Kungl. Maj:ts proposition nr 252 (Proposition 1942:252)

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m.; given Stockholms
slott den 8 maj 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

Vid behandling i årets statsverksproposition av frågan om anslag till häradsrätterna
(andra huvudtiteln punkt 10) erinrade jag örn det säregna och
mycket föråldrade system efter vilket häradshövdingarna alltjämt avlönas
samt om det av 1937 års domsagoutredning den 22 september 1939 avlämnade
betänkandet med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 252.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

och lönereglering för domsagopersonalen. Efter att ha antytt grunderna för
domsagoutredningens förslag anförde jag, att detta efter vederbörliga remisser
vore föremål för överväganden inom justitie- och finansdepartementen samt
att det vore min förhoppning, att dessa överväganden skulle leda till att förslag
rörande lönereglering för häradshövdingarna jämte övrig domsagopersonal
skulle kunna underställas detta års riksdag. Det vore emellertid tydligt,
att en eventuell beslutad lönereglering, med hänsyn till de betydande och
delvis svårlösta omorganisationsfrågor som vore förknippade med densamma,
krävde så lång ytterligare förberedelsetid, alt densamma icke kunde sättas i
kraft före den 1 juli 1943.

Sedan frågan numera varit föremål för ytterligare prövning inom justitiedepartementet,
får jag anmäla förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen
och lönereglering för häradshövdingarna m. m., avsett att träda i tilllämpning
den 1 juli 1943.

Domsagoutreclmngen.

Efter nådigt bemyndigande den 18 juni 1937 tillkallade jag generaldirektören
E. R. Stridsberg, tillika ordförande, samt nuvarande statsråden G. H.
Andersson och J. F. Domö, häradshövdingen B. R. Zetterstrand ävensom
ledamöterna av riksdagen lantbrukaren P. J. Gustafsson i Benestad och riksgäldsfullmäktigen
E. G. E. Eriksson för att inom justitiedepartementet verkställa
utredning angående frågorna örn lönereglering för häradshövdingarna
på grundval av sportlernas avskaffande och om de rättsbildade och de icke
rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden samt
om behovet av dylika biträden i de olika domsagorna.

Vid tillkallandet av de sakkunniga anförde jag bl. a., att avlöningssystemet
för häradshövdingarna vore ur allmän löneteknisk synpunkt föråldrat och
småningom kommit att verka ojämnt. Så länge i samband med det nuvarande
sportelsystemet det ekonomiska ansvaret för domsagornas förvaltning
principiellt läge på häradshövdingarna, försvårades ock ett tillfredsställande
ordnande av såväl de rättsbildade som de icke rättsbildade biträdenas anställnings-
och avlöningsförhållanden. För upptagande av frågan om en revision
av avlöningssystemet talade jämväl det skälet, att den åtminstone i
princip syntes böra hava vunnit sin lösning innan den nya rättegångsordningen
infördes. En lönereglering för häradshövdingarna borde tydligen innefatta
en övergång till ett lönesystem utan sportler. En följd härav bleve, att
domsagoförvaltningen måste helt förstatligas, i den mån det icke tillkomme
de tingshusbyggnadsskyldiga att sörja för densamma. Beträffande löneställningen
för häradshövdingarna framhöll jag, att den omständigheten, att häradshövdingarnas
verksamhet uppenbarligen vore av stor betydelse för rättsvården
och att det därför vore av vikt att för häradshövdingtjänsterna förvärva
skickliga domare, borde beaktas vid avvägningen av häradshövdingarnas
löner i förhållande till lönerna inom domstolsväsendet i övrigt och inom
förvaltningen. Jag yttrade vidare, att med hänsyn till domsagornas växlande

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

storlek och häradshövdingarnas på grund därav skiftande arbetsbörda och
ansvar löneförmånerna icke torde kunna bestämmas lika för alla häradshövdingar
utan en viss differentiering få ske av löneförmånerna i de olika
domsagorna. Slutligen framhöll jag, att även frågorna örn de rättsbildade
och icke rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden
samt om det antal befattningshavare av olika slag, som vore erforderligt å
de olika domsagokanslierna, borde göras till föremål för ifrågavarande utredning.

Sedan de sakkunniga, som antogo benämningen 1937 års domsagoutredning,
avlämnat sitt betänkande (stat. off. utredn. 1939: 29), ha yttranden
däröver efter remiss avgivits av nedre justitierevisionen, hovrätterna, statskontoret,
allmänna lönenämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, örebro, Västernorrlands och Norrbottens
län, ett stort antal häradshövdingar, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningarna för yngre jurister i Svea och Göta hovrätter samt Sveriges
advokatsamfund.

Innan jag redogör för den sålunda förebragta utredningen, torde jag få
lämna en översikt över häradshövdingarnas avlöningsförhållanden enligt gällande
ordning, tidigare reformförslag, domsagornas nuvarande personalorganisation
m. m.

Häradshövdingarnas avlöningsförhållanden enligt gällande

ordning.

Häradshövdingarnas nuvarande avlöningssystem grundar sig på en år
1874 genomförd lönereglering. Dessförinnan åtnjöto häradshövdingarna icke
någon egentlig lön, utan deras inkomster bestodo huvudsakligen av sportler
i form av expeditionslösen. De anställde själva erforderliga biträden, såväl
rättsbildade som icke rättsbildade, och hade att bestrida förvaltningskostnaderna
i domsagan, däri inbegripet biträdenas avlöning.

Enligt den år 1874 beslutade löneregleringen skulle sportlerna i princip
bibehållas endast i den utsträckning att de motsvarade förvaltningskostnaderna,
vilka fortfarande skulle bäras av häradshövdingarna. Den egentliga
avlöningen bestämdes att utgå direkt av statsmedel. Den delades i lön, som
sattes lika för alla häradshövdingar till 4,500 kronor, samt tjänstgöringspenningar,
som för de olika domsagorna skulle utgå med växlande belopp, efter
vissa beräkningsgrunder bestämda med hänsyn till arbetsbördan, dock högst

3,500 kronor och i allmänhet lägst 1,000 kronor. För de domsagor, där sportelinkomsten
antogs komma att med något avsevärt belopp överstiga förvaltningskostnaderna,
nedsattes emellertid tjänstgöringspenningarna i förhållande
härtill, varigenom de i vissa domsagor kommo att understiga 1,000 kronor.
Å andra sidan skulle för en del domsagor, där sportlerna ansågos komma
att understiga förvaltningskostnaderna, av statsmedel utgå särskilda förvaltningskostnadsbidrag
till belopp motsvarande den beräknade skillnaden.
Slutligen må framhållas, att vid 1874 års lönereglering häradshövdingarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

inkomst i form av provision å av dem försålda stämplar icke berördes; denna
försäljning utgjorde nämligen vid denna tidpunkt — ändring härutinnan
skedde först år 1928 — ett av häradshövdingarna frivilligt åtaget bestyr, och
ersättningen härför ansågs icke böra inbegripas bland inkomsterna från ämbetet.

Med 1874 års lönereglering avsågs att åstadkomma större likformighet beträffande
häradshövdingarnas behållna avlöningsförmåner. Dessa förmåner
beräknades, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, komma att efter
arbetsbördan växla mellan 8,000 och 5,500 kronor, i huvudsak utgående av
statsmedel. Emellertid utvecklades förhållandena snart i sådan riktning, att
häradshövdingarnas sportelinkomster i de flesta fall kommo att betydligt
överstiga förvaltningskostnaderna. Sportlerna hava således till väsentlig del
kommit att ingå i häradshövdingarnas behållna avlöningsförmåner. Häri har
man att se den huvudsakliga förklaringen till att 1874 års lönereglering hittills
kunnat formellt kvarstå orubbad.

Under den kristid, som åtföljde det förra världskriget, kompletterades 1874
års lönesystem i olika hänseenden genom åtgärder, som från början i regel
hade provisorisk karaktär. På grund av prisstegringen under kristiden inträdde
för häradshövdingarna en svår ekonomisk situation. Utgifterna för domsagornas
förvaltning stegrades avsevärt utan motsvarande ökning av inkomsterna.
Åren 1918 och 1919 vidtogos emellertid vissa höjningar av expeditionslösen,
varmed förnämligast torde hava avsetts att bereda häradshövdingarna
kompensation för nämnda utgiftsökning. I syfte att bereda ökade löneförmåner
åt häradshövdingarna i de ekonomiskt mindre givande domsagorna genomfördes
vidare år 1920 en s. k. partiell löneförbättring. Dyrtidstillägg utgick
till häradshövdingarna från och med år 1917 efter särskilda grunder.
Numera tillkommer jämväl kristillägg.

Under kristiden aktualiserades på grund av svårigheten att då anskaffa
erforderlig rättsbildad personal till domsagorna den redan tidigare uppmärksammade
frågan om inrättande av statsavlönade befattningar för sådan personal.
Det första steget härtill togs genom 1918 års domsagostadga, den
första i sitt slag och sedermera avlöst av nya sådana. Genom dessa stadgor
har personalorganisationen successivt utvidgats och arbetsfördelningen reglerats.
Sålunda har möjlighet skapats att i domsagorna tillsätta rättsbildade
biträden av olika slag —- förste och andre notarier, sekreterare och biträdande
domare — vilkas avlöning beträffande förste notarie helt och beträffande
övriga biträden i huvudsak utgår av statsmedel. Den icke rättsbildade personalen
i domsagorna anställes och avlönas däremot fortfarande av häradshövdingarna
själva. I samband med att de förut nämnda provisoriska lösenförhöjningar,
som åren 1918 och 1919 vidtogos, år 1927 definitivt fastställdes
och infördes i expeditionslösenförordningen, föreskrevs emellertid genom
särskild kungörelse (S. F. S. 1927: 179), att häradshövding som villkor
för att uppbära den förhöjda lösenavgiften skulle underkasta sig vissa bestämmelser
i fråga örn de icke rättsbildade biträdenas avlönande, varigenom
dessa, bland annat, tillförsäkrades viss minimilön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Vad beträffar de i häradshövdingarnas avlöningsförmåner ingående särskilda
posterna, utgör den egentliga lönen alltjämt 4,500 kronor. Med avseende
å tjånstgöringspenningarna och förvaltningskostnadsbidragen ha de
år 1874 för de särskilda domsagorna i sådant hänseende fastställda beloppen
ändrats endast i samband med omregleringar av domsagor. Beloppen, som
enligt vad förut sagts ursprungligen beräknats med hänsyn till arbetsbördan
och förvaltningsutgifterna i domsagorna, motsvara numera icke ens tillnärmelsevis
domsagornas inbördes förhållanden i nämnda hänseenden. Det
högsta belopp, med vilket tjänstgöringspenningar nu utgår i någon domsaga,
är 3,400 kronor, det lägsta 200 kronor. I övrigt växla beloppen mellan 3,000
och 600 kronor; i medeltal utgår något över 1,500 kronor för domsaga. Förvaltningskostnadsbidrag
förekomma beträffande 22 domsagor och utgå med
belopp växlande mellan 1,000 och 100 kronor; endast i 4 domsagor är beloppet
högre än 500 kronor.

Den största inkomstposten för häradshövdingarna utgöra i allmänhet sportlerna,
bestående av lösen för utfärdade expeditioner. Huvudparten av dessa
inkomster härflyter från lösen för expeditioner i inskrivningsärenden. I det
stora flertalet domsagor eller 93 stycken uppgick den årliga medelinkomsten
av sportlerna under 5-årsperioden 1937—1941 till belopp mellan 22,000 och

10,000 kronor. I 7 domsagor överstego de årliga sportlerna förstnämnda belopp
och utgjorde i en domsaga 71,315, i en 55,070, i en 35,301, i en 35,075,
i en 27,397, i en 24,182 och i en 22,741 kronor. Å andra sidan understego de
årliga sportlerna i 16 domsagor 10,000 kronor och utgjorde lägst 6,503 kronor.
De sammanlagda sportelinkomsterna i rikets samtliga domsagor uppgingo
under perioden till 1,771,132 kronor i årligt medeltal eller i genomsnitt
15,268 kronor per domsaga. I detta sammanhang må emellertid erinras att
enligt bestämmelser som meddelades i samband med utnämning år 1940 av
ny häradshövding i Södra Roslags domsaga, vilken domsaga har de största
sportelinkomsterna i riket, viss del av sportelöverskottet i denna domsaga
numera inlevereras till statsverket (jfr prop. 150/1940 L. sid. 16 f; 22).

Genom 1934 års lagstiftning om inteckningsförnyelsemas avskaffande förlorade
häradshövdingarna den ganska betydande och regelmässigt återkommande
sportelinkomsten av dessa ärenden. De tillerkändes emellertid i stället
ersättning för förlorad inteckningslösen av statsverket. Dylik ersättning
skulle, enligt vad som uttalades vid frågans riksdagsbehandling, utgå från
den nya lagstiftningens ikraftträdande så länge den nuvarande löneregleringen
vore gällande, men sedan någon tid — förslagsvis fem år — förflutit,
skulle till övervägande upptagas frågan huruvida jämkning i de först fastställda
ersättningsbeloppen kunde finnas påkallad. En sådan allmän omprövning
av beloppen ägde rum vid 1940 års lagtima riksdag, då en rduktion genomfördes
beträffande de högre ersättningarna (prop. 150/1940 L. sid. 6 ff;
17 f). Dessutom lia ersättningar, varom nu är fråga, i några fall indragits eller
reducerats i samband med utnämning av ny häradshövding eller i samband
med indelningsändring. För närvarande utgår ersättning i 109 domsagor
med belopp växlande mellan 400 kronor och 2,950 kronor (statsliggaren sid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

126). Sammanlagda årliga ersättningsbeloppet utgör 193,675 kronor eller i
genomsnitt 1,777 kronor per domsaga.

Dyrtidstillägg och kristillågg utgå med enhetliga belopp till alla häradshövdingar.
Dyrtidstillägget utgår enligt bestämmelserna för befattningshavare
vid oreglerade verk, därvid tillägget beräknas å en fingerad årsinkomst av

7,200 kronor och efter ett numera maximerat indextal av 188. För år 1941
uppgick tillägget till 3,168 kronor förutom barntillägg. Kristilläggets belopp
utgjorde samma år 552 kronor 90 öre.

Den partiella löneförbättringen består av lönefyllnad och resekostnadsbidrag.
Lönefyllnaden beräknas med hänsyn till vad häradshövdingarna under
en förfluten tidsperiod — sedan kristidens inträde kalenderåret närmast före
det under vilket lönefyllnaden skall utgå — uppburit i lön, tjänstgöringspenningar,
förvaltningskostnadsbidrag, sportler och ersättning för förlorad lösen
å inteckningsförnyelser med avdrag för förvaltningskostnaderna. Uppgår den
sålunda beräknade årliga nettoinkomsten icke till mera än 9,000 kronor, utgår
lönefyllnaden med skillnadsbeloppet mellan nettoinkomsten och 11,000
kronor. Vid en nettoinkomst av 9,000 kronor utgår således lönefyllnad med

2.000 kronor. För varje belopp av 400 kronor, varmed nettoinkomsten överstiger
9,000 kronor intill 13,000 kronor, minskas lönefyllnaden med 100 kronor
och utgår således vid en nettoinkomst av 13,000 kronor med 1,000 kronor.
För varje belopp av 200 kronor, varmed nettoinkomsten överstiger 13,000
kronor, minskas lönefyllnaden med 100 kronor och utgår således vid en nettoinkomst
av 14,800 kronor med 100 kronor. Uppgår nettoinkomsten till

15.000 kronor eller mera, utgår icke lönefyllnad. Beträffande domsagor under
hovrätten för övre Norrland och Härjedalens domsaga beräknas dock lönefyllnaden
så, att med densamma inkomsten stiger till minst 11,500 kronor.
Resekostnadsbidrag utgår med en tredjedel av beräknade kostnaden för sådana
tjänsteresor, för vilka häradshövding icke åtnjuter ersättning enligt resereglemente!,
dock att därigenom nettoinkomsten, inbegripet lönefyllnad, icke
må överstiga 15,000 kronor.

Partiell löneförbättring av nu angivet slag tillkommer för närvarande häradshövdingarna
i 78 domsagor. Lönefyllnaden utgår beträffande 76 av dessa
domsagor med belopp, för år räknat, växlande mellan 100 och 1,900
kronor. I de återstående 2 domsagorna överstiger lönefyllnaden sistnämnda
belopp och utgör i den ena 3,800 kronor och i den andra 4,300 kronor.
Det årliga medelbeloppet för lönefyllnaden i ifrågavarande 78 domsagor är
ej fullt 1,070 kronor. I 43 av dessa domsagor utgår dessutom resekostnadsbidrag,
i 2 domsagor med 600 kronor, i de övriga med 100—400 kronor,
allt för år räknat. Sammanlagda årsbeloppet av den nu berörda partiella
löneförbättringen uppgår för hela riket till 92,500 kronor. — Härutöver utgår
sedan budgetåret 1936/37 särskild lönefyllnad till vissa häradshövdingar
såsom ersättning för bidrag till andre notaries avlönande, vilken lönefyllnad
närmare beröres i det följande.

Slutligen äga häradshövdingarna som förut nämnts uppbära stämpelprovision.
Enligt stämpelförordningen utgör provisionen 3 procent å be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

loppet av de under ett kalenderår försålda stämplarna intill ett belopp av

20,000 kronor, 1 procent å överskjutande stämpelbelopp intill 200,000 kronor
samt Vio procent å belopp däröver. I det stora flertalet domsagor eller
101 stycken utgick provisionen under 5-årsperioden 1937—1941 med ett
årligt medelbelopp av mellan 2,600 och 1,000 kronor. I 5 domsagor översteg
den årliga provisionen förstnämnda belopp och utgjorde sålunda i en
domsaga 3,201, i en 3,113, i en 2,885, i en 2,803 och i en 2,698 kronor. Å
andra sidan understeg den årliga provisionen 1,000 kronor i 10 domsagor
och utgjorde sålunda i 7 domsagor belopp mellan 1,000 och 800 kronor
och i de 3 återstående domsagorna — de nordligast belägna i riket —
belopp under 800 kronor. Den sammanlagda provisionen i rikets domsagor
uppgick under perioden till 193,546 kronor i årligt medeltal eller i genomsnitt
omkring 1,669 kronor per domsaga.

Som förut framhållits hava häradshövdingarna att i princip själva bestrida
förvaltningskostnaderna för domsagorna. Numera utgår emellertid,
såsom ock förut nämnts, avlöning till de rättsbildade befattningshavarna i
domsagorna i huvudsak av statsmedel. Häradshövdingarna hava dock att
bidraga till sekreterares och andre notaries avlönande med ett belopp av
800 kronor årligen för envar sådan befattningshavare. I samband med inrättandet
av ett antal nya andre notarietjänster i domsagorna år 1936 tillerkändes
emellertid häradshövdingarna i mindre och medelstora domsagor,
där nya andre notarier anställdes, ersättning för bidraget till sådan notarie
i form av särskild lönefyllnad å motsvarande belopp, utgående av anslaget
till partiell löneförbättring. Sedermera har dylik lönefyllnad kommit ytterligare
ett antal häradshövdingar till godo i regel i samband med inrättande
av nya andre notarietjänster. I de båda domsagor, där biträdande domare
finnes anställd, har häradshövdingen att bidraga till hans avlönande me/l

1,200 kronor om året. I omkring hälften av domsagorna tjänstgöra utöver
den statsanställda personalen ytterligare ett eller flera rättsbildade biträden;
endast i ett eller annat undantagsfall torde häradshövdingen av egna medel
giva sådant biträde någon ersättning.

I de av häradshövdingen bestridda förvaltningskostnaderna ingår regelmässigt
avlönande av all icke rättsbildad personal. Enligt den förut omnämnda
kungörelsen år 1927, vars bestämmelser alla häradshövdingar underkastat
sig, skall icke rättsbildat biträde, som mer än ett år haft stadigvarande
anställning, avlönas efter göromålens beskaffenhet och biträdets
duglighet, dock lägst efter löneklass 1 i det då gällande civila avlöningsreglementet
vid full tjänstgöringstid; sådant biträde bar ock rätt till viss semester
och lön vid sjukdom, varjämte häradshövdingen skall med minst
100 kronor årligen bidraga till pensionsförsäkring för biträdet. Biträdenas
faktiska avlöning växlar helt naturligt åtskilligt efter deras kvalifikationer
och förhållandena å olika orter. Såsom normal synes emellertid kunna angivas
en lön av 2,700—2,800 kronor örn året. Åtskilliga biträden åtnjuta
oaktat lång tjänst endast minimilönen eller något över 2,000 kronor om
året. Endast sex biträden lia högre avlöning än 4,000 kronor och en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

dast två biträden ha högre avlöning än 5,000 kronor. I regel är ett icke rättsbildat
biträde kommissionär i domsagan; för sådant fall kan den av häradshövdingen
bestridda avlöningen utgå med reducerat belopp.

Vissa kostnader för domsagorna skola emellertid bäras av de tingshusbyggnadsskyldiga.
Med avseende på tingshusbesväret finnas icke i lag meddelade
andra bestämmelser än de i 26 kap. 4 § byggningabalk^! och
2 kap. 7 § rättegångsbalken av 1734 års lag upptagna, enligt vilka detta besvär
omfattar hållande av »en stuva så stor som tarvas och två kamrar»,
varjämte vid vart tingsställe skall vara ett fängelse och en »häradskista».
Enligt den praxis, som sedermera utbildats, torde tingshusbesväret emellertid
numera i huvudsak få anses omfatta, förutom hållande av sammanträdeslokaler
och arkiv, jämväl kanslilokaler, för såvitt domsagokansliet är beläget
å tingsställe. Är kansliet däremot beläget å annan ort än tingsställe, kunna
de tingshusbyggnadsskyldiga icke förpliktas att bekosta kansli; i de flesta
av dessa fall hava de emellertid frivilligt åtagit sig kanslihållningen eller att
lämna större eller mindre bidrag därtill. I den mån de tingshusbyggnadsskyldiga
icke bekosta kanslilokaler, måste emellertid häradshövdingen vidkännas
utgifterna därför. Beträffande en domsaga bidrager dock den stad
där kansliet är beläget med 1,500 kronor om året till hyran för kanslilokalerna.
I ett par domsagor få häradshövdingarna vidkännas utgifter för
städning av kanslilokalerna. I några av de fall då kontanta bidrag för förhyrande
av kanslilokal utgå förslå dessa icke helt att täcka kanslikostnaderna.
Endast i tre domsagor bestridas kostnaderna för kanslilokalerna till
mera väsentlig del — mellan 1,100 och 1,500 kronor under år 1941 — av
häradshövdingen. Där häradshövdingen sålunda bidragit till kostnaderna
för kanslilokalerna, har han emellertid helt eller delvis erhållit gottgörelse
härför genom partiell löneförbättring. Telefoner i kanslilokalerna tillhandahållas
av tingslagen i det övervägande antalet domsagor. Vidare bekosta
tingslagen regelmässigt inbindning av domböcker och protokoll. Kostnaderna
för skrivmaskiner samt skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar gäldas
i regel av häradshövdingen med inflytande sportler. Möbler och annan
inredning tillhandahållas i allmänhet av tingslagen. 1 en del domsagor bekosta
tingslagen Nytt juridiskt arkiv och viss annan litteratur.

Frånsett de anledningar till olikhet mellan domsagorna beträffande förvaltningskostnaderna,
som nu berörts, växla naturligen dessa efter domsagoarbetets
omfattning. I allmänhet motsvarar väl denna olikhet i viss mån
växlingen i fråga om sportelinkomster, så att höga förvaltningskostnader
motsvaras av höga sportelinkomster; dock förekomma betydande
ojämnheter. De totala förvaltningsutgifterna för häradshövdingarna växlade
enligt deras egna uppgifter i årligt medeltal åren 1937—1941 beträffande
101 domsagor mellan 10,000 och 3,000 kronor. I 8 domsagor överstego
förvaltningsutgifterna förstnämnda belopp och uppgingo sålunda i 4 domsagor
till respektive 32,351, 24,773, 17,817 och 17,551 kronor samt i 4 andra
domsagor till belopp mellan 13,000 och 10,000 kronor. Å andra sidan understego
utgifterna i 7 domsagor 3,000 kronor och utgjorde lägst 2,289 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

De sammanslagna förvaltningsutgifterna i rikets samtliga domsagor uppgingo
under perioden i årligt medeltal till 757,873 kronor eller i genomsnitt

6,500 kronor per domsaga.

Vad slutligen angår den samlade nettobehållningen för häradshövdingarna
hänvisas till följande översikt.

översikt över häradshövdingarnas nettobehållning.

Antal domsagor där nettobehållningen utgjort kronor

	över	30,001—	26,001—	23,001—	20,001—	17,001—	16,001—	högst
Medeltal åren	40,000	40,000	30,000	26,000	23,000	20,000	17,000	16,000
1932—19411 . Medeltal åren	. 2	2	3	20	31	48	5	2
1937—1941..	. 2	2	7	15	45	40	3	2
År 1941 ......	. -	2	4	10	42	46	8	4

Genomsnittsbehållningen
för samtliga med frånräknande av de

domsagor fyra största domsagorna

Medeltal åren 1932—19411 .......... 21,127 20,407

» * 1937—1941 ........... 21,608 20,928

År 1941 ........................... 20,289 19,911

Av översikten framgår att under femårsperioden 1937—1941 nettobehållningen
i omkring tre fjärdedelar av rikets domsagor legat mellan 23,000 och

17,000 kronor och i över en femtedel av domsagorna över 23,000 kronor samt
att genomsnittet av den årliga nettobehållningen i domsagorna ifrågavarande
år varit något över 21,600 kronor. Såsom också framgår av översikten var
den genomsnittliga behållningen större femårsperioden 1937—1941 än tioårsperioden
1932—1941. Det oaktat visar den en ganska avsevärd nedgång år
1941, då den var mindre än 20,300 kronor.

I detta sammanhang må även häradshövdingarnas pensions förhållanden
beröras. I fråga om tjänstepension gäller för närvarande för häradshövdingarna
1907 års lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension med
däri sedermera vidtagna ändringar. Enligt lagändring, som trätt i kraft den
1 juli 1935 är häradshövding, som utnämnts eller erhållit transport efter den
30 juni samma år, skyldig att avgå från ämbetet vid fyllda 67 år och är berättigad
att avgå med hel pension vid uppnådda 65 levnadsår och 35 tjänsteår.
För den som utnämnts dessförinnan och icke anmält, att de nya bestämmelserna
må äga tillämpning å honom, gälla emellertid de äldre bestämmelserna
i lagen, enligt vilka häradshövding är skyldig att avgå först vid 70 år
och berättigad att komma i åtnjutande av hel pension först vid 67 levnadsår
och 35 tjänsteår.

Enligt år 1925 utfärdade bestämmelser (S. F. S. 280/1925) utgår häradshövdings
pension för närvarande med 6,672 kronor årligen; härå utgå dyr -

1 Å denna rad Uro tre under perioden nybildade domsagor ej medräknade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

tidstillägg och kristillägg enligt de för pensionärer i allmänhet gällande grunder,
det förra för närvarande med 28 procent å 4,800 kronor och det senare
med 14 procent å 5,376 kronor, allt årligen. Häradshövdingarna äro enligt
övergångsbestämmelse i 1907 års pensionslag liksom tidigare helt befriade
från erläggande av pensionsavgifter för egen pension.

Vad angår familjepensionen voro häradshövdingarna före den 1 juli 1937
delaktiga i civilstatens änke- och pupillkassa. Då kassan nämnda dag övertogs
av staten, var häradshövdings delaktighetsbelopp 1,540 kronor. Med procentuellt
tillägg och kristillägg utgår för närvarande pension till änka med 3,188
kronor 64 öre. För häradshövdingar, som utnämnts efter den 1 juli 1937, är
familjepensionen reglerad genom kungörelse den 4 juni 1937 (nr 357), enligt
vilken pensionsvillkoren reellt äro i stort sett desamma som numera gälla för
äldre häradshövdingar.

Häradshövdingarna äro slutligen jämte landssekreterare och landskamrerare
skyldiga att tillhöra en för dem gemensam enskild pensionsförening för
understöd åt deras änkor och oförsörjda barn. Högsta understöd som kan
utgå från föreningen är 450 kronor, vilket tillkommer änka med två eller
flera barn.

Tidigare reformförslag i fråga om häradshövdingarnas

avlöning.

Frågan om en reform av avlöningssystemet för häradshövdingarna har tidigare
varit föremål för flera utredningar. Reformförslag ha sålunda avgivits
av särskilt tillkallade sakkunniga vid frenne tillfällen, nämligen åren
1921, 1923 och 1928. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen ha
emellertid hittills endast vidtagits partiella och provisoriska åtgärder, vilka
särskilt framtvingats genom de ekonomiska förhållandenas omvälvning i följd
av förra världskriget. Frågan om häradshövdingarnas avlöningssystem har
också överskuggats av frågan om en allmän processreform; den tidigare rådande
osäkerheten om dennas utformning har icke inbjudit till mera definitiva
åtgärder i fråga örn organisationen och avlöningssystemet för domsagorna.

Enligt 1921 års förslag skulle häradshövdingarnas avlöningsförmåner utgöras
av dels fast lön å 10,000 kronor eller i vissa avlägset belägna domsagor

10,500 kronor, dels 15 procent av stämpelavgiften för utgående expeditioner,
däri inberäknat viss dittills utgående lösen som skulle förvandlas till stämpelavgift,
dels ock lösen för vissa alltjämt lösenbelagda expeditioner. Häradshövdingarnas
inkomster beräknades genom detta avlöningssystem komma
att för olika domsagor växla mellan 22,500 och 11,700 kronor. Härtill skulle
komma dyrtidstillägg enligt särskilda grunder samt stämpelprovision. Förvaltningskostnaderna
skulle helt övertagas av staten.

1923 års förslag innebar vissa modifikationer i 1921 års förslag. Lönen
skulle utgå efter viss lönegrad i då gällande löneplan för befattningshavare

Kungl. May.ts proposition nr 252.

vid statsdepartement. Den skulle således differentieras efter ortsgrupper och
löneklassuppflyttning skulle ske efter vanliga regler. I högsta löneklassen
skulle lönebeloppen komma att växla mellan 11,460 och 10,020 kronor. Dessutom
skulle utgå kallortstillägg samt nyreglerat dyrtidstillägg. De egentliga
sportlerna skulle avskaffas; däremot skulle utgå viss andel av stämpel, därvid
dittillsvarande expeditionslösen skulle överföras till stämpelavgift. Ifrågavarande
andel av stämpelmedel beräknades för de olika domsagorna komma
att växla mellan omkring 7,000 och 2,000 kronor. Slutligen skulle provision å
försålda stämplar utgå i förut gällande ordning.

1928 års förslag slutligen byggde på processkommissionens betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning. I överensstämmelse med detta betänkande
förutsatte förslaget en ny judiciell indelning av riket i dess helhet. Domsagorna,
som skulle förestås av lagmän, tänktes därvid åtskilligt förstorade i
förhållande till nu gällande ordning. Lagmännen föreslogos inplacerade i en
lönegrad motsvarande A 1 i då gällande avlöningsreglemente för allmänna
civilförvaltningen, dock med lön alltid utgående efter högsta ortsgruppen,
d. v. s. 13,020 kronor örn året. Därutöver skulle lagmännen, med undantag
för sådana i de minsta domsagorna, erhålla principiellt efter arbetsbördans
storlek beräknade lönetillägg med skiftande belopp upp till 8,000 kronor.
Sistnämnda belopp skulle utgå till lagmännen i de allra största och mest krävande
domsagorna, varigenom dessa lagmän i lönehänseende skulle bliva
jämställda med justitieråd. Dyrtidstillägg och försäljningsprovision å stämplar
förutsatte de sakkunniga skola fortfarande utgå.

Domsagornas nuvarande personalorganisation och domarutbildningen.

Enligt den tidigare gällande organisationen av underrätterna på landsbygden
ansvarade häradshövdingen för hela ämbetsverksamheten i domsagan.
De i domsagan anställda biträdena voro hans privata medhjälpare, vilkas
ställning icke i och för sig medförde någon offentlig befogenhet; alla åtgärder
skedde i häradshövdingens namn och på hans ansvar. Avlöning till biträdena,
där sådan ifrågakom, utgick enligt med häradshövdingen träffad privat
uppgörelse. För att skaffa sig själva lättnad i arbetsbördan och bereda
sina rättsbildade biträden meriter begärde och erhöllo emellertid häradshövdingarna
i allmänhet betydande ledighet med ett rättsbildat biträde i
domsagan som vikarie, vilken då i full utsträckning utövade domarämbetet.
Det stora flertalet jurister började efter avlagd examen och sedan de inskrivit
sig i hovrätten sin praktiska verksamhet med tjänstgöring såsom biträde
åt häradshövdingen. Denna tjänstgöring avslutades regelmässigt med hållande
av ett antal ting eller allmänna tingssammanträden, den s. k. tingssittningen.
I allmänhet ansågos biträdena redan efter F/2 års tjänstgöring i domsaga
kompetenta till erhållande av dylikt vikariat. För dem som önskade fortsätta
på domarbanan stodo därefter två vägar öppna, den s. k. lantdomarvägen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

den s. k. hovrättsvägen. De som gingo den förra vägen kvarstannade i
domsagotjänstgöring och inriktade sig på att erhålla vikariat för häradshövdingar,
som åtnjöto långvarig ledighet, eller förordnande att upprätthålla
vakanta häradshövdingämbeten, därvid de kunde uppbära de
ämbetet åtföljande sportlerna. Dessa lantdomaraspiranter tjänstgjorde
i regel efter hand i ett flertal domsagor. I allmänhet erhöllo de någon
tids adjunktion i hovrätt och stundom även revisionssekreterarförordnande,
innan de vunno befordran till häradshövdingämbete som första ordinarie
tjänst. Övriga domaraspiranter brukade däremot efter någon kortare tids
tingssittning börja tjänstgöra i hovrätt, där de som funnos lämpliga för domarbanan
över fiskalsförordnande och adjunktion vunno befordran till ordinarie
ledamot; därefter kunde befordran eventuellt ske till revisionssekreterare.
Den som blivit revisionssekreterare erhöll i regel företräde framför
andra vid sökande av häradshövdingämbete.

Under de senaste 20 åren, alltsedan den första domsagostadgans tillkomst
år 1918, har emellertid på hithörande område skett en successiv förändring,
som markerats av de varandra avlösande domsagostadgorna av åren
1920, 1925 och 1933. Dels har den rättsbildade, avlönade personalen i domsagorna
undan för undan utökats och kommit att omfatta även mera kvalificerade
befattningshavare än de notarier, som där fullgöra sin första tjänstgöring.
Dels har en arbetsfördelning skett i den riktningen, att den dömande
verksamheten beträffande de mera krävande målen i största möjliga
utsträckning förbehållits häradshövdingen och övriga mera kvalificerade
befattningshavare genom inskränkning och reglering av häradshövdingens
rätt till ledighet samt uppställande av strängare kompetenskrav för vikarie i
samband med avlastning av andra till domarämbetet hörande göromål å de
underordnade befattningshavarna. Sålunda ha successivt inrättats ett betydande
antal helt eller i huvudsak statsavlönade notariebefattningar, förste och
andre notarier. Därjämte ha häradshövdingarna i de större domsagorna vid
sin sida fått befattningshavare med fiskals- eller assessorskompetens, sekreterare
och biträdande domare, vilkas avlöning väsentligen utgår av statsmedel.
I samband med personalorganisationens utvidgande och den dömande
verksamhetens överflyttande på mera kvalificerade befattningshavare har
notariernas tingssittning inskränkts och från och med den 1 juli 1933 har den
i princip avskaffats. Sedan den därvid medgivna övergångstiden med 1935 års
utgång förflutit, kunna notarierna endast i undantagsfall och efter minst två
års tjänstgöring i domsaga förordnas att vara ordförande i häradsrätt vid
handläggning av andra än vissa såsom mindre krävande ansedda mål och
ärenden (s. k. bagatellmål).

Även i fråga om utbildnings- och befordringsgången har genom de senare
årens reformer en viss omläggning skett. Den gamla lantdomarbanan organiserades
närmare genom 1918 års domsagostadga. Enligt bestämmelserna i
denna och de båda följande domsagostadgorna skulle vid varje hovrätt finnas
av Kungl. Majit förordnade vice häradshövdingar för att, när häradshövdingämbete
vore obesatt eller häradshövding åtnjöte långvarig ledighet, mottaga

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

förordnande att förvalta ämbetet. År 1926 bestämdes emellertid, att vice häradshövdingar
icke vidare skulle förordnas; och sedan alla vid den tidpunkten
förordnade vice häradshövdingar numera befordrats eller avgått, har
en enhetlig befordringsgång erhållits, byggd på växling mellan tjänstgöring
i underrätt och i överrätt.

I 1933 års med smärre jämkningar nu gällande domsagostadga (S. F. S.
1933: 309) föreskrives angående den rättsbildade domsagopersonalens
organisation och arbetsuppgifter i huvudsak följande.

Är häradshövding i behov av biträde som äger att på eget ansvar utföra
vissa på domaren eljest ankommande göromål, äger han anmäla det hos
hovrätten, som förordnar örn anställande av förste notarie i domsagan.
Förste notariens åligganden specificeras noga i domsagostadgan och kunna
i huvudsak karakteriseras som utförande av åtskilliga expeditionella göromål.
Han äger mottaga handlingar i domarens ställe, bestyrka avskrifter,
utfärda vissa bevis, företaga förberedande åtgärder enligt ett flertal olika
författningar m. m., allt dock endast i den mån domaren ej själv tager befattning
därmed. I övrigt har förste notarien att under häradshövdingens
ledning biträda denne i hans ämbetsgöromål. Kompetensvillkor för förste
notarie är att hava uppnått 23 års ålder och att efter juris kandidatexamen
hava tjänstgjort ett halvt år som biträde åt häradshövding.

Finner hovrätten på framställning av häradshövdingen, att för domsagans
behöriga skötsel erfordras rättsbildat biträde utöver förste notarien, äger
hovrätten förordna örn anställande av andre notarie i domsagan. Kungl.
Maj:t kan på häradshövdingens framställning förordna om anställande av
ytterligare en eller flera andre notarier i domsagan. Andre notarie har att
efter häradshövdingens anvisningar och på hans ansvar biträda honom i
ämbetsgöromålen. Annat kompetensvillkor än att hava avlagt juris kandidatexamen
finnes ej stadgat för andre notarie. Andre notarie, som har kompetens
att vara förste notarie, kan av häradshövdingen förordnas att utföra
göromål, som eljest ankomma på förste notarie.

I domsaga, där Kungl. Majit på framställning av häradshövdingen finner
det för göromålens behöriga gång erforderligt, skall vara anställd sekreterare.
Denne har att, när häradshövdingen ej själv täger befattning därmed,
föra häradsrättens dombok och övriga protokoll i mål och ärenden
som handläggas av häradshövdingen såsom ordförande i häradsrätten. I
samband därmed har sekreteraren att uppsätta och kontrasignera kungörelser,
skrivelser m. m., som häradshövdingen har att såsom ordförande i rätten
underteckna; sekreteraren äger ock underskriva expedition i mål eller
ärende, däri han uppsatt dombok eller protokoll, där ej fråga är örn slutligt
utslag eller edgångsutslag. Sekreteraren har vidare att, när han därtill av
hovrätten förordnas, vara inskrivningsdomare och lagsökningsdomare samt
att vikariera för häradshövdingen. Till sekreterare kan endast förordnas
den som uppehållit fiskalsbefattning i hovrätt och av hovrätten funnits skickad
att erhålla fortsatt domarförordnande. — Förste eller andre notarie, som
fyllt 25 år och efter avlagd examen tjänstgjort 1 V2 år hos häradshövding,
kan av häradshövdingen förordnas att uppsätta dombok och protokoll, kungörelser,
skrivelser m. m.

Där göromålen äro av den omfattning och beskaffenhet, att de icke lämpligen
kunna ombesörjas av häradshövdingen jämte sekreterare och notarier,
må på häradshövdingens framställning i domsagan anställas biträdande domare
med de åligganden sorn bestämmas i en av Kungl. Majit för dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

sagan fastställd arbetsordning. Till biträdande domare skall, där Kungl.
Majit ej annorlunda bestämmer, förordnas assessor i hovrätt.

Samtliga förut omnämnda befattningshavare förordnas av hovrätten på
viss tid. Förordnande för förste och andre notarie meddelas så gott som
undantagslöst på förslag av häradshövdingen och avvikelse från förslaget
bör enligt domsagostadgan ej ske, såframt ej synnerliga skäl därtill äro. Den
som varit förste eller andre notarie i sammanlagt tre år må allenast då synnerliga
skäl föreligga erhålla ytterligare förordnande i sådan egenskap. Den
som innehaft förordnande som sekreterare sammanlagt^ tre år må icke utan
Kungl. Maj :ts medgivande erhålla ytterligare förordnande i sådan egenskap,
såvitt han icke är hovrättsassessor.

