Kungl. Maj:ts proposition nr 25 (Proposition 1950:25)

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Nr 25.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 30 och 41 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536); given Drottningholms
slott den 21 december 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj it härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Länsstyrelse och civilförsvarschef skola i vissa fall ha att besluta om användning
av skyddsrum för annat ändamål än civilförsvarsbruk eller om
ändring av tekniska anordningar däri. Vidare föreslås, att i de fall, då ansökan
om statsbidrag för inrättande av allmänna skyddsrum m. m. inkommit
för sent, den myndighet som har att pröva ansökningen likväl må upptaga
denna till prövning, om skäl därtill äro. I förstnämnda fallet är fråga om
decentralisering från civilförsvarsstyrelsen, i sistnämnda fallet från Kungl.
Maj: t.

1-2000 49

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt.

Nr 25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli

1044 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli
1944 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

30 §.

Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen
medgiver skyddsrum nyttjas
eller de tekniska anordningarna däri
ändras på sätt som inkräktar å utrymmet
eller gör skyddsrummet mindre
tjänligt för sitt ändamål.

(.Föreslagen lydelse:)

30 §.

Utan medgivande som nedan sägs må
ej skyddsrum nyttjas eller de tekniska
anordningarna däri ändras på sätt som
inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet
mindre tjänligt för sitt ändamål.

Medgivande lämnas av civilförsvarsstyrelsen
eller, såvitt angår visst skyddsrum,
efter civilförsvarsstyrelsens allmänna
anvisningar av länsstyrelsen.
Efter bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen
må länsstyrelsen överlämna
beslutanderätten i frågor av mindre vikt
till civilförsvar schef en.

47 §. 47 §.

För kostnad, — -— — — — — kan skattas.

Statsbidrag fastställes för varje Statsbidrag fastställes för varje
kalenderår av länsstyrelsen, där ej kalenderår av länsstyrelsen, där ej
Konungen annorlunda förordnar. An- Konungen annorlunda förordnar. Ansökan
om statsbidrag för visst kalen- sökan om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av derår skall göras före utgången av
nästa kalenderår, med rätt likväl för nästa kalenderår. När skäl därtill äro,
Konungen att medgiva prövning av an- må dock ansökning prövas, ändå att den
sökan ändå att den göres senare. göres senare. Finnes emellertid ansök ningen

ej böra upptagas till prövning, skall
frågan härom underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger-----— Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.

Ärende enligt 30 §, som vid lagens
ikraftträdande är föremål för civilförsvarsstyrelsens
prövning, må, ändå att
det angår visst skyddsrum, slutligt
handläggas av styrelsen.

1 Senaste lydelse av 47 §, se SFS 1948: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj;t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 11 november 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om vissa decent
r alis er in g s åt g är der på civilförsvarets område och anför därvid följande.

Decentraliseringsutredningen har i en till inrikesdepartementet överlämnad,
med nr 14 betecknad promemoria, som avser frågor angående återställande av
försutten tid i vissa ärenden rörande statsbidrag m. m., bl. a. berört nuvarande
47 § civilförsvarslagen och därvid föreslagit, att den i nämnda lagrum upptagna
dispensrätten skall överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna, I
en likaledes till inrikesdepartementet överlämnad promemoria (nr 23) angående
decentraliseringsfrågor på civilförsvarets och brandväsendets områden
har utredningen föreslagit bl. a. ändring i 30 § civilförsvarslagen av innebörd
att länsstyrelserna och civilförsvarscheferna skola äga att i viss utsträckningbesluta
om nyttjande av skyddsrum för annat ändamål än civilförsvarsbruk
och om ändring av tekniska detaljer däri.

Sedan ifrågavarande promemorior remissbehandlats i vanlig ordning, anhåller
jag nu att få upptaga däri berörda spörsmål till närmare behandling i
följande ordning.

30 § civilförsvarslagen.

Gällande bestämmelser.

I 30 § civilförsvarslagen stadgas, att skyddsrum ej må i vidare mån än
civilförsvarsstyrelsen medgiver nyttjas eller de tekniska anordningarna däri
ändras på sätt som inkräktar på utrymmet eller gör skyddsrummet mindre
tjänligt för sitt ändamål. Stadgandet går tillbaka på ett av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
avgivet betänkande (SOU 1943: 27) med förslag till lag
om folkskyddsväsendet m. m., vari fanns intagen en bestämmelse (72 §) av
innehåll att förändringar av de byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum
eller sådant utnyttjande av skyddsrum, som inkräktade på utrymmet därstädes,
finge ske allenast i enlighet med de föreskrifter Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksfolkskyddschefen därom utfärdade. De sakkunniga
förutsatte att i föreskrifter, som sålunda kunde komma att utfärdas,
för vinnande av smidig tillämpning viss dispensbefogenhet borde inrymmas
åt länsstyrelserna. 1943 års civilförsvarsutredning upptog i sitt förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

