Kungl. Maj:ts proposition nr 262 (Proposition 1933:262)

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till
främjande av av sättning sförhållandena för slaktdjur samt kött
och fläsk; given Stockholms slott den 29 maj 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 maj 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Ekman,
Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 66 har riksdagen
i skrivelse den 22 april 1933, nr 164, i anledning av de likalydande motionerna
1:46 och 11:86 anhållit, att Kungl. Maj:t ville örn möjligt för den
nu samlade riksdagen framlägga utredning och förslag beträffande åtgärder
för stödjande och ordnande av slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden
främst i prisstödjande syfte.

I sitt förenämnda utlåtande har jordbruksutskottet erinrat, att förslag
till åtgärder av nyssberörd art förelåge i ett av jordbruksutredningen avgivet,
den 16 december 1932 dagtecknat betänkande angående produktionsoch
av sättnings förhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk (stat. off.
utr. 1933:12). Ehuru förslaget framlagts så sent —.betänkandet är utkomBihang
till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 262.

Kunut. Maj:ts proposition nr 262.

niet från trycket och ingivet till jordbruksdepartementet först i mars månad
1933 — att detsamma ej kunnat föranleda någon proposition till årets
riksdag inom den ordinarie propositionstiden, har utskottet ansett det med
hänsyn till vikten av denna fråga önskvärt, att den det oaktat örn möjligt
förelädes 1933 års riksdag.

Betänkandet innehåller under särskilda kapitel utförlig redogörelse för
dels produktion och förbrukning m. m. i Sverige av slakteriprodukter, dels
organisationen av handeln i Sverige med slaktdjur samt kött och fläsk,
dels prisbildningen i Sverige å slaktdjur samt kött och fläsk samt dels
avsättningsförhållandena utomlands för slaktdjur samt kött och fläsk. I
ett femte kapitel upptagas förslag till åtgärder för åstadkommande av
förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur samt kött och fläsk (sid.
147 o. f.). Inledningsvis anför jordbruksutredningen i sistnämnda kapitel
i huvudsak följande.

Av utredningen framginge, att läget å slaktdjursmarknaden i Sverige
liksom i andra länder för närvarande vore synnerligen tryckt. Priserna
å slaktdjur läge sålunda avsevärt under genomsnittsnivån före kriget.
Nackdelarna av det vidlyftiga mellanhandssystem, som mångenstädes
rådde inom kreaturshandel!!, gjorde sig särskilt starkt gällande under
tryckta tider till följd av att dels handelns kostnader i stor omfattning förblivit
fasta och därför procentuellt sett tilltoge, i den mån varupriserna
nedginge, dels ock de med handelns utövande förbundna riskerna vid dylika
tillfällen bleve större. Den därav föranledda ökningen i marginalen
mellan försäljnings- och inköpspriser komme på grund av varuöverflödet
att främst belasta producenterna. Örn hänsyn toges till samtliga de omständigheter,
som bidroge till att minska jordbrukarens nettoutbyte vid
slaktdjurens försäljning, torde man knappast våga räkna med att denne,
åtminstone vid avyttring av nötkreatur, i allmänhet erhölle mer än hälften
av de priser, som gällde före kriget.

Att kreatursprisernas fall under de senare åren i hög grad försämrat
jordbrukarnas redan förut svaga ekonomi vore uppenbart. Varje åtgärd,
som vore ägnad att lätta slaktdjursmarknaden, skulle vara av stor betydelse
såsom ett led i det allmännas strävanden att mildra verkningarna
av rådande kris inom jordbruket. Redan av detta skäl syntes det påkallat,
att staten gjorde vad från dess sida vore möjligt för att höja kreaturspriserna
utan att andra berättigade intressen därigenom skadades. Härtill
komme emellertid, att därest statsmakterna genom sina åtgärder kunde
bidraga till reda och ordning inom handeln på förevarande område och
på så sätt medverka till att distributionskostnaderna för slaktdjuren samt
kött och fläsk minskades, fördelarna därav komme landet i dess helhet till
godo. Jordbruksutredningen vore visserligen fullt medveten om att synnerligen
betydande svårigheter mötte, när det gällde att genom åtgärder
från det allmännas sida reglera handeln med olika varor, men dessa svårigheter
borde ej få avskräcka. De vinster, som torde vara möjliga att
ernå vid ett mera planmässigt ordnande av hithörande förhållanden, vore
nämligen så betydande, att även ganska kännbara uppoffringar i olika
hänseenden kunde vara motiverade.

Bland de svårigheter, som mötte varje statligt ingrepp för att till förmån
för producenterna nedbringa distributionskostnaderna borde i främsta
rummet framhållas jordbrukarnas bristfälliga organisation med därav för -

Kungl. Majlis proposition nr 262.

anledda starka splittring av utbuden på ett stort antal händer, vilket i sin
ordning medförde, att jordbrukarna saknade möjlighet att genom en målmedveten
prispolitik hävda sina intressen. För att fördelarna av distributionens
förbilligande skulle komma jordbrukarna till godo erfordrades
därför i regel vidtagande av särskilda åtgärder. Bland omständigheter,
som överhuvudtaget bidroge att försvåra en reglering av marknaden på
förevarande område, finge vidare nämnas varornas starkt skiftande kvalitet,
deras lättförstörbarhet, handelns bristfälliga organisation m. m. Flertalet
av dessa svårigheter vore av den art, att för deras bemästrande eller
övervinnande statliga åtgärder i regel ej vore tillräckliga. När jordbruksutredningen
angåve vissa riktlinjer, efter vilka utredningen ansåge ett ingripande
från statens sida i marknadsreglerande syfte böra ske, vore det
därför under den allmänna förutsättningen, att de enskilda jordbrukarna
samt övriga vid slaktdjurens avsättning verksamma näringsutövare gjorde
vad på dem ankomme för att det med åtgärderna avsedda ändamålet skulle
ernås.

Betänkandet utmynnar i hemställan,

att för utlämnande av lån för anläggande, ombyggnad eller modernisering
av andelsslakteri inrättas en statens slakterilånefond med ett begynnelsekapital
av 1,000,000 kronor samt att villkoren för lån från sagda fond
bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i betänkandet angivits; att

å riksstaten för budgetåret 1933/1934 anvisas ett belopp av 10,000 kronor
att av Sveriges allmänna lantbrukssällskap användas vid ordnande
av noteringsväsendet på slaktdjurshandelns område i enlighet med i betänkandet
förordade riktlinjer;

att gällande fraktsatser för levande djur vid transport å statens järnvägar,
på sätt i betänkandet anförts, dels bringas i bättre överensstämmelse
med motsvarande fraktsatser för kött och fläsk, dels ock så bestämmas,
att samlastning mellan avsändare å skilda orter underlättas;

att årlig statistisk berättelse rörande slakterinäringen utarbetas i huvudsaklig
överensstämmelse med i betänkandet angiven plan;

att åtgärder vidtagas på sätt i betänkandet angivits för att inom riket
enhetliga klassificeringsnormer för slaktdjur och slakteriprodukter utarbetas
och av statlig myndighet auktoriseras;

att sådana föreskrifter meddelas i avseende å den statliga upphandlingen
av kött och fläsk, att endast klassificerade och i anslutning därtill
märkta varor må godtagas vid leverans till statens inrättningar;

att gällande lagstiftning rörande köttbesiktning och slakthus snarast
möjligt omarbetas under beaktande av vad i detta hänseende i betänkandet
finnes anfört;

att bestämmelser meddelas dels därom, att förslag till kommunal ordnings-
eller hälsovårdsföreskrift berörande kötthanteringen, vilket underställes
länsstyrelse för fastställelse, skall delgivas medicinalstyrelsen, som
har att, därest förslaget föranleder erinran, därom underrätta länsstyrelsen,
dels ock örn att innan dylikt förslag av länsstyrelsen fastställes, för -

Kungl. Majlis proposition nr 262.

Departements chefen.

valtningsutskottet hos vederbörande hushållningssällskap bör, om möjligt,
hava beretts tillfälle yttra sig däröver;

att staten tillförsäkras ensamrätt att ur riket utföra saltade sidor av
svin (bacon) samt att i anslutning därtill åtgärder vidtagas för bildande
av en särskild sammanslutning av exportslakterier, å vilken sagda rätt
må överlåtas;

att bestämmelser angående upptagande av allmän omsättningsavgift å
slaktdjur och användningen av inflytande avgiftsmedel meddelas enligt
i betänkandet angivna grunder; samt

att ett centralt organ för bandbavande av statliga regleringsåtgärder
i avseende å marknaden för slaktdjur och slakteriprodukter inrättas på
sätt i betänkandet angivits.

Över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium efter hörande
av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, järnvägsstyrelsen,
statistiska centralbyrån, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
kooperativa förbundet förening u. p. a., svenska veterinärföreningen för
kött- och mjölkbygien, svenska exportslakteriernas förening u. p. a., Sveriges
charkuteri- & slakteriidkares riksförbund, föreningen svenska städers
offentliga slakthus, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, interimsstyrelsen
för Sveriges slakteriförbund samt svenska livsmedelsarbetareförbundet.
Lantbruksstyrelsen bar införskaffat yttranden från samtliga
hushållningssällskap. Vid överståtbållarämbetets och länsstyrelsernas yttranden
hava fogats utlåtanden från ett stort antal kommunala myndigheter,
styrelserna för de offentliga slakthusen med flera. Yttranden i ärendet
hava tillika inkommit från skånska slakteri- och charkuteriidkareförbundet,
Hälsingborgs med omnejd slakteri- & cbarkuteriidkareförening
samt Kristianstadsortens slakteriidkareförening u. p. a.

Av såväl betänkandet som de däröver avgivna yttrandena framgår, att
förhållandena på slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden, särskilt ur
producenternas synpunkt, icke äro tillfredsställande. Att på ett ändamålsenligt
sätt reglera berörda förhållanden möter, såsom jordbruksutredningen
erinrat, betydande svårigheter. Otvivelaktigt torde det i främsta rummet
ankomma på jordbrukarna själva att vidtaga de åtgärder, vilka kunna
vara påkallade för främjande av avsättningen av deras produkter till skäliga
priser. Emellertid är det tydligt, att producenternas strävanden i
dylik riktning kunna av statsmakterna avsevärt underlättas, ävensom att
över huvud resultatet av desamma i icke ringa grad är beroende av den
ställning till frågan, som statsmakterna intaga. Under nuvarande betryckta
läge för jordbruksnäringen torde staten icke böra undandraga sig
att, där med hänsyn till övriga samhälleliga intressen så lämpligen låter
sig göra, inom rimliga gränser stödjande ingripa på förevarande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Vissa av jordbruksutredningens förslag och synpunkter synas förtjänta
av beaktande. I andra avseenden åter har jag icke kimnat biträda utredningens
uppfattning. Delvis torde också vad utredningen föreslagit
vara av beskaffenhet att, innan slutlig ställning till frågan kan intagas,
böra göras till föremål för närmare undersökningar och överväganden än
omständigheterna hittills medgivit. Med anledning av riksdagens framställning
den 22 april 1933 har jag emellertid ansett mig böra nu anmäla
betänkandet jämte däröver avgivna utlåtanden, och kommer jag att i det
följande framlägga vissa förslag, vilkas avlåtande till riksdagen synes
mig kunna på sakens nuvarande ståndpunkt föranledas.

Inrättande av en statens slakterilånefond.

Såsom medel att åstadkomma en ändamålsenligare avsättning av slaktdjuren
och därigenom uppnå ett förbättrat prisläge har jordbruksutredningen
särskilt framhållit en målmedveten och fast organiserad andelsrörelse
på området (sid. 149 o. f.). Med hänsyn till andelsrörelsens betydelse
för landets jordbruk har jordbruksutredningen ansett starka skäl
tala för att staten såsom ett led i sina åtgöranden för stödjande av förevarande
gren av jordbruksnäringen lämnade sin medverkan till rörelsens
främjande. Jordbruksutredningen har erinrat, att Sveriges allmänna
lantbrukssällskap upptagit frågan örn andelsorganisation på slakteriområdet
till behandling och i samband därmed utarbetat plan för organisationsarbetets
bedrivande, samt att i anslutning till denna plan våren 1932
under sällskapets medverkan bildats en hela landet omfattande slakterisammanslutning,
Sveriges slakteriförbund. Andelsrörelsens lokala organ
skulle enligt berörda plan utgöras av dels kreatursförsäljningsföreningar,
dels andelsslakteriföreningar. De förra skulle företrädesvis hava sin verksamhet
i närheten av större avsättningsorter med eget offentligt slakthus,
medan de senare skulle bildas å mera avlägsna trakter eller där de lokala
förhållandena särskilt lämpade sig härför.