Med bestämmelserna om befattningshavarna i domsagorna och deras åligganden
böra jämföras stadgandena angående häradshövdings rätt till tjänstledighet
och förordnande av vikarie. Häradshövding kan befrias från att
hålla särskilda sammanträden med tremansnämnd ävensom från att å allmänna
tingssammanträden handlägga de i det föregående berörda s. k. bagatellmålen.
Dit hänföras dels ärenden, som må förekomma å tremansnämndssammanträde,
dels civilmål, huvudsakligen kravmål, av beskaffenhet
att kunna handläggas å dylikt sammanträde, då målet första gången
förekommer eller uppskov föranletts av att parten eller parterna å någondera
sidan uteblivit, dels brottmål i vilka högre straff än böter ej kan förekomma.
Vidare kan häradshövdingen i domsaga, där sekreterare är anställd,
örn antalet rättegångsdagar under en 4-veckorsperiod uppgår till 3
eller 4, befrias från hållande av en av dessa dagar samt, om antalet rättegångsdagar
överstiger 4 under en dylik period, befrias från hållande av 2 av
dagarna. Vid uttagande av sådan ledighet bör dock tillses, dels att mål
eller ärende av vidlyftig eller invecklad beskaffenhet förbehålles häradshövdingens
egen handläggning, dels ock att ombyte av ordförande under
ett och samma måls handläggning och avgörande såvitt möjligt ej kommer
att äga rum. Där häradshövdingen är inskrivningsdomare, må han befrias
från inskrivningsgöromålen under högst tre fjärdedelar av den tid han ej
åtnjuter semester, dock ej så att han vinner befrielse från mer än tre fjärdedelar
av de inskrivningsdagar, som ej infalla under hans semestertid.
I övrigt må häradshövding åtnjuta ledighet för semester 1 V2 månad och lika
lång tid för vinnande av lättnad i arbetsbördan och ombesörjande av enskilda
angelägenheter, i regel dock ej å tid då allmänt sammanträde eller
sammanträde för tings avslutande infaller; därjämte kan häradshövding,
frånsett sjukdom och annat laga förfall, erhålla ytterligare ledighet örn
Kungl. Majit så medgivit med hänsyn till arbetsbördan i domsagan eller därtill
att häradshövdingen uppnått hög ålder eller har vacklande hälsa. Tilllika
kan partiell ledighet beviljas då tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande
beskaffenhet förekommer i domsagan.

De domargöromål, från vilka häradshövdingen sålunda kan vinna befrielse,
förutsättas kunna i regel utföras av andra befattningshavare i domsagan.
Detaljerade kompetensföreskrifter härvidlag äro givna. Förordnande
att tjänstgöra som inskrivningsdomare kan meddelas i domsagan anställd
förste eller andre notarie, som fyllt 24 år och efter examen tjänstgjort
i domsaga ett år. Förordnande att hålla tremansnämndssammanträde
och att å allmänt tingssammanträde handlägga bagatellmål må meddelas
förste eller andre notarie, som uppnått 25 års ålder och efter examen
tjänstgjort 1 V2 år i domsaga. Sådan notarie må även förordnas att eljest
förvalta häradshövdingämbete med den inskränkning, att han ej må tjänstgöra
såsom ordförande i häradsrätt i vidare mån än vid handläggning av
bagatellmål eller såsom ordförande i synerätt eller ägodelningsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Förordnanden som hittills omnämnts kunna, när särskilda skäl äro, tilldelas
även annan än i domsagan anställd förste eller andre notarie, örn han
i övrigt uppfyller föreskrivna villkor.

Förordnande att med vidsträcktare befogenhet än senast angivits förvalta
häradshövdingämbete må tilldelas den som tjänstgjort såsom ledamot eller
fiskal i hovrätt och funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.
Endast om sådan vikarie ej finnes att tillgå, må förordnande varom nu är
fråga tilldelas förste eller andre notarie, vilken tjänstgjort 2 år i domsaga
och därunder haft dels förordnande som ordförande i häradsrätt med begränsad
behörighet dels ock minst 6 veckors inskrivningsdomarförordnande.

Den tjänstgöring i domsaga som fordras för förordnande som ordförande
i rätten — 1 V2 år för förordnande med inskränkt och 2 år för förordnande
med oinskränkt befogenhet — kan till en tid av 6 månader utbytas mot tjänstgöring
i hovrätt eller rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter eller som
biträde åt ledamot av Sveriges advokatsamfund.

Det må anmärkas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 september 1939
medgivit, att hovrätt tillsvidare må, när av rådande utomordentliga förhållanden
vållad personalbrist därtill föranleder, meddela förordnanden enligt domsagostadgan
utan hinder därav att notarie icke fullgjort föreskriven tjänstgöring
under så lång tid som däri stadgats, dock att sådan tid ej må förkortas
med mer än sex månader.

För närvarande pågår i domsagorna det omfattande arbetet med uppläggande
av nya fastighetsböcker, som föranletts av den år 1932 beslutade
reformen i fråga örn inskrivningsväsendet. Detta arbete har nödvändiggjort
vissa övergångsanordningar med avseende å arbetsfördelning och organisation
i domsagorna. Sålunda sysselsättas sekreterarna i stor utsträckning med
sådant arbete samt vidare ett 50-tal statsavlönade icke rättsbildade biträden.
Arbetet är avslutat i 25 domsagor och torde innevarande och närmast
följande år komma att avslutas i ett tiotal domsagor årligen. I ett par domsagor
i Dalarna är det knappast ännu påbörjat

Bland domsagorna intaga de tre största en särställning i organisatoriskt
hänseende. I den största, Södra Roslags, är sedan år 1923 inrättad en inskrivningsavdelning
under särskild chef för handläggning av inskrivningsärenden
och vissa andra göromål. I domsagan finnes dessutom en sekreterare,
som numera är hovrättsassessor. I en var av de båda domsagor, som
komma närmast i storleksordning, nämligen Södertörns domsaga samt
Askims, Hisings och Sävedals domsaga, är anställd en biträdande domare,
som är hovrättsassessor, jämte en sekreterare med fiskalskompetens.

Beträffande övriga domsagor äro för närvarande sekreterare anställda i
48, i 2 av dem dock endast under halva året. Av de helårsanställda sekreterarna
äro 7 hovrättsassessorer. Sekreteraren brukar regelmässigt tjänstgöra som
ordförande i häradsrätten ett visst antal allmänna rältegångsdagar, vanligen
10 örn året, i några av de större domsagorna dock flera. Sekreteraren är ock
vanligen förordnad till inskrivningsdomare, i några domsagor dock endast
för visst tingslag; i allmänhet erhåller han emellertid befrielse från inskrivningsdomarskapet
halva året eller längre tid. I övrigt användes för närvaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

de sekreterarnas arbetskraft på de flesta håll för uppläggning av de nya fastighetsböckerna.
Sekreterarna ha sålunda endast i mindre omfattning kommit
att tagas i anspråk för vad som enligt domsagostadgans bestämmelser
framstår som en av deras huvuduppgifter, nämligen att uppsätta dombok i
mål och ärenden som handlagts av häradshövdingen.

Vad härefter angår notarierna finnes nu i varje domsaga en förste notarie,
i Södra Roslags domsaga dock 2, av vilka den ene tjänstgör å inskrivningsavdelningen.
Andre notarie finnes numera i samtliga domsagor; i 51 domsagor
äro anställda 2 sådana notarier, i 4 domsagor 3 och i en domsaga 4.
Sammanlagda antalet förste och andre notarier utgör 295. I omkring hälften
av domsagorna tjänstgöra utöver förste och andre notarier ett eller flera
rättsbildade biträden i avbidan på att erhålla notarieförordnande. Antalet av
dessa »extra notarier» uppgick den 1 januari 1941 till sammanlagt 121, därav
37 i de 5 domsagorna med kansli i Stockholm eller Göteborg. Den oavlönade
tjänstgöringstidens längd utgjorde år 1941 i 17 domsagor över ett år, i 48
domsagor 7—12 månader, samt i 22 domsagor 1—6 månader.

Förste notarierna och andre notarierna förordnas regelmässigt, i den
mån de därtill äro kompetenta enligt domsagostadgan, att i viss utsträckning
tjänstgöra som ordförande i häradsrätt vid handläggning av bagatellmål och
att vara inskrivningsdomare. I åtskilliga domsagor anlitas notarierna i större
eller mindre utsträckning att biträda med uppsättande av dombok, dock mera
sällan på grund av sådant förordnande att utföra sekreterargöromål, som
häradshövdingen enligt vad förut nämnts kan meddela. I övrigt biträda de
med förekommande göromål av allehanda slag, såväl mera kvalificerade som
rent expeditionella; arbetsfördelningen och arbetssättet vid ärendenas behandling
skiftar ganska mycket i olika domsagor. I de flesta domsagor torde
notarierna särskilt det första året av sin anställning och ofta längre tid
sysselsättas huvudsakligen med inskrivningsväsendet.

Den av häradshövdingarna anställda icke rättsbildade personalen har under
årens lopp i följd av den växande arbetsbördan i allmänhet småningom
utökats och består numera av omkring 200 personer, på ett par undantag
när kvinnliga. De icke rättsbildade biträdena växla i allmänhet till antalet
mellan ett och tre i varje domsaga; i de största domsagorna är dock antalet
högre. De verkställa i första hand all renskrivning och utskrivning av expeditioner.
Ej sällan utföra de dock mera kvalificerat arbete av expeditionell
natur. Särskilt är vanligt, att ett icke rättsbildat biträde mottager och utlämnar
handlingar på domsagans kansli; ett sådant biträde tjänstgör i allmänhet
som kommissionär. I några domsagor brukar ett dylikt biträde ägna
förberedande behandling åt inskrivningsärendena samt verkställa införingen
i fastighetsböckerna. Antalet biträden varierar även i domsagor av samma
storleksordning och beror delvis på häradshövdingens sätt att organisera
arbetet. De icke rättsbildade biträdena ha i regel ingen annan utbildning än
realskola eller folkskola.

Den nuvarande befordringsgången på domarbanan ter
sig i huvudsak på följande sätt:

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Efter juris kandidatexamen, som numera endast undantagsvis avlägges före
24 års ålder, vidtager för domaraspiranten en 3-årig notarietjänstgöring i
domsaga, eventuellt motsvarande tids tjänstgöring vid rådhusrätt med minst
tre lagfarna ledamöter. Notarietjänstgöring i domsaga fullgöres alltjämt för
utbildning och meritberäkning även av mången som ej ämnar fortsätta på
domarbanan. Var och en som tjänstgjort nämnda tid i domsaga eller vid rådhusrätt
kan emellertid vinna inträde i hovrätt, närmast för prövning för erhållande
av fiskalsförordnande. Fiskalsgöromål innefatta i huvudsak föredragning
av besvärsmål inför hovrätten och uppsättandet av förslag till utslag
i sådana mål.

Efter inträdet i hovrätten följer för domaraspiranten en utbildnings- och
prövotid av ett halvt till ett år, som avslutas med s. k. provföredragningar,
därvid aspiranten har att föredraga besvärsmål på samma sätt som fiskal.
Den som godkännes i provföredragningarna brukar erhålla ett första förordnade
som fiskal såsom ett vitsord om godkännandet. Fiskalsförordnandet
medför viss kompetens, bland annat för erhållande av sekreterarförordnande
i domsaga och vissa förordnanden i rådhusrätt. Oftast kan dock den godkände
domaraspiranten på grund av det begränsade antalet fiskalsplatser icke
omedelbart erhålla sammanhängande fiskalsförordnande utan tilldelas till en
början dylikt förordnande endast för en eller några få dagar åt gången vid
tillfälliga ledigheter, och först småningom erhåller han mera stadigvarande
förordnande. Under mellantiderna kan han tjänstgöra i hovrätten mot fiskalsaspirantarvode.
Ett visst antal sådana arvoden stå nämligen till hovrätternas
förfogande. Ehuru dessa arvoden sålunda i regel måste delvis tagas i anspråk
för att tillgodose aspiranter som redan godkänts efter provföredragningar,
komma de dock i allmänhet huvudsakligen till godo aspiranter som ännu ej
undergått dessa prov.

Sedan aspiranterna godkänts i provföredragningarna, bruka de under tiden
närmast därefter tagas i anspråk jämväl för tillfälliga vikariat i häradsrätt
och rådhusrätt eller för biträde med uppläggning av nya fastighetsböcker i
domsagorna. Sedermera erhålla de regelmässigt förordnande som sekreterare
i domsaga. Numera brukar sådant förordnande icke meddelas förrän vederbörande
tjänstgjort minst 6 månader som fiskal i hovrätten och oftast ej förrän
1 ‘/2 år efter första fiskalsförordnandet. Hovrätten för Övre Norrland nödgas
dock i regel meddela sekreterarförordnande tidigare för att kunna besätta
de under hovrätten lydande sekreterarplatserna. Sekreterartjänstgöringen varar
numera i regel den tid av 3 år, utöver vilken, enligt domsagostadgan, förordnande
som sekreterare ej får innehavas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. I
några fall har dylikt tillstånd meddelats, I en del andra fall har inträffat,
att den vilken återvänt till hovrätten efter sekreterartjänstgöring icke omedelbart
kunnat beredas fiskalsförordnande utan nödgats någon tid tjänstgöra
mot aspirantarvode.

Efter fortsatt fiskalstjänstgöring i hovrätten erhålla småningom domaraspirantema
i tur och ordning adjunktion, till en början vid tillfälliga ledigheter
och småningom mera stadigvarande, och bliva i regel efter sammanlagt
ett års adjunktion förordnade till assessorer i hovrätten. Assessorerna innehava
icke någon viss tjänst med rätt till lön; de äro endast berättigade att i
den mån ledamotsplatser i hovrätten icke upprätthållas av ordinarie ledamöter,
d. v. s. hovrättsråd, i tur och ordning erhålla adjunktion. Under senare
år har dock icke inträffat, alt tjänstgöring som ledamot i hovrätt icke
kunnat beredas assessor, som ej av annat uppdrag varit förhindrad alt bestrida
sådan tjänstgöring. Assessor är förpliktad att mottaga förordnande
såsom ledamot i hovrätten ävensom förordnande såsom häradshövding, biträdande
domare eller sekreterare i domsaga ( S. F. S. 1939: 340). Den i tjäns Bitian;/

riksdagens protokoll 19A2. 1 sand. Nr 2,r>2. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

ten äldre är dock ej skyldig att framför den yngre mottaga förordnande i
domsaga under längre tid än sammanlagt två år. Assessorerna tjänstgöra även
såsom sekreterare i vattendomstolarna.

Intill assessorsförordnandet äro domaraspiranterna underkastade fortgående
prövning av sin lämplighet och kunna, om de icke anses fylla måttet,
skiljas från domarbanan. Naturligen eftersträvas dock att redan under den
första hovrättstjänstgöringen verkställa så grundlig prövning, att gallringen
bland aspirantema i huvudsak skall vara avslutad innan de erhålla förordnande
som domsagosekreterare. Assessor kan skiljas från sitt förordnande
endast om han visat sig oskicklig, vårdslös eller försumlig eller ock under
längre tid än två år i följd varit ur stånd att tjänstgöra; dylikt skiljande
från tjänsten har endast i sällsynta undantagsfall förekommit.

Assessorerna bruka i tur och ordning utnämnas till hovrättsråd. Före denna
utnämning kallas emellertid numera i regel assessorerna att tjänstgöra
som t. f. revisionssekreterare. Hovrättsrådsutnämningen brukar ej verka
rubbning i revisionssekreterarförordnandet, och utnämning till ordinarie revisionssekreterare
följer oftast tämligen kort efter hovrättsrådsutnämningen.
Revisionssekreterartjänst är nästan aldrig sluttjänst. Därifrån sker ofta befordran
till häradshövding. Ej sällan återgå numera revisionssekreterare till
hovrättsrådsämbete, emellanåt för att senare utnämnas till häradshövdingar.
I stor utsträckning kallas såväl fiskaler och assessorer som hovrättsråd och
revisionssekreterare till lagstiftnings- och andra utredningsuppdrag, varigenom
vissa avvikelser kunna ske från den nu angivna befordringsgången. På
senare tid har ett stort antal hovrättsjurister anlitats i krisförvaltningen. Vidare
lia militärinkallelserna rubbat befordringsgången. Det förekommer i
tämligen stor omfattning att domaraspiranterna på grund av andra uppdrag
ej alls tjänstgöra i nedre justitierevisionen.

På grund av växlingen i tjänstgöring mellan underrätt och överrätt för
rekryteringspersonalen på domarbanan hava avlöningsförmånerna för denna
personal —- bortsett från notarierna — med avseende å varje befordringsgrad
utformats på ett likartat sätt för hovrätterna och domsagorna. En redogörelse
för den rättsbildade icke-ordinarie personalens
avlöningsförhållanden i hovrätterna och i domsagorna
torde därför böra lämnas i ett sammanhang. Domsagopersonalens
avlöningsförhållanden äro för närvarande reglerade genom kungörelse
den 26 maj 1933 (nr 310) och hovrättspersonalens genom kungl, brev den
6 juni 1941 (nr 365).

I domsagorna uppbär f. n. förste notarie i årligt arvode 2,400 kronor och
andre notarie 1,800 kronor; i domsaga under hovrätten för Övre Norrland
och i Härjedalens domsaga är dock arvodet 2,700, resp. 2,000 kronor. Å arvodet
utgår dyrtidstillägg såsom för befattningshavare vid oreglerade verk
men ej kristillägg. Under förutsättning att Kungl. Maj:ts i propositionen nr
94 till årets riksdag framställda förslag om förhöjning av notariearvodena
bifalles av riksdagen, komma dessa arvoden att under budgetåret 1942/43 utgå
med 2,700 kronor till förste notarie och 2,000 kronor till andre notarie; de
förhöjda arvodena i nyssberörda mera avlägset belägna domsagor bliva 3,000
kronor resp. 2,200 kronor. Förste och andre notarierna erhålla i de flesta
domsagor fri bostad i tingshus. Även de oavlönade notarierna åtnjuta ofta

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

denna förmån, men i övrigt består deras inkomst i allmänhet endast av ersättning
för förundersökningar enligt lagen örn villkorlig dom.

Under den efter notarietjänstgöringen i domsagorna följande första hovrättstjänstgöringen
uppbäres, i mån av tillgång på medel härför, avlöning
i form av fiskalsaspirantarvode. Dettas belopp utgör för närvarande 3,360
kronor, å vilket rörligt tillägg eller dyrtidstillägg icke utgår.

Lönen till fiskal i hovrätt och till sådan sekreterare i domsaga, som ej
är hovrättsassessor, utgår efter enhetliga grunder. De åtnjuta lön efter 15
löneklassen. Efter att under sammanlagt U/s år hava tjänstgjort såsom fiskal
eller, efter första fiskalsförordnandet, såsom advokatfiskal, sekreterare eller
ledamot i hovrätt, såsom vikarie för häradshövding — inbegripet förordnande
att biträda med uppläggning av nya fastighetsböcker -— såsom biträdande
domare eller sekreterare i domsaga eller såsom ledamot i rådhusrätt, i vilken
jämte borgmästaren skola sitta minst två lagfarna ledamöter, uppflyttas emellertid
vederbörande vid tjänstgöring såsom fiskal eller domsagosekreterare i
21 löneklassen; dock får tjänstgöring som advokatfiskal eller sekreterare i
hovrätt tillgodoräknas endast till en tid av högst 6 månader, och för uppfattning
erfordras städse att minst 6 månader hava tjänstgjort som ledamot
eller fiskal i hovrätt eller eljest hava fullgjort fiskalsgöromål efter hovrättens
förordnande. Till sekreterare i ovan angivna norrländska domsagor utgår
ett särskilt tilläggsarvode å 500 kronor för år.

Assessor åtnjuter, då han tjänstgör såsom adjungerad ledamot i hovrätt,
lön och övriga förmåner såsom extra ordinarie tjänsteman i 29 lönegraden,
d. v. s. med begynnelselön i 28 löneklassen. Såsom biträdande domare eller
sekreterare i domsaga åtnjuter han endast arvode motsvarande nämnda lön.
Assessorerna hava numera tillagts tjänste- och familjepensionsrätt såsom
tjänstemän i berörda lönegrad. Adjungerad ledamot i hovrätt, som ej är assessor,
äger uppbära begynnelselön enligt 26 löneklassen. Till biträdande domare,
som ej är assessor, utgår i regel arvode efter samma grunder som till
sekreterare.

Det må anmärkas, att å fiskal och adjungerad ledamot i hovrätt tillämpas
även i andra hänseenden än i fråga om själva lönen bestämmelserna i ickeordinariereglementet
rörande extra ordinarie tjänstemän, å fiskal i 15 löneklassen
dock bestämmelserna rörande extra tjänstemän. Sådan tillämpning
av bestämmelserna i icke-ordinariereglementet förekommer däremot icke
med avseende å sekreterare och biträdande domare i domsaga. Dessa senare
kunna således exempelvis icke bibehållas vid arvode i händelse av sjukdom.

Vad angår avlöning till vikarie för häradshövding eller för annan befattningshavare
i domsaga gäller, att örn biträdande domare, sekreterare eller
förste eller andre notarie förordnas att upprätthålla högre befattning än sin
egen, åtnjuter han lön i sin vanliga tjänst utan vikariatsarvode. Annan vikarie
för häradshövding än befattningshavare i domsagan uppbär arvode, örn
han är assessor i hovrätt, efter den löneklass han tillhör som assessor, örn
han haft fiskalsförordnande men ej är assessor, efter den löneklass han tillhör
som fiskal, samt örn han icke uppehållit befattning som fiskal, efter

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

3,000 kronor om året jämte oreglerat dyrtidstillägg. Endast då domsaga är
ledig eller då häradshövding i undantagsfall ej är berättigad att under ledighet
uppbära några inkomster av domsagan, äger vikarien åtnjuta inkomster
av domsagan i likhet med ordinarie häradshövding, dock att i stället för
själva lönen skall utgå ett arvode motsvarande lönens halva belopp eller
2,250 kronor för år.

Förordnas någon som ej är befattningshavare i domsagan att vikariera för
förste notarie, sekreterare eller biträdande domare, utgår avlöning efter samma
grunder som skulle tillämpas om han vore innehavare av tjänsten.

Inledande anmärkningar rörande domsagoutredningens

förslag.

Hurndpunkterna i utredningens förslag.

Domsagoutredningens förslag bygger i enlighet med de direktiv, för vilka
jag inledningsvis redogjort, på sportelsystemets avskaffande såsom avlöningsform
för häradshövdingarna. Dessa skola sålunda bliva helt statsavlönade
och i fråga om lön och andra förmåner vara underkastade civila avlöningsreglementets
bestämmelser. Förslaget innebär vidare, såsom en följd av sportelsystemets
avskaffande, att domsagoförvaltningen förstatligas. Staten skall
sålunda övertaga såväl kostnaderna för rättsbildad och icke rättsbildad biträdespersonal
i domsagorna som ock övriga förvaltningsutgifter, vilka nu
åvila häradshövdingarna. I fråga örn sådana kostnader, som för närvarande
bäras av de tingshusbyggnadsskyldiga — i huvudsak kostnaderna för häradsrätternas
sammanträdeslokaler och arkiv samt vanligen även för kanslilokaler
med inredning — har domsagoutredningen utgått från att tingshusbyggnadsskyldigheten
fortfarande skall åvila tingslagen i den omfattning som
i nära anslutning till nu rådande förhållanden föreslagits av särskilda sakkunniga
i ett år 1936 avgivet betänkande angående revision av bestämmelserna
örn tingshusbyggnadsskyldigheten.

Beträffande domsagopersonalen innebär utredningens förslag en minskning
av den rättsbildade och en ökning av den icke rättsbildade personalen.
Notariernas antal skall sålunda nedbringas med omkring en tredjedel. I samband
därmed föreslås att notarietiden förkortas från tre till två år. En enhetlig
notariegrad (tingsnotarier) skall införas i stället för nuvarande förste
och andre notarier. Jämte notarier skola notarieaspiranter kunna anställas.
Arvodena för notariepersonalen skola undergå viss höjning. Den icke rättsbildade
personalen föreslås ökad med omkring en tredjedel. I varje domsaga
skall anställas ett icke rättsbildat biträde i lönegraden A 11, i större domsagor
därjämte biträden i lönegraderna A 7 och A 4. Av dessa biträden äro de
förstnämnda avsedda huvudsakligen för mera kvalificerade göromål, såsom
beträffande inskrivningsväsendet, kassabokföringen och stämpelförsäljningen.

I fråga örn sekreterarebefattningarna i domsagorna föreslås icke några stör -

Kungl. Majlis proposition nr 252.

re förändringar. I de fyra största domsagorna skall enligt förslaget den ordinarie
rättsbildade personalen ökas, så att i en var av dessa domsagor skall
finnas en inskrivningsdomare (lönegrad A 29) samt i tre av dem dessutom
en tingsdomare (lönegrad A 30) för utövande av egentlig dömande verksamhet
vid sidan av häradshövdingen.

Förslaget berör även den icke ordinarie rättsbildade personalen i hovrätterna.
Här må endast nämnas, att godkända aspiranter skola enligt förslaget
kunna antagas till extra fiskaler med avlöning såsom extra tjänstemän i 18
lönegraden. Efter viss tids anställning såsom extra fiskaler skola de kunna
antagas till fiskaler med placering såsom extra ordinarie tjänstemän i 22 lönegraden.
Även assessorerna skola erhålla extra ordinarie anställning samt
placeras i 29 lönegraden.

Huvuddragen i förslaget ha vunnit allmän anslutning i de avgivna yttrandena.
Till de erinringar som framställts mot särskilda delar av förslaget får
jag tillfälle att återkomma i det följande. I detta sammanhang må endast
omnämnas, att i vissa yttranden berörts frågan om personalbehovet i domsagorna
efter genomförandet av den allmänna rättegångsreformen. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har sålunda uttalat, att det icke vöre möjligt att,
innan erfarenhet av processreformens tillämpning under någon tid vunnits,
uppdraga fasta linjer för personalbehovet. Föreningen har, liksom även nedre
justitierevisionen, gjort gällande att en utvidgning av personalorganisationen
komme att erfordras, då rättegångsreformen trädde i tillämpning.

Departementschefen.

Det nuvarande lönesystemet för häradshövdingarna är, såsom framgår av
den lämnade redogörelsen, synnerligen föråldrat och invecklat. Trots påbyggnader
i form av lönetillägg av olika slag, som tid efter annan skett, är
systemet till sina verkningar i hög grad ojämnt, icke blott så att inkomsterna
äro mycket olika i de skilda domsagorna, ibland utan motsvarande skillnad
i fråga om arbetsbördan, utan även såtillvida att inkomsterna i en och samma
domsaga kunna uppvisa betydande växlingar. I de direktiv som meddelades
domsagoutredningen vid dess tillsättande framhöll jag dessutom såsom en
framträdande olägenhet hos sportelsystemet i domsagorna, att detta försvårade
ett tillfredsställande ordnande av såväl de rättsbildade som de icke rättsbildade
biträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. För närvarande
användes otvivelaktigt i åtskilliga domsagor de unga juristernas arbetskraft
för uppgifter som enligt eljest tillämpade grunder för en rationell arbetsfördelning
böra utföras av icke rättsbildad personal. Även ur utbildningssynpunkt
är denna ordning till skada. De rättsbildade biträdena få ibland under
lång tid såsom »extra notarier» arbeta utan avlöning, och de arvoden som
erbjudas dem äro förhållandevis låga. Sistnämnda omständigheter böra beaktas
även ur den synpunkten att de äro ägnade att motverka den breda
rekrytering av domarkåren som måste anses önskvärd. Det torde vara allmänt
erkänt, att de icke rättsbildade domsagobiträdenas anställningsförhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

landen äro otillfredsställande. Lönerna äro genomgående lägre än de löner
motsvarande befattningshavare i statens tjänst åtnjuta, och pensionsförhållandena
äro icke nöjaktigt ordnade.

Domsagoutredningens förslag synes vara ägnat att i möjligaste mån avhjälpa
de anmärkta bristerna och att åvägabringa en mera rationell anordning
av domsagornas personalorganisation och domsagoförvaltningen överhuvud
taget. De särskilda frågor som beröras i förslaget komma i den följande
framställningen att var för sig upptagas till behandling, i den mån de nu
böra underställas riksdagens prövning eller eljest äro av större intresse. I
detta sammanhang skola endast några spörsmål av mera allmän natur omnämnas.

I direktiven för utredningen anförde jag såsom ett särskilt skäl för upptagande
av frågan om en revision av lönesystemet för häradshövdingarna,
att den åtminstone i princip borde ha vunnit sin lösning innan den nya rättegångsordningen
infördes. Givet är att — hur angelägen en rationalisering av
domsagoförvaltningen än måste anses vara under nu gällande rättegångsordning
-— en sådan reform i ännu högre grad är påkallad nied hänsyn till
de krav en ny processordning kommer att ställa på domsagopersonalen. Särskilt
torde böra beaktas betydelsen av att häradshövdingarna i större utsträckning
än nuvarande organisationsförhållanden medgiva frigöras från
befattning med göromål, som icke omedelbart sammanhänga med de egentliga
domaruppgifterna.

Det må här erinras, att det förslag till ny rättegångsbalk, som på grundval
av processlagberedningens betänkande förelagts årets riksdag, icke åsyftar
några ändringar i domstolarnas organisation. Ej heller ifrågasättas ändrade
bestämmelser örn domsagoindelningen, och processreformens införande är
icke avsett att lia någon omedelbar inverkan på densamma. Beträffande
arbetskrafterna i domsagorna föreslås i rättegångsbalken allenast stadganden
därom att domsaga skall förestås av häradshövding samt att, om göromålen
kräva det, i domsaga skall finnas en eller flera biträdande domare.
Förslaget till ny rättegångsbalk avser huvudsakligen en omläggning av själva
rättegångsförfarandet, och vad som följaktligen i detta sammanhang fordrar
uppmärksamhet är frågan i vilken mån och på vad sätt det ändrade förfarandet
kan väntas inverka på arbetsbördan och arbetsuppgifterna samt
därmed på personalbehovet i domsagorna.

Det sålunda föreliggande sambandet mellan de nu ifrågavarande organisations-
och lönefrågorna samt processreformen har beaktats av domsagou(redningen.
Huruvida arbetet med rättegångsmålen i domsagorna kommer
att såsom helhet öka eller minska genom det nya rättegångssättets införande,
har utredningen ansett vara en fråga som icke kan på förhand besvaras.
Med hänsyn till vad processlagberedningen i sitt betänkande anfört därom
att arbetsförhållandena vid underrätterna enligt beredningens uppfattning
icke torde komma att undergå någon mera väsentlig förändring, har domsagoutredningen
ansett sig, såvitt angår den egentliga rättegångsverksamheten,
i huvudsak kunna grunda sitt förslag på de nuvarande förhållandena.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

Frågan om det nya processförfarandets inverkan på personalbehovet vid
domstolarna har av mig behandlats i propositionen rörande rättegångsväsendets
reformering (sid. 468 o. f.). Jag tillåter mig hänvisa till den där
lämnade framställningen och till de sammanfattningsvis gjorda uttalandena,
att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke torde komma att
ökas genom rättegångsreformen och att man borde utgå från att behovet
av arbetskrafter vid underrätterna i stort sett även efter reformens genomförande
vore att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu göra sig gällande,
eller med andra ord antalet mål och dessas mera eller mindre svårutredda
beskaffenhet.

Örn det sålunda synes vara befogat att förslaget rörande domsagoorganisationen
grundas på nuvarande förhållanden, måste emellertid såsom utredningen
framhållit samtidigt iakttagas, att organisationen blir sådan att den
kan tänkas övertaga de förändrade uppgifter, processreformen kommer att
medföra, eller i allt fall att den smidigt kan ändras efter de nya förhållandena.
Då behovet av arbetskrafter av olika kvalifikationer kan med full
säkerhet bedömas först sedan erfarenhet vunnits rörande den nya rättegångsordningens
tillämpning, bör en viss varsamhet iakttagas särskilt såvitt
angår inrättandet av ordinarie tjänster. Dock kan givetvis, enär inskrivningsväsendet
icke beröres av rättegångsreformen, en mera definitiv
reglering ske beträffande de befattningar som avses uteslutande för inskrivningsärendenas
handläggning.

Såsom förut anmärkts bäras för närvarande vissa kostnader för domsagorna
av de tingshusbyggnadsskyldiga. Gränsen mellan häradshövdingens
och de tinghusbyggnadsskyldigas åligganden är emellertid obestämd, och
förhållandena äro på detta område i praktiken växlande inom olika domsagor,
särskilt beträffande kostnaderna för kanslilokalerna. Då efter sportelsystemets
avskaffande staten skall övertaga samtliga kostnader för domsagoförvaltningen
i den mån det icke tillkommer de tingshusbyggnadsskyldiga
att sörja härför, måste en klar gräns uppdragas mellan statens och de
tingshusbyggnadsskyldigas ekonomiska skyldigheter. Denna fråga, för vars
lösning erfordras bestämmelser av lags natur, har varit föremål för särskild
utredning inom justitiedepartementet. Jag torde få tillfälle att senare
i dag anmäla det lagförslag som upprättats på grundval av utredningen.

Av det anförda framgår, att jag godkänner de allmänna utgångspunkterna
för domsagoutredningens förslag och är beredd att tillstyrka en reform
i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Detta synes, efter de jämkningar
som i det följande skola angivas, lämpligen böra genomföras med
ingången av budgetåret 1943/44. Då den föreslagna omorganisationen förutsätter
utarbetandet av, bland annat, ny domsagostadga och även i övrigt
kräver omfattande förarbeten, finner jag det vara erforderligt att grunderna
för reformen redan nu underställas riksdagens prövning. Därest förslaget
i princip vinner riksdagens gillande, är det min avsikt att för 1943 års riksdag
framlägga detaljerade förslag till avlönings- och omkostnadsstater för
domsagorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Häradshövdingarnas avlöningsförmåner m. m.

Utredningens förslag.

Det nya avlöningssystemet för häradshövdingarna skall enligt förslaget helt
anslutas till civila avlöningsregiementet. Löneregleringen skall förenas med en
indragning av häradshövdingarnas rätt till sportler och stämpelprovision
samt med ett vidsträckt förbud för dem att innehava bisysslor. Indragningen
av rätten till stämpelprovision — vilken föreslås skola komma till stånd, oavsett
om häradshövdingarna även i fortsättningen skulle åläggas att vara stämpelförsäljare
— motiveras med att stämpelprovisionen, såvitt angår befattningshavare
vid nyreglerade verk, genomgående avvecklats i samband med
civila avlöningsreglementets ikraftträdande. Till grund för det föreslagna förbudet
att innehava privata uppdrag åberopas vikten av att häradshövdingarna
äro oberoende i ekonomiskt hänseende. Förslaget i denna del innefattar
dels att det i 4 § 2 mom. civila avlöningsregiementet stadgade förbudet att mottaga
dylika uppdrag skall göras ovillkorligt såvitt angår häradshövdingarna,
och dels att för dem skall stadgas ovillkorligt förbud jämväl att mottaga skiljemannauppdrag,
såvida det ej meddelas av offentlig myndighet.

I fråga om häradshövdingarnas löneställning har utredningen
uttalat följande allmänna synpunkter.

Beträffande häradshövdingarnas avlöningsförmåner hade chefen för justitiedepartementet
i samband med domsagoutredningens tillsättande framhållit,
att vid avvägningen av dessa borde beaktas häradshövdingämbetenas stora
betydelse för rättsvården och vikten av att för dessa ämbeten förvärva skickliga
domare. Det finge ock erinras, att i propositionen år 1931 angående rättegångsreformens
huvudgrunder dåvarande chefen för justitiedepartementet betonat,
att domarnas avlöning över huvud borde tillmätas så, att dugliga och
med håg och fallenhet för domarkallet begåvade personer droges till detsamma.
Beträffande särskilt häradshövdingarnas avlöning hade därvid framhållits,
att med hänsyn till de stora krav, som vid ett muntligt koncentrerat förfarande
måste ställas å domstolens ordförande, det vore oeftergivligt, att avlöningen
också i de mindre domsagorna höljes jämförelsevis hög. I detta
sammanhang hade uttalats, att rekryteringen av ordförandeposterna i underrätterna
i allmänhet borde ske ur de yngre hovrättsrådens krets. Domsagoutredningen
hade för sin del vid behandlingen av frågan om häradshövdingarnas
avlöningsställning utgått från den uppfattning, som kommit till
uttryck i de nyss återgivna uttalandena. Då en god rättsvård framstode som
en av samhällets främsta uppgifter, vore det av utomordentlig vikt att äga
en väl kvalificerad domarkår, vilket ej kunde vinnas utan en god avlöningsställning
för densamma. Vad särskilt beträffade underrätterna vore det angeläget
att för ordförandeplatserna där kunna förvärva framstående domare,
och det nya rättegångsförfarande, som är avsett att införas, komme
sannolikt att ställa väl så höga krav på innehavarna av dessa poster som
det nuvarande. Vid underrätterna skola målen i första hand utredas och

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

avdömas, och vad därvid bruste kunde, vilket rättegångssystern som än tilllämpades,
svårligen till fullo botas i överrätt, i allt fall icke utan betydande
besvär och kostnader. Om i följd av bristande förtroende för underrätterna
benägenheten att överklaga deras domar bleve större, medförde detta
att överrätternas arbetsbörda ökades och rättsskipningens snabbhet minskades
samt att såväl det allmänna som parterna åsamkades större kostnader.
Frånsett detta torde goda och väl kvalificerade underrätter mer än något annat
vara ägnade att upprätthålla förtroendet för rättsskipningen i allmänhet.

Vad särskilt angår häradshövdingarna har utredningen anfört, att de sedan
gammalt intoge en framskjuten ställning inom vårt lands rättsliv. Såsom
ordförande i häradsrätten och dess ende rättsbildade ledamot, omgiven
av lekmannanämnden, hade häradshövdingen kommit att mera direkt än
andra domare inför allmänheten företräda rättsordningen och bära ansvaret
för att lag och rätt hölles levande bland menige man. Då domsagornas rättsbildade
personal — frånsett häradshövdingarna — även för framtiden skulle
bestå väsentligen av notarier och av domaraspiranter, som på ett senare stadium
passerade domsagorna på genomgångsplatser, komme vidare häradshövdingarna
att såsom hittills vara de som i främsta rummet handhade de
blivande domarnas praktiska utbildning; därigenom hade häradshövdingarna
också ett väsentligt ansvar för befästandet av den goda andan inom domarkåren.

Häradshövdingämbetena böra enligt domsagoutredningens mening i flertalet
fall vara slutposter. Utredningen utgår från att befordringsgången fram
till dessa tjänster i det stora hela skall likna den nuvarande. Befordran till
häradshövding kunde sålunda beräknas komma att i regel ske från hovrättsråds-
eller revisionssekreterarämbete och — och sedan numera den
s. k. lantdomarbanan avvecklats — i ett mindre antal fall från hovrättsassessorsställning.
Posterna som ordförande å hovrätternas divisioner borde
emellertid, såsom vid processreformens förarbeten förutsatts, vara sluttjänster,
till vilka man borde beräkna att stundom kunna förvärva häradshövdingar.

Utredningen förordar, att häradshövdingarna tilläggas en avlöningsställning,
som avsevärt överstiger den för hovrättsråd — bortsett från ordförande
å division — och revisionssekreterare. Å andra sidan syntes en ungefärlig
paritet med avlöningsställningen för andra underrättsordförande böra eftersträvas,
därvid närmast borgmästarna i de större städerna samt vattenrättsdomarna
komme i fråga för jämförelse. Slutligen syntes avlöningen för häradshövdingarna
i varje fall icke böra överstiga den för justitieråd och regeringsråd.

