Kungl. Maj:ts proposition nr 257- (Proposition 1942:257)

Kungl. Maj:ts proposition nr 257-

Nr 257.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens; given Stockholms
slott den 8 maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr
152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 257.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas, att 1—3, 6, 9—11 och 14 §§ lagen den 29 maj 1931
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skola erhålla ändrad lydelse,
varjämte rubriken före 9 § skall intagas närmast före 10 § och i stället införas
en ny rubrik före 9 §, enligt vad nedan angives.

1 §•

Den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag
eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom
annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot
god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer
lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt
anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap om uppgiftens
oriktighet, för illojal reklam med dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen
skada.

Lag samma--— stycket sägs.

Till meddelande---särskild anordning.

2§.

Den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt
beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke
under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet
innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, med dagsböter;
ersätte ock uppkommen skada.

3 §•

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänstavtalet är
gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehörigen
använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande
eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han
vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med dagsböter eller med
fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma---sig anförtrodd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

6§.

Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon
i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid
verk, inrättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne
att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av
försäkring för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde
framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om
fullgörande av sådant avtal, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst
ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Illojal användning av kännetecken.

9 8-

Använder någon i utövning av näringsverksamhet namn, firma, varumärke,
utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut här i
riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna
varor eller prestationer, och sker det med uppsåt att framkalla sådan förväxling,
straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst ett år, såframt ej gärningen enligt annat
lagrum är belagd med strängare straff; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet eller eljest offentliggör
eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller verk av bildande
konst under egenartad titel eller diktat namn, varigenom lätt kan föranledas
förväxling med annans förut offentliggjorda verk eller dess upphovsman, och
gärningen sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Med näringsverksamhet förstas i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk
vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

11 §•

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller
likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträffande
skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,
saframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras,
eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken
skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med
dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning
för främjande av yrkesintressen, beträffande vilken motsvarande förutsättningar
som de under 1) angivna äro för handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva
föremål för förväxling, eller, där fråga är om litterärt eller musikaliskt verk
eller verk av bildande konst, upphovsmannen till verket så ock annan innehavare
av rätt till detsamma.

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom i
denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse
av den, som, enligt vad under 2) eller 4) sägs, äger anställa talan i
anledning av sådant brott.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

iDenna lag träder i kraft den 1 juni 1942.

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstiftning
angående ökat rättsskydd för beteckningar på affärsföretag, varor och litterära
verk m. m.

Föredraganden anför:

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 7 februari 1942 dagtecknad
promemoria angående ökat rättsskydd för beteckningar på
affärsföretag, varor och litterära verk m. m. Vid promemorian fanns fogat
utkast till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

Lagen mot illojal konkurrens innehåller för närvarande stadganden mot
illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande
förmån, obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter och liknande
brott samt mot bestickning. Enligt utkastet skola i lagen införas bestämmelser
mot en femte form av illojal konkurrens, framkallande av förväxling.
Bestämmelserna ha upptagits såsom 9 § i lagen. I första stycket
av denna paragraf föreslås straff för den som i utövning av näringsverksamhet
använder namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken,
som lätt kan förväxlas med förut här i riket inarbetat kännetecken
för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer.
Straff inträder dock endast om sådan handling sker med uppsåt att framkalla
förväxling. Tillika stadgas skadeståndsskyldighet. Såsom andra stycke
i paragrafen har intagits stadgande om straff och skadestånd för den som
med uppsåt att framkalla förväxling offentliggör eller mångfaldigar litterärt
eller musikaliskt verk eller verk av bildande konst under egenartad
titel eller diktat namn, som lätt kan förväxlas med annans förut offentliggjorda
verk eller dess upphovsman. I sistnämnda fall föreslås alltså skydd
mot förväxling, även om det ej är fråga örn kännetecken som inarbetats
eller eljest använts i näringsverksamhet.

Nuvarande 9 § i lagen, som definierar begreppet näringsverksamhet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

har i utkastet upptagits såsom 10 § och nuvarande 10 §, som handlar om
rätt att föra talan angående brott mot lagen, kommer enligt utkastet att utgöra
11 §. Talerätt i de fall som avses i den nya 9 § skall tillkomma den,
vars inarbetade kännetecken kan bliva föremål för förväxling, eller, där
fråga är om litterärt eller musikaliskt verk eller verk av bildande konst,
upphovsmannen till verket liksom annan innehavare av rätt till detsamma.
Härjämte skall allmän åklagare äga åtalsrätt efter angivelse av målsäganden.
Bestämmelserna i den nuvarande 11 § örn fortsatt brott föreslås
skola utgå, enär allmänna regler örn sammanträffande av brott i 4 kap.
strafflagen, som nyligen omarbetats, ansetts kunna tillämpas.

De föreslagna ändringarna skola enligt utkastet träda i kraft den 1 juni
1942.

Lagbestämmelser, som skydda kännetecken mot förväxling, finnas för
närvarande endast för vissa fall, förnämligast i tryckfrihetsförordningen,
som upptager vissa stadganden om utgivningsbevis för periodiska skrifter,
samt i firma- och varumärkeslagstiftningen. Efter år 1941 genomförda ändringar
kan enligt tryckfrihetsförordningen utgivningsbevis erhållas endast
för skrifter som äro avsedda att utkomma med minst fyra nummer årligen.
Det faktiska titelskydd som följer med utgivningsbeviset kan alltså icke åtnjutas
för andra publikationer. Vissa förut skyddade titlar komma härigenom
att bliva utan skydd, en verkan som inträder från och med den 1 juni
1942. Av denna anledning har det ansetts nödvändigt att utreda huruvida
det vore möjligt att i annan ordning utvidga titelskyddet, därvid det ansetts
lämpligt att i ett sammanhang upptaga till behandling fråga om en allmän
bestämmelse mot framkallande av förväxling mellan kännetecken. I samband
därmed har erinrats, att 1883 års internationella Pariskonvention för
skydd av den industriella äganderätten — sådan den lyder enligt en i London
1934 antagen reviderad text, till vilken Sverige dock ännu ej anslutit
sig — i artikel 10 bis innehåller bestämmelse om att alla handlingar av beskaffenhet
att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med
en konkurrents foretag, varor eller verksamhet inom industri eller handel
skola förbjudas.

I promemorian framhålles, att man genom en revision av firma- och varumärkeslagstiftningen
skulle kunna bättre samordna denna lagstiftning med
en allmän regel mot framkallande av förväxling och att större fullständighet
och följdriktighet i skyddet för individualiseringsmedel kanske skulle kunna
ernås genom ett sådant tillvägagångssätt. Därigenom skulle emellertid komma
att upptagas lagstiftningsfrågor av ganska stor räckvidd, vilket för närvarande
syntes böra undvikas. En annan tänkbar väg som i detta sammanhang
kunde komma i fråga vore att i lagen mot illojal konkurrens införa
en s. k. generalklausul, d. v. s. ett allmänt stadgande om förbud mot konkurrenshandlingar
som strida mot god affärssed. Tidigare hade från svensk
sida intagits den ståndpunkten, att Pariskonventionen icke påkallade införande
av en generalklausul i lagstiftningen, och den reviderade konventions -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 257.

texten av år 1934 innebure icke någon ändring i detta avseende. I betraktande
härav hade frågan om en generalklausul ansetts tills vidare kunna lämnas
åsido, ehuru goda skäl syntes tala för att denna fråga inom en nära
framtid borde upptagas till förnyat övervägande.

Angående den närmare motiveringen till utkastet får jag hänvisa till promemorian,
vilken såsom bilaga (Bilaga A) torde få åtfölja statsrådsprotokollet
i detta ärende.

över promemorian ha yttranden efter remiss inkommit från kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges författareförening, svenska bokförläggareföreningen, svenska
tidningsutgivareföreningen, svenska reklamförbundet, svenska föreningen för
industriellt rättsskydd, Sveriges grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen.
Kommerskollegium har införskaffat yttrande från kooperativa
förbundets styrelse, Överståthållarämbetet från förste stadsfiskalen
i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala län från Uppsala industriförening samt
länsstyrelsen i Östergötlands län från magistraterna i Linköping och Norrköping,
varjämte handelskammaren i Göteborg bifogat ett yttrande från professorn
Hadar Berglund.

Lagstiftning i syfte att bereda ökat rättsskydd för kännetecken har förordats
i samtliga yttranden. Det vid promemorian fogade lagutkastet har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands lån, magistraterna
i Linköping och Norrköping, Sveriges författareförening, svenska tidningsutgivareföreningen,
svenska föreningen för industriellt rättsskydd och Uppsala
industriförening. Även i flertalet övriga yttranden har tanken på en lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet vunnit anslutning, ehuru
önskemål om jämkning i olika hänseenden uttalats. Detta gäller kommerskollegium,
länsstyrelsen i Hallands län, Stockholms och Skånes handelskammare,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska reklamförbundet,
Sveriges grafiska industriförbund, svenska boktryckare!öreningen
samt kooperativa förbundets styrelse. De som sålunda godtaga en lagstiftning
i anslutning till utkastet understryka dock i flera fall, att den nu föreslagna
lagstiftningen såsom i promemorian uttalas borde betraktas endast
sorn ett första steg på vägen till ett mera fullständigt skydd mot förväxling.

I vissa yttranden ifrågasättes, huruvida icke en mer omfattande lagstiftning
redan nu borde genomföras.

Stockholms handelskammare, som förklarat sig med tillfredsställelse hälsa
det föreliggande förslaget, har uttalat den förhoppningen att statsmakterna
snart skulle finna tiden vara inne att fullständiga vår lagstiftning mot illojal
konkurrens med en generalklausul, som otvivelaktigt vore det effektivaste
medlet mot dylik konkurrens. Det vore dock naturligt, att man icke i nu före -

Kungl. Majlis proposition nr 257.

varande sammanhang kunnat upptaga denna fråga till närmare behandling.
Skånes handelskammare har framhållit, att behovet av en allmän revision av
varumärkes- och firmalagstiftningen vore trängande. I jämförelse med gällande
moderna utländska lagar framstode vår lagstiftning på området som
efterbliven. Detta gällde även vår lagstiftning mot illojal konkurrens, som ej
innehölle någon generalklausul och saknade bestämmelser mot åtskilliga tämligen
flagranta former av illojal konkurrens, vilka i utlandet flerstädes kriminaliserats.
Det vore anmärkningsvärt, att vårt land på detta betydelsefulla
område ställt sig utanför det internationella samarbetet och underlåtit att
vidtaga åtgärder för att anpassa den svenska lagstiftningen efter den i London
år 1934 antagna texten av Pariskonventionen. Det föreliggande utkastet vöre
enligt vad handelskammaren uttalar i viss mån en halvmesyr. Ett mera enhetligt
system kunde åstadkommas genom att utbygga den egentliga firmaoch
varumärkesrätten och införa en generalklausul. Utkastet tillgodosåge dock
ett praktiskt behov och utfyllde de mest påtagliga luckorna i rättsskyddet.
Handelskammaren anslöte sig därför i princip till tanken på en partiell lagändring
i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet men utginge därvid
från den förutsättningen, att denna icke komme att tagas till intäkt för en
fördröjning av den ovannämnda allmänna lagrevisionen.

Patent- och registreringsverket har beklagat, att frågan örn införande av
en generalklausul i vår lagstiftning ännu en gång skjutits på framtiden. En
generalklausul möjliggjorde ingrepp närhelst och på vilket sätt än illojala
konkurrenshandlingar toge sig uttryck samt lämnade utrymme för en mera
smidig rättstillämpning. En generalklausul hade införlivats med lagstiftningen
i nästan alla länder av industriell betydelse, däribland våra nordiska
grannländer. Ämbetsverket har vidare framhållit, att de nu föreslagna bestämmelserna
kunde medföra vissa olägenheter, i det att ett motsatsförhållande
lätt kunde uppstå mellan å ena sidan registrerade och å andra sidan
icke registrerade men inarbetade varumärken. En sådan lagstiftning syntes
knappast vara ägnad att stimulera näringsidkarnas intresse att registrera
sina varumärken och genom registreringen bidraga till den stabilitet som
gällande registreringssystem i varumärkeslagen medförde. De betänkliga
konsekvenserna härav skulle kunna undvikas, därest samtidigt en ändring
vidtoges i varumärkeslagen i syfte att, där ett varumärke kunde anses inarbetat,
åtminstone i viss utsträckning möjliggöra registrering av sådana
märken, vilka enligt nu gällande bestämmelser vore i och för sig oregistrerbara,
samt att i fråga om övriga märken underlätta möjligheten att erhålla
registrering. På det sättet skulle även den fördelen kunna ernås, att stadgandena
mot illojal konkurrens, i den mån dessa avsåge varumärken, icke
behövde upptagas i en särskild lagstiftning utan i stället kunde ingå i varumärkeslagen.
Ett genomförande av det nu föreliggande förslaget särskilt
för sig komme att inom varumärkesrätten medföra bristande enhetlighet
och reda i systematiskt avseende samt följaktligen ovisshet och osäkerhet i
rättstillämpningen. Det kunde därför ifrågasättas, örn icke de föreslagna lagstiftningsåtgärderna
borde anstå och komma till utförande först i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

band med en fullständig omarbetning av gällande varumärkeslag. Emellertid
ville ämbetsverket icke motsätta sig en lagstiftning i enlighet med utkastet,
enär detta i allt fall innebure ett steg framåt i fråga om samhällets
strävanden att skapa skydd för näringslivet mot illojal konkurrens.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att Londonkonventionen av år
1934 icke syntes utgöra tillräcklig anledning att framlägga det nu ifråga
satta förslaget utan sammanhang med närstående lagstiftning. Däremot
syntes erfarenheten ha givit vid handen att nuvarande lagstiftning företedde
vissa luckor, vilka icke helt kunde fyllas genom praxis, samt att
behovet av komplettering gjorde sig starkare gällande allteftersom reklamverksamheten
utvecklades. Länsstyrelsen kunde därför icke avstyrka en lagstiftning
i den föreslagna riktningen. Genom att varumärkes- och firmalagstiftningen
ej ändrades i detta sammanhang komme emellertid vissa egendomligheter
att uppstå.

Handelskammaren i Göteborg har åberopat en av professorn Hadar Berglund
för handelskammarens räkning verkställd utredning. I denna har uttalats,
att utkastet kunde sägas göra ett tvärsnitt genom en stor del av immaterialrättens
delvis mycket svårbehärskade område. Utkastet byggde på
en enkel föranvändningsprincip, men inom berörda rättsområde mötte i
gällande rätt även andra principer som icke utan vidare prövning borde
kastas över bord. Det vore dessutom tvivelaktigt, örn skydd alls kunde eller
behövde givas i alla de fall som utkastet åsyftade. Därest utkastet genomfördes,
komme grundprinciperna för nu gällande lagstiftning att i viss utsträckning
frångås. Bland annat komme rättsskyddet för registrerade men ej
inarbetade varumärken att i vissa fall bliva illusoriskt. Handelskammaren
har för egen del uttalat, att dessa synpunkter vore värda stort beaktande.
Det vore visserligen mycket önskvärt, att åtgärder snarast möjligt vidtoges
för att skapa rättsskydd för sådana inom näringslivet använda kännetecken
vilka ej för närvarande åtnjöte skydd. Man borde dock söka nå en lösning
av hithörande spörsmål på annat sätt än i promemorian föreslagits och efter
riktlinjer som stöde i bättre överensstämmelse med gällande lagstiftning. En
utväg, som därvid kunde övervägas, vore att införa en generalklausul.

Enligt utkastet är den nu föreslagna lagstiftningen riktad allenast mot
mera svårartade fall som ansetts böra straffbeläggas. I promemorian påpekas,
att man i viss utsträckning i rättspraxis ansett sig kunna utan stöd
av direkta lagbestämmelser ingripa på annat sätt, såsom genom meddelande
av förbud att använda förväxlingsbar beteckning. Det vore icke avsett att
ingripa i denna tillämpning som syntes kunna fortsätta och utvecklas även
efter det en lagstiftning av nu ifrågasatt slag genomförts. Stockholms handelskammare
har i sitt yttrande understrukit betydelsen härav samt tillagt,
att enligt allmänna rättsgrundsatser borde även kunna utdömas skadestånd,
örn annans inarbetade kännetecken använts under sådana omständigheter,
att skada uppkommit, och användandet skett av vårdslöshet eller oaktsamhet.
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd har framhållit såsom önsk -

Kuric/I. Maj:ts proposition nr 257.

vårt, att lagbestämmelser om meddelande av förbud mot användandet av
förväxlingsbar beteckning måtte inom en nära framtid införas i samband
med en allmän revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska reklamförbundet, Sveriges
grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen ha ifrågasatt,
att sådana bestämmelser skulle införas redan i nu föreliggande sammanhang.
Därvid har uttalats, att bestämmelserna skulle kunna tillämpas även i sådana
fall, då förutsättningarna för straff icke förelåge. Sveriges industriförbund
har framhållit, att det visserligen kunde vålla vissa svårigheter att närmare
precisera de förutsättningar, under vilka ett dylikt förbudsförfarande skulle
komma till användning, men svårigheter av denna art kunde ej heller undvikas
vid en begränsning av lagstiftningen till de straffbara fallen. Ur rättssäkerhetens
synpunkt väckte det för övrigt mindre betänkligheter att föreskriva
ingripande medelst ett blott förbud än med straffpåföljd.

Stockholms handelskammare har vidare påpekat, att det kunde leda till
mindre tilltalande konsekvenser, att domstol icke fått befogenhet att förordna
örn interimistiskt förbud att nyttja tvisteföremålet under pågående process.
Handelskammaren har emellertid icke ansett sig böra framlägga förslag
härom, då dylik bestämmelse icke funnes i närstående lagstiftning.

Utkastets huvudbestämmelse avser att skydda alla slag av kännetecken
som inarbetats för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna
varor eller prestationer. Såsom exempel på kännetecken nämnas i promemorian
olika alster av reklamverksamhet, såsom slagord eller specifika uttryck
(slogans), vilka avse att inpränta något hos allmänheten, samt sådana
kännetecken som framkommit genom en viss komposition av text eller bild
eller båda delarna i ett reklamalster (lay-out).

Stockholms handelskammare har i detta hänseende anfört:

Helt skyddslösa äro enligt nu gällande lagstiftning varuutstyrslar och sådana
alster av reklamverksamhet som ''slogans’ och ''lay-outs''. Ett av huvudsyftena
med förslaget torde vara att i enlighet med ett länge känt behov skapa
ett visst skydd för dylika kännetecken. Vid avvägningen av i vilken utsträckning
dessa kännetecken böra komma i åtnjutande av skydd uppstå emellertid
vissa ömtåliga bedömanden. Otvivelaktigt äga många av den moderna reklamteknikens
alster tillräcklig originalitet för att kringgärdas med detta
skydd, men å andra sidan får man icke bortse från att all dylik monopolisering
innebär ett förbud riktat mot övriga näringsidkare och att därmed kan
följa stagnation i den allmänna utvecklingen. Det torde därför finnas anledning
att här gå fram med en viss försiktighet och i tvivelaktiga fall hellre neka
skydd än medverka till en monopolisering av allmänna fraser och uttryck
eller av utstyrslar utan väsentlig särprägel.

Sveriges grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen lia
framfört liknande synpunkter och särskilt beträffande reklamalsters komposition
framhållit, att kravet på att denna skall vara egenartad icke tydligt
framhävts i promemorian. Ett auktoritativt uttalande därom vore angeläget.
Svenska reklamförbundet, som ansett det vara ett lyckligt grepp att anknyta

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

skyddet för reklamalsters särpräglade komposition och utstyrsel till lagen
mot illojal konkurrens, Ilar framställt önskemål örn att omfattningen och avgränsningen
av det i utkastet använda uttrycket kännetecken bleve närmare
belyst. Det kunde eljest befaras, att domstolarna konime att tveka att tillämpa
bestämmelserna på fall, vilka borde beivras.

Skydd mot förväxling skall enligt 9 § första stycket i utkastet endast (inkomma
kännetecken, som här i riket inarbetats för annan. I flera yttranden
har framhållits det mindre tillfredsställande i att ingripande ej kunde
äga rum, då näringsidkare börjar använda kännetecken som han vet att konkurrent
planerar eller börjat att inarbeta. Kooperativa förbundets styrelse
har påpekat, att det kunde vara svårt eller rent av omöjligt att inarbeta sådana
kännetecken som icke kunde registreras enligt gällande lagstiftning.
Styrelsen anslöte sig dock bestämt till kravet på att ett kännetecken skulle
vara inarbetat för att åtnjuta skydd enligt 9 §, men man borde giva näringsidkare
möjlighet att genom en enkel anmälan till myndighet erhålla prioritet
till kännetecken som nu ej vore registrerbara. Det skulle sedermera ankomma
på anmälaren-näringsidkaren att genom inarbetande förskaffa sig skydd. I
händelse jämväl annan näringsidkare sökte inarbeta sådant kännetecken,
skulle den först verkställda registreringen giva prioritet under en tid av ett
år. Kommerskollegium har häremot framhållit, att en sådan registreringsanordning
som nu skisserats svårligen läte sig förenas med det system som
valts i utkastet, nämligen att knyta rättsverkan till det faktiska inarbetandet.
Den föreslagna tidrymden av ett år vore vidare så avsevärd att en företagare
kunde frestas att registrera ett kännetecken allenast i syfte att förhindra en
konkurrent att få begagna detsamma. Möjligen kunde man tänka sig att från
straffbudet i 9 § undantaga den som fått kännetecken registrerat i särskild
ordning, under förutsättning att han inom en tid av förslagsvis sex eller tre
månader därefter inarbetat detsamma.

I detta sammanhang må nämnas, att Skånes handelskammare funnit rimligt,
att för anhängiggörande av talan mot innehavare av registrerat varumärke
eller registrerad firma stadgades en särskild preklusionstid, räknad från registreringen.
Utkastet ginge i detta hänseende något för långt i att skydda
innehavaren av inarbetat kännetecken, i det att registreringens rättsgrundande
betydelse underminerades. För affärslivet vore det av vikt, att registreringen
skapade ett i görligaste mån säkert värn, så att näringsidkare icke riskerade
att nedlägga pengar på att reklamera ett varumärke till vilket han
icke vore förvissad örn att inneha ensamrätten. En konsekvens bleve måhända,
att en motsvarande preklusionsfrist borde införas jämväl i varumärkeslagen.

Svenska bokförläggareföreningen har uttalat, att de brister i skyddet som
uppkomme genom kravet på inarbetande syntes kunna avhjälpas genom att
låta förväxlingsskyddet inträda redan från det kännetecknet offentliggjorts
och börjat nyttjas. Sveriges grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen
lia ansett, att i sistnämnda fall förbud mot fortsatt användning
av det kränkande kännetecknet borde kunna utfärdas, varjämte skadestånds -

Kunni. Maj.ts proposition nr 257.

skyldighet borde inträda vid uppenbar oaktsamhet. Svenska reklamförbundet
har uttalat sig i samma riktning.

I åtskilliga yttranden har upptagits till prövning frågan om innebörden av
att kännetecken för att åtnjuta skydd enligt utkastet skall vara inarbetat
''bär i riket’. Skånes handelskammare har gjort gällande, att vid tillämpningen
av varumärkeslagens bestämmelser om inarbetade varumärken visat
sig en tendens att endast godtaga märken som varit notoriskt inarbetade
såsom i handeln gällande kännetecken i hela landet, medan däremot märken
med lokalt begränsad verkningskrets underkänts. Med en sådan tolkning
skulle skydd enligt 9 § första stycket endast tillkomma s. k. riksannonsörer,
vilka genom påkostad landsomfattande reklam lyckats inarbeta sina
märken över hela landet, medan sådana företag ■—- t. ex. bryggerier och
bagerier — vilka av naturliga skäl endast arbetade inom ett lokalt avgränsat
område skulle ställas utanför. Handelskammaren funne icke detta riktigt och
föresloge därför en ändring av utkastet på denna punkt. Liknande synpunkter
ha framförts av svenska bokförläggareföreningen, Sveriges grafiska industriförbund
och svenska boktryckareföreningen. Stockholms handelskammare,
Sveriges industriförbund, svenska reklamförbundet, svenska föreningen
för industriellt rättsskydd och kooperativa förbundets styrelse ha framhållit
önskvärdheten av att hithörande spörsmål bleve närmare belysta under lagstiftningsfrågans
fortsatta behandling. Sveriges industriförbund har ansett
antagligt, att enbart ett lokalt inarbetande icke vore tillfyllest. Den som
lokalt inarbetat ett kännetecken borde dock äga begagna detta i samma utsträckning
som förut utan hinder av att annan sedermera inarbetade liknande
kännetecken inom riket. Å andra sidan kunde för skydd enligt utkastet
knappast fordras inarbetande över hela riket. Stockholms handelskammare
och reklamförbundet lia uttalat sig för att ett lokalt inarbetande
borde medföra ett lokalt skydd men däremot icke hindra varje användning
av likartat kännetecken i annan del av riket. Uttalanden i denna riktning
ha gjorts även av kommerskollegium. Sveriges industriförbund har upptagit
frågan, huruvida för inarbetande förutsattes aktiva insatser från näringsidkarens
egen sida. Ett kännetecken — t. ex. förkortning av en firma —
kunde bliva allmänt vedertaget inom affärskretsar utan att firmainnehavaren
medverkat därtill, men även i dylika fall syntes kännetecknet vara förtjänt
av skydd.

Stockholms handelskammare har beträffande nu ifrågavarande stadgande
jämväl uttalat, att det borde tagas under övervägande att utsträcka skyddet
till internationellt inarbetat kännetecken. Därmed avsåges kännetecken som
vore inarbetat på världsmarknaden och känt inom fackkretsar i vårt land,
även om det ej använts härstädes.

För skydd fordras enligt utkastet vidare, att kännetecknet i fråga användes
i näringsverksamhet. Med näringsverksamhet förstås enligt lagen
mot illojal konkurrens varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess
utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Denna definition upptages såsom 10 §
i utkastet. Sveriges köpmannaförbund har ansett definitionen vara för be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

gränsad. Behov av rättsskydd kunde förekomma, ehuru företaget icke vore
direkt inriktat på ekonomisk vinst. Såsom exempel kunde anföras bolag eller
sammanslutningar, som bildats av företagare inom en viss bransch för
att gemensamt bedriva forskningar, vilkas resultat vore avsedda att komma
företagarna gemensamt tillgodo men icke tillförde själva sammanslutningen
någon ekonomisk vinst. Förbundet har i detta sammanhang understrukit
vikten av att ett mera fullständigt skydd för benämningar på ideella sammanslutningar
snarast möjligt infördes. Stockholms handelskammare har förklarat
sig förutsätta, att det skydd, utkastet lämnade för kännetecken som
någon använde i sin näringsverksamhet, omfattade för sammanslutning av
näringsidkare inarbetat och i utövning av näringsverksamhet använt kännetecken.

Sveriges grafiska industriförbund, svenska boktrgckareföreningen och kooperativa
förbundets styrelse ha uttalat sitt gillande av ett uttalande i promemorian
att utkastet endast skyddade mot användning av kännetecken såsom
individualiseringsmedel, under det att utnyttjandet t. ex. av en varas utstyrsel,
som medförde viss teknisk fördel, icke i och för sig hindrades genom
utkastets bestämmelser.

För straffbarhet förutsättes enligt utkastet uppsåt att framkalla förväxling,
varvid enligt promemorian även s. k. eventuellt uppsåt skall vara
tillräckligt. I flera yttranden har uttalats, att bevisning örn uppsåt torde
komma att möta stora svårigheter. Förslag om att straff skulle kunna inträda
vid ouppsåtligt handlande har dock icke framställts såvitt gäller 9 §
första stycket. Däremot påpekas i flera av de yttranden, där det föreslås bestämmelser
om förbud och skadeståndsskyldighet även för icke straffbelagda
gärningar, att dessa bestämmelser skulle kunna bliva tillämpliga även då
uppsåt ej förelåge. Förste stadsfiskalen i Stockholm har ansett erforderligt,
att utkastet omredigeras, då av den föreslagna formuleringen icke otvetydigt
främninge att även eventuellt uppsåt avsåges. Svenska reklamförbundet har
ifrågasatt, om det hypotetiska prov som förutsättes vid bestämningen av
eventuellt uppsåt kunde med fördel tillämpas vid här ifrågavarande slag av
brott.

Den i promemorian valda vägen att skydda titlar på auktorverk
oell pseudonymer genom bestämmelser mot framkallande av förväxling
i lagen mot illojal konkurrens har i allmänhet icke mött gensaga i yttrandena.
Länsstyrelsen i Uppsala län har dock ansett bestämmelserna härom falla
utanför ramen för nämnda lag. Sveriges författareförening har framhållit, att
dessa bestämmelser framdeles borde inflyta i auktorlagstiftningen, därest vid
revision av denna lagstiftning komme att införas auktorrättsligt skydd för
auktorverks titlar. Svenska bokförläggareföreningen har uttalat, att det borde
skapas ett positivt skydd för egenartade titlar på auktorverk genom tillägg
till författar- och konstverkslagarna. Denna fråga vore av så speciell beskaffenhet,
att större svårigheter icke syntes föreligga att bryta ut densamma ur
den pågående revisionen av sistnämnda lagar. Om detta icke ansåges kunna

Kungl. Majlis proposition nr 257.

nu genomföras, vore det dock bättre att skydd i enlighet med utkastet infördes
än att intet åtgjordes i saken. Sveriges grafiska industriförbund och
svenska boktrgckareföreningen ha ifrågasatt, att bestämmelser skulle införas,
enligt vilka i justitiedepartementet vid sidan av registret över utgivningsbevis
för periodiska skrifter skulle uppläggas ett särskilt register över publikationer,
avsedda att under bestämd titel och enligt särskild utgivningsplan utgivas
med minst ett och högst tre nummer årligen. På detta sätt skulle förhindras,
att sådana titlar erhölle sämre skydd än de haft före de år 1941 vidtagna ändringarna
i tryckfrihetsförordningen. I detta sammanhang må slutligen nämnas,
att Sveriges köpmannaförbund förordat införande av en bestämmelse
som tillförsäkrade ett visst auktorrättsligt skydd åt den som i sin reklam använde
nya uppslag, oberoende av om förväxling kunde tänkas uppkomma.

Svenska bokförläggareföreningen, som enligt vad nyss berörts i första hand
önskar ett auktorrättsligt titelskydd, har angående nu ifrågavarande bestämmelser
i lagutkastet framhållit såsom en fördel att förväxlingsskyddet icke
förutsatte utnyttjande i utövning av näringsverksamhet och att titeln icke behövde
vara inarbetad. Kravet på uppsåt borde emellertid i detta fall utgå och
påföljderna inträda, så snart användning skett av titel som lätt kunde förväxlas
med egenartad titel å redan offentliggjort verk. En egenartad titel vore nämligen
att anse såsom en naturlig del av verket, vars olovliga användande borde
lika litet tillåtas som eftertryck eller efterbildning av auktorverkets övriga
innehåll.

Utkastet upptager endast straff och skadeståndsskyldighet såsom
påföljd vid brott mot 9 §. Länsstyrelsen i Hallands län har påpekat, att i
utkastet saknas motsvarighet till 12 § tredje stycket varumärkeslagen, vari
stadgas att vid varumärkesintrång obehörigen använda namn eller märken
skola utplånas samt att, om utplåningen ej kan ske annorledes, de märkta
föremålen skola förstöras, såvida de fortfarande äro i den sakfälldes besittning
eller han eljest förfogar över dem. Länsstyrelsen har ansett det kunna
ifrågasättas, om icke bestämmelser av denna art kunde vara påkallade för
sådana fall, då ett illojalt använt kännetecken anbragts å varor, emballage,
skylt, prospekt eller annan affärshandling.