civilförsvarslag m. m. (SOU 1944: 5) enahanda bestämmelser (43 §) med den
skillnaden blott att utfärdande av i paragrafen avsedda föreskrifter helt skulle
ankomma på centralmyndigheten. Sin slutliga utformning erhöll bestämmelsen
i fråga i Kungl. Maj:ts proposition den 12 maj 1944 (nr 268) med
förslag till civilförsvarslag m. m. I propositionen gjordes jämväl ett uttalande
om civilförsvarsstyrelsens verksamhet i allmänhet av innehåll, att
denna huvudsakligen borde taga sig uttryck i anvisande av allmänna föreskrifter
och endast i undantagsfall borde taga sikte på ingripande i individuella
fall.

Civilförsvarsstyrelsen har den 26 maj 1945 och den 23 februari 1948 meddelat
bestämmelser om skyddsrums nyttjande för andra ändamål och om
ändring av vissa anordningar däri. I sistnämnda hänseende medgavs beslutanderätt
i begränsad omfattning åt länsstyrelserna och civilförsvarscheferna.

Decentraliseringsutredningen.

Decentraliseringsutredningen framhåller, att stadgandet i 30 § civilförsvarslagen
avser att säkerställa bevarandet i största möjliga utsträckning av
skyddsrummen och skyddsrumsanordningarna. Skyddsrummen borde emellertid
i fredstid ha en ur ekonomiska synpunkter rimlig användning utan att
dock väsentliga beredskapskrav eftersattes. Då de allmänna förutsättningarna
för meddelande av dispens bäst bedömdes centralt och en sådan bedömning
även tillgodosåg enhetlighetssynpunkter, borde civilförsvarsstyrelsen
enligt utredningens mening få bestämma i vilken utsträckning dispenser skola
medgivas. Styrelsens beslutanderätt behövde emellertid icke med nödvändighet
avse enskilda ärenden. Utredningen anför vidare härutinnan:

Det är ju att märka att länsstyrelserna jämlikt 28 § civilförsvarslagen redan
avgöra vissa ärenden av liknande slag. Där stadgas nämligen att, därest
anordnande av skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§ prövas medföra
oskälig kostnad, länsstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna,
Dylikt undantag må ock eljest av länsstyrelsen medgivas, i den mån
det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av
fientlig verksamhet. Det är väl icke otänkbart att länsstyrelse med stöd av
denna bestämmelse skulle kunna lämna en dispens vid nyanläggning av ett
skyddsrum, vilken länsstyrelsen icke är behörig att meddela då det gäller ett
redan färdigt skyddsrum.

Visserligen har 30 § tolkats såsom innefattande rätt för civilförsvarsstyrelsen
att delegera sin beslutanderätt, Sådan delegation har också, som ovan
nämnts, i vissa avseenden skett till länsstyrelserna och till och med till civilförsvarscheferna.
Utredningen är dock av den uppfattningen att beslutanderätten,
i den mån en individualisering därav behöver ske, i princip bör ligga
hos länsstyrelserna. För att säkerställa erforderligt inflytande åt civilförsvarsstyrelsen
torde dispenser böra få lämnas allenast i enlighet med av styrelsen
meddelade anvisningar. Med hänsyn till att redan tidigare viss delegation
ansetts kunna ske också till civilförsvarscheferna, vilken delegation utredningen
finner befogad och lämplig, torde länsstyrelserna böra få, eventuellt
enligt av civilförsvarsstyrelsen meddelade riktlinjer, i viss omfattning
delegera sin beslutanderätt.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 25.

Att civilförsvarsstyrelsen, oavsett vad här anförts, i likhet med vad som
nu gäller, bör kunna meddela bestämmelser, innefattande generella eftergifter,
finner utredningen lämpligt.

Utredningen har föreslagit, att 30 § civilförsvarslagen gives sådan ändrad
lydelse, att nyttjande av skyddsrum eller ändring av de tekniska anordningarna
däri på sätt som inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre
tjänligt för sitt ändamål får ske i den utsträckning civilförsvarsstyrelsen
bestämmer, att den prövning i enskilda fall, som kan vara erforderlig på
grund av sålunda meddelade bestämmelser, skall ankomma på länsstyrelserna
samt att länsstyrelserna skola äga att, eventuellt enligt civilförsvarsstyrelsens
anvisningar, överlämna beslutanderätten i dylika fall till civilförsvarscheferna.

