Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969 (Proposition 1969:26)

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken; given Stockholms slott
den It februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken som har
aktualiserats av det arbete på uppbyggnaden av ett rättsväsendets informationssystem
(RI) som bedrivs inom justitiedepartementet. Detta arbete är
ett led i strävandena att rationalisera de rättsvårdande organens verksamhet.
I en första etapp av RI samordnas det allmänna kriminalregistret med
det hos rikspolisstyrelsen förda s. k. personregistret och läggs om för automatisk
databehandling i den datamaskinanläggning som styrelsen förfogar
över. Uppgiftslämnandet från domstolar och andra myndigheter till registren
skall samtidigt förenklas. Kopia av dom eller beslut som skall registreras
skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt
de särskilda formulär som nu begagnas. Med anledning härav föreslås bl. a.
att Kungl. Maj :t bemyndigas meddela närmare föreskrifter om avfattning
av dom och beslut i brottmål. Avsevärda arbetskraftsbesparingar beräknas
särskilt inom rättsväsendets olika organ.

o 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. 5—7 och 10 §§ rättegångsbalken1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i balken skall införas
två nya paragrafer, 30 kap. 14 § och 45 kap. 18 §, av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 KAP.

5 §•

Dom skall---------

3. parternas yrkanden och de omständigheter,
varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i
målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts-----—---

Äger part-----------

— tilltalades försvarare;

3. domslutet;

4. parternas yrkanden och de omständigheter,
varå de grundats; samt

5. domskälen med uppgift å vad i
målet är bevisat.

— rätts dom.

---14 §.

6 §.

I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan brottspåföljd
än böter ej ådömes, domen utfärdas
i förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts dom,
må ock utfärdas i förenklad form.
Närmare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

7 §•

Innan dom----------stadgar därom.

Då huvudförhandling------- domens meddelande.

Avgöres mål----------till parterna.

Avkunnande av dom må ske ge- Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domskälen och nom återgivande av domslutet och

1 Senaste lydelse av 30 kap. 6 § se 1964:166 och av 30 kap. 7 § se 1956: 587.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1969

(Nuvarande lydelse)

slutet jämte meddelande av fullfölj
dshänvisning.

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om
dom äge motsvarande tillämpning i
fråga om slutligt beslut. Å sådant
beslut skola ock bestämmelserna i
5 och 8 §§ tillämpas, om frågans beskaffenhet
fordrar det. Meddelas
slutligt beslut i samband med dom,
skall det upptagas i domen.

Äger part

(Föreslagen lydelse)

skålen jämte meddelande av fullfölj
dshänvisning.

När mål avgjorts, skall skriftlig
underrättelse om utgången i målet
snarast givas den tilltalade. Närmare
föreskrifter härom meddelas av
Konungen.

§•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om
dom äge motsvarande tillämpning i
fråga om slutligt beslut. I den mån
ej annat föreskrivits med stöd av
14 §, skola ock bestämmelserna i 5
och 8 §§ tillämpas å sådant beslut,
om frågans beskaffenhet fordrar det.
Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i domen.

---14 §.

14 §.

Närmare föreskrifter om avfattning
av dom och beslut meddelas av
Konungen.

45 KAP.

18 §.

Närmare föreskrifter om avfattning
av stämningsansökan och stämning,
som utfärdas av åklagare, meddelas
av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Förordnande om
ikraftträdande får begränsas till viss eller vissa domstolar och till vissa av
de nya bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
24 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om automatisk databehandling
av dom i brottmål, m. m. och anför. I.

I. Inledning

De rättsvårdande organen i vårt land — polis, åklagare, domstolar och
myndigheter inom kriminalvården — är i stor utsträckning skyldiga att
för central registrering och andra ändamål lämna uppgifter om brott och
om dem som har dömts för brott. Uppgiftslämnandet och förandet av olika
register är med nuvarande arbetsmetoder både tidsödande och kostnadskrävande.
En viss dubbelregistrering är också oundviklig. Det är därför
naturligt att man på senare tid riktat uppmärksamheten på de möjligheter
den automatiska databehandlingen (ADB) erbjuder att rationalisera handläggningsrutiner
av sådant slag. Genom en övergång till ADB kan uppgiftslämnandet
begränsas och förenklas och dubbelregistreringen minskas. Samtidigt
blir det lättare att få snabb information för olika ändamål.

I prop. 1968: 82 ang. ändring av bestämmelserna om strafföreläggande
m. m. (s. 50—52) nämnde jag, att samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet
(riksdagsberättelsen 1968: Ju 59) sedan en tid tillbaka undersöker
möjligheterna att successivt bygga upp ett på ADB-teknik baserat, enhetligt
informationssystem för rättsväsendet (RI). Jag omtalade vidare, att samarbetsorganet
år 1967 lagt fram ett preliminärt förslag till ett delsystem
för maskinell bearbetning av handlingar som upprättas i olika faser av förfarandet
vid beivrande av brott. I en redan påbörjad första etapp av detta
system läggs det allmänna kriminalregistret om för ADB. Avsikten är, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

registret skall samordnas tekniskt med det hos rikspolisstyrelsen förda s. k.
personregistret (jfr prop. 1968: 1 bil. 4 s. 25, 28 och 70). Uppgiftslämnandet
från domstolar och andra myndigheter till registren skall enligt förslaget
samtidigt förenklas. Kopia av dom eller beslut som skall registreras
skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt
de särskilda formulär som nu används. Samarbetsorganet har för detta
ändamål föreslagit, att domstols avgörande i brottmål delvis avfattas enligt
formulär på tryckt blankett.

Med anledning av den föreslagna omläggningen av domstolarnas uppgiftslämnande
rörande domar och beslut i brottmål har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria angående formulär till dom i brottmål
m. m. (Stencil Ju 1968: 5), vari bl. a. föreslås vissa ändringar i 30 kap.
rättegångsbalken (RB).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
justitiekanslern (JK), nedre justitierevisionen, riksåklagaren (RÅ), samtliga
hovrätter, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga, Svartlösa domsaga,
Uppsala läns norra domsaga, Östbo och Västbo domsaga, Skövde domsaga,
Listers och Sölvesborgs domsaga, Frosta och Eslövs domsaga, Askims
och Mölndals domsaga, Jösse domsaga, Jämtlands östra domsaga och Piteå
domsaga, borgmästarna i Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt i
rådhusrätterna i Uppsala, Hälsingborg, Sundsvall och Umeå, rådhusrätten
i Jönköping, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret, statistiska
centralbyrån, kontrolistyrelsen, riksdagens justitieombudsman
Bexelius (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Juristförbund och Domstolarnas kanslipersonalförening.
Häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga och Piteå domsaga
samt borgmästaren i rådhusrätten i Sundsvall har såsom eget yttrande
åberopat det av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare avgivna
remissvaret.

Frågan om införande av skyldighet för domstol att delvis avfatta avgörande
i brottmål enligt formulär har nu närmare övervägts inom justitiedepartementet.
I anslutning till den nu berörda frågan har även tagits upp
två andra spörsmål rörande ändring i RB, vilka har visst samband med samarbetsorganets
förslag. Det ena gäller underrättelse till tilltalad om dom i
brottmål och det andra anpassning av stämningsansökan och stämning, som
utfärdas av åklagare, till ADB-rutiner.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 26 år 1969

2. Avfattning av dom i brottmål enligt formulär m. m.

2.1. Gällande ordning

Avfattning av dom och beslut i brottmål. Domstols avgöranden i brottmål
delas efter sitt sakliga innehåll upp i domar och beslut. Enligt 30 kap. 1 §
RB sker rättens avgörande av saken genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut varigenom rätten på annat sätt än genom dom
skiljer saken från sig är slutligt beslut. I fråga om övriga beslut skiljs i RB
mellan beslut under rättegången och beslut i samband med dom eller slutligt
beslut.

Föreskrifter om doms avfattning och innehåll finns i 30 kap. 5 och 6 §§
RB. Enligt 5 § skall dom avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange:

1) domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

2) parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,

3) parternas yrkanden och de omständigheter, på vilka de har grundats,

4) domskälen med uppgift på vad som är bevisat i målet,

5) domslutet.

I paragrafen föreskrivs vidare att högre rätts dom, i den mån det behövs,
skall innehålla redogörelse för lägre rätts dom och att fullföljdshänvisning
skall lämnas i domen. Enligt 6 § får dom utfärdas i förenklad form i två
fall. Det ena gäller underrätts dom i mål som rör endast ansvar för brott,
om den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter inte
ådöms, och det andra dom varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom.
Paragrafen ger Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda närmare föreskrifter
om dom i förenklad form. Sådana bestämmelser har meddelats i protokollskungörelsen
(ProtK) den 26 september 1947 (nr 775). Underrätts dom får
i nyssnämnda fall — med undantag för avgörande i militärt mål — skrivas
i tabell eller på annan domsblankett. Formulär till domsblanketter har
fastställts av Kungl. Maj :t. När domsblankett används får protokoll över
förhandlingen i målet ersättas med anteckningar på blanketten. Överrätts
dom får i förutnämnda fall tecknas på försättsblad, vid vilket fogas styrkt
avskrift av den överklagade domen. I ProtK anges närmare vad överrätts
dom i sådant fall skall innehålla.

Dom skall enligt 30 kap. 8 § RB sättas upp särskilt och skrivas under av
de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet. Rättens domar skall ordnas
i nummerföljd efter tiden för deras meddelande och för varje år föras
samman till en dombok. Domar som har skrivits i tabell förs samman i en
avdelning för sig i särskild nummerföljd (9 § ProtK). Motsvarande gäller
domar och beslut i militära brottmål vid domstol för avdelning av krigsmakten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Åtal mot någon för flera brott (objektiv kumulation) handläggs enligt 45
kap. 3 § RB i regel i en rättegång. Detsamma gäller åtal mot flera för att ha
tagit del i samma brott (subjektiv kumulation). Även åtal mot flera för
skilda brott kan enligt paragrafen handläggas i samma rättegång. I samtliga
nu nämnda fall brukar vanligen ges en dom beträffande alla åtal. Enligt 30
kap. 4 § RB är emellertid deldom tillåten under vissa förutsättningar. Handläggs
flera åtal i en rättegång, får dom ges beträffande något av dem, även
om handläggningen av de övriga inte har avslutats. Gäller åtalen endast en
tilltalad, får sådan dom dock ges bara om synnerliga skäl finns till det.

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott kan enligt vissa föreskrifter
i 22 kap. RB föras i samband med åtal för brottet. Vid gemensam handläggning
av åtal och enskilt anspråk gäller i princip de bestämmelser som
reglerar brottmålsförfarandet. Av det enskilda anspråkets privaträttsliga
natur anses emellertid följa, att tvistemålsreglerna skall tillämpas i vissa
hänseenden även när anspråket tas upp i samband med åtal för brott. I
skadeståndsdelen bör sålunda en brottmålsdom avfattas enligt reglerna i
17 kap. 7 § RB i stället för enligt 30 kap. 5 §. Tillämpning av den förra paragrafen
medför dock bara den skillnaden, att den del av domen som innehåller
parternas yrkanden, såvitt rör det enskilda anspråket, även skall redovisa
deras invändningar och de omständigheter, på vilka de har grundats
(se 17 kap. 7 § första stycket tredje punkten). Av vad som har sagts förut
framgår vidare, att dom inte får utfärdas på domsblankett, när talan om enskilt
anspråk har tagits upp i samband med åtal.

I fråga om slutligt beslut skall enligt 30 kap. 10 § RB föreskrifterna i 5
och 8 §§ samma kapitel tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det.
Meddelas sådant beslut i samband med dom, skall det tas upp i denna. Beslut,
som inte är slutligt, skall enligt 30 kap. 11 § i mån av behov ange de
skäl på vilka beslutet grundas. Meddelas beslut, varom nu är fråga, i samband
med dom eller slutligt beslut, skall det tas in däri. För avfattning av
beslut gäller i övrigt — bortsett från vissa regler om fullföljdshänvisning i
10 och 11 §§ —• inga närmare föreskrifter.

I 30 kap. 13 § RB ges bestämmelser om rättelse av dom och beslut. Rättelse
får ske, om domstolen på grund av anmärkning eller av annan orsak finner
att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant
förbiseende innehåller uppenbar oriktighet. Sedan parterna fått tillfälle att
yttra sig, skall rätten i sådant fall meddela beslut om rättelse. Rättelsen antecknas
på huvudskriften av domen eller beslutet eller — om beslutet tagits
in i protokoll —- i detta liksom på annan utskrift av domen eller beslutet,
om det kan ske. Därvid anges dagen för rättelsen.

Den i RB föreskrivna ordningen för avfattning av dom och beslut äger på
grund av särskilda bestämmelser tillämpning också i fråga om domstols avgörande
i vissa speciella kategorier av brottmål, såsom tryckfrihetsmål (se
12 kap. 15 § och 14 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen), mål om ansvar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år i969

gärning, som är belagd med straff i vattenlagen (se 11 kap. 1 § fjärde stycket
och 84 § vattenlagen), och militära brottmål (se 6 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948, nr 472). Beträffande sistnämnda kategori kan anmärkas
att avgörandet av saken i fullföljt disciplinmål enligt 51 § första
stycket militära rättegångslagen skall ske genom beslut. I 1 § kungörelsen
den 19 november 1948 (nr 674) med vissa föreskrifter om vad domstol har
att iaktta vid handläggning av militära mål föreskrivs vidare, att dom eller
slutligt beslut i militärt brottmål skall innehålla uppgift om den tilltalades
fullständiga namn och registreringsnummer samt grad eller tjänsteklass. Av
domen eller beslutet skall också framgå att avgörandet avser militärt brottmål.

Reglerna i 30 kap. RB gäller i princip även beträffande vissa andra avgöranden
av domstol än dom och beslut i brottmål. Hit hör bl. a. avgöranden
i en del mål som särskilt nämns i RB:s promulgationslag (RP), nämligen
avgöranden i mål som avses i 17 § (talan mot någon som inte är tilltalad
angående förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av
brott), 18 § (talan som förs särskilt angående utdömande av förelagt vite)
och 19 § andra stycket (när mot någon som blivit dömd för brott vid domstol
inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av
annan påföljd för brott eller också annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd).
Vad angår sistnämnda kategori bör anmärkas att enligt 38 kap. 8 § första
stycket brottsbalken (BrB) rättens avgörande av saken i vissa fall skall ske
genom beslut. RB:s regler gäller enligt 21 § sista stycket lagen den 20 mars
1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff i tillämpliga delar också beträffande
avgörande i mål om bötesförvandling. Rättens avgörande av saken
sker i dessa mål alltid genom beslut (21 § tredje stycket nämnda lag). I 9 §
kungörelsen den 2 oktober 1964 (nr 589) rörande tillämpning av bötesverkställighetslagen
jämförd med 7 § andra punkten samma kungörelse ges vissa
närmare föreskrifter om vad beslut i bötesförvandlingsmål skall innehålla.

Det kan tilläggas, att 30 kap. RB enligt 4 § lagen den 4 juni 1964 (nr 450)
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet äger motsvarande tillämpning
även på avgörande som meddelas i mål om intagning i arbetsanstalt.

Domstols uppgiftsplikt i brottmål. Domstols dom eller slutliga beslut i brottmål
bildar utgångspunkt för en rad åtgärder av olika samhälleliga organ.
Domstolarna har därför ålagts en vidsträckt skyldighet att underrätta andra
myndigheter om innehållet i de domar och beslut som meddelas. Bestämmelser
om sådan underrättelseplikt har med få undantag meddelats i administrativ
ordning. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för hithörande
föreskrifter.

Till en första grupp kan räknas sådana bestämmelser som tar sikte på
verkställandet av domstolens avgörande. Här kan främst
nämnas kungörelsen den 6 november 1964 (nr 635) angående underrättelse

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

om dom i vissa brottmål m. m. Domstol är enligt kungörelsen skyldig att
lämna underrättelse om dom och beslut beträffande den som ådömts annan
påföljd än böter till såväl berörda myndigheter inom kriminalvården som
vissa andra myndigheter som har att ta befattning med utslagets verkställande,
t. ex. polismyndighet, bestraffningsberättigad befattningshavare vid
krigsmakten, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialstyrelsen. Underrättelseskyldigheten
fullgörs i regel genom att en eller flera avskrifter
av domen eller beslutet inom viss kortare tid sänds till vederbörande myndighet.
I några fall då underrättelse skall lämnas samma dag som avgörandet
meddelas, får i stället för avskrift av detta sändas bevis om målets utgång,
såvitt rör den dömde (domsbevis). I sådana fall skall avskrift av domen
eller beslutet sändas inom en vecka efter utslagets meddelande. Domstolarnas
uppgiftsplikt beträffande innehållet i meddelade domar och beslut kompletteras
av en skyldighet att, sedan tiden för talan mot avgörandet har gått
ut, lämna underrättelse huruvida den dömde fullföljt talan mot domen eller
beslutet i den del som här är fråga om.

Böter som ådöms av domstol skall enligt förordningen den 14 december
1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter tas upp i saköreslängd.
Detsamma gäller viten, egendom som har förklarats förverkad,
straffskatt samt allmänna avgifter som ådöms jämte böter. I förordningen
ges närmare bestämmelser om vad saköreslängd skall innehålla. Allmän underrätts
saköreslängd omfattar kalendermånad, medan övriga domstolars
(med undantag av krigsrätts saköreslängd) avser helt kalenderår. Hos häradsrätt
förs särskild längd för varje kronofogdedistrikt inom tingslaget.
Allmän underrätts saköreslängd sänds för varje månad till länsstyrelsen före
utgången av nästa månad. Sådan saköreslängd får inte expedieras innan
tiden för talan gått ut beträffande samtliga i längden upptagna bötesbeslut.
Allmän underrätt skall vidare årligen lämna länsstyrelsen förteckning över
de nästföregående år upprättade saköreslängderna. När annan domstol beslutat
ådöma böter eller upphäva underordnad domstols bötesbeslut, skall
två avskrifter av domen i erforderliga delar genast sändas till länsstyrelsen
i det län där den bötfällde har sitt hemvist eller, i fråga om överordnad domstols
dom, till länsstyrelsen i det län där den domstol som först dömt i målet
har sitt säte. Saköreslängd som upprättas av annan domstol än allmän
underrätt tillställs riksrevisionsverket. Formulär till saköreslängd fastställs
av riksrevisionsverket i samråd med centralmyndigheten för administration
och förvaltning av exekutionsväsendet.

Till den nu behandlade gruppen av föreskrifter kan också hänföras bl. a.
sådana bestämmelser som rör särskild rättsverkan av brott. Domstol som
meddelat dom eller beslut om förvisning av utlänning skall enligt 59 § utlänningskungörelsen
den 4 juni 1954 (nr 457) inom sex dagar sända avskrift av
domen eller beslutet till utlänningskommissionen och till vederbörande länsstyrelse.
Sedan fullföljdstiden gått ut, skall domstolen ofördröjligen under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

rätta kommissionen om talan fullföljts eller inte. Om rätten enligt 330 §
första stycket sjölagen förklarat någon förlustig behörighet att utöva sådan
tjänst på fartyg, för vars utövande gäller särskilda villkor, skall enligt andra
stycket i paragrafen sjöfartsstyrelsen ofördröj ligen underrättas samt, i fråga
om radiotelegrafist, även telestyrelsen. En liknande uppgiftsskyldighet är
föreskriven i åtskilliga andra fall när någon döms för brott, som kan föranleda
förlust av viss rättighet eller behörighet.

En andra huvudgrupp av regler om domstols uppgiftsplikt utgörs av sådana
bestämmelser som syftar till att möjliggöra en i lag eller annan författning
föreskriven registrering av brott och påföljder. Hit
hör föreskrifter som reglerar skyldigheten att lämna uppgifter till det allmänna
kriminalregistret, kontrollstyrelsens register rörande fylleri och vissa
andra brott samt de körkortsregister som förs av länsstyrelserna. Här
bör också erinras om reglerna om uppgiftsplikt till de centrala polisregistren,
fastän sådan skyldighet f.n. uteslutande åvilar andra myndigheter än domstolarna.

Kriminalregistrets innehåll bestäms av reglerna i lagen den 22 maj 1963
(nr 197) om allmänt kriminalregister (KRL). Enligt 2 § första stycket KRL
skall registret innehålla uppgifter angående dem som av svensk domstol har
dömts till fä gelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering
(punkt 1), till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat
fängelse, vård enligt nykterhetsvårdslagen (punkt 2) samt om dem som erhållit
anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff (punkt 3). I registret
antecknas däremot inte böter, överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
ämbetsstraff, disciplinstraff för krigsmän och särskild rättsverkan av
brott, t. ex. förvisning. I registret skall antecknas brottet samt uppgift om
verkställd personutredning och om domen eller beslutet (2 § tredje stycket).
Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under
inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § BrB, eller
har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om behandling enligt 28
kap. 3 § BrB, skall detta anmärkas särskilt (2 § andra stycket KRL). Enligt
3 § skall i åtskilliga fall också antecknas beslut om ändring av tidigare
ådömd påföljd och åtgärder inom ramen för sådan påföljd. I 5 § 2 föreskrivs
att registret skall innehålla uppgifter rörande beslut om resning som beviljats
i mål, vari dömts till påföljd som skall antecknas i registret. Enligt 6 §
tredje stycket antecknas vidare bl. a. svensk domstols beslut i fall som avses
i 14 och 21 §§ nordiska verkställighetslagen den 22 maj 1963 (nr 193). Uppgift
skall enligt 7 § 1 KRL utgå ur registret om överrätt genom dom eller beslut,
som har vunnit laga kraft, frikänt den tilltalade eller dömt honom till
påföljd som inte skall antecknas. Detsamma gäller bl. a. om domstol efter
resning har meddelat dom eller beslut som avses i 7 § 1 (7 § 2 KRL).

