Kungl. Maj:ts proposition nr 251 (Proposition 1945:251)

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Nr 251.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag,
m. m.; given Stockholms slott den 23 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag;

2) lag örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 2-51.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag

om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag i
nedan intagna delar skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angles
dels ock att 27 § samma kapitel skall upphöra att gälla.1 11

5 §•

Över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat mål
åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av fråga, som
inverkar på målets utgång, vare dock part berättigad att däremot fullfölja
talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer under Konungens
prövning.

6 §•

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt
fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut, varigenom
underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens
prövning, må ej överklagas, där ej beslut örn någons häktande eller
kvarhållande i häkte blivit av hovrätten fastställt.

7 §•

Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan än justitiekanslern
eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

8 §.

Mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende må talan ej
fullföljas, med mindre Konungen meddelat parten tillstånd därtill.

Vill målsägande eller tilltalad söka ändring i hovrätts slutliga utslag i
brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt, erfordras
ock därtill Konungens tillstånd. Utan sådant tillstånd må dock talan
fullföljas av den tilltalade, såvitt han genom utslaget blivit dömd till straff 1

Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1915:137, beträffande 6 § 1 mom. 1933:178 och 1939:320,
beträffande 6 § 2 mom. 1933: 178, beträffande 6 § 3 mom. och 7—10 §§ 1915: 137, beträffande

11 § 1917:253 och 1941:813, beträffande 12 och 13 §§ 1915:137, beträffande 16 § 1915:137 och
1934:28, beträffande 17,18 och 20 §§ 1915:137, beträffande 21 § 1929:27, beträffande 22—24,26 och
28—30 §§ 1915:137, beträffande 35 § 1915:137 och 1934: 28 samt beträffande 36, 37, 39, 42 och
43 §§ 1915: 137.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

arbete i minst ett år eller till förvaring eller internering; vill den tilltalade
i samband med talan i ansvarsfrågan överklaga utslaget jämväl i övrigt, må
det ock ske utan Konungens tillstånd.

9 §■

Tillstånd, som i 8 § omförmäles, må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av Konungen, eller parten visar, att talans prövning eljest
skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är, eller

2. om anledning förekommer till ändring i del slut, vartill hovrätten i sitt
utslag kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
förekomma till talans prövning.

Meddelas tillstånd, gäde det utslaget i dess helhet, såvitt parten för talan
däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot
utslaget.

10 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, tillstånd enligt 9 § första stycket 2 meddelas part, örn värdet av
vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kronor.
Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar tillstånd enligt 9 § första
stycket 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad, med mindre talan avser
sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på
grund av sin sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd med straffs ådömande
eller för brottet dömts till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart
i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld
till vite omedelbart i penningar ej under belopp, som nu sagts, eller för honom
bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering. 11

11 §.

Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom värjemålsed ålagts, eller
i annat mål än sådant, som blivit omedelbart i hovrätten anhängiggjort, dömt
till sådan ed, må hovrättens utslag ej utan Konungens tillstånd överklagas.
Örn sådant tillstånd gällö vad i 9 § är stadgat; dock må ej i något fall tillstånd
enligt 9 § första stycket 2 meddelas.

Har hovrätt i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt fullföljd,
upphävt beslut, varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga
målet, må talan mot hovrättens utslag ej fullföljas utan Konungens
tillstånd. Örn sådant tillstånd gällö vad i 9 § är stadgat; ej må dock tillstånd
enligt 9 § första stycket 2 meddelas, med mindre målet är sådant, att parten,
örn han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade

i Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

gått honom emot, skulle utan hinder av 10 § kunnat erhålla sådant tillstånd.

12 §.

Har hovrätt meddelat utslag i dit fullföljd fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles,
skall beträffande klagan över det utslag i tillämpliga delar gälla
vad ovan i 8—10 §§ är stadgat.

13 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt, må ej
utan Konungens tillstånd talan emot hovrättens utslag fullföljas allenast beträffande
rättegångskostnad. Om fullföl.jdstillstånd gäde vad i 9 § är stadgat;
dock må ej i något fall tillstånd enligt 9 § första stycket 2 meddelas.

16 §.

1 mom. Då hovrätt meddelar slutligt utslag, varemot talan ej må föras,
skall hovrätten i utslaget giva det till känna.

Finnes part icke vara berättigad till fullföljd av talan mot hovrätts utslag,
med mindre Konungens tillstånd därtill inhämtats, skall hovrätten ock
giva det till känna. Hovrätten angive tillika på vilka grunder sådant tillstånd
med hänsyn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika
delar av utslaget skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten örn innehållet
i 9 § andra stycket.

2 mom. Då hovrätt meddelar utslag eller beslut, varemot talan må av
någondera parten fullföljas antingen omedelbart eller först efter Konungens
tillstånd, skall däri givas till känna, huruvida klagan skall av parten föras
genom revisionsansökning eller besvär; och varde jämväl angivet, där talan
skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hovrätten
anmälas, samt, i annat fall, inom vilken tid och varest besvär skola anföras,
och vad klaganden i övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan ävensom,
då Konungens tillstånd till talans fullföljande erfordras, huru sådant
tillstånd enligt 37 § skall sökas.

3 mom. Hålles part i målet häktad, eller är part enligt beslut i målet intagen
i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan a sadan! intagande hallen
i förvar, skall utslag eller beslut, varom i 2 mom. är sagt, ofördröjligen genom
hovrättens föranstaltande delgivas parten, där det ej blivit för honom
muntligen avsagt.

17 §.

Menar part, att beslut, som i 16 § 1 mom. sägs, är oiiktigt, åge han i samband
med fullföljande av talan mot hovrättens utslag påkalla prövning av
frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna i 10 g
hinder möter för tillstånd enligt 9 § första stycket 2, skall den avgöras i samband
med partens ansökan om tillstånd att fullfölja talan; i fall som nu
sagts må prövning av frågan påkallas i ansökningen. Till stvikande av vär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

det av vad part tappat i hovrätten må ej hos Konungen förebringas ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma
under högsta domstolens prövning.

Vad hovrätt jämlikt 16 § 2 mom. föreskrivit örn sättet för fullföljden skall
lända till efterrättelse; motparten må ej heller i övrigt draga frågan örn de
jämlikt sagda moment meddelade föreskrifternas riktighet under Konungens
prövning.

18 §.

Vill part utverka sig tillstånd, varom i detta kapitel förmäles, fullgöre vad
för varje särskilt fall är föreskrivet beträffande talans fullföljande. Har hovrätten
förklarat, att talan ej må föras mot dess utslag, och vill part påkalla
prövning av beslutet, meddele hovrätten på begäran underrättelse som i 16 §
2 morn. sägs.

20 §.

Nedsätter den, som vill fullfölja talan, föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning, men förmår han på grund av fattigdom ej
tillika nedsätta fullföljdsavgift, vare det ej hinder för honom att fullfölja
talan, om han med intyg av Konungens befallningshavande eller underrätten
eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kommunalborgmästaren eller
landsfiskalen eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark,
lappfogden i den ort, där sökanden har sitt hemvist, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp,
som skall nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, vare det likväl
ej hinder för honom att fullfölja talan, om han med intyg, som nu sagts, styrker,
att han icke äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller
efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Äro för den myndighet,
hos vilken intyg sökes, sökandens förmögenhetsvillkor icke kunniga,
uppdrage myndigheten åt trovärdig person att hålla undersökning därom och
give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att sist å trettionde dagen från
den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten anmäla missnöje.

Den, som---anmäla missnöje.

Ej vare---höra motparten.

22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

till säkerhet för kostnadsersättning nedsatts, skall han före utgången av
nämnda tid inkomma med sådant intyg om fattigdom, som i 20 § sägs.

Har part i rätt tid inkommit med vederbörlig myndighets intyg om fattigdom,
men är intyget ej av det innehåll, som i 20 § föreskrives, varde parten
förelagt att inom viss tid inkomma med behörigt intyg, vid äventyr att, där
sådant intyg icke är i hovrätten tillgängligt, då missnöjesanmälan företages
till prövning, parten skall hava förlorat sin talan. Ingiver parten i stället för
intyg, som nu sagts, Konungens befallningshavandes bevis örn nedsättning av
det belopp, varom fråga är, vare det ock gilh.

23 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med underrättelse
örn vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av sin talan.
Erfordras Konungens tillstånd till talans fullföljande, varde jämväl angivet,
huru sådant tillstånd enligt 28 § skall sökas.

Ej må--- — Konungens prövning.

24 §.

Varder ej missnöje anmält på sätt och inom tid, som i 21 § stadgas, eller
försummar part att iakttaga något av vad i 22 § är föreskrivet, stånde hovrättens
utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsäde
hovrätten ny tid.

Har missnöjesanmälan---genom besvär.

26 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall sist å
fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, till Konungens nedre justitierevision
inkomma med revisionsinlaga. Vid inlagan toge sökanden överklagade
utslaget jämte bevis om anmält missnöje ävensom underrättens protokoll
i målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten
förda protokoll.

28 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i detta kapitel
förmäles, skall i mål, som fullföljes genom revisionsansökning, fogas vid revisionsinlagan.
Ansökan må ock göras i revisionsinlagan.

Ansökningen skall innehålla de skäl, å vilka den grundas. Andra skäl
komma ej under bedömande.

29 §.

Finner vid prövning av ansökan, som i 28 § omförmäles, Konungen nödigt
att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt
stadgat i tillämpliga delar gälla. Är ansökningen ej gjord i revisionsinlagan,
skall vid delgivning av ansökningen revisionsinlagan bifogas. Varder
ansökningen avslagen, må i samband med beslutet härom ersättning för
kostnad tillerkännas part, som hörts över ansökningen.

Bifalles ansökningen — -— — nu sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom föreskriven tid inkomma
med revisionsinlaga eller ansökan, som i 28 § sägs, stånde hovrättens utslag
fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen
ny tid.

Varder ansökan---meddelade beslut.

35 §.

Vill någon anföra besvär över hovrätts utslag eller beslut, skall han sist å
trettionde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gavs, till nedre justitierevisionen
inkomma med sina besvär. Vid besvären foge klaganden överklagade
utslaget eller beslutet samt underrättens och hovrättens i målet förda
protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten efter ty i 40 § sägs.

Part, som--— delgavs honom.

Har hovrätt---viss tid.

36 §.

Klaganden skall inom den i 35 § angivna tid till nedre justitierevisionen
inkomma med Konungens hefallningshavandes bevis om nedsättning av de i
19 § föreskrivna belopp; har ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning nedsatts, skall han före utgången av
nämnda tid inkomma med sådant intyg om fattigdom, som i 20 § sägs.

Har klaganden i rätt tid inkommit med vederbörlig myndighets intyg om
fattigdom, men är intyget ej av det innehåll, som i 20 § föreskrives, varde
klaganden förelagt att inom viss tid inkomma med behörigt intyg, vid äventyr
att, där sådant intyg icke är hos Konungen tillgängligt, då målet företa•
ges till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan. Ingiver klaganden
i stället för intyg, som nu sagts, Konungens hefallningshavandes bevis om
nedsättning av det belopp, varom fråga är, vare det ock gilh.

37 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i detta kapitel
förmäles, skall i mål, som fullföljes genom besvär, fogas vid besvärsskriften.
Ansökan må ock göras i besvärsskriften.

Ansökningen skall innehålla de skäl, å vilka den grundas. Andra skäl komma
ej under bedömande.

39 §.

Hava ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen fullföljas,
besvär inom den tid inkommit, eller försummar klaganden att inom
föreskriven tid inkomma med bevis om nedsättning av de i 19 § omförmälda
belopp eller i stället iakttaga vad i 36 § är för särskilda fall stadgat eller att
inom sagda tid inkomma med ansökan örn tillstånd, som i 37 § avses, stånde
hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Varder ansökan, som i 37 § sägs, avslagen, stånde överklagade utslaget
eller beslutet fast, därom besked intages i Konungens över ansökningen meddelade
beslut.

42 §.

Finnes någon böra höras över ansökan, som i 37 § sägs, eller över besvär,
som hos Konungen anförts, eller över annan inlaga, som i målet ingivits till
Konungen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga
delar gälla. Är ansökan, som nu sagts, ej gjord i besvärsskriften, skall vid delgivning
av ansökningen besvärsskriften bifogas; i föreläggande för motparten
skall intagas underrättelse, att han har att yttra sig jämväl över besvären.
Varder ansökningen avslagen, må i samband med beslutet härom ersättning
lör kostnad tillerkännas part, som hörts över ansökningen.

Då motparten höres över besvär, skola jämväl hovrättens utslag i målet
samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten
ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom.

Skall delgivning av besvär äga rum, sedan klaganden erhållit Konungens
tillstånd att fullfölja talan, skall jämväl Konungens beslut delgivas motparten.

43 §.

Gör Konungen---avgiften kronan.

Har part nedsatt fullföljdsavgift, ändå att sådan rätteligen ej skolat av honom
gäldas, förordne Konungen i samband med avgörande av målet eller,
där ansökan örn tillstånd, varom i detta kapitel förmäles, varder avslagen, i
samband med beslutet härom, att han äger återfå avgiften.

Om och i vad män belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom förordnar
ock Konungen vid meddelande av utslag i fullföljt mål eller på ansökan, som
i 34 § sägs, eller, där ansökan örn tillstånd, varom i detta kapitel förmäles,
varder avslagen, i samband med beslutet härom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock skall i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag tillämpas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1932 (nr 270) örn behörighet
för kommunalborgmästare att utfärda fattigdomsintyg, som omförmäles i
30 kap. 22 § rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag

örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Majrts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 14 maj 1915 angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt i det följande angives.

1 §•

Kungl. Maj:ts---i lagrådet.

2 §•

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Å envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon
av avdelningarna alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor
om året.

För handläggning, vid vilken högsta domstolen enligt 3 § är domför med
tre ledamöter, må avdelning uppdelas eller eljest, i den mån det lämpligen
kan ske, en eller flera särskilda grupper bildas.

3 §•

Erfordras enligt lag tillstånd av Konungen för måls dragande under Konungens
prövning, ankomme på tre justitieråd att pröva och avgöra ansökan
om sådant tillstånd. Yppa sig olika meningar, varde tillstånd beviljat, såframt
två av ledamöterna äro ense därom eller i fall, som i 9 § första stycket
2 av 30 kap. rättegångsbalken avses, någon ledamot finner skäl bifalla
ansökningen.

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika
fråga om yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de
domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande i
sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd.

4 §•

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta
domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock att intill den 1 januari
1946 i stället för 2 § andra stycket nya lagen bestämmelserna i 2 § första
stycket i deras äldre lydelse fortfarande skola gälla.

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1932:136.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § andra stycket utsökningslagen1 skall upphöra
att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock skall i fråga om
verkställighet av hovrätts dom, som tidigare meddelats, äldre lag tillämpas.

1 Senaste lydelse av 49 §, se SFS 1939:304.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,

Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga om
nedbringande av arbetsbalansen i högsta domstolen samt anför därvid följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
andra huvudtiteln, punkt 11, föreslagit riksdagen att till avlöningar till befattningshavare
vid nedre justitierevisionen för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 686 500 kronor, vilket innebär en höjning av det innevarande
budgetår för samma ändamål utgående anslaget med 19 000 kronor.

Vid föredragning av anslagsfrågan anförde jag, att höjningen av anslaget
påkallades av den stadigt ökande tillströmningen av mål till högsta domstolen,
vilken medfört en avsevärd ökning i det arbete som avilade nedre justitierevisionen
och påkallat en förstärkning av dennas arbetskrafter med en extra
revisionssekreterare och viss biträdespersonal. Jag framhöll vidare, att fråga
väckts om mera omfattande åtgärder till nedbringande av högsta domstolens
arbetsbalans. Jag erinrade därvid om att lagrådet i utlåtande den 9 oktober
1944 över förslag till lag örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
understrukit angelägenheten av att någon tyngande arbetsbalans icke
förelåge i högsta domstolen vid den tidpunkt, då den nya rättegångsordningen
trädde i tillämpning, samt uttalat sig för att åtgärder för att förekomma detta
vidtoges snarast möjligt. Lagrådet hade yttrat, att någon minskning i balansen
måhända kunde vinnas genom ändringar i domstolens arbetssätt men att
ytterligare åtgärder vore erforderliga, i vilket hänseende lagrådet förordat
antingen en ökning av tillgängliga arbetskrafter eller en begränsning av rätten
till fullföljd till högsta domstolen. Jag anförde, att med anledning av lagrådets
sålunda gjorda uttalanden och då det uppenbarligen vore nödvändigt,
att arbetsbalansen i högsta domstolen nedbringades i god tid före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, hade inom justitiedepartementet igångsatts ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

redning rörande detta spörsmål samt att resultatet av detta utredningsarbete
kunde komma att medföra behov av ytterligare förstärkning av arbetskrafterna
inom nedre justitierevisionen.

Ifrågavarande utredningsarbete är numera avslutat och har resulterat i
framläggandet av en promemoria angående nedbringande av arbetsbalansen
i högsta domstolen. Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid
fogade lagförslag, anhåller jag att få upptaga detta ärende till behandling.
Jag torde därvid till en början få lämna en kort redogörelse för stadgandena
i gällande rätt och i nya rättegångsbalken om rätten att fullfölja mål till
högsta domstolen ävensom för gällande bestämmelser om högsta domstolens
organisation och arbetssätt. Vidare torde jag få meddela vissa uppgifter örn
högsta domstolens arbetsbörda samt om storleken av föreliggande balans. I
övrigt torde jag i dessa delar liksom beträffande tidigare åtgärder för balansens
avarbetande m. m. få hänvisa till förenämnda promemoria, vilken torde
— med uteslutande av författningsförslagen — få fogas som bilaga vid detta
protokoll (Bilaga A).

Jämlikt 30 kap. rättegångsbalken i den lydelse detta kapitel erhöll
genom 1915 års lagstiftning gälla vissa begränsningar i rätten att fullfölja
mål till högsta domstolen. Mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt
tvistemål eller ärende, som angår penningar eller sådant som kan skattas i
penningar, må talan ej fullföljas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat
uppenbart icke uppgår till 1 500 kronor (summa revisibilis). Rör målet även
sådant, som ej kan skattas i penningar, och har utslaget därutinnan gått parten
emot, äger han dock fullfölja talan i målet. I brottmål, som fullföljts
till hovrätt eller blivit dess prövning underställt, må målsägande ej söka
ändring i hovrättens utslag, om ej hans talan avser ansvar för brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa. Ej heller den tilltalade äger söka
ändring i hovrättens utslag med mindre han blivit sakfälld för sådant brott
eller för annat brott dömts till frihetsstraff eller någon av vissa andra med frihetens
förlust förenade påföljder, mistning av befattning på viss tid eller
dagsböter ej under sextio eller fällts till böter eller vite i penningar ej under
1 500 kronor. Rör brottmål annat än ansvar, gälla motsvarande regler som
för tvistemål och ärenden. Part, som enligt nu angivna regler ej äger fullfölja
talan, äger dock hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande.
Sådant tillstånd må meddelas, örn det för enhetlig lagtolkning eller rättstilllämpning
är av synnerlig vikt, att hans talan prövas, eller ock parten visar,
att talans prövning för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande
målet.

Enligt den fullföljdsordning, som är föreskriven i 54 kap. 9 och 10 §§ n y a
rättegångsbalken, erfordras i mål, som från underrätt fullföljts till
hovrätt, i regel särskilt tillstånd för att talan mot hovrättens dom eller beslut
i målet skall komma under högsta domstolens prövning. Sådant tillstånd,
prövningstillstånd, må meddelas allenast 1. om för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse
utöver det föreliggande målet (prejudikat- och intressedispens) eller 2. om
anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller
eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans
prövning (ändringsdispens). I mål, motsvarande dem, som drabbas av nu
gällande fullföljdsbegränsningar, må prövningstillstånd endast meddelas enligt
punkt 1.

Liksom för närvarande skall även enligt nya rättegångsbalken behandling
av frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas tillkomma tre justitieråd;
för meddelande av prövningstillstånd enligt punkt 2 erfordras allenast,
att någon av ledamöterna anser, att sådant bör lämnas.

I motsats till 1915 års lagstiftning omfatta nya rättegångsbalkens ifrågavarande
bestämmelser i stort sett samtliga från underrätt fullföljda mål
och alltså även sådana, där fullföljd nu i regel står helt öppen. För sistnämnda
mål gäller för närvarande allenast den begränsningen, att part, som på
grund av fattigdom ej förmått att nedsätta ens det belopp, som avser kostnadsersättning
till motparten, ej äger utan särskilt tillstånd fullfölja talan;
huruvida sådant tillstånd bör meddelas, skall prövas med hänsyn till omständigheterna
i målet. Enligt nya rättegångsbalken är denna regel, i den avfattning,
som tidigare angivits, utsträckt att avse samtliga nu åsyftade mål; genom
denna utvidgning har den särställning, som fattig part nu intager i förhållande
till andra parter, kunnat bortfalla.

Högsta domstolen skall enligt lagen den 14 maj 1915 angående
Kungl. Maj : t s högsta domstols tjänstgöring på avdelningar
utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre tjänstgöra i lagrådet.
Enligt § 22 regeringsformen kunna ringare mål i högsta domstolen prövas
och avgöras av fem ledamöter så ock av fyra, örn alla fyra äro ense om
slutet. Över viktigare saker skola minst sju döma. Det högsta antal ledamöter
som — med undantag för de s. k. plenimålen, vilka avgöras av högsta
domstolen i dess helhet — må deltaga i avgörandet av något mål är åtta.
Högsta domstolen skall enligt nämnda lag den 14 maj 1915 under tjugunio
veckor av året arbeta på tre avdelningar, under åtta veckor på en avdelning
samt under den övriga delen av året med undantag av tre veckors julferier och
två veckors påskferier eller under tio veckor på två avdelningar. För avgörande
av dispensansökningar, därvid domstolen är domför med tre ledamöter,
skall tjänstgöring fullgöras på en särskild avdelning, dispensavdelningen.
Jämlikt § 20 regeringsformen skola två av Konungen särskilt 1''örordnade miiitärpersoner
av högre grad deltaga i avgörandet av mål som från krigsdomstolarna
dragas under högsta domstolens prövning; domarnas antal må emellertid
därigenom icke överstiga åtta. Dessa militära ledamöter deltaga icke i
dispensprövning.

De i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden äga fördela tjänstgöringsskyldigheten
sig emellan. Ledamöterna cirkulera å avdelningarna efter
en viss plan. Avdelningarnas sammansättning växlar alltså inom vissa tidsperioder,
i regel en vecka. En avdelning, sammansatt av sju ledamöter, tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

gör hela året med undantag av ferierna eller alltså under fyrtiosju veckor, en
avdelning om fem ledamöter under trettionio veckor och en annan avdelning
om fem ledamöter under tjugunio veckor om året. Det sammanlagda antalet
på en gång å dömande avdelningar i högsta domstolen arbetande justitieråd
utgör alltså sjutton; de återstående fyra justitieråden tagas i anspråk för
tjänstgöring å den särskilda dispensavdelningen samt såsom ersättare för övriga
ledamöter vid sjukdom och andra förhinder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att hela antalet tjänstgöringsveckor
för samtliga avdelningar för år utgör 115 eller, med jämn fördelning
å samtliga tre avdelningar, 38 1I3. Arbetet å tjänsterummet fortgår varje vecka
under fem helgfria dagar med en arbetstid av minst fyra timmar dagligen.
Härtill kommer ett betydande hemarbete för avfattande av domar och utslag
i föredragna mål.

Till högsta domstolen fullföljda mål samt ärenden som ankomma på högsta
domstolens åtgärd föredragas inför domstolen av revisionssekreterare. För
innevarande budgetår äro anvisade medel till, förutom i personalförteckningen
för nedre justitierevisionen upptagna tjugusju revisionssekreterare, fyra extra
revisionssekreterare under hela året och ytterligare en extra revisionssekreterare
under halva året. I nedre justitierevisionen fördelas målen och ärendena
mellan revisionssekreterarna i regel efter sådana grunder att envar
revisionssekreterare kommer att fullgöra föredragning under 20 dagar om
året.

Arbetsbördan i högsta domstolen och nedre justitierevisionen
under de senaste fyra åren ävensom den vid utgången
av ettvart av nämnda år föreliggande arbetsbalansen framgår av nedanstående
tabeller. De däri lämnade siffrorna äro i några fall ej fullt exakta,
beroende på smärre räknefel i primärmaterialet. Det må erinras att uppgifterna
avse till vederbörande rotlar inkomna mål och ärenden. Antalet vid
en given tidpunkt föreliggande mål som väl inkommit till nedre justitierevisionen
men såsom icke kompletta för föredragning ej fördelats på rotlar utgör
i genomsnitt ett par hundra. Vid utgången av år 1944 var antalet 268.

År	Revisionsmål	Besvärsmål	Summa
Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade
1941	269	551	269	282	733	976	753	223	1002	1527	1022	505
1942	342	624	305	319	824	1047	816	231	1166	1671	1 121	550
1943	346	665	322	342	957	1188	895	294	1303	1853	1217	636
1944	383	725	258	467	1169	1463	1099	364	1552	2188	1357	831

Anm. Antalet inkomna mål har reducerats med antalet avskrivna samt till annan rotel
överförda.

Kungl. Majlis proposition nr 251.

År	Ans. om resning	m. m.1	Ans. om nåd	övriga	, 2 ärenden*
Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade
1941	74	116	68	48	768	850	746	104	166	186	160	25
1942	55	104	67	37	871	975	882	93	170	194	178	16
1943	67	105	59	46	1182	1275	1155	120	188	205	183	22
1944	69	115	73	42	1516	1636	1470	166	213	235	203	27

1 Även ansökningar om återställande av försutten tid.
5 Huvudsakligen ansökningar om fullföljdsdispens.

Å r	Summa mål och ans. resning m. m.	örn	Summa summarum
Under året inkomna	Sta till hand-läggning	Under året avgjorda	Balan- Jferade	Under året inkomna	Sta till hand-läggning	Under året avgjorda	Balan-serade J
1941................	1076	1643	1090	553	2 010	2 679	1996	682
1942................	1222	1775	1188	587	2 263	2 944	2 248	696
1943................	1370	1958	1276	682	2 740	3 438	2 614	824
1944................	1621	2 303	1430	873	3 350	4174	3108	1066

Den i tabellerna lämnade översikten utgör ett sammandrag av de från nedre
justitierevisionen lämnade statistiska uppgifterna rörande arbetsläget på de
olika rotlama. En beräkning av den vid de två senaste årsskiftena föreliggande
effektiva arbetsbalansen i fråga om mål — avseende mål, i vilka skriftväxlingen
avslutats men som icke avgjorts, föredragna ej expedierade mål

frånräknade — har lämnat följande resultat.

År Revisionsmål Besvärsmål Summa

1943 ................... 336 330 666

1944 ................... 454 389 843

Promemorian.

I promemorian ha diskuterats två olika utvägar att åstadkomma en ökad
arbetsprodukt inom högsta domstolen och därigenom nedbringa dennas arbetsbalans.
Den ena är att utöka ledamotsantalet på sätt skedde år 1935, då
frågan om högsta domstolens arbetsbalans senast var aktuell. Den andra, som
förordas i promemorian, är att redan nu, före ikraftträdandet av nya
rättegångsbalken, göra fullföljdcn beroende av tillstånd enligt de grunder som
avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nya rättegångsbalken.

Det har i promemorian anförts, att vid övervägande av frågan, huruvida
nya rättegångsbalkens fullföljdsordning redan före nya rättegångsbalkens

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

ikraftträdande borde i huvudsak genomföras med bibehållande i övrigt av
äldre rättegångsordning, främst det spörsmålet inställde sig, örn en sådan åtgärd
vore förenlig med de rättssäkerhetsintressen som fullföljden till högsta
domstolen vore ägnad att tillgodose. Därvid bär erinrats om att lagrådet i
sitt förenämnda yttrande berört denna fråga och framhållit, att vissa invändningar
ur antydda synpunkt visserligen kunde göras men att i det tvångsläge,
som nu förelåge, dessa icke borde få vara avgörande, ävensom att lagrådet
ifrågasatt vissa undantag från reglerna om särskilt tillstånd som villkor
för rätt att fullfölja talan, såsom i fråga örn mål, i vilka tilltalad fällts
till strängt straff.

Härefter anföres i promemorian:

Det torde vara obestridligt, att nya rättegångsbalkens på muntlighet och
bevisomedelbarhet grundade förfarande i såväl underrätt som hovrätt innebär
större garantier för riktiga domslut redan i de lägre instanserna än det
nu tillämpade förfarandet erbjuder. I detta sammanhang måste emellertid
beaktas att, då fråga är om ändringsdispens, alla till högsta domstolen fullföljda
mål komma att antingen vid dispensprövningen eller, örn dispens meddelas,
vid den därpå följande handläggningen å fullsutten avdelning bliva
föremål för en fullständig prövning, såvitt den fullföljda talan avser hovrättens
domslut. Skulle vid dispensprövningen framkomma anledning till
ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, skall tillstånd beviljas; det nu
sagda gäller även örn eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
lörekomma till talans prövning. Såsom framgår av processlagberedningens
motiv avses med detta stadgande sådana fall då, oberoende av utsikten till
ändring i hovrättens avgörande, den fullföljda talans prövning kan anses påkallad
av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse, såsom då målet är av stor
social betydelse liksom då målet rör grovt brott eller betydande ekonomiska
värden eller då en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande
brott. En ytterligare garanti är, att för prövning å fullsutten avdelning erfordras
allenast, att av de i dispensprövningen deltagande tre justitieråden
ett justitieråd uttalar sig därför.

Med hänsyn till det anförda har befunnits, att ur säkerhetssynpunkt några
avgörande betänkligheter icke torde möta mot att redan nu i huvudsak övergå
till nya rättegångsbalkens fullföljdsordning, under förutsättning dock att,
i enlighet med lagrådets uttalande, tilltalad som dömts till strängt straff tillförsäkras
rätt att utan tillstånd fullfölja sin talan. I enlighet härmed har
i promemorian från reglerna örn särskilt tillstånd som villkor för rätt att
fullfölja talan gjorts undantag för det fall att tilltalad klagar över utslag,
varigenom han dömts till straffarbete i minst ett år. Härmed har jämställts,
att den tilltalade dömts till förvaring eller internering.