Yttranden.

Över decentraliseringsutredningens promemoria nr 23, såvitt denna angår
nu ifrågavarande lagändring, ha efter remiss yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen,
riksbrandinspektören, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro
och Gävleborgs län. Vid överståthållarämbetets remissvar har fogats
yttrande från civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde samt vid
länsstyrelsens i Malmöhus län yttranden från civilförsvarscheferna i Malmö
och Ystads civilförsvarsområden.

Den av decentraliseringsutredningen föreslagna ändringen i 30 § civilförsvarslagen
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i samtliga yttranden. Civilförsvarsstyrelsen
har vid sitt tillstyrkande framhållit, att de intressen styrelsen
hade att bevaka i dispensfrågor i erforderlig grad kunde tillgodoses
genom av styrelsen meddelade allmänna anvisningar. Länsstyrelsen i Östergötlands
län understryker, att delegation till civilförsvarschef icke borde ske
i frågor av större vikt. Länsstyrelsen i Örebro län påpekar, att länsstyrelserna
vid bedömande av föreslagen ändring i skyddsrums tekniska utrustning ägde
tillgång till nödig sakkunskap å länsarkitektkontoren samt att civilförsvarschefernas
behov av tekniskt biträde i städerna tillgodosåges av stadsarkitekter
och byggnadsnämnder. Slutligen har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört,
att förslaget samtidigt som det medförde förkortning av handläggningstiden
icke torde innebära nämnvärd ökning i länsstyrelsernas eller länsarkitektkontorens
arbetsbörda.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser får skyddsrum endast efter medgivande av
civilförsvarsstyrelsen användas eller ändras så att utrymmet minskas eller
skyddsrummet blir mindre lämpligt för sitt ändamål. Decentraliseringsutredningen
har föreslagit att dispensgivningen i de särskilda fallen skulle decentraliseras
till länsstyrelsen, som i sin tur i mindre ärenden skulle få delegera
beslutanderätten till civilförsvarschefen.

Don av decentraliseringsutredningen föreslagna ordningen innebär en förenkling
av förfarandet utan att enhetligheten äventyras. Förslaget, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter,
synes därför böra genomföras. Visserligen torde redan enligt gällande avfattning
av 30 § civilförsvarslagen civilförsvarsstyrelsen äga rätt att delegera
sin beslutanderätt, vilket ock i viss utsträckning skett. Jag delar emellertid
utredningens åsikt, att beslutanderätten i individuella fall alltid bör tillkomma
länsstyrelse eller civilförsvarschef. Dispensgivningen bör dock ske
enligt allmänna anvisningar som meddelas av civilförsvarsstyrelsen. Civilförsvarschefs
beslutanderätt bör avse endast mindre ingripande åtgärder.
Frågan om i vilken utsträckning länsstyrelse skall äga delegera sin beslutanderätt
till civilförsvarschef bör avgöras av civilförsvarsstyrelsen, vars sakkunskap
även i detta hänseende bör tillvaratagas.

Jag erinrar om att rätten att överklaga civilförsvarschefs beslut är reglerad
i 95 § civilförsvarslagen. Även länsstyrelsens beslut kan överklagas enligt
samma paragraf.

Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att 30 § civilförsvarslagen
ändras i enlighet med vad decentraliseringsutredningen förordat. Detta
synes lämpligen böra ske så att i ett första stycke, motsvarande den nuvarande
paragrafen, angives att skyddsrum icke i annat fall än efter medgivande
får nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som
inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål,
medan i ett nytt stycke upptagas bestämmelser om vilka myndigheter
som skola meddela dispenserna. Härvid bör uttryckligen fastslås att länsstyrelsens
tillståndsgivning skall ske efter civilförsvarsstyrelsens allmänna
anvisningar och att delegation till civilförsvarschef endast får ske efter uttryckligt
bemyndigande i sådana anvisningar.

För att civilförsvarsstyrelsen skall få tillfälle att utarbeta erforderliga anvisningar
bör lagändringen ej träda i kraft förrän den 1 juli 1950. Därest
civilförsvarsstyrelsen vid ikraftträdandet handlägger ärende av ifrågavarande
slag, bör styrelsen äga avgöra detsamma om ej styrelsen finner lämpligt att
överlämna ärendet till länsstyrelsen.

47 § civilförsvarslagen.

Gällande bestämmelser m. m.