Rörande de angivna domarnas avlöningsförmåner lämnar utredningen en
detaljerad redogörelse, vilken kan sammanfattas i följande tablå, däri upptagits
jämväl det för häradshövdingarna föreslagna löneläget vid de tidigare
utredningarna i förevarande ämne.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

Slutlön

Hovrättsråd, revisionssekreterare.............................................. 13,500

Hovrättsråd, tillika vice ordförande å division................................ 14,500

» > ordförande > > ................................ 16,000

Borgmästare:

slutlön i de 20 största städerna............................................ 16,300—23,700

eller i medeltal .......................................................... 19,900

Rådman, tillika ordförande å avdelning:

i Stockholm .............................................................. 18,200

i Göteborg................................................................ 17,100

Vattenrättsdomare .......................................................... 17,500

Justitieråd, regeringsråd...................................................... 21,000

Häradshövding enligt 1921 års förslag........................................ 15,000—28,000

» > 1923 » > ........................................ 15,000-23,000

Lagman > 1928 > > ........................................ 16,000—25,000

Såvitt angår befattningshavare vid nyreglerade verk samt justitieråd och
regeringsråd tillkommer utöver de i tablån angivna beloppen rörligt tillägg
resp. reglerat dyrtidstillägg. Övriga belopp motsvara de sammanlagda avlöningsförmånerna
vid tiden för betänkandets avgivande. Utredningen framhåller
i detta sammanhang, att den nuvarande placeringen av samtliga hovrättspresidenter
i lönegraden B 3 med 18,000 kronor i lön av skilda anledningar
finge antagas komma under förnyad omprövning inom en nära framtid.

Med hänsyn till vad som anförts om häradshövdingämbetenas betydelse
och i betraktande av rådande avlöningsförhållanden för olika slag av domare,
har domsagoutredningen funnit, att den lägsta avlöning som borde komma
i fråga för häradshövding vore omkring 16,000 kronor samt att det stora
flertalet häradshövdingar borde hava ej obetydligt högre lön. Häradshövdingarnas
avlöningsförmåner borde väl icke överstiga justitierådens, men betänkligheter
syntes icke möta mot att tillägga ett mindre antal häradshövdingar
löneförmåner som närmade sig justitierådslönen; i 1928 års betänkande
rörande processreformens ekonomiska verkningar hade föreslagits, att lagmännen
i de allra största domsagorna skulle erhålla inkomster motsvarande
sistnämnda lön samt därjämte stämpelprovision. Utredningen hade fördenskull
stannat för att förorda en löneskala för häradshövdingarna å 16,000—

21,000 kronor jämte rörligt tillägg efter vanliga grunder, vilken skala enligt
utredningens uppfattning motsvarade den spännvidd som borde råda mellan
lönerna i olika domsagor, med hänsyn framför allt till arbetsbördan och det
därmed förenade ansvaret.

I fråga om den tekniska utformningen av häradshövdingarnas lönesystem
föreslår domsagoutredningen, att samtliga häradshövdingar placeras i lönegraden
B 2, i vilken lönen utgår med 16,000 kronor förutom rörligt tillägg.
Till häradshövdingarna i de minsta domsagorna skola icke utgå ytterligare
avlöningsförmåner. Häradshövdingarna i flertalet domsagor åter förutsättas
erhålla särskilda avlöningstillägg inom den förut angivna skalan. Genom den
sålunda föreslagna anordningen skulle vinnas, att samtliga häradshövdingar
samt vattenrättsdomarna, vilka redan äro placerade i nämnda lönegrad, er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

hålla samma pensionsvillkor, vilket skulle underlätta övergång från ett ämbete
till annat.

För bestämmande av de tillägg, som utöver lön efter lönegraden B 2 skola
utgå, har domsagoutredningen förordat en indelning av domsagorna i fasta
avlöningsgrupper, i huvudsak med utgångspunkt från arbetsbördan i de olika
domsagorna. Till häradshövdingarna i lägsta gruppens domsagor föreslås
skola utgå endast löneförmåner efter lönegraden B 2, medan för häradshövdingarna
i övriga lönegrupper föreslås avlöningsförstärkning med bestämt
belopp för varje lönegrupp. I fråga om gruppindelningen har utredningen
föreslagit en indelning i fem grupper, därvid skillnaden i lönebelopp mellan
angränsande grupper blir 1,250 kronor. Lönegrupperingen framgår av följande
tabell, där även angives antalet domsagor, som utredningen vid sina
undersökningar ansett böra hänföras till varje grupp.

Sammanlagda

Avlönings- löneförmåner Antal

Lönegrupp förstärkning utom rörligt domsagor

tillägg

I.......................... — 16,000 21

II.......................... 1,250 17,250 24

lil.......................... 2,500 18,500 34

IV.......................... 3,750 19,750 31

V.......................... 5,000 21,000 6

Rörande de omständigheter som tillmätts betydelse vid domsagornas inplacering
i lönegrupp anföres i utredningens betänkande:

Domsagoutredningen har för de särskilda domsagornas inplacering i lönegrupp
och även för bestämmande av personalorganisationen verkställt omfattande
undersökningar rörande arbetsbördan i domsagorna. I första hand
har utredningen därvid tagit hänsyn till en vid utredningens betänkande fogad
statistisk sammanställning över arbetsbördan i domsagorna. Utredningen
har även sökt att taga hänsyn till sådana faktorer, som icke kunna
statistiskt angivas. Särskilt må här anmärkas, att fastighetsförhållandenas
invecklade beskaffenhet väsentligen försvårar arbetet i vissa domsagor. Av
sådan anledning hava vissa domsagor i Kopparbergs län placerats i högre
lönegrupp än eljest skulle hava blivit fallet.

Vid gruppindelningen har emellertid hänsyn icke tagits uteslutande till
häradshövdingarnas arbetsbörda. Den nya B-löneplanen, i vilken häradshövdingarna
föreslås placerade, upptager ingen ortsgruppering inom lönegraderna
efter prisförhållandena på olika orler. I viss mån bör emellertid
kansliortens karaktär och belägenhet påverka lönegrupperingen för häradshövdingarna.
På grund härav hava vissa domsagor i övre Norrland liksom
Härjedalens domsaga placerats i högre lönegrupp än arbetsbördan i
och för sig skulle motivera. Då de förhållanden, som föranleda kallortstilläggs
utgående enligt avlöningsreglementet, således delvis beaktats vid
lönegruppsindelningen av domsagorna, bör dylikt tillägg icke utgå till häradshövdingarna,
en omständighet som ej bör lämnas obeaktad vid bedömandet
av lönegruppsplaceringen. I mellangruppen, som omfattar 34 häradshövdingar,
ingå häradshövdingar såväl i domsagor, där sekreterare föreslås
anställda, som i domsagor, där sekreterare enligt domsagoutredningens
förslag ej skola finnas. Utredningen har ansett det vara en fördel, att gränsen
mellan domsagor med och utan sekreterare icke sammanfaller med nå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

gon avlöningsgräns. På grund av den lättnad i arbetet, som anställande av
sekreterare medför för häradshövdingens del, kan det inträffa, att häradshövdingarna
i vissa mindre sekreterardomsagor snarast äro mindre arbetstyngda
än häradshövdingarna i de största domsagor som sakna sekreterare.
Det vore då icke lämpligt, om de förra häradshövdingarna finge högre avlöningsförmåner
än de senare.

Häradshövdingarnas avlöningsförstärkning skall enligt förslaget vara dem
tillförsäkrad för deras ämbetstid på samma sätt som den egentliga lönen.
Domsagas placering i lägre lönegrupp än förut skall sålunda icke föranleda,
att den sittande häradshövdingens avlöningförstärkning minskas. Med hänsyn
härtill skall domsagas eventuella omplacering i lönegrupp regelmässigt
tagas under övervägande vid ombyte å häradshövdingtjänsten. Domsagas
omflyttning i lönegrupp skall dessutom tagas under omprövning vid införlivande
med domsagan av stad, som tidigare haft rådhusrätt, samt eljest
vid områdesregleringar. I övrigt skola enstaka domsagor uppflyttas i lönegrupp
endast vid varaktiga, synnerligen betydande och av särskilda förhållanden
föranledda ökningar i arbetsbördan. Efter en längre tidsperiods
förlopp skall en allmän omprövning av gruppindelningen äga rum. Domsagornas
indelning i lönegrupper skall fastställas av Kungl. Majit inom av
riksdagen angiven ram.

Frånsett att häradshövdingarna skola äga åtnjuta avlöningsförstärkning,
att kallortstillägg till dem ej skall utgå samt att för dem skola gälla särskilda
regler i fråga örn rätten att mottaga uppdrag utom tjänsten, har utredningen
icke ansett undantag från avlöningsreglementets allmänna regler erforderliga
med avseende å häradshövdingarna. Avlöningsreglementets bestämmelser
om semester och tjänstledighet skola sålunda utan inskränkning
tillämpas å häradshövdingarna. I fråga örn semestern innebär detta egentligen
endast den ändringen i förhållande till gällande ordning, att häradshövding,
som icke fyllt 40 år — för närvarande finnes ingen sådan häradshövding
— får sin semester inskränkt från eljest utgående 45 dagar till 35
dagar årligen. Däremot skola häradshövdingarna icke Vidare äga åtnjuta
sådan ledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan och ombesörjande av
enskilda angelägenheter, som de enligt gällande domsagostadga kunna — i
regel utan att vidkännas minskning i avlöningsförmånerna — erhålla under
en och en halv månad om året eller i vissa fall längre tid.

Genom häradshövdingarnas placering i lönegraden B 2 komma deras pensionsförmåner
att förbättras samtidigt som pensionsavdragen höjas.
Resultatet av reformen i pensionshänseende framgår av följande tabell.

Häradshövdingarnas pensionsförliållanden.

Enligt gällande bestämmelser. Vid inplacering i lönegrad B 2.

Tjänstepension.

(Vid full pensions- och tjänsteålder.)

Pensionsunderlag ........	......... 6,672:-	Pensionsunderlag (1008/41).....	.... 8,820
Dyrtidstillägg ............	......... 1,344:-	Rörligt tillägg.................	900
Kristillägg................	......... 752:64	Kristillägg ...................	840
	8,768: 64		10,560

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Enligt gällande bestämmelser. Vid inplacering i lönegrad B 2.

Familjepension.

Grundpens. med förhöjningar 2,032: 80

= ny familjepension enl. 508/39 ... 2,256:— Pensionsunderlag (1009/41) .......... 3,264: —

Procentuellt tillägg.................. 586:56 Rörligt tillägg....................... 489:60

Kristillägg.......................... 346: 08 Kristillägg.......................... 457: 10

3,188: 64 4,210: 70

Till första barnet 50 % förhöjning, till varje Till första barnet 50 % förhöjning, till varje
följande 20 % förhöjning. följande 20 % förhöjning.

Avdrag å lön.

För tjänstepension.................. — För tjänstepension (1008/41) ........ 523: —

För familjepension.................. 1 235: 20 För familjepension (1009/41) ........ 504: —

Vid jämförelse mellan häradshövdingarnas nettobehållning enligt gällande
ordning och enligt förslaget bör sålunda observeras, att pensionsavdragen
bliva inemot 800 kronor högre enligt förslaget.

I samband med avlönings- och pensionsförhållandenas reglering böra enligt
domsagoutredningens förslag de därefter utnämnda häradshövdingarna
befrias från skyldigheten att tillhöra den för häradshövdingarna samt landssekreterama
och landskamrerarna gemensamma familjepensionsföreningen.

Mot majoritetens inom domsagoutredningens förslag till löneställning för
häradshövdingarna ha två ledamöter i utredningen, herrar Gustafsson och
Eriksson, reserverat sig. Reservanterna föreslå under hänvisning till lönegradsplaceringen
för andra chefsbefattningar inom statsförvaltningen, att minimum
i löneskalan för häradshövdingarna bestämmes till 15,000 kronor i
stället för 16,000 kronor. I deras särskilda yttrande anföres bland annat:

Enär enligt förslaget endast ett fåtal av häradshövdingarna — ett tjugotal
i de minst arbetstyngda domsagorna — skola åtnjuta minimilöner utan
avlöningsförstärkning, hava vi övervägt huruvida icke en inplacering i lönegrad
B 1 kunde vara skälig. Med hänsyn till att vi anse oss böra biträda
majoritetens förslag örn en löneställning av 21,000 kronor för häradshövdingarna
i de största domsagorna, och då vi anse att skillnaden i löneställning
mellan de minsta och största domsagorna icke bör utgöra mera än 6,000
kronor per år, ha vi emellertid ansett att minimilönen bör fastställas till

15.000 kronor. Årslönen för häradshövding i de minsta domsagorna, vilka
ej åtnjuta avlöningsförstärkning, blir därigenom lika med den som gäller
för regementschefer m. fl. beställningshavare vid försvarsväsendet.

Beträffande domsagornas hänförande till lönegrupper biträda vi majoritetens
förslag. Vi föreslå att avlöningsförstärkningens belopp fastställes till
respektive 1,500, 3,000, 4,500 och 6,000 kronor. Med utgående från en minimilön
av 15,000 kronor, bli alltså de sammanlagda löneförmånerna i de
särskilda grupperna, utom rörligt tillägg, 15,000, 16,500, 18,000, 19,500 och

21.000 kronor.

Till de häradshövdingar, som vid övergången till den nya ordningen
erhålla minskade avlöningsförmåner, skall enligt domsagoutredningens

1 Delägare enligt 903/1920 = 235: 20.

, » 541/1926 = 258: 72.

, > 357/1937 = 259:18.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

förslag utgå övergångsersättning med belopp som under första övergångsåret
skall bestämmas till fyra femtedelar av skillnaden mellan å ena sidan
vederbörande häradshövdings medelinkomst under de fem kalenderåren närmast
före löneregleringens ikraftträdande och å andra sidan de nya avlöningsbeloppen,
beräknade till lönen efter lönegrad B 2 jämte utgående avlöningsförstärkning.
Anledningen till att övergångsersättningen ej ens från
början föreslagits att utgå med hela skillnadsbeloppet mellan inkomsterna enligt
nuvarande ordning och de nya löneförmånerna är, att vid beräkning av
ersättningsbeloppets storlek hänsyn ansetts böra tagas dels till de förbättrade
pensionsförmånerna ävensom ersättning för sjukvård m. m., som skall utgå
enligt förslaget, dels ock därtill, att häradshövdingarnas inkomster under åren
närmast före betänkandets avgivande i allmänhet stigit ej obetydligt på grund
av ökade sportler. De med den föreslagna beräkningen erhållna beloppen
skola avrundas till närmast jämna hundratal kronor samt maximeras till

10,000 kronor, övergångsersättning skall för varje år efter det första, sedan
den nya löneregleringen trätt i kraft, minskas med en tiondel av det ursprungliga
beloppet, så att ersättningarna efter tio år äro helt avskrivna.

I fråga om rätten att mottaga uppdrag utom tjänsten föreslår domsagoutredningen
en övergångsbestämmelse av innebörd, att det föreslagna förbudet
för häradshövdingarna att innehava vissa dylika uppdrag under de första
tio åren efter den nya löneregleringens ikraftträdande ej skall gälla sådana
uppdrag som innehavas vid ikraftträdandet. Kungl. Maj:ts tillstånd skall
dock utgöra villkor för häradshövdings fortsatta innehav av dylikt uppdrag,
därest innehav av motsvarande slags uppdrag såvitt angår andra tjänstemän
enligt avlöningsreglementet är beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd.

Även beträffande skyldigheten att avgå med pension föreslår domsagoutredningen
en övergångsbestämmelse. För häradshövding, som utnämnts före
den 1 juli 1935 och icke anmält att han önskar övergå å den från nämnda
dag gällande ordningen, inträder enligt nuvarande bestämmelser avgångsskyldighet
först vid 70 års ålder. Enligt utredningens uppfattning bör denna
åldersgräns i samband med det nya avlöningssystemets genomförande efter
hand sänkas till den för övriga häradshövdingar redan gällande åldern av 67
år. Utredningen föreslår sålunda, att för häradshövdingar, utnämnda före
den 1 juli 1935, som övergå på den nya lönestaten, ifrågavarande åldersgräns
skall bibehållas vid 70 år under de två åren närmast efter den nya lönestatens
ikraftträdande, därefter under två år utgöra 69 år, under de två följande
åren 68 år samt först därefter bliva 67 år. Därest det nya lönesystemet
sättes i kraft den 1 juli 1943, skulle således sänkningen av åldersgränsen till
67 år bliva fullt genomförd den 1 juli 1949.

Till häradshövding, som icke övergår på den nya lönestaten,
skall enligt domsagoutredningens förslag fortfarande utgå lön och
tjänstgöringspenningar enligt hittills gällande ordning. Däremot skola förvaltningskostnadsbidrag,
dyrtidstillägg, stämpelprovision och partiell löneförbättring
icke vidare förekomma. I fråga om sådan häradshövdings rätt till sportler
och stämpelprovision anför utredningen:

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Det vill synas, att häradshövdingarna icke äga något rättsligen grundat
anspråk på att lösensatserna i expeditionslösenförordningen skola bibehållas
just vid sina nuvarande belopp, vilka bestämts med hänsyn till att häradshövdingarna
skulle svara för förvaltningskostnaderna. Vad angår ersättningen
för förlorad lösen för inteckningsförnyelser har densamma förutsatts skola
utgå, så länge den nuvarande löneregleringen är gällande, men även därunder
kunna bliva föremål för jämkning i fråga örn beloppen. Vid statens övertagande
av alla förvaltningsutgifter torde i varje fall häradshövding, som ej
övergår på den nya lönestaten, böra vidkännas en icke obetydlig minskning
i löseninkomsterna, samtidigt som ersättningen för lösen för inteckningsförnyelser
bör upphöra.

Yttranden.

Utredningens förslag örn sportelsystemets avskaffande och häradshövdingarnas
inordnande under civila avlöningsreglementet har vunnit anslutning av
de myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden över förslaget.
En häradshövding har dock uttalat sig för sportelsystemets bibehållande.

Den förslagna indragningen av häradshövdingarnas rätt till stämpelprovision
har föranlett erinringar i flera yttranden.

Nedre justitierevisionen uttalar sålunda, att dylik provision alltjämt bör
utgå vid sidan av häradshövdingens lön, såvida icke denne, i samband med
att stämpelförsäljningen på sätt utredningen förordat anförtros åt den icke
rättsbildade personalen, jämväl befrias från ansvaret för försäljningen. I
detta sammanhang borde övervägas, om det kan anses vara överensstämmande
med rationell ordning att även i fortsättningen i den utsträckning, som
nu är fallet, bibehålla häradshövdingarna såsom beskattnings- och uppbördsmyndigheter.
Särskilt kunde det ifrågasättas, om icke försäljningen av dubbla
beläggningsstämplar borde avlyftas från häradshövdingarna i samband med
genomförandet av löneregleringen för dem.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som anser att försäljningen av enkla
beläggningsstämplar och skrivstämplar kan behållas hos domsagorna även
örn stämpelprovisionen avskaffas, förordar att häradshövdingarna i samband
nied löneregleringen befrias från försäljningen av dubbla beläggningsstämplar.
Skulle så ej ske, bör enligt föreningens mening häradshövdingen
fortfarande vara försäljare av alla slags stämplar och stämpelprovisionen
kvarstå. Den borde emellertid då ej inräknas i lönen.

Jämväl sju häradshövdingar lia uttalat sig för stämpelprovisionens bibehållande,
därest stämpelförsäljningen fortfarande skall äga runi från domsagorna.

Vad angår förslaget om förbud för häradshövdingarna att mottaga privata
uppdra g har statskontoret ansett, att ovillkorligt förbud bör stadgas
för häradshövding alt åtaga sig uppdrag som avses i 4 § 2 morn. civila
avlöningsreglementet. Svea hovrätt anser vägande principiella skäl kunna anföras
för restriktiva bestämmelser i ämnet men finner tillrådligt att något
lätta på förbudet särskilt såvitt angår skiljemannauppdrag. Om ej skiljemannainstitutet
skulle förlora i värde, borde domarerfarenheten kunna tillgodogöras
i större utsträckning än enligt förslaget bleve möjligt. Enligt hovrättens
mening vore det väl förenligt med ställningen såsom domare att mottaga val
till skiljeman även då valet träffades av en opartisk enskild institution eller
av partsvalda skiljemän. Nedre justitierevisionen finner det icke vara av om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

ständigheterna påkallat, att häradshövdingarna i förevarande avseende erhålla
en särställning samt anför härom närmare:

Hittills torde något missbruk av den frihet, som häradshövdingarna i förevarande
hänseende åtnjutit, icke ha förekommit. Något bärande skäl att i
fråga om rätten att åtaga sig privata uppdrag låta å häradshövdingarna bli
tillämpligt vad som av egenartade grunder gäller för justitie- och regeringsråd
torde ej heller kunna uppletas. Borgmästare och vattenrättsdomare, liksom
även hovrättsråd och revisionssekreterare har det icke ansetts böra förbjudas
att inneha privata uppdrag. För häradshövdingar torde det vara av
minst lika stor betydelse som för nämnda domare att ha tillfälle till att på
andra vägar än genom de mål och ärenden, de handlägga, vinna erfarenhet
om samhällslivet. Kungl. Maj:ts prövning synes här liksom beträffande statstjänstemännen
i allmänhet i motsvarande ställning utgöra tillräcklig garanti
mot uppkomsten av missförhållanden. På många håll i vårt land är tillgången
på kvalificerade jurister synnerligen knapp. Att genom ytterligare förbud
förminska tillgången kan ej vara ändamålsenligt. Att såsom utredningen föreslagit
beröva häradshövdingarna möjlighet att mottaga skiljemannauppdrag,
såvida det ej meddelas av offentlig myndighet, skulle helt säkert ofta
innebära en otjänst mot allmänheten. Vidare må uppmärksammas, att det
förtroende, som från allmänhetens sida hittills kommit underdomarna till
del, i icke oväsentlig grad torde ha härrört från den kontakt dessa befattningshavare
på olika vägar ha med allmänheten och livet utanför domstolarna.
Att det icke kan vara till båtnad för rättskipningen att isolera domarna
från det praktiska livet utanför domstolarna, måste ligga i öppen dag. Det
får tvärtom läggas vikt uppå att förebygga, att domarna för allmänheten
framstå såsom representanter för ensidiga juridiska synpunkter. Snarare
borde kontakten mellan utövarna av domarverksamheten och det ekonomiska
livets män i samhället ökas. Detta skulle säkert vara ägnat att förebygga
sådant missförstånd av rättskipningens handhavande, som under senare år
då och då yppats.

Liknande synpunkter ha framförts av hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för övre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Yngre jurister vid Svea hovrätt ävensom av fem häradshövdingar.
Vad särskilt angår förbudet att mottaga skiljemannauppdrag har hovrätten
över Skåne och Blekinge föreslagit, att förbud icke stadgas för häradshövding
att vara ordförande i skiljenämnd, vare sig häradshövding erhållit uppdraget
av offentlig myndighet eller blivit därtill utsedd av andra skiljemän.

Över utredningens förslag angående häradshövdingarnas löneställn
i n g ävensom den föreslagna anordningen att placera samtliga häradshövdingar
i lönegraden B 2 och låta avlöningsförstärkning, där sådan ifrågakommer,
utgå i förhållande till arbetsbördan i varje särskild domsaga ha tillstyrkande
utlåtanden avgivits av samtliga hovrätter ävensom av allmänna lönenämnden.
Svea hovrätt har emellertid uttalat, att det enligt hovrättens mening
varit önskvärt, att lönenivån kunnat läggas något högre än i förslaget
skett. Med hänsyn till den försämring i det statsfinansiella läget som inträffat
sedan betänkandet avgivits och då det vore önskvärt att förslaget genomfördes
utan alltför långt uppskov, ansåge sig hovrätten emellertid ej böra förorda
någon allmän höjning. Göta hovrätt har, i samband med att hovrätten till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

styrkt utredningens förslag, framhållit angelägenheten av att löneregleringen
skedde i överensstämmelse med ett efter vissa principiella riktlinjer utarbetat
system för domarkårens löner, samt framlagt vissa synpunkter beträffande
sistnämnda fråga. Därvid har hovrätten bland annat framhållit, att löneförmånerna
för domarna för närvarande vore synnerligen ojämnt avvägda i förhållande
till varandra, varför en allmän översyn av lönerna för domarkåren
i dess helhet vore i hög grad av behovet påkallad. Hovrätten för övre Norrland
har särskilt betonat, att de föreslagna lönerna enligt hovrättens mening
vore de lägsta som borde komma i fråga, då det gällde landets häradshövdingekår.
Med hänsyn till att häradshövdingetjänsterna intaga en nyckelposition
i fråga om rekryteringen å domarbanan har även föreningen Yngre
jurister vid Svea hovrätt ansett att i vart fall icke lägre löner borde bestämmas
för häradshövdingarna än de, som föreslagits av utredningen.

I ett flertal yttranden har förordats höjning av gränserna för den föreslagna
löneskalan. Sålunda har nedre justitierevisionen — under hänvisning
till att såsom de olika domsagornas placering inom lönegrupperna föreslagits
av utredningen den fasta lönen i genomsnitt för samtliga häradshövdingar
skulle komma att uppgå till något över 18,000 kronor — uttalat att en lön
av denna storlek, örn vederbörlig hänsyn toges till häradshövdingarna åvilande
ansvar och arbetsuppgifter, måste anses såsom ett minimum utom möjligen
i fråga örn ett par av de minsta domsagorna. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har föreslagit, att lönen i lägsta lönegruppen bestämmes till 17,500
kronor och att löneförstärkning utgår med resp. 1,000 kronor, 2,000 kronor,

3,000 kronor och 4,000 kronor i de följande grupperna. Slutligen har Sveriges
advokatsamfund med hänsyn till nödvändigheten av att göra häradshövdingetjänsterna
lockande även för synnerligen framstående domare funnit de
av utredningen föreslagna lönerna i vissa, ej närmare angivna fall vara för
låga.

I motsats till övriga hörda myndigheter har statskontoret förordat en
lägre löneställning för häradshövdingarna än utredningen föreslagit.
Ämbetsverket anser den föreslagna avlöningen allt för hög med hänsyn
till det allmänna löneläget inom civilförvaltningen och anför bland annat:

Det övervägande antalet häradshövdingar skola enligt förslaget i realiteten
komma i bättre löneställning än exempelvis hovrättspresidenterna. Den sammanlagda
inkomsten för häradshövdingarna i den högsta gruppens domsagor
kommer praktiskt taget att överensstämma med avlöningen för justitieråd
och regeringsråd, ett förhållande som är ägnat att ingiva desto större
betänkligheter som direktiven för 1939 års tjänsteförteckningssakkuniga angivit,
att de sakkunnigas omprövning av löneställningen för den allmänna
civilförvaltningens befattningshavare skall bedömas med utgångspunkt från
gällande verkschefslöner.

Statskontoret har vidare förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget att
hänföra häradshövdingarna till avlöningsreglementets löneplan B, enär denna
löneplan icke upptager någon ortsgruppering, samt i stället förordat en
inplacering i löneplanen A. Utöver den klassificering av domsagorna med

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 252. ■>

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

hänsyn till dyrortsmomentet, som skulle följa av detta förslag, föreslår
statskontoret, i anslutning till vad utredningen förordat, att domsagorna
med utgångspunkt i huvudsak från arbetsbördan även indelas i särskilda
avlöningsgrupper, därvid emellertid antalet lönegrupper begränsas till tre,
den lägsta omfattande förslagets lönegrupper I och II, den mellersta grupperna
III och IV samt den högsta motsvarande lönegruppen V. I fråga om
lönegradsplaceringen förordar statskontoret häradshövdingarnas inplacering
i lönegraderna A 32, A 33 och A 34 så att häradshövding i domsaga tillhörande
den av ämbetsverket föreslagna lägsta lönegruppen hänföres till
lönegrad A 32 och i domsaga tillhörande den högsta lönegruppen till lönegrad
A 34, varvid — i analogi med vad som i sådant avseende gäller beträffande
rektorerna vid de högre allmänna läroverken — lönen skulle utgå enligt
högsta löneklassen i respektive lönegrader. Till den enligt ett dylikt avlöningssystem
utgående grundlönen skulle komma avlöningsförstärkning med 1,000
kronor i den lägsta lönegruppen, 1,500 kronor i den mellersta lönegruppen
och 2,000 kronor i den högsta lönegruppen. Förslaget skulle innebära att
häradshövding i domsaga, tillhörande högsta lönegruppen och med kansli
beläget å I-ort, skulle komma i åtnjutande av en sammanlagd lön, frånsett
rörligt tillägg, av (15,540 + 2,000=) 17,540 kronor, vilket lönebelopp endast
obetydligt understege lönen för hovrättspresident.

Från statskontorets utlåtande anfördes avvikande mening av statskommissarien
Nissen, med vilken generaldirektören Björck instämde. Reservanterna
funno sig icke kunna biträda majoritetens förslag, att häradshövdingarna
utöver lön enligt någon av lönegraderna A 32—A 34 skulle komma i
åtnjutande av särskild avlöningsförstärkning. I

I fråga örn antalet avlöningsgrupper ha statskontoret och en häradshövding
föreslagit en begränsning av detta antal till tre. Å andra sidan
har en häradshövding ifrågasatt, att för uppfattning av vissa domsagor, placerade
i lönegrupp III, inrättas ytterligare en mellangrupp med en löneförstärkning
av 3,125 kronor. Två häradshövdingar lia motsatt sig lönegruppsindelning
överhuvud och föreslagit en enhetlig löneställning, motsvarande i det
ena fallet den högsta och i det andra ungefär den därnäst högsta enligt förslaget.

Den föreslagna fördelningen av domsagorna på de fem lönegrupperna
har Svea hovrätt funnit i huvudsak väl avvägd, såvitt angår de under hovrätten
lydande domsagorna. De erinringar i detta hänseende, som framförts
i vissa från häradshövdingar inkomna yttranden förutsätter hovrätten skola
vinna tillbörligt beaktande. Beträffande de Göta hovrätt underlydande domsagorna
har denna hovrätt föreslagit uppflyttning av en domsaga och nedflyttning
av två domsagor. Hovrätten över Skåne och Blekinge har lämnat
utredningens förslag beträffande lönegruppsplaceringen utan erinran, medan
hovrätten för övre Norrland förordat uppflyttning av två domsagor.
Yrkanden om högre lönegruppsplacering ha vidare framförts av sjutton häradshövdingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

I åtskilliga yttranden lia häradshövdingarna ansetts böra bibehållas vid
sin nuvarande rätt till semester och annan tjänstledighet,
oaktat de skulle inordnas under civila avlöningsreglementet. Sålunda har
hovrätten för övre Norrland hemställt om sådan jämkning i domsagoutredningens
förslag att envar häradshövding, oberoende av levnadsålder, alltjämt
skall äga åtnjuta semester under 45 dagar. Häradshövdings rätt till ledighet
från vissa ämbetsgöromål för utförande av andra dylika göromål bör enligt
hovrättens mening tryggas genom tydliga författningsbestämmelser. Vidare
finner hovrätten önskvärt att häradshövding beredes möjlighet att under ett
antal dagar årligen utan avdrag å lönen erhålla ledighet för vissa ändamål
som ha samband med hans tjänst. I nu angivna hänseenden har föreningen
Sveriges häradshövdingar intagit samma ståndpunkt som hovrätten för övre
Norrland. Varken häradshövdingeföreningen eller nedre justitierevisionen ha
ansett möjligt att inskränka den häradshövdingarna enligt gällande domsagostadga
tillkommande rätten till partiell ledighet och ledighet för enskilda
angelägenheter utöver semestertiden. Nedre revisionen anför härom:

Denna rätt torde icke vara att betrakta som en löneförmån utan som en
motvikt mot den ojämnhet i arbetsbördan, som häradshövdingarna äro underkastade.
I domsagorna uppstå som bekant tidvis sådan anhopning av
göromål, att arbetsbördan stiger långt över vad som kan anses normalt. Tillfälle
till återhämtning måste därför ges häradshövdingarna. I annat fall kan
befaras att nödvändigheten av sjukledighet stegras i en omfattning, som ej
är önskvärd. Det bör även erinras om att underdomarna mer är flertalet
andra tjänstemän äro tvingade till att följa med lagstiftningen på skilda
områden och hålla sig underrättade om vad som sker inom rättslivet. För
sådant ändamål måste häradshövdingarna i stor utsträckning anlita tid, som
eljest skolat kunna användas till rekreation.

Även nio häradshövdingar ha uttalat sig för bibehållande i oförändrad
omfattning av rätten till avdragsfri ledighet för enskilda angelägenheter.

Med avseende å utredningens i olika hänseenden framlagda förslag rörande
övergången till den nya ordningen för de vid tiden för dennas
ikraftträdande redan utnämnda häradshövdingarna har allmänna lönenämnden
uttalat, att dessa förslag icke föranledde någon erinran från nämndens
sida. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ställt sig mera tveksam och
ifrågasatt, huruvida icke de tilltänkta övergångsbestämmelserna innebure någon
obillighet gentemot häradshövdingarna i fråga.

Mot den föreslagna successiva minskningen under en övergångstid av tio
år av de redan utnämnda häradshövdingarnas löner har föreningen Sveriges
häradshövdingar uttalat en bestämd gensaga. Föreningen vänder sig därvid
mot utredningens uppfattning att det nuvarande avlöningssystemet icke skulle
giva häradshövdingarna rätt till mer än en ringa del av deras nuvarande inkomster
samt anför härom:

Att denna uppfattning icke är riktig framgår redan av den översikt av avlöningssystemets
tillkomst, som i betänkandet lämnats. Utredningen framhåller,
att vid 1874 års reglering av domsagoinkomsterna ansågs, att härads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

hövdingarnas inkomster fortfarande som dittills till en del skulle grundas på
allmänhetens avgifter, vilka bibehöllos i den utsträckning att de beräknades
i princip skola motsvara förvaltningskostnaderna, medan den egentliga avlöningen
skulle utgå av statsmedel. Emellertid gick utvecklingen därefter genom
penningvärdets fall snart därhän, att förhållandet mellan löseninkomsterna
och statslönen blev omvänt, den huvudsakliga inkomsten kom åtminstone
under normala förhållanden att utgöras av löseninkomsterna, den mindre
delen av statslön. Riktigheten av denna utredningens framställning vitsordas
av föreningen. Det angivna förhållandet har varit rådande åtminstone
sedan långt före sekelskiftet och således i varje fall redan vid den tid, då de i
tjänsten äldsta av nuvarande häradshövdingar utnämnts, och förhållandet
har än starkare framträtt genom de under förra världskriget av staten vidtagna
höjningarna av vissa lösensatser.

Det sålunda förändrade avlöningssystemet har av statsmakterna godkänts.
Ehuru sportelinkomsterna på angivet sätt i flertalet domsagor vida överstego
förvaltningskostnaderna, har icke den staten genom kungl, cirkuläret den 16
februari 1903 förbehållna rätten att av sådant skäl jämka de med ämbetet
förenade tjänstgöringspenningar och förvaltningskostnadsbidrag vid något tillfälle
utnyttjats. Tvärtom har den omnämnda höjningen av lösensatserna vidtagits,
ehuru den beträffande flertalet domsagor ej erfordrades för täckandet
av de förhöjda förvaltningskostnaderna. Genom dyrtidstillägg och partiell
löneförbättring har sörjts för att häradshövdingarnas sammanlagda inkomster
av ämbetet vida överstiga sportelöverskottet. Så gott som i varje Jall, då
på grund av ny lagstiftning ökning av förvaltningskostnaden uppstått, hainy
expeditionslösen tillerkänts häradshövdingarna, ehuru sportelöverskott redan
funnits, och då genom ny lagstiftning lösen för expedition upphört, har
ersättning för vad häradshövdingarna sålunda förlorat tillerkänts, dem. Genom
bestämmelserna om häradshövdings bidrag till avlöningen åt sekreterare
och andre notarier i domsagorna har så avpassat avdrag å häradshövdingens
lön och tjänstgöringspenningar i vissa domsagor gjorts, att därigenom
häradshövdingens rätt till sportlerna uppenbarligen erkänts. Slutligen hava
genom kungörelsen den 20 maj 1927 de häradshövdingar, som före viss, numera
förfluten tid förklarat sig villiga underkasta sig kungörelsens bestämmelser
— vilket alla dåvarande häradshövdingar gjort — berättigats uppbära
vissa då gällande lösensatser, som förut endast haft provisorisk karaktär.

Genom sålunda vidtagna åtgärder och beslut hava statsmakterna icke blott
i princip erkänt, att lösenmedlen utgöra en del av häradshövdingens avlöning,
utan även bestämt den ungefärliga storleken av denna avlöning.

Det ligger i sakens natur, att häradshövding, som under nu angivna förhållanden
sökt och erhållit sitt ämbete, också äger rätt till den sålunda bestämda
lönen. Varje tvekan i detta hänseende är ock undanröjd genom den häradshövding
givna fullmakt å sitt ämbete i domsagan »med raff» enligt fullmaktens
uttryckliga ordalag, »att åtnjuta den lön och de övriga förmåner, som
enligt stat och författningar äro förenade med häradshövdingeämbetet i nämnda
domsaga». I fullmakten, som uppenbarligen omfattar alla förmåner av
tjänsten, lön, tjänstgöringspenningar, sportler, semester och annan ledighet,
pension m. m., är dessutom särskilt anmärkt i vilka fall häradshövdigen är
skyldig underkasta sig ändring i dessa förmåner. I sådant hänseende säges.
frånsett möjligen fullmakter som tillkommit innevarande år, allenast, att
tjänsteinnehavaren är skyldig underkasta sig. förutom bestämmelserna i kungörelsen
den 20 juni 1919 örn skyldighet för häradshövding som därefter utnämnes
att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna
övergå till annan jämnställd eller högre tjänst vid sådan domstol, den ändring
i domsagans område och den minskning i tjänstgöringspenningar, som fram -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 252.

deles kan varda bestämd. Till yttermera visso är i den i fullmakten åberopade
kungörelsen tillagt: »dock att tjänsteinnehavare ej skall vara pliktig att i anledning
av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade
avlöningsförmåner».

Det må i detta sammanhang vidare erinras, att vid övergången år 1874
till det nuvarande avlöningssystemet uttryckligen utsädes att de häradshövdingar,
som då hade fullmakt utan förbehåll på sitt ämbete, i följd därav
icke voro skyldiga att utan gottgörelse underkasta sig en lönereglering och
även tillerkändes full ersättning för minskad löneinkomst, ehuru denna utgick
enbart i sportler, samt även sades vara »ovillkorligen berättigade» att
under sin återstående tjänstetid själva bruka sina — i övriga fall till statsverket
indragna — boställen. Denna princip, att innehavare av fullmakt å
ämbete icke är skyldig att underkasta sig andra minskningar i de med tjänsten
förenade förmåner, än fullmakten angiver, är just fullmaktens reella innebörd,
och har, vad häradshövdingarna beträffar, vunnit beaktande, icke
blott i ovan återgivna stadgande i 1919 års kungörelse utan även i åtskilliga
andra övergångsstadganden. I detta avseende tillåter sig föreningen
ytterligare hänvisa till den utredning om sportlernas rättsliga natur som
framlagts vid 1940 års riksdag av Å. Holmbäck och B. Gezelius i motion i
andra kammaren nr 235 i anledning av ifrågasatt nedskärning av viss sportelersättning.

Även om en tendens lill ändring i uppfattningen rörande ämbetsfullmaktens
natur under senare år skulle gjort sig gällande hos Kungl. Majit i justitiedepartementet
och riksdagen, kan rätteligen ej heller en dylik ändring i
åskådningen tillerkännas retroaktiv verkan och vinna tillämpning å häradshövding
som utnämnts, innan denna tendens på något sätt kommit till uttryck.

Med hänsyn till det anförda har det synts föreningen uppenbart, att de
nuvarande häradshövdingarna hade ett rättsligt anspråk att bibehållas vid de
med ämbetet förenade förmånerna samt att de med denna utgångspunkt icke
kunde godkänna någon successiv nedsättning i den av ulredningen föreslagna
kompensationen för minskade inkomster utan ansåge att denna borde kvarstå
orubbad för varje i tjänst varande häradshövding under hans återstående
tjänstetid. Dock bar föreningen, med hänsyn till den föreslagna förbättringen
i pensionen, funnit ett avdrag berättigat i ersättningens årliga belopp motsvarande
pensionsökningen minskad med den årliga pensionsavgiften. En begränsning
uppåt av ersättningens belopp syntes föreningen även riktig. I några
extrema fall hade del tillämpade avlöningssystemet otvivelaktigt medfört
uppenbart orimliga löneinkomster, och det rent orimliga borde enligt föreningens
mening icke kunna grunda något rättsanspråk. Vad föreningen anfört rörande
de nuvarande häradshövdingarnas rättsliga ställning bar synts föreningen
böra föranleda att de häradshövdingar, som övergå å ny stat, berättigas
erhålla övergångsersättning enligt av utredningen för första året angivna
beräkningsgrunder under hela sin återstående tjänstetid.

Även några häradshövdingar ha gjort anmärkningar mot förslaget i förevarande
del.