I fråga om den av de föreslagna fullföljdsreglerna beräknade arbetsvinsten
har i promemorian anförts:

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

arbete, som nedlagts för tillståndsprövningen, ett tillskott i arbetsbördan. I
viss utsträckning kan detta tillskott uppvägas därav att tillståndsprövningen
i de mål, vari tillstånd vägras, kan väntas taga i anspråk mindre tid än målets
prövning och avgörande å fullsutten avdelning. Å andra sidan måste beaktas,
att även tillståndsprövningen i det stora flertalet fall förutsätter en
fullständig prövning av målet; för att en ansökan om ändringsdispens skall
kunna avslås, måste alltid sådan prövning föregå. Syftet att ej blott motverka
arbetsbalansens stegring utan även åvägabringa en mera betydande
minskning i denna kan därför uppenbart endast nås under den förutsättningen,
att det lägre domförhetsantalet vid tillståndsprövningen kan vid anordnandet
av ledamöternas tjänstgöring till fullo utnyttjas. Härför erfordras
en uppdelning av högsta domstolens ledamöter å ett större antal arbetsgrupper
än som för närvarande är fallet.

Det framhålles i promemorian, att vinsten av tillståndsprövningen ur arbetssynpunkt
tydligen i hög grad är beroende av relationen mellan hela antalet
fullföljda mål å ena sidan och, å den andra, antalet mål, däri tillstånd
kommer att beviljas; ju högre det sistnämnda talet är dess mindre blir resultatet
av anordningen. Utgångspunkt för beräkningarna av denna relation
har varit ändringsprocenten i de till högsta domstolen fullföljda målen. Det
har visat sig, att denna ändringsprocent under lång tid hållit sig tämligen
konstant vid omkring 20. Processlagberedningen har emellertid framhållit,
att då det gäller att beräkna det relativa antalet beviljade prövningstillstånd,
denna procent bör sättas ej oväsentligt högre än ändringsprocenten. Processlagberedningen
har ansett sig böra beräkna den till 30. Antalet mål, vari
fullföljdstillstånd meddelas, har vid den provisoriska reglering varom nu är
fråga ansetts böra sättas ännu högre, förslagsvis till 35 procent.

I organisatoriskt hänseende förutsättes i promemorian, att det förslag till
ändring i § 22 regeringsformen, vilket av Kungl. Maj:t framlagts för 1944
års riksdag och av riksdagen antagits som vilande, slutligen antages. Enligt
detta är högsta domstolen i alla mål domför med fem ledamöter. Därjämte
har överlämnats att i allmän lag bestämma domfört antal vid prövning av
nådeärenden.

Promemorians förslag innebär, att högsta domstolens 21 i lagrådet ej tjänstgörande
ledamöter indelas å tre avdelningar, vilkas sammansättning skall vara
fast i perioder örn lämpligen tre veckor. Varje avdelning skall tjänstgöra i
sammanlagt 40 veckor årligen, vilket innebär en viss ökning i förhållande till
den nuvarande ordningen, enligt vilken de tre avdelningarna såsom förut
nämnts tjänstgöra sammanlagt 115 veckor. Ökningen uppkommer till större
delen genom att julferierna minskas från tre till två veckor. För avgörande
av dispensansökningar skola avdelningarna uppdelas i grupper örn tre ledamöter
eller ock särskilda grupper örn tre ledamöter på annat sätt bildas av
avdelningarna.

I promemorian angives sammanlagda antalet årligen inkommande revisions-
och besvärsmål böra för år beräknas till omkring 1 700, varav omkring
100 ej erfordra dispens. Förutsatt alt å varje sessionsdag medhinnes tillståndsprövning
i lyra mål skulle härför åtgå 400 sessionsdagar eller, fördelade
på sex grupper, omkring 05 sessionsdagar för varje grupp. Under förut Biliang

till riksdagens protokoll 1915. 1 sami. Nr 251.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

sättning vidare att varje avdelning är i tjänstgöring 40 veckor skulle för tillståndsprövning
avdelningen omkring 1 V2 sessionsdag varje vecka arbeta på
två grupper. Om därjämte antages, att av veckans fem sessionsdagar en halv
dag tages i anspråk för justering, återstå för behandling av mål och ärenden,
som kräva fullsutten avdelning, tre sessionsdagar under veckan, motsvarande
för samtliga avdelningar 360 sessionsdagar örn året. I det antal mål
och ärenden, som skola handläggas inför fullsutten avdelning, ingå beträffande
året efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande i första hand nu balanserade
mål och ärenden, i promemorian beräknade till 800. Härtill komma
de mål och ärenden, i vilka fullföljdstillstånd meddelats, uppgående till

för vilka tillstånd ej erfordras. Slutligen tillkomma, bortsett från nådeärenden,
vissa ansökningsärenden, förslagsvis beräknade till 75. Det sammanlagda
antalet mål och ärenden, som kräva handläggning inför fullsutten avdelning,
skulle alltså under första året av de nya fullföljdsreglernas tillämpning uppgå
till omkring 1 535 mål. Från detta antal hör emellertid avgå det antal mål
och ärenden, som kan anses utgöra normal arbetsbalans. Detta antal beräknas
i promemorian till omkring 500 mål, varefter för handläggning återstå

1 035 mål och ärenden. Med ledning av högsta domstolens nuvarande arbetskapacitet
har å varje hel sessionsdag ansetts böra i genomsnitt antagas belöpa

2 V2 mål eller alltså för helt år (2,5 X 360) 900 mål. Efter första arbetsårets
slut skulle alltså — bortsett från förut avräknade 500 mål — återstå en arbetsbalans
av 135 mål. Med utgångspunkt från förut angivna beräkningar
skulle under andra arbetsåret situationen gestalta sig på följande sätt: antalet
mål, som kräver handläggning å fullsutten avdelning, skulle utgöra (135 +
560 + 100 + 75) 870 mål. Detta antal understiger något högsta domstolens
förut angivna årliga arbetskapacitet. Det skulle alltså kunna antagas, att
efter omkring två års förlopp arbetsbalansen skulle vara nedbragt till omkring
500 mål eller det antal som vid beräkningarna lämnats åt sidan såsom
i stort sett motsvarande normal arbetsbalans.

Vid den sålunda gjorda beräkningen har förutsatts, att mellan dispensprövning
och handläggning inför fullsutten avdelning en uppdelning äger rum å
veckans särskilda sessionsdagar. Får uppdelningen i stället avse särskilda
veckor, kommer mot en veckas dispensprövning att svara två veckors handläggning
inför fullsutten avdelning. Till förmån för en sådan anordning har
funnits tala att därigenom vid föredragning av större mål, som kräva mer än
en dag, avbrott i handläggningen kan undvikas. Såsom nämnts föreslås också
att avdelningarna under perioder örn tre veckor skola ha oförändrad sammansättning.
En dylik indelning är förutsättning för den arbetsbesparande
anordningen att dispensprövning och slutlig handläggning av ett mål skola
äga rum å samma avdelning och i så nära anslutning som möjligt. Detta bär
befunnits möjligt att genomföra beträffande besvärsmålen.

I de förut verkställda beräkningarna ingår icke behandlingen av nådeären -

35 x 1 600''

560, samt ytterligare ett antal, i det föregående angivet till 100,

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

den, för vilkas handläggning årligen beräknas åtgå 60 sessionsdagar. Erforderlig
arbetskraft härför kommer att stå till buds därigenom att det för
handläggning under en treveckorsperiod kommer att åtgå allenast (3 [6 + 5 +
5]) 48 ledamöter mot för närvarande (3 [7 + 5 + 5]) 51 ledamöter. Denna
besparing motsvarar en grupp om tre ledamöter under 60 dagar.

För nedre justitierevisionens del bar den ökade avverkningen av mål och
ärenden förutsatts kräva förstärkning av arbetskrafterna.

En omläggning av fullföljdsförfarandet efter nu angivna riktlinjer förutsätter
en omarbetning av 30 kap. rättegångsbalken. Vidare erfordras vissa
ändringar i lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar, vilka
ändringar i sin tur äro beroende av att förut omförmälda, såsom vilande antagna
grundlagsändringsförslag slutgiltigt antages. De verkställighetsregler
som meddelas i 49 § andra stycket utsökningslagen i fråga örn hovrätts dom
i vissa fall lia ansetts icke lämpligen böra bibehållas. Förslag till erforderliga
lagändringar ha fogats vid promemorian.

Yttranden över promemorian.

över promemorian och de därvid fogade lagförslagen lia högsta domstolens
ledamöter avgivit yttrande vid sammanträde den 5 februari 1945. Vidare ha,
efter remiss, yttranden avgivits av rikets hovrätter, nedre justitierevisionen,
justitiekanslersämbetet, justitieombudsmannen och militieombudsmannen
ävensom av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Förslagen ha tillstyrkts av majoriteten (14 ledamöterL) inom högsta domstolen,
samtliga hovrätter, justitieombudsmannen och militieombudsmannen.
Minoriteten (6 ledamöter) inom högsta domstolen har tillstyrkt förslaget om
fullföljdstillstånd som villkor för rätt att fullfölja talan till högsta domstolen
men därjämte förordat en tillfällig ökning av antalet ledamöter med en. Yttranden
i avstyrkande riktning ha avgivits av nedre justitierevisionen, justitiekanslersämbetet
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Nedre justitierevisionen
och nämnda styrelse ha därvid anfört, att en tillfällig utökning av
antalet ledamöter i högsta domstolen vore att under rådande förhållanden föredraga
framför införande av utvidgat dispensförfarande. Justitiekanslersämbetet
har yttrat, att promemorians förslag ej borde genomföras såframt
icke varje annan utväg till arbetsbalansens nedbringande otvetydigt befunnes
mindre lämplig än den föreslagna. I detta sammanhang torde även böra nämnas,
att nedre justitierevisionen velat ifrågasätta huruvida andra åtgärder vore
erforderliga än vissa organisatoriska jämkningar i fråga om domföra antalet
ledamöter i högsta domstolen.

Det i promemorian gjorda uttalandet örn angelägenheten av att
balansen i högsta domstolen nedbringas har i flera yttranden
kraftigt understrukits. Även i de yttranden, vilka eljest gå i avstyrkande
riktning, har framhållits vikten av att ingen tyngande balans föreligger
i högsta domstolen, då den nya rättegångsordningen träder i tillämpning.

1 Justitieråden Stenbeck, Afzelius, Forsberg, Grefberg, von Steyern, Forssman, Bellinder,
Gyllenswärd, Sterzel, Dahlman, Strandberg, Hellquist, Ljunggren och Lech.

2 Justitieråden Geijer, Lawski, Alsén, Ericsson, Nissen och Hagander.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Vad angår den i promemorian behandlade fråga n, h n : livida med
hänsyn till rättssäkerheten avgörande betänkligheter
möta genomförandet av de föreslagna begränsningarna
i fullföljdsrätten, har i allmänhet någon erinran icke
framställts mot promemorians ståndpunkt.

Göta hovrätt har sålunda anfört:

Nya rättegångsbalkens regler om särskilt prövningstillstånd såsom villkor
för fullföljdsrätt till högsta domstolen bygga visserligen på det förändrade
rätlegångsförfarandet i underrätt och hovrätt, vilket på grund av dess bärande
principer får anses utgöra säker garanti för fullständig och tillförlitlig utredning
i målen och rikliga domslut däri. Men då även det nu tillämpade rättegångssättet
enligt hovrättens uppfattning utgör en betryggande grundval för
rättsligt avgörande i högsta domstolen enligt nya rättegångsbalkens regler om
fullföljdsrätt, anser hovrätten, att någon principiell betänklighet icke bör
möta mot att redan nu införa dessa regler. I detta sammanhang vill hovrätten
erinra om att en viss anpassning till det nya rättegångsförfarandet, såvitt angår
underdomstolarna, anbefallts genom kungl, cirkuläret den 13 oktober
1944 samt att, såvitt angår hovrätterna, en alltmer vidgad tillämpning av
muntlig förhandlingsform förekommer. På grund av vad sålunda anförts
och av skäl, som framläggas i promemorian, anser hovrätten, att den föreslagna
åtgärden icke kan anses innebära någon fara för rättssäkerhetens
åsidosättande. Hovrätten vill därför icke framställa någon erinran i princip
mot den i promemorian förordade lagändringen.

A andra sidan ha i vissa yttranden ur nu ifrågavarande synpunkt gjorts
invändningar mot de föreslagna fullföljdsbegränsningarna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har sålunda erinrat, alt lagrådet i
sitt i det föregående omnämnda yttrande anfört, att ur synpunkten av de
rättssäkerhetsintressen, som fullföljden till högsta domstolen är ämnad att
tillgodose, vissa invändningar kunde göras mot ett genomförande i huvudsak
av nya rättegångsbalkens fullföljdsordning redan före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Styrelsen har vidare anfört:

Styrelsen vill starkt understryka det berättigade i dessa invändningar. Den
omständigheten att nya rättegångsbalken generellt förutsätler prövningstillstånd
måste ses mot bakgrunden av den förbättrade processordning, som samtidigt
införes i underrätt och hovrätt. Av särskild betydelse är härvid det förhållandet,
att huvudförhandling med muntlighet och bevisomedelbarhet blir
den normala rättegångsformen även i hovrätterna. Så länge hovrätterna i huvudsak
döma på grundval av ett rent skriftligt material (den »muntlighet»,
som är förenad med de nuvarande s. k. muntliga förhören, ersätter på intet
sätt en modern huvudförhandling) måste förslaget att begränsa fullföljdsrätten
till högsta domstolen genom regler om obligatorisk dispensprövning ingiva
allvarliga betänkligheter. Väl kan det sägas, att så som det nu framlagda
förslaget utformats ändringsdispens kommer att vägras allenast örn tre justitieråd
äro ense därom, och att detta antal motsvarar majoriteten å en avdelning
med fem ledamöter. Detta innebär dock icke detsamma som om målet
prövats av hela avdelningen. Det kan tänkas, att de två justitieråd, som icke
deltagit i dispensprövningen, skulle ha haft en annan mening och för densamma
anfört sådana skäl, att åtminstone ett av de i dispensprövningen deltagande
justitieråden anslutit sig till samma mening.

De nu anförda betänkligheterna göra sig med särskild styrka gällande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

brottmål, där den tilltalade av hovrätten dömts till frihetsstraff. Efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande kommer i dessa fall hovrättens dom alltid
att grundas å vad som förekommit vid en muntlig huvudförhandling. Det lärer
icke kunna med fog bestridas, att denna ordning innebär helt andra garantier
för sakens riktiga bedömande än vad den nuvarande skriftliga hovrättsprocessen
erbjuder. Man har också anledning antaga, att en tilltalad, som
enligt nu gällande rättegångsordning av hovrätten dömts till frihetsstraff och
fått sin ansökan om fullföljdstillstånd avslagen, lätt skulle fä den uppfattningen,
att hans sak skulle ha blivit bedömd på ett för honom gynnsammare
sätt, om densamma blivit i vanlig ordning prövad av högsta domstolen. Skulle
den uppfattningen vinna insteg, att tilltalade personer kunna drabbas av frihetsstraff,
utan att lia fått tillfälle att begagna sig av alla de rättsmedel, som
kunna stå till de rättssökandes förfogande, föreligger en viss fara för att tilltron
till rättsskipningens säkerhet på detta område kan komma att rubbas.

Samma synpunkter anföras av justitiekanslersämbetet. Ämbetet anför, att
ämbetet för sin del icke kan avvisa den uppfattningen att genomförandet av
promemorians förslag skulle vara ägnat att leda till försämrad rättssäkerhet
med de allvarliga olägenheter detta innebär. I allt fall kunde de ifrågasatta
begränsningarna i fullföljdsrätten enligt ämbetets mening framkalla fara för
minskad tilltro till rättsskipningen, ett förhållande, vars betydelse icke borde
underskattas.

Nedre justitierevisionen har yttrat, att nya rättegångsbalkens på muntlighet
och bevisomedelbarhet grundade förfarande i såväl underrätt som hovrätt
innebär större garantier för riktiga domslut redan i de lägre instanserna än
det nu tillämpade systemet erbjuder. Att mera allmänt tillämpa ett dispensförfarande
på grundvalen av nuvarande underrättsmaterial syntes möta betänkligheter.
Nedre revisionen har därjämte velat i detta sammanhang framhålla
att, såsom ock av promemorian framgår, högsta domstolens militära
ledamöter icke komma att deltaga i dispensprövningen av krigsrättsmål.

Vid sitt tillstyrkande av promemorians förslag har majoriteten inom högsta
domstolen angående den erforderliga ökningen av högsta domstolens
arbetsprodukt samt angående förslagets inverkan å
högsta domstolens arbetsförhållanden anfört bland annat följande: Att

allenast genom ändringar i högsta domstolens arbetssätt åstadkomma
nöjaktig minskning av antalet balanserade mål torde icke vara möjligt. Mera
vittgående åtgärder äro med säkerhet erforderliga för vinnande av det åsyftade
resultatet. Härutinnan synas, såsom lagrådet framhållit, endast två utvägar
stå till buds: antingen en ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skedde år 1935 eller
ock en anordning, innebärande alt redan före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
fullföljden till bogsta domstolen göres beroende av tillstånd enligt
de grunder som avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nämnda balk. I likhet med vad
som förordats såväl av lagrådet som i den remitterade promemorian anse vi
den senare utvägen vara att föredraga. Väl kunna mot denna anordning
vissa invändningar göras. I överensstämmelse med vad som uttalats av lagrådet
och i promemorian finna vi emellertid, att i det tvångsläge som föreligger
avgörande betänkligheter icke möta mot att redan nu i huvudsak övergå
till nya rättegångsbalkens fullföljdsrcgler.

Kungl Maj.ts proposition nr 251.

Till belysande av högsta domstolens arbetsbörda må bär framhållas följande.
Kännetecknande för arbetsförhållandena under senare år är att högsta
domstolens arbetstid tagits i anspråk främst genom handläggningen och avgörandet
av besvärsmål. Antalet inkommande besvärsmål har ökats, och
dessutom består ökningen till betydlig del av tyngande mål (mål angående
brott mot 8 kap. strafflagen, mål rörande omfattande ransoneringsförbrytelser
m. m.), vilkas föredragning tar avsevärd tid i anspråk. Även antalet
ärenden, främst på grund av det ökade antalet nådeansökningar, har mycket
stigit. Följden bär blivit, att antalet balanserade mål, särskilt antalet balanserade
revisionsmål, väsentligt ökats. Sålunda utgjorde balansen av färdiga
mål, d. v. s. mål i vilka skriftväxlingen avslutats, den 31 december 1943
336 revisionsmål + 64 veckomål + 266 andra besvärsmål eller sammanlagt
666 mål samt den 31 december 1944 454 revisionsmål + 65 veckomål + 324
andra besvärsmål eller sammanlagt 843 mål. Dessutom humös den 31 december
1944 268 icke färdiga mål, d. v. s. mål i vilka skriftväxlingen icke
avslutats. Av dessa icke färdiga mål — den ännu ej färdiga balansen — voro
90 revisionsmål och 178 besvärsmål. Betecknande är, att antalet den 31 december
1944 färdiga balanserade revisionsmål var 454, medan under år 1944
föredragits endast 251 revisionsmål.

Med hänsyn därtill, att — för det fall att nya rättegångsbalken kommer
att träda i kraft den 1 januari 1948 — högsta domstolen under år 1948 har
att handlägga dels mål avgjorda i underrätterna före den 1 januari nämnda
år, vilka enligt äldre lag fullföljas till högsta domstolen, och dels mål, som
avgöras därefter och fullföljas enligt den nya rättegångsbalken, av vilka mål
särskilt brottmål kunna beräknas efter ganska kort tid inkomma till högsta
domstolen, torde — med hänsyn även till den då ännu ej färdiga balansen
från 1947 — det ej vara tillrådligt att balansen den 31 december 1947 av
färdiga revisionsmål och besvärsmål överstiger 150 revisionsmål och 150
besvärsmål.

Skillnaden mellan balansen färdiga revisionsmål och besvärsmål den 31
december 1944 843 mål och den 31 december 1943 666 mål är 177 mål. ökningen
under 1944 uppgick således till 177 mål och samma ökning torde böra
beiäknas årligen, om inga åtgärder vidtagas. Verkningarna av den nu ifrågasatta
lagstiftningen komma ej att i större omfattning göra sig gällande förrän
omkring den 1 september innevarande år. För att högsta domstolens balans
av färdiga mål skall den 31 december 1947 kunna nedgå till, såsom förut angivits,
högst 150 revisionsmål och 150 besvärsmål eller 300 mål, måste högsta
domstolen från den 1 september 1945 till den 1 januari 1948 eller under 2 Vs
år öka sin arbetsprodukt med minst 843 + 177 + 177 + 177 — 300 mål =

1 074 mål eller med

(3^074)

460 mål örn året. Med hänsyn dels till att ge -

nomsnittligt föredragningen av revisionsmål tar väsentligt längre tid än föredragningen
av besvärsmål och att i balansen ingår ett relativt stort antal revisionsmål
samt dels till att i balansen ingå många större mål, däribland
60 mål, av vilka 30 kunna beräknas taga minst en och 30 minst två föredragningsdagar
i anspråk, fordras — för att nämnda 460 mål skola medhinnas
— en avsevärt större ökning av högsta domstolens arbetskapacitet än som
motsvarar den andel nämnda antal mål utgör av antalet utav högsta domstolen
under år 1944 föredragna 1 379 mål (251 revisionsmål och 1 128 besvärsmål)
eller en tredjedel.

Då en härför erforderlig ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen
icke torde böra ifrågasättas, synes den utväg, som i promemorian anvisats,
böra prövas.

På sätt framhållits i promemorian kräver genomförandet av de ifrågasatta

Kunc/1. Maj:ts proposition nr 251.

fullföljdsbegränsningarna en ej oväsentlig omläggning av högsta domstolens
arbetsförhållanden. En inom högsta domstolen verkställd undersökning giver
vid handen att en sådan ändrad indelning, som innebär att växling av varje
avdelnings sammansättning väsentligen sker först efter en period av tre veckor,
såsom i promemorian ifrågasatts, utan större svårigheter kan genomföras.
Under första veckan i perioden skulle sålunda avdelningens sex ledamöter
fördelas i två grupper för behandling av dispensansökningar, varefter
under följande vecka å avdelningen skulle i första hand i regel handläggas
under föregående vecka dispenserade besvärsmål, därvid de ledamöter, som
deltagit i dispensen, deltaga i avgörandet. Under tredje veckan, då möjligtvis
från indelningssynpunkt någon jämkning i sammansättningen kan vara önskvärd,
skulle avdelningen huvudsakligen vara sysselsatt med behandling av
äldre mål. Vid arbetets ordnande skall iakttagas, att endast fem ledamöter
tjänstgöra samtidigt såsom dömande avdelning. Det kan antagas, att under
andra veckan i allmänhet kan föredragas ett avsevärt antal andra mål än
dispenserade besvärsmål. Även under den tid då allenast två avdelningar äro
i tjänstgöring kan en motsvarande anordning tillämpas. Uppenbarligen kunna
vissa avvikelser från den sålunda antydda indelningsplanen nödvändiggöras,
särskilt då till behandling förekomma mål av vidlyftig beskaffenhet,
vilkas föredragning tar flera dagar i anspråk. Dessa avvikelser torde emellertid
ej medföra några större olägenheter. Vidare torde en extra avdelning
böra anordnas för handläggning främst av nådeärenden.

Ur flera synpunkter hade varit önskvärt örn i dispensprövning av krigsrättsmål
en av högsta domstolens militära ledamöter kunnat deltaga. Såsom
framhållits i promemorian torde emellertid en sådan anordning icke för närvarande
vara genomförbar med hänsyn till avfattningen av hithörande
grundlagsstadganden. En följd härav kan antagas bliva att, där för målets
bedömande militär sakkunskap synes erforderlig, dispensansökningen bifalles
och att följaktligen ett större antal dispensansökningar i sådana mål
komma att bifallas än som skolat bliva fallet, därest militär sakkunskap funnits
att tillgå redan vid ansökningarnas prövning.

I majoritetens yttrande framhålles slutligen, alt den föreslagna ordningen
förvisso komme att medföra ökning av den betydande arbetsbörda som åvilade
högsta domstolens ledamöter. Skulle det visa sig, att genom denna ordning
icke vunnes tillräcklig minskning av den uppkomna arbetsbalansen, syntes
annan utväg ej finnas än att frågan örn tillfällig ökning av justitierådens
antal upptoges till förnyat avgörande.

Minoriteten inom högsta domstolen har som nämnts uttalat sin anslutning
till förslaget örn begränsning av fullföljdsrätten men har framhållit, att en
dylik reform icke ensam för sig kunde beräknas medföra erforderlig verkan
utan att det utöver införande av fullföljdsprövning erfordrarades
en tillfällig utökning av högsta domstolen med en
ledamot. Härom har i yttrandet anförts:

Mot en begränsning av fullföljdsrätten till högsla domstolen på sätt i promemorian
föreslås och de i samband därmed ifrågasatta åtgärderna till arbetshalansens
nedbringande hava vi i närvarande läge funnit oss icke böra
i princip framställa någon erinran.

Örn emellertid det med förslaget avsedda syftet skall kunna uppnås —
att den 1 januari 1948, då den nya rättegångsbalken förutsättes skola träda
i tillämpning, en tyngande balans av äldre mål icke föreligger — synes det
oundgängligt att ett mera tillfredsställande arbetsresultat säkerställes därige -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

nom att en ökning i antalet sessionsdagar ernås. Med hänsyn till den oavlåtliga
stegringen av arbetsbalansen lärer nämligen den arbetskvantitet högsta
domstolen under övergångstiden skall bemästra bliva långt större än som
motsvaras av den balans på 800 rotellörda mål vilken — tillika med de mål
som antagits inkomma under övergångstiden -— lagts till grund för beräkningarna
i promemorian.

Redan en beräkning med utgångspunkt från det sammanlagda antal rotelförda
mål som numera, efter det promemorian upprättats, föreligger ger
sålunda vid handen att den arbetsprestation, som kan antagas komma att
under omförmälda tid fordras av högsta domstolen, måste i förhållande till
det i promemorian förutsatta antalet ökas med omkring 200 mål, varav 25
ansökningsärenden. Av dessa mål torde omkring 125 kunna beräknas vara
underkastade dispensprövning.

Vid bedömandet av arbetsbördans storlek bör vidare beaktas den balans
av kompletta veckomål och mål vari handlingarna ännu ej äro fullständiga,
vilken till växlande antal alltid förefinnes; denna balans, som ej är inräknad
i siffran 800, torde kunna beräknas till omkring 300 mål. Dessa mål
synas^ hava i promemorian behandlats såsom inkomna i enlighet nied
övergångstidens fullföljdsregler. I själva verket komma de emellertid icke
att vara underkastade dispensprövning. Därav följer, att de böra beräknas
skola utan reduktion belasta femmansavdelning men däremot icke föranleda
någon handläggning å tremansavdelning.

Med hänsyn därtill att såväl den icke rotelförda balans, vilken föreligger
den 1 januari 1948, som de av underrätterna tidigare avgjorda mål, vilka
efter nämnda dag inkomma till högsta domstolen, skola handläggas enligt
den äldre rättegångsordningen, torde det åsyftade gynnsamma utgångsläget
för rättegångsreformens ikraftsättande icke kunna anses tillnärmelsevis uppnått,
örn då föreligger den i promemorian antagna balansen på 500 rotelförda
mål. Detta antal svnes böra nedbringas med åtminstone omkring 300
mål. Aven sistnämnda antal mål bör således högsta domstolen, utöver vad i
promemorian beräknats, medhinna under övergångstiden.

Ett mera bestämt uttalande om möjligheten att ernå åsyftat arbetsresultat
kan göras endast efter en beräkning av det behövliga antalet sessionsdagar.

Vad angår femmansavdelning medbinnes för närvarande omkring 23/4
mål per sessionsdag. I promemorian räknas under övergångstiden med 2 V2
mål. Med hänsyn till att de å rohama balanserade besvärs- och revisionsmålen
i regel äro åtskilligt vidlyftigare än genomsnittet — helst i den nuvarande
balansen ingår ett sextiotal mål med en beräknad föredragningstid av
minst en dag för varje, därav omkring hälften antages fordra två dagars föredragningstid
eller mera — samt alt genom dispensprövningen de lättaste
och minsta målen avskiljas, synes man ej böra räkna med större arbetsprestation
än 2 mål om dagen. Av den förut omnämnda icke rotelförda balansen
torde ett lika stort antal mål som nu kunna medhinnas, och för ansökningsärendena
torde för enkelhetens skull kunna beräknas samma arbetsresultat
som för dispensärendena eller på sätt nedan sägs 4 V2 ärende om dagen. Med
en sådan beräkning skulle erfordras i medeltal per år 515 sessionsdagar å
femmansavdelning.

I fråga örn tremansavdelning har i promemorian räknats med ett arbetsresultat
av 4 dispensmål per sessionsdag. Även om dessa måls behandling
blir mera betungande än för närvarande, torde man dock våga räkna med
ett något gynnsammare resultat och höja siffran till 4 V2. Nådemålen beräknas,
ehuru antalet av dem väsentligt ökats, i enlighet med promemorian
komma alt fylla 60 sessionsdagar. Behovet av sessionsdagar på tremansavdelning
skulle i enlighet med det sagda bliva 406.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Begränsades antalet sessionsdagar å tremansavdelning på nu angivet sätt,
skulle, vid oförändrat antal ledamöter i högsta domstolen, sedan erforderlig
tid för justering frånräknats, erhållas 380 sessionsdagar på femmansavdelning.
En brist av ej mindre än omkring 135 sessionsdagar å femmansavdelning
skulle alltså föreligga. Jämväl med de i promemorian angivna grunderna
för beräknandet av arbetsprestationen per sessionsdag uppstode en
väsentlig brist. Denna komme dock att stanna vid 89 sessionsdagar. Efter
konstaterande härav anföres vidare i yttrandet:

Även örn varje förhandsberäkning är vansklig, är den sålunda antagna
bristen i antalet sessionsdagar dock av den storleksordning, att det redan från
början får anses uteslutet, att högsta domstolen med tillgängliga arbetskrafter
skall kunna under övergångstiden fullgöra den erforderliga arbetsprestationen.
Att nu godtaga en otillräcklig organisation i förhoppning att kunna
ett följande år genom arbetskrafternas förstärkande taga igen det förlorade
innebär i själva verket ett äventyrande av resultatet. Möjligheten att för
balansens avarbetande effektivt utnyttja det första året av övergångstiden
går till spillo; och en förstärkning för den sedan återstående tiden torde —
örn den överhuvud skall i förevarande hänseende få den avsedda verkan,
vilket måste anses tvivelaktigt —- behöva göras av sådan omfattning med
därav följande organisatoriska svårigheter att den utvägen om möjligt bör
undvikas.