Brott mot 9 § skall såsom förut nämnts enligt stadgande i 11 § av utkastet
vara angivelsebrott. Kooperativa förbundets styrelse har förklarat sig
anse det synnerligen tveksamt, om detta vore lämpligt. Man kunde befara,
att en hel del bagatellfall och tvivelaktiga fall komme att anmälas till polismyndigheterna,
om dessa vore pliktiga att verkställa utredningarna. Det borde
övervägas, örn det icke vore bättre att begränsa åtalsrätten till målsägare.

Utkastet innehåller icke några särskilda bestämmelser om preskriptionstid
för talan på grund av 9 § i utkastet. Enligt strafflagen 5 kap. 14 §
kommer att gälla en preskriptionstid av två år från gärningens begående, såvitt
fråga är om straffpåföljden. Och enligt 13 § lagen mot illojal konkurrens
gäller likaledes en preskriptionstid av två år, räknat från den dag då skadan
timade, för talan om skadestånd enligt nämnda lag. Kooperativa förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

styrelse har framhållit, att enligt dessa regler talan kunde väckas under hela
den tid förväxlingsförfarandet påginge och två år därefter. Det förekom me
icke sällan, att näringsidkare inom samma eller närliggande branscher använde
i och för sig förväxlingsbara kännetecken utan att därav vållades
egentligt obehag, och detta kunde pågå under många år. Det vore icke tillfredsställande,
om näringsidkare, som under en lång följd av år godtagit att
annan näringsidkare använt liknande kännetecken, plötsligt skulle kunna
väcka åtal mot den senare. Det borde därför stadgas, att näringsidkare som
ville väcka åtal mot annan för förväxlingsförfarande skulle anhängiggöra
sin talan inom viss tid från det näringsidkaren först fick kännedom om förfarandet,
förslagsvis två år. Kommerskollegium har i huvudsak instämt i dessa
synpunkter och föreslagit en preskriptionstid av sex månader från det näringsidkare
erhållit kännedom om konkurrentens utnyttjande av kännetecknet.

Sedan länge ha önskemål framförts om fullständigande av den svenska Departementlagstiftningen
på det industriella rättsskyddets område. Partiella reformer chefenha
vid olika tillfällen genomförts men en allmän revision har icke kommit
till stånd. För närvarande pågår genom 1938 års patentu!redning ett till
patenträtten begränsat revisionsarbete av allmän räckvidd. Dess arbete,
som skulle ske i samverkan med representanter för övriga nordiska länder,
har dock i viss mån hämmats av nu rådande utrikespolitiska förhållanden.
För övriga delar av det industriella rättsskyddet pågår icke något
motsvarande arbete. Däremot har den närstående auktorlagstiftningen upptagits
till allmän revision, även här under nordiskt samarbete.

En viktig del av det industriella rättsskyddet avser de kännetecken av olika
slag som användas inom näringslivet. Lagbestämmelser härom finnas i vårt
land i huvudsak endast i fråga om firma, varumärke och periodisk skrifts
titel. Bestämmelserna som bygga på administrativ registrering äro även i
fråga om dessa objekt ofullständiga. För andra kännetecken, såsom fantasibenämningar
å företag, i reklamverksamhet använda slagord och kompositioner,
varuutstyrslar samt bok- och filmtitlar, saknas särskilda lagbestämmelser.
Ej heller innehåller den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens
någon s. k. generalklausul, såsom fallet i regel är i andra länder. Genom rättspraxis
har visserligen utan stöd av skriven lag i vissa fall givits skydd mot
illojal användning av förväxlingsbart kännetecken. Bristen på ett allmänt och
iagstadgat förväxlingsskydd har dock gjort sig starkt kännbar. En särskild
anledning att nu upptaga frågan om ett bättre rättsskydd för kännetecken
är, att från och med den 1 juni 1942 bortfaller ett faktiskt skydd för titlar å
vissa skrifter som enligt de nya bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ej
anses periodiska. Till periodisk skrift liänföres i tryckfrihetsförordningen
numera endast sådan skrift som är avsedd att utgivas med minst fyra nummer
örn året.

I den remitterade promemorian understrykes behovet av ett mera omfattande
skydd för olika där angivna individualiseringsmedel. Delta önskemål
har ansetts vara av den vikt att en allmän revision av firma- och varumärkes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

lagstiftningen icke bör avvaktas. Man har därför avstått från att nu söka
nå ett fullständigt förväxlingsskydd och nöjt sig med att såsom ett första
steg på vägen härtill föreslå bestämmelser mot vissa mera svårartade fall som
ansetts böra straffbeläggas. I promemorian uttalas emellertid, att den rättspraxis,
enligt vilken stundom åt kännetecken givits skydd utan stöd av direkta
lagbestämmelser, kan förväntas fortbestå och ytterligare utvecklas. Frågan
örn införande av en generalklausul har icke för närvarande ansetts kunna
upptagas till övervägande.

Enligt det vid promemorian fogade utkastet skola bestämmelser mot framkallande
av förväxling mellan kännetecken införas i lagen mot illojal konkurrens.
Därvid stadgas straff och skadeståndsskyldighet för den som i näringsverksamhet
använder kännetecken som lätt kan förväxlas med här i
riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna
varor eller prestationer. Såsom ytterligare förutsättning för sådan
påföljd upptages, att uppsåt att framkalla förväxling skall ha förelegat. Vidare
stadgas straff och skadeståndsskyldighet för den som med nämnda
uppsåt offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller
verk av bildande konst (auktorverk) under egenartad titel eller pseudonym,
varigenom lätt kan föranledas förväxling med annans förut offentliggjorda
verk eller dess upphovsman.

Förslaget har vunnit anslutning i flertalet av de avgivna yttrandena, i åtskilliga
fall dock blott såsom en tillfällig lösning i avvaktan på ett mera fullständigt
skydd. I vissa yttranden ha betänkligheter uttalats mot en lagstiftning
av den begränsade innebörd som avses i promemorian. Även de som haft
sådana betänkligheter ha emellertid i allmänhet icke ansett sig böra avstyrka
förslaget.

Det är tydligt, att större enhetlighet och följdriktighet skulle vinnas, därest
frågan om skydd för kännetecken mot förväxling kunnat lösas i samband
med en allmän översyn av firma- och varumärkeslagstiftningen jämte lagstiftningen
mot illojal konkurrens, därvid även införandet av en generalklausul
kunnat övervägas. I nuvarande läge synes dock önskemålet om utvidgat
skydd för kännetecken, vilket starkt framhävts i yttrandena, böra tillmötesgås
genom en partiell ändring i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Det remitterade utkastet kan visserligen väcka betänkligheter med hänsyn
till att hittillsvarande lagstiftning om firma och varumärken huvudsakligen
bygger på registrering, medan utkastet baserar skyddet på inarbetande. Emellertid
har registreringsprincipen i 1884 års varumärkeslag redan jämkats
genom att år 1934 i lagen intogos bestämmelser till skydd jämväl för inarbetade
varumärken, och särskilt på firmarättens område har rättspraxis i stor
utsträckning funnit det faktiska begagnandet böra vara utslagsgivande. Nämnas
må även, att den s. k. patentlagstiftningskommittén under sitt förberedande
arbete för ny lagstiftning om varukännetecken kom till det resultatet
att inarbetandet måste tillmätas stor betydelse. Det remitterade utkastet mäste
därför anses innebära en åtgärd i den riktning som utmärkt utvecklingen
på senare tid och som får anses vägledande för framtiden.

Kungl. Majis proposition nr 257.

Patent- och registreringsverket har uttalat sig för att i samband med en
ändring i lagen mot illojal konkurrens borde vidtagas sådan ändring i varumärkeslagen,
att denna lag komme att innehålla alla erforderliga stadganden
mot illojal konkurrens, såvitt fråga vore örn varumärken. En lösning efter
denna linje synes dock icke kunna vinnas utan väsentliga ändringar i varumärkeslagen.
Det kan även vara föremål för tvivelsmål, huruvida den angivna
lösningen är lämplig ur systematisk synpunkt.

För att i visst hänseende klargöra förhållandet mellan den nu föreslagna
lagstiftningen samt gällande firma- och varumärkeslagstiftning vill jag framhålla,
att den företrädesrätt som enligt utkastet skall tillkomma inarbetat
kännetecken uppenbarligen icke kan grundas på användning som står i strid
mot lag. Om någon obehörigen intagit annans namn i varumärke, kan inarbetande
av det olagliga varumärket icke grunda någon rätt mot den som
kränkts genom namnets användning. Har varumärke registrerats för viss
företagare, kan ej heller en senare obehörig användning därav i annans näringsverksamhet
medföra, att varumärket skall anses inarbetat för den senare.
Den rätt som enligt varumärkeslagen vinnes genom registrering av
varumärke lider sålunda icke intrång genom obehörig användning av kännetecknet.
Lagutkastet kan icke heller sägas stå i strid mot den i nämnda
lag förutsatta rätten för envar att såsom varumärke begagna sitt namn eller
sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom. Det kan emellertid
bliva erforderligt för honom att i bruket därav göra något tillägg till undvikande
av förväxling med annans kännetecken. Iakttages ej detta, kan ingripande
mot honom komma i fråga enligt lagutkastet.

Om nian nu, såsom i promemorian föreslås, i lagen mot illojal konkurrens
inför en bestämmelse om skydd för kännetecken mot förväxling, medan
firma- och varumärkeslagstiftningen i detta sammanhang lämnas orörd,
torde det vara välbetänkt att i enlighet med det remitterade lagutkastet begränsa
det nya stadgandet till mera påtagligt illojala fall. Frågan om meddelande
av förbud att använda förväxlingsbart kännetecken eller örn skadeståndsskyldighet
i de icke straffbelagda fallen synes fördenskull icke nu böra
bliva föremål för reglering i lag.

I 9 § första stycket i lagutkastet gives möjlighet till ingripande mot den
som i näringsverksamhet använder kännetecken med uppsåt att
framkalla förväxling med annans tidigare inarbetade kännetecken.
Stadgandet gäller alla slag av kännetecken. Namn, firma, varumärke och utstyrsel
nämnas särskilt i lagtexten. Andra kännetecken som varit föremål för
särskilt intresse i yttrandena äro i reklamverksamhet använda slagord och
kompositioner. I vissa yttranden lia uttalats farhågor för att skyddet skulle
komma att gälla sådant som icke har tillräcklig egenart. Med anledning härav
vill jag framhålla, att redan i uttrycket kännetecken ligger, att det skall
vara fråga om något sorn har särskiljande förmåga. Vidare skyddas enligt
utkastet endast kännetecken som blivit inarbetade. Detta krav kommer
att medföra en naturlig gallring. I fråga örn sådant som icke i och

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 257. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

för sig är mera egenartat är det ju särskilt svårt att verkställa ett inarbetande.
Men lyckas någon att såsom sitt särskilda kännetecken inarbeta vad som från
början ej är särpräglat, synes det riktigt att skydd bör inträda. Skydd kan
på detta sätt tillkomma en benämning eller ett märke som icke skulle kunna
registreras såsom firma eller varumärke. I detta synes ej ligga något
oriktigt.

Den omständigheten att det föreslagna stadgandet skall gälla kännetecken
av alla slag — utan några sådana villkor beträffande objektet som gälla för
registrering — medför att kravet på att kännetecknet skall vara inarbetat
är av väsentlig betydelse. Det är sant, att denna begränsning av skyddet lämnar
visst utrymme för illojala förfaranden. Kooperativa förbundets styrelse
har med hänsyn härtill väckt förslag om att anmälan till myndighet skulle
kunna giva företräde till inarbetande under viss tid. Ett sådant nytt registreringssystem
synes dock icke nu kunna komma under övervägande.

Vad beträffar den närmare innebörden av kravet på inarbetande må framhållas,
att det såsom förut antytts måste fordras mer än eljest för att ett kännetecken
som saknar tydlig egenart skall kunna anses inarbetat. Inarbetandet
förutsätter då bland annat antingen att användningen har pågått under avsevärd
tid eller att den skett i förening med en intensiv reklam. Ett särpräglat
kännetecken kan lättare inarbetas på kort tid. Å andra sidan kan
även en lång tids användning vara otillräcklig, om begagnandet skett allenast
i ringa utsträckning. Att kännetecknet skall vara inarbetat här i riket
innebär icke, att inarbetande behöver ha skett över hela landet. Det avgörande
är, örn kännetecknets användande gjort det allmänt känt inom den krets
för vilken det närmast är avsett. Har ett kännetecken inarbetats endast i viss
del av landet, torde emellertid ingripande enligt den föreslagna lagen i regel
icke kunna ske mot den som använder liknande kännetecken i annan del av
landet. För att inarbetande skall anses ha ägt rum torde icke vara erforderligt,
att kännetecknet inarbetats genom aktiva insatser från vederbörande
näringsidkares sida. Även kännetecken som vunnit burskap på annat sätt få
anses skyddade enligt lagutkastet.

Stockholms handelskammare har ifrågasatt att utsträcka skyddet till internationellt
inarbetade kännetecken, även om dessa ej använts i vårt land.
Tillräcklig anledning härtill synes dock icke föreligga.

Inarbetande av kännetecknet i fråga skall enligt utkastet ha skett för någons
näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. I anledning
av att Stockholms handelskammare förklarat sig förutsätta, att skyddet
även omfattar kännetecken som inarbetats för sammanslutning av näringsidkare
och användes i utövning av näringsverksamhet, vill jag understryka,
att den omständigheten, att ett kännetecken är gemensamt för flera näringsidkare,
givetvis icke utesluter det föreslagna stadgandets tillämpning, örn annan
använder kännetecknet.

För straffbarhet torde i överensstämmelse med det remitterade utkastet
böra fordras, att gärningen skett med uppsåt att framkalla förväxling. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

numera antagen terminologi innebär denna formulering, att ej blott s. k.
direkt och indirekt uppsåt utan även eventuellt uppsåt inbegripes. Det synes,
med den utformning utkastet i övrigt erhållit, vara nödvändigt att vidhålla
kravet på uppsåt.

Straffet har i utkastet bestämts till dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Maximum torde
emellertid i överensstämmelse med vad som stadgas för illojal reklam i 1 §
av lagen böra bestämmas till fängelse i högst ett år.

Beträffande anhängiggörande av talan sorn avses i utkastet har av Skånes
handelskammare föreslagits, att för talan mot den som kan åberopa firmaeller
varumärkesregistrering skulle stadgas särskild preklusionstid, räknad
från tidpunkten för registreringen. Handelskammaren har därvid ifrågasatt,
huruvida icke en motsvarande preklusionstid borde införas även i varumärkeslagen.
Sistnämnda fråga var föremål för övervägande under förarbetena
till det år 1934 införda skyddet för inarbetade varumärken. Artikel 6 bis i
Pariskonventionen innehåller den bestämmelsen att preklusionstid för anhängiggörande
av talan, som avser upphävande av varumärkesregistrering
pä grund av kollision med inarbetat varumärke, ej må understiga tre år från
registreringen och icke får stadgas för sådana fall då registreringen erhållits
i ond tro. I det betänkande som låg till grund för de år 1934 genomförda ändringarna
i varumärkeslagen avstyrktes införande av en dylik preklusionstid
i den svenska varumärkeslagstiftningen.1 Därvid åberopades, att en registreringssökande
blott mera sällan kunde antagas vara i god tro i fråga om ett
tidigare inarbetat varumärke. Även om så varit fallet vid tiden för ansökningen
kunde det registrerade märkets innehavare merendels icke undgå att
snart få kännedom örn det förut inarbetade varumärket, när han själv började
föra ut sitt märke i marknaden, och det syntes därför icke föreligga starkare
skäl att av hänsyn till registreringshavaren införa en preklusionstid. En
sådan kunde å andra sidan bliva till stor olägenhet för innehavaren av det
inarbetade varumärket. Läget kunde t. ex. vara sådant, att det registrerade
märket under preklusionstiden ej alls eller blott i obetydlig omfattning kommit
till användning. De sålunda åberopade skälen mot en preklusionstid
synas i stort sett kunna göras gällande även i nu föreliggande ärende.

