lag träder i kraft den

, Konungen dock obetaget
att beträffande särskilda bestämmelser
i lagen förordna, att de skola träda
i kraft vid tidigare tidpunkt.

Genom denna lag upphävas:

1) luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504);

2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90)
örn förfoganderätt för luftskyddets
behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna
skyddsrum m. m.;

4) lagen den 21 juni 1940 (nr 645)
örn skyldighet att bortföra varuförråd;

5) utrymningslagen den 28 juni
1941 (nr 582); samt

6) lagen den 28 juni 1941 (nr 587)
med vissa bestämmelser angående omhändertagande
av flyktingar m. m.

Yad i lag eller särskild författning
är stadgat örn luftskyddschef skall
efter denna lags ikraftträdande i stället
gälla folkskyddschef. Där i lag
eller särskild författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall
hänvisningen i stället gälla sådan bestämmelse.

Har, jämlikt de före denna lags
ikraftträdande gällande bestämmelserna
för anläggning eller byggnad inrättats
enskilt skyddsrum, som blivit
i vederbörlig ordning godkänt, må ej
på grund av stadgandena i 68 § denna
lag utökad skyldighet i sådant hänseende
åläggas anläggningens eller
byggnadens ägare, försåvitt icke särskilda
skäl det föranleda.

För denna lags ikiafträdande erforderliga
närmare föreskrifter meddelas
av Konungen.

Civilförsvarsutredningens förslag:

Denna lag träder i kraft den

Vid lagens ikraftträdande gällande
luftskydds-, utrymnings- eller socialtjänstplan
skall därefter gälla som
organisationsplan enligt denna lag,
till dess sådan blivit fastställd.

Genom denna lag upphävas:

1) luftskyddslagen den 11 juni 1937
(nr 504);

2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90)
örn förfoganderätt för luftskyddets
behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119)
örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna
skyddsrum m. m.;

4) lagen den 21 juni 1940 (nr 645)
örn skyldighet att bortföra varuförråd;

5) utrymningslagen den 28 juni
1941 (nr 582); samt

6) lagen den 28 juni 1941 (nr 587)
med vissa bestämmelser angående omhändertagande
av flyktingar m. m.

Yad i lag eller särskild författning
är stadgat örn luftskyddschef skall
efter denna lags ikraftträdande i stället
gälla civilförsvarschef. Där i lag
eller särskild författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall
hänvisningen i stället gälla sådan bestämmelse.

Har, jämlikt de före denna lags
ikraftträdande gällande bestämmelserna
för anläggning eller byggnad inrättats
enskilt skyddsrum, som blivit
i vederbörlig ordning godkänt, må ej,
med mindre särskilda skäl därtill äro,
på grund av stadgandena i 37 § och
39 § första stycket anläggningens eller
byggnadens ägare åläggas att inrätta
nytt skyddsrum eller att utöka det
godkända skyddsrummet, ej heller på
grund av stadgandet i 43 § första
stycket åläggas att vidtaga förändringar
beträffande sådant skyddsrum
eller de byggnadstelcniska anordningarna
där.

Föredra ganden.

336 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag:

Har kommun eller municipalsamhälle
före denna lags ikraftträdande
anskaffat materiel, utrustning eller
annan egendom för civilförsvarsändamål,
skall denna lags bestämmelser
örn rätt till statsbidrag icke äga tilllämpning,
för såvitt Konungen ej annorlunda
förordnar.

Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att de uppgifter, som avsåges
i lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående
omhändertagande av flyktingar m. m. kunde av Kungl. Maj:t uppdragas åt
folkskyddet med stöd av 1 § 4) folkskyddslagen.

Civilförsvar sutredningen anför:

Utredningen anser det mest ändamålsenligt att civilförsvarslagen till alla
delar träder i kraft vid en och samma tidpunkt, förslagsvis den 1 juli 1944,
varvid de i övergångsbestämmelserna angivna äldre lagarna böra upphöra
att gälla.

Emellertid medför detta, att innan organisationsplaner enligt den nya
lagen blivit fastställda, gällande luftskydds-, utrymnings- och socialtjänstplaner
böra fungera såsom organisationsplaner och få de rättsverkningar
sådana planer ha enligt den nya lagen. Stadgande härom har upptagits i
övergångsbestämmelserna andra stycket. Skulle något tillägg till de äldre
planerna behöva göras, innan fullständig organisationsplan hinner fastställas,
kan tydligen sådant tillägg fastställas såsom del-organisationsplan i avbidan
på den fullständiga planen.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag den föreslagna civilförsvarslagen
böra träda i kraft den 1 juli 1944. Då giltigheten av den nuvarande
lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd utlöper med den 30 juni
1944, erfordras ej någon bestämmelse örn upphävande av nämnda lag.

Departementsförslaget upptager övergångsbestämmelser under sex särskilda
punkter.

Punkten 1 innehåller, i samma avfattning som enligt civilförsvarsutredningens
förslag, bestämmelser örn att vad i lag eller särskild författning
stadgas örn luftskyddschef efter lagens ikraftträdande i stället skall gälla örn
civilförsvarschef samt att hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i förevarande lag, i stället skall gälla det nya lagrummet

I punkten 2 föreslås, i saklig överensstämmelse med civilförsvarsutredningens
förslag, att intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom
sådan gälla de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse
i ämnen, som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen.

Punkten 3 motsvarar näst sista stycket i civilförsvarsutredningens förslag
till övergångsbestämmelser.

I övergångsbestämmelse till lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd
stadgas, att förordnande, som meddelats jämlikt lagen, ej skall gälla längre
än lagen äger giltighet. Uppenbart är emellertid, att dylikt förordnande bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 337

utan särskilt beslut gälla även efter civilförsvarslagens ikraftträdande. Föreskrift
härom har införts i punkt 4 av övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till att civilförsvarslagen torde komma att utfärdas allenast
kort tid före ikraftträdandet den 1 juli 1944, kunna svårigheter uppkomma
för kommunerna att medhinna att före nämnda dag besluta örn tillsättande av
särskild civilförsvarsnämnd eller örn lämnande av uppdrag åt drätselkammare
respektive kommunalnämnd att vara civilförsvarsnämnd. Den tid, inom
vilken beslut härom bör fattas, torde därför böra utsträckas till den 1 oktober

1944. Under mellantiden bör luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest
drätselkammare eller kommunalnämnd vara civilförsvarsnämnd såväl i kommuner
med minst 5 000 invånare som — utan särskilt uppdrag -— i mindre
kommuner. — Då mandattiden för ledamöter i särskild civilförsvarsnämnd
lämpligen bör utlöpa vid årsskifte, bör vidare stadgas, att de ledamöter och
suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd, som tillsättas före den 1 januari

1945, skola utses för tiden till och med år 1948. — Nu angivna bestämmelser
rörande civilförsvarsnämnd ha i departementsförslaget upptagits i punkten 5
i övergångsbestämmelserna.

