Kungl- Maj:ts proposition nr 267 (Proposition 1938:267)

Kungl- Maj:ts proposition nr 267.

Nr 267.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, m. m.;
given Stockholms slott den 31 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till lag
om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt till lag om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

dels ock att bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

F örslag

till

Lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med allmänningsskog förstås i denna lag område, som avsatts till besparingsskog
vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning
vid avvittring i Västerbottens och Norrbottens län.

2 §.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid
storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning
bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

Ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i skogen, där ej för särskilt
fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller,
i fråga örn fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning,
efter den därvid stadgade grund.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

3 §•

Är med fastighet, som innehaves med ständig eller ärftlig besittningsrätt
eller såsom boställe, förenad rätt till delaktighet i allmänningsskog, åge innehavaren
tillgodonjuta sagda rätt samt i frågor rörande allmänningsskogen
utöva rösträtt för fastigheten.

4 §•

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningsskog
annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad, överlåtelse,
som sker i strid häremot, vare ogin.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare, där han enligt det för allmänningsskogen
gällande reglemente äger rätt till utdelning från denna, å annan
överlåta sagda rätt. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare
av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, om ej annat avtalats,
gälla, så länge nytt jan derå tten äger bestånd, överlåtelse, som här avses,
medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt i frågor
rörande allmänningsskogen.

5 §•

Allmänningsskog skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annorlunda
stadgas. Allmänningsskog må ej med inteckning belastas, ej heller tagas
i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17
kap. 6 § handelsbaden till betalning ur skogen.

6 §.

Allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter
hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 §•

Delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej i lag för särskilt fall
annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma
räkning enligt vad i denna lag sägs.

8 §■

1 mom. Allmänningsskog skall förvaltas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse.
Denna skall ock förvalta vad från allmänningsskogen härflyter.
I det för skogen gällande reglemente må dock föreskrivas, att inkomst,
som härflyter från skogen, eller fond, som bildats av sådan inkomst,
skall förvaltas av särskild av delägarna vald ekonominämnd eller, i fråga
örn allmänningsskog i Västerbottens eller Norrbottens län, av sadan nämnd
eller av myndighet. I reglementet må ock bestämmas, att en ledamot av ekonominämnd
samt, i fråga om Hamra kapellags allmänningsskog eller allmänningsskog,
som särskilt avsatts för nybyggare, jämväl en eller flera
ledamöter av allmänningsstyrelsen skola utses av länsstyrelsen.

Allmänningsstyrelsen utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka
beslutanderätten ej genom lag eller reglementet förbehållits delägarna,
ekonominämnd eller myndighet. I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna,
utövas denna å allmänningsstämma.

Arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall efter
delägarnas hörande bestämmas av länsstyrelsen.

2 mom. Beträffande förvaltningen av fond, som bildats av inkomst från
besparingsskogarna inom Venjans socken eller från Lima eller Transtrands
sockens besparingsskog äger Konungen utan hinder av vad i denna lag stadgas
efter vederbörande delägares hörande meddela särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

9 §.

1 mom. Såsom biträde vid allmänningsskogs förvaltning skall hos allmänningsstyrelse
vara anställd en person med högre skoglig utbildning
(skogsförvaltare). I särskilt fall äger dock Konungen medgiva, att person,
som ej erhållit dylik utbildning men som förvärvat omfattande praktisk erfarenhet
i skogsskötsel, må anställas såsom skogsförvaltare. Allmänningsstyrelses
beslut angående anställande av skogsförvaltare skall för prövning
underställas länsstyrelsen, som, därest beslutet godkännes, skall utfärda förordnande
för förvaltaren.

Avlöning till skogsförvaltaren skall efter allmänningsstyrelsens hörande
bestämmas av länsstyrelsen.

2 mom. Konungen äger, då skäl därtill äro, medgiva, att skogsförvaltare
må anställas gemensamt för två eller flera allmänningsskogar inom samma
län. Vid lämnande av sådant medgivande meddelar Konungen tillika föreskrift,
huru i dylikt fall skogsförvaltare skall utses samt yttrande till länsstyrelsen
rörande fråga, som avses i 1 mom. andra stycket, skola avgivas, så
ock efter vilken grund avlöning till skogsförvaltaren samt övriga gemensamma
kostnader skola gäldas av allmänningskassorna för de särskilda skogar
medgivandet avser.

3 mom. I fråga om allmänningsskog i Västerbottens eller Norrbottens län
äger Konungen på framställning av allmänningsstyrelsen förordna, att bestämmelserna
i 1 och 2 mom. under viss tid eller tillsvidare ej skola äga
tillämpning. Under den tid sådant förordnande är gällande skall allmänningsstyrelsen
med avseende å allmänningsskogens vård biträdas av en hos
skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman, som skogsvårdsstyrelsen därtill utser.
Ersättning till sådant biträde skall gäldas av skogsvårdskassan.

10 §.

För varje allmänningsskog skall i den ordning nedan sägs fastställas reglemente
med bestämmelser rörande förvaltningen av skogen och vad därifrån
härflyter.

Om avyttring och införlivning av mark.

11 §.

Till allmänningsskog hörande område må avyttras genom försäljning eller
annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller
eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln å
allmänningsskogen till men. Rätt att besluta om dylik avyttring tillkommer
delägarna, men varder avyttringen ej giltig med mindre den godkännes av
Konungen.

12 §.

Det står delägarna eller allmänningsstyrelsen fritt att för medel, rörande vilkas
användning de enligt reglementet äga besluta, inköpa mark för allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ningsskogs utvidgning. Vilja delägarna eller styrelsen eljest för medel, som
härflutit från skogen, inköpa mark för sagda ändamål, inhämte därtill medgivande
av länsstyrelsen.

13 §.

Har mark förvärvats av delägarna i allmänningsskog för medel, som liärflutit
från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande
mark eller genom gåva, åligger det allmänningsstyrelsen att inom tre år efter
det förvärvet skedde eller, där marken förvärvats före denna lags ikraftträdande
samt avyttring av marken ej ägt rum inom fem år efter ikraftträdandet,
inom sistnämnda tid till länsstyrelsen ingiva ansökan om markens införlivning
med allmänningsskogen. Länsstyrelsen äger dock i särskilt fall
medgiva undantag från skyldighet som nu sagts.

14 §.

Införlivning av mark med allmänningsskog må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller
till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt
med allmänningsskogen, eller ock att den är behövlig för allmänningsskogens
bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan
mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighetsregistret; 4)

att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej heller
eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats,
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna;

6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån
samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller
sådan rätt; samt

7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt,
som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållni ig å marken
eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

15 §.

Vid ansökan örn införlivning av mark med allmänningsskog skall fogas:

1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna;

2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och gravationsbevis
rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör;

3) av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över marken, angi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vande dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till
allmänningsskogen jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område,
som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för gemensamt
ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner,
samt

4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning å olika ägoslag, särskilt
angivande i vilken omfattning marken är skogbärande eller till skcgsbörd
tjänlig.

Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må erfordras
för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad.

Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första stycket
1) angives, åge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan
handling.

Finnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofullständig,
förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den
ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, om det försummas,
ärendet ändock företages till avgörande.

16 §.

I ärende, som i 15 § avses, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från
skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet
höra domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande
marken är belägen.

17 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, meddele
länsstyrelsen förordnande om markens införlivning med allmänningsskogen.

Prövas det i 14 § 1) stadgade villkor för införlivning i fråga om marken
vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 14 § 2)—7) hinder
för ansökningens beviljande, förelägge länsstyrelsen sökanden att inom
viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts, vid äventyr att ärendet
eljest företages till avgörande i befintligt skick.

Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid uppskov
med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, om skäl därtill äro, bevilja
ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.

18 §.

Beträffande mark, som införlivats med allmänningsskog, skola, med undantag
som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningsskogen gällande
bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat örn nyttjande
av allmänningsskogen äga tillämpning.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i samfälld
äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med allmänningsskog.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267-

Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild
fastighet.

19 §.

1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet
för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar.

2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna
vunnen från delägarna, vare förordnandet örn införlivning utan verkan.

3 mom. Är med mark, som införlivas med allmänningsskog, förenad rätt
till delaktighet i skogen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra att
gälla. Varder marken sedermera skild från skogen, skall rätten åter tillkomma
marken.

20 §.

Har förordnande meddelats om införlivning av mark med allmänningsskog,
skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myndighets
försorg ofördröjligen lämnas inskrivningsdomaren i den domsaga eller stad,
där marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å nästa inskrivningsdag
verkställd i fastighetsboken samt, där lagfarts- och inteckningsprotokoll
föras, jämväl i sagda protokoll.

Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen
än även överlantmätaren eller, om marken är belägen i stad eller
i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad
meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas.
Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning örn
förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret.

Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall i tillämpliga
delar gälla, där sådant förordnande upphävts eller enligt domstols utslag är
utan verkan.

21 §.

Varder ansökan örn införlivning av mark med allmänningsskog avslagen,
skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller,
av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i varje
fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.

Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, därom ofördröjligen
göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

22 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma
åligger enligt 13 och 21 §§. Varder sådan skyldighet av allmänningsstyrelse
eftersatt, äge länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen
att fullgöra skyldigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Om vård av allmänningsskog.

23 §.

Hushållningsplan för allmänningsskog skall omfatta viss tid, ej överstigande
tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och
rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och bibehålla
skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast
jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall inbegripas förefintlig
kal skogsmark.

Avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i
hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning.

Är mark, som enligt denna lag införlivas med allmänningsskog, besvärad
av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall vid upprättande
eller ändring av hushållningsplan för skogen tillses, att innehavaren
av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider vidare inskränkning än som
är nödig för bevarande av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande
av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig med en god
skogsskötsel å allmänningsskogen.

24 §.

Hushållningsplan, som enligt de före denna lags ikraftträdande gällande
bestämmelser fastställts av domänstyrelsen eller länsstyrelse, lände till efterrättelse
intill dess tiden för planens giltighet tilländalöper eller ändring av
planen sker enligt 27 §.

25 §.

1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållningsplan
skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, skogen undergått,
samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan.

2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande
av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrelsens
försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda uppgjort
förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen senast ett år
före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller, om denna tid
utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i kraft, senast sex
månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas över skogen upprättad
karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning med uppskattning
av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen åvilande avverknings-
och annan nyttjande- eller servitutsrätt.

På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse
å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse
å detsamma.

3 mom. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogsvårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

styrelsen inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse a ingivet förslag
vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållningsplans upprättande
genom därför av styrelsen förordnad person med högre skoglig utbildning.
Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den undersökning
och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upprättande
av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar som i 2
mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse.
över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra
sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åtgärder
samt för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan.
Skogsvårdsstyrelsen har att i samband med beslut angående förslagets fastställelse
meddela yttrande i kostnadsfrågan.

Rörande förrättning, varom nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer
förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

26 §.

Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge
skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 23 § angivna grunder meddela
bestämmelser rörande skogshushållningen a allmänningsskogen att gälla intill
dess fastställelse å den nya planen meddelats.

27 §.

I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då
styrelsen finner detta på grund av införlivning av mark med allmänningsskogen
eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med planen
avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl därtill anföras,
skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen att
yttra sig i ärendet.

I fråga om gäldande av kostnader för åtgärder, som erfordras för vidtagande
av ändring i fastställd hushållningsplan, skola bestämmelserna i 25 §
3 mom. första stycket äga motsvarande tillämpning.

28 §.

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av
bestämmelser, som meddelats jämlikt 26 §, och bliva i anledning härav särskilda
åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen
föreskriva sådana åtgärder.

29 §.

Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade föreskrifter
skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för
skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att företaga åtgärden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

30 §.

Där Konungen därom förordnar, skall vid prövning av fråga om fastställelse
eller ändring av hushållningsplan eller fråga enligt 26 eller 28 § skogsvårdsstyrelse
bestå, förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande
förordning angående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd
av Konungen för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast
den, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre
kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet
förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som
nu sagts, må ej vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst. Till suppleant för
denne förordnar Konungen person, som är behörig att utses till ledamot.

Äro vid omröstning inom skogsvårdsstyrelse, däri särskild ledamot utsetts
av Konungen, meningarna delade rörande fråga, som i första stycket sägs,
bliver den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för
olika meningar lika delade, gäde den mening, som biträdes av den särskilde
ledamoten.

För fullgörande av sitt uppdrag åge denne att ur skogsvårdskassan uppbära
ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Om avkastning och annan inkomst från allmänningsskog.

31 §.

Till allmänningsskogs avkastning räknas i denna lag all den inkomst in
natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas
rätt till skogen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam
räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen.

Till kapitalinkomst från allmänningsskog hänföras i denna lag medel, som
inflyta genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark, som genom
expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande
skiljes från skogen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som
genom sådant förfarande upplåtes å skogen, ävensom ersättning för skada
eller intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande tillskyndas,
där sådan ersättning bestämts att utgå i penningar på en gång.

Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 23 § andra
stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkastning benämnes
ordinarie.

32 §.

1 mom. Ordinarie avkastning skall i första rummet användas till gäldande
av kostnader, som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning.
Därefter må ordinarie avkastning användas till bestridande av utgifter,
som, utan att vara av nyssangiven beskaffenhet, dock äro ägnade att

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

befrämja en god hushållning med skogen, till inköp av mark för skogens
utvidgning, till betalning av utskylder för de fastigheter, med vilka rätt till
delaktighet i skogen är förenad, till främjande av jordbruket inom den eller
de socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt,
eller till annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller befolkningen i
sagda socknar eller sockendelar; dock må ordinarie avkastning från Svärdsjö,
Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, Dorotea övre allmänningsskog,
Vilhelmina övre allmänningsskog, Sorsele övre allmänningsskog,
Tärna och Stensele allmänningsskog eller allmänningsskog, som särskilt
avsatts för nybyggare, användas för ändamål, som sist sagts, allenast där
det är till gagn för delägarna i skogen. Angående avkastningens användning
för de i andra punkten angivna ändamål skola i reglementet meddelas
närmare bestämmelser.

För ändamål, vartill ordinarie avkastning enligt första stycket må användas,
må fondering av sådan avkastning äga rum, där denna ej erfordras
för gäldande av nödiga kostnader för allmänningsskogens behöriga vård och
förvaltning.

2 mom. Extra avkastning skall användas eller fonderas för verkställande
av sådana grundförbättringar å allmänningsskogen, som äro ägnade att öka
skogsproduktionen å denna, för inköp av mark för skogens utvidgning eller
för annat dylikt ändamål. Dylik avkastning må jämväl användas för enahanda
ändamål som ordinarie avkastning — dock ej till gäldande av kostnader,
som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning
— där detta finnes nödigt för att bereda en i möjligaste mån jämn tillgång
å medel för sagda ändamål.

33 §.

I fråga om användande eller fondering av kapitalinkomst skall vad i 32 §
2 mom. första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning.

34 §.

Där mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från allmänningsskogen,
ej införlivats med denna, skall, då försäljning av marken
sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill densamma må användas
eller fonderas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel.

35 §.

Har beträffande fond, som före denna lags ikraftträdande bildats av inkomst
från allmänningsskog, i då gällande reglemente för skogen föreskrivits,
att fondens kapital ej må förminskas eller av vederbörande jordägare användas
eller att kapitalet ej må nedbringas under visst belopp eller att detta ej
må ske utan Konungens medgivande eller ock att fondens kapital må helt
eller delvis användas för visst ändamål, skall dylik föreskrift fortfarande
äga giltighet, intill dess Konungen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

36 §.

Vad i 32 § 1 morn. är stadgat om ordinarie avkastning skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ränta å extra avkastning eller å kapitalinkomst,
så ock beträffande avkastning från mark, som i 34 § avses, eller å fond, varom
i 35 § förmäles, dock att avkastning å fond, som nyss sagts, skall i första
rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning.

37 §.

Det ankommer på länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelserna i
denna lag och reglementet besluta om användning eller fondering av avkastning
eller kapitalinkomst från allmänningsskog eller ränta därå eller avkastning
från mark, som i 34 § avses, eller å fond, varom i 35 § förmäles. Där
sådan fond må helt eller delvis användas för visst ändamål, har länsstyrelsen
att jämväl därom besluta. Länsstyrelsens beslutanderätt i nu omförmälda
avseenden må dock, där så finnes lämpligt, i reglementet helt eller delvis
uppdragas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen.

I fall, då beslutanderätten tillkommer länsstyrelsen, hava delägarna att
avgiva förslag rörande användning eller fondering av egendom, som beslutanderätten
avser. I reglementet må dock bestämmas, att befogenheten att
avgiva sådant förslag skall i stället helt eller delvis tillkomma allmänningsstyrelsen,
ekonominämnd eller annan av delägarna utsedd nämnd.

Om reglemente.

38 §.

Reglemente för allmänningsskog skall angiva:

1) den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

2) huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall
utses, samt grunderna för dess beslutförhet;

3) antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt
den tid, för vilken dessa skola utses;

4) tiden för räkenskapsavslutning;

5) de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse
skola avgivas;

6) tid för hållande av ordinarie allmänningsstämma;

7) huruvida, i vad mån eller på vilka villkor skogsförvaltare, där sådan
finnes, må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning; samt

8) för vilka särskilda ändamål ordinarie avkastning med tillämpning av
bestämmelserna i 32 § 1 mom. andra punkten må användas.

Där enligt reglementet inkomst, som härflyter från allmänningsskogen, eller
fond, som bildats av sådan inkomst, skall förvaltas av ekonominämnd,
skall reglementet tillika i fråga om nämnden upptaga föreskrifter i de ämnen,
som angivas i första stycket 1)—5).

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

I reglementet må ej intagas bestämmelse om rätt för delägarna, allmänningsstyrelsen
eller annan att besluta skyldighet för delägarna att med egna
medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller eljest bestämmelse, som
är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag och författning i övrigt eller
mot fastställd hushållningsplan.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna. Förslaget insändes till
länsstyrelsen, som efter hörande av skogsvårdsstyrelsen med eget yttrande
överlämnar förslaget till Konungen för prövning och fastställelse. Konungen
prövar förslagets överensstämmelse med de förut i denna paragraf upptagna
bestämmelserna och dess ändamålsenlighet i övrigt så ock om ytterligare
föreskrifter erfordras.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av länsstyrelsen, delägarna
eller den minoritet av dem, som bestämts i reglementet, medgivas av Konungen.
Väckes av delägarna förslag om sådan ändring, skall om behandling
och prövning av förslaget gälla vad i fjärde stycket stadgas. Har dylikt
förslag väckts av länsstyrelsen eller minoritet, som nyss sagts, skall, innan
förslaget slutligen prövas, delägarna beredas tillfälle att yttra sig.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och
allmänningsstämma.

39 §.

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må bestämmas till högst fem, där
ej för behörigt fullgörande av styrelsens uppgift prövas nödigt, att antalet
sättes högre.

Av delägarna valda ledamöter av allmänningsstyrelsen och ekonominämnd
skola vara delägare i allmänningsskogen, dock att, där bolag eller annan
samfällighet eller stiftelse är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens
styrelse eller i dess tjänst anställd person må utan hinder av vad nu
stadgats väljas till ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall vara här i riket
bosatt svensk medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver
undantag.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må, ändå att den tid,
för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom
beslut av den eller dem, som utsett honom.

Avgår styrelse- eller nämndlcdamot, innan den tid, för vilken han blivit
utsedd, gått till ända och finnes ej suppleant, skall, där den avgångne valts
av delägarna, på föranstaltande av allmänningsstyrelsen val av ny ledamot
för återstående tiden ofördröjligen hållas samt, om den avgångne utsetts av
länsstyrelsen, anmälan örn avgången genast göras hos denna myndighet för
utseende av ny ledamot för samma tid. Utan hinder av vad nu stadgats

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

må dock med val av ny ledamot kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstämma,
så framt styrelsen eller nämnden är beslutför med kvarstående
ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

40 §.

Allmänningsstyrelse, ekonominämnd och myndighet, som i 8 § 1 mom. första
stycket avses, äge i fråga örn egendom, som av styrelsen, nämnden eller
myndigheten förvaltas, att själv eller genom ombud ej mindre gentemot tredje
man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter
företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelse- eller nämndledamot att för delägarna
mottaga stämning i mål rörande egendom, som av styrelsen eller nämnden
förvaltas, så ock annat meddelande i fråga om sådan egendom skall vad i
11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen, nämnden eller myndigheten kära till delägarna, utlyse styrelsen
allmänningsstämma för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan.
Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

41 §.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelse eller ekonominämnd beslutför,
utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer
på styrelsen eller nämnden, ej företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga
erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling.

Såsom styrelsens eller nämndens beslut gäde, där ej annorlunda är bestämt
i reglementet, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen eller nämnden äge ej deltaga i behandlingen av fråga
rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan
delägarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot ledamoten eller
tredje man.

42 §.

Det åligger allmänningsstyrelse och ekonominämnd beträffande egendom,
som av styrelsen eller nämnden förvaltas, att årligen inom tid, som i reglementet
angives, till vederbörande revisorer avlämna en av styrelsens eller
nämndens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det förflutna
räkenskapsåret tillika med redovisning över behållen avkastning och annan,
inkomst fran sagda egendom samt huru sådan inkomst i förekommande fall
blivit av styrelsen använd eller fonderad. Redovisningen skall därjämte innefatta
uppgift å de för egendomen bestridda utgifter under året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Där det ankommer på delägarna att besluta rörande användning eller fondering
av inkomst, varom i första stycket förmäles, har allmänningsstyrelsen,
så framt ej i reglementet annorlunda stadgas, att i sin förvaltningsberättelse
avgiva förslag härom.

Bestyrkta avskrifter av allmänningsstyrelsens och ekonominämndens förvaltningsberättelser
jämte därvid fogade redovisningar skola inom tid, som i
första stycket sägs, av styrelsen och nämnden insändas till länsstyrelsen.

43 §.

Styrelse- eller nämndledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
delägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på
sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag, reglementet
eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat
eller fastställt, tillskynda tredje man.

44 §.

Allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper
skola granskas av två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen
samt den eller de övriga av delägarna. I reglementet må föreskrivas, att
särskilda revisorer skola utses i fråga om ettvart av förenämnda förvaltningsorgan,
och skall i sådant fall beträffande antalet och utseende av de särskilda
grupperna revisorer gälla vad i första punkten är sagt.

Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelse- eller nämndledamots
tjänst.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom.

Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald,
gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att
ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som utsetts
av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras hos nämnda myndighet.

Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan
med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

45 §.

Allmänningsstyrelse och ekonominämnd skola bereda revisor tillfälle att
när som helst inventera de under styrelsens eller nämndens förvaltning ställda
kontanta medel och övriga tillgångar samt granska alla till förvaltningen
hörande böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd
upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen eller nämnden förvägras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej arvse inskränkning
i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller
författning eller mot reglementet.

Det åligger revisorerna eller, där enligt reglementet särskilda grupper revisorer
utsetts, envar sådan grupp att för varje räkenskapsår inom den i
reglementet föreskrivna tid över granskningen avgiva och till allmänningsstyrelsen
överlämna en av revisorerna eller gruppen underskriven berättelse.

En bestyrkt avskrift av berättelsen skall inom samma tid av revisorerna
eller gruppen insändas till länsstyrelsen samt, där berättelsen avser granskning
av ekonominämnds förvaltning, jämväl till denna.

46 §.

Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlägges å
allmänningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som
av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansvariga för all
därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

47 §.

Å allmänningsstämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare
av fastighet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen är förenad,
rösträtt efter grunden för nämnda delaktighet, där ej nedan i denna
paragraf annorlunda stadgas. Vid stämman skall genom allmänningsstyrelsens
föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samtliga dylika fastigheter
med uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningsskogen.
Sedan denna längd godkänts, lände den till efterrättelse å stämman.

För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastighet
under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den
som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet
må ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej
må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

Ej må någon å allmänningsstämma för egen eller annans räkning utöva
rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som är företrätt
å stämman, eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.

48 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot delägarnas. Vad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning beträffande
rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må ej deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig,
eller i val av revisor.

49 §.

Allmänningsstämma skall, så framt ej annorlunda stadgas i reglementet,
hållas å ort inom kommun, där allmänningsskogen i sin helhet eller till
någon del är belägen.

Kungörelse om allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen samt
skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för
stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist å åttonde
dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, där fastigheter
äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningsskogen är
förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd tidning.

Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman företagas
till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å stämman
eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras. Utan
hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna fattas beslut
örn utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Har delägare, innan kungörelse om allmänningsstämma utfärdats, hos
allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stämman,
skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.

50 §.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma själv
ordförande att leda förhandlingarna.

Såsom allmänningsstämmas beslut gäde, där ej för särskilt fall i reglementet
annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster utgöra mer än
hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika röstetal avgöres val
genom lottning men i övriga frågor bestämmes utgången enligt den mening,
som ordföranden biträder.

över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens
försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å
stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare.
Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltande
protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill
bestämt.

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

51 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas minst en gång om året å tid,
som bestämmes i reglementet.

Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens och ekonominämnds förvaltningsberättelser
för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogade
redovisningar samt den eller de berättelser, som avgivits av revisorerna för
samma år, framläggas, och skola å stämman frågorna om beviljande av
ansvarsfrihet åt styrelsen och nämnden för den tid förvaltningsberättelserna
omfatta företagas till avgörande.

Med sådan fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst
fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande för ett
sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningsskogens
hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet.

Val av ledamöter av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd samt revisorer
må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, varom i
39 § sista stycket och 44 § femte stycket förmäles, må äga rum å extra
stämma.

52 §.

Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Hava
jämlikt reglementet särskilda grupper revisorer utsetts, äge varje grupp
samma rätt. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran,
äge revisorerna eller vederbörande grupp utlysa stämma. Råder ej enighet
om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, och
vid lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde
revisorn.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av ekonominämnd, myndighet, som i 8 § 1 mom. första
stycket avses, eller delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande
minst en tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal eller den mindre
del därav, som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en
vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämma.

53 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 1=

som i 52 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, pa anmälan
av ekonominämnd, myndighet, som i 8 § 1 mom. första stycket avses,
eller delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer.

54 §.

Varder talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning''
under den tid styrelsens eller nämndens förvaltningsberättelse omfattar ej
anställd inom sex månader från det berättelsen framlades a allmänningsstämma,
vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen eller nämnden
beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelse- eller nämndledamot begått brottslig
handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handling.

55 §.

Talan mot revisorer enligt 46 § må ej anställas, sedan tva ar förflutit
från det revisorernas berättelse framlades a allmänningsstämma, utan sa är*
att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Om behörig myndighet.

56 §.

Delägarna i allmänningsskog vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom
lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, varest allmänningsstyrelsen
eller, där målet angår egendom, som förvaltas av ekonominämnd
eller myndighet, denna enligt gällande föreskrifter har sitt säte.

57 §.

Är allmänningsskog belägen inom två eller flera län eller landstingsområden,
skola de uppgifter, som enligt denna lag tillkomma länsstyrelse eller,
skogsvårdsstyrelse, i fråga örn sådan skog handhavas av länsstyrelsen eller
skogsvårdsstyrelsen i det län eller landstingsområde, där allmänningsstyreD
sen enligt reglementet har sitt säte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Straffbestämmelser.

58 §.

1 mom. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av allmänningsskog
företräder delägarna, avverkning eller annan åtgärd å skogen
i strid mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen
jämlikt denna lag meddelat, straffes med dagsböter.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nyttjandeeller
servitutsrätt å allmänningsskog vid utövningen därav mot fastställd
hushållningsplan eller föreskrift, som i 1 mom. omförmäles, vare lag, som
där sägs.

Dömes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för olovlig
avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen,
eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag
och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, skall den, som dömes,
utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har
efter avverkningen föreskrift, som överträtts, blivit genom laga kraftvunnet
beslut upphävd, förty att densamma icke bort meddelas, må icke virke dömas
förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

59 §.

Använder någon, som företräder delägarna i allmänningsskog i förvaltningen
av dem tillhörig egendom, sådan egendom eller inkomst därifrån
uppsåtligen i strid mot denna lag eller enligt lagen meddelad föreskrift,
straffes med dagsböter.

60 §.

Innefattar förseelse, varom i 58 § 1 morn. eller 59 § förmäles, förbrytelse
mot allmänna strafflagen, skall straffet bestämmas på sätt i 4 kap. strafflagen
är stadgat om sammanträffande av brott.

61 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala förseelser,
som omförmälas i 58 §, samt att med beslag belägga virke, som kan
dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning;
skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom
fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan
åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavaré.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

62 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom är
stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets
ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,
överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för
dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att
virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare,
där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men
inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och
avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas
örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom
här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män
styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

63 §.

Böter, som ådömas enligt 58 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 29 §,
så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd
ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen
omhänderhavda skogsvårdskassan.

Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla kronan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i
bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Örn fullföljd av talan och om underställning.

64 §.

Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där
beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Konungens
prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas
till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag klaganden erhöll xlel av beslutet.

Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 30 § första stycket sägs,
fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet underställas
Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i ärendet,
äge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen från den dag
beslutet delgavs honom.

över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 25 § 3 mom.
första stycket må klagan föras allenast i sammanhang med fullföljd av talan
mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats
enligt förordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

65 §.

. X inom. Menar delägare att beslut, som fattats å allmänningsstämma,
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag
meddelat eller fastställt, må han däremot föra talan genom besvär, vilka,
.jämte överklagade beslutet, skola ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar
:efter beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att
talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen an,
norlunda förordnar.

„• Utslag,. varigenom allmänningsstämmas beslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för de delägare, som ej klagat.

2 morn. Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres
.klagan i den ordning, som i 64 § första stycket sägs.

Övergångsbestämmelser.

'' ee §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

i'' • ''•> 67 §.

Genom denna lag upphävas:

förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län;

Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1932 angående Svärdsjö och Envikens
socknars allmänningar;

gällande reglementen angående skogar lydande under denna lag i den mån
ej annat följer av 35 §;

så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot denna
"''lag.

• v; ; r 68 §.

• •• C: ■ ''''

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator
av kronan tillhörig jordbruksegendom eller ecklesia*stikt boställe rätt att
tillgodonjuta till egendomen eller bostället hörande andel i allmänningsskog,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren
tillkommande rösträtt i frågor rörande skogen.

, r ; 69 §.

. Före den 1 januari 1939 skall för varje allmänningsskog förslag till reglemente,
avfattat enligt bestämmelserna i nya lagen, uppgöras av delägarna
samt insändas till länsstyrelsen. Denna åligge att, sedan skogsvårdsstyrel -

Kungl. Majus proposition nr 267.

sens yttrande infordrats, med bifogande härav och av eget utlåtande före
den 1 april 1939 översända förslaget till jordbruksdepartementet för prövning
och fastställelse av Konungen.

70 §.

Beträffande redovisning för förvaltningen under år 1939 av allmänningsskog
eller annan egendom, som tillhör delägarna i sådan skog, skola de före
den 1 januari 1940 gällande bestämmelser fortfarande lända till efterrättelse,
dock att, där redovisningen enligt berörda bestämmelser skall framläggas å
stämma med delägarna, detta skall ske å allmänningsstämma, varom i nya
lagen förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15
juni 19231 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; *

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. 1

1 Senaste lydelse, se 1932: 108.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn
ny lagstiftning rörande allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt anför
härvid följande.

Inledning.

Den 16 oktober 1896 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att utreda,
vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande
vård av de enskilda skogarna. Den 9 september 1899 avgav kommittén
betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet, däribland ett förslag till
förordning angående förvaltningen av sockenallmänningarna och besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gävleborgs län. Vid 1903 års riksdag framlade
Kungl. Maj:t för riksdagen i proposition nr 47 förslag till förordning angående
förvaltningen av sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Propositionen vann emellertid ej riksdagens bifall. I skrivelse den 22 maj
1903, nr 136, anmälde riksdagen sitt beslut, att propositionen av riksdagen
avslagits, samt hemställde, att Kungl. Majit täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till författning, varigenom stadgande meddelades örn
upprättande av hushållningsplaner för sockenallmänningarna i Kopparbergs
och Gävleborgs län med befogenhet för domänstyrelsen att granska och fastställa
dessa planer ävensom att övervaka tillämpningen av desamma.

Riksdagens berörda skrivelse överlämnades till en av Kungl. Majit den 5
juli 1907 tillsatt kommitté, den s. k. norrländska skogsvårdskommittén, vilken
erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående de åtgärder, som borde
vidtagas för att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogsstatens
tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna.

I sitt den 16 mars 1912 avgivna betänkande framlade kommittén förslag
till lagstiftning dels rörande sockenallmänningar och besparingsskogar inom
Kopparbergs och Gävleborgs län och dels rörande allmänningsskogar inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Västerbottens och Norrbottens län. Sedan infordrade yttranden över kommitténs
berörda förslag avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer,
framlade Kungl. Maj:t för 1920 års riksdag i proposition nr 176 förslag till
förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

Riksdagen biföll propositionen, varefter den 18 juni 1920 förordning i ämnet
(nr 331) utfärdades.

Det av norrländska skogsvårdskommittén framlagda förslaget till lagstiftning
angående sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och
Gävleborgs län upptogs ej till behandling i samband med kommitténs förslag
rörande allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget
har ej heller sedermera varit föremål för åtgärd från Kungl. Majrts
sida utan är fortfarande på prövning beroende.

Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla en utredningsman för att i enlighet med de av departementschefen
i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer
verkställa utredning och avgiva förslag beträffande vissa skogslagstiftningsfrågor,
däribland fråga om ny lagstiftning för besparingsskogar i Kopparbergs och
Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län. I sammanhang härmed erhöll departementschefen tillika bemyndigande
att i man av behov tillkalla sakkunniga personer att med utredningsmannen
deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935 såsom utredningsman
hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Sedan utredningsmannen
jämte tillkallade sakkunniga avgivit förslag till lagstiftning den 24
februari 1936 angående skyddsskogar (stat. off. utr. 1936: 19), den 27 juni

1936 angående skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands
län (stat. off. utr. 1936: 30) samt den 23 december 1936 angående
särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
(stat. off. utr. 1937: 5), upptog utredningsmannen förenämnda fråga om ny
lagstiftning rörande besparingsskogar och allmänningsskogar. Att såsom sakkunniga
med utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande denna lagstiftningsfråga
tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 13 februari

1937 dåvarande byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, ledamoten av
riksdagen andra kammare småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren
av Älvdalens sockens besparingsskog jägmästaren A. Leo Holmgren i Älvdalen,
ledamoten i styrelsen för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen
Finn Erik Hansson i Orsa, ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele
allmänningsskog hemmansägaren Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren
av Gällivare allmänningsskog jägmästaren O. E. Holm i Gällivare.
Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen skogslagkommissionen,
avgåvo den 31 augusti 1937 betänkande med förslag till
lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. (stat. off. utr.
1937: 29). Vid betänkandet funnos fogade särskilda yttranden av herrar Cassel
och Johansson, vilka i vissa avseenden varit av skiljaktig mening rörande
nämnda lagförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,
domänstyrelsen jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret,
riksräkenskapsverket, kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,
landstingens och hushållningssällskapens förvaltningsutskott och
skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens
län, styrelserna för besparingsskogarna och allmänningsskogarna i nämnda
län samt delägarna i nämnda skogar och de samfällda husbehovsskogarna
ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands skogsvårdsförbund,
skogsägareföreningarnas riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Sedan sagda yttranden avgivits, har förevarande lagstiftningsfråga varit
föremål för beredning inom justitie- och jordbruksdepartementen. På
grundval av skogslagkommissionens betänkande och de avgivna yttrandena
har därvid utarbetats förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna ävensom förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2)
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Majit dessa förslag.

Tillkomsten av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

Till en början torde jag med ledning av kommissionens betänkande (sid.
38—51) få lämna en redogörelse för tillkomsten av besparingsskogarna och
allmänningsskogarna samt de av avkastningen från dessa skogar bildade
skogsmedelsfonderna.

Besparingsskogarna.

Vid storskiftet inom Kopparbergs och Gävleborgs län avsattes inom åtskilliga
socknar på grund av särskilda beslut av Kungl. Majit vissa delar av
de socknarna tilldelade skogsanslagen såsom allmänningar eller besparingsskogar
för vederbörande jordägande socknemän. På detta sätt bildades besparingsskogar
inom Svärdsjö, Lima, Transtrands, Särna, Älvdalens och
Orsa socknar av Kopparbergs län samt Hamra kapellag av Gävleborgs län.
Därjämte utbrötos och avsattes inom de särskilda skifteslagen i Venjans
socken, jämväl med föranledande av Kungl. Majits beslut, vissa delar av
skifteslagens avrösningsjord till besparingsskogar för vederbörande jordägare
inom skifteslagen. De skifteslag inom Venjans socken, för vilka besparingsskogar
sålunda bildades, voro elva, nämligen Gävunda, Finngruvans,
Johannisholms, Knås, Kättbo, Landbobyns, Nybodarnas, Ogsjöängarnas
(Öjes), Stutts, Tibergets och Västbygge skifteslag.

Tidigast av besparingsskogarna bildades besparingsskogen i Svärdsjö socken.
Redan i brev den 9 november 18(31 förordnade Kungl. Majit — i samband
med att Kungl. Majit medgav, att all inom Svärdsjö socken befintlig
dittills samfälld skogsmark finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt —
att två invid sjöarna Balungen och Storsjön belägna skogstrakter skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

såsom häradsallmänning^'' för Svärdsjö sockens gemensamma räkning avsättas
och utbrytas i enlighet med ett i Kungl. Maj:ts brev omförmält förslag.
I brevet föreskrevs rörande vården av sagda allmänningar, att vederbörande
krono- och jägeribetjäning skulle äga hålla tillsyn och vård över
desamma, på sätt angående häradsallmänningar funnes eller framdeles kunde
varda stadgat. Enligt beskrivningen till storskiftesbyadelningen å skogsmarken
till Svärdsjö socken jämte Envikens kapellag, som vid tiden för
storskiftet tillhörde sagda socken, avsattes vid berörda delning — därvid det
reduceiade jordtalet å inägorna var delningsgrund -— i överensstämmelse
mod föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev »Svärdsjö sockenallmänning» och
»Envikens^ sockenallmänning» . Vid avsättandet av nämnda allmänningar till^va
_skifteslag — Ruptjärns och Risets skifteslag samt Ramsnäs och
Näsinge skifteslag ävensom sex boställen inom socknen ej någon mark.
Av övriga skifteslag inom socknen tillsläppte skifteslagen inom Envikens
kapellag förhållandevis mera mark till allmänningarna än skifteslagen inom
den övriga delen av socknen. Vederbörande skifteslag inom socknen erhölio
salunda ej del i allmänningarna efter reducerat jordtal utan efter den omfattning,
vari de avstått mark till dessa. Specificerad uppgift å de särskilda
skifteslagens delaktighet i allmänningarna har lämnats i repartitionslängden
rörande storskiftesbyadelningen å skogsmarken. Storskiftet inom Svärdsjö
socken avslutades 1863 och byadelningen å skogsmarken fastställdes därefter
den 17 mars 1864. Från Svärdsjö socken utbrötos sedermera såsom särskilda
socknar dels Envikens församling och dels Svartnäs församling. Vid dessa
utbrytningar har delning av den vid storskiftet avsatta besparingsskogen
ej ägt rum, utan denna har förblivit gemensam för socknarna. Sedan rätt
till vissa större avverkningar upplåtits å besparingsskogen, bildades av därvid
erhållen köpeskilling »Svärdsjö och Envikens allmänningars räntebärande
fond». Rörande vården, skötseln och förvaltningen av besparingsskogen
och nämnda fond fastställde länsstyrelsen i Kopparbergs län den 18 juli 1870
reglemente, vilket av Kungl. Maj:t gillades den 19 juli 1872. Vissa ändringar
i reglementet hava sedermera fastställts den 12 juli 1884, den 3 maj 1907 och
den 26 november 1923.

Besparingsskogarna i Lima och Transtrands socknar avsattes på grund av
Kungl. Maj:ts brev den 8 april 1870. I detta brev förordnade Kungl. Majit
— jämte det Kungl. Majit medgav, att av den i nämnda socknar befintliga
skogsmark 300 tunnland finge tilldelas varje besutenhet inom socknarna —
att en tredjedel av den samtliga besutenheterna inom varje socken tillkommande
skogsmark skulle för socknens räkning avsättas såsom samfällighetsmark.
I brevet stadgades därjämte, att, sedan nödigt antal träd för återväxtens
befordrande blivit undantaget, avverkningsrätten till visst virke å
samfällighetsmarken finge för en tid av femtio år försäljas samt att avkomsten
av samfällighetsmarken skulle genom länsstyrelsens försorg göras fruktbärande
och förvaltas samt räntan därå användas efter kommunalmyndigheternas
förslag och länsstyrelsens beslut. I överensstämmelse med föreskrifterna
i Kungl. Maj :ts omförmälda brev avsattes sedermera vid storskiftet
inom socknarna, vilket pågick under åren 1851—1871, en besparingsskog för
vardera socknen. Byadelningen å skogsmarken inom socknarna fastställdes
den 15 november 1871. Sedan därefter den 16 mars 1872 avverkningsrätt
under femtio år upplåtits å besparingsskogarna, bildades på grund av föreskrifterna
i Kungl. Majits förenämnda brev av de medel, som inflöto för
nämnda upplåtelse, en för båda sockarna gemensam skogsmedelsfond. Kungl.
Majit fastställde den 7 april 1933 nu gällande reglemente angående vården
och förvaltningen av Lima och Transtrands socknars besparingsskogar och
skogsmedelsfond.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

Genom brev den 27 juni 1879 fastställde Kungl. Maj:t grunder för avvittring
och storskifte i Särna socken och det därmed då förenade Idre kapellag.
Enligt nämnda brev skulle av skogsanslaget inom Särna socken med Idre kapellag
en tredjedel avsättas till besparingsskog eller allmänning. 1 brevet
föreskrevs rörande inkomsten från skogen, att denna skulle användas till
gäldande av jorden åliggande skatter och onera, fattigvård, folkundervisning
m. ni. Genom ett senare brev, daterat den 9 september 1887, medgav Kungl.
Maj:t, att utbrytning av besparingsskogen finge äga rum, innan storskiftet
inom Särna socken avslutats. Utbrytningen av besparingsskogen avslutades
den 27 september 1887 och fastställdes den 25 februari 1888. Storskiftet avslutades
först 1893. I anslutning till innehållet i Kungl. Maj:ts brev den 27
juni 1879 bildades sedermera av besparingsskogens avkastning Särna sockens
nied Idre kapellag skogsmedelsfond. Nu gällande reglemente rörande besparingsskogens
och skogsmedelsfondens vård och förvaltning fastställdes
av Kungl. Maj:t den 5 oktober 1922. Före tillkomsten av nämnda reglemente
hade Idre kapellag den 1 januari 1916 avskilts såsom särskild socken,
därvid emellertid besparingsskogen bibehölls gemensam för båda socknarna.