I kungörelsen den 22 maj 1963 (nr 198) med vissa föreskrifter rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

tillämpningen av KRL (KRK) regleras närmare hur domstols skyldighet
att lämna uppgifter till kriminalregistret skall fullgöras. Enligt 1 § skall
uppgift om dom och beslut som avses i 2 §, 3 §, 6 § tredje stycket samt 7 §

1 och 2 KRL lämnas till registret av domstol eller annan myndighet, som
meddelat domen eller beslutet. Meddelande angående resning enligt 5 §

2 KRL lämnas av nedre justitierevisionen. Uppgift eller meddelande från
domstol skall enligt 2 § KRK avfattas på blankett enligt de vid kungörelsen
fogade formulären A (från underrätt) och B (från överinstans) i överensstämmelse
med tryckta anvisningar till formulären. Uppgift eller meddelande
skall undertecknas av lagfaren tjänsteman och sändas inom två veckor
från dagen för domen eller beslutet. För uppgift om dom eller beslut som
avses i 7 § 1 KRL gäller dock en tid av en vecka från det domen eller beslutet
vann laga kraft. Vid formulären A och B fogas vissa formulär till rättsstatistiken
(nr 20 resp. 23). Har uppgift till registret — bortsett från uppgift
enbart för statistiskt ändamål — inte avfattats i föreskriven ordning,
skall enligt 6 § ny uppgift fordras in. Finns det anledning anta att uppgift
inte har lämnats, skall den likaså fordras in.

I anslutning till de nu berörda föreskrifterna om skyldighet att lämna
uppgift till kriminalregistret bör även något beröras hur uppgiftslämnandet
till de centrala polisregistren är ordnat. De grundläggande föreskrifterna om
polisregister är meddelade i lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister
m. m. (PRL). Enligt 1 § omfattar lagen register som förs hos rikspolisstyrelsen
(centrala register) eller annan polismyndighet (lokala register) för att
tjäna till upplysning om brott, för vilka någon har misstänkts, åtalats eller
dömts, eller om någons vandel i övrigt. Det viktigaste av de centrala register
som PRL omfattar är det s. k. personregistret. Detta innehåller beträffande
varje registrerad person en sammanfattande redogörelse för vad som har
blivit känt om honom. Vilka uppgifter som skall finnas i de register PRL
avser regleras inte i lagen i vidare mån än att innehållet i polisregister enligt
2 § första stycket skall begränsas till uppgifter, som polisen behöver för
att kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt.
Enligt 2 § andra stycket meddelar Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, rikspolisstyrelsen närmare föreskrifter om innehållet
i polisregister och om uppgifter till sådant register. Sådana föreskrifter
har meddelats dels i kungörelsen den 9 april 1965 (nr 98) om polisregister
m. m. (PRK) dels av rikspolisstyrelsen med stöd av 3 § PRK. I detta
sammanhang skall endast de senare föreskrifterna beröras. Enligt 3 § PRK
kan rikspolisstyrelsen förordna att polischef skall lämna styrelsen uppgift
om den som är misstänkt för brott, vars registrering är av särskild betydelse
för brottsspaning. Har sådan uppgift lämnats, skall polischefen underrätta
styrelsen, om den som uppgiften avser inte längre är misstänkt för brottet.
Genom den s. k. personbladsrutinen, varom anvisningar har utfärdats av
rikspolisstyrelsen och riksåklagaren, får rikspolisstyrelsen sedan år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

från polis- och åklagarmyndigheterna uppgifter om personer som misstänks
för brott (med vissa undantag). I denna rutin ingår även uppgift till styrelsen
om dom i brottmål, s. k. domsuppgift (personblad 0). I sådan uppgift
redovisas bl. a. av domstolen tillämpade lagrum, brottsbenämning, antal
brott, tid för brott och påföljd. Uppgiften fylls i av åklagare, som sänder den
till rikspolisstyrelsen. Samtidigt skickar denne uppgift om domens innehåll
också till vederbörande polischef.

Enligt 1 § kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet
för domstolar m. fl. att lämna vissa uppgifter till kontrollstyrelsen skall
domstol meddela styrelsen om någon genom dom, som vunnit laga kraft,
funnits skyldig till fylleri eller annat i paragrafen särskilt uppräknat brott
eller annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts
under påverkan av alkoholhaltiga drycker. Uppgift skall sändas in så snart
det kan ske av den domstol, som sist handlagt målet, dock senast inom
14 dagar efter det att domen vunnit laga kraft. Enligt 3 § skall även beslut
om resning, återställande av försutten tid eller undanröjande på grund av
domvilla anmälas till kontrollstyrelsen, om beslutet rör tidigare insänd
uppgift. I sådant fall skall också sändas meddelande till styrelsen, om den
som avses med uppgiften frikänns. Rapporteringen till registret sker på
blankett enligt formulär, som fastställs av kontrollstyrelsen (7 §).

I 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743) föreskrivs
att domstol ofördröj ligen skall lämna uppgift till länsstyrelses körkortsregister,
när körkortsinnehavare funnits skyldig till brott som anges
i bestämmelsen (vissa trafik- och tillgreppsbrott, fylleri samt en del andra
brott, vilka föranlett annan påföljd än böter). Underrättelseplikten fullgörs
genom att rätten sänder avskrift av domen jämte uppgift om numret på
den dömdes körkort till den länsstyrelse som utfärdat detta. Motsvarande
skyldighet åvilar domstol, som eljest meddelat dom eller beslut i mål, vari
lägre domstol eller befattningshavare vid krigsmakten haft att sända avskrift
av domen eller beslutet. Nedläggs åtal eller frikänns den tilltalade
skall, om körkortet återkallats tills vidare eller beslut meddelats om dess
omhändertagande, länsstyrelse som utfärdat körkortet ofördröj ligen underrättas
av domstolen.

Till en tredje huvudkategori bestämmelser om uppgiftsplikt kan hänföras
föreskrifter som tillkommit för andra ändamål än som har berörts
i det föregående. En undersökning av dessa regler visar, att de grovt sett
kan delas upp i tre grupper. En grupp avser sådana fall då någon dömts
för viss typ av brott, som utöver påföljden inte föranleder särskild rättsverkan
men varom underrättelse likväl skall lämnas till en eller flera berörda
myndigheter. Som exempel härpå kan nämnas den i 13 § 3 mom.
narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) föreskrivna skyldigheten
att underrätta socialstyrelsen om dom i mål om ansvar för brottsligt
förfarande med narkotika. En andra typ av regler rör domstols skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

att till vederbörande länsstyrelse lämna uppgift angående beslut om återbetalningsslcyldighet
till statsverket beträffande ersättning av allmänna
medel som utgått i samband med rättegång, se främst 13 § kungörelsen den
10 juli 1947 (nr 642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol.
En tredje typ av föreskrifter rör uppgiftsplikten till rättsstatistiken.
I det följande skall endast de sistnämnda reglerna beröras något närmare.

Domstolarnas uppgiftsplikt till rättsstatistiken regleras i kungörelsen
den 22 oktober 1948 (nr 710) angående rättsstatistiken och i KRK. Uppgifterna
lämnas på blanketter enligt formulär som fastställs av Kungl.
Maj:t. Uppgifter rörande brott, för vilka har dömts till böter, tillförs dock
rättsstatistiken främst genom att statistiska centralbyrån från länsstyrelserna
får ett exemplar av de hos domstolarna upprättade saköreslängerna
(se 4 § 7 inom. förordningen angående indrivning och redovisning av böter).
För processtatistiken lämnar de allmänna underrätterna uppgifter om brottmål
enligt formulär 1 och 1 A (arbetsredogörelse för år resp. halvår) och 8
(individualredovisning rörande slutligt avgjorda brottmål). Enligt formulär
8, som används även för kriminalstatistiken, redovisas mål angående ansvar
enligt BrB (ej fylleri och förargelseväckande beteende) och tryckfrihetsförordningen
samt enligt annan författning, såvida någon varit häktad eller
den tilltalade helt eller delvis frikänts, förklarats fri från påföljd, fått påföljd
eftergiven eller ådömts annan ansvar spåföljd än böter (dock ej konfiskation)
eller såvida skadestånd yrkats. Hovrätterna lämnar motsvarande
uppgifter enligt formulär 4 (arbetsredogörelse för kvartal; samt 10 och 11
(individualredovisning rörande besvärsmål resp. slutligt avgjort, vädjat
brottmål). Dessutom lämnas uppgifter enligt formulär 8 för mål avgjort av
hovrätt såsom första instans. I fråga om mål som avgjorts av högsta domstolen
lämnas uppgifter från nedre justitierevisionen enligt formulär 6
(arbetsredogörelse för kvartal) och 12 (individualredovisning rörande slutligen
avgjort mål). Från de fåtaliga brottmål, som handläggs av vattendomstol,
bortses i detta sammanhang. Uppgifterna enligt formulär 8, 10, 11 och
12 ligger till grund för den egentliga processtatistiken, medan uppgifterna
i arbetsredogörelsen mera har karaktär av arbetsstatistik. Uppgiftsskyldigheten
är begränsad så till vida som fullständiga uppgifter rörande de särskilt
redovisade målen lämnas endast vart femte och vart sjätte år.

Domstolarna lämnar vidare uppgifter för kriminalstatistiskt ändamål (reaktionsstatistiken).
Från formulär 8 hämtas sålunda uppgifter om frikännanden,
böter (för brott mot BrB), ämbetsstraff, disciplinstraff för krigsmän,
överlämnande för vård enligt barnavårdslagen (för »lindrigare brott»),
överlämnande för vård enligt nykterhetsvårdslagen (i de fall påföljden ej
skall antecknas i kriminalregistret), eftergift av påföljd, frihet från påföljd
och vissa påföljdskombinationer. Dessutom hämtas från blanketten vissa
uppgifter om bl. a. brott mot 4 och 5 §§ trafikbrottslagen. Som har nämnts
förut lämnar domstolarna vissa uppgifter till reaktionsstatistiken i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

med rapporteringen till kriminalregistret. Formulär 20 ger uppgifter om
personer som av underrätt resp. överrätt i första instans har dömts till påföljd
som skall antecknas i kriminalregistret. Från överrätt lämnas motsvarande
uppgift enligt formulär 23. Formulär 21 innehåller uppgifter om personer
som av underrätt har överlämnats för vård enligt barnavårdslagen för
»grövre brott». Från överrätt lämnas motsvarande uppgifter enligt formulär
25.

2.2. Vissa statistiska uppgifter m. m.

Inom justitiedepartementet har gjorts vissa undersökningar av praxis
i fråga om olika typer av domar i brottmål för att belysa möjligheterna att
genomföra en formalisering av domsskrivningen i enlighet med samarbetsorganets
förslag. Resultatet av undersökningarna berörs i det följande. Till
en början redovisas vissa siffror ur den officiella statistiken.

Antalet slutligt handlagda brottmål vid de allmänna underrätterna åren
1965—1967 och målens huvudsakliga fördelning efter avgörandets art framgår
av följande tabell.

Mål	År
1965	1966	19671
Hela antalet slutligt handlagda mål............ Avskrivna....................... Avgjorda.....................	112 075 6 896 38 602 1 349 65 228	122 771 9 487 43 578 1 847 67 859	131 871 8 745 46 094 2 431 74 601
Redovisade enl. form. 8 ............. Bötesförvandlingsmål.................. Andra ....................

1 Uppgifterna för år 1967 är preliminära. De i föregående tabell redovisade målen fördelar sig efter domstolens sammansättning på följande sätt.
Mål	År
1965	1966	19671
Ensamdomarmål (inkl. notariemål)2 ..... Tremansnämndsmål2.................... Mål med fullsutten nämnd..............	37 700 50 420 17 058	45 134 48 612 19 537	59 732 42 178 21 197

1 Uppgifterna för år 1967 är preliminära.

2 Med »ensamdomarmål» etc. avses sådana mål som kunnat handläggas i angiven ordning.

I följande tabell belyses hur de mål som har redovisats enligt formulär 8
fördelar sig efter huvudkategorier av brott och efter antalet tilltalade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Mål m. m.	År1
	1965	1966
Brott enl. BrB ....................................	29 507	34 603
Därav militära mål ................................	2 6662	2 6153
Andra brott........................................	9 095	8 975
Summa	38 602	43 578
Hela antalet tilltalade..............................	46 582	51 639
Mål med 1 tilltalad ................................	32 919	37 833
» » 2 tilltalade ................: ............	4 428	4 407
i) » 3 el. flera tilltalade........................	1 255	1 338

1 Uppgifter för år 1967 föreligger ännu inte.

2 Därav 286 mål fullföljda från militär befälhavare.

3 » 231 » » » » »

Den närmare uppdelningen av målen efter brottstyper saknar väsentligen
betydelse i detta sammanhang. Det bör emellertid anmärkas, att den år 1968
genomförda lagstiftningen om bl. a. större tillämpningsområden för straffföreläggandeinstitutet
och ordningsbotssystemet (prop. 1968: 82, 1LU 37,
rskr 274, SFS 193—204) väntas medföra att 30 000—40 000 mindre mål,
som årligen har förekommit vid domstolarna, flyttas bort från dessa. De
största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända
ringa varusmugglingsbrott.

Av visst intresse är det däremot att något undersöka användningen av
olika påföljder och kombinationer av påföljder. Följande uppgifter i fråga
om den grövre brottsligheten (dvs. i huvudsak kriminalregisterbrott) för
åren 1965 och 1966 belyser användningen av de olika påföljderna.

Påföljd	År 1965	1966
Fängelse ..........................................	9 945	10 703
Ungdomsfängelse ..................................	555	503
Internering ........................................	624	600
Villkorlig dom......................................	2136	2 848
Skyddstillsyn ......................................	5 935	7 118
Därav med anstaltsbeh...........................	603	682
Vård enl. sinnessjuklagen............................	337	370
Öppen psykiatrisk vård ............................	92	58
Vård enl. barnavårdslagen ..........................	719	828
» » nykterhetsvårdslagen ......................	108	181
Samtliga dömda	20 114	22 839

Vad gäller frekvensen av olika påföljdskombinationer är följande siffror
att notera.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Påföljclskombination	År 1965	1966
Fängelse jämte böter ....................	25	28
» » villk. dom ....................	12	15
* » skyddstillsyn........................	168	259
Ungdomsfängelse jämte böter....................	—	_
Villkorlig dom jämte böter.....................	1 001	1 344
Skyddstillsyn jämte böter ................	1 813	2144
Vård enl. barnavårdslagen jämte böter .........	324	429
Avsättning eller suspension jämte annan påföljd......	41	59
Andra kombinationer ...................	27	29
Summa dömda till påföljdskombination	3 411	4 307

Inom justitiedepartementet har undersökts ett större antal domar för att
utröna bl. a. frekvensen av olika partsställningar och ogillade åtal. Undersökningarna
har avsett fem avdelningar av Stockholms rådhusrätt, Södertörns
domsagas häradsrätt och Nedansiljans domsagas häradsrätt.

Vad först angår förekomsten av flera tilltalade eller målsägande i samma
mål kan — utöver de siffror som har redovisats förut — nämnas följande.
En genomgång av de domar som år 1967 meddelats av en trafikmålsavdelning
vid Stockholms rådhusrätt visade, att fall med mera än en tilltalad
förekom i 227 av totalt 1 894 domar (11,9 %). Motsvarande undersökning
beträffande Södertörns domsagas häradsrätt gav till resultat 98 av 907
domar (10,8 %) och i fråga om Nedansiljans domsagas häradsrätt 20 av 260
domar (7,7 %). Vid nämnda avdelning av Stockholms rådhusrätt och vid
Södertörns domsagas häradsrätt konstaterades vidare, att tilltalad tillika
varit målsägande i 17 resp. 5 fall av det totala antalet domar. Flera målsägande
i samma mål förekom i 6 resp. 27 fall och vid Nedansiljans häradsrätt
i 18 fall av det sammanlagda antalet undersökta domar.

Här kan vidare redovisas några uppgifter angående frekvensen av mål,
vari annan än målsägande fört talan i anledning av brott, och av mål som
avses i 17 § RP (talan om förverkande mot annan än den som är tilltalad
för brottet). Beträffande förstnämnda kategori konstaterades vid en genomgång
av de domar som år 1966 meddelats av en stornämndsavdelning vid
Stockholms rådhusrätt, att i 16 mål av 778 (4,9 %) förekommit talan av
annan än målsägande (sammanlagt 20 parter). Vid genomgång av de domar
som år 1966 meddelats av två smånämndsavdelningar vid rådhusrätten
visade det sig att av totalt 1 847 resp. 1 766 domar 23 (1,2 %) resp. 13
(0,7 %) gällde enbart förverkande, dvs. av sammanlagt 3 613 domar 36 (1 %)
hade meddelats i mål enligt 17 § RP.

Antalet helt frikända tilltalade utgjorde år 1959 5,2 % av hela antalet
dömda i landet. År 1966 var procenttalet 4,2. I samband med den i det föregående
nämnda undersökningen av brottmålsdomar meddelade år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

konstaterades vid en trafikmålsavdelning vid Stockholms rådhusrätt, att
åtalet enligt domslutet hade ogillats delvis i 133 av 1 894 domar. Motsvarande
siffror utgjorde beträffande Södertörns domsagas häradsrätt 80 av
907 domar och beträffande Nedansiljans domsagas häradsrätt 12 av 260
domar.

Härutöver kan nämnas, att en genomgång av brottmålsdomar, som år
1966 meddelats vid två avdelningar av Stockholms rådhusrätt, visade en
relativt hög frekvens av mål, vari den tilltalade hade erkänt gärningen. Vid
den ena avdelningen utgjorde 358 av totalt 778 stornämndsmål (46 %) fall
där den tilltalade erkänt gärningen. Härtill kom ett mindre antal mål, där
någon eller några av flera tilltalade hade erkänt. Vid den andra avdelningen
utgjordes 939 av totalt 1 774 smånämndsmål (52,9 %) av erkända fall. Härtill
kom några mål, vari en av flera tilltalade hade erkänt.

Vad slutligen angår frekvensen av mål som handlagts av överrätt kan här
sammanfattningsvis nämnas följande.

Av hovrätterna handlades år 1965 3 660 vädjade brottmål. Därav avskrevs
404. Ändringsfrekvensen utgjorde 39,3 %. Ändringarna rörde till 1/4
utgången i skuldfrågan. Motsvarande siffror utgjorde för år 1966 3 707, 405
och 40,7 %. Ändringarna rörde till något över 1/4 (26,9 %) utgången i
skuldfrågan.

År 1965 biföll högsta domstolen 56 ansökningar om prövningstillstånd
i brottmål. 586 ansökningar avslogs. I två av de förstnämnda målen ledde
prövningen till återförvisning av målet, ill fall till fastställelse av det överklagade
avgörandet och i 40 fall till ändring av detta. År 1966 bifölls 69 ansökningar
om prövningstillstånd, medan 599 avslogs. Prövningen ledde i 10
fall till fastställelse och i 56 fall till ändring av det överklagade avgörandet.

2.3. Ur förarbetena till RB

1942 års rättegångsreform innebar för underrätternas domsskrivning den
väsentliga nyheten, att domen inte längre skulle anknyta till protokollen i
det mål vari den meddelats utan vara fristående från dessa. För överrätterna
gällde denna regel redan tidigare. Under förarbetena till rättegångsreformen
framhöll processkommissionen (SOU 1926: 31 s. 176), att domen
inte bara i yttre avseende borde skiljas från protokollet utan också avfattas
som ett självständigt utlåtande, som utan att behöva kompletteras av protokollet
otvetydigt angav sakens föremål och domslutet. Efter att ha erinrat
om detta uttalande av kommissionen påpekade processlagberedningen i anslutning
till 17 kap. 7 § RB (SOU 1938: 44 s. 218) att domen för åstadkommande
av överskådlighet och reda borde delas upp i skilda avdelningar. Till
en början borde anges domstolen, tid och ställe för domens meddelande samt
parterna i målet. Även uppgift om parternas ombud eller biträden borde
lämpligen tas med. Därefter borde redogöras för parternas yrkanden och

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

invändningar samt för de omständigheter, på vilka dessa grundats (omedelbart
relevanta fakta). I samband härmed borde i domen redogöras för motpartens
ståndpunkt till dessa fakta liksom för medgivanden eller bestridanden
av de yrkanden som hade framställts. Efter redogörelsen för tvistens
föremål borde domskälen anges och därefter själva avgörandet, domslutet.
Slutligen borde domen innehålla en fullföljdshänvisning. I fråga om 30 kap.
5 § RB uttalade beredningen — efter att ha konstaterat att paragrafen motsvarade
17 kap. 7 § — att det med hänsyn till brottmålens natur inte hade
ansetts erforderligt att i den avdelning av domen, som innefattade redogörelse
för yrkandena och de omständigheter på vilka de grundats, ange om
den tilltalade hade erkänt eller bestritt gärningen eller vad han i övrigt anfört.
Redogörelse härför borde i erforderlig omfattning ingå bland domskälen
(SOU 1938: 44 s. 341).

Den i 30 kap. 6 § RB medgivna möjligheten att utfärda underrätts dom i
förenklad form avsåg enligt paragrafens ursprungliga lydelse endast mål om
brott, varå inte kunde följa svårare straff än böter. De i paragrafen uppställda
kraven på att den tilltalade har erkänt gärningen och att målet rör bara
ansvar har gällt ända sedan RB:s tillkomst. Under nu angivna förutsättningar
kunde dom enligt ProtK utfärdas i tabell. Bestämmelsernas räckvidd
var enligt förarbetena begränsad till s. k. polismål (se SOU 1938: 44 s. 341).
Förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för dom i förenklad form
lades fram vid 1954 års riksdag (prop. 1954: 200) men föll därför att förslaget
var sammankopplat med ett förslag om ändring i domförhetsreglerna
som avslogs av riksdagen (1LU 1954:25, rskr 332). I prop. 1955:11 föreslogs
att dom i förenklad form skulle få användas, när svårare straff än
böter inte ådömdes. Förslaget bifölls av riksdagen (1LU 8, rskr 58). Efter
förslag av statens organisationsnämnd i dess rapport II den 16 mars 1956
rörande undersökning av de administrativa verksamhetsformerna vid de
statliga domstolarna infördes år 1957 möjlighet att skriva förenklad dom
även på annan blankett än den som gällde för s. k. tabelldom. I samband
med BrB:s genomförande ändrades år 1964 uttrycket »svårare straff» i föreskrifterna
om dom i förenklad form till »annan brottspåföljd» (prop. 1964:
10, 1LU 3, rskr 79). Ändringen angavs i prop. 1964: 10 (s. 126 och 150) vara
av formell art.

2.4. Departementspromemorian

I departementspromemorian lämnas inledningsvis följande uppgifter om
de grundläggande tankegångarna bakom RI.

