Kungl. Maj:ts proposition nr 260 (Proposition 1947:260)

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Nr 260.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
m. m.; given Stockholms slott den 9 maj 1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; samt

2) lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna
handlingar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Hihang till riksdagens protokoll 1017. 1 samt. Nr 260.

Kungi. Maj:ts proposition nr 260-

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 10, 16, 20, 26, 35, 36, 38 och 39 §§ lagen den
28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Handlingar rörande polismyndighets,
tullmyndighets eller allmän
åklagares verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott må
ej utlämnas, såvida skäligen kan befaras,
att utlämnande skulle motverka
brotts upptäckande eller brottmåls
utredning eller åtgärder till förekommande
av brott eller ock vara
menligt för rikets säkerhet eller för
enskild person; dock må handling ej
i något fall hemlighållas längre tid
än sjuttio år från dess datum, och
vare Konungen obetaget att, där särskilda
omständigheter det påkalla,
medgiva utlämnande utan hinder av
vad ovan stadgas.

För statlig eller kommunal statistik
lämnade uppgifter, som avse namn -

(Föreslagen lydelse:)

§■

Handlingar rörande polismyndighets,
tullmyndighets eller åklagares
verksamhet till förekommande eller
beivrande av brott sd ock handlingar
rörande användning av tvångsmedel i
brottmål må ej utlämnas, såvida skäligen
kan befaras, att utlämnande
skulle motverka brotts upptäckande
eller brottmåls utredning eller åtgärder
till förekommande av brott eller
ock vara menligt för rikets säkerhet
eller för enskild person; dock må
handling ej i något fall hemlighållas
längre tid än sjuttio år från dess datum,
och vare Konungen obetaget att,
där särskilda omständigheter det påkalla,
medgiva utlämnande utan hinder
av vad ovan stadgas.

Vad i första stycket är stadgat om
åklagare skall ej äga tillämpning å
riksdagens ombudsmän.

§•

För statlig eller kommunal statistik
lämnade uppgifter och myndig -

1 Senaste lydelse av 20 § se SFS 1946:449.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260-

(Gällande lydelse:)

givna enskilda personer, bolag eller
andra enskilda samfälligheter, må ej
utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens
datum förflutit, därest ej den
som däri avses samtycker till ett tidigare
utlämnande, eller ock, med
hänsyn till uppgiftens natur eller det
ändamål för vilket den åstundas och
omständigheterna i övrigt, trygghet
kan anses vara för handen, att utlämnandet
ej kommer att missbrukas
till hans skada. Vid utlämnande böra
erforderliga förbehåll göras.

(Föreslagen lydelse:)

hets bearbetningar därav må, såframt
de avse namngivna enskilda personer,
bolag eller andra enskilda samfälligheter,
icke utlämnas förrän tjugu år
från uppgiftens datum förflutit, därest
ej den som däri avses samtycker
till ett tidigare utlämnande, eller ock,
med hänsyn till uppgiftens eller bearbetningens
natur eller det ändamål
för vilket den åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses
vara för handen, att utlämnandet
ej kommer att missbrukas till hans
skada.

Vad i första stycket sägs skall icke
utgöra hinder för utlämnande, i de
fall och i den ordning Konungen bestämmer,
av lönestatistiska uppgifter
till löntagarna för granskning av uppgifternas
riktighet eller av bearbetningar
av sådana uppgifter till förening
av arbetsgivare eller arbetstagare
för begagnande vid förhandlingar
om löneuppgörelser eller förberedelser
därtill.

Då handling med stöd av första eller
andra stycket utlämnas, böra erforderliga
förbehåll göras.

20 §.

Handling som — — — ej kartellregister.

På framställning---motsvarande tillämpning.

Handling i ärende rörande tillåtelse
för aktiebolag enligt 101 § 2 mom.
lagen om aktiebolag att i balansräkning
redovisa aktier i gemensamma
poster må icke utan bolagets samtycke
utlämnas förrän femtio år förflutit
från handlingens datum.

26 §.

Handlingar som--— därtill samtycker.

Beträffande handlingar —--deras datum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260-

(Gällande lydelse:)

BB Handlingar

innefattande domstols
beslut i där anhängiggjort mål eller
ärende samt protokoll och anteckningar,
som förts vid fattande av sådant
beslut, må ej utlämnas förrän beslutet
är i vederbörlig ordning avkunnat eller
expedierat.

Har allmän underrätt, polisdomstol
eller krigsrätt handlagt mål inom
stängda dörrar, eller har förhör inom
stängda dörrar hållits inför hovrätt,
må protokoll över sådan handläggning
samt därvid till domstolen ingivna
handlingar icke utan dess tillstånd
utlämnas, innan målet blivit
skilt från domstolens handläggning.
När domstolen skiljer målet från sig,
äger den förordna, att dylika protokoll
och ingivna handlingar ej heller
därefter må utlämnas förrän viss tid,
i intet fall längre än sjuttio år, förflutit
från dagen för förordnandet;
därvid må dock, om det med hänsyn
till målets beskaffenhet finnes lämpligt,
föreskrivas, att utlämnande före
den sålunda bestämda tidpunkten må
ske med enskilda parters samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål, i vilket

(Föreslagen lydelse:)

Handlingar rörande någons ansökan
om inträde i advokatsamfundet
eller hans rätt att vara advokat
eller rörande disciplinärt förfarande
mot advokat må, i vad de angå hans
ekonomiska ställning eller innefatta
upplysningar, vilkas offentliggörande
kan lända annan till men, icke utan
samtycke av den handlingen sålunda
angår utlämnas tidigare än sjuttio år
efter handlingens datum.

§•

Dom eller annat beslut av domstol
i där anhängiggjort mål eller ärende
samt protokoll och anteckningar, som
hänföra sig till beslutet, må ej utlämnas
förrän beslutet avkunnats eller
expedierats.

§■

Har förhandling i mål vid domstol
hållits inom stängda dörrar, må protokoll
över sådan förhandling jämte
annan dylik uppteckning samt därvid
företedda handlingar icke utan domstolens
tillstånd utlämnas, innan målet
blivit skilt från dess handläggning.
Domstolen äger ock i avbidan på sådan
förhandling besluta att handlingar,
som inkomma i målet, icke utan
dess tillstånd må utlämnas; har förhandling
hållits inom stängda dörrar,
må sådant beslut meddelas beträffande
handlingar, som därefter inkomma.

Förekommer, då domstolen skiljer
målet från sig, handling som enligt
första stycket ej må utlämnas, äger
domstolen förordna att handling som
nu sagts så ock dom eller beslut, som
avkunnats inom stängda dörrar, ej

Kungi. Maj.ts proposition nr 260-

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

underrätt meddelat förordnande som
i första stycket sägs, må till hovrätten
ingivna och där upprättade handlingar
i målet icke utan hovrättens tillstånd
utlämnas, innan målet blivit
skilt från dess handläggning; ankommande
på hovrätten att vid handläggningens
avslutande ej mindre pröva
det av underrätten meddelade förordnandet
än även, om anledning därtill
finnes, meddela motsvarande förordnande
med avseende å hovrättens
handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål, .däri
förordnande som ovan sagts gäller,
må till nedre justitierevisionen ingivna
samt dår och hos högsta domstolen
upprättade handlingar i målet
icke utan högsta domstolens tillstånd
utlämnas, innan målet blivit skilt från
dess handläggning; ankommande på
domstolen att vid handläggningens
avslutande ej mindre pröva underrätts
och hovrätts ifrågavarande förordnanden
än även, om anledning
därtill finnes, meddela motsvarande
förordnande med avseende å nedre
justitierevisionens och högsta domstolens
handlingar i målet.

Över förordnande, som av domstol
jämlikt denna paragraf meddelats,
må ej föras särskild klagan.

Protokoll i mål vid domstol, som i
denna paragraf sägs, må ej hemlighållas
på grund av andra stadganden
i denna lag i vidare mån än som
följer av 35 §.

må utan domstolens tillstånd utlämnas,
innan viss tid förflutit, i intet
fall längre än sjuttio dr från dagen
för förordnandet. Är handlingen sådan
att den enligt bestämmelse i 1
■—54 §§ eller föreskrift, som meddelats
med stöd därav, ej må utlämnas
till envar, må domstolens förordnande
innehålla att vad sålunda är stadgat
om handlingens utlämnande skall
äga tillämpning.

Full följes talan i mål, vari förordnande
enligt andra stycket gäller, må
ej heller handlingar, som därefter inkomma
eller hos högre rätt upprättas

1 målet, utan rättens tillstånd utlämnas;
innan förhandling i målet hållits
eller, då förhandling ej äger rum, rätten
skilt målet från sig. På högre rätt
ankommer, då rätten skiljer målet
från sig, ej mindre att pröva förordnande
som lägre rätt meddelat än
även, om anledning därtill finnes, att
med avseende å den högre rättens
handlingar i målet meddela förordnande
enligt andra stycket.

Är på grund av förordnande enligt

2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen
allenast viss myndighet
behörig att pröva fråga om
handlings utlämnande, må domstol
icke utan denna myndighets samtycke
lämna tillstånd till utlämnande.

Protokoll över förhandling jämte
annan dylik uppteckning i mål vid
domstol samt handlingar, som företetts
vid förhandlingen, så ock beslut
och dom i målet må ej hemlighållas i
vidare män än som följer av denna
paragraf eller 35 §.

Vad i denna paragraf är stadgat om
mål skall äga motsvarande tillämpning
beträffande ärende.

Kungl. Maj ds proposition nr 260-

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

38 §.

Där det---handlingars utlämnande.

Vad i denna lag stadgas länder ej
i annat fall än i 12 § första stycket
eller 1A § andra stycket sägs till inskränkning
i sökandes, klagandes eller
andra parters rätt att i mål och
ärenden hos domstol eller annan
myndighet utbekomma protokoll och
andra handlingar.

Kan handling, som ej må utlämnas
till envar, antagas vara av betydelse
som bevis i rättegång eller för förundersökning
i brottmål, äger domstol,
där rättegången föres eller fråga
som hör till förundersökningen må
upptagas, förordna att handlingen
skall tillhandahållas domstolen eller
undersökningsledaren. Vad nu sagts
gälle dock ej handlingar, som avses
i 1—5 §§ samt 31 och 33 §§. Är handlingens
innehåll sådant att den som
utfärdat handlingen ej enligt 36 kap.
5 § andra, tredje eller fjärde stycket
rättegångsbalken må höras som vittne
därom, må handlingen ej företes
i rättegången eller vid förundersökningen.
Ej heller må, med mindre
synnerlig anledning förekommer därtill,
handlingen företes i rättegången
eller vid förundersökningen, om därigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras.

§•

Vad i denna lag stadgas länder ej
till inskränkning i sökandes, klagandes
eller andra parters rätt att i mål
och ärenden hos domstol eller annan
myndighet utbekomma dom, beslut
och andra handlingar.

Finnes av hänsyn till allmänna eller
enskilda intressen vara av synnerlig
vikt att innehållet i annan handling
än dom eller beslut icke uppenbaras,
må dock med stöd av stadgande
i denna lag utlämnande av sådan
handling till parten vägras; vid utlämnande
skola erforderliga förbehåll
göras.

Kungi. Maj:ts proposition nr 260-

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Har med stöd av 36 § i dess äldre lydelse förordnande meddelats att handling
ej må utlämnas, skall handlingen likväl utlämnas, om domstol, som
först meddelat förordnandet, lämnar tillstånd därtill.

Förslag

till

Lag

om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas som följer.

Företes vid förhandling inför domstol allmän handling, som enligt vad
därom är stadgat icke må utlämnas till envar, och finnes det vara av synnerlig
vikt att ej genom handlingens offentliggörande något uppenbaras som
av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör hållas hemligt, äge domstolen,
även om föreskrift därom eljest ej är i lag meddelad, förordna att
förhandlingen i vad den angår sådan handling skall hållas inom stängda
dörrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 18 april 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Danielson, anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrade bestämmelser
rörande hemlighållande av rättegångshandlingar m. m. samt anför
följande.

Processlagberedningen har i sitt den 17 mars 1944 avgivna betänkande med
förslag till lag om införande av nya RB m. in. (SOU 1944:9, 10) föreslagit
ändringar i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Till detta ändringsförslag
ansluter sig ett förslag till lag om inskränkningar i vissa fall av offentligheten
vid domstol beträffande allmänna handlingar. Beredningens förslag innefattar
vissa av rättegångsreformen omedelbart föranledda ändringar i 10,
26 och 36 §§ 1937 års lag. Dessutom har beredningen till undersökning upptagit
frågan om befogenhet för domstol att, då det erfordras i bevissyfte, erhålla
tillgång till allmänna handlingar, som icke äro offentliga, samt framlagt
vissa av undersökningen föranledda förslag. Vid genomförande av 1937
års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet blev denna fråga icke
närmare reglerad; det förutsattes dock att frågan borde lösas i samband med
rättegångsreformen.