Jordbruksutredningen har vidare anfört, att även örn det i enstaka fall
torde vara möjligt för andelsslakteriföreningarna att förhyra lämpliga lokaler,
byggande av särskilda lokaler dock i regel torde erfordras. Medel
härtill ävensom för slakteriernas utrustning med kylanläggningar m. m.
borde givetvis i första hand tillskjutas av medlemmarna, vilket under nu
rådande förhållanden mötte stora svårigheter. Man kunde därför vänta,
att kapitalanskaffningen i huvudsak komme att ske genom lån mot ansvarsförbindelser
av medlemmarna. Med all sannolikhet komme räntekostnaden
därför att bliva en mycket ogynnsam faktor i slakteriernas stat.
För att underlätta medelsanskaffningen och samtidigt bereda jordbrukarna
möjlighet att erhålla lån mot lägre ränta än den, som tillämpades vid
vanliga affärslån med motsvarande säkerhet, torde det vara lämpligt att
staten medverkade genom beviljande av lån mot låg ränta. På grund här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

av och då ifrågavarande lånebehov kunde förutsättas bliva av mera varaktig
natur, borde en särskild lånefond, förslagsvis benämnd statens slakterilånefond,
inrättas. Begynnelsekapitalet i denna fond syntes jordbruksutredningen
böra bestämmas till lägst 1,000,000 kronor.

Börande villkoren och övriga bestämmelser för lån ur den sålunda föreslagna
fonden bar jordbruksutredningen anfört följande.

Lån ur fonden torde böra medgivas endast andelsföreningar för anläggande
eller ombyggnad av slakteri eller oek för vidtagande i sådant av
teknisk förbättring av väsentligare omfattning. Vid beviljandet av lån
borde noggrant prövas dels behovet av slakteri överhuvud på den plats,
varom fråga vore, varvid särskild hänsyn borde tagas till möjligheterna av
att genom slakteriets tillkomst tillförseln av slaktdjur till andra andelsslakterier
eller till offentliga slakthus skulle minskas, dels ock örn den sökande
andelsföreningen vore så organiserad, att den kunde anses äga förutsättningar
för en framgångsrik verksamhet. I lånevillkoren borde vidare
föreskrivas, att lånesökanden skulle vara ansluten till det för bela
landet representativa slakteriförbund, som vid tiden för ansökningen vore
i verksamhet. Berörda förbund borde även beredas tillfälle att yttra sig
över ansökningen, vilken borde avgöras av lantbruksstyrelsen. Medverkan
av hushållningssällskapen i vidare mån än i form av yttrande över ansökningen
i förekommande fall syntes ej vara påkallad. Prövning och godkännande
av säkerhet för lånen torde böra tillkomma statskontoret.
Beträffande låns återbetalande torde böra gälla, att detsamma uppdelades
i två hälfter, av vilka den ena amorterades från och med tredje
året efter det kalenderår, under vilket lånet till någon del första gången
lyftats, med lika belopp årligen under den tid lantbruksstyrelsen för varje
särskilt fall bestämde, under iakttagande av att amorteringstiden sattes
beträffande lån för vidtagande i slakteri av tekniska förbättringar till
högst 10 år och beträffande annat lån till minst 15 och högst 20 år. I fråga
örn den andra hälften av lånet torde böra gälla enahanda bestämmelser,
dock att lantbruksstyrelsen borde äga bestämma, när amorteringstiden
skulle begynna. Lånesökanden skulle i samband med ansökningen ingiva
plan för lånets amortering. I övrigt torde lånevillkoren kunna ansluta sig
till dem. som gällde för lån ur mejerilånefonden, med vilken den nu ifrågasatta
lånefonden företedde många beröringspunkter. Låneräntan syntes
sålunda böra sättas till högst 4 V2 procent, och lån borde kunna medgivas
till högst 5/e av den beräknade kostnaden. Återstoden av kostnaderna
förutsatte jordbruksutredningen skulle täckas genom tillskott från andelsägarna
själva.

Förslaget har i de inkomna yttrandena i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
i princip utan erinran. Vissa hushållningssällskap hava hållit före,
att det ifrågasatta kapitalet för lånefonden, 1,000,000 kronor, vore för
knappt beräknat.

En del yttranden gå emellertid i avstyrkande riktning. Sålunda har
Stockholms handelskammare anfört, att avsättandet av en dylik
fond i varje fall icke borde ske innan man haft möjlighet att överblicka
det intresse, som kunde uppstå för bildandet av nya föreningar, och
man erhållit en ungefärlig uppfattning örn deras egen ekonomiska bärkraft.
Handelskammaren har framhållit, att faran med en statlig låne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

fond vore, att denna finge övertaga de lån, som de med ortens förhållanden
förtrogna kreditgivarna ansett sig böra avvisa, samt dessutom nödgades
utlämna dylika lån till en med hänsyn till risken för hög marginal och för
låg ränta. — Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund
har avstyrkt förslaget i den mån därigenom åsyftades att
gynna en vidare utveckling av den producentkooperativa verksamheten
hän till andelsslakteriverksamhet kombinerad med charkuterifahrikation
och minuthandel. Detta vore ett ensidigt gynnande av den kooperativa
verksamheten till förfång för den privata. Det funnes redan cirka 2,500
charkuteriidkare inom riket med en sammanlagd årsproduktion av cirka
60,000 ton charkuterivaror. Något ytterligare behov av fabriker torde därför
icke kunna finnas. — Även skånska slakteri- och charkuteriidkareförbundet
samt Hälsingborgs med omnejd
slakteri- & ch a r k u t e r i id k a r e f ör e n i n g hava avstyrkt förslagets
genomförande.

Beträffande de särskilda lånebestämmelserna hava erinringar i följande
hänseenden framförts.

Ett flertal hushållningssällskap hava framhållit önskvärdheten
av att lån kunde beviljas även för förvärvande av redan befintligt slakteri
och för reorganisation av befintliga eller nedlagda andelsslakterier.
Ett utsträckande av lånemöjligheterna att gälla även inköp av redan befintlig
anläggning har jämväl förordats av bland andra lantbruksstyrelsen,
som däremot avstyrkt sådan ändring i jordbruksutredningens
förslag, att lån kunde beviljas också för rekonstruktion av äldre slakteriföreningar.
Att utvidga långivningen till att omfatta sist avsedda fall
vore enligt lantbruksstyrelsens åsikt att frångå syftet med lånefondens
inrättande och för övrigt knappast tillrådligt på grund av de ekonomiska
risker för statsverket, som därmed vore förbundna. Då en slakteriförening
organiserats och slakteri anordnats men föreningen icke lyckats fullfölja
sitt arbete utan nedlagt detsamma, sammanhängde detta i regel med att
förutsättningar för en framgångsrik föreningsverksamhet på platsen i
fråga icke varit för handen.

Av föreningen svenska städers offentliga slakthus
och från slakthusstyrelsernas sida har förutsatts, att såsom ett
oeftergivligt villkor för beviljande av lån från ifrågavarande fond skulle
krävas att, i anslutning till vad jordbruksutredningen framhållit, behovet
av slakteri över huvud på den ort, varom fråga vore, noggrant prövades,
därvid hänsyn särskilt borde tagas till möjligheterna av att genom slakteriets
tillkomst tillförseln av slaktdjur till andra andelsslakterier eller till
offentliga slakthus komme att minskas.

Medicinalstyrelsen har anfört, att det från styrelsens synpunkt
sett icke förelåge anledning att ensidigt gynna tillkomst eller modernisering
av andelsslakterier, utan att såväl offentliga slakthus som alla statskontrollerade
slakterier, vare sig andelsslakterier eller andra enskilda

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

företag, borde vara likställda i fråga om rätten att erhålla lån ur fonden.
Vad beträffar de offentliga slakthusen hava jämväl föreningen svenska
städers offentliga slakthus, slakthusstyrelserna
med flera gjort gällande, att skäl syntes saknas att utestänga dessa
från möjlighet att anlita lånefonden. En motsatt ståndpunkt har intagits
av lantbruksstyrelsen, som hävdat, att det icke vore lämpligt att
avsteg gjordes från den allmänna regeln, att rätten till lån ur statens lånefonder
av förevarande typ skulle vara begränsad till lantmännens egna
organisationer.

I fråga örn säkerheten för ifrågavarande lån hava flera hushållningsällskap
föreslagit, att härutinnan borde gälla vad som numera
vore stadgat beträffande lån från mejerilånefonden, eller att såsom säkerhet
finge godtagas botteninteckning i den fastighet, till vilken anläggningen
hörde. Statskontoret har rörande detta spörsmål förklarat, att
örn avsikten vore, att sådan säkerhet som sist nämnts skulle godtagas,
uttrycklig föreskrift därom borde meddelas. Ämbetsverket, vilket det enligt
jordbruksutredningens förslag skulle åligga att pröva och godkänna
säkerheten för lånen, kunde nämligen ej för sin del finna ett dylikt hypotek
betryggande. Lantbruksstyrelsen slutligen har anfört, att örn
inteckning i vederbörande anläggning skulle kunna godtagas som säkerhet,
måste beträffande den lanesökande föreningens organisation uppställas
villkor, liknande dem som gällde för förening, som sökte lån ur statens
spannmålslagerhusfond. Tecknat medlemsskap i föreningen skulle sålunda
vara bindande för minst fem år samt vara förenat med ovillkorlig leveransplikt
av alla till salu varande slaktdjur, varjämte medlemmarna
skulle vara skyldiga att per slaktat djur inbetala ett visst, icke för obetydligt
belopp till föreningens reservfond, till dess denna nått en betryggande
storlek. Sådana bestämmelser vore enligt lantbruksstyrelsens förmenande
under alla förhållanden fördelaktiga, då föreningarna därigenom skulle
vinna i styrka och deras framtida bestånd i möjligaste mån säkerställas.
Ur statens synpunkt vore det emellertid fördelaktigast, örn de av jordbruksutredningen
föreslagna bestämmelserna i fråga örn säkerheten blevegällande,
örn än lantbruksstyrelsen, på grund av erfarenhet från den tid,
då liknande bestämmelser tillämpades för lån från mejerilånefonden,
funne det antagligt, att svårigheter komme att möta för utbekommande av
beviljade lån på grund av därmed förenade krav på säkerhet.

Kooperativa förbundet har ansett av betydelse, att de föreningar,
som erhölle lån, redan i sina stadgar hade infört bestämmelser örn nödig
kapitalbildning, som säkerställde en sund utveckling hän mot ekonomiskt
oberoende.

Jordbruksutredningens förslag angående lånens amortering, enligt vilket
lånen skulle uppdelas i två hälfter, som skulle amorteras var för sig efter
vissa grunder, har avstyrkts av såväl lantbruksstyrelsen som
statskontoret. Det har framhållits, att en sådan uppdelning torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

komma att komplicera frågan, och att den knappast medförde större fördelar
ur låntagarnas synpunkt. Berörda myndigheter hava ansett, att
amorteringsbestämmelserna borde bliva samma som de, vilka gälla beträffande
lån från mejerilånefonden, eller således i stort sett de av jordbruksutredningen
rörande första hälften av lånen föreslagna.

Slutligen har från ett par hushållningssällskaps sida ifrågasatts,
att räntefoten på grund av andelsföreningarnas ekonomiska svårigheter
i början, åtminstone de första åren, borde vara lägre än 4.5 procent.

En ändamålsenlig utveckling av jordbrukarnas andelsrörelse på
ifrågavarande område torde, såsom jordbruksutredningen och även lantbruksstyrelsen
framhållit, vara av betydelse för åstadkommande av en
lämpligare organisation av slaktdjursmarknaden. Skäl synas tala för att
staten här, i överensstämmelse med vad som tidigare skett på andra likartade
områden såsom genom inrättande av en mejerilånefond och en
fjäderfälånefond, medverkar till en tillfredsställande lösning av frågan.
Jag biträder således jordbruksutredningens förslag örn inrättande av en
statens slakterilånefond.