Den i promemorian tilltänkta ordningen i fråga om högsta domstolens arbete
synes ägnad att jämväl i andra hänseenden föranleda vissa erinringar.
Tillgängliga arbetskrafter kunna sålunda icke fullt ut tillvaratagas inom organisationens
ram. Exempelvis frigöres alternativt en ledamot varje vecka
då två tremansavdelningar sammanföras till en femmansavdelning. Arbetskraft
som ej omedelbart tages i anspråk är delvis avsedd att möta framdeles
uppkommande behov vid sjukdomsfall m. m. Den splittring som under pågående
arbetsvecka regelbundet återkommer på femmansavdelningar därigenom
att åt sådan avdelning skall givas olika sammansättning för olika grupper
av mål, kan ock lätt komma att inverka menligt på arbetets jämna gång
till förfång för arbetsresultatet.

Högsta domstolens indelning till tjänstgöring, förutom å tremansavdelningar,
å allenast två dömande avdelningar, av vilka den ena i första hand skall
handlägga under den föregående veckan dispenserade mål, synes innebära,
att äldre mål skulle komma att få stå tillbaka för nyinkomna. Detta
torde framförallt drabba de i balansen ingående revisionsinålen, varav flera
inkommit till högsta domstolen redan under år 1942. För de rättssökande
parterna måste det dock framstå såsom synnerligen angeläget att de redan
förut mycket gamla målen icke genom ändrad arbetsordning ytterligare undanskjutas.
Ett eftergivande av den nuvarande huvudregeln om äldre måls
förtur framför yngre synes icke böra ifrågakomma.

Med föranledande av vad nu nämnts och från angivna utgångspunkter
hava undersökts de olika möjligheter som kunna stå till buds för att, utan
större rubbning i organisationen, på ett bättre sätt tillvarataga arbetskrafterna
samt därigenom ernå ett ökat antal sessionsdagar och åtminstone minska
antydda olägenheter i fråga örn arbetets anordnande. Därvid har såsom
en nära till hands liggande utväg erbjudit sig den lösningen att genom en
ökning under övergångstiden av antalet ledamöter med en enda låta denne
ledamot tillsammans med de två ledamöter, som frigöras genom sjumanstnålens
avskaffande, bilda en ständig tremansavdelning, huvudsakligen avsedd
för dispensprövning i besvärsmål, vid sidan av dels de tre dömande

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

avdelningarna och dels den tremansavdelning, som enligt promemorian sammansättes
under måndagarna alternativt av inträdande och utträdande suppleanter.
Då emellertid den blivande relationen tid efter annan mellan femmansmål
och tremansmål icke låter sig på förhand överblicka, måste man
tydligen äga möjlighet att utjämna relationen mellan arbetet å femmans- och
tremansavdelning. En sådan utjämning kan också ske genom att vid förefallande
behov ledamöterna å de tre femmansavdelningama eller två av dem
uppdelas en eller annan dag under erforderligt antal veckor å tremansavdelningar,
i lörsta hand avsedda för dispensprövning i revisionsmål. Därjämte
skulle kunna tillgodoses önskemålet att erhålla en extra tremansavdelning,
jämsides nied den ständiga, under veckorna närmast efter jul och
Påsk, då behov av en sådan avdelning med hänsyn särskilt till nådemålens
tillströmning under ferierna regelmässigt är för handen. Självfallet är att
vid ett tillvaratagande av arbetskrafterna i den utsträckning som nu föreslagits
någon minskning i högsta domstolens arbetskapacitet icke lärer kunna
undvikas i händelse av sjukdomsfall och därav möjligen föranledd nödvändighet
att bereda ersättning för fullgjord suppleanttjänstgöring.

Vid minoritetens yttrande har fogats en indelningsplan för högsta domstolens
tjänstgöring jämte en cirkulationsplan för ledamöternas växling å de
olika avdelningarna.

Även nedre justitierevisionen har ansett sig böra räkna med en något mindre
arbetsprodukt och ett även i övrigt ogynnsammare arbetsläge än i promemorian
angivits samt har därom anfört följande.

Mot det i promemorian gjorda antagandet, att vid dispensföredragning
kunna medhinnas 4 mål om dagen, synes intet vara att erinra. Att genomsnittligen
flera mål kunna avgöras vid dispensföredragning än vid föredragning
inför fullsutten avdelning håller nedre revisionen för sannolikt. Å
andra sidan torde man därvidlag ej äga räkna med högre antal än det i promemorian
antagna, även om man utgår ifrån att i åtskilliga mål dispens
kommer att beviljas efter en summarisk föredragning. Ej heller synes något
vara att erinra mot beräkningen, att för nådeärenden erfordras cirka 60
dagar.

Vad däremot angår antagandet, att 2 7a mål kunna genomsnittligen avgöras
per sessionsdag inför fullsutten avdelning, torde detta komma att visa
sig icke motsvara verkligheten. Det må härutinnan erinras, att till fullsutten
avdelning torde komma att hänskjutas till större delen omfångsrika mål.
Även örn således 35 procent av antalet inför dispensavdelning föredragna
mål komma att efter beviljad dispens hänvisas till fullsutten avdelning, torde
dessa mål — beräknade efter sitt omfång — sannolikt komma att utgöra
50 procent av alla inför dispensavdelning föredragna mål. Även de mål, som
balanseras över från tiden före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, utgöras
till avsevärd del av stora och tidskrävande mål. Det synes därför nedre
revisionen troligt, att man icke har att räkna med större antal avgjorda mål
än 2 å 2 V« per sessionsdag. Då 360 sessionsdagar stå till buds, innebär detta
att högst 810 mål om året kunna avgöras å fullsutten avdelning.

De mål, som å sådan avdelning skola bringas till avgörande, äro enligt
promemorian dels 560 dispensera!^ mål, dels 100 till fullsutten avdelning
direkt gående mål samt 75 ansökningsärenden, tillhopa 735 mål och ärenden.
Därtill kommer på året belöpande andel av den balans, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande finnes och som icke kan anses såsom normal.

I fråga om den ingående balansen räknar promemorian med 800 mål (häri
ingå s. k. veckomål men ej nådeärenden). Av tillgängliga, ännu icke publi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

''U

cerade statistiska uppgifter för den 31 december 1944 framgår däremot en
balans (med inräknande av veckomål men med avdrag för nådeärenden) av
843 mål.

Promemorian utgår vidare från att 500 mål kunna antagas utgöra normal
balans. Nedre revisionen håller före, att den normala balansen icke bör få
överstiga 400 mål men heller icke nämnvärt bör få understiga detta antal;
det senare med hänsyn till nödvändigheten att kunna rationellt ordna arbetet.

Med utgångspunkt härifrån skulle av balansen böra medräknas (843 —
400) 443 mål, vilket, då antalet nytillkomna mål vore 735, innebure att
till föredragning och avgörande å fullsutten avdelning under första året förelåge
1 178 mål. — Då avverkningsförmågan icke överstege 810 mål om året
skulle det taga över sex år att nedbringa balansen till önskvärd omfattning.
I yttrandet har vidare anförts, att då man har att räkna med förekomsten
av helgdagar under vissa sessionsveckor kunde det ifrågasättas, om icke effektiviteten
bleve ännu mindre än nedre revisionen beräknat.

Såsom i det föregående nämnts har nedre revisionen velat ifrågasätta, huruvida
det icke för att åstadkomma den nödvändiga ökningen i antalet avgjorda
mål vore tillräckligt med vissa organisatoriska jämkningar i bestående
ordning. Dessa jämkningar skulle innebära att antalet ledamöter å varje
dömande avdelning begränsades till fem och att nådeärenden avgjordes å en
extra tremansavdelning. Den härigenom frigjorda arbetskraften skulle användas
för ytterligare tjänstgöring å femmansavdelning. Nedre revisionen
har därvid liksom högsta domstolens majoritet räknat med en balans vid
1944 års utgång av 843 mål, vilken balans, därest ingen åtgärd för dess nedbringande
vidtoges, skulle under åren 1945—47 ökas med 177 mål om året.
Då nedre revisionen emellertid beräknat den normala balansen 100 mål
högre än majoriteten inom högsta domstolen, har utgångspunkten blivit, att
det antal mål som det gäller ali avarbeta är 974. Örn den ifrågavarande planen
anföres vidare:

Minskningen av ledamöternas antal på första rummet frigör 2 ledamöter
under 47 veckor motsvarande (2 X 5 X 47) 470 arbetsdagar. Av dessa 470
arbetsdagar tagas (3 X 60) 180 i anspråk för bildande av en tremansavdelning
för nådeärenden under tillhopa 60 dagar.

(290)

Resterande 290 arbetsdagar motsvara I 58 sessionsdagar med femmans -

(T)

avdelning. Till dessa 58 sessionsdagar läggas 60 från nådeärenden frigjorda
sessionsdagar. Sammanlagt stå årligen 118 sessionsdagar till förfogande för
balansens avarbetande.

Under första året skola avarbetas (443 + 177) 620 mål. Med beräkning att
2 Vs mål avgöras per dag skulle vid första årets slut balansen uppgå till (620
— 295) 325 mål. (I nu förevarande sammanhang synes, då fråga är örn en
sammansättning av mål hell motsvarande den nuvarande, det i remitterade
promemorian angivna antalet avgjorda mål per dag eller 2V2 kunna läggas
till grund för beräkningen.) Andra året skola avarbetas (325 + 177) 502 mål.
Utgående balans blir då (502 — 295) 207 mål. Tredje året skola avarbetas
(207 + 177) 384 inål. Utgående balans blir (384 — 295) 89 mål. (Icke heller
i detta sammanhang Ilar hänsyn tagits till helgdagar under sessionsveckorna;
inverkan härav blir emellertid i detta fall obetydlig.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Av nämnda 118 sessionsdagar äro 60 redan infogade i arbetsplanen. 15
(3 X 5) dagar kunna lämpligen bilda en arbetsvecka omedelbart före den
nuvarande första arbetsveckan i januari. Återstående 43 dagar kunna med
1 å 2 dagar i veckan inplaceras å en extra avdelning i likhet med tremansavdelningen
för nådeärenden.

Den närmare utformningen av de ändringar i tjänstgöringen inom högsta
domstolen, som därav föranledas, är nedre revisionen icke i tillfälle att utföra.
Vidkommande arbetsförhållandena inom nedre revisionen medför förslaget
ej annan ändring än en viss utökning av arbetskrafterna. Kostnaderna
för denna utökning torde i vart fall icke överstiga de som föranledas av i
remitterade promemorian föreslagen anordning. Förslaget synes vara effektivare
än den i remitterade promemorian föreslagna anordningen och skulle
medelst en ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen med en eller två
kunna göras än effektivare.

I några yttranden har föreslagits att rätten att utan fullföljd stillstånd
fullfölja talan borde ytterligare begränsas.
Sålunda har majoriteten inom högsta domstolen anfört:

Uppenbarligen är det för effektiviteten av den föreslagna begränsningen
av fullföljdsrätten av stor vikt att undantagen från huvudregeln starkt begränsas.
Enligt förslaget skall bland annat tilltalad, som dömts till straffarbete
i ett år eller därutöver eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
äga att utan tillstånd fullfölja talan i högsta domstolen. Ett så omfattande
undantag minskar i ej ringa mån möjligheten att ernå det önskade
resultatet. Ur rättssäkerhetssynpunkt synas några betänkligheter icke möta
mot att den föreslagna straffgränsen höjes till två år. Enligt nya rättegångsbalken
göres icke något undantag ens för de grövsta brottmålen. Att märka
är ock att i grövre brottmål hovrätterna redan nu mer och mer sökt att genom
anordnande av muntliga förhör anpassa sig efter de nya rättegångsreglerna.
Med hänsyn härtill synes förfarandet i de båda lägre instanserna innebära
sådana garantier för riktiga domslut att tillståndsprövning även i sådana
mål framstår såsom fullt motiverad.

Efter att ha redogjort för en i promemorian lämnad uppgift, alt i medeltal
60 mål om året skulle omfattas av den i promemorian föreslagna undantagsregeln
samt att antalet skulle reduceras till hälften, örn beträffande de
till straffarbete dömda gränsen droges vid en strafftid av två år i stället för
ett år, har Svea hovrätt yttrat:

Enligt hovrättens mening förtjänar det övervägas, huruvida icke sistnämnda
alternativ bör väljas. I mål där mer än ett års straffarbete ådömes anställer
hovrätten muntligt förhör, ej blott då sådant begäres utan även eljest så snart
anledning därtill förekommer. För rättssäkerheten är det sålunda här sörjt på
betryggande sätt, och med hänsyn till många bland de ifrågavarande målens
beskaffenhet torde valet av detta alternativ kunna förväntas medföra en
avsevärd lindring av högsta domstolens arbetsbörda.

Om den inverkan promemorians förslag skulle erhålla beträffande nedre
justitierevisionens arbetsförhållanden har majoriteten
inom högsta domstolen yttrat:

Den föreslagna anordningen kommer att medföra behov av ökade arbetskrafter
inom nedre revisionen. För uppnående av den önskade effekten är
det vidare nödvändigt, att arbetets fördelning mellan revisionssekreterarna —
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som sedan flera år sker inom hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251-

rätterna — bestämmes efter målens storlek och beskaffenhet och ej efter den
tid målens föredragning inför högsta domstolen tar i anspråk. Den nuvarande
ordningen är även ägnad att medföra en orättvis fördelning av arbetsbördan
mellan revisionssekreterarna och bör ej längre upprätthållas.

Att med säkerhet beräkna, huruvida de föreslagna åtgärderna skola visa
sig tillräckliga för att nedbringa balansen i erforderlig omfattning, låter sig
ej göra. Av största betydelse för resultatet är att dispensföredragningen, utan
att kraven på erforderlig säkerhet eftergivas, blir inriktad på de omständigheter,
som äro avgörande för frågan huruvida fullföljdstillstånd skall beviljas.
Icke minst med hänsyn härtill är det av vikt, att ökningen av arbetskrafterna
inom nedre revisionen icke blir knappt tillmätt.

Nedre justitierevisionen har i denna fråga anfört, att förslaget syntes medföra
en radikal omändring av hittills tillämpade arbetsformer, samt har vidare
yttrat:

Att exakt angiva hur arbetsförhållandena för revisionssekreterarna och inom
nedre revisionen i övrigt skola i detalj ordnas och hur stor ökning av nedre
revisionens arbetskrafter, som av förslagets bestämmelser påkallas, låter sig
icke göra förrän efter någon tids tillämpning av de nya bestämmelserna
nödig erfarenhet vunnits.

För närvarande skall enligt den för nedre revisionen gällande arbetsordningen
föredragningen inför högsta domstolen av andra mål och ärenden än
dispensärenden såvitt möjligt fördelas så, att — frånsett innehavarna av skiftesrotel,
för vilka särskilda bestämmelser gälla — innehavare av ordinarie rotel
årligen erhåller 21 föredragningsdagar, varje dag å 4 timmar. Med hänsyn
till den tid, som åtgår för justering och som följaktligen minskar den
effektiva föredragningstiden, kan denna senare beräknas till 19 dagar årligen.
Härtill skall läggas den tid, som för varje revisionssekreterare åtgår
till fullgörande av föredragning av dispensärenden, cirka 4 timmar eller en
dag årligen. Varje revisionssekreterare föredrager således i allmänhet 20
fulla dagar örn året.

Enligt promemorian skulle sammanlagda antalet fulla föredragningsdagar
per år utgöra (400 + 360 + 60) 820 dagar. Härvid torde dock, såsom förut
nämnts, hänsyn icke lia tagits lill helgdagar, varför verkliga antalet dagar
blir något lägre.

På grund av den dubbelföredragning, som i fråga örn dispenserade mål kommer
att äga rum vid fullt genomförd ändring i arbetsformerna, kommer föredragningen
inför fullsutten avdelning icke att av revisionssekreterarna kräva
en mot föredragningen inför dispensavdelning svarande förberedelsetid. Hur
stor lättnaden i arbetsbördan blir, låter sig icke siffermässigt beräknas. Nedre
revisionen får i detta sammanhang framhålla, att därest dispenserade besvärsmål
föredragas redan påföljande vecka inför fullsutten avdelning, blott en

repetition av föredragningspromemorian erfordras.---Å andra sidan

kommer i fråga örn dispenserade revisionsmål att efter beviljad dispens sedvanlig
skriftväxling äga rum, vars innehåll skall inarbetas i föredragningspromemorian.
Vidare skola dessa mål sedan föredragas inför fullsutten avdelning
i tur med andra mål, vilket kan innebära en betydande tids väntan
med därav föranlett extra arbete, måhända också alt annan revisionssekreterare
föredrager målet för slutligt avgörande.

Örn än i allt fall dubbelföredragningen inför fullsutten avdelning kommer
att innebära någon minskning i arbetet såvitt angår förberedelserna lill föredragning
inför fullsutten avdelning, torde däremot arbetet för dispensföredragningarna
komma att avsevärt ökas genom att — på sätt ovan antagits —-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

större antal mål avgöras på dispensavdelning per dag än vad nu sker å dömande
avdelning.

Måhända får man därför räkna med ingen eller endast obetydlig ökning
av antalet föredragningsdagar såsom möjlig. Men även örn man räknar med
en ökning till 23 fulla föredragningsdagar årligen såsom en utgångspunkt för
beräkningen av behovet av ytterligare revisionssekreterare, skulle krävas sammanlagt
minst 35 revisionssekreterare. Då för närvarande, i genomsnitt,
finnas 28 revisionssekreterare med full föredragning, innebär detta, att ytterligare
7 revisionssekreterare erfordras för arbetets behöriga gång vid fullt
genomförd reform. Dessutom krävas såsom för närvarande 3 extra revisionssekreterare
för att möjliggöra inläsande av särskilt tidskrävande mål.

Under tiden intill dess dispensföredragning i någon större omfattning kan
komma till stånd torde antalet revisionssekreterare böra allenast efter hand
utökas exempelvis med två revisionssekreterare fr. o. m. den 1 juli 1945, med
ytterligare två fr. o. m. den 1 oktober 1945 o. s. v.

Ökningen i antalet av högsta domstolen avgjorda mål kommer självfallet
att föranleda behov av förstärkning av nedre revisionens arbetskrafter jämväl
i övrigt. I detta hänseende må erinras, att antalet föredragningspromemorior
kommer att ökas liksom ock antalet rubriker och utgående expeditioner.
För centrala kansliet och protokollssekreterarna ökas arbetet med uppsättande
av rubriker och med expedieringen av utslag och domar och vad därmed
sammanhänger. Det kan därför antagas, att ytterligare en protokollssekreterare,
minst en, sannolikt två, heltidsamanuenser å centrala kansliet samt, vid
fullt genomförd reform, åtminstone fem ytterligare skrivbiträden bliva erforderliga.

Vad registratorskontoret angår, kommer lagakraftbevisens antal att ökas
på grund av borttagandet av bestämmelsen i 49 § andra stycket utsökningslagen.

De vid promemorian fogade lagförslagen ha föranlett uttalanden i
några yttranden.

I fråga örn förslaget till lag om ändring i vissa delar av 30
kap. äldre rättegångsbalken har Göta hovrätt anmärkt, att av detsamma
icke med önskvärd tydlighet framginge, huruvida, då hovrätt fastställt
underrätts beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte och talan
fullföljdes av den häktade mot hovrättens utslag, för sådan fullföljd erfordrades
tillstånd. Hovrätten har anfört, att det emellertid förefölle som örn ett
sådant hovrättsutslag, oberoende av om det meddelats i ett i hovrätt i huvudsaken
anhängig! mål eller icke, skulle omfattas av de slutliga utslag i
brottmål, som enligt 8 § andra stycket i förslaget finge fullföljas allenast
efter tillstånd. Hovrätten ville ifrågasätta, om det vore lämpligt att fordra
prövningstillstånd för fullföljdsrätt i nu avsedda fall, vilka ju krävde särskilt
skyndsam handläggning.

Beträffande 20 § har styrelsen för Sveriges advokatsamfund velat ifrågasätta,
huruvida ej en mindre omredigering borde göras för att förebygga, att
stadgandet till äventyrs lästes så, att part som där avsåges, skalle vara berättigad
att utan tillstånd, varom förmäldes i 8 §, fullfölja sin talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i fråga om samma lagrum anfört:

Hovrätten vill föreslå, att ordet ytterligare i första punkten får utgå och
att i följd härav de två första punkterna sammanföras till en. Det synes

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

hovrätten vara lämpligt, att fatligdomsintyg får samma innehåll vare sig
nedsättning av kostnadsersättning skett eller ej. Hovrätten förutsätter härvid,
att kungörelsen den 1 oktober 1915 angående fattigdomsintyg, som omförmäles
i 30 kap. 22 § rättegångsbalken, får — med erforderlig ändring av
rubriken, ingressen oell 1 § — fortfarande gälla. Bibehålies den föreslagna
20 § oförändrad, torde det vara nödvändigt, att föreskrift i administrativ ordning
lämnas, att intyg enligt första punkten ej får utfärdas med mindre sökanden
hos intygsmyndigheten styrker, att nedsättning av kostnadsersättning
skett.

I anslutning till förslaget om ändrad lydelse av 42 § har justitiekanslersämbetet
upptagit fråga om ändring av däri meddelade bestämmelser om
skyldighet för part att i besvärsmål delgiva motparten vissa handlingar. Ämbetet
har erinrat örn att de handlingar som i sådant fall skola delgivas äro
hovrättens protokoll och utslag i målet jämte de i hovrätten ingivna handlingar,
över vilka motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig. Ämbetet har vidare
anfört:

Då vice-versa besvär äro anförda, måste klagandena nu låta renskriva hovrättens
protokoll och utslag samt delgiva varandra dessa handlingar. Ej sällan
har hovrätten hållit muntligt förhör i målet, och det arbete som sålunda
utföres utan någon egentlig nytta kan därför bliva ganska betydande och för
enskild part betungande ur kostnadssynpunkt. Skyldigheten att delgiva motpart
hovrättens protokoll och utslag borde därför ej vara obligatorisk, i händelse
denne själv anfört besvär.

I fråga örn den till lagförslaget fogade övergångsbestämmelsen har hovrätten
över Skåne och Blekinge anfört, att hovrätten icke hade något att erinra
mot densamma från principiell synpunkt men att dess tillämpning konime att
för hovrätterna medföra betydande svårigheter. Hovrätten har därvid yttrat:

Bestämmelsen innebär, att nya lagen skall tillämpas i fråga om domar och
utslag, som givas efter den 1 maj 1945, även om desamma med däri innefattat
fullföljdsbesked beslutats och kanske till och med utlämnats för expediering
före nämnda dag. Detta betyder, att i ett icke ringa antal mål fullföljdsfrågan
får företagas till förnyad prövning och att åtskilliga konceptdomar
och utslag få skrivas om. Därest ledamot under mellantiden på
grund av militärinkallelse eller av annan orsak lämnat hovrätten, uppstå
ytterligare svårigheter. För hovrätternas del skulle det således vara till stor
fördel om i övergångsbestämmelsen ordet meddelats kunde utbytas mot
ordet beslutats. Hovrätten vill emellertid framhålla önskvärdheten av, att
inom justitiedepartementet utarbetas formulär till fullföljdsbesked enligt den
nya lagens bestämmelser och tillställas hovrätterna i god tid före den dag
lagen träder i kraft, detta till vinnande av enhetlighet och undvikande av att
samma arbete måste göras inom samtliga hovrätter.

Även Göta hovrätt har, under åberopande av alt lagen kommer att bliva
tillämplig å alla efter lagens ikraftträdande givna domar och utslag även örn
dessa beslutats eller uppsatts i koncept långt tidigare, velat framhålla angelägenheten
av att lagen utfärdades i god tid innan den trädde i kraft samt att
hovrätterna likaledes i god tid erhölle tillgång till i justitiedepartementet utarbetade
nya formulär till fullföljdshänvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Det remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 14
maj 1915 angående Kungl. M a j : t s högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar har icke föranlett andra erinringar än att
majoriteten inom högsta domstolen föreslagit att 2 § under en övergångstid
skall erhålla annan lydelse. Ledamöterna lia erinrat örn att stadgandet att
å envar av högsta domstolens avdelningar arbetet skall fortgå minst 40 veckor
örn året innebär en ökning för samtliga avdelningar med en arbetsvecka.
Denna kunde ej utan stor svårighet uttagas å annan tid än i början av varje
kalenderår och skulle alltså kunna uttagas först under år 1946. Ledamöterna
ha härom yttrat:

Enligt den föreslagna nya lydelsen av 2 § andra stycket lagen om högsta
domstolens tjänstgöring på avdelningar skall å envar av högsta domstolens
avdelningar, med iakttagande att någon av avdelningarna alltid kan samlas,
arbetet fortgå minst fyrtio veckor om året. Med anledning härav anse vi oss
böra framhålla, att de s. k. julferier om tre veckor, som av ålder tillkommit
högsta domstolens ledamöter, icke endast medföra tillfälle för dem till rekreation
efter en längre arbetsperiod utan också komma i betydande utsträckning
till användning för sysslande med mål, för vilkas avgörande erfordras
ingående rättsliga utredningar. Vi anse oss icke dess mindre med
hänsyn till föreliggande förhållanden ej böra framställa erinran mot den
minskning av dessa veckors antal till två, som måste bliva en följd av att
antalet tjänstgöringsveckor ökas till fyrtio. Nu ifrågavarande bestämmelse
skall enligt förslaget, liksom övriga stadganden, träda i kraft den 1 maj
1945. Det må emellertid erinras att visserligen nedre revisionens arbetsår
börjar den 1 maj, från vilken dag ny tjänstgöringsskyldighet bestämmes,
men att högsta domstolens indelning till tjänstgöring sker för kalenderår
och att dess arbetsår således räknas taga sin början den 1 januari. Den nytillkomna
tjänstgöringsveckan kan ej utan stor svårighet uttagas å annan
tid än i början av varje kalenderår och skulle sålunda kunna tagas i anspråk
först under 1946. Med hänsyn härtill och då det icke utan synnerliga
svårigheter låter sig göra att under löpande år rubba den för året fastställda
indelningen hemställa vi att -— med bibehållande i övrigt av den föreslagna
tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande — ovannämnda stadgande
förklaras skola träda i kraft först den 1 januari 1946; intill sistnämnda dag
bör i stället gälla det nuvarande första stycket i 2 § omförmälda lag. Under
återstående delen av innevarande år kunna, med iakttagande att å dömande
avdelning regelmässigt endast fem ledamöter samtidigt tjänstgöra, i det närmaste
samma arbetsformer som de från och med 1946 års ingång gällande
genomföras med anlitande i huvudsak av den nuvarande indelningen genom
sammanslagning och delning under erforderligt antal dagar av de på
första och andra rummen tjänstgörande avdelningarna. För tiden från lagens
ikraftträdande till den 1 januari 1946 torde av hänsyn härtill 2 § tredje
stycket böra erhålla sådan ändrad lydelse att ordet »avdelning» utbytes mot
»avdelningar».

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslag
e n har föranlett erinringar i några av yttrandena.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har velat ifrågasätta, huruvida det
efter förslagets genomförande kunde anses med erforderlig klarhet framgå
att hovrätternas domar i verkställighetshänseende vore att behandla såsom

Kungl. Majlis proposition nr 251.

icke lagakraftvunna innan det visat sig huruvida fullföljdstillstånd söktes
eller fråga därom avgjorts. Styrelsen har yttrat, att det visserligen framginge
av motiven att så vore meningen men att det från allmän processrättslig synpunkt
måhända kunde diskuteras, huruvida icke en hovrättsdom kunde anses
som lagakraftvunnen, när fullföljd mot domen icke finge ske utan särskild
dispens. Det syntes böra övervägas, huruvida icke en särskild lagregel i ämnet
vore motiverad tili förebyggande av olika tolkning från de exekutiva myndigheternas
sida. Styrelsen har vidare yttrat:

Slopandet av andra stycket i 49 § utsökningslagen är icke avsett att innebära
någon ändring i sak, såvitt angår de fall, där enligt nu gällande rätt parten
äger utan dispens fullfölja talan till högsta domstolen men enligt förslaget
ändringsdispens blir erforderlig (fall, som avses i den föreslagna bestämmelsen
i 30 kap. 9 § första stycket 2. äldre rättegångsbalken). I dessa fall blir
enligt förslaget, liksom nu, hovrättens dom att i verkställighetshänseende behandla
såsom icke lagakraftvunnen. För prejudikat- och intressedispensfallen
däremot (fall, som avses i den föreslagna bestämmelsen i 30 kap.
9 § första stycket 1. äldre rättegångsbalken) innebär slopandet av andra
stycket i 49 § utsökningslagen en icke oväsentlig saklig ändring. Den i hovrätten
tappande parten i ett mål, där processföremålets värde understiger summa
revisibilis, kan nu icke genom ansökan örn prejudikat- eiler intressedispens
förhindra verkställighet av hovrättens dom, medan förslaget innebär,
att varje hovrättsdom i verkställighetshänseende skall betraktas såsom icke
lagakraftvunnen. Efter förslagets genomförande skulle följaktligen varje i
hovrätten tappande part kunna uppehålla verkställigheten genom att ansöka
örn prejudikat- eller intressedispens, detta även om tvisten rörde belopp
understigande summa revisibilis. Enligt styrelsens mening måste denna
konsekvens av förslaget betecknas såsom olämplig. Till de övriga skäl, som
i detta hänseende kunna anföras, kan även läggas det, att förslaget kan
leda till en icke önskvärd ökning av antalet ansökningar örn prejudikat- eller
intressedispens och därigenom motverka den nu föreslagna lagstiftningens
syfte. För den händelse det icke skulle anses möjligt att redan nu giva hovrätten
befogenhet att pröva frågan om omedelbar verkställighet av hovrättens
dom, ett spörsmål som styrelsen icke anser sig kunna överblicka, vill styrelsen
därför ifrågasätta, huruvida icke det nuvarande stadgandet i 49 §
andra stycket utsökningslagen borde bibehållas för de fall, där enligt den
föreslagna lydelsen av 30 kap. 10 § äldre rättegångsbalken fullföljdstillstånd
enligt 9 § första stycket 2. icke må meddelas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, alt det syntes lämpligare att
det nuvarande stadgandet i 49 § andra stycket utsökningslagen omarbetades
därhän, att i de fall hovrätt i sitt utslag angivit, att tillstånd enligt 9 § första
stycket 2 icke må meddelas motparten till den som sökt verkställighet, verkställighet
må äga rum utan hinder därav att motparten sökt fullföljdstillstånd.

Jämväl en ledamot av Svea hovrätt har framhållit som en olägenhet, att
ovillkorlig verkställighet icke skulle kunna erhållas i mål som förut drabbats
av fullföljdsförbud, med mindre vinnande part kunde förete bevis örn
att missnöje ej anmälts eller tillstånd till fullföljd ej sökts av motparten.

Nedre justitierevisionen ävensom nämnde ledamot av Svea hovrätt lia som
en konsekvens av förslaget framhållit, alf arbetet på nedre revisionens registratorskontor
med utfärdande av lagakraftbevis bomme att ökas.

