Kungl. Maj:ts proposition nr 252• (Proposition 1943:252)

Kungl. Maj:ts proposition nr 252•

Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
villkorlig frigivning m. mgiven Stockholms slott den
7 maj 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag om

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas som följer.

§■

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar
av strafftiden förflutit.

2 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse och avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst ett år, må efter egen ansökan villkorligt
frigivas, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla
sig väl och hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet
fortsättes.

Vid prövning av fråga om frigivning varom i första stycket sägs skall beaktas: brottets

beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning
ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt

de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

3 §•

Beslut om villkorlig frigivning enligt 1 § meddelas av fångvårdsanstalten
styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § bestämmer Konungen. Ansökan örn sådan
frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen och överlämnas av denna med eget
yttrande till Konungen.

4 §■

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande
den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år. Örn förlängning
av prövotiden stadgas i 11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

5 §.

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne,
undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på
lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden stå under tillsyn. Prövas av särskilda
skäl tillsyn icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen eller, där frigivning
sker enligt 2 §, Konungen medgiva att tillsyn icke anordnas.

Tillsynsman för frigiven utses, efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman,
av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne efter frigivningen
skall vistas. Finnes ej annan lämplig person att tillgå, vare på
landet landsfiskal och i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga
uppdrag såsom tillsynsman. Förordnande för sådan befattningshavare
att vara tillsynsman meddelas av länsstyrelsen efter framställning av skyddskonsulent.

Skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne vistas skall hava inseende
över tillsynens utövande.

7 §■

Det åligger den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn sin bostad
och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt
hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

8 §.

I samband med villkorlig frigivning må, i den mån det finnes påkallat med
hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare
vandel eller andra omständigheter, jämte det förordnande meddelas örn tillsyn,
tillika åläggas honom att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans
vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar.

Beslut som avses i denna paragraf meddelas, då frigivning sker enligt 1 §,
av statens skyddskonsulent i det distrikt, där den frigivne efter frigivningen
skall vistas, efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman. Vid frigivning
enligt 2 § ankommer på Konungen att meddela sådant beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

9 §•

Tillsynsmannen äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet
av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med
hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

10 §.

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må, då anledning därtill förekommer,
ändras eller upphävas av den skyddskonsulent som har inseende över tillsynen.

11 §•

Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom,
må efter omständigheterna

a) förordnas om tillsyn;

b) meddelas föreskrift enligt 8 §, därvid tillika skall förordnas örn tillsyn
om så ej tidigare skett;

c) beslutas att varning skall tilldelas den frigivne;

d) förordnas örn prövotidens förlängning, dock högst med ett år utöver den
vid frigivningen bestämda tiden; eller ock

e) förklaras att den villkorligt medgivna friheten skall vara förverkad.

12 §.

Åtgärd som avses i 11 § a), b) eller c) ankommer på fångvårdsstyrelsen att
besluta. Om åtgärd enligt 11 § d) eller e) beslutar länsstyrelsen i det län där
den frigivne vistas.

Framställning om åtgärd enligt 11 § göres hos fångvårdsstyrelsen av allmän
åklagare, tillsynsman eller statens skyddskonsulent. Finner fångvårdsstyrelsen
åtgärd som ankommer på länsstyrelse böra vidtagas, skall ärendet
hänskjutas till länsstyrelsen.

I ärende som avses i denna paragraf skall tillfälle lämnas den frigivne att
yttra sig samt yttrande jämväl inhämtas från den skyddskonsulent som har
inseende över tillsynen och från tillsynsmannen, därest dessa ej förut yttrat
sig i ärendet.

Åtgärd enligt 11 § må beslutas endast örn fråga därom väckes före prövotidens
utgång. Ej må efter prövotidens utgång förordnande meddelas om
tillsyn, föreskrift enligt 8 § eller varning utan att prövotiden därjämte blivit
förlängd.

13 §.

Varder den frigivne övertygad att hava begått nytt brott efter straffverkställighetens
början men före prövotidens slut och dömes han därför till
fängelse eller straffarbete, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat
föranleda, tillika förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

övertygas den frigivne om brott, som förövats innan straffet började verkställas,
och ådömes till följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen,
skall den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Finnes den
frigivne förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet,
må i stället straff ådömas och verkställas för allenast det brott varom han
sålunda övertygats. Prövas förhöjt straff icke böra ådömas, skall det förut
ådömda straffet förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Villkorligt medgiven frihet må ej förklaras förverkad enligt denna paragraf,
med mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängig jörts före
piövotidens utgång.

14 §.

Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad jämlikt 11 § eller
13 § första stycket, skall det vid frigivningen återstående straffet eller, i fall
som i sistnämnda lagrum sägs, det längre straff som den frigivne har att undergå
anses såsom nytt straff med avseende å frågan örn ny villkorlig frigivning
enligt 1 eller 2 §; och må, där förverkande skett enligt 11 §, villkorlig
frigivning enligt 2 § äga rum ändå att tid som där sägs icke gått till ända.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömt den frigivne,
skall frågan om ny villkorlig frigivning bedömas med hänsyn till det för
brotten gemensamma straffet; dock må villkorlig frigivning enligt 1 § ej
ske, med mindre straffet efter avräkning av vad han förut utstått uppgår
till minst sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat
minst fem månader.

15 §.

Kan den villkorligt medgivna friheten ej längre förklaras förverkad, skall
straffet anses hava vid frigivningen till fullo verkställts.

16 §.

Uppkommer fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet, äger
länsstyrelsen, såframt omständigheterna därtill föranleda, besluta att den frigivne
skall häktas i avbidan på vidare förordnande.

17 §•

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning av villkorligt frigiven eller
om anledning eljest förekommer, ändra vad statens skyddskonsulent jämlikt
denna lag beslutat.

Beslut av fångvårdsstyrelsen jämlikt denna lag må icke överklagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Konungen ställda besvär. Besvär, som ingivits till tillsyningsman, skola av
denne ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall, så fort
ske kan, insända inkomna besvär till Konungens nedre justitierevision tillika
med de till målet hörande handlingarna.

18 §.

I fråga om verkställighet före besvärstidens utgång av beslut om förverkande
av villkorligt medgiven frihet skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad särskilt finnes stadgat angående verkställighet av straff ådömt
genom utslag som ej vunnit laga kraft.

övriga beslut jämlikt denna lag skola, där ej annorlunda förordnas, omedelbart
lända till efterrättelse.

19 §.

Beträffande rätt för den som häktats enligt 16 § att anlita biträde för förberedande
och utförande av talan mot beslut av länsstyrelse om förverkande
av villkorligt medgiven frihet gälle vad i lagen angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad finnes stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning
alltid skall stanna å statsverket.

20 §.

Vid tillämpning av denna lag skall såsom strafftid räknas jämväl tid, under
vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande
som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs.

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän
denna bestraffning blivit verkställd.

Har enligt 6 § andra stycket lagen om förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
fråga väckts därom att fånge skall underkastas förvaring, må
han ej villkorligt frigivas förrän frågan blivit slutligen avgjord.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet
av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig
frigivning; dock skall jämväl efter den nya lagens ikraftträdande äldre
lag tillämpas beträffande den som dessförinnan frigivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Villkorlig frigivning jämlikt 1 § i den nya lagen må ej äga rum beträffande
den, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår mindre
än en månad eller, om straffet utgör ett år eller däröver men understiger
tre år, mindre än två månader eller, om straffet utgör tre år eller däröver,
mindre än tre månader.

Därest lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
vid den nya lagens ikraftträdande ännu icke trätt i kraft, skall intill
dess så sker 21 § i den nya lagen hava följande lydelse:

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän
denna bestraffning blivit verkställd.

Har i fråga om den som intagits till förvaring i vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller intagits i intemeringsanstalt för återfallsförbrytare,
förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete
eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Kungl. Maj:ts preposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

4 KAP.

3 §•

Varder den---de övriga.

Från gemensamt---ådömda straffet.

Huru i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff,
därom stadgas i särskilda lagar om villkorlig dom och om villkorlig frigivning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1938:251.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §•

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt
utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är
att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt
dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på
kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas
med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete
i minst två år; eller, sedan han frigivits från honom för tidigare brott ådömt
straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, där
båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1938 : 260.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
örn beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall
är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående
revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning.

Föredraganden anför följande.

Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet, såsom framgår
av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa utredning
angående refdrmer på straffsystemets, straffverkställighetens och
fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid skulle upptagas,
nämndes frågan angående revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning.
Resultatet av den i anledning härav verkställda utredningen föreligger i ett
den 30 september 1938 dagtecknat betänkande med förslag till lag om villkorlig
frigivning m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
(statens offentliga utredningar 1938:25). De sakkunniga voro professorn
Folke Wetter, ordförande, överdirektören Hardy Göransson, professorn
Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg och byråchefen för lagärenden
Ivar Strahl med hovrättsassessorn Axel Lindskog såsom sekreterare.

över betänkandet ha yttranden inhämtats från Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskal, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,
svenska kriminalistföreningen, centralförbundet för socialt arbete,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbundet, föreningen
skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala samhjälp, föreningen skyddsvärnet
i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i Kopparbergs län och svenska
fångvårdssällskapet. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,
förste och tredje polisintendenterna samt förste stadsfiskalen i
Stockholm. Vissa länsstyrelser ha bifogat yttrande av landsfogden i länet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har därjämte insänt yttranden av Jönköpings
läns skyddsförening samt Jönköpings länsavdelning av föreningen Sveriges

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

landsfiskaler, och länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttrande av Kalmar
läns fångvårdsförening. Svenska skyddsförbundet har bifogat yttranden
av ett stort antal av de till förbundet anslutna skyddsföreningarna.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande svensk rätt.

Reglerna om villkorlig frigivning återfinnas i lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig frigivning. En förutsättning för villkorlig frigivning var
enligt lagens ursprungliga lydelse, att den dömde undergått straffarbete i
minst två år och att den utståndna strafftiden utgjorde minst två tredjedelar
av det ådömda straffet. År 1918 ändrades lagen så, att villkorlig frigivning
numera kan ske efter det den dömde undergått straffarbete eller fängelse
i minst ett år. Därjämte förutsättes såsom förut, att den utståndna strafftiden
utgör minst två tredjedelar av straffet. En förutsättning är vidare, att
omständigheterna göra sannolikt att den dömde skall på fri fot förhålla
sig väl. Villkorlig frigivning må endast äga rum med fångens begivande. Om
villkorlig frigivning förordnar Konungen. Den frigivne är underkastad särskild
tillsyn under en prövotid motsvarande den återstående strafftiden,
dock minst ett år. För varje villkorligt frigiven utses av länsstyrelsen en tillsyningsman.
Den frigivne är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse
de särskilda föreskrifter som vid frigivningen eller därefter meddelas honom.
Vid frigivningen bestämmes städse viss ort, där han skall vistas under prövotiden
och vilken han icke utan tillstånd äger lämna. I lagen stadgas vidare,
att den frigivne under prövotiden är pliktig att föra ett ordentligt och
ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg
tilli försörjning på lovligt sätt. Om han åsidosätter vad sålunda åligger honom,
äger länsstyrelsen återkalla den villkorligt medgivna friheten eller låta tilldela
den frigivne varning, övertygas den frigivne under prövotiden örn brott
som förövats efter straffverkställighetens början och dömes han därför till
fängelse eller straffarbete, skall domstolen förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Detsamma gäller, där den frigivne under prövotiden övertygas
om brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd
därav förhöjt straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Under år 1942 var antalet villkorliga frigivningar 84. Av de frigivna voro
71 män och 13 kvinnor. Under tidigare år har antalet villkorligt frigivna
stundom varit högre; år 1934 frigåvos sålunda villkorligt 177 personer.
Sammanlagt ha från lagens ikraftträdande den 1 januari 1907 till 1942
års utgång 2,859 personer villkorligt frigivits. I vilken omfattning fångar,
som med hänsyn till strafftidens längd kunna villkorligt frigivas, komma
i åtnjutande av denna förmån belyses därav att av samtliga sådana under
femårsperioden 1932—1936 frigivna straffarbetsfångar och urbota fängelsefångar
ungefär 46 % erhållit villkorlig frigivning. Motsvarande siffror äro
för fångar, som varit dömda till straffarbete på bestämd tid över två år,

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

57 %, för fångar, som varit dömda till straffarbete i mer än ett och högst
två år, 35 % och för fångar, som varit dömda till fängelse i mer än ett år,
34 °/o. Vid betydligt mer än hälften av de bifallna ansökningarna under
åren 1936 och 1937, för vilka år en särskild undersökning gjorts rörande användningen
av villkorlig frigivning, har lagen utnyttjats fullt ut, i det att
straffet endast behövt avtjänas till två tredjedelar. Under åren 1907—1941
ha 70 personer eller 2.5 % av hela antalet villkorligt frigivna, förverkat den
villkorligt medgivna friheten på grund av nytt brott eller, mera undantagsvis,
genom åsidosättande av de särskilda skyldigheter som ålegat dem. Närmare
uppgifter örn användningen av villkorlig frigivning meddelas i det förut
omtalade betänkandet med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m.
s. 21 f. och i den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Fångvården
år 1941 (s. 43 f.).

Utländsk lagstiftning om villkorlig frigivning.

I England, som varit ett föregångsland i fråga om den villkorliga frigivningen,
utbildades institutet i samband med att verkställandet av långvariga
frihetsstraff anordnades enligt det s. k. progressivsystemet. Detta innebär,
att straffverkställigheten börjar med en jämförelsevis sträng behandling och
att fången i mån av gott uppförande gradvis erhåller lättnader. Såsom ett
sista led i progressivstraffet, förmedlande övergången till den fulla friheten,
kom villkorlig frigivning redan tidigt till användningg. I den nuvarande
engelska rätten förekommer villkorlig frigivning såsom sista ledet i det som
progressivstraff anordnade straffarbetsstraffet, penal servitude, vars minimum
är tre år. Genom flit och gott uppförande kunna fångarna, med vissa
undantag, uppnå att de efter att ha avtjänat tre fjärdedelar av straffet —
för kvinnor två tredjedelar — bliva villkorligt frigivna. Beträffande fängelsestraff,
imprisonment, å längre tid än en månad stadgas, att fånge som utmärkt
sig genom särskild flit och gott uppförande må kunna få straffet avkortat,
utan villkor, med en sjättedel.

I Amerikas förenta stater har institutet villkorlig frigivning likaledes nått
en hög grad av utveckling. Det har där fått sin prägel av att i flertalet stater
utdömas frihetsstraff, vilkas längd ej bestämmes i domen på annat sätt än
att en maximitid och en minimitid fastställas. Frigivning sker då vanligen
vid minimitidens utgång och är regelmässigt villkorlig.

På den europeiska kontinenten har villkorlig frigivning mestadels kommit
till användning i mera begränsad omfattning. Den har vanligen förbehållits
sådana fångar, som uppfört sig väl i fängelset och om vilkas välförhållande
efter frigivningen man därför anser sig kunna hysa förhoppning. Villkorlig
frigivning har på detta sätt kommit att innebära en efter fri prövning given
belöning för välförhållande under anstaltsvistelsen.

I Danmark, Norge och Finland har emellertid den villkorliga frigivningen
utvecklats lill att bliva ett normalt led i straffverkställigheten. I Danmark må
sålunda enligt strafflagen av år 1930 en fånge, när han avtjänat två tredje -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 252.

delar av straffet, dock minst nio månader, villkorligt frigivas under förutsättning
att hans uppförande icke gör frigivningen otillrådlig och att han
har tillgång till lämpligt arbete eller till bostad och underhåll på annat ändamålsenligt
sätt samt att han förklarar sig vilja iakttaga de villkor som uppställas
för frigivningen. I Norge gjordes redan år 1900 men mera utpräglat
år 1933 villkorlig frigivning obligatorisk under vissa förutsättningar. Det stadgades
sålunda sistnämnda år att fånge, som undergår ådömt fängelsestraff
på minst sex månader och som efter avdrag för häktningstid skall avtjäna
minst fem månader, skall villkorligt frigivas när han avtjänat två tredjedelar
av den efter avdrag för häktningstiden återstående strafftiden, dock minst
fyra månader. Villkorlig frigivning må dock icke äga rum, om det är anledning
antaga att fången icke kommer att uppfylla de villkor som uppställas
för frigivningen eller om andra särskilda omständigheter göra frigivningen
icke tillrådlig eller örn fångens uppförande i fängelset är sådant att han icke
förtjänar att frigivas före strafftidens slut. I Finland förekommer efter lagändring
år 1931 villkorlig frigivning i två former, en obligatorisk och en fakultativ.
Vid den förra formen har den finska lagstiftningen helt frångått
den på progressivsystemet grundade tanken, att villkorlig frigivning skall utgöra
en förmån som förvärvas genom gott uppförande i fängelset. Villkorlig
frigivning skall nämligen obligatoriskt äga rum, då verkställigheten av ett
frihetsstraff på viss tid fortgått minst sex månader och av straffet endast en
tolftedel återstår oavtjänad; undantag är stadgat blott för det fall att justitieministeriet,
på förslag av straffanstaltens direktion, annorlunda förordnat
eller verkställigheten av fången ådömd disciplinär bestraffning utgör hinder
för frigivningen. Jämte denna regel om obligatorisk villkorlig frigivning
finnes en regel örn fakultativ sådan, enligt vilken den som dömts till frihetsstraff
på viss tid och utstått två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex
månader, må kunna villkorligt frigivas, där ett ostraffligt leverne i framtiden
kan med sannolikhet förväntas av honom. Det straff som den frigivne har
att utstå, örn han går den villkorligt medgivna friheten förlustig, skall vara
lika med den återstående strafftiden men må dock ej understiga två månader.

Tidigare svenska reformförslag.