Ytterligare utredning av de frågor beredningen sålunda behandlat har utförts
inom justitiedepartementet och framlagts i en den 15 mars 1947 dagtecknad
promemoria. Vid promemorian finnas fogade förslag till ändring i
10, 26, 35, 36, 38 och 39 §§ 1937 års lag samt förslag till lag om inskränkning
av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar.

över promemorian jämte därvid fogade lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av rikets hovrätter, arbetsdomstolen, styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare samt
styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Yttranden över vissa delar av promemorian
ha avgivits av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

styrelserna i Örebro län och Västmanlands län samt styrelserna för svenska
stadsförbundet och svenska landstingsförbundet.

Fråga har även uppkommit om ändring i 16 § 1937 års lag för att möjliggöra
utlämnande av vissa lönestatistiska undersökningar samt om ett tillägg
till 20 § i anledning av ikraftträdandet av den nya aktiebolagslagen.

Jag anhåller att nu få upptaga dessa lagstiftningsfrågor till behandling och
till en början lämna en översikt över gällande rätt. De av beredningen framlagda
lagförslagen torde såsom bilagor (Bilaga A och B) få fogas vid statsrådsprotokollet.

Gällande rätt.

Enligt 2 § 2 inom. tryckfrihetsförordningen skall varje svensk medborgare
äga fri tillgång till allmänna handlingar, som förvaras hos stats- eller
kommunalmyndighet. Vissa inskränkningar i denna rätt kunna dock enligt
samma moment förekomma, nämligen sådana som påkallas av hänsyn till
rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande makt eller för brotts
förekommande eller beivrande eller till behörigt skydd för statens eller menigheters
intresse i deras ekonomiska mellanhavanden med varandra och
med enskilda eller av hänsyn till privatlivets helgd eller enskildas behöriga
ekonomiska intresse. De inskränkningar som gälla framgå av 1937 års lag
och av författningar som utfärdats med stöd därav.

Inskränkningarna innefatta i regel förbud att under viss tid utlämna handlingar.
Förbuden äro emellertid i flera fall icke ovillkorliga. Vissa av de
handlingar, som med hänsyn till allmänna intressen åtnjuta sekretesskydd,
kunna utlämnas efter särskilt tillstånd av myndighet. Då förbud stadgats
av hänsyn till enskilda, kan utlämnande i allmänhet ske med samtycke av
den enskilde och i vissa fall även utan sådant samtycke, då fara för missbruk
icke anses föreligga. Som allmän regel gäller att förbuden skola tillämpas,
hos vilken myndighet handlingarna än finnas.

Framställning att utfå en allmän handling prövas av den myndighet, hos
vilken handlingen finnes; i vissa fall kan prövningen i första hand ankomma
på befattningshavare hos myndigheten. Undantag från regeln att myndighet
som förvarar handlingen skall pröva fråga om utlämnande gäller för
vissa hemligstämplade handlingar. Enligt 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen
äger nämligen Kungl. Maj:t, där det finnes av särskilda
förhållanden påkallat till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande,
beträffande särskilda slag av hemliga handlingar förordna att handlingarna
i viss ordning skola förses med anteckning om att de äro hemliga. Fråga
huruvida handling, som försetts med sådan anteckning, likväl lagligen bör
utlämnas må prövas allenast av den eller de myndigheter Kungl. Maj:t Instämt,
även om handlingen förvaras hos annan myndighet. Med stöd av detta
stadgande ha förordnanden utfärdats bl. a. beträffande militära och diplomatiska
handlingar.

Mot myndighets beslut, varigenom utlämnande vägrats, kan i regel talan
fullföljas i närmare angiven ordning. Kungl. Maj:t kan även i viss utsträck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

ning enligt 37 och 38 §§ 1937 års lag besluta om utlämnande av handling,
som eljest är hemlig. 1 37 § avses sådana fall, då handling är hemlig enligt
Kungl. Maj ds förordnande eller enligt beslut av annan statsmyndighet än
sådan som lyder under riksdagen; även beträffande handling, vars hemlighållande
grundar sig omedelbart på stadgande i lagen men som kan utlämnas
med dylik myndighets tillstånd, kan Kungl. Maj:t enligt samma lagrum
tillåta utlämnande. I övrigt gäller enligt 38 § att Kungl. Majd alltid kan förordna
om utlämnande av handling, då det finnes erforderligt för tillvaratagande
av allmän eller enskild rätt. Av 39 § framgår att bestämmelserna om
hemlighållande av allmänna handlingar i regel icke inskränka den rätt sökande,
klagande eller andra parter eljest äga att i mål och ärenden hos domstol
eller annan myndighet utfå protokoll och andra handlingar.

Bestämmelserna i 1937 års lag avse endast allmän handlings utlämnande
till enskilda; i vad mån sådan handling skall tillhandahållas annan myndighet
än den, som förvarar handlingen, besvaras icke i lagen. Föreskrifter därom
finnas meddelade endast för vissa särskilda fall. I övrigt torde av myndigheternas
skyldighet att bistå varandra i allmänhet följa att de, åtminstone
i viss utsträckning, böra tillhandagå varandra med handlingar, även om dessa
äro hemliga. Hänsyn får dock härvid tagas till handlingens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt. I fråga om handlingars tillhandahållande åt
domstol måste beaktas att handlingarnas innehåll därigenom kan bli offentligt.

De regler som gälla om hemlighållande av domstolshandlingar intaga i vissa
hänseenden en särställning. Vid de allmänna underrätterna och vissa andra
domstolar skall förhandlingen, utom i vissa undantagsfall, vara offentlig.
Härav följer att protokollet över den offentliga förhandlingen med de handlingar
som intagits däri icke kan vara hemligt. Sekretessen i fråga om domstolsprotokoll
måste således anknyta till de fall, då handläggning sker inom
stängda dörrar. I 36 § 1937 års lag, vilket stadgande äger tillämpning å allmän
underrätt, polisdomstol och krigsrätt samt högre rätt, skiljes mellan
protokoll å ena sidan och andra hos domstolen förvarade handlingar å andra
sidan. Huvudregeln är alt protokollet må hemlighållas endast i den män det
avser handläggning inom stängda dörrar eller, såvitt angår protokoll vid
högre rätt, då sådan handläggning ägt rum vid lägre rätt. Har handläggningen
i målet däremot varit offentlig, skall protokollet vara offentligt, även om
en däri intagen handling eller protokollets innehåll i övrigt skulle kunnat
föranleda hemlighållande enligt annat stadgande i 1937 års lag. Härvid bortses
från att enligt 35 § den tidpunkt då protokollet blir offentligt framflyttas
för att innehållet i dom eller beslut, som ännu ej avkunnats eller expedierats,
icke skall röjas. Beträffande allmän handling, som ingivits till domstolen men
ej influtit i protokollet, gälla däremot de särskilda sekretessbestämmelserna i
1937 års lag utan inskränkning. Har således en polisrapport eller ett läkarutlåtande
endast delvis intagits i domstolens offentliga protokoll, blir endast
denna del offentlig; återstoden av rapporten eller utlåtandet kan vara sekre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

tesskyddad (jämför NJA 1945:2). Det må emellertid framhållas alt med
det hittills vedertagna muntligt-protokollariska förfarandet allt som är av betydelse
för målets avgörande bör intagas i underrättens protokoll.

Bestämmelserna i 36 § 1937 års lag innehålla i övrigt att, om allmän underrätt,
polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom stängda dörrar eller om
förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt, protokoll över sådan handläggning
samt därvid till domstolen ingivna handlingar icke utan dess tillstånd
må utlämnas, innan målet blivit skilt från domstolens handläggning.
När domstolen skiljer målet från sig, äger den förordna att dylika protokoll
och ingivna handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet
fall längre än sjuttio år, förflutit från dagen för förordnandet; därvid må
dock, om det med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas
att utlämnande före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med
enskilda parters samtycke. I lagrummet meddelas vidare föreskrifter för
högre rätt i mål, vari förordnande som nu sagts gäller. Föreskrifterna innebära
att till högre rätt ingivna och där upprättade handlingar i målet icke
utan den högre rättens tillstånd må utlämnas, innan målet skilts från dess
handläggning, samt att den högre rätten skall pröva förordnande som lägre
rätt meddelat och, om anledning därtill föreligger, meddela motsvarande
förordnande med avseende å de nytillkomna handlingarna i målet.

Såsom framgår av vad nu sagts är förordnande om handläggning inom
stängda dörrar ett villkor för att underdomstols protokoll skall åtnjuta
sekretesskydd. Huruvida handläggningen skall vara offentlig eller må äga
rum inom stängda dörrar, regleras icke i 1937 års lag; härom gälla bestämmelser
i allmän lag. Rättegången vid underdomstolarna har sedan gammalt
varit offentlig. Denna grundsats har uttryckligen fastslagits i förordningen
den 22 april 1881, vari föreskrives att vid allmän underrätt rättegången skall
hållas offentligen. En inskränkning i offentligheten gjordes dock för det
fall, att rätten fann förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten
stötande, i vilken händelse åhörarna skulle på ordförandens tillsägelse
avträda.

En ytterligare inskränkning i offentligheten vid underdomstolarna infördes
år 1913 genom ändring i 1881 års förordning. Från offentlighet undanlogos
då även mål, vari på grund av rättegångens offentlighet något kunde
uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet borde hållas hemligt för
främmande makt.

Genom senare lagstiftning har offentlighetsprincipen gjorts tillämplig å
förhör inför hovrätt ävensom vid krigsdomstolama och vissa andra särskilda
domstolar, dock med nu angivna begränsningar. A andra sidan har offentligheten
även genom senare lagstiftning begränsats i vissa mål, huvudsakligen
av hänsyn till enskilda intressen. Handläggning inom stängda dörrar
kan sålunda i vissa fall ske, bl. a., i äktenskapsmål, mål om äktenskaplig
börd, angående vårdnaden om barn i äktenskap, om faderskap till barn utom
äktenskap och underhåll till sådant barn, om omyndighetsförklaring eller
sådan förklarings hävande samt i mål om utpressning, om brott av under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

årig och om vissa yrkeshemligheter. Ett särskilt undantag från regeln om
rättegångs offentlighet finnes i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. Enligt denna skall offentligheten vara utesluten —- förutom i förut
angivna fall — även där i krig eller, då rikets krigsmakt eller del därav för
annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, offentlighet anses
vara hinderlig för krigsföretagens framgång eller menlig för krigsmaktens
säkerhet.

Bestämmelserna om handläggning av mål inom stängda dörrar innebära
att allenast den del av målet, under vilken sekretesskyddade omständigheter
beröras, bör handläggas på sådant sätt. En uppdelning av handläggningen bör
således ske och övriga delar av målet handläggas offentligt.

Domstolens beslut att handlägga mål inom stängda dörrar kan enligt
gällande rätt icke särskilt överklagas. Däremot torde överrätt, då talan dit
fullföljes i målet i övrigt, äga taga under omprövning även frågan om offentlighetens
uteslutande vid underrätten. Finner överrätten att offentligheten
uteslutits på otillräckliga skäl, synes den vara befogad att återförvisa målet
till underrätten för ny handläggning. Rättelse kan även komma till stånd
därigenom att överrätten håller offentligt förhör med parterna.

Det må anmärkas att frågan om fullföljd av talan mot domstols beslut
att hålla förhandling inom stängda dörrar är föremål för utredning. I skrivelse
den 17 maj 1944, nr 284, har nämligen riksdagen anhållit, bland annat,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående rätt för part att
föra särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om måls handläggning
inom stängda dörrar, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen må föranleda. Skrivelsen har överlämnats till 1943 års
sekretessutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

Enligt 36 § 1937 års lag gäller att ej heller domstols förordnande angående
hemlighållande av handlingar får särskilt överklagas. Såsom förut anförts
skall överrätt, då målet eljest fullföljes dit, pröva förordnandet. Fullföljes
ej talan i målet, blir domstols förordnande om hemlighållande av allmän
handling att anse som ett lagakraftvunnet beslut. Någon ny prövning av de
förhållanden som legat till grund för förordnandet kan ej från domstolens
sida äga rum, även om dessa förhållanden väsentligt ändrats. Däremot äger
Kungl. Maj:t enligt 37 § 1937 års lag medgiva utlämnande utan hinder av
domstolens förordnande.

Av processlagberedningens förslag föranledda frågor.

De av processlagberedningen framlagda förslagen hänföra sig till hemlighållande
av handlingar rörande förundersökning i brottmål, av handlingar
rörande tillsynen över advokatväsendet samt av domstolshandlingar. Vidare
behandlas i förslaget frågan om allmänna handlingars tillhandahållande åt
domstol och vad därmed äger samband. Jag övergår nu till att närmare behandla
dessa frågor var för sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Handlingar rörande förundersökning i brottmål.

I 10 § 1937 års lag stadgas att handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets
eller allmän åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande
av brott ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras att utlämnande
skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder
till förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller
för enskild person; dock må handling ej i något fall hemlighållas längre än
sjuttio år från dess datum, och vare Konungen obetaget att, där särskilda
omständigheter det påkalla, medgiva utlämnande utan hinder av vad i lagrummet
stadgas.