Rörande bildandet av besparingsskogarna inom Orsa socken oell Hamra
kapellag meddelades föreskrifter i Kungl. Maj:ts brev den 19 september 1879.
I detta brev förordnade Kungl. Majit — jämte det Kungl. Majit medgav, att
av skogsmarken inom socknen och kapellaget 250 tunnland skulle få tilldelas
varje besuttenhet — att av de sålunda uppkommande samfällda skogsanslagen
skulle, särskilt för envar av socknen och kapellaget, en tredjedel avsättas såsom
besparingsskog eller allmänning. Beträffande användningen av inkomsterna
från besparingsskogarna föreskrevs i brevet, i anslutning till innehållet
i brevet den 27 juni 1879, att inkomsterna skulle användas till gäldande
av jorden åvilande skatter och onera samt kostnader för fattigvård, folkundervisning
m. m. I överensstämmelse med föreskrifterna i brevet den 19
september 1879 avsattes sedermera vid storskiftet inom Orsa socken och
Hamra kapellag särskilda besparingsskogar för socknen och kapellaget. Storskiftet
avslutades 1881 och byadelningen å skogsmarken fastställdes den 20
mars 1884. Av medel, som inflöto från besparingsskogarna för därå upplåtna
avverkningsrätter med mera, bildades sedermera Orsa sockens och
Hamra kapellags skogsmedelsfonder. Rörande vården och förvaltningen av
Orsa sockens skogsmedelsfond och besparingsskog fastställdes reglemente
av länsstyrelsen den 24 november 1886, vilket reglemente efter anförda besvär
den 3 juni 1887 gillades av Kungl. Majit. För Hamra kapellags besparingsskog
och skogsmedelsfond fastställde länsstyrelsen i Gävleborgs län reglemente
den 31 december 1890. Sedan besvär anförts över länsstyrelsens
fastställelsebeslut, blev reglementet den 18 november 1892 med viss ändring
godkänt av Kungl. Majit. Reglementet har sedermera ändrats genom länsstyrelsens
beslut den 22 maj 1914, den 17 mars 1921 och den 17 augusti 1923
samt genom Kungl. Majlis beslut den 7 april 1933.

I fråga om avsättande av besparingsskog inom Älvdalens socken upptogos
föreskrifter i Kungl. Majlis brev den 3 september 1885. Enligt detta brev
skulle av den i socknen befintliga graderade skogsmarken 33 kvadratrevar
tilldelas varje reducerat snesland inägojord och skulle därav graderad skogsmark,
motsvarande 11 kvadratrevar för varje reducerat snesland inägojord,
avsättas för socknens räkning såsom samfällighetsmark. 1 brevet medgavs,
att å nämnda samfällighetsmark finge, sedan nödigt antal träd för återväxtens
befordrande blivit undantaget, för en tid av högst 50 år av jordägarna
upplåtas avverkningsrätten till visst virke, under villkor att de inflytande
medlen skulle såsom en besparingsfond under länsstyrelsens inseende förvaltas
i enlighet nied av Kungl. Majit fastställt reglemente. I enlighet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

föreskrifterna i Kungl. Maj:ts berörda brev avsattes sedermera vid storskiftet
såsom samfällighetsmark eller besparingsskog vissa skiften. Storskiftet avslutades
1887 och byadelningen å skogsmarken fastställdes därefter den 25
februari 1888. Reglementet rörande vården och förvaltningen av Älvdalens
sockens skogsmedelsfond och besparingsskog fastställdes av Kungl. Majit den
9 november 1888.

De inom Venjans socken belägna besparingsskogarna hava bildats i annan
ordning än förut omförmälda besparingsskogar. I fråga om Venjans
socken föreskrevs sålunda icke, att någon viss del av det socknen vid storskiftet
tilldelade skogsanslaget skulle avsättas till besparingsskog, utan Kungl.
Majit medgav i brev den 9 november 1861, att hela skogsmarken inom socknen
finge på därvarande hemman och lägenheter fördelas. Såsom orsak till
att ett dylikt medgivande lämnades angavs i brevet, bland annat, att största
delen av Venjans sockens hemmansägare redan före brevets utfärdande genom
i hemmanen intecknade handlingar för en tid av femtio år från det
storskiftet inom socknen blivit fastställt upplåtit avverkningsrätten till all
den hemmanen tillfallande skog, som uppnått eller under sagda tid uppnådde
viss storlek, och att de socknemän, som då ännu ej vidtagit sådan åtgärd,
hade för avsikt att på enahanda sätt förfoga över sina skogslotter. I brevet
föreskrevos emellertid vissa villkor för berörda medgivande. I detta hänseende
stadgades, att en tredjedel av den köpeskilling, som genom omförmälda
köpeavhandlingar betingats eller, i fråga örn viss i brevet angiven by, kunde
komma att genom sådan köpeavhandling betingas, skulle av socknemännen
avsättas till en för socknen gemensam besparingsfond under länsstyrelsens
vård och kontroll i enlighet med de bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställdes,
samt med iakttagande att endast den årliga räntan av nämnda fond
borde användas för socknens gemensamma behov. Slutligen föreskrevos i
brevet vissa inskränkningar i socknemännens dispositionsrätt över den skogsmark,
som vid storskiftet komme att tilldelas dem.

På grund av nyssangivna brev verkställdes byadelning å hela skogsmarken
för Venjans socken, vilken åtgärd avslutades den 21 januari 1862. Vid prövning
av storskiftet föreskrev emellertid sedermera länsstyrelsen i Kopparbergs
län genom beslut den 1 maj 1862 — oavsett föreskrifterna i nämnda
brev — att en tredjedel av det skogsbelopp, som vid byadelningen tillfallit
Kättbo, Gävunda, Landbobvns och Finngruvans byar ävensom Johannisholms
bruk, skulle utbrytas för att ställas under allmän vård. I anledning härav
påbörjades sådan utbrytning den 18 augusti 1862 och fastställdes den 23
mars 1864. Vid de åbodelningar av förenämnda byars skogsmark, som sedermera
verkställdes, intogos emellertid i fråga örn Gävunda och Finngruvans
byar även de under allmän vård ställda delarna av skogsmarken i delningen.
Abodelningarna å sistnämnda två byar fastställdes den 21 december
1866.

I en den 2 juli 1888 till Kungl. Majit ingiven skrift hemställde Venjans
socknemän örn friare dispositionsrätt till viss del av den dem tilldelade skogsmarken.
I anledning av denna ansökan förklarade Kungl. Majit i brev den
8 juni 1894, att, därest från skifteslag inom Venjans socken en tredjedel''av
skifteslagets hela avrösningsjord efter uppskattning avlämnades lagligen utbruten
till en under allmän vård ställd och i ett sammanhang belägen besparingsskog,
jordägarna inom sadant skifteslag skulle äga att, såvitt annans
rätt därigenom icke förnärmades och därest icke genom lag annorlunda vöre
eller bleve bestämt, fritt förfoga över återstående två tredjedelar av avrösningsjorden
med dära växande skog samt att behållna avkastningen av sålunda
tillkommen besparingsskog skulle intill dess annorlunda förordnades

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

användas på samma sätt som räntan av socknens besparingsfond. Till följd
av nämnda brev företogs sedermera utbrytning av besparingsskogar inom
följande skifteslag i Venjans socken, nämligen Västbygge, Stutts, Knås, Tibergets,
Gävunda, Finngruvans, Nybodarnas och Ogsjöängarnas (Öjes) skifteslag.
Förutom de besparingsskogar, som sålunda bildades till följd av
Kungl. Maj:ts brev den 8 juni 1894, finnas, såsom förut nämnts, inom Venjans
socken tre besparingsskogar, som utbrutits redan i samband med storskiftet
inom socknen enligt länsstyrelsens beslut den 1 maj 1862. Sistnämnda
skogar tillböra Johannisholms bruk samt Kättbo och Landbobyns skifteslag.

I fråga örn förvaltningen och användningen av den besparings- eller skogsmedelsfond,
som jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 avsatts
inom Venjans socken, fastställde Kungl. Majit genom brev den 3 mars 1871
på förslag av länsstyrelsen vissa bestämmelser. Enligt dessa skulle av fondens
kapital, som den 30 juni 1870 uppgick till 102,400 riksdaler, bildas fyra
särskilda fonder, nämligen en folkskolefond, en odlingsfond, en undsättningsfond
och en allmän fond. Sedan genom Kungl. Majits brev den 16
augusti 1878 viss ändring vidtagits i de genom brevet den 3 mars 1871 fastställda
bestämmelserna, förordnade Kungl. Majit den 24 februari 1922, att
nyssangivna fonder med undantag av folkskolefonden skulle uppdelas å de
olika skifteslagen inom socknen i förhållande till vart och ett skifteslags insats.

Gällande reglemente för Venjans skogsmedelsfonder och besparingsskogar
fastställdes av Kungl. Majit den 16 december 1932.

Allmänningsskogar.

I samband med den allmänna avvittringen i Norrbottens län utlades inom
samtliga socknar i länets lappmark samt i en socken i dess kustland särskilda
allmänningar eller allmänningsskogar för vederbörande jordägares räkning.
Därjämte avsattes vid den särskilda avvittring, som efter den allmänna avvittringens
slutförande verkställdes i fråga om nybyggen å odisponerade överloppsmarker
inom vissa socknar av länet, dels allmänningar för respektive
nybyggares räkning dels ock — för att nybyggarna skulle erhålla delaktighet
i de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningsskogarna — vissa
områden av nybyggarnas skogsanslag, vilka områden tillädes berörda skogar.
Inom Västerbottens län, där i stort sett trakterna ovan och nedom odlingsgränsen
var för sig gjordes till föremål för allmän avvittring, avsattes
allmänningsskogar allenast vid avvittringen ovan odlingsgränsen eller inom
Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Tärna och Sorsele socknar.

De allmänningsskogar, som sålunda avsattes vid den allmänna och särskilda
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län, voro följande:
inom Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele
samt Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs,
Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala,
Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda
allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. Erinras
må, att de allmänningsskogar, som avsatts vid den allmänna avvittringen i
Norrbottens län, tillkommit i annan ordning än övriga allmänningsskogar.
De förra hava nämligen bildats till följd av frivilliga beslut av vederbörande
delägare, under det de senare utlagts på grund av föreskrift i gällande avvittringslagstiftning.

Av dc vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län bildade allmännings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogarna äro Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar
de äldsta. Genom brev den 17 mars 1876 förordnade Kungl. Majit i fråga
om Pajala socken — i samband med att Kungl. Majit fastställde skogsanslagets
storlek — att en fjärdedel av skogsanslaget i enlighet med av jordägarna
uttryckt önskan skulle avsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar
att förvaltas efter de grunder Kungl. Majit framdeles komme
att fastställa. Med anledning härav utlades genom särskilda av länsstyrelsen
i Norrbottens län den 30 april 1878, den 31 december 1879 och den
1 december 1880 rörande avvittringen i Pajala socken meddelade utslag inom
envar av Pajala moderförsamling samt de därtill hörande Muonionalusta
och Tärendö kapellförsamlingar en allmänning såsom för vederbörande församlings
eller, i fråga örn allmänningen inom Pajala moderförsamling, Pajala
sockens invånare gemensam och från deras hemman oskiljaktig egendom
i förhållande till vars och ens ägande eller innehavande skattetal att
för deras räkning förvaltas antingen var för sig eller ock gemensamt med
övriga allmänningar efter de grunder, Kungl. Majit komme att meddela.
Efter det nämnda avvittringsutslag meddelats, har från Pajala socken såsom
självständiga socknar avskilts Tärendö socken och Junosuando socken.
I anslutning härtill har i det för berörda allmänningar den 3 mars 1922 senast
fastställda reglementet stadgats, att delägare i allmänningarna äro ägarna
av den i mantal satta jorden inom Pajala, Junosuando och Tärendö socknar,
envar i förhållande till sitt ägande hemmantal. Allmänningarna benämnas
i reglementet Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar.

Redan innan Kungl. Majit genom brevet den 17 mars 1876 meddelade beslut
rörande bildande av allmänningar inom Pajala socken, hade fråga
väckts om avsättande i samband med avvittringen av allmänningar inom
lappmarkssocknarna i Västerbottens och Norrbottens län. I ett den 27 mars
1875 till chefen för civildepartementet avgivet infordrat yttrande hade nämligen
dåvarande revisionssekreteraren P. G. E. Poignant hemställt, att inom
varje lappmarkssocken minst en fjärdedel eller högst hälften av sammanräknade
beloppet av det skogsanslag, som enligt § 18 i 1873 års avvittringsstadga
skulle tillkomma alla jordägare, borde avsättas till en eller flera för
socknen samfällda häradsallmänningar. Kungl. Majit fann genom brev den
9 november 1877 allmän föreskrift om avsättande av viss del utav varje
lappmarkssockens skogsanslag till allmänning icke böra omedelbart av Kungl.
Majit meddelas, men förordnade i brevet, att, efter det inom varje av lappmarkssocknarna
i Västerbottens och Norbottens län ägomätning för avvittring
försiggått samt undersökning i anledning av det i berörda hänseende framställda
förslag av vederbörande lantmätare företagits och delägarna vid
sammanträde lämnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, där sådant
icke funnes obehövligt till följd av delägarnas redan uttalade önskan om avsättande
av skogsmark för gemensamt behov, länsstyrelsen skulle äga att
meddela föreskrift i fråga, huruvida en fjärdedel eller, där vederbörande
delägares beslut därtill gåve anledning, större andel av socknens skogsanslag
borde avsättas till en eller flera allmänningar att förvaltas efter de grunder,
som Kungl. Majit efter länsstyrelsens framställning komme att bestämma.

Samma dag som sistberörda brev utfärdades förklarade Kungl. Majit i
brev till länsstyrelsen i Norrbottens län, att ett av Arvidsjaurs socknemän
fattat beslut att till allmänning avsätta en fjärdedel av det skogsanslag, som
vid avvittringen inom socknen komme att tilldelas byar, hemman och nybyggen,
skulle bringas till verkställighet. Även Gällivare, Jokkmokks, Arjeplogs
och Jukkasjärvi socknemän förklarade sedermera vid sammanträden
under avvittringens fortgång i dessa socknar, att de ville för bildande av all -

Kungl. Majlis proposition nr 267.

männingar avsätta en fjärdedel av skogsanslagen. I anledning härav föreskrev
Kungl. Majit genom särskilda brev, utfärdade i fråga om Gällivare socken
den 22 juni 1883, i fråga om Jokkmokks och Arjeplogs socknar den 5
april 1889 och i fråga om Jukkasjärvi socken den 18 augusti 1893, att socknemännens
berörda beslut skulle bringas i verkställighet.

I överensstämmelse med föreskrifterna i Kungl. Majlis omförmälda brev
avsattes sedermera genom de utslag, som länsstyrelsen i Norrbottens län
meddelade rörande avvittringen i omförmälda fem socknar, en allmänning
inom envar av socknarna.

Den inom Arvidsjaurs socken avsatta allmänningen erhöll sedermera viss
tillökning i sitt område i samband med dispositionen av de vid den allmänna
avvittringen inom socknen uppkomna överloppsmarkerna. Genom Kungl.
Maj:ts brev den 20 oktober 1899 föreskrevs sålunda^ att av nämnda överloppsmarker
skulle såsom nybyggen åt enskilda upplåtas vissa i brevet angivna
områden samt att därvid skulle för att tilläggas den inom socknen vid
avvittringen bildade allmänningen avsättas en fjärdedel av det skogsanslag,
som i brevet tillagts omförmälda nybyggen.

Genom ett flertal brev rörande nu ifrågavarande allmänningsskogar föreskrev
Kungl. Majit sedermera, att de medel, som inflöto genom försäljning
av skogsalster från allmänningsskogarna eller upplåtelse av mulbete eller
grässlätter därå skulle från varje allmänningsskog inlevereras till länsstyrelsen
för att göras fruktbärande samt förvaltas såsom en särskild skogsmedelsfond.

Rörande ifrågavarande allmänningsskogars och skogsmedelsfonders vard
och förvaltning hava föreskrifter meddelats genom förordningen den 18 juni
1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län och de reglementen, som Kungl. Majit med stöd av sagda förordning
den 3 mars 1922 utfärdat för samma skogar och fonder.

I fråga om tillkomsten av de allmänningsskogar, som utlagts vid den allmänna
avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens låns lappmark, ma
erinras, att beslut örn avsättande av dylika skogar fattades av vissa av länets
lappmarkssocknar, redan innan bildandet av allmänningsskogar på grund
av avvittringslagstiftningen blev obligatoriskt. Emellertid gingo besluten ej
i verkställighet. I skrivelse den 16 november 1901 framlade nämligen den
s. k. norrlandskommittén förslag om stadgande av förändrade grunder för
avvittring och nybyggesanläggning inom lappmarkerna. Sedan Kungl. Maj :t
i avbidan på prövningen av detta förslag förordnat, att de pågående arbetena
med avvittringen inom lappmarkerna skulle avbrytas eller begränsas
att avse allenast förberedande åtgärder, utfärdades den 5 juni 1909 (nr 54)
kungörelse innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I kungörelsen — som enligt
sin ingress ägde tillämpning allenast inom de områden av Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka avvittringsutslag då ännu
icke meddelats av vederbörande länsstyrelse — föreskrevs, att av skogsanslag
tillkommande hemman och nybyggen skulle viss del utläggas för tillgodoseende
av nödigt husbehov men återstoden för varje avvittringslag avsättas
till allmänning att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet
med de grunder, som av Kungl. Majit bestämdes. Vid efteravvittring
inom område, där allmänning avsatts vid förutgangen allmän avvittring,
skulle enligt kungörelsen, där så lämpligen kunde ske, dels för dc vid efteravvittringen
utbrutna nybyggen avsättning äga rum till sådan allmänning
efter samma grunder, efter vilka densamma bildats, samt dels särskilda, för
nämnda nybyggen eller vissa av dem gemensamma allmänningar bildas av
den återstående del av skogsanslagen, vilken utlades till husbehovsskog.
linning till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 267. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Efter utfärdandet av berörda kungörelse återupptogs arbetet med avvittringen
i full utsträckning. I fråga om trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens
läns lappmark meddelades sedermera avvittringsutslag av länsstyrelsen.
Genom utslagen avsattes i enlighet med bestämmelserna i förberörda
kungörelse dels inom envar av Dorotea, Vilhelmina och Sorsele socknar och
dels inom Tärna och Stensele socknar, vilka i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen
utgjorde ett gemensamt avvittringslag, en allmänning att för
vederbörande hemmansägares och innehavares gemensamma efter mantal
beräknade nytta förvaltas i enlighet med grunder, som bestämdes av Kungl.
Maj:t.

Beträffande vården och förvaltningen av de sålunda bildade allmänningsskogarna
gälla för närvarande bestämmelserna i förenämnda förordning den
18 juni 1920 (nr 331) samt i de av Kungl. Majit den 24 november 1932 fastställda
reglementena för skogarna. I reglementena, där viss ändring vidtagits
genom Kungl. Majits beslut den 25 januari 1935, benämnas ifrågavarande
skogar Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre
allmänningsskogar. Enligt reglementena skall i fråga örn envar av skogarna
bildas en skogsmedelsfond av skogens avkastning.

I fråga om tillkomsten av de allmänningsskogar, som avsatts vid särskild
avvittring i Norrbottens lån, må erinras om följande.

Vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län avsattes inom Arjeplogs,
Jokkmokks och Gällivare socknar vissa områden såsom överloppsmarker.
Dessa områden voro inom Gällivare socken belägna nedom och i de två övriga
socknarna såväl ovan som nedom odlingsgränsen. Efter den allmänna
avvittringens slutförande upprättades genom avvittringsverket i länet förslag
till disposition av nämnda överloppsmarker, och länsstyrelsen meddelade i
anledning av dessa förslag utslag i ämnet. Genom dessa utslag upplätos och
avvittrades inom envar av nämnda socknar å här avsedda överloppsmarker
ett flertal nybyggen. I fråga om det nybyggarna tillkommande skogsanslaget
föreskrevs därvid jämlikt kungörelsen den 5 juni 1909, att, sedan vissa områden
av anslaget tilldelats nybyggena såsom husbehovsskogar, en fjärdedel
av anslaget skulle tilläggas den vid den allmänna avvittringen inom socknen
bildade allmänningsskogen, varefter nybyggena skulle äga del i denna
efter enahanda grund som övriga delägare, samt att återstoden av skogsanslaget
skulle avsättas såsom en särskild allmänning för nybyggena. Denna
allmänning skulle för de i densamma delaktiga nybyggarnas gemensamma,
efter mantal beräknade nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Kungl.
Majit bestämdes.

Jämväl beträffande vården och förvaltningen av nämnda särskilda allmänningar
hava bestämmelser meddelats i förordningen den 18 juni 1920.
Med stöd av förordningen har Kungl. Majit den 7 december 1923 fastställt
reglemente för allmänningarna. I reglementet benämnas dessa nybyggarnas
särskilda allmänningar inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. I
motsats till vad som gäller i fråga örn övriga allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län har i reglementet för nämnda särskilda allmänningar
föreskrift ej meddelats örn bildande av skogsmedelsfonder av allmänningarnas
avkastning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Äganderätten till besparingsskogarna och allmänningsskogarna
samt skogsmedelsfonderna.

Kommissionen har i sitt betänkande verkställt närmare undersökning rörande
äganderätten till besparingsskogarna och allmänningsskogarna samt
skogsmedelsfonderna. Ur denna undersökning må här återgivas följande.

Av kommissionens redogörelse för tillkomsten av besparingsskogarna i
Kopparbergs och Gävleborgs län framginge, att dessa skogar tillhörde vederbörande
sockens eller socknars eller, i fråga örn Venjans sockens besparingsskogar,
vederbörande skifteslags jordägare samt att jordägarna regelrätt hade
del i skogarna efter det reducerade jordtal, som läge till grund för storskiftet
inom respektive socknar. Bestämmelser av denna innebörd hade ock
i allmänhet inrymts i de för skogarna fastställda reglementena. Vissa reglementen
upptoge, förutom bestämmelser av detta innehåll, jämväl föreskrifter,
att beträffande fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid
jorddelning, jordägarna hade del i besparingsskogarna efter den vid jorddelningen
stadgade grund.

I reglementet för Särna och Idre socknars besparingsskog angåves, huru
stor del av socknarnas besparingsskog belöpte på vardera socknens jordägare,
och föreskreves i detta hänseende, att 63.285 procent av skogen belöpte
på Särna sockens och 36.715 procent på Idre sockens jordägare. Från förenämnda
allmänna regel om äganderätten till besparingsskog gällde i fråga
om Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog visst undantag,
i det dels två inom Svärdsjö socken vid tiden för besparingsskogens
tillkomst belägna skifteslag — Ruptjärns och Risets skifteslag samt Ramsnäs
och Näsänge skifteslag — ävensom sex boställen inom socknen ej hade
del i skogen, dels ock delaktigheten i denna bestämts efter viss annan grund
än det reducerade jordtalet. Nyssnämnda två skifteslag hade numera överflyttats
till Sundborns socken.

Med avseende å äganderätten till besparingsskogarna finge vidare framhållas,
att enligt reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna och
Idre socknars besparingsskogar dessa skogar skulle bibehållas oförminskade.
Denna bestämmelse innebure, att skogarna ej finge skiftas mellan vederbörande
delägare samt att dessa ej heller ägde att därifrån försälja eller eljest
avyttra mark. Någon motsvarande föreskrift funnes ej upptagen i reglementena
för övriga besparingsskogar, men även dessa reglementen förutsatte,
att berörda grundsats skulle gälla i fråga om de däri avsedda skogarna. Beträffande
Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog finge
erinras, att enligt Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 angående avvittring
av skogsmarken inom Svärdsjö socken denna skog skulle avsättas och
utbrytas såsom häradsallmänning, samt att jämlikt föreskrifterna om häradsallmänningar
i 1894 års skogsordning, vilka föreskrifter enligt Kungl.
Maj:ts brev den 30 december 1932 alltjämt ägde tillämpning i fråga örn
tillsyn och vård av Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog,
sådan allmänning skulle bibehållas oförminskad.

Från grundsatsen, att besparingsskogarna skulle bibehållas oförminskade,
hade medgivits visst undantag i fråga om Särna och Idre socknars besparingsskog.
Enligt reglementet för denna skog finge nämligen därifrån upplåtas
lämplig mark till egnahems- och odlingslägenheter.

Även i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län
vöre spörsmålet om äganderätten till skogarna besvarat genom skogarnas till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

komsthistoria. Såsom regel gällde, att skogarna vore samfälld egendom för
ägarna eller vissa ägare av i mantal satt jord inom vederbörande socknar.
De allmänningsskogar, som avsatts vid den tidigare avvittringen, eller Arvidsjaurs,
Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala,
Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar, samt de områden, som
vid den senare avvittringen tillagts dessa allmänningsskogar, tillhörde enligt
reglementena för samma skogar ägarna av samtliga i mantal satta fastigheter
inom respektive socknar. Av Pajala, Junosuando och Tärendö socknars
gemensamma allmänningsskog belöpte på Pajala socken andelar för
49 ''Y32 mantal, på Junosuando socken andelar för 24 Vs mantal och på
Tärendö socken andelar för 20 mantal. Vad åter anginge de allmänningsskogar,
som tillkommit vid den senare avvittringen, eller Dorotea övre,
Vilhelmina övre, Sorsele övre samt Tärna och Stensele allmänningsskogar
ävensom nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och
Gällivare socknar, hade dessa skogar i allmänhet avsatts allenast för en viss
grupp i mantal satta fastigheter inom vederbörande socken, vadan andel i
skogarna tillkomme blott ägarna eller innehavarna av sådan grupp. Inom
Tärna socken hade dock alla i mantal satta fastigheter, omfattande tillhopa
24 43/e4 mantal, andel i den för Tärna och Stensele gemensamma allmänningsskogen.
Inom övriga socknar omfattade de grupper fastigheter, för vilka
här avsedda allmänningsskogar avsatts, följande mantalssummor, nämligen
inom Dorotea socken 3 13/s4 mantal, inom Vilhelmina socken 20 3/s mantal,
inom Sorsele socken 14 17/e4 mantal, inom Stensele socken 10 53/e4 mantal,
inom Arjeplogs socken 13 l0/32 mantal, inom Jokkmokks socken 2 23/32 mantal
och inom Gällivare socken 2 V32 mantal. I fråga om nybyggarnas särskilda
allmänningar finge erinras, att vissa av de nybyggen, för vilka allmänningarna
avsatts, numera, sedan föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter
fullgjorts, omförts till skatte och sålunda innehades under enskild
äganderätt. De flesta av nybyggena vore emellertid fortfarande av krononatur
och besuttes alltså av nybyggarna allenast med ärftlig nyttjanderätt.

Enligt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län skulle dessa skogar bibehållas oförminskade.

Vad anginge de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från besparings-
eller allmänningsskogarna, följde av sättet för fondernas bildande,
att skogarnas och fondernas ägare vöre identiska samt att ägarna hade
del i fonderna efter samma grund, varefter delaktighet åtnjötes i skogarna.
Bestämmelser av sådant innehåll hade ock upptagits i de flesta av de för
fonderna fastställda reglementena. I fråga om Lima och Transtrands socknars
gemensamma skogsmedelsfond lämnades i reglementet för fonden en
föreskrift om vardera socknens delaktighet i denna och dess avkastning och
föreskreves härutinnan, att vardera socknen skulle däri hava andel efter det
reducerade jordtal, som legat till grund för storskiftet, utgörande för Lima
socken 26,287 snesland 5.81 handland och för Transtrands socken 19,403
snesland 2.03 handland. I reglementet funnes jämväl en bestämmelse rörande
de andelar i fonden, som tillkomme kyrkoherdeboställena i Lima och
Transtrands socknar. Enligt reglementet skulle vartdera bostället äga rätt
till delaktighet i fonden efter förhållandet emellan boställets och socknens
reducerade jordtal. Vidare gällde enligt reglementet för Venjans sockens
skogsmedelsfonder vissa särskilda bestämmelser rörande delaktigheten i
socknens folkskolefond. I denna fond skulle jämlikt reglementet de särskilda
skifteslag, för vilka besparingsskogar inom socknen avsatts, hava del
i förhållande till vart och ett skifteslags insats i fonden, nämligen Knås skifteslag
för kronor 3,734: 99, Stutts skifteslag för kronor 5,454: 98, Västbygge

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skifteslag för kronor 5,089: 19, Tibergets skifteslag för kronor 601: 34, Gävunda
skifteslag för kronor 1,036: 18, Finngruvans skifteslag för kronor
702: 27, Landbobyns skifteslag för kronor 1,210: 29, Kättbo skifteslag för
kronor 2,925: 28, Johannisholms skifteslag för kronor 1,735: 67, Nybodarnas
skifteslag för kronor 7:06 och Ogsjöängarnas (Öjes) skifteslag för kronor
27: 88.

Med avseende å skogsmedelsfonderna gällde såsom regel, att fonderna ej
finge förminskas eller att fonderna ej finge nedbringas under vissa angivna
minimibelopp. Föreskrifter i detta avseende återfunnes i reglementena för
samtliga fonder. Reglementet för Venjans sockens skogsmedelsfonder stadgade
sålunda, att dessa fonder ej finge minskas under deras den 31 december
1931 behållna kapitalbelopp. Enligt reglementet uppginge dessa belopp
för de särskilda fonderna:

för Knås skifteslags skogsmedelsfond

» Stutts » »

» Västbygge » »

» Tibergets » »

» Gävunda » »

» Finngruvans » »

» Landbobyns »

» Kättbo » »

> Johannisholms » »

» Nybodarnas » »

s> Ogsjöängarnas (Öjes) >, »

» folkskolefonden.......................

till kronor 114,612:60
» * 160,390:75

» 110,305:11

15.883: 04
50,212: 50
>, » 56,441:37

» » 41,303:04

» » 45,095:34

» 28,055:14

» » 85:82

» » 665:04

» » 23,132:13

I reglementet för Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond föreskreves,
att fonden, vilken bildats av den köpeskilling, tillhopa 2,467,000
kronor, som influtit för den 16 mars 1872 upplåten skogsavverkningsrätt,
icke finge minskas under dess vid reglementets fastställande förefintliga kapitalbelopp
2,586,000 kronor. Enligt reglementet för Särna och Idre socknars
skogsmedelsfond finge fonden icke minskas under 2,017,000 kronor. I
reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond stadgades, att fonden ej
finge förminskas, dock att visst belopp av fonden finge avsättas för bildande
av en brandstodsförening inom kapellaget. Hamra kapellags samt Älvdalens,
Orsa och Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfonder
hade vid utgången av 1935 uppgått, Hamra kapellags skogsmedelsfond
till 1,315,792 kronor 72 öre, Älvdalens sockens skogsmedelsfond till 5,250,000
kronor, Orsa sockens skogsmedelsfond till 9,686,147 kronor 4 öre samt Svärdsjö,
Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfond till 1,348,707 kronor
51 öre. Även i fråga om de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastning
från allmänningsskogar i Västerbottens län, föreskreves, att dessa fonders av
länsstyrelsen förvaltade kontanta medel icke finge nedbringas under vissa
i reglementena angivna belopp. Såsom sådant minimibelopp hade fastställts
för Dorotea övre skogsmedelsfond 5,000 kronor, för Vilhelmina övre skogsmedelsfond
30,000 kronor, för Tärna och Stensele skogsmedelsfond 50,000
kronor och för Sorsele övre skogsmedelsfond 25,000 kronor. För de skogsmedelsfonder,
som bildats av avkastningen från allmänningsskogar i Norrbottens
län, gällde, att dessa fonder ej finge utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande hållas vid lägre kapitalbelopp än i reglementena angåves eller
för Arvidsjaurs skogsmedelsfond 900,000 kronor, för Arjeplogs skogsmedelsfond
600,000 kronor, för Jokkmokks skogsmedelsfond 2,200,000 kronor, för
Gällivare skogsmedelsfond 1,200,000 kronor, för Jukkasjärvi skogsmedels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

fond 300,000 kronor och för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars
skogsmedelsfond 1,200,000 kronor. Särskilda skogsmedelsfonder hade ej
bildats för nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och
Gällivare socknar.

Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna
och allmänningsskogarna samt skogs medelsfonderna.

Besparingsskogarna och de av dessas avkastning bildade
skogsmedelsfonderna.

Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gävleborgs län samt de av avkastningen från
dem bildade skogsmedelsfonderna finnas upptagna i förut omförmälda för
skogarna och fonderna senast fastställda reglementen. Av dessa äro reglementena
för Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt
Orsa socknars och Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder
av i stort sett likartat innehåll. Reglementet för Svärdsjö, Envikens och
Svartnäs socknars besparingsskog, vilket reglemente tillkommit tidigare än
nyssangivna reglementen, skiljer sig däremot i mera avsevärd grad från
dessa. I det följande lämnas med ledning av kommissionens betänkande en
sammanfattande redogörelse för hithörande reglementen i de delar, varom
nu är fråga, därvid början göres med reglementena för förstnämnda grupp
skogar och skogsmedelsfonder.

Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt Orsa socknars
och Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder.

Reglementena för de i denna grupp ingående besparingsskogar och skogsmedelsfonder
upptaga i förevarande avseende bestämmelser dels rörande
skogarnas vård och förvaltning samt dispositionen av dessas avkastning,
dels ock rörande förvaltningen av skogsmedelsfonderna samt användningen
av avkastningen från dem. Reglementet för Lima och Transtrands socknars
besparingsskogar och skogsmedelsfond upptager därjämte föreskrifter angående
förvaltningen av vissa särskilda tillgångar, tillhöriga delägarna i dessa
skogar.

Beträffande vården av här avsedda besparingsskogar gäller i regel, att
skogarna skola under länsstyrelsens överinseende behandlas enligt av domänstyrelsen
fastställda hushållningsplaner, vilka skola avse skogarnas framtida
bestånd och högsta avkastning. Dylika eller likartade stadganden finnas
upptagna i reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

och Idre socknars besparingsskogar. Reglementet för Hamra kapellags besparingsskog
innehåller i förevarande avseende, att till grund för skogens
vård och förvaltning skall ligga en den 22 juli 1888 dagtecknad, av länsstyrelsen
granskad hushållningsplan. Jordägarna skola dock — därest de finna
det fördelaktigt att ordna avverkningen på annat sätt — äga att om sådan
anordning i avverkningssättet för varje gång göra anmälan hos länsstyrelsen,
som däröver meddelar beslut. Ny hushållningsplan för sistnämnda
besparingsskog har fastställts av länsstyrelsen under år 1935. Reglementena
för Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar innehålla ej någon uttrycklig
föreskrift om skogarnas behandling enligt särskilda hushållningsplaner.
Dylika planer hava dock upprättats för skogarna och fastställts av
domänstyrelsen.

Vad härefter angår förvaltningen av ifrågavarande besparingsskogar, upptaga
reglementena härutinnan mera utförliga bestämmelser.

Rörande sättet för utövande av delägarnas förvaltningsbefogenhet stadgas
i reglementena, att för varje besparingsskog skall för bevakande av jordägarnas
rätt och bästa i frågor, som röra skogens förvaltning, eller, enligt vissa
reglementen, för handhavande av skogens vård och förvaltning å kommunalstämma
med vederbörande jordägare utses en allmänningsstyrelse, bestående
av ordförande och fyra ledamöter. Beträffande besparingsskogarna i
Venjans socken föreskrives dock, att för dessa skogar skall utses en gemensam
allmänningsstyrelse bestående av fem ledamöter, som väljas å sammanträde
med särskilda av delägarna utsedda ombud. I fråga om Hamra kapellags
besparingsskog skall ordföranden i allmänningsstyrelsen jämte en
suppleant för denne utses av länsstyrelsen. Ordförandena och ledamöterna i
allmänningsstyrelserna utses i allmänhet för en tid av fyra år. I samtliga
reglementen har den förvaltningsbefogenhet, som tillkommer allmänningsstyrelse,
närmare preciserats.

Sagda befogenhet är enligt reglementena i olika avseenden begränsad. Den
betydelsefullaste inskränkningen i befogenheten följer därav, att enligt samtliga
reglementen särskilda skogsförvaltare skola anställas med uppgift att under
allmänningsstyrelsernas kontroll handhava den omedelbara vården och
förvaltningen av besparingsskogarna. Enligt flertalet reglementen skola
skogsförvaltarna förordnas av länsstyrelsen på förslag av vederbörande allmänningsstyrelser.
Reglementena för Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar
tillerkänna dock styrelserna för dessa skogar befogenhet att själva
antaga skogsförvaltare. Även för de sålunda antagna skogsförvaltarna skola
emellertid förordnanden utfärdas av länsstyrelsen. I fråga örn behörighet att
utses till skogsförvaltare gäller enligt reglementena för Venjans, Lima, Transtrands
samt Särna och Idre socknars besparingsskogar, att endast den, som
fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare
eller förvärvat högre skoglig utbildning, må förordnas till skogsförvaltare,
dock med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva dispens från nämnda regel, övriga
reglementen uppställa ej särskilda krav på skogsförvaltares kompetens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förutom skogsförvaltare skola jämlikt samtliga reglementen ordinarie skogvaktare
anställas till det antal, som bestämmes av vederbörande jordägare,
eller, i fråga om Venjans sockens och Hamra kapellags besparingsskogar, av
vederbörande allmänningsstyrelser. Skogvaktarna antagas av allmänningsstyrelserna.
Förordnanden för dem utfärdas dock i allmänhet av länsstyrelsen.
— En ytterligare inskränkning i allmänningsstyrelses förvaltningsbefogenhet
följer av reglementenas bestämmelser om sättet för försäljning av utsynat
virke. Sådan försäljning skall enligt flertalet reglementen äga rum å
offentlig auktion, som hålles inför länsstyrelsen eller under dess inseende eller
kontroll eller av någon av länsstyrelsen förordnad auktionsförrättare. Reglementena
för vissa andra besparingsskogar tillåta, att utsynat virke säljes
under hand, därest länsstyrelsen därtill lämnat medgivande eller godkänner
sålunda verkställd försäljning. — Vidare gäller enligt reglementena för
Venjans, Lima och Transtrands socknars besparingsskogar, att styrelserna
för dessa skogar ej äga befogenhet att fastställa av skogsförvaltarna upprättade
förslag till utsyning å skogarna, utan att dessa förslag skola underställas
länsstyrelsens prövning. — Jämväl i övrigt är enligt reglementena allmänningsstyrelses
förvaltningsbefogenhet underkastad vissa begränsningar.

I fråga örn revision av allmänningsstyrelses räkenskaper och förvaltning
meddelas uttryckliga bestämmelser allenast i reglementena för Venjans, Lima,
Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar. Beträffande sistnämnda
fyra socknars besparingsskogar skall revision verkställas av två å
allmänningsstämma utsedda revisorer. I fråga om Venjans sockens besparingsskogar
verkställes revision av tre revisorer, därav två utses av delägarna
genom ombud och en av länsstyrelsen. Ehuru i reglementena för övriga besparingsskogar
uttryckliga bestämmelser saknas om revision av allmänningsstyrelsernas
förvaltning, verkställes dock jämväl i fråga om dessa skogar sådan
revision genom revisorer, utsedda å kommunalstämmor med vederbörande
jordägare.

I anslutning till de föreskrifter örn revision, som upptagas i reglementena
för Venjans, Lima och Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar,
innehålla dessa reglementen jämväl bestämmelser om ordningen för
prövning av fråga om ansvarsfrihet åt allmänningsstyrelse. Enligt reglementena
ankommer det på delägarna i skogarna att besluta om sådan ansvarsfrihet.

Beträffande användande av besparingsskogarnas avkastning upptaga reglementena
i allmänhet ej närmare bestämmelser. I reglementet för Särna
och Idre socknars besparingsskogar stadgas i detta avseende, att socknarnas
jordägare äga att i förhållande till deras andel i besparingsskogen efter länsstyrelsens
beslut använda den årliga behållna avkastningen av skogen, och i
reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar stadgas, att
skogarnas årliga avkastning skall tillgodoföras skogsmedelsfonden men omedelbart
gottgöras vederbörande socken. Allenast reglementena för Venjans
sockens och Hamra kapellags besparingsskogar upptaga i förevarande avseende
mera ingående bestämmelser, till vilka jag återkommer i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Enligt vad i kommissionens betänkande upplyses användes besparingsskogarnas
avkastning, där ej reglementena uttryckligen föreskriva annan användning,
i regel för samma ändamål som avkastningen från skogsmedelsfonderna.

Vad härefter angår förvaltningen av de skogsmedelsfonder, som bildats av
avkastning från ifrågavarande besparingsskogar, innehålla reglementena jämväl
härutinnan ingående föreskrifter.

Enligt reglementena skola berörda fonder i regel under länsstyrelsens överinseende
förvaltas av särskilda styrelser. Denna ordning gäller dock ej i
fråga om Hamra kapellags skogsmedelsfond, som förvaltas av vederbörande
allmänningsstyrelse. De särskilda fondstyrelserna bestå av en av länsstyrelsen
utsedd ordförande samt två av vederbörande delägare utsedda ledamöter.
Beträffande Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond gäller, att vardera
socknens delägare utser en ledamot av fondstyrelsen. Venjans sockens
skogsmedelsfonder förvaltas av en gemensam fondstyrelse, sammansatt på
enahanda sätt som övriga fondstyrelser. De två ledamöter av den gemensamma
fondstyrelsen, som utses av vederbörande delägare, väljas vid sammanträde
med ombud för delägarna. Ordförande i fondstyrelse utses för den
tid, som länsstyrelsen bestämmer. Ledamöterna av sådan styrelse väljas för
två år.

Fondstyrelses ordförande och ledamöter äro enligt reglementena ansvariga
för vederbörande fonds eller fonders behöriga förvaltning samt en för alla
och alla för en skyldiga ersätta den förlust, som genom deras vårdslöshet eller
försummelse tillskyndas fonden eller fonderna.

Med stor utförlighet behandlas i reglementena jämväl frågan om användande
av skogsmedelsfondernas avkastning. Bestämmelserna i detta ämne
angiva dels de ändamål, för vilka avkastningen må användas, och dels sättet
för prövning av frågor om avkastningens användande.

Enligt reglementena skall skogsmedelsfonds avkastning regelrätt i första
rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning samt
besparingsskogens vård och förvaltning. Därefter skola av sagda avkastning
i allmänhet bestridas vissa (stundom alla) utskylder och onera för jordbruksfastigheterna
i vederbörande socken eller socknar ävensom avsättas vissa belopp
till särskilda fonder, avsedda att användas till understödjande av befolkningen
inom sagda socknar eller förbättrande av jordbruket eller istandsättande
och underhåll av vissa vägar därstädes. Vidare må skogsmedelsfonds
avkastning tagas i anspråk för ändamål, som i allmänhet äro nödiga
eller gagneliga för vederbörande kommun eller kommuner, såsom läkarvard,
fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning eller
annorledes, polismyndighetens förstärkande, boskapsskötselns utveckling,
anläggning av nya eller förbättring av gamla vägar. Skogsmedelsfonds avkastning
må dock ej användas till ändamål, för vilket vederbörande kommuns
eller kommuners medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med
mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl den

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

del därav, som belöper på icke jordägande medlemmar av kommunerna, Ingés
av fondens avkastning. I vissa reglementen stadgas, att, därest överskott
å avkastningen skulle uppstå, sedan utgifterna för förut angivna ändamål
guldits, sådant överskott skall användas på sätt länsstyrelsen efter förslag av
vederbörande jordägare bestämmer.