I sitt åren 1910—1914 utgivna arbete »Principerna för en strafflagsreform»
föreslog professor Thyrén, att vid sidan av den nuvarande formen av villkorlig
frigivning, vilken han betecknade såsom belönande straffavkortning,
skulle ställas en annan form av villkorlig frigivning med uppgift att utgöra
ett sätt för anordnande av en övergångsbehandling efter själva frihetsstraffet
och före den fullständiga friheten. Belönande straffavkortning och övergångsbehandling
borde uppfattas såsom två var för sig nyttiga institut, vilka
vilade på olika grunder och icke borde sammanblandas utan utföras oberoende
av varandra. Belönande straffavkortning borde inskränkas till de fångar,
som gjorde sig särskilt förtjänta därav. Den skulle tjäna såsom sporre

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

och disciplinmedel under strafftiden. Övergångsbehandling åter borde, utan
undantag, gälla alla fångar som undergått det för svåra brott i allmänhet
avsedda långvariga frihetsstraffet och allra minst uraktlåtas i fråga om de
mest svårskötta brottslingarna. Av strafftiden skulle, oberoende av den belönande
straffavkortningen, en viss en gång för alla bestämd tid, ett år, såsom
obligat straffavkortning avskiljas från strafftiden och verkställas endast i
händelse den frigivne visade dåligt uppförande.

Med vidare utförande av denna tanke föreslog Thyrén i Förberedande utkast
till strafflag, allmänna delen, vilket utkom år 1916, att fånge, som blivit
dömd till frihetsstraff på viss tid icke under sex år, skulle villkorligt frigivas,
då han undergått så stor del av straffet att endast ett år återstode av den
ådömda strafftiden; där efter omständigheterna syntes sannolikt att sådan
fånge skulle på fri fot förhålla sig laglydigt, finge villkorlig frigivning ske
före denna tidpunkt, dock ej förrän hälften av det ådömda straffet avtjänats.

Sträfflagskommissionen upptog i sitt år 1923 avgivna förslag till strafflag,
allmänna delen (statens offentliga utredningar 1923: 9), de av Thyrén framförda
synpunkterna. Kommissionen anförde bland annat, att då en fånge efter
avtjänandet av ett långvarigt straff, under vilket han vant sig vid att hans
levnadsförhållanden i allo reglerades av fängelseregimen, åter försattes i full
frihet, han i regel vore föga rustad att övervinna de svårigheter som mötte
honom. Lämnad åt sig själv glede han, fortsatte kommissionen, alltför lätt
åter in i den dåliga omgivning, som kanske från början fördärvat honom;
komme därtill upprepade motgångar vid försök att erhålla arbetsanställning,
ökades för honom frestelserna att åter begå brott. Erfarenheten från alla länder
utvisade också att proportionsvis de flesta återfall ägde rum under det
första eller åtminstone de närmaste två eller tre åren efter strafftidens slut.
Icke blott av omvårdnad om den frigivne utan i samhällets eget intresse såsom
skydd mot den fara för nya angrepp, som hotade från hans sida, borde
samhället därför förmedla övergången från vistelsen i straffanstalten till fullständig
frihet genom att under en viss icke för kort tid behålla den frigivne
under tillsyn och därigenom bereda sig tillfälle att påverka hans uppförande.
En dylik efterbehandling, under vilken den frigivne fortfarande vore
underkastad vissa inskränkningar i sin frihet, borde såsom det sista ledet i
progressivbehandlingen följa å varje längre tidsbestämt frihetsstraff. Örn en
dylik efterbehandling skulle kunna erhålla någon högre grad av effektivitet,
måste den emellertid vara förenad med ett straffhot, som komme att verkställas
därest den frigivne under övergångstiden visade dåligt uppförande.
Att kriminalisera dåligt uppförande, som icke innefattade brott, vore dock
tydligen icke möjligt, och det nödiga straffhotet kunde därför icke åstadkommas
på annat sätt än att viss del av det ådömda straffet avskildes från straffverkställandet
i första hand och under övergångstiden hålles svävande över
den frigivne för att verkställas, därest han visade dåligt uppförande, men eljest
finge förfalla. Kommissionen föreslog, att sådan straffavkortning, av
kommissionen betecknad såsom villkorlig utskrivning, skulle obligatoriskt
tillämpas när någon, som blivit dömd till frihetsstraff på minst fyra år, un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

dergått så stor del av straffet att endast ett år återstode av den ådömda strafftiden.
Såsom ett från villkorlig utskrivning artskilt institut upptog kommissionens
förslag villkorlig frigivning. Sådan skulle i motsats till villkorlig utskrivning
vara förbehållen fångar, som under strafftiden visat gott uppförande
och beträffande vilka kunde antagas att de skulle på fri fot förhålla
sig väl. Villkorlig frigivning skulle alltså i motsats till villkorlig utskrivning
tjäna såsom belöning för gott uppförande i fängelset och åsyftade
att uppmuntra och egga fångarna till välförhållande. Fånge skulle liksom
enligt gällande lag kunna villkorligt frigivas sedan han avtjänat två tredjedelar
av straffet, dock minst ett år; där det ådömda straffet vore frihetsstraff
på fyra år eller mera, dock ej på livstid, och minst tre år av straffet avtjänats,
skulle villkorlig frigivning kunna ske redan då hälften av strafftiden gått
till ända.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas reformförslag avser i främsta rummet att göra villkorlig
frigivning till ett normalt slutled i verkställigheten av tidsbestämda frihetsstraff.
Undantag göres dock för straff av kortare tidslängd.

De sakkunniga framhålla, att övergången från fängelsevistelse till livet
utanför anstalten enligt vad erfarenheten utvisar erbjuder betydande svårigheter
och risker för fångarna. Det är därför enligt de sakkunniga ett samhällsintresse
att bereda de frigivna fångarna hjälp och stöd. De sakkunniga
ha föreslagit åtgärder med syfte att åstadkomma en förbättrad eftervård åt
frigivna fångar. För att giva erforderligt allvar och eftertryck åt sådan eftervårdande
behandling bör enligt de sakkunnigas åsikt finnas möjlighet att,
om den frigivne missköter sig, åter intaga honom i fångvårdsanstalt. De sakkunniga
ha därför föreslagit, att reglerna om villkorlig frigivning ändras
så att institutet kommer till användning i betydligt större utsträckning än nu.

Enligt de sakkunnigas förslag skola, frånsett vissa undantag, alla fångar
med bestämd strafftid, för vilka det ådömda straffet uppgår till minst sex
månader, obligatoriskt villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av strafftiden
förflutit. En person, som dömts till sex månaders frihetsstraff, skall
alltså enligt förslaget villkorligt frigivas efter fem månader, en person, som
dömts till ett års frihetsstraff efter tio månader o. s. v. Ifall den villkorligt
medgivna friheten förverkas, har i de anförda exemplen den frigivne att avtjäna
en straffåterstod av en, respektive två månader. Undantag från denna
regel om obligatorisk villkorlig frigivning göres endast i följande tre fall.
Har fråga väckts att underkasta den dömde förvaring i säkerhetsanstalt,
må villkorlig frigivning ej ske så länge frågan är beroende på prövning. Ej
heller må den frigivas som, utan att kunna dömas till förvaring, måste befaras
bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Den som ålagts inneslutning
i straffcell må ej frigivas förrän bestraffningen verkställts. En av de
sakkunniga, advokaten Hugo Lindberg, har i reservation till betänkandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

påyrkat, att undantaget beträffande fånge, som måste befaras bliva vådlig
för annans personliga säkerhet, måtte utgå.

Beträffande fångar med längre strafftid ha de sakkunniga i anslutning
till gällande rätt föreslagit, att villkorlig frigivning fakultativt skall
kunna ske vid en tidigare tidpunkt än den då de enligt den nyss återgivna regeln
obligatoriskt skulle villkorligt frigivas. För dylik fakultativ frigivning
förutsättes enligt förslaget, att fången i minst ett år undergått straffarbete
på viss tid eller fängelse och att två tredjedelar av den ådömda strafftiden
förflutit ävensom att det med fog kan antagas, att han efter frigivningen
skall förhålla sig väl, och att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar
att straffet fortsättes. Har någon i minst tre år undergått straffarbete
på viss tid eller fängelse, skall han enligt sakkunnigförslaget, om särskilda
skäl därtill äro, kunna villkorligt frigivas redan då hälften av strafftiden
förflutit.

Bifogade tabell, vars uppgifter äro hämtade från den i Sveriges officiella
statistik ingående publikationen Fångvården år 1941, belyser i vilken utsträckning
villkorlig frigivning skulle förekomma enligt de sakkunigas
förslag.

Strafftid för år 1911 nykomna straff- och f&ngelsefångar.

Strafftid	Straffångar	Fängelsefångar	Summa
Under 2 månader..............	........... 15	1,043	1,058
2 intill 3 > ..............	........... 151	518	669
3 månader .....................	........... 273	172	445
4 > ....................	........... 239	40	279
5 » ....................	........... 175	15	190
6 > ....................	........... 162	15	177
7 > ....................	........... 63	6	69
8 > ....................	........... 124	11	135
9 » ....................	........... 36	1	37
10 » ....................	........... 82	3	85
11 > ....................	........... 17	—	17
1 år ..........................	........... 260	6	266
2 » ..........................	........... 52	—-	52
3 » ..........................	........... 20	—	20
4 > oell tiögre (tidsbestämt)....	........... 21	—	21
Livstid ........................	........... 1	—	1
	Summa 1,691	1,830	3,521

Tabellen ger vid handen, att årliga antalet villkorliga frigivningar efter
genomförande av sakkunnigförslaget, örn antalet nvintagna år 1941 lägges
till grund, kan uppskattas till mellan 800 och 900. På grund av det efter år
1941 ökade fångantalet torde man emellertid åtminstone för de närmaste
åren böra räkna med ett större antal frigivningar än det nämnda, sannolikt
omkring 1,000.

Bihang till riksdagens protokoll IDAS. i sami. Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Obligatorisk villkorlig frigivning skall enligt sakkunnigförslaget i regel
beslutas av fångvårdsanstalten styresman, fakultativ villkorlig frigivning liksom
enligt gällande rätt av Konungen. Samtycke av fången erfordras icke.

Prövotiden är enligt sakkunnigförslaget liksom nu lika med den vid frigivningen
återstående strafftiden, dock minst eti år. För fortsatt eftervård,
örn sådan finnes erforderlig för att avhålla den frigivne från att begå brott,
må emellertid prövotiden förlängas med viss tid, högst ett år.

Under prövotiden skall den villkorligt frigivne enligt sakkunnigförslaget
stå under tillsyn av en tillsynsman, motsvarande gällande rätts tillsyningsman.
Det skall åligga den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn
sin bostad och arbetsanställning, att icke byta bostad eller lämna anställning
utan att dessförinnan ha inhämtat hans råd samt att på kallelse inställa
sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse
med honom. Det skall vidare kunna åläggas den frigivne föreskrifter
beträffande hans vistelseort, bostad och arbetsanställning samt förfogande
över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Sådana föreskrifter må ändras
eller upphävas före prövotidens slut, och nya föreskrifter må meddelas.
Jämväl tillsynen skall kunna upphävas före prövotidens utgång.

Uppgifterna att utse tillsynsman och meddela föreskrifter m. nr. äro enligt
sakkunnigförslaget fördelade mellan fångvårdsanstalten styresman, som
skall samråda med anstaltsnämnden örn sådan finnes vid anstalten, och
statens skyddskonsulent, vilken skall ha inseende över tillsynen. Förlängning
av prövotiden och meddelande av varning skall dock ankomma på fångvårdsstyrelsen
liksom ock beslut örn förverkande av den villkorligt medgivna
friheten på grund av att den frigivne brutit mot vad till följd av den
villkorliga frigivningen ålegat honom eller eljest gjort sig skyldig till uppförande
som låter befara att han kommer att begå brott; förverkande på
grund av begånget brott skall enligt förslaget efter samma regler som enligt
gällande rätt beslutas av domstol. Fångvårdsstyrelsen skall jämväl äga ändra
beslut av styresman eller konsulent. Fångvårdsstyrelsens beslut skola kunna
överklagas hos regeringsrätten.

Enligt de sakkunniga är en effektiv konsulentorganisation oumbärlig för
att ändamålet med den föreslagna reformen skall kunna uppnås. De sakkunniga,
som utgått från att konsulenterna skola ha att taga befattning
med tillämpningen av den nya lagen örn villkorlig dom, ha föreslagit, att
17 konsulentbefattningar inrättas jämte en såsom bisyssla avsedd sådan befattning
för Gotland och 4 assistentbefattningar.

De sakkunniga ha vidare angivit, huru eftervårdande verksamhet beträffande
såväl villkorligt frigivna som övriga frigivna enligt deras mening bör
bedrivas, och ha framställt vissa förslag i detta avseende.

Jämte förslag till ny lag om villkorlig frigivning ha de sakkunniga utarbetat
förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid. Enligt sistnämnda
lagrum i dess nuvarande lydelse skall fånge lösgivas ur straffanstalten kloc -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 2ö2.

kan 8 f. m. å dagen för strafftidens slut. För att undvika olägenheter, som
äro förknippade med att frigivningen är på detta sätt i förväg bestämd till
dag och klockslag, ha de sakkunniga föreslagit, att bestämmelsen om visst
klockslag för frigivningen måtte utgå och att det beträffande straffarbete
och omedelbart för brott ådömt fängelse måtte stadgas att anstaltens styresman
må, örn skäl därtill äro, frigiva fången, i stället för å strafftidens slutdag,
å någon av de tre närmast föregående eller efterföljande dagarna.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag rörande införande av obligatorisk
villkorlig frigivning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
det vida övervägande antalet av de avgivna yttrandena.

Fångvårdsstyrelsen har uttalat, att den funne en utsträckning av den villkorliga
frigivningen genom obligatorisk straffavkortning synnerligen gagnelig.
De som mest behövde en med straffet förenad eftervård vore icke de, beträffande
vilka man kunde antaga att de skulle på fri fot förhålla sig väl, utan
de, beträffande vilka man hade anledning antaga att straffet icke haft avsedd
verkan. Socialstyrelsen, vars utlåtande i denna del biträtts av statens inspektör
för fattigvård och barnavård, har anfört, att erfarenheter från den organiserade
alkoholistvården givit vid handen att goda resultat kunnat erhållas
genom tillsyn och vård i friare former än anstaltsbehandling. Från dessa
synpunkter kunde styrelsen i det väsentliga tillstyrka sakkunnigförslaget,
vilket finge anses innebära ett betydelsefullt steg i riktning mot en modernisering
av omvårdnaden av socialt urspårade individer. Det torde enligt styrelsens
mening icke kunna råda något tvivel om att åtgärder av den art,
som föreslagits, i avsevärd mån vore ägnade att giva kriminalpolitiken en
mera ändamålsenlig, social inriktning och betoning. Styrelsen för föreningen
Västerås samhjälp har obetingat givit sin anslutning åt de principer, på vilka
förslaget bygger. Genom den obligatoriska villkorliga frigivningen i förening
med en statlig organisation för vårdverksamheten måste enligt styrelsens
mening utsikterna att återföra de straffade till ett ordnat samhällsliv avsevärt
ökas och — även örn man icke kunde bortse från de svårigheter, som komme
att möta även de statliga organen i fråga om möjlighet att anskaffa arbete
och dylikt, särskilt under dåliga tider -— torde genom den föreslagna lagstiftningen
ett betydelsefullt medel i kampen mot brottsligheten skapas. Styrelsen
för Sveriges advokatsamfund har, under åberopande av erfarenheter
som gjorts på advokathåll, uttalat sin principiella anslutning till förslaget i
förevarande del samt vidare anfört:

Genomföres förslaget, skulle ett synnerligen betydande steg vara taget till
en reformering av straffrätten i human anda. Därjämte skulle man — och
denna synpunkt finner styrelsen särskilt betydelsefull — troligen uppnå, att
straffverkställigheten finge en mer praktisk inriktning än som för närvarande
torde vara fallet, i det den lättare kunde anordnas så, att den gåve de straffade
ett stöd i deras strävan att återgå till ett samhällsnyttigt liv. Härigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

gåves brottslingen tillfälle att under en övergångstid anpassa sig till de efter
fängelsevistelsen för honom nya och svårbehärskade livsförhållandena uti friheten.
Vidare torde fängelsemyndigheterna på detta sätt lättare få blicken
riktad på nödvändigheten av att anordna själva fängelsevården så, att möjlighet
gives straffade personer att efter utståndet straff skaffa sig sin utkomst
på legalt sätt.

Allmänt tillstyrkande av förslagets principer förekommer även i yttranden
av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och
Norrbottens län, landsfogdarna i Skaraborgs och Jämtlands län, styrelsen för
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Svartsjö understödsförening, styrelsen för Uppsala
samhjälp, Kalmar låns fångvård sförening, styrelsen för Blekinge läns skyddsförening,
styrelsen för föreningen skyddsvärnet i Göteborg, föreningen skyddsvärnet
i Örebro stad och län, skyddsvärnet i Falun och centralförbundet för
socialt arbete. Införandet av obligatorisk villkorlig frigivning har jämväl tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län, landsfogdarna i Uppsala, Kronobergs,
Kopparbergs och Jämtlands lån, styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,
styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska fångvår
dssällskapet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, styrelsen för föreningen
skyddsvärnet i Gävleborgs län samt Jämtlands låns skyddsförening. Sakkunnigförslaget
i dess helhet har lämnats utan erinran i yttranden avgivna av
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Hallands, Värmlands,
Västernorrlands och Västerbottens län, landsfogdarna i Jönköpings
och Västerbottens län, Gotlands fångvårds förening samt föreningen skyddsvärnet
i Malmö.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har väl funnit huvudtanken i den föreslagna
regeln örn obligatorisk villkorlig frigivning riktig. Länsstyrelsen ansåge
det emellertid mera ändamålsenligt, att domstolen i sådana fall, där eftervård
bör åtfölja själva frihetsstraffet, i utslaget dömer den tilltalade till allenast
så lång tids frihetsstraff som anstaltsvistelsen skall räcka men dessutom
meddelar bestämmelse om att den dömde efter avtjänande av det ådömda
straffet skall stå under tillsyn viss tid och att han, om han därunder misssköter
sig, skall ha att avtjäna ett tilläggsstraff som likaledes fastställes i utslaget.

