Kungl. Maj:ts proposition nr 255 (Proposition 1948:255)

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Nr 255.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län; given
Stockholms slott den 30 april 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt Nr 255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Sammanfattning.

Jämlikt den s. k. dalalagen av år 1932 gälla särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Med anledning
av framställningar från landshövdingen i länet har utredning verkställts
rörande en provisorisk överarbetning av datalagen i syfte att bättre
samordna skifte och rationalisering av jordbruket inom dalalagens tillämpningsområde.

Den viktigaste punkten i lagförslaget är, att vid skifte enligt dalalagen innehavarna
av små, obebyggda andelar skulle kunna åläggas frånträda sin
åkerjord mot likvid i pengar. Den åkerareal, som härigenom bleve tillgänglig,
skulle begagnas till förstärkning av ofullständiga jordbruk inom skifteslaget.
Sin skogsmark skulle ifrågavarande ägare av små andelar däremot
få behålla, men skogsmarken skulle utläggas i gemensamma lotter av
tillräcklig storlek för ett rationellt skogsbruk. En förutsättning för tillämpningen
av angivna metod vid skiften enligt dalalagen är att vissa specialregler
i dalalagen om uteslutning av mark från skifte slopas.

Lagförslaget innebär vidare ändringar i dalalagens omröstningsregler med
syfte att tillförsäkra de verkliga jordbrukarna ökat inflytande på frågan,
huruvida skifte skall komma till stånd eller ej, ävensom med syfte att förenkla
förfarandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 13 a § lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län skall upphöra att gälla ävensom att 1—14 §§ samma lag1 skola
erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

1 §•

För vinnande av lämpligt och redigt
skifte må, där det finnes kunna
ske utan någon delägares förfång, ett
skifteslag uppdelas i flera skifteslag,
flera skifteslag sammanföras till ett
skifteslag ävensom områden av olika
skifteslag sammanföras till ett
skifteslag, såframt det prövas kunna
äga rum utan hinder för lämplig ägoanordning
inom övriga delar av skifteslagen.
Har område av skifteslag
frånskilts detta för gemensamt skifte
med annan mark, skall återstoden
av skifteslaget utgöra ett skifteslag
för sig.

Ändå att det ej kräves för ernående
av det i första stycket angivna
syftet, må, för begränsande av skiftes
omfattning, från skifteslag, däri
bys heminägor ingå, till byn hörande
utskog, fåbodemark och annat till
heminägor ej hänförligt område genom
avskiljande till ett eller flera
skifteslag uteslutas från delningen,

1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1939: 76,
träffande 13 a §, se SFS 1943: 304.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Flera skifteslag må sammanföras
till ett skifteslag, oaktat det ej år
avgjort att de skola undergå laga
skifte.

Hör till skifteslag andel i sådant
vid åbodelning å skogsmark avsatt
stängfångsundantag, vari jämväl
hemman utom skifteslaget äger del,
må förrättningsmännen, därest detta
finnes erforderligt för skiftets lämpliga
genomförande, efter överläggning
med delägarna besluta, att i
samband med laga skifte å skifteslaget
dess andel i undantaget skall utbrytas
för att tillsammans med skifteslagets
övriga ägor ingå i skiftet.

och av 11, 12 och 13 §§, se SFS 1947: 702. De -

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

såframt det finnes kunna ske utan
någon delägares förfång och utan att
lämpligt och redigt skifte hindras.

2 §•

Har skifte blivit behörigen sökt
och finnes vid förrättningens företagande
hinder mot skiftet icke möta
av anledning, varom i 1 kap. 10 §
första stycket lagen om delning av
jord å landet sägs, upptage förrättningsmännen
frågan om jämkning i
skifteslagets omfång.

Yppas därvid skäl att med skifteslag,
varå skifte sökts, sammanföra
annat skifteslag eller område av sådant,
uppskjutes frågan till nytt sammanträde,
till vilket lantmätaren, genom
kungörelse och kallelse på sätt
och inom tid som om laga skiftes
företagande är stadgat, skall inkalla
delägarna i sistnämnda skifteslag
eller område. Kan vid det nya sammanträdet
frågan om skifteslagets
omfång ej utan uppskov bringas till
slut, skall, därest dag för frågans vidare
handläggning ej kan tillkännagivas
innan sammanträdet upplöses
och överenskommelse beträffande tillkännagivandet
av tid och ställe för
förrättningens fortsättande ej träffas
vid sammanträdet, vad i 3 kap. 4 §
andra stycket lagen om delning av
jord å landet stadgas äga tillämpning
även beträffande nämnda delägare.

3 §•

Fråga om tillämpning av 1 § första
stycket avgöres av förrättningsmännen
efter överläggning med delägarna.

Innefattar förrättningsmännens beslut,
att till ett skifteslag skola sam -

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

Yppas därvid skäl att med skifteslag,
varå skifte sökts, sammanföra
annat skifteslag, uppskjutes frågan
till nytt sammanträde, till vilket
lantmätaren, genom kungörelse och
kallelse på sätt och inom tid som om
laga skiftes företagande är stadgat,
skall inkalla delägarna i sistnämnda
skifteslag. Kan vid det nya sammanträdet
frågan om skifteslagets omfång
ej utan uppskov bringas till slut,
skall, därest dag för frågans vidare
handläggning ej kan tillkännagivas
innan sammanträdet upplöses och
överenskommelse beträffande tillkännagivandet
av tid och ställe för förrättningens
fortsättande ej träffas
vid sammanträdet, vad i 3 kap. 4 §
andra stycket lagen om delning av
jord å landet stadgas äga tillämpning
även beträffande nämnda delägare.

Besluta förrättningsmånnen, att
flera skifteslag skola sammanföras

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

manföras flera skifteslag eller delar
därav, skall skiftet, såvitt angår ägor,
varå skifte ej är sökt, anses hava
blivit börjat den dag, beslutet om
sammanförandet meddelades.

4 §•

Yrkar delägare, att med tillämpning
av 1 § andra stycket ett eller
flera områden skola frånskiljas skifteslaget,
och prövas hinder ej möta,
varom i nämnda lagrum sägs, varde
frågan beträffande varje område eller
grupp av områden, som förrättningsmånnen
finna kunna avskiljas
till särskilt skifteslag, avgjord genom
omröstning efter huvudtalet
mellan närvarande ägare av jordbruksfastighet
inom det eller de områden
omröstningen avser; och skall
beslut om dylikt avskiljande anses
hava fattats, om minst två tredjdelar
av rösterna utfalla för sådan åtgärd.

Vid beräkning av antalet röstande
delägare skola de, vilka med samäganderätt
innehava viss fastighet,
tillsammantagna räknas såsom en
delägare; och må ej heller den, som
äger flera fastigheter, tillerkännas
mera än en röst.

5 §.

Sedan skifteslagets omfång blivit
bestämt, avgöres genom omröstning
mellan delägarna, huruvida skifte
skall äga rum.

Bestrides skifte av ägare av jordbruksfastighet
inom skifteslaget, vil -

(Föreslagen lydelse.)

till ett skifteslag, skall skiftet, såvitt
angår skifteslag, varå skifte ej är
sökt, anses hava blivit börjat den dag
beslutet meddelades.

3 §.

Sedan skifteslagets omfång blivit
bestämt, avgöres genom omröstning,
huruvida skifte skall äga rum. I omröstningen
må endast deltaga ägare
av sådan till skifteslaget hörande
jordbruksfastighet, som är försedd
med nödiga åbyggnader eller omfattar
minst ett hektar åker eller minst
tjugu hektar skogsmark.

Bestrides skifte av minst två tredjedelar
av närvarande, röstberättiga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

ka till antalet, beräknat på sått i 4 §
sågs, utgöra minst två tredjedelar av
närvarande ägare av dylika fastigheter,
vare frågan om skifte i anledning
av den föreliggande ansökningen förfallen.
Utfalla åter minst två tredjedelar
av rösterna för skifte, gives
dem vitsord.

Uppgå ej rösterna å någondera sidan
till antal, som nu nämnts, beräknas,
huru stor del av jordbruksfastigheternas
sammanlagda ägobelopp
inom skifteslaget som enligt den
vid storskiftet verkställda uppskattningen
innehaves av dem, vilka bestritt
skifte. Finnas därvid dessa innehava
minst sex tiondelar av ägobeloppet,
vare lag som i andra stycket
första punkten sägs, men i annat
fall skall skiftet fortgå.

Förfaller fråga om skifte, vare därförinnan
enligt 3 och 4 §§ fattade beslut
utan verkan.

G §.

Frågan om skifteslagets omfång
må icke underställas ägodelningsrättens
prövning, förrän sådan omröstning,
varom i 5 § sägs, ägt rum. Har
därvid skifte beslutats, skall underställning
alltid ske. I annat fall skall
underställning äga rum allenast såframt
yrkande därom senast å det
sammanträde, då utgången av omröstningen
tillkännagives, framställes
av ägare av jordbruksfastighet inom
skifteslag, varå skifte är sökt.

7 §■

Har genom omröstning enligt 5 §
fråga om skifte förfallit och sökes

(Föreslagen lydelse.)

de delägare, vare frågan om skifte i
anledning av den föreliggande ansökningen
förfallen. Utfalla åter
minst två tredjedelar av rösterna för
skifte, gives dem vitsord. Vid beräkning
av antalet röstande delägare skola
de, vilka med samäganderätt innehava
viss fastighet, tillsammantagna
räknas såsom en delägare; och
må ej heller den, som äger flera fastigheter,
tillerkännas mera än en röst.

Uppgå ej rösterna å någondera sidan
till antal, som i andra stycket
nämnts, beräknas, huru stor del av
sammanlagda värdet enligt senast
verkställda fastighetstaxering å de i
första stycket avsedda jordbruksfastigheterna,
som belöper på dem, vilka
bestritt skifte. Finnes därvid dessas
innehav motsvara minst sex tiondelar
av sagda värde, vare lag som i
andra stycket första punkten sägs,
men i annat fall skall skiftet fortgå.

Förfaller fråga om skifte, vare
dessförinnan fattat beslut i fråga, som
avses i 1 §, utan verkan.

* §■

Fråga om skifteslagets omfång må
icke underställas ägodelningsrättens
prövning, förrän sådan omröstning,
varom i 3 § sägs, ägt rum. Har därvid
skifte beslutats, skall underställning
alltid ske. I annat fall skall underställning
äga rum allenast såframt
yrkande därom senast å det sammanträde,
då utgången av omröstningen
tillkännagives, framställes av röstberättigad
delägare inom skifteslag,
varå skifte är sökt.

5 §.

Har genom omröstning enligt 3 §
fråga om skifte förfallit och sökes

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

inom tio år därefter ånyo skifte å det
skifteslag, som med ansökningen om
skifte vid det förra tillfället avsetts,
vare sökanden, därest skifte ej kommer
till stånd, pliktig gälda alla å
förrättningen uppkomna kostnader.

Lag samma vare, därest område
enligt 1 § andra stycket avskilts till
särskilt skifteslag samt inom tio år
därefter skifte å området sökes men
ej kommer till stånd.

8 §.

Vid skifte å skifteslag, däri bys
heminägor ingå, skall lantmätaren
över utskog, fåbodemark eller annat
område, som från byn avskilts till
särskilt skifteslag, upprätta karta,
upptagande vad som finnes nödigt
för att tydligt utmärka gällande gränser
mellan olika fastigheter eller ägoinnehav,
ävensom i anslutning härtill
upprätta beskrivning.

9 §.

Ingå bys heminägor i skifte, skall
lantmätaren verkställa noggrann utredning
om äganderättsförhållandena
inom samtliga till byn hörande
ägor. Kunna därvid delägares rätta
andelstal inom hemman eller del av
hemman ej med säkerhet utrönas, må
frågan mellan dem, vilkas rätt därav
beröres, avgöras genom förening, om
det finnes uppenbart, att rätt, som
tillkommer innehavare av fordran,
varför säkerhet åtnjutes på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken, icke äventyras genom
föreningen.

Delägarna skola tillhandahålla
lantmätaren tillgängliga handlingar
och övriga uppgifter, som erfordras
för utredningens verkställande. Lant -

(Föreslagen lydelse.)

inom fem år därefter ånyo skifte å
det skifteslag, som med ansökningen
om skifte vid det förra tillfället avsetts,
vare sökanden, därest skifte ej
kommer till stånd, pliktig gälda alla
å förrättningen uppkomna kostnader.

6 §.

Ingå bys heminägor i skifte, skall
lantmätaren verkställa noggrann utredning
om äganderättsförhållandena
inom samtliga till byn hörande
ägor. Kunna därvid delägares rätta
andelstal inom hemman eller del av
hemman ej med säkerhet utrönas, må
frågan mellan dem, vilkas rätt därav
beröres, avgöras genom fÖTening, om
det finnes uppenbart, att rätt, som
tillkommer innehavare av fordran,
varför säkerhet åtnjutes på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken, icke äventyras genom
föreningen.

Delägarna skola tillhandahålla
lantmätaren tillgängliga handlingar
och övriga uppgifter, som erfordras
för utredningens verkställande. Lant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

mätaren skall över utredningen upprätta
redogörelse, innefattande besked
rörande vad som tillkommer en var
delägare inom byn, och sedermera å
sammanträde, till vilket samtliga delägare
i den mark, redogörelsen omfattar,
skola inkallas genom kungörelse
och kallelse på sätt och inom
tid som om laga skiftes företagande
är stadgat, föredraga redogörelsen för
delägarna samt föra till protokollet
de anmärkningar, som framställas
mot densamma.

Redogörelsen bör av delägarna underskrivas.
Vägrar delägare sin underskrift,
skall sådant ävensom skälet
till vägran, där det uppgivits eller
eljest kunnat utrönas, i protokollet
anmärkas.

Yppas under skiftet tvist angående
de förhållanden, redogörelsen avser,
skall tvisten underställas ägodelningsrättens
prövning.

10 §.

Ingå bys heminägor i skifte, skola,
där laga hinder ej möter, till byn hörande
fastigheter så ock i skiftet ingående
övriga fastigheter, som äro i
en ägares hand och av denne innehavas
med samma rätt, i den uti 12 och
13 §§ stadgade ordning under skiftet
sammanläggas till en fastighet; dock
må sammanläggning ej äga rum, såframt
ägaren bestrider åtgärden och
han ej uppenbart saknar fog härför.

Under skiftet må ock, där laga hinder
eljest icke möter, i enahanda ordning
fastigheter, som tillhöra makar
var för sig eller innehavas med olika
rätt i äktenskapet, med makarnas
samtycke sammanläggas till en fastighet,
såframt makarna träffa avtal,

(Föreslagen lydelse.)

Yppas under skiftet tvist angående
de förhållanden, redogörelsen avser,
skall tvisten underställas ägodelningsrättens
prövning.

7 §■

Ingå bys heminägor i skifte, skola,
där laga hinder ej möter, till byn hörande
fastigheter så ock i skiftet ingående
övriga fastigheter, som äro i
en ägares hand och av denne innehavas
med samma rätt, i den uti 9
och 10 §§ stadgade ordning under
skiftet sammanläggas till en fastighet;
dock må sammanläggning ej äga
rum, såframt ägaren bestrider åtgärden
och han ej uppenbart saknar fog
härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen
en fastighet bildas av fastigheter
som tillhöra ena maken enskilt
och såsom giftorättsgods, att fastigheten
skall i sin helhet vara den
makens enskilda egendom eller giftorättsgods,
eller ifall en fastighet bildas
av fastigheter som tillhöra makarna
var för sig, att fastigheten skall
utgöra egendom, däri makarna äga
var sin andel såsom enskild egendom
eller giftorättsgods. Vardera makens
andel skall utgöra hälften, där ej annat
bestämts i avtalet. Innefattar avtalet
gåva, äge vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken
är stadgat motsvarande
tillämpning. Är äldre giftermålsbalken
tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
må fastighet bildas
genom sammanläggning av enskild
egendom med samfälld eller av vardera
maken enskilt tillhörig egendom,
såframt genom avtal mellan
makarna bestämmes, att fastigheten
skall utgöra samfälld egendom. Avtal,
som i detta stycke sägs, skall
upprättas skriftligen och bestyrkas av
lantmätaren samt i huvudskrift biläggas
protokollet.

Vad i andra stycket stadgas skall
ej gälla i fråga om fastighet, som
make erhållit i gåva av annan än andra
maken med villkor att den skall
vara hans enskilda egendom, eller
som make bekommit genom testamente
med sådant villkor, eller som
tillfallit make i arv och om vilken
arvlåtaren genom testamente meddelat
sådan föreskrift.

il §.

I avseende å villkoren för sammanläggning
enligt 10 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:

(Föreslagen lydelse.)

vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen
en fastighet bildas av fastigheter
som tillhöra ena maken enskilt
och såsom giftorättsgods, att fastigheten
skall i sin helhet vara den
makens enskilda egendom eller giftorättsgods,
eller ifall en fastighet bildas
av fastigheter som tillhöra makarna
var för sig, att fastigheten skall
utgöra egendom, däri makarna äga
var sin andel såsom enskild egendom
eller giftorättsgods. Vardera makens
andel skall utgöra hälften, där ej annat
bestämts i avtalet. Innefattar avtalet
gåva, äge vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken
är stadgat motsvarande
tillämpning. Är äldre giftermålsbalken
tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
må fastighet bildas
genom sammanläggning av enskild
egendom med samfälld eller av vardera
maken enskilt tillhörig egendam,
såframt genom avtal mellan
makarna bestämmes, att fastigheten
skall utgöra samfälld egendom. Avtal,
som i detta stycke sägs, skall
upprättas skriftligen och bestyrkas av
lantmätaren samt i huvudskrift biläggas
protokollet.

Vad i andra stycket stadgas skall
ej gälla i fråga om fastighet, som
make erhållit i gåva av annan än
andra maken med villkor att den
skall vara hans enskilda egendom, eller
som make bekommit genom testamente
med sådant villkor, eller som
tillfallit make i arv och om vilken
arvlåtaren genom testamente meddelat
sådan föreskrift.

8 §.

I avseende å villkoren för sammanläggning
enligt 7 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

1. Hör fastighet till by, vars heminägor
ingå i skiftet, skall, ändå att
fastigheten är belägen inom område,
som frånskiljts skifteslaget, i avseende
å förutsättningarna för dess sammanläggande
med i skiftet ingående
fastighet så anses, som om densamma
inginge i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 och 7 §§
lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro för
handen, må i skiftet ingående fastighet
inom by som under 1 sågs, sammanläggas
med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan fastighet,
såframt denna med alla sina
ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten, enligt vad särskilt
är stadgat, beslutat utfärda kungörelse
därom, att utredning rörande
äganderättsförhållandena blivit vid
skiftet verkställd, må fastighet, som
omfattas av utredningen, göras till
föremål för sammanläggning utan
hinder av att ägaren ej erhållit lagfart
å densamma.

12 §.

Sedan äganderättsförhållandena blivit
utredda och erforderliga handlingar
införskaffats, skall lantmätaren
för delägarna föredraga frågan
om sammanläggning och därvid redogöra
för innebörden och verkan av
sådan åtgärd. Efter det delägarna
lämnats tillfälle uttala sin mening,
skola förrättningsmännen avgiva yttrande,
vari för varje särskilt fall angives,
huruvida sammanläggning anses
böra äga rum eller ej och skälen
härför.

(Föreslagen lydelse.)

1. Utan hinder av att i 6 och 7 §§
lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro för
handen, må i skiftet ingående fastighet
inom by, vars heminågor ingå i
skiftet, sammanläggas med fastighet,
tillhörande sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla
sina ägor ingår i skiftet.

2. Har rätten, enligt vad särskilt
är stadgat, beslutat utfärda kungörelse
därom, att utredning rörande
äganderättsförhållandena blivit vid
skiftet verkställd, må fastighet, som
omfattas av utredningen, göras till
föremål för sammanläggning utan
hinder av att ägaren ej erhållit lagfart
å densamma.

9 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsfrågan skall jämte
övriga handlingar i ärendet av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och
den ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som
enligt lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förfares,
som om till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om
sammanläggning enligt nämnda lag
av de i 10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren,
så snart ske kan å inskrivningsdag
anteckning göras i lagfarts- eller
fastighetsboken samt i fall, varom
i 20 § andra stycket lagen om
sammanläggning av fastigheter å
landet sägs, jämväl i intecknings- eller
fastighetsboken.

13 a §.

Hava bys heminägor undergått laga
skifte i den ordning som stadgas
i denna lag eller i lagen den 30 april
1925 (nr 102) rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län, skall vid
skifte å ägor, som undantagits från
delningen, vad i 10 och 12 §§ samt

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsf rågan skall jämte
övriga handlingar i ärendet av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och
den ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som
enligt lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förfares,
som om till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om
sammanläggning enligt nämnda lag
av de i 7 § angivna fastigheter.

11 §.

Hava hys heminägor undergått laga
skifte i den ordning som stadgas
i denna lag eller i lagen den 30 april
1925 (nr 102) rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län, skall vid
skifte å ägor, som undantagits från
delningen, vad i 7 och 9 §§ samt

Kungl. Maj ds proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

13 § första stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning såvitt angår
fastigheter, som ingå i skiftet;
och skall därvid i avseende å villkoren
för sammanläggning vad i 11 §2.
föreskrives äga motsvarande tillämpning
i fråga om fastigheter, som icke
förut ingått i laga skifte.

(Föreslagen lydelse.)

10 § första stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning såvitt angår
fastigheter, som ingå i skiftet;
och skall därvid i avseende å villkoren
för sammanläggning vad i 8 § 1.
föreskrives äga motsvarande tillämpning
i fråga om fastigheter, som icke
förut ingått i laga skifte.

12 §.

Till ägare av sådan till skifteslaget
hörande jordbruksfastighet, vilken
saknar nödiga åbyggnader och
omfattar mindre ån ett hektar åker,
må, såvida fall som i 16 § avses ej
är för handen, enligt förrättningsmånnens
bestämmande för innehav
av inrösningsjord utgå ersättning i
penningar i stället för jord. Är delägare
missnöjd med beslut i fråga,
huruvida gottgörelse i penningar sålunda
skall utgå eller icke, har han
att inom trettio dagar från det beslutet
avkunnades till ägodelningsdomaren
ingiva till ägodelning srätten
ställda besvär.

Skall mark frångå delägare enligt
vad i första stycket sägs, må annan
delägare, som innehar med åbyggnader
försedd jordbruksfastighet, lösa
marken, därest anmälan härom göras
till förrättningsmännen i samband
med den överläggning, varom
förmäles i 13 kap. 19 § lagen om delning
av jord å landet. Göres anmälan
av flera delägare, bestämme förrättningsmännen
efter samråd med
lantbruksnämnden med hänsyn till
behovet av brukningsdelarnas förstärkning,
åt vilken företräde bör givas.
Anmäler sig icke någon delägare,
må kronan, för att framdeles kunna
underlätta bildandet av bärkraftiga
brukningsdelar, lösa marken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Utöver vad ovan stadgas skall i

fråga om ersättning enligt denna pa ragraf

i tillämpliga delar gälla vad i
lagen om delning av jord å landet
sägs om vederlag i penningar för
minskning i ägovälde. Å sådan ersättning
skall jämväl lagen den 18
juni 1926 om säkerhet för utbekommande
av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte eller annan jorddelning
sförrättning äga tillämpning.

13 §.

Hava flera delägare enats om att
i sambruk nyttja fastigheter inom
skifteslaget, må på sådan delägares
begäran gemensam ägolott för dem
utläggas.

Om och i den mån för delägare,
vilka innehava såväl inrösnings- som
avrösningsjord men på grund av frivilliga
överlåtelser eller beslut enligt
12 § första stycket frånträda
inrösnings jord, icke kunna utläggas
ägolotter, som med avseende å storlek
och beskaffenhet samt med hänsyn
jämväl till övriga föreliggande
förhållanden prövas kunna på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning
såsom särskilda fastigheter,
skall gemensam ägolott utläggas
för dessa delägare eller för det antal
av dem, som minst erfordras för att
ägolotten skall motsvara angivna
krav. Vad nu sagts om gemensam
ägolott skall ock gälla beträffande avrösningsjord
tillhörig delägare, vilka
innehava allenast sådan jord eller
för vilkas hela innehav av inrösningsjord
särskilda ägolotter för annat
ändamål än jordbruk kunna utläggas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255-

(Gällande lydelse.)

14 §.

Sker ägoutbyte, må förrättningsmännen,
när skäl därtill äro, efter
överläggning med delägarna besluta
att med tillträde av områden, vilka
erhållas vid ägoutbytet, skall anstå
till dess de vid laga skiftet utlagda
ägolotterna tillträdas. Har beslut om
dylikt uppskov fattats, skola ej mindre
i lag stadgade eller enligt särskilda
beslut gällande inskränkningar
i rätten att under skiftet nyttja
skifteslagets mark tillämpas jämväl
beträffande därutom belägen mark,
som ingår i ägoutbytet, än även av
ägoutbytet föranledda likvider bestämmas
samtidigt som motsvarande
likvider vid skiftet.

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning vid sådan
utbrytning, varom i i § andra stycket
förmäles. Är delägare missnöjd
med under skiftet meddelat beslut
angående utbrytning, vare lag som i
12 § första stycket andra punkten
sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Beträffande laga skifte till rubbning av storskifte, som dessförinnan påbörjats,
skola bestämmelserna i denna lag, om så ske kan, tillämpas å där
avhandlade frågor, som vid förrättningen förekomma till behandling efter
lagens ikraftträdande.

Därest före denna lags ikraftträdande enligt 1 § andra stycket i dess ursprungliga
lydelse område avskilts till särskilt skifteslag samt inom fem år
därefter skifte å området sökes men ej kommer till stånd, vare lag som ovan
i 5 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga rörande ändring
i vissa delar av den s. k. datalagen samt anför därvid följande.

Inledning.

På grundval av förslag av den s. k. Dalautredningen utfärdades den 17
juni 1932 bland annat lag med särskilda bestämmelser om delning av jord
å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. datalagen. Denna för
Dalarnas speciella jordförhållanden avsedda lagstiftning innehåller flera avvikelser
från den för riket i övrigt gällande jorddelningslagstiftningen och
är avsedd att tillämpas vid sidan av denna. De viktigaste avvikelserna gälla
frågorna om bestämmande av skifteslags omfång, skiftesvitsord, rätt att
utesluta mark från skiftet, utflyttning, sammanläggning av fastigheter samt
fastighetsredovisningen. Genom beslut av statsmakterna ha skiften, som
komma till stånd enligt datalagen, också tilldelats en förmånligare ställning
med avseende å statsbidrag än skiften enligt den allmänna jorddelningslagen.

I en den 3 januari 1946 dagtecknad framställning till chefen för jordbruksdepartementet
hemställde landshövdingen i Kopparbergs län Gustaf
Andersson, efter samråd med överlantmätaren i länet, om en utredning rörande
jordförhållandena i de delar av länet, å vilka datalagen ägde tillämpning,
i syfte att främja såväl tillkomsten av skiften som en förstärkning av
ofullständiga jordbruk. I framställningen anfördes bland annat följande.

Det kunde sägas, att resultatet av Dalautredningens arbete varit det bästa
som då stått att uppnå. Dalalagen hade också mottagits med förståelse, och
någon opposition mot dess innebörd och tillämpning hade icke förekommit.
De genomförda skiftena hade också utfallit till belåtenhet, om man bortsåge
från missnöjet med den tidsutdräkt som förekommit vid vissa skiften.
Kostnaderna hade dock visat sig bliva förhållandevis höga. De praktiska
resultaten av dalalagen kunde emellertid icke sägas vara fullt tillfredsstäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

lande. Jordbruket i de skiftade byarna hade sålunda icke genom skiftena
fått önskvärd förstärkning. De brukningsdelar, som före skiftet varit för små
för drivande av ett rationellt jordbruk, hade gått lika ofullständiga ut ur
skiftet. Uppenbarligen borde ägosammandragningen vid skiftena följas av
en sådan sammanföring av brukningsdelar eller delar av sådana, att jordbruken
efter skiftet företedde icke endast en bättre arrondering av det gamla
ägoinnehavet utan också, genom nödig utökning av åkerarealen, en förstärkt
bärkraft. En sådan kombination av skiftes- och rationaliseringsåtgärder
syntes vara vad som för Dalarnas vidkommande i första hand borde eftersträvas
vid den omvandlingsprocess, som nu planerades i fråga om de
mindre jordbruken. För att i möjligaste mån befordra eu dylik utveckling
syntes behövligt att särskilt utreda de komplicerade spörsmål som anmälde
sig i sammanhanget. En ny dalautredning syntes sålunda erforderlig. I
första hand borde en översyn av dalalagen företagas i syfte att ytterligare
förenkla och förbilliga förfarandet. Möjligheterna att låta skiftena omfatta
större, sammanhängande områden borde underlättas, bestämmelserna angående
skiftesvitsordet omprövas, rätten till uteslutning av mark begränsas,
äganderättsutredningen förenklas, besvär smöjligheterna inskränkas till vinnande
av mindre tidsutdräkt och möjligheterna att lämna vederlag i penningar
för frångången mark utökas in. in. Eventuellt borde ett eller flera
provskiften anordnas med tillämpning av kombinationen skifte och storleksrationalisering.
Därest en rationalisering i fråga om brukningsdelarnas storlek
skulle ernås i samband med skiftet, måste särskilda utvägar sökas för
att förmå ägare av ideella andelar och lösa jordstycken att under skiftet
överlåta sina ägor till andra skiftesdelägare för förstärkning av de hemman,
som skulle fortbestå. Därvid borde undersökas, om kravet på att jord och
skog skulle åtföljas i någon mån kunde eftergivas, så att säljarna kunde få
behålla delaktighet i skogen. Dylika skogsdelar kunde eventuellt sammanföras
till gemensamhetsskogar.

Över denna framställning avgåvo fastighetsbildningssakkunniga, efter remiss,
ett den 30 januari 1946 dagtecknat yttrande, vari bland annat anfördes
följande.

Det syntes icke uteslutet, att man genom ändringar i gällande särbestämmelser
om skiften i förevarande landsdelar kunde öka möjligheterna
att få till stånd skifte, förenkla förfarandet och utvinna större resultat av
verksamheten. Förbehållslöst kunde de sakkunniga dock icke tillstyrka att
en dylik revision företoges vid sidan av den pågående översynen av skiftesväsendet
i allmänhet. De problem, som skulle inställa sig vid den ifrågavarande
revisionen av dalalagen, skulle i mycket väsentliga delar bliva desamma
som de, med vilka de sakkunniga sysslade, och den lösning, som
vore lämpligast vid rikslagstiftningen, torde i stort sett vara den tjänligaste
även för Dalarnas vidkommande. Att nu, medan jorddelningslagen
vore under revision, verkställa ändringar i dalalagen borde knappast ifrågakomma,
med mindre det gällde trängande behov, och ändringarna kunde
näppeligen få karaktär av mer än ett provisorium, ej heller beröra

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

skiftesinstitutets ändamål eller huvudgrunder i övrigt. Å andra sidan ville
de sakkunniga icke motsätta sig, att en förnyad undersökning av speciellt
jordförhållandena i Dalarna omedelbart igångsattes genom särskilda utredningsmän.
Den kunde bland annnat tänkas medföra provisoriska detaljändringar
i den gällande dalalagstiftningen till nytta vid de dalaskiften,
som under alla förhållanden komme till stånd, innan den allmänna revisionen
hunnit leda till resultat.

Landshövdingen Andersson gjorde härefter i en den 18 mars 1947 dagtecknad,
till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse förnyad
framställning i ämnet och androg därvid i huvudsak följande.

Särskilda åtgärder vore erforderliga för att man inom ifrågavarande delar
av Kopparbergs län skulle kunna praktiskt tillämpa de i proposition
till 1947 års riksdag föreslagna grunderna för jordbrukets rationalisering.
Saken vore brådskande, enär stora laga skiften påginge vid vilka utökning
av de blivande brukningsdelarnas åkerareal vore synnerligen behövlig.
I de trakter, varom här vore fråga, kunde enstaka storleksrationaliseringsåtgärder
knappast ifrågakomma, och de områden som inbegrepes i
en och samma planering vidgades att omfatta stora byar, ja stundom hela
socknar. Framställningens syfte vore att få till stånd en lämplig samordning
av skifte och rationalisering. Sannolikt komme dylik samordning att
behövas även i andra landsdelar, men skillnaden mellan Dalarna och andra
landskap i detta hänseende vore, att saken i Dalarna vore omedelbart aktuell
i den allra största omfattning. Flera stora laga skiften påginge nämligen
vilka på ett tidigt stadium borde kombineras med rationaliseringsåtgärder.

Frågan om en överarbetning av dalalagen anmäldes av mig — efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet — i statsrådet den
9 maj 1947. Efter att ha redogjort för landshövdingen Anderssons framställningar
och fastighetsbildningssakkunnigas yttrande anförde jag för
egen del, att de skäl, som åberopats för en snabb revision av dalalagen,
syntes mig synnerligen tungt vägande. Den komplicerade naturen hos de
spörsmål, lagen avsåge, syntes visserligen omöjliggöra en mera genomgripande
och samtidigt snabb omarbetning av lagen. Huvudsyftet med berörda
framställningar vore emellertid, att vissa praktiska olägenheter och svårigheter,
som framträtt vid nu pågående skiften inom ifrågavarande del av Kopparbergs
län, utan dröjsmål skulle avlägsnas. Jag framhöll särskilt tanken att
genom lagändring öppna möjlighet att låta ägare till små kvotdelar inom ett
skifteslag avslå från sitt innehav av inägojord mot gottgörelse i skogsmark
eller penningar. Vissa andra ändringar av de slag, som exemplifierats i
framställningen den 3 januari 1946, borde även övervägas i den mån så
kunde ske utan större tidsutdräkt. De lagändringar, vari en sådan utredning
kunde resultera, skulle självfallet få betraktas som provisoriska och
sålunda icke innefatta ett föregripande av den allmänna reformen av skiftesväsendet.
På grund av det anförda fann jag eu utredning böra igång 2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

sättas med uppgift att provisoriskt överarbeta dalalagen i de delar, som
vid tillämpningen visat sig innefatta särskilt framträdande hinder för en
samordning av skifte och rationalisering. Utredningen borde bedrivas så
skyndsamt, att de förslag, som framkomme, kunde föreläggas 1948 års
riksdag. Under arbetet borde samråd äga rum med fastighetsbildningssakkunniga.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställde jag, att Kungl.
Maj :t måtte bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att utse en
utredningsman att verkställa den av mig omnämnda utredningen samt
högst fem på jordbrukets och skiftesväsendets område sakkunniga personer
att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningarna med
honom och i övrigt biträda vid utredningen.

Med stöd av ett i enlighet med denna hemställan lämnat bemyndigande
tillkallade jag den 9 maj 1947 dels revisionssekreteraren Hj. Nordfelt för att
verkställa utredning och avgiva lagförslag i ämnet, dels hemmansägaren
Grudd-Pers Karl Andersson i Utmeland, distriktslantmätaren E. V. Bengtsson,
landstingsmannen O. Gudmundsson i Stumsnäs, hemmansägaren Rull
Johannes Persson i Vinäs och överlantmätaren E. H. Rudhe att såsom sakkunniga
biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 31 december
1947 avgivit promemoria med utkast till lag om ändring i vissa delar av
den s. k. dalalagen m. in. Förslaget har enhälligt biträtts av de sakkunniga.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen
och fastighetsbildningssakkunniga, egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnden
i Kopparbergs län, domhavandena i Falu domsaga, Nås och
Malungs domsaga, Nedansiljans domsaga och Ovansiljans domsaga, länsstyrelsen
i Kopparbergs län, förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap,
skogsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län, Sveriges lantbruksförbund ävensom Dalarnas länsförbund av Riksförbundet
landsbygdens folk.

Jag anhåller nu att få till närmare granskning upptaga spörsmålet i fråga.

Förslagets huvudinnehåll.

Promemorian.

I 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen uppställas vissa krav på
storlek och beskaffenhet hos ägolott, som må utläggas vid laga skifte. Kan
sådan ägolott utläggas allenast för vissa delägare, må skifte likväl äga rum,
för såvitt å andra delägare belöpande andelar kunna utläggas i gemensam
ägolott, som uppfyller de uppställda kraven.

I promemorian uppvisas, att jorddelningslagens ifrågavarande stadgande,
vilket med viss modifikation är avsett att gälla även för dalalagens tillämpningsområde,
där blivit i praktiken så gott som helt åsidosatt. Förrättningsmännen
äro för närvarande nödsakade att utlägga talrika ägolotter av uppenbart
otillfredsställande beskaffenhet. En stor del av dessa obetydliga ägolotter
tillhöra personer, som äro bosatta på annan ort, ej sällan utom riket.

Kungl. Maj ds proposition nr 255.

För att i möjligaste män råda bot på dessa missförhållanden föreslår utredningsmannen,
att vid skifte enligt dalalagen innehavarna av små, obebyggda
andelar skola kunna åläggas frånträda sin andel i åkerjord mot
likvid i pengar. Den åkerareal, som härigenom bleve tillgänglig, skulle begagnas
till förstärkning av ofullständiga jordbruk inom skifteslaget.

Sin skogsmark skulle ifrågavarande ägare av små andelar få behålla, men
skogsmarken skulle utläggas i gemensamma lotter av tillräcklig storlek för
att möjliggöra ett rationellt skogsbruk. Emellertid kunna enligt datalagen
såväl förrättningsmännen som skiftesdelägarna under vissa förutsättningar
besluta, att viss del av skifteslaget skall uteslutas från delningen. Har sådant
beslut fattats, är det av skäl som angivas i promemorian tekniskt omöjligt
att utlägga gemensamma lotter. Har del av skifteslag uteslutits från delningen
minskas dessutom väsentligt möjligheten att sammandraga ägorna,
d. v. s. resultatet av skiftet försämras. Utredningsmannen föreslår därför, att
dalalagens specialregler om uteslutning av mark slopas.

I promemorian förordas vidare vissa ändringar i dalalagens omröstningsregler
dels i syfte att tillförsäkra de verkliga jordbrukarna i skifteslaget
ökat inflytande på frågan om skifte skall komma till stånd eller ej och dels
i syfte att förenkla förfarandet. Rösträtt vid beslut, huruvida skifte skall
äga rum, tillkommer redan med dalalagens nuvarande utformning icke
annan än ägare av jordbruksfastighet inom skifteslaget. Utredningsmannen
föreslår emellertid, att rösträtt även frånkännes den kategori
av ägare till små, obebyggda jordbruksfastigheter, som skulle kunna åläggas
mottaga likvid i pengar för sin åkerjord, ävensom de delägare, vilka allenast
inneha mindre andelar i skogsmark. Vidare föreslås att ägobeloppet,
som för närvarande utgör röstberäkningsgrund i dalalagen, utbytes mot
taxeringsvärdet.

I dalalagen stadgas, att om fråga om skifte förfallit genom omröstning och
inom tio år därefter skifte ånyo sökes å det skifteslag, som avsetts med ansökningen
om skifte vid det förra tillfället, är sökanden, därest skifte ej
kommer till stånd, pliktig gälda alla å förrättningen uppkomna kostnader.
Utredningsmannen föreslår, att denna tidsperiod av tio år förkortas till
fem år.

Utredningsmannen har i promemorian sammanfattat ändringsförslagens
innebörd på följande sätt:

Genomföres en ändring av dalalagen i överensstämmelse med de framlagda
förslagen, skulle detta innebära, att rätten att besluta om marks uteslutande
från skifte bortfölle och därmed ökade möjligheter till sammandragning
av ägorna vunnes, att röstningsreglerna vid beslut om skiftes företagande
förenklades, att de verkliga jordbrukarna inom skifteslaget finge ökat inflytande
på frågan om skifte eller icke skifte, att de principer, som ligga till
grund för stadgandet i 1 kap. 8 § jorddelningslagen, skänktes ökat beaktande
inom dalalagens tillämpningsområde samt att viss areal inrösningsjord i
samband med skifte bleve disponibel till förstärkning av ofullständiga jordbruk
inom skifteslaget. I huvudsak skulle en dylik lagändring innebära ett
närmande av speciallagstiftningen i fråga till rikslagstiftningen. Tvånget för

Kungl. Maj.ts proposition nr 2-55.

skiftesdelägare med mycket små andelar att avstå sin inägojord mot likvid
i pengar skulle dock komma att innebära ett rätt markant avsteg från rikslagstiflningen
i dess nuvarande utformning. Bestämmelser motsvarande de
föreslagna — och ännu längre gående — kunna emellertid förutses framdeles
bliva införda även i jorddelningslagen. Förekomsten av ett stort antal mycket
små andelar utgör också det mest påfallande särdraget i Dalarnas jordförhållanden,
en omständighet som torde få anses motivera ett föregripande
på denna punkt i modifierad form av rikslagstiftningens väntade framtida
utformning.

Yttrandena.

Styrelsen för Dalarnas länsförbund av Riksförbundet landsbygdens folk
förordar en tids uppskov med lagändringen i fråga för en grundligare undersökning
av de i promemorian berörda frågorna.

I samtliga övriga yttranden har utredningsmannens förslag — i vissa
fall med yrkanden om modifikationer på enstaka punkter — positivt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Sålunda anför lantmäteristyrelsen:

Laga skifte, och i synnerhet skifte av den omfattning varom i förevarande
sammanhang är fråga, har en genomgripande betydelse för den bygd,
som beröres av skiftet, lika väl som för envar av de enskilda delägarna.
Kostnaderna för dalaskiftena äro stora och den största delen därav betalas
av statsverket. Det måste då vara ett oeftergivligt krav, att skiftena bedrivas
så att de lämna gott resultat. Den nuvarande datalagen ger icke möjlighet
att utföra skiftena rationellt. Genom det framlagda förslaget vinnes en betydande
förbättring härutinnan. Enligt lantmäteristyrelsens mening innefattar
förslaget sålunda en i stort sett lycklig lösning av de svåra och invecklade
problem, till vilka utredningsmannen haft att taga ställning.

Egnahemsstyrelsen yttrar:

De förslag till ändringar i dalalagen, som nu framläggas, synas vara grundade
på riktiga överväganden av hur långt man för närvarande kan gå för
att effektivisera skiftena i de delar av Kopparbergs län, som beröras av
lagstiftningen, och i samband därmed åstadkomma en synnerligen önskvärd
rationalisering av jordbruket. Förslagen äro icke avsedda att föregripa den
allmänna reform av skiftesväsendet, vartill förslag komma att framläggas
av fastighetsbildningssakkunniga. Egnahemsstyrelsen får följaktligen tillstyrka
att utredningsmannens lagförslag antages.

Egnahemsnämnden i länet förklarar sig icke ha kunnat komma till annan
uppfattning än utredningsmannen och de sakkunniga. Nämnden har
därför beslutat tillstyrka lagförslaget i föreliggande skick.

Länsstyrelsen säger sig vilja livligt understödja lagförslagets syfte och
anför vidare.

Vid de skiften, som hittills genomförts med stöd av dalalagens bestämmelser,
har det framstått som en uppenbar olägenhet, att ett stort antal
alltför små och till självständig brukning otjänliga ägolotter utlagts. Betecknande
för förhållandena är, att vid ifrågavarande skiften regelmässigt
utlagts ett betydligt större antal ägolotter än vid storskiftet. Med den utveckling,
som nu förberedes inom landets jordbruk, måste det vara ange -

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

läget att vid skiften, som hädanefter genomföras, sörja för icke blott en
bättre arrondering av delägarnas innehav utan även en storleksrationalisering.
Ett sådant förfarande har också förutsatts vid genomförande av de av
statsmakterna beslutade åtgärderna till stärkande av det mindre jordbruket.
Länsstyrelsen får alltså tillstyrka, att ändringar i dalalagen genomföras
i den riktning, som föreslås i den remitterade promemorian.

Domhavanden i Falu domsaga instämmer beträffande förslagets huvudgrunder
i länsstyrelsens yttrande och betecknar förslaget som väl genomtänkt
och utformat.

T. f. domhavanden i Nås och Malungs domsaga uttalar, att vad utredningsmannen
anfört i motiven till lagutkastet bekräftas av erfarenheten
inom domsagan.

Domhavanden i Nedansiljans domsaga yttrar:

Lika med utredningsmannen finner jag att gällande lagstiftning icke är
tillfredsställande med avseende å jorddelningen i denna domsaga. Lagstiftningen
bör sålunda undergå erforderlig jämkning för att större reda skall
kunna vinnas i de olika socknarnas ur jordbruks-, fastighetskredits-, lagfarts-
och beskattningssynpunkter otillfredsställande fastighetsförhållanden.

Såsom utredningsmannen jämväl framhållit kan det naturligtvis ifrågasättas,
huruvida en revision av dalalagen bör ske vid denna tidpunkt. Måhända
borde man först avvakta resultatet av utredningen rörande en ny
jorddelningslag för hela riket och möjligen också tillkomsten av den nya
jordabalken. Å andra sidan äro de skäl, som i promemorian anförts till
stöd för en snabb och provisorisk revision, så övertygande, att en förändrad
lagstiftning i den riktning utredningsmannen föreslagit torde böra redan nu
genomföras.

Skogsstyrelsen — som inskränkt sin granskning till i huvudsak sådana
uttalanden i promemorian, som ha samband med skogsbruket — tillkännager
den uppfattningen, att den föreslagna överarbetningen av datalagen
skulle medföra en avsevärd förbättring.

Skogsvårdsstyrelsen i länet yttrar:

Liksom utredningsmannen anser skogsvårdsstyrelsen, att datalagen i dess
nuvarande utformning icke befrämjar fastighetsbildningen på ett sätt, som
motsvarar tidens krav. Då tillika synnerligen omfattande skiftesförrättningar
enligt denna lag äro under handläggning, framstår det som synnerligen
angeläget, att frågan om ändringar i dalalagen upptages till separat
behandling vid sidan av pågående översyn av skiftesväsendet i allmänhet.

Inom dalalagens tillämpningsområde förekomma jordbruksfastigheter av
den mest olämpliga beskaffenhet i sådan mängd, att omskiften avseende
enbart ägosammandragning enligt nuvarande lag icke tillgodose berättigade
krav på storleksrationalisering. Ett kombinerat skiftes- och rationaliseringsförfarande
synes därför vara en nödvändig förutsättning för ernåendet av
en mera tillfredsställande fastighetsbildning inom ifrågavarande områden.
Utredningsmannens förslag härom synas väl motiverade och ägnade att befordra
en för skogs- och jordbruket ändamålsenligare fastighetsbildning.
Skogsvårdsstyrelsen får därför på det livligaste tillstyrka ett snabbt genomförande
av utredningsmannens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Departementschefen.

Vid dalalagens utarbetande ansågs det vara av stor vikt, att ortsbefolkningens
önskemål och synpunkter vunno beaktande, främst för att man
därigenom skulle giva stöd åt dem, som ivrade för omskiften inom lagens
tillämpningsområde. Denna inställning till lagstiftningsuppgiften föranledde
åtskilliga eftergifter i förhållande till rikslagstiftningen, vilka ur principiell
synpunkt måste anses mindre lyckliga.

Uppenbarligen bör det icke heller nu ifrågakomma, att statsmakterna påtvinga
en viss bygd bestämmelser, till vilka en ansvarsmedveten ortsopinion
ställer sig alldeles främmande. På sätt den följande framställningen
kommer att närmare utvisa, har emellertid utredningsmannen gjort gällande,
att ortsopinionen numera förändrats så, att man med fasthållande
av nyss angivna inställning till lagstiftningsuppgiften på åtskilliga punkter
kan jämka dalalagens regler på ett ur jordbrukets och fastighetsbildningens
synpunkt önskvärt sätt. Riktigheten av denna uppfattning synes mig ha
vunnit full bekräftelse genom yttrandena i ärendet. Från olika håll har
vitsordats, att de föreslagna lagändringarna kunna antagas vara ägnade
att väsentligt förbättra resultatet av skiftena utan att innefatta för ortsbefolkningen
stötande ingrepp. För egen del kan jag under sådana förhållanden
i princip ansluta mig till utredningsmannens förslag.

Kraven på ägolotts beskaffenhet.

Promemorian.

Det huvudspörsmål, som behandlats i utredningsmannens promemoria,
avser lagändringar i syfte att förhindra tillkomsten av otillfredsställande
ägolotter. Härom anföres i promemorian följande.

Reglerna om ägolotts beskaffenhet vid skiften enligt dalalagen.

I 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen stadgas, att skifte å skifteslag,
som ej förut delats genom lantmäteriförrättning, må äga rum endast
om för var delägare kan utläggas ägolott, som med avseende å storlek och
beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga förhållanden kan på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet. Kan
sådan ägolott utläggas allenast för sökanden eller, jämte honom, viss eller
vissa delägare, må emeilertid skiftet äga rum, för såvitt å andra delägare
belöpande andelar kunna utläggas i gemensam ägolott av nyssnämnda beskaffenhet.
Vad som sagts skall — enligt 1 kap. 15 § jorddelningslagen —
tillämpas, även då vid omskifte av skifteslag fråga uppkommer om delning
av lott utlagd vid tidigare lantmäteriförrättning.

Det sålunda uppställda kravet på ägolotts beskaffenhet utgjorde en nyhet
i 1926 års jorddelningslagstiftning. Skiftesstadgan medgav obegränsad
rätt till laga skifte å skiftad jord, till följd varav det nuvarande fastighetsbeståndet
i riket företer ett starkt inslag av sådana genom lantmäteriförrättningar
tillkomna ägolotter, vilka icke motsvara jorddelningslagens krav.

Kungl. Maj.ts pronosition nr 255.

Med jorddelningslagens nuvarande utformning kan man heller icke vid
omskifte — i annan mån än möjlighet till sammanläggning står till buds —
undgå att ånyo utlägga dessa otillfredsställande ägolotter. Stadgandet i
1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen avser ju endast skifteslag, som
ej förut delats genom lantinäteriförrättning, och 1 kap. 15 § samma lag
avser endast delning av lott, utlagd vid tidigare förrättning.

Med den långt fortskridna ägosplittring, som föreligger inom dalalagens
tillämpningsområde, blir emellertid vid laga skiften därstädes regelmässigt
fråga om delning av lotter, som utlagts vid storskifte. Till grund för de tolv
s. k. provskiften, som företogos i Dalarna före dalalagens utarbetande, låg
skiftesstadgan (jämte vissa specialförfattningar). Något legalt hinder för
uppdelning av storskifteslotter vid provskiftena förelåg sålunda icke. Men
innan dalalagen erhållit sin slutliga utformning hade jorddelningslagen utfärdats,
och Dalautredningen hade sålunda att taga ställning till frågan,
huruvida jorddelningslagens krav på ägolotts beskaffenhet skulle iakttagas
vid delning av storskifteslotter under kommande skiften enligt dalalagen.

Dalautredningen fann på anförda skäl stadgandet i 1 kap. 8 § första stycket
jorddelningslagen icke böra givas oinskränkt giltighet inom dalalagens
tillämpningsområde. I 16 § dalalagen har den föreskriften införts, att om
vid skifte fråga uppstår om delning av vid tidigare lantinäteriförrättning utlagd
lott, som är oskiftad, och därvid finnes, att för viss delägare ej kan
utläggas ägolott i enlighet med vad i 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen
föreskrives, delningen likväl må utan hinder härav äga rum, såvida
för delägaren i fråga kan utläggas ägolott, som tillsammans med annan
honom eller hans make tillhörig jord, om vilken är grundad anledning antaga,
alt den kommer att ligga i sambruk med ägolotten, bildar en brukningsdel
av beskaffenhet, som för ägolott är i sistnämnda lagrum föreskriven.

Det kan alltså synas ha varit avsett, att jorddelningslagens krav på ägolotts
beskaffenhet skulle gälla jämväl för dalalagens tillämpningsområde
med allenast den modifikation, som angivits i 16 § dalalagen. I själva verket
är emellertid så icke fallet. I avseende å villkoren för sammanläggning
innefattar nämligen 11 S dalalagen viktiga undantag från allmänna regler.

1 6 § andra stycket sammanläggningslagen stadgades i lagens ursprungliga
avfattning, att sammanläggning i sammanhang med laga skifte finge äga
rum allenast där de till sammanläggning avsedda fastigheterna prövades
kunna utläggas såsom ägolott, vilken överensstämde med vad i 1 kap. 8 §
första stycket samt i 13 kap. jorddelningslagen stadgades.1 Jämlikt 11 §

2 dalalagen i dess ursprungliga lydelse kunde sammanläggning ske utan
hinder av att i 6 £ andra stycket sammanläggningslagen för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej vore för handen. Nu torde det kunna sägas
höra till undanlagen, att vid skifte enligt dalalagen delägare innehar andel
i allenast en jordregisterenhet. Sammanläggning i sammanhang med skiftet

1 Hänvisningen Ull 13 kap. jorddelningslagcn avser i första band bestämmelserna i 7 § om
det antal skiften, som må läggas till en och samma ägolott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

sker sålunda för flertalet delägare, något som innebär att jorddelningslagens
krav på ägolotts beskaffenhet i praktiken blivit så gott som helt
åsidosatt inom dalalagens tillämpningsområde.1

För Dalautredningen torde ha framstått såsom utredningens huvuduppgift
att genom största möjliga beaktande av bygdens säregna förhållanden
stödja opinionen för påbörjandet av skiften, att skapa förutsättningar för
en sammandragning av bydelägarnas faktiska jordinnehav, åtminstone i
heminägorna, samt att bringa reda i de oefterrättliga lagfartsförhållandena.
Dessa syften lärer lagstiftningen väl hava fyllt. Skiften pågå för närvarande
i sådan omfattning, att all tillgänglig lantmäteripersonal är strängt sysselsatt
för åtskilliga år framåt, och nya ansökningar om skiften ligga i beredskap,
vilket allt visar att befolkningens insikt om skiftenas betydelse
väsentligt ökats. Samtidigt torde, såsom i det följande skall beröras, kraven
på särbestämmelser i vissa avseenden hava förlorat i styrka. Tiden är otvivelaktigt
nu inne för en revision av dalalagen. Att därvid frågan om krav
på ägolotts beskaffenhet mot bakgrunden av nutida rationaliseringssträvanden
inom jordbruket utgör det spörsmål, som i främsta rummet anmäler
sig till omprövning, torde icke behöva närmare utvecklas. Betydelsen av
förevarande spörsmål för Dalabygden lärer emellertid böra belysas med
ett par exempel.

Vissa delar av Vika—Vinäs skifteslag i Mora socken, nämligen heminägorna,
hemskogarna, ett fäbodeställe med skog samt Vinäs utskog, undergingo
provskifte åren 1927—1942.

Antalet åbolotter, som utlagts vid storskiftet i Vika—Vinäs, var 215. Vid
provskiftet utlades emellertid icke mindre än 419 ägolotter, därav 385 med
inägojord och 34 med endast skogsmark. Omkring hälften av sistnämnda
lotter utgjorde endast små fastigheter, vilka utbytte hela sitt innehav uti
inägorna mot skogsmark. I fråga om de 385 ägolotterna med inägojord förekom
sambruk i 53 fall, varför man här har att beakta återstående 332 brukningslotter.
Av dessa äro allenast 145 bebyggda för jordbruk och ett 20-tal
bebyggda med endast bostadshus. Skifteslagets åkerareal är 572 hektar. Om
denna areal fördelats på de för jordbruk bebyggda lotterna, skulle medelarealen
åker ha blivit 4 hektar. I själva verket fördelades emellertid åkerarealen
på följande sätt:

65 lotter med

70 » »

99 »

43 > »

28 »

16 » »

0 —0''5 hektar åker

0- 5 — 10 » »

1- 0—2-0 » »

2-0—3-0 » »

30—4''0 » »

4-0—5-0 » »

1 Genom år 1947 beslutade ändringar i sammanläggningslagen (jfr SFS 1947:701) har den
jordpolitiska kontrollen vid sammanläggningar skärpts (se 6 och 7 §§). Icke heller de nya bestämmelserna
äga giltighet för dalalagens tillämpningsområde (jfr SFS 1947:702).

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

7 lotter med 5 0—6 0 hektar åker

1 lott » 6-0 —7-0 » »

2 lotter » 7 0—8 0 » »

1 lott med mer än 8 0 » »

Summa 332 lotter.

Till denna åkerareal kom i genomsnitt omkring 18 hektar skogsmark för
varje hektar åker.

Såsom förut påpekats, ägde jorddelningslagen icke tillämpning å provskiftena,
varför ur legal synpunkt ej kan riktas anmärkning mot den verkställda
fördelningen.

Hur förhållandena numera te sig kan belysas av ett av de få hittills avslutade
skiften, som verkställts enligt dalalagen, nämligen laga skiftet å
Östnors skifteslag i Mora socken, som påbörjades 1935, avslutades 1944 och
fastställdes 1946.

All skifteslagets mark gick in i skiftet, men två oskiftade utskogar avsattes
till gemensamhetsskogar. Den mark, som skiftades, innehöll 178
hektar tomt och åker, 55 hektar äng, 2 962 hektar skogsmark och 847
hektar annan avrösningsjord. Ängens uppskattningsinnehåll utgjorde endast
4 procent av den övriga inrösningsjordens och uppskattningsinnehållet
av »annan avrösningsjord» endast omkring 1 procent av skogsmarkens.

Antalet åbolotter vid storskiftet var 96. Vid laga skiftet utlades 241 ägolotter.
Av dessa ägdes 83 av delägare bosatta utanför skifteslaget. Av de
utlagda ägolotterna utgjorde 9 industritomter o. d. samt 28 bostadstomter,
medan 9 lotter endast bestodo av skogsmark och 2 endast av andel i gemensamhetsskogar.
Fråndragas dessa ägolotter, tillsammans 48, återstå 193
lotter. Av dessa brukas 60 tillsammans med andra ägolotter och ha också i
regel vid skiftesläggningen blivit utlagda så, att de ur arronderingssynpunkt
lämpa sig för sambruk. Kvar stå då 133 brukningslotter med en sammanlagd
åkerareal av omkring 165 hektar. Av dessa lotter äro 43 bebyggda för
jordbruk. Om åkerarealen fördelats på de bebyggda lotterna, skulle medelarealen
åker även i detta fall ha blivit i runt tal 4 hektar. Vid skiftet fördelades
emellertid åkerarealen på följande sätt:

57	lotter med	O © l o ©	hektar	åker
33	» »	0-5 — l-o	tf
16	» »	l-o—2-0		»
10	T> »	20—30		»
9		30—4-0		»
3		4-0—5-0		»
3	» »	5-0—60	>
1	lott »	6-0—7-0	»	T>
1	» »	7-0—8-0	»	»

Summa 133 lotter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Medelarealen skogsmark för de 133 lotterna är 17 hektar för 1 hektar
åker. Ängen och »annan avrösningsjord» representera, såsom förut framgått,
mycket obetydliga värden i förhållande till åkern respektive skogsmarken,
varför en redovisning därav saknar intresse i detta sammanhang.

Att ett skifte så beskaffat, som uppställningen visar, kunnat lagligen
fastställas finner sin förklaring däri, att även de minsta lotterna regelmässigt
bildats genom sammanläggning, varvid dalalagens särskilda bestämmelser
om sammanläggning föranlett att bestämmelsen i 1 kap. 8 § första
stycket jorddelningslagen satts ur kraft.

Förslag om inlösen av viss inrösningsjord.

De anförda exemplen torde vara till fyllest för att belysa, att en ändring
bör eftersträvas beträffande reglerna om ägolotts beskaffenhet vid skiften
enligt dalalagen. Spörsmålet får anses vara av brådskande natur, då ändringen
lärer böra genomföras innan skiftesläggning sker vid de nu pågående
skiftena, av vilka ett omfattar hela Sollerö socken med 662 delägare.
Redan med hänsyn till de med ett laga skifte förenade kostnaderna torde
sådana resultat som de här exemplifierade få betecknas som synnerligen
otillfredsställande, och uppenbarligen äro de fullkomligt oförenliga med de
numera fastslagna principerna för vårt lands jordbrukspolitik. Även om
vid förevarande provisoriska överarbetning av datalagen angivna missförhållande
svårligen kan helt avlägsnas, bör självfallet ett i möjligaste mån
förbättrat förfarande vid bildandet av de nya ägolotterna likväl eftersträvas.

Den utväg, jorddelningslagen anvisar, är, såsom förut framgått, att utlägga
gemensam ägolott för de delägare, för vilka tillfredsställande ägolott
icke kan utläggas. Om detta över huvud taget är möjligt vid tillämpning av
dalalagen är i och för sig ett komplicerat spörsmål, som skall behandlas i
det följande. Förutsatt att gemensamma ägolotter kunna utläggas måste
likväl ifrågasättas, om det kan ur praktiska synpunkter anses lämpligt att
inom dalalagens tillämpningsområde i betydande omfattning utlägga gemensamt
ägda brukningsenheter, låt vara att dessa bleve av beskaffenhet
som i 1 kap. 8 § jorddelningslagen avses. Det synes ytterst angeläget, att
man i stället i viss utsträckning tillvaratager den möjlighet till förbättring
av brukningsdelarnas beskaffenhet, som laga skiftet kan erbjuda. Det kan
förtjäna framhållas, att man vid dalaskiftena påträffar delägare, vilkas
jordinnehav är så ytterligt obetydligt att jorden över huvud taget icke kunnat
åsättas något taxeringsvärde. Delägare finnas, vilka inneha iner än ett
tiotal olika hemmansdelar, tillhopa åsatta ett taxeringsvärde av allenast 100
kronor. Icke desto mindre anses sådana delägare — vilka i flertalet fall äro
bosatta på annan ort och ofta utom riket — såsom ägare till jordbruksfastigheter,
de få deltaga i de för bygdens verkliga jordbrukare livsviktiga
besluten om skifte skall konnna till stånd eller icke och de kunna regelmässigt
göra anspråk på att få ägolott utlagd för sitt obetydliga jordinnehav.
Förutsatt att skälig kompensation gives torde det ur sociala och civilrättsliga
synpunkter få anses vara minst lika befogat att göra ett ingrepp i dessa

Kun</I. Maj:ts proposition nr 255.

jordägares besittning i och för jordbrukets förkovring, som exempelvis att
expropriera mark för framdragandet av en järnväg till fromma för en
bygd. Skulle inom viss gräns en inskränkning ske i skiftesdelägares rätt att
behålla all jord, med vilken han går in i skiftet, skulle en sådan inskränkning
för övrigt heller icke kunna sägas innebära någon egentlig nyhet. Redan
vid storskiftet inom ifrågavarande delar av Kopparbergs län beslöts
att of ullsuttna åbor visserligen icke mot sin vilja skulle rubbas ur sina små
jordadelar, men att dessa vid skeende förändringar genom dödsfall, giftermål
eller eljest så småningom skulle sammanläggas, så att lagliga besittningar
med tiden kunde uppkomma. Ingen skulle få sälja en obesuttenhet
till annan än den, som ägde jord i samma nummer. Två eller flera i en
ägares hand sammankomna obesuttna hemmansdelar skulle sedermera icke
få åtskiljas. Genom sådana bestämmelser hoppades man att de under s. k
sub-nummer upptagna fastighetsdelarna småningom skulle försvinna. Dessa
förhoppningar ha emellertid fullständigt kommit på skam, och i våra dagar
kunna rent av tendenser spåras att — efter schablonmässigt verkställda
arvskiften — genom sämjedelning ånyo splittra innehav, som sammanförts
vid provskiftena. Det synes vara hög tid att ett ingripande häremot sker.

Skola då olika metoder övervägas att skapa förutsättningar för förstärkning
av ofullständiga jordbruk vid skiften enligt datalagen, skulle en
utväg vara, att delägare, vars åkerareal saknade åbyggnader och föllo under
viss gräns, finge hela sitt innehav utlagt i skogsmark. Sådant utbyte
av åker mot skog har redan hittills i viss utsträckning skett på frivillighetens
väg. Att uppställa en tvingande regel härom lärer emellertid icke böra
ske av den anledningen, att ägarna av bebyggda jordbruksfastigheter inom
ett skifteslag ofta bestämt motsätta sig en minskning av sitt skogsinnehav.
Att så är förhållandet har mycket klart framgått vid utredningsmannens
överläggningar med de sakkunniga såväl som med ortsbor utom de sakkunnigas
krets med erfarenhet av skiftesfrågor. 1 stället torde då den möjligheten
böra övervägas, att låta ägarna av små, obebyggda andelar behålla
skogsmarken men frånträda åkerarealen genom ett likvidförfarande under
skiftet. I själva verket torde flertalet ägare av små andelar ej ha något
att erinra mot en sådan lösning. Det är just skogen man vill behålla som
ett slags sparkapital. Åkerarealen tillmätes mindre betydelse. Mot ett sådant
förslag skulle nu kunna andragas, att åtgärden stode i strid med den
sedan länge i lagstiftningen hävdade och genom 1947 års lagstiftning rörande
avstyckning ytterligare fastslagna principen, att skog och inägojord
icke få åtskiljas. Emellertid synes man kunna göra gällande, att ett avsteg
från denna princip i här föreslagen omfattning skulle kunna ske utan
våda för jordbruket. Till eu början gäller det här att komma till rätta med
ytterst säregna förhållanden. Vidare bör framhållas, att — såsom de ovan
anförda exemplen belysa — • skogstillgången i Dalarna i regel är så riklig,
att de verkliga jordbrukarnas skogsinnehav före skiftet är mer än tillräckligt
även för en utökad åkerareal. Slutligen torde man, såsom i det följande
skall närmare beröras, åtminstone i viss utsträckning kunna räkna med

Kungl. Maj.ts proposition nr 25ö.

att åtskiljandet av jord och skog endast blir temporärt, i det att lantbruksnämnden
vid skeende försäljningar av andelar i sådan skogsmark
varom här är fråga torde äga möjlighet tillse, att skogen återföres till jordbruket.

Det förslag, utredningsmannen på denna punkt vill framlägga, är sålunda
att innehavarna av små, obebyggda andelar åläggas frånträda sin
andel i åkerjord mot likvid i penningar. Den åkerareal, som härigenom
bleve tillgänglig, skulle få lösas av därtill villiga innehavare av ofullständiga,
bebyggda jordbruk. Skulle mot förmodan icke all tillgänglig mark
komma att lösas av därtill berättigade skiftesdelägare, finge överbliven
areal tills vidare övertagas av staten, företrädd av lantbruksnämnden. Den i
principerna för jordbrukets rationalisering ingående aktiva inköpspolitiken
från statens sida finge med andra ord på denna punkt träda i funktion.

Såsom framgår av de ovan lämnade uppgifterna från östnors skifteslag
representerar ängsmarken ett mycket obetydligt värde i förhållande till
åkerjorden. Inlösningen lärer emellertid böra omfatta all inrösningsjord.
Huru man bör uppdraga den storleksgräns, vid vars underskridande skyldighet
att frånträda inrösningsjord skulle inträda, kan självfallet bli föremål
för olika meningar. Utredningsmannen föreslår emellertid, att lösningsrätt
skall äga rum med avseende å inrösningsjorden till sådan obebyggd
jordbruksfastighet, vars åkerareal understiger ett hektar. Verkningarna
av en sådan regel för skifteslag inom Mora socken kunna bedömas
med ledning av förut lämnade uppgifter. Regelns innebörd skall i det följande
belysas med ytterligare ett exempel från annan socken.

Utläggande av gemensamma ägolotter i skogsmark.

Väljes den här förordade lösningen av frågan återstår att besvara spörsmålet,
huru bör förfaras med den skogsmark, som ägarna av nyss angivna
jordbruksfastigheter skulle få behålla. Principiellt synes skäl ej föreligga
att stadga avvikelse från jorddelningslagens allmänna regler. För dessa
små andelar i skogsmark — och annan avrösningsjord — borde med andra
ord utläggas gemensamma lotter av sådan storlek, att ett rationellt skogsbruk
kunde bedrivas. Här uppkommer då det förut antydda spörsmålet, huruvida
gemensam ägolott över huvud taget kan utläggas vid skiften enligt
dalalagen.

Uppfyller fastighet, som utgör kvotdel av jordregisterfastighet, icke betingelserna
för att utläggas såsom ägolott för sig, skall den, såsom förut berörts,
enligt jorddelningslagen läggas tillsammans med annan fastighet i
gemensam ägolott. Sådan ägolott kan — enligt 13 kap. 13 § jorddelningsla§en
— jämväl utläggas åt vissa delägare, som därom framställa yrkande.
Vare sig bildandet av gemensam ägolott skall ske tvångsvis eller på grund
av yrkande, kan emellertid i sådan lott ingå endast kvotdelar av en och
samma jordregisterfastighet. Såsom förut framhållits är det emellertid
inom dalalagens tillämpningsområde regel, att även de minsta innehav bestå
av andelar i skilda registerfastigheter. Av dessa andelar kan genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

sammanläggning bildas en fastighet för var delägare. Denna fastighet åsättes
visserligen icke jordregisternummer förrän efter skiftets fastställande,
men anses dock dessförinnan vara likställd med jordregisterfastighet. Härav
följer att för flera, genom sammanläggning bildade fastigheter enligt
gällande bestämmelser icke kan utläggas gemensam ägolott.

Skälen till jorddelningslagens ståndpunkt i nu förevarande hänseende
framgå av lagrådets år 1922 avgivna utlåtande över då föreliggande förslag
till jorddelningslag. Lagrådet uttalade bland annat, att om en delägare
innehade fastigheter, som var för sig voro upptagna under särskilda
nummer i jordregistret, eller delar av sådana fastigheter, och det icke läte
sig göra att sammanslå de särskilda jordregisternumren eller delarna därav
till en fastighet, syntes hänsynen till reda och ordning i fastighetsregistreringen
och till inteckningshavarnas berättigade intressen hindra, att
fastigheterna eller fastighetsdelarna betraktades som en ägolott. Enligt
jordregisterförordningen skulle varje del, vari en fastighet uppdelades vid
skifte, upptagas i registret såsom en fastighet för sig med sitt nummer.
Det syntes leda till avsevärd oreda, om det tillätes, att dylik fastighet tillsammans
med annan fastighet, som också finge sitt särskilda nummer i
jordregistret, vid skiftet behandlades som en ägolott. Det syntes därför
böra föreskrivas, att om delägare innehade ägor under flera jordregisternummer,
ägorna under vart registernummer skulle betraktas såsom en
ägolott, men att delägaren skulle äga få de på dessa ägolotter belöpande
ägorna lagda intill varandra, om lämpligt skifte för övriga delägare ej
därav hindrades. Om flera ägde del i ett och samma jordregisternummer,
innebure detta att den fastighet, som vore uppförd under detta nummer,
kommit i flera personers samägo utan att ha blivit mellan dem lagligen
delad. Intet hinder syntes föreligga för att denna samäganderätt respekterades
vid skiftet, om samtliga ägarna så önskade. Övriga delägare hade
ingen olägenhet därav och innehavare av inteckning, som beviljats i endast
en delägares lott i samfälligheten, hade icke någon självständig rätt
att få denna lott utbruten. Däremot syntes det icke kunna medgivas, att
delägare, vilkas ägolotter tillhörde fastigheter under olika registernummer,
erhölle ägor i gemensam ägolott. De skäl, som talade mot dylikt medgivande,
om ägolotterna tillhörde en delägare, gjorde sig givetvis än starkare
gällande, därest ägolotterna befunne sig i olika ägares händer.

Vid behandlingen av frågan, huruvida nu återgivna resonemang äger
giltighet för dalalagens tillämpningsområde, bör erinras därom, att från
13 kap. 13 § jorddelningslagen avvikande bestämmelser gällde med avseende
å provskiftena i Dalarna. I en kungörelse (nr 362/1926), utfärdad
samma dag som jorddelningslagen eller den 18 juni 1926, meddelades
nämligen vissa särskilda föreskrifter rörande provskiftena, däribland, under
13 §, den bestämmelsen, att om flera delägares ägor nyttjades i sambruk,
finge på delägarnas begäran gemensam ägolott för dessa utläggas.
Någon begränsning till ägor, upptagna under ett och samma jordregisternummer,
gjordes sålunda icke, i motsats till vad fallet är i 13 kap. 13 §
första stycket jorddelningslagen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

I en av Dalautredningen utfärdad promemoria rörande, hland annat,
nämnda kungörelse, kommenterades sagda paragraf i kungörelsen på följande
sätt:

Bestämmelsen i denna paragraf torde komma i tillämpning huvudsakligen
i de uti ifrågavarande delar av Dalarna ofta förekommande fall, då
arvskifte upprättats men de arvfallna fastigheterna likväl brukas gemensamt.
En uppdelning av de redan förut mycket små jordbruken i ännu
mindre enheter, en i och för sig föga tilltalande åtgärd, kunde bliva rent
ändamålslös, då försäljning av fastigheterna är påtänkt eller sambruket
förväntas fortfara en längre tid eller ovisshet eljest råder, huru fastigheterna
komma att i en framtid disponeras. I det vanliga fallet att en sådan
delägare gifter sig till en annan by och överlåter sin jord till en av medarvingarna,
bleve det en ren tillfällighet, om vid skiftet dessa delägares ägolotter
erhållit ett för sambruk tjänligt läge. Enär på grund av dylika och
liknande skäl, som delägarna själva bäst avgöra, skiftet lätteligen kan föranleda
en olämplig fastighetsbildning, har det ansetts lämpligt, att delägarna
tillåtas hålla frågan om fördelningen dem emellan öppen. Ur redovisningssynpunkt
har detta icke ansetts väcka betänkligheter vid det förhållande
att genom den fullständiga äganderättsutredning, som lörutsättes skola
verkställas vid dessa skiften, varje delägares rätt blir i handlingarna angiven.
Frågan om inteckningshavares ställning blir i denna landsdel, där
inteckningar endast i ringa utsträckning förekomma, av jämförelsevis underordnad
praktisk räckvidd. I de tvivelsutan synnerligen sällsynta fall,
då en eller annan delägare må hava belånat outbruten arvslott, kan långivarens
rätt ej anses kränkt genom åtgärd, som här avses; denna rätt är
efteråt liksom tillförne fäst vid en ideell andel. Och även om inteckning
skulle vara meddelad i en utbruten lott, kan näppeligen dennas sammanföring
med andra ägor rimligen befaras medföra olägenheter motvägandc
dem, som skulle följa av nödvändigheten att betunga och fördyra förfarandet
med en oftast allenast formell redovisning av de särskilda ägolotterna.
I anslutning till det ovan sagda må ytterligare betonas, att här berörda
spörsmål med hänsyn till den sparsamma förekomsten av inteckningar hava
huvudsakligen teoretiskt intresse.

Vad Dalautredningen sålunda anfört synes kunna åberopas till stöd för
att inteckningshavares intresse icke heller utgör hinder för utläggande av
gemensam ägolott i det här diskuterade fallet. Med undantag för någon enstaka
socken i de södra delarna av dalalagens tillämpningsområde och med
undantag för bostads- och sportstugetomter äro alltjämt inteckningar sällsynta,
och det torde kunna ifrågasättas, om inteckningar i sådana små,
obebyggda jordbruksfastigheter, varom här är fråga, alls förekomma.

Beträffande önskemålet om reda och klarhet i själva fastighetsregistreringen
bör framhållas, att vid laga skifte enligt dalalagen registrering, såsom
i det föregående antytts, icke sker förrän efter skiftets fastställande,
därvid förut gällande registrering helt slopas och de vid skiftet bildade fastigheterna
uppföras på nya upplägg. Icke heller bestämmelserna rörande
jordregistret torde under sådana förhållanden innefatta hinder för utläggande
av gemensamma ägolotter för fastigheter bildade genom sammanläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Ändring av bestämmelserna om undantag av mark från skifte.

Emellertid kvarstår visst ytterligare hinder för utläggande av gemensam
ägolott vid skiften enligt dalalagen. Enligt 1 § första stycket och 3 § dalalagen
kunna förrättningsmännen efter överläggning med delägarna under
vissa förutsättningar besluta, bland annat, att område av skifteslag skall
frånskiljas detta för gemensamt skifte med annan mark. Jämlikt 1 § andra
stycket och 4 § datalagen kunna vidare delägarna i ett skifteslag, däri bys
heminägor ingå, genom omröstning besluta, att till byn hörande utskog, fäbodemark
och annat till heminägor ej hänförligt område skall uteslutas
från delningen. Har sådant beslut fattats, är det i själva verket uteslutet
att utlägga gemensamma ägolotter. Detta förhållande belyses av följande
exempel.

Två ägolotter A och B ingå i skifte. Vardera ägolottens mark kan för
enkelhetens skull antagas hava samma uppskattningsinnehåll. Till envar
av ägolotterna hör andel — men ingalunda ens till arealen samma andel
— i den från delning uteslutna marken. Denna mark blir vid skiftet icke
föremål för något slag av värdering eller gradering. Endast arealen, sådan
denna angives i äldre skifteshandlingar, redovisas. Värdet av den å A respektive
B belöpande andelen är sålunda helt okänt. Skulle nu en gemensam
ägolott utläggas för A och B bleve resultatet ingalunda, att ägarna av
A och B ägde hälften var av den gemensamma ägolotten. Man visste endast,
att de ägde hälften var av den mark, som ingått i delningen, men man
skulle sväva i fullkomlig ovisshet om, vilken andel de ägde av den genom
åtgärden i fråga sammanförda mark, som uteslutits från delningen.

Enligt 1866 års skiftesstadga gällde såsom en huvudregel, att all mark
skulle ingå i delningen. I jorddelningslagen har regeln om all marks medtagande
i delning blivit skärpt. Undantag förekomma i 1 kap. 20 § första
stycket för delägare, som redan har lämplig ägoanordning, och i 10 kap.
8 § beträffande äga, som ej kan med säkerhet uppskattas eller som är av
ringa värde. I övrigt kan enligt jorddelningslagen område förbigås vid delningen
endast i den formen, att området avskiljes från skifteslaget (1 kap.
4 §), en i lagens förarbeten såsom undantagsfall betecknad anordning, som
ej får tillgripas annat än då åtgärden befordrar ett lämpligt och redigt
skifte.

Vad först angår skiftesdelägarnas rätt att besluta om uteslutning av mark
från skifte, framhöll Dalautredningen, att skiftesbehovet i regel vore påtagligast
beträffande heminägorna. Beträffande fäbodarna stode i allmänhet
kreatur sskötseln där i förgrunden och odlingen vore gemenligen inskränkt
till vissa förnödenheter för fäbodevistelsen, och brukningen bedreves
på enklaste sätt. Där fast bosättning i fäbodarna förekomme, gjorde
sig visserligen samma synpunkter gällande som beträffande heminägorna,
men i övrigt syntes vid ifrågavarande tid den uppfattningen vara rätt allmän,
att ett skifte å fäbodejorden icke medförde en mot kostnaden svarande
nytta. Vad slutligen skogsmarken anginge, vore det visserligen uppenbart,
att ägosplittringen försvårade en rationell skogsvård, men hos stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

delar av befolkningen rådde obenägenhet mot omskifte av såväl fäbodejord
som skogsmark. Även inom byar, där intresset för nytt skifte eljest
vore stort, syntes delägarna, inför utsikten att i delningen komme att inbegripas
även utmarker, i vissa fall ställa sig betänksamma mot åtgärdens
vidtagande. Även om befolkningens farhågor i olika hänseenden vore överdrivna,
måste dock invändningarna mot en ovillkorlig regel om utmarkernas
medtagande i delningen tillerkännas ett visst berättigande, och om man
ville bibehålla en viss självbestämningsrätt för ortsbefolkningen i fråga om
skifte eller icke skifte och samtidigt befrämja tillkomsten av skifte å inägojorden,
syntes det bliva ofrånkomligt att skänka beaktande åt ortsbefolkningens
önskemål att få i större eller mindre utsträckning undantaga
skogs- eller därmed jämförlig mark från delningen även i andra fall än där
åtgärden vore betingad av att skifte å berörda mark på grund av rådande
ägoblandning borde ske i annat sammanhang. Införandet av en sådan möjlighet
för delägarna att utesluta mark från delningen syntes icke försvåra
genomförandet av önskvärda omregleringar inom skogsmarken. Huvudprincipen
skulle här, liksom enligt jorddelningslagen, bliva, att delningen skulle
avse all mark, som lämpligen kunde skiftas i ett sammanhang. Endast om
en utpräglad stämning mot medtagande i delningen av viss mark förelåge,
skulle denna kunna uteslutas.

Såsom den refererade framställningen giver vid handen, var införandet av
rätt för skiftesdelägare inom dalalagens tillämpningsområde att besluta om
uteslutning av mark från skiftet en eftergift för en opinion bland ortsbefolkningen,
vilken eftergift ansågs oundgänglig för att isen skulle bli bruten
och skiftesverksamheten komma i gång. Helt visst var detta bedömande riktigt
med hänsyn till förhållandena vid tiden för dalalagens utarbetande.
Förhållandena ha emellertid i skilda hänseenden ändrats. Med anledning av
vad Dalautredningen anfört rörande fäbodarna må till en början framhållas,
att kreatursskötsel vid fäbodar alltmer kommit ur bruk, varvid antingen
fast bosättning uppkommit i de gamla fäbodarna eller ock dessa kommit
att utnyttjas endast för skogsbruk. Dessa ägor kunna med andra ord numera
i regel hänföras antingen till heminägor eller till skogsmark. Beträffande
först heminägorna har ju icke någonsin ifrågasatts annat än att
dessa städse böra medtagas i skifte. Vad åter skogsmarken angår framhöll
ju även Dalautredningen, såsom nyss framgått, att ägosplittringen försvårade
en rationell skogsvård men fann det ofrånkomligt att beakta ortsbefolkningens
önskemål att få utesluta skogsmark från delningen. Efter dalalagens
tillkomst torde emellertid en påtaglig förändring i ortsbefolkningens
uppfattning ha inträtt och det synes kunna göras gällande, att bestämmelserna
i fråga fyllt sin uppgift och numera kunna undvaras. Man har nämligen
otvivelaktigt ganska allmänt kommit till insikt om att uteslutning av
mark försämrar möjligheterna till sammandragning av ägorna och fall hava
inträffat, då man omedelbart efter ett skiftes avslutande begärt skifte även
på den uteslutna marken eller rent av under skiftets gång ändrat uppfattning
rörande skiftets lämpliga omfång. Vid senare påbörjade skiften har

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

rätten till uteslutning av mark oftast icke utnyttjats och tendensen synes
gå i riktning mot så stora skifteslag som möjligt. För att giva belägg för
riktigheten av vad nu anförts, torde det tillgängliga materialet böra i sin
helhet redovisas ur nu aktuella synpunkt.

Silvbergs socken.

Risshyttans skifteslag. Skiftet påbörjades år 1934 och omfattar skifteslagets
alla ägor.

Järna socken.

Storbyns skifteslag. Skiftet, som påbörjades år 1932 och avslutades år
1946, har omfattat skifteslagets alla ägor.

Moms och Vikarhedens skifteslag. Skiftet påbörjades år 1939 och omfattar
skifteslagets alla ägor.

Skamheds och Hulåns skifteslag. Heminägorna och större delen av hemskogen
provskiftades åren 1926—1934. Laga skiftet, som påbörjades 1946,
omfattar nu all den vid provskiftet från delning uteslutna marken.

Siljansnäs socken.

Hallens, Backbyns och Näsbyggebyns skifteslag. Heminägorna och hemskogen
provskiftades åren 1926—1935. Laga skiftet, som påbörjades år 1935,
omfattar skifteslagets ägor inom fem skilda fäbodeställen med skog eller
omkring hälften av den vid provskiftet från delning uteslutna marken. Återstoden
utgör skifteslagets ägor inom nio fäbodeställen med skog, vilka användas
endast till skogsbruk och vilka var för sig bilda skilda skifteslag.

Ore socken.

Näsets skifteslag. Skiftet påbörjades år 1938 och omfattar skifteslagets
alla ägor.

Östansjö och Östanviks skifteslag. Skiftet påbörjades år 1938 och omfattar
all vid provskifte åren 1926—1936 från delning undantagen mark.

Dalbyns skifteslag. Skiftet påbörjades år 1938 och omfattar all mark utom
byns heminägor, vilka undergått ett år 1903 fastställt laga skifte.

Sunnanheds skifteslag. Skiftet påbörjades år 1940. Laga skifte å skifteslagets
alla inägor vid såväl byn som fäbodarna förrättades åren 1885—1889.
År 1940 beslutades skifte å all skifteslagets mark, vilken icke förut undergått
laga skifte. År 1943 beslutades laga skifte även å alla förut laga skiftade
ägor.

Sörboda skifteslag. Skiftet påbörjades år 1943. Byns alla inägor jämte
skogsundantag omkring inägorna undergingo laga skifte åren 1895—1899.
Laga skiftet omfattar nu all skifteslagets övriga mark.

Norrboda skifteslag. Skiftet påbörjades år 1943 och omfattar skifteslagets
alla ägor.

Mora socken.

Östnors skifteslag. Skiftet påbörjades år 1935, avslutades år 1944 och fastställdes
år 1946. All skifteslagets mark ingick i skiftet.

Vika—Vinäs skifteslag. Heminägorna, hemskogarna, ett fäbodeställe med
skog samt Vinäs utskog provskiftades åren 1927—1942. År 1945 påbörjades
skifte å skifteslagets övriga mark utom två fäbodeställen. På det större av
dessa beslutades år 1946 enhälligt laga skifte.

8 Ii i hane/ till riksdapens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Bergkarlås, Risa och Vattnas byars skifteslag. Skiftet påbörjades år 1945
och omfattar all skifteslagets mark.

Öna skifteslag. Skiftet påbörjades år 1946 och omfattar endast byns heminägor,
men delägarna överväga enligt uppgift numera att återupptaga frågan
om skifte på den uteslutna marken.

Sollerö socken.

Socknens alla byar ha sammanförts till ett skifteslag. Laga skiftet påbörjades
år 1946 och omfattar skifteslagets alla ägor.

Älvdalens socken.

Nornäs skifteslag. Vid ett år 1945 påbörjat skifte har skifteslaget jämlikt
1 kap. 4 § jorddelningslagen uppdelats i två skifteslag. Skiftet omfattar
alla ägor till det ena av dessa skifteslag.

Av dessa uppgifter framgår, att dalalagen, som trädde i kraft den 1 juli
1932, hittills vunnit tillämpning i sju socknar och att sammanlagda antalet
avslutade och pågående skiften utgör sjutton, varav ett avser en hel socken.
Ansökningar ha gjorts om skifte å ytterligare sju skifteslag, vilka skiften
emellertid ännu icke hunnit påbörjas. Vad angår de avslutade och pågående
sjutton skiftena omfatta dessa all skifteslagens förut icke lagaskiftade
mark i samtliga fall utom tre. I ett av dessa tre fall har tillsvidare ett
mindre fäbodeställe undantagits. Ett skifte, vilket påbörjades år 1946, omfattar
hittills endast heminägorna, men en stark opinion för skifte även å den
uteslutna marken synes redan ha uppstått även bland tidigare motståndare
till det beslutade skiftet. I ett skifteslag ha slutligen vissa fäbodeställen
med skog, vilka uteslötos vid provskifte, hittills icke blivit föremål för
skifte.

Den lämnade översikten synes visa, att hänsynen till ortsbefolkningens
önskemål icke längre nödvändiggör det undantag från jorddelningslagens
allmänna regler, som rätten att besluta om uteslutning av mark från skifteslag
utgör. Å andra sidan lärer vad ovan sagts om kraven på ägolotts beskaffenhet
kunna anses innefatta ett utomordentligt starkt motiv för slopande
av rätten till undantag, en åtgärd som utgör förutsättning för den
här förordade reformen.

Vidkommande härefter förrättning smännens befogenhet att besluta om
inskränkning i skifteslagets omfång kan självfallet även ett utnyttjande av
denna befogenhet utgöra hinder för utläggande av gemensamma ägolotter.

Vad då först angår jorddelningslagens allmänna bestämmelser kan, såsom
förut antytts, jämlikt 1 kap. 4 § jorddelningslagen område förbigås vid
delning i den formen, att skifteslag uppdelas i flera skifteslag. Sådan åtgärd
får vidtagas för vinnande av lämpligt och redigt skifte, där det finnes
kunna ske utan någon delägares förfång. Anordningen har, såsom jämväl
förut angivits, i lagens förarbeten betecknats såsom avsedd för undantagsfall.
Såsom exempel på sådant undantagsfall har anförts hy, som har sina
ägor på ömse sidor om ett större vattendrag,1 och det fall, då en eller flera

1 Härmed avses uppenbarligen det fall, att var och en av byamännen blott innehar ägor på
ena sidan av vattendraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

av delägarna ha sina ägor så belägna, att det redan från början visar sig
uppenbart att de icke rimligen böra ingå i gemensamt skifte med det övriga
området. Fallen torde ytterst sällan vinna aktualitet inom dalalagens tilllämpningsområde,
1 och då fråga om tillämpning av 1 kap. 4 § jorddelningslagen
uppstår, föreligga icke de förut angivna hindren att utlägga gemensamma
ägolotter. Detsamma är händelsen jämväl i den i 1 kap. 20 § första
stycket jorddelningslagen avsedda situationen, nämligen att viss delägare
redan har alla sina ägor i lämplig anordning. Kvar står då regeln i 10 kap.
8 § jorddelningslagen beträffande äga, som ej kan med säkerhet uppskattas
eller som är av ringa värde. Sådan äga må uteslutas från delningen, där det
prövas lända till väsentlig fördel för delägarna samt icke hindra lämpligt
och redigt skifte. Nu är ju emellertid just förhållandet, att uteslutning av
mark hindrar lämpligt skifte enligt dalalagen utan att medföra någon väsentlig
fördel för delägarna.

Stadgandet i 1 § första stycket dalalagen ansågs betingat av de säregna
förhållandena i Kopparbergs län. Dalautredningen anförde härom:

Vid delningen av socknen byarna emellan (vid storskiftet) fingo jordägarna
i vissa trakter i stor utsträckning behålla sina gamla fäbodeställen,
vilka då kommo att kameralt inordnas såsom en del av vederbörande jordägares
åbolotl (hemman). Inom ett och samma fäbodeställe kunna härigenom
ligga blandade om varandra områden, tillhörande hemman inom
olika byar, och delägarna i en by hava ofta andel i olika fäbodelag.

I följd härav lärer, när laga skifte sökes å någon by, det ofta visa sig
ändamålsenligast, icke att till gemensamt skifteslag sammanföra alla de
byar, vilka sålunda hava sammanblandade ägor i visst ägoslag (dessa byar
kunna med sina övriga ägor ligga vitt skilda från varandra) utan att i
stället från delningen utesluta dylika ägor för att sedermera, när förslag om
skifte av desamma väckes, till ett skifteslag sammanföra de olika fäbodeområden,
däri vissa byar hava del. Även i åtskilliga andra fall kan befinnas
lämpligt att från delningen utesluta viss mark för att skiftas i annat sammanhang,
såsom då del av by ligger som enklav inom annan by, men byarna
i övrigt icke hava det inbördes läge, att de kunna lämpligen skiftas gemensamt.

Vid ett övervägande, huruvida detta resonemang alltjämt äger giltighet,
är givetvis i första hand av intresse att få utrönt, huruvida ifrågavarande
stadgande i dalalagen faktiskt blivit tillämpat. Med en obetydlig modifikation,
som skall behandlas i specialmotiveringen och från vilken här kan
bortses, blir svaret nekande. I själva verket torde också Dalautredningens
nyss citerade uttalanden närmast ha åsyftat förhållandena i vissa hittills
icke lagaskiftade delar av Dalarna, särskilt leksandsbygden. Personer, väl
förtrogna med fastighetsförhållandena just i Leksands socken, med vilka
utredningsmannen samrått, ha emellertid givit uttryck åt den uppfattningen,
att jordförhållandena i denna socken och andra socknar med likartade
förhållanden icke någonsin kunna bli på ett tillfredsställande sätt tillrättalagda,
om man icke följer Sollerö-bornas exempel och låter skiftet omfatta
hela socknen, ja kanske t. o. in. delar av grannsocknarna. En sådan upp 1

Bestämmelsen i 1 kap. 4 § jorddelningslagen har hittills tillämpats allenast i ett fall, nämligen,
såsom förut framgått, i Nornas by inom Älvdalens socken.

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

fattning anses få allt flera anhängare hland de för skiftesväsendet intresserade
ortsborna och uppfattningen torde redan nu ha vunnit enhällig anslutning
bland lantmätare och skiftesgodemän inom länet. Om det emellertid
skulle anses nödvändigt att fortfarande räkna med omskifte å enstaka, primära
skifteslag inom Leksands socken, skulle följden av ett förbud mot
uteslutning av mark i sådant fall bli, att små lotter i ett eller flera fäbodeställen
finge medtagas utan att fäbodeställena i sin helhet kunde samtidigt
bli föremål för en önskvärd ny arrondering. Den fördelen skulle medtagandet
av skifteslagets ägor inom fäbodeställena likväl ha, att sagda ägor
— vilka före skiftet måhända tillhört ett flertal personer — kunde tilläggas
en eller i vart fall ett mindre antal skiftesdelägare. Omskifte av fäbodelagen
finge dock framdeles verkställas. Olägenheten härav får vägas mot olägenheten
av att gemensamma ägolotter icke kunna utläggas i enlighet med föreskriften
i 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen och att möjligheten till
sammandragning av ägorna minskas. Utredningsmannen har för sin del
kommit till den bestämda uppfattningen, att den med det här framlagda
förslaget förenade olägenheten vid en sådan avvägning får anses vara den
minst tyngande. Skulle ett sådant bedömande anses innebära, att för stort
beaktande skänkts förhållandena i socknarna norr om Siljan, skulle däremot
kunna genmälas, att datalagen i sin nuvarande utformning i stället
skänker alltför stort beaktande åt Leksands-synpunkterna. Och det är dock
i de förstnämnda socknarna intresse för skifte hittills framträtt. Det låter
sig också sägas, att — om skifte i Leksandsbygden över huvud taget kominer
till stånd innan en ny jorddelningslag och en eventuellt erforderlig ny
dalalag utarbetats — det här framlagda förslaget måhända kan bliva förenat
med viss olägenhet för denna bygd, medan ett bibehållande av dalalagens
nuvarande utformning i här förevarande hänseende skulle medföra
mycket påtagliga olägenheter för lagens hela tillämpningsområde. Utredningsmannen
har sålunda funnit bestämmelsen om skifteslags uppdelning
genom beslut av förrättningsmännen icke längre med fog kunna betecknas
som så oumbärlig, att dess bibehållande tillätes förhindra det ovan
framlagda reformförslaget.

Skulle det likväl anses böra övervägas att bibehålla förrättningsmännens
ifrågavarande befogenhet, kvarstår endast det föga tilltalande alternativet
att först, på sätt ovan angivits, inlösa småandelar i inrösningsjorden men
därefter även framgent utlägga ur brukningssynpunkt alldeles otillräckliga
skogslotter, vilka då åtminstone kunde läggas intill varandra i den förvisso
osäkra förhoppningen, att någon form av sambruk på frivillighetens
väg kunde uppstå.

Om däremot, i enlighet med utredningsmannens förslag, rätten att besluta
om frånskiljande av mark vid skiften enligt dalalagen slopas, och därmed
öppnas möjlighet att utlägga gemensamma ägolotter, och detta medgives
även i fråga om fastigheter bildade genom sammanläggning, synes ett sådant
förfarande icke böra begränsas att avse allenast de små andelar i skogsmark,
varom i det föregående talats. Förfarandet synes även böra medgivas
i sådana fall, som avsågos i 13 § av den förut omnämnda kungörelsen den

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

18 juni 1926, d. v. s. då flera delägares mark nyttjas i sambruk och del ägarna

själva begära, att gemensam ägolott skall utläggas.

Den lämpliga räckvidden av de ifrågasatta ändringarna.

Mot det hittills förda resonemanget skulle kunna invändas, att det ur jordpolitisk
synpunkt kunde anses motiverat, att vid skiften enligt dalalagen
göra väsentligt radikalare ingrepp i den enskilda äganderätten än utredningsmannen
ansett sig böra föreslå, exempelvis genom att från ägarna till
små andelar under skiftet inlösa icke blott inrösningsjorden utan hela innehavet,
genom att lägga storleksgränsen högre än vid 1 hektar åkerjord eller
genom att inlösa all inrösningsjord utan åbyggnader oavsett arealens storlek.

1 propositionen till 1947 års riksdag om riktlinjerna för den framtida
jordbrukspoliiiken anförde chefen för jordbruksdepartementet, att det, då
ett omskifte vore nödvändigt för att ordna brukningsförhållandena inom
ett område, måste anses angeläget, att omskiftet komme att leda till en verklig
sanering av fastighetsförhållandena inom skifteslaget, och att man således
ej vore nödsakad att vid skiftet utlägga ägolotter, vilka redan från början
lramstode som olämpliga med hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter,
som förelåge för brukaren. Frågan om de åtgärder, som
borde vidtagas för att undvika dylika konsekvenser, vore emellertid närmast
ett skiftesrättsligt spörsmål och borde ses i samband med utformningen
av skifteslagstiftningen i dess helhet. Hela detta problemkomplex vore
under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga. Det vore därför lämpligast,
att med behandlingen av frågan om expropriation i samband med omskifte
finge anstå i avbidan på slutförandet av denna utredning.

Av det återgivna uttalandet lärer väl framgå, att de av statsmakterna
fastslagna principerna för den framtida jordbrukspolitiken kunna komma
att föranleda väsentligt radikalare ingrepp i den enskilda äganderätten i
samband med skifte än här ifrågasatts. Emellertid synes vid en provisorisk
överarbetning av en specialförfattning icke annat än i begränsad omfattning
böra ifrågakomma att föregripa lösningen av ett för den allmänna
lagstiftningen på området högst betydelsefullt, komplicerat spörsmål. Detta
synes så mycket mindre böra i förevarande fall ifrågakomma, som de säregna
jordförhållandena i Dalarna eventuellt även efter en omarbetning
av jorddelningslagen kunna påkalla undantagsregler. Vidare skulle ett starkare
ingrepp än det här förordade vid skiften enligt dalalagen uppenbarligen
leda till eu omprövning av sådana centrala frågor som skiftesvitsord och
jordvärderingsmetod. Vad särskilt sistnämnda fråga angår, synes uppenbart
att vid inlösen av jord enligt detta förslag värdering — liksom vid
minskning i ägovälde jämlikt 13 kap. 2 § jorddelningslagen — bör ske
med ledning av de allmänna reglerna i It kap. 2 § jorddelningslagen. Jorddelningslagen
bygger nu på den huvudprincipen, att vid skifte utbyte skall
ske av ägobelopp mot ägobelopp eller med andra ord att avräkning skall ske
in natura. Nutida jordpolitiska krav på omskifte föranleda, såsom nyss antytts,
att fastigheter framdeles kunna komma att utgå ur skifte i vissa fall

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

avsevärt större, i andra fält avsevärt mindre än förut eller eventuellt helt
försvinna som självständiga brukningsenheter. Om den avräkning i pengar,
som därvid blir ofrånkomlig, lämpligen kan grundas på hittills tillämpade
värderingsprinciper eller om en ny värderingsmetod bör utarbetas, är ett
vidlyftigt och svårlöst spörsmål, som för närvarande är föremål för behandling
av fastighetsbildningssakkunniga. I avbidan på bland annat denna
frågas lösning torde man på här ifrågavarande specialområde få åtnöjas
med en mindre långtgående reform, vilken dock är ägnad att avlägsna de
mest påtagliga olägenheterna och sålunda kan betecknas som ett steg i rätt
riktning. De lämnade exemplen från Vika-Vinäs och Östnor visa för övrigt,
att de här förordade reglerna i åtskilliga fall kunna innebära ett ganska
starkt ingrepp. Förhållandena kunna givetvis gestalta sig något olika exempelvis
i trakter söder om Siljan, där tillgången på åkerjord är större än i
Mora socken. Att uppställa olika regler för olika socknar, exempelvis genom
att ställa inlösningen i relation till det genomsnittliga åkerinnehavet,
skulle emellertid enligt utredningsmannens uppfattning utgöra en alltför
komplicerad lösning, som också kunde te sig tvivelaktig ur rättvisesynpunkt.

Förslaget att gemensamma ägolotter skulle utläggas för små andelar i
skogsmark kommer till uttryck i 13 § andra stycket i det vid promemorian
fogade lagutkastet. Såsom bakgrund till vissa i yttrandena framförda synpunkter
torde några uttalanden av utredningsmannen i specialmotiveringen
till nämnda stadgande böra redan i detta sammanhang återgivas. I promemorian
anföres sålunda.

Något hinder att utlägga gemensam ägolott i skogsmark för samtliga i
13 § andra stycket avsedda delägare synes icke föreligga, men att uppställa
en tvingande regel härom torde heller icke vara motiverat. Ett samråd bör
självfallet här ske mellan förrättningsmännen och delägarna i fråga.

Å de gemensamma ägolotterna synes i första hand samäganderättslagen
bliva tillämplig. Det lärer även kunna ifrågakomma, att delägarna bilda ett
enkelt bolag eller en ekonomisk förening för skogsbruket. Möjligen kunde
även ifrågasättas att genom särskilt stadgande i datalagen göra bysamfällighetslagen
tillämplig å skogsmarken i fråga. Det kan förtjäna påpekas, att
bysamfällighetslagen i tämligen stor omfattning vunnit tillämpning inom
Kopparbergs län, varför ortsbefolkningen icke står främmande för denna
lag. Emellertid synes en obligatorisk tillämpning av bysamfällighetslagen på
ifrågavarande skogslotter icke böra föreskrivas förrän erfarenheter från
tillämpningen av dalalagen i dess reviderade skick vunnits. Under alla förhållanden
synes det komma att ligga i delägarnas intresse att i någon
form anordna ett varaktigt sambruk av den gemensamma skogsmarken, då
dennas ekonomiska värde tydligen skulle i väsentlig mån spolieras, därest
gemenskapen upplöstes.

Skulle försäljning av skogsmarken beslutas, torde 1945 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet såväl som 1947 års lag
om kronans förköpsrätt kunna komma att vinna tillämpning. Lagliga be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

fogenheter föreligga sålunda att tillse, att jordbruksfastigheter inom skifteslaget,
vilka äro i behov av förstärkt skogstillgång, vid försäljning tillföres
skogsmarken i fråga. Och om tendenser till sämjedelning av gemensam ägolott
i skogsmark skulle uppstå — trots det ekonomiskt oförnuftiga i en
dylik åtgärd och trots att en sådan utveckling förutsätter enhällighet bland
de tämligen talrika delägarna — lärer heller icke vara uteslutet, att en
tillämpning sker av den nya bestämmelsen om expropriation för stärkande
av ofullständigt jordbruk under punkt 15 i 1 § exproprationslagen. Slutligen
återstår möjligheten, att lagberedningens förslag att frånkänna sämjedelning
sakrättslig verkan inom en icke alltför avlägsen framtid upphöjes till
lag.

Yttrandena.

Förslaget att vid skiften enligt datalagen ägarna till små, obebyggda jordbruksfastigheter
skulle åläggas mottaga pengar för sin inrösningsjord har
icke rönt gensaga i något av de avgivna yttrandena.

Fastighetsbildningssakkunniga, i vilkas utlåtande lantmäteristgrelsen förklarat
sig helt instämma, uttala, att man vid en ny lagstiftning angående
omskifte icke torde kunna komma ifrån att införa möjligheter till tvångsinlösen
av jord för att nedbringa lotternas antal. Utredningsmannens förslag
i denna del stode därför i linje med tänkta reformer av omskiftesinstitutet
och kunde som princip icke anses innebära ett föregripande av en slutlig
lagstiftning.

Egnahemsnämnden i länet yttrar.

Under nämndens överläggning rörande ifrågavarande ärende framhöllos de
stora nackdelar, vilka äro förknippade med den otillfredsställande fastighetsbildning,
som åstadkommits uti bl. a. Vika-Vinäs skifteslag och östnors
skifteslag i Mora socken vid därstädes genomförda skiften. Således har ett
mycket stort antal fastigheter gått ut ur dessa skiften med mindre än ett
hektar åker. Till ifrågavarande fastigheter höra givetvis också som regel
förhållandevis små skogsarealer, å vilka skogsbruk icke kan drivas rationellt.

Det nya förslaget måste anses vara väl motiverat med hänsyn bl. a. till
det stora antalet små fastigheter, som behöva rationaliseras bort, samt behovet
av att viss areal inrösningsjord blir disponibel till förstärkning av
ofullständiga jordbruk.

T. f. domhnvanden i Nås och Malungs domsaga har anfört.

Förslaget innebär onekligen eu genomgripande förändring mot vad nu
gäller. Det synes sannolikt, att det kan komma att dröja någon tid innan
förståelse för förslaget i dessa delar vinnes bland den jordägande befolkningen.
Fördelarna med förslaget, vilket jag finner väl avvägt, synas emellertid
så uppenbara, att det trots det motstånd som kan beräknas möta detsamma
bör genomföras. Endast genom ett radikalt ingripande kan det —
bland annat genom schablonmässiga arvsskiften — fortgående sönderfallet
av fastigheterna inom domsagan effektivt motverkas.

Domhavanden i Nedansiljans domsaga betecknar förslaget i förevarande
del såsom i princip riktigt. I yttrandet påpekas emellertid, bland annat, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

den jord, som tillhör på annat håll bosatta personer, i allmänhet ej ligger
i vanhävd utan arrenderas av jordbrukare i bygden. Brist på arbetskraft
inom jordbruket har dock under de senaste åren medfört, att denna metod
för jordens utnyttjande förlorat i betydelse.

Länsstyrelsen förklarar att, om också det föreslagna tillvägagångssättet
kan anses främmande för jorddelningslagstiftningens principer, anordningen
dock synes vara praktiskt användbar och kunna godtagas, i vart fall
som ett provisorium till dess att den allmänna jorddelningslagen och övriga
lagar rörande fastighetsbildningen hinna revideras och anpassas efter de behov,
som uppkomma vid genomförandet av den planerade rationaliseringen
inom jordbruket.

Frågan om gränsdragningen mellan sådant innehav av inrösningsjord,
som skulle inlösas, och sådant innehav, som skulle få behållas, har uppmärksammats
i några av yttrandena, i allmänhet dock utan att ändring av
utredningsmannens förslag på denna punkt påyrkats.

Sålunda anför egnahemsstyrelsen.

De arealer, som föreslås skola kunna tvångsvis inlösas, äro skäligen otillräckliga
i betraktande av det synnerligen omfattande rationaliseringsbehov
som föreligger. För att bättre förhållanden på området skola kunna åvägabringas
är det därför av synnerlig vikt att lantbruksnämnden i länet såväl
med tillhjälp av förköpslagen som på annat sätt söker förvärva fastigheter
för att därmed förstärka ofullständiga jordbruk inom skifteslagen och sålunda
få till stånd bärkraftiga jordbruk i samband med skiftena.

Länsstyrelsen yttrar.

Det förefaller, som om den föreslagna gränsen vore väl lågt satt och att
någon höjning vore befogad. Utredningsmannen har emellertid med exempel
visat, att även med den gränsdragning som förslaget innebär vid de
nyligen genomförda skiftena i Ovansiljan ett stort antal ägolotter skulle ha
försvunnit, och att detsamma torde bliva fallet vid nu pågående skiften.
Förhållandena i Nedansiljan och i Tunabygden, där dalalagen även gäller,
äro dock i avseende å brukningsdelarnas storlek något annorlunda än i
förstberörda trakter och motivera en gränsdragning något högre upp i storleksklasserna.
Då det omedelbara behovet av åtgärder hänför sig till skiftena
i Ovansiljan och då det är ovisst, huruvida under den tid, som de föreslagna
bestämmelserna komma att gälla, några skiften kunna förväntas
igångsättas inom de sistberörda områdena, vill länsstyrelsen avstå från att
framföra yrkande om höjning av arealgränsen. Man får förutsätta att jämförelsevis
goda resultat skola uppnås, fastän ifrågavarande gräns sättes till
1 hektar.

Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av förvaltningsutskottet i länets
hushållningssällskap.

Bestämt yrkande om ändring av ifrågavarande gräns bär allenast framställts
av domhavanden i Nedansiljans domsaga, som förordar en höjning
till 1,5 hektar. Motsatt ståndpunkt har däremot intagits av domhavanden i
Falu domsaga, som anför.

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

I fråga om storleksgränsen för de obebyggda jordbruksfastigheter, som
vid skifte kunna tvångsvis inlösas, anser jag försiktigheten kräva, att man
nu icke går längre än utredningsmannen föreslagit. Anledningen härtill
är framför allt att detta spörsmål sannolikt varit en av huvudpunkterna vid
överläggningen med de av de sakkunniga, vilka representera ortsopinionen,
och det synes önskvärt att vid införande av denna nya form av tvångsinlösen
icke gå längre än ansvariga företrädare för ortens lantmän tillråda.

Utredningsmannens förslag, att ägarna av små andelar skulle få behålla
sin skogsmark och att denna skulle utläggas i gemensamma ägolotter, utgör
det spörsmål, som tilldragit sig den största uppmärksamheten bland
dem, som avgivit yttranden i ärendet. Vad först angår förslaget, att rätten
att utesluta mark vid skifte enligt dalalagen skulle upphöra — vilket förslag
utgör förutsättningen för att gemensamma ägolotter överhuvud taget
skola kunna utläggas — har icke i något yttrande invändningar häremot
framkommit men väl uttalanden i positiv riktning. Sålunda anföra fastighetsbildningssakkunniga
med instämmande av lantmäteristgrelsen.

Förslaget att jämväl dalaskiftena skola följa rikslagsstiftningens huvudregel
att all skifteslagets mark skall skiftas på en gång är synnerligen välbetänkt.
Reformen torde stå i överensstämmelse med nu rådande opinion
bland jordägarna. Den är också nödvändig för ett utnyttjande av möjligheterna
att utlägga gemensamma ägolotter.

T. f. domliavanden i Nås och Malungs domsaga yttrar härutinnan.

I fråga om förslaget att borttaga rätten att besluta om marks uteslutande
från skifte må nämnas, att det inom Järna socken företagna provskiftet å
heminägorna och vissa delar av hemskogen till Skamheds och Hulåns skifteslag
på grund av uteslutningen av utägorna icke kom att medföra den
ägosammandragning som eljest kunnat ernås. Vid tiden för provskiftets inledande
synes stämningen ha varit sådan, att det skulle ha varit omöjligt
att få delägarna med på ett skifte även av utägorna. Efter skiftets genomförande
och sedan det blivit uppenbart, att ett skifte av endast heminägorna
icke medförde samma fördelar som ett skifte av alla skifteslagets ägor
skulle ha gjort, synes en markerad omsvängning av opinionen ha ägt rum.
Förrättningslantmätaren bär meddelat, att delägarna »djupt ångrat», att de
icke läto provskiftet omfatta hela skifteslaget. Numera har — såsom anmärkts
i utredningsmannens promemoria — laga skifte påbörjats av den
vid provskiftet från delning uteslutna marken. Enligt förrättningsmännens
utlåtande, som fastställts av domsagans ägodelningsrätt, skall laga skiftet
omfatta all den vid provskiftet från delning uteslutna marken. Det torde
vara att påräkna, att kännedomen om nackdelarna med att utesluta mark
från laga skifte numera blivit så allmän, att ett upphävande av rätten till
sådant uteslutande icke kommer att medföra större svårigheter att i framliden
få skiften genomförda.

Domhavanden i Nedansiljans domsaga betonar problemets ömtåliga beskaffenhet
med hänsyn till de säregna förhållandena i Leksands socken och
yttrar vidare bland annat.

Ett skifte av exempelvis inägojorden och hemskogsmarken inom ett skifteslag
inom Leksands socken kan i många fall tänkas försiggå utan att
jordägare i andra skifteslag allt för mycket beröras av omdelningen. Men

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

om, som utredningsmannen föreslår, ett laga skifte skulle omfatta all skifteslagets
mark, måste vid praktiskt taget varje delning av ett skifleslag
inom det nämnda området, jordägare inom en mängd andra skifteslag på
det livligaste beröras, om nämligen skiftet skall verkställas på ett ändamålsenligt
sätt.

Utredningsmannens förslag i denna del kan för Leksands del komma att
resultera i att opinionen för skiften försvagas, och att det kommer att bli
mycket svårt, kanske ibland omöjligt, att ernå det föreskrivna röstetalet
för att frågan om skifte ej skall anses förfallen.

Icke desto mindre tillstyrker jag utredningsmannens förslag. Ingen mark
bör sålunda uteslutas vid skifte. Uteslutes mark minskas också möjligheterna
att sammanföra ägorna på ett ur jordbrukssynpunkt rationellt sätt.
Om möjligt bör i samma skifteslag ingå största möjliga antal hemman och
byar. I fråga om Leksand bör med hänsyn till fäbodsystemet skifte ske för
hela socknen samtidigt. En förutsättning för ett skifte av denna omfattning
är naturligen att det går att lantmäteritekniskt administrera, vilket ligger
utanför mina möjligheter att bedöma.

Länsstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot förslaget i förevarande
del. Med hänsyn till den oreda, som råder i fråga om ägoinnehav
byarna emellan, betecknar länsstyrelsen det som ett trängande önskemål,
att kommande skiften skola omfatta så stora områden som möjligt.

Skogsvårdsstyrelsen i länet anför.

Då utredningsmannen funnit, att nuvarande medgivanden om uteslutning
av skog från skifte böra utgå ur lagstiftningen, innebär detta en ur
skogsbrukets synpunkt angelägen förbättring. Även skogen är nämligen
inom ifrågavarande delar av länet i det allra största behov av såväl ägosainmandragning
som storleksrationalisering, ehuru detta sköts åsido vid
dalalagens tillkomst. Ifrågavarande fastigheters värde och avkastning härrör
nämligen till en mycket stor del från skogen, och denna del är många
gånger den största.

Om sålunda i yttrandena enighet synes råda om lämpligheten av att icke
vidare tillåta uteslutning av mark vid skifte enligt dalalagen, äro meningarna
däremot mera differentierade i fråga om de små skogsandelarnas behandling.

Fastighelsbildningssakkunniga ha övervägt att förorda viss ändring i utredningsmannens
förslag på denna punkt men stannat vid att icke framställa
något yrkande. De sakkunniga anföra.

Det skiljande av jord från skog, som enligt förslaget skulle tillåtas utan
att skogen i varje särskilt fall visats vara överloppsskog, inger visserligen
betänkligheter. Fastighetsbildningssakkunniga ha dock med beaktande av
de särskilda omständigheter, som utredningsmannen åberopat, funnit sig
kunna tillstyrka medgivandet i fråga.

Emellertid ha de sakkunniga ansett sig böra i detta sammanhang framhålla
följande. Då nu inlösen av mindre icke bebyggda lotters jordbruksjord
föreslås, torde det ligga nära till hands att överväga om icke liknande
inlösen borde gälla för mindre skogslotter eller mindre andelar i skogsmark,
förslagsvis under 10 hektars ägovidd. Skogslotter under sagda arealgräns
till jordbrukslotter, som få inlösas, eller redan nu befintliga skogsinnehav
av samma storleksordning torde näppeligen ha den betydelse för

Kunyl. Maj.ts proposition nr 255.

nuvarande ägaren, att de av hänsyn härtill borde undantagas från regeln
om inlösen. Genom en dylik utvidgning av inlösensmöjligheten skulle också
delägareantalet i de tänkta samfällda rena skogsfastigheterna nedbringas.
Fastighetsbildningssakkunniga vilja dock, särskilt som det här i viss mån
gäller en försökslagstiftning och då förslag om inlösen jämväl av skogsmark
icke framkommit från den krets av sakkunniga, med vilka utredningsmannen
haft att överlägga, icke påyrka en utvidgning av utredningsmannens
förslag i denna del. Från jordägarnas sida torde också med hänsyn till de
jämförelsevis stora penningutlägg inköp av skogsmark representera, inlösenskyldighetens
utvidgning till skogsmarken icke påfordras.

Fastighetsbildningssakkunniga anföra emellertid vidare.

Beträffande de samfällda skogar, som skulle tillskapas, måste givetvis
uppställas det önskemålet, att desamma snarast möjligt förenas antingen
med ortens enskilda jordbruk eller med skifteslaget såsom gemensamhelsskogar
eller eventuellt förvärvas av kommunen. Enligt gällande registreringsregler
blir varje dylik skog en registerfastighet, uti vilken de skilda
delägarna äga andel alltefter tillskottets storlek Då enligt förköpslagen och
den föreslagna nya jordförvärvslagen en delägares förvärv av ytterligare
andelar i en dylik samfällighet icke blir underkastat prövning enligt någon
av sagda lagar, torde lantbruksnämndens möjligheter att förvärva sådana
andelar bli tämligen inskränkta. Dylik möjlighet uppstår endast om
andel säljes till person, som icke är delägare eller närmare släkting, eller
om hela lotten säljes, exempelvis med tillämpning av samäganderättslagen.
De sakkunniga vilja därför i vart fall föreslå, att från de åsyftade reglerna
om att delägare äger fritt förvärva annans andel i fastighet undantagas delägare
i sådan samfälld skogslott, som avses i den föreslagna 13 § andra
stycket i dalalagen. Reglerna i fråga äro uppenbarligen tillkomna med tanke
på fastigheter av helt annan karaktär än de nu ifrågavarande rena skogsfastigheterna.

Ifrågavarande spörsmål har utförligt behandlats i ett vid lantmäteristyrelsens
utlåtande fogat särskilt yttrande av byråcheferna Wennerberg och
Nordenstam, vilka ansett, att även innehavarna av mindre skogslotter, förslagsvis
sådana, vilkas skogsinnehav understege 10 hektar, borde kunna
förpliktas att avstå sin skogsmark i samband med skiftet.

Tanken på en skärpning av utredningsmannens förslag med avseende
å de nya inlösningsreglernas räckvidd vinner icke stöd i övriga yttranden.
Sålunda anför t. f. domhavanden i Näs och Malungs domsaga.

Det synes klokt, att skyldigheten att frånträda mark icke gäller också
skogen. Inom denna domsaga knyter sig den jordägande befolkningens intresse
fastast till just skogen och skogsbruket medan jordbruket, i varje
fall inom de norra delarna av domsagan på grund bland annat av klimatets
stränghet och möjligheterna till bättre utkomst inom industri och
hantverk,''måste anses vära i viss mån eftersatt. Man lär för den skull
kunna förmoda, att ägare av sådana små fastigheter, som här avses, skola
kunna förlika sig med att avträda sin åkermark, då de få behålla skogen.
Genom föreskriften att skogslott, som icke ensam utgör ändamålsenlig
brukningsenhet, vid skifte skall utläggas jämte andra liknande skogslotter
i gemensam ägololt av lämplig storlek, synes även i fråga om skogen rationaliseringssynpunkten
vara tillbörligen tillgodosedd. Det kan emellertid
möjligen ifrågasättas, huruvida icke särskilda bestämmelser erfordras
för att säkerställa eu rationell skogsvård inom sådana gemensamma skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

marker. Det verkar nämligen, som om fastigheternas sönderfall förorsakas
hland annat av en motvilja hos befolkningen mot gemensamt brukande
av jorden. Var och en vill, förefaller det, ha sin lott, hur liten den än blir,
och svara för dess brukande. Denna inställning, som är mycket naturlig,
kan stundom tänkas äventyra vården av gemensamma skogsmarker, om
icke särskilda bestämmelser givas. Samäganderättslagen är visserligen tilllämplig
men torde icke vara tillfyllest.

Domhavanden i Nedansiljans domsaga yttrar.

I Siljansbygden torde finnas åtskilliga i enskild ägo befintliga skogsfastigheter,
vilka knappast äro föremål för en ändamålsenlig skogsvård. Skogen
är ofta sämjevis uppdelad i lika många och små lotter som den odlade
jorden. Beträffande åkerjorden finnes ett minimimått, under vilket en sämjelott
blir oanvändbar; man plägar räkna med det utrymme som fordras
för en häst med plog och karl att vända på. Något motsvarande mått torde
icke finnas beträffande sämjedelningar av skogen. Sämjevis utlagda skogslotter
om fem meters bredd och några tiotal meters längd äro icke ovanliga.

Utredningsmannen synes avse att dessa små skogslotter ej skola läggas
ut som särskilda fastigheter utan ingå i gemensamma ägolotter, således
ett slags skifteslagens besparingsskogar. I och för sig vore det väl icke
otänkbart att ett inlösningsförfarande motsvarande vad som föreslagits i
fråga om inägojorden kunde tillämpas även i fråga om skogslotter av viss
ringa storlek. Då ett förslag i sådan riktning av psykologiska och praktiska
skäl skulle kunna motverka lagstiftningens syfte lämnar jag tanken härpå
å sido och ansluter mig till vad utredningsmannen förordat. Jag skulle dock
vilja giva förslaget klarare och skarpare utformning. Om möjligt torde sålunda
ett arealmått böra angivas som minimigräns för vad som skulle
kunna läggas ut som särskild ägolott. Att låsa fast gränsen vid exempelvis
20 hektar skulle å andra sidan vara alltför schematiskt, enär ju arealen
endast är en av flera faktorer som bestämmer en skogsfastighets värde.

Vidare borde dessa gemensamma skogsfastigheter om möjligt endast få
hli en för varje skifteslag och det borde stå envar skogsägare inom skifteslaget,
som icke på grund av lagens bestämmelser tvingas att ingå i gemensamhetsskogen,
Öppet att deltaga med sitt skogsinnehav däri.

Det förefaller även vara av vikt att en bestämd form för dessa gemensamhetsskogars
förvaltning fastställes. Syftet skulle vara att uppmuntra
skogsägare att i största möjliga utsträckning ingå i samfälligheten och att
hindra att samfälligheten eller andelar däri användas som spekulationsobjekt.

För att komma i åtnjutande av det skydd som 1916 och 1925 års inskränkningslagar
och 1945 års jordförvärvslag tillerkänna vissa kategorier
av fast egendom borde gemensamhetsskogen icke »sättas på aktier» eller
överlåtas på en ekonomisk förening, utan varje andel däri borde betraktas
som en andel i fast egendom. Jordförvärvslagen torde sålunda icke kunna
hindra att en kapitalstark person från annan ort och utan intresse för bygdens
ekonomiska problem köper in andelarna i den ekonomiska förening,
som står som ägare till gemensamhetsskogen.

För gemen samhet sskogarnas förvaltning synes därför bysamfällighetslagen
vara den lämpligaste formen. Emellertid är det tveksamt om en samfällighet
av detta slag kan ligga inom nämnda lags tillämpningsområde.
De planerade samfälligheterna komma ju som regel icke att vara ett »skifteslags
samfällda ägor», icke heller »samfällda för två eller flera fastigheter».
Här skulle sålunda möjligen tarvas en lagändring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Länsstyrelsen gör gällande, att redan utredningsmannens förslag innebär
ett alltför starkt ingrepp med avseende å delägarnas rätt att disponera sin
skogsmark, och utvecklar sin uppfattning på följande sätt.

I framställningen den 3 januari 1946 till chefen för jordbruksdepartementet
rekommenderades en anordning av innebörd, att sambandet mellan inrösningsjord
och avrösningsjord skulle få brytas, när det gällde att i rationaliseringssyfte
överföra små åkerarealer till bärkraftigare brukningsdelar.
I skrivelsen förordades att de skogsandelar, som sålunda skulle komma att
sakna stödet av inrösningsjord, borde sammanföras till gemensamhetsskogar.
Motivet för detta förslag var väsentligen att förebygga riskerna av att
skogsfastigheter skulle uppkomma, vilka lätt kunde bliva spekulationsobjekt.
I lagutkastet har tvånget att ingå i gemensam ägolott knutits till
villkoret, att enskild ägolott av tillräcklig storlek icke kan utläggas för vederbörande
delägare. Följden härav torde bliva att ett icke ringa antal rena
skogsfastigheter måste uppkomma genom det föreslagna rationaliseringsförfarandet.
Med de jämförelsevis stora skogsinnehav som i Ovansiljan medfölja
det reducerade jordtalet lärer det ofta kunna göras gällande av delägare, att
ägolott i skogsmark kan utläggas för att tjäna till husbehovsfång av bränsle
in. in. Länsstyrelsen anser också att dylika skogslotter med fördel kunna
utläggas ned till jämförelsevis små arealer, därest det är fråga om hemskog
och belägenheten till bygden är förmånlig. Risken för att de rena skogsfastigheterna
skulle komma ut i marknaden som spekulationsobjekt är numera
ringa, eftersom kronans förköpsrätt i regel torde kunna göras gällande.
Enligt det framlagda förslaget till lagstiftning om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet skulle också prövning av myndighet förekomma
i varje dylikt förvärvsärende oavsett fastighetens värde. På grund härav kan
det i skrivelsen den 3 januari 1946 angivna intresset anses vara tillgodosett
utan särskilda föreskrifter i nu förevarande sammanhang.

Egnahemsnämnden i länet har uttalat sin tillfredsställelse med det i promemorian
framlagda förslaget och betecknar möjligheten att beträffande
små obebyggda lotter åtskilja jord och skog samt i samband därmed utlägga
gemensamhetsskog som ett stort framsteg.

Skogsstyrelsen finner den ur skogsbrukets synpunkt viktigaste ändring,
som föreslagits i promemorian, vara att möjligheterna att bilda gemensam*
hetsskogar förbättras. Styrelsen framför emellertid synpunkter, vilka beträffande
samfällighet siden föra ett steg längre än utredningsmannens förslag.
Styrelsen framhåller till en början, att med hänsyn till de egenartade skiftesförhållandena
inom norra Dalarna — där varje skogsägare i regel äger
minst 9 ä 12 skogsskiften, ofta med en längd av flera kilometer och i många
fall en bredd av endast några få meter — det får anses minst lika viktigt, att
skiftesförhållandena på skogen ordnas som att de spridda åkerbitarna sammanföras
till brukningsbara enheter. Efter att ha berört vissa av dalalagens
nuvarande bestämmelser och vitsordat att ändringsförslagen i promemorian
medföra förbättringar framlägger styrelsen ett eget förslag och utvecklar sin
mening på följande sätt.

Huvudregeln vid skiftesläggning i allmänhet är ju att åt varje delägare
avsätta så få skogsskiften som möjligt och ge dessa skiften eu sådan form
att rationell skogsvård underlättas. I synnerhet inom socknarna i norra Dalarna,
där ägouppspaltningen, som tidigare nämnts, är särskilt extrem, har

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

det emellertid visat sig svårt att vid omskiftning praktiskt tillämpa denna
huvudregel. De större skogsägarna ha vanligen fått flera skiften, varav åtminstone
något på mycket stort avstånd från bygden.

Enligt skogsstyrelsens uppfattning vore det ur rationaliseringssynpunkt
önskvärt, att dessa utskiften sammanfördes till gemensamhetsskog.

Skogsstyrelsen har vidare erinrat om att skogsmarkens gradering vid skifte
vore ett uttryck för avkastningens relativa värde och att det sistnämnda
kunde helt förändras genom anläggande av skogsbilvägar. Härefter har
skogsstyrelsen anfört bland annat följande.

Ett omskifte utan samtidigt utlagda och byggda stambilvägar kan sålunda
icke ske på basis av fullt rättvisa graderingsgrunder, eftersom för lantmätarna
torde vara både reglementsvidrigt och praktiskt taget omöjligt att gradera
med hänsyn till en ännu ej befintlig skogsbilväg. Man vet ju ej med
säkerhet om eller när vägen kommer till stånd, vad kostnaderna för densamma
utgöra och i vilken mån understöd av statsmedel beräknas utgå
o. s. v.

För att undvika de svårigheter och irrationella konsekvenser med avseende
å graderingen av ägolotter på utmarkerna, som obestridligen hör samman
med ett omskifte, böra därför utskiflena enligt skogsstyrelsens mening,
där så lämpligen kan ske, sammanslås till en gemensamhetsskog, eftersom
det endast i undantagsfall eller i samband med yttre rationalisering kan
förutsättas, att skogsbilvägnätet helt utbygges i samband med omskiftet.
Genom en dylik anordning skulle också värdestegringen vid transportledernas
framtida utbyggande konnna skiftesdelägare till godo.

Skogsstyrelsen anser, att det vid ägoförhållanden liknande dem i norra
Dalarna vore principiellt riktigast för ernående av lämpliga brukningsenheter
inom skogsbruket att endast ett hemskifte med tillräcklig husbehovsskog
utlades för varje jordbruksfastighet som återstod sedan inlösen skett
av de minsta, icke bebodda fastigheternas åkermark.

Återstoden skogsmark skulle kunna avsättas såsom gemensamhetsskog
under förvaltning enligt 1921 års lag om bysamfälligheter eller annan för
ändamålet tillskapad lämpligare lag. En sådan skulle trygga gemensamhetsskogens
vidmakthållande genom bestämmelser, som binda de olika andelarna
till respektive jordbruksfastigheter. Till fastigheterna böra sålunda,
frånsett hemskiftena, höra ideella andelar i gemensamhetsskogen. Denna
borde då ofta bli av sådan omfattning, att skogligt biträde kunde anställas.

Som kompromisslösning vill skogsstyrelsen framkasta tanken, att de största
fastigheterna, t. ex. bolagsinnehav eller andra stora skiften, som skötas
på ett godtagbart sätt, utbrytas om ägarna så påfordra. De skulle då tilldelas
lämpligt arronderade ägor.

Den utformning samfällighetsidén erhållit i besparingsskogar och andra
skogsallmänningar och de därvid vunna gynnsamma ekonomiska resultaten
av skogsbruket ge stöd åt den uppfattningen att jämväl tillskapande av gemensamhetsskogar
av här ovan föreslagen typ skulle ha starka skäl för sig.
Ur skogsvårdens synpunkt vore ett förverkligande av samfällighetsidén av
mycket stort värde med hänsyn till utsikterna att utföra sådana arbeten,
som den tidigare uppspaltningen i smala parceller helt omöjliggjort.

Skogsvårdsstgrelsen i länet ansluter sig till utredningsmannens ståndpunkt
och finner förrättningsmännens befogenhet att vid omskiften utlägga
mindre skogsinnehav i gemensam ägolott av stor betydelse för skogsnäringens
förkovran. Även skogsvårdsstyrelsen berör emellertid frågan om

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

vägnätets betydelse för skogsvärdena samt föreslår, att bestämmelserna om
statsbidrag till väganläggningar i samband med skiften skola utvidgas att
även avse skogsbilvägar.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till förslaget att ägare av små, obebyggda jordbruksfastigheter
vid omskifte enligt dalalagen åläggas frånträda sin inrösningsjord
mot likvid i pengar. Vad angår gränsdragningen mellan sådant innehav
av inrösningsjord, som skulle inlösas, och sådant innehav, som skulle
få behållas, biträder jag den i flertalet remissyttranden uttalade uppfattningen,
att försiktigheten får anses kräva, att man vid förevarande provisoriska
lagändring stannar vid den av utredningsmannen föreslagna regeln.
Såsom länsstyrelsen understrukit medför även denna regel ett icke
obetydligt ingrepp, särskilt i de trakter, där intresse för skifte hittills företrädesvis
framträtt, nämligen i socknarna ovan Siljan.

Mot förslaget, att de speciella bestämmelserna i dalalagen om uteslutning
av mark från skifte skulle slopas, ha några invändningar icke framförts
i yttrandena. Förslaget föranleder ej heller erinran från min sida.

Två reservanter inom lantmäteristyrelsen ha påyrkat, att inlösningsförfarandet
skulle utvidgas att avse även skogsfastigheter under tio hektar.
Obestridligen finnas, såsom även fastighetsbildningssakkunniga framhållit,
skäl för en sådan ståndpunkt. Av övriga remissyttranden •—- icke minst
länsstyrelsens — framgår emellertid tydligt, att förståelse för en sådan
åtgärd helt saknas inom orten. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra
ifrågasätta en sådan skärpning av utredningsmannens förslag, som de
nämnda reservanterna förordat. Å andra sidan vill jag taga bestämt avstånd
från länsstyrelsens ståndpunkt, att skogslotter med fördel skulle kunna utläggas
ned till jämförelsevis små arealer för att tillgodose husbehov av
bränsle. Såsom skogsstyrelsen understrukit, får det tvärtom inom dalalagens
tillämpningsområde anses minst lika viktigt att skiftesförhållandena i
skogsmarken ordnas som att de spridda åkerbitarna sammanföras till brukningsbara
enheter.

Det vittsyftande förslag om bildande av gemensamhetsskogar, som framlagts
i skogsstyrelsens yttrande, finner jag icke möjligt att upptaga till
behandling i förevarande sammanhang. Såsom skogsstyrelsen själv antytt,
innefattar förslaget ett spörsmål, som berör riket i dess helhet. Jag erinrar
om att frågan behandlats i ett av 1936 års skogsutredning framlagt betänkande
(SOU 1938: 58). Ett mera definitivt förslag i ämnet torde komma
att avgivas av fastighetsbildningssakkunniga. Vad angår den av skogsvårdsstyrelsen
väckta frågan om bidrag till skogsbilvägar torde redan nu
gällande bestämmelser om statsbidrag till väganläggningar i sammanhang
med skiften innefatta vissa möjligheter att tillgodose önskemålen i fråga.

Beträffande de former, vari skogsbruk å de ifrågavarande samfällda skogslotterna
bör bedrivas, ansluter jag mig till utredningsmannens uppfattning,
att erfarenheter från tillämpningen av dalalagen i dess nya utformning

Kungi. Maj:ts proposition nr 255.

böra inhämtas, innan närmare föreskrifter härutinnan meddelas. Utredningsmannen
har framkastat såsom en möjlighet, att en ekonomisk förening
skulle kunna bildas för skogsbruket, något som tydligen förutsätter
Kungl. Maj :ts tillstånd. I anslutning till vissa uttalanden i yttrandena finner
jag emellertid en dylik anordning icke lämplig, bland annat med hänsyn
till att den skulle innebära, att andelar i föreningen och därmed också i
skogsmarken skulle kunna fritt överlåtas. Någon ändring i lagen om kronans
förköpsrätt och i jordförvärvslagen beträffande förvärv av andel i
fastighet finner jag å andra sidan för närvarande icke påkallad. Jag förutsätter,
att lantbruksnämnden i länet med uppmärksamhet följer de ifrågavarande
skogsfastigheternas utveckling och inkommer med de förslag,
vartill erfarenheten kan komma att ge anledning.

Dalalagens omröstningsregler.

Promemorian.

Såsom framgår av den förut lämnade översikten av huvudinnehållet i
utredningsmannens promemoria föreslås däri vissa ändringar i dalalagens
omröstningsregler. Härom anföres i promemorian följande.

Nu gällande regler.

Dalalagens 4 § innehåller, såsom förut nämnts, bestämmelser angående
omröstning om marks uteslutande. Beträffande varje område eller grupp
av områden, som förrättningsmännen finna kunna avskiljas till särskilt
skifteslag, skall frågan avgöras genom omröstning efter huvudtalet mellan
närvarande ägare av jordbruksfastighet inom det eller de områden, omröstningen
avser. Beslut om avskiljande anses hava fattats, om minst två
tredjedelar av rösterna utfalla för sådan åtgärd. Vid beräkning av antalet
röstande delägare skola de, vilka med samäganderätt innehava viss fastighet,
tillsammantagna räknas såsom en delägare. Ej heller den, som äger
flera fastigheter, må tillerkännas mera än en röst.

Sedan skifteslagets omfång blivit bestämt, avgöres genom omröstning
mellan delägarna, huruvida skifte skall äga rum. Härom stadgar 5 § dalalagen,
att om skifte bestrides av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslaget,
vilka till antalet, beräknat på sätt i 4 § sägs, utgöra minst två tredjedelar
av närvarande ägare av dylika fastigheter, skall frågan om skifte i
anledning av den föreslagna ansökningen vara förfallen. Utfalla åter minst
två tredjedelar av rösterna för skifte, gives dem vitsord. Uppgå ej rösterna
å någondera sidan till antal, som nu nämnts, beräknas, huru stor del av
jordbruksfastigheternas sammanlagda ägobelopp inom skifteslaget som enligt
den vid storskiftet verkställda uppskattningen innehaves av dem, vilka
bestritt skifte. Finnas därvid dessa innehava minst sex tiondelar av ägobeloppet,
är frågan om skifte i anledning av den föreliggande ansökningen
förfallen, men i annat fall skall skiftet fortgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Dalautredningens motivering för röstberäkningsgrunden.

Vid utformningen av dessa bestämmelser övervägde Dalautredningen olika
alternativ beträffande röstberäkningsgrunden, nämligen jordtal, taxeringsvärde,
ägobelopp eller huvudtal. Till en början framhölls, att man hade att
räkna med skifteslag av olika typer — t. ex. sådana skifteslag, där inägorna
dominerade, och sådana som väsentligen bestode av skogsmark — och att
man därjämte måste taga hänsyn till att fastigheterna ofta icke komme att
ingå i delningen med hela sitt ägovälde. Det vore givetvis önskvärt att få
en för alla fall enhetlig grund för röstvärdets bestämmande. Av viss betydelse
vore vidare ordningen för bestämmandet av skiftets omfattning. Därest
område skulle kunna frånskiljas efter omröstning mellan delägarna
inom området, måste mer än en omröstning kunna förekomma, innan frågan
om skiftets företagande och dess omfattning blivit slutligen avgjord.
Den omständigheten, att sålunda röstning i omgångar kunde tänkas förekomma,
underströke kravet på att invecklade bestämmelser undvekes och
att resultatet av en omröstning skulle kunna utläsas utan vidlyftiga, tidsödande
och kostsamma beräkningar av de olika rösternas värde.

Beträffande jordtalet som måttstock på röstvärdet framhöll Dalautredningen,
att denna röstgrund tillkommit under en tid, då fastigheterna som
regel innefattade ett jordtal med därå proportionellt belöpande åtföljder i
skog och annat, och närmast syntes vara avpassad för skifte å hel by eller
å område med övervägande inägor. Numera hävdades avsevärda jord- och
skogsområden såsom avsöndringar utan jordtal. Ägarna till dessa områden
komme sålunda ej att få deltaga i avgörandet. Och om jordtalet toges till
röstgrund, skulle undantagsbestämmelser bliva nödvändiga beträffande sådana
områden, som till övervägande del bestode av avrösningsjord.

Vidkommande taxeringsvärdet erinrade Dalautredningen därom, att detta
värde i jorddelningslagen för visst fall valts till röstgrund (1 kap. 11 §).
Framför jordtalet hade taxeringsvärdet den förtjänsten, att man lätt kunde
erhålla upplysning om detsamma. För dalalagens tillämpningsområde skulle
det emellertid i många fall icke kunna direkt användas som röstgrund. Då
omröstning avsåge endast en del av fastigheternas ägor, skulle nämligen tarvas
en uppskattning av huru stor del av varje fastighets taxeringsvärde som
belöpte på dess ägor inom olika för åtskiljande tänkbara områden. Därtill
komme att fastigheter, som vore i en och samma ägares hand, i stor utsträckning
fått sig åsatt ett gemensamt taxeringsvärde. En uppdelning av
taxeringsvärdena å olika fastigheter eller fastighetsdelar skulle för förrättningsmännen
bliva en uppgift av grannlaga natur och mycket tidsödande.
Därjämte hade mot taxeringsvärdet som röstgrund anmärkts, att detsamma
skulle giva ett mindre tillfredsställande resultat i de fall, där fastighets
värde till mera väsentlig del låge i åbyggnaderna.

Vad angår ägobeloppet såsom röstmätare framhöll Dalautredningen, att
denna metod skulle innebära röstning efter det uppskattningsinnehåll, delägarnas
inom röstningsområdet belägna ägor representerade enligt storskif 4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. i samt. Nr 255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

teshandlingarna. Ägobeloppet kunde sägas bättre än taxeringsvärdet avväga
det av skiftet berörda intresset och uppdelningen på skilda områden
av en fastighets ägobelopp skedde på rent objektiva grunder. Emot ägobeloppet
kunde invändas, att detsamma ej kunde uträknas, med mindre ett
jämförelsetal mellan in- och avrösningsjord funnes fastställt eller i och för
omröstningen bestämdes, samt att det under vissa förhållanden kunde vålla
ett icke obetydligt arbete att räkna ut varje delägares rösttal. I allmänhet
kunde dock rösttalen beräknas på ett tämligen enkelt sätt. Då ägobeloppet
i allt fall gåve den rättvisaste beräkningsgrunden, syntes detsamma vara
att föredraga framför jordtal och taxeringsvärde.

Dalautredningen förordade sålunda och datalagen kom i enlighet härmed
att upptaga ägobeloppet som röstberäkningsgrund, varvid denna beräkningsgrund
emellertid — likaledes i enlighet med Dalautredningens förslag
— kombinerades med en omröstning efter huvudtalet på sätt den förut lämnade
redogörelsen för 4 och 5 §§ dalalagen utvisat.

Utredningsmannens förslag till röstberäkningsgrund.

Dalautredningens antagande, att rösttal efter ägobelopp i allmänhet skulle
kunna beräknas på ett tämligen enkelt sätt lärer icke ha bekräftats av erfarenheten
vid dalalagens tillämpning. En omprövning av frågan om röstberäkningsgrunden
torde därför böra ske. Härvid synes taxeringsvärdet äga
företräde redan av den anledningen, att detta värde — såsom även Dalautredningen
framhöll — valts till beräkningsgrund i 1 kap. It § jorddelningslagen.
Vidare kan -— såsom Dalautredningen jämväl betonat — upplysning
om taxeringsvärdet lätt erhållas. Metoden är med andra ord tidsbesparande
och kan sålunda befrämja snabbhet vid skifte. Att Dalautredningen
likväl förkastat metoden förklaras, såsom redogörelsen för motiven
till dalalagens ifrågavarande stadganden visar, därav, att hänsyn måst tagas
till reglerna om marks uteslutande från skifte. Dessa regler ha i det föregående
föreslagits bliva slopade. Endast ett argument synes då kvarstå
mot taxeringsvärdet såsom röstberäkningsgrund, nämligen att metoden
skulle giva ett mindre tillfredsställande resultat i de fall, där fastighets värde
till mera väsentlig del låge i åbyggnaderna. Men hänsyn till den betydelse,
som numera tillmätes frågan om jordbrukets rationalisering, synes
emellertid berörda argument ha förlorat sin bärkraft. Syftet med förevarande
överarbetning av dalalagen är ju just att på detta speciella lagstiftningsområde
i möjligaste mån befrämja förstärkningen av ofullständiga
jordbruk. Det synes då framstå som en förtjänst hos den diskuterade omröstningsmetoden,
att den giver ökat inflytande åt delägare, som inneha
bebyggda jordbruksfastigheter, d. v. s. åt bygdens verkliga jordbrukare. Utredningsmannen
förordar på grund av det sagda, att ägobeloppet utbytes
mot taxeringsvärdet såsom röstberäkningsgrund i dalalagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Förslag till begränsning av rösträtten.

Såväl de sakkunniga som skiftesgodemän och andra ortsbor med erfarenhet
av skiftesväsendet i Dalarna, med vilka utredningsmannen samrått, ha
-—- såsom i det föregående antytts — betecknat som ett i allra högsta grad
otillfredsställande förhållande, att även ägare av de mest obetydliga andelar
i jordbruksfastighet — oftast personer bosatta på annat håll — ha rätt att
deltaga i de för bygden livsviktiga frågorna om skifte eller icke skifte. Denna
anmärkning mot bestämmelsernas nuvarande utformning synes äga
starkt fog. Det lärer då böra i förevarande sammanhang övervägas, huruvida
icke någon gräns bör fastställas, under vilken rösträtten bortfaller.

Spörsmålet bör självfallet bedömas mot bakgrunden av jorddelningslagens
allmänna regler om skiftesvitsord. I 1 kap. 10 § jorddelningslagen stadgas,
att skifteslag, som delats genom storskifte, må på yrkande av därtill behörig
delägare underkastas skifte. Dock gäller härutinnan den inskränkningen,
att om någon delägare bestrider skiftet, må detsamma ej företagas med
mindre det befinnes, att skifteslagets ägor genom skiftet kunna erhålla en
för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större
avkastning och högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer
att medföra fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande
kostnaderna och olägenheterna. Har därvid sökt laga skifte förklarats icke
skola äga rum, må skifteslaget sedan icke underkastas laga skifte annat än
under enahanda villkor, som i 1 kap. It § stadgas beträffande där omförmälda
skifteslag. I sistnämnda paragraf föreskrives bland annat, att skifteslag,
som delats genom fastställt laga skifte, icke må underkastas laga skifte
med mindre i framställt yrkande därom ena sig jordägare, som inom skifteslaget
äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda värde enligt senast verkställda
fastighetstaxering motsvarar mera än hälften av summan av taxeringsvärdena
å skifteslagets samtliga jordbruksfastigheter, och tillika enligt
senast upprättade mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar till
antalet utgöra minst hälften av ägarna av dylika fastigheter inom skifteslaget.
Därjämte har uppställts den förutsättningen som villkor för skifte,
att detta kommer att medföra sådan verkan, som enligt vad ovan nämnts
stadgas i 10 §.

För de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län gällde — även efter jorddelningslagens ikraftträdande
— särskilda bestämmelser om skiftesvitsord jämlikt en kungörelse av den
18 februari 1859. Detta förhållande innebar ett hänsynstagande till de
egenartade jordförhållandena inom ifrågavarande delar av Kopparbergs län.
Då den för landet i övrigt gällande jorddelningslagstiftningen icke ansetts
till alla delar vara väl avpassad eller lämpad för nämnda trakter, ansågos
föreskrifterna i 1859 års kungörelse böra tillsvidare gälla. Emellertid framhöll
Dalautredningen, alt i den mån eu särlag komme till stånd, däri vederbörlig
hänsyn loges till berörda jordförhållanden, det kunde förefalla naturligt
att ej längre upprätthålla någon särställning med avseende å rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

att påkalla skifte. Införandet av ett ovillkorligt skiftesvitsord skulle dock
mottagas med oförståelse av ortsbefolkningen och hos denna väcka oro och
förstämning. Även bland de för skiftenas genomförande mest intresserade
torde de flesta vara obenägna att tillstyrka införandet av samma rätt att
påkalla skifte, som jorddelningslagen upptoge. Redan på denna grund
måste en undantagsbestämmelse anses vara påkallad. Befolkningens uppfattning
kunde ej heller frånkännas sakligt berättigande. På grund av såväl
ökade anspråk på noggrannhet vid lantmäteriförrättningars utförande
med därav följande ökning av skifteskostnaden som även de omfattande
likvider, vilka föranleddes av ett nutida större laga skifte, medförde
detta väsentligen större olägenheter för delägarna än tidigare varit fallet.
Erinras kunde härvid särskilt att byggnader och andra anläggningar nu
hade ett helt annat värde i förhållande till jorden än tidigare samt att detta
i om möjligt än högre grad vore fallet beträffande växande skog. Dessa
förhållanden torde i särskild grad göra sig gällande beträffande den egentliga
Siljansbygden och därmed jämförliga delar av Dalarna med dess stora
byar och jämförelsevis ringa åkerbruk. Att under dylika omständigheter
just för dessa bygder införa ett obegränsat skiftesvitsord syntes icke
Runna tillrådas.

Vad Dalautredningen sålunda anfört synes alltjämt äga giltighet såtillvida,
att ett slopande av särbestämmelserna om skiftesvitsord icke lärer
kunna ifrågakomma. Helt annorlunda ställer sig emellertid frågan om en
inknappning av undantagsbestämmelsernas räckvidd, grundad på starka
sakskäl och påyrkad av representanter för ortsbefolkningen själv. Framhållas
bör också, att vad Dalautredningen anfört rörande olägenheterna
av skifte för delägarna med hänsyn till värdet av byggnader och anläggningar
äger ringa betydelse för de personer, vilkas medbeslutanderätt ifrågasättes
bliva upphävd. Lagändringen skulle nämligen avse delägare med
allenast obetydligt ägobelopp.

Utredningsmannen förordar, att allenast ägare av jordbruksfastigheter
vilka äro bebyggda eller ock innefatta åkerjord över en viss arealgräns
skola äga deltaga i omröstning, huruvida laga skifte enligt dalalagen skall
komma till stånd. Det torde därvid te sig naturligt, att gränsen fastställes så
att rösträtt frånkännes samma kategori av ägare till små, obebyggda andelar,
som enligt vad i det föregående föreslagits skulle åläggas mottaga likvid
i penningar för sin inrösningsjord. Här förordas, att bestämmelsen utformas
så att rösträtt allenast tillerkännes ägare av sådan till skifteslaget
hörande jordbruksfastighet, som är försedd med nödiga åbyggnader eller
innefattar minst ett hektar åker. Till skifteslaget kan emellertid även
höra fastigheter, vilka endast bestå av skogsmark men äro av mera betydande
storlek. Att frånkänna ägaren till sådan skogsfastighet rösträtt synes
ej motiverat. Utredningsmannen föreslår att rösträtt tillerkännes ägare av
skogsfastighet med en areal av minst tjugu hektar. Därvid bör emellertid
understrykas, att omröstningsregeln ingalunda får anses prejudicerande
för frågan, huru stor areal en skogsfastighet bör äga för att motsvara de

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

i 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen uppställda kraven. På denna
fråga kan icke givas något generellt svar utan en prövning får ske i varje
särskilt fall under beaktande av skogens beskaffenhet, dess läge i förhållande
till väg eller flottled o. s. v. I här förevarande sammanhang gäller
det endast att uppställa en lätt tillämplig, schematisk regel. Att därvid
arealen 20 hektar valts beror därpå, att med ett innehav av 1 hektar åker
■—- såsom förut framgått — i dalasocknarna ofta följer innehav av inemot
ett tjugutal hektar skogsmark.

Till ytterligare belysande av innebörden av den här föreslagna omröstningsregeln
skola lämnas några på fastighetstaxeringslängden grundade uppgifter
angående Sollerö sockens skifteslag. Inom detta skifteslag finnas 662
jordbruksfastigheter med en sammanlagd åkerareal av 1 078 hektar. Åtta
fastigheter med en sammanlagd åkerareal av 97 hektar ägas av bolag och
föreningar. Sålunda finnas 654 jordbruksfastigheter ägda av enskilda personer
med en sammanlagd åkerareal av 981 hektar. På dessa fastigheter
belöper omkring 19 hektar skogsmark för varje hektar åker. Fastigheterna
fördela sig på olika storleksgrupper på sätt följande uppställning visar:

199 fastigheter med Ö l—0''5 hektar åker

149

284

» 0-5—PO > »

t> ro—5o » »

» 5''0 — 8-0 » »

» 8-0—8-5 » »

Summa 654.

Obebyggda fastigheter förekomma även i de större storleksgrupperna.
Sålunda äro ett tjugutal fastigheter med en areal av lägst 1,4 och högst 3,9
hektar åker obebyggda. Enligt upprättad redogörelse över skiftesförhållandena
in. m. inom skifteslaget är antalet gårdar i socknen 389. Hela antalet
obebyggda fastigheter är sålunda 273. Därav ha 155 beräknats falla inom
den lägsta av de i uppställningen här ovan angivna grupperna och ytterligare
ett 70-tal inom den näst lägsta. Fastigheterna inom den lägsta gruppen
ha en sammanlagd åkerareal av 40 hektar eller alltså en medelareal
av 0,26 hektar. För den näst lägsta gruppen utgör den sammanlagda åkerarealen
omkring 55 hektar och medelarealen sålunda 0,79 hektar. Det är
innehavarna av sådana fastigheter, som enligt det här framlagda förslaget
skulle frånkännas medbeslutanderätt ävensom åläggas mottaga likvid i penningar
för sitt innehav av inägojord. Dessa bestämmelser måste — utöver
den direkta nyttan av att i det valda exemplet omkring tio procent av skifteslagets
åkerareal bleve tillgänglig för förstärkning av ofullständiga jordbruk
—■ även antagas i väsentlig mån komma att motverka den hittills fortgående
uppdelningen vid arvfall av större brukningsenheter i ett flertal små
andelar. En dylik uppdelning skulle ju nämligen kunna medföra förlust av
rösträtt och skyldighet att frånträda inrösningsjorden vid laga skifte. En
sådan verkan av de föreslagna bestämmelserna synes kunna få avsevärd
betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag beträffande omröstningsreglerna ha i flertalet
yttranden lämnats utan erinran och betecknas av fastighetsbildningssakknnniga
— med instämmande av lantmäteristijrelsen — såsom väl motiverade
samt av egnahemsnämnden i länet såsom mycket tillfredsställande.

Vidkommande frågan om röstberäkningsgrunden anför emellertid domliavanden
i Nedansiljans domsaga.

I likhet med utredningsmannen finner jag jordtalet som beräkningsgrund
vara direkt missvisande. Ej heller torde ägobeloppet vara helt praktiskt
som grundval för en röstberäkning, då beräknandet av detta torde
vara synnerligen tidskrävande. Under förutsättning att användbara taxeringsvärden
finnas att tillgå är denna utväg obetingat att förorda. Emellertid
vidlådes metoden av vissa brister.

Taxeringsvärdet som beräkningsgrund förutsätter sålunda att dessa värden
och fastigheternas värden efter en opartisk, grundlig värdering äro
proportionella och helst också att taxeringsvärdet ger en ungefärlig bild av
en fastighets värde vid en tänkt försäljning i den öppna marknaden. Gällande
taxeringsvärden kunna icke sägas helt motsvara något av dessa krav.
Fastighetstaxeringarna i dalasocknarna torde i allmänhet ske efter ytterligt
schematiska grunder (»50 kronor kapplandet») och hava i allt fall ingen
som helst motsvarighet till ett tänkt försäljningsvärde. Ovisshet hos uppgiftslämnare
och taxeringsmyndigheter angående äganderätten, ägosplittringen,
olikheten i hävd — både av skog och jord — olika jordägare emellan
kan förklara det schematiska i denna metod samtidigt som därmed en
av dess svagheter är påvisad.

Det finnes emellertid ytterligare en brist hos taxeringsvärdet som röstberäkningsgrund,
vilken påpekats av dalautredningen. Som tidigare framhållits
är det — i allt fall i Nedansiljans domsaga — regel att en jordbrukare
äger fast egendom i mer än ett skifteslag. Men så snart dessa
fastigheter äro belägna inom samma socken, åsättas de regelmässigt ett gemensamt
taxeringsvärde. Även om sålunda alla i ett skifteslag ingående
ägor äro avsedda att skiftas, måste sålunda ständigt förekomma fall då de
i skiftet deltagande fastigheterna äro åsatta taxeringsvärden, som äro gemensamma
med fastigheter som lämnas utanför skiftet, i vilket fall taxeringsvärdet
blir värdelöst för det avsedda ändamålet. Här bortses från det
fall, att en hel socken eller fjärding på en gång undergår skifte. En uppdelning
av taxeringsvärdena torde, som redan dalautredningen påpekade,
bliva av grannlaga natur och mycket tidsödande.

Länsstyrelsen yttrar härutinnan.

Länsstyrelsen har ej något att erinra i fråga om förslaget att använda
taxeringsvärdet som röstgrund vid omröstningar. Givetvis kunna svårigheter
uppkomma att fördela taxeringsvärdena i de fall, då ändringar i innehavet
ägt rum, utan att dessa hunnit avspeglas i fastighetslängden. Kan
uppdelning icke ske med ledning av tillgängliga handlingar och inhämtade
upplysningar återstår alltid att låta delägarna rösta såsom för gemensamhet.

Vad angår rätten för ägare av enbart skogsmark att deltaga i omröstning
påyrkar länsstyrelsen en jämkning i utredningsmannens förslag och anför.

Förslaget innebär, att ägare av obebyggda jordbruksfastigheter med
mindre än 1 hektar åker eller skogsfastigheter under 20 hektar skola uteslutas
från rätten att rösta om skifte. Häremot har länsstyrelsen intet annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

att erinra, än att arealgränsen för skogsinnehav synes vara för hög. Som
skäl för det valda talet har anförts, att proportionen mellan åkerjord och
skogsinnehav i Ovansiljan vore ungefär 1 mot 20. Länsstyrelsen kan emellertid
icke finna att en sådan direkt jämförelse är relevant i sammanhanget,
eftersom hotet om bortrationalisering riktar sig mot ägandet av åkerjord
och icke mot ägandet av skog. Länsstyrelsen vill föreslå, att arealgränsen i
skogsmark för förlust av rösträtt vid skifte sänkes åtminstone till 10 hektar.
Även om antalet av rena skogsfastigheter är ringa, finns det ingen anledning
att utesluta ägarna av dessa från rösträtt i den utsträckning som promemorian
förutsätter.

Samma yrkande framställer förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap.

Departementschefen.

Vad angår förslaget att utbyta ägobeloppet mot taxeringsvärdet såsom röstberäkningsgrund
i dalalagen har jag inhämtat, att under utredningsarbetet
stickprovsvis kontrollerats, hur den föreslagna nya bestämmelsen skulle
verka, därvid bestämmelsen visat sig lätt tillämplig och tidsbesparande. Under
sådana förhållanden biträder jag förslaget i denna del.

Mot förslaget, att vid beslut om skifte rösträtt skulle frånkännas samma
kategori av ägare till små, obebyggda andelar, som skulle åläggas mottaga
likvid i pengar för sin inrösningsjord, har icke någon invändning gjorts i
yttrandena. Förslaget föranleder ej heller erinran från min sida.

Utredningsmannen föreslår vidare, att ägare av skogsfastigheter med
mindre areal än tjugu hektar skulle frånkännas rösträtt. I ett par yttranden
har föreslagits, att arealgränsen i fråga skulle sänkas till tio hektar. För
egen del kan jag emellertid icke finna en sådan ändring motiverad utan
biträder även på denna punkt utredningsmannens förslag.

Åtgärder för att påskynda skiften enligt dalalagen.
Promemorian.

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för framställningen
den 3 januari 1946 från landshövdingen i Kopparbergs län har
inom dalalagens tillämpningsområde missnöje uppstått med den tidsutdräkt
som förekommit vid vissa skiften. Härom anföres i promemorian.

Beträffande önskemålet om större snabbhet i förfarandet bör framhållas,
att hittills vunna erfarenheter och gjorda tekniska framsteg i flera hänseenden
torde för framtiden möjliggöra tidsbesparingar. Sålunda torde de
till en början ofta mycket tidsödande äganderättsutredningarna numera
fortgå i raskare takt, särskilt tack vare utnyttjandet av den möjlighet att
träffa förening, varom förmäles i 9 § första stycket dalalagen. Denna möjlighet
bär måhända med tiden kommit att begagnas i större omfattning än
ursprungligen avsetts, ett förhållande som emellertid icke torde föranleda
erinran. En betydande förenkling har vidare kunnat genomföras med avseende
å tekniken för redovisandet av hävden i skogsmarken. Vad inägorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

beträffar ha hittills tillämpade metoder i fråga om detalj mätning, kartering,
arealuträkning och därefter följande åtgärder till och med utstakningen
av de nya ägolotterna på grund av sin vidlyftighet varit en väsentlig
anledning till tidsutdräkt. Härutinnan har emellertid sommaren 1947 en ny
metod prövats inom Sollerö sockens skifteslag, nämligen mätning, kartering
och arealuträkning på grundval av flygfotografier, en metod som torde innefatta
en högst betydande förenkling utan åsidosättande av noggrannhet och
rättssäkerhet.

Skulle någon ytterligare åtgärd kunna vidtagas i tidsbesparande syfte,
vore det — såsom också antytts i de till grund för utredningsuppdraget
liggande framställningarna — ett ändrat besvärsförfarande. Den enda utväg,
som härvidlag synes kunna ifrågakomma, vore att för ifrågavarande delar
av Kopparbergs län för jorddelningsmålen inrätta en specialdomstol, över
vars beslut talan eventuellt skulle få fullföljas direkt till Högsta Domstolen,
såsom ordningen tidigare varit beträffande talan mot ägodelningsrätts beslut
över huvud taget. En så genomgripande förändring i de för jorddelningsmål
gällande processuella reglerna synes emellertid knappast böra
ifrågasättas vid en sådan provisorisk överarhetning av en speciallagstiftning
som den här förevarande.

Slutligen kan förtjäna framhållas, att en snabbare fortgång av dalaskiftena
självfallet skulle vinnes, om större lantmäteripersonal kunde ställas
till förfogande. Detta är emellertid icke endast en anslagsfråga. Dessvärre
torde personalbristen inom lantmäteriväsendet utgöra hinder för tillgodoseende
av sistnämnda önskemål även om erforderliga medel ställdes till förfogande.

Yttrandena.

Frågan om tidsutdräkten vid skiftena har berörts i några av yttrandena.
Sålunda anför domhavanden i Falu domsaga.

Vad den sakkunnige anfört om förenklande av de till en början mycket
tidsödande äganderättsutredningarna må särskilt understrykas. Det är av
vikt, att i motiveringen till blivande proposition uttryckligen angives, att
den sakkunniges mening härutinnan godtages.

Beträffande besvärsförfarandet har utredningsmannen avvisat tanken på
särskilda regler om fullföljd av talan mot ägodelningsrätts utslag i mål angående
ifrågavarande laga skiften. Enligt min mening är detta att beklaga. Då
på sin tid den direkta fullföljden från ägodelningsrätt till Högsta Domstolen
slopades, gjordes undantag för mål angående provskiftena i Dalarna. För
skiftesverksamhetens fortgång synes särskilt önskvärt, att samma anordning
kunde tillämpas beträffande samtliga laga skiften å primära skifteslag
enligt Dalalagen.

Vidare må framhållas vikten av kraftåtgärder för att tillräcklig lantmäteripersonal
ställes till förfogande för dalaskiftena. Erfarenheten visar nämligen,
att intet förhållande är så ägnat att minska intresset i bygden för
skifte som ovissheten om förfarandets längd eller, rättare uttryckt, vissheten
om den särskilt på personalbrist beroende tidsutdräkten.

Sist angivna synpunkt framhålles även av länsstyrelsen, som beklagar att
utredningsmannen icke ansett sig kunna föreslå några särskilda åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

till minskande av tidsutdräkten vid skiftena och understryker att motståndet
mot skifte i allmänhet hänför sig till vetskapen om den orimligt långa
tid som dessa skiften i regel draga.

Domhavanden i Nedansiljans domsaga yttrar.

Skiftena enligt dalalagen skola föregås av en ägandederättsutredning, som
i regel brukar vara synnerligen omfattande. Arbetet med dessa utredningar
torde i regel utföras av de vid skiftena verksamma lantmätarna. Med hänsyn
till bristen på lantmätare borde man anlita jurister och andra personer
med erfarenhet av äganderättsutredningar i Dalarna som utredningsmän
i dessa frågor.

Departementschefen.

Uppenbarligen vore en snabbare fortgång av skiftena enligt dalalagen
synnerligen önskvärd. Av promemorian framgår dock, att vunna erfarenheter
och tekniska framsteg för framtiden möjliggöra åtskilliga tidsbesparingar.
Det kan också förtjäna nämnas, att dalaskiftena, enligt vad jag inhämtat,
under krigsåren avsevärt fördröjts av militärinkallelser bland lantmäteripersonalen.
Att de tidsödande äganderättsutredningarna kunnat i
ökad omfattning undvaras genom att delägarna träffat förening enligt 9 §
första stycket dalalagen synes mig också vara en fördel. Domhavanden i
Nedansiljans domsaga har framkastat tanken, att jurister ävensom andra
sakkunniga skulle kunna anlitas i fall, då äganderättsutredningarna äro
oumbärliga. Uppslaget synes mig värt beaktande åtminstone med avseende
å den del av utredningarna, som i allt fall måste verkställas på domarkanslierna.
Någon ändring i de processuella reglerna om ägodelningsmål finner
jag i likhet med utredningsmannen icke böra ifrågakomma.

Specialmotivering.

Det vid utredningsmannens betänkande fogade lagutkastet har vid granskning
inom jordbruksdepartementet, bortsett från ett par justeringar av enbart
formell natur, funnits böra undergå jämkning allenast på en punkt,
nämligen 13 §. Jag övergår nu till att lämna en översikt av det inom departementet
upprättade förslaget.

1 §•

Första stycket i denna paragraf motsvarar 1 § första stycket gällande lag.
På skäl som anförts i det föregående ha emellertid bestämmelserna om
uppdelning av skifteslag genom beslut av förrättningsmännen uteslutits.

Andra stycket. I promemorian har anförts.

Den föreslagna ändringen i paragrafens första stycke synes böra föranleda
visst tillägg till paragrafen.

I den allmänna motiveringen har sagts, att avslutade såväl som pågående
skiften enligt dalalagen frånsett särskilt angivna undantagsfall omfattat
eller omfatta all skifteslagen tillhörig mark, som förut icke undergått laga
skifte. Detta uttalande tarvar, såsom jämväl i den allmänna motiveringen
angivits, viss komplettering. I östnors skifteslag i Mora socken omfattade

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

skiftet i verkligheten icke fullt alla ägor, oaktat detta angives vara förhållandet
i rubriker å kartor och handlingar till det fastställda skiftet. Icke
heller i Bergkarlås, Risa och Vattnäs byars skifteslag, jämväl i Mora socken,
ingå fullt alla ägor i skiftet. I båda fallen ha nämligen obetydliga andelar i
mark, gemensam med andra byar, utelämnats vid skiftena. Denna mark
utgöres av s. k. stängfångsundantag, som vid storskiftet å skogen avsatts
omkring fäbodar, i vilka hemman från flera byar ha ägor. Marken blev
gemensam för de hemman, som hade ägor i fäboden. Förhållandet är vanligt
i Mora socken och förekommer även i andra socknar.

Då det gällt för förrättningsmännen att taga ståndpunkt till frågan, huruvida
stängfångsundantagen skulle uteslutas från skiftet eller medtagas, har
det senare alternativet väl kunnat te sig som den bästa lösningen, men i så
fall hade även delägarna från den eller de övriga byarna kommit att deltaga
i den slutliga omröstningen om skiftets företagande. Ett fall har förekommit,
då begärt skifte icke kommit till stånd emedan delägarna i den
by, varå skifte sökts, överröstats av delägare från annan by.

Vid de skiften, där stängfångsundantag förekommit, har någon formlig
uppdelning enligt 1 § första stycket dalalagen icke verkställts. Förrättningsmännen
ha ansett, att det obetydliga undantaget kunde begagnas gemensamt
efter lika väl som före skiftet och därför icke tagit annan befattning
med undantaget än att de redovisat, vilka nya skifteslotter, som hade andel
däri och hur stor kvotdel denna andel vore. Detta har tydligtvis varit en
nödfallsutväg och förhållandet synes i förevarande sammanhang böra klarläggas.

Enligt 1 kap. 13 § jorddelningslagen kan under angivna förutsättningar
område som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål
eller eljest lämnats oskiftat underkastas laga skifte, där sådant av delägare
yrkas. Denna bestämmelse lärer av flera skäl icke väl ägna sig för lösande
av det föreliggande detaljproblemet. Att stadgandets tillämpning förutsätter
yrkande av delägare utgör måhända ett hinder av övervägande formell art.
Förrättningsmännen kunna väl alltid finna någon delägare, som är villig
att framställa yrkandet. Men de rigorösa inskränkningarna i skiftesvitsordet
enligt dalalagen göra framgången av ett dylikt yrkande oviss. Man har
ju just velat undvika att draga in delägare från annan by i omröstningen.
Önskvärt vore därför att kunna avskilja den del av stängfånget, som delägare
från annan by äga, för fortsatt gemensamt bruk mellan dem, medan
delägare i stängfångsundantaget inom det skifteslag, varå skifte är sökt,
finge sina andelar utbrutna i samband med skiftet. Tanken ledes då till att
taga 1 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen till förebild för ett särskilt
stadgande i dalalagen. Berörda lagrum föreskriver, att om till skifteslag,
som i 1 kap. 2 § 2 jorddelningslagen avses, hör andel i samfällighet, vilken
icke utgör vid lantmäteriförrättning för gemensamt ändamål undantagen
mark (eller visst vattenområde), skall, innan laga skifte å skifteslaget
verkställes, dess andel i samfälligheten, där så lagligen kan ske, utbrytas
för att tillsammans med skifteslagets övriga ägor i skiftet ingå. En direkt

Kungl. Maj.ts pioposition nr 255.

tillämpning av detta stadgande vid skiften enligt datalagen är utesluten,
enär stadgandet endast avser skifteslag, som avses i 1 kap. 2 § 2 jorddelningslagen.
Vidare skall utbrytning av andel i samfälligheten ske innan,
laga skiftet verkställes. Det vore nu inom dalalagens tillämpningsområde
meningslöst att företaga en utbrytning innan beslut fattats, om laga skifte
skall äga rum. Och beslut härom fattas först sedan skifteslagets omfång bestämts.
Utbrytningen i fråga bör sålunda ske icke före utan i samband med
laga skiftet.

Med de modifikationer, som framgå av det nyss sagda, har 1 kap. 5 §
andra stycket jorddelningslagen tagits till förebild för ett nytt stadgande i
andra stycket av 1 § lagutkastet. Emellertid kunna förhållandena stundom
vara sådana, att en utbrytning av skifteslagets andel i stängfångsundantag
icke är nödvändig. I utkastet har därför föreslagits det stadgandet, att utbrytning
må ske, därest detta finnes erforderligt för skiftets lämpliga genomförande.

I yttrandena har någon erinran icke gjorts mot förevarande stadgande,
vilket även upptagits i departementsförslaget.

Stadgandet i 1 § andra stycket dalalagen i dess hittillsvarande lydelse,
vilket stadgande avser beslut av skiftesdelägarna om uteslutning av mark,
har på förut angivna skäl uteslutits.

2 och 3 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2 och 3 §§ dalalagen, vilka paragrafer allenast
underkastats sådana jämkningar, som äro betingade av ändringarna i 1 §.

4 §.

På förut angivna skäl saknar 4 § datalagen motsvarighet i departementsförslaget,
vars fjärde paragraf i stället upptager mot 5 § datalagen svarande
nestämmelser angående omröstning om skiftes företagande.

Första stycket innehåller den föreslagna bestämmelsen om ytterligare begränsning
av rösträtten. Utöver vad i det föregående återgivits innehåller
promemorian följande kommentar till detta stycke.

Då i utkastet talas om ägare av jordbruksfastigheter försedda med »nödiga
åbyggnader», avses därmed ägare av jordbruksfastighet försedd med
bostadshus och för drivande av jordbruk erforderliga ekonomibyggnader,
formuleringen avser att från rösträtt utestänga skiftesdelägare, på vars
åkerjord finnes t. ex. en mindre lada men icke några andra åbyggnader.
Självfallet bör även mark, varå finnas allenast obrukbara, fallfärdiga hus,
netraktas såsom obebyggd. De i lagtexten angivna arealerna —■ minst ett
hektar åker och minst tjugu hektar skogsmark — torde i allmänhet få bestämmas
med ledning av fastighetstaxeringslängden. Det har emellertid ansetts
olämpligt att i lagtexten såsom cn bindande regel angiva, att uppgifterna
i nämnda längd alltid skola vara avgörande. Kan genom besiktning
utan omgång fastställas, att ett fel förelupit vid längdens upprättande, vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

det självfallet olämpligt, att förrättningsmännen likväl skulle vara förpliktade
att följa längden. Frågan, huruvida fastighet är försedd med nödiga
^byggnader eller ej, kan uppenbarligen också i vissa fall kräva besiktning.
I allmänhet torde dock även denna fråga bli besvarad vid en jämförelse
mellan areal och taxeringsvärde. Innebörden av ordet »skogsmark» framgår
av kungörelsen den 25 november 1927, nr 417.

Rörande det ifrågavarande stadgandet har domhavanden i Nedansiljans
domsaga yttrat.

Genom omröstningsreglerna i 4 § synes en jordbrukare, som inom det
skifteslag varå skifte blivit ifrågasatt äger en obebyggd jordbruksfastighet
med en åkerareal understigande ett hektar, gå miste om rösträtt, även om
han skulle inom ett annat skifteslag äga ett fullständigt jordbruk. Då det
kan sägas vara synnerligen vanligt — i varje fall i Nedansiljans domsaga
•—- att en jordbrukare äger andel i mer än ett skifteslag, förefaller det obilligt
att han skulle beträffande vissa av sina ägor ha rösträtt vid skifte och
beträffande andra icke. Det synes därför motiverat att i 4 § införa en regel,
motsvarande den i 12 § första stycket gjorda hänvisningen till 16 § av innehåll
att den som eljest icke skulle erhålla rösträtt likväl skall få rösta, om
han eller hans make äger annan jordbruksfastighet, som brukas gemensamt
med den ägolott varmed han deltager i skiftet.

Departementschefen.

En genomgående tanke såväl vid det ursprungliga avfattandet av dalalagen
som vid den nu verkställda överarbetningen har varit att, då delägare
inom visst skifteslag önska få omskifte till stånd, delägare i annat skifteslag,
vilkas intressen endast mera indirekt beröras av åtgärden, icke skola
kunna resa hinder mot omskiftet. Av denna anledning kan jag icke biträda
det av domhavanden i Nedansiljans domsaga framlagda förslaget till ändring
i 4 §.

Andra stycket departementsförslaget motsvarar 5 § andra stycket dalalagen
med tillägg av de i 4 § andra stycket dalalagen upptagna röstberäkningsregler,
till vilka hänvisas i 5 § enligt nu gällande lydelse.

Tredje stycket motsvarar 5 § tredje stycket dalalagen med den ändringen,
att ägobeloppet utbytts mot taxeringsvärdet, såsom föreslagits i den allmänna
motiveringen.

Sista stycket uppvisar en redaktionell jämkning, föranledd av att bestämmelserna
om beslut av skiftesdelägarna om uteslutning av mark föreslagits
bliva upphävda.

5—11 §§.

Dessa paragrafer äga sin motsvarighet i 6 §, 7 § första stycket samt 9—
13 §§ dalalagen. Ändringen i 1 § föranleder uteslutning av 7 § andra stycket,
8 §, 11 § 1 samt 13 a § dalalagen ävensom vissa redaktionella jämkningar
i kvarstående stadganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

I 7 § första stycket datalagen stadgas, att om fråga om skifte genom omröstning
förfallit och inom tio år därefter skifte ånyo sökes å det skifteslag,
som med ansökningen om skifte vid det förra tillfället avsågs, är sökanden,
därest skifte ej kommer till stånd, pliktig gälda alla å förrättningen uppkomna
kostnader. Motsvarighet till detta stadgande återfinnes i 6 § departementsförslaget,
som emellertid i enlighet med utredningsmannens förslag
uppvisar den sakliga ändringen, att nyss angivna tidsperiod av tio år ansetts
böra förkortas till fem år. Den opinionsändring beträffande frågan om
skifte eller icke skifte, som inträtt efter provskiftenas avslutande, torde såsom
i promemorian uttalats, motivera en sådan lagändring.

Upphävandet av 1 § andra stycket dalalagen har medfört uteslutning jämväl
av 7 § andra stycket men har i stället föranlett stadgandet i sista stycket
av övergångsbestämmelserna till departementsförslaget.

12 §.

Denna paragraf innehåller de i det föregående förordade reglerna om inlösen
av jord, tillhörig ägare av vissa mycket små jordbruksfastigheter. Utöver
vad förut framgått har härom i promemorian anförts följande.

Självfallet utesluta ej dessa regler ett sådant frivilligt utbyte av åkerjord
mot skog, som redan hittills i viss utsträckning förekommit, och ej heller
en frivillig överlåtelse av inägojord till annan skiftesdelägare, såvitt icke
överlåtelsen uppenbarligen strider mot tolfte paragrafens syfte, i vilket fall
lantbruksnämnden får förutsättas komma att ingripa genom att utöva kronans
förköpsrätt. Framhållas må vidare, att 12 § uppenbarligen skall tilllämpas
även i det fall, att exempelvis fem syskon äga lika andelar i en
icke sämjedelad fastighet, innefattande 4 hektar åker, såvida icke delägarna
enligt 13 § första stycket lagutkastet göra framställning om utläggande av
gemensam ägolott. I

I första stycket första punkten sägs, att för viss inägojord må utgå ersättning
i penningar i stället för jord »enligt förrättningsmännens bestämmande».
De citerade orden avse att ge förrättningsmännen viss möjlighet att i
undantagsfall beakta speciella omständigheter, som till äventyrs kunna motivera
smärre avvikelser från den uppställda regeln. Det har ansetts onödigt
kategoriskt att i lagtexten fastslå, att under alla förhållanden ersättning
i penningar för hela innehavet av inägojord skall utgå.

Ersättning i pengar enligt förevarande stadgande skall uppenbarligen —-liksom ersättning i pengar i stället för jord jämlikt 13 kap. 2 § andra stycket
jorddelningslagen — dels innefatta gottgörelse för själva jorden, beräknad
genom åsättande av penningvärde på sätt i 11 kap. 2 § andra stycket
sista punkten jorddelningslagen sägs, dels ock innefatta likvider, om vilka
förmäles i 14 kap. 6, 8 och 11 §§ samma lag, i den mån dylika kunna komma
i fråga. Ersättningens bestämmande och erläggande kommer att ingå
som ett led i likvidförfarandet i övrigt vid skiftet. Frågan huruvida mark
skall frångå delägare eller ej, hör däremot vara slutgiltigt avgjord innan
skiftesläggningen sker. Frågan bör därför hänföras till sådana s. k. preli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

minärfrågor vid laga skifte, som avses i 21 kap. 19 § jorddelningslagen,
d. v. s. frågan skall i händelse av missnöje dragas under ägodelningsrättens
prövning utan avbidan på förrättningens avslutande. Stadgande härom har
upptagits i andra punkten av förevarande stycke.

I andra stycket angives den tidpunkt under skiftet, då annan delägare kan
till förrättningsmännen anmäla sin önskan att lösa mark, för vilken enligt
första stycket skall utgå ersättning i penningar. Det synes ligga i sakens
natur, att sådan anmälan bör ske i samband med den överläggning mellan
förrättningsmännen och delägarna om skiftesläggningen, som jämlikt 13
kap. 19 § jorddelningslagen skall äga rum innan provisionell plan till
skiftet upprättas. Göres anmälan av flera delägare skall förrättningsmännen
enligt lagutkastet samråda med lantbruksnämnden rörande frågan, åt
vilken företräde bör givas. I fall som avses i sista punkten av förevarande
stycke »må» kronan lösa mark. Att ålägga kronan skyldighet att förvärva
marken lärer icke kunna ifrågakomma. Anser sig undantagsvis icke heller
kronan böra förvärva marken, har man att falla tillbaka på det förut kommenterade
stadgandet i paragrafens första stycke, att ersättning i penningar
i stället för jord skall utgå »enligt förrättningsmännens bestämmande»,
d. v. s. förrättningsmännen äga bestämma att inlösen ej skall äga
rum. Förrättningsmännens eller domstols beslut i den nyss angivna preliminärfrågan
bör sålunda — om inlösen ej avvisas — innebära, att inlösen
skall ske, därest annan delägare eller kronan anmäler sig vilja lösa marken.

Beträffande 12 § må slutligen framhållas, att stadgandet om ersättning
i penningar i stället för jord avser små jordbruksfastigheter. Om en delägare
ej innehar någon skogsmark ulan allenast en obetydlig åkerareal,
lämplig såsom bostadstomt, kunna förutsättningar finnas för utläggande
av ägolott, motsvarande de i 1 kap. 8 § första stycket jorddelningslagen
uppställda kraven. Inlösen skall då icke ske. I allmänhet hör emellertid
några hektar skogsmark även till de minsta andelar, och en fastighet, som
består av exempelvis ett halvt hektar åker, ett halvt hektar äng och 8 hektar
skog, kan uppenbarligen icke betecknas som tomt. Emellertid bör även i sådant
fall kunna ifrågakomma att förrättningsmännen på därom framställt
yrkande utlägga bostadstomt av lämplig storlek medan återstoden av inrösningsjorden
inlöses och skogsmarken utlägges i gemensam ägolott. Man
kan då förutse den invändningen, att det kan vara av fördel för en ägare
av bostadstomt att ha en liten skogslott för att kunna tillgodose sitt husbehov
av bränsle. Med hänsyn till intresset för det allmänna av en rationell
skogsvård lärer emellertid en sådan invändning icke böra beaktas.

Utöver vad den allmänna motiveringen utvisar ha de i förevarande paragraf
reglerade frågorna berörts i två av de avgivna yttrandena. Sålunda
anför lantmäteristyrelsen följande.

Då delägare vid skifte tilldelas dels en bostadstomt av lämplig storlek
och dels andel i gemensam skogsfastighet torde icke böra ordnas så, att
andelen i skogsfastigheten vid skiftet betraktas såsom tillhörighet till bostadstomten,
utan tomten och skogsfastigheten torde böra erhålla skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

jordregisterbeteckningar. Då principen vid skifte är att delägare skall kunna
erhålla sin jord utlagd i en enda fastighet men i det angivna fallet avsteg
måste ske från denna princip, kan det ifrågasättas om icke en kompletterande
bestämmelse i ämnet borde införas i lagen.

Länsstyrelsen yttrar.

Länsstyrelsen anser att besked om, vilka ägare som skola frångå sitt
åkerinnehav, bör lämnas vid en så tidig tidpunkt som möjligt under skiftet.
Så snart som hävdeförteckning upprättats och inmätning av ägorna
verkställts kan det konstateras, vilka lotter som icke fylla det angivna måttet.
Utgallringen bör företagas med ledning av detta material och sålunda
grunda sig på det innehav, med vilket vederbörande delägare gå in i skiftet.
Detta borde uttryckas klarare i lagtexten, så att icke tvekan uppstår huruvida
utgallringen skall grundas på innehavet vid skiftets början eller på
ägovidden enligt tilldelningslängd och provisionell skiftesplan.

Vissa tolkningssvårigheter synas kunna uppkomma när det gäller att
avgöra, huruvida en brukningsdel är försedd med nödiga åbyggnader. I
tvivelaktiga fall torde förrättningsmännen kunna inhämta råd från hushållningssällskapets
konsulenter eller från lantbruksnämnden. Sådana
ägare, som till varje pris vilja undgå tvångsinlösning, kunna också hinna
komplettera sitt byggnadsbestånd under den tid skiftet pågår, en omständighet
som ytterligare understryker önskemålet, att definitiva besked angående
vilka fastigheter som skola bortrationaliseras lämnas så tidigt som
möjligt.

Frågan om dispositionen av den åkerjord som genom inlösningsförfarandet
blir disponibel erbjuder åtskilliga problem som behöva klarläggas. Enligt
förslaget skall en fastighet som fråndömes delägare utan vidare tilldömas
annan delägare i skiftet, om denne är ensam spekulant. Anmäla sig
flera spekulanter skola förrättningsmännen efter samråd med lantbruksnämnden
bestämma, vilken av dem som skall ha företräde. Härvidlag är
det erforderligt att först klara upp förhållandet mellan det i promemorian
föreslagna inlösningsförfarandet och den kronan genom lantbruksnämnden
tillerkända förköpsrätten. Det synes som om utredningsmannen utgått från,
att förköpsrätt icke skulle föreligga i de fall varom här är fråga. Länsstyrelsen
vågar icke närmare uttala sig om huru därmed förhåller sig men
vill framhålla angelägenheten av att denna sak klarlägges i motiveringen
till de nu föreslagna lagändringarna. Skulle förköpsrätt icke kunna göras
gällande vid de transaktioner, som ske med stöd av bestämmelserna i dalalagen,
är det dock uppenbart, att dylik rätt kan utövas vid de frivilliga
överlåtelser som äga rum under skiftet. Huruvida frivilliga överlåtelser
komma att främjas genom det föreslagna tvångslösenförfarandet synes
vara i väsentlig grad beroende av, huruvida dylika frivilliga affärer kunna
avse enbart åkerjord. En säljare får antagas önska behålla sin andel i
skogen, även om han icke kan få lott utlagd annorledes än i gemensamhet
med andra delägare, och för en köpare kan ett övertagande av skogen vara
en ekonomiskt vansklig sak, eftersom skogsvärdet i förhållande till köpeskillingen
å enbart åkerjorden i de flesta fall kommer alt vara betydande.
Vid frivillig överlåtelse kommer statens förköpsrätt alt vara tillämplig, varför
säljare och köpare icke ha någon garanti för, att den dem emellan träffade
uppgörelsen kommer att äga bestånd. På grund av dessa omständigheter
vill länsstyrelsen uttala tvekan, huruvida frivilliga överlåtelser av
småandelar under skiftet kunna antagas förekomma i någon större omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Emellertid måste det vara angeläget, att lantbruksnämnden får det avgörande
ordet när det gäller att bestämma, vilka skiftesdelägare som skola
tilldelas den genom tvångsinlösningen disponibla åkerjorden. Det är ju
denna nämnd som har det huvudsakliga ansvaret för det av statsmakterna
stödda rationaliseringsarbetet. Länsstyrelsen anser att det principiellt riktiga
vore, att kompetensområdet mellan förrättningsmännen vid skifte och
lantbruksnämnden avgränsas så, att förrättningsmän och ägodelningsrätt
handlägga frågor om avhändande av jord, medan lantbruksnämnden är beslutande,
när det gäller att bestämma till vilka nya ägare som jorden skall
överlåtas.

Man får förutsätta att lantbruksnämnden genom köp i fria marknaden
före och under skiftet eller genom användande av förköpsrätt vid överlåtelser,
som icke beröras av bestämmelserna i den föreslagna 12 § i dalalagen,
under alla förhållanden kommer att vara engagerad i fastighetsaffärer
inom skifteslaget, under den tid skifte pågår. Det synes då vara lämpligt,
att nämndens befattning med rationaliseringsverksamheten icke inskränkes
mer än nödigt, genom att vissa transaktioner helt omhänderhavas
av förrättningsmännen vid skiftet. Länsstyrelsen vill påpeka, att lantbruksnämnden
alltid måste inkopplas i de fall, då vederbörande förvärvare av
jord önskar lån och bidrag av statsmedel till finansiering av förvärvet.

Givetvis får man förutsätta ett friktionsfritt samarbete mellan förrättningsmännen
vid skifte och lantbruksnämnden. Länsstyrelsen vill emellertid
föreslå att lagtexten ändras så, att den ovan förordade kompetensfördelningen
mellan de båda instanserna klart kommer till uttryck.

Departementschefen.

Inlösningsrätten bör, såsom jag redan tidigare framhållit, endast avse
inrösningsjord. Självfallet bör inlösen ej ifrågasättas beträffande som inrösningsjord
redovisad mark, vilken användes till bosladstomt. Vid undantagande
av sådan bostadstomt bör även tillses, att tomten får behålla
tillräcklig mark för trädgårds- eller liknande ändamål. Den omständigheten,
att en ägolott är obebyggd, bör vidare ej hindra, att till bostadstomt
lämpat område undantages från inlösen, om ett sådant undantag kan anses
påkallat av omständigheterna.

Lantmäteristyrelsen har ifrågasatt särskild lagbestämmelse därom, att
delägare under skilda jordregisterbeteckningar skulle kunna tilldelas dels
en bostadstomt av lämplig storlek och dels andel i gemensam skogsfastighet.
Den fria rätt till fastighetsbildning, som dalalagen medgiver, torde
emellertid bereda förrättningsmännen möjlighet att förfara på angivet sätt
utan särskilt lagstadgande.

Såsom länsstyrelsen påpekat, bör hävdeförteckningen vara avgörande för
frågan, huruvida skyldighet att frånträda inägojord föreligger. Icke heller
härom synes särskilt stadgande erforderligt. Att besked, huruvida plikt att
frånträda åkerjord föreligger eller ej, bör givas snarast möjligt under skiftet
har även utredningsmannen åsyftat.

Förköpslagen kan enligt min uppfattning icke anses vara tillämplig, då
inlösen enligt dalalagen äger rum. Vid frivillig överlåtelse kommer däremot,
såsom länsstyrelsen framhållit, förköpsrätt för staten i princip att
föreligga. Emellertid saknas uppenbarligen anledning för lantbruksnämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

den att utöva förköpsrätten, då i samband med omskifte en frivillig överlåtelse
sker på sätt som främjar jordbrukets rationalisering. Det är härvid
att märka, att så gott som samtliga jordbruksfastigheter inom dalalagens
tillämpningsområde äro alltför små. Snart sagt varje överlåtelse till någon
av jordbrukarna inom ett skifteslag bör därför vara till fördel ur rationaliseringssynpunkt.

Uppkommer vid tillämpningen av 12 § fråga om val mellan flera delägare,
som önska lösa inrösningsjord, angives i lagtexten, att samråd skall
ske mellan förrättningsmännen och lantbruksnämnden. Att därutöver föreskriva
en sådan kompetensfördelning mellan förrättningsmännen och nämnden,
som länsstyrelsen ifrågasatt, kan jag icke finna lämpligt. I motsats
till de åtgärder, vilka lantbruksnämnden i rationaliseringssyfte företager i
en bygd, där omskifte ej pågår, ingår det här avsedda inlösningsförfarandet
som ett led i en särskild, i lag reglerad förrättning. Bestämmanderätten
bör då formellt ligga hos förrättningsmännen. Uppenbarligen komma emellertid
jorddelningsmyndigheternas och lantbruksnämndens arbetsuppgifter
att intimt beröra varandra i en mängd ärenden av skilda slag, vid vilkas
behandling ingående samråd och friktionsfritt samarbete måste förutsättas.
Att för den här ifrågavarande speciella typen av ärenden införa en
lagstadgad kompetensfördelning på sätt länsstyrelsen föreslagit synes mig
under sådana förhållanden icke påkallat.

13 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 13 § i den kungörelse av den
18 juni 1926, som omtalats i den allmänna motiveringen. En jämkning har
emellertid på utredningsmannens förslag vidtagits i förhållande till kungörelsen,
i det att gemensam ägolott enligt departementsförslaget må utläggas
på »delägares» — icke »delägarnas» — begäran. Det har nämligen ansetts
olämpligt, att ett välgrundat förslag om utläggande av gemensam ägolott
skulle kunna omintetgöras av en enda person bland ett flertal delägare.

Andra stycket upptager de likaledes i den allmänna motiveringen kommenterade
reglerna om förfarandet med avseende å jord, som må behållas av
sådan delägare, som har att åtnöjas med gottgörelse i pengar för innehav
av inrösningsjord.

I promemorian anföres härom.

Såsom i det föregående anmärkts, kommer i regel hinder icke att föreligga
för delägare, som ej äger behålla sin inrösningsjord, att genom frivillig
uppgörelse överlåta jorden till annan delägare. Självfallet skall emellertid
även i sådant fall det kvarstående innehavet av skogsmark utläggas i
gemensam ägolott, liksom ock ett obetydligt innehav av enbart avrösningsjord
i övrigt. Detta förhållande bär beaktats vid utformningen av andra
stycket.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att om lantbruksnämnden
förvärvat andel i sådan gemensam skogsfastighet, varom här är fråga, an 5

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

ledning skulle föreligga att lantbruksnämnden i sin tur försålde andelen till
ägare av jordbruksfastighet i byn i och för sammanläggning av andelen
med jordbruksfastigheten. Sådan sammanläggning av fastighet och andel
i fastighet är för närvarande icke lagligen möjlig. Enligt vad utredningsmannen
inhämtat överväga emellertid fastighetsbildningssakkunniga att
föreslå lagändring härutinnan. Det här framlagda förslaget om bildande av
gemensamma skogsfastigheter torde innefatta ytterligare en anledning att
vidtaga en sådan ändring i sammanläggningslagen.

Departementschefen.

Vad utredningsmannen i sin kommentar till 13 § anfört föranleder ej
erinran från min sida. Emellertid synes mig 13 § andra stycket lagutkastet
ha erhållit en utformning, som icke fullt överensstämmer med utredningsmannens
i motiven uttalade syfte. Enligt sagda stycke i utkastet skall nämligen,
om för delägare, vilka på grund av beslut enligt 12 § första stycket
frånträtt inrösningsjord eller vilka allenast innehava avrösningsjord, icke
kan utläggas ägolotter, som med avseende å storlek och beskaffenhet samt
med hänsyn jämväl till övriga föreliggande förhållanden prövas kunna på
varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskilda fastigheter,
gemensam ägolott utläggas för dessa delägare eller för det antal av
dem, som minst erfordras för att ägolotten skall motsvara angivna krav.
Om nu en skiftesdelägare frivilligt till annan överlåtit den del av sin inrösningsjord,
som överskjuter lämplig areal för bostadstomt, eller om han
från början innehaft just så stor areal inrösningsjord, som erfordras för
lämplig bostadstomt, synes enligt ordalagen delägarens innehav av skogsmark
icke falla under bestämmelsen om bildande av gemensam ägolott.
Detta har uppenbarligen ej varit avsett. Lagtexten har vid granskningen
av utkastet undergått av det sagda betingad jämkning.

14 §.

Rörande denna paragraf anföres i promemorian.

Hör till skifteslag andel i stängfångsundantag, kommer tydligen beslutet
att utbrytning av andelen skall ske att ingå som ett led i frågan om skifteslagets
omfång. Under skiftets gång få förrättningsmännen sedermera taga
ställning till frågan, huru gränsen skall dragas mellan de olika skifteslagens
andelar i undantaget. Därvid lärer regelmässigt även fråga uppkomma
om ägoutbyte mellan delägare i de olika skifteslagen inom den fäbodemark,
som stängfånget kringgärdar. Ifrågavarande ägoutbyte och utbrytning
bliva uppenbarligen frågor, som intimt sammanhänga med varandra.
Det ligger därför i sakens natur, att utbrytningen i allmänhet bör ske omedelbart
efter eller rent av i samband med ägoutbytet. Någon lagbestämmelse
härom torde icke erfordras.

Verkställandet av utbrytningen i fråga är uppenbarligen ingenting annat
än ett slags laga skifte. Härav följer att jorddelningslagens föreskrifter —
exempelvis rörande likvider vid flyttning av byggnader in. in. — i tillämpliga
delar få iakttagas vid utbrytningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Dalalagen innehåller i 14 § bestämmelser om anstånd med tillträde och
likvider vid ägoutbyte. På grund av det intima sambandet mellan ägoutbyte
i fäbod och utbrytning av andel i stängfångsundantag torde nämnda bestämmelser
böra erhålla motsvarande tillämpning vid utbrytningen i fråga.
Stadgande härom har upptagits i ett nytt andra stycke i 14 §.

Ägoutbyte hör jämlikt 21 kap. 19 § jorddelningslagen till de s. k. preliminärfrågorna
vid laga skifte. Även utbrytningen i fråga synes böra hänföras
till preliminärfrågorna. Även ett stadgande härom har i utkastet intagits
i andra stycket av 14 §.

Den av utredningsmannen föreslagna lydelsen av 14 § har oförändrad
upptagits i departementsförslaget.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § dalalagen med allenast en redaktionell
jämkning, föranledd av ändringar av 1 §.

Enligt utredningsmannens förslag skulle lagändringarna i fråga träda i
kraft den 1 juli 1948, vilken tidpunkt valts bland annat enär den i 12 §
andra stycket lagförslaget omnämnda lantbruksnämden träder i funktion
sagda dag. Departementsförslaget följer härutinnan lagutkastet.

Viss av utredningsmannen behandlad fråga om undantag från skyldighet
att utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva torde få anmälas i annat
sammanhang.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom
departementet upprättade förslaget till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län, av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §. 1 §.

För vinnande av lämpligt och redigt
skifte må, där det finnes kunna
ske utan någon delägares förfång,
ett skifteslag uppdelas i flera skifteslag,
flera skifteslag sammanföras
till ett skifteslag ävensom områden
av olika skifteslag sammanföras till
ett skifteslag, såframt det prövas
kunna äga rum utan hinder för lämplig
ägoanordning inom övriga delar
av skifteslagen. Har område av skifteslag
frånskilts detta för gemensamt
skifte med annan mark, skall återstoden
av skifteslaget utgöra ett skifteslag
för sig.

Ändå att det ej kräves för ernående
av det i första styckei angivna
syftet, må, för begränsande av skiftes
omfattning, från skifteslag, däri
bys heminägor ingå, till byn hörande
utskog, fäbodemark och annat till
heminägor ej hänförligt område ge 1

Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1939: 76, och av 11, 12, 13 och 18 §§, se SFS 1947: 702.
Beträffande 13 a §, se SFS 1943:304.

För vinnande av lämpligt och redigt
skifte må, där det finnes kunna
ske utan någon delägares förfång,
flera skifteslag sammanföras till ett
skifteslag.

Hör till skifteslag andel i sådant
vid åbodelning å skogsmark efter
storskifte avsatt stängfångsundantag,
vari jämväl hemman utom skifteslaget
äger del, må, därest detta finnes
erforderligt för skiftets lämpliga
genomförande, i samband med laga
skifte å skifteslaget dess andel i undantaget
utbrytas för att tillsammans
med skifteslagets övriga ägor
ingå i skiftet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

nom avskiljande till ett eller flera
skifteslag uteslutas från delningen,
såframt det finnes kunna ske utan
någon delägares förfång och utan att
lämpligt och redigt skifte hindras.

2 §•

Yppas därvid skäl att med skifteslag,
varå skifte sökts, sammanföra
annat skifteslag eller område av sådant,
uppskjutes frågan till nytt sammanträde,
till vilket lantmätaren,
genom kungörelse och kallelse på
sätt och inom tid som om laga skiftes
företagande är stadgat, skall inkalla
delägarna i sistnämnda skifteslag
eller område. Kan vid det nya
sammanträdet frågan om skifteslagets
omfång ej utan uppskov bringas
till slut, skall, därest dag för frågans
vidare handläggning ej kan tillkännagivas
innan sammanträdet upplöses
och överenskommelse beträffande tillkännagivandet
av tid och ställe för
förrättningens fortsättande ej träffas
vid sammanträdet, vad i 3 kap.
4 § andra stycket lagen om delning
av jord å landet stadgas äga tillämpning
även beträffande nämnda delägare.

3 §•

Fråga om tillämpning av 1 § första
stycket avgöres av förrättningsmännen
efter överläggning med delägarna.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

3 §.

Fråga om tillämpning av 1 § avgöres
av förrättningsmännen efter
överläggning med delägarna.

Kungi. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

Innefattar förrättning smännens beslut,
att till ett skifteslag skola sammanföras
flera skifteslag eller delar
därav, skall skiftet, såvitt angår
ägor, varå skifte ej är sökt, anses hava
blivit börjat den dag, beslutet om
sammanförandet meddelades.

4 §•

Yrkar delägare, att med tillämpning
av 1 § andra stycket ett eller
flera områden skola frånskiljas skifteslaget,
och prövas hinder ej möta,
varom i nämnda lagrum sägs, varde
frågan beträffande varje område eller
grupp av områden, som förrättningsmännen
finna kunna avskiljas
till särskilt skifteslag, avgjord genom
omröstning efter huvudtalet
mellan närvarande ägare av jordbruksfastighet
inom det eller de områden
omröstningen avser; och skall
beslut om dylikt avskiljande anses
hava fattats, om minst två tredjedelar
av rösterna utfalla för sådan åtgärd.

5 §•

(Föreslagen lydelse.)

Besluta förrättningsmännen, att
flera skifteslag skola sammanföras
till ett skifteslag, skall skiftet, såvitt
angår skifteslag, varå skifte ej är
sökt, anses hava blivit börjat den
dag beslutet meddelades.

4 §•

Sedan skifteslagets omfång blivit be- Sedan skifteslagets omfång blivit
stämt, avgöres genom omröstning bestämt, avgöres genom omröstning,
mellan delägarna, huruvida skifte huruvida skifte skall äga rum. I
skall äga rum. omröstningen må endast deltaga äga re

av sådan till skifteslaget hörande
jordbruksfastighet, som är försedd
med nödiga åbyggnader eller omfattar
minst ett hektar åker eller
minst tjugu hektar skogsmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

Bestrides skifte av ägare av jordbruksfastighet
inom skifteslaget, vilka
till antalet, beräknat på sätt i i §
sägs, utgöra minst två tredjedelar av
närvarande ägare av dylika fastigheter,
vare frågan om skifte i anledning
av den föreliggande ansökningen
förfallen. Utfalla åter minst två
tredjedelar av rösterna för skifte, gives
dem vitsord.