Med avseende å användningen av här avsedd avkastning skiljer sig reglementet
för Venjans sockens skogsmedelsfonder väsentligt från övriga reglementen.
Skogsmedelsfonderna inom Venjans socken utgöras dels av en
folkskolefond och dels av elva särskilda skifteslags skogsmedelsfonder. Enligt
reglementet skall i fråga om envar av sagda fonder en femtedel av den
årliga avkastningen läggas till kapitalet. Folkskolefondens avkastning skall
i övrigt användas till folkskoleväsendets inom socknen utveckling och ändamålsenliga
ordnande. Avkastningen av de särskilda skifteslagens skogsmedelsfonder
skall, sedan avsättning till kapitalet på sätt nyss sagts ägt rum,
i första rummet användas för bestridande av kostnaderna för vederbörande
fonds förvaltning samt vården och förvaltningen av skifteslagets besparingsskog
samt i andra rummet disponeras för gäldande av vissa utskylder och
onera för de fastigheter, som hava del i fonden. Därefter skall avkastningen
användas för att efter missväxtår lindra verkningarna därav samt i övrigt
till jordbrukets förbättrande, boskapsskötselns utveckling samt anläggning
av nya eller förbättring av gamla by- och fäbodevägar. Slutligen må avkastningen
användas till andra ändamål, som för skifteslagen i allmänhet
äro nödiga och gagneliga. Skulle, efter det förenämnda utgifter blivit bestridda
och föreskrivna avsättningar ägt ram, överskott å avkastningen förefinnas,
skall sådant överskott användas på sätt länsstyrelsen efter vederbörandes
förslag bestämmer.

Även reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond avviker i fråga
örn användningen av fondens avkastning i vissa avseenden från övriga reglementen.
Enligt detta reglemente skall sålunda fondens avkastning användas,
förutom till de ändamål som angivas i flertalet övriga reglementen, jämväl
för beredande av skydd åt jordägare eller brukare inom kapellaget mot
förlust vid möjligen inträffande eldsvådor. I sådant syfte skola enligt reglementet
avsättas 20 000 kronor av skogsmedelsfonden såsom grundfond för
bildande av en brandstodsförening samt av skogsmedelsfondens räntemedel
500 kronor årligen, intill dess brandstodsfonden med därå upplupna räntor
uppgår till 50 000 kronor, då ej allenast vidare tillskott från skogsmedelsfonden
skall upphöra utan även räntan å brandstodsfonden tillfalla skogsmedelsfondens
räntemedel. Därest fonden genom brandskadeersättningar
skulle nedgå, skall den uppbringas genom tillskott på enahanda sätt till förberörda
belopp.

Den ordningsföljd, i vilken de i reglementena angivna olika ändamålen
skola tillgodoses av skogsmedelsfonds avkastning, varierar högst väsentligt
i skilda reglementen. Under det exempelvis vissa reglementen föreskriva, att
av sådan avkastning utskylder och onera för vederbörande jordbruksfastigheter
skola gäldas, innan medel avsättas till fonder för befolkningens under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

stödjande m. m., stadgas i andra reglementen en omvänd ordningsföljd i
detta avseende.

Såsom förut angivits, användes avkastningen från här avsedda besparingsskogar
i regel för samma ändamål som avkastningen från skogsmedelsfonderna.
Avvikelse från denna regel äger dock rum beträffande Venjans sockens
och Hamra kapellags besparingsskogar. Enligt reglementet för Venjans
sockens besparingsskogar skall av de skogsförsäljningsmedel, som inflyta
från envar av dessa besparingsskogar, en femtedel disponeras så, att
10/io2 därav användas för samma ändamål som förenämnda folkskolefonds
avkastning samt återstående 92/io2 tillgodoföras vederbörande skifteslags skogsmedelsfonds
kapital. Återstoden av skogsförsäljningsmedlen skall i första
hand användas till besparingsskogens skötsel och vård i enlighet med gällande
hushållningsplan eller andra därutöver för skogen nödiga och nyttiga
åtgärder. I den mån försäljningsmedlen ej åtgå till detta ändamål, skola de
användas för samma ändamål som avkastningen från skifteslagets skogsmedeJsfond.
I reglementet för Hamra kapellags besparingsskog stadgas, att
besparingsskogens avkastning må användas till bestridande av »löpande utgifter
i enlighet med reglementet» samt att å avkastningen därefter uppkommande
överskott skall, där ej länsstyrelsen medgiver detsammas användande
på annat sätt, läggas till skogsmedelsfonden.

I allmänhet ankommer det på länsstyrelsen att, med tillämpning av reglementets
bestämmelser, efter förslag av vederbörande jordägare besluta om
användning av skogsmedelsfonds avkastning ävensom om användningen av
sådan särskild fond, som i enlighet med vad förut nämnts bildats genom
avsättningar från skogsmedelsfonden. I fråga örn Hamra kapellags skogsmedelsfond
äger dock allmänningsstyrelsen rätt att under länsstyrelsens inseende
besluta om avkastningens användning, dock att, där fråga är om
avkastningens användande för ändamål, som för kapellaget i allmänhet äro
nödiga eller gagneliga, beslutanderätten i detta avseende tillkommer vederbörande
jordägare, vilkas beslut skola underställas länsstyrelsens prövning.

Skogsmedelsfonds förvaltning samt däröver förda räkenskaper skola enligt
reglementena granskas av tre revisorer, av vilka länsstyrelsen utser en
och vederbörande jordägare de båda andra. I fråga om Venjans sockens
skogsmedelsfonder verkställes gemensam granskning av samtliga fonders
förvaltning av tre på nämnda sätt utsedda revisorer. Den berättelse över
granskningen av skogsmedelsfonds förvaltning, som revisorerna hava att avgiva,
skall framläggas å stämma med vederbörande jordägare. Hava revisorerna
i berättelsen framställt anmärkning och godkännes denna vid stämman,
skall stämmoprotokollet insändas till länsstyrelsen, som förordnar om
behövlig rättelse eller hänvisar jordägarna att i händelse av befogenhet fullfölja
sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet.

De särskilda fonder, som på sätt förut nämnts bildats genom avsättningar
från skogsmedelsfonderna, förvaltas i regel av styrelserna för sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

fonder. Undantag från denna regel äger dock rum i fråga om Älvdalens
sockens låne- och odlingsfond. Denna fond, som tillkommit genom årliga
avsättningar från Älvdalens sockens skogsmedelsfond och för vilken länsstyrelsen
den 22 april 1893 fastställt särskilt reglemente, förvaltas av fyra av
delägarna i fonden utsedda förtroendemän, vilka utgöra fondens styrelse.
Enligt berörda reglemente skall styrelsens förvaltning samt däröver förda
räkenskaper årligen granskas av två revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen
och en av delägarna, över granskningen hava revisorerna att avgiva
revisionsberättelse, som skall framläggas å kommunalstämma med delägarna.

Såsom förut nämnts upptager reglementet för Lima och Transtrands socknars
besparingsskogar och skogsmedelsfond bestämmelser angående förvaltningen
av vissa särskilda tillgångar, tillhöriga delägarna i dessa skogar. Reglementet
innehåller i detta avseende, att för vården och förvaltningen av
sådan de jordägande socknemännens egendom, som härrör från avkastningen
av besparingsskogen eller skogsmedelsfonden eller som inköpts med
medel, som härflutit från sådan avkastning, skall av de jordägande socknemännen
i envar av nämnda socknar utses en jordägarenämnd, bestående av
ordförande och sex ledamöter. Jordägarenämnds räkenskaper och förvaltning
skola granskas av de revisorer, som granska allmänningsstyrelsens räkenskaper
och förvaltning, över granskningen hava revisorerna att avgiva
berättelse, som framlägges å stämma med de jordägande socknemännen.

Enligt vad kommissionen inhämtat finnas även inom Särna, Idre och Älvdalens
socknar särskilda av vederbörande jordägare utsedda organ, s. k. jordbruksnämnder.
För dessa nämnder, som ej omnämnas i reglementena för
socknarnas besparingsskogar och som sålunda tillsatts utan stöd av dessa
reglementen, hava särskilda reglementen fastställts av länsstyrelsen, för jordbruksnämnderna
i Särna och Idre socknar den 4 maj 1934 och för jordbruksnämnden
i Älvdalens socken den 24 november 1936. Enligt dessa reglementen
skola de särskilda nämnderna bestå, inom Särna och Idre socknar
av minst fem och högst sju ledamöter samt inom Älvdalens socken av elva
ledamöter. Jordbruksnämnds förvaltning skall årligen granskas av två av
de jordägande socknemännen utsedda revisorer, som hava att över granskningen
avgiva revisionsberättelse. Denna skall framläggas å kommunalstämma
med de jordägande socknemännen, som därvid hava att fatta de
beslut, vartill revisionsberättelsen kan föranleda. Ifrågavarande jordbruksnämnder
handhava förvaltningen av vissa fastigheter, som vederbörande
jordägande socknemän förvärvat, ävensom av de anslag från här avsedda
socknars besparingsskogars och skogsmedelsfonders avkastning, som årligen
ställas till vederbörande jordägares disposition.

Vid behandling av frågor rörande besparingsskogarna eller av dessas avkastning
bildade fonder äga vederbörande jordägare rösta efter reducerat
jordtal. Till skydd för de mindre jordägarna hava dock i vissa reglementen
stadgats inskränkningar i rätten att rösta efter sagda grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs ■ socknars besparingsskog och skogs medelsfond.

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog avsattes, såsom
förut nämnts, vid storskifte inom socknarna på grund av föreskrift i Kungl.
Maj:ts brev den 9 november 1861. I brevet meddelades även bestämmelse angående
besparingsskogens vård, i vilket avseende stadgades, att vederbörande
krono- och jägeribetjäning skulle äga hålla tillsyn och vård å besparingsskogen
på sätt angående häradsallmänningar då vore eller framdeles kunde varda
stadgat. Vid tiden för meddelandet av nämnda bestämmelse gällde i fråga om
tillsyn och vård av häradsallmänningar vissa föreskrifter i skogsordningen
den 1 augusti 1805 jämte andra författningar. Dessa föreskrifter upphävdes
emellertid genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, vilken förordning i kapitel II upptog stadganden
angående häradsallmänningar. 1866 års förordning ersattes sedermera
genom förordningen i samma ämne den 26 januari 1894 (nr 17), vars
bestämmelser angående häradsallmänningar i sin tur upphävdes genom lagen
den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar. Sistnämnda lag, som
ännu gäller, äger emellertid ej tillämpning å Svärdsjö, Envikens och Svartnäs
socknars besparingsskog utan i fråga örn tillsyn och vård av denna skola
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1932 bestämmelserna om häradsallmänningar
i kapitel II av förordningen den 26 januari 1894 fortfara
att gälla.

Beträffande häradsallmännings vård och förvaltning stadgas i 1894 års
skogsordning, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad samt behandlas
efter sådan på vetenskapliga regler grundad, för olika ortsförhållanden
lämpad hushållningsplan, som avser skogens framtida bestånd och högsta
avkastning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylik plan
samt att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen
med häradsallmänning kunna finnas nödiga. Förvaltningen av häradsallmänning
ombesörjes enligt skogsordningen principiellt av skogsstaten, men
delägarna i allmänningen hava medgivits rätt att själva övertaga förvaltningen
under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fastställts
samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts. Har
förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid vederbörande skogsstatstjänstemän
hålla uppsikt över att de i avseende å skogshushållningen
meddelade föreskrifter noggrant iakttagas. Enligt skogsordningen äga delägarna,
vare sig allmänningen förvaltas av dem eller av skogsstaten, att årligen
genom ombud, valda socknevis, medelst omröstning efter oförmedlade
hemmantalet, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen
utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglementet för allmänningen
annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna saint
fastställes av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Nu angivna bestämmelser i 1894 års skogsordning överensstämma med
motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning. Med stöd av sistnämnda
skogsordning har förut omförmälda reglemente för Svärdsjö, Envikens och
Svartnäs socknars besparingsskog fastställts av länsstyrelsen den 18 juli
1870 och gillats av Kungl. Maj:t den 19 juli 1872.

I anslutning till den i skogsordningarna medgivna rätten för delägarna i
häradsallmänning att själva övertaga förvaltningen av allmänningen stadgas
i reglementet, att Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog
skall stå under vård och skötsel samt förvaltning av en av delägarna
vald allmänningsstyrelse. Denna skall bestå av en ordförande och fyra ledamöter,
vilka årligen på sätt i skogsordningarna stadgas utses genom sockneombud
medelst omröstning efter socknarnas »oförmedlade hemmantal».
Vid valet skall tillses, att båda socknarna bliva representerade i styrelsen.

Det åligger allmänningsstyrelsen att i allo vårda, sköta och förvalta besparingsskogen
i överensstämmelse med lag och allmänna författningar samt
fastställda hushållningsplaner och vederbörandes utfärdade särskilda resolutioner.
Den enligt hushållningsplanen och särskilda resolutioner till avverkning
anslagna skogen skall — sedan därifrån undantagits det virke, som
erfordras till broar och andra för »häradet» gemensamma byggnader — försäljas
å offentlig auktion till den högstbjudande. Sådan auktion hålles i
styrelsens närvaro å ställe, som av styrelsen bestämmes.

För bevakning av besparingsskogen skall enligt reglementet vara anställd
en skogvaktare för envar av de två skogstrakter, som ingå i skogen. Skogvaktarna
tillsättas av allmänningsstyrelsen och stå under dess ordförandes
lydno och inseende.

Beträffande användningen av avkastningen från besparingsskogen samt
skogens av sådan avkastning bildade »räntebärande fond» föreskrives i reglementet,
att av skogens avkastning skola i första rummet gäldas kostnaderna
för skogspersonalens avlöning och deras bostäders underhåll, för skogsodling,
avdikning, bäckrensning, upphuggning av skogseffekter, virkesförsäljning
och tillsyn vid avverkning ävensom övriga av hushållningsplanen
eller särskilda föreskrifter föranledda åtgärder eller företag. Skulle skogens
årliga avkastning vara otillräcklig för gäldandet av förenämnda kostnader,
må härför användas den årliga räntan av skogens räntebärande fond. Sedan
berörda kostnader guldits, må vad som återstår av skogens avkastning
och räntemedel fördelas på delägarna efter »det oförmedlade hemmantalet»,
delägarna dock obetaget att för fondering, inköp av skogsmark eller annat
för skogens befrämjande nyttigt ändamål använda viss del av den behållna
skogsavkastningen eller ränteinkomsten. Enligt av styrelsen för besparingsskogen
till kommissionen lämnad upplysning har den avkastning från skogen
och skogens räntebärande fond, som utdelats till delägarna, städse fördelats
mellan dessa efter det reducerade jordtal, som låg till grund för storskiftet.

I fråga om förvaltningen av berörda räntebärande fond stadgas i reglementet,
att det åligger styrelsen att under samma ansvar som kronans upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

bördsmän förvalta »allmänningsfemden» jämte de medel, som inflyta till
densamma, samt utlåna medlen mot fullgod säkerhet till högsta ränta, vilken,
såvitt ske kan, icke må understiga fem procent.

För granskning av allmänningsstyrelsens räkenskaper och förvaltning
skola efter enahanda grund som för val av styrelseledamöter är föreskriven
utses två revisorer. Dessa skola inom viss tid efter räkenskapernas mottagande
till styrelsen avlämna sina anmärkningar över dessa och styrelsens
förvaltning, varefter frågan om decharge åt styrelsen prövas av delägarna.

Alhnänningsskogarna och de av dessas avkastning bildade
skogsmedelsfonderna.

För alhnänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län gäller, såsom
förut nämnts, förordningen angående dessa skogar den 18 juni 1920
(nr 331).

Rörande vården och förvaltningen av allmänningsskog stadgas i förordningen
följande. Allmänningsskog skall behandlas enligt hushållningsplan,
som, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas enligt
samma grunder som för kronopark. Förslag till hushållningsplan skall
uppgöras efter förordnande av domänstyrelsen. Det tillkommer styrelsen
att, sedan förslaget granskats av vederbörande Överjägmästare, med nödiga
befunna ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning och efterrättelse
vid skogens skötsel. Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen
och dess tillämpning skall meddelas av domänstyrelsen. Allmänningsskog
skall stå under skogsstatens uppsikt och kontroll och skall, där ej särskild
förvaltare för densamma anställts, jämväl stå under skogsstatens vård och
förvaltning, därvid omhänderhavda medel redovisas till vederbörande länsstyrelse.
All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning, därvid
träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning, skola
särskilt stämplas. — För varje allmänningsskog skall utfärdas särskilt reglemente.
Förslag till sådant reglemente skall uppgöras av vederbörande
länsstyrelse efter delägarnas hörande samt underställas Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse. I alla frågor rörande allmänningsskogen skall delägarnas
beslutanderätt, där icke i reglementet är annorlunda stadgat, utövas
av en av dem utsedd allmänningsstyrelse. De närmare föreskrifterna angående
denna styrelse, dess verksamhet m. m. meddelas i reglementet. Beträffande
allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning,
äga delägarna med vederbörande skogsstatstjänsteman överenskomma
örn utövande av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den, som
åligger honom på grund av hans tjänst. För den befattning, skogsstatstjänsteman
på grund härav kan komma att taga med skogens skötsel, skall av
allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning med belopp, som fastställes
av Kungl. Majit på förslag av domänstyrelsen. Besluta delägarna att
för skötsel och vård av allmänningsskog, för vilken reglemente och hushållningsplan
blivit fastställda, anställa särskild förvaltare, skall allmännings -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

styrelsen ingiva förslag till vederbörande länsstyrelse rörande de avlöningsförmåner,
som för viss tid skola utgå till tjänstens innehavare. Därest länsstyrelsen
finner förslaget lämpligt, fastställer länsstyrelsen detsamma. Det
skall ankomma på länsstyrelsen att förordna om tjänstens uppehållande.
För sådant ändamål skola av delägarna till länsstyrelsen överlämnas för
tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag till dess besättande
för den tid, för vilken avlöningsförmåner fastställts. Behörig till erhållande
av förordnande å tjänsten är endast den, vilken fullgjort vad som erfordras
för vinnande av anställning såsom jägmästare. Därest delägarna förena
sig därom, må samme person kunna utses till förvaltare för två eller
flera allmänningsskogar inom samma län. För allmänningsskog anställd
särskild förvaltare är, på sätt i vederbörande reglemente närmare bestämmes,
redovisningsskyldig inför länsstyrelsen och allmänningsstyrelsen. Sådan
förvaltare åligger därjämte att årligen till vederbörande Överjägmästare
avgiva i samråd med allmänningsstyrelsen uppgjort utsyningsförslag, som
skall prövas och fastställas av domänstyrelsen. Därest delägarna icke skulle
på ett tillfredsställande sätt handhava av dem med biträde av särskilt antagen
förvaltare utövad vård och förvaltning av allmänningsskog, äger Kungl.
Maj:t på anmälan av vederbörande länsstyrelse eller domänstyrelsen förordna,
att skogen skall övergå till skogsstatens vård och förvaltning. Därefter
må icke delägarna utan tillstånd av Kungl. Majit ånyo övertaga sådan
vård och förvaltning. Bevakare å allmänningsskog skall enligt förordningen
antagas, då skogen står under skogsstatens vård och förvaltning, av domänstyrelsen
efter förslag av vederbörande jägmästare och Överjägmästare. Står
allmänningsskog under delägarnas vård och förvaltning, tillkommer det däremot
vederbörande länsstyrelse att på förslag av allmänningsförvaltaren efter
överjägmästarens hörande antaga bevakare å allmänningen. Alla kostnader
för bevakning skola städse bestridas av allmänningen medel. — Vissa förvaltningsfrågor
hava i förordningen gjorts till föremål för mera ingående
reglering. Beträffande försäljning från allmänningsskog av virke, avverkat
enligt fastställd hushållningsplan, stadgas sålunda i förordningen, att dylik
försäljning skall, sedan försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen
fastställda av vederbörande länsstyrelse, ske å offentlig auktion
inför länsstyrelsen, som i närvaro av överjägmästaren och ombud för
delägarna prövar avgivna anbud. I avseende å försäljning från allmännmgsskog
av virke m. m. under hand äga jägmästare samt, där i reglementet ej
annorlunda bestämmes, allmänningsförvaltare enahanda befogenhet, som
är medgiven för jägmästare beträffande kronopark. Under vilka förutsättningar
och villkor annan försäljning eller ock upplåtelse av nyttjanderätt
eller rätt till jakt eller fiske må äga rum från allmänningsskog bestämmes i
reglementet. Vidare föreskrives i fråga örn fastställande av utgiftsstat för
allmänningsskog, att det åligger allmänningsstyrelsen att årligen i samråd
med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas
hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse före den
1 november insända förslag till sådan stat för nästkommande år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Avkastningen från allmänningsskog skall, enligt vad i förordningen stadgas,
förvaltas jämlikt grunder, som angivas i reglementet. Av sådan avkastning
skola i första liand gäldas kostnader för skogsindelning och hushållningsplan
jämte de årliga utgifterna för förvaltning och bevakning, för
underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda personalens boställen
samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten ävensom för avverkning
och övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda
kostnader. Angående användningen av vad därefter må återstå av
avkastningen skola bestämmelser meddelas i reglementet.

Med stöd av stadgandena i förordningen har Kungl. Majit, såsom i det föregående
nämnts, utfärdat reglementen för samtliga ifrågavarande allmänningsskogar
och de av skogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna.

Med avseende å vården och förvaltningen av allmänningsskogarna och
skogsmedelsfonderna upptaga gällande reglementen i första hand föreskrifter
rörande allmänningsstyrelsernas sammansättning och sättet för dessas
utseende samt styrelsernas åligganden.

I förstnämnda två hänseenden gäller såsom regel, att allmänningsstyrelse
skall bestå av tre ledamöter med lika antal suppleanter, vilka samtliga utses
å allmänningsstämma för en tid av två år. Enligt reglementet för nybyggarnas
särskilda allmänningar skall dock allmänningsstyrelse bestå av
fem ledamöter jämte lika antal suppleanter, av vilka ordföranden och två
ledamöter jämte tre suppleanter utses av länsstyrelsen samt två ledamöter
jämte två suppleanter väljas å allmänningsstämma, samtliga likaledes för
två år.

Beträffande allmänningsstyrelses åligganden innehålla reglementena detaljerade
bestämmelser. Enligt dessa tillkommer det allmänningsstyrelse
att i samråd med vederbörande skogsstatstjänsteman eller, om allmänningsskogen
ställts under särskild förvaltare, med denne uppgöra utsyningsförslag,
att, därest delägarna beslutat anställande av särskild förvaltare, till
länsstyrelsen ingiva förslag till de avlöningsförmåner, som för viss bestämd
tid skola utgå till tjänstens innehavare, att från sådan förvaltare emottaga
redovisning för föregående året och besluta eller vägra ansvarsfrihet därför
samt härom, med biläggande av redovisningen, framlägga berättelse till den
ordinarie allmänningsstämman, att till länsstyrelsen för dess prövning och
avgörande avgiva förslag till avlöning åt fast anställd bevakare ävensom
förslag till pensionering av förvaltare och fast anställd bevakare, att till
länsstyrelsen i god tid avgiva förslag till försäljningsvillkor för avverkning,
som skall försäljas å offentlig auktion inför nämnda styrelse, att årligen i
samråd med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas
hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse
före viss dag insända förslag till utgiftsstat för allmänningsskogen för
nästkommande år samt att iakttaga och bevaka allmänningens rätt och
bästa samt själv eller genom ombud för allmänningen kära och svara.

Bihang lill riksdagens protokoll 10.">8. 1 sami. Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

I reglementena angives vidare, vilka frågor delägarna hava att själva avgöra
och i vilka allmänningsstyrelsen således ej äger fatta beslut och sättet
för utövande av delägarnas beslutanderätt i dylika frågor. I det förra
hänseendet stadgas, att delägarna hava att besluta, förutom rörande val av
ledamöter och suppleanter i allmänningsstyrelse samt vissa andra val, bland
annat jämväl angående fråga om anställande av särskild allmänningsförvaltare
eller örn överenskommelse med vederbörande skogsstatstjänsteman
om utövande av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den,
som åligger honom på grund av hans tjänst, ävensom rörande fråga om
upplåtelse av rätt lill jakt eller fiske å allmänningsskogen. I det senare
hänseendet stadgas, att delägarnas beslutanderätt i nyssangivna frågor utövas
å allmänningsstämma. Å sådan stämma förrättas val av ordförande
och vice ordförande efter huvudtalet men vid andra val ävensom vid övriga
beslut utgör delaktigheten grund för omröstningen.

I anslutning till bestämmelserna i förordningen upptaga reglementena
jämväl ingående föreskrifter rörande användningen av allmänningsskogarnas
och skogsmedelsfondernas avkastning samt dessa fonders förvaltning.

Enligt reglementena skall allmänningsskogs avkastning i första rummet
användas till gäldande av de i förordningen angivna kostnaderna för skogens
vård och förvaltning, däruti inbegripen ersättning för av tjänstemän hos
länsstyrelsen utfört arbete med skogsavkastningens försäljning. Beträffande
avkastningens användning i övrigt upptagas i viss mån skilda bestämmelser
i olika reglementen. I reglementena för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks,
Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö
socknars allmänningsskogar stadgas, att vad av avkastningen återstår, sedan
förut angivna ändamål tillgodosetts, skall tillgodoföras skogsmedelsfonden,
i den mån icke länsstyrelsen, då fonden överstiger visst minimibelopp, av
särskilda skäl medgiver avkastningens användning för samma ändamål, vartill
fondens avkastning må användas. Enligt reglementena för Dorotea övre,
Vilhelmina övre och Sorsele övre samt Tärna och Stensele allmänningsskogar
och skogsmedelsfonder skall vad som återstår av avkastningen, efter
det förut angivna kostnader guldits, disponeras sålunda, att en fjärdedel
tillgodoföres skogsmedelsfonden samt återstoden användes och fördelas på
enahanda sätt som i reglementet stadgas angående skogsmedelsfondens avkastning.
Vid fall av nöd äger dock länsstyrelsen förordna om sådan användning
eller fördelning även av förstnämnda fjärdedel. Vad angår nybyggarnas
särskilda allmänningar har skogsmedelsfond ej bildats för någon
av dessa, vadan reglementet för samma allmänningar ej upptager föreskrift
örn avsättande av någon del av avkastningen från sådan allmänning till
skogsmedelsfond. Enligt berörda reglemente skall vad av avkastningen
återstår, sedan förenämnda kostnader för allmänningens vård och förvaltning
guldits, användas till förbättrande av delägarnas nybyggen, särskilt deras
byggnader och odling, samt för anläggande av för dem erforderliga
vägar och dylikt, allt enligt de närmare föreskrifter, länsstyrelsen efter all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

männingsstyrelsens hörande meddelar. Har delägare av allmänna medel
uppburit s. k. byggnadslån, skall, så länge detta ej till fullo återbetalats, till
betalande av annuitet å amorteringsdeleu å lånet samt ränta oell avbetalning
å stående delen i främsta rummet användas a lantagaren belöpande
andel av avkastningen från allmänningen, i den mån nybyggaren eljest skulle
varit berättigad att omedelbart bekomma densamma. Avkastningen från
här avsedd allmänning skall enligt reglementet förvaltas av länsstyrelsen på
det för delägarna mest ändamålsenliga och betryggande sättet.

Vad härefter angår användningen av avkastningen från skogsmedelsfonderna
gälla enligt reglementena jämväl härutinnan i viss mån olika bestämmelser
för olika fonder. Med hänsyn till sitt innehåll i detta avseende kunna
reglementena uppdelas i två grupper. Den ena gruppen omfattar reglementena
för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks. Gällivare och Jukkasjärvi
samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder och den
andra gruppen reglementena för Dorotea övre, \ ilhelmina övre och Sorsele
övre samt Tärna och Stensele skogsmedelsfonder. Reglementet för nybyggarnas
särskilda allmänningar upptager icke några föreskrifter i ämnet,
då, såsom förut sagts, skogsmedelsfonder för dessa allmänningar icke
bildats.

Enligt de till den förra gruppen hörande reglementena skall skogsmedelsfonds
avkastning i första rummet användas för gäldande av kostnaderna för
fondens förvaltning och alla därmed i samband stående åtgärder samt de pa
fonden belöpande utskylder så ock de kostnader och utgifter för allmänningsskogens
vård och förvaltning, som icke kunnat gäldas från skogens avkastning.
Därefter skola, i den mån fondens avkastning därtill lämnar tillgång,
i nedan angiven ordning bestridas följande utskylder: a jordbruksfastigheterna
inom socknen belöpande fastighetsbevillning, för jordbruksfastigheterna
utgående landstingsskatt, för jordbruksfastigheterna utgående bidrag till
skjutsentreprenaderna samt för jordbruksfastigheterna bestämda bidrag till
prästerskapets avlöning. Vidare må av fondens avkastning utgå visst ärligt
belopp såsom bidrag till utgörande av den de väghållningsskyldiga hemmanen
inom socknen enligt lag påvilande tunga. Detta belopp har bestämts för
Jukkasjärvi skogsmedelsfond till 10 000 kronor, för envar av Arvidsjaurs och
Arjeplogs skogsmedelsfonder till 15 000 kronor, för envar av Gällivare samt
Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder till 20 000 kronor
samt för Jokkmokks skogsmedelsfond till 30 000 kronor. Av den behållning
i avkastningen, som, sedan alla nu omförmälda utgifter blivit bestridda,
kan komma att uppstå, skola fyra tiondelar avsättas till bildande av en fond
att användas företrädesvis genom beredande av arbetsförtjänst vid inom kommunen
anordnade allmännyttiga arbeten, till befolkningens understödjande vid
missväxtår eller då allmän nöd eljest uppkommit eller hotar. När understödsfonden
uppgått till 100 000 kronor, skall vidare avsättning till densamma ej äga
rum. I den mån nämnda belopp kan komma att genom anlitande förminskas
eller helt och hållet användas, skall denna fond genom årliga avsättningar,
på sätt förut bestämts, återbringas till berörda belopp. Återstående delen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsmedelsfondens avkastning skall användas lill andra för delägarna och
kommunen nyttiga ändamål, såsom jordbrukets befrämjande genom understöd
till utdikningar, genom odlingsföretags uppmuntrande eller annorledes,
boskapsskötselns befrämjande, kommunikationsväsendets utveckling särskilt
genom understöd till byvägars anläggande, strömrensningar m. m. ävensom
till bidrag vid utgörande av utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma
beslutit. Enligt reglementena må dock fondens avkastning icke användas
för sådant kommunalt ändamål, för vilket kommunens medlemmar
enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet
för samma ändamål och således jämväl den del därav, som belöper på icke
jordägande medlemmar av kommunen, tages av fondens avkastning.

I reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt
Tärna och Stensele skogsmedelsfonder stadgas rörande användningen av
skogsmedelsfonds avkastning, att — sedan sådana utgifter för fonden och
vederbörande allmänningsskog, som angivas i förstberörda grupp reglementen,
blivit av fondens avkastning guldna — återstoden av avkastningen skall
disponeras sålunda, att en tiondel lägges till fondens kapital samt nio tiondelar
tillsammans med vad av allmänningsskogens behållna avkastning icke
skall avsättas till fonden användas till gäldande av för jordbruksfastigheterna
inom socknen utgående landstingsskatt samt för jordbruksfastigheterna bestämda
bidrag till prästerskapets avlöning. Vad därefter av den gemensamma
avkastningen kan återstå skall fördelas å delägarna i allmänningsskogen efter
vars och ens delaktighet däri.

Enligt reglementena ankommer det på länsstyrelsen att besluta angående
användningen av fondernas avkastning inom den ram, som uppdragits i reglementena.
I fråga om Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi
samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder
gäller, att allmänningsstyrelsen skall årligen avgiva förslag till användning
av skogsmedelsfondens avkastning, såvitt angår bidrag till väghållningstungan
eller för delägarna och kommunen nyttiga ändamål eller bidrag vid utgörande
av utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma beslutit.
över förslaget skola allmänningsdelägarna yttra sig. Enskild delägare i fonden
må även avgiva förslag i ämnet.

Reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt
Tärna och Stensele skogsmedelsfonder medgiva, att de särskilda skogsmedelsfondernas
kapital delvis anlitas för bestridande av vissa utgifter för vederbörande
fonder eller allmänningsskogar ävensom för vissa andra i reglementena
angivna ändamål. Enligt reglementena äger sålunda länsstyrelsen, därest
något år avkastningen av allmänningsskogen och å skogsmedelsfonden icke
skulle förslå till gäldande av kostnader och utgifter för skogens eller fondens
vård och förvaltning eller å skogen eller fonden belöpande utskylder och
onera, förordna om dessa kostnaders och utgifters bestridande ur skogsmedelsfonden.
Vidare äger länsstyrelsen att för lindrande av svårare nöd bland
allmänningsskogens delägare, efter det allmänningsstyrelsen lämnats tillfälle
yttra sig i saken, antingen till fördelning utan återbetalningsskyldighet mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

delägarna i förhållande till vars och ens delaktighet i samfälligheten disponera
intill 10 procent per år eller i fråga om Tärna och Stensele skogsmedelsfond
intill 20 procent per år av skogsmedelsfondens kapital eller såsom lån
mot borgenssäkerhet utlämna belopp till delägare, som därom ansöker. Dylika
lån utlämnas, om ej länsstyrelsen för särskilt fall annorlunda bestämmer,
på en tid av högst tre år samt löpa med skälig ränta, därest icke med
hänsyn till ömmande omständigheter räntefrihet, efter allmänningsstyrelsens
hörande, medgives. Därjämte må lån mot intecknings- eller annan säkerhet
utlämnas av länsstyrelsen till sammanslutning av personer inom orten med
uppgift att genom anläggande och drivande av mejeri eller genom andra företag
främja den skogs- och jordbrukande ortsbefolkningens bästa, därest det
avgörande inflytandet över skötseln av verksamheten ifråga utövas av delägare
i allmänningsskogen. Lån till dylika sammanslutningar må dock icke
utlämnas till sammanlagt högre belopp än som motsvarar högst 20 procent
av skogsmedelsfondens kapital. Fondens av länsstyrelsen förvaltade kontanta
medel må icke genom utlämnande av bidrag eller lån, som nu nämnts, nedbringas
under visst i reglementet angivet minimibelopp. Detta belopp utgör,
såsom tidigare angivits, för Dorotea övre skogsmedelsfond 5 000 kronor, för
Vilhelmina övre skogsmedelsfond 30 000 kronor, för Tärna och Stensele skogsmedelsfond
50 000 kronor och för Sorsele övre skogsmedelsfond 25 000 kronor.

Förvaltningen av skogsmedelsfonderna och förenämnda understödsfonder
har i reglementena uppdragits åt vederbörande länsstyrelser. I fråga örn
Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala,
Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder gäller dock, att länsstyrelsen
vid förvaltningen av sådan skogsmedelsfond samt därav bildad understödsfond
skall biträdas av en ekonominämnd. Denna nämnd skall bestå
av tre av delägarna utsedda ledamöter med tre suppleanter för dem, vilka
alla utses för en tid av två år.

Beträffande redovisningen för skogsmedelsfonds och understödsfonds förvaltning
föreskrives i reglementena, att länsstyrelsen skall låta uppgöra och
före den 1 april till allmänningsstyrelsen överlämna en tablå över fondernas
inkomster, utgifter och tillgångar samt en beräkning över löpande årets inkomster,
vilken tablå skall av allmänningsstyrelsen framläggas å ordinarie
allmänningsstämman. Därest å stämman beslutas uttalande i anledning av
tablån, skall protokoll däröver insändas till länsstyrelsen, som förordnar om
den åtgärd i anledning därav, som kan finnas skälig, eller ock hänvisar delägarna
att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning
efter anmärkningens beskaffenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas belägenhet

och areal m. m.

Innan jag närmare ingår på kommissionens lagförslag torde jag även
böra i anslutning till kommissionens betänkande lämna en redogörelse för
ifrågavarande skogars belägenhet samt areal och clennas fördelning å olika
ägoslag.

Besparingsskogarna äro till största delen belägna i Kopparbergs läns västra
och nordvästra delar. Här ligga Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens samt
Särna och Idre socknars besparingsskogar, vilka tillsammans omfatta cirka
70 procent av besparingsskogarnas totala areal. Nu angivna besparingsskogar
hava utlagts inom ett bälte, som sträcker sig från gränsen mot Värmland
och Norge i väster till Österdalälven i öster samt från Malungs och Järna
socknar i söder till gränsen mot Härjedalen i norr. Älvdalens sockens besparingsskog
sträcker sig dock med två skiften öster om österdalälven. Av återstående
besparingsskogar ligga Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars i
Kopparbergs läns östra del invid eller i närheten av sjöarna Balungen och
Storsjön samt Orsa sockens på ömse sidor om länets gräns i norr mot Gävleborgs
län. Sistnämnda besparingsskog omfattar sålunda även vissa trakter
av Gävleborgs län. I detta län ligger även Hamra kapellags besparingsskog,
vilken gränsar intill Orsa sockens besparingsskog.

Allmänningsskogarna äro till största delen belägna inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Inom Västerbottens läns lappmark förekomma
allmänningsskogar inom Dorotea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och
Sorsele socknar. Bortsett från vissa mindre skogstrakter i Stensele och
Sorsele socknar ligga i sistnämnda län samtliga allmänningsskogar ovan
odlingsgränsen. Skogarna hava i allmänhet utlagts i större skiften omedelbart
ovanför nämnda gräns. Skogarna äro belägna invid sjöar och vattendrag
tillhörande Ångerman-, lime- och Vindelälvarnas vattensystem. I
Norrbottens län hava allmänningsskogar avsatts inom länets lappmark i
Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi socknar samt
inom länets kustland i Pajala, Junosuando och Tärendö socknar. De i lappmarken
utlagda allmänningsskogarna ligga till huvudsaklig del nedom odlingsgränsen.
Endast delar av Jukkasjärvi, Arjeplogs och Jokkmokks allmänningsskogar
äro belägna ovan sagda gräns. Allmänningsskogarna i Norrbottens
län ligga mera spridda än motsvarande skogar i Västerbottens län.
Av Arvidsjaurs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar
hava betydande områden utlagts invid eller i närheten av lappmarksgränsen
mot kustlandet.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas areal uppgår till sammanlagt
711,507.78 hektar, därav å besparingsskogarna belöpa 275,833.14
hektar och å allmänningsskogarna 435,674.64 hektar. Besparingsskogarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

äro, såsom nyss berörts, till övervägande delen belägna inom Kopparbergs
län. Allenast Hamra kapellags besparingsskog nied en areal av 3,626 hektar
samt viss del av Orsa sockens besparingsskog, vilken del omfattar 41,466.55
hektar, ligga inom Gävleborgs län. Den produktiva skogsmarken å besparingsskogarna
uppgår till 197,573.83 hektar, därav 191,985.03 hektar utgöra
skogbeväxt och 5,588.80 hektar kal mark. Endast en ringa del av
besparingsskogarna eller 218.91 hektar utgöras av annan produktiv mark
än skogsmark. Den till impediment hänförliga marken å dessa skogar
omfattar däremot den betydande arealen av 78,040.40 hektar.

Av allmänningsskogarna ligga 4 med en areal av 127,084 hektar i Västerbottens
län och 9 med en areal av 308,590.64 hektar i Norrbottens län. Den
produktiva skogsmarken å allmänningsskogarna utgör 318,862.94 hektar, därav
314,715.01 hektar äro skogbeväxt och 4,147.93 hektar kal mark. Av annan
produktiv mark än skogsmark finnas å dessa skogar 3,397.34 hektar. Förekomsten
av impediment är även å allmänningsskogarna avsevärd eller

113.414.36 hektar. Av impedimentarealen faller den övervägande delen eller

89.573.36 hektar å allmänningsskogarna i Norrbottens län.

Besparingsskogarna och allmänningsskogarna representera betydande värden.
Skogarnas taxeringsvärden uppgå sammanlagt till ej mindre än
16,460,900 kronor, därav omkring två tredjedelar eller 10,720,400 kronor
belöpa å besparingsskogarna. I sistnämnda belopp ingår markvärde med
2,444,500 kronor och skogsvärde med 8,275,900 kronor. Motsvarande siffror
för allmänningsskogarna äro 1,369,900 och 4,370,600.

Kommissionen har i sitt betänkande även framlagt vissa statistiska utredningar
rörande åtskilliga skog sbiologiska förhallanden å besparingsskogarna
och allmänningsskogarna. I fråga om dessa utredningar tillåter jag mig
hänvisa till betänkandet (sid. 79—91). Därjämte har kommissionen verkställt
undersökning rörande inköp av mark, som verkställts av ägarna till
ifrågavarande skogar (sid. 92—101). Till denna undersökning återkommer
jag i det följande i sammanhang med behandlingen av vissa av kommissionen
föreslagna bestämmelser rörande införlivning av mark med ifrågavarande
skogar.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser rörande
besparingsskogar och allmänningsskogar. I

I motiveringen till det av kommissionen framlagda lagförslaget har kommissionen
i första hand diskuterat, huruvida behov förelåge av nya bestämmelser
rörande ifrågavarande skogar. Kommissionen har härom i huvudsak
anfört:

Rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna funnes icke någon
allmän författning. Bestämmelserna i detta hänseende vore upptagna
i de för de olika skogarna vid skilda tillfällen utfärdade reglementena,

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vad anginge allmänningsskogarna hade visserligen de grundläggande stadgandena
i ämnet inrymts i en för skogarna gemensam författning, förordningen
den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och
Norrbottens län, men även beträffande dessa skogar hade ett flertal viktiga
förvaltningsbestämmelser meddelats i de reglementen, som tid efter
annan fastställts för de särskilda skogarna. En följd av den ordning, vari
gällande stadganden angående besparingsskogarna och allmänningsskogarna
tillkommit, vore, att stadgandena vore av mycket skiftande innehåll såväl
i fråga om de särskilda grupperna skogar som beträffande olika skogar,
tillhörande samma grupp. Då skogarna bildats på i stort sett enahanda
sätt och vöre av samma rättsliga karaktär samt inom de olika grupperna
jämväl vore i skogligt avseende likartade, vore en dylik växling i stadgandenas
innehåll ^ ej påkallad av sakliga skäl. Lagstiftningen på området
hade genom mångfalden av olika regler blivit mycket svåröverskådlig och
delvis även otydlig. Med hänsyn till ifrågavarande skogars omfattning och
stora allmänna betydelse vore det i hög grad önskvärt, att klara och i
möjligaste mån enhetliga bestämmelser gällde rörande dem samt att de för
skogarna gemensamma stadgandena upptoges i allmän författning. Detta
önskemål vore desto mera framträdande, som i fråga om en annan grupp
menighetsskogar, häradsallmänningarna, överskådliga och enhetliga bestämmelser
nyligen meddelats genom lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.

Men även fran andra än formella synpunkter lämnade de nu gällande
bestämmelserna rörande besparingsskogar och allmänningsskogar rum för
befogade erinringar.