Rättsväsendets myndigheter lämnar i stor omfattning uppgifter om administrationen
och verksamheten till andra myndigheter såväl inom som utom
rättsväsendet. Uppgifterna grundar sig i många fall på samma primärdata.
Om dessa primärdata behandlas och distribueras genom ADB, kan uppgifts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

lämnandet begränsas och förenklas. Uppgifter om samma primärdata skall
i princip bara lämnas en gång i ADB-system och därefter kunna användas
för maskinella bearbetningar för olika ändamål.

Brottsregister som rikspolisstyrelsens, kriminalvårdsstyrelsens och kontrollstyrelsens
register innehåller i viss utsträckning identiska uppgifter.
Denna dubbelregistrering, som är ofrånkomlig med hittillsvarande manuella
system, är inte begränsad till nämnda register utan förekommer även i andra
fall vid behandling av data om och för rättsväsendet: för administration,
arbetsstatistik etc. Dubbelregistreringen tagen i denna vida bemärkelse förekommer
dels vertikalt, på olika nivåer inom en och samma verksamhetsgren,
dels horisontellt, på samma nivå men inom skilda verksamhetsgrenar.
Vid övergång till ADB kan registreringen samordnas i väsentlig utsträckning.
Dubbelregistreringen begränsas. Registervården förenklas.

Trots att uppgiftslämnandet och dubbelregistreringen begränsas, ökar
möjligheterna i väsentlig omfattning att få information för olika ändamål.
Primärdata i ADB-system kan bearbetas maskinellt för vitt skilda ändamål
och alla nivåer: för brottsspaning, för registerutdrag för brottmålsprocessen,
för intygs- och tillståndsgivning, för förteckningar över mål- och ärendebalanser
med uppgifter om handläggningstider, för arbetsledning på lokal och
regional nivå, för underlag vid bedömningar av behov och fördelning av personella
resurser m. m.

Med de möjligheter som övergång till ADB erbjuder räknar samarbetsorganet
med att man i vart fall på sikt kan åstadkomma en enhetlig och samordnad
informationsbehandling inom rättsväsendet, ett rättsväsendets informationssystem
(RI). Rutiner som lämpar sig för maskinell behandling
finns både inom administrationen och processen. En samordnad informationsbehandling
beträffande förfarandet vid beivrande av brott — brottmålsprocessen
i vid mening — anses särskilt angelägen. Även andra processrutiner
kommer emellertid att anpassas för ADB. Processrutinerna och de administrativa
rutinerna kan bilda bas för olika system för planering, där både
processdata och administrativa data ingår.

I brottmålsprocessen är vissa data av särskilt intresse, t. ex. uppgifter om
brottsanmälan, åklagarens beslut i åtalsfrågan, domstolens dom samt beslut
om den dömdes intagning på fångvårdsanstalt. Vid varje sådan tidpunkt
framställs en handling med data som »fötts» i processen. Kopior av dessa
handlingar sänds till RI. Uppgifter i handlingarna används som s. k. indata
i systemet. Genom att insamlingen av indata kan ske nära »källan», kan
kontorsarbetet i brottmålsprocessen förenklas. Sammanställningar, vissa
slag av expeditioner och andra arbetsmoment som lämpar sig för ADB kan
överlåtas till datamaskin. Samarbetsorganet räknar med att den uppgiftsskyldighet
i anslutning till dom som nu åvilar domstol i stor utsträckning
skall kunna ersättas av databehandling av domen och andra originalhandlingar
som produceras i processen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

RI kommer i enlighet med det nu anförda att fylla tre funktioner, nämligen
att vara hjälpmedel för kommunikation mellan myndigheterna, att vara
ett arkiv för information och att vara ett instrument för bearbetning av dessa
arkiv för olika ändamål inom rättsväsendet.

I promemorian påpekas vidare att planeringen för RI och övergången till
ADB avses skola ske i etapper. Etapp 1 av systemet innefattar en omläggning
av kriminalregistret för ADB och en teknisk samordning av rutinerna
för detta register med de centrala polisregistren. Efter omläggningen skall
rikspolisstyrelsen svara för kriminalregistret. Gällande bestämmelser om
vad som skall registreras och vilka som kan få uppgifter ur registren och
vad som får lämnas ut skall i princip inte ändras. Uppgiftslämnandet från
domstolar, åklagare och andra myndigheter till registren bör enligt samarbetsorganet
samtidigt förenklas. Kopia av dom eller av annat beslut som
skall registreras skall användas som meddelande till registren i stället för
uppgifter enligt de nu gällande formulären. Härvid förutsätts att domen
delvis avfattas enligt formulär på tryckt blankett.

Efter vissa upplysningar om den av samarbetsorganet planerade, fortsatta
utbyggnaden av RI (jfr i det följande under 2.6.) redogörs i promemorian
för den närmare innebörden av den föreslagna omläggningen av uppgiftslämnandet
rörande dom i brottmål till kriminalregistret och de centrala polisregistren.
Härom anförs i huvudsak följande.

Underrättelse till RI om dom eller beslut som skall antecknas i något av
nämnda register lämnas genom att domstolen sänder in en kopia av domen
eller beslutet till rikspolisstyrelsen. Samtidigt slopas domstols uppgiftsplikt
till kriminalregistret enligt nuvarande formulär. Vidare upphör åklagares
rapportering av domar enligt personbladsrutinen (domsuppgiften). Under
etapp 1 av RI avses omkring 100 000 domar av totalt cirka 130 000 domar
per år bli databehandlade. Småningom bör alla domar registreras i RI. Även
om uppgiftsplikten till RI till en början begränsas på det sätt som har angetts
nu, är det emellertid naturligt att använda för ADB tillrättalagda domsformulär
också för sådana domar som under ett övergångsskede inte databehandlas.

Registreringen av domar med tanke på det allmänna kriminalregistret
och de centrala polisregistren föreslås anordnad på följande sätt. Den av
domstolen insända domskopian granskas från formell synpunkt av en särskild
kontrollenhet, som är gemensam för de olika registren (jfr prop.
1969: 1 bil. 4 s. 15—18). Kontrollenheten kodifierar ett fåtal uppgifter som
inte har angetts i kodifierad form i domen och som måste anges i den formen
för databehandling. Viss granskning av uppgifter som domstolen har
angett i kodifierad form måste också ske. Flertalet uppgifter i domen kan
föras över till maskinläsbart medium utan föregående lcodifiering. Genom
överföringen tillförs kriminalregistret och polisregistren uppgifter i samma
utsträckning som tidigare. Kontroll av att överföringen blir riktig görs

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

främst på maskinell väg i samband med stansning. De maskinella kontrollerna
upprepas vid inläsning i datamaskin. När en dom har databehandlats,
kan ett kvitto härpå lämnas till domstolen.

Begäran om utdrag av kriminalregistret behandlas på i huvudsak samma
sätt som insänd domskopia. Utdrag rekvireras på särskild blankett. Alla
uppgifter i blanketten kan föras över till maskinläsbart medium utan föregående
kodifiering. I datamaskinen läggs in generellt programmerade instruktioner
om vilka som kan få registerutdrag och vad utdragen skall innehålla.
Registerutdragen skrivs ut i enlighet med dessa instruktioner genom
en till maskinen kopplad radskrivare. Utdrag som är avsett för t. ex. domstol
eller åklagare undertecknas inte utan distribueras direkt från maskincentralen
till adressaten.

Samarbetsorganet framhåller att trots de föreslagna förenklingarna av
förfarandet säkerhetskraven vid uppgiftslämnandet och registerföringen
blir bättre tillgodosedda än som är möjligt med nuvarande manuella system.
Genom att endast en handling, nämligen kopia av domstols dom eller beslut,
bildar underlag för databehandlingen, undgår man sådana överföringsfel
som kan uppkomma, när innehållet i dom eller beslut återges i kriminalregisteruppgift
från domstol eller i domsuppgift från åklagare. Detta torde
vara ägnat att göra innehållet i registren mera tillförlitligt. För att hindra
att obehörig får tillgång till uppgifter ur RI kan en automatisk kontroll
läggas in i systemet, t. ex. ett s. k. auktoriseringsregister. Detta innehåller
uppgifter om vilka myndigheter (eventuellt även vilka tjänstemän hos myndigheten)
som enligt lag äger rekvirera registerutdrag. Om sådant utdrag
begärs av en inte auktoriserad myndighet eller tjänsteman, framställs inte
något utdrag.

För att en dom skall kunna bearbetas maskinellt på det sätt som har
angetts i det föregående, måste den delvis avfattas enligt formulär som är
tillrättalagt för ADB. Domen bör skrivas enligt formulär såvitt avser uppgifter
om domstolen och parterna (rubriken) samt i fråga om domslutet.
Domens övriga innehåll, dvs. parternas yrkanden (sakframställningen eller
reciten) samt domskälen och fullföljdshänvisningen, kan redovisas på samma
sätt som f. n. men bör tas upp i bilagor till blanketten. Flertalet av uppgifterna
i rubriken och domslutet avses bli databehandlade. Domen bör
därför i dessa delar skrivas i sådan form att man inte behöver kodifiera
uppgifterna eller på annat sätt bearbeta dem före databehandlingen. Domen
bör vidare ställas upp så, att databehandlingen underlättas. Domslutet hör
följa praktiskt taget omedelbart efter rubriken.

I fråga om den närmare utformningen av ett domsformulär har inom
samarbetsorganet framförts olika krav och önskemål. I promemorian lämnas
en utförlig redogörelse för dessa. De innebär i korthet följande. Vissa
formaluppgifter, t. ex. namnet på domstolen, bör anges inte bara i klartext
utan också med kod. Även en del nya formaluppgifter bör tas med i domen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

såsom den tilltalades personnummer. Tillämpade lagrum anges enligt särskild
nomenklatur. Detsamma gäller påföljden. Vissa andra delar av domslutet,
t. ex. beslut om särskild rättsverkan, bör skrivas med standardiserad
klartext. Uppgifter som nu inte ingår i domslutet men som lämnas till kriminalregistret
och de centrala polisregistren på de uppgiftsblanketter som
f. n. används (exempelvis uppgift om tiden för brottet och antal brott av
samma slag) antecknas på särskild plats på den kopia av domen som sänds
till RI.

Från samarbetsorganets sida framhålls att frågan hur ett domsformulär
skall utformas inte bör bedömas enbart med hänsyn till vad som skall ske
under etapp 1 av RI utan också med tanke på den fortsatta utbyggnaden av
systemet. Vissa svårigheter föreligger att precisera i vilken utsträckning
uppgifter kan behöva tas ur domen under kommande etapper. Reglerna om
doms avfattning bör emellertid från början anpassas för både etapp 1 och
kommande etapper. Krav på maskinell behandling av ytterligare uppgifter
i domen under senare etapper torde få tillgodoses genom ändring av bestämmelserna.

Det föreslagna systemet för registrering av domar bör enligt samarbetsorganet
tillämpas beträffande såväl underrätts som hovrätts avgöranden.
För högsta domstolens del krävs inte någon genomgripande ändring i fråga
om domarnas avfattning. Från RI:s synvinkel torde kopia av högsta domstolens
avgöranden — avfattade på nuvarande sätt — kunna tills vidare
användas för registrering under förutsättning att den tilltalades personnummer
samt referens till det överklagade avgörandet anges i domen. Även
slutligt beslut i brottmål måste i princip rapporteras till RI. Några speciella
krav på formen för underrättelse om sådant beslut ställs inte upp. Någon
underrättelseplikt i fråga om beslut under rättegången, t. ex. beslut om
straffprocessuellt tvångsmedel, är f. n. inte aktuell.

I promemorian görs följande allmänna bedömning av förutsättningarna
för den av samarbetsorganet förordade omläggningen av domstolarnas
domsskrivning och uppgiftslämnande.

Samarbetsorganets förslag skapar otvivelaktigt möjligheter till rationalisering
av domstolarnas verksamhet i flera avseenden. Den största vinsten
medför förslaget i fråga om domstolarnas uppgiftsplikt, vilken småningom
beräknas kunna minskas i stor utsträckning. När etapp 1 av RI har genomförts,
kan de nuvarande kriminalregisteruppgifterna slopas. I kommande
etapper kan sannolikt underrättelser till andra slag av brottsregister och
för en del andra ändamål ersättas av maskinellt framställda meddelanden
från RI. På sikt kan man räkna med att alla register om brott och dem som
har begått brott kan läggas om för ADB. Rl-förslaget har också andra fördelar.
Om domen avfattas enligt formulär, torde viss arbetsbesparing kunna
uppnås i fråga om avfattning och utskrift av dom. Med en schematiserad

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

uppställning blir det även lättare för parter och andra intresserade att tillgodogöra
sig domens innehåll. Man kan inte heller bortse från att viss enhetlighet
i fråga om formuleringen av t. ex. domslutet i och för sig kan vara
av värde för både domstolarna och parterna.

Förslaget att brottmålsdomen delvis skall avfattas enligt formulär för att
kunna användas som meddelande till RI ger emellertid också upphov till en
del vanskliga avvägningsfrågor. Till en första kategori får hänföras sådana
frågor som har omedelbart samband med Rl-förslaget. Hit hör även de
problem beträffande bl. a. rättsstatistiken som uppkommer om nuvarande
uppgift till kriminalregistret ersätts av en domskopia. Rl-förslaget ger
också anledning att överväga andra rationaliseringsåtgärder än sådana som
har direkt samband med ett genomförande av förslaget. Vad gäller domens
avfattning kan särskilt nämnas frågan huruvida nuvarande redogörelse
för åklagarens yrkanden kan ersättas med en till domen fogad kopia av
stämningsansökningen.

Domstolarna har av gammalt haft rätt att avfatta sina domar på det sätt
de själva har funnit lämpligt. Det kan i förstone synas svårt att förena tanken
på att avfatta domen enligt formulär med denna rätt. Det bör emellertid
understrykas, att samarbetsorganets förslag bygger på samma grundsats.
Någon saklig ändring av gällande regler om doms innehåll åsyftas sålunda
inte. Ett genomförande av förslaget kräver däremot ändringar av formell
natur i fråga om domens uppställning. Ändringarna rör uteslutande rubriken
och domslutet. I dessa delar aktualiseras också frågan om införande av
skyldighet att använda fastställd nomenklatur eller standardiserade benämningar.
Det är tänkbart, att även en formell omdaning av denna begränsade
omfattning i ett övergångsskede kan vålla vissa omställningssvårigheter för
domstolarna. Eventuella svårigheter av sådan art torde dock kunna minskas
betydligt genom detaljerade anvisningar rörande formulärens användning.

Förslaget att domen skall utformas med tanke på automatisk databehandling
av vissa uppgifter i rubriken och domslutet måste också bedömas från
offentlighetssynpunkt. De uppgifter som ingår i domen skall vara förståeliga
för parter och andra som önskar ta del av domen. Något avsteg från
denna princip bör inte göras. Det nu sagda torde emellertid inte hindra att
viss uppgift anges med kod, om den samtidigt skrivs med klartext. Från
offentlighetssynpunkt synes inte heller möta några betänkligheter mot att
ange vissa uppgifter med fastställd nomenklatur eller standardiserad klartext.
Det skulle däremot möjligen kunna ifrågasättas, om inte själva förekomsten
av kod (under nyss angiven förutsättning) eller annan förkortad
beteckning i domen kan vara ägnad att göra denna svårare att förstå än en
dom avfattad på nuvarande sätt för exempelvis en tilltalad, som saknar
offentlig försvarare. Denna synpunkt förtjänar självfallet beaktande, men
farhågor av sådant slag bör inte överdrivas. I fråga om formaluppgifterna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

rubriken synes över huvud inte några olägenheter kunna uppkomma, om
uppgifterna samtidigt anges med både kod och klartext. Något annorlunda
förhåller det sig med uppgifter i domslutet. Fastställs viss nomenklatur för
angivande av påföljd, t. ex. »skyddstillsyn med behandling i anstalt» för påföljd
som avses i 28 kap. 1 och 3 §§ BrB, kommer den tilltalade inte att få
någon upplysning om nämnda lagrum i direkt anslutning till den angivna
påföljden. Redan nu torde emellertid praxis växla i fråga om citering av lagrum
av denna typ. Medan somliga domstolar anger åtminstone 28 kap. 3 §
antingen i domskälen eller domslutet, torde åtskilliga domstolar helt underlåta
att citera lagrummen i fråga. Även i fortsättningen bör det i princip stå
domstolarna fritt att i citeringsfrågor av detta slag förfara på det sätt som de
finner lämpligt. Den enda begränsning som måste göras av hänsyn till databehandlingen
är, att ifrågavarande lagrum — om domstolen vill citera det i
domslutet — måste anges på annan plats i detta än i direkt anslutning till
den angivna påföljden. En sådan ordning torde inte medföra någon nämnvärd
nackdel med tanke på den tilltalades möjligheter att tillgodogöra sig
domens innehåll. När det gäller en åberopad författning, som har angetts
med en förkortad benämning, ligger saken till på ungefär samma sätt. För
den tilltalade synes det vara väsentligen likgiltigt om författningen anges
med en förkortad benämning under förutsättning att denna är gängse. Om
detta inte är fallet, bör lämpligen författningens fullständiga namn begagnas,
dock utan angivande av författningens tillkomstdag.

Samarbetsorganet anser, som har nämnts förut, att uppgiftslämnandet till
RI bör tillgå på i princip samma sätt i fråga om såväl underrätternas som
överrätternas domar. Det kan självfallet ifrågasättas, om det föreslagna
systemet oundgängligen kräver någon genomgripande ändring i fråga om
avfattningen av överrätts dom. Dessa avgöranden utgör endast en mindre
del av de domar som beräknas bli rapporterade till RI. Flertalet hovrättsdomar
utfärdas i förenklad form, varför någon mera avsevärd rationalisering
inte skulle stå att vinna enbart genom ändrad utformning av domarna.
Med hänsyn till att ansvaret för lämnande av kriminalregisteruppgift i praxis
åvilar annan tjänsteman än de domare som har deltagit i avgörandet, kan
det möjligen också hävdas, att den föreslagna omläggningen innebär en
mindre lämplig omfördelning av arbetsuppgifterna. En övergång till det av
samarbetsorganet förordade systemet åtminstone beträffande hovrätternas
avgöranden medför emellertid att bearbetningen av domarna för ADB blir
betydligt enklare. Vidare bör beaktas de rationaliseringsvinster som kan
göras under senare etapper av RI genom slopande av uppgiftslämnande för
olika ändamål, t. ex. saköreslängd och uppgift till kontrollstyrelsens straffregister.
En omläggning av det slag varom nu är fråga bör på grund av det
nu anförda avse såväl underrätts som hovrätts avgöranden. För högsta domstolens
del torde däremot inte fordras någon motsvarande ändring. Som
har påpekats från samarbetsorganets sida kan kopia av högsta domstolens

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

avgöranden avfattade på nuvarande sätt användas för registrering i RI under
förutsättning att den tilltalades personnummer och referens till det överklagade
avgörandet anges i domen.

Förslaget att nuvarande kriminalregisteruppgift skall ersättas med en
kopia av domstols dom ger också upphov till en del problem av annat slag.
Till kriminalregistret lämnas f. n. vissa uppgifter, som inte anges i domslutet
eller över huvud i domen. Sålunda lämnar underrätt enligt formulär
A uppgift till registret om bl. a. verkställd personutredning. Eftersom en
sådan uppgift av rent formell natur uppenbarligen inte bör inflyta i själva
domen, uppstår fråga hur den skall tillhandahållas registret. Motsvarande
problem uppkommer beträffande de delar av formulär A som avser uppgifter
enbart för statistiskt ändamål. Från samarbetsorganets sida har framhållits
att de domar i brottmål om vilka uppgifter behövs för rättsstatistiken
kommer att databehandlas i senare etapper för andra ändamål. Dessa uppgifter
kan då tillhandahållas statistiska centralbyrån från RI. Uppgifter som
inte kan erhållas i denna ordning torde även i fortsättningen få samlas in
från domstolarna på annat sätt. Denna fråga synes emellertid kräva ytterligare
utredning. Vad angår nyss berörda uppgift till kriminalregistret om
verkställd personutredning torde i och för sig inte föreligga något hinder
att den lämnas till registret i form av en anteckning på lämplig plats på den
domskopia som sänds in till RI.

Sammanfattningsvis framhålls i promemorian att den företagna genomgången
av vissa allmänna frågor som Rl-förslaget ger upphov till visar att
något avgörande hinder av principiell eller praktisk art inte möter mot att
införa skyldighet för domstol att avfatta dom i brottmål enligt formulär.
Av redogörelsen för det planerade informationssystemets uppbyggnad framgår
vidare att en reform beträffande domsskrivningen utgör en viktig förutsättning
för att systemet skall fungera ändamålsenligt. En ändring av nuvarande
ordning för domens avfattning kan också medföra en avsevärd rationalisering
främst i fråga om domstolarnas uppgiftslämnande för olika
ändamål. Starka skäl talar därför för att en reform genomförs i den riktning
samarbetsorganet förordar. En omläggning av sådant slag bör dock
tills vidare begränsas till underrätternas och hovrätternas avgöranden. Som
framgår av den tidigare redogörelsen för samarbetsorganets förslag är det
inte helt klart i vilken utsträckning och vid vilken tidpunkt domstolarnas
uppgiftsplikt för olika ändamål kan ersättas av maskinellt framställda meddelanden
från RF Det är inte heller möjligt att f. n. fullständigt ange i vilka
avseenden uppgifter i domen kan behöva databehandlas. Med hänsyn härtill
skulle en ändring i fråga om domsskrivningen tills vidare kunna begränsas
till de fall då uppgift om domen skall lämnas till kriminalregistret eller
de centrala polisregistren (etapp 1). En sådan lösning är emellertid förenad
med praktiska olägenheter och bör därför undvikas. Även om uppgiftsskyldigheten
under etapp 1 kommer att vara begränsad till nyssnämnda fall,

26 Kangl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

synes en övergång till avfattning av dom enligt formulär böra omfatta alla
domar.