Processlagberedningens förslag innebär att stadgandet i 10 § skall bliva
tillämpligt även på handlingar rörande användning av tvångsmedel i brottmål.
Beredningen framhåller att befogenhet att vidtaga åtgärder i sådant
hänseende tillkommer även andra än i paragrafen uppräknade myndigheter,
såsom domstol och inom den militära rättsskipningen militär myndighet.

Det vid promemorian fogade lagförslaget överensstämmer i förevarande
del med vad beredningen föreslagit.

I yttrandena bär förslaget till ändring i 10 § i allmänhet lämnats utan
erinran. Göta hovrätt framhåller att det med den föreslagna lydelsen kan
vara tveksamt om sekretesskydd tillkommer handlingar rörande sådan förvarsarrest
som avses i 96 § 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt att en komplettering av lagrummet borde ske, om det funnes
lämpligt att bereda möjlighet till dylikt sekretesskydd.

Fråga om ytterligare ändring av lagrummet har upptagits i det av justitiekanslersämbetet
avgivna yttrandet. För närvarande är justitiekanslern att
anse som allmän åklagare och stadgandet i 10 § 1937 års lag är således tilllämpligt
å handlingar som röra justitiekanslems verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott; även i nya RB betecknas justitiekanslern som
allmän åklagare. Enligt ett av sakkunniga inom justitiedepartementet den
19 december 1946 framlagt förslag till omorganisation av justitiekanslersämbetet
och inrättande av ett riksåklagarämbete (SOU 1946: 92) skulle emellertid
justitiekanslern upphöra att vara allmän åklagare; de uppgifter som
åvila honom i denna egenskap skulle övertagas av riksåklagaren. Justitiekanslem
skulle enligt förslaget dock alltjämt under Kungl. Maj:t vara särskild
åklagare i fråga om ämbetsbrott. Uppdelningen innebär beträffande
sådana brott att behörigheten att föra talan i mål angående ämbetsbrott, som
skall upptagas-omedelbart i högsta domstolen eller hovrätt och som ej angår
åklagare eller riksåklagaren eljest underställd befattningshavare, skulle tillkomma
justitiekanslern; beträffande andra ämbetsbrott skulle även riksåklagaren
äga föra talan.

I sitt yttrande framhåller justitiekanslersämbetet att 10 § 1937 års lag för
närvarande omfattade exempelvis anmälningar till justitiekanslern om ämbetsbrott
av ämbetsman med forum i hovrätt eller högsta domstolen samt

Departements chefen.

14 Kungi. Maj.ts proposition nr 260.

att detta sekretesskydd efter uppdelningen skulle bortfalla. Ämbetet anför
härom vidare:

Hädanefter skulle det således bliva möjligt för envar a-tt erhålla tillgång
till dessa handlingar, även om det skäligen kunde befaras, att utlämnande
exempelvis skulle motverka brottmåls utredning eller vara menligt för rikets
säkerhet eller för enskild person. Det synes betänkligt, såväl ur allmän som
ur enskild synpunkt, om det i 10 § stadgade sekretesskyddet skulle helt och
hållet saknas i fråga om handlingar rörande ämbetsbrott av förevarande ämbetsmän,
medan ett motsatt förhållande skulle råda beträffande handlingar
rörande ämbetsbrott av andra ämbetsmän. En sådan av förslaget om justiliekanslersämbetets
omorganisation härflytande konsekvens, som icke i och för
sig är påkallad av förslaget, förefaller böra undvikas och bestämmelsen i
10 § sekretesslagen följaktligen undergå ändring. Ur de synpunkter justitiekanslersämbetet
har att företräda torde sådan ändring enklast kunna ske
genom att ordet allmän utginge ur uttrycket allmän åklagare, eventuellt också
genom att justitiekanslem infördes bland de i lagrummet uppräknade
myndigheterna.

Stadgandet i 10 § 1937 års lag bör kompletteras på sätt processlagberedningen
föreslagit. Dessutom synes vad justitiekanslersämbetet anfört motivera
en ändring av stadgandet. Jag ämnar senare under denna riksdag anmäla
förslag om en uppdelning av justitiekanslersämbetets nuvarande arbetsuppgifter
på sätt de sakkunniga föreslagit. Vissa därav påkallade lagändringar
ha redan förelagts riksdagen genom proposition angående ändring i nya
RB m. m. (nr 108). Sedan uppdelningen genomförts, blir justitiekanslem icke
längre att anses som allmän åklagare och således 10 § 1937 års lag enligt sina
ordalag icke tillämplig å handlingar rörande dennes verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott. En sådan ändring av sekretessbestämmelsernas
tillämplighet synes böra undvikas. Dessa böra gälla även i fråga om särskild
åklagare; undantag torde dock böra göras för riksdagens ombudsmän.
Lagrummet bör alltså ändras på det sättet att det göres tillämpligt i fråga om
åklagare i allmänhet och att riksdagens ombudsmän särskilt undantagas.

Handlingar rörande tillsynen över advokatväsendet.

Enligt 8 kap. nya RB skall för riket finnas ett allmänt advokatsamfund;
advokat är den som är ledamot av detta samfund. Tillsyn över advokatväsendet
utövas av samfundets styrelse, som har att besluta om inträde i och
uteslutning ur samfundet samt om disciplinära åtgärder mot advokat. Viss
tillsyn över advokatväsendet utövas även av justitiekanslem. Han äger enligt
6 § nämnda kapitel hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat; enligt 8 §
äger han ock hos högsta domstolen föra talan mot styrelsens beslut i fråga
om disciplinärt förfarande mot advokat. Då styrelsen avslagit någons ansökan
om inträde i samfundet eller uteslutit någon därur, må denne hos högsta
domstolen föra talan mot beslutet.

Processlagberedningen återger ett uttalande inom beredningens rådgivande

Iiungl. Maj.ts proposition nr 260.

nämnd att ärenden av här antytt slag ofta kunde angå advokatens ekonomiska
ställning eller andra personers enskilda förhållanden och att, såvitt
anginge dylika intressen, erforderligt skydd borde beredas mot handlingarnas
utlämnande, då dessa befunne sig i myndighets förvar. Beredningen finner
vad sålunda anförts vara förtjänt att beaktas, samt framhåller vidare
att, enär advokatsamfundet icke vore att anse som myndighet, handlingar,
som förvarades hos samfundet, icke vore offentliga. I den mån frågor av hithörande
slag handlades av justitiekanslern eller högsta domstolen, vore däremot
handlingar, som dit inkommit eller där upprättats, att anse som allmänna
handlingar. Enligt beredningens mening borde med avseende å dylika
handlingar skydd mot offentligheten beredas i angiven utsträckning. Beredningen
föreslår därför att till 26 § 1937 års lag skall såsom tredje stycke fogas
ett stadgade till skydd för sådana handlingar.

I det vid promemorian fogade förslaget ha vissa jämkningar i beredningens
förslag vidtagits. Det framhålles i promemorian att det skulle föra för
långt att medgiva undantag från offentlighetsregeln, så snart andras enskilda
förhållanden berördes i de nu avsedda handlingarna. I den mån handlingarna
blivit offentliggjorda genom annan rättegång eller eljest funnes offentligt
tillgängliga, saknades anledning att hemlighålla dem i förevarande ärenden.
I åtskilliga fall skulle även ett utlämnande sakna betydelse för den som
i handlingarna berördes. Enligt det vid promemorian fogade förslaget skola •
därför handlingarna, förutom i det fall då de angå den inträdessökandes
eller advokatens ekonomiska ställning, få hemlighållas i vad de innefatta
upplysningar, vilkas offentliggörande kan lända annan till men. Sekretessen
skall enligt förslaget kunna brytas genom samtycke av den, till vilkens skydd
bestämmelsen är tillkommen.

I yttrandena över promemorian ha i allmänhet anmärkningar i denna del
ej framställts. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner de vid promemorian
fogade förslagen vara väl avvägda och tillstyrker att de läggas till
grund för lagstiftning. Göta hovrätt ifrågasätter dock, huruvida handlingar
angående advokats ekonomiska ställning böra åtnjuta sekretesskydd i ärenden
rörande hans rätt att fortfarande vara advokat eller rörande disciplinärt
förfarande mot honom. Allmänhetens anspråk på att advokats ekonomiska
ställning icke undandrages offentligheten i nu angivna fall väga enligt hovrättens
mening tyngre än de skäl, som anförts till stöd för hemlighållande av
handlingarna.

Handlingar i nu avsedda ärenden böra, då de förvaras hos myndighet,Departementsundantagas
från offentligheten i vissa fall. Det synes sålunda nödvändigt att, chefensom
av beredningen och i promemorian föreslagits, göra ett undantag från
offentlighetsregeln för att ej handlingar rörande den inträdessökandes eller
advokatens ekonomiska ställning skola vara allmänt tillgängliga. I de ärenden
som nu avses förekommer nämligen att advokatsamfundet låter verkställa
ingående undersökningar av den inträdessökandes eller advokatens

Kungi. Maj.ts proposition nr 260.

ekonomi genom revision av dennes bokföring eller på annat sätt. Uppenbart
är att ett offentliggörande av dylika undersökningar i åtskilliga fall skulle
kunna vålla honom skada, som ej vore motiverad av ärendets beskaffenhet.
Det synes även stå i överensstämmelse med de sekretessregler som gälla för
taxeringsärenden och andra liknande fall att medgiva hemlighållande av de
nu avsedda undersökningarna. Skillnad kan härvid ej göras mellan å ena
sidan ärenden, som avse inträde i advokatsamfundet, och å andra sidan
ärenden rörande advokats rätt att fortfarande vara advokat eller rörande
disciplinärt förfarande mot advokat. Även för sistnämnda grupper av ärenden
gäller det redan anförda. I varje fall synas skäl föreligga att hemlighålla
handlingarna i dylika ärenden, så länge ärendena handläggas av justitiekanslern.
I vad mån de skola hemlighållas, sedan de inkommit till högsta
domstolen och där företetts vid förhandling, blir beroende på om förhandlingen
hålles offentligt eller inom stängda dörrar. Såsom av det följande
framgår föreslår jag att förhandhng vid domstol skall kunna hållas inom
stängda dörrar för att skydda hemlig handling. Det ligger dock alltid i domstolens
hand att pröva de föreliggande omständigheterna och att, om tillräckliga
skäl att undandraga handlingen från offentligheten ej föreligga,
hålla förhandlingen offentligt. Även när domstolen skiljer målet från sig,
skall den pröva, om handling, som då är hemlig, fortfarande skall hemlighållas.
Det torde alltså ej kunna befaras att den nu föreslagna sekretessregeln
skall leda till ett för vidsträckt hemlighållande av handlingar, som företetts
vid föi-handling i högsta domstolen.

Det ligger i sakens natur att förhållandet mellan advokaten och hans huvudman
måste vara grundat på förtroende. De upplysningar huvudmannen
lämnar advokaten bör denne ej ha rätt att yppa utan huvudmannens samtycke.
Detsamma gäller i viss mån även i fråga om andra personer, med vilka
advokaten i sin verksamhet träder i förbindelse, exempelvis vid förlikningsförhandlingar.
Grundsatsen att advokaten har tystnadsplikt beträffande dylika
förhållanden har kommit till uttryck i nya RB:s bestämmelser om skyldighet
att vittna och att förete skriftliga handlingar. Enligt 36 kap. 5 § må
advokat i regel ej höras som vittne angående något, som på grund av denna
hans ställning förtrotts honom eller han i samband därmed erfarit. Av 38
kap. 2 § följer att advokaten ej heller är skyldig att i rättegång förete skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant att han ej må höras
som vittne därom. På grund av vad nu anförts finner jag uppenbart att en
viss begränsning av allmän handlings offentlighet i ärenden angående inträde
i advokatsamfundet eller rätt att vara advokat eller disciplinärt förfarande
mot advokat måste ske till skydd för andras enskilda angelägenheter. Skyddet
i sådant hänseende synes dock böra begränsas på sätt i promemorian
föreslagits. Även i denna del biträder jag alltså det förslag som framställts i
promemorian.

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Domstolsliaudlingar.

I fråga om de i 36 § 1937 års lag meddelade bestämmelserna om hemlighållande
av domstolshandlingar innefattar processlagberedningens förslag
vissa ändringar av principiell betydelse. Beredningen anför att den nuvarande
begränsningen till vissa angivna domstolar icke bör bibehållas. Handläggning
inom stängda dörrar kan nämligen förekomma även vid andra
särskilda domstolar än de i lagrummet nu angivna, exempelvis vid vattendomstol
eller i arbetsdomstolen. Till skillnad från vad nu gäller skall ock
förhandling regelmässigt hållas i högre rätt. Beredningen föreslår därför att
stadgandet skall vara tillämpligt på alla mål som handläggas av domstol.