Punkten 6 i departementsförslagets övergångsbestämmelser motsvarar
sista stycket av övergångsbestämmelserna i civilförsvarsutredningens förslag.
Beträffande tillämpningen av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts
under avdelning Yl.

Stadgandet under punkten 7 har berörts under avdelning VII, vartill
hänvisas.

B. Departementsförslaget till lag om skyldighet i vissa fall för
civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

1 §■

I den mån Konungen, med riksdagens
samtycke, därom förordnar, skola
folkskyddslagens bestämmelser örn
skyldighet att fullgöra tjänstgöring
inom folkskyddet (folkskyddsplikt)
och vad med sådan skyldighet har
samband äga motsvarande tillämpning
beträffande viss angiven tjänstgöring
inom armén, marinen eller
flygvapnet.

till riksdagens protokoll 1944.

Civilförsvarsutredningens förslag:

1 §• ''

I den mån Konungen, med riksdagens
samtycke, därom förordnar,
skola civilförsvarslagens bestämmelser
om skyldighet att fullgöra tjänstgöring
inom civilförsvaret (civilförsvarsplikt)
och vad med sådan skyldighet
har samband äga motsvarande
tillämpning beträffande viss angiven
tjänstgöring inom krigsmakten.

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, meddela förordnande,
som i första stycket sägs, utan att inhämta
riksdagens samtycke; dock må
så ej ske, med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förord1
sami. Nr 268. esa u 22

Föredra ganden.

Föredralf
an dea.

Föredra ganden.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

338

H emort sförsvars sakkunnig as förslag:

tio dagar. Varder ej meddelat förordnande
av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början
gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till
efterrättelse.

2 §■

Förordnande, som i 1 § sägs, må icke
avse tjänstgöring, som är att hänföra
till vapen tjänst.

3§.

Konungen äger meddela närmare
bestämmelser örn tillämpningen av
denna lag.

Civilförsvarsutredningens förslag:

nande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början
gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till
efterrättelse.

2 §.

Konungen äger meddela närmare
bestämmelser om tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

Beträffande denna lag, vars rubrik i departementsförslaget givits annan
lydelse, hänvisas till vad som anförts under avdelning III.

C. Departementsförslaget till ändring i strafflagen för krigsmakten

m. fl. lagar.

Strafflagen för krigsmakten.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
förordat framlagt förslag till ändring av ifrågavarande lag, innebärande
att lagen i motsvarande mån, som beträffande hemvärnspersonal och
andra frivilliga, göres tillämplig å den, som med stöd av lagen örn utvidgad
tillämpning av civilförsvarsplikt ålagts tjänstgöring vid krigsmakten.

Förslaget föranleder ingen erinran från min sida.

Lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

om viss panträtt i spannmål.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
förordat i förevarande lag inarbetat de bestämmelser, som äro
givna i lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt i
spannmål. Bestämmelserna ha utsträckts till att gälla även utspridning och
ha icke gjorts tidsbegränsade. Sistnämnda förhållande motiveras med att
civilförsvarslagens bestämmelser örn undanförsel enligt utredningens förslag
icke skola vara tidsbegränsade.

Med hänsyn till den säregna karaktären av de bestämmelser varom här är
fråga, torde det vara lämpligast att upptaga dem i en särskild paragraf i
lagen, avsedd att reglera förhållandena vid krig eller krigsfara. Nyssnämnda
lag av den 21 juni 1940 är enligt lag den 16 april 1943 (nr 190) tidsbegränsad
till den 1 juli 1944. Då den sedermera icke förlängts, behöver den icke upphävas.

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spftnadslin och hampa.

Civilförsvarsutredningen har i förevarande lag inarbetat de bestämmelser,
som äro givna i lagen den 30 juni 1942 (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och
hampa. Bestämmelserna ha utsträckts till att gälla även utspridning och ha
icke gjorts tidsbegränsade.

Yad jag beträffande lagen örn viss panträtt i spannmål anfört äger här
motsvarande tillämpning.

Lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn sjukhusvård
vid krig eller krigsfara.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
förordat framlagt förslag till ändring av här ifrågavarande lag,
innebärande i huvudsak att civilförsvarslagens bestämmelser skola äga tilllämpning
beträffande civilförsvarets hjälpplatser.

Förslaget tills ty rkes.

Lagen den 30 december 1939 (nr 934)
om tjänsteplikt.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
förordat framlagt förslag till ändring av 18 § här ifrågavarande
lag, innebärande att den som är inskriven i civilförsvaret skall vara undantagen
från tjänsteplikt, dock endast i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret
utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande.

Förslaget föranleder ej erinran. Anmärkas må, att förevarande lag i dess
oförändrade form genom beslut av 1944 års riksdag förlängts till och med den
30 juni 1945.

Lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
förordat framlagt förslag till vissa formella jämkningar av här
ifrågavarande lag.

Jag finner ej anledning till annan ändring i civilförsvarsutredningens förslag
än att i 9 § uttrycket civilförsvarets centralmyndighet bör utbytas mot
civilt örsvarsstyrelsen.

Lagen den 26 mars 1943 (nr 121)
om vapenfria värnpliktiga.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga
förordat framlagt förslag till ändring av här ifrågavarande lag,
innebärande att föreskriften örn att vapenfri värnpliktig skall kunna uttagas
till tjänstgöring vid luftskyddet ersättes med bestämmelse om motsvarande
skyldighet beträffande civilförsvaret.

Förslaget tillstyrkes.

Föredra ganden.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra ganden.

I). Departemeutsförslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Såsom framgår av vad som anförts under avdelning II skola de kommunala
inkvarteringsnämnderna i och med civilförsvarslagens ikraftträdande upphöra
med sin verksamhet samt deras uppgifter inom varje civilförsvarsområde
övertagas av civilförsvarschefen.