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 251. ;j

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Departementschefen.

Såsom framgår av den i promemorian lämnade framställningen ha särskilda
åtgärder vid flera tidigare tillfällen visat sig erforderliga för att nedbringa
i högsta domstolen uppkommen arbetsbalans. Jag vill härvid endast
erinra örn den successiva ökning av antalet justitieråd vilken ägt rum sedan år
1860, då första utökningen utöver det ursprungliga antalet, tolv, vidtogs,
samt örn 1915 års lagstiftning angående begränsning av fullföljdsrätten. Senast
var frågan föremål för åtgärd från statsmakternas sida år 1935, då antalet
justitieråd tillfälligt ökades med fyra.

Den balans som för närvarande föreligger i högsta domstolen är ej så stor
som den vilken förefanns vid införandet av fullföljdsbegränsningama och
nyssnämnda provisoriska förstärkning av högsta domstolen, då den utgjorde
över 2 000 respektive 1 000 mål. Vid senaste årsskiftet har balansen beräknats
till 843 mål. Som framgår av de statistiska uppgifterna och även framhållits av
högsta domstolens ledamöter är det framförallt antalet besvärsmål som under
de senare åren visat en kraftig stegring. Till och med år 1942 har dock antalet
avgjorda besvärsmål — vilka ha en viss förtursrätt i förhållande till
revisionsmålen — motsvarat antalet inkomna sådana mål, varemot antalet
avgjorda besvärsmål under åren 1943 och 1944 avsevärt understigit antalet
inkomna dylika mål. I fråga om revisionsmålen har efter hand uppkommit
en betydande disproportion mellan antalet inkomna och avgjorda mål. Under
år 1944 var antalet avgjorda revisionsmål endast omkring två tredjedelar av
antalet inkomna. Den sammanlagda balansen motsvarar ungefär två tredjedelar
av högsta domstolens arbetsprodukt under år 1944, då dock antalet avgjorda
mål var avsevärt högre än på länge, och är sålunda avsevärd, i all
synnerhet som i densamma ingår ett jämförelsevis stort antal vidlyftiga mål.

Oavsett den tidsförlust för parterna och de avsevärda olägenheter i övrigt
som uppkomma genom en arbetsbalans i högsta domstolen av den storlek som
nu förefinnes skulle måhända likväl icke några särskilda åtgärder varit erforderliga
för att påskynda avarbetandet av balansen, om man kunde utgå
ifrån att den vore rent tillfällig, framkallad av de särskilda nu rådande krisförhållandena,
och komme att relativt snart bortfalla genom minskning i
antalet inkommande mål. I vad mån en sådan minskning av antalet inkommande
mål kommer att inträda kan nu icke med någon grad av sannolikhet
angivas, övervägande skäl torde dock tala för att någon mera avsevärd minskning
icke kommer att äga rum under den närmaste tiden.

Såsom framhållits av lagrådet samt i promemorian och remissyttrandena
är det särskilt angeläget, att någon tyngande arbetsbalans icke föreligger vid
den tidpunkt, då nya rättegångsbalken träder i tillämpning, enär i annat
fall handläggningen av de nya målen fördröjes genom att högsta domstolen
under lång tid sysselsättes med äldre mål. Det har framhållits, att ett sådant
dröjsmål skulle vara synnerligen olägligt under en rättegångsordning, vilken
söker så långt möjligt bygga på muntlighet och omedelbarhet. På grund
härav och med hänsyn till vad i det föregående anförts lärer det alltså vara
nödvändigt att skyndsamt vidtaga särskilda åtgärder för balansens avarbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

tande. Den tid som kommer att stå till förfogande härför är tydligen beroende
av när nya rättegångsbalken kan träda i tillämpning. Vid framläggande den
17 mars 1944 av förslag till promulgationslag och följdförfattningar till nya
rättegångsbalken (SOU 1944:9 och 10) utgick processlagberedningen från
att dagen för ikraftträdandet skulle kunna fastställas till den 1 januari 1947.
Emellertid har det sedermera, särskilt vid övervägandet av de överrätterna
berörande byggnadsfrågor som sammanhänga med processreformen, kommit
att framstå såsom ofrånkomligt att ytterligare något anstånd med ikraftträdandet
äger rum. Längre uppskov än till den 1 januari 1948 bör dock ej
ifrågakomma.

I valet mellan olika utvägar att nå det erforderliga resultatet ligger det
måhända närmast till hands att välja den lösning som år 1935 tillgreps, nämligen
en tillfällig utökning av högsta domstolens arbetskrafter. Häremot
kunna emellertid starka skäl anföras. Såsom i promemorian erinrats har
såväl min företrädare vid framläggande av 1942 års proposition med förslag
till ny rättegångsbalk som processlagberedningen och nu senast lagrådet i
sitt förut omnämnda utlåtande uttalat, att högsta domstolens nuvarande
ledamotsantal kunde antagas vara tillfyllest för de arbetsuppgifter som enligt
nya rättegångsbalken komme att åvila högsta domstolen, lag vill härjämte
erinra örn vad det särskilda utskott som behandlade 1942 års förenämnda
proposition anförde därom, att en väsentlig utökning av högsta domstolens
arbetskrafter skulle stegra svårigheterna att bevara rättsskipningens
enhetlighet och att en sådan utökning vore ägnad att väcka betänksamhet
även med hänsyn till en lämplig rekrytering av högsta domstolen. Att
denna utväg likväl valdes år 1935, trots ali samma betänkligheter då anfördes,
berodde på att ingen annan lösning då ansågs stå till buds, vilket
uttryckligen framhölls av föredragande departementschefen. Därest ett annat
tillvägagångssätt nu erbjuder sig, torde därför förslaget att nedbringa balansen
uteslutande eller i allt fall väsentligen genom en tillfällig utökning av antalet
justitieråd ej böra väljas.

Nedre justitierevisionen har ansett, att det skulle vara möjligt att om ock
ej helt avarbeta den föreliggande balansen under den till buds stående tiden
så dock väsentligt nedbringa densamma enbart genom att begränsa antalet
ledamöter å varje dömande avdelning till fem samt låta nådeärenden avgöras
å en extra tremansavdelning. Den ökning i antalet avgjorda mål som därigenom
enligt nedre revisionens beräkningar skulle vinnas är emellertid ej tillräcklig
för att den anvisade lösningen skall kunna godtagas. Ökningen i arbetsresultatet
torde för övrigt med hänsyn till högsta domstolens inre organisation
icke kunna bli ens så stor som nedre revisionen angivit. Högsta
domstolen bar också ansett det uteslutet att allenast genom ändringar i domstolens
arbetssätt åstadkomma den eftersträvade minskningen av antalet
balanserade mål.

Med den i promemorian föreslagna utvägen avses att åstadkomma det erforderliga
resultatet genom att redan nu göra fullföljden till högsta domstolen
beroende av tillstånd enligt de grunder som avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rättegångsbalken. De sifferuppgifter som meddelats i promemorian och i det
av högsta domstolens flesta ledamöter avgivna yttrandet göra det troligt,
att den ökning i antalet avgjorda mål som enligt förslaget skulle vinnas
är tillräcklig, om ej utvecklingen blir alltför ogynnsam. Nämnda ledamöter
ha ansett, att det vore erforderligt att högsta domstolens arbetsprodukt
ökades med omkring 460 mål örn året. I promemorian beräknades, ali det
årliga arbetsresultatet komme att bliva 1 940 avgjorda mål och ärenden, vilket
vad angår revisions- och besvärsmål med ungefär 400 överstiger den
nuvarande arbetsprodukten.

Väsentligt ogynnsammare blir läget, därest man i likhet med minoriteten
inom högsta domstolen ej anser sig kunna räkna med större arbetsprestation
å fullsutten avdelning än i medeltal 2 mål örn dagen. Detta skulle innebära, att
det årliga arbetsresultatet måste uppskattas till omkring 200 mål mindre än
enligt majoritetens uppfattning. Med tanke på att arbetsresultatet under år
1944 utgjorde i genomsnitt omkring 3 mål om dagen förefaller emellertid
denna beräkning, även med beaktande av att de mål som passerat dispensprövningen
i genomsnitt måste bliva mera tidskrävande, vara alltför låg. I
minoritetens yttrande har emellertid även påpekats, att vid bedömande av
arbetsbördan borde tagas i beaktande jämväl det antal mål, vari handlingarna
ej ännu äro fullständiga vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Dessa mål — vilka skola handläggas å fullsutten avdelning —
kunna beräknas till 250—300; härtill kommer ett antal mål som vid de nya
bestämmelsernas ikraftträdande ännu ej inkommit till nedre revisionen men
som skola handläggas enligt den äldre ordningen. Jag vill jämväl framhålla,
att det synes angeläget att vid rättegångsbalkens ikraftträdande antalet balanserade
mål är lägre än den siffra som i promemorian angivits såsom godtagbar
eller 500.

I likhet med majoriteten inom högsta domstolen anser jag likväl den i
promemorian anvisade lösningen kunna godtagas såvitt gäller det praktiska
resultat den kan antagas medföra i fråga örn balansens nedbringande. Emellertid
har mot den förordade lösningen invänts, att det knappast vore väl
förenligt med rättssäkerheten att beskära fullföljden till högsta domstolen,
medan man i de båda lägre instanserna hade kvar den äldre rättegångsordningen,
vilken icke gåve samma garantier för ett materiellt riktigt resultat
som nya rättegångsbalkens på muntlighet och koncentration grundade förfarande.

De sålunda anförda betänkligheterna ha tidigare berörts av lagrådet, som
dock icke ansett dem tillräckligt vägande. Jag delar lagrådets uppfattning
och kan härvid i stort sett ansluta mig till de synpunkter som anförts i promemorian.
Enligt förslaget, som därutinnan överensstämmer med nya rättegångsbalken,
skall fullföljdstillstånd kunna meddelas dels om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas
av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle
ha synnerlig betydelse utöver det mål varom fråga är — s. k. prejudikateller
intressedispens — dels ock om anledning förekommer till ändring i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

slut, vartill hovrätten i sitt utslag kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna
i målet skäl förekomma till talans prövning — s. k. ändringsdispens.
Såsom exempel på fall då omständigheterna i målet — oavsett
utsikten till ändring — kunna föranleda till dispens har processlagberedningen
anfört, att starkt delade meningar yppats i de lägre instanserna, att
målet är av stor social betydelse, rör grovt brott eller betydande ekonomiska
värden eller ock att en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande
brott. En ytterligare garanti för rättssäkerheten är, att för bifall till ansökan
om ändringsdispens erfordras allenast, att ett av de i dispensprövningen deltagande
tre justitieråden uttalar sig därför.

I promemorian har emellertid föreslagits en särskild bestämmelse med hänsyn
till att systemet med tillståndsprövning föreslås infört innan den nya
rättegångsordningen börjat tillämpas i de lägre instanserna. Medan enligt
nya rättegångsbalken alla mål, med undantag av dem som till högsta domstolen
fullföljas av justitiekanslem och riksdagens ombudsmän, äro underkastade
tillståndsprövning har i promemorian undantagits jämväl mål,
vari den som dömts till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller
internering klagar i ansvarsfrågan.

Med hänsyn till vad nu anförts torde några befogade erinringar knappast
kunna från de synpunkter det här gäller anföras mot förslaget. Å andra sidan
finner jag mig icke kunna biträda de yrkanden som inom högsta domstolen
och av Svea hovrätt framställts därom att dispensförfarandet borde utsträckas
att omfatta jämväl klagan av tilltalad som dömts till straffarbete i mellan
ett och två år.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att tillstyrka det i promemorian
framlagda förslaget. Jag anser mig emellertid böra framhålla, att de beräkningar
som utförts angående dess verkningar grunda sig på osäkra faktorer
såsom den blivande dispensprocenten, storleken av måltillströmningen m. m.
Osäkerheten i beräkningarna har också framhållits av högsta domstolens
ledamöter. De av dessa som ej ansett sig böra redan nu föreslå en ökning
av antalet ledamöter ha likväl framhållit, att den i promemorian anvisade
metoden måhända icke leder till en tillräcklig minskning av arbetsbalansen
och att för sådant fall den enda utvägen synes vara att till förnyat övervägande
upptaga frågan om en tillfällig ökning av justitierådens antal. Huruvida
det skall bliva nödvändigt att tillgripa denna utväg, torde icke vara
möjligt att bedöma förrän den nya ordningen hunnit verka en tid.

Såsom framhållits i promemorian och remissyttrandena kommer den ökning
av högsta domstolens arbetsprodukt, som de nya fullföljdsreglerna beräknas
medföra, att öka arbetsbördan för nedre justitierevisionen. I anledning
härav påkallas åtgärder för stärkande av arbetskrafterna i nedre revisionen.
Nedre revisionen har i sitt yttrande angivit, att enligt dess beräkningar ytterligare
sju revisionssekreterare erfordrades för arbetets behöriga gång vid fullt
genomförd reform. Härtill komine en ökning av kanslipersonalen med en protokollssekreterare,
en eller två amanuenser samt fem skrivbiträden. Den erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

derliga personalökningen torde emellertid ej kunna närmare fastställas, förrän
erfarenheter vunnits i fråga om det nya systemets verkningar. Högsta domstolens
majoritet Ilar i sitt yttrande föreslagit ändrade principer för målens fördelning
mellan revisionssekreterarna. En dylik reform ävensom vissa andra
jämkningar i revisionssekreterarnas arbete, vilka kunna bliva erforderliga,
kunna även påverka personalbehovet. Då verkningarna av reformen, under
förutsättning att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft den 1 juni 1945,
ej kunna göra sig fullt gällande förrän mot slutet av innevarande år, kommer
det ökade personalbehovet ej att i sin helhet föreligga redan från början av
nästkommande budgetår.

Ökningen i personalbehovet bör tydligen icke föranleda inrättandet av
nya ordinarie tjänster. Erforderliga kostnader kunna bestridas från den under
andra huvudtiteln i nedre justitierevisionens avlöningsanslag uppförda
anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal. Denna har för budgetåret
1945/46 uppförts förslagsvis med hänsyn till den ökning av personalen i
nedre revisionen som kunde förväntas bliva erforderlig som följd av att förslag
framlades om åtgärder för nedbringande av den i högsta domstolen föreliggande
arbetsbalansen. Därvid har förutsatts, att ifrågavarande post skulle
maximeras av Kungl. Majit och att personalökning utöver ramen för det anvisade
beloppet icke skulle medgivas i större omfattning än som erfordrades
för arbetsbalansens nedbringande.

I promemorian har föreslagits, att den nya ordningen skall börja tillämpas
från och med den 1 maj 1945, därvid som skäl åberopats, bland annat, att
högsta domstolens arbetsår började den 1 maj. Enär emellertid ledamöternas
indelning till tjänstgöring sker för kalenderår, torde nämnda datum
från organisatorisk synpunkt ej vara av betydelse annat än såvitt angår
nedre justitierevisionens arbete, vilket planlägges och fastställes för år med
början den 1 maj. Då det ej heller torde vara möjligt att på den korta tid
som återstår till det föreslagna datum genomföra den omfattande lagstiftning
som nödvändiggöres av reformen, isynes som dag för ikraftträdandet
i stället lämpligen böra sättas den 1 juni 1945.

Vad härefter angår de vid promemorian fogade lagförslagen må följande
anföras.

I fråga om förslaget till lag örn ändring i vissa delar av 30 kap.
äldre rättegångsbalken har Göta hovrätt anmärkt, att av lagtexten
syntes framgå att för fullföljd av talan mot hovrätts utslag, varigenom underrätts
beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte fastställts, erfordrades
tillstånd. Hovrätten har velat ifrågasätta lämpligheten av att i dylika
fall fordra tillstånd, eftersom särskilt skyndsam handläggning vore av
nöden. Det torde vara otvivelaktigt, att hovrättens tolkning av ifrågavarande
stadgande är riktig. Emellertid må erinras örn att, därest ansökningen örn
fullföljdstillstånd bifalles, häktningsfrågan kan utan kommunikation avgöras
så gott som omedelbart därefter. Skyndsamhetskravet torde alltså kunna

Kungl. Majlis proposition nr 251.

väl tillgodoses. Någon anledning att göra ändring i det remitterade förslaget
på denna punkt synes med hänsyn till det anförda icke föreligga.

Den av styrelsen för Sveriges advokatsamfund mot avfattningen av 20 §
framställda erinringen synes böra föranleda viss jämkning av ordalagen för
undvikande av den befarade misstolkningen. Vad angår det av hovrätten
över Skåne och Blekinge i fråga örn samma lagrum gjorda ändringsförslaget
må framhållas, att lagrummet avser att jämväl lämna den föreskrift om
prioritetsrätt för kostnadsersättning vid oförmåga att nedsätta både sådan
ersättning och fullföljdsavgift som nu återfinnes i 20 § första stycket. Då
denna prioritet synes tydligast framgå, om stadgandet uppdelas i punkter
i enlighet med förslaget — som i dessa delar överensstämmer med 54 kap.
18 § nya rättegångsbalken — har jag ej ansett lämpligt frångå den föreslagna
lydelsen i dessa delar. En jämkning av de av hovrätten omnämnda administrativa
bestämmelserna om intygs utfärdande blir såsom hovrätten framhållit
erforderlig, om förslaget upphöjes till lag.

Enligt lag den 17 juni 1932 skall vad örn behörighet att utfärda intyg, som nu
är i fråga, är stadgat beträffande borgmästaren i stad, där sökanden har sitt
hemvist, gälla i avseende å kommunalborgmästaren, såframt i staden ej finnes
magistrat. I samband med den ändring av lagreglerna om utfärdande av
intyg som nu föreslås torde även kommunalborgmästare böra i 20 § upptagas
bland de till intygs utfärdande behöriga myndigheterna, till följd varav
nyssnämnda lag torde böra upphävas.

Den av justitiekanslersämbetet föreslagna ändringen av 42 §, enligt vilket
lagrum vid delgivning av besvär bl. a. bovrättens protokoll och utslag i målet
skola delgivas motparten, har visserligen icke direkt samband med frågan örn
fullföljdstillstånd men berör ett spörsmål som icke saknar betydelse. Det är
uppenbarligen av vikt, att parterna icke onödigtvis betungas med delgivning
av vidlyftiga handlingar. Ämbetet har föreslagit, att befrielse från delgivningsskyldigheten
skulle äga rum i fråga om hovrättens protokoll och utslag, då
parterna å ömse sidor anfört besvär. Emellertid må framhållas, att vid delgivning
av besvär i hovrätt underrättens protokoll, vari jämväl innefattas
utslaget, städse skola undantagas från kommunikationen. Av innehållet i underrättens
protokoll erhåller motparten sålunda ej del, såvida han ej själv
hos underrätten utlöst dem eller på annat sätt tagit del därav. Det synes ej
kunna innebära någon olägenhet att på motsvarande sätt begränsa kommunikationen
i högsta domstolen. Ett särskilt skäl att nu företaga en dylik ändring
är, att de muntliga förhandlingarna i hovrätterna under senare tid starkt
ökats med påföljd att protokollen oftare äro vidlyftiga. Befrielse från delgivningen
torde dock böra medgivas allenast i fråga örn hovrättens protokoll.
Att undantaga jämväl hovrättens utslag synes ej lämpligt.

Enligt promemorian skall som förut nämnts nya lagen ej äga tillämpning
i fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som meddelats
före lagens ikraftträdande. Den sålunda föreslagna övergångsbestämmelsen är
avfattad efter förebild av det motsvarande stadgande som fanns fogat vid
1915 års fullföljdslagstiftning. Tydligt är alt vissa olägenheter måste uppkom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

ma i övergången, men dessa torde ej kunna anses alltför betungande och synas
ej böra föranleda ändring av förslaget på denna punkt.

Utöver vad av det anförda framgår ha allenast smärre jämkningar ansetts
böra vidtagas i den remitterade lagtexten.

Vad härefter angår förslaget till lag om ändring i lagen den
14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts högsta
domstols tjänstgöring på avdelningar torde vad högsta
domstolens majoritet anfört i fråga örn det i 2 § upptagna stadgandet örn högsta
domstolens tjänstgöringstid höra föranleda, att de regler därom, som för
närvarande finnas upptagna i paragrafens första stycke, bibehållas för tiden
intill nästkommande årsskifte. I fråga om tredje stycket av paragrafen har
högsta domstolens majoritet för tiden intill den 1 januari 1946 föreslagit en
mindre jämkning för att möjliggöra viss anordning av arbetet inom högsta
domstolen. Jag har ej någon erinran att framställa mot syftet med den föreslagna
ändringen. Den föreslagna lagtexten synes mig emellertid giva utrymme
för den åsyftade anordningen.

I anledning av en anmärkning som av lagrådet framställts vid granskning
av ett till detsamma remitterat förslag till lag om Kungl. Maj :ts högsta domstols
tjänstgöring på avdelningar har det föreslagna andra stycket i paragrafen,
enligt vilket arbetet å envar av högsta domstolens avdelningar skall, med
iakttagande att någon av avdelningarna alltid är samlad, fortgå minst fyrtio
veckor örn året, jämkats så, att uttrycket »är samlad» utbytts mot »kan
samlas».

Mot det vid promemorian fogade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 49 § utsökningslagen ha i ett yttrande framställts erinringar
av mera principiell räckvidd.

Förslaget utgår från att ett domstolsavgörande i princip är att anse som icke
lagakraftvunnet så länge möjlighet ännu föreligger att genom ordinärt rättsmedel
fullfölja talan mot detsamma. Från denna grundsats utgör stadgandet
i 49 § andra stycket utsökningslagen i visst hänseende ett undantag. Däri föreskrives,
att hovrätts dom, vars överklagande av sökandens motpart är beroende
av tillstånd, må verkställas som lagakraftvunnen utan hinder av att motparten
ansökt om fullföljdstillstånd; visar motparten, att sådant tillstånd erhållits,
skall vad om icke lagakraftvunna utslag eljest gäller lända till efterrättelse.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har velat ifrågasätta riktigheten av
nyssnämnda ståndpunkt. Denna torde emellertid numera vara godtagen. Därest
man i enlighet med förslaget ur 49 § utesluter nuvarande andra stycket,
blir alltså följden, att hovrättsdomar, oavsett huruvida fullföljd må äga rum
utan tillstånd eller först efter tillstånd, generellt bliva att jämväl i exekutivt
hänseende anse som icke lagakraftvunna, intill dess bevis erhålles att talan
ej fullföljts eller ansökan örn fullföljdstillstånd ej gjorts eller, örn sådan
ansökan gjorts, ansökningen blivit avslagen.

Nämnda styrelse ävensom hovrätten över Skåne och Blekinge ha föreslagit,
att det ifrågavarande stadgandet skulle, i stället för att upphävas, jämkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 251-

därhän att verkställighet skulle utan hinder av motpartens ansökan örn fullfölj
dstillstånd medgivas i de fall då allenast prejudikat- eller intressedispens
kan ifrågakomma. Därigenom skulle den exekutiva lagakraftens område i
realiteten lämnas orubbat såvitt nu är i fråga. Som skäl har anförts, att det
vid bifall till promemorians förslag kunde befaras, att dispensansökningar
komme att göras blott för att hindra verkställigheten.

Enligt vad processlagberedningen anfört har det ej sällan inträffat, att verkställighet
som företagits med stöd av 49 § andra stycket hunnit slutföras, då
fullfölj dstillstånd enligt nuvarande regler om prejudikat- och intressedispens
meddelas. Dessa olägenheter av lagrummets särskilda verkställighetsregler bliva
tydligen allvarligare, därest så gott som all fullföljd mot hovrätts utslag
göres beroende av tillstånd. Genomföres nyssnämnda under remissförfarandet
framkomna förslag, skulle nuvarande olägenheter väl ej ökas men ej heller
i någon mån bortfalla. Mot promemorians förslag kan måhända erinras, att
det under en övergångstid ställer exekutionssökanden i en sämre ställning än
enligt nya rättegångsbalken, eftersom det ej kombineras med en lagregel motsvarande
17 kap. 14 § nya rättegångsbalken, som ger hovrätten befogenhet
att, när skäl äro därtill, förordna om omedelbar verkställighet. I överensstämmelse
med den i promemorian uttalade åsikten anser jag, att en dylik lagregel
ej bör i detta sammanhang införas, men den försämring i läget som sålunda
uppkommer för sökanden synes ej vara av större betydelse med hänsyn
till den gynnsamma ställning som en viktig grupp av icke lagakraftvunna
hovrättsdomar intager i exekutivt hänseende. Jag vill erinia att i fråga örn
hovrättsdom, varigenom betalningsskyldighet ålägges, jämlikt 39 § utsökningslagen
gäller, att till verkställighet därav utmätning må ske utan hinder
av att laga kraft ej ågått, såvida ej gäldenären till fullgörande av domen deponerat
vad som blivit utdömt. Med hänsyn till vad nu anförts har jag ansett
promemorians förslag böra bibehållas oförändrat.

I enlighet med vad sålunda anförts lia inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag;

2) lag om ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj.ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Förslagen till lag om ändring i lagen (len 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Majits
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar samt till lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen,
vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag

örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag.

5 §.

6 §•

Över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt
fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut, varigenom
underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens
prövning, må ej överklagas, där ej beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte blivit av hovrätten fastställt.

7 §•

Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan än justitiekanslern
eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

8 §•

Mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende må talan ej
fullföljas, med mindre Konungen meddelat parten tillstånd därtill.

Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1915:137, beträffande 6 § 1 mom. 1933:178 och 1939:320,
beträffande 6 § 2 mom. 1933:178, beträffande 6 § 3 mom. och 7—10 §§ 1915:137, beträffande

11 § 1917:253 och 1941:813, beträffande 12 och 13 §§ 1915:137, beträffande 16 § 1915:137 och
1934:28, beträffande 17, 18 och 20 §§ 1915:137, beträffande 21 § 1929:27, beträffande 22—24, 26 och
28—30 §§ 1915:137, beträffande 35 § 1915:137 och 1934:28 samt beträffande 36, 37, 39, 42 och
43 §§ 1915:137.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

arbete i ett år eller däröver eller till förvaring eller internering; vill den
tilltalade i samband med talan i ansvarsfrågan överklaga utslaget jämväl i
övrigt, må det ock ske utan Konungens tillstånd.

9 §.

Tillstånd, som i 8 § omförmäles, må meddelas allenast

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av Konungen, eller parten visar, att talans prövning eljest
skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är, eller

2. örn anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten i sitt
utslag kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
förekomma till talans prövning.

Meddelas tillstånd, gäde det utslaget i dess helhet, såvitt parten för talan
däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot
utslaget.

10 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant., som kan skattas
i penningar, tillstånd enligt 9 § första stycket 2 meddelas part, örn värdet av
vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kronor.
Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande.

11 §.

Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom värjemålsed ålagts, eller
i annat mål än sådant, som blivit omedelbart i hovrätten anhängiggjort, dömt
till sådan ed, må hovrättens utslag ej utan Konungens tillstånd överklagas.
Örn sådant tillstånd gäde vad i 9 § är stadgat; dock må ej i något fall tillstånd
enligt 9 § första stycket 2 meddelas.

Har hovrätt i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt fullföljd,
upphävt beslut, varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga
målet, må talan mot hovrättens utslag ej fullföljas utan Konungens
tillstånd. Örn sådant tillstånd gäde vad i 9 § är stadgat; ej må dock tillstånd
enligt 9 § första stycket 2 meddelas, med mindre målet är sådant, att parten,
örn han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

gått honom emot, skulle utan hinder av 10 § kunnat erhålla sådant tillstånd.

12 §.

Har hovrätt meddelat utslag i dit fullföljd fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles,
skall beträffande klagan över det utslag i tillämpliga delar gälla
vad ovan i 8—10 §§ är stadgat.

13 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt, må ej
utan Konungens tillstånd talan emot hovrättens utslag fullföljas allenast beträffande
rättegångskostnad. Om fullföljdstillstånd gäde vad i 9 § är stadgat;
dock må ej i något fall tillstånd enligt 9 § första stycket 2 meddelas.

16 §.

Då hovrätt meddelar utslag eller beslut, varemot talan må av någondera
parten fullföljas antingen omedelbart eller först efter Konungens tillstånd,
skall däri givas till känna, huruvida klagan skall av parten föras genom revisionsansökning
eller besvär; och varde jämväl angivet, där talan skall fullföljas
genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hovrätten anmälas,
samt, i annat fall, inom vilken tid och varest besvär skola inlämnas, och
vad klaganden i övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan ävensom,
då tillstånd till talans fullföljande erfordras, huru sådant tillstånd enligt 37 §
skall sökas. Vid hovrättens prövning, att hinder mot talan ej föreligger enligt
5 eller 6 §, och dess föreskrift örn sättet för fullföljden skall förbliva; motparten
må ej heller i övrigt draga frågan örn de meddelade föreskrifternas
riktighet under Konungens prövning.

Hålles part —---muntligen avsagt.

17 §.

Då hovrätt meddelar utslag, varemot talan enligt 5 eller 6 § ej må föras,
skall hovrätten i utslaget giva det till känna.

Finnes part enligt här ovan i 8—13 §§ givna stadganden icke vara berättigad
till fullföljd av talan, med mindre Konungens tillstånd därtill inhämtats,
skall hovrätten i samband med underrättelse, som i 16 § sägs, giva
det till känna. Hovrätten angive ock på vilka grunder sådant tillstånd med
hänsyn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av utslaget
skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 9 §
andra stycket.

Menar part, att beslut, som i första eller andra stycket sägs, är oriktigt,
äge han i samband med fullföljande av talan mot hovrättens utslag påkalla
prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna
i 10 § hinder möter för tillstånd enligt 9 § första stycket 2, skall den avgöras
i samband med partens ansökan om tillstånd att fullfölja talan; i fall
som nu sagts må prövning av frågan påkallas i ansökningen. Till styrkande
av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej hos Konungen förebringas ny
bevisning.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 251.

18 §.

Vill part utverka sig tillstånd, varom i detta kapitel förmäles, 1''ullgöre vad
för varje särskilt fall är föreskrivet beträffande talans fullföljande. Har hovrätten
enligt 17 § första stycket förklarat, att talan ej må föras mot dess utslag,
och vill part påkalla prövning av beslutet, meddele hovrätten på begäran
underrättelse som i 16 § sägs.

20 §.

Nedsätter den, som vill fullfölja talan, föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning, men förmår han på grund av fattigdom ej
tillika nedsätta fullföljdsavgift, vare det ej hinder för honom att fullfölja
talan, örn han med intyg av Konungens befallningshavande eller underrätten
eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kommunalborgmästaren eller
landsfiskalen eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark,
lappfogden i den ort, där sökanden har sitt hemvist, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp,
som skall nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, vare det likväl
ej hinder för honom att fullfölja talan, om han med intyg, som nu sagts, styrker,
att han icke äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller
efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Äro för den myndighet,
hos vilken sådant intyg sökes, sökandens förmögenhetsvillkor icke kunniga,
uppdrage myndigheten åt trovärdig person att hålla undersökning därom
och give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att sist å trettionde dagen från
den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten anmäla missnöje.

