Kungl. Maj:ts proposition nr 24 (Proposition 1951:24)

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 19t8 (nr 329) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
m. m.; given Stockholms slott den 22 december
1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det har under senare tid i åtskilliga fall förekommit, att jordförvärvslagen
kringgåtts genom att säljare och köpare i samförstånd arrangerat en
exekutiv auktion. För att hindra detta missbruk föreslås i propositionen,
att den som inropat en jordbruksfastighet på exekutiv auktion skall vara
skyldig att avyttra fastigheten inom två år, såframt han ej får lantbruksnämndens
tillstånd att behålla den. Har inropet skett för att skydda en inteckning,
skall dock länsstyrelsen kunna bevilja längre anstånd. Om fastigheten
ej avyttras inom föreskriven tid, har länsstyrelsen att, på framställning
av lantbruksnämnden, föranstalta om försäljning av fastigheten på
offentlig auktion i samma ordning som om fastigheten blivit utmätt för
fordran med bästa förmånsrätt. Vid denna tvångsauktion skola i huvudsak
endast sådana spekulanter få ropa som på förhand fått lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva fastigheten eller kunna förete s. k. landsfiskalsintyg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Till skydd för inteckningshavarna har emellertid föreskrivits att försäljning
ej får ske till lägre pris än det värde, som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens
värdering före auktionen. Om så högt pris icke uppnås, skall
ny tvångsauktion kunna anordnas inom två år. Kan någon försäljning ej
heller då komma till stånd, får vederbörande behålla fastigheten.

I ett särskilt undantagsstadgande har föreskrivits att de nya reglerna om
skyldighet att avyttra inropad fastighet ej skola gälla för banker, hypoteksföreningar
och vissa andra liknande kreditinstitut. Dessa skola också ha fri
inköpsrätt vid tvångsauktion.

Skentransaktioner för att kringgå jordförvärvslagen ha företagits också
i den formen att man låtit överlåtelsen utåt framträda som gåva i stället för
köp. På grund därav föreslås, att även förvärv genom gåva nu skola underkastas
jordförvärvslagens bestämmelser.

Förslagen om ändringar i lagarna om kronans förköpsrätt och om arrendators
förköpsrätt innebära, att vid intressekollision mellan kronan och
förköpsberättigad arrendator kronans förköpsrätt skall gå före arrendatorns,
om arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket därå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränk''
ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, dels att 1, 5 och 6 §§ lagen den 17 juni 1948 om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skola införas två
nya paragrafer, betecknade 4 a och 4 b §§, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag
stadgas, genom köp eller byte förvärvas
utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen.

Bestämmande för-----—- — -

Erfordras tillstånd----— -

Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag
stadgas, genom köp, byte eller gåva
förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen.

- en fastighet.

- är delägare.

4 a §.

Vad i 1 § är stadgat skall ej utgöra
hinder mot att förvärva jordbruksfastighet
medelst inrop på exekutiv
auktion.

Fastighet som förvärvats medelst
sådant inrop skall åter avyttras innan
två år förflutit från det auktionen
vann laga kraft, såvida ej dessförinnan
inroparen erhållit lantbruksnämndens
tillstånd att behålla fastigheten.
Har inropet skett för skyddande
av någon inroparens fordran
eller rättighet, varför fastigheten häftar
på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen
på ansökan medgiva skäligt
anstånd med fastighetens avyttrande,
om sannolika skäl visas, att förlust
för inroparen eljest skulle uppkom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ma. Avyttras ej fastigheten inom föreskriven
tid, skall länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden
förordna, att den skall säljas å offentlig
auktion efter vad nedan i i b §
sägs. Anteckning om vad sålunda är
stadgat skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den
exekutiva auktionen och skall tillika,
när lagfart sökes, införas i fastighetsboken,
såframt ej sökanden visar att
hans skyldighet att avyttra fastigheten
upphört.

Bestämmelserna i andra stycket
skola ej äga tillämpning, där inropet
gjorts av riksbanken eller hypoteksförening
eller skyldighet att avyttra
fastigheten är föreskriven i annan
författning.

I fråga om meddelande av tillstånd
att behålla fastighet skall vad i 3 och
4 §§ är stadgat om tillstånd att förvärva
fastighet äga motsvarande tilllämpning.

4 b §.