Beträffande de närmare bestämmelserna angående lån från fonden
har jordbruksutredningen i huvudsak följt de regler, vilka gälla i fråga
örn lån från mejerilånefonden (jmfr Sv. förf.-saml. nius 339/1930 och
125/1931). Mot detta förfarande synes någon befogad erinran ej kunna
göras. Yad angår de ändamål, för vilka lån skall kunna utgå, torde
dock i överensstämmelse med vad som gäller exempelvis rörande lån från
fjäderfälånefonden (se Sv. förf.-saml. nr 235/1932) en utvidgning böra ske.
Lån torde sålunda i olikhet mot vad jordbruksutredningen föreslagit
böra få lämnas dels för anläggande, inrättande eller inköp av slakteri,
dels för ombyggnad av slakteri, dels ock för vidtagande av tekniska förbättringar
med avseende å inredning och utrustning. Liksom lantbruksstyrelsen
finner jag däremot ej lämpligt, att såsom från vissa håll föreslagits
lån beviljas även för reorganisation av äldre slakteriföretag. —
Uppenbart synes mig vara, att lån ej må utlämnas för anläggning i direkt
konkurrens med redan bestående slakteri. Där behovet av slakteri
på viss ort redan är tillfredsställande tillgodosett, bör alltså lån icke
ifrågakomma.

Den uppfattning, som från några håll kommit till uttryck, att ej blott
andelsföretag utan också andra enskilda slakterier ävensom kommunala
anläggningar borde stödjas från den ifrågasatta fonden, kan jag ej biträda.
Jag delar härutinnan lantbruksstyrelsens åsikt, att rätten till
lån ur statens lånefonder av förevarande typ bör vara begränsad till
lantmännens egna organisationer. Det torde, på sätt jordbruksutredningen
föreslagit, vara lämpligt, att för låns erhållande tillika uppställes
det villkoret, att lånesökande skall vara ansluten till det för hela landet
representativa slakteriförbund, som vid tiden för ansökningen är i verk -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

samhet. För närvarande skulle sålunda den år 1932 bildade riksorganisationen
för rikets slakteriföreningar, Sveriges slakteriförbund, härvidlag
ifrågakomma.

Det synes mig vara en riktig princip, att säkerheten för beviljat lån
skall prövas och godtagas av statskontoret. Med hänsyn till svårigheterna
att anskaffa annan säkerhet än inteckning i vederbörande fastighet
torde emellertid, i anslutning till vad som gäller örn lån från andra
likartade lånefonder, böra föreskrivas, att sådan inteckning med hästa
förmånsrätt må till belopp, motsvarande den beviljade lånesumman av
statskontoret godkännas. Den fasthet, lånesökande förening i organisatoriskt
hänseende besitter, spelar ur säkerhetssynpunkt en icke oviktig
roll. För tillgodoseende av de krav, som härutinnan skäligen kunna
framställas, vill jag förorda, att lån som regel icke må utlämnas till annan
förening än sådan, i vars stadgar finnes bestämt dels att uppsägning
av medlemskap i föreningen ej får äga rum förrän fem år efter
inträdet, dels ock att medlem i föreningen är skyldig att varje år till
föreningen leverera hela sitt saluöverskott av slaktdjur inom föreningens
verksamhetsområde. Undantag från denna regel torde dock för särskilt
fall böra kunna medgivas. Tillika vill jag föreslå, att för låns erhållande
uppställes den allmänna fordran, att föreningen med hänsyn såväl till sin
ekonomiska ställning som till förutsättningarna hos sin affärsledning och
förhållandena i övrigt prövas vara lämplig för drivande av slakterirörelse.

Vad angår lånens amortering synes anledning saknas att frångå de
härutinnan beträffande lån från mejerilånefonden gällande reglerna.
Lån hör sålunda i sin helhet amorteras från och med tredje året efter
det kalenderår, under vilket lånet till någon del första gången lyftats,
med lika belopp årligen under den tid, lantbruksstyrelsen för varje särskilt
fall bestämmer, under iakttagande att amorteringstiden sättes beträffande
lån för vidtagande av tekniska förbättringar till högst 10 år
och beträffande annat lån till minst 10, högst 20 år. Låneräntan synes
böra fastställas till 4.5 procent.

Mot storleken av det utav jordbruksutredningen föreslagna kapitalbeloppet
till fonden, 1,000,000 kronor, har jag ej något att erinra. Efter
att härom hava samrått med chefen för finansdepartementet får jag därför
föreslå, att för budgetåret 1933/1934 måtte anvisas ett kapitalökningsanslag
av 1,000,000 kronor, att i sin helhet utgå av lånemedel.

Upptagande av omsättningsavgift å slaktdjur.

Jordbruksutredningen har ansett påkallat, att från statsmakternas sida
vidtoges åtgärder, ägnade att främja exporten av slaktdjur samt kött och
fläsk (sid. 177 o. f.). För att en effektiv reglering av slaktdjurspriserna
skulle kunna åstadkommas vore det enligt utredningens förmenande nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

vändigt, med hänsyn till slaktdj ursproduktionens växlande omfattning
under olika tider, att möjlighet förelåge vid en stark tillförsel å den inhemska
marknaden att åstadkomma en begränsning därav genom export.
Utredningen har framhållit såsom ett synnerligen viktigt önskemål
för att stabilisering av slaktdjursmarknaden i Sverige skulle ernås,
att i sådana fall, då förutsättningar funnes för att mera betydande rubbningar
i priserna skulle undvikas genom utförsel av slaktdjur eller kött
och fläsk i begränsad omfattning, staten genom ekonomiskt bidrag
underlättade densamma. Örn en mera regelbunden export borde stödjas
på liknande sätt har utredningen ansett vara beroende av i första rummet
huruvida härför erforderliga medel kunde ställas till förfogande men
även huruvida över huvud taget en åtstramning genom det allmännas
försorg av utbudet av slaktdjur i prisstegrande syfte å den svenska
marknaden kunde anses önskvärd. Med hänsyn till det trängande behovet
av att slaktdjurspriserna i Sverige förbättrades har det synts utredningen
i hög grad angeläget, att jämväl i sistnämnda fall staten i viss
omfattning lämnade ekonomiskt bidrag vid export av hithörande produkter.

Lämpligaste formen för anskaffande av erforderliga medel till exportens
stödjande på föreslaget sätt har synts jordbruksutredningen vara,
att en allmän omsättningsavgift pålades slaktdjur eller kött och fläsk
(sid. 194 o. f.). Bärande invändningar av principiell innebörd mot en sådan
anordning har utredningen ansett icke kunna göras. På grund av
den stora omfattningen av handeln med nämnda varor skulle redan en
mycket måttlig avgift kunna inbringa avsevärda belopp. Toges vidare
hänsyn till de synnerligen betydande kostnader, som i övrigt följde med
distributionen av varorna, vore det enligt utredningens åsikt uppenbart,
att en omsättningsavgift örn en eller annan krona per djurkropp knappast
skulle märkas.

Uppbörden av ifrågavarande omsättningsavgift eller, såsom den av
jordbruksutredningen jämväl benämnes, slaktdjursavgift, har utredningen
föreslagit skola äga rum vid köttbesiktningsbyråer och offentliga
slakthus, varom förmäles i lagen den 10 oktober 1913 (nr 239) angående
köttbesiktning och slakthus, ävensom vid enskilda under kontroll
ställda slakterier, beträffande vilka Kungl. Maj:t lämnat sådant medgivande,
som avses i § 9 sagda lag. Vid de förra anstalterna skulle vederbörande
samhälle omhänderhava uppbörden. I fråga örn de under
offentlig kontroll ställda slakterierna borde skyldighet att svara för uppbörd
av omsättningsavgift för vid slakteriet besiktigat och godkänt kött
eller fläsk åvila den, under vars förvaltning slakteriet vöre ställt. Det
skulle åligga denne att å statsverkets giroräkning med angivande av
medlens karaktär för statskontorets räkning inom en vecka efter varje
månads utgång insätta sammanlagda beloppet av de omsättningsavgifter,
som skolat utgå för vid slakteriet under månaden besiktigat kött.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Kontroll å redovisningarnas riktighet skulle utövas på så sätt, att besiktningsman
inom samhälle med köttbesiktningstvång eller vid under
offentlig kontroll ställt slakteri ålades att vid avlämnande månadsvis
till medicinalstyrelsen av föreskriven rapport örn antalet av honom besiktigade
djur av olika slag avgiva densamma i två exemplar, av vilka
medicinalstyrelsen omedelbart efter mottagandet överlämnade det ena till
statskontoret. Jordbruksutredningen har påpekat, att genom uppbördens
anordnande på detta sätt visserligen, med besiktningsväsendets nuvarande
omfattning i Sverige, en mindre del av jordbrukets saluöverskott
av kött och fläsk komme att undandragas omsättningsavgift. vilket
finge anses innebära en orättvisa mot dem, som bade att erlägga sådan
avgift. Emellertid har utredningen i annat sammanhang ifrågasatt
sådan ändring i gällande bestämmelser angående köttbesiktningstvång,
att dylikt tvång skulle vara obligatoriskt för städer och andra samhällen
med minst 4,000 invånare. Utredningen bar framhållit, att nyssberörda
nackdelar skulle i hög grad reduceras, därest denna ändring vidtoges.
Icke heller med besiktningsväsendets nuvarande gestaltning
hava emellertid olägenheterna av det föreslagna uppbördssystemet synts
utredningen vara så stora, att de finge förhindra systemets genomförande.

Då det synts jordbruksutredningen sannolikt, att det medelsbehov, som
skulle täckas av ifrågavarande avgift, antagligen komme att växla avsevärt
under olika år, bar utredningen icke ansett det lämpligt, att avgiften
fastlåstes vid ett bestämt belopp under en längre följd av år, utan
föreslagit, att bemyndigande tillsvidare lämnades Kungl. Maj:t att fastställa
avgiftens storlek. Därvid borde dock bestämmas, att avgiften i intet
fall finge överstiga för storboskap och bäst 3 kronor, för svin 2 kronor
samt för övriga djur, varom fråga vore, 1 krona, räknat för hel
kropp. Hinder borde ej möta att vid avgiftens fastställande en ytterligare
uppdelning av slaktdjuren i olika avgiftsklasser skedde i anslutning
till taxorna för köttbesiktningsavgiften. Därest de angivna maximibeloppen
komme till användning, skulle enligt jordbruksutredningens
uppgift normalt cirka 4 miljoner kronor kunna förväntas inflyta årligen.

Jordbruksutredningen har föreslagit, att omsättningsavgiften skulle ingå
till en fond, benämnd statens slaktdjursfond, vilken skulle förvaltas av
statskontoret, som också skulle utöva kontroll å avgiftens rätta utgörande.
Till fonden börande medel borde enligt av Kungl. Majit angivna grunder
disponeras av en särskild nämnd, statens slakterinämnd. Medlen borde företrädesvis
anlitas för utlämnande av pristillägg vid export av slaktdjur eller
kött och fläsk, därvid särskilt avseende borde fästas vid möjligheten att
därigenom slaktdjursmarknaden inom landet bölles stabil samt priserna å
kött och fläsk bölles i möjligaste mån jämna. Vid sidan härav borde emellertid
årligt bidrag intill ett belopp av 60.000 kronor kunna utgå ur fonden
för underlättande av jordbrukarnas organisationssträvanden på förevarande
område. Särskilt viktigt i detta sammanhang vore, att sammanslut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

fingar för handhavande av exporten av hithörande produkter erhölle
erforderligt stöd. Jämväl för andra ändamål borde avgiftsmedlen
kunna tagas i anspråk, men det vore i sådana fall enligt jordbruksutredningens
uppfattning lämpligt, att nämndens beslut underställdes Kungl.
Marits prövning. Självfallet vore, att kostnaderna för slakterinämndens
verksamhet borde bestridas av avgiftsmedlen.