Vad härefter angår frågan om skydd för auktorverks titlar och
pseudonymer synas praktiska skäl tala för att ett stadgande härom i
enlighet med det remitterade utkastet gives i samband med de förut behandlade
bestämmelserna mot framkallande av förväxling, även örn det kan göras
gällande att nu nämnda fråga faller utanför den egentliga ramen för
lagen mot illojal konkurrens. Huruvida ämnet i framtiden bör regleras i
sistnämnda lag, torde få bedömas i samband med den pågående revisionen
av auktorlagstiftningen. Även i övrigt ansluter jag mig till det förslag som
i fråga örn auktorverks titlar och pseudonymer upptagits i 9 § andra styc -

1 Statens offentl. utredn. 1932:32 sid. 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ket av det remitterade utkastet. Vissa formella jämkningar däri torde dock
böra vidtagas. Någon sådan särskild registrering av vissa skrifter som av
två sammanslutningar förordats torde icke böra komma i fråga.

Det kan, såsom länsstyrelsen i Hallands län påpekat, ifrågasättas att i
anslutning till 12 § tredje stycket varumärkeslagen upptaga en bestämmelse
om befogenhet för domstol att föreskriva utplånande av obehörigen
använda kännetecken eller förstöring av föremål
å vilka kännetecknet förekommer. En bestämmelse av denna
natur kan dock väcka betänkligheter med hänsyn till de många olika slag av
kännetecken och föremål som avses i den nya 9 §. Något stadgande av nämnda
innebörd finnes ej beträffande sådan illojal reklam som avses i 1 § lagen
mot illojal konkurrens, trots att frågan var föremål för övervägande under
förarbetena till denna lag, eller i lagen den 9 oktober 1914 angående förbud
i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor. Det kan också förtjäna påpekas, att inga
stadganden av detta slag ingingo i patentlagstiftningskommitténs utkast till
ny varumärkeslagstiftning. Med hänsyn härtill har jag ansett övervägande
skäl tala för att icke upptaga någon föreskrift om utplånande och förstöring.

Beträffande bestämmelserna om åtalsrätt i 11 § har kooperativa förbundets
styrelse ifrågasatt, att brott mot 9 § borde vara målsägandebrott. Det
synes dock icke föreligga skäl att frånträda den i promemorian intagna
ståndpunkten, enligt vilken dessa brott i likhet med varumärkesintrång enligt
varumärkeslagen skola vara angivelsebrott.

För ansvars- och skadeståndstalan på grund av brott mot 9 § kommer att
gälla en tvåårig preskriptionstid enligt 5 kap. 14 § strafflagen och 13 § lagen
mot illojal konkurrens, därvid tiden räknas, i fråga om ansvar från det
gärningen begicks och beträffande skadestånd från det skadan timade. I ett
par yttranden har påpekats, att talan i enlighet härmed skulle kunna väckas
efter det kännetecken under många år använts vid sidan av varandra, och
det har därför föreslagits ett stadgande, att talan måste väckas inom viss tid
från det käranden fått vetskap om användningen av förväxlingsbart kännetecken.
Med anledning härav må framhållas, att påföljd enligt 9 § inträder
allenast när uppsåt att framkalla förväxling föreligger. En mera långvarig
användning av förväxlingsbart kännetecken, som icke föranlett något ingripande,
torde vidare utan särskilt stadgande i regel få anses medföra en
inskränkning i den rätt som eljest enligt 9 § skolat tillkomma innehavaren
av det tidigare använda kännetecknet.

I övrigt har jag icke något att erinra mot vad i promemorian föreslagits.
Rubriken före den nya 9 § torde lämpligen böra lyda: ''Illojal användning
av kännetecken’. I detta sammanhang torde med anledning av vissa på senare
tid genomförda ändringar i den allmänna strafflagstiftningen böra vidtagas
några redaktionella ändringar i 1—3, 6 och 14 §§ i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

I enlighet nied det anförda har upprättats förslag till lag om ändring i lagen
den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juni 1942.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

T. Eliesson.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 maj 1952.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 29 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 24 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen Å. von Zweigbergk.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 maj
1942 avgivna utlåtande över det den 24 april 1942 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, därvid föredraganden hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Bilaga A.

JUSTITIEDEPARTEMENTETS PROMEMORIOR 1942: 1

P. M.

angående ökat rättsskydd för beteckningar på affärsföretag,
varor, litterära verk m. m.

Svensk rätt ger blott ett ofullständigt skydd för sådana kännetecken, som
i det ekonomiska livet användas för att skilja en verksamhet eller ett föremål
från andra. Dylika kännetecken kunna exempelvis vara benämningen på ett
affärsföretag, en teater eller en vara och titeln på en tidning, ett drama eller
ett musikaliskt verk. Det kan också vara fråga örn en varas utstyrsel eller
annat, som genom reklamverksamhet kommit att bli kännetecken för ett företag
eller en vara. Sedan länge ha i vårt land i olika sammanhang framkommit
förslag om ökat rättsskydd för individualiseringsmedel av detta slag.

Frågan örn sådant skydd har nu erhållit särskild aktualitet beträffande
auktorrättsliga verks titlar till följd av 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Enligt de nya bestämmelserna komma, liksom förut, titlar på periodiska
skrifter att åtnjuta ett faktiskt skydd därigenom, att en sådan skrift
blott får utgivas av den, som erhållit utgivningsbevis med skriftens titel, och
detta administrativa skydd har blivit i viss mån förstärkt genom den nya lagstiftningen.
Men där har även stadgats, att såsom periodisk skrift endast skall
räknas sådan, som är avsedd att utgivas med minst fyra nummer eller häften
årligen. Vissa förut skyddade titlar falla därigenom utanför bestämmelsernas
räckvidd.

En omständighet av mera allmän betydelse för den ovan angivna reformfrågan
har tillkommit genom den i London år 1934 vidtagna revisionen
av 1883 års internationella Pariskonvention för skydd av den industriella
äganderätten. Enligt den reviderade konventionstexten skall förbud utfärdas
mot handlingar, som kunna framkalla förväxling med en konkurrents företag,
varor eller verksamhet inom industri eller handel. För att den nya överenskommelsen
skall kunna ratificeras från svensk sida, torde lagstiftningsåtgärder
påkallas bl. a. i anledning av den nu återgivna bestämmelsen.

Kungl. Majlis proposition nr 257.

Bestämmelserna i Pariskonventionen.

År 1885 anslöt Sverige sig till den ursprungliga Pariskonventionen, och
vårt land har därefter även biträtt olika reviderade konventionstexter, som
efter hand tillkommit. För närvarande gäller för Sverige den text, som antagits
vid en konferens i Haag år 1925. Vid den förut omnämnda revisionskonferensen
i London år 1934 var vårt land representerat, och de svenska ombuden
undertecknade den där antagna konventionstexten. De uttalade sedermera
i skrivelse till ministern för utrikes ärendena den uppfattningen, att en
anslutning till denna text skulle vara till gagn ur svensk synpunkt men att
härför erfordrades vissa lagändringar; bl. a. borde därvid tagas i allvarligt
övervägande att med den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens införliva
en mer generell bestämmelse mot framkallande av förväxling med annans
näringsverksamhet. —- Av de länder, som anslutit sig till Londontexten,
må här nämnas Danmark, Norge, Amerikas förenta stater, Belgien, Frankrike,
Japan, Schweiz, Storbritannien och Tyska riket.

De bestämmelser i konventionen, som i detta sammanhang äro av intresse,
återfinnas i artikel 10 bis. I sin nya avfattning är denna artikel av följande
lydelse:

»1. Unionsländerna äro pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra något
unionsland, ett verksamt skydd mot illojal konkurrens.

2. Varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed, utgör en
handling av illojal konkurrens.

3. Särskilt skola förbjudas:

1) alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara
må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller
verksamhet inom industri eller handel;

2) oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, ägnade att misskreditera
en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri
eller handel.»

De kursiverade orden innefatta de sakliga ändringarna i förhållande till
den för Sverige nu gällande Haagtexten av år 1925. Såsom framgår av de inledningsvis
anförda synpunkterna, är det bestämmelsen under 3. 1), som är
av särskilt intresse i här föreliggande sammanhang.

Innan sistnämnda bestämmelse upptages till närmare behandling, synes
det lämpligt att här beröra frågan om artikelns innehåll i övrigt, särskilt det
allmänna stadgandet om konkurrenshandlingar, som strida mot god affärssed.
Ett generellt förbud mot dylika handlingar torde numera upprätthållas
i nästan alla främmande länder av industriell betydelse, antingen genom särskilt
lagbud, som brukar kallas generalklausul, eller genom en på allmänna
rättsregler uppbyggd praxis. Särskilt må nämnas, att en generalklausul införlivats
med lagstiftningen i alla våra nordiska grannländer, i Norge 1922, i
Finland 1930 och i Danmark 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Den svenska rätten innehåller icke någon generalklausul eller därmed likställd
regel. Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
innehåller endast stadganden mot fyra speciella former av sådan
konkurrens, nämligen illojal reklam, det s. k. presentsystemet, obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemligheter m. m. samt bestickning. Övriga
lagar på det industriella rättsskyddets område — lagarna angående patent,
mönsterskydd, firma- och varumärkesskydd samt skydd mot oriktiga ursprungsbeteckningar
— kunna i viss mån sägas vara riktade mot illojal konkurrens
i vidsträckt mening. Även andra bestämmelser kunna stundom tjäna
till värn mot vissa former av illojal konkurrens, såsom strafflagens stadganden
mot bedrägeri.

Frågan om införande av en generalklausul i vårt rättssystem har övervägts
vid olika tillfällen. I patentlagstiftningskommitténs år 1915 avgivna betänkande
med förslag till lag mot illojal konkurrens m. m. framträdde en avsevärd
minoritet inom kommittén såsom anhängare till en generalklausul (s.
481 ff.). Majoriteten ställde sig emellertid avvisande under uttalande bl. a.
(s. 80), att man borde ingripa endast mot vissa närmare angivna slag av illojal
konkurrens, åtminstone innan man sett, huru en mera begränsad lagstiftning
komme att verka i praktiken och uppfattas av affärsvärlden och våra
på detta område icke tränade domstolar. Under förarbetena till 1931 års lag
mot illojal konkurrens anslöt sig föredragande departementschefen till detta
uttalande men förklarade sig samtidigt medgiva, att en generalklausul kunde
vara att förorda ur rent teoretisk synpunkt och att en sådan klausul även
praktiskt sett kunde verka gagneligt, särskilt till förhindrande av specialbestämmelsernas
kringgående och uppkomsten av nya illojala konkurrensmetoder
(prop. 1931 nr 175 s. 10).

I ett år 1932 av generaldirektören H. Hjertén såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
avgivet betänkande (S. O. U. 1932:32) behandlades frågan
örn vilka lagstiftningsåtgärder, som erfordrades för att Sverige skulle
kunna biträda den i Haag år 1925 antagna reviderade konventionstexten.
Därvid upptogs spörsmålet, huruvida det i denna text tillkomna andra stycket
i artikel 10 bis kunde medföra förpliktelse att införa en generalklausul. I betänkandet
framhölls (s. 56), att detta stadgande, enligt vad förhandlingarna
å Haagkonferensen gåve vid handen, vore att fatta endast såsom en definition
av begreppet illojal konkurrens; det förbunde icke unionsländerna till några
bestämda åtgärder. Visserligen måste artikelns båda första stycken i förening
anses innebära en principiell skyldighet för unionsländerna att på lämpligt
sätt giva skydd mot konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. Men
varje stat hade —- frånsett de i tredje stycket särskilt reglerade båda fallen —
att själv avgöra, vilka handlingar som skulle anses höra till denna kategori
och hur skyddet borde ordnas.

De nu återgivna uttalandena kunna även tillämpas på konventionstexten
av år 1934; andra stycket i artikel 10 bis har nämligen ej undergått någon
ändring. I enlighet härmed synes det ej vara nödvändigt att införa en generalklausul
för att Sverige skall kunna ansluta sig till den nya konventions -

Kungl. Melias proposition nr 257.

texten, även om det måste framhållas, att det icke är lätt att utan en sådan
klausul bereda ett fullt verksamt skydd mot den illojala konkurrensen.
Frågan om generalklausulen torde sålunda i detta sammanhang kunna lämnas
åsido. Goda skäl synas dock tala för att denna fråga inom en nära framtid
upptages till förnyat övervägande, sedan de nuvarande lagbestämmelserna
mot illojal konkurrens tillämpats under mer än ett decennium. Därvid kan
den erfarenhet tillgodogöras, som vunnits inom de av ledande näringsorganisationer
tillsatta opinionsnämnderna, vilka lia till uppgift att yttra sig örn
konkurrenshandlingars överensstämmelse med god affärssed.

Enligt punkt 2) i tredje stycket av artikel 10 bis skall förbud stadgas mot
sådana oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, som äro ägnade
att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri
eller handel. I svensk lagstiftning finns icke något generellt förbud
mot denna form av illojal konkurrens. Stundom kan dock sådan gärning
falla under strafflagen 16 kap. 8 §, där straff stadgas bl. a. för den, som av
arghet mot annan utsätter eller fortsprider rykte om gärning eller last, som
ej är straffbar efter lag men eljest menlig för hans yrke, näring eller fortkomst.
Mot påståenden, som framföras i tryckt skrift, kan dessutom ingripande
ske enligt tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 12, som straffbelägger
lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande
och förledande.

I patentlagstiftningskommitténs år 1915 avgivna förslag till lag mot illojal
konkurrens upptogs en straffbestämmelse mot nu ifrågavarande form
av illojal konkurrens (15 §). En sådan bestämmelse ansågs dock icke böra
intagas i 1931 års lag, vilket föredragande departementschefen särskilt motiverade
därmed, att detta kunde kräva ändring av tryckfrihetsförordningen
och att det funnes ett nära samband mellan förevarande lagstiftningsfråga
och den tillämnade revisionen av allmänna strafflagen (prop. 1931 nr 175
s. 11).

Hjertén uttalade i ovannämnda betänkande av år 1932 (s. 58), att motsvarande
bestämmelse i 1925 års konventionstext — som dock blott avsåg
nedsättande påståenden örn en konkurrents varor — icke med nödvändighet
syntes kräva en mer omfattande lagstiftning än den redan gällande. I 1934
års konventionstext har bestämmelsen visserligen fått en mera vidsträckt
räckvidd, men i den mån skydd enligt nu gällande lagstiftning föreligger
mot nedsättande påståenden, gäller detta ej blott då påståendena hänföra
sig till varor utan då de röra näringsverksamhet överhuvud taget. Med hänsyn
jämväl till den omständigheten, att införandet av en generell bestämmelse
i direkt anslutning till konventionstexten kan medföra behov av ändring
i tryckfrihetsförordningen och strafflagen, synes frågan icke böra upptagas
i nu föreliggande sammanhang.

Slutligen kan här framhållas, att i straffrättskommitténs år 1940 avgivna
betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (S. O. U.
1940: 20) har berörts frågan, huruvida det brott, som nu straffas enligt den
ovan angivna bestämmelsen i 16 kap. 8 § strafflagen, bör regleras ur syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

punkten av förmögenhetsbrott. Kommittén uttalar (s. 29) att detta ej syntes
lämpligen kunna ske förrän vid en allmän reformering av bestämmelserna
örn illojal konkurrens. Kommittén förordar, att vid en sådan allmän
reformering överväges, örn icke de i lagstiftningen örn illojal konkurrens
upptagna brotten kunna inordnas bland förmögenhetsbrotten. Vid den partiella
ändring av bestämmelserna mot illojal konkurrens, varom här är
fråga, synes det emellertid icke lämpligt att närmare ingå på detta spörsmål.