Civilförsvarsutredningen har beträffande de uppgifter, som skulle tillhöra
civilförsvaret i förevarande hänseende, förutsatt, att en uppdelning skulle ske
mellan å ena sidan de lokala civilförsvarsmyndigheterna och å andra sidan de
ordinarie kommunala socialvårdsorganen, varvid på de förra skulle ankomma
att lämna den första hjälpen, däri inbegripet vissa kontanta understöd till
bostad, mat och småutgifter, vilka understöd skulle utgå med fastställda
belopp utan behovsprövning, medan uppgiften att efter behovsprövning bevilja
understöd skulle i stället ankomma på socialvårdsorgan.

Utredningen framhåller vidare, att civilförsvarschef borde vid sin sida ha
en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänstegrenen utrymnings- och
socialtjänsten samt att därjämte, örn flera kommuner inginge i ett civilförsvarsområde,
i varje kommun borde finnas en inkvarteringsledare.

Frågan örn socialvården under krig är, såsom förut framhållits, för närvarande
under utredning av krigshjälpssakkunniga, vilka även torde komma
att framlägga förslag till gränsdragning mellan civilförsvarsmyndigheternas
och socialvårdsorganens uppgifter i förevarande hänseende. I avvaktan på
resultatet av denna utredning torde handhavandet av utrymningshjälpen i
dess helhet böra åligga civilförsvarsorganen, främst civilförsvarschefen med
biträde av tjänstegrenschefen för utrymnings- och socialtjänsten samt av inkvarteringsledarna.
Av denna anledning har jag på grundval av ett inom hemortsförsvarssakkunniga
framlagt förslag låtit utarbeta förslag till de ändringar
i förordningen örn utrymningshjälp, som i följd härav bliva nödvändiga. De
föreslagna ändringarna äro till största delen av den beskaffenhet, att någon
redogörelse för desamma icke erfordras. Framhållas bör blott, att med den
ställning länsstyrelserna äro avsedda att intaga inom civilförsvaret, besvär
över civilförsvarschefs beslut jämlikt denna förordning synas böra anföras
hos vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till att förordningen kommer att
tillämpas endast under krig eller krigsfara, anser jag någon besvärsrätt över
länsstyrelses beslut icke böra stadgas. Erforderlig enhetlighet i tillämpningen
torde kunna vinnas genom anvisningar från civilförsvarsstyrelsen. Därutöver
må tilläggas att de lokala civilförsvarsmyndigheterna vid utrymningshjälpens
handhavande böra stå i nära kontakt med vederbörande kommunala myndigheter,
främst civilförsvarsnämnderna. Den närmare regleringen härav torde
kunna ske i administrativ ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

341

E. Departementsförslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364).

Om brandskyddsåtgärder innehåller skyddsrumslagen bland annat följande
bestämmelser. Enligt 7 § skola vid uppförande av byggnad, som avses i 2 §,
i mer än två våningar vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på
mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert.
Vidare stadgas i förstnämnda paragraf, att örn sådan byggnad uppföres i
mer än fyra våningar, samtliga bjälklag, skola utföras brandsäkert. I 8 § första
stycket stadgas, att örn byggnad, som avses i 2 § och som är uppförd i mer
än två våningar, undergår sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning, att den
kommer att i väsentliga delar framstå i nytt skick och i avsevärd män öka i
värde, brandbotten skall, örn sådan saknas, anordnas å översta på mur eller
därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. I 8 § andra stycket stadgas, att,
ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,
brandbotten skall anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden därför är ringa
i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet. I 9 § stadgas,
att då byggnad, som avses i 2 §, uppföres med mindre än tre våningar,
bärande konstruktioner skola utföras brandsäkert, i den mån det prövas
skäligt, samt att vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl vid väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan byggnad. Jämlikt 10 §
gäller, att örn i annat hänseende än tidigare i lagen nämnts i fråga örn anläggning
eller byggnad till minskande av brandskador genom luftanfall kan vidtagas
åtgärd, som utan kostnad av någon betydenhet medför väsentlig fördel,
länsstyrelsen må föreskriva sådan åtgärd. I 23 § slutligen finnes upptagen
bestämmelse, att örn i byggnadsordning föreskrivits brandskyddsåtgärder,
utöver vad i lagen stadgas eller med stöd därav föreskrivits, byggnadsordningens
bestämmelser skola gälla, såframt de ej strida mot lagen eller med
stöd därav meddelade föreskrifter.

Jämlikt 7 § skyddsrumskungörelsen skola dessa bestämmelser tillämpas
inom hela riket, alltså icke blott inom luftskyddsorter.

Hemortsförsvarssakkunniga lia i 75—79 §§ förslaget till folkskyddslag
upptagit motsvarande bestämmelser som de nu angivna, dock med
vissa avvikelser. Sålunda skola bestämmelserna direkt i lagen angivas
gälla allenast inom de områden, där verkskydd och hemskydd skola vara
inrättade, medan det i övrigt skall ankomma på Konungen att förordna om bestämmelsernas
tillämpning. Någon ändring av bestämmelsernas nuvarande
tillämpningsområde åsyftas dock ej. — Bestämmelserna skola vidare icke vara
inskränkta till sådana byggnader, som avses i 2 § skyddsrumslagen — en utvidgning,
som sammanhänger med den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen
av skyddsrumsskyldigheten. — Någon bestämmelse motsvarande 10 §
skyddsrumslagen har ej upptagits, beroende på att syftet med bestämmelsen
synts bliva tillgodosett genom föreskrifterna i 87 § d) och e) förslaget till
folkskyddslag.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 2K8.