Förordnande som sägs i 4 a § skall,
där ej lantbruksnämnden återkallar
sin framställning i ärendet, gå i verkställighet,
även om det befinnes att
inroparen, när förordnandet meddelades,
redan avyttrat fastigheten eller
han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med
ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om fastigheten blivit utmätt
för fordran med bästa förmånsrätt i
fastigheten; dock må, även om det i
enlighet härmed bestämda lägsta budet
uppnås, försäljning ej ske, med
mindre den bjudna köpeskillingen
tillika täcker det värde som åsatts
fastigheten av utmätningsmannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.)

över beslut, varigenom lantbruksnämnden
avslagit ansökan att få förvärva
fastighet, må klagan föras hos
Konungen genom besvär. Klagande
skall inom en månad från den dag
han erhöll del av beslutet till nämnden
inkomma med besvären. Nämnden
har att snarast möjligt til! jordbruksdepartementet
insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande
över besvären, där sådant er -

(Föreslagen lydelse.)

Fastigheten må säljas, förutom till
bank, hypotelcsförening, centralkassa
för jordbrukskredit eller jordbrukskassa,
allenast till den, som erhållit
lantbruksnämndens tillstånd att förvärva
fastigheten eller enligt 6 § första
eller tredje stycket är befriad från
att söka sådant tillstånd. Avgives vid
auktionen bud, som enligt vad nu
sagts må antagas, skall försäljning
ske, ändå att innehavare av fordran
bestrider det. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms försäljning
och köpeskillingens fördelning stadgar
beträffande gäldenären skall i
ärende, som nu avses, lämpas till fastighetens
ägare.

Kommer försäljning ej till stånd
vid auktionen, äger lantbruksnämnden
att inom två år från det auktionen
vann laga kraft hos länsstyrelsen
påkalla förordnande om ny auktion.
Framställes ej sådan begäran inom
föreskriven tid eller avgives ej heller
vid den senare auktionen bud som
må antagas, skall frågan om försäljning
av fastigheten vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion,
som ej lett till försäljning, skall gäldas
av statsmedel.

§•

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden
avslagit ansökan att få förvärva
eller behålla fastighet, må klagan
föras hos Konungen genom besvär.
Klagande skall inom en månad
från den dag han erhöll del av beslutet
till nämnden inkomma med besvären.
Nämnden har att snarast möjligt
till jordbruksdepartementet insända
handlingarna i ärendet jämte
eget utlåtande över besvären, där så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

fordras. Utöver vad nu sagts må kla- dant erfordras. Utöver vad nu sagts
gan ej föras över beslut av nämnden, må klagan ej föras över beslut av

nämnden.

Konungen äger-------- Konungens prövning.

6 §•

Från sökande —-----sambruksförening befriade.

Denna lag äger icke tillämpning
beträffande förvärv från konkursbo
eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren
är fångesmannens make,
avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling
eller ock fångesmannens
syskon eller syskons barn, ej heller
där jämlikt annan författning Konungens
eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet skall sökas eller förvärvet
enligt förklaring av länsstyrelsen
är av beskaffenhet att få ske utan
sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jordbruk
vare tillstånd enligt denna lag
ej erforderligt, såframt förvärvaren i
samband med lagfartsansökan, som
göres inom tre månader från det
fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer
visar dels att anledning till
antagande som i 3 § första stycket
sägs ej föreligger dels ock att han har
för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket
å fastigheten och icke är ägare
av annan fastighet med jordbruk.

Denna lag äger icke tillämpning
beträffande förvärv från konkursbo
eller där jämlikt annan författning
Konungens eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet skall sökas eller
förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen
är av beskaffenhet att få
ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren
fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling,
eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, äger lagen tilllämpning
endast där fråga är om sådan
avyttring, som sägs i 4 a §.

I fråga om fastighet med jordbruk
vare tillstånd enligt denna lag att förvärva
eller behålla fastigheten ej erforderligt,
såframt förvärvaren på
sätt Konungen bestämmer i samband
med lagfartsansökan, som göres inom
tre månader från det fånget skedde,
eller, vad angår förvärv å auktion
enligt 4 b §, vid auktionstillfället visar
dels att anledning till antagande
som i 3 § första stycket sägs ej föreligger
dels ock att han har för avsikt
att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten
och icke är ägare av annan
fastighet med jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling; dock
skola äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas beträffande fång som skett
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om
kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon eller syskons
barn, ej heller där viss andel i fastigheten
säljes till någon som förut
var delägare i densamma.

Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller
inlöses fastigheten jämlikt lagen om
arrendators förköpsrätt eller sker försäljningen
i den ordning utsökningslagen
bestämmer, må förköpsrätt ej
utövas.

Beslutar lantbruksnämnden----

(Föreslagen lydelse.)

§•

Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller
vill arrendator lösa till sig fastigheten
jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt,
må kronans förköpsrätt ej
utövas, med mindre arrendatorn är
ägare av annan, bärkraftig brukningsdel
eller uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket därå.

§■

-----i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om nyttjanderätt
till fast egendom arrendator åtnjuta
förköpsrätt till fastigheten,
åligger det tillika nämnden att inom
tid och vid äventyr som i första styc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ket sägs underrätta arrendatorn om
beslutet i den ordning, som angående
delgivning av stämning i tvistemål är
stadgad. Väcker även arrendatorn talan
om förköp, skola målen handläggas
i en rättegång.

Vill köparen--------hä

Ej må utan köparens medgivande
talan om förköp återkallas, med
mindre lantbruksnämndens beslut
om förköpsrättens begagnande blivit
efter besvär upphävt eller köparen
framställt yrkande som i andra stycket
sägs.

Anmäler köparen, med överlämnande
av köpehandlingen i bestyrkt
avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,
åligger det denna vid äventyr
av talans förlust att inom en månad
från det anmälan skedde instämma
sin talan samt göra anmälan därom
för antecknande i fastighetsboken.

Har lantbruksnämnden----

över beslut att förköpsrätt enligt
denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen; dock må beslutet
ej överklagas, om försäljningen skett
under tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

Klagan föres-------av

Utöver vad------där i

ill förlustig.

§•

--över beslutet.

Över beslut att förköpsrätt enligt
denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen ävensom av arrendator,
som i 6 § sägs.

beslutet.

Denna lag tråder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling; dock
skola äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas beträffande fång som skett
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 om
arrendators förköpsrätt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §•

Förköpsrätt må---—--i densamma.

Sker försäljningen i den ordning Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må för- utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. köpsrätt ej utövas. Ej heller må för köpsrätt

utövas om fastigheten säljes
till kronan för ändamål, som avses i
1 § lagen om kronans förköpsrätt,
och arrendatorn är ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket
därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt
äger företräde framför arrendatorns
är stadgat i sistnämnda
lag.

Har jordägaren--------för hembudet.

4 §■

Där arrendatorn —----— i fastigheten.

Ej må --------förköp återkallas.

För även kronan talan om förköp,
skola målen handläggas i en rättegång.

1 Beträffande lydelsen av lagens rubrik se SFS 1947:325.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar
i lagstiftningen angående förvärv av jordbruksfastighet samt anför
följande.

Under våren 1949 infordrade lantbruksstyrelsen genom cirkulärskrivelse
till samtliga lantbruksnämnder vissa uppgifter angående nämndernas erfarenheter
från tillämpningen av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, den s. k. jordförvärvslagen.
Sedan svar å cirkulärskrivelsen inkommit, överlämnades dessa till
jordbruksdepartementet den 17 juni 1949. Av uppgifterna framgick, att
lagens bestämmelser i åtskilliga fall kringgåtts genom skentransaktioner
av olika slag.

Genom skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 augusti 1949 anmälde sedermera
länsstyrelsen i Västerbottens län, att inom länet förekommit ett antal fastighetsöverlåtelser,
vid vilka köparen undandragit sig den med jordförvärvslagen
avsedda kontrollen genom att arrangera en exekutiv auktion.

Den 13 juli 1949 inkom till jordbruksdepartementet en framställning
från lantbruksstyrelsen med förslag till förenkling av kontrollförfarandet
enligt jordförvärvslagen i vissa fall då vederbörande förvärv föranledde
lantmäteriförrättning.

Dessutom överlämnade styrelsen den 12 september 1949 en skrivelse från
lantbruksnämnden i Kopparbergs län, vari hemställdes om ändring i jordförvärvslagen
med avseende å rätten för kommuner att förvärva jordbruksfastighet.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades sