Kungl. Maj:ts proposition nr 266 (Proposition 1937:266)

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

tfr 266.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående socialstyrelsens
organisation m. m.; given Stockholms slott
den 16 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet ove)'' socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 16 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bkamstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena, chefen för
justitiedepartementet och chefen för finansdepartementet anmäler chefen för
socialdepartementet, statsrådet Möller frågan örn socialstyrelsens organisation
m. m. och anför därvid följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266.

35 37 1

Kungl. Majus proposition nr 266.

Inledning.

Genom beslut den 31 december 1934 erhöll jag Kungl. Majlis bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för att inom socialdepartementet biträda med
utredning rörande socialstyrelsens organisation.

Vid anmälan inför Kungl. Majit av detta ärende anförde jag i huvudsak
följande.

Spörsmålet örn en förändrad organisation av socialstyrelsen, vilket spörsmål
i åtskilliga år varit under övervägande, syntes böra göras till föremål
för en allsidig utredning. Utredningen borde i första hand avse att fastställa
de arbetsuppgifter, som för framtiden borde tillkomma ämbetsverket,
samt det personalbehov, som fullgörandet av desamma kunde komma att
kräva, Vid utredningen finge ståndpunkt tagas särskilt till frågorna, huruvida
fattigvårds- och bamavårdsärendena borde överflyttas till socialstyrelsen
samt huruvida sjukförsäkringsärendena och yrkesinspektionen alltjämt
skulle vara förlagda till socialstyrelsen eller överföras till någon av socialförsäkringsanstalterna.
Vid 1933 års riksdag hade framkommit förslag att
med socialstyrelsen införliva det centrala organet för den hjälpverksamhet,
som handhades av statens arbetslöshetskommission. Även detta förslag
borde prövas, ehuru det förefölle tvivelaktigt, örn arbetsuppgifter av denna
karaktär lämpligen borde överlämnas till ett statligt ämbetsverk med det
verksamhetsområde i övrigt, som tillkomme socialstyrelsen. Vid övervägande
av personalbehovet å styrelsens olika byråer borde av styrelsen i sådant
avseende gjorda framställningar upptagas till prövning. Anledning syntes
ock föreligga att undersöka möjligheterna att sätta ämbetsverket i stånd att
vid föreliggande behov utföra socialstatistiska undersökningar utan den omgång,
som framställning till riksdagen i varje särskilt fall måste föranleda.

Med stöd av omförmälda bemyndigande uppdrog jag åt landshövdingen
Karl Tiselius att såsom sakkunnig biträda med nämnda utredning.

Den 30 juni 1936 avlämnade härefter Tiselius betänkande om socialstyrelsens
organisation (statens offentliga utredningar 1936:29).

över betänkandet hava utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, arbetsrådet,
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, arbetslöshetskommissionen, statskontoret, statistiska
centralbyrån, kontrollstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
kommerskollegium och försäkringsinspektionen. Vidare hava yttranden avgivits
av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, svenska sjukkasseförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, svenska landskommunernas förbund,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, centralförbundet för
socialt arbete, de anställdas centralorganisation och kooperativa förbundet.

Socialstyrelsen har därjämte överlämnat dels protokollen från de sammanträden
med sociala rådets olika sektioner, som inom styrelsen hållits i samband
med behandlingen därstädes av betänkandet, dels ock till styrelsen
ingivna yttranden från yrkesinspektörerna och 3''rkesinspektrisen, från sty -

Kungl. Majus proposition nr 266.

reisen för statens alkoliolistanstalt å Venngarn, från nykterhetsnämndernas
centralkommitté och från civilförvaltningens personalförbund.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av sprängämnesinspektören,
statsinspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar samt
bergmästarna.

Vidare hava i anledning av betänkandet skrivelser ingivits av de erkända
centralsjukkassorna i Skåne, av nykterhetsnämndernas riksförbund och av
socialstyrelsens personalförening.

Ifrågavarande betänkande berör — förutom socialstyrelsen — bland annat
även socialdepartementet, riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen. Utredningen
i de frågor, vilka behandlas i betänkandet, var vid tidpunkten för
avlåtande av 1937 års statsverksproposition ännu icke avslutad. På grund
härav har Kungl. Majit, på min hemställan, i årets statsverksproposition,
femte huvudtiteln, punkterna 1, 2, 3, 4, 5, 29, 30, 39 och 40, föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1937/1938
upptaga avlönings- och omkostnadsanslagen till socialdepartementet, socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen till preliminärt beräknade
belopp. Anslagen hava därvid upptagits, på sätt framgår av följande
sammanställning.

Anslag

Beräknat belopp
kronor

socialdepartementet: avlöningar, förslagsanslag ..................... 290,000

socialdepartementet: omkostnader, förslagsanslag .................. 75,000

socialstyrelsen: avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet,
förslagsanslag ................................................... 590,000

socialstyrelsen: avlöningar till viss personal för större statistiska

specialundersökningar, reservationsanslag ........................ 15,000

socialstyrelsen: omkostnader, förslagsanslag........................... 110,000

riksförsäkringsanstalten: avlöningar, förslagsanslag ............ 1,530,000

riksförsäkringsanstalten: omkostnader, förslagsanslag ............ 150,000

pensionsstyrelsen: avlöningar, förslagsanslag ........................ 1,245,000

pensionsstyrelsen: omkostnader, förslagsanslag ..................... 250,000

Sedan omförmälda utredning numera slutförts, anhåller jag att få till närmare
behandling upptaga dels spörsmålet örn socialstyrelsens organisation,
dels ock de anslagsfrågor, som äga samband med berörda spörsmål.

översiktlig- redogörelse för socialstyrelsens tillkomst
och utveckling samt nuvarande arbetsuppgifter
och organisation.

Ar 1903 upprättades inom kommerskollegium en särskild avdelning för
arbetsstatistik, vilken fick till uppgift att verkställa såväl allmänna socialstatistiska
utredningar som större specialutredningar. Denna avdelning er
höll efter hand även en del viktiga förvaltningsuppgifter på det sociala området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

I proposition den 22 mars 1912, nr 108, framlade Kungl. Maj:t för riksdagen
förslag örn inrättande av ett särskilt centralt ämbetsverk för sociala
ärenden, socialstyrelsen. Enligt förslaget borde kärnan i det nya ämbetsverket
utgöras av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik med tillbörande
organ, vilken avdelning därför skulle lösbrytas från kommerskoller
gium. Kring denna kärna skulle de övriga sociala ärendena grupperas.

Jämlikt propositionen skulle styrelsen hava en chef och fem ledamöter, av
vilka fyra skulle vara chefer för var sin byrå, medan den femte — ledamoten
för lagärenden — icke skulle vara byråchef. Av de fyra byråerna avsågs första
byrån för arbetarfrågor och allmänna sociala frågor, andra byrån för arbetarskyddsärenden
och yrkesinspektion, tredje byrån för socialförsäkring, närmast
sjukkasseärenden, och fjärde byrån för socialstatistiken och publikationsverksamheten.

Riksdagen biföll i allt väsentligt propositionen (riksdagens skrivelse den
14 maj 1912, nr 131).

Socialstyrelsen trädde i verksamhet med ingången av år 1913. Den första
instruktionen för styrelsen utfärdades den 8 november 1912.

År 1914 beslöts att från och med år 1915 chefen för socialstyrelsen skulle
erhålla ställning såsom generaldirektör samt ledamoten för lagärenden ställning
såsom byråchef, dock utan att därför bliva chef för en särskild byrå.

Jämlikt beslut av 1919 års riksdag utökades från och med år 1920 antalet
byråer i styrelsen från fyra till sex. Den ena av de nya byråerna tillkom på
det sätt, att en särskild byrå inrättades för juridiska och administrativa ärenden
med byråchefen för lagärenden som chef. Till denna byrå förlädes i samband
härmed de ditintills delvis å första och delvis å tredje byrån handlagda
ärendena rörande styrelsens personal och ekonomi. Den andra nya byrån tillkom
genom uppdelning av styrelsens fjärde byrå å två byråer, en avsedd
huvudsakligen för fortlöpande statistik och en framför allt för specialstatistiska
undersökningar.

Från och med den 1 juli 1934 erhöll socialstyrelsen ytterligare en byrå.
Denna byrå —- sjunde byrån — fick att handlägga ärenden rörande arbetsförmedling
och arbetslöshetsförsäkring och inrättades i anledning av de nya
arbetsuppgifter, som tillfördes styrelsen genom utfärdandet av 1934 års författningar
rörande den offentliga arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen.

För socialstyrelsen gäller numera instruktionen av den 30 juni 1920 (Sv.
förf.-saml. nr 544) med däri sedermera vidtagna ändringar (se nr 769/1921,
nr 233/1925, nr 214/1929, nr 341/1931 och nr 222/1932). Styrelsen har till uppgift
att i enlighet med instruktionen och i övrigt gällande föreskrifter samt,
i den mån instruktioner för andra ämbetsverk ej annat föranleda, handlägga
ärenden av social natur, nämligen angående

arbetsmarknaden, såsom arbetsmarknadens läge; arbetsförmedling; arbetslön;
arbetslöshet; utländsk arbetskrafts användande inom landet;

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, såsom arbetsavtal; kollektivavtal;
arbetstvister; medling och skiljedom i arbetstvister;

Kungl Majus proposition nr 266.

arbetarskydd, såsom skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete; minderårigas
och kvinnors användande i arbete; vilotid; arbetstidens längd och fördelning;
hemindustri ellt arbete;

åtgärder för social förtänksamhet, såsom sjukkasseväsen och annan socialförsäkring,
som icke anförtrotts åt särskilt ämbetsverk (riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen); samt

andra frågor av väsentligen social innebörd, såsom nykterhetsverksamhet
och alkoholistvård; förenings väsen; bostadsväsen; levnadskostnader; utvandring
och tillsyn å utvandraragenter.

Styrelsen bör med uppmärksamhet följa företeelserna på de områden, som
äro föremål för dess verksamhet, såväl inom landet som, så långt möjligt, i
utlandet samt, efter omständigheterna, vidtaga eller hos Kungl. Majit föreslå
de åtgärder, vilka styrelsen i anledning av sådana företeelser finnér påkallade.

Vidare åligger det styrelsen att, enligt vad redan är eller framdeles kan
varda föreskrivet, dels insamla och bearbeta uppgifter samt verkställa
statistiska och andra utredningar rörande såväl arbetarförhållanden inom
olika verksamhetsområden som övriga till styrelsens ämbetsbefattning
hörande frågor, dels utarbeta redogörelser för viktigare lagstiftnings- och
förvaltningsåtgärder samt andra företeelser pa det sociala området i utlandet,
dels ock för offentliggörande i erforderlig omfattning av nämnda utredningar
och redogörelser utgiva periodiska och andra publikationer. Styrelsen har
också att tillhandagå offentliga myndigheter med de upplysningar och det
biträde, som av dem äskas och ligga inom området för styrelsens verksamhet,
samt att i övrigt, där så lämpligen kan ske, lämna de meddelanden i sociala
spörsmål, som från in- eller utlandet begäras.

Socialstyrelsen är yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillsynsmyndighet
över erkända sjukkassor, erkända arbetslöshetskassor och andra understödsföreningar
samt uppsiktsmyndighet över alkoholistvården. Styrelsen utövar
även inseende över arbetsförmedlingsanstalterna samt över statens förlikningsman
för medling i arbetstvister.

I spetsen för socialstyrelsen står en generaldirektör och chef, varjämte
finnas sju byråchefer, som förestå var sin byrå: första byrån eller byrån för
sociala frågor i allmänhet, andra byrån eller byrån för arbetarskyddsärenden,
tredje byrån eller byrån för sjukkasseväsendet m. m., fjärde byrån eller byrån
för allmän socialstatistik m. m., femte byrån eller byrån för socialstatistiska
specialundersökningar, sjätte byrån eller byrån för lag- och administrativa
ärenden samt sjunde byrån eller byrån för arbetslöshetsförsäkring och arbetsförmedling.

En av byråcheferna förordnas att i generaldirektörens frånvaro tjänstgöra
såsom generaldirektörens ställföreträdare.

Kungl. Maj:U proposition nr 266.

Den centrala handläggningen av ärenden rörande
fattigvård och barnavård.

Tillkomst och utveckling av socialdepartementets byrå för ärenden
rörande fattigvård och barnavård.

Den centrala handläggningen av ärenden rörande fattigvård och barnavård
äger för närvarande rum å socialdepartementets byrå för ärenden av detta
slag. En utförlig redogörelse för tillkomsten och utvecklingen av nämnda
byrå lämnas i den sakkunniges förslag1, till vilken redogörelse jag hänvisar.
Här vill jag blott erinra om följande.

Före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag handlades de centrala ärendena
rörande fattigvården i jordbruksdepartementet. Fattigvårdsstatistiken valdeck
förlagd till statistiska centralbyrån.

I 1912 års proposition angående socialstyrelsen förutsattes, att ärendena
rörande fattigvården skulle framdeles komma att överflyttas till sistnämnda
ämbetsverk.

Den 19 februari 1915 avgav fattigvårdslagstiftningskommittén betänkande
rörande ny lag örn fattigvården. En av nyheterna i förslaget var, att vid
sidan av den övervakning över fattigvårdslagens tillämpning, som av ålder
tillkommit länsstyrelserna, tillsyn över fattigvården skulle utövas av en för
hela riket gemensam inspektionsmyndighet. Kommittén föreslog, att denna
myndighet skulle bestå av en fattigvårdsinspektör och vissa biträden (instruktörer).
Mellan inspektören och länsstyrelserna borde ett nära samarbete äga
rum.

Rörande sättet för fattigvårdsinspektionens inordnande i centralförvaltningen
avgav kommittén icke något definitivt förslag, enär kommittén hade
för avsikt att återkomma till denna fråga i det förslag till lagstiftning angående
barnavården, som kommittén hade att avgiva. Kommittén anförde
emellertid, att fattigvårdsinspektören åtminstone ej tills vidare borde få
ställning såsom föredragande inom det departement, till vilket han bomme
att höra.

För 1918 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t sedermera proposition
(nr 135) med förslag till lag om fattigvården.

I propositionen förordades, att i allt vad som rörde länsstyrelsernas befattning
med fattigvårdsförvaltningen inom länen länsstyrelserna skulle hava
biträde av särskilt tillsatta tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl
skulle hava till uppgift att tillhandagå fattigvårdsstyrelsens med råd och
anvisningar rörande fattigvården. Enligt propositionen skulle vidare — jämte
det övervakande av fattigvården i länen, som skulle åligga länsstyrelserna —
ankomma på en statens fattigvårdsinspektör att verka för fattigvårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling.

1 Då i det följande talas om den sakkunnige och den sakkunniges förslag åsyftas
landshövding Tiselius och det av honom avgivna betänkandet.

Kungl. Mcij-.ts proposition nr 266.

I avbidan på den blivande barnavårdslagstiftningen förordades i propositionen
en provisorisk lösning av den centrala inspektionsmyndighetens organisationsfråga.
I sådant hänseende föreslogs inrättande inom civildepartementet
å extra stat av en särskild byrå för fattigvårdsärenden med fattigvårdsinspektören
som chef och med en assistent såsom biträde.

I en särskild proposition (nr 168) angående anslag till anordnande av statsinspektion
över fattigvården äskade Kungl. Majit vid samma års riksdag medel
för år 1919 för inrättande av nämnda byrå. Därvid föreslogs, att fattigvårdsinspektören
skulle likställas med byråchef i Kungl. Maj :ts kansli och att
assistenten skulle erhålla avlöning såsom tjänsteman av dåvarande andra
normalgraden.

Ifrågavarande propositioner blevo i huvudsak bifallna av riksdagen.

Den 1 januari 1919 började härefter byrån för fattigvårdsärendena sin
verksamhet.

Från och med den 1 juli 1920 uppdelades civildepartementet i två departement
— socialdepartementet och kommunikationsdepartementet — därvid
fattigvårdsbyrån hänfördes till förstnämnda departement. Bland socialdepartementets
ordinarie befattningar upptogos nu 1 kansliråd, tillika fattigvårdsinspektör,
och 1 förste kanslisekreterare, tillika fattigvårdsinspektörens
assistent. Från och med nämnda dag överflyttades också till socialdepartementet
och fattigvårdsbyrån de fattigvårdsärenden, vilka tidigare handlagts
inom jordbruksdepartementet.

Yad härefter angår barnavårdsärendena, är att märka, att efter år 1918 och
före tillkomsten av gällande barnavårdslag funnos väsentligen tre olika barnavårdslagar
nämligen 1) lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården, vilken lag
meddelade bestämmelser örn hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn,
2) lagen den 6 juni 1902 örn fosterbarns vård och 3) lagen den 13 juni 1902
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn.
Efter tillkomsten år 1920 av socialdepartementet ankom den centrala handläggningen
av barnavårdsärendena enligt 1918 års lag å nämnda departements
fattigvårdsbyrå, medan motsvarande handläggning beträffande lagen örn fosterbarns
vård åvilade medicinalstyrelsen. Båda dessa grupper av ärenden
folio alltså inom socialdepartementets arbetsområde. Ärenden sammanhängande
med tillämpningen av lagen den 13 juni 1902 sorterade däremot under
ecklesiastikdepartementet.

Den 19 april 1921 framlade fattigvårdslagstiftningskommittén förslag till
lag örn den offentliga barnavården m. m. Kommittén uttalade däri, att beträffande
den offentliga barnavården behövdes en kombinerad upplysningsoch
tillsynsverksamhet motsvarande den, som anordnats inom fattigvården.
Kommittén föreslog, att även här för den lokala verksamheten skulle tagas
i anspråk länsstyrelserna och fattigvårdskonsulenterna. Beträffande den centrala
tillsynen över omförmälda vård anförde kommittén, att det åtminstone
till en början syntes lämpligast att förlägga denna tillsyn till socialdepartementets
fattigvårdsbyrå —- vare sig för inspektionen i fråga anställdes en särskild
inspektör eller denna, såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges
åt statens fattigvårdsinspektör.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Vidare förordade kommittén, att skyddshemmen liksom förut .skulle stå
under särskild inspektion, men att denna, som dittills delvis varit anförtrodd
folkskoleinspektörerna, helt skulle anförtros åt en särskild skyddshemsinspektör.

Det lagförslag rörande barnavården, som genom proposition den 19 mars
1924 (nr 150) förelädes riksdagen, grundade sig väsentligen på kommittéförslaget.
I propositionen anförde föredragande departementschefen, att det
icke borde ifrågasättas att för den föreslagna barnavårdsinspektionsverksamheten
anlita annat centralt organ än statens fattigvårdsinspektör och den av
honom ledda byrån inom socialdepartementet. I fråga örn skyddshemsinspektionen
föreslog departementschefen, att densamma skulle helt förläggas till
socialdepartementet och där utövas av en särskild skyddshemsinspektör.

Riksdagen biföll i huvudsak propositionen. I det av riksdagen antagna lagförslaget
föreskrevs, att befattning såsom barnavårdskonsulent alltid skulle
innehavas av fattigvårdskonsulent samt att fattigvårdsinspektören skulle benämnas
statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Den 6 juni 1924 utfärdades härefter, i överensstämmelse med riksdagens
beslut, lag örn samhällets barnavård, vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1926. Nämnda lag är alltjämt gällande, ehuru lagen, sedan densamma genom
år 1934 vidtagna ändringar erhållit tillämpning jämväl å personer mellan 18
och 21 år, benämnes lag örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavår
dslag).

Från och med år 1926 äro å socialdepartementets ordinarie stat upptagna en
befattning såsom kansliråd, tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård,
och en befattning såsom förste kanslisekreterare, tillika assistent hos
statens inspektör för fattigvård och barnavård. Alltsedan nämnda år tjänstgör
ock i socialdepartementet en skyddshemsinspektör.

Samtidigt med barnavårdslagens ikraftträdande omändrades vidare socialdepartementets
fattigv år dsbyrå till en byrå för ärenden rörande fattigvård
och barnavård.

Nuvarande organisation.

Det nuvarande personalbeståndet å socialdepartementets byrå för ärenden
rörande fattigvård och barnavård framgår av följande förteckning:

I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

1 kansliråd, tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård ...... B 30

1 förste kanslisekreterare, tillika assistent hos statens inspektör för

fattigvård och barnavård ......................................................... B 26

1 andre kanslisekreterare ............................................................ B 21

Kungl. Maj.is proposition nr 266.

II.	Icke-ordinarie befattningshavare.	Lönegrad
	Tjänsteman å extra stat.
1 skyddshemsinspektör	......................................................	......... B 27
	Extra ordinarie tjänstemän.
2 amanuenser ...........		.........16
1 kanslibiträde...........		........ 7
1 kontorsbiträde ........		........ 4

Byråns arbete kan —- frånsett skyddshemsinspektörens verksamhet —
uppdelas i två huvudgrupper, av vilka den första har till föremål de ärenden,
vilka äro av beskaffenhet att avgöras av Kungl. Majit, och den andra sammanhänger
med den rådgivande och inspekterande verksamhet, som åvilar
statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Ärendena inom den första gruppen, konseljärendena, handläggas på ungefärligen
samma sätt som flertalet ärenden inom statsdepartementen, d. v. s.
de utredas å byrån och föredragas därefter av vederbörande tjänstemän i
statsrådsberedningen. Bland ärenden inom denna huvudgrupp äro särskilt
att märka de ärenden, som föranledas av den mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge den 25 oktober 1928 avslutade fattigvårdskonventionen
och de i anslutning till konventionen utfärdade bestämmelserna, vidare ärendena
örn understöd åt svenskar i utlandet, örn mottagande till försörjning
här i riket av svenskar, som i utlandet kommit i behov av fattigvård, och
örn hemsändande i vissa fall av utlänningar, vilka fallit det allmänna till
last, samt ärendena örn understöd ur allmänna arvsfonden.

Rörande den genom byrån utövade rådgivande och inspekterande verksamheten
må här lämnas följande uppgifter.

Såväl statens inspektör som hans assistent företaga i betydande utsträckning
resor för att lära känna fattigvårds- och barnavårdsförhållandena ute i
landet och vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna föranleda.

Bland annat besöker inspektören årligen fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
och meddelar dem därvid — liksom även eljest — erforderliga
anvisningar och föreskrifter rörande den av dem utövade upplysande och
rådgivande verksamheten. Minst en gång varje år inspekteras också i verksamhet
varande arbetshem. Vidare avsynar inspektören med bidrag av statsmedel
nyupprättade arbetshem och skyddshem ävensom ålderdomshem för
lappar samt de upptagningshem, till vilkas drift Allmänna barnhuset lämnat
bidrag.

Jämlikt av Kungl. Majit meddelat beslut omhänderhar sedan åtskilliga
år inspektörens assistent beträffande Gotlands län de åligganden och befogenheter,
som eljest ankomma på fattigvårds- och harna vårdskonsulenterna.

Inspektören utövar vidare kontroll över konsulenternas arbete genom
granskning av deras verksamhetsplaner, reseräkningar och årsberättelser.

En rådgivande och upplysande verksamhet bedrives också av byrån genom

Kungl. Majus proposition nr 266.

besvarande av skriftliga och muntliga förfrågningar från konsulenter, fattigvårdsstyrelse^
barnavårdsnämnder och understödstagare m. fl. i varjehanda
ämnen berörande byråns verksamhetsområde. Bland annat lämnas råd och
upplysningar till föreningar och enskilda, vilka utöva frivilligt hjälp- och
barnavårdsarbete.

En viktig uppgift för inspektören är slutligen att avgiva yttranden i ärenden,
som jämlikt gällande författningar eller eljest remitteras till honom.

Beträffande skyddshemsinspektörens verksamhet äro bestämmelser meddelade
i för inspektören utfärdad instruktion. Skyddshemsinspektören
åligger att under överinseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård
öva tillsyn över den vid skyddshemmen bedrivna uppfostrings- och
undervisningsverksamheten samt att med uppmärksamhet följa det vid de
allmänna uppfostringsanstalterna bedrivna uppfostrings- och undervisningsarbetet.
Plan för skyddshemsinspektörens resor till skyddshemmen fastställes
av statens inspektör för fattigvård och barnavård, till vilken ock
skyddshemsinspektören har att avgiva förslag rörande de anstalter, som han
har för avsikt att besöka.

I nämnda instruktion föreskrives vidare, att skyddshemsinspektören bör
i fall av behov hänvända sig till skolöverstyrelsen för inhämtande av anvisningar
och råd i frågor, som röra undervisning och uppfostran vid skyddshemmen
och de allmänna uppfostringsanstalterna, samt att det åligger inspektören
att i ärenden rörande skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna
avgiva yttrande till skolöverstyrelsen.

Fattigvårdsstatistiken omhände dräves — liksom tidigare — av statistiska
centralbyrån. Jämväl barnavårdsstatistiken utarbetas av nämnda ämbetsverk.
Hithörande uppgifter åvila centralbyråns andra avdelning, vilken avdelning
förutom nämnda statistik handhar bland annat jordbruksstatistiken, mejeristatistiken
och fiskeristatistiken.

Fattigvårdsstatistiken grundar sig på de statistiska redogörelser, vilka
fattigvårdsstyrelserna jämlikt fattigvårdslagen äro skyldiga att avgiva. Statistiken
utarbetas varje år och offentliggöres i en särskild publikation.

Materialet till barnavårdsstatistiken erhålles från barnavårdsnämnderna,
vilka enligt föreskrift i barnavårdslagen äro skyldiga att avgiva statistiska
redogörelser. Barnavårdsstatistiken, som jämväl offentliggöres i en särskild
publikation, bearbetas allenast för vart tredje år.

De arbetskrafter, som i genomsnitt per år erfordras för utarbetande av
fattigvårds- och barnavårdsstatistiken, uppskattas i sakkunnigförslaget till 1
amanuens i 18:e lönegraden, 1 ordinarie kanslibiträde (B 7) och 1 extra ordinarie
skrivbiträde i 2:a lönegraden.

Närmare bestämmelser rörande ifrågavarande statistik äro meddelade av
Kungl. Maj:t. Enligt dessa skall i vissa fall samarbete äga rum mellan statistiska
centralbyrån och statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Ändrad förläggning av den centrala tillsynen rörande fattigvård

oell barnavård.

Tidigare förslag.

Spörsmålet om den centrala handläggningen av fattigvårds- och barnavårdsärendena
—- till en början bortses här från den särskilt för sig behandlade
frågan örn skyddshemsinspektionens förläggning — kan icke sägas hava
erhållit sin slutgiltiga lösning med tillkomsten av socialdepartementets
fattigvårds- och barnavårdsbyrå. Nya förslag i ämnet hava nämligen senare
framkommit, till vilka definitiv ställning ännu icke tagits.

Redan innan 1924 års barnavårdslag hunnit träda i kraft, framlade statens
besparingskommitté i sitt år 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens
organisation förslag till ändrad förläggning av fattigvårdsärendena,
i det kommittén förordade, att dessa ärenden skulle överflyttas från
socialdepartementet till pensionsstyrelsen. Kommittén tänkte sig, att en dylik
anordning skulle underlätta ett närmare samarbete mellan fattigvårdsstyrelserna
å ena sidan och pensionsnämnderna å den andra. Kommittén gjorde
icke något uttalande rörande sättet för handhavandet av barnavårdsärendena
eller av de fattigvårdsärenden, vilkas avgörande ankommer på Kungl. Majit.

Kommitténs förslag i denna del vann icke någon anslutning hos de verk
och myndigheter, som yttrade sig över detsamma. Meningarna angående
ärendenas lämpligaste förläggning voro emellertid delade. Medan statens
inspektör för fattigvård och barnavård förordade bibehållande av den dittillsvarande
organisationen, anförde pensionsstyrelsen, att vissa skäl syntes tala
för att tillsynsmyndigheten för fattigvårdsärendena inordnades under ett centralt
ämbetsverk samt att det syntes ligga nära till hands att denna myndighet
bleve socialstyrelsen. Sistnämnda ämbetsverk ansåg, att den centrala ledningen
av fattigvård, barnavård och alkoholistvård (eventuellt lösdrivarvård)
borde sammanföras och att antingen för ändamålet borde inrättas en ny fristående
myndighet eller ock fattigvårds- och barnavårdsinspektionen överflyttas
till socialstyrelsen.

Sedan 1926 års besparingssalckunniga den 30 januari 1929 avlämnat ett
betänkande angående förenklingar och besparingar inom socialstyrelsen, framlade
Kungl. Maj:t i en den 25 februari 1929 dagtecknad proposition, nr 206,
för riksdagen förslag i ämnet, vilket i väsentliga delar byggde på de sakkunnigas
betänkande. I denna proposition upptogs icke till dryftande frågan örn
fattigvårds- och barnavårdsärendenas förläggning.

Propositionen behandlades av riksdagen i dess skrivelse nr 289. Riksdagen,
som ansåg, att det i propositionen framlagda förslaget rörande socialstyrelsen
icke då borde genomföras, anförde som skäl härför bland annat, att i samband
med det pågående besparingsarbetet inom statsförvaltningen borde lösas
ett motionsvis framkommet spörsmål om förläggning till socialstyrelsen av
ärendena rörande fattigvård och barnavård.

Med anledning härav bemyndigade Kungl. Majit den 12 september 1930

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

chefen för socialdepartementet att tillkalla en person att i egenskap av utredningsman
inom nämnda departement biträda med utredning rörande spörsmålet
örn överflyttning — helt eller delvis — från socialdepartementet till
socialstyrelsen av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion ävensom av
den centrala handläggningen i övrigt av fattigvårds- och barnavårdsärenden.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman landshövdingen
Widén, som den 29 februari 1932 avlämnade betänkande och förslag
i ämnet.

Widén ansåg, att principiella skäl talade för att inom centralförvaltningen
fattigvårds- och barnavårdsärendena, i likhet med andra sociala ärenden,
borde handläggas av ett centralt ämbetsverk. Med hänsyn till det sätt, varpå
fattigvårds- och barnavårdsfrågorna sammanknutits genom bestämmelserna i
fattigvårds- och barnavårdslagarna, vore det vidare enligt Widéns mening
icke tänkbart att skilja fattigvårds- och barnavårdsärendena åt. Den centrala
handläggningen av dessa ärenden borde därför förläggas till ett och samma
ämbetsverk.

Utredningsmannen föreslog, att fattigvårds- och barnavårdsärendena —
med undantag av de ärenden, vilka såsom konseljärenden under alla omständigheter
måste kvarbliva i socialdepartementet — skulle överflyttas till socialstyrelsen,
inom vilket ämbetsverk för ändamålet borde inrättas en särskild
byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård. Till stöd för detta förslag
framhöll han det samband, som förefunnes mellan fattigvårdsärendena och
vissa av de till socialstyrelsens arbetsområde hörande ärendena, särskilt
ärendena rörande alkoholistvården. Enligt förslaget borde därför sistnämnda
ärenden ävensom för deras handläggning behövliga arbetskrafter överflyttas
från socialstyrelsens första byrå till den nyinrättade byrån.

Vidare föreslogs överflyttande till socialstyrelsen av samtliga de befattningshavare,
som tjänstgjorde å socialdepartementets byrå för fattigvårdsoch
barnavårdsärenden. Handläggningen av de i socialdepartementet kvarblivande
konseljärendena skulle övertagas av departementets byrå för sociala
ärenden i allmänhet, vars personal borde för ändamålet förstärkas.

över Widéns förslag avgåvos yttranden av inspektören för fattigvård och
barnavård samt av socialstyrelsen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård avstyrkte förslaget under
förklaring att den verkställda utredningen icke påvisat några sakliga skäl för
en överflyttning. I likhet med Widén framhöll emellertid inspektören, att det
vore uppenbart, att fattigvårds- och barnavårdsärendena nära sammanhängde
med vissa andra sociala spörsmål, nämligen först och främst alkoholistvårdsfrågorna
men även med lösdrivares och därmed jämställdas tillrättaförande
samt att det, för den händelse den länge ifrågasatta reformen av lösdrivarlagen
komme till stånd, skulle medföra betydande fördelar, örn alla dylika
frågor sammanfördes under en enhetlig ledning. Inspektören framhöll härvid
såsom ett önskemål, att de berörda ärendena icke förlädes till en byrå i ett
redan existerande ämbetsverk utan överlämnades till ett särskilt för ändamålet
inrättat centralt ämbetsverk.

Kungl. Majus ■proposition nr 266.

Socialstyrelsen hänvisade i sitt yttrande till vad styrelsen i samma ämne
anfört i anledning av statens besparingskommittés förslag samt uttalade, att
styrelsen alltjämt vore av den uppfattningen att, därest fattigvårds- och barnavårdsärendena
skulle förläggas till ett förefintligt centralt ämbetsverk, detta
borde bliva socialstyrelsen. Styrelsen tilläde, att samtliga de ärenden, vilkas
handläggning tillkomme byrån för fattigvårds- och barnavårdsärenden i socialdepartementet,
enligt styrelsens åsikt vore av sådan natur, att de läte sig väl
förena med styrelsens ämbetsuppgifter. Styrelsen tillstyrkte ock förslaget örn
inrättande inom styrelsen av en särskild byrå för ärenden rörande fattigvård,
barnavård och alkoholistvård.

Befattningen såsom skyddshemsinspektör är från och med den 1 juli 1936
uppförd å extra stat i socialdepartementet med placering i lönegraden B 27.
Frågan till vilken myndighet inspektionen över skyddshemmen bör vara förlagd
kan emellertid icke härmed anses definitivt avgjord. I propositionen
den 28 februari 1936, nr 219, angående omläggning av skyddshemsverksamheten
m. m., vilken proposition i huvudsak bifallits av riksdagen, erinrade
jag nämligen, att spörsmålet örn förläggningen av socialdepartementets fattigvårds-
och barnavårdsbyrå vore föremål för utredning i samband med frågan
örn socialstyrelsens organisation samt uttalade, att det med hänsyn till sambandet
mellan nämnda spörsmål och frågan örn tillsynen över skyddshemmen
syntes lämpligast att tills vidare bibehålla den centrala tillsynen över skyddshemsverksamheten
inom socialdepartementet.

Till grund för nyssnämnda proposition rörande skyddshemsverksamheten
låg ett av skyddshemssakkunniga i två delar avgivet betänkande och förslag
rörande verksamheten vid skyddshemmen (statens offentliga utredningar
1935:35 och 64). I förra delen av nämnda betänkande framhöllo de sakkunniga,
att skyddshemmen måste organiseras så, att de elever, som vore i skolpliktig
ålder, erhölle god skolundervisning samt att åt de äldre eleverna bereddes
en effektiv yrkesutbildning. I detta syfte föreslogo de sakkunniga, att
ansvaret för skyddshemsverksamheten principiellt skulle övertagas av staten
samt skyddshemmen differentieras genom uppdelning i huvudsakligen tre
olika kategorier, av vilka skolhemmen skulle vara avsedda för de skolpliktiga
barnen, yrkeshemmen för äldre gossar och hemskolorna för äldre flickor.

Beträffande tillsynen över skyddshemmen uttalade sig de sakkunniga på
följande sätt.

Då skyddshemsinspektionen på sin tid överflyttats från skolöverstyrelsen
och ecklesiastikdepartementet till barnavårdsinspektionen och socialdepartementet,
hade detta skett mot såväl överstyrelsens som skyddshemskonsulentens
avstyrkande. Efter den omläggning av skyddshemsverksamheten, som
av de sakkunniga föreslagits, syntes dfe skäl, som anförts för överflyttningen,
icke längre hava någon bärkraft. Genom en sådan omläggning skulle skyddshemsverksamhetens
mål, elevernas fostran till goda medborgare, komma att
till stor del vinnas genom meddelande av en rationell undervisning och utbildning
och därmed skapande av möjligheter för eleverna att efter utskrivningen
från skyddshemmet reda sig på egen hand. Skyddshemmen komme
därigenom att bliva likställda med andra undervisnings- och utbildningsanstalter
och syntes därför även med avseende å placeringen i den centrala

Kungl. Maj tis proposition nr 266.

förvaltningen böra sidoordnas med sistnämnda anstalter. Att skyddshemmen
även hade att meddela eleverna den personliga fostran och omvårdnad, som
eljest ålegat föräldrahemmet, vore endast en given följd av deras anordnande
som internat och syntes icke böra föranleda, att de i nu ifrågavarande hänseende
behandlades på annat sätt än andra skolinternat, exempelvis för dövstumma
och blinda.

På grund härav föreslogo de sakkunniga, att tillsynen över verksamheten
vid skyddshemmen skulle återflyttas till skolöverstyrelsen och där närmast
handhavas av en hos skolöverstyrelsen anställd skyddshemsinspektör samt att
i anslutning därtill den centrala handläggningen i högsta instans av ärenden
rörande skyddshemmen och deras verksamhet måtte överflyttas från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet.

Det stora flertalet av de ämbetsverk, myndigheter och föreningar m. m.,
vilka yttrade sig över de sakkunnigas förslag i förevarande del, förordade tillsynens
bibehållande under socialdepartementet och avstyrkte förty — i åtskilliga
fall med största bestämdhet — den ifrågasatta överflyttningen till
skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige förordar — i nära anslutning till det av Widén avgivna
förslaget — att ledningen av statens inspektion för fattigvård och barnavård
utbrytes från socialdepartementet. Till stöd härför anför den sakkunnige i
huvudsak följande.

Enligt det system, efter vilket den statliga förvaltningen i vårt land vore
uppbyggd, vore de centrala ämbetsverken och med dem jämförliga myndigheter
förlagda utanför statsdepartementen. De intoge i förhållande till Kungl.
Majit en jämförelsevis självständig ställning och ägde i stor utsträckning att
själva fatta beslut. I de ärenden, där beslutanderätten vore förbehållen Kungl.
Majit, verkställdes föredragningen inför vederbörande statsråd icke av befattningshavare
hos verket eller myndigheten utan av kansliråd eller andra befattningshavare
i vederbörande departement. Uppenbart vore, att förläggningen
av den centrala ledningen av statens inspektion för fattigvård och
barnavård till socialdepartementet med ett kansliråd såsom inspektör icke
överensstämde med detta system. Medan inspektören i denna sin egenskap
i förhållande till Kungl. Majit intoge en fristående ställning — exempelvis
så att ärenden icke sällan remitterades till honom för avgivande av utlåtande
— hade han i egenskap av kansliråd samma tjänsteställning som övriga kansliråd
i departementen och således till huvudsaklig uppgift att inför vederbörande
statsråd föredraga de ärenden, som överlämnades till hans byrå, samt
att i dessa ärenden avgiva förslag till beslut. Den dubbelställning inspektörenkanslirådet
sålunda intoge, syntes vara principiellt oegentlig och ägnad att
skapa en viss oklarhet beträffande hans åligganden och befogenheter. Det
måste ock sakligt anses mindre tillfredsställande, att nämnde tjänsteman
kunde komma att såsom kansliråd få i statsrådsberedningen föredraga ärenden,
med vilka han tidigare såsom inspektör på ett eller annat sätt haft att taga
befattning, och att han sålunda kunde i olika instanser öva inflytande på avgörandet
av en fråga. Yad nu anförts beträffande inspektören gällde i tilllämpliga
delar även hans assistent.

I 1918 års proposition angående fattigvårdslagen hade såsom ett väsentligt
skäl för förläggande av inspektionen till civildepartementet åbe -

Kungl. Majus proposition nr 266.

ropats att därigenom risken för eljest tänkbara konflikter mellan inspektionen
och länsstyrelserna skulle undvikas, enär jämväl länsstyrelserna
sorterade under sagda departement. Med stöd av den erfarenhet på
området, som numera förelåge, torde man kunna ej blott konstatera,
att samarbetet mellan inspektionen och länsstyrelserna städse förlöpt
friktionsfritt, utan ock våga det påståendet, att i realiteten någon fara för
konflikter av dylik art knappast förefunnes; i varje fall torde inspektionens
förläggning därvid icke spela någon roll. Faran för slitningar mellan inspektionen
och länsstyrelserna kunde därför icke utgöra något giltigt skäl för inspektionens
kvarblivande i departementet.

Ej heller eljest förelåge någon anledning att på förevarande område bibehålla
en organisation, som på ett markant sätt avveke från den inom andra
grenar av den centrala statsförvaltningen gällande ordningen. I detta sammanhang
kunde erinras, att flera myndigheter av en typ i viss mån motsvarande
fattigvårds- och barnavårdsinspektionen provisoriskt förlagts till ett
statsdepartement, men att denna anordning icke visat sig ändamålsenlig samt
att därför en förändring med avseende å organisationen kommit till stånd.
Sålunda vore att nämna, att den enligt beslut av 1919 års riksdag inom jordbruksdepartementet
inrättade egnaliemsavdelningen, vilken -— under ledning
av en statens egnahemsinspektör -— samtidigt arbetade såsom ett centralt
ämbetsverk och såsom en byrå i departementet, under år 1928 blivit ersatt
med ett självständigt ämbetsverk, benämnt statens egnahemsstyrelse, ävensom
att uppgiften att vara luftfartsmyndighet, vilken uppgift sedan år 1923 varit
anförtrodd åt en byråchef i kommunikationsdepartementet, enligt beslut av
1936 års riksdag skulle övertagas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den sakkunnige framhåller vidare, att socialdepartementet genom utbrytandet
av ifrågavarande inspektion skulle berövas sina förnämsta arbetskrafter
på fattigvårdens och barnavårdens område. Med hänsyn härtill anföres,
att en dylik utflyttning borde få som konsekvens, att även en del av det
utredningsarbete, som för närvarande inom departementet ägde rum i de
ärenden av här berörda slag, vilka ankomme på Kungl. Maj:ts avgörande,
borde förläggas utanför departementet.

Körande spörsmålet örn den eller de myndigheter, åt vilka de uppgifter,
som bortflyttades från departementet, lämpligen borde anförtros innehåller
betänkandet följande uttalanden.

Till en början borde framhållas, att ett hänförande av fattigvårdsärendena
till en myndighet och av barnavårdsärendena till en annan skulle förutsätta
åtskilliga omläggningar i gällande fattigvårds- och barnavårdslagstiftning och
att frågan därom icke i förevarande sammanhang kunde upptagas till diskussion.
Däremot kunde tvekan råda, huruvida de fattigvårds- och barnavårdsärenden,
vilka icke skulle kvarbliva i departementet, borde handläggas inom
ett särskilt ämbetsverk eller inflyttas i ett redan existerande verk.

Till förmån för förslaget örn inrättande av ett särskilt centralt ämbetsverk
skulle kunna anföras, att ifrågavarande ärenden bland annat med hänsyn till
den intima anknytning de hade till olika former av filantropisk verksamhet i
viss mån vore av en alldeles speciell karaktär. Mot detta förslag talade emellertid
den omständigheten, att ett dylikt ämbetsverk — även om vissa andra
arbetsuppgifter kunde tillföras detsamma — dock skulle få ett tämligen begränsat
verksamhetsfält. Såväl fattigvårdens som barnavårdens ordnande vore
främst en kommunal angelägenhet oell enligt gällande lagstiftning hade en
betydande del av den statliga verksamheten på området anförtrotts åt länssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

regenia. Viel sådant förhållande talade icke minst kostnadsskäl mot inrättandet
av ett nytt ämbetsverk.

Då enligt det sagda fattigvårds- och barnavårdsärendena borde förläggas
till ett befintligt ämbetsverk, måste detta otvivelaktigt bliva socialstyrelsen,
bland annat på grund av sambandet mellan dessa ärenden och de nu till
socialstyrelsens första byrå hörande alkoholistärendena. Att på detta sätt
utöka socialstyrelsens redan förut stora verksamhetsområde kunde i och för
sig synas mindre lämpligt. Under förutsättning att — på sätt i förslaget förordades
■— socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå överflyttades till riksförsäkringsanstalten
och dess sjukkassebyrå överfördes till pensionsstyrelsen —
syntes dock den nu förordade utvidgningen utan olägenhet kunna ske.

Beträffande sättet för fattigvårds- och barnavårdsärendenas inordnande i
styrelsen förordar den sakkunnige, att för handläggning av fattigvårds- och
barnavårdsärendena inom styrelsen därstädes inrättas en ny byrå, vilken byrå
borde från styrelsens första byrå övertaga de närbesläktade ärendena rörande
alkoholistvården. Chefen å socialdepartementets fattigvårds- och barnavårdsbyrå
borde överflyttas från departementet till socialstyrelsen och där bliva
chef för den nya byrån. Byråchefen borde liksom dittills samtidigt tjänstgöra
såsom statens inspektör för fattigvård och barnavård. På motsvarande sätt
borde förste kanslisekreteraren och inspektörsassistenten å nämnda byrå i
socialdepartementet överflyttas till socialstyrelsen såsom sekreterare, tillika
assistent hos statens inspektör för fattigvård och barnavård.

I anslutning härtill anföres i sakkunnigförslaget följande.

Med hänsyn till den sammankoppling av byrån och inspektionen, som sålunda
allt fortfarande skulle äga rum, vore det av särskild vikt att klargöra
den ställning, som å ena sidan inspektören och å andra sidan den nya byrån
borde intaga.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård hade att verka för fattigvårdens
och barnavårdens ändamålsenliga ordnande och att främja utvecklingen
av nämnda vård. Detta skedde genom utövande av rådgivande och
upplysande verksamhet, genom inspektionsresor, genom avgivande av yttranden
och framställningar till Kungl. Majit och andra myndigheter. Numera
hade visserligen organisationen av fattigvården och barnavården i vårt land
nått en betydande stadga och huvudlinjerna för den fortsatta utvecklingen
framstode någorlunda klart, men ännu återstode dock — särskilt på barnavårdens
område — många svåra problem att lösa. Då värdet av inspektörens
arbete i särskilt hög grad vore beroende av hans intresse för uppgiften och
hans personliga handlingskraft och förmåga av initiativ, vore det av vikt, att
icke hans rörelsefrihet onödigtvis inskränktes. Det syntes därför nödvändigt,
att inspektören inom socialstyrelsen finge intaga samma fria och självständiga
ställning, som i denna egenskap nu tillkomme honom inom socialdepartementet.

I egenskap av byråchef komme däremot inspektören att gentemot socialstyrelsen
få intaga samma ställning som övriga byråchefer inom styrelsen.
Byråns huvuduppgifter med avseende å fattigvårds- och barnavårdsärendena
syntes bliva att inom socialstyrelsen föredraga de konseljärenden, vilka av
Kungl. Majit för utlåtande remitterades till styrelsen, samt att i övrigt företaga
de undersökningar och utredningar på detta område, vilkas utförande
Kungl. Majit anbefallde styrelsen att verkställa eller vilka eljest befunnes erforderliga.

Några bestämda regler rörande den utsträckning i vilken fattigvårds- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

barnavårdsärendena framdeles borde från socialdepartementet remitteras till
socialstyrelsen eller till statens inspektör för fattigvård och barnavård syntes
icke behöva eller kunna uppdragas. Vissa antydningar därom torde dock
böra göras. Åv konseljärendena torde de ärenden, som sammanhängde med
tillämpningen av 1928 års fattigvårdskonvention och i anslutning till densamma
meddelade bestämmelser, i allmänhet icke kräva dylik remiss. Den
kompletterande utredning, som erfordrades i dessa ärenden, efter det desamma
inkommit till Kungl. Majit, måste införskaffas från annat håll, nämligen
antingen från respektive myndigheter i Danmark, Finland, eller Norge
-eller ock från vederbörande länsstyrelser eller kommuner. Frånsett denna
grupp av ärenden torde som regel remiss tyll socialstyrelsen eller inspektören
böra äga rum, detta såväl i löpande ärenden som i ärenden av annan art.
Huruvida därvid yttrande borde infordras från socialstyrelsen eller från inspektören,
kunde icke på förhand närmare bestämmas. Dock syntes i ärenden
av mera principiell betydelse det normala böra bliva, att styrelsens utlåtande
inhämtades. I frågor speciellt sammanhängande med inspektionsverksamheten
torde det i allmänhet ligga närmast till hands att infordra yttrande från inspektören.

Den sakkunnige erinrar vidare, att Widén i sitt förslag ifrågasatt, huruvida
icke beslutanderätten i vissa ärenden rörande understöd ur allmänna arvsfonden
skulle kunna överflyttas från Kungl. Majit till socialstyrelsen eller annat
ämbetsverk. Med anledning härav uttalar sig den sakkunnige sålunda.

Widén hade närmast tänkt sig en decentralisation beträffande de jämförelsevis
enkla ärendena örn understöd ur allmänna arvsfonden till barnrika
familjer. Dessa ärenden hade vid den tidpunkt, då Widén avgivit sitt förslag,
varit synnerligen talrika och utgjort den övervägande delen av ärendena örn
understöd ur nämnda fond. Under de senaste åren hade emellertid på detta
område inträtt en avsevärd förändring. Till följd av ändrade principer rörande
utdelningen ur fonden hade nämligen antalet ansökningar örn understöd till
barnrika familjer i hög grad nedgått, medan däremot antalet ansökningar om
understöd till andra ändamål — särskilt till institutioner och föreningar av
olika slag — kommit att oavbrutet ökas. Då sistnämnda ansökningar ofta
avsåge betydande belopp och kunde vara av stor principiell innebörd samt
krävde en mera ingående prövning än den, som erfordrades beträffande ansökningarna
från de barnrika familjerna, vore de skäl, som på sin tid förelegat
för en decentralisation på hithörande område, icke mera för handen. Beslutanderätten
syntes därför allt framgent böra i samtliga arvsfondsärenden förbehållas
Kungl. Majit. I allmänhet torde beslut i dessa ärenden — där de
icke uteslutande avsåge understöd eller stipendier för studieändamål — böra
meddelas efter hörande av statens inspektör för fattigvård och barnavård eller
eventuellt socialstyrelsen.

Icke heller i övrigt syntes anledning föreligga att, i detta sammanhang, till
socialstyrelsen överflytta beslutanderätten i ärenden, som för närvarande avgjordes
i konselj.

Yad speciellt beträffar skyddshemsinspektionen och dess förläggning förordar
den sakkunnige, att även denna inspektion överflyttas till socialstyrelsen.
I denna fråga anföres i sakkunnigförslaget i huvudsak följande.

Den uppgift skyddshemmen hade att fylla vore onekligen av blandat social
■och pedagogisk art. Med hänsyn därtill vore det klart, att motiv kunde anföras
såväl för förläggande av tillsynen över skyddshemmen under ecklesia Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266. 95 37 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

stikdepartementet som för dess bibehållande under socialdepartementet. Ett
Tillfredsställande resultat kunde självfallet, om de personliga förutsättningarna
förelåge hos inspektören, uppnås vare sig spörsmålet örn tillsynens förläggning
löstes på det ena eller det andra sättet.

De skäl, som av skyddshemssakkunniga anförts till stöd för en överflyttning
av tillsynen, syntes dock knappast övertygande. Den omständigheten att
med all rätt i den uppfostran, som skyddshemmen meddelade, allt större plats
beretts och komme att beredas åt skolundervisning och yrkesutbildning behövde
icke i och för sig föranleda en överflyttning av tillsynen. Det läge i
sakens natur, att skyddshemsinspektören alltid måste vara en pedagogiskt
utbildad person, och dennes möjligheter att kommunicera med den inom skolöverstyrelsen
förefintliga sakkunskapen syntes icke behöva minskas därav, att
han vore underställd annat departement än ecklesiastikdepartementet. I detta
sammanhang förtjänade erinras, att statens uppfostringsanstalt å Bona, som
inom vårt land i viss mån varit ledande i fråga örn meddelande av yrkesutbildning
åt omhändertagen ungdom, sedan gammalt sorterade under justitiedepartementet.

Starkare syntes de skäl vara, som talade för tillsynens bibehållande under
socialdepartementet.

Enligt barnavårdslagen vore barnavårdsnämnden det organ, som hade att
ingripa, då vanartat barn behövde bliva föremål för förebyggande åtgärder
från samhällets sida eller måste omhändertagas för skyddsuppfostran. När
beslut fattats rörande omhändertagande för skyddsuppfostran, vore det också
i första hand barnavårdsnämndens sak att avgöra, huruvida barnet skulle intagas
å skyddshem eller i stället överlämnas till enskilt hem, barnhem eller
annan därmed jämförlig anstalt. Då utskrivning från skyddshem ägde rum,
torde det vidare ofta bliva barnavårdsnämnden, som finge taga sig an den
utskrivne och söka på lämpligt sätt inpassa honom i samhället. Det sagda
innebure å ena sidan, att vården å skyddshem allenast utgjorde en form av
den samhälleliga barnavården, sidoordnad med andra vårdformer, samt å den
andra, att det barn, som intoges å skyddshem, alltid före intagningen och ej
sällan även efter densamma bleve föremål för barnavårdsnämndens omsorger.
Med hänsyn till berörda omständigheter vore det av största vikt, att kontakten
mellan nämnden och barnet även under skyddshemsvistelsen i görligaste mån
upprätthölles. En dylik kontakt förutsatte uppenbarligen en samverkan mellan
barnavårdsnämnderna å den ena sidan och skyddshemmen å den andra.

Samverkan på barnavårdens område borde emellertid äga rum icke blott
mellan de lokala organen utan jämväl mellan motsvarande centrala myndigheter.
Detta vore i hög grad önskvärt på grund av det nära sammanhang, som
rådde mellan skyddshemsverksamheten och den offentliga barnavården i
övrigt. Det centrala samarbete, som här avsåges, syntes lättast kunna upprätthållas,
om skyddshemsinspektören allt fortfarande lydde under socialdepartementet
och stöde under överinseende av statens barnavårdsinspektör. På så
sätt komme barnavårdsnämnderna och i förekommande fall länsstyrelserna —
vilka över barnavårdsnämnderna beslutade örn intagande på skyddshem —
att i alla barnavårdsfrågor hava att kommunicera med samma organ inom den
centrala förvaltningen. I högsta instans komme därvid skyddshemsärendena
att liksom övriga barnavårdsärenden höra till socialdepartementet. Därmed
undvekes den splittring av barnavårdsärendena på två olika departement —
socialdepartementet och ecklesiastikdepartementet — som skulle bliva en följd
av skyddshemsinspektionens förläggande till skolöverstyrelsen.

På grund av det anförda syntes skyddshemsinspektören böra erhålla sin
placering å socialstyrelsens byrå för ärenden rörande fattigvård och bärna -

Kungl. Majus proposition nr 266.

vård m. m. samt liksom för närvarande stå under överinseende av statens inspektör
för fattigvård och barnavård. Detta innebure självfallet, att skyddshemsärendena
fortfarande skulle i högsta instans tillhöra socialdepartementet.

Den sakkunnige anför vidare, att därest inom socialstyrelsen inrättades en
särskild byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård, det syntes lämpligt,
att styrelsen från statistiska centralbyrån övertoge arbetet med fattigvårds-
och barnavårdsstatistiken ävensom att detta arbete förlädes till styrelsens
berörda byrå. Man syntes kunna antaga, att genom en sådan anordning
största garanti erhölles för att ifrågavarande statistik utarbetades på
ändamålsenligt sätt. överflyttningen torde därjämte vara ägnad att befordra
det statistiska materialets utnyttjande för praktiska syften.

Yttranden.

Förslaget örn överflyttande från socialdepartementet
till socialstyrelsen av statens inspektion för fattigvård
och barnavård samt örn inrättande i samband
därmed inom socialstyrelsen av en byrå för ärenden
rörande fattigvård och barnavård har i allmänhet tillstyrkts
i de yttranden, som avgivits i ämnet.

Sålunda framhåller socialstyrelsen, att utredningen syntes till alla delar
bekräfta riktigheten av styrelsens tidigare hävdade uppfattning, att fattigvårds-
och barnavårdsärendena borde lösgöras från socialdepartementet samt
att, örn dessa ärenden skulle förläggas till ett förefintligt centralt ämbetsverk,
detta borde bliva socialstyrelsen. Styrelsen understryker särskilt, att ämbetsverket
genom den föreslagna överflyttningen skulle tillföras ett för styrelsens
allmänna uppgifter såsom socialt ämbetsverk värdefullt tillskott i sakkunskap
på det betydelsefulla område, som rörde det allmännas skydds- och vårdverksamhet.

Förslaget har vidare förordats av statskontoret, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet
och svenska arbetsgivareföreningen samt lämnats utan erinran
av landsorganisationen och centralförbundet för socialt arbete.

Däremot har förslaget avstyrkts av statens inspektör för fattigvård och
barnavård. Inspektören har bland annat anfört följande.

Den nuvarande organisationen på förevarande område hade fungerat tillfredsställande.
Någon anledning till förändring av organisationen förelåge
därför icke. Frågan örn den dubbelställning, som intoges av kanslirådet-inspektören
hade givits alltför stora proportioner. Erfarenheten hade visat, att
det endast ytterst sällan förekomme, att kanslirådet hade att föredraga eller
att eljest taga befattning med ärenden, till vilka han i sin egenskap av inspektör
tidigare haft att taga ställning. Någon konflikt mellan de bägge
tjänsteställningarna torde aldrig hava förekommit. I själva verket hade dubbelställningen
varit till stor nytta, då hos Kungl. Majit till avgörande förevarit
ärenden, i vilka kanslirådet på grund av sin ställning såsom inspektör
besutte särskild sakkunskap. Om fattigvårds- och barnavårdsärendena uppdelades
på sätt som föreslagits förelåge risk, att de i departementet kvarblivande
konseljärendena komme att i alltför hög grad behandlas ur formell syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

punkt, enär departementets kontakt med det praktiska fattigvårds- ock barnavårdsarbetet
bomme att gå förlorad. Det förelåge även risk att genom den
föreslagna organisationen inspektören skulle bliva i viss mån avkopplad från
befattningen med arvsfondsärendena, enär hans kännedom örn utvecklingen
av praxis beträffande dessa ärenden i fortsättningen skulle bliva av i huvudsak
indirekt art. De olägenheter, som i sistnämnda avseende vore att befara,
kunde dock någorlunda avhjälpas, därest dels gällande bestämmelser rörande
arvsfondsärendenas handläggning så ändrades att det bleve inspektörens eller
socialstyrelsens sak att sörja för den fullständiga utredningen i dessa ärenden,
dels ock inspektören bereddes tillfälle att närvara vid ärendenas föredragning
i statsrådsberedningen.

Hänvisande till det anförda har inspektören i första hand påyrkat, att den
nuvarande organisationen på området måtte lämnas orubbad.

Under förutsättning att ärendena rörande alkoholistvården samt fattigvårds-
och barnavårdsstatistiken bomme att sammanföras med fattigvårds- och
barnavårdsärendena och ärendena ej lämpligen ansåges böra handläggas å
socialdepartementets fattigvårds- och barnavårdsbyrå hemställer emellertid
inspektören, att för ändamålet måtte inrättas ett särskilt centralt ämbetsverk
för vårdverksamhet.

Slutligen anför inspektören, att han icke kunde finna, att för den händelse
fattigvårds- och barnavårdsärendena skulle överflyttas till ett redan befintligt
ämbetsverk, detta verk otvivelaktigt borde bliva socialstyrelsen. I själva
verket förelåge snarare större gemenskap i arbetet med medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Därest en överflyttning av angiven
art skulle ske, borde den därför föregås av en närmare utredning rörande
vilket ämbetsverk, som för ändamålet borde ifrågakomma.

Svenska stadsförbundet finner de skäl, som anförts mot ett fortsatt bibehållande
av fattigvårds- och barnavårdsärendena i socialdepartementet, fullt
bärande. Mera tveksamt — anför förbundet — kunde det vara örn dessa ärenden
borde förläggas till socialstyrelsen eller jämte andra inordnas i ett nytt
ämbetsverk. För en förläggning till socialstyrelsen talade väl närmast, att
ärendena angående alkoholistvården handlades där. Detta skäl upphörde
att gälla, örn även sistnämnda ärenden överflyttades till det nya ämbetsverket.
Ett val mellan de olika alternativen syntes böra föregås av ett nytt övervägande
örn möjligheterna till en socialreform av större eller mindre omfattning.

Den föreslagna förläggningen av skyddshemsinspektionen har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Sålunda tillstyrkes förslaget av socialstyrelsen, statskontoret och svenska
stadsförbundet.

Även svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet förordar förslaget, dock
under förklaring att på vissa håll inom förbundet tvekan förelåge, huruvida
icke med hänsyn till betydelsen av de pedagogiska och yrkesbetonade synpunkterna
tillsynen över skyddshemmen lämpligen borde förläggas till skolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har såsom nämnts avstyrkt
förslaget örn ändrad förläggning av fattigvårds- och barnavårdsbyrån. Inspektören
uttalar emellertid sin tillfredsställelse med att enligt förslaget skyddshemsinspektören
fortfarande skulle vara knuten till nämnda byrå.

över förslaget att förlägga fattigvårds- och barnavård sstatistiken
till socialstyrelsen hava tillstyrkande yttranden avgivits av
socialstyrelsen samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, därvid
dock uttalats, att statistiken icke borde förläggas till den föreslagna fattigvårds-
och barnavårdsbyrån utan till någon av socialstyrelsens statistiska
byråer.

Däremot avstyrkes förslaget i denna del av statistiska centralbyrån, som
anser, att berörda statistik jämväl i fortsättningen bör handhavas av centralbyrån.
Såsom skäl för sin ståndpunkt anför ämbetsverket, dels att de av den
sakkunnige framställda önskemålen rörande förevarande statistik kunde tillgodoses
utan ändring i statistikens förläggning, dels ock att en överflyttning
av statistiken till den föreslagna fattigvårdsbyrån skulle ur statistisk synpunkt
medföra bestämda olägenheter. I sistnämnda hänseende uttalar centralbyrån,
att upprättandet av fristående, små statistiska avdelningar — enligt vad erfarenheten
visade — icke vore till fördel för statistikens kvalitet, i allmänhet
medförde ökade kostnader samt försvårade såväl rekryteringen av vid det
statistiska arbetet van personal som ock anpassningen av personalens storlek
efter det växlande arbetsbehovet.

Även svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet
hava motsatt sig en förändrad förläggning av ifrågavarande statistik.

Departementschefen.

Yad till en början angår förläggningen av statens inspektion
för fattigvård och barnavård, synes det mig ovedersägligt, att
denna myndighets förläggning till ett statsdepartement bestämt avviker
från det system, som eljest gäller inom vår centrala förvaltning, ävensom att
den nuvarande organisationen på detta område är ägnad att medföra vissa
olägenheter. Å andra sidan kan jag icke finna, att några bärande skäl förebragts
för bibehållande av den nu gällande ordningen. I likhet med den sakkunnige
är jag därför av den uppfattningen, att ledningen av statens inspektion för
fattigvård och barnavård bör vara förlagd utanför Kungl. Maj:ts kansli.

Med hänsyn till det nära samband, som råder mellan fattigvården och
barnavården, utgår jag vidare från att någon uppdelning av omförmälda inspektion
på en fattigvårdsmyndighet och en barnavårdsmyndighet icke bör
ifrågakomma samt att således ledningen av inspektionen bör i fattigvårdsoch
barnavårdsfrågor jämväl i fortsättningen utövas av ett enda organ.

Spörsmålet huruvida ett fristående ämbetsverk bör inrättas för omförmälda
inspektion eller örn inspektionen bör förläggas till ett redan bestående
verk har den sakkunnige för sin del besvarat genom att föreslå dess överflyttande
till socialstyrelsen. Även till detta förslag vill jag på i huvudsak

Kungl. Maj:ts proposition nr 366.

av den sakkunnige anförda skäl ansluta mig. Att för fattigvårds- och barnavårdsärendena
inrätta ett nytt ämbetsverk synes mig nämligen icke av omständigheterna
motiverat och skulle säkerligen medföra jämförelsevis betydande
kostnader. Det förefaller mig ock ostridigt, att av nuvarande ämbetsverk
socialstyrelsen är det, som bäst lämpar sig att övertaga förevarande uppgifter.

I samband med inspektionens överflyttande till socialstyrelsen torde — i
överensstämmelse med vad som förordats i sakkunnigförslaget — en
särskild byrå få inrättas inom styrelsen för ärenden rörande fattigvård
och barnavård. Denna byrå lärer få övertaga en del av det utredningsarbete
i hithörande frågor, som för närvarande fullgöres i socialdepartementet. Statens
inspektör för fattigvård och barnavård bör därvid bliva chef för byrån.
I konsekvens härmed bör sådan ändring vidtagas i fattigvårds- och barnavårdslagarna,
att överinseendet över här ifrågavarande verksamhet skall tillkomma
socialstyrelsen. Förslag härom kommer jag att senare framlägga.

Inrättandet av en särskild byrå i socialstyrelsen för fattigvårds- och barnavårdsärenden
synes mig icke böra få som konsekvens, att beslutanderätten i
någon grupp av hithörande ärenden överflyttas från Kungl. Maj:t till underordnad
myndighet. I likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ämnet,
förutsätter jag alltså, att bland annat avgörandet i ärendena rörande understöd
ur allmänna arvsfonden alltjämt skall förbehållas Kungl. Majit. Frågan
huruvida — på sätt statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasatt —
vissa ändrade bestämmelser böra meddelas rörande handläggningen av sistnämnda
ärenden i syfte att underlätta en så fullständig utredning som möjligt
torde få prövas i administrativ ordning.

Frågan rörande den lämpligaste förläggningen av skyddshemsinspektionen
har, såsom framgår av den här lämnade redogörelsen, varit
föremål för delade meningar, i det å ena sidan hävdats den uppfattningen
att sagda inspektion borde överflyttas till skolöverstyrelsen, medan å andra
sidan förordats, att densamma liksom nu borde vara knuten till statens
inspektion för fattigvård och barnavård. Uppenbarligen kunna goda skäl
anföras för både den ena och den andra åsikten, då här måste beaktas såväl
de pedagogiska synpunkterna som ock sambandet mellan skyddshemsverksamheten
och den sociala barnavården i övrigt. Därest, såsom jag förordat,
en särskild byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård inrättas i
socialstyrelsen med statens inspektör för fattigvård och barnavård som chef,
synes det mig emellertid — med hänsyn till vad i sakkunnigförslaget och
däröver avgivna yttranden anförts — görligt att till denna byrå överföra
även skyddshemsinspektionen. Jag förutsätter härvid, att även vid en
sådan förläggning ett nära samarbete skall kunna äga rum mellan skyddshemsinspektören
och skolöverstj^relsen samt att i instruktionerna för inspektören
och överstyrelsen intagas de bestämmelser, som må befinnas erforderliga
för befrämjande av ett dylikt samarbete. Därvid torde ock böra tillses, att
åt skyddshemsinspektören gives en mera självständig ställning än den han
för närvarande innehar.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Vad härefter beträffar fattigvårds- och b a r n a v å r ds statistiken,
synes mig någon tvekan icke kunna råda därom, att — i händelse
fattigvårds- och barnavårdsärendena förläggas till socialstyrelsen — detta
ämbetsverk, som ju praktiskt taget handhar ali den statistik, vilken mera direkt
sammanhänger med dess verksamhet, bör från statistiska centralbyrån
övertaga förstnämnda statistik. I överensstämmelse med denna uppfattning
har ock på förslag av chefen för finansdepartementet vid den i årets statsverksproposition
verkställda beräkningen av det under sjunde huvudtiteln
uppförda anslaget till statistiska centralbyrån: avlöningar till personal för
verksamheten i allmänhet förutsatts, att berörda statistik skall överflyttas
till socialstyrelsen. Med hänsyn till vad som anförts av statistiska centralbyrån
och socialstyrelsen, finner jag det emellertid icke tillrådligt, att ifrågavarande
statistik förlägges till fattigvårds- och barnavårdsbyrån utan anser,
att statistiken bör inom styrelsen omhänderhavas av statistisk byrå.

Till sist vill jag här nämna, att jag räknar med att de av mig förordade
förändringarna rörande fattigvårds- och barnavårdsärendenas handläggning
skola — liksom de organisatoriska förändringar, vilka i det följande föreslås
och vilka sammanhänga med spörsmålet örn socialstyrelsens organisation —
träda i tillämpning den 1 januari 1938.

Personalfrågor.

Den sakkunniges förslag.

Såsom redan nämnts skulle enligt den sakkunniges förslag k socialstyrelsens
byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård — förutom byråchefen,
tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård — vara anställd
en sekreterare, tillika assistent hos nämnde inspektör, därvid till sistnämnda
befattning skulle överflyttas den nuvarande förste kanslisekreteraren och
inspektörsassistenten i socialdepartementet. Den sakkunnige föreslår, att i
anslutning till för närvarande gällande förhållanden byråchefen-inspektören
och sekreteraren-assistenten placeras i lönegraden B 30 respektive lönegraden
B 26. Tillika förordas, att på motsvarande sätt andre kanslisekreterareänsten
å fattigvårds- och barnavårdsbyrån i socialdepartementet överföres till byrån
i socialstyrelsen och där såsom en notariebefattning placeras i lönegraden
B 21. Av de nuvarande extra ordinarie befattningarna å byrån i departementet
anser den sakkunnige en av amanuenserna samt kanslibiträdet och kontorsbiträdet
böra överflyttas till socialstyrelsen, därvid kanslibiträdestjänsten
bör uppföras å ordinarie stat.

Yad angår skyddshemsinspektionen erinrar den sakkunnige, att skyddshemssakkunniga
i sitt omförmälda betänkande framhållit, att åt skyddshemsinspektören
borde beredas ökade möjligheter att ägna tid åt besök av de
olika skyddshemmen samt att det därför vore nödvändigt, att han befriades
från åtskilligt arbete, som dittills bundit honom vid skrivbordet. Skyddslremssakkunniga
hade för den skull föreslagit, att ett biträde måtte ställas
till skyddshemsinspektörens förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

I anslutning härtill anför den sakkunnige, att i det läge, vari frågan om
skyddshemsvården befunne sig, det knappast syntes möjligt att bilda sig en
Klar uppfattning rörande omfattningen av det arbete, som bomme att åvila
sk3-ddsliemsinspektören. Att lian — särskilt under den närmast förestående
organisationstiden -— komme att bliva i behov av hjälp i arbetet funne den
sakkunnige emellertid uppenbart. Förslagsvis räknas i sakkunnigförslaget med
att till skyddshemsinspektörens biträde bör anställas en amanuens i 16:e
lönegraden.

För arbetet med fattigvårds- och barnavårdsstatistiken beräknar den sakkunnige
— under förutsättning att densamma efter överflyttningen får ungefärligen
samma omfattning som hittills •—- 1 amanuens i 18:e lönegraden, 1
ordinarie kanslibiträde (B 7) och 1 extra ordinarie skrivbiträde i 2:a lönegraden.

Sakkunnigförslaget innehåller jämväl en uppskattning av personalbehovet
för handläggningen i socialdepartementet av de fattigvårds- och barnavårdsärenden,
som skulle komma att kvarbliva i departementet. I denna del anföres
i förslaget till en början följande.

Genom inrättandet av den föreslagna byrån i socialstyrelsen komme givetvis
socialdepartementets befattning med fattigvårds- och barnavårdsärenden
att minskas. Antalet konseljärenden på förevarande område kunde visserligen
beräknas bliva i huvudsak oförändrat, men man syntes kunna förutsätta, att
departementets arbete med desamma skulle komma att i viss utsträckning
reduceras genom den hjälp i utredningsarbetet, som i många fall torde kunna
lämnas av socialstyrelsen. A andra sidan måste ihågkommas, att departementets
arbete i vissa avseenden skulle komma att bliva lika omfattande som
för närvarande. Betta gällde särskilt beträffande konventionsärendena och
ärendena rörande ersättning till kommunerna för lämnad fattigvård och samhällsvård
till danskar, finnar och norrmän. Dessutom vore att märka, att den
förestående omorganisationen av skyddshemmen för departementets del torde
komma att medföra åtskilliga arbetsuppgifter.

Uppenbart vore emellertid, att efter den föreslagna överflyttningen tilL
socialstyrelsen inom socialdepartementet icke komme att föreligga behov av
en fullständig byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård. Arbetet
1X16(1 dessa ärenden torde därför, pa sätt TViden föreslagit, böra övertagas av
departementets byrå för sociala ärenden i allmänhet,

Med hänsyn till omfattningen av de arbetsuppgifter, som vid bifall härtill
skulle komma att tillföras sistnämnda byrå, föreslår den sakkunnige, att
densamma förstärkes med en ordinarie förste kanslisekreterare i lönegraden
B 26 och ett extra ordinarie kontorsbiträde i 4:e lönegraden, vilka befattningar
finge nyinrättas. Dessutom skulle enligt sakkunnigförslaget till ifrågavarande
byrå överflyttas en av amanuenserna å den nuvarande byrån för fattigvård och
barnavård. I förslaget förutsättes, att åt förste kanslisekreteraren borde uppdragas
att som regel föredraga förekommande fattigvårds- och barnavårdsärenden.
Han skulle då väsentligen få fullgöra den föredragningsskyldighet
i konseljärenden, som hittills delvis åvilat kanslirådet å fattigvårds- och barnavårdsbyrån,
delvis andra befattningshavare å samma byrå.

Kungl. Majlis proposition nr 266.

Yttranden.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård förklarar sig i huvudsak
icke hava något att erinra mot den sakkunniges förslag i nu förevarande hänseende.
Dock anser inspektören, att — utöver vad den sakkunnige beräknat —
för den nja byrån i socialstyrelsen borde avses en notarie i lönegraden B 21
med uppgift att under inspektörens ledning helt ägna sig åt handläggningen
av arvfondsärendena.

Statistiska centralbyrån upplyser, att enligt förda arbetsrapporter den
arbetskraft, som under senare år — förutom vederbörande byråchef — tagits
i anspråk för statistiken över fattigvård och barnavård i genomsnitt uppgått
till 1 aktuarie eller amanuens samt 4 biträden. Av de sistnämnda hade 1 ordinarie
kanslibiträde och 1 ordinarie skrivbiträde varit oavbrutet sysselsatta
vid ifrågavarande grenar av statistiken, medan övrig arbetskraft utgjorts av
extra ordinarie personal i skrivbiträdesgraden eller ordinarie personal, som
under vissa delar av året varit sysselsatta med fattigvårds- och barnavårdsstatistiken
men i övrigt utfört annat arbete inom ämbetsverket.

Personalbehovet för fattigvårds- och barnavårdsstatistiken uppskattas av
socialstyrelsen till 1 aktuarie, 1 amanuens och 4 biträden, därav 1 ordinarie
kanslibiträde och 2 ordinarie kontorsbiträden. Styrelsen har därvid tagit till
utgångspunkt de av statistiska centralbyrån lämnade uppgifterna samt tilllika
förutsatt, att förevarande statistik skulle efter överflyttningen till socialstyrelsen
komma att utvidgas och fördjupas.

I övrigt anför socialstyrelsen, att styrelsen funne det oundgängligt, att vid
överflyttningen till styrelsen hela den personal medtoges, som för närvarande
tjänstgjorde å socialdepartementets fattigvårds- och bärna vårdsbyrå. Därvid
borde den extra ordinarie kanslibiträdesbefattningen ombildas till en ordinarie
kansliskrivarbefattning i lönegraden B 11. Det syntes vidare angeläget, att på
sätt den sakkunnige föreslagit såsom biträde åt skyddshemsinspektören anställdes
en amanuens.

I motsats till socialstyrelsen ifrågasätter statskontoret, huruvida det kunde
anses nödvändigt att redan nu anställa en amanuens hos skyddshemsinspektören.

Förslaget om förstärkning av arbetskrafterna å socialdepartementets byrå
för sociala ärenden i allmänhet har i yttrandena närmare berörts endast av
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som uttalar, att nämnden icke hade
något att erinra mot inrättande å byrån av en förste kanslisekreterarbefattning
för ärenden rörande fattigvård och barnavård.

Departementschefen.

Börande den behövliga personalen för handläggningen inom socialstyrelsen
av fattigvårds- och barnavårdsärendena kan jag i huvudsak biträda sakkunnigförslaget.
Sålunda räknar jag — med bortseende till en början från
arbetskrafterna för skyddshemsinspektionen samt för fattigvårds- och barnavårdsstatistiken
— med att följande personal erfordras, nämligen dels 1 byråchef,
tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård, i lönegraden B 30,

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

1 sekreterare, tillika assistent hos nämnde inspektör, i lönegraden B 26, 1
notarie i lönegraden B 21 och 1 kanslibiträde i lönegraden B 7 — samtliga
dessa befattningar böra uppföras å ordinarie stat — dels ock 1 amanuens och
1 extra ordinarie kontorsbiträde. Av dessa befattningar torde notarietjänsten
få nyinrättas, medan övriga befattningar böra överflyttas från socialdepartementets
fattigvårds- och barnavårdsbyrå. Jag förutsätter härvid, att den nuvarande
extra ordinarie kanslibiträdestjänsten å sistnämnda byrå i samband
med överflyttningen förändras till en ordinarie kanslibiträdestjänst.

I fråga örn skyddshemsinspektionen tillstyrker jag den sakkunniges förslag
örn uppförande å ordinarie stat av skyddshemsinspektören. Inspektörstjansten
bör liksom för närvarande vara placerad i lönegraden B 27. Då vidare erfarenheten
under den senast förflutna tiden tydligt bestyrkt inspektörens behov
av ett kvalificerat biträde, förordar jag jämväl förslaget örn anställande
hos inspektören av en amanuens.

Vidare får jag erinra, att chefen för finansdepartementet vid uppskattningen
i årets statsverksproposition av medelsbehovet för statistiska centralbyrån
efter samråd med mig beräknat att med anledning av fattigvårds- och
barnavårdsstatistikens ändrade organisation från centralbyrån till socialstyrelsen
borde överflyttas 1 amanuens i 18:e lönegraden, 1 ordinarie kanslibiträde
i lönegraden B 7, 1 ordinarie kontorsbiträde i lönegraden B 4 och
1 extra ordinarie skrivbiträde i 2:a lönegraden. Med dessa befattningshavare
bör tydligen socialstyrelsens personalbestånd ökas. Då emellertid denna
statistik, enligt vad jag förordat, skulle förläggas till statistisk byrå kommer
personalökningen icke att beröra byrån för ärenden rörande fattigvård och
barnavård.

Enligt sakkunnigförslaget skall såsom nämnts fattigvårds- och barnavårdsbyrån
i socialdepartementet försvinna, varjämte de i departementet kvarblivande
konselj ärendena skola övertagas av departementets byrå för sociala
ärenden i allmänhet. Detta förslag tillstyrker jag. Den erforderliga personalförstärkningen
å sistnämnda byrå i anledning av de nya arbetsuppgifterna
har av den sakkunnige uppskattats till 1 ordinarie kanslisekreterare i lönegraden
B 26, 1 amanuens och 1 extra ordinarie kontorsbiträde, därvid räknats
med att kanslisekreterartjänsten och kontorsbiträdestjänsten skulle nyinrättas,
medan amanuenstjänsten kunde överflyttas från den nuvarande fattigvårdsoch
barnavårdsbyrån. För min del har jag icke något att erinra mot att byrån
på föreslaget sätt förstärkes med 1 amanuens och 1 kontorsbiträde. Med
hänsyn till ärendenas art har otvivelaktigt den sakkunnige även haft goda
skäl för sitt förslag, i vad detsamma avser kanslisekreterartjänsten. Då emellertid
för departementets ifrågavarande byrå redan disponeras en förste
kanslisekreterartjänst, har jag ej funnit tillräckliga skäl föreligga att nu för
densamma föreslå inrättande av ytterligare en sådan tjänst. Jag har därför
begränsat mig till att för byrån avse en befattning såsom andre kanslisekreterare
i lönegraden B 21. Då en tjänst av sistnämnda slag kan överflyttas
från den nuvarande fattigvårds- och barnavårdsbyrån, skulle icke med hänsyn
till nu ifrågavarande ärenden antalet andre kanslisekreterartjänster i departementet
behöva ökas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Socialdepartementet.

Avlöningsanslaget.

Gällande personalförteckning och avlöningsstat.

Förslagsanslaget till socialdepartementet: avlöningar är för budgetåret
1936/1937 beräknat till 314,100 kronor. Kungl Maj:t har den 19 juni 1936 fastställt
följande av riksdagen godkända personalförteckning för departementet:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 statssekreterare, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet............... —

1 expeditionschef, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet ............... —

1 byråchef för lagärenden, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet... —

3 kansliråd .............................................................................. B 30

1 kansliråd, tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård ...... B 30

3 förste kanslisekreterare ............................................................ B 26

1 förste kanslisekreterare, tillika assistent hos statens inspektör för

fattigvård och barnavård ......................................................... B 26

3 andre kanslisekreterare ............................................................ B 21

1 registrator .............................................................................. B 15

1 kansliskrivare ........................................................................ B 11

1 förste expeditions vakt............................................................... B 7

2 kanslibiträden ........................................................................ B 7

2 expeditionsvakter..................................................................... B 5

3 kontorsbiträden ...... B 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 registrator ...................................................................... B 22

Tjänstemän å extra stat.

2 föredragande i regeringsrätten ................................................... B 29

1 skyddshemsinspektör ............................................................... B 27

Anm. Den å ordinarie stat upptagna registratorstjänsten skall hållas obesatt, så länge
den å övergångsstat uppförde registratorn kvarstår i tjänst.

Därjämte har Kungl. Maj:t samma dag fastställt följande av riksdagen god -

kända avlöningsstat för departementet:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till departementschefen ................................. kronor 24,000

2. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis ...... » 179,900

3. Avlöning till en tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis...... » 7,900

4. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis ............ » 30,900

5. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj: t ........................................................................ » 3,000

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

6. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m......................... kronor 54,900

b. Avlöningsförhöjningar m. m. förslagsvis » 1,500 kronor 56,400

7. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ................................................ » 12,000

Summa förslagsanslag kronor 314,100
Departementschefen.

Vad först beträffar sådana befattningar, som upptagas i departementets
personalförteckning, skulle vid bifall till mitt i det föregående framlagda förslag
rörande handläggningen av fattigvårds- och barnavårdsärendena från
och med den 1 januari 1938 ur nämnda förteckning uteslutas 1 ordinarie kansliråd,
tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård, (B 30), 1 ordinarie
förste kanslisekreterare, tillika assistent hos nämnde inspektör, (B 26) och
1 skyddshemsinspektör å extra stat (B 27).

Å andra sidan synes emellertid en viss förstärkning av departementets
ordinarie personal trängande. Det betydande reformarbete, som under senare
år bedrivits på de vidsträckta områden, vilka falla inom departementets verksamhetsfält,
och som alltjämt fortgår i oförminskad omfattning, har nämligen
för departementets del — och icke minst för dess statssekreteraravdelning
— medfört en ständigt växande arbetsbörda. Då det ordinarie personalbeståndet
i stort sett icke, sedan 1926 års besparingsaktion beträffande Kungl.
Maj:ts kansli genomfördes, undergått någon förändring, har i stigande utsträckning
för arbetets medhinnande måst anlitas icke-ordinarie tjänstemän — främst
amanuenser och befattningshavare i biträdesgrad. För närvarande finnas,
efter frånräknande av personal, som på mera stadigvarande sätt uppehåller
tjänster å ordinarie eller extra stat, icke mindre än 13 amanuenser och 10 ickeordinarie
biträden. Av amanuenserna utföra de flesta ett mycket kvalificerat
arbete, i det att numera regelbunden föredragning ombesörjes jämväl av dessa
befattningshavare, medan de icke-ordinarie biträdena fullgöra samma slags
uppgifter, som åvila motsvarande ordinarie befattningshavare. Till belysande
av den ogynnsamma ställning, som socialdepartementets tjänstemän intaga,
må ytterligare nämnas, att medan i detta departement av samtliga befattningshavare
omkring 45 procent äro ordinarie och omkring 55 procent icke-ordinarie,
äro motsvarande procentsiffror i genomsnitt för övriga departement
62 respektive 38. Härvid har utrikesdepartementet — såsom i flera hänseenden
icke jämförbart med de andra departementen —- icke medräknats.

På grund av det anförda finner jag skäligt, att 2 av de nuvarande amanuenstjänsterna
ersättas med ordinarie andre kanslisekreterartjänster i lönegraden
B 21 samt att 1 extra ordinarie kanslibiträdestjänst och 1 extra ordinarie
kontorsbiträdestjänst utbytas mot 1 ordinarie kanslibiträdes- och 1 ordinarie
kontorsbiträdesbefattning i respektive lönegraden B 7 och lönegraden B 4. Därjämte
får jag förorda, att den ena av departementets två extra ordinarie expeditionsvaktstjänster
överföres å ordinarie stat med placering i lönegraden B 5.
De nu föreslagna förstärkningarna av departementets ordinarie personal torde
böra genomföras från och med ingången av budgetåret 1937/1938.

Kungl. Majus proposition, nr 266.

För departementets del torde böra fastställas en personalförteckning, avsedd
att gälla för tiden 1 juli—31 december 1937, samt en personalförteckning
med giltighet från och med den 1 januari 1938.

Vidkommande härefter medelsbehovet för nästa budgetår bör anslagsposten
till avlöning till departementschefen liksom i gällande
stat upptagas till 24,000 kronor.

Posten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
— för närvarande upptagen till 179,900 kronor — bör å ena sidan såsom följd
av förslaget örn inrättande av nya ordinarie tjänster ökas med 23,300 kronor,
men kan å andra sidan i följd av familjepensionsavdragen minskas med 4,500
kronor, överflyttningen av fattigvårds- och barnavårdsbyrån till socialstyrelsen
från och med den 1 januari 1938 föranleder en ytterligare nedsättning
med 10,600 kronor. Det erforderliga beloppet blir alltså (179,900 +
23,300 — 4,500 —10,600) 188,100 kronor.

För avlöning till en tjänsteman å övergångsstat är för
närvarande beräknat ett belopp av 7,900 kronor. På grund av familjepensioneringen
kan beloppet nedsättas till 7,700 kronor.

Utgifterna för avlöningar till tjänstemän å extra stat
hava för löpande budgetår uppskattats till 30,900 kronor. Nedsättning i detta
belopp kan ske dels med 1,000 kronor, motsvarande respektive familjepensionsavdrag,
dels med 4,800 kronor i följd av skyddshemsinspektörens överflyttning
till socialstyrelsen. Det återstående beloppet blir då 25,100 kronor.

Av den nuvarande anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, å 3,000 kronor, är ena
hälften avsedd för beredande av ersättning till sakkunniga personer å barnavårdens
specialområden, vilka anlitas av statens inspektör för fattigvård och
barnavård, och den andra hälften för ersättning till arkitekt, som av nämnde
inspektör anlitas vid handläggning av byggnadstekniska ärenden. Statens
inspektör för fattigvård och barnavård, som funnit det för förstnämnda ändamål
avsedda beloppet otillräckligt, har hemställt, att detsamma måtte för
nästa budgetår höjas från 1,500 kronor till 3,000 kronor. För min del är jag
icke för närvarande beredd att tillstyrka denna höjning. Jag beräknar därför
även för nästa budgetår de sammanlagda utgifterna för de båda här angivna
ändamålen till 3,000 kronor. Då efter fattigvårds- och barnavårdsbyråns överflyttning
till socialstyrelsen det erforderliga beloppet torde böra upptagas å
socialstyrelsens avlöningsstat, lärer för nästa budgetår nu förevarande anslagspost
böra nedsättas till 1,500 kronor.

överflyttningen av icke ordinarie tjänster till ordinarie stat möjliggör en
reduktion av anslagsposten till grundavlöningar till övrig ickeordinarie
personal med 15,500 kronor. Därutöver kan denna post
nedsättas dels med 1,500 kronor på grund av familj epensionsavdragen för den
extra ordinarie personalen, dels ock med 3,200 kronor på grund av den personalminskning,
som föranledes av fattigvårds- och barnavårdsbyråns förläggande
till socialstyrelsen. Posten kan därför uppskattas till (54,900 —
15,500—1,500 — 3,200) 34,700 kronor.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Utgifterna för avlöningsförliöjningar till övrig ickeordinarie
personal torde liksom för löpande budgetår böra beräknas
till 1,500 kronor.

P osten till särskilda löneförmåner till ordinarie och
i c k e-o r d i n a r i e tjänstemän är nu upptagen till 12,000 kronor. Den
särskilda ersättning, som föreslagits skola utgå till de extra ordinarie tjänstemännen
för de med familjepensioneringen följande pensionsavdragen, nödvändiggör
en höjning av förevarande post med 1,500 kronor. Å andra sidan
medför överflyttningen av fattigvårds- och barnavårdsbyrån till socialstyrelsen
en minskning i utgifterna för de från posten utgående provisoriska dyrortstilläggen,
som kan beräknas till 700 kronor. Posten kan därför upptagas till
12,800 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle socialdepartementets avlöningsanslag för
nästa budgetår behöva uppskattas till (24,000 -f 188,100 + 7,700 + 25,100 +
1,500 + 34,700 + 1,500 + 12,800) 295,400 kronor.

Omkostnadsanslaget.

Gällande stat.

I riksstaten för löpande budgetår är förslagsanslaget till socialdepartementet:
omkostnader upptaget till 75,000 kronor. Beträffande användningen
av detta anslag har Kungl. Majit den 19 juni 1936 fastställt följande stat:

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis .......................................... kronor 8,000

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 51,000

3. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 16,000

Summa kronor 75,000

Departementschefen.

Utgifterna under posten till reseersättningar hava under sistförfluten
budgetår uppgått till 10,394 kronor. En viss höjning av posten skulle
därför i och för sig vara motiverad. Emellertid är att beakta, att den största
delen av resorna kommer på de befattningshavare, vilka enligt mitt förslag
skola överflyttas till socialstyrelsen. Med hänsyn därtill lärer posten för nästa
budgetår kunna nedsättas till 7,000 kronor. Jag räknar därvid med ett utgiftsbehov
av 5,000 kronor för första budgethalvåret och allenast 2,000 kronor för
det andra.

Av posten till expenser hava för löpande budgetår beräknats 4,500
kronor till bränsle och lyse samt 46,500 kronor till övriga expenser. De verkliga
utgifterna under budgetåret 1935/1936 hava understigit dessa belopp.
Med hänsyn till senaste belastningssiffror, som emellertid varit osedvanligt
låga och därför blott delvis kunna tjäna till ledning vid anslagsberäkningen,
samt med beaktande jämväl av den utgiftsminskning, vartill fattigvårds- och
barnavårdsbyråns förläggande till socialstyrelsen kan föranleda, torde posten
till expenser kunna uppskattas till 45,000 kronor, därav 4,000 kronor till
bränsle och lyse samt 41,000 kronor till övriga expenser.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Då utgifterna för publikationstryck under budgetåret 1935/1936
uppgått till 21,141 kronor, torde kostnaderna för detta ändamål icke nu böra
upptagas lägre än till 20,000 kronor.

Socialdepartementets omkostnader skulle sålunda för nästa budgetår beräknas
i enlighet med följande sammanställning.

1. Beseersättningar, förslagsvis .......................................... kronor 7,000

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 45,000

3. Publikationstryck, förslagsvis ............................ » 20,000

Summa kronor 72,000

Den centrala handläggningen av arbetarskyddsärendena.

Nuvarande organisation.

Å socialstyrelsens andra byrå handläggas på styrelsen ankommande ärenden
rörande arbetarskydd d. v. s. de ärenden, som sammanhänga med styrelsens
uppgift att vara yrkesinspektionens chefsmyndighet. Personalbeståndet
å denna byrå framgår av följande tablå.1

I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

1 byråchef .............................................................................. B 30

1 byråassistent ........................................................................ B 26

1 förste byråingenjör ............................................................... B 24

1 sekreterare ........................................................................... B 24

1 byråingenjör ........................................................................ B 21

1 kansliskrivare ........................................................................ B 11

1 kanslibiträde ........................................................................ B 7

1 kontorsbiträde ..................................................................... B 4

II. Icke-ordinarie befattningshavare.

Extra ordinarie tjänstemän.

1 amanuens (ingenjör) ............................................................... 16

2 amanuenser (därav en med juridisk och en med nautisk utbildning) 15

1 kontorsbiträde ..................................................................... 4

Övrig icke-ordinarie personal.

1 sakkunnig för hygieniska frågor med ett arvode av 2,000 kronor för år,
å vilket belopp dyrtidstillägg icke utgår.

Byrån kan i viss mån sägas arbeta å två avdelningar nämligen en avdelning
för arbetarskyddsfrågor i allmänhet och en speciell avdelning för sjöfartsärenden.
Uteslutande å sistnämnda avdelning tjänstgöra byråassistenten,
amanuensen med nautisk utbildning och det ordinarie kontorsbiträdet,
medan byråns personal i övrigt väsentligen är avsedd för den allmänna avdelningens
behov. Dock är sekreteraren gemensam för båda avdelningarna.

i Här liksom i det följande upptages den nuvarande personalen på det sätt densamma
redovisats i sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Den allmänna avdelningens arbetsuppgifter äro dels av teknisk natur och
dels av administrativ eller juridisk art. Det tekniska arbetet ledes av byråchefen,
som i arbetet biträdes av förste byråingenjören, byråingenjören och
den av amanuenserna, vilken äger ingenjörsteknisk utbildning. Ärenden av
övervägande administrativ eller juridisk innebörd föredragas däremot enligt
styrelsens beslut den 1 december 1930 som regel av sekreteraren, vilken
biträdes av den juridiskt utbildade amanuensen.

Yad först angår det tekniska arbetet å andra byråns allmänna avdelning
må erinras, att de grundläggande bestämmelserna rörande arbetarskyddet i
vårt land äro meddelade i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Enligt
nämnda lag utövas tillsynen å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma
meddelade föreskrifter av yrkesinspektionens befattningshavare samt
kommunala tillsynsorgan, vilka emellertid stå under överinseende och ledning
av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Den uppgift, som i anledning
härav åvilar socialstyrelsen, utövas i första hand av arbetarskyddsbyrån.
Byråchefen å denna byrå har i följd härav att fungera såsom överinspektör
för yrkesinspektionen och i denna egenskap leda och övervaka den verksamhet,
som utövas av inspektionens skilda organ. Detta sker dels genom inspektioner
hos de lokala organen (främst yrkesinspektörerna) och å viktigare
arbetsställen, dels ock genom meddelande av »anvisningar» ävensom av vissa
beslut i tekniska ärenden.

Anvisningarna innehålla detaljerade bestämmelser rörande skydd mot
yrkesfara i vissa yrken eller vid användandet av vissa maskinella anordningar.
De utgöra beträffande respektive yrken eller maskiner ett komplement
till arbetarskyddslagens mera allmänt avfattade föreskrifter rörande
vad som å arbetsplatserna bör iakttagas till förekommande av olycksfall i
och ohälsa i följd av arbetet.

De övriga ärenden av teknisk natur, i vilka styrelsen meddelar beslut,
kunna väsentligen uppdelas i två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar
sådana fall, där yrkesinspektör, tillverkare eller arbetsgivare begär upplysning,
huruvida eller under vilka förutsättningar viss anordning eller konstruktion
kan anses uppfylla de krav, som uppställts i arbetarskyddslagen
eller i utfärdade anvisningar (tolknings- och tillämpningsärenden). Den andra
gruppen omfattar sådana fall, där arbetsgivare eller tillverkare begär eftergift
från någon i styrelsens anvisningar meddelad föreskrift (dispensärenden).

Arbetet med utarbetande av anvisningarna ävensom prövningen av berörda
tolknings- och dispensärenden utföres till största delen av byråchefen
och förste byråingenjören.

På grundval av från yrkesinspektionens befattningshavare inkommande
rapporter utarbetas årligen å byrån en berättelse rörande yrkesinspektionens
verksamhet. Vidare utarbetas därstädes med ledning av från yrkesinspektionens
befattningshavare avgivna olycksfallsberättelser redogörelser för ur arbetarskyddssynpunkt
mera beaktansvärda olycksfall. Arbetet med redigeringen
av årsberättelsen och berörda redogörelser handhaves av byråingenjören.

De ärenden, vilkas innebörd till övervägande del är administrativ eller juri -

Kungl. Majus proposition nr 266.

disk, föredragas såsom nyss omförmälts numera av sekreteraren. Hit höra
bland annat ärenden rörande yrkesinspektionens personal, organisation och
ekonomi, ärenden rörande dispenser från vissa bestämmelser i lagen om arbetarskydd
och därmed sammanhängande författningar, ärenden rörande
eftergifter jämlikt 4 § i lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete samt
ärenden rörande minderårigas användande till övertidsarbete enligt lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning.

Då socialstyrelsen har att avgiva yttrande rörande förslag örn ändring i
något avseende av gällande skyddslagstiftning, föredrages jämväl dylikt
ärende av sekreteraren.

Enligt lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg skall den
i lagen stadgade tillsynen utövas av fartygsinspektionens chefsmyndighet
(kommerskollegium), i vissa avseenden under samverkan med yrkesinspektionens
chefsmyndighet samt under förstnämnda myndighets överinseende
och ledning av fartygsinspektörer eller av andra, som av denna myndighet
förordnas. Närmare föreskrifter angående tillsynen äro meddelade i en den
31 december 1914 (nr 491) utfärdad kungörelse. På grund av dessa bestämmelser
har alltsedan år 1915 samverkan ägt rum mellan socialstyrelsen och
kommerskollegium i vissa frågor rörande arbetarskydd ombord å fartyg.
I en den 27 juni 1929 (nr 208) utfärdad kungörelse angående handläggningen
av dylika frågor stadgas numera, att ärenden rörande förhållanden, som äro
av betydelse för att bereda ombord å fartyg anställda skydd emot olycksfall
eller ohälsa, varunder här inbegripas jämväl frågor angående bostäder och
bemanning samt arbetstiden ombord, handläggas av kommerskollegium och
socialstyrelsen gemensamt. Inom socialstyrelsen handläggas dessa ärenden
å arbetarskyddsbyråns sjöfartsavdelning, därvid som regel styrelsens beslutanderätt
utövas av byråassistenten. De arbetsuppgifter, som på grund
härav åvila nämnde assistent, kunna uppdelas i fyra huvudgrupper, nämligen
1) granskning av fartygsinspektörernas till kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
inkommande rapporter rörande åtgärder till förekommande av
olycksfall och ohälsa, 2) granskning från arbetarskyddssynpunkt av till kommerskollegii
sjöfartsbyrå inkommande rapporter rörande sjöolyckor samt protokoll
över sjöförklaringar och sjöförhör, 3) prövning av vissa dispensansökuingar,
särskilt ansökningar rörande dispens från bestämmelserna i förordningen
den 20 maj 1927 (nr 185) angående bostäder m. m. å fartyg för ombord
anställda, och 4) meddelande av råd och upplysningar beträffande förordningen
den 13 juli 1926 (nr 399) med närmare föreskrifter rörande tilllämpningen
av lagen örn arbetstiden å svenska fartyg.

Ett nära samarbete mellan kommerskollegium och socialstyrelsen äger
rum även i andra arbetarskyddsärenden, särskilt i de ofta förekommande
fall, då nämnda ämbetsverk — gemensamt eller vart för sig — hava att yttra
sig i frågor rörande ändring i arbetarskyddslagstiftningen för ombord å fartyg
anställda. Dylika ärenden handläggas inom socialstyrelsen av berörda
byråassistent och sekreteraren gemensamt, därvid den förre har att svara
för den tekniska och den senare för den juridiska delen av ärendena.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266. »5 87 3

Kungl. Majus proposition nr 266.

Å avdelningen för sjöfartsärenden handläggas vidare vissa ärenden, vilka
helt och hållet falla inom socialstyrelsens verksamhetsområde. Bland annat
utövas av avdelningens personal kontroll över den på yrkesinspektionens befattningshavare,
närmast underinspektörerna, ankommande tillsynen över
lastning och lossning av fartyg.

Ändrad förläggning av den centrala ledningen av arbetarskyddet.

Tidigare förslag.

Spörsmålet örn ändrad förläggning av socialstyrelsens andra byrå och därmed
av yrkesinspektionens chefsmyndighet har i olika sammanhang varit
föremål för dryftande.

Det första förslaget i ämnet avgavs av statens besparingskommitté i dess
år 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation. I detta
betänkande föreslogs, bland annat, att rätten att meddela försäkring för
olycksfall i arbete skulle förbehållas ett nyinrättat ämbetsverk, benämnt
riksförsäkringsverket, ävensom att i följd därav riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet skulle försvinna samt de ömsesidiga bolag, vilka meddelade
dylik försäkring, skulle upphöra med denna verksamhet. Enligt förslaget
skulle riksförsäkringsverket bestå av fyra olika avdelningar, nämligen försäkringsavdelningen,
besvärsavdelningen, allmänna avdelningen och yrkesinspektionsavdelningen.
Försäkringsavdelningen skulle utgöras av en försäkringsinrättning
av halvt statlig, halvt privat karaktär, vilken inrättning
skulle i huvudsak övertaga riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens
uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen. Av de övriga avdelningarna,
vilka skulle vara helt och hållet statliga, skulle yrkesinspektionsavdelningen
motsvara socialstyrelsens andra byrå, vilken alltså enligt förslaget skulle
överflyttas från styrelsen till riksförsäkringsverket.

över besparingskommitténs förslag rörande arbetarskyddsärendenas för
läggning yttrade sig såväl socialstyrelsen som riksförsäkringsanstalten, därvid
båda myndigheterna på anförda skäl avstyrkte förslaget. Riksförsäkringsanstaltens
kritik gällde i denna del väsentligen det sätt, varpå förslaget utformats.
Däremot underströk anstalten kraftigt betydelsen av ett intimt samarbete
mellan yrkesinspektionen och anstalten samt uttalade i princip sin
anslutning till kommitténs förslag, att yrkesinspektionen borde nära anknytas
till den sociala olycksfallsförsäkringen.

Vid 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 109) angående
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Enligt denna
proposition skulle riksförsäkringsanstalten delvis organiseras i överensstämmelse
med de grunder, som av statens besparingskommitté angivits för riksförsäkringsverket.
Därvid föreslogs dock icke någon överflyttning av socialstyrelsens
andra byrå till riksförsäkringsanstalten. I propositionen framhöll
föredragande departementschefen, att frågan örn dylik överflyttning borde
ses i samband med andra då icke föreliggande organisationsfrågor. Propositionen
vann emellertid icke riksdagens bifall och någon omorganisation av
riksförsäkringsanstalten har icke kommit till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 35

Även 1926 års arbetslöshetssakkunniga berörde i sitt den 28 april 1928 avgivna
betänkande angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och
reservarbeten (statens offentliga utredningar 1928: 9) frågan om arbetarskyddsärendenas
förläggning. Betänkandet innehöll två alternativa förslag, varav
det s. k. A-förslaget utgick från att obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle
införas, medan enligt det s. k. B-förslaget arbetslöshetsförsäkringen skulle
bliva frivillig och statsunderstödd. Enligt båda förslagen skulle den centrala
ledningen av arbetslöshetsförsäkringen, arbetsförmedlingen och reservarbetena
förläggas till socialstyrelsen.

Jämlikt A-f örslaget borde inom socialstyrelsen, som vid tidpunkten för
betänkandets avgivande omfattade sex byråer, inrättas två nyå byråer, en
för ärenden rörande arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring samt en
för ärenden rörande reservarbeten. De sakkunniga framhöllo emellertid
faran av att socialstyrelsens arbetsområde alltför mycket utvidgades. Med
hänsyn härtill upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida icke
någon eller några av de uppgifter, som handhades av styrelsen, men som
icke hade något direkt sammanhang med den verksamhet, som enligt de
sakkunnigas förslag skulle bliva styrelsens huvuduppgift — nämligen att
tjänstgöra såsom statens organ för handhavande av arbetsmarknadens olika
frågor — kunde överflyttas från styrelsen till annat ämbetsverk. Enligt de
sakkunnigas mening fördes tanken härvid i första hand på de byråer inom
styrelsen, som handlade frågor rörande yrkesinspektionen och sjukkasseväsendet.
Dessa byråer, anförde de sakkunniga, syntes reelt sett redan
intaga en i viss mån fristående ställning inom styrelsen och syntes också
utan men för de uppgifter, som åvilade byråerna, kunna överflyttas till annat
ämbetsverk, vars verksamhet sammanhängde med nämnda byråers uppgifter.
För yrkesinspektionens del erbjöde sig en naturlig anknytning till riksförsäkringsanstalten,
medan för sjukkassebyråns vidkommande pensionsstyrelsen
väl närmast syntes böra komma i fråga. De sakkunniga föreslogo därför —
under förutsättning av bifall till förslaget örn obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
— att arbetarskyddsbyrån måtte överflyttas till riksförsäkringsanstålten
och sjukkassebyrån till pensionsstyrelsen.

Däremot ansågo sig de sakkunniga icke kunna avgöra, huruvida eller i vilken
omfattning överflyttning till andra ämbetsverk av socialstyrelsen anförtrodda
uppgifter behövde företagas, för den händelse B-f örslaget genomfördes.
Uppenbart vore — framhöllo de sakkunniga — att en sådan överflyttning
icke kunde anses i samma grad påkallad som då styrelsen tillika skulle
fungera såsom centralorgan för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Möjligen
kunde ifrågasättas att ur styrelsen utbryta endera av byråerna för
sjukkasseväsendet och för arbetarskydd.

Intetdera av de ifrågavarande alternativ förslagen lades i befintligt skick
till grund för proposition i ämnet. Den lagstiftning rörande arbetsförmedling
och frivillig arbetslöshetsförsäkring, som genomfördes år 1934,
baserar sig emellertid i väsentliga delar på det av de sakkunniga framlagda
B-förslaget, därvid dock är att märka, att do sakkunnigas förslag rörande
reservarbetena icke realiserats. I anledning av sagda lagstiftning tillkom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

socialstyrelsen den förut omnämnda sjunde byrån. Frågan örn bortflyttande
från socialstyrelsen av andra ämbetsverket åvilande uppgifter blev icke i
samband med inrättande av denna byrå föremål för närmare övervägande.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige framhåller till en början, att den utomordentliga utveckling
på det sociala området, som kännetecknat de senaste årtiondena, hade
medfört tillkomsten av ett flertal nya ämbetsverk, vilkas verksamhet liksom
socialstyrelsens vore av social natur. Socialstyrelsen framstode därför icke
numera —- på sätt ursprungligen i viss mån kunde sägas hava varit fallet —
såsom det enda ämbetsverket med uppgift att vårda och tillvarataga sociala
intressen. Den omständigheten allena, att vissa ärenden —- exempelvis arbetarskyddsärendena
— vore av social natur, borde därför icke rimligtvis utgöra
något hinder att förlägga dem utanför socialstyrelsens verksamhetssfär.

Den nyss berörda utvecklingen — anför den sakkunnige vidare — hade
även haft till följd, att socialstyrelsen under årens lopp tillförts en mängd
nya och betydelsefulla arbetsuppgifter. Socialstyrelsens verksamhetsområde
vore därför nu synnerligen omfattande, samtidigt som dess uppgifter vore av
mycket skiftande natur. Därest — såsom den sakkunnige föresloge —- till
styrelsen förlädes även den centrala handläggningen av ärendena rörande
fattigvård och barnavård, komme styrelsens arbetsbörda att ytterligare ökas.
Även bortsett härifrån kunde man med hänsyn till de allmänna utvecklingstendenserna
på förevarande område förutse, att socialstyrelsens verksamhet
i framtiden komme att vidgas.

Den sakkunnige finner det därför vara ett önskemål, att styrelsens verksamhet
begränsas genom avskiljande av sådana arbetsuppgifter, vilka icke
äga närmare samband med styrelsens arbete i övrigt. En sådan begränsning
skulle vara ägnad att underlätta den sammanhållande ledningen av styrelsens
arbete och möjliggöra en ökad koncentration kring kvarstående uppgifter.

Till de grupper av ärenden, vilka lämpa sig att avskiljas från styrelsens
verksamhetsfält, anser den sakkunnige arbetarskyddsärendena vara att hänföra.
Till stöd härför anföres först, att dessa ärendens säregna natur medfört, att
arbetarskyddsbyrån endast i mindre grad varit föremål för ledning från styrelsens
centrala krafter ävensom att samarbetet mellan byrån och övriga
byråer inom styrelsen vore obetydligt och att därför hänsynen till detsamma
icke behövde utgöra hinder för byråns skiljande från styrelsen.

Ett bortflyttande av arbetarskyddsärendena från socialstyrelsen finnér
emellertid den sakkunnige framför allt motiverat av det nära sammanhang,
som råder mellan arbetarskyddet å ena sidan och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet å den andra. I denna del anför den sakkunnige bland annat följande.

Arbetarskyddet hade som en av sina huvuduppgifter att vidtaga åtgärder
till förebyggande av olycksfall i arbete, medan riksförsäkringsanstaltens
verksamhet ginge ut på att genom försäkring bereda arbetare och
deras familjer ekonomisk gottgörelse, när olycksfall av angiven art ägt rum.
Medan arbetarskyddet ur social och humanitär synpunkt verkade för att
minska inträffade olycksfall, hade riksförsäkringsanstalten ett intresse härför

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

även ur ekonomisk synpunkt, enär en nedgång i antalet olycksfall medförde
minskning av skadeersättningarna och möjlighet till sänkning av försäkrmgs Pr6Det

intima samband, som rådde mellan arbetarskydds- och olycksfallsförsäkringsverksamheten,
hade medfört, att vissa tjänstemän inom rikslöisakringsanstalten
fullgjorde uppgifter nära sammanhängande med dem, som utövades
av yrkesinspektionens befattningshavare.

Enligt det formulär rörande anmälan om olycksfall i arbete, som fastställts
av riksförsäkringsanstalten, hade arbetsgivare att vid anmälan av
olycksfall lämna uppgifter örn olycksfallets förlopp och örn orsaken till olycksfallet.
Bland annat skulle uppgift lämnas, huruvida olycksfallet foranletts
därav att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller
föreskrift örn åtgärder för undvikande av olycksfall, örn skyddsanordning
funnits vidtagen, örn den varit i bruk vid olyckstillfället, örn skyddsanordningen
varit vidtagen efter anvisning av yrkesinspektionen och örn de åtgärder,
som eventuellt vidtagits till förekommande av liknande olycksfall

för framtiden. ..

I den mån olycksfallsanmälningarna avsåge olycksfall, som traltat i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetare, genomginges anmälningarna — vid
sidan av den granskning, som ålåge polismyndighet och yrkesinspektion
— jämväl å anstaltens försäkringsbyrå, å vilken byrå flera ingenjörer vore
anställda. Vederbörande tjänstemän å byrån undersökte därvid bland annat,
huruvida fullständiga och tydliga uppgifter i nyssberörda hänseenden lämnats
samt infordrade, därest så icke skulle vara förhållandet, kompletterande upplysningar.
Visade sig vid granskningen, att å arbetsställe, där olycksfall inträffat,
skyddsanordningarna icke varit tillfredsställande, föresloge anstalten
vederbörande arbetsgivare att företaga behövliga skyddsåtgärder. Där arbetsgivaren
åsidosatt av socialstyrelsen utfärdade anvisningar eller andra föreskrifter,
anmodade anstalten arbetsgivaren att för framtiden iakttaga dessa
föreskrifter. Vidare anhölle anstalten, att arbetsgivaren måtte inkomma
med redogörelse för de av honom vidtagna skyddsåtgärderna och erhölle
därigenom möjlighet att kontrollera, att förefintliga brister avhjälptes.

Till arbetsplatser, där anmärkningsvärt många eller svåra olycksfall förekommit,
eller där olycksfallskostnaderna eljest visat sig höga, företoge vidare
tjänstemän å nämnda byrå resor enligt för varje år uppgjord resplan. Vid
dessa resor hölles överläggningar med arbetsgivarna bland annat örn vidtagandet
av lämpliga skyddsåtgärder. Samtidigt tillsåges, att arbetarna begagnade
sig av till buds stående skyddsanordningar (t. ex. skyddsglasögon).

Riksförsäkringsanstaltens auktoritet med avseende å omförmälda åtgärder
vilade, i vad anginge arbetsgivarna, på anstaltens befogenhet att höja försäkringspremierna
och beträffande arbetarna på möjligheten att enligt 25 § i
olyckfallsförsäkringslagen nedsätta ersättning för inträffat olycksfall på grund
av grov vårdslöshet från arbetarens sida.

Det vore att antaga, att det betydelsefulla arbete, som sålunda bedreves
av riksförsäkringsanstalten, skulle kunna ytterligare utvecklas, därest anstalten
bleve yrkesinspektionens chefsmyndighet. Det vore även att förvänta, att det
skulle verka befruktande och stimulerande på chefsmyndighetens arbete, örn
det ekonomiska syftet •— som här i så hög grad sammanfölle med det sociala —
också finge verka som drivkraft på förevarande område.

Den sakkunnige framhåller vidare, att man måste beakta, att yrkesinspektionen
ej blott hade till uppgift att förhindra olycksfall utan att dess verksamhet
i lika hög grad borde inriktas på att förebygga ohälsa. I anslutning
härtill gör den sakkunnige följande uttalanden.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Även beträffande den sistnämnda delen av yrkesinspektionens arbetsområde
förelåge åtskilliga beröringspunkter med riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
Sålunda meddelade anstalten alltsedan år 1930 försäkring för vissa
yrkessjukdomar och hade på grund därav att''taga befattning med de hygieniska
och medicinska problem, som sammanhängde med denna art av försäkringsverksamhet.
Därjämte vore att märka, att anstalten jämväl i sitt arbete
i övrigt stöde i ständig och nära kontakt med läkarna samt med framgång
verkat för anordnande av effektiv läkarvård å arbetsplatser. Riksförsäkringsanstalten
syntes med hänsyn till det nu anförda i högre grad än socialstyrelsen
lämpad att handhava ledningen av yrkesinspektionens verksamhet till
förebyggande av ohälsa.

Såsom ett skäl för överflyttande av arbetarskyddet till riksförsäkringsanstalten
åberopas ock i sakkunnigförslaget den under nuvarande förhållanden
föreliggande möjligheten av kompetenskonflikter mellan yrkesinspektionens
befattningshavare och de tjänstemän inom anstalten, vilka för anstaltens
räkning företaga resor till arbetsplatserna. Enligt vad som inhämtats
— anför den sakkunnige — hade visserligen samarbetet mellan vederbörande
befattningshavare hittills i allmänhet varit gott, men detta hindrade icke,
att med nuvarande organisation en viss risk för motsättningar eller åtminstone
dubbelarbete alltid förelåge. Därest anstalten bleve chefsmyndighet, skulle
faran för olägenheter av antydd art utan vidare bortfalla.

Den officiella statistiken rörande olycksfall i arbete, som tidigare ombesörjdes
av socialstyrelsen, har alltsedan år 1918 omhänderhafts av riksförsäkringsanstalten.
Efter påpekande härav yttrar den sakkunnige, att då det
för yrkesinspektionens chefsmyndighet givetvis måste vara till nytta att hava
bekväm tillgång till allt statistiskt material rörande inträffade olycksfall,
syntes en förläggning till anstalten av nämnda chefsmyndighet även med hänsyn
därtill vara ägnad att medföra vissa fördelar.

Till sist erinrar den sakkunnige, hurusom gentemot förslaget att åt riksförsäkringsanstalten
anförtro uppgiften såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet
måhända kunde invändas, att anstalten icke vore någon monopolanstalt
och därför måste intaga en i viss mån olika ställning i förhållande till å ena
sidan de arbetsgivare, vilka hade sina arbetare försäkrade i anstalten, och å
andra sidan de arbetsgivare, som försäkrat arbetarna i ömsesidigt försäkringsbolag.
Den sakkunnige anser dock någon fara för att den antydda olikheten
skulle från anstaltens sida medföra någon partiskhet vid utövandet av
chefsmyndigheten knappast förefinnas. Det läge, anför han, i sakens natur,
att riksförsäkringsanstalten — lika väl som nu socialstyrelsen — måste i egenskap
av chefsmyndighet tillämpa samma principer och samma förfarande gentemot
alla arbetsgivare och att frågan, varest försäkringen mot olycksfall
foges, icke finge i ringaste män inverka på chefsmyndighetens ställningstagande
i ena eller andra fallet. Möjligheten av att anstalten såsom chefsmyndighet
skulle mer eller mindre omedvetet visa större stränghet mot arbetsgivare,
som tagit försäkring hos enskilt bolag, motvägdes för övrigt av det förhållandet
att åtgärderna för arbetarskydd komme försäkringsgivaren till godo.

Den sakkunnige har förutsatt, att även inom riksförsäkringsanstalten arbetarskyddsärendena
skulle omhänderhavas av en särskild byrå samt att därför
till anstalten skulle överflyttas socialstyrelsens andra byrå.

Kungl. Majus proposition ur 266.

Yttranden.

Till en början torde jag få redogöra för de yttranden över sakkunnigförslaget,
vilka gå i tillstyrkande riktning.

Riksförsäkringsanstalten har först uppehållit sig vid sambandet mellan
yrkesinspektionens verksamhet och den sociala olycksfallsförsäkringen ävensom
vid den samverkan mellan vederbörande organ, vartill detta samband i
vårt land givit anledning. I sådant hänseende har anstalten anfört följande.

Under det att tidigare den sociala olycksfallsförsäkringen fattat som sin
huvudsakliga uppgift att utgiva skadeersättningar i anledning av olycksfall i
arbete och i vissa fall i anledning av yrkessjukdom samt att hos arbetsgivarna
uppsamla därför nödiga premier, hade under senare tid icke allenast i vålt
land utan över stora delar av världen den uppfattningen trängt igenom att
ett viktigt komplement till försäkringsverksamheten vore att söka förebygga
olycksfall och ohälsa i arbetet. En sådan verksamhet ansåges numera som
ett nödvändigt och verksamt medel för att nedbringa försäkringskostnaderna,
som eljest i sig visade en ständig tendens till ökning. Men icke endast ekonomiska
utan även sociala och humanitära skäl talade för en dylik förebyggande
verksamhet. De lidanden, vilka olycksfallen och yrkessjukdomarna förorsakade
dem, som drabbades därav, kunde icke annat än i ringa mån motvägas av utgivna
understöd. ...

Då yrkesinspektionens främsta uppgift kunde sägas vara att skapa möjligast
riskfria och sunda arbetsförhållanden å arbetsplatserna, sammanfölle
till en viktig del dess och den sociala olycksfallsförsäkringens uppgifter. En
nära samverkan mellan yrkesinspektionen och den sociala olycksfallsförsäkringen
måste därför anses naturlig och ägde också i viss utsträckning rum
såväl mellan yrkesinspektionen och riksförsäkringsanstalten som mellan inspektionen
och de i 4 § av olycksfallsförsäkringslagen avsedda ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagen och deras gemensamma sammanslutning.

Yad beträffade yrkesinspektionen och riksförsäkringsanstalten hade under
senare år uppdragits vissa riktlinjer för samarbetet mellan de båda institutionerna.
1930 års riksdag hade nämligen anhållit, att Kungl. Majit måtte
föranstalta örn en utredning rörande effektivisering av yrkesinspektionens
verksamhet och att därvid även toges under övervägande, huruvida i ifrågavarande
syfte ett mera utsträckt samarbete kunde åvägabringas mellan riksförsäkringsanstalten
och yrkesinspektionen. Sedan socialstyrelsen den 20
september 1930 av Kungl. Majit erhållit uppdrag att verkställa dylik utredning,
hade frågan om ytterligare vidgat samarbete mellan styrelsen och riksförsäkringsanstalten
upptagits till behandling och hade de båda ämbetsverken
därvid enats örn vissa riktlinjer härför under de närmaste åren. I korthet återgivna
innebure dessa riktlinjer, att riksförsäkringsanstalten skulle verkställa
vissa statistiska utredningar rörande olycksfallsrisker och olycksfallsorsaker
efter framställning av socialstyrelsen, att anstalten och styrelsen ömsesidigt
skulle lämna varandra vissa meddelanden, att anstaltens tjänstemän vid besök
å arbetsplatser skulle äga verka för efterlevnad av styrelsens skyddsföreskrifter
och lämna anvisningar rörande ordningen å arbetsplatserna samt i
fråga om mera elementära skyddsanordningar ävensom söka intressera arbetsledningen
vid större företag för effektiv s. k. säkerhetstjänst och lokal olycksfallsstatistilc,
att nämnda tjänstemän, i den mån så lämpligen funnes kunna
ske, borde träda i personlig förbindelse med vederbörande yrkesinspektörer
för ömsesidigt utbyte av synpunkter och erfarenheter rörande arbetarskyddet,
samt att i övrigt i alla avseenden, där så kunde befinnas lämpligt och nyttigt,
samverkan borde etableras mellan anstalten och yrkesinspektionens chefs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

myndighet eller de särskilda yrkesinspektörerna, exempelvis mellan styrelsen
och anstalten beträffande utarbetande av vissa allmängiltiga råd och anvisningar.

Ehuru den samverkan, som utstakats efter ovannämnda riktlinjer, icke
kunde sägas hava blivit särdeles omfattande eller ingående, hade dock nämnda
riktlinjer varit till gagn, särskilt i det avseendet, att riksförsäkringsanstalte.ns
tjänstemän erhållit medgivande att i begränsad omfattning vidtaga åtgärder
för arbetarskydd utan att detta ansetts utgöra intrång i yrkesinspektionens
verksamhet. Eiksförsäkringsanstaltens tjänstemän uppsökte också, där tillfälle
gåves, yrkesinspektörerna, och inspektionsresor hade också företagits
gemensamt med befattningshavare hos yrkesinspektionen.

Härefter uttalar sig anstalten på följande sätt.

Med hänsyn till de stora gemensamma intressen, som förelåge mellan yrkesinspektionen
och anstalten, borde samarbetet dem emellan kunna göras mera
omfattande, mera rationellt och intimt än det dittills varit, önskvärdheten
att så skedde, torde framstå än mera tydligt, om man toge i betraktande, att
yrkessjukdomar numera i allt större utsträckning jämställdes med olycksfall
och att yrkesinspektionens och olycksfallsförsäkringens gemensamma intressen
därigenom blivit betydligt mera omfattande.

Frågan vore då, örn en överflyttning av yrkesinspektionens chefsmyndighet
till anstalten skulle kunna hava gynnsamma verkningar i avseende å ifrågavarande
samarbete och vilka fördelar eljest skulle kunna vinnas därigenom.

Givet vore, att vid det förhållandet, att yrkesinspektionens ledning vore förlagd
till annat ämbetsverk, viss omgång alltid måste uppstå, när det för anstalten
gällde att söka samverkan med yrkesinspektionens befattningshavare.
Vidare torde ej kunna undvikas att under nuvarande förhållanden ett visst
dubbelarbete måste uppstå, i det att yrkesinspektören och en anstaltens
tjänsteman måhända med kort mellanrum besökte samma arbetsföretag helt
oberoende av varandra. Därest yrkesinspektionens ledning vore förlagd till
anstalten, skulle anstalten kunna stå i mera omedelbar förbindelse med yrkesinspektörerna
och bland annat taga del av deras resplaner samt, där så befunnes
lämpligt, uppdraga at dem att vid inspektionsbesök för arbetsgivaren
framlägga även de fakta, som olycksfallsstatistiken gåve vid handen angående
företaget, och framhålla anstaltens synpunkter i fråga örn olycksfallskostnadernas
nedbringande. Något nämnvärt inkräktande å yrkesinspektionens
övriga uppgifter skulle detta knappast innebära.

Å andra sidan vore det givet, såsom även den sakkunnige framhållit, att
det måste innebära en betydande styrka för yrkesinspektören att kunna mera
omedelbart påvisa den ekonomiska betydelsen av arbetarskyddet. Med till
hjälp av anstaltens olycksfallsstatistik angående skadekostnaderna vid företaget
torde yrkesinspektören dessutom i många fall lättare kunna övertyga
arbetsgivare!! att åtgärder för att minska olycksfallsrisken vore till hans egen
fördel, att brister i skyddstekniskt hänseende droge med sig ökade försäkringsavgifter
och att sålunda ett direkt ekonomiskt intresse förelåge för honom
att upptaga kampen mot olycksfallen. För yrkesinspektionen borde det vara
en lättnad att på detta sätt kunna påvisa de ekonomiska fördelarna av skyddsåtgärder
i stället för att mer eller mindre direkt behöva hänvisa till lagbestämmelser.

Givetvis kunde yrkesinspektionens förläggning till riksförsäkringsanstalten
icke utesluta behovet av att även anstalten genom särskilda tjänstemän läte
företaga besök hos arbetsgivare. Den mycket betydelsefulla verksamhet, som
anstalten utövade bland annat för ordnandet på arbetsplatserna av en rationell
och effektiv sjuk- och läkarvård och för vidtagandet av sådana åtgärder, som

Kungl. Majus proposition nr 266.

kunde bidraga till att snarast möjligt återföra den skadade i produktivt arbete,
komme även i fortsättningen att fortgå såsom förut. Därtill komme, att då t. ex.
premieuppgift begärdes och i anledning härav undersökning måste verkställas
inom kort tid, anstalten icke kunde fordra att yrkesinspektören rubbade
sina resplaner för att verkställa besök för olycksfallsförsäkringens räkning.
Dessutom vore arbetsfältet så stort, att behov fortfarande komme att föreligga
av att icke endast yrkesinspektionens utan även anstaltens befattningshavare
ägnade sig åt skyddsverksamhet. Visst dubbelarbete skulle emellertid
kunna undvikas och därmed en effektivare skyddsverksamhet ernås.

I övrigt torde det ligga i sakens natur, att det samarbete, som bedreves
under gemensam ledning, måste bliva det mest rationella och ändamålsenliga.

Om riksförsäkringsanstalten sålunda ansåge, att avsevärda fördelar skulle
kunna ernås genom förläggning av yrkesinspektionens chefsmyndighet till
anstalten, skulle emellertid häremot kunna invändas, att anstalten icke vore
monopolanstalt i fråga örn den sociala olycksfallsförsäkringen utan att denna
bedreves även av vissa ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. De olägenheter,
som på grund därav skulle kunna tänkas uppstå, torde icke kunna vara
av den beskaffenhet, att de bleve av avgörande betydelse för frågans lösning.
De skäl, som den sakkunnige anfört gent emot berörda invändning, syntes vara
vägande, ömsesidigt bolag borde emellertid hava möjlighet att taga del av
de iakttagelser yrkesinspektör gjort vid besök hos i bolaget försäkrad arbetsgivare.
Något hinder torde ej heller böra förefinnas för att bolaget till yrkesinspektionens
chefsmyndighet framställde sina önskemål beträffande upplysningar,
som bolaget önskade erhålla vid inspektion av dylikt företag.

På grund av vad sålunda anförts finge anstalten tillstyrka förslaget örn
överflyttande av socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå och därmed av yrkesinspektionens
chefsmyndighet till anstalten.

Försäkringsrådet förklarar sig ur de synpunkter rådet har att företräda icke
hava funnit något att erinra mot förslaget.

Statskontoret har anfört bland annat följande.

Enligt ämbetsverkets mening kunde vissa skäl anföras för att socialstyrelsen
även i fortsättningen finge handhava tillsynen över arbetarskyddsförhållandena.
Därför talade framför allt den omständigheten, att övervakandet av
arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad, även örn denna uppgift ställde chefsmyndigheten
inför en mångfald rent tekniska spörsmål, dock till sin natur
vore en i hög grad social angelägenhet. Arbetarskyddsfrågorna berörde i
eminent grad förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och hörde fördenskull
nära samman med de övriga arbetarfrågor — arbetsavtal, avtalsförhandlingar,
arbetsstrider, fackföreningsväsen, medlings- och skiljedomsförfarande
m m — med vilka socialstyrelsen i sin egenskap av centralt organ för statens
socialförvaltning hade att taga befattning. Utan tvivel vore den speciella sakkunskap
på det sociala området och den allmänna kännedom om åskådningar
och tänkesätt inom såväl arbetsgivar- som arbetarkretsar, vilka under gångna
år hunnit samlas inom socialstyrelsen, av stort värde för utövandet av den centrala
ledningen av arbetarskyddet.

Av vad den sakkunnige anfört syntes det emellertid framgå, att vissa framträdande
beröringspunkter förefunnes mellan yrkesinspektionen och olycksfallsförsäkringsverksamheten
och att betydelsefulla fördelar skulle vara att
vinna, därest dessa två förvaltningsgrenar närmare anknötes till varandra.
Utan tvivel skulle, därest yrkesinspektionen inordnades såsom lokalförvaltning
under riksförsäkringsanstalten, den förfarenhet på arbetarskyddsområdet
och den lokalkännedom, yrkesinspektionens befattningshavare under det dagliga
arbetet hade tillfälle förvärva sig, kunna mera direkt utnyttjas jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

x ^ j anstaltens försäkringsverksamhet. En närmare samverkan mellan
ifrågavarande båda förvaltningsgrenar skulle också säkerligen kunna bliva
av varde för yrkesinspektörerna och dem underordnade medhjälpare.

Det syntes statskontoret uppenbart, att den samverkan mellan yrkesinspektionen
och olycksfallsförsäkringen, som under senare år i viss utsträckning
kommit till stånd, skulle kunna i avsevärd mån vidgas och rationaliseras
därest riksförsäkringsanstalten vid sidan av sin uppgift såsom social försäkrmgsinrättning
tillika bleve yrkesinspektionens chefsmyndighet. Med nuvarande
organisation torde det icke kunna undvikas, att en viss omgång uppkomme,
när det gällde att i praktiken tillämpa och följa de nuvarande riktlinjerna
för ifrågavarande samarbete. Måhända skulle ock ett överflyttande
av arbetarskyddsärendena till riksförsäkringsanstalten medföra någon besparing
i statens förvaltningskostnader till följd av bortfallande dubbelarbete
m. m.

Enligt ämbetsverkets mening kunde alltså goda skäl anföras såväl för ett
kvarblivande hos socialstyrelsen av arbetarskyddsärendena som ock för
deras överflyttning till riksförsäkringsanstalten. Ämbetsverket, som förordade
förslaget om nyinrättande inom socialstyrelsen av en byrå för
fattigvård och barnavård m. m., hade emellertid slutligen stannat vid
den uppfattningen, att de skäl, som talade för att uppdraget som yrkeslr?.
sP, ^onGns chefsmyndighet överflyttades till riksförsäkringsanstalten,
^ j 6 ,1t.yn?re än. c1e. skal> pekade i motsatt riktning. Statskontoret

hade därvid tagit särskild hänsyn till angelägenheten av att socialstylelsens
arbetsbörda lättades, vilket på detta område syntes kunna ske utan
avgörande olägenhet. Ämbetsverket ansåge sig fördenskull icke böra framställa
någon erinran mot vad den sakkunnige i förevarande hänseende föreslagit.

En yrkesinspektör anser skälen för en överflyttning av chefsmyndigheten
vara ganska vägande, enär överflyttningen skulle kunna leda till ett önskvärt
närmare samarbete mellan yrkesinspektionen och anstalten.

Samtliga bergmästare hava — i allmänhet i mycket bestämda ordalag —
tillstyrkt överflyttningen, därvid de väsentligen åberopat de skäl, som anförts
i sakkunnigförslaget.

Inom arbetsrådet, vars majoritet avstyrkt förslaget, hava två reservanter
uttalat sig till förmån för detsamma, nämligen rådets ordförande (Nordin)
och en av de ledamöter, vilka inom rådet representera arbetarna, (Holmström).
Ordföranden har motiverat sitt tillstyrkande med det nära sammanhang,
som råder mellan å ena sidan yrkesinspektionens skyddsverksamhet
och å andra sidan riksförsäkringsanstaltens verksamhet för nedbringande
av olycksfallsrisken vid hos anstalten försäkrade företag. I
betraktande av yrkesinspektionens stora och viktiga sociala uppgift och
med hänsyn till det allt mera stegrade kravet på åtgärder för skydd
mot olycksfall och ohälsa i arbetet ifrågasätter emellertid ordföranden, huruvida
det icke vore lämpligt, att yrkesinspektionen inom en icke allt för avlägsen
framtid organiserades som ett självständigt verk.

Svenska stadsförbundet finner det vara en god och riktig tanke att i ett
och samma verk sammanföra förvaltningsgrenar, som till sin natur höra
samman.

Även svenska landstingsförbundet och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
hava tillstyrkt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

.Tåg går härefter att redogöra för de avstyrkande yttrandena.

Socialstyrelsen gör till en början gällande, att ett naturligt samband rådde
mellan arbetarskyddsärendena och andra inom styrelsen förekommande frågor.
Styrelsen erinrar i detta sammanhang örn ett uttalande av de sakkunniga,
vilka år 1912 biträdde inom civildepartementet med överarbetning av då föreliggande
kommittéförslag rörande socialstyrelsens inrättande. Nämnda sakkunniga
hade betonat, att hela den egentliga arbetar- och arbetarskyddslagstiftningen,
förliknings- och skiljedomsväsendet, arbetsförmedlingen och yrkesinspektionen
m. m. utgjorde en grupp av ärenden, som under alla förhållanden
måste anses böra sammanhållas och bilda en naturlig enhet. Socialstyrelsen
förklarar, att detta uttalande icke syntes hava förlorat sin giltighet.

Såsom ett belysande exempel på sambandet mellan arbetarskyddsärendena
och de sociala frågorna i allmänhet framhåller socialstyrelsen spörsmålet
angående arbetstidens förkortning inom industrien och andra yrkesområden.
Styrelsen erinrar, att ämbetsverket under senare ar haft att besvara ett flertal
remisser i detta ämne från delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet. Ärendena rörande förevarande spörsmål handlades med hänsyn
till sin arbetarskyddsinnebörd på arbetarskyddsbyrån, men ämnet ägde samtidigt
den mest vidsträckta sociala räckvidd, varför det vore nödvändigt, att
vid dess behandling jämväl toges i anspråk styrelsens kunskap och erfarenhet
på andra områden än arbetarskyddets. För riksförsäkringsanstaltens ämbetsförvaltning
syntes berörda spörsmål åter vara väsentligen främmande.

Socialstyrelsen påpekar även yrkesskyddets betydelse för arbetsfredens
bevarande och tryggande samt de beröringspunkter, som förelåge mellan
arbetarskyddet och rationaliseringsfrågan.

överhuvud taget vore — anför styrelsen — industrien och dess problem i
stort sett av grundläggande betydelse för den moderna socialpolitiken. Socialstyrelsen
kunde därför icke i sin allmänna verksamhet undvara den fond av
erfarenhet och den kontakt med det levande livet i hithörande frågor, som
den nuvarande andra byrån och yrkesinspektionen representerade.

Vidare framhåller styrelsen, hurusom de uppgifter, som åvilade byråassistenten
för sjöfartsärenden, icke avsåge endast arbetarskydd i inskränkt
bemärkelse utan huvudsakligen omfattade frågor av allmänt social natur.
Ämbetsverket fäster ock uppmärksamheten på de uppgifter av rent social art,
som ankomma på yrkesinspektrisen samt skogs- och flottledsinspektören.
Enligt styrelsens uppfattning inrymdes dessa uppgifter på ett naturligt sätt i
styrelsens arbetsområde men hade föga eller intet samband med riksförsäkringsanstaltens
ämbetsuppgifter.

Socialstyrelsen anser det även i och för sig olämpligt att sammanföra
arbetarskyddets och riksförsäkringsanstaltens arbetsuppgifter. Styrelsen
hänvisar i detta avseende till det utlåtande, som styrelsen den 14 maj 1925
avgivit i anledning av statens besparingskommittés förslag om inordnande av
yrkesinspektionen i det av kommittén ifrågasatta riksförsäkringsverket. I beronia
utlåtande hade styrelsen bland annat uttalat farhågor för att den då föreslagna
organisationen skulle medföra, att yrkesinspektionens befattningshavare

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

komme att åläggas uppgifter i den sociala olycksfallsförsäkringens tjänst,
vilka icke late sig förena med yrkesinspektionens strävan efter förtroendefullt
samarbete med arbetsgivare och arbetare och vilka därför vore ägnade
att ofördelaktigt inverka på befattningshavarnas egentliga uppgift, som vore
att förebygga olycksfall och ohälsa i arbetet.

Såsom ett skäl mot chefsmyndighetens förläggande till riksförsäkringsanstalten
framhåller socialstyrelsen även den omständigheten, att anstalten
endast är en av de försäkringsinrättningar, vilka handhava försäkringen för
olycksfall i arbete och för yrkessjukdomar.

Styrelsen anför till sist, att en fortlöpande samverkan mellan yrkesinspektionen
och riksförsäkringsanstalten finge anses såsom ett naturligt önskemål, men
att en dylik samverkan vore fullt möjlig även med nuvarande förläggning av
chefsmyndigheten samt att sådant samarbete också städse förekommit.

Flej talet yrkesinspektör er hava jämväl ställt sig avvisande mot den föreslagna
överflyttningen, därvid några av dem ansett, att frågan angående ledningen
av arbetarskyddet bäst skulle lösas, örn för ändamålet tillskapades ett
särskilt ämbetsverk. Också yrkesinspektrisen, som betonar, att de henne
a vilande uppgifterna till stor del äro av rent social natur, uttalar, att — därest
det skulle visa sig nödvändigt att skilja yrkesinspektionen från socialstyrelsen
— den fördelaktigaste lösningen skulle vinnas genom inrättande av ett
fristående inspektionsorgan.

Arbetsrådet har utan närmare motivering avstyrkt förslaget.

Två reservanter inom riksförsäkringsanstalten (byråchefen von Schulzenheim
och t. f. byrådirektören Källström) anföra bland annat följande.

Under rådande förhållanden hade den av yrkesinspektionen bedrivna verk
samheten för förekommande av olycksfall visat sig otillräcklig för tillgodoseende
av försäkringsinrättningarnas behov i samma hänseende. Vad beträffade
de olycksfall, som föranleddes av arbetsmaskiner och särskilda tekniska
anordningar, hade försäkringsinrättningarna givetvis ej kunnat ingripa
i yrkesinspektionens verksamhet, utan i princip begränsat sig till meddelanden
och framställningar hos inspektionen. Dylika olycksfall utgjorde emellertid
endast en ringa del av samtliga inträffande olycksfall, av vilka till synes
endast mindre än Ve förorsakades av arbetsmaskiner. Den av de större försäkringsinrättningarna
var för sig igångsatta skyddsverksamheten för förekommande
av olycksfall på arbetsplatserna hade därför organiserats med sikte
väsentligen på det övervägande flertalet olycksfall t. ex. i allmänhet halkning
och fall, slag eller stöt etc. Vid de större företagen hade sålunda bland annat
forsakringsinrättmngarna medverkat till anordnande av en löpande allmän
lokal säkerhetstjänst samt kontroll och tillsyn därutinnan och vad därtill
horde. Denna försäkringsinrättningarnas verksamhet kombinerades i allmänhet
med verksamhet för bästa och effektivaste vård av de skadade.

Skulle nu endast från en försäkringsinrättning den av densamma bedrivna
skyddsverksamheten i större utsträckning än eljest övertagas av yrkesinspektionen,
skulle detta innebära, att olika företag bleve i olika omfattning och
på olika sätt underställda inspektionen, alltefter som de — för längre eller
kortare tid hade sin försäkring i denna eller i annan försäkringsinrättning.

Detsamma skulle komma att ytterligare gälla, örn, inom ramen av yrkesinspektionens
verksamhet i allmänhet, denna skulle fortlöpande begagna ett
visst hos en försäkringsinrättning i avseende å dess försäkringstagare befint -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 45

ligt material, men i vad anginge de övriga företagen icke utnyttja eller icke
kunna utnyttja motsvarande material.

Vad beträffade yrkesinspektionens och de olika försäkringsinrättningarnas
åtgöranden i avseende å förekommande av yrkessjukdomar gällde för försäkringsinrättningarna
den begränsningen, som vore given genom lagstiftningen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Det rörde sig här om dels förebyggande
yttre anordningar, som toge sig uttryck i vissa anläggningar och
vissa tillverkningsmetoder, övriga skyddsanordningar t. ex. skyddsmasker,
viss beklädnad m. m., dels fortlöpande läkarundersökningar av arbetare,
arbetares förflyttningar m. m. Där hade dittills — inom ramen av försäkringsinrättningarnas
verksamhetsområde — ett vidsträckt utrymme lämnats
för olika åtgöranden från olika inrättningars sida, som gåve intryck av att
gränsen mellan deras och yrkesinspektionens verksamhet och uppgifter vore
mycket flytande.

Ett samordnande av yrkesinspektionens centralmyndighet, sådan den för
närvarande vore verksam, med en försäkringsinrättning skulle ur den nämnda
myndighetens s)mpunkt sett uppenbarligen vara ganska ändamålslöst, om ej
samma myndighet åtminstone vad denna försäkringsinrättning och dess försäkringstagare
beträffade därav kunde draga några fördelar i den riktning,
som ovan åsyftats. Vid ett sådant samordnande av vissa företag med yrkesinspektionen
— av ganska tillfälliga och för inspektionens verksamhet i och
för sig ovidkommande anledningar — vore det emellertid under rådande förhållanden
lika uppenbart, att för inspektionen föga eller intet skulle vinnas
i förhållande till det mycket stora antalet företag, som hade sina arbetare försäkrade
i andra försäkringsinrättningar. Fastmer måste det befaras, att, så
snart den i en försäkringsinrättning inordnade inspektionsmyndigheten toge
viss befattning med angelägenheter, som hade avseende på försäkringstagare
hos samma inrättning, de företag, som vore försäkringstagare hos övriga försäkringsinrättningar,
därvid skulle kunna se sina intressen obehörigen åsidosatta.
Sålunda skulle yrkesinspektionen och det statsintresse, den företrädde,
endast lida skada.

Med hänsyn till det anförda förklara reservanterna, att de icke med nuvarande
splittrade organisation av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen
— i varje fall icke på grundval av dittills verkställd utredning — kunde tillstyrka,
att yrkesinspektionens chefsmyndighet förlädes till riksförsäkringsanstalten.
De tillfoga, att frågan givetvis skulle ställa sig annorlunda vid en
enhetlig organisation av den sociala olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäklingen.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening uttalar sig i huvudsak
på följande sätt.

Yrkesinspektionen hade i sin nuvarande form att i första hand anlägga
humanitära och sociala synpunkter på skyddsverksamheten. Denna verksamhet,
som i huvudsak vore befriad från ekonomiska hänsyn, torde icke; utan
vidare kunna anses förenlig med en försäkringsanstalts inställning till skyddsproblemet,
å vilket anstalten självfallet även måste anlägga ekonomiska synpunkter.
Därest i iksförsäkringsanstalten bleve chefsmyndighet skulle därför
de ekonomiska synpunkterna kunna få för stort inflytande på den vidare utvecklingen
av skyddsverksamheten.

Deri omständigheten, att riksförsäkringsanstalten, vilken ju icke vore ensam
bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen i vårt land, skulle försättas i
olika ställning gentemot de arbetsgivare, som hade sina arbetare försäkrade
i anstalten och de arbetsgivare, som hade försäkrat arbetarna i ömsesidiga
bolag, hade av den sakkunnige avfärdats allenast med ett antagande att någon

Kungl. Maj;ts proposition nr 266.

fara för partiskhet knappast skulle förefinnas, då anstalten i egenskap av
chefsmyndighet måste tillämpa samma principer gentemot alla arbetsgivare
och man icke hade anledning tro att anstalten såsom chefsmyndighet skulle
visa större stränghet mot arbetsgivare, som tagit försäkring i enskilt bolag.
Enligt föreningens mening skulle man lika väl kunna tänka sig det motsatta
förhållandet, nämligen att skyddsinspektionen ej skulle visa tillräckligt intresse
för dessa arbetsgivares skyddsproblem och därigenom indirekt kunna
medverka till ett försvagande av bolagens ekonomiska ställning. Denna risk
ansåge dock föreningen, som bedreve en effektiv verksamhet i skyddstekniskt
hänseende, vara utan betydelse.

Man kunde emellertid icke bortse från möjligheten att, därest anstalten
bleve chefsmyndighet för yrkesinspektionen, ämbetsverkets tjänstemän kunde
vid sitt arbete komma att verka för en anslutning till anstalten. Möjligen
skulle dessa tjänstemän även kunna komma att i avsevärd utsträckning utnyttjas
för bedömande av den med olika företag förenade olycksfallsrisken.
Frånsett faran, att dylik verksamhet lätt kunde bliva en inspektionens huvudmäste
det anses betänkligt att en hos anstalten anställd tjänsteman
skulle äga möjlighet att till anstalten lämna uppgift örn förhållanden rörande
olycksfallsrisken hos arbetsgivare, som hade sin försäkring ordnad i försäkringsinrättning,
som jämsides med anstalten meddelade försäkring för olycksfall
i arbete. Det kunde i detta sammanhang erinras, att de ömsesidiga
bolagens försäkringsavgifter utgjorde omkring hälften av alla de mot olycksfallsriskerna
svarande försäkringsavgifter.

De sålunda angivna omständigheterna syntes, även örn man borde antaga,
att riksförsäkringsanstalten skulle bemöda sig örn största möjliga opartiskhet,
i allt fall visa, att yrkesinspektionen, örn den förenades med anstalten, skulle
hava ganska svårt att undvika åtminstone skenet av partiskhet och att en
dylik förening även av denna anledning måste anses olämplig.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar sig icke vilja bestrida, att vissa
fördelar för riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet skulle stå att
vinna genom en överflyttning till anstalten av yrkesinspektionen, men anser,
att en dylik förflyttning med nödvändighet komme att medföra en förändrad
inriktning av inspektionens verksamhet. Föreningen anför vidare.

Det torde icke från något håll bestridas, att det på arbetarskyddets område
vore av stor betydelse att vinna arbetsgivarnas och arbetarnas intresserade
medverkan till införande och utnyttjande av anordningar med syftemål att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Föreningen hyste den uppfattningen,
att den ifrån försäkringsverksamheten fristående ställning, som yrkesinspektionen
dittills intagit, varit ägnad att främja dess strävanden att vinna
dylik samverkan. En omläggning av inspektionen på sätt den sakkunnige
föreslagit, varigenom ekonomiska försäkringssynpunkter komme att bli bestämmande,
kunde få till följd, att såväl arbetsgivare som arbetare bleve benägna
att bedöma dess verksamhet ur mera kritiskt betonade synpunkter än
dittills skett, vilket kunde bliva till förfång för arbetarskyddet i dess helhet.

Man kan nämligen icke bortse från det förhållandet, att ett stort antal
arbetsgivare hade sina arbetare försäkrade i ömsesidiga bolag, vilka intoge
en konkurrensställning gentemot riksförsäkringsanstalten. En överflyttning
av yrkesinspektionen på _ anstalten kunde under sådana förhållanden icke
undgå att äventyra inspektionens anseende för opartiskhet och ge uppslag till
en av misstro eller misstänksamhet präglad inställning till dess verksamhet.
Här mötte icke blott den av den sakkunnige nämnda möjligheten, att yrkesinspektionen
skulle kunna frestas att förfara strängare mot företagare med

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

försäkring i enskilt bolag än mot riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare;
även ett direkt motsatt förfarande vore tänkbart och skulle kunna tolkas som
ett utslag av partisk inställning, syftande till att i riksförsäkringsanstaltens
intresse låta inspektionsarbetet hos anstaltens försäkringstagare komma i
första hand.

Arbetsgivareföreningen hade, då dessa försäkringsfrågor tidigare varit
föremål för behandling, hävdat, att arbetsgivarna, som finge bära olycksfallsförsäkringens
kostnader, borde beredas möjlighet att själva ordna försäkringens
organisation inom gränserna för de-försäkrades rätt. Så skedde
visserligen, så länge rätten för arbetsgivarna att genom ömsesidiga försäkringsbolag
handhava försäkringen kvarstode. Därutinnan har den sakkunnige
icke föreslagit någon ändring. Icke desto mindre vore det emellertid uppenbart,
att dessa försäkringsbolag bomme att försättas i en gentemot riksförsäkringsanstalten
ogynnsam ställning, så snart anstalten bereddes inspektionsrätt
hos bolagens försäkringstagare. En sådan anordning skulle innebära ett
steg mot ett faktiskt försäkringsmonopol för riksförsäkringsanstalten.

Föreningen finge därför bestämt avstyrka ifrågavarande förslag.

Även landsorganisationen motsätter sig överflyttningen av yrkesinspektionens
chefsmyndighet till riksförsäkringsanstalten. Landsorganisationen anför
i ämnet bland annat följande.

Landsorganisationen måste beträffande detta spörsmål giva uttryck åt den
uppfattningen, att den föreslagna åtgärden skulle illa motsvara den utveckling
av arbetarskyddet och de därmed förknippade socialpolitiska strävandena,
som man inom arbetarvärlden knutit sina förhoppningar till. Det funnes
anledning befara, att arbetarskyddsfrågornas underordnande under försäkringsintressena
bomme att bliva till förfång för de förstnämnda och därmed
till nackdel för dem, som vore beroende av att arbetarskyddet fungerade ej
blott med förvaltningsmässig och teknisk precision utan även på sådant sätt,
att de mera mänskliga synpunkterna och intressena finge komma till sin rätt.
Denna betydelsefulla gren av den sociala omvårdnaden borde icke uteslutande
avse beredande av skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete utan i lika hög
grad inriktas på att främja strävanden att överhuvudtaget bereda de arbetande
största möjliga trivsel på arbetsplatserna.

Landsorganisationen ville ingalunda bestrida att en utveckling av här antytt
slag väl skulle kunna främjas, även örn arbetarskyddsärendena övertoges av
riksförsäkringsanstalten, men organisationen vågade å andra sidan göra gällande,
att en uppgift av detta slag bättre läte sig förena med de socialpolitiska
uppgifter, med vilka socialstyrelsen hade att taga befattning.

På nu angivna skäl funne sig landssekretariatet böra bestämt hävda den
meningen, att arbetarskyddsärendena alltjämt borde handläggas av socialstyrelsen.

Även med hänsyn därtill att riksförsäkringsanstalten icke svarade för hela
den sociala olycksfallsförsäkringen utan befunne sig i konkurrensförhållande
till enskilda försäkringsanstalter ifrågasätter landsorganisationen lämpligheten
av den föreslagna anordningen. Landsorganisationen ansåge dock de
betänkligheter, som härvidlag anmälde sig, icke i och för sig kunna vara avgörande.

Kommerskollegium har i huvudsak yttrat sig sålunda.

Ur de synpunkter, som kollegium närmast hade att anlägga på förevarande
fråga, torde tillräckliga skäl icke föreligga att i och för sig motsätta sig en
överflyttning av yrkesinspektionen från socialstyrelsen till riksförsäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

anstalten, i vad denna överflyttning avsåge, att chefsmyndigheten för de under
kollegium sorterande bergmästarna, statsinspektörerna över elektriska anläggningar
och sprängämnesinspektören, såvitt anginge dessa lokala befattningshavares
verksamhet inom yrkesinspektionen, skulle förläggas till riksförsäkringsanstalten.
Vad åter anginge frågan örn lämpligheten att överflytta
handläggningen av ärenden örn arbetarskyddet ombord å fartyg från socialstyrelsen
till riksförsäkringsanstalten, hade det synts kollegium, som örn
övervägande skäl talade emot en dylik organisationsförändring. Det vore att
märka, att samarbetet i dessa ärenden mellan kollegium och socialstyrelsen
genomförts för att tillmötesgå de krav, som vid olika tillfällen framförts i
syfte att skapa garantier för de sociala synpunkternas beaktande. Det syntes
kollegium, att man vid ett ståndpunkttagande till denna omorganisationsfråga,
borde fästa visst avseende vid den ställning, de av förslaget berörda
arbetsgivar- och arbetarparterna intoge till frågan, och enligt vad kollegium
inhämtat, hade såväl landsorganisationen som arbetsgivareföreningen, som väl
finge anses närmast företräda dessa i förevarande fråga, i sina yttranden avstyrkt
förslaget.

Såvitt kollegium kunnat finna, hade den organiserade samverkan mellan
kollegium och socialstyrelsen, som i dithörande ärenden under senare år ägt
rum, varit av betydelse och till gagn för dessa ärendens allsidiga belysning
och behandling samt sålunda i verkligheten tillgodosett syftet med ifrågavarande
samverkan, sådant detta nyss angivits, och såmedelst varit ägnat att
öka förtroendet för de statliga åtgärderna för arbetarskyddet å fartyg. En
organisationsändring, sådan som den nu föreslagna, torde enligt kollegii
mening icke alldeles utan fog kunna befaras medföra ett äventyrande eller
åtminstone ej önskvärt försvagande av detta förtroende genom att hos de
ombord anställda kunde yppas farhågor för att vid ärendenas handläggning
de ekonomiska intressena finge ett alltför dominerande inflytande på bekostnad
av de sociala synpunkterna.

Det förefölle också kollegium rent allmänt sett, som om det vore naturligt
och ur synpunkten av de sociala intressenas behöriga beaktande riktigt, att
det centrala organet för den sociala förvaltningsverksamheten deltoge i handläggningen
av dessa ärenden, som rörde sjöfartssäkerheten i vidsträckt bemärkelse,
däribland frågor angående arbetstid och bostäder.

Med hänsyn därtill och då den föreslagna överflyttningen av ifrågavarande
ärenden avstyrkts av den organisation, som torde få anses representera de
av dessa frågor närmast berörda grupperna av anställda, ansåge kollegium
sig därför icke böra tillstyrka den i betänkandet i denna del föreslagna omorganisationen.

I detta sammanhang ville kollegium ej underlåta att omnämna, att det med
hänsyn till det sätt, varpå behandlingen av löpande ärenden rörande sjöfartssäkerheten
och med sjöfarten sammanhängande rent sociala frågor nu vore
anordnad, vore synnerligen önskvärt för att ej säga nödvändigt, att den
myndighet, med vilken kollegium hade att samarbeta i dylika ärenden, hade
sin verksamhet förlagd i nära grannskap till kollegii arbetslokaler.

Några yttranden äro av den art, att de varken kunna betraktas såsom direkt
tillstyrkande eller avstyrkande.

Sålunda uttalar en reservant inom socialstyrelsen (t. f. byråchefen Hagman)
att, därest det ansåges önskvärt, att omfattningen av styrelsens verksamhet
begränsades, detta syntes kunna ske bland annat genom överflyttning av
arbetarskyddsärendena till riksförsäkringsanstalten samt att de farhågor,
vartill förslaget örn överflyttningen givit anledning, icke kunde anses befogade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

En av yrkesinspektör erna understryker på det livligaste det i sakkunnigförslaget
gjorda uttalandet, att på förevarande område det ekonomiska syftet i hög
grad sammanfölle med det sociala och därför också borde få verka som en
drivkraft. Örn detta mål skulle kunna vinnas genom att förlägga chefsmyndigheten
över yrkesinspektionen till riksförsäkringsanstalten vore — anför denne
yrkesinspektör — en sådan förändring att förorda. Med nuvarande organisation
av försäkringsväsendet syntes det emellertid icke kunna förhindras, att
ett sådant överflyttande av chefsskapet finge till följd, att yrkesinspektionens
opartiska ställning rubbades, vilket givetvis måste undvikas.

En annan yrkesinspektör uttalar, att en överflyttning av ledningen syntes
kunna förordas, därest arbetarskyddsbyrån erhölle en mera självständig ställning
än för närvarande vore fallet, exempelvis såsom en överdirektörsbyrå.

Centralförbundet för socialt arbete finner det visserligen vara ådagalagt,
att betydande beröringspunkter finnas mellan yrkesinspektionens verksamhet
och den rådgivande verksamhet, som riksförsäkringsanstalten utövar i syfte
att nedbringa försäkringskostnaderna. Å andra sidan — anför förbundet —-måste det inge betänkligheter att beröva socialstyrelsen, som dock i handläggningen
av arbetsmarknadsfrågor skulle hava en av sina uppgifter, kontakten
med de för en levande kännedom örn arbetsförhållandena inom industrien
så betydelsefulla arbetarskyddsfrågorna. Till den del sistnämnda frågor
icke vore av försäkringsmässig art, syntes de också ligga närmare socialstyrelsens
framtida förvaltningsområde än anstaltens. Enligt förbundets
mening hade den sakkunnige icke heller tillräckligt beaktat det principiellt
betänkliga i att förlägga en inspektionsmyndighet till ett ämbetsverk, vilket
samtidigt såsom försäkringsanstalt konkurrerade nied försäkringsgivarna till
en del av det inspekterade klientelet. Förbundet måste därför ställa sig tveksamt
till ifrågavarande förslag.

Slutligen uttalar de anställdas centralorganisation, att organisationen hade
svårt att avgiva något omdöme i fråga örn lämpligheten av en överflyttning
av arbetarskyddsärendena till riksförsäkringsanstalten. Organisationen funne
det dock antagligt, att socialstyrelsen vid behandlingen av de ärenden, som
nu handlades å arbetarskyddsbyråns sjöfartsavdelning, anlade en vidare syn
på desamma och i högre grad beaktade de rent sociala hänsynen än vad riksförsäkringsanstalten
från sina i viss mån skiljaktiga utgångspunkter kunde
förväntas göra.

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att meningarna rörande den lämpligaste
förläggningen av arbetarskyddsärendena och därmed av yrkesinspektionens
chefsmyndighet gå starkt i sär.

De skäl, som anförts till stöd för förslaget att överflytta arbetarskyddsärendena
till riksförsäkringsanstalten, äro dels önskvärdheten av att befria
socialstyrelsen från arbetsuppgifter, som utan olägenhet kunna avskiljas från
dess verksamhetsområde, dels de fördelar, vilka i olika hänseenden skulle stå
att vinna genom att samordna den verksamhet, som har till syfte att förebygga
olycksfall och ohälsa i arbetet, med den verksamhet, som har till uppgift
att medelst försäkring bereda ersättning vid av arbetet förorsakade

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 266. 95 37 4

Kungl. Majus proposition nr 266.

olycksfall oell yrkessjukdomar. Då jag i det föregående utförligt redogjort
för den sakkunniges och anstaltens uttalanden i ämnet, kan jag här
i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till desamma. Jag vill emellertid
särskilt understryka, att det synes mig angeläget, att en begränsning av socialstyrelsens
arbetsområde kommer till stånd. Det ligger i sakens natur, att
ett ämbetsverk av socialstyrelsens karaktär kommer att anförtros mera
mångskiftande uppgifter än centrala ämbetsverk i allmänhet. Just med hänsyn
härtill är det emellertid önskvärt, att all den begränsning av dessa uppgifter,
som kan äga rum, också vidtages. I annat fall uppstår risk, att
ämbetsverkets chef icke förmår att i erforderlig mån överblicka sitt verks hela
arbetsfält och att inom området i dess helhet utöva den ledning, som tillkommer
honom. Behovet av en sådan begränsning synes mig bliva än påtagligare
örn på sätt jag i det föregående föreslagit — till styrelsen överflyttas
den centrala handläggningen av ärendena rörande fattigvård och barnavård
samt dessutom, såsom i annat sammanhang beröres, ämbetsverkets uppgifter i
fråga örn främlingskontrollen högst betydligt utvidgas.

Jag anser mig böra framhålla, att jag icke förbisett, att socialstyrelsen i
egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet utöver verksamheten att
genom tekniska anvisningar förebygga olycksfall och ohälsa i arbetet, i detta
begrepps mera omedelbara betydelse, har jämväl andra uppgifter, som avsede
arbetshygieniska förhållandena på längre sikt. Sålunda åligger det yrkesinspektionen
att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter rörandeminderårigas
och kvinnors användande i arbete samt rörande raster, veckovis
och semesterledighet i allmänhet. Enahanda gäller i fråga örn arbetstidslagen
och bagerilagen. Jag är gärna benägen medgiva, att arbetarskyddslagstiftningen
i nu berörda delar mera naturligt anknyter till socialstyrelsens än riksförsäkringsanstaltens
allmänna uppgifter inom administrationen.

Emellertid lär det icke kunna bestridas, att ur praktisk synpunkt yrkesinspektionen
utgör ett jämförelsevis självständigt organ, som inom landets
olika delar har att svara för att gällande bestämmelser följas. Jag kan därför
icke finna annat än att frågan örn förläggningen av yrkesinspektionens tillsynsmyndighet
inom det ena eller det andra av nämnda ämbetsverk är av mera
underordnad betydelse. Då man funnit sig i regeln böra för yrkesinspektionens
befattningshavare föreskriva högre teknisk kompetens, ligger redan
däri ett vitsordande av att de tekniska uppgifterna i det dagliga kontrollarbetet
med särskild styrka göra sig gällande.

Då det åter gäller lagstiftningen på nyssberörda arbetshygieniska områden,
utgår jag ifrån, att socialstyrelsens medverkan alltjämt främst bör tagas i
anspråk. Erfarenheten giver vid handen, att man härvid är hänvisad
till att genom olika socialstatistiska undersökningar — exempelvis beträffande
skiftarbete, semesterförhållanden, arbetstid — söka skapa klarhet
kring faktiskt föreliggande förhållanden. Det har ock synts mig
angeläget att vid prövningen av socialstyrelsens personalutrustning i möjligaste
mån sörja för att goda arbetsförhållanden härutinnan skola före^§§a’
liksom jag sökt ordna så, att genom ett fruktbärande samarbete mellan
den föreslagna lagbyrån och styrelsens statistiska byråer möjligheter skolai

Kungl. Majus proposition nr 266.

föreligga för ämbetsverket att tillhandagå statsmakterna med allsidiga
utredningar i föreliggande frågor av bär åsyftad innebörd. Jag finner mig ock
böra betona, att Kungl. Majit tidigare — jag erinrar örn vissa spörsmål beträffande
yrkessjukdomar — funnit lämpligt att anförtro utredningsuppdraget
åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt.
Jag förutsätter, att i liknande ärenden sådant samarbete jämväl i framtiden
äger rum.

Slutligen vill jag erinra, att i fråga örn initiativ på sociallagstiftningens
område, som sammanhänga med internationella arbetsbyråns verksamhet, ett
särskilt utredningsorgan tillskapats, i vilket socialstyrelsen är och för visso
även framdeles kommer att bliva auktoritativt företrädd.

Från dessa utgångspunkter kunna enligt min mening de skäl, som i nu
berörda avseenden anförts mot den ifrågasatta förflyttningen till riksförsäkringsanstalten
av yrkesinspektionens tillsynsmyndighet icke tillmätas avgörande
vikt.

Ej heller kan jag dela de uttalade farhågorna för att en överflyttning av
yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle skada det förtroendefulla samarbetet
mellan inspektionens befattningshavare samt arbetsgivarna och arbetarna eller
att denna överflyttning skulle få som konsekvens, att inom inspektionen de
ekonomiska synpunkterna skulle få göra sig gällande på skyddssynpunkternas
bekostnad, över huvud taget synes det mig icke berättigat att förutsätta, att
de sociala intressena skulle bliva mindre väl tillgodosedda, örn arbetarskyddets
ledning förlädes till riksförsäkringsanstalten. Med den uppfattning, åt vilken
jag nyss givit uttryck, finner jag det naturligt att till anstalten överflytta
byråassistenten för sjöfartsärenden och kan icke heller finna det betänkligt
att göra anstalten till chefsmyndighet för yrkesinspektrisen samt skogs- och
flottledsinspektören, ehuru onekligen dessa befattningshavares arbetsuppgifter
i vissa avseenden äro mindre tekniskt betonade än yrkesinspektionens
i övrigt.

Vad angår det förhållandet att riksförsäkringsanstalten bedriver sin försäkringsverksamhet
jämsides med enskilda försäkringsbolag, synes mig icke
heller denna omständighet utgöra hinder för den ifrågasatta överflyttningen.
Så vitt jag kan finna, föreligger nämligen icke något skäl att antaga, att de
enskilda bolagen skulle lida skada genom överflyttningen av arbetarskyddsärendena
till riksförsäkringsanstalten. Självklart är, att anstalten i egenskap
av chefsmyndighet för yrkesinspektionen finge upprätthålla samma
krav gentemot alla arbetsgivare utan hänsyn till det sätt, varpå arbetarnas
olycksfallsförsäkring ordnats. De yppade farhågorna, att riksförsäkringsanstalten
ej skulle kunna uppträda fullt opartiskt, synas mig icke grundade.
I detta sammanhang vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på det av de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening gjorda uttalandet, att det
lika väl kunde tänkas, att anstalten såsom chefsmyndighet skulle visa mindre
stränghet mot arbetsgivare, vilka tagit försäkring i enskilt bolag, som att motsatsen
skulle bliva fallet. Detta uttalande synes mig visa, att någon risk i
berörda avseende icke föreligger.

Kungl. Majus proposition nr 266.

På grund av det anförda anser jag mig böra tillstyrka överflyttandet av
arbetarskyddsärendena och av yrkesinspektionens chefsmyndighet från socialstyrelsen
till riksförsäkringsanstalten. Liksom den sakkunnige räknar jag
med att i följd härav socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden bör överflyttas
från styrelsen till anstalten.

Personal å arbetarskyddsbyrån.

Tidigare förslag.

Förslag rörande ändrad organisation av socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå
hava vid olika tillfällen blivit framlagda.

Sålunda hemställde socialstyrelsen i skrivelse den 26 september 1931, att
sekreterartjänsten å arbetarskyddsbyrån måtte omändras till en byrådirektörstjänst.
Styrelsen framhöll därvid, hurusom den stora arbetsbörda, vilken
åvilade byråchefen, nödgat styrelsen att uppdraga åt sekreteraren att tills
vidare i de fall, där byråchefen ej förbehållit sig visst ärendes handläggning,
inom styrelsen föredraga alla ärenden av övervägande administrativ och
juridisk innebörd. Styrelsen påpekade även, att genom de vid 1931 års
riksdag beslutade ändringarna i arbetarskyddslagen, vilka trädde i kraft den
1 januari 1932, en ytterligare ökning i byråns arbetsbörda bomme att inträda,
i väsentlig grad återverkande jämväl på sekreterarens arbetsbörda.
Styrelsen anförde tillika, att den föreslagna omändringen av sekreterarbefattningen
vore att betrakta som ett betydelsefullt led i den under utredning
varande frågan örn yrkesinspektionens effektivisering. Det måste nämligen
anses vara av stor vikt ur berörda synpunkt, att byråns chef erhölle erforderlig
tid att genom resor och inspektioner förskaffa sig en ingående personlig
kännedom örn förhållandena i distrikten och huru arbetet där bedreves.

Styrelsen föreslog, att den nya byrådirektörsbefattningen måtte placeras
lägst i den för dylika befattningar vanliga lönegraden eller B 28.

I ett över framställningen avgivet utlåtande anförde allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, att enligt nämndens mening sekreteraren kunde anses
uppfylla just de villkor, som ansetts böra uppställas för placering av sekreterare
och vissa andra tjänstemän inom den civila statsförvaltningen i lönegraden
B 26. Lönenämnden förordade därför sekreterartjänstens uppflyttning
till sistnämnda lönegrad. Nämnden ansåg det emellertid av flera skäl
icke lämpligt att då till prövning upptaga frågan örn tjänstens ombildning till
byrådirektörst j änst.

I 1932 års statsverksproposition (femte huvudtiteln s. 19) uttalade föredragande
departementschefen vid behandling av denna fråga, att goda skäl
kunde anföras till stöd för styrelsens förslag. Departementschefen framhöll
emellertid, bland annat, att frågan örn sekreterarens löneställning borde prövas
i samband med behandlingen av ett av socialstyrelsen avgivet förslag till åtgärder
rörande yrkesinspektionens effektivisering. Med hänsyn härtill ifrågasattes
ej i statsverkspropositionen någon omedelbar förändring med avseende
å sekreterarens löneplacering.

Under hänvisning till att frågan örn socialstyrelsens omorganisation icke
syntes böra föregripas, avstyrkte sedermera 1932 års statsutskott (utlåtande

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

nr 5) ett vid nämnda års riksdag motionsvis framställt yrkande örn sekreterartjänstens
omändring till byrådirektörstjänst och föranledde i följd härav
motionen icke någon riksdagens åtgärd.

Socialstyrelsens berörda förslag angående yrkesinspektionens effektivisering
avgavs den 17 december 1931. I förslaget förordade styrelsen bland
annat vissa ändringar med avseende å arbetarskyddsbyråns personal. I denna
del innehöll förslaget i huvudsak följande.

I fråga örn byråchefen underströk styrelsen angelägenheten av att erforderlig
tid bereddes denne bland annat till företagande av resor och inspektioner
samt till utövande av ledningen av byråns tekniska arbete. I detta
sammanhang hänvisade styrelsen till sitt tidigare framställda förslag angående
sekreterareänstens ombildning till en byrådirektörstjänst. Vidare
föreslog styrelsen, att en del ärenden av administrativ eller ekonomisk natur,
vilka dittills omhänderhafts av sekreteraren, måtte överlämnas till den
juridiske amanuensen samt att i samband därmed amanuensbefattningen måtte
ersättas med en notarietjänst.

Styrelsen anförde vidare, att den stora mängden av löpande ärenden av
teknisk natur medfört, att styrelsens arbete med utfärdandet av erforderliga
skyddsanvisningar, vilket arbete krävde större utredningar, måst i hög grad
eftersättas. För ernående av bättre förhållanden härutinnan hemställde styrelsen
örn anställande av ytterligare en förste byråingenjör, vilken skulle få
till huvudsaklig uppgift att svara för den tekniska beredningen av berörda
löpande ärenden. Därmed skulle vinnas, att den nuvarande förste byråingenjören
helt kunde sysselsättas med större utredningsarbeten. Med hänsyn till
den kvalificerade arten av sistnämnde befattningshavares arbetsuppgifter
borde han i samband därmed erhålla en i skälig mån förhöjd ställning i avlöningshänseende.

Därjämte framhöll styrelsen, att styrelsen med hänsyn till det låga arvode,
vilket utginge till den å byrån såsom sakkunnig i hygieniska frågor anställde
läkaren, väsentligen anlitade denne endast i medicinska spörsmål, som vore
förknippade med de löpande ärendenas handläggning, men att styrelsen icke
ansett sig annat än undantagsvis kunna taga honom i anspråk för större undersökningar
eller utredningar eller för mera omfattande inspektionsuppgifter.
Samtidigt påpekade styrelsen, att de industriella arbetsförhållandena ställde
yrkesinspektionen inför en mångfald betydelsefulla problem, som tarvade
undersökning och behandling jämväl ur medicinsk synpunkt. Under hänvisning
härtill hemställde styrelsen, att för behandlingen av berörda problem
måtte till byrån mera fast knytas en på området särskilt utbildad läkare.

I anledning av socialstyrelsens ifrågavarande förslag avgåvos utlåtanden
av åtskilliga verk och myndigheter, bland andra av riksförsäkringsanstalten,
statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Riksförsäkringsanstalten fann styrelsens förslag rörande utökningen av
styrelsens tekniska arbetskrafter välgrundat. Anstalten framhöll vikten av att
styrelsens tekniska utredningsarbete holle jämna steg med utvecklingen av
nya arbets- och fabrikationsmetoder inom industrien. Anstalten uttalade
vidare, att det syntes önskvärt, att en läkare med erfarenhet på det yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

hygieniska området knutes till yrkesinspektionens chefsmyndighet på sådant
sätt, att han kunde ägna sig åt hithörande undersökningar såsom sin huvuduppgift.

Statskontoret avstyrkte förslagen örn sekreterartjänstens ombildning till en
byrådirektörstjänst, örn utbytandet av amanuensbefattningen mot en notarietjänst,
örn inrättandet av en ny förste byråingenjörstjänst och om förhöjd
löneställning för den nuvarande förste byråingenjören. Däremot tillstyrkte
statskontoret inrättandet av en ny byråingenjörstjänst. Statskontoret räknade
med att genom tillskapandet av en dylik tjänst en ökning i antalet inspektionstillfällen
skulle kunna vinnas.

Lönenämnden erinrade med avseende å sekreterartjänsten om sitt tidigare
avgivna utlåtande beträffande denna tjänst samt förordade, att befattningen
måtte placeras i lönegraden B 26. Nämnden avstyrkte vidare förslagen örn
amanuenstjänstens ersättande med en notarietjänst samt örn uppfattning i
lönegrad av den nuvarande förste byråingenjören. Slutligen förordade nämnden
— för den händelse Kungl. Majit skulle finna en förstärkning av de tekniska
arbetskrafterna erforderlig — inrättandet av en ny ordinarie b vråingen jörstjänst
i lönegraden B 21.

Socialstyrelsens förslag rörande yrkesinspektionens effektivisering har ännu
icke slutligen prövats. I avvaktan på dylik prövning gjorde styrelsen i sina
åren 1933 och 1934 till Kungl. Majit ingivna anslagsäskanden framställning
örn provisoriskt inrättande å arbetarskyddsbyrån av en byråingenjörsbefattning
å extra stat i lönegraden B 21. Styrelsen anförde därvid, att svårigheterna
att medhinna det tekniska arbetet å byrån ytterligare ökats samt att
de förseningar, som härav blivit följden, medfört stora olägenheter för industrien.
Dessa framställningar blevo föremål för omnämnande i 1934 och 1935
års statsverkspropositioner, men hava i övrigt icke föranlett någon åtgärd från
statsmakternas sida.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige anmärker inledningsvis, att organisationen av arbetarskyddsbyrån
tills vidare syntes böra bliva densamma, vare sig byrån överflyttades
till riksförsäkringsanstalten eller den kvarbleve i socialstyrelsen.
Möjligt vore visserligen, att, om en överflyttning komme till stånd, det kunde
visa sig lämpligt att förlägga vissa av försäkringsbyråns nuvarande arbetsuppgifter
och arbetskrafter till arbetarskyddsbyrån och att en dylik anordning
kunde medge minskning i det totala personalbehovet. Först sedan den föreslagna
överflyttningen ägt rum och viss erfarenhet vunnits rörande dess verkningar,
syntes det emellertid kunna med säkerhet bedömas, huruvida och i
vad mån så bleve förhållandet. I förslaget hade därför tills vidare endast
räknats med att överflyttningen av byrån skulle vara ägnad att skapa större
effektivitet i ledningen av yrkesinspektionen, medan möjligheten till personalbesparing
icke tagits i betraktande. Vad som föresloges beträffande byråns
personal syntes därför kunna gälla oberoende av det sätt, varpå spörsmålet
rörande byråns placering komme att lösas.

Börande de juridiska arbetskrafterna å byrån anför den sakkunnige härefter
följande.

Kungl. Majus proposition nr 266. 55

Socialstyrelsens år 1930 fattade beslut att från byråchefen till sekreteraren
överflytta föredragningsskyldigheten i flertalet å arbetarskyddsbyrån
förekommande ärenden av övervägande administrativ eller juridisk art hade
.av styrelsen motiverats med nödvändigheten att bereda byråchefen lättnad
i hans arbete och bland annat möjliggöra för honom att i vidgad omfattning
ägna sig åt tekniska arbetsuppgifter, tjänsteresor m. m. Då den sålunda vidtagna
anordningen syntes hava visat sig erforderlig, torde man hava anledning
att även i fortsättningen räkna med en motsvarande arbetsfördelning. Med
hänsyn främst till den ändrade ställning sekreteraren genom nämnda beslut
erhållit, hade socialstyrelsen föreslagit, att sekr eter art j ansten skulle ombildas
till en byrådirektörstjänst. Såsom skäl för ombildningen hade dock åberopats
även andra omständigheter, bland annat den ökning i sekreterarens arbete,
som skulle följa av 1931 års ändringar i arbetarskyddslagen.

Ovedersägligt torde vara, att genom överflyttningen av ifrågavarande föredragningsskyldighet
det sekreteraren åvilande arbetet och ansvaret i avsevärd
män ökats. Däremot syntes icke de åsyftade ändringarna i arbetarskyddslagen
hava i nämnvärd mån inverkat på sekreterarens arbetsuppgifter. En
närmare granskning av de på sekreteraren ankommande göromålens beskaffenhet
syntes giva vid handen, att tillräckliga skäl för inrättandet av den ifrågasatta
byrådirektörstjänsten icke förefunnes, men att däremot sekreterartjänsten
borde, i enlighet med vad allmänna civilförvaltningens lönenämnd i
ämnet föreslagit, uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26.

Något behov att i större utsträckning överflytta arbetsuppgifter från sekreteraren
till den juridiske amanuensen torde icke föreligga. På grund härav
syntes anledning saknas att på sätt ifrågasatts utbyta amanuenstjänsten å
byrån mot en notarietjänst.

Beträffande behovet av tekniskt utbildad personal uttalar sig den sakkunnige
på följande sätt.

Det tekniska arbete, som verkställdes å arbetarskyddsbyrån, bestode dels
av sådant utredningsarbete, som utgjorde förberedelse för utfärdandet av
styrelsens anvisningar rörande arbetarskyddslagstiftningens tillämpning, dels
ock av vissa löpande ärenden (dispens- och tolkningsärenden).

Yad anginge anvisningarna hade styrelsen framhållit, att dylika ej i tillräcklig
omfattning kunnat utfärdas, ävensom att utfärdade anvisningar, som
redan hunnit bliva helt eller delvis föråldrade, icke kunnat underkastas nödig
revision. Det torde också vara uppenbart såväl att förefintliga anvisningar
på grund av den oavbrutet fortgående tekniska utvecklingen delvis icke uppfyllde
de krav, vilka på dem borde ställas, som ock att anvisningar ännu
saknades på åtskilliga områden, där sådana vore behövliga, önskligt vöre
därför, att arbetet med anvisningarna kunde fortgå i snabbare takt än dittills.
Det borde emellertid framhållas, att det icke rimligen kunde påfordras, att
anvisningarna skulle i större utsträckning vara grundade på ett av chefsmyndigheten
självständigt bedrivet tekniskt utrednings- och konstruktionsarbete.
Enligt uppgift hade emellertid byråchefen och förste byråingenjören
i väsentlig grad varit sysselsatta med sådant arbete. Uppenbart vore att på
detta område funnes hart när obegränsad tillgång på viktiga arbetsuppgifter,
men det ville synas, som om chefsmyndigheten i detta avseende borde i
huvudsak sträva att tillgodogöra sig de erfarenheter på området, som vunnits
i in- och utlandet, utan att alltför mycket fördjupa sig i vetenskapliga specialundersökningar.
En dylik begränsning torde underlätta arbetet med anvisningarnas
utgivande och därmed möjliggöra för chefsmyndigheten att i
större utsträckning ägna sig åt det praktiskt-organisatoriska arbete — framför
allt ledningen av yrkesinspektörernas verksamhet — som syntes vara
•dess viktigaste uppgift.

Kungl. Majus proposition nr 266.

De löpande tekniska ärendena syntes endast undantagsvis kräva mera ingående
undersökningar och torde därför ur arbetssynpunkt icke vara av dea
betydelse styrelsen velat tillmäta dem.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kunde styrelsens förslag örn förstärkning
av byråns tekniska arbetskrafter med en förste byråingenjör icke förornäs.

...®j heller inrättandet av den av statskontoret ifrågasatta byråingenjörstjansten
syntes kunna tillstyrkas, detta så mycket mindre som en dylik tjänst
tillgodo8^* statskontoret tänkt sig, skulle komma inspektionsverksamheten

anledning att uppflytta den nuvarande förste byråingenjörstjänsten

lii.l01ie^ad ,t°r.de knappast föreligga. Därför förordades, att tjänsten
alltjamt bibeholles i lönegraden B 24.

Den sakkunnige har även berört frågan örn behovet av särskild personal
för de yrkeshygieniska frågorna. Härom anför den sakkunnige.

Medan nyttan och behovet av de åtgärder, vilka vidtoges till förebyggandeav
olycksfall, i allmänhet vöre lätta att påvisa, kunde motsatsen ofta vara förhållandet
beträffande de åtgärder, som syftade till förhindrande av ohälsa.
Icke dess mindre måste de senare åtgärderna i stort sett anses lika betydelsetulla
som de förra. Dittills hade emellertid yrkesinspektionens verksamhet
framst varit inriktad på olycksfallsskyddet, medan mindre uppmärksamhet
agnats at de yrkeshygieniska spörsmålen. Att så vore förhållandet främginge
bland annat därav, att av de anvisningar, som utfärdats av socialstylelsen,
endast ett fåtal innehölle bestämmelser till förebyggande av ohälsa,
ävensom därav att allmänna hygieniska anvisningar rörande arbetslokaler
annu helt och hållet saknades.

En mycket^ betydande förbättring på detta område skulle säkerligen kunna
vinnas, om å arbetarskyddsbyrån anställdes en yrkeshygieniskt utbildad
läkare, som kunde ägna hela sin arbetskraft åt yrkesinspektionens hygieniska
och medicinska problem. En dylik anordning torde närmast hava föresvävat
socialstyrelsen i dess omförmälda förslag. Försöksvis syntes man emellertid
kunna inskränka sig till att höja det till byråns hygieniske expert utgående
arvodet från 2,000 kronor-till 5,000 kronor. Därest arvodet bestämdes på
detta sätt, borde möjlighet finnas att till befattningen förvärva en läkare, som
agde yrkeshygieniska insikter och erforderlig auktoritet samt ställde en avsevärd
del av sm arbetstid till chefsmyndighetens förfogande.

Enligt den sakkunniges förslag skulle alltså sekreterartjänsten å arbetarskyddsbyrån
uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26 samt årsarvodet
till byråns expert i hygieniska frågor höjas från 2,000 till 5,000 kronor.

I övrigt ifrågasättes icke någon ändring med avseende å byråns personal. Emellertid
förutsättes det, att riksförsäkringsanstaltens vaktpersonal skulle i anledning
av överflyttningen av byrån till anstalten utökas med en extra ordinarie
expeditionsvakt i 5:e lönegraden.

Yttranden.

Socialstyrelsen påyrkar, att sekreterartjänsten å byrån måtte ombildas till
en ordinarie bvrådirektörstjänst i lönegraden B 28 ävensom att den juridiska
amanuenstjänsten matte ersättas med en ordinarie notarietjänst i lönegraden
B 21. Till stöd härför har styrelsen framför allt åberopat vad styrelsen anfört
i sina förut omförmälda, ar 1931 gjorda framställningar. Därutöver anför styrelsen
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Den byråchefen åvilande stora arbetsbördan hade nödgat styrelsen att i
allt större utsträckning uppdraga åt sekreteraren att föredraga å byrån förekommande
ärenden. Sålunda hade sekreteraren under senare tid i allmänhet
haft att föredraga ärenden, som tillhörde byråns handläggning med anledning
av samarbetet med den internationella arbetsorganisationen, ävensom ärenden
av allmänt socialhygienisk innebörd. Det måste även beaktas, att den omständigheten
att byråchefen ägde teknisk och sekreteraren juridisk utbildning förde
med sig, att sekreteraren företrädde sitt område på ett mera självständigt sätt
än som skulle vara fallet vid liknande uppdelning av föredragningsskyldigheten
på områden, där byråchefen och sekreteraren ägde i huvudsak samma
utbildning. ......

Vad amanuensen beträffade hade till denne i avsevärd utsträckning överflyttats
beredningen av ärenden, som tidigare handlagts av sekreteraren.
Amanuensens arbete hade ock under årens lopp ökats.

Med avseende å behovet av tekniska arbetskrafter a byrån framhåller styrelsen,
att detsamma under senare år alltmer ökats dels på grund av teknikens
utveckling, dels ock som följd av det ökade intresset för arbetarskyddsfrågorna
hos industriens män. Styrelsen anför vidare bland annat.

De av styrelsen år 1931 föreslagna förstärkningarna av den tekniska personalen
vore att anse såsom ett av dåvarande konjunkturläge dikterat minimum.
Sitt då uttalade önskemål att förutom en förste byråingenjörstjänst i lönegrad
B 24 erhålla ytterligare en förste byråingenjörsbefattning, vilken borde
vara placerad i högre lönegrad, nödgades styrelsen eftertryckligen vidhålla.
Innehavaren av denna befattning, vilken kunde benämnas byrådirektör, borde
hava så omfattande kunskaper och erfarenheter, att han även i byråchefens
frånvaro kunde i erforderlig utsträckning handlägga förekommande tekniska
ärenden och inför styrelsen svara därför. Nödvändigheten därav bleve särskilt
framträdande, då byråchefen i ökad utsträckning komme att vistas på resor.
Nämnda kunskaper och erfarenheter torde kunna förvärvas först efter längre
tids tjänstgöring inom yrkesinspektionen. För att innehavaren av befattningen
skulle kunna förväntas kvarstanna på denna post och icke vid första lägliga
tillfälle söka yrkesinspektörsbefattning, borde hans tjänst vara placerad i
minst samma lönegrad som yrkesinspektörstjänsterna, d. v. s. för närvarande
i lönegrad B 28.

önskvärt vore, att till arbetarskyddsbyråns förfogande ställdes ytterligare
en byråingenjörsbefattning, vilken torde kunna uppföras på extra stat. Innehavaren
därav skulle komma att tagas i anspråk för biträde med tekniska
detaljarbeten åt byrådirektören och förste byråingenjören.

örn byråns tekniska arbetskrafter förstärktes på detta sätt krävdes anställande
å byrån av ytterligare ett kontorsbiträde.

Med anledning av den sakkunniges förslag om förhöjning av arvodet till
den hygieniske experten uttalar sig styrelsen sålunda.

Det höjda arvodet skulle givetvis medföra, att läkaren skulle kunna tågås
i anspråk'' i större utsträckning än nu, men styrelsen skulle säkerligen icke
kunna påräkna att för uppdraget kunna förvärva en kompetent kraft, som
väsentligen obunden av egen praktik eller annan tjänst skulle stå till styrelsens
förfogande jämväl för större undersökningar eller mera omfattande inspektionsresor.
Med den omfattning de yrkeshygieniska uppgifterna numera
tagit och med hänsyn till den stora betydelsen av att dessa, uppgifter vunne
en sakkunnig behandling, vore den enda tillfredsställande lösningen, att en
på området praktiskt och vetenskapligt väl kvalificerad läkare helt anställdes
i egenskap av styrelsens sakkunnige för hygieniska spörsmål.

■58 Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Arvodet till denna läkare syntes icke kunna sättas till lägre belopp än 12,000
kronor.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle arbetarskyddsbyrån komma att erhålla
dels följande ordinarie befattningshavare nämligen 1 byråchef (B 30), 2 byrådirektörer
(B 28), 1 byråassistent för sjöfartsärenden (B 26), 1 förste byråingenjör
(B 24), 1 notarie (B 21), 1 byråingenjör (B 21), 1 kansliskrivare (B 11),
1 kanslibiträde (B 7) och 2 kontorsbiträden (B 4), dels ock följande icke-ordinarie
befattningshavare, nämligen 1 byråingenjör å extra stat (B 21), 2 amanuenser,
1 extra ordinarie kontorsbiträde samt den nyssnämnde experten för
hygieniska frågor.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig icke kunna göra något närmare uttalande
rörande personalbehovet å arbetarskyddsbyrån, men hänvisar till vad
anstalten anfört i ämnet i sitt yttrande över socialstyrelsens år 1931 framlagda
förslag rörande yrkesinspektionens effektivisering.

Av arbetsrådet framhålles särskilt betydelsen av att yrkesinspektionen i
största möjliga utsträckning beredes tillgång till medicinsk sakkunskap både
för de löpande ärendena och för utförande av större undersökningar.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har, under åberopande av vad lönenämnden
tidigare anfört i frågan, förordat förslaget örn sekreterarens placering
i lönegraden B 26. Även statskontoret tillstyrker detta förslag.

Landsorganisationen anser det nödvändigt, att minst en medicinskt utbildad
och med arbetshygieniska förhållanden fullt förtrogen person beredes
möjlighet att helt ägna sig åt med arbetarskyddet förknippade medicinska
och hygieniska uppgifter. Enligt organisationen borde därjämte medel anvisas
för bestridande av kostnader för anlitande av den ytterligare sakkunskap
på detta område, som kunde befinnas erforderlig från fall till fall.

Också de anställdas centralorganisation påyrkar, att till arbetarskyddsbyråns
disposition ställes en yrkeshygieniskt utbildad läkare, som kan ägna hela sin
arbetstid åt byrån.

Departementschefen.

Av den förebragta utredningen synes det mig tydligt framgå, att det arbete,
som numera åvilar sekreteraren å arbetarskyddsbyrån är av så kvalificerad
beskaffenhet att sekreterarens hittillsvarande löneställning måste anses
för låg. Å andra sidan kan jag icke ansluta mig till socialstyrelsens uppfattning,
att sekreterartjänsten bör ombildas till en byrådirektörstjänst med placering
i lönegraden B 28. I överensstämmelse med vad den sakkunnige föreslagit
förordar jag, att sekreterarbefattningen uppflyttas från lönegraden
B 24 till lönegraden B 26.

Det synes mig vidare ostridigt, att yrkesinspektionens chefsmyndighet
bör i högre grad än hittills äga tillgång till sakkunskap på det yrkeshygieniska
området. Det oaktat kan jag emellertid icke biträda något av de förslag,
som framkommit rörande utökning av arbetarskyddsbyråns arbetskrafter i
förevarande hänseende. Denna fråga sammanhänger nämligen nära med spörsmålet
örn inrättandet av ett statens socialhygieniska institut, vilket spörsmål
för närvarande är föremål för utredning genom särskilda år 1936 tillkallade

Kungl. Maj:ts proposition nr 26ti.

sakkunniga. Enligt vad jag inhämtat, hava också nämnda sakkunniga för avsikt
att framlägga förslag i syfte att bland annat rationellt tillgodose arbetarskyddets
starkt framträdande behov av yrkeshygienisk sakkunskap. För en
effektiv verksamhet på detta område lär tillgång till laboratoriemöjligheter vara
bestämt av behovet påkallad. Utan sådana möjligheter torde den medicinska
sakkunskapen icke kunna i erforderlig utsträckning utnyttjas. Då jag hyser
förhoppning, att förslag till en tillfredsställande, med moderna resurser utrustad
institution för ändamålet inom en näraliggande framtid skall kunna
framläggas av nämnda sakkunniga och efter vederbörlig prövning underställas
1938 års riksdag, anser jag mig icke böra nu föreslå någon provisorisk
förändring med avseende å arbetarskyddsbyråns personal på hithörande område
utan förordar, att jämväl för nästa budgetår allenast räknas med ett arvode
av 2,000 kronor till en sakkunnig i hygieniska frågor.

Yad angår arbetarskyddsbyråns personalbehov i övrigt, hava ganska delade
meningar gjort sig gällande, i det den sakkunnige ansett den nuvarande
personalen tillräcklig, medan särskilt socialstyrelsen påkallat en betydande
personalförstärkning. För min del är jag icke nu beredd att taga definitiv
ställning till dessa personalfrågor. Desamma synas mig nämligen böra lösas
i samband med det sedan länge på dagordningen stående spörsmålet örn
yrkesinspektionens effektivisering. På grund härav och då det — såsom jag
tidigare i annat sammanhang framhållit — är min förhoppning, att förslag
örn denna effektivisering skall kunna föreläggas nästa års riksdag, räknar jag
här med oförändrat personalbestånd.

Det sagda innebär, att jag icke nu föreslår annan ändring beträffande
arbetarskyddsbyråns personal än den nyss förordade uppflyttningen av sekreteraren
från lönegraden B 24 till lönegraden B 26.

Med anledning av arbetarskyddsbyråns överflyttning förutsätter jag emellertid,
att hos riksförsäkringsanstalten skall nyanställas en extra ordinarie expeditionsvakt.

Riksförsäkringsanstalten.

Avlöningsanslaget.

Gällande personalförteckning och avlöningsstat.

Förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten: avlöningar är för budgetåret
1936/1937 beräknat till 1,484,500 kronor. Kungl. Majit har den 24 april 1936
fastställt följande av riksdagen godkända personalförteckning för riksförsäkringsanstalten.

Personalförteckning.

Befattning

Tjänstemän ä ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet
3 byråchefer ..............................................................

1 ledamot och byrådirektör.............................................

2 förste aktuarier ........................................................

1 förste byråingenjör ..................................................

Lönegrad

B 30
B 28
B 24
B 24

Kungl. Majlis proposition nr 266.

Befattning Lönegrad

3 sekreterare .............................................................................. B 24

8 aktuarier ................................................................................. B 21

2 byråingenjörer ........................................................................ B 21

8 notarier ................................................................................. B 21

10 kontorsskrivare ........................................................................ B 15

1 materialförvaltare ..................................................................... B 14

7 kansliskrivare ........................................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt ............................................................... B 7

20 kanslibiträden........................................................................... B 7

6 expeditionsvakter ..................................................................... B 5

52 kontorsbiträden ........................................................................ B 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 registrator .............................................................................. B 21

Tjänstemän å extra stat.

1 byråchef ................................................................................. B 30

2 ledamöter och byrådirektörer ...................................................... B 28

2 förste byråingenjörer ............................................................... B 24

1 sekreterare .............................................................................. B 24

2 aktuarier ................................................................................. B 21

2 byråingenjörer ........................................................................ B 21

5 notarier ................................................................................. B 21

Anm. En av de å ordinarie stat upptagna kansliskrivarbefattningarna skall hållas obesatt,
så länge den å övergångsstat uppförde registratorn kvarstår i tjänst.

Vidare har Kungl. Maj:t samma dag fastställt följande av riksdagen godkända
avlöningsstat för anstalten:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis... kronor 567,000

2. Avlöning till tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis ...... » 7,500

3. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis......... » 119,500

4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit ..................................................................... » 23,100

5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. lii...................... kronor 600,300

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
.......................................... » 83,100 » 683,400

6. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ............................................. » 84,000

Summa förslagsanslag kronor 1,484,500

Riksförsäkrlngsanstaltens framställningar m. m.

Innan jag övergår till att redogöra för riksförsäkringsan staltens anslagsäskanden
för nästa budgetår, vill jag erinra örn anstaltens framställningar

öl

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 266.

rörande avlöningsanslag för budgetåren 1935/1936 och 1936/1937 samt de i
anledning därav fattade besluten.

I skrivelse den 31 augusti 1934 hemställde riksförsäkringsanstalten om överförande
å ordinarie stat från och med budgetåret 1935/1936 av 96 icke-ordinarie
befattningar. Statskontoret tillstyrkte för sin del överflyttning av 92 tjänster,
medan allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg sig kunna tillstyrka
överförandet av 94 befattningar.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1935 års riksdag att å ordinarie
stat överföra 25 befattningar, nämligen 10 kontorsskrivare i lönegraden
B 15, 1 kansliskrivare i lönegraden Bil, 2 kanslibiträden i lönegraden B i,
1 expeditionsvakt i lönegraden B 5 och 11 kontorsbiträden i lönegraden B 4.

Härefter hemställde anstalten i skrivelse den 30 augusti 1935, att från och
med budgetåret 1936/1937 måtte till ordinarie stat överföras 67 befattningar,
bland dem följande 37 befattningar, nämligen 1 byråchef i lönegraden B 30,
1 ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28, 1 förste byråingenjör och 1 sekreterare
i lönegraden B 24, 5 förste kontorsskrivare i lönegraden B 17, 1 kassör
i lönegraden B 14, 4 kanslibiträden i lönegraden B 7 och 23 kontorsbiträden
i lönegraden B 4.

Med hänsyn till den hemställan jag i det följande kommer att göra vill jag
här redogöra för de delar av framställningen, vilka helt eller delvis avsågo
nämnda 37 befattningar.

Till stöd för förslaget om uppförande å ordinarie stat av byråchefstjänsten
anförde anstalten i huvudsak följande.

Byråchefen å extra stat vore chef för anstaltens försäkringsbyrå. Befattningen
hade inrättats enligt beslut av 1919 års riksdag. Arbetet å byrån, vilken
hade en personal av mer än 160 personer, bildade grundvalen för hela anstaltens
verksamhet. Å byrån verkställdes registreringen av landets alla arbetsgivare
samt debiteringen av försäkringsavgifterna, vilka arbeten vore av avgörande
betydelse för anstaltens försäkringsekonomi, på samma gång som avgifternas
riktiga och sakkunniga bestämmande vore av stort allmänt intresse.
Då byråns arbete sedan år 1919 högst betydligt ökats i omfattning, vore behovet
av byråchefsbefattningen tydligt. Anstalten ansåge någon som helst
tvekan ej kunna råda örn att befattningen borde överföras på ordinarie stat.

I fråga om överförande å ordinarie stat av två hyr ådirektör stjänst er i lönegraden
B 28 framhöll anstalten följande.

Enligt medgivande av 1931 års riksdag vore tre befattningar som ledamöter
och byrådirektörer i lönegraden B 28 uppförda å extra stat. Innehavarna a,v
dessa befattningar vore chefer för var sin byrå, nämligen andra och tredje
skaderegleringsbyråerna samt byrån för försäkringsplikts- m. fl. ärenden.
Ehuru befattningarna i nuvarande form tillkommit först år 1931, hade de alltsedan
1918 funnits såsom tillfälliga ledamotsbefattningar. I statsverkspropositionen
till 1931 års riksdag framlades i samband med förslaget örn befattningarnas
o inbildning en uttömmande utredning rörande ifrågavarande befattningshavares
åligganden och behovet av desamma m. m. Med hänsyn Till
vikten av att särskilt de högre befattningarna inom anstalten i möjligaste utsträckning
uppfördes å ordinarie stat, ansåge anstalten det önskvärt, örn så
kunde ske med samtliga byrådirektörsbefattningarna, men hade anstalten

Kungl. Majus proposition nr 26ti.

emellertid inskränkt sig till att föreslå, att tills vidare endast två av befattningarna
överfördes till ordinarie stat.

överförandet å ordinarie stat av befattningshavare i ledamotsställning vore
av synnerlig vikt även ur den synpunkten, att därigenom vissa särskilt framträdande
olägenheter av det inom anstalten rådande vikariatssystemet skulle
avlägsnas. Två av byrådirektörerna vore nämligen innehavare av var sin sekreterarbefattning.
Dessa ordinarie befattningar i lönegraden B 24 måste alltså
under åratal uppehållas av vikarier, vilka i sin tur i allmänhet vore ordinarie
tjänstemän i lönegraden B 21 och hade vikarier å dessa tjänster. Givetvis vore
detta vikariatssystem till betydande olägenhet för anstalten.

Beträffande förste byråingeniör stensten och sekreterartjänsten uttalade sig
anstalten sålunda.

Anstalten hade år 1931 föreslagit överförande av två förste byråingenjörsbefattningar
å försäkringsbyrån till ordinarie stat. Förslaget hade bifallits
beträffande en av dessa, A försäkringsbyrån funnes nu, förutom den ordinarie
förste byråingenjören, två förste byråingenjörer å extra stat. En av dessa
förestode den viktiga avdelning av byrån, som i samband med registrering
och granskning av anmälningar örn olycksfall och yrkessjukdomar (omkring
70,000 till antalet) hade till uppgift att i samverkan med yrkesinspektionen
hos arbetsgivare föreslå åtgärder till förebyggande av olycksfall ävensom att
avgiva förslag till premiehöjning för arbetsföretag, som befunnits otillfredsställande
ur skyddsteknisk synpunkt. Denna uppgift hade fått alltjämt ökad
betydelse för nedbringande av kostnaderna för olycksfallsförsäkringen. Ifrågavarande
förste byråingenjör hade även till åliggande att under inspektionsresor
samråda med arbetsgivare örn åtgärder till minskande av olycksfallsrisken.
Anstalten föresloge ånyo, att ytterligare en förste byråingenjör måtte
överföras till ordinarie stat.

Hos anstalten funnes 3 ordinarie sekreterare och 1 sekreterare å extra stat.
Sekreterarna voro placerade: en å administrativa byrån, två å första och en å
andra skaderegleringsbyrån. Tredje skaderegleringsbyrån och byrån för försäkringsplikts-
m. fl. ärenden saknade tjänstemän i lönegraden B 24. Antalet
sekreterare vore synnerligen knappt, och starkt behov förelåge av ytterligare
sekreterarbefattningar för placering å de två byråer, som nu helt saknade sådana,
I detta sammanhang ansåge sig anstalten dock icke böra framställa förslag
örn ökning av antalet sekreterarbefattningar. Emellertid funne anstalten
betänkligheter icke böra möta att, såsom anstalten föreslagit redan år 1931,
överföra nu ifrågavarande sekreterarbefattning till ordinarie stat.

Förslaget örn inrättande av 5 förste kontorsskrivartjänster i lönegraden B 17
motiverade anstalten på följande sätt.

Anstalten hade år 1934 föreslagit uppförande å ordinarie stat av 20 kontorsskrivartjänster
i lönegraderna B 15 och B 17. Emellertid hade blott 10 kontorsskrivartjänster
i lönegraden B 15 blivit inrättade. För närvarande vore
det mest av behovet påkallat, att ett antal extra ordinarie befattningshavare i
högre grad än den löre, vilka befattningshavare hade mera kvalificerade göromål,
erhölle ordinarie anställning. Anstalten föresloge därför, att å ordinarie
stat måtte uppföras 5 förste kontorsskrivarbefattningar i lönegraden B 17. Vid
bifall härtill kunde med inrättande av flera befattningar i lönegraden B 15
något anstå.

Beträffande kassören anförde anstalten bland annat.

I sin år 1934 gjorda framställning hade anstalten hemställt, att den kansliskrivare,
som tjänstgjorde som kassör hos anstalten, skulle under benämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

av förste kassör uppflyttas i lönegraden B 12 med bibehållande av kassören
tillkommande felräkningspenningar, uppgående till 400 kronor för år. I häröver
avgivet utlåtande hade allmänna civilförvaltningens lönenämnd föreslagit
en sådan lösning av frågan, att rätten till felräkningspenningar borttoges och
befattningen i stället hänfördes till lönegraden B 14 med benämning kassör.
Anstalten anslöte sig nu till lönenämndens förslag. Vid bifall till förslaget
kunde en befattning såsom extra ordinarie kansliskrivare indragas.

I fråga örn kansli- och kontorsbiträdestjänsterna framhöll anstalten, att
medan antalet ordinarie kanslibiträden och kontorsbiträden utgjorde 18,
respektive 31, antalet extra ordinarie dylika biträden vore 20, respektive 106.

Statskontoret, som yttrade sig över riksförsäkringsanstaltens framställning,
uttalade däri, bland annat, att de föreslagna förste kontorsskrivartjänsterna i
lönegraden B 17 icke borde inrättas, förrän erfarenhet vunnits beträffande de
nyligen inrättade kontorsskrivartjänsterna i lönegraden B 15.

På förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1936 års riksdag, att av de 67 ifrågavarande
befattningarna till ordinarie stat överföra 30, nämligen 1 ledamot och
byrådirektör i lönegraden B 28, 1 aktuarie och 2 notarier i lönegraden B 21,
1 materialförvaltare i lönegraden B 14, 2 kanslibiträden i lönegraden B 7, 2
expeditionsvakter i lönegraden B 5 och 21 kontorsbiträden i lönegraden B 4.

Förut omförmälda 37 befattningar blevo däremot icke överförda till ordinarie
stat.

I skrivelse den 31 augusti 1936 har riksförsäkringsanstalten gjort framställning
örn avlöningsanslag för anstalten för budgetåret 1937/1938.

Yad först angår anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat, föreslår anstalten dels överförande å ordinarie
stat av ett betydande antal icke-ordinarie tjänster, dels inrättande av vissa
nya tjänster, dels ock uppflyttning i högre lönegrad av åtskilliga tjänster.
I sistnämnda hänseende föreslår anstalten bland annat, att den ordinarie
förste aktuarietjönsten å anstaltens försäkringsmatematiska och statistiska
byrå måtte uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26. Anstalten
förordar vissa förändringar med avseende å fördelningen av arbetsuppgifterna
de olika byråerna emellan. Vid bifall till anstaltens förslag skulle
antalet ordinarie tjänster ökas från 126 till 239, alltså med 113. Av dessa
tjänster hava 4 hänförts till lönegraden B 30, 1 till lönegraden B 28, 7 till
lönegraden B 26, 2 till lönegraden B 24, 12 till lönegraden B 21, 6 till lönegraden
B 15, 1 till lönegraden B 14, 10 till lönegraden B 11, 15 till lönegraden
B 9, 14%till lönegraden B 7 och 41 till lönegraden B 4.

Riksförsäkringsanstaltens sålunda framlagda förslag rörande inrättande av
ordinarie tjänster går vida utöver anstaltens år 1934 och 1935 gjorda framställningar.
Med anledning härav framhåller anstalten bland annat, att år
1934 frågan örn olycksfallsförsäkringens organisation ännu varit svävande
ävensom att anstaltens arbetsbörda sedan sistnämnda år ökats i så rask takt,
att de då framställda kraven redan måste sägas vara föråldrade. Förslaget
örn uppflyttning av nyssnämnda förste aktuarie^änst från lönegraden B 24
till lönegraden B 26 motiveras av anstalten på följande sätt.

Förste aktuarien hade att verkställa försäkringstekniska och statistiska

Kungl. May.ts proposition nr 266.

utredningar för fastställande av beräkningsgrunder och uppgörande av premietariffer,
omhänderhava fondberäkningarna och uppgöra försäkringsräkenskaperna
för riksförsäkringsanstaltens olika verksamhetsgrenar, redigera anstaltens
årsberättelse, leda bearbetningen av det olycksfallsstatistiska materialet
och utarbetandet av de statistiska publikationerna rörande försäkring
enligt 1916 års lag, besvara förfrågningar angående livränteinköp enligt 1916
och 1901 års lagar samt lagen örn barn utom äktenskap och lagen örn trafikförsäkring
å motorfordon, verkställa kapitalvärdesberäkningar vid ifrågasatt
utbetalning av kapital i stället för livränta eller engångsuppgörelse med skadeståndsskyldiga,
uppgöra amorteringsplaner för lån från fonderna och handhava
livförsäkringsverksamheten för egnahemslåntagare.

Ifråga örn denna tjänst, vars ordinarie innehavare vore t. f. chef för försäkringsinspektionen,
vore fäst det kompetensvillkoret, att innehavaren skulle
fylla de villkor, som gällde för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd hade redan i utlåtande den
27 september 1924 funnit motiverat, att tjänsten hänfördes till dåvarande
16:e, nuvarande 26:e lönegraden. Med hänsyn till de med befattningen förenade
kvalificerade arbetsuppgifterna funne anstalten nu såsom tidigare
någon tvekan icke kunna råda örn att densamma borde hänföras till lönegrad
B 26.

Anstalten beräknar, att till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
skulle erfordras ett belopp av 1,095,000 kronor.

Beträffande posten till avlöning till tjänsteman å övergångsstat
ifrågasätter anstalten icke någon ändring. Posten har alltså
upptagits till 7,500 kronor.

Posten till avlöningar till tjänstemän å extra stat skulle vid
bifall till anstaltens förslag med avseende å de ordinarie tjänsterna helt
bortfalla.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t, har av anstalten upptagits till oförändrat
belopp eller 23,100 kronor.

Medelsbehovet för grundavlöningar till övrig icke-ordinarie
personal uppskattar anstalten, under förutsättning av bifall till
vad anstalten förordat beträffande de ordinarie tjänsterna, till 408,500 kronor.
Anstalten utgår därvid från att av denna summa ett belopp av minst 50,000
kronor skulle avses för kostnader med anledning av motsedd eller eljest möjligen
inträdande ökning av anstaltens verksamhet och ställas till anstaltens
förfogande blott i den män Kungl. Majit kunde finna det erforderligt.

För a vlöningsför höjningar till övrig icke-ordinarie
personal beräknar anstalten, under nyssnämnda förutsättning, 30,000 kronor,
varemot anstalten under förutsättning av oförändrad icke-ordinarie personal
uppskattar ifrågavarande utgifter till 95,000 kronor.

Slutligen upptager anstalten anslagsposten till särskilda löneförmåner
till ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare
till 90,000 kronor. Den ifrågasatta höjningen har motiverats dels
med den av anstalten föreslagna utökningen av personalstaten, dels därmed
att från och med innevarande budgetår jämväl extra tjänstemän erhålla provisoriskt
dyrortstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Sammanlagt skulle alltså medelsbehovet för nästa budgetår enligt anstaltens
förslag uppgå till (1,095,000 + 7,500 + 23,100 + 408,500 + 30,000 +
90,000) 1,654,100 kronor.

över riksförsäkringsanstaltens år 1936 gjorda framställning hava utlåtanden
avgivits av statskontoret den 6 november 1936 och av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd den 12 i samma månad.

Statskontoret anför bland annat följande.

Starka skäl syntes tala för att riksförsäkringsanstaltens organisation och
personalbestånd underkastades en allmän översyn, innan i allmänhet ställning
toges till spörsmålet örn uppflyttning av tjänster till högre lönegrad och
örn inrättande av nya högre befattningar. Ämbetsverket ville för sin del förorda,
att en dylik översyn komme till stånd

Med den ståndpunkt statskontoret sålunda ansåge sig böra intaga till organisationsfrågan
i allmänhet kunde ämbetsverket icke tillstyrka lönegradsuppflyttningen
av tjänster i annan mån än då detta — med hänsyn till särskilda
omständigheter — kunde ske inom ramen av nuvarande organisation
och utan föregripande av en kommande granskning. Däremot syntes hinder
icke böra möta mot att det påbörjade utbytet av icke-ordinarie tjänster mot
ordinarie sådana fullföljdes.

Statskontoret har därefter tillstyrkt dels uppförande å ordinarie stat av
59 icke-ordinarie befattningar, dels ock uppflyttning i högre lönegrad av 4
ordinarie befattningar, bland annat uppflyttningen från lönegraden B 24 till
lönegraden B 26 av förste aktuarien å försäkringsmatematiska och statistiska
byrån.

Lönenämnden uttalar till en början, att nämnden hade svårt att bilda
sig en uppfattning örn, huru många nya ordinarie befattningar, som lämpligen
borde inrättas vid anstalten. Av den föreliggande framställningen syntes det
emellertid framgå, att anstaltens verksamhet under de senaste åren starkt
ökats. En ytterligare utökning av arbetsuppgifterna syntes dessutom bliva en
följd av den år 1936 beslutade utvidgningen av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringens
tillämpningsområden. Med hänsyn därtill hade lönenämnden
ur de synpunkter, som nämnden hade att anlägga på förevarande spörsmål,
icke funnit anledning att framställa erinran mot att förhållandet mellan
ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare inom anstalten avvägdes i överensstämmelse
med anstaltens förslag.

Lönenämnden, som härefter i sitt utlåtande ifrågasatt åtskilliga förändringar
med avseende å anstaltens organisation i syfte bland annat att minska
antalet byråer inom anstalten, har i övrigt delvis tillstyrkt och delvis avstyrkt
de av anstalten framlagda förslagen. Med anledning av förslaget örn uppflyttning
i högre lönegrad av förste aktuarien å försäkringsmatematiska och statistiska
byrån anför nämnden, att den saknade anledning att frångå sin tidigare
uttalade uppfattning om sagda befattningshavares löneställning.

I en till Kungl. Majit ingiven skrift har riksförsäkringsanstaltens personalförening
hemställt, att Kungl. Majit måtte i proposition till 1937 års riksdag
framlägga förslag till en slutgiltig lösning av anstaltens inre organisation
samt att i samband därmed antalet ordinarie befattningar hos anstalten måtte

Thhang till riksdagens protokoll 1931. I sami. Nr 266.

95 37 5

Kungl. Majus proposition nr 266.

utökas i minst den omfattning, som ämbetsverket begärt i sin den 31 augusti
1936 dagtecknade framställning.

Departementschefen.

I likhet med statskontoret är jag av den uppfattningen, att en allmän
undersökning rörande riksförsäkringsanstaltens organisation och personalbehov
bör äga rum. Detta synes mig så mycket mera påkallat som såväl i
anstaltens senaste skrivelse som i lönenämndens häröver avgivna utlåtande
dryftats ett flertal organisatoriska spörsmål, till vilka ställning måste tagas,
innan personalbeståndet kan mera definitivt fixeras. Jag har därför för avsikt
att vidtaga åtgärder för att en dylik undersökning inom den närmaste
tiden må komma till stånd.

Innan den sålunda avsedda prövningen verkställts, lärer det icke vara lämpligt
att vidtaga några mera vittgående förändringar med avseende å anstaltens
personal. Jag finner mig därför i nuvarande läge böra i huvudsak bortse
från de nya förslag om inrättande av ordinarie tjänster m. m.,
vilka framförts av anstalten i dess år 1936 gjorda framställning. Dock anser
jag mig böra förorda förslaget örn uppflyttning till lönegraden B 26 av förste
aktuarien å anstaltens försäkringsmatematiska och statistiska byrå, enär riktigheten
av den föreslagna löneplaceringen, som tillstyrkts av statskontoret
och lönenämnden, lärer stå utom allt tvivel och ett bifall till förslaget i denna
del icke kan föregripa den kommande undersökningen.

Bortsett härifrån vill jag nu inskränka mig till att till prövning upptaga
1935 års framställning till den del, densamma ännu icke föranlett någon åtgärd
från statsmakternas sida. Det förslag, som alltså enligt min uppfattning
bör komma under bedömande, avser uppförande å ordinarie stat av 37
icke ordinarie befattningar. Detta förslag, för vilket jag förut utförligt redogjort,
synes mig kunna i allt väsentligt bifallas. Dock torde med hänsyn tili
vad statskontoret anfört i ämnet i stället för de ifrågasatta 5 förste
kontorsskrivartjänsterna i lönegraden B17 böra inrättas 5 kontorsskrivartjänster
i lönegraden B 15. Jag förordar alltså, att från extra till
ordinarie stat överflyttas 1 byråchefstjänst i lönegraden B 30, 1 befattning
såsom ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28 samt 1 förste byråingenjörstjänst
och 1 sekreterartjänst i lönegraden B 24. Vidare tillstyrker jag,
att av nuvarande extra ordinarie befattningar 5 kontorsskrivartjänster, 4
kanslibiträdestjänster och 23 kontorsbiträdestjänster ersättas med ordinarie
tjänster i lönegraderna B 15, B 7 respektive B 4. Slutligen föreslår jag, att
den kansliskrivartjänst, vilkens innehavare tjänstgör såsom anstaltens kassör,
ombildas till en ordinarie kassörstjänst i lönegraden B 14 och att samtidigt
vederbörande befattningshavares rätt till felräkningspenningar upphör. Beträffande
sistnämnda förslag vill jag särskilt framhålla, att detsamma tillstyrkts
av allmänna civilförvaltningens lönenämnd och av statskontoret samt
att en likartad tjänst i pensionsstyrelsen blivit från och med den 1 januari
1937 på motsvarande sätt förändrad. Inrättandet av nu ifrågavarande kassörstjänst
bör icke föranleda minskning av det nuvarande antalet ordinarie kansli -

Kungl. Majus proposition nr 266.

skrivare. Däremot förutsätter jag, att vid bifall till förslaget en extra ordinarie
kansliskri vart jänst indrages.

I det föregående har jag föreslagit, att socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå
skall från och med den 1 januari 1938 överflyttas till riksförsäkringsanstalten.
På grund härav bör antalet ordinarie befattningar hos anstalten från och med
sistnämnda dag ytterligare ökas med 1 byråchef (B 30), 1 byråassistent (B 26),
1 sekreterare (B 26), 1 förste byråingenjör (B 24), 1 byråingenjör (B 21),
1 kansliskrivare (Bil), 1 kanslibiträde (B 71 och 1 kontorsbiträde (B 4).

Det synes lämpligast att för nästa budgetår för riksförsäkringsanstalten
fastställa två särskilda personalförteckningar, en avsedd att gälla för tiden
1 juli—31 december 1937 och en avsedd att tillämpas från och med den
1 januari 1938.

Jag övergår nu till en beräkning av riksförsäkringsanstaltens avlöningsanslag,
därvid jag förutsätter, att särskild avlöningsstat bör fastställas omfattande
budgetåret 1937/1938.

Utgifterna för avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat torde kunna efter reduktion med hänsyn till familjepensionsavdragen
beräknas till 698,900 kronor. Då numera den å övergångsstat uppförde registratorn
erhållit annan ordinarie befattning, har härvid räknats jämväl med
avlöning till innehavaren av den kansliskrivarbefattning, vilken jämlikt anmärkning
till gällande personalförteckning skulle hållas obesatt, så länge
nämnde registrator kvarstode i tjänst. Härtill kommer halvårskostnaden för
den ordinarie personalen å arbetarskyddsbyrån, vilken kostnad efter minskning
på grund av familjepensionsavdragen kan uppskattas till 27,600 kronor.
Posten bör alltså upptagas till 726,500 kronor.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört rörande registratorstjänsten, erfordras
icke mera någon anslagspost till avlöning till tjänsteman å
övergångsstat.

Enligt anstaltens förslag skulle posten till avlöningar till tjänstemän
å extra stat icke mera behövas. Vid bifall till mitt förslag erfordras
däremot givetvis en sådan post. Det nuvarande beloppet — 119,500 kronor —
kan emellertid på grund av överflyttningen av tjänster till ordinarie stat samt
i följd av familjepensionsavdragen nedsättas till 79,000 kronor.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit, är för närvarande upptagen till 23,100
kronor. Detta belopp bör ökas med halva det föreslagna årsarvodet till en
expert i yrkeshygien, alltså med 1,000 kronor. Postens slutsumma blir således
24,100 kronor.

För grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal
har för löpande budgetår beräknats ett belopp av 600,300 kronor,
överförandet av vissa tjänster till ordinarie stat samt familjepensionsavdragen
föranleda för nästa budgetår en minskning av beloppet med sammanlagt
89,400 kronor. Å andra sidan måste beloppet på grund av arbetarskyddsbyråns
överflyttning ökas med 7,500 kronor. Härutöver lärer man med
hänsyn till den sannolika ökningen av anstaltens verksamhet få räkna med

Kungl. Majus -proposition nr 266.

en ytterligare höjning av 30,000 kronor. Ifrågavarande post torde alltså få
upptagas till (600,300 — 89,400 + 7,500 + 30,000) 548,400 kronor.

Utgifterna för avlöningsförhöjningar till övrig ickeordinarie
personal torde böra uppskattas med utgångspunkt från
den av anstalten i det föregående angivna siffran av 95,000 kronor. På grund
av överflyttningen av tjänster till ordinarie stat torde emellertid detta belopp
kunna minskas med 11,000 kronor. Arbetarskyddsbyråns överflyttning
föranleder å andra sidan en ökning med 500 kronor. Posten torde alltså kunna
beräknas till (95,000 — 11,000 + 500) 84,500 kronor.

Posten till särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän föreslår anstalten höjd från 84,000 till

90.000 kronor. Då utgifterna för ifrågavarande ändamål under sistförflutna
budgetår uppgått till 82,300 kronor, synes mig en höjning till förslagsvis

86.000 kronor i och för sig vara till fyllest. Med hänsyn till den föreslagna
kompensationen till de extra ordinarie tjänstemännen för familjepensionsavdragen
torde dock detta belopp böra ökas med 11,500 kronor. Härtill får
ytteiligare läggas ett belopp av 2,000 kronor, motsvarande merkostnaderna i
följd av arbetarskyddsbyråns förläggande till anstalten. Postens summa
skulle alltså bliva (86,000 + 11,500 + 2,000) 99,500 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle avlöningsanslaget för nästa budgetår få
upptagas till (726,500 + 79,000 + 24,100 + 548,400 + 84,500 + 99,500) 1,562,000
kronor.

Omkostnadsanslaget.

Gällande stat.

För löpande budgetår är förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten:
omkostnader upptaget till 136,500 kronor. Beträffande användningen av detta
anslag har Kungl. Maj:t den 24 april 1936 fastställt följande stat.

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis.......................................... kronor 8,000

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 114,000

3. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 6,500

4. övriga utgifter:

a. Förvaring i riksbanken av värdehandlingar

ingående i anstaltens fonder, förslagsvis kronor 7,700

b. Räkenskapsböcker, bindning och fastighetsvärdering
m. m., förslagsvis ............ » 300 >, g qqO

Summa kronor 136,500
Riksförsäkringsanstaltens framställning.

I skrivelse den 31 augusti 1936 har riksförsäkringsanstalten framlagt förslag
rörande omkostnadsanslagets beräkning för nästa budgetår.

Anslagsposten till reseersättningar upptager anstalten till oförändrat
belopp, 8,000 kronor.

Utgifterna för expenser, som för innevarande budgetår beräknats till

114,000 kronor, varav för bränsle, lyse och vatten 14,000 kronor och för övriga
expenser 100,000 kronor, uppskattar anstalten för nästa budgetår till 126,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

kronor, varav för bränsle, lyse och vatten 14,500 kronor och för övriga expenser
111,500 kronor. En av orsakerna till den ifrågasatta höjningen är den
att, medan anstalten hittills från utgifterna för expenser avräknat inflytande
inkomster av försålda blanketter till olycksfallsanmälan m. m., anstalten nu
utgått från att utgifterna skulle uppskattas bruttovis och att inkomsterna
skulle bokföras under en ny post för särskilda uppbördsmedel. I övrigt motiveras
höjningen i huvudsak med den ökade omfattningen av anstaltens verksamhet.

För publikationstryck upptager anstalten 3,000 kronor eller
samma belopp, som för ändamålet beräknats för budgetåret 1935/1936. Anstalten
erinrar, att den för löpande budgetår vidtagna höjningen av denna
post företogs för att från posten skulle kunna bestridas kostnaderna för
tryckning av ett femårssammandrag av anstaltens olycksfallsstatistik.

övriga utgifter beräknar anstalten till 9,000 kronor, därav 8,700
kronor för förvaring i riksbanken av värdehandlingar ingående i anstaltens
fonder och 300 kronor för räkenskapsböcker, bindning och fastighetsvärdering.

Den i det föregående omförmälda inkomstposten för särskilda uppbördsmedel
uppskattar anstalten till 6,000 kronor. Anstalten räknar
här dels med inkomst av försålda publikationer och blanketter till olycksfallsanmälan
m. m. dels med ersättning för rättegångskostnader.

Omkostnaderna hava alltså av anstalten upptagits till (8,000 + 126,000 +

3,000 + 9,000 — 6,000) 140,000 kronor.

Departementschefen.

Mot anstaltens uppskattning av föreliggande medelsbehov har jag i och för
sig icke något att erinra. Då emellertid arbetarskyddsbyrån skall från och
med den 1 januari 1938 överflyttas till anstalten, torde det bliva nödvändigt
att å utgiftssidan höja posten till reseersättningar med 1,200 kronor, posten
till expenser med 2,000 kronor och posten till publikationstryck med 2,500
kronor, varjämte inkomstposten kan höjas med 2,000 kronor.

Anstaltens omkostnadsanslag för nästa budgetår lärer alltså böra beräknas
enligt följande uppställning:

Utgifter.

1. Reseersättningar, förslagsvis ....................................... kronor 9,200

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 128,000

3. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 5,500

4. övriga utgifter:

a. Förvaring i riksbanken av värdehandlingar

ingående i anstaltens fonder, förslagsvis kronor 8,700

b. Räkenskapsböcker, bindning och fastighetsvärdering
m. m., förslagsvis ............ _»_300 » 9,000

Summa kronor 151,700

Särskilda uppbördsmedel.

Inkomst av försålda publikationer och blanketter till olycksfallsanmälan
m. m. samt ersättning för rättegångskostnader
........................................................................ kronor 8,000

Summa kronor 143,700

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Handläggningen av ärenden rörande sjukkassor och
andra understödsföreningar.

Nuvarande organisation.

Personaluppsättningen å tredje byrån framgår av följande tablå.

I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

1 byråchef .............................................................................. B 30

1 sekreterare och inspektörsassistent .......................................... B 24

1 aktuarie .............................................................................. B 21

1 kansliskrivare ........................................................................ Bil

2 kanslibiträden ..................................................................... B 7

2 kontorsbiträden ................................................................... B 4

1 skrivbiträde .................................................;......................... B 2

II. Icke-ordinarie befattningshavare.

Tjänstemän å extra stat.

1 byrådirektör ........................................................................ B 28

1 sekreterare ........................................................................... B 24

1 aktuarie .............................................................................. B 21

Extra ordinarie tjänstemän.

1 amanuens .............................................................................. 17

1 amanuens .............................................................................. 10

3 amanuenser........................................................................... 15

1 kanslibiträde ........................................................................ 7

2 kanslibiträden ........................................................................ 6

3 kontorsbiträden ..................................................................... 4

3 skrivbiträden ........................................................................ 2

Extra tjänstemän.

3 amanuenser........................................................................... 15

2 skrivbiträden ........................................................................ 2

Enligt 69 § i lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar skall
i lagen föreskriven registrering och tillsyn å understödsföreningar handhavas
av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Denna myndighet är, jämlikt
föreskrift i kungörelsen den 8 november 1912 (nr 304) angående tillsyn
å understödsföreningar m. m., socialstyrelsen.

Med understödsförening förstås enligt understödsföreningslagen sådan
förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av
försäkringsrörelse idka till personförsäkring hänförlig verksamhet. Bland
dylika föreningar hava erkända sjukkassor och erkända arbetslöshetskassor,
vilka föreningar erhålla statsbidrag, närmare reglerats genom särskilda författningar,
nämligen förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända
sjukkassor och förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslös -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

hetskassor. Av de föreningar, som regleras uteslutande genom understödsföreningslagen,
äro de viktigaste pensionskassor (som meddela pension), begravningskassor
och andra livförsäkringsföreningar (som meddela understöd,
utgående i kapital en gång för alla) samt icke erkända sjukkassor (som meddela
sjukhjälp eller moderskapshjälp).

Styrelsens befogenheter och skyldigheter såsom tillsynsmyndighet över
såväl de erkända sjukkassorna som andra understödsföreningar utövas av
styrelsens tredje byrå, dock med undantag för tillsynen över arbetslöshetskassorna,
som tillkommer sjunde byrån.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka understödsförenings
verksamhet samt tillhandagå föreningen med råd och upplysningar i ändamål
att föreningens rörelse må drivas på ett med hänsyn till dess art och
omfattning lämpligt sätt. Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från
lagen eller föreningens stadgar förekommer, skall tillsynsmyndigheten anvisa
föreningen att inom viss tid hava vidtagit de åtgärder, som prövas erforderliga
för rättelses vinnande. Har föreningen icke ställt sig meddelad anvisning
till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten att hos domstol göra ansökning
örn åläggande för föreningen att träda i likvidation.

över tillsynsmyndighetens beslut kunna besvär anföras hos Kungl. Maj .t
i regeringsrätten.

Beträffande understödsförening med godkända stadgar gäller, att vid föreningens
registrering tillsynsmyndigheten skall tillse, att stadgarna innehålla
tillfredsställande bestämmelser örn premier, fondavsättning, medelförvaltning
och användning av uppkommande överskott samt jämväl i övrigt äro betryggande
för medlemmarna och övriga understödsberättigade. Sådan förening
är vidare som regel skyldig att varje år till tillsynsmyndigheten avgiva försäkringsteknisk
utredning rörande föreningens ställning vid slutet av nästföregående
år. Visar det sig, att föreningens tillgångar icke äro tillräckliga
eller att stadgarna icke äro betryggande, skall tillsynsmyndigheten anvisa
föreningen att inom viss tid hava vidtagit de åtgärder, som prövas erforderliga
för vinnande av rättelse. Efterkommes icke anvisningen, kan tillsynsmyndigheten
påyrka, att föreningen träder i likvidation.

Det står understödsförening öppet att i sina stadgar bestämma, att dessa
skola godkännas av tillsynsmyndigheten. Skyldighet att hava godkända
stadgar åligger varje förening, som utfäster kapitalunderstöd till högre belopp
än 500 kronor (högre belopp än 4,000 kronor får över huvud icke utfästas av
understödsförening).

I 1931 års förordning örn erlcända sjukkassor föreskrives, att registrerad
understödsförening, vilken meddelar sjukhjälp och moderskapshjälp, under
vissa förutsättningar kan antagas till erkänd sjukkassa. Beslut örn antagandet
meddelas av tillsynsmyndigheten för understödsföreningar. Med antagandet
följer rätt till statsbidrag.

De erkända sjukkassorna äro av två slag, lokalsjukkassor och centralsjukkassor.
Verksamhetsområdet är för lokalsjukkassa en eller flera närgränsande
kommuner och för centralsjukkassa ett eller flera landstingsområden

Kungl. Majus proposition nr 266.

eller stad, som icke deltager i landsting. Medlem av lokalsjukkassa måste
tillika vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt. Den,
som är bosatt å ort, varest lokalsjukkassa icke finnes, kan tillhöra centralsjukkassan
såsom direkt ansluten medlem.

Vid antagandet av förening till erkänd sjukkassa skall tillsynsmyndigheten
tillse, att stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning äro betryggande
samt att stadgarna icke innehålla några föreskrifter, som med
hänsyn till föreningens ändamål kunna anses vara obehöriga.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,
vilken beträffande en var sådan kassa skall innehålla bland annat hänvisning
till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret.

För centralsjukkassa skall styrelsen vart femte år låta upprätta och till
tillsynsmyndigheten ingiva försäkringsteknisk utredning av kassans ställning
vid föregående års slut.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse med förordningen ävensom i övrigt utövas
på ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten har jämväl att tillhandagå
med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må erfordras
för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från förordningen förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej bör föranleda
ansökan örn kassans trädande i likvidation, meddela kassan anvisning
att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas
erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom
vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits. Ställer sig sjukkassan icke sålunda
meddelad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas.

I åtskilliga fall är tillsynsmyndigheten befogad att meddela dispens från
i förordningen givna föreskrifter.

Tillsynsmyndighetens beslut kunna överklagas genom besvär hos Kungl.
Majit i regeringsrätten.

Grunderna för statsbidrag åt de erkända sjukkassorna äro meddelade i
kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt dylika kassor.

Enligt kungörelse den 18 december 1931 (nr 432) prövas ansökan om statsbidrag
av socialstyrelsen, vilken myndighet ock utbetalar beviljat bidrag.

Samma dag som förordningen örn sjukkassorna, alltså den 26 juni 1931,
utfärdades även en förordning (nr 281) örn moderskapsunderstöd. Moderskapsunderstöd
skall enligt förordningen under vissa förutsättningar utgå
till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna är
i behov därav. Dylikt understöd utgår som regel icke till kvinna, som är
berättigad till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa.

Moderskapsunderstödet utgår helt av statsmedel. Rätten till understöd
prövas och understöd utbetalas emellertid i första hand av centralsjukkassan
för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma
med lokalsjukkassa, att denna skall för centralsjukkassans räkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 73

handhava berörda uppgift, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans
verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna understöd äger centralsjukkassan att kvartalsvis utbekomma
av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapsunderstöd
eller eljest rörande tillämpningen av någon i förordningen örn moderskapsunderstöd
given bestämmelse, må enligt uttrycklig bestämmelse i förordningen
frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.
Tillsynsmyndigheten äger, även örn sådant hänskj utande icke skett, till prövning
upptaga dylikt ärende.

Såsom tillsynsmyndighet för sjukkassor och andra understödsföreningar
har socialstyrelsen även att utarbeta statistik rörande dylika föreningar.
Sjukkassestatistiken har hittills plägat sammanställas i en särskild publikation,
benämnd »Registrerade sjukkassor» och omfattande en tidsperiod av
tre år. Statistiken rörande andra understödsföreningar, som är mera kortfattad,
plägar omfatta en tidsperiod av fem år och intagas i Sociala Meddelanden.

Ifrågavarande statistik omhänderhaves väsentligen av socialstyrelsens
tredje byrå, ehuru vid dess utarbetande visst samråd äger rum med fjärde
byråns personal. Under de senaste åren har det statistiska arbetet på hithörande
område fått stå tillbaka för andra uppgifter.

Arbetet å tredje byrån ledes av byråchefen och — såsom dennes närmaste
man — byrådirektören, båda med försäkringsteknisk utbildning.

Av byråns personal i övrigt äro sekreteraren å extra stat, den ordinarie
aktuarien, fem amanuenser samt fyra biträden huvudsakligen sysselsatta med
ärenden sammanhängande med nyregistreringar, stadgeändringar, tvistemål
samt verksamhet av upplysande och rådgivande art. Sekreteraren och inspektörsassistenten,
en amanuens och fem biträden äro väsentligen upptagna med
handläggningen av ärenden rörande statsbidrag, moderskapsunderstöd och
statistik, medan aktuarien å extra stat och två amanuenser med hjälp av ett
biträde handhava försäkringstekniska uppgifter. Byråns återstående biträdespersonal
verkställer diarieföring, maskinskrivning och diverse andra kansligöromål.

Ändrad förläggning av tillsynen över sjukkassor och vissa andra

understödsföreningar.

Tidigare förslag.

Yad först angår de ärenden, som sammanhänga med den speciella tillsynen
över sjukkassorna, må erinras, att en central kontroll över sjukkassornas
verksamhet infördes genom lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor. I denna lag
stadgades, att i lagen föreskriven registrering och tillsyn å sjukkassor skulle
handhavas av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten
förlädes provisoriskt till kommerskollegium, men överflyttades vid
socialstyrelsens tillkomst till sistnämnda ämbetsverk.

Kungl. Majus proposition nr 266.

I det år 1925 avgivna betänkandet angående socialförsäkringens organisation
förordade statens besparingskommitté viss omorganisation av sjukförsäkringen.
I anslutning därtill anförde kommittén att, därest den föreslagna
omorganisationen skulle fylla sitt syfte, bättre samverkan krävdes mellan
socialförsäkringens olika grenar. Kommittén, som ansåg det mindre lämpligt
att förlägga ledningen av sjukförsäkringen utanför de båda övriga sociala
försäkringsinrättningarna — enligt kommitténs förslag pensionsstyrelsen och
riksförsäkringsverket — föreslog därför, att en avdelning av pensionsstyrelsen
måtte bliva tillsynsmyndighet för sjukkassorna.

Jämlikt kommittéförslaget skulle pensionsstyrelsen bliva centralorgan även
för fattigvårdsärendena. Kommittén förutsatte, att, därest förslaget genomfördes,
en samverkan skulle komma till stånd även mellan vederbörande
lokala myndigheter och att sålunda sjukkassorna skulle komma att samarbeta
å ena sidan med pensionsnämnderna och å den andra med fattigvårdsstyrelserna.

över besparingskommitténs förslag yttrade sig bland annat socialstyrelsen
och pensionsstyrelsen.

Socialstyrelsen medgav, att sjukkasseverksamheten hade många beröringspunkter
med pensionsförsäkringen och att därför vissa skäl talade för att
tillsynen över sjukkasseväsendet överflyttades till pensionsstyrelsen. Å andra
sidan framhöll styrelsen, att det även funnes punkter, där de båda försäkringsgrenarnas
intressen ginge bestämt isär och där avgörandet, åtminstone
intill dess sjukkasseverksamhetens och pensionsförsäkringens verksamhetsområden
och uppgifter blivit författningsenligt avgränsade mot varandra,
lämpligen borde ske efter en mera allsidig prövning än som kunde förutsättas,
därest ärendena skulle avgöras av en och samma myndighet. Så länge
denna motsättning icke undanröjts, ansåg styrelsen en överflyttning av tillsynen
över sjukkasseväsendet till pensionsstyrelsen vara ägnad att väcka
allvarliga betänkligheter.

I samma ämne anförde pensionsstyrelsen, att frågan icke kunde bedömas,
förrän linjerna för sjukförsäkringsverksamheten blivit närmare bestämda, örn
det emellertid då skulle komma att visa sig, att densamma anordnades på ett
sådant sätt, att den lämnade förutsättningar för ett samarbete med pensionsförsäkringen,
skulle styrelsen icke hava något att erinra mot, utan tvärtom
finna det helt naturligt, att ifrågavarande tillsynsmyndighet, därest den icke
borde beredas en självständig ställning, inordnades i pensionsstyrelsen.

En överflyttning av sjukkasseärendena till pensionsstyrelsen ifrågasattes
— såsom redan omförmälts — jämväl av 1926 års arbetslöshetssakkunniga.
Körande de uttalanden, vilka i ämnet gjordes av sagda sakkunniga, hänvisas
till den förut lämnade redogörelsen.

Genom en år 1931 beslutad ändring i understödsföreningslagen inordnades
sjukkassorna bland understödsföreningarna och upphävdes 1910 års sjukkasselag.
Samtidigt utfärdades förordningen rörande erkända sjukkassor,

Kungl. Majus proposition nr 266.

enligt vilken tillsynsmyndigheten för understödsföreningarna, alltså socialstyrelsen,
blev tillsynsmyndighet även för sistnämnda kassor.

Förslaget örn sjukkasseärendenas överflyttning till pensionsstyrelsen upptogs
sedermera av 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Nämnda kommitté
framlade i sitt den 26 april 1934 avgivna betänkande rörande revision av den
allmänna pensionsförsäkringen (statens offentliga utredningar 1934:18) två
alternativförslag, nämligen ett majoritets- och ett minoritetsförslag. Av dessa
innebar majoritetsförslaget, att uppgiften att meddela försäkring för invaliditet
före den för rätt till ålderspension stadgade åldern skulle överföras
från den obligatoriska pensionsförsäkringen till den frivilliga sjukförsäkringen.
Enligt minoritetsförslaget skulle däremot pensionsförsäkringen liksom
tidigare vara en kombinerad obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring.
Kommittén anförde, att för den händelse majoritetsförslaget bifölles,
det syntes nödvändigt att förlägga den statliga tillsynen över sjukkassorna
till den myndighet, som dittills handhaft den centrala ledningen
av invaliditetsförsäkringen, nämligen pensionsstyrelsen, men att det även vid
ett bifall till minoritetsförslaget för vinnande av enhetlighet med avseende
å den centrala ledningen av ifrågavarande varandra intimt berörande grenar
av socialförsäkringen syntes önskvärt, att till pensionsstyrelsen överflyttades
uppgiften att vara tillsynsmyndighet över sjukkasseverksamheten.

Kommittén erinrade i detta sammanhang om det av statens besparingskoinmitté
i ämnet avgivna förslaget samt örn socialstyrelsens häröver avgivna
utlåtande. Kommittén anförde härefter följande.

De skäl, som anförts mot en förläggning till pensionsstyrelsen av tillsynen
över sjukkasserörelsen, bortfölle givetvis vid ett genomförande av något av
de av kommittén utarbetade förslagen, då ju genom dessa förslag skulle
åstadkommas den författningsenliga avgränsning mellan pensionsförsäkringens
och sjukkasseverksamhetens intresseområden, som efterlysts i socialstyrelsens
uttalande. Det syntes även förtjäna erinras, att förläggningen av
ifrågavarande tillsyn till socialstyrelsen måste anses huvudsakligen historiskt
betingad på så viss, att något statligt organ för handhavande av socialförsäkringsfrågor
icke existerade vid genomförandet av 1910 års sjukkasselag. Då
man icke önskade upprätta något särskilt ämbetsverk för utövandet av den
tillsyn, som föreskrevs i nämnda lag, hade tillsynen till en början förlagts till
kommerskollegium och sedermera vid upprättandet av socialstyrelsen överflyttats
till denna styrelse. Hade man redan år 1910 haft ett särskilt ämbetsverk
för invaliditets- och ålderdomsförsäkring, skulle säkerligen tillsynen över
den frivilliga sjukförsäkringen från början hava förlagts dit.

Kommittén föreslog därför, att till pensionsstyrelsen måtte överföras socialstyrelsens
sjukkassebyrå, i vad den hade att taga befattning med sjukförsäkringen.

I de utlåtanden, som avgåvos över pensionsförsäkringskommitténs betänkande,
berördes frågan örn sjukkasseärendenas förläggning av pensionsstyrelsen
och socialstyrelsen.

Pensionsstyrelsen förklarade sig därvid icke hava något att erinra mot förslaget
att styrelsen skulle bliva tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Yad angår socialstyrelsen fann detta ämbetsverk övervägande skäl tala för
en förflyttning till pensionsstyrelsen av tillsynen över sjukkasseväsendet, för
den händelse majoritetsförslaget vunne bifall. Däremot ansåg socialstyrelsen,
att de huvudsakliga motiven för en förändrad förläggning av tillsynen över
sjukkasseverksamheten skulle bortfalla, därest sagda förslag icke genomfördes.
Båda ämbetsverken hade — anförde styrelsen vidare —- sig anförtrodda
uppgifter, som ägde naturligt sammanhang med sjukkasseverksamheten.
Vid sådant förhållande syntes frågan, huruvida denna verksamhet
skulle anknytas till det ena eller det andra verket, lämpligen böra bedömas
med hänsyn väsentligen till omfattningen av det arbete i övrigt, som bomme
att åligga dem. Ifrågavarande spörsmål syntes därför böra avgöras i samband
med den förestående omprövningen av socialstyrelsens blivande verksamhetsområde
och organisation.

Frågan örn pensionsförsäkringens anordning avgjordes år 1935, i det statsmakterna
i huvudsak anslöto sig till det av pensionsförsäkringskommittén
avgivna minoritetsförslaget. De nya bestämmelserna innehållas i lagen den
28 juni 1935 örn folkpensionering och den samma dag utfärdade förordningen
örn invalidunderstöd, vilka författningar trätt i kraft den 1 januari 1937.

Härefter har vid 1936 års riksdag beslutats viss omorganisation av pensionsstyrelsen
från och med ingången av år 1937. Därvid behandlades dock
ej spörsmålet örn sjukkasseärendenas förläggning, vilket spörsmål således
alltjämt återstår att lösa.

Vidkommande härefter frågan om andra understödsföreningar än sjukkassor
må först erinras, att förslag till lagstiftning rörande understödsföreningar
avgavs av särskilt tillkallade sakkunniga i ett den 10 december 1910 dagtecknat
betänkande. Däri uttalade de sakkunniga, att försäkringsinspektionen syntes
mest lämpad att bliva tillsynsmyndighet över understödsföreningarna.

Genom proposition den 30 december 1911, (nr 2), framlade Kungl. Maj-t
för riksdagen förslag till lag örn dylika föreningar. I denna proposition, som
i huvudsak följde de i sakkunnigförslaget uppdragna riktlinjerna, förutsatte
också föredragande departementschefen, att tillsynen över understödsföreningarna
skulle förläggas till försäkringsinspektionen. Lagförslaget innehöll
dock icke någon bestämmelse härom, enär denna fråga tänktes bliva reglerad
i administrativ ordning.

I motsats härtill hade kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
i sitt år 1911 avgivna förslag rörande socialstyrelsen föreslagit, att
nämnda ämbetsverk skulle bliva tillsynsmyndighet såväl för sjukkassorna som
för understödsföreningarna. Enligt kommitterade skulle därmed vinnas bland
annat den bestämda fördelen, att hela den omfattande begravningshjälp verksamheten,
som i stor utsträckning var förenad med sjukkasseväsendet, komme
under tillsyn av en och samma myndighet.

I 1912 års proposition angående socialstyrelsen erinrade föredragande departementschefen
örn den ställning han med avseende å tillsynens förläggning
intagit vid framläggandet av nyssnämnda proposition rörande understödsför -

Kungl. Majus proposition nr 266.

eningarna. Departementschefen anförde i anslutning härtill, att därest förhållandena
framdeles skulle påkalla en överflyttning till socialstyrelsen av
ifrågavarande tillsyn eller del därav, detta lätteligen kunde ske, men att det
för det dåvarande syntes lämpligast att icke belasta socialstyrelsen med
denna uppgift.

Båda de ifrågavarande propositionerna biföllos i huvudsak av 1912 års
riksdag, som dock icke slutgiltigt uttalade sig i frågan vilket ämbetsverk
borde utöva tillsynen över understödsföreningarna.

Den 8 november 1912 utfärdade sedermera Kungl. Majit den tidigare omnämnda,
alltjämt gällande kungörelsen angående tillsyn å understödsföreningar
m. m., vari föreskrevs, att socialstyrelsen skulle tills vidare vara den
i understödsföreningslagen omförmälda tillsynsmyndigheten.

Tillsynen över understödsföreningarna har alltsedan socialstyrelsens tillkomst
varit förlagd till tredje byrån. Enda undantaget har utgjorts av de
erkända arbetslöshetskassorna, vilka från och med år 1935 inordnats bland
understödsföreningarna och beträffande vilka tillsynen utövas av styrelsens
sjunde byrå. Att genom 1931 års lagstiftning även sjukkassorna hänförts
under understödsföreningslagen samt dessutom särskilda bestämmelser utfärdats
rörande tillsyn över de erkända sjukkassorna är förut nämnt.

I de förslag av statens besparingskommitté och 1926 års arbetslöshetssakkunniga,
för vilka ovan redogjorts, berördes ej särskilt frågan om understödsföreningsärendena.
Det torde i förslagen hava avsetts, att därest sjukkasseärendena
överflyttades till pensionsstyrelsen, även understödsföreningsärendena
borde medfölja.

Däremot upptogs av 1928 års pensionsförsäkring skommitté till särskild
behandling även frågan rörande förläggningen av tillsynen över andra understödsföreningar
än erkända sjukkassor. I denna del anförde kommittén, att
det ej syntes nödvändigt eller lämpligt att till pensionsstyrelsen överflytta all
tillsyn över understödsföreningar. Beträffande tillsynen över andra understödsföreningar
än erkända sjukkassor syntes man hava att välja mellan att
låta denna tillsyn kvarstanna hos socialstyrelsen eller att överflytta den till
försäkringsinspektionen. Kommittén, som dock ansåg denna fråga falla utanför
kommitténs utredningsuppdrag, framhöll, att exempel kunde anföras på
försäkringsverksamhet av sådan art, att den utan tvekan borde stå under
försäkringsinspektionens tillsyn, men som enbart av den anledningen att
verksamheten organiserats enligt lagen örn understödsföreningar kommit att
i tillsynsavseende lyda under socialstyrelsen.

I de över sistnämnda kommittéförslag avgivna utlåtandena berördes frågan
örn tillsynen över nu ifrågavarande understödsföreningar av socialstyrelsen
och försäkringsinspektionen.

Socialstyrelsen uttalade, att den av kommittén ifrågasatta uppdelningen av
tillsynen över understödsföreningarna skulle medföra avgjorda olägenheter
med hänsyn till den nära förbindelse, i vilken sjukkasseverksamheten stöde
till andra grenar av den frivilliga understödsverksamheten och särskilt begravningshjälpverksamheten.
Flertalet lokal- och centralsjukkassor — an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

förde styrelsen — syntes komma att vid sin sida få formellt fristående men
i realiteten med dem nära förbundna begravningshjälpföreningar. Vidare
syntes det komma att inträffa, att sjukkjälpsföreningar, som tidigare arbetat
utan statsbidrag, genom överlåtelse av rörelsen överginge till erkända sjukkassor.
Även vid dylika överlåtelser vore det givetvis bättre, om hela proceduren,
vari även kunde komma att ingå likvidation av den överlåtande
kassan, kunde ske genom en och samma myndighet. Då därjämte tillsynen
över de erkända arbetslöshetskassorna i allt fall skulle kvarbliva i socialstyrelsen,
skulle enligt kommitténs tankegång den centrala uppsikten över
understödsföreningarna komma att uppdelas på tre olika myndigheter, vilket
knappast kunde vara lämpligt.

Enligt socialstyrelsens mening talade därför — för det fall att invaliditetsförsäkringen
sammankopplades med sjukkasseverksamheten — starka praktiska
skäl för att samtliga understödsföreningar med undantag av arbetslöshetskassorna
ställdes under pensionsstyrelsens tillsyn.

Försäkringsinspektionen påpekade, att, därest en överföring av ifrågavarande
tillsyn till försäkringsinspektionen skulle ske, denna icke kunde
omfatta arbetslöshetskassorna och de icke erkända sjukkassorna, att en överflyttning
icke heller vore motiverad beträffande ett betydande antal av de
understödsföreningar, som meddelade kapitalunderstöd, samt att detsamma
gällde med avseende å pensionskassorna. Den av kommittén upptagna frågan
måste, innan den bringades till sin lösning, föregås av ytterligare undersökning.

Den sakkunniges förslag.

Vad angår den speciella tillsynen över sjukkassorna erinrar den sakkunnige
till en början att man, då sjukkasseärendena förlädes till socialstyrelsen,
räknade med möjligheten att framdeles även övriga grenar av socialförsäkringen
skulle komma att förläggas till detta ämbetsverk och att därigenom en
enhetlig ledning av den sociala försäkringsverksamheten skulle kunna åvägabringas.
Utvecklingen hade emellertid, framhåller den sakkunnige, gått i en
annan riktning. Av de olika socialförsäkringsgrenarna hade — förutom sjukförsäkringen
— blott arbetslöshetsförsäkringen blivit förlagd till socialstyrelsen,
medan ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen anförtrotts åt ett
senare inrättat ämbetsverk, pensionsstyrelsen, och den statliga försäkringen
för olycksfall i arbete kvarblivit hos riksförsäkringsanstalten. Med något
sammanförande av samtliga berörda försäkringsgrenar till socialstyrelsen eller
över huvud till ett gemensamt ämbetsverk vore numera icke att räkna.

Den sakkunnige förordar härefter en överflyttning av tillsynen över de
erkända sjukkassorna från socialstyrelsen till pensionsstyrelsen. Till stöd
härför anföres i huvudsak följande.

Den uppdelning av den sociala försäkringsverksamhetens ledning, som
kommit till stånd, kunde för sjukförsäkringens del näppeligen betecknas såsom
särdeles ändamålsenlig. Sambandet mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
måste sägas vara ytterligt ringa. Medan vidare sistnämnda
försäkringsform vore på ett intimt sätt förknippad med socialstyrelsens
verksamhet såsom tillsynsorgan för den offentliga arbetsförmedlingen,

Kungl. Majus proposition nr 266.

förelåge — frånsett understödsföreningsärendena — knappast några beröringspunkter
mellan styrelsens tillsyn över sjukkasseverksamheten och andra
styrelsen åvilande arbetsuppgifter. Däremot förefunnes obestridligen en
dylik gemenskap mellan sjukförsäkringsverksamheten å ena sidan och den av
pensionsstyrelsen omhänderhavda invaliditetsförsäkringen å den andra.

Det vore att beakta, att det varit bland annat just med hänsyn till det naturliga
sambandet mellan sjukförsäkring och invaliditetsförsäkring, som majoriteten
i 1928 års pensionsförsäkringskommitté ansett sig böra föreslå, att de
erkända sjukkassorna skulle övertaga hela invaliditetsförsäkringen. Sagda
förslag hade visserligen icke vunnit statsmakternas bifall, men detta förhållande
hade icke berott på något underkännande av uppfattningen örn sjukkassornas
lämplighet såsom organ för invaliditetsförsäkring.

Örn tillsynen över de erkända sjukkassorna överflyttades från socialstyrelsen
till pensionsstyrelsen, skulle därmed kunna vinnas, att förstnämnda
ämbetsverk befriades från en grupp av ärenden, vilken ägde föga gemenskap
med styrelsens verksamhet i övrigt, och att samtidigt ledningen av den sociala
försäkringsverksamheten bleve uppdelad på ett naturligare sätt än nu vore
fallet.

Den sakkunnige påpekar även, att pensionsstyrelsen förfogade över en
betydande sakkunskap och erfarenhet såväl på det medicinska som det försäkringstekniska
området samt att denna omständighet också syntes utgöra
ett skäl för överflyttning av tillsynen till nämnda styrelse. Särskilt vore det
att märka, att tillsynsmyndighetens möjligheter att i sjukkasseärenden anlita
medicinsk sakkunskap för närvarande vore mycket begränsade samt att en
påtaglig förbättring därutinnan skulle inträda, därest en överflyttning ägde
rum.

Beträffande härefter spörsmålet av vem den i understödsföreningslagen
avsedda tillsynen lämpligen bör utövas, anmärker den sakkunnige, att detsamma
vore av tämligen komplicerad natur. Svårigheterna sammanhängde
därmed, att understödsföreningarna — särskilt sedan numera till dem vore
att hänföra såväl sjukkassor som arbetslöshetskassor — vore av vitt skilda
slag och att det därför visst icke vore klart att, såsom berörda lag förutsatte,
ett och samma ämbetsverk borde vara tillsynsmyndighet för dem alla.

Sin uppfattning i denna fråga utvecklar den sakkunnige härefter på följande
sätt.

Under förutsättning att tillsynen över de erkända sjukkassorna överflyttades
till pensionsstyrelsen, syntes i själva verket en uppdelning av tillsynen
enligt understödsföreningslagen bliva ofrånkomlig. Det torde nämligen
då å ena sidan vara självklart, att pensionsstyrelsen borde övertaga
även den tillsyn, som enligt understödsföreningslagen skulle utövas över
samtliga sjukkassor — alltså vare sig de vore erkända eller icke -— medan å
andra sidan någon tvekan icke kunde råda därom, att tillsynen över arbetslöshetskassorna
liksom dittills borde handhavas av socialstyrelsen.

Beträffande återstående understödsföreningar syntes det vara en given
sak, att tillsynen över desamma icke borde kvarbliva i socialstyrelsen, med
vilket ämbetsverk denna tillsyn efter bortflyttandet av sjukkasseärendena
skulle komma att sakna alla beröringspunkter. Däremot kunde delade meningar
råda rörande den lämpligaste förläggningen av denna tillsyn. 1928 års pensionsförsäkringskommitté
hade ifrågasatt, att försäkringsinspektionen skulle
bliva tillsynsmyndighet för ifrågavarande föreningar, medan socialstyrelsen

Kungl. May.ts proposition nr 266.

framhållit sambandet mellan sjukkassorna och vissa andra understödsföreningar
samt försäkringsinspektionen anfört, att anledning till överflyttning
till inspektionen av ifrågavarande tillsyn icke förefunnes beträffande en stor
del av de understödsföreningar, som meddelade kapitalunderstöd, samt att
detsamma gällde med avseende å pensionskassorna.

För överflyttning på försäkringsinspektionen av tillsynen över andra understödsföreningar
än sjukkassor och arbetslöshetskassor talade onekligen det förhållandet,
att vissa av ifrågavarande understödsföreningar dreve en verksamhet,
som stöde mycket nära affärsmässig försäkringsrörelse, och över sådan
hade ju försäkringsinspektionen att öva tillsyn. Denna myndighet syntes med
anledning därav också hava de största förutsättningar att bedöma, huruvida
en understödsförening med hänsyn till rörelsens art borde tvingas att ombilda
sig till försäkringsbolag och underkasta sig de därmed förenade strängare
försäkringstekniska kraven.

Anledningen till att tillsynen över understödsföreningarna icke, såsom år
1910 föreslagits av de sakkunniga, blivit anförtrodd åt försäkringsinspektionen,
torde emellertid väsentligen hava varit en farhåga från föreningarnas sida,
att inspektionen skulle, utan att tillräckligt beakta deras sociala natur, mot
dem alltför strängt hävda försäkringstekniska synpunkter samt i fråga om
konkurrensen mellan understödsföreningar och försäkringsbolag visa benägenhet
för att gynna de senare. Även örn denna farhåga vore ogrundad,
skulle den antagligen allt fortfarande resa motstånd mot tillsynens överflyttande
till försäkringsinspektionen. Då vidare, såsom försäkringsinspektionen
själv anfört, beträffande en stor del av ifrågavarande understödsföreningar
— säkerligen den största — skäl saknades för tillsynens överflyttande
till inspektionen samt det skulle vara synnerligen vanskligt att genom författningsbestämmelser
uppdraga en gräns mellan de föreningar, som skulle
få inspektionen som tillsynsmyndighet, och de föreningar, för vilka pensionsstyrelsen
borde bli tillsynsmyndighet, syntes det mest tillrådligt, att tillsynen
i sin helhet förlädes till sistnämnda ämbetsverk. Även örn så skedde,
syntes nödig kontroll kunna åstadkommas över sådana föreningar, som närmade
sig eller överskrede affärsmässighetens gräns, särskilt som i tvivelaktiga
fall samråd mellan pensionsstyrelsen och försäkringsinspektionen
självfallet borde äga rum.

I enlighet härmed skulle alltså enligt sakkunnigförslaget tillsynen över
arbetslöshetskassorna även framgent handhavas av socialstyrelsen, medan tillsynen
över samtliga övriga understödsföreningar ävensom den särskilda tillsynen
över de erkända sjukkassorna skulle övertagas av pensionsstyrelsen.
Det sagda innebär, att enligt förslaget samtliga de ärenden, vilka för närvarande
handläggas å socialstyrelsens tredje byrå, skulle överflyttas till
pensionsstyrelsen. Den sakkunnige uttalar, att överflyttningen syntes ägnad
att avsevärt underlätta en enhetlig och koncentrerad ledning av socialstyrelsens
arbete, medan någon risk icke syntes föreligga att för pensionsstyrelsens
del svårigheter skulle uppstå att samordna de hittillsvarande och de nya
arbetsuppgifterna.

I sakkunnigförslaget påpekas vidare, att ett genomförande av den föreslagna
uppdelningen av tillsynen över understödsföreningarna å två olika
myndigheter —- en för arbetslöshetskassorna och en för övriga understödsföreningar
-— förutsatte ändring av 69 § i understödsföreningslagen ävensom

Kungl. Majds proposition nr 266.

av de stadgande!! i förordningen om erkända sjukkassor samt av förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor, vilka hänvisade till nämnda lagrum.

Till sist anför den sakkunnige, att då givetvis de till pensionsstyrelsen
överflyttade ärendena finge handläggas å en särskild byrå, socialstyrelsens
tredje byrå borde överflyttas till förstnämnda ämbetsverk.

Yttranden.

Socialstyrelsen avstyrker sakkunnigförslaget såväl i vad det avser överflyttning
av tillsynen rörande de erkända sjukkassorna som ock i vad det avser
överflyttande av tillsynen beträffande understödsföreningarna i övrigt. Styrelsen
motiverar sin ståndpunkt huvudsakligen sålunda.

De funktioner, som utövades av pensionsstyrelsen, avsåge till så väsentlig
del det direkta handhavandet av löpande förvaltningsåtgärder rörande folkpensioneringsverksamheten,
att styrelsen måste sägas driva en försäkringsrörelse
av samma eller liknande art, som utövades av de erkända sjukkassorna
och av åtskilliga andra understödsföreningar. Därest sakkunnigförslaget bifölles,
skulle därför skapas en dualism mellan pensionsstyrelsen såsom försäkringsorgan
å ena sidan och såsom tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet
å den andra, en dualism som säkerligen ofta skulle framträda i exempelvis
sådana fall, då en sjukkassemedlem samtidigt begärde att bliva tilldelad sjukpenning
från den centralsjukkassa, han tillhörde, och tilläggspension enligt
lagen örn folkpensionering. Pensionsstyrelsens ställning skulle i dylika fall
bliva synnerligen svår, då styrelsen dels hade att tillvarataga pensionsförsäkringens
ekonomiska intresse, dels ock att fullgöra ett ämbetsåliggamde såsom
tillsynsmyndighet. Risk förelåge därför, att tillsynsmyndigheten icke skulle
bliva av sjukkassorna och deras medlemmar omfattad med det förtroende, som
måste betraktas som en nödvändig förutsättning för att tillsynen skulle bliva
till avsedd nytta.

Mot den föreslagna överflyttningen talade även den omständigheten att
den verksamhet, som utövades av sjukkassor och understödsföreningar, vore
frivillig och dreves av privata rättssubjekt, samt att den för sin tillkomst, utveckling
och fortvara hade att tacka enskilda medborgares och medborgargruppers
initiativ och intresse. Tillsynen över denna verksamhet vöre därför
en uppgift, som bättre ägnade sig att handhavas av det centrala sociala förvaltningsorgan,
socialstyrelsen kunde sägas utgöra, än av den myndighet, som
hade till huvudsaklig uppgift att omhänderhava den obligatoriska av statsverket
drivna ålderdoms- och invalidpensioneringen.

Därest pensionsstyrelsen bleve tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna,
borde sistnämnda ämbetsverk även övertaga tillsynen rörande övriga
understödsföreningar, med undantag av de erkända arbetslöshetskassorna. På
grund av den stora samhörighet, som både principiellt och i praktiken förefunnes
mellan de olika understödsföreningarna borde nämligen en uppdelning
av nu berörda tillsynsverksamhet icke ifrågakomma.

Det ägde sin riktighet, att sjukkassebyrån i förhållande till övriga byråer
inom socialstyrelsen i flera avseenden intoge en ganska fristående ställning.
Detta innebure dock icke att anknytningar mellan byråns verksamhet och
styrelsens ämbetsuppgifter i övrigt skulle saknas. I än högre grad bleve detta
fallet, örn fattigvårdsärendena överflyttades till styrelsen.

Socialstyrelsen hänvisar även till att sociala rådets sektioner för det statsunderstödda
sjukkasseväsendet och för understödsföreningsväsendet i övrigt

Bikung till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 266. 95 87 *>

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

avstyrkt den ifrågasatta överflyttningen till pensionsstyrelsen oell förordat
bibehållande av nuvarande organisation.

Tre ledamöter inom socialstyrelsen hava avgivit särskilda yttranden. Sålunda
uttalar en ledamot (t. f. byråchefen Nyström) att han — utan att vilja
underkänna i socialstyrelsens utlåtande anförda skäl för sjukkassebyråns kvarblivande
hos styrelsen — dock ansåge sig böra framhålla, att, därest efter
överflyttande till styrelsen av statens inspektion för fattigvård och barnavård
ävensom skyddshemsinspektionen, arbetsbelastningen på styrelsen och särskilt
på dess chef skulle anses bliva alltför stor, erforderlig lättnad i första rummet
syntes böra sökas genom att i enlighet med den sakkunniges förslag låta pensionsstyrelsen
övertaga de till sjukkassebyrån hörande ärendena. Två andra
ledamöter (t. f. byråcheferna Hagman och Nilsson) anföra, att därest det ansåges
önskvärt, att omfattningen av socialstyrelsens verksamhet begränsades,
detta kunde ske bland annat genom överförande av styrelsens tredje byrå till
pensionsstyrelsen, ävensom att de farhågor, som uttalats med anledning av
förslaget örn en dylik överflyttning, icke syntes vara befogade.

Pensionsstyrelsen framhåller, att mellan sjukkasseverksamheten och folkpensioneringen
otvivelaktigt förelåge en viss gemenskap, vilken till gagn för
sjukkassebyrån och även i någon mån för pensionsstyrelsen kunde utnyttjas
vid en överflyttning av byrån till pensionsstyrelsen. Med hänsyn härtill och
då en längre gående splittring av tillsynen över understödsföreningarna än den
av den sakkunnige föreslagna icke syntes kunna ifrågakomma, har styrelsen
ansett sig böra lämna förslaget utan erinran.

Statskontoret ställer sig ganska tveksamt till föreliggande förslag. Ämbetsverket
anför i huvudsak.

Då onekligen en viss gemenskap förefunnes mellan den statliga folkpensioneringen
och den frivilliga sjukkasseverksamheten, skulle ett förläggande
av tillsynsmyndigheten till pensionsstyrelsen måhända kunna anses försvarat,
därest det allenast varit fråga om tillsynen över sjukkassorna. Enligt den sakkunniges
förslag skulle emellertid pensionsstyrelsen bliva tillsynsmyndighet
även för övriga i lagen om understödsföreningar avsedda sammanslutningar,
med undantag av arbetslöshetskassorna. Dessa understödsföreningar, vilkas
verksamhet tjänade olika ändamål, såsom beredande av understöd på ålderdomen,
begravningshjälp, familjeunderstöd m. m., syntes hava synnerligen få
beröringspunkter med den obligatoriska pensionsförsäkringen. Det vore särskilt
att märka, att ifrågavarande understödsföreningar utgjorde frivilliga
sammanslutningar, som för sin tillkomst och utveckling främst hade att tacka
enskilda personers eller folkgruppers initiativ och arbetsinsatser, och att de
följaktligen med sin starka sociala betoning intoge en ställning, som näppeligen
syntes komma en sammankoppling med organet för en av staten bedriven
obligatorisk socialförsäkring att framstå såsom naturlig eller önskvärd.

Då det av organisatoriska skäl givetvis icke borde ifrågakomma att till
pensionsstyrelsen överflytta viss del av de ärenden, som för närvarande handlades
å socialstyrelsens tredje byrå, och då statskontoret icke blivit till fullo
övertygat örn lämpligheten av att samtliga nämnda byrå åvilande arbetsuppgifter
övertoges av pensionsstyrelsen, förefölle det ämbetsverket, som örn det
under nuvarande förhållanden vore lämpligast, att -— försåvitt ej en överflyttning
befunnes oundgängligen nödvändig för minskande av socialstyrelsens
arbetsbörda — alla i lagen örn understödsföreningar avsedda sammanslut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

ningar tills vidare finge kvarbliva under socialstyrelsens tillsyn. Givet vore,
att, därest fråga ånyo skulle uppkomma örn sammankoppling av den av pensionsstyrelsen
ombesörjda invaliditetsförsäkringen med den frivilliga sjukkasseverksamheten,
även det förevarande organisationsspörsmålet kunde
komma under ny belysning.

Försäkringsinspektionen, som inskränkt sin granskning av förslaget till den
del av detsamma, som avser tillsynen över understödsföreningar, vilka meddela
kapital- eller pensionsförsäkring, förklarar sig i denna del icke bava
funnit anledning till erinran mot förslaget.

Svenska stadsförbundet tillstyrker förslaget örn överflyttning av sjukkassetillsynen
till pensionsstyrelsen. Förbundet framhåller särskilt, att ehuru invalidförsörjningen
icke kommit att överföras till sjukkassorna, säkerligen tillräckligt
mycket gemensamt förefunnes mellan sjukkassornas verksamhet och
pensionsförsäkringens invalidförsäkring för att motivera överflyttningen.

Däremot anser förbundet det mera tveksamt, örn jämväl tillsynen över andra
understödsföreningar bör på föreslaget sätt överflyttas. Förbundet anför, att
exempelvis för Sveriges kommunalanställdas pensionskassa ett förläggande av
tillsynen till försäkringsinspektionen snarast syntes vara en naturlig anordning
samt att över huvud taget tillsynens förläggande till inspektionen icke
nödvändigt behövde innebära någon fara för att föreningarnas sociala natur
ej skulle vederbörligen beaktas.

Sjukkassebyråns överflyttande till pensionsstyrelsen tillstyrkes av svenska
landstingsförbundet samt av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Däremot avstyrkes förslaget bestämt av svenska sjukkasseförbundet, som
i likhet med socialstyrelsen hävdar den uppfattningen, att förslagets genomförande
skulle leda till intressekonflikter inom pensionsstyrelsen och vara
ägnat att minska sjukkassornas förtroende för tillsynsmyndigheten.

Även i den skrift, som ingivits av de erkända centralsjukkassorna i Skåne
avstyrkes förslaget, därvid såsom skäl åberopas framför allt, att ett bifall
till detsamma med all sannolikhet skulle få som konsekvens, att hela invaliditetsförsäkringen
skulle komma att överflyttas på sjukkassorna.

Slutligen förklarar centralförbundet för socialt arbete, att förbundet icke
ville i princip motsätta sig den föreslagna överflyttningen men funne tidpunkten
för densamma mindre lämplig. Förbundet erinrar, att såväl sjukkasserörelsen
som folkpensioneringen nyligen varit föremål för mycket genomgripande
reformer. Det syntes enligt förbundets mening välbetänkt att dröja
med det definitiva ställningstagandet till förslaget till dess å ömse håll övergångssvårigheterna
övervunnits.

Förbundet anser ock, att vissa av de understödsföreningar, som icke utgjordes
av sjukkassor eller arbetslöshetskassor, vore av den natur att försäkringsinspektionen
borde bliva tillsynsmyndighet. Gränsdragningen på
detta område vore mycket irrationell.

Departementschefen.

Det synes mig till en början uppenbart, att den verksamhet, som utövas
av socialstyrelsens sjukkassebyrå, har föga gemensamt med de uppgifter, som
tillkomma styrelsen i övrigt. Någon nämnvärd förändring i berörda hänseende

Kungl. Majus proposition nr 266.

torde icke inträda, därest — såsom jag förordat — till styrelsen förläggas
även ärenden rörande fattigvård och barnavård. Ett avskiljande av sjukkassebyrån
från socialstyrelsen skulle vara till fördel för ämbetsverket, enär en
sådan åtgärd vore ägnad att — liksom den föreslagna överflyttningen av
arbetarskyddsärendena till riksförsäkringsanstalten — medföra en önskvärd
begränsning av det alltför vidsträckta arbetsfältet.

Därest en ändrad förläggning av sjukkassebyrån skall komma till stånd,
synes mig vidare den naturligaste anordningen vara att i överensstämmelse
med vad den sakkunnige föreslagit förlägga denna byrå till pensionsstyrelsen.

Den av vissa myndigheter hävdade uppfattningen, att sjukkasseärendena
med hänsyn till sin mera sociala betoning icke lämpade sig att behandlas
av pensionsstyrelsen, kan jag icke dela. Enligt mitt förmenande måste de uppgifter,
som åvila pensionsstyrelsen, anses vara lika starkt socialt betonade som
socialstyrelsens, ehuru de hittills varit och även efter en överflyttning skulle
bliva av mindre mångskiftande art.

De från flera håll uttalade farhågorna, att vid bifall till förslaget en motsättning
skulle uppkomma mellan pensionsstyrelsen såsom centralt organ för
den statliga folkpensioneringen å ena sidan och såsom tillsynsmyndighet för
de icke statliga sjukkassorna å den andra — en motsättning som skulle leda
till att styrelsen bleve frestad att på sjukkassornas bekostnad obehörigen
tillgodose folkpensioneringens ekonomiska intresse — finner jag icke heller
förtjäna beaktande. Någon svårighet för pensionsstyrelsen att städse bevara
sin fulla opartiskhet .synes mig icke behöva föreligga. I såväl den ena som den
andra egenskapen har ju styrelsen endast att lojalt tillämpa gällande bestämmelser
och givetvis måste det alltid bliva dess uppgift att därvid samtidigt
tillvarataga det allmännas och de enskildas rätt.

Yad särskilt angår tillsynen över de understödsföreningar, som icke äro
erkända sjukkassor eller arbetslöshetskassor, har i olika sammanhang ifrågasatts,
huruvida icke denna helt eller delvis borde förläggas till försäkringsinspektionen.
Tvivelsutan bedriva vissa understödsföreningar verksamhet av
den natur att deras förläggande under kontroll av nämnda inspektion i och
för sig kunde tänkas motiverad. Med hänsyn till de skäl, som i sakkunnigförslaget
anförts mot en sådan förläggning — bland andra den omständigheten
att antalet dylika föreningar torde vara ganska litet samt svårigheten
att åvägabringa en gränsdragning mellan dessa och andra understödsföreningar
— anser jag mig dock icke böra tillstyrka en dylik utvidgning av
inspektionens verksamhetsområde. Jag förutsätter, att i mån av behov tillsynsmyndigheten
för understödsföreningarna kommer att samråda med försäkringsinspektionen.

På grund av det anförda får jag förorda, att såväl den speciella tillsynen
över de erkända sjukkassorna som ock tillsynen över samtliga övriga understödsföreningar
med undantag av arbetslöshetskassorna förlägges till pensionsstyrelsen
samt att i följd därav socialstyrelsens sjukkassebyrå överflyttas till
ämbetsverket. Organisationsförändringen bör genomföras från och med den
1 januari 1988.

Kungl. Majus proposition nr 266.

I detta sammanhang vill jag erinra, att Kungl. Maj:t den 5 mars 1937 på
min hemställan beslutat att för innevarande års riksdag framlägga dels en
proposition, nr 171, örn vissa ändringar i understödsföreningslagen, dels en
jjroposition, nr 173, angående ändringar i förordningen örn erkända sjukkassor,
dels ock en proposition, nr 172, rörande ändrade bestämmelser i föiordningen
örn erkända arbetslöshetskassor. Enligt förslag i förstnämnda proposition
skall i 69 § av understödsföreningslagen stadgas, att i lagen föreskriven
registrering och tillsyn å understödsföreningar handhaves beträffande
varje grupp av föreningar med likartad verksamhet av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet. I propositionen nr 173 föreslås bland annat ett stadgande
av innehåll, att understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den
myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.
En motsvarande bestämmelse föreslås i propositionen nr 172
beträffande erkänd arbetslöshetskassa. Därest dessa förslag bifallas, kan en
uppdelning av tillsynen över understödsföreningarna på flera myndigheter
äga rum utan att härför påkallas ytterligare författningsändring av beskaffenhet
att kräva riksdagens medverkan.

Sättet för avgörande av tvister inom sjukkassorna.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige erinrar till en början, att i de för de erkända lokalsjukkassorna
fastställda stadgarna som regel vore föreskrivet, att örn tvist uppstode
mellan kassan och dess styrelse eller ledamot därav eller medlem av
kassan eller annan understödsberättigad, tvisten skulle hänskjutas till avgörande
av skiljemän. Skiljemännen skulle vara till antalet tre, av vilka värdera
parten valde en och de sålunda valda tillkallade den tredje. Kunde
enighet därom icke vinnas, skulle den tredje skiljemannen utses av tillsynsmyndigheten.
Motsvarande bestämmelser funnes i stadgarna för de erkända
centralsjukkassorna.

På grund av dessa föreskrifter, framhåller den sakkunnige vidare, hade i
allmänhet en enskild sjukkassemedlem, vilken vore missnöjd med kassans
beslut rörande hans anspråk på sjukhjälp, icke möjlighet att draga saken inför
domstol. Det oaktat förekomme det jämförelsevis sällan, att dylika tvister
avgjordes genom skiljedom. Regeln vore nämligen, att den missnöjde underställde
tvistefrågan tillsynsmyndighetens prövning. Tillsynsmyndigheten
verkställde då ex officio utredning i ärendet och anvisade, därest den funne
det av medlemmen framställda kravet befogat, sjukkassan att efterkomma detsamma.
En dylik anvisning finge enligt sakens natur i regel åsyftad verkan.
Tillsynsmyndighetens beslut kunde, vare sig det ginge i positiv eller negativ
riktning, överklagas hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

I anslutning härtill anför den sakkunnige följande.

Något uttryckligt stadgande örn rätt att på detta sätt få en tvistefråga
avgjord av tillsynsmyndigheten funnes icke. För den praxis, som uppkommit
på detta område, kunde allenast åberopas de allmänna bestämmelserna örn
tillsynsmyndighetens befogenhet att övervaka att erkänd sjukkassas verksamhet
stöde i överensstämmelse med sjukkasseförordningen och i övrigt ut -

Kungl. Majus proposition nr 266.

övades på ändamålsenligt sätt ävensom att, för den händelse avvikelse från
förordningen förekomma eller eljest anledning till anmärkning mot erkänd
sjukkassas verksamhet förelåge, meddela kassan anvisning att vidtaga den
åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövades erforderlig. Då
berörda bestämmelser blott syntes innebära ett bemyndigande för tillsynsmyndigheten
att ingripa mot principiella fel i vederbörande sjukkassas verksamhet,
kunde det med skäl ifrågasättas, huruvida förevarande praxis stöde i
överensstämmelse med vad lagstiftaren i ämnet avsett. Det borde emellertid
framhållas, att den icke innebure någon nyhet utan hade varit rådande alltsedan
tillkomsten av 1910 års sjukkasselag, vilken i berörda hänseenden innehållit
liknande bestämmelser som den nuvarande sjukkasseförordningen.

Denna praxis innefattade ett inom vårt rättsväsende ganska enastående
privilegierande av ifrågavarande tvistemål. Ett slags motsvarighet funnes
visserligen lagfäst i 11 § av förordningen örn moderskapsunderstöd, men
denna bestämmelse, som tillkommit utan vidare motivering, hade en långt
ringare räckvidd.

Den sakkunnige ifrågasätter en ändring med avseende å sättet för avgörande
av tvistemålen, därvid han uttalar sig på följande sätt.

Beträffande nu berörda tvistemål måste beaktas, att utredningen ofta
krävde en vidlyftig skriftväxling mellan tillsynsmyndigheten och vederbörande
parter och att målen i följd därav förorsakade denna myndighet ett
högst betydande arbete. Tidvis torde icke mindre än tre av sjukkassebyråns
kvalificerade tjänstemän hava varit i huvudsak upptagna med handläggningen
av dessa mål, vilkas snabba avgörande förhindrats genom tillvaron av en betydande
balans. Från processuell synpunkt kunde skriftväxling mellan en
central myndighet och vederbörande parter knappast anses såsom en rationell
och tidsenlig metod för utredning av tvistemål, vilka — såsom här vore
fallet — i regel rörde rent faktiska förhållanden, exempelvis frågan huruvida
en sjukkassemedlem vid ett visst tillfälle varit eller icke varit oförmögen
till arbete. För sanningens utletande i dylika fall syntes onekligen en lokal
skiljenämnd lämpligare än ett centralt ämbetsverk. Mot anlitande av skiljedomsvägen
talade väsentligen det förhållandet, att skiljenämnderna icke
sällan saknade erforderlig sakkunskap och auktoritet. Det kunde knappast
råda något tvivel örn att tillsynsmyndigheten borde befrias från uppgiften
att avgöra tvistemål, därest blott tillkomsten av goda skiljenämnder kunde
säkerställas. Därutinnan föresloges nu införande — med eller utan ändring
i kassornas stadgar — av det systemet att nämndernas ordförande, vilka ju t
realiteten hade avgörandet i sin hand, faktiskt tillsattes av tillsynsmyndigheten,
som därvid i regel utsåge samma person inom ett lagom stort distrikt,
förslagsvis centralsjukkassans område. Hos en dylik ordförande borde kunna
förväntas erforderlig auktoritet, sakkunskap och kännedom örn föreliggande
förhållanden, exempelvis — för det vanliga fallet att läkarintyg stöde mot
sjukbesökares uppgift — örn ifrågavarande läkares och sjukbesökares vederhäftighet
och omsorgsfullhet.

Den närmare utformningen av förslaget borde, anför den sakkunnige, anförtros
åt tillsynsmyndigheten som ägde den största och mest mångsidiga kännedomen
örn hithörande förhållanden.

Den sakkunnige påpekar, att även om förslaget genomfördes, givetvis
tillsynsmyndighetens författningsenliga plikt att övervaka sjukkassornas verksamhet
kvarstode. Örn således av uppkommande tvistemål framginge, att
en kassa underläte att fullgöra sina förpliktelser i sådan utsträckning eller på
så principiell grund att detta kunde anses utgöra en brist i kassans verksam -

Kungl, Maj:ts proposition nr 266.

het, hade tillsynsmyndigheten att meddela kassan erforderlig anvisning. Med
hänsyn därtill borde måhända föreskrivas, att avskrift av varje skiljedom
skulle genom ordförandens försorg tillställas tillsynsmyndigheten.

Yttranden.

Socialstyrelsen anför i huvudsak följande.

Tillsynsmyndigheten borde även i fortsättningen taga befattning med uppkommande
tvistemål. Denna myndighet vore nämligen skyldig att ingripa
mot en kassa icke blott vid principiella fel i kassans verksamhet utan även
Aud enstaka av kassan begångna förseelser.

Något mera framträdande behov att omgestalta skiljemannainstitutionen
förelåge icke. Institutionen hade sparsamt anlitats av sjukkassorna och deras
medlemmar samt vore föga populär. Att skiljenämndsförfarandet i så ringa
utsträckning kommit till användning hade bland annat sin grund i de jämförelsevis
höga kostnader, vilka följde med förfarandet, ävensom i föreliggande
möjlighet att underställa tvistemålen tillsynsmyndighetens prövning.

Även örn lokala skiljenämnder upprättades, måste det ytterst bli beroende
av kassornas egen vilja, huruvida nämnderna skulle få den organisation, som
ifrågasatts. Detta bleve endast fallet, därest kassorna ur sina stadgar borttoge
den nuvarande skiljeklausulen och i stället införde bestämmelse örn att
tvister inom kassorna skulle hänskjutas till avgörande av för ändamålet upprättade
lokala skiljenämnder. Någon garanti för en allmännare anslutning
bland kassorna för en övergång till det ifrågasatta systemet syntes icke förefinnas.

Svenska sjukkasseförbundet uttalar sig på följande sätt.

Det förefölle som örn tillsynsmyndighetens möjligheter att överhuvud
taget ingripa mot en kassa skulle komma att väsentligt minskas, därest sakkunnigförslaget
bleve genomfört. Likaså vore det fara värt, att sjukkassemedlemmarnas
gamla rätt att vända sig till den statliga myndigheten med
sina bekymmer bleve betydligt kringskuren, vilket skulle vara mer än beklagligt.

Lokala skiljenämnder för slitande av tvistemål inom sjukkassorna syntes
bliva en alltför tungrodd apparat. Frågan saknade dock icke sitt intresse,
varför densamma borde närmare utredas.

I motsats till socialstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet förklara de
erkända centralsjukkassorna i Skåne sig icke hava något att erinra mot att
tillsynsmyndigheten befrias från handläggningen av tvister inom sjukkassorna
under förutsättning att inom varje centralsjukkasseområde — eller provins —
tillsattes skiljemän, som vore fullt inne i sjukkasseförordningens bestämmelser
och deltagit i praktiskt sjukkassearbete, samt tillsynsmyndigheten bemyndigades
att utse ordförande i skiljenämnderna.

Departementschefen.

Onekligen skulle det ur vissa synpunkter vara till fördel, om ifrågavarande
tvistemål kunde avgöras genom skiljedom. Bland annat skulle med en dylik
anordning vinnas, att tvistemålen kunde bliva avsevärt snabbare och enklare
avgjorda än nu är fallet och att tillsynsmyndigheten bleve befriad från en
ganska besvärlig och tidsödande grupp av ärenden. Å andra sidan skulle
emellertid anordningen även medföra olägenheter —- främst den, att man finge
svårt att upprätthålla en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. Dessutom
skulle kostnaderna för skiljemannaförfarandet ofta för sjukkassemed -

Kungl. Majus proposition nr 266.

lemmarna ställa sig alltför höga, särskilt i förhållande till de jämförelsevis
små belopp, varom tvisterna i allmänhet bomme att röra sig. Med hänsyn till
sistberörda omständigheter anser jag, att tillsynsmyndigheten alltjämt bör
handlägga dessa mål. Sannolikt är emellertid, att —- sedan större erfarenhet
vunnits rörande den gällande sjukkasselagstiftningen — antalet tvistemål
skall komma att nedgå, en tendens, som redan gjort sig märkbar.

Personal å sjukkassebyrån.

Den sakkunniges förslag.

Beträffande sjukkassebyråns organisation framhåller den sakkunnige inledningsvis,
att det visserligen vore sannolikt, att efter byråns överflyttning till
pensionsstyrelsen i åtskilliga frågor ett samarbete kunde komma till stånd
mellan byråns befattningshavare och de försäkringstekniskt och medicinskt
utbildade tjänstemännen inom styrelsen i övrigt samt att därigenom skulle
för byrån kunna uppkomma någon lättnad i arbetet. Emellertid kunde icke
utan närmare erfarenhet bedömas, huruvida berörda samarbete skulle medföra
möjlighet till reduktion av de för styrelsens verksamhet erforderliga arbetskrafterna.
Med hänsyn härtill hade vid bedömandet av byråns personalbehov
bortsetts från berörda omständighet. Det förslag, som framlades, skulle därför
kunna gälla även för det fall, att byrån ansåges böra kvarbliva i socialstyrelsen.

Den sakkunnige framlägger härefter följande synpunkter av betydelse förfrågan
örn byråns behov av arbetskrafter.

Man måste hava i minnet, att den år 1931 beslutade sjukkasselagstiftningen
medfört en genomgripande omdaning av det statsunderstödda sjukkasseväsendet
såväl med avseende å sjukkassornas yttre organisation som beträffande
deras uppgifter och verksamhetsformer. Ledningen av och ansvaret
för omorganisationen hade väsentligen åvilat socialstyrelsen. Den ökade
arbetsbörda, som därigenom uppkommit för styrelsens sjukkassebyrå, hade
för övergångstiden nödvändiggjort en avsevärd förstärkning av byråns arbetskrafter.
Trots denna förstärkning hade det icke kunnat undvikas, att en betydande
balans av ärenden uppstått å byrån. Detta hade i sin tur medfört,
att — fastän den nya sjukkasseorganisationen numera kunde sägas vara i
huvudsak genomförd — någon reducering av personalbeståndet icke kunnat
företagas. Tvärtom hade ytterligare personal måst anställas för möjliggörande
av balansens snara avarbetande, varvid räknats med att vid utgången av
budgetåret 1936/1937 någon nämnvärd balans icke mera skulle förefinnas.
Byråns nuvarande personal vore därför för närvarande synnerligen talrik. Av
de högre befattningarna å byrån hade de å extra stat uppförda tre tjänsterna
såsom byrådirektör, sekreterare och aktuarie inrättats från och med den 1 juli
1931 och tillkommit för genomförande av den nya sjukkasseorganisationen.
Beträffande befattningar av lägre grad kunde nämnas att, medan för närvarande
å byrån arbetade sammanlagt 8 amanuenser och 17 befattningshavare
i biträdesgrad, år 1929 därstädes tjänstgjort blott 3 amanuenser och 9 biträden.

Med hänsyn till anförda omständigheter syntes det klart, att från och med
budgetåret 1937/1938 en icke oväsentlig minskning av sjukkassebyråns personalbestånd
borde kunna äga rum. Särskilt torde detta bliva möjligt, örn
sjukkassebyrån befriades från handläggningen av tvistemålen, vilka åsamkade
byrån ett betydande arbete.

Å andra sidan vore att märka, att de erkända central- och lokalsjukkassorna
ännu vore så pass nya och oprövade, att de alltjämt torde vara i särskilt stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

behov av ledning och kontroll från tillsynsmyndighetens sida. Vidare bolde
beaktas, att under organisationsperioden sjukkassebyråns personal icke i
nödig utsträckning medhunnit inspektion av sjukkassornas verksamhet, men
att dylik inspektion vore i hög grad påkallad. Det borde ock ihågkommas,
att sjukkassestatistiken under åtskilliga år av brist på arbetskrafter måst
eftersättas samt att behov förelåge att fullfölja denna statistik. Det syntes
därför bliva nödvändigt att vid reduceringen av byråns personal framgå med
försiktighet.

Beträffande de särskilda tjänsterna å byrån yttrar sig den sakkunnige på

1 huvudsak följande sätt.

Byrådirektörstj änsten syntes nied hänsyn till omfattningen av byråns
arbete böra tills vidare bibehållas. Byrådirektören, vilken liksom byråchefen
borde äga försäkringsteknisk utbildning, borde bland annat hava att förestå
byrån i byråchefens frånvaro samt att företaga de inspektioner, vilka byråchefen
icke själv hunne verkställa. Därest å byrån funnes en byrådirektör,
syntes emellertid någon försäkringstekniskt utbildad sekreterare icke erfordårlig.
Den nuvarande befattningen såsom sekreterare och inspektörsassistent
— vilken befattning kunde beräknas bliva vakant under budgetåret
1936/1937 — borde därför kunna indragas. Däremot torde sekreterartjänsten
å extra stat, vars innehavare förutsattes äga juridisk utbildning, böra bibehållas.
Visserligen syntes de juridiska göromålen icke i fortsättningen bliva
av samma omfattning som under de senaste åren, men det hade redan under
den äldre sjukkasselagstiftningens tid från tillsynsmyndighetens sida varit
ett önskemål, att sjukkassebyrån måtte erhålla tillgång till en sekreterare
med juridisk utbildning.

Liksom för närvarande borde räknas med behov av en ordinarie aktuarie
och en aktuarie å extra stat, därvid den ene aktuarien avsåges för juridiska
och den andre för försäkringstekniska ärenden.

Det behövliga antalet amanuenser syntes kunna uppskattas till 5, därav
förslagsvis 1 i 18:e, 2 i 16:e och 2 i 15:e lönegraden. Därvid hade hänsyn
tagits jämväl till behovet av arbetskraft för sjukkassestatistiken.

Av de nuvarande biträdesbefattningarna torde minst 4 kunna indragas.
Behovet av dylika befattningar kunde därför uppskattas till 13. Förslagsvis
kunde man räkna med 6 ordinarie biträden, därav 1 kansliskrivare (B 11), 2
kanslibiträden (B 7), 2 kontorsbiträden (B 4) och 1 skrivbiträde (B 2), samt
med 7 extra ordinarie tjänstemän, därav 1 kanslibiträde, 3 kontorsbiträden
och 3 skrivbiträden.

Förslaget innebär, att sjukkassebyråns nuvarande personal skulle minskas
med 1 sekreterare, 3 amanuenser och 4 biträden. Jämfört med personalbeståndet
år 1929 skulle däremot personalen ökas med 1 byrådirektör, 1 aktuarie,

2 amanuenser och 4 biträden.

I förslaget räknas vidare med att vid överflyttning av sjukkassebyrån till
pensionsstyrelsen 1 extra ordinarie expeditionsvakt skulle överflyttas från
socialstyrelsen till förstnämnda ämbetsverk.

Yttranden.

Socialstyrelsen anför till cn början, att 1931 års sjukkasselagstiftning medfört
en betydande ökning av arbetsbördan å sjukkassebyrån, med vilken vore
att räkna även efter avarbetandet av föreliggande balans. Till stöd härför
yttrar styrelsen bland annat följande.

Flertalet av byråns arbetsuppgifter kumle ifråga örn numerären sättas i
direkt relation till antalet registerenheter, såsom exempelvis de göromål, som

Kungl. Majus proposition nr 266.

sammanhängdo med registrens förande, med ärenden angående stadgeändring
m. m. Yad detta betydde insåges därav, att medan tillsynen den 31 december
1931 omfattat 1,770 registerenheter, varav 1,223 statsunderstödda sjukkassor,
totala antalet hos sjukkassebyrån registrerade understödsföreningar den 15
augusti 1936 uppgått till 3,063 (i likvidation trädda, men ännu ej upplösta
kassor icke inräknade), av vilka 1,359 utgjort erkända sjukkassor. Den stora
utökning av antalet icke statsunderstödda understödsföreningar torde till
största delen bero på de samtidigt med förordningen örn erkända sjukkassor
tillkomna ändringarna i lagen örn understödsföreningar, varigenom även de
icke statsunderstödda sjukkassorna ävensom samtliga kapitalunderstödsföreningar
med minst femtio medlemmar, som bildats för övertagande och fortsättande
av de gamla, numera erkända sjukkassornas begravningshjälpsverksamhet,
hänförts under nyssnämnda lag. Att den sålunda tillkomna gruppen
av understödsföreningar medförde ett avsevärt tillskott av arbete — såväl i
fråga om registrering och övriga juridiskt-administrativa arbetsuppgifter som
beträffande statistiken — vore alldeles uppenbart.

Yad särskilt de statsunderstödda sjukkassorna beträffade, vore givet, att
behovet av ledning och kontroll stegrades ej blott i den mån kassornas antal
ökades utan även i förhållande till de utgivna statsbidragens belopp. Dessa
belopp hade efter den nya lagstiftningens genomförande stigit avsevärt. Den
rätt att kvartalsvis utbekomma förskott å statsbidraget, som med den nya
organisationen införts, hade även medfört ökning av arbetet.

Ej heller det arbete, som granskningen av ansökningarna örn moderskapsunderstöd
föranledde, finge lämnas ur räkningen.

Enligt sakkunnigförslaget skulle byrån befrias från tvistemålen och därigenom
en besparing i personalhänseende kunna göras. I motsats därtill förutsatte
styrelsen, att byrån jämväl i fortsättningen skulle taga befattning med
dessa mål. Med hänsyn tili det ökade antalet föreningar vore framdeles att
räkna med en stark stegring av därmed sammanhängande förvaltningsuppgifter.

Även byråns försäkringstekniska arbetsuppgifter måste för framtiden få
en betydligt större omfattning än förr. Sålunda måste tillsynsmyndigheten
med lämpligt valda mellanrum samt eljest, då omständigheterna därtill föranledde,
för varje erkänd sjukkassa verkställa omprövning av avgifternas
bärighet, grundad på senast vunnen erfarenhet rörande sjuklighetsförhållandena
och andra faktorer, som inverkade på den ekonomiska utvecklingen.

Beträffande centralsjukkassorna hade skyldighet att periodiskt undersöka
den ekonomiska utvecklingen ålagts kassorna själva genom uttryckligt stadgande
i 39 § sjukkasseförordningen. Emellertid torde de beräkningsgrunder,
som antagits för beräknandet av avgifter för de erkända sjukkassorna, ävensom
grunderna för fondbildningen inom kassorna hava en så egenartad
karaktär, att det i praktiken icke torde bliva möjligt att utanför styrelsen utföra
erforderlig utredning, helst man därvid måste äga tillgång till styrelsens
statistiska material, vederbörligen bearbetat för ändamålet. Därtill komme,
att de försäkringstekniska utredningarna borde för centralsjukkassorna utföras
i ett sammanhang, samt att, även örn centralsjukkassorna skulle verkställa
utredningarna, dessa dock måste kontrolleras av styrelsen, vilket krävde
i det närmaste samma arbete som utredningarnas utförande.

På grund därav syntes det nödvändigt, att de försäkringstekniska utredningarna
och därav betingade omprövningar av avgifterna jämväl för centralsjukkassorna
anförtroddes åt styrelsen.

Det arbete, som de försäkringstekniska utredningarna medförde, komme
att bliva av omfattande och komplicerad natur.

Kungl. Majus proposition nr 266.

Socialstyrelsen framlägger härefter ett detaljerat förslag rörande byråns
personal. Styrelsen utgår därvid från att byrådirektörsbefattningen måste
för framtiden bibehållas och därför nu borde överföras från extra till ordinarie
stat med placering liksom hittills i lönegraden B 28. Med hänsyn till
ärendenas natur uppdelar styrelsen byrån i tre avdelningar, nämligen en avdelning
för juridiskt-administrativa uppgifter, en avdelning för försäkringstekniska
uppgifter och en avdelning för uppgifter rörande statsbidrag, moderskapsunderstöd,
revision och statistik.

Beträffande den juridiskt-administrativa avdelningen innebär styrelsens
förslag, att den nuvarande sekreterartjänsten å extra stat i lönegraden B 24
skulle uppföras å ordinarie stat i lönegraden B 26, att den nuvarande ordinarie
aktuarietjänsten i lönegraden B 21, som kräver juridisk utbildning, skulle
upptagas såsom en notarietjänst i samma lönegrad, att en ny ordinarie notarietjänst
i lönegraden B 21 skulle inrättas (huvudsakligen avsedd för tvistemålen)
samt att antalet amanuenser skulle minskas från 4 till 2.

I fråga örn den försäkringstekniska avdelningen föreslår styrelsen, att den
ordinarie befattningen såsom sekreterare och inspektörsassistent i lönegraden
B 24 ombildas till en ordinarie förste aktuarietjänst i lönegraden B 26 samt
att å avdelningen skulle nyinrättas en ordinarie aktuariebefattning i lönegraden
B 21 och en amanuenstjänst.

För avdelningen rörande statsbidrag, moderskapsunderstöd, revision och
statistik hemställer styrelsen örn nyinrättande av en ordinarie förste revisorstjänst
i lönegraden B 26 och en ordinarie revisorstjänst i lönegraden B 21
samt örn överförande till ordinarie stat av den nuvarande aktuarietjänsten å
extra stat i lönegraden B 21.

Antalet biträden å de nämnda avdelningarna ävensom å byråns kansli beräknas
till sammanlagt 18. Å avdelningen för ärenden rörande statsbidrag
m. m. skulle inrättas två ordinarie kontoristtjänster i lönegraden B 9.

Inalles skulle byrån enligt styrelsens förslag erhålla följande ordinarie befattningar,
nämligen 1 byråchef (B 30), 1 byrådirektör (B 28), 1 sekreterare
(B 26), 1 förste aktuarie (B 26), 1 förste revisor (B 26), 2 notarier (B 21), 2
aktuarier (B 21), 1 revisor (B 21), 1 kansliskrivare (B 11), 2 kontorister (B 9),
3 kanslibiträden (B 7) och 6 kontorsbiträden (B 4). Byråns icke-ordinarie
personal skulle omfatta 7 amanuenser, 4 kontorsbiträden och 2 skrivbiträden.

Även svenska sjukkasseförbundet uttalar sig för en förstärkning av sjukkassebyråns
arbetskrafter. Förbundet framhåller dels att det vore nödvändigt,
att byråns arbetsbalans snarast möjligt bleve avarbetad, dels ock att både de
erkända sjukkassorna och övriga understödsföreningar utvecklades i rask takt
såväl numerärt som ekonomiskt samt att därför understödsföreningarnas anspråk
på tillsynsmyndigheten måste ställas högt.

Den sakkunniges beräkning av personalbehovet kritiseras också av de
erkända centralsjukkassorna i Skåne, som anföra, att erfarenheten givit vid
handen att personalen snarare behövde ökas än minskas, enär sjukkassorna
alltför länge fått vänta på socialstyrelsens beslut i förekommande ärenden.

Pensionsstyrelsen, som framhållit, att behovet av personal å sjukkasse -

Kungl. Majus proposition nr 266.

byrån vore en fråga, som undandroge sig styrelsens bedömande, har i detta
sammanhang uttalat att, så vitt för närvarande kunde bedömas, möjlighet ej
förelåge att ens till någon del täcka nämnda behov med personal från styrelsens
nuvarande byråer.

Departementschefen.

Till en början vill jag framhålla, att jag i likhet med den sakkunnige är
av den uppfattningen, att först den framtida erfarenheten kan utvisa i vad mån
det samarbete, som inom pensionsstyrelsen i vissa avseenden bör kunna
komma till stånd mellan sjukkassebyrån och styrelsens övriga byråer, utövar
någon inverkan på byråns personalbehov. Vid bedömande av sjukkassebyråns
behov av arbetskrafter anser jag mig därför icke böra taga hänsyn till det förhållandet,
att byrån föreslagits överflyttad från socialstyrelsen till förstnämnda
ämbetsverk.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att i sakkunnigförslaget förordats
en viss reduktion av sjukkassebyråns personal. Obestridligen föreligga också
vissa omständigheter, vilka synas ägnade att föranleda en lättnad i byråns
arbetsbörda. Sålunda kommer det betydande organisationsarbete, som blev
en följd av den nya sjukkasselagstiftningens genomförande, att slutföras. Likaledes
kan den stora balans av ärenden, vilken uppkom i samband med nämnda
lagstiftning — enligt vad jag inhämtat — beräknas komma att under innevarande
kalenderår bliva i huvudsak avarbetad. Vidare är att antaga, att sjukkassorna
— särskilt centralsjukkassorna — skola efter hand förvärva en ingående
kännedom örn lagstiftningen på hithörande område och dess rätta tilllämpning
och därigenom tillsynsmyndighetens arbete kunna avsevärt underlättas.

Emellertid förefinnas även faktorer, som verka i motsatt riktning. Den
sakkunnige har i sådant hänseende bland annat pekat på behovet av ökad inspektion
av kassornas verksamhet och av fullföljandet av sjukkassestatistiken.
Härutöver må framhållas, dels att den omprövning av kassornas avgifter, som
lärer bliva nödvändig, kommer att ställa stora anspråk på byråns personal,
dels att förslag angående vissa ändringar i understödsföreningslagen för närvarande
är föremål för prövning i departementet. Förslaget åsyftar att möjliggöra
en starkare kontroll över nämnda föreningar och sjukkassebyrån kommer,
i den mån detsamma genomföres, att tillföras nya arbetsuppgifter av betydande
räckvidd. Därjämte är att märka, att örn -—- på sätt jag i det föregående
förordat — tillsynsmyndigheten alltjämt skall till prövning upptaga
tvistemål i sjukkasseärenden, den lindring i sjukkassebyråns arbete, varmed
den sakkunnige räknat såsom en följd av tvistemålens överflyttande till lokala
skiljenämnder, icke kommer att inträda.

Med hänsyn till senast angivna omständigheter anser jag mig icke nu
kunna ifrågasätta någon minskning av sjukkassebyråns personalbestånd. Å
andra sidan finner jag icke socialstyrelsens krav på utökning av personalen
tillräckligt motiverade. Jag förordar därför i huvudsak ett bibehållande av de
nuvarande arbetskrafterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Emellertid synes det mig skäligt, att byråns personal i större utsträckning
än vad hittills varit fallet uppföres å ordinarie stat. På grund härav tillstyrker
jag dels att befattningarna såsom byrådirektör å extra stat i lönegraden B 28,
såsom sekreterare å extra stat i lönegraden B 24 och såsom aktuarie å extra
stat i lönegraden B 21 överflyttas till ordinarie stat i motsvarande lönegrader
samt att 1 extra ordinarie kanslibiträde, 1 extra ordinarie kontorsbiträde och
3 extra ordinarie skrivbiträden ersättas med 1 ordinarie kanslibiträde i lönegraden
B 7, 1 ordinarie kontorsbiträde i lönegraden B 4 och 3 ordinarie skrivbiträden
i lönegraden B 2. Å andra sidan torde den ordinarie befattningen
såsom sekreterare och inspektörsassistent i lönegraden B 24, vilken befattning
för närvarande är vakant, böra ersättas med en förste aktuarietjänst å
extra stat i nämnda lönegrad.

I övrigt föreslår jag icke någon förändring med avseende å byråns arbetskrafter.
I samband med överflyttningen av sjukkassebyrån torde 1 extra ordinarie
expeditionsvakt få överflyttas från socialstyrelsen till pensionsstyrelsen.

Enligt mitt förslag skulle alltså — frånsett nämnde expeditionsvakt — personalen
å pensionsstyrelsens sjukkassebyrå bliva följande. 1) Tjänstemän å
ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 1 byrådirektör (B 28), 1 sekreterare (B 24),
2 aktuarier (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 3 kanslibiträden (B 7), 3 kontorsbiträden
(B 4) och 4 skrivbiträden (B 2). 2) Tjänsteman å extra stat: 1 förste
aktuarie (B 24). 3) Extra ordinarie och extra tjänstemän: 8 amanuenser, 2
kanslibiträden, 2 kontorsbiträden och 2 skrivbiträden.

Pensionsstyrelsen.

Avlöningsanslaget.

Gällande personalförteckning och avlöningsstat m. m.

För budgetåret 1936/1937 har förslagsanslaget till pensionsstyrelsen: avlöningar
bestämts till 1,157,000 kronor. Den 24 april 1936 har Kungl. Maj:t
fastställt följande av riksdagen godkända avlöningsstat och personalförteckning
för styrelsen, att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari 1937.

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet ............ —

5 byråchefer ........................................................................... B 30

3 byrådirektörer och biträdande ledamöter.............. B 28

4 sekreterare och biträdande ledamöter ....................................... B 26

1 sekreterare och ombudsman...................................................... B 26

3 förste aktuarier ..................................................................... B 26

6 sekreterare och biträdande ledamöter ....................................... B 24

1 sekreterare ........................................................................... B 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Befattning Lönegrad

11 aktuarier .............................................................................. B 21

1 bokhållare ........................................................................... B17

1 kassör ................................................................................. B 14

1 materialförvaltare .................................................................. B 13

1 kansliskrivare ........................................................................ B 11

7 kontorister ........................................................................... jj 9

1 förste expeditionsvakt ............................................................ B 7

22 kanslibiträden........................................................................ jj 7

4 expeditionsvakter .................................................................. B 5

90 kontorsbiträden ..................................................................... B 4

4 skrivbiträden ........................................................................ g 2

Tjänstemän å övergångsstat.

2 byråchefer ........................................................................... B 30

5 aktuarier .............................................................................. B 21

Tjänstemän å extra stat.

1 sekreterare och biträdande ledamot .......................................... B 26

3 sekreterare och biträdande ledamöter ....................................... B 24

1 aktuarie .............................................................................. B 21

Anm. 1. En av de å ordinarie stat upptagna byrådirektörs- och biträdande ledamotstjänsterna
skall hållas obesatt, så länge en av byråcheferna å övergångsstat kvarstår i
tjänst.

Anm. 2. En av de å ordinarie stat upptagna förste aktuarietjänsterna skall hållas
obesatt, så länge den andre byråchefen å övergångsstat kvarstår i tjänst.

Vidare har Kungl. Majit samma dag fastställt följande av riksdagen godkända
avlöningsstat, att tillämpas under budgetåret 1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis ... kronor 673,000

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat, förslagsvis ... » 11,500

3. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis ......... » 20,500

4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ...................................................... » 65,200

5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m...................... kronor 292,800

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslags ms

................................................ » 34,000 » 326,800

6. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ............................................. » 60,000

Summa förslagsanslag kronor 1,157,000

Kungl. Majus proposition nr 266.

Därjämte har Kungl. Majit förklarat, att anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skulle under budgetåret

1936/1937 disponeras på följande sätt:

Arvode till generaldirektörens ställföreträdare ..................... kronor 1,000

Ersättning till de av Kungl. Majit förordnade sakkunniga hos

styrelsen, förslagsvis ...................................................... » 1,000

Ersättning till fyra fullmäktige för folkpensioneringsfonden för

tiden 1 januari—30 juni 1937 ......................... » 4,000

Ersättning till suppleanter för nämnda fullmäktige för tiden

1 januari—30 juni 1937, förslagsvis ................................. » 425

Ersättning till tillfälliga ledamöter tillhörande styrelsens personal,
förslagsvis............................................................ » 13,000

Ersättning till tillfälliga ledamöter, som ej tillhöra styrelsens

personal ..................................................................... » 28,000

Arvode till en överläkare ................................................... » 7,200

Arvoden å 5,250 kronor till två biträdande läkare .................. » 10,500

Ersättning till den expeditionsvakt, som tjänstgör såsom bankbud,
för tiden 1 januari—30 juni 1937 .................. »_75

Summa kronor 65,200

Pensionsstyrelsens framställning.

I skrivelse den 28 augusti 1936 har pensionsstyrelsen gjort framställning
örn avlöningsansl ag för nästa budgetår.

Yad först angår anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat, anför styrelsen följande.

I propositionen den 17 januari 1936, nr 53, angående avlöningsanslag till
pensionsstyrelsen — däri framlagts det förslag till styrelsens omorganisation
från och med den 1 januari 1937, vilket sedermera bifallits av riksdagen —
hade föredragande departementschefen uttalat, att efter fullt genomförd organisation
för avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle erfordras i runt tal
721,600 kronor. Emellertid skulle en byrådirektörs- och en förste aktuarietjänst
hållas obesatta, så länge byråcheferna å övergångsstat kvarstode i
tjänst, varför viss minskning av det sålunda beräknade beloppet hade föreslagits
för budgetåret 1936/1937. Ifrågavarande förste aktuarietjänst syntes,
såvitt nu kunde bedömas, kunna tillsättas från och med den 1 oktober 1937,
då en byråchef avginge med pension. Det av departementschefen angivna
beloppet skulle alltså för budgetåret 1937/1938 kunna minskas med lönen
under ett år åt en byrådirektör och lönen under ett fjärdedels år åt en förste
aktuarie eller med tillhopa 13,024 kronor. Anslagsposten till avlöningar till
tjänstemän å ordinarie stat syntes sålunda å avlöningsstaten för nästa budgetår
böra uppföras med i runt tal 708,600 kronor.

Beträffande anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å
övergångsstat anför styrelsen, att hänsyn finge tagas till att — såsom
nämnts — en av byråcheferna avginge med pension från och med den 1 oktober
1937. Vidare förutsatte styrelsen, att på grund av utnämningar eller förordnanden
å högre tjänster några löner till aktuarier sannolikt icke skulle

Kungl. Majds proposition nr 266.

komma att belasta denna post. Under posten borde därför endast beräknas
löner till dels en byråchef under ett år och dels en byråchef under ett kvartal.
Posten har därför av styrelsen upptagits till 14,400 kronor.

Med avseende å anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å extra stat anmärker styrelsen, att det belopp av 20,500 kronor, som
under denna post upptagits i staten för löpande budgetår, blott avsåge senare
hälften av budgetåret. För nästa budgetår borde posten upptagas till dubbla
beloppet eller 41,000 kronor.

Beträffande anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t, framlägger pensionsstyrelsen
följande beräkningar.

Utgifterna till arvode till generaldirektörens ställföreträdare, till ersättning
till de av Kungl. Majit förordnade sakkunniga hos styrelsen, till arvode
till en överläkare och till arvoden å 5,250 kronor till två biträdande läkare
syntes för budgetåret 1937/1938 böra beräknas till samma belopp som för
innevarande budgetår, alltså till respektive 1,000, 1,000, 7,200 och 10,500
kronor.

I staten för innevarande budgetår hade utgiftsposterna till ersättning till
fyra fullmäktige för folkpensioneringsfanden och till ersättning till den expeditionsvakt,
som tjänstgör såsom bankbud, upptagits till respektive 4,000
kronor och 75 kronor för tiden 1 januari—30 juni 1937. Som någon förändring
av grunderna för dessa beräkningar ej syntes vara påkallad, funne styrelsen
nämnda utgiftsposter böra för hela budgetåret 1937/1938 upptagas till respektive
8,000 kronor och 150 kronor.

I staten för innevarande budgetår hade posten till ersättning till fullmäktiges
suppleanter för tiden 1 januari—30 juni 1937 upptagits till förslagsvis
425 kronor. Efter denna beräkning skulle för helt budgetår posten böra upptagas
till 850 kronor. Med hänsyn till den omfattning, i vilken suppleanter
plägade inkallas till tjänstgöring, torde detta belopp vara för högt. Under de
senast förflutna tre budgetåren hade sujjpleanter inkallats respektive 4, 3
och 2 gånger. Utgiftsposten till ersättning till fullmäktiges suppleanter torde
därför för budgetåret 1937/1938 kunna beräknas till allenast förslagsvis 150
kronor.

I berörda proposition hade utgifterna till ersättning till tillfälliga ledamöter,
som tillhöra styrelsens personal, för tiden 1 januari—30 juni 1937
beräknats till 3,000 kronor. I överensstämmelse härmed kunde motsvarande
utgifter för budgetåret 1937/1938 uppskattas till 6,000 kronor.

Yad slutligen anginge utgiftsposten till ersättning till tillfälliga ledamöter,
som ej tillhöra styrelsens personal, vore förbrukningen under nästkommande
budgetår vansklig att ens tillnärmelsevis bestämma. I förutnämnda proposition
hade departementschefen förutsatt, att anordningen med tillfälliga ledamöter
utanför styrelsen skulle försvinna, sedan arbetet å granskningsbyrån
antagit normal omfattning. Departementschefen hade emellertid framhållit,
att det under år 1937 och första delen av 1938 med hänsyn till den förutsebara
starka anhopningen av pensionsärenden icke kunde undgås, att denna
form för ärendenas handläggning fortfarande anlitades.

I propositionen hade utgifterna för ifrågavarande ändamål för tiden 1
januari—30 juni 1937 uppskattats till 15,000 kronor. Denna förbrukning motsvarade
ungefärligen vad som plägade åtgå, då tillgänglig arbetskraft utnyttjades
i full utsträckning. Enligt styrelsens uppfattning torde den säkerligen
uppkommande arbetsbalansen icke bliva avarbetad förrän under sista

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

hälften av budgetåret 1937/1938, även om tillgänglig personal utom verket
användes i största möjliga utsträckning. Med hänsyn därtill funne styrelsen
försiktigheten bjuda, att utgiftsposten beräknades till åtminstone 26,000 kronor.

Hela anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, skulle enligt dessa beräkningar bliva 60,000 kronor.

Posten till grundavlöningar till övrig i c k e-o r d i n a r i e
personal uppskattar styrelsen i anslutning till kalkylerna i 1936 års proposition
till 265,600 kronor.

Posten till a v löningsför höjningar till övrig icke-ordinarie
personal upptager styrelsen till oförändrat belopp eller 34,000
kronor.

Beträffande posten till särskilda löneförmåner till ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän föreslår styrelsen på
grundval av verkställda beräkningar rörande medelsbehovet efter den nya
organisationens genomförande en höjning från 60,000 till 70,000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså medelsbehovet enligt styrelsens förslag uppgå
till i’708,600 + 14,400 + 41,000 + 60,000 + 265,600 + 34,000 + 70,000) 1,193,600
kronor.

Departementschefen.

Yad först angår de i personalförteckningen upptagna tjänsterna, vill jag
erinra, att vid genomförandet av styrelsens år 1936 beslutade omorganisation

— på grund av vissa aktuariers befordran till högre tjänst — icke någon
aktuarie behövt uppföras å övergångsstat. De för närvarande i personalförteckningen
upptagna 5 aktuarietjänsterna å övergångsstat kunna därför nu
uteslutas ur förteckningen. Från och med den 1 januari 1938 kan därjämte
ur personalförteckningen uteslutas en av de å övergångsstat upptagna byråchefstjänsterna.
Vidare bör vid bifall till mitt förslag rörande sjukkassebyråns
överflyttande till pensionsstyrelsen denna förteckning från och med
den 1 januari 1938 utökas med dels följande ordinarie befattningar, nämligen
1 byråchef (B 30), 1 byrådirektör (B 28), 1 sekreterare (B 24), 2 aktuarier
(B 21), 1 kansliskrivare (B 11), 3 kanslibiträden (B 7), 3 kontorsbiträden (B 4)
och 4 skrivbiträden (B 2), dels ock 1 förste aktuarie å extra stat (B 24).

Lämpligen torde böra fastställas en personalförteckning med giltighet för
tiden 1 juli—31 december 1937 och en dylik förteckning gällande från och
med den 1 januari 1938.

Mot styrelsens medelsuppskattning har jag i och för sig icke något att
erinra. Dock nödvändiggöra familjepensioneringen och sjukkassebyråns överflyttning
till styrelsen åtskilliga omräkningar.

Sålunda bör anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat, vilken post av styrelsen uppskattats till 708,600 kronor,
på grund av familjepensionsavdragen reduceras med 22,600 kronor, men
måste å andra sidan ökas med 37,600 kronor motsvarande halvårskostnaden
för sjukkassebyråns ordinarie personal. Posten kan alltså beräknas till
723,600 kronor.

Posten avlöningar till tjänstemän å övergångsstat

— av styrelsen beräknad till 14,400 kronor — bör såsom följd av familjepensionsavdragen
nedsättas till 13,900 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266.

95 37 7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 266.

Det av styrelsen för avlöningar till tjänstemän å extra stat
upptagna beloppet av 41,000 kronor bör dels minskas med 1,300 kronor, motsvarande
summan av familjepensionsavdragen, dels höjas med 4,000 kronor,
utgörande tillkommande halvårskostnad för förste aktuarien å extra stat å
sjukkassebyrån. Anslagsposten blir då 43,700 kronor.

Mot pensionsstyrelsens beräkning av utgifterna under posten arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit,
har jag icke något att erinra. Jag vill emellertid påpeka, att från posten torde
från och med ingången av nästa kalenderår böra i förekommande fall utgå
jämväl ersättning till ledamöterna i sjukkassenämnden, vilken nämnd — enligt
vad jag i det följande föreslår — bör bibehållas. Då därav icke påkallas någon
höjning av anslagsbeloppet, förordar jag, att posten beräknas till 60,000 kronor.

Det upptagna beloppet till grundavlöningar till övrig ickeordinarie
personal — 265,600 kronor — kan i anledning av familjepensionsavdragen
nedsättas till 259,300 kronor. I följd av sjukkasseärendenas
överförande till styrelsen måste emellertid sistnämnda belopp höjas med
23,000 kronor till 282,300 kronor.

Beträffande utgifterna till avlöningsförhöjningar kan sjukkassebyråns
överflyttning beräknas medföra en ökning av 1,500 kronor. Posten
skulle alltså få uppskattas till 35,500 kronor.

Slutligen bör anslagsposten till särskilda löneförmåner till
ordinarie och i c k e-o r d i n a r i e tjänstemän — av styrelsen
upptagen till 70,000 kronor — ökas med dels 6,000 kronor, vilket belopp kan
antagas komma att utgå i provisoriskt dyrortstillägg till sjukkassebyråns
personal, dels ock 4,000 kronor, motsvarande beräknad kompensation för den
extra ordinarie personalen i anledning av familjepensionsavdragen. Jag beräknar
alltså posten till (70,000 + 6,000 + 4,000) 80,000 kronor.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, skulle pensionsstyrelsens avlöningsanslag
få upptagas till (723,600 -f 13,900 + 43,700 + 60,000 + 282,300 +
35,500 + 80,000) 1,239,000 kronor.

Omkostnadsanslaget.

Gällande stat.

För innevarande budgetår är förslagsanslaget till pensionsstyrelsen: omkostnader
upptaget till 150,000 kronor. Körande användningen av anslaget
har Kungl. Majit den 24 april 1936 fastställt följande stat:

Omkoätnadsstat.

V t gifter.

1. Reseersättningar, förslagsvis ....................................... kronor 7,000

2. Expenser, förslagsvis ................................................... » 142,900

3. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 500

Summa kronor 150,400

Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning för värme, gas och elektrisk ström för uthyrda

lägenheter samt försäljning av makulatur m. m................ kronor 400

Nettoutgift kronor 150,000

Kungl. Maj-.ts proposition nr 266.

Pensionsstyrelsens framställning.

I skrivelse den 28 augusti 1936 har pensionsstyrelsen hemställt om anvisande
för budgetåret 1937/1938 av dels ett förslagsanslag till pensionsstyrelsen:
omkostnader, dels ock ett särskilt anslag till folkpensioneringsfondens
omkostnader.

Vad först angår anslaget till pensionsstyrelsen: omkostnader, beräknar styrelsen
utgifterna till reseersättningar till oförändrat belopp, alltså
till 7,000 kronor.

Medelsbehovet för expenser uppskattar styrelsen till 181,000 kronor,
därav 12,000 kronor för bränsle, lyse och vatten och 169,000 kronor för expenser
i övrigt. Sistnämnda belopp överstiger det för samma ändamål för
löpande budgetår anvisade beloppet med 38,100 kronor, ökningen har framför
allt sin grund i höjda kostnader för blankettryck m. m. Härom anför styrelsen
bland annat följande.

Under budgetåret 1937/1938 skulle likvideras kostnaderna för tryckning
av de kvittenshäften, som erfordrades för under år 1937 nytillkomna pensionstagare
och sådana pensionstagare, vilka i anledning av den nya lagstiftningen
under samma år erhölle jämkning av sina pensioner på grund av bestämmelserna
örn privilegierad inkomst. Antalet erforderliga kvittenshäften torde på
grund härav kunna beräknas stiga till omkring 175,000 från 76,939 under
budgetåret 1935/1936. Dessutom måste kvittenshäftena ifråga tryckas för i
regel 12 utbetalningar per år mot för närvarande i medeltal 5. Kostnaderna
för tryckning av kvittenshäften beräknades på grund av dessa omständigheter
stiga från 15,745 kronor under budgetåret 1935/1936 till cirka 61,000
kronor under budgetåret 1937/1938, d. v. s. med över 45,000 kronor. Därest
efter övergångstidens slut det för år erforderliga antalet kvittenshäften beräknades
till omkring 80,000, skulle kostnaderna för framtiden belöpa sig
till omkring 28,000 kronor för år.

Utgifterna för publikation stryck uppskattas liksom för löpande
budgetår till 500 kronor.

De särskilda uppbörds medlen anser styrelsen icke böra upptagas
till högre belopp än 300 kronor.

Styrelsen har på grund härav beräknat anslaget till pensionsstyrelsen:
omkostnader till (7,000 + 181,000 + 500-—300) 188,200 kronor.

Jag övergår härefter till pensionsstyrelsens framställning, i vad den avser
anvisande av anslag till folkpensioneringsf ondens omkostnader. Styrelsen
erinrar till en början, att Kungl. Maj:t den 19 maj 1933 fastställt arvodesoch
omkostnadsstat för fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden att gälla
tills vidare från och med budgetåret 1933/1934, ävensom att nämnda stat,
som slutade å 123,000 kronor, upptoge en post å 8,000 kronor till arvode till
de fyra fullmäktige, som icke tillhörde pensionsstyrelsen, en post å 50,000
kronor till ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade sakkunniga
personer och annat biträde, värdering i anledning av fastighetsbelåning,
förvaring av fondens värdehandlingar och expenser samt en post å 65,000
kronor till ersättning till statsverket för pensionsstyrelsens bestyr med fondförvaltningen.
Kungl. Maj:t hade föreskrivit, att de i staten upptagna beloppen
skulle utgå av pensionsförsäkringsfondens medel.

100

Kungl. Majus proposition nr 266.

Pensionsstyrelsen anför härefter följande.

Genom den nya lagen om folkpensionering komme från och med den
1 januari 1937 pensionsförsäkringsfonden att uppgå i folkpensioneringsfonden.
Denna nya fond hade erhållit delvis annan karaktär och andra
uppgifter än pensionsförsäkringsfonden, vilket i sin tur medförde, att omförmälda
ersättning till statsverket komme att bortfalla, samt att övriga omkostnader
från och med nämnda dag icke längre skulle bestridas av fondmedel.

Vad anginge ersättningar till fullmäktige och suppleanter för dem, skulle
dessa utgifter bestridas från anslaget till styrelsens avlöningar, och hade styrelsen
i det föregående hemställt örn anvisande av medel därtill. I analogi
därmed syntes kostnader för fullmäktiges och suppleanters resor böra bestridas
av anslaget till styrelsens omkostnader. Medel till bestridande av de
fondens övriga utgifter, som dittills utgått av fondmedel, hade däremot icke
medräknats vid uppskattningen av styrelsens omkostnader.

Pensionsförsäkringsfondens värdehandlingar med undantag för svenska
statens och Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer, aktier samt handlingar,
som tillfälligt vore föremål för behandling inom styrelsen, vore deponerade
i öppet förvar i riksbanken. Därför erlades viss depositionsavgift.
På grund av fondens tillväxt hade denna avgift år för år ökat och hade för
ar 1935 uppgått till 50,586 kronor. Enär styrelsen ej disponerade lämplig
förvaringsplats för handlingar av det värde och till det antal, varom här vore
fråga, kunde någon förändring i denna anordning icke för närvarande vidtagas.

De övriga utgifter, som plägat bestridas med fondmedel, hänförde sig till
uppdrag åt särskilt sakkunniga personer att verkställa utredningar, värdering
i anledning av fastighetsbelåning, bevakning av fondens intressen inför domstolar
eller andra myndigheter och diverse andra utgifter, som vore behövliga
för fondmedlens placering och värdehandlingarnas behöriga skötsel. Under
budgetåret 1935/1936 hade av fondmedel för utgifter av angivna slag utgivits
tillhopa 358 kronor. Denna förbrukningssiffra vore lägre än vad som kunde
förväntas i allmänhet bliva fallet och torde därför icke kunna läggas till grund
för beräkning av framtida medelsbehov.

Det vore uppenbart, att omkostnaderna för fonden måste till sin storlek
bliva i hög grad beroende av det sätt, på vilket fondens medel placerades av
fullmäktige för fonden. Vidare kunde förväntas, att desamma komme att
stiga i den mån fonden tillväxte i storlek. Utgifterna vore slutligen av den
art, att de icke lämpligen kunde bestridas från ett maximerat anslag.

Med hänsyn till det anförda funne sig styrelsen böra föreslå, att ett särskilt
anslag, förslagsvis benämnt folkpensioneringsfondens omkostnader, anvisades
för bestridande av ifrågavarande utgifter.

Under förmälan att utgifterna för ifrågavarande ändamål under budgetåret
1937/1938 kunde förväntas komma att icke oväsentligt överstiga 50,000
kronor, föreslår pensionsstyrelsen, att förevarande anslag måtte för nämnda
budgetår upptagas till förslagsvis 55,000 kronor.

Yttrande.

Bilcsräkenskapsverket har yttrat sig över pensionsstyrelsens framställning,
i vad densamma avser upptagande av ett särskilt anslag till folkpensioneringsfondens
omkostnader. Riksräkenskapsverket uttalar däri, att det icke syntes
lämpligt att på föreslaget sätt på flera olika anslag fördela kostnader, vilka
avsåge ett och samma huvudändamål. Omhänderhavandet och förvaltandet av

101

Kungl. Majlis proposition nr 266.

folkpensioneringsfonden måste nämligen — anför riksräkenskapsverket
numera anses vara en pensionsstyrelsen åliggande ordinarie arbetsuppgift.
De kostnader, som föranleddes av detta arbete, borde därför enligt gällande
principer gäldas från de för pensionsstyrelsens övriga verksamhet anvisade
anslagen till avlöningar och omkostnader.

Riksräkenskapsverket föreslår, att i stället för uppförande av ett nytt anslag
för bestridande av de kostnader, varom nu är fråga, pensionsstyrelsens
omkostnadsanslag ökas med det härför erforderliga beloppet och att för detta
ändamål under omkostnadsstaten upptages en särskild förslagsvis beräknad
post till övriga utgifter: depositions- m. fl. kostnader för folkpensioneringsfonden.

Beträffande slutligen storleken av det äskade anslagsbeloppet förklarar
riksräkenskapsverket, att ämbetsverket ej kunnat undgå att finna den ersättning,
pensionsstyrelsen hade att erlägga till riksbanken för omhänderhavandet
åv ifrågavarande värdehandlingar, anmärkningsvärt hög.

Departementschefen.

Till en början vill jag uttala min anslutning till den av riksräkenskapsverket
hävdade uppfattningen att de omkostnader för folkpensioneringsfonden,
för vilka pensionsstyrelsen ifrågasatt ett nytt anslag,
böra gäldas från en särskild förslagsvis beräknad post under anslaget till
pensionsstyrelsen: omkostnader. Bosten torde böra rubriceras på sätt riksräkenskapsverket
föreslagit och med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört
beräknas till 55,000 kronor.

Yad angår övriga utgiftsposter under omkostnadsanslaget, har jag icke
något annat att erinra mot pensionsstyrelsens beräkningar än att beloppen
måste höjas på grund av sjukkassebyråns överflyttning. Sålunda föreslår jag,
att posterna till reseersättningar, expenser och publik ationstryck
för nästa budgetår ökas med respektive 1,800, 6,000 och 1,000
kronor.

De särskilda uppbördsmedlen torde i överensstämmelse med
pensionsstyrelsens förslag böra upptagas till 300 kronor.

Styrelsens omkostnader skulle sålunda för nästa budgetår beräknas i enlighet
med följande sammanställning.

1. Reseersättningar, förslagsvis ..

2. Expenser, förslagsvis ...........

3. Publikationstryck, förslagsvis

4. övriga utgifter: depositionssioneringsfonden,
förslagsvis ..

Utgifter.

...................................... kronor

............. »

.................................. »

m. fl. kostnader för folkpen .

......................... »

Summa kronor

8,800

187,000

1,500

55,000

252,300

Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning för värme, gas och elektrisk ström för uthyrda

lägenheter samt försäljning av makulatur m. m................ kronor

300

Nettoutgift kronor 252,000

102

Kungl. Majus proposition nr 266.

Den centrala organisationen av den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten vid arbetslöshet.

Statens arbetslöshetskommissions tillkomst, verksamhet och

organisation.

Vid socialstyrelsens inrättande anförtroddes handläggningen av ärenden
rörande arbetslösheten åt nämnda ämbetsverk. Det dröjde dock ej länge,
förrän dessa ärenden väsentligen förlädes utanför socialstyrelsens verksamhetsområde.

Den ursprungliga anledningen till att en omläggning i förevarande hänseende
kom till stånd var världskriget. Kungl. Majit uppdrog nämligen den
10 augusti 1914 at ett särskilt organ — statens arbetslöshetskommission -—
att i samråd med socialstyrelsen upprätta och inkomma med förslag till åtgärder
ägnade att motverka den vid krigsutbrottet befarade massarbetslösheten
och att mildra verkningarna av densamma.

Kommissionen var till en början närmast ett rådgivande organ för den
statliga arbetslöshetspolitiken, men erhöll efter hand alltmer vidgade uppgifter.
Sedan år 1924 omhänderhar kommissionen den centrala ledningen av
den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Körande
denna verksamhet äro bestämmelser meddelade i kungörelsen den 30 juni
1934 (nr 434) med däri sedermera intagna ändringar.

Kommissionens sammansättning och arbetssätt hava under årens lopp
växlat avsevärt. För närvarande består kommissionen av en ordförande, en
vice ordförande och fem andra ledamöter, samtliga förordnade av Kungl.
Maj:! Förordnandena avse ej någon viss tid utan gälla tills vidare.

Kommissionens kansli, som står under ledning av en av Kungl. Maj:t
förordnad kanslichef, är uppdelat på fyra avdelningar, nämligen tekniska avdelningen,
sekreterareavdelningen, sociala avdelningen och kamerala avdelningen.
De föreskrifter, som finnas rörande kansliets organisation och de
särskilda befattningshavarnas åligganden, äro i huvudsak utfärdade av kommissionen.

Alltsedan år 1922 äro kommissionens förvaltning och räkenskaper underkastade
särskild revision av vissa av Kungl. Majit utsedda överrevisorer.

Sedan ar 1933 skola klagomål över kommissionens beslut i frågor, som röra
grunderna för bestämmande av reservarbetslönens storlek, prövas av en särskild
nämnd — besvärsnämnden för reservarbetslöner — över vars beslut
klagan ej får föras. I övrigt saknas bestämmelser rörande möjligheterna att
överklaga kommissionens beslut, vilket icke hindrar att den, som är missnöjd
med ett beslut, kan söka ändring däri hos Kungl. Majit.

Fråga om ändrad förläggning av ledningen av arbetslösliets ärendena

m. m.

Tidigare förslag.

Först är här att nämna det betänkande med förslag till motverkande av
arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten, som den 24 juli 1925

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

avgavs av särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga (statens
offentliga utredningar 1925:29). I betänkandet föreslogs anordnande
av allmänna arbeten i huvudsaklig överensstämmelse med de grundsatser,
som tidigare tillämpats vid anordnandet av de dåvarande nödhjälpsarbetena,
motsvarande nuvarande reservarbeten. De sakkunniga framhöllo, att den föreslagna
hjälpverksamheten skulle komma att äga nära anknytningspunkter företrädesvis
till den verksamhet, som folie inom socialstyrelsens arbetsområde,
därvid särskilt erinrades örn den offentliga arbetsförmedlingen samt den
statistiskt-ekonomiska observationstjänsten i fråga örn arbetsmarknaden och
arbetslösheten. Det oaktat ansågo sig de sakkunniga icke böra föreslå, att
ledningen av verksamheten uppdroges åt socialstyrelsen. Det framhölls, att
en dylik anordning icke lämpligen borde ifrågakomma redan på den grund,
att arbetslöshetsorganet behövde utrustas med arbetskraft av olika omfattning,
allteftersom läget på arbetsmarknaden växlade, samt att det icke stöde
i överensstämmelse med de ordinarie ämbetsverkens organisation att antaga
och avskeda tjänstemän alltefter de växlande behoven. De sakkunniga föreslogo
därför verksamhetens förläggning till ett fristående provisoriskt organ
av samma struktur som statens arbetslöshetskommission. Ett dylikt organ
skulle enligt de sakkunnigas mening på ett smidigare sätt kunna anpassa sig
efter arbetsmarknadens växlingar än som vore möjligt för ett statligt ämbetsverk.

De sakkunnigas förslag i berörda ämne föranledde icke någon erinran från
flertalet av de däröver hörda myndigheterna. En annan ståndpunkt intogo
emellertid statens fattigvårdsinspektör och socialstyrelsen.

Statens fattigvårdsinspektör framhöll, att den omständigheten att socialstyrelsen
hade ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen och hade sig
ålagt att övervaka arbetsmarknadens växlingar, borde föranleda ett övervägande,
örn ej kommissionens verksamhet borde överflyttas på socialstyrelsen.

Socialstyrelsen anförde bland annat följande.

Arbetslösheten vore en funktion hos arbetsmarknaden och stöde i nära
sammanhang med de faktorer, som konstituerade arbetsmarknadens läge och
utveckling, d. v. s. arbetslöner, avtalsväsen samt arbetsgivar- och arbetarorganisationernas
politik och mellanhavanden. Socialstyrelsen hade enligt
sin instruktion att handlägga ärenden rörande samtliga arbetsmarknadsfrågor.

Enligt sakkunnigförslaget skulle en uppdelning ske, i det socialstyrelsen
finge att handlägga arbetsförmedlingsärenden, medan kommissionen finge
ledningen av understödsverksamhet och nödhjälpsarbeten. Särskilt folie här
i ögonen, att ledningen av arbetsförmedlingen icke organisativt sammanhölles
med arbetslöshetsverksamheten i övrigt. Här förelåge risk för svåra friktioner.
Än skarpare komme dessa olägenheter att framträda, därest under
statens medverkan anordnades något system av arbetslöshetsförsäkring.

Enligt socialstyrelsens åsikt syntes det oavvisligt, att frågan örn den centrala
ledningen på förevarande område underkastades ett förnyat övervägande.

Under senare hälften av år 1925 utarbetades av nya inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga 1925 års departementsutkast innefattande dels
förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och till förordning angående

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

statsbidrag till arbetslöshetskassor, dels ock förslag till förordning angående
anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet. I det förra
förslaget förutsattes, att socialstyrelsen skulle utöva tillsyn över såväl förmedlings-
som försäkringsverksamheten. Enligt det senare förslaget skulle
reservarbetena ledas av arbetslöshetskommissionen.

I ett över departementsutkastet avgivet utlåtande framhöll socialstyrelsen,
att örn man vid bekämpande av arbetslösheten och dess verkningar framginge
efter en kombinerad försäkrings- och arbetslinje, komme de båda linjernas
uPPgifter för såväl de lokala som de centrala organen att ligga varandra synnerligen
nära och till och med delvis täcka varandra. Behovet av reda och
klarhet i drganisationshänseende vore därför trängande.

I annat sammanhang har omnämnts, att 1926 års arbetslöshetssakkunniga
den 25 april 1928 framlade betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring,
arbetsförmedling och reservarbeten ävensom att betänkandet innehöll
två alternativa förslag, benämnda A-förslaget och B-förslaget. Medan
enligt A-förslaget skulle införas obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, förutsattes
enligt B-förslaget, att arbetslöshetsförsäkringen skulle bliva frivillig.

I motiveringen till A-förslaget framhöllo de sakkunniga, att arbetsförmedlingens
betydelse såsom kontrollorgan för försäkringen uteslöte, att försäkringen
organiserades skild från förmedlingen men att även frågor örn anordnande
av reservarbeten kunde lösas på ett tillfredsställande sätt endast genom
en ingående kännedom örn möjligheterna på den öppna arbetsmarknaden.
Den centrala ledningen av reservarbetena borde därför organiseras i omedelbar
anslutning till arbetsförmedlingens centrala organisation.

Enligt de sakkunniga borde antingen såväl försäkringen som reservarbetena
inordnas i socialstyrelsen eller ock handläggningen av ärenden, som
direkt berörde arbetsmarknadsproblemet — i första hand arbetsförmedlingen
— utbrytas från socialstyrelsen och sammanföras med ärendena rörande försäkring
och reservarbeten. De sakkunniga förordade för sin del det förra
alternativet under framhållande av att det möjliggjorde en enhetlig ledning
av åtgärderna på förevarande område med tillhjälp av redan existerande institutioner.
I anslutning härtill föreslogo de sakkunniga inrättande i socialstyrelsen
av dels en byrå för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring,
dels ock en byrå för reservarbeten, vilken byrå skulle i stort sett övertaga
arbetslöshetskommissionens uppgifter.

Emellertid påpekade de sakkunniga, att ett förläggande till socialstyrelsen
av reservarbetena förutsatte väsentligt smidigare personalanställningsförhållanden
än som i regel tillämpades vid statliga ämbetsverk.

De sakkunniga förordade vidare en särskild behandling av ärendena å
reservarbetsbyrån. I denna del anförde de bland annat följande.

Här gällde det exempelvis principerna för reservarbetslöners fastställande,
bestämmande av ackordssatser, utväljande av lämpliga arbetsobjekt för reservarbeten
m. m., frågor beträffande vilkas handläggning medverkan från personer
med praktisk insikt på områden, som hade betydelse för reservarbetenas
ordnande, skulle vara av synnerligt värde. Det skulle sålunda otvivelaktigt
innebära ökad säkerhet för en tillfredsställande handläggning av dessa

105

Kungl. Majus proposition nr 266.

spörsmål, om för detta ändamål kunde förvärvas personer, som genom sitt
tidigare arbete visat sig väl förtrogna med praktisk ekonomisk verksamhet. Å
andra sidan syntes det även vara av gagn, därest praktisk kännedom örn arbetarnas
och arbetsgivarnas förhållanden bleve representerad. Dessutom skulle
det vara värdefullt, örn vid ärendenas handläggning deltoge någon person,
som vöre praktiskt förtrogen med den kommunala hjälpverksamheten.

De sakkunniga föreslogo i anslutning härtill, att vid behandlingen i socialstyrelsen
av ärenden rörande reservarbeten skulle deltaga styrelsens chef,
chefen för reservarbetsbyrån samt dessutom tre av Kungl. Majit utsedda personer.
Av dessa personer borde två vara väl förtrogna, den ene med arbetarnas,
den andre med arbetsgivarnas förhållanden och intressen och den tredje praktiskt
förtrogen med den kommunala hjälpverksamheten. Dessutom borde
åtminstone de två förstnämnda äga erfarenhet från praktisk ekonomisk verksamhet.

De sakkunniga tillstyrkte vidare, att ledningen av reservarbetena förlädes
till socialstyrelsen även för det fall, att försäkringslagstiftningen skulle
grundas på det frivilliga systemet. De skäl, som talade för en sådan anordning
under förutsättning att en obligatorisk försäkring genomfördes, syntes
nämligen enligt de sakkunnigas mening äga full bärkraft även vid införande
av frivillig försäkring.

I det yttrande, som socialstyrelsen avgav över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas
betänkande, ansåg sig styrelsen icke kunna biträda någotdera av de
sakkunnigas förslag rörande arbetslöshetsförsäkringen. Frågan huru socialstyrelsen
borde organiseras i händelse av bifall i huvudsak till ettdera av de
sakkunnigas alternativ upptogs icke i yttrandet till behandling.

I olika till 1933 års riksdag avlåtna propositioner framlade Kungl. Majit
förslag dels till lagstiftning rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring och
offentlig arbetsförmedling och dels om införande av ett system med kommunala
understöd åt arbetslösa med statsbidrag, ungefär motsvarande den kontantunderstödsverksamhet,
som dittills bedrivits av arbetslöshetskommissionen.
Enligt förslagen skulle den centrala ledningen av försäkrings-, förmedlings-
och understödsverksamheten omhänderhavas av en ny byrå i socialstyrelsen.

Vidare föreslog Kungl. Majit i en särskild proposition (nr 211), att reservarbetena
skulle avvecklas och i deras ställe anordnas s. k. beredskapsarbeten,
d. v. s. arbeten, vilka i likhet med reservarbetena inginge som ett led i det
allmännas åtgärder till motverkande av arbetslösheten men i motsats till
reservarbetena utfördes i den öppna arbetsmarknaden och till för denna
gällande löner. I propositionen föreslogs därjämte, att arbetslöshetskommissionens
verksamhet skulle upphöra. Beredskapsarbetena skulle i stort
sett ledas av diverse förut befintliga verk och myndigheter. För handhavande
av ledningen av vissa beredskapsarbeten skulle emellertid inrättas en särskild
byrå inom socialdepartementet.

Vid riksdagen väcktes ett stort antal motioner rörande arbetslösheten.
Bland annat framlade herr Trygger m. fl. och herr Lindman m. fl. i två lika -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

lydande motioner (1:128 och II: 237) förslag till lag om offentlig arbetslöshetshjälp
åt oförvållat arbetslösa, enligt vilken lag ledningen av verksamheten
för offentlig arbetslöshetshjälp samt tillsynen över kommunernas verksamhet
i sådant syfte skulle utövas av den myndighet Kungl. Majit bestämde.
Motionärerna framhöllo, att hjälpverksamheten liksom dittills framför allt
borde bestå i anordnande av reservarbeten. Däremot förordades, att socialstyrelsen
skulle övertaga kommissionens verksamhet. Såsom det viktigaste
skälet för denna förändring anförde motionärerna, att socialstyrelsen gentemot
regeringsmakten intoge en självständigare ställning än en tillfällig
kommission och sålunda hade större förutsättningar att förverkliga statsmakternas
direktiv genom en mera konsekvent politik. Motionärerna gjorde
ock gällande, att socialstyrelsen borde bättre än kommissionen kunna i vad
avsåge arbetslösheten skapa enhetlighet inom socialvården samt att överflyttningen
borde för statsverket kunna medföra vissa besparingar.

Enligt motionärerna borde inom socialstyrelsen inrättas en extra byrå för
arbetslöshetsärenden. För denna borde genom särskild instruktion föreskrivas
ett kollegialt styrelsesystem. Motionärerna framlade icke något preciserat
förslag rörande byråns sammansättning. De hänvisade emellertid i
denna del till det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga framlagda förslaget.
Därjämte ifrågasatte motionärerna, örn icke skäl talade för att vid upprättandet
av byrån även tekniskt sakkunnig person där finge säte och stämma.
Enligt motionärerna syntes vidare skäl tala för att även en representant för
landskommunerna finge säte i kollegiet. Den av nyssnämnda sakkunniga
föreslagna kommunalrepresentanten borde i så fall kunna företräda städerna.

Motionärerna anförde vidare, att den närmare regleringen av byråns personaluppsättning
— en reglering som enligt sakens natur borde göras så provisorisk
och anpassningsbar som möjligt med hänsyn till arbetslöshetens
växlande omfattning —- helt borde ankomma på Kungl. Majit, som även
skulle hava att utfärda närmare bestämmelser för socialstyrelsens handhavande
av arbetslöshetshjälpen.

Till sist uttalade motionärerna, att den dittillsvarande ordningen med särskilda
överrevisorer för granskning av kommissionens förvaltning och räkenskaper
syntes — givetvis under ytterligare kontroll från statsrevisorerna -—
lämplig även för socialstyrelsens arbetslöshetsbyrå. Vid granskningen borde
huvuduppgiften vara att pröva vidtagna åtgärders ändamålsenlighet från
arbetsteknisk, kommunalpolitisk och social synpunkt. För en dylik kontroll
syntes riksräkenskapsverket mindre lämpat än särskilt tillkallade, på olika
områden specialsakkunniga revisorer.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde ifrågavarande motionärer
i två särskilda, ävenledes likalydande motioner (I: 129 och lii 238), att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
förordna örn arbetslöshetskommissionens upphörande och om överflyttande av
dennas uppgifter såsom centralorgan och tillsynsmyndighet för den offentliga
arbetslöshetspolitiken till en för ändamålet upprättad byrå i socialstyrelsen,
organiserad i enlighet med de av motionärerna föreslagna grunderna.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

De vid 1933 års riksdag framlagda propositionerna rörande anslag till
arbetslösheten m. m. ävensom därmed sammanhängande motioner blevo
föremål för behandling inom ett av riksdagen tillsatt särskilt utskott, som
yttrade sig i dessa ämnen i sitt utlåtande nr 17. I detta utlåtande förordade
utskottet bibehållande av reservarbetssystemet samt av statens arbetslöshetskommission
såsom ledande centralt organ såväl för reservarbetsverksamheten
som för den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjälpen. Utskottet
uttalade i detta sammanhang, att visserligen enligt utskottets förmenande —
i betraktande främst av de statliga arbetslöshetsåtgärdernas såvitt för det dåvarande
kunde bedömas, långvariga karaktär —- vissa betänkligheter kunde
hysas mot att den centrala ledningen av desamma tillkomme ett organ av i
princip tillfällig beskaffenhet. Utskottet betonade emellertid, att arbetslöshetskommissionen
under den gångna tiden vid handhavandet av sitt grannlaga
och synnerligen krävande arbete förvärvat stor erfarenhet rörande hjälpverksamhetens
praktiska bedrivande samt att det därför, därest en avveckling
av kommissionen skulle ske, vore ett spörsmål av stor vikt, att det nya
centralorgan för verksamheten, vilket i dylikt fall måste inrättas, organiserades
på ändamålsenligaste sätt. Enligt utskottets uppfattning borde frågan
icke upptagas till närmare bedömande, innan utredning i ämnet verkställts.
Utskottet anförde i denna fråga ytterligare följande.

Då man finge räkna med att de statliga arbetslöshetsåtgärderna bomme att
bliva en under längre tid bestående anordning, syntes man böra eftersträva
ett mera definitivt ordnande av frågan örn centralorganet än som kunde anses
ligga i bibehållandet av kommissionen i dess dåvarande form och sammansättning.
I detta avseende borde därför en närmare utredning äga rum. Därvid
borde beaktas de olika uppslag till frågans lösning, som i skilda sammanhang
framkommit, av vilka utskottet ville nämna verksamhetens inflyttande
i socialstyrelsen, där en på särskilt sätt sammansatt byrå skulle handhava
densamma, samt inrättandet av ett permanent ämbetsverk av den mera tradi
tionella typen. Jämväl förtjänade erinras, att Kungl. Maj:t i årets propositioner
beräffande de föreslagna beredskapsarbetena förordat en sådan anordning,
att den centrala ledningen av beredskapsanordningen skulle omhänder -havas av en byrå inom socialdepartementet. Frågan ägde således nära sammanhang
med spörsmålet om en mer eller mindre genomgripande omorganisation
av socialstyrelsen, en fråga örn vilken riksdagen vid skilda tillfällen uttalat,
att den borde snarast möjligt bringas till sin lösning. Det syntes i
anslutning till det anförda angelägen att vid den fortsatta behandlingen av
sistnämnda fråga noga beaktades vad utskottet sålunda anfört rörande arbetslöshetsverksamlietens
definitiva ordnande.

I nu omförmälda utlåtande tillstyrktes vidare bland annat anvisande av
dels anslag till statliga och statskommunala reservarbeten, dels ock vissa
anslag till statliga beredskapsarbeten och till kommunala beredskapsarbeten.
Kungl. Maj:ts förslag örn inrättande av en särskild byrå inom socialdepartementet
för handhavande av vissa ärenden rörande beredskapsarbeten avstyrktes.

På sätt framgår av riksdagens skrivelse den 21 juni 1933 (nr 356) biföll
riksdagen till alla delar de av särskilda utskottet i berörda utlåtande framlagda
förslagen. I överensstämmelse härmed hemställde riksdagen i nämnda

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

skrivelse, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
rörande en definitiv lösning av frågan örn centralorgan för den statliga oell
statskommunala reservarbetsverksamheten samt den statsunderstödda arbetslöshetshjälpen.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att Kungl. Maj:ts förslag till
lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkringen och den offentliga arbetsförmedlingen
icke bifollos av 1933 års riksdag samt att i följd härav den ifrågasatta
nya byrån i socialstyrelsen icke då upprättades. Lagstiftning i berörda
ämnen kom emellertid till stånd år 1934. I samband därmed upprättades
i socialstyrelsen från och med den 1 juli 1934 en särskild byrå för ärenden
rörande arbetslöshetsförsäkring och arbetsförmedling.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige berör först frågan örn det framtida behovet av ett centralt
organ för ledningen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet samt yttrar sig
därvid sålunda.

Arbetslösheten i vårt land hade under de senast förflutna decennierna med
deras starkt skiftande konjunkturer varit till sin omfattning och karaktär
mycket växlande, i det den tidvis drabbat stora delar av den arbetsföra befolkningen
inom ett flertal näringsgrenar, medan den under andra tidsperioder
varit i huvudsak begränsad till arbetare inom vissa yrken eller vissa landsändar.
Ständigt hade dock arbetslösheten varit så betydande, att från statens
sida omfattande åtgärder krävts för dess bekämpande och för motarbetande
av dess verkningar. Med hänsyn till den erfarenhet, som sålunda förelåge,
torde man böra utgå från att dylika åtgärder — i större eller mindre utsträckning
— även framdeles skulle visa sig nödvändiga. Det borde i detta sammanhang
anmärkas, att den genomförda lagstiftningen rörande arbetslöshetsförsäkring
icke kunde förväntas komma att medföra någon förändring därutinnan,
enär denna försäkring vore avsedd att även efter fullt utbyggd organisation
endast bliva en första försvarslinje mot arbetslösheten men icke kunde komma
att lämna tillräcklig hjälp vid arbetslöshet av större utbredning och varaktighet.
Denna försäkringens karaktär framginge bland annat av stadgandet i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor, att medlem av dylik kassa — frånsett
visst undantagsfall ■—• icke kunde under ett år åtnjuta arbetslöshetsunderstöd
(s. k. daghjälp) för längre tid än 120 dagar.

Man torde vidare hava att räkna med att den centrala ledningen av hjälpverksamheten
även i fortsättningen borde tillkomma ett enda organ och icke
uppdelas på flera myndigheter. Genom en uppdelning skulle nämligen ett
planmässigt och enhetligt bedrivande av verksamheten äventyras och risk
uppstå, att den erforderliga översikten rörande åtgärderna och deras verkningar
ginge förlorad.

Då det gäller att avgöra vilken myndighet, som bör bliva centralt organ på
förevarande område, har man enligt sakkunnigförslaget väsentligen att räkna
med tre olika alternativ. Enligt det första av dem skulle ledningen av hjälpverksamheten
omhänderhavas av socialstyrelsen, som i anledning härav skulle
utrustas med en särskild byrå, enligt det andra alternativet skulle verksamheten
anförtros åt ett nytt centralt ämbetsverk, medan enligt det tredje alternativet
statens arbetslöshetskommission skulle i en eller annan form bibehållas
såsom centralorgan.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Deri sakkunnige, som upptager de angivna alternativen till närmare skärskådande,
anför i denna del följande.

Yad först beträffade alternativet med socialstyrelsen såsom centralorgan
för hjälpverksamheten talade obestridligen vissa skäl för detsammas genomförande.
Inom styrelsen handlades flertalet frågor rörande arbetsmarknaden
— främst frågorna rörande arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring
och det skulle därför teoretiskt sett falla sig naturligt att dit förlägga avgörandet
i de jämväl till arbetsmarknadens område hörande spörsmålen rörande åtgärder
till hjälpande av de arbetslösa. Givetvis skulle det ock kunna vara till
fördel att vid hjälpverksamhetens utövande hava tillgång till den sakkunskap
på olika sociala områden, som funnes representerad inom styrelsen.

Den hjälpverksamhet, varom här vore fråga, skilde sig emellertid i så många
hänseenden från den verksamhet, som eljest utövades av styrelsen, att en
överflyttning till styrelsen av ifrågavarande arbetsuppgifter obestridligt
förutsatte meddelande av särskilda bestämmelser rörande beslutanderätt
och verksamhetsformer vid uppgifternas handhavande inom styrelsen. Med
hänsyn till verksamhetens socialpolitiskt så ömtåliga art och de förekommande
frågornas praktiska och ekonomiska natur bleve det exempelvis nödvändigt,
att i besluten finge såsom ledamöter deltaga vissa utanför styrelsen
stående personer, nämligen dels representanter för arbetsgivarna och
arbetarna, dels ock vissa speciellt sakkunniga. Ärendena måste vidare avgöras
genom majoritetsbeslut så att beslutanderätten icke finge — såsom
vore regel inom styrelsen —- tillkomma generaldirektören ensam. Man
måste också räkna med att, därest arbetslöshetsärendena anförtroddes åt
socialstyrelsen, styrelsen med avseende å dessa ärenden måste erhålla
större rörelsefrihet och maktbefogenhet än som normalt tillkomme ett centralt
ämbetsverk av socialstyrelsens typ. Dessa omständigheter skulle föra
med sig, att överflyttning av hjälpverksamhetens ledning till socialstyrelsen
bleve mera skenbar än verklig. I realiteten skulle det nya centralorganet
komma att delvis stå utanför styrelsen och utöva sin verksamhet enligt andra
regler än de för styrelsen gällande. Då besluten skulle fattas i socialstyrelsens
namn, komme emellertid styrelsen att utåt bära ansvaret för åtgärder, som
beslutats av det speciella hjälporganet. En organisation av antydd art kunde
därför lätt giva anledning till missförstånd och konflikter samt ådraga styrelsen
en impopularitet, som bleve till skada för dess verksamhet i övrigt.

Även i andra avseenden skulle en överflyttning av arbetslöshetskommissionens
funktioner till socialstyrelsen medföra åtskilliga olägenheter. Sålunda
borde nämnas, att personalbehovet å den byrå inom styrelsen, som skulle
komma att handhava arbetslöshetsärendena, måste bliva i hög grad växlande
och därför nästan omöjligt att på förhand beräkna. Personalen måste anställas
på sådant sätt, att dess storlek ständigt kunde anpassas efter det aktuella behovet.
Svårigheter skulle härigenom uppstå att för styrelsen beräkna anslag
och fastställa stater i överensstämmelse med de principer, som eljest tillämpades
beträffande centrala ämbetsverk. Till följd av anställningens osäkra natur
och den i viss mån affärsmässiga karaktär, som hjälpverksamheten genom
reservarbetena erhållit i sin praktiska utformning, hade det vidare visat sig
nödvändigt att tillerkänna de ledande befattningshavarna inom arbetslöshetskommissionen
jämförelsevis höga arvoden. Sålunda åtnjöte några av dem
arvoden överstigande de löner, som tillkomme byråcheferna i socialstyrelsen.
Då denna inadvertens från löneteknisk synpunkt säkerligen finge bibehållas,
örn hjälpverksamhetens ledning överflyttades till styrelsen, kunde det tänkas
att överflyttningen även i lönehänsecnde skulle medföra vissa komplikationer.

Med hänsyn till anförda omständigheter kundo förslaget att göra socialstyrelsen
till centralorgan för hjälpverksamheten icke förordas. Det borde emel -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

lertid anmärkas, att här blivit förutsatt, att — framdeles liksom dittills —
hjälpverksamhetens tyngdpunkt skulle ligga på reservarbetena, samt att, därest
mot förmodan verksamheten skulle komma att koncentreras på kontanta
understöd, de flesta skälen mot en överflyttning av ledningen till socialstyrelsen
skulle bortfalla.

Även gentemot förslaget att ersätta arbetslöshetskommissionen med ett
självständigt centralt ämbetsverk av den typ, som representeras av socialstyrelsen,
mötte allvarliga betänkligheter. Mot detta förslag talade bland annat
vad som i det föregående anförts rörande nödvändigheten av att beslutanderätten
i arbetslöshetsärendena utövades kollegialt och att i besluten finge deltaga
jämväl vissa personer, som icke intoge ställning av statstjänstemän. Svårigheter
skulle vidare inom ett dylikt ämbetsverk uppstå att upprätthålla en
lämplig proportion mellan verksamhetens omfattning och antalet befattningshavare.
Å andra sidan kunde, örn ett dylikt ämbetsverk komme till stånd,
knappast vinnas den anknytning till socialstyrelsens närbesläktade arbetsuppgifter,
som skulle utgöra en av fördelarna med styrelsens övertagande av
arbetslöshetsärendena.

Slutligen vore att beakta, att ännu icke förelåge klarhet rörande de framtida
riktlinjerna för statsmakternas arbetslöshetspolitik. I sådant hänseende
finge erinras, att arbetslöshetskommissionen vid olika tillfällen — senast i
sin den 27 mars 1936 dagtecknade framställning till Kungl. Majit angående
vissa anslag för arbetslöshetens bekämpande för budgetåret 1936/1937 -—
framhållit behovet av en utredning avseende ett enhetligt reglerande av hela
den samhälleliga hjälpverksamheten vid arbetslöshet samt att föredragande
departementschefen i proposition den 8 maj 1936, nr 266, förklarat sig dela
kommissionens uppfattning i berörda hänseende. Även detta förhållande
syntes utgöra ett skäl mot att nu tillskapa ett helt nytt centralt organ för sagda
verksamhet. På grund av det anförda syntes det icke kunna ifrågakomma att nu
inrätta ett särskilt ämbetsverk för handhavande av hjälpåtgärderna mot arbetslöshet.

Vid sådant förhållande syntes den lämpligaste anordningen vara att alltjämt
bibehålla statens arbetslöshetskommission såsom centralorgan för ifrågavarande
hjälpverksamhet.

Den sakkunnige finner det emellertid i hög grad påkallat, att kommissionen
organiseras på ett fastare sätt än hittills varit fallet. För detta ändamål
föreslår han, att en instruktion utfärdas för kommissionen innehållande bestämmelser
rörande kommissionens sammansättning och sättet för fattande,
av dess beslut ävensom i övrigt erforderliga föreskrifter beträffande kommissionens
arbetsformer och verksamhet. Instruktionen borde självfallet utfärdas
av Kungl. Majit. Dock borde riksdagen, innan så skedde, erhålla tillfälle att
uttala sig i ämnet.

Rörande de bestämmelser, som borde meddelas i en dylik instruktion,
framlägger den sakkunnige bland annat följande förslag.

I fråga örn kommissionens sammansättning vore det av synnerlig vikt att
tillse, att olika intressen bleve på lämpligt sätt representerade inom kommissionen.
Därvid borde särskilt beaktas det nära sammanhang, som förelåge
mellan kommissionens verksamhet och vissa centrala delar av socialstyrelsens
arbetsområde. Med hänsyn därtill syntes böra stadgas, att generaldirektören
och chefen för socialstyrelsen skulle vara självskriven ordförande och
ledamot i kommissionen samt att chefen för den byrå i styrelsen, å vilken
handlades ärenden berörande arbetsmarknaden, skulle vara självskriven leda -

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

mot i kommissionen oell dess vice ordförande. Genom en dylik föreskrift,
som nära anslöte sig till för närvarande faktiskt rådande förhållanden, skulle
erforderlig garanti vinnas för att nödig kontakt alltid komme att upprätthållas
mellan kommissionen och styrelsen.

Antalet icke självskrivna ledamöter i kommissionen syntes lämpligen bora
utgöra fem. De borde utses av Kungl. Majit, förslagsvis för fyra år i sänder.
Av dessa ledamöter borde en företräda arbetsgivarnas och en arbetarnas intressen,
medan av de övriga två borde vara i ekonomiska och kommunala angelägenheter
väl förfarna personer. Den återstående, som borde benämnas verkställande
ledamot, skulle tillika tjänstgöra såsom högste chef för kommissionens
personal och alltså närmast motsvara den nuvarande kanslichefen, vilken
emellertid anmärkningsvärt nog icke intoge ställning såsom ledamot av kommissionen.
..

För var och en av de icke självskrivna ledamöterna borde Kungl. Majit
utse en eller flera suppleanter, vilka borde förordnas för samma tid som ledamöterna.

Såsom kommissionens beslut skulle gälla den meningen, varom de flesta
förenat sig, med utslagsröst för ordföranden.

Yttranden.

Den sakkunniges förslag, i vad det avser bibehållande''av statens
arbetslöshetskommission såsom centralt organ för den statliga
hjälpverksamheten för de arbetslösa, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av de myndigheter, vilka ingått på fragan örn denna verksamhet.
Yttranden i sådan riktning hava avgivits av socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,
statens inspektör för fattigvård och barnavård samt svenska
arbetsgivareföreningen. Däremot har förslaget avstyrkts av landsorganisationen,
som anser, att ifrågavarande hjälpverksamhet lämpligen borde övertagas
av en för detta ändamål inrättad extra byrå i socialdepartementet.

Mot förslaget örn utfärdande av instruktion för kommissionen
hava vissa anmärkningar riktats. Sålunda framhålla socialstyrelsen och
statens arbetslöshetskommission angelägenheten av att även i fortsättningen
ett betydande mått av rörelsefrihet lämnas kommissionen och svenska arbetsgivareföreningen
uttalar tvekan, huruvida några fördelar skulle stå att vinna
genom förslagets realiserande.

Även de ifrågasatta bestämmelserna rörande kommissionens sammansättning
hava blivit föremål för kritik, som bland annat vänt sig
mot förslaget att chefen för socialstyrelsen och chefen å den byrå i styrelsen,
å vilken ärenden rörande arbetsmarknaden handlades, skulle vara självskrivna
såsom ordförande respektive vice ordförande i kommissionen.

Socialstyrelsen framhåller visserligen de nära beröringspunkterna mellan
styrelsens och kommissionens verksamhet men anser dock den föreslagna anordningen
vara ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter i betraktande av
det mindre lämpliga i att förknippa innehavet av viss befattning i ett centralt
ämbetsverk med fullgörandet av ett uppdrag att vara ledamot i ett fristående
organ av kommissionens karaktär.

Även arbetslöshetskommissionen motsätter sig förslaget, dock under förklaring
att byråchefen å arbetsmarknadsbyrån syntes på grund av sin tjänsteställning
böra vara ledamot av kommissionen.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Statskontoret anför, att det — nied hänsyn till "det svävande läge, vari
frågan om ordnandet av hela den samhälleliga hjälpverksamheten vid arbetslöshet
för närvarande befunne sig — syntes ämbetsverket tveksamt, huruvida
tillräcklig anledning förefunnes, att nu meddela ändrade föreskrifter rörande
kommissionens sammansättning.

Landsorganisationen intager i berörda hänseende samma ställning som
arbetslöshetskommissionen. Landsorganisationen understryker särskilt, att
det ur alla synpunkter vore lämpligt, att Kungl. Maj:t hade möjlighet att vid
besättandet av den grannlaga och maktpåliggande posten såsom ordförande
i kommissionen utse den därtill bäst skickade utan hänsyn till örn denne vore
chef för socialstyrelsen eller icke.

Beträffande de övriga anmärkningar, som anförts mot förslaget rörande
kommissionens sammansättning, hänvisar jag till handlingarna.

Departementschefen.

Den utredning, som förebragts i förevarande ämne, har styrkt mig i min
redan tidigare hysta uppfattning, att de arbetsuppgifter, vilka för närvarande
tillkomma statens arbetslöshetskommission, icke lämpligen böra omhänderhavas
av socialstyrelsen. Jag utgår därför från att någon överflyttning av
dessa uppgifter från kommissionen till styrelsen icke bör äga rum.

I nuvarande läge synas mig icke tillräckliga skäl föreligga att, på sätt den
sakkunnige ifrågasatt, genom en särskild instruktion i detalj reglera arbetslöshetskommissionens
sammansättning och verksamhetsformer. Yad särskilt
kommissionens sammansättning beträffar, finner jag det lämpligast, att Kungl,
Majit bibehålies vid sin rätt att med hänsyn tagen till kvalifikationerna för
uppgiften utse ordförande och övriga ledamöter i kommissionen. Det sagda
innebär bland annat, att jag icke kunnat ansluta mig till den sakkunniges förslag
att göra chefen för socialstyrelsen och chefen å styrelsens byrå för ärenden
rörande arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring självskrivna till
posterna såsom ordförande respektive vice ordförande i kommissionen. Vid
sådant förhållande kommer nu berörda spörsmål icke att öva inflytande å
frågan örn socialstyrelsens organisation.

Socialstyrelsen.

Byrån för sociala frågor i allmänhet (forsta byrån).

Nuvarande organisation.

Antalet befattningshavare å första byrån framgår av följande förteckning.

I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

1 byråchef .............................................................................. B 30

1 sekreterare ........................................................................... B 24

1 kansliskrivare ........................................................................ B 11

1 kanslibiträde ........................................................................ B 7

3 kontorsbiträden ..................................................................... B 4

Kungl. Majda proposition nr 266.

113

II. Icke-ordinarie befattningshavare.

Tjänsteman å extra stat.

2 sekreterare ........................................................................... B 24

1 notarie ................................................................................. B 21

Extra ordinarie tjänstemän.

2 amanuenser ............................... 18

1 amanuens ............................... 15

3 kanslibiträden ........................................................................ 7

1 kanslibiträde ........................................................................ 6

2 kontorsbiträden ..................................................................... 4

1 skrivbiträde ........................................................................... 2

Extra tjänstemän.

1 skrivbiträde ........................................................................... 2

Övrig icke-ordinarie personal.

1 sakkunnig (expert) för ärenden rörande alkoholistvården med arvode av
3,600 kronor för år, å vilket belopp utgår dyrtidstillägg enligt de för befattningshavare
vid i avlöningshänseende icke nyreglerade verk gällande grunderna.

Första byråns arbetsuppgifter kunna uppdelas i fyra huvudgrupper:
1) ärenden rörande främlingskontroll, 2) ärenden rörande medling i arbetstvister,
3) ärenden rörande alkoholistvård och 4) vissa andra sociala ärenden.

Nuvarande bestämmelser rörande främlingskontroll äro meddelade i lagen
den 2 augusti 1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas och
kungörelsen den 11 november 1927 (nr 411) med vissa föreskrifter i anledning
av nämnda lag, vilka författningar ursprungligen skulle gälla för femårsperioden
1928—1932, men genom lag den 13 maj 1932 (nr 134) och kungörelse
den 9 december 1932 (nr 551) erhållit förlängd giltighet för ytterligare
en femårsperiod. Enligt dessa författningar gäller bland annat följande.

Utlänning, som ankommer till eller uppehåller sig i riket måste, bortsett
från vissa undantag, vara försedd med pass. Detta skall i princip vara
viserat. På grund av träffade internationella överenskommelser äro dock
medborgare i flertalet europeiska länder ävensom i Amerikas förenta stater
och Japan befriade från skyldigheten att hava sina pass viserade. Visering
av pass verkställes av vederbörande tjänsteman vid svensk beskickning eller
svenskt konsulat eller i utrikesdepartementet. Där ansökan örn visering
jämväl avser rätt att här i riket antaga eller innehava anställning i annans
tjänst (arbetsanställning), skall viseringsmyndigheten inhämta yttrande från
socialstyrelsen. Visering skall meddelas för viss tid och, där den innefattar
rätt till arbetsanställning, avse visst slag av arbete.

Utlänning får icke, med mindre visering för honom gäller, uppehålla sig
i riket över tre månader utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd). Dylikt
tillstånd meddelas av socialstyrelsen. Innan ansökan om tillstånd prövas,
skola yttranden vara avgivna av polismyndigheten i den ort och länsstyrelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266. »b 37 8

114

Kungl. Maj-.ts proposition nr 266.

i det län, där utlänningen vistas. Om lian vistas utom riket, skall yttrandet
avgivas av svensk beskickning eller konsul.

Om utlänning vill bär i riket antaga eller innebava arbetsanställning,
kräves härför särskilt tillstånd (arbetstillstånd), med mindre för honom gäller
visering, som innefattar dylikt tillstånd. Även arbetstillstånd meddelas av
socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där
ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, inhämta utlåtande från arbetsförmedlingsanstalt för den ort,
där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att
uttala sig. Arbetstillstånd skall avse visst slag av arbete.

Såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd meddelas för viss tid.

Beträffande förlängning av tiden för uppehållstillstånd eller arbetstillstånd
gälla samma föreskrifter som i fråga örn prövningen av den första ansökningen.

Socialstyrelsens beslut rörande dylika tillstånd få icke överklagas.

Såsom framgår av dessa bestämmelser har socialstyrelsen dels att avgiva
yttranden i sådana viseringsärenden, vilka avse tillstånd att här i riket innehava
arbetsanställning, dels att i sådana fall, där visering icke erfordras, besluta
rörande uppehålls- eller arbetstillstånd. I många fall avser ingiven
ansökan såväl uppehålls- som arbetstillstånd.

Yttrande från socialstyrelsen inhämtas därjämte i åtskilliga andra ärenden
avseende utlänningars rättigheter här i landet, exempelvis när fråga är örn
tillstånd för utlänning att bedriva viss tillverkning eller försäljning.

Av byråns personal äro — frånsett byråchefen — följande befattningshavare
upptagna med handläggning av ärenden rörande främlingskontroll,
nämligen notarien å extra stat, 1 amanuens i 18:e lönegraden, 2 extra ordinarie
kanslibiträden i 7:e och 1 extra ordinarie kanslibiträde i 6:e lönegraden,
4 kontorsbiträden (därav 2 ordinarie biträden och 2 extra ordinarie biträden
i 4:e lönegraden) samt 1 extra ordinarie och 1 extra skrivbiträde i 2:a lönegraden.

Vad härefter angår ärendena rörande medling i arbetstvister, handläggas
dessa väsentligen å den vid ingången av år 1921 inrättade förlikningsmannaexpeditionen,
vilken formellt får anses utgöra en del av socialstyrelsens första
byrå, men i realiteten intager en fristående ställning. Personalen å denna
expedition utgöres sedan åtskilliga år av en sekreterare å extra stat i lönegraden
B 24 och ett ordinarie kontorsbiträde, vilka befattningshavare i det
föregående upptagits såsom tillhörande byråns personal.

Expeditionens uppgift är främst att på olika sätt biträda förlikningsmännen
i deras arbete bland annat genom vidtagande av vissa förberedande åtgärder
(kallande av parters och organisationers representanter till sammanträden,
anskaffande av sammanträdeslokal m. m.), genom verkställande av diverse
utredningar, medverkan vid förhandlingarnas gång och vid utfärdande av
expeditioner.

Expeditionen har också att tillhandagå arbetsgivare och arbetare samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 115

deras organisationer med upplysningar samt att underlätta kommunikationen
mellan parterna och förlikningsmannen.

Å expeditionen förvaras styrelsens samling av äldre och nyare kollektivavtal.
Denna samling, som torde vara den mest fullständiga i riket och innehåller
mer än 6,000 i kraft varande avtal, är föremål för ständig komplettering.

På sekreteraren å förlikningsmannaexpeditionen ankommer att taga närmaste
befattningen med vissa uppgifter, vilka åvila socialstyrelsen enligt
gällande författningar angående medling i arbetstvister och särskilda skiljedomare.
I sådant hänseende må här framhållas följande.

I lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister stadgas, bland
annat, att socialstyrelsen vid uppkommen arbetstvist kan, där styrelsen finner
omständigheterna därtill föranleda, på begäran av arbetsgivarna och arbetarna
utse lämplig person att i egenskap av opartisk ordförande leda förhandlingar
mellan parterna. I lagen har vidare föreskrivits att, örn utbruten tvist, som
påkallar förlikningsmans ingripande, berör även annan förlikningsmans område,
det åligger förlikningsmännen att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande
insända underrättelse till socialstyrelsen, som då skall förordna en av
förlikningsmännen att medla i tvisten eller, där så finnes påkallat, hos Kungl.
Majit anhålla örn dylikt förordnande för annan person.

I kungörelsen den 31 december 1920 (nr 898) med närmare föreskrifter
angående medling i arbetstvister föreskrives, att förlikningsmännen stå under
inseende av socialstyrelsen, som har att leda deras verksamhet så, att största
möjliga likformighet i tillämpningen av gällande bestämmelser vinnes samt
nödig samverkan mellan förlikningsmännen ernås. Styrelsen äger, där så
finnes lämpligt, kalla förlikningsmännen, en eller flera, till överläggning och
skall söka tillhandagå förlikningsmännen med sådana upplysningar, som
kunna vara ägnade att främja deras verksamhet.

Finnér sig förlikningsman icke kunna medhinna eller icke lämpligen böra
taga befattning med en eller flera inom hans verksamhetsområde uppkomna
arbetstvister, skall han härom göra anmälan till socialstyrelsen, vilken myndighet
har att skyndsamt med eget yttrande hos Kungl. Majit anmäla, vad
sålunda förefallit.

På grund av bestämmelserna i lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om särskilda
skiljedomare plägar vidare Kungl. Majit för två år i sänder förordna särskilda
personer (skiljedomare) att på anmodan av parter var för sig avgöra
arbetstvister, som av parterna hänskjutas till skiljedom, eller på anmodan av
parter eller av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande deltaga i
dylika tvisters slitande. I kungörelsen den 31 december 1920 (nr 899) med
närmare föreskrifter angående dylika skiljedomare stadgas, att skiljedomare
skola åtnjuta ersättning av parterna, vilken, örn enighet ej kan vinnas, fastställes
av socialstyrelsen. Styrelsen har jämväl att söka tillhandahålla skiljedomarna
sådana upplysningar, som kunna vara ägnade att främja deras verksamhet.

Förlikningsmännen äro skyldiga att till socialstyrelsen inge berättelser
rörande sin verksamhet. Skiljedomarna skola föra dagböcker, vilka i original
eller avskrift skola insändas till styrelsen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Å förlikningsmannaexpeditionen handläggas vidare vissa frågor om ersättning
till förlikningsmän och ledamöter av förlikningskommissioner samt om
ledighet för förlikningsmän m. m.

Slutligen är att märka, att den statistiska publikation rörande »Arbetsinställelser
och kollektivavtal samt förlikningsmäns verksamhet», som årligen
utgives av socialstyrelsen, utarbetas under ledning av sekreteraren å förlikningsmannaexpeditionen.
Arbetet med denna publikation, vilket närmast hänförts
till fjärde byråns verksamhetsområde, utföres i övrigt av en amanuens
i 18:e lönegraden och ett ordinarie kanslibiträde, vilka befattningshavare tillhöra
fjärde byråns personal, men äro placerade å förlikningsmannaexpeditionen,
varest materialet för deras arbete är att tillgå.

Socialstyrelsens och därmed första byråns uppgifter rörande alkoholistvården
grunda sig främst på föreskrifterna i lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
örn behandling av alkoholister, den s. k. alkoholistlagen, och i kungörelsen
den 27 maj 1932 (nr 215) med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården.

Enligt alkoholistlagen skola de allmänna alkoholistanstalterna, d. v. s. de
statliga anstalterna och de av Kungl. Majit erkända, icke statliga anstalterna,
stå under socialstyrelsens uppsikt. Såsom uppsiktsmyndighet över de allmänna
alkoholistanstalterna äger styrelsen under vissa förutsättningar förordna,
att alkoholist, vilkens internerande är beslutat, skall placeras å någon
av de för mera svårdisciplinerade inrättade, i samband med tvångsarbetsanstalt
stående statliga anstalterna (för män Svartsjö och för kvinnor Landskrona)
.

Socialstyrelsen äger vidare förordna örn överflyttning av intagen person
från en allmän alkoholistanstalt till en annan.

Örn kvarhållande och utskrivning beslutar som regel anstaltens styrelse.
Dock äger, när skäl därtill äro, även socialstyrelsen, efter vederbörande
anstaltsstyrelses hörande, förordna örn utskrivning från allmän alkoholistanstalt.

Beslut av styrelse för allmän alkoholistanstalt rörande kvarhållande av
intagen person utöver den normala maximitiden skola underställas socialstyrelsens
prövning.

Styrelsen skall vidare dels föra sådana anteckningar över antalet vårdplatser
å de allmänna alkoholistanstalterna samt verkställda intagningar och
utskrivningar, att styrelsen så vitt möjligt vid varje tidpunkt är i stånd att
överblicka tillgången för den närmaste framtiden av lediga vårdplatser, dels
ock på begäran tillhandagå med upplysningar örn lediga vårdplatser samt örn
villkoren för intagande och vård å anstalterna.

Socialstyrelsens befogenheter omfatta emellertid icke allenast de allmänna
alkoholistanstalterna. Styrelsen är enligt nyssnämnda kungörelse och styrelsens
instruktion jämväl uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i dess
helhet. I denna egenskap skall styrelsen vaka över att vården å allmän
alkoholistanstalt samt å enskild anstalt, som åtnjuter statsbidrag till driftkostnaderna,
utövas i enlighet med gällande bestämmelser och i övrigt på
sådant sätt, som motsvarar det med vården åsyftade ändamålet. För uppsik -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

tens utövande äger styrelsen underkasta anstalt inspektion samt infordra uppgifter
rörande dess verksamhet och övriga förhållanden.

Socialstyrelsen har vidare att följa den verksamhet, som nykterhetsnämnderna
på grund av bestämmelserna i alkoholistlagen utöva, samt att tillhandagå
nämnderna med råd och upplysningar i avseende å sådan verksamhet.

Jämväl i övrigt skall styrelsen hava sin verksamhet riktad på företeelserna
å alkoholistvårdens område samt verka för vårdens ändamålsenliga bedrivande
och utveckling.

över ansökning örn anstalts erkännande såsom allmän alkoholistanstalt har
socialstyrelsen att avgiva utlåtande. På grund av svårigheterna att få. till
stånd erkända anstalter har under senare år socialstyrelsen i regel tagit initiativet
till inrättande av dylika anstalter och verkställt en stor del av de förarbeten,
som krävas, för att dylik anstalt skall kunna komma till stånd.

Till de icke statliga alkoholistanstalternas samt nykterhetsnämndernas
verksamhet ävensom kommunernas alkoholistvård i övrigt lämnar staten i
betydande omfattning sitt ekonomiska stöd. Bestämmelser rörande bidragen
äro meddelade i fem den 27 maj 1932 dagtecknade kungörelser nämligen
(nr 217) örn statsbidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter,
(nr 218) örn statsbidrag till driftkostnader vid vissa alkoholistanstalter m. m.,
(nr 219) örn gottgörelse av statsmedel för vissa kostnader för vård av alkoholister,
(nr 220) örn ersättning av statsmedel för vissa resekostnader vid
tvångsintagning av alkoholister och (nr 216) om understöd av statsmedel till
nykterhetsnämndernas verksamhet.

Därjämte pläga statsmakterna årligen lämna bidrag till understöd åt sammanslutningar
av nykterhetsnämnder och till anordnande av konferenser med
nykterhetsnämnder samt resebidrag åt ombud för nykterhetsnämnder för bevistande
av dylika konferenser m. m.

Beträffande här omförmälda statsbidrag meddelas i vissa fall beslut av
socialstyrelsen och i andra fall av Kungl. Majit. I de fall, där Kungl. Maj .t
beslutar, sker det efter socialstyrelsens hörande. Beträffande understöden
till nykterhetsnämndernas verksamhet är föreskrivet, att beslut i ämnet skola
meddelas av socialstyrelsen, efter samråd med kontrollstyrelsen och statens
inspektör för fattigvård och barnavård.

Huvudarbetet med prövningen av inkommande ansökningar örn statsbidrag
åvilar socialstyrelsen, som ock i samtliga fall efter vederbörlig granskning
utbetalar de beviljade bidragen.

Frånsett byråchefen disponeras för ärendena rörande alkoholistvård en
sekreterare å extra stat i lönegraden B 24, en amanuens i 15:e lönegraden
samt den förut nämnde experten. Dessutom torde av byråns biträdespersonal
den ordinarie kansliskrivaren och det ordinarie kanslibiträdet vara i huvudsak
sysselsatta med dessa ärenden.

Till den fjärde gruppen — vissa andra sociala ärenden — höra framför
allt de ärenden av mera allmän social natur, vilka för yttrande remitteras till
styrelsen och icke anses böra handläggas å annan byrå inom styrelsen samt
ej heller falla inom någon av första byråns här redan behandlade tre huvudgrupper.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Bland dessa ärenden äro särskilt att märka av Kungl. Majit till styrelsen
remitterade kommitté- och sakkunnigbetänkanden i sociala frågor av mera
allmän natur. Dylika betänkanden föredragas i stor utsträckning av tjänstemän
å första byrån. I den mån så anses erforderligt, äger samarbete rum
med styrelsens övriga byråer — i lagfrågor särskilt med sjätte byrån. Det
ligger i sakens natur, att ifrågavarande ärenden ofta äro av stor principiell
betydelse och kräva mycket arbete.

Till denna ärendesgrupp höra vidare remisser av åtskilliga framställningar
från föreningar och enskilda örn statsunderstöd i form av anslag eller tilldelning
av lotterimedel.

Till förevarande kategori torde även böra hänföras ärenden rörande tillstånd
att utöva verksamhet såsom utvandraragent. I dessa ärenden meddelar
socialstyrelsen beslut med stöd av bestämmelserna i förordningen den 4 juni
1884 (nr 37) örn vad med avseende å utvandrares förskaffande till främmande
världsdel iakttagas bör.

Slutligen böra hit räknas de ärenden, som tillkommit i anledning av en
mellan Sverige och Frankrike den 9 juni 1934 avslutad överenskommelse
rörande lättnader i avseende å främlingskontrollen för vissa svenska och
franska medborgare, överenskommelsen avser beredande av möjlighet för
medborgare i nämnda länder att — oavsett situationen på arbetsmarknaden
i vederbörande yrke — för en begränsad tid begiva sig från hemlandet till
det andra landet i syfte att i sistnämnda land under innehavande av anställning
i ett industri- eller handelsföretag utbilda sig i landets språk samt i dess
handels- och yrkesmetoder. Enligt överenskommelsen ävensom de bestämmelser,
som i anledning av densamma genom beslut den 6 juli 1934 meddelats
av Kungl. Majit (sv. förf.-sami. nr 447/1934), ankommer det på socialstyrelsen
dels att fatta beslut beträffande ansökningar av fransmän örn tillstånd
att i Sverige tillträda anställningar av ifrågavarande slag, dels ock att
till- eller avstyrka ansökningar från svenskar, som vilja tillträda dylika anställningar
i Frankrike.

Den personal, som handlägger ärenden tillhörande den nu behandlade
fjärde huvudgruppen, utgöres — frånsett byråchefen — av den ordinarie
sekreteraren, en amanuens i 18:e lönegraden och ett extra ordinarie kanslibiträde
i 7:e lönegraden.

Den sakkunniges förslag.

Rörande första byrån och dess arbete gör den sakkunnige till en början
vissa allmänna uttalanden. Han anför i sådant hänseende följande.

Första byråns verksamhetsområde hade under årens lopp undergått mycket
stora förändringar, i det byrån dels befriats från viktiga grupper av ärenden,
dels ock tillförts nya arbetsuppgifter av stor betydelse.

Av anordningar, som medfört minskning i byråns arbetsuppgifter, kunde
framför allt nämnas inrättandet år 1914 av ett speciellt organ för åtgärder
mot arbetslösheten — statens arbetslöshetskommission — som i huvudsak
övertagit styrelsens uppgifter rörande arbetslösheten, ävensom tillkomsten
år 1934 av styrelsens sjunde byrå, till vilken överflyttats en av första byråns
huvuduppgifter under många år, nämligen övervakningen av arbetsförmed -

119

Kungl. Majus proposition nr H66.

lingen. I detta sammanhang vore vidare att märka överflyttningen till sjätte
byrån av ärendena rörande styrelsens personal. Därjämte förenade papekas,
hurusom de till byrån hörande emigrationsärendena på grund av emigrationens
tillbakagång i vårt land under senare år väsentligen Priorat sin betydelse
samt att den upplysningsverksamhet i emigrationsfrågor som forekomme
och alltjämt torde hava en uppgift att fylla, icke omhanderhades av
styrelsen utan av en enskild av staten understödd institution, benämnd institutet
för svensk utlandstjänst. , . ... „ .

Å andra sidan hade byråns arbetsområde i väsentlig man vidgats genom
de nya arbetsuppgifter, som tillförts styrelsen och byrån i samband me
1913 och 1931 års alkoholistlagar, lagstiftningen rörande framlingskontrollen
och 1920 års författningar rörande medling i arbetstvister m. m. Att ärendena
rörande alkoholistvården hade förlagts till första byrån torde hava sm
förklaring däri att någon annan byrå inom styrelsen icke forefunmts, till
vilken de lämpligen kunde hänföras. Yad åter anginge ärendena rörande
främlingskontrollen och medlingen i arbetstvister torde de hava forlagts till
första byrån med hänsyn till sitt samband med arbetsförmedlingsarendena,
vilka iu tills för kort tid sedan handlagts å denna byrå.

Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att byråns arbetsuppgifter
rörde vitt skilda ämnen, vilka ägde föga inbördes sammanhang och vilkas
sammanförande å en gemensam byrå endast kunde historiskt förklaras, sålunda
syntes det vara svårt att finna några beröringspunkter mellan de tva
uppgifter, vilka toge den största delen av byråns personal i anspråk nämligen
framlingskontrollen å ena sidan och tillsynen över alkoholistvården å den
andra och även i övrigt måste sambandet mellan flertalet ärendesgrupper
säras vara synnerligen lösligt. Däremot förelåge ett påtagligt sakligt sammanhang
mellan å ena sidan de olika grupper av ärenden, vilka handlades
å byrån, och å andra sidan vissa ärenden, som antingen nu handlades a andra
byråer inom styrelsen eller enligt sakkunnigförslaget skulle komma att överflyttas
till styrelsens verksamhetsområde.

Med hänsyn till det anförda och under förklaring att ett bibehållande av
första byrån i dess nuvarande form icke kunde anses ändamålsenligt, anför
den sakkunnige, att den lämpligaste anordningen syntes vara att uppdela denna
byrå i dess olika beståndsdelar och att hänföra de särskilda delarna till de
byråer, med vilka de sakligt sett ägde sammanhang.

Vad angår främlingskontrollen anmärker den sakkunnige först och fiämst,
att den lagstiftning, varpå denna kontroll vilade, för närvarande hade provisorisk
giltighet och allenast gällde till och med utgången av år 1937. I anslutning
härtill yttrar sig den sakkunnige sålunda.

Spörsmålet i vad mån anledning förefunnes att framdeles vidtaga ändringar
i förevarande lagstiftning hade icke av den sakkunnige kunnat närmare undersökas.
Så mycket syntes emellertid visst, att en kontroll över utlänningar av
i huvudsak den art och omfattning, som för närvarande vöre föreskriven, annu
länge komme att bliva erforderlig. Starka skal talade också för antagandet, att
även i fortsättningen åt socialstyrelsen skulle anförtros de uppgifter, vilka
tillkomme styrelsen enligt gällande lagstiftning. Visserligen kunde det sägas,
att dessa uppgifter delvis folie utanför ramen av socialstyrelsens naturliga
verksamhetsområde, men å andra sidan syntes knappast någon myndighet
finnas att tillgå, åt vilken uppgifterna med större fördel skulle kunna, överlämnas.
Det torde icke heller kunna förnekas, att det sätt, varpå socialstyrelsen
bedrivit ifrågavarande verksamhet, och den stora erfarenhet, styrelsen
därunder förvärvat, utgjorde vägande skäl mot en överflyttning av verksam -

120

Kungl. Majlis proposition nr 266.

heten till annan myndighet. Med hänsyn till det anförda syntes det berättigat
att utgå från att socialstyrelsen skulle jämväl efter den 1 januari 1938 hava
att taga befattning med främlingskontrollen på ungefär samma sätt som nu.
Den sakkunniges förslag byggde därför på denna förutsättning. Skulle på
grund av ändrad lagstiftning eller av annan orsak en mera betydande förändring
i styrelsens arbete med denna kontroll inträda, måste givetvis förslaget
underkastas den jämkning, som av omständigheterna påkallades.

Den sakkunnige behandlar härefter frågan örn främlingskontrollens förläggning
inom socialstyrelsen och yttrar härom bland annat.

Det läge i sakens natur, att styrelsen vid prövningen av ansökning örn
arbetstillstånd hade att särskilt beakta läget på arbetsmarknaden. Detta förhållande
hade ock ytterligare understrukits genom föreskrifterna, att utlåtande
över dylik ansökning som regel skulle inhämtas av vederbörande arbetsförmedlingsanstalt,
att tillfälle skulle beredas sammanslutningar av arbetgivare
eller arbetare inom respektive verksamhetsområde att uttala sig i ämnet
ävensom att arbetstillstånd skulle avse visst slag av arbete. Beträffande
ärendena rörande uppehållstillstånd vore sambandet med arbetsmarknadsfrågorna
icke fullt lika framträdande. Det vore emellertid att märka, att i
ett mycket stort antal fall samma ansökning avsåge erhållande av uppehållstillstånd
och av arbetstillstånd samt att en ansökning, som enbart avsåge
uppehållstillstånd, ofta kunde beräknas komma att förr eller senare efterföljas
av en begäran örn arbetstillstånd. Även vid bedömande av ärenden
rörande uppehållstillstånd måste därför ofta nog arbetsmarknadssynpunkterna
tillmätas en betydande vikt. Med hänsyn därtill syntes det riktigast,
att ärendena rörande främlingskontrollen överflyttades till den byrå
inom styrelsen, vilken handlade ärendena rörande arbetsförmedlingen
samt utövade tillsynen över arbetsförmedlingsanstalterna, alltså till styrelsens
sjunde byrå. Då den för främlingskontrollen avsedda personalen torde
inom sjunde byrån — liksom dittills inom den första — böra utgöra en jämförelsevis
fristående avdelning, syntes överflyttningen utan svårighet låta sig
genomföra.

Därest den föreslagna överflyttningen komme till stånd, torde till den
överflyttade avdelningen böra förläggas samtliga på styrelsen ankommande
ärenden rörande in- och utvandring. Det sagda innebure, att å avdelningen
skulle handläggas även de ärenden, med vilka styrelsen hade att taga befattning
på grund av bestämmelserna i dels 1884 års förordning om vad med
avseende å utvandrares förskaffande till främmande världsdel iakttagas bör,
dels ock den år 1934 mellan Sverige och Frankrike avslutade överenskommelsen
rörande vissa lättnader i avseende å främlingskontrollen. Det nära
sambandet mellan sistberörda ärenden och de förut behandlade, torde vara
så påtagligt, att en närmare motivering av detta förslag icke syntes påkallad.

Beträffande behovet av personal för handläggningen av ärendena rörande
främlingskontrollen erinrar den sakkunnige, att socialstyrelsen i skrivelse den
8 september 1934 — under uttalande att den tillgängliga personalen vore otillräcklig
— hemställt, att densamma måtte förstärkas med en sekreterare å
extra stat, ävensom att styrelsen jämväl senare framhållit nödvändigheten av
personalförstärkning för berörda ändamål.

För egen del uttalar sig den sakkunnige rörande personalbehovet på följande
sätt.

Vid bedömande av frågan borde beaktas, att de ärenden, som handlades å
avdelningen för främlingskontroll, ofta kunde vara av invecklad eller ömtålig
karaktär. A7id deras avgörande måste hänsyn tagas ej blott till läget på

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

arbetsmarknaden utan även till internationella förhållanden, ordningssynpunkter
och personliga omständigheter. Olika intressen måste därvid vägas
mot varandra.

Då socialstyrelsens beslut i dessa ärenden icke kunde överklagas och
ärendena för sökandena ofta vore av yttersta vikt, vore synnerligen omsorgsfull
prövning nödvändig och besluten måste ej sällan föregås av en vidlyftig
utredning. I åtskilliga fall måste samråd äga rum med vederbörande tjänstemän
i utrikes-, justitie- eller handelsdepartementet.

Ärendena hade under senare tid ej blott ökat i antal utan jämväl — på
grund av rådande politiska förhållanden inom ett flertal europeiska länder
i stor utsträckning blivit alltmer komplicerade till sin natur. Särskilt gällde
detta med avseende å ansökningarna örn uppehållstillstånd.

Till följd av ärendenas mängd kunde endast de viktigaste föredragas inför
ämbetsverkets chef eller inför byråchefen. I stor utsträckning måste därför
ansvaret för besluten komma att åvila den tjänsteman, vilken närmast förestode
ifrågavarande avdelning. Under sådana förhållanden syntes det icke
lämpligt, att denne tjänsteman — såsom nu vore fallet — allenast intoge
notaries tjänsteställning. Den närmaste ledningen för avdelningen borde i
stället anförtros åt en sekreterare i lönegraden B 24.

Enligt socialstyrelsens år 1934 framställda förslag skulle, därest ifrågavarande
sekreterareänst inrättades, den hittillsvarande notarietjänsten likväl
bibehållas och således även en ökning av personalens numerär komma till
stånd. Utan tvivel vore den å ifrågavarande avdelning tjänstgörande personalen
i hög grad arbetstyngd. Behov av viss personalförstärkning syntes därför
föreligga. Dock syntes det icke nödvändigt att å avdelningen samtidigt
hava anställda en sekreterare och en notarie. Därför borde den nuvarande
notarietjänsten indragas, men i stället inrättas ytterligare en befattning såsom
amanuens i 18:e lönegraden. Därjämte torde biträdespersonalen böra
utökas med ett extra ordinarie kontorsbiträde i 4:e lönegraden.

Personalbeståndet å avdelningen för främlingskontroll utgjordes — frånsett
två ordinarie kontorsbiträden — av icke ordinarie befattningshavare. Då
lagstiftningen rörande främlingskontrollen endast ägde provisorisk giltighet,
torde det icke för närvarande vara lämpligt att överföra någon del av den med
sagda ärenden sysselsatta icke ordinarie personalen till ordinarie stat. Med
anledning därav borde den förordade sekreteraren uppföras å extra stat,
medan de övriga befattningshavarna liksom nu borde vara extra ordinarie
eller extra tjänstemän.

Enligt detta förslag skulle för främlingskontrollen tills vidare beräknas
följande personal, nämligen 1 sekreterare å extra stat i lönegraden B 24, 2
amanuenser i 18:e lönegraden, 2 extra ordinarie kanslibiträden i 7:e och 1
extra ordinarie kanslibiträde i 6:e lönegraden, 5 kontorsbiträden —- därav 2
ordinarie biträden och 3 extra ordinarie biträden i 4:e lönegraden — samt
1 extra ordinarie och 1 extra skrivbiträde i 2:a lönegraden.

Beträffande ärendena rörande medling i arbetstvister ävensom de övriga
ärenden, vilka för närvarande äro föremål för handläggning å förlikningsmannaexpeditionen,
framhåller den sakkunnige, att även dessa ärenden ägde
ett nära samband med förhållandena på arbetsmarknaden. På grund därav förordas
i sakkunnigförslaget, att berörda expedition anknytes till den byrå, som
närmast har att övervaka förhållandena på arbetsmarknaden, nämligen den nuvarande
sjunde byrån.

I detta sammanhang betonar den sakkunnige, att alltsedan sin tillkomst
förlikningsmannaexpeditionen och särskilt dess sekreterare intagit en i för -

122

Kungl. Maj-.ts proposition nr 266.

hållande till första byrån i övrigt mycket självständig ställning. Denna ställning
hade, yttrar den sakkunnige, varit betingad av de speciella uppgifter, vilka
ankommit på expeditionen. Någon anledning att härutinnan ifrågasätta ändring
syntes icke föreligga. Enligt förslaget skulle därför förlikningsmannaexpeditionen
anknytas till sjunde byrån på enahanda sätt, varpå densamma
för närvarande vore anknuten till första byrån. Befattningshavarna å expeditionen
skulle alltså bliva tjänstemän å sjunde byrån.

Under hänvisning till att publikationen »Arbetsinställelser och kollektivavtal
samt förlikningsmännens verksamhet» uteslutande innehölle redogörelser
för förhållanden sammanhängande med den å förlikningsmannaexpeditionen
utövade verksamheten, föreslår den sakkunnige vidare, att expeditionen
skulle få helt och hållet övertaga utgivandet av sagda publikation. För möjliggörande
härav borde de två befattningshavare å fjärde byrån, vilka vore
sysselsatta med utarbetande av publikationen i fråga, införlivas med expeditionens
personal och alltså ävenledes överflyttas till den nuvarande sjunde
byrån.

Enligt sakkunnigförslaget bör sekreteraren å förlikningsmannaexpeditionen
överflyttas från extra till ordinarie stat. Vid bifall härtill skulle å
nämnda expedition komma att vara anställda 1 ordinarie sekreterare i lönegraden
B 24, 1 ordinarie kanslibiträde (B 7), 1 ordinarie kontorsbiträde (B 4)
och 1 amanuens i 18:e lönegraden. Den sakkunnige påpekar, att 1936 års
riksdag antagit lag örn förenings- och förhandlingsrätt ävensom att enligt
denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1937, socialstyrelsen erhölle vissa
nya arbetsuppgifter, vilka torde komma att handhavas av förlikningsmannaexpeditionen.
I vad man detta komme att medföra ökning i arbetsbördan
vore anför den sakkunnige — svårt att bedöma. Åtminstone för närvarande
syntes icke någon förstärkning av arbetskrafterna på sådan grund böra föreslås.

Med avseende å ärendena rörande alkoholistvården erinrar den sakkunnige
om det av landshövdingen Widén avgivna, förut omförmälda betänkandet,
däri förordats, att inom socialstyrelsen skulle inrättas en ny byrå för ärenden
rörande fattigvård och barnavård med statens inspektör för fattigvård och
barnavård såsom chef.

Den sakkunnige anför härefter följande.

Förslaget om förläggning till socialstyrelsen av ifrågavarande ärenden hade
av Widén motiverats bland annat med det nära sammanhang, som förelåge
mellan fattigvården och alkoholistvården. Med hänsyn därtill hade Widén
ytterligare föreslagit, att till den ifrågasatta byrån för ärenden rörande fattigvård
och barnavård måtte från socialstyrelsens första byrå överföras ärendena
rörande alkoholistvården.

över Widéns förslag örn förläggningen av ärendena rörande fattigvård,
barnavård och alkoholistvård hade yttranden avgivits av socialstyrelsen samt
av statens inspektör för fattigvård och barnavård, därvid förslaget tillstyrkts
av socialstyrelsen. Inspektören hade visserligen på anförda skäl motsatt sig
forslaget men samtidigt uttalat sig för lämpligheten av att sammanföra fattigvårds-
och alkoholistvårdsärenden.

Att ett visst samband förelåge mellan fattigvård och alkoholistvård torde

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

vara ovedersägligt. Ett uttryck härför utgjorde bestämmelsen i gällande alkoholistlag
att i de fall, där särskild nykterhetsnämnd ej blivit tillsatt av kommunen,
nykterhetsnämnden skulle utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse.
Även föreskriften att socialstyrelsens beslut rörande understöd av statsmedel
till nykterhetsnämndernas verksamhet skulle fattas efter samråd med statens
inspektör för fattigvård och barnavård underströke detta sammanhang.

Det vore ock att märka, att staten så till vida intoge samma ställning i
förhållande till alkoholistvården som till fattigvården, att den beträffande
båda dessa vårdformer som regel överläte åt kommunala myndigheter att i
första hand vidtaga de erforderliga åtgärderna. På grund härav förefölle det
lämpligt, att ärendena rörande alkoholistvården sammanfördes med fattigvårdsärendena.
Handläggningen av förstnämnda ärenden torde därför böra
övertagas av den ifrågasatta nya byrån, som således skulle bliva en byrå för
ärenden rörande fattigvård, barnavård och alkoholistvård.

Beträffande personalbehovet för alkoholistvårdsärendena påpekar den sakkunnige,
att socialstyrelsen i skrivelse den 8 september 1934 hemställt örn
förstärkning av denna personal med en notarie å extra stat i lönegraden B 21
och en extra ordinarie kansliskrivare i Ilie lönegraden. I skrivelsen hade
framhållits, hurusom alkoholistvården under senare år fått allt större omfattning
och betydelse samt att detta medfört stegring i styrelsens arbete med
hithörande ärenden. Enligt styrelsens förslag borde den ifrågasatta notarien
övertaga en del av det arbete, som åvilade den för alkoholistvårdsärendena avsedde
sekreteraren. Därigenom skulle vinnas, att sekreteraren, vilkens arbetskraft
nu till huvudsaklig del absorberades av de löpande ärendena inom styrelsen,
bleve i tillfälle att i högre grad än under de senaste åren varit möjligt
ägna sig åt den upplysningsverksamhet bland nykterhetsnämnderna, som
järn väl inginge i hans åligganden. Åt den föreslagna kansliskrivaren skulle
enligt förslaget anförtros vissa ärenden av enklare beskaffenhet, för vilkas
handläggning icke krävdes mera kvalificerad personal.

För egen del anför den sakkunnige i denna fråga i huvudsak följande.

Yäl ägde det sin riktighet, att de av socialstyrelsen behandlade löpande
ärendena rörande alkoholistvården under de senaste åren stigit i antal men
arbetsbördan syntes icke hava ökats i proportion härtill. Det vore till en
början att märka, att de löpande ärendena -— örn ock många till antalet —-i stort sett torde vara av ganska enkel beskaffenhet. Särskilt gällde detta
de ärenden, som sammanhängde med gällande statsbidragsbestämmelser. Vissa
av dessa ärenden torde inom styrelsen underkastas en mera tidsödande
prövning än som syntes vara oundgängligen erforderlig. Det borde även beaktas,
att sekreteraren numera till sin hjälp hade en amanuens medan tidigare
så icke varit förhållandet, ävensom att den biträdespersonal, som foges
i anspråk för dessa ärenden, genom överflyttningen till sjunde byrån av arbetsförmedlingsärendena
torde hava erhållit en icke oväsentlig minskning i
sin arbetsbörda.

Vad beträffade den av socialstyrelsen genom resor utövade upplysningsverksamheten
hade densamma säkerligen varit synnerligen värdefull och medfört
bestående resultat. Den påtagliga ökning i kommunernas intresse för
en effektiv alkoholistvård, som på många håll kunnat skönjas, torde sålunda
i viss utsträckning vara en följd av denna verksamhet. Det fortsatta behovet
av sådan upplysningsverksamhet syntes emellertid icke vara lika framträdande
som tidigare dels på grund av don kännedom örn alkoholistlag -

124

Kungl. Majus proposition nr 266.

stiftningen och dess betydelse, som kommunerna i allmänhet numera torde
hava vunnit, dels på grund av den omfattande upplysningsverksamhet, som
bedreves av de av staten understödda sammanslutningarna av nykterhetsnämnder,
vilka sammanslutningar —- för närvarande 32 till antalet — omspände
alla delar av riket. Det sagda innebure givetvis icke, att socialstyrelsens
uppgift att sprida upplysning på alkoholistvårdens område skulle få
betraktas såsom avslutad, men de anförda omständigheterna torde böra tillmätas
en viss betydelse vid bedömande av styrelsens personalbehov. Det
förtjänade ock framhållas att, därest en ny byrå inrättades för ärenden rörande
fattigvård, barnavård och alkoholistvård, vars chef tillika vore statens inspektör
för fattigvård och barnavård, nämnda byråchef torde under sina inspektionsresor
kunna i viss omfattning verka även för alkoholistvården. Särskilt
syntes detta vara fallet i sådana kommuner, där fattigvårdsstyrelserna fungerade
såsom nykterhetsnämnder. Därigenom torde behovet av tjänsteresor
från sekreterarens sida komma att minskas.

På grund av det anförda kunde någon ökning av den för alkoholistvården
avsedda personalen icke förordas. Då emellertid anledning saknades att framdeles
hava sekreteraren för alkoholistvårdsärendena uppförd å extra stat,
syntes denne befattningshavare nu böra överföras till ordinarie stat. Vidare
torde den nuvarande amanuenstjänsten böra uppflyttas från 15:e till 16:e
lönegraden.

Personalen för alkoholistvårdsärendena skulle enligt detta förslag komma
att omfatta följande befattningshavare, nämligen 1 ordinarie sekreterare i
lönegraden B 24, 1 ordinarie kansliskrivare, 1 ordinarie kanslibiträde, 1 amanuens
i 16:e lönegraden samt 1 sakkunnig med arvode av 3,600 kronor för år.

Av de till första byrån hörande ärenden, vilka i det föregående hänförts till
gruppen vissa andra sociala ärenden skulle — såsom nämnts — enligt sakkunnigförslaget
några överföras till den nuvarande sjunde byrån (avdelningen
för ärenden rörande främlingskontroll m. m.).

Beträffande ett mindre antal ärenden tillhörande samma grupp, nämligen
ärenden rörande understöd av statsmedel för utövande av filantropisk verksamhet
i en eller annan form m. m., föreslår den sakkunnige en överflyttning
till den ifrågasatta nya byrån för ärenden rörande fattigvård, barnavård och
alkoholistvård.

Börande de härefter återstående, till denna grupp hänförliga ärendena framlägger
den sakkunnige följande förslag.

Dessa ärenden utgjordes väsentligen av remisser till styrelsen av kommittéeller
sakkunnigbetänkanden i frågor av allmän social innebörd. Betänkandena
innehölle i stor utsträckning förslag till lagar eller andra författningar. Därest
— på sätt den sakkunnige komme att föreslå — inom styrelsen alltjämt skulle
finnas en särskild byrå för lagärenden och ärenden av administrativ natur,
syntes det mest naturligt, att berörda remisser handlades å denna byrå. Nämnda
remisser syntes därför böra överflyttas från första byrån till den nuvarande
sjätte byrån. Genom en dylik förläggning av ifrågavarande remissärenden,
torde större garantier ernås, att de juridiska spörsmålen vunne tillbörligt beaktande.
Givetvis måste det emellertid samtidigt tillses, att i förevarande ärenden
de sociala problemen bleve inom styrelsen allsidigt och sakkunnigt belysta.
Pör sådant ändamål torde i stor utsträckning samarbete böra äga rum
mellan lagbyrån och övriga byråer. Detta torde dock ej vara tillfyllest.
För underlättande av lagbyråchefens arbete med inträngandet i de sociala
frågorna syntes det därutöver nödvändigt, att han erhölle biträde av en

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

tjänsteman, sorn besutte allmän erfarenhet i dylika frågor och därför kunde
tillhandagå honom med utredningar i olika sociala ämnen. För den skull
föresloges, att till lagbyrån överflyttades den ordinarie sekreterartjänsten å
första byrån, vars innehavare borde uppfylla de nyss angivna kvalifikationerna.
Jämte sekreteraren torde från första byrån till sjätte byrån böra överflyttas
den extra ordinarie personal, som erfordrades för den fjärde huvudgruppen
av den nuvarande första byråns ärenden, nämligen 1 amanuens i 18.e lönegraden
och 1 extra ordinarie kanslibiträde i 7:e lönegraden.

Enligt sakkunnigförslaget skulle den ordinarie byråchefstjänsten å första
byrån icke mera bliva behövlig. Den sakkunnige föreslår därför, att tjänsten
tills vidare uppföres å övergångsstat.

Yttranden över den sakkunniges förslag.

X vissa av de avgivna yttrandena beröres mera allmänt flugan, huiuvida en
uppdelning av första byrån lämpligen kan komma till stånd,
medan yttrandena i övrigt hänföra sig till förslagen rörande de speciella
ärendesgrupperna.

Beträffande förstnämda fråga anför socialstyrelsen bland annat följande.

Första byrån hade till uppgift ej blott att handlägga vissa specielk förvaltningsuppgifter
utan även att följa utvecklingen överhuvud taget på det
sociala området. Den sakkunnige hade kraftigt betonat den heterogena
karaktären av de uppgifter, som ankomme på byrån. Att uppgifterna skulle
vara olika, läge emellertid i sakens natur med hänsyn till den skiftande beskaffenheten
av de sociala frågorna i allmänhet. Emellertid vore att märka,
att det grundläggande för byråns ämbetsuppgifter vore de s. k. arbetarfrågorna
i vidsträcktaste bemärkelse, vilka toge sikte på arbetet såsom det
konstitutiva momentet i samhällets sociala strävanden. Härå och i det förhållandet,
att en byrå för sociala frågor i allmänhet ingalunda inriktats på
verksamhet av filantropisk natur, torde man kunna se ett bevis för sundheten
av den organisation, som läge till grund för socialstyrelsens verksamhet.
Någon uppdelning av byrån borde därför icke komma till stånd.

Även statskontoret ställer sig betänksamt mot den föreslagna uppdelningen.
Det skulle, anför detta ämbetsverk, säkerligen komma att framstå såsom en
allvarlig brist hos det centrala organet för statens socialförvaltning, örn inom
detsamma de allmänna socialpolitiska frågorna icke längre ägde en målsman i
ledamots ställning. Statskontoret måste därför ifrågasätta, huruvida det
kunde vara lämpligt att genomföra en uppdelning, i all synnerhet som den
besparing, som genom indragningen skulle åstadkommas, uppenbarligen icke
skulle bliva av nämnvärd betydenhet.

Liknande betänkligheter uttalas av landsorganisationen, som bland annat
yttrar följande.

Enligt landsorganisationens mening borde första byrån även framdeles
ha en viktig uppgift att fylla. Socialstyrelsen borde icke väsentligen fungera
som en inregistrerande och övervakande institution. Det vore i hög grad
önskvärt, att styrelsen mer än dittills bereddes möjlighet att med en systematisk
upplysningsverksamhet och modiga initiativ påverka och leda utvecklingen
på det socialpolitiska området.

Förslaget örn cn byråuppdelning möter också motstånd hos de anställdas
centralorganisation, som bland annat befarar, att de byråer, till vilka respektive
ärendesgrupper skulle överflyttas, kommu att bliva alltför arbetstyngda.

126

Kungl. Majds proposition nr 266.

Beträffande förslaget i vad det avser ärendena rörande framlingskontrollen
anför socialstyrelsen bland annat följande.

Den sakkunnige syntes i väsentlig mån hava överskattat betydelsen av
arbetsmarknadssynpunkterna vid ifrågavarande ärendes behandling. Visserligen
vore det sant, att åtskilliga ärenden rörande arbetstillstånd och även
vissa ärenden rörande uppehållstillstånd måste bedömas under hänsynstagande
till arbetsmarknadsläget inom respektive yrkesområde och att överhuvud
taget det allmänna läget å arbetsmarknaden och utvecklingen å densamma,
här hemma och i främmande länder, vore en faktor av utomordentlig betydelse
för den allmänna politiken med avseende å främlingskontrollen.

Emellertid visade erfarenheten, att de arbetsuppgifter, som sammanhängde
med ifrågavarande ärenden, vore mycket skiftande och endast till mindre del
avsåge renodlade arbetsmarknadsspörsmål. Hithörande frågor finge bedömas
jämväl ur näringspolitiska, rättsliga, humanitära, allmänt invandringspolitiska
och även utrikespolitiska synpunkter. En överflyttning till sjunde
byrån kunde därför ej anses sakligt befogad. Frågorna borde i stället alltjämt
handläggas å en byrå för sociala ärenden i allmänhet.

Med hänsyn till det stora antalet av dessa ärenden ävensom ärendenas
beskaffenhet har socialstyrelsen funnit en väsentlig utökning av den för
ärendena avsedda personalen nödvändig. Styrelsen beräknar personalbehovet
på följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byrådirektör (B 28), 1
notarie (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 5 kanslibiträden (B 7) och 3 kontorsbiträden
(B 4). 2) Extra ordinarie tjänstemän: 2 amanuenser och 2 kontorsbiträden.

Statskontoret uttalar farhågor för att genom överflyttningen av främlingskontrollen
till sjunde byrån sistnämnda byrås arbetsområde skulle bliva alltför
omfattande.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför, att nämnden hyste viss
tvekan, huruvida anledning förelåge att för främlingskontrollärendena, vilka
i betydande omfattning syntes vara av mera löpande och rutinmässig art, avse
en befattning i sekreterares grad. Under förutsättning att sjunde byråns
arbetsområde utvidgades på av den sakkunnige föreslaget sätt, ansåge sig
nämnden dock icke böra framställa någon erinran emot att den nuvarande
notarietjänsten ersattes med en sekreterartjänst å extra stat i lönegraden B 24.

Landsorganisationen yttrar, att det syntes sannolikt, att främlingskontrollen
lämpligen kunde överflyttas till byrån för arbetslöshetsförsäkring och
arbetsförmedling.

Vidkommande förlikningsmannaexpeditionen anför socialstyrelsen
bland annat.

Det kunde visserligen icke förnekas, att ett visst mått av samband förelåge
melJan forlikningsmannaexpeditionens och sjunde byråns arbetsuppgifter,
men detta samband vore icke av den art, att det utgjorde ett motiv för sammankopplmg
av arbetsuppgifterna i det dagliga livet. Expeditionen borde
darior allt jamt vara förlagd till första byrån.

Vad anginge expeditionens personal borde den nuvarande sekreterarbefattningen
med hänsyn till föreliggande arbetsuppgifters art och beskaffenhet
ombildas till en byrådirektörstjänst i lönegraden B 28 och uppföras å
ordinarie stat. Därjämte borde den nuvarande ordinarie kontorsbiträdestjansten
i lönegraden B 4 utbytas mot en ordinarie kansliskrivarbefattning i

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

lönegraden B 11, varjämte medel borde beräknas för avlönande av ett extra

ordinarie kontorsbiträde. ..

Någon anledning att från fjärde byrån till expeditionen överflytta statistiken
rörande arbetsinställelser och kollektivavtal förelåge icke. Den för denna
statistik behövliga personalen borde därför alltjämt tillhora sistnämnda byrå.

Också landsorganisationen förordar, att förlikningsmannaexpeditionen
kvarbliver å styrelsens första byrå.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd tillstyrker den sakkunniges förslag
örn överförande av sekreteraren å förlikningsmannaexpeditionen till ordinarie
stat med placering i lönegraden B 24. Nämnden förklarar, att nämnden
funne detta förslag väl motiverat.

Jag övergår härefter till den redogörelse för yttrandena beträffande
ärendena rörande alkoholistvården.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget örn överflyttning av alkoholistvårdsärendena
från första byrån till den nya byrån för fattigvårds- och barnavårdsärenden.
Styrelsen anför i denna del i huvudsak följande.

Det kunde icke förnekas, att ett samband mellan ifrågavarande ärendesgrupper
vore för handen. Alkoholism utgjorde otvivelaktigt i mångå fall en
viktig anledning till behov av fattigvård. Den omständigheten att fattigvårdsstyrelse
i flertalet fall fungerade såsom nykerhetsnämnd kunde aven vara
ägnad att understryka detta samband liksom den i viss utsträckning ganska
likartade karaktären av klientelet å arbetshem och å alkoholistanstalter Med
hänsyn därtill hade också styrelsen i sitt år 1932 avgivna utlåtande över landshövding
Widéns förenämnda betänkande ansett sig bora förorda sammanförandet
å en byrå inom styrelsen av de båda ärendesgrupperna.

Sedan nämnda utlåtande avgivits hade emellertid erfarenheterna från den
nya lagen örn vård av alkoholister hunnit starkare framträda Den organiserade
alkoholistvården i vårt land hade nu nått en sådan omfattning, att den
tid ej syntes avlägsen, då det måste bliva påkallat med en särskild ay andra
ämbetsgöromål ostörd företrädare för dithörande ärenden inom det ämbetsverk,
som utgjorde uppsiktsmyndighet över denna vårdform. Även i fråga örn
fattigvården och barnavården vore en fortsatt utveckling ay de statliga arbetsuppgifterna
att förutse. Tanken på inrättandet av ett särskilt centralt ämbetsverk
för det allmännas skydds- och understodsverksamhet kunde ej i längden
avvisas Innan denna framtidstanke realiserades, torde det emellertid få anses
mindre lämpligt att inom ramen av en och samma byrå hos socialstyrelsen
sammanföra alkoholistvårdsärendena nied ärendena rörande fattigvård och
I3 ård

a Det syntes ock principiellt mindre tilltalande att under ledning av en och
samma byråchef sammanföra så heterogena uppgifter som vårdverksamhet tili
fromma för barn och fattiga samt vården av alkoholister.

Med hänsyn till det anförda borde ärendena rörande alkoholistvården såsom
ett provisorium kvarbliva å första byrån.

Styrelsen anför vidare, att den hittillsvarande personalen för ärendena
rörande alkoholistvården varit i hög grad otillräcklig. Styrelsen föreslår, att
den nuvarande sekreterartjänsten å extra stat i lönegraden B 24 uppflyttas å
ordinarie stat med placering i lönegraden B 26 samt att den hittillsvarande
amanuens!jönsten ersättes med en ordinarie notarietjänst i lönegraden B 21.
Därjämte räknar styrelsen med behov av 1 ordinarie kansliskrivare i lönegraden
B 11 och 1 ordinarie kanslibiträde i lönegraden B 7. Med avseende å

128

Kungl. maj:ts proposition nr 266.

arvodet till den för ifrågavarande ärenden anställde experten föreslår styrelsen
en höjning till 4,800 kronor för år, därvid förutsättes, att å beloppet
skulle utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för i avlöningshänseende
nyreglerade tjänster.

I motsats till socialstyrelsen förklarar sig statens inspektör för fattigvård
och barnavård icke hava något att erinra mot förslaget att sammanföra alkoholistvårdsfrågorna
med fattigvårds- och barnavårdsärendena. Inspektören påpekar
bland annat, att det enligt instruktionen för fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
ålage dessa konsulenter att tillhandagå nykterhetsnämnderna
med avseende å deras skyldigheter enligt alkoholistlagen, ävensom att konsulenterna
vid sina besök i kommunerna som regel finge tillfälle att föra dessa
frågor på tal.

Kontrollstyrelsen uttalar, att, i den mån man finge förutsätta, att tillsynen
över alkoholistvården alltjämt borde handhavas av socialstyrelsen, den
föreslagna anordningen måste innebära ett framsteg och att kontrollstyrelsen
därför tillstyrkte densamma. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid — utan att
dock göra något yrkande i ämnet — om det icke skulle hava varit ändamålsenligare
att förlägga berörda tillsyn antingen till medicinalstyrelsen eller till
kontrollstyrelsen.

Styrelsen för statens alkoholistanstalt a Venngarn finner den föreslagna
organisationen lämplig. Likaså framhåller svenska landskommunernas förbund,
att det vore till uppenbar fördel, att de med fattigvårds- och barnavårdsnämnderna
mycket nära sammanhängande ärendena rörande alkoholistvården
komme att handläggas av en och samma myndighet.

Å andra sidan avstyrkes förslaget örn alkoholistvårdsärendenas förläggande
till fattigvårds- och barnavårdsbyrån av nykterhetsnämndernas centralkommitté,
som säger sig icke kunna bedöma, huruvida den föreslagna överflyttningen
vore ur rent organisatorisk synpunkt påkallad, men befarar, att ärendenas
sammanförande skulle få som konsekvens, att ärendena rörande alkoholistvården
komme att skjutas åt sidan. Enligt kommittén borde sistnämnda
ärenden inom styrelsen stå under särskild ledning.

Sedan nykterhetsnämndernas riksförbund övertagit den av nykterhetsnämndernas
centralkommitté förut bedrivna verksamheten, har riksförbundet
i särskild skrivelse anslutit sig till de av kommittén anförda synpunkterna.
Riksföibundet uttalar därjämte, att det borde tagas under övervägande örn
socialstyrelsen alltjämt skulle vara tillsynsmyndighet för alkoholistvården
eller örn denna uppgift kunde anförtros åt medicinalstyrelsen eller kontrollstyrelsen.

Även centralförbundet för socialt arbete ifrågasätter en överflyttning av
uppsikten över alkoholistvarden till kontrollstyrelsen eller medicinalstyrelsen.
Förbundet finner det sannolikt, att en närmare undersökning i ämnet skulle
giva vid handen, att sistnämnda ämbetsverk bäst skulle ägna sig som uppsiktsmyndighet.
Förbundet förordar i varje fall, att den befattningshavare, som
inom det ena eller det andra ämbetsverket närmast skall ansvara för tillsynen,
skall vara en på lämpligt sätt utbildad läkare. Två ledamöter av förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 129

styrelse hava reserverat sig mot förbundets uttalanden i nu angivna hänseende.

Slutligen förklarar allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att nämnden
icke har något att erinra mot den sakkunniges förslag om sekreterartjänstens
uppförande å ordinarie stat.

Den sakkunniges förslag om överflyttning till byrån för lag- och administrativa
ärenden av de viktigaste av de ärenden, vilka i nämnda förslag hänförts
till gruppen vissa andra sociala ärenden, avstyrkes bestämt av
socialstyrelsen, som i denna del anför bland annat.

De ärenden, det här gällde, utgjordes framför allt av remisser till styrelsen
av kommitté- och sakkunnigbetänkanden av allmän social innebörd. Otvivelaktigt
vore det av betydelse, att vid behandlingen av dessa ärenden de juridiska
spörsmålen vunne tillbörligt beaktande. Emellertid mötte det allvarliga
betänkligheter att överflytta ärendena till en byrå representerande speciell
juridisk sakkunskap.

För ett socialt ämbetsverk måste självfallet de materiella synpunkterna
alltid vara utslagsgivande. För ett rätt bedömande av ärendena fordrades
därför en ingående kännedom örn de sociala förhållandena. Visserligen kunde
en sådan kännedom förefinnas även hos en väl kvalificerad jurist. Detta vore
dock mera sällan fallet. Man hade anledning att befara, att befattningen såsom
chef för den föreslagna byrån för lag- och administrativa ärenden antingen
skulle bliva en passagepost eller ock komme att besättas med en jurist, för
vilken de formella synpunkterna bleve de dominerande. Den sakkunnige hade
visserligen föreslagit, att till byråchefens förfogande skulle ställas en sekreterare,
som förutsattes besitta allmän erfarenhet i sociala frågor. Denna
anordning måste emellertid betecknas såsom alltför bräcklig. Med styrka
måste i stället hävdas nödvändigheten av att de sociala synpunkterna bleve
företrädda av en befattningshavare i ledamots ställning.

Socialstyrelsen föreslår vidare, att den nuvarande ordinarie sekreterarbefattningen
å första byrån måtte — med hänsyn till de stora anspråk som
måste ställas på befattningens innehavare — ersättas med en ordinarie byrådirektörst
jänst i lönegraden B 28. Därjämte beräknar styrelsen för ifrågavarande
ärenden 1 amanuens, 1 ordinarie kansliskrivare i lönegraden B 11
och 1 ordinarie kanslibiträde i lönegraden B 7.

Centralförbundet för socialt arbete anför.

Förbundet delade visserligen såtillvida den sakkunniges mening som det
funne det önskvärt, att socialstyrelsen finge tillgång till framstående juridisk
expertis. I olikhet med den sakkunnige ansåge förbundet det emellertid ändå
mera angeläget, att den byråchef, som i första rummet bure ansvaret för socialstyrelsens
utlåtanden liksom för socialstyrelsens egna initiativ i olika sociala
frågor, vore en sociologiskt och socialekonomiskt väl meriterad kraft. Det
mest krävande vid handläggningen av ifrågavarande ärenden vore icke tillgodoseendet
av den juridiska formens tillbörliga pregnans, utan omsorgen om
det materiella innehållet. Förbundet måste därför ifrågasätta ändamålsenligheten
av den sakkunniges förslag rörande överflyttningen av ärenden från
första till sjätte byrån.

1’tl ilmi i ngssakk lin nigas förslag.

Den 22 maj 193(5 bemyndigade Kungl. Maji chefen för justitiedepartementet
att tillkalla vissa personer för att såsom sakkunniga verkställa ut Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266. 95 37 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

redning angående revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att bär
i riket vistas och därmed sammanhängande spörsmål. De med anledning
härav tillkallade sakkunniga — utlänningssakkunniga — hava den 12 december
1936 inkommit med utredning och förslag i ämnet (statens offentliga utredningar
1936:53). Förslaget ansluter sig i princip till de nuvarande bestämmelserna.
Dock föreslås i flera avseenden viktiga ändringar.

Med hänsyn till den betydelse frågan örn främlingskontrollens ordnande
har för spörsmålet örn socialstyrelsens organisation ber jag att här i största
korthet få redogöra för förslagets innehåll, i vad detsamma avviker från nu
gällande ordning.

Beträffande viseringsärendena föreslå de sakkunniga, att inreseviseringarna
skulle liksom hittills under utrikesdepartementets överinseende handhavas
av beskickningar och konsulat, men att viseringsförlängningar skulle
överflyttas till socialstyrelsen. Jämväl utfärdandet av främlingspass och
identitetscertifikat samt visering av sådana handlingar, i den mån så erfordrades,
skulle hädanefter — i stället för på utrikesdepartementet — ankomma
på socialstyrelsen.

I fråga om den inre utlänningskontrollen erinra de sakkunniga, att polisbyrån
i Stockholm för närvarande hade en viktig uppgift att fylla med avseende
å denna kontroll. Enligt en för byrån den 2 december 1932 utfärdad
instruktion har byrån, som står under överståthållarämbetets överinseende,
till huvudsaklig uppgift att mottaga, registrera och bearbeta de uppgifter,
som enligt särskilda föreskrifter skola lämnas till polismästaren i Stockholm,
att med ledning av dessa uppgifter öva kontroll över att medgivna
tidsfrister för vistelse här i riket m. m. icke överskridas samt att verkställa
utredning i anledning av sådana från utrikesdepartementet för yttrande remitterade
ansökningar örn visering för inresa eller förlängd vistelse här i
riket, där utredningen måste äga rum utom Stockholm. Enligt en samma
dag fastställd instruktion för statspolisintendenten är denne närmast under
polismästaren i Stockholm ansvarig för polisbyrån. Å byrån tjänstgör en
kriminalöverkonstapel från Stockholms poliskår, vilken har ledningen av
byrån. Dessutom äro där anställda ett antal skrivbiträden. Kostnaden för
byrån bestrides i första hand av Stockholms stad, som emellertid erhåller
ersättning för sina utgifter av statsmedel. De sakkunniga anföra beträffande
denna byrå följande.

Under den tid byrån varit i verksamhet hade det visat sig, att den i sin
nuvarande organisation icke förmådde fylla vissa av de uppgifter, som åvilade
densamma. Det hade vidare blivit en konsekvens av byråns och socialstyrelsens
delvis sammanfallande uppgifter, att en dubbelregistrering i viss utsträckning
skedde. Det torde endast ha berott på historiska skäl, att icke
redan från början polisbyråns uppgifter lagts under socialstyrelsen. Byrån
hade tillkommit flera år tidigare än bestämmelserna örn arbetstillstånd. När
det sedermera i utlänningslagen föreskrivits, att arbets- och uppehållstillstånd
skulle meddelas av socialstyrelsen, torde nian icke hava beaktat, att åtskilligt
av det arbete, som därigenom skulle bliva nödvändigt att utföra inom
socialstyrelsen, redan åvilade polisbyrån samt att det skulle leda till enkelhet
och reda, örn byråns och styrelsens arbetsuppgifter helt sammanfördes.
Några egentliga polisgöromål utfördes ej numera av polisbyrån. Den regist -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

tering, som vöre byråns huvudsakliga uppgift, kunde uppenbarligen lika
väl utföras inom socialstyrelsen. Även kontrollen borde mycket väl kunna
ske genom socialstyrelsen. Det rena polisarbete, som föranleddes av denna
kontroll, utfördes nämligen icke av byråns personal utan av personal, tillhörande
polisen på vederbörande ort. Det föreskrivna biträdet åt utrikesdepartementet
kunde också lämnas genom socialstyrelsens försorg med biträde
av ortspolisen.

Enligt de sakkunnigas mening bör polisbyrån icke längre bibehållas. De
sakkunniga föreslå, att byråns registrerings- och kontrolluppgifter skola övertagas
av socialstyrelsen. Därvid förutsättes, att styrelsen tilldelas polisutbildad
arbetskraft.

Enligt gällande bestämmelser kan i vissa fall förpassning av utlänningar
äga rum. Beslut örn förpassning fattas av vederbörande länsstyrelse efter
skälighetsbedömning. Dylikt beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
De sakkunniga föreslå, att beslut rörande förpassning skall fattas av
socialstyrelsen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vidare socialstyrelsen pröva ärenden
angående avvisning av politiska flyktingar.

De sakkunniga anmärka, att i åtskilliga lagar och författningar förekomma
särskilda bestämmelser som i olika hänseenden inskränka utlänningars rättigheter
samt att i anledning av dessa bestämmelser beslut rörande utlänningar
fattades av ett flertal olika myndigheter. Med nuvarande anordning, anföra
de sakkunniga, inträffade det emellanåt, att motsättningar uppkomme mellan
socialstyrelsens avgörande av fråga örn uppehållstillstånd och annan myndighets
beslut rörande utlänningar. För undanröjande av denna olägenhet
förorda de sakkunniga ett stadgande att, innan beslut i ärende av nu angivet
innehåll fattades av annan myndighet än Kungl. Majit, yttrande skulle inhämtas
från socialstyrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag bör ock föreskrivas,
att till socialstyrelsen skola lämnas meddelanden från övriga myndigheter
örn deras beslut angående utlänningar, så att anteckningar därom
kunna verkställas i utlänningsregistret.

I fråga örn utlänningsmyndighetens organisation lämna de sakkunniga till
en början en redogörelse dels för det sätt, varpå främlingskontrollen för närvarande
är organiserad å socialstyrelsens första byrå, dels ock för det av
landshövding Tiselius avgivna förslaget rörande organisationen av denna
kontroll ävensom socialstyrelsens däröver avgivna yttrande. I anslutning
härtill anföra de sakkunniga följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de arbetsuppgifter, som i fråga örn
utlänningsärenden nu åvilade socialstyrelsen, fortfarande tillkomma densamma.
Men därjämte skulle till socialstyrelsen överföras åtskilliga grupper
av utlänningsärenden, som för närvarande handlades av andra myndigheter.
Ytterligare hade de sakkunniga förordat, att socialstyrelsens utlåtande skulle
inhämtas i vissa ärenden, där så för närvarande icke alls eller i mycket ringa
utsträckning ägde rum. Därmed hade de sakkunniga velat tillskapa en institution,
som inom sig skulle rymma en vidsträckt sakkunskap rörande alla
utlänningsfrågor. Socialstyrelsen hade framfört vägande skäl för dessa ärendens
handläggning inom den byrå, som hade sig anförtrodd sociala ärenden

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

i allmänhet, och de sakkunniga anslöte sig till uppfattningen, att det för ett
behörigt tillgodoseende av alla å dessa ärenden inverkande omständigheter
vore av utomordentlig betydelse, att chefen för byrån ägde ingående kännedom
örn de sociala frågorna och förmåga av överblick över det arbets- och
näringspolitiska sammanhang, varav utlänningsärendena utgjorde en del.
Uppenbart vore också, att hänsynen till läget å arbetsmarknaden och utvecklingen
å densamma allt fortfarande komme att vara av synnerlig betydelse
för den allmänna politiken med avseende å främlingskontrollen. Men efter
överflyttningen av nya ärenden, framför allt förpassningsärendena, komme
också ett ökat behov av juridisk och administrativ insikt att göra sig gällande.
Med hänsyn till omfattningen av de uppgifter, som komme att åvila
det nya centralorganet för utlänningsfrågor, vore det enligt de sakkunnigas
bestämda mening icke möjligt att förlägga dessa frågors handläggning till
en byrå, som jämväl hade att fullgöra andra åligganden. En av de angelägnaste
uppgifterna beträffande utlänningsfrågorna vore att åstadkomma en
effektivisering av kontrollen. Ett led i strävandena därutinnan utgjorde tillkomsten
av detta centralorgan. Hur starka än de framförda skälen kunde
vara för utlänningsärendenas överförande till den ena eller den andra av
byråerna i socialstyrelsen, framstode dock för de sakkunniga såsom allra
betydelsefullast, att ärendena lades under en enhetlig ledning, som kunde
helt ägna tid och arbete åt denna uppgift. Tillgodoseende av nyssberörda
synpunkter torde kunna ske genom rationell organisering av arbetet inom
socialstyrelsen. De sakkunniga förordade alltså, att inom socialstyrelsen inrättades
en byrå för utlänningsärenden.

Den nya byrån borde erhålla en särskild benämning. Med anledning av
de vidgade uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma
byrån, framför allt i fråga örn övervakning och tillsyn, vore det nödvändigt,
att densamma utåt framträdde under en beteckning, som klarlade dess verksamhetsområde.
De sakkunniga föresloge benämningen socialstyrelsens utlänningsbyrå.

Rörande personalbehovet å ifrågavarande byrå uttala sig de sakkunniga
på följande sätt.

Å socialstyrelsens passavdelning tjänstgjorde en notarie, en amanuens
och nio kvinnliga befattningshavare. Å utrikesdepartementets utländska
passexpedition sysselsattes för närvarande en sekreterare i lönegrad B 26
samt fyra kvinnliga befattningshavare. Polisbyråns arbetsuppgifter sköttes
av en föreståndare med en årlig avlöning, motsvarande ungefär vad en tjänsteman
i lönegrad B 22—B 23 uppbure, samt under hela året femton och under
sommarmånaderna ytterligare fyra kvinnliga biträden.

Det sammanlagda antalet befattningshavare, som för närvarande under
hela året sysslade med rena utlänningsärenden, utgjorde alltså, örn man bortsåge
från byråchefen, fyra manliga och tjuguåtta kvinnliga. Emellertid hade
redan i sakkunnigbetänkandet rörande socialstyrelsens omorganisation föreslagits
en ökning av personalen och i sitt yttrande över betänkandet hade
socialstyrelsen understrukit nödvändigheten av att anställa ytterligare arbetskrafter.
De sakkunniga, som tagit del av det nuvarande arbetssättet inom
socialstyrelsen och gjort sig noga underkunniga örn arbetets omfattning, anslöte
sig till den av socialstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen. Men de
sakkunniga holle vidare före att den föreslagna skärpningen av kontrollen
liksom ock tillkomsten av förpassningsärendena och den väntade stegringen
av antalet remitterade ärenden också komme att föranleda behov av personalförstärkning.

Såsom chef för utlänningsbyrån borde finnas en byråchef, som helt ägnade
sig åt denna uppgift. Beträffande frågan, huruvida denne borde vara juri -

183

Kungl. Majus proposition nr 266.

diskt utbildad, ansåge de sakkunniga visserligen, att juridisk sakkunskap vore
av värde för dessa ärendens behandling, men med hänsyn till de krav, som
i övrigt måste ställas på tjänstens innehavare, kunde de sakkunniga icke förorda,
att avlagd juridisk examen borde uppställas såsom absolut kompetensvillkor.

Till närmaste biträde borde byråchefen ha en sekreterare i lönegrad ±5 24.
Dennes tid komme bland annat att tagas i anspråk för upprättandet av förslag
till utlåtanden i remissärenden. Därest byråchefen icke avlagt juridisk
examen, ansåge de sakkunniga, att det vore önskligt, att sekreteraren besutte
juridisk insikt och erfarenhet i domarvärv.

För handläggning av övervaknings- och tillsynsuppgifterna erfordrades en
person med polisutbildning. Denne borde erhålla tjänsteställning såsom byråinspektör
i lönegrad B 22.

Med anledning av arbetsbördans nuvarande storlek och med hänsyn till
de nya ärendena angående visering och förpassning syntes det vara nödvändigt
att inrätta två notarietjänster i lönegrad B 21 och en amanuensbefattning
i 18:e lönegraden. .

1 fråga örn biträdespersonalen anslöte sig de sakkunniga till socialstyrelsens
förslag, att en befattning såsom kansliskrivare i lönegrad Bil borde
inrättas. Å denna befattningshavare måste uppställas fordran på goda språkkunskaper.
I övrigt torde, utom den nuvarande personalen, bestående av tre
kanslibiträden, fyra kontorsbiträden och två skrivbiträden, redan stegringen
i antalet av de nuvarande ärendena kräva utökning med ett kontorsbiträde.
För viserings- och förpassningsärendena erfordrades ytterligare två kontorsbiträden.

Beträffande behovet av biträdespersonal med anledning av polisbyrans
överförande till socialstyrelsen vore det förenat med svårigheter att göra några
tillförlitliga beräkningar. För närvarande tjänstgjorde, såsom nämnts, å
polisbyrån femton skrivbiträden under hela året och under sommarmånaderna
ytterligare fyra biträden. Med hänsyn till det ökade arbetet hade föreståndaren
för polisbyrån ansett, att med nuvarande organisation erfordrades
ytterligare tre biträden. Genom polisbyråns överförande till socialstyrelsen
hade de sakkunniga förutsatt, att visst dubbelarbete, som nu ägde rum, skulle
kunna undvikas. Härav borde följa någon minskning av personalbehovet.
Men å andra sidan måste den skärpta kontrollen kräva mer arbetskraft. Sålunda
torde, bland annat, brevväxlingen med de lokala myndigheterna avsevärt
stiga i omfång. Efter övervägande av dessa omständigheter hade de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att å utlänningsbyrån erfordrades med
anledning av polisbyråns överförande en ökning av antalet kontorsbiträden
med sex samt antalet skrivbiträden med åtta.

Av biträdespersonalen torde tillsvidare sex kontorsbiträden och samtliga
skrivbiträden böra anställas allenast i icke-ordinarie ställning.

De sakkunniga beräkna alltså byråns personalbehov på följande sätt.
1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 1 sekreterare (B 24), 1 byråinspektör
(B 22), 2 notarier (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 3 kanslibiträden
(B 7) och 7 kontorsbiträden (B 4). 2) Extra ordinarie tjänstemän: 1 amanuens
i 18:e lönegraden, G kontorsbiträden i 4:e lönegraden och 6 skrivbiträden i 2:a
lönegraden. 3) Extra tjänstemän: 4 skrivbiträden i 2:a lönegraden.

De sakkunniga behandla härefter spörsmålet huruvida socialstyrelsens beslut
i utlänningsfrågor borde få överklagas eller ej och föreslår därvid följande
anordning.

134

Kungl. Majus proposition nr 266.

Socialstyrelsens beslut ifråga om arbets- och uppehållstillstånd samt om
förpassning skulle icke få överklagas. Avgöranderätten skulle tillkomma
byråchefen å utlänningsbyrån, dock att, där ärendena vore av särskild vikt
eller speciella omständigheter, framför allt av politisk art förelåge, underställning
skulle ske till generaldirektören. Vid ärendenas avgörande skulle
generaldirektören inhämta yttrande från ett råd, bestående av tre ledamöter.
Funnes därvid, att särskilda skäl av allmän politisk eller annan innebörd förelåge,
skulle ärendet hänskjutas till Kungl. Majits avgörande. Därjämte skulle
Kungl. Majit äga att, där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i
statens intresse eller ock på grund av särskilda omständigheter funnes påkallat,
förordna att visst ärende eller visst slag av ärenden skulle överlämnas
till Kungl. Majits avgörande. Ändamålet med nämnda råd skulle vara att tillgodoföra
socialstyrelsen i dessa viktiga ärenden en sakkunskap, som vore av
betydelse för ett rätt bedömande av omständigheterna. Därmed torde också
vinnas ett dubbelt syftemål. Å ena sidan tillgodosåge man ett allmänt önskemål,
att jämväl andra synpunkter än de, som i allmänhet anlades i socialstyrelsen,
bleve uppmärksammade, och å andra sidan erhölle regeringen garanti för
att de särskilda förhållanden, som kunde föreligga av mer allmän innebörd,
bleve behörigen beaktade.

Rådet skulle bestå av tre ledamöter, vilka av Kungl. Majit tillsattes för en
tid av fem år. För en var ledamot skulle jämväl finnas en suppleant, tillsatt
för samma tid. Av ledamöterna skulle en vara innehavare av domarämbete
och en vara förfaren med internationella rättsfrågor. Beträffande den tredje
ledamoten syntes inga formella kvalifikationer böra uppställas. Rådet skulle
icke deltaga i besluten utan allenast i överläggningarna men med rätt för
varje ledamot att till protokollet få sin avvikande mening antecknad.

De sakkunniga föreslå vidare vissa åtgärder i syfte att åvägabringa en effektivare
gränskontroll. Enligt förslaget skulle socialstyrelsens utlänningsbyrå
öva tillsyn å nämnda kontroll. Tillsynen skulle bland annat nödvändiggöra
inspektionsresor till de kommuner, som handhava gränskontrollen.

Av de sakkunnigas förslag äro endast en del av den beskaffenhet, att lagbestämmelser
krävas för deras realiserande. Enligt de sakkunniga bör den nya
utlänningslag, vartill förslag av dem framlagts, träda i kraft den 1 januari 1938
och gälla utan tidsbegränsning.

Yttranden över utlänningssakkunnigas förslag.

över utlänningssakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av ett stort
antal ämbetsverk och myndigheter. Här kommer jag att redogöra för dessa
yttranden endast till den del de avse utlänningsmyndighetens organisation.

Socialstyrelsen, som utgår från att främlingskontrollen skall centraliseras
till socialstyrelsen, anför till en början följande.

Den omedelbara växelverkan mellan främlingsärendena och de sociala
frågorna i allmänhet, som nu förefunnes, skulle gå förlorad örn ärendesgrupperna
fördelades på olika byråer. Kontakten dem emellan komme då att väsentligen
förmedlas genom generaldirektören, som komme att fungera såsom en
enande och sammanhållande länk. Denna uppgift vore ägnad att icke oväsentlig^
tynga generaldirektörens arbetsbörda. Å andra sidan kunde det icke bestridas,
att främlingskontrollen vore av den omfattning och betydelse, att den
väl motiverade en särskild byrå inom styrelsen. Främlingsärendenas speciella
beskaffenhet gåve ock ur vissa synpunkter fullt fog för inrättandet av en fack -

135

Kungl. Maj-.ts proposition nr 266.

byrå för deras handläggning. Skäl syntes således föreligga såväl för bibehållande
av främlingskontrollen under nuvarande forsta byrån som ock tor
inrättande av en ny byrå för denna kontroll. Även örn en särskild byrå tor
främlingskontrollen komme till stånd, syntes tillräckliga skal forelmnas att
behålla en byrå för sociala frågor i allmänhet.

Beträffande personalbehovet för främlingskontrollen erinrar styrelsen,
hurusom styrelsen i sitt förut omförmälda yttrande över sakkunnigförslaget
örn styrelsens organisation understrukit nödvändigheten av en förstärkning
av styrelsens arbetskrafter för fullgörandet av hittillsvarande uppgifter med
avseende å denna kontroll. Styrelsen framhåller vidare, att ett genomförande
av ntlänningssakkunnigas förslag skulle i avsevärd mån öka styrelsens arbete.
Man hade, anför styrelsen, ej blott att taga hänsyn till den direkta överflyttning
av arbetsuppgifter från utrikesdepartementet och polisbyrån i Stockholm,
som enligt förslaget skulle äga rum, utan man måste även beakta dels
att vissa helt nya ärenden skulle tillkomma, dels den åsyftade allmänna
intensifieringen av kontrollen, dels ock uppgifternas tilltagande komplicering.

Under förutsättning att en särskild främlingsbyrå inrättas inom styrelsen,
uppskattar styrelsen personalbehovet på följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie
stat: 1 byråchef (B 30), 2 sekreterare (B 26), 1 byråinspektör (B 24),

2 notarier (B 21), 2 kansliskrivare (B 11), 4 kanslibiträden (B 7) och 10 kontorsbiträden
(B 4). 2) Extra ordinarie och extra tjänstemän: 2 amanuenser,

3 kontorsbiträden och 10 skrivbiträden.

Därest för främlingsärendena allenast inrättas en särskild avdelning under
den nuvarande första byrån — vilken organisation skulle få som konsekvens
att byråchefen blott skulle kunna ägna en del av sin arbetskraft åt dessa
ärenden — anser styrelsen, att de 2 sekreterartjänsterna i lönegraden B 26
böra ersättas med 2 ordinarie byrådirektörer i lönegraden B 28 samt att antalet
amanuenser bör ökas från 2 till 3. I övrigt räknar styrelsen fransett
skillnaden med avseende å byråchefen -— med samma personalbehov enligt
båda alternativen.

Styrelsen anmärker, att styrelsen vid ifrågavarande beräkningar bortsett
från den extra arbetsbelastning, som främlingsbyråns organisation och därmed
följande omläggningar av register m. m. skulle medföra. Styrelsen beräknar
för denna arbetsbelastning en tillfällig personalförstärkning samt föreslår,
att för budgetåret 1937/1938 härför anvisas ett särskilt anslag å förslagsvis
5,000 kronor.

Överståthållarämbetet framhåller den synnerliga önskvärdheten därav, att
de för närvarande å polisbyrån anställda befattningshavarna, vilka icke vore
upptagna å Stockholms stads ordinarie lönestat och av vilka många tjänstgjort
å byrån i en lång följd av år, vid ett överförande av polisbyrån till socialstyrelsen,
i den mån så vore möjligt, toges i anspråk i den nya organisationen
eller på annat sätt bereddes existensmöjlighet. Inom ämbetet syntes nämligen
flertalet icke kunna beredas anställning.

Statspolisinlendenten anför bland annat följande.

Utlänningsärendenas sammanförande till en byrå i socialstyrelsen kunde
tillstyrkas endast under uttrycklig förutsättning att byråns arbete organise -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

rades på sådant sätt, att jrolisens behov att kunna utnyttja byråns registratur
och handlingar för polisarbetet tillgodosåges på ett ändamålsenligt sätt samt
att minst två praktiskt förfarna och för ändamålet lämpliga polismän komme
att tjänstgöra vid byrån. I sistnämnda hänseende syntes vara lämpligt, att
kriminalstatspolisen i Stockholm utökades med två befattningshavare, en
kriminalkommissarie och en kriminalöverkonstapel, varefter statspolisinten
denten efter samråd med socialstyrelsen hade att beordra en polisman i vardera
graden till tjänstgöring vid'' utlänningsbyrån. Utöver de allmänna fördelar,
som ernåddes då statsverkets behov av polisutbildad personal i sådana
fall som det nu förevarande tillgodosåges genom kriminalstatspolis, skulle
vinnas, att personal med ingående kännedom örn polisens arbetsförhållanden
alltid funnes tillgänglig vid byrån för tillgodoseende av polisens behov av
sakkunniga upplysningar därifrån m. m.

Vid anställandet av befattningshavare å utlänningsbyrån vore det vidare
av största vikt, att av den kvinnliga personal, som för närvarande tjänstgjorde
å polisbyrån, de biträden, som visat sig lämpliga och intresserade för sitt
arbete, bereddes anställning vid utlänningsbyrån. Därigenom skulle nödig
kontinuitet i arbetet kunna upprätthållas.

Chefen för generalstaben understryker betydelsen av att beträffande den
föreslagna utlänningsbyrån löneförmånerna så avpassades, att för uppgiften
fullt kvalificerad personal verkligen kunde erhållas, samt att personalbehovet
så tillmättes, att byråns verksamhet kunde i full utsträckning upprätthållas
även under de inspektionsresor m. m., vilka de sakkunniga förutsatte skulle
av vissa befattningshavare företagas.

Av länsstyrelserna hava endast ett fåtal närmare yttrat sig rörande den
centrala organisationen av främlingskontrollen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påyrkar emellertid, att å socialstyrelsens
utlänningsbyrå anställes åtminstone en grundligt utbildad och i polisarbete
väl förfaren tjänsteman. Vidare anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, att administrativ och juridisk insikt ävensom språkkunskap borde vara
i rikligt mått representerade hos utlänningsmyndigheten. Med hänsyn till
att en mängd av ärendena otvivelaktigt vore av enkel beskaffenhet ville det
dock förefalla länsstyrelsen som örn personalbehovet av de sakkunniga tilltagits
i överkant. Länsstyrelsen i örebro län anmärker, att de ärenden, som
byråchefen å den föreslagna nya byrån skulle få att handlägga, ofta nog vore
av den art, att juridisk utbildning och kunskap vore icke allenast gagnelig
utan oundgänglig. Då det icke borde vara förenat med särskilda svårigheter
att för befattningen finna en person, som med sådan kompetens förenade
övrig för tjänsten erforderlig sakkunskap, förordade länsstyrelsen obetingat
en bestämmelse örn juridisk examen såsom kompetensvillkor för innehavare
av befattningen ifråga.

Statskontoret uttalar sig på i huvudsak följande sätt.

Med hänsyn till det relativt vidsträckta verksamhetsområde, som ifrågavarande
ärenden innefattade, och den ganska stora personal, som krävdes
for deras handläggning, syntes praktiska skäl tala för att inom socialstyrelsen
för detta ändamål inrättades en särskild byrå. Beträffande byråns
organisation ville det förefalla statskontoret, som örn vissa anledningar förefunnes
att tillsvidare, i avvaktan på närmare erfarenhet rörande den nya
organisationens verkningar, uppföra byrån å extra stat. För den händelse

137

Kungl. Majlis proposition nr 266.

emellertid Kungl. Majit skulle anse, att byrån redan från början borde upprättas
på ordinarie stat, ville statskontoret framhålla, att viss försiktighet
borde iakttagas i så måtto, att skälig avvägning skedde mellan ordinarie och
icke-ordinarie befattningshavare. Beträffande de särskilda befattningshavarna
å byrån förefölle det statskontoret med hänsyn till föreliggande arbetsuppgifter
icke vara nödvändigt att för handläggning av övervaknings- och tillsyningsuppgifterna
fordra särskild polisutbildning för den person, vilken
närmast skulle lia dessa uppgifter sig anförtrodda. Det syntes statskontoret,
som om uppgifterna ifråga skulle kunna anförtros antingen åt den föreslagna
befattningshavaren i lönegraden B 24 eller också åt en av de föreslagna
notarierna i lönegraden B 21. I varje fall torde man — bortsett från byråchefen
— böra kunna tillsvidare inskränka antalet befattningshavare i lönegraden
B 21 och högre till 3. Någon erinran mot upptagande å lönestaten av
en kansliskrivare i B 11, för vilken befattningshavare skulle krävas goda
språkkunskaper, torde icke kunna göras. I fråga om personalen i övrigt ville
statskontoret allenast framhålla den synpunkten, att uppförande i lönestaten
av befattningshavare — närmast i extraordinarie och extra ställning —- i lönegraden
B 2 endast undantagsvis syntes böra ifrågakomma med hänsyn till
den låga avlöning, som bestämts för sådan befattningshavare. De föreslagna
skrivbiträdena i lönegraden B 2 torde åtminstone i viss utsträckning böra ersättas
med kontorsbiträden i lönegraden B 4. Statskontoret hade uppmärksammat,
att de kvinnliga befattningshavarna torde komma att i huvudsak
överflyttas från den nuvarande polisbyrån, men att någon överflyttning av personal
från utrikesdepartementets passavdelning icke ifrågasatts. Statskontoret
ansåge det böra undersökas, huruvida icke jämväl beträffande passavdelningens
personal sådan överflyttning i viss utsträckning lämpligen borde
ifrågakomma.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnds yttrande innehåller väsentligen
följande uttalanden.

Ehuru socialstyrelsens befattning med utlänningsärendena visserligen
skulle komma att utökas vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag,
ansåge lönenämnden dock, att ifrågavarande arbetsuppgifter vore av så speciell
och i regel till kvaliteten föga krävande beskaffenhet, att det knappast
torde vara motiverat att inrätta en särskild byrå för desamma. I detta sammanhang
ville lönenämnden erinra om den särskilda sakkunskap, som enligt
förslaget i vissa viktiga ärenden skulle tillföras socialstyrelsen genom tillskapande
av ett råd bestående av tre ledamöter, av vilka en skulle vara
innehavare av domarämbete och en vara förfaren med internationella rättsfrågor.
Med hänsyn till att utlänningsärendena i övrigt i stort sett torde vara
av jämförelsevis rutinmässig art, syntes det lönenämnden ligga närmast till
hands att för desamma inrätta en särskild avdelning å någon av socialstyrelsens
byråer, förslagsvis å byrån för arbetslöshetsförsäkring och arbetsförmedling.
Sistnämnda anordning överensstämde med vad som föreslagits i
betänkandet örn socialstyrelsens organisation. Emellertid förutsatte lönenämnden,
att chefen för avdelningen erhölle en jämförelsevis självständig
ställning såväl med avseende å ärendenas avgörande som beträffande avdelningens
skötsel.

Såsom chef för avdelningen torde lämpligen böra avses en byrådirektör i
28:e lönegraden, vilken emellertid i avvaktan på närmare erfarenhet rörande
avdelningens arbetsuppgifter syntes böra uppföras på extra stat. Av samina
skäl torde likaledes en av notariebefattningarna böra inrättas såsom extrastatstjänst.
Sekreteraren och den andre notarien borde däremot, såsom de
sakkunniga föreslagit, redan från början bliva ordinarie. För fullgörande av

138

Kungl. Majus proposition nr 266.

erforderliga övervaknings- och tillsynsuppgifter hade de sakkunniga föreslagit
anställande av en person nied polisutbildning, vilken skulle såsom
byråinspektör placeras i lönegraden B 22. Med hänsyn till angelägenheten
av att den person, som placerades å nämnda befattning, städse ägde erforderlig
vitalitet och kroppslig rörlighet talade vissa skäl för, att en för ifrågavarande
uppgifter avsedd befattningshavare avlönades med arvode. Därest
det emellertid ansåges önskvärt, att en inplacering i löneplan nu komme till
stånd, hade lönenämnden vid jämförelse med likartade befattningar inom
civilförvaltningen samt i betraktande av de avlöningsförmåner, som för närvarande
åtnjötes av föreståndaren för polisbyrån i Stockholm, funnit den
föreslagna löneställningen alltför hög. Då det torde vara önskvärt att vinna
närmare erfarenhet såväl med avseende å de för befattningen tilltänkta göromålen
som rörande för densamma erforderliga kvalifikationer, ansåge lönenämnden,
att befattningen icke borde för närvarande uppföras å ordinarie
stat. Lönenämnden finge under nu omhandlade förutsättning förorda, att för
ändamålet avsåges en extra ordinarie befattning i 20:e lönegraden. Vidkommande
den i förslaget upptagna biträdespersonalen ville lönenämnden med
hänsyn till de fordringar i utbildningshänseende, som torde få ställas på en
del av nämnda personal, ifrågasätta, huruvida icke några av kontorsbiträdesbefattningarna
borde utbytas mot kanslibiträdestjänster. Av de erforderliga
tio skrivbiträdena torde knappast ett så stort antal som fyra böra anställas
såsom extra tjänstemän.

Departementschefen.

Vad först angår spörsmålet huruvida socialstyrelsens byrå för sociala frågor
i allmänhet bör bibehållas eller icke, delar jag den i betänkandet rörande
socialstyrelsens organisation intagna ståndpunkten, att denna byrå icke bör
kvarstå i sitt nuvarande skick och att åtskilliga av byråns arbetsuppgifter
med fördel kunna överflyttas till andra byråer inom ämbetsverket. Frågan
örn byråns uppdelning har emellertid, sedan nämnda betänkande avgavs,
i viss mån kommit i ett förändrat läge genom förslaget örn en centralisering
av främlingskontrollen till socialstyrelsen. I sistnämnda hänseende är att
märka, att Kungl. Majit denna dag på hemställan av chefen för justitiedepartementet
beslutit att för årets riksdag framlägga proposition angående
ny utlänningslag. Denna proposition bygger i huvudsak på utlänningssakkunnigas
förslag.

I några avseenden ansluter sig propositionen dock icke helt till sakkunnigförslaget.
Sålunda föreslås i propositionen, att den nya lagen icke skall
få definitiv giltighet utan allenast förlängas på fem år. Vidare har i propositionen
icke upptagits någon bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att från
socialstyrelsen infordra vissa betydelsefulla ärenden, för att däri själv fatta
beslut. Jämlikt propositionen skall därjämte utlänning i vissa tveksamma fall
äga rätt att anföra besvär över socialstyrelsens beslut.

Beträffande det av de sakkunniga föreslagna rådet (nämnden) innehåller
det i propositionen framlagda lagförslaget i huvudsak följande bestämmelser.
Innan socialstyrelsen meddelar avvisnings- eller förpassningsbeslut eller
ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd för ett större antal utlänningar
eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver det
föreliggande fallet, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av tre

139

Kungl. Majus proposition nr 266.

ledamöter (utlänningsnämnden). Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden
inhämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte högst två suppleanter för var och en av
dem utses av Konungen för viss tid, högst tre år. Av ledamöterna skall en
vara innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella
rättsfrågor. Suppleant för ledamot skall uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

I propositionen förutsattes, att främlingskontrollen skall centraliseras till
socialstyrelsen på i huvudsak det sätt, utlänningssakkunniga föreslagit. Ställning
har emellertid därvid icke tagits till frågan, huruvida för främlingsärendena
skall inom styrelsen inrättas en speciell byrå eller örn dessa ärenden
kunna vara förlagda till en särskild avdelning inom en byrå, som jämväl
handhar andra uppgifter. Denna fråga bör givetvis lösas i samband med spörsmålet
örn socialstyrelsens organisation i övrigt. För min del anser jag det
nödvändigt, att med den omfattning socialstyrelsens främlingskontroll nu
är avsedd att erhålla en särskild byrå inrättas för ifrågavarande ärenden.
Byrån, som lämpligen torde böra benämnas byrån för utlänningsärenden,
bör från den nuvarande första byrån övertaga alla de ärenden, som för närvarande
handläggas å byråns avdelning för främlingskontroll samt därutöver
den grupp av ärenden, som rör in- och utvandring men icke hittills införlivats
med nämnda avdelning. Börande byråns arbetsuppgifter i övrigt hänvisar
jag till den förut lämnade redogörelsen.

Med hänsyn till de betydande förändringar med avseende å främlingskontrollen,
som nu föreslås, synes det mig klart, att den uppskattning av personalbehovet
för denna kontroll, vilken nu måste ske, endast kan bliva
approximativ och att först den kommande erfarenheten kan mera exakt klarlägga
det verkliga behovet. Tills vidare torde det vara lämpligt att vid beräkningen
av arbetskrafterna i huvudsak följa de sakkunnigas förslag, som
synes mig i stort sett vara väl avvägt. Då utlänningslagen enligt nyss
nämnda proposition endast skall gälla för viss tid, torde dock de för främlingskontrollen
avsedda tjänsterna i allmänhet icke böra göras ordinarie.
Den nuvarande byråchefen å första byrån, vilkens tjänst enligt mitt förslag
eljest bort uppföras å övergångsstat, synes kunna övertaga chefsskapet för
utlänningsbyrån. Under sådana omständigheter torde byråchefstjänsten tillsvidare
kunna bibehållas å ordinarie stat. Ett motsvarande undantag bör göras
beträffande de 2 ordinarie kontorsbiträdestjänster, som för närvarande är o
placerade å styrelsens avdelning för främlingskontroll. övriga tjänster böra
bliva icke-ordinarie. Vidare får jag föreslå, att antalet kontorsbiträden för närvarande
uppskattas något högre än enligt de sakkunnigas förslag samt att i
stället antalet skrivbiträdestjänster i motsvarande mån minskas. Jag räknar
med 18 kontorsbiträden, därav 2 ordinarie och 16 icke-ordinarie, samt 5 skrivbiträden.

Den av de sakkunniga föreslagna byråinspektörstjönsten torde böra placeras
å extra stat i lönegraden B 22. Möjligen bör till ett annat år tagas under
övervägande, huruvida byråns behov av polisutbildad personal kan tillgodoses
i den ordningen, att kriminalstatspolisen i Stockholm utökas med en

140

Kungl. Magita proposition nr 266.

kriminalöverkonstapel och att en dylik befattningshavare beordras att tjänstgöra
å utlänningsbyrån. Denne kriminalöverkonstapel skulle i så fall ersätta
byråinspektören.

I de delar jag ej särskilt uttalat mig rörande personalbehovet biträder jag
de sakkunnigas förslag med allenast den avvikelsen, att med hänsyn till de
vidtagna förändringarna i lagförslaget, byrån torde böra utrustas med 2
sekreterare å extra stat. Jag uppskattar alltså ifrågavarande personalbehov
sålunda. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30) och 2 kontorsbiträden
(B 4). 2) Tjänstemän å extra stat: 2 sekreterare (B 24), 1 byråinspektör
(B 22) och 2 notarier (B 21). 3) Extra ordinarie eller extra tjänstemän:
1 amanuens, 1 kansliskrivare, 3 kanslibiträden, 16 kontorsbiträden och
5 skrivbiträden.

Jag utgår vid detta förslag från att såsom byråinspektör skall komma att
anställas den nuvarande föreståndaren för polisbyrån samt att de biträden å
polisbyrån, som därstädes hava stadigvarande anställning, och som icke
kunna erhålla arbete å Överståthållarämbetet, skola kunna överflyttas
till socialstyrelsen. Byråinspektören bör därvid för placering i löneklass
få tillgodoräkna sig hela den tid han tjänstgjort såsom föreståndare å
polisbyrån. Likaså böra biträdena få för samma ändamål räkna sig till godo
hela sin föregående tjänstgöring å byrån. Under angivna förutsättningar
torde en överflyttning av polisbyråns personal till socialstyrelsen kunna ske
med bibehållande i all huvudsak av de nu utgående avlöningsförmånerna.
Det lärer få ankomma på socialstyrelsen att tillse, att ifrågavarande biträden
hos styrelsen i lönehänseende placeras på sådant sätt, att detta önskemål
i all skälig utsträckning tillgodoses, därvid givetvis hänsyn bör tagas därtill,
att pensionsavdrag för denna personal icke hittills förekommit.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att, enligt vad jag inhämtat,
den biträdespersonal, som å utrikesdepartementets passexpedition för närvarande
sysselsättes med göromål, vilka nu böra övertagas av socialstyrelsen,
även efter den föreslagna organisationsförändringen komma att bliva erforderliga
inom nämnda departement. Med någon överflyttning av biträdespersonal
från utrikesdepartementet till socialstyrelsen är därför icke att
räkna.

Något behov av särskilda arbetskrafter å utlänningsbyrån för genomförande
av byråns organisation synes mig icke föreligga. Jag kan därför icke tillstyrka
socialstyrelsens förslag örn anvisande av anslag för avlöning av dylika
arbetskrafter.

Vad beträffar den förut omförmälda utlänningsnämnden, synas ledamöterna
i densamma lämpligen böra tillerkännas dels ett fast arvode av 1,000
kronor för år räknat, dels ock ett arvode av 20 kronor per sammanträdesdag.
Suppleant för ledamot torde för varje sammanträde, i vilket han deltager i
ledamots ställe, få åtnjuta ett arvode av 40 kronor. Närmare bestämmelser i
ämnet torde få meddelas av Kungl. Maj:t.

Vidkommanddl härefter ärendena rörande medling i arbetstvister och övriga
till förlikningsmannaexpeditionen hörande ärenden synes mig tillräcklig an -

Kungl. Majlis proposition nr 266.

141

ledning knappast föreligga att överflytta hithörande arbetsuppgifter till den
nuvarande sjunde byrån. Å andra sidan böra de icke lämpligen handläggas
å utlänningsbyrån. Jag föreslår därför, att förlikningsmannaexpeditionen
göres till en självständig avdelning vid sidan av styrelsens byråer. Någon
förändring i sak skulle en dylik anordning knappast innebära, då denna expedition
städse intagit en mycket fristående ställning och anknytningen till den
nuvarande första byrån är av väsentligen formell natur.

Beträffande den nuvarande personalen å ifrågavarande expedition föreslår
jag den förändringen, att befattningen såsom sekreterare å expeditionen överflyttas
å ordinarie stat med placering i lönegraden B 26. Den av den sakkunnige
föreslagna överflyttningen från fjärde byrån av arbetet med statistiken
rörande arbetsinställelser och kollektivavtal synes mig icke böra komma
till stånd.

Jag finner det naturligt, att expeditionen skall handhava de uppgifter,
vilka enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt skola ankomma
på socialstyrelsen. Huruvida dessa uppgifter framdeles komma att påkalla
någon utökning av expeditionens personal, lärer ännu icke kunna bedömas.
För nästa budgetår räknar jag emellertid icke med någon personalförstärkning
för berörda ändamål.

Personalen å förlikningsmannaexpeditionen skulle enligt mitt förslag
komma att utgöras av 1 ordinarie sekreterare (B 26) och 1 ordinarie kontorsbiträde
(B 4).

Yad angår alkoholistvården och därmed sammanhängande ärenden hava
i vissa yttranden framkastats tanken på en förläggning av uppsiktsmyndigheten
över nämnda vård till medicinalstyrelsen eller kontrollstyrelsen. Med
anledning härav vill jag framhålla, att det behov av medicinsk sakkunskap,
som i hithörande ärenden föreligger hos uppsiktsmyndigheten, har visat sig
kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom att hos nämnda myndighet
finnes såsom expert anställd en läkare med för uppgiften erforderliga
kvalifikationer. Någon anledning att göra medicinalstyrelsen till uppsiktsmyndighet
för alkoholistvården lärer alltså icke föreligga. Att överflytta tillsynen
till kontrollstyrelsen synes mig icke kunna ifrågakomma med hänsyn
till de uppgifter inom administrationen, som eljest anförtrotts detta ämbetsverk.

Då vidare erfarenheterna från de år, under vilka socialstyrelsen fungerat
såsom uppsiktsmyndighet över alkoholistvården, äro i allo gynnsamma samt
i övrigt några bärande skäl för en överflyttning av uppsikten till annat ämbetsverk
icke torde kunna anföras, anser jag i likhet med den sakkunnige, att
ifrågavarande uppsikt alltjämt bör utövas av socialstyrelsen. Vid en överflyttning
av fattigvårds- och barnavårdsärendenas handläggning till socialstyrelsen
torde än större anledning föreligga att där bibehålla ärendena angående
alkoholistvården.

De skäl, som tala för ett sammanförande hos ett och samma ämbetsverk
av de statliga tillsynsuppgifterna rörande fattigvården, barnavården och
alkoholistvården — vilka skäl närmare utvecklas i sakkunnigförslaget —

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

synas mig även motivera, att ifrågavarande uppgifter inom socialstyrelsen
förläggas till en gemensam byrå. De grunder, som åberopats mot
en sådan anordning, hava icke synts mig övertygande. Sålunda kan jag icke
finna, att uppgifterna för närvarande äro av sådan omfattning, att de icke
rymmas inom en gemensam byrå. Ej heller torde vara att befara, att nykterhetsintressena
genom en dylik anordning skulle skjutas åt sidan. Tvärtom
synes ur nykterhetssynpunkt åtskilligt kunna vinnas genom ett sammanförande
av uppgifterna. Särskilt torde det vara värdefullt, att statens inspektör
för fattigvård och barnavård ävensom hans assistent få möjlighet att
vid sina tjänsteresor samråda med nykterhetsnämnderna och verka för förbättrade
förhållanden å alkoholistvårdens och nykterhetens område. Jag vill
emellertid icke fördölja, att förhållandena efter genomförandet av en förändrad
lagstiftning, framförallt beträffande förvandling av böter, kunna utveckla
sig i sådan riktning, att framdeles en förstärkt organisation av alkoholistvårdens
uppsiktsmyndighet kan bliva erforderlig.

Med hänsyn till det anförda får jag i överensstämmelse med sakkunnigförslaget
förorda, att ärendena rörande alkoholistvården överflyttas från den
nuvarande första byrån till den nya fattigvårds- och barnavårdsbyrån, som
alltså bör bliva en byrå för ärenden rörande fattigvård, barnavård och alkoholistvård.

Med avseende å personalen för ärendena rörande alkoholistvården ansluter
jag mig i huvudsak till den sakkunniges förslag. Sålunda förordar jag, att
den för dessa ärenden avsedde sekreteraren uppföres å ordinarie stat med
placering i lönegraden B 24 samt att i övrigt för dessa ärenden beräknas 1
ordinarie kansliskrivare (Bil), 1 ordinarie kanslibiträde (B 7), 1 amanuens
och 1 expert. Beträffande arvodet till experten föreslår jag, att detsamma tills
vidare höjes till 4,500 kronor, men att samtidigt rätten till dyrtidstillägg å
arvodet borttages. Den föreslagna omregleringen av arvodet skulle för den
nuvarande experten innebära i stort sett oförändrade förhållanden i fråga örn
de honom av statsmedel tillkommande löneförmånerna.

Rörande personalbehovet å ifrågavarande byrå för fattigvårds- och bamavårdsärenden
har jag förut uttalat mig. Byråns sammanlagda personalbestånd
skulle enligt mitt förslag te sig på följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie
stat: 1 byråchef, tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård
(B 30), 1 skyddshemsinspektör (B 27), 1 sekreterare, tillika assistent hos statens
inspektör för fattigvård och barnavård, (B 26), 1 sekreterare (B 24), 1
notarie (B 21), 1 kansliskrivare (Bil) och 2 kanslibiträden (B 7). 2) Extra
ordinarie eller extra tjänstemän: 3 amanuenser och 1 kontorsbiträde. 3) övrig
icke-ordinarie personal: 1 expert.

Vidkommande härefter den i sakkunnigförslaget upptagna ärendesgruppen
vissa andra sociala ärenden har jag i det föregående förordat, att vissa ärenden
rörande ut- och invandring skola överflyttas till styrelsens utlänningsbyrå.

En del andra till denna grupp hörande ärenden torde — på sätt den sakkunnige
tänkt sig — böra övertagas av den nya byrån för ärenden rörande
fattigvård, barnavård och alkoholistvård.

Beträffande de återstående ärendena — främst vissa remisser till styrelsen

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

av kommitté- och sakkunnigbetänkanden — har den sakkunnige föreslagit, att
desamma skulle överflyttas till byrån för lag- och administrativa ärenden.
Såsom framgår av vad jag i det följande anför rörande nämnda byrå ansluter
jag mig i huvudsak till detta förslag.

Vid bifall till vad jag sålunda i olika avseenden föreslår komma arbetsuppgifterna
å socialstyrelsens nuvarande första byrå att uppdelas på olika
byråer.

Statistikbyråerna (fjärde och femte byråerna) samt biblioteket.

Nuvarande organisation.

Å fjärde byrån äro anställda följande befattningshavare.

I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

1 byråchef ................................................................................. B 30

2 förste aktuarier ..................................................................... B 24

1 aktuarie ................................................................................. B 21

1 kansliskrivare........................................................................... B 11

2 kanslibiträden ........................................................................ B 7

2 kontorsbiträden........................................................................ B 4

II. Icke-ordinarie befattningshavare.

Tjänstemän å extra stat.

1 aktuarie................................................................................. B 21

Extra ordinarie tjänstemän.

1 amanuens .............................................................................. 18

1 amanuens .............................................................................. 15

1 kansliskrivare ........................................................................ 11

1 kanslibiträde ........................................................................... 7

1 kanslibiträde ........................................................................... 6

1 kanslibiträde ........................................................................... 5

5 kontorsbiträden........................................................................ 4

1 skrivbiträde ........................................................................... 2

Övrig icke-ordinarie personal.

1 expert rörande levnadskostnader och kooperation med ett arvode av 3,600
kronor för år, å vilket belopp dyrtidstillägg icke utgår. (Den hittillsvarande
experten har nyligen avlidit. Befattningen har därefter icke återbesatts.)

Fjärde byråns arbetsuppgifter kunna uppdelas i fyra huvudgrupper nämligen
1) fortlöpande statistik, 2) specialstatistik, 3) redigeringen av tidskriften
Sociala Meddelanden och därmed sammanhängande arbete och 4) upplysningsverksamhet
m. m.

Vad först beträffar den fortlöpande statistiken, faller å fjärde byrån den av
socialstyrelsen utarbetade pris- och kooperationsstatistiken. Prisstatistiken
berör bland annat följande ämnen: a) detaljpriser för livsmedel,

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

bränsle och lyse, beklädnad m. m. samt partipriser för kreatur och fisk, b) livsmedelskostnaderna
å vissa orter, c) levnadskostnader och d) inackorderingspriser
för arbetare. Ifrågavarande statistik publiceras månadsvis, kvartalsvis
eller årsvis i Sociala Meddelanden. Av särskild vikt är statistiken rörande
levnadskostnaderna, vilken delvis baseras på uppgifter från socialstyrelsens
ortsombud och ligger till grund för den av styrelsen kvartalsvis fastställda
levnadskostnadsindex. Denna index, som anger levnadskostnadernas storlek
i förhållande till samma kostnader under juli månad 1914, ingår såsom faktor
vid uträkningen av dyrtidstilläggen för befattningshavare i statens tjänst
ävensom i stor utsträckning för tjänstemän och arbetare i kommunal och
enskild tjänst samt för pensionärer.

Resultaten av byråns kooperationsstatistik framläggas i årspublikationen
»Kooperativ verksamhet i Sverige». Denna publikation behandlar
väsentligen konsumtionsföreningarna, arbetarproduktionsföreningarna
ävensom centralorganisationen Kooperativa förbundet. Däremot innehåller
den praktiskt sett icke några uppgifter rörande bostadsföreningar eller föreningar
inom jordbruket eller dess binäringar.

Såsom förut omförmälts utarbetas vidare årspublikationen »Arbetsinställelser
och kollektivavtal samt förlikningsmannens
verksamhet» av två befattningshavare å fjärde byrån, ehuru detta
arbete står under ledning av sekreteraren å den till första byrån hörande förlikningsmannaexpeditionen.

Att beträffande den på tredje byrån ankommande statistiken rörande
sjukkassor och andra understödsföreningar visst
samråd äger rum med fjärde byråns personal är likaledes tidigare berört.

Yad härefter angår byråns specialstatistiska arbete omfattar detsamma
främst sådana undersökningar, som jämte den förut omnämnda prisstatistiken
erfordras för den dyrortsgruppering, som åligger socialstyrelsen och är av
betydelse för bestämmande av skatter och löner, ävensom de härmed i viss
mån sammanhängande undersökningarna rörande hushållsvanor hos och levnadskostnader
för olika grupper av arbetare och tjänstemän.

Dyrortsgrupperingen består dels i skattegruppering, dels i lönegruppering.
Skattegrupperingen avser att tjäna som grundval vid graderingen
av de skattefria avdragen efter levnadskostnadernas höjd. Enligt 48 § i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola samtliga orter i riket med avseende
å levnadskostnadernas höjd av socialstyrelsen för en tid av fem år i
sänder indelas i fem ortsgrupper och denna gruppering blir avgörande för
storleken av de i lagen bestämda skattefria ortsavdragen. På grund av bestämmelserna
i 16 § av den samma dag utfärdade förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt får sagda ortsgruppering motsvarande betydelse
för de i denna förordning fixerade ortsavdragen.

Lönegruppering erfordras åter för uträknande av lönerna för befattningshavare
vid sådana statens verk, där — såsom numera är regel — lönerna
bestämts efter ortsgrupper. Vid lönegrupperingen uppdelas orterna i sju
ortsgrupper. Lönegrupperingen fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

145

socialstyrelsen. I motsats till skattegrupperingen plägar lönegrupperingen icke
gälla för någon på förhand bestämd tid. I verkligheten har denna olikhet icke
haft någon betydelse, enär även beträffande lönegrupperingama nytt beslut
hittills fattats vart femte år.

Senaste skattegruppering gäller för åren 1935—1939 (se socialstyrelsens
kungörelse nr 16/1935). Lönegruppering har senast fastställts av Kungl. Maj:t
genom kungörelse den 28 juni 1935 (nr 425), vilken kungörelse trädde i kraft
den 1 juli 1935.

över socialstyrelsens beslut respektive förslag rörande dyrortsgrupperingarna
anföras i stor utsträckning klagomål hos Kungl. Majit, som beslutar i
ämnet efter att i anledning av klagomålen hava inhämtat styrelsens yttrande.

Enligt särskilda av Kungl. Majit fattade beslut hava — i allmänhet vart
femte år — i samband med mantalsskrivningarna uppgifter infordrats för
hyresräkning å vissa orter. De sålunda inkomna uppgifterna hava statistiskt
bearbetats å fjärde byrån och delvis utnyttjats för dyrortsgrupperingarna.

De av fjärde byråns personal ledda större undersökningarna
rörande hushå 11sv anor hos och levnadskostnader för
olika befolkningsgrupper — de s. k. allmänna levnadskostnadsundersökningarna
— hava företagits med omkring tio års mellanrum. Aven
det vid dessa undersökningar erhållna materialet har använts i samband med
dyrortsundersökningarna.

Jämväl andra statistiska specialundersökningar utföras stundom å fjärde
byrån.

Fjärde byråns personal ombesörjer även själva utgivandet av tidskriften
Sociala Meddelanden. Äv byråns personal utarbetas därjämte vissa i tidskriften
förekommande redogörelser rörande sociala förhållanden och social
lagstiftning i Sverige och utlandet ävensom referat, notiser och meddelanden
i sociala frågor av skiftande innehåll.

Å byrån utövas i viss utsträckning upplysnings- och utredningsverksamhet
bestående däri att byrån, i den mån tiden det medgiver, verkställer smärre
utredningar samt meddelar anvisningar eller upplysningar åt såväl myndigheter
och enskilda sammanslutningar som enskilda personer, vilka hänvända
sig till styrelsen med förfrågningar i byråns arbete berörande ämnen.

Av fjärde byråns två förste aktuarier tjänstgör den ene såsom redaktör
för Sociala Meddelanden och den andre såsom ledare av pris- och kooperationsstatistiken.
Till prisstatistiken har här räknats såväl den fortlöpande
prisstatistiken som ock arbetet med dyrortsgrupperingar och hushållskostnadsundersökningar.
Den å byrån anställde experten har plägat anlitas i olika
frågor rörande levnadskostnader och kooperation. Den personal, som tages
i anspråk för statistiken rörande arbetsinställelser och kollektivavtal m. m.,
består, såsom förut angivits, av en amanuens i 18:e lönegraden och ett ordinarie
kanslibiträde, av vilka befattningshavare emellertid amanuensen icke
uteslutande är sysselsatt med nämnda statistik. Beträffande byråns personal
i övrigt kunna närmare uppgifter rörande arbetets fördelning icke lämnas,
då arbetsfördelningen växlar efter omständigheterna. Det är att märka, att

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266. 95 37 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

utöver de befattningshavare, som här upptagits i personalförteckningen för
fjärde byrån, därstädes tidvis finnes mera tillfällig personal, som anställes
för verkställande av statistiska undersökningar av större omfattning, särskilt
för dyrortsgrupperingarna och de allmänna levnadskostnadsundersökningarna.

Under en lång följd av år har chefen å fjärde byrån tjänstgjort såsom
generaldirektörens ställföreträdare.

Femte byråns personalbestånd utgöres av följande befattningshavare.

I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

1 förste aktuarie ........................................................................ B 24

2 aktuarier................................................................................. B21

1 kansliskrivare........................................................................... B 11

1 kanslibiträde ........................................................................... B 7

5 kontorsbiträden........................................................................ B 4

II. Icke-ordinarie befattningshavare.

Tjänstemän & extra stat.

1 byråchef ................................................................................. B 30

1 förste aktuarie ........................................................................ B 24

Extra ordinarie tjänstemän.

1 amanuens .............................................................................. 15

2 kanslibiträden ........................................................................ 6

3 kontorsbiträden........................................................................ 4

2 skrivbiträden........................................................................... 2

Extra tjänstemän.

2 skrivbiträden........................................................................... 2

Femte byrån ombesörjer viss fortlöpande statistik samt utför dessutom
som regel de större specialstatistiska undersökningar, vilka styrelsen har att
verkställa och vilka icke sammanhänga med frågorna örn dyrortsgruppering
eller levnadskostnader.

Den fortlöpande statistiken omfattar huvudsakligen lönestatistik samt statistik
rörande bostadsproduktion och annan byggnadsverksamhet.

Yad lönestatistiken beträffar utarbetades under många år å byrån
en särskild publikation avseende lantarbetarna och rubricerad »Arbetartillgång,
arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk». Därjämte insamlades
och bearbetades å byrån årligen vissa statistiska uppgifter rörande lönerna
inom industri och hantverk m. m. För lönerna inom sistnämnda näringsgrenar
lämnades redogörelse i Sociala Meddelanden.

Fi ån och med år 1929 har hela lönestatistiken sammanförts till en ny
publikation benämnd »Lönestatistisk årsbok». Denna årsbok innehåller
uppgifter rörande löneförhållandena dels inom jordbruk och skogsbruk samt
vid vägarbete, dels ock inom industri, handel, transportväsen och allmän
''tjänst m. m.

Socialstyrelsens statistik rörande bostadsproduktion
och annan byggnadsverksamhet offentliggöres huvudsakligen

147

Kungl. Majus proposition nr 266.

genom vissa i Sociala Meddelanden intagna årsredogörelser. Sålunda inflyta
där dylika redogörelser beträffande byggnadsverksamheten i städer och
stadsliknande samhällen, rörande bostadsproduktionen i Stockholm med förortsområde
och angående bostadsmarknaden i rikets städer vid oktoberflyttningen.
Därjämte intagas i tidskriften varje kvartal preliminära uppgifter
rörande bostadsproduktionen i rikets större städer.

Till byråns fortlöpande statistik kan också i viss män räknas den tämligen
obetydliga statistik rörande fylleriförseelser och
spritsmuggling, som sammanställes å byrån och kvartalsvis intages
i Sociala Meddelanden. Härvid är emellertid att märka, att denna statistik
väsentligen grundar sig på uppgifter, som styrelsen erhåller från andra ämbetsverk,
nämligen i fråga om fylleriförseelserna från kontrollstyrelsen och beträffande
spritsmugglingen från generaltullstyrelsen.

De specialstatistiska undersökningar, som verkställas å byrån, äro samtliga
av tillfällig natur och kunna i hög grad variera såväl med hänsyn till de
förhållanden, vilka göras till föremål för undersökning, som ock med hänsyn
till undersökningarnas omfattning. Flertalet större undersökningar verkställas
på uppdrag av Kungl. Majit och enligt av Kungl. Majit i huvudsak
godkänd plan. Mycket ofta äro undersökningarna föranledda av särskilda
framställningar från riksdagen eller från på riksdagens initiativ tillsatta
kommittéer.

Bland större statistiska undersökningar, som sedan år 1928 enligt särskilda
uppdrag verkställts å femte byrån, må nämnas undersökningar rörande
anställnings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän tjänst,
rörande hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens arbetsförhållanden,
beträffande arbetstidsförhållandena för personalen vid sjukhus
och vissa andra anstalter, rörande arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln
samt rörande arbetsförhållandena på det husliga arbetets område.

Resultaten av undersökningarna hava i vissa fall offentliggjorts i Sociala
Meddelanden samt i andra fall i särskilda publikationer.

Å femte byrån hava under senare år utarbetats ett betydande antal utlåtanden
över till socialstyrelsen remitterade kommitté- och sakkunnigbetänkanden,
av vilka flera berört den sociala lagstiftningen.

Av byråns i det föregående upptagna personal torde 1 förste aktuarie,
1 aktuarie och 8 biträden kunna beräknas sysselsatta med fortlöpande
statistik, medan för specialstatistiken torde användas 1 förste aktuarie, 1
aktuarie, 1 amanuens och 8 biträden. Uppdelningen är endast ungefärlig,
då arbetsfördelningen — liksom å fjärde byrån — är i hög grad växlande.

Förutom de sålunda angivna befattningshavarna tjänstgör tidvis å femte
byrån, liksom å den fjärde, personal, som tillfälligtvis anställes, då de större
statistiska specialundersökningarna kräva förstärkning av byråns arbetskrafter.

Socialstyrelsens bibliotek är för närvarande anknutet till styrelsens
byrå för lag- och administrativa ärenden (sjätte byrån). Vid biblioteket
tjänstgöra 1 ordinarie bibliotekarie och arkivarie i lönegraden B 21 och 1 ordinarie
kansliskrivare i lönegraden B 11.

148

Kungl. Majlis proposition nr 266.

Bibliotekarien och arkivarien har att med hjälp av kansliskrivaren utföra
de i allmänhet till ett fackbibliotek hörande arbetsuppgifterna. Dessutom
har bibliotekarien till åliggande att handhava utdelningen av socialstyrelsens
publikationer, att enligt givna anvisningar anskaffa och avsända för det
internationella utbytet avsedda publikationer samt att hava vård om styrelsens
arkiv.

Tidigare förslag.

Den 30 januari 1929 framlade 1926 års besparingssakkunniga betänkande
angående förenklingar och besparingar inom socialstyrelsen. I detta betänkande
uppehöllo sig de sakkunniga utförligt vid spörsmålet, huruvida inom
styrelsen alltjämt behövdes två statistiska byråer eller örn möjligen femte
byråns arbete skulle kunna övertagas av den fjärde byrån och i följd därav
den å extra stat inrättade byråchefstjänsten å femte byrån skulle kunna indragas.
De sakkunniga anförde i denna del bland annat följande.

Chefen för den ordinarie statistiska byrån hade vid sidan av de göromål,
som åvilade honom såsom ledare av det statistiska arbetet å byrån samt
publikations- och upplysningsverksamheten, att deltaga i handläggningen av
ett stort antal viktigare ärenden på andra byråers föredragning. Detta syntes
visserligen till en del sammanhänga med att nämnde byråchef för det dåvarande
vore ställföreträdare för generaldirektören. Men även oberoende
av denna omständighet syntes man böra utgå från att de statistiska byråcheferna
i styrelsen framdeles liksom dittills komme att i betydande omfattning
tagas i anspråk vid handläggningen av sådana å andra byråer förekommande
större ärenden, för vilkas utredning i ett eller annat hänseende
material kunde hämtas från de statistiska undersökningarna. Ett dylikt nära
samarbete mellan styrelsens ledande statistiker och de administrativa tjänstemännen
vore säkerligen till stort gagn för arbetsresultaten i styrelsen. Det
vore emellertid tydligt, att det direkta deltagandet på antytt sätt i det administrativa
arbetet i många fall ställde de statistiska byråcheferna inför
ganska omfattande och tidskrävande uppgifter utöver de göromål, som egentligen
åvilade dem såsom ledare för det statistiska arbetet i styrelsen.