Beträffande storleken av omförmälda pristillägg samt grunderna för
dess bestämmande bar jordbruksutredningen ansett det närmast böra ankomma
på slakterinämnden att härutinnan besluta. Utredningen bar
härom anfört följande.

Att i detta hänseende genom mer eller mindre detaljerade föreskrifter
binda nämndens rörelsefrihet i någon större utsträckning syntes föga
lämpligt. För att en jämn prisbildning å slaktdjur samt kött och fläsk
i Sverige i möjligaste mån skulle vinnas vore det nödigt, att pristilläggen
bleve i viss mån beroende av den skillnad, som förelåge mellan ifrågavarande
priser inom och utom landet. Då denna skiftade rätt avsevärt under
även mycket korta perioder, borde jämväl pristilläggen kunna hastigt
ändras. Formerna för deras bestämmande borde göras så enkla som möjligt.
Det syntes därför lämpligast, att det överlätes åt slakterinämnden
att i berörda hänseenden träffa avgörande. En begränsning uppåt i tillläggens
storlek vore dock tillrådlig. Visserligen åstadkommes en sådan
därigenom, att de för tilläggens utlämnande erforderliga medlen vore i
förväg bestämda av Kungl. Majit, men det torde enligt jordbruksutredningens
förmenande vara lämpligt, att Kungl. Majit även fastställde en
gräns, över vilken nämnden ej finge gå vid pristilläggens bestämmande.
Under nuvarande förhållanden syntes denna gräns kunna sättas till 30
öre för kött av de slag, varom här vore fråga, samt 10 öre för fläsk per
kilogram räknat samt för levande slaktdjur i förhållande därtill, varvid
man bade att utgå ifrån, att djurens köttvikt utgjorde ifråga örn svin
75 procent och beträffande övriga hithörande djurslag 50 procent av levande
vikten. Därest tilläggen utginge med hälften av angivna maximisatser,
skulle vid en export av 5,000 ton nötkött och 24,000 ton fläsk erfordras
cirka 1,950,000 kronor.

Inom denna ram skulle sålunda pristilläggens storlek fastställas av slakterinämnden.
Därvid kunde nämnden förfara antingen så, att tilläggen
bestämdes generellt att utgå tillsvidare med visst belopp per viktsenhet
vid export av hithörande produkter, eller ock så, att tilläggens storlek
avgjordes efter särskild prövning vid varje exporttillfälle. Det förra förfaringssättet
borde givetvis komma till användning, därest exporten vore
av mer regelbunden eller eljest fortlöpande karaktär, i vilket fall genom
pristillägget åsyftades att åstadkomma en allmän höjning av prisnivån
inom landet. Nämndens beslut örn dylikt generellt pristillägg eller örn
ändring däri skulle givetvis omedelbart offentliggöras samt kungöras i
allmänna tidningarna. För det fall att exporten däremot vore av rent
tillfällig karaktär och skedde för att lätta trycket å den inhemska marknaden.
när tillförseln därstädes vore onormalt riklig, syntes ett dylikt förfarande
ej lämpligt. Vid sådana tillfällen kunde nämligen priserna variera
kraftigt såväl inom mycket korta tidrymder som å skilda platser
i landet. Det torde därför vara lämpligt, att nämnden medgåvcs befogenhet
att liven i annat fall, än nili- beslut örn utlämnande av generellt pristillägg
kungjorts, bevilja pristillägg. Vidare syntes böra förutsättas, att

Kungl. Majlis proposition nr 262.

nämnden skulle äga taga initiativ till dylik utförsel, ehuru denna torde
ombesörjas av enskild exportör. Den särskilda prövning angående beviljande
av pristillägg, som sålunda skulle förekomma vid dylik tillfällig
export, borde kunna ske såväl före som efter exporten. En nödvändig betingelse
för pristilläggs utlämnande vore dock i varje fall, att exporten
befunnes bidraga till att stabilisera den inhemska marknaden. Vid bestämmande
av tilläggets storlek torde nämnden hava att utgå ifrån, att
exportörens vinst ej borde överstiga vad som med hänsyn till det förhandenvarande
läget kunde anses motsvara skälig handelsvinst. Över nämndens
beslut i fråga, som rörde beviljande eller fastställande av pristillägg^
finge ej klagan föras.

Slakterinämndens arbetsuppgifter och sammansättning har jordbruksutredningen
ansett böra bestämmas sålunda:

Nämndens arbetsuppgift skulle i korthet vara att genom vidtagande
av åtgärder beträffande exporten av slaktdjur eller slakteriprodukter eller
i andra avseenden åstadkomma en ändamålsenlig reglering av den inhemska
slaktdjursmarknaden. I sådant syfte skulle det särskilt åligga nämnden,
förutom att utöva tillsyn över handhavandet av det statliga exportmonopol,
som kunde varda upprättat, att till Kungl. Maj:t avgiva förslag
angående storleken av den omsättningsavgift å kött och fläsk, som
skulle utgå, att enligt av Kungl. Majit fastställda grunder besluta angående
användningen av till statens slaktdjursfond hörande medel samt att
till Kungl. Majit avgiva de framställningar örn vidtagande av åtgärder
i övrigt, som befunnes nödiga för främjande av slaktdjurens avsättning.
Självfallet borde nämnden beredas tillfälle yttra sig i sådana frågor, som
berörde dess verksamhetsområde och vore under offentlig myndighets
handläggning.

Med hänsyn till angelägenheten av att slakterinämnden kunde bedriva
sitt arbete såväl utan tidsutdräkt som under smidiga former syntes det
nödvändigt, att antalet ledamöter i nämnden bleve jämförelsevis begränsat.
Toges i betraktande, att nämndens arbetsuppgift i väsentlig grad
vore att reglera den inhemska slaktdjursmarknaden genom exportfrämjande
åtgärder samt genom att stödja andelsrörelsen i landet på förevarande
område, syntes det dock lämpligt för att nämnden skulle erhålla
en så allsidig intresserepresentation som möjligt, att densamma sammansattes
av var sin representant för konsumentintresset, exportintresset,
jordbruksintresset samt det med de å inlandsmarknaden arbetande andelsföreningarna
förbundna intresset. Förutom dessa fyra ledamöter borde
utses en opartisk ordförande. En nödvändig förutsättning för att
nämnden skulle kunna fylla sina arbetsuppgifter vore, att den tillfördes
erforderlig kommersiell erfarenhet och fackutbildning på hithörande område
genom någon dess befattningshavare. För detta ändamål borde hos
nämnden anställas en föredragande tjänsteman, som skulle äga att handlägga
och bereda ärenden av kommersiell karaktär. Han skulle ock hava
till uppgift att följa utvecklingen å området såväl inom som utom landet
samt, i den mån han ansåge nämndens ingripande önskvärt, härom omedelbart
göra anmälan hos nämnden.

De av jordbruksutredningen framhållna synpunkter, för vilka i det
föregående redogjorts, har utredningen sammanfatta^ i ett vid betänkandet
fogat utkast till förordning örn slaktdjursavgift (sid. 211).

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Ledamoten av jordbr uksu t redningen Nils Adler Ilar i särskilt yttrande
förklarat sig vara i fråga om omsättningsavgiftens användning av skiljaktig
mening i förhållande till utredningens majoritet, i det sagde ledamot
ansåge, att avgiften, örn den infördes, borde användas allenast för
att förbättra jordbrukets avsättningsförhållanden för slaktdjur, kött och
fläsk inom landet men icke för att genom pristillägg stödja exporten av
nämnda produkter.

I yttrandena över betänkandet hava meningarna rörande förslaget örn
omsättningsavgift varit delade. I flertalet yttranden har förslaget i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Från åtskilliga håll hava emellertid
framförts allvarliga betänkligheter, i en del fall utmynnande i yrkande,
att förslaget icke måtte genomföras.

Lantbruksstyrelsen har icke ansett tillrådligt, att prisreglerande
åtgärder av den art, jordbruksutredningen föreslagit, nu vidtoges. Styrelsen
har framhållit, att för närvarande och under överskådlig tid framåt
prisregleringsåtgärder beträffande exporterat kött och fläsk icke skulle
kunna medföra ökning av exporten i sådan omfattning, att den inhemska
marknaden därigenom kunde i mera avsevärd grad påverkas. Å andra
sidan skulle enligt styrelsens åsikt dylika åtgärder, vilka finge en pristryckande
verkan i de länder, dit exporten ägde rum, där ej ses med blida
ögon och lätt giva anledning till motåtgärder av ett eller annat slag.
Några riktlinjer för omsättningsavgiffernäs användande till att befrämja
prisläget å den inhemska marknaden hade ej av jordbruksutredningen
framlagts. Den enda formen för sådan användning syntes lantbruksstyrelsen
vara att med anlitande av sagda avgifter uppköpa och destruera
mindervärdiga slaktdjur. Förhållandena kunde enligt styrelsens mening
emellertid otvivelaktigt bliva sådana, att även ett dylikt förfarande borde
tillgripas. — Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit, att upptagandet •
av omsättningsavgift svårligen kunde bliva rättvist. I praktiken komme
det alltid att visa sig, att avgifterna komme att drabba vissa producenter
utan att för dem medföra motsvarande fördelar. Avgifterna komme
därjämte endast att beröra de producenter, vilkas produkter underkastades
besiktning. Ehuru en sammankoppling av besiktning och erläggande
av slaktdjursavgift sålunda vore förenad med olägenheter, kunde lantbruksstyrelsen
icke giva anvisning på någon annan väg för avgiftens indrivning.

Statskontoret har erinrat, att den kontroll å omsättningsavgiftens
rätta utgörande, som skulle komma att åvila ämbetsverket, torde komma
att medföra behov av någon ökning av arbetskrafterna hos den avdelning,
dit detta arbete skulle bliva förlagt. Det torde enligt statskontorets mening
med fog kunna ifrågasättas, att kostnaden för denna arbetsförstärkning
efter närmare prövning av Kungl. Maj:t bestredes ur slaktdjursfonden.
Statskontoret förutsatte, att i fonden ingående medel med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

till den användning, som avsetts med desamma, icke skulle genom placering
göras räntebärande.

Kommerskollegium har, under framhållande att det vore ägnat
väcka starka betänkligheter att officiellt införa ett system med statliga
exportpremier, bestämt avstyrkt förslaget.

Stockholms handelskammare har uttalat, att under nuvarande
förhållanden läget inom jordbruket närmast syntes tala för ett försiktigt
handskande med uppslag, som i varje fall vore förbundna med
ökade utgifter för producenterna utan att någon klarhet kunde vinnas,
huruvida dessa uppoffringar uppvägdes av påtagliga fördelar. Handelskammaren
i Göteborg har avstyrkt förslaget under motivering,
att mera skada än nytta vore att förvänta av ifrågavarande åtgärder.
Skånes handelskammare har anfört, att tungt vägande invändningar
av principiell natur skulle kunna framställas mot förslaget,
men att handelskammaren ansett sig böra avstå därifrån med hänsyn till
att samma system redan kommit till användning vid genomförande av
stödåtgärder åt mjölkproduktionen.

Kooperativa förbundet har uttalat, att under den nuvarande
ransoneringen av baconimporten i England införandet av en omsättningsavgift
allenast skulle, vad anginge fläskproduktionen, leda därtill, att
de som sålde på hemmamarknaden pålades en extra omkostnad utan att
kunna få någon ersättning därför i ett högt pris. Vidkommande produktionen
av annat kött än fläsk har förbundet anfört, att eftersom slaktdjursproduktion
och mjölkproduktion vore två olika men ekonomiskt
inbördes sammanhörande former av nötkreatursskötsel, det vore tydligt,
att den redan beslutade stödaktionen för mjölkproduktionen faktiskt
måste innebära ett stöd jämväl för slaktdjursproducenterna. En för
slaktdjursproduktionen speciellt inrättad apparat förefölle därför förbundet
ur såväl ekonomiska som tekniska synpunkter obehövlig. — Uttalanden
i avstyrkande riktning hava jämväl gjorts av Sveriges charkuteri-
&slakteriidkares riksförbund samt av skånska slakteri-
och charkuteriidkareförbundet.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som tillstyrkt förslaget,
bär ansett det kunna ifrågasättas, örn icke avgiften borde utgå
med lägre belopp i Norrland än i riket i övrigt. Samma ståndpunkt har
intagits av interimsstyrelsen för Sveriges slakteriförbund.