Gällande svensk rätt.

Såsom tidigare omnämnts, stadgar artikel 10 bis i Pariskonventionen
(1934 års text), att alla handlingar av beskaffenhet att framkalla förväxling
med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller
handel skola förbjudas. I svensk rätt finns icke något sådant generellt förbud.
Sålunda innehåller 1931 års lag mot illojal konkurrens icke något stadgande,
som direkt avser handlingar av detta slag. I vissa fall kunna dock
dylika handlingar bestraffas enligt lagens 1 §, såsom innebärande illojal
reklam. Stundom kan även bedrägeri enligt allmänna strafflagen föreligga.

Mera direkt tillämpliga på här avsedda förfaranden äro stadgandena om
firma och varumärke, men de täcka blott speciella sidor av konventionsregeln.

Lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken erbjuder det starkaste
rättsskyddet. I 1 § av denna lag stadgas, att näringsidkare må — jämte
det han äger rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma
eller namnet å honom tillhörig fast egendom — genom registrering förvärva
uteslutande rätt att begagna särskilt varumärke för att i den allmänna
handeln skilja sina varor från andras. Sådan registrering medgives enligt
4 § icke för varumärke, vari obehörigen intagits annans namn, firma eller
fastighetsnamn, och ej heller för varumärke, som överensstämmer eller lätt
kan förväxlas med ett för samma eller liknande varuslag tidigare till registrering
anmält eller inarbetat varumärke. Den som förmenar, att registrering
av varumärke skett honom till förfång, äger enligt 10 § vid domstol
påkalla registreringens upphävande. Om någon såsom varumärke obehörigen
använder annans namn, firma eller fastighetsnamn eller varumärke,
som han vet vara för annans räkning registrerat, eller vad därmed lätt kan
förväxlas, kan han enligt 12 och 13 §§ i regel dömas till straff och skadestånd.
Stadgandet gäller efter en 1930 vidtagen lagändring så gott som
allt slags användande såsom varumärke, medan det tidigare endast avsåg
sådana fall, då varumärket åsatts själva varan eller dess emballage. Användande
av annans oregistrerade varumärke medför däremot ej enligt varumärkeslagen
någon påföljd. Dock har, såsom redan nämnts, inarbetandet
av ett varumärke tillagts den verkan, att det icke för någon annan får registreras
för samma eller liknande varuslag; bestämmelse härom infördes
år 1934 i 4 §. Varumärkeslagen avser endast varumärken i egentlig mening,

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

d. v. s. varukännetecken, som äro ägnade att anbringas på varan eller dess
emballage. Annan varuutstyrsel, såsom varans eller emballagets form, färg,
dekoration eller inpackningssätt, skyddas icke i och för sig genom bestämmelserna
i varumärkeslagen eller genom andra lagstadganden. Huruvida
numera något skydd dock skulle kunna tillkomma oregistrerade varumärken
och varuutstyrslar, en fråga som icke torde ha undergått bedömande i
rättspraxis, är ovisst.

Vad firmarätten beträffar, finnas olika lagbestämmelser om den formella
firmaregistreringen. Denna är uppdelad på olika register. De viktigaste äro
det centralt förda aktiebolagsregistret, vari enligt lagen den 12 augusti 1910
om aktiebolag registreras aktiebolags firmor, de lokalt förda handelsregistren,
vari enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura registreras enskilda näringsidkares, handelsbolags, kommanditbolags
och enkla bolags firmor, samt de lokalt förda föreningsregistren, vari
enligt lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar registreras ekonomiska
föreningars firmor. För registrering fordras, att firman tydligt skiljer
sig från bestående firmor, som tidigare intagits i samma centrala eller
lokala register eller, såvitt fråga är örn handelsregister, samma kommunala
avdelning av registret (18 § aktiebolagslagen, 10 § i 1887 års firmalag och
8 § lagen om ekonomiska föreningar). Om registrerad firma företer likhet
med en i aktiebolagsregistret, handelsregister eller föreningsregister tidigare
införd firma och dennas innehavare därigenom lider förfång, kan domstol
på talan av honom förbjuda användandet av förstnämnda firma och utdöma
skadestånd (128 § aktiebolagslagen, 6 § firmalagen och 80 § lagen
om ekonomiska föreningar). Enligt praxis kan domstol meddela förbud
att använda registrerad firma även i andra fall, såsom vid kollision med utländsk
firma (se t. ex. H. 1925 s. 338), förkortning av registrerad firma
(se särskilt Kungl. Maj:ts dom den 19 december 1941, vari bokstavsförbindelsen
»K.F.» skyddats såsom utgörande inarbetad förkortning av firman
»Kooperativa förbundet, förening u. p. a.») eller tidigare registrerat varumärke
(H. 1931 s. 558). Även den som utan registrering använder en benämning
å sin rörelse, som lätt kan förväxlas med annans registrerade firma,
har ansetts kunna av domstol förbjudas att använda sådan benämning
och ådömas skadestånd (H. 1933 s. 558). Förefintligheten av en materiell
firmarätt har därigenom erkänts. Hur långt firmas skydd mot förväxlingar
i olika hänseenden sträcker sig, framgår emellertid icke fullt klart av föreliggande
rättsfall. Vidare må framhållas, att obehörig firmaanvändning icke
i och för sig medför straffansvar; vid användande såsom varukännetecken
kan dock varumärkeslagens ovan berörda straffbestämmelse bli tillämplig.

Några särskilda bestämmelser mot obehörigt användande av annans
namn såsom individualiseringsmedel i näringslivet finnas i stort sett icke i
den svenska lagstiftningen. Erinras må dock örn det namnskydd, som enligt
vad ovan nämnts gäller enligt varumärkeslagen. På detta område finnes ej
heller någon mer utbildad rättspraxis. I detta sammanhang må framhållas,
att meningarna i praxis visat sig vara delade örn existensen av ideell förenings
namnrätt (H. 1938 s. 232).

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

En specialregel av intresse för nu föreliggande spörsmål ingår i § 1
mom. 15 tryckfrihetsförordningen. Där straffbelägges nämligen bl. a. att å
skrift såsom författare utsätta namnet å eller allmänt känd pseudonym för
annan person än den verklige författaren.

Såsom inledningsvis omnämnts, ger tryckfrihetsförordningen vidare ett
visst skydd åt titlar på periodiska skrifter (tidningar och tidskrifter). Sådan
skrift må enligt § 1 mom. 8 icke utgivas, innan chefen för justitiedepartementet
meddelat bevis för utgivaren att hinder enligt tryckfrihetsförordningen
icke möter för honom att utgiva skriften. I dylikt utgivningsbevis
angives skriftens titel. Mom. 10 i nyssnämnda paragraf stadgar, att departementschefen
må vägra utfärda utgivningsbevis, örn titeln företer sådan likhet
med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling
lätt kan ske. Ett utgivningsbevis kan enligt samma moment förklaras
ogiltigt av departementschefen, om det inom viss tid visas, att beviset icke
bort utfärdas på grund av nämnda stadgande om förväxling, eller örn skriftens
titel typografiskt sett företer sådan likhet med titel på tidigare utgiven
skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske. Utgives
periodisk skrift utan att utgivningsbevis finnes, blir skriftens ägare
förfallen till straffansvar enligt mom. 11. Örn utgivaren avlider eller avgår
från befattningen, skall ägaren enligt mom. 8 föranstalta örn att ny utgivare
utses och att denne ingiver ansökan om utgivningsbevis. Underlåtenhet härutinnan
är även straffbar enligt mom. 11. Såsom tidigare berörts, skall enligt
mom. 2 med periodisk skrift i tryckfrihetsförordningen förstås sådan tidning
eller tidskrift, som är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra
å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen. Utanför de här
angivna stadgandena falla alltså t. ex. tidskrifter, som utkomma två eller tre
gånger om året, samt årsböcker, jultidningar och årliga kalendrar. För sådana
publikationer utfärdades däremot bevis enligt de tidigare bestämmelserna.
Jämlikt ett övergångsstadgande till ändringarna i tryckfrihetsförordningen
kvarstår emellertid det skydd, som äldre bevis medfört, till den 1 juni
1942. Utgivningsbevisen, vilka icke utfärdas för tidningarnas och tidskrifternas
ägare utan för deras utgivare, medföra ej något privaträttsligt titelskydd.
Den rätt, som ett dylikt bevis medför, kan sålunda icke överlåtas eller pantsättas
och går ej i arv efter innehavarens död. (Jfr H. 1903 s. 216 och 1921
s. 113.) Tryckfrihetsförordningen innehåller icke något stadgande örn skadestånd
för obehörigt användande av en titel, som skyddas av utgivningsbevis.
Praxis synes dock erkänna en viss skadeståndsmöjlighet på grundval av allmänna
rättsprinciper utan något direkt samband med utgivningsbevisen.
(Se H. 1921 s. 113 och 1937 s. 453.) Ett ytterligare skydd av offentligrättslig
natur följer av förordningen den 22 april 1932 angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter. Där föreskrives
nämligen, att sådan skrift icke må införas i tidningsregistret för postbefordran,
örn dess benämning lätt kan förväxlas med titeln på annan periodisk
skrift, som tidigare införts i registret.

Kungl. Mattts proposition nr 257.

I fråga om titlar på böcker och andra icke-periodiska skrifter samt på
musikaliska verk, filmer, konstverk och övriga auktorverk finnas inga som
helst bestämmelser. Ej heller föreligger något avgörande i rättspraxis om skydd
lör sådana titlar. Det har emellertid framhållits i rättslitteraturen, att titlar
i undantagsfall skulle kunna åtnjuta auktorrättsligt skydd. Särskilt skulle
detta vara fallet, då sammanhanget mellan ett verk och dess titel vore så
intimt, att titeln bleve föremål för auktorrättsligt skydd på samma sätt som
verket i övrigt.1

Tidigare lagförslag och framställningar.

Åtskilliga gånger hava förslag väckts örn en ökning av rättsskyddet för
bär ifrågavarande individualiseringsmedel. Förslagen hava emellertid icke
brukat omfatta samtliga de skyddsobjekt, som behandlats i det föregående,
utan hava i allmänhet avsett antingen beteckningar på affärsföretag, varor
o. dyl. eller också titlar på auktorrättsliga verk. De förslag, som enbart tagit
sikte på sistnämnda, mera speciella objekt, skola här först refereras.

Det förslag till tryckfrihetsordning, som framlades av särskilda kommitterade
år 1912, innehöll i fråga örn rätt till tidnings eller tidskrifts titel endast
den bestämmelsen, att därom skulle gälla vad i allmän lag vore stadgat. Något
förslag till sådan lagstiftning framlades emellertid icke. I motiven till
nyssnämnda bestämmelse anförde de kommitterade (s. 157), att en rätt lill
tidnings eller tidskrifts titel av förmögenhetsrättslig natur hos oss icke vore
i skriven lag erkänd, men att det måste anses vara högst angeläget, att en
sådan genom lagstiftning utbildades och erhölle ett för sig lämpligt rättsskydd.
I frågans dittillsvarande läge hade mycken oklarhet rått rörande förhållandet
mellan den genom meddelat hinderslöshetsbevis viss person tillerkända
befogenheten att utgiva viss periodisk skrift, å ena sidan, samt den
privata rätten till samma skrifts titel, å andra sidan. Tydligt vore emellertid,
att meddelandet av dylikt bevis icke innefattade och icke heller vore ägnat
att innefatta något som helst avgörande av civilrättslig natur. Faktiskt hade
visserligen beviset fungerat såsom ett likvisst högst ofullkomligt skydd för rätten
till tidningstiteln.

Under år 1918 utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag
örn skydd för tidnings och tidskrifts titel. Däri stadgades, att örn sådan titel
vöre helt och hållet lik titel, som tidigare tagits i bruk och allt fortfarande
användes för annan här i riket utkommande tidning eller tidskrift, eller örn
titlarna, oaktat någon skiljaktighet, dock företedde sådan likhet, att de lätt
kunde förväxlas, så skulle på därom vid domstol förd talan förbud kunna
meddelas mot vidare användande av förstnämnda titel. Därjämte innehöll
förslaget bestämmelser örn straff och skadeståndsskyldighet. Förslaget lades
emellertid icke till grund för någon lagstiftningsåtgärd.

1 Se Gösta Eberstein: »Örn skydd för individualiteten», s. 43. Såsom exempel på dylika,
auktorrättsligt skyddade titlar anföras där »Melodien som kom bort» och »Det borde varit
stjärnor».

Kungl. Maj:ts proposition rtr 257.

Frågan upptogs sedermera av patentlagstiftningskommittén, som år 1922
avgav ett förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel (S. O. U.
1922: 9). Detta förslag innehöll i huvudsak följande bestämmelser. Om någon
för tidning eller tidskrift, som för hans räkning utgåves här i riket, brukade
titel, vilken företedde sådan likhet med titel, som tidigare tagits i bruk och
allt fortfarande användes eller vore avsedd att användas för annan här i riket
utkommande tidning eller tidskrift, att förväxling lätt kunde uppkomma,
skulle domstol kunna förbjuda honom att fortsätta eller upprepa ifrågavarande
förfarande. Den som i avsikt att vilseleda gjorde sig skyldig till sådan
gärning, ävensom den som överträdde meddelat förbud, skulle drabbas av bötesansvar
och skadestånd. Ett fortsatt användande av en titel, varunder samma
tidning eller tidskrift utgivits under minst två år, finge beivras enligt lagens
bestämmelser endast såvida titeln användes i avsikt att vilseleda eller
örn det förelåge en överträdelse av meddelat förbud. Icke heller detta förslag
föranledde någon lagstiftning.

Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk innehåller
icke några bestämmelser om titelskydd. Däremot upptogos sådana bestämmelser
i ett program, som publicerades år 1934 av belgiska regeringen och
Bernunionens internationella byrå såsom förberedelse för en tillämnad konferens
i Bruxelles för konventionens revidering. I detta program föreslogs
nämligen, att i konventionen skulle införas en ny artikel, betecknad 15 bis,
av följande innehåll. Ett litterärt eller konstnärligt verks titel, som hade
egenartad beskaffenhet, skulle icke få användas som beteckning för ett annat
verk, om därav kunde uppstå förväxling mellan verken. I motiven till detta
förslag anfördes (s. 57 f.), att skyddet borde anordnas enligt de principer,
som lagts till grund för lagstiftningen mot illojal konkurrens, även om det
stöde auktorrätten så nära, att det internationellt kunde grundas på Bemkonventionen.

Med anledning bland annat av detta konferensprogram berördes frågan om
titelskydd i en av hovrättsrådet Hj. Himmelstrand såsom sakkunnig inom justitiedepartementet
år 1937 avgiven promemoria angående grunderna för en
reform av lagstiftningen om rätt lill litterära och musikaliska verk (S. O. U.
1937: 18). Himmelstrand anförde däri (s. 56), att det måste anses otillfredsställande,
att bestämmelser om titelskydd saknades i vår rätt. Till en blivande
utredning hänvisade han emellertid frågan, huruvida de för avhjälpande
av denna brist erforderliga föreskrifterna borde få- sin plats i en särskild lag,
såsom patentlagstiftningskommittén i 1922 års betänkande föreslagit beträffande
titlar på periodiska skrifter, eller om de skulle bilda en ny avdelning
i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens eller ock införas
i de auktorrättsliga författningarna.

De tidigare omförmälda ändringarna i tryckfrihetsförordningen, vilka genomfördes
år 1941, överensstämma i huvudsak med vad som föreslagits i ett
år 1939 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående revision av
tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler (S. O. U. 1939:32). I betänkandet
erinrades (s. 34), att frågan örn titelskydd i allmänhet för skrifter

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 257

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

vöre föremål för behandling av en särskild kommitté för auktorrättens revision.
Det titelskydd, som registreringen av periodiska skrifter i justitiedepartementet
innebure, borde emellertid bibehållas. Även örn ett auktorrättsligt
skydd infördes för tryckta skrifters titlar, torde det offentligrättsliga
skydd, som bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen medförde, vara av betydelse.