Tre häradshövdingar lia gjort gällande rättsliga anspråk att vara bibehållna
vid oförändrade förmåner samt till stöd härför utvecklat liknande
synpunkter som häradshövdingcföreningen. De lia lia denna grund ansett

Kungl. Majlis proposition nr 252.

kompensation för inkomstminskning böra utgå med oförändrat belopp under
hela deras återstående tjänstetid, därvid en av dem i likhet med föreningen
godtagit den av utredningen förordade begränsningen av övergångsersättningen
till fyra femtedelar av den beräknade inkomstminskningen medan
de båda övriga icke funnit bärande skäl för en sådan nedsättning.
Den ene av de sistnämnda har krävt att varda bibehållen vid den
inkomst ämbetet enligt utredningens beräkningar givit för perioden 1934—
1938. De båda övriga av nu ifrågavarande häradshövdingar ha under åberopande
av billighetsskäl likaledes motsatt sig att de redan utnämnda häradshövdingarna
försattes i en sämre ekonomisk ställning.

Svea hovrätt har uttalat, att det vore lyckligast, örn de nya avlöningsvillkoren
så bestämdes, att häradshövdingarna kunde förväntas allmänt övergå
på den nya staten utan att känna den besvikelse, som skulle uppstå, därest
förmånerna komma att avsevärt understiga vad man ansett sig äga påräkna
med stöd av domarfullmakten. Ur denna synpunkt vore det enligt hovrättens
mening särskilt önskvärt att övergångsersättningen finge under hela tjänstetiden
utgå med samma belopp som under första övergångsåret. Även hovrätten
över Skåne och Blekinge har ansett billigheten tala för att nuvarande
häradshövdingar icke få vidkännas avsevärd minskning av sina löneförmåner
i förhållande till vad de hade anledning förvänta, då de sökte sina
ämbeten. Hovrätten har med hänsyn härtill ifrågasatt att den föreslagna
reduceringen med en tiondel om året av den under första övergångsåret
utgående ersättningen så begränsas att reducering av övergångsersättningen
icke skall äga rum, därest häradshövdings sammanlagda löneförmåner under
första övergångsåret understiger lönen i lönegrupp V enligt förslaget,
samt att för övriga häradshövdingar reduceringen skall upphöra, när lönebeloppet
nedgått till nämnda höjd.

Statskontoret har föreslagit sådan inskränkning i rätten till övergångsersättning,
att antalet övergångsår icke finge överstiga antalet tjänsteår i innehavande
befattning. Till stöd härför har ämbetsverket anfört att häradshövding,
som tillträtt sitt ämbete allenast ett eller annat år före löneregleringens
ikraftträdande, eljest skulle komma i en åtskilligt — av förhållandena
näppeligen motiverad — gynnsammare löneställning än de till tjänsteåren
äldre häradshövdingarna. I fråga om övergångsersättningens storlek har
statskontoret, med hänsyn till den efter krigsutbrottet inträffade nedgången
av sportelintäkterna i det ojämförligt största antalet domsagor, ansett tillräckligt,
om kompensationen för indragna sportler begränsades till högst
6,000 kronor i stället för högst 10,000 kronor.

Vad angår den tidsperiod, som enligt utredningens förslag skulle läggas
till grund för övergångsersättningens beräkning, har Göta hovrätt framhållit,
att den period, för vilken ersättningen blivit av de sakkunniga beräknad —
åren 1934—1938 -—- vore en period av utpräglad högkonjunktur, under vilken
särskilt på grund av livlig fastighetsbildning och byggnadsverksamhet
häradshövdingarnas sportelinkomster legat på en hög nivå men att sedermera
till följd av kriget en stark nedgång inträtt i häradshövdingarnas
sportelinkomster. Med hänsyn till dessa starka växlingar har hovrätten ansett

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

det kunna ifrågasättas, om ej övergångsersättningen borde beräknas med ledning
av medelinkomsten under en något längre tidsperiod, förslagsvis de tio
sista åren före löneregleringens ikraftträdande.

Till de förmåner av tjänsten, varpå de nuvarande häradshövdingarna
skulle ha rättsligt anspråk, har föreningen Sveriges häradshövdingar räknat
även rätten till ledighet utöver semestern, och det i 4 § 2 mom. avlöningsreglementet
stadgade särskilda villkoret för rätten att innehava bisysslor
har föreningen ansett ej kunna göras gällande på dessa. Att så kan ske
Ilar emellertid förutsatts av statskontoret som — under erinran örn huru
i sådant hänseende förfarits vid 1925 års landsstatslönereglering och 1926
års lönereglering för justitieråd och regeringsråd — ansett det kunna ifrågasättas
om icke ovillkorligt förbud för häradshövdingarna att innehava privata
uppdrag borde träda i kraft omedelbart i samband med genomförandet
av den nya löneregleringen. Med avseende fäst vid den av ämbetsverket
föreslagna lönesättningen för dem har statskontoret emellertid icke velat
motsätta sig en övergångsbestämmelse av den av utredningen åsyftade innebörden
med den begränsningen likväl, att övergångstiden sattes till fem år.

Förslaget om sänkning av pensionsåldern vid övergång å den nya staten
för häradshövding, som utnämnts före den 1 juli 1935, har föranlett invändning
från föreningen Sveriges häradshövdingar, som ansett att sådan häradshövding
av billighetsskäl borde bibehållas vid sin rätt att kvarstå i tjänst
tills han fyllt 70 år oavsett om han kvarstannade å gammal stat eller ej.
Rätt att kvarstanna i tjänst till 70 års ålder och att därunder åtnjuta
oförändrade avlöningsförmåner har gjorts gällande av två häradshövdingar.
En häradshövding har påyrkat den nuvarande åldersgränsens bibehållande
av billighetsskäl, medan ytterligare en häradshövding — vilken funnit obilligt
att sänka pensionsåldern i samband med genomförandet av en faktisk
inkomstförsämring — ansett att övergångstiden, därest sänkningen ändock
genomfördes, borde göras längre än i förslaget förutsatts. I motsats härtill
har statskontoret föreslagit meddelandet av övergångsbestämmelser liknande
dem, som enligt civila tjänstepensionsreglementet gällt för annan innehavare
av domarämbete än justitieråd och regeringsråd, övergångsanordningen skulle
härigenom komma att omfatta två etapper och en sammanlagd tid av endast
fyra år.

Till belysande av hur de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
skulle komma att verka har föreningen Sveriges häradshövdingar
anfört följande.

Såsom exempel på hur förhållandet skulle komma alt te sig för en häradshövding,
vars inkomster i medeltal under de sista tio åren uppgått till c:a
24,000 kronor, må erinras att, därest pensionsåldern sänkes från 70 till 67
år, hans förlust skulle komma att uppgå till tre gånger skillnaden mellan
lön och pension eller omkring 48,000 kronor jämte pensionsavgift 743 kronor
för värjo år, varmed hans ålder understigit 67 år. Därjämte skulle han

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

förlora sin rätt till ledighet utöver semestern och sin frihet att åtaga sig
enskilda uppdrag. Uppenbarligen skulle han för mindre än hälften av vad
han sålunda enligt förslaget skulle förlora kunna förvärva den högre pension
och den sjukersättning, varav de nytillkomna förmånerna skulle komma
att bestå.

Under hänvisning till det sålunda återgivna exemplet uttalar föreningen,
att de särskilda övergångsförmåner, som i utredningens förslag erbjudas, icke
äro för häradshövdingarna lockande. Vidare påtalar föreningen i detta sammanhang,
att utredningen icke verkställt någon verklig jämförelse mellan
ställningen för den häradshövding, som övergår på den nya lönestaten, och
för den, som förklarar sig icke villig därtill, utan nöjt sig med ett uttalande,
vilket närmast syntes gentemot dem, som till äventyrs icke skulle vilja godtaga
de erbjudna övergångsförmånerna, hava karaktären av ett hot om repressalier,
ett hot varav dessa häradshövdingar säkerligen icke gjort sig förtjänta.
Föreningen yrkar i anslutning härtill en med rätt och billighet överensstämmande
behandling av de häradshövdingar, som av en eller annan anledning
finna sig ej kunna övergå å ny stat. Från Svea hovrätts sida har
utredningens förslag rörande avlöningsförmånerna till häradshövding som
icke övergår på ny stat föranlett det uttalandet att, även om staten antoges
juridiskt sett hava fri bestämmanderätt när det gällde nedsättning av löseninkomsterna,
denna rätt emellertid ej borde så begagnas, att häradshövdings
valfrihet mellan gammal och ny stat bleve allenast skenbar. Statskontoret
slutligen har förklarat sig icke vilja göra erinran mot utredningens förslag
i förevarande del.

Departem entschef en.

Vad domsagoutredningen föreslagit i fråga om häradshövdingarnas avlöning
och vad därmed sammanhänger anser jag mig i allt väsentligt kunna
tillstyrka.

En löneskala å 16,000—21,000 kronor synes av skäl som utredningen i
betänkandet närmare utvecklat vara väl avvägd och torde såsom utredningen
anfört motsvara den spännvidd, som bör råda mellan lönerna i olika
domsagor, med hänsyn framför allt till arbetsbördan och det därmed förenade
ansvaret. Jämte lönen bör utgå rörligt tillägg och jämväl kristillägg
enligt vanliga grunder. Då häradshövdingarnas avlöningssystem enligt förslaget
anslutes till civila avlöningsreglementet, bör såsom utredningen förordat
deras rätt till stämpelprovision upphöra. Den i yttrandena berörda frågan
om häradshövdingarnas befriande i viss utsträckning från skyldigheten att
handhava stämpelförsäljning torde komma att upptagas till prövning i särskild
ordning.

Domsagoutredningens förslag innebär i fråga om den tekniska utformningen
av lönesystemet, att samtliga häradshövdingar, i likhet med vad som
redan tidigare skett beträffande vattenrättsdomarna, placeras i lönegraden
B 2. Domsagorna skola emellertid indelas i fem fasta avlöningsgrupper. Löneförmåner
efter nämnda lönegrad skola utan andra tillägg än rörligt tillägg

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

och kristillägg utgå till häradshövdingar i domsagor som tillhöra den lägsta
gruppen, medan häradshövdingar i övriga lönegrupper därjämte skola
erhålla avlöningsförstärkning med bestämt belopp för varje grupp. Skillnaden
i lönebelopp mellan angränsande grupper skall enligt förslaget bliva
1,250 kronor. Även i dessa hänseenden ansluter jag mig till förslaget.

För domsagornas inplacering i de särskilda lönegrupperna har utredningen
verkställt omfattande undersökningar rörande arbetsbördan i domsagorna.
Det är utan tvivel riktigt att, såsom utredningen framhållit, vid gruppindelningen
hänsyn tages icke blott till antalet mål och ärenden av olika slag
utan även till sådana faktorer som icke kunna statistiskt angivas. Arbetsbördan
ökas exempelvis, om fastighetsförhållandena, såsom i vissa domsagor
inom Kopparbergs län, äro av invecklad beskaffenhet. Ytterligare må framhållas
att arbetsbördan är till en viss grad beroende av sådana omständigheter
som att ting hållas på olika tingsställen, i synnerhet om resorna till
tingen äro långa och tidsödande. Vid gruppindelningen bör emellertid, såsom
jämväl skett i domsagoutredningens förslag, även tagas i betraktande vissa
förhållanden som icke omedelbart äga betydelse för arbetsbördan, t. ex.
kansliortens karaktär och belägenhet. På grund härav torde i enlighet med
förslaget vissa domsagor i övre Norrland liksom Härjedalens domsaga böra
placeras i högre lönegrupp än arbetsbördan i och för sig skulle motivera.

De av domsagoutredningen verkställda statistiska undersökningarna rörande
arbetsbördan i domsagorna ha inom departementet fullföljts beträffande
åren 1939—1941. Efter granskning av de sålunda kompletterade uppgifterna
och övervägande av de övriga förhållanden, vilka enligt vad nyss
anmärkts böra beaktas vid domsagornas indelning i lönegrupper, anser jag
mig kunna i huvudsak tillstyrka det av utredningen framlagda förslaget till
gruppindelning. Endast ett fåtal justeringar synas böra ifrågakomma, delvis
till följd av förändringar som i olika avseenden inträffat efter förslagets
framläggande. Norra Möre och Stranda samt Villands domsagor torde sålunda
böra hänföras till grupp I i stället för grupp II, och till grupp II torde
böra från grupp III överföras Östersysslets domsaga, Aska, Dals och Bobergs
domsaga, Marks och Borås domsagor samt Gärds och Albo domsaga. Förslag
om sammanslagning av de båda Gotlandsdomsagorna samt av Södersysslets
och Nordmarks domsagor — samtliga av domsagoutredningen uppförda i
grupp I — har såsom förut nämnts genom proposition förelagts årets riksdag.
Örn propositionen bifalles, böra de nya domsagorna tillhöra grupp lil; i
motsatt fall är avvikelse från förslaget icke påkallad beträffande ifrågavarande
domsagor. Huruvida Östernärkes domsaga skall såsom föreslagits
tillhöra grupp III eller hänföras till grupp II synes vara beroende av huruvida
vissa till domsagan hörande områden komma att före löneregleringens
ikraftträdande införlivas med örebro stad i enlighet med därom väckt förslag.
I övrigt har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att för närvarande
föreslå någon ändring i den av utredningen förordade indelningen. Omplacering
bör på sätt utredningen framhållit ske, därest beträffande en domsaga
arbetsförhållandena undergå betydande och varaktig ändring. Dock bör den

Kungl. Majlis proposition nr 252.

avlöningsförstärkning, som följer av fastställd gruppindelning för en domsaga,
anses häradshövdingen tillförsäkrad under hans ämbetstid på samma
sätt som den egentliga lönen.

I överensstämmelse med vad nu sagts rörande domsagornas indelning i
lönegrupper har på grundval av den för närvarande gällande domsagoindelningen
upprättats förslag till gruppindelning, vilket torde få fogas vid statsrådsprotokollet
såsom bilaga. Enligt detta förslag skulle i grupp I upptagas 23,
i grupp II 27, i grupp III 29, i grupp IV 31 samt i grupp V 6 domsagor.
Gruppindelningen bör såsom utredningen föreslagit fastställas av Kungl.
Maj:t inom en av riksdagen angiven ram. Denna torde lämpligen böra bestämmas
så att utrymme finnes för uppfattning i högre lönegrupp, då så
beträffande någon domsaga finnes påkallat med hänsyn exempelvis till att
med domsagan införlivas en stad som tidigare haft rådhusrätt. Jag vill
därför föreslå, att riksdagen medgiver Kungl. Majit att, om särskilda förhållanden
därtill föranleda, till en var av lönegrupperna II—IV hänföra två
domsagor utöver det antal som nyss angivits, eller således — med utgångspunkt
från den angivna gruppindelningen — till grupp II högst 29, till grupp
III högst 31 och till grupp IV högst 33 domsagor.

I 4 § 2 mom. civila avlöningsreglementet stadgas förbud för dem som äro
underkastade reglementet att utan särskilt, beträffande högre tjänstemän
av Kungl. Majit meddelat tillstånd mottaga uppdrag såsom styrelseledamot
eller tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet
bär huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller annat därmed jämförligt uppdrag.
Domsagoutredningens förslag innebär att för häradshövdingar skall gälla ett
ovillkorligt förbud att mottaga icke blott dylikt uppdrag utan även skiljemannauppdrag,
såvida det ej meddelas av offentlig myndighet. Häradshövdingarna
skulle sålunda i fråga örn rätten att mottaga uppdrag utom tjänsten
bliva likställda med justitieråd och regeringsråd. För de av utredningen förordade
bestämmelserna tala otvivelaktigt principiella skäl av synnerlig styrka.
Det är såsom utredningen framhållit av särskild vikt, att en häradshövding
är oberoende i ekonomiskt hänseende och att anledningar till misstanke om
bristande oväld undanröjas. Framhållas må även, att de löneförmåner som
enligt förslaget tillerkännas häradshövdingarna i viss mån äro avvägda med
hänsyn till att restriktioner av ifrågavarande slag skola fastställas. Jag delar
på grund härav utredningens uppfattning, att ovillkorligt förbud bör stadgas
för häradshövding att mottaga sådana uppdrag som avses i 4 § 2 mom.
civila avlöningsreglementet. Även i fråga om skiljemannauppdragen synas
restriktioner vara på angivna grunder motiverade. Härvidlag kan man emellertid
icke underlåta att taga hänsyn till den i yttrandena framförda invändningen,
att ett förbud på åtskilliga orter i landet kunde medföra olägenheter
såtillvida att domarerfarenhet icke skulle stå till buds vid avgörandet av
tvister enligt skiljemannalagen och att skiljemannainstitutet härigenom skulle
förlora i värde. De svårigheter, som i vissa fall skulle uppstå att finna annan
lämplig skiljeman än en häradshövding, ha även föranlett utredningen att
från förbudet undantaga skiljemannauppdrag som meddelas av offentlig

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

myndighet. Med hänsyn till angivna förhållanden finner jag mig böra förorda
den jämkningen i förslaget, att ifrågavarande förbud icke heller skall gälla
enskilda uppdrag att vara ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare.
I likhet med domsagoutredningen anser jag, att en övergångsbestämmelse
hör meddelas av innebörd att det föreslagna ovillkorliga förbudet mot innehav
av uppdrag under de tio första åren efter löneregleringens ikraftträdande
icke skall gälla sådana uppdrag som innehavas vid ikraftträdandet. Dock
hör, likaledes i enlighet med förslaget, Kungl. Maj:ts tillstånd utgöra villkor
för fortsatt innehav av ett uppdrag, därest sådant tillstånd såvitt angår
andra tjänstemän erfordras på grund av avlöningsreglementets bestämmelser.

I likhet med domsagoutredningen anser jag det icke vara erforderligt att
beträffande häradshövdingarna stadga undantag från de regler om semesterledighet
som gälla enligt civila avlöningsreglementet. Även i fråga om tjänstledighet
för offentligt uppdrag m. m. samt till följd av olycksfall i tjänsten,
sjukdom m. m. böra såsom utredningen förordat avlöningsreglementets föreskrifter
äga tillämpning. Liksom hittills skall häradshövding enligt det föreliggande
förslaget i viss utsträckning vara befriad från tjänstegöromål, vilka
anses kunna anförtros åt underordnade befattningshavare. Bestämmelser
härom finnas upptagna i domsagostadgan, vilken kommer att omarbetas
med anledning av de ändringar i personalorganisationen som kunna bliva
beslutade i förevarande sammanhang. Det är uppenbart och följer även av
civila avlöningsreglementet, att någon avkortning av häradhövdings lön icke
ifrågakommer vid befrielse från tjänstegöromål i denna ordning; såsom domsagoutredningen
framhållit kan här icke anses vara fråga om tjänstledighet
för häradshövding utan örn en av tjänstgöringsförhållandena påkallad arbetsfördelning
i domsagorna. I domsagostadgan finnes för närvarande ett
stadgande därom att tjänstledighet må beviljas häradshövding för vinnande
av lättnad i arbetsbördan och ombesörjande av enskilda angelägenheter under
sammanlagt högst en och halv månad årligen. I regel utgår under sådan
ledighet oavkortad lön. Rätten lill ledighet är enligt nämnda stadgande begränsad
på så sätt, att den i regel icke kan medgivas för tid varunder allmänt
tingssammanträde eller sammanträde för tings avslutande infaller.
Denna ledighet äger samband med de säregna förhållandena i domsagorna,
kännetecknade bland annat av stor ojämnhet i arbetsbördan, vilken tidvis —
såsom till följd av större rannsakningar och andra extra förrättningar — kan
stiga långt utöver den normala. Med hänsyn härtill torde det för närvarande
icke vara tillrådligt att helt bortskära möjligheten till sådan särskild ledighet
för häradshövding, utan synes man i avvaktan på närmare erfarenheter tills
vidare böra stanna vid en avkortning av ledigheten. Denna, vilken liksom för
närvarande icke bör få innebära befrielse från de ordinarie egentliga domargöromålen,
torde sålunda böra inskränkas till femton dagar örn året.

Mot vad domsagoutredningen anfört i fråga örn häradshövdingarnas pensionsförmåner
synes intet vara att erinra, liksom ej heller mot förslaget rörande
befrielse för häradshövdingarna ali tillhöra den för dem samt landssekreterarna
och landskamrerarna gemensamma familjepensionsföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utredningens förslag angående successiv sänkning av pensionsåldern för de
häradshövdingar, som äro utnämnda före den 1 juli 1935 och ej övergått på
ny pensionsstat, torde utgöra en ur billighetssynpunkt tillfredsställande lösning.

Enär häradshövdingarna i allmänhet skulle genom den föreslagna löneregleringen
erhålla minskade löneinkomster, har domsagoutredningen funnit
det vara skäligt att en viss gottgörelse härför beredes dem. Storleken av
denna ersättning skulle enligt förslaget för varje häradshövding bestämmas
med hänsyn till hans genomsnittliga inkomst under femårsperioden närmast
före löneregleringens ikraftträdande. Ersättningen skulle successivt minskas
samt helt upphöra efter tio år.

I några av de i ärendet avgivna yttrandena, bland andra de som avgivits
av Svea hovrätt, skånska hovrätten och häradshövdingföreningen, har uttalats
den meningen att någon reducering av ersättningen icke borde ske eller
att reduceringen borde på visst sätt begränsas. Hovrätterna ha härför åberopat
billighetsskäl, medan häradshövdingföreningen grundat sitt yrkande
på den uppfattningen att de nuvarande häradshövdingarna ägde ett rättsligt
anspråk på att bibehållas vid sina löneförmåner.

Med anledning av dessa uttalanden må framhållas, att motsvarande spörsmål
tidigare vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas prövning.
Vid löneregleringen för landsstatstjänstemännen år 1925, då landssekreterares
och landskamrerares sportler indrogos, bestämdes att dessa ämbetsmän
skulle såsom ersättning för minskade inkomster, beräknade efter genomsnittet
för de fem närmast föregående åren, erhålla ett personligt lönetillägg,
vilket efter hand skulle minskas på sådant sätt att det helt borföll
tio år efter löneregleringens genomförande. Efter liknande grunder beslöts
år 1939 avveckling av den stämpelprovision som utgått till befattningshavare,
å vilka de civila avlöningsreglementena bleve tillämpliga. Befattningshavare,
som före den 1 juli 1939 varit berättigade till stämpelprovision och
för samma år ägt uppbära dylik provision, skulle för år 1940 äga tillgodoräkna
sig oavkortad provision, varefter denna för varje år skulle minskas
med en femtedel och således upphöra efter fem år. I detta sammanhang
bör även erinras om de åtgärder som i lönehänseende vidtagits med anledning
av 1934 års lagstiftning örn inteckningsförnyelsernas avskaffande.
Nämnda år beslöts att häradshövdingarna liksom rådhusrätternas befattningshavare
samt sportelberättigade städer skulle erhålla gottgörelse av statsverket
för förlusten av sportelinkomsten av dylika inteckningsärenden. Ersättningen
till häradshövdingarna skulle utgå så länge nuvarande lönereglering
för bleve gällande, men frågan om jämkning i ersättningsbeloppen
skulle upptagas till övervägande efter förloppet av några år. Så skedde år
1940, då en reduktion av ersättningsbeloppen beslöts efter vissa grunder. Vid
behandlingen av denna ersättningsfråga i propositionen till 1934 års riksdag
(nr 101) uttalade föredragande departementschefen, i motsats till vad som
gjorts gällande i ett i ärendet avgivet yttrande, den uppfattningen att de
sportelberättigades anspråk på gottgörelse endast kunde grundas på billig -

Kungl. Maj:ts proposition m 252.

hetsskäl, icke på en staten åvilande skyldighet. I detta avseende må här ytterligare
endast hänvisas till vad domsagoutredningen anfört därom att häradshövdingarna
icke synas äga något rättsligen grundat anspråk på att
lösensatsema i expeditionslösenförordningen skola bibehållas just vid sina
nuvarande belopp, vilka bestämts med hänsyn till att häradshövdingarna
skulle svara för förvaltningskostnaderna.

Såsom framgår av vad nu anförts står det föreliggande förslaget om övergångsersättning
till häradshövdingarna i principiell överensstämmelse med
tidigare tillämpat förfaringssätt i motsvarande fall. Den närmaste parallellen
erbjuder 1925 års lönereglering för landsstatstjänstemännen, till vilken
förslaget även i sak nära ansluter sig. Då förslaget synes mig uppfylla de
krav som ur billighetssynpunkt rimligen kunna uppställas, finner jag mig
höra förorda dess genomförande efter vissa jämkningar som i det följande
skola omnämnas.

Utredningen har föreslagit att övergångsersättningen, såsom skedde beträffande
landssekreterarna och landskamrerarna, skall beräknas på grundval av
vederbörande häradshövdings medelinkomst under de fem åren närmast före
löneregleringens ikraftträdande. De av utredningen i betänkandet angivna
ersättningsbeloppen, vilka äro avsedda att giva en föreställning örn beloppens
storlek, äro grundade på inkomsterna under åren 1934—1938. Dessa år voro
en period av utpräglad högkonjunktur, under vilken sportelinkomsterna lågo
på en hög nivå. Åren efter 1939 ha däremot medfört en viss, ibland rätt betydande
minskning av sportlerna. Med hänsyn till dessa växlingar synes det,
såsom jämväl i yttrandena ifrågasatts, vara lämpligt att övergångsersättningen
bestämmes med ledning av medelinkomsten under en längre period,
förslagsvis de tio åren närmast före löneregleringens ikraftträdande.

I överensstämmelse med domsagoutredningens förslag torde ersättningen
under första övergångsåret böra utgå med fyra femtedelar av skillnaden mellan
de på angivet sätt uppskattade inkomsterna enligt nuvarande ordning
och de nya löneförmånerna. De senare utgöra som förut angivits lön enligt
lönegrad B 2 samt för häradshövdingar i domsagor, som placeras i någon
av lönegrupperna II—V, jämväl avlöningsförstärkning. Även rörligt tillägg
och kristillägg böra inräknas vid jämförelsen. Alt rörligt tillägg icke inräknades
i utredningens förslag motiverades med att detta tillägg ungefärligen
motsvarade den höjning av pensionsavgifterna som skulle inträda vid övergången
till den nya ordningen. Sedan förslaget avgavs, har emellertid tilllägget
avsevärt höjts samt kristillägg tillkommit.

En beräkning av övergångsersättningarna efter dessa grunder medför i jämförelse
med utredningens beräkningar en genomgående sänkning av ersättningsbeloppen.
Härtill bidrager, förutom de nyssnämnda ändrade beräkningsgrunderna,
den omständigheten att ersättningen för förlorad lösen för
inteckningsförnyelser, såsom förut omnämnts, i åtskilliga domsagor betydligt
nedsatts sedan domsagoutredningen avgav sitt förslag. Då den nya löneregleringen
förutsättes skola träda i kraft den 1 juli 1943, böra ersättningsbeloppen,
då uppgifter för år 1942 föreligga, omräknas med ledning av medel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

inkomsten under tioårsperioden 1933—1942. Härav kunna givetvis mindre
jämkningar föranledas i de nu på grundval av inkomsterna för åren 1932—
1941 uträknade beloppen. Dessa senare ha för varje domsaga införts å den
bilaga till statsrådsprotokollet, som utvisar domsagornas indelning i lönegrupper.
Det bör anmärkas, att på grund av särskilt beslut av 1940 års lagtima
riksdag i samband med reglering av avlöningen till häradshövdingen i
Södra Roslags domsaga bestämts, att övergångsersättning till honom icke
skall utgå. Vid sådant förhållande skulle endast två häradshövdingar erhålla
högre ersättning än 6,000 kronor, nämligen häradshövdingarna i Södertörns
samt Askims, Hisings och Sävedals domsagor. Dessas avlöningsförmåner
skulle i följd av den föreslagna regleringen undergå en så betydande minskning,
att det icke synes skäligt att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, nedsätta
det maximum å 10,000 kronor, som utredningen föreslagit beträffande ersättningsbeloppen.

I fråga om övergångsersättningen synes den restriktionen böra föreskrivas,
att sådan ersättning icke skall utgå i fall då häradshövdingämbete
tillsättes efter det nu ifrågavarande förslag genom proposition förelagts riksdagen.

I likhet med domsagoutredningen finner jag det vara erforderligt att genomföra
förstatligande av förvaltningen i samtliga domsagor, även om icke
alla häradshövdingar skulle övergå på den nya lönestaten. Häradshövding
som kvarstår på den äldre staten bör fortfarande erhålla lön och tjänstgöringspenningar
enligt hittills gällande ordning. Även partiell löneförbättring,
dyrtidstillägg och kristillägg synas böra utgå. Däremot torde ersättning för
förlorad lösen för inteckningsförnyelser och stämpelprovision böra bortfalla,
den senare successivt i överensstämmelse med de grunder som fastställdes år
1939. Uppenbarligen böra de nuvarande förvaltningskostnadsbidragen icke
vidare förekomma. Vad angår löseninkomsterna torde det vara lämpligt att
dessa för samtliga häradshövdingar indragas till statsverket genom att lösen
enligt expeditionslösenförordningen förvandlas till stämpel. Häradshövding
som kvarstår å äldre stat torde böra tillerkännas ersättning för härigenom
minskad inkomst efter grunder som kunna finnas skäliga. Ersättningen synes
böra bestämmas till sådant belopp att häradshövdingens samtliga löneförmåner
komma att ungefärligen motsvara hans nuvarande genomsnittliga inkomst,
frånräknat ersättning för förlorad lösen för inteckningsförnyelser, i
den mån denna inkomst icke överstiger löneförmånerna för befattningshavare
i lönegraden B 2. Om inkomsten för närvarande i mera avsevärd grad överstiger
löneförmånerna i nämnda lönegrad, torde ett personligt lönetillägg
kunna ifrågakomma; eventuellt härom uppkommande frågor böra lämpligen
underställas riksdagens prövning. De ändrade föreskrifter, som i samband
med den nya löneregleringen komma att fastställas beträffande tjänstgöringsskyldighet
och tjänstledighet liksom beträffande ersättning för resor i tjänsten,
synas böra gälla jämväl för häradshövding som icke övergår på den
nya lönestaten. I övrigt böra för sådan häradshövding nuvarande regler fortfarande
gälla. Han bör sålunda bibehållas vid honom eventuellt tillkommande

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

rätt att kvarstå i tjänst till 70 års ålder. Någon ändring i nu gällande regler
om tjänste- och familjepension kommer för sådan häradshövding tydligen
icke i fråga.

Domsagornas personalorganisation.
Tingsnotarierna och domsagobiträdena.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innefattar, att en omfördelning av kansligöromålen
skall komma till stånd mellan de rättsbildade och de icke rättsbildade biträdena
— de senare i det följande benämnda domsagobiträdena — och att såsom
följd härav de sistnämndas antal skall ökas och antalet notarier minskas.

I fråga om arbetsfördelningen mellan notarierna och
domsagobiträdena har utredningen tämligen detaljerat angivit de göromål,
som böra ankomma på de senare. Till dessa göromål hänföras, förutom
skrivarbetet, uppsättande av mera schablonartade protokoll, upprättande
av saköreslängder, kassabokföring, stämpelåsättande, kollationering,
vidimering av avskrifter och mottagande av handlingar från allmänheten
Härutöver har utredningen ansett förutsättningar finnas att redan nu eller
i en näraliggande framtid till biträdespersonalen överföra mera betydande
arbetsområden. Utredningen har därvid i första hand syftat på inskrivningsväsendet,
som efter inskrivningsreformens genomförande till väsentlig del
borde kunna handhavas av sådana befattningshavare. Utredningen framhåller,
att lagfarts- och inteckningsärendenas behandling och uppsättande
av gravationsbevis efter de nya fastighetsböckernas uppläggande avsevärt
förenklas. Vidare anföres i betänkandet bl. a.:

För vissa ärenden, t. ex. relaxeringar av inteckningar, lärer väl även i
framtiden juridisk arbetskraft i allmänhet erfordras för beredningen och
uppsättandet, men det vida övervägande flertalet ärenden och bevis torde
belt visst dugliga icke rättsbildade biträden kunna bibringas förmåga att
självständigt uppsätta och iordningställa, så att handlingarna kunna i färdigt
skick föreläggas inskrivningsdomaren till justering och underskrift. I
en eller annan domsaga tillämpas redan ett dylikt arbetssystem med gott resultat,
ehuru fastighetsboksuppläggningen icke avslutats. Denna omständighet
torde giva starkt belägg för att, sedan de nya fastighetsböckerna införts,
arbetet med inskrivningsväsendet skall utan våda kunna väsentligen anförtros
dylika biträden. Man torde till och med hava skäl förmoda, att detta
arbete ej sällan kommer att bliva mera säkert och tillförlitligt utfört av rutinerade
icke rättsbildade biträden än av de ständigt växlande notarierna,
som för närvarande i regel få sig detsamma anförtrott som sin första uppgift
under den praktiska utbildningen på domarbanan. Givetvis fordras,
liksom under nuvarande ordning, att fungerande inskrivningsdomaren övervakar
arbetet och verkställer justering.

Den minskning (»eli förenkling av arbetet med inskrivningsväsendet, som
i allmänhet kan väntas, kommer dock icke att göra sig gällande i alla domsagor.
I flertalet domsagor inom Kopparbergs län äro fastighetsförhållandena
så invecklade, att arbetet med de nya fastighetsböckerna icke kan be -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 252.

räknas bliva färdigt inom överskådlig tid. Särskilda organisatoriska åtgärder
kunna därför möjligen vara av nöden i dessa domsagor.

Även på andra områden än inskrivningsväsendet har utredningen funnit
större utrymme framdeles kunna beredas mera kvalificerade biträden i domsagorna.
Utredningen yttrar sålunda:

Redan nu handhaves oftast kassabokföringen i domsagorna av sådana
biträden. Då förvaltningen helt förstatligas, måste emellertid bokföringen utvidgas
i förhållande till vad nu är fallet samt enhetligt regleras genom statliga
föreskrifter. Det synes lämpligt, att denna bokföring och kassaredovisning
ålägges ett icke rättsbildat biträde med redogöraransvar. Såsom ett led
i strävandena att befria häradshövdingen från kansligöromål och även för
skärpande av kontrollen synes ändamålsenligt, att detta biträde även handhar
stämpelförsäljningen, ehuruväl under häradshövdingens överinseende.
Samma biträde torde ofta också kunna anförtros att mottaga och i första
hand granska handlingar, som av rättssökande ingivas, ävensom att utlämna
expeditioner med tillhörande handlingar. Biträdet skulle således komma att
förestå domsagans expedition för allmänheten.

I regel lärer med dessa göromål även böra förenas kommissionärskapet
i domsagan. Detta borde obligatoriskt åläggas den icke rättsbildade befattningshavare
i domsagan, som häradshövdingen bestämmer, att utföras å
tjänstetid utan särskild ersättning. De nuvarande kommissionärsavgifterna
borde indragas till statsverket och därvid förvandlas till stämpelavgifter å
motsvarande belopp.

En ytterligare utvidgning av de mera kvalificerade uppgifterna för icke
rättsbildad personal kan enligt utredningens åsikt väntas bliva en följd av
processreformen.

För domsagobiträdena föreslår utredningen tjänster i 11, 7 och 4
lönegraderna. I varje domsaga skall inrättas en tjänst i lönegraden A 11, i de
tre största därutöver ytterligare en dylik tjänst. För att tillgodose behovet av
ytterligare kvalificerad arbetskraft i vissa större domsagor skall dessutom i
33 av dem finnas jämväl en tjänst i A 7. Fördelningen av arbetet mellan
dessa båda befattningshavare har domsagoutredningen föreställt sig i regel
skola bliva den, att befattningshavaren i 11 lönegraden sysslar övervägande
med inskrivningsväsendet och den i 7 lönegraden ombesörjer kassabokföring,
redovisning och stämpelförsäljning, expedition av allmänheten och kommissionärsgöromål.
För det egentliga skrivningsarbetet i domsagorna samt andra
kansligöromål av mindre krävande natur föreslås tjänster i 4 lönegraden. I
flertalet domsagor skall finnas en ordinarie tjänst i denna lönegrad medan
i 28 domsagor, där göromålen icke synts vara av den storleksordning, att
två icke rättsbildade arbetskrafter med säkerhet kunna utnyttjas till fullo,
någon dylik tjänst icke upptagits. Endast för de fyra största domsagorna
i riket, vilkas personalorganisation behandlas under en särskild avdelning i
det följande, avses mer än en ordinarie tjänst i sistnämnda lönegrad. Tillhopa
föreslås sålunda 249 ordinarie domsagobiträden.

Utöver den ordinarie biträdespersonalen skall finnas icke-ordinarie dylik
personal. Härom anföres i betänkandet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utredningen har vid sina beräkningar av behovet av icke rättsbildad personal
i allmänhet såsom ordinarie upptagit det antal dylika befattningshavare,
som utredningen funnit med visshet erforderligt i respektive domsagor.
Härvid har utredningen förutsatt, att i ett stort antal domsagor kommer att
erfordras ytterligare sådan personal med full tjänstgöring, ehuru utredningen
icke tilltrott sig att med säkerhet utpeka i vilka domsagor så kan bliva fallet.
Utrymme torde sålunda finnas för ett så stort antal extra ordinarie och extra
befattningshavare förutom tillfälliga arbetskrafter, att lämplig proportion erhålles
mellan ordinarie och icke-ordinarie personal. Utredningen vill för övrigt
betona, att ordinarie tjänster till det av utredningen angivna antalet böra
inrättas efter hand, i den mån tillgång till kvalificerade sökande finnes, och
att även efter organisationens fulla utbyggnad såsom ordinarie ifrågasatta
tjänster böra kunna tidvis upprätthållas av extra ordinarie befattningshavare.

Medelsbehovet till icke-ordinarie biträdespersonal skall till en början beräknas
efter kostnaden för 30 extra ordinarie och 50 extra befattningshavare
i 4 lönegraden. Med hänsyn bland annat till svårigheten att på förhand beräkna
i vad mån vidlyftiga mål eller andra mera tillfälliga arbetsuppgifter
kunna komma att kräva extra arbetskraft skola anslagsmedlen till icke-ordinarie
tjänstemän — åtminstone att börja med —- beräknas förslagsvis.

Vad angår biträdenas kvalifikationer uppställas icke några formella kompetenskrav
men det framhäves såsom synnerligen angeläget att för de högre
biträdestjänsterna förvärvas särskilt väl kvalificerade krafter. Sålunda anföres: Tjänsterna

i 4 lönegraden torde här såsom i regel inom statsförvaltningen
komma att beklädas med kvinnliga innehavare. Ej sällan torde dessa befattningshavare
kunna å domsagokansliet utbildas för de uppgifter med avseende
å inskrivningsväsendet, expedition och bokföring m. m., som böra tillkomma
de högre icke rättsbildade befattningshavarna, så att de förra kunna
vikariera för de senare och eventuellt efterträda dem; det är naturligtvis i
och för sig en fördel, örn till högre tjänst kan befordras en person, som redan
förut är förtrogen med förhållandena i domsagan. Emellertid mäste a andra sidan
med skärpa betonas, att befordran från lägre tjänst till högre inom samma
domsaga efter anciennitetsprincipen icke får framstå som regel; härigenom
skulle syftet med den nya organisationen kunna helt förfelas. Som redan
förut antytts måste det nämligen vara en angelägenhet av synnerlig vikt,
att till de högre tjänsterna, särskilt dem som äro avsedda för inskrivningsväsendet,
förvärva verkligt dugliga och för sin uppgift kompetenta innehavare,
och det torde knappast regelmässigt kunna påräknas, att i en domsaga
skall finnas tillgång till en lägre befattningshavare som fyller dylika anspråk.
Särskilt de föreslagna tjänsterna i 11 lönegraden torde ej sällan kunna locka
även kvalificerade manliga sökande. Exempelvis torde f. d. militärer med
underofficensskola eller kontorister med handelsskola ofta vara väl lämpade
för dessa tjänster.

I fråga örn den föreslagna fördelningen av arbetsuppgifterna såväl mellan
de olika biträdena inbördes som mellan biträden och notarier framliålles att
en strängt genomförd arbetsfördelning icke kan tillämpas inom en förhållandevis
så liten organisation med så mångahanda arbetsuppgifter som ett domsagokansli.
Särskilt förutsättes, att notarier i viss utsträckning även i fram Bihang

lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 252. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tiden kunna anlitas för göromål, som i och för sig icke nödvändigt fordra
juridiskt utbildad arbetskraft. Detta bör dock i huvudsak ske ur utbildningssynpunkt.

För nyorganisationen av den icke rättsbildade personalen föreslår utredningen
en övergångstid av fem år, under vilken de föreslagna tjänsterna för
sådan personal kunna stå obesatta. I särskilda fall skall övergångstiden kunna
utsträckas utöver fem år. Under övergångstiden skola notarier till större
antal än som föreslagits kunna vara anställda i domsagorna. Sålunda skall i
domsaga, där under övergångstiden tjänst i 11 eller 7 lönegraden står obesatt,
tingsnotarie i stället kunna förordnas, även örn därigenom det av domsagoutredningen
beräknade antalet notarier i domsagan överskrides.