Därtill komme, att den alltsedan år 1919 anställde adjungerade ledamoten
för pris- och kooperationsstatistiken i december 1928 avgått från sin befattning
och att befattningen ersatts med en förste aktuarie å extra stat i
lönegraden B 24. Avdelningen för pris- och kooperationsstatistiken syntes,
ehuru formellt inordnad under fjärde byrån, dittills i verkligheten hava under
den adjungerade ledamotens ledning intagit en ganska fristående ställning.
Ledningen av ifrågavarande statistik syntes nu få mera direkt åläggas vederbörande
byråchef. De sakkunniga förutsatte därvid, att jämväl de periodvis
återkommande dyrortsgrupperingarna hädanefter komme att handhavas under
byråchefens omedelbara inseende, utan att någon särskild ledare för dem
förordnades. Det vore uppenbart, att den sålunda vidtagna förändringen
innebure en ej oväsentlig utvidgning av de arbetsuppgifter, som mera omedelbart
folie på chefen för den byrå, till vilken ifrågavarande statistik hänfördes.

De sakkunniga erinrade också, att socialstyrelsen erhållit uppdrag att
verkställa utredning rörande utvidgning av den industriella lönestatistiken
samt att, därest en sådan utvidgning ägde rum, till socialstatistiken komme
att läggas ett arbetsområde av synnerligen stor betydelse.

149

Kungl. Majlis proposition nr 266.

Med hänsyn till angivna förhållanden ansågo sig de sakkunniga icke böra
föreslå någon sammanslagning av berörda två byråer. De sakkunniga förordade
vidare, att byråchefen å styrelsens femte byrå måtte uppföras å
ordinarie stat.

Beträffande behovet av personal i övrigt å de statistiska byråerna anförde
de sakkunniga bland annat följande.

Vad anginge denna personal borde man bortse från de arbetsuppgifter,
som i form av tillfälliga statistiska utredningar komme att påläggas socialstyrelsen.
Antalet på ordinarie eller extra stat inrättade befattningar borde
avvägas med hänsyn till den fortlöpande statistiken, dock att givetvis de
statistiska byråerna borde kunna utan ökning av arbetskrafterna åtaga sig
smärre utredningar, som kunde finnas behövliga, exempelvis i samband med
det administrativa arbetet inom styrelsen. Den personal däremot, som kunde
krävas för biträde vid de egentliga specialundersökningarna, borde anställas
med anlitande av medel, som för varje särskild undersökning ställdes till
styrelsens förfogande. Därmed ville de sakkunniga ingalunda hava förnekat,
att det kunde ur vissa synpunkter vara fördelaktigt att även för dylika tillfälliga
undersökningar hålla en tränad personal permanent anställd, men
risken av ett sådant tillvägagångssätt vore uppenbarligen, att personalstyrkan
icke kunde hela tiden effektivt utnyttjas eller också att utredningar, som
med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna eljest icke skulle hava
kommit till stånd, anordnades för att under en period, då personalen annars
skulle hava blivit mer eller mindre sysslolös, tillvarataga de anställdas
arbetskraft.

Beträffande personalen å biblioteket föreslogo 1926 års besparingssakkunniga
dels en nedflyttning av befattningen såsom bibliotekarie och arkivarie
från lönegraden B 21 till lönegraden B 15, dels ock ett utbyte av den i lönegraden
B 11 placerade kansliskrivartjänsten mot en kanslibiträdestjänst i
lönegraden B 7.

De sakkunnigas betänkande underställdes riksdagens prövning genom
proposition den 25 februari 1929 (nr 206) angående anslag till socialstyrelsen
m. m.

I denna proposition anslöt sig föredragande departementschefen till de
sakkunnigas uppfattning, att någon sammanslagning av socialstyrelsens statistiska
byråer icke lämpligen borde äga rum. I propositionen förordades
vidare överförande till ordinarie stat av byråchefen å femte byrån.

Beträffande personalen i övrigt å statistikbyråerna framhöll departementschefen,
att övervägande skäl syntes tala för att den personal, som erfordrades
för styrelsens egentliga specialundersökningar av tillfällig natur icke erhölle
permanent anställning utan anställdes särskilt för varje undersökning och
avlönades av för undersökningens utförande anvisade medel. Med hänsyn
härtill föreslogs i propositionen indragning av dels 1 ordinarie aktuarie,
dels ock följande icke ordinarie personal, nämligen 1 aktuarie å extra stat,
1 kansliskrivare, 2 kontorsbiträden och 1 skrivbiträde.

Med avseende å bibliotekspersonalen förordades i propositionen besparingssakkunnigas
förslag.

Riksdagens beslut i anledning av förevarande proposition anmäldes i skrivelsen
den 5 juni 1929, nr 289. Riksdagen intog däri den ståndpunkten, att

150

Kungl. May.ts proposition nr 266.

de i propositionen framlagda förslagen örn ändringar i socialstyrelsens organisation
borde prövas i samband med vissa andra i propositionen icke behandlade
spörsmål, vilka krävde ytterligare utredning. Med hänsyn därtill
ansåg sig riksdagen icke böra taga ställning till nämnda förslag.

Med anledning av propositionens förslag beträffande de statistiska byråerna
erinrade emellertid riksdagen örn den omorganisation av statistiska centralbyrån,
som beslutats av 1929 års riksdag och varigenom ämbetsverket ifråga
uppdelats i fyra avdelningar, två företrädda av tjänstemän i byråchefs ställning
och två av tjänstemän i lönegraden B 26. Det syntes riksdagen kunna
ifrågasättas, huruvida icke en motsvarande anordning borde kunna utan
olägenhet genomföras i fråga om den för det statistiska arbetet inom socialstyrelsen
avsedda personalen.

Den sakkunniges förslag.

I sakkunnigförslaget behandlas först spörsmålet, huruvida socialstyrelsens
statistiska arbete liksom hittills bör i huvudsak vara uppdelat på två byråer
eller örn en sammanslagning av byråerna bör komma till stånd. Den sakkunnige,
som i princip uttalar sig till förmån för det senare alternativet, anför
i denna del följande.

Då socialstyrelsens statistiska byrå på sin tid hade uppdelats i två byråer,
hade tanken närmast varit den, att den ena av byråerna (fjärde byrån) skulle
ägna sig åt den fortlöpande statistiken, medan den andra (femte byrån) skulle
omhänderhava statistiska specialundersökningar. Till en början torde ock
arbetet hava uppdelats efter dessa linjer. Senare hade dock därutinnan inträtt
en viss förskjutning. Beträffande fjärde byrån vore i detta hänseende att
märka, att under årens lopp flera grenar av den fortlöpande statistiken mer
eller mindre fullständigt avskilts från byråns verksamhetsområde och förlagts
utanför de egentliga statistikbyråerna. Sålunda hade statistiken rörande arbetslösheten
helt och hållet överflyttats till sjunde byrån och statistiken rörande
arbetstvister och kollektivavtal delvis anförtrotts första byrån, medan
sjukkasse- och understödsföreningsstatistiken i huvudsak övertagits av tredje
byrån. Å andra sidan hade fjärde byrån omhänderhaft de undersökningar,
som sammanhängde med dyrortsgrupperingarna, samt de mycket omfattande
allmänna levnadskostnadsundersökningarna, vilka undersökningar vore att
hänföra till specialundersökningar och endast verkställdes med vissa mellanrum.
Yad åter anginge femte byrån förtjänade påpekas, att byråns statistik
rörande bostäder och andra byggnader ävensom rörande arbetslöner ursprungligen
grundats på tillfälliga specialundersökningar men efter hand erhållit
karaktär av fortlöpande statistik. På grund av den utveckling, som sålunda
ägt rum, syntes man numera knappast kunna påvisa någon principiell skillnad
i de två byråernas arbete, låt vara att alltjämt de tillfälliga specialundersökningarna
å femte byrån som regel torde spela en mera dominerande roll än
å den fjärde. För möjliggörande av en jämn fördelning av arbetet hade det
ock visat sig nödvändigt att tidvis överflytta vissa arbetsuppgifter från den
fjärde byrån till den femte och tvärtom.

I betraktande av det ifrågavarande arbetets växlande natur och omfattning
mötte i själva verket stora svårigheter att på ett rationellt sätt uppdela detsamma
de båda byråerna emellan. Även den uppdelning på avdelningar,
vilken föresvävat 1929 års riksdag såsom en lämplig lösning, skulle vara
förenad med liknande svårigheter. Det torde icke kunna undvikas, att en uppdelning
på olika byråer eller avdelningar med bestämt begränsade verksam -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

hetsområden måste medföra en viss splittring i arbetet och försvåra en enhetlig
ledning av detsamma. Framför allt med hänsyn därtill kunde det väl
synas önskvärt, att de ifrågavarande byråerna ånyo sammansloges till en.
Därest så skedde, torde det ock bli möjligt att bättre än nu disponera den
tillgängliga personalen för just de arbetsuppgifter, vilka för tillfället framstode
såsom mest angelägna. Sammanslagningen skulle med andra ord underlätta
ett effektivt utnyttjande av de statistiska arbetskrafterna.

En förutsättning för att en sammanslagning av byråerna skulle kunna utan
olägenhet företagas syntes emellertid vara, att den arbetsbörda, som skulle
komma att åvila den nya byråns chef, icke bleve oskäligt stor. Då år 1929
föreslagits bibehållande av två byråer, hade som skäl härför anförts bland
annat, att arbetets omfattning krävde anställandet av två byråchefer. Med
anledning av vad 1926 års besparingssakkunniga i berörda hänseende anfort,
kunde framhållas följande synpunkter.

Att cheferna å de statistiska byråerna deltoge i handläggningen av administrativa
frågor, som hade beröringspunkter med de statistiska, kunde givetvis
ofta vara av största värde. Det syntes emellertid knappast lämpligt att, på
sätt i avsevärd utsträckning skett, lagstiftningsärenden, till vilka socialstyrelsen
på grund av remiss eller eljest hade att taga ställning, i styrelsen föredroges
av byråchef å statistisk byrå av det skälet, att visst statistiskt material°för
ärendets bedömande insamlats genom nämnda byrå eller därför att
vederbörande byråchef i annat sammanhang förvärvat sakkunskap i ämnet.
Dylika och likartade ärenden torde i stället böra föredragas av byråchefen
å lag- och administrativa byrån, vilken byråchef naturligen, i den mån så
erfordrades, borde samråda med vederbörande statistiska tjänstemän.

Vad anginge pris- och kooperationsstatistiken borde beaktas, att den förändring
i ledningen av nämnda statistik, vilken företagits i slutet av år 1928,
icke torde hava medfört den ökning i byråchefens å fjärde byrån arbete,
som besparingssakkunniga förutsatte. Det vore att märka, att den förutvarande
ledaren för denna statistik alltjämt
hörande frågor samt att han i denna sin egenskap åtnjöte ett ärligt arvode,
som ursprungligen bestämts till 1,800 kronor men sedermera höjts till 3,600
kronor. Anlitandet av denne expert, vilket jämväl i fortsättningen torde bliva
behövligt, syntes i hög grad underlätta byråchefens arbete med och ansvar
för berörda statistik.

I detta sammanhang borde också påpekas, att enligt föreliggande förslag
fjärde byråns befattning med statistiken rörande sjukkassor och understödsföreningar
ävensom med statistiken beträffande arbetstvister och kollektivavtal
helt skulle upphöra. I förslaget förutsattes vidare, att statistiken rörande
fattigvård och barnavård icke skulle förläggas till statistisk byrå utan till
den ifrågasatta nya byrån för fattigvård, barnavård och alkoholistvård.

Med hänsyn till anförda omständigheter syntes icke ifrågavarande arbetes
omfattning behöva utgöra något hinder mot en sammanslagning av de nuvarande
fjärde och femte byråerna till en gemensam byrå.

I sakkunnigförslaget framhålles emellertid, att för närvarande förelåge
flera spörsmål rörande statistikens allmänna organisation, vilka kunde mer
eller mindre direkt beröra socialstyrelsens statistiska verksamhet. Med hänsyn
härtill har den sakkunnige icke ansett sig böra förorda ett omedelbart
genomförande av den ifrågasatta byråsammanslagningen, bin ståndpunkt i
ämnet utvecklar den sakkunnige närmare på följande sätt.

Det vore att märka, att i det betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred,
som den 9 december 1935 avgivits av överståthållaren Nothin m. fl.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

(statens offentliga utredningar 1935: 65) hemställts om en allmän omprövning
av den ekonomiska oell sociala statistiken.

I betänkandet hade vidare — under hänvisning till att den svenska officiella
statistiken hade ett mycket skiftande innehåll samt bearbetades och utgåves
av ett stort antal verk och inrättningar -— framhållits behovet av en
planmässig ledning av detta statistiska arbete samt av effektiv övervakning
och kontroll över arbetet ur olika synpunkter. I anslutning därtill hade föreslagits
utredning örn inrättande av en central befattning med ändamål att
åstadkomma ökad enhetlighet och planmässighet i det statistiska arbetet.

Även före avgivandet av nämnda betänkande hade från flera håll understrukits
behovet av större enhetlighet i det statistiska arbetet. I syfte att
fylla detta behov hade redan 1920 års statistiksakkunniga i sitt den 1 juni
1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1922: 15) framlagt
förslag örn inrättande av en särskild övervakande myndighet för den officiella
statistiken, kallad statistiska nämnden.

Frågan örn tillskapande av en sammanhållande uppsiktsmyndighet för
ifrågavarande statistik hade sedermera dryftats i olika sammanhang. Den 26
september 1930 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium, statistiska
centralbyrån och socialstyrelsen att taga frågan under förnyat övervägande
samt att efter samråd med andra ämbetsverk i den utsträckning, som
funnes erforderlig, gemensamt inkomma med utlåtande och förslag i ämnet.
Nämnda uppdrag vore ännu icke fullgjort.

I detta sammanhang borde också erinras, att Kungl. Maj :t — närmast med
anledning av ett av arbetslöshetsutredningen i dess den 30 november 1934
avgivna slutbetänkande (bet. II. Åtgärder mot arbetslöshet, statens offentliga
utredningar 1935: 6) framställt förslag — i proposition den 6 mars 1936,
nr 215, för budgetåret 1936/1937 under sjunde huvudtiteln äskat ett reservationsanslag
av 60,000 kronor till fortlöpande konjunkturundersökningar och
att denna proposition bifallits av riksdagen.

Av propositionen framginge, att anslaget vore avsett för bestridande av
kostnaderna för ett försöksvis inrättat självständigt organ, vilket skulle få
till uppgift att för statliga myndigheters räkning verkställa fortlöpande utredningar
i skilda ekonomiska frågor. Organet torde komma att bestå dels
av en nämnd omfattande representanter för de statistiska ämbetsverken,
riksbanken och enskilda näringsorganisationer, dels ock av vissa under denna
nämnds inseende stående utredningsmän. I propositionen hade föredragande
departementschefen uttalat, att erfarenheten finge utvisa, örn den nya organisationen
hade möjligheter att fylla en uppgift även med avseende å sådana
ekonomiska utredningar, som uppdroges åt särskilda kommittéer och sakkunniga
eller åt de statistiska verken, men tillfogat, att ett organ för
bete mellan dessa verk och med överblick över tillgängligt material och pågående
undersökningar syntes kunna biträda vid planläggning av dylika utredningar
och bidraga till en rationalisering av ett ofta splittrat och därigenom
fördyrat utredningsarbete.

Vidare vore att beakta, att från olika håll ifrågasatts utvidgning av den
fortlöpande statistik, som för närvarande utarbetades å socialstyrelsens femte
byrå. I sådant hänseende kunde erinras, att socialstyrelsen i oktober 1931 till
Kungl. Maj:t överlämnat utredning och förslag rörande viss omläggning av
styrelsens industriella lönestatistik (statens offentliga utredningar 1931:32),
vilket förslag åsyftade att på olika sätt göra denna statistik mera representativ
och fullständig än dittills varit fallet. Därjämte hade de sakkunniga för
vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge den 9 januari 1935 till
Kungl. Maj :t ingivit en P. M. rörande vissa reformer av Sveriges ekonomiska
statistik, vari de sakkunniga bland annat understrukit behovet av utvidgad
statistik beträffande byggnadsverksamheten.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

För närvarande förelåge ej möjlighet att beräkna verkningarna av den
verksamhet, som skulle omhänderhavas av det beslutade nya organet för utförande
av fortlöpande konjunkturundersökningar, och till de övriga yrkandena
och förslagen hade statsmakterna ännu icke tagit ställning. Med hänsyn därtill
vore det tydligt, att frågan örn såväl den officiella statistiken överhuvud
som ock socialstyrelsens statistiska arbete befunne sig i ett tämligen svävande
läge. Det vore därför icke möjligt att göra sig en fullt klar bild av arten och
omfattningen av de statistiska arbetsuppgifter, som komme att åvila socialstyrelsen.
Under sådana förhållanden torde försiktigheten bjuda att man icke
nu genomförde den sammanslagning av socialstyrelsens fjärde och femte
byråer, som principiellt förordats. Det vore att hoppas, att tillräckliga utgångspunkter
för ett ställningstagande icke allt för länge skulle saknas, då
ett enhetligt planerande av hela den sociala och ekonomiska statistiken syntes
påkallat av ett starkt behov. I avbidan därå torde det icke vara tillrådligt
att överföra befattningen såsom chef å femte byrån från extra till ordinarie
stat. Skulle befattningen bliva ledig — vilket kunde tänkas komma att ske,
då den nuvarande ordinarie byråchefen å fjärde byrån örn några år uppnådde
stadgad pensionsålder — borde densamma icke återbesättas utan endast uppehållas
medelst förordnande tills vidare.

Beträffande ifrågavarande byråers personal i övrigt behandlar den sakkunnige
först det redan år 1929 uppmärksammade spörsmålet, huruvida den
personal, som erfordras för utförande inom socialstyrelsen av sådana statistiska
specialundersökningar, vilka icke äro av fortlöpande karaktär, bör anställas
och avlönas på samma sätt som styrelsens personal i övrigt eller örn
den bör anställas mera tillfälligt och avlönas av särskilda medel. Den sakkunnige
yttrar härom följande.

Det ville synas, som örn man här borde skilja mellan större och mindre
undersökningar. Undersökningar av mindre omfattning förekomme ständigt
och inginge såsom en naturlig beståndsdel i arbetet. För undersökningarnas
verkställande torde ock i allmänhet anlitas samma personal, som omhänderhade
styrelsens fortlöpande statistiska arbete. Någon anledning att beträffande
den personal, som kunde tagas i anspråk för sådana tillfälliga undersökningar,
vidtaga särskild anordning med avseende å sättet för anställningen
syntes icke föreligga.

Annorlunda förhölle det sig med de större specialundersökningarna. Dessa
kunde vara av i hög grad växlande omfattning. Vissa tider krävdes för desamma
en jämförelsevis ringa personal, medan de under andra tider föranledde
ett synnerligen betydande personalbehov. Det syntes uppenbart, att
det icke kunde vara lämpligt att beräkna antalet permanenta tjänster å de
statistiska byråerna så, att styrelsen kunde utan särskilda arbetskrafter verkställa
även större specialutredningar. Ett dylikt beräkningssätt skulle tydligen
medföra, att personalbeståndet tidvis bleve onödigt stort. Naturligt
syntes vara att — i huvudsaklig anslutning till vad som förordats av 1926
års besparingssakkunniga och i 1929 års proposition angående socialstyrelsen
— för utförande av ifrågavarande undersökningar väsentligen anlita tillfällig
personal och att avlöna densamma med särskilda för ändamålet anvisade
medel. En dylik anordning hade — ehuru vanligen i begränsad omfattning —
redan ofta tillämpats. I sådant avseende kunde framhållas, att riksdagen under
flera år anvisat särskilda reservationsanslag till verkställande av allmän
levnadskostnadsundcrsökning, vilka anslag delvis varit avsedda för avlönande
av tillfällig personal å socialstyrelsens fjärde byrå. Vidare hade det varit
vanligt, att i de fall, då socialstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

utföra en större statistisk undersökning, styrelsen anmält, att den saknade
tillräckliga arbetskrafter för undersökningens verkställande, samt att därefter
Kungl. Maj:t på styrelsens hemställan anvisat medel för anställande av erforderlig
tillfällig personal. Det anslag, som därvid i allmänhet anlitats,
hade varit det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till
extra utgifter. Stundom hade ock för ändamålet tagits i anspråk nämnda
huvudtitels reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
eller under samma huvudtitel anvisade anslag till bekämpande av
arbetslösheten.

För framtiden syntes det mest ändamålsenligt, att till Kungl. Maj:ts förfogande
under femte huvudtiteln upptoges ett särskilt reservationsanslag avsett
för avlöningar åt tillfällig personal för sådana större socialstatistiska
specialundersökningar, vilka icke vore av fortlöpande karaktär. Anslaget
syntes förslagsvis kunna upptagas under rubriken »Socialstyrelsen: Avlöningar
till personal för verkställande av större statistiska specialundersökningar».

Därest ett dylikt anslag anvisades, torde emellertid från detsamma som
regel endast böra avlönas amanuenser samt biträdespersonal. Den mera
kvalificerade personal, som kunde erfordras för ledning av undersökningarna,
syntes nämligen i allmänhet icke böra anställas på det tillfälliga sätt, som
här avsåges, utan hava permanent anställning. Hinder borde dock icke möta
att för visst speciellt fall från anslaget avlöna även en aktuarie eller förste
aktuarie. Några närmare regler därutinnan behövde ej på förhand uppställas.
Kiksdagen finge ju tillfälle att årligen i samband med bestämmande av anslagsbeloppet
pröva grunderna för anslagets användning.

Under förutsättning att förslaget örn ett särskilt anslag för avlönande av
personal för berörda undersökningar vunne bifall, torde — anför den sakkunnige
— de statistiska byråernas mera permanenta personalbestånd kunna
något minskas. Med anledning härav föreslår den sakkunnige för fjärde
byråns del en reducering av den på stadigvarande sätt anställda extra ordinarie
personalen med 1 kanslibiträde i 6:e och 1 i 5:e lönegraden samt 1
skrivbiträde i 2:a lönegraden. Därvid har räknats med att den amanuensoch
biträdespersonal, som erfordras för de tid efter annan återkommande
dyrortsgrupperingarna och allmänna levnadskostnadsundersökningarna, skall
avlönas från det nu ifrågasatta nya anslaget. Beträffande femte byråns personal
föreslås av samma skäl en minskning med dels följande extra ordinarie
befattningshavare, nämligen 1 amanuens i 15:e lönegraden, 1 kanslibiträde
i 6:e lönegraden och 1 skrivbiträde i 2:a lönegraden, dels ock 2 extra biträden
i 2:a lönegraden.

Med hänsyn till att enligt sakkunnigförslaget till den nuvarande sjunde
byrån skulle överflyttas statistiken rörande medling i arbetstvister och kollektivavtal
föreslår den sakkunnige vidare, att fjärde byråns personal skall
minskas med 1 amanuens i 18:e lönegraden och 1 ordinarie kanslibiträde.

Vidare anser den sakkunnige, att å fjärde byrån 3 extra ordinarie kontorsbiträdestjänster
böra ersättas med ordinarie kontorsbiträdestjänster.

Enligt den sakkunniges förslag skulle personalbeståndet å ifrågavarande
byråer bliva följande.

Fjärde byrån. 1) Ordinarie befattningshavare: 1 byråchef (B 30), 2 förste
aktuarier (B 24), 1 aktuarie (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 1 kanslibiträde
(B 7) och 5 kontorsbiträden (B 4). 2) Tjänsteman å extra stat: 1 aktuarie

155

Kungl. Majus proposition nr 266.

(B 21). 3) Extra ordinarie tjänstemän: 1 amanuens i 15:e lönegraden, 1 kansliskrivare
i Ilie lönegraden, 1 kanslibiträde i 7:e lönegraden och 2 kontorsbiträden
i 4:e lönegraden. 4) övrig icke-ordinarie personal: 1 expert rörande
levnadskostnader och kooperation, årsarvode 3,600 kronor.

Femte byrån. 1) Ordinarie befattningshavare: 1 förste aktuarie (B 24),
2 aktuarier (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 1 kanslibiträde (B 7) och 5 kontorsbiträden
(B 4). 2) Tjänstemän å extra stat: 1 byråchef (B 30) och 1 förste
aktuarie (B 24). 3) Extra ordinarie tjänstemän: 1 kanslibiträde i 6:e lönegraden,
3 kontorsbiträden i 4:e lönegraden och 1 skrivbiträde i 2:a lönegraden.

Beträffande biblioteket och dess personalbehov anför den sakkunnige
följande.

De flesta av de arbetsuppgifter, vilka fullgjordes av de å biblioteket placerade
befattningshavarna, syntes vara av den beskaffenhet, att de med fördel
kunde omhänderhavas av en kansliskrivare. Den nuvarande kansliskrivarbefattningen
torde därför böra bibehållas. Själva ansvaret för och ledningen
av biblioteket måste emellertid åvila en bibliotekarie. Denna befattningshavare
syntes böra äga teoretisk och praktisk biblioteksutbildning. Med hänsyn
till den jämförelsevis ringa omfattningen av socialstyrelsens biblioteksverksamhet
och särskilt av de kvalificerade arbetsuppgifter, som sammanhängde
med denna verksamhet, torde det däremot icke vara påkallat, att
bibliotekarien ägnade mer än en mindre del av sitt arbete åt denna bibliotekstjänst.
I betraktande därav torde det vara föga ändamålsenligt att — på
sätt tidigare blivit ifrågasatt — såsom bibliotekarie anställa en befattningshavare
i lönegraden B 15. I stället syntes den nuvarande befattningen såsom
bibliotekarie och arkivarie böra ersättas med en arvodestjänst, avsedd att
såsom bisyssla förenas med annan tjänstgöring. Arvodet till den nye bibliotekarien
torde därvid lämpligen kunna bestämmas till 1,800 kronor för år
räknat, å vilket belopp icke borde utgå dyrtidstillägg. Den sålunda föreslagna
förändringen kunde icke genomföras, förrän den nuvarande bibliotekarietjänsten
bleve vakant. Denna tjänst borde därför tills vidare uppföras å
övergångsstat.

Den sakkunnige har förutsatt, att biblioteket liksom hittills skulle vara
anknutet till byrån för lag- och administrativa ärenden.

Yttranden.

Socialstyrelsen anför bland annat följande.

Även örn det socialstatistiska arbetet enligt vissa principiella huvudgrunder
fördelade sig mellan fjärde och femte byråerna, vore därmed icke dessa byråers
verksamhetsområden bestämt avgränsade från varandra. Enligt ämbetsverkets
instruktion ägde ju ock styrelsen att efter omständigheterna fördela icke blott
ärendena utan även de å byråerna anställda befattningshavarna. Den omständigheten,
att det statistiska arbetet vore uppdelat på två byråer, behövde
därför icke medföra och hade icke heller medfört några olägenheter.

Med hänsyn till det socialstatistiska arbetets såväl kvantitet som kvalitet
vore det å andra sidan nödvändigt att arbetet vore uppdelat å två byråer.
Styrelsen förutsatte härvid, att all inom styrelsen förekommande statistik
borde — i den mån de lokala förhållandena så medgåve — centraliseras hos
de statistiska byråerna. Vidare räknade styrelsen med, att det jämväl i fortsättningen
borde kunna förekomma, att byråchef å statistisk byrå komme att
i vissa fall föredraga ärenden i lagfrågor eller därmed likartade ärenden.

156

Kungl, hlay.ts proposition nr 266.

Mot den sakkunniges förslag om anvisande av ett särskilt reservationsanslag
för tillfällig {personal vid större statistiska specialundersökningar hade
styrelsen icke något att erinra. Ett upptagande av ett dylikt anslag kunde
dock enligt styrelsens bestämda mening icke motivera någon reduktion av
styrelsens nuvarande personal.

Yad anginge biblioteket delade styrelsen den sakkunniges åsikt, att bibliotekstjänsten
icke gå ve dess innehavare full sysselsättning, därest det löpande
expeditionsarbetet, såsom torde vara lämpligt, utfördes av en kansliskrivare.
Styrelsen kunde emellertid icke biträda den sakkunniges förslag rörande
bibliotekarietjänstens ombildning till en arvodestjänst. Enligt styrelsens
mening borde av bibliotekarien främst krävas en så ingående kännedom om
litteraturen på det område, som biblioteket omfattade, att han kunde ombesörja
och ansvara för bibliotekets standard med hänsyn till anskaffning av
böcker och periodiska publikationer. Då den förste aktuarie, vilken tjänstgjorde
såsom redaktör för Sociala Meddelanden, i allt fall vore nödsakad
att i nämnda egenskap ständigt anlita biblioteket och, så långt ske kunde,
följa med nyutkommen litteratur på hithörande område, syntes det naturligast,
att denne befattningshavare övertoge bibliotekariens göromål. En förutsättning
för att redaktören, vilken jämväl utförde sekreterargöromål och ledde
viss fortlöpande statistik, skulle få tillbörlig tid för biblioteksarbetet, vore
emellertid, att viss del av hans nuvarande göromål överflyttades på en befattningshavare
i aktuaries tjänsteställning. Vidare borde kansliskrivaren
erhålla hjälp av ett biträde i lägre lönegrad.

Styrelsen förordade därför, att biblioteket överflyttades från lagbyrån till
fjärde byrån, att bibliotekariens göromål övertoges av den förste aktuarie,
vilken tjänstgjorde såsom redaktör för Sociala Meddelanden, att bibliotekarietjänsten
omändrades till en å fjärde byrån placerad aktuarietjänst samt
att såsom hjälp åt kansliskrivaren anställdes ett extra ordinarie kontorsbiträde.
Förste aktuarien borde uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden
B 26.

Vad anginge pris- och kooperationsstatistiken ville styrelsen framhålla,
att den nuvarande organisationen med 1 förste aktuarie och 1 expert för
denna statistik endast kunde upprätthållas, så länge styrelsen hade möjlighet
att disponera en expert med de kvalifikationer, som tillkomme den dåvarande
innehavaren av expertbefattningen. Skulle av en eller annan anledning
den dåvarande experten avgå, bleve en förändrad organisation nödvändig.
Styrelsen föresloge därför, att ifrågavarande förste aktuarie skulle
ersättas med en ordinarie byrådirektör i lönegraden B 28, vilken samtidigt
borde tjänstgöra såsom byråchefens å fjärde byrån närmaste man, ävensom
att expertbefattningen indroges. En dylik organisationsändring skulle medföra
en ej oväsentlig kostnadsbesparing.

Av de nuvarande två aktuarietjänsterna i lönegraden B 21 å f järde byrån
vore den ene ordinarie och den andre uppförd å extra stat. Den förra vore
avsedd för den fortlöpande prisstatistiken och den senare för statistiken
rörande kollektivavtal och arbetsinställelser. Sistnämnda befattning borde nu
uppföras å ordinarie stat.

Av fjärde byråns extra ordinarie biträdespersonal borde vidare till ordinarie
stat överföras 1 kansliskrivare (Bil), 2 kanslibiträden (B 7) och 3
kontorsbiträden (B 4).

Styrelsen beräknar i överensstämmelse härmed fjärde byråns personalbehov
— frånsett fattigvårds- och barnavårdsstatistiken — på följande sätt.
1) Ordinarie tjänstemän: 1 byråchef (B 30), 1 byrådirektör (B 28), 1 förste
aktuarie (B 26), 3 aktuarie!- (B 21), 3 kansliskrivare (Bil), 4 kanslibiträden

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 157

(B 7), 5 kontorsbiträde!! (B 4). Extra ordinarie och extra tjänstemän: 1 amanuens,
1 kanslibiträde, 3 kontorsbiträden och 1 skrivbiträde.

Härutöver beräknar styrelsen för fattigvårds- och barnavårdsstatistiken,
som enligt socialstyrelsens förslag bör förläggas till fjärde byrån — såsom
förut nämnts — 1 ordinarie aktuarie (B 21), 1 amanuens och 4 biträden, därav
1 ordinarie kanslibiträde (B 7) och 2 ordinarie kontorsbiträden (B 4).

Beträffande jemte byråns personal föreslår styrelsen, att byråchefen och
båda förste aktuarierna uppföras å ordinarie stat, att därvid den ene förste
aktuarien uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26, att antalet
biträden ökas från 16 till 18 samt att av dessa 12 upptagas såsom ordinarie.

Enligt styrelsens förslag skulle personalbeståndet å femte byrån bliva
följande. 1) Ordinarie tjänstemän: 1 byråchef (B 30), 1 förste aktuarie (B 26),
1 förste aktuarie (B 24), 2 aktuarier (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 4 kanslibiträden
(B 7) och 7 kontorsbiträden (B 4). 2) Extra ordinarie tjänstemän:
1 amanuens, 1 kanslibiträde, 1 kontorsbiträde och 4 skrivbiträden.

Två reservanter inom socialstyrelsen (t. f. byråcheferna Hagman och
Nilsson) förorda en sammanslagning av de statistiska byråerna till en gemensam
byrå. Förutsättningen härför måste emellertid — anföra reservanterna —
vara, att den gemensamma byrån försåges med tillräckligt kvalificerade arbetskrafter
i ledande ställning. I den mån centraliserade lokalförhållanden erhölles
för styrelsens samtliga byråer, syntes de statistiska arbetsuppgifterna
böra handläggas å denna byrå. Undantag borde dock göras för sådana siffersammanställningar,
som vore behövliga för de administrativa byråernas
löpande kontrollverksamhet.

Statskontoret upptager till behandling den sakkunniges förslag örn anvisande
av ett särskilt reservationsanslag för avlönande av viss tillfällig personal.
Ämbetsverket anför i denna del följande.

Statskontoret ville erinra, att för vissa ämbetsverk funnes å riksstaten
anvisade särskilda, år efter år fortlöpande anslag för tillfälliga arbetsuppgifter.
Så vore förhållandet exempelvis beträffande statistiska centralbyrån,
som disponerade över särskilda reservationsanslag för täckande av kostnader
för pågående folkräkningar. I sistnämnda fall vore det emellertid fråga örn
synnerligen omfattande arbetsuppgifter. Statskontoret hade av vad den sakkunnige
i frågan anfört icke blivit övertygat om att för socialstyrelsens del
en motsvarande anordning vore betingad av något mera framträdande behov.
Ämbetsverket ansåge sig därför icke böra understödja den sakkunniges ifrågavarande
förslag.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter lämpligheten av en sammanslagning
av de två statistiska byråerna. Föreningen uttalar sig på följande sätt.

Inför det faktiska förhållandet att de senaste åren utlöst ett alltjämt stegrat
intresse från statsmakternas och de politiska partiernas sida för den sociala
utvecklingen, varmed följt ökade krav på socialstatistiska utredningar, förefolle
det mindre välbetänkt att skrida till en begränsning av den bäst kvalificerade
arbetskraft, som hade att handlägga dylika utredningar. För arbetsgivarna,
vilka ofta hade att utan ersättning för besvär och kostnader leverera
materialet till dessa utredningar, vore det av intresse, att dels planläggningen
av utredningarna skedde omsorgsfullt och med tanke jämväl på att uppgifts -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

materialet icke gjordes mer omfattande än i varje förekommande fall oundgängligen
krävdes, dels bearbetningen skedde med sådan omsorg, att utredningsresultatet
icke bleve missvisande. En inskränkning av den högst kvalificerade
arbetskraften för dessa arbetsuppgifter i en tid med stark tendens
till utvidgning av socialstatistiken syntes icke vara att förorda. En blivande
utredning borde därför taga sikte jämväl på uppgiften att åstadkomma en
begränsning i det socialstatistiska arbetet över huvud taget; i den mån så
kunde ske borde en häremot svarande personalinskränkning äga rum.

Centralförbundet för socialt arbete och Kooperativa förbundet framhålla
önskvärdheten av en utvidgning av socialstyrelsens kooperationsstatistik.

De anställdas centralorganisation anför, att det syntes nödvändigt, att
socialstyrelsens fast anställda statistiska personal vore så stor, att icke ny
och oprövad arbetskraft behövde intagas för varje ny undersökning, som
igångsattes.

Departementschefen.

Såsom av det föregående lärer framgå, äro fjärde och femte byråernas
arbetsuppgifter i stor utsträckning av likartad beskaffenhet samt gränsen
mellan byråernas verksamhetsområden ganska flytande. En sammanslagning
av byråerna kunde därför synas väl motiverad, helst en sådan sannolikt skulle
möjliggöra en rationalisering av det socialstatistiska arbetet. Mot en dylik
åtgärd talar emellertid den omständigheten, att i olika sammanhang ifrågasatts
betydande utvidgningar av socialstyrelsens statistiska verksamhet samt att
det, därest dessa förslag realiserades, kunde befaras, att den sammanslagna
statistikbyråns arbetsuppgifter skulle bliva alltför omfattande. I detta sammanhang
måste ock beaktas, att förlusten av den hittillsvarande experten
i frågor rörande levnadskostnader och kooperation utan tvivel kommer att
— åtminstone temporärt — medföra ökade arbetsuppgifter för byråchefen
å fjärde byrån. Även det av den sakkunnige påpekade förhållandet, att vissa
frågor rörande statistikens allmänna organisation ännu kvarstå olösta, mana
till en viss försiktighet. Det synes mig därför lämpligast att tills vidare inom
styrelsen bibehålla de nuvarande två statistiska byråerna. Då emellertid
frågan om en sammanslagning av byråerna förr eller senare åter kan bliva
aktuell, lärer byråchefstjänsten å femte byrån liksom hittills böra uppföras
å extra stat. Därest två byråchefstjänster bibehållas, saknas anledning att
inrätta den av socialstyrelsen ifrågasatta byrådirektörstjänsten.

Å de statistiska byråerna finnas för närvarande sammanlagt 4 förste aktuarietjänster
i lönegraden B 24, därav 3 ordinarie och 1 å extra stat. Enligt
min mening bör antalet dylika tjänster jämväl framdeles vara fyra. För underlättande
av en god rekrytering till styrelsens statistiska befattningar får jag
dock föreslå, att två av de fyra tjänsterna utbytas mot förste aktuarietjänster
i lönegraden B 26, medan de två övriga böra kvarstå i lönegraden B 24. Tjänsterna
böra samtliga vara ordinarie och fördelas lika mellan de två byråerna.
Därvid avser jag, att de båda befattningshavarna i lönegraden B 26 närmast
under vederbörande byråchefer skola hava att svara för ledningen av arbetet
å respektive byråer. Då det icke föreligger full visshet, att till innehavare av

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

159

de nja tjänsterna i lönegraden B 26 komina att utnämnas två av styrelsens
ordinarie förste aktuarier, bjuder försiktigheten att man räknar med, att en
av de nuvarande ordinarie förste aktuarietjänsterna blir övertalig. Vid
genomförandet av mitt förslag bör därför en dylik tjänst tills vidare uppföras
å övergångsstat.

Vad härefter angår frågan örn biblioteksgöromålens handhavande, anser
jag mig böra i denna del i huvudsak ansluta mig till socialstyrelsens förslag.
Jag tillstyrker alltså, att de med biblioteket förenade arbetsuppgifterna
övertagas, av fjärde byrån, att därvid den förste aktuarie, vilken tjänstgör
såsom redaktör av Sociala Meddelanden jämväl blir styrelsens bibliotekarie,
att den nuvarande bibiotekarietjänsten i lönegraden B 21 omändras till en
aktuarie^änst i samma lönegrad med placering å fjärde byrån samt att till
denna byrå jämväl överflyttas den nuvarande för bibliotekets behov avsedda
kansliskr ivart jönsten i lönegraden B 11. Antalet aktuarietjänster å byrån
skulle enligt detta förslag bliva 3, därav 2 ordinarie och 1 å extra stat. Någon
anledning att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, för de med biblioteksarbetet
förenade skrivgöromålen anställa ett särskilt extra ordinarie kontorsbiträde
synes mig icke föreligga.

I det föregående har jag förutsatt, att till socialstyrelsen skulle från statistiska
centralbyrån överflyttas fattigvårds- och barnavårdsstatistiken samt
att denna statistik skulle förläggas till statistisk byrå. De med sagda statistik
sammanhängande arbetsuppgifterna torde lämpligen böra övertagas av
fjärde byrån. I överensstämmelse med vad jag förut anfört beträffande den
personal, som borde överflyttas från statistiska centralbyrån till socialstyrelsen,
torde för ifrågavarande statistik böra avses 1 amanuens i 18:e lönegraden,
1 ordinarie kanslibiträde (B 7), 1 ordinarie kontorsbiträde (B 4) och
1 extra ordinarie skrivbiträde i 2:a lönegraden.

Den sakkunniges förslag örn uppförande i riksstaten av ett särskilt reservationsanslag
för avlönande av viss personal för statistiska specialundersökningar
synes mig ändamålsenligt. Jag tillstyrker därför förslaget. Det avsedda
anslaget torde böra upptagas under rubriken socialstyrelsen: avlöningar
till viss personal för större statistiska specialundersökningar. Socialstyrelsen
har ansett, att anslaget icke borde beräknas till lägre belopp än 30,000 kronor
per budgetår. Med hänsyn härtill förordar jag, att detsamma, som första
gången blott bör avse tiden 1 januari—30 juni 1938, för nästa budgetår upptages
till 15,000 kronor. Därest mitt förslag rörande detta anslag bifalles,
lärer socialstyrelsens hittillsvarande avlöningsanslag böra upptagas under
rubriken socialstyrelsen: avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet.

I likhet med socialstyrelsen finner jag, att upptagandet av berörda reservationsanslag
icke bör medföra någon minskning av fjärde byråns icke-ordinarie
personal.

I övrigt får jag beträffande fjärde byrån liksom den sakkunnige tillstyrka,
att 3 extra ordinarie kontorsbiträdestjänster ersättas med ordinarie kontorsbiträdestjänster
i lönegraden B 4. Därutöver föreslår jag, att till ordinarie

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

stat överföres 1 extra ordinarie skrivbiträdestjänst med placering i lönegraden
B 2.

Slutligen får jag förorda, att expertbefattningen tills vidare indrages. Då
denna befattning — såsom nämnts — för närvarande är obesatt, torde indragning
av befattningen kunna ske redan från och med den 1 juli 1937.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, skulle personalbeståndet å
fjärde byrån från och med den 1 januari 1938 bliva följande. 1) Tjänstemän
å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 1 förste aktuarie (B 26), 1 förste
aktuarie (B 24), 2 aktuarier (B 21), 2 kansliskrivare (Bil), 3 kanslibiträden
(B 7), 6 kontorsbiträden (B 4) och 1 skrivbiträde (B 2). 2) Tjänsteman å
extra stat: 1 aktuarie (B 21). 3) Extra ordinarie eller extra tjänstemän: 3 amanuenser,
1 kansliskrivare, 3 kanslibiträden, 2 kontorsbiträden och 1 skrivbiträde.

Vad angår femte byråns personal, har jag redan uttalat min ståndpunkt
rörande byråchefsbefattningen och förste aktuarietjänsterna. Beträffande
byråns befattningshavare i övrigt ifrågasätter jag allenast vissa ändringar
beträffande biträdespersonalen. Sålunda förordar jag, att av de
4 icke-ordinarie skrivbiträdestjänsterna 2 överföras till ordinarie stat med
placering i lönegrad B 2, medan de återstående 2 tjänsterna torde kunna indragas
i samband med anvisandet av ett särskilt anslag för statistiska specialundersökningar.

Personalbeståndet å femte byrån skulle enligt detta förslag komma att te
sig på följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 förste aktuarie (B 26),
1 förste aktuarie (B 24), 2 aktuarier (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 1 kanslibiträde
(B 7), 5 kontorsbiträden (B 4) och 2 skrivbiträden (B 2). 2) Tjänsteman
å extra stat: 1 byråchef (B 30). 3) Extra ordinarie eller extra tjänstemän:
1 amanuens, 2 kanslibiträden och 3 kontorsbiträden.

Såsom redan framhållits, finge därjämte tills vidare å styrelsens övergångsstat
uppföras 1 förste aktuarietjänst i lönegraden B 24. Så länge denna
befattning kvarstår, bör en för närvarande vakant aktuarietjänst å ordinarie
stat hållas obesatt.

Byrån för lag- och administrativa ärenden (sjätte byrån) frånsett
registrators- och kassakontoret samt biblioteket.

Nuvarande organisation.

Personalen å byrån för lag- och administrativa ärenden — frånsett styrelsens
till byrån anknutna registrators- och kassakontor samt bibliotek — utgöres
av följande befattningshavare, nämligen 1 ordinarie byråchef i lönegraden
B 30, 1 ordinarie sekreterare i lönegraden B 24 och 1 ordinarie kanslibiträde
i lönegraden B 7.

Verksamheten å byrån kan i stort sett uppdelas i två grenar: befattningen
med lagärenden och handhavandet av administrativa ärenden. Sålunda del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

161

tager byråns personal i viss utsträckning i arbetet med avgivande av framställningar
eller utlåtanden i lagstiftningsfrågor av social natur. Den sakkunskap
i juridiska spörsmål, som skall finnas hos byråchefen och sekreteraren,
tages därjämte i anspråk vid handläggningen av åtskilliga ärenden inom styrelsens
övriga byråer, särskilt de byråer där juridiskt utbildad tjänsteman
icke finnes anställd. De administrativa ärendena avse styrelsens organisation,
personal och ekonomi jämte annat, som i allmänhet åvilar ett ämbetsverks
administrativa byrå.

Ärendena rörande verkets organisation, personal, ekonomi, lokaler och
inventarier hava inom socialstyrelsen i allmänhet med ledamots ansvar plägat
föredragas av sekreteraren å förevarande byrå. I dennes åligganden ingår
även att biträda byråchefen vid verkställande av utredningar i lagstiftningsoch
författningsfrågor.

Tidigare förslag.

Vid den granskning av socialstyrelsens personalbestånd, som företogs av
1926 års besparingssakkunniga, upptogo de sakkunniga även till behandling
frågan, huruvida behov förelåge av en särskild byrå för lagärenden och
administrativa ärenden. De sakkunniga uttalade därvid, att sedan en särskild
lagbyrå i socialdepartementet tillkommit, bibehållandet i socialstyrelsen
av en byråchef med speciell juridisk fackutbildning icke kunde motiveras
enbart med de uppgifter på det sociala lagstiftningsområdet, som kunde
ankomma på styrelsen, ävensom att en dylik byråchef ej heller vore påkallad
med hänsyn till förekommande organisations-, ekonomi- och personalärenden.
Bland annat med hänsyn därtill att byråchefen å ifrågavarande
byrå i betydande utsträckning upptoges av andra frågor, däribland sådana
som avsåge upprätthållandet av det internationella arbetet på det socialpolitiska
området, ansågo sig dock de sakkunniga icke böra förorda någon
indragning av byrån.

I överensstämmelse härmed föreslogs i 1.929 års proposition angående anslag
till socialstyrelsen, att berörda byrå skulle bibehållas.

Nämnda års riksdag kom icke att intaga någon slutlig ställning till denna
fråga, som ej heller senare prövats av statsmakterna.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige framhåller, att den förnyade undersökning rörande socialstyrelsen,
som av honom verkställts, givit vid handen, att inom styrelsen
förekomme en mängd viktiga ärenden, i vilka de juridiska synpunkterna
spelade en avgörande roll, och att bibehållandet av en särskild byrå under
en juridiskt kvalificerad byråchef vore påkallat. I detta sammanhang borde
icke förbises, att som regel varken socialstyrelsens chef eller byråcheferna å
styrelsens övriga byråer ägde juridisk utbildning. Den omständigheten att
inom socialdepartementet inrättats en befattning såsom byråchef för lagärenden,
kunde icke på något sätt minska styrelsens behov av en byrå för
■dylika ärenden.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266.

95 37 1 1

162

Kungl. Majus proposition nr 266.

Beträffande byråns arbetsuppgifter och personal framlägger den sakkunnige
härefter följande förslag.

Därest socialstyrelsens lagbyrå bibehölles, borde emellertid byråns nuvarande
arbetsområde vidgas. Framför allt borde det ankomma på byrån att
taga befattning med de kommitté- och sakkunnigbetänkanden i allmänna
sociala frågor, vilka i stor utsträckning remitterades till styrelsen men för
närvarande i allmänhet överlämnades till första byrån — stundom även till
andra byråer — där de föredroges av tjänstemän utan juridisk utbildning.
Dessa ärenden torde nämligen ofta vara av den beskaffenhet, att de lämpligen
borde handläggas av en väl kvalificerad jurist med förmåga att självständigt
bedöma juridiska problem och med någon lagteknisk erfarenhet.
Biträde av byråns jurister borde ock kunna påkallas vid handläggningen av
ärenden, vilka i första hand folie inom annan byrås verksamhetsområde men
för vilkas bedömande även juridiska synpunkter vore av betydelse. Ett intimt
samarbete måste därför aga rum mellan å ena sidan den juridiska byrånsbefattningshavare
och å andra sidan tjänstemännen å övriga byråer.

Värdet av det arbete, som utfördes å byrån för lag- och adminstrativa
ärenden, torde framför allt vara beroende av de personliga förutsättningarna
hos den befattningshavare, vilken tjänstgjorde såsom byråns chef. Det framstode
därför såsQm särskilt angeläget, att vid återbesättandet av byråchefstjänsten,
som för närvarande vore vakant, tillsåges att den nye innehavaren
vore i besittning av nödiga juridiska kvalifikationer.

Byråchefen syntes böra till sin hjälp erhålla två sekreterare. Av dessa
borde en vara jurist. Denne skulle hava till uppgift att biträda byråchefen
med utredningar och förslag i juridiska frågor, att som regel föredraga
förekommande ärenden rörande styrelsens organisation, personal och ekonomi
samt att jämväl i övrigt fullgöra de åligganden, vilka dittills i allmänhet
åvilat sekreteraren å sjätte byrån. Den andre sekreteraren — vilkens tillkomst
främst motiverades av den byrån enligt detta förslag ålagda uppgiften
att i regel svara för utarbetandet av socialstyrelsens utlåtanden över kommittébetänkanden
och liknande förslag, som remitterades till styrelsen —
borde vara en i allmänna sociala frågor väl kunnig person och kunna fungera
såsom en förbindelselänk mellan byrån och styrelsens övriga byråer. För
ändamålet borde såsom tidigare föreslagits den ordinarie sekreterartjänsten
å första byrån överflyttas till sjätte byrån. De ifrågavarande sekreterartjänsterna
skulle liksom hittills vara placerade i lönegraden B 24.

I anledning av utvidgningen av byråns arbetsuppgifter borde vidare till
densamma från första byrån överflyttas en amanuens i 18 :e och ett extra
ordinarie kanslibiträde i 7:e lönegraden. Den för närvarande å sjätte byrån
placerade ordinarie kanslibiträdestjänsten syntes därjämte böra bibehållas.

Yttranden.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget örn bibehållande av den nuvarande
sjätte byrån, men motsätter sig — såsom redan framgår av det föregående
— den föreslagna överflyttningen av arbetsuppgifter från första byrån till
den sjätte. Styrelsen beräknar byråns personalbehov — frånsett biblioteket,
som enligt styrelsens förslag skulle anknytas till fjärde byrån, samt registrators-
och kassakontoret — till 1 ordinarie byråchef i lönegraden B 30, 1 ordinarie
sekreterare i lönegraden B 26, 1 ordinarie kanslibiträde i lönegraden
B 7 samt 1 amanuens med halvtidstjänstgöring. Förslaget örn sekreterarens
uppflyttning från lönegraden B 24 till lönegraden B 26 motiveras med att han,

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 163

på sätt hittills tillämpats, borde med ledamots ansvar få föredraga ärenden
rörande ämbetsverkets organisation, personal och ekonomi.

De övriga yttranden, som beröra sjätte byrån, sammanhänga med frågan
örn första byråns uppdelning. För dessa yttranden har jag tidigare lämnat
en redogörelse, till vilken jag här hänvisar.

Departementschefen.

Lika med den sakkunnige och socialstyrelsen är jag av den uppfattningen,
att inom styrelsen alltjämt bör finnas en särskild byrå för lagärenden och
administrativa ärenden, vilken byrå bör förestås av en juridiskt utbildad chef.
Ett särskilt skäl för byråns bibehållande synes mig den omständigheten utgöra,
att man icke kan räkna med att styrelsens chef eller någon av cheferna
å övriga byråer skall äga juridiska kvalifikationer samt att överhuvud antalet
jurister å de andra byråerna som regel torde bliva ganska begränsat.

Vidare synes det mig lämpligt att, på sätt den sakkunnige föreslagit, byrån
för lagärenden från den nuvarande första byrån övertager uppgiften att
närmast svara för avgivandet av utlåtanden i sådana ärenden av allmän social
karaktär, vilka remitteras till styrelsen, men icke falla inom annan byrås verksamhetsområde.
Den antagna risken att en sådan överflyttning skulle få som
konsekvens, att vid behandlingen av ifrågavarande remissärenden de formella
synpunkterna skulle tillmätas den största betydelsen och sakfrågorna röna
mindre beaktande, synes mig icke vara av nämnvärd betydelse. Bortsett från
att chefen för den juridiska byrån givetvis måste förutsättas äga eller i varje
fall förvärva en stor förtrogenhet med de sociala spörsmålen, ligger det ju i
sakens natur att vid handläggningen av till byrån hörande sociala lagfrågor ett
mycket nära samarbete städse måste äga rum mellan lagbyrån och de andra
byråerna. Ett dylikt samarbete bör för övrigt givetvis även komma till stånd
vid behandlingen av lagärenden, som med hänsyn till sin speciella natur föredragas
å någon av styrelsens fackbyråer — exempelvis i ärenden avseende
ändringar i fattigvårds- eller barnavårdslagstiftningen. Viktigast är dock, att
verkets chef självfallet har att bevaka, att styrelsens framställningar och utlåtanden
få det innehåll och den utformning, som följer av en tillfredsställande
sakprövning.

Rörande personalbehovet å den på angivet sätt utvidgade lagbyrån vill jag
särskilt betona, att den föreslagna anordningen med två sekreterare å byrån —
därav en skulle vara jurist och en företrädare för de allmänna sociala frågorna
— synes mig innebära en lycklig lösning, då densamma i sig innefattar
en viss garanti för att de sociala synpunkterna redan vid det förberedande
arbetet komma att å byrån bliva behörigen tillgodosedda. De två sekreterarbefattningarna
torde liksom hittills böra vara placerade i lönegraden B 24.
Därest byrån förses med två sekreterare, lärer å densamma icke komma att
erfordras mer än en amanuens.

I överensstämmelse med den sakkunniges förslag beräknar jag personalbehovet
å byrån för lag- och administrativa ärenden — jag bortser här liksom
i det föregående från registrators- och kassakontoret samt biblioteket — på
följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 2 sekre -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

terare (B 24) och 1 kanslibiträde (B 7). 2) Extra ordinarie eller extra tjänstemän:
1 amanuens och 1 kanslibiträde.

Registrator»- och kassakontoret.

Nuvarande organisation.

Registrators- och kassakontoret utgör en särskild avdelning av byrån för
lag- och administrativa ärenden (sjätte byrån). Såsom registrator och kassör
tjänstgör en ordinarie kansliskrivare i lönegraden Bil. Kansliskrivaren
biträdes av ett extra ordinarie kanslibiträde i 7:e lönegraden.

Kansliskrivaren har i egenskap av registrator att mottaga till styrelsen
inkommande skrivelser och efter ärendenas beskaffenhet fördela desamma å
de olika byråerna, över skrivelser från Kungl. Majit och ämbetsverken föres
å registrators- och kassakontoret ett särskilt för hela socialstyrelsen gemensamt
diarium, medan övriga skrivelser diarieföras å de byråer, dit respektive
ärenden höra. Registratorn har därjämte att besvara vid personliga besök eller
per telefon framställda förfrågningar rörande till styrelsen inkomna ärenden.

Såsom kassör handhar vidare ifrågavarande kansliskrivare styrelsens räkenskaps-
och kassaväsen, upprättar avlöningslistorna för såväl styrelsens som
yrkesinspektionens befattningshavare, rekvirerar erforderliga medel, verkställer
efter vederbörliga anordningsbeslut utbetalning av löner och statsbidrag
ävensom andra utbetalningar samt har att i stadgad ordning redovisa
för de omhänderhavda medlens användning.

Tidigare förslag.

Socialstyrelsen har vid olika tillfällen hemställt, att den kansliskrivare,
som förestår registrators- och kassakontoret, måtte såsom registrator och
kassör uppflyttas från lönegraden Bil till högre lönegrad. Beträffande vad
i sådant hänseende förekommit må här erinras följande.

1926 års besparingssakkunniga förordade i sitt år 1929 avgivna förslag
rörande socialstyrelsen, att styrelsen skulle vid utbetalande av statsbidrag
och likvidering av räkningar i betydande utsträckning begagna sig av postgirot.
De sakkunniga, som förutsatte, att detta skulle medföra en icke
oväsentlig lättnad i kassörens arbete, förklarade, att de icke på grund härav
ville ifrågasätta någon sänkning i kassörens löneställning, men att de å andra
sidan icke heller funnit sig böra giva sin anslutning till ett under hand uttalat
önskemål örn befattningens placering i lönegraden B 14.

I ett över sakkunnigförslaget avgivet utlåtande framhöll socialstyrelsen, att
ett anlitande av postgirorörelsen för angivna ändamål icke skulle komma att
avsevärt minska kassörens arbete. Beträffande kassarörelsens omfattning
anförde styrelsen bland annat, att de kassören åliggande göromål, som avsåge
uträkningen och utbetalningen av avlöningar till socialstyrelsens och yrkesinspektionens
befattningshavare samt utbetalandet av statsbidrag till sjukkassor
m. m., måste anses innebära ett synnerligen krävande och omfattande
arbete. Styrelsen hemställde därför, att befattningen måtte placeras i minst
lönegraden B 14.

I 1929 års proposition (nr 206) angående anslag till socialstyrelsen förordades,
att befattningen såsom registrator och kassör hos styrelsen måtte

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

placeras i lönegraden B 14. Föredragande departementschefen uttalade till
stöd för förslaget, att med tjänsten vore förenade åtskilliga jämförelsevis
krävande göromål samt ett icke obetydligt ekonomiskt ansvar. Departementschefen
hänvisade också till att under de senaste åren registratorstjänsterna
i flera centrala ämbetsverk hänförts till lönegraden B 14.

Liksom flertalet i propositionen nr 206 framställda förslag blev Kungl.
Maj:ts förslag beträffande ifrågavarande tjänst icke föremål för riksdagens
prövning.

I skrivelse den 26 september 1931 förnyade härefter socialstyrelsen sitt
yrkande beträffande registratorn och kassören. Styrelsen framhöll därvid
särskilt, att den år 1931 beslutade sjukkassereformen komme att medföra ökat
arbete för kassören, enär enligt kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag
åt sjukkassor de erkända sjukkassorna skulle äga att efter varje
kvartals slut påkalla utbetalning intill 3U av det bidrag, som skäligen kunde
antagas belöpa å det föregående kvartalet, medan statsbidrag dittills utbetalats
blott en gång om året åt varje sjukkassa.

Med hänsyn bland annat till den arbetsökning, som komme att tillföras
kassören till följd av sjukkassereformens genomförande, tillstyrkte i avgivet
utlåtande allmänna civilförvaltningens lönenämnd styrelsens förslag.

Då berörda spörsmål behandlades i 1932 års statsverksproposition (femte
huvudtiteln, sid. 19), anslöt sig även föredragande departementschefen till
socialstyrelsens uppfattning, under uttalande att det befogade i den ifrågasatta
förändringen av tjänsten torde komma att ytterligare framhävas, i den
mån verkningarna av den beslutade reformen med avseende å sjukkasseväsendet
komme att göra sig gällande. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget framlades emellertid icke i nämnda statsverksproposition något förslag
i ämnet.

En vid 1932 års riksdag väckt motion om uppfattning av befattningen till
lönegraden B 14 avstyrktes av statsutskottet under förklaring att frågan borde
prövas i samband med behandlingen av det förslag till socialstyrelsens omorganisation,
som vore att förvänta, och avslogs av riksdagen.

Även vid 1933 års riksdag väcktes i samma ämne motioner, som icke föranledde
någon åtgärd.

Slutligen är att nämna, att socialstyrelsen den 8 september 1934 ingav förnyad
framställning rörande uppflyttning i lönegrad av registratorn och
kassören. Styrelsen framhöll däri bland annat, att nämnda befattningshavare
hade fått sitt arbete och ansvar i icke oväsentlig grad utökade genom tillkomsten
av den sjunde byrån samt att efter arbetslöshetsförsäkringens genomförande
nya belopp komme att bokföras och utbetalas genom styrelsens kassakontor.

Vid anmälan i 1935 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 3)
av denna framställning erinrade föredragande departementschefen örn den beslutade
utredningen rörande socialstyrelsens organisation samt förklarade sig
icke för det dåvarande kunna tillstyrka framställningen.

Någon ändring med avseende å befattningens löneplacering har därefter icke
kommit till stånd.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige framhåller inledningsvis, att under senare år de centrala
ämbetsverken i allt större utsträckning övergått till anlitande av postgirot
för verkställande av utbetalningar av statsbidrag och andra utgifter samt att
de erfarenheter, som vunnits rörande denna utbetalningsform, torde hava varit
enbart gynnsamma. Det syntes därför vara all anledning även för socialstyrelsen
att begagna sig av de fördelar postgirot erbjöde. Därest -— såsom
föreslagits —- sjukkasseärendena överflyttades till pensionsstyrelsen, torde
dock frågan örn anlitandet av postgirot komma att för socialstyrelsens del
spela en jämförelsevis underordnad roll. På grund därav syntes varken vid
bedömande av löneställningen för registratorn och kassören eller vid prövningen
av socialstyrelsens personalbehov i övrigt hänsyn behöva tagas till
den arbetsbesparing, som kunde uppkomma genom anlitande av postgirot. Yad
anginge pensionsstyrelsen verkställdes därstädes för närvarande flertalet utbetalningar
över postgirot. Det kunde förutsättas, att detta ämbetsverk efter
övertagande av sjukkasseärendena skulle komma att anlita postgirot även för
utanordnande av statsbidrag till sjukkassorna och att genom denna övergång
till en mindre invecklad betalningsmetod än den nuvarande någon minskning
i sjukkassebyråns arbete skulle kunna åstadkommas. Beräkningen av personalbehovet
för nämnda byrå byggde på denna förutsättning.

Beträffande registratorn och kassören anför den sakkunnige härefter följande.

Den arbetsbörda, som dittills åvilat ifrågavarande befattningshavare, vore
obestridligen ganska betydande, och vägande skäl hade kunnat åberopas för
befattningens uppflyttning i högre lönegrad.

Emellertid skulle den förordade överflyttningen av sjukkasseärendena till
pensionsstyrelsen och av arbetarskyddsärendena till riksförsäkringsanstalten
i mycket väsentlig grad reducera arbetet för registratorn och kassören. I
sådant hänseende vore att märka, att utbetalningarna av statsbidrag till sjukkassorna
och av moderskapsunderstöden ävensom av utgifter för yrkesinspektionens
behov skulle bortfalla. Till belysande av betydelsen härav kunde
nämnas, att under budgetåret 1934/1935 socialstyrelsens utbetalningar sammanlagt
uppgått till omkring 10,930,000 kronor, därav omkring 8,680,000 kronor
utgjorts av statsbidrag till sjukkassor och av moderskapsunderstöd samt
omkring 350,000 kronor hänfört sig till yrkesinspektionen. Även arbetet med
avlöningarnas bestämmande skulle komma att minskas.

Framhållas borde i detta sammanhang att, i den mån organisationen folden
offentliga arbetsförmedlingen och framför allt för den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen utbyggdes, summan av de genom socialstyrelsen
utanordnade statsbidragsbeloppen torde komma att avsevärt stiga. Det merarbete,
som därigenom bomme att åsamkas kassören, bleve emellertid sannolikt
jämförelsevis ringa, då ökningen i antalet utbetalningar kunde antagas
bliva tämligen begränsad.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser den sakkunnige någon
uppflyttning i högre lönegrad av registratorn och kassören icke böra ifrågakomma.
Han förordar därför, att denna befattningshavare, därest förslaget
örn överflyttning av sjukkasseärendena till pensionsstyrelsen vunne bifall,

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

alltjämt finge kvarstå såsom kansliskrivare i lönegraden B 11. Skulle däremot
sådan överflyttning icke komma till stånd, finner lian övervägande skä
tala för befattningens uppflyttning till lönegraden B 14.

Den sakkunnige föreslår, att liksom hittills skall å registrator- och kassakontoret
tjänstgöra ett extra ordinarie kanslibiträde i 7:e lönegraden.

Yttranden.

Socialstyrelsen finner det uppenbart, att registratorn och kassören bör
uppflyttas från lönegraden B 11 till lönegraden B 14. Därjämte föreslår styrelsen
dels att den nuvarande extra ordinarie kanslibiträdestjänsten å registrator-
och kassakontoret uppföres å ordinarie stat med placering i lönegraden
B 7, dels ock att å nämnda kontor nyanställes ett extra ordinarie kontorsbiträde.

Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd förorda uppflyttning
av registratorn och kassören till lönegraden B 14 dock under framhållande
av, att de till befattningshavaren för närvarande utgående felräkningspenningarna
borde indragas.

Departementschefen.

Yad först angår den kansliskrivare, som inom styrelsen handhar registrators-
och kassagöromålen, ansluter jag mig till den ståndpunkt, som intagits
av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Jag förordar
alltså, att den nu i lönegraden B 11 placerade kansliskrivartjänsten uppflyttas
till lönegraden B 14 såsom en registrators- och kassörstjänst, därvid de hittills
utgående felräkningspenningarna böra bortfalla. Den föreslagna förändringen
•överensstämmer med vad som redan genomförts beträffande en motsvarande
befattning hos pensionsstyrelsen och med vad som i det föregående förordats
med avseende å en likartad tjänst hos riksförsäkringsanstalten. Jag förutsätter
härvid, att den nuvarande innehavaren av ifrågavarande befattning skall
vid tjänstens uppflyttning i den högre lönegraden få för placering i löneklass
tillgodoräkna sig hela den tid, hon tjänstgjort såsom registrator och
kassör.

Socialstyrelsens förslag örn ersättande av den nuvarande extra ordinarie
kanslibiträdestjänsten å registrators- och kassakontoret med en ordinarie
kanslibiträdestjänst i lönegraden B 7 anser jag mig icke kunna biträda.
Ej heller finner jag anledning föreligga att, på sätt styrelsen ifrågasatt, förstärka
biträdespersonalen å berörda kontor.

Registrators- och kassakontoret torde liksom hittills böra utgöra en avdelning
av byrån för lag- och administrativa ärenden. Vid bifall till mitt förslag
skulle personalen å denna avdelning komma att bestå av 1 ordinarie
registrator och kassör i lönegraden B 14 och 1 extra ordinarie kanslibiträde.

Byrån för arbetslöshetsförsäkring och arbetsförmedling (sjunde byrån).

Nuvarande organisation.

Å styrelsens sjunde byrå, som tillkom först i samband med den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringens införande, äro samtliga tjänster icke-ordinarie.
Följande förteckning anger personalbeståndet å byrån.

168

Kungl. Majus proposition nr 266.

Tjänstemän & extra stat. Lönegrad

1 byråchef .............................................................................. b 30

2 byrådirektörer .................................................................. B 28

1 byråinspektör ........................................................................ B 24

1 sekreterare ........................................................................... B 24

1 aktuarie .............................................................................. B 21

Extra ordinarie tjänstemän.

2 amanuenser ........................................................................... 15

1 kansliskrivare ............................................................... ii

1 kanslibiträde ........................................................... 7

2 kanslibiträden ........................................................................ g

2 kontorsbiträden ..................................................................... 4

1 skrivbiträde .................................................................. 2

. Extra tjänsteman.

1 skrivbiträde .................................................. 2

Byråns arbetsuppgifter äro av två slag nämligen å ena sidan de, som sammanhänga
med arbetsförmedlingen, och å andra sidan de, som härflyta ur
arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn härtill är byrån uppdelad i två avdelningar,
en för förmedlings- och en för försäkringsverksamheten.

Av byråns mera kvalificerade personal tjänstgöra å avdelningen för arbetsförmedling
en av byrådirektörerna, byråinspektören, aktuarien och en av
amanuenserna, medan den andre av byrådirektörerna, sekreteraren och den
återstående amanuensen tjänstgöra å försäkringsavdelningen. Den lägre personalen
är — liksom givetvis byråchefen — gemensam för byrån i dess helhet.

Härutöver är emellertid att märka, att vid anvisande av anslag till socialstyrelsen
för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 beräknats avlöning till ytterligare
två för arbetslöshetsförsäkringen avsedda befattningar å extra stat,
därav en 1 lönegraden B 24 och en i lönegraden B 21. Dessa befattningar hava
emellertid icke behövt tillsättas och hava därför enligt beslut av 1936 års
liksdag - i avbidan på resultatet av utredningen rörande socialstyrelsens
organisation — indragits för budgetåret 1936/1937.

Yad angår arbetsförmedlingen är denna av dels offentlig och dels enskild
natur. Socialstyrelsen har att taga befattning med båda dessa förmedlingsformer.

Den offentliga arbetsförmedlingen har vuxit fram genom
rent frivilliga åtgärder av olika kommuner, närmast landsting och vissa större
städer. Först genom lagen den 15 juni 1934 (nr 267) örn offentlig arbetsförmedling,
som trädde i kraft den 1 januari 1935, har införts skyldighet för
vissa kommuner att anordna dylik förmedling. I nämnda lag stadgas dels att
offentlig förmedling av arbetsanställning skall vara anordnad inom varje
landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting, dels att det
åligger landsting och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en
arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga
platser förlagda avdelningskontor eller ombud.

Kungl. Majus proposition nr 266, 169

Tillsynen över den offentliga arbetsförmedlingen tillkommer enligt lagen
socialstyrelsen.

Ordförande i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt jämte suppleant för
honom utses av länsstyrelsen för en tid av fyra år. Länsstyrelsen har emellertid
att i ämnet samråda med socialstyrelsen.

Vidare har socialstyrelsen att avgöra örn antaget nytt reglemente för arbetsförmedlingsanstalt
eller beslutad ändring i äldre reglemente är av beskaffenhet
att kunna godkännas ävensom att i förekommande fall besluta, huruvida
viss person kan anses såsom lämplig till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts
huvudkontor eller avdelningskontor.

Socialstyrelsen har därjämte att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna
ställa sig lagen och gällande reglemente till efterrättelse samt att verksamheten
utövas på lämpligt sätt. På styrelsen ankommer att fastställa erforderliga
formulär och blanketter ävensom att meddela föreskrifter angående
förandet av anstalternas räkenskaper.

Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som bemyndigats granska
anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten,
som av styrelsen äskas.

Arbetsförmedlingsanstalternas utgifter ersättas i överensstämmelse med i
lagen stadgade grunder i vissa fall helt och i andra fall delvis av statsverket.
Beslut örn statsbidrag fattas såsom regel av socialstyrelsen, som därvid har
viss diskretionär prövningsrätt. Undantagsvis tillkommer dock beslutanderätten
Kungl. Maj:t.

Angående tid och sätt för utbetalning av berörda statsbidrag äro bestämmelser
meddelade i kungörelsen den 23 november 1934 (nr 553) angående
handläggningen av frågor örn dylika bidrag. Statsbidrag sökes och beviljas
som regel för det sistförflutna kalenderåret. Emellertid kan på därom gjord
ansökan socialstyrelsen undantagsvis bevilja statsbidrag redan efter utgången
av det första kalenderhalvåret. Utbetalning av statsbidrag för första halvåret
får dock icke ske till större andel än tre fjärdedelar av det bidrag, som
skäligen kan antagas belöpa å halvåret.

Enligt lagen örn offentlig arbetsförmedling skola de olika arbetsförmedlingsanstalterna
samverka med varandra. Närmare regler rörande denna samverkan
äro givna i en av Kungl. Majit den 23 november 1934 utfärdad kungörelse
(nr 552), som innehåller bland annat följande föreskrifter.

För vinnande av samverkan mellan de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
skola dessa sammanföras till arbetsförmedlingsdistrikt. Distriktsindelningen
fastställes av socialstyrelsen, som jämväl äger förordna, att för varje
distrikt ett av de däri ingående anstalternas huvudkontor tillika skall vara
distriktskontor.

Distriktskontor har att på tider, som fastställas av socialstyrelsen, för
distriktet sammanställa en distriktsvakanslista, innehållande på distriktets
huvud- och avdelningskontor samt fasta ombud fördelade uppgifter örn lediganmälda
platser och om arbetssökande inom olika yrken. Distriktsvakans -

170

°Kungl. Maj.ts proposition nr 266.

listan skall omedelbart tillställas socialstyrelsen, samtliga kontor och ombud
inom eget distrikt samt huvudkontoren för anstalterna inom övriga distrikt.

Distriktskontoret skall därjämte på grundval av distriktsvakanslistan sammanställa
en speciell vakansrapport, innehållande uppgifter örn allenast
sådana lediganmälda platser och arbetssökande, som påkalla omedelbara åtgärder
från anstalter utom distriktet. Vakansrapporten skall översändas till
socialstyrelsen samtidigt med distriktsvakanslistan. Med ledning av de inkomna
vakansrapporterna upprättar socialstyrelsen omedelbart en riksvakanslista,
vilken tillställes samtliga arbetsförmedlingsanstalter ävensom, efter
socialstyrelsens beprövande, arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt andra
av listan intresserade.

Upprättandet av riksvakanslista innebär icke någon nyhet. Sådan lista har
nämligen sedan lång tid tillbaka varje vecka upprättats inom socialstyrelsen.
En nyhet är däremot att ett sammandrag av riksvakanslistan numera varje
vecka uppläses i radio. Denna anordning infördes hösten 1935 och har visat
sig medföra goda resultat.

Den enskilda arbetsförmedlingen reglerades till för kort
tid sedan väsentligen genom kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. I denna kungörelse
stadgades, att den, som ville yrkesmässigt utöva verksamhet såsom kommissionär
för att åt tjänare eller andra anskaffa anställning inom eller utom
riket, därtill skulle söka tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten
skulle utövas. I ansökningen skulle lämnas uppgift bland annat örn de
avgifter, som skulle erläggas av den, vilken anlitade kommissionären. Därest
behov av kommissionärsverksamhet befanns föreligga, kunde länsstyrelsen
efter prövning av samtliga på ärendet inverkande förhållanden bevilja det
sökta tillståndet.

Under senare tid hava nya tillstånd till bedrivande av kommissionärsverksamhet
endast undantagsvis beviljats. Denna praxis har — i förening
med den ständigt fortgående utvecklingen av den offentliga arbetsförmedlingen
— medfört, att den i affärssyfte bedrivna enskilda förmedlingsverksamheten
efter hand förlorat allt mer i betydelse. 1916 års kungörelse har
numera upphävts genom lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling. Denna lag äger tillämpning å all slags arbetsförmedling,
som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller
godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift,
varå tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

I denna lag stadgas, att arbetsförmedlingen icke må bedrivas i förvärvssyfte
samt att örn någon eljest vill bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare
eller arbetssökande uppbäres ersättning av något slag, tillstånd skall
sökas hos socialstyrelsen. Vidare föreskrives, att tillstånd icke må beviljas
enskild person eller avse arbetsförmedling för sjömän.

Vid meddelande av tillstånd skall socialstyrelsen angiva den ersättning
för förmedlingen, som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser
för verksamheten, som prövas erforderliga. När anledning där -

Kungl. May.ts proposition nr 266. 171

till förekommer, må socialstyrelsen återkalla tillstånd ävensom meddela ändrade
villkor eller bestämmelser för verksamheten.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen och i anledning av densamma meddelade
föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

Ifrågavarande lag har trätt i kraft den 1 januari 1936. Emellertid innehåller
lagen vissa övergångsbestämmelser. Genom dessa har möjlighet skapats
för enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning
bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte, att av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939.
Sådana tillstånd hava ock i tämligen stor utsträckning lämnats. Vidare äger,
under viss förutsättning, socialstyrelsen att för tid efter 1939 års utgång bevilja
förlängning av äldre tillstånd, dock för högst ett år i sänder och icke
längre än till den 1 januari 1950. Vid lämnande av i detta stycke avsedda tillstånd
ankommer det på styrelsen att bestämma skälig ersättning för förmedlingen.

På grundval av till socialstyrelsen inkommande uppgifter utarbetar avdelningen
för arbetsmedling den statistik rörande ar betsför
medling och arbetslöshet, som varje månad inflyter i Sociala
Meddelanden. Avdelningen lämnar även de redogörelser rörande Sveriges
offentliga arbetsförmedling samt förhållandena på arbetsmarknaden, vilka
årsvis respektive månadsvis intagas i nämnda tidskrift.

Lagstiftningen rörande arbetslöshetsförsäkring grundar sig på av statsmakterna
år 1934 fattade beslut och trädde i tillämpning den 1 januari
1935. Försäkringen är frivillig och innebär, att staten under vissa förutsättningar
lämnar bidrag till av arbetarna bildade arbetslöshetskassor. De
huvudsakliga bestämmelserna i ämnet återfinnas i förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Förordningen innehåller bland annat följande föreskrifter.

För att arbetslöshetskassa skall komma i åtnjutande av statsbidrag, måste
densamma hava antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Detta kan endast
ske med registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder
medlem understöd vid arbetslöshet och i övrigt uppfyller villkoren i förordningen.
Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i
understödsföreningslagen omförmälda tillsynsmyndigheten d. v. s. socialstyrelsen.
Med antagandet följer rätt till statsbidrag.

Vid prövning av ansökan örn antagande skall socialstyrelsen tillse, att
föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter,
medelsförvaltning och fondbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för
medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller
överensstämma stadgarna icke med förordningens föreskrifter eller innehålla
stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet med föreningens
verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Det tillkommer socialstyrelsen att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med förordningens bestämmelser och

172

Kungl. Majda proposition nr 266.

kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt. Styrelsen har
jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder,
som erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet
av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda socialstyrelsen
eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll
och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med
kassan eller dess styrelse. Kassa är också skyldig att till socialstyrelsen
insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av styrelsen
äskas.

Finner socialstyrelsen, att avvikelse från förordningen förekommer eller
att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas verksamhet
föreligger, äger socialstyrelsen meddela kassan anvisning att vidtaga
den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig,
därvid styrelsen skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd
eller förändring skall hava vidtagits.

Örn erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställer sig sålunda meddelad
anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras
vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Socialstyrelsen kan vidare i en rad angivna fall meddela eftergifter från
i förordningen givna föreskrifter, varjämte förordningen i vissa fall förutsätter,
att närmare bestämmelser angående dess tillämpning skola meddelas
av styrelsen.

För underlättande av den socialstyrelsen åvilande tillsynen över de erkända
arbetslöshetskassorna har Kungl. Majit den 23 november 1934 utfärdat
kungörelse (nr 554) angående övervakandet av nämnda kassor. Däri
stadgas, att erkänd arbetslöshetskassa skall varje månad till socialstyrelsen
insända rapport över kassans verksamhet under den sistförfluten kalendermånaden.
Rapporten skall innehålla uppgifter angående medlemsantalet,
arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna, antalet understödsdagar samt
kassans ekonomiska rörelse och ställning. Enligt kungörelsen är vidare
styrelse för erkänd arbetslöshetskassa pliktig att, så snart ske kan, till
socialstyrelsen insända styrkt avskrift av protokoll, som föras vid styrelsens
sammanträden.

Bestämmelser örn statsbidrag till kassorna äro meddelade i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 26o) örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
ävensom i kungörelsen den 23 november 1934 (nr 555) angående handläggningen
av frågor örn statsbidrag till dylika kassor. Statsbidrag utgår enligt
i nämnda förordning stadgade grunder dels såsom daghjälpsbidrag dels såsom
förvaltningsbidrag. Bidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan;
dock att kassa må kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill
tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.
Ansökan örn statsbidrag ingives till och prövas av socialstyrelsen, vilken
myndighet jämväl utbetalar beviljat bidrag.

Kungl. Majus proposition nr 266.

173

Den sakkunniges förslag.

I sakkunnigförslaget uttalas, att ärendena rörande arbetsförmedling och
arbetslöshetsförsäkring liksom dittills borde handläggas å sjunde byrån. Tilllika
erinrar den sakkunnige, att enligt hans förslag till denna byrå skulle
överflyttas dels ärendena rörande främlingskontrollen, dels ock förlikningsmannaexpeditionen
och därmed sammanhängande ärenden.

I anslutning härtill framhåller den sakkunnige, att de arbetsuppgifter,
byrån enligt förslaget skulle erhålla, bleve synnerligen omfattande och av
största betydelse. Med hänsyn därtill och då under alla omständigheter ett
stadigvarande behov av denna byrå bomme att föreligga, funne den sakkunnige
det icke motiverat, att byråns chef kvarstode å extra stat. Den sakkunnige
förordar därför, att byråchefsbefattningen nu överföres till ordinarie
stat.