I 47 och 48 §§ civilförsvarslagen finnas bestämmelser om rätt för kommun
att i vissa fall erhålla statsbidrag för kostnader, som kommunen fått vidkännas
för skyddsanordningar. Statsbidrag kan sålunda utgå med i princip
två tredjedelar av kostnaderna för inrättande och utrustande av allmänna
skyddsrum, vidtagande av andra byggnadsanordningar och av reservanordningar
för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen, allt såvitt åtgärderna
äro upptagna i gällande organisationsplan, ävensom för utförande av källarmursgenombrott
för allmänna och enskilda skyddsrum. Statsbidraget må
dock ej beräknas å högre belopp än det vartill kostnaden skäligen kan skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

tas. I undantagsfall kan högre bidrag än två tredjedelar av kostnaden medgivas.
Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, där ej
Konungen annorlunda förordnar. För högre statsbidrag än två tredjedelar
av skäliga kostnaden fordras Konungens medgivande. En förutsättning för
att statsbidrag skall erhållas är att ansökan därom sker. Sådan ansökan skall
göras före utgången av kalenderåret efter det för vilket bidrag sökes. Försittes
tiden, förlorar kommunen sin rätt till statsbidrag, om ej Konungen
medgiver prövning av för sent inkommen ansökan.

Då decentraliseringsutredningen avlämnade sin promemoria nr 14 återfunnos
de formella bestämmelserna angående ansökan om och fastställande
av statsbidrag i 48 § i lagen. Genom lagen den 26 juni 1948 (nr 432) om
ändring i civilförsvarslagen samt fortsatt giltighet av samma lag fingo bestämmelserna
sin nuvarande plats utan att deras innebörd därigenom
ändrades.

Decentraliseringsutredn ingen.

I sin promemoria nr 14 har decentraliseringsutredningen anfört att utredningen
övervägt, huruvida nu omförmälda ävensom vissa därmed likartade
bestämmelser angående återställande av försutten tid för sökande av
statsbidrag eller annan gottgörelse av statsverket borde ändras på sådant sätt,
att underordnade myndigheter finge möjligheter att själva pröva frågan om
återställande av tid, som försuttits.

Utredningen har inledningsvis erinrat, att de statliga ersättningar, bidrag
eller understöd, som jämlikt skilda författningar kunde utgå till kommuner
eller enskilda, i vissa fall beviljades av Kungl. Maj:t, medan i andra fall
underordnade myndigheter tillagts beslutanderätten. Som villkor för rätt
att komma i åtnjutande av dylika förmåner vore ofta stadgat, att ansökan
därom skulle ingivas inom viss tid. I andra fall saknades helt bestämmelser
härom. Stundom förekomme dylika bestämmelser endast i form av en anvisning;
ansökan borde ingivas inom viss tid. Där påföljd av försummelse att
iakttaga föreskriven tid vore uttryckligen stadgad, angåves den så, att ansökningen
icke kunde upptagas till prövning eller att rätten till ersättning
vore förfallen. Ofta vore emellertid en bestämd tid villkorlig antingen på
så sätt att Kungl. Maj:t eller annan överordnad myndighet jämlikt särskilda
bestämmelser tillagts dispensrätt eller ock därigenom att Kungl. Maj:t med
stöd av sin allmänna maktbefogenhet kunde dispensera från en av Kungl.
Maj:t fastställd tidsbestämmelse.

Härefter har utredningen omnämnt de i § 18 regeringsformen och 58 kap.
rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om återställande av försutten tid
samt anmärkt att rättegångsbalkens regler ansetts kunna analogt tillämpas
även för den del av förvaltningsförfarandet, som den egentliga förvaltningsprocessen
utgör, men att i fråga om dispens från bestämmelser om viss tid
för ingivande av ansökan om statsbidrag man i vissa fall utgått från att de allmänna
reglerna om återställande av försutten tid icke vore tillämpliga. Å

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

ena sidan syntes nämligen stundom ha förutsatts att varje försummelse att
iakttaga lagstadgad frist, oavsett orsaken, medförde ovillkorlig förlust av
rätten till bidrag, medan å andra sidan man vid införande av bestämmelser
om dispensrätt icke ifrågasatt såsom villkor för dispens att laga förfall skulle
föreligga, utan att prövningen skulle vara rent diskretionär.

I det följande har utredningen anfört, att anledningen till att krav uppställts
på att ansökan skulle vara gjord inom viss tid huvudsakligen torde
sammanhänga med statsfinansiella eller åtminstone budgettekniska ordningssynpunkter.
Dessutom medförde en relativt begränsad fatalietid bl. a.
också den fördelen att nöjaktig granskning och utredning lättare kunde
verkställas.