I några yttranden har förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning emellertid
avstyrkts. Länsstyrelsen i Älvsborgs lån har sålunda anfört, att förslaget
närmast syntes ha karaktären av ett socialt experiment vars resultat
vore tvivelaktigt. Arbetsanskaffningen för de efter den obligatoriska regeln
frigivna, av vilka de flesta säkerligen utgjorde sekunda arbetskraft, torde möta
stora svårigheter. Sådan frigivning innebure nämligen, i motsats till villkorlig
frigivning enligt gällande rätt, icke någon rekommendation. Och då fångens
medverkan eller goda vilja icke skulle vara någon förutsättning för villkorlig
frigivning och han under prövotiden skulle vara underkastad ingående

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

förhållningsregler och tillsyn samt äga räkna på bistånd av organ för det
allmänna, kunde lätt inträffa, att den frigivne icke själv ansträngde sig för
att skaffa sig en ordnad tillvaro. Det kunde icke anses rimligt, örn det genom
det allmännas eller skyddsföreningarnas försorg öppnades bättre möjligheter
för de frigivna att erhålla arbete än för övriga arbetssökande. Under tider
av arbetsbrist bleve därför följden, att en stor del av de frigivna måste omhändertagas
i övergångshem, vilket allenast vore en annan, låt vara friare
form av anstaltsvård än fängelsevistelse. Föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs
län har anfört liknande synpunkter. Styrelsen för Östergötlands läns skyddsförening
har uttryckt tvivel om att införande av obligatorisk villkorlig frigivning
skulle nedbringa återfallsfrekvensen. Föreningen har även anfört betänkligheter
mot att giva fångarna friheten som en oförtjänt gåva. Om en
person blivit dömd till ett rättvist straff, borde han enligt föreningens mening
nödgas avtjäna detta, såvida icke särskilda omständigheter för visst fall föranledde
undantag. Föreningen funne det motiverat att. såsom skedde enligt
den nuvarande lagen angående villkorlig frigivning, en fånge genom välförhållande
under strafftiden kunde uppnå straffavkortning, men ansåge det
icke tillrådligt att i förtid lösgiva fångar, som ådagalägga tydlig missaktning
för fängelseordningen. Örn en person icke förmått disciplinera sig så mycket
att han i fängelse respekterade regler och bud för den mänskliga sammanlevnaden.
funnes enligt föreningen föga utsikt, att han sedermera skulle bättras
därest straffet delvis efterskänktes och han underkastades tillsyn i frihet.
Även svenska fattigvårds- och barnavArdsförhundet har ställt sig avvisande.
Det torde enligt förbundet knappast kunna undgås, att en domare vid utmätandet
av straff toge viss hänsyn till den tid den dömde verkligen komme
att bliva berövad friheten. Det vore därför icke uteslutet, attén tendens kunde
uppstå att inom i lagen stadgade latituder utmäta straffet efter strängare
mått än hittills varit fallet. Detta kunde komma att medföra, att den villkorliga
frigivningens psykologiska inverkan på den frigivne bleve en helt annan
än den avsedda, och vore därför ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.
Förbundet ifrågasatte vidare, om det funnes någon rimlig proportion mellan
straffavkortningens längd och den betydande och långvariga inskränkning
i handlings- och rörelsefriheten som eftervården efter villkorlig frigivning
kunde innebära. Utan en väl utformad och för sina uppgifter tillräckligt omfattande
organisation för de frigivnas omhändertagande vore det hela ock
dömt att misslyckas, och institutet villkorlig frigivning kunde taga allvarlig
skada för framtiden. Det vöre nödvändigt, att övergångshem och särskilda
arbetsplatser för eftervården vöre anordnade innan reformen trädde i kraft.
Förbundet funne på grund av det anförda förslaget om obligatorisk villkorlig
frigivning vara i behov av förnyat övervägande i vissa väsentliga hänseenden
och ansåge skäl tala för att överhuvud icke för närvarande utbygga institutet
villkorlig frigivning med obligatorisk dylik. Det syntes vara all anledning
att avvakta, vilka verkningar den nya lagen örn villkorlig dom och en eventuell
reform av den villkorliga frigivningen i andra delar skulle visa sig medföra
i fråga om skyddskonsulcntorganisationen m. m. Jämväl förste stads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

fiskalen i Stockholm och styrelsen för Jönköpings länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler ha anfört betänkligheter mot förslaget om obligatorisk
villkorlig frigivning, framför allt med hänsyn till att strafftiden därigenom
skulle komma att minskas.

I fråga örn förutsättningarna för obligatorisk villkorlig
frigivning ha i flera yttranden förordats avvikelser från sakkunnigförslaget.

Beträffande den kortaste strafftid, vid vilken regeln skulle vara tilllämplig,
har sålunda fångvårdsstgrelsen uttalat betänkligheter. Enligt dess
mening kunde en straffåterstod av en månad icke anses utgöra ett tillräckligt
psykologiskt påtryckningsmedel för att förmå den frigivne att underkasta
sig den inskränkning i handlings- och rörelsefriheten, som den obligatoriska
eftervården kunde innebära. Styrelsen ansåge det därför tvivelaktigt, huruvida
det vore lämpligt att utsträcka den obligatoriska villkorliga frigivningens
användande till fall, där strafftiden vore så kort som sex månader. Korta
frihetsstraff vore för övrigt ofta mindre tillfredsställande både ur allmänpreventiv
och individualpreventiv synpunkt och borde icke ytterligare förkortas
genom villkorlig frigivning. Svenska fångvårdssällskapet och föreningen
skyddsvärnet i Stockholm ha ifrågasatt, om icke försiktigheten bjöde att obligatorisk
villkorlig frigivning till en början förekomme endast för den som
ådömts minst nio månaders, eventuellt minst ett års frihetsstraff. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län och styrelsen för Skaraborgs läns skyddsförening lia ansett,
att obligatorisk villkorlig frigivning icke borde tillämpas vid kortare
strafftider än ett år. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som avstyrkt förslaget om
obligatorisk villkorlig frigivning, har uttryckt samma åsikt under anförande
att straffhotets effektivitet även efter en sådan skärpning av förutsättningarna
för villkorlig frigivning måste ifrågasättas.

Den av en av de sakkunniga i reservation framförda åsikten, att undantag
från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning icke borde stadgas för
det fall att fången måste befaras bliva vådlig för annans personliga säkerhet
utan att han dock kan dömas till förvaring har vunnit anslutning i åtskilliga
yttranden.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har sålunda framhållit, att undantaget
innebure ett ur principiell synpunkt betänkligt avsteg från den ledande
tankegången i förslaget. De sakkunnigas majoritet torde lia tillmätt alltför
stor betydelse åt förekomsten av fall, i vilka frigiven gjort sig skyldig till
misshandel t. ex. mot sina närmaste anhöriga. Den dömdes kvarhållande i
fängelse kunde för övrigt icke utgöra mer än ett till tiden begränsat och i de
flesta fall t. o. m. synnerligen kortvarigt skydd. Ur rättssäkerhetssynpunkt
vöre det vidare otillfredsställande, att frågan om en fånges vådlighet enligt
förslaget skulle bedömas av fångvårdsmyndighet och icke av domstol. Svenska
fångvårdssällskapet, med vilket föreningen skyddsvärnet i Stockholm instämt,
har anfört, att det ifrågavarande undantaget i praktisk tillämpning
torde kunna komma att medföra synnerligen besvärliga konsekvenser. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

torde vara ytterst svårt att objektivt avgöra, huruvida en tånge kunde befaras
bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Därtill komme, att den fånge,
som på grund av stadgandet icke bleve frigiven, därmed vore utpekad såsom
farlig, vilket skulle kunna medföra osäkerhet och oro hos fången, måhända
våldsamheter från hans sida, och försvåra eller rent av omöjliggöra hans
återinpassning i samhället. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har
funnit mycket tala för reservantens åsikt. Det torde här ofta gälla personer,
för vilka det funnes möjlighet att med stöd av alkoholistlagen anordna en
effektiv eftervård. Någon anledning att ställa dessa personer i särklass syntes
med de sakkunnigas utgångspunkt därför knappast föreligga. Styrelsen
för föreningen Västerås samhjälp har ansett det knappast tillrådligt att kvarhålla
en brottsling av ifrågavarande läggning under den ofta nog korta tid,
som kunde återstå av straffet, och i stället avstå från obligatorisk eftervård.
Det torde finnas all anledning antaga, alt en sådan brottsling starkare återhölles
från brottslighet genom en kraftig övervakning med därtill knutet
straffhot än genom ytterligare några månaders vistelse i straffanstalt. Därtill
komme, att en dylik brottsling kanske bättre än mången annan behövde
ordentlig tillsyn efter strafftidens slut. Uttalanden i samma riktning ha gjorts
av länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs
län, landsfogden i Jämtlands län, styrelsen tor föreningen Sveriges
stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, styrelsen för svenska skyddsförbundet,
styrelsen för Uppsala samlijälp, styrelsen lör Jönköpings läns
skyddsförening, föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs lån och styrelsen för
föreningen skyddsvärnet i Gävleborgs län.

Centralförbundet för socialt arbete har funnit de starkare skälen tala för
en anslutning till reservantens ståndpunkt i de fall, där det fortsatta frihetsstraffet
endast innebure en kort tidsfrist för denna färås aktualisering. Vöre
det återstående frihetsstraffet avsevärt, syntes däremot skäl föreligga att biträda
majoritetens mening.

I vissa yttranden ha förordats undantag från regeln örn obligatorisk villkorlig
frigivning utöver deni sakkunnigförslaget innehåller. Förste och tredje
polisintendenterna i Stockholm lia salunda gjort gällande, att villkorlig frigivning
ej borde ifrågakomma för yrkesbrottslingar i sådana fall då det nied
skäl kunde antagas att varken hotet att återintagas i straffanstalt för verkställighet
av straff återstoden eller tillsyn och övrig eftervård skulle komma
att visa sig tillräckliga för att förhindra återfall. Kalmar läns fångvårdsförening
bar anfört, att den obligatoriska villkorliga frigivningen borde vara förbehållen
fångar som ej tidigare undergått straff; i allt fall borde återfallsförbrytare
avtjäna större del av straffet än andra och ej frigivas annat ån
efter fångvårdsstyrelsens prövning.

Sakkunnigförslagets ståndpunkt, att för obligatorisk villkorlig frigivning
ej skall förutsättas medgivande av fången, bär i vissa yttranden
väckt kritik. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar bar sålunda
anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Visserligen är det antagligt, att största flertalet av dem som utstå frihetsstraff
med tillfredsställelse mottaga frigivning före den i domen bestämda
strafftidens utgång, men motsatsen torde stundom kunna inträffa med hänsyn
till den inskränkning i den personliga friheten, som under prövotiden
kan åläggas den frigivne. Om exempelvis någon dömts till sex månaders
fängelse och enligt lagförslaget frigives efter fem månader, skall han under
en prövotid av minst ett år stå under uppsikt av en tillsynsman samt kunna
bliva underkastad bland annat sådana ingripande inskränkningar i sin rörelse-
och handlingsfrihet som att nödgas vistas å angiven ort eller vara förbjuden
att vistas å viss ort eller vara berövad rätt att efter eget gottfinnande
förfoga över sin arbetsförtjänst och sina andra tillgångar. I stället för att
tåla en dylik inskränkning i den fria bestämmanderätten skulle säkerligen
en och annan föredraga att avtjäna det utdömda straffet till slut, åtminstone
då återstoden är av ringa längd.

Med stöd av det anförda och med hänvisning till att det enligt regeringsformen
§ 26 sista punkten ankommer på den dömde huruvida han vill mottaga
nåd har föreningen förordat, att villkorlig frigivning liksom hittills må ske
allenast med fångens begivande.

Svenska fångvårdssätlskapet har intagit enahanda ståndpunkt och till stöd
härför anfört:

Denna tvångsfrigivning med åtföljande obligatorisk eftervård och tillsyn
under minst ett år torde av ett icke ringa antal fångar komma att uppfattas
som en skärpning av det utav domstolen utmätta straffet, framför allt om den
oavtjänade delen av straffet är avsevärt kortare än tillsynstiden. De kunna
för att få avtjäna återstoden av straffet och sedan vara helt fria förväntas
icke komma att ställa sig de föreskrivna villkoren till efterrättelse. Det är
enligt sällskapets mening ur såväl praktisk som principiell synpunkt otillfredsställande,
att en fånge skall frigivas villkorligt även örn han förklarar
sig icke ämna iakttaga villkoren. En frigivning under sådana omständigheter
torde icke komma att leda till det därmed åsyftade resultatet. I åtskilliga fall
skulle tillsynsmyndigheterna måhända endast ha att välja mellan att omedelbart
anmäla sina skyddslingar till efterlysning och återintagning eller att
låta dem hållas. Detta senare torde lagens värdighet icke tillåta.

Sällskapet anser sig böra påpeka, att säkerligen icke endast frigivna av
utpräglat asocial typ skulle komma att på olika sätt göra arbetet svårt för
de eftervårdande myndigheterna. Utan tvivel finnas bland de fångar, som
ärligt önska att i framtiden föra ett nyttigt och hederligt liv, åtskilliga, som
känna ett starkt behov av att ordna sitt liv på egen hand och av egen kraft.
Om dessa ställdes inför sådana åligganden som innehållas i förslaget, är det
fara värt, att hos dem skulle alstras en bitterhet som skulle försvåra deras
återinpassning i samhället. En tvångsmässig villkorlig frigivning skulle även
i andra fall än de här berörda kunna bidraga till att hämma den personliga
initiativkraften.

Uttalanden i enahanda riktning ha gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs
och Skaraborgs län, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, skyddsvärnet
i Älvsborgs län och styrelsen för Skaraborgs läns skyddsförening.

Styrelsen för svenska skyddsförbundet har i förevarande fråga intagit en
mellanståndpunkt, i det att styrelsen förordat att pålitliga fångar skola få
fritt välja mellan villkorlig frigivning och avtjänande av straffet i dess helhet.
Fångar, som icke ingivit förhoppning örn välförhållande under prövotiden,

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

borde däremot icke äga undandraga sig villkorlig frigivning och de därmed
förenade eftervårdande åtgärderna. Även majoriteten inom socialstyrelsen har
intagit en förmedlande ståndpunkt. Enligt dess mening vore väl villkorlig
frigivning med eftervård i de flesta fall en social förmån, som fången icke
med fog kunde vilja undandraga sig, men det funnes dock undantagsfall, i
vilka eftervården kunde antagas bliva utan mening. Med hänsyn till dessa
vore det önskvärt, att fångvårdsanstalten styresman, där så av särskilda skäl
prövades lämpligt och fången själv önskade det, ägde bestämma, att det
ådömda straffet skulle avtjänas i sin helhet. Statens inspektör för fattigvård
och barnavård, som deltagit i socialstyrelsens behandling av ärendet, har
emellertid icke biträtt styrelsens mening i denna punkt utan gjort gällande,
att den innebure ett betänkligt avsteg från lagförslagets principer. Vad styrelsen
med sitt ändringsförslag åsyftade vunnes i sak genom att, såsom i
sakkunnigförslaget stadgades, statens skyddskonsulent ägde upphäva tillsynen,
om den frigivnes uppförande eller omständigheterna i övrigt därtill
föranledde.

I fråga om förutsättningarna för fakultativ villkorlig
frigivning har de sakkunnigas förslag blivit föremål för tillstyrkande uttalanden
av länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län, landsfogden i
Kopparbergs lån, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och centralförbundet
för socialt arbete.

Den föreslagna bestämmelsen örn möjlighet för den, som undergått straffarbete
i minst tre år, att bliva villkorligt frigiven redan efter det hälften
av strafftiden förflutit, har emellertid mött betänkligheter hos landsfogden i
Kronobergs län, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen
för föreningen Västerås samhjälp. Bestämmelsen har befarats medföra
ogynnsamma verkningar i allmänpreventivt hänseende, och det har ifrågasatts,
huruvida icke en så stark avkortning av straffet som med hälften borde,
där den vore motiverad, ske nådevägen. Länsstyrelsen i Kalmar län har,
utan att dock vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen, yppat enahanda
betänkligheter och hävdat att bestämmelsen borde tillämpas med stor försiktighet.

En inskränkning i möjligheten till villkorlig frigivning har även ifrågasatts
av förste och tredje polisintendenterna i Stockholm, vilka funnit det böra
övervägas att skärpa kraven beträffande den avtjänade strafftidens längd
då fråga är om återfallsförbrytare.

En utvidgning av möjligheten till villkorlig frigivning åter har ifrågasatts
i vissa yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda uttryckt tvekan,
huruvida kravet på ett års strafftid såsom förutsättning för fakultativ
villkorlig frigivning borde upprätthållas efter införande av obligatorisk villkorlig
frigivning i enlighet med förslaget, och länsstyrelsen i Älvsborgs län,
som avstyrkt förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning, har föreslagit
att i stället den fakultativa villkorliga frigivningen måtte utsträckas till att
omfatta kortare straff än nu, t. ex. nio månaders frihetsstraff eller måhända

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

i undantagsfall sex månaders. Föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs lån, som
likaledes avstyrkt förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning, har jämväl
förordat utvidgning av den fakultativa villkorliga frigivningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt huruvida icke fångens medgivande
såsom förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning borde bibehållas.
Det vore tillräckligt, att den obligatoriska villkorliga frigivningen
ägde rum oberoende av fångens samtycke. Även landsfogden i Kronobergs
län har funnit skäl tala för att bibehålla kravet på samtycke vid den fakultativa
villkorliga frigivningen. Länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar, svenska fångvårdssållskapet, föreningen
skyddsvärnet i Stockholm, föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs län och styrelsen
för Skaraborgs läns skyddsförening ha gjort gällande, att fångens samtycke
borde vara förutsättning för all villkorlig frigivning.

Beträffande de uttalanden, vartill förslaget i övrigt givit anledning, må
i detta sammanhang ytterligare nämnas följande.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kopparbergs län, landsfogden i Uppsala
län, svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet samt skyddsvärnet i Kopparbergs
lån ha anmärkt, att en prövotid örn ett år i vissa fall syntes
väl lång i fölhållande till det ådörndä straffet och straffåterstoden, samt
med hänsyn därtill föreslagit en minskning av prövotiden vid kortare frihetsstraff.
Styrelsen för svenska skyddsförbundet har såsom sin mening uttalat,
att prövotiden borde kunna förkortas i fråga om dem för vilka man
hyser förtroende. Förste och tredje polisintendenterna i Stockholm ha däremot
gjort gällande, att den föreslagna prövotiden om ett år, med möjlighet
till ett års förlängning i vissa fall, vöre för kort. Samma åsikt har uttalats
av föreningen Sveriges landsfogdar.