I promemorian behandlas vidare vissa frågor som aktualiseras i samband
med den närmare utformningen av ett system med formulär till dom
i brottmål. Vad gäller behovet av olika typer av formulär konstateras att —
eftersom någon saklig ändring av gällande regler om doms innehåll inte
avses skola ske — det i vart fall måste finnas två huvudtyper av formulär,
den ena avsedd för ordinära domar och den andra för domar i förenklad
form (30 kap. 6 § RB). Man måste vidare ha olika slag av formulär för underrätternas
resp. hovrätternas domar. Vid promemorian är fogade bl. a.
två alternativa utkast till formulär avseende underrätts dom av ordinär
typ. Utkasten är utformade med tanke på att de skall kunna begagnas såväl
för fall med endast en tilltalad och ett brott som beträffande fall av komplicerat
slag. Av de två formulärutkasten utgör alternativ 1 ett försök att med
bibehållande av nuvarande ordningsföljd för de olika avdelningarna i domen
tillmötesgå samarbetsorganets önskemål. Alternativ 2 är något mera radikalt
till uppläggningen så till vida som domslutet har placerats omedelbart
efter rubriken. Alternativ 2 anses i promemorian ha vissa fördelar
framför alternativ 1 i fråga om överskådlighet och användbarhet. Beträffande
de nuvarande s. k. tabelldomarna påpekas att det med hänsyn till den
planerade vidgningen av möjligheterna att använda ordningsbot och straffföreläggande
(jfr prop. 1968: 82) är osäkert, om det i fortsättningen kommer
att finnas behov av att sätta upp domar i tabell av nuvarande typ. Vidare
erinras om att Rl-förslaget i viss utsträckning kommer att påverka
avfattningen av domstols beslut i brottmål och andra mål, som handläggs
i den för brottmål stadgade ordningen. Slutligen understryks att den definitiva
utformningen av olika domsformulär knappast kan fastställas, förrän
de har prövats under en tids försöksverksamhet.

Även institutet rättelse av dom tas upp till diskussion i promemorian
mot bakgrund av den ifrågasatta omläggningen av domsskrivningen. Härom
anförs.

Om underrätterna åläggs att skriva dom enligt formulär och därvid begagna
vissa standardiserade benämningar, torde man i vart fall under ett
inledningsskede få räkna med att en del formella felaktigheter i domarnas
avfattning kan komma att uppdagas i samband med databehandlingen av
dessa. Här åsyftas endast sådana oriktigheter som kan tänkas föranleda tilllämpning
av 30 kap. 13 § RB. Den tilltalades personnummer kan exempelvis
ha blivit felaktigt angivet i domen. En påföljd kan ha angetts utan att
föreskriven nomenklatur har använts. I fråga om uppgift från domstol till
kriminalregistret gäller f. n. enligt 6 § KRK, att — bortsett från brister beträffande
uppgifter för statistiskt ändamål — ny uppgift skall fordras in,
om den till registret inkomna uppgiften inte är avfattad i föreskriven ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

ning. Detta förfarande kan uppenbarligen inte tillämpas, om en felaktighet
upptäcks i en domskopia. Fråga uppstår därför hur man lämpligen bör gå
till väga, när ett fel av nyss angiven beskaffenhet finns i en för databehandling
insänd kopia av dom. Olika lösningar är tänkbara. Hos den tidigare
omtalade kontrollenheten torde på maskinell väg kunna konstateras, om
t. ex. det personnummer som har angetts beträffande den tilltalade är orimligt.
Kontrollenheten har också vissa möjligheter att klarlägga vilket som är
det riktiga personnumret. Har domstolen inte använt föreskriven nomenklatur,
framgår det ändå utan vidare vad domen avser. Det torde i fall av
nu berört slag vara förenat med onödig omgång att kontrollenheten före
databehandlingen av domen skall behöva ge domstolen tillfälle att meddela
beslut om rättelse av domen. Det torde från säkerhetssynpunkt vara tillräckligt
att kontrollenheten i samband med databehandling av domen gör
en anteckning om det konstaterade felet på domskopian och underrättar
domstolen om felaktigheten. Rätten har därefter att vid behov förfara i enlighet
med reglerna i 30 kap. 13 § RB. Det nu beskrivna förfarandet kan
däremot inte tillämpas, om det hos kontrollenheten råder tvekan huruvida
viss uppgift i domen är felaktigt angiven eller har utelämnats av förbiseende.
Domstolen kan t. ex. ha underlåtit att på anvisad plats markera, att
visst lagrum har tillämpats vid påföljdens bestämmande. I fall av detta slag
synes försiktigheten bjuda, att kontrollenheten riktar en förfrågan till
domstolen hur det förhåller sig. Sedan domstolen har beslutat om erforderlig
rättelse och kontrollenheten fått besked därom, databehandlas domen.
Något behov av att revidera reglerna i 30 kap. 13 § RB synes mot bakgrund
av det nu sagda inte föreligga. Däremot kan möjligen i administrativ ordning
behöva meddelas föreskrifter rörande kontrollenhetens förfarande,
när en felaktighet har konstaterats i en kopia av dom som har sänts till RI.

I promemorian föreslås att Kungl. Maj :t i RB ges bemyndigande att meddela
närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut i brottmål. Med
tanke på ovissheten i fråga om den tidpunkt då kriminalregistret lagts om
för ADB och samordnats med rikspolisstyrelsens personregister föreslås
inte någon bestämd dag för ikraftträdandet av författningsändringen.

Det lagförslag som har upptagits i promemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

2.5. Remissyttrandena

Huvuddelen av remissinstanserna intar en väsentligen positiv hållning
till den föreslagna omläggningen av domsskrivningen i brottmål. Till
denna kategori hör JK, nedre justitierevisionen, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, sju häradshövdingar,
sex borgmästare, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret,

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

statistiska centralbyrån, kontrollstyrelsen, JO, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Juristförbund
och Domstolarnas kanslipersonalförening.

En i huvudsak kritisk inställning till den ifrågasatta omläggningen
redovisas av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, vilken dock
förordar viss försöksverksamhet, och hovrätten för Övre Norrland.

Till en tredje grupp av remissinstanser kan hänföras vissa som inte redovisar
någon principiell ståndpunkt till förslaget. Till denna grupp hör fyra
häradshövdingar och en borgmästare.

Flera remissinstanser diskuterar den allmänna frågan om användning
av ADB-teknik in om rättsväsendet. Göta hovrätt finner
det angeläget att man tar till vara alla de möjligheter till förenkling som
ADB erbjuder beträffande domstolarnas uppgiftslämnande till olika register.
Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att rättsskipningen inte lämpar
sig särskilt väl för rationalisering, om man därmed avser i första hand åtgärder
som sparar tid och reducerar behovet av tjänstemän på den dömande
sidan. Rättssäkerhetskravet dominerar och några avkall härpå till förmån
för effektiviteten kan knappast komma i fråga. Det ligger annorlunda till beträffande
de rutiner av övervägande administrativ och kontorstelcnisk art
som följer av verksamheten. Inom denna del bör självfallet tas till vara alla
de möjligheter till rationalisering som utvecklingen erbjuder. En omfattande
uppgiftsskyldighet med anledning av dom eller annat avgörande åvilar nu
domstolarna, och för ändamålet finns en rätt ymnig flora av blanketter, som
fylls i och expedieras efter domens meddelande. Den omläggning till central
insamling och distribution av sådana uppgifter som samarbetsorganet planerar
måste utan tvekan anses som en avsevärd förenkling av förfarandet.
Också hovrätten för Övre Norrland uttalar sin anslutning till att ett på ADBteknik
baserat informationssystem för rättsväsendet kommer till stånd. JO
framhåller, att i den mån arbetet inom rättsvården kan förenklas och rationaliseras
med hjälp av ADB-tekniken måste det givetvis hälsas med tillfredsställelse.
JO har i sin verksamhet haft tillfälle att iaktta, liur den
under senare år stegrade arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen
blivit allt svårare för dem att bemästra med tillgängliga resurser och hur
detta i åtskilliga fall medfört allvarliga förseningar till men för rättssäkerheten.
Kan man utan att eljest eftersätta skäliga rättssäkerhetskrav avhjälpa
dessa olägenheter genom att utnyttja ADB-tekniken inom rättsväsendet,
bör det ske, även om det skulle innebära tämligen radikala omläggningar av
verksamheten, t. ex. såsom nu är aktuellt i fråga om utformningen av dom i
brottmål. Också Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund samt några häradshövdingar och borgmästare uttalar
sig positivt om tanken att utnyttja den moderna datatekniken inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

rättsväsendet och särskilt för olika slag av lämnande och inhämtande av information.
Enligt domarföreningens uppfattning är emellertid en oavvislig
förutsättning härför, att sådana åtgärder inte inkräktar på den egentliga och
väsentliga uppgiften för de av domstolarna meddelade domarna.

Borgmästaren i rådhusrätten i Umeå anser konsekvenserna av att man inför
databehandling inom rättsväsendet vara mycket svårbedömbara. Hur det
första skedet av RI kan komma att påverka arbetsfördelning och rutiner
kan väl något så när bedömas, men eftersom de följande etapperna inte kan
helt överblickas, är det omöjligt att avgöra om nuvarande kansliorganisation
är tillräckligt flexibel för att kunna möta de krav som en övergång till
ADB ställer. Anmärkningsvärt är att de ekonomiska konsekvenserna för
domstolarna av en övergång till ADB-teknik inte har berörts i den skissering
av kommande etapper av RI som den remitterade promemorian innehåller.

Huvuddelen av remissinstanserna godtar promemorians bedömning av
förslagets betydelse från rationaliseringssynpunkt.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller, att det synes medföra väsentliga fördelar
i flera avseenden, om brottmålsdomen utformas på sådant sätt att
uppgifter till kriminalregistret med anledning av domen kan lämnas genom
en kopia av originalhandlingen. Förutom att uppgiftslämnandet förenklas
blir även de inkommande uppgifterna mer tillförlitliga än med det det nuvarande
systemet, där ansvaret för lämnande av kriminalregisteruppgifter åvilar
annan tjänsteman än domare som deltagit i avgörandet. Trots att ny uppgift
enligt 6 § KRK väl mera sällan fordras in, medför dock f. n. granskningen
och kompletteringen av ofullständiga eller felaktiga uppgifter om domar
m. m. som kommer in till registret en avsevärd belastning för dess juridiskt
utbildade befattningshavare. En utformning av brottmålsdomen i enlighet
med formulärutkastet nr 2 i promemorian synes i stort sett ge samma möjligheter
att tillföra kriminalregistret erforderliga uppgifter om domen som
ett uppgiftslämnande på blanketter i enlighet med de formulär som fastställts
i KRK. Rikspolisstyrelsen betonar att utformningen av formulären
är av stor betydelse för de datamaskinella bearbetningsrutiner vid rikspolisregistraturet,
för vilka formulären kommer att utgöra underlag. Enligt
styrelsens mening torde inte formulärutkastet nr 2 bereda domstolspersonalen
några olägenheter vid utskriften av domen. En positiv bedömning av
förslagets värde görs också av bl. a. JO och Sveriges Juristförbund. Enligt
förbundets uppfattning vinner man betydande fördelar i flera hänseenden.
I första hand får man samlad tillgång till alla relevanta data som fordras
för de rättsvårdande organens verksamhet. Förslaget torde vidare redan på
kort sikt komma att medföra lättnader i rutinarbetet för den kvalificerade
domarpersonalen, vilken därigenom kan ägna större del av sin arbetskraft
åt de egentliga domargöromålen. Förbundet anser även att förslaget är ett

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

steg i rätt riktning mot ökat användande av förenklade och förkortade
domar i brottmål.

Från domstolshåll fälls mycket skiftande omdömen om förslagets betydelse
för rationalisering av domstolarnas verksamhet.

En klart positiv hållning redovisas av borgmästaren i Göteborgs rådhusrätt,
vilken betecknar en övergång till ADB-system beträffande brottmålsdomar
som i hög grad önskvärd, och av häradshövdingen i Askims och
Mölndals domsaga, som livligt tillstyrker en sådan omläggning. Häradshövdingen
i Jösse domsaga anser att den föreslagna reformen är av stort
intresse bl. a. med tanke på möjligheterna att förenkla domsskrivningen.
Frågan om åtgärder i sådan riktning har under senare år uppmärksammats
i olika sammanhang och åtskilliga synpunkter har framförts beträffande
tänkbara sätt att åstadkomma en förenkling och arbetsbesparing på detta
område. Det föreliggande förslaget synes ge möjlighet att i betydande utsträckning
tillgodose dessa önskemål. Det synes därför angeläget att de i
promemorian föreslagna åtgärderna kommer till utförande med iakttagande
av de modifikationer som kan visa sig behövliga. Domstolarnas kanslipersonalförening
framhåller, att en omläggning till ett rationellt utformande
av dom i brottmål kommer att medföra, att ett enhetligt system blir tilllämpligt
vid domstolarna, vilket gör det lättare för protokollförare att
tjänstgöra hos olika ordförande och olika domstolar. Föreningen anser
detta vara till gagn för hela verksamheten.

Från flera håll ifrågasätts emellertid om förslaget kommer att medföra
någon arbetsbesparing för domstolarna. Borgmästaren i Stockholms rådhusrätt
ser som en stor rationaliseringsvinst att domslutet kommer till uttryck
på domens första sida. Formulärutkastet nr 2 i promemorian innehåller
emellertid endast en begränsad del av de uppgifter som enligt nuvarande
ordning skall lämnas till kriminalregistret. Den tidsvinst för domstolen,
som består i att nuvarande kriminalregisteruppgift i fortsättningen
inte behöver fyllas i, blir således begränsad om denna måste till viss del ersättas
med lämnande av uppgifter på annat sätt. Vinsten ökar dock allteftersom
domen samtidigt kan utnyttjas för meddelanden till flera register.
För åklagaren blir den omedelbara arbetsbesparingen större genom att
personblad 0 blir överflödigt. Detta är dock inte en följd av att domstolens
underrättelse till kriminalregistret förändras utan av den tekniska samordningen
av rutinerna för kriminalregistret och de centrala polisregistren.
Sammanfattningsvis uttalas att rationaliseringsvinsten för domstolarna blir
tämligen ringa så länge systemet inte är fullt utbyggt. Mot bakgrund av den
nytillkomna uppgiftsskyldigheten till polisregistret kommer troligen införandet
av det föreslagna domsformuläret att under övergångstiden snarare
öka än minska domstolarnas arbetsbörda. För en så stor domstol som
Stockholms rådhusrätt medför även en liten ökning av arbetet med varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

särskild dom totalt sett en inte oväsentlig ökning av behovet av arbetskraft.
I brottmål är protokollföraren i stor utsträckning inte rättsbildad;
ordföranden är således den ende som är lagfaren. Det är av stor vikt att
skyldigheten att lämna andra uppgifter än dem som är intagna i domen i
görligaste mån kan läggas på icke rättsbildad personal. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare påpekar, att användandet av standardiserade
beteckningar på författningar och påföljder m. m. troligen kommer
att förorsaka inte obetydligt besvär under en övergångsperiod. Föreningen
är emellertid av den uppfattningen att en sådan standardisering när den väl
blivit en rutinsak är till fördel även från andra synpunkter än de systemtekniska.
Häradshövdingen i Listers och Sölvesborgs domsaga framhåller,
att den planerade första etappen av RI skapar en klart bättre möjlighet till
registrering av och information om data beträffande brottslingar, brott och
påföljder. Någon förenkling eller lättnad i fråga om uppgiftslänmandet
åstadkommes dock inte för domstolarnas del. Vinsten ligger helt på åklagare-
och polissidan. Promemorian ger heller inte anledning till den optimism
i fråga om den vidare utvecklingen efter etapp 1, som man skulle
önska sig. En kartläggning av i vilken utsträckning alla de olika informationskrävande
myndigheterna själva i fortsättningen måste föra egna register
eller om de data de behöver kan matas in i och erhållas från RI
måste vara själva utgångspunkten i rationaliseringsarbetet. Om målet är
att skapa möjlighet för myndigheterna inom rättsväsendet att i stor omfattning
kommunicera över RI, så att RI tjänstgör som förbindelselänk till
andra system, måste man alltid beakta alla de berörda myndigheternas intressen
och väga dem mot varandra, då man stegvis söker nå detta mål.
Frågan är alltså om den föreslagna första etappen med däri ingående förslag
till domsformulär inte endast på bästa sätt sörjer för information till
och från de båda närmast berörda registren utan även med hänsynstagande
till andra myndigheter än polis, åklagare och domstolar kan godkännas som
ett ändamålsenligt och riktigt första steg mot målet. Granskar man promemorian
kritiskt från denna synpunkt, kan man konstatera att RI i första
etappen inte övertar något annat register till vilket domstolarna lämnar
uppgifter än kriminalregistret. Domsformuläret innehåller inte de uppgifter
som f. n. lämnas på statistikuppgiften. Förslaget till domsformulär har
inte heller någon plats för lagakraftbevis. Om RI i en följande etapp skulle
överta uppgifterna till exempelvis statistiska centralbyrån och saköreslängden,
duger alltså inte det nu föreslagna domsformuläret. Denna omständighet
väger tungt, då man skall ta ståndpunkt till frågan om det befogade
i att nu tvångsvis vidta en så genomgripande ändring av brottmålsdomens
utformning som domsformuläret innebär.

Några remissinstanser hävdar, att förslaget medför en inte önskvärd omfördelning
av mindre kvalificerade arbetsuppgifter från icke rättsbildad till

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

dömande personal. Denna synpunkt betonas särskilt starkt av hovrätten för
Övre Norrland. Hovrätten erinrar om att inom domstolsväsendet sedan lång
tid har rått en målmedveten strävan att i största utsträckning befria domarpersonalen
från fullgörandet av rutingöromål och att i stället föra över sådana
uppgifter på den icke rättsbildade personalen. RI är avsett att fungera
som ett serviceorgan för informationsflödet mellan domstolen samt de centrala
brottsregistren och andra myndigheter. Det synes hovrätten vara en
naturlig och följdriktig utveckling, att förbindelsen med RI etableras via den
tjänsteman hos domstolen som normalt har att lämna uppgifter med
anledning av meddelad dom. Det bör därför enligt hovrättens uppfattning
åligga vederbörande expeditionshavande eller annat domstolsbiträde att sätta
upp och på eget ansvar underteckna en särskild domsuppgift till RI. Den
expediering som hittills utförts av domstolsbiträden på eget ansvar har enligt
hovrättens erfarenhet fungerat synnerligen väl. Från rättssäkerhetssynpunkt
finns inte anledning att lägga om rutinen, särskilt som ADB-tekniken
i vissa fall medför en automatisk kontroll av den mottagna uppgiftens riktighet.
En avgjord fördel med en från domen skild uppgift till RI är att domsuppgiftens
innehåll på ett enkelt och smidigt sätt i administrativ ordning
kan anpassas efter RI:s etappvisa utbyggnad. Meddelandena till RI kan lämnas
i kod eller annan förkortad form. Även utdrag ur register kan tillställas
domstolen i samma form med hänsyn till att uppgifterna är avsedda för
domstolens egen information. Rättelse av felaktig domsuppgift kan ske på
motsvarande sätt som nu gäller rättelse av uppgift till kriminalregistret.
Hur domsuppgiften — eller snarare dess stomme — rent tekniskt bör framställas
torde kunna diskuteras. I enkla mål synes det i promemorian angivna
sättet att ta en genomslagskopia av domen erbjuda en praktisk lösning. I
andra fall torde emellertid en sådan metod inte kunna användas utan stora
olägenheter och mycket arbete med utfyllande av blanketter. Enligt hovrättens
mening innebär den i promemorian föreslagna rutinen med kopia av
domen såsom meddelande till RI ett steg tillbaka i den hittillsvarande utvecklingen
och en betydande belastning för domaren i form av enkla men
tidsödande kollationeringar. Även om uppsättandet av rubriken med dess
uppgifter om kodbeteckningar m. m. kan uppdras åt biträdespersonal, måste
domaren svara för domens hela innehåll, och han kan därför inte undandra
sig kontroll av att de i domen intagna, formella uppgifterna är riktiga. Med
undantag av den tilltalades personnummer och nationalitet, som även med
den av hovrätten förordade rutinen bör intas i domsrubriken, synes övriga
formella uppgifter vara av betydelse endast från registreringsteknisk synpunkt.
Domarens kontroll av dessa uppgifter är sådant göromål av rutinkaraktär,
som inte bör åvila honom. Det skulle vidare otvivelaktigt utgöra en
belastning, om RB:s regler om rättelse av dom måste tillämpas, när domstolen
underlåtit att på anvisad plats i blanketten markera att visst lagrum tilllämpats
vid påföljdens bestämmande. En olägenhet med systemet med doms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

blanketter och tilläggsblanketter torde även vara att det sannolikt medför
krav på ökade arkivutrymmen. Också Göta hovrätt förordar av skal liknande
dem som anförs av hovrätten för övre Norrland ett system med särskild
domsuppgift i stället för en kopia av originalhandlingen som meddelande

tlUNågra remissinstanser uttalar farhågor för att det planerade informationssystemet
skall leda till en inte önskvärd vidgning av b r o 11 s registreringen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anfor, att samarbetsorganet
synes förutsätta att domar skall sändas till RI även i fråga om böter
som nu inte redovisas i kriminalregistret. I den mån detta galler sadana botesdomar
som behövs för brottsspaning och som nu av åklagare eller po ischef
redovisas till polisregistret är väl ej något att invända mot att motsvarande
uppgifter i stället lämnas från domstolen genom kopia av domen. Men
att låta RI helt generellt omfatta alla bötesdomar skulle innebara en mycket
betydande vidgning av registreringen. Om därjämte ordningsbot och straf -föreläggande tillförs systemet, kommer detta att bil mycket mer omfattan e
än de nuvarande registren. Enligt hovrättens mening anmaler sig allvarliga
betänkligheter mot en sådan utveckling. Det kan väl vara sant att genom
ADB stora informationsflöden kan behandlas till förhållandevis små kostnader.
Detta påpekande leder dock alls inte till den slutsatsen att man bor
skaffa sig dessa informationsflöden. Snarare är den motsatta slutsatsen motiverad,
nämligen att bortfallet av kostnaden såsom eu regulator gor det an
mer angeläget med en sträng sovring av de uppgifter som bor fa registreras.
Hovrätten påminner om att riksdagsmotioner om individens skydd mot ett
överdrivet registreringsväsende gav upphovet till de utredningar som ligger
till grund för kriminalregistrets och polisregistrets nuvarande utformning.
Man bör inte vid en övergång till ett ADB-system, enbart på grund av detta
systems rent tekniska möjligheter, förlora ur sikte att det har galler en omtålig
avvägningsfråga. Inte bara myndigheternas behov av upplysningar
utan också individens berättigade krav på skydd mot opåkallad insyn i hans
privata angelägenheter måste tillgodoses. Det räcker inte med att ett antal
maskinella, automatiska kontroller läggs in i systemet for att hindra obehöriga
att skaffa sig upplysningar ur detta. Det enda fullt effektiva skyddet
ligger i att alls inte registrera. Liknande synpunkter anförs av hovratten för
övre Norrland, som framhåller att RI, fullt utbyggt, i realiteten innebar att
ett nytt centralt register tillskapas, innehållande uppgifter om praktiskt taget
all brottslighet, registrerad med ledning av den dömdes personnummer.
Även om ADB-tekniken torde starkt begränsa möjligheterna for obehonga
att komma åt informationer ur RI, är det enligt hovrättens mening angelaget
att till den enskildes skydd uppgiftsskyldigheten från RI regleras i ag
och att i anslutning härtill föreskriften i It § sekretesslagen jämkas. Vidare
bör säkerställas att uppgifterna i RI inte står kvar där längre an som ar

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

pakallat. Också Göta hovrätt framhåller vikten av att uppgiftsskyldigheten
rån RI regleras på sådant sätt att man eliminerar risken för att uppgifterna
blir tillgängliga för obehöriga.