Utredningen har vidare anfört att det i allmänhet icke borde ifrågakomma
att under normala förhållanden åt annan myndighet än Kungl. Maj:t anförtro
prövningen av frågor om återställande av försutten tid i sådana mål och ärenden,
däri två eller flera parter stå emot varandra eller där annan enskild rätt
än den sökandes eljest kan röna inverkan genom en dylik åtgärd. Annorlunda
ställde det sig i fråga om ett mellanhavande uteslutande mellan staten och ett
annat offentligt eller enskilt rättssubjekt och där detta mellanhavande endast
avsåge fråga om fullgörande av en staten enligt utfästelse i viss författning
åvilande skyldighet att för särskilt ändamål lämna vissa prestanda. De intressen,
till vilkas skydd bestämmelser om fatalietider eljest vore givna, berördes
icke i dessa fall, där bestämmelserna om fatalietid väsentligen torde
vara betingade av förut antydda ordningssynpunkter. Då prövningen av frågor
om återställande av försutten tid i dessa slag av ärenden, såsom i vissa fall
uttryckligen angivits, borde vara rent diskretionär och uteslutande grundas
på hänsyn till skälighet, syntes prövningen knappast vara av den art, att den
i princip behövde förbehållas Kungl. Maj:t. Vissa avsteg från denna eljest
tillämpade regel hade också redan förekommit.

Med hänsyn till att framställningar om dispens av förevarande slag i allmänhet
vunne bifall, kunde det, enligt vad utredningen vidare anför, synas
som om dessa bestämmelser om fatalietid utan större olägenhet skulle kunna
helt undvaras. Till stöd för en sådan uppfattning skulle också kunna anföras,
att åtskilliga bestämmelser om dylika fatalietider enligt vad för utredningen
upplysts tolkades som innefattande allenast en anvisning, även då en sådan
tolkning ur formella synpunkter måste te sig mycket tvivelaktig. Av en jämförelse
mellan olika bidragsformer med eller utan bestämmelser om fatalietider
syntes vidare framgå, att några enhetliga principer beträffande föreskrivandet
av dylika bestämmelser knappast torde föreligga. Det torde emellertid
vara uppenbart, att de ordningssynpunkter, som bestämmelserna avsåge
att tillgodose, måste tillmätas en avsevärd vikt. Fördenskull torde alltjämt
kravet på iakttagande av de i olika fall stadgade tidsbestämmelserna i allmänhet
böra upprätthållas. Däremot syntes en förenkling, som i och för sig måste
anses angelägen, kunna vinnas genom en decentralisering av beslutanderätten
i dispensärendena. Förutom en lättnad i Kungl. Maj:ts arbetsbörda skulle

Kungl. Maj:t$ proposition nr 25.

också vinnas fördelar i form av minskad väntetid för de sökande med allt vad
detta innebure. Ur statens synpunkt syntes också önskvärt att eftersläpningen
i fråga om utbetalningarna icke ökades genom en onödigt omständlig behandling
av förekommande dispensärenden.

Decentraliseringsutredningen har härefter anfört följande:

Det torde icke behöva särskilt framhållas, att den decentralisering, som
här bör eftersträvas, måste taga sikte på att dispensärendena få avgöras av
samma myndighet, som har att pröva huvudfrågan. I den mån som i denna
ingår en viss skälighetsbedömning, synes dispensfrågan lämpligen kunna
prövas som ett led i ärendet av samma myndighet, som har att avgöra huvudfrågan.
Men även i de fall då något skälighetsmoment icke förefinnes beträffande
prövningen av huvudfrågan, torde dispens frågan i regel icke bereda
större svårigheter än att den utan olägenhet kan anförtros den bidragsbeviljande
myndigheten.

Då utredningen är medveten om att en decentralisering av beslutanderätten
kan befaras medföra en viss ökning av försummelserna att iakttaga föreskrifterna
om ansökningstider, har utredningen övervägt möjligheterna att på något
sätt råda bot härför. I nu gällande bestämmelser om dispensrätt är i allmänhet
föreskrivet, att dispens må meddelas, när skäl därtill äro. Att på något sätt
närmare angiva arten av de skäl, som må godtagas, torde icke vara möjligt,
även om vissa allmänna synpunkter kunna anföras. Sålunda synes det rimligt,
att fordringarna på de förebragta skälens styrka ökas i förhållande till dröjsmålets
längd eller vid upprepade försummelser. För att understryka vikten av
att en verklig prövning kommer till stånd skulle därför i samband med en decentralisering
kunna övervägas att skärpa kravet på så sätt, att för medgivande
av dispens skulle erfordras »särskilda skäl» eller »synnerliga skäl». En annan
utväg för att motverka don befarade ökningen av försummelserna vore att till
stöd för de fastställda fristerna införa vissa sanktioner. Såsom sådana skulle
kunna tänkas exempelvis straffavgifter antingen i form av viss ränta å sökta
belopp eller såsom stämpelavgift å beslut om dispens.