Uppgå ej rösterna å någondera sidan
till antal, som nu nämnts, beräknas,
huru stor del av jordbruksfastigheternas
sammanlagda ägobelopp
inom skifteslaget som enligt den vid
storskiftet verkställda uppskattningen
innehaves av dem, vilka bestritt
skifte. Finnas därvid dessa innehava
minst sex tiondelar av ägobeloppet,
vare lag som i andra stycket första
punkten sägs, men i annat fall skall
skiftet fortgå.

Förfaller fråga om skifte, vare därförinnan
enligt 3 och 5 §§ fattade beslut
utan verkan.

6 §•

(Föreslagen lydelse.)

Bestrides skifte av minst två tredjedelar
av närvarande, röstberättigade
delägare, vare frågan om skifte i anledning
av den föreliggande ansökningen
förfallen. Utfalla åter minst
två tredjedelar av rösterna för skifte,
gives dem vitsord. Vid beräkning av
antalet röstande delägare skola de,
vilka med samäganderätt innehava
viss fastighet, tillsammantagna räknas
såsom en delägare; och må ej
heller den, som äger flera fastigheter,
tillerkännas mera än en röst.

Uppgå ej rösterna å någondera sidan
till antal, som i andra stycket
nämnts, beräknas, huru stor del av
sammanlagda värdet enligt senast
verkställda fastighetstaxering å de i
första stycket angivna jordbruksfastigheterna,
som belöper på dem, vilka
bestritt skifte. Finnes därvid dessas
innehav motsvara minst sex tiondelar
av sagda värde, vare lag som i
andra stycket första punkten sägs,
men i annat fall skall skiftet fortgå.

Förfaller fråga om skifte, vare
dessförinnan enligt 3 § fattat beslut
utan verkan.

5 §•

Fråga om skifteslagets omfång må
icke underställas ägodelningsrättens
prövning, förrän sådan omröstning,
varom i 4 § sägs, ägt rum. Har därvid
skifte beslutats, skall underställning
alltid ske. I annat fall skall underställning
äga rum allenast såframt
yrkande därom senast å det sammanträde,
då utgången av omröstningen
tillkännagives, framställes av röstberättigad
delägare inom skifteslag,
varå skifte är sökt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

7 §.

Har genom omröstning enligt 5 §
fråga om skifte förfallit och sökes
inom tio år därefter ånyo skifte å det
skifteslag, som med ansökningen om
skifte vid det förra tillfället avsetts,
vare sökanden, därest skifte ej kommer
till stånd, pliktig gälda alla å förrättningen
uppkomna kostnader.

Lag samma vare, därest område
enligt 1 § andra stycket avskilts till
särskilt skifteslag samt inom tio år
därefter skifte å området sökes men
ej kommer till stånd.

8 §•

Vid skifte å skifteslag, däri bys
heminägor ingå, skall lantmätaren
över utskog, fäbodemark eller annat
område, som från byn avskilts till
särskilt skifteslag, upprätta karta,
upptagande vad som finnes nödigt för
att tydligt utmärka gällande gränser
mellan olika fastigheter eller ägoinnehav,
ävensom i anslutning härtill
upprätta beskrivning.

9 §•

Ingå bys heminägor i skifte, skall
lantmätaren verkställa noggrann utredning
om äganderättsförhållandena
inom samtliga till byn hörande ägor.
Kunna därvid delägares rätta andelstal
inom hemman eller del av hemman
ej med säkerhet utrönas, må
frågan mellan dem, vilkas rätt därav
beröres, avgöras genom förening, om
det finnes uppenbart, att rätt, som
tillkommer innehavare av fordran,
varför säkerhet åtnjutes på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken, icke äventyras genom
föreningen.

(Föreslagen lydelse.)

6 §•

Har genom omröstning enligt 4 §
fråga om skifte förfallit och sökes
inom fem år därefter ånyo skifte å
det skifteslag, som med ansökningen
om skifte vid det förra tillfället avsetts,
vare sökanden, därest skifte ej
kommer till stånd, pliktig gälda alla å
förrättningen uppkomna kostnader.

7 §•

Lantmätaren skall verkställa noggrann
utredning om äganderättsförhållandena
inom skifteslaget. Kunna
därvid delägares rätta andelstal inom
hemman eller del av hemman ej med
säkerhet utrönas, må frågan mellan
dem, vilkas rätt därav beröres, avgöras
genom förening, om det finnes
uppenbart, att rätt, som tillkommer
innehavare av fordran, varför säkerhet
åtnjutes på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,
icke äventyras genom föreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren
tillgängliga handlingar och
övriga uppgifter, som erfordras för
utredningens verkställande. Lantmätaren
skall över utredningen upprätta
redogörelse, innefattande besked
rörande vad som tillkommer en
var delägare inom byn, och sedermera
å sammanträde, till vilket samtliga
delägare i den mark, redogörelsen
omfattar, skola inkallas genom kungörelse
och kallelse på sätt och inom
tid som om laga skiftes företagande
är stadgat, föredraga redogörelsen för
delägarna samt föra till protokollet
de anmärkningar, som framställas
mot densamma.

Yppas under skiftet tvist angående
de förhållanden, redogörelsen avser,
skall tvisten underställas ägodelningsrättens
prövning.

10 §.

Under skiftet må ock, där laga hinder
eljest icke möter, i enahanda ordning
fastigheter, som tillhöra makar

(Föreslagen lydelse.)

Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren
tillgängliga handlingar och
övriga uppgifter, som erfordras för
utredningens verkställande. Lantmätaren
skall över Utredningen upprätta
redogörelse, innefattande besked
rörande vad som tillkommer en
var delägare, och sedermera å sammanträde,
till vilket delägarna skola
inkallas genom kungörelse och kallelse
på sätt och inom tid som om
laga skiftes företagande är stadgat,
föredraga redogörelsen för delägarna
samt föra till protokollet de anmärkningar,
som framställas mot densamma.

Yppas under skiftet tvist angående
de förhållanden, redogörelsen avser,
skall tvisten underställas ägodelningsrättens
prövning.

8 §.

Där laga hinder ej möter, skola i
skiftet ingående fastigheter, som äro
i en ägares hand och av denne innehavas
med samma rätt, i den uti 10
och 11 §§ stadgade ordning under
skiftet sammanläggas till en fastighet;
dock må sammanläggning ej
äga rum, såframt ägaren bestrider åtgärden
och han ej uppenbart saknar
fog härför.

Under skiftet må ock, där laga hinder
eljest icke möter, i enahanda ordning
fastigheter, som tillhöra makar

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

var för sig eller innehavas med olika
rätt i äktenskapet, med makarnas
samtycke sammanläggas till en fastighet,
såframt makarna träffa avtal,
vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen
en fastighet bildas av fastigheter
som tillhöra ena maken enskilt
och såsom giftorättsgods, att fastigheten
skall i sin helhet vara den
makens enskilda egendom eller giftorättsgods,
eller ifall en fastighet bildas
av fastigheter som tillhöra makarna
var för sig, att fastigheten skall
utgöra egendom, däri makarna äga
var sin andel såsom enskild egendom
eller giftorättsgods. Vardera makens
andel skall utgöra hälften, där ej annat
bestämts i avtalet. Innefattar avtalet
gåva, äge vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken
är stadgat motsvarande
tillämpning. Är äldre giftermålsbalken
tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
må fastighet bildas
genom sammanläggning av enskild
egendom med samfälld eller av vardera
maken enskilt tillhörig egendom,
såframt genom avtal mellan makarna
bestämmes, att fastigheten
skall utgöra samfälld egendom. Avtal,
som i detta stycke sägs, skall
upprättas skriftligen och bestyrkas av
lantmätaren samt i huvudskrift biläggas
protokollet.

(Föreslagen lydelse.)
var för sig eller innehavas med olika
rätt i äktenskapet, med makarnas
samtycke sammanläggas till en fastighet,
såframt makarna träffa avtal,
vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen
en fastighet bildas av fastigheter
som tillhöra ena maken enskilt
och såsom giftorättsgods, att fastigheten
skall i sin helhet vara den
makens enskilda egendom eller giftorättsgods,
eller ifall en fastighet bildas
av fastigheter som tillhöra makarna
var för sig, att fastigheten skall
utgöra egendom, däri makarna äga
var sin andel såsom enskild egendom
eller giftorättsgods. Vardera makens
andel skall utgöra hälften, där ej annat
bestämts i avtalet. Innefattar avtalet
gåva, äge vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken
är stadgat motsvarande
tillämpning. Är äldre giftermålsbalken
tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
må fastighet bildas
genom sammanläggning av enskild
egendom med samfälld eller av vardera
maken enskilt tillhörig egendom,
såframt genom avtal mellan makarna
bestämmes, att fastigheten
skall utgöra samfälld egendom. Avtal,
som i detta stycke sägs, skall
upprättas skriftligen och bestyrkas av
lantmätaren samt i huvudskrift biläggas
protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

11 §•

I avseende å villkoren för sammanläggning
enligt 10 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet till by, vars heminägor
ingå i skiftet, skall, ändå att
fastigheten är belägen inom område,
som frånskilts skifteslaget, i avseende
å förutsättningarna för dess sammanläggande
med i skiftet ingående
fastighet så anses, som om densamma
inginge i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 och 7 §§
lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro för
handen, må i skiftet ingående fastighet
inom by, som under 1 sägs, sammanläggas
med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan fastighet,
såframt denna med alla sina
ägor ingår i skiftet.

12 §.

(Föreslagen lydelse.)

9 §•

I avseende å villkoren för sammanläggning
enligt 8 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:

1. Utan hinder av att i 6 och 7 §§
lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro för
handen må i skiftet ingående fastigheter
sammanläggas.

10 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

rande, vari för varje särskilt fall angives,
huruvida sammanläggning anses
böra äga rum eller ej och skälen
härför.

13 §.

(Föreslagen lydelse.)
rande, vari för varje särskilt fall angives,
huruvida sammanläggning anses
böra äga rum eller ej och skälen
härför.

11 §•

Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsf rågan skall jämte
övriga handlingar i ärendet av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och
den ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som
enligt lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förfares,
som om till ägodelningsrätten hänskjulits
prövning av ansökan om
sammanläggning enligt nämnda lag
av de i 8 § angivna fastigheter.

12 §.

Till ägare av sådan till skifteslaget
hörande jordbruksfastighet, vilken
saknar nödiga åbyggnader och
omfattar mindre än ett hektar åker,
må, såvida fall som i 16 § avses ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

är för handen, enligt förrättningsmännens
bestämmande för innehav
av inrösningsjord utgå ersättning i
penningar i stället för jord. Är delägare
missnöjd med beslut i fråga,
huruvida gottgörelse i penningar sålunda
skall utgå eller icke, har han
att inom trettio dagar från det beslutet
avkunnades till ägodelningsdomaren
ingiva till ägodelningsrätten
ställda besvär.

Skall mark frångå delägare enligt
vad i första stycket sägs, må annan
delägare, som innehar med åbyggnader
försedd jordbruksfastighet, lösa
marken, därest anmälan härom göres
till förrättningsmännen i samband
med den överläggning, varom
förmäles i 13 kap. 19 § lagen om delning
av jord å landet. Göres anmälan
av flera delägare, bestämme förrättningsmännen
efter samråd med
lantbruksnämnden med hänsyn till
behovet av brukningsdelarnas förstärkning,
åt vilken företräde bör givas.
Anmäler sig icke någon delägare,
må kronan, för att framdeles kunna
underlätta bildandet av bärkraftiga
brukningsdelar, lösa marken.

Utöver vad ovan stadgas skall i
fråga om ersättning enligt denna paragraf
i tillämpliga delar gälla vad i
lagen om delning av jord å landet
sägs om vederlag i penningar för
minskning i ägovälde. Ä sådan ersättning
skall jämväl lagen den 18
juni 1926 om säkerhet för utbekommande
av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte eller annan jorddelning
sförrättning äga tillämpning.

13 §.

Där flera delägares fastigheter
nyttjas eller avses bliva nyttjade i
sambruk, må på delägares begäran

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

gemensam ägolott för dem utläggas
utan hinder av att genom sammanläggning
under skiftet särskilda fastigheter
må hava bildats för envar
av delägarna.

Om och i den mån för delägare,
vilka innehava såväl inrösnings- som
avrösningsjord men på grund av frivilliga
överlåtelser eller beslut enligt
12 § första stycket frånträda
inrösningsjord, icke kunna utläggas
ägolotter, som med avseende å storlek
och beskaffenhet samt med hänsyn
jämväl till övriga föreliggande förhållanden
prövas kunna på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning
såsom särskilda fastigheter,
skall gemensam ägolott utläggas för
dessa delägare eller för det antal av
dem, som minst erfordras för att ägolotten
skall motsvara angivna krav.
Vad nu sagts om gemensam ägolott
skall ock gälla beträffande avrösningsjord
tillhörig delägare, vilka
allenast innehava sådan jord eller
för vilkas hela innehav av inrösningsjord
särskilda ägolotter för annat
ändamål än jordbruk kunna utläggas.

13 a §.

Hava bys heminägor undergått la- (Utgår)

ga skifte i den ordning som stadgas
i denna lag eller i lagen den 30 april
1925 (nr 102) rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län, skall vid
skifte å ägor, som undantagits från
delningen, vad i 10 och 12 §§ samt
13 § första stycket år stadgat äga
motsvarande tillämpning såvitt angår
fastigheter, som ingå i skiftet;
och skall därvid i avseende å villkoren
för sammanläggning vad ill §2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

(Gällande lydelse.)

föreskrives äga motsvarande tillämpning
i fråga om fastigheter, som icke
förut ingått i laga skifte.

14 §.

18 §.

Då skifte, vari bys heminägor ingått,
blivit slutligen fastställt, skall
inskrivningsdomaren i domsagan
därom genast underrättas.

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

Sker ägoutbyte, må förrättningsmännen,
när skäl därtill äro, efter
överläggning med delägarna besluta
att med tillträde av områden, vilkf
erhållas vid ägoutbytet, skall anstå
till dess de vid laga skiftet utlagdr
ägolotterna tillträdas. Har beslut om
dylikt uppskov fattats, skola ej mindre
i lag stadgade eller enligt särskilda
beslut gällande inskränkningar
i rätten att under skiftet nyttja
skifteslagets mark tillämpas jämväl
beträffande därutom belägen mark,
som ingår i ägoutbytet, än även av
ägoutbytet föranledda likvider bestämmas
samtidigt som motsvarande
likvider vid skiftet.

Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning vid sådan
utbrytning, varom i 1 § andra stycket
förmäles. Är delägare missnöjd
med under skiftet meddelat beslut
angående utbrytning, vare lag som i
12 § första stycket andra punkten
sägs.

18 §.

Då skifte blivit slutligen fastställt,
skall inskrivningsdomaren i domsagan
därom genast underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255,

Kungi. Maj.ts proposition nr 255•

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 26 april
1958.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 9 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20
februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Hj. Nordfelt.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1-4 §§.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Dalalagen är i princip så uppställd, att i densamma upptagas bestämmelser
endast i de hänseenden, där avvikelser från jorddelningslagen ansetts
betingade. Från denna regel har i 1 § första stycket skett det avsteget, att
där fullständigt angivits vad som skall gälla om ändring i skifteslagsindelningen
i fall svarande mot dem varom i 1 kap. 4 § jorddelningslagen är
fråga; förstnämnda lagrum inskränker sig således icke till de fall, beträffande
vilka andra förutsättningar skola gälla för ändring i skifteslagsindelningen
än enligt motsvarande bestämmelse i 1 kap. 4 § jorddelningslagen.
Härutinnan har i det remitterade förslaget vidtagits den förändringen
att i 1 § första stycket upptagits allenast en bestämmelse svarande mot 1 kap.
4 § första stycket 2 jorddelningslagen, under det att reglerna i punkterna 1
och 3 i sistnämnda stycke, utan att motsvarigheter därtill finnas i nu ifrågavarande
lagrum, gjorts tillämpliga vid laga skifte enligt dalalagen. Denna
tankegång skulle komma till klarare uttryck, om i 1 § första stycket stadgades
att flera skifteslag må sammanföras till ett skifteslag, oaktat det ej är
avgjort att de skola undergå laga skifte.

C Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Med det begränsade innehåll 1 § första stycket erhållit synes 3 § första
stycket datalagen, vilket stadgande enligt vad Dalautredningen själv anfört
till innehållet överensstämmer med jorddelningslagens bestämmelser i motsvarande
hänseende, icke böra bibehållas i vad det hänför sig till 1 § första
stycket. Däremot synes föreskriften erforderlig med avseende å det föreslagna
andra stycket i 1 §, vartill direkt motsvarighet i jorddelningslagen
saknas. Inskränkes emellertid regeln på sätt nu sagts, kommer den att sakna
närmare samband med 3 § andra stycket. Med hänsyn härtill förordas, att
i det remitterade förslaget 3 § första stycket i dess helhet får utgå samt att
den däri innehållna regeln såvitt den åsyftar det i 1 § andra stycket omnämnda
fallet inarbetas i sistnämnda stycke. Ändringen föranleder en jämkning
i 4 § tredje stycket.

Beträffande placeringen av stadgandet i 3 § andra stycket hänvisas till vårt
yttrande vid 8 och 9 §§.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

1 § innehåller för närvarande en fullständig motsvarighet till jorddelningslagen
1 kap. 4 §. Förslaget däremot avser att angiva endast den punkt
där avvikelse från jorddelningslagen åsyftas, medan sagda lagrum i övrigt
blir gällande även för dalalagens tillämpningsområde. Det sätt varpå denna
tankegång genomförts är dock mindre lyckligt, då den föreslagna lydelsen
knappast ger klart vid handen om paragrafen är uttömmande eller ej. Förslaget
medför också — utan att särskild motivering för denna ståndpunkt
anföres —- en saklig ändring i gällande bestämmelser därutinnan att för
sammanförande av områden av olika skifteslag uppställas de i punkt 3 av
1 kap. 4 § jorddelningslagen angivna villkoren att fråga skall vara om
skifteslag som skola undergå laga skifte och att yrkande framställts av
delägarna. Vid båda dessa villkors borttagande såvitt angår ifrågavarande
lagstiftning synes Dalautredningen ha lagt stor vikt (SOU 1931: 19 s. 132),
och de ändringar som nu föreslås i lagen rubba knappast de av utredningen
framförda skälen. Med dalalagens följdriktigt genomförda grundtanke att
skifteslagets område skall vara genom beslut av förrättningsmännen bestämt
innan omröstning äger rum synes villkoret att laga skifte å båda skifteslagen
beslutats ej förenligt. Vid sådant förhållande bör ifrågavarande bestämmelse
kvarstå i den form dalalagen nu innehåller, överhuvudtaget
kan jag desto mindre se någon anledning att frångå den teknik som använts
vid dalalagens avfattning, som det torde få anses önskvärt att ändringar i
nämnda lag ej göras där det ej betingas av sakliga skäl. Enligt min mening
bör alltså första stycket i 1 § behålla sin nuvarande lydelse. Godtages denna
uppfattning, blir ändring av 2 § andra stycket överflödig. 3 § första stycket
och 4 § tredje stycket kunna däremot erhålla den lydelse som föreslagits, medan
ändring av dessa stycken torde bliva nödvändig, om 1 § ej göres fullständig.
På nu angivet sätt synes en avsevärt klarare bild av dalalagens särskilda
förfarande vinnas än med den föreslagna lydelsen, sådan denna komme
att te sig efter det erforderliga ändringar vidtagits i densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255. 83

7 §•

Lagrådet:

Ändringarna i det här upptagna stadgandet, vilket motsvarar 9 § enligt
dalalagens gällande lydelse, ha i remissen förklarats innefatta endast av
ändringen i 1 § föranledda redaktionella jämkningar. Emellertid kan vid
skifte, som verkställts jämlikt lagen i dess nämnda lydelse, till heminägor
ej hänförligt område ha undantagits från delningen. Därest efter förslagets
genomförande sådant område i sin tur blir föremål för skifte, skulle
den nya lydelsen av 7 § medföra att, till skillnad mot vad nu gäller, äganderättsutredning
av där avsedd art måste företagas också vid detta senare
skifte. En dylik påföljd av jämkningen i stadgandets nuvarande avfattning
synes icke lämplig. I fall som här angivits skall nämligen med föranledande
av reglerna i 9 § uti gällande lag sådan äganderättsutredning beträffande
det undantagna området ha skett redan i samband med delningen av heminägorna.
Och förnyad äganderättsutredning av detta speciella slag rörande
området synes icke påkallad av något praktiskt behov; syftet med ifrågavarande
bestämmelser — vilket varit att skapa underlag för tillämpning av
föreskrifterna i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart
inom vissa delar av Kopparbergs län — är i själva verket fyllt redan
genom den tidigare äganderättsutredningen. Framhållas må dessutom, att
7 § även för det fall att heminägor ingå i skiftet erhållit för vid avfattning i
så måtto att äganderättsutredningen enligt ordalagen komme att avse jämväl
områden till annan by vilka inbegripits i skifteslaget. På grund av det anförda
hemställes, att stadgandet i gällande 9 § måtte utan ändring överföras
till den nya 7 §.

8 och 9 §§.

Lagrådet:

I 1 § tillätes enligt förslaget ej längre att, vid skifte av by, till heminägor
ej hänförligt område genom avskiljande till ett eller flera skifteslag
uteslutes från delningen. Härav har, såsom i remissen berörts, blivit en
följd att bestämmelsen i 11 § 1 gällande lag måst uteslutas ur den mot 11 §
svarande 9 § i förslaget.

Däremot synes omarbetningen av det i 11 § 2 nu upptagna stadgandet
icke kunna betraktas såsom allenast en av ändringen i 1 § föranledd redaktionell
jämkning. Det omarbetade stadgandet, som återfinnes uti 9 § 1 i
förslaget, avser att sammanfatta vad som nu gäller enligt 11 § 2 samt
13 a §, vilken uteslutits. Omarbetningen har emellertid medfört en ändring
av saklig natur. 11 § 2 tillåter att utan hinder av 6 och 7 §§ sammanläggningslagen
fastighet inom by vars heminägor ingå i skiftet sammanlägges
med fastighet tillhörande sådan by, ävensom med annan fastighet vilken
med alla sina ägor ingår i skiftet. Däremot skall sammanläggning av allenast
fastigheter av sistnämnda slag ske enligt vanliga regler. I överensstämmelse
härmed skall den speciella utredning av äganderättsförhållandena,
som är stadgad i 9 § (förslagets 7 §), avse samtliga till byn hörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 255-

ägor. Enligt 13 a § få vid skifte å ägor, som jämlikt 1 § andra stycket undantagits
vid delning av heminägorna, utan hinder av 6 och 7 §§ sammanläggningslagen
fastigheter, som ingå i skiftet, sammanläggas, om de icke
förut ingått i laga skifte. Då nu i 9 § 1 av förslaget föreskrives att utan hinder
av 6 och 7 §§ sammanläggningslagen i skiftet ingående fastigheter
må sammanläggas, ha de i det föregående refererade inskränkningar som
gälla i fråga om sammanläggning kommit att bortfalla. Då detta icke lärer
vara åsyftat, förordas, att 9 § 1 avfattas i enlighet med 11 § 2 gällande lag,
dock med den redaktionella jämkning som borttagandet av föreskriften i
11 § 1 nödvändiggör, och att stadgandet i 13 a § återinföres med allenast
de ändringar, som föranledas av att de bestämmelser, vartill där hänvisas,
få ändrade beteckningar.

Iakttages vad här förordats, bör för konsekvensens skull 8 § återföras
till lydelsen av 10 § gällande lag utom vad angår hänvisningarna till senare
paragrafer i förslaget.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Behålles stadgandet i 13 a §, torde det böra upptagas närmast efter förslagets
11 §; lämpligen bör det också erhålla paragraf nummer utan a-beteckning.
Plats för en ny paragraf synes bäst kunna vinnas genom att —■ om i
enlighet med vårt förslag 3 § första stycket inarbetas i 1 § andra stycket
•— 3 § andra stycket upptages såsom ett nytt tredje stycke i 2 §. Härav föranledes,
utom omnumrering av 4—11 §§, ändring i hänvisningarna i 5, 6, 8, 9
och 11 §§.

13 §.

Lagrådet:

Enligt jorddelningslagen 13 kap. 13 § första stycket gäller i fråga om
utläggande av gemensam ägolott att, om delägare i en under ett och samma
jordregisternummer upptagen fastighet begära att erhålla sina ägor i sådan
lott, det skall ske. Enligt andra stycket i samma paragraf må, där fråga
är om skifteslag som består av område vilket vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, så ock i
visst annat liknande speciellt fall, jämväl å flera jordregisternummer belöpande
andelar på vederbörande delägares begäran utläggas i gemensam
ägolott, såvitt lämpligt skifte för övriga delägare därav ej hindras. Såsom
i remissförslaget framhålles lärer däremot för flera genom sammanläggning
bildade fastigheter icke kunna utläggas gemensam ägolott. Dessa bestämmelser
gälla även för dalalagens tillämpningsområde, och någon rätt
att i andra fall där utlägga gemensam ägolott finnes enligt gällande lag ej.

När det nu i första stycket av förevarande paragraf heter att, där flera
delägares fastigheter nyttjas eller avses bliva nyttjade i sambruk, gemensam
ägolott på delägares begäran må för dem utläggas utan hinder av att
genom sammanläggning under skiftet särskilda fastigheter må hava bildats
för envar av delägarna, torde därmed avses dels att möjliggöra utläggning

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

av gemensam ägolott även där delfastigheterna tillkommit genom sammanläggning,
dels att för alla fastigheter, beträffande vilka utläggning av gemensam
lott kan ifrågakomma, eftergiva villkoret att det skall hava begärts
av samtliga delägare. Denna innebörd torde dock knappast framgå av den
föreslagna formuleringen. Vad som avsetts torde komma till bättre uttryck,
om den sats som inledes med orden »utan hinder av» får utgå. Då därjämte
tillämpning av stadgandet ej synes böra ske annat än i den mån delägare
ha för avsikt att framdeles bedriva sambruk å delfastigheterna men den
föreslagna texten ej tydligt framhäver detta, hemställes, att första stycket
i förevarande paragraf erhåller den lydelsen att, där flera delägare enats
om att i sambruk nyttja fastigheter inom skifteslaget, må på sådan delägares
begäran gemensam ägolott för dem utläggas.

Såsom förut berörts innehåller datalagen i sin nu gällande lydelse inga
särbestämmelser om utläggande av gemensam ägolott för flera skiftesdelägare,
utan bliva därutinnan vid skiften enligt denna lag reglerna i 13 kap.
13 § jorddelningslagen att tillämpa. Med den utformning dessa regler erhållit
torde det utan vidare bliva klart vilken kvotdel av den gemensamma
ägolotten som skall tillkomma envar av delägarna. Enligt förevarande paragraf
i förslaget kan emellertid utläggande av gemensam ägolott komma att
ske även i fall då så icke är händelsen utan delägarnas andelar måste särskilt
bestämmas. Ett liknande läge kan uppkomma vid bildande av gemensamhetsskog
enligt jorddelningslagen. I sådan skog skall jämlikt 10
kap. 6 § samma lag envar delägare hava andel efter ty han avstått mark
till skogen. Det synes förutsatt i förslaget att i nu avsedda fall bestämmande
av delägarnas andelar skall äga rum under skiftet. Detta torde ock
vara nödvändigt. Grunden för bestämmandet lär få bliva uppskattningsinnehållet
av de mot den gemensamma ägolotten svarande ägor varmed
de särskilda delägarna gått in i skiftet. Av praktiska hänsyn torde en avrundning
av de på sådan grund uträknade kvottalen kunna få ske i analogi
med vad för ett liknande fall stadgades i 18 § 1896 års hemmansklyvningslag.
Lagrådet anser det emellertid icke nödvändigt att i datalagen intagas
uttryckliga föreskrifter i här behandlade hänseenden.

18 §.

Lagrådet:

Godtages vad lagrådet vid 8 och 9 §§ förordat, torde förevarande paragraf
böra bibehållas oförändrad och följaktligen utgå ur förslaget. Härav
skulle föranledas en ändring i ingressen.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl Maj:ts proposition nr 255.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten å Stockholms
slott den 30 april 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Sträng, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 26 april
1948 avgivna utlåtande över det den 20 februari 1948 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

Lagrådet har icke framställt någon erinran i sak gentemot de nya bestämmelser,
som föreslagits bliva tillämpade vid skiften enligt dalalagen.
Däremot ha vissa anmärkningar av lagteknisk natur riktats mot det till
lagrådet remitterade förslaget. Vad lagrådet respektive lagrådets majoritet
sålunda anmärkt har iakttagits. Vissa smärre redaktionella jämkningar i
lagförslaget torde därutöver böra vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att antaga det i enlighet med vad sålunda angivits ändrade förslaget
till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

487216. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.