Beredningen framhåller vidare att under det nya rättegångsförfarandet
handlingar som företetts i målet icke såsom hittills skola tagas till protokollet
utan komma att läggas till akten; protokollering av sådana handlingar
torde i regel icke ifrågakomma. Handlingar, som ingivits eller eljest varit för
domstolen tillgängliga vid förhandling, borde på grund av denna omläggning
jämställas med protokoll och detta vare sig handlingarna nu intoges i protokollet
eller icke. Vidare framhåller beredningen att enligt nya RB dom och
i vissa fall beslut skola uppsättas särskilt. Beredningen föreslår därför att den
särställning i fråga om sekretess, som hittills tillkommit domstolens protokoll,
skall avse även beslut och dom samt handlingar, som företetts vid förhandling
i mål vid domstol. Vissa jämkningar av stadgandets lydelse ha av
beredningen företagits för att bereda skydd åt handlingar, som inkomma före
eller efter förhandling inom stängda dörrar, samt för att tydligare utmärka
att sekretessen avser ej blott handlingar, som vid förhandling ingivits av parterna,
utan även handlingar, som förut inkommit till domstolen och sedermera
åberopas vid förhandlingen.

En förutsättning för hemlighållande av domstolshandlingar enligt beredningens
förslag är, liksom i gällande rätt, att förhandling hållits inom stängda
dörrar. Bestämmelser om de fall då offentligheten får uteslutas vid förhandling
finnas upptagna i 5 kap. nya RB. Huvudregeln är liksom nu att förhandling
vid domstol skall vara offentlig. Härifrån kan undantag ske, om det
kan antagas att vid förhandlingen skall förekomma något, som är stötande
för anständighet och sedlighet, eller att till följd av offentligheten något kan
uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande
makt. Förhandling inom stängda dörrar kan även ske för att skydda
yrkeshemlighet samt i ytterligare några närmare angivna fall. I övrigt hänvisas
till vad som eljest finnes föreskrivet om förhandling inom stängda dörrar;
de förut angivna inskränkningarna till skydd för enskilda intressen
komma således i huvudsak att kvarstå. De nya reglerna om offentlighet vid
domstol innebära ej några väsentliga ändringar i jämförelse med vad nu gäller.
Bestämmelserna få dock ökad betydelse genom att förhandling i mål vid
domstol kommer att äga rum i större omfattning. Sålunda kan förhandling
i brottmål äga rum redan under förundersökningen. För delta fall finnes ett

Biliang till riksdagens protokoll 19-17. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

särskilt undantag upptaget i lagen, enligt vilket offentligheten skall uteslutas
om den misstänkte begär det eller rätten finner att offentligheten skulle vara
till men för utredningen. I högre rätt kommer vidare muntligt förfarande att
anlitas i större omfattning än för närvarande.

Det vid promemorian fogade förslaget till ändrad lydelse av 36 § bygger
i huvudsak på vad beredningen föreslagit. Vissa jämkningar och tillägg ha
dock gjorts.

För att protokoll över förhandling i mål vid domstol samt handlingar, som
företetts vid förhandlingen, skola få hemlighållas fordras även enligt det
vid promemorian fogade förslaget att förhandlingen hållits inom stängda
dörrar. Möjlighet skall dock föreligga för domstolen att i avbidan på sådan
förhandling besluta, att handlingar, som inkomma i målet, icke utan dess
tillstånd få utlämnas; då förhandling hållits inom stängda dörrar, skall domstolen
äga meddela sådant beslut beträffande handlingar, som därefter inkomma.
Enligt förslaget skall domstolen, då den skiljer målet från sig, pröva,
huruvida och i vilken omfattning utlämnande av handling, som då är hemlig,
därefter må äga rum; domstolen äger meddela förordnande om fortsatt
hemlighållande av sådan handling samt av dom eller beslut, som avkunnats
inom stängda dörrar. I promemorian framhålles att sådant förordnande enligt
gällande rätt endast kunde innehålla att handlingarna skola hemlighållas
viss tid från förordnandet. Resultatet härav kunde emellertid bli att
skilda sekretesstider och olika förutsättningar för utlämnande komme att
gälla i fråga om handlingar, som förvarades hos domstolen, och de exemplar
av samma handlingar, som funnes hos annan myndighet. För att olägenheterna
härav skola kunna undvikas föreslås i promemorian att domstolen
erhåller möjlighet att i sitt förordnande föreskriva att eljest gällande sekretessbestämmelser
skola tillämpas beträffande viss handling.

I promemorian erinras om att ett av domstol meddelat, lagakraftvunnet
förordnande om hemlighållande av handlingar icke kunde av domstolen omprövas,
även om de förhållanden som legat till grund för förordnandet väsentligt
ändrats. Detta förhållande hade visat sig medföra olägenheter. Under
krigsåren 1939—1945 ha domstolarna i ett stort antal fall handlagt mål
om spioneri, olovlig underrättelseverksamhet och andra därmed jämförliga
brott inom stängda dörrar samt förordnat om hemlighållande av handlingar
i dessa mål. Sedan ändrade förhållanden inträtt och de uppgifter, som föranlett
hemlighållandet, i åtskilliga fall på annat sätt bringats till offentligheten,
hade det ansetts påkallat att sekretessen hävdes i ett stort antal av
dessa mål. Då domstolarna icke ägde befogenhet att pröva dylik fråga
hade någon annan utväg ej stått till buds än att Kungl. Maj:t med tillämpning
av 37 § 1937 års lag förordnat om utlämnande. För detta ändamål
hade särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet biträtt med utredning.
Praktiska skäl syntes emellertid tala för att en sådan prövning borde kunna
företagas av domstol, som handlagt målet. Bestämmelserna borde därför
givas sådan avfattning att domstolen även efter det förordnande om hemlighållande
vunnit laga kraft kunde tillåta utlämnande av handlingar. Denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

regel syntes böra göras tillämplig även i fråga om handlingar, varom förordnande
meddelats enligt äldre lydelse av 36 §. Enligt det vid promemorian
lögade förslaget skall därför det förordnande om hemlighållande av handling
viss tid, som domstolen äger meddela då den skiljer målet från sig, innehålla
att utlämnande icke må ske utan domstolens tillstånd. Genom en övergångsbestämmelse
möjliggöres utlämnande med domstolens tillstånd av
handlingar, som omfattas av äldre förordnanden.

Vidare framhålles i promemorian att Kungl. Maj:t enligt 2 § 4 mom. tredje
stycket tryckfrihetsförordningen ägde förordna att särskilda slag av hemliga
handlingar i viss ordning skulle förses med anteckning om att de vore
hemliga. Fråga om utlämnande av handling, varå sådan anteckning skett,
finge prövas allenast av den eller de myndigheter Kungl. Maj:t bestämt.
Tveksamt vore i vad mån denna behörighetsregel enligt gällande bestämmelser
vore tillämplig i fråga om domstolshandlingar. Inskränkningarna i behörigheten
att pröva fråga om utlämnande torde i varje fall ej gälla handlingar,
som inkommit till domstolen och intagits i dess protokoll. Däremot
syntes det befogat att anse behörighetsregeln för närvarande gälla för handlingar
som eljest förvarades hos domstolen. Med hänsyn till att de särbestämmelser
i fråga om sekretess, som hittills gällt för domstolens protokoll,
skulle utsträckas till att omfatta även andra handlingar i målet, uppkom
frågan, i vad mån en dylik behörighetsregel i fortsättningen borde vara tilllämplig
å domstolshandlingar. Lämpligast syntes vara att ej anse behörighetsregeln
omedelbart tillämplig men föreskriva att domstolen ej finge lämna
tillstånd till utlämnande utan samtycke av den behöriga myndigheten. På
grund av det sålunda anförda upptages i det vid promemorian fogade förslaget
en bestämmelse, enligt vilken domstolen, då på grund av förordnande
enligt 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen allenast viss myndighet
är behörig att pröva fråga om utlämnande, icke utan denna myndighets
samtycke äger lämna tillstånd till utlämnande.

I promemorian anföres att förhandling vid domstol i vissa fall kunde förekomma
ej endast i mål utan även i ärenden. I 18 § lagen den 4 juni 1913
angående utlämning av förbry tare och 39 § 3 mom. sinnessjuklagen den 19
september 1929 funnes föreskrifter meddelade om förhandling inom stängda
dörrar. Tvekan hade uppstått, huruvida dessa fall kunde betecknas som mål
i den mening som angåves i 36 § 1937 års lag. Detsamma kunde gälla även
andra ärenden, vari förhandling vid domstol kunde hållas inom stängda dörrar,
exempelvis vid upptagande av bevisning till framtida säkerhet enligt 41
kap. nya RB. Tydligt vore emellertid att det icke funnes någon anledning
att göra skillnad mellan olika fall av förhandling vid domstol, beroende på
om enligt gängse terminologi mål eller ärende förelåge. Ärenden borde alltså
i fråga om stadgandets tillämplighet jämställas med mål. Uttrycklig bestämmelse
härom upptages därför i det vid promemorian fogade förslaget.

I yttrandena över promemorian ha några principiella anmärkningar mot
förslaget i förevarande del i allmänhet icke framställts. Styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar uttalar dock att, då i andra fall än de i

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Departements chefen.

lagrummet angivna handling, som ej finge utlämnas till annan, åberopades
vid förhandling inför domstolen, denna borde äga förordna att vad i lagrummet
vore för där avsedda fall stadgat skulle äga tillämpning i fråga om
handlingen. Härom anför styrelsen i huvudsak att handlingar kunde åberopas
vid förhandling på sådant sätt att anledning till förordnande om handläggning
inom stängda dörrar kunde av part åberopas eller eljest av domstolen
beaktas, först sedan handlingen blivit föredragen vid offentlig förhandling.
Domstolen kunde även begå misstag vid sitt bedömande och först
under förhandlingens gång eller därefter, före målets avgörande, vinna klarhet
om att målet, såvitt anginge hemlig handling, bort handläggas inom
stängda dörrar.

Beträffande detaljerna i förslaget ha vissa erinringar gjorts. Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåller att det kan synas tveksamt, huruvida
bland de handlingar som ej må utan domstolens tillstånd utlämnas, enligt
ordalagen inrymmas också memorialanteckningar och utskrift av utsaga, som
upptagits stenografiskt eller på fonetisk väg. Styrelserna för föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare anföra att den föreslagna
bestämmelsen om skyldighet för domstol att, då den skiljer målet från
sig, pröva huruvida och i vilken omfattning utlämnande av handlingar därefter
må äga rum, syntes innebära att domstolen i mål som handlades inom
stängda dörrar alltid skulle meddela beslut i frågan, även då fortsatt hemlighållande
av handlingar icke erfordrades. Enligt styrelsernas mening vore
detta i sistnämnda fall onödigt. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
finner önskvärt att uttrycket »företedda handlingar», vilket enligt
hävdvunnen terminologi avsåge handlingar, som företetts vid förhandlingen
men ej ingivits eller ock omedelbart återställts, utbyttes mot »tillgängliga
och i målet åberopade» eller något liknande. Styrelsen ifrågasätter även om
det ej borde i lagen uttryckligen angivas att domstols förordnande om hemlighållande
av handlingar skall bvgga på de i 1—34 §§ 1937 års lag för varje
fall angivna grunderna.

Såväl enligt det nu gällande stadgandet i 36 g 1937 års lag som enligt processlagberedningens
förslag är en förutsättning för hemlighållande av domstolshandlingar
att offentligheten vid förhandling i målet varit utesluten.
Handlingar, som hänföra sig till offentlig förhandling, få således icke hemlighållas.
Visserligen kunde det göras gällande att de skäl som påkalla offentlighetens
uteslutande vid förhandling och hemlighållande av handlingar icke
överensstämma. Förhandling inom stängda dörrar kan sålunda i vissa fall
vara motiverad för annat ändamål än för att skydda hemliga uppgifter, exempelvis
i mål angående brott av underårig. I dylikt fall saknas ofta anledning
att jämväl hemlighålla handlingarna i målet. Erfarenheten torde även visa
att i familjerättsliga mål, som på parts begäran handlagts inom stängda dörrar,
hemlighållande av handlingarna i regel icke påkallats. Å andra sidan föreligga
ej skäl att göra undantag från offentlighetsprincipen i större omfattning,
då det gäller utlämnande av handlingar, än i fråga om förhandlingen i

Kungl. Maj-.ts proposition nr 260.

målet. Det skulle framstå som meningslöst att hemlighålla handlingar, vilkas
innehåll blivit röjt genom den offentliga förhandlingen. Den fria tillgången
till processmaterialet är en väsentlig sida av rättegångens offentlighet. Jag
anser därför att hemlighållande av domstolshandlingar i princip bör anknyta
till hemlig förhandling i målet. Därav kan visserligen, såsom styrelsen för
föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, följa att handling genom
förbiseende eller misstag blir offentlig, ehuru den bort skyddas genom förhandlingens
hållande inom stängda dörrar; sedan förhandlingen hållits kan
rättelse ej ske. Detsamma kan emellertid förekomma beträffande vad som
muntligen anföres vid förhandlingen och återgives i protokollet. Det torde
dock knappast behöva befaras att hemlig uppgift av vikt genom dylikt förbiseende
eller misstag skall röjas. I varje fall möter det betänkligheter att
frångå den angivna principen.