Den, som---anmäla missnöje.

Ej vare---höra motparten.

22 §.

Part, som söker revision, skall inom den i 21 § angivna tid till hovrätten
inkomma med Konungens befallningshavandes bevis örn nedsättning av de
i 19 § föreskrivna belopp; har ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning nedsatts, skall han före utgången av
nämnda tid inkomma med sådant intyg om fattigdom, som i 20 § sägs.

Kungl. Majlis proposition nr 251.

23 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med underrättelse
om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av sin talan.
Erfordras tillstånd till talans fullföljande, varde jämväl angivet, huru
sådant tillstånd enligt 28 § skall sökas.

Ej må---Konungens prövning.

24 §.

Varder ej missnöje anmält inom föreskriven tid, eller försummar part att
iakttaga något av vad i 22 § är föreskrivet, stånde hovrättens utslag fast,
där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte hovrätten ny
tid.

Har missnöjesanmälan —---genom besvär.

26 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall sist å
fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, till Konungens nedre justitierevision
inkomma med revisionsinlaga. Vid inlagan foge sökanden överklagade
utslaget jämte bevis om anmält missnöje ävensom underrättens protokoll
i målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten
förda protokoll.

28 §.

Ansökningen skall innehålla de skäl, å vilka den grundas. Andra skäl
komma ej under bedömande.

29 §.

Bifalles ansökningen---— nu sagts.

30 §.

Varder ansökan---meddelade beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

35 §.

Vill någon anföra besvär över hovrätts utslag eller beslut, skall han sist å
trettionde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gavs, till nedre justitierevisionen
inkomma med sina besvär. Vid besvären toge klaganden överklagade
utslaget eller beslutet samt underrättens och hovrättens i målet förda
protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten efter ty i 40 § sägs.

Part, som---delgavs honom.

Har hovrätt--— viss tid.

36 §.

Klaganden skall inom den i 35 § angivna tid till nedre justitierevisionen
inkomma med Konungens befallningshavandes bevis örn nedsättning av de i
19 § föreskrivna belopp; har ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning nedsatts, skall han före utgången av
nämnda tid inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som i 20 § sägs.

Har klaganden i rätt tid inkommit med vederbörlig myndighets intyg örn
fattigdom, men är intyget ej av det innehåll, som i 20 § föreskrives, varde
klaganden förelagt att inom viss tid inkomma med behörigt intyg, vid äventyr
att, där sådant intyg icke är hos Konungen tillgängligt, då målet företages
till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan. Ingiver klaganden
i stället för intyg, som nu sagts, Konungens befallningshavandes bevis örn
nedsättning av det belopp, varom fråga är, vare det ock gilh.

37 §.

Ansökningen skall innehålla de skäl, å vilka den grundas. Andra skäl komma
ej under bedömande.

39 §.

Hava ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen fullföljas,
besvär inom den tid inkommit, eller försummar klaganden att inom
föreskriven tid inkomma med bevis om nedsättning av de i 19 § omförmälda
belopp eller i stället iakttaga vad i 36 § är för särskilda fall stadgat eller att
inom sagda tid inkomma med ansökan om tillstånd, som i 37 § avses, stånde
hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som i 37 § sägs, avslagen, stånde överklagade utslaget
eller beslutet fast, därom besked intages i Konungens över ansökningen meddelade
beslut.

42 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

delar gälla. Är ansökan, som nu sagts, ej gjord i besvärsskriften, skall vid delgivning
av ansökningen besvärsskriften bifogas; i föreläggande för motparten
skall intagas underrättelse, att han har att yttra sig jämväl över besvären.
Varder ansökningen avslagen, må i samband med beslutet härom ersättning
för kostnad tillerkännas part, som hörts över ansökningen.

Skall delgivning av besvär äga rum, sedan klaganden erhållit Konungens
tillstånd att fullfölja talan, skall jämväl Konungens beslut delgivas motparten.

43 §.

Gör Konungen--— avgiften kronan.

Har part nedsatt fullföljdsavgift, ändå att sådan rätteligen ej skolat av honom
gäldas, förordne Konungen i samband med avgörande av målet eller,
där ansökan om tillstånd, varom i detta kapitel förmäles, varder avslagen, i
samband med beslutet härom, att han äger återfå avgiften.

Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom förordnar
ock Konungen vid meddelande av utslag i fullföljt mål eller på ansökan, som
i 34 § sägs, eller, där ansökan örn tillstånd, varom i detta kapitel förmäles,
varder avslagen, i samband med beslutet härom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock skall i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag tillämpas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1932 (nr 270) om behörighet
för kommunalborgmästare att utfärda fattigdomsintyg, som omförmäles i
30 kap. 22 § rättegångsbalken.

Kungl. Marits proposition nr 251.

Bilaga A.

P. M.

angående nedbringande av arbetsbalansen i högsta

domstolen.

Vid de överväganden, som inom justitiedepartementet ägt rum rörande
åtgärder för förberedande av nya rättegångsbalkens ikraftträdande, har uppmärksammats
frågan örn nedbringande av högsta domstolens arbetsbalans.
Även lagrådet har i samband med sin granskning av ett av processlagberedningen
utarbetat, till lagrådet remitterat förslag till lag om Kungl. Maj:ts
högsta domstols sammansättning och tjänstgöring upptagit denna fråga till
behandling.

Tidigare åtgärder.

Den av lagrådet i dess yttrande berörda frågan om nedbringande av högsta
domstolens arbetsbalans har vid skilda tidpunkter och i olika sammanhang
behandlats av statsmakterna och även lett till förstärkning av domstolens
arbetskrafter. Sålunda utökades justitierådens antal år 1860 från 12 till 16,
år 1897 från 16 till 18 och år 1905 från 18 till 21. Den år 1905 företagna
ökningen avsågs att endast vara tillfällig; efter 1908 års utgång skulle antalet
ledamöter, i den mån sådant på grund av inträffade ledigheter kunde ske,
nedbringas till 18. Redan före denna tidpunkt upptogs ånyo, i samband med
frågan om inrättande av en högsta förvaltningsdomstol, spörsmålet om högsta
domstolens organisation och ledamotsantal. Den högsta domstolen dittills
åvilande laggranskningen överflyttades år 1909 i samband med regeringsrättens
tillkomst å en nybildad institution, lagrådet, vari skulle tjänstgöra tre
justitieråd och ett regeringsråd; i anslutning härtill ökades antalet justitieråd
till 24.

De sålunda vidtagna åtgärderna visade sig emellertid även de otillräckliga
för att förebygga en allt större arbetsbalans i högsta domstolen. Ur synpunkten
av rättsskipningens allmänna intressen framkommo samtidigt starka betänkligheter
mot en ytterligare utökning av antalet justitieråd. Den begränsning
av högsta domstolens arbetsbalans, som visat sig nödvändig, ansågs i
huvudsak böra vinnas genom inskränkningar i fullföljdsrätten. I detta syfte
infördes år 1915 i 30 kap. äldre R.B. bestämmelser örn summa revisibilis och
andra begränsningar av fullföljdsrätten.

Ifrågavarande begränsningar innebära i huvudsak följande.

Mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende, som angår
penningar eller sådant som kan skattas i penningar, får talan ej fullföljas,
när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbart icke uppgår till 1 500
kronor (summa revisibilis). Rör målet även sådant, som ej kan skattas i
penningar, och har utslaget därutinnan gått parten emot, äger han dock full Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 251.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

följa talan i målet. I till hovrätten fullföljt eller denna underställt brottmål
får målsägande ej söka ändring i hovrättens utslag, om ej hans talan avser
ansvar för brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa. Ej heller den
tilltalade äger söka ändring i hovrättens utslag med mindre han blivit sakfälld
för sådant brott eller för annat brott dömts till frihetsstraff eller vissa
andra med frihetens förlust förenade påföljder, mistning av befattning på
viss tid, dagsböter ej under 60 eller fällts till böter eller vite i penningar ej
under 1 500 kr. Rör brottmål annat än ansvar gälla motsvarande regler som
för tvistemål och ärenden. Part, som enligt nu angivna regler ej äger fullfölja
talan, äger dock hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande. Sådant
tillstånd må meddelas, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att hans talan prövas, eller ock om parten visar,
att talans prövning för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande
målet.

De 1915 beslutade fullföljdsbegränsningarna hade till en början den verkan,
att högsta domstolens arbetsbalans kunde avsevärt nedbringas. Efter år 1922
inträdde emellertid åter en fortlöpande stegring och vid sammanträde den 24
april 1934 med högsta domstolens samtliga ledamöter förenade sig dessa örn
ett yttrande, vari framhölls, att den stora arbetsbalansen i högsta domstolen
och den därav föranledda långsamheten i rättsskipningen utgjorde en så allvarlig
olägenhet, att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses
påkallade. En sådan åtgärd kom därefter år 1935 till stånd genom införande
av mellaninstans även för skiftesmål. Då emellertid den arbetsbesparing,
som beräknades härigenom komma att uppstå, icke ansågs tillräcklig för
nedbringande av arbetsbalansen, lät chefen för justitiedepartementet till högsta
domstolens ledamöter under år 1934 överlämna en promemoria angående
vissa åtgärder, som i sådant hänseende kunde ifrågakomma. I promemorian
ifrågasattes en tillfällig ökning av antalet justitieråd, varigenom skulle möjliggöras,
att högsta domstolen tidvis kunde arbeta på fyra, i stället för tidigare
tre, dömande avdelningar. Uti sitt över promemorian avgivna yttrande framhöll
majoriteten inom högsta domstolen (16 ledamöter), att farhågorna för att
en ökning av antalet dömande avdelningar skulle komma att motverka högsta
domstolens viktiga uppgift att befordra rättsenheten alltjämt ägde sitt berättigande
men att den uppkomna arbetsbalansen icke vore större än att den,
därest ytterligare en avdelning inrättades, skulle kunna inom mycket kort
tid nedbringas till normal omfattning. En minoritet inom högsta domstolen
(8 ledamöter) ansåg, att ett varaktigt nedbringande av arbetsbalansen endast
kunde vinnas genom ytterligare begränsningar i fullföljdsrätten, samt fann
sig på denna grund och med hänsyn till de allvarliga farhågor, som vore förenade
med en utökning av antalet dömande avdelningar i högsta domstolen,
icke kunna tillstyrka förslaget.

I anslutning till den mening, som uttalats av högsta domstolens majoritet,
förordnades genom lag den 15 mars 1935, att högsta domstolen från och med
den 1 oktober 1935 och intill den 1 september 1936 eller den tidigare dag, som
Kungl. Maj :t bestämde, skulle bestå av 28 justitieråd samt att därefter anta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

let justitieråd skulle, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kunde
ske, nedbringas till 24. Därjämte meddelades i lagen bestämmelser om högsta
domstolens tjänstgöring under viss tid å fyra avdelningar. Den utökning av
högsta domstolen, som sålunda kom till stånd, har numera avvecklats.

Högsta domstolens organisation och arbetssätt.

Högsta domstolens organisation bestämmes i första hand av de för domstolen
gällande domförhetsreglerna.

Enligt § 22 regeringsformen kunna ringare mål i högsta domstolen prövas
och avgöras av fem ledamöter så ock av fyra, om alla fyra äro ense om slutet,
över viktigare saker skola minst sju döma. Det högsta antalet ledamöter som
— med undantag för de s. k. plenimålen, vilka avgöras av högsta domstolen
i dess helhet — må deltaga i avgörandet av något mål är åtta.

Sedan högsta domstolens ledamotsantal år 1860 utökades utöver 12, har
högsta domstolen arbetat på avdelningar. Uti stadgan den 23 oktober 1860,
vari ledamotsantalet bestämdes till 16, föreskrevs, att högsta domstolen under
sex månader skulle arbeta på två avdelningar samt övriga sex månader på
en avdelning i sänder; för varje justitieråd följde härav en årlig tjänstgöring
på nio manader. Enligt lagen den 26 mars 1897, varigenom ledamotsantalet
höjdes till 18, begränsades den tid, varunder högsta domstolen skulle arbeta
på allenast en avdelning, till omkring fyra månader (18 veckor), varjämte
föreskrevs att under sex veckor högsta domstolen borde, om den med hänsyn
till antalet mal och ärenden funne det nödigt, arbeta på tre avdelningar. Anordningen
med tre avdelningar kom att tillämpas under de följande åren,
varvid dock å två avdelningar tjänstgjorde endast fem ledamöter å varje
avdelning. I samband med den år 1905 företagna utökningen till 21 justitieråd
utsträcktes tjänstgöringen å den tredje avdelningen från sex till 25
veckor. En följd av utökningen var, att å en av avdelningarna under 29
veckor samtidigt tjänstgjorde endast fem justitieråd.

Sedan genom lagen den 26 maj 1909 justitierådens antal utökats till 24, av
vilka dock tre skulle tjänstgöra i lagrådet, begränsades den tid, varunder
högsta domstolen skulle arbeta på allenast en avdelning, till åtta veckor; i
övrigt skulle högsta domstolen arbeta på två avdelningar med undantag av
17 veckor, då arbetet skulle bedrivas på tre avdelningar. Anordningen innebar,
att den för ledamöterna tjänstefria delen av året nedbringades, bortsett
från sedvanliga jul- och påskferier, från tio veckor till åtta veckor.

I samband med frågan örn begränsningarna av fullföljdsrätten till högsta
domstolen upptogs även spörsmålet örn ökning av högsta domstolens arbetsprodukt
genom vissa organisatoriska förändringar i högsta domstolens arbete
på avdelningar. Härvid kom särskilt under övervägande utsträckning av
arbetet på femmansavdelning. Till grund för den år 1915 antagna och i huvudsak
ännu gällande lagen örn högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
ligger den principen, att tjänstgöring å femmansavdelning skall anlitas
i så stor utsträckning som möjligt, dock att tjänstgöring med sju ledamö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ter skall för prövning av viktigare mål bibehållas å en avdelning. Tjänstgöringen
å avdelning är för närvarande så ordnad, att en sjumansavdelning
tjänstgör hela året —■ med undantag av tre veckor vid jul och två veckor
vid påsk, som tagas i anspråk för ferier — eller 47 veckor. Arbetet på femmansavdelningar
omfattar 39 veckor på andra avdelningen samt 29 veckor
på tredje avdelningen. Hela antalet tjänstgöringsveckor för samtliga avdelningar
utgör alltså 115, eller, med jämn fördelning å samtliga tre avdelningar,
38 V3 veckor. Arbetet å tjänsterummet fortgår varje vecka under fem helgfria
dagar och med en arbetstid av minst fyra timmar dagligen. Härtill kommer
ett betydande hemarbete för avfattande av domar och utslag i föredragna
mål.

Vid sidan av den tjänstgöring, som sålunda upptages av prövning och avgörande
av i högsta domstolen förekommande mål och ärenden, har högsta
domstolen sedan år 1915, då de förut antydda begränsningarna i fullföljdsrätten
infördes, att fullgöra den dispensprövning i vissa till högsta domstolen
fullföljda mål och ärenden, som enligt § 18 mom. 2 regeringsformen tillkommer
högsta domstolen. Denna prövning verkställes av en särskild avdelning,
sammansatt av tre justitieråd.

Såsom framgår av vad förut yttrats utgör det sammanlagda på en gång i
högsta domstolen arbetande antalet justitieråd högst 17. De ledamöter, som
sålunda icke omedelbart tagas i anspråk för tjänstgöring, äro i tur och ordning
tilldelade vissa hemveckor i syfte att bereda dem lättnad i arbetet och
tillfälle till hemarbete. I viss utsträckning tagas de sålunda tjänstefria ledamöterna
i anspråk å den särskilda dispensavdelningen.

Högsta domstolens arbetsprodukt.

Beträffande högsta domstolens arbetsprodukt under olika år må här ur
Statistisk årsbok för år 1944 intagas följande uppgifter, avseende åren 1891—
1943. Antalet årligen avgjorda revisionsmål har växlat mellan ett högsta medeltal
för femårsperioden 1916—-20 av 672 mål och ett lägsta antal för år 1941
av 281 mål. Det högsta antalet avgjorda kriminella besvärsmål eller 755 föreligger
för år 1943; det minsta antalet eller 367 mål för femårsperioden 1921—
25. Antalet i högsta domstolen avgjorda jorddelningsmål, som under 1931
—35 steg till ett högsta antal av 162, har efter införandet år 1935 av mellaninstans
i jorddelningsmål för år 1943 nedgått till 18. Uti högsta domstolen avgjorda
civila besvärsmål utgjorde högst 263 under femårsperioden 1911—15
och lägst, under femårsperioden 1931—35, 119. Sedan 1915 har tillkommit
en ny grupp av ärenden, avseende ansökan om tillstånd att fullfölja talan till
högsta domstolen. Dessa ärenden, som handläggas av en särskild avdelning
med tre justitieråd (dispensavdelningen), ha uppnått sitt högsta antal under
1931—35 med 234 ärenden och sitt lägsta under 1916—20 med 109 ärenden.
En betydande ökning företer antalet handlagda nådeärenden. Från att
under femårsperioden 1906—10 ha utgjort allenast 152, uppvisade de för
1943 sitt högsta antal för redovisningsperioden eller 1 164. Av en samman,
läggning av alla årligen avgjorda mål och ärenden framgår, att detta antal

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

under hela perioden fram till 1930 tämligen konstant hållit sig vid ett medeltal
av 1 700—1 900. Under de följande åren inträdde, med hänsyn till den
starka ökningen av nådemål, en stegring; det högsta redovisade antalet under
året avgjorda mål och ärenden uppvisar år 1943 med 2 622, vari dock
ingå 1 164 nådeärenden. Vad angår fördelningen mellan olika grupper av mål
och ärenden må i övrigt framhållas, att medan antalet avgjorda — liksom inkomna
— revisionsmål företett en märkbart minskande tendens, en motsvarande
stegring ägt rum i antalet kriminella besvärsmål.

Beträffande högsta domstolens arbetsbalans vid slutet av varje arbetsår
framgår av de statistiska uppgifterna, att denna, som till början av 1880-talet
varit tämligen obetydlig, därefter oavbrutet steg, intill dess densamma för
femårsperioden 1911—15 uppnådde sitt maximum eller 2 476 oavgjorda mål
och ärenden. De år 1915 införda fullföljdsbegränsningarna ledde därefter till
en ganska snabb minskning, så att balansen för femårsperioden 1921—25
nedgick till 802 mål. Härefter inträdde ånyo en stegring, för femårsperioden
1926—30 till 1 063 och för 1931—35 till 1 176 mål. Under 1936—40 nedgick
i anledning av den då företagna utökningen av högsta domstolen balansen
ånyo och utgjorde i medeltal 709 för år samt år 1941 683 mål. Efter 1941 har
ånyo inträtt en stigande tendens; år 1943 utgjorde balansen 825 mål. Någon
minskning torde icke vara att motse för år 1944.

Åtgärder för balansens nedbringande.

Uti sitt förut omnämnda yttrande har lagrådet erinrat, att till följd av förhållanden,
som betingades av världskriget, antalet inkommande mål på senare
tid ökats och att arbetsbalansen för närvarande vore större än som kunde
anses som normalt. Såsom ett särskilt skäl att redan nu vidtaga åtgärder
för balansens nedbringande har lagrådet framhållit angelägenheten av att någon
tyngande arbetsbalans icke förelåge vid den tidpunkt, då den nya rättegångsordningen
trädde i tillämpning. I annat fall komme handläggningen av
de nya målen att fördröjas genom att högsta domstolen under lång tid bleve
fullt sysselsatt med äldre mål; ett sådant dröjsmål vore synnerligen olägligt
under en rättegångsordning, som i stor utsträckning byggde på muntlighet och
omedelbarhet.

Den arbetsbalans, som för närvarande föreligger i högsta domstolen, är
visserligen icke av den omfattning att den i och för sig med nödvändighet
skulle påkalla omedelbara åtgärder för dess nedbringande till mera normal
omfattning. Vid bedömande av denna fråga måste emellertid stor vikt tillläggas
de olägenheter, som skulle vara förenade med att vid nya R.B:s tilllämpning
å förfarandet i högsta domstolen en mera avsevärd balans skulle
föreligga i fråga örn äldre mål. Starka skäl torde alltså tala för att redan nu
vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för balansens nedbringande.

Lagrådet har i sitt yttrande anvisat två utvägar som i nyss angivna syfte
kunna ifrågakomma. Den ena är att, såsom skedde 1935, tillfälligt förstärka
högsta domstolens arbetskrafter och den andra alt ytterligare begränsa rätten

Kungl. Ma[:ts proposition nr 251.

till fullföljd till högsta domstolen; för sin del har lagrådet ansett den sistnämnda
utvägen vara att föredraga.

Mot att nu skrida till en utökning av högsta domstolens ledamotsantal kunna
anföras starka skäl. Enligt den mening, som uttalades såväl av departementschefen
vid framläggande av 1942 års proposition med förslag till ny
rättegångsbalk som ock av processlagberedningen samt nu senast av lagrådet
vid dess behandling av processlagberedningens förslag till lag örn högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring, torde sannolikheten tala för att domstolens
nuvarande ledamotsantal skall visa sig tillfyllest för de arbetsuppgifter,
som enligt nya R.B. komma att åvila högsta domstolen. Ur synpunkten
av rättsskipningens allmänna intressen kunna, såsom ock framhållits i olika
sammanhang och senast av det särskilda utskott, som behandlade 1942 års
förutnämnda proposition, starka betänkligheter resas mot en sådan utökning.
Härtill kommer, att en mera tillfällig utökning av ledamotsantalet denna
gång icke, såsom år 1935, utan svårighet torde, med hänsyn till den beräknade
avgången av justitieråd, kunna avvecklas under de närmaste åren. En
utökning av antalet justitieråd torde därför icke böra ifrågakomma med
mindre annan utväg ej står till buds.

Såsom en framkomlig väg har lagrådet anvisat, att redan före nya R.B:s
ikraftträdande göra fullföljden beroende av tillstånd enligt de grunder, som
avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nya R.B.

Enligt den fullföljdsordning, som är föreskriven i 54 kap. nya R.B., erfordras
i mål, som från underrätt fullföljts till hovrätt, i regel särskilt tillstånd
för att talan mot hovrättens dom eller beslut i målet skall komma under
högsta domstolens prövning. Sådant tillstånd, prövningstillstånd, må
meddelas allenast 1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av
synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att
talans prövning eljest skulle hava .synnerlig betydelse utöver det föreliggande
målet (prejudikat- och intressedispens) eller 2. örn anledning förekommer till
ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna
i målet skäl förekomma till talans prövning (ändringsdispens).
I mål, motsvarande dem, som drabbas av de genom 1915 års lagstiftning
införda fullföljdsbegränsningarna, må prövningstillstånd endast meddelas enligt
punkt 1.

Såsom för närvarande skall även enligt nya R.B. behandling av frågan huruvida
prövningstillstånd skall meddelas tillkomma tre justitieråd; för meddelande
av prövningstillstånd enligt punkt 2 erfordras allenast, att någon av
ledamöterna anser, att sådant bör lämnas.

I förhållande till 1915 års lagstiftning omfatta nya R.B:s ifrågavarande
bestämmelser i stort sett samtliga från underrätt fullföljda mål och alltså
även sådana, där fullföljd nu i regel står helt öppen. För sistnämnda mål
gäller för närvarande allenast den begränsningen, att part, som på grund av
fattigdom ej förmått att nedsätta ens det belopp, som avser kostnadsersättning
till motparten, ej äger utan särskilt tillstånd fullfölja talan; huruvida
sådant tillstånd bör meddelas, skall prövas med hänsyn till omständigheter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

na i målet. Enligt nya R.B. är denna regel, i den avfattning, som tidigare angivits,
utsträckt att avse samtliga nu åsyftade mål; genom denna utvidgning
har den särställning, som fattig part nu intager i förhållande till andra parter,
kunnat bortfalla.

Vid övervägande av frågan, huruvida nya R.B:s fullföljdsordning redan
före nya R.B:s ikraftträdande bör i huvudsak genomföras, med bibehållande
i övrigt av äldre rättegångsordning, inställer sig främst spörsmålet, om en
sådan åtgärd är förenlig med de rättssäkerhetsintressen, som fullföljden till
högsta domstolen är ämnad att tillgodose. Lagrådet har i sitt yttrande berört
denna fråga samt framhållit, att vissa invändningar ur nu antydda synpunkt
visserligen kunde göras men att i det tvångsläge, som nu förelåge,
dessa icke borde få vara avgörande. Dessutom har lagrådet ifrågasatt vissa
undantag från reglerna om särskilt tillstånd som villkor för rätt att fullfölja
talan, såsom i fråga om mål, i vilka tilltalad fällts till strängt straff.

Det torde vara obestridligt, att nya R.B:s på muntlighet och bevisomedelbarhet
grundade förfarande i såväl underrätt som hovrätt innebär större garantier
för riktiga domslut redan i de lägre instanserna än det nu tillämpade
förfarandet erbjuder. I detta sammanhang måste emellertid beaktas att, då
fråga är om ändringsdispens, alla till högsta domstolen fullföljda mål komma
att antingen vid dispensprövningen eller, om dispens meddelas, vid den
därpå följande handläggningen å fullsutten avdelning bliva föremål för en
fullständig prövning, såvitt den fullföljda talan avser hovrättens domslut.
Skulle vid dispensprövningen framkomma anledning till ändring i det slut,
vartill hovrätten kommit, skall tillstånd beviljas; det nu sagda gäller även,
om eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans
prövning. Såsom framgår av processlagberedningens motiv avses med
detta stadgande sådana fall då, oberoende av utsikten till ändring i hovrättens
avgörande, den fullföljda talans prövning kan anses påkallad av ett viktigt
allmänt eller enskilt intresse, såsom då målet är av stor social betydelse
liksom då målet rör grovt brott eller betydande ekonomiska värden eller då
en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande brott. En ytterligare
garanti är, att för prövning å fullsutten avdelning erfordras allenast, att
av de i dispensprövningen deltagande tre justitieråden ett justitieråd uttalar
sig därför.

Med hänsyn till vad nu anförts torde ur säkerhetssynpunkt några avgörande
betänkligheter icke böra möta mot att redan nu i huvudsak övergå till
nya R.B:s fullföljdsordning. Såsom lagrådet framhållit torde dock tilltalad,
som dömts till strängt straff, böra omedelbart i lagen tillförsäkras rätt att
utan tillstånd fullfölja sin talan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 251.

Den av de nya fullföljdsreglerna beräknade arbetsvinsten oeh arbetets

anordning.

Den omständigheten, att tillståndsprövning införes för ett större eller
mindre antal mål, i vilka parter vilja fullfölja talan mot hovrättens avgöranden,
leder icke i och för sig till någon minskning av den arbetskvantitet, som
högsta domstolen har att bemästra. Liksom tidigare vid obegränsad fullföljd
har högsta domstolen att behandla varje sådant mål minst en gång. Härtill
kommer att i de mål, i vilka tillstånd meddelas, målet måste upptagas till ny
behandling inför fullsutten avdelning; i sådant fall utgör det arbete, som
nedlagts för tillståndsprövningen, ett tillskott i arbetsbördan. I viss utsträckning
kan detta tillskott uppvägas därav att tillståndsprövningen i de mål, vari
tillstånd vägras, kan väntas taga i anspråk mindre tid än målets prövning och
avgörande å fullsutten avdelning. Å andra sidan måste beaktas, att även tillståndsprövningen
i det stora flertalet fall förutsätter en fullständig prövning
av målet; för att en ansökan om ändringsdispens skall kunna avslås,
måste alltid sådan prövning föregå. Syftet att ej blott motverka arbetsbalansens
stegring utan även åvägabringa en mera betydande minskning i denna
kan därför uppenbart endast nås under den förutsättningen, att det lägre
domförhetsantalet vid tillståndsprövningen kan vid anordnandet av ledamöternas
tjänstgöring till fullo utnyttjas. Härför erfordras en uppdelning av
högsta domstolens ledamöter å ett större antal arbetsgrupper än som för närvarande
är fallet.

Med det nu sagda sammanhänger ock, att vinsten av tillståndsprövningen
ur arbetssynpunkt är i hög grad beroende av relationen mellan hela antalet
fullföljda mål å ena sidan och, å den andra, antalet mål, i vilka tillstånd
kommer att beviljas; ju högre det sistnämnda talet är dess mindre blir uppenbart
resultatet av anordningen. Den nu berörda frågan har varit föremål
för närmare undersökning av processlagberedningen i samband med dess
förutnämnda förslag. Av en inom beredningen utarbetad sammanställning,
avseende åren 1915—1934, med undantag för 1919 och 1920, framgår, att
ändringsprocenten i till högsta domstolen fullföljda mål utgjort för konforma
mål, d. v. s. mål, där underrättens och hovrättens avgöranden äro samstämmiga:
revisionsmål 15,3, civila besvärsmål 17,7 och kriminella besvärsmål
15,1 samt för difforma mål: revisionsmål 30,7, civila besvärsmål 32,0 och
kriminella besvärsmål 24,7. Beträffande relationen mellan de konforma och
difforma målen har upplysts, att de konforma målen under nyss angivna år
utgjort omkring två tredjedelar av sammanlagda antalet fullföljda mål. Med
utgångspunkt härifrån har ändringsprocenten, beräknad på båda grupperna
sammanlagda, utgjort omkring 20. Enligt en inom nedre justitierevisionen
gjord sammanställning, avseende åren 1935—1942, har visserligen ändringsprocenten
förskjutits något uppåt, särskilt för difforma mål. Denna förskjutning
uppväges emellertid därav, att antalet difforma mål av hela antalet
fullföljda mål uppgått allenast till omkring en fjärdedel. Å hela antalet
fullföljda mål kvarstår med hänsyn härtill en ändringsprocent av högst 20.

Kungl. Martts proposition nr 251.

Såsom processlagberedningen framhållit bör emellertid, då det gäller att beräkna
det relativa antalet beviljade prövningstillstånd, denna procent sättas
ej oväsentligt högre än ändringsprocenten. Processlagberedningen har ansett
sig böra beräkna den till 30. Vid den provisoriska reglering, varom nu är
fråga, torde antalet mål, vari fullföljdstillstånd meddelas, böra sättas ännu
högre, förslagsvis till 35 procent.