Trots sina betänkligheter med avseende på en befarad ökning av försummelserna
anser sig utredningen emellertid icke böra förorda vare sig en skärpning
av bestämmelserna om förutsättningarna för dispens eller införandet av
något särskilt slags sanktioner i samband med decentralisation av beslutanderätt,
som med eller utan stöd av uttrycklig bestämmelse nu tillkommer Kungl.
Maj:t. Det förhåller sig ju dock så att en försummelse i och för sig medför att
vederbörande sökande icke längre har en ovillkorlig rätt att få sin ansökan
sakligt prövad. Men därjämte torde också på detta område bättre förutsättningar
för ett fullgott handhavande av de kommunala angelägenheterna komma
att skapas genom kommunindelningsreformen. Det torde därför kunna förutsättas
att försummelserna därigenom skola komma att minska.

Under åberopande av det anförda har utredningen förklarat sig anse, att
Kungl. Maj:ts dispensrätt beträffande prövningen av för sent inkomna ansökningar
om statsbidrag jämlikt 48 § civilförsvarslagen — numera 47 § i
lagen —■ utan olägenhet borde kunna anförtros länsstyrelserna, samt före
slagit att lagrummet ändrades i överensstämmelse därmed.

Beträffande ett stort antal andra författningar, berörande såväl inrikesdepartementet
som andra departements verksamhetsområden, har utredningen
föreslagit ändringar, avseende att på ett enhetligt sätt reglera frågan
om dispens, då ansökan om statsbidrag ingives senare än i vederbörande författning
föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Decentraliseringsutredningen har även tagit upp frågan om fullföljd av
talan mot beslut, varigenom länsstyrelse eller annan underordnad myndighet
avslagit framställning om dispens från viss stadgad frist. Utredningen
framhåller härutinnan att det borde finnas möjligheter att klaga över beslut
om avslag å dispensansökan. Om icke i samband med decentraliseringen
särskilda föreskrifter meddelades om fullföljd, skulle i huvudparten av
ärendena —- däribland nu ifrågavarande — besvär anföras hos Kungl. Maj:t
och handläggas i regeringsrätten (2 § lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds
regeringsrätt). Då huvudvikten vid prövningen av dessa frågor torde ligga
vid de rent diskretionära synpunkterna syntes det mindre lämpligt att anförtro
prövningen åt domstol. Utredningen finge därför, med hänsyn också
till önskvärdheten av att i möjligaste mån bibehålla hittillsvarande praxis
vid ärendenas behandling, föreslå att fullföljd av talan i dessa ärenden skedde
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. För ändamålet erfordrades ändring i regeringsrättslagen.

Yttranden.

Över decentraliseringsutredningens promemoria nr 14, såvitt denna angår
ändring i civilförsvarslagen, ha efter remiss yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser ävensom styrelserna för Svenska stadsförbundet och
för Svenska landskommunernas förbund.

I samtliga sålunda avgivna yttranden tillstyrkes den av decentraliseringsutredningen
föreslagna ändringen i civilförsvarslagen eller lämnas förslaget
utan erinran. Yad beträffar promemorians innehåll i övrigt är förhållandet
i stort sett detsamma utom såvitt angår ett par av utredningen framförda
förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock anfört vissa allmänna betänkligheter
mot innehållet i promemorian. Enligt länsstyrelsen syntes, då
för sent ingivna ansökningar enligt länsstyrelsens erfarenhet vore ytterst
sällan förekommande, ej mycket vara vunnet med de ifrågasatta ändringarna,
som å andra sidan kunde befaras föranleda, att den sökande allmänheten
bleve slarvigare med att iakttaga stadgade tider. Härtill komme att olika
myndigheter säkerligen komme att tillämpa skiljaktig praxis. Länsstyrelsen
ville dock icke motsätta sig utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kalmar
län har uttryckt vissa farhågor för att bristande enhetlighet i tillämpningen
skulle bliva följden av förslagens genomförande. Denna olägenhet borde
dock i viss utsträckning kunna elimineras genom vägledande utslag i besvärsmål,
varjämte tveksamma spörsmål borde kunna lösas genom behandling
på de årligen återkommande landskamrerarmötena. Även om ur enhetlighetssynpunkt
viss tveksamhet kunde råda, tillstyrkte dock länsstyrelsen förslaget
med hänsyn till de påtagliga fördelar i fråga om snabbheten i förfarandet
som det komme att medföra. Även länsstyrelsen i Gotlands län har berört
frågan om enhetliga grunder för dispensrättens utövande och ifrågasatt att
länsstyrelserna underrättades om hittills tillämpad praxis eller eljest erhölle

Kungl. Maj:ts proposition nr 25. 11

direktiv i ämnet. Ett likartat uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Örebro
län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med anledning av promemorian
ifrågasatt om det icke vore tekniskt möjligt att i särskild författning
meddela ett allmänt stadgande om dispens, i huvudsak innebärande att den
statliga myndighet, som i första instans hade att sakligt pröva framställning
om ersättning av statsmedel, även ägde pröva frågan om eventuell dispens.