De sakkunniga anföra:

De sakkunniga hålla visserligen före, att det rent principiellt sett vore
riktigare, att bestämmelser av det slag, varom här är fråga, infördes i
byggnadsstadgan. Då så emellertid icke skett vid skyddsrumslagens tillkomst,
ha de sakkunninga icke ansett sig böra föreslå, att en sådan åtgärd nu vidtages.
I överensstämmelse härmed förorda de sakkunniga, att skyddsrumslagens
hithörande bestämmelser med vissa modifikationer åtminstone tills
vidare upptagas i folkskyddslagen. Eventuellt kan frågan om föreskrifternas
överflyttande till byggnadsstadgan tagas under omprövning i samband med en
framtida revision av den senare.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag göra
länsstyrelserna i Örebro och Älvsborgs län, byggnadsnämnden i Stockholm
svenska brandskyddsföreningen och svenska brandbefäls förbundet gällande,
att hithörande bestämmelser borde införas i byggnadsstadgan. Sistnämnda
båda sammanslutningar liksom även luftskyddsinspektionen och länsstyrelsen
i Västernorrlands län anse generell föreskrift böra givas örn bestämmelsernas
giltighet i hela riket. Sammanslutningarna påyrka därvid omarbetning av bestämmelserna
i samråd med sakkunniga på området. Svenska brandbefälsförbundet
tillägger, att det vore byggnadens storlek och dess betydelse för landet
i dess helhet, som borde vara avgörande, örn stränga brandskyddsföreskrifter
skulle gälla eller ej. Bestämmelser borde därjämte givas örn skyldighet att
använda brandsäkra konstruktioner, då byggnadsyta uppnådde viss storlek,
örn vertikal sektionering av byggnad med brandsäkra väggar och dörrar utöver
brandmur i tomtgräns samt örn obligatoriskt uppdragande av brandmur
upp över tak till en höjd av 0,5 meter. Luftsky ddsinspektionen instämmer i
kraven på vertikal sektionering av byggnad och uppdragande av brandmur.
Sveriges industriförbund avstyrker den utvidgning i förhållande till gällande
bestämmelser, som 75 § innebär, under framhållande av att utvidgningen medförde,
att exempelvis byggnader, inrymmande endast lagerlokaler eller dylikt,
kunde få lov att uppföras dyrbarare än byggnadens användning påkallade.

Civilförsvarsutredningen anser hithörande bestämmelser böra inarbetas
i byggnadsstadgan, varvid härav föranledda ändringar i stadgan borde
bliva gällande från samma tidpunkt som ändringarna i civilförsvarslagen.
Utredningen, som anser det formella överarbetandet böra överlämnas åt stadsplaneutredningen
1942, har emellertid upprättat förslag till bestämmelsernas
materiella innehåll.

Utredningen upptager de föreslagna bestämmelserna, vilka anses skola
äga generell giltighet över hela riket, under följande punkter:

1. Uppföres byggnad i mer än två våningar skola vertikala bärverk, bjälklag
över källare och översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande
bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i mer än fyra våningar,
skola samtliga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som är uppförd i mer än två våningar, sådan ombyggnad,
ändring eller utvidgning, att den kommer att i väsentliga delar framstå
i nytt skick och i avsevärd mån öka i värde, eller tillbygges annan byggnad
så att den kommer att bestå av mer än två våningar, skall, därest brandbotten

343

Kungl. May.ts proposition nr 268.

saknas, sådan anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk
vilande bjälklag. Ändå att ombyggnad, ändring eller utvidgning av byggnad,
uppförd i mer än två våningar, är av mindre omfattning, skall brandbotten
anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden därför är ringa i jämförelse med
kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet.

Vind anses såsom våning, allenast örn mer än hälften är inredd eller avsedd
att inredas till bonings- eller arbetsrum.

Yad i första och andra styckena sagts skall icke gälla i fråga örn sådana till
jordbruk hörande åbyggnader, som icke användas till bostad. (Utredningen
har visserligen ansett det i och för sig önskvärt att låta ifrågavarande brandskyddsföreskrifter
gälla jämväl nämnda åbyggnader. Med hänsyn till den
fördyring av byggnadskostnaderna på landet, som ofta torde komma att uppstå
örn bestämmelserna erhölle allmängiltig karaktär, har emellertid utredningen
ansett sig böra göra ett generellt undantag för ifrågavarande byggnader.
)

2. Då järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt för
allmänna samfärdseln, industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem
personer samtidigt äro sysselsatta, samt anläggning, som inrymmer undervisnings-
eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst
tjugufem personer, uppföres med mindre än tre våningar, skola bärande konstruktioner
utföras brandsäkert.

Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av byggnad, som i föregående stycke avses.

3. Där tillämpning av de i 1. och 2. meddelade bestämmelserna skulle medföra
oskälig kostnad eller eljest särskilda skäl föreligga till avvikelse från
sagda bestämmelser, äger länsstyrelsen medgiva tillstånd till sådan avvikelse.

Civilförsvarsutredningen fortsätter:

Föreskrifter böra även ges örn

a) att beslut örn byggnadslov beträffande de ovan under 2. angivna byggnaderna,
oavsett våningsantalet, skall av byggnadsnämnd underställas länsstyrelsens
prövning, såvitt angår under 1. och 2. angivna brandskyddsåtgärder,
(jfr 12 § andra stycket skyddsrumslagen);

b) att å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, länsstyrelsens godkännande
skall inhämtas, innan i 1. och 2. avsedda byggnadsföretag utföras, försåvitt
fråga ej är örn byggnad, som i 70 § byggnadsstadgan anges;

c) att besvärsrätt över beslut, som meddelas i anledning av ovan berörda
i 1. och 2. intagna bestämmelser skall tillkomma civilförsvarschefen eller, såvitt
rör länsstyrelsens beslut i ämnet, civilförsvarets centralmyndighet (jfr
20 § första stycket 2 punkten och 20 § andra stycket 2 punkten skyddsrumslagen);
samt

d) att beträffande byggnads förseende med skyddsrum och källarmursgenombrott
skall gälla vad särskilt är stadgat; därvid förutsättes att bestämmelserna
i sista stycket i såväl 54 § som 108 § byggnadstadgan utgå.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framlägger
stadsplaneutredningen 1942 ett utformat förslag till de ändringar i byggnadsstadgan,
som föranledas av överföring till stadgan av de nu i skyddsrumslagen
intagna bestämmelserna om brandtekniska åtgärder. Förslaget följer
i stort sett de av civilförsvarsutredningen angivna riktlinjerna. Vissa modifikationer
ha dock föreslagits, såsom framgår av stadsplaneutredningens
motivering.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Stadsplaneutredningen framhåller, att då i byggnadsstadgan hittills icke
upptagits några regler angående byggandet på den egentliga landsbygden
utanför sådana områden, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, intagandet i stadgan av ifrågavarande allmängiltiga brandskyddsbestämmelser
innebure en principiell nyhet. Måhända hade det med hänsyn
härtill varit önskvärt att starkare än som skett framhäva den utvidgning av
byggnadsstadgans tillämpningsområde, som förslaget innebure. Ett dylikt
förfaringssätt skulle emellertid ha medfört en genomgripande omarbetning
av stadgan, vilken ansetts böra undvikas i detta sammanhang. Stadsplaneutredningen
torde i sitt slutbetänkande få anledning att återkomma till frågan
örn byggnadsstadgans uppställning och de ifrågavarande bestämmelsernas
infogande däri. Även i fråga om bestämmelsernas sakliga innehåll kunde
jämkningar möjligen komma att visa sig påkallade i samband med den allmänna
översyn av byggnadslagstiftningen, som stadsplaneutredningen hade
att verkställa.