Såsom framgår av det anförda kräver genomförandet av de förut antydda
fullföljdsbegränsningarna en ej oväsentlig omläggning av högsta domstolens
arbetsförhållanden. Den dispensprövning, som för närvarande äger
rum, är begränsad till ett jämförelsevis litet antal mål, 150 till 200 om
året; detta arbete är såsom tidigare nämnts för närvarande förlagt till en
särskild avdelning, bestående av tre justitieråd. Förutom ett mindre antal
dagar efter semesterns slut på hösten sammanträder denna avdelning
till en kortare session varje vecka. Den sammanlagda årliga arbetstiden
har beräknats till omkring 100 timmar. För tjänstgöringen anlitas huvudsakligen
justitieråd, som antingen under veckan före den, då sammanträde
äger rum, åtnjutit hemledighet, eller ock justitieråd, som i samma vecka äga
åtnjuta sådan ledighet. Det torde vara uppenbart att denna anordning icke
är tillräcklig för den arbetsbörda, som införandet av dispensprövning i det
stora flertalet fullföljda mål kommer att medföra.

I detta sammanhang må erinras örn det förslag till ändring i § 22 regeringsformen,
som av Kungl. Majit framlagts för 1944 års riksdag och av
riksdagen förklarats vilande. Enligt detta förslag, i vilket icke upptagits
den nu gällande domförhetsregeln för viktigare mål, är högsta domstolens
i alla mål domför med fem ledamöter. Efter antagandet av nämnda förslag
kommer alltså icke längre att krävas, att en av högsta domstolens avdelningar
skall sammansättas med sju ledamöter. I anslutning till förslaget och med
hänsyn till förhållanden, som sammanhänga särskilt med införandet av
muntlig förhandling i högsta domstolen, har processlagberedningen förordat,
att högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar med en för viss tidsperiod
fast indelning och en tjänstgöringstid för varje avdelning av fyrtio
veckor om året.

Uti 1942 års förutnämnda proposition hade verkställts vissa beräkningar
rörande högsta domstolens arbetsprodukt vid tillämpningen av nya R.B:s
fullföljdsregler. Beträffande tillståndsprövningen förutsattes därvid, att varje
avdelning skulle vara uppdelad i två grupper, eller vid samtidig tjänstgöring
av samtliga avdelningar sex grupper; den nuvarande särskilda dispensavdelningen
skulle upphöra. Hela antalet mål, vari tillståndsprövning erfordrades,
beräknades till 1 220 om året. Under antagande, att å varje sessionsdag
skulle i genomsnitt medhinnas tillståndsprövning i fyra mål, beräknades
för dispensprövning åtgå omkring 305 sessionsdagar eller, fördelade
på sex grupper, omkring 50 sessionsdagar på värjo grupp. Sedan processlagberedningens
beräkningar verkställdes, har särskilt antalet inkommande
besvärsmål avsevärt stigit. Sammanlagda antalet inkomna revisions- och
besvärsmål torde nu för år böra beräknas till omkring 1 700. Antalet mål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

vari tillståndsprövning ifrågakommer, torde dock böra sättas omkring 100
mål lägre. Till sistnämnda grupp äro att hänföra dels mål, som anhängiggjorts
i hovrätt som första instans, dels brottmål, som fullföljas av justitiekanslern
eller riksdagens ombudsmän, och dels slutligen mål, vari den tilltalade
av hovrätten dömts till visst strängare straff, förslagsvis straffarbete
i ett år eller däröver, eller till förvaring eller internering. Med utgångspunkt
från att antalet mål, vari tillståndsprövning erfordras, beräknas till 1 600 och
med bibehållande av propositionens beräkningssätt i övrigt skulle härför
åtgå 400 sessionsdagar eller, fördelade på sex grupper, omkring 65 sessionsdagar
för varje grupp. Under förutsättning att varje avdelning är i tjänstgöring
fyrtio veckor, skulle för tillståndsprövning avdelningen omkring lV2
sessionsdag varje vecka arbeta på två grupper.

För behandling av mål och ärenden, som kräva fullsutten avdelning, återstå
tre sessionsdagar under veckan, motsvarande inalles (3 X 3 X 40) 360
sessionsdagar om året; härvid har antagits, att av veckans fem sessionsdagar
en halv dag tages i anspråk för justering. I det antal mål och ärenden, som
skola handläggas inför fullsutten avdelning, ingå i första hand nu balanserade
mål och ärenden, beräknade till 800. Härtill komma de mål och

samt ytterligare ett antal, i det föregående angivet till 100, för vilka tillstånd
ej erfordras. Slutligen tillkomma, bortsett från nådeärenden, vissa ansökningsärenden,
förslagsvis beräknade till 75. Det sammanlagda antalet mål
och ärenden, som kräva handläggning inför fullsutten avdelning, skulle alltså
under första året av de nya fullföljdsreglernas tillämpning uppgå till omkring
1 535 mål. Från detta antal bör emellertid avgå det antal mål och
ärenden, som kan anses utgöra normal arbetsbalans. Detta antal torde böra
beräknas till omkring 500 mål, varefter för handläggning återstå 1 035 mål
och ärenden. Med ledning av högsta domstolens nuvarande arbetskapacitet
torde å varje hel sessionsdag böra i genomsnitt antagas belöpa 2V2 mål eller
alltså för helt år (2,5 X 360) 900 mål. Efter första arbetsårets slut skulle
alltså — bortsett från förut avräknade 500 mål -— återstå en arbetsbalans av
135 mål. Med utgångspunkt från förut angivna beräkningar skulle under
andra arbetsåret situationen gestalta sig på följande sätt: antalet mål, som
kräver handläggning å fullsutten avdelning, skulle utgöra (135 + 560 + 100
+ 75) 870 mål. Detta antal understiger något högsta domstolens ovan angivna
årliga arbetskapacitet. Det kan alltså antagas, att efter omkring två
års förlopp arbetsbalansen skulle vara nedbragt till omkring 500 mål eller
det antal som vid beräkningarna lämnats åt sidan såsom i stort sett motsvarande
normal arbetsbalans.

För att vid rättegångsreformens ikraftträdande, som av processlagberedningen
föreslagits till den 1 januari 1947, arbetsbalansen skall vara nedbringad
till normal omfattning är alltså angeläget att den nya fullföljdsordningen
träder i tillämpning så snart omständigheterna medgiva. Enär
högsta domstolens arbetsår börjar den 1 maj, föreslås som lämplig tidpunkt
för ikraftträdandet den 1 maj 1945.

ärenden, i vilka fullföljdstillstånd meddelats, uppgående till

35 x 1 600

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I det föregående har förutsatts, att mellan dispensprövning och handläggning
inför fullsutten avdelning en uppdelning äger rum å veckans särskilda
sessionsdagar. Uppenbart föreligger ej något hinder för att denna uppdelning
i stället avser särskilda veckor; i sådant fall kommer att mot en veckas
dispensprövning svara två veckors handläggning inför fullsutten avdelning.
Till stöd för nu antydda ordning talar särskilt det förhållandet, att därigenom
vid föredragning av större mål, som kräver flera dagar eller mer än
en vecka i följd, avbrott i handläggningen kan undvikas. Ur arbetssynpunkt
torde ock vara till fördel, att tiderna för dispensprövning och annan handläggning
å olika avdelningar samordnas.

För att möjliggöra en uppdelning av varje avdelning i två grupper erfordras,
då högsta domstolens samtliga avdelningar äro i tjänstgöring, (6 + 6+6)
18 justitieråd. Vid handläggning inför fullsutten avdelning kommer det
erforderliga antalet att utgöra (5 + 5 + 5) 15. Det antal, som nu kräves.
då samtliga tre avdelningar äro i tjänstgöring, utgör (7 + 5 + 5) 17. Den
ökning av antalet justitieråd, som enligt vad ovan förordats inträder, då
gruppindelning skall äga rum, kommer alltså att mer än uppvägas av det
lägre antalet vid tjänstgöring å fullsutten avdelning. Det uppkommande överskottet
möjliggör, då högsta domstolens tre avdelningar samtidigt äro i
tjänstgöring, utan att ledamöternas nuvarande hemledighet beröres därav,
tjänstgöring var tredje vecka å ytterligare en tremansavdelning vid sidan av
de ordinarie avdelningarna, eller fördelat på varje vecka inom treveckorsperioden,
lV2 sessionsdag.

I de här förut verkställda beräkningarna ingår icke behandlingen av nådeärenden.
Det antal sessionsdagar, som dessas handläggning kan beräknas
taga i anspråk, torde för år räknat uppgå till omkring 60. Enligt den ändring
av § 22 regeringsformen, som av riksdagen förklarats vilande, må i
allmän lag bestämmas domarnas antal vid högsta domstolens behandling
av bl. a. nådeärenden; i det av processlagberedningen utarbetade förslaget
till lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring har upptagits
stadgande örn, att högsta domstolen vid behandling av fråga örn nåd,
som förekommer utan samband med måls prövning och avgörande, skall
vara domför med tre ledamöter. Uppenbart är, att härigenom en ej oväsentlig
besparing av arbetskraft uppkommer. Övervägande skäl torde tala
för, att för nådeärendenas behandling i första hand tagas i anspråk de
justitieråd, som enligt vad förut anförts frigöras vid tjänstgöring å femmansavdelning.
I den mån denna anordning visar sig otillräcklig, torde nådeärendena
böra handläggas av någon av de för tillståndsprövningen anordnade
tremansgrupperna. Något hinder föreligger å andra sidan icke att
den särskilda avdelningen för nådeärenden handlägger även dispensärenden:
särskilt i fall, då ärendet är brådskande, torde denna utväg vara att förorda.

Uti nyssnämnda förslag till lag örn högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring har upptagits stadgande örn att justitieråden skola indelas till
tjänstgöring å avdelning för viss tidsperiod. Med stadgandet åsyftas, alt samma
ledamöter skola tjänstgöra å avdelningen under en längre samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

hängande tidrymd; enligt nu tillämpad ordning växlar, då flera avdelningar
samtidigt äro i tjänstgöring, avdelningarnas sammansättning från vecka till
vecka. Ehuru huvudmotivet för det föreslagna stadgandet varit det behov
av kontinuitet i förekommande måls och ärendens handläggning, som föranledes
av nya rättegångsordningen, är dock uppenbart att särskilt efter
införandet av en allmän dispensprövning en betydande lättnad i arbetet
skulle kunna vinnas, därest dispensprövning och slutlig handläggning av ett
mål eller ärende ägde rum å samma avdelning och i så nära anslutning som
möjligt. En sådan ordning torde ock kunna genomföras beträffande ett stort
antal besvärsmål, varemot i fråga örn revisionsmål avsevärda svårigheter på
denna punkt föreligga. I denna fråga hänvisas till bifogade förslag till ändring
av 30 kap. R.B. och därtill hörande motiv. I varje fall bör tagas under
övervägande, huruvida icke den nuvarande växlingen i avdelnings sammansättning
varje vecka bör ersättas med motsvarande omgruppering efter en
period av tre veckor; härigenom skulle sammansättningen förbliva oförändrad
under avdelningens dispensvecka, jämte de två följande veckor, som
upptagas av handläggning å fullsutten avdelning.

övergången till nya ordningen.

De anordningar, som i det föregående förordats i fråga örn högsta domstolens
arbete, lia åsyftat förhållandena sedan verkan av de nya fullföljdsbestämmelsema
i full utsträckning gjort sig gällande. Till dess så skett, måste
uppenbart ganska väsentliga modifikationer äga rum. Lämpligt synes vara,
att arbetet till en början liksom hittills fortgår å fullsuttna avdelningar, dock
att varje avdelning sammansättes av fem ledamöter. För tjänstgöring å särskild
avdelning kunna då sex justitieråd stå till förfogande. Under förutsättning,
att för varje treveckorsperiod 41/2 sessionsdagar reserveras för nådeärenden,
återstår, utan att ledamöternas nuvarande hemledighet minskas, under
motsvarande tidsperiod samma antal dagar, motsvarande en föredragningsvecka,
för dispensprövning. Först i den mån denna anordning visar sig
otillräcklig, bör uppdelning av avdelning i grupper äga rum.

Den nya fullföljdsordningens inverkan på föredragandenas arbete.

De uppgifter, som komma att åvila föredragandena, bliva med den nya
ordningen icke av annan beskaffenhet än tidigare. Även framdeles böra målen
beredas till föredragning på samma sätt som nu är fallet och någon ökning
av arbetsbördan föranledes icke i och för sig av de nya anordningarna
i vidare mån än att med hänsyn till den dubbelföredragning, som i vissa fall
kommer att äga rum, den tid, som åtgår för själva föredragningen, kommer
att ökas. Antalet föredragningsdagar för varje revisionssekreterare blir därför
högre än tidigare. Den ökning av högsta domstolens arbetsprodukt, som
de nya fullföljdsreglerna beräknas medföra, kommer även att öka arbetsbördan
för föredragandena. Uppenbart är, att härav påkallas åtgärder för stärkande
av arbetskrafterna i nedre justitierevisionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Lagförslag.

För genomförande av de nu angivna riktlinjerna i fråga om fullföljdsförfarandet
kräves i första hand en omarbetning av 30 kap. R.B. Det kunde ifrågasättas,
att de nya bestämmelserna upptoges i en särskild lag. Då emellertid
dessa uppenbart måste anpassa sig efter äldre R.B:s fullföljdssystem, har
det synts naturligare och även ur saklig synpunkt lämpligare att de inpassas
i 30 kap. R.B. Deras tillämpning å särskilda mål utanför rättegångsbalkens
område, kommer då att följa av de hänvisningar till rättegångsbalkens fullföljdsregler,
som äro intagna i särskild lagstiftning. Härom meddelas bestämmelser
för jorddelningsmål i 21 kap. 53 § lagen om delning av jord å landet,
för vattenmål ill kap. 110 § vattenlagen, för mål vid krigsdomstol i 103 §
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt för utsökningsmål i
230 § utsökningslagen.

Vid de nya reglernas utformning bör uppenbart anknytas till nya R.B:s
fullföljdsregler, i den mån dessa låta förena sig med äldre R.B:s fullföljdssystem.
Anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om ändringar i
äldre fullföljdssystem, i den mån de icke påkallas av genomförandet av de
nya fullföljdsbegränsningarna, torde icke föreligga. Det nu sagda gäller ock
det nuvarande dispensförfarandets yttre anordning, som kännetecknas därav,
att dispensprövningen icke, såsom i nya R.B., ingår i handläggningen av
själva målet utan utgör ett särskilt ärende. Hinder för en övergång till nya
R.B:s anordning möter på denna punkt även med hänsyn till regeringsformens
bestämmelser i § 18 mom. 2 samt § 22 mom. 1, som enligt förslaget till
ändring av dessa lagrum fortfarande skola gälla i sin äldre lydelse, till dess
nya R.B. trätt i tillämpning.

Även uti lagen den 14 maj 1915 angående högsta domstolens tjänstgöring
på avdelningar bör ändring i vissa delar ske. I denna bör tillika införas föreskrift
örn högsta domstolens domförhet vid behandling av nådeärenden.

De verkställighetsregler, som meddelas i 49 § utsökningslagen i fråga om
hovrätts dom i vissa fall, torde icke lämpligen böra bibehållas.

Angående de erforderliga lagändringarna hänvisas i övrigt till motiven till
de lagförslag,1 som äro bifogade denna promemoria.

Lagförslagen äro här utelämnade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av 30 kap. äldre

r ättegångsb alken.

För erhållande av bättre översikt över innehållet i kapitlet lät lagutskottet
vid 1915 års riksdag förse det med underrubriker. Sålunda erhöllo 1—13
§§ rubriken »Om sättet för fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag».
Denna rubrik är emellertid alltför snäv. Endast de tre första paragraferna innehålla
bestämmelser örn fullföljdssättet; i 4 § ges för ett särskilt fall en föreskrift
örn hur tiden för klagans förande skall räknas, medan övriga paragrafer
innehålla stadgandena om inskränkningar i fullföljdsrätten. Enligt förslaget
sker en omgruppering av materialet i kapitlets första del. De fyra första
paragraferna lämnas visserligen orubbade, men därefter införas i två paragrafer,
5 och 6 §§, stadgandena örn indispensabla fullföljdsförbud, nu upptagna
i 8 §, 10 § första stycket samt 11 § andra stycket. I anslutning därtill
följer som 7 § det nu i 6 § 3 mom. upptagna förbudet mot fullföljd av allmänt
åtal. Därefter följa i 8—13 §§ stadganden örn tillstånd såsom förutsättning
för rätt att fullfölja talan. Den ifrågavarande underrubriken täcker
således ej heller paragrafernas innehåll enligt förslaget. Det har emellertid ej
ansetts erforderligt att i förevarande sammanhang föreslå någon ändring i
densamma. För övriga delar av kapitlet innebär förslaget ingen motsvarande
omgruppering; de flesta ändringarna där äro i huvudsak av formell art, varför
underrubrikerna kunna bibehållas oförändrade.

Enligt gällande rätt är i fråga om sättet för fullföljd av talan mot hovrätts
utslag i mål som hovrätten avgjort som rättsmedelsinstans i allmänhet
avgörande genom vilket rättsmedel målet fullföljts till hovrätten. Mot vad såsom
rättsmedel mot underrätts utslag svarar således revisionsansökning såsom
rättsmedel mot hovrätts utslag. Har hovrätt avgjort mål, som efter besvär
inkommit till hovrätten, är besvär rättsmedlet jämväl mot hovrättens utslag.
I fråga om sådana mål och ärenden, vilka omedelbart anhängiggjorts i hovrätt,
är däremot d allmänhet målets eller ärendets natur avgörande för fullföljdssättet.

Nya R. B. har härutinnan genomfört den ändringen, att enligt dess bestämmelser
arten av hovrättens avgörande skall vara bestämmande för fullföljdssättet.
Mot hovrätts dom (d. v. s. huvudsakliga avgörande) skall talan således
föras genom revisionsansökan (54: 1) medan talan mot hovrätts beslut,
såväl slutliga som under rättegången meddelade, skall föras genom besvär
(54: 2, 3). Huruvida hovrätten meddelat domen eller beslutet såsom första
instans eller som rättsmedelsinstans är härvid utan inflytande.

Förslaget avser icke att på dessa punkter närma gällande rätt till bestämmelserna
i nya R.B. Stadgandena i nuvarande 1—3 §§ föreslås sålunda såsom
nämnts ej ändrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Ej heller föreligger anledning att i förevarande sammanhang göra ändring
i det i nuvarande 4 § upptagna stadgandet om beräknande för visst fall av
klagotid.

5 och 6 §§.

Av de i nuvarande 5—12 §§ uppställda fullföljdsförbuden äro vissa indispensabla,
medan jämlikt 13 § dispens på olika grunder — prejudikat- eller
intressedispens — kan meddelas från övriga förbud.

De indispensabla förbuden återfinnas i nuvarande 8 §, som avser återförvisningsutslag,
10 § första stycket, som angår hovrätts utslag i fullföljt mål
angående domarjäv eller domstols behörighet med visst undantag, samt 11 §
andra stycket, vari behandlas hovrätts utslag i fullföljt mål rörande häktning,
kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, där ej beslut om någons
häktande eller kvarhållande i häkte fastställts av hovrätten; i sistnämnda
stycke avses även hovrätts utslag på besvär över att målet genom visst
beslut onödigt uppehälles. Dessa stadganden ha oförändrade upptagits i 5
och 6 §§ i förslaget så att nuvarande 8 § motsvarar 5 §, medan 10 § första
stycket och 11 § andra stycket sammanförts till en paragraf, betecknad 6 §.

I fråga örn fullföljd av talan mot beslut angående domarjäv må erinras
om stadgandet i nya R.B. 54:8 att talan ej må föras mot hovrätts beslut
angående jäv mot domare i underrätt, vilket, såsom processlagberedningen
också framhållit (motiven s. 550), innebär att talemöjlighet saknas såväl då
hovrätt meddelat beslut i dit fullföljd fråga örn domarjäv som då hovrätt
avgjort där väckt fråga om jäv mot domare i underrätten. För sistnämnda
fall tillåter nya R.B. alltså prövning i endast en instans. Förslaget bibehåller
emellertid gällande rätts regel örn fullföljdsförbud allenast beträffande
hovrätts utslag i dit fullföljd fråga. Det har nämligen ej ansetts föreligga
skäl att i förevarande sammanhang beskära möjligheten för part att i två
instanser påkalla prövning av fråga om jäv mot domare i underrätt i den
mån beslut i sådan fråga överhuvud må överklagas..

Beträffande det i 6 § första stycket i förslaget gjorda undantaget hänvisas
till 11 § andra stycket. Här må emellertid, med anledning av den i sistnämnda
lagrum förekommande hänvisningen till 16 kap. 3 §, erinras att
sagda undantag blott gäller viss fråga örn domstols behörighet och således
ej domarjäv; hovrätts utslag i fullföljda frågor av sistnämnda art äro genom
stadgandet i 6 § första stycket i förslaget (nuvarande 10 § första stycket) helt
uteslutna från vidare fullföljd.

7 §■

I paragrafen upptages oförändrat det i nuvarande 6 § 3 mom. förekommande
stadgandet att allmänt åtal ej må hos Konungen fullföljas av annan
än justitiekanslern samt riksdagens ombudsmän. Detta förbud är såtillvida
att jämställa med de i föregående paragrafer uppställda fullföljdsförbuden

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

som inga undantag äro medgivna från detsamma. Sammanställt med stadgandet
i 8 § andra stycket ger lagrummet vid handen att de däri omnämnda
åklagarna intaga en särställning i förhållande till andra parter i brottmål,
i det att de äga fullfölja talan oberoende av tillstånd. Härutinnan överensstämmer
förslaget med nya R.B. (54:9) enligt vilken prövningstillstånd
ej erfordras beträffande talan som i mål om allmänt åtal föres av nämnda
åklagare.

Enligt förslaget föreligger — bortsett från den fullföljdsrätt som de under
7 § ovan nämnda åklagarna äga — ovillkorlig klagorätt endast för tilltalad,
som dömts till straffarbete i ett år eller därutöver eller till förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt. I övriga fall erfordras — om fullföljd överhuvud
är möjlig och alltså ej enligt 5 och 6 §§ indispensabelt förbud föreligger
— för fullföljd tillstånd härtill av Konungen. Bestämmelser härom
äro, beträffande fullföljd mot slutligt utslag, som hovrätt i egenskap av rättsmedelsinstans
meddelat i tvistemål, ärende eller brottmål, i förslaget lämnade
i 9 §, som anger på vilka grunder fullföljdstillstånd må meddelas, samt
i 10 § som för vissa fall, motsvarande dem som ligga under gränsen för
summa revisibilis eller träffas av motsvarande bestämmelser i nuvarande
6 § 1 och 2 morn., inskränker möjligheten att giva fullföljdstillstånd till att
avse endast vissa grunder. I 11—13 §§ lämnas därefter, med hänvisning till
föregående paragrafer, bestämmelser örn fullföljdstillstånd beträffande andra
slutliga utslag än de förut nämnda.

I fråga örn nuvarande 13 § må erinras följande. Enligt detta lagrums ordalydelse
må fullföljdstillstånd sökas bl. a. i fall, varom i 11 § andra stycket
förmäles. Sistnämnda paragraf bestod enligt sin ursprungliga lydelse av tre
stycken. Enligt första stycket var klagan ej tillåten, därest hovrätt upphävt
beslut, varigenom underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller
förordnat om annan därmed jämförlig åtgärd; enligt andra stycket skulle
beträffande klagan över hovrätts utslag i annan dit fullföljd fråga som i
16 kap. 10 § förmäles gälla stadgandena örn summa revisibilis m. m. i 5 och
6 §§; slutligen föreskrevs i tredje stycket, att hovrätts utslag i fråga, som
enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens prövning, ej finge överklagas.
Genom lagar den 8 juni 1917 och den 12 maj 1933 undergick 11 §
ändringar utan att dock indelningen i stycken rubbades. Paragrafen erhöll
sin nuvarande lydelse genom lag den 30 oktober 1941 (nr 813), vilken ändring
innebar, att första stycket utgick och att en därav betingad jämkning
i andra stycket vidtogs. Då 13 § därvid lämnades oförändrad, kom den där
upptagna hänvisningen till 11 § andra stycket att erhålla ändrat innehåll.
Avsikten var dock ej att på denna punkt åstadkomma någon ändring, utan
ett rent förbiseende torde få anses lia förelegat. Förslaget utgår därför ifrån
den tolkning av 13 §, att däri förekommande hänvisning till 11 § rätteligen
avser dennas första stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

8 §•

I denna paragraf föreskrives, att talan mot hovrätts slutliga utslag i dit
fullföljt tvistemål eller ärende (första stycket) eller i brottmål, som fullföljts
till hovrätt eller blivit dess prövning underställt (andra stycket), ej må föras
med mindre Konungen meddelat tillstånd därtill. Undantag har gjorts för
det fall, att genom utslaget dömts till straffarbete i minst ett år eller till
förvaring eller internering, då fullföljdstillstånd ej erfordras. Detta gäller
emellertid blott den tilltalades besvär (jämför även 7 § i förslaget) och allenast
såvitt besvären angå ansvarsfrågan. Mot utslaget i övrigt må talan ej
fullföljas utan tillstånd; vill emellertid den tilltalade samtidigt med talan
i ansvarsfrågan överklaga utslaget jämväl i andra delar, må det ske utan
tillstånd (andra stycket andra punkten). I sistnämnda del bör stadgandet
jämföras med den föreslagna 9 §, andra stycket, enligt vilket meddelat fullföljdstillstånd
gäller utslaget i dess helhet, såvitt talan föres däremot; se
härom nedan.

Av en för tiden den 1 januari 1942—den 30 juni 1944 verkställd statistisk
undersökning framgår att hela antalet av tilltalad fullföljda mål, vari enligt
förslaget omedelbar fullföljdsrätt skulle ha tillkommit den tilltalade, utgjort
i medeltal omkring 60, därav omkring halva antalet avsett av hovrätt ådömt
straffarbete i minst ett men ej två år.

9 §•

De i lagrummet upptagna grunderna för fullföljdstillstånd motsvara helt
de i nya R.B. 54: 10 angivna grunderna för prövningstillstånd. I jämförelse
med gällande rätt innebär stadgandet i förevarande paragraf ett sammanförande
av de i nuvarande 13 § och 20 § andra stycket upptagna dispensgrunderna.

Meddelas fullföljdstillstånd, skall det gälla utslaget i dess helhet, såvitt
parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i sammanhang
med talan mot utslaget. Bestämmelse härom har intagits i andra
stycket av förevarande paragraf. Stadgandet motsvarar, med beaktande av
den skilda terminologien i fråga om hovrätts avgöranden, nya R.B. 54: 11
andra stycket.

Någon motsvarighet till nya R.B. 54: 11 första stycket finnes däremot ej
i förslaget. Enligt nämnda stadgande skall vid avgörande, huruvida prövningstillstånd
skall meddelas i anledning av talan mot dom, hänsyn tagas
även till beslut, varigenom saken till viss del ej upptagits till prövning och
mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen. Detta stadgande
har nödvändiggjorts av den i nya R.B. använda terminologien i fråga om
hovrätts avgöranden. Enligt nya R.B. 17: 1 och 30:1 är dom ett rättens avgörande
av själva saken; annat rättens avgörande träffas genom beslut.
Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig,

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 251.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 251.

så ock högre rätts beslut i fråga som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.
Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det enligt nya R.B.
17: 12 och 30: 10 upptagas i domen men förlorar därigenom icke karaktären
av beslut. Jämlikt nya R.B. 54: 2 skall talan mot hovrätts slutliga beslut förås
genom besvär. Meddelas i samband med dom beslut, varigenom saken till viss
del ej upptages till prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan
örn revision, vilket är rättsmedlet mot domen. Föreskriften örn revisionsansökan
såsom rättsmedel gäller även för det fall, att parten för talan endast
mot beslutet. Beträffande motiveringen härför må hänvisas till processlagberedningens
motiv s. 501 f. och 545. Har nu underrätten, samtidigt som
den sakligt avgjort målet i viss del, förklarat det kunna i övrigt ej upptagas
till prövning, skulle det, såsom processlagberedningen anfört, stundom
kunna leda till en konstlad uppdelning av målet, därest nian ej vid avgörande
av frågan örn prövningstillstånd toge hänsyn även till avvisningsbeslutet.

För närvarande gäller, därest underrätt vägrat att till prövning upptaga
viss del av målet, som allmän regel, att talan mot utslaget i dess helhet skall
fullföljas genom samma rättsmedel. I detta avseende kan någon tvekan råda
endast med hänsyn till stadgandet i 25 kap. 3 §. Enligt detta stadgande
skall, därest i tvistemål underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen
ogin, klagan över utslaget föras genom besvär, ändå att målet är sådant,
att talan mot slutligt utslag däri eljest skolat fullföljas efter vad. Med stadgandet
torde, såsom framgår av förarbetena, åsyftas det fall, att målet i dess
helhet icke upptages lill prövning. Även om talan mot utslaget i den del,
som det innebär avvisande utan prövning, anses böra föras genom besvär,
torde i delta sammanhang frågan sakna större praktisk betydelse. Har underrätten
på andra grunder än de i 25 kap. 3 § nämnda vägrat upptaga målet
eller någon del därav till prövning, följer av 25 kap. 1 § att rättsmedlet är
vad. Av nu anförda skäl har det ej ansetts erforderligt att i förslaget upptaga
en bestämmelse motsvarande innehållet i nya R.B. 54: 11 första stycket.

10 §.

Denna paragraf motsvarar nya R.B. 54: 12. Samma begränsning med
hänsyn till partens motgångsvärde i hovrätten eller med hänsyn till av hovrätten
ådömt straff eller annan påföljd, som i nämnda lagrum stadgats i
fråga om möjligheten att erhålla prövningstillstånd, har här uppställts beträffande
rätten till fullföljdstillstånd. Paragrafen överensstämmer med
nämnda lagrum — jämför även nuvarande 7 § -— jämväl däri, att vid beräknande
av motgångsvärdet skall gälla, att hänsyn ej må tagas till rättegångskostnad
eller till ränta som upplupit efter målets anhängiggörande
(första stycket andra punkten). Med hänsyn till den nära överensstämmelsen
mellan förslaget och nya R.B. 54: 12 må här hänvisas till den motivering
som processlagberedningen lämnat för sistnämnda lagrum (motiven s.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

556—559). Följande må emellertid framhållas örn den avvikelse från nu
gällande rätt som förslaget innebär.