Att den föreslagna decentraliseringen icke bör få leda till en ökning av
försummelserna att iakttaga föreskrivna tidsfrister och att fördenskull kravet
på iakttagande av fastställda tidsbestämmelser i allmänhet bör upprätthållas
framhålles av statskontoret och riksräkenskapsverket.

I fråga om besvärsrätten anför länsstyrelsen i XJppsala län att det knappast
vore principiellt lämpligt att part som vägrats begärd dispens tillerkändes
besvärsrätt, men att det syntes klart, att parten genom ansökningsförfarande
skulle kunna få frågan prövad hos Kungl. Maj:t.

Här må anmärkas, att i några yttranden, vilka beröra särskilda områden,
framförts vissa synpunkter, som här torde få återgivas. Medicinalstyrelsen
har sålunda, såvitt angår styrelsens verksamhetsområde, ifrågasatt, om icke
fatalieföreskrifter kunde avvaras och ersättas av en anvisning att ansökan
eller rekvisition bär ingivas före viss tid. Enahanda ståndpunkt har intagits
av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården, vilka förklarat
sig ha i sitt slutbetänkande utformat bestämmelser av förevarande slag på
detta sätt, ävensom av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation.

Departementschefen.

Den gällande föreskriften i civilförsvarslagen att ansökan om statsbidrag
för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår
med rätt likväl för Konungen att medgiva prövning av ansökan ändå att den
gjorts senare saknade motsvarighet i den tidigare lagstiftningen på det av
civilförsvarslagen reglerade området. Att märka är, att ehuru det i regel är
länsstyrelsen som har att fastställa statsbidrag, kan Kungl. Maj:t föreskriva
att annan myndighet skall handlägga dylika ärenden. Med stöd härav har
genom Kungl. brev den 24 november 1944 uppdragits åt civilförsvarsstyrelsen
att bevilja kommuner statsbidrag till kostnader för anordnande av all
männa skyddsrum. Jag vill också i detta sammanhang påpeka, att jämlikt
48 § civilförsvarslagen i lagrummets nuvarande lydelse beslutanderätten då
det gäller statsbidrag med mer än två tredjedelar tillkommer Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj ds dispensrätt, då tid försuttits, är icke begränsad till sådana
fall, i vilka laga förfall kan sägas föreligga, utan Kungl. Majd har diskretionär
prövningsrätt i varje särskilt fall. Frekvensen av ansökningar om dispens
är ganska ringa. Under år 1948 behandlades i inrikesdepartementet 15 ärenden
av ifrågavarande slag samt under tiden 1 januari—31 oktober 1949 16.
Ansökningarna ha som regel bifallits. Tvekan har dock någon gång rått

12 Kungl. Maj ds proposition nr 25.

då det gällt ansökan från kommun som tidigare fått dispens i liknande
ärende.

Med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande ärenden synes det mig
önskvärt, att en förenkling av förfarandet beträffande dessa ärenden kommer
till stånd. På de allmänna grunder som decentraliseringsutredningen
anfört torde bestämmelsen om fatalietid alltjämt böra bibehållas. Det i några
yttranden framkastade förslaget att bestämmelser om tidsfrister för ingivande
av ansökan om bidrag eller gottgörelse av statsmedel böra utbytas
mot föreskrifter av innehåll att sådan ansökning bör vara ingiven inom viss
tid synes mig på här förevarande område icke lämpligt. I enlighet med utredningens
riktlinjer böra emellertid bestämmelserna ändras på sådant sätt,
att det i framtiden skall ankomma på länsstyrelserna eller de myndigheter,
som eljest bemyndigats att pröva frågor om statsbidrag enligt civilförsvarslagen,
att själva pröva ansökningar om återställande av försutten tid. Härför
talar särskilt att man därigenom skulle vinna att ärendena kunna snabbare
avgöras. Liksom utredningen finner jag anledning saknas att skärpa
det nu uppställda kravet för att dispens skall kunna medgivas så att därför
skulle fordras »särskilda skäl» eller »synnerliga skäl». Visserligen kan man
icke bortse från den omständigheten, att den föreslagna decentraliseringen
kan komma att medföra en viss ökning av försummelserna, men farhågorna
härför böra ej överdrivas. En sökande, som försuttit den stadgade tiden,
har ju nämligen icke en ovillkorlig rätt att få sin ansökan prövad i sak, utan
myndigheten kan vägra att upptaga ansökningen till prövning. I enlighet
med den praxis som i förevarande ärenden hittills tillämpats av Kungl.
Maj:t bör emellertid sådan vägran ifrågakomma endast när en särskilt hög
grad av försumlighet kan anses föreligga.