I yttranden över 1939 års betänkande framhöllo styrelsen för Sveriges advokatsamfund
och svenska boktryckareföreningen, att titelskyddet borde
regleras genom särskild lagstiftning. I anledning härav anförde departementschefen
vid framläggandet av förslaget om här ifrågavarande ändringar
i tryckfrihetsförordningen (prop. nr 270 till 1940 års lagtima riksdag s. 25),
att det uppenbarligen kunde vara föremål för delade meningar, örn titelskyddet
för periodisk skrift borde regleras i tryckfrihetsförordningen. Departementschefen
hade emellertid ej funnit skäl att föreslå dessa bestämmelsers
borttagande ur grundlagen. Den pågående utredningen om revision av auktor -rätten torde böra avvaktas.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att enskilda personer och sammanslutningar
även i övrigt vid flera tillfällen gjort framställningar örn skydd
för titlar på auktorrättsliga verk. Sålunda har Sveriges författareförening i en
till Konungen ställd skrivelse den 25 juni 1936 anfört följande. En författare
kunde åsamkas skada både i ekonomiskt och moraliskt avseende genom att
titeln å hans verk kunde »stjälas» eller förändras. Exempel på dylika fall hade
icke saknats. Det förekomme ej sällan, att ett dramatiskt verk uppfördes i
landsorten under annan titel än den, som författaren givit verket och under
vilken det ursprungligen uppförts. Detta skedde ofta för att försvåra upptäckten
av ett olovligt uppförande, men stundom helt godtyckligt. Det hade ock
vid ett flertal tillfällen inträffat, att man åt ett filmskådespel givit namnet
på något känt litterärt verk, med vilket filmverket icke haft något att skaffa.
På grund av dessa missbruk vore det nödvändigt att skydda författarens rätt
till ett verks titel. — Även representanter för förlagsverksamheten och tonkonsten
hava hemställt om lagstiftning i detta syfte.

Frågan om ökat rättsskydd för kännetecken som användas inom näringslivet
-— beteckningar på affärsföretag, varor m. m. — var föremål för överväganden
i vårt land redan innan den ovan återgivna bestämmelsen mot
framkallande av förväxling infördes i Pariskonventionen genom konventionstexten
av år 1925 och därefter utvidgades genom 1934 års text.

Sålunda behandlades denna fråga i patentlagstiftningskommitténs ovan berörda,
år 1915 avgivna betänkande med förslag till lag mot illojal konkurrens
m. m. Där påpekades (s. 81), att det mötte svårigheter att avgöra, i vilka speciella
fall lagstiftningen borde ingripa, då något generellt stadgande mot illojal
konkurrens icke upptoges i lagen. Bland hithörande företeelser, som kommittén
lämnat utanför sitt förslag, nämndes (s. 368) i främsta rummet framkallande
av förväxling med annans näringsverksamhet. I betänkandet uttalades
härom bland annat (s. 369 f.):

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

»Den svenske lagstiftarens ingripande på förevarande område har påkallats
såväl i vissa av de till kommittén remitterade eller direkt inkomna framställningar
örn lagstiftningsåtgärder mot den illojala konkurrensen som också i
åtskilliga bland svaren å kommitténs frågecirkulär.

Särskilt i följande avseenden har ett sådant ingripande ifrågasatts eller förekomma
lagbestämmelser utomlands, nämligen mot:

1) användande av namn, firma eller varumärke, som man äger begagna,
på ett sätt, vilket lätt kan framkalla förväxling med namn, firma eller varumärke,
varav annan rättmätigt begagnar sig (någon framhåller speciellt ett
visst ord, som ingår i hans firma och gör denna förväxlingsbar med den
andra, eller begagnar han sig av en eller annan förkortning, som medför enahanda
resultat, o. s. v.);

2) användande av samma icke registrerbara eller åtminstone faktiskt ej
registrerade egenartade benämning, fantasinamn, för sin näringsverksamhet,
som en annan rättmätigt använder, eller benämning, som lätt kan därmed
förväxlas (dylika fantasinamn förekomma talrikt inom olika näringsgrenar,
t. ex. för hoteller och nöjesetablissemang men jämväl för rena handelsföretag); 3)

användande av samma eller liknande egenartade titel å tidning, tidskrift
eller annat tryckalster, som annan rättmätigt begagnar;

4) användande av samma eller liknande icke såsom varumärke eller
mönster registrerade säregna varubeteckning eller varuutstyrsel (egenartad
ornering, form, färg eller färgsammansättning å varor eller deras emballage
etc.), som annan rättmätigt nyttjar; och

5) användande av samma eller liknande säregna utstyrsel på priskuranter,
kataloger, affärsvagnar, skyltar o. s. v., som rättmätigt begagnas av annan
såsom utmärkande för hans affär.»

Kommittén ansåg sig emellertid icke i då föreliggande sammanhang lämpligen
kunna bedöma, i vad mån bestämmelser borde meddelas i dessa fall.
Vissa av frågorna stöde i intimt samband med revisionen av varumärkeslagen.
Sålunda mötte det stor svårighet att, innan genom varumärkeslagen
närmare fastställts, i vilken omfattning skydd för varumärken kunde vinnas
genom registrering, avgöra, om skydd därutöver erfordrades för icke registrerade
varubeteckningar och varuutstyrslar. Vid sådant förhållande hade
det synts kommittén riktigast att uppskjuta även övriga spörsmål i ämnet.
Huruvida de stadganden, som kunde komma alt föreslås, borde i större eller
mindre utsträckning få sin plats i lagen mot illojal konkurrens eller samtliga
upptagas i andra författningar, speciellt då varumärkeslagen, bleve alt
därvid taga i övervägande. Kommittén uttalade vidare, att det i samband
härmed icke loide kunna undvikas att i viss män ingå även på revision av
gällande bestämmelser angående registrering av firma.

Under sitt fortsatta arbete kom kommittén att i olika sammanhang närmare
beröra här ifrågavarande lagstiftningsspörsmål. Kommittén hade nämligen
före sin upplösning med utgången av år 1922 utarbetat två lagförslag,
som bär äro av betydelse, nämligen ett förslag till bestämmelser, av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

sedda att intagas i lagen mot illojal konkurrens, rörande obehörigt användande
av affärsbenämningar och ett utkast till lag om varumärken och
andra varukännetecken. Intet av dessa förslag blev dock officiellt avlämnat
av kommittén.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle, om någon olovligen begagnade
affärsbenämning, ägnad att lätt förväxlas med annans tidigare här i riket
använda affärsbenämning, den förre kunna av domstol förbjudas att fortsätta
eller upprepa ifrågavarande förfarande. Den som i avsikt att vilseleda
gjorde sig skyldig till sådan gärning eller överträdde för honom meddelat
förbud skulle kunna drabbas av straff och skadeståndsskyldighet. Om
fara för förväxling mellan två affärsbenämningar uppstått genom att för
den, som i och för sig tidigast börjat använda benämningen, senare inträffat
ändring i de förhållanden, varunder han dreve näringsverksamhet,
skulle domstol kunna förelägga denne att till sin affärsbenämning foga
visst tillägg. Med affärsbenämning skulle enligt förslaget förstås särskild
benämning eller annan därmed jämförlig beteckning till utmärkande av
någons näringsverksamhet. Enligt förslaget skulle icke någon påföljd inträda
för den som endast använt egen registrerad firma eller varubeteckning,
vartill han ägde uteslutanderätt enligt gällande varumärkeslagstiftning.
En ledamot av kommittén ville inskränka lagbestämmelserna till ett
straffbud mot den som avsiktligt framkallade eller sökte framkalla förväxling
mellan egen och annans näringsverksamhet.

Enligt patentlagstiftningskommitténs utkast till ny varumärkeslagstiftning
skulle uteslutanderätt att för varor använda visst kännetecken kunna
förvärvas ej blott genom registrering av varumärke eller firma eller genom
användande inom landet av eget personnamn eller egen här oregistrerad
firma, varunder i utlandet rörelse bedreves, utan även genom inarbetande
inom landet av märke elid!- annan utstyrsel såsom varukännetecken. Ett
sådant inarbetande skulle medföra, att annan, som ej kunde åberopa bättre
rätt, skulle av domstol kunna förbjudas att använda förväxlingsbar beteckning
för varor av likartat slag. Örn överträdelse skedde av sådant förbud,
eller om handlingen skett mot bättre vetande och i avsikt att framkalla förväxling,
skulle straff och skadeståndsskyldighet kunna inträda. Användande
av ej inarbetat, oregistrerat märke skulle enligt utkastet i allmänhet ej
medföra någon påföljd, även om det skett i ond tro. Till personnamn berättigad
skulle utan hinder av annans rätt till liknande varukännetecken
äga använda namnet såsom varumärke, där det ej skedde i en form, som
vore särskilt ägnad att framkalla förväxling.

Vid nordiska förhandlingar 1926 och 1927 undergingo reglerna i utkastet
till ny varumärkeslagstiftning granskning och omarbetning. Därvid förordades
större skillnad än i utkastet mellan egentliga varumärken och varuutstyrslar.
Enligt den övervägande uppfattningen bland deltagarna i förhandlingarna
borde inarbetande av ett varumärke icke i och för sig medföra
någon rätt att hindra andra från att använda märket, enär registreringsskyddets
betydelse eljest kunde minskas i betänklig grad. Däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

borde en i allmänna handeln inarbetad varuutstyrsel skyddas mot användande
av annan; dock ansågo de flesta bland deltagarna, att detta endast
borde ske vid ond tro. Man ställde den frågan öppen, örn skyddet för inarbetade
varuutstyrslar lämpligast borde givas i varumärkeslagen eller i lagstiftningen
mot illojal konkurrens.

Förut har nämnts, att den i Haag år 1925 antagna texten av Pariskonventionen
i artikel 10 bis innehöll bl. a. den bestämmelsen, att förbud
skulle utfärdas mot alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel
det vara månde, framkalla förväxling med en konkurrents varor. Rörande
denna bestämmelse framhöll generaldirektören Hjertén i sitt ovannämnda
betänkande av år 1932 (s. 56 f.), att den endast avsåge handlingar, ägnade
att framkalla förväxling med annans varor. Ett ej obetydligt skydd mot
dylika handlingar funnes redan i svensk rätt. Bland de förfaranden, som
icke generellt förbjudits i Sverige, torde konventionsbestämmelsen framför
allt rikta sig mot användande av annans ej registrerade varumärke eller
varuutstyrsel. I båda dessa fall innehölle patentlagstiftningskommitténs utkast
till ny varumärkeslag ett vittgående skydd. Särskilt med hänsyn till det
samband, som förelåge mellan det i konventionen avsedda förbudet och en
allmän revision av varumärkesrätten skulle det enligt Hjerténs mening
kunna försvaras att icke omedelbart vidtaga några lagstiftningsåtgärder i
anledning av konventionsbestämmelsen.

Såsom tidigare omnämnts, undergick Pariskonventionen därefter en ny
revision år 1934, varvid förbudet mot handlingar, som kunna framkalla förväxling,
utsträcktes så att det kom att avse förväxling icke blott med en
konkurrents varor utan även med hans företag eller hans verksamhet överhuvud
taget inom industri eller handel.

Med anledning av denna senaste revision av Pariskonventionen utarbetades
år 1935 en underhandspromemoria, vari framhölls, att läget blivit ett annat
än förut genom den nya konventionsbestämmelsen, som avsåge näringsverksamhet
överhuvud. En generell lagregel vore av nöden, örn denna text skulle
kunna biträdas. Man torde emellertid vid sådan lagstiftning, särskilt örn den
skedde före en allmän revision av firma- och varumärkesrätten, böra framgå
med stor försiktighet och blott rikta sig mot de uppenbart illojala fallen.
Från denna utgångspunkt hade preliminärt skisserats följande regel, tänkt
att insättas i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Den som
i utövning av näringsverksamhet använde en beteckning, lätt förväxlingsbar
med namn, firma, varukännetecken, periodisk skrifts titel eller annan
särskild beteckning, som inom riket inarbetats såsom kännetecken för annans
näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, skulle,
örn han handlat i avsikt att framkalla förväxling, straffas med dagsböter,
där gärningen ej enligt annat lagrum vore belagd med strängare straff, och
därjämte ersätta all skada. Vid sidan av en sådan regel skulle nuvarande
specialbestämmelser kunna bli tillämpliga och eventuellt nya sådana införas,
där detta ansåges påkallat, t. ex. beträffande tidnings och tidskrifts titel.
Möjligen skulle dock den generella regeln kunna anses göra specialbestäm -

Kungl. Metias proposition nr 257.

Kleiser för detta fall överflödiga. — Någon lagstiftningsåtgärd har hittills icke
vidtagits med anledning av promemorian.

Slutligen må nämnas, att olika organisationer under senare år påkallat
lagstiftningsåtgärder inom det område, varom nu är fråga.

Sålunda har Skånes handelskammare i skrivelse till Konungen den 14 december
1938 hemställt örn utredning för åstadkommande av revision av varumärkeslagstiftningen.
I skrivelsen har bl. a. förordats införande av lagbestämmelser
om utstyrselskydd.* Under vilka former detta lämpligen borde ske,
vore dock tveksamt. Spörsmålet erbjöde betydande svårigheter, sammanhängande
bl. a. därmed att i vissa slag av förpackningar utstyrseln ofta vöre nära
förbunden med närmast rent tekniska detaljer. Stränga krav måste vidare
uppställas på att varan eller emballaget givits en sådan distinkt form eller
färgsammansättning, att den med lätthet kunde särskiljas.

Svenska reklamförbundet har behandlat hithörande frågor i två till Konungen
ställda skrivelser av den 15 februari 1939. I den ena har påyrkats
införande av lagbestämmelser örn skydd för varuutstyrslar, vilket förbundet
förklarat vara ett trängande önskemål i betraktande av att en varas utstyrsel
kommit att framstå såsom ett av de effektivaste reklammedlen. I den
andra skrivelsen har förbundet hemställt, att i samband med den beslutade
revisionen av författar- och konstverkslagarna måtte upptagas frågan örn
rättsskydd för reklamalster, bl. a. för slagord eller korta meningar, s. k.
»slogans», vilka med reklamens hjälp inarbetas såsom kännetecken, samt för
reklamens komposition eller vad som benämnes reklamalsters »lay-out».

Frågan örn åvägabringande av en mera planmässig och enhetlig registrering
av landets näringsidkare har upptagits i skrivelser till Konungen den
8 januari 1941 från handelskammaren i Gävle och den 8 september 1941
från handelskamrarnas nämnd. I anslutning härtill har chefen för handelsdepartementet
efter vederbörligt bemyndigande den 20 december 1941 tillkallat
särskild utredningsman för vidtagande av utredning i ämnet.

Av visst intresse för här föreliggande spörsmål är även en skrivelse den
7 mars 1941 till Konungen från styrelsen för Sveriges advokatsamfund, vari
hemställts örn åtgärder till skydd för benämningar på ideella föreningar.

Utländsk rätt.

I fråga om utländsk rätt på här föreliggande område må till en början erinras,
att i nästan alla länder gäller ett generellt förbud mot konkurrenshandlingar
i strid mot god affärssed, antingen enligt särskild lagbestämmelse eller
på grundval av allmänna rättsregler. En sådan generalklausul kan alltså användas
mot de former av illojal konkurrens, som här äro aktuella, i den
mån specialbestämmelser saknas. Aven specialbestämmelser finnas emellertid
i ett stort antal länder. Bland dessa må här endast följande omnämnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

Den danske Lov om uretmsessig Konkurrence og Varebetegnelse av den 31
mars 1937 innehåller i § 9 en bestämmelse, enligt vilken det är förbjudet för
envar att i förvärvssyfte använda namn, firma, kännetecken för näringsverksamhet
eller liknande, som icke tillkommer honom, eller att använda en
honom rätteligen tillkommande beteckning på ett sätt, som är ägnat att medföra
förväxling med en beteckning, som rätteligen användes i annan näringsverksamhet.
Vid uppsåtlig! handlande inträder straff. Detta lagrum har i
praxis tillämpats även i fråga om auktorverks titlar.