Förslagets ståndpunkt att tillsyn skall anordnas över alla villkorligt
frigivna har föranlett invändningar i åtskilliga yttranden. Fångvårdsstyrelsen
har härutinnan anfört:

Örn strafftiden icke är alltför kort, bör fängelsemyndigheten vara i stånd
att om fången förvärva den noggranna kännedom, som kräves för att bedöma,
huruvida straffbehandlingen haft avsedd verkan och örn tillsyn är
behövlig eller icke. Bland fångarna finns det många, som under strafftiden
visat sådan stadga i sinnesriktning och uppförande, att fängelsemyndigheten
har all anledning antaga, att de utan tillsyn komma att på fri fot förhålla
sig väl. Beträffande dylika fångar är kontroll genom tillsyn redan från
början obehövlig och medför endast en onödig inskränkning i deras handlings-
och rörelsefrihet. För dessa fångar ter sig dessutom tillsynen såsom ett
oberättigat misstroende mot dem. Befrielse från tillsyn skulle däremot för
dem innebära ett förtroende, som de skulle vilja göra sig ytterligare värdiga.
Et t förtroende, som man visar en sådan frigiven, utgör ofta för honom
den bästa sporren till framtida skötsamhet. Tillsyn bör därför enligt styrelsens
uppfattning endast föreskrivas i de fall, där den finnes behövlig. I de fall,
där tillsyn anses obehövlig, tolide det mildare tvång till ett gott uppförande,
som ligger i prövotidens fortvara, vara tillräckligt. Att i de fall, där tillsyn
redan från början kan förmodas bliva obehövlig, ändock föreskriva tillsyn
för att sedan, om den frigivnes uppförande eller omständigheterna i övrigt där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

till föranleda, låta den upphöra under prövotiden synes styrelsen innebära
en onödig omgång. För vinnande av likformighet synes det nödvändigt, att
styresmannen i varje särskilt fall erhåller fångvårdsstyrelsens medgivande
att villkorligt frigiva fången utan att ställa honom under tillsyn.

Liknande erinringar ha framställts av länsstyrelserna i Jönköpings och
Gävleborgs län, styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, centralförbundet
för socialt arbete, svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för svenska
skyddsförbundet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, styrelsen för Jönköpings
läns skyddsförening och styrelsen för föreningen skyddsvärnet i Gävleborgs
län.

Landsfogden i Jämtlands län har, i motsats härtill, uttalat sig emot den
i sakkunnigförslaget öppnade möjligheten att låta tillsynen upphöra före
prövotidens slut. Detta syntes landsfogden vara en onödig eftergift, då tillsyn
under hela prövotiden ur både vägledande och kontrollerande synpunkt
vore en god och nyttig tillgång.

Vissa erinringar, som utöver vad nu nämnts framställts mot förslaget till
lag om villkorlig frigivning, skola omnämnas i det följande vid behandlingen
av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

För ett effektivt bekämpande av brottsligheten är det av vikt, att de som
frigivas från straffanstalterna erhålla hjälp och stöd under den första tiden
efter frigivningen. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att
de frigivna ofta ha svårt att efter avtjänandet av frihetsstraffet anpassa
sig efter förhållandena i livet utanför anstalten; i synnerhet möter det ofta
svårigheter för dem att skaffa sig ordnat arbete. Det framstår därför som
en angelägen uppgift att genom eftervårdande åtgärder söka förebygga, att
de frigivna under tiden närmast efter anstaltsvistelsen återfalla i brott eller
annat asocialt levnadssätt.

I de författningar som reglera fångvårdsväsendet lia numera vissa uppgifter
beträffande eftervården av frigivna ålagts fångvårdsmyndigheterna.
Vid varje centralfängelse och även vid annan anstalt, beträffande vilken fångvårdsstyrelsen
så förordnar, skall finnas en anstaltsnäinnd, som bland annat
har att vidtaga åtgärder för att bereda utkomst åt fångar som skola lämna
anstalten samt att även på annat sätt hjälpa och stödja dem. Ett betydelsefullt
arbete för eftervården åt frigivna utföres även av skyddsföreningarna.
De flesta av dessa äro anslutna till svenska skyddsförbundet. Detta åtnjuter
statsbidrag, vilket huvudsakligen användes till understöd åt föreningarna.
Skyddsföreningarna bistå de frigivna med arbetsanskaffning, utrustning och
dylikt. Vissa av skyddsföreningarna lia anordnat hem, i vilka de mottaga
bland annat frigivna fångar för någon tids vistelse i avbidan på att de erhålla
arbete på annat håll. Sådana hem lia på sina håll upprättats även av
andra föreningar och av kommuner.

En statlig organisation, som bland andra uppgifter har att sörja för eftervård
åt frigivna fångar, har tillkommit genom de år 1942 inrättade fyra

Departe ment»- chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skyddskonsulentbefattningarna. I statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag har på mitt förslag begärts medel för att från och med ingången av
år 1944 utöka organisationen till tolv konsulenter jämte fem assistenter åt
dem (II huvudtiteln p. 44). Utvidgningen av organisationen har föreslagits
främst för att möjliggöra att 1939 års lag om villkorlig dom, som för sin
tillämpning kräver medverkan av ett antal för skyddsarbete kvalificerade
tjänstemän, skall kunna sättas i kraft, men även med syfte att bereda större
möjligheter till eftervård åt frigivna fångar. I statsverkspropositionen har
även hemställts örn ökat anslag för understöd åt verksamhet för frigivna
fångar m. fl. Propositionen har i nämnda delar bifallits av riksdagen.

Inom sinnessjukvården, alkoholistvården och barnavården sker utskrivning
från anstalt i stor utsträckning villkorligt. Den medgivna friheten göres
sålunda beroende av den utskrivnes uppförande under en viss prövotid. I
mån av behov förbindes utskrivningen med särskilt anordnad tillsyn och
med föreskrifter beträffande den utskrivnes livsföring under prövotiden. På
straffrättens område är dylik utskrivning på prov stadgad som regel vid
tvångsuppfostran och ungdomsfängelse samt i fråga om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare. Vid de tidsbestämda
frihetsstraffen, straffarbete och fängelse, äro däremot möjligheterna
till provutskrivning begränsade. Regler härom finnas meddelade i
den år 1906 utfärdade och år 1918 i visst avseende ändrade lagen örn villkorlig
frigivning. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är
villkorlig frigivning med hänsyn till de i lagen angivna förutsättningarna för
dess beviljande icke att betrakta som ett ordinärt led i straffverkställigheten
utan såsom en förmån, vilken efter ansökan kan medgivas sådana fångar
som befinnas särskilt förtjänta därav.

Det torde icke råda delade meningar därom att villkorlig utskrivning eller
frigivning från anstalt i förening med tillsyn över den frigivne under en
efterföljande prövotid visat sig vara en synnerligen ändamålsenlig anordning
på de områden där den prövats. De sakkunniga ha, under åberopande av de
goda erfarenheter som vunnits av instituten utskrivning på prov och villkorlig
frigivning, föreslagit att villkorlig frigivning skall komma till avsevärt
ökad användning vid de tidsbestämda frihetsstraffen.

Vid utformningen av sitt förslag ha de sakkunniga anslutit sig till den på
sin tid av professor Thyrén och strafflagskommissionen framförda tanken
att, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande fakultativa villkorliga
frigivningen, därjämte införa villkorlig frigivning såsom ett normalt led
i straffverkställigheten. Denna senare form av villkorlig frigivning skall
enligt de sakkunnigas förslag komma till användning i vidsträckt omfattning,
nämligen beträffande fångar för vilka straffarbets- eller fängelsestraffet
uppgår till sex månader eller däröver. Dessa skola, utom i vissa undantagsfall,
frigivas då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Den frigivne skall stå
under tillsyn under en tid av ett år eller, om den återstående strafftiden är
längre, under så lång tid som motsvarar straffåterstoden. Det skall kunna
åläggas honom att under prövotiden iakttaga vissa föreskrifter i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 2ö2.

vistelseort, arbetsanställning m. m. Prövotiden kan under vissa förutsättningar
förlängas med viss tid, högst ett år. Den villkorligt medgivna friheten
skall kunna förklaras förverkad, örn den frigivne genom sitt uppförande ger
anledning därtill.

Det synes med fog kunna antagas, att en reform av lagstiftningen örn
villkorlig frigivning enligt de angivna riktlinjerna skall medföra goda verkningar
i kriminalpolitiskt hänseende. Uppenbart torde sålunda vara, att den
villkorliga frigivningens infogande såsom ett normalt led i straffverkställigheten
skulle giva denna en mera ändamålsenlig, social inriktning. Man
torde också på grund av de erfarenheter som vunnits på andra områden,
där motsvarande anordning tillämpats, ha anledning att hysa förhoppning
om att en sådan reform skall visa sig ägnad att verksamt bidraga till att
minska antalet återfall i brottslighet. En förutsättning för att syftet med
reformen skall vinnas är emellertid, att en lämpligt avpassad eftervård kan
anordnas i de fall där en sådan är behövlig för att befrämja och underlätta
de straffades återgång till ett ordnat samhällsliv. Denna förutsättning torde
vara förhanden, sedan den statliga konsulentorganisationen blivit utbyggd i
enlighet nied det beslut som fattats vid årets riksdag.

Frågan huruvida syftet med den ifrågasatta lagstiftningen bättre skulle
kunna tillgodoses därigenom att, i stället för avkortning av det ådömda straffet,
bestämdes ett tilläggsstraff som skulle inträda i händelse den frigivne
misskötte sig under prövotiden, har varit föremål för överväganden under
förarbetena till såväl strafflagskommissionens som de sakkunnigas förslag.
Tanken har emellertid avvisats, av kommissionen under hänvisning till att
införande av tilläggsstraff skulle framstå såsom kriminalisering av dåligt
uppförande som icke innefattar brott. De sakkunniga ha bland annat framhållit,
att en dylik anordning, därest den vidtoges utan samband med en revision
av straffsatserna över hela strafflagstiftningens område, skulle innebära
en generell skärpning av den straffrättsliga reaktionen mot brottslingarna.
Under nuvarande förhållanden vore det därför enligt de sakkunnigas mening
en fördel, örn det erforderliga straffhotet kunde anordnas utan att något tilllägg
göres till det ådömda straffet. Till vad sålunda anförts vill jag foga den
anmärkningen, att ehuru det föreliggande förslagets genomförande skulle i
ej ringa utsträckning medföra avkortning av tiden för vistelsen i straffanstalt,
denna avkortning motväges genom de övervakningsåtgärder som förutsättas
enligt förslaget. Med hänsyn härtill synas de betänkligheter som i vissa
yttranden uttalats mot straffavkortningen icke kunna tillmätas avgörande
betydelse.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha delade meningar kommit
till uttryck i frågan, huruvida obligatorisk villkorlig frigivning bör i
enlighet med förslaget komma till användning vid frihetsstraff på så kort
tid som sex månader. Därigenom komma fångar som ådömts sex månaders
frihetsstraff att villkorligt frigivas redan efter fem månader, och den straffåterstod
som skall tjäna som psykologiskt påtryckningsmedel för att förmå
dem att underkasta sig eftervårdande behandling kommer att i sådana fall

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

utgöras av allenast en månads frihetsstraff. I vissa yttranden har förordats,
att användningen av villkorlig frigivning begränsas till fångar med något
längre strafftid; förslagsvis har nämnts en strafftid av nio månader eller
ett år. Om villkorlig frigivning ej finge ske vid kortare strafftid än nio månader,
skulle frigivningen icke i något fall kunna äga rum förrän efter sju
och en halv månaders anstaltsvistelse, och straffåterstoden bleve minst en
och en halv månad. Bestämdes det lägsta straff vid vilket villkorlig frigivning
skulle kunna förekomma till ett år, bleve kortaste anstaltstiden tio
månader och kortaste straffåterstoden två månader.

En ändring av sakkunnigförslaget i enlighet med vad i dessa yttranden
ifrågasatts skulle medföra en avsevärd begränsning av institutets användning.
Medan årliga antalet villkorliga frigivningar enligt sakkunnigförslaget,
örn 1941 års siffror läggas till grund för en beräkning, kan uppskattas till
omkring 900, skulle antalet, därest villkorlig frigivning ej finge ske med
mindre den ådömda strafftiden uppginge till minst nio månader, bliva endast
cirka 500 och, om användningen av villkorlig frigivning vore begränsad
till frihetsstraff på ett år eller längre tid. allenast ungefär 350.

Med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens syfte att bereda möjlighet
till en ändamålsenlig eftervård i alla de fall då en sådan är erforderlig, är det
enligt min mening önskvärt att villkorlig frigivning kommer till användning
i så stor omfattning som möjligt. Jag kan icke finna, att det möter avgörande
betänkligheter att avkorta anstaltsvistelsen vid ett frihetsstraff på sex månader
till fem månader, örn därmed kunna vinnas de fördelar som en med
eftervård förenad villkorlig frigivning är ägnad att medföra. Vad angår farhågorna
för att en straffåterstod om allenast en månad skulle befinnas otillräcklig
såsom påtryckningsmedel är att märka, att en frigiven i regel torde
vara angelägen om att icke åter bliva intagen i fångvårdsanstalt, oavsett huru
lång den tid är som han skulle nödgas kvarbliva där. Även en straffåterstod
som icke uppgår till mer än en månad är därför säkerligen av betydelse såsom
medel att sporra den frigivne till ordnad livsföring.

Givet är emellertid, att de eftervårdande åtgärderna i tillämpningen böra i
viss mån avpassas efter straffåterstodens längd. Det ligger i sakens natur,
att alltför betydande och långvariga inskränkningar i rörelsefriheten i allmänhet
icke böra åläggas en frigiven, därest det straff han har att undergå
i händelse av frihetens förverkande är kort. Uppenbarligen är det av
stor betydelse att de föreslagna lagbestämmelserna rörande tillsyn, bestämmande
av vistelseort, anvisande av arbetsanställning m. m. tillämpas
med urskillning och varsamhet samt att åtgärderna avvägas under hänsynstagande
till samtliga omständigheter i de särskilda fallen. Då tillämpningen
av lagen i dessa avseenden skall ankomma på myndigheter och tjänstemän,
vilka äga speciell erfarenhet av sådan hjälpverksamhet som den ifrågavarande,
torde det icke behöva befaras att bestämmelserna skola komma att tilllämpas
på ett sätt som icke motsvarar deras syfte.

Såsom undantag från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning har majoriteten
bland de sakkunniga föreslagit bland annat, att fånge icke skall fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

lil

givas om han måste befaras bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Att
utesluta fångar av ifrågavarande slag från villkorlig frigivning skulle emellertid
blott innebära att deras frigivande uppskötes en jämförelsevis kort tid och
att de samtidigt bleve undandragna den med straffhot förenade eftervård, av
vilken de kanske mera än andra äro i behov. Därjämte bör beaktas, att en
undantagsbestämmelse av detta slag otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter
och ojämnhet i tillämpningen. Jag anser mig därför icke böra förorda
att stadgandet upptages i lagen. Är fångens vådlighet så utpräglad att
det, med tillämpning av 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
är ifrågasatt att överföra honom till sådan anstalt, bör emellertid,
såsom de sakkunniga föreslagit, villkorlig frigivning vara utesluten så
länge frågan om förvaring är beroende på prövning. Likaså torde det vara
motiverat att bibehålla det av de sakkunniga föreslagna undantaget för det
fall att någon på grund av sitt uppförande i fångvårdsanstalten ådömts disciplinär
bestraffning i form av inneslutning i straffcell och denna bestraffning
ej hunnit verkställas.

Utöver vad sålunda angivits finner jag det icke påkallat att föreskriva undantag
från regeln örn obligatorisk villkorlig frigivning.

Av grunderna för den föreslagna obligatoriska formen av villkorlig frigivning
torde följa, att sådan frigivning icke bör vara beroende av huruvida
fången samtycker därtill. Det bör sålunda icke ankomma på fången att avgöra,
huruvida han skall bliva föremål för en i samband med frigivningen
anordnad eftervård. Annorlunda synes det förhålla sig beträffande villkorlig
frigivning, som enligt förslaget liksom enligt gällande lag skall kunna ske på
ett tidigare stadium av straffverkställigheten. Sådan frigivning är närmast
att betrakta som en förmån, vilken medgives fångar som — på grund av att
de ingiva förhoppning örn framtida välförhållande, till följd av gott uppförande
under anstaltsvistelsen samt andra omständigheter — befinnas förtjänta
därav. Även om man såsom de sakkunniga framhållit icke bör låta
belöningssynpunkten ensam vara avgörande för frågan i vilka fall fakultativ
villkorlig frigivning skall äga rum, synes denna synpunkt dock böra tillmätas
sådan betydelse att frigivning icke bör ske utan den dömdes samtycke. På
grund härav anser jag mig böra förorda den avvikelsen från sakkunnigförslaget,
att gällande lags föreskrift örn den dömdes begivande bibehålies såsom
förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning.

Enligt sakkunnigförslaget skall fakultativ villkorlig frigivning liksom enligt
gällande rätt kunna äga rum, då den dömde avtjänat en strafftid som
uppgår till minst ett år och tillika utgör minst två tredjedelar av den ådömda
strafftiden. För fångar som undergått straffarbete under minst tre år ha de
sakkunniga emellertid föreslagit ett stadgande, enligt vilket villkorlig frigivning
skall kunna ske redan då de avtjänat hälften av den ådömda strafftiden.

I yttrandena ha skilda meningar gjorts gällande beträffande lämpligheten
av dessa bestämmelser. Sålunda har beträffande den ifrågasatta möjligheten
Sill avkortning av straffet med hälften i åtskilliga yttranden uttalats, att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

regel av sådant innehåll icke vore tillrådlig ur allmänpreventiva synpunkter.
Vid övervägande av vad i dessa hänseenden förekommit har jag stannat
vid den uppfattningen, att någon ändring i gällande regler för närvarande
icke bör vidtagas. Därest i undantagsfall större avkortning finnes motiverad
än den som medgives enligt gällande lag, synes nådevägen lämpligen
böra anlitas.