I nagra remissyttranden berörs frågan huruvida den föreslagna omläggningen
av domsskrivningen inskränker domstolarnas rätt att
bestämma domens innehåll. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar,
att förslaget inte syftar till sådana nyheter som träder för nära gälande
rätt om doms innehåll eller domstolarnas befogenhet i nämnda hänseende.
Hovratten noterar med tillfredsställelse de oförbehållsamma och otveST*?
llttalandena i promemorian om att någon saklig ändring inte avses.
Ett liknande konstaterande görs av JO. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare understryker, att det är ett oeftergivligt villkor att domen
i vad avser yrkanden, bevisning, bevisvärdering och överväganden rörande
påföljden får utformas på sätt som i varje särskilt fall påkallas av
omständigheterna. Liknande uttalanden görs också i övrigt från domarhåll
Hovratten over Skåne och Blekinge anser det i promemorian förda resonemanget
om domstolarnas rätt att avfatta sina domar på det sätt de själva
finner lämpligt vara i allt väsentligt oriktigt. Enligt hovrättens mening är
det inte nagot nytt som införs med den i promemorian förordade skyldigheten
för domstol att använda fastställd nomenklatur eller standardiserade
benamnmgar. Domar skall redan nu avfattas med användande av sådan
nomenklatur eller standardiserad klartext. Vilken nomenklatur som skall
anvandas bestäms av lagarnas namn, brottens beteckningar och termerna
för olika brottspåföljder. I fråga om lagarnas namn har det under tidernas
opp funnits olika skolor, en som har ansett det viktiga vara att göra namnen
sa »tackande» som möjligt och en annan som har menat att det är
angelagnare att, med bortseende i viss mån härifrån, finna praktikabla
namn. I vissa fall, t. ex. i barnavårdslagens rubrik, har båda dessa smaknktningar
blivit tillgodosedda. Det synes då tvivelaktigt om man genom
aststallande av nomenklatur i administrativ ordning kan förplikta domstol
att asidosatta det namn som har bestämts genom en lagstiftningsakt. Nödvandigt
ar det val heller inte. Det bör kunna räcka med en allmän anvisnmg
till domstolarna att såvitt möjligt använda enkla benämningar. Om

fn^g0ni !lkZal.skulIe tveka om det berättigade i att t. ex. kalla lagen om rätt
tdl jakt för jaktlagen, så återstår ju alltid möjligheten att i redovisningen
av atalet presentera lagen för att sedan i domslutet kunna använda den
kortare benämningen. Rådhusrätten i Jönköping redovisar liknande synpunkter
pa fragan om användningen av fastställd nomenklatur eller standardiserade
benämningar.

Fragan om det strider mot domens primära uppgifter att

den avfattas eu H gt formulär diskuteras i åtskilliga remissyttranden.
I allmanhet konstateras att det från denna synpunkt inte möter
nagot principiellt hinder mot att domen avfattas i den föreslagna ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Från flera håll ifrågasätts emellertid om det blir lättare för parter och
andra intresserade att förstå en sådan dom. Exempelvis anför JO, att det
kan vara riktigt att det för domstolarna själva, advokater och andra, som
har att ta befattning med domar i tjänsten, torde — sedan de har vant sig
vid domsformulären — bli lättare att läsa domar som har avfattats enligt formulär.
Däremot måste enligt JO:s mening betvivlas att enskilda parter i
allmänhet skulle få lättare att tillgodogöra sig sådana domar. Det torde
tvärtom kunna befaras bli svårare för dem att på egen hand läsa och förstå
sådana domar. Emellertid är att märka, att i erkända mål och i åtskilliga
andra mål av enklare beskaffenhet parterna mera sällan har något
behov av den skrivna domen i målet. I grövre brottmål och i övrigt
i svårare mål återigen biträds de enskilda parterna i stor utsträckning
av försvarare eller ombud, som är dem behjälpliga med att läsa domen.
Beträffande övriga fall kan den omständigheten, att en formulärdom kan
vara mera svårtillgänglig för en lekman än en vanlig dom innebära ett visst
problem. Förståelsen av domarna torde dock kunna underlättas avsevärt
genom en pedagogiskt lämplig utformning av domsformulären. Likaså torde
det vara möjligt att genom en lämplig utformning av dessa i huvudsak
neutralisera det intryck av att domstolen tagit för lätt på sin uppgift som
den enskilde möjligen kan få, om domen skrivits enligt formulär. JO anser
därför, att förslaget om avfattande av dom enligt formulär bör kunna genomföras
utan att de primära uppgifter domen skall tjäna otillbörligen
eftersätts. Borgmästaren i Stockholms rådhusrätt betonar, att om standardiserade
benämningar skall utnyttjas, nomenklaturen måste vara så tydlig,
att dess användning inte försvårar allmänhetens och främst parternas möjligheter
att tillgodogöra sig domen. Även intresset av att domen genom sin
uppställning ger intryck av ordning och tankereda samt ger dem som berörs
av domen hjälp att på ett lättfattligt sätt ta del av dess innehåll måste
tillgodoses. Särskild vikt bör härvid fästas vid det allmänna intryck domens
första sida ger. Rådhusrätten i Jönköping uttalar, att i vart fall domslutet
bör vara inte endast förståeligt utan lättförståeligt för envar. Detta gäller
också de icke traditionella uppgifter som fordras av hänsyn till databehandlingen.
Rådhusrätten åsyftar härvid främst de koduppgifter av olika
slag som föreslås antecknade i domen. Dessa uppgifter kan, beroende på
hur de antecknas i domen, verka förvillande för den ovane läsaren. Hovrätten
för Nedre Norrland framhåller, att det inte bör förbises att en ordinär
dom inte i första hand bör avfattas för att tjäna som direkt information
till en modern registreringsapparat utan först och främst för att informera
den dömde. Sveriges advokatsamfund anser att det för den tilltalade säkerligen
knappast erbjuder större svårighet att läsa ett ifyllt formulär av det
slag som fogats vid promemorian som alternativ 2 än att läsa en på konventionellt
sätt formulerad dom.

Statistiska centralbyrån uppehåller sig huvudsakligen vid de problem som

3f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

förslaget medför beträffande rättsstatistikens anordnande.
Enligt centralbyråns mening är det nödvändigt att, innan kriminalregisteruppgifterna
slopas, ta upp frågan om en omläggning av rapportsystemet till
rättsstatistiken till övervägande i hela dess vidd. Detta torde stå i full överensstämmelse
med den allmänna målsättningen för uppbyggnaden av RI.
Här liksom vid uppläggningen av andra s. k. databanker bör uppenbarligen
redan av ekonomiska skäl från begynnelsen göras en så allsidig inventering
av föreliggande informationsbehov att dessa samtliga, i den mån detta är
ändamålsenligt, kan tillgodoses och att dubbelrapportering elimineras. Man
riskerar annars att senare få vidta justeringar i systemet, med de från ekonomisk
synpunkt ofördelaktiga konsekvenser detta lätt kan medföra. Från sådana
synpunkter ter sig den successiva planeringen för de olika utbyggnadsetapperna
som en särskilt besvärande komplikation för rättsstatistikens vidkommande,
eftersom det rättsstatistiska systemet spänner över praktiskt
taget samtliga de fält det nya informationssystemet avser att täcka. Hovrätten
över Skåne och Blekinge understryker, att om man genomför en ändrad
domsskrivning och låter kopia av domslutet utgöra uppgift till informationssystemet
men inte samtidigt kan befria domstolarna från att lämna uppgifter
till rättsstatistiken i motsvarande fall, uppkommer ett besvärande dubbelarbete
hos domstolarna. Dessutom innebär detta att den nuvarande samordningen
mellan kriminalregistret och rättsstatistiken, vilken har eftersträvats
av kriminalstatistiska skäl, brister. Hovrätten anser detta vara en vägande
invändning mot förslaget. Detta bör inte genomföras innan man har
löst problemet hur rättsstatistiken skall få sina uppgifter. Till dess så skett
bör man nöja sig med en försöksverksamhet av begränsad omfattning.

I en del yttranden ifrågasätts om det är möjligt att konstruera ett dom sformulär
för mera invecklade fall. Enligt hovrättens över
Skåne och Blekinge åsikt är det inte möjligt att åstadkomma en blankett
som alltid kan användas. Den kommer i många fall att bli otillräcklig och
måste då kompletteras med tillskrivningar och bilagor, något som kan ge
ett kladdigt och oredigt intryck, föga passande för en handling med en för
parten allvarlig innebörd. I detta avseende måste hänsynen till parten och
till rättssäkerheten vid verkställighet av domen ha försteget och anspråken
från informationssystemets synpunkt sålunda få vika. Hovrätten avstyrker
därför den i promemorian föreslagna blanketten och förordar, att domen
väl skrivs enligt formulär men utan blankett eller på en blankett som endast
har ett inledande förtryck. Hovrätten för Övre Norrland yttrar, att domen
i komplicerade mål med ett flertal tilltalade och ett stort antal åtalspunkter,
kanske avseende olika tilltalade i skilda kombinationer, inte kan
ställas upp på det i promemorian angivna sättet utan att överskådligheten
går förlorad och sammanhanget fördunklas. Detta synes särskilt kunna bli
fallet, om målsägandeanspråk förs mot flera tilltalade med yrkande om solidariskt
betalningsansvar eller när flera tilltalade skall åläggas solidarisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

återbetalningsskyldighet gentemot statsverket. Förhållandena kan bli än
mer invecklade, om ett större antal målsägande förekommer i målet eller om
enskilt åtal väcks. Liknande synpunkter anförs av Göta hovrätt och borgmästaren
i rådhusrätten i Umeå.

Häradshövdingen i Jämtlands östra domsaga påpekar, att gemensamt för
de i promemorian intagna formulärutkasten är, att man sökt få fram ett
enda formulär som skall täcka hela det stora området av brottmålsdomar,
från enkla bötesfall av typen förstagångsförseelser till komplicerade återfallssituationer
av interneringsklientelet med objektiv och subjektiv lcumulation.
De allra flesta målen är emellertid tämligen okomplicerade. Mot bakgrund
härav föreslår häradshövdingen i Jämtlands östra domsaga, att man
närmare överväger om man inte kan utarbeta formuläret i en eskalerad serie,
t. ex. en typ avsedd för påföljder utan övervakningsnämnd m. m. och
utan förändring av tidigare ådömd påföljd (användbar för den stora massan
av bötesfall, korta fängelsestraff, villkorlig dom), en typ avsedd för påföljd
med övervakningsnämnd m. m. men utan förändring av tidigare ådömd påföljd
(avsedd för de tämligen ofta förekommande fallen av skyddstillsyn
första gången) och slutligen en typ motsvarande den föreslagna (avsedd för
återstående, mera komplicerade fall, som med all säkerhet är en mycket låg
procent jämfört med de övriga). Förslag om särskilda typer av formulär för
olika fall framförs också av borgmästaren i Stockholms rådhusrätt (beträffande
fall med kombination av olika påföljder) och häradshövdingen i Skövde
domsaga (beträffande fall då åtal ogillats helt).

Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan huruvida den föreslagna
omläggningen av domsskrivningen bör genomföras också beträffande hovrätternas
avgöranden uttalar sig endast hovrätten för Nedre
Norrland för en sådan reform. Enligt hovrättens mening är fördelarna med
domsformulär i hovrätterna visserligen inte så stora. Den invändningen kan
också riktas mot förslaget att det medför en mindre lämplig omfördelning
av arbetsuppgifterna mellan tjänstemännen. I varje fall sedan omläggningen
i sin helhet genomförts bör dock förfarandet även i hovrätterna leda
till förenkling och tidsvinst, och vad den antydda omfördelningen beträffar
torde merarbetet för dem det berör inte bli av nämnvärd omfattning.
Någon annan särskild anledning att för hovrätternas del avstå från omläggningen
har hovrätten inte kunnat finna. Hovrätten tillstyrker därför att den
föreslagna omläggningen för ADB, såvitt nu är i fråga, fullföljs i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget.

Svea hovrätt tillstyrker, att utredning sker om det tilltänkta systemet fölregistrering
av domar bör tillämpas även på hovrätts avgöranden.

Hovrätten för Västra Sverige finner det vanskligt att utan tillgång till ett
utarbetat formulär bedöma fördelarna med den föreslagna omläggningen
för hovrätternas del. Hovrätten fäster emellertid uppmärksamheten på följande.
När en dom överklagas har underrätten redan tillställt systemet en

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

kopia av sin dom. Endast ändringar i de sålunda lämnade uppgifterna skall
därefter tillföras systemet. Mera sällan ändras uppgifterna i rubriken; så
kan bli fallet om den tilltalade exempelvis först i hovrätten häktas, får försvarare
eller fri rättegång. Hovrättens domslut blir däremot alltid av intresse.
Om det innebär fastställelse av underrättens domslut eller ett ogillande av
åtal, som bifallits i underrätten, torde kontrollenheten kunna tillföra systemet
uppgift härom exempelvis medelst en kryssmarkering. I de fall, då
underrättens domslut ändras på annat sätt, måste hovrättens domslut överföras
till maskinläsbart medium. Denna uppgift är av begränsad omfattning
och föranleder samma arbete vare sig domslutet tillhandahålls kontrollenheten
genom kopia av en på vanligt sätt uppsatt hovrättsdom eller genom
kopia av domen avfattad enligt formulär. Sannolikt kommer de ändringar,
vartill hovrättsprövningen föranleder, tydligast fram om hovrättsdomen
avfattas på sedvanligt sätt, en omständighet av stor betydelse vid bearbetningen
av hovrättsdomen för ADB-ändamål. Endast i de undantagsfall, då
brottmål anhängiggörs i hovrätt som första instans, måste hovrätten lämna
fullständiga uppgifter till systemet beträffande rubrik och domslut. Därvid
torde de vid promemorian fogade domsformulären med mindre blanketttekniska
justeringar kunna användas. De skäl, som enligt promemorian
motiverar att alla hovrättsdomar i brottmål skall avfattas på formulär, förefaller
knappast övertygande. Ett av dessa skäl anges vara de rationaliseringsvinster
som kan göras under kommande etapper av RI. Häremot kan
invändas, att dessa vinster kan erhållas oberoende av på vilket sätt indata
tillhandahålls systemet. Också hovrätten för Övre Norrland redovisar en
negativ inställning till förslaget att hovrätts dom skall avfattas enligt formulär.
I fråga om hovrätts avgörande skulle krävas ett större antal olika
domsblanlcetter för att täcka alla tänkbara variationer. Det är framför allt
två förhållanden, som här måste beaktas. Det ena är, att målet bringas
under domstolens prövning i princip endast i den mån någon part — åklagare,
tilltalad eller målsägande — önskar det. Bara vissa delar av målet kan
ha överklagats, ofta av olika parter. Ibland är endast någon enstaka fråga
föremål för hovrättens prövning. Det andra förhållandet att särskilt beakta
är att frågor utan betydelse för utgången i stor utsträckning inte behöver
penetreras av hovrätten och att en hovrättsdom därför — såsom antyds
exempelvis av skrivningen att hovrätten lämnar ett visst yrkande utan
bifall — inte behöver innebära att hovrätten tagit bestämd ståndpunkt till
alla detaljer i underrättens dom. En uppgift till RI om en hovrättsdom bör
inte innehålla mer än vad som har täckning i vad domstolen uttalat.

Nedre justitierevisionen och hovrätten över Skåne och Blekinge berör
frågan huruvida en formalisering av domss k rivningen
bör avse även domar som inte rapporteras till RI.
Nedre justitierevisionen anser det uppenbart att omläggningen bör avse alla
underrätts- och hovrättsdomar i brottmål, även sådana som f. n. inte anmäls

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

till kriminalregistret. Dels bör man av praktiska skäl bara ha ett system för
domsskrivning i brottmål, dels har det ställts i utsikt att längre fram även
andra register skall kunna föras med hjälp av uppgifter som har samlats i
RI. Hovrätten, som intar samma ståndpunkt, uttalar att det skulle vålla stora
svårigheter om domar i brottmål skulle skrivas på olika sätt, beroende på
om domslutet skall redovisas till Rf eller inte.

Ett par remissinstanser diskuterar om inte den föreslagna omläggningen av
domsskrivningen i brottmål bör åtföljas av en motsvarande ändring i fråga
om av fattning en av dom i tvistemål. Sålunda erinrar t. ex.
hovrätten över Skåne och Blekinge om alt RB är skriven med en noggrann
parallellitet mellan tvistemål och brottmål. I all den utsträckning som förfarandet
inte påkallar skiljaktigheter i reglerna för tvistemål och för brottmål
är dessa regler även i detaljerna lika. Gör man en sådan omläggning av
brottmålsdomarnas uppställning att domslutet kommer omedelbart efter en
rubrik med mera formell karaktär, medan parternas yrkanden och domskälen
redovisas först därefter, kan det ifrågasättas om inte samma omläggning
bör göras i tvistemålsdomar, Irots att dessa inte skall registreras
med ADB-teknik. Det kommer annars för framtiden att te sig egendomligt,
att tvistemålsdomar är uppställda på ett sätt och brottmålsdomar på ett
annat, något som även kan vålla visst besvär t. ex. vid utmätningsförrättning.
Hovrätten för Övre Norrland framhåller att avsikten torde vara att
RI också skall förmedla uppgifter i tvistemål, exempelvis om statusförhållanden,
återbetalningsskyldighet till statsverket, uppgifter om fri rättegång
samt statistiska uppgifter. Det kan inte gärna komma i fråga att meddelandet
till RI skall sändas i form av domskopia utan det torde bli nödvändigt
att upprätta en särskild uppgift. Alla erforderliga formella data i en sådan
uppgift kan direkt erhållas från en kopia av dagboksbladet. Ett sådant
system skulle enligt hovrättens mening också kunna vara ett alternativ till
den i promemorian föreslagna metoden för lämnande av uppgift till RI om
dom i brottmål.

Från flera håll betonas att ett system med formulär till dom i brottmål
inte bör ges slutlig utformning, förrän den i promemorian aviserade försöksverksamheten
har avslutats. Hovrätten över Skåne och Blekinge,
som förklarar sig inte ha något i princip att invända mot att försöksverksamhet
bedrivs för att vinna förenklingar i de rättsvårdande organens
arbete och samtidigt större tillförlitlighet i registeruppgifter om brottmålsdomar,
föreslår under hänvisning till vad hovrätten anfört beträffande
parallelliteten i RB mellan tvistemål och brottmål att försöksverksamheten
får omfatta också jämförande försök med tvistemålsdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969
2.6. Den fortsatta utbyggnaden av Rf

Inom samarbetsorganet har man under år 1968 undersökt möjligheterna
att databehandla domar i brottmål för andra ändamål än med tanke på kriminalregistret
och det hos rikspolisstyrelsen förda personregistret. Resultatet
av undersökningen har redovisats i en inom samarbetsorganet den 15
oktober 1968 upprättad PM angående informationssystem för rättsväsendet
m. m. Enligt promemorian möter det inte något hinder att vid ett och samma
tillfälle föra över uppgifter i domar till maskinläsbart medium för maskinella
bearbetningar av olika slag. Då den föreslagna omläggningen av
domsskrivningen kan medföra vissa svårigheter för domstolarna under en
övergångstid, har det från samarbetsorganets sida ansetts angeläget att
brottmålsdomarna redan i samband med en sådan omläggning databehandlas
också för saköreslängd och process- och reaktionsstatistik. Rutinen för
denna databehandling görs i en andra etapp av RI. I en tredje etapp utreds
system för strafförelägganden (jfr prop. 1968: 82 s. 50—53). Denna etapp
omfattar även generella system för maskinell framställning av meddelanden
till olika myndigheter på grundval av uppgifter i såväl strafförelägganden
som ordningsförelägganden och domar i brottmål. Enligt promemorian kommer
meddelanden att konstrueras för följande ändamål under etapperna
1—3 (meddelandets form anges inom parentes):

kriminalregistret

utdrag av kriminalregistret

rikspolisstyrelsens polisregister

saköreslängd

statistik

lagakraftbevis

kontrollstyrelsens register

körkortsregistren

tullverkets register

(transaktionen utförs i datamaskin)
(maskinell utskrift)

(magnetband)

(maskinell utskrift)

( » » )

Frågan hur RI skall tillföras uppgifter om huruvida dom har vunnit laga
kraft eller överklagats utreds f. n. ytterligare. I princip beräknas rapportering
härom kunna ske på följande sätt. När en dom har databehandlats,
sänds ett på maskinell väg framställt »kvitto» härpå — sannolikt ett för
varje tilltalad — direkt från datamaskincentralen till vederbörande underrätt.
Till »kvittot» hör en rapportdel avsedd för anteckningar av domstolen.
När fullföljdstiden har gått ut, rapporteras till RI om och i vad mån talan
har fullföljts mot domen. Samtidigt anges vilka myndigheter som skall underrättas.
Rapportering om laga kraft utlöser automatiskt maskinella meddelanden
av olika slag, såsom saköreslängd och uppgift till kontrollstyrelsens
straffregister.