Av länsstyrelserna har flertalet lämnat förslaget i huvudsak
utan erinran. Invändningar hava dock framkommit. Sålunda har länsstyrelsen
i Stockholms län förklarat sig hysa allvarliga betänkligheter
mot förslaget såväl med hänsyn till dess ändamålsenlighet som ur handelspolitisk
synpunkt. Länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län
hava ställt sig tveksamma. Sistnämnda länsstyrelse har ansett, att omsättningsavgiften
i varje fall borde användas allenast för att förbättra
avsättningsförhållandena inom landet och ej för att genom pristillägg

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

stödja exporten. Av länsstyrelsen i Västernorrlands län Ilar framhållits,
att detta län, liksom mellersta oell övre Norrland över liuvud, beträffande
slaktdjursmarknaden intoge en särställning, som motiverade, att omsättningsavgift
där antingen icke upptoges eller utginge med lägre belopp
än i övriga delar av landet. Sålunda har erinrats, att Västernorrlands
län vore ett utpräglat underskottsområde, att produktion av kött
och fläsk till avsalu därstädes bedreves i ringa omfattning, och att produktionskostnaderna
vore högre än i södra och mellersta Sverige. Huvudparten
av länets jordbruk kunde därför icke beräknas röna nämnvärd inverkan
av omsättningsavgiften. Även länsstyrelsen i Jämtlands län har
framhållit, att de norrländska länen komme att draga mindre fördel av
de ifrågasatta regleringsåtgärderna än de sydligare delarna av landet,
och länsstyrelsen i Gävleborgs län har yttrat, att de norrländska produktionsförhållandena
borde vid bestämmande av omsättningsavgiftens storlek
särskilt beaktas. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som över huvud
ställt sig avvisande mot förslaget örn omsättningsavgift, har uttalat, att
dylik avgift i varje fall icke borde upptagas inom sistsagda län eller
inom övre Norrland i övrigt.

Hushållningssällskapen hava i allmänhet i princip anslutit
sig till jordbruksutredningens förslag. Västernorrlands och Västerbottens
läns hushållningssällskap hava dock intagit samma ståndpunkt som
länsstyrelserna i vederbörande län. Gävleborgs läns hushållningssällskap
har framhållit, att omsättningsavgiftens storlek borde avpassas i
någorlunda förhållande till den fördel, som olika trakters jordbrukare
kunde tänkas erhålla genom avgiftens användning i exportstödjande
syfte.

Även bland kommunerna hava olika uppfattningar rörande lämpligheten
av jordbruksutredningens förslag kommit till uttryck. Medan
i flertalet yttranden förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran hava
vissa kommuner, särskilt inom Västerbottens län, avstyrkt detsamma.

Vidkommande förslagets utformning har i åtskilliga yttranden framställts
erinran mot bestämmelsen att omsättningsavgift skulle upptagas
endast å sådan vara, som underkastades besiktning. Från flera håll har
därför föreslagits, att besiktningstvång borde införas i alla samhällen
med ett invånareantal av 2,000 eller däröver. Andra åter hava uttalat
den åsikten, att allt saluhållet kött och fläsk borde avgiftsbeläggas. —
Från de offentliga slakthusens sida har anförts, att dessa borde erhålla
gottgörelse för den befattning med uppbörd och redovisning av avgifterna,
som enligt förslaget skulle ankomma på deni, samt att redovisningstiden
borde utsträckas till 14 dagar. — Beträffande förslaget, att för kontroll
av redovisningen besiktningsman inom samhälle med köttbesiktningstvång
eller vid under offentlig kontroll ställt slakteri skulle månadsvis till medicinalstyrelsen
över antalet besiktigade djur avlämna rapport i två
exemplar, av vilka det ena därefter skulle av styrelsen överlämnas till

Bihang till riksdagens protokoll 193.1 1 sami. Nr 2(12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

statskontoret, laar statskontoret framhållit, att detta vore en omgång, och
att det ena exemplaret av rapporten kunde direkt tillställas statskontoret.

Gentemot förslaget att av omsättningsavgiften, därest dylik komme
att upptagas, årligen skulle användas visst belopp för främjande av
organisationsarbetet bland lantmännen för avsättning av slaktdjur och
kött, har erinran ej gjorts. Lantbruksstyrelsen, som, på sätt
nämnts, ställt sig avvisande mot förslaget örn upptagande av omsättningsavgift,
har förklarat sig anse den ifrågasatta organisationen vara
av sådan betydelse, att styrelsen ej tvekade föreslå, att, såsom fallet vore
med mejeriorganisationsarbetet, direkta statsmedel anvisades för ändamålet.
Skulle detta av statsfinansiella skäl icke låta sig göra, borde erforderligt
belopp kunna uttagas av medel, som stöde till förfogande för
en allmän reglering av prisen på mejeriprodukter. Det funnes nämligen
enligt lantbruksstyrelsens åsikt ett direkt ekonomiskt samband mellan
mjölkproduktionen och produktionen av såväl nötboskap som svin, vilket
gjorde en sådan åtgärd försvarlig. Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och interimsstyrelsen för Sveriges slakteriförbund
hava gjort gällande, att för nästa budgetår erfordrades
ett större belopp än jordbruksutredningen beräknat, förslagsvis 150,000
kronor.

Vad angår det av jordbruksutredningen föreslagna centralorganet
för verkställighet av de olika statsåtgärderna på förevarande område,
statens slakterinämnd, torde från deras sida, vilka avstyrkt förslaget örn
omsättningsavgift, i allmänhet hava förutsatts, att, därest sistberörda
förslag avsloges, jämväl förslaget örn inrättande av en slakterinämnd förfölle.
Rörande nämndens sammansättning hava vissa erinringar framkommit.
Sålunda har från en del håll, såsom lantbruksstyrelsen och Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, gjorts gällande, att producentintresset
borde tillförsäkras större inflytande inom nämnden än som skulle följa
enligt jordbruksutredningens förslag. Lantbrukssällskapet bar ansett, att
de av utredningen föreslagna representanterna för exportintresset, jordbruksintresset
och de å inlandsmarknaden arbetande andelsföreningarnas
intresse direkt borde utses av vederbörande organisationer på så
sätt, att exportslakteriernas förening utsåge en och Sveriges slakteriförbund
två medlemmar, under det att representanten för konsumentintresset
liksom nämndens opartiske ordförande utsåges av Kungl. Majit. Från
andra båll, exempelvis Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund,
bar betonats, att möjlighet borde beredas för representation i nämnden
av de privata näringsidkarna. Från de offentliga slakthusens sida
har framförts önskemål därom, att även dessa inrättningar bleve representerade.
Slutligen har Skånes handelskammare, med hänsyn till de
handelspolitiska konsekvenser som kunde följa av en ekonomiskt under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262. 19

stödd export, ansett önskvärt, att erforderlig sakkunskap på detta område
tillfördes nämnden.

Det svåra läge, vari vår animaliska produktion för närvarande befinner
sig, torde väsentligen vara att tillskriva den bristande överensstämmelsen
mellan tillgång och efterfrågan. Den åtstramning, som under
senare tid ägt rum på de utländska marknaderna, spelar härvidlag
en stor roll. Örn än en ökad export skulle ur flera synpunkter vara
önskvärd, torde förverkligandet av detta önskemål emellertid vara förenat
med åtskilliga vanskligheter. Det synes förtjänt att allvarligt övervägas,
huruvida icke under rådande förhållanden närmast borde ifrågakomma
åtgärder, varigenom produktionens storlek bättre än nu är fallet
anpassades efter konsumtionsbehovet. Förslag härutinnan har dock icke
av jordbruksutredningen framlagts, och för egen del är jag icke nu beredd
att taga slutlig ställning till sistberörda spörsmål.

Ehuru jag redan på anförda skäl ställer mig tveksam gentemot jordbruksutredningens
till sina verkningar svårbedömbara förslag angående
upptagande av en omsättningsavgift å slaktdjur samt kött och fläsk
samt angående denna avgifts användande har jag dock, då det i jordbrukarkretsar
synes vara ett allmänt önskemål att förslaget genomföres, i förevarande
allvarliga situation för jordbruksnäringen icke velat motsätta
mig, att étt försök i av utredningen angiven riktning göres. Jordbruksutredningen
har avsett, att huvudsyftet med omsättningsavgiften skulle
vara att genom pristillägg stödja exporten. En förutsättning för avgiftens
begagnande i detta syfte måste uppenbarligen vara, att Sveriges
handelspolitiska intressen icke därigenom trädas för nära. Jag förutsätter
vidare, att pristillägg icke lämnas i andra fall än sådana, där priset
å den utländska marknaden understiger priset inom landet. Då, såsom
för närvarande, vid export av bacon erhålles ett bättre pris än vid
varans försäljning på den inhemska marknaden, kan sålunda exempelvis
pristillägg ej ifrågakomma för stödjande av sagda export, Jordbruksutredningen
avser emellertid, att omsättningsavgiften skall kunna
användas även på annat sätt än såsom exportstöd, I likhet med utredningen
finner jag det vara av betydande intresse för den animaliska produktionen,
att jordbrukarnas organisationsarbete på området utvidgas
och underlättas. Därest en bättre organisation genomföres, borde jordbrukarna
kunna erhålla väsentligt förmånligare priser för sina slaktdjur
än de vilka nu betalas. Det vidlyftiga och dyrbara mellanhandssystem,
som för närvarande mångenstädes råder, kan nämligen då undvikas
eller inskränkas. Genom upptagandet av omsättningsavgift kunna
erforderliga medel för en ändamålsenligt bedriven upplysnings- och organisationsverksamhet
beredas. Jämväl för andra ändamål, sammanhängande
med de animalieproducerande jordbrukarnas intressen, torde
avgiften kunna komma till användning. Den av lantbruksstyrelsen be -

Departements chefen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 262.

rörda formen för medlens begagnande, eller för inköp och destruktion av
mindervärdiga djur, torde kunna tagas under övervägande.

Såsom jordbruksutidningen föreslår torde principiellt sett avgiften
böra utgå för kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst. Emellertid
bör det få ankomma på Kungl. Majit att bestämma, huruvida det ena eller
andra slaget av kött skall undantagas från avgift. I nuvarande läge
synes det mig icke vara lämpligt att till en början åtminstone upptaga
avgift för annat kött än av nötkreatur.

Att vissa nackdelar äro förbundna med det av jordbruksutredningen
föreslagna uppbördssystemet, enligt vilket skyldigheten att erlägga omsättningsavgift
blir beroende av huruvida varan underkastas besiktning,
har redan av utredningen själv framhållits. Förslaget erbjuder emellertid
ur praktiska synpunkter sådana förtjänster, att jag — ehuru jag icke
för närvarande är beredd att tillstyrka jordbruksutredningens förslag
örn skärpta bestämmelser angående besiktningstvång — anser mig böra
tillstyrka, att uppbörden verkställes i den av utredningen angivna
ordningen. Omsättningsavgift bör sålunda uppbäras för vid besiktning
godkänt och med avgift belagt kött dels vid offentliga slakthus och
köttbesiktningsbyråer, dels ock vid exportslakterier och andra under offentlig
kontroll ställda slakteriinrättningar. Medlen böra, i anslutning
till vad jordbruksutredningen föreslagit, redovisas till en av statskontoret
förvaltad fond, statens slaktdjursfond. För de med uppbörden och
redovisningen förenade kostnaderna torde böra utgå ersättning enligt
närmare bestämmelser, som Kungl. Majit må äga meddela. Berörda ersättning
bör gäldas ur fonden. Kontroll över avgiftens riktiga utgörande
har jordbruksutredningen ansett böra utövas av statskontoret. Det
förefaller mig emellertid vara lämpligare, att sagda kontroll ombesörjes
av den särskilda nämnd, som enligt förslaget kan komma att tillsättas.
Närmare bestämmelser rörande medlens uppbörd och redovisning torde
få meddelas av Kungl. Majit.