I fråga om stadgandets tillämplighet anser jag, i likhet med processlagberedningen,
att den nuvarande begränsningen till vissa angivna domstolar icke
bör bibehållas. Stadgandet bör bli tillämpligt på mål som handläggas av domstol.
Såsom i promemorian anförts höra ärenden därvid jämställas med mål.

Vad härefter angår de handlingar varå stadgandet bör äga tillämpning följer,
såsom processlagberedningen framhållit, av den ändrade protokollföring
processreformen medför att den särställning i fråga om sekretess som hittills
gällt för domstolens protokoll måste tillkomma även handlingar, som
företetts vid förhandling i målet. Det synes ej vara möjligt att härvid göra
någon skillnad mellan olika i aklen förvarade handlingar; även domstolens
beslut och dom böra följa huvudregeln. Då stadgandet endast avser allmänna
handlingar, vilka förvaras hos myndighet, synes uttrycket »företedda
handlingar» ej föranleda någon tvekan. För att stadgandet skall kunna omfatta
memorialanteckningar och utskrifter av utsaga, som upptagits stenografiskt
eller på fonetisk väg, synes med protokoll böra jämställas »annan
dylik uppteckning».

Vissa brottmål, som upptagas omedelbart av hovrätt eller högsta domstolen,
kunna enligt nya RB avgöras utan förhandling, allenast på grund av ett
skriftligt förfarande. Även i andra fall kunna ansökningsmål och ärenden vid
domstol förekomma, vilka avgöras utan förhandling. De nu gällande bestämmelserna
i 36 § 1937 års lag synas ej omedelbart äga tillämpning i dylika fall.
Det har dock förekommit att de i rättspraxis ansetts kunna analogivis tillämpas
i mål, som upptagits omedelbart i hovrätt och vari förhör ej hållits (NJA
1943: 294). Då förhandling ej hållits, är det ej erforderligt att göra avvikelser
från vad som eljest gäller om allmänna handlingars hemlighållande. Stadgandet
synes alltså böra i princip gälla allenast mål eller ärende, vari förhandling
hållits vid domstol.

Av den nu angivna principen följer alt i alla mål vid domstol, intill dess
förhandling i målet hållits, eljest gällande sekretessbestämmelser kunna tilllämpas.
För att emellertid möjlighet skall föreligga att, innan förhandling
i målet hållits, skydda även andra handlingar än sådana som eljest åtnjuta
skydd enligt 1937 års lag, exempelvis inlagor i familjerättsliga mål, synes, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

som beredningen föreslagit, domstolen böra äga befogenhet att i avbidan på
förhandling inom stängda dörrar meddela beslut om hemlighållande av handlingar,
som inkomma i målet. Det ligger i sakens natur att sådant beslut ej
skall meddelas annat än då det är anledning antaga att förhandlingen i målet
skall bli hemlig. Utgör parts begäran en förutsättning för att förhandling
skall få hållas inom stängda dörrar, bör domstolen följaktligen i regel ej meddela
dylikt beslut annat än på yrkande av part. I vissa fall torde även, såsom
beredningen framhållit, skrifter inkomma efter det förhandling hållits. Har
denna varit hemlig, kan det finnas anledning att skydda även dylika skrifter;
beslut därom bör alltså få meddelas. De beslut som nu avses bli endast
provisoriska; företes handlingarna därefter vid offentlig förhandling, få dessa
ej vidare hemlighållas.

Liksom enligt nu gällande bestämmelse bör domstolen, då den skiljer målet
från sig, ha att pröva, om de handlingar som då ej få utlämnas även i fortsättningen
skola hemlighållas, samt meddela erforderligt förordnande därom.
Sådan prövning skall alltid ske, då hemliga handlingar föreligga; uppenbarligen
är det ej nödvändigt att redovisa denna prövning i dom eller slutligt
beslut annat än då förordnande om fortsatt hemlighållande meddelas. För
undvikande av missförstånd synas dock bestämmelserna härom böra något
jämkas. Domstolens beslut om fortsatt hemlighållande skall i regel grunda
sig på de omständigheter, som föranlett offentlighetens uteslutande vid förhandlingen.
Härvid kunna ej blott eljest gällande bestämmelser i 1937 års
lag utan även andra förhållanden beaktas. I förstnämnda fall synes domstolen,
såsom i promemorian föreslagits, böra erhålla möjlighet att i sitt förordnande
om fortsatt hemlighållande av handling föreskriva att bestämmelse i
1—34 §§ eller föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall tillämpas i
fråga om handlingen.

Vad i promemorian föreslagits om utlämnande av handling med domstolens
tillstånd, även sedan domstolen skilt målet från sig, och om tillämpligheten
av förordnande enligt 2 § 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen
anser jag böra genomföras. Den i promemorian föreslagna övergångsbestämmelsen
för att möjliggöra utlämnande med domstolens tillstånd av
handlingar som omfattas av äldre förordnanden finner jag vara av praktiska
skäl motiverad.

Med den anordning av sekretessen som sålunda föreslås förfaller behovet
av det nu gällande stadgande, som möjliggör för domstol att föreskriva att
utlämnande av handling före den eljest bestämda tidpunkten må ske med
enskilda parters samtycke. Uppenbart är dock att parts samtycke i vissa
fall bör utgöra en förutsättning för att domstolen skall lämna tillstånd till
utlämnande.

Förordnande av domstol om hemlighållande av handlingar bhr att anse
som ett beslut i rättegång; av 49 och 53 kap. nya RB följer att särskild talan
mot dylikt beslut icke är tillåten. Liksom enligt gällande bestämmelser bör
dock förordnandet av högre rätt omprövas, då målet eljest dit fullföljts. Vid
behandlingen av 3 kap. 6 § nya RB bär lagrådet erinrat att i högsta domsto -

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

lens befogenhet att avgöra fråga om prövningstillstånd måste anses inrymd
jämväl rätt att behandla frågor, som äga direkt samband därmed. Något
hinder för den avdelning av högsta domstolen, som företager tillståndsprövningen,
att även pröva fråga om sekretess för handlingar i målet torde därför
icke föreligga.

Allmänna handlingars tillhandahållande åt domstol m. in.

Vad processlagberedningen föreslagit om allmänna handlingars tillhandahållande
åt domstol äger samband med de bestämmelser, som i nya RB meddelats
om företeende av handlingar som bevis i rättegång. Enligt 38 kap. 2 §
nya RB är i allmänhet part eller annan skyldig att förete skriftlig handling,
som kan antagas äga betydelse som bevis. Om tillhandahållande av allmän
handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, skall dock
enligt 8 § i samma kapitel gälla vad därom är stadgat. Såsom tidigare framhållits
finnas ej några allmänna regler meddelade härom; endast för vissa
särskilda fall finnas bestämmelser utfärdade. I övrigt torde av myndigheternas
allmänna skyldighet att bistå varandra följa att de, åtminstone i
viss utsträckning, böra tillhandagå varandra med handlingar. Äro handlingarna
hemliga, torde dock härvid från fall till fall få prövas i vad mån
ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt med det sekretessskyddade
intresset.

Från den angivna huvudregeln om skyldighet att i rättegång förete skriftlig
handling ha vidare vissa särskilda undantag gjorts. Bland annat gäller
att ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning icke må
förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant att han
ej må höras som vittne därom; enligt 36 kap. 5 § må sådan befattningshavare
icke höras som vittne angående något, varom han på grund av denna
sin ställning har att iakttaga tystnad. Då en befattningshavare, som innehar
en allmän handling, vilken ej må utlämnas till envar, i regel torde ha att
iakttaga tystnad beträffande dess innehåll, kan ett föreläggande för honom
att förete handlingen ej meddelas med stöd av 38 kap. 2 § nya RB.

Processlagberedningens förslag innebär att domstol skall äga befogenhet
att, då handling som icke är offentlig kan antagas vara av betydelse som
bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, förordna om handlingens
tillhandahållande för sådant ändamål åt domstolen eller undersökningsledaren.
Vissa inskränkningar i denna befogenhet föreslås dock av beredningen.
I fråga om vissa slag av hemliga handlingar anser beredningen
det allmännas intresse av sekretessens bibehållande vara så starkt att kravet
på handlingarnas företeende såsom bevis i regel måste vika. Undantag
göres därför för handlingar som avses i 1—5 samt 31 och 33 §§ 1937 års
lag. Härunder falla, bland annat, statsrådsprotokoll, riksdagens protokoll
vid sammanträde inom lyckta dörrar, handlingar angående rikets förhållande
till främmande makt, militära handlingar samt handlingar rörande

Kungl Maj:ts proposition nr 260.

riksbankens valutapolitik och riksgäldskontorets upplåning. 1 fråga om sådan
handling skulle avgörandet om handlingens tillhandahållande alltjämt
ankomma på myndighet, som har sig anförtrott att tillvarataga de
sekretesskyddade intressena. Vidare göres, i överensstämmelse med vad enligt
nya RB gäller om företeende av handlingar såsom bevis i andra fall, undantag
till skydd för den tystnadplikt som enligt 36 kap. 5 g andra, tredje
eller fjärde stycket åligger advokater, läkare m. fl., och såsom regel även till
skydd för yrkeshemlighet; handlingarna skola enligt förslaget ej få företes
som bevis.

För att de intressen sekretessen avser att skydda såvitt möjligt skola kunna
tillvaratagas, även då domstolen förordnat om tillhandahållande av hemlig
handling, föreslår processlagberedningen särskilda anordningar. Vissa begränsningar
skulle sålunda gälla i parts rätt att utfå handlingar. Enligt 39 §
1937 års lag skall vad i lagen stadgas i regel icke lända till inskränkning i
sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol
eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar. I
vad mån part har sådan rätt besvaras dock icke i 1937 års lag. Av allmänna
regler torde emellertid följa att part äger utfå protokoll samt erhålla del
av andra handlingar, som ligga till grund för domstols avgörande. Dessa
regler torde i viss omfattning äga tillämpning även å förvaltningsförfarandet.
Beredningens förslag innebär att den i 39 § uttalade grundsatsen skall gälla
endast i fråga om protokoll, beslut eller dom. Andra handlingar, som enligt
1937 års lag ej må utlämnas, skall parten kunna utfå, allenast om det prövas
kunna ske utan fara för missbruk; härvid skola erforderliga förbehåll göras.

Vidare föreslår beredningen att i särskild lag skola upptagas bestämmelser,
enligt vilka förhandling i mål vid domstol skall kunna hållas inom stängda
dörrar, i vad förhandlingen angår företedd allmän handling, som är hemlig.
I lagen skulle även stadgas att om sådant förordnande meddelades eller
förhandling i målet ej hölls, handlingen ej finge intagas i protokoll. Den
finge ej heller i protokollet anmärkas eller eljest bringas till parts eller annans
kännedom i vidsträcktare mån än som erfordrades på grund av handlingens
åberopande. Detsamma skulle gälla i fråga om dom samt beslut, som meddelades
skilt från protokollet.

Det vid promemorian fogade förslaget överensstämmer i nu avsedda delar
i huvudsak med vad processlagberedningen föreslagit. Bestämmelser
upptagas sålunda om befogenhet för domstol att förordna om tillhandahållande
av allmän handling, som är hemlig, i den utsträckning beredningen
föreslagit. Vidare föreslås begränsning i parts rätt att utfå andra handlingar
än protokoll, beslut eller dom. I promemorian framhålles att vissa betänkligheter
kunde anföras mot en sådan begränsning. Det kunde synas otillfredsställande
att parten icke i full utsträckning skulle utfå handlingar, varå
avgörandet i mål eller ärende grundats. Även om parten under förhandlingen
fått de! av vad som åberopas till bevis i målet, kunde det för bedömande
av fråga om fullföljd och för förberedande av talan i högre rätt vara
av vikt för parten att äga tillgång till handlingarna. A andra sidan skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 260-

dock genom den av beredningen föreslagna möjligheten till utlämnande med
förbehåll partens intresse att utfå handlingen i stor utsträckning kunna
tillgodoses; stundom torde det vara möjligt att på sådant sätt bereda åtminstone
advokat som företrädde parten tillgång till handlingen. I promemorian
framhålles även att en begränsning, i jämförelse med vad processlagberedningen
föreslagit, av de fall då förhandling till skydd för hemlig
handling finge hållas inom stängda dörrar, varom förslag framställes i
promemorian, återverkade även i förevarande avseende; vad som företetts
vid offentlig förhandling hade parten alltid rätt att utfå. Beträffande de
återstående fallen, då partens rätt att utfå handlingar, varå avgörandet i mål
eller ärende grundats, kunde vara begränsad, framhålles i promemorian
att den olägenhet som låge häri finge vägas mot de fördelar som stode att
vinna genom att hemliga handlingar, som eljest ej skulle ha tillhandahållits,
tillfördes rättsskipningen. Den angivna begränsningen finge betydelse ej
blott i de fall då det skulle ankomma på domstol att förordna om tillhandahållande
av hemliga handlingar utan även i fråga om handlingar, som
skulle vara undantagna från domstolens befogenhet, exempelvis militära
och diplomatiska handlingar. På grund av det anförda har beredningens
förslag om begränsning av parts rätt att utfå vissa handlingar i det vid promemorian
fogade förslaget upptagits oförändrat.