Samarbetsorganet räknar med att avsevärda rationaliseringsvinster kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

mer att göras under etapperna 1—3 av RI. Det planerade informationssystemet
väntas bl. a. skapa ökade möjligheter till snabb och säker information.
Sålunda avses frågor till systemet kunna ställas över telex eller annan teleförbindelse
antingen via en frågecentral eller direkt till datamaskin. Svar
kan sändas samma väg och ges praktiskt taget omgående. Genom databehandling
av originalhandlingar eller kopior av sådana handlingar samt maskinell
registerföring och utskrift ökar vidare tillförlitligheten avsevärt i de
uppgifter som lämnas från systemet. Genom ADB-tekniken kan man i RI
allmänt sett nå bättre resultat med förhållandevis låga insatser av personella
och materiella resurser. Vissa arbetskraftsbesparingar kan i själva verket
göras under etapperna 1—3. Det bedöms dock vara svårt att f. n. uppskatta
hur stora arbetskraftsbesparingar som kan göras. Enligt en beräkning
som har redovisats i den nyss berörda promemorian den 15 oktober 1968
kan sådana besparingar väntas uppkomma fr. o. m. år 1970 inom alla grenar
av rättsväsendet. Beträffande åklagarväsendet påpekas i promemorian bl. a.
att åklagarnas rapportering angående domar i personbladsrutinen (personblad
0) kan upphöra, när domarna databehandlas. Antalet sådana rapporter
uppgår f. n. till cirka 100 000 per år. Beträffande domstolssidan framhålls
att databehandlingen av domar kommer att medföra att de särskilda uppgifterna
från domstolarna till kriminalregistret och kontrollstyrelsens register
kan slopas. Saköreslängd behöver inte heller föras av domstolarna. Uppgiftslämnandet
till rättsstatistiken minskar.

System som har utarbetats i etapp 1—3 torde enligt promemorian den 15
oktober 1968 komma i produktion våren 1970. Det kan dock inte med säkerhet
bedömas om alla system kan sättas i produktion samtidigt.

2.7. Departementschefen

Det hos kriminalvårdsstyrelsen förda kriminalregistret håller f. n. på att
läggas om för ADB. Avsikten är, att registret småningom skall samordnas
i tekniskt avseende med det personregister som förs hos rikspolisstyrelsen.
Efter samordningen skall rikspolisstyrelsen överta anvaret för kriminalregistret.
Omläggningen och samordningen ingår i den första etappen av det
informationssystem för rättsväsendet som är under uppbyggnad (RI). Som
ett ytterligare led i etapp 1 av RI har samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet
föreslagit att uppgiftslämnandet till de nämnda registren skall anpassas
till ADB. Enligt samarbetsorganets förslag skall behövliga underrättelser
till registren om domar i brottmål lämnas genom att domstolarna
sänder in kopior av avgörandena för databehandling vid en datacentral. Enligt
förslaget skall domen med tanke härpå i vissa delar (rubriken och domslutet)
avfattas enligt formulär som är lämpat för sådan bearbetning. Under
den fortsatta utbyggnaden av RI avses domar i brottmål skola databehand -

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

las också för andra ändamål. Vid den tidpunkt då den planerade samordningen
av kriminalregistret och rikspolisstyrelsens personregister beräknas
vara avslutad — enligt nuvarande planer våren 1970 — skall även maskinell
bearbetning av brottmålsdomar med tanke på saköreslängd och rättsstatistik
äga rum (etapp 2). Samarbetsorganet räknar vidare med att man i en
tredje etapp av RI skall kunna bearbeta domar maskinellt för vissa andra
ändamål.

Den fortsatta övergången till ADB inom rättsväsendet kommer uppenbarligen
att kräva åtskilliga ändringar i nuvarande handläggningsrutiner.
Ett ändamålsenligt utnyttjande av datatekniken kan knappast ske utan att
arbetsmetoderna omprövas. Detta gäller särskilt omläggningar av den storlek
som RI representerar. Övergången till ADB gör det också nödvändigt
att överväga vissa ändringar i gällande lagstiftning. Jag tänker här inte bara
på sådana författningsändringar som direkt föranleds av en omorganisation
av viss verksamhet, t. ex. om en myndighet skall överta ansvaret för en uppgift
som tidigare åvilat annan myndighet, utan också på sådana ändringar
som kan behöva göras i själva handläggningsreglerna. Ett exempel på ändringar
av det senare slaget utgör de jämkningar i bestämmelserna om straffföreläggande
som år 1968 har genomförts som en förberedelse till övergång
till ADB-teknik inom detta förfarande (prop. 1968: 82, 1LU 37, rskr 274).
Den nu ifrågasatta omläggningen av domsskrivningen i brottmål är ett ytterligare
exempel härpå.

För att bedöma lämpligheten av den föreslagna ändringen i fråga om domsskrivningen
skulle det givetvis i och för sig ha varit önskvärt att ha tillgång
till ett fullständigt förslag till nya handläggningsrutiner för avfattning av dom
och expediering av uppgift om domen till RI. Även om åtskilligt detaljarbete
återstår, kan emellertid principerna för en sådan omläggning slås fast
redan nu. En definitiv övergång till ett system med formulär till dom i
brottmål kan f. ö. knappast ske, innan formulären har prövats praktiskt
under viss tids försöksverksamhet vid olika domstolar. En sådan försöksverksamhet
torde med tanke på de önskemål om formulärens innehåll och
uppställning som har framförts från samarbetsorganets sida inte kunna
påbörjas utan att Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande att meddela föreskrift
härom. Med hänsyn härtill och då Rl-förslaget aktualiserar endast mindre
ändringar i RB, anser jag betänkligheter inte behöva möta att redan nu
pröva frågan om införande av skyldighet för domstol att avfatta dom i
brottmål enligt formulär (jfr prop. 1968: 82 s. 52).

RB utgår från att domstolarna i princip själva har rätt att bestämma hur
deras avgöranden skall avfattas i formellt hänseende. I fråga om domar uppställs
i RB endast det minimikravet, att domens huvudsakliga delar skall
skrivas i skilda avdelningar. Vad gäller beslut behöver inte ens detta krav alltid
iakttas. Domstolarnas frihet att avfatta sina domar efter eget skön begränsas
dock i viss utsträckning av de straffrättsliga författningar som de har

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

att tillämpa. I den mån sådana författningar påbjuder användning av vissa
benämningar för brott eller påföljder har domstolarna givetvis att rätta sig
härefter vid utformningen av sina avgöranden.

Orsakerna till att domstolarna lämnats en förhållandevis stor frihet att
bestämma den formella gestaltningen av sina avgöranden är flera. Jag inskränker
mig här till att erinra om att underrätternas domar ända till
ikraftträdandet av 1942 års rättegångsreform inte avfattades som självständiga
handlingar utan ingick i de fortlöpande protokollen i målen (domboken).
Några särskilda bestämmelser om domarnas formella avfattning
gällde (med ett undantag som här saknar intresse) inte enligt äldre RB.
Med nya RB infördes den nyheten att domen alltid skulle sättas upp särskilt
och avfattas som ett från protokollet fristående utlåtande. Någon närmare
reglering av domens formella gestaltning ansågs emellertid inte behövlig.
RB:s fåtaliga regler om domens utformning syftar närmast Lill att
åstadkomma överskådlighet och reda i domens uppställning.

Den ifrågasatta formaliseringen av domsskrivningen måste mot bakgrund
av det nu anförda i främsta rummet ses som ett led i det allmänna arbetet
att utnyttja ADB inom rättsväsendet. För att rätt förstå innebörden av
samarbetsorganets förslag till förenkling av uppgiftslämnandet om brott
och om dem som har dömts för brott torde det vara nödvändigt att något beröra
de principer efter vilka RI skall byggas upp. Endast s. k. primärdata,
t. ex. uppgifter om brottsanmälan eller domstols dom, skall bearbetas maskinellt.
De uppgifter som behövs för RI hämtas direkt från den originalhandling
som har upprättats under brottmålsprocessen eller från en kopia
av handlingen. Särskilda underlag för stansning skall sålunda regelmässigt
inte finnas. Härigenom undviks sådana fel som kan uppkomma om uppgifterna
måste föras över från originalhandlingen till en annan handling innan
databehandlingen kan ske. Uppgifter om samma primärdata lämnas i princip
bara en gång till RI. Därefter skall endast ändringar av dessa rapporteras,
t. ex. om ett beslut ändras efter överklagande. Begrepp och benämningar
av olika slag bör vara enhetliga i de olika delsystem som skall ingå i RI. Beteckningarna
bestäms med hänsyn till hela rättsväsendets behov. Härigenom
kan maskinella överföringar lättare ske mellan olika delsystem.

Någon tvekan torde inte behöva råda om att de nu antydda principerna i
och för sig är ändamålsenliga och att de följaktligen garanterar, att uppbyggnaden
av det planerade informationssystemet sker på ett sätt som är lönsamt.
I själva verket synes endast två av grundsatserna kunna vålla svårigheter
i det sammanhang varom nu är fråga, nämligen principen att primärdata
skall hämtas direkt från originalhandling eller kopia av denna och principen
om enhetliga begrepp och benämningar. Vad angår den förra av dessa
två principer vill jag till en början erinra om följande.

Frågan hur datainsamlingen skall gå till är ett av de viktigare momenten
i uppbyggnaden av ett datasystem. Som allmän regel gäller härvid att de data

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

som skall behandlas bör fångas så nära källan som möjligt. Från ADB-synpunkt
är det idealiskt, om de dokument som data registreras på kan läsas
direkt in i datamaskinen eller utgöra direkt underlag för stansning. Det ligger
i öppen dag att en sådan princip inte utan vidare låter sig förverkligas
när det gäller att hämta data ur en dom. Ett oeftergivligt krav är, att domen
utformas på sådant sätt att parter och andra som önskar ta del av den utan
svårighet kan tillgodogöra sig dess innehåll. En formalisering av domen får
inte heller försvåra arbetet för de myndigheter som har att ta befattning
med domen för dess verkställande eller för annat ändamål. Som har framhållits
i departementspromemorian bör man emellertid inte överdriva farhågorna
för att domens primära uppgifter inte skulle kunna tillgodoses om den
avfattas enligt formulär. Genom en schematisering av domens uppställning
kan den i själva verket i åtskilliga fall bli mer lättillgänglig än vad som är
fallet när den ställs upp på traditionellt sätt. Den tvekan som kan råda
torde främst hänföra sig till frågan om domen — såsom har föreslagits från
samarbetsorganets sida — utöver nuvarande uppgifter skall innehålla uppgifter,
som skrivs i förkortad form. Att helt undvika förkortade benämningar
i domen torde inte vara möjligt, om man vill acceptera tanken att
en kopia av domen skall kunna utgöra underlag för direkt bearbetning i
ADB-syfte. Att samma uppgift anges såväl i klartext som i förkortad form
är enligt min mening inte oförenligt med de krav på domens utformning
som jag angett nyss. Däremot bör det inte förekomma att uppgifter i domen
anges enbart med en förkortad benämning, som inte kan förstås utan
förklaring. Vid remissbehandlingen av promemorian har allmänt konstaterats
att det från de nu behandlade synpunkten inte möter något principiellt
hinder att domen avfattas enligt formulär. Även jag ansluter mig till denna
uppfattning.

Principen om direkt bearbetning av en kopia av domen för ADB-ändamål
måste ses också ur en annan synvinkel. Brottmålsdomen innehåller f. n.
endast en del — låt vara de viktigaste — av de uppgifter som behövs för
kriminalregistret. De uppgifter som dessutom fordras för registret lämnas
med nuvarande ordning tillsammans med de uppgifter som hämtas ur domen
på en särskild uppgiftsblankett. Den av samarbetsorganet förordade
omläggningen av domsskrivningen aktualiserar frågan hur de uppgifter
som inte ingår i domen skall tillhandahållas registret. Motsvarande problem
uppkommer under etapp 1 av RI även beträffande uppgifter till de centrala
polisregislren, under etapp 2 i fråga om uppgifter till rättsstatistik och saköreslängd
och under etapp 3 och senare etapper beträffande flera andra typer
av uppgiftslämnande som åvilar domstolarna. I departementspromemorian
har frågan inte fått någon slutlig lösning. I de utkast till domsformulär
som fogats till promemorian har tagits med vissa formaluppgifter som nu
regelmässigt inte inflyter i domen. I ett par fall, nämligen beträffande
uppgifter om tiden för brottet och antal brott av samma slag, har anvisats

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

den utvägen att uppgifterna anges på särskild plats på kopian av domen.

I fråga om uppgifter till rättsstatistiken har i promemorian hänvisats till
att en del av dessa under den fortsatta utbyggnaden av det planerade informationssystemet
kommer att kunna tillhandahållas statistiska centralbyrån
från RI, medan övriga uppgifter även i fortsättningen torde få samlas
in från domstolarna.

Den nu berörda frågan har givetvis stor betydelse för ställningstagandet
till den ifrågasatta omläggningen av domsskrivningen. Som har framhållits
under remissbehandlingen bör uppläggningen av datasystem av det slag RI
representerar föregås av en så allsidig inventering av föreliggande informationsbehov
att dessa samtliga, i den mån det är ändamålsenligt, kan tillgodoses
och att dubbelrapportering elimineras. Man riskerar annars att senare
få vidta justeringar i systemet. Samarbetsorganet har undersökt informationsbehovet
i brottmålsprocessen — tagen i vid mening —- och år 1967 upprättat
en systemskiss, som har grundats på denna inventering. Systemskissen
är utgångspunkt för den etappindelning som har föreslagits av samarbetsorganet.
Det bör understrykas, att det av både tekniska och andra skäl
är uteslutet att utreda och bygga upp RI som ett totalt projekt. Uppbyggnaden
måste ske i etapper. Varje sådan etapp bör bestämmas så, att den är
lönsam och kan bilda en om än temporär slutpunkt.

Frågan hur de uppgifter som f. n. inte ingår i domen skall tillhandahållas
RI torde i första hand få bedömas med hänsyn till de etapper av systemet
som nu kan överblickas (etapp 1—3). Att låta alla dessa data inflyta i domen
med tanke på direkt bearbetning av en kopia av domen är inte någon framkomlig
väg. En sådan lösning skulle medföra att domen blev svåröverskådlig
och onödigt detaljerad. Eftersom den rättsbildade domaren svarar för
riktigheten av de uppgifter som tas med i domen, skulle denna lösning vidare
leda till att domaren ålades en vidsträckt granskningsplikt i fråga om en
rad formaluppgifter som han inte har i dag''. Detta skulle — såsom har betonats
av bl. a. hovrätten för Övre Norrland — leda till en inte önskvärd omfördelning
av mindre kvalificerade arbetsuppgifter från tingsnotarier och
icke rättsbildad personal till dömande personal.

En annan lösning är att låta domens innehåll vara i stort sett oförändrat
och i stället komplettera domen med de uppgifter som behövs för olika ändamål.
Vid de undersökningar som har företagits inom justitiedepartementet
har konstaterats, att de kompletterande data som fordras under etapp 1—3
inte är fler än att de till stor del skulle kunna antecknas i marginalen till en
kopia av domen. Hur övriga uppgifter skall noteras är huvudsakligen en
praktisk fråga, vars svar torde få ges under de fortsatta undersökningarna av
Rl-projektet. Det kan anmärkas, att en del av de uppgifter som f. n. lämnas
av domstol i samband med dom framdeles sannolikt kan tillföras RI genom
databehandling av uppgifter i personundersökning eller annan originalhandling
som upprättas under förfarandet vid beivrande av brott. Den nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

skisserade lösningen har flera fördelar. Principen att primärdata hämtas direkt
från en kopia av en originalhandling förverkligas i stor utsträckning.
Själva domen belastas inte med formaluppgifter som kan göra den svårförståelig
för den som skall ta del av den. Ansvaret för ifyllande och lämnande
av de kompletterande uppgifterna på domskopian kan anförtros tingsnotarier
och icke rättsbildad personal i enlighet med den praxis som följs
nu eller delegeras till sistnämnda personalkategori i större utsträckning än
f. n. Härtill kommer att uppgiftslämnandet kan begränsas och förenklas.
Mot bakgrund härav anser jag några betänkligheter mot samarbetsorganets
förslag beträffande domsskrivningen inte behöva möta med tanke på hur
uPPStftslämnandet skall ordnas i fråga om data som nu inte ingår i domen.

Den andra av de principer för uppbyggnaden av RI som kan bereda svårigheter
i detta sammanhang rör användningen av enhetliga begrepp och
benämningar. Som jag har nämnt inledningsvis är domstolarna redan nu
skyldiga att vid avfattningen av dom begagna de benämningar för brott och
påföljder som är föreskrivna i straffrättsliga författningar. I åtskilliga fall
har emellertid sådana benämningar inte satts ut i de författningar som innehåller
straffbestämmelser. När det gäller rena formaluppgifter saknas vidare
i stor utsträckning bindande föreskrifter om hur uppgifterna skall formuleras.
En övergång till ADB-system gör det nödvändigt att meddela exakta
anvisningar för formuleringen av de data som skall behandlas. I departementspromemorian
har närmare belysts vad sådana anvisningar skulle kunna
tänkas innehålla. Vid promemorian har också fogats exempel på dels
standardiserade benämningar på vanligen förekommande författningar, dels
nomenklatur vid angivande av påföljder in. m. Promemorieförslaget har i
dessa delar i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. De
invändningar som har framförts gäller — bortsett från påpekanden om att
nomenklaturen måste göras så tydlig, att dess användning inte försvårar
allmänhetens och främst parternas möjligheter att tillgodogöra sig domen —
enskildheter i fråga om utformningen av förkortade benämningar. För egen
del anser jag inte några principiella invändningar kunna riktas mot ett
system med sådana benämningar på främst författningar, brott och påföljder.
Gäller det en benämning på en gärning, som är belagd med straff i en
författning som tillkommit under riksdagens medverkan, och saknas särskilt
brottsnamn i författningen, måste det dock i regel antas att bindande föreskrift
om viss benämning inte kan meddelas av Kungl. Maj :t ensam. Att enbart
av ADB-hänsyn genomföra ändringar i alla de lagar och andra författningar
där särskilda brottsnamn saknas kan inte gärna komma i fråga. Jag
utgår emellertid från att något hinder inte föreligger att i sådana fall rekommendera
att brottet anges på visst sätt.

Från domstolshåll har som en allmän erinran mot förslaget om införande
av skyldighet att skriva dom enligt formulär framhållits att det inte är möjligt
att konstruera ett domsformulär, som lämpar sig även för mer inveck -

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

lade fall. I en del andra remissyttranden har å andra sidan framförts tanken
på ett system med flera typer av formulär avpassade efter domslutets
innehåll. Den fortsatta undersökningen av domsformidärfrågan inom justitiedepartementet
har visat att åtskilliga nackdelar är förknippade med det
i departementspromemorian framlagda förslaget till ett formulär som skulle
kunna begagnas såväl i enkla fall som i fråga om komplicerade domar. Jag
vill här särskilt erinra om att det övervägande antalet domar rör bifallna
åtal, som inte föranleder förändring av tidigare ådömd påföljd eller kombination
av olika påföljder. Det är olämpligt att för domar av enkelt slag använda
invecklade formulär som till största delen blir outfyllda. Ett förverkligande
av Rl-förslaget förutsätter därför enligt min mening att man använder
ett system med flera typer av formulär, anpassade främst efter frekvensen
av olika typer av domslut. Jag vill emellertid tillägga, att en formalisering
av brottmålsdomarna självfallet inte får leda till uppkomsten av en
svåröverskådlig formulärflora. Av lönsamhetsskäl kan det bli nödvändigt
att en del mindre frekventa typer av domar lämnas utanför. Även i sådana
fall bör emellertid domen i tillämpliga delar ställas upp i den ordning som
anvisas i formulären.

Rl-förslaget ger också anledning att ta upp en del andra principiella spörsmål
rörande avfattning av dom. Det bör understrykas, att en formalisering
av det slag varom nu är fråga inte är avsedd att inkräkta på domstolarnas
rätt att ensamma bestämma det sakliga innehållet i domen och följaktligen
inte heller är avsedd att påverka domskälens utformning. Några remissinstanser
har erinrat om att RB är skriven med noggrann parallellitet mellan
tvistemål och brottmål. En omläggning av brottmålsdomarnas uppställning
borde därför åtföljas av motsvarande ändring för tvistemålsdomarnas del.
Jag vill med anledning härav påpeka, att man inom Rl-proj ektets ram f. n.
gör en inventering av eventuella primärdata för RI på tvistemålssidan. Det är
ovisst, när resultatet av denna undersökning kan föreligga. Jag är därför inte
beredd att i detta sammanhang ta upp den principiella frågan om hur dom
i tvistemål bör utformas. Till ett par mindre spörsmål, som är av betydelse
även för tvistemålsdomens utformning — frågan om domslutets placering
och utformning av brottmålsdomen såvitt rör talan om enskilt anspråk som
har förts i samband med åtalet — återkommer jag i specialmotiveringen.

Som jag har nämnt tidigare måste uppbyggnaden av ett informationssystem
av RI:s storlek ske etappvis. Detta gör det svårt att säkert bedöma
hur pass stora rationaliseringsvinster som RI kan medföra för myndigheterna
inom rättsväsendet. Ser man projektet enbart ur domstolarnas synvinkel,
kan det förefalla tveksamt, om etapp 1 medför någon större arbetsbesparing
för dessa. Under remissbehandlingen har från domstolshåll betonats att en
omläggning av domsskrivningen övergångsvis kommer att snarare öka än
minska domstolarnas arbetsbörda. En bedömning av Rl-proj ektet måste
emellertid ta sikte på de vinster som kan göras för rättsväsendet i dess hel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

het och även för myndigheter utanför rättsväsendet. Sett ur denna vidare
synvinkel kan man konstatera, att den första etappen av RI kommer att innebära
en betydande rationalisering i fråga om förandet av de två centrala
brottsregister som skall samordnas. Härtill kommer att åklagarnas rapportering
om domar i brottmål enligt personbladsrutinen kan upphöra. Rl-förslagets
konsekvenser måste bedömas också med tanke på övriga etapper av
RI. Redan i en andra etapp, vilken i tiden beräknas i stort sett sammanfalla
med etapp 1, planeras databehandling av domar för saköreslängd och rättsstatistik.
Genomförandet av denna andra etapp synes innebära en väsentlig
arbetsbesparing bl. a. för domstolarna. Under etapp 3 beräknas ytterligare
system för databehandling av domar kunna tas i produktion. Detta kommer
att medföra en lättnad inte bara beträffande domstolarnas uppgiftslämnande
utan också för andra myndigheter. När RI har byggts upp, blir det i och
för sig möjligt att på maskinell väg vidarebefordra den information om domar
i brottmål som har matats in i dataanläggningen till alla myndigheter
som har behov därav. I vilken utsträckning domstolarnas underrättelseplikt
kan ersättas med sådana maskinella meddelanden kommer att utredas under
det fortsatta arbetet på Rl-projektet. Härvid måste främst beaktas om myndighet
som skall erhålla underrättelse om dom behöver ha tillgång till en
fullständig kopia av domen. Redan nu har man anledning räkna med att
domstolarnas underrättelseplikt i brottmål i inte ringa mån kan komma att
ersättas av meddelanden som framställs på maskinell väg eller av andra
maskinella bearbetningar.