Mot vad jordbruksutredningen föreslagit rörande avgiftens belopp
samt ordningen för dess fastställande har jag intet att erinra. Vad i
vissa yttranden anförts rörande produktionsförhållandena i de norrländska
länen synes mig icke utgöra tillräcklig anledning att bereda dessa
landsdelar någon undantagsställning i förevarande hänseende. De fördelar
ur prisbildningssynpunkt, ifrågavarande anordning kan komma att
medföra, torde i stort sett komma den, vilken producerar slaktdjur för
avsalu, till godo i förhållandevis samma grad, vare sig produktionen äger
rum i Norrland eller annorstädes.

För liandhavandet av frågor angående upptagande och användning av
omsättningsavgift bör, såsom jordbruksutredningen föreslagit, ett särskilt
centralorgan inrättas. Enligt utredningens förslag skulle på detta
organ, statens slakterinämnd, ankomma att bestämma storleken av och
grunderna för det exportstödjande pristillägg, varom förut nämnts. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

en så vittgående befogenhet tillerkännes nämnden synes mig dock ej
lämpligt. Frågan huruvida pristillägg skola utgå och rörande dessas
storlek synes mig böra förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande. Uteslutet
bör dock ej vara, att Kungl. Majit, örn så med hänsyn till särskilda omständigheter
visar sig lämpligt, inom vissa därvid uppdragna gränser
överflyttar sin befogenhet å slakterinämnden.

Ledamöterna i nämnden torde böra utses av Kungl. Majit. Antalet
synes, såsom jordbruksutredningen föreslagit, böra begränsas till fem,
ordföranden inräknad. Kungl. Majit torde vid valet av ledamöter givetvis
hava att tillse, att inom denna ram de av nämndens verksamhet berörda
intressena bliva så fullständigt som möjligt och på ett betryggande
sätt representerade. I den mån för ärendenas behandling kan komma
att krävas tillgång till särskild fackkunskap, bör nämnden hava möjlighet
att anlita sådan. Kostnaderna för nämndens verksamhet böra naturligtvis
bestridas ur fonden.

Jordbruksutredningen har föreslagit, att för underlättande av jordbrukarnas
organisationssträvanden borde ur slaktdjursfonden årligen
kunna utgå bidrag intill ett belopp av 60,000 kronor. Sveriges allmänna
lantbrukssällskap och interimsstyrelsen för Sveriges slakteriförbund
hava gjort gällande, att för nästkommande budgetår ett mer än dubbelt
så stort belopp skulle erfordras för ändamålet. För egen del anser jag
det icke nödvändigt, att något visst belopp på förhand bestämmes. Det
synes böra tillkomma Kungl. Majit att angående beloppets storlek träffa
det avgörande, vartill omständigheterna kunna giva anledning. Jämväl
för stödjande av andra för Sveriges animalieproduktion betydelsefulla
åtgärder torde i anslutning till vad förut anförts medel ur slaktdjursfonden
böra kunna av Kungl. Majit anvisas, i den män förhållandena finnas
så påkalla.

Jordbruksutredningens författningsförslag har i överensstämmelse
med nu angivna grunder omarbetats inom jordbruksdepartementet, därvid
jämväl vissa redaktionella jämkningar företagits. Förslaget i sålunda
omarbetat skick torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.
Med hänsyn till omständigheterna har förordningens giltighet synts kunna
tillsvidare lämpligen begränsas till tiden till och med den 30 juni 1935.

Diverse av jordbruksutredningen föreslagna åtgärder.

Såsom ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenligare organisation
av slaktdjursmarknaden har jordbruksutredningen ansett
erforderligt, att ordnat noteringsväsende komme till stånd i landet (sid.
170 o. f.). Jordbruksutredningen har framhållit, att nu förekommande
noteringar gåve ett tämligen ofullständigt uttryck för läget å slaktdjursmarknaden,
varjämte bland annat bristande överensstämmelse i
noteringskommissionernas sammansättning oell olikartat förfarande vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

noteringarnas sättande vid de skilda slakthusen gjorde, att noteringarna
å olika platser ej vore jämförbara. För ernående av en bättre ordning
härutinnan vore det enligt utredningens förmenande icke uteslutet, att
genom statens försorg föreskrifter i sådant syfte meddelades. I första
hand borde dock ordnandet av det lokala noteringsväsendet på varje
plats, där sådant borde finnas, ske på frivillig väg under samverkan mellan
samtliga intressenter. Därjämte borde uppdragas åt ett centralt
noteringsorgan, förslagsvis Sveriges allmänna lantbrukssällskap, att öva
tillsyn över noteringsväsendet å de olika platserna samt att handhava
sammanställning och offentliggörande av noteringar och marknadsberättelser.
Då organiserandet av ifrågavarande verksamhet till en början
komme att medföra icke obetydliga kostnader i form av reseersättningar
m. m., borde av statsmedel ett belopp av intill 10,000 kronor ställas
till lantbrukssällskapets förfogande för ändamålet.

Ifrågavarande förslag har i de över betänkandet avgivna yttrandena i
allmänhet i princip icke mött någon erinran. Vad medelsanskaffningen
angår har statskontoret förmenat, att det erforderliga beloppet
borde kunna utgå av de avgifter, som tillfördes slaktdjursfonden.
Vidkommande de av jordbruksutredningen angivna riktlinjerna för förslagets
genomförande har Stockholms läns och stads hushållningssällskap
framhållit såsom önskvärt, att producenterna
vore representerade i slakthusens noteringskommissioner av åtminstone
en av vederbörande hushållningssällskap utsedd person. Lantbruksstyrelsen
har uttalat, att det med fog kunde ifrågasättas, örn icke redan
från början vissa bestämmelser borde utfärdas angående noteringskommissionernas
sammansättning. Vad nyssnämnda hushållningssällskap
anfört syntes styrelsen härvid vara värt beaktande. Skulle frågan
icke kunna ordnas genom statligt ingripande i form av för ändamålet
meddelade bestämmelser, borde med åtnjutande av eventuellt statsbidrag
förbindas det villkoret, att endast sådana noteringar finge förekomma, som
bevisligen tillkommit efter samverkan mellan alla intresserade parter.
Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse har
förklarat sig förutsätta, att det av jordbruksutredningen omförmälda
centrala noteringsorganet icke tillerkändes någon bestämmanderätt i
hithörande frågor över slakthusen och de lokala noteringsnämnderna.

Vad jordbruksutredningen anfört synes mig värt beaktande. Vid det
närmare övervägande av spörsmålet, som emellertid torde bliva erforderligt
innan åtgärder i föreslagen riktning kunna vidtagas, böra jämväl
de i yttrandena framkomna synpunkterna tagas under omprövning.
Kungl. Maj:t torde böra äga befogenhet att ur slaktdjursfonden anvisa de
medel, som kunna finnas behövliga för ändamålet i fråga.

På sätt tidigare anförts har jordbruksutredningen hemställt örn sådan
ändring i gällande fraktsatser vid statens järnvägar, att fraktavgifterna
för levande djur dels bragtes i bättre överensstämmelse med motsvaran -

Kungl. May.ts proposition nr 262.

de avgifter för kött och fläsk, dels ock så bestämdes, att samlastning mellan
avsändare å skilda orter underlättades (sid. 165 o. f.).

Järnvägsstyrelsen har beträffande denna fråga framhållit, att
fraktavgifterna för levande djur vore avvägda med hänsyn till den av
1907 års taxekommitté beräknade medelvikten för djuren i slaktat tillstånd.
Numera torde emellertid enligt vad styrelsen funnit medelvikten
understiga den då beräknade. Vid den revidering av djurtarifferna, som
för närvarande påginge inom styrelsen och som torde vara slutförd till
hösten innevarande år, komme styrelsen att taga behörig hänsyn till berörda
förhållande. Beträffande de av jordbruksutredningen förordade
lindringarna i frakterna vid samlastning hade styrelsen sin uppmärksamhet
fästad å detta spörsmål, och torde styrelsen komma att i sitt taxeförslag
upptaga bestämmelser, varigenom de framförda önskemålen
komme att i viss utsträckning tillmötesgås.

Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört torde någon
Kungl. Maj :ts vidare åtgärd i anledning av jordbruksutredningens förevarande
hemställan icke för närvarande vara påkallad.

För att utvecklingen inom slakterinäringen och å slaktdjursmarknaden
skulle kunna följas har jordbruksutredningen ansett nödigt, att tillgång
bereddes till en i möjligaste mån belysande statistik rörande
hithörande förhållanden (sid. 176 o. f.). Jordbruksutredningen har framhållit,
att de sammanställningar härom, vilka publicerades i de årliga
redogörelserna för det civila veterinärväsendet i Sverige, vore tämligen
ofullständiga för det ändamål, varom här vore fråga, samt att deras
publicering på grund av sammankopplingen med övriga uppgifter örn
det civila veterinärväsendet i Sverige avsevärt försenades. Det vore enligt
utredningens förmenande därför önskvärt, att i likhet med vad som
gällde beträffande mejerihanteringen särskild årlig statistik rörande
slakterinäringen utarbetades och publicerades snarast möjligt efter redogörelseårets
utgång. Bearbetandet av inflytande primäruppgifter borde
ske i statistiska centralbyrån. Något särskilt anslag för ändamålet har
utredningen icke ifrågasatt.

Förevarande spörsmål har i yttrandena närmare berörts allenast av
kommerskollegium och statistiska centralbyrån. Båda
ämbetsverken, vilka erinrat, att vissa uppgifter rörande hithörande förhållanden
för närvarande meddelades i — förutom medicinalstyrelsens
redogörelse för det civila veterinärväsendet — jämväl den av kommerskollegium
utgivna officiella industristatistiken, hava framhållit angelägenheten
av att den föreslagna nya statistiken så ordnades, att dubbelarbete
undvekes såväl för uppgiftslämnarna som för ämbetsverken.
Statistiska centralbyrån har gjort gällande, att de för de föreslagna statliga
regleringsåtgärderna utan tvivel viktigaste uppgifterna, som sistberörda
statistik bleve i stånd att lämna, nämligen örn kött- och fläsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

produktionen, borde kunna erhållas redan från de rapporter, vilka inginge
till medicinalstyrelsen, eventuellt avgivna enligt ett något utvidgat
formulär. Centralbyrån har i anslutning härtill ifrågasatt, huruvida
icke, under förutsättning att nu gällande månatliga rapportskyldighet
till medicinalstyrelsen bomme att fortfara, även den nya statistiken
lämpligen borde omhänderhavas av sistnämnda ämbetsverk. Tillika har
centralbyrån uppgivit, att vad centralbyråns statistiska publikationer,
anginge ej funnes någon lämplig sådan, som medgåve det snabba offentliggörande
av slakteristatistiken, vilket vore ett av jordbruksutredningens
önskemål.

Med anledning av de synpunkter, som sålunda kommit till uttryck,
torde vara nödvändigt, att, innan åtgärder i av jordbruksutredningen
föreslagen riktning vidtagas, ifrågavarande spörsmål underkastas närmare
utredning. Verkställandet av denna utredning torde lämpligen
kunna anförtros statistiska centralbyrån i samråd med de båda andra av
frågan berörda myndigheterna, medicinalstyrelsen och kommerskollegium.