Enligt de för besparingsskogarna fastställda reglementena tillkomme det
i regel vederbörande länsstyrelse att hava överinsende över dessa skogars
vård och förvaltning. I enlighet härmed hade länsstyrelsen, bland annat,
att övervaka, att de för skogarna fastställda hushållningsplanerna riktigt
tillämpades, samt, i vissa fall, att fastställa de förslag till utsyning eller skogsvårdsarbeten
å skogarna, som upprättats av skogsförvaltarna. Uppenbart
vore, att, då skoglig fackkunskap i allmänhet ej funnes företrädd hos länsstyrelse,
denna myndighet vöre mindre lämpad att handhava dylika uppgifter.
I fråga om allmänningsskogarna gällde, att domänverkets tjänstemän
skulle utöva uppsikt och kontroll över skogsskötsel å dem samt, i
'' issa fall, jämväl handhava skogarnas förvaltning. Då skogarna innehades
av enskilda med äganderätt eller därmed jämförlig rätt samt skogarnas
avkastning i sin helhet bomme delägarna eller ortsbefolkningen till godo,
syntes tillräcklig anledning ej föreligga att betunga domänverket med kontroll-
eller förvaltningsuppgifter i fråga om dem. Erinras finge, att under
senare ar en strävan framträtt i lagstiftningen på skogsvårdens område att
underställa de enskilda skogarna i riket skogsvårdsstyrelsernas tillsyn och
frigöra den statliga skogsförvaltningen fran detta bestyr. Särskilt finge
här framhållas, att häradsallmänningarna genom lagen den 13 maj 1932
överförts till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Med hänsyn härtill
kunde den ordning, som nu gällde i fråga om utövande av tillsyn å
besparingsskogar och allmänningsskogar, ej anses tillfredsställande.

Men ej heller det nuvarande sättet för skogarnas förvaltning vore i alla
avseenden ändamålsenligt. Den förvaltningsbefogenhet, som enligt gällande
bestämmelser tillkomme delägarna eller av dessa utsedda förvaltningsorgan,
hade sålunda i vissa fall erhållit ett väl snävt innehåll. Enligt reglementena
för flertalet av dessa skogar skulle försäljning av virke från skogarna
regelrätt äga rum a offentlig auktion, som hölles inför länsstyrelsen eller
under dess inseende eller kontroll eller av någon av länsstyrelsen förord -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267-

nåd auktionsförrättare. Ett dylikt försäljningssätt torde ej alltid vara ägnat
att medföra det gynnsammaste ekonomiska resultatet. Ej sällan torde försäljning
under hand kunna vara fördelaktigare, och lagstiftningen borde
därför bereda större frihet för delägarna att tillämpa en dylik försäljningsmetod.
Även i vissa andra förvaltningsfrågor, såsom beträffande verkställande
av utsyning eller skogsvårdsarbeten å skogarna eller dispositionen av
avkastningen från dem, hade i åtskilliga reglementen delägarnas eller allmänningsstyrelsernas
beslutanderätt kringskurits i alltför hög grad. I fråga
om vissa besparingsskogar syntes därjämte förvaltningens organisation
vara mindre lycklig, i det allmänningsstyrelserna ej tillerkänts den självständiga
ställning gentemot delägarna, som erfordades för att styrelserna
skulle kunna på ett nöjaktigt sätt fylla sin uppgift, samt vid sidan av allmänningsstyrelserna
särskilda förvaltningsorgan inrättats, varigenom effektiviteten
och planmässigheten i förvaltningen i vissa fall minskats.

Det finge slutligen framhållas, att gällande bestämmelser rörande besparingsskogar
och allmänningsskogar i vissa avseenden vore allt för knapphändiga
och att till följd därav viktiga frågor rörande skogarnas vård och
förvaltning lämnats utan reglering. Särskilt vore att märka, att spörsmålet
om avyttring av mark från dessa skogar samt örn införlivning med dem
av mark, som av delägarna förvärvats, nästan helt förbigåtts. Det kunde
ej anses rationellt, att för avkastningsmedel inköpta områden, vilka stundom
förvärvats i syfte att arrondera skogarna, icke kunde införlivas med dessa.
Numera torde även i vissa fall förefinnas behov att kunna från ifrågavarande
skogen försälja mark, exempelvis för bostads- och odlingsändamål.

De brister i nu nämnda samt åtskilliga andra hänseenden, som vidlådde
gällande stadganden angående besparingsskogar och allmänningsskogar, framstode
i en skärpt belysning, sedan lagstiftningen rörande flertalet enskilda
skogar i landet under senare tid moderniserats och förbättrats. Det vore
uppenbarligen ett allmänt intresse av största vikt, att de omfattande och värdefulla
skogar, varom nu vore fråga, underkastades en lagstiftning, som effektivt
tryggade skogarnas ändamålsenliga vård och förvaltning.

På grund av det anförda funne kommissionen, att en genomgripande omarbetning
av bestämmelserna rörande besparingsskogarna och allmänningsskogarna
vore av behovet påkallad.

I de yttranden, som avgivits över kommissionens förslag, har från vissa håll
gjorts gällande, att den föreslagna lagstiftningen icke vore av behovet påkallad.
Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av flertalet allmänningsstyrelser för
besparingsskogarna i Kopparbergs län samt av delägare i dessa skogar. Såsom
stöd för denna ståndpunkt har i huvudsak anförts, att ett genomförande av
förslaget innebure en lagstiftning i oträngt mål. Lagstiftningen hade icke
begärts av delägarna i skogarna. Det kunde icke påvisas, att den nuvarande
ordningen vore i väsentliga delar otillfredsställande eller att förbättringar
vunnes genom förslaget. Däremot ansåges det tydligt, att förslaget icke blott
innebure en vidlyftig lagstiftning utan även avsevärda försämringar i den
rättsställning, besparingsskogarnas ägare för närvarande hade. Vissa av de
mål, vartill det föreliggande förslaget syftade, kunde vinnas genom ändringar
i gällande reglementen.

Å andra sidan har i många yttranden understrukits vikten av att en ny
lagstiftning i fråga örn besparingsskogar och allmänningsskogar komme till
stånd. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements chefen.

hållit, att det föreliggande förslaget vore av stort värde för åvägabringande
av en ändamålsenlig reglering av lagstiftningen för ifrågavarande skogar.
Lika med kommissionen ansåge centralrådet den hittillsvarande lagstiftningen
på området genom mångfalden av olika regler vara mycket svåröverskådlig
och otydlig. Då därtill komme, att den även ur andra än rent formella
synpunkter syntes vara behäftad med avsevärda brister, ansåge centralrådet,
att kommissionen haft synnerligen goda skäl för den genomgripande omarbetning
av bestämmelserna för ifrågavarande skogar, vilken genom framläggande
av betänkandet kommit till utförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har yttrat, bland annat:

För de enskilda skogarna i riket hade statsmakterna, för befrämjande av
en god skogsvård, utfärdat långt gående kontrollbestämmelser. Vården
och förvaltningen av häradsallmänningarna, vilka i väsentliga avseenden vore
likställda med besparingsskogarna, hade reglerats i en särskild författning.
Det allmännas kontroll över besparingsskogarnas vård och förvaltning vore
däremot reglerad endast i av Kungl. Majit utfärdade reglementen. Sedan
statsmakterna visat sitt intresse för en förbättrad skogsvård genom utfärdande
av nya skogsvårdslagar för de enskilda skogarna och häradsallmänningarna
förefölle det omotiverat, att besparingsskogarna skulle lämnas helt
utanför lagstiftningen. Den starka opinion, som förefunnes hos besparingsskogarnas
ägare mot den föreslagna lagen, kunde man väl förstå. Delägarna
innehade dessa skogar med obestridd äganderätt och de misstänkte, att genomförande
av lagförslaget kunde komma att medföra ändring i nu bestående
rättsförhållanden eller en otryggare ställning angående deras rätt att förfoga
över avkastningen eller att handhava förvaltningen. Enligt länsstyrelsens
mening vore dessa farhågor obefogade. Det utarbetade lagförslaget syftade
till att i en författning sammanföra gällande skogsvårds- och förvaltningsbestämmelser.
Genom att delägarnas rättigheter, som nu vore stadgade i reglementen
fastställda av Kungl. Majit, sammanfördes i en lag, vilken icke kunde
ändras utan samfällt beslut av konung och riksdag, syntes det länsstyrelsen,
att större trygghet bereddes ägarna.

Såsom framgår av vad kommissionen anfört äro de nu gällande bestämmelserna
rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna och allmänningsskogarna
ur såväl materiella som formella synpunkter behäftade
med allvarliga brister. Jag vill särskilt understryka, att bestämmelserna sakna
överskådlighet och enhetlighet. Det är ock att märka, att vissa viktiga frågor
angående skogarnas vård och förvaltning lämnats helt oreglerade. Även
organisationen av skogarnas förvaltning lärer i vissa avseenden få anses otillfredsställande.
Slutligen må framhållas, att det icke torde vara ändamålsenligt,
att tillsynen över ifrågavarande skogar, vilka, såsom kommissionen
framhållit, äro av enskild natur, utövas av länsstyrelserna eller domänverkets
tjänstemän, utan torde denna böra utövas av skogsvårdsstyrelserna. Frågan
om förändrade bestämmelser rörande skogarnas vård och förvaltning har
även, såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört, sedan lång tid stått på
dagordningen. Än mera har detta spörsmål vunnit i aktualitet sedan en
annan grupp allmänningsskogar, nämligen häradsallmänningarna, med vilka
skogar besparingsskogarna och allmänningsskogarna väsentligen äro att järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ställa, genom lagen den 13 maj 1932 (nr 107) erhållit en modern lagstiftning.
Med hänsyn till det anförda förordar jag i likhet med kommissionen,
att en omarbetning av bestämmelserna angående nyssnämnda skogar med
det snaraste kommer till stånd och att de huvudsakliga stadgandena angående
dessa skogar upptagas i en allmän författning.

Förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för det inom departementet
utarbetade förslaget till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
därvid jag ämnar först uppehålla mig vid de allmänna grunder, varpå enligt
min mening den nya lagstiftningen bör byggas.

Kommissionens förslag.

Till en början torde jag få lämna en översikt av huvudpunkterna i kommissionens
förslag i ämnet.

Den nya lagstiftningens tillämplighetsområde.

Kommissionen har i sin allmänna motivering i första rummet till behandling
upptagit frågan om den nya lagstiftningens tillämplighetsområde. Såsom
redan framgår av vad i det föregående anförts har kommissionen ansett,
att lagstiftningen bör avse besparingsskogar i Kopparbergs
och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och
Norrbottens län. Kommissionen har emellertid föreslagit, att förutom nu
nämnda skogar jämväl samfällda husbe hovsskogar i Västerbottens
län skola innefattas under den nya lagstiftningen.

Innan jag ingår på kommissionens motivering härför torde jag i anslutning
till betänkandet få lämna en redogörelse för de samfällda husbehovsskogarnas
uppkomst och de för dem nu gällande bestämmelser.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter
angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker avsattes vid avvittringen inom de ovan odlingsgränsen belägna
delarna av Västerbottens läns lappmark samt de odisponerade överloppsmarkerna
inom Norrbottens läns lappmark, förutom allmänningsskogar,
jämväl s. k. husbehovsskogar. Rörande sistnämnda skogar föreskrevs i kungörelsen,
att av skogsanslag, tillkommande hemman och nybyggen, viss del
skulle utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov samt att sådan del skulle
utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande
till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt
hinder mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i
närheten av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel av skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

marken skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld
husbehovs skog). På grund av denna föreskrift utlades inom Västerbottens
läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbeshovsskogar, jämväl
vissa samfällda husbehovsskogar. Enligt uppgifter i kommissionens betänkande
uppgår antalet av sistnämnda skogar inom sagda lappmark till
29 med en areal av sammanlagt 21,872 hektar, därav 18 310 hektar utgöra
produktiv skogsmark och återstående 3 562 hektar impediment. Av dessa
skogar omfattar 1 en areal överstigande 3,000 hektar, 3 en areal mellan
2,000 och 3,000 hektar, 2 en areal mellan 1,000 och 2,000 hektar samt 7
en areal mellan 500 och 1,000 hektar. De övriga äro mindre än 500 hektar.
Av de samfällda husbehovsskogarna äro 4 med en areal av 5,033 hektar
belägna inom Vilhelmina socken, 19 med en areal av 15,310 hektar inom
Tärna socken och 6 med en areal av 1,529 hektar inom Sorsele socken. Enligt
berörda uppgifter tillhöra samtliga samfällda husbehovsskogar inom Vilhelmina
socken skattehemman, under det att inom Tärna och Sorsele socknar
av de samfällda husbehovsskogarnas areal 6,310 hektar belöpa å skattehemman
och 10.529 hektar å kronohemman. Inom Norrbottens läns lappmark
utlades ej några samfällda husbehovsskogar. — En mera ingående redogörelse
för de samfällda husbehovsskogarnas uppkomst ävensom uppgifter
rörande vissa skogsbiologiska förhållanden å dessa skogar hava lämnats i
ett av kommissionen den 23 december 1936 avgivet betänkande med förslag
till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna (stat. off. utr. 1937:

5). Angående innehållet av nämnda redogörelse och uppgifter tillåter jag mig
hänvisa till nämnda betänkande (sid. 15—20 och 29—35).

I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna
samt äganderätten till dessa hava bestämmelser meddelats genom lagen den
5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, vilken
lag i viss del ändrats genom lagen den 2 april 1937 (nr 153). Enligt 7 §
husbehovsskogslagen tillkommer andel i samfälld husbehovsskog de brukningsdelar,
för vilkas räkning skogen blivit avsatt, var efter dess mantal.
Med avseende å förvaltningen och dispositionen av samfälld husbehovsskog
innehaller samma paragraf i lagen, att område, som vid avvittringen utlagts
till sådan skog, skall bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente,
som efter delägarnas hörande fastställes av länsstyrelsen. Avverkning
å samfälld husbehovsskog må enligt 8 § i lagen äga rum allenast efter utsyning
och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman, därvid skogen i
regel icke må anlitas hårdare än tillämpandet av en uthållig skogshushållning
föranleder, dock att träd aldrig må sparas så länge, att de därav taga skada
eller skogsvården eljest tillbakasättes. Det virke, som utsynas å samfälld
husbehovsskog, skall avverkas och föryttras för gemensam räkning. Delägare
är dock oförhindrad att, örn han så önskar, uttaga vad av virket belöper på
hans andel i samfälligheten. Från regeln, att samfälld husbehovsskog icke
må hårdare anlitas än tillämpande av en uthållig skogshushållning föranleder,
stadgas i 9 § ytterligare visst undantag. Uppstår till följd av vådeld, utflyttning
vid skifte eller annan sådan anledning bland delägarna behov av större

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

tillgång på byggnadsvirke än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, må
nämligen enligt 9 § vederbörande Överjägmästare kunna medgiva vidsträcktare
utsyning, där detta är förenligt med god skogsvård och kan ske utan
någon delägares förfång samt, i fall av utsyningen föranledes likvid mellan
delägarna, under förutsättning tillika, att det för den samfällda husbehovsskogen
fastställda reglementet bestämmer, huru likviden skall ske. Förutom
nu angivna stadganden upptager lagen i 10—16 §§ vissa bestämmelser, som
äro gemensamma för samfällda och särskilda husbehovsskogar. Enligt 10 §
äger Kungl. Maj:t rätt att, därest husbehovsskog finnes böra bibehållas till
skydd mot fjällgränsens nedgående samt större inskränkning i ägarens eller
åhons rätt att bruka skogen än förut i lagen sagts på grund härav prövas
vara av nöden, efter förutgången syn och undersökning förordna om den
inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas. I 11 §
bemyndigas Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter rörande utsyning
och stämpling, varom i lagen förmäles. 12—16 §§ innehålla slutligen
bestämmelser om straff för olaga avverkning å samfälld eller särskild husbehovsskog
samt om åtal för sådan förseelse. — Med stöd av 11 § husbehovsskogslagen
har Kungl. Majit genom kungörelse den 8 oktober 1918 (nr
915) meddelat bestämmelser angående utsyning och stämpling å husbehovsskogarna,
vilka bestämmelser sedermera i visst avseende ändrats genom
kungörelsen den 17 mars 1933 (nr 84). I förstnämnda kungörelse stadgas,
att i fråga om utsyning och stämpling, som nyss sagts, skall, med visst
undantag beträffande särskild husbehovsskog, föreskrifterna i förordningen
den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äga tillämpning, där
annat ej är särskilt stadgat. I nämnda förordning föreskrives, bland annat,
att utsyning skall verkställas enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas
av vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons
begäran eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg
upprättats av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren
godkännas av domänstyrelsen.

I enlighet med föreskrifterna i husbehovsskogslagen har länsstyrelsen i
Västerbottens län fastställt reglementen den 17 mars 1919 för samfällda husbehovsskogar
inom övre delen av Sorsele socken, den 12 februari 1923 för
sådana skogar inom övre delen av Vilhelmina socken och den 26 maj 1924
för samfällda husbehovsskogar inom Stensele—Tärna avvittringslag''. Dessa
reglementen upptaga i huvudsak de i husbehovsskogslagen upptagna bestämmelserna
angående samfälld husbehovsskogs vård och förvaltning samt
äganderätten till sådan skog ävensom föreskrift, att delägarna i dylik skog
hava, i den mån ej annat framgår av reglementet, att själva utöva förvaltningen
av skogen, därvid till grund för beslutanderätten gäller andelen i
skogen. Beslutanderätten utövas å sammanträde, till vilket kallelse kan utfärdas
av envar delägare. I den mån så anses nödigt äga delägarna utse
ordförande och de övriga funktionärer, som påkallas av förekommande omständigheter.
På grund av denna bestämmelse hava enligt från vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsstatstjänstemän infordrade uppgifter särskilda styrelser utsetts för 13
samfällda husbehovsskogar. I fråga om övriga skogar saknas styrelser.

Kommissionen har i sin motivering till förslaget att innefatta de samfällda
husbehovsskogarna under den föreslagna lagstiftningen anfört, bland annat:

I betänkandet den 23 december 1936 med förslag till lagstiftning angående
de särskilda husbehovsskogarna hade kommissionen förordat, att dessa skogar
skulle inordnas under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av
vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden. I betänkandet hade kommissionen jämväl uttalat sig rörande de
samfällda husbehovsskogarnas behandling i lagstiftningsavseende och härutinnan
framhållit, att berörda skogar vore rättsligt sett av väsentligt annan
karaktär än de särskilda husbehovsskogarna och därför borde i en ny lagstiftning,
i likhet med vad som delvis skett redan i husbehovsskogslagen,
underkastas en mera ingående reglering än de senare. Denna reglering borde
enligt kommissionens mening ansluta sig till lagstiftningen rörande andra
samfällighetsskogar, för vilka särskilda bestämmelser meddelats rörande
deras vård och förvaltning, såsom besparingsskogarna i Kopparbergs och
Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens
län. Det syntes kommissionen ändamålsenligt, att spörsmålet om revision
av gällande lagbestämmelser rörande samfällda husbehovsskogar upptoges
i samband med frågan om ny lagstiftning för förstnämnda skogar.

I överensstämmelse med den uppfattning kommissionen sålunda uttalat
borde de samfällda husbehovsskogarna inrymmas under den nya lagstiftning,
som kommissionen förordat för besparingsskogar och allmänningsskogar.
De samfällda husbehovsskogarna vore såväl i rättsligt avseende som
till sin skogliga karaktär så likartade med allmänningsskogarna, att vården
och förvaltningen av båda dessa grupper skogar lämpligen borde handhavas
efter i stort sett samma regler. Det ändamål, för vilket de samfällda husbehovsskogarna
avsatts, samt de särskilda förhållanden, som eljest förelåge
i fråga om dem, borde dock självfallet uppmärksammas vid avfattningen av
den nya lagstiftningen och, i den mån omständigheterna därtill gåve anledning,
särbestämmelser meddelas rörande nämnda skogar. I

I särskilt yttrande, som fogats vid kommissionens betänkande, hava byråchefen
C. G. Cassel och hemmansägaren Ernst Johansson varit av skiljaktig
mening i fråga örn det framlagda lagförslagets tillämplighetsområde. Cassel,
med vilken Johansson instämt, har ansett, att den nya lagstiftningen icke
bör omfatta de samfällda husbehovsskogarna. Dessa borde i stället, såvitt
anginge skogsvården å desamma, införas under lappmarkslagens bestämmelser,
och i fråga om förvaltningen av desamma borde tillämpas lagen den 13
juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter. Cassel och Johansson hava till stöd forsin
mening anfört, bland annat, följande.

Vid avvittringen i de trakter, där lagen av den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar
inom vissa områden skulle äga tillämpning, hade en viss del
av det de enskilda tillerkända skogsanslaget avsatts till allmänning, varefter
återstoden lämnats till deras förfogande för avsett ändamål. I den mån som
inom det för byalaget för sagda ändamål avsatta området icke funnes erforderlig
tillgång av husbehovsvirke, hade byalaget eller understundom två eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

flera av grannarna tilldelats särskilda skiften, ofta nog belägna rätt långt
ifrån själva byn, vilka skiften benämnts samfällda liusbehovsskogar. Det
finge särskilt framhållas, att det varit beroende av en ren tillfällighet, huruvida
de eller de delägarna i ett skifteslag erhållit andel i någon samfälld byaskog.
Det hade sålunda icke varit beroende på någon särskild rättsregel, huruvida
vissa eller viss kategori utav fastighetsägare inom de vid ifrågavarande
tillfälle oavvittrade delarna av landet blivit delägare i en dylik samfälld skog.
Nu förhölle det sig också så, att dessa samfällda liusbehovsskogar icke vore
upptagna i jordregistret, icke utgjorde särskilda fastighetstaxeringsenheter
och ej heller i något annat avseende betraktades annorlunda än såsom en i
den övriga fastigheten helt integrerande del. Sålunda graverade en inteckning,
sorn en fastighetsägare sökt och erhållit, såväl dennes särskilda husbehovsskog
som ock andelen i den samfällda. Det vore svårt att inse i vilket avseende
den samfällda husbehovsskogen skulle intaga en annan rättslig ställning
till sin ägare än den särskilda husbehovsskogen. Ej heller intoge den
någon särskild ställning till staten eller det allmänna, då avkastningen från
husbehovsskogen helt finge utnyttjas av ägaren. Den omständigheten, att i
7 § lagen angående husbehovsskogar stadgades, att område, som vid avvittring
blivit till samfälld husbehovskog utlagt, skulle bibehållas oförminskat
och förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas hörande fastställdes av
länsstyrelsen, finge anses vara till alla delar föranledd av vid tiden för nämnda
lags tillkomst rådande förhållanden och uppfattning om nödvändigheten
att meddela vissa föreskrifter rörande samfälld skogs förvaltning. Dessa omständigheter
behövde emellertid med den utveckling, som på lagstiftningens
område ägt rum, alltsedan nämnda lag skrivits, numera icke tillmätas så stor
betydelse, att statsmakterna behövde känna sig förhindrade att för ifrågavarande
skogar åstadkomma en tidsenlig och lätt tillämpad skogslagstiftning
och förvaltningsordning.

Skogslagkommissionens föreliggande lagförslag innebure i vad detsamma
avsåge de samfällda husbehovsskogarna, så tunga och omfattande och även
dyrbara bestämmelser såväl i fråga om skogsskötseln som ock om förvaltningen,
att desamma ingalunda kunde anses motiverade för ett relativt litet
antal skogar av visserligen icke alltför små arealer, men med så ringa virkeskapital
och så lågt värde å detsamma och dess avkastning, att man enbart
av hänsyn härtill bort känna sig manad att söka en framkomlig väg för ernående
av fullt lämpliga och effektiva skogsvårdsbestämmelser och jämväl enklast
möjliga former för delägarnas handhavande av deras gemensamma egendom,
vilken i mycket stor omfattning allenast utnyttjades direkt för tillfredsställande
av fastighetens husbehov av virke. Att i detalj genomgå alla nu
avsedda bestämmelser vore icke nödvändigt, men det måste framhållas,
att varje reglerande av dessa förhållanden på sätt kommissionen föreslagit,
även örn vissa statsanslag skulle härtill vara att påräkna, i varje fall komme
att för delägarna medföra onödig omgång och även kostnader, som kunnat
undvikas.

Cassel och Johansson hade undersökt i vad mån det skulle vara möjligt att
med tillhjälp av nu gällande eller åtminstone föreslagen lagstiftning söka
åstadkomma fullt tryggande bestämmelser såväl beträffande skogsskötseln
å de samfällda husbehovsskogarna som ock beträffande förvaltningen av desamma.

I fråga örn skogsvården syntes alla skäl tala för att de samfällda husbehovsskogarna
inordnades under 1932 års lappmarkslag på sätt föreslagits i

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogslagkommissionens betänkande av den 23 december 1936 i fråga om de
särskilda husbehovsskogarna. Det borde erinras, att de samfällda husbehovsskogarna
vore till antalet allenast 29 och omfattade en areal produktiv skogsmark
av 18 310 hektar, medan de särskilda husbehovskogarna uppginge till
1 220 med en areal produktiv skogsmark av 81 495 hektar. Dessa samfällda
husbehovsskogar, vilka endast förekomme inom Västerbottens län, läge där
spridda bland de 922 där befintliga särskilda husbehovsskogar, och vad beträffade
de skogsbiologiska förhållandena, måste de samfällda husbehovs
skogarna anses fullt likartade med de särskilda husbehovsskogarna. Ur enbart
skogsvårdssynpunkt syntes därför alla skäl tala för att samma skogsvårdslag
finge gälla för samtliga husbehovsskogar. För de samfällda husbehovsskogarna
skulle härigenom vinnas en avsevärd lättnad i fråga om skogsskötseln
jämförd med det nu föreliggande lagförslaget. Skogsvårdsstyrelsen
skulle då hava att automatiskt och utan att särskilda skogsförvaltare behövde
anställas direkt omhänderhava tillsynen av skogsskötseln å dessa skogar jämlikt
1932 års lappmarkslag med vissa föreslagna ändringar. Det vore ock att
förmoda, att de samfällda husbehovsskogarna på sådant sätt och utan att
sammankopplas med sockenallmänningar och besparingsskogar skulle lättare
komma i åtnjutande av de anslag till skogsvårdsåtgärder, vilka stöde till
skogsvårdsstyrelsernas förfogande.

Beträffande förvaltningen av dessa samfällda skogar, vilka avsetts att i huvudsak
direkt utnyttjas för tillfredsställande av fastigheternas husbehov av
virke, syntes den av skogslagkommissionen föreslagna anordningen vara
synnerligen tung och omständlig och ingalunda uppbäras av något påvisat
verkligt behov, då man i stället skulle kunnat erhålla en fullt tillfredsställande
anordning genom tillämpning av lagen den 13 juni 1921 örn förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Enligt
denna lags 1 §: 1 avsåge lagen: »Bys eller annat skifteslags samfällda
ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning undantagits
för gemensamt behov eller uteslutits från delning ävensom mark, som eljest
är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor.» Även
om man skulle vilja göra gällande, att en samfälld husbehovsskog icke vore
att helt jämställa med en bysamfällighet, syntes emellertid nämnda lagrum
mer än väl kunna vara tillämpligt beträffande nu ifrågavarande slag av
skogar.

Genom att på nu föreslaget sätt ordna lagstiftningen för de samfällda husbehovsskogarna
öppnades visserligen möjligheter för en delning av desamma,
men då det icke kunde vara av något allmänt intresse att detta fåtal skogar,
spridda än här, än där i närheten av fjällen, skulle bibehållas oskiftade,
sedan skogsskötseln å desamma blivit tillfredsställande ordnad, syntes inga
berättigade invändningar numera kunna göras mot ett upphävande av föreskrifterna
i 7 § husbehovsskogslagen. De samfällda husbehovsskogarna kunde
under sådana förhållanden alltjämt tjäna det med dem avsedda syftet,
även sedan de blivit skiftade.

De tre grupper skogar, som enligt kommissionens förslag skola inordnas
under den nya lagstiftningen, nämligen besparingsskogarna i Kopparbergs
och Gävleborgs län, allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens
län och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län, har kommissionen
i den nya lagen sammanfört under den gemensamma beteckningen
allmänningsskogar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förvaltningen av allmännings sk o g ar na.

Kommissionens lagförslag innebär i fråga örn förvaltningen av allmänningsskogarna
i huvudsak följande. Förvaltningen av allmänningsskogarna
och vad därifrån hänflyter skall principiellt tillkomma delägarna själva.
Förvaltningsbefogenheten skall emellertid ej vara oinskränkt utan underkastas
vissa begränsningar. Delägarna skola sålunda i princip vara förhindrade
att skifta skogarna eller därifrån avyttra mark. Sistnämnda förbud skall
dock ej vara ovillkorligt. Därest delägarna missbruka sin förvaltningsbefogenhet,
skall myndighet under vissa förutsättningar äga fråntaga delägarna
förvaltningen av skogen. Delägarnas förvaltningsbefogenhet skall i första
hand utövas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Möjlighet skall
emellertid finnas att anförtro förvaltningen av inkomst från allmänningsskogen
eller fond, som bildats av sådan inkomst, åt ett eller flera särskilda av
delägarna valda organ, benämnda ekonominämnder. Vidare skall möjlighet
finnas att helt överlämna förvaltningen av inkomst eller fond,
som nyss sagts till länsstyrelse eller annan myndighet. Det skall även
kunna bestämmas, att en eller flera ledamöter i allmänningsstyrelse eller
ekonominämnd skola utses av myndighet. Allmänningsstyrelsen skall utöva
delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag
eller för allmänningsskogen utfärdat reglemente uttryckligen förbehållits
delägarna, ekonominämnd eller myndighet. Arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse
och ekonominämnd skall regelrätt fastställas av länsstyrelsen.
Allmänningsstyrelsen skall i fråga om förvaltningen av skogen biträdas av en
skogsförvaltare med högre skoglig utbildning. I särskilt fall äger dock Kungl.
Maj:t medgiva, att person, som ej erhållit dylik utbildning men som förvärvat
omfattande praktisk erfarenhet i skogsskötsel, må förordnas såsom
skogsförvaltare. Det ankommer på länsstyrelsen att förordna skogsförvaltare
och bestämma hans avlöning. Skogsförvaltare må efter medgivande
av Kungl. Majit förordnas gemensamt för två eller flera allmänningsskogar
inom samma län. För bevakning av allmänningsskog skola anställas skogvaktare
till det antal länsstyrelsen bestämmer. Även skogvaktarna skola
förordnas av länsstyrelsen. Innan förvaltare eller skogvaktare förordnas
skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att avgiva förslag å vederbörande
befattningshavare. Allmänningsskogarna skola skötas efter hushållningsplaner
som fastställas av skogsvårdsmyndighet. Därest åtgärd, som enligt
fastställd hushållningsplan eller eljest meddelade föreskrifter, eftersättes,
må länsstyrelse förelägga allmänningsstyrelsen vid vite att företaga åtgärden.
Skulle allmänningsstyrelsen trots vitesföreläggande tredskas, må länsstyrelsen
jämte utdömandet av vite förordna att allmänningsskogens förvaltning
skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.
För varje allmänningsskog skall utfärdas reglemente innehållande närmare
föreskrifter rörande förvaltningen av allmänningsskogen och vad därifrån
härflyter. Förslag till reglemente skall upprättas av delägarna och fast Dihang

lill riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 267. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ställas av Kungl. Majit. Ändring av fastställt reglemente må då skäl därtill
äro medgivas av Kungl. Majit efter delägarnas hörande.

Kommissionen har i sitt betänkande utgått ifrån, att kostnaderna för förvaltningen
av allmänningsskogarna såsom regel skola gäldas av inkomsterna
från skogarna eller de därav bildade skogsmedelsfonderna. Emellertid har
kommissionen ansett, att i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens
län, med undantag av Dorotea övre allmänningsskog, samt beträffande de
samfällda husbehovsskogarna dessa kostnader skulle bliva allt för höga för
att skogarna skulle kunna bära kostnaderna i deras helhet. Kommissionen
har därför förordat, att bidrag av allmänna medel måtte lämnas till nämnda
skogars förvaltningskostnader. Det av kommissionen i sådant hänseende
föreslagna beloppet uppgår till 18,800 kronor för år.

Till stöd för förslaget att i princip anförtro delägarna själva förvaltningen
av allmänningsskogarna har kommissionen -— efter att hava erinrat örn
nu gällande bestämmelser i ämnet samt därom, att av allmänningsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län fyra skogar, nämligen Jokkmokks och
Gällivare allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänningar i
Jokkmokks och Gällivare socknar, för närvarande förvaltades av delägarna
själva, men att förvaltningen av övriga allmänningsskogar i nämnda län
omhänderhades av domänstyrelsen — i huvudsak anfört:

Den av kommissionen föreslagna förvaltningsordningen vöre motiverad
redan därav, att delägarna innehade ifrågavarande skogar med äganderätt
eller — i fråga örn nybyggarnas särskilda allmänningar — med en därmed
jämförlig rätt. För förvaltningens uppdragande åt delägarna talade även
den omständigheten, att härigenom delägarnas intresse för skogarnas ändamålsenliga
vård torde komma att vidmakthållas och stärkas. Erinras finge
att i fråga örn de skogar, som hittills förvaltats av delägarna, dessa i allmänhet
visat sig äga förståelse för skogsvårdens krav och medverkat till utförande
av omfattande arbeten för skogsbrukets förbättrande å skogarna.
Det kunde med fog antagas, att delägarna även för framtiden komme att visa
enahanda intresse för en god skötsel av de skogar, som av dem förvaltades.
Vid sådant förhållande syntes anledning ej föreligga att från grundsatsen
om förvaltningens handhavande genom delägarna undantaga någon grupp
av här avsedda skogar. Vad särskilt anginge de allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län, som för närvarande förvaltades av domänverket,
vore uppenbart, att, då avkastningen från dessa skogar ej komme staten
eller något allmänt ändamål tillgodo, det från statens synpunkt vore önskvärt,
att domänverket befriades från uppgiften att handhava skogarnas förvaltning.
En regel, varigenom ifrågavarande allmänningsskogars förvaltning
generellt anförtroddes åt delägarna, komme jämväl att ansluta sig till
den grundsats, som genomförts i den år 1932 antagna lagstiftningen rörande
häradsallmänningar. Dessa hade nämligen genom sagda lagstiftning utan
undantag ställts under delägarnas förvaltning.

Rörande förvaltningen av skogsmedelsfonderna har kommissionen anfört:

Vad anginge de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från ifrågavarande
allmänningsskogar, gällde för närvarande olika förvaltningsbestämmelser,
allteftersom fonderna härrörde från besparingsskogarna i Koppar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

bergs och Gävleborgs län eller allmänningsskogarna i Västerbottens och
Norrbottens län. De förra fonderna förvaltades principiellt av delägarna i
de särskilda skogarna — i fråga om flertalet av dessa fonder utsåges dock
ordförandena i vederbörande fondstyrelser av länsstyrelsen -— under det
förvaltningen av de senare fonderna handhades av länsstyrelsen i Västerbottens
eller Norrbottens län. I fråga om de fonder, som förvaltades av
sistnämnda länsstyrelse, gällde dock, att länsstyrelsen vid förvaltningen skulle
biträdas av särskilda av vederbörande delägare utsedda ekonominämnder.

I likhet med vad kommissionen förordat beträffande ifrågavarande allmänningsskogar
borde i den nya lagstiftningen även de av skogarnas avkastning
bildade skogsmedelsfonderna principiellt ställas under vederbörande
delägares förvaltning. Den hittills vunna erfarenheten om det sätt, varpå
fondförvaltningen handhafts av delägarna, talade för upptagande av en
dylik grundsats i den nya lagstiftningen. Med hänsyn till de olika förutsättningar
för ombesörjande av fondförvaltningen, som förefunnes i fråga
örn delägarna i skilda allmänningsskogar, borde dock denna grundsats ej
förlänas ovillkorlig giltighet. I nära överensstämmelse med den ordning,
som nu gällde i detta avseende, borde även efter den nya lagstiftningens genomförande
vissa skogsmedelsfonder lämpligen förvaltas av vederbörande
länsstyrelse eller annan myndighet. Möjlighet att föreskriva sådan förvaltning
borde därför beredas i lagstiftningen. Dylik föreskrift syntes böra upptagas
i det reglemente, som borde fastställas för varje allmänningsskog.
Kommissionen förutsatte, att förvaltning genom myndighet komme att tilllämpas
allenast i sådana fall, då detta prövades nödigt för att trygga förvaltningens
ändamålsenliga handhavande.

Såsom motiv för förslaget i vad detta avsåge förvaltningens organisation
har kommissionen anfört:

Den förvaltningsbefogenhet, som enligt vad kommissionen anfört borde
tillkomma vederbörande delägare, kunde i det väsentliga ej utövas av delägarna
såsom sådana utan måste uppdragas åt särskilda av dem utsedda
organ. I anslutning till den organisation, som genomförts i lagen örn häradsallmänningar,
borde hela den egendom, som förvaltningsbefogenheten avsåge,
d. v. s. såväl själva allmänningsskogen och dess avkastning som därav
bildad skogsmedelsfond eller annan fond, principiellt förvaltas av en av delägarna
vald allmänningsstyrelse. Tydligt vore, att genom en dylik enhetlig
organisation av förvaltningen fördelar i många fall kunde vinnas i form av
ökad effektivitet och planmässighet samt minskade förvaltningskostnader.
Nyssangivna regel borde dock ej gälla undantagslöst. Såsom kommissionen
förut framhållit, borde skogsmedelsfond understundom förvaltas av myndighet.
Men även om förvaltningen av sådan fond handhades av delägarna,
kunde omständigheterna i vissa fall vara sådana, att förvaltningen lämpligen
borde uppdragas åt ett annat av delägarna utsett organ än allmänningsstyrelsen.
I fråga örn de större skogsmedelsfonderna bleve nämligen arbetet
med dessas förvaltning understundom så betungande, att det icke lämpligen
kunde påläggas allmänningsstyrelsen. Svårighet kunde ock uppstå att finna
personer, vilka vore skickade all utöva förvaltningen såväl av skogen som
av fonden. Med hänsyn härtill borde i lagen lämnas möjlighet att uppdraga
skogsmedelsfonds förvaltning åt ett för delta ändamål av delägarna
särskilt utsett organ, som lämpligen syntes böra benämnas ekonominämnd.
Föreskrift örn skogsmedelsfonds förvaltning genom sådan nämnd borde upptagas
i reglementet för vederbörande allmänningsskog. Ät ekonominämnd
borde jämväl kunna uppdragas att förvalta annan delägarna tillhörig fond
än skogsmedelsfond ävensom allmänningsskogs avkastning eller annan in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

komst från skogen. Där så funnes lämpligt borde förvaltningen av egendom
som nu sagts kunna i reglementet uppdragas åt två eller flera ekonominämnder.

Enligt nuvarande bestämmelser skulle ordförandena i de styrelser, som
hade att förvalta de från besparingsskogarna härrörande skogsmedelsfonderna,
i allmänhet utses av vederbörande länsstyrelse. I några fall hade
länsstyrelse jämväl att utse en eller flera ledamöter i de styrelser, som förvaltade
själva allmänningsskogarna. Med hänsyn till den stora betydelse,
som dessa skogar och de från dem härrörande skogsmedelsfonderna hade för
befolkningen i de trakter, där skogarna vore belägna, borde även i den nya
lagstiftningen möjlighet beredas det allmänna att öva inflytande å allmänningsskogs
eller skogsmedelsfonds förvaltning genom utseende av en eller
flera ledamöter i styrelse eller nämnd, som handhade förvaltningen.
Föreskrift om sådan representation för det allmänna borde inrymmas i vederbörande
allmänningsskogs reglemente. Kommissionen förutsatte, att
denna representation begränsades till sådana fall, då det för tryggande av en
tillförlitlig och god förvaltning funnes nödvändigt, att en eller flera representanter
för det allmänna deltoge i denna, samt att representationen under den
nya lagstiftningen ej gåves större omfattning än den för närvarande ägde,
där ej synnerliga skäl föranledde till annat.

Förvaltningen av ifrågavarande allmänningsskogar borde i första rummet
åsyfta att verksamt främja skogsproduktionen å dessa samt att utvinna
bästa möjliga resultat av denna produktion genom virkesavkastningens försäljning
eller, i vissa fall, användande in natura för delägarnas räkning. En
förutsättning för att allmänningsstyrelserna skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra denna uppgift vore, att de erhölle en självständig ställning
gentemot delägarna. Det vore ock av vikt, att allmänningsstyrelsernas
befogenhet klart avgränsades från delägarnas och, där enligt reglementet
särskilda förvaltningsfrågor skulle handläggas av ekonominämnd eller myndighet,
jämväl från sådant organs. I anslutning till den ståndpunkt, som
häradsallmänningslagen i motsvarande avseende intoge borde därför i den
nya lagen föreskrivas, att allmänningsstyrelse skulle utöva delägarnas beslutanderätt
i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningsskogen
gällande reglemente uttryckligen förbehållits delägarna, ekonominämnd
eller myndighet. Frågor, vilkas avgörande alltid borde ankomma
på delägarna, vore, förutom val av ledamöter i allmänningsstyrelse och ekonominämnd
samt revisorer, bland annat jämväl spörsmål om beviljande av
decharge åt nämnda förvaltningsorgan samt uppgörande av förslag till reglemente
för allmänningsskogen. I de fall, då beslutanderätten tillkomme delägarna,
borde denna utövas å allmänningsstämma.

För tryggande av en god skötsel av allmänningsskog borde i den nya lagstiftningen
krävas, att allmänningsstyrelsen vid skogens förvaltning biträddes
av en person med skoglig fackutbildning. Erinras finge, att skogligt
utbildade förvaltare för närvarande funnes anställda såsom biträden åt
styrelserna för samtliga besparingsskogar ävensom för de allmänningsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län, som ej förvaltades av domänverket.
Vad anginge de samfällda husbehovsskogarna, skulle enligt lagstiftningen
angående dessa skogar utsyning och stämpling samt vissa andra förvaltningsåtgärder
av skoglig natur utföras av domänverkets tjänstemän. Upptagande
i den nya lagstiftningen av en bestämmelse av nyssangivet innehåll
anslöte sig därför nära till vad nu gällde.

I fråga om behörighet att utses till skogsförvaltare syntes såsom regel böra
gälla, att allenast den som förvärvat högre skoglig utbildning skulle äga sådan
behörighet. Med högre skoglig utbildning avsåges avgångsexamen från

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsinstitutet eller skogshögskolan eller därmed jämförlig utbildning. Då
allmänningsskogarna vore av väsentligt olika omfattning, vore emellertid de
kvalifikationer, som krävdes hos vederbörande skogsförvaltare, ej fullt identiska
beträffande samtliga dessa skogar. Omförmälda regel borde därför icke
göras ovillkorlig utan möjlighet borde öppnas i lagen att såsom förvaltare
av allmänningsskog även antaga person, som ej förvärvat högre skoglig utbildning
men genom föregående verksamhet förskaffat sig omfattande praktisk
erfarenhet i skogsskötsel. Anställande av sådan person såsom skogsförvaltare
borde dock göras beroende på särskilt tillstånd ay myndighet. Med
hänsyn till den grannlagenhet, varmed frågor om dylika tillstånd borde prövas,
samt önskvärdheten, att dessa frågor bedömdes efter enhetliga grunder,
borde detta bedömande förbehållas Kungl. Majit.

Därest skogsförvaltaren skulle kunna på ett effektivt sätt fullgöra sin
skogsvårdande uppgift, borde han erhålla en relativt självständig ställning
gentemot allmänningsstyrelsen. Med hänsyn härtill borde rätten att utse
skogsförvaltare samt att bestämma dennes avlöning tillkomma myndighet.
Enligt nu gällande bestämmelser ankomme det på vederbörande länsstyrelse
att förordna skogsförvaltare i fråga om flertalet besparingsskogar i Kopparbergs
och Gävleborgs län ävensom i allmänhet att bestämma avlöningen till
den sålunda förordnade. En liknande befogenhet tillkomme länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län för det fall, att delägarna i allmänningsskog
inom sagda län beslutit att för skötsel och vård av skogen anställa
särskild förvaltare. Då den nuvarande ordningen i detta avseende syntes
lämplig, borde i den nya lagstiftningen vederbörande länsstyrelse anförtros
uppgiften att förordna skogsförvaltare och fastställa dennes avlöning. Innan
länsstyrelsen förordnade skogsförvaltare, borde emellertid vederbörande
allmänningsstyrelse beredas tillfälle att avgiva förslag å denne samt skogsvårdsstyrelsen
höras i ärendet. Det borde därjämte åligga länsstyrelsen att
inhämta yttrande från allmänningsstyrelsen, innan länsstyrelsen fastställde
förvaltarens lön.

Ett flertal av allmänningsskogarna vöre av så ringa omfattning, att de var
för sig ej lämnade full sysselsättning åt en skogsförvaltare. Till dylika skogar
vore otvivelaktigt att hänföra de särskilda skifteslagens besparingsskogar i
Venjans socken, Dorotea övre allmänningsskog, nybyggarnas särskilda allmänningar
i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar samt de samfällda
liusbehovsskogarna. Hinder borde därför ej möta, alt skogsförvaltare anställdes
gemensamt för två eller flera allmänningsskogar eller att denne vid
sidan av sin tjänst såsom skogsförvaltare även innehade annan befattning.
En följd av den ordning för utseende av skogsförvaltare, som i det föregående
lörordats, vore, att frågan, huruvida två eller flera allmänningsskogar
finge sammanföras under en gemensam skogsförvaltare, borde prövas av
myndighet. Med hänsyn till den reglering, som i samband med en dylik
prövning erfordrades rörande vederbörande delägares skyldighet att avlöna
den gemensamme skogsförvaltaren samt rörande vissa andra förvaltningsfrågor,
torde det ankomma pä Kungl. Maj:t att på framställning medgiva
anställande av gemensam skogsfövaltare. Såsom förutsättning för lämnande
av sådant medgivande borde gälla, alt de allmänningsskogar, som
medgivandet avsåge, vöre belägna inom samma län. I anslutning till vad
förut anförts rörande avgivande av förslag å skogsförvaltare samt ordningen
för fastställande av dennes avlöning borde Kungl. Maj:t vid lämnande av medgivande,
som nyss sagts, tillika meddela föreskrift, luiru i dylikt fall sådant
förslag samt yttrande till länsstyrelsen rörande dennes avlöning skulle avgivas
för delägarna i respektive allmänningsskogar. Berörda föreskrift borck''
lämpligen åsyfta, alt dessa frågor skulle handläggas av en av delägarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

efter vissa av Kungl. Majit fastställda grunder utsedd nämnd. Vid lämnande
av har avsett medgivande borde Kungl. Majit även bestämma, efter vilken
grund avlöning till skogsförvaltaren samt övriga gemensamma kostnader
skulle galdas av allmänningskassorna för de särskilda skogar medgivandet
avsåge.

\ ad slutligen angår förslaget om upprättandet av reglementen för allmänningsskogarna
har kommissionen anfört:

Vissa bestämmelser rörande förvaltningen av allmänningsskogarna och
vad därifrån härflöte kunde ej lämpligen upptagas i den nya lagen utan
borde inrymmas i särskilda för de olika allmänningsskogarna upprättade
reglementen. Med hänsyn till allmänningsskogarnas växlande omfattning
och beskaffenhet kunde förvaltningens detaljer ej ordnas på samma sätt för
skilda skogar, och de olika förvaltningsbestämmelser, som på grund härav
erfordrades för de särskilda skogarna, borde införas i reglementena. Förslag
till reglemente för allmänningsskog borde uppgöras av delägarna samt för
att erhålla gällande kraft fastställas av myndighet. Då det vore av största
betydelse, att reglementena erhölle en avfattning, som i möjligaste mån
tryggade en ändamålsenlig förvaltning av allmänningsskogarna och vad
dantran härflöte och tillika upprättades efter i möjligaste mån enhetliga
grunder, borde reglementena fastställas av Kungl. Majit.

Kommissionen har i sitt betänkande jämväl närmare utvecklat och motiverat
forslaget om lämnande av statsbidrag till förvaltningskostnaderna för
allmänningsskogarna i Västerbottens län, med undantag av Dorotea övre
allmänningsskog, samt för de samfällda husbehovsskogarna. Beträffande
kommissionens uttalanden i detta avseende hänvisar jag till betänkandet (sid
181—189). I

I särskilt yttrande bär hemmansägaren Johansson anmält avvikande mening
i fråga om kommissionens förslag att såsom biträde åt allmänningsstyrelse
vid allmänningsskogs förvaltning alltid skall anställas en skogsförvaltare.
Johansson har ansett, att i fråga om de allmänningsskogar, som för
närvarande stå under skogsstatens vård och förvaltning, någon förvaltare
icke ovillkorligen skall behöva anställas, utan att dessa skogar skola kunna
skötas av allmänningsstyrelserna med hjälp av skogvaktare. Johansson har
emellertid härvid förutsatt, att allmänningsstyrelserna berättigas att anlita
biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal i samma utsträckning som övriga
enskilda skogsägare i de trakter, varom nu är fråga. Till närmare utveckling
av sin ståndpunkt har Johansson anfört i huvudsak följande.

Enligt nu gällande bestämmelser för allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län skulle dessa skogar stå under domänstyrelsens uppsikt
och kontroll och skulle, där ej särskild förvaltare anställts, dessa jämväl stå
under skogsstatens vard och förvaltning. Som av kommissionens utredning
rramginge, stöde de flesta allmänningsskogarna i nämnda län under skogsstatens
vård och förvaltning. Att särskild förvaltare icke anställts för dem
grundade sig på det förhållandet, att förvaltningskostnaderna av helt naturliga
skäl blivit betydligt lägre, då förvaltningen anförtrotts domänstyrelsen,
än vad fallet skulle hava blivit, örn särskilda förvaltare anställts.

Vid sammanträden, som kommissionen hållit med allmänningsstyrelserna,

Kungl. May.ts proposition nr 267.

hade styrelserna för de skogar, som stöde under skogsstatstjänstemännens förvaltning,
hyst starka betänkligheter mot anställandet av särskild förvaltare,
enär man insett, att en sådan förvaltningsordning med nödvändighet måste
innebära betänkliga kostnadsökningar. Att befarad kostnadsökning bleve en
följd av den föreslagna lagstiftningen beträffande dessa skogar vore uppenbart
och framginge även av kommissionens utredning rörande kostnaderna för
förvaltningen av vissa allmänningar i Västerbottens län.

En rubbning av bestående ordning borde icke företagas förrän vägar funnits
för skapande av en förvaltningsordning, som icke medförde avsevärda
kostnadsökningar. Detta så mycket mera som dessa kostnadsökningar säkert i
stor utsträckning drabbade befolkningsgrupper, som levde under tryckta
ekonomiska förhållanden.

Förvaltningen i fråga om de skogar, som för närvarande stöde under skogsstatens
vård och förvaltning borde utan någon väsentlig kostnadsökning kunna
ordnas sålunda, att förvaltningen av skogen omhänderhades av allmänningsstyrelserna
med biträde av erforderligt antal skogvaktare. För den skogliga
vården av skogarna borde styrelserna berättigas att på enahanda sätt, som
för närvarande gällde i fråga om andra enskilda skogar i samma trakter,
anlita skogsvårdsstyrelsernas personal. Det huvudsakliga arbetet för denna
personal bleve sålunda att företaga erforderliga utstämplingar och lämna anvisningar
rörande behövliga skogsvårdsåtgärder. Enligt detta förslag skulle
den ekonomiska förvaltningen helt handhavas av styrelserna, vilka alltså
skulle ombesörja skogsförsäljning, i den mån de därtill enligt kommissionens
förslag vore befogade, och avverkningar samt vidtagandet av de av skogsvårdsstyrelsernas
personal anvisade skogsvårdsåtgärder ävensom i erforderlig
utsträckning lämna redovisning till länsstyrelse och delägare. Genom denna
förvaltningsordning vunnes dels att förvaltningskostnaderna nedbragtes och
dels att delägarna i ifrågavarande skogar komme i åtnjutande av samma rättigheter
och förmåner i fråga om skogsskötseln som övriga enskilda skogsägare
i dessa trakter.

Tillsyn över allmänning sskogarna.

Kommissionen har i sitt förslag förordat, att tillsynen över allmänningsskogarna
skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelser. Det skall alltså
enligt förslaget ankomma på skogsvårdsstyrelserna att granska och fastställa
hushållningsplaner för ifrågavarande skogar samt övervaka planernas tilllämpning.
Vid prövning av fråga örn fastställande eller ändring av dylik plan
eller då skogsvårdsstyrelse eljest har att meddela föreskrifter av större betydelse
rörande skogsvården å allmänningsskog, skall styrelsen enligt förslaget
erhålla förstärkning av sin fackliga kompetens. I förslaget har i detta
avseende föreskrivits, att vid avgörande av sådana frågor skogsvårdsstyrelse
skall bestå, förutom av det antal ledamöter som föreskrives i gällande förordning
angående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot utsedd av
Kungl. Maj:t för Irc år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast
den, som besitter kvalificerad högre skoglig utbildning och som tillika genom
föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor.
I förslaget har vidare föreskrivits, alt, därest skogsvårdsstyrelse fattar beslut
i strid mot den särskilda ledamotens mening, ärendet skall underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Från tillämpningen av nu angivna föreskrifter örn lör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

stärkning av skogsvårdsstyrelsens kompetens har i förslaget undantag gjorts
i fråga om samfälld husbehovsskog.

Kommissionen har, såsom stöd för förslaget att skogsvårdsstyrelserna skola
hava tillsyn över allmänningsskogarna, bland annat, anfört följande.

Under senare år hade en strävan framträtt på skogslagstiftningens område
att i möjligaste mån överflytta åliggandet att öva uppsikt över enskilda skogar
från domänverket eller annan statsmyndighet till skogsvårdsstyrelserna. Kommissionen
ville härvid särskilt erinra, att genom den år 1932 antagna lagstiftningen
rörande häradsallmänningar tillsynen över dessa skogar överlämnats
åt skogsvårdsstyrelserna. Med den erfarenhet och det förtroende, som skogsvårdsstyrelserna
numera förvärvat, finge dessa anses lämpade att jämväl
handhava uppsikten över ifrågavarande allmänningsskogar. Kommissionen
förutsatte dock härvid, att vederbörande skogsvårdsstyrelser för fullgörande
av berörda uppgift erhölle viss förstärkning i sin fackliga kompetens.

Såsom motiv för den av kommissionen föreslagna förstärkningen av skogsvårdsstyrelsernas
fackliga kompetens har kommissionen i huvudsak anfört:

Ett överflyttande av tillsynen över allmänningsskogarna till vederbörande
skogsvårdsstyrelser med skyldighet för dem att granska och fastställa hushållningsplaner
för skogarna, påkallade en viss förstärkning av styrelsernas fackliga
kompetens. Den särskilda utbildning och erfarenhet i skogsindelningsfrågor,
som erfordrades för behörigt fullgörande av nämnda skyldighet, vöre
nämligen ej alltid representerad hos skogsvårdsstyrelse. Kommissionen ville
erinra, att vid överlämnandet av tillsynen över häradsallmänningarna till vederbörande
skogsvårdsstyrelser det ansetts erforderligt att förstärka skogsvårdsstyrelsernas
kompetens i nyssberörda hänseende. I likhet med vad som
föreskrivits i lagen om dessa allmänningar borde därför jämväl i förevarande
lagstiftning upptagas ett stadgande i syfte att vid prövning av fråga om
fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller då skogsvårdsstyrelse eljest
hade att meddela föreskrifter av större betydelse rörande skogsskötseln å allmänningsskog
skogsvårdsstyrelsen skulle förstärkas med en av Kungl. Majit
utsedd särskild ledamot, som besutte kvalificerad högre skoglig utbildning
och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i
skogsindelningsfrågor.

Från tillämpningen av nämnda stadgande borde dock undantagas de
samfällda husbehovsskogarna. De flesta av dessa skogar vore ej av större omfattning
än de hemmansskogar, som lydde under 1932 års lappmarkslag, samt
vore jämväl i skogligt avseende i viss mån jämförliga med sistnämnda skogar.
Då enligt sagda lag avverkningsplaner för de därunder lydande skogarna
skulle fastställas av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län,
finge skogsvårdsstyrelsen i förstnämnda län, där de samfällda husbehovsskogarna
vore belägna, anses skickad att utan medverkan av förenämnda
särskilda ledamot fastställa hushållningsplaner och meddela föreskrifter rörande
samma skogar.

För vinnande av största möjliga enhetlighet vid avgörandet av de ärenden
rörande allmänningsskogarna, varom nu vore fråga, vore önskvärt, att samme
person förordnades till särskild ledamot i två eller flera skogsvårdsstyrelser.
Då antalet av dessa ärenden hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna torde bliva
relativt obetydligt, torde hinder ej möta för genomförandet av en dylik anordning.

För att trygga erforderligt inflytande åt här avsedd ledamot borde i över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

ensstämmelse med vad som föreskrivits i häradsallmänningslagen stadgas,
att, därest skogsvårdsstyrelsen fattade beslut i strid mot dennes mening,
ärendet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kommissionen har i sitt betänkande framhållit, att ett genomförande av
kommissionens förslag om inordnande av besparingsskogarna och allmänningsskogarna
under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn förutsatte, att även skogsvårdsstyrelsernas
tjänstepersonal i viss utsträckning förstärktes. Kostnaderna
härför har kommissionen i enlighet med av skogsvårdsstyrelserna till kommissionen
avgivna yttranden beräknat till 8,000 kronor för skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län, 1,000 kronor för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och

7.000 kronor för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län eller således tillhopa

16.000 kronor. Kommissionen har förordat, att berörda belopp borde ställas
till skogsvårdsstyrelsernas förfogande av statsmedel genom erforderlig höjning
av anslaget för skogsvårdens befrämjande.

Kommissionen har vidare framhållit, att ett genomförande av kommissionens
förslag medförde, att viss personal inom domänverket bleve övertalig.
Kommissionen har på grund av en av domänverket lämnad uppgift beräknat,
att av ordinarie personal en assistent och två kronojägare samt av icke ordinarie
personal en jägmästare och tre kronojägare komme att bliva övertaliga.
De årliga kostnaderna för indragningsstaten för den ordinarie personalen ha
beräknats till 13,300 kronor. Såsom engångsersättning, till den icke ordinarie
personalen har upptagits 10,500 kronor.

Avyttring av mark från allmånningsskog.

Kommissionen har vidare i sitt förslag upptagit bestämmelser, vilka under
vissa förutsättningar möjliggöra avyttring av mark från allmånningsskog.
Såsom förut nämnts kan för närvarande dylik avyttring såsom regel icke äga
rum. De av kommissionen i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna
innebära i huvudsak följande. Område, som hör till allmånningsskog, får
avyttras under förutsättning, att avsevärd förmån därigenom vinnes för delägarna
eller eljest synnerliga skäl föreligga för avyttringen. Därjämte fordras,
att avyttringen ej länder skogsskötseln till men. Rätt att besluta om avyttringen
skall tillkomma delägarna, men skall avyttringen ej bliva giltig med
mindre den godkännes av Kungl. Maj:t.

Kommissionen har — för att vinna utredning huruvida behov förelåge
för bestämmelser av nu angiven art — riktat en förfrågan till styrelserna för
besparingsskogarna och allmänningsskogarna, om de ansåge det önskvärt,
att möjlighet bereddes att från skogarna avyttra mark. Kommissionen har
i sitt betänkande gjort en sammanfattning av de inkomna svaren, varav framgår,
att ett flertal styrelser ansett lämpligt, att möjlighet till försäljning av
mark från skogarna förefunnes.

Ur motiveringen till kommissionens förslag i förevarande avseende må
här återgivas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

I fråga om vissa^ av allmänningsskogarna förefunnes behov att med äganderätt
kunna upplåta mark för odlings- eller bostadsändamål eller liknande
syfte. Vid sådant förhållande borde lagstiftningen ej lägga ovillkorligt hinder
i vägen för sådan avyttring. Med hänsyn till vikten, att allmänningsskogarna
i möjligaste mån bibehölles i delägarnas händer, borde emellertid
avyttring ej medgivas, med mindre därigenom vunnes avsevärd förmån för
delägarna eller eljest synnerliga skäl därtill vore. Dylika skäl borde i regel
anses föreligga, därest någon önskade förvärva en jordbruks- eller bostadslägenhet
å allmänningsskogen till eget hem och lägenheten vore därtill
lämpad. Såsom villkor för att avyttring skulle få ske torde även böra
uppställas, att skogsskötseln å allmänningsskogen ej genom avyttringen lede
men.

Möjligheten att avyttra mark från allmänningsskogarna borde emellertid
icke begränsas allenast till upplåtelser för ändamål, som nyss sagts. Understundom
kunde föreligga ett behov att för underlättande av allmänningsskogs
förvaltning från densamma försälja visst område, som på grund av
sitt läge eller sin beskaffenhet vöre mindre väl lämpat att brukas tillsammans
med skogen i övrigt, och att i stället inköpa annan lämpligare mark
att införlivas med skogen. Vidare kunde det inträffa, att ett behov förese
att för tillgodoseende av något viktigt allmänt eller allmännyttigt ändamål
taga viss dej av allmänningsskog i anspråk. I dylika fall bolde avyttring
av mark från allmänningsskog i regel få ske. Vid försäljningar av nu
ifrågavarande slag borde dock tillses, att allmänningsskogen såvitt möjligt
genom inköp av annan mark erhölle kompensation för frånsålda områden.
Att närmare i lagen angiva alla de särskilda fall, då avyttring av mark borde
få äga rum, läte sig svårligen göra, utan i lagen borde endast upptagas
de allmänna förutsättningar, under vilka avyttring finge ske.

Ratten att besluta om avyttring av mark från allmänningsskog borde förbehållas
delägarna själva. Någon försäljning av mark från skogen mot deras
önskan borde sålunda icke få äga rum. Med hänsyn till det allmänna
intresset att ifrågavarande skogar i möjligaste mån bibehölles oförminskade
borde emellertid utövningen av den nu ifrågasatta rätten vara underkastad
en effektiv och enhetlig kontroll. För vinnande av sådan kontroll borde i
lagen upptagas föreskrift, att avyttring, som här avsåges, icke bleve giltig
med mindre den godkändes av Kungl. Maj.-t.

Införlivning av mark med allmänningsskogarna.

I anslutning till vad som gäller enligt häradsallmänningslagen angående
införlivning av mark med sådan allmänning, har kommissionen i sitt betänkande
förordat, att i lagstiftningen rörande allmänningsskogarna upptagas
vissa bestämmelser rörande införlivning av mark med dessa skogar.
De viktigare av dessa bestämmelser innehålla följande. Det skall stå delägarna
eller allmänningsstyrelsen fritt att för medel, rörande vilkas användning
de enligt reglementet äga besluta, inköpa mark för allmänningsskogs
utvidgning. Vilja delägarna eller styrelsen eljest för medel, som härflutit
tiån skogen, inköpa mark för sagda ändamål, skola de därtill inhämta medgivande
av länsstyrelsen. Har mark förvärvats av delägarna för medel, som
härflutit från skogen eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande
mark eller genom gåva, skall allmänningsstyrelsen inom tre år efter förvär -

Kungl. Majlis proposition nr 267.

vet ingiva ansökning om markens införlivning med allmänningsskogen. Därest
marken förvärvats före den föreslagna lagens ikraftträdande, skall dock
ansökning om införlivning ingivas inom fem år efter ikraftträdandet. I
sistnämnda fall äro delägarna berättigade att inom samma tid avyttra marken.
I fråga om mark, som förvärvats före lagens ikraftträdande, äger
Kungl. Maj:t i särskilt fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka
införlivning. Införlivning av mark med allmänningsskog må enligt förslaget
medgivas allenast under vissa närmare angivna villkor. Ansökan om införlivning
prövas av länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta
mot bifall till ansökningen, förordnar länsstyrelsen om markens införlivning.
I fråga om den införlivade marken skola därefter såsom regel de enligt
den föreslagna lagen för allmänningsskogen gällande bestämmelserna
så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat om nyttjande av allmänningsskogen
äga tillämpning. Varder ansökan örn införlivning av mark
avslagen, inträder i allmänhet skyldighet för allmänningsstyrelsen att försälja
marken. Detaljbestämmelserna rörande införlivning och förfarandet
därvid äro i förslaget avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande föreskrifter i häradsallmänningslagen.

Kommissionen har i sin motivering lämnat uppgift rörande den omfattning,
vari delägarna i allmänningsskogarna inköpt mark för avkastningsmedel
från skogarna eller de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna.
Av denna uppgift framgår, att dylika inköp verkställts av delägarna
i samtliga besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län med undantag
av Venjans sockens besparingsskogar ävensom av delägarna i Jokkmokks
allmänningsskog. Antalet av de fastigheter, som delägarna i nämnda
skogar inköpt, uppgår till 75 med en sammanlagd areal av 6,074.1607
hektar, därav 5,114.4309 hektar utgöra skogsmark. Delägarna i Älvdalens
sockens besparingsskog hava därjämte, för tillgångar, som delvis
härflutit från besparingsskogen och delvis från annat håll, inköpt 12 fastigheter,
vilka till den del de fortfarande befinna sig i delägarnas ägo omfatta en
areal av 800.0296 hektar.

Till stöd för förslaget att i den nya lagstiftningen upptaga bestämmelser
om införlivning av mark, som delägarna i allmänningsskog förvärvat för
medel, vilka härflutit från skogen, eller genom byte eller gåva, har kommissionen
i huvudsak anfört följande.

De fastigheter, som delägarna i vissa allmänningsskogar förvärvat för
medel, vilka härflutit från skogarna, vore ej underkastade de bestämmelser,
som meddelats rörande vården och förvaltningen av allmänningsskogarna. I
motsats till vad som gällde i fråga om dessa skogar hade delägarna principiellt
fri förfoganderätt över de inköpta fastigheterna och kunde följaktligen avyttra
eller låta inteckna dem såsom de funne lämpligt ävensom i allmänhet
besluta, vilket skogshushållningssätt därå skulle tillämpas. I skogligt avseende
lydde fastigheterna under 1923 års skogsvårdslag eller, i fråga örn de
fastigheter, som förvärvats av delägarna i Jokkmokks allmänningsskog, under
1932 års lappmarkslag.

Den skiljaktighet, som sålunda förefunnes i fråga örn förvaltningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vården av allmänningsskogarna, å ena sidan, och de för avkastningsmedel
från dessa eller skogsmedelsfonderna inköpta fastigheterna, å andra sidan,
kunde icke anses påkallad av de skogliga förhållandena å berörda skogar
och fastigheter eller eljest betingad av sakliga skäl. Från det allmännas
synpunkt medförde däremot denna skiljaktighet olägenheter i flera avseenden.
Delägarnas fria förfoganderätt över de inköpta fastigheterna kunde
uppenbarligen medföra, att fastigheternas skogstillgångar utnyttjades för
vinnande av tillfälliga fördelar för dem, som vid viss tidpunkt vöre delägare,
med åsidosättande av framtida deliigares intressen. Det vore ock
tydligt, att, då vården och förvaltningen av allmänningsskogarna och de inköpta
fastigheterna skulle handhavas enligt väsentligt olika bestämmelser,
detta vöre ägnat att leda till omgång och ökat besvär för de myndigheter,
som det ålåge att hålla tillsyn över skogsskötseln å dessa egendomar. Denna
olägenhet vore särskilt framträdande i de fall, då de inköpta fastigheterna,
såsom understundom vore händelsen, läge insprängda inom allmänningsskogarna.
Det borde jämväl uppmärksammas, alt med bibehållande av den
skogsvårdslagstiftning, som nu gällde för de inköpta fastigheterna, garantierna
för en god skötsel av skogarna å dessa fastigheter vore avsevärt mindre,
än om fastigheterna inordnades under den föreslagna nya lagstiftningen rörande
allmänningsskogarna. Det måste därför betecknas såsom ett allmänt
intresse, att i fråga om förvaltningen och vården av allmänningsskogarna
och de för avkastningsmedel från dessa eller skogsmedelsfonderna inköpta
fastigheterna enhetliga bestämmelser bleve gällande. Då detta intresse lämpligen
borde tillgodoses på det sätt, att sistnämnda fastigheter varaktigt sammanfördes
med vederbörande allmänningsskogar under gemensam hushållning
och förvaltning, funne sig kommissionen böra förorda vidtagande av
lagstiftningsåtgärder i detta syfte. Kommissionen ville erinra, att i lagen
om häradsallmänningar upptagits bestämmelser örn skyldighet för delägarna
i sådan allmänning att söka införlivning med allmänningen av mark, som
av dem förvärvats.

Såsom motivering för de förslagna bestämmelserna rörande omfattningen av
skyldigheten att söka införlivning av mark har kommissionen anfört:

Den i häradsallmänningslagen stadgade införlivningsskvldigheten hade
principiellt avseende å all mark, som förvärvats av delägarna i sådan allmänning.
En motsvarande skyldighet i fråga om allmänningsskogarna borde
ej givas en lika vidsträckt innebörd. Delägarna i allmänningsskogarna
hade i flera fall inköpt mark för medel, som ej till någon del härflutit från
skogarna. I fråga örn dylik mark borde skyldighet att söka införlivning med
vederbörande allmänningsskog ej stadgas. Än mindre borde sådan skyldighet
föreskrivas i de ej sällan- förekommande fall, då mark visserligen förvärvats
för medel, som härflutit från allmänningsskog, men förvärvet skett
för viss kommun eller för annat rättssubjekt än vederbörande delägare. I
enlighet härmed borde införlivningsskvldigheten i fråga örn allmänningsskogarna
begränsas att avse mark, som delägarna i sådan skog förvärvat för
medel, vilka härflutit från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen
tillhörande mark eller ock genom gåva. För att åt lagstiftningen i ämnet
bereda erforderlig effektivitet borde skyldigheten uppenbarligen gälla vare
sig förvärvet uteslutande eller blott delvis skett på nyssangivna sätt.

Den ifrågasatta regleringen beträffande införlivning av mark, som delägarna
i allmänningsskog på nvssangivet sätt förvärvat, borde ej begränsas
till förvärv, som redan ägt rum, utan även avse framtida förvärv. Enligt
kommissionens mening talade vägande skäl för att i den nya lagstiftningen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

tillerkänna delägarna befogenhet att företaga markförvärv, under förutsättning
att införlivningsskyldighet föreskreves i fråga om den förvärvade marken.
Kommissionen ville i detta avseende särskilt framhålla önskvärdheten
därav, att de å vissa allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län
talrikt förekommande ströängar, som innehades av enskilda fastighetsägare
eller av kronan, förvärvades av delägarna och införlivades med skogarna.
Delägarna borde sålunda i lagen principiellt medgivas rätt att för medel,
som härflutit från allmänningsskogen, inköpa mark för skogens utvidgning.
Ovillkorlig sådan rätt borde dock tillkomma delägarna allenast såvitt inköpet
skedde med medel, beträffande vilkas användning delägarna hade att
själva besluta. Ville delägarna företaga inköp för medel, rörande vilkas
disposition beslutanderätten tillkomme myndighet, borde självfallet myndighetens
medgivande till köpet inhämtas. Vad anginge delägarnas rätt att förvärva
mark genom byte, syntes ej erforderligt att i den nya lagstiftningen
upptaga någon särskild bestämmelse härom, da en sadan rätt följde av den
befogenhet att avyttra mark från allmänningsskogen, som kommissionen i
det föregående förordat.

Beträffande mark, som delägarna på förut angivet sätt förvärvat före den
nya lagstiftningens ikraftträdande, borde vissa undantag stadgas från den
ifrågasatta införlivningsskyldigheten. Delägarna borde sålunda i lagstiftningen
beredas tillfälle att, därest de ej önskade införliva sådan mark med
allmänningsskogen, inom viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande avyttra
marken. En ovillkorlig tillämpning av införlivningsskyldigheten i fråga om
mark, som nyss sagts, skulle enligt kommissionens mening innebära en obillighet
gentemot delägarna. Berörda tid syntes lämpligen böra bestämmas till
fem år efter ikraftträdandet. Vidare borde delägarna i särskilt fall kunna
helt befrias från införlivningsskyldigheten beträffande mark, varom nu vore
fråga. Det vore nämligen ej uteslutet, att här avsedd mark vore av den beskaffenhet,
att den ej lämpligen borde införlivas med allmänningsskogen,
men dock vore väl ägnad att stadigvarande användas för något för delägarna
eller ortsbefolkningen betydelsefullt ändamål. I dylikt fall borde marken
även under den nya lagstiftningen få av delägarna innehavas såsom en från
allmänningsskogen fristående fastighet. Fråga om medgivande av befrielse
från införlivningsskyldigheten i nyssangivna fall borde på vederbörlig framställning
prövas av Kungl. Maj:t.

Att utöver vad nu angivits medgiva undantag från införlivningsskyldigheten
syntes ej påkallat. I häradsallmänningslagen hade upptagits en bestämmelse,
varigenom delägarna i sådan allmänning tillerkänts befogenhet att
fritt avyttra av dem förvärvad mark intill dess beslut i stadgad ordning meddelats
örn markens införlivning med allmänningen. Denna bestämmelse hade
tillkommit i syfte att, då ett av delägarna förvärvat område omfattade,
förutom skogsmark, jämväl odlad jord eller andra ägor, som ej lämpligen
borde införlivas med allmänningen, underlätta utbrytning och avyttring av
sistnämnda ägor. Någon motsvarande föreskrift vore icke erforderlig i den
nya lagstiftningen angående allmänningsskogarna. I de trakter, där allmänningsskogarna
vore belägna, torde nämligen möjligheterna att i införlivningssyfte
förvärva fastigheter, som uteslutande eller till huvudsaklig del bestode
av skogsmark och som därför utan frånskiljande av vissa ägor kunde göras
till föremål för införlivning, vara väsentligt större än i de delar av landet, där
häradsallmänningar funnes. Skulle delägarna i allmänningsskog i något fall
för skogens utvidgning förvärva fastighet, som omfattade jämväl andra ägor
än sådana, som lämpligen borde införlivas med skogen, kunde delägarnas
intresse all utbryta och avyttra dessa ägor tillgodoses vid prövningen av delägarnas
ansökan örn fastighetens införlivning. Vederbörande myndighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

borde nämligen i dylikt fall upptaga ansökningen i vad den avsåge nyssangivna
ägor till skyndsamt avgörande. Bleve ansökningen härutinnan avslagen,
skulle delägarna bliva, ej blott berättigade utan även förpliktade att
föranstalta om ägornas försäljning.

I fråga örn övriga av kommissionen föreslagna bestämmelser med avseende
å införlivning av mark har kommissionen anfört i huvudsak följande:

I anslutning till stadganden i häradsallmänningslagen torde såsom villkor
för införlivning av mark med allmänningsskog i första rummet böra gälla,
att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del vore skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig samt sa belägen, att den lämpligen kunde förvaltas gemensamt
med allmänningsskogen eller ock att den vore behövlig för allmänningsskogens
bevakning eller skötsel. Marken skulle vidare genom rågång eller
genom lantmäteri- eller mätningsförrättning, som fastställts eller eljest vöre
åSh&en gällande, vara skild fran annan mark. Denna bestämmelse innbure

ej — lika litet som motsvarande stadgande i häradsallmänningslagen _ att,

därest till det område, vars införlivning söktes, hörde andel i samfälld mark’
utbrytning av sådan andel måste hava ägt rum före införlivningen utan andelen
finge såsom sådan införlivas tillika med området. För att införlivning
skulle få ske borde vidare fordras, att den mark, varom fråga vore, upptagits
såsom särskild fastighet i jord- eller fastighetsregistret samt att vederbörande
delagares äganderätt till marken vore ostridig. Till klarläggande av sistnämnda
förhållande borde krävas, att lagfart meddelats å delägarnas fång
txH marken, att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken
ej heller eljest funnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats,
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna. Slutigen
borde såsom villkor för införlivning fordras, att marken ej besvärades
av aterkopsrätt eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till
avkomst eller annan förmån och ej heller häftade för fordran eller dylik
ratt enligt 11 kap. 2 S jordabalken samt att marken ej vore belastad med sådan
nyttjande- eller servitutsrätt, som förhindrade tillämpning av planmässig
skogshushållning a marken eller eljest strede mot det med införlivningen avsedda
syftet. b

Ansökning örn införlivning av mark med allmänningsskog borde upptagas
och avgöras av vederbörande länsstyrelse. För vinnande av trygghet att
fråga örn införlivnings lämplighet behörigen skärskådas från skoglig svnpunkt,
borde det åligga länsstyrelsen att i ärende, som här avsåges infordra
yttrande från skogsvårdsstyrelsen.

Bifölles ansökan om införlivning, borde detta hava den verkan, att de i den
nya lagstiftningen upptagna bestämmelserna örn allmänningsskogar så ock
vad eljest i lag eller författning funnes föreskrivet om nvtt{ande av sådan
skog skulle aga tillämpning i fråga örn den införlivade marken. Erinras
finge, att särskilda stadganden örn nyttjande av allmänningsskog funnes införda!
lagarna den 27 juni 1896 örn rätt till fiske och den 8 november 1912
örn ratt till jakt. Regeln att de i den nya lagstiftningen upptagna bestäm"
melserna örn allmänningsskogar skulle äga tillämpning i fråga om införlivad
mark borde emellertid ej gälla ovillkorligt utan i vissa avseenden underkastas
modifikationer. I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende
stadgats i fråga örn mark, som införlivats med häradsallmänning, borde sålunda
galla, att införlivning ej medförde rubbning i den införlivade markens
ansvarighet tor fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftade
samt att därest delagarnas fång till marken skulle bliva föremål för klander
och marken franvinnas delägarna, förordnandet örn införlivning skulle vara
utan verkan. Därjämte borde, jämväl i anslutning till motsvarande bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

melse i häradsallmänningslagen, föreskrivas, att, om mark, som införlivades
med allmänningsskog, ägde delaktighet i skogen, sådan delaktighet skulle genom
införlivningen upphöra men att, om marken sedermera skildes från
skogen, rätten till delaktighet åter skulle tillkomma marken.

Rörande verkan därav, att ansökan om införlivning avsloges, borde gälla,
att i dylikt fall den mark, som ansökningen avsåge, skulle — där ej delägarnas
förvärv av densamma till följd av avslaget förfallit — av allmänningsstyrelsen
försäljas, då så lämpligen kunde ske och i varje fall då försäljningen
kunde äga rum utan förlust för delägarna. För att göra försäljningsskyldigheten
effektiv borde länsstyrelsen, i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen,
åläggas att övervaka skyldighetens fullgörande samt
medgivas befogenhet att, därest skyldigheten eftersattes, tillhålla allmänningsstyrelsen
genom vite att fullgöra densamma.

Yttranden.

I de avgivna yttrandena hava olika meningar framförts rörande det föreliggande
förslaget. I flertalet yttranden har detsamma, med mer eller mindre
omfattande jämkningar, ansetts lämpligt att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Endast i förut omförmälda yttranden från allmänningsstyrelserna
för besparingsskogarna i Kopparbergs län och från delägarna i dessa skogar
har gjorts gällande, att förslaget icke borde tjäna såsom grund för en blivande
lagstiftning.

I fråga om den nya lagstiftningens tillämplighetsområde
har i ett flertal yttranden i anslutning till den av Cassel och Johansson
i betänkandet uttalade särskilda meningen förordats, att den nya lagstiftningen
icke borde omfatta de samfällda husbehovsskogarna. Denna mening
har omfattats av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen samt landstingets
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens lån, flertalet
av domänverkstjänstemännen, de delägare i dessa skogar, som uttalat sig i
frågan, samt kammarkollegiet och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund. Endast domänstyrelsen har uttryckligen förklarat sig biträda kommissionens
förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande i förevarande fråga
anfört:

Enligt länsstyrelsens åsikt syntes övervägande skäl tala för reservanternas
mening. De samfällda husbehovsskogarna, som endast förekomme inom
Västerbottens län, vore avsedda att i huvudsak direkt utnyttjas för tillfredsställande
av fastigheternas husbehov av virke. De vore relativt få till antalet
med ringa virkeskapital och lågt värde å dess avkastning. Att, på sätt kommissionen
tänkt sig, införa en anordning med omständlig och dyrbar skötsel
och förvaltning av dessa skogar vore icke påkallat av något verkligt behov.
Länsstyrelsen ville därför i likhet med reservanterna för sin del förorda, att
de samfällda husbehovsskogarna icke inbcgrepes under den nu föreslagna
lagstiftningen utan i stället inordnades under 1932 års lappmarkslag på sätt
tidigare föreslagits i fråga om de särskilda husbehovsskogarna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har uttalat:

Förvaltningsutskottets väsentliga erinran mot förslaget avsåge, att de samfällda
husbehovsskogarna föresloges skola inbegripas i lagstiftningen. Såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

reservanterna herrar Cassel och Johansson anfört vore dessa skogar icke
alls av samma natur som de övriga allmänningsskogarna. Med kännedom
om sättet för de samfällda husbehovsskogarnas tillkomst skulle, enligt förvaltningsutskottets
mening, en uppenbar orättvisa övas mot de fastighetsägare,
som vid avvittringen ofta av en tillfällighet tilldelades samfälld husbehovsskog.
Såsom ett typiskt exempel ville förvaltningsutskottet åberopa
skiftesförrättningen av Granås by i Tärna socken. De fyra fastighetsägarnas
skogstilldelning hade icke helt kunnat utläggas i samband med inägorna. Då
hade skogsmarken för de två delägarna lagts såsom skiftad husbehovsskog i
anslutning till inägorna, under det att skogen till de två övrigas hemman
lagts såsom samfälld husbehovsskog på väsentligt avstånd från inägorna.
Det vore närmast upprörande, om nu dessa sistnämnda skogsägare skulle,
förutom sämre belägna skogsskiften, jämväl drabbas av en dyrbar och omständlig
förvaltning av ifrågavarande husbehovsskog.

Då förhållandena i övrigt vore enahanda beträffande de samfällda husbehovsskogarna,
måste förvaltningsutskottet på det bestämdaste avstyrka, att
dessa skogar skulle inbegripas i föreslagen lagstiftning. Förvaltningsutskottet
hyste den uppfattningen, att det vore lyckligast under nu rådande förhållanden
såväl ur enskild som allmän synpunkt, att medgivande lämnades till
att dessa samfällda husbehovsskogar finge skiftas och tilläggas ett vart hemman.
Därigenom skulle intresset för skogsvård kunna tillgodoses mycket
enklare och mera praktiskt än genom en allmänningsförvaltning. Åtgärden
skulle därjämte tillgodose grannsämjan, sorn- ofta bleve lidande genom utnyttjandet
av samfälligheter. Den av reservanterna anförda särmeningen
toge hänsyn till de verkliga förhållandena och måste sålunda tillmätas vitsord.

Centralrådet för skogsvdrdsstyrelsernas förbund har yttrat:

o I likhet med reservanterna, herrar Cassel och Johansson, måste centralrådet
finna det. mindre ändamålsenligt att låta den jämförelsevis invecklade
och tunga administration, som för besparingsskogar och sockenallmänningar
ansetts erforderlig, även komma att gälla de samfällda husbehovsskogarna.
Enligt i betänkandet lämnade uppgifter uppginge dessa, som samtliga vöre
belägna inom Västerbottens läns lappmark, till ett antal av 29 med en
areal av sammanlagt 21,872 hektar, därav 18,310 hektar utgöras av produktiv
skogsmark. Av dessa skogar omfattade endast en en areal överstigande

3,000 hektar; samtliga de övriga vore mindre med flertalet understigande
500 hektar. Som regel vore de alltså av en helt annan storleksordning än besparingsskogarna
och sockenallmänningarna.

I kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter
angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
föreskreves, att av skogsanslag tillkommande hemman och nybyggen skulle
viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov men återstoden för
varje avvittringslag användas till allmänning att för delägarnas gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes.
Den för husbehov avsedda delen av skogsanslagen skulle utläggas särskilt
för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal
(särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder mötte att utlägga
all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten av inägorna,
viss i förhållande till mantalet bestämd andel av denna skogsmark
skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog)
.

Centralrådet förmenade, att det av dessa bestämmelser tydligt framginge,
att de särskilda och samfällda husbehovsskogarna hade bildats för tillgodo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

seende av samma ändamål, medan allmänningarna blivit avsatta för fyllande
av andia behov.

I det av skogslagkommissionen den 23 december 1936 avgivna betänkandet
med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker m. m. hade förordats, att de särskilda
husbehovsskogarna skulle inordnas under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden, för vilket ändamål denna föreslagits skola i vissa delar
ändras. Men hänsyn härtill funne centralrådet, att det ur administrativ synpunkt
vore önskvärt, om även de samfällda husbehovsskogarna kunde föras
in under lappmarkslagens giltighetsområde. Då husbehovsskogarna till beskaffenhet
kunde jämställas med enskildas skogar i lappmarken, mötte i
skogligt hänseende inga hinder för en dylik anordning.

De möjligheter, som därigenom skulle öppnas för delägarna att fa till stand
en uppdelning av de samfällda husbehovsskogarna pa respektive hemman,
kunde centralrådet icke heller finna ägnade ingiva betänkligheter. I 7 § lagen
den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden stadgades visserligen,
förutom annat, att område, som vid avvittring utlagts till samfälld
husbehovsskog, skulle bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente,
som efter delägarnas hörande fastställdes av länsstyrelsen. Tillkomsten av
denna bestämmelse torde emellertid kunna förklaras av praktiska skäl, d. v. s.
av de förhållanden, som föranlett de samfällda husbehovsskogarnas utläggande,
och torde icke hava sin grund i den uppfattningen hos lagstiftaren,
att i fråga örn de samfällda husbehovsskogarna äganderätten vore av annan
natur än den för de särskilda husbehovskogama gällande.

Då centralrådet sålunda förmenade, att omförmälda stadgande icke borde
utgöra hinder för de samfällda husbehovsskogarnas inordnande under lappmarkslagen,
vilket i övrigt ur administrativa och skogliga synpunkter syntes
motiverat, ville centralrådet för sin del tillstyrka, att sa skedde^. Utsyningarna
å dessa skogar komme i dylikt fall att ombesörjas av skogsvardsstyrelsen.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande anfört, bland annat, följande.

Styrelsen ansåge, i likhet med reservanterna, att skogsvården och förvaltningen
beträffande de samfällda husbehovsskogarna borde, så vitt möjligt,
ordnas på ett enklare och mindre kostsamt sätt än vad i lagförslaget förutsattes.
Styrelsen funne det dock tveksamt, huruvida i sådant syfte borde vidtagas
åtgärder, som kunde leda därhän, att dessa skogar, i strid mot bestämmelserna
i husbehovsskogslagen, finge förminskas genom delning. Styrelsen
holle nämligen före, att behållna avkastningen från skogarna därigenom
skulle komma att minskas och skogarna ej bliva det stöd för innehavarna,
som avsetts. Styrelsen vore ej heller övertygad om, att bestämmelserna i forberörda
lag om förvaltning av bysamfälligheter — i den mån denna lag vöre
tillämplig på ifrågakomna skogar — vore ägnade att under alla förhållanden
medföra en enklare förvaltning än den, som möjliggjordes genom förevarande
lagförslag. Styrelsen funne alltså övervägande skäl tala för, att de samfällda
husbehovsskogarna inordnades under samma lagbestämmelser, i huvudsak,
som övriga allmänningsskogar. Icke desto mindre ansåge styrelsen angelaget,
att vissa ändringar vidtoges i lagförslaget, i syfte att skogsvården och
förvaltningen förenklades och förbilligades.

Mot den föreslagna ordningen för förvaltningen av a Ilin
ä n n i n gs s ko g a r n a och skogs medelsfond erna ha i de avgivna
yttrandena framförts elt flertal erinringar.

Länsstyrelsen, skogsvardsstyrelsen samt landstingets och hus håll ning ssäll Bihang

till riksdagens protokoll 19:18. 1 sami. Nr 2</7. ®

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

skåpets förvaltningsutskott i Norrbottens län hava ifrågasatt lämpligheten av
de föreslagna bestämmelserna, såvitt anginge förvaltningen av skogsmedels*
fonderna i länet, samt förordat, att den nu tillämpade ordningen, enligt vilken
dessa fonder undantagslöst förvaltades av länsstyrelsen, bibehölles eller
att i varje fall länsstyrelsen finge befogenhet att insätta en kraftig representation
i allmänningsstyrelse och ekonominämnd. Delägarna i Pajala, Junosuando
och Tärendö allmänningsskog hava å andra sidan yrkat, att länsstyrelsen
icke skulle erhålla rätt att insätta någon ledamot i allmänningsstyrelse
eller ekonominämnd. Ett liknande uttalande har även gjorts av allmånningsstyrelsen
för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog,
ombud för delägarna i skogen, delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog
samt allmänningsstyrelsen för Transtrands sockens besparingsskog. — Länsstyrelsen
i Gävleborgs län och delägarna i Hamra kapellags besparingsskog
hava framhållit, att ordföranden i allmänningsstyrelsen borde utses av länsstyrelsen.
Riksräkenskapsverket har ansett, att i lagen borde stadgas, att
fondmedels förvaltning genom statlig myndighets försorg finge ske allenast
efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall.

Allmänningsstyrelsen för Venjans sockens besparingsskogar samt delägarna
i vissa av skogarna hava ansett olämpligt, att särskild allmänningsstyrelse
skulle utses för var och en av skogarna. Styrelsen har uttalat, att förslaget
skulle komma att sönderbryta den nuvarande gemensamma förvaltningsorganisationen,
vilket skulle medföra en försämring ur skoglig och organisatorisk
synpunkt. Vissa delägare i skogarna hava emellertid förordat kommissionens
förslag. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att frågan, huruvida
gemensam styrelse eller särskilda styrelser skulle finnas i Venjans socken,
borde regleras genom det för skogarna utfärdade reglementet. Länsstyrelsen
har emellertid ansett, att, då skäl därtill vore, länsstyrelsen finge medgiva,
att allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skulle vara gemensam för
två eller flera allmänningsskogar.

Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava ansett, att i de fall, då
i lagen icke uttryckligen stadgades, att beslutanderätten i frågor rörande skogen
eller dess avkastning skulle ligga hos allmänningsstyrelsen, beslutanderätten
skulle tillkomma jordägarna.

Allmänningsstyrelsen för Transtrands sockens besparingsskog har uttalat,
att enligt styrelsens mening något behov av förstärkning av allmänningsstyrelsens
ställning ej förefunnes.

I vissa yttranden från allmänningsstyrelserna för besparingsskogarna i Kopparbergs
län samt delägarna i dessa skogar lia framställts erinringar mot
den föreslagna bestämmelsen, att länsstyrelsen skulle under vissa förutsättningar
få förordna, att förvaltningen av allmänningsskog skulle övertagas av
gode män.

Jägmästaren i Vilhelmina revir har såsom en svaghet i förslaget framhållit,
att icke någon sakkunnig myndighet tillagts befogenhet att utöva uppsikt
över den ekonomiska skogshanteringen, såsom sättet för avverkningarnas uttagande,
pris- och försäljningspolitik samt skogsvårdsarbetenas ekonomiska
planläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Det av kommissionen framlagda förslaget, att förvaltare skall
anställas för varje allmänningsskog, har i vissa yttranden
föranlett erinringar och påpekanden. I flera yttranden har i anslutning till
den av hemmansägaren Johansson vid betänkandet fogade reservationen yrkats,
att allmänningsstyrelserna skulle få rätt att anlita skogsvårdsstyrelsernas
personal såsom skogliga biträden vid skogens skötsel. Yrkanden i denna
riktning hava gjorts av domänstyrelsen, landstingets förvaltningsutskott i
Västerbottens län, styrelserna för allmänningsskogarna i nämnda län, delägare
i samma skogar och skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län. Jämväl
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har under viss förutsättning
anslutit sig till samma uppfattning.

Delägarna i Tärna och Stensele allmänningsskog hava i förevarande hänseende
anfört, bland annat, att kommissionens förslag att för allmänningsskogens
förvaltning skulle anställas särskild förvaltare gemensamt för Vilhelmina,
Sorsele och Tärna-Stensele att avlönas av allmänningarnas medel
med statsbidrag aldrig kunde fylla delägarnas rättmätiga krav på likställighet
med andra skogsägare inom lappmarken, som undgått allmänningsbildning
och därmed följande förmynderskap.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsenas förbund har beträffande föreliggande
fråga yttrat i huvudsak följande.

I Norrbottens och kanske särskilt i Västerbottens län funnes en del allmänningsskogar,
vilka lämnade i förhållande till arealerna mycket ringa avkastning.
För dessa vore av särskild vikt, att förvaltningskostnaderna hölles
inom skäliga gränser. Med de bestämmelser, som i hithörande avseenden
förordats av kommissionen, borde emellertid detta låta sig göra. Sålunda
skulle som skogsförvaltare kunna förordnas person utan högre skoglig utbildning,
varjämte skogsförvaltare skulle kunna förordnas gemensamt för två
eller flera allmänningsskogar inom samma län.

Om man utginge ifrån, exempelvis, att samtliga inom Västerbottens län
belägna allmänningar, fyra stycken, ställdes under en och samma skogsförvaltare,
skulle dennes förvaltningsområde komma att omfatta 127,084 hektar,
varav 103,243 hektar produktiv skogsmark. Enligt i betänkandet lämnade
uppgifter skulle å dessa skogar tillsammantagna virkesförrådet av växande
barr- och lövskog utgöra 4,196,618 kbm med en årlig tillväxt av barrskog
av 43,316 kbm. Den årliga avverkningen enligt gällande hushållningsplaner
uppginge för samma skogar till 54,206 kbm. Det syntes centralrådet uppenbart,
att förvaltningen av ett dylikt område borde ligga i händerna på en
skogsman med jämförelsevis hög kompetens. Med all sannolikhet borde det
för honom inom kort bliva möjligt att åstadkomma en sådan ökning av inkomsterna
för allmänningarna i fråga, att denna väl skulle förslå att täcka
de förvaltningsutgifter, hans anställande skulle medföra.

Beträffande frågan om anvisande av bidrag till bestridande av kostnaderna
för förvaltningen av vissa allmänningsskogar i Västerbottens län hade kommissionen
föreslagit, att vid genomförandet av den nya lagen örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna skulle såsom bidrag till bestridande av förvaltningskostnaderna
för Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele
övre allmänningsskogar ävensom för de samfällda husbehovsskogarna anvisas
ett årligt reservationsanslag av 18,800 kronor.

Ehuru de motiv, som läge till grund för detta kommissionens förslag, förvisso
vore behjärtansvärda, måste centralrådet av principiella skäl och med

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

hänsyn till de fördelningssvårigheter, som torde komma att uppstå, för sin
del ställa sig synnerligen tveksamt till detsamma. I fråga om de samfällda
husbehovsskogarna hade centralrådet redan framhållit som sin åsikt, att de
borde inordnas under lappmarkslagen, i vilket fall för deras del icke i förevarande
ordning erfordrades något administrationsanslag. Örn det icke skulle
låta sig göra att samordna övriga skogar till en förvaltningsenhet, torde väl
Kungl. Maj:t komma att medgiva, att skogsförvaltarfrågan ordnades på sådant
sätt, att kostnaderna icke bleve oskäliga. Skulle det oaktat efter undersökning
och noggrann prövning av föreliggande omständigheter visa sig, att
någon framkomlig väg ej stöde till buds för förvaltningens anordnande på
ett ur kostnadssynpunkt rimligt sätt, ville centralrådet för dylikt fall hellre
förorda, att skogsvårdsstyrelserna, i ungefärlig överensstämmelse med vad
herr Johansson i särskild reservation föreslagit, på för allmänningen förmånliga
villkor biträdde med utsyningarnas verkställande m. m., än att adminisationsanslag
på av kommissionen föreslaget sätt beviljades.

Landstingets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyreisen i Norrbottens län
hava uttalat, att det borde ankomma på Kungl. Majit att medgiva, att förvaltare
ej skulle anställas utan biträde i stället lämnas av skogsvårdsstyreisen
vid skogens vård.

I vissa yttranden har å andra sidan förordats anställande av förvaltare, på
sätt kommissionen föreslagit. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län hava uttalat sig i denna riktning.

Länsstyrelsen har framhållit, bland annat, följande.

Förslagets bestämmelse att särskild skogsförvaltare skulle biträda allmänningsstyrelse,
eventuellt förordnas för två eller flera allmänningsstyrelser, vid
skogarnas förvaltning, syntes ur principiell och saklig synpunkt vara att förorda.
En sådan anordning torde få antagas medföra en effektivare förvaltning
av skogarna med därav följande ökade inkomster. Till vissa allmänningsskogar
i Västerbottens län skulle statsbidrag utgå för täckning av de
ökade förvaltningskostnaderna. Även med detta bidrag torde dock, särskilt
under första tiden, kunna inträffa, att allmänningskassorna drabbades av
en utgiftsökning, varigenom delägarnas avkomst av allmänningarna minskades.
Denna minskning i avkastningen skulle säkerligen bliva mycket kännbar
för delägarna, vilka merendels befunne sig i svag ekenomisk ställning
och i hög grad vore beroende av den utdelning, som de kunde erhålla från
allmänningsskogen. En förutsättning för genomförande av förslaget om särskild
skogsförvaltare borde därför vara, att statsbidraget utginge till de allmänningsskogar,
varom nu vore fråga, med sådant belopp, att kostnaden för
förvaltare icke komme att för delägarna medföra minskning i den utdelning,
som de tidigare i medeltal åtnjutit från allmänningarna.

I ett flertal yttranden har förslaget om statsbidrag till kostnaderna för förvaltningen
av förenämnda allmänningsskogar i Västerbottens län avstyrkts.
I en del yttranden från Norrbottens lån har uttalats, att delägarna i vissa allmänningsskogar
i detta län vore i lika stort behov av bidrag till förvaltningskostnaderna
som delägarna i förstberörda allmänningsskogar.

Kommissionens förslag i vad det rör sättet för utseende av förvaltare
å allmänningskogarna har i ett flertal yttranden föranlett anmärk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ningar. I de av allmånningsstgrelserna för allmänningsskogarna i Kopparbergs
län samt av delägarna i dessa skogar avgivna yttrandena har uttalats,
att förslaget i denna del utgjorde ett allvarligt ingrepp i delägarnas förfoganderätt
över skogarna. Det borde tillkomma delägarna i skogarna att själva
utse förvaltare. Till denna mening har även anslutit sig Gävleborgs låns
landstings förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har däremot tillstyrkt kommissionens förslag
i förevarande avseende.

Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava, såvitt nu är i fråga,
närmare anfört:

En av ägarens viktigaste rättigheter vore enligt svensk rätt att själv eller genom
av honom utsedd förtroendeman få förvalta sin egendom. I fråga om
Älvdalens besparingsskog hade hittills delägarnas representativa organ, allmänningsstyrelsen,
enligt det för skogsmedelsfonden och besparingsskogen
gällande reglementet utsett skogsförvaltaren. Samma grundsats örn delägarnas
rätt att utse förvaltare hade den moderna lagstiftningen även tillämpat
i fråga om förvaltare av häradsallmänning. I fråga om besparingsskogar
skulle emellertid, jämlikt de föreslagna bestämmelserna, länsstyrelsen utse
förvaltare. Något annat skäl för att fråntaga delägarna deras rätt att genom
sin förtroendeman förvalta sin egen mark anförde icke kommissionen, än att
förvaltaren för att på ett effektivt sätt kunna fullgöra sin skogsvårdande uppgift
borde erhålla en relativt självständig ställning gent emot allmänningsstyrelsen
samt att enligt gällande bestämmelser det i fråga om flertalet besparingsskogar
ankomme på länsstyrelsen att förordna skogsförvaltare. Älvdalens
jordägande socknemän hävdade med skärpa, att vården av Älvdalens besparingsskog
hittills varit av förstklassig natur, att det ur skogsvårdens synpunkt
icke funnes skäl att fråntaga delägarna i Älvdalens besparingsskog,
vilka gjort mera för skogsvården än delägarna i någon annan besparingsskog
och förmodligen även mera än staten i fråga örn flertalet av dess skogar, deras
elementära rätt att själva utse förvaltaren. I praxis hade denne gent emot
allmänningstyrelsen en självständig ställning. I den mån förvaltaren vid andra
besparingsskogar utsetts av länsstyrelsen, borde kommissionens egen
utgångspunkt örn vidgande av delägarnas befogenhet hava lett till att förvaltaren
vid dessa skogar för framtiden skulle utses av delägarna — icke
till att Älvdalens jordägande socknemän skulle fråntagas rätten att utse förvaltare.

Även i vissa andra hänseenden hava erinringar gjorts mot
bestämmelserna rörande skogsförvaltaren.

Allmånningsstyrelsen för Orsa sockens besparingsskog har ansett, att i lagen
borde upptagas en föreskrift om att skogsförvaltaren skall höras i frågor
rörande skogen. Ett liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Kopparbergs
län.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ansett, att i den nya
lagen borde öppnas möjlighet att vid behov förordna en assistent att biträda
skogsförvaltaren i hans arbete.

Skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län och förvaltaren för Jokkmokks allmänningsskog
hava ifrågasatt, huruvida icke i den nya lagstiftningen borde
upptagas en föreskrift, att avverkning skulle ske elter utsyning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Mot förslaget, att länsstyrelsen skall bestämma antalet
skogvaktare och förordna dessa, hava anmärkningar
framställts i vissa av de yttranden, som avgivits av allmänningsstyrelserna
för besparingskogarna i Kopparbergs län och av delägarna i dessa skogar.
Yrkande har sålunda framställts, att det skulle ankomma på allmänningsstyrelserna
att besluta rörande skogvaktarnas antal samt även tillsätta dessa.
Denna mening har även omfattats av landstingets förvaltningsutskott i Gävleborgs
län.

Skogsägareföreningarnas riksförbund har förordat, att skogvaktarna utsåges
av allmänningsstyrelserna men att deras val underställdes länsstyrelsens
prövning och godkännande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att bestämmelserna om
skogvaktare skulle utbrytas ur lagen och överlämnas till reglering i reglementena.

Styrelsen för Gällivare allmänningsskog har ifrågasatt, om ej i lagen borde
upptagas vissa föreskrifter i fråga om de kvalifikationer, som borde ställas
på en skogvaktare.

Jämväl kommissionens förslag rörande sättet för reglementes
upprättande har föranlett erinringar. Länsstyrelsen i Norrbottens
län samt styrelsen och förvaltaren för Jokkmokks allmänningsskog
hava sålunda förordat, att förslag till reglemente måtte upprättas av länsstyrelsen
och därefter underställas delägarnas prövning och icke, såsom föreslagits,
upprättas av delägarna och därefter underställas länsstyrelsens och
Kungl. Maj:ts bedömande. — Å andra sidan har i vissa yttranden understrukits,
att vad kommissionen i nu förevarande hänseende föreslagit vöre lämpligt,
enär delägarnas inflytande vid bestämmandet av reglementets innehåll
ökats.

Av delägarna i besparingsskogarna i Kopparbergs län har framställts erinran
däremot, att ändring i reglementena kunde företagas av Kungl. Maj:t på
eget initiativ. Delägarna hava framhållit, att, då reglementena bleve avgörande
för förvaltningen och användningen av avkastningen, den Kungl. Majit
tillerkända rätten medförde, att allmogens beslutanderätt i dessa frågor i själva
verket vore en rätt utan innehåll.

Rörande tillsynen över allmänningsskogarna har i vissa
yttranden förordats, att tillsynen alltjämt måtte förbliva hos länsstyrelsen respektive
domänstyrelsen och icke, såsom kommissionen föreslagit, överflyttas
på skogsvårdsstyrelserna. Yrkanden i denna riktning hava framförts av allmänningsstyrelserna
för vissa besparingsskogar i Kopparbergs län samt delägarna
i vissa av dessa skogar ävensom delägarna i Pajala, Junosuando och
Tärendö allmänningsskog.

Såsom skäl för yrkandet ha delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog
anfört i huvudsak följande.

Genom att skogsvårdsstyrelsen hade uppsikt över besparingsskogarna kunde
lätt en allt för tung hand läggas över dessas skötsel. I realiteten innebure

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

förslaget om överflyttning av uppsikten till skogsvårdsstyrelsen, att besparingsskogarnas
chefer bleve underordnade länsjägmästaren. Då besparingsskogarna
sköttes av högt utbildad skogspersonal, vore detta olämpligt. Vidare
skulle genom ett överförande av besparingsskogarna till skogsvårdsstyrelsen
en splittring i förvaltningen inträda; länsstyrelsen skulle nämligen behålla
viktiga funktioner beträffande besparingsskogarna. Socknemännen hade
under mångårigt samarbete med länsstyrelsen i fråga örn besparingsskogens
förvaltning fattat förtroende för länsstyrelsens förmåga och vilja att bedöma
hithörande förhållanden på ett sätt som socknemännen ansåge riktigt. Då
det naturligen stöde länsstyrelsen fritt att vid bedömande av hithörande frågor
inhämta yttrande från fackmannahåll, vilket länsstyrelsen i förekommande
fall även gjort, ansåge socknemännen, att intet skäl förelåge att överflytta
uppsikten över besparingsskogarna från länsstyrelsen.

Allmånningsstyrelsen för Venjans sockens besparingsskogar har ansett, att
skogsvårdsstyrelsen genom förslaget tillagts förvaltningsbefogenhet, vilket enligt
styrelsens mening vore olämpligt. Styrelsen har i förevarande avseende
anfört, bland annat:

Skogsvårdsstyrelsens överinseende hade icke begränsats enbart till kontroll
av skogsskötseln enligt i huvudsak de grunder, som för enskilda skogar stadgades
i 1923 års skogsvårdslag, utan avsåge tvärtom även rena förvaltningsfrågor.
I det av Kungl. Majit fastställda reglementet för Venjans sockens
skogsmedelsfonder och besparingsskogar hade rättsförhållandet mellan å ena
sidan besparingsskogarnas delägare och å den andra länsstyrelsen avvägts på
ett för ägarna av besparingsskogarna i stort sett ändamålsenligt sätt. Allmänningsstyrelsen
kunde icke finna annat än att skogsvårdsstyrelsen tillagts
för stora befogenheter, varigenom en avsevärd splittring i förvaltningen
komme att inträda. Dessutom komme förvaltningen att bliva mera invecklad.
Ytterligare måste befaras, att länsstyrelsen beträffande de ärenden,
som enligt lagförslaget skulle bibehållas hos denna, i väsentlig grad
skulle komma att anse sig böra använda skogsvårdsstyrelsen som remissorgan,
varigenom förvaltningsärendenas handläggning skulle ytterligare invecklas
och fördröjas.

I flertalet yttranden har emellertid kommissionens förslag i förevarande avseende
vunnit anslutning.

Den av kommissionen föreslagna förstärkningen av skogsvårdsstyrelsernas
fackliga kompetens har i en del yttranden
avstyrkts såsom onödig. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsvårdsstyrelserna i Västerbotten
och Norrbottens län samt länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västerbottens län.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har med huvudsakligt instämmande
av centralrådet i detta hänseende anfört, bland annat, följande.

Statsmakterna hade anförtrott åt skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens,
Norrbottens och Kopparbergs län att pröva och fastställa avverkningsplaner
för alla de enskilda skogar, som lydde under 1932 års skogsvårdslag. Envar
av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län
hade därför uppbyggt sin organisation så, att den skulle vara skickad att
fullgöra ifrågavarande grannlaga uppdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vad skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län beträffade,
hade styrelserna först och främst författningsenligt förstärkts med två ledamöter
till de tre hos styrelserna tidigare fungerande. Vidare hade särskilda
skogstaxeringsavdelningar inrättats och i spetsen för dessa ställts en taxeringsledare,
som besutte ingående erfarenhet i skogsindelningsfrågor. Vidare hade
skogsvårdsstyrelserna som sakkunniga biträden länsjägmästare, som jämväl
såsom fackmän behärskade nämnda frågor. Under det att de skogsvårdsstyrelser,
som hade sig anförtrott befattning med häradsallmänningarna, bestode
av endast tre ledamöter, vilka vid sin sida hade en länsjägmästare, vilken,
innan lagen om häradsallmänningarna tillkommit, ej haft laglig skyldighet
att befatta sig med skogsindelningsfrågor, vore skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län sammansatta av fem ledamöter, vilka disponerade
en länsjägmästare och en taxeringsledare, vilka båda av gällande skogslagar
tvingats göra sig väl förtrogna med dessa frågor. Styrelsen ville med detta
framvisa den olikhet, som förelåge mellan skogsvårdsstyrelsernas i övre
Norrland och skogsvårdsstyrelsernas i södra och mellersta Sverige organisation
och därav betingade förutsättningar att handhava förrättningar rörande
skogsindelning och skogsuppskattning. Örn sakkunskapen i taxeringsfrågor
ansetts böra förstärkas hos de skogsvårdsstyrelser i södra och mellersta Sverige,
som hade sig anförtrott befattningstagandet med häradsallmänningarna,
kunde därav ingalunda dragas den slutsatsen, att en dylik förstärkning jämväl
skulle vara nödvändig för de skogsvårdsstyrelser, som allt sedan år 1934 haft
sig ålagt att syssla med skogsindelningsfrågor och därför också sedan nämnda
år inrättat sig så, att de skulle kunna bemästra dessa frågor.

Centralrådet har tillagt, att — då i visst fall eller under för skogsvårdsstyrelserna
förändrade förhållanden stadgandet örn utökning av styrelserna kunde
vara av behovet påkallat —- centralrådet föresloge, att Kungl. Majit i dylika
fall finge besluta om den komplettering av skogsvårdsstyrelserna, varom nu
vore fråga.

I vissa yttranden hava emellertid nu ifrågavarande bestämmelser ansetts
välbetänkta. I

I de avgivna yttrandena har kommissionens förslag om avyttring
och införlivning av mark i allmänhet vunnit anslutning. I vissa
yttranden från allmänningsstyrelserna för besparingsskogarna i Kopparbergs
län samt delägarna i dessa skogar har dock yrkats den ändring i förslaget,
att något tvång till införlivning av inköpt mark icke skulle föreskrivas.

Delägarna i Transtrands sockens besparingsskog hava såsom stöd för detta
yrkande anfört, bland annat:

Socknemännen ville påtala den föreslagna tvångsinförlivningen med besparingsskogen
av vissa fastighetsförvärv. De fastighetsförvärv, som socknemännen
här avsåge, vore förbundna med vissa särförhållanden, vilka socknemännen
ville andraga för att särskilt i denna fråga giva en uppfattning av
förhållandet.

Vid tiden under åbodelning efter storskiftet i Transtrands socken åren
1869—1872 hade avverkningsrätten till i stort sett alla enskilda skogar inom
Transtrands socken sålts för en tid av i regel 50 år från storskiftets slut. När
dessa försäljningsmedel tagit slut och arbetsförtjänsterna med skogsavverkningarna
ävenledes avtagit, hade många fastighetsägare kommit i ett sådant
ekonomiskt nödläge, att de nödgats sälja sina fastigheter till den då upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267

trädande enda köparen, nämligen de förenade bolagen. På initiativ främst
av riksdagsmannen Joh. Ström hade socknemännen beslutat att inköpa sådana
fastigheter, i den mån medel för ändamålet kunde anskaffas eller
avvaras, och detta i huvudsaklig avsikt att sedermera försälja samma i
första hand eller så långt detta vore möjligt till den ursprungliga säljaren eller
hans efterlevande. Med uppdrag att utreda hithörande frågor och aven
att i vissa fall handla å socknemännens vägnar hade^valts en så kallad jordinköpskommitté.
Och under förvissning att fa återförvärva sina hemman
hade socknemännen erbjudits att i många fall fa köpa vissa gårdar
till lägre pris än vad bolaget erbjudit. Dessa fastighetsförvärv hade för
socknemännen i gemen varit till stor välsignelse i flera avseenden. De flesta
av dessa hemman vore numera sålda och i regel förvärvade av säljaren eller
hans närmaste arvingar. Socknemännen hade nämligen respekterat förenämnda
villkor såsom örn det gällt bindande avtal. Och det hade förekommit,
att socknemännen, där de avverkat skog från fastigheten eller behållit
en del av fastighetens skogsmark, till den ursprungliga säljaren eller
dennes barn återskänkt inägojorden med åbyggnader och en del skogsmark.
För ej längesedan hade socknemännen därjämte bidragit med 2,000
kronor kontant till åbyggnadernas återställande. Dylika frågor uppstode
ideligen och skulle en fråga om markupplåtelse till sonsonen till en försäljare
snart åter förekomma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida icke lagstiftningen
borde så ändras, att skyldigheten att införliva inköpt mark blott avsåge
skogsområden, som ur förvaltningssynpunkt lämpligen kunde sammanläggas
med besparingsskogen.

Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava yrkat, att inköp av
marken endast skulle få ske efter beslut av delägarna. Allmänningsstyrelsen
borde enligt delägarnas mening icke äga besluta beträffande dylika inköp.

I likhet med flertalet myndigheter och korporationer, som yttrat sig rö- Dep^^aa''
rande kommissionens förevarande lagförslag, anser jag detsamma i huvudsak
vara ägnat att kunna utgöra grundval för den blivande lagstiftningen i ämnet.

Det behov av enhetliga och ändamålsenliga bestämmelser rörande ifrågavarande
skogars vård och förvaltning, som otvivelaktigt föreligger, har i allmänhet
tillgodosetts i förslaget. På ett flertal punkter har jag dock i anslutning
till de avgivna yttrandena funnit jämkningar i de föreslagna bestämmelserna
vara påkallade. I

I fråga om den nya lagstiftningens tillämpningsområde anser jag, lika med
kommissionen, att densamma hör omfatta besparingsskogarna i kopparbergs
och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens
län. Dessa skogar hava i stort sett tillkommit på samma sätt och äro
till följd härav väsentligen av samma rättsliga karaktär. Jämväl grunderna
för skogarnas vård och förvaltning äro i huvudsak likartade. Deras sammanförande
under gemensam lagstiftning torde därför få anses väl motiverad.
Givet är emellertid, att vid utformningen av de särskilda bestämmelser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

na i Jagen bör beaktas, att vissa förvaltningsfrågor kräva speciell reglering
för olika skogar, och möjlighet att genomföra sådan reglering alltså beredas.

I fråga om de samfällda husbehovsskogarna anser jag, i anslutning till
den ståndpunkt som intagits i den av herrar Cassel och Johansson avgivna
reservationen, att dessa skogar icke böra omfattas av den nu ifrågavarande
lagstiftningen. Dessa skogar böra i stället, på sätt i reservationen vidare utvecklats,
i skogligt hänseende underkastas bestämmelserna i 1932 års lappmarkslag.
I förvaltningsavseende torde vid ett genomförande av detta förslag
för dessa skogar komma att gälla bestämmelserna i lagen den 13 juni
1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört
har kommissionen i sitt den 23 december 1936 avgivna betänkande (stat.
off. utr. 1937: 5) framlagt förslag örn införande av de särskilda husbehovsskogarna
under 1932 års lappmarkslag. Genom inordnande under lappmarkslagen
av jämväl de samfällda husbehovsskogarna vinnes enligt min
mening en praktisk och rationell lösning av frågan örn den skogliga vården
av dessa skogar. Denna ordning medför även den fördelen, att något statsanslag
till dessa skogars förvaltningskostnader, såsom kommissionen förordat,
icke behöver ifrågakomma. Efter den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
för dessa skogar komma desamma nämligen att i fråga om den
skogliga vardén bliva likställda med flertalet övriga enskilda skogar i lappmarken.
I likhet med centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anser
jag den omständigheten, att de samfällda husbehovsskogarna efter ett
genomförande av den nu förordade lagstiftningsåtgärden kunna skiftas, icke
vara av avgörande betydelse. Det torde få antagas, att med hänsyn till de
kostnader, som äro förenade med skiftande av skogarna, dylika åtgärder
icke i större utsträckning komma till stånd. Det är ock att märka, att den
av mig nu ifrågasätta lagstiftningen rörande de samfällda husbehovsskogarna
så gott som enhälligt tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Den närmare
utformningen av lagstiftningen i detta ämne torde jag emellertid sedermera
fa underställa Kungl. Maj:t i samband med upptagande till övervägande av
kommissionens förenämnda lagförslag rörande de särskilda husbehovsskogarna.

På sätt kommissionen förordat torde vara lämpligt, att de skogar, som,
enligt vad jag nyss anfört, böra innefattas under den nya lagstiftningen, besparingsskogai
na i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län, erhålla en gemensam beteckning,
och torde intet vara att erinra mot den av kommissionen i detta hänseende
föreslagna benämningen, allmänningsskogar.

Vad angår förvaltningen av allmänning sskogarna och dessas avkastning
anser jag, i likhet med kommissionen, att denna principiellt bör anförtros åt
delägarna. Att förvaltningsbefogenheten tillägges dem torde få anses helt
naturligt med hänsyn till att de innehava skogarna med äganderätt eller, i
fråga om vissa allmänningsskogar, med en därmed jämförlig rätt. Av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

av kommissionen framlagda utredningen synes även framgå, att de skogar,
vilkas förvaltning för närvarande handhaves av delägarna, skötts på ett i
huvudsak tillfredsställande sätt. Betydande belopp hava sålunda nedlagts
på skogsvårdens befrämjande. I fråga om de allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län, som förvaltas av domänverkets tjänstemän,
är att märka, att från statens sida är önskvärt, att domänverket befrias från
förvaltningsbestyret. Även beträffande dessa skogar torde med fog kunna
antagas, att delägarna skola eftersträva att på ett nöjaktigt sätt handhava
förvaltningen.

Den förvaltningsbefogenhet beträffande ifrågavarande skogar, som sålunda
bör tillkomma delägarna i dessa, torde dock ej böra vara helt obegränsad.
Med hänsyn till skogarnas stora betydelse för de delar av landet, där
skogarna äro belägna, torde i överensstämmelse med vad för närvarande gäller
vissa inskränkningar i förvaltningsbefogenheten böra stadgas i ändamål
att trygga skogarnas bestånd och ändamålsenliga skötsel. I enlighet med
vad kommissionen föreslagit bör därför den nu gällande bestämmelsen, att
skogarna skola bibehållas oförminskade, även upptagas i den nya lagstiftningen.
Uppenbart är, att förbud bör förefinnas mot att dessa skogar skiftas.
Emellertid torde, på sätt jag i det följande närmare skall beröra, i den
nya lagstiftningen böra öppnas möjlighet för delägarna att, där så finnes
lämpligt, från skogarna avyttra mark. Vidare torde, i överensstämmelse med
vad i allmänhet gäller, böra föreskrivas, att skogarna skola skötas enligt av
skogsvårdsmyndighet fastställda hushållningsplaner. På sätt kommissionen
uttalat böra dessa planer hava till ändamål å ena sidan att försätta och bibehålla
skogarna i skogligt tillfredsställande skick samt å den andra att
främja ett uthålligt skogsbruk genom beredande av största och möjligast
jämna behållna avkastning från skogarna. I hushållningsplanerna kunna
upptagas erforderliga föreskrifter rörande skyldighet att verkställa utsyning
och stämpling före avverknings företagande. Att därom införa stadganden i
lagen, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, anser jag icke påkallat. Därest
för skogens vård erforderliga åtgärder, vilka upptagits i planen eller eljest
i vederbörlig ordning anbefallts, skulle eftersättas, bör möjlighet finnas att
från det allmännas sida på ett fullt betryggande sätt tillvarataga skogsvården
å ifrågavarande skogar. Härutinnan torde böra föreskrivas, att länsstyrelsen
skall äga genom vite tillhålla vederbörande att fullgöra sina skyldigheter.
Att på sätt kommissionen föreslagit såsom sista remedium medgiva
länsstyrelsen rätt att ställa allmänningsskog under tvångsförvaltning anser
jag icke av behovet påkallat.

Beträffande skogsmedelsfondernas förvaltning anser jag, att denna bör
handhavas på samma sätt som nu är föreskrivet i reglementena för fonderna.
Någon anledning att frångå vad härutinnan gäller finnes för närvarande icke.
Fonderna i Kopparbergs och Gävleborgs län böra alltså förvaltas av delägarna
själva, under det att skogsmedelsfonderna i Västerbottens och Norrbottens
län böra stå under myndighets förvaltning. I anslutning till vad i
vissa yttranden framhållits torde, för undvikande av missförstånd, förvaltning

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

genom myndighet böra i lagen medgivas allenast i fråga om allmänningsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län. Lagen bör emellertid så avfattas,
att myndighetens förvaltning, därest så skulle finnas lämpligt, kan
upphävas utan lagändring.

Delägarnas förvaltningsbefogenhet kan, såsom kommissionen framhållit, i
väsentliga delar icke utövas av delägarna såsom sådana utan bör, i likhet
med vad nu äger rum, uppdragas åt särskilda organ. Den enklaste och i vissa
fall lämpligaste organisationen torde vara, att såväl allmänningsskogen och
dess avkastning som därav bildad skogsmedelsfond eller annan fond förvaltas
av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Denna organisation finnes
för närvarande tillämpad i fråga om förvaltningen av Svärdsjö, Envikens
och Svartnäs socknars samt Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder.
Emellertid lärer denna förvaltningsform ej alltid kunna anses
ändamålsenlig. Understundom böra, såsom nyss anmärkts, fonderna förvaltas
av myndighet. I andra fall åter — och detta torde gälla flertalet besparingsskogar
och skogsmedelsfonder i Kopparbergs län -— lärer arbetet
med skogarnas och fondernas förvaltning vara av den omfattning, att detsamma
icke utan att bliva allt för betungande kan påläggas allmänningsstyrelserna.
Med hänsyn härtill bör lagen, i överensstämmelse med kommissionens
förslag, lämna öppet att överlämna fondernas förvaltning till särskild
av delägarna utsedd ekonominämnd. Föreskrift rörande förvaltningsformen
torde böra upptagas i det reglemente, som, enligt vad jag i det följande
kommer att föreslå, skall fastställas för varje allmänningsskog. Åt ekonominämnden
bör även kunna uppdragas att förvalta andra delägarna tillhöriga
medel. Vid behov bör, på sätt kommissionen framhållit, förvaltningen
av egendom, som nu är fråga, kunna uppdelas å flera ekonominämnder.

För närvarande finnes gemensam fondförvaltning i fråga örn Venjans sockens
skogsmedelsfonder och folkskolefond. Därjämte hava, såsom förut
nämnts, Lima och Transtrands socknar en gemensam skogsmedelsfond, vilken
förvaltas av en styrelse bestående av ordförande, utsedd av länsstyrelsen,
och två ledamöter, av vilka en utses av delägarna i vardera socknens
besparingsskog. Enligt min mening föreligga icke tillräckliga skäl att, såsom
kommissionens förslag innebär, upphäva denna gemensamhetsförvaltning,
utan torde i lagstiftningen möjlighet böra öppnas för dess bibehållande.
Yrkande härpå har också framförts av vissa delägare i nyssnämnda fonder
ävensom understötts av länsstyrelsen i länet. För möjliggörande av denna
gemensamhetsförvaltning torde vara lämpligt, att i lagen lämnas en befogenhet
åt Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser, som äro erforderliga för
nämnda fonders förvaltning utan hinder av vad i övrigt i lagen stadgas angående
fondförvaltningen. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, i lagen
införa särskilda bestämmelser för att möjliggöra utseende av gemensam
allmänningsstyrelse för två eller flera allmänningsskogar har jag däremot
icke funnit lämpligt. Delägarna i skogarna torde även själva i allmänhet
vara emot en dylik förvaltningsordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
äger för närvarande länsstyrelsen i fråga om de styrelser, som förvalta
de av besparingsskogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna, i allmänhet
utse ordförande i styrelserna. Jämväl i styrelserna för vissa allmänningsskogar,
nämligen Hamra kapellags besparingsskog i Gävleborgs län
och nybyggarnas särskilda allmänningar i Norrbottens län, utses en eller flera
styrelseledamöter av länsstyrelse. Då möjlighet att bibehålla denna ordning,
där så finnes önskvärt, synes böra stå öppen, torde lagen böra medgiva, att i
reglementena upptages föreskrift, att en ledamot av ekonominämnd samt, i
fråga om Hamra kapellags besparingsskog eller allmänningsskog, som särskilt
avsatts för nybyggare, jämväl en eller flera ledamöter av allmänningsstyrelsen
skola förordnas av länsstyrelsen. Arvode till ledamöter i allmänmngsstyrelse
och ekonominämnd torde, i överensstämmelse med vad nu gäller och kommissionen
även föreslagit såsom regel, böra efter delägarnas hörande bestämmas
av länsstyrelsen.

En påfallande svaghet i de nu gällande reglementena är bristen på en tydlig
gränsdragning mellan den förvaltningsbefogenhet, som skall tillkomma
delägarna å ena sidan, och den som skall utövas av allmänningsstyrelserna
å andra sidan. För avhjälpande av denna brist har kommissionen i sitt förslag,
i anslutning till vad häradsallmänningslagen härutinnan föreskriver,
upptagit en bestämmelse, att allmänningsstyrelsen skall utöva delägarnas beslutanderätt
i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningsskogen
gällande reglemente uttryckligen förbehållits delägarna, ekonominämnd
eller myndighet. Till vad kommissionen i detta avseende föreslagit
kan jag helt ansluta mig. Genom en dylik bestämmelse kan allmänningsstyrelse
få den självständighet och befogenhet, som erfordras för att kunna
på ett fullt tillfredsställande sätt handhava förvaltningen av allmänningsskogarna.

För tryggande av en god skötsel av ifrågavarande skogar torde vara nödvändigt,
att allmänningsstyrelsen vid sin sida har ett skogligt utbildat biträde.
Kommissionen har föreslagit, att hos varje allmänningsstyrelse skall finnas
anställd en skogsförvaltare med i allmänhet högre skoglig utbildning. Detta
förslag finner jag i princip väl grundat. Skogsförvaltarens avlöning och
övriga kostnader för denna skola enligt kommissionens förslag såsom regel
gäldas av vederbörande allmänningskassa. Även härutinnan ansluter jag
mig till kommissionens ståndpunkt. I fråga örn följande tre i Västerbottens
län belägna allmänningsskogar, nämligen Vilhelmina övre, Tärna och Stensele
samt Sorsele övre allmänningsskogar, vilka skogar för närvarande förvaltas
av domänverkets tjänstemän, har kommissionen emellertid ansett,
att enär dessa lämnade en dålig avkastning och delägarna hade en svag
ekonomisk ställning statsbidrag borde lämnas till deras förvaltningskostnader.
Den av kommissionen förebragta utredningen rörande dessa skogars
ekonomiska bärkraft finner även jag giva vid handen, att desamma icke i
varje fall för närvarande, torde kunna bära den av kommissionen förordade
förvaltningen, därest ej förvaltningskostnaderna skola oskäligen inkräkta

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

pa avkastningen till delägarna. Att lämna direkta förvaltningsbidrag av
statsmedel till dessa skogar anser jag mig dock av principiella skäl icke
kunna tillstyrka. En lämpligare utväg att ordna förvaltningen av nyssangivna
tre allmänningsskogar är enligt min mening den i herr Johanssons reservation
föreslagna, vilken vunnit understöd i ett flertal yttranden. Jag förordar
alitsa, att i fråga om dessa skogar en hos skogsvårdsstyrelsen anställd
tjänsteman förordnas att på skogsvårdskassans bekostnad biträda vid den
skogliga skötseln av skogarna. På sätt i reservationen framhållits bör denna
tjänsteman emellertid endast syssla med den skogliga vården av skogarna,
d. v. s. företaga utsyningar och stämplingar samt lämna anvisningar rörande
skogsvårdsåtgärder och övervaka dessas utförande m. m. Den ekonomiska
förvaltningen bör däremot utövas av allmänningsstyrelserna. Tilllämpningen
av den nu angivna ordningen torde emellertid ej böra i lagen föreskrivas
såsom obligatorisk utan göras beroende av Kungl. Maj :ts beslut. Det bör
sålunda ankomma på Kungl. Maj:t att på framställning av vederbörande allmänningsstyrelse
förordna, att nyssangivna förvaltningsform skall för viss tid
eller tillsvidare tillämpas i fråga om förenämnda tre allmänningsskogar. Då
det ej synes uteslutet, att även i fråga om andra allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län än de nyss angivna svårighet kan uppstå att
bära den av kommissionen föreslagna förvaltningsformen, torde Kungl.
Maj:ts omförmälda befogenhet böra utsträckas att avse samtliga allmänningsskogar
i nämnda två län. Utan särskilt stadgande synes uppenbart,
att delägarna äro berättigade anställa assistent åt skogsförvaltaren under
förutsättning att de äga disponera medel för hans avlöning.

I fråga om sättet för utseende av skogsförvaltare anser jag i likhet med
vad i vissa yttranden anförts, att allmänningsstyrelsen bör tilläggas befogenhet
att själv utse förvaltare. Styrelsens val av förvaltare torde emellertid
för erhållande av garantier för att lämplig person utses, böra underställas
länsstyrelsens prövning och godkännande. Därest länsstyrelsen godkänner
den av allmänningsstyrelsen utsedde, torde länsstyrelsen böra utfärda
förordnande för honom. Innan länsstyrelsen fattar beslut i ärende rörande
utseende av förvaltare, torde det vara lämpligt, att länsstyrelsen inhämtar
yttrande av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen bör äga, på sätt nu
gäller, att efter allmänningsstyrelsens hörande bestämma den skogsförvaltaren
tillkommande lönen.

Såsom kommissionen förordat torde i den nya lagstiftningen böra lämnas
möjlighet att utse gemensam skogsförvaltare för två eller flera allmänningsskogar
inom samma län. Genom en dylik anordning kunna förvaltningskostnaderna
i hög grad nedbringas. I fråga örn vissa skogar finnes
redan nu gemensam skogsförvaltare förordnad. Så är förhållandet beträffande
Venjans sockens besparingsskogar, Gällivare allmänningsskog och nybyggarnas
särskilda allmänning i Gällivare socken samt Jokkmokks allmänningsskog
och nybyggarnas särskilda allmänning i Jokkmokks socken. I
överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit, bör det ankomma på
Kungl. Maj:t att då skäl därtill äro, medgiva, att gemensam förvaltare må

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

anställas för två eller flera allmänningsskogar. I samband härmed torde
Kungl. Majit även böra lämna föreskrifter, huru i dylikt fall förvaltare
skall utses samt yttrande rörande hans avlöning avgivas till länsstyrelsen.
Såsom kommissionen uttalat torde dessa föreskrifter böra åsyfta, att berörda
frågor skola handläggas av en av delägarna efter vissa av Kungl. Majit
fastställda grunder utsedd nämnd. Vidare lärer Kungl. Majit i sammanhang
med lämnande av nu ifrågavarande medgivande även böra bestämma,
efter vilka grunder avlöningen till förvaltaren och övriga gemensamma
kostnader skola gäldas av vederbörande allmänningskassor.

Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna rörande skogvaktare
anser jag i likhet med länsstyrelsen i Kopparbergs län, att dessa böra överflyttas
från lagen till reglementena för skogarna. Erinras må, att bestämmelser
i detta ämne icke upptagits i häradsallmänningslagen.

Såsom framgår av vad jag förut anfört kunna ej lämpligen samtliga de
regler, som böra gälla i fråga örn allmänningsskogarnas vård och förvaltning,
upptagas i nya lagen utan torde i denna böra inrymmas endast de
mera väsentliga och för samtliga skogar gemensamma bestämmelserna, övriga
föreskrifter torde böra intagas i ett för varje skog fastställt reglemente.
Detta torde, på sätt kommissionen förordat, böra fastställas av Kungl. Majit.
Innan så sker böra delägarna i skogarna, jämväl i överensstämmelse med
vad kommissionen föreslagit, hava att avgiva förslag i ärendet. I fråga örn
vidtagande av ändring i de fastställda reglementena tolde sådan i huvudsaklig
överensstämmelse med vad nu i allmänhet gäller böra få ske efter
framställning av delägarna eller länsstyrelsen. Emellertid torde därjämte
på sätt som skett i häradsallmänningslagen en bestämmelse böra intagas
därom att en minoritet av delägarna skall kunna påkalla ändring av reglementena.
Närmare bestämmelser härom böra upptagas i reglementena. I

I fråga om tillsynen över allmänningsskogarna gäller för närvarande
olika bestämmelser för skilda grupper av dessa skogar. Tillsynen över besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gävleborgs län handhaves sålunda av
länsstyrelsen, under det att tillsynen över allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län utövas av domänverket. Såsom jag förut anfört
torde denna ordning icke böra bibehållas, utan anser jag i likhet med
kommissionen tillsynen över allmänningsskogarna i den nya lagstiftningen
böra anförtros skogsvårdsstyrelserna. Dessa torde numera hava förvärvat
den erfarenhet och det förtroende, att denna uppgift synnerligen väl kan
lämnas i deras händer. Jag vill erinra, att genom häradsallmänningslagen
häradsallmänningarna ställts under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Under
senare år hava även andra skogar av enskild natur, vilka stått under länsstyrelses
eller domänverkets överinseende, överflyttats till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhetsområde. Den nu förordade åtgärden innebär följaktligen
endast eli fortsättande å den väg statsmakterna tidigare beträtt i fråga
örn lagstiftningen rörande tillsynen över enskilda skogar. Jag vill betona,
att förslaget icke innebär, såsom i ett yttrande gjorts gällande, att skogs -

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vårdsstyrelsen skall få någon förvaltningsbefogenhet med avseende å allmänningsskogarna.

Vidkommande kommissionens förslag om förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas
fackliga kompetens, då fråga är om fastställande eller ändring av
liushållningsplan för allmänningsskog eller meddelande av andra föreskrifter
av större betydelse rörande skogsvården å sådan skog, kan jag icke helt
ansluta mig till detta. De skogsvårdsstyrelser, som beröras av den föreslagna
lagen, torde i allmänhet hava en sådan sammansättning och äga en
sådan erfarenhet rörande skogsindelningsfrågor, att någon förstärkning av
deras fackliga kompetens icke kan anses vara av behovet påkallad. Skulle
emellertid i något fall vara önskvärt, att en förstärkning av skogsvårdsstyrelsens
kompetens kommer till stånd i överensstämmelse med vad kommissionen
föreslagit, torde det vara tillräckligt, att i lagen lämnas möjlighet
för Kungl. Maj:t att härom förordna. Mot de av kommissionen föreslagna
bestämmelserna rörande omröstning inom förstärkt skogsvårdsstyrelse samt
angående underställning i visst fall av beslut, som fattats av sådan styrelse,
har jag ej funnit anledning till erinran.

Att ett genomförande av den nu ifrågasatta lagstiftningen kommer att
medföra behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i de län, som beröras
därav, är uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen av
skäl, på vilka jag senare kommer att närmare ingå, icke torde böra träda i
kraft förrän den 1 januari 1940 och då det i riksstaten upptagna anslaget
till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången under det kalenderår,
vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder behovet
av ökade anslag först budgetåret 1940/1941. Till följd härav lärer
anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen
verkställda beräkningarna rörande det ökade anslagsbehov, som utövande
av tillsynen över allmänningsskogarna medför för skogsvårdsstyrelserna,
torde emellertid i huvudsak kunna godtagas såsom ägnade att giva en i stort
sett riktig föreställning om anslagsökningen. Ett genomförande av det av
mig förordade förslaget, att skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län skall
biträda vissa allmänningsstyrelser i länet vid den skogliga vården av skogarna,
föranleder uppenbarligen ökning av skogsvårdsstyrelsens utgifter. Enligt
de upplysningar, som inhämtats från skogsvårdsstyrelsen, synes denna ökning
komma att uppgå till omkring 23,000 kronor.

Frågan örn indragning vid domänverket av personal, som genom domänverkets
befrielse från befattningen med allmänningsskogarna blir övertalig,
torde, då indragningarna icke äro avsedda att vinna tillämpning förrän från
och med den 1 januari 1940, icke böra nu upptagas till avgörande. Detta
spörsmål bör underställas 1939 års riksdag och torde alltså, därest förevarande
lagstiftningsförslag vinner statsmakternas bifall, i sinom tid underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom jag förut uttalat torde som regel böra gälla, att allmänningsskogarna
skola bibehållas oförminskade. Emellertid lärer denna regel icke böra göras
ovillkorlig, utan torde, på sätt kommissionen föreslagit, möjlighet böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

finnas för delägarna att besluta om avyttring av mark från skogarna. Ett
verkligt behov att kunna avyttra mark från allmänningsskogarna torde numera
på vissa håll föreligga, särskilt för upplåtelse av egnahem och småbrukarlägenheter.
Till de av kommissionen förordade bestämmelserna i ämnet
kan jag helt ansluta mig. Det bör alltså ankomma på delägarna att besluta
örn försäljning av mark. Avyttring av mark bör emellertid, på sätt kommissionen
föreslagit, endast få äga rum då därigenom en avsevärd förmån vinnes
för delägarna eller eljest synnerliga skäl därtill äro. I likhet med kommissionen
anser jag, att dylika skäl i regel böra anses föreligga, därest någon önskar
förvärva en jordbruks- eller bostadslägenhet å allmänningsskogen till
eget hem och lägenheten är därtill lämpad. Såsom ytterligare villkor för avyttring
torde, på sätt kommissionen ifrågasatt, även böra stadgas, att skogsskötsel
ej lider men genom avyttringen. Såsom en kontroll över att rätten
att avyttra mark icke missbrukas torde böra föreskrivas, att avyttringen icke
blir giltig med mindre den godkännes av Kungl. Majit. Erinras må, att likartade
bestämmelser gälla i fråga om avyttring av mark från häradsallmänningarna
och att dessa bestämmelser visat sig ändamålsenliga.

Vad angår frågan örn upptagande i den nya lagstiftningen av bestämmelser
om införlivning av mark med allmänningsskogarna anser jag i likhet med
kommissionen och flertalet hörda myndigheter och korporationer, att sådana
föreskrifter böra införas i lagen. Såsom den av kommissionen förebraga
utredningen utvisar hava delägarna i ett flertal allmänningsskogar för
avkastningsmedel från skogarna inköpt icke obetydliga markområden. I fråga
om dessa områdens förvaltning och vård gälla icke de för allmänningsskogarna
tillämpliga föreskrifterna. I skogligt hänseende lyda dessa fastigheter
under allmänna skogsvårdslagen eller 1932 års lappmarkslag, beroende
på fastighetens belägenhet. Lika med kommissionen finner jag den skiljaktighet,
som föreligger i fråga om förvaltningen av allmänningsskogarna och
de av avkastningsmedel inköpta fastigheterna, icke betingad av de skogliga
förhållandena eller eljest påkallad av sakliga skäl. Såsom kommissionen
framhållit medför denna skiljaktighet tvärtom avsevärda olägenheter. Berörda
inköpta mark torde därför i enlighet med kommissionens förslag böra
sammanföras med allmänningsskogarna under gemensam hushållning och
förvaltning.

Den nu ifrågasatta införlivningsskyldigheten torde böra i huvudsak givas
det innehåll, kommissionen föreslagit. Den torde sålunda böra avse mark,
som inköpts helt eller delvis för avkastningsmedel från allmänningsskogen
eller förvärvats genom byte mot mark från skogen eller genom gåva. Däremot
bör skyldigheten icke avse mark, som delägarna inköpt för medel, vilka
ej till någon del härflutit från skogen, och ej heller mark, som förvärvats
för viss kommuns eller annat rättssubjekts räkning, även örn därtill använts
medel, som härflutit från skogen. Införlivningsskyldigheten torde emellertid
böra gälla icke blott mark, som redan förvärvats av delägarna, utan
även mark, som kan komma att förvärvas av dem. I likhet med kommissionen
håller jag nämligen före, att i den nya lagstiftningen delägarna böra

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 267.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

tillerkännas befogenhet att förvärva mark, dock under förutsättning att densamma
i regel införlivas med allmänningsskogen.

Kommissionen har i sitt förslag medgivit vissa undantag från regeln om
införlivning av mark, som förvärvats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
I förslaget har sålunda delägarna beretts möjlighet dels att inom fem
år efter nya lagens ikraftträdande åter avyttra sådan mark och dels att i
fråga örn dylik mark i särskilt fall erhålla dispens från införlivningsskyldigheten.
Till vad kommissionen föreslagit kan jag i huvudsak ansluta mig.
Emellertid anser jag, att den av kommissionen förordade dispensmöjligheten
bör utvidgas att avse även mark, som inköpts efter nya lagstiftningens
ikraftträdande. Såsom framgår av den förebragta utredningen hava delägarna
i vissa allmänningsskogar inköpt fastigheter i synnerligen behjärtansvärda
sociala syften. Ett genomförande av kommissionens förslag skulle för delägarna
försvåra fortsättandet av en dylik verksamhet, då de för denna verksamhet
inköpta fastigheterna merendels icke lämpligen kunna sammanläggas
med vederbörande allmänningsskogar. Även andra skäl kunna tänkas böra
föranleda dispens. Sålunda torde mark, som icke är att hänföra till skogsmark,
icke lämpligen böra sammanläggas med allmänningsskog. För vinnande
av snabbare och enklare förfarande torde dispensrätten böra utövas
av länsstyrelsen i stället för, såsom kommissionen föreslagit, av Kungl. Maj:t.

Vad angår utformningen i övrigt av bestämmelserna rörande införlivning
av mark med allmänningsskog torde denna böra ske i överensstämmelse med
det av kommissionen framlagda förslaget. Dessa bestämmelser anluta sig i
stort sett till motsvarande föreskrifter i häradsallmänningslagen. Vad kommissionen
anfört rörande dessa bestämmelser föranleder icke någon erinran
från min sida.

I enlighet med av mig nu angivna grunder har det inom departementet
upprättade förslaget till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
utarbetats. Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de särskilda
bestämmelserna i detta förslag.

Speciell motivering.
Allmänna bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf angives innebörden av begreppet allmänningsskog i den
föreslagna lagen. Paragrafen, som motsvarar 1 § i kommissionens förslag,
har avfattats i överensstämmelse med vad jag härom förut anfört.

2 §•

Förevarande paragraf, som handlar om äganderätten till allmänningsskogarna,
är likalydande med 2 § i kommissionens förslag. Genom de här

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

upptagna bestämmelserna har fastslagits, att allmänningsskogarna äro föremål
för enskild äganderätt och tillhöra ägarna av de fastigheter, för vilka
skogen vid storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad
vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

3 §•

Bestämmelsen i denna paragraf, enligt vilken den, som innehar fastighet
med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, äger tillgodonjuta
fastigheten tillkommande rätt till delaktighet i allmänningsskog och i
frågor rörande sådan skog utöva rösträtt för fastigheten, ansluter sig helt till
3 § i kommissionens förslag.

Ett ej ringa antal av de fastigheter, som äga del i allmänningsskogarna i
Västerbottens och Norrbottens län utgöras av krononybyggen eller kronohemman
— särskilt är detta fallet i fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar
i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar — och innehavas alltså av
vederbörande åbor med ärftlig besittningsrätt.

4 §■

I denna paragraf behandlas frågan om delägares befogenhet att överlåta sin
rätt till delaktighet i allmänningsskog. Paragrafen är av samma innehåll
som 4 § i kommissionens förslag.

5 §•

Beträffande bestämmelsen i första punkten, att allmänningsskog skall bibehållas
oförminskad, där ej i den nya lagen annorlunda stadgas, hänvisas till
vad jag förut anfört rörande allmänningsskogarnas förvaltning samt avyttring
av mark från dessa. Bestämmelsen överensstämmer med 5 § första
punkten i kommissionens förslag.

Såsom en följd av nyssnämnda bestämmelse har i andra punkten, jämväl i
överensstämmelse med kommissionens förslag, föreskrivits, att allmänningsskog
ej må med inteckning belastas samt i regel ej heller tagas i mät för
fordran. Från förbudet mot utmätning har dock undantag stadgats i fråga
om fordran, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden
till betalning ur allmänningsskogen. Till dylik fordran är att hänföra fordran
å tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom ävensom fordran
å fastighetsskatt. I likhet med vad nu gäller torde allmänningsskog även
under den nya lagstiftningen böra kunna utmätas för sådan fordran.

G §•

Första stycket upptager den för allmänningsskogs vård grundläggande bestämmelsen,
att allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen
skötas efter hushållningsplan. I fråga om denna bestämmelse tillåter jag mig

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

hänvisa till vad jag förut anfört rörande förvaltningen av allmänningsskogarna
samt tillsynen över dem. Bestämmelsen är likalydande med 6 §
första stycket i kommissionens förslag.

En av allmänningsskogarna, Orsa sockens besparingsskog, är belägen inom
tvenne län, Kopparbergs och Gävleborgs län, och sträcker sig sålunda genom
två skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden. Frågan, huru uppsikten över
nämnda skog skall utövas, behandlas i 57 §.

Lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige upptager vissa bestämmelser örn den rätt till skogsfång, som tillkommer
lapparna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt
de övriga trakter, där lapparna äga att uppehålla sig med sina renar. Dylika
bestämmelser återfinnas i 45—54 §§ samt 58 och 59 §§ av lagen. Den nya
lagen åsyftar ej att göra någon rubbning i dessa bestämmelser. En erinran
härom har, i likhet med vad som skett i kommissionens förslag, upptagits i
andra stycket.

Kommissionen har i 7 § av sitt förslag upptagit en föreskrift därom, att
delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej för särskilt fall annorlunda
stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma
räkning enligt vad i lagförslaget sägs.

Kommissionen har i motiveringen till förslaget anfört, bland annat, följande.

Den nu gällande grundsatsen, att delägarnas rätt till allmänningsskog
skulle tillgodogöras för delägarnas eller, i vissa fall, ortsbefolkningens gemensamma
räkning, borde bibehållas i den nya lagen. De undantag från
denna grundsats, som innefattades i 3 § lagen den 8 november 1912 om
rätt till jakt samt 9 och 10 §§ lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,
borde dock fortfarande äga giltighet. Enligt kommissionens mening kunde
det visserligen ifrågasättas, huruvida den individuella jakt- och fiskerätt, som
enligt berörda paragrafer tillkomma delägarna i allmänningsskogarna, från
jakt- och fiskevårdssynpunkt vöre en i alla fall lämplig anordning, men kommissionen
hade ansett sig ej böra i förevarande sammanhang upptaga frågan
om en ändring av gällande bestämmelser på detta område. I övrigt vore
något undantag från omförmälda grundsats ej påkallat.

I nya lagen hade ej upptagits några bestämmelser rörande sättet för det
gemensamma tillgodogörandet av delägarnas rätt till allmänningsskog. Lagen
lämnade sålunda utan reglering, huruvida å allmänningsskog avverkat
virke skulle försäljas på auktion eller under hand eller disponeras in natura
för vederbörande intressenters räkning. Erforderliga föreskrifter såväl i
detta avseende som rörande tillgodogörandet av övriga nyttigheter å allmänningsskog
borde inrymmas i reglementena för de särskilda skogarna. I fråga
om försäljning av virke från allmänningsskogarna borde föreskrifterna åsyfta
att tillerkänna delägarna större frihet än gällande reglementen i allmänhet
medgåve.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande framhållit önskvärdheten
av att möjlighet bereddes för länsstyrelsen att från allmänningsskogarna
inom länet företaga försäljningar av virke under hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

101

Förevarande paragraf Ilar avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med Departement*.
kommissionens förslag. De lagar, som avses med den i paragrafen intagna cAe/enundantagsbestämmelsen
från den där fastslagna grundsatsen, äro de i kommissionens
motivering omnämnda jakt- och fiskerättslagarna. Frågan om
ändring i gällande bestämmelser rörande jakt- och fiskerätten å allmänningsskog
torde, på sätt kommissionen uttalat, icke böra i förevarande sammanhang
upptagas till övervägande. Det av länsstyrelsen i Norrbottens län
framförda yrkandet kan, såsom framgår av vad kommissionen yttrat, helt
tillgodoses inom den föreslagna lagstiftningens ram. Erforderliga bestämmelser
rörande sättet för tillgodogörande av delägarnas rätt till allmänningsskog
torde böra upptagas i reglementet. Vid avfattandet av dessa bestämmelser
bör beaktas vad kommissionen härom anföxd.

Beträffande de ändamål, vartill avkastning och annan inkomst från allmänningsskog
må användas, hava bestämmelser upptagits i 32—36 §§.

8 §•

1 mom. Bestämmelserna i första och andra styckena, som motsvara stadgandena
i 8 § första och andra styckena av kommissionens förslag, angiva
grunderna för organisationen av förvaltningen beträffande allmänningsskog
och vad därifrån härflyter ävensom för utövande av delägarnas beslutanderätt.
I fråga örn dessa bestämmelser tillåter jag mig hänvisa till vad jag
förut anfört.

Jämväl beträffande den i tredje stycket inrymda bestämmelsen, som handlar
om ordningen för bestämmande av arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse
eller ekonominämnd, hänvisas till vad jag förut anfört.

2 mom. I detta moment har intagits den av mig förut förordade bestämmelsen
rörande Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela särskilda föreskrifter
rörande förvaltningen av fond, som bildats av inkomst från besparingsskogarna
i Venjans socken eller från Lima eller Transtrands sockens besparingsskog.

9 §•

1 och 2 mom. I 1 mom. hava upptagits bestämmelser örn förordnande
av skogsförvaltare samt örn fastställande av hans avlöning, och i 2 mom. regleras
frågan om tillstånd till anställande av gemensam skogsförvaltare för
två eller flera allmänningsskogar. För de skäl, som ligga till grund för dessa
bestämmelser, har jag förut redogjort. Bestämmelserna motsvara delvis
stadgandena i 9 § 1 och 2 mom. av kommissionens förslag.

3 mom. Enligt detta moment äger Kungl. Majit i fråga örn allmänningsskog
i Västerbottens eller Norrbottens län på framställning av allmänningsstyrelsen
förordna, att bestämmelserna i 1 och 2 mom. under viss tid eller
tillsvidare ej skola äga tillämpning. Under den tid sådant förordnande är
gällande skall jämlikt förevarande moment allmänningsstyrelsen med avseende
å allmänningsskogens vård biträdas av en hos skogsvårdsstyrelsen anställd
tjänsteman, som skogsvårdsstyrelsen därtill utser. Ersättning till så -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

dant biträde skall gäldas av skogsvårdskassan. För motiven till dessa bestämmelser,
som sakna motsvarighet i kommissionens förslag, har jag förut
redogjort.

10 §.

I överensstämmelse med vad jag förut anfört stadgas i denna paragraf, att
för varje allmänningsskog skall fastställas reglemente med bestämmelser
rörande förvaltningen av skogen och vad därifrån härflyter.

Om avyttring och införlivning av mark.

11 §•

Beträffande den här upptagna bestämmelsen örn befogenhet för delägarna
i allmänningsskog att avyttra mark från skogen hänvisas till det förut anförda.

12 §.

I förevarande paragraf hava inrymts bestämmelser om befogenhet för delägarna
och allmänningsstyrelsen att inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning.
För det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser och de
principiella synpunkter, som ligga till grund för dem, har jag förut redogjort.
Bestämmelserna överensstämma med stadgandena i 12 § i kommissionens
förslag.

13 §.

Denna paragraf upptager den grundläggande bestämmelsen om skyldighet
för delägarna i allmänningsskog att söka införlivning med skogen av mark,
som delägare förvärvat för medel, vilka härflutit från skogen, eller genom
byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller genom gåva. För det
huvudsakliga innehållet av denna bestämmelse och de skäl, som ligga till
grund för densamma, har jag förut lämnat en redogörelse. Bestämmelsen
motsvarar stadgandet i 13 § av kommissionens förslag.

14 §.

Den här införda bestämmelsen, som angiver de villkor, varunder införlivning
av mark med allmänningsskog må äga rum, överensstämmer med
stadgandet i 14 § av kommissionens förslag.

15 och 16 §§.

I dessa paragrafer regleras dels sökandens skyldighet att förebringa utredning
i införlivningsärende och dels sättet för anskaffande av viss utredning
däri genom länsstyrelsens försorg. Paragraferna äro likalydande med
15 och 16 §§ i kommissionens förslag.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

17—21 §§.

Förevarande paragrafer, som angiva sättet för handläggning och prövning
av införlivningsärende, verkan av förordnande om införlivning och av avslag
å ansökan örn införlivning samt vissa åtgärder, som skola vidtagas för
att trygga effektiviteten av meddelat förordnande om införlivning, överensstämma
med 17—21 §§ i kommissionens förslag.

22 §.

Enligt förevarande paragraf har länsstyrelsen att övervaka, att allmänningsstyrelse
fullgör vad densamma åligger enligt 13 och 21 §§. Därest sådan
skyldighet eftersättes av allmänningsstyrelsen, äger länsstyrelsen genom
vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten. Dessa bestämmelser
ansluta sig helt till 22 § i kommissionens förslag.

Om vård av allmänningsskog''.

23 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande innehållet i hushållningsplan
för allmänningsskog. Dessa föreskrifter, som avfattats i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande stadganden i 24 § häradsallmänningslagen,
äro likalydande med bestämmelserna i 23 § av kommissionens förslag.

24 §.

Enligt första stycket skall hushållningsplan, som enligt de före nya lagens
ikraftträdande gällande bestämmelser fastställs av domänstyrelsen eller länsstyrelse,
även efter sagda tidpunkt lända till efterrättelse intill dess tiden
för planens giltighet tilländalöper eller ändring av planen i vederbörlig ordning
sker. Denna bestämmelse överensstämmer med 24 § första stycket i
kommissionens förslag.

I 24 § andra stycket av kommissionens förslag har upptagits en föreskrift,
att vad i nya lagen stadgades om äldre hushållningsplan jämväl skulle
äga tillämpning beträffande avverkningsplan, som enligt de före nya
lagens ikraftträdande gällande bestämmelser upprättats av skogsstatstjänsteman
eller godkänts av domänstyrelsen. Denna föreskrift, som äger avseende
å de samfällda husbehovsskogarna, har såsom följd av dessa skogars undantagande
från nya lagens tillämpning uteslutits i departementsförslaget.

25 §.

Denna paragraf upptager bestämmelser rörande sättet för uppgörande och
fastställande av hushållningsplan för allmänningsskog samt huru kostnaderna
för sådan plans upprättande skola gäldas.

Kommissionens förslag i detta avseende, som avfattats i överensstämmelse
med motsvarande stadganden i 26 § häradsallmänningslagen, innebär i hu -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vudsak följande. Upprättandet av förslag till ny hushållningsplan skall i första
hand ankomma på allmänningsstyrelsen. Erforderliga åtgärder i detta
avseende skola genom styrelsens försorg företagas av person med högre
skoglig utbildning. Förslaget skall insändas till skogsvårdsstyrelsen senast
ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller — örn
denna tid utlöper inom aderton månader efter det den nya lagen träder i
kraft — senast sex månader efter ikraftträdandet. Skogsvårdsstyrelsen
kan fastställa förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller
ock vägra fastställelse å detsamma. För den händelse allmänningsstyrelsen
icke inkommer med förslag till hushållningsplan inom föreskriven tid eller
fastställelse å ingivet förslag vägras, åligger det skogsvårdsstyrelsen att föranstalta
om upprättandet av ny hushållningsplan. I fråga om kostnaderna
för upprättandet av hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser allenast
såvitt angår plan, som upprättats genom skogsvårdsstyrelsens försorg.
Beträffande sådan plan har stadgats såsom regel, att, om förslag till sådan
plan — oförändrat eller med vissa jämkningar — fastställes av skogsvårdsstyrelsen,
kostnaderna för förslagets uppgörande skola gäldas av allmänningskassan.
Från nämnda regel har dock stadgats visst undantag i fråga
om de samfällda husbehovsskogarna.

I motiveringen till förslaget har kommissionen framhållit, att det utan
särskilt stadgande torde vara tydligt, att kostnaderna för hushållningsplan,
som uppgjorts på föranstaltande av allmänningsstyrelsen, skulle gäldas av
allmänningskassan. I fråga örn kostnaderna för plan, som upprättats genom
skogsvårdsstyrelsens försorg men icke kunnat fastställas, har kommissionen
uttalat, att kostnaderna för dylik plan borde gäldas av skogsvårdskassan.

I yttrandena hava vissa erinringar gjorts mot bestämmelserna i förevarande
paragraf. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs lån
samt allmänningsstyrelsen för Orsa sockens besparingsskog hava sålunda
hemställt, att sådan förrättningsman, som för allmänningsstyrelsens räkning
skulle upprätta hushållningsplan för allmänningsskog, borde utses av länsstyrelsen.
Skogsvårdsstyrelsen har såsom stöd för sin hemställan anfört, att
ökade garantier härigenom vunnes i fråga om förrättningsmannens kvalifikationer
samt att skogsvårdsstyrelsen vid fastställande av planen finge lättare
att bedöma omfattningen av de kontrollundersökningar, som vöre erforderliga.

Skogsförvaltningen för Jokkmokks allmänningsskog har uttalat, att den
för upprättande av förslag till ny hushållningsplan tillmätta tiden, såvitt
anginge Jokkmokks allmänningsskog, vore för knappt tilltagen. Förvaltaren
har härom anfört:

Giltighetstiden för gällande skogshushållningsplaner utginge den 31 december
1940. Kommissionen förutsatte, att den nya lagen skulle träda i
kraft den 1 januari 1940. Enligt bestämmelserna i lagförslaget skulle förslag
till ny hushållningsplan för Jokkmokks sockenallmänning vara ingivet
till skogsvårdsstyrelsen senast sex månader efter den nya lagens ikraft -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

trädande, således före den 1 juli 1940. Alldenstund några direktiv i detalj
för de nya husliållningsplanernas upprättande knappast kunde tänkas utfärdas
av skogsvårdsstyrelsen under den tid, Jokkmokks sockenallmänning
ännu stöde under skogsstatens uppsikt och kontroll, skulle på sin höjd två
sommarmånader år 1940 kunna disponeras för handläggning och avslutande
av utearbetena för planen och ingen som helst tid finnas anslagen för skrivbordsarbetet.
Bestämmelserna i den nya lagen borde ändras så, att antingen
tidsfristen sex månader i förekommande sammanhang förlängdes till minst
två år eller att skogsvårdsstyrelsen bemyndigades medgiva erforderligt anstånd
i den omfattning som prövades skäligt.

Departementsförslaget har i fråga om denna paragraf avfattats i huvud-Departement».
saklig överensstämmelse med kommissionens förslag. De i sistnämnda förslag
upptagna bestämmelserna rörande gäldande av kostnaderna för upprättande
av hushållningsplaner i fråga om de samfällda husbehovsskogarna
hava dock såsom följd av dessa skogars undantagande från nya lagens
tillämpning uteslutits.

Av det anförda framgår att jag ej, på sätt i vissa yttranden föreslagits,
ansett allmänningsstyrelserna böra frånkännas rätten att, då förslag till hushållningsplan
upprättas genom deras försorg, själva utse vederbörande förrättningsman.
I allmänhet lärer därtill av styrelserna komma att utses
respektive skogsförvaltare. Dessas lämplighet för uppdraget torde icke böra
ifrågasättas. Skulle annan person ifrågakomma, har skogsvårdsstyrelsen
att vid prövning av det av denne uppgjorda förslaget till plan bedöma förrättningsmannens
kvalifikationer.

Vad angår det av förvaltaren för Jokkmokks allmänningsskog gjorda yrkandet
möter ej hinder, att i det av förvaltaren angivna fallet åtgärder för
upprättande av förslag till ny plan vidtagas före nya lagens ikraftträdande
i enlighet med då gällande bestämmelser samt att det sålunda uppgjorda förslaget
— därest det ej före nyssangivna tidpunkt fastställts av domänstyrelsen
— efter nya lagens ikraftträdande överlämnas till skogsvårdsstyrelsen för
prövning och fastställelse. Vid sådant förhållande torde de av förvaltarna
angivna svårigheter vid tillämpningen å berörda fall av bestämmelserna i
förevarande paragraf ej behöva uppstå.

26 §.

I denna paragraf lämnas skogsvårdsstyrelsen befogenhet att, därest giltighetstiden
för hushållningsplan utgår innan ny plan fastställts, meddela bestämmelser
rörande skogshushållningen å allmänningsskogen att gälla intill
dess fastställelse å den nya planen meddelats. Paragrafen överensstämmer
med 26 § i kommissionens förslag.

27 §.

De här meddelade bestämmelserna om befogenhet för skogsvårdsstyrelsen
att vidtaga ändring i fastställd hushållningsplan och örn gäldande av
kostnaderna för åtgärder, som erfordras för vidtagande av sådan ändring,
äro likalydande nied föreskrifterna i 27 § av kommissionens förslag.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

28 och 29 §§.

28 och 29 §§ upptaga vissa bestämmelser med avseende å de fall, att överträdelse
sker vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av bestämmelser,
som meddelats jämlikt 26 §, eller att fullgörandet av hushållningsplanens
föreskrifter eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen beträffande skogsskötsel
meddelade bestämmelser eftersättas. Beträffande det förra fallet
stadgas, att, örn överträdelse som nyss sagts äger rum samt i anledning därav
särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel, skogsvårdsstyrelsen
äger föreskriva sådana åtgärder. Med avseende å det senare fallet
föreskrives, att, örn åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade
föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt, länsstyrelsen äger tillhålla
allmänningsstyrelsen genom vite att företaga åtgärden. I fråga om
dessa bestämmelser tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till vad förut anförts.

30 §.

Första stycket innehåller bestämmelser om skogsvårdsstyrelses sammansättning
i vissa fall vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av
hushållningsplan för allmänningsskog eller fråga enligt 26 eller 28 §. För
det närmare innehållet av dessa bestämmelser och skälen till desamma Ilar
jag förut redogjort. Bestämmelserna motsvara stadgandena i 31 § första
stycket av kommissionens förslag.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena, som avse dels röstberäkningen
inom skogsvårdsstyrelse i ärenden, i vilka av Kungl. Maj:t förordnad
särskild ledamot deltager, och dels sådan ledamots rätt till ersättning för
uppdragets fullgörande, motsvara föreskrifterna i 31 § andra och tredje
styckena av kommissionens förslag.

Örn avkastning och annan inkomst från allmänningsskog.

31—33 §§.

I dessa paragrafer upptagas bestämmelser om olika slag av inkomster
från allmänningsskog samt örn de ändamål, vartill sådan inkomst må användas.

I 32 § av kommissionens förslag har stadgats, att till allmänningsskogs
avkastning skall räknas all den inkomst in natura eller i penningar, som
erhålles genom tillgodogörande av delägarnas rätt till skogen, i den mån
sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag
av kapitalinkomst som härflyter från skogen. Till inkomst av sistnämnda
beskaffenhet skola enligt samma paragraf hänföras medel, som inflyta
genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark, som genom
expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

107

skiljes från skogen, saint ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom
sådant förfarande upplåtes å skogen, ävensom ersättning för skada eller
intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande tillskyndas, där
sådan ersättning bestämts att utgå i penningar på en gång. De inkomster
från allmänningsskog, som enligt nu angivna bestämmelser äro att hänföra
till avkastning, särskiljas i 32 § av kommissionens förslag i två olika slag,
ordinarie och extra avkastning. Till extra avkastning hänföres avkastning,
som erhålles genom avverkning, vilken överskjuter skogens normala virkesavkastning.
Till ordinarie hänföres annan avkastning.

Föreskrifterna i 33 § 1 mom. av förslaget avhandla den ordinarie avkastningens
användande, under det 2 mom. avser användningen av den extra avkastningen.
— Il mom. föreskrives härutinnan i huvudsak följande. Ordinarie
avkastning skall i första rummet användas till gäldande av kostnader,
som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. Ordinarie
avkastning må därefter användas till bestridande av utgifter, som utan
att vara av nyssangiven beskaffenhet dock äro ägnade att befrämja en god
hushållning med skogen, till inköp av mark för skogens utvidgning, till betalning
av utskylder för de fastigheter, med vilka rätt till delaktighet i skogen
är förenad, till främjande av jordbruket inom den eller de socknar eller
delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, eller till annat ändamål,
som är till gagn för delägarna eller befolkningen inom sagda socknar
eller sockendelar. I fråga örn avkastningen från vissa allmänningsskogar har
dock föreskrivits, att densamma må disponeras allenast till gagn för vederbörande
delägare. De allmänningsskogar, i fråga om vilkas avkastning en
dylik bestämmelse skall gälla, äro Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars
besparingsskog, Dorotea övre, \ ilhelmina övre, Tärna och Stensele samt
Sorsele övre allmänningsskogar ävensom nybyggarnas särskilda allmänningar
i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar samt de samfällda husbehovsskogarna.
I 1 mom. har slutligen stadgats, att för ändamål, vartill
ordinarie avkastning må användas, fondering av sådan avkastning jämväl
skall få äga rum, under förutsättning att denna ej erfordras för gäldande av
nödiga kostnader för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. —
Enligt 2 mom. skall extra avkastning i regel användas eller fonderas för
verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningsskogen, som äro
ägnade att öka skogsproduktionen å denna, för inköp av mark för skogens
utvidgning eller för annat dylikt ändamål. Från berörda regel har dock
stadgats det undantag, att extra avkastning må användas för enahanda ändamål
som ordinarie avkastning — dock ej lill gäldande av kostnader, som
äro Hildiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning — därest
detta finnes nödigt för beredande av en i möjligaste mån jämn tillgång å
medel för sagda ändamål.

34 g i kommissionens förslag upptager en bestämmelse örn användande av
kapitalinkomst från allmänningsskog. Bestämmelsen innebär, att sådan inkomst
må användas för samma ändamål, vartill extra avkastning i regel ma

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

disponeras samt att för sådant ändamål jämväl fondering av kapitalinkomst
må äga rum.

Såsom motivering till den föreslagna uppdelningen av inkomsterna från
allmänningsskog, kapitalinkomster och avkastning har kommissionen anfört:

I fråga om användande av inkomst från allmänningsskog borde från principiell
synpunkt olika regler gälla allteftersom inkomsten erhölles genom
utnyttjande av markens alstringsförmåga och således kunde beräknas inflyta
årligen eller eljest periodvis eller inkomsten utvunnes genom avyttring av
mark från skogen eller eljest genom realiserande av dennas kapitaltillgångar.
Medan inkomst av det förra slaget vöre att betrakta såsom avkastning i
egentlig mening, som regelrätt borde komma intressenterna till godo i mån
som den inflöte, utgjorde inkomst av det senare slaget ett från allmänningsskogen
lösgjort kapital, som i enlighet med grundsatsen, att allmänningsskog
skulle bibehållas oförminskad, rätteligen borde på lämpligt sätt återföras
till allmänningsskogen eller, med andra ord, användas för höjande av
allmänningsskogens kapitalvärde. Ett genomförande i hela dess vidd av nu
angivna grundsats skulle dock medföra betydande praktiska olägenheter och
kunde därför ej ifrågasättas. Vid reglering av frågan om användning av inkomst
från allmänningsskog vore det uppenbarligen av vikt, att bestämmelserna
i ämnet gåves en sådan utformning, att nödig enkelhet och reda i förvaltningen
skapades. I enlighet härmed borde berörda regel om användande
av kapitalinkomst fran allmänningsskog begränsas till sådana inkomster
av denna beskaffenhet, som vore av större ekonomisk betydelse och därjämte
utan särskild svårighet kunde särskiljas från övriga inkomster från
skogen. Till kapitalinkomster, som skulle vara underkastade nyssangivna
regel, borde därför, i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen,
hänföras allenast medel, som inflöte genom avyttring av mark från allmänningsskog,
ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt ensittarlagen
eller annat dylikt förfarande skiljdes från skogen, samt ersättning
för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplätes
å skogen, ävensom ersättning för skada eller intrång, som allmänningsskogen
genom dylikt förfarande tillskyndades, sistnämnda ersättning dock
allenast under förutsättning, att ersättningen bestämts att utgå i penningar
pa en gång. Ali annan inkomst, som erhölles från allmänningsskogen genom
tillgodogörande för gemensam räkning av delägarnas rätt till denna,
borde räknas såsom avkastning i egentlig mening.

I enlighet med vad sålunda anförts hade stadgandena i 32 § utformats.
Stadgandena anslöte sig helt till motsvarande bestämmelser i 33 § häradsallmänningslagen.

Rörande de föreslagna bestämmelserna om avkastningens användande har
kommissionen anfört, bland annat:

Beträffande användande av de inkomster från allmänningsskog, som enligt
32 § vore att räkna till skogens avkastning, torde olika regler böra gälla
för de fall, att avkastningen erhållits genom avverkning, som motsvarade
skogens normala virkesavkastning (ordinarie avkastning), eller vunnits genom
avverkning, som översköte den normala virkesavkastningen (extra avkastning).
I fråga om ordinarie avkastning mötte ej någon tvekan att tilllämpa
principen, att avkastningen skulle tillgodogöras för vederbörande intressenters
räkning i man som den inflöte. Beträffande extra avkastning
skulle däremot en dylik användning i det långa loppet medföra mindre
gynnsamma verkningar för intressenterna. Då extra avkastning vöre bero -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

109

ende dels av skogens sammansättning och tillstånd och dels av vissa opåräkneliga
händelser, såsom skadegörelser å skogen genom brand-, storm- eller
insektshärjningar m. m., och sålunda vore av synnerligen växlande storlek
under olika avverkningsperioder, skulle ett omedelbart tillgodogörande av
extra avkastning för intressenternas räkning hava tillföljd, att dessa under
vissa avverkningsperioder skulle få åtnjuta mycket betydande inkomster
från skogen, medan de under andra perioder finge disponera blott obetydliga
sådana inkomster eller måhända bleve helt i avsaknad därav. En dylik
ordning vore uppenbarligen ej förenlig med allmänningsskogarnas uppgift
att utgöra ett ekonomiskt stöd för vederbörande intressenter. Ett fyllande
av denna uppgift förutsatte, att tillgången å de avkastningsmedel, som periodvis
finge disponeras till intressenternas förmån, vore någorlunda jämn
och att sålunda större växlingar härutinnan ej förekomme. Härav följde,
att regeln om avkastningens omedelbara tillgodogörande för intressenternas
räkning ej borde generellt tillämpas i fråga om extra avkastning utan att beträffande
denna mera restriktiva bestämmelser borde gälla. I likhet med de
föreskrifter, som i förevarande ämne upptagits i häradsallmänningslagen,
torde dessa bestämmelser böra åsyfta, att extra avkastning principiellt skulle
användas för höjande av allmänningsskogens kapitalvärde men att utan
hinder härav sådan avkastning finge omedelbart tillgodogöras för intressenternas
räkning, därest detta funnes nödigt för beredande av en i möjligaste
mån jämn tillgång å medel för detta ändamål.

För ändamål, vartill avkastning från allmänningsskog enligt det anförda
finge användas, borde i anslutning till vad i motsvarande avseende gällde
enligt häradsallmänningslagen fondering av sådan avkastning principiellt
få äga rum.

I överensstämmelse med nu angivna synpunkter bade i förslaget olika
bestämmelser meddelats rörande användning och fondering av ordinarie
samt extra avkastning från allmänningsskog.

De i 33 § 1 mom. upptagna bestämmelserna örn användning och fondering
av ordinarie avkastning överensstämde i stort sett med vad nu gällde. Förslaget
anslöte sig härutinnan till de direktiv, som genom Kungl. Maj:ts beslut
den 20 juni 1935 fastställts för den åt kommissionen uppdragna utredningen.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som chefen för jordbruksdepartementet
berörda dag avgivit och som av Kungl. Maj:t godkänts, hade
denne framhållit, att någon ändring i nu gällande bestämmelser rörande användningen
av avkastningen från de skogar, som utredningen avsåge, ej
vore åsyftad samt att vid utredningen borde tillses, att i sådana fall, då enligt
meddelade föreskrifter i reglementen eller annorledes avkastningen skulle
nyttjas för allmänna ändamål, denna ordning principiellt ej rubbades. I enlighet
härmed innefattade föreskrifterna i berörda moment icke några principiella
ändringar i gällande stadganden. Vid utformningen av dessa föreskrifter
hade kommissionen utgått därifrån, att lagen ej lämpligen borde
upptaga några detaljbestämmelser i förevarande ämne utan allenast angiva
de allmänna ändamål, för vilka ordinarie avkastning finge användas eller
fonderas. Erforderliga detaljföreskrifter härutinnan borde inrymmas i reglementena
för de särskilda skogarna.

I vissa yttranden från skogsstatst junst eman och allmänningsstyrelser i
Västerbottens och Norrbottens län bar gentemot de nu ifrågavarande bestämmelserna
anmärkts, att svårighet skulle uppstå att skilja mellan olika slag
av inkomster från allmänningsskog samt att bestämmelserna ej heller i övrigt
vöre ändamålsenliga.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements chefen.

Jägmästaren i Vilhelmina revir har anfört, bland annat, följande.