I promemorian föreslås vidare en särskild lag om inskränkning av offentligheten
vid domstol beträffande allmänna handlingar. Härvid anföres i promemorian
att utvidgningen av domstolens möjlighet att hålla förhandling
inom stängda dörrar till skydd för hemlig handling, som företeddes vid
förhandlingen, främst borde ses ur den synpunkten att därigenom skapades
möjlighet att tillföra rättsskipningen handlingar, som eljest ej skulle
företes. Däremot borde en dylik utvidgning i allmänhet ej få medföra att
offentligheten vid domstol uteslötes i mål som för närvarande handlades
offentligt. Endast såvitt anginge den hemliga handlingen borde förhandlingen
få hållas inom stängda dörrar; i övrigt borde förhandlingen vara offentlig,
i den mån ej eljest gällande bestämmelser medgåve offentlighetens
uteslutande. Även såvitt anginge den hemliga handlingen syntes offentligheten
ej böra uteslutas annat än då det vore av synnerlig vikt att skydda
hemliga uppgifter, som handlingen innehölle. Sålunda borde exempelvis ej
redan den omständigheten att en självdeklaration företeddes i målet få leda
till att förhandlingen i denna del bleve hemlig. Domstolen borde i varje
särskilt fall ha att överväga om deklarationen innehölle upplysningar, exempelvis
rörande den skattskyldiges affärsförhållanden eller andra personers
ekonomiska förhållanden, vilka upplysningar det kunde anses vara av synnerlig
vikt att skydda.

Det vid promemorian fogade förslaget innehåller sålunda att om allmän
handling, som enligt vad därom är stadgat icke må utlämnas till envar, företes
i mål vid domstol och det finnes vara av synnerlig vikt att ej genom
förhandlingens offentlighet något uppenbaras som av hänsyn till allmänna
eller enskilda intressen bör hållas hemligt, domstolen äger, även om före -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 260-

skrift därom eljest ej är i lag meddelad, förordna att förhandlingen i vad
den angår sådan handling skall hållas inom stängda dörrar. I förslaget
upptagas även såsom ett andra stycke de ytterligare föreskrifter om handlingens
intagande eller anmärkande i protokoll, dom eller beslut och om
dess bringande till parts eller annans kännedom, som processlagberedningen
föreslagit.

I promemorian diskuteras slutligen möjligheten att såsom ett alternativ
till de behandlade förslagen meddela föreskrifter allenast om inskränkning
i offentligheten vid domstol till skydd för hemlig handling som företes vid
förhandling men att ej tillägga domstolen befogenhet att förordna om tillhandahållande
av dylika handlingar.

I yttrandena har någon anmärkning icke framställts mot att domstolen
erhåller befogenhet att förordna om tillhandahållande av hemlig handling.
Göta hovrätt förordar denna lösning framför det i promemorian diskuterade
alternativa förslaget. Styrelsen för svenska stadsförbundet finner förslaget
ur allmänna rättssäkerhetssynpunkter vara befogat och förordar därför den
föreslagna editionsplikten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att bland undantagen upptagits
bestämmelse om att vissa handlingar ej finge företes som bevis. Av motiven
framginge icke, huruvida domstolen beträffande dessa handlingar väl
skulle äga rätt att meddela förordnande om tillhandahållande men, om
granskning av handlingen därtill föranledde, sedermera icke tillåta dess åberopande
som bevis. Om så vore avsett, borde detta enligt hovrättens mening
komma till tydligare uttryck än i den föreslagna formuleringen. Styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar anser att i dylika fall handling
som vore av betydelse för förundersökning i brottmål alltid först borde utlämnas
till domstolen, på vilken det därefter skulle ankomma att till förhörsledaren
överlämna den, om och i den mån så vid prövning syntes kunna
ske. Det kunde ifrågasättas om det ej även i andra än de nu angivna fallen
vore lämpligt att handling alltid av myndigheten utlämnades direkt till domstolen,
som därefter vid dess vidarebefordran till undersökningsledaren kunde
giva närmare föreskrifter om dess begagnande.

Beträffande de inskränkningar i parts rätt att utfå handlingar, som upptagits
i det vid promemorian fogade förslaget, uttalar hovrätten över Skåne
och Blekinge betänkligheter. Hovrätten anser att vad därom kommit till uttryck
innebär ett betydelsefullt avsteg från den hittills gällande viktiga principen
att part skall äga att i full utsträckning utfå handlingar, varå avgörandet
i mål eller ärende grundats. Även om det vore påkallat att giva domstolen
befogenhet att göra en avvägning mellan offentlighets- och sekretessintresset,
syntes det hovrätten i vart fall angeläget att stadgandet gåves sådan
formulering att däri angåves att beslut om handlings utlämnande skulle
grundas ej allenast på prövning av faran för missbruk utan jämväl på en
avvägning av sekretessintresset mot partens intresse att utfå handlingen. Utlämnande
syntes enligt hovrättens mening böra framstå som det normala.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 260-

I fråga om den särskilda lagen om inskränkning av offentligheten vid
domstol beträffande allmänna handlingar anföra Göta hovrätt och styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar att bestämmelserna på grund av
sin natur borde ha sin plats i nya RB. I varje fall borde enligt hovrättens
mening i 6 kap. nya RB införas en hänvisning till de föreslagna bestämmelserna
om protokollföring.

Beträffande innehållet i de föreslagna bestämmelserna framställes i huvudsak
icke någon anmärkning. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund understryker
behovet av eu sådan lag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att stadgandet i andra stycket i
lagen syntes böra gälla ej endast då förordnande om förhandling inom stängda
dörrar meddelats enligt första stycket i lagen utan även då sådan handläggning
skett enligt stadgande i annan författning. Hovrätten anser även
formuleringen av andra stycket böra förtydligas. Vidare framhåller hovrätten
att någon motsvarande regel icke finnes beträffande muntlig utsaga av
part, sakkunnig eller vittne under förhandling inom stängda dörrar; sådan
utsaga kunde beröra förhållanden, där sekretessintresset vore synnerligen
starkt. Att göra någon ändring härutinnan kunde dock ej komma i fråga.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att stadgandet
i lagens första stycke borde avse ej blott mål utan även ärenden, vari
förhandling hölls vid domstol. Vidare anser styrelsen ett tillägg till andra
styckets innehåll böra göras i fråga om förundersökningsprotokoll.

Vad särskilt angår frågan om hemlighållande av självdeklarationer och
andra till ledning vid taxering avlämnade uppgifter ifrågasätter överståthållarämbetet,
om icke i mål om åtal för falsk eller vårdslös deklaration
kunde så förfaras att till rätten ingåves en avskrift av självdeklaration i erforderliga
delar samt att denna avskrift finge stanna i rättens förvar såsom
en offentlig handling. Originaldeklaration, som företeddes för kontroll, borde
återställas till beskattningsmyndigheten. Därest en sådan ordning iakttoges,
förefunnes icke någon anledning att inskränka offentligheten vid domstolarna
i samband med handläggning av ifrågavarande mål. Länsstyrelsen i
Västmanlands län uttalar att domstols rätt att förordna om tillhandahållande
av självdeklarationer och andra handlingar av nu ifrågavarande slag borde
inskränkas till brottmål, där vederbörande deklarant vore ensam enskild
part.

Syftet med de i nya RB upptagna bestämmelserna om editionsplikt hav, Departement.esåsom
processlagberedningen framhåller, varit att alla handlingar, som en- cheenligt
domstolens mening kunna antagas äga betydelse som bevis, skola företes;
endast i vissa snävt avgränsade fall ha inskränkningar i editionsplikten
medgivits. Samma synpunkter göra sig gällande i fråga om allmänna handlingar,
även om dessa äro hemliga. Starka skäl tala därför för att fråga om
företeende av allmän handling, som är hemlig, prövas av domstolen. Å
andra sidan är det emellertid angeläget att hemliga uppgifter icke röjas, särskilt
ej sådana vilkas hemlighållande påkallas av hänsyn till rikets säkerhet

Kungi. Maj.ts proposition nr 260-

eller andra viktiga allmänna intressen. Beträffande sådana handlingar kunde
det vara betänkligt, om kontrollen över handlingarna fråntoges den myndighet
som har att tillvarataga de sekretesskyddade intressena. Den av beredningen
anvisade utvägen, vilken innebär en uppdelning av de hemliga handlingarna
med hänsyn till det allmännas intresse av sekretessens bibehållande,
synes tillgodose båda de nu angivna synpunkterna. Jag finner alltså den av
beredningen föreslagna huvudregeln om befogenhet för domstol att förordna
om tillhandahållande av allmän handling, som är hemlig, böra förordas
tramtör det i promemorian diskuterade alternativet, vilket icke innefattar
dylik befogenhet.

I beredningens förslag göres undantag från domstolens befogenhet i fråga
om två grupper av handlingar. Den första gruppen omfattar vissa handlingar,
beträffande vilka det allmännas intresse av sekretessens bibehållande
kan vara särskilt starkt. I fråga om sådan handling får förordnande om tillhandahållande
ej meddelas av domstolen; det ankommer på den myndighet
som har sig anförtrott att tillvarataga de sekretesskyddade intressena att bedöma
om handlingen kan tillhandahållas såsom bevis i rättegång. Den
andra gruppen omfattar handlingar med sådant innehåll att den som utfärdat
handlingen enligt vissa närmare angivna bestämmelser i rättegångsbalken
icke må höras som vittne därom. Ej heller i dessa fall bör domstolen, om
det framgår av omständigheterna att en dylik handling föreligger, meddela
förordnande om dess tillhandahållande. Såsom processlagberedningen framhållit
i sitt betänkande torde det dock stundom framgå först sedan handlingen
infordrats att hinder av nu antydd beskaffenhet möter. I sådant fali
bör handlingen icke få företes i rättegången eller vid förundersökningen.
Såväl sammanhanget som de föreslagna formuleringarna torde med tillräcklig
tydlighet utvisa att det härvid endast är fråga om handling som domstolen
infordrat; i vad mån handling eljest må företes regleras ej i 1937 års lag.
En jämförelse med de i 36 kap. nya RB meddelade bestämmelserna torde giva
vid handen att handling som nu avses stundom kan företes, om part lämnar
sitt medgivande därtill. Att domstolen, då handling infordras för att begagnas
vid förundersökning i brottmål, äger föreskriva att handlingen i första hand
skall tillhandahållas domstolen för att denna skall få tillfälle att granska
handlingen, innan denna utlämnas till undersökningsledaren, framgår av de
föreslagna bestämmelserna.

För att domstolen skall kunna anförtros att i den omfattning som nu angivits
förordna om tillhandahållande av allmänna handlingar torde såsom
beredningen förutsätter vissa särskilda anordningar vara erforderliga. Dylika
anordningar kunna vara påkallade även för andra fall, då hemliga handlingar
företes vid förhandling inför domstol. I främsta rummet kommer härvid
i fråga att utvidga möjligheterna att hålla förhandling inom stängda
dörrar. Behovet av en dylik utvidgning blir mer framträdande om de ändringar
i 36 § 1937 års lag, för vilka tidigare redogjorts, genomföras. För
närvarande föreligger nämligen en möjlighet att tillgodose sekretesskyddet
genom att handlingar, som äro hemliga, ej intagas i protokoll utan läggas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 260-

handlingarna i målet; eljest gällande sekretessbestämmelser kunna då tilllämpas
(NJA 1945: 2). Såsom förut anförts få visserligen nu gällande rättsregler
i princip anses innebära att allt som är av betydelse för målets avgörande
bör intagas i protokollet. I syfte att skydda hemliga handlingar har
dock denna grundsats i olika sammanhang tolkats sålunda att endast vad
sam oundgängligen erfordras för avgörandet intages i protokollet, under det
att handlingar i övrigt, även om de ej helt sakna betydelse i sådant hänseende,
ansetts kunna läggas till handlingarna i målet. Ett dylikt förfaringssätt
har stundom begagnats för att skydda innehållet i rättspsykiatriska utlåtanden.
Strafflagberedningen har i sitt den 31 december 1942 avgivna betänkande
angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning
in. in. (SOU 1942: 59 s. 208) framhållit att domstolarna med hänsyn till sekretesskyddet
borde i protokollet intaga endast själva sammanfattningen av utlåtandet,
medan journaler och andra till utlåtandet hörande handlingar icke
borde protokollföras. Till den sålunda av strafflagberedningen uttalade meningen
har justitieombudsmannen anslutit sig (JO 1944 s. 92). Beträffande
dylika handlingar har emellertid sedermera skyddet ytterligare tillgodosetts
genom ändring år 1945 i sinnessjuklagen (41 a § och punkt 3 i övergångsbestämmelserna),
varigenom domstolen erhållit möjlighet att förordna om
förhandling inom stängda dörrar, såvitt angår utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet.