Jordbruksutredningen har jämväl upptagit till behandling frågan örn
åtgärder ägnade att främja en ändamålsenlig are produktion av slaktdjur
(sid. 155 o. f.). Utredningen har härvid framhållit betydelsen av att produktionen
anpassades efter marknadens krav i avseende å kvaliteten. Enligt
utredningens mening skulle de strävanden, som härutinnan kunde
göra sig gällande hos den enskilde jordbrukaren, i hög grad underlättas
örn betalning utginge efter slaktdjurens kvalitet. Härför vore det emellertid
nödvändigt, att enhetliga regler för slaktdjurens klassificering
utarbetades och bragtes i tillämpning. Berörda arbete borde uppdragas
åt en särskild kommitté av kunniga yrkesmän. Sedan vederbörande intressenter
hörts örn kommitténs förslag och detta, örn så erfordrades,''
överarbetats, borde de sålunda slutligen tillkomna klassifieeringsreglerna
auktoriseras på det sätt, att de av statligt organ fastställdes att gälla .
tillsvidare. Klassificeringen av kött och fläsk borde kombineras med
märkning av varan. Emellertid vore det enligt jordbruksutredningens
mening under förhandenvarande omständigheter ej lämpligt, att staten
genom tvingande föreskrifter föranledde till ifrågavarande klassificering
och märkning. Ett mera smidigt och sannolikt i längden lika effektivt
tillvägagångssätt vore att vidtaga anordningar för att klassificering och
märkning enligt fastställda normer skulle på särskild önskan kunna erhållas
å vissa orter och samtidigt föreskriva, att vid all statlig upphandling
endast i viss ordning klassificerat och märkt kött godkändes. Åtgärderna
borde emellertid utsträckas att omfatta även andra slakteriprodukter
än kött och fläsk, framför allt hudar och skinn. Jordbruksutredningen
hemställde, att åtgärder vidtoges och föreskrifter meddelades
i anslutning till vad utredningen sålunda anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Jordbruksutredniugens berörda hemställan har i allmänhet icke föranlett
erinran. Lantbruksstyrelsen och Stockholms handelskammare
hava emellertid ställt sig avvisande. Såsom skäl för
denna ståndpunkt hava särskilt framhållits de svårigheter, som skulle
möta för förslagets genomförande med hänsyn till olika trakters skiljaktiga
förutsättningar för produktion och växlande förhållanden inom
handel och avsättning. Lantbruksstyrelsen har tillika uttalat, att en
mera grundlig utredning måste företagas, innan slutliga åtgärder i föreslagen
riktning kunde tillstyrkas.

Det synes mig icke uteslutet, att en klassificering enligt jordbruksutredningens
förslag av slaktdjur och slaktdjursprodukter skulle kunna
medföra vissa fördelar för såväl producenter som konsumenter. Å andra
sidan torde vara otvivelaktigt, att, såsom framhållits, förslagets genomförande
av flera anledningar skulle möta mycket stora svårigheter. Jag
vill i detta sammanhang också erinra, att jämlikt Kungl. Majrts beslut
den 21 april 1933 för närvarande pågår särskild utredning av frågan örn
standardisering och kvalitetsmärkning av lantmannaprodukter. Resultatet
härav torde kunna bliva av betydelse för bedömande av det spörsmål,
varom nu är fråga. Sagda utrednings slutförande synes därför i varje
fall böra avvaktas, innan vidare åtgärder i anledning av jordbruksutredningens
förslag vidtagas.

För främjande av organisationen å slaktdjursmarknaden samt konsumtionen
inom landet av kött och fläsk har jordbruksutredningen vidare
föreslagit eller ifrågasatt åtskilliga, delvis vittgående ändringar i gällande
bestämmelser örn köttbesiktning och slakthus samt i kötthanteringen
berörande hälsovårdsföreskrifter (sid. 161 o. f., 173 o. f. samt 186 o. f.).
De flesta av utredningens synpunkter härutinnan äro sammanförda i en
vid betänkandet fogad promemoria angående lagstiftningen rörande kontroll
å kött och andra köttvaror (sid. 203 o. f.).

De av jordbruksutredningen i förevarande hänseenden berörda spörsmålen
äga nära samband med ett stort antal tidigare till Kungl. Majit
från olika håll inkomna, ännu på prövning beroende framställningar.
Samtliga förslag torde lämpligen böra behandlas och avgöras i ett sammanhang.
Med hänsyn till ärendets vidlyftiga och invecklade beskaffenhet
har dess beredning icke nu medhunnits. Det är emellertid min avsikt
att snarast igångsätta ifrågavarande arbete, och är det min förhoppning
att, i den män så kan finnas påkallat, förslag i ämnet skola kunna underställas
1934 års riksdag.

I syfte att främja den svenska baconexporten har jordbruksutredningen
slutligen föreslagit, att ett statligt exportmonopol för bacon måtte tillskapas,
samt att handhavandet av monopolet måtte anförtros en gemensam
försäljningsorganisation av landets baconexportörer (sid. 178 o. f.). I sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

motivering till förslaget har utredningen anfört, att exportpriset å bacon
under senare år utövat ett avgörande inflytande på svinpriset i Sverige,
vilket vid fri prisbildning kunnat varaktigt förbättras endast i den mån
priset å bacon å den brittiska marknaden stigit. Härutinnan hade den
påbörjade kontingenteringen av baconimporten till samma marknad medfört
en förändring. I den måll fläskproduktionen i Sverige bibehölles vid
mera normal storlek, kunde emellertid enligt utredningens mening baconutförseln
alltjämt, ehuru i begränsad omfattning, tjäna som prisregulator
för den inhemska svinmarknaden. Jordbruksutredningen har till utveckling
av sitt förslag vidare anfört i huvudsak följande.

Exportslakterierna i Sverige samarbetade å den brittiska marknaden i
jämförelsevis ringa omfattning. Den därigenom uppkomna konkurrensen
mellan olika kommissionärer, som sålde svenskt bacon, vore helt visst onödig
och minskade utsikterna för ett förbättrat försäljningsresultat. I samma
riktning verkade även, att sorteringen av det svenska exportfläsket,
ehuru detta i och för sig fyllde mycket högt ställda krav i kvalitetshänseende,
åtminstone tidigare ej alltid skett med tillräcklig noggrannhet. Det
vore önskvärt, att förtroendet för svenskt bacon i Storbritannien stärktes
genom att särskilda garantier skapades för dess fullgoda och jämna beskaffenhet.
Försök därtill hade gjorts genom den i november 1932 bildade
svenska exportslakteriernas förening u. p. a., vilken utgjorde en sammanslutning
av exportslakterier för utövande av kontroll å exportfläskets kvalitet.
Nackdelarna av det bristande samarbetet mellan de svenska exportslakterierna
skärptes av att utförseln ifråga till ej oväsentlig del hade en
tillfällig karaktär, vilket bland annat tagit sig uttryck i starka växlingar
i exportmängderna från vissa slakterier under olika veckor. På grund
av det sätt, varpå avsättningen å den brittiska fläskmarknaden vore ordnad,
hade sistberörda omständighet haft mycket menliga inverkningar för
genomsnittspriset å svenskt bacon. Samtliga nu anförda brister, som vidlådde
den svenska baconexporten skulle i hög grad förlora i betydelse, örn
ej helt försvinna, därest en koncentration av exportförsäljningarna bleve
genomförd. Beträffande sättet för ett sammanförande av försäljningarna
vore det enligt jordbruksutredningens mening säkerligen ur flera synpunkter
lyckligast, örn detsamma komnie till stånd genom frivillig överenskommelse
mellan de olika baconexporterande slakterierna. På grund
av de svårigheter, som härutinnan mötte, och med hänsyn till vikten av
att den svenska baconexporten erhölle möjligast fasta organisation, förordade
utredningen emellertid, att genom statens ingripande baconexportörerna
i landet sammanfördes i en gemensam försäljningsorganisation
Den enklaste anordningen härför vore, att ett statligt exportmonopol för
bacon tillskapades, vars kandhavande genom särskilt avtal överlätes å en
för ändamålet bildad sammanslutning. I denna, vilken lämpligen kunde
hava formen av en ekonomisk förening med av Kungl. Maj:t fastställda
stadgar, skulle varje godkänt exportslakteri äga vinna inträde. Föreningen
skulle hava till ändamål bland annat att ombestyra all försäljning av
svenskt bacon utom Sverige samt i anslutning därtill utöva den närmaste
tillsynen över att meddelade föreskrifter i avseende å ifrågavarande exports
bedrivande samt den exporterade varans beskaffenhet bleve iakttagna.
Så länge baconimporten till Storbritannien vore kontingenterad,
skulle det tillkomma föreningen att efter fastställda grunder fördela Sve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

riges kontingent å skilda exportslakterier, över föreningens verksamhet
borde en statlig tillsyn ntövas av statens slakterinämnd.

I yttrandena hava meningarna rörande lämpligheten av förslagets genomförande
varit delade. Lantbruksstyrelsen har erinrat, att i
sak ett exportmonopol redan kommit till stånd på detta område därigenom
att i anledning av den brittiska baconimportens kontingentering export
av bacon från Sverige till Storbritannien och norra Irland numera icke
finge äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller efter dess bemyndigande
av svenska exportslakteriernas förening. Det vore enligt styrelsens
förmenande skäl att avvakta resultatet av baconexporten under de
nya former, den sålunda fått, innan mera ingripande åtgärder vidtoges
än som vore förenliga med gällande bestämmelser i fråga örn begränsningen
av slakteriernas självständiga verksamhet. Kommerskollegium,
som principiellt icke ställt sig avvisande mot införande av ett exportmonopol,
har anfört, att, då ringa utsikter torde förefinnas att vinna avsättning
för svenskt fläsk på andra marknader än den brittiska och redan
genom nuvarande lincenssystem på denna marknad de fördelar, som genom
statsmonopol skulle vinnas, väsentligen uppnåddes, skäl knappast
förelåge att för närvarande genomföra jordbruksutredningens förslag.
Av de handelskammare, som yttrat sig i ärendet, hava handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg likaledes förordat en avvaktande ståndpunkt,
varemot Skånes handelskammare förklarat sig, örn än med tvekan,
biträda förslaget. Länsstyrelserna och hushållningssällskapen
hava i allmänhet tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Kooperativa förbundet har, under åberopande av den
redan genomförda regleringen av baconexporten, ansett anledning saknas
att från statens sida ytterligare åtgärder härför vidtoges. Sveriges
charkuteri- & släkteriidkares riksförbund har avstyrkt
förslaget, Svenska exportslakteriernas förening, Sveriges
allmänna lantbrukssällskap och interimsstyrelsen för Sveriges
slakteriförbund hava däremot tillstyrkt detsamma, lantbrukssällskapet
och slakteriförbundets interimsstyrelse under uttalande att, så
snart en effektiv organisation av slakterierna erhållits genom slakteriförbundet
och denna organisation själv på ett tillfredsställande sätt kunde
reglera och omhänderhava exporten, ifrågavarande verksamhet helt borde
överlåtas på förbundet. Från de offentliga slakthusens sida har
icke framställts annan erinran mot jordbruksutredningens förslag än att
de offentliga slakthus, som vore godkända som exportslakterier, borde erhålla
samma rätt som övriga exportslakterier att inträda i den sammanslutning,
varå monopolrätten överlätes.

Enär med den begränsning, som numera är genomförd i fråga örn vår
baconexport till de brittiska öarna, sagda export icke längre torde vara i
stånd att påverka prisbildningen i Sverige, torde ur denna synpunkt icke
något vara att vinna med den av jordbruksutredningen föreslagna anord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

ningen. Att åter vissa andra fördelar kunna vara förbundna med en sådan
koncentrering av exporten som utredningen föreslagit må icke förnekas.
I samband med den engelska importens kontingentering bär emellertid,
såsom i yttrandena påpekats, vår baconexport redan blivit ordnad på
ett sätt, som i sak ganska nära ansluter sig till det av utredningen föreslagna.
Exporten får ske allenast efter tillstånd av lantbruksstyrelsen
eller efter dess bemyndigande av svenska exportslakteriernas förening,
därvid det åligger lantbruksstyrelsen tillse, att utförseltillstånd ej lämnas
i större utsträckning än som enligt kontingenteringen kan medgivas,
samt att utförselkvantiteten fördelas mellan exportörerna enligt skäliga
grunder oell så att en möjligast jämn utförsel åstadkommes. (Jmfr. kungörelserna
den 18 november 1932, nr 507, samt den 24 februari, den 17 mars,
den 21 april och den 19 maj 1933, nris 47, 87, 134 och 217). Det förefaller
lämpligt, att resultatet av dessa ingripanden på baconexportens område,
vilka ännu blott varit gällande en kort tid, avvaktas, innan ytterligare
åtgärder vidtagas. Jordbruksutredningens förslag synes sålunda åtminstone
för närvarande ej böra bifallas.

Uppkomna frågor angående importbegränsning.

Jordbruksutredningen bar jämväl upptagit till behandling frågan örn
åtgärder, ägnade att begränsa importen av slaktdjur och slakteriprodukter
(sid. 183 o. f.). Utredningen har härutinnan framhållit, att införseln
till Sverige av levande kreatur samt kött och fläsk visserligen för närvarande
vore av jämförelsevis ringa omfattning, men att det givetvis
kunde befaras, att densamma vid ett förbättrat prisläge å den svenska
marknaden skulle hastigt svälla ut. Beträffande spörsmålet huruvida redan
i nuvarande situation importbegränsande åtgärder vore nödvändiga
eller önskvärda har utredningen anfört i huvudsak följande.