Beträffande sådana nu anställda icke rättsbildade biträden, vilka på grund
av ålder eller annan orsak äro mindre arbetsföra och därför icke böra erhålla
ordinarie eller extra ordinarie anställning, föreslår utredningen, att de skola
komma i åtnjutande av statspension men att frågan härom skall prövas individuellt
efter framställning i varje särskilt fall.

Under förutsättning att utredningens förslag i fråga om den icke rättsbildade
personalen genomföres samt sekreterare anställas i ungefär samma omfattning
som för närvarande anser utredningen att antalet tjänstgörande
notarier, inbegripet de nuvarande extra notarierna, skall kunna nedbringas
med ungefär en tredjedel av det nuvarande antalet och att samtidigt
en förkortning av notarietiden från tre till två år bör äga rum. Såsom motivering
härför anföres:

Efter den förenkling av inskrivningsgöromålen, som möjliggöres genom de
nya fastighetsböckerna, och den överflyttning av dessa göromål å icke rättsbildade
arbetskrafter, som utredningen föreslagit, lärer notariernas befattning
med inskrivningsväsendet komma att högst väsentbgt inskränkas. I övrigt
torde en viss överflyttning av expeditionsgöromål från notarier till icke
rättsbildade befattningshavare böra äga rum. På grund av det sålunda minskade
utrymmet för notariernas verksamhet i domsagorna synes de vid varje
tidpunkt tjänstgörande notariernas antal kunna i ej ringa mån nedbringas.
Och i betraktande dels av tingssittningens avskaffande och dels av minskningen
av notariernas sysslande med inskrivningsväsendet, torde en förkortning
av den nuvarande treårstjänstgöringen för notarierna vara lämplig. Genom
notariernas frigörande i stor utsträckning från befattningen med inskrivningsväsendet
kunna de redan från början av sin tjänstgöring sysselsättas med
göromål, som angå den egentliga domarverksamheten, varigenom de kunna
beräknas vinna kännedom om dessa göromål vid en tidigare tidpunkt än för
närvarande är regel.

Såsom ytterligare skäl för en nedsättning av notarietiden åberopar utredningen,
att de vilka fortsätta på domarbanan obligatoriskt — i den män de ej
ägna sig åt stadsdomstolarna — för en längre tidsperiod skola återvända till
domsagorna som sekreterare och därvid under utförande av mera kvalificerade
uppgifter komma att vinna ingående förtrogenhet med domsagoarbetet.
Vidare åberopas att genom sekreterartjänstgöringens införande befordringsgången
på domarbanan blivit åtskilligt långsammare och att tidpunkten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

befordran till sluttjänst är på väg att avsevärt framflyttas, ävensom att bland
de unga juristerna kommit till synes en opinion för en förkortning av notarietiden.

Förkortningen av notarietiden föreslås skola genomföras i etapper så, att
tiden sänkes till 21/2 år vid nyorganisationens ikraftträdande och till 2 år först
3 år därefter.

Antalet notarier föreslås skola utgöra två i det stora flertalet domsagor
och endast i förhållandevis få domsagor tre eller flera. Med hänsyn till nödvändigheten
av att upprätthålla kontinuiteten i arbetet och till behovet av
tillgång på notarier med kompetens att på eget ansvar utföra vissa göromål
skall i varje domsaga finnas minst två notarier även örn i några av de minsta
domsagorna arbetsmängden i och för sig åtminstone tidtals icke skulle motivera
mer än en notarie. Flera än två notarietjänster skola förekomma endast
i domsagor med sekreterare eller högre befattningshavare. Antalet sekreterardomsagor,
för vilka domsagoutrednihgen föreslår tre notarietjänster,
uppgår till 15. Endast beträffande de fyra största domsagorna i riket har utredningen
funnit flera än tre notarietjänster erforderliga.

I fråga örn notariernas kompetens föreslås att reglerna skola utformas i huvudsaklig
anslutning till vad som nu gäller. Härom anföres närmare:

Sålunda torde behörighet att innehava notarietjänst, varmed följer befogenhet
i huvudsak motsvarande nuvarande förste notaries, böra vinnas efter
ett halvt års domsagotjänstgöring och uppnådda 23 levnadsår samt behörighet
att fungera som inskrivningsdomare efter ett års domsagotjänstgöring
och uppnådda 24 levnadsår. Med minst två notarier anställda i varje domsaga
bör det praktiskt taget kontinuerligt komma att finnas tillgång till notarie
med inskrivningsdomarkompetens, så att häradshövdingen eller den
som i hans ställe är inskrivningsdomare kan befrias från insltrivningsärendena
i den utsträckning som medgives i domsagostadgan. För närvarande kan
notarie efter IV2 års domsagotjänstgöring och uppnådda 25 levnadsår erhålla
förordnande dels att handlägga bagatellmål och därmed likställda ärenden
samt att i övrigt förvalta häradshövdingämbetet med den inskränkning, att
han icke kan vara ordförande i häradsrätt vid handläggning av andra mål
än bagatellmål eller i ägodelnings- eller synerätt, dels ock att fullgöra vad
eljest åligger sekreterare i fråga örn domboksuppsättning och expedition. Det
synes förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke i anledning av notarietidens
förkortning till två år någon jämkning skulle kunna ske i kompetensvillkoren
för erhållande av förordnanden, som sist berörts, så att i
samtliga domsagor skulle komma att finnas mera stadigvarande tillgång till
notarie, som i mån av behov kunde handlägga bagatellmål och eljest med
inskränkt befogenhet förvalta domarämbetet i häradshövdingens ställe; det
må erinras, att före 1933 års domsagostadga dylik kompetens erhölls samtidigt
med kompetens att vara inskrivningsdomare.

Beträffande notariernas anställnings- och avlöningsförhållanden har domsagoutredningen
uttalat den uppfattningen, att de rätlsbildade biträden, som
erfordras för domsagornas skötsel, böra åtnjuta avlöning. Även nyanställda
biträden, vilka erfordras för tillbörlig rekrytering av personalen i domsagan,
skola i regel åtnjuta något arvode, ehuru deras tid delvis måste åtgå till att
sätta sig in i arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

De nuvarande förste och andre notariegraderna skola enligt förslaget ersättas
med en enhetlig notariegrad. Till dessa enhetliga notarietjänster, vilkas
Innehavare skola benämnas tingsnotarier, skola kunna förordnas rättsbildäde
biträden, vilka fyllt 23 år och tjänstgjort i domsaga ett halvt år efter examen,
d. v. s. samma villkor som nu gälla för förordnande till förste notarie; sålunda
förordnad tingsnotarie skall ock ha behörighet motsvarande nuvarande
förste notaries. Dylikt förordnande skall i regel kunna erhållas efter
den föreskrivna föregående minimitjänstgöringen om ett halvt år eller efter
obetydligt längre tid. Med hänsyn till notarietidens kortvarighet samt den
omständigheten, att endast en mindre del av notarierna fortsätta på domarbanan,
har utredningen ej ansett lämpligt att inordna dem under civila ickeordinariereglementet
utan föreslagit ett för alla tingsnotarier lika arvode.
Arvodets belopp föreslås till 3,600 kronor för år, varå rörligt tillägg icke skall
utgå. Däremot skall i förekommande fall utgå kallortstillägg. Notarierna skola
erhålla semester av samma längd, som gäller för extra tjänstemän eller 15
dagar årligen, men häradshövdingen skall i anslutning till vad nu gäller äga
rätt att bevilja notarierna ytterligare ledighet i viss utsträckning, exempelvis
15 dagar årligen.

I den föreslagna tvååriga notarietiden skall inräknas den tjänstgöringstid
om minst ett halvt år, som infaller före förordnandet till tingsnotarietjänst.
Under denna första tjänstgöringstid skola biträdena benämnas tingsnotarieaspiranter
och tilldelas ett arvode å 2,100 kronor för ar räknat, vara likaledes
icke skall utgå rörligt tillägg men däremot kallortstillägg. Någon formell
begränsning av notarieaspiranternas antal skall icke uppställas och särskilda
notarieaspirantplatser skola ej inrättas. En följd härav är emellertid,
att samtliga notarieaspiranter icke obligatoriskt kunna komma i åtnjutande
av arvode; å andra sidan skola de som verkligen äro behövliga i domsagorna
om möjligt erhålla sådant. Vid förefallande behov skall kunna anställas notarieaspirant
utöver det antal rättsbildäde biträden som ansetts permanent
erforderligt, med rätt för aspiranten att räkna sig tjänstgöringen till godo i
merithänseende.

På motsvarande sätt som notarietidens längd för närvarande regleras skola
i sådant syfte bestämmelser meddelas, dels att den som två år innehaft tingsnotarietjänst
eller avlönad tingsnotarieaspiranttjänst icke utan synnerliga skäl
bör erhålla ytterligare förordnande såsom tingsnotarie, dels att för antagande
till extra fiskal i hovrätt skall fordras två års domsagotjänstgöring, dels ock
att för de fall, där för viss behörighet hittills fordrats tre års sådan tjänstgöring,
framdeles icke skall fordras längre tjänstgöring än två år. För rätt
att räkna tjänstgöringen som merit i förenämnda hänseenden skall vidare
fordras, att vederbörande under minst ett år innehaft tingsnotarieförordnande.
,Sistnämnda föreskrift skall avse att underlätta rekryteringen av notarietjänsterna
i mera avlägset belägna domsagor och motverka tendensen till anhopning
av notarieaspiranter i domsagor med kansli i de större städerna.

I anslagstekniskt avseende föreslår domsagoutredningen den anordningen,
att i varje domsaga inrättas tingsnotarietjänster till det antal som mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

svarar maximiantalet tingsnotarier, vilka enligt angivna grunder kunna tjänstgöra
i domsagan, med möjlighet att i stället för en notarie ha en notarieaspirant
anställd. Anslaget till notarier och notarieaspiranter skall beräknas efter
notariearvode å samtliga de föreslagna notarietjänsterna. När i domsaga finnes
notarieaspirant i stället för notarie, skall denna aspirant alltid erhålla
aspirantarvode. De belopp som sålunda inbesparas genom att notarieaspirantarvode
å 2,100 kronor utgår i stället för notariearvode å 3,600 kronor
skola få användas till avlönande av ytterligare notarieaspiranter. De notarieaspirantarvoden,
vilka på nämnda sätt skulle tillkomma, skola icke fast
knytas till vissa domsagor utan tilldelas notarieaspiranterna av hovrätten med
hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Rörande det sålunda föreslagna notariesystemet anför utredningen:

Det föreslagna tingsnotarie- och tingsnotarieaspirantsystemet torde möjliggöra
en smidig anpassning av organisationen efter växlande arbetsförhållanden.
Först må framhållas, att utredningens förslag till fördelning av tingsnotarietjänsterna
endast är avsett att tjäna till utgångspunkt vid beräkningen
av det samlade antalet notarier. Den definitiva fördelningen bör ankomma på
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t bör efter ändrade omständigheter kunna överflytta
notarietjänster mellan domsagorna, vilket kan ske så mycket lättare,
som åtminstone någon notarietjänst årligen nybesättes^ i varje domsaga, yidare
underlättas en smidig anpassning efter arbetsförhållandena genom möjligheten
att antingen hava notarieaspirant anställd i stället för notarie eller
ock en, eventuellt flera notarieaspiranter utöver dem som tjänstgöra i stället
för notarier.

Slutligen framhåller utredningen bland annat, att med det föreslagna notariesystemet,
varigenom å ena sidan det vid varje tidpunkt förefintliga antalet
notarier (inbegripet notarieaspiranter) minskas med omkring en tredjedel
i förhållande till det nuvarande antalet (inbegripet icke statsavlönade rättsbildade
biträden) och å andra sidan tjänstgöringstiden förkortas likaledes
med en tredjedel i förhållande till vad nu gäller, antalet unga jurister, som
kunna genomgå notarietjänstgöringen, kommer att bliva ungefär detsamma
som hittills.

Yttranden.

Vad först angår göromålens fördelning mellan den rältsbildade
och den icke rättsbildade personalen har någon principiell erinran icke framställts
mot förslaget att överflytta göromål, som ej kräva juridisk kompetens,
från den rättsbildade till den icke rältsbildade personalen.

I fråga örn den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna mellan notarierna
och de icke rättsbildade befattningshavarna bär hovrätten övei Skane
och Blekinge funnit utredningens förslag väl avvägt.

Dåvarande häradshövdingen i Hedemora domsaga 1. Wieslander har i likhet
med utredningen ansett att arbetsuppgifter i största utsträckning borde
övertagas av den icke rättsbildade personalen. Under åberopande att systemet
av honom prövats under tid, då tre av fyra notarier varit inkallade till militärtjänstgöring,
och därvid fungerat tillfredsställande, anför han:

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Ett av de icke rättsbildade biträdena, som eljest biträder vid uppläggande
av de nya fastighetsböckerna, har satt upp samtliga gravationsbevis, samtliga
boupptecknings- och förmynderskapsprotokoll ävensom lagfarts- och
inteckningsprotokoll för Folkare tingslag, där fastighetsförhållandena ej så
mycket avvika från fastighetsförhållandena i allmänhet i mellersta Sverige.
Ett annat av biträdena har uppsatt den mera formulärmässiga domboken
(erkända polisförseelser, tredskodomar m. m.) samt till domboken hänförliga
statistiska uppgifter. Det kan icke råda någon tvekan om, att en utveckling
i denna riktning -—• särskilt för landet utom Dalarna —- är den riktiga.
En förutsättning är dock att lämpliga biträden finnas att tillgå. Föreligger
emellertid denna förutsättning kommer ett överlämnande av arbetsuppgifter
av angivet slag till icke rättsbildade biträden att bliva till stor fördel med
hänsyn till den rutin och tillförlitlighet i arbetet som av dem komme att
presteras.

I flertalet yttranden ha emellertid anmärkningar framställts mot den av
utredningen gjorda gränsdragningen. Svea hovrätt har framhållit, att genomförandet
av den ifrågasatta överflyttningen i praktiken kunde visa sig vara
förenat med vissa vanskligheter. Sålunda kunde svårigheter möta att överallt
anskaffa sådana kvalificerade icke rättsbildade biträden, som behövdes
för de mera krävande göromålen. Även frånsett de svårigheter som kunde
befaras vid den nya ordningens genomförande måste man räkna med att
kompetent icke rättsbildad arbetskraft ingalunda alltid stöde till buds vid
inträffande ledighet eller tillfälligt förfall. Med hänsyn såväl härtill som till
notariernas egen utbildning för domarkallet syntes det hovrätten oundgängligt,
att de förvärvade full förtrogenhet även med uppgifter om vilka här
vore fråga. Göta hovrätt har under åberopande av liknande synpunkter uttalat,
att det icke vore önskvärt med en överflyttning av arbetsuppgifter till
de icke rättsbildade i fullt så stor utsträckning som de sakkunniga förutsatt.
Hovrätten för övre Norrland har särskilt uttalat tvekan huruvida för övre
Norrlands del de icke rättsbildade biträdena städse skulle kunna bliva av
sådan kvalitet, att det maktpåliggande arbete, som utredningen för dem avsett,
verkligen kunde anförtros dem. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har, med några mindre undantag, ansett hinder ur rättssäkerhetssynpunkt
icke möta för överflyttning av göromål från notarier till icke rättsbildade
biträden i ungefär den omfattning som utredningen föreslagit men å andra
sidan framhållit, att en dylik överflyttning kunde, om den företoges i alltför
stor utsträckning, komma att menligt inverka på notariernas utbildning. Ur
sistnämnda synpunkt har föreningen på närmare anförda skäl förordat en
begränsning av överflyttningen i fyra avseenden, nämligen beträffande vissa
inskrivningsgöromål, uppsättning av dombok i enklare mål, mottagande av
handlingar från allmänheten och kollationeringsarbete, samt vidare anfört:

Om också de icke rättsbildades arbetsuppgifter i stort sett bestämdes så
som utredningen föreslagit, måste det i varje fall ankomma på häradshövdingen
att fördela arbetet mellan samtliga vid domsagan anställda även om
därvid av utbildningsskäl notarier i angivna fall fördelades till arbete, som
läge inom ramen för de icke rättsbildades kompetens. Att detta understundom
borde kunna ifrågakomma även i andra fall, då arbetets behöriga gång

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

det fordrade, framginge av att notarierna hade skyldighet att icke blott utbilda
sig utan ock göra rätt för sin lön.

Nedre justitierevisionen har — med hänsyn till svårigheten att innan rättegångsreformens
slutliga gestaltning blivit känd, generellt bestämma de olika
befattningshavarnas göromål — i likhet med häradshövdingföreningen ansett
det ytterst böra ankomma på häradshövdingen att bestämma arbetsfördelningen
inom ramen för de olika befattningshavarnas kompetens.

Beträffande den föreslagna organisationen av de icke rättsbildade
domsagobiträdena har statskontoret ansett, att tjänsterna
i 11 och 4 lönegraderna i viss utsträckning borde utbytas mot befattningar i
9 resp. 2 lönegraderna samt att även i de mindre domsagorna borde anställas
biträden i lönegraden A 7. Statskontoret hade icke blivit övertygat örn nödvändigheten
av att inrätta tjänster i så relativt hög lönegrad som lönegrad
Alli den omfattning, varmed utredningen räknat. De arbetsuppgifter, som
skulle tilläggas biträden i nämnda lönegrad, syntes vara av den beskaffenhet,
att de normalt torde kunna tilläggas biträden i lägre löneställning. För övrigt
torde böra beaktas, att det här i viss mån vore fråga om en försöksorganisation.
Försiktigheten torde fördenskull bjuda att man icke inrättade tjänster i
högre lönegrad än som även i fortsättningen komme att visa sig behövligt.
Statskontoret föreslår, att i avvaktan på närmare erfarenhet de föreslagna
tjänsterna i lönegrad All ersättas med befattningar i lönegrad A 9 med undantag
för de största domsagorna, där behov av tjänster i den högre lönegraden
kan anses ostridigt föreligga. I övrigt torde för fullgörande av de mera
kvalificerade arbetsuppgifterna böra — under alla förhållanden i de mindre
domsagorna — anställas biträden i lönegrad A 7. Den för renskrivning avsedda
personalen bör fördelas å 4 och 2 lönegraderna, varvid statskontoret
föreställer sig, att sistnämnda lönegrad bör kunna komma till användning i
relativt stor utsträckning. I betraktande av organisationens försökskaraktär
torde därjämte böra tillses, att lämplig proportion erhålles mellan ordinarie
och icke-ordinarie personal, förslagsvis proportionen 60 till 40.

Allmänna lönenämnden har ansett tveksamt, huruvida befattningar i 11
lönegraden borde inrättas i samtliga domsagor. Enligt nämndens mening
kunde sålunda skäl anföras för att i de allra största domsagorna inrätta
tjänster i något högre löneställning ej minst med hänsyn till den omfattande
uppbörden därstädes. I de minsta domsagorna däremot syntes det lönenämnden
som örn befattningarna skulle kunna utan större olägenhet placeras något
lägre än i 11 lönegraden, förslagsvis i lönegraden A 9. Mot förslaget om
inrättande av befattningar i 7 och 4 lönegraderna hade lönenämnden icke
något att invända.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och föreningen Sveriges häradshövdingar
lia förklarat sig icke hava något alt erinra mot de föreslagna lönegraderna.
Hovrätten har, i motsats till utredningen, ansell det kunna ifrågasättas
att för behörighet lill de högre befattningarna fastslå vissa kompetenskrav,
avsedda att garantera att innehavarna av dessa befattningar behärska

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

de nytillkomna arbetsuppgifterna, särskilt såvitt avsåge inskrivningsväsendet.
Häradshövdingföreningen har framhållit, att en höjning av den icke rättsbildade
personalens kvalitet, och därmed dess löneställning, vore erforderlig
även örn, såsom föreningen ansett, åt denna personals arbetskraft icke i praktiken
borde beredas fullt det utrymme som utredningen föreslagit.

Två häradshövdingar (Orusts och Tjörns, Norrvikens domsagor) ha icke
ansett nödvändigt att i alla domsagor inrätta tjänster i lönegraden All.

I fråga örn behovet av icke rättsbildade befattningshavare
har föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att det även med den
av föreningen antydda begränsningen av göromålens överflyttning å dessa
befattningshavare vore nödvändigt att deras antal ökades, och att denna ökning
måste bli större än utredningen föreslagit.

Jämväl föreningen Yngre jurister vid Svea hovrätt har givit uttryck åt den
uppfattningen att behovet av arbetskraft i domsagorna, närmast icke rättsbildade,
kommer att visa sig vara icke oväsentligt större än vad utredningen
förutsatt.

Erinringar mot det av domsagoutredningen beräknade antalet biträden i de
olika domsagorna ha vidare framställts av en del häradshövdingar.

Svårigheterna att bestämma behovet av icke rättsbildade biträden i domsagorna
ha föranlett Svea hovrätt att framhålla angelägenheten av att för
ändamålet erforderliga anslagsmedel beräknas förslagsvis. Hovrätten anför:

Att beräkna behovet av icke rättsbildade biträden i de skilda domsagorna
erbjuder stora svårigheter, då dessa biträdens kompetens och arbetsförmåga
äro mycket växlande och jämväl skilja sig från de notariers, vilka de delvis
skola ersätta. På sina håll utföra dessa senare ett arbete som vad angår både
intensiteten och antalet arbetstimmar överstiger vad man har rätt att vänta
av de förra. Härtill kommer, att tidsläget medför särskilda svårigheter att på
förhand uppskatta arbetsbelastningen. Det är följaktligen av stor vikt att anslagen
för icke-ordinarie personal erhålla förslagsanslags natur och att hovrätterna
få den möjlighet att anpassa arbetskrafterna efter behovet som utredningen
tänkt sig.

Göta hovrätt har, med hänsyn till den från tid till annan skiftande arbetsbördan
i domsagorna, likaledes funnit synnerligen svårt att bestämma det erforderliga
personalbeståndet och därför ansett det vara av stor vikt att anslagen
till icke-ordinarie personal göras förhållandevis stora. Samma mening
har hovrätten för Övre Norrland, som funnit önskvärt, att ifrågavarande anslagsmedel
beräknas med viss marginal, att vid behov kunna disponeras av
Kungl. Maj:t^

Statskontoret har med hänsyn till angivna svårigheter funnit intet i och
för sig vara att erinra mot att vederbörande anslagspost till avlöningar till
icke-ordinarie personal, i likhet med vad fallet vore på vissa andra områden
inom statsförvaltningen, till en början upptages förslagsvis.

Den föreslagna nedsättningen av notariernas tjänstgöringstid
har tillstyrkts av föreningen Yngre jurister under Göta hovrätt. Från

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

häradshövdingehåll har förslaget däremot mött invändningar. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har sålunda i första hand uttalat sig för ett bibehållande
av den treåriga notarietiden. Det vore enligt föreningens mening mera
följdriktigt att motverka den minskning i domsagotjänstgöringens utbildningsvärde,
som avskaffandet av notariernas fullständiga tingsbehöi ighet medfört,
genom att förbättra utbildningen än genom att sänka utbildningstiden.
Föreningen påvisar även hurusom i domsagor, där arbetsförhållandena icke
beröva häradshövdingarna möjlighet att på ett tillfredsställande sätt sörja
för notariernas utbildning, denna kan inom ramen av det nuvarande systemet
ges ett värde som i ej ringa mån uppväger den förlust borttagandet av den
fullständiga tingssittningen medfört. I anslutning härtill uttalar föreningen,
att det borde göras möjligt för häradshövdingarna att så ordna notariernas
arbete att sagda möjlighet kunde tillvaratagas. För att ytterligare — utan att
tjänstgöringstiden nedsättes — motväga domsagotjänstgöringens minskade
utbildningsvärde föreslår föreningen en utökning av notariernas formella
kompetens. Föreningen anför sålunda:

Även om en återgång till den gamla ordningen icke bör ifrågakomma, synes
dock den utvägen utan fara kunna tillgripas, att tingsnotariernas befogenhet
att handlägga mål och ärenden avsevärt utökas i förhållande till vad nu
gäller. Skedde så, måste en tjänstgöringstid av tre år i domsagorna bibehållas,
men den kunde då också från utbildningssynpunkt försvaras och säkerligen
ej möta motstånd hos de unga juristerna själva. Dessa skulle då också säkert
finna sig i ett grundligare sysslande med inskrivningsärendena. För att deras
krafter ej skulle alltför ensidigt tagas i anspråk för dessa ärenden, kunde
emellertid därvid iakttagas att inskrivningsdomarförordnande i allmänhet icke
finge förekomma efter andra tjänstgöringsårets utgång. Föreningen vill
alltså föreslå att dylik utökning av behörigheten äger rum och att tjänstgöringstiden
bestämmes till tre år. Härav skulle givetvis icke följa annan ändring
i sekreterarinstitutionen än som föranledes av hovrättsprövningens uppskjutande
tills efter fullgjord tingssittning. Någon jämkning i avseende å den
tid som skulle erfordras för befogenheten att vara ordförande i häradsrätt
skulle ej krävas. Antalet på en gång tjänstgörande notarier kunde även med
detta förslag minskas, ehuru ej så mycket som enligt utredningens förslag.
Troligen behövdes omkring 300 i stället för det av utredningen beräknade antalet
258. Men denna merkostnad för statsverket i förhållande till utredningens
förslag uppvägdes av den bättre utbildning notarierna komme att åtnjuta.

Därest det sålunda framställda förslaget icke skulle vinna bifall, har föreningen
likväl motsatt sig en så betydande nedsättning av tjänstgöringstiden
som den av utredningen föreslagna och anför:

Utredningen har härvid låtit sig leda så gott som uteslutande av utbildningssynpunkter,
utan att tillräckligt beakta tingsnotariernas egenskap av att
vara avlönade biträden åt häradshövdingen. Även om det vöre riktigt, vilket
dock föreningen bestrider, att dessa notarier efter två års tjänstgöring icke
vidare skulle inhämta något nytt av en fortsatt tjänstgöring, kan dock med
fog göras gällande att de icke uppbära sin lön enbart för utbildningens skull,
utan tvärtom huvudsakligen för det arbete av värde de utföra. Häradshövdingen
kan icke undvara den hjälp, de rättsbildade notarierna lämna honom
i arbetet, en hjälp som de icke kunna lämna förr, än de vunnit någon utbildning,
och i allmänhet, vad det mest kvalificerade arbetet beträffar, icke förr

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

än efter omkring två års tjänstgöring. Notariernas skyldighet att tjänstgöra
får icke förbises, ej heller tjänstgöringens som sådan utbildande karaktär.

På grund av det anförda och under hänvisning jämväl till den ståndpunkt
föreningen intagit i fråga om den föreslagna överflyttningen av vissa göromål
till de icke rättsbildade biträdena har föreningen uttalat såsom sin åsikt, att
notariernas tjänstgöringstid icke lämpligen borde nedsättas mer än till 21f2
ar. Viss jämkning borde da ske i de nu gällande kompetensvillkoren för erhållande
av förordnande såsom ordförande i häradsrätt, varjämte icke heller
i detta fall förordnande såsom inskrivningsdomare borde behöva förekomma
efter andra tjänstgöringsårets slut.

Hovrätterna ha genomgående förordat, att notarietiden bestämmes till 21f2
år. Svea hovrätt har visserligen icke bestämt motsatt sig en framtida nedsättning
av tiden till två år men ansett försiktigheten bjuda att man ej redan
från början bestämmer tidpunkten härför utan låter frågan om en ytterligare
sänkning ansta i avvaktan på erfarenheterna av den nya ordningen. Hovrätten
åberopar i detta hänseende, bland annat, att liksom för närvarade möjlighet
bör stå öppen att undantagsvis anlita notarie även för mera krävande
domargöromal, såsom för hällande av allmänna tingssammanträden och
rannsakningar särskilt i domsagor där sekreterare ej finnes, samt att sådana
uppgifter kunna anförtros allenast åt notarie med grundlig utbildning.
Göta hovrätt har ansett en tvåårig tjänstgöring vara tillräcklig ur utbildningssynpunkt
för de notarier, som ha för avsikt att ägna sig åt advokatbanan eller
åt tjänstgöring i de administrativa verken, men däremot icke för domaraspiranterna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att en nedsättning
av notarietiden till tva ar säkerligen skulle komma att medföra olägenheter
för domsagoarbetet, vilka olägenheter bleve särskilt kännbara innan
organisationen av den icke rättsbildade personalen blivit till fullo utbyggd.
Med hänsyn härtill har hovrätten förordat att notarietiden tills vidare icke
nedsättes mer än till 21/2 år samt att ytterligare nedsättning göres beroende
av vunnen erfarenhet. I samband därmed har hovrätten föreslagit sådan
jämkning i de för närvarande gällande reglerna angående notaries kompetens,
att behörighet att handlägga bagatellmål skall inträda samtidigt med behörighet
att vara inskrivningsdomare eller vid ett års domsagotjänstgöring och
uppnådda 24 levnadsår. Hovrätten för övre Norrland har erinrat, att även
efter genomförandet av domsagoutredningens förslag häradshövdingarna i
flertalet domsagor icke skulle ha annan rättsbildad arbetskraft till förfogande
än notarierna, samt såsom skäl för att icke begränsa notarietiden mer än till
2V2 år framhållit önskvärdheten av att, så länge sekreterare icke funnes i varje
domsaga, ha tillgång till notarier med längre tjänstetid, som — låt vara
såsom en nödfallsutväg — kunde erhålla förordnande att handlägga även
mera krävande mål än bagatellmålen. Hovrätten tillägger, att detta önskemål
väl vore uppställt ur domsagoarbetets synpunkt men att tjänstgöring med en
sådan större kompetens vore av stort värde även för domaraspirantens utbildning,
ej minst med tanke på den rigorösa prövning denne skulle undergå i
hovrätt efter rätt kort tjänstgöring därstädes. Av angivna skäl har hovrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

förordat att notarien, efter en aspirantlid av ett halvt år, skulle —- för att sedermera
kunna erhålla fiskalsförordnande i hovrätt — vara skyldig tjänstgöra
i domsaga ytterligare två år, samt att sådan tingsnotarie skulle få mottaga
förordnande såsom inskrivningsdomare och domare i bagatellmål efter tillhopa
ett års tjänstgöring i domsaga, därav alltså ett halvt år såsom aspirant,
ävensom förordnande såsom domare i andra mål efter tillhopa l*/2 års sammanlagd
tjänstgöring i domsaga, dock att för förordnande av sistnämnda slag
borde uppställas enahanda begränsningar som för närvarande gällde.

De av utredningen föreslagna stadgandena i syfte att förhindra förlängning
av notarietiden utöver två år samt anhopning av notarier i domsagor
med kansli i de stora städerna har föreningen Yngre jurister under Göta hovrätt
befarat icke innebära tillräckliga garantier för att de åsyftade resultaten
ernås. Föreningen anför:

Vad som vållar tveksamhet angående de föreslagna stadgandenas effektivitet
är den omständigheten, att utredningen synes förutsätta att flera notarieaspiranter
än som verkligen äro behövliga kunna förordnas och att häradshövdingen
bör kunna låta juris kandidat tjänstgöra i domsagan utan att vara
av hovrätten förordnad notarieaspirant. Dessa möjligheter synas redan i och
för sig, i synnerhet vid perioder med god tillgång på nyexaminerade juris
kandidater, kunna medföra ej blott en förlängning av tjänstgöringstiden
avsevärt över de tänkta två åren utan även en anhopning vid domsagor i
stora städer. Föreskriften om obligatoriskt tingsnotarieförordnande under ett
år torde, ehuru säkerligen nyttig, icke i tillräcklig grad motverka en sådan
utveckling. Än värre bleve konsekvenserna, om konkurrensen örn notarietjänsterna
komme att medföra att fullgörandet av viss icke meriterande domsagotjänstgöring
i realiteten bleve ett villkor för erhållande av meriterande
förordnande, vilken utveckling säkerligen icke kan uteslutas.

Av angivna skäl har föreningen ifrågasatt en föreskrift att hovrätt finge
meddela förordnande för aspirant endast i den utsträckning, som ur utbildningssynpunkt
samt med hänsyn till befordringsgången inom vederbörande
domsaga lämpligen borde ske. I varje domsaga borde sålunda i regel ej
tjänstgöra flera aspiranter än att samtliga kunde beredas lämpligt och kvalificerat
arbete i erforderlig utsträckning. Vidare borde hovrätten vid meddelande
av förordnande för notarieaspirant även i största möjliga utsträckning
tillse att genomförandet i princip av en förkortning av tiden för den
första domsagotjänstgöringen till två år ej äventyrades t. ex. genom anhopning
av aspiranter i domsagor med kansli i de stora städerna. I

I fråga örn det av utredningen beräknade behovet av notarier har
nedre justitierevisionen, under hänvisning till betydelsen av att den krets, ur
vilken ej blott domarkåren utan även andra banor inom juristyrket rekryteras,
ej begränsades mer än som är oundgängligt, uttalat, att det icke kunde
vara tillrådligt att så nedsätta antalet notariebefattningar som utredningen
gjort. Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat betänkligheter i
förevarande hänseende. Föreningen anser att en förkortning av notariernas
tjänstgöringstid till att avse de första år, då värdet av hans biträde är minst,
långt ifrån att kunna förenas med en minskning i antalet notarier, tvärtom

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

är ägnad att medföra behov av ökning av antalet. En kvantitativ ökning krävdes
för vad som kvalitativt bruste. Då utredningen utgått ifrån en skarpare
gräns mellan domsagobiträdenas och notariernas tjänstgöring, än den föreningen
föreslagit, följde även därav, att antalet tingsnotarier i varje domsaga
måste bli högre än utredningen tänkt sig.

Svårigheten att på förhand bedöma behovet av rättsbildad arbetskraft
under den nya ordningen, särskilt örn det genomsnittliga värdet av notariernas
arbete på grund av tjänstgöringstidens nedsättning blir lägre än nu, har
även framhållits av Svea hovrätt. Erforderligt skydd mot tillfällig brist på
rättsbildad arbetskraft kunde vinnas, örn möjlighet bereddes dels att tillfälligt
för viss kortare tid inrätta avlönad notariebefattning, där detta funnes
oundgängligt för tryggande av rekryteringen, dels att, om annan utväg ej
stöde öppen, provisoriskt inrätta sekreterartjänst. Behovet av sådana provisoriska
åtgärder kunde enligt sakens natur göra sig särskilt starkt gällande
vid övergången till en ny organisation av domsagoarbetet.

Vad härefter angår notariernas anställnings- och avlöningsförhållanden
har någon principiell erinran icke framförts mot förslaget
att ersätta den nuvarande notarieorganisationen med en organisation, grundad
på principen örn rätt till ersättning för samtliga rättsbildade biträden, som erfordras
för domsagornas behöriga skötsel. Den föreslagna löneställningen för
de nya befattningshavarna har ansetts i huvudsak riktigt avvägd. Föreningen
Sveriges häradshövdingar, som uttalat sin tillfredsställelse med förslaget i denna
del, har dock anmärkt att samma förhållande, som ansetts medföra, att
häradshövdingelönerna i vissa mindre väl belägna domsagor bestämdes högre
än som med hänsyn till arbetets myckenhet och art eljest skolat ske, även
talade för att tingsnotariernas löner i dessa domsagor bleve högre än i
andra.

Samma uppfattning har framförts av hovrätten för Övre Norrland, som
uttalat att ett kallortstillägg av 400 kronor å tingsnotaries och 200 kronor å
aspirants avlöning torde vara nödvändigt för att säkerställa rekryteringen av
notarier i de under hovrätten lydande domsagorna.

Statskontoret har visserligen ansett det kunna ifrågasättas, huruvida tillräcklig
anledning förelåge att vidtaga den föreslagna höjningen av arvodena
till tingsnotarierna med hänsyn till att tjänstgöringstiden för dem förkortades
till två år, men likväl icke velat göra någon erinran mot utredningens
förslag härutinnan. Däremot har ämbetsverket förklarat sig icke kunna tillstyrka,
att kallortstillägg utginge till ifrågavarande tjänstemän. Då sådant
tillägg regelmässigt brukade tillkomma allenast innehavare av lönegradsplacerade
befattningar, skulle ett bifall till vad utredningen i sådant avseende
förordat innebära ett avsteg från eljest gällande principer. I övrigt har
statskontoret funnit praktiska skäl tala för att, liksom fallet vore ifråga
om vissa arvodister inom andra områden av statsförvaltningen, särskilda avlöningsbestämmelser
meddelades för tingsnotarierna samt i sådant hänseende
föreslagit, att för tingsnotariebefattning finge i tillämpliga delar gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

bestämmelserna i 31—35 §§ i civila icke-ordinariereglementet, därvid befattningen
skulle anses motsvara tjänst i 9 löneklassen av lönegraden Ex 12.

Allmänna lönenämnden har funnit det tveksamt, om icke, i stället för införande
av kallortstillägg å de rättsbildade biträdenas arvoden, den nuvarande
anordningen med något högre arvoden i Norrlandsdomsagorna borde bibehållas.
Såväl tingsnotarie som tingsnotarieaspirant borde beredas rätt till
sjukavlöning, reseersättning, sjukvård m. m. genom att vissa av de för extra
tjänstemän gällande stadgandena i civila icke-ordinariereglementet gjordes
tillämpliga å dem med angivande tillika av lämplig lönegrad och löneklass.
Med utgångspunkt från lönebeloppen å E-ort enligt löneplan Ex borde tingsnotarie
såsom statskontoret föreslagit hänföras till lönegrad Ex 12, löneklassen
9, och tingsnotarieaspirant till lönegrad Ex 2, löneklassen b. Vad
angår inplacering i rese- och traktamentsklass enligt allmänna resereglemente!
vore skäligt att klass II D, till vilken de rättsbildade biträder.a för närvarande
äro hänförda, bibehölles för dem även efter löneregleringen.

Jämväl Svea och Göta hovrätter samt föreningen Yngre jurister under Göta
hovrätt ha framhållit angelägenheten av att notarierna erhålla de förmåner,
som enligt civila icke-ordinariereglementet utgå till extra tjänstemän.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett anledning icke föreligga
att minska notariernas nuvarande rätt till trettio dagars semester.

I fråga om beräkningen av anslagsbehovet till den rättsbildade biträdespersonalen
har hovrätten för Övre Norrland anmärkt på den av domsagoutredningen
föreslagna anordningen att i varje domsaga skulle inrättas tingsnotarietjänster
till det antal som motsvarade maximiantalet tingsnotarier, vilka
enligt av utredningen förordade grunder kunde tjänstgöra i domsaga,
med möjlighet att i stället för notarie ha notarieaspirant anställd. Hovrätten
har ansett detta förslag innebära, att en domsaga icke erhölle det antal utbildade
notarier som beräkningarna om behovet givit till resultat, utan att
en reduktion ägde rum, motsvarande aspiranttiden. En sådan reduktion av
antalet utbildade notarier vore icke lämplig, utan vid organisationens uppgörande
borde ett antal aspirantarvoden beräknas till närmare fördelning å
domsagorna genom Kungl. Majit. Det vore uppenbart att man därigenom
skulle kunna avpassa arbetskrafterna på ett sätt som smidigare och i övrigt
bättre anslöte sig till behovet. En domsaga, som ovillkorligen hade behov
av exempelvis två någorlunda utbildade notarier, kunde på detta sätt få
behovet fyllt och samtidigt erhålla en aspirant utbildad för att, vid avgång
av tingsnotarie, insättas såsom sådan.

Med avseende å de belopp, som med den av domsagoutredningen föreslagna
beräkningen skulle inbesparas därigenom att notarieaspirantarvoden utgå
i stället för notariearvoden, har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit,
att det ofta torde medföra svårighet att beräkna huru stort belopp som
under ett löpande budgetår stöde till förfogande för extra notarieaspiranter.
Det syntes hovrätten därför lämpligt, att hovrätten berättigades att av medel,
som vid budgetårets slut eventuellt funnes oanvända, i efterskott tillägga
notarieaspirant, som under året utan arvode tjänstgjort i domsaga, viss ersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Hovrätternas domaraspiranter oell deras tjänstgöring i domsagorna.

Tingssekreterarna.

Utredningens förslag.