Vad angår rätten att fullfölja talan när den beslutande myndigheten vägrat
att upptaga för sent gjord ansökan till prövning är jag ense med utredningen
därom att den överprövning av beslutet, vartill möjlighet bör finnas, bör
göras av Kungl. Maj:t i statsrådet. På sätt anförts i ett yttrande synes emellertid
dispensfrågan icke lämpligen böra bringas under Kungl. Maj:ts prövning
besvärsvägen, då här är fråga om ett rent diskretionärt avgörande.
Enär det vidare synes kunna förväntas att frågan huruvida ansökningen skall
upptagas till prövning i flertalet fall kommer att dragas under Kungl. Maj:ts
bedömande, när den beslutande myndigheten ansett förutsättningar därför
ej föreligga, vill jag föreslå att i dylikt fall myndigheten skall underställa
Kungl. Maj:t detta spörsmål. Härigenom torde ytterligare tidsutdräkt med
den eventuella sakprövningen bäst undgås. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 312 till 1948 års riksdag motsvarande
synpunkter anfördes och lades till grund för förslag till ändringar
i fattigvårdslagen och bidragsförskottslagen, jämväl grundade på decentraliseringsutredningens
promemoria nr 14 och avseende liknande decentraliseringsåtgärder
som den varom nu är fråga, samt att riksdagen biföll nämnda
proposition. Lagar om nämnda ändringar utfärdades den 10 december 1948,
nr 720 och 721.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25. 13

Behovet av ändring i regeringsrättslagen bortfaller om frågan löses på här
föreslaget sätt.

Jag vill alltså förorda, att 47 § civilförsvarslagen ändras i enlighet med det
anförda. Ändringen bör träda i kraft samtidigt som den förut nämnda ändringen
i 30 §.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över bifogade
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Ljungberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Förslag

till

Lagom
ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli
19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

30 §.

(Föreslagen lydelse:)

30 §.

Medgivande lämnas av eivilförsvarsstyrelsen
eller, såvitt angår visst skyddsrum,
efter civilför svarsstyr elsens allmänna
anvisningar av länsstyrelsen.
Efter bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen
må länsstyrelsen överlämna
beslutanderätten i frågor av mindre vikt
till civilför svar schefen.

47 §.

För kostnad,-------kan skattas.

Statsbidrag fastställes för varje
kalenderår av länsstyrelsen, där ej
Konungen annorlunda förordnar. Ansökan
om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av
nästa kalenderår, med rätt likväl för
Konungen att medgiva prövning av ansökan
ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger

Statsbidrag fastställes för varje
kalenderår av länsstyrelsen, där ej
Konungen annorlunda förordnar. Ansökan
om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av
nästa kalenderår. När skäl därtill äro,
må dock ansökning upptagas till prövning,
ändå att den göres senare. Finner
den myndighet, som har att pröva ansökningen,
att så ej bör ske, skall frågan
härom underställas Konungen.

— Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.

Senaste lydelse av 47 §, se SFS 1948: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 20
december 1941).

Närvarande:

justitieråden Geijek,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 29 november 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet
den 11 november 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt motiven skall, om civilförsvarsstyrelsen vid lagändringens ikraftträdande
handlägger sådant ärende, som avses i 30 §, det ankomma på civilförsvarsstyrelsens
lämplighetsprövning, huruvida ärendet skall överlämnas
till länsstyrelsen.

För att lagförslaget i denna punkt skall komma i överensstämmelse med
motiven, torde emellertid erfordras uttrycklig övergångsbestämmelse.

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Yi förorda att sista punkten i 47 § andra stycket omformuleras, exempelvis
så att det stadgas att, om prövningsmyndigheten finner skäl att upptaga
ansökningen icke föreligga, frågan härom skall underställas Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 21 december 194,9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets den 20 december
1949 avgivna utlåtande över det den 11 november 1949 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvar sia g en
den 15 juli 1944 (nr 536).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen: De

inom lagrådet gjorda erinringarna — såvitt angår 47 § av formell art
— torde böra iakttagas. En särskild övergångsbestämmelse har därför tillfogats,
varjämte lagförslaget även i övrigt underkastats viss jämkning.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Folke Persson.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.