Såsom framgår av det föregående skall enligt förslaget prövotiden för samtliga
villkorligt frigivna utgöra så lång tid som återstår av strafftiden, dock
städse minst ett år. Prövotiden må emellertid, örn fortsatt tillsyn över den
frigivne finnes erforderlig, förlängas med viss tid, dock högst ett år. Förslaget
förutsätter att tillsynsman städse skall förordnas för de frigivna. Dock skall
möjlighet finnas att under prövotiden upphäva tillsynen, örn den frigivnes
uppförande eller omständigheterna i övrigt föranleda därtill.

För en jämkning av de i sakkunnigförslaget upptagna reglerna x-örande
prövotidens längd synas mig tillräckliga skäl icke ha anförts. Däremot torde
det, på sätt i åtskilliga yttranden gjorts gällande, kunna med fog ifrågasättas
huruvida icke bestämmelserna böra erhålla sådan lydelse att frigivning
kan ske utan att den frigivne ställes under tillsyn. Sådana fall kunna
utan tvivel inträffa, då med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper
och förhållanden tillsyn vore icke blott obehövlig utan även olämplig.
Örn det redan vid frigivningen står klart att tillsyn icke erfordras för
att den frigivne skall föra ett otadligt liv, bör sådan tillsyn icke heller
anordnas. På grund härav och med hänvisning till vad fångvårdsstyrelsen
härutinnan anfört i sitt förut återgivna yttrande förordar jag sålunda, att
i lagen införes stadgande av innebörd att villkorlig frigivning må äga rum
utan att tillsyn anordnas, därest sådan av särskilda skäl prövas icke vara
erforderlig.

De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om villkorlig frigivning
komma, i den mån de icke redan behandlats, att närmare beröras i den följande
framställningen. Jag får därvid även tillfälle att angiva min ståndpunkt
till det i de sakkunnigas betänkande upptagna förslaget rörande ändringar
i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning
av strafftid. I 1927 års lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
har en mindre jämkning befunnits erforderlig till följd av den föreslagna
lagen om villkorlig frigivning. Förslag till lagändring framlägges i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

l)e särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om villkorlig frigivning.

1 §•

I överensstämmelse med sakkunnigförslaget angivas i denna paragraf förutsättningarna
för obligatorisk villkorlig frigivning. De undantag från huvudregeln,
som enligt vad som anförts i det föregående befunnits erforderliga,
ha erhållit sin plats i 21 §.

2 §■

I paragrafen givas regler beträffande fakultativ villkorlig frigivning, motsvarande
dem som finnas i gällande lags 1 och 5 §§. I huvudsak överensstämmer
paragrafen med 2 § i sakkunnigförslaget. Såsom förut anförts har emellertid
den av de sakkunniga föreslagna regeln, att den som undergått frihetsstraff
i minst tre år skall kunna villkorligt frigivas redan då hälften av strafftiden
avtjänats, ansetts böra utgå. Däremot har av skäl som redan anförts
upptagits en motsvarighet till gällande lags stadgande att för villkorlig frigivning
förutsättes fångens begivande. Förutsättningen har utformats som
ett krav på att, såsom i tillämpningen regelmässigt sker, fången själv ansöker
örn frigivning. Bland de omständigheter, som skola tagas i betraktande vid
prövning av frågan örn frigivning enligt paragrafen, har vidare från gällande
lag upptagits brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid
detsamma.

3 §•

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning skall enligt förevarande paragraf
meddelas av fångvårdsanstaltens styresman. Då hinder mot sådan frigivning
enligt de sakkunnigas förslag skulle föreligga, om fången måste befaras
bliva vådlig för annans personliga säkerhet, hade för sådant fall gjorts
en begränsning i styresmannens beslutanderätt. Denna begränsning har uteslutits
såsom en följd av att nämnda undantag från huvudregeln i 1 § icke
upptagits i föreliggande förslag.

Beträffande fakultativ villkorlig frigivning stadgas i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag och gällande lag, att beslut därom skall meddelas av
Kungl. Majit.

4—7 §§.

Dessa paragrafer, vilka avfattats i nära anslutning till motsvarande stadganden
i 1939 års lag om villkorlig dom, beröra prövotid, tillsyn över de frigivna
samt de allmänna skyldigheter i fråga om livsföring m. m., som åvila
dem under prövotiden.

Beträffande prövotidens längd samt frågan huruvida villkorlig frigivning
bör få äga rum utan att tillsyn anordnas torde få hänvisas till vad därom
anförts i den allmänna motiveringen. Här må ytterligare nämnas följande.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle statens skyddskonsulent äga befogenhet

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

att under löpande prövotid besluta, att tillsyn över villkorligt frigiven skall
upphöra, detta även i det fall att förordnande om tillsyn meddelats av Kungl.
Majit i samband med beslut örn frigivning enligt 2 §. Stadgande av denna
innebörd har icke ansetts vara erforderligt, då såsom i det föregående anförts
sådan ändring vidtagits i sakkunnigförslaget att frigivning skall kunna, om
särskilda skäl föreligga, äga rum utan att tillsyn samtidigt anordnas.

Enligt sakkunnigförslaget skulle tillsynsman utses av styresmannen för den
anstalt från vilken frigivning sker. Härigenom skulle, enligt vad de sakkunniga
anförde till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende, styresmannen och
indirekt hela anstaltspersonalen på ett betydelsefullt sätt knytas till den sociala
delen av kriminalpolitiken och fångvårdens inriktning på positivt uppbyggande
verksamhet främjas. De sakkunniga föreslogo i sammanhang härmed
stadganden av administrativ natur, enligt vilka det skulle åligga styresmannen
att vid utseende av tillsynsman samråda med anstaltsnämnden och
med skyddskonsulenten i distriktet. Medan sålunda styresmannen hade att
utse tillsynsman för den villkorligt frigivne, skulle det ankomma på skyddskonsulenten
i det distrikt där den frigivne vistas att öva inseende över hur
tillsynen handhaves. Konsulenten skulle bland annat äga att entlediga tillsynsman,
som befinnes olämplig för uppdraget eller är hindrad att vidare
utöva det, samt att utse ny tillsynsman i den entledigades ställe.

Till skyddskonsulenternas viktigaste uppgifter hör att vaka över att eftervården
beträffande frigivna handhaves på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn
till den ställning konsulenterna sålunda komma att intaga och den vidsträckta
erfarenhet de kunna förväntas besitta i fråga om den eftervårdande verksamheten
synes det vara lämpligt att de erhålla allmän befogenhet att utse tillsynsmän.
Därav bör emellertid icke följa, att fångvårdsanstalternas styresmän
befrias från uppgiften att vidtaga alla erforderliga förberedande åtgärder
för fångars frigivning. På styresmännen bör sålunda även ankomma att föreslå
tillsynsmän i den mån så är möjligt. I 6 § av förslaget upptages på grund
härav stadgande att tillsynsman skall efter samråd med fångvårdsanstalten^
styresman utses av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne
efter frigivningen skall vistas.

I gällande lag stadgas skyldighet för landsfiskal, polismästare och stadsfiskal
att mottaga förordnande såsom tillsynsman i fall då annan därtill
lämplig och villig person ej finnes att tillgå. Det har icke synts tillrådligt att
upphäva detta stadgande, innan erfarenhet vunnits örn i vilken mån det genom
skyddskonsulenternas verksamhet blir möjligt att på frivillighetens väg
anskaffa tillsynsmän för det genom den nya lagen ökade antalet villkorligt
frigivna. Emellertid torde befogenheten att utse sådan befattningshavare till
tillsynsman icke lämpligen kunna tillerkännas skyddskonsulent, utan synes
det böra ankomma på länsstyrelsen att därom förordna efter framställning
av vederbörande konsulent.

Med konsulenternas åliggande att, var och en inom sitt distrikt, ha inseende
över hur tillsynen handhaves över frigivna som vistas inom distriktet bör
givetvis följa befogenhet att entlediga tillsynsman, då anledning därtill förekommer.
Har tillsynsman enligt vad nyss sagts förordnats av länsstyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

bör det emellertid också ankomma på länsstyrelsen att återkalla förordnandet.
Särskilda stadganden härom lia icke ansetts erforderliga.

8 §•

Gällande lag innehåller i 2 §, jämte allmänna bestämmelser örn skyldighet
för den som villkorligt frigivits att under prövotiden föra ett ordentligt och
ostraffligt liv, ett stadgande därom alt den frigivne är pliktig att ställa sig
till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter som vid frigivningen eller
därefter på grund av lagen meddelas honom. I 7 § meddelas bestämmelser,
av vilka framgår att vid beslut om villkorlig frigivning i regel skall bestämmas
viss ort, där den frigivne skall vistas under prövotiden. Sådan föreskrift
plägar också undantagslöst meddelas. Därjämte förekommer att föreskrift
meddelas därom att den frigivne skall avhålla sig från bruk av rusdrycker.

En motsvarighet till gällande lags 2 § har upptagits i 5 § av det föreliggande
förslaget, varest tillika stadgats skyldighet för den frigivne att efter
bästa förmåga söka ersätta skada som han förorsakat genom brottet. I nu
förevarande paragraf angivas i anslutning till stadgandena i 8 § lagen om
villkorlig dom de särskilda föreskrifter som skola kunna meddelas den frigivne,
nämligen i fråga om hans vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning
och användande av fritid, om avhållsamhet från rusdrycker samt om
inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Liksom
i lagen om villkorlig dom förutsättes att dylika föreskrifter endast skola
ifrågakomma då tillsyn anordnas samt då behov därav föreligger med hänsyn
till den frigivnes personliga egenskaper eller andra omständigheter. Någon
motsvarighet till den i lagen örn villkorlig dom angivna möjligheten att
föreskriva den frigivne skyldighet att underkasta sig behandling å sjukhus,
alkoholistanstalt eller annan anstalt har icke ansetts böra upptagas. Det må
anmärkas, att då föreskrift kan givas angående den frigivnes bostad, därmed
vinnes möjlighet att förmå honom att under den första tiden efter frigivningen
vistas i övergångshem för frigivna fångar, i händelse detta skulle befinnas
lämpligt.

Föreskrifter av ifrågavarande art skulle enligt de sakkunnigas förslag meddelas
av fångvårdsanstalten styresman, oavsett örn frigivning skett enligt 1 §
eller enligt 2 §. Då frigivning beviljas jämlikt 2 §, synes det vara lämpligt
att de särskilda bestämmelser som finnas erforderliga, i överensstämmelse
med vad hittills skett, meddelas av Kungl. Majit i frigivningsbeslutet. Vid obligatorisk
frigivning torde övervägande skäl tala för att beslutanderätten anförtros
skyddskonsulenten. Liksom denne vid förordnande av tillsynsman har
att samråda med styresmannen för den anstalt där den frigivne varit intagen,
bör sådan skyldighet åvila honom även i fråga om föreskrifters meddelande.
Härigenom sättes konsulenten i tillfälle att tillgodogöra sig den kännedom styresmannen
vunnit om fången under hans vistelse å anstalten. I administrativ
ordning torde böra stadgas att även anstaltsnämnd, där sådan finnes, skall
medverka vid handläggningen av frågor rörande den frigivnes särskilda
skyldigheter under prövotiden. Andra stycket i 8 § har avfattats i enlighet
med vad nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9 §•

Paragrafen, som motsvarar 10 § andra stycket i 1939 års lag örn villkorlig
dom, rör tillsynsmannens befogenhet att meddela bestämmelser örn verkställandet
av sådana anordningar, som vidtagits enligt 8 § samt att eljest giva
den frigivne sådana förhållningsorder som kunna befinnas erforderliga.

10—12 §§.

I 10 § meddelas bestämmelse om ändring och upphävande av åtgärder som
vidtagits enligt 8 §. I 11 § angives vilka åtgärder som skola kunna ifrågakomma,
därest den frigivne åsidosätter något av vad som åligger honom till
följd av frigivningen. Om beslutanderätten i sådana fall och örn den ordning
i vilken beslut skall fattas m. m. stadgas i 12 §. Bestämmelserna i 10 och 11 §§
ha avfattats efter mönster av 11 och 12 §§ i lagen om villkorlig dom. Även
12 § i föreliggande förslag äger i vissa delar motsvarighet i nämnda lag (16
och 19 §§).

Under prövotiden kunna förhållandena i ena eller andra hänseendet så
ändras, att med stöd av 8 § vidtagna dispositioner visa sig icke längre ändamålsenliga.
Vid frigivningen meddelade föreskrifter böra därför snabbt kunna
ändras, utbytas mot andra eller helt och hållet upphävas. Att vidtaga
dylika ändringar i vad som bestämts vid frigivningen synes böra överlämnas
åt skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne vistas, vilken tydligen i
allmänhet har de bästa möjligheterna att bedöma lämpligheten härav och är
ansvarig för hur eftervården handhaves.

Därest den frigivnes uppförande under prövotiden skulle ge anledning till
allvarligare anmärkningar, bör möjlighet finnas att ingripa med åtgärder
som kunna vara ägnade att medföra rättelse. Har han icke redan vid frigivningen
ställts under tillsyn, bör sådan kunna anordnas. Åtgärder enligt 8 §
böra kunna vidtagas, örn sådana kunna antagas vara till gagn. Stundom kan
en allvarlig varning vara tillfyllest. I svårare fall bör, såsom i den allmänna
motiveringen angivits, prövotiden kunna förlängas och i sista hand bör den
frigivne kunna återtagas i straffanstalt för att undergå återstoden av
straffet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle meddelande av varning, förlängning
av prövotiden samt beslut om frihetens förverkande ankomma på fångvårdsstyrelsen,
medan de övriga åtgärderna skulle vidtagas av skyddskonsulenten.
Såsom nyss anförts bör denne äga att göra ändringar i föreskrifter som meddelats
i samband med frigivningen och även upphäva sådana föreskrifter, om
de visat sig onyttiga. Då det gäller ingripanden mot den frigivne under prövotiden,
som föranledas av att han icke iakttager det uppförande som fordras
av honom, synas emellertid starka skäl tala för att prövningen av vilken
ågärd som bör vidtagas centraliseras hos fångvårdsstyrelsen. Finner styrelsen
att så allvarlig åtgärd är påkallad som förlängning av prövotiden eller förordnande
örn den villkorligt medgivna frihetens förverkande, synes ärendet
böra hänskjutas till vederbörande länsstyrelse, som i likhet med vad som i

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

fråga om återkallelse av frigivning gäller enligt nuvarande lag bör äga beslutanderätt
i frågan. Stadganden av angivna innebörd ha upptagits i 12 §.

13 §.

Stadgandena i 11 och 12 §§ om åtgärder mot frigivna, som åsidosätta de
skyldigheter som åvila dem i följd av frigivningen, äro tillämpliga även i det
fall att den frigivne gör sig skyldig till brott. I detta avseende göres icke någon
avvikelse från vad i gällande lag (3 och 10 §§) är stadgat örn återkallelse
av frigivning och örn varning.

I förevarande paragraf angives under vilka förutsättningar villkorligt medgiven
frihet skall förklaras förverkad av domstol, där åtal för brott väckes
mot den frigivne. Motsvarande regler äro upptagna i 13 § av gällande lag. Enligt
detta lagrum skall den frihet som villkorligt medgivits städse förklaras
förverkad, om straffet för det nya brottet utgör fängelse eller straffarbete. De
sakkunniga föreslogo härutinnan icke någon ändring. I lagen örn villkorlig
dom har emellertid motsvarande stadgande, 13 § 1 morn., erhållit sådan lydelse
att domstolen, där särskilda skäl föreligga, äger underlåta förverkandeförklaring.
Då de skäl som åberopats för denna mildare bestämmelse i lagen
örn villkorlig dom1 torde äga giltighet även beträffande villkorlig frigivning,
har lagrummet avfattats i överensstämmelse med nämnda bestämmelse.

För tillämpning av 13 § i gällande lag om villkorlig frigivning förutsättes,
att det nya brottet förövats efter straffverkställighetens början samt att fällande
utslag meddelas under prövotiden. Om brottet begåtts under prövotiden,
synes det emellertid mindre tillfredsställande att förverkande skall kunna
äga rum endast om målet hinner avgöras före prövotidens utgång; den brottslige
har t. ex. genom att hålla sig undan lyckats förhindra att åtal väckts.
Stadgandet har därför ansetts böra, efter förebild i 16 § andra stycket lagen
örn villkorlig dom, avfattas så att förverkande skall kunna ske om åtal väckes
inom ett år från prövotidens slut.

14 §.

Enligt 9 § andra stycket sakkunnigförslaget skall villkorligt frigiven, som
återintagits i fångvårdsanstalt av annan orsak än att han dömts till fängelse
eller straffarbete, sedermera av fångvårdsstyrelsen kunna ånyo villkorligt
frigivas, då skäl därtill föreligga. Någon motsvarighet till denna bestämmelse
finnes icke i gällande lag.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande förordat, att bestämmelsen måtte
utsträckas till att avse även det fall att någon förverkat villkorligt medgiven
frihet på grund av att han dömts till fängelse eller straffarbete. Eljest komme
sådana återintagna att enligt den obligatoriska regeln ånyo villkorligt frigivas,
då fem sjättedelar av den genom sammanläggning av straffåterstoden
och det nya straffet uppkomna strafftiden förflutit, något som enligt styrel 1

Första lagutskottet vid 1939 års lagtima riksdag, uti. nr 35 sid. 27—28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

sens mening vöre mindre lämpligt. Förnyad villkorlig frigivning borde nämligen
icke ske annat än örn det efter prövning befunnits att den återintagne
vore mottaglig för eftervård.