I 1910 års norska lov om varemerker og örn utilborlige varekjennetegn og
forretningsnavn finnas flera bestämmelser, som i detta sammanhang äro av
betydelse. Enligt § 23 förbjudes användande av varumärke eller varuutstyrsel,
som kan förväxlas med annans inarbetade kännetecken för varor av samma
eller liknande slag; straff och skadeståndsskyldighet kan inträda gentemot
den, som haft vetskap om den andres bättre rätt. Genom § 24 förbjudes
att såsom varukännetecken använda eget namn eller egen firma på sätt, som
är ägnat att framkalla förväxling med annans rätteligen använda varukännetecken;
vid avsikt att framkalla förväxling kan straff och skadeståndsskyldighet
inträda. Viktigast är dock § 26, som stadgar förbud att giva sin näringsverksamhet
(»sin virksomhet eller si t forretningsforetagende») benämning,
som är ägnad att framkalla förväxling med annans rätteligen använda
benämning för näringsverksamhet av liknande slag; vid avsikt att framkalla
förväxling kan straff och skadeståndsskyldighet inträda. § 26 har i praxis använts
även i fråga om tidnings titel.

I det skydd mot illojal konkurrens, som byggts upp av engelsk rättspraxis,
intaga reglerna om »passing-off» främsta rummet. Enligt dessa kan domstol
förbjuda användande av varumärke, firma, utstyrsel eller annat kännetecken
för näringsföretag eller förening, om kännetecknet är ägnat att framkalla
förväxling med annans kännetecken. »Passing-off»-reglerna ha även
använts, när förväxling framkallats mellan auktorverk, exempelvis genom
liknande titlar. I ett fall ha dessa regler tillämpats, då en film oriktigt uppgivits
ha samband med ett äldre teaterstycke.

Enligt 1909 års tyska Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb är det förbjudet
att i näringsverksamhet använda namn, firma eller särskild beteckning
å näringsverksamhet eller tryckt skrift på sätt, som är ägnat att framkalla
förväxling med namn, firma eller beteckning, varav annan lovligen begagnar
sig. Den som visste eller bort veta, att hans handlande var ägnat att
framkalla förväxling, blir skadeståndsskyldig. Lagrummet avser icke varumärke
och utstyrsel, men en inarbetad utstyrsel åtnjuter skydd enligt varumärkeslagen.
Även andra lagbestämmelser kunna få betydelse på här föreliggande
område.

I andra länder, såsom Finland, Frankrike och Schweiz, är det i stort sett
endast den allmänna generalklausulen, som tillämpas mot framkallande av
förväxling med annans kännetecken.

Bestämmelser örn titelskydd lia i några länder, däribland Italien och Ungern,
upptagits i de auktorrättsliga lagarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

Förslag till ny lagstiftning.

Av den lämnade redogörelsen för gällande svensk rätt framgår, att en mera
omfattande lagstiftning till skydd för individualiseringsmedel i stort sett endast
föreligger i fråga om varumärke, firma och periodisk skrifts titel. Ej
heller för dessa objekt giva emellertid lagbestämmelserna något fullständigt
rättsskydd, och de bygga dessutom i huvudsak upp skyddet på administrativ
registrering. Genom rättspraxis har visserligen, särskilt under senare år,
skett en komplettering av lagstiftningen. I vissa fall har sålunda utan stöd
av särskild lagbestämmelse meddelats rättsskydd mot användande av förväxlingsbart
kännetecken. Hittills har dock praxis endast långsamt och med
tvekan gått fram på denna väg.

Det måste emellertid anses föreligga ett starkt behov av mera omfattande
skydd för individualiseringsmedel. I nutidens konkurrens med dess stora
reklamapparat få kännetecken av olika slag alltmer ökad betydelse. Det kan
ligga ett stort ekonomiskt värde i en dylik beteckning; dess innehavare kan
också, särskilt när det gäller beteckningar på auktorrättsliga verk, ha ett rent
personligt intresse av att beteckningen ej användes av utomstående. Stundom
kan det här vara fråga om kännetecken, som ej alls uppmärksammats i
gällande lagstiftning, såsom fantasibenämningar å företag, i reklamverksamhet
använda slagord och förkortningar, föremåls utstyrsel, titlar på böcker
och filmer o. s. v. Den good-will, som ofta är förbunden med ett kännetecken,
kan utnyttjas av mindre nogräknade konkurrenter. För vinnande av sunda
förhållanden i affärslivet är det angeläget, att företeelser av detta slag motverkas,
och ur allmänhetens synpunkt är det även av intresse, att risken för
förväxlingar minskas. De reformförslag och framställningar, som återgivits
i det föregående, vittna också örn att behov av lagstiftning på detta område
ansetts föreligga.

Det skulle kanske kunna göras gällande, att ett ingripande med lagstiftning
här icke vore erforderligt utan att man kunda nöja sig med att avvakta
en fortsatt utveckling av rättspraxis i hopp att på det sättet ett tillbörligt
skydd så småningom skulle utbildas. Huru praxis framdeles kan komma att
gestalta sig, är dock ovisst, och en utveckling i önskvärd riktning behöver
tryggas genom stödet av lagstiftning. Det må i detta sammanhang särskilt
framhållas, att gällande varumärkeslag starkt hävdar registreringens rättsgrundande
betydelse, vilket kan medföra svårigheter att i praxis utan lagändring
grunda ett skydd för varukännetecken på begagnandet. Vidare är
att märka, att ett förväxlingsskvdd endast genom lagstiftning kan förses med
straffsanktion. Sådan sanktion saknas för närvarande även i vissa fall, där
lagbestämmelser mot förväxling finnas, såsom framgått av det föregående.
Straffbestämmelser äro emellertid önskvärda, när det gäller att ingripa mot
ett verkligt illojalt framkallande av förväxling.

Såsom tidigare framhållits, torde gällande svensk rätt icke uppfylla den i
Pariskonventionen enligt 1934 års text ingående bestämmelsen om ingripande
mot allt framkallande av förväxling med konkurrents företag, varor eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

verksamhet inom industri eller handel. Det otillräckliga i det svenska skyddet
framträder betydligt starkare gentemot denna text än i förhållande till 1925
års text, där ingripande endast påkallas mot framkallande av förväxling med
konkurrents varor.

Vad som särskilt aktualiserat frågan om lagstiftningsåtgärder på detta område
är vidare, såsom inledningsvis nämnts, de 1941 vidtagna ändringarna
i tryckfrihetsförordningen.

Goda skäl synas alltså tala för att nu genom lagstiftning bereda utsträckt
skydd mot framkallande av förväxling mellan kännetecken. Ett sådant skydd
kan byggas på olika principer.

Det har redan framhållits, att de nuvarande svenska lagbestämmelserna
om individualiseringsmedel i stor utsträckning knyta skyddet till en administrativ
registrering. Särskilt vid tillkomsten av 1884 års varumärkeslag framhölls
starkt registreringssystemets företräden för vinnande av enkelhet och
reda inom affärslivet. Ovan bär nämnts, att en utredning om enhetlig registrering
av näringsidkare nyligen igångsatts. Man kunde tänka sig möjligheten
att registrera alla olika slag av kännetecken och sedan bygga skyddet på sådan
registrering. Detta skulle dock möta stora svårigheter. Ett registreringsförfarande
av denna omfattning skulle bli ganska svårhanterligt, och behov
skulle uppkomma av en omfattande förvaltningsapparat. En bundenhet vid
registrering lämpar sig knappast för vissa kännetecken, t. ex. utstyrsel av
olika slag och andra reklammedel. Registreringsskyldighet skulle vålla besvär
för kännetecknens innehavare, och vunna registreringar av kännetecken,
som ej längre användas, skulle i onödan kunna begränsa näringslivets
rörelsefrihet. Överhuvud taget medför ett registreringssystem, att företräde
gives åt en formell registreringsakt framför det faktiska användandet. Såsom
i det föregående berörts, har ju också det svenska varumärkesskyddets starka
bundenhet vid registrering i viss mån mildrats under senare år, och i
framlagda lagförslag har förordats att i vissa fall göra skyddet oberoende av
registrering. Ett allmänt skydd för kännetecken mot framkallande av förväxling
synes därför ej med fördel kunna baseras på registreringsprincipen.

De nu anförda synpunkterna stå i visst samband med en annan linje för
beredande av ökat rättsskydd mot förväxlingar, nämligen att bygga på en
revision av bestämmelserna örn de individualiseringsmedel, som redan i lag
reglerats, främst firma- och varumärkeslagstiftningen. Man skulle då bättre
kunna samordna denna lagstiftning med en allmän regel mot framkallande
av förväxlingar. Större fullständighet och följdriktighet i skyddet för individualiseringsmedel
skulle kanske kunna ernås genom ett sådant tillvägagångssätt.
Men man skulle då nödgas upptaga lagstiftningsfrågor av ganska
stor räckvidd, vilket för närvarande synes böra undvikas.

Det lämpligaste synes vara att nu inskränka en lagstiftning i ämnet till en
bestämmelse mot sådan illojal konkurrens, som tager sig uttryck i framkallande
av förväxling med. annans i näringsverksamhet brukade kännetecken.
En sådan utformning av skyddet skulle även ganska väl ansluta sig till del

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

här aktuella stadgandet i Pariskonventionen. De speciella förhållanden, som
föreligga beträffande auktorrättsliga verk, torde påkalla, att skyddet i fråga
om sådana verk gives en i vissa hänseenden avvikande utformning, vilken
närmare skall angivas i det följande. Det synes likväl lämpligt att anordna
även detta skydd efter förväxlingsprincipen, något som också förordats i
det tidigare omnämnda Bruxellesprogrammet för Bernkonventionens revidering.
Övervägande skäl torde därför tala för att bestämmelserna härom
sammanföras med det allmänna stadgandet mot framkallande av förväxling.
Den tidigare omnämnda kommittén för auktorrättens revision har icke haft
något att erinra mot en sådan lösning av denna lagstiftningsfråga.

Med de nu angivna grundsatserna för skyddets gestaltning torde de erforderliga
lagbestämmelserna böra inordnas såsom en ny avdelning i 1931
års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Denna lag innehåller
för närvarande endast bestämmelser örn förfaranden av så allvarligt slag, att
de anses böra straffbeläggas. Även en bestämmelse mot framkallande av förväxling
torde böra få karaktären av ett straffbud. Visserligen blir härigenom
bestämmelsens tillämplighetsområde begränsat, men detta torde icke behöva
föranleda några större betänkligheter. Det synes nämligen lämpligt att
iakttaga en viss varsamhet vid utvidgningen av lagstiftningen på detta område.
Sådan varsamhet har varit den ledande principen vid tidigare lagstiftning
mot illojal konkurrens i vårt land. En begränsning är också i här föreliggande
sammanhang påkallad av att den nya bestämmelsen icke bör alltför
mycket komma i strid med nuvarande lagstadganden om firmabeteckningar,
varumärken m. m. Skulle man införa lagbestämmelser örn ett mera fullständigt
förväxlingsskydd, synes detta medföra behov av nya eller ändrade stadganden
på namn-, firma- och varumärkesrättens område. Den lagstiftning,
som nu kan komma till stånd, bör emellertid betraktas endast såsom ett
första steg på vägen till ett fullständigt förväxlingsskydd.

Den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle alltså begränsas till de mera svårartade
fall, som anses böra straffbeläggas. Tidigare har berörts, att man i vissa
fall i rättspraxis ansett sig kunna utan stöd av direkta lagbestämmelser ingripa
på annat sätt, såsom genom meddelande av förbud att använda förväxlingsbar
beteckning. Till undvikande av missförstånd må här framhållas, att
denna praxis bör kunna fortbestå och utvecklas även efter det en lagstiftning
av nu ifrågasatt slag genomförts.

I enlighet med här angivna riktlinjer har utarbetats bifogade utkast till lag
om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens.

Huvudstadgandet mot framkallande av förväxling har i utkastet upptagits
i 9 § första stycket. I konventionsbestämmelsen talas örn förbud mot alla
handlingar av beskaffenhet att framkalla förväxling med konkurrents företag,
varor eller verksamhet inom industri eller handel. Utkastet är mer speciellt
inriktat, nämligen mot framkallande av förväxling mellan två kännetecken.
Den begränsning i förhållande till konventionstexten, som kan sägas ligga
häri, torde dock icke vara av större betydelse. Den som vill framkalla för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

växling med annans näringsverksamhet torde nämligen i regel söka nå sitt
syfte genom att utnyttja den andres individualiseringsmedel.

I ett annat avseende går utkastet längre än konventionsbestämmelsen. Utkastet
avser nämligen kännetecken inom all näringsverksamhet, och med näringsverksamhet
förstås enligt uttrycklig föreskrift i lagen (9 § i gällande lag,
10 § i utkastet) varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare
riktad yrkesmässig verksamhet. Här är alltså ej blott fråga om industri eller
handel, såsom i konventionen, utan även örn sådana verksamhetsgrenar som
exempelvis försäkringsverksamhet, restaurangrörelse, transportyrken och
advokatverksamhet.

Med det i utkastet använda uttrycket kännetecken avses alla olika slag av
individualiseringsmedel för näringsverksamhet »eller däri utbjudna varor eller
prestationer» (sistnämnda uttryck återfinnes även i bestämmelserna mot
illojal reklam i 1 § av lagen). Under uttrycket kännetecken kunna alltså hänföras
ord och ordkombinationer, bokstavs- och sifferkombinationer, figurer
av olika slag, föremåls form, ornamentering eller färg o. s. v. I den föreslagna
lagtexten uppräknas vissa huvudgrupper av kännetecken, och här skola dessa
jämte några andra sådana behandlas utan anspråk på fullständighet (jfr
även den av patentlagstiftningskommittén gjorda sammanställningen, som
återgivits i det föregående).

I utkastet angives namn främst bland kännetecknen. I första hand avses
här släktnamn, men även pseudonymer, d. v. s. diktade namn, och andra specialnamn
på personer kunna komma i betraktande. I fråga om pseudonymer
föreligger emellertid ett speciellt skyddsbehov, vilket sammanhänger med den
särställning, som författares och konstnärers alster intaga. Såsom i det följande
angives, föreslås därför ett vidsträcktare skydd beträffande pseudonymer
i 9 § andra stycket av utkastet.

Därnäst nämnes i utkastet firma. Här är fråga örn såväl registrerad som
oregistrerad firmabeteckning. Stundom användes en firma i praktiken mest
i förkortad eller eljest förändrad form (t. ex. »N. K.» för »Aktiebolaget Nordiska
Kompaniet» och »Esselte» för »Aktiebolaget Sveriges Litografiska
Tryckerier»). Även sådana fall omfattas av utkastet.

Med namn och firma äro vidare att likställa vissa andra benämningar,
exempelvis fastighetsnamn, namn på föreningar eller stiftelser, som driva näringsverksamhet,
samt benämningar på hotell, restauranger, teatrar, biografer
och andra nöjesetablissemang. Titlar på tidningar, tidskrifter, böcker, musikaliska
verk, filmer, konstverk och andra auktorverk kunna även nämnas
i detta sammanhang; för dylika titlar föreslås emellertid ett mera vidsträckt
skydd enligt 9 § andra stycket, som närmare behandlas i det följande.

I den föreslagna lagtexten angives vidare varumärke. Skyddet gäller här
oberoende av om det är ett enligt varumärkeslagen registrerat eller registrerbart
varumärke eller icke, och skyddet avser varumärket i den i näringslivet
använda formen. Givetvis kan det vara fråga örn såväl ord- som figurmärken.