Enligt nuvarande 5 § andra punkten gäller, att örn målet jämväl rör sådant
som ej kan skattas i penningar och utslaget därutinnau har gått parten
emot, talan likväl må fullföljas, även örn summa revisibilis ej uppnås
i den del av målet, som rör penningar eller kan skattas däri; för sådant fall
må talan fullföljas även i sistnämnda del eller allenast i denna. Detta stadgande,
som ej har någon motsvarighet i nya R.B., har ej heller upptagits i
förslaget. Avgörande för frågan huruvida fullföljdstillstånd kan meddelas
är enligt delta fastmera den omfattning, i vilken parten fullföljer sin talan.
Innefattar hovrättens utslag ett avgörande av såväl sådant som har förmögenhetsvärde
som sådant vilket icke kan skattas i penningar, och klagar
parten endast i den förra delen, skall frågan huruvida fullföljdstillstånd må
meddelas bedömas uteslutande med hänsyn till den del av målet överklagandet
avser. Har A i mål mot B yrkat äktenskapsskillnad samt utfående
av ett underhållsbelopp om 1 000 kronor och har hovrätten bifallit denna
talan, kan B ej erhålla tillstånd enligt 9 § första stycket 2 till fullföljd mot
utslaget allenast i sistnämnda del. Däremot kan dylikt tillstånd erhållas, om
talan fullföljes mot utslaget i vad det rör äktenskapsskillnad. Meddelas
tillstånd till sådan fullföljd, gäller det enligt 9 § andra stycket utslaget i
dess helhet, såvitt parten för talan däremot. På motsvarande sätt förhåller
det sig, därest tilltalad i hovrätt blivit dömd dels till straff som sägs i 10 §
andra stycket och dels till skadestånd under 1 500 kronor. Enbart i sistnämnda
del kan fullföljdstillstånd jämlikt 9 § andra stycket 2 ej erhållas.
Fullföljer den tilltalade talan beträffande straffet, kan däremot fullföljdstillstånd
meddelas enligt båda momenten i 9 §; avser fullföljden jämväl
skadeståndet, kommer fullföljdstillståndet att omfatta även talan i denna
del.

Vad angår stadgandenas formella avfattning är att märka, att förevarande
paragraf ej gör samma åtskillnad som nuvarande 5 och 6 §§ mellan å ena
sidan tvistemål och ärenden samt å andra sidan brottmål. I första stycket
sammanföres sålunda all talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, vare sig målet är att anse som tvistemål eller brottmål. All
ansvarstalan faller dock under bestämmelserna i andra stycket, således även
talan rörande böter och, i överensstämmelse med gällande rätt, utdömande av
vite. Vidare är att erinra, att till vinnande av överensstämmelse med nya R.B.
den omständigheten, att den tilltalade förklarats straffri på grund av sin
sinnesbeskaffenhet, upptagits såsom grundande rätt även till ändringsdispens.1 11

11 §■

Första stycket i denna paragraf motsvarar nuvarande 9 §; i andra stycket
ha upptagits vissa bestämmelser från nuvarande 10 §.

1 Jfr härom även NJA 1938: 7.

Kungl. Majlis proposition nr 251.

Enligt nuvarande 9 § må utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant,
som anhäogiggjorts omedelbart i hovrätten, dömt till värjemålsed, ej överklagas;
ej heller må sådant utslag överklagas som innebär, att hovrätt upphävt
underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts. Förbudet i fråga är ej
beroende av värdet av det i målet omtvistade eller eljest av beskaffenheten
av den talan som föres. Reglerna i nuvarande 5 och 6 §§ äro således ej tilllämpliga.
Från förbudet kan jämlikt 13 § ges prejudikat- och intressedispens.
Nya R.B. känner ej värjemålsed som bevismedel; någon anledning att
där upptaga bestämmelser i förevarande ämne har således ej förelegat. Enligt
förslaget göres fullföljden beroende av tillstånd i samma fall som för
närvarande drabbas av dispensabelt fullföljdsförbud. Allenast prejudikateller
intressedispens skall kunna givas; värdet av själva saken — över- eller
understigande summa revisibilis — eller där edgångsfrågan uppkommer i
brottmål, beskaffenheten av i målet ådömt straff eller förd ansvarstalan är
utan betydelse.

I samband med att bestämmelser om fullföljdstillstånd inarbetats har
lagtexten undergått viss formell jämkning, bestående däri, att de båda leden i
densamma omkastats, vilket möjliggjort viss förenkling av texten.

Enligt första stycket av 6 § i förslaget må ej klagas över hovrätts utslag i
fråga som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från hovrätt fullföljd (domarjäv och
fråga om domstols behörighet) utan så är att hovrätten upphävt beslut som
innebär att underrätten förklarat sig behörig upptaga målet. Fullföljdsförbudet
är indispensabel!. I fråga om undantaget lämnas föreskrifter i förevarande
paragraf andra stycket. Innehållet i 6 § första stycket överensstämmer
med gällande rätt- (10 § första stycket). För det däri omnämnda fallet av
ändrad utgång i fråga örn underrättens behörighet tillåter gällande rätt (10 §
andra stycket) fullföljd, därest själva det mål, vari behörighetsfrågan uppkommit,
är sådant, att parten, om han hade fullföljt talan däri i hovrätten
och dennas utslag gått honom emot, ägt överklaga detsamma utan hinder av
stadgandena om summa revisibilis eller motsvarande fullföljdsförbud i nuvarande
6 §. Jämlikt nuvarande 13 § kan prejudikat- eller intressedispens givas.

Förslaget har bibehållit nu antydda ordning. Enligt andra stycket i förevarande
paragraf må således ej utan tillstånd talan fullföljas mot hovrätts
utslag, som innebär, att hovrätten upphävt beslut, varigenom underrätten
förklarat sig behörig upptaga målet. Örn sådant tillstånd skall gälla vad i
9 § är stadgat, dock att allenast prejudikat- och intressedispens (9 § första
stycket 1) skall kunna meddelas, såvida ej målet är sådant, att parten, örn
han i hovrätten fullföljt talan i själva saken samt dess utslag gått honom
emot skulle utan hinder av 10 § ha kunnat erhålla jämväl ändringsdispens.

12 §.

I 16 kap. 10 § stadgas beträffande ett stort antal i lagrummet uppräknade
beslut, meddelade av underrätt under rättegången och riktande sig antingen
mot part eller mot tredjeman, att talan däremot, i händelse av missnöje

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

skall förås särskilt. Har hovrätt meddelat utslag i dit fullföljd fråga av dylikt
slag gäller enligt 30 kap. 11 § första stycket i dess nuvarande lydelse,
att beträffande klagan däröver skall i tillämpliga delar gälla vad i 5 och 6 §§
av samma kapitel är stadgat. Enligt förslaget skall fullföljdsrätten vara beroende
av tillstånd. Om dylikt tillstånd skola i tillämpliga delar gälla de allmänna
reglerna i förslagets 9 och 10 §§. Dispens enligt 9 § första stycket 2
skall således kunna ges allenast såframt hinder ej möter på grund av innehållet
i 10 §.

13 §.

I denna paragraf har från nuvarande 12 § upptagits förbudet mot att i
mål som fullföljts i hovrätt eller underställts dess prövning fullfölja talan
mot hovrättens utslag allenast beträffande rättegångskostnad. Enligt nuvarande
13 § kan från detta förbud ges prejudikat- och intressedispens. På motsvarande
sätt medgives i förevarande paragraf fullföljd efter tillstånd, vilket
dock ej kan erhållas annat än enligt 9 § första stycket 1 (prejudikat- och
intressedispens).

Gällande rätts i 30 kap. R.B. upptagna fullföljdsbegränsningar hänföra sig
allenast till hovrätts slutliga utslag. De drabba således ej de beslut, som hovrätt
meddelar under rättegången.

Enligt nya R.B. gälla i fråga örn parters rätt att erhålla prövning av hovrätts
beslut under rättegången i stort sett samma begränsningar som i fråga
örn hovrätts slutliga utslag. Fullföljes talan särskilt mot hovrätts beslut, som
ej är slutligt, i de fall detta är tillåtet, är jämlikt nya R.B. 54: 13 den fullföljda
talans prövning beroende av tillstånd; därom äga de bestämmelser
motsvarande tillämpning, som äro meddelade beträffande prövningstillstånd
i fråga om hovrätts dom eller slutliga beslut. Vad nu sagts gäller emellertid
blott beslut av ifrågavarande art i mål som fullföljts till hovrätt och sålunda
ej sådant beslut i mål som först där anhängiggjorts.

Förslaget ansluter sig i dessa delar icke till nya R.B. Det har ej ansetts
föreligga skäl att i förevarande sammanhang införa någon inskränkning i
de möjligheter att erhålla prövning i åtminstone två instanser av väckt fråga
som för närvarande föreligga. Av denna anledning föreslås 14 och 15 §§
skola bibehållas oförändrade.

lf. och 17 §§.

Enligt gällande rätt skall hovrätt, då den meddelar slutligt utslag, som ej
må överklagas, i utslaget tillkännagiva, att talan ej må fullföljas däremot.
Därjämte skall utsättas det lagrum, enligt vilket utslaget ej må överklagas.
Vad sålunda stadgats gäller såväl då dispens jämlikt 13 § kan givas som då
sådan dispens är utesluten. Någon upplysning, huruvida dispens kan erhållas,
ges ej. Föreskrifter i nu berörda avseenden återfinnas i 17 §. Meddelar

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

hovrätt utslag eller beslut, däremot talan ina av någondera parten omedelbart
fullföljas, skall hovrätten lämna upplysning örn sättet för fullföljden. Skall
fullföljd ske genom revisionsansökan, skall upplysning ges örn sättet för
anmälan om missnöje; är fullföljdssättet besvär, skall anges vad klaganden
har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Härom stadgas i 16 §. Anledningen
till att man ej givit föreskrift, att i de fall, då dispensmöjlighet föreligger, underrättelse
härom skall hämnäs, har varit, att man menat sig genom en sådan
underrättelse på visst sätt uppfordra parten att söka dispens. Emellertid
har man ansett sig ej böra undandraga sig att genom angivande av det
lagrum, jämlikt vilket fullföljdsförbud föreligger, giva parten sådana upplysningar,
att han på grundvalen därav själv kan avgöra, huruvida dispens
kan erhållas. I

I nya R.B. har man intagit en annan ståndpunkt. Enligt 54: 14 skall hovrätt,
då den meddelar beslut, i fråga örn vilket föreligger fullföljdsförbud.
tillkännagiva detta i beslutet. Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej
komma under högsta domstolens prövning med mindre parten fått prövningstillstånd,
skall hovrätten ej endast giva fullföljdshänvisning (17: 7, 12
och 13; 30: 5, 10 och 11) utan därjämte dels angiva, att prövningstillstånd
erfordras, och dels utsätta, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till
utgången i hovrätten må meddelas. Hovrätten har sålunda att angiva, huruvida
prövningstillstånd kan erhållas antingen enligt 10 § första stycket 1
och 2 eller ock allenast jämlikt 10 § första stycket 1.

Det har ansetts lämpligt, att förslaget, som från nya R.B. upptagit principen
örn särskilt tillstånd såsom generellt villkor för rätt till fullföljd (i nya
R.B. rätt till prövning av fullföljd talan) jämväl i fråga örn omfattningen
av de uppgifter, som böra lämnas part i fullföljdshänvisning, ansluter sig
till nya R.B. Föreligger fullföljdsförbud, skall detta således enligt förslaget
givas till känna i utslaget. Ar förbudet indispensabelt, anges detta blott
genom en hänvisning till vederbörligt lagrum, nämligen 5 eller 6 § (17 §
första stycket). Då allmänt åtal ej må fullföljas av andra än vissa i nuvarande
6 § 3 moni. omnämnda åklagare, tillämpas nu den ordningen, att
underrättelse därom meddelas. Enligt nya R.B. (54: 14) föreligger ej skyldighet
att giva särskild upplysning i sådant hänseende. Däremot skall i vanlig
ordning fullföljdshänvisning meddelas för den fullföljdsberättigade åklagaren
(jfr 7: 4, 8). Förslaget ansluter sig i denna del till nya R.B.

Är part berättigad till fullföljd endast efter tillstånd, skall enligt förslaget
dels angivas, att så förhåller sig (17 § andra stycket första punkten), dels
lämnas lulllöljdshänvisning efter samma regler som nu innehållas i 16 §
(16 §) dels ock angivas, på vilka grunder 1’ullföljdstillstånd med hänsyn
till utgången i hovrätten må meddelas (17 § andra stycket andra punkten).
Hovrätten har därvid, liksom enligt nya R.B., att utgå ifrån vad som är tilllämpligt,
därest parten fullföljer talan mot domen eller beslutet i allt vad
avgörandet gått honom emot. Skall besvär vara rättsmedlet, bör fullföljdshänvisningen
innehålla uppgift örn hur fulIföljdstillstånd skall sökas. För
närvarande erhåller parten i besvärsmål uppgift om förfarandet vid till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ståndsansökan endast på särskild begäran (18 §); därvid är emellertid alt
märka att han, då han enligt gällande rätt behöver sådan uppgift, ej av hovrätten
erhållit någon fullföljdshänvisning. Stadgar man skyldighet för hovrätten
att ex officio meddela fullföljdshänvisning även då tillstånd erfordras
för fullföljden, synes bliva en konsekvens, att jämväl upplysning om hur
fullföljdstillståndet skall sökas inryckes i fullföljdshänvisningen. I revisionsmål
erhålles motsvarande uppgift då missnöje rätteligen anmälts (23 §); uppgiften
behöver därför ej upptagas redan i fullföljdshänvisningen. Gälla för
olika delar av utslaget skilda grunder för fullföljden, skall hovrätten underrätta
parten örn att därest fullföljdstillstånd meddelas, detta avser utslaget
i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan
fullföljes i sammanhang med talan mot utslaget (17 § andra stycket sista
punkten i förslaget, jämförd med 9 § andra stycket). Denna föreskrift
har sin motsvarighet i nya R.B. 54: 14 andra stycket sista punkten, jämförd
med 54: 11 andra stycket.

Må talan fullföljas omedelbart — jämlikt 8 § andra stycket andra punkten
i förslaget — skall fullständig besvärshänvisning lämnas.

Enligt gällande rätt — 17 § andra stycket-— må talan ej förås mot hovrätts
beslut av innebörd att part ej är berättigad fullfölja talan mot slutligt
utslag som meddelas av hovrätten. Parten kan dock erhålla högsta domstolens
prövning av beslutets riktighet genom att söka tillstånd till fullföljd
av talan i själva målet. Enligt lagrummets lydelse är den enda grund
parten till stöd för dylik dispensansökan äger åberopa att beslutet grundas
å oriktig lagtolkning. Som processlagberedningen framhållit har emellertid
praxis varit mindre sträng; i anslutning till denna ståndpunkt, har nya R.B.
tillerkänt parten rätt att påkalla prövning av hovrättens beslut så snart han
anser hovrättens beslut oriktigt. Gällande lagtext innehåller vidare, i överensstämmelse
med nya R.B., den inskränkningen i fullföljdsrätten, att om
denna är beroende av värdet av vad parten tappat i hovrätten ny bevisning
ej må förebringas till styrkande av ifrågavarande värde.

Förslaget söker i dessa delar ansluta sig till bestämmelserna i nya R.B.
Någon rätt gives ej till särskild talan mot hovrätts beslut, som innebär, att
fullföljdsrätt ej föreligger eller att fullföljdsrätt förutsätter tillstånd. Menar
parten, att beslutet är oriktigt, äger han i samband med fullföljande av talan
mot hovrättens utslag påkalla prövning av frågan. Med hänsyn till det sätt,
varpå i 8 § andra stycket i förslaget de fall angivits, då fullföljdstillstånd ej
erfordras, lärer det mera sällan inträffa, att part, under påstående, att fullföljdstillstånd
ej erfordras, påkallar prövning av hovrätts beslut, vari förklarats,
att fullföljdsrätt ej föreligger eller att fullföljdsrätten är beroende av
tillstånd. Ej heller torde det i regel förekomma, att hovrätt uteslutit fullföljdsrätt
men parten gör gällande, att fullföljdstillstånd kan erhållas. Det enda
mera praktiska fallet torde vara, att hovrätt förklarat, att fullföljdstillstånd
endast kan meddelas jämlikt 9 § första stycket 1, medan parten påstår, att
tillstånd kan ges även jämlikt t) § första stycket 2. För sistnämnda fall har
föreskrivits, alt frågan skall avgöras i samband med partens fullföljande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

talan i målet. Oavsett huruvida hovrättens hänvisning varit riktig eller ej,
har nämligen därvid högsta domstolen att i en sammansättning av endast
tre ledamöter avgöra, örn skäl föreligga att meddela fullföljdstillstånd. Det har
då synts lämpligt, att högsta domstolen i samma sammansättning i samband
därmed också prövar den nämnda frågan. Finnes hovrättens beslut riktigt,
återstår blott att pröva, huruvida fullföljd bör medgivas på de grunder, som i
hovrättens beslut angivits kunna komma under omprövning. Är beslutet felaktigt,
har högsta domstolen att i samma sammansättning pröva, huruvida
fullföljd bör medgivas på någon av de i 9 § första stycket 1 och 2 angivna
grunderna. Annorlunda ställer det sig, för den händelse parten gör gällande,
att hovrätts beslut, varigenom hovrätten funnit indispensabelt fullföljdsförbud
föreligga, är felaktigt. Befinnes ett sådant beslut riktigt, är vidare prövning
utesluten. Frågan har därför ansetts böra prövas av högsta domstolen
i vanlig sammansättning. Finner högsta domstolen däremot, att förbudet är
dispensabelt, skall frågan, huruvida dispens bör meddelas, behandlas i vanlig
ordning. (Jämför processlagberedningens motivering till motsvarande stadgande
i nya R.B. 54: 15, motiven s. 561 f.)

För undanröjande av ovisshet, huruvida prövning av hovrätts beslut, varom
förmäles i 17 § första och andra styckena, må påkallas i ansökan om
fullföljdstillstånd, har stadgats, att så må ske i de fall, då denna prövning
skall företagas i samband med prövningen av fullföljdsansökningen. Det har
ej ansetts kunna möta något hinder tillåta sådant sammanförande i en handling
av de båda framställningarna, då dessa skola avgöras i ett sammanhang.

18 §.

Enligt nuvarande lydelse av denna paragraf, första punkten, har den som
vill utverka sig dispens jämligt 13 § (prejudikat- och intressedispens) eller

17 § andra stycket (dispens, då beslut örn fullföljdsförbud förmenas grundat
å oriktig lagtolkning) att fullgöra vad som för varje fall är föreskrivet beträffande
talans fullföljande. Underrättelse härom erhåller parten jämlikt

18 § andra punkten på därom framställd begäran. Även för det fall, att tillstånd
uppställes som generellt villkor för fullföljdsrält, bör tydligen föreskrivas,
att den tillståndssökande skall redan vid ansökan om fullföljdstillstånd
fullgöra de prestanda, som äro föreskrivna vid fullföljd, samt i övrigt vidtaga
vad som är föreskrivet för fullföljd (avlämnande av besvärsskrift, anmälan
örn missnöje, nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning).

Enligt 16 § i dess föreslagna nya lydelse skall det åligga hovrätt att lämna
part fullföljdshänvisning, då hovrätten meddelar utslag eller beslut, varemot
talan må av någondera parten fullföljas antingen omedelbart eller först efter
Konungens tillstånd. Även för det fall, att hovrätten tillkännager, att fullföljdstillstånd
kan meddelas endast jämlikt 9 § första stycket 1, erhåller således
parten fullständig fullföljdshänvisning, omfattande i mål, som skall
fullföljas genom besvär, även underrättelse om hur fullföljdstillstånd skall
sökas. Om hovrätten däremot jämlikt 17 § första stycket i förslaget förkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rat, att talan ej må fullföljas, skall hovrätten ej lämna någon fullföljdshänvisning,
Vill parten jämlikt 17 § tredje stycket påkalla prövning av riktigheten
av hovrättens nämnda förklaring, behöver han emellertid med hänsyn till
innehållet i 18 § upplysning, hur han skall förfara vid fullföljd. Uppgift härom
bör hovrätten i överensstämmelse med vad nu gäller lämna honom på
därom framställd begäran. Stadgande härom har intagits i 18 § andra punkten.
Hänvisningen till 16 § innebär tydligen, att hovrätten, då besvär är rättsmedlet,
skall i fullföljdshänvisningen intaga underrättelse jämväl örn hur tillstånd
att fullfölja talan skall sökas.

Om nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning stadgas i 19 §.
Denna paragraf synes böra bibehållas oförändrad. Här må erinras, att enligt
förslaget vad som nedsatts till säkerhet för motparts kostnadsersättning kan
tagas i anspråk för gäldande av sådan ersättning redan i samband med att
ansökan örn fullföljdstillstånd avgöres, nämligen om den avslås efter att ha
varit kommunicerad och motparten i samband med kommunikationen haft
kostnader, för vilka han finnes böra erhålla ersättning (förslaget 29 § första
stycket sista punkten, 42 § första stycket sista punkten).

20 §.

Äger part, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, ej sådana
tillgångar, att han kan helt fullgöra de i 19 § föreskrivna nedsättningama,
har han enligt gällande rätt att i första hand nedsätta beloppet till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning. Gör han det, erhåller han befrielse från
nedsättning av fullföljdsavgiften genom att förete intyg örn att han icke äger
tillgång till gäldande av 150 kronor eller efter gäldande därav skulle sakna
nödtorftigt uppehälle. Har han ej nedsatt något belopp, skall han likaledes
förete dylikt intyg; men detta ger honom då ej fullföljdsrätt utan för erhållande
av sådan har han att söka tillstånd (s. k. fattigdispens). 1 andra stycket
av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas, att fullföljd under
dylika förhållanden må ske, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna
i målet finner skäl giva tillstånd därtill. Man har såsom avgörande
därvid i främsta rummet tänkt på huruvida parten har möjlighet att vid ändringssökandets
eventuella prövning vinna bifall till sin talan. Av detta skäl
kan ifrågavarande dispens även kallas ändringsdispens. Det må emellertid
framhållas, att dispens av den art, varom här är fråga, erfordras ej endast då
partens mål är sådant, att omedelbar fullföljd eljest skulle vara tillåten utan
även då dispens jämlikt nuvarande 13 § är förutsättning för fullföljd. I sistnämnda
fall måste uppenbarligen sådana skäl föreligga, som fordras för prejudikat-
eller intressedispens; däremot kan dispens tydligen meddelas utan
hänsyn till örn skäl lill ändring i hovrättens utslag föreligga.

Efter införande av de föreslagna fullföljdsbegränsningarna, vilka i stort
sell avse alla inål, kommer den särskilda prövning, som enligt gällande lag

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

förutsattes för fattigdispens, att förlora sin betydelse. Vad angår de mål,
som drabbas av dispensabelt fullföljdsförbud, framgår av det ovan anförda,
att den särskilda fattigdispensen redan nu saknar självständigt värde. I fråga
örn övriga mål kommer prövningen att sammanfalla med den allmänna
dispensprövningen. Av nu anförda skäl upptar förslaget inga bestämmelser
om särskilt dispensförfarande vid bristande tillgång på medel för fullgörande
av föreskrivna nedsättningar. Styrkes den bristande medeltillgången på vederbörligt
sätt, skall den icke ha någon fullföljdshindrande verkan.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer med motsvarande stadganden i
nya R.B. I förhållande till nuvarande lag innebär förslaget i ett särskilt hänseende,
utöver vad av det förut anförda framgår, en saklig ändring, som
torde böra särskilt framhallas, ehuru den saknar större betydelse. Enligt gällande
rätt måste fattigdispens sökas i alla fall, då fullständig nedsättning ej
skett, såvida ej annat följer av bestämmelserna i 19 §. För visst fall kommer nu
fattigdispensen att bortfalla utan att ersättas av annan tillståndsprövning.
Enligt förslaget, 8 § andra stycket andra punkten, är nämligen den, som dömts
till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller internering, ej nödsakad
att söka fullföljdstillstånd, om han vill klaga i ansvarsfrågan. Är han ej häktad
eller enligt beslut i målet intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan
å sådant intagande ballen i förvar, och har han enskild motpart, är
hail enligt gällande rätt nödsakad nedsätta kostnadsersättning; han kan ej
erhålla befrielse därifrån under andra förutsättningar än de i nuvarande 20 §
andra stycket nämnda. Enligt förslaget bortfaller all prövning beträffande sådan
klagande, därest han företer fattigintyg, eftersom fullföljdstillstånd ej
erfordras. Fallet synes emellertid, som nämnts, ej vara synnerligen praktiskt,
enär tilltalad, som dömts till straff eller skyddsåtgärd, varom nu är fråga,
regelmässigt torde vara häktad, i följd varav han på sådan grund redan nu är
helt fri från nedsättningsskyldighet.

Med anledning av att den särskilda fattigdispensen föreslås avskaffad och
de allmänna dispensgrunderna skola tillämpas jämväl vid bristande förmåga
att fullgöra nedsättningsskyldighet, ha jämväl vissa redaktionella ändringar
vidtagits. Föreskrifterna örn fattigintygs beskaffenhet återfinnas nu i 22 §,
som angår förfarandet vid missnöjesanmälan och till vilken hänvisning göres
såväl från 20 § som från 36 §, vilken angår besvärsförfarandet. De föreslås
överflyttade till 20 §, som är gemensam för båda fullföljdssätten.

21 §.

Från paragrafen har till 22 § överflyttats föreskriften, att missnöjesanmälan
skall vara åtföljd av bevis om nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning.
Därigenom har ernåtts en större överensstämmelse i vad gäller
dispositionen av materialet mellan å ena sidan nämnda båda paragrafer
samt å andra sidan nya R.B. 55: 1 och 2. Därjämte har förevarande paragrafs
första stycket jämkats till saklig överensstämmelse med lagen den 22
juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m. I övrigt är paragrafen oförändrad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

22 §.

Såsom omtalats vid 21 § har därifrån till förevarande paragraf överflyttats
föreskriften, att inom tiden för missnöjesanmälans avgivande revisionssökande
part jämväl skall inkomma med bevis örn nedsättning av fullföljdsavgift
och kostnadsersättning. Detta stadgande har fått sin plats i första stycket.
Enär de närmare stadgandena om medellöshetsintygs beskaffenhet m. m. upptagits
i 20 §, ha de i lagrummet nu förekommande motsvarande bestämmelserna
kunnat ersättas med en hänvisning därtill. Andra stycket har underkastats
en i samband härmed erforderlig formell jämkning, innebärande att
den nuvarande hänvisningen till första stycket ersatts med en hänvisning till
20 §.

23 §.

Paragrafen har allenast undergått den formella jämkningen, att hänvisningen
till nuvarande 13 §, 17 § andra stycket, 20 § andra stycket samt 27 §
utgått.

24 §.

Jämväl i fråga örn detta lagrum är ändringen av uteslutande formell karaktär.
Den inskränker sig till att hänvisningen till 21 § bortfaller, enär ur
nämnda paragraf utgått stadgandena om skyldighet att i samband med anmälan
örn missnöje förete bevis om nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning.

26 §.

Paragrafen har i anslutning till lagen den 22 juni 1944 örn rätt att i mål
och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med
posten m. m. undergått jämkning, motsvarande den som vidtagits med 21 §.

Med hänsyn till att förslaget icke upptager den särskilda tillståndsprövningen
enligt nuvarande 20 § andra stycket har 27 § utgått; se vidare vid 20 §
ovan.

28 §.

Lagrummet innehåller en föreskrift om att ansökan örn fullföljdstillstånd
enligt 13 § eller 17 g andra stycket skall i revisionsmål fogas vid revisionsinlagan
samt innehålla de skäl, å vilka ansökningen grundas; dessa skäl äro
de enda som komma under bedömande. Därjämte stadgas, att vid bifall till
ansökan enligt 17 § andra stycket skälen för bifallet skola anges i beslutet.
Vid lagstiftningens tillkomst framhölls, att ändamålet med stadgandena om
sökandens skyldighet att motivera sin ansökning och om begränsningen av
prövningen till att avse blott de skäl som av parten anförts var att söka
hindra att prövningen komme att omfatta alla de grunder, vilka till äventyrs
kunde föreligga, vilket skulle medföra alt högsta domstolens arbetstid alltför
mycket loges i anspråk för dispensprövningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Därest, såsom i nya R.B. är fallet, tillstånd generellt uppställes som förutsättning
för prövning av fullföljd talan, blir läget i viss mån ett annat.
Enligt nya R.B. erfordras ingen särskild ansökan om prövningstillstånd. Ej
heller behöver begäran örn sådant tillstånd göras i revisions- eller besvärsinlagan;
en framställning härom anses ligga i själva fullföljden, eftersom
en prövning av den fullföljda talan förutsätter att tillstånd erhållits. I revisionsinlagan
skall uppgivas (55:4) den dom, mot vilken talan föres, grunderna
för revisionstalan nied angivande, i vilket avseende hovrättens domskäl
enligt kärandens mening äro oriktiga, samt i vilken del domen överklagas
och den ändring i domen som käranden yrkar. I besvärsinlaga skall
klaganden uppgiva (56:4) det beslut, mot vilket talan föres, grunderna för
besvärstalan samt den ändring i beslutet, som klaganden yrkar. Dessa uppgifter,
som äro erforderliga för att bestämma den fullföljda talan, äro tillräckliga
som grundval även för tillståndsprövningen, såvitt denna skall avse
omständigheter som hänföra sig till det föreliggande målet. Anser pär-1
ten däremot, att prövningstillstånd skall ges med hänsyn till prejudikatintresset
eller eljest betydelsen utöver det ifrågavarande målet av talans
prövning, har han (55: 4, 56: 4) att i inlagan närmare ange de omständigheter
han åberopar till stöd därför.

Förslaget ansluter sig till nu gällande bestämmelser, såtillvida att de föreslagna
begränsningarna omedelbart hänföra sig till själva fullföljdsrätten
och ej, såsom enligt nya R.B., till den fullföljda talans prövning i högsta
domstolen. Liksom för närvarande utgör alltså tillståndsprövningen ett särskilt
ärende. En följd härav är att de skäl, å vilka ansökningen örn fullföljdstillstånd
grundas, måste framgå redan av ansökningen. Då fråga är
örn ändringsdispens torde emellertid dessa skäl i regel sammanfalla med
dem som sökanden åberopar i sin fullföijdsinlaga. Såsom framgår av förarbetena
till 1915 års lagstiftning föreligger ej något hinder att ansökningen
göres i fullföljdsinlagan. Med den utvidgning, som dispensförfarandet enligt
förslaget erhåller, torde denna utväg böra särskilt omnämnas. Vid begagnandet
av densamma undvikes, att den materiella grunden för tillståndsprövningen
icke skulle vid nu ifrågavarande dispensanledning omfatta alla
de skäl, som sökanden åberopat i fullföljdsinlagan. Därest särskild ansökan
göres, torde ock hänvisning till innehållet i fullföljdsinlagan böra godtagas.

Gällande rätts stadgande att tillståndsansökningen skall innehålla de skäl,
varå den grundas, samt att prövningen begränsas till dessa skäl synes böra
bibehållas.