Vad till en början anginge införseln till Sverige av slaktdjur samt färskt
kött och fläsk, kunde de införda varorna med fördel ersättas av inhemska
sådana, varför ur denna synpunkt hinder ej mötte mot en begränsning av
importen ifråga. Denna vore dock i vad avsåge såväl fläsk som nötkött
för närvarande av jämförelsevis ringa omfattning och utövade på grund
därav endast ett begränsat inflytande å kreaturspriserna i Sverige. I anledning
därav samt med hänsyn till önskvärdheten av att handelsförbindelserna
med utlandet för närvarande ej onödigtvis stördes funne sig
jordbruksutredningen ej böra beträffande sistnämnda båda varuslag tillråda
vidtagandet av åtgärder i berörda syfte. Importen av fårkött däremot
hade under senare år visat en markerad tendens att stiga och utgjorde
för närvarande en icke obetydlig andel av förbrukningen i landet
av samma vara. Enär införseln i allt väsentligt skedde över Stockholm,
utövade den en ganska kännbar pristryckande inverkan å därvarande
marknad. Då vidare de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna
till förbättrande av läget å slaktdjursmarknaden, därest de genomfördes,
sannolikt lämnade fårpriserna tämligen oberörda, torde för bevarande av

Kungl. May.ts ''proposition nr 262.

viss jämvikt mellan olika produktionsgrenar inom jordbruket vara önskvärt,
att örn möjligt åtgärder vidtoges, som direkt åsyftade att underlätta
fårköttets avsättning. Den enklaste anordningen för att underlätta avsättningen
inom landet av svenskt fårkött vore under förhandenvarande
förhållanden enligt jordbruksutredningens förmenande en måttlig böjning
av tullen på samma vara.

Helt annorlunda gestaltade sig förhållandena beträffande införseln av
saltat fläsk och saltat hästkött. Båda dessa varuslag, vilka i rätt avsevärda
mängder infördes till Sverige från i huvudsak Amerikas förenta stater,
härrörde från en för världsmarknaden tillrättalagd produktion. Enär
de på grund därav vore föremål för en av den svenska marknaden oberoende
prisbildning, bomme med all sannolikhet en tullhöjning eller varje
annan därmed jämförbar importreglerande åtgärd att hava till följd en
motsvarande fördyring av desamma i Sverige. Då vidare de importerade
varorna i förevarande fall endast i begränsad omfattning kunde ersättas
av motsvarande inhemska varor på grund av skillnad i kvalitet oell beskaffenhet
i övrigt, syntes tillräckliga skäl för åtgärder i antydda riktning
ej föreligga. Detta utslöte givetvis ej, att jordbruksutredningen funne
det i hög grad önskvärt, att uppkomsten av en inhemsk produktion av
beskaffenhet att göra importen ifråga helt överflödig underlättades. Särskilt
gällde detta ifråga örn salt fläsk.

Vad beträffade övriga slakteriprodukter, torde den import därav, som
för närvarande skedde till Sverige, i stor utsträckning endast med svårighet
kunna undvaras. Så t. ex. infördes avsevärda mängder tunga sydamerikanska
hudar för användning i sullädersindustrien, varest de lätta
svenska hudarna ej lämpligen borde användas. Enligt vad från faekmannahåll
allmänt uttalats finge det dock anses uteslutet, att ett utbyte
av utländska hudar mot svenska skulle kunna ske i sådan omfattning, att
den avsevärda export av svenska hudar, som för närvarande förekomme.
bleve helt överflödig. Vid sådant förhållande skulle en importreglering i
en eller annan form ifråga örn berörda varuslag bliva verkningslös, såvida
densamma ej kombinerades med exportreglering. På grund av den
jämförelsevis ringa betydelse en måttlig höjning av hudpriset hade för
slaktdjurspriserna torde emellertid fördelarna av en dylik anordning ej
komma att stå i rimligt förhållande till olägenheterna därav. Liknande
synpunkter torde även kunna i stor utsträckning göras gällande beträffande
övriga vid slakt erhållna biprodukter.

Ehuru betänkandet i förevarande del icke utmynnat i något direkt
yrkande, har förevarande spörsmål närmare berörts i ett flertal av de i
anledning av betänkandet avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har, vad angår importen av fårkött, förklarat
sig anse åtgärder till hindrande av denna import vara av behovet påkallade.
Styrelsen har erinrat, att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit
den 12 april 1932 angående ursprungsbeteckning för vissa slag av importerade
lantmannaprodukter samt fisk hemställt örn sådan ändring i gällande
bestämmelser örn märkning av importerade köttvaror, att vid saluhållande
av kött det utländska ursprunget lika tydligt framginge, som när
fråga vore örn kött efter importerade levande djur. Den av styrelsen sålunda
föreslagna tydligare märkningen skulle enligt styrelsens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

bidraga till att minska fårköttimportens omfattning. Den under. svåra
förhållanden arbetande fårskötseln behövde emellertid också val det stöd,
som en något förhöjd tull kunde lämna. Styrelsen ansåge en tullhöjning
av cirka 13 kronor eller från nuvarande 7 kronor till 20 kronor per 100
kilogram vara befogad. — Beträffande importen av fläsk och hästkött
har lantbruksstyrelsen förklarat sig icke kunna dela jordbruksutredningens
uppfattning, att ifrågavarande import vore så egenartad, att
åtgärder mot densamma icke skäligen borde vidtagas. Detta gällde särskilt
fläskimporten. Örn än efterfrågan på det amerikanska fläsket torde
hava minskat, syntes det dock styrelsen som örn denna vara till följd av
vanans makt fortfarande intoge en knappast berättigad särställning. Enda
möjligheten att förbehålla denna marknad åt den svenska produktionen
vore att något höja den nu med 12 kronor per 100 kilogram utgående tullen
å fläsk. En höjning till cirka 20 kronor per 100 kilogram skulle enligt
styrelsens uppfattning utan större olägenhet för konsumenterna
kunna genomföras till gagn för den inhemska svinskötseln.

Ett flertal hushållningssällskap hava framhållit vikten av att
importreglerande åtgärder i tid vidtoges, så att resultatet av de prisstödjande
åtgärderna icke äventyrades genom stegrad import.

Kommerskollegium har — samtidigt med att ämbetsverket betonat,
att, därest genom konstlade åtgärder en prisförhöjning å den inhemska
marknaden skulle ernås, särskilda importreglerande anordningar torde
behöva vidtagas — varnat mot att alltför hårt tillstrypa importen av
ifrågavarande produkter. Kollegiet har framhållit, att redan gällande
bestämmelser angående köttimporten vållat en misstämning inom vissa
länder, där vi hittills kunnat finna en gynnsam avsättning för våra exportprodukter.
Skulle ytterligare hinder läggas i vägen för nämnda import,
vore det fara värt, att handelsförbindelserna med sagda länder skulle
komma att på ett beklagligt sätt rubbas.

Sveriges charkuteri- & släkte riidka res riksförbund
har förklarat sig intet hava att erinra mot en höjning av tullen på
fårkött, örn än tillgången på utländsk vara för närvarande ej motsvarade
efterfrågan. Även importen av amerikanskt fläsk skulle enligt förbundets
mening kunna begränsas genom höjd tull, då något verkligt behov av denna
vara ej kunde påvisas. Förbundet har vidare anfört, att i fråga örn
isterflott och talg importen visserligen vore ungefär lika stor som exporten,
men att till följd av högre kvalitet och därav följande högre pris på
importvaran utbytet bleve till nackdel för landet. En lämpligt avvägd
tull skulle stimulera kvalitetsproduktionen och därigenom underlätta avsättningen
inom landet av de egna produkterna.

Skånska slakteri- och char kute riidkareför bundet
slutligen har uttalat önskvärdheten av, örn ej totalt importförbud, åtminstone
skärpt reglering av importen av animaliska produkter och biprodukter,
därvid särskilt intresse borde ägnas importen av hudar och fett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Jag torde i detta sammanhang få anmäla, att Östergötlands andelsslakteriförening
u. p. a. jämte tre andra slakteriföretag i en till jordbruksdepartementet
ställd skrivelse den 21 mars 1933 hemställt, att, enär importen av
amerikanskt fläsk gjorde stort intrång på den svenska fläskmarknaden, en
höjning av tullen å fläsk måtte tagas under övervägande.

Uppenbart är, att prisstödjande åtgärder på den inländska marknaden Departementsofta
nog, därest det önskade resultatet skall ernås, måste kombineras med chefenåtgärder
i importreglerande syfte. Med hänsyn härtill kunna förhållandena
givetvis komma att utvecklas därhän, att det skydd som beredes den
inhemska produktionen genom nuvarande bestämmelser icke blir tillfyllest.
Tillräckliga skäl att redan nu företaga skärpning av gällande importstadganden
torde dock ej hava förebragts.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) dels besluta, att en fond, benämnd statens slakterilånefond,
skall inrättas, från vilken lån må utlämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig
tillstyrkta grunder,

dels ock såsom kapital för statens slakterilånefond
anvisa för budgetåret 1933/1934 under Utgifter för kapitalökning,
Statens utlåningsfonder, ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor, att i sin helhet utgå av
lånemedel; samt

2) antaga det såsom bilaga till detta protokoll fogade
förslag till förordning angående slaktdjursavgift.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kungl. May.ts proposition nr 262.

Bilaga.

Förslag

till

förordning angående slaktdj ursavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

För åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur
och slakteriprodukter skall, där Kungl. Majt! så förordnar, för kött,
som godkänts vid besiktning enligt lagen den 10 oktober 1913 (nr 239)
angående köttbesiktning och slakthus, upptagas viss avgift (slaktdjursavgift).

Har Kungl. Majit beträffande under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning
lämnat medgivande, som avses i § 9 tredje stycket nämnda lag,
skall slaktdjursavgift upptagas jämväl för kött, som blivit vid sådan
slakteriinrättning efter besiktning godkänt och stämplat.

2 *.

Slaktdjursavgift skall utgå för hel kropp eller del därav med belopp,
som Kungl. Majit bestämmer, under iakttagande att avgiften högst må
utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur som efter nedslaktningeniväger
minst 100 kilogram (storboskap) och bäst tre kronor, svin
två kronor samt övriga i förenämnda lag avsedda djur en krona.

3 §.

Uppbörd av slaktdjursavgift, som utgår enligt 1 § första stycket, skall
omhänderhavas av det samhälle, genom vars försorg köttbesiktningen ägt

rum.

Finnes för samhället fastställd taxa, varom stadgas i § 8 mom. 1 förutnämnda
lag, skall den för uppbörden av avgifter enligt berörda taxa tilllämpade
ordning iakttagas jämväl i fråga örn uppbärandet av slaktdjursavgift.

4 §.

För erläggande av slaktdjursavgift, som skall utgå enligt 1 § andra
stycket, ansvarar slakteriinrättningens innehavare.

Kungl. Marits proposition nr 262.

Medel, som inflyta genom upptagande av slaktdjursavgift, skola ingå
till en fond (statens slaktdjursfond), vilken förvaltas enligt grunder, som
bestämmas av Kungl. Maj:t.

Fondens medel skola för det i 1 § angivna ändamål användas i enlighet
med bestämmelser, som Kungl. Majit meddelar.

6 §.

För handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning
tillsätter Kungl. Majit en nämnd, statens slakterinämnd, med
åliggande att till Kungl. Majit avgiva förslag till bestämmande av slaktdjursavgiftens
storlek, att utöva kontroll över avgiftens behöriga utgörande,
att hos Kungl. Majit göra de framställningar, vartill förhållandena
kunna föranleda, samt att i övrigt fullgöra de uppgifter, som Kungl.
Majit uppdrager åt nämnden.

Närmare föreskrifter örn nämndens sammansättning och verksamhet
meddelas av Kungl. Majit.

7 §.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för slaktdjursavgifts erläggande
och indrivande så ock i avseende å förordningens tillämpning i
övrigt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer, och
gäller till och med den 30 juni 1935.

Bihang lill riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 262.