Med grunderna för förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning synes det
stå i god överensstämmelse, att den som återintagits i fångvårdsanstalt efter
att ha förverkat friheten icke skall vara utesluten från förnyad villkorlig
frigivning. Det synes nämligen knappast i dessa fall mera än i åtskilliga
andra, i vilka fånge är belastad med upprepad brottslighet eller asocialitet,
finnas anledning att göra den obligatoriska villkorliga frigivningen beroende
av en prövning, huruvida han kan väntas förhålla sig väl efter frigivningen.
Om straffåterstoden ensam eller i förening med nytt straff uppgår till minst
sex månader, torde därför villkorlig frigivning obligatoriskt böra äga rum
då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Äro förutsättningarna för frigivning
enligt 2 § (fakultativ frigivning) uppfyllda, synes det icke heller
böra vara uteslutet att sådan frigivning beviljas i den ordning som därför
är föreskriven. Beträffande dem som, jämlikt 11 §, återintagits utan att ha
dömts till nytt frihetsstraff, synes dessutom finnas skäl att icke såsom förutsättning
för frigivning enligt 2 § bibehålla den tidsbegränsning som där
angives. Där straffåterstoden är lång, kan den nämligen te sig som ett i förhållande
till förverkandeanledningen alltför hårt straff, och det synes därför
böra stå Kungl. Maj:t öppet att, örn förutsättningarna i övrigt äro för
handen, bevilja villkorlig frigivning även örn den i 2 § bestämda minimitiden
ej förflutit.

Med hänsyn till vad nu anförts har, i stället för det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet om befogenhet för fångvårdsstyrelsen att besluta örn villkorlig
frigivning av återintagna, föreslagits bestämmelse av innehåll, att det
straff som den återintagne har att undergå skall anses såsom nytt straff med
avseende å ny villkorlig frigivning enligt 1 eller 2 § och att, där förverkande
skett enligt 11 §, villkorlig frigivning enligt 2 § må äga rum ändå att tid
som där sägs icke gått till ända.

15 §.

Om villkorligt frigiven övertygas om brott som förövats innan straffet började
verkställas och därvid jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen dömes till gemensamt
straff som är högre än det tidigare ådömda, skall han uppenbarligen
återintagas i straffanstalten för att undergå det gemensamma straffet med
viss avräkning. Stadgande av denna innebörd är intaget i 13 § i nuvarande
lag, och bestämmelsen har oförändrad upptagits i de sakkunnigas förslag.
I förevarande lagrum har samma regel kommit till uttryck genom föreskrift
att vad på grund av den villkorliga frigivningen förordnats skall vara utan
verkan.

För det fall att den frigivne icke förskyller högre gemensamt straff än
det förut ådömda, vilket kan inträffa t. ex. om det nyupptäckta brottet är
förhållandevis obetydligt, bör domen icke inverka på den villkorliga frigivningen.
Denna regel, som i nuvarande lag motsättningsvis framgår av

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

den nyss berörda bestämmelsen i 13 §, har synts lämpligen böra angivas
genom ett stadgande att domstolen i sådant fall skall förordna att det tidigare
ådömda straffet skall avse jämväl det nyupptäckta brottet.

Beträffande avräkningen av straff i fall då den frigivne dömes till förhöjt
gemensamt straff och återintages i straffanstalten, föreligger en viss skillnad
mellan gällande lag och förslaget. Denna skiljaktighet sammanhänger
med en bestämmelse i nuvarande 4 §.

I sistnämnda paragraf stadgas, att när prövotiden för den frigivne gått
till ända, skall så anses som hade straffet vid frigivningen till fullo avtjänats,
dock med undantag för de fall då frigivningen under prövotiden återkallats
eller förklarats förverkad eller den frigivne under prövotiden häktats på
grund av förhållande som senare föranleder beslut om återkallelse eller förverkande.
Bestämmelsen i 4 § har tidigare varit av betydelse med hänsyn till
reglerna örn skärpt straff för återfall i brott. Före den ändring av 4 kap. 14 §
strafflagen som trädde i kraft den 1 januari 1943 stadgades nämligen däri, att
skärpt straff ej skulle tillämpas utan då återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff. Numera förutsättes
däremot endast att det nya brottet begåtts sedan han genom laga kraftvunnet
utslag blivit dömd för det förra. Någon motsvarighet till bestämmelsen
i 4 § har därför ej ansetts behöva upptagas i förslaget.

I fråga om avräkningen av straff innebära de gällande stadgandena i 4
och 13 §§ följande. Därest en frigiven övertygas örn eller häktas för brott
som begåtts före straffverkställighetens början och därför dömes till förhöjt
gemensamt straff, får han, om domen meddelas eller häktningen sker
under prövotiden, endast avräkna den strafftid han verkligen utstått men i
annat fall hela den först ådömda strafftiden, således inberäknat den tid som
vid frigivningen återstod av straffet. Enligt förslaget däremot får i båda fallen
endast avräknas den verkliga strafftiden, varmed dock, liksom enligt gällande
lag, häktningstid likställes i den mån domstolen så förordnat. Förslagets
ståndpunkt i detta hänseende synes vara att föredraga framför den som gällande
lag intager; den nuvarande skarpa gränsdragningen mellan de olika
fallen kan uppenbarligen leda till olikheter som ej äro sakligt motiverade.

16 §.

I 11 § gällande lag givas bestämmelser, enligt vilka villkorligt frigiven kan
häktas örn han avviker från anvisad vistelseort eller gör sig skyldig till uppförande
som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet eller om omständigheterna
eljest finnas föranleda därtill. Enligt sakkunnigförslaget skall
i stället, där fråga örn förverkande av villkorligt medgiven frihet föreligger,
fångvårdsstyrelsen äga besluta, att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan
på vidare förordnande.

I yttrande över förslaget har Överståthållarämbetet givit uttryck åt vissa
betänkligheter mot att, såsom i sakkunnigförslaget skett, utbyta häktningsmöjligheten
mot rätt att taga i förvar, vilket vore ett institut av mera fly -

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tande karaktär. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit begreppet förvar tarva
närmare bestämning.

Såsom vid 12 § anförts har i det föreliggande förslaget gjorts den avvikelsen
från sakkunnigförslaget, att förverkande av villkorligt medgiven frihet,
där det ej sker på grund av att den frigivna dömes till fängelse eller
straffarbete, skall ankomma på beslut av länsstyrelsen i stället för av fångvårdsstyrelsen.
Något stadgande örn omedelbar verkställighet av beslut om
förverkande har, såsom framgår av 18 §, icke ansetts böra meddelas. Efter
det fråga om förverkande uppkommit, kan återintagning i straffanstalt fördröjas
genom att länsstyrelsens beslut överklagas. Ett stadgande därom att
den frigivne skall kunna tagas i förvar i avbidan på vidare förordnande har
med hänsyn härtill synts ägnat att inge betänkligheter, då hållande i förvar
icke torde böra förekomma i andra fall än då det kan förutsättas att
åtgärden blir av helt kort varaktighet. I förevarande paragraf har därför i
stället stadgats, att den frigivne, såframt omständigheterna därtill föranleda,
kan häktas då fråga örn förverkande uppkommit. Befogenhet att förordna
därom har förbehållits länsstyrelsen.

17 §•

I första stycket har upptagits en bestämmelse, som öppnar möjlighet att
vinna ändring i vad skyddskonsulent beslutat. I anslutning till vad de sakkunniga
föreslagit skall sålunda fångvårdsstyrelsen äga befogenhet att på
framställning av den frigivne eller om anledning eljest förekommer underkasta
konsulents beslut förnyad prövning.

Sedan ett av konsulent meddelat beslut underkastats omprövning av fångvårdsstyrelsen,
synes någon ytterligare prövning av annan myndighet icke
böra förekomma. Icke heller i fråga örn övriga beslut av fångvårdsstyrelsen
jämlikt den föreslagna lagen torde besvärsrätt vara erforderlig. Rätt att anföra
besvär torde sålunda icke böra tillkomma den som är missnöjd med
beslut, varigenom styrelsen avslagit framställning om undantag från regeln
att villkorligt frigivna skola stå under tillsyn, eller med styrelsens åtgärder
i anledning av att villkorligt frigiven åsidosatt sina skyldigheter; i sistnämnda
hänseende är att märka, att styrelsen icke äger besluta om förverkande av
friheten eller om förlängning av prövotiden. I andra stycket har därför generellt
stadgats, att styrelsens beslut icke må överklagas.

I 12 § gällande lag givas bestämmelser örn rätt för villkorligt frigiven, som
fått friheten förklarad förverkad, att överklaga länsstyrelsens beslut därom
genom besvär, som prövas i högsta domstolen. Bestämmelser av enahanda
innebörd ha upptagits i sista stycket av denna paragraf. Stadgandet har
gjorts tillämpligt även på det fall att länsstyrelsen beslutat förlängning av
prövotid.

18 §.

Liksom i 12 § tredje stycket gällande lag har i första stycket av denna
paragraf upptagits en bestämmelse, att beslut om förverkande av villkorligt

Kungl. Majlis proposition nr 252.

medgiven frihet skall kunna gå i verkställighet före besvärstidens utgång
efter samma regler som en straffdom vilken icke vunnit laga kraft, övriga
beslut enligt den föreslagna lagen ha ansetts böra lända till efterrättelse omedelbart,
där ej den beslutande myndigheten annorlunda förordnat.

19 §.

Den i 12 § första stycket gällande lag upptagna bestämmelsen om skyldighet
för länsstyrelse och tillsyningsman vid häkte att vidtaga anstalter för att
häktad erhåller biträde vid författande av besvär över återkallelse av villkorligt
medgiven frihet har genom förevarande paragraf ersatts med en hänvisning
till lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad. I överensstämmelse med vad de sakkunniga härutinnan föreslagit
har emellertid tillagts, att ersättning som tillerkännes biträde alltid skall
stanna å statsverket.

20 §.

Till denna paragraf finnes i gällande lag motsvarighet i 1 § första stycket.

21 §.

De i första och andra styckena av denna paragraf angivna undantagen från
reglerna om obligatorisk villkorlig frigivning i 1 § ha berörts i det föregående.

Tredje stycket innehåller, att då förvaring eller internering avbrutits för
verkställighet av frihetsstraff, bestämmelserna om villkorlig frigivning icke
skola vara tillämpliga beträffande frihetsstraffet. Stadgandet överensstämmer
med 1 § andra stycket i gällande lag i den lydelse detta erhållit genom lag
den 18 juni 1937 i samband med utfärdandet av lagen om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt. Den äldre, ännu gällande lydelsen har upptagits
i övergångsbestämmelserna till föreliggande förslag.

övergångsbestämmelserna.

Den nu föreslagna lagen bör uppenbarligen icke träda i tillämpning, förrän
skyddskonsulentorganisationen hunnit bliva utbyggd till sin fulla omfattning.
Innevarande års riksdag har, såsom förut nämnts, bifallit vad Kungl. Majit i
statsverkspropositionen föreslagit rörande anslag för anställande av den härför
erforderliga personalen från och med ingången av år 1944. Då det torde
åtgå någon tid för de nya befattningshavarna att inrätta sig för sin verksamhet,
torde lagen emellertid icke kunna sättas i kraft förrän efter den 1
januari 1944. Lämpligast torde vara att åt Kungl. Majit överlämnas att bestämma
dagen för lagens ikraftträdande.

För dem som villkorligt frigivits före nya lagens ikraftträdande torde den
nuvarande lagen alltjämt böra gälla.

De i 1 § föreslagna bestämmelserna om obligatorisk villkorlig frigivning
äro grundade på principen att den del av straffet som villkorligt eftergives

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skall stå i viss bestämd relation till hela strafftiden. Av 1 § följer därjämte
att vid frigivningen skall av strafftiden återstå minst en månad.

Med hänsyn härtill vore det icke tillfredsställande, om lagens ikraftträdande
skulle föranleda att alla fångar med strafftid å sex månader eller däröver,
vilka redan vid tiden för ikraftträdandet avtjänat fem sjättedelar av
straffet, skulle villkorligt frigivas. Det skulle då i stor utsträckning inträffa,
att den vid frigivningen återstående strafftiden vore synnerligen kort i förhållande
till hela strafftiden och i åtskilliga fall mindre än en månad. Även
praktiska svårigheter skulle otvivelaktigt uppstå, om ett alltför stort antal
fångar komme att frigivas under tiden närmast efter lagens ikraftträdande.

Å andra sidan torde det ur de synpunkter som ligga till grund för stadgandena
i 1 § icke vara erforderligt att från frigivning undantaga samtliga
fångar, för vilka fem sjättedelar av strafftiden förflutit innan lagen trätt i
kraft. Örn t. ex. en person, som ådömts två års straffarbete, en månad före
ikraftträdandet avtjänat fem sjättedelar därav (1 år 8 månader), synes hinder
icke böra möta mot frigivning, ehuru straffåterstoden då lagen träder i
kraft är tre månader i stället för fyra. Även vid längre strafftider torde en
straffåterstod av tre månader få anses tillräcklig för att frigivning skall få äga
rum då lagen träder i kraft. Däremot bör kravet på en minimiåterstod av en
månad icke lämpligen eftergivas.

I övergångsbestämmelser till lagen har från angivna utgångspunkter föreslagits
att fånge, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår
mindre än en månad, icke må frigivas även örn fem sjättedelar eller mera av
strafftiden förflutit. Därest det ådömda straffet utgör ett år eller däröver
men understiger tre år, fordras att minst två månader återstå av strafftiden.
Är straffet tre år eller däröver, skall av strafftiden återstå minst tre månader
för att frigivning skall komma i fråga.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av

förminskat tillräkneliga förbrytare.

I 2 § av 1927 års förvaringslag, vilken den dag Konungen förordnar skall
ersättas av 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, angles
bland förutsättningarna för förordnande örn förvaring, att någon, sedan
han till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo
begår brott och därför dömes till straffarbete eller, i visst fall, fängelse. I
förslaget till lag om villkorlig frigivning har såsom förut anmärkts icke
upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 4 § av gällande lag därom att
frihetsstraff, från vilket någon villkorligt frigivits, skall anses till fullo avtjänat,
då den villkorliga friheten ej längre kan återkallas eller förklaras förverkad.
Då detta förslag innebär att villkorlig frigivning i stor utsträckning
skall vara obligatorisk, har det synts mindre lämpligt att ådömande av förvaring
är beroende av huruvida ett straff till fullo avtjänats. I stället för
regeln att det tidigare straffarbetet skall ha till fullo avtjänats har föreslagits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

att såsom förutsättning för att den nya domen skall kunna utbytas mot förvaring
endast skall fordras att den dömde blivit frigiven från tidigare ådömt
straffarbete.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 jall 1898 innefattande vissa
bestämmelser om beräkning av strafftid.

De sakkunnigas förslag, att frigivning från straffarbete eller omedelbart för
brott ådömt fängelse må, om skäl därtill äro, kunna äga rum i stället för
å strafftidens slutdag å någon av de tre närmast föregående elier efterföljande
dagarna, har mött betänkligheter i vissa yttranden, bl. a. i dem som
avgivits av svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för svenska skyddsförbundet
och, i vad angår uppskjutande av frigivningen, fångvårdsstyrelsen. Däremot
har i yttrandena icke framställts någon erinran mot förslaget att borttaga
den nuvarande bestämmelsen att frigivning städse skall ske klockan
8 f. m.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna åt de verkställande myndigheterna
att avkorta eller förlänga straffet med någon dag synes mig icke
lämpligt. Däremot biträder jag de sakkunnigas förslag om upphävande av
den nuvarande bestämmelsen, att frigivning skall ske klockan 8 f. m. Även
en sådan mindre ingripande lagändring torde vara av värde för fångvårdsmyndigheternas
och de eftervårdande organens strävanden att hindra, att
fången redan omedelbart efter frigivningen råkar i dåligt sällskap, det må
vara kamrater från fängelset som skola frigivas samma dag eller personer
som vänta på den frigivne utanför fängelset.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillråkneliga förbrytare; samt

3) lag örn ändrad lydelse av A § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Kungl. Majlis proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om Tillbörlig frigiTning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar
av strafftiden förflutit.

2 §•

Ändå att tid för frigivning enligt 1 § icke är inne, må den som avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst ett år, efter egen ansökan villkorligt
frigivas, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla
sig väl och hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet
fortsättes.

Vid prövning av fråga om frigivning som i första stycket sägs skall tagas
i betraktande:

brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning
ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt

de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

3 §•

Beslut om villkorlig frigivning enligt 1 § meddelas av fångvårdsanstalten
styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § bestämmer Konungen. Ansökan om sådan
frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen och överlämnas av denna med eget
yttrande till Konungen. 4

4 §•

I beslut örn villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande
den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år. Örn förlängning
av prövotiden stadgas i 11 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

5 §•

6 §•

Tillsynsman för frigiven utses, efter samråd med fångvårdsanstalten styresman,
av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne efter frigivningen
skall vistas. Finnes ej annan lämplig person att tillgå, vare på
landet landsfiskal och i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga
uppdrag såsom tillsynsman. Förordnande för sådan befattningshavare
att vara tillsynsman meddelas av länsstyrelsen efter framställning av skyddskonsulent.

Skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne vistas skall hava inseende
över tillsynens utövande.

7 §•

8 §•

a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans
vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b. avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9 §•

10 §.

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må, då anledning därtill förekommer,
ändras eller upphävas av den konsulent som har inseende över tillsynen.

11 §■

Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom,
må efter omständigheterna

a. förordnas om tillsyn;

b. meddelas föreskrift enligt 8 §, därvid tillika skall förordnas om tillsyn
örn så ej tidigare skett;

c. beslutas att varning skall tilldelas den frigivne;

d. förordnas örn prövotidens förlängning, dock högst med ett år utöver den
vid frigivningen bestämda tiden; eller ock

e. förklaras att den villkorligt medgivna friheten skall vara förverkad.

12 §.

Det ankommer på fångvårdsstyrelsen att vidtaga sådan åtgärd jämlikt 11 §,
som innefattar anordnande av tillsyn eller meddelande av föreskrift enligt 8 §
eller av varning. Angående förlängning av prövotid samt om förverkande av
villkorligt medgiven frihet i fall som avses i 11 § beslutar länsstyrelsen i det
län där den frigivne vistas.

I ärende som avses i denna paragraf skall tillfälle lämnas den frigivne att
yttra sig samt yttrande jämväl inhämtas från tillsynsmannen, därest denne
ej förut yttrat sig i ärendet.

13 §.

övertygas den frigivne i mål, som anhängiggjörts innan ett år förflutit efter
prövotidens utgång, om brott som förövats efter straffverkställighetens
början men före prövotidens slut, och dömes han därför till fängelse eller
straffarbete, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, tillika
förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

14 §.

Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall det vid frigivningen
återstående straffet eller, i fall som i 13 § sägs, det längre straff
som den frigivne har att undergå anses såsom nytt straff med avseende å
ny villkorlig frigivning enligt 1 eller 2 §; dock må, där förverkande skett
enligt 11 §, villkorlig frigivning enligt 2 § äga rum ändå att tid som där sägs
icke gått till ända.

15 §.

Varder den frigivne övertygad om brott, som förövats innan straffet började
verkställas, och ådömes till följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 §
strafflagen, skall vad på grund av den villkorliga frigivningen förordnats
vara utan verkan. Anses förhöjt straff icke böra ådömas, skall förordnas att
det tidigare ådömda straffet skall avse jämväl ifrågavarande brott.

16 §.

17 §.

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning av villkorligt frigiven eller
örn anledning eljest förekommer, ändra vad statens skyddskonsulent jämlikt
denna lag beslutat.

Beslut av fångvårdsstyrelsen jämlikt denna lag må icke överklagas.

Har länsstyrelse förordnat örn förlängning av prövotid eller förklarat villkorligt
medgiven frihet förverkad, och vill den frigivne söka ändring i beslutet,
äger han inom åttonde dagen efter det beslutet delgivits honom till länsstyrelsen
eller tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingiva sina till
Konungen ställda besvär. Besvär, som ingivits till tillsyningsman, skola av
denne ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall, så fort
ske kan, insända inkomna besvär till Konungens nedre justitierevision tillika
med de till målet hörande handlingarna.

18 §.

övriga beslut jämlikt denna lag skola, där ej annorlunda förordnas, omedelbart
lända till efterrättelse.

19 §.

Beträffande rätt för den som häktats enligt 16 § att anlita biträde för förberedande
och utförande av talan mot beslut av länsstyrelse om förverkande

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

av villkorligt medgiven frihet galle vad i lagen angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad finnes stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning
alltid skall stanna å statsverket.

20 §.

Vid tillämpning av 1 och 2 §§ skall såsom strafftid räknas jämväl tid, under
vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande
som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs.

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän
denna bestraffning blivit verkställd.

Har enligt 6 § andra stycket lagen örn förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
fråga väckts därom att fånge skall underkastas förvaring, må
han ej villkorligt frigivas förrän frågan blivit slutligen avgjord.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet
av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Villkorlig frigivning jämlikt 1 § i den nya lagen må ej äga rum beträffande
den, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår mindre
än en månad eller, om straffet utgör ett år eller däröver men understiger
tre år, mindre än två månader eller, örn straffet utgör tre år eller däröver,
mindre än tre månader.

Därest lagen den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
vid den nya lagens ikraftträdande ännu icke trätt i kraft, skall intill
dess så sker 21 § i den nya lagen hava följande lydelse:

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straff cell må ej villkorligt frigivas förrän
denna bestraffning blivit verkställd.

Har i fråga örn den som intagits till förvaring i vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller intagits i interneringsanstalt för återfallsförbrytare,
förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete
eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Kungl. Majlis proposition nr 252.

Förslag

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §.

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1938 : 260.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 2-52.

Kungl. Majis proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
om beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall
är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 maj
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 26 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Ivar Strahl.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Förslaget till lag om villkorlig frigivning.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

I det kriminalpolitiska reformarbete som pågår i vårt land utgör det föreliggande
lagförslaget ett betydelsefullt led. Att låta anstaltsvård följas av
en eftervårdande verksamhet har visat sig vara en anordning av stort värde
såväl i fråga örn villkorlig frigivning som då det gällt sådan utskrivning på
prov som förekommer på åtskilliga andra områden, inom och utom straffrätten.
Genom att vid sidan av den nuvarande fakultativa frigivningen införa
en obligatorisk sådan som ett normalt slutled i straffverkställigheten
avser förslaget att vidga möjligheten att utnyttja de stora fördelar denna
anordning visat sig medföra och därmed fylla ett länge känt behov inom
kriminalvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

De principer varå förslaget vilar synas också i det stora hela vara ägnade
att väl tillgodose dess syfte. Den väg som funnits böra väljas för tillgodoseende
i full utsträckning av behovet utav eftervårdande åtgärder har visserligen
lett till ofullkomligheter i lagen, såsom att avkortning i straffet skall
obligatoriskt ske, oavsett om i det särskilda fallet efterbehandling till synes
är obehövlig eller utsiktslös, eller att obligatorisk frigivning skall äga rum
även vid jämförelsevis korta frihetsstraff, ändå att i dessa fall avvägningen
mellan den korta straffåterstoden och de eftervårdande ingripandena bereder
särskilda svårigheter. Men dessa ofullkomligheter äro med den givna
utgångspunkten i viss män oundvikliga och äro icke av den vikt att de böra
få stå i vägen för en eljest önskvärd reform.

Otvivelaktigt föreligga vissa svårigheter att överblicka, huruvida de organisatoriska
förutsättningarna äro för handen att vid den tillämnade tidpunkten
genomföra en reform av sådan omfattning och betydelse som den
förevarande.

Den eftervårdande verksamhet som erfordras enligt förslaget skall anförtros,
under ledning av fångvårdsstyrelsen, åt den statliga skyddskonsulentorganisationen,
vilken i sin av årets riksdag beslutade utvidgade form skall träda
i funktion från och med ingången av år 1944. Den föreslagna lagen avses, sedan
1939 års lag om villkorlig dom i anslutning till nämnda organisations
utvidgning satts i kraft, skola träda i tillämpning någon tid därefter.
Genom riksdagens beslut erhöll organisationen en sådan utbyggnad som ansågs
erforderlig för att den nya villkorliga domslagen skulle kunna bringas i
tillämpning, och utbyggnadens omfattning bestämdes oavsett huruvida en reform
av lagstiftningen om villkorlig frigivning komme till stånd eller ej;
organisationen skulle nämligen ha att sörja för eftervård åt frigivna fångar
överhuvud. Under den förutsättning som förslaget uppställer för obligatorisk
frigivning eller frihetsstraff på endast sex månader skulle, på sätt framgår av
remissprotokollet, antalet villkorligt frigivna för de närmaste åren sannolikt
uppgå till ej mindre än omkring 900 årligen, medan motsvarande antal för
närvarande är omkring 100. Med dessa siffror för ögonen och med beaktande
jämväl av de krav eftervården av det mycket växlande och svårskötta fångklientelet
kan antagas komma att ställa på organisationen, torde det kunna
befaras att ett genomförande av den nya reformen någon kortare tid efter den
villkorliga domslagens ikraftträdande skulle innebära en måhända alltför
stark påfrestning. En förutsättning för reformen måste emellertid vara att lagstiftningen
ej sättes i kraft förrän konsulentorganisationen med sannolikhet
kan antagas komma att uppbära reformen. Till undvikande av ett eljest kanske
ej nödigt uppskov med lagstiftningen i dess helhet kunde måhända ifrågasättas,
huruvida i anslutning till de bestämmelser i samma syfte men av mera
begränsad räckvidd som upptagits i övergångsbestämmelserna en mjukare
övergång för lagstiftningens genomförande kunde stadgas, exempelvis genom
att såsom förutsättning för obligatorisk frigivning under viss tid kräva ett frihetsstraff
å längre tid än sex månader; antalet villkorligt frigivna skulle då
för år räknat bliva allenast 350 vid frihetsstraff i ett år och 500 vid frihets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

straff, i nio månader. Med en dylik successiv övergångsanordning skulle
skapas ökade garantier för att reformen på ett tillfredsställande sätt kunde
förås ut i livet.

Justitierådet Ericsson:

Införandet bredvid den nuvarande fakultativa villkorliga frigivningen av
obligatorisk frigivning, avsedd att bliva ett ordinärt slutled i verkställigheten
av tidsbestämda frihetsstraff, motiveras därmed, att fången i regel,
för att efter en övergångsperiod kunna återvända till det normala livet utanför
straffanstalten, är i behov av eftervård samt att tillgodoseendet av detta
behov svårligen låter sig anordna i annan form än obligatorisk villkorlig
straffavkortning. Det lärer icke kunna förnekas, att ett stort antal, kanske
majoriteten av dem, som dömts till icke alltför kortvariga frihetsstraff, är
eller kan vara i behov av eftervård. Men det är å andra sidan också klart,
att ifrågavarande fångklientel i sig innesluter såväl många, beträffande vilka
eftervården på förhand är dömd att misslyckas (särskilt återfallsförbrytare),
som också sådana, för vilka behov av eftervård icke förefinnes.

De sakkunniga verkställde ingen annan differentiering än den, som ligger
däri, att obligatorisk frigivning skall komma till användning allenast
beträffande sådana fångar som dömts till minst sex månaders frihetsstraff;
envar sådan fånge skulle sålunda efter avtjänandet av % av straffet frigivas,
varefter det på hans förhållande under en prövotid av minst ett år, under
vilken tid han skulle stå under tillsyn, skulle bero huruvida jämväl den återstående
strafftiden skulle avtjänas. Det remitterade förslaget skiljer sig allenast
såtillvida från de sakkunnigas förslag, att tillsyn under prövotiden icke
gjorts obligatorisk.

Det synes emellertid som om, då det erkännes att i vissa fall eftervård
icke är erforderlig, man därmed lämnat den bärande grunden för institutet
obligatorisk frigivning och att man för dessa fall snarare bort utvidga möjligheterna
för fakultativ frigivning.

Beträffande återfallsförbrytare, för vilka enligt lag internering kan ifrågakomma
först efter det viss längre tids frihetsstraff blivit verkställda,
enligt gällande lag tio år och enligt 1937 års lag angående förvaring och
internering fyra år, torde man i månget fall hava att motse en ständigt upprepad
vandring mellan straffverkställighet och eftervård. Då man emellertid
icke på förhand kan avgöra vilken fånge som är potentiell återfallsförbrytare
och det aldrig kan anses uteslutet, att även en faktisk återfallsförbrytare
på grund av erhållen eftervård kommer att avstå från begående av
ytterligare brott, vill jag i denna del icke framställa något yrkande örn ändring.

Men det är då av största betydelse, att eftervården för dem, vilka äro i
behov därav, så anordnas att den i görligaste mån blir till verklig och bestående
nytta. Med hänsyn till den jämförelsevis ringa erfarenhet man hittills
har av samhällelig eftervård och dess lämpliga organisering samt därtill att
mycket omfattande arbetsuppgifter komma att anförtros den skyddskonsu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

lentorganisation, som är avsedd att tagas i anspråk jämväl för villkorligt frigivna,
ligger det stor vikt på att organisationens tid och krafter icke tagas i
anspråk i andra än sådana fall, då detta är oundgängligt. Väl förhåller det sig
så, att konsulentorganisationens arbetsuppgifter genom förslagets ståndpunkt
att tillsyn icke är obligatorisk komma att bliva i någon mån förminskade,
men denna lättnad torde bliva minimal, då det lärer vara svårt att efter en
så relativt kort strafftid som fem månader avgöra huruvida tillsyn är erforderlig
eller icke och då frihet från tillsyn förty mestadels kan förväntas komma
till användning vid fall av fakultativ frigivning. Vid dessa förhållanden och
då det med fog torde kunna göras gällande, att jämväl den som en gång
förbrutit sig mot landets lagar har rätt att, efter att hava sonat sitt brott
genom att avtjäna det honom ådömda straffet, få i viss mån ordna sitt liv på
egen hand och själv bestämma över sitt kommande öde, synes klokheten
och försiktigheten bjuda att, så länge man ej vill differentiera fallen, sätta
minimigränsen för den obligatoriska frigivningen högre än till sex månaders
frihetsstraff. Det måste för övrigt anses önskvärt, att rimlig proportion finnes
mellan straffavkortningen och den betydande och långvariga inskränkning i
handlings- och rörelsefriheten som eftervården efter villkorlig frigivning kan
innebära.

Jag hemställer på dessa grunder, att förslaget måtte såtillvida ändras, att
obligatorisk frigivning icke må tillämpas vid kortare strafftid än ett år.

2 §•

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf synes böra jämkas i redaktionellt
hänseende. Åt detsamma kan förslagsvis givas den avfattning, att efter egen
ansökning den ock må villkorligt frigivas som undergår straffarbete på viss
tid eller fängelse och avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst
ett år, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla
sig väl och hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet
fortsättes.

6 och 8 §§.

Lagrådet:

Då med förslaget torde avses, att i själva beslutet om villkorlig frigivning
skall intagas bestämmelse såväl angående tillsyn enligt 6 § som örn de särskilda
föreskrifter som i förekommande fall skola meddelas enligt 8 §, lärer
avfattningen av förevarande paragrafer böra så jämkas att denna förslagets
innebörd framgår av lagtexten. I övrigt torde föreskriften i 6 § första
stycket böra underkastas viss jämkning.

12 §.

Lagrådet:

Avfattningen av första stycket torde kunna förenklas.

Jämlikt tredje stycket skall i ärende enligt förevarande paragraf yttrande

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

inhämtas från tillsynsmannen, därest denne ej förut yttrat sig i ärendet.
Vad sålunda föreskrives synes böra erhålla tillämpning jämväl å statens
skyddskonsulent.

Beträffande sista stycket kunde det ifrågasättas huruvida icke, efter
mönster av 16 § i nya villkorliga domslagen, med väckandet av fråga om
åtgärd enligt 11 § innan prövotiden tilländagått borde uttryckligen jämställas
att — vid tillämpning av 13 och 15 §§ — efter berörda tid fråga örn sådan
åtgärd uppkommer i mål som anhängiggjorts före nämnda tidpunkt. Att dessa
fall böra vara likställda synes uppenbart; eljest skulle domstolen kunna föranledas
att förklara den villkorliga friheten förverkad bl. a. på den grund att
åtgärd enligt 11 § icke längre kunde vidtagas. Då något misstag om stadgandets
rätta innebörd näppeligen lärer vara att befara, synes ett förtydligande
måhända kunna undvaras.

13—15 §§.

Lagrådet:

I 13 och 15 §§ av förslaget angivas de förutsättningar under vilka villkorligt
medgiven frihet skall vara förverkad till följd av brott, som den frigivne
övertygats ha begått, i fall som avses i 13 § efter straffverkställighetens
början och enligt 15 § redan dessförinnan. Medan enligt gällande lag
örn villkorlig dom av år 1918 förverkande av villkorligt anstånd eller återgång
av sådan dom må äga rum även då den dömde efter prövotidens utgång
övertygats örn brott som förövats före domen eller under prövotiden
— de enda gränser som i detta avseende föreligga äro de som följa av bestämmelserna
om preskription av ådömt straff — har i fråga om villkorlig
frigivning alltifrån lagstiftningens tillkomst år 1906 den principen omfattats,
att för frihetens förverkande på grund av brott fordras, att den frigivne före
prövotidens slut övertygats om eller i allt fall häktats för brottet. Vid granskningen
inom högsta domstolen av lagen om villkorlig frigivning och 1906
års lag örn villkorlig dom fästes uppmärksamheten å denna principiella
olikhet, i anledning varav departementschefen erinrade att, då den villkorliga
frigivningen innebure ett efterskänkande under vissa betingelser av en
del av ett ådömt straff och det visat sig att dessa betingelser uppfyllts, därmed
vore avgjort att den villkorligt efterskänkta återstoden av straffet icke
kunde verkställas och att följaktligen straffverkställigheten i detta fall —■
på sätt stadgas i 4 § — avslutats vid frigivningen. I den år 1939 antagna
lagen örn villkorlig dom, vilken ännu ej trätt i kraft, har till vinnande av
enhetlig reglering i preskriptionsavseende den ändringen vidtagits att mål,
däri fråga om förverkande uppkommer, skall för att lia inflytande å den
villkorliga domen hava anhängiggjorts senast inom ett år från prövotidens
utgång (16 § andra stycket). I fråga örn villkorlig frigivning föreslås nu,
med frångående av lagens tidigare principiella ståndpunkt, dels att en regel
motsvarande den sistnämnda upptages i 13 § för där avsedda fall, dels att
enligt 15 § i fall som där angivas — frånsett preskription — ingen som helst
tidsbegränsning skall gälla för åtalets väckande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Av vad sålunda anförts framgår att, under det i fråga om villkorlig dom
frånvaron av viss tidsfrist inom vilken åtal senast skall väckas funnits vara
icke lämplig och förty en ettårsfrist införts, alldeles motsatt väg beträtts såvitt
rör villkorlig frigivning, i det att redan förefintlig tidsfrist antingen förlängts
(13 §) eller helt uteslutits (15 §).

Någon bärande grund för denna ändring i förhållande till gällande rätt
torde näppeligen föreligga. Beträffande utbytandet i 13 § av prövotidens slut
mot ett år därefter har allenast anförts att, om brottet begåtts under prövotiden,
det syntes mindre tillfredsställande att förverkande skulle kunna
äga rum endast om målet hunne avgöras (eller häktning ske) före prövotidens
utgång, i anslutning vartill förklarats att stadgandet därför ansetts böra
avfattas efter förebild i 16 § andra stycket av den nya villkorliga domslagen.
Vad som anförts — i vad det ej avser vinnande av likformighet med nämnda
lag — kan emellertid med visst fog såtillvida åberopas mot varje gränsdragning
att i gränsfallen den satta gränsen städse framstår såsom i viss mån godtycklig.
I fråga örn borttagandet av tidsbegränsningen i 15 § har annat skäl ej
åberopats än att den nuvarande skarpa gränsdragningen mellan de fall, då
domen meddelades eller häktningen skedde under prövotiden och då detta
ägde rum efter utgången av nämnda tid, skulle kunna leda till olikheter som
ej vore sakligt motiverade. Vad härmed åsyftats utöver nyssnämnda vid
13 § anförda olägenhet framgår ej. Ändringen i 15 § kan möjligen hava
samband med det sätt varpå förverkandefrågan funnits böra lösas i nämnda
paragraf och med den olika innebörd, som förverkandet kan komma
att ha i fall enligt 13 § och enligt 15 §. Till dessa spörsmål återkommer
lagrådet nedan. Oavsett huru dessa frågor regleras, synas i princip såväl
de i 13 § som de i 15 § angivna fallen böra i förevarande avseende behandlas
lika. Tillräckliga skäl ha ej förebragts för att avvika från den hittills intagna
ståndpunkten, att när straffet till största delen avtjänats och därefter
en prövotid av minst ett år gått till ända det allmännas reaktion mot brottet
får sägas vara i viss mening genomförd samt att i enlighet härmed förverkande
av villkorligt medgiven frihet icke bör ske, med mindre den villkorligt
frigivne under prövotiden varder övertygad örn annat brott. Härmed bör
emellertid jämställas att åtal skett före prövotidens utgång.