Till följd av de ändringar, som föreslås i 17 §, kommer det nuvarande
andra stycket i förevarande paragraf att utgå.

29 §.

Enligt gällande rätt skall i revisionsmål ansökan om fullföljdstillstånd
kommuniceras med motparten, allenast då högsta domstolen finner sådan
delgivning erforderlig. Vid stadgandets tillkomst framhölls, att kommunikation
borde äga rum endast i undantagsfall. Avser ansökningen prejudikat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

dispens, grundas densamma på skäl som äro av den art, att man regelmässigt
icke av ett yttrande däröver från motpartens sida erhåller någon ledning
för bedömande, huruvida ansökningen bör bifallas. Vid ansökan om
fattigdispens föreligger det särskilda skälet mot kommunikation, att man
icke i onödan bör orsaka någon kostnad för motparten, vilken ej i något
nedsatt belopp äger säkerhet för att erhålla ersättning för sådan kostnad.
Det torde också knappast förekomma, att kommunikation sker av tillståndsansökan.

Göres såsom enligt förslaget är förhållandet fullföljd generellt beroende
av tillstånd föranledes därav ej någon ändring i fråga om behovet av kommunikation
av tillståndsansökan i de fall, då allenast prejudikatdispens kan
erhållas. För övriga fall kan det däremot, såsom processlagberedningen ock
framhållit, vara av stor betydelse för bedömningen av tillståndsansökningen
att få kännedom örn den ställning sökandens motpart intar till densamma.
Bifall till ansökningen kan således föranledas av att motparten i förklaringen
exempelvis gör visst medgivande eller återkallar sin talan. Å andra sidan
kan motparten genom att i förklaringen bemöta av sökanden i ansökningen
gjort påstående föranleda att dispens, som måhända annars skulle ha medgivits,
förhindras.

Enligt nya R.B. skall tillståndsprövningen i regel äga rum först sedan
skriftväxlingen i målet avslutats. Detta gäller såväl revisionsmål (55: 11)
som besvärsmål, i vilka motparten höres (56:11). Emellertid skall, när skäl
äro därtill, tillståndsfrågan kunna upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum.
Till stöd för tillståndsprövningens förläggande till tiden efter skriftväxlingens
avslutande har processlagberedningen anfört, att därigenom vunnes dels
att högsta domstolen erliölle fullständigare material för frågans avgörande,
dels ock att om prövningstillstånd beviljades målet ofta omedelbart därefter
kunde utsättas till huvudförhandling. Den angivna ordningen för tillståndsprövningen
har möjliggjorts därigenom, att tillståndsansökningen enligt nya
R.B. ej avser själva iullföljdsrätten utan rätten att erhålla prövning av den
fullföljda talan; tillståndsprövningen har därigenom kunnat förläggas till
handläggningen av själva målet. Som i annat sammanhang framhållits måste
dispensprövningen däremot enligt förslaget liksom för närvarande är förhållandet
utgöra ett särskilt ärende. Vad besvärsmålen angår har emellertid,
såsom framgår av redogörelsen för 42 §, genom stadgande om gemensam
kommunikation av tillståndsansökan och besvärsskrift likväl kunnat
vinnas ej mindre att den till grund för tillståndsprövningen föreliggande
utredningen blir så fullständig som möjligt än även att nära samband erhålles
mellan tillståndsprövningen och målets avgörande. I sistnämnda hänseende
må även framhållas den föreslagna organisatoriska anordningen att
de justitieråd som deltagit i tillståndsprövningen regelmässigt också skola
deltaga i avgörandet av själva målet. Även vad revisionsmålen beträffar
skulle det varit önskvärt, att tillståndsprövningen, vid bifall till ansökningen,
kunnat mera omedelbart följas av målets prövning å fullsutten avdelning.
Del har dock befunnits möta svåröverstigliga hinder att med bibehål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

lande av de nuvarande bestämmelserna om parternas inställelse i revisionsmål
åstadkomma ett sådant samband i dylika mål mellan prövningen av
den särskilda tillståndsansökningen och målets avgörande. Tillståndsprövningen
kommer alltså enligt förslaget att i revisionsmål föregå skriftväxlingen
i målet. För att tillgodose önskemålet av att så fullständig utredning
som möjligt föreligger, då tillståndsansökningen avgöres, föreslås emellertid
i förevarande paragraf ett stadgande, att därest tillståndsansökningen ej
är gjord i revisionsinlagan — enligt 28 § må den göras i nämnda inlaga
eller i särskild handling — revisionsinlagan skall fogas vid ansökningen vid
delgivning av denna. Stadgandet härom har upptagits som en andra punkt
i paragrafens första stycke. Första punkten motsvarar nuvarande första
stycket med allenast den formella jämkning, som föranledes därav, att 27 §
föreslås upphävd.

Enligt gällande rätt kan, då kommunicerad tillståndsansökan avslås, sökandens
motpart ej tillerkännas ersättning för kostnader i anledning av
kommunikationen. Såsom av det ovan anförda torde framgå äro bestämmelser
som möjliggöra utdömande av sådan ersättning för närvarande knappast
heller erforderliga. Därest emellertid tillståndsansökan göres obligatorisk
i så gott som samtliga mål och kommunikation av sådan ansökan alltså
kan vänias förekomma i ett större antal fall, skulle däremot avsaknaden
av föreskrifter i sagda hänseende innebära betydande olägenheter. I förslaget
har därför upptagits ett stadgande av innehåll att, örn ansökan örn
fullföljdstillstand avslas, i samband därmed part som hörts över ansökningen
må tillerkännas ersättning för kostnad därför. Detta stadgande har influtit
som en tredje punkt i första stycket av förevarande paragraf. Det må i detta
sammanhang erinras örn bestämmelsen i 18 § alt part som vill utverka sig
fullföljdstillstånd har att fullgöra vad för varje fall är föreskrivet beträffande
talans fullföljande och alltså bl. a. nedsätta föreskrivet belopp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning, från vilken skyldighet han vinner
befrielse allenast under de i 20 § angivna villkoren.

30 §.

Den föreslagna ändringen är av allenast redaktionell karaktär och sammanhänger
med att 27 § föreslås skola utgå.

I 31 34 §§ meddelas bestämmelser om påföljd, då revisionssökande under låtit

att ingiva överklagade utslaget, bevis örn anmält missnöje eller underrättens
eller hovrättens protokoll, om svarandens inställelse, örn skriftväxlingen
samt örn kostnadsersättning åt tillstädeskommen motpart, då den part, som
anmält missnöje, utebliver. Häri föreslås ej ändring.

35 §.

Från denna paragraf ha till 36 § överflyttats stadgandena om skyldighet
för klagande att inkomma med bevis om nedsättning av fullföljdsavgift och

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

föreskrivet belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Jämför beträffande
missnöjesanmälan 21 och 22 §§. Därjämte har första styckets första
punkt underkastats jämkning för uppnående av överensstämmelse med lagen
den 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols
handläggning insända handlingar med posten m. m.

36 §.

Såsom under 35 § omförmäles har från nämnda paragraf hit överförts
stadgandena om åliggande för klagande att inkomma med bevis örn fullgjord
nedsättningsskyldighet. I övrigt må här allenast hänvisas till vad som anförts
vid 22 § ovan.

37 §.

I fråga örn denna paragraf må hänvisas till vad som anförts ovan vid
28 §.

39 §.

Paragrafens båda stycken lia undergått jämkningar, första stycket för att
ernå överensstämmelse med lagen den 22 juni 1944 om rätt att i mål och
ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m. samt andra stycket med anledning av att den särskilda tillståndsprövningen
jämlikt 36 § andra stycket bortfaller.

Om infordrande från hovrätten av protokoll och övriga handlingar i fullföljt
mål samt örn påföljden för part vid underlåtenhet att inkomma med protokoll
m. lii. meddelas föreskrifter i 40 och 41 §§. Dessa lagrum beröras ej av
några ändringar.

42 §.

För närvarande saknas bestämmelser om kommunikation av fullföljdsansökan
i besvärsmål. Då i förevarande paragraf talas örn inlaga som »i målet
ingivits», torde nämligen ej avses fullföljdsansökan, vilken ej kan anses på
detta sätt tillhöra målet. För det fall att tillstånd meddelats stadgas i andra
stycket, att beslutet härom skall delgivas jämte besvären, där delgivning av
dessa äger runi.

Därest tillstånd generellt uppställes som förutsättning för fullföljd, uppkommer
det, såsom framgår av vad som anförts vid 29 §, behov av att möjliggöra
kommunikation med klagandens motpart i de fall, då ansökan avser
ändringsdispens. Ett stadgande om kommunikation av fullföljdsansökan i besvärsmål
har därför upptagits i förevarande paragraf. Är ansökningen gjord i
besvärsskriften, kommer kommunikationen att avse både ansökningen och
besvären. Har ansökningen gjorts i särskild handling, skulle det innebära
onödig omgång att först kommunicera ansökningen och därefter besvärsskriften.
Det önskvärda nära sambandet mellan avgörandet av tillståndsansökningen
och prövningen av målet ernås, därest man i stället åstadkommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

en gemensam kommunikation; stadgande härom bör alltså givas. Vid dylik
kommunikation bör emellertid motparten erinras om att han har att yttra
sig ej endast över fullföljdsansökningen utan även över besvären. Slutligen
bör, liksom i revisionsmål, införas stadgande om möjlighet att, då fullföljdsansökan
avslås, tillerkänna part, som hörts över ansökningen, ersättning för
kostnad härför.

I enlighet med det nu anförda har förevarande paragraf omarbetats. Stadgandena
om delgivning av fullföljdsansökan och örn kostnadsersättning ha
därvid intagits i första stycket, vars nuvarande andra punkt utbrutits till ett
nytt andra stycke. Det nuvarande andra stycket motsvaras av tredje stycket
i paragrafens föreslagna lydelse.

43 §.

Någon ändring föreslås ej i de i första stycket av förevarande paragraf
upptagna stadgandena örn förutsättningarna för att part, som rätteligen nedsatt
fullföljdsavgift, må återfå densamma.

Enligt andra stycket må part, som nedsatt fullföljdsavgift men som menar,
att sådan rätteligen ej skolat av honom gäldas, intill dess målet blivit avgjort,
hos Konungen framställa yrkande om dess återfående. Som processlagberedningen
framhållit har högsta domstolen i fall av oriktig nedsättning förklarat
part berättigad att återfå fullföljdsavgift även utan att yrkande därom framställts.
Något hinder mot en dylik praxis innehåller det återgivna stadgandet
ej heller. I anslutning till nya R.B. (54: 19) och vad som enligt det anförda
redan nu gäller stadgar förslaget, att förordnande örn att oriktigt nedsatt fullföljdsavgift
skall återbetalas till den nedsättande parten skall ex officio givas
i samband med målets avgörande. Med avgörande av målet har i nu förevarande
hänseende jämställts meddelande av beslut, varigenom fullföljdstillstånd
avslås.

Såsom vid 29 och 42 §§ omnämnts innehåller förslaget stadgande att, då
fullföljdsansökan avslås efter kommunikation, motparten kan tillerkännas
ersättning för kostnad, som han haft i anledning av kommunikationen. I anslutning
härtill föreslås i förevarande paragraf det tillägget till tredje stycket,
att det jämväl då tillståndsansökan avslås skall förordnas om och i vad mån
nedsatt kostnadsersättning må lyftas av sökanden eller hans motpart.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

I fråga om tidpunkten för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande må
här hänvisas till den allmänna motiveringen för förslaget.

Den allmänna regeln är att ny processlag blir tillämplig beträffande samtliga
processer, som förekomma efter det lagen trätt i kraft. Att detta skall
gälla beträffande de processer, som anhängiggöras efter nämnda tidpunkt,
oavsett huruvida det materiella rättsförhållande, varom processas, uppkommit
redan dessförinnan eller först senare, synes fullt klart. Emellertid anses

Kungl. Majlis proposition nr 251.

reyeln, därest stadgande av annat innehåll ej givits, gälla beträffande samtliga
efter lagens ikraftträdande företagna processhandlingar, även om de hänföra
sig till redan anhängig» processer. Om räckvidden av denna allmänna princip
må i övrigt hänvisas till processlagberedningens framställning i motiven till
dess förslag till lag om införande av nya R.B. m. m. s. 28 f.

Vid de lagändringar, som 1901 och 1915 vidtogos i fråga örn rättsmedelsförfarandet,
gjordes vissa undantag från vad som enligt nämnda allmänna
regel skulle följa. I 1901 års lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken
gällde som huvudregel, att mål, som vid lagens ikraftträdande redan voro anliängiga,
skulle behandlas enligt äldre lag, dock att de nya bestämmelserna
skulle tillämpas i fråga örn fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som
meddelats efter den dag, då den nya lagen trädde i kraft, ävensom beträffande
förfarandet i högre rätt, örn utslag eller beslut, varemot talan fullföljts,
meddelats efter sagda dag. I 1915 års lagstiftning gjordes det förbehållet, ali
i fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som meddelats
före dagen för lagens ikraftträdande, äldre lag skulle äga tillämplighet.

Förslaget ansluter sig till den ståndpunkt, som intagits i 1915 års lagstiftning.
Det innebär således, att lagen skall bliva tillämplig å de processer, som
föras efter dagen för lagens ikraftträdande, dock alt i fråga örn fullföljd av
talan mot hovrätts utslag eller beslut, som meddelats tidigare, äldre lag skall
tillämpas. Med fullföljd av talan avses i detta sammanhang ej endast sättet
för fullföljden och fullföljdsbegränsningarna utan även rättegången i högsta
domstolen, såvitt den reglerats i förslaget. Jämför härom processlagberedningens
förslag till lag örn införande av nya R.B. 12 § 2 samt motiven härtill
s. 31 ff. Delvis berör lagstiftningen även processen i hovrätterna, t. ex. i fråga
örn hovrätternas meddelande av fullföljdshänvisning. Det föreslagna övergångsstadgandet
är tydligen alt förstå så, att fullföljdshänvisning i utslag eller
beslut, som meddelas efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall givas i
överensstämmelse med föreskrifterna i denna.

Förslag till lag om ändring i lagen den 14 maj 1915 angående
Kungl. Majlis högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

1 och 2 §§.

Dessa lagrum innehålla de grundläggande bestämmelserna örn högsta
domstolens sammansättning och tjänstgöring. I regel skall enligt lagrummens
nuvarande lydelse domstolen arbeta på två eller tre avdelningar, under
en kortare lid på allenast en avdelning. För visst fall kan antalet avdelningar
utökas till fyra. Dessutom skall, i den mån del erfordras för den
handläggning av dispensärenden, som avhandlas i 3 §, anordnas en särskild
avdelning, sammansatt av Ire justitieråd.

Bihang tilt riksdagens protokoll lili5. I sinni. .Yr 251.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Såsom i annat sammanhang framhållits påkallas av den utvidgning av
dispensförfarandet, som nu föreslagits, en ganska väsentlig omläggning av
arbetsförhållandena i högsta domstolen. Denna omläggning torde i anslutning
till vad tidigare uttalats böra ske dels därigenom att avdelning kan
uppdelas i två grupper och dels på det sätt att vid sidan av de vanliga avdelningarna
en eller flera särskilda grupper kunna anordnas. Bestämmelser
härom torde böra upptagas i lagen.

1 nuvarande 2 § ha närmare angivits de tidrymder under vilka högsta
domstolen skall arbeta på en, två eller tre avdelningar. Av bestämmelserna
framgår medelbart den tjänstgöring, som åligger varje justitieråd. Den huvudsakliga
anledningen till dessa bestämmelser torde emellertid vara att
söka i de för högsta domstolen nu gällande donat’örhetsreglerna. Såsom tidigare
utvecklats bygger nu gällande lag på den grundsatsen, att tjänstgöring
på femmansavdel ning skall äga rum i så stor utsträckning som möjligt;
dock att tjänstgöring med sju ledamöter skall för prövning av viktigare
mål bibehållas å en avdelning. För närvarande tjänstgör ock en sjumansavdelning
hela året med undantag av tre veckor vid jul och två veckor vid
påsk, som tagas i anspråk för ferier. Efter genomförandet av de grundlagsändringar,
som av riksdagen förklarats vilande, kommer denna skillnad
att bliva utan betydelse. Ur denna synpunkt föreligger alltså ej längre något
hinder att för samtliga avdelningar fastställes en enhetlig tjänstgöringstid.
Denna tid torde på skäl, som processlagberedningen anfört i sitt förslag till
lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, böra bestämmas
till 40 veckor.

De regler, som enligt vad nu anförts böra gälla angående högsta domstolens
tjänstgöring, torde böra upptagas i 2 §; stadgandet i nuvarande andra
stycket av 1 § bör som följd härav utgå. Som allmän regel synes i första
stycket böra införas, att högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.
Något stadgande örn vilken tidsperiod sådan indelning skall avse
har ej i detta sammanhang ansetts böra meddelas. Såsom tidigare anförts
torde dock skäl tala för att den nuvarande perioden om en vecka utsträckes,
i varje fall till tre veckor. Frågan om indelning å avdelningar ingår liksom
hittills i de ämnen, varom ledamöterna enligt 6 § äga besluta. I andra stycket
bör i anslutning till 2 § i processlagberedningens förslag meddelas bestämmelse
om tjänstgöringstiden å avdelning. Slutligen böra som tredje
stycke upptagas de modifikationer i tjänstgöringsbestämmelserna, som följa
av avdelnings uppdelning i grupper och anordnande vid sidan av de vanliga
avdelningarna av särskilda grupper.

I förslaget har lika litet som i processlagberedningens förslag upptagits
någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i andra stycket av 2 §.
Den förstärkning av högsta domstolens arbetskrafter, som mera tillfälligt
ernås därigenom, att de justitieråd, som äro ledamöter i lagrådet, tjänstgöra
i högsta domstolen, torde böra tagas i anspråk för tjänstgöring å redan bestående
avdelning. Därmed möjliggöres en utökning av arbetet å särskilda
grupper.

Kungl. May.ts proposition nr 251.

3 §•

I detta lagrum regleras för närvarande högsta domstolens sammansättning
vid behandling av dispensärenden och omröstningen vid beslut i dessa
ärenden.

Såsom redan tidigare anmärkts har genom de ändringar i regeringsformen,
som av riksdagen förklarats vilande, till allmän lagstiftning hänvisats
att reglera frågan om justitierådens antal vid behandling av nådeärenden.
I det förslag till lag örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,
som processlagberedningen utarbetat, ha ock upptagits bestämmelser i detta
ämne. Enligt dessa göres åtskillnad mellan det fall, att nådefrågan uppkommer
i samband med måls prövning och avgörande i högsta domstolen,
och det att den förekommer utan samband med sådan prövning. I sistnämnda
fall må beslut fattas av tre justitieråd. En motsvarande regel torde
böra upptagas i förevarande lagrum. Då enligt § 18 mom. 2 regeringsformen
dispensprövningen icke är att hänföra till måls prövning och avgörande
utan är att anse som ett särskilt ärende, följer härav att ifrågavarande särskilda
domförhetsregel är tillämplig även då fråga om nåd uppkommer i
sådant ärende.

Av nyss anmärkta förslag till grundlagsändringar följer även att i allmän
lag må bestämmas, att militär ledamot skall deltaga i behandlingen av fråga.
örn prövningstillstånd enligt nya R.B. Enligt övergångsbestämmelserna till
ifrågavarande grundlagsändringar torde detta stadgande icke vara tillämpligt
i fråga om högsta domstolens handläggning av dispensärenden; hinder
lär alltså möta alt i detta sammanhang göra avvikelse från nu gällande ordning,
enligt vilken militär ledamot icke deltager i dispensprövningen. Ehuru
något motsvarande hinder icke föreligger för att låta militär ledamot deltaga
i behandling av nådeärenden som angå mål från krigsdomslol, även i
fall då fråga om nåd uppkommer utan samband med prövning och avgörande
av sådant mål i högsta domstolen, torde dock tillräckliga skäl icke
föreligga ali enbart i dessa ärenden införa deltagande av militär ledamot;
ej heller nu medverka i detta fall militära ledamöter.

4 §•

Bortsett från en formell jämkning, som påkallas av de föreslagna ändringarna
i 2 §, Ilar detta lagrum undergått den ändringen, att därur uteslutits
föreskriften örn att målens fördelning mellan avdelningarna endast
beror av den ordning, enligt vilken de enligt gällande föreskrifter anmälas.
Såsom framhållits i annat sammanhang torde för åstadkommande av en
lämplig arbetsfördelning mellan avdelningarna kontinuitet böra eftersträvas
mellan dispensprövningen och målets prövning och avgörande å fullsutten
avdelning. Närmare bestämmelser härom torde böra meddelas i arbetsordningen
för nedre just i lierevisionen.

Kunni. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Enligt allmänna rättsgrundsatser är ett domstolsavgörande icke att anse
som lagakraftvunnet så länge fullföljdsrätt genom ordinärt rättsmedel står
parten öppen eller frågan härom ännu är svävande. Från denna huvudregel
utgör stadgandet i andra stycket av denna paragraf ett undantag; enligt
detta må hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke må fullföljas
av motparten till den, som sökt verkställighet, verkställas som lagakraftvunnen.
I vilka fall ett sådant fullföljdsförbud skall intagas i domen,
framgår av 17 § i 30 kap. R.B. De fall som åsyftas äro sådana, då enligt
vissa bestämmelser i nämnda kapitel förbudet kan hävas genom dispens. Då
dispens meddelas, upphör den särställning i verkställighetshänseende, som
domen tidigare intagit.

Ifrågavarande bestämmelser infördes i utsökningslagen i samband med
1915 års lagstiftning örn begränsningen i fullföljdsrälten till högsta domstolen.
Som huvudmotiv anfördes därvid, att parter eljest i syfte att uppehålla
verkställigheten skulle i alltför hög grad använda sig av utvägen att söka
dispens och att härigenom högsta domstolens arbetskrafter skulle komma att
onödigt tagas i anspråk för prövning av dispensansökningar, som icke vore
sakligt berättigade. Processlagberedningen har i samband med de ändringar
i utsökningslagen, som påkallas av nya R.B:s genomförande, upptagit denna
fråga till behandling, och beredningen har, med hänsyn till de olägenheter
de nuvarande bestämmelserna i tillämpningen medfört, ansett sig böra
förorda såsom lämpligare att frågan örn omedelbar verkställighet av hovrätts
dom göres till föremål för särskild prövning av hovrätten enligt 17 kap.
14 § nya R.B. Någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i 49 §
andra stycket U.L. har därför icke upptagits i beredningens förslag.

De skäl, som processlagberedningen anfört, torde böra leda till att det
nuvarande andra stycket i 49 § uteslutes. Med den utvidgning av dispensförfarandet
till samtliga av hovrätt avgjorda tvistemål, som i detta sammanhang
förordas, inställa sig starka betänkligheter mot en allmän regel, varigenom
en hovrättsdom i fråga örn verkställighet erhåller egenskap av lagakraftvunnen.
Väl hade det varit önskvärt, örn åt hovrätt kunnat tillerkännas befogenhet
att i särskilda fall förordna örn omedelbar verkställighet. Med hänsyn
till det nära sambandet mellan denna fråga och verkställiglietsreglerna
i övrigt torde dock för den övergångstid, varom nu är fråga, en reform i
denna riktning icke i delta sammanhang böra genomföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

mö.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 21 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 9 mars 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1735 års lag;

2) lag örn ändring i lagen den 15 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 59 § utsökning slagen.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn B. F. C. Lassen.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag.

8 §.

Enligt denna paragraf har från tillståndsprövning undantagits mål, vari den,
som dömts till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller internering,
klagar i ansvarsfrågan. Den gränsdragning, som innefattas i detta stadgande,
är beroende på en avvägning mellan olika intressen, vilkas inbördes värdesättning
erbjuder vissa svårigheter. På denna punkt ha också starka meningsskiljaktigheter
framträtt under lagstiftningsärendets behandling. Även om det
kunde övervägas, huruvida icke dispensförfarandet borde utsträckas att omfatta
klagan av tilltalad, som dömts till straffarbete intill två år, föreligga
knappast tillräckliga skäl att härutinnan förorda annan lösning än den, som
innehålles i förslaget. Såsom lagrådet framhållit i sitt utlåtande den 9 oktober
1944, äro emellertid undantag från tillståndsprövningen ägnade att minska
verkningarna av den föreslagna lagstiftningen. Detta måste särskilt beaktas
med hänsyn lill att ovisshet råder, huruvida förslagets genomförande
leder till den åsyftade minskningen av högsta domstolens arbetsbalans.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 251.

16—18 §§.

I den nuvarande 16 §, enligt vilket lagrum hovrätt, då den meddelar utslag
eller beslut, däremot talan må av någondera parten omedelbart fullföljas,
skall lämna föreskrift örn sättet för fullföljd med mera. stadgas tillika,
att vid hovrättens prövning, att part äger fullfölja talan, och dess föreskrift
om sältet för fullföljden skall förbliva samt att motparten ej heller i övrigt
må draga frågan örn de meddelade föreskrifternas riktighet under Konungens
prövning. Enligt 17 §. som föreskriver, att då part jämlikt bestämmelserna
i 5—12 §§ icke är berättigad till fullföljd av talan mot slutligt hovrättsutslag,
hovrätten i utslaget skall giva till känna, att talan däremot ej
må av parten fullföljas, föreskrives jämväl, att mot hovrättens beslut härutinnan
talan ej må föras. Från sistnämnda regel göres det undantaget, att
partén i visst fall äger hos Konungen söka tillstånd till fullföljd av talan i
målet.

Det remitterade förslaget innehåller i 16 § bestämmelse att vid hovrättens
prövning, att hinder mot talan ej föreligger enligt 5 eller 6 §, och dess föreskrift
örn sättet för fullföljden skall förbliva samt att motparten ej heller
i övrigt må draga frågan om de meddelade föreskrifternas riktighet under
Konungens prövning. I 17 g stadgas till en början, att då hovrätt meddelar
utslag, varemot talan enligt 5 eller 6 g ej må föras, hovrätten i utslaget
skall giva det till känna. Vidare föreskrives, att då part enligt stadgandena i
8—13 gg icke är berättigad till fullföljd av talan, med mindre Konungens
tillstånd därtill inhämtats, hovrätten i samband med fullföljdshänvisning
skall giva det till känna, varvid hovrätten skall angiva på vilka grunder
sådant tillstånd med hänsyn till utgången i hovrätten må meddelas. Slutligen
gives i sista stycket bestämmelse, att därest part menar, att beslut, som
avses i paragrafen, är oriktigt, han äger i samband med fullföljande av
talan mot hovrättens utslag påkalla prövning av frågan. Däremot har icke
upptagits någon föreskrift, att sådan fråga ej må i annat fall komma under
Konungens prövning.

Dc sålunda föreslagna bestämmelserna giva vid handen, att då hovrätten
förklarat part berättigad att fullfölja talan utan Konungens tillstånd eller, i fall
då sådant tillstånd ansetts erforderligt, förklarat, att tillstånd må meddelas
jämväl enligt 9 § första stycket 2, hinder ej möter att riktigheten av hovrättens
förklaring prövas av Konungen. Denna ståndpunkt innebär en avvikelse
från de grunder, som enligt vad ovan anförts kommit till uttryck i de
nuvarande bestämmelserna, och den synes även förenad med praktiska olägenheter.
Liksom enligt gällande rätt hovrättens prövning, att part äger fullfölja
talan, alltid är bindande, bör — sedan de dispensabla fullföljdsförbuden
ersatts med inskränkningar i rätten att erhålla fullföljdstillstånd — hovrättens
förklaring, att sådan inskränkning ej föreligger, bli ståndande. Detsamma
bör gälla då hovrätten funnit, att fnllföljdstillstånd icke erfordras.

På grund av det anförda hemställes, att till 17 § sista stycket i förslaget
måtte fogas bestämmelse av innehåll, att fråga, som i nämnda stycke avses,
ej må i annat fall än där sägs komma under Konungens prövning. Märkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

bör, att en föreskrift av likartat innehåll upptagits i 54 kap. 15 § andra stycket
nya rättegångsbalken.

Innehållet i 16 och 17 §§ skulle vinna i överskådlighet, därest bestämmelserna
omgrupperades. Härvid böra 17 § första och andra styckena överflyttas
till 16 § samt 16 § första stycket sista punkten sammanföras med den
av lagrådet förordade nya bestämmelsen i 17 §. Vidtages dylik ändring, erfordras
jämkning i 18 §.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Av departementschefen har framhållits, att de beräkningar, som utförts
angående verkningarna av det föreslagna dispensförfarandet, i viss mån
grunda sig å osäkra faktorer. Vad sålunda anförts vill lagrådet för sin del
understryka. Såsom lagrådet i det föregående antytt, måste det anses ovisst,
huruvida förslaget möjliggör, att högsta domstolens arbetsbalans nedbringas
till normal omfattning. Med hänsyn härtill kunna skäl anföras för att redan
nu söka befordra domstolens arbetsresultat genom en tillfällig ökning av
justitierådens antal. Emellertid får det icke anses uteslutet, att även örn
ledamotsantalet hibehålles oförändrat, den önskade minskningen av balansen
skall kunna åstadkommas. Lagrådet anser därför lika med departementschefen,
att på de erfarenheter, som vinnas under den nya ordningens tillämpning,
kan bero, huruvida jämväl den sist angivna utvägen skall anlitas.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Förslaget lämnas ulan erinran.

Ur protokollet:
Hertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Utdnig av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över de den 9 mars 1945 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1735 års lag;

2) lag örn ändring i lagen den 15 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj.ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 59 § utsökningslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

I fråga örn förslaget till lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag har lagrådet vid 16—18 §§ anmärkt, att då hovrätten förklarat part
berättigad att fullfölja talan utan Konungens tillstånd eller ock förklarat,
att tillstånd, där sådant ansetts erforderligt, kunde meddelas jämväl enligt
9 § första stycket 2, hinder enligt förslaget ej mötte att riktigheten av hovrättens
förklaring prövades av Konungen. Lagrådet har erinrat, att denna ståndpunkt,
som avveke från de grunder som kommit till uttryck i de nuvarande
bestämmelserna, syntes förenad med praktiska olägenheter, och har hemställt,
att till 17 § sista stycket i förslaget måtte fogas bestämmelse av innehåll
att fråga som i nämnda stycke avses ej må i annat fall än där sägs
komma under Konungens prövning. Lagrådet har tillagt, att innehållet i f6
och 17 §§ skulle vinna i överskådlighet, därest bestämmelserna på visst sätt
omgrupperades, vilket dock nödvändiggjorde jämkning i 18 §. Vad lagrådet
sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda. 1 lagförslaget lia dessutom
vissa andra jämkningar av redaktionell art vidtagits.

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen, sedan förslaget till lag
örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag ändrats i enlighet med
det anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

45 loos