Utöver den nu betörda förenklingen av domstolarnas uppgiftslämnande
medför den föreslagna omläggningen av domsskrivningen också andra fördelar
för domstolsväsendet. Jag vill peka på att redan den standardisering
av rubrikens och domslutets utformning som uppnås genom en sådan reform
i och för sig är av ett inte obetydligt värde från rationaliseringssynpunkt.
Som jag har nämnt förut anser jag också att en dom avfattad enligt
formulär i åtskilliga fall kan bli mer lättillgänglig för den som önskar ta
del av domen än en dom som har skrivits på traditionellt sätt.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag, att övervägande skäl talar för
att underrätternas domsskrivning formaliseras i huvudsaklig överensstämmelse
med samarbetsorganets förslag. Reformen bör i princip avse alla brottmålsdomar,
eftersom de system för databehandling av domar som planeras
under etapp 1—3 av RI kommer att omfatta alla sådana avgöranden. Frågan
huruvida omläggningen av underrätternas domsskrivning kräver en lika
långt gående formalisering i fråga om hovrätternas domar undersöks f. n.
inom justitiedepartementet. Jag är därför inte beredd att ta ställning till
denna fråga. Som har påpekats i departementspromemorian torde det beträffande
högsta domstolens domar inte vara behövligt att införa någon
skyldighet att avfatta dessa enligt formulär.

Den formalisering av domsskrivningen som jag nu har förordat bör enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

min mening åtföljas av en motsvarande omläggning i fråga om avfattningen
av beslut i brottmål. Jag tänker här främst på sådana beslut som enligt 30
kap. 10 och 11 §§ RB skall tas upp i domen. Det kan också visa sig vara
praktiskt, att vissa mera frekventa typer av slutliga beslut, som sätts upp
särskilt, avfattas enligt formulär med tanke på RI, t. ex. avskrivningsbeslut.

De författningsbestämmelser som fordras för genomförande av den nu föreslagna
reformen torde huvudsakligen få meddelas i administrativ ordning.
I 30 kap. RB bör därför ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela närmare
föreskrifter om avfattning av dom och beslut i brottmål. Med hänsyn
till att 30 kap. RB i princip gäller även beträffande en del andra avgöranden
av domstol än dom och beslut i brottmål, bör bemyndigandet innefatta rätt
för Kungl. Maj :t att också i fråga om sådana avgöranden meddela bindande
föreskrifter i nu berörda hänseende, i den mån det visar sig erforderligt.

Som jag har nämnt förut aktualiserar Rl-förslaget även vissa andra frågor
om ändring i RB. Två av dessa spörsmål — underrättelse till tilltalad om
dom i brottmål och anpassning av stämningsansökan och stämning, som
utfärdas av åklagare, till ADB-rutiner — kommer jag att behandla i avsnitt
3 och 4. I departementspromemorian har vidare diskuterats om en omläggning
av domsskrivningen med tanke på ADB bör föranleda en revision av
reglerna i 30 kap. 13 § RB om rättelse av dom. Det har därvid påpekats, att
man i vart fall under ett inledningsskede torde få räkna med att en del formella
felaktigheter i domarnas avfattning kan komma att uppdagas i samband
med databehandling av dessa. Vidare har anförts att nuvarande regler
om rättelse av uppgift från domstol till kriminalregistret inte kan tillämpas,
om en felaktighet upptäcks i en domskopia som sänts in för databehandling.
Jag vill med anledning härav framhålla, att en omläggning av det slag varom
nu är fråga inte torde medföra några principiellt nya problem beträffande
tillämpningen av institutet rättelse av dom. Även om en övergång till databehandling
av domar under ett inledningsskede skulle leda till en viss ökning
av antalet beslut om rättelse, synes inte enbart denna omständighet
motivera att föreskrifterna om rättelse av dom nu omprövas. Jag anser därför,
att de nuvarande reglerna tills vidare bör behållas oförändrade. Som har
påpekats i promemorian torde erforderliga föreskrifter om kontrollenhetens
förfarande, när en felaktighet har konstaterats i en insänd domskopia, kunna
meddelas i administrativ ordning.

Till en del mindre jämkningar i 30 kap. RB med anledning av Rl-förslaget
återkommer jag i specialmotiveringen.

Avslutningsvis vill jag beröra en fråga som har visst samband med omläggningen
av domstolarnas uppgiftslämnande i brottmål. Vid remissbehandlingen
av departementspromemorian har av några hovrätter uttalats
farhågor för att det föreslagna informationssystemet skall leda till en vidgad
brottsregistrering. En sådan utveckling synes dem betänklig med hänsyn till
individens krav på skydd mot ett överdrivet registreringsväsende. Jag önskar

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

med anledning av dessa uttalanden understryka, att Rl-projektet syftar till
en teknisk omdaning av nuvarande brottsregistrering. Gällande bestämmelser
om vad som får lämnas ut från brottsregistren skall i princip inte ändras.
Avsikten är att de lagändringar som nödvändiggörs av den planerade
samordningen av kriminalregistret och rikspolisstyrelsens personregister
skall behandlas i en departementspromemoria, som utarbetas inom justitiedepartementet
och remissbehandlas under våren 1969.

3. Underrättelse till tilltalad om dom i brottmål

3.1. Gällande bestämmelser

Dom i brottmål skall enligt 30 kap. 7 § RB i regel avkunnas i direkt samband
med huvudförhandlingen i målet. Är parterna närvarande, när domen
avkunnas, får de således omedelbart ett muntligt besked om målets utgång.
Avkunnas inte domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat
rättens sammanträde eller också meddelas genom att den hålls tillgänglig
på rättens kansli. I sådant fall skall vid huvudförhandlingen ges underättelse
om tiden och sättet för domens meddelande. Avgörs målet utan huvudförhandling,
meddelas domen genom att den hålls tillgänglig på domstolens
kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall då senast samma dag
sändas till parterna. Vad som nu har sagts om dom äger på grund av föreskrift
i 30 kap. 10 § RB motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut.

Enligt kungörelsen angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.
skall domstol i vissa fall lämna tilltalad meddelande om dom i brottmål.
Meddelas villkorlig dom skall underrättelse om domen enligt särskilt formulär
skyndsamt tillställas den dömde med posten i rekommenderat brev eller
på annat tillförlitligt sätt (6 §). Sådan underrättelse fordras dock inte, när
överrätt fastställer underrätts dom. Meddelar domstol dom eller beslut i militärt
brottmål, som rör ansvar för brott av krigsman, eller eljest i mål angående
ansvar för ämbetsbrott och är den tilltalade inte häktad eller eljest
intagen i fångvårdsanstalt, skall domstolen genast delge honom avskrift av
domen eller beslutet (16 §). Meddelas dom i den tilltalades frånvaro och är
denne intagen på sjukhus med stöd av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller inskriven i specialsjukhus
med stöd av 35 § lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda, skall rätten föranstalta om att
domen delges honom genom överläkarens försorg.

En underrättelseplikt motsvarande den som gäller beträffande villkorligt
dömd är föreskriven i fråga om den som erhåller anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff i 10 § kungörelsen rörande tillämpning av bötesverkställighetslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

Det kan tilläggas, att enligt 8 § expeditionskungörelsen den 29 oktober
1964 (nr 618) åtalad är fri från avgift beträffande dom eller slutligt beslut
i brottmål, dock inte i fråga om dom som underrätt utfärdar i förenklad
form.

3.2. Ändringsförslag

1967 års riksdag (1LU 42, rskr 1967: 321) har väckt frågan om att införa
skyldighet för domstol att i alla brottmål lämna den tilltalade ett skriftligt
meddelande om domens innehåll. Riksdagsärendet föranleddes av motionen
1967:1: 232. I denna hemställdes, att riksdagen måtte hos Kung], Maj-t anhålla
om utfärdande av föreskrift för domstol att, då dom avkunnas i parts
franvaro och parten inte heller har närvarit vid rättegångsförhandlingen,
med posten sanda ett meddelande till parten om domen och dess innehåll
Till stöd för motionen anfördes i huvudsak följande. Den som hade åtalats
for en ordningsförseelse e. d. och skriftligen erkänt gärningen behövde inte
mstalla sig vid huvudförhandlingen i målet. Om han hade fått besked från
ratten att han inställelse inte krävdes, kunde det emellertid framstå som naturligt
att han från domstolen fick underrättelse om det utmätta straffet.
Gjorde han ingen förfrågan härom hos domstolen, fick han reda på detta
först när det skulle verkställas. Även om den felande hade erkänt sin förseelse,
kunde han önska överklaga straffmätningen. Om han i förlitande på att
få besked om domen dröjde med detta, förlorade han sin möjlighet att överklaga,
när fullföljdstiden hade gått ut.

Över motionen inhämtades yttranden från Göta hovrätt, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges
stadsdomare. Motionen tillstyrktes av Göta hovrätt, advokatsamfundet och
häradshövdingeföreningen, medan stadsdomarföreningen avstyrkte den. Enligt
hovrättens mening borde införas en allmän regel om skyldighet för
domstol att i brottmål underrätta den tilltalade om utgången i målet. Advokatsamfundet
ansåg en generell underrättelseplikt om tiden och sättet för
domens meddelande vara tillräcklig. Häradshövdingeföreningen tillstyrkte
en underrättelseskyldighet i enlighet med yrkandet i motionen. Stadsdomarföreningen
anförde genom sin styrelse bl. a.

d6t jynaS rimligt att en tilltalad, som ej inställt sig inför
domstolen, erhaller underrättelse om domen mot honom. Föreskrift härom
skulle emellertid for domstolarna innebära en betydande ökning av arbetsbelastningen.
Styrelsen tänker då på de tusentals domar, som framförallt

Selser utan* att''d^t mTa avkimnas 1 mål om fylleri och liknande förhpiifn!'',
,! n U den..hatade ar narvarande. Dessa domar uppsättes i ta ellform

och underrättelsen kan alltså inte få formen av en på samma aånö
som domarna uppsattes, tagen avskrift av domen. En särskild underrättels§é

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

måste alltså utskrivas. Även om tryckta formulär kan användas medför det
St stort arbete Somar av denna art förekommer exempelvis vid rådhusrätten
i Malmö till ett antal av cirka 4 000 årligen. Skulle i alla tesa a
underrättelse ske torde det betyda att skrivpersonalen far utökas. Redan
detta förhållande inger största tveksamhet i fråga om den föreslagna underrät
t el s ep likt en. D är ti 11 kommer att, såvitt styrelsen har sig bekant nagon
olägenhet av rådande system icke förmärkts. Föreligger hos den tilltalade
nå Joi som helst intresse av utgången i målet torde han tor övrigt rege -mässigt på ett eller annat sätt taga kontakt med domstolen för att fa veta
denna8 Trots vad nu sagts är styrelsen emellertid av den uppfattningen att
deU vissa mål kan föreligga särskilda skäl att underrätta vederbörande om
målets utgång. Styrelsen tror sig emellertid veta, att domstolarna i dylika
fall tillställer den tilltalade ett besked om utgången i målet. Det torde kunna
överlämnas åt domstolarna själva att avgöra när så bor ske. Styrelsen
avstyrker alltså bifall till det i motionen framlagda forslaget.

Första lagutskottet uttalade, att det i likhet med remissinstanserna ansag
de nuvarande reglerna om domstols underrättelseplikt i fråga om meddelade
domar inte vara helt tillfredsställande. Främst rättssäkerhetsskäl talade
enligt utskottets mening för att den dömde, vare sig han hade narvant vid
förhandlingen eller inte, borde få ett skriftligt meddelande om domens innehåll.
Detta kunde som regel ske enklast genom att han med posten tillställdes
en avskrift av domen eller, i fråga om domar som utfärdades i förenklad
form, en underrättelse enligt särskilt formulär. Utskottet påpekade vidare,
att frågan syntes ha sin största betydelse för de s. k. bagatellmalen. Inom
justitiedepartementet pågick - enligt vad utskottet hade erfarit - undersökningar
syftande till att förenkla formerna for handläggningen av dessa
mål. I det sammanhanget skulle bl. a. övervägas reglerna om den tilltalades
närvaro vid domstol och domstolarnas befattning över huvud med vissa typer
av bagatellmål. Dessa frågor hade uppenbarligen nära samband med
domstolens nu berörda underrättelseplikt. Det föreföll därför lämpligt att
det i motionen aktualiserade spörsmålet beaktades under det pågående lagstiftningsarbetet.
Utskottet hemställde därför att riksdagen med anledning
av motionen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t. ge till känna vad utskottet
sålunda anfört. Riksdagen beslutade i enlighet harmed.

3.3. Remissyttrandena över departementspromemorian

I sitt yttrande över departementspromemorian uttalar Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare, att det kan förutses att inom kort
befogade krav kommer att framställas på att alla tilltalade skall fa skri
Ugt besked om domslutets innehåll. Med hänsyn härtill skulle det vara
praktisk! om detta kunde meddelas genom översändande av en likadan kopia
som den som enligt förslaget i promemorian skall sändas till RF hor
sådant ändamål och även i övrigt är det angeläget att domsformularet blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

lätt överskådligt och att de väsentliga partierna, särskilt själva påföljden,
blir tydligt framhävda. Detta torde kunna ske genom typografiska medel
och en lämplig placering. Samma förslag framförs av borgmästaren i Göteborgs
rådhusrätt.

3.4. Departementschefen

RB innehåller f. n. ingen allmän regel som ålägger domstol att i brottmål
skriftligen underrätta den tilltalade om utgången i målet. Avkunnas domen
vid huvudförhandlingen i målet och är den tilltalade närvarande vid denna,
får han ett muntligt besked om målets utgång. Avkunnas domen inte vid
huvudförhandlingen, lämnar domstolen underrättelse om tiden och sättet
för domens meddelande. Har målet handlagts i den tilltalades utevaro, vilket
under vissa förutsättningar kan ske när det inte kommer i fråga att ådöma
annan brottspåföljd än böter, får den dömde i allmänhet inte något besked
om vare sig tiden och sättet för domens meddelande eller målets utgång.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att antalet bagatellmål som avgörs i
den tilltalades utevaro har minskats avsevärt genom 1968 års ändringar i
RB (prop. 1968: 82). I vissa undantagsfall, såsom i militärt mål, har domstolen
i administrativ ordning ålagts att alltid delge den tilltalade en avskrift
av domen. Är den dömde häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt
får han enligt särskilda bestämmelser regelmässigt tillfälle att avge nöjdförklaring
på grundval av antingen ett av rätten utfärdat bevis om utgången
i målet (domsbevis) eller avskrift av domen som domstolen har sänt till
föreståndaren för häktet eller styresmannen för anstalten. Det kan tilläggas,
att åklagare enligt nuvarande praxis automatiskt eller på grund av överenskommelse
med domstolen i de flesta mål får en kopia av domen i målet (jfr
JO:s ämbetsberättelse år 1964 s. 206).

De nuvarande reglerna om domstolarnas skyldighet att underrätta den
tilltalade om meddelade domar är, såsom har framhållits i första lagutskottets
utlåtande, inte helt tillfredsställande. Även om några allvarligare olägenheter
hittills inte har yppats, talar hänsyn till den dömde starkt för att denne
bör få ett skriftligt besked om utgången i målet, vare sig han närvarit vid
huvudförhandlingen eller inte. Orsaken till att en underrättelseplikt av detta
slag hittills inte har införts är främst att söka i den ökade arbetsbelastning
för domstolarna som en sådan skyldighet skulle innebära. Med hänsyn till
den i föregående avsnitt förordade omläggningen av domsskrivningen i brottmål
har detta skäl mot en allmän regel om underrättelseplikt förlorat en del
av sin bärkraft. Med ett nytt system för domsskrivningen torde en sådan
regel inte behöva vålla någon större ökning av domstolarnas arbetsbörda.
Avfattas domen delvis, dvs. såvitt avser rubriken och domslutet, enligt formulär
på tryckt blankett, kan på ett enkelt sätt framställas en kopia av

4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

domsblanketten, vilken sedan kan sändas till den tilltalade. Det är tänkbart
att en underrättelse av motsvarande innehåll i en framtid kan framställas på
maskinell väg och tillställas den dömde från RI. På grund av det anförda
förordar jag, att en underrättelseplikt av ifrågavarande slag införs. Föreskrift
härom kan lämpligen tas in i RB. Någon formlig delgivning av underrättelsen
med den tilltalade bör inte ske. Skyldigheten att lämna den dömde
meddelande om utgången i målet bör gälla både underrätt och överrätt. Närmare
föreskrifter om underrättelsepliktens fullgörande torde få meddelas av
Kungl. Maj :t.

4. Avfattning av stämningsansökan i brottmål enligt formulär m. m.

4.1. Gällande bestämmelser

Restämmelser om väckande av allmänt åtal är intagna i 45 kap. RB. Vill
åklagare väcka åtal, skall han enligt 1 § hos rätten göra skriftlig ansökan
om stämning å den som skall tilltalas. Rätten kan också uppdra åt åklagare
att själv utfärda stämning. I stämningsansökan skall åklagaren enligt 4 §
uppge:

1) den tilltalade,

2) målsägande^ om sådan finns,

3) den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som fordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som är tillämpliga,

4) de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis,

5) de omständigheter, som betingar domstolens behörighet, om inte denna
framgår av vad som annars anförs.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. RB väcka
talan om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökningen uppge
anspråket och de omständigheter, på vilka det grundas, samt de bevis, som
åberopas, och vad han vill styrka därmed. År den tilltalade anhållen eller
häktad, skall det anges i stämningsansökningen. Denna skall vara undertecknad
av åklagaren.

Stämning som utfärdas av åklagare, s. k. direktstämning, skall enligt 45
kap. 16 § innehålla vad som föreskrivs i 4 § om stämningsansökan. I fråga
om innehållet i övrigt i direktstämning gäller föreskrifter motsvarande dem
som är meddelade beträffande stämning som utfärdas av rätten.

Allmänt åtal får i vissa fall väckas utan stämning. Detta får ske exempelvis
i fråga om förseelse i rättegången. Åklagaren kan också mot samme tilltalade
med rättens medgivande utvidga åtalet att avse annan gärning. Vill
åklagaren i de nu nämnda fallen väcka eller utvidga åtal, får det ske muntligen
inför rätten eller också skriftligen (45 kap. 6 §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

I praxis avfattas såväl stämningsansökan som direktstämning i regel på
tryckta blanketter. Formulär till sådana blanketter har godkänts av RÅ.

4.2. Departementspromemorian och yttrandena över den

I departementspromemorian framhålls, som har nämnts förut under 2.4.,
att samarbetsorganets förslag om införande av formulär till dom i brottmål
också ger anledning att överväga rationaliseringsåtgärder, som inte har direkt
samband med ett genomförande av förslaget. I promemorian anförs vidare,
att man undersöker möjligheterna att göra ett formulär till stämningsansökan,
som lämpar sig för databehandling. Om denna väg visar sig vara
framkomlig, synes enligt promemorian också kunna övervägas att öppna
möjlighet för domstolarna att ersätta nuvarande redogörelse i domen för
åklagarens yrkanden med en till domen fogad kopia av stämningsansökningen.

Vid remissbehandlingen av promemorian har sistnämnda fråga tagits upp
av åtskilliga remissinstanser. Borgmästaren i Stockholms rådhusrätt finner
det lämpligt att öppna möjlighet att ersätta redogörelsen för åklagarens yrkanden
med en kopia av stämningsansökningen och anser det vidare kunna
övervägas, om inte i mål av enkel beskaffenhet en kopia av stämningsansökan
kunde vara så utformad att den kunde användas som original till dom.
Erfarenhetsmässigt är dock ändringar av åtalet i samband med huvudförhandlingen
så vanliga, att utrymmet för att utnyttja stämningsansökan på
antytt sätt är relativt begränsat. Hur stor rationaliseringsvinsten blir kan bedömas
först sedan man har slutfört nu pågående utredningar om att föra
bort bagatellbrotten från domstolsprövning. Häradshövdingen i Jösse domsaga
anför, att det synes i hög grad önskvärt att kunna ersätta åklagarens
yrkanden med en till domen fogad kopia av stämningsansökningen. Uttalanden
i samma riktning görs även av borgmästarna i rådhusrätterna i Uppsala
och Umeå. En något kritisk inställning företräder häradshövdingen i Frosta
och Eslövs domsaga, som med hänsyn främst till de inte sällan förekommande
ändringarna av åtalet under huvudförhandlingen anser det vara tvivelaktigt
om en anordning som den antydda är praktiskt genomförbar.