I stadsplaneutredningens förslag ha de från skyddsrumslagen överflyttade
bestämmelserna inarbetats i en ny paragraf, betecknad 54 a §. I motiveringen
till nämnda paragraf anför utredningen.

54 a § 1 mom. Enligt civilförsvarsutredningens förslag skulle vind anses
såsom våning allenast örn mer än hälften vore inredd. Detta innebure en
avvikelse från vad som i allmänhet gällde enligt byggnadsstadgan. Stadsplaneutredningen
funne en sådan avvikelse i detta fall välbetänkt. Med
trevåningsbyggnaderna jämställdes därför i förevarande moment byggnad i
två våningar jämte till mer än hälften inredd vindsvåning. — Då hithörande
bestämmelser nu skulle överflyttas till själva den författning, som innehölle
beskrivning på nybyggnadsbegreppet, syntes det stadsplaneutredningen
ofrånkomligt att anknyta beskrivningen på de ändringsåtgärder, som skulle
medföra skyldighet att anordna brandbotten, till detta begrepp. Därest i
förevarande fall skulle användas ett annat uttryckssätt än i 117 § byggnadsstadgan,
torde detta medföra oklarhet och praktiska olägenheter. Stadsplaneutredningen
föresloge fördenskull, att skyldighet att utföra brandbotten
föreskreves vid varje sådan ändring av hithörande slag, som vore att hänföra
till nybyggnad. En viss utvidgning av fastighetsägarnas nuvarande skyldigheter
uppkomme härigenom. Denna syntes dock icke vara av mera avsevärd
betydelse. Någon fara för att önskvärda moderniseringar av äldre fastigheter
genom skärpningen hämmades torde ej föreligga. Oskäliga resultat kunde
undvikas genom ett ändamålsenligt dispensförfarande. — Av civilförsvarsutredningen
föreslaget stadgande, att hithörande brandskyddsåtgärder icke
skulle vidtagas beträffande sådana till jordbruk hörande åbyggnader, som ej
användes till bostad, ansåge stadsplaneutredningen onödigt, enär det torde
vara mycket ovanligt, både i städer och på landsbygden, att byggnad av
detta slag uppfördes i tre våningar eller däröver. I den mån sådana byggnader
förekomme, torde undantag från bestämmelsen kunna enligt 3 mom.
medgivas antingen generellt för visst område eller varje byggnad för sig.

54a § 2 mom. Stadsplaneutredningens ifrågavarande förslag skilde sig

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

från det av civilförsvarsutredningen framlagda bl. a. genom att skyldigheten
att vidtaga berörda brandskyddsåtgärder konsekvent anknutits till uppförande
av byggnad. Örn uppförande av anläggning talades däremot — i olikhet mot
vad fallet vore i civilförsvarsutredningens betänkande — icke i stadsplaneutredningens
förslag. Även örn mer än tjugufem personer regelmässigt beräknades
bliva sysselsatta inom exempelvis en industriell anläggning, förelåge
enligt sistnämnda förslag skyldighet att utföra vertikala bärverk m. m.
brandsäkert endast i den mån varje särskild byggnad inom området kunde
antagas komma att hysa ett sådant personantal. Att påfordra dylika brandskyddsåtgärder
även för andra byggnader inom området, oberoende av deras
storlek, skulle kunna leda till uppenbart oskäliga resultat. En viss skillnad
komme sålunda att föreligga mellan byggnadsstadgans brandskyddsföreskrifter
och bestämmelserna örn skyddsrum i civilförsvarslagen. Sistnämnda
bestämmelser innebure nämligen, att vid anordnande av skyddsrum inom
industriell eller därmed jämställd anläggning hänsyn skulle tagas till anläggningen
i dess helhet och ej endast till varje särskild, till anläggningen
hörande byggnad. — Förslaget att föreskriva skyldighet att utföra bärande
konstruktioner brandsäkert jämväl vid väsentlig ombyggnad, ändring eller
utvidgning av hithörande byggnader torde vara för strängt, då en ändring
av samtliga bärande konstruktioner i realiteten måste framtvinga total ombyggnad.
Stadsplaneutredningen föresloge, att brandskyddsåtgärderna skulle
begränsas till anordnande av brandbotten. Å andra sidan skulle denna skyldighet
avse varje till nybyggnad hänförlig ändring.

54 a § 3 mom. Enligt stadsplaneutredningens mening borde rätten att medgiva
generell dispens tillkomma endast länsstyrelsen. För särskilt fall däremot
torde undantag böra få medgivas av byggnadsnämnden. En förutsättning
därför borde emellertid vara, att nämnden till sitt biträde hade stadsarkitekt
och att denne tillstyrkt åtgärden. En liknande föreskrift om rätt för byggnadsnämnden
att medgiva avvikelse från bland annat stadsplan hade år 1943 införts
i 118 § 2 mom. byggnadsstadgan. — Vid prövning av fråga örn befrielse
från skyldigheten att anordna brandbotten vid sådant byggnadsarbete,
som vore att hänföra till nybyggnad, syntes särskilt böra beaktas, huruvida
ändringen berörde sådana delar av byggnaden, som måste ändras även vid
utförande av brandbotten. Örn t. ex. en ny våning tillbyggdes, torde brandbotten
böra anordnas, örn ej alldeles särskilda skäl till undantag förelåge.
Bestode ändringen däremot av en ombyggnad av husets bottenvåning, kunde
det stundom vara oskäligt att fordra anordnande av brandbotten, och dispens
borde då medgivas. I möjligaste mån borde dispensrätten dock böra tilllämpas
restriktivt.