I utkastet nämnes vidare utstyrsel. Det kan gälla såväl varuutstyrsel som
annan utstyrsel. I det föregående har berörts, vari va ruut styrsel kan bestå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Annan utstyrsel, sorn avser att känneteckna företag, kan t. ex. vara utstyrsel
av annonser, affärsbrev, kataloger och annat affärstryck samt skyltar och
affärsvagnar. Beträffande all utstyrsel gäller, att det kännetecknande kan
ligga i formen, färgen eller omamenteringen eller i en kombination därav.

Även andra kännetecken än de nu nämnda förekomma eller kunna senare
bli aktuella. Skyddsobjekt blir i princip allt, som bringats att känneteckna
näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. På detta sätt
skyddas i vidsträckt omfattning olika alster av reklamverksamhet. Särskilt
må nämnas slagord eller specifika uttryck (»slogans»), vilka avse att inpränta
något hos allmänheten, samt sådana kännetecken, som framkommit genom
en viss komposition av text eller bild eller båda delarna i ett reklamverk
(»lay-out»). Härigenom torde i tillräcklig utsträckning behovet av ökat skydd
för alster av reklamverksamhet bli tillgodosett.

För att man skall kunna tala örn ett kännetecken måste det alltid gälla något,
som besitter viss särskiljande kraft. Skydd tillkommer emellertid allt,
som i praktiken och i det speciella fallet visar sig ägnat till kännetecken. I 4 §
I) varumärkeslagen uppställes förbud mot registrering av varumärke, som
endast består av bokstäver eller siffror (detta förbud gäller dock på grund
av Pariskonventionen ej i full utsträckning beträffande utländska varumärken)
eller av ord, som äro ägnade att angiva varans ursprung, beskaffenhet,
bestämmelse, myckenhet eller pris. På grund av detta stadgande har registrering
vägrats för vissa märken, som i praktiken blivit inarbetade såsom kännetecken
för varor (t. ex. »Palmolive» för tvål). Sådana märken kunna alltså
komma att åtnjuta skydd enligt utkastet. Det må i detta sammanhang framhållas,
att förslag väckts flera gånger om sådan ändring i varumärkeslagen,
att dylika märken skulle kunna registreras, sedan de inarbetats.

Enligt utkastet skola icke alla i näringsverksamhet använda kännetecken
åtnjuta skydd mot förväxling. Försiktigheten synes bjuda, att man i nuvarande
läge inskränker skyddet till inarbetade kännetecken, ehuru därigenom
uteslutas vissa förfaranden av påtagligt illojal natur, t. ex. att någon,
som på ett tidigt stadium får vetskap örn kännetecken, som annan planerar
att inarbeta, skyndar sig att själv börja utnyttja detsamma. Vad som
bör fordras för att ett kännetecken skall anses inarbetat för en näringsverksamhet
eller däri utbjudna varor eller prestationer, får bedömas efter omständigheterna
i varje enskilt fall. Särskilda rättsföljder ha redan genom
det år 1934 tillkomna stadgandet i 4 § 6) varumärkeslagen knutits lill inarbetande.
Enligt förarbetena till denna lagändring skulle ett varumärke anses
inarbetat endast örn det var allmänt känt och använt såsom annans
särskilda varukännetecken (Hjerténs ovannämnda betänkande av 1932 s.
38). I likhet med vad fallet är i den nu berörda bestämmelsen i varumärkeslagen
fordras enligt utkastet vidare, att kännetecknet är inarbetat här i
riket.

Auktorverks titlar kunna bli skyddade såsom i näringsverksamhet inarbetade
kännetecken, vilket redan berörts. Det synes emellertid, som örn
ett så begränsat skydd ej skulle vara tillfyllest beträffande dylika verk,

Kungl. Metias proposition nr 257.

vilka ju långt ifrån alltid tillgodogöras i näringsverksamhet. Enligt andra
stycket i 9 § av utkastet skall därför titeln på litterärt eller musikaliskt verk
eller verk av bildande konst skyddas mot förväxling, även om det ej är
fråga örn kännetecken, som inarbetats eller eljest använts i näringsverksamhet.
Såsom förutsättning för rättsskydd stadgas i stället, att verket blivit
offentliggjort. Det synes icke lämpligt att här uppställa det kravet, att detta
skall ha skett i Sverige. Ingripande bör kunna ske, örn sedermera någon
offentliggör eller mångfaldigar ett annat auktorrättsligt verk under förväxlingsbar
titel. Genom denna utformning av skyddet har i viss mån anknutits
till de grundsatser, som gälla enligt den auktorrättsliga lagstiftningen. För
skydd måste alltid fordras, att titeln kan anses egenartad. I fråga örn titlar
på sådana alster, som höra till gränsområdet för denna lagstiftning men icke
åtnjuta auktorrättsligt skydd, t. ex. adresskalendrar, blir endast första stycket
i 9 § tillämpligt.

Samma skäl, som motivera ett utökat rättsskydd för titlar på auktorrättsliga
verk, torde även påkalla ett sådant skydd i fråga om pseudonymer,
d. v. s. diktade namn på författare, konstnärer och andra upphovsmän till
dylika verk. Visserligen finnes, såsom tidigare nämnts, i tryckfrihetsförordningen
ett förbud mot att utsätta namnet å eller allmänt känd pseudonym
för annan person än den verklige författaren, men detta förbud avser
icke andra auktorverk än skrifter. Att offentliggöra eller mångfaldiga auktorverk
under pseudonym, som lätt kan föranleda förväxling med upphovsman
till förut offentliggjort verk, torde böra straffbeläggas, oberoende av örn pseudonymen
använts i näringsverksamhet eller kan vålla förväxling med ett inarbetat
kännetecken.

Frågan örn att bereda ett mera fullständigt skydd för benämningar på
ideella sammanslutningar har jämväl varit föremål för övervägande, men
det har icke ansetts lämpligt att upptaga denna fråga i här föreliggande
sammanhang.

Förväxling mellan individualiseringsmedel kan äga rum, icke blott om
de helt och hållet överensstämma med varandra utan även om de förete
likhet i sina huvuddrag eller i någon karakteristisk del. Det måste lämnas
åt rättspraxis att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, när kännetecken
lätt kunna förväxlas. Vid sådan prövning måste ofta hänsyn tagas
även till andra omständigheter än individualiseringsmedlens utseende. Det
kan sålunda vara av betydelse, huruvida Ivå kännetecken användas för liknande
varuslag eller eljest för närliggande grenar av näringsverksamhet
o. s. v. Några särskilda krav härutinnan ha icke uppställts i lagtexten, utan
praxis får fria händer. I utkastet har icke heller såsom förutsättning för ingripande
upptagits något direkt villkor örn att förväxling redan förekommit
och förfång uppstått. I praktiken torde väl dock i regel så vara fallet,
örn kraven för bifall till talan enligt 9 § äro uppfyllda.

En förväxling kan vållas icke blott genom att någon använder samma
slag av kännetecken som en konkurrent utan även genom att han begagnar
ett kännetecken av annan typ. I överensstämmelse härmed har första stycket

Kungl. Mai.ts proposition nr 257.

av 9 § i utkastet formulerats. Såsom förut nämnts, kan detta stycke under däri
angivna förutsättningar bli tillämpligt även beträffande auktorverk. Det särskilda
skydd för titlar och pseudonymer, som därutöver meddelats i andra
stycket, gäller endast gentemot andra titlar och pseudonymer; däremot kan
det vara fråga om auktorverk av olika slag.

I utkastet är endast fråga om skydd mot förväxling. I en ovan omnämnd
framställning av Sveriges författareförening har lagstiftningsåtgärd påkallats
jämväl mot förfaranden av helt annat slag, nämligen obehöriga förändringar
av auktorverks titlar. Eventuella åtgärder mot sådana förfaranden
torde emellertid böra inrymmas under den auktorrättsliga lagstiftningens ram.

Att märka är också, att utkastet endast avser att giva skydd mot användande
såsom individualiseringsmedel. Om exempelvis en varas utstyrsel
medför någon bestämd teknisk fördel, kan utnyttjandet härav icke i och
för sig hindras enligt det nu föreslagna stadgandet, och en liknande begränsning
inträder, när det gäller användande såsom mönster. I dylika fall
kan nämligen enligt svensk rätt endast vinnas ett tidsbegränsat skydd enligt
patent- eller mönsterlagstiftningen. Den närmare gränsdragningen mellan vad
som är användande såsom individualiseringsmedel och vad som går därutöver
kan dock i det speciella fallet vålla tvekan.

Det har redan nämnts, att 9 § i utkastet endast behandlar sådant framkallande
av förväxling, som anses böra straffbeläggas. Med hänsyn till önskvärdheten
att framgå med försiktighet har det övervägts att såsom förutsättning
för bestämmelsens tillämpning kräva, att gärningsmannen haft avsikt
att framkalla förväxling, d. v. s. ett direkt uppsåt. Det skulle dock ofta
kunna uppstå så stora svårigheter att bevisa ett dylikt uppsåt, att bestämmelsens
effektivitet därigenom kunde äventyras. På grund härav föreslås
i utkastet, att allt uppsåtlig! framkallande av förväxling skall bestraffas,
sålunda även de fall där endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger.
Däremot synes det icke lämpligt att låta ett förfarande, som sker av oaktsamhet,
drabbas av straff.

Normalstraffet är enligt utkastet dagsböter, men vid synnerligen försvårande
omständigheter skall kunna ådömas fängelse i högst sex månader.
Vidare har, liksom i övriga bestämmelser i lagen mot illojal konkurrens,
uttryckligen stadgats, att uppkommen skada skall ersättas. Straffbestämmelsen
i 9 § skall icke komma till användning, om gärningen är belagd med
strängare straff enligt annat lagrum, exempelvis såsom varumärkesintrång,
illojal reklam, bedrägeri eller brott mot tryckfrihetsförordningens pseudonymbestämmelse.

Den omständigheten, att en person som gjort sig skyldig till gärning, vilken
är straffbelagd enligt 9 §, kan åberopa en särskild, eventuellt genom
administrativ registrering vunnen rätt till det använda individualiseringsmedlet,
skall icke i och för sig kunna befria honom från ansvar. I så fall
skulle syftet med den nu föreslagna lagbestämmelsen endast ofullständigt
vinnas. Att ett kännetecken blivit registrerat, medför icke rätt att under alla
omständigheter utnyttja detsamma. Såsom framgår av redogörelsen för gäl -

Kungl. Metias proposition nr 257.

lande rätt, ha registrerade kännetecken i praxis fått vika även i andra fall än
registreringslagstiftningen uttryckligen angiver. Vidare torde redan för närvarande
den, som använder ett för honom registrerat kännetecken, under
vissa omständigheter kunna ådömas straff härför, exempelvis enligt 12 §
varumärkeslagen (jfr H. 1939 s. 141) eller 1 § lagen mot illojal konkurrens
(se prop. 1931 nr 175 s. 21). Det torde därför ej möta några större betänkligheter
att låta den föreslagna straffbestämmelsen gälla, trots att gärningsmannen
fått sitt kännetecken registrerat. Någon materiell orätt lärer ej uppkomma
härigenom med hänsyn därtill, att ansvar enligt 9 § förutsätter uppsåt
att framkalla förväxling från gärningsmannens sida. Detta krav medför,
att straffbestämmelsen utan särskilt undantag bör kunna göras tillämplig
även å användande av eget namn. I sådana fall, där detta begagnas i uppsåt
att framkalla förväxling med annans kännetecken, synes det nämligen påkallat,
att straff skall kunna inträda.

Brott mot 9 § enligt utkastet har genom bestämmelse i sista stycket av
11 § i utkastet (som svarar mot 10 § i gällande lag) gjorts till angivelsebrott.
Detta överensstämmer med vad som gäller vid varumärkesintrång.

Genom särskilt stadgande i 11 § första stycket 4) av utkastet bestämmes
närmare, vem som skall anses såsom behörig målsägande. Detta skall enligt
huvudregeln vara innehavaren av det individualiseringsmedel, som är
föremål för förväxling. Såsom exempel härpå kan nämnas innehavaren av
en affärsrörelse, ägaren till ett tidningsföretag och författaren till en bok.
Örn affärsrörelsen, tidningsföretaget eller författarrätten övergår till annan,
medföljer regelmässigt rätten till individualiseringsmedlet. Vid auktorrättsliga
verk står emellertid upphovsmannen i så personligt förhållande till verket,
att han bör kunna påkalla skydd, även om han överlåtit författar- eller
konstnärrätten. Sålunda bör t. ex. en författare och hans förläggare vara
berättigade att var för sig ingripa mot obehörigt utnyttjande av titel eller
pseudonym. Stadgande härom har intagits i utkastet.

Utkastet innebär, såsom redan förut antytts, att de nuvarande 9 och 10 §§
i lagen mot illojal konkurrens i stället bli 10 och 11 §§. Det hittillsvarande
innehållet i lagens 11 § skulle i samband härmed utgå. Vad som där stadgas
om straff vid fortsatt brott har till större delen upphävts genom de nya regler
i detta ämne, som införts i 4 kap. strafflagen genom lag den 3 juni 1938;
se punkt 1 i övergångsbestämmelserna till sistnämnda lag. Slutstadgandet i
nuvarande 11 §, att vid fortsatt brott det sammanlagda fängelsestraffet ej
skall få överstiga ett år, är dock alltjämt gällande. Emellertid synes denna
specialbestämmelse med nuvarande regler örn sammanträffande av brott icke
behöva bibehållas, utan de allmänna reglerna i 4 kap. strafflagen torde utan
olägenhet kunna i allo tillämpas.

På grund av den övergångsbestämmelse till 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen,
som förut angivits, bör den nu ifrågavarande lagändringen
icke träda i tillämpning senare än den I juni 1942, vilket datum därför
föreslagits för ikraftträdandet. Vid avgörande av frågor örn företräde till
individualiseringsmedel bör hänsyn lagas även till sådant användande, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ägt rum före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Något uttryckligt stadgande
härom synes emellertid icke erforderligt.

Det må slutligen anmärkas, att örn den nu föreslagna lagändringen anses
böra genomföras, torde samtidigt böra vidtagas vissa formella jämkningar i
den nuvarande lagen mot illojal konkurrens, nämligen dels ändringar i 1, 2,
3 och 6 §§ för formellt införande av dagsbotssystemet, dels ock borttagande
av sista punkten i 14 §, som på grund av nu gällande regler om bötesförvandling
blivit utan betydelse.

Stockholm i justitiedepartementet den 7 februari 1942.

HERMAN ZETTERBERG.

ÅKE v. ZWEIGBERGK.

Kungl. Majlis proposition nr 257.

Utkast

till

Lag

om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas, att 9, 10 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens skola erhålla ändrad lydelse, varjämte
före 9 § skall införas en ny rubrik och den nu där befintliga rubriken sättas
före 10 §, allt på sätt nedan angives:

Framkallande av förväxling.

9 §•

Använder någon i utövning av näringsverksamhet namn, firma, varumärke,
utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut hår
i riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna
varor eller prestationer, och sker det med uppsåt att framkalla förväxling,
straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader, såframt ej gärningen enligt
annat lagrum är belagd med strängare straff; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon eljest med uppsåt att framkalla förväxling
offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller verk av
bildande konst under egenartad titel eller diktat namn, varigenom lått kan
föranledas förväxling med annans förut offentliggjorda verk eller dess upphovsman.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk
vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

11 §•

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller
likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträffande
skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,
såframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att kära inför domstol;

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 257.

Kungl. Majlis proposition nr 257.

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall var.je näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller
liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras,
eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken
skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett
med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning
för främjande av yrkesintressen, beträffande vilken motsvarande
förutsättningar som de under 1) angivna äro för handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva
föremål för förväxling, eller, dår fråga är om litterärt eller musikaliskt
verk eller verk av bildande konst, upphovsmannen till verket så ock annan
innehavare av rätt till detsamma.

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom i denna
lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda täll dock endast efter angivelse
av den, som, enligt vad under 2) eller i) sägs, äger anställa talan i anledning
av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1942.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421 Bl 5