Med det samband i avseende å befordringsgång, utbildning och avlöningsförhållanden
som, såsom av den inledningsvis (sid. 17 ff.) lämnade redogörelsen
framgår, råder mellan hovrätterna och domsagorna, måste frågorna om
de icke-ordinarie rättsbildade befattningshavarna i domsagorna behandlas
i sammanhang med fragorna örn den icke-ordinarie hovrättspersonalen.
Utredningen har därför avgivit förslag även rörande sistnämnda personal,
i den mån icke vissa specialfrågor angående densamma kunna lösas
fristående. 1936 års lönekommitté förordade i sitt betänkande med förslag
till civilt icke-ordinariereglemente (stat. off. utr. 1938: 52) den icke-ordinarie
hovrättspersonalens inordnande under reglementets bestämmelser och angav
därvid vissa riktlinjer för en omläggning, som ansluta sig till den nuvarande
hovrättsorganisationen och befordringsgången. Över kommitténs
förslag, som givetvis återverkar på domsagosekreterarnas och de biträdande
domarnas ställning, avgav domsagoutredningen utlåtande den 14 februari
1939, däri utredningen tog ståndpunkt till de i betänkandet berörda frågorna
angående domstolspersonalens avlöningsförhållanden och befordringsgång.
En redogörelse för lönekommitténs förslag och de däröver avgivna utlåtandena,
vilka innefattade vissa erinringar mot förslaget, återfinnes i propositionen
nr 218 till 1939 års lagtima riksdag (s. 17—26). I propositionen yttrade
chefen för finansdepartementet, att den kritik, som i utlåtandena riktats mot
kommitténs förslag, visade hän på angelägenheten av att lönefrågorna och
därmed förbundna organisatoriska spörsmål upptoges till bedömande i ett
sammanhang, samt erinrade om att avlöningsförhållandena för den ickeordinarie
hovrättspersonalen ägde nära samband med motsvarande förhållanden
inom underrätterna på grund av den växelverkan i avseende å domarutbildningen,
som rådde mellan hovrätterna och domsagorna. En prövning
av lönekommitténs förslag i det vidare sammanhang, som sålunda antytts,
borde därför anstå i avvaktan på resultaten av utredningens överväganden
av löneförhållandena för domsagornas rättsbildade personal.

När domsagoutredningen i sitt betänkande tagit slutlig ställning till frågorna
om den i c k e-o rdinarie hovrättspersonalens anställnings-
och avlöningsförhållanden, har utredningen i allt väsentligt
vidhållit vad som anförts i dess utlåtande över lönekommitténs förslag.

Vad till en början angår fiskalsaspiranterna — d. v. s. de domaraspiranter
som efter i domsagorna fullbordad notarietjänstgöring börja provtjänstgöra
i hovrätterna — skall, i överensstämmelse med vad lönekommittén
ifragasatt, arvode till dem i regel utgå redan under den första tiden i
hovrätten. För att de icke skola behöva vidkännas minskning i de relativt
lågt tillmätta löneförmåner de förut åtnjutit och med hänsyn till angelägenheten
att icke genom oförmånliga avlöningsförhållanden under den första
hovrättstjänstgöringen avhålla dugande men mindre bemedlade personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

från att beträda domarbanan föreslås, att arvodet till fiskalsaspiranterna
bestämmes till samma belopp som det föreslagna arvodet till tingsnotarierna
eller 3,600 kronor. Till utjämning av aspiranttillgången mellan hovrätterna
förutsättes att en begränsning av fiskalsaspirantarvodenas antal i en hovrätt
med stark tillströmning av aspiranter skall kunna ske för alt därigenom öka
benägenheten hos notarierna att söka sig till annan hovrätt, varest arvode
kan erhållas tidigare.

Rörande frågan vad som bör åtgöras i syfte att personer, vilka ej ha för
avsikt att fortsätta på domarbanan men likväl anmäla sig till tjänstgöring i
hovrätten, icke skola komma att uppbära aspirantarvode anföres:

Härutinnan torde andra åtgärder icke lämpligen kunna vidtagas än att
hovrätten, innan någon antages till aspirant, närmare förvissar sig örn vederbörandes
avsikter och hans förutsättningar för domarbanan, såvitt de
kunna bedömas av hans egna uppgifter samt av upplysningar från häradshövdingen
i den domsaga, där aspiranten tjänstgjort, och av i övrigt kända
omständigheter. En dylik undersökning kan dock endast hava till ändamål
att utgallra dem, vilka uppenbart antingen icke ämna fullfölja domarbanan
eller äro olämpliga därför. Eljest synes önskvärt, att samtliga behöriga aspiranter
liksom nu mottagas till prövning och att de såvitt möjligt genast erhålla
aspirantarvode. Tillströmningen till hovrätterna kommer alltid att automatiskt
begränsas genom den successiva avgången av notarier från underdomstolarna;
för att bliva fiskalsaspirant skall ju fordras två års tjänstgöring
i domsaga eller rådhusrätt.

I överensstämmelse med vad som nu gäller skola de som funnits skickade
och lämpliga för domarbanan erhålla första fiskalsförordnande tidigast sex
månader och ej senare än ett år efter hovrättstjänstgöringens början. De
vilka ej kunna antagas till liovrättstjänstgöring skola utan nämnvärt uppskov
skiljas från hovrätten.

Vad härefter angår fiskalerna föreslår domsagoutredningen att de vid
provföredragningarna godkända aspiranterna — i den omfattning som erfordras
för en lämpligt avvägd rekrytering å domarbanan —- antagas till extra
fiskaler med avlöning såsom extra tjänstemän i 18 lönegraden. Med bibehållande
av sin ställning och lön som extra fiskaler och i förekommande fall
med åtnjutande av tjänstgöringstraktamente, skola de kunna förordnas att
vikariera å alla tjänster för rättsbildad personal i domsaga ävensom att biträda
med uppläggning av nya fastighetsböcker. De skola ock kunna tagas
i anspråk för vikariat i stadsdomstolarna. Mera krävande förordnanden
skola dock örn möjligt ej tilldelas extra fiskal.

Efter viss tids anställning som extra fiskal, förslagsvis H/z år, därav under
viss minimitid utförts fiskalsgöromål i hovrätten, skola domaraspiranterna,
örn de fortfarande finnas lämpade för domarbanan, kunna antagas
till extra ordinarie fiskaler med placering i 22 lönegraden. Medan lönekommittén
förordat att dessa befattningshavare skulle inplaceras i 21 lönegraden,
anser domsagoutredningen att 22 lönegraden är den lägsta, som bör
ifrågakomma med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter såväl i hovrätt
som i underrätt, vilka ankomma å dem. Såsom ett särskilt skäl att icke vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

taga någon sänkning av fiskalernas nuvarande löneställning åberopas den
avsevärda förlängning av fiskaistiden, som nu gör sig gällande, och vartill
jag återkommer i det följande.

I detta sammanhang erinrar utredningen att de senaste åren vid ett par
tillfällen från hovrättshåll framförts förslag örn inrättande av ett antal förste
fiskalsbefattningar i högre lönegrad än 22 men finner för sin del tillräckliga
skäl knappast föreligga att, därest förslaget om inrättande av extra ordinarie
befattningar i sistnämnda lönegrad bifalles, inrätta ytterligare en extra
ordinarie befordringsgrad mellan fiskals- och assessorsgraden. De äldre fiskalernas
anspråk på högre löner anser utredningen lämpligen kunna tillgodoses
genom gynnsamma beräkningsgrunder med avseende å löneförmånerna
vid adjunktion. Beträffande denna detaljfråga, som ej berör domsagornas
förhållanden och som torde kunna lösas utan inverkan på lönesystemet i
övrigt, har utredningen emellertid icke framlagt något förslag.

Extra ordinarie fiskal skall enligt domsagoutredningens förslag vara skyldig
att med bibehållande av sin löneställning mottaga alla slag av förordnanden
vid underrätter, även vid underrätt under annan hovrätt än den han
tillhör. Vid sådant förordnande i domsaga skola avlöningsreglementets bestämmelser
om flyttningsersättning respektive tjänstgöringstraktamente tilllämpas.

Hovrättsassessorerna slutligen, vilkas huvuduppgift är att
tjänstgöra som ledamöter i hovrätterna vid ordinarie ledamöters förfall, ha
som förut nämnts skyldighet att, då så påfordras, i viss utsträckning tjänstgöra
som vikarie för häradshövding eller som biträdande domare eller sekreterare
i domsaga. Vid tjänstgöring av angivet slag i såväl hovrätt som häradsrätt
åtnjuta assessorerna avlöning såsom extra ordinarie tjänstemän i
29 lönegraden. 1936 års lönekommitté har föreslagit, att assessorerna helt
skola erhålla ställning som extra ordinarie tjänstemän i nämnda lönegrad,
vilket skulle medföra att de ägde rätt till lön, oberoende av örn ledamotsplats
i hovrätt eller tjänstgöring i häradsrätt kunde beredas dem eller ej.
Domsagoutredningen har anslutit sig till lönekommitténs förslag i detta hänseende
men förutsatt att särskilda regler angående assessors skiljande från
tjänsten alltjämt skola gälla. Vidare skola assessorerna i samband med erhållandet
av ställningen såsom extra ordinarie tjänstemän åläggas tjänstgöringsskyldighet
i olika befattningar såväl vid häradsrätt som rådhusrätt,
även under annan hovrätt än den vederbörande tillhör, med bibehållande
av sin löneställning som assessorer och i övrigt på motsvarande villkor som
fiskal.

Vad härefter angår den icke-ordinarie hovrättspersonalens
tjänstgöring i domsagorna innefattar domsagoutredningens
förslag, såsom nämnts, att det nuvarande befordringssystemet på domarbanan
med växlande tjänstgöring i överrätt och underrätt skall bibehållas.
Detta system som utbildats i sin nuvarande omfattning i samband med
sekreterarinstitutionens inrättande år 1933, har emellertid medfört en avse -

Kungl. Majlis proposition nr 252.

värd försämring av befordringsmöjligheterna på domarbanan. Utredningen,
som ägnat särskild uppmärksamhet åt detta förhållande, hänvisar härutinnan
till en vid dess betänkande fogad promemoria, vari närmare redogöres
för den ansvällning av fiskalskåren, som blivit en följd av sekreterarinstitutionen,
och för denna ansvällnings inverkan i fråga örn befordringsålderns
höjande. I anslutning härtill anföres i betänkandet:

Att olägenheter äro förbundna med en hög befordringsålder synes uppenbart.
Enligt domsagoutredningens mening vore det önskvärt, om man kunde
undvika någon egentlig höjning av åldern vid befordran till häradshövding,
vilken ålder under senare tid i allmänhet legat mellan 40 och 45 år. Vissa av
domsagoutredningen framställda förslag äro även ägnade att motverka en
sådan höjning. I sådant hänseende må nämnas notarietidens förkortning
och sänkningen av pensionsåldern för häradshövdingarna, varigenom vinnes
en snabbare omsättning på ifrågavarande poster. Oaktat dessa förhållanden
synes det dock i betraktande av det nuvarande stora antalet fiskaler vara
anledning antaga, att åldern vid befordran till häradshövdingämbeten och
övriga sluttjänster på domarbanan inom den närmaste framtiden kommer att
undergå en måhända ganska avsevärd höjning. För att denna höjning icke skall
bliva än mera framträdande synes det i varje fall för närvarande nödvändigt
att eftersträva en begränsning av rekryteringspersonaien för domarbanan.

På grund av det anförda finner utredningen att en ökning under nuvarande
förhållanden av domsagosekreterarnas antal såvitt möjligt bör undvikas.

För förordnanden såsom sekreterare i domsaga skola liksom nu anlitas
såväl fiskaler som assessorer. Sålunda förordnad befattningshavare skall,
oavsett örn han är fiskal eller assessor, benämnas tingssekreterare. För
fiskaler na skall sekret erart jänstgör ingen vala obligatorisk och omfatta
ungefär tre år. Sekreterare på fiskalsstadiet skall beredas tillfälle att självständigt
utöva egentlig dömande verksamhet men denna domarverksamhet
skall ganska starkt begränsas såväl kvantitativt som kvalitativt. Härom anföres
i betänkandet.

Omfattningen av sekreterarnas dömande verksamhet måste naturligen i
viss mån avpassas efter arbetsbördan i domsagan. För närvarande hålla
sekreterarna i de flesta fall omkring 10 allmänna rättegångsdagar årligen.
Ett och samma antal rättegångsdagar kan emellertid innebära en ganska
skiftande omfattning av dömande verksamhet, beroende på handläggningstidens
längd samt målens antal och beskaffenhet. Handläggningstidens längd
torde vara en förhållandevis mera rättvisande och användbar beräkningsgrund
för omfattningen av nämnda verksamhet än rättegångsdagarnas antal.
De som sekreterare förordnade fiskalerna synas som regel icke böra tillläggas
att hålla flera än 10 rättegångsdagar om året av normal längd.

ben dömande verksamhet, som fiskalerna under sin sekreterartjänstgörmg
utöva synes böra underkastas vissa inskränkningar även av kvalitativ natur.
Enligt gällande domsagostadga skall, då sekreterare anförtros hållande av
allmänna rättegångsdagar, tillses att mål eller ärende av vidlyftig eller invecklad
beskaffenhet förbehålles häradshövdingens egen handläggning. Denna
bestämmelse har icke alltid i praktiken fått den betydelse sorn åsyftats. Det
är emellertid av vikt att en bestämmelse i dylik riktning efterleves; och det
synes lämpligt att giva densamma en något vidgad avfattning, så att häradshövdingen
förbehålles icke blott mal och ärenden, som ui lent juridisk

Bihang till riksdagens protokoll 19il>. 1 sami. Nr 2s2. •>

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

synpunkt eller med hänsyn till processmaterialets omfattning och karaktär
framstå som svåra att handlägga och avdöma, utan även mål och ärenden,
som med hänsyn till andra särskilda förhållanden kräva större mognad i
omdömet jämte förhandlingsvana och auktoritet.

Den självständiga dömande verksamhet ifrågavarande sekreterare skola
utöva skall emellertid enligt utredningens åsikt upptaga endast en relativt
mindre del av deras tid. En av fiskalssekreterarnas huvuduppgifter skall — i
överensstämmelse med vad som förutsättes i förslaget till ny rättegångsbalk •—
vara att självständigt förestå det egentliga kansliarbetet. Vidare skola de taga
en tämligen ingående befattning med inskrivningsväsendet. Häradshövdingarna
skola visserligen ägna inskrivningsväsendet erforderlig översyn och
själva i viss utsträckning fungera som inskrivningsdomare men sekreterarna
skola utöva inskrivningsdomarskap i betydande omfattning. De skola dessutom
i allmänhet fungera som lagsökningsdomare och konkursdomare.

Behovet i vissa större domsagor av medhjälpare åt häradshövdingen med
högre kvalifikationer än fiskals föreslår utredningen skola tillgodoses på två
olika sätt. I de domsagor, där visserligen en sådan högre kvalificerad befattningshavare
erfordras, men å andra sidan icke finnes utrymme för någon
ytterligare befattningshavare med högre kvalifikationer än notariernas, skall
inrättas en sekreterarbefattning, avsedd att beklädas av hovrättsassessor med
tidsbegränsat förordnande. I de domsagor, där jämte häradshövdingen stadigvarande
erfordras mer än en befattningshavare med högre kompetens än
notaries, föreslår domsagoutredningen icke anställande av hovrättssassessorer
utan inrättande av ordinarie domartjänster vid sidan av häradshövdingämbetena
jämte för fiskaler avsedda sekreterartjänster. Detta gäller de fyra
största domsagorna, vilkas organisation behandlas för sig i det följande.

De såsom sekreterare förordnade assessorerna skola intaga en ställning,
som väsentligen endast i fråga om omfattningen av den dömande
verksamhet de utöva skiljer sig från en sekreterares med fiskalskompetens,
i det att inga mål med hänsyn till sin beskaffenhet böra undantagas från
deras handläggning. Utredningen anför härom bland annat:

I de domsagor, där domsagoutredningen tänker sig assessor anställd som
sekreterare, överskrider förhandlingstiden vid de allmänna sammanträdena
i regel 300 timmar om året. Det synes i allmänhet vara lämpligt, att i dessa
domsagor de som sekreterare anställda assessorerna hålla två allmänna rättegångsdagar
i varje fyraveckorsperiod med handläggningstid av normal längd.
I övrigt böra de som sekreterare anställda assessorerna i huvudsak handhava
de göromål, som i andra domsagor tillkomma de såsom sekreterare tjänstgörande
fiskalerna. Särskilt böra assessorssekreterarna i likhet med fiskalssekreterarna
under häradshövdingarnas överinseende förestå och leda det
egentliga kansliarbetet. Med hänsyn till den vidsträckta dömande verksamhet
som utövas av assessorssekreterarna kan det emellertid befinnas lämpligt att
i viss utsträckning befria dem från de göromål, som bruka utföras av fiskalssekreterarna.
Utformningen av befattningshavarnas uppgifter i varje särskilt
fall torde böra ankomma på hovrätten.

Assessorerna skola, som förut betonats, vara skyldiga att mottaga förordnande
i domsaga, men denna skyldighet skall såsom nu vara tidsbegränsad

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

till två år, för elen händelse yngre assessor finnes att tillgå. De assessorer som
bliva sekreterare i domsagorna skola kvarstå i den vanliga domarkarriären
och ha full säkerhet för att de genom sekreterartjänstgöringen icke i någon
mån diskrediteras för den vanliga hovrättsbanan. Ehuru assessors skyldighet
att mottaga sekreterarförordnande icke bör omfatta längre tid än två år,
finner domsagoutredningen det likväl med hänsyn till kontinuiteten i domsagoarbetet
önskvärt, att assessorernas sekreterartid i regel blir av längre varaktighet.
Befordringsförhållandena föreslås därför skola ordnas på sådant
sätt, att en del assessorer frivilligt välja detta alternativ. En assessor skall
exempelvis kunna kvarstanna i domsaga som sekreterare och kunna beräkna
att därifrån få befordran direkt till häradshövding i någon förhållandevis,
mindre eftersökt domsaga vid en tidigare tidpunkt än han skulle kunna erhålla
hovrättsrådsämbete. Skulle sådan befordran icke vinnas, innan vederbörande
står i tur att erhålla revisionssekreterarförordnande, skall emellertid dylikt
förordnande kunna tilldelas honom.

Enligt domsagoutredningens förslag skola sekreterare anställas endast i
sådana domsagor, där utrymme lämpligen finnes för dömande verksamhet
från deras sida. Med denna utgångspunkt och med reservation för förändringar,
som kunna föranledas av processreformen, har utredningen funnit
sig icke kunna föreslå någon utökning av sekreterarinstitutionen utan endast
förordat vissa omplaceringar inom ramen av antalet sekreterare år 1939, utgörande
43 fiskalssekreterare och 8 assessorssekreterare. Fördelningen av
sekreterarna på de olika domsagorna förutsättes skola ankomma på Kungl.
Maj:t, som när anledning gives skall kunna överflytta sekreterartjänst från
en domsaga till annan.

Yttranden.

Samtliga hörda myndigheter, med undantag av statskontoret och före
ningen Yngre jurister vid Svea hovrätt, ha i allt väsentligt godtagit domsagoutredningens
förslag rörande den icke-ordinarie hovrättspersonalens
anställnings- och avlöningsförhållanden. De
båda avvikande meningarna gälla endast den av utredningen föreslagna
lönesättningen för extra ordinarie hovrättsfiskaler.

Statskontoret har sålunda icke kunnat finna fiskalernas inplacering såsom
extra ordinarie tjänstemän i 22 lönegraden tillräckligt motiverad samt an
för härom:

Såsom i betänkandet framhållits, ansåg sig 1936 års lönekommitté böra
förorda, att nämnda tjänstemän hänfördes till högst lönegrad Eo 21. Ett bifall
till detta förslag komme visserligen att innebära en viss avlöningsminskning
i jämförelse nied nu utgående avlöning. Men å andra sidan bör uppmärksammas,
att på grund av den föreslagna begränsningen av liden för domsagotjänstgöringen
till två år tidpunkten för erhållande av fiskalstjänst komme
att infalla tidigare än enligt nu gällande befordringsgång. Vidare kommer
innehavet av dylik tjänst i fortsättningen att vara förenat med förmånen av
såväl tjänste- som familjepensionsrätt. Vid nu angivna förhållanden saknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

enligt statskontorets mening anledning frångå det förslag, lönekommittén på
sin tid framlade i här berörda avseende.

Statskontoret har förty förklarat sig icke kunna tillstyrka högre lönegradsplacering
för de extra ordinarie hovrättsfiskalerna än i 21 lönegraden.

Föreningen Yngre jurister vid Svea hovrätt åter har hemställt, att ifrågavarande
befattningshavare placeras i 23 lönegraden, eller sålunda med begynnelselön
i 22 löneklassen.

Hovrätterna och allmänna lönenämnden, vilka alla förordat de extra ordinarie
fiskalernas placering i 22 lönegraden, lia till stöd härför hänvisat till
eller anfört i huvudsak samma skäl som i sina yttranden över 1936 års !önekommittés
betänkande med förslag till civilt icke-ordinariereglemente (jfr
prop. 218/1939 L. sid. 24).

Hovrätten över Skåne och Blekinge har även berört frågan om löneförmånerna
till fiskal, som förordnats att vara adjungerad ledamot — vilket
spörsmål domsagoutredningen ansett sig icke böra upptaga till närmare behandling
— samt därvid hänvisat till sitt yttrande över nyssnämnda betänkande
(jfr prop. 218/1939 L. sid. 25). Hovrättens i detta yttrande gjorda hemställan
att löneställningen för sådan fiskal icke skulle försämras syntes hovrätten
väl motiveras av den alltjämt fortgående stegringen av åldern vid
befordran till assessor.

En del uttalanden ha gjorts rörande olika detaljspörsmål, som sammanhänga
med den icke-ordinarie domarpersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit i viss mån strängare regler
för gallring av hovrätternas fiskalsaspiranter än utredningen.
Hovrätten anför:

I fråga om domaraspiranternas första hovrättstjänstgöring torde icke, såsom
förslaget förutsätter, såsom regel böra uppställas att alla icke uppenbart
olämpliga aspiranter genast erhålla aspirantarvode. Uppenbart överflödiga
aspiranter synas icke till men både för sig själva och hovrätten böra lockas
att gå kvar i hovrätten även örn de kunna antagas fylla förutsättningarna för
erhållande av fiskalsförordnande. Domsagoutredningen uttalar också, att de
vilka ej kunna antagas till fiskaler utan nämnvärt uppskov böra skiljas från
hovrätten. Denna princip synes böra tillämpas icke allenast på dem, som vid
provtjänstgöring ej fylla måttet, utan även på dem för vilka hovrätten ej har
användning. Liksom enligt utredningen befordran till e. o. fiskal ansetts endast
böra ske i den mån man kan räkna med att vederbörande för framtiden
skall kunna beredas permanent tjänstgöring, så bör även från början icke
godkännas flera än som ha utsikter att vinna befordran på domarbanan.
Fiskalsprövningen bör med andra ord icke vara en examen, vilken alla som
ha lust kunna påfordra att bli underkastade; redan på detta stadium måste
en gallring verkställas med hänsyn till hovrättens behov av aspiranter.

Allmänna lönenämnden har framhållit att, därest kallortstillägg skall utgå
till tingsnotarie, dylikt tillägg även bör tillkomma fiskalsaspirant vid hovrätten
för Övre Norrland.

Svea och Göta hovrätter lia framhållit att en reglering borde ske av frågan

Kunyl. Maj.ts proposition nr 252.

om rätten för hovrätternas befattningshavare att i löneturs- och pensions -hänseende tillgodoräkna sig tjänstgöring i rådhusrätt.

Rörande den icke-ordinarie hovrättspersonalens avlöningsförhållanden under
tjänstgöring i domsaga har statskontoret anfört följande:

Vid domsagotjänstgöring i egenskap av tingssekreterare böra fiskalerna och
assessorerna givetvis bibehållas vid löneställningen såsom extra ordinarie be
fattningshavare i 21, respektive 29 lönegraden. Under förordnande i förekommande
fall å högre tjänst i domsaga, än nu sagts, förutsätter statskontoret, att
vikariatsersättning jämlikt 19 § icke-ordinariereglementet kommer att utgå.
Med avseende å tillämpningen av reglementets bestämmelser i övrigt vili
statskontoret särskilt understryka vikten av att förflyttning till den nya tjänstgöringsorten
av den hovrättspersonal, varom här är fråga, för tillträdande
av förordnande å tingssekreteraretjänst sker på sådant sätt, att utgifterna för
tjänstgöringstraktamenten kunna i mesta möjliga mån begränsas.

Allmänna lönenämnden har ifrågasatt, huruvida icke vid längre vikariat
å häradshövdingtjänst borde utgå särskild vikariatsersättning samt erinrar i
detta hänseende, att enligt 9 § kungörelsen den 26 maj 1933, nr 310, vikarie
för häradshövding för närvarande i vissa fall kan erhålla del av de till häradshövdingtjänsten
hörande förmånerna. Nämnden förklarar sig härjämte
förutsätta, att, därest innehavare av extra eller extra ordinarie tjänst förordnas
att vikariera å högre extra ordinarie tjänst eller å annan ordinarie befattning
än häradshövdingtjänst, vikariatsersättning skall utgå enligt de vanliga
reglerna i avlöningsreglementena.

Anledning att frångå det nuvarande b eford ringssystemet på
domar banan med växlande tjänstgöring i överrätt och underrätt har
icke i något av de avgivna yttrandena ansetts föreligga.

Hovrätten för Övre Norrland har emellertid utvecklat, att detta system för
närvarande icke medger ett tillgodoseende av domsagornas behov av kvalificerad
rättsbildad arbetskraft i den utsträckning som ur rättssäkerhetens
synpunkt vore önskvärt. Hovrätten framhåller sålunda, att i betraktande av
vikten och mängden av de uppgifter, som åvila häradsrätterna och deras
tjänstemän, domsagornas organisation för närvarande icke kan i flertalet fall
anses vara särdeles stark. Svagheten läge framför allt däri, att häradshövdingen
alltjämt regelmässigt — sekreterare, i regel med fiskalskompetens,
funnes endast i 51 av rikets 116 domsagor och ytterligare kvalificerad arbetskraft
i helt få fall — vid sin sida hade endast domsagonotarierna, vilka med
sin utbildning och begränsade kompetens icke kunnat förvärva någon större
erfarenhet elior vana vid domargöromål. Hovrätten anför vidare:

I princip måste det anses nödvändigt att i varje domsaga häradshövdingen
vid sin sida har en någorlunda erfaren ung domare, som kan biträda honom
med domargöromål även av andra slag än inskrivningsärenden och bagatellmål.
För denna uppfattning tala flera skäl, framför allt hänsyn till arbetsbördan,
som även i mindre domsagor tidvis kan bli oskäligt tung, samt vidare
inträffande behov av ledighet för semester, sjukdom eller för viktiga angelägenheter
vid sidan örn tjänsten. Det är väl möjligt alt behovet av denna någorlunda
kvalificerade arbetskraft vid häradshövdingens sida gör sig mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

kännbart i övre Norrland än på andra håll i landet, men hovrätten håller före
att behovet är allmänt föreliggande. Tilläggas bör att det nu avsedda behovet
endast sällan kan täckas genom arbetskraft utsänd från hovrätten. Alldeles
särskilt framträder behovet sommartid, då häradshövdingen åtnjuter
semester och hovrättens arbetskrafter pläga vara till ytterlighet tagna i anspråk.
Under sådan tid förekommande rannsakningar synas helt enkelt nödvändiggöra
anlitandet i häradshövdingens ställe av en i domsagan förefintlig
arbetskraft.

Vad sålunda framhållits har hovrätten funnit innefatta vägande skäl för
att, i princip, i varje domsaga borde vara anställd sekreterare med åtminstone
fiskalskompetens. Att för närvarande — eller ens under en nära liggande
framtid — inrätta något större antal nya sekreterartjänster kunde dock även
enligt hovrättens mening icke ifrågasättas. Den redan nu stora ansvällningen
av antalet fiskals- och assessorsbefattningar (inberäknat tjänsterna såsom
domsagosekreterare) i förhållande till antalet ordinarie ämbeten gjorde en sådan
åtgärd olämplig och åtgärden förutsatte dessutom en omreglering av
domsagoområdena av rätt betydande omfattning, vilket skulle medföra olägenhet
genom den minskning av antalet ordinarie domarämbeten som därav
komrne att föranledas. Hovrätten utvecklar vidare nödvändigheten att åstadkomma
en lämplig avvägning av antalet ordinarie domarämbeten, assessorstjänster
och fiskalstjänster samt anför härom:

En stor förtjänst hos den nuvarande domarorganisationen i landet är enligt
hovrättens uppfattning, att domsagorna, hovrätterna och nedre justitierevisionen
i befordringshänseende utgöra en helhet i den meningen, att en ung
domaraspirant, som blivit godkänd i hovrätt, praktiskt taget, om han sköter
sin tjänst tillfredsställande, kan beräkna uppnå ämbete såsom häradshövding,
hovrättsråd eller revisionssekreterare. Den förtjänst i systemet, som hovrätten
härmed vill framhålla, är icke att den nye aspiranten på detta sätt kan räkna
med en ekonomiskt och socialt tillfredsställande slutpost utan ligger däri, att
man med detta system undgår att erhålla en kategori domare, som är av lägre
kvalitet och som därtill löper fara att ytterligare försämras genom att icke ha
förhoppning om befordran; vidare däri, att hovrätterna genom systemet nödvändigtvis
tvingas till ett strängt urval bland domaraspiranterna. Emellertid
kunna systemets goda verkningar i viss mån förfelas, därest antalet tjänster
i de olika graderna icke äro lämpligt avpassade inbördes, så att befordran
från en grad till annan kan äga rum inom skälig tid. En alltför lång tjänstgöring
i fiskals- eller assessorsgraden kan få en för ekonomi och slutligen kanske
även för arbetsglädje ogynnsam inverkan å befattningshavarna. Det gäller
sålunda att på lämpligt sätt mot varandra avväga antalet ordinarie domarämbeten,
assessorstjänster och fiskalstjänster.

Under uttalande att det sagda, bland annat i betraktande av assessorernas
och fiskalernas tjänstgöring i domsagorna, finge sin inverkan å frågan örn
domsagornas personalorganisation, fortsätter hovrätten:

De resultat, paan efter vad nu utvecklats ur olika synpunkter vill uppnå
med avseende å de rättsbildade arbetskrafterna i domsagorna, torde, på sätt
i det föregående antytts, i väsentlig mån kunna vinnas genom regleringar av
domsagoområdena och i samband med mindre och medelstora städers judiciella
införlivning med domsagor. Genom regleringar av dessa slag torde domsagorna
kunna göras lagom stora för att i allmänhet sekreterare lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skall vara anställd i desamma. Även en önsklig proportion mellan assessorsoch
fiskalssekreterare lärer kunna erhållas på enahanda sätt. Genom inrättande
av ordinarie tingsdomarämbeten kan proportionen mellan antalet ordinarie
ämbeten och antalet assessorstjänster förbättras. I syfte att förbättra
denna proportion förtjäna även andra åtgärder att övervägas.

De nu skisserade anordningarna torde stå i rätt god överensstämmelse med
processlagberedningens förslag. Även beredningen synes räkna med fortgående
regleringar av mindre domsagoområden i ändamål att stärka dessa domsagors
organisation. Beredningen räknar vidare med att biträdande domarebefattningar
i domsagorna skola kunna göras till ordinarie ämbeten i syfte att man
sålunda skall utöka den nu alltför knappa tillgången på ordinarie domarbefattningar.

Sammanfattningsvis bar hovrätten såsom sin uppfattning uttalat att en
planmässig avvägning av antalet ordinarie domarämbeten, assessorstjänster
och fiskalstjänster borde eftersträvas och åtgärder därför vidtagas samt att
— i den mån proportionen mellan antalet ordinarie domarämbeten samt antalet
assessors- och fiskalstjänster det tilläte — tingssekreterare borde anställas
i åtminstone flertalet domsagor.

I motsats till hovrätten för Övre Norrland bar hovrätten över Skåne och
Blekinge tagit avstånd från tanken att såsom ett mål, vilket man successivt
borde närma sig, uppställa en organisation med sekreterare i varje domsaga.
Nya tingssekreterartjänster borde enligt hovrättens mening hädanefter i allmänhet
icke tillskapas i vidare mån än som nödvändiggjordes av sammanslagning
av små domsagor till större. I stället funne hovrätten eftersträvansvärt
att i de större domsagorna tingssekreterarna utbyttes mot tingsdomare
och dessa gjordes ordinarie. Hovrätten anser att någon anledning att upprätthålla
provisoriet med sekreterarbefattningar avsedda för assessorer icke
längre förelåge utan att tiden vore inne att taga ställning till frågan örn den
lämpliga relationen mellan tingssekreterare och tingsdomare. En annan sak
vore att, omedelbart före processreformens upptagande till slutlig prövning,
en viss försiktighet borde iakttagas vid inrättandet av nya ordinarie befattningar
inom domstolsväsendet. I det följande anknyter hovrätten lill det av
domsagoutredningen uttalade önskemålet att en del såsom sekreterare förordnade
assessorer frivilligt skulle fortsätta tjänstgöringen i domsaga utöver två
år för att därifrån vinna befordran direkt till häradshövding, samt anför,
att hovrätten i själva verket skulle anse önskvärt att assessorer i större utsträckning
valde att tingsdomarvägen nå fram till ordinarie ställning som
häradshövding eller stadsdomare. Hovrätten yttrar härom vidare:

En långvarig tjänstgöring i hovrätt och nedre justitierevisionen eller i lagstiftningsarbete
är icke i och för sig enbart förmånlig för utvecklande av en
underdomares förmåga av muntlig processledning eller av hans färdighet och
insikt i de mångahanda göromål som förekomma i en underrätt. A andra
sidan kräver hovrättsdomarkallet vissa förutsättningar, vilka icke ovillkorligen
behöva vara för handen hos en god underrättsdomare. Det är därför
önskvärt att tillfälle beredes för en differentiering på assessorsstadiet mellan
dem som hava utpräglad fallenhet för den ena eller andra verksamheten
som domare och alt denna differentiering kan genomföras utan att den grupp,
som väljer lantdomarvägen, kommer alt betraktas såsom mindre kvalificerad

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

än den andra. Detta syfte skulle främjas om det kunde ordnas så alt tidigare
ordinarie anställning lockade assessorerna att välja underrättsbanan. Ur denna
synpunkt skulle det vara önskvärt att de för assessorer avsedda sekreterarbefattningarna
snarast möjligt gjordes till ordinarie tingsdomarbefattningar.
I avbidan på att så blir möjligt böra de emellertid klart skiljas från övriga
sekreterarbefattningar och icke genom bibehållande av sekreterarnamnet avskräcka
assessorer från att söka desamma, då denna benämning i viss mån
måste inge föreställningen om en degradering av assessorn till en redan passerad,
för ett lägre åldersstadium avsedd befattningsgrad.

Med hänsyn till den vikt hovrätten sålunda tillmätte den ifrågavarande
befattningens benämning och i klarhetens intresse har hovrätten föreslagit,
att innehavarna av de för assessorer avsedda sekreterarbefattningarna benämndes
tingsdomare, även om de tills vidare bibehölles såsom extra.

Utredningens förslag rörande tingssekreterarnas kompetens
och arbetsuppgifter har föranlett särskilda uttalanden blott i ett
.fåtal fall. I fråga om den föreslagna begränsningen i kvantitativt avseende av
fiskalssekreterarnas dömande verksamhet har föreningen Sveriges häradshövdingar
anmärkt dels att uttrycket rättegångsdag av normal längd vore
svävande, dels ock att det ofta vore mycket svårt att på förhand beräkna förhandlingarnas
längd. Beträffande den tilltänkta inskränkningen i fiskalssekreterarnas
sakliga kompetens har föreningen anlagt enahanda synpunkter.
Det vore enligt föreningens mening ofta omöjligt att på förhand avgöra,
huruvida ett mål eller ärende vore av den beskaffenhet att det med domsagostadgans
terminologi kunde betecknas såsom vidlyftigt och invecklat. Någon
anledning att biträda förslaget i detta hänseende har föreningen icke ansett
föreligga. Gentemot utredningens uttalande att häradshövdingen själv någon
tid borde tjänstgöra såsom inskrivningsdomare har föreningen invänt, att
häradshövdingen i mera arbetstyngda domsagor säkerligen icke skulle medhinna
detta i någon större omfattning. Bästa lösningen i detta hänseende vore
enligt föreningens mening att häradshövdingen, såsom för närvarande på
vissa håll skedde, förbehölle sig att själv handlägga de inskrivningsärenden
varmed han önskade taga befattning. Föreningen upprepar i detta sammanhang
sin tidigare uttalade åsikt att arbetsfördelningen i domsagorna ytterst
måste ankomma på häradshövdingen. En häradshövding (Bråbygdens och
Finspångs läns domsaga) har ansett att gällande bestämmelser om begränsning
i sekreterarens sakliga kompetens i stället för att ges ett vidgat innehåll
snarare borde helt och hållet upphävas.

Göta hovrätt har funnit de föreslagna inskränkningarna i sekreterarens dömande
verksamhet väl avvägda men ifrågasatt lämpligheten av att sekreteraren
i allmänhet borde fungera såsom lagsökningsdomare. Beträffande
sekreterare med assessorskompetens har hovrätten ansett, att dylik sekreterare
icke i sådan omfattning som sekreterare med fiskalskompetens borde
tyngas av inskrivnings- och expeditionsgöromål samt arbete med uppläggande
av nya fastighetsböcker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

De fyra största domsagornas personalorganisation.

Nuvarande organisation.

De fyra största domsagorna i riket — Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna,
Södertörns samt Askims, Hisings och Sävedals — kräva en större
organisation än den i allmänhet föreslagna.

I den största av ifrågavarande domsagor, Södra Roslags, är sedan år 1923
inrättad en särskild inskrivningsavdelning, å vilken handläggas lagfarts-,
intecknings- och tomträttsärenden samt ärenden om inteckning i jordbruksinventarier
ävensom ärenden rörande sammanläggning av fastigheter, i den
mån de ej ankomma på ägodelningsrätten, samt ärenden som föranledas av
domhavandens befattning med jordregister eller fastighetsregister för stad. Inskrivningsavdelningen
förestås av en särskild chef, vilken det åligger att vara
inskrivningsdomare i domsagan och som med avseende å sådana avdelningen
tillagda ärenden, som .ej ankomma å inskrivningsdomare, fullgör vad eljest
åligger häradshövdingen. Chefen för inskrivningsavdelningen skall vara hovrättsassessor,
men den nuvarande innehavaren av befattningen, som ej är
assessor, kan likväl meddelas fortsatt förordnande. I fråga om avlöningsförmåner
åtnjuter chefen 7,500 kronor i lön med ett ålderstillägg å 600 kronor
efter 5 års tjänstgöring samt oreglerat dyrtidstillägg jämte 40 procent
av lösen för de i domsagan utfärdade gravationsbevisen. Inskrivningsavdelningen
intager en självständig ställning i förhållande till domsagokansliet
i övrigt, och hovrätten meddelar närmare föreskrifter beträffande avdelningens
förvaltning. Å avdelningen tjänstgöra en förste och en andre notarie;
notarierna i domsagan skola efter en av hovrätten fastställd plan tjänstgöra
växelvis å inskrivningsavdelningen och såsom biträden åt häradshövdingen.
Hovrätten beslutar även rörande antalet skrivbiträden å avdelningen och
avlöningen till dessa. Reslut om avdelningens upprätthållande har fattats successivt
för vissa tidsperioder, sedan år 1934 för ett budgetår i sänder. Till
belysning av arbetsbördan å inskrivningsavdelningen må nämnas, att inskrivningsärendenas
antal under åren närmast före krigsutbrottet uppgingo
lill omkring 12.000 årligen. De båda senast förflutna åren har antalet dylika
ärenden nedgått till omkring 8,000. Vad angår det egentliga domsagokansliets
organisation, är den där anställde sekreteraren numera hovrättsassessor. Under
senare år har antalet allmänna rättegångsdagar i domsagan uppgått till
mellan 70 och 80 årligen med i genomsnitt omkring 6 timmars förhandlingstid,
av vilka dagar sekreteraren hållit omkring hälften.

I Södertörns samt Askims, Hisings och Sävedals domsagor äro nu anställda
en biträdande domare, som är hovrättsassessor, och cn sekreterare, som är
fiskal. Befattningshavarnas åligganden i de båda domsagorna äro enligt arbetsordningarna
något olika fördelade. I Södertörns domsaga skall biträdande
domaren bland annat tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätten under
minst två allmänna rättegångsdagar i varje fyraveckorsperiod och vid
flertalet sammanträden för rannsakning med häktade, vara konkursdomare
och lagsökningsdomare samt under häradshövdingens överinseende leda och

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

fördela arbelet mellan de rättsbildade biträdena i domsagan, under det att
sekreteraren skall vara inskrivningsdomare och tjänstgöra som ordförande i
häradsrätten vid de återstående rannsakningssammanträdena; han förordnas
emellertid dessutom regelmässigt till ordförande vid en allmän rättegångsdag
i fyraveckorsperioden. I Askimsdomsagan åter åligger biträdande domaren
enligt arbetsordningen att vara ordförande i häradsrätten endast vid
vissa rannsakningssammanträden, ehuru han dessutom brukar förordnas att
hålla en allmän rättegångsdag i fyraveckorsperioden, och i övrigt skall han
i huvudsak vara inskrivningsdomare, konkursdomare och lagsökningsdomare;
sekreteraren brukar i denna domsaga hålla två allmänna rättegångsdagar
i fyraveckorsperioden och dessutom biträda vid uppsättandet av häradshövdingens
dombok. I Södertörns domsaga äro sålunda biträdande domarens
åligganden koncentrerade på den dömande verksamheten och sekreterarens
på inskrivningsväsendet, i Askimsdomsagan är förhållandet det motsatta.
I omfattning närma sig de egentliga domargöromålen i vardera domsagan
dem i Södra Roslags domsaga. I Södertörns domsaga understiger inskrivningsärendenas
antal icke mycket motsvarande antal i Södra Roslags
domsaga. I Askimsdomsagan uppgingo dessa ärenden före krigsutbrottet till
mellan 5,000 och 6,000 årligen men ha åren 1940 och 1941 utgjort omkring

3,500 resp. 4,000.