Stadsplaneutredningen anför vidare, att enligt utredningens mening det
av civilförsvarsutredningen föreslagna underställningsförfarandet i fråga om
byggnadsnämnds beslut örn byggnadslov saklöst kunde undvaras, varför
någon bestämmelse därom ej upptagits i förslaget. Någon särskild besvärsrätt
för civilförsvarsmyndigheterna hade icke heller stadgats. Utredningen
fortsätter:

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Såsom stadsplaneutredningen inledningsvis anfört, äro de ifrågavarande
brandskyddsbestämmelserna enligt utredningens mening främst motiverade
ur allmän brandsäkerhetssynpunkt. Någon anledning att, då det gäller tilllämpningen
av dessa bestämmelser, bereda civilförsvarsmyndigheterna större
befogenhet än andra, av hithörande spörsmål intresserade myndigheter synes
ej föreligga. Dylik särskild besvärsrätt är tidigare icke medgiven i byggnadsstadgan.
Med samma fog kunde sådan rätt anses böra tillerkännas exempelvis
brand- och hälsovårdsmyndigheter samt länsarkitekt. Den i skyddsrumslagen
stadgade besvärsrätten för luftskyddsmyndigheten har, såvitt stadsplaneutredningen
har sig bekant, icke haft någon praktisk betydelse ur brandskyddssynpunkt.
Bestämmelsen är däremot till olägenhet för vederbörande
fastighetsägare. Byggnadsnämndens beslut örn byggnadslov vinner nämligen
icke laga kraft förrän viss tid förflutit från det de till klagomål berättigade
erhållit del av detsamma. Har civilförsvarschefen icke närvarit, då beslutet
meddelades, kan det alltså dröja obegränsad tid, innan detta vinner laga kraft
gentemot honom. Härigenom uppstår rättsosäkerhet. Denna kan undanröjas
allenast genom att fastighetsägaren låter delgiva civilförsvarschefen beslutet,
vilket emellertid i sin ordning föranleder besvär och kostnader. Även såvitt
angår av länsstyrelsen meddelat motsvarande beslut kunna liknande synpunkter
anläggas.

Vice brandchefen i Stochholm anför, att revisionen av byggnadsstadgan
borde upptaga jämväl följande föreskrifter, nämligen dels att brandmur i
sluten bebyggelse eller eljest mellan motbyggda hus borde uppdragas genom
yttertaket och, då det gällde träbyggnader, jämväl utdragas genom fasaderna,
så att allt trävirke på ena sidan örn brandmuren bleve fullständigt avskilt
från träkonstruktionerna på den andra sidan dels och att taklist och taksprång
å stenbyggnad utformades i murverk, att burspråk å stenbyggnad förträdesvis
utfördes av sten men finge, då vederbörande byggnadsnämnd i undantagsfall
så medgåve, byggas av trä, vars yttre sidor försåges med åtminstone
brandhärdig beklädnad.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det vore lämpligt eller behövligt
att i synnerhet beträffande industriell anläggning samt anläggning, som inrymde
undervisnings- eller vårdanstalt av viss minimistorlek, generellt
fordra, att i byggnad med mindre än tre våningar bärande konstruktioner
skulle utföras brandsäkert. Fordringarna i detta avseende syntes lämpligen
böra göras beroende av anläggningens art. Byggnadsstyrelsen ville för sin
del framhålla, att dessa restriktioner syntes alltför stränga och ägnade att
åsamka företagare och huvudmän obehövliga kostnader. Genom föreskrifterna
skulle det sålunda icke tillåtas å landsbygden uppföra exempelvis
mindre verkstäder, skolhus och sjukstugor i en och två våningar av trä.
Åtminstone för byggnader, där bostäder icke vore inrymda, syntes kraven
kunna väsentligt reduceras.

Svensha brandshyddsföreningen anser ifrågavarande bestämmelsers materiella
innehåll vara i behov av omarbetning samt uttalar som sin åsikt, att
länsstyrelsen ej borde tillerkännas generell dispensrätt från brandskyddsföreskrifterna
utan att bestämmelsen örn dispensrätten borde avfattas så, att det
av densamma klart framginge, att dispensrätt allenas förelåge för särskilt
fall.

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Då byggnadstadgan utfärdats efter riksdagens hörande, har jag ansett
lämpligt att inhämta riksdagens yttrande rörande här ifrågavarande ändringar
i nämnda stadga.

Departementsförslaget företer vissa såväl formella som sakliga avvikelser
från stadsplaneutredningens förslag. Yad först angår de formella avvikelserna
har det ansetts lämpligare att införa huvudbestämmelsen i avdelning I i byggnadsstadgan
såsom 53 a §. I byggnadsstadgans avdelning örn den egentliga
landsbygden synes motsvarande bestämmelse böra införas såsom 108 a §, vilken
paragraf uttryckligen bör angivas skola gälla jämväl inom område, för
vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts.

I sakligt hänseende avviker departementsförslaget från stadsplaneutredningens
förslag därutinnan att dispensrätten förbehållits länsstyrelsen samt
att civilförsvarsutredningens förslag örn undantag för sådan jordbrukets
åbyggnad, som ej användes till bostad, upptagits i vad angår område på
landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts.

Yad beträffar dispensrätten är att märka, att enligt stadsplaneutredningens
förslag den besvärsrätt, som nu tillkommer luftskyddschef och annan luftskyddsmyndighet,
liksom även bestämmelsen örn att beslut örn byggnadslov
rörande vissa byggnader skola underställas länsstyrelsens prövning i vad
anginge brandskyddsåtgärderna, skulle bortfalla. Jag finner de skäl, som
stadsplaneutredningen härutinnan anfört bärande. Då emellertid civilförsvarsmyndigheterna,
örn jämväl dispensrätten överlämnades till byggnadsnämnderna,
skulle komma att helt sakna möjlighet att inverka på hithörande
frågor, som dock äro av stor betydelse ur civilförsvarssynpunkt, anser jag
dispensrätten böra helt förbehållas länsstyrelsen.

Det förekommer ofta på landsbygden, att vissa jordbruksåbyggnader,
magasinsbyggnader och dylikt äro uppförda i tre våningar. Att på den egentliga
landsbygden här uppehålla kravet på brandsäkra konstruktioner synes
mig icke skäligt. Det av civilförsvarsutredningen härutinnan föreslagna
undantaget, mot vilket eljest någon anmärkning i yttrandena icke framställts,
Ilar därför införts i byggnadsstadgan, dock med den begränsning, som nyss
sagts.