I andra fall saknas emellertid motsvarande möjlighet att hålla förhandlingen
inom stängda dörrar. Beträffande självdeklarationer och vissa andra
taxeringsuppgifter tillgodoses för närvarande skyddet genom att handlingarna
endast i begränsad omfattning få intagas i protokoll. Enligt 56 § 1 mom.
femte stycket taxeringsförordningen gäller nämligen att självdeklaration, som
åberopas vid domstol, icke utan den skattskyldiges samtycke må offentligen
föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller omnämnas
i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Detta stadgande
är enligt åttonde stycket i samma moment tillämpligt även å vissa andra
taxeringsuppgifter. Ett liknande stadgande finnes även i 48 § 1941 års förordning
om arvsskatt och gåvoskatt. Då i dylikt fall deklarationen eller uppgiften
lägges till handlingarna i målet, kan den, i de delar som sålunda ej
intagits i protokollet, hemlighållas med stöd av eljest gällande sekretessbestämmelser;
sådana finnas meddelade i 17 § 1937 års lag. Denna möjlighet
skulle efter den ifrågasatta ändringen i 36 § ej längre föreligga. På samma
sätt skulle de med tillsynen över advokat väsende t sammanhängande handlingar,
varom tidigare talats, i regel ej kunna hemlighållas, sedan de företetts
vid förhandling i högsta domstolen. Ett behov alt skydda handlingar,
vilket ej kan tillgodoses genom eljest gällande bestämmelser om förhandling
inom stängda dörrar, kan föreligga beträffande åtskilliga andra handlingar,
exempelvis handlingar rörande någons behandling i fångvårdsanstalt. vissa
läkarutlåtanden, handlingar rörande behandling av alkoholister, handlingar
rörande enskildas ekonomiska förhållanden, vilka ingivas till registreringseller
tillsynsmyndighet eller för statistiskt ändamål och hos myndigheten iiro

Kungl. Maj.ts proposition nr 260-

sekretesskyddade, vissa handlingar rörande statlig eller kommunal myndighets
ekonomiska verksamhet, vilka äro sekretesskyddade enligt 34 § 1937
års lag.

En viss utsträckning av möjligheten att hålla förhandling inom stängda
dörrar till skydd för hemlig handling, som företes vid förhandlingen, synes
således vara påkallad. Skäl kunna anföras för att bestämmelser härom, såsom
i vissa yttranden påyrkats, icke böra upptagas i särskild lag utan införas
i nya RB. Mot en sådan anordning talar emellertid att bestämmelserna
i viss mån böra få provisorisk karaktär. För närvarande pågår arbete med
revision av tryckfrihetsförordningen, vid vilket även de grundläggande bestämmelserna
om allmänna handlingars offentlighet behandlas. Sedan detta
arbete slutförts, torde även de därtill anslutande sekretessbestämmelserna
böra underkastas en allmän översyn. Det kan därför icke vara lämpligt att
för närvarande införa hithörande regler i nya RB.

Vad angår förutsättningarna för att förhandling skall få hållas inom
stängda dörrar till skydd för hemlig handling ansluter jag mig till vad i promemorian
anförts; endast då det är av synnerlig vikt att skydda hemliga
uppgifter bör den nu föreslagna bestämmelsen få tillämpas för att utesluta
offentligheten vid förhandling. En viss jämkning av ordalagen i bestämmelsen
synes böra ske för att denna skall bli tillämplig i alla fall då förhandling
hålles vid domstol, således även i ärenden.

Vad därefter angår frågan om de ytterligare anordningar, som äro erforderliga
för att skydda hemliga handlingar, då de företes vid domstol, synas
de av hovrätten över Skåne och Blekinge anförda betänkligheterna mot att
inskränka parts rätt att utfå handlingar i viss män vara berättigade. Det
kan dock ej bortses från att möjligheten att i viss utsträckning begränsa
partens rätt i förevarande hänseende kan utgöra en väsentlig förutsättning
för att hemlig handling skall kunna tillhandahållas rättsskipningen. Det bör
därför ligga i domstols eller annan myndighets hand att göra en avvägning
mellan partens intresse att utfå handlingen och sekretessintresset. Utlämnande
till part bör därvid framstå som det normala. Dom eller beslut bör ej få
undanhållas parten på grund av dess hemliga natur. Då det av hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig vikt att innehållet
i annan handling icke uppenbaras, bör däremot utlämnande till part få vägras
med stöd av sekretessbestämmelse. Skillnad synes härvid icke böra göras
mellan protokoll och andra handlingar; även i fråga om protokoll kan på
grund av däri återgivna muntliga uttalanden ett starkt sekretessbehov göra
sig gällande. Det må emellertid framhållas att en sådan begränsning av parts
rätt att utfå handlingar icke innebär någon inskränkning i domstolens eller
myndighetens skyldighet att vid förhandling eller annan handläggning låta
parten erhålla kännedom om alla omständigheter som åberopas till bevis.
Tvärtom är det av vikt att denna princip noga iakttages; endast i den mån
så sker kan man bortse från de betänkligheter som kunna anföras mot att
partens rätt att utfå handlingar begränsas.

Såsom processlagberedningen föreslagit böra, då part ej vägras att utfå de
handlingar som nu avses, erforderliga förbehåll likväl göras vid utlämnandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 260-

Möjligheten att utlämna handlingar med förbehåll, vars brytande medför
straff, begränsar behovet att helt vägra utlämnande; såsom i promemorian
framhållits torde utlämnande med förbehåll stundom kunna ske till advokat
som företräder parten.

Det föreslagna undantaget från parts rätt att utfå handlingar torde kunna
tillämpas i de fall som för närvarande finnas angivna i 39 §; dessa undantagsfall
behöva således icke särskilt nämnas i paragrafen.

Skola såsom nu förordats enahanda regler gälla i fråga om utlämnande
till part av protokoll och andra handlingar, bortsett från dom och beslut,
förfalla i huvudsak de skäl, som föranlett särskilda bestämmelser om hemlig
handlings intagande i protokoll med mera. Redan av de i nya RB meddelade
bestämmelserna om domstols protokoll framgår att handlingar, som
företes i rättegång, i allmänhet icke skola intagas i protokoll. Att innehållet
i hemlig handling, som åberopas till bevis, skall bringas till parts kännedom
i den utsträckning som erfordras på grund av dess åberopande har redan
anförts; i övrigt skall i viss utsträckning utlämnande till part kunna vägras.
Det ligger i sakens natur att i viss omfattning innehållet kan få bringas även
till annans kännedom, exempelvis då vittne eller sakkunnig hörs angående
de i handlingen berörda förhållandena. Vad slutligen angår dom och beslut
kan visserligen den nu föreslagna bestämmelsen i 39 § 1937 års lag medföra
att innehållet i hemlig handling, om det redovisas i domen eller beslutet,
blir i skrift tillgängligt för parten, oaktat utlämnande av handlingen anses
böra vägras. Det torde dock i regel vara möjligt att avfatta dom och beslut
på sådant sätt att uppgifter, vars hemlighållande är av synnerlig vikt, icke
onödigtvis röjas. Särskilda bestämmelser härom torde icke vara erforderliga.
På grund av det nu anförda synes andra stycket i det vid promemorian
fogade förslaget till lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande
allmänna handlingar kunna utgå.

Vad angår domstols befogenhet att förordna om tillhandahållande av
självdeklarationer och andra till ledning vid taxering avlämnade uppgifter
torde några särbestämmelser knappast vara påkallade. Den av överståthållarämbetet
för skyddande av dylika handlingar anvisade utvägen, att i mål
om falsk eller vårdslös deklaration endast utdrag av självdeklaration skulle
företes, skulle visserligen i fråga om dylika handlingar göra bestämmelse
om uteslutande av offentligheten vid förhandling onödig. Det kan dock knappast
anses att företeende av hela deklarationen i dylikt mål alltid är obehövligt;
att åklagaren till domstolen ingiver hela deklarationen i huvudskrift
eller avskrift, även då endast vissa delar därav åberopas, torde ofta framstå
som en naturlig åtgärd. Så länge deklarationen kvarligger hos domstolen,
gälla därå bestämmelserna i 36 §, varför tillämpning av eljest gällande sekretessbestämmelser
blir utesluten, om förhandlingen hållits offentligt. För
självdeklarationer och andra taxeringsuppgifter samt för deklarationer och
uppgifter, som ligga till grund för beräkning av arvsskatt eller gåvoskatt,
gälla för närvarande vissa särskilda regler, som innebära bland annat att
dessa handlingar, då de åberopas vid domstol, i regel ej få offentligen föredragas
eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller omnämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 260-

i vidare män än som oundgängligen erfordras. Även om underlåtenhet att intaga
dylik handling i protokoll efter de ändringar i 1937 års lag som nu föreslås
icke medför att eljest gällande sekretessbestämmelser kunna tillämpas,
torde bestämmelserna dock i viss mån kunna fylla en uppgift för att
skydda handlingarnas innehåll, då tillräckliga skäl icke anses föreligga för
förhandling inom stängda dörrar i fråga om dessa. Det torde i varje fall
ej vara nödvändigt att i förevarande sammanhang ändra dessa bestämmelser.

Såsom processlagberedningen framhållit synes frågan om editionsplikt beträffande
allmänna handlingar falla inom sekretesslagstiftningens område.
Däremot torde bestämmelser om offentlighetens uteslutande vid domstol
hänföra sig till det i allmän lag reglerade processuella förfarandet och ej
kunna meddelas annat än i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen föreskriver.

I förevarande sammanhang synes en redaktionell jämkning av 35 § böra
vidtagas. De föreslagna lagändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1948,
samtidigt med nya RB.

Övriga lagstiftningsfrågor.

1 ett den 11 december 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 90) ha 1946
års lönestatistiksakkunniga framlagt förslag till utvidgning av den offentliga
lönestatistiken samt uttalat att förslaget borde föranleda ändring i 16 § 1937
års lag.

Enligt 16 § 1937 års lag gäller att för statlig eller kommunal statistik lämnade
uppgifter, som avse namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda
samfälligheter, ej må utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum
förflutit, därest ej den som däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande
eller ock, med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den
åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen,
att utlämnandet ej kommer att missbrukas till hans skada. Vid utlämnande
böra erforderliga förbehåll göras.

De sakkunniga anföra i betänkandet att den offentliga lönestatistiken bör
kunna praktiskt utnyttjas såsom informationsmaterial dels för förhandlingar
om löneavtal, dels för den allmänna ekonomiska och sociala politiken. Då
den nuvarande, huvudsakligen på frivilligt lämnade uppgifter från arbetsgivare
baserade statistiken är otillräcklig för dessa ändamål, föreslå de sakkunniga
att den hos socialstyrelsen upprättade lönestatistiken skall på närmare
angivet sätt utvidgas och att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare
att på anmodan från socialstyrelsen lämna uppgifter rörande enskilda löntagares
arbetstids- och löneförhållanden. De sakkunniga anföra vidare att
inom den ekonomiska och sociala statistiken för närvarande icke offentliggöras
uppgifter beträffande enskilda, namngivna företag. För att det lönestatistiska
materialet skall kunna till fullo utnyttjas i förhandlingsarbetets
intresse bör enligt de sakkunnigas mening socialstyrelsen beredas möjlighet
att efter framställning från partsorganisation, förlikningsman eller myndighet
verkställa lönestatistiska undersökningar beträffande särskilda företag.

Kungl Maj:ts proposition nr 260.

Då utlämnande av löneslatistiska undersökningar beträffande särskilda företag
emellertid torde strida mot grunderna för 16 § 1937 års lag, anse de sakkunniga
att förslaget bör föranleda ändring i denna lag.

I vissa över betänkandet avgivna yttranden har sekretessfrågan berörts.
Socialstyrelsen har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag att styrelsen
genom ändring i 1937 års lag skulle erhålla möjlighet att efter framställning
från parisorganisation, förlikningsman eller myndighet verkställa
lönestatistiska undersökningar beträffande särskilda företag. I andra yttranden
ha däremot erinringar mot detta förslag gjorts. Riksräkenskapsverlcet avstyrker
de sakkunnigas förslag i denna del under hänvisning till att sådana
undersökningar ligga utanför den egentliga statistikens begrepp. Lantbruksstyrelsen
finner ett sådant tillhandahållande åt partsintresset av individuella
löneuppgifter, som hittills och med rätta åtnjutit sekretesskydd, icke kunna
betecknas såsom något statsintresse samt ifrågasätter, om ej verkställandet
av sådana lönestatistiska undersökningar närmast sammanhänger med det
under särskild utredning varande problemkomplexet om insyn i företagens
ekonomiska förhållanden. Statistiska centralbyrån avstyrker de sakkunnigas
förslag i förevarande del samt framhåller att, om de statistiska uppgifterna
icke vore skyddade, kunde befaras att villigheten att lämna dylika skulle i
hög grad minskas och risken ökas för att ovederhäftiga uppgifter avgåves.
Kommerskollegium anser att frågan borde närmare prövas i samband med
försöksundersökningar.