Lagrådet förordar alltså upptagandet i lagen av en bestämmelse, innehållande
att villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad på grund av
brott, med mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före
prövotidens utgång.

Anses emellertid särskilt önskvärt att likformighet på denna punkt vinnes
med motsvarande reglering i den nya villkorliga domslagen, synas avgörande
skäl icke kunna anföras mot att, på sätt skett i 13 §, för åtals väckande
bestämmes en frist på ett år efter prövotidens utgång vilken bestämmelse bör
gälla jämväl i de fall som avses i 15 §.

Vare sig tiden då åtal sist må väckas för att förverkande skall kunna ske
bestämmes på ena eller andra sättet, bör enligt lagrådets mening i lagen
upptagas ett stadgande motsvarande 4 § av gällande lag, enligt vilket lagrum

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

straffet skall anses vara till fullo verkställt, där ej före prövotidens slut
fråga uppkommit om återkallelse eller förverkande» av den villkorliga
frigivningen. Väl har departementschefen framhållit, att med hänsyn till de
nya reglerna om förutsättningarna för återfallsstraff en dylik regel skulle
kunna undvaras. Erinras må emellertid, att jämväl i åtskilliga andra fall
rättsverkningar äro knutna till straffets fulla undergående och att i dessa
fall en dylik regel torde vara av värde, i den mån den icke måste anses rent av
nödvändig (jfr förutom 1927 års förvaringslag 2 §, varom förslag till ändring
föreligger, övergångsbestämmelserna, tredje punkten sista meningen,
till 4 kap. strafflagen i dess nya lydelse, 1937 års förvarings- och interneringslag
13 §, tvångsuppfostringslagen 15 §, ungdomsfängelselagen 20 §, nya
rättegångsbalken 20 kap. 7 § samt vissa återfallsregler inom specialstraffrätten)
. Lagrådet hemställer därför att i analogi med vad som föreskrivits
i 16 § sista stycket nya villkorliga domslagen ett stadgande upptages av innehåll
att, då den villkorligt medgivna friheten ej längre kan förklaras förverkad,
straffet skall anses hava vid frigivningen till fullo verkställts.

Enligt 15 § skall, där den villkorligt frigivne övertygas örn brott som förövats
innan straffet började verkställas och till följd därav förhöjt straff
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, vad på grund av den villkorliga
frigivningen förordnats vara utan verkan. Den frigivne skall således återintagas
i straffanstalt för att undergå det gemensamma straffet. Från detta
straff skall avräknas allenast den strafftid som han verkligen utstått. Avräkning
må ej i något fall omfatta tillika den strafftid som vid frigivningen återstod.
Förverkanderegeln är undantagslös och överensstämmer såvitt brottet
åtalats före prövotidens slut med gällande rätt. Den står emellertid, principiellt
sett, mindre väl samman med det efter mönster av nya villkorliga domslagen i
13 § upptagna undantaget att, där särskilda skäl föreligga, förverkandeförklaring
må kunna underlåtas. Tydligen har det ansetts att, då domstolen har
att träffa avgörandet i fråga om straffet för den sammanlagda brottsligheten,
det ligger i domstolens hand att vid straffets utmätande taga hänsyn till att
brottet lagföres först sedan prövotiden gått till ända och till att den frigivne
under denna tid kan lia varit underkastad mer eller mindre långt gående inskränkningar
i sin rörelsefrihet och jämväl fört ett oklanderligt leverne. Väl är
det riktigt att vid bestämmandet av det gemensamma straffet det icke alltid är
nödigt att utmäta ett förhöjt sådant, t. ex. då det nyupptäckta brottet är helt
ringa i förhållande till det förut avdömda. Men vid straffmätningen lärer dock
städse böra iakttagas att betydelse tillmätes allenast sådana omständigheter
som kunna hänföras lill själva brottsligheten, visserligen ej sedd isolerad
utan sådan den framträder vid den nya lagföringen. Utöver vad nu sagts
torde den dömdes förhållanden före och efter brottens begående i princip
icke få tillmätas betydelse vid straffmätningen; för dessas beaktande får nådevägen
anlitas. Rättsläget kan vidare vara sådant, att på grund av lagstadgat
straffminimum för det nyupptäckta brottet domstolens möjlighet att nå fram
till ett med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter tillfredsställande
resultat är begränsad. Under dessa förhållanden synes frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

huruvida hela den förut ådömda eller endast den utståndna strafftiden skall
avräknas från det gemensamma straffet böra hållas skild från spörsmålet örn
straffets utmätande och därför lösas fristående för sig.

Den lämpliga lösningen av förverkandefrågan sammanhänger emellertid
med ett annat spörsmål. Detta rörer förutsättningarna för ny villkorlig frigivning.
Då villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad enligt 11 eller
13 §, skall jämlikt 14 § det vid frigivningen återstående straffet eller det
längre straff som den frigivne har att undergå anses såsom nytt straff med avseende
å frågan om ny villkorlig frigivning. Örn således den vid frigivningen återstående
strafftiden, eventuellt i förening med nytt straff, uppgår exempelvis
till sex månader, skall obligatorisk frigivning ånyo äga rum då 5U av denna
strafftid eller således fem månader förflutit. Någon motsvarande regel har
icke upptagits för fall då enligt 15 § förhöjt straff ådömes. Förslaget kan
lämna rum för två skilda tolkningar, medförande väsentligt olika resultat.
Enligt den ena, som bygger på den uppfattning som kommit till uttryck
i sakkunnigbetänkandet (s. 70), skulle vad av det gemensamma straffet
återstår att verkställa anses såsom nytt straff med avseende å frågan om
ny villkorlig frigivning. Örn t. ex. det först ådömda straffet utgör straffarbete
i tre år och den dömde frigives sedan 5/e därav eller två år sex månader
verkställts samt det gemensamma straffet är tre år sex månader, varifrån
skall avräknas den avtjänade strafftiden, skulle enligt denna tolkning
villkorlig frigivning enligt 1 § ske sedan 5/s av återstoden, ett år, eller tio
månader avtjänats. Den dömde får alltså avtjäna sammanlagt tre år fyra
månader eller således nästan hela det gemensamma straffet. Hade han däremot
på en gång dömts för båda brotten till tre år sex månader, skulle frigivningen
ha skett efter 5/s av nämnda strafftid eller två år elva månader.
Detta resultat av att lagföring skett vid skilda tillfällen strider mot grundtanken
i 4 kap. 3 § strafflagen, nämligen att tillfälligheter av denna art ej
böra inverka på bestraffningen. Den andra tolkningen åter innebär, att
frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det gemensamma
straffet. 1 anförda exempel skall då frigivningen ske sedan 5/e av tre år
sex månader eller två år elva månader verkställts. Då därav förut avtjänats
två år sex månader, skall den dömde frigivas sedan han ytterligare avtjänat
fem månader eller 5/e av straffhöjningen. En regel i enlighet med denna
tolkning står i god överensstämmelse med nämnda grundtanke i 4 kap. 3 §
strafflagen. Det förhållande att en dom enligt nämnda lagrum formellt sett
innebär ådömande av ett nytt odelbart straff talar också till förmån för
denna tolkning. Möjligen kan den även anses motsättningsvis framgå av att,
såsom förut påpekats, motsvarighet saknas till bestämmelsen i 14 §.

Oavsett vad med förslaget kan hava åsyftats, lärer sistnämnda tolkning
böra tagas till utgångspunkt vid frågans reglering, och uttrycklig bestämmelse
i ämnet bör meddelas i lagtexten. En sådan regel kräver emellertid modifikation
i riktning mot en lösning enligt den andra tolkningen av 15 §. Regeln
kan nämligen leda till resultat, som icke kunna anses förenliga med de allmänna
förutsättningarna för villkorlig frigivning. Såvitt gäller frigivning

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

enligt 1 §, medför regeln på sätt det anförda exemplet visar att verkställigheten
efter den nya domen blott motsvarar 5/e av straffhöjningen och att
därefter ny frigivning skall ske. Är straffhöjningen obetydlig, resulterar den
nya domen i att den dömde intages på straffanstalt för en mycket kortvarig
verkställighet. Därest på sätt lagrådet förordat föreskrift meddelas, att straffet
skall anses till fullo verkställt sedan prövotiden gått till ända utan att
fråga om förverkande uppkommit, kan det till och med inträffa att någon
ny verkställighet ej skall ske, ändå att förhöjt straff ådömts. Då obligatorisk
villkorlig frigivning eljest ej ifrågakommer, med mindre strafftiden uppgår
till minst sex månader och den dömde därav undergått minst fem månader,
synes nämnda resultat icke vara tillfredsställande. Den modifikation som
med hänsyn härtill bör vidtagas lärer böra innefatta att ny villkorlig frigivning
ej må ske med mindre vad av det för brotten gemensamma straffet återstår
att verkställa uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den
dömde ånyo avtjänat minst fem månader. Med hänsyn till att villkorlig
frigivning enligt 2 § är beroende på Kungl. Maj:ts prövning synes det icke
vara erforderligt att den åsyftade modifikationen gäller i fråga örn sådan
villkorlig frigivning.

Lagrådet hemställer förty att i lagen intages föreskrift av huvudsakligen det
innehåll att, om den frigivne jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes förhöjt
straff, frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det
för brotten gemensamma straffet, dock att villkorlig frigivning enligt 1 § ej
må ske, med mindre vad av straffet återstår att verkställa uppgår till minst
sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Den nu föreslagna modifikationen bör tydligen gälla även för det fall att
den frigivne ådömes förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen i mål som
anhängiggjorts först efter det prövotiden gått till ända.

Därest lagrådets nu gjorda hemställan vinner bifall, torde innehållet i 20 §
lämpligen böra utsträckas att gälla vid tillämpningen av lagen i stället för,
såsom enligt förslaget, 1 och 2 §§.

Vad härefter ånyo angår förverkandefrågan kommer genom en bestämmelse
av angiven innebörd att jämväl bliva fastställt vilken verkan ett beslut
örn förverkande har i fall som avses i 15 §. Med hänsyn bl. a. till att den
dömde i enlighet härmed ofta icke lärer komma att avtjäna hela den strafftid
som återstod vid frigivningen utan blott en del därav, torde förslagets ståndpunkt
att upptaga föreskrift örn obligatoriskt förverkande kunna bibehållas
såsom huvudregel. Det synes emellertid erforderligt att vid sidan av denna
huvudregel öppna möjlighet för domstolen att, i stället för förhöjt straff
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, ådöma särskilt straff för det nyupptäckta brottet.
Tillgång till denna möjlighet har betydelse för de fall, då förhöjningen
i det förut ådömda straffet skulle bliva ringa men omständigheterna äro sådana,
att domstolen icke anser sig kunna förordna att det först ådömda
straffet skall avse jämväl det nya brottet. Genom den föreslagna regeln göres

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

visserligen avsteg från stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen, men i fråga om
straff av jämförelsevis kort varaktighet lärer ett dylikt avsteg hava mindre
betydelse. Ett motsvarande undantag är ock upptaget i den nya villkorliga
domslagen. Ådömande av särskilt straff i enlighet med vad sålunda föreslagits
föranleder icke någon rubbning av den villkorliga frigivningen; dömande
till förhöjt straff i förening med förverkande innebär däremot att, då ny
villkorlig frigivning sker, ny prövotid kommer att löpa.

Lagrådet förordar alltså att åt hithörande bestämmelser i 15 § gives det
huvudsakliga innehåll att, därest den frigivne övertygas örn brott, som förövats
innan straffet började verkställas, och till följd därav förhöjt straff
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, den villkorligt medgivna friheten
skall förklaras förverkad, att, örn den frigivne finnes förskylla endast
ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet, straff i stället må ådömas
och verkställas för allenast det brott varom den frigivne sålunda övertygats
samt att, om förhöjt straff prövas icke böra ådömas, det förut ådömda straffet
skall förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Vid den av lagrådet sålunda förordade omarbetningen lärer det kunna
befinnas lämpligt att, med förebild från den nya villkorliga domslagen, sammanföra
bestämmelserna i 13 och 15 §§ och jämväl i övrigt mera följa uppställningen
i sistnämnda lag.

Erhålla de i förslagets 15 § upptagna bestämmelserna sådan innebörd som
nyss angivits, torde i 4 kap. 3 § strafflagen böra intagas erinran, att i vissa fall
särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff. Denna erinran bör
avse, jämte förevarande lagstiftning, även lagen om villkorlig dom.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927
(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Lagrådet:

Vid bifall till lagrådets hemställan under 13—15 §§ förslaget till lag om
villkorlig frigivning att i den lagen måtte upptagas särskilt stadgande av innebörd
att, då den villkorligt medgivna friheten ej längre kan förklaras förverkad,
straffet skall anses hava vid frigivningen till fullo verkställts, lärer
frågan om ändring i förevarande lag förfalla.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68
s. 1) innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler lagrådets
den 5 maj 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 februari
1943 remitterade förslagen till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådets majoritet har för att undvika organisatoriska svårigheter vid den
föreslagna lagstiftningens ikraftträdande ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn
därtill kunde vidtagas en viss uppmjukning i förslaget, exempelvis genom
att såsom förutsättning för obligatorisk frigivning under viss tid kräva ett
frihetsstraff å längre tid än sex månader. Såsom lagrådets majoritet därvid
uttalat är det givetvis av vikt, att reformen icke genomföres vid en sådan
tidpunkt att skyddskonsulentorganisationen på grund därav utsättes för alltför
stark påfrestning. Skyddskonsulenterna skola i första hand föra 1939 års
lag örn villkorlig dom ut i livet. Det synes nödvändigt, att någon tid får förflyta
efter det att sistnämnda lag trätt i tillämpning innan Kungl. Maj:t meddelar
beslut om att jämväl här ifrågavarande lagstiftning örn villkorlig frigivning
skall träda i kraft. Att därutöver genom en särskild övergångsanordning
underlätta reformens genomförande lärer icke vara erforderligt.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att förslaget till lag om villkorlig frigivning
måtte ändras så, att obligatorisk frigivning ej må tillämpas vid kortare
strafftid än ett år. Tillräckliga skäl för en sådan ändring, som skulle avsevärt
inskränka lagens tillämpningsområde, torde ej ha anförts.

Beträffande förslaget i övrigt har lagrådet förordat vissa jämkningar och
tillägg. 2 § har i enlighet med vad lagrådet hemställt underkastats en redak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tionell omarbetning. I fråga om 6 och 8 §§ har lagrådet förordat, att bestämmelser
örn tillsyn enligt 6 § och om föreskrifter enligt 8 § skola upptagas i
själva beslutet örn villkorlig frigivning. Såsom torde framgå av det remitterade
förslaget böra de bestämmelser, som i dessa avseenden skola gälla, meddelas
i samband med den villkorliga frigivningen. Det torde emellertid av
praktiska skäl icke kunna föreskrivas, att bestämmelserna skola meddelas
redan före frigivningen och intagas i beslutet härom. I tillämpningsföreskrifter
till den nya lagstiftningen bör stadgas, att bestämmelserna i fråga skola
intagas i en för den frigivna utfärdad tillsynsbok. 6 och 8 §§ i förslaget ha
därför bibehållits oförändrade. 12 § första och tredje styckena ha ändrats i
enlighet med lagrådets uttalanden.

Med avseende å bestämmelserna i 13—15 §§ har lagrådet föreslagit vissa
jämkningar i fråga om förverkande av villkorlig frigivning och vad därmed
äger samband samt förordat en delvis annan reglering för olika fall av sammanträffande
av brott. Lagrådet har i denna del till en början hemställt örn
den ändringen i förslaget, att i nära anslutning till gällande lag stadgas att
villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad på grund av brott med
mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens
utgång. Vidare har lagrådet förordat bestämmelser, att därest den frigivne
övertygas om brott som förövats innan straffet började verkställas och till
följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, den villkorligt
medgivna friheten skall förklaras förverkad, att örn den frigivne finnes
förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet, straff i stället
må ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den frigivne sålunda
övertygats, samt att om förhöjt straff prövas icke böra ådömas, det förut
ådömda straffet skall förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.
Lagrådet har tillika hemställt, att i lagen intages föreskrift av huvudsakligen
det innehåll att, örn den frigivne jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes
förhöjt straff, frågan örn ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn
till det för brotten gemensamma straffet, dock med den inskränkningen att
villkorlig frigivning enligt 1 § ej må ske, med mindre vad av straffet återstår
att verkställa uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den
dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Vad lagrådet sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda. Bestämmelserna
ha upptagits under 13 och 14 §§ i förslaget.

Såsom 15 § har — i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag och
i analogi med 16 § sista stycket nya lagen om villkorlig dom — på lagrådets
hemställan upptagits stadgande, att då den villkorligt medgivna friheten ej
längre kan förklaras förverkad, straffet skall anses ha vid frigivningen till
fullo verkställts.

Likaledes i enlighet med lagrådets hemställan har 20 § utsträckts att gälla
s id tillämpningen av lagen i stället för, såsom enligt det remitterade förslaget,
1 och 2 §§.

Om det nyssnämnda stadgandet, att straff som avbrutits genom villkorlig
frigivning likväl under viss förutsättning skall anses till fullo verkställt, upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

tages, har lagrådet ansett, att det till lagrådet remitterade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 2 § 1927 års förvaringslag borde få förfalla. Då detta
förslag dock alltjämt skulle få viss betydelse, nämligen med avseende å tiden
före prövotidens slut, har jag likväl ansett mig böra bibehålla detsamma.

Det nya innehållet i 13 § lagen örn villkorlig frigivning torde, på sätt lagrådet
uttalat, böra föranleda, att i 4 kap. 3 § strafflagen intages en erinran
om att i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt sådant.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § 1898 års lag om beräkning av
strafftid, vilket av lagrådet lämnats utan erinran, bär bibehållits oförändrat.

I enlighet med det anförda ha upprättats förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillråkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.