I vissa yttranden har framhållits behov av generella brandskyddsföreskrifter
i ytterligare vissa hänseenden. Då emellertid varken civilförsvarsutredningen
eller stadsplaneutredningen framlagt förslag härom och hithörande
spörsmål tarva ytterligare utredning, är jag icke nu beredd att taga ställning
till desamma. Jag förutsätter, att de bliva föremål för övervägande i samband
med den allmänna revision av byggnadsstadgan, som ingår i stadsplaneutredningens
uppdrag.

Byggnadsstyrelsens anmärkning, som visserligen icke saknar fog, anser jag
dock icke böra föranleda ändring i stadsplaneutredningens förslag. De flesta
olägenheterna torde kunna undanröjas genom dispensförfarande. I motsats
till brandskyddsföreningen anser jag hinder icke böra möta för länsstyrelse
att meddela generella dispenser.

Föredra ganden.

348

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredragandens hemställan.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts ha inom socialdepartementet
upprättats förslag, av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll
utvisar, till

1) civilförsvar slag;

2) lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvars plikti g att tjänstgöra utom
civilförsvaret;

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt
i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)
örn tjänsteplikt;

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn
vapenfria värnpliktiga;

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
örn utrymningshjälp; samt

11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).

De under 1)—8) upptagna förslagen äro av den natur, att lagrådets utlåtande
över dem bör inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över de under

1)—8) upptagna lagförslagen måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. 0. Aurelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

349

Bilaga B.

Bevaknings u t redningens förslag
till

Lag

om särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

... beträffande anläggningar av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
skola i fråga örn åtgärder för anläggningarnas skyddande mot
spioneri eller sabotage gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i
denna lag.

Örn åtgärder till skyddande av anläggning mot luftanfall är särskilt stadgat.

Denna lag äger icke tillämpning å militära anläggningar eller å anläggningar,
sorn avses i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar.

2§-

De anläggningar, som avses i denna lag, skola upptagas i en plan, upprättad
i den ordning Konungen bestämmer.

'' 3§.

Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till
forhållandena i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt. Vad nu
sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning.

4 §''

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning är pliktig att, i den
mån det ej tidigare skett,. med avseende å anläggningen och driften vid
densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att förhindra verksamhet, varom
i l § första stycket förmäles, samt begränsa verkningarna av skada genom
sådan verksamhet. Han skall salunda, bland annat, ombesörja nödig bevakning
och inhägnad av anläggningen, erforderlig förstärkning av anläggnmgens
skydd mot skada genom brand eller explosion, erforderligt förrådsrum
av lämplig beskaffenhet samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande
av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, är nyttjanderättshavaren pliktig
att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder, som
med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma på
nyttjanderättshavaren. 1

I ägarens eller nyttjanderättshavarens förpliktelser ingår även att anskaffa
erforderlig utrustning åt annan bevakningspersonal än polis- eller militärpersonal.

5 §''

Ej må på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas föreskrivas skyldighet att
vidtaga åtgärder, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra
omständigheter i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.

350

Kungl. Majlis proposition nr 268.

6 §•

Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig
att beträffande anläggningen tåla eller vidtaga skyddsåtgärd, ändå att han
icke själv är pliktig att bekosta densamma. Medför åtgärden skada eller
förlust för honom och är denna ej att anse såsom ringa, vare han dock
berättigad till ersättning därför av statsmedel efter vad som finnes skäligt.

7 §•

Frågor, som avses i 3—6 §§, prövas av länsstyrelsen, dock att fråga örn
ersättning av statsmedel enligt 6 § skall underställas Konungen.

8§-

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, må kostnad, som ägaren eljest
skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad
som finnes skäligt. Kan överenskommelse icke träffas, ankommer det på
länsstyrelsen att bestämma de grunder, efter vilka kostnaden skall fördelas
mellan ägaren och nyttjanderättshavaren.

9§-

Länsstyrelsen äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut bestämt
meddela nya eller ändrade föreskrifter.

10 §.

Innan byggnadsnämnd meddelar beslut med anledning av ansökan örn
byggnadslov beträffande anläggning, som avses i denna lag, skall nämnden
överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning, vilka skyddsåtgärder
som skola vidtagas.

Vill någon i ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra anläggning som
nyss sagts eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av
sådan anläggning, skall han inhämta länsstyrelsens godkännande av företaget
såvitt angår skyddsåtgärder enligt denna lag.

Påbörjas ej i fall, som i andra stycket sågs, arbetet inom tva år från det
länsstyrelsens prövning ägde rum, skall förhållandet anmälas till länsstyrelsen
för förnyad prövning.^

11 §•

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, är pliktig
tåla att den besiktigas för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits
eller böra vidtagas.

12 §.

Länsstyrelsen äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga
skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet och till sådant
vite fälla.

Underlåter den, som enligt länsstyrelsens beslut skall vidtaga viss åtgärd,
att utföra densamma, må länsstyrelsen ombesörja åtgärden samt uttaga
kostnaden av den försumlige.

13 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut må föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å tret -

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 268. 351

tionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Rätt att föra
talan tillkommer jämväl chefen för försvarsstaben.

Örn synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen förordna, att dess beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse.

14 §.

Den, som utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig
ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning i strid mot länsstyrelsens
föreskrifter, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Samma lag vare, där någon underlåter att inhämta länsstyrelsens godkännande
i fall, varom i 10 § andra stycket förmäles.

Den, som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas
enligt vad i 11 § sägs, straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet, som i andra
stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som
redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter föreskrift,
som av länsstyrelsen meddelats vid prövning enligt 10 § andra stycket.

15 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

16 §.

Konungen äger förordna, att fråga, vilken enligt denna lag ankommer på
länsstyrelsens prövning, skall prövas i särskild ordning.

17 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

352

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den
12 maj 1944.

Närvarande:
justitieråd en Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 10 maj 1944 tillliandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21
april 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) civilförsvarslag:

2) lag om smidighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom
civilförsvaret ;

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr
934) om tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn E. W. Z. Göransson. Före remissprotokollets
överlämnande hade lagrådet emellertid haft tillfälle att taga del av förarbetena
till lagstiftningen ävensom av preliminära lagförslag i ämnet.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund lämnade de remitterade
förslagen utan erinran.