Sollentuna och Färentuna domsaga är den förhållandevis minsta av de
fyra nu ifrågavarande. Där är anställd en sekreterare, som numera är hovrättsassessor.
Domargöromålen i denna domsaga äro något mindre omfattande
än i de båda föregående; inskrivningsärendenas antal, som tidigare
uppgått till omkring 7,000 årligen, har de båda senaste åren utgjort omkring
4,000 resp. 3,500.

Nu ifrågavarande domsagor ligga omkring rikets båda största städer. De
äro i följd härav alla stadda i stark utveckling med växande folkmängd och
fortskridande fastighetsdelning. Arbetsmängden kan — så långt sig låter
överblicka — beräknas komma att stiga, för den händelse domsagorna icke
ändras till sin geografiska omfattning. Vid bedömandet av dessa domsagors
organisationsproblem måste sistnämnda möjlighet alltid hållas i sikte. Hittills
ha respektive städer vid skilda tillfällen inkorporerat delar av dessa domsagor,
och flera sådana inkorporeringsfrågor ha väckts.

Utredningens förslag.

Utredningen föreslår, att i samtliga förevarande domsagor inrättas en särskild
inskrivningsavdelning i likhet med den som nu finnes i Södra Roslags
domsaga. Avdelningen skall förestås av en särskild chef med titeln inskrivningsdomare.
I Sollentuna- och Askimsdomsagoma, där inskrivningsväsendet
är av mindre omfattning än i Södra Roslags och Södertörns domsagor, skola
inskrivningsdomarna kunna tilläggas — utöver de uppgifter som i Södra
Roslags domsaga nu åvila motsvarande befattningshavare — även vissa andra
ärenden, exempelvis lagsökningsmål. För att fylla syftet med de särskilda
inskrivningsavdelningarna skola deras chefer principiellt göras till ordinarie

Kungl. Majda proposition nr 252.

befattningshavare. Tjänsterna skola icke inpassas i den vanliga domarkarriären
och några allmänna regler för rekryteringen skola ej uppställas.
Med hänsyn till platsernas karaktär av sluttjänster samt den självständiga
ställning och det ansvar för fastighetsärendenas rätta handläggning,
som skall tillkomma tjänsteinnehavarna, skola dessa icke placeras i lägre
lönegrad än A 29, vilket motsvarar vad som gäller för de assessorstjänster
vid Stockholms rådhusrätt, vilkas innehavare äro inskrivningsdomare.

I Södra Roslags, Södertörns samt Askims, Hisings och Sävedals domsagor
föreslås inrättande av ordinarie tjänster motsvarande de ordinarie biträdande
domartjänster, som processlagberedningen tänkt sig i vissa fall. I dessa domsagor
föreslås därjämte på den för domargöromålen avsedda kansliavdelningen
en tingssekreterare på fiskalsstadiet. I Sollentunadomsagan skall på
sistnämnda avdelning icke finnas annan befattningshavare med högre kvalifikationer
än en dylik sekreterare. De i de tre förstnämnda domsagorna föreslagna
nya ordinarie befattningarna för den dömande verksamheten skola
göras lockande för väl meriterade och dugliga hovrättsassessorer. Med hänsyn
härtill och till arbetsuppgiftens karaktär skola tjänsterna i avlöningshänseende
jämställas med de nuvarande hovrättsrådsämbetena och således placeras
i lönegraden A 30. För befattningshavarna föreslås benämningen tingsdomare.

I de tre största domsagorna skola tingsdagarna fördelas i stort sett jämnt
mellan häradshövdingen och tingsdomaren; dock skall tingssekreteraren i regel
förordnas att hålla en allmän rättegångsdag i varje fyraveckorsperiod. I
Sollentunadomsagan skall tingssekreteraren likaledes hålla en allmän rättegångsdag
i fyraveckorsperioden, medan häradshövdingen i denna domsaga
förutsättes kunna hålla de övriga allmänna rättegångsdagarna. Fördelningen
av övriga domargöromål skall bestämmas i särskild arbetsordning för varje
domsaga.

Beträffande notarieorganisationen föreslår domsagoutredningen, att för envar
av de tre största domsagorna avses 5 och i Sollentunadomsagan 4 notariearvoden,
varvid utredningen förutsätter att i varje domsaga alltid tjänstgöra
sammanlagt minst 6 respektive 5 notarier och notarieaspiranter.

Beträffande domsagobiträdena föreslås i fråga om högre tjänster i envar
av ifrågavarande domsagor med undantag av Sollentunadomsagan 2 tjänster
i lönegraden A 11 och en i A 7. Arbetsfördelningen mellan dessa befattningshavare
har utredningen tänkt sig så, att av befattningshavarna i A 11 en
skulle tjänstgöra på inskrivningsavdelningen och en förestå expeditionen för
allmänheten, bokföringen m. m., under det att befattningshavaren i A 7 närmast
skulle förestå skrivningsarbetet på det egentliga domarkansliet. I Sollentunadomsagan
föreslås en tjänst i A 11 för inskrivningsavdelningen samt
en i A 7 för expeditionen för allmänheten m. m. Antalet ordinarie tjänster i
lönegraden A 4 föreslås i Södra Roslags domsaga till 5, i Södertörns till 4
samt i envar av Sollentuna- och Askimsdomsagoma till 2. Härtill skulle komma
extra ordinarie eller extra befattningshavare till icke närmare angivet
antal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Yttranden.

Över utredningens förslag i förevarande del lia endast allmänna lönenämnden
och statskontoret samt häradshövdingarna i Sollentuna och Färentuna
och Södertörns domsagor yttrat sig.

Allmänna lönenämnden har för sin del icke haft något att erinra emot inrättandet
i de fyra största domsagorna av sammanlagt tre ordinarie tjänster,
benämnda tingsdomare, i lönegraden A 30 och fyra ordinarie tjänster såsom
inskrivningsdomare i lönegraden A 29.

Statskontoret åter har motsatt sig såväl de ifrågavarande befattningarnas
uppförande på ordinarie stat som deras inplacering i de föreslagna lönegraderna
och anför:

Med anledning av domsagoutredningens förslag under förevarande avsnitt
vill statskontoret understryka vad ämbetsverket i det föregående framhållit
angående domsagoorganisationens karaktär av försöksorganisation. Enligt
statskontorets mening gäller detta i särskilt hög grad personalorganisationen
inom rikets fyra största domsagor. Utredningen har icke heller varit främmande
för tanken, att dessa domsagor på grund av närmare angivna omständigheter
kunna komma att göras till föremål för regleringar av ett eller annat
slag. Med hänsyn härtill lärer det icke kunna anses förenligt med allmänt
godtagna principer, när fråga är örn uppbyggandet av en ny organisation, att
— såsom utredningen föreslagit — redan från början inrätta ordinarie tjänster
i så höga lönegrader som de, till vilka tingsdomare- och inskrivningsdomarebefattningarna
skulle hänföras. Statskontoret kan fördenskull icke tillstyrka,
att omförmälda befattningar redan i och med organisationens ikraftträdande
uppföras på ordinarie stat.

Statskontoret måste vidare sätta i fråga, om det kan anses vara av behovet
påkallat att inplacera dessa befattningar i 30, respektive 29 lönegraden.
Vad tingsdomarebefattningarna beträffar, synes det statskontoret naturligast,
att tjänsterna besättas med hovrättsassessorer. I anslutning härtill får statskontoret
föreslå, att befattningarna i avvaktan på närmare erfarenhet placeras
i 29 lönegraden av löneplan Eo. Jämväl inskrivningsdomarebefattningarna
lära tillsvidare kunna placeras lägre på löneskalan än vad utredningen
förordat. Med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, vilka skulle ankomma
på inskrivningsdomarna, föreställer sig statskontoret, att det bör vara tillräckligt,
om tjänstinnehavarna äga fiskalskompetens. Därest så befinnes vara
fallet, torde det icke vara behövligt att placera tjänsterna i högre lönegrad än
Eo 27 eller samma lönegrad, till vilken extra ordinarie länsassessor är hänförd.

Häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga har ansett den dömande
verksamheten i denna domsaga vara av den omfattning, att tingssekreteraren
även efter den nya ordningens genomförande borde hava assessors
kompetens. Det vore enligt hans uppfattning lämpligare att i domsagan anställa
dels en sekreterare med fiskalskompetens, vilken bleve inskrivningsdomare
och därjämte finge sig anförtrott lagsökningsärendena och att i övrigt
biträda häradshövdingen med bland annat dombokens uppsättande, dels en
tingssekreterare med assessorskompetens, vilken tilldelades två allmänna
rättegångsdagar i fyraveckorsperioden samt finge biträda med rannsakningars
hållande och i övrigt vara kanslichef. Beträffande den icke rättsbildade

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

personalen i domsagan har häradshövdingen förklarat, att genom den föreslagna
omflyttningen av en del bestyr från den rättsbildade till den icke
rättsbildade personalen denna senare torde behöva ökas till sex personer. Till
hur stor del dessa borde bliva ordinarie syntes böra avgöras efter allmänt
vedertagna principer.

Häradshövdingen i Södertörns domsaga har ansett minimiantalet rättsbildade
biträden å domsagans kansli icke kunna sättas lägre än tio men i övrigt
icke haft något att erinra mot utredningens organisationsförslag för
denna domsaga.

Departementschefen.

Till sitt biträde vid utförandet av de mångskiftande göromålen i domsagorna
skall enligt domsagoutredningens förslag häradshövdingen alltjämt
vara hänvisad till såväl rättsbildade som icke rättsbildade arbetskrafter. I förhållande
till nuvarande ordning innebär utredningens förslag emellertid vissa
ändringar. Sålunda förordas en ändrad fördelning av arbetsuppgifterna mellan
notarierna och de icke rättsbildade biträdena samt en reglering av dessa
personalgruppers ävensom den mera kvalificerade personalens anställningsoch
löneförhållanden.

I förstnämnda hänseende föreslås, att till icke rättsbildade befattningshavare
skola överflyttas åtskilliga göromål, vilka för närvarande, såsom
t. ex. i avseende å inskrivningsärenden, regelmässigt pläga anförtros domsagonotarierna.
Härigenom skulle det bliva möjligt att i högre grad än tidigare
sysselsätta notarierna med uppgifter, för vilka juridisk insikt kräves.
Den ändrade fördelningen av göromålen anses medföra, att antalet för domsagoarbetet
erforderliga notarier kan avsevärt nedbringas samt att den nuvarande
treåriga notarietiden kan undergå en, såsom i ärendet från olika håll
framhållits, ur skilda synpunkter önskvärd förkortning. Å andra sidan medför
den ändrade arbetsfördelningen, att den icke rättsbildade personalen
måste såväl kvantitativt som, i all synnerhet, kvalitativt förstärkas. Till vad
utredningen i förevarande avseende föreslagit och vars närmare innebörd
framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen giver jag, i likhet
med flertalet av de över förslaget hörda, min principiella anslutning. Arbetsuppgifter
som icke kräva juridisk insikt böra sålunda åvila notarierna
endast i den utsträckning som kan anses erforderlig på grund av arbetsförhållandena
i domsagorna och med hänsyn till att de böra erhålla en allsidig
praktisk utbildning.

Givet är emellertid att, såsom utredningen också förutsatt, en så betydande
avkortning av notarietiden som till två år icke bör på en gång genomföras.
Utredningen har för sin del tänkt sig en treårig övergångstid, varunder notarietiden
skulle vara två och ett halvt år. Det synes mig lämpligare att en
notarietid på två och ett halvt år bestämmes att gälla tillsvidare i avbidan på
erfarenhet örn verkningarna av den ändrade arbetsfördelningen. När rätte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

gångsreformen inom, såsom jag hoppas, ett fåtal år bringas i tillämpning, lärer
för övrigt anledning föreligga att upptaga detta spörsmål till förnyat övervägande.

Jämsides med kravet på en förkortning av notarietiden lia i yttrandena
rests anspråk på att notariernas kompetens att handlägga mål och ärenden
vid häradsrätterna skall utvidgas. Rörande detta senare spörsmål må först
framhållas, att betänkligheterna mot en utvidgning av kompetensen tydligen
måste ökas i samma mån som notarietiden förkortas. Det kan emellertid
ifrågasättas, huruvida den nuvarande notarietiden är fullt tillfredsställande
avvägd i förhållande till de arbetsuppgifter, som därunder successivt anförtros
notarierna. I själva verket torde det förhålla sig så, att det för erhållande
av befogenhet att handlägga inskrivningsärenden och bagatellmål samt, i
undantagsfall, i övrigt förvalta häradshövdingämbete hittills fordrats väl
lång tids föregående tjänstgöring i domsaga. Detta framgår därav att — sedan
det under nu rådande kristid med dess av de militära inkallelserna föranledda
brist på domsagonotarier visat sig för domsagoarbetets uppehållande erforderligt
att intill ett halvt år förkorta tiden för den föregående tjänstgöring
i domsaga som erfordras för förvärvande av de olika behörighetsgraderna —
någon olägenhet härav icke försports. Vid sådant förhållande synas mig betänkligheter
icke föreligga mot att såtillvida tillmötesgå kraven på ökade befogenheter
för notarierna att den nu tillämpade provisoriska ordningen på
detta område göres beståndande. Att utsträcka notariekompetensen till att
jämväl såsom regel avse handläggning av andra mål och ärenden än bagatellmål
och inskrivningsärenden synes mig däremot för närvarande
icke vara tillrådligt. Fortsatt uppmärksamhet bör emellertid ägnas denna
fråga.

I likhet med domsagoutredningen anser jag, att de notarier, som erfordras
för domsagornas skötsel, böra åtnjuta avlöning. Något arvode bör jämväl
tillkomma de aspiranter, som anställas för rekrytering av notariepersonalen.
Utredningen har uppskattat det efter genomförd ändrad arbetsfördelning
för samtliga domsagor erforderliga antalet avlönade notarier till 258,
motsvarande omkring två tredjedelar av hela antalet notarier, som vid tiden
för förslagets avgivande voro anställda i domsagorna. För varje domsaga
har därvid, bland annat ur kontinuitets- och rekryteringssynpunkter, minst
två notarier ansetts erforderliga, för vissa av de större domsagorna därutöver
en tredje notarie och för de fyra största domsagorna, eller Södra Roslags,
Södertörns, Askims, Hisings och Sävedals samt Sollentuna och Färentuna
domsagor, inalles fem notarier i var och en av de tre förstnämnda domsagorna
och fyra notarier i den sistnämnda. I fråga om denna beräkning finner
jag icke anledning till annan erinran än att, vid bifall till de föreslagna
sammanslagningarna av vissa domsagor i Gotlands och Värmlands län, antalet
notariearvoden torde böra nedsättas till 255. Inom den anslagsram som
erfordras för avlönande av detta notarieantal bör det tillkomma Kungl. Majit
att fördela tillgängliga notariearvoden mellan de olika domsagorna.

Domsagoutredningens förslag att med slopande av de nuvarande förste och

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

andie notariebefattningarna inrätta en enhetlig notariegrad, vars innehavare
skola benämnas tingsnotarier, finner jag mig böra godtaga. För tingsnotarie
föreslår utredningen ett årligt arvode av 3,600 kronor och för tingsnotarieaspirant
ett årligt arvode av 2,100 kronor. Beloppen ha satts i relation till de
nuvarande förste och andre notariearvodena, med tillägg av därå utgående
dyrtidstillägg enligt det år 1939 gällande index. Jag finner de föreslagna arvodena
i och för sig väl avvägda och följaktligen icke i behov av annan justering
än den som föranledes av den efter år 1939 inträdda levnadskostnadsstegringen.
Arvodena torde sålunda nu böra bestämmas för tingsnotarie till

4,200 kronor och för tingsnotarieaspirant till 2,400 kronor. Omprövning av
arvodenas storlek bör givetvis ske, då mera utpräglad förändring i levnadskostnaderna
därtill giver anledning. Domsagoutredningen har föreslagit att
å ifrågavarande arvoden skulle utgå kallortstillägg. För min del finner jag
lämpligare att, liksom hittills, viss förhöjning av arvodena bestämmes för
domsagor, lydande under hovrätten för Övre Norrland, och för Härjedalens
domsaga. Denna arvodesökning synes i båda fallen skäligen böra utgöra 300
kronor.

För tillgodoseende av tingsnotariernas anspråk på semester, sjukavlöning,
reseersättning m. m. synas vissa bestämmelser i civila icke-ordinariereglementet
böra göras tillämpliga å dem. Med hänsyn till storleken av de för dem
föreslagna arvodena böra därvid tingsnotarierna hänföras till lönegrad Ex 12,
löneklassen 9. Tingsnotarieaspirant torde däremot icke böra komma i åtnjutande
av andra förmåner utöver aspirantarvodet än reseersättning. Vid inplacering
i rese- och traktamentsklass i allmänna resereglementet synes, liksom
för de nuvarande förste och andre notarierna, klass II D skäligen böra
komma i fråga för såväl tingsnotarier som tingsnotarieaspiranter.

Vad domsagoutredningen i övrigt föreslagit angående tingsnotarie eller sålunda
villkoren för erhållande av dylikt förordnande, behörigheten i sådan
egenskap, varaktigheten av anställningen samt domsagotjänstgöringens meritvärde
tillstyrkes av mig, med de modifikationer som kunna föranledas av att
notarietiden enligt mitt förslag tills vidare bör utgöra två och ett halvt i stället
för två år.

I detta sammanhang torde böra beaktas det särskilda spörsmål de unga
juristernas oavlönade tjänstgöring i domsagorna utgör. Utredningen har, som
nämnts, tänkt sig att samtliga jurister som erfordras för en domsagas skötsel
skola erhålla arvoden. Emellertid förutsätter utredningen, att häradshövdingen
liksom hittills skall kunna låta en juris kandidat tjänstgöra i domsagan
utan att vara av hovrätten förordnad notarieaspirant eller notarie. I sådant
fall skall tjänstgöringen dock icke medföra någon rätt till meritberäkning.
Fara kan emellertid föreligga för att längre eller kortare lids oavlönad
tjänstgöring i domsaga blir villkor för alt den unge juristen skall komma i
åtanke vid tillsättande av notarieaspiranttjänst i domsagan. Till förebyggande
av en sådan utveckling böra i händelse av behov särskilda åtgärder
vidtagas. Del är nämligen ett viktigt samhällsintresse att begåvade unga jurister
icke av ekonomiska skäl avhållas från domarbanan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

överflyttandet av nya och mera kvalificerade arbetsuppgifter å de icke
rättsbildade domsagobiträdena nödvändiggör, som nämnts, en såväl kvantitativ
som kvalitativ förstärkning av denna personal. Under en övergångstid
är det emellertid, enligt domsagoutredningen, avsett att i stället för kvalificerat
domsagobiträde skall kunna vara anställd avlönad tingsnotarie.

För närvarande finnas —- bortsett från dem som helt syssla med uppläggande
av nya fastighetsböcker —- omkring 200 icke rättsbildade biträden i
domsagorna. Dessa lia en medelinkomst av omkring 2,700—2,800 kronor örn
året. Endast sex biträden uppnå en inkomst av över 4,000 kronor och endast
två en inkomst av över 5,000 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att
nettolönen å medelort inberäknat rörligt tillägg och kristillägg i lönegrad A 2
för närvarande utgör c:a 2,900—3,700 kronor, i lönegrad A 4 c:a 3,300—4,100
kronor, i lönegrad A 7 c:a 3,900—4,800 kronor och i lönegrad All c:a 4,700
—5,800 kronor.

Enligt utredningen skulle tillsättas följande antal ordinarie domsagobiträden,
nämligen 119 i lönegraden A 11, minst ett i varje domsaga, 33 i lönegraden
A 7 och 97 i lönegraden A 4. Utredningen har vidare räknat med ett
behov av 30 extra ordinarie och 50 extra befattningshavare med heltidstjänstgöring
i lönegrad 4. Den nya organisationen skulle dock, som nämnts,
ej omedelbart träda i kraft i full utsträckning. Utredningen anför, att i fråga
örn nyorganisationen av den icke rättsbildade personalen en övergångstid
av fem år borde stadgas, under vilken de av utredningen föreslagna tjänsterna
för sådan personal kunde stå obesatta. Häradshövdingarna borde beredas
god tid att anskaffa och utbilda erforderliga biträden, särskilt mera
kvalificerade som kunde bliva lämpliga för tjänsterna i 11 och 7 lönegraderna.
I avbidan på att dessa tjänster bleve vederbörligen besatta borde notarier
till större antal än som av utredningen förutsatts kunna vara anställda
i domsagorna. Sålunda skulle i domsaga, där under övergångstiden tjänst
i 11 eller 7 lönegraden stöde obesatt, tingsnotarie i stället kunna förordnas,
även om därigenom det av utredningen föreslagna antalet notarier i domsagan
överskredes. I särskilda fall kunde en längre övergångstid än fem år bliva
behövlig, exempelvis om uppläggningen av de nya fastighetsböckerna icke
hunnit avslutas inom denna tid. Vid övergången till den nya ordningen borde
i regel de av häradshövdingarna nu anställda icke rättsbildade biträdena
erhålla statsanställning å lämplig ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Emellertid
kunde vissa av dessa biträden på grund av ålder eller annan orsak antagas
vara mindre arbetsföra, varför de ej borde erhålla sådan anställning.
Frågan om sådant biträde skulle komma i åtnjutande av statspension borde
prövas individuellt efter framställning i varje särskilt fall.

En organisation av de mått domsagoutredningen i förevarande avseende
föreslagit filmer jag mig icke kunna för närvarande tillstyrka. Försiktigheten
synes mig nämligen bjuda, att innan erfarenhet vunnits om verkningarna
av den tilltänkta överflyttningen av arbetsuppgifter från rättsbildad till
icke rättsbildad personal, icke anställa domsagobiträden i större utsträckning
och högre tjänsteställning än som betingas av ett otvivelaktigt stadig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

varande behov av sådana biträden. Den förestående rättegångsreformen utgör
ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt.

Förslaget att i alla domsagor skall anställas åtminstone en befattningshavare
i lönegrad All anser jag mig icke kunna biträda. I många fall skulle
detta otvivelaktigt medföra en överorganisation, särskilt i de mindre domsagorna
där arbetet utan svårighet torde kunna skötas av häradshövdingen
och två tingsnotarier med hjälp av mindre kvalificerat biträde. Befattningar
i lönegraden A 11 torde icke heller vara erforderliga i alla de övriga domsagorna.
I en del av dessa torde vara tillräckligt med befattningshavare i
lönegrad A 9 eller A 7. För det mindre kvalificerade arbetets utförande synes
böra avses befattningar i lönegraderna 4 och 2.

En inom justitiedepartementet verkställd utredning ger vid handen, att vid
fullt utbyggd organisation enligt dessa riktlinjer skulle för samtliga domsagor
erfordras tillhopa 208 ordinarie biträden, varav 42 i lönegrad A 11, 54 i lönegrad
A 9, 51 i lönegrad A 7, 55 i lönegrad A 4 och 6 i lönegrad A 2. Härutöver
lärer behövas icke-ordinarie biträden till visst antal. Detta har tillsvidare
beräknats till 68, varav 38 extra ordinarie, placerade i lönegrad Eo 2,
och 30 extra i lönegrad Ex 2. Till en början böra emellertid, på skäl som jag
förut anfört, jämväl de såsom ordinarie avsedda befattningarna vara extra
ordinarie. Med hänsyn till de växlande arbetsförhållandena i domsagorna
kan för närvarande bestämd ställning icke tågås till det framtida behovet av
befattningar i olika lönegrader.

Domsagoutredningens förslag i fråga örn övergången till den nya organisationen
synes ägnat att medgiva en smidig anpassning efter förhållandena
i varje särskilt fall. Av upplysningar som inhämtats från häradshövdingarna
synes framgå, att i vissa domsagor för närvarande finnas icke rättsbildade
biträden som kunna utföra eller utbildas att utföra kvalificerat arbete. Garantier
måste givetvis skapas för att de högre tjänsterna verkligen besättas
med personer som äga förutsättningar att sköta de åligganden, för vilka befattningarna
äro avsedda. Till dessa tjänster böra endast ifrågakomma personer,
vilkas lämplighet under en längre tids praktisk tjänstgöring blivit
noggrant prövad.

Första övergångsåret torde endast ett mindre antal befattningar i lönegraderna
11, 9 och 7 böra tillsättas, företrädesvis i domsagor där nu finnas minst
tre notarieplatser. I övrigt böra de nuvarande dömsagobiträdena, så långt
ske kan, förordnas till biträden i lönegraderna 4 och 2. Efter hand bör därefter
antalet kvalificerade biträden ökas. Vid bedömandet av tidpunkten för
tillsättande av sådana biträdesbefatlningar bör uppenbarligen skälig hänsyn
tagas till personal- och arbetsförhållandena i vederbörande domsagor.

Statspension till nu tjänstgörande äldre domsagobiträde, som icke anses
böra beredas plats inom den nya organisationen, bör såsom föreslagits kunna
beviljas efter prövning i varje särskilt fall.

Jag övergår härefter till frågan örn organisationen av den mera kvalificerade
rättsbildade personalen i domsagorna. För närvarande finnas, såsom av
den tidigare lämnade redogörelsen framgår, i sådant avseende medel beräk Bihang

lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 2.52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

naile, förutom till chefen för den i Södra Roslags domsaga inrättade särskilda
inskrivningsavdelningen, till 2 biträdande domarebefattningar, placerade i
Södertörns samt Askims, Hisings och Sävedals domsagor och avsedda för
hovrättsassessorer, samt 52 sekreterarbefattningar. Av de sistnämnda äro 8
— samtliga i domsagor där den dömande verksamheten, liksom i nyssnämnda
i två domsagor, normalt är av sådan omfattning att den icke kan utövas av
häradshövdingen ensam — avsedda att innehavas av hovrättsassessorer (avlöning
i lönegrad Eo 29) och övriga 44 av hovrättsfiskaler (avlöning i löneklasserna
15 eller 21).

Domsagoutredningens förslag innebär till en början tillskapandet av tre
nya inskrivningsavdelningar, avsedda för Södertörns, Sollentuna och Färentuna
samt Askims, Hisings och Sävedals domsagor. I spetsen för var och en
av dessa avdelningar, liksom för den nuvarande inskrivningsavdelningen i
Södra Roslags domsaga, skall stå en chef, benämnd inskrivningsdomare, i ordinarie
tjänsteställning och med avlöning enligt lönegraden A 29. Vidare föreslår
utredningen, att de nuvarande biträdande domarbefattningarna i Södertörns-
och Askimsdomsagorna förändras till ordinarie befattningar i lönegraden
A 30 och att en dylik befattning inrättas jämväl för Södra Roslags
domsaga. Innehavarna av sistnämnda befattningar föreslås skola erhålla titeln
tingsdomare. I fråga örn sekreterarinstitutionen innefattar utredningens
förslag i stort sett bibehållande av den nuvarande organisationen. Beträffande
antalet domsagosekreterare, av utredningen benämnda tingssekreterare,
föreslås sålunda ingen ändring (en sekreterarbefattning har tillkommit efter
betänkandets avgivande). Ej heller anses fördelningen å assessorssekreterare
och fiskalssekreterare böra rubbas. De förras antal föreslås sålunda alltjämt
skola utgöra 8. En betydelsefull ändring i förhållande till nuvarande ordning
beträffande sekreterarna innebär förslaget emellertid. Såsom i annat
sammanhang berörts föreslår nämligen utredningen, att icke blott assessorer
utan även vissa fiskaler i hovrätt, nämligen de extra fiskaler som under ett
och ett halvt år prövats i sådan egenskap, skola, oberoende av örn förordnande
i över- eller underrätt står till buds, göras till extra ordinarie tjänstemän,
assessorerna i lönegraden Eo 29 och fiskalerna i lönegraden Eo 22. Då
utredningen tillika uttalar sig för att till innehavare av befattning såsom
tingssekreterare icke skall utses annan fiskal än den som vunnit extra ordinarie
anställning, följer härav att viss garanti vinnes för att jämväl fiskalssekreterarposterna
komma att bliva besatta med juridiskt mera erfarna
personer än hittills. Att samtliga innehavare av fiskalssekreterarbefattningar
komma att åtnjuta avlöning i lönegraden Eo 22 blir jämväl följden.

Utredningens förslag i förevarande avseende har i de avgivna yttrandena
i stort sett lämnats utan erinran. Även jag anser mig kunna i huvudsak lämna
min anslutning till detsamma. Jag tillstyrker sålunda, att ordinarie inskrivningsdomare
inrättas för de tre största domsagorna — i Sollentunadomsagan
synes tills vidare böra anstå med inrättande av en särskild inskrivningsavdelning.
Jag förordar vidare, att befattningar motsvarande de av utredningen
föreslagna tingsdomarbefattningarna avses för samma domsagor samt att fiskalssekrelerare
till det antal, som utredningen föreslagit, skall ingå i organisa -

Kungl. Maj.ts proposition w 252.

tionen. Jämväl förslaget att, utöver tingsdomarna, ett visst antal för assessorer
avsedda befattningar skola finnas i domsagor, där den dömande verksamheten
är av större omfattning, förordas av mig. Emellertid håller jag före,
att dessa befattningar böra i tjänstehänseende likställas med tingsdomarbefattningarna.
I princip borde såväl assessorssekreterarna som tingsdomarna
vara ordinarie tjänstemän. Starka skäl tala onekligen för att åtminstone i de
tre största domsagorna, där behovet av dylika tjänster får anses konstant
föreligga, så omedelbart bleve fallet. Det synes mig emellertid försiktigast
att i avbidan på närmare erfarenhet av institutionens värde och möjligheter
samtliga förevarande befattningar tills vidare endast bliva extra ordinarie.
Tillräckliga skäl att därvid placera några av befattningarna i högre lönegrad
än 29 synes mig icke föreligga. Jag föreslår alltså att för tillgodoseende av
de största och större domsagornas behov av — jämte häradshövdingen —
arbetskrafter för i huvudsak dömande verksamhet inrättas i sammanlagt 11
befattningar i lönegraden Eo 29. Befattningshavarna torde böra benämnas
tingsdomare. I motsats till inskrivningsdomartjänsterna, vilka jag i likhet
med utredningen anser skola vara slutposter, böra befattningarna som tingsdomare
förbehållas dem som kvarstå i den vanliga domarkarriären. Skyldighet
att mottaga förordnande som tingsdomare bör åvila assessor i hovrätt;
huruvida sådan skyldighet skall vara tidsbegränsad, synes böra bliva föremål
för ytterligare övervägande. Befor dr ingsförhållandena böra ordnas så,
att den assessor som kvarstannar i domsagotjänstgöring icke därigenom anses
mindre meriterad för erhållande av högre domartjänst.

Vad utredningen föreslagit i fråga örn beredande av extra ordinarie anställning
åt hovrättsassessorerna föranleder från min sida så mycket mindre
någon erinran, som assessorerna redan nu i allt väsentligt innehava förmaner,
bland annat pensionsförmåner, som åtfölja dylik anställning. Med hänsyn
till att det, innan verkningarna av processreformen kunna till fullo överblickas,
får anses i viss mån osäkert på vad sätt fiskals- och sekreterarinstitutionen
i hovrätt och domsaga kommer att slutgiltigt utformas, synes det
icke tillrådligt att bereda jämväl hovrättsfiskalerna extra ordinarie ställning.
Någon förändring beträffande deras anställnings- och avlöningsförhållanden
torde alltså icke böra genomföras för närvarande. Under tjänstgöring i domsaga
böra de dock vara bibehållna icke blott vid sin lön utan även vid övriga
förmåner.

Vad utredningen föreslagit rörande tjänstgöringsgången i hovrätt och domsaga
för fiskal föranleder icke någon erinran från min sida. Däremot finner
jag med hänsyn till vad i häradshövdingföreningens yttrande anförts icke
tillräckliga skäl föreligga att på sätt utredningen ifrågasatt göra inskränkningar
i de befogenheter med avseende å handläggningen av rättegångsmål
som enligt nuvarade ordning tillkomma fiskal under tjänstgöring som sekreterare
i domsaga.

Jag tillstyrker vad utredningen föreslagit örn domaraspiranternas första
hovrättstjänstgöring, med den modifikationen likväl, alt aspirantarvodet under
väntetiden på fiskalsprövning bör utgöra 4,200 kronor eller samma belopp
som föreslagits för tingsnotarie. I hovrätten för övre Norrland bör härå

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

utgå ett tillägg av 300 kronor på samma sätt som för tingsnotarie i de under
denna hovrätt lydande domsagorna. Liksom för närvarande böra aspirantarvodena
förbehållas dem som ämna fortsätta på domarbanan och kunna antagas
vara lämpliga härför.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat skulle personalorganisationen i domsagorna,
i vad avser den mera kvalificerade rättsbildade personalen, komma
att bestå av 3 inskrivningsdomare i lönegraden A 29, 11 tingsdomare i lönegraden
Eo 29 och 45 tingssekreterare med avlöning enligt 21 löneklassen,
detta sistnämnda dock under förutsättning att den ökning i sekreterarantalet
med en, varom hemställts i propositionen nr 94 till årets riksdag, bifalles. I
motsatt fall skulle tingssekreterarnas antal bliva 44 såsom för närvarande.
Fördelningen å de olika domsagorna av de föreslagna befattningarna lärer
med iakttagande av förut angivna grunder böra ankomma på Kungl. Maj:t,
därvid beträffande de icke-ordinarie befattningarna omprövning såsom hittills
bör ske för varje nytt budgetår. I fråga örn tingssekreterarbefattningarna
synes böra eftersträvas att dessas antal i görligaste mån nedbringas. Utsikter
härtill lära förefinnas i mån som de nya fastighetsböckerna bliva färdigställda
och i följd härav befattningen med inskrivningsärendena kan i växande
utsträckning anförtros åt kvalificerad icke rättsbildad arbetskraft.

Formerna för tjänstetillsättningen.

Utredningens förslag.

Förfarandet vid tillsättning av häradshövding ämbeten regleras
för närvarande genom kungörelse den 30 december 1922 (nr 605). Enligt
denna kungörelse skall, då häradshövdingämbete blir ledigt, den hovrätt,
under vilken ämbetet lyder, utfärda kungörelse därom i allmänna tidningarna
och medelst anslag inom hovrätten med föreläggande av 30 dagars ansökningstid.
Sedan ansökningstiden utgått, skall hovrätten upprätta och till
Kungl. Maj:t insända förslag till befattningens återbesättande, över vilket
förslag besvär kunna anföras inom 30 dagar. Enligt praxis upptagas å förslaget
tre personer, i den mån kompetenta sökande anmält sig. Emellertid
äger ordinarie innehavare av domarämbete, likaledes enligt praxis, rätt att
direkt hos Kungl. Majit anmäla sig som sökande. I anledning av sådana ansökningar
avgivas icke yttranden av hovrätten eller annan myndighet. Sedan
lantdomarbanan avvecklats, äro numera de sökande till häradshövdingämbete
regelmässigt innehavare av ordinarie ämbete, och det har förekommit,
att icke någon sökande anmält sig i hovrätten.

Enär hovrättsförslagen sålunda numera sällan äro av någon betydelse
samt för övrigt i praktiken endast innebära en värdering efter formella grunder
av meriterna mellan olika sökande, anser domsagoutredningen att de
utan olägenhet kunna avskaffas och att häradshövdingämbetena utan undantag
böra sökas direkt hos Kungl. Majit. Samma ordning som för utnämning
av häradshövdingar föreslås skola gälla vid tillsättning av tingsdomartjänster.
När häradshövding- eller tingsdomarbefattning blir ledig, skall så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

lcdes vederbörande hovrätt anmäla detta till Kungl. Maj:t, varefter befattningen
kungöres till ansökan ledig genom justitiedepartementets försorg.
Emellertid ifrågasätter utredningen, att Kungl. Maj:t i dessa utnämningsärenden
skall inhämta yttranden av en institution, bestående av hovrätternas
presidenter och eventuellt även ett par representanter för högsta domstolen.
Härom anföres närmare:

Det kan ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj :t i samtliga fall vid besättande
av häradshövding- och tingsdomarämbeten borde inhämta yttrande
från en institution, som kunde väntas med högsta möjliga grad av oväld, sakkunskap
och auktoritet avgiva förslag i ärendet. En sådan anordning synes
så mycket mera påkallad som mahanda, med hänsyn till de särskilda krav
den nya rättegångsordningen kommer att ställa på underrättsordförandena,
tillsättningen av häradshövdingämbetena i framtiden icke kommer att ske i
lika hög grad efter anciennitetsprincipen, som hittills varit fallet. Även vid
bestämmande av revisionssekreterarturen och utnämning av hovrättsråd,
eventuellt också vid tillsättning av ordförande och vice ordförande å hovrättsdivisionerna,
torde emellertid den ifrågasätta anordningen vara önskvärd.
Domsagoutredningen får sålunda framföra det uppslaget, att en institution tillskapas
för avgivande av förslag i berörda ärenden. Denna institution synes
lämpligen kunna anknytas till de sammankomster mellan hovrätternas presidenter
av icke officiell karaktär, som de senaste arén brukat förekomma.
Vid behandling av ifrågavarande befordringsärenden kunde eventuellt förutom
hovrättspresidenterna även deltaga ett par representanter för högsta
domstolen.

Vad angår inskrivningsdomar befattningarna föreslås att
även de skola tillsättas av Kungl. Majit, men härvidlag skola ansökningarna
ingivas till vederbörande hovrätt, som nied eget förslag överlämnar handlingarna
till Kungl. Majit.

De nuvarande sekreterarbefattningarna och biträdande
domarbefattningarna tillsättas av vederbörande hovrätt för ett
budgetår i sänder. I förslaget till ny rättegångsbalk har sekreterarnas ställning
icke blivit föremål för reglering. Beträffande biträdande domare stadgar
förslaget, att sådan befattningshavare skall antingen förordnas för viss tid
eller utnämnas av Kungl. Majit.

För samtliga sekreterartjänster föreslår utredningen ett centraliserat tillsättningsförfarande,
så att Kungl. Maj :t skall utfärda förordnande å såväl de
för assessorer som de för fiskaler avsedda befattningarna. Beträffande assessorssekreterarna
anses detta önskvärt bland annat med hänsyn till möjligheterna
att utjämna befordringsförhållandena mellan hovrätterna. Vad angår
fiskalssekreterarna förhåller det sig så att domsagor med sekreterarplatser avsedda
flir fiskaler inom de olika hovrättsområdena förekomma i en omfattning
som ej svarar mot hovrätternas inbördes storlek. Därest sekreterarplats alltid
besattes med fiskal från den hovrätt, under vilken vederbörande domsaga lyder,
kommer därför sekreterartiden i vissa hovrätter att förlängas utöver den
tid av tre år, som ansetts önskvärd, under det att i andra hovrätter motsvarande
tid kommer all bliva kortare. Till undvikande av sådana olägenheter bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

fiskal kunna förordnas till sekreterare i domsaga under annan hovrätt än
den han tillhör och denna omständighet har domsagoutredningen ansett motivera
ett centraliserat tillsättningsförfarande även beträffande dessa tjänster.
Sekreterarförordnanden föreslås alltid skola meddelas för ett budgetår i sänder
eller återstående del av sådan tid, beträffande assessorssekreterartjänsterna
efter ansökningsförfarande, därvid Kungl. Maj:t dock ej skall vara bunden
av inkommande ansökningar, samt beträffande fiskalssekreterartjänsterna
efter anmälan från hovrätterna.

Vad angår notarie befattningarna antagas för närvarande oavlönade
rättsbildade biträden av häradshövdingen genom privat överenskommelse
med vederbörande. Hovrätterna ha emellertid infört den ordningen, att
anmälan örn anställningen sker till hovrätten. Förste och andre notarie förordnas
av hovrätten på häradshövdingens förslag, och avvikelse från förslaget
bör enligt domsagostadgan icke ske, såframt ej synnerliga skäl därtill äro.