Uppdelningen i ett flertal inkomstarter med viss föreskriven användning
syntes både opraktisk och onödig. I fråga örn kapitalinkomst kunde det
mycket väl inträffa, att lämplig mark för inköp ej funnes. Så kunde även
vara fallet i fråga örn objekt för grundförbättringar, särskilt i fjällskogar.
Det skulle därför kunna inträffa, att man för eventuell kapitalinkomst endast
hade att välja på att använda den till grundförbättringar av tvivelaktig
bärighet eller till evig fondering. Detsamma gällde i viss mån om extra avkastningen.
Denna, som det för övrigt vore mycket svårt för att ej säga
omöjligt att exakt fastställa, skulle enligt motiven i huvudsak tjäna till att
bibehålla eller höja skogens kapitalvärde samt bereda jämn tillgång till medel
för intressenternas räkning. Här kunde å ena sidan inträffa, att någon
extra avkastning ej utfölle just när den kunde behövas, eller å andra sidan
att den vöre större än vad som åtginge till behövliga reproduktionsåtgärder
eller förefintliga grundförbättringsobjekt. Detta kunde dock givetvis regleras
genom fondering.

En betydligt enklare anordning syntes vara följande.

Alla inkomster, av vad slag de vara månde, skulle användas i första hand
till att betala ofrånkomliga utgifter såsom skatter, förvaltning, skogsindelning
m. m. Därefter insattes de medel, som beräknades erforderliga för att
försätta årets avverkningstrakter i tillfredsställande skick, i en förnyelsefond,
varvid även ytterligare medel kunde tilläggas för lämpliga, särskilt angivna
grundförbättringsarbeten. Om kapitalinkomster i princip skulle användas
till markinköp eller grundförbättring, kunde de även ingå i förnyelsefonden,
som i sa fall ej utan tillstånd finge minskas under motsvarande
belopp utom för förut angivna ändamål. Återstående inkomster insattes i
en skogsmedelsfond. Utdelning till delägarna skedde från denna och ej
från de löpande inkomsterna. Härigenom funnes möjligheter att ernå en
jämn eller ännu hellre växlande utdelning, så att denna sänktes i goda tider
och höjdes i dåliga, alltså till verkligt stöd för delägarna. Visade planen
överavverkning, kunde t. ex. i reglementet bestämmas, att fondens minimibelopp
skulle höjas. Härigenom kunde skogens och fondens värde behållas
praktiskt taget oförminskat, vilket vore bättre än att man kanske i ovist nit
försökte hålla skogens kapitalvärde uppe genom icke eller dåligt bäriga grundförbättringar.

Fördelarna med en särskild förnyelsefond vore följande. Medel till reproduktionsåtgärder
reserverades, när inkomster inflöte, och ju mera desto
större försäljningarna vore. Dessa medel funnes sedan tillgängliga, örn skogen
gåve inkomst eller ej; alltså även i dåliga tider, och kunde därför användas
speciellt i tider med ringa arbetstillgång. Förnyelsefonden borde ej
onödigtvis få ökas eller växa i höjden utan endast reserveras för användning
vid lämplig tidpunkt. För övrigt kunde åtgärder, som förut ej beräknats
men visat sig nödvändiga, utföras med hjälp av löpande inkomster, eller också
kunde medel reserveras även för sådana ändamål.

I några yttranden har påpekats, att bestämmelse borde upptagas därom,
att avkastningen från skogarna och fonderna skulle användas allenast till
delägarnas gagn.

De av kommissionen föreslagna bestämmelserna rörande uppdelningen av
inkomsterna från allmänningsskog i olika slag samt om de ändamål, vartill
de särskilda inkomstslagen må användas, hava bortsett från vissa mindre
jämkningar oförändrade upptagits i departementsförslaget och inrymts i

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

lil

31—33 §§. Jag vill erinra, att kommissionens förslag i fråga om uppdelningen
av inkomsterna från allmänningsskog avfattats i enlighet med motsvarande
bestämmelser i häradsallmänningslagen. Denna uppdelning torde möjliggöra
att på ett ändamålsenligt sätt disponera över avkastningen. Reglerna
hava utan olägenhet kunnat tillämpas i fråga om inkomsterna från häradsallmänningarna.
Någon anledning att beträffande inkomsterna från allmänningsskogarna
införa andra bestämmelser torde icke förefinnas. Det av jägmästaren
i Vilhelmina revir framlagda förslaget synes mig icke innebära någon
förbättring eller nämnvärd förenkling av föreskrifterna rörande avkastningens
disponerande. I fråga örn de ändamål, vartill inkomsterna från allmänningsskogarna
må användas, har i lagen endast uppdragits en allmän
ram härför. Denna torde omsluta nu gällande bestämmelser i ämnet. De
närmare föreskrifterna böra, på sätt kommissionen framhållit, upptagas i
de reglementen, som komma att utfärdas rörande skogarnas förvaltning.
Jag förutsätter härvid, att all möjlig hänsyn tages till delägarnas önskemål
i detta ämne.

34 §.

Enligt 13 § är o delägarna i allmänningsskog berättigade att inom där angiven
tid avyttra mark, som av dem förvärvats före den nya lagens ikraftträdande
och som delägarna icke önska införliva med allmänningsskogen.
Därjämte är enligt 21 § allmänningsstyrelse underkastad skyldighet att försälja
mark, vars införlivning med allmänningsskog vägrats. Medel, som i
nu angivna fall inflyta genom markens avyttrande, skola enligt förevarande
paragraf i avseende å det ändamål, vartill desamma må användas eller fonderas,
anses vara av samma natur som de medel, vilka anlitats för markens
förvärvande. Paragrafen är lika lydande med 35 § i kommissionens förslag.

35 §.

Den här upptagna bestämmelsen örn fortsatt giltighet av vissa föreskrifter,
som i äldre reglementen meddelats rörande fonder, som före nya lagens
ikraftträdande bildats av inkomster från allmänningsskogar, ansluter sig helt
till stadgandet i 36 § av kommissionens förslag.

36 g.

Vad i 32 § 1 mom. är stadgat örn de ändamål, för vilka ordinarie avkastning
må användas eller fonderas, bör ock gälla i fråga örn ränta å extra avkastning
eller å kapitalinkomst ävensom beträffande avkastning från mark,
sorn i 34 § avses, eller å fond, varom i 35 § förmäles. Avkastning å fond,
som nyss sagts, hör dock städse i första rummet användas till gäldande av
kostnaderna för fondens förvaltning. En bestämmelse i nu angivet syfte
har införts i denna paragraf. Bestämmelsen är likalydande med föreskriften
i 37 § av kommissionens förslag.

112

Kungl. Majlis proposition nr 267.

37 §.

I denna paragraf upptagas bestämmelser i fråga örn beslutanderätten rörande
användningen av inkomst från allmänningsskog, mark, som i 34 §
avses, eller fond, varom i 35 § förmäles, så ock rörande användningen i visst
fall av sådan fonds kapital.

För närvarande ankommer det i regel på vederbörande länsstyrelse att
med tillämpning av reglementenas bestämmelser efter förslag av respektive
jordägare eller allmänningsstyrelser besluta örn användningen av avkastningen
från allmänningsskogarna och skogsmedelsfonderna samt de särskilda
fonder, som bildats genom avsättningar från skogsmedelsfonderna, ävensom
om disponerandet i den mån sådant är medgivet av berörda fonders
kapital. I fråga örn avkastningen från Svärdsjö, Envikens och Svartnäs
socknars besparingsskog och skogsmedelsfond gäller dock, att rätten att besluta
om avkastningens användande tillkommer allmänningsstyrelsen eller, i
vissa fall, vederbörande delägare. Även beträffande avkastningen från Hamra
kapellags skogsmedelsfond tillkommer beslutanderätten i förevarande
avseende med visst undantag allmänningsstyrelsen.

Kommissionens förslag i förevarande avseende innebär i huvudsak följande.
Såsom regel skall det ankomma på länsstyrelsen att med tillämpning
av bestämmelserna i den nya lagen och vederbörande reglemente besluta
om användning eller fondering av avkastning eller kapitalinkomst från allmänningsskog
eller ränta därå eller avkastning från mark, som i 35 § i kommissionens
förslag avses, eller å fond, varom i 36 § av kommissionsförslaget
förmäles. Där sådan fond jämlikt föreskrift, som i sistnämnda paragraf angles,
må helt eller delvis användas för visst ändamål, skall det även ankomma
på länsstyrelsen att därom besluta. Länsstyrelsens belutanderätt i
nu omförmälda avseenden kan dock i reglementet helt eller delvis uppdragas
åt delägarna eller allmänningsstyrelsen. I de fall, då beslutanderätten i här
avsedda frågor tillkommer länsstyrelsen, äro delägarna berättigade att framlägga
förslag i ämnet. Förslagsrätten har dock ej ovillkorligen bundits vid
delägarna i det genom reglementet kan föreskrivas, att berörda rätt i stället
skall utövas av allmänningsstyrelsen, ekonominämnd eller annan av delägarna
utsedd nämnd.

Kommissionen har i sin motivering understrukit, att beslutanderättens
delegerande åt delägarna eller allmänningsstyrelsen särskilt syntes böra ske
i sådana fall, då beslutanderätten enligt nu gällande bestämmelser tillkommer
endera av dessa.

I vissa yttranden har påpekats, att delägarna i allmänningsskogarna borde
tillerkännas rätt att själva besluta om avkastningens användande. Uttalanden
i denna riktning hava gjorts av allmänningsstyrelserna för Vilhelmina
övre samt Tärna och Stensele allmånningsskogar samt delägarna i sistnämnda
skog.

Departements- Kommissionens förslag i förevarande hänseende har oförändrat upptagits
chefen, j denna paragraf. Paragrafen innehåller alltså såsom allmän regel, att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

113

skall ankomma på länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelserna i
nya lagen och reglementet besluta om användning eller fondering av inkomst
från allmänningsskog eller därav bildad fond eller från mark, som i 34 §
avses, ävensom örn användning i visst fall av sådan fonds kapital. Härutinnan
ansluter sig paragrafen till vad i allmänhet nu gäller. Paragrafens avfattning
möjliggör emellertid, att beslutanderätten i berörda frågor helt eller
delvis överlämnas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen genom föreskrift
härom i reglementet. I likhet med kommissionen anser jag, att ett dylikt
delegerande av beslutanderätten bör ske i de fall, där denna för närvarande
tillkommer delägarna eller allmänningsstyrelsen. Skulle det visa sig önskvärt
och lämpligt, att jämväl i andra fall delägarna erhålla beslutanderätt
beträffande användande av här avsedd egendom, kan ett dylikt önskemål
tillgodoses genom reglementet.

Om reglemente.

38 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avhandla sättet för uppgörande
och fastställande av reglemente för allmänningsskog samt angiva, vad sådant
reglemente skall innehålla.

För de principiella synpunkter, som ligga till grund för dessa bestämmelser,
har jag förut redogjort.

Paragrafen har avfattats i anslutning till 39 § i kommissionens förslag.
Detta har emellertid jämkats med hänsyn till den i 9 § 3 mom. stadgade
befogenheten för Kungl. Maj:t att i fråga örn allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län medgiva undantag från tillämpningen av bestämmelserna
i 9 § 1 och 2 mom. samt de av mig förut förordade bestämmelserna
rörande ändring i fastställt reglemente.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och
allmänningsstämma.

39 §.

Första stycket, som handlar örn antalet ledamöter i allmänningsstyrelse,
överensstämmer nära med 40 § första stycket i kommissionens förslag, dock
har i departementsförslaget icke upptagits någon föreskrift rörande antalet
ledamöter i ekonominämnd med hänsyn till att en generell regel härutinnan
icke lämpligen torde böra givas. Behovet av ledamöter i ekonominämnd torde
nämligen vara i hög grad skiftande.

I andra och tredje styckena hava inrymts föreskrifter örn behörighet att
utses till ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd.

Kommissionens förslag innehåller i detta avseende, att flertalet ledamöter
av allmänningsstyrelse skall, där ej annorlunda föreskrives i reglementet,
vara delägare i allmänningsskogen. 1 det fall, att bolag eller annan samfäl Bihang

till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 267. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements eksten.

lighet eller stiftelse är delägare i skogen, må dock ledamot av samfällighetens
eller stiftelsens styrelse eller i dess tjänst anställd person utan hinder
av nämnda bestämmelse utses till ledamot av allmänningsstyrelsen. Därjämte
stadgas i förslaget, att ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd
skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl. Majit
för särskilt fall därifrån medgiver undantag.

Kommissionen har i motiveringen till sitt förslag i denna del framhållit,
bland annat, att de i förslaget upptagna bestämmelserna avfattats efter förebild
av motsvarande stadganden i 41 § häradsallmänningslagen.

I ett flertal yttranden hava erinringar framställts mot ifrågavarande stadganden
i förslaget. Sålunda hava representanter för delägarna i besparingsskogarna
i Kopparbergs län samt allmänningsstgrelserna för Gällivare samt
Pajala, Junosuando och Tärendö allmänningsskogar gjort gällande, att i den
nya lagstiftningen borde föreskrivas, att ledamot av allmänningsstyrelse
städse skulle vara delägare i skogen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har
förordat, att bestämmelserna angående valbarhet måtte utgå ur lagen och
upptagas i de blivande reglementena.

Då bestämmelserna om behörighet att utses till ledamot av allmänningsstyrelse
äro av allmängiltig natur, torde dessa bestämmelser, såsom kommissionen
föreslagit, böra inrymmas i själva lagen.

Otvivelaktigt kunna vägande skäl anföras för att i fråga om ledamot av
allmänningsstyrelse och ekonominämnd uppställa det behörighetsvillkor, att
denne skall vara delägare i allmänningsskogen. På grund härav och då
bland vederbörande allmänningsdelägare en utbredd opinion synes förefinnas,
att en föreskrift i detta syfte bör upptagas i nya lagen, har departcmentsförslaget
avfattats i anslutning härtill. Den i förslaget upptagna bestämmelsen
i ämnet, som inrymts i andra stycket av förevarande paragraf,
har dock begränsats att avse allenast de ledamöter av allmänningsstyrelse.
som väljas av delägarna. Samma begränsning torde även böra gälla i fråga
om ledamot i ekonominämnd. I de undantagsfall, då ledamot av sådan styrelse
eller nämnd må utses av länsstyrelse, bör det stå denna öppet att därtill
förordna annan än delägare. I bestämmelsen har därjämte, i överensstämmelse
med kommissionens förslag, gjorts den inskränkning, att, där bolag
eller annan samfällighet eller stiftelse är delägare, ledamot av samfällighetens
eller stiftelsens styrelse eller i dess tjänst anställd person må utses till
ledamot av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd. Samfälligheter och
stiftelser, som nu sagts, äga uppenbarligen ett berättigat anspråk på att kunna
bliva representerade i sådan styrelse och nämnd.

Kommissionens förslag, att ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd
skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl. Majit
för särskilt fall härifrån medgiver undantag, har oförändrat upptagits i
tredje stycket av förevarande paragraf.

Fjärde stycket i paragrafen inrymmer en bestämmelse örn entledigande
av ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

115

Kommissionen har i detta avseende föreslagit, att ledamot av allmänningsstyrelse
eller ekonominämnd må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd,
ej gått till ända skiljas från uppdraget genom den eller dem, som utsett
honom.

Kommissionen har rörande förslaget i denna del anfört:

Den rätt att entlediga ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd,
som enligt förslaget tillkomme vederbörande delägare, kunde i sådana fall,
då majoriteterna å allmänningsstämmorna starkt växlade under olika år,
föranleda missbruk på det sätt, att ledamot, som valts å en stämma, utan skäl
entledigades å en följande. Till förhindrande av sådant missbruk kunde i
reglementet enligt 51 § i kommissionens förslag införas bestämmelse, att beslut
om entledigande skulle fattas med viss kvalificerad majoritet.

Styrelserna för Orsa och Älvdalens socknars besparingsskogar samt delägarna
i sistnämnda skog hava hemställt, att ifrågavarande bestämmelse
måtte utgå ur lagen eller kompletteras med en föreskrift, att skäl till entledigande
skulle föreligga. Såsom motivering för berörda hemställan har
framhållits, att den av kommissionen föreslagna bestämmelsen skulle skapa
en otrygghetskänsla för ledamöterna i allmänningsstyrelse och ekonominämnd.

Kommissionens förslag i förevarande avseende har oförändrat upptagitsDepartementsi
departementsförslaget. Den rätt att entlediga ledamot av allmänningssty- cfl*tenreise
eller ekonominämnd, som medgivits i den föreslagna bestämmelsen,
överensstämmer med vad i motsvarande avseende regelrätt gäller enligt lagstiftningen
om kollektiva juridiska personer. Så är förhållandet t. ex. enligt
aktiebolagslagen, banklagen och häradsallmänningslagen. Det synes ej lämpligt,
att andra bestämmelser i ämnet upptagas i den nya lagstiftningen angående
allmänningsskogar. Emellertid anser jag i likhet med kommissionen
önskvärt, att till förhindrande av missbruk av rätten att entlediga styrelseeller
nämndledamot i reglementena i förekommande fall upptagas föreskrift,
att beslut om sådant entledigande skall fattas med viss kvalificerad majoritet.

Femte stycket, som upptager föreskrifter om fyllnadsval efter avgången
ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd, är likalydande med 40 §
femte stycket i kommissionens förslag.

40 §.

De här upptagna bestämmelserna handla dels om befogenhet för allmänningsstyrelse,
ekonominämnd eller myndighet som i 8 § 1 mom. första stycket
avses att företräda delägarna, dels örn befogenhet för styrelse- eller
nämndledamot att för delägarna mottaga stämning m. m., dels ock örn förfarandet.
då allmänningsstyrelse, ekonominämnd eller sådan myndighet vill
kära till delägarna. Bestämmelserna äro avfattade i överensstämmelse med
41 § i kommissionens förslag.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

41 §.

Förevarande paragraf innefattar föreskrifter om den rätt, som tillkommer
ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd att deltaga i behandlingen
av på styrelsen eller nämnden ankommande ärenden samt om sättet
för fattande av beslut inom styrelsen eller nämnden. Föreskrifterna äro
likalydande med stadgandena i 42 § av kommissionens förslag.

42 §.

I denna paragraf upptagas föreskrifter rörande skyldighet för allmänningsstyrelse
och ekonominämnd att årligen avgiva förvaltningsberättelser samt
att insända bestyrkta avskrifter av dessa berättelser till länsstyrelsen. Föreskrifterna
överensstämma — bortsett från en mindre jämkning, som föranletts
av de samfällda husbehovsskogarnas undantagande från den nya lagens
tillämpning — med stadgandena i 43 § av kommissionens förslag.

43 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka ledamöter i allmänningsstyrelse
eller ekonominämnd i vissa fall äro solidariskt ersättningsskyldiga
för skada, som av dem tillskyndas delägarna eller tredje man, äro avfattade
i enlighet med 44 § i kommissionens förslag.

44—46 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna örn revision av allmänningsstyrelses
och ekonominämnds förvaltning ansluta sig till föreskrifterna
i 45—47 §§ av kommissionens förslag. Med anledning av de samfällda husbehovsskogarnas
undantagande från den nya lagens tillämpning hava vissa
mindre jämkningar i kommissionens förslag härutinnan vidtagits.

47 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande rösträtten å allmänningsstämma.

Enligt nu gällande bestämmelser äga delägarna i allmänningsskog vid fattande
av beslut rörande skogen eller fond, som härrör från avkastning av
skogen, i regel rösträtt efter sin delaktighet i skogen. I vissa reglementen
hava emellertid till skydd för de mindre delägarna föreskrivits begränsningar
i rätten att rösta efter sagda delaktighet.

Enligt kommissionens förslag skall å allmänningsstämma i regel envar
ägare eller innehavare av fastighet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen
är förenad, äga rösträtt efter grunden för delaktigheten. Från
denna regel gäller dock enligt förslaget det undantag, att ingen må för egen
eller annans räkning utöva rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal,
som är företrätt å stämman eller den mindre del därav, som
må vara bestämd i reglementet.

I sin motivering har kommissionen anfört:

I likhet med vad nu gällde torde i den nya lagen delägare i allmänningsskog
i regel böra äga rösträtt å allmänningsstämma efter sin delaktighet i
skogen. För att förhindra, att de större delägarna erhölle ett alltför domme -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

rande inflytande, torde emellertid liksom nu i en del fall skett viss begränsning
böra stadgas i rätten att rösta efter sagda grund. I överensstämmelse
med den föreskrift, som i motsvarande avseende upptagits i 50 § 2 morn.
sista stycket häradsallmänningslagen, borde denna begränsning i allmänhet
åsyfta, att å allmänningsstämma ingen finge för egen eller annans räkning
utöva rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som vore
företrätt å stämman. Med hänsyn därtill att i fråga örn vissa allmänningsskogar
rösträtten i gällande reglementen underkastats strängare begränsning än
nyss sagts, borde emellertid även i nya lagen öppnas möjlighet att föreskriva
sådan begränsning. Lagen syntes därför böra medgiva, att bestämmelse härom
upptoges i vederbörande allmänningsskogs reglemente.

Styrelsen för Dorotea övre allmiinningsskog har framställt erinran mot den
av kommissionen föreslagna begränsningen av rösträtten a allmänningsstämma
och hemställt om sådan ändring av kommissionens förslag härutinnan, att
möjlighet öppnades att i reglementet medgiva jämväl en mindre begränsning än
den av kommissionen såsom normal angivna. Såsom motivering för sin hemställan
har styrelsen anfört, att det med hänsyn till den mycket varierande sammansättning,
som delägarskapet inom en allmänning kunde representera, syntes
mindre lyckligt att redan i lagtexten stipulera en så långt driven röstbegränsning,
som här vore fallet. Den för varje allmänning gällande rösträttsbegränsningen
komme ju att fixeras i reglementet och syntes därför mera ändamålsenligt
och lämpligt, att lagtexten gåve möjligheter till större rörelsefrihet
för den myndighet, som skulle fastställa reglementet i fråga.

Vid avfattningen av denna paragraf har jag ej funnit anledning frångå Departement.
kommissionens förslag. Att, såsom styrelsen för Dorotea övre allmänningsskog
hemställt, medgiva upptagandet i reglementena av en mindre sträng
begränsning av rösträtten än den av kommissionen såsom ovillkorlig föreslagna,
skulle medföra att det skydd för de mindre delägarnas intressen, som
kommissionen med sitt förslag velat bereda, i viss mån skulle försvagas.

En ändring av förslaget i sådan riktning synes mig icke befogad. Erinras
må, att bestämmelserna i denna paragraf nära ansluta sig till motsvarande
föreskrifter i häradsallmänningslagen.

48 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn jäv tor delägare och
ombud för delägare samt ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd
att å allmänningsstämma deltaga i behandlingen eller avgörandet av vissa
frågor ansluta sig helt till stadgandena i 49 § av kommissionens förslag.

49 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka handla örn den ort, där allmänningsstämma
skall hållas, örn kungörande av allmänningsstämma, örn de
ärenden, som må företagas å sådan stämma, samt örn rätt för delägare att i
vissa fall få ärende hänskjutet till prövning å allmänningsstämma, hava
avfattats i enlighet med 50 § i kommissionens förslag. En mindre jämkning
i sistnämnda paragraf har dock vidtagits lill löjd därav, att de samfällda
husbehovsskogarna ställts utanför lagstiftningen.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

50 §.

De här införda bestämmelserna om rätt för allmänningsstämma att utse
ordförande, örn sättet för fattande av beslut å sådan stämma samt om förande
av protokoll vid stämman äro likalydande med stadgandena i 51 § av kommissionens
förslag.

51 §.

Förevarande paragraf upptager föreskrifter om hållande av ordinarie allmänningsstämma,
örn vilka ärenden som skola förekomma å sådan stämma
och om uppskov med avgörande av vissa frågor, som där skola behandlas.
Dessa föreskrifter överensstämma nära med kommissionens förslag. En
mindre jämkning har företagits i förslaget i syfte att av lagtexten klart skall
framgå att mer än en ordinarie allmänningsstämma skall kunna hållas.

52 §.

I denna paragraf hava inrymts föreskrifter om utlysande av extra allmänningsstämma.
Föreskrifterna äro — bortsett från en mindre av de samfällda
husbehovsskogarnas undantagande Dån nya lagens tillämpning föranledd
jämkning — likalydande med 53 § i kommissionsförslaget.

53 §.

Denna paragraf, som handlar örn förfarandet i det fall, att allmänningsstyrelse
skulle underlåta att i föreskriven ordning utlysa ordinarie allmänningsstämma
eller att inom två veckor efter påfordran, som i 52 § tredje
stycket sägs, utlysa allmänningsstämma att hållas, så snart det med iakttagande
av föreskriven kallelsetid kan ske, är likalydande med 54 § i kommissionsförslaget.

Örn talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer så ock
örn klander av allmänningsstämmas beslut.

54 §.

I förevarande paragraf lämnas föreskrifter rörande anställande av talan å
allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning eller mot revisorer.
Föreskrifterna hava avfattats i överensstämmelse med 55 § i kommissionens
förslag.

55 §.

Förevarande paragraf innehåller föreskrifter rörande klander av allmänningsstämmas
beslut.

Kommissionen har upptagit bestämmelser i detta ämne i 56 § av sitt förslag.
Enligt dessa bestämmelser skall klander av allmänningsstämmas beslut
ske genom stämning till domstol.

I ett flertal yttranden har hemställts, att sistnämnda bestämmelse måtte
så ändras, att allmänningsstämmas beslut skulle överklagas hos länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

119

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna ansluta sig helt till kom- Departementsmissionens
förslag. Jag vill erinra, att enligt lagen om häradsallmänningar ^ecklander
av allmänningsstämmas beslut skall föras genom stämning till domstol.
Att i förevarande lagstiftning intaga en annan ståndpunkt synes ej
böra ifrågakomma. Det må framhållas, att talan mot allmänningsstämmas
beslut, bland annat, kan komma att avse frågor om delägarskap i allmänningsskogen.
Dylika frågor höra uppenbarligen under domstols prövning. I
ett stort antal spörsmål, däribland även frågor om avkastningens användande,
har enligt den föreslagna lagen allmänningsstämman principiellt endast
att avgiva förslag, vilka underställas länsstyrelsens bedömande. Skulle delägare
vara missnöjd med ett dylikt förslag, är han oförhindrad att framföra
sina synpunkter hos länsstyrelsen, innan denna fattar beslut i ärendet.

Om behörig'' myndighet.

56 §.

Enligt förevarande paragraf skola delägarna i allmänningsskog i de mål,
för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under allmän underrätt i
den ort, varest allmänningsstyrelsen eller, där målet angår egendom, som
förvaltas av ekonominämnd eller myndighet, denna enligt gällande föreskrifter
har sitt säte. Stadgandet överensstämmer med 57 § i kommissionens
förslag.

57 §.

Kommissionen har i 58 § av sitt förslag upptagit en föreskrift därom, att
— därest allmänningsskog är belägen inom två eller flera län eller landstingsområden
— de uppgifter, som enligt den nya lagstiftningen tillkomma
länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse, skola i fråga örn sådan skog handhavas
av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen i det län eller landstingsområde,
där allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.

Såsom motivering till förslaget har kommissionen anfört:

Orsa sockens besparingsskog vore belägen dels inom Kopparbergs och dels
inom Gävleborgs län. Då de ärenden rörande denna skog, som enligt den
föreslagna lagen skulle handläggas av länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse,
borde för skogen i dess helhet upptagas av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen
i ettdera av nämnda län, erfordrades i lagen en föreskrift, vilketdera
länets myndigheter sådan behörighet skulle tillkomma. I anslutning till
den i 57 § av kommissionens förslag införda bestämmelsen torde myndigheterna
i det län, där allmänningsstyrelsen enligt reglementet hade sitt säte,
böra tillerkännas dylik behörighet.

Ifrågavarande av kommissionen föreslagna bestämmelse har föranlett erinringar
från länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län. Styrelserna
hava hemställt, att frågor rörande Orsa sockens besparingsskog
skulle handläggas av länsstyrelserna eller skogsvårdsstyrelserna i respektive
län allteftersom ärendena berör den del, som vore belägen inom Kopparbergs
eller Gävleborgs län.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements chefen.

Skogsvårdsstyrelsen har till stöd för denna hemställan anfört:

Enligt 58 § i kommissionens förslag skulle Orsa besparingsskog, som vöre
belägen dels inom Kopparbergs och dels inom Gävleborgs län, i fråga örn
övervakning lyda under skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, men då det
gällde bidrag från skogsvårdsavgifter m. m. vara hänvisad till de skilda
skogsvårdsstyrelserna. En sådan anordning syntes emellertid mindre lämplig
icke minst ur kostnadssynpunkt, enär givetvis en förrättningsman helt
naturligt borde kunna kombinera övervakningen med handläggning av vissa
förrättningar. Det kunde ock anmärkas, att i besparingsskogens inom Gävleborgs
län belägna del läge insprängda en del enskilda skogsägare tillhöriga
skogsområden. Dessa skulle ju fortfarande helt höra till skogsvårdsstyrelsens
i Gävleborgs län verksamhetsområde ,och följden bleve då den, att befattningshavare
från skilda skogsvårdsstyrelser skulle komma att operera
inom ett och samma geografiska område. Även örn skogsvårdsstyrelsen i
Kopparbergs län skulle ensam få bevilja delägarna i hela besparingsskogen
förmåner från skogsvårdsavgifter, skulle denna avsevärda olägenhet ändock
kvarstå.

Styrelsen kunde för sin del icke finna annan lösning av frågan praktiskt
genomförbar, än att besparingsskogen bleve uppdelad på länsstyrelserna,
respektive skogsvårdsstyrelserna, inom de båda länen. Detta skulle visserligen
medföra, att skilda hushållningsplaner måste upprättas, men denna
omständighet komme knappast att medföra några större svårigheter.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har uttalat, att centralrådet
funne den av kommissionen förordade lösningen av förevarande spörsmål
ändamålsenlig. Den föreslagna bestämmelsen borde dock icke medföra
någon ändring i inbetalningen av skogsvårdsavgifter, utan dessa borde, såsom
för närvarande skedde, tillkomma skogsvårdsstyrelsen i det län, inom
vilket skogen avverkats.

I likhet med centralrådet anser jag den av kommissionen föreslagna lösningen
av nu förevarande fråga vara den lämpligaste. Genom denna anordning
vinnes en mera enhetlig behandling av de ärenden, som ankomma på
länsstyrelsernas och skogsvårdsstyrelsernas avgörande, varjämte risken för
kompetenskonflikter undvikes. Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen
i ämnet har därför oförändrad upptagits i departementsförslaget.
Någon ändring i skogsvårdsavgifternas erläggande avses icke genom ifrågavarande
bestämmelse.

Straffbestämmelser.

58—63 §§.

De i dessa paragrafer upptagna straffbestämmelserna motsvara i huvudsak
stadgandena i 59—65 §§ av kommissionens förslag. Med hänsyn till
det till lagrådet remitterade förslaget angående ändring av 4 kap. strafflagen
har en mindre jämkning i 60 § föreslagits, varjämte föreskrifterna örn bötesförvandling
till följd av bestämmelserna i lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff såsom obehövliga uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

121

Om fullföljd av talan och om underställning.

64 och 65 §§.

De här upptagna bestämmelserna om fullföljd av talan mot beslut, som
meddelats av skogsvårdsstyrelse eller länsstyrelse enligt den föreslagna lagen,
samt örn underställning i visst fall av sådant beslut av skogsvårdsstyrelse
ansluta sig helt till kommissionens förslag.

Övergångsbestämmelser.

66 §.

Tiden för ikraftträdandet av den nya lagen torde — under förutsättning
att förslag i ämnet förelägges 1938 års riksdag — böra bestämmas till den 1
januari 1940. Att fastställa en tidigare dag i detta hänseende synes såsom
jämväl kommissionen framhållit ej lämpligt, då efter den nya lagens utfärdande
en avsevärd tid kommer att erfordras för förberedande av övergången
till densamma. Det är att märka, att, innan den nya lagen kan börja
vinna tillämpning, nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i lagen,
måste uppgöras för samtliga allmänningsskogar samt fastställas av Kungl.
Majit. Förslag till dessa reglementen skola upprättas av delägarna, varefter
vederbörande länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser hava att yttra sig över
desamma, innan de kunna fastställas. Att detta kommer att taga en förhållandevis
lång tid i anspråk är uppenbart.

67 §.

Genom den nya lagen torde nu gällande bestämmelser rörande besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gävleborgs län och allmänningsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län böra upphävas. Såsom förut nämnts
återfinnas bestämmelserna rörande besparingsskogarna i de för dessa skogar
fastställda reglementena samt, i fråga örn Svärdsjö, Envikens och Svartnäs
socknars besparingsskog, jämväl i Kungl. Majits förut omföimälda beslut
den 30 december 1932 och bestämmelserna rörande allmänningsskogarna
i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län, förordningen den 17 mars 1933 (nr 83)
örn vissa ändringar i förstnämnda förordning samt de reglementen, som
fastställts för dessa skogar. Genom den nya lagen böra sålunda samtliga nu
angivna författningar, beslut och reglementen upphävas, reglementena dock
med den inskränkning, som följer av stadgandet i 35 §. I enlighet härmed
hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats. Bestämmelserna överensstämma
med vad kommissionen i 69 § av sitt förslag i motsvarande avseende
föreslagit.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

68 §.

Den här upptagna bestämmelsen om rätt för arrendator av kronan tillhörig
jordbruksegendom, ecklesiastikt löneboställe eller allmänt kyrkohemman,
varmed delägarrätt i allmänningsskog är förenad, att, där arrendeavtalet
träffats före nya lagens ikraftträdande, i visst fall utöva jordägaren tillkommande
rösträtt i fråga rörande skogen, är likalydande med stadgandet i
70 § av kommissionens förslag.

69 §.

Såsom i det föregående berörts förutsätter genomförandet av den föreslagna
lagen, att nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i denna,
upprättas och fastställas för samtliga allmänningsskogar. En föreskrift härom
har upptagits i förevarande paragraf. En likalydande bestämmelse har
inrymts i 71 § av kommissionens förslag.

70 §.

Enligt denna paragraf skola beträffande redovisning för förvaltningen under
år 1939 av allmänningsskog eller annan egendom, som tillhör delägarna
i sådan skog, de före den 1 januari 1940 gällande bestämmelser fortfarande
lända till efterrättelse, dock att, där redovisningen enligt berörda bestämmelser
skall framläggas å stämma med delägarna, detta skall ske å allmänningsstämma,
varom i nya lagen förmäles. Nu angivna stadgande är likalydande
med föreskriften i 73 § av kommissionens förslag.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212). I

I 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), sådan
denna punkt lyder enligt lagen den 13 maj 1932 (nr 108), undantagas från
skogsvårdslagens tillämplighetsområde — förutom skogar under häradsallmänningslagen
— jämväl allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län samt vid storskifte avsatta besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs
län. Till följd av den av mig nu förordade nya lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna torde berörda punkt i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen
böra ändras sålunda, att däri från skogsvårdslagens tillämplighetsområde
undantagas, jämte skogar under häradsallmänningslagen, skogar
lydande under den nya lagen.

I enlighet härmed har förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
punkt 2) skogsvårdslagen upprättats. Förslaget är likalydande med kommissionens
motsvarande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

123

Förslag om åtgärder för främjande av skogsvård å allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

I sitt betänkande har kommissionen förutom förut behandlade lagförslag
framlagt förslag till vissa åtgärder för främjande av skogsvård å allmänningsskogarna
i Norrland och Dalarna. Jag torde i detta sammanhang även fa
upptaga detta till övervägande.

Kommissionen har sålunda föreslagit, att sådan ändring måtte vidtagas i
de för statens skogsutdikningsanslag och skogsodlingsanslag gällande bestämmelser,
att bidrag från dessa anslag måtte kunna beviljas i fråga av allmänningsskogarna
i Norrland och Dalarna.

Rörande motiveringen till kommissionens förslag hänvisar jag till kommissionens
betänkande (sid. 177—179).

I de avgivna yttrandena har kommissionens nu förevarande förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Jag anser mig kunna biträda kommissionens förevarande i de avgivna ytt-Departeimnis.
randena tillstyrkta förslag. Såsom kommissionen i sitt betänkande framhållit
bör vid bedömandet av frågan örn utsträckande av bidragsrätten fran
förenämnda anslag till allmänningsskogarna beaktas, att dessa i regel aro
belägna i klimatiskt sett mindre gynnsamma trakter och att därför skogens
växt och föryngring ej sällan möter betydande svårigheter. I likhet med
kommissionen anser även jag, att någon pnncipiell skillnad i fråga örn rätten
till bidrag mellan olika allmänningsskogar icke bör göras. Emellertid
vill jag framhålla, att vid bidragsrättens tillämpning självfallet hänsyn bör
tagas till att vissa skogar äro i större behov av bidrag än andra. Därest
riksdagen bifaller förevarande förslag, torde det få ankomma på Kungl.

Maj:t att vidtaga erforderliga författningsändringar. Någon höjning av anslagens
belopp erfordras ej i anledning av förslagen.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15
juni 1923 (nr 212), vilka förslag äro av den lydelse bilagorna 1 och 21 till
detta protokoll utvisa, må för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander. 1

1 Bilaga 1 har här upptagits endast i de delar den är av annan lydelse än det vid propositionen
fogade förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Bilaga 2, som är
likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
punkt 2) skogsvårdslagen, har här uteslutits.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Bilaga 1.

Förslag

till

lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Med allmänningsskog förstås i denna lag område, som vid storskifte i Kopparbergs
eller Gävleborgs län avsatts till besparingsskog eller vid avvittring
i Västerbottens eller Norrbottens län till allmänning.

2 §•

Ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i skogen, där ej för särskilt
fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller,
i fråga om fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning,
efter den därvid stadgade grund.

6 §•

Allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter
hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

51 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas minst en gång om året å tid,
som bestämmes i reglementet.

125

Kungl. Maj.-ts proposition nr 267.

ansvarsfrihet åt styrelsen och nämnden för den tid förvaltningsberättelserna
omfatta företagas till avgörande.

Med nämnda frågor eller endera av dem skall dock anstå till fortsatt stämma
å viss dag, minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras
av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en
tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare
uppskov ej medgivet.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer så
ock om klander av allmänningsstämmas beslut.

54 §.

Varder talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning
under den tid styrelsens eller nämndens förvaltningsberättelse omfattar ej
anställd inom sex månader från det berättelsen framlades å allmänningsstämma.
vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen eller nämnden
beviljad.

Talan mot revisorer enligt 46 § må ej anställas, sedan två år förflutit från
det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är, att
talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

55 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats å allmänningsstämma, icke tillkommit
i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot
reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat
eller fastställt, äge han tala därå genom stämning å allmänningsstyrelsen
inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan
förlorad. Angår beslutet egendom, som förvaltas av ekonominämnd eller
myndighet, skall domstolen före målets avgörande bereda nämnden eller
myndigheten tillfälle att däri yttra sig. Ändå att talan föres mot beslutet,
gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Domstols utslag, varigenom allmänningsstämmas beslut upphävts eller
ändrats, gällö jämväl för de delägare, som ej instämt klandertalan.

126

Kungl. Majlis proposition nr 267.

65 §.

över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i den
ordning, som i 64 § första stycket sägs.

68 §.

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator
av kronan tillhörig jordbruksegendom, ecklesiastikt löneboställe eller allmänt
kyrkohemman rätt att tillgodonjuta till egendomen, bostället eller hemmanet
hörande andel i allmänningsskog, vare arrendatorn berättigad att under
den tid avtalet gäller utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor
rörande skogen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

127

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 mars
193S.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 21 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om allmänning sskogar i Norrland och Dalarna; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15
juni 1923 (nr 212).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsrådet B. Fallenius.

Förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Lagrådet yttrade:

Med förslaget är avsett att i fråga om allmänningsskogarna och deras förvaltning
genomföra en ordning, som i allt väsentligt överensstämmer med den
för häradsallmänningarna gällande. Även i formen utgör förslaget i det
stora hela ett återgivande av stadgandena i lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar.
Allenast i ett avseende har lagrådet härvid funnit anledning
att göra särskilt uttalande. Såsom gäller i fråga om häradsallmänningarna,
skall jämväl beträffande allmänningsskogarna talan emot delägarnas
å stämma fattade beslut föras genom stämning till domstol. Enligt lagrådets
uppfattning måste med hänsyn till dessa menigheters natur det anses
lämpligare, örn klagan över ifrågavarande beslut finge föras i den för kommunala
mål stadgade ordningen. Lagrådet kan härutinnan inskränka sig tili
att åberopa ett i lagrådet den 15 maj 1931 av tre ledamöter vid 61 § i förslaget
till lag om häradsallmänningar avgivet yttrande (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd.
II årg. 1932 s. 359). Visserligen har lagstiftningen inom detta närliggande
område intagit den andra ståndpunkten, men det synes likvisst förtjäna

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

övervägas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att genomföra denna även med
avseende å allmänningsskogarna.

Enligt 6 § andra stycket skall lagen ej medföra rubbning i den rätt till
skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna. Denna bestämmelse,
vilken äger avseende å lagen i dess helhet, synes icke lämpligen kunna
sammanställas med det speciella stadgandet i samma paragrafs första
stycke utan torde böra erhålla plats i anslutning till någon av förslagets inledande
bestämmelser.

Förslaget till lag om ändrad lydelse avj 2 § 1 mom. punkt 2)
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

129

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 30 mars 1938 avgivna utlåtande över de den 25 februari 1938 till
lagrådet remitterade förslagen till dels lag örn allmänning sskogar i Norrland
och Dalarna, dels ock lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredragande departementschefen:

De från lagrådets sida gjorda erinringarna mot förslaget till lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna hava synts böra beaktas. Sålunda
har med hänsyn till vad lagrådet anfört därom, att klagan mot delägarnas
å stämma fattade beslut torde böra föras i den för kommunala mål stadgade
ordningen, bestämmelserna i förslagets 55 § omarbetats i överensstämmelse
härmed samt flyttats till 65 §, i samband varmed sista stycket i
54 § upptagits såsom 55 §. Visserligen uppstår genom denna ändring i
det remitterade förslaget en olikhet i fråga örn klagan över allmänningsstämmas
beslut i förhållande till vad i detta hänseende gäller enligt häradsallmänningslagen,
men, då lagrådet enhälligt funnit denna anordning av
klagorätten lämpligare, har jag icke ansett mig böra motsätta mig en ändring
av förslaget i sådan riktning. Därest den nu förordade ändringen i förslaget
godkännes av riksdagen, torde framdeles få övervägas, huruvida motsvarande
jämkning bör vidtagas i häradsallmänningslagens bestämmelser i
ämnet. I anledning av vad lagrådet anfört rörande placeringen av det i 6 §
andra stycket upptagna stadgandet därom att lagen ej skall medföra rubbning
i den rätt till skog som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna
har denna bestämmelse flyttats till 2 § i lagen. Utöver de ändringar,
som enligt vad jag nu anfört gjorts i det remitterade förslaget, hava allenast
några smärre jämkningar av redaktionell art företagits.

Departementschefen hemställer härefter — under framhållande att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 267.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända — att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå
riksdagen,

dels att antaga förenämnda inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna samt till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 moni.
punkt 2) skog svärd slag en den 15 juni 1923 (nr 212),

dels ock att medgiva att ändring i de för statens skogsutdikningsanslag
och skogsodlingsanslag gällande bestämmelser
må vidtagas i överensstämmelse med vad departementschefen
föreslagit i yttrandet till statsrådsprotokollet den 25
februari 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Ros.

379349. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.