I en del remissyttranden diskuteras möjligheterna att från stämningsansökningen
hämta vissa formaluppgifter, som i promemorian föreslås skola
tas med i domsformuläret. Från flera håll understryks exempelvis att uppgift
om den tilltalades personnummer regelmässigt bör kunna hämtas från
förundersökningsprotokollet eller stämningsansökningen. Borgmästaren i
Stockholms rådhusrätt anför att personnumret utan tvekan kommer att få
en växande betydelse för identifiering. Det är därför givetvis lämpligt att det
redan nu utnyttjas vid registrering av brott. Skyldigheten att ange numret i
domen kan emellertid medföra vissa svårigheter. Det kan inte förutsättas att
de tilltalade i allmänhet känner till sina personnummer. Ett stort antal hu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

vudförhandlingar hålls f. ö. i den tilltalades utevaro. Man måste därför kräva
att personnumret alltid tas upp och verifieras redan under förundersökningen.
Häradshövdingen i Listers och Sölvesborgs domsaga påpekar, att
uppgift om den tilltalades födelsenummer enligt 21 § förundersökningskungörelsen
endast skall antecknas i den s. k. stora biografin. Förundersökningsprotokoll
innehållande den stora biografin är tillgängligt för domstolen
endast då fängelse i mer än sex månader kan följa på brottet, dvs. en
mindre del av brottmålen. Om förundersökningsprotokollet alltid skall innehålla
uppgift om den tilltalades personnummer, krävs ändring av nämnda
paragraf i förundersökningskungörelsen. Häradshövdingarna i Frosta och
Eslövs domsaga och Jösse domsaga anser föreskrift böra meddelas om att
den tilltalades personnummer alltid skall anges i stämningsansökningen.
Även borgmästaren i rådhusrätten i Hälsingborg finner det vara ett rimligt
krav att uppgiften tillhandahålls domstolen genom åklagarens försorg.

4.3. Ändringsförslag

I skrivelse den 15 november 1968 framhåller RÅ, att det under pågående
utredningsarbete för uppbyggnad av RI har visat sig föreligga behov av att i
administrativ ordning kunna ge vissa föreskrifter om hur de uppgifter som
skall tas med i stämningsansökan eller direkt stämning närmare skall anges.
RB torde f. n. inte ge möjlighet härtill. RÅ erinrar vidare om den pågående
undersökningen av frågan om införande av formulär för domar i brottmål
och påpekar, att — utöver att utformningen av domen till vissa delar blir
bunden genom formuläret — vissa formella uppgifter skall tas in i domen
med tanke på den senare bearbetningen i RI. Detta gäller bl. a. den tilltalades
personnummer. Det har ansetts lämpligt att domstolen får tillgång till
detta genom att det anges i stämningsansökningen. Det är vidare avsett att
yrkandena skall kunna anges genom hänvisning till en vid domen fogad kopia
av stämningsansökningen i de fall detta finnes lämpligt. Stämningsansökningen
bör därför få en efter domsformulären anpassad utformning. I det
vidare utbyggda RI torde vissa uppgifter också komma att registreras från
stämningsansökningar. Det blir då nödvändigt att dessa innehåller sådana
uppgifter som systemet kräver och i övrigt får en utformning som är anpassad
efter detta. Det skulle också från kontorsteknisk synpunkt innebära fördelar
om man hade enhetliga normer för stämningsansökningarnas formella
utformning. Bl. a. kunde formulären anpassas för systematisk maskinskrivning.
Vad nu har sagts om stämningsansökan gäller också stämning,
som utfärdas av åklagare. För att genomföra en formalisering av stämningsansökningar
och direktstämningar i enlighet med det nu anförda fordras att
bindande föreskrifter meddelas därom. Sådana föreskrifter bör kunna meddelas
i administrativ ordning. För att göra detta möjligt torde i 45 kap. RB

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

böra införas ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller den myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter i detta hänseende.
RÅ nämner avslutningsvis, att arbete pågår inom RÅ:s kansli med att utforma
förslag till formulär till stämningsansökan och direktstämning.

Över RÅ:s skrivelse har yttranden avgetts av Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen
Sveriges åklagare och Sveriges advokatsamfund.

Föreningen Sveriges statsåklagare och Sveriges advokatsamfund tillstyrker
RÅ:s hemställan.

Föreningen Sveriges åklagare förklarar sig inte ha något att erinra mot
förslaget, såvitt fråga är endast om föreskrifter rörande den rent typografiska
uppställningen av stämningsansökan och om intagande av rent formella
uppgifter i denna, t. ex. uppgift om den tilltalades personnummer. Skulle
det däremot komma i fråga att ge Kungl. Maj :t eller annan myndighet rätt
att i vidare mån ge bindande föreskrifter om stämningsansökans innehåll
synes det nödvändigt med en grundlig utredning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare ifrågasätter, om
syftet med RÅ:s framställning bör tillgodoses genom ändring i RR och fastställande
av bindande formulär för stämningsansökningar. F. n. gäller enligt
RR att den tilltalade skall anges i stämningsansökningen, och det har
betraktats som självklart, att man för hans identifiering tar med födelsetiden.
Uttrycklig föreskrift i sådant hänseende finns i bötesindrivningsförordningen,
vilket automatiskt har lett till att åklagarna tillhandahåller sådana
uppgifter. I framtiden torde det vara lika naturligt att födelsetiden kompletteras
med personnumret, men det synes inte nödvändigt att bindande föreskrift
härom lämnas i RB eller med stöd därav meddelad administrativ författning.
Bindande föreskrifter av denna valör synes böra reserveras för sådana
bestämmelser som är av betydelse i processuellt avseende. Formulär
till stämningsansökning kan som hittills utarbetas av RÅ. Sådana formulär
torde komma att användas nära nog 100-procentigt. Skulle det anses erforderligt
kan åklagarna i administrativ författning åläggas att i samband med
ingivande av stämningsansökning eller stämning lämna uppgift till domstolen
angående personnumret. Föreningen anser det värdefullt, att möjlighet
hålls öppen att i speciella undantagsfall avvika från ett standardformulär.

4.4. Departementschefen

RÅ:s förslag att införa möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter om avfattning av
stämningsansökan och direktstämning i brottmål har nära samband med den
under avsnitt 2 behandlade frågan om omläggning av domsskrivningen i sådana
mål. Jag vill först peka på att ett system med domsformulär anpassade
för ADB i viss utsträckning kräver, att domstolarna på ett snabbt och säkert

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

sätt får tillgång till vissa uppgifter av väsentligen formell natur som nu regelmässigt
inte tas med i domen. RÅ har särskilt nämnt uppgift om den tilltalades
personnummer. En sådan uppgift bör lämpligen tillhandahållas
domstolen genom åklagarens försorg. Enklast sker detta genom att personnumret
alltid tas med i stämningsansökningen.

Den föreslagna omläggningen av uppgiftslämnandet i fråga om dom i
brottmål gör det vidare önskvärt att vissa uppgifter, som ingår i stämningsansökningen
och varom domstolen skall underrätta RI, i formellt hänseende
anpassas till ADB. Ett exempel på uppgifter av det slag jag nu syftar på utgör
uppgift om tiden för det åtalade brottet. Uppgift i detta hänseende lämnas
f. n. av domstolarna till kriminalregistret på en särskild uppgiftsblankett.
Avsikten är, att tidsangivelsen enligt det föreslagna systemet för domsskrivningen
skall lämnas på särskild plats på den kopia av domen som sänds
in för databehandling. Anpassningen till ADB-rutiner gör det önskvärt att
denna tidsuppgift anges om möjligt med siffror och inte med obestämda
tidsuttryck av det slag som f. n. förekommer i inte ringa utsträckning. För
att underlätta uppgiftslämnandet i detta hänseende och skapa förutsättningar
för att uppgiften till kriminalregistret blir så tillförlitlig som möjligt
bör tidsangivelsen helst vara utformad efter ADB-normer redan i stämningsansökningen.
Några svårigheter för åklagarna torde knappast uppkomma
med en sådan ordning. Den torde i själva verket leda till att uppgiften
om tiden för gärningens begående blir mera preciserad än enligt nuvarande
praxis, något som från flera synpunkter är till fördel.

Rl-projektet skapar som jag har nämnt förut också förutsättningar för
andra rationaliseringsåtgärder som har visst samband med den föreslagna
omläggningen av domsskrivningen. Jag avser här främst den i departementspromemorian
framförda tanken på att skapa möjlighet att vid doms avfattning
ersätta nuvarande redogörelse för åklagarens yrkanden med en kopia
av stämningsansökningen. Detta förslag har under remissbehandlingen
väckt positivt gensvar från domstolshåll. Som har påpekats därvid kan det
inte gärna komma i fråga att gå längre än att öppna möjlighet för domstolarna
att i de fall de finner det lämpligt ersätta redogörelsen för åklagarens
yrkanden med en till domen fogad kopia av stämningsansökningen. En påtaglig
begränsning av vinsten med en sådan reform ligger självfallet däri att
åtalet inte sällan ändras eller justeras vid huvudförhandlingen i målet. Ett
genomförande av förslaget synes förutsätta, att stämningsansökning i formellt
hänseende anpassa till det förut berörda systemet med formulär till
dom i brottmål.

Det är inte uteslutet att med tanke på RI vissa uppgifter kan komma att
hämtas direkt från stämningsansökningen för maskinell bearbetning under
den fortsatta utbyggnaden av datasystemet. Det blir då nödvändigt att dessa
uppgifter — i likhet med vad som har föreslagits i fråga om domstolens dom
*— ges en utformning som lämpar sig härför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1969

De nu ifrågasatta ändringarna av åklagarnas och domstolarnas handläggningsrutiner
synes inte kunna genomföras utan att bemyndigande ges för
Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter om avfattning av stämningsansökan
och direktstämning. Med anledning av vad Föreningen Sveriges
åklagare anfört angående räckvidden av ett sådant bemyndigande vill jag
understryka, att några sakliga ändringar i fråga om stämningsansökningens
och direktstämningens innehåll inte är åsyftade. Det skall liksom hittills
ankomma på åklagarna att bestämma det sakliga innehållet i dessa handlingar.
På grund av det nu anförda förordar jag, att i 45 kap. RB ges bemyndigande
för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att
meddela närmare föreskrifter om avfattning av stämningsansökan och stämning,
som utfärdas av åklagare.

5. Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga l1.

6. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
30 KAP.

5 §.

Remissyttrandena över departementspromemorian. Åtskilliga remissinstanser
diskuterar frågan om domslutet bör följa omedelbart efter rubriken
— såsom har föreslagits i det vid promemorian fogade formulärutkastet nr 2
—- eller om nuvarande ordningsföljd mellan de olika avdelningarna i domen
bör behållas (formulärutkastet nr 1). I det stora flertalet yttranden förordas
det förstnämnda alternativet.

Svea hovrätt framhåller, att det är önskvärt att redan på första sidan av
domen få med så många som möjligt av de uppgifter som skall lämnas till
registren. Det utrymme som på första sidan skulle kunna reserveras för domslcäl
skulle i ett betydande antal fall bli otillräckligt, särskilt när även en del
av domslutet bör redovisas där. Hovrätten godtar därför den ändring av gällande
ordning som placeringen av domslutet före domskälen innebär. RÅ
påpekar, att domslutet åtminstone för den tilltalade torde vara den väsentligaste
delen av domen och därför bör redovisas före parternas yrkanden och
domskälen. Med en sådan ordning skulle man också nå överenstämmelse
med den utomlands i allmänhet vedertagna utformningen av brottsmåldo 1

Bilagan, som frånsett en smärre ändring av redaktionell art är likalydande med det förslag
som är fogat vid propositionen, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

mar. Sveriges advokatsamfund anser att det för den tilltalade torde spela
mindre roll om domen är disponerad på det ena eller andra sättet. Hans intresse
knyter sig givetvis i första hand till själva domslutet, uppgiften om
den gärning för vilken han dömts och den påföljd han har erhållit. Används
formulärutkastet nr 2 får han omedelbart upplysning i dessa hänseenden.
Samfundet förordar av bl. a. dessa skäl en uppställning enligt detta utkast.
Häradshövdingen i Askims och Mölndals domsaga uttalar, att omkastningen
av ordningsföljden för domens olika delar psykologiskt torde ha den goda
effekten att domskälen görs mera koncentrerade.

JO, borgmästaren i rådhusrätten i Uppsala och häradshövdingen i Skövde
domsaga förordar, att domen ställs upp enligt nu gängse metod. JO anser
den omkastade ordningsföljden mellan domens olika delar vara mindre
lämplig redan därför att den bryter mot det rätta kausalsammanhanget, enligt
vilket bl. a. domskälen leder fram till domslutet och inte tvärtom. Vidare
är att märka, att en sådan ordning avviker från den i 30 kap. 5 § RB upptagna,
numrerade ordningen för domens olika avdelningar. Det måste ifrågasättas
om inte den angivna nummerföljden är bindande. I motiven förutsätts
också, att domens olika avdelningar kommer i denna ordning. Liknande
synpunkter anförs av de två sistnämnda remissinstanserna.

JO tar i sammanhanget också upp en annan aspekt av frågan om domskälens
placering. JO påpekar att i båda formulärutkasten anvisas ett begränsat
utrymme, där domskälen skall skrivas. Särskilt i utkastet nr 1 är detta utrymme
påfallande snålt tilltaget. Även om domstolarna, i den mån det anvisade
utrymmet visar sig otillräckligt, självfallet kommer att skriva domskälen
helt eller delvis på en bilaga till domen, kan formulärens utformning
i det nu angivna hänseendet lätt komma att uppfattas som en anvisning till
domstolarna att om möjligt begränsa sina domskäl så att de ryms på dornsblanketten.
Detta torde vara mindre lämpligt. JO ifrågasätter därför om inte
formulären endast bör innehålla en hänvisning till bilaga, när det gäller
domskälen. Även Sveriges advokatsamfund framhåller, att det från rättssäkerhetssynpunkt
skulle vara betänkligt, om formulären i schematiserande
riktning skulle komma att påverka domskälens avfattning. Redan nu kan
åtskillig kritik riktas mot den väl summariska redovisning av domskäl som
i många fall förekommer. Till motverkande av faran för den psykologiska
styrning som formulärrutorna skulle kunna medföra bör därför en direkt
föreskrift övervägas om att parternas yrkanden och domskälen alltid skall
avfattas på en särskild bilaga och sålunda helt utanför formulärets inrutning.

Departementschefen, Samarbetsorganets förslag föranleder som jag har
nämnt tidigare en del mindre jämkningar i RB.

I 30 kap. 5 § första stycket ges f. n. den formföreskriften i fråga om doms
avfattning att domen skall ställas upp i skilda avdelningar. I paragrafen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1069

ges närmare vad dessa skall innehålla. Den ordningsföljd mellan de olika
avdelningarna i domen som anges i RB torde få anses bindande för domstolarna.

För att genomföra den föreslagna omläggningen av domsskrivningen
krävs att domslutet i de fall domen skrivs enligt formulär placeras direkt efter
rubriken. Fn sådan jämkning i fråga om domens uppställning har godtagits
av nästan alla remissinstanser. De skäl som har anförts mot eu sådan
ändring tar främst sikte på att denna bryter kausalsammanhanget, enligt
vilket domskälen leder fram till domslutet och inte tvärtom. Då emellertid
knappast någon på allvar kan tro alt den rent uppställningstekniska ordningsföljden
i domen skulle tyda på att rätten först har bestämt sig för utgången
och därefter för de skäl som har motiverat denna utgång, anser jag
inte avgörande vikt kunna fästas vid denna invändning. För den tilltalade
torde som RÅ har påpekat domslutet vara den väsentligaste delen av domen.
En sådan ordning för avfattning av dom tillämpas redan nu i åtskilliga
europeiska länder. Eftersom placeringsfrågan härtill är av stor vikt för den
planerade reformen av domsskrivningen, finner jag för min del skälen för
en sådan omkastning av de olika avdelningarna i domen vara så starka, att
nyss anförda hänsyn till kausalsammanhanget uppenbarligen kan vika.

Vad gäller domar i brottmål som efter den planerade nyordningen av
domsskrivningen inte avfattas enligt formulär bör enligt min mening tillämpas
samma ordningsföljd mellan domens olika delar som beträffande de domar
som skrivs med användande av formulär. Det nu sagda gäller såväl
överrätts som underrätts dom. Det avser också sådana domstolsavgöranden
utanför den egentliga brottmålsprocessen, för vilkas avfattning 30 kap. RB
i princip är normerande.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte en jämkning av bestämmelserna
i 30 kap. 5 § bör följas av en motsvarande ändring av reglerna i 17
kap. 7 § beträffande avfattningen av dom i tvistemål. Som jag har framhållit
tidigare är det ännu för tidigt att bedöma i vad mån Rl-proj ektet kan
komma att påverka utformningen av tvistemålsdomen. Den omkastning av
ordningsföljden mellan brottmålsdomens olika avdelningar varom nu är
fråga är en direkt följd av den föreslagna formaliseringen av brottmålsdomen
med tanke på databehandling. Några egentliga olägenheter av att behålla
nuvarande uppställningssätt i fråga om tvistemålsdomen torde inte vara
att befara. Jag anser därför inte tillräckliga skäl finnas att nu göra en
ändring i 17 kap. av det slag som under remissbehandlingen har ifrågasatts
från några håll.

Jag förordar att 30 kap. 5 första stycket jämkas i enlighet med vad jag
nu har anfört.

6 §•

I paragrafen regleras förutsättningarna för att avfatta dom i förenklad
form. Den ger också Kungl. Maj :t fullmakt att meddela närmare föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

härom. I avsnitt 2 har föreslagits att Kungl. Maj :t ges bemyndigande att
meddela bestämmelser om avfattning av dom. Ett sådant bemyndigande kan
lämpligen tas in i en ny paragraf, som placeras sist i 30 kap. Tredje punkten
i 6 § bör på grund härav utgå.

7 §•

Dom i brottmål avkunnas i regel muntligen i direkt samband med huvudförhandlingen
i målet. Några närmare regler om sättet för avkunnande av
dom har inte meddelats i RB. Då det inte har ansetts nödvändigt att dom alltid
avkunnas i sin helhet, har emellertid i fjärde stycket av 7 § uttryckligen
föreskrivits, att avkunnande får ske genom att rätten återger domskälen
och slutet samt meddelar fullföljdshänvisning. Bestämmelsen äger motsvarande
tillämpning i fråga om slutligt beslut.

Om ordningsföljden mellan de olika avdelningarna i den skriftligen avfattade
domen kastas om så att domslutet följer omedelbart efter rubriken (se
under 5 §), synes konsekvensen kräva att samma ordning tillämpas, när en
dom avkunnas muntligen. De skäl som har anförts till stöd för en sådan omkastning
beträffande den skrivna domen talar enligt min mening också för
att domstolen vid avkunnandet av domen iakttar samma ordningsföljd mellan
domslutet och övriga delar av avgörandet. För den tilltalade torde det i
själva verket vara av större vikt att vid avkunnandet genast få ett besked om
utgången i målet än vid läsningen av den skriftligen avfattade domen. Eftersom
domens olika avdelningar i fortsättningen kommer att ställas upp i den
ordning som anges i 5 §, torde härav följa att de återges i samma ordningsföljd
vid avkunnandet av domen. Jag anser det därför inte vara nödvändigt
med en uttrycklig föreskrift härom. Den nuvarande bestämmelsen i 7 § fjärde
stycket bör emellertid jämkas i enlighet med det nu sagda.

I överensstämmelse med vad som har anförts i avsnitt 3 har i ett nytt
stycke som fogats till 7 § tagits in en föreskrift av innehåll att, när mål har
avgjorts, den tilltalade snarast skall ges skriftlig underrättelse om utgången
i målet. Som jag har nämnt tidigare bör närmare föreskrifter om underrättelsepliktens
fullgörande meddelas i administrativ ordning.

10 §.

Den i avsnitt 3 föreslagna skyldigheten att i brottmål underrätta den tilltalade
om utgången i målet bör enligt min mening gälla inte bara i fråga om
dom utan också beträffande slutligt beslut. Den generella hänvisning till
7 § som nu finns i 10 § första stycket bör därför stå kvar oförändrad.

Den föreslagna omläggningen av domsskrivningen föranleder däremot en
mindre ändring i 10 §. Enligt första stycket andra punkten skall 5 och 8 §§
tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Det har sålunda överlämnats
åt domstolarna att bestämma inte bara beslutets innehåll utan också
dess formella gestaltning. Det ankommer även på domstolarna att avgöra,

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1969

om beslut skall sättas upp särskilt eller antecknas på annat sätt (jfr 6 kap.
3 § 7 RB och 7 § ProtK). Beslut, som meddelas i samband med dom, skall
dock alltid tas upp i domen. Som har nämnts tidigare torde Rl-förslaget
leda till att det blir nödvändigt att i viss utsträckning formalisera beslut i
brottmål. Kungl. Maj :t bör därför erhålla bemyndigande att meddela föreskrifter
om avfattning av beslut. Ett sådant bemyndigande kommer emellertid
att stå i mindre god överensstämmelse med den nu berörda regeln i 10 §.
I paragrafen bör därför tas in en erinran om att domstolarnas rätt att bestämma
ett besluts avfattning begränsas i den mån Kungl. Maj:t meddelar
föreskrift härom.

14 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med vad som har anförts tidigare
tagits in ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter
om avfattning av dom och beslut i brottmål. Det ligger i sakens
natur att bemyndigandet bör omfatta också sådan del av avgörandet som rör
talan om enskilt anspråk som har förts i samband med åtalet. Jag har emellertid
inte ansett det vara nödvändigt att uttryckligen ange detta i lagtexten.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Lagen föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer. Som jag
nämnt förut torde viss försöksverksamhet vara nödvändig, innan en definitiv
övergång sker till utskrift av domar i brottmål enligt formulär. En sådan
försöksverksamhet planeras börja vid vissa domstolar under våren 1969.
För att kunna börja en sådan försöksverksamhet torde det vara nödvändigt
att de föreslagna ändringarna i 30 kap. RB — med undantag av 7 § sista
stycket — till en början sätts i kraft endast i fråga om de domstolar där
försöksverksamhet skall bedrivas. Kungl. Maj :t bör därför erhålla bemyndigande
att förordna att lagens ikraftträdande begränsas till viss eller vissa
domstolar och till vissa av de nya bestämmelserna.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag o in ändring
i rättegångsbalken inhämtas enligt 87 § regeringsformen
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Knngl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Bilaga 2

Departementspromemorians lagförslag

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. 6 § rättegångsbalken1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas en
ny paragraf, 14 §, av nedan angiven lydelse.

30 KAP.

6 §■

I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen
och annan brottspåföljd än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock
utfärdas i förenklad form.

14 §.

Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 30 kap. 6 § se 1964:166.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 februari 1969.

Närvarande:

justitierådet Nordström,
regeringsrådet Walberg,
justitierådet Westerlind,
lagmannen Ulveson.

Enligt lagrådet den 5 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24
januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
Trygve Hellners.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
den 14 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och anför.

En mindre redaktionell jämkning bör vidtagas i förslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga lagförslaget med den vidtagna ändringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690056