Enligt utredningens förslag skola såväl tingsnotarier som tingsnotarieaspiranter
förordnas av hovrätten på förslag av vederbörande häradshövding eller
efter inhämtande av hans yttrande. För att tillförsäkra hovrätterna något
större inflytande vid notariepersonalens tillsättande än för närvarande, föreslås
en föreskrift att avvikelse från häradshövdingens förslag icke skall ske,
såframt ej särskilda skäl till annat föranleda.

Den nuvarande icke rättsbildade b iträ despersonalen i
domsagorna är såsom tidigare nämnts icke statsanställd, utan de icke rättsbildade
biträdena äro häradshövdingens privata medhjälpare. I fråga örn
tillsättandet av de statliga biträdestjänster, som skola inrättas i samband med
domsagoförvaltningens förstatligande, understryker domsagoutredningen den
stora vikten av, att de högre icke rättsbildade befattningshavarna bliva väl
kvalificerade och icke utan vidare tillsättas efter anciennitet. Med hänsyn
till sistnämnda förhållande synes det utredningen önskvärt, att överordnad
myndighet har att utse dessa befattningshavare. Då emellertid skäl ansetts
knappast föreligga att göra någon skillnad i tillsättningsförfarandet med avseende
å olika slag av tjänster för icke rättsbildad personal, har utredningen
föreslagit, att samtliga ordinarie, extra ordinarie och extra befattningar för
icke rättsbildad personal tillsättas av hovrätten på förslag av häradshövdingen.
Ansökningsförfarandet i vanlig ordning genom häradshövdingens försorg
skall föregå upprättande av förslag till ordinarie befattningar. Sistnämnda
befattningar skola tillsättas medelst konstitutorial.

Yttranden.

Domsagoutredningens åsikt att hovrättsförslagen vid tillsättande av h äradshövdingämbeten
kunna avskaffas delas av nedre justitierevisionen
och hovrätten för Övre Norrland.

Utredningens uppslag att för avgivande av förslag i ifrågavarande befordringsärenden
inrätta en särskild institution, förslagsvis bestående av hovrät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

lernas presidenter och ett par representanter för högsta domstolen, har hovrätten
för Övre Norrland funnit beaktansvärt och ansett det innebära en särskild
garanti för en god behandling av dessa viktiga utnämningsärenden.

Nedre justitierevisionen däremot har avstyrkt förslaget i denna del och
härom anfört:

Föredragande departementschefen torde i dessa befordringsärenden liksom
i andra sådana ärenden böra ha fria händer att anlita den sakkunskap, varav
han anser sig vara i behov. Vid tillsättandet av häradshövdingämbete med
ordinarie revisionssekreterare eller med hovrättsråd, som varit ordinarie revisionssekreterare,
bör ancienniteten i princip vara avgörande. Den prövning,
för vilken dessa under sin domarbana varit föremål, torde i allmänhet göra
ytterligare prövning överflödig. Skulle trots detta avstyrkande den föreslagna
institutionen komma till stånd, bör i allt fall nedre revisionens ordförande
vara medlem av institutionen.

Göta hovrätt har ansett det alltjämt böra tillkomma hovrätterna i deras
egenskap av överdomstolar att upprätta förslag till häradshövdingämbetes
återbesättande. Ett upphävande av denna ordning skulle för övrigt enligt hovrättens
mening icke stå i överensstämmelse med 28 § regeringsformen i dess
nuvarande lydelse. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit lämpligast,
att vederbörande hovrätt avgiver yttrande angående tillsättandet av
häradshövdingämbetena i de domsagor, som lyda under densamma. För att
dessa förslag skulle erhålla större betydelse än vad som för närvai''ande vore
fallet syntes enligt hovrättens mening den rätt, som nu funnes för vissa tjänsteinnehavare
att anmäla sig som sökande till häradshövdingämbete direkt
hos Kungl. Maj :t, böra avskaffas.

Att tingsdomarbefattningarna böra tillsättas i enahanda ordning
som häradshövdingämbetena äro de hörda myndigheterna ense örn.
Samma synpunkter som de nyss återgivna lia därför anförts beträffande tingsdomartjänsternas
tillsättande. Hovrätten över Skäne och Blekinge har därvid
uttalat, att det tillsättningsförfarande, som av hovrätten föreslagits beträffande
ordinarie tingsdomare, jämväl borde komma till användning för den
händelse ett antal extra tingsdomarbefattningar, på sätt hovrätten alternativt
ifrågasatt, koinme att inrättas.

Utredningens förslag rörande inskrivningsdomar tjänsternas
tillsättande har icke föranlett någon erinran.

Det centraliserade tillsättningsförfarande som föreslagits beträffande
ti ngssek retor artjänster na i domsagorna har däremot mött erinringar
i samtliga fall då detta förslag varit föremål för särskilda uttalanden.
Svea hovrätt har sålunda ansett den nuvarande ordningen för dessa tjänsters
tillsättande lia ett bestämt företräde genom sin större smidighet och yttrar:

Det cirkulationssystem, som betingas av sekreterartjänsternas inrättande,
kräver i tillämpningen stor hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall
till undvikande av att ombytet av tjänstgöring och tjänstgöringsort medför
större olägenhet och kostnad än som är oundgängligen nödvändigt. Ombyte
av sekreterare bör planeras i god tid och förberedas genom inhämtande av
upplysningar även angående omständigheter av personlig art. Det ligger i sa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

kens natur, att detta vida lättare kan ske, om avgörandet tillhör hovrätten.
Närmast ankommer det härvid på presidenten att införskaffa alla erforderliga
upplysningar och på ändamålsenligaste sätt planlägga nödiga förflyttningar.
Den omständigheten att i viss utsträckning utbyte av befattningshavare hovrätterna
emellan bör äga rum är ej ägnad att härvid vålla svårigheter. De periodiskt
återkommande presidentmötena — en institution som bör ytterligare
utvecklas - erbjuda den bästa utvägen att lösa alla här uppkommande frågor.
Det lärer få antagas, att en sådan ordning för dessa ärendens behandling
också bäst överensstämmer med befattningshavarnas egna önskningar. Möjligen
kunde förtjäna övervägas att förbehålla Kungl. Maj:t avgörandet av
frågan örn och i vilken utsträckning sekreterartjänster under viss hovrätt
borde förbehållas befattningshavare från en annan. Hovrätten håller dock
före att även härutinnan de ur skilda synpunkter bästa resultaten skulle vinnas
genom samråd mellan presidenterna, som hade att därvid följa givna
direktiv.

Liknande synpunkter ha anlagts av de övriga hovrätterna samt föreningen
yngre jurister vid Svea hovrätt, därvid i flertalet yttranden understrukits
möjligheten av att tillägga Kungl. Majit bestämmanderätt rörande det antal
sekreterare inom varje hovrättsområde, som skall utses bland den egna hovrättens
personal, och det antal som skall utses från annan hovrätt.

I fråga örn tingsnotarierna och tingsnotarieaspiranterna
har endast föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt en annan ordning
för tjänstetillsättningen än utredningen föreslagit. Föreningen föreslår nämligen,
att dessa befattningshavare skola tillsättas av häradshövdingen i stället
för av hovrätten. Den garanti, som i fråga om varje tjänstetillsättning inom
statsförvaltningen krävdes, syntes föreningen riktigast vinnas genom ett förfarande
med ledigförklarande av tjänsten, ansökningarnas prövning efter
skicklighet och förtjänst samt klagorätt.

Beträffande tillsättandet av domsagobiträdena lia föreningen Sveriges
häradshövdingar, nedre justitierevisionen, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge och statskontoret samt två häradshövdingar föreslagit
att dessa befattningar skola tillsättas av häradshövdingen i stället för av
hovrätten. Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland lia föreslagit att de
fall, da hovrätten tillsätter sadan personal på förslag av häradshövdingen,
inskränkas till att avse befattningshavarna i lönegraderna All och A 7 resp.
endast lönegraden All.

boliart em enl seli ef en.

Vad angår förfarandet vid tillsättning av häradshövdingämbete synas mig
övervägande skäl tala för att bibehålla hovrätterna vid deras rätt att avgiva
förslag till sadant ämbetes återbesättande. Den nuvarande ordningen kan
emellertid icke anses tillfredsställande ur den synpunkten att hovrätternas
förslag i regel bliva utan betydelse, enär de mest meriterade sökandena pläga
anmäla sig direkt hos Kungl. Majit. Det synes därför böra övervägas, huruvida
icke en ändring bör ske i så måtto, att rätten att göra ansökan direkt
hos Kungl. Majit, vilken nu anses tillkomma innehavare av ordinarie domarämbete,
på lämpligt sätt inskränkes.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

Inskrivningsdomarebefattningar synas böra tillsättas i samma ordning som
häradshövdingämbeten.

I det föregående har föreslagits inrättandet av elva befattningar, vilkas innehavare
med benämningen tingsdomare skola vara extra ordinarie tjänstemän
i lönegraden Eo 29. Dessa motsvaras i utredningens förslag av tingsdomare
samt sådana tingssekreterare som äro hovrättsassessorer. De ifrågavarande
befattningarna äro av sådan natur att de, även örn de för närvarande
icke uppföras å ordinarie stat, synas böra tillsättas av Kungl. Maj:t. Förslag
bör upprättas av vederbörande hovrätt efter ansökningsförfarande.

Vad angår tingssekreterarna, med vilken beteckning enligt den av mig förordade
ordningen uteslutande avses biträde i domsaga med viss i jämförelse
med vad nu gäller högre fiskalskompetens, synas de i yttrandena berörda
praktiska skälen för att hovrätterna skola äga tillsätta dessa befattningar
böra tillmätas avgörande betydelse. Jag anser mig sålunda icke böra tillstyrka
det av domsagoutredningen förofdade centraliserade tillsättningsförfarandet.

Beträffande tillsättandet av tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter ansluter
jag mig till utredningens förslag. Dessa skola sålunda förordnas av hovrätten
efter förslag av häradshövdingen, därvid avvikelse från förslaget icke
skall ske, såframt ej särskilda skäl till annat föranleda.

Vad slutligen angår domsagobiträdena finner jag i anslutning till vad Svea
hovrätt anfört lämpligt, att biträden i 11, 9 och 7 lönegraderna tillsättas av
hovrätten efter häradshövdingens förslag, medan däremot biträden i 4 och 2
lönegraderna tillsättas av häradshövdingen.

Förvaltningen av domsagoanslagen.

Utredningens förslag.

Enligt gällande ordning disponeras samtliga domsagoanslag av länsstyrelserna.
Domsagoutredningen föreslår, att länsstyrelserna helt skola frigöras
från befattning med domsagoförvaltningen och att ifrågavarande bestyr skall
läggas på hovrätterna, vilka ha överinseendet över personalen i domsagorna.
Domsagopersonalens avlöningsförmåner —■ med undantag för ersättning till
tillfälliga biträden — skola sålunda direkt utbetalas till vederbörande av hovrätterna.
Expensmedel jämte ersättning till tillfälliga biträden skola av hovrätterna
fördelas på domsagorna och i första hand redovisas till hovrätterna.

De nya uppgifter, som sålunda tilläggas hovrätterna, medföra en ej ringa
arbetsökning för deras kanslipersonal. För den ekonomiska förvaltningen
beträffande Svea hovrätt med underlydande domsagor föreslår domsagoutredningen
därför inrättandet av en särskild kamrerartjänst i lönegraden A 24.
Beträffande övriga hovrätter förutsättes att, sedan nuvarande Göta hovrätt
uppdelats i två ungefär jämnstora hovrätter, ifrågavarande bestyr skall kunna
handhavas av sekreteraren. För att bereda kamreraren, resp. sekreterarna,
nödigt biträde i förevarande hänseende skola, åtminstone i de flesta hovrätterna,
inrättas en uy tjänst i någon av de lägre lönegraderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Yttranden.

Utredningens förslag att överflytta medelsförvaltningen i fråga om domsagoanslagen
från länsstyrelserna till hovrätterna har föranlett erinringar
allenast från Göta hovrätts och statskontorets sida. Göta hovrätt har härom
anfört följande.

Hovrätternas organisation är uppbyggd uteslutande med tanke på deras
egenskap av domstolar och övervakare av rättsvården vid underlydande domstolar.
De uppgifter, varom här är fråga, äro av kameral natur och handhavas
därför bäst av länsstyrelserna, inom vilka finnas för detta ändamål särskilt
utbildad personal med vana och träning för dylikt arbete. Det kan för övrigt
ifrågasättas, om överflyttandet av ifrågavarande bestyr skulle innebära någon
fördel ur statsekonomisk synpunkt. Med hänsyn till det betydande arbete,
som handhavandet av ifrågavarande bestyr skulle medföra, skulle nämligen
detsamma icke kunna av hovrätterna övertagas, utan att hovrätternas arbetskrafter
erhölle erforderlig förstärkning.

Statskontoret har beträffande denna fråga anfört:

Redan den omständigheten, att ett genomförande av den ifrågasatta anordningen
skulle medföra krav på inrättande av nya ordinarie tjänster inom hovrätterna,
talar —- särskilt i nuvarande tidsläge — mot ett bifall till förslaget.
Statskontoret kan icke heller finna, att någon mera påtaglig förenkling och
rationalisering skulle stå att vinna med det föreslagna systemet. Med hänsyn
till det relativt begränsade personalbeståndet inom varje domsaga torde det
kamerala arbetet (uppgörandet av avlöningslistor o. d.) icke vara så krävande,
att det icke skulle kunna fullgöras av domsagans egna arbetskrafter. De för
förvaltningskostnadernas bestridande erforderliga medlen böra fördenskull
enligt statskontorets mening jämväl i fortsättningen rekvireras av de olika
domsagorna hos respektive länsstyrelser.

Med anledning av utredningens yttrande att vid en överflyttning av medelsförvaltningen
Svea hovrätts arbetskrafter torde böra förstärkas med en kamrerare
i lönegraden A 24 har allmänna lönenämnden ifrågasatt, huruvida icke
för ändamålet torde tills vidare böra avses en tjänst i något lägre löneställning
i avvaktan på närmare erfarenhet rörande arbetsuppgifternas art och
omfattning.

Departementschefen.

Förvaltningen av domsagoanslagen torde såsom domsagoutredningen föreslagit
böra överflyttas till hovrätterna. Merkostnaderna för de personalökningar,
som kunna föranledas härav, komma med säkerhet att uppvägas av
de fördelar som vinnas genom en till övervakningsmyndigheten centraliserad
kontroll över domsagornas medelsförvaltning. Såväl avlönings- som omkostnadsanslagen
för häradsrätterna torde böra uppdelas i särskilda belopp för
envar av justitiestaterna under de olika hovrätterna. Häradsrätternas avlönings-
och omkostnadsstater skulle följaktligen ges samma uppställning som
motsvarande stater för hovrätterna. I samband med sina årliga anslagsäskanden
böra hovrätterna avgiva förslag jämväl rörande domsagornas medelsbehov.

Den nya ordningen i fråga örn medelsförvaltningen medför att hovrätternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

kanslipersonal behöver förstärkas. Dock synes överflödigt att såsom domsagoutredningen
föreslagit inrätta en särskild kamrerartjänst härför i Svea
hovrätt. Företagen undersökning har givit vid handen att personalökningen
i denna hovrätt kan begränsas till två extra ordinarie kontorsbiträden under
förutsättning att lättnad beredes hovrättens sekreterare och redogörare i fråga
om vissa dem nu åliggande uppgifter. Detta kan ske genom att sekreterarens
befattning med mål och ärenden av icke administrativ natur överflyttas på
fiskalerna och redogörarens befattning med arkivgöromålen å aktuarierna. I
envar av de övriga hovrätterna, med undantag av hovrätten för Övre Norrland,
torde kanslipersonalen böra förstärkas med ett extra ordinarie kontorsbiträde.

De nya arbetsuppgifterna nödvändiggöra slutligen någon ökning av hovrätternas
expensmedel.

Kostnadsberäkningar.

Utredningen.

Statsverkets kostnader för avlöningar till domsagornas befattningshavare
efter genomförande av domsagoutredningens förslag har utredningen
beräknat för följande personal, nämligen 116 häradshövdingar, 3 tingsdomare,
4 inskrivningsdomare, 8 tingssekreterare som äro hovrättsassessorer,
43 tingssekreterare som äro hovrättsfiskaler, 258 tingsnotarie!- samt 329 icke
rättsbildade biträden, därav 119 i lönegrad A 11, 33 i lönegrad A 7, 97 i lönegrad
A 4, 30 i lönegrad Eo 4 och 50 i lönegrad Ex 4. Bruttolönekostnaderna
för nämnda personal, inberäknat kallortstillägg samt rörligt tillägg efter 6 %,
uppgår enligt utredningen till 4,919,770 kronor. Härtill skulle komma arvoden
till tingstolkar med 4,000 kronor. Då pensionsavdragen för de ordinarie och
extra ordinarie befattningshavarna beräknats till omkring 190,000 kronor,
skulle nettolönekostnaderna enligt utredningens förslag bliva (4,919,770 +

4.000 — 190,000=4,733,770) i runt tal 4,734,000 kronor.

Vad härefter angår omkostnaderna för domsagoförvaltningen måste
sportelsystemets avskaffande medföra, att staten påtager sig dessa utgifter,
i den mån kostnaderna ej åvila de tingliusbyggnadsskyldiga. Emellertid är,
såsom av förut lämnad redogörelse framgår, gränsen mellan häradshövdingens
och de tinghusbyggnadsskyldigas åligganden på detta område svävande
och i praxis olika dragen i skilda domsagor.

Genom särskilda sakkunniga verkställdes år 1936 utredning angående revision
av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten (stat. off. utreda.
1936:37). De sakkunniga föreslogo, att tingshusbyggnadsskyldigheten fortfarande
skulle vila å tingslaget, vilket föreslogs organiserat efter mönster
från kommunallagarna för handhavande av detta bestyr. I fråga om skyldighetens
omfattning förordade de sakkunniga en fixering av densamma i huvudsaklig
överensstämmelse med den i allmänhet rådande praxis. Domsagoidredningen
har för sin del förutsatt, att tingshusbyggnadsskyldigheten tillsvidare
skall kvarbliva hos tingslagen i ungefär den omfattning som föreslagits

Kungl. Mcij.ts proposition nr 252.

i sakkunnigbetänkandet. Tingslagen förutsättas i enlighet härmed skola dels
hålla lokaler för häradsrättens sammanträden jämte häradsfängelse ävensom
kansli- och arkivlokaler, allt med möbler och inventarier, inbegripet erforderliga
kassaskåp men icke skriv- och räknemaskiner eller andra kontorsapparater,
dels bekosta städning, renhållning, uppvärmning och belysning
beträffande samtliga lokaler, dels ock avlöna vaktmästare. Alla andra förvaltningskostnader
förutsättas däremot övertagna av statsverket.

De förvaltningskostnader —- utöver avlöningar — för vilka statsverket skall
svara omfatta sålunda kostnaderna för all skrivmateriel, skrivmaskiner, räknemaskiner,
diktafonanläggningar och andra kontorsapparater, fastighetsböcker,
rotlar, diarier, kontorsböcker och dylikt, inbindning av protokoll och
handlingar ävensom telefon. Utöver vad nu angivits skall statsverket bekosta
erforderligt antal exemplar av den vanliga lageditionen samt av statskalendern,
Nytt Juridiskt Arkiv och annan löpande litteratur, som finnes nödig.
Riksdagstryck, kommittébetänkanden och dylikt skola i erforderlig omfattning
tillställas domsagokanslierna kostnadsfritt. Med dessa utgångspunkter
har domsagoutredningen beräknat domsagoförvaltningens medelsbehov för
omkostnader till sammanlagt 300,000 kronor, därav 100,000 kronor till skrivmateriel
m. m., 40,000 kronor till inbindning, 20,000 kronor till litteratur,

60,000 kronor till telefon och 80,000 kronor till resekostnader.

För bedömande av den årliga kostnadsökning som vid genomförande av
domsagoutredningens förslag skulle uppkomma för statsverket böra de angivna
kostnaderna, sammanlagt 5,034,000 kronor, jämföras med summan
av statsverkets utgifter för domsagoförvaltningen enligt gällande ordning
och vissa inkomster som enligt utredningens förslag skola tillföras statsverket
vid domsagoförvaltningens förstatligande. Statsverkets årliga nettokostnader
för domsagoförvaltningen utgjorde vid tiden för avgivandet av utredningens
betänkande i runt tal 2,385,000 kronor. De inkomster, som utredningen
föreslår skola tillföras statsverket, utgöras av häradshövdingarnas
lösenavgifter, vilka skulle förvandlas till stämpelavgifter å motsvarande belopp,
stämpelprovisionen, som icke vidare skulle tillgodoräknas häradshövdingarna,
samt kommissionärsarvodena, som även skulle förvandlas till
stämpelavgifter. Dessa inkomster har utredningen, med utgångspunkt från
medeltalen för åren 1934—1938, uppskattat till sammanlagt 2,158,000
kronor, därav 1,859,000 kronor motsvarande inkomst av lösen, 182.000
kronor motsvarande stämpelprovision och 117,000 kronor motsvarande kommissionärsarvoden.
Statsverkets årliga merkostnad för genomförande av
domsagoutredningens förslag skulle enligt dessa beräkningar bliva (5,034,000
— 2,385,000 — 2,158,000 =) 491,000 kronor.

I beräkningarna ha icke upptagits de ökade kostnaderna i anledning av
hovrätternas utvidgade ekonomiska förvaltning. Dessa jämförelsevis mindre
betydande kostnader kunna enligt domsagoutredningens mening måhända
till någon del uppvägas av minskade utgifter för länsstyrelserna i anledning
av deras befrielse från all befattning med domsagoförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Frånsett de årliga kostnaderna uppstå vissa övergångs- och engångsutgifter.
De föreslagna övergångsersättningarna till häradshövdingarna skulle
enligt av domsagoutredningen på grundval av femårsperioden 1934—1938
gjorda beräkningar under första övergångsåret kräva ett belopp av 296,800
kronor. Detta belopp skall automatiskt minskas med en tiondel varje följande
år under övergångstiden; minskningen kommer emellertid att bliva mera
omfattande på grund av häradshövdingarnas avgång. Vidare föreslår utredningen
ett engångsanslag för inlösen av skrivmaskiner och andra kontorsmaskiner
samt skriv- och kontorsmateriel i övrigt å förslagvis 150,000 kronor
samt ett engångsanslag för inköp av litteratur till domsagokanslierna,
närmast äldre årgångar av Nytt Juridiskt Arkiv, å 100,000 kronor.

Departementschefen.

Därest omorganisationen av domsagoförvaltningen genomföres i enlighet
med de av mig i det föregående framställda förslagen kunna statsverkets
kostnader för avlöningar till befattningshavare i domsagorna beräknas
enligt följande sammanställning.

114 häradshövdingar

Lön i lönegrad B 2 ................. 1,706,352

Avlöningsförstärkningar.............. 252,500 1,958,852

3 inskrivningsdomare i lönegrad A 29

Lön beräknad efter 30 löneklassen.............. 33,039

11 tingsdomare i lönegrad Eo 29

Lön beräknad efter 29 löneklassen å E-ort...... 107,976

45 tingssekreterare

Lön beräknad efter 21 löneklassen å E-ort...... 305,640

255 tingsnotarier

230 notarier med arvode efter 4,200 kro -

nor om året...................... 966,000

25 notarier med arvode efter 4,500 kronor
örn året...................... 112,500 1,078,500 3,484,007

42 biträden i lönegrad A 11

Lön beräknad efter 13 löneklassen å E-ort...... 167,454

54 biträden i lönegrad A 9

Lön beräknad efter 11 löneklassen å E-ort...... 196,344

51 biträden i lönegrad A 7

Lön beräknad efter 9 löneklassen å E-ort....... 170,442

55 biträden i lönegrad A 4

Lön beräknad efter 6 löneklassen å E-ort....... 158,730

6 biträden i lönegrad A 2

Lön beräknad efter 4 löneklassen å E-ort....... 15,516

38 biträden i lönegrad Eo 2

Lön beräknad efter 3 löneklassen å E-ort....... 92,568

30 biträden i lönegrad Ex 2

Lön beräknad efter löneklassen b å E-ort....... .62320 863,874

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Vikarier ..................................................... 40,000

Tingstolkar................................................... 2,800

Kallortstillägg................................................ 4,500

Rörligt tillägg efter 15 % (ej å notariearvoden)................. 388,000

Kristillägg efter 14 % (» » » )................. 362,000

5,145,181.

Beträffande antalet häradshövdingar har vid beräkningen förutsatts att
Kungl. Majlis i propositionen nr 94 till årets riksdag framlagda förslag om
sammanslagning till en domsaga av dels de båda Gotlandsdomsagorna och
och dels Södersysslets och Nordmarks domsagor komma att bifallas. I fråga
om antalet övriga befattningshavare hänvisas till det föregående. Medan
domsagoutredningen beräknat lönen till samtliga ordinarie befattningshavare
med lön enligt löneplan A enligt högsta löneklass har i uppställningen
lönen till inskrivningsdomare och tingsdomare beräknats enligt näst lägsta
löneklass samt lönen till ordinarie och extra ordinarie biträdespersonal enligt
medellöneklass. Pensionsavdragen ha därvid frånräknats.

Vad härefter angår domsagornas omkostnader har, i överensstämmelse
med vad domsagoutredningen förutsatt, utarbetats ett särskilt lagförslag
rörande uppdelningen av kanslikostnaderna mellan statsverket och
tingslagen. Enligt detta förslag, som jag senare i dag kommer att anmäla,
skola tingslagen tillhandahålla kanslilokal med möbler och dylikt, medan
statsverket skall svara för övriga kostnader. Domsagornas omkostnadsanslag
kan därför beräknas på följande sätt.

1. Sjukvård m. m............................................... 25,000

2. Reseersättningar.............................................. 100,000

3. Expenser:

a) Skrivmateriel, papper, hlankettryck o. dyl........ 100,000

b) Telefon m. m.

Telefonabonnemang.................... 40,000

Samtals- och telegramavgifter, annonsering 30,000 70,000

c) Inköp och underhåll av kontorsmaskiner......... 35,000

d) Bokinköp...................................... 10,000

e) Bindning av böcker och handlingar m. m......... 50,000 265,000

390,000.

Medelsbehovet till sjukvård m. m. har i avsaknad av närmare hållpunkter
för dess bedömande beräknats efter samma grunder som tillämpats
vid bestämmande av vattendomstolarnas motsvarande anslagspost.

I fråga om reseersättningarna erinras att det nuvarande anslaget
till reseersättningar vid justitiestaten i gällande riksstat är uppfört
med 20,000 kronor och att samma belopp anvisats för nästa budgetår. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

gifterna å anslaget — vilka utgöras av resekostnads- och traktamentsersättningar
huvudsakligen åt domhavande vid resor för vissa rannsakrjingar och
andra extra förrättningar saint åt rättsbildat biträde i vissa fall — ha under
det senast förflutna budgetåret uppgått till 22,100 kronor. De av häradshövdingarna
själva bestridda resekostnaderna lia under år 1941 utgjort 40,700
kronor. I samband med löneregleringen för domsagornas befattningshavare
torde ersättning till dem för alla resor i tjänsten böra bestämmas att utgå
enligt resereglementet. De böra därjämte beredas rätt till tjänstgöringstraktamente
och flyttningsersättning enligt vanliga regler. Dock bör hovrättsassessor,
som förordnats till tingsdomare, komma i åtnjutande av flyttningsersättning
oavsett om förordnandet meddelats efter egen ansökan eller ej.
Då domsagornas befattningshavare måste företaga tjänsteresor i betydande
utsträckning och med hänsyn jämväl till omfattningen av det personalutbyte
som äger rum mellan över- och underrätterna har det lill reseersättningar
erforderliga beloppet beräknats till 100,000 kronor. Vid avvägningen
av detta belopp har förutsatts att särskilt besparingsreglemente skall gälla
för tingsresorna samt att hovrätterna vid meddelande av förordnanden i domsaga
skola tillse att statsverket därvid icke åsamkas större kostnader för
tjänstgöringstraktamenten än som är nödvändigt.

Vad härefter angår medelsbehovet till expenser ha utgifterna för skrivmateriel,
papper, blankettryck och dylikt beräknats till det av utredningen
för sådant ändamål upptagna beloppet 100,000 kronor. För telefonabonnemang,
samtals- och telegramavgifter samt annonsering har beräknats 70,000
kronor eller 10,000 kronor mer än vad utredningen upptagit för enbart telefon.
Kostnaderna för inköp och underhåll av kontorsmaskiner lia med utgångspunkt
från nuvarande underhållskostnader och sedvanlig avskrivning
uppskattats till 35,000 kronor. I fråga om medelsbehovet till bokinköp har
det av utredningen för sådant ändamål beräknade beloppet reducerats till
hälften eller 10,000 kronor. Denna summa torde vara tillräcklig för tillhandahållande
i domsagorna av Nytt juridiskt Arkiv avd. I och II, lagbok, statskalender
samt första och andra lagutskottens utlåtanden. Svensk författningssamling,
kommittébetänkanden, som lia samband med domsagoarbetet, justitieombudsmannens
ämbetsberättelse lii. m. förutsättas skola tillställas domsagorna
kostnadsfritt. Det i utredningens förslag upptagna beloppet för bindning
av böcker och handlingar har med hänsyn bland annat till prisstegringen
höjts med 10,000 kronor till 50,000 kronor.

De sammanlagda årliga utgifterna för domsagoförvaltningen efter genomförande
av domsagoulredningens förslag skulle enligt nu angivna beräkningsgrunder
bliva (5,145,181 + 390,000 = 5,535,181) i runt tal 5,535,000 kronor.

I överensstämmelse med domsagoulredningens förslag böra kommissionärsarvodena
förvandlas till stämpelavgifter. Samma gäller lösenavgifterna för
expeditioner. Beloppen böra därvid undergå vissa jämkningar. Frågan örn
de ändrade bestämmelser i lösen- och stämpelförordningarna som kunna
bliva en följd av förslaget torde chefen för finansdepartementet framdeles

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

komma att underställa Kungl. Maj:t. Stämpelprovision bör såsom förut föreslagits
icke vidare tillgodoräknas häradshövdingarna. I följande sammanställning
ha upptagits dels de nuvarande kostnaderna för dömsagoförvaltningen
och dels de inkomster som enligt vad nyss sagts skulle tillföras statsverket.

I. Kostnader för domsagoförvaltningen.

Avlöningskostnader enligt förslaget till avlöningsstat för

budgetåret 1942/43 (med avdrag för däri inräknade
kostnader för särskilda fastighetsboksuppläggare c:a

34,000 kronor) ..................................... 1,970,000

Dyrtidstillägg till häradshövdingar och notarier samt inskrivningsdomaren
i Södra Roslags domsaga beräknat

efter 44 %........................................ 661,000

Kristillägg till häradshövdingar, biträdande domare, domsagosekreterare,
vissa vikarier samt inskrivningsdomaren

i Södra Roslags domsaga beräknat efter 14 %....... 205,000

Reseersättningar vid justitiestaten i domsagorna enligt
staten för budgetåret 1942/43 ....................... 20,000 2,856,000

II. Inkomster som skola tillföras statsverket.

Häradshövdingarnas inkomst av lösen beräknad efter

medeltalet för åren 1937—1941 ..................... 1,771,000

Häradshövdingarnas stämpelprovision beräknad efter medeltalet
för åren 1937—1941 ........................ 194,000

Kommissionärsarvoden beräknade efter medeltalet för åren
1937—1941 ........................................ 131,000 2,096,000

Summa kronor 4,952,000

Den årliga kostnadsökningen för genomförande av domsagoutredningens
förslag skulle alltså enligt dessa beräkningsgrunder bliva (5,535,000 —
4,952,000=) 583,000 kronor.

Den föreslagna överflyttningen till hovrätterna av domsagoanslagens förvaltning
medför emellertid vissa ytterligare utgifter under hovrättsanslagen.
Den för ändamålet erforderliga förstärkningen av hovrätternas kanslipersonal
torde såsom förut nämnts kunna inskränkas till fyra extra ordinarie kontorsbiträden,
därav två i Svea hovrätt och ett i envar av Göta hovrätt och
hovrätten över Skåne och Blekinge. Avlöningskostnaderna för ifrågavarande
biträden kunna uppskattas till i runt tal 12,000 kronor. Härtill skulle komma
ökade kostnader för expenser.

Förutom den årliga kostnadsökningen har man att räkna med vissa övergångs-
och engångskostnader, övergångsersättningarna till häradshövdingarna
under första övergångsåret kunna enligt förut angivna beräkningsgrun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

der — fyra femtedelar av skillnaden mellan å ena sidan det belopp som vederbörande
häradshövding efter avdrag för familjepension skulle lia uppburit
i medelinkomst under åren 1933—1942, därest ersättning för förlorad
inteckningslösen utgått enligt nu gällande grunder, och å andra sidan de nya
nettolönebeloppen — uppskattas lill i runt tal 100,000 kronor mot av domsagoutredningen
beräknade 296,800 kronor. Dessa ersättningar böra i enlighet
med utredningens förslag avvecklas successivt under en övergångstid av
tio år. Det av utredningen upptagna engångsanslaget å 150,000 kronor för
inlösen av kontorsmaskiner och annan kontorsmateriel torde vara tillräckligt.
Något särskilt anslag för inköp av litteratur till domsagokanslierna synes
åtminstone för närvarande icke böra komma ifråga. En del mindre engångsutgifter
för bokinköp torde visserligen uppstå, men för detta ändamål synes
det vara tillräckligt att expensposten i domsagornas omkostnadsanslag under
första övergångsåret bestämmes något högre än enligt de förut angivna beräkningarna
rörande årskostnaderna.

Hemställan.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

godkänna de framlagda huvudgrunderna för en omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., avsedd att träda i
tillämpning den 1 juli 1943, sedan riksdagen, på framställning,
anvisat medel för de av omorganisationen föranledda
kostnaderna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Fallang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Bilaga.

Förslag till lönegruppsindelning av domsagorna.

Domsaga

Lönegrupp I.

(23 domsagor. Avlöningsförstärkning utgår ej.)

Mellersta Roslags.........................................

Stockholms läns västra....................................

Livgedingets..............................................

Gotlands norra...........................................

Gotlands södra...........................................

Södersysslets.............................................

Nordmarks...............................................

Lindes ...................................................

Västmanlands östra.......................................

Västerbergslags...........................................

Kinda och Ydre..........................................

Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds ...................

Mellersta Värends.........................................

Sevede och Tunaläns......................................

Norra Möre och Stranda..................................

Orusts och Tjörns........................................

Norrvikens...............................................

Kinds och Redvägs.......................................

Tossbo och Vedbo........................................

Skånings, Valle och Vilske ................................

Kinnefjärdings, Kinne och Kållands........................

Villands..................................................

Färs.....................................................

Övergångsersättning
första övergångsåret
beräknad
på grundval
av inkomsterna
åren 1932—1941.

1,057

626

350

915

1,321

2,806

1,732

Lönegrupp II.

(27 domsagor. Avlöningsförstärkning 1,250 kronor.)

Norra Roslags................................................. —

östersysslets.................................................. —

Västmanlands mellersta........................................ 1,256

Nås och Malungs.............................................. 134

Gästriklands västra............................................ —

Rollnäs....................................................... 1,662

Sydöstra Hälsinglands.......................................... —

Jämtlands östra............................................... 322

Jämtlands västra.............................................. —

Folkungabygdens.............................................. 178

Aska, Dals och Bobergs........................................ —

Linköpings.................................................... 800

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Domsaga

Västra Värends............

Tjusts....................

Aspelands och Handbörds . .

Ölands ....................

Inlands...................

Marks....................

Borås.....................

Vartofta och Frökinds.....

Åse, Viste, Barne och Laske

Östra Göinge..............

Gärds och Albo...........

Norra Åsbo...............

Södra Åsbo och Bjäre.....

Västerbottens södra........

Västerbottens mellersta.....

Övergångsersättning
första övergångsåret
beräknad
på grundval
av inkomsterna
åren 1932-1941.

. . 702

... 1,663

290

313

2,860

756

Lönegrupp III.

(29 domsagor. Avlöningsförstärkning 2,500 kronor.)

Uppsala läns norra............................................ 1,885

Nyköpings.................................................... 2,184

Mellansysslets................................................. —

Jösse......................................................... —

Fryksdal..................................................... 368

Älvdals och Nyeds............................................. —

Östernärkes................................................... 550

Västernärkes.................................................. 257

Nora......................................................... 4,001

Västmanlands västra........................................... 2,995

Falu.......................................................... 1.749

Nedansiljans................................................... 2,526

Ovansiljans.................................................... —

Gästriklands östra............................................. —

Norra Hälsinglands............................................ —

Ångermanlands västra.......................................... 106

Jämtlands norra............................................... 735

Härjedalens................................................... —

Bråbygdens och Finspånga läns................................. 2,362

Njudungs..................................................... 754

Sunnerbo..................................................... 2,330

Hallands mellersta............................................. 1,846

Hallands norra................................................ 1,370

Nordals, Sundals och Valbo.................................... —

Skövde ....................................................... —

Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads............................ 30

Umeå......................................................... —

Piteå......................................................... —

Kalix......................................................... —

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Övergångsersättning
första över Domsaga

gångsåret beräk nad

på grundval
av inkomsterna
åren 1932—1941.

Lönegrupp IV.

(31 domsagor. Avlöningsförstärkning 3,750 kronor.)

Uppsala läns södra............................................ 932

Oppunda och Villåttinge....................................... 1,193

Hedemora..................................................... 2,250

Västra Hälsinglands............................................ 675

Medelpads västra.............................................. 1,266

Ångermanlands södra.......................................... 26

Ångermanlands mellersta....................................... —

Tveta, Vista och Mo........................................... 3,358

Norra och Södra Vedbo........................................ —

Östbo och Västbo............................................. —

Östra Värends................................................. 2,521

Södra Möre................................................... .

Hallands södra................................................ 1,606

Sunnervikens.................................................. .

Vättle, Ale och Kullings....................................... 3,535

Vadsbo....................................................... .

Östra och Medelsta............................................ .

Bräkne och Listers ............................................ —

Ingelstads och Järrestads....................................... 234

Västra Göinge................................................. 2,095

Oxie och Skytts............................................... —

Torna och Bara ............................................... —

Frosta och Eslövs............................................. 261

Rönnebergs, Onsjö och Harjagers............................... 5,509

Luggude...................................................... 1,052

Västerbottens västra........................................... —

Västerbottens norra............................................ 2,144

Luleå......................................................... .

Torneå........................................................ —

Gällivare.................................................... —

Lönegrupp V.

(6 domsagor. Avlöningsförstärkning 5,000 kronor.)

Södra Roslags................................................. —

Sollentuna och Färentuna...................................... 5,702

Södertörns....................................................10,000

Medelpads östra............................................... —

Ångermanlands norra.......................................... 30

Askims, Hisings och Sävedals................................... 6,938

Kungl. Majlis proposition nr 252.

101

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning ........................................................... 1

Domsagoutredningen................................................... 2

Häradshövdingarnas avlöningsförhållanden enligt gällande ordning........... 3

Tidigare reformförslag i fråga om häradshövdingarnas avlöning.............. 10

Domsagornas nuvarande personalorganisation och domarutbildningen......... 11

Inledande anmärkningar rörande domsagoutredningens förslag .............. 20

Huvudpunkterna i utredningens förslag sid. 20. — Departementschefen sid. 21.

Häradshövdingarnas avlöningsförmåner m. m.............................. 24

Utredningens förslag sid. 24. — Yttranden sid. 31. — Departementschefen sid. 40.

Domsagornas personalorganisation.

Tingsnotarierna och domsagobiträdena................................. 47

Utredningens förslag sid. 47. — Yttranden sid. 53.

Hovrätternas domaraspiranter och deras tjänstgöring i domsagorna. Tings sekreterarna.

..................................................... 62

Utredningens förslag sid. 62. — Yttranden sid. 67.

De fyra största domsagornas personalorganisation....................... 73

Nuvarande organisation sid. 73. — Utredningens förslag sid. 74. — Yttranden
sid. 76.

Departementschefen................................................. 77

Formerna för tjänstetillsättningen....................................... 84

Utredningens förslag sid. 84. — Yttranden sid. 86. — Departementschefen sid. 88.

Förvaltningen av domsagoanslagen...................................... 89

Utredningens förslag sid. 89. — Yttranden sid. 90. — Departementschefen sid. 90.

Kostnadsberäkningar.................................................. 91

Utredningen sid. 91. — Departementschefen sid. 93.

Hemställan .......................................................... 97

Bilaga. Förslag till lönegruppsindelning av domsagorna