Justitierådet Ericsson hemställde beträffande förslaget till civilförsvarslag,

att — med hänsyn till den principiella och grundläggande skillnad som måste
gälla och jämväl enligt förslaget kommer att gälla mellan civilförsvaret och dess
verksamhet under normala förhållanden d. v. s. i fredstid, å ena, samt civilförsvarets
verksamhet sedan på grund av krig eller krigsfara förordnande
örn förstärkt beredskap måst meddelas, å andra sidan — vad som upptagits

353

Kungl. Marits proposition nr 268.

under 1 kap. och 2 kap. måtte så omdisponeras, att civilförsvarets uppgifter
(1 §) och allt som hänför sig till normala förhållanden (motsvarande
innehållet i 3 7 §§ samt bestämmelserna örn organisationsplan i 10 §)
sättes först, under det att vad som hänför sig till krig och krigsfara, d. v. s.
bestämmelserna örn civilförsvarsberedskap och beredskapsgrader (2 §), örn
civilförsvarets tagande i anspråk utom eget civilförsvarsområde m. m. (8 §)
samt örn den militära direktivrätten (9 §), samordnas och sättes sist,

att ratten enligt 32 § att förordna örn källarmursgenombrott måtte uppdragas
åt länsstyrelsen i stället för åt civilförsvarschefen (jfr 76 8 andra
stycket),

samt att bestämmelsen i 69 § örn viss befogenhet för länsstyrelsen måtte
— i likhet med stadgandet i 85 § — begränsas till att gälla allenast under
civilförsvarsberedskap.

Övriga lagförslag lämnades utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll .1941

1 sami. Nr 268.

092 44

354

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Utdrag av protokollet över socialärenden hållet inför Hans
Maj;t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 maj 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärenden Gunther, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Rubbestad lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de den 21 april
1944 till lagrådet remitterade förslagen till

1) civilförsvar slag;

2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvars pliktig att tjänstgöra utom
civilförsvaret;

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt
i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)
örn tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Efter förmälan att från lagrådets sida annan erinran mot de remitterade
förslagen icke framställts än att en av lagrådets ledamöter beträffande förslaget
till civilförsvarslag — jämte det lian gjort viss anmärkning av formell
natur — hemställt, att rätten enligt 32 § att förordna örn källarmursgenombrott
måtte uppdragas åt länsstyrelsen i stället för åt civilförsvarschefen samt
att bestämmelsen i 69 § örn viss befogenhet för länsstyrelsen måtte — i likhet
med stadgandet i 85 § — begränsas till att gälla allenast under civilförsvars beredskap,

anför föredraganden följande:

Vad angår befogenheten att förordna örn källarmursgenombrott synes det
med hänsyn till de många fall, i vilka dylika förordnanden torde komma att
meddelas, lämpligare att låta densamma tillkomma civilförsvarschefen. Erforderlig
enhetlighet torde kunna erhållas genom direktiv från länsstyrelsen, till
vilken dessutom finnes klagorätt över civilförsvarschefens beslut.

Bestämmelsen i 69 § har genom sin lydelse erhållit begränsad räckvidd
genom att den avser allenast åtgärder, som oundgängligen erfordras. Det synes
icke lämpligt att inskränka bestämmelsens giltighet till civilförsvarsbered -

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skap, enär oundgängligt behov av särskilda åtgärder av hithörande slag kan
tänkas uppkomma även under annan tid. Den enskildes intresse synes tillräckligt
garanterat dels genom ersättningsrätten jämlikt 70 §, dels genom fullföljdsrätten
jämlikt 95 §.

Den av samme ledamot framställda formella anmärkningen synes mig icke
böra föranleda ändring i det remitterade förslaget.

De till lagrådet remitterade förslagen torde därför böra föreläggas riksdagen
i oförändrat skick.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) civilförsvarslag,

2) lag om, skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom
civilförsvaret,

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten,

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål,

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt
i spånadslin och hampa,

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om
sjidchusvård vid krig eller krigsfara,

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)
örn tjänsteplikt, samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn
vapenfria värnpliktiga, samt

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)
om utrymningshjälp,

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över förslaget till

11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................... |

Förslag- till civil försvarslag, ni. lii. .......................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 april 1944 ................................ 39

I. Civilförsvarets organisation............................................... 41

A. Gällande bestämmelser ............................................ 41

B. Tidigare förslag till omorganisation av det civila försvaret och

samordning mellan detta och det militära försvaret .......... 51

C. Hemortsförsvarssakkunnigas slutförslag............................ 56

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag ............ 68

E. Civilförsvarsutredningens förslag .................................. 78

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag ................ 89

Föredraganden...................................................... 96

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas med detta 107

A. Utrymning, inkvartering och socialtjänst.......................... 107

Föredraganden...................................................... 113

B. Undanförsel och förstöring ........................................ 114

Föredraganden ...................................................... 123

C. Övriga verksamhetsgrenar.......................................... 124

Föredraganden ...................................................... 125

lil. Civilförsvarsplikten ...................................................... 125

Föredraganden...................................................... 140

IV. Organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret .................. 141

Föredraganden...................................................... 143

V. Enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott............................ 143

A. Den omfattning, vari enskilda skyddsrum skola inrättas ........ 143

B. Skyddsrummens storlek............................................ 151

C. Skyddsrummens läge och beskaffenhet............................ 158

D. Källarmursgenombrott.............................................. 162

Föredraganden...................................................... 165

VI. Kommunerna och civilförsvaret............................................ 167

Föredraganden ...................................................... 191

VII. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m................................. 194

Föredraganden...................................................... 215

VIII. Departementsförslagen.................................................... 220

A. Departementsförslaget till civilförsvarslag ........................ 220

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 357

Sid.

B. Departementsförslaget till lag om skyldighet i vissa fall för

civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret.......... 337

C. Departementsförslaget till ändring i straff lagen för krigsmakten

m. fl. lagar ...................................................... 338

D. Departementsförslaget till förordning angående ändring i förord ningen

den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp...... 340

E. Departementsförslaget till kungörelse om ändring i byggnads stadgan

den 20 november 1931 (nr 364) ...................... 341

Föredragandens hemställan ........................................ 348

Bilaga till statsrådsprotokollet den 21 april 1944................................ 349

Bevakningsutredningens förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar .................................................. 349

Utdrag av lagrådets protokoll den 12 maj 1944....................j............. 352

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 maj 1944.................................. 354