Ett av 1943 års sekretessutredning avgivet yttrande har begränsats till frågan
hur det av de sakkunniga framlagda förslaget må kunna förverkligas
med hänsyn till gällande sekretesslagstiftning. I särskilt yttrande har dock en
ledamot av utredningen givit uttryck åt den meningen att den ifrågasatta
ändringen av sekretessbestämmelserna vore onödig och i varje fall för närvarande
borde anstå i avbidan på erfarenhet, huruvida något praktiskt behov
därav kunde uppkomma, sedan lönestatistiken utvidgats på föreslaget sätt.

I sekretessutredningens yttrande framhålles i övrigt att 16 § 1937 års lag
omfattade blott de för statistik lämnade uppgifterna; endast det till myndighet
inkomna primärmaterialet vore således sekretesskyddat i den omfattning
stadgandet angåve. Hos myndigheten upprättade bearbetningar vore däremot
alltid offentliga. Uppenbart vore emellertid att skyddet för primärmaterialet
skulle sakna betydelse, om upplysningar rörande namngivna enskilda personer,
bolag eller andra enskilda samfälligheter i stället funnes tillgängliga i
bearbetningar, som upprättats hos myndigheten. På grund av sekretessbestämmelsen
måste därför myndigheten, enligt sekretessutredningens mening,
anses hindrad att upprätta bearbetningar med dylikt innehåll.

Sekretessutredningen framhåller vidare alt utlämnande icke vore ovillkorligt
förbjudet utan i vissa fall kunde ske samt att detta finge motsvarande
tillämpning på upprättande och utlämnande av bearbetningar. Utredningen
anför härom:

I första hand inställer sig därför frågan, huruvida en lagändring är behövlig
för att det lönestatistiska materialet skall kunna utnyttjas för förhandlingar
om löneavtal; del kan ifrågasättas, om ej delta syfte skulle tillgodoses

Tiihnng till riksdagens protokoll 1S)M. t samt. Nr 260. 3

Kungl Maj:ts proposition nr 260.

redan med lagrummets nuvarande lydelse. Svaret på denna fråga blir beroende
av vad som i detta sammanhang är alt hänföra till sådant missbruk
som avses i lagrummet. Det kan väl göras gällande att ett åberopande av
vissa statistiska sakuppgifter rörande särskilda företag vid avtalsförhandlingar
ur allmän synpunkt icke kan anses som ett missbruk. Å andra sidan
kan det ej bortses från att de nuvarande reglerna om sekretesskydd, liksom
vissa andra därmed jämförliga bestämmelser, torde bygga på uppfattningen
att till skada är att hänföra varje ekonomisk förlust, som kan för näringsidkare
eller annan som avses i uppgifterna uppkomma genom åberopande av
dessa, samt att ett sådant åberopande av uppgifterna är att anse som missbruk.
Uppenbarligen skulle denna tolkning lägga hinder i vägen för uppgifternas
användande på sätt de sakkunniga tillänmat. Enligt sekretessutredningens
mening torde därför till förebyggande av ovisshet rörande lagrummets
innebörd bestämmelser i ämnet böra meddelas.

Beträffande utformningen av den ifrågasatta lagändringen anför sekretessutredningen: En

tänkbar utväg vore att sekretesskyddet helt upphävdes, såvitt fråga
är om lönestatistiska uppgifter. Det kan göras gällande att det skulle vara
meningslöst att bibehålla ett sekretesskydd för primärmaterialet, om motsvarande
uppgifter ingå i bearbetningar som sakna sådant skydd. Häremot kan
emellertid framhållas att det icke torde vara erforderligt att i bearbetningarna
medtaga allt vad primäruppgifterna innehålla. De sakkunniga förutsätta att
undersökningar icke skola göras så detaljerade att enskilda arbetstagares
löneförhållanden röjas. Dessutom synas de sakkunniga utgå från att lönestatistiska
undersökningar bli erforderliga endast i begränsad omfattning.
Skäl kunna alltså föreligga att bibehålla sekretesskydd för primärmaterialet.
Sekretesskyddet måste emellertid begränsas på sådant sätt att det icke lägger
hinder i vägen för upprättande och utlämnande av de föreslagna lönestatistiska
utredningarna. För detta syfte torde vara tillräckligt att utlämnande av
bearbetningar i de fall och i den ordning Konungen bestämmer medgives till
förening av arbetsgivare eller arbetstagare för begagnande i samband med
avtalsförhandlingar. I detta sammanhang torde dock lagrummets nuvarande
lydelse böra något jämkas, så att av lagrummet klart framgår att det även
avser bearbetningar av primärmaterialet, vilka upprättats hos myndigheten.
Vad i lagrummet är stadgat om förbehåll torde böra göras tillämpligt även
i fråga om utlämnande enligt den nytillkomna bestämmelsen.

De sakkunnigas förslag och de åtgärder som i anledning därav böra vidtagas
har behandlats av chefen för finansdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 11 april 1947 vid anmälan av proposition till riksdagen
angående förbättrad lönestatistik. Chefen för finansdepartementet tillstyrkte
att socialstyrelsen, på sätt de sakkunniga föreslagit, skulle erhålla möjlighet
att upprätta lönestatistiska undersökningar beträffande särskilda företag.
Den därav föranledda frågan om ändring i 1937 års lag skulle dock upptagas
i nu förevarande sammanhang.

I det av chefen för finansdepartementet avgivna yttrandet anföres vidare att
de anställda i visst företag, såsom i betänkandet föreslagits, borde beredas tillfälle
att genom ombud granska lönestatistisk uppgift beträffande förelaget, innan
uppgiften insändes. Om de anställda icke erhållit tillfälle till sådan granskning,
borde socialstyrelsen äga rätt att utlämna uppgifter för granskning, i
den mån det funnes erforderligt och arbetsgivaren ej anfört tillräckliga skäl
däremot. Vid ändringen i 1937 års lag borde jämväl delta önskemål beaktas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 260-

Nu gällande bestämmelser i 16 § 1937 års lag få, såsom sekretessutred- Departementtningen
framhållit, anses lägga hinder i vägen för myndighet att upprätta be- chefen"
arbetningar rörande namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda
samfälligheter för begagnande vid förhandlingar om löneavtal. För att det
lönestatistiska materialet skall kunna utnyttjas för sådant syfte böra därför
sekretessbestämmelserna ändras. Jag anser detta lämpligen böra ske på det
sättet att utlämnande av bearbetningar av lönestatistiska uppgifter i de fall
och i den ordning Konungen bestämmer medgives till förening av arbetsgivare
eller arbetstagare för begagnande vid förhandlingar om löneuppgörelser
eller förberedelser därtill. Vad sekretessutredningen anfört om viss jämkning
av lagrummets nuvarande lydelse och om tillämpligheten av stadgandet om
förbehåll vid utlämnande enligt den nytillkomna bestämmelsen finner jag
även böra iakttagas. Önskemålet om möjlighet för socialstyrelsen att utlämna
lönestatistiska uppgifter till löntagarna för granskning torde även böra föranleda
ett undantag från bestämmelserna i 16 § 1937 års lag. De nu angivna
lagändringarna kunna lämpligen träda i kraft den 1 januari 1948.

På sätt framgår av statsrådsprotokollet för den 28 februari 1947 har jag
vid behandlingen av fråga om vissa ändringar i den speciella bolagslagstiftningen
med anledning av den nya lagen om aktiebolag m. m„ beträffande vilken
fråga proposition till riksdagen (nr 228) denna dag avlåtes, förordat ett tilllågg
till 20 § 1937 års lag till skydd för handlingar i ärende rörande tilllåtelse
för aktiebolag att i balansräkning redovisa aktier i gemensamma poster.
Förslag om ett sådant tillägg synes böra upptagas i förevarande sammanhang.
Beträffande den närmare motiveringen till förslaget må hänvisas
till vad jag sålunda tidigare anfört. Även denna lagändring bör, liksom den
nya aktiebolagslagen, träda i kraft den 1 januari 1948.

I enlighet med de synpunkter som nu anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats bilagda1 förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; samt

2) lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna
handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över sistnämnda lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omfönnälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Bilagorna, som Uro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Bilaga A.

Processlagberedningens förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 10, 28, 36, 38 och 39 §§ lagen den 28 maj 1937
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott så ock handlingar
rörande användning av tvångsmedel i brottmål må ej utlämnas, såvida skäligen
kan befaras, att utlämnandet skulle motverka brotts upptäckande eller
brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara
menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; dock må handling ej
i något fall hemlighållas längre tid än sjuttio år från dess datum, och vare
Konungen obetaget att, där särskilda omständigheter det påkalla, medgiva
utlämnande utan hinder av vad ovan stadgas.

26 §.

Handlingar som —--därtill samtycker.

Beträffande handlingar--— deras datum.

Till myndighet inkomna eller där upprättade handlingar rörande någons
ansökan om inträde i advokatsamfundet eller eljest hans rätt att vara advokat
eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat må, i vad de angå hans
ekonomiska ställning eller andras enskilda förhållanden, ej tidigare än sjuttio
år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål
kräver eller den handlingen sålunda angår därtill samtycker.

36 §.

Har i mål, som handlägges av domstol, förhandling hållits inom stängda
dörrar, må protokoll över sådan förhandling samt därvid företedda handlingar
icke utan domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från
domstolens handläggning. Förekommer anledning, att förhandling i målet
skall äga rum inom stängda dörrar, må domstolen i avbidan på sådan för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

handling besluta, att handlingar, som inkomma i målet, icke må utan dess
tillstånd utlämnas; har förhandling hållits inom stängda dörrar, må ock sådant
beslut meddelas beträffande handlingar, som därefter inkomma. När
domstolen skiljer sig från målet, äger den förordna, att dylika protokoll och
inkomna handlingar samt dess beslut och dom i målet ej heller därefter må
utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit från dagen
för förordnandet; därvid må dock, om det med hänsyn till målets beskaffenhet
finnes lämpligt, föreskrivas, att utlämnande före den sålunda bestämda
tidpunkten må ske med enskilda parters samtycke.

Fullföljes mål, i vilket enligt förordnande, som i första stycket sägs, protokoll
och handlingar i lägre rätt ej må utlämnas, må ej heller till högre rätt
inkomna eller där upprättade handlingar i målet utan rättens tillstånd utlämnas;
ankommande på högre rätt att ej mindre pröva förordnande, som av
lägre rätt meddelats, än även, om anledning därtill finnes, med avseende å
rättens handlingar i målet meddela förordnande, som i första stycket sägs.

Över förordnande, som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats, må
ej föras särskild klagan.

Protokoll samt beslut och dom så ock handlingar, som företetts vid förhandling
i mål vid domstol, må ej hemlighållas på grund av andra stadgan -den i denna lag i vidare mån än som följer av 35 §.

38 §.

Där det---handlingars utlämnande.

Kan handling, som enligt denna lag ej må utlämnas, antagas vara av betydelse
som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, äge domstol,
där rättegången föres eller fråga som hör till förundersökningen må upptagas,
förordna, att handlingen skall för sådant ändamål tillhandahållas domstolen
eller undersökningsledaren. Vad nu sagts gälle dock ej handlingar, som omförmälas
i 1-—5 samt 31 och 33 §§. Är handlingens innehåll sådant, att den
som utfärdat handlingen ej enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller fjärde stycket
rättegångsbalken må höras som vittne därom, må handlingen ej företes
som bevis. Ej heller må, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill,
handling företes som bevis, om därigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej till inskränkning i sökandes, klagandes och
andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet
utbekomma protokoll, beslut eller dom. Andra handlingar, som enligt denna
lag ej må utlämnas, må utbekommas allenast om det prövas kunna ske utan
fara för missbruk; härvid skola erforderliga förbehåll göras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Bilaga B.

Processlagberedningens förslag1
till

Lag

om inskränkning i vissa fall av offentligheten vid domstol beträffande

allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer.

Företes i mål vid domstol allmän handling, som enligt vad därom är stadgat
ej må till envar utlämnas, äge domstolen förordna, att förhandling i vad
den angår sådan handling skall hållas inom stängda dörrar. Meddelas sådant
förordnande eller hålles ej förhandling i målet, må handlingen ej intagas
i protokoll. Ej heller må den i protokollet anmärkas eller eljest bringas till
parts eller annans kännedom i vidsträcktare mån än som erfordras på grund
av handlingens åberopande. Vad nu sagts om protokoll gälle ock dom samt
beslut, som meddelas skilt från protokollet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Vtclrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 maj
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 6 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet IvronprinsenRegenten
i statsrådet den 18 april 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om inskränkning av offentligheten vid
domstol beträffande allmänna handlingar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet B. Kjellin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet.
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 8 maj 1947 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18
april 1947 remitterade förslaget till lag om inskränkning av offentligheten
vid domstol beträffande allmänna handlingar.

Med förmälan, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, hemställer föredraganden,
att det vid statsrådsprotokollet för den 18 april 1947 fogade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar ävensom det av
lagrådet granskade lagförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4710U