Yad angår byråns personal i övrigt behandlar den sakkunnige i detta samliang
frågan örn personalbehovet för ärenden rörande arbetsförmedling och
arbetslöshetsförsäkring.

Beträffande arbetsförmedlingen erinrar den sakkunnige först, att 1934 års
lag örn offentlig arbetsförmedling å ena sidan för landstingen och de städer,
som ej deltoge i landsting, medfört förpliktelser att organisera denna förmedling
på ett tillfredsställande sätt och å andra sidan genom avsevärt höjda
statsbidrag skapat ökade möjligheter för vederbörande kommuner att avhjälpa
bristerna på hithörande område. Såsom följd av de nya lagbestämmelserna
hade också under de senaste åren över hela landet bedrivits ett betydande
arbete i syfte att såväl kvantitativt som kvalitativt utbygga och förstärka
förmedlingsapparaten. Ledningen av detta arbete hade omhänderhafts
av socialstyrelsens sjunde byrå, vars tjänstemän skriftligen och muntligen
tillhandagått de kommunala myndigheterna med behövliga råd och anvisningar.
För ändamålet hade vederbörande tjänstemän i stor utsträckning
företagit tjänsteresor i olika delar av landet.

Socialstyrelsen hade vidare till vägledning i ämnet utarbetat en särskild
handbok rörande den offentliga arbetsförmedlingen, varjämte styrelsen uppgjort
normalreglemente för arbetsförmedlingsanstalterna.

Den sakkunnige anför vidare följande.

Det organisationsarbete, som direkt föranletts av 1934 års arbetsförmedlingslag,
syntes snart vara i huvudsak fullbordat. Då de på socialstyrelsen
ankommande löpande arbetsförmedlingsärendena jämfört med organisationsfrågorna
torde bli av jämförelsevis enkel beskaffenhet, kunde det ifrågasättas,
huruvida icke en väsentlig minskning av styrelsens för arbetsförmedlingen
avsedda personal nu borde vidtagas. I synnerhet kunde det synas tveksamt,
örn även framdeles behov förelåge av en särskild byrådirektör för
arbetsförmedlingsärenden. Emellertid vore att beakta att, i den mån den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen vunne ökad anslutning, en ytterligare
utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen bleve nödvändig och
att denna utbyggnad, som givetvis måste ske under socialstyrelsens medverkan
och kontroll, syntes komma att under åtskilliga år kräva ett avsevärt
arbete från styrelsens sida. Vidare förtjänade framhållas, att därest byråns
arbetsområde utvidgades på sätt förut förordats och dessutom — såsom den

174

Kungl. Maj-.ts proposition nr 266.

sakkunnige föresloge — byråns chef bleve självskriven ledamot i statens arbetslöshetskommission,
byråchefen erhölle ett mycket vidsträckt verksamhetsfält
och därför måste hava tillgång till särskilt dugliga medhjälpare. På
grund därav föresloge den sakkunnige beträffande de för arbetsförmedlingsärendena
avsedda mera kvalificerade arbetskrafterna allenast indragning av
den nuvarande amanuensbefattningen. Av de återstående befattningarna syntes
byråinspektören kunna uppföras å ordinarie stat, medan de övriga befattningarna
tills vidare borde bibehållas å estra stat.

En beräkning av socialstyrelsens behov av personal för handläggning av
ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen vore — framhåller den sakkunnige
— av naturliga skäl förenad med vissa svårigheter. Här rörde det sig
nämligen örn en helt ny statlig verksamhetsgren, beträffande vilken ännu
mycket ringa erfarenhet förelåge. Det arbete, som dittills av socialstyrelsen
utförts på förevarande område, hade nästan helt och hållet varit av förberedande
natur. Sålunda hade styrelsen utarbetat formulär för alla de ansökningar,
uppgifter, rapporter m. m., som ansetts erforderliga för tillämpningen
av förordningen örn erkända arbetslöshetskassor, uppgjort normalstadgar för
dessa kassor samt utgivit en handbok rörande samma kassor. Styrelsen hade
vidare på olika sätt bedrivit upplysningsverksamhet med avseende å lagstiftningen
på ifrågavarande område samt uppgjort ingående försäkringstekniska
beräkningar rörande erforderliga avgifter och fonder för ett flertal fackförbund,
som umgåtts med planer på att bilda erkända kassor.

Rörande nu ifrågavarande personalbehov uttalar sig den sakkunnige härefter
sålunda.

Styrelsens fortsatta behov av arbetskrafter för arbetslöshetsförsäkringen
bleve i väsentlig mån beroende av den utsträckning, i vilken fackförbunden
komme att ansluta sig till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen,
och den takt, i vilken en sådan anslutning komme att äga rum. Att för närvarande
med någon större säkerhet uttala sig rörande den sannolika utvecklingen
i berörda hänseenden vore synnerligen vanskligt. Dittills hade endast
ett fåtal erkända arbetslöshetskassor kommit till stånd, och det ville synas
som örn det skulle dröja åtskilliga år, innan den av staten understödda och
kontrollerade arbetslöshetsförsäkringen vunne en större anslutning. Detta
medförde å ena sidan, att socialstyrelsens organisationsarbete på förevarande
område icke på något sätt behövde forceras, och å andra sidan, att den löpande
verksamhet, som vore förknippad med styrelsens tillsyn över försäkringsrörelsen
och som ännu befunne sig i sin början, först så småningom kunde
beräknas bliva av mera betydande omfattning.

På grund av nämnda omständigheter syntes det vara klart, att för närvarande
något återupptagande i socialstyrelsens stat av de två förut omförmälda
befattningar i lönegraderna B 24 och B 21, vilka aldrig varit tillsatta
och vilka indragits från och med budgetåret 1936/1937, icke borde ifrågakomma.
Möjligen skulle man kunna tänka sig att på denna väg gå ett steg
längre genom att exempelvis indraga även byrådirektörstjänsten eller ersätta
densamma med en befattning av lägre lönegrad. En dylik åtgärd syntes dock
icke tillrådlig, framför allt med hänsyn till den ovisshet, som rådde rörande
den framtida utvecklingen på förevarande område. Liksom beträffande
arbetsförmedlingen måste vidare här understrykas, att byråchefens arbetsområde
enligt det framlagda förslaget bleve mycket omfattande och att det
darfor vore särskilt angeläget, att han förfogade över väl kvalificerade med -

175

Kungl. Majus proposition nr 266.

hjälpare, som fullt behärskade hithörande frågor. Någon indragning av byrådirektörst
jänsten borde därför icke för närvarande äga rum och jämväl de
till avdelningen hörande sekreterar- och amanuenstjänsterna borde bibehållas.
Medan byrådirektörstjänsten — liksom nu — borde vara uppförd å extra stat,
syntes sekreterarbefattningen lämpligen kunna ombildas till en ordinarie
tjänst.

Vidkommande de för arbetsförmedlings- och arbetslöshetsförsäkringsärendena
avsedda biträdesbefattningarna ifrågasätter den sakkunnige icke någon
ändring med avseende å befattningarnas antal eller lönegradsplacering. Den
sakkunnige föreslår emellertid, att den extra ordinarie kansliskrivartjänsten
och en av de extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna skola ersättas med
ordinarie tjänster i motsvarande lönegrader.

Enligt sakkunnigförslaget skulle byråns personal för arbetsförmedlingsoch
arbetslöshetsförsäkringsärendena bliva följande. 1) Tjänstemän å ordinarie
stat: 1 byråchef (B 30), 1 byråinspektör (B 24), 1 sekreterare (B 24), 1
kansliskrivare (Bil) och 1 kontorsbiträde (B 4). 2) Tjänstemän å extra stat:
2 byrådirektörer (B 28) och 1 aktuarie (B 21). 3) Extra ordinarie och extra
tjänstemän: 1 amanuens, 3 kanslibiträden, 1 kontorsbiträde och 2 skrivbiträden.

Därtill skulle enligt sakkunnigförslaget komma den för främlingskontrollen
och för förlikningsmannaexpeditionen erforderliga personalen.

Yttranden.

Då jag i det föregående redan behandlat frågorna örn överflyttning till
sjunde byrån av ärendena rörande främlingskontrollen ävensom av förlikningsmannaexpeditionen
kommer jag här allenast att redogöra för yttrandena,
i vad de avse arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen.

Socialstyrelsen, som utgår från att chefsbefattningen å byrån bör överföras
å ordinarie stat, förordar i övrigt beträffande den mera kvalificerade
personalen för arbetsförmedlingsärendena att ej blott byråinspektörstjänsten
utan jämväl byrådirektörsbefattningen och aktuarietjänsten skola bliva ordinarie.
Därvid föreslås, att by råinspektör st jänsten uppflyttas från lönegraden
B 24 till lönegraden B 26. Vidare motsätter sig styrelsen den av den sakkunnige
föreslagna indragningen av den för arbetsförmedlingsärendena disponerade
amanuenstjänsten. Styrelsen anför, att stort behov av denna tjänst
förelåge och att behovet av densamma sannolikt snarare komme att ökas än att
minskas.

Med avseende å högre tjänster för arbetslöshetsförsäkringsärendena uttalar
styrelsen, att den försäkringstekniska sidan av dessa ärenden visat sig
vara betydligt mera komplicerad än vid de flesta andra försäkringsgrenar.
Med hänsyn härtill ävensom till omfattningen av hithörande arbetsuppgifter
vore det — yttrar styrelsen — nödvändigt, att minst två statistiskt-försäkringstekniskt
väl utbildade tjänstemän funnes anställda å byrån. Därför
borde nyinrättas en aktuarietjänst i lönegraden B 21, vars innehavare — i
likhet med vad fallet vore med byrådirektören — borde äga dylik utbildning.
Styrelsen föreslår, att båda nu nämnda tjänster uppföras å ordinarie stat.

176

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 266.

Liksom den sakkunnige anser styrelsen, att sekreterartjänsten bör bliva
ordinarie, men hemställer därutöver, att tjänsten måtte placeras i lönegraden
B 26.

Enligt socialstyrelsen bör därjämte för de med arbetslöshetsförsäkringen
förenade göromålen finnas en amanuens.

Antalet behövliga biträdest jäns ter å byrån uppskattar styrelsen till 8 eller
samma antal som för närvarande. Styrelsen anser emellertid, att 6 av dessa
tjänster böra uppföras å ordinarie stat.

Hela personalbehovet för arbetsförmedlings- och arbetslöshetsförsäkringsärendena
beräknar styrelsen sålunda. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef
(B 30), 2 byrådirektörer (B 28), 1 byråinspektör (B 26), 1 sekreterare
(B 26), 2 aktuarier (B 21), 1 kansliskrivare (Bil), 3 kanslibiträden (B 7) och
2 kontorsbiträde!! (B 4). 2) Extra ordinarie tjänstemän: 2 amanuenser och
2 kontorsbiträden.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd förklarar sig icke hava något att
erinra mot den sakkunniges förslag örn uppförande å ordinarie stat av befattningarna
såsom byråchef, byråinspektör och sekreterare å socialstyrelsens
sjunde byrå.

Närmast med anledning av den sakkunniges förslag örn indragning av en
amanuensbefattning för arbetsförmedlingsärendena anför svenska arbetsgivareföreningen
bland annat följande.

Föreningen ville icke ingå närmare på frågan, i vad mån en indragning
eller eventuell utökning i antalet nuvarande befattningar å byrån kunde
ifrågasättas, men önskade understryka den stora betydelse arbetsförmedlingstjönsten
hade för uppehållandet av arbetsmarknadens rörlighet. De senaste
årens reorganisation och utvidgning av arbetsförmedlingsverksamheten torde
hava ådagalagt, att därvidlag åtskilligt tidigare försummats till men såväl
för arbetsgivare och arbetstagare som — arbetslöshetspolitiskt sett — för
samhället i dess helhet. Det vore därför enligt föreningens mening av största
vikt, att socialstyrelsen sattes i stånd dels att fullfölja nydanings- och effektiviseringsarbetet
på detta område, och dels att i fortsättningen genom fullgod
övervakning tillse, att verksamheten fungerade på ett tillfredsställande sätt.

Departementschefen.

I det föregående har jag föreslagit, att för ärenden rörande främlingskontroll
skall inrättas en särskild byrå samt att förlikningsmannaexpeditionen
skall inom styrelsen utgöra en självständig avdelning vid sidan av byråerna.
Jag räknar därför icke såsom den sakkunnige med någon överflyttning av
arbetsuppgifter från den första till den sjunde byrån. Vidare är att märka,
att jag icke ansluter mig till den sakkunniges förslag, att byråchefen å sjunde
byrån skulle vara självskriven ledamot och vice ordförande i statens arbetslöshetskommission.

Det sagda medför, att mina utgångspunkter vid bedömandet av spörsmålet
örn byråns personalbehov för ärendena rörande arbetsförmedling och
arbetslöshetsförsäkring icke i allo sammanfalla med den sakkunniges. Icke dess
mindre anser jag mig kunna med vissa smärre jämkningar biträda den sakkunniges
förslag rörande den för berörda ärenden erforderliga personalen.

Först och främst synes det mig uppenbart, att sjunde byrån — även utan

17?

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

utvidgning av det nuvarande arbetsområdet — får ett så stort och viktigt
verksamhetsfält, att man också för framtiden måste räkna med att en särskild
byrå kräves för handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Jag förordar därför
— i likhet med den sakkunnige — att befattningen såsom chef för byrån
uppföres å ordinarie stat.

Yad beträffar den särskilt för arbetsförmedlingsärendena avsedda personalen
torde byråinspektörstjansten — vars behövlighet står utom allt tvivel —-nu böra bliva ordinarie, därvid den liksom hittills bör placeras i lönegraden
B 24. Med hänsyn till ovissheten rörande den framtida omfattningen av byråns
arbetsförmedlingsverksamhet torde det däremot vara tillrådligt, att de för
denna verksamhet beräknade tjänsterna såsom byrådirektör och aktuarie
tills vidare få kvarstå å extra stat. Med anledning av vad socialstyrelsen i
ämnet anfört får jag vidare förorda, att för arbetsförmedlingsärendena alltjämt
avses en amanuens.

Byråns uppgifter med avseende å arbetslöshetsförsäkringen hava hittills
huvudsakligen varit av organisatorisk art och några säkra hållpunkter för bedömande
av det blivande arbetet föreligga ännu icke. Viss återhållsamhet
är därför av nöden vid uppskattningen av de tjänster, som erfordras för handhavandet
av försäkringsverksamheten. I betraktande härav kan jag icke nu
tillstyrka socialstyrelsens förslag örn inrättandet av en ny aktuarietjänst för
försäkringsärendena. Däremot förordar jag, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,
bibehållande av byrådirektörstjänsten och sekreterartjänsten
samt föreslår, att sistnämnda tjänst, som under inga omständigheter lärer
kunna undvaras, överföres till ordinarie stat med placering i lönegraden B 24.

Beträffande biträdestjänsterna förordar jag, att å ordinarie stat uppföras

1 kanslibiträdes-, 1 kontorsbiträdes- och 1 skrivbiträdestjänst i respektive lönegraden
B 7, B 4 och B 2. Jag förutsätter därvid, att motsvarande icke-ordinarie
tjänster indragas. Med avseende å återstående tjänster ifrågasätter jag icke
någon förändring.

Personalbeståndet å förevarande byrå skulle enligt mitt förslag te sig på
följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 1 byråinspektör
(B 24), 1 sekreterare (B 24), 1 kanslibiträde (B 7), 1 kontorsbiträde
(B4) och 1 skrivbiträde (B 2). 2) Tjänstemän å extra stat: 2 byrådirektörer

(B 28) och 1 aktuarie (B 21). 3) Extra ordinarie eller extra tjänstemän:

2 amanuenser, 1 kansliskrivare, 2 kanslibiträden, 1 kontorsbiträde och 1 skrivbiträde.

Expeditionsvakterna.

Nuvarande organisation.

Hos socialstyrelsen tjänstgöra för närvarande 1 ordinarie förste expeditionsvakt
i lönegraden B 7, 2 ordinarie expeditionsvakter i lönegraden B 5,
2 extra ordinarie expeditionsvakter i 5:e lönegraden och 1 extra ordinarie
expeditionsvakt i 3:e lönegraden.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266.

95 37 12

178

Kungl. Majda proposition nr 266.

Den sakkunniges förslag.

I sakkunnigförslaget anföres, att därest å ena sidan socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå
överflyttades till riksförsäkringsanstalten och dess sjukkassebyrå
överfördes till pensionsstyrelsen samt å andra sidan inom socialstyrelsen nyinrättades
en byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård m. m., sistnämnda
ämbetsverks bestånd av expeditionsvakter syntes kunna minskas med
en extra ordinarie expeditionsvakt i 5:e lönegraden. Den sakkunnige anser,
att sistnämnda befattningshavare lämpligen syntes kunna överflyttas till pensionsstyrelsen.
I anledning av arbetarskyddsärendenas förläggning till riksförsäkringsanstalten
föreslår den sakkunnige därjämte, att inom anstalten nyinrättas
en extra ordinarie expeditionsvaktstjänst i sistnämnda lönegrad.

Yttranden.

Socialstyrelsen föreslår, att två av styrelsens extra ordinarie expeditionsvaktstjänster
uppföras å ordinarie stat, samt anser, att så bör ske även om
arbetarskyddsbyrån och sjukkassebyrån skulle komma att avskiljas från ämbetsverket.

I sitt särskilda yttrande över utlänningssakkunnigas förslag har socialstyrelsen
vidare framhållit, att därest nämnda sakkunnigas förslag genomfördes,
hos styrelsen borde anställas ytterligare 1 ordinarie expeditionsvakt
i lönegraden B 5.

Civilförvaltningens personalförbund hemställer, att, därest Kungl. Majit
biträdde den sakkunniges förslag örn arbetsuppgifternas fördelning å olika
ämbetsverk, tre nya ordinarie expeditionsvaktstjänster måtte inrättas, därav
en hos socialstyrelsen, en hos riksförsäkringsanstalten och en hos pensionsstyrelsen.

Departementschefen.

I samband med förslagen örn överflyttning av arbetarskyddsärendena till
riksförsäkringsanstalten och av sjukkasseärendena till pensionsstyrelsen har
jag förut förordat dels nyinrättande inom riksförsäkringsanstalten av en extra
ordinarie expeditionsvaktstjänst, dels överflyttning av en dylik befattning från
socialstyrelsen till pensionsstyrelsen.

Under förutsättning att fattigvårds- och barnavårdsärendena förläggas till
socialstyrelsen samt ämbetsverket därjämte på föreslaget sätt blir centralt
organ för främlingskontrollen, kan emellertid någon minskning av det nuvarande
antalet expeditionsvakter hos styrelsen icke äga rum. Jag beräknar
därför detta antal — frånsett förste expeditionsvakten — till 5. Av dessa
synas mig 3 böra vara uppförda å ordinarie stat i lönegraden B 5 och de
övriga 2 vara extra ordinarie tjänstemän.

Sammanfattning angående byråerna m. m.

Enligt de förslag jag sålunda framlagt skall socialstyrelsen komma att bestå
av sex byråer och en förlikningsmannaexpedition. Därtill komma de för hela

179

Kungl. Majlis proposition nr £66.

ämbetsverket gemensamma befattningshavarna, nämligen generaldirektören
och chefen samt expeditionsvakterna. I samband med omorganisationen måste
byråerna erhålla ändrad nummerbeteckning. Jag förordar följande beteckningar.

1) byrån för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring och arbetsförmedling
(första byrån);

2) byrån för ärenden rörande fattigvård, barnavård och alkoholistvård
(andra byrån);

3) byrån för lagärenden och administrativa ärenden (tredje byrån);

4) byrån för allmän socialstatistik m. m. (fjärde byrån);

5) byrån för social statistiska specialundersökningar m. m. (femte byrån)
och

6) byrån för utlänningsärenden (sjätte byrån).

Styrelsens personalbestånd skulle efter nyorganisationen komma att te sig
på sätt framgår av den å följande sida intagna tablån.

Yad angår de extra ordinarie och extra tjänstemännen, vill jag framhålla, att
den av mig verkställda personaluppskattningen icke är avsedd att vara för
styrelsen i detalj bindande men har varit nödvändig bland annat för att tjäna
som underlag för anslagsberäkningen. Styrelsen bör alltså liksom tidigare
äga möjlighet att inom ramen för tillgängliga medel själv placera sina extra
ordinarie och extra tjänstemän. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att inom styrelsen förhållandet mellan antalet biträden i de högre
och de lägre löneställningarna synes vara för personalen gynnsammare än
inom förvaltningen i allmänhet och att härutinnan jämkning icke kunnat ske,
då jag givetvis velat undgå lönereduktion för befattningshavarna. Med
hänsyn härtill synes det mig påkallat, att då ledighet uppstår å extra ordinarie
kanslibiträdestjänster dessa befattningar i viss utsträckning utbytas
mot kontorsbiträdestjänster.

Yad speciellt angår byrån för utlänningsärenden, får jag vidare påpeka, att
det av mig beräknade antalet kontorsbiträdesbefattningar i och för sig torde
vara väl högt samt att jag ansett mig böra verkställa uppskattningen på
sätt som skett för att därigenom undvika lönereduktion för den personal,
som överflyttas från polisbyrån till socialstyrelsen. I den mån kontorsbiträdesbefattningar
å byrån bliva lediga, torde åtskilliga av befattningarna
med hänsyn till göromålens art kunna ersättas med skrivbiträdestjänster.

Till sist anser jag mig böra anställa en jämförelse mellan personalens fördelning
å ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare enligt den nuvarande
organisationen å ena sidan och enligt mitt förslag å den andra. Med hänsyn
till de speciella förhållanden, som föreligga beträffande utlänningskontrollen,
bortser jag härvid från den för denna kontroll beräknade personalen. Jag frånräknar
vidare befattningshavarna å arbetarskyddsbyrån och sjukkassebyrån
men medräknar däremot den personal, som avses för de ärenden, vilka enligt
förslaget skola överflyttas till socialstyrelsen dels från socialdepartementet,
dels ock från statistiska centralbyrån. I sammanställningen hava icke med -

180

Kungl. Majus proposition nr 266.

Tablå

utvisande socialstyrelsens personalbestånd efter föreslagen nyorganisation.

	Lone- grad	Gemen-			Per	son	a 1	1
Befattning	per- sonal	l:a byrån	2:a byrån	3:6 byrån	4:e byrån	5:e byrån	6:e byrån	För- lita. exp.	Summa
Tjänstemän ä ordinarie stat.
1 generaldirektör ........	—	i	—	—	—	—	—	—	—	i
Byråchefer ..............	B 30	—	i	—	i	i	—	i	—	4
Byråchef, tillika statens in-spektör för fattigvård och
barnavård..............	B 30	—	—	i	—	—	—	—	—	1
Skyddshemsinspektör ....	B 27	—	—	i	—	—	—	—	—	1
Förste aktuarier..........	B 26	—	—	—	—	i	i	—	—	2
Sekreterare ..............	B 26	—	—	—	—	—	—	—	i	1
Sekreterare, tillika assistent hos statens inspektör för
fattigvård och barnavård	B 26	—	—	i	—	—	—	—	—	1
Byråinspektör............	B 24	—	i	—	—	—	—	—	—	1
Förste aktuarier..........	B 24	—	—	—	—	i	i	—	—	2
Sekreterare ..............	B 24	—	i	i	2	—	—	—	—	4
Aktuarier ................	B 21	—	—	—	—	2	2	—	—	4
Notarie ..................	B 21	—	—	i	—	—	—	—	—	1
Registrator och kassör. . . .	B 14	—	—	—	1	—	—	—	—	1
Kansliskrivare............	B 11	—	—	i	—	2	1	—	—	4
Förste expeditionsvakt ....	B 7	i	—	—	—	—	—	—	—	1
Kanslibiträden............	B 7	—	i	2	1	3	1	—	—	8
Expeditionsvakter ........	B 5	3	—	—	—	—	—	—	—	3
Kontorsbiträden..........	B 4	—	i	—	—	6	5	2	i	15
Skrivbiträden ............	B 2	—	i	—	—	1	2	—	—	4
Tjänstemän å extra stat.
Byråchef ................	B 30	—	—	—	—	—	1	—	—	1
Byrådirektörer............	B 28	—	2	—	—	—	—	—	—	2
Sekreterare ..............	B 24	—	—	—	—	—	—	2	—	2
Byråinspektör............	B 22	—	—	—	—	—	—	1	—	1
Aktuarier ................	B 21	—	1	—	—	1	—	—	—	2
Notarier..................	B 21	—	—	—	—	—	—	2	—	2
Extra ordinarie eller extra tjänstemän.
Amanuenser..............		—	2	3	1	3	1	1	_	11
Kansliskrivare............		—	1	—	—	1	—	1	_	3
Kanslibiträden............		—	2	—	2	3	2	3	—	12
Expeditionsvakter........		2	—	—	—	—	—	—	—	2
Kontorsbiträden..........		—	1	1	—	2	3	16	—	23
Skrivbiträden ............		—	1	—	—	1	—	5	—	7
övrig icke-ordinarie personal.
Expert ..................	—	—	—	1	—	—	—	—	—	1
Summa	- i	7	16	13	8	28	20	34	2	128

181

Kungl. Majlis proposition nr 266.

tagits styrelsens chef och experter. För översiktlighetens skull hava de ordinarie
befattningshavarna sammanförts i tre grupper, en omfattande lönegraderna
B 21—B 30, en lönegraderna B 5—B 20 och en lönegraderna B 2—
B 4, varjämte en motsvarande gruppindelning verkställts beträffande den
icke-ordinarie personalen.

	B 21 -	- B 30	B 5 —	B 20	B 2-	-B 4	Summa
	Ordi- narie per- sonal	Icke- ordi- narie per- sonal	Ordi- narie per- sonal	Icke- ordi- narie per- sonal	Ordi- narie per- sonal	Icke- ordi- narie per- sonal	Ordi- narie per- sonal	Icke- ordi- narie per- sonal
	14	12	14	24	9	20	37	56
Departementschefens förslag . . . .	21	5	\| 17	23	17	9	55	37

Anmärkas må, att vid angivandet i sammanställningen av personalen enligt
gällande organisation medtagits chefen å socialstyrelsens nuvarande första
byrå, å vilken byrå handläggas såväl ärenden rörande utlänningskontrollen som
ock andra ärenden.

Det synes mig som örn den föreslagna organisationen skulle ur såväl arbetssom
personalsynpunkt innebära en tillfredsställande lösning. Vid jämförelse
med övriga under departementet hörande ämbetsverk lär den gynnsamma
proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie personal utan svårighet låta
sig konstatera.

Socialfullmäktige och sociala rådet.

Nuvarande organisation.

Gällande bestämmelser rörande socialfullmäktige äro intagna i socialstyrelsens
instruktion. Bestämmelserna, vilka i huvudsak äro likalydande med
föreskrifterna i ämnet i 1912 års instruktion, äro av följande innehåll.

Vid behandling av vissa frågor skall styrelsen förstärkas med två socialfullmäktige,
av vilka en skall vara representant för arbetsgivare och en representant
för arbetare. Socialfullmäktige skola för meddelande av upplysningar
och råd samt deltagande i överläggning kallas att närvara vid föredragning
inom styrelsen av ärenden, som avse styrelsens organisation och äro av större
betydelse, ävensom av frågor av synnerlig vikt eller större principiell innebörd
inom någon av ärendesgrupperna arbetsmarknaden, förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare eller arbetarskydd. Fullmäktige kunna ock kallas
att närvara vid föredragning av annat ärende, vars avgörande styrelsens chef
anser böra ske i fullmäktiges närvaro. Är ärende av beskaffenhet att socialfullmäktige
därom böra höras så brådskande, att fullmäktige icke hinna tillkallas,
skall beslutet anmälas vid närmast följande sammanträde, i vilket fullmäktige
deltaga. Det åligger socialfullmäktig att, örn hans mening avviker
från det av styrelsen fattade beslutet, låta till protokollet anteckna denna sin
avvikande mening. Socialfullmäktige skola förordnas av Kungl. Majit för
en tid av tre år.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Socialfullmäktige uppburo under åren 1913—1916 vardera ett årsarvode
av 1,000 kronor. Under åren 1917—1927 utgick arvodet med 2,000 kronor
men nedsattes för tiden från och med år 1928 till 1,000 kronor och för tiden
från och med den 1 juli 1933 till 500 kronor, vilket belopp alltjämt utgår.
Socialfullmäktige äro vidare berättigade till rese- och traktamentsersättning
enligt rese- och traktamentsklassen IB i allmänna resereglemente!

Beträffande sociala rådet återfinnas gällande bestämmelser dels i socialstyrelsens
instruktion, dels ock i en särskild den 31 december 1912 utfärdad
kungörelse (nr 384) angående rådet.

I socialstyrelsens instruktion föreskrives, att vid styrelsens sida skall
finnas ett av arbetsgivare, arbetare och andra på olika områden av styrelsens
verksamhet sakkunniga personer sammansatt socialt råd, fördelat på erforderligt
antal sektioner eller nämnder, med uppgift att avgiva yttranden och
förslag i till dess prövning hänskjutna ärenden ävensom att i övrigt tillhandagå
styrelsen med upplysningar och praktiska uppslag. Styrelsen äger
anmoda ledamot av rådet att inom styrelsen deltaga i utredningen och behandlingen
av ärende, vari han besitter särskild sakkunskap. Kungl. Maj:t
bestämmer antalet ledamöter i rådet, rådets fördelning på sektioner eller
nämnder samt de allmänna grunderna för rådets verksamhet.

Kungörelsen rörande sociala rådet innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Sociala rådet skall tills vidare bestå av sex sektioner, nämligen: 1) en
sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet,
bestående av 9 ledamöter, därav 3 representanter för arbetsgivare
och 3 representanter för arbetare samt 3 andra ledamöter; 2) en sektion
för arbetsförmedling, bestående av 5 ledamöter, därav 1 representant
för arbetsgivare och 1 representant för arbetare, 2 ledamöter, utsedda
bland styrelseledamöter eller föreståndare för offentliga arbetsförmedlingsanstalter,
samt 1 annan ledamot; 3) en sektion för socialstatist
i k, bestående av 5 ledamöter, därav 2 representanter för arbetsgivare och
2 representanter för arbetare samt 1 annan ledamot; 4) en sektion för
det statsunderstödda sjukkasseväsendet, utgörande den
i 44 § av förordningen örn erkända sjukkassor föreskrivna sjukkassenämnden
samt bestående av 6 ledamöter, bland dem minst en läkare, utsedda bland de
i nyssnämnda paragraf omförmälda personer; 5) en sektion för den
statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, utgörande
den i 36 § av förordningen om erkända arbetslöshetskassor föreskrivna nämnden
samt bestående av 6 ledamöter, utsedda bland personer, som avses i
denna pal agrat, samt 6) en sektion för understödsförening sv
ä send et i övrigt (understödsföreningsnämnden), utgörande
den i 85 § av understödsföreningslagen föreskrivna nämnden och bestående
av 5 ledamöter, utsedda bland de i sistnämnda paragraf omförmälda
personer.

Ledamöterna i sociala rådet utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.
För sektionernas ledamöter skola finnas suppleanter, utsedda till samma

183

Kungl. Majus proposition nr 266.

antal och efter samma grunder, som gälla beträffande ledamöterna. Chefen
för socialdepartementet äger att utse högst två personer att såsom tillfälliga
ledamöter deltaga i behandlingen av viss fråga. Rådet arbetar i regel på sektioner.
Varje sektion skall sammanträda minst en gång årligen å tid, som av
socialstyrelsen bestämmes. Örn vid behandlingen av viss fråga erforderlig
sakkännedom eller erfarenhet icke är företrädd bland ledamöterna inom sektionen,
äger socialstyrelsen att såsom extra ledamot tillkalla suppleant inom
sektionen eller ledamot eller suppleant inom annan sektion av rådet, dock
må för varje gång ej fler än två sådana extra ledamöter tillkallas. Förhandlingarna
ledas av chefen för socialstyrelsen eller efter hans bestämmande av
chefens ställföreträdare eller annan ledamot i styrelsen.

Beträffande den omförmälda sjukkassenämnden stadgas i 44 § av förordningen
örn erkända sjukkassor, att en dylik nämnd skall utses i enlighet med
bestämmelser, som Konungen meddelar, att nämnden skall bestå av personer
med sakkunskap beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet, bland
dem minst en läkare, samt att nämnden skall hava att sammanträda inför
tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myndighet i det statsunderstödda
sjukkasseväsendet rörande frågor.

I 36 § av förordningen örn erkända arbetslöshetskassor stadgas på liknande
sätt, att i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall
utses en nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,
vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten
för att samråda med denna i angelägenheter, som röra de erkända
arbetslöshetskassorna.

Slutligen stadgas i 85 § av understödsföreningslagen, att i enlighet med
de bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en nämnd, bestående
av medlemmar av understödsföreningar eller ledamöter av deras styrelser,
vilken nämnd äger att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för samråd
med denna myndighet i gemensamma angelägenheter.

De nuvarande bestämmelserna rörande sociala rådet överensstämma i stort
sett med de föreskrifter i ämnet, vilka gällde från och med socialstyrelsens
och rådets tillkomst. Sektionen för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
tillkom emellertid först från och med år 1935 i samband med 1934
års lagstiftning rörande nämnda försäkring. Därjämte är att märka, att 1931
års sjukkasselagstiftning föranledde vissa ändringar i bestämmelserna rörande
sektionerna för sjukkasseväsendet och understödsföreningsväsendet.

Sociala rådets ledamöter åtnjuta arvode enligt kungörelsen den 29 augusti
1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer. Därjämte äga de
rätt till rese- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklassen IB
i allmänna resereglemente!

Tidigare förslag.

Med anledning av en vid 1926 års riksdag väckt motion (II: 53) anhöll
riksdagen i skrivelse den 20 april 1926 (nr 154), att Kungl. Majit måtte verkställa
en förutsättningslös utredning, huruvida och i vad mån fullmäktigsystemet
inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken borde av -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

vecklas, begränsas eller bibehållas ävensom i övrigt förenklingar och besparingar
på detta och närbesläktade områden måtte kunna vidtagas.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 15 juli 1926 sakkunniga för verkställande av den begärda utredningen.

I ett till de sakkunniga avgivet yttrande lämnade socialstyrelsen vissa uppgifter
rörande socialfullmäktige och sociala rådet samt gjorde i anslutning
därtill en del uttalanden.

Av uppgifterna rörande socialfullmäktige framgick, att antalet
sammanträden, vilka fullmäktige bevistat, utgjort för år räknat högst 48
(1913 och 1915) samt lägst 1 (vartdera av åren 1920 och 1921) ävensom att
antalet år 1925 varit 29.

Körande socialfullmäktiginstitutionen anförde styrelsen bland annat följande.

Med ifrågavarande institution hade man åsyftat att förskaffa socialstyrelsen
omedelbar kontakt med huvudparterna på dess ömtåligaste verksamhetsfält,
arbetsmarknaden och dess organisationsväsen. Det stöd, som socialstyrelsen
därigenom erhållit, och de vidare förbindelser, som genom fullmäktiges
förmedling kunnat knytas, hade direkt och indirekt varit av en betydelse,
som icke kunde mätas eller vägas med några uppgifter örn antalet sammanträden
och ärenden. I många frågor hade särskilt styrelsens chef allt
emellanåt haft förtroliga överläggningar med socialfullmäktige var för sig
eller gemensamt.

Socialfullmäktiginstitutionen fyllde enligt styrelsens mening väl det avsedda
ändamålet. Den hade varit och vore av stor nytta och borde framgent
bibehållas i sin dittillsvarande form.

Beträffande sociala rådet meddelade socialstyrelsen, att antalet
sammanträden, i vilka rådet årligen deltagit, växlat mellan högst 12 (år 1919)
och lägst 2 (vartdera av åren 1917 och 1918) samt att antalet sammanträden
under år 1925 utgjort 7.

Med avseende å sociala rådet uttalade sig socialstyrelsen på följande sätt.

Ehuru i regel endast en sektion i sänder inkallades till sammanträde, innebure
dock det jämförelsevis stora medlemsantalet och därmed sammanhängande
kostnader en uppfordran till att så sparsamt som möjligt använda
sig av denna institution. Å andra sidan hade rådets medverkan visat sig
värdefull ej blott genom den sakkunskap densamma tillfört ärendenas behandling
utan också därutinnan, att genom ledamöterna kunnat till de för
visst ärende intresserade kretsarna förmedlas närmare kännedom örn ärendets
innebörd och syfte, vilket varit ägnat att borttaga fördomar, förebygga missförstånd
samt väcka förståelse. Även sociala rådet borde därför enligt socialstyrelsens
uppfattning bibehållas och anledning syntes för det dåvarande
saknas att förorda ändring i avseende å dess sammansättning eller verksamhetsform.

De sakkunniga avgåvo betänkande i ämnet den 12 november 1926.

De sakkunniga ansågo sig böra förorda ett bibehållande av socialfullmäktiginstitutionen.
De framhöllo, att enligt vad socialstyrelsen
uppgivit institutionen varit och vore av stor nytta för styrelsen. Enligt de
sakkunnigas uppfattning vore det därjämte sannolikt, att nämnda institution

185

Kungl. Majus proposition nr 266.

varit och vore ur det allmännas synpunkt av nytta på det sätt, att genom densamma
kunde undanröjas fördomar och skapas förståelse för de åtgärder, som
från statens sida vidtoges i avseende å det rättsliga eller faktiska förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare.

På grund av den minskade omfattning, i vilken socialfullmäktige anlitades,
föreslogo emellertid de sakkunniga, att årsarvodet för socialfullmäktig, som
då utgjorde 2,000 kronor, skulle nedsättas till 1,000 kronor.

Beträffande sociala rådet anförde de sakkunniga bland annat följande.

Visserligen måste det vara till fördel för ett verk att vid sin sida hava en
rådgivande institution med fackkunskap och möjligheter att till av verkets
åtgärder berörda befolkningslager förmedla närmare kännedom örn ärendenas
innebörd och syfte. Med de omfattande arbetsuppgifter, som tillkomme
socialstyrelsen, vore det emellertid givet, att endast en synnerligen mångtalig
rådsinstitution kunde inom sig rymma all den sakkunskap, för vars fyllande
institutionen inrättats. De sakkunniga vore icke övertygade örn att man uti
det sociala rådet kunnat utnyttja alla de möjligheter, som i omförmälda syfte
borde stå till buds. Sociala rådet måste, även örn det i regel endast inkallades
sektionsvis, anses vara en för vederbörande förvaltningsärendes handläggning
tyngande anordning. Därtill vore institutionen ägnad att vid ett
effektivt utnyttjande föranleda icke obetydliga kostnader, särskilt för ledamöternas
resor.

De sakkunniga föreslogo därför, att sociala rådet måtte indragas. Vad
man velat uppnå med inrättandet av rådet borde enligt de sakkunnigas mening
kunna vinnas bland annat genom att styrelsen dels infordrade yttranden från
de sammanslutningar, vilkas intressen berördes av styrelsens verksamhet,
dels ock utnyttjade den enligt styrelsens instruktion förefintliga möjligheten
att anlita sakkunnigt biträde för uppgifter, som dittills åvilat sociala rådets
ledamöter.

Enligt sakkunnigförslaget borde vid indragning av sociala rådet sjukkasseoch
understödsföreningsnämnderna tills vidare var för sig självständigt bestå.

De sakkunnigas förslag i nu berörda delar underställdes år 1927 riksdagens
prövning genom proposition (nr 199) angående anslag till socialstyrelsen
m. m. I denna proposition förordades med avseende å socialfullmäktige
sakkunnigas förslag örn deras bibehållande. Även beträffande
sociala rådet tillstyrktes, att detsamma skulle bibehållas. Såsom
främsta skäl för denna ståndpunkt anförde föredragande departementschefen,
att rådets avskaffande skulle i mycket hög grad beskära styrelsens möjligheter
att till olika befolkningslager förmedla kännedom örn vederbörande
ärendens innebörd och syfte samt att det organ för bibringande av dylik upplysning,
som rådet utgjorde, icke borde fråntagas styrelsen utan tungt vägande
skäl.

Vad i propositionen sålunda föreslagits bifölls av riksdagen.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunnige har kommit till den uppfattningen, att en indragning av
socialfullmäktige nu bör kunna äga rum. Denna ståndpunkt motiveras
i förslaget på följande sätt.

186

Kungl. Majus proposition nr 266.

Socialfullmäktiginstitutionen hade utan tvivel för socialstyrelsen medfört
vissa fördelar. Sålunda torde den under styrelsens första verksamhetsår
hava utgjort ett medel för styrelsen att skapa och upprätthålla
nödig kontakt med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna. Numera syntes
emellertid socialstyrelsen stå i så nära förbindelse med de ledande krafterna
inom nämnda organisationer, att styrelsen även utan en särskild fullmäktiginstitution
hade möjlighet att rådföra sig med representanter för desamma.
I varje fall syntes socialfullmäktiginstitutionen efter hand hava förlorat allt
mer i betydelse. Att så vore förhållandet syntes framgå redan därav, att under
femårsperioden 1931—1935 antalet sammanträden med socialfullmäktige
endast utgjorde tolv samt att under vart och ett av åren 1933, 1934 och 1935
fullmäktige blott deltagit i ett enda sammanträde. Vidare vore att märka, att —-enligt vad från socialstyrelsen upplysts -—- fullmäktige ej sällan ansåge sig förhindrade
att deltaga i styrelsens sammanträden av den anledningen, att de
ville undvika att på förhand binda sig i frågor, i vilka de på grund av sin
ställning till vederbörande partsorganisationer eller såsom ledamöter av riksdagen
framdeles måste taga ståndpunkt. Då det vore att förmoda, att det ofta
vore i de viktigaste och mest ömtåliga frågorna, som fullmäktige av nyssnämnda
skäl underläte att lämna styrelsen sin medverkan, syntes denna omständighet
vara ägnad att ytterligare förringa värdet av institutionen ifråga.

Beträffande sociala rådet uttalar sig den sakkunnige sålunda.

Sociala rådet hade aldrig kommit att anlitas i den utsträckning som från
början torde hava varit avsedd. Under femårsperioden 1931—1935 hade tillhopa
hållits 33 sammanträden med sociala rådet, vilket — då i allmänhet
endast en sektion åt gången sammanträtt — i genomsnitt motsvarade ungefär
ett sammanträde per år och sektion.

Såsom 1926 års sakkunniga framhållit, vore den organisation, sociala rådet
erhållit, ganska tyngande och skulle tvivelsutan •—- därest rådets tjänster i
större utsträckning toges i anspråk —- medföra icke oväsentliga kostnader. Å
andra sidan syntes det tvivelaktigt, huruvida rådet hade någon väsentlig uppgift
att fylla.

Det vore uppenbart, att rådet aldrig — trots det stora antalet ledamöter
— kunde erhålla sådan sammansättning, att det inrymde all den sakkunskap,
varav styrelsen kunde vara i behov, samt att det därför vore mindre lämpligt
att på förhand fixera den krets av personer, till vilken styrelsen skulle hava att
hänvända sig för inhämtande av råd och upplysningar. Det förefölle som örn
styrelsens behov av sakkunskap skulle kunna på ett bättre sätt tillgodoses
dels genom infordrande av yttranden från respektive organisationer och föreningar,
dels ock genom anlitande av sakkunniga samt att i det senare hänseendet
det skulle vara till fördel för styrelsen att kunna träffa sitt val fritt
efter omständigheterna utan att vara bunden vid vissa personer. Såsom sakkunniginstitution
torde därför sociala rådet icke vara behövligt. Ej heller
syntes rådet erforderligt såsom ett organ till förmedlande av upplysning i
aktuella sociala frågor. Med den ställning socialstyrelsen intoge på det
sociala området och dess stora möjligheter att under hand samråda med
respektive organisationers förtroendemän kunde för visso kännedomen örn och
förtroendet för avsikten med styrelsens åtgärder spridas utan förmedling av
en dylik officiell institution.

Den sakkunnige föreslår indragning jämväl av det sociala rådet.

Därest sociala rådet försvunne, syntes —- anför den sakkunnige — anledning
ej föreligga att bibehålla de i understödsföreningslagen samt förordningarna
örn erkända sjukkassor och örn erkända arbetslöshetskassor omförmälda

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

187

nämnderna. Vad understödsföreningsnämnden beträffade framhålles, att
densamma under senaste femårsperiod sammanträtt allenast två gånger.
Nämnden för sjukkasseväsendet och nämnden för arbetslöshetsförsäkringen
hade visserligen sammanträtt oftare, men detta sammanhängde med den nya
lagstiftning, som under de senaste åren tillkommit beträffande sjukkassorna
och arbetslöshetsförsäkringen, och det förefölle icke sannolikt, att i fortsättningen
något större behov av dessa nämnder skulle förefinnas.

Den sakkunnige anmärker, att avskaffandet av berörda tre nämnder förutsatte
ändring såväl i understödsföreningslagen som i förordningarna örn erkända
sjukkassor och om erkända arbetslöshetskassor.

Yttranden.

Socialstyrelsen anför i huvudsak följande.

Det kunde icke förnekas, att vad den sakkunnige anfört beträffande
socialfullmäktige ägde ett visst mått av berättigande så till vida att
anlitandet av fullmäktiges officiella medverkan under senare år ej så ofta förekommit
och att institutionen otvivelaktigt haft sin alldeles särskilda betydelse
vid begynnandet av styrelsens verksamhet. Institutionen hade dock
alltjämt praktisk betydelse, enär den gjorde det lättare för styrelsen att från
ifrågavarande representativa personer inhämta råd och vägledning ävensom
att genom dem förmedla upplysningar rörande styrelsens uppfattning och åtgärder
i olika avseenden.

Vad anginge sociala rådet ville styrelsen ej helt frånkänna de av
den sakkunnige anförda skälen för rådets avskaffande berättigande. Sociala
rådet representerade emellertid genom sin blotta tillvaro en viss kontakt
mellan styrelsen samt arbets- och föreningslivet, som vore av betydelse för
styrelsen. Det vore av värde för styrelsen att med sakförståndiga personer
diskutera särskilt viktiga problem.

Fullt tillräckliga skäl för rådets avskaffande hade ej anförts. Därför vore
det knappast påkallat att indraga rådet. I allt fall borde sjukkassenämnden,
understödsföreningsnämnden och sektionen för arbetslöshetsförsäkring bibehållas.

Därest sociala rådet befunnes böra bibehållas, kunde det möjligen ifrågasättas,
huruvida icke även fattigvårds- och barnavårdsintressena borde repre
senteras genom en särskild sektion.

Socialstyrelsens uppfattning har i vad avser sociala rådet icke varit enhällig.
Sålunda har en reservant inom styrelsen (t. f. byråchefen Nyström)
uttalat, att åtminstone sektionerna för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet,
för arbetsförmedling samt för socialstatistik syntes kunna avskaffas.
På dessa områden erfordrades i regel tillgång till betydligt mera mångsidig
och specialiserad sakkunskap än som kunde finnas representerad inom en på
förhand fixerad krets. Vidare förorda två andra reservanter inom styrelsen
(t. f. byråcheferna Hagman och Nilson) indragning av sociala rådet med undantag
av sektionerna för det statsunderstödda sjukkasseväsendet och den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen.

Vid de sammanträden, som hållits med sociala rådets olika sektioner, har
sjukkassenämnden enhälligt uttalat sig för nämndens bibehållande. I övrigt

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

hava sektionernas medlemmar icke givit uttryck åt någon samfälld mening
med avseende å föreliggande förslag.

Svenska stadsförbundet förklarar, att från kommunalt håll icke någon invändning
vore att göra mot en indragning av socialfullmäktige och sociala
rådet.

Vidare uttalar svenska arbetsgivareföreningen, att den sakkunnige otvivelaktigt
riktigt karakteriserat den utveckling, som ägt rum sedan socialstyrelsens
tillkomst och återverkningarna härav på betydelsen av socialfullmäktige och
sociala rådet. Föreningen anser, att frågan huruvida med hänsyn härtill
nämnda organ borde avvecklas, syntes få göras beroende av örn socialstyrelsen
alltjämt satte värde på deras bibehållande.

Svenska sjukkasseförbundet anför, att, såvitt förbundet hade sig bekant,
sociala rådet åtnjöte stort anseende, icke minst hos sjukkassefolket. Enligt
förbundets uppfattning vore det ur demokratisk synpunkt till stor fördel att
bibehålla detta råd. Någon indragning av rådet borde därför icke komma till
stånd.

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att socialstyrelsen under senare år i
ytterst ringa utsträckning begagnat sig av socialfullmäktiges medverkan
på det sätt, som vid fullmäktiginstitutionens tillkomst varit avsett.
Med hänsyn härtill ävensom till vad den sakkunnige i övrigt anfört är jag av
den uppfattningen, att nämnda institution, som under styrelsens första verksamhetsår
säkerligen representerade en värdefull tillgång, knappast numera
har någon egentlig uppgift att fylla. Jag ansluter mig därför till den sakkunniges
förslag örn socialfullmäktiginstitutionens indragning. Det är min övertygelse,
att en sådan åtgärd icke skall minska socialstyrelsens möjligheter att
vid behov samråda med de ledande personerna bland arbetsgivarna och
arbetarna eller att upprätthålla erforderlig kontakt med arbetsgivarnas och
arbetarnas representativa organ.

Även vad sociala rådet beträffar, synes det mig klart, att detsamma
icke — vare sig såsom sakkunniginstitution eller eljest — kan vara till nämnvärd
nytta. På grund härav föreslår jag i likhet med den sakkunnige, att
rådet avskaffas.

Såsom nämnts har den sakkunnige i samband med sitt förslag rörande
sociala rådet förordat en indragning även av understödsföreningsnämnden,
sjukkassenämnden och den i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
föreskrivna nämnden. För min del är jag dock av den åsikten, att sistberörda
två nämnder kunna vara av ett visst värde och därför åtminstone tills vidare
böra bibehållas. Däremot synes mig något behov av understödsföreningsnämnden
icke mera föreligga. I överensstämmelse med denna uppfattning
har i förut omförmälda proposition angående ändring i vissa delar av understödsföreningslagen
föreslagits, att 85 § i sagda lag måtte upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

189

Anslag ni. m.

Avlöningsanslagen.

Förslagsanslaget till socialstyrelsen: avlöningar är för budgetåret 1936/1937
upptaget till 639,400 kronor. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1935
och den 26 juni 1936 gäller för socialstyrelsen följande av riksdagen godkända
personalförteckning:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet ............ —

5 byråchefer...........................................................................*................ B 30

1 byråassistent ...................................................................................... B 26

3 förste aktuarier................................................................................... B 24

1 förste byråingenjör.............................................................................. B 24

3 sekreterare ........................................................................................ B 24

1 sekreterare och inspektörsassistent ................................................ B 24

4 aktuarier ............................................................................................. B 21

1 bibliotekarie och arkivarie................................................................ B 21

1 byråingenjör ....................................................................................... B 21

7 kansliskrivare...................................................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt........................................................................ B 7

8 kanslibiträden...................................................................................... B 7

2 expeditionsvakter................................................................................ B 5

13 kontor sbi träden................................................................................... B 4

1 skrivbiträde......................................................................................... B 2

Tjänstemän å extra stat.

1 byråchef (femte byrån)....................................................................... B 30

1 byråchef (för ärenden rörande arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring).
......................................................................................... B 30

1 byrådirektör (för ärenden rörande arbetsförmedling)..................... B 28

1 byrådirektör (för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring) ......... B 28

1 byrådirektör (för ärenden rörande omorganisation av sjukkasse väsendet)

......................................................................................... B 28

1 förste aktuarie .................................................................................... B 24

1 byråinspektör (för ärenden rörande arbetsförmedling).................. B 24

1 sekreterare (å förlikningsmannaexpeditionen) ................................. B 24

1 sekreterare (för ärenden rörande nykterhetsnämnder och alkoholistvård)
...... B 24

1 sekreterare (för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring) ............ B 24

1 sekreterare (för ärenden rörande omorganisation av sjukkasse väsendet)

.......................................................................................... B 24

1 aktuarie............................................................................................... B 21

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Befattning Lönegrad

1 aktuarie (för ärenden rörande arbetsförmedling) .......................... B 21

1 aktuarie (för ärenden rörande omorganisation av sjukkasse väsendet)

........................................................................................ B 21

1 notarie (för ärenden rörande främlingskontroll).............................. B 21

Vidare har Kungl. Majit den 26 juni 1936 fastställt följande av riksdagen

godkända avlöningsstat för styrelsen:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis...... kronor 303,200

2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis............... » 131,100

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit, förslagsvis ................................................................. » 10,700

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m............................ kronor 156,700

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis » 3,200 » 159,900

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis...................................................... » 34,500

Summa kronor 639,400

Därjämte har Kungl. Majit förklarat, att anslagsposten till arvoden och
särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skall under budgetåret

1936/1937 disponeras på följande sätt:

Arvoden å 500 kronor till två socialfullmäktige, tillhopa......... kronor 1,000

Arvode till en sakkunnig i hygieniska frågor ..................... » 2,000

Arvode till en sakkunnig för ärenden rörande alkoholistvården » 3,600

Arvode till en expert rörande levnadskostnader och kooperation » 3,600

Ersättningar till sociala rådets ledamöter, förslagsvis............... » 500

Summa kronor 10,700

Vad angår styrelsens "personalförteckning, behöver någon ändring i densamma
icke vidtagas för tiden 1 juli—31 december 1937. De ändringar i
personalförteckningen, som bliva erforderliga från och med den 1 januari
1938, framgå av mina i det föregående framlagda förslag.

Såsom jag förut omnämnt, böra för nästa budgetår för socialstyrelsens
vidkommande anvisas två avlöningsanslag, nämligen ett förslagsanslag, rubricerat
socialstyrelsen: avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet och
ett reservationsanslag under benämningen socialstyrelsen: avlöningar till viss
personal för större statistiska specialundersökningar. Förstnämnda anslag
torde böra beräknas på följande sätt.

Utgifterna under anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat kunna för tiden 1 juli—31 december 1937 beräknas till
hälften av det för innevarande budgetår upptagna beloppet eller alltså till
151,600 kronor, vilken summa emellertid med hänsyn till familjepensionsavdragen
bör nedsättas till 146,700 kronor. För tiden 1 januari—30 juni

191

Kungl. Majus proposition nr 266.

1938 torde motsvarande utgifter få uppskattas till 159,900 kronor. Anslagsposten
kan således upptagas till (146,700 + 159,900) 306,600 kronor.

Vid bifall till mitt förut framställda förslag rörande förste aktuarietjänsterna
i socialstyrelsen måste i styrelsens avlöningsstat upptagas en
anslagspost, från vilken kan avlönas en övertalig ordinarie förste aktuarie i
lönegraden B 24. Posten, som bör rubriceras avlöning till tjänsteman
å övergångsstat, kan för nästa budgetår beräknas till 4,200 kronor motsvarande
halva årskostnaden för ifrågavarande ändamål.

För tiden 1 juli—31 december 1937 kunna utgifterna till avlöningar
till tjänstemän å extra stat upptagas till ungefär hälften av motsvarande
utgifter för löpande budgetår. Från det belopp, som erhålles vid en halvering
av den nuvarande anslagsposten, måste emellertid avdrag ske på
grund av familjepensioneringen. Det belopp, som härefter återstår, utgör
(65,500 — 2,100) 63,400 kronor. Kostnaderna för tiden 1 januari—30 juni
1938 torde kunna beräknas till 40,000 kronor. Det sammanlagda beloppet
blir alltså 103,400 kronor.

Utgifterna för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Majit, kunna för första budgethalvåret i huvudsak uppskattas enligt
samma grunder som för innevarande budgetår. Dock lärer icke något belopp
behöva avses för arvode till expert rörande levnadskostnader och kooperation.
Kostnaderna för nämnda halvår torde därför bliva 3,500 kronor.

För det senare budgethalvåret lärer i enlighet med vad som förut förordats
böra till arvode åt en sakkunnig för ärenden rörande alkoholistvården
beräknas 2,250 kronor, motsvarande ett årsarvode av 4,500 kronor. I stället
för det hittills upptagna beloppet för ersättningar till sociala rådets ledamöter
torde vidare böra beräknas ett belopp av förslagsvis 50 kronor till
ersättning till ledamöterna i den i 36 § av förordningen om erkända arbetslöshetskassor
omförmälda nämnden. Vidare böra här beräknas medel för ersättning
till ledamöter och suppleanter i den förut berörda utlänningsnämnden.
Det härför behövliga beloppet torde för helt budgetår kunna uppskattas till
6,400 kronor. För nästa budgetår skulle alltså för ändamålet få upptagas 3,200
kronor. Ytterligare bör såsom förut nämnts från och med den 1 januari 1938
till socialstyrelsens avlöningsanslag överflyttas det belopp av 3,000 kronor,
som för närvarande är beräknat under socialdepartementets avlöningsanslag
och som är avsett dels för beredande av ersättning till sakkunniga personer
å barnavårdens specialområden, vilka anlitas av statens inspektör för fattigvård
och barnavård och dels för ersättning till arkitekt, som av nämnda inspektör
anlitas vid handläggning av byggnadstekniska ärenden. För tiden
1 januari—30 juni 1938 erfordras av angivna belopp 1,500 kronor. Slutligen
är att miirka, att socialstyrelsen i sitt yttrande rörande den sakkunniges
förslag hemställt, att i likhet med vad som gällde beträffande flera andra ämbetsverk,
exempelvis pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen, generaldirektörens
ställföreträdare måtte tillerkännas ett fixt årsarvode av 1,000 kronor.
Då detta förslag synes mig välgrundat, får jag tillstyrka, att från och
med 1938 års ingång medel beräknas för ett dylikt arvode. För ändamålet
finge alltså nu upptagas 500 kronor. De sammanlagda utgifterna

192

Kungl. Majus proposition nr 266.

under det senare budgetlialvåret för arvoden m. m. skulle enligt dessa kalkyler
bliva 7,500 kronor.

Arvodesposten skulle alltså kunna beräknas till (3,500 + 7,500) 11,000
kronor.

Utgifterna för grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal
hava för löpande budgetår uppskattats till 156,700 kronor. För tiden 1
juli—31 december 1937 kan räknas med hälften av denna summa eller 78,350
kronor. Beloppet bör dock i följd av familjepensionsavdragen nedsättas till

75.500 kronor. För tiden 1 januari—30 juni 1938 torde motsvarande kostnader
få uppskattas till 68,000 kronor. Totalsumman skulle alltså bliva

143.500 kronor, vilket belopp emellertid för erhållande av viss marginal
torde böra höjas till 150,000 kronor.

Kostnaderna för avlöningsförhöjningar till övrig icke-ordinarie
personal — för budgetåret 1936/1937 uppskattade till 3,200 kronor —
synas även för nästa budgetår kunna upptagas till detta belopp.

Yad slutligen angår anslagsposten till särskilda löneförmåner till
ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän är för första budgethalvåret
att räkna med ett belopp av 17,200 kronor, motsvarande ungefär hälften av
nuvarande anslagspost. Beloppet bör emellertid ökas med 2,800 kronor på
grund av den ersättning, som skall utgå till de extra ordinarie tjänstemännen
för de avdrag, vilka de måste vidkännas i följd av familjepensioneringen.
Summan av dessa belopp blir 20,000 kronor. För det senare budgethalvåret
kunna ifrågavarande kostnader approximativt beräknas till 18,000
kronor. Anslagsposten kan således upptagas till 38,000 kronor.

Enligt dessa kalkyler bör det nu behandlade anslaget för nästa budgetår
beräknas till (306,600 + 4,200 + 103,400 + 11,000 + 150,000 + 3,200 + 38,000)
616,400 kronor.

Reservationsanslaget till socialstyrelsen: avlöningar till viss personal för större
statistiska specialundersökningar bör såsom tidigare omförmälts för budgetåret
1937/1938 upptagas till 15,000 kronor.

Omkostnadsanslaget.

För innevarande budgetår är förslagsanslaget till socialstyrelsen: Omkostnader
upptaget till 117,000 kronor. Börande användningen av anslaget
har Kungl. Maj:t den 26 juni 1936 fastställt följande stat:

Omkostnadsstat.

Utgifter:

1. Beseersättningar, förslagsvis.................................................. kronor 14,000

2. Expenser, förslagsvis .............................................................. » 68,000

3. Publikationstryck, förslagsvis ................................ » 40,000

Summa kronor 122,000

Särskilda uppbördsmedel.

Inkomst av försålda publikationer, förslagsvis ....................... kronor 5,000

Nettoutgift kronor 117,000

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Av det för expenser upptagna beloppet hava 7,000 kronor beräknats för
bränsle, lyse och vatten samt 61,000 kronor för övriga expenser.

För tiden 1 juli—31 december synas omkostnaderna kunna beräknas på
liknande sätt som för löpande budgetår. Huru styrelsens utgifter och inkomster
komma att ställa sig under tiden 1 januari—30 juni 1938 är mera
ovisst. Å ena sidan komma överflyttandet av arbetarskyddsbyrån till riksförsäkringsanstalten
och av sjukkassebyrån till pensionsstyrelsen att avsevärt
minska utgifterna för reseersättningar och expenser, men å andra sidan
komma inrättandet av den nya byrån för ärenden rörande fattigvård och
barnavård samt centraliseringen av utlänningskontrollen till styrelsen att i ej
oväsentlig män öka sagda utgifter. Såvitt nu kan bedömas, torde ökningarna
och minskningarna komma att i stort sett uppväga varandra. Med hänsyn
härtill torde ifrågavarande anslag böra för nästa budgetår beräknas till
ungefär oförändrat belopp. Jag förordar emellertid, att anslagsbeloppet avrundas
nedåt till 115,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört far jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I) godkänna följande personalförteckning för socialdepartementet
att tillämpas från och med den 1 juli 1937 till och med
den 31 december samma år:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän & ordinarie stat.

1 statssekreterare, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet

........................................................................•••

1 expeditionschef, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet.

.........................................................................

1 byråchef för lagärenden, arvode enligt 5 § i avlö ningsreglementet

........................................................

3 kansliråd.......................................................................

1 kansliråd, tillika statens inspektör för fattigvård och

barnavård ....................................................................

3 förste kanslisekreterare................................................

1 förste kanslisekreterare, tillika assistent hos statens

inspektör för fattigvård och barnavård....................

5 andre kanslisekreterare...............................................

1 registrator....................................................................

1 kansliskrivare ..............................................................

1 förste expeditionsvakt...................................................

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 266. 95

B 30

B 30
B 26

B 26
B 21
B 15
B 11
B 7

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Befattning Lönegrad

3 kanslibiträde!!............................................................... B 7

3 expeditionsvakter........................................................ g 5

4 kontorsbiträden.......................................................... g 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 registrator..................................................................... B 22

Tjänstemän å extra stat.

2 föredragande i regeringsrätten................................... B 29

1 skyddshemsinspektör..........!........................................ B 27;

Anm. Den å ordinarie stat upptagna registrator ansten skall Lånas
obesatt, så länge den å övergångsstat uppförde registrator^ kvarstår i
tjänst.

II) godkänna följande personalförteckning för socialdepartementet
att tillämpas från och med den 1 januari 1938:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 statssekreterare, arvode enligt 5 § i avlöningsregle m

en tet ........................................................................... .

1 expeditionschef, arvode enligt 5 § i avlöningsregle -

mentet ........................................................................... .

1 byråchef för lagärenden, arvode enligt 5 § i avlö ningsreglementet

......................................................... .

3 kansliråd....................................................................... g 30

3 förste kanslisekreterare................................................ B 26

5 andre kanslisekreterare................................................ B 21

1 registrator..................................................................... B 15

1 kansliskrivare ............................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt ....................... B 7

3 kanslibiträden ............................................................ g 7

3 expeditionsvakter....................................................... B 5

4 kontorsbiträden ............................................................ B 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 registrator.................................................................... g 22

Tjänstemän å extra stat.

2 föredragande i regeringsrätten.................................... B 29;

Anm. Den å ordinarie stat upptagna registratorstjansten skall hållas
obesatt, så länge den å övergångsstat uppförde registratom kvarstår i
tjänst.

Kungl. Majus proposition nr 266. 195

III) godkänna följande avlöningsstat för socialdepartementet
att tillämpas under budgetåret 1937/1938:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till departementschefen.................. kronor 24,000

2. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis ........................................................ » 188,100

3. Avlöning till en tjänsteman å övergångsstat,

förslagsvis ........................................................ » 7,700

4. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis
.............................................................. » 25,100

5. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t.............................................. » 1,500

6. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m....... kronor 34,700

b. Avlöningsförhöjningarm.m.,

förslagsvis ........................... » 1,500 » 36,200

7. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis .......... » 12,800

Summa förslagsanslag kronor 295,400;

IV) till Socialdepartementet: Avlöningar för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av............... kronor 295,400;

V) till Socialdepartementet: Omkostnader för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett förslagsanslag av ........................ kronor 72,000;

VI) godkänna följande personalförteckning för socialstyrelsen
att tillämpas från och med den 1 januari 1938:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet

........................................................................... —

4 byråchefer.................................................................... B 30

1 byråchef, tillika statens inspektör för fattigvård och
barnavård ..................................................................... B 30

1 skyddshemsinspektör................................................. B 27

2 förste aktuarier............................................................ B 26

1 sekreterare..................................................................... B 26

1 sekreterare, tillika assistent hos statens inspektör

för fattigvård och barnavård....................................... B 26

1 byråinspektör .............................................................. B 24

2 förste aktuarier .......................................................... B 24

4 sekreterare................................................................... B 24

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Befattning Lönegrad

4 aktuarier...................................................................... B 21

1 notarie........................................................................... B 21

1 registrator ock kassör ............................................... B 14

4 kansliskrivare ............................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt ............................................... B 7

8 kanslibiträden .............................................................. B 7

3 expeditionsvakter........................................................ B 5

15 kontorsbiträden ............................................................ B 4

4 skrivbiträden ............................................................. B 2

Tjänsteman å övergångsstat.

1 förste aktuarie.............................................................. B 24

Tjänstemän å extra stat.

1 byråchef ...................................................................... B 30

2 byrådirektörer............................................................. B 28

2 sekreterare................................................................... B 24

1 byråinspektör .............................................................. B 22

2 aktuarier....................................................................... B 21

2 notarier .................................................................... B 21;

Anni. En av de å ordinarie stat upptagna aktuarietjänsterna skall hållas
obesatt, så länge den å övergångsstat uppförde förste aktuarien kvarstår
i tjänst.

•

VII) godkänna följande avlöningsstat för socialstyrelsen att
tillämpas under budgetåret 1937/1938:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis.................................................... kronor 306,600

2. Avlöning till en tjänsteman å övergångsstat,
förslagsvis............................................. » 4,200

3. Avlöningar till tjänstemän å extra stat,

förslagsvis..................................................... » 103,400

4. Arvoden ock särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis......... » 11,000

5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal: a.

Grundavlöningar m. m. kronor 150,000

b. Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis............ » 3,200 » 153,200

6. Särskilda löneförmåner till ordinarie ock

icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis......... » 38,000

Summa förslagsanslag kronor 616,400;

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

VIII) till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verk samheten

i allmänhet ion budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av............................................................... kronor 616,400;

IX) till Socialstyrelsen: Avlöningar till viss personal för större

statistiska specialundersökningar för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett reservationsanslag av ...................................... kronor 15,000;

X) till Socialstyrelsen: Omkostnader för budgetåret 1937/1938

anvisa ett förslagsanslag av................................ kronor 115,000;

XI) godkänna följande personalförteckning för riksförsäkringsanstalten
att tillämpas från och med den 1 juli 1937 till
och med den 31 december samma år:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet.

........................................................................ —

4 byråchefer.................................................................... B 30

2 ledamöter och byrådirektörer.................................... B 28

1 förste aktuarie ............................................................ B 26

1 förste aktuarie ............................................................ B 24

2 förste byråingenjörer................................................. B 24

4 sekreterare................................................ B 24

8 aktuarier........................................................................ B 21

2 byråingenjörer........................................................... B 21

8 notarier ............... B 21

15 kontorsskrivare ............................................................ B 15

1 kassör ........................................................................... B 14

1 materialförvaltare ......................................................... B 14

7 kansliskrivare ................. B 11

1 förste expeditionsvakt ................................................ B 7

24 kanslibiträden............................................................... B 7

6 expeditionsvakter ........................................................ B 5

75 kontorsbiträden ............................................................ B 4

Tjänstemän å extra stat.

1 ledamot och byrådirektör ......................................... B 28

1 förste byråingenjör..................................................... B 24

2 aktuarier..............;......................................................... B 21

2 byråingenjörer............................................................... B 21

5 notarier ....................................................................... B 21;

198

Kungl. Majus proposition nr 266.

XII) godkänna följande personalförteckning för riksförsäkringsanstalten
att tillämpas från och med den 1 januari 1938:

Personalförteckning:

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet.

....................................................................... —

5 byråchefer................................................................... B 30

2 ledamöter och byrådirektörer .................................... B 28

1 byråassistent................................................................ B 26

1 förste aktuarie............................................................... B 26

1 sekreterare................................................................... B 26

1 förste aktuarie............................................................. B 24

3 förste byråingenjörer.................................................. B 24

4 sekreterare.................................................................... B 24

8 aktuarier........................................................................ B 21

3 byråingenjörer.......................................................... B 21

8 notarier .................................................... B 21

15 kontorsskrivare ............................................................ B 15

1 kassör ........................................................................ B 14

1 materialförvaltare....................................................... B 14

8 kansliskrivare ............................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt ................................................ B 7

25 kanslibiträden............................................................... B 7

6 expeditionsvakter....................................................... B 5

76 kontorsbiträden......................................................... B 4

Tjänstemän å extra stat.

1 ledamot och byrådirektör .......................................... B 28

1 förste byråingenjör ............................ B 24

2 aktuarier........................................................................ B 21

2 byråingenjörer................................................................ B 21

5 notarier ........................................................................ B 21;

XIII) godkänna följande avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten
att tillämpas under budgetåret 1937/1938:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis......................................................... kronor 726,500

2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat,/oV slagsvis

..............................:.......................... » 79,000

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t .............................. »

24,100

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. .. kronor 548,400

b. Avlöningsförliöjningar

m. m., förslagsvis............ » 84,500 kronor 632,900

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke ordinarie tjänstemän, förslagsvis ... »_99,500

Summa förslagsanslag kronor 1,562,000;

XIV) till llilcsför säkring sanstalten: Avlöningar för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av............ kronor 1,562,000;

XV) till Biksförsäkringsanstalten: Omkostnader för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av............... kronor 143,700;

XVI) godkänna följande personalförteckning för pensionsstyrelsen
att tillämpas från och med den 1 juli 1937 till och
med den 31 december samma år:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet
.......................................................................... —

5 byråchefer .................................................................... B 30

3 byrådirektörer och biträdande ledamöter.................. B 28

4 sekreterare och biträdande ledamöter........................ B 26

1 sekreterare och ombudsman....................................... B 26

3 förste aktuarier ........................................................... B 26

6 sekreterare och biträdande ledamöter ..................... B 24

1 sekreterare.................................................................... B 24

11 aktuarier....................................................................... B 21

1 bokhållare .......... B 17

1 kassör .......................................................................... B 14

1 materialförvaltare ......................................................... B 13

1 kansliskrivare .............................................................. B 11

7 kontorister.................................................................... B 9

1 förste expeditionsvakt ............................................... B 7

22 kanslibiträden ............................................................... B 7

4 expeditionsvakter ........................................................ B 5

90 kontorsbiträde!! ............................................................ B 4

4 skrivbiträden ............................................................ B 2

Tjänstemän å övergångsstat.

2 byråchefer

B 30

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å extra stat.

1 sekreterare och biträdande ledamot ...................... B 26

3 sekreterare och biträdande ledamöter ..................... B 24

1 aktuarie ....................................................................... B 21;

Anin. 1. En av de å ordinarie stat upptagna byrådirektörs- och. biträdande
ledamotstjänsterna skall hållas obesatt, så länge en av byråcheferna
å övergångsstat kvarstår i tjänst;

Anm. 2. En av de å ordinarie stat upptagna förste aktuarietjänsterna
skall hållas obesatt, så länge den andre byråchefen å övergångsstat kvarstår
i tjänst.

XVII) godkänna följande personalförteckning för pensionsstyrelsen
att tillämpas från och med den 1 januari 1938:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet.

........................................................................ .

6 byråchefer ..................................................................... B 30

3 byrådirektörer och biträdande ledamöter.................. B 28

* 1 byrådirektör.................................................................. B 28

4 sekreterare och biträdande ledamöter........................ B 26

1 sekreterare och ombudsman...................................... B 26

3 förste aktuarier ........................................................... B 26

6 sekreterare och biträdande ledamöter ..................... B 24

2 sekreterare..................................................................... B 24

13 aktuarier..................................................................... B 21

1 bokhållare .................................................................... B 17

1 kassör ........................................................................ B 14

1 materialförvaltare ......................................................... B 13

2 kansliskrivare ............................................................ B 11

7 kontorister........................ B 9

1 förste expeditionsvakt .............................................. B 7

25 kanslibiträden............................................................... B 7

4 expeditionsvakter ......................................................... B 5

93 kontorsbiträden ............................................................ B 4

8 skrivbiträden.............. B 2

Tjänsteman å övergångsstat.

1 byråchef ....................................................................... B 30

Tjänstemän å extra stat.

1 sekreterare och biträdande ledamot.......................... B 26

3 sekreterare och biträdande ledamöter ..................... B 24

Kungl. Majus proposition nr 266. 201

Befattning Lönegrad

1 förste aktuarie.............................................................. B 24

1 aktuarie ........................................................................ B 21;

Anm. En av de å ordinarie stat upptagna byrådirektörs- oell biträdande
ledamotstjänsterna skall hållas obesatt, så länge byråchefen å övergångsstat
kvarstår i tjänst.

XVIII) godkänna följande avlöningsstat för pensionsstyrelsen
att tillämpas under budgetåret 1937/1938:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis ..................................................... kronor 723,600

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat,

förslagsvis ..................................................... » 13,900

3. Avlöningar till tjänstemän å extra stat,

förslagsvis ..................................................... » 43,700

4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis ............ » 60,000

5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m.... kronor 282,300

b. Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis............ » 35,500 » 317,800

6. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis ......... » 80,000

Summa förslagsanslag kronor 1,239,000;

XIX) till Pensionsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1937/1938

anvisa ett förslagsanslag av..................... kronor 1,239,000; samt

XX) till Pensionsstyrelsen: Omkostnader lör budgetåret 1937/1938

anvisa ett förslagsanslag av................................. kronor 252,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenBegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Bertil Wirseen.

202

Kungl. Majus proposition nr 266.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning ............................................................................................................ 2

Översiktlig redogörelse för socialstyrelsens tillkomst och utveckling samt nuvarande
arbetsuppgifter och organisation........................................................................ 3

Den centrala handläggningen av ärenden rörande fattigvård och barnavård............ 6

Tillkomst och utveckling av socialdepartementets byrå för ärenden rörande

fattigvård och barnavård........................................................................... 6

Nuvarande organisation................................................................................. 8

Ändrad förläggning av den centrala tillsynen rörande fattigvård och

barnavård ................................................................................................... 1 1

Tidigare förslag.......................................................................................... 11

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 11

Yttranden ................................................................................................... 19

Departementschefen.................................................................................... 21

Personalfrågor ................................................................................................ 23

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 23

Yttranden ...................................................................... 25

Departementschefen.................................................................................... 25

Socialdepartementet................................................................................................ 27

Avlöningsanslaget ........................................................................................... 27

Gällande personalförteckning och avlöningsstat ....;.................................. 27

Departementschefen....................................................................... 28

Omkostnadsanslaget....................................................................................... 30

Gällande stat ............................... ......................................''....................... 30

Departementschefen.................................................................................... 30

Den centrala handläggningen av arbetarskyddsärendena.......................................... 31

Nuvarande organisation ................................................................................. 31

Ändrad förläggning av den centrala ledningen av arbetarskyddet ............ 34

Tidigare förslag......................................... 34

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 36

Yttranden ................................................................................................... 39

Departementschefen.................................................................................... 49

Personal å arbetarskyddsbyrån ..................................................................... 52

Tidigare förslag .......................................................................................... 52

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 54

Yttranden................................................................................................... 56

Departementschefen................................................................................... 58

Kungl. Majlis proposition nr 266.

203

Sid.

Biksförsäkringsanstalten 59

Avlöningsanslaget .......................................................................................... 59

Gällande personalförteckning och avlöningsstat....................................... 59

Riksförsäkringsanstaltens framställningar m. m........................................ 60

Departementschefen.................................................................................... 66

Olli kost nadsanslaget....................................................................................... 68

Gällande stat ............................................................................................. 68

Riksförsäkringsanstaltens framställning ................................................... 68

Departementschefen............................................. ...................................... 69

Handläggningen av ärenden rörande sjukkassor och andra'' understödsföreningar...... 70

Nuvarande organisation................................................................................. 70

Ändrad förläggning av tillsynen över sjukkassor och andra understödsföreningar
................................................................................................... 73

Tidigare förslag .......................................................................................... 73

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 78

Yttranden ................................................................................................... 81

Departementschefen.................................................................................... 83

Sättet för avgörande av tvister inom sjukkassorna .................................... 85

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 85

Yttranden................................................................................................... 87

Departementschefen.................................................................................... 87

Personal å sjukkassebyrån .......................................................................... 88

Den sakkunniges förslag 88

Yttranden .................................................................................................. 89

Departementschefen.................................................................................... 92

Pensionssty reisen................................................................................................... 93

Avlöningsanslaget .......................................................................................... 93

Gällande personalförteckning och avlöningsstat....................................... 93

Pensionsstyrelsens framställning ............................................................... 95

Departementschefen.................................................................................... 97

Omkostnadsanslaget....................................................................................... 98

Gällande stat ............................................................................................. 98

Pensionsstyrelsens framställning 99

Yttrande.................................................................................................... 100

Departementschefen................................................................................... 101

Den centrala organisationen av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten

vid arbetslöshet ................................................................................................ 102

Statens arbetslöshetskommissions tillkomst, verksamhet och organisation... 102

Fråga örn ändrad förläggning av ledningen av arbetslöshetsärendena 102

Tidigare förslag .......................................................................................... 102

204

Kungl. Majus proposition nr 266.

Sid.

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 108

Yttranden ................................................................................................... lil

Departementschefen.................................................................................... 112

Socialstyrelsen ...................................................................................................... 112

Byrån för sociala frågor i allmänhet (första byrån).................................... 112

Nuvarande organisation.............................................................................. 112

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 118

Yttranden över den sakkunniges förslag................................................... 125

Utlänningssakkunnigas förslag ................................................................ 129

Yttranden över utlänningssakkunnigas förslag.......................................... 134

Departementschefen.................................................................................... 138

Statistikbyråerna (fjärde och femte byråerna) samt biblioteket.................. 143

Nuvarande organisation.............................................................................. 143

Tidigare förslag......................................................................................... 148

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 150

Yttranden .............................................. 155

Departementschefen.................................................................................... 158

Byrån för lag- och administrativa ärenden (sjätte byrån) frånsett registra tors-

och kassakontoret samt biblioteket.................................................. 160

Nuvarande organisation.............................................................................. 160

Tidigare förslag .......................................................................................... 161

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 161

Yttranden ................................................................................................... 162

Departementschefen.................................................................................... 163

Registrators- och kassakontoret..................................................................... 164

Nuvarande organisation.............................................................................. 164

Tidigare förslag.......................................................................................... 164

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 166

Yttranden .................................................................................................. 167

Departementschefen.................................................................................... 167

Byrån för arbetslöshetsförsäkring och arbetsförmedling (sjunde byrån)...... 167

Nuvarande organisation.............................................................................. 167

Den sakkunniges förslag ........................................................................... 173

Yttranden .................................................................................................. 175

Departementschefen.................................................................................. 176

Expeditionsvakterna ..................................................................................... 177

Nuvarande organisation.............................................................................. 177

Den sakkunniges förslag .........................................................................., 178

Yttranden ................................................................................................... 178

Departementschefen................................................................................... 178

Sammanfattning angående byråerna m. m................................................. 178

Kungl. Majlis proposition nr 266.

Socialfullmäktige och sociala rådet

Nuvarande organisation...............

Tidigare förslag ...........................

Den sakkunniges förslag ............

Yttranden ....................................

Departementschefen.....................

Anslag m. m..................................

Avlöningsanslagen........................

Omkostnadsanslaget.....................

205

Sid.

181

183

185

187

188
189
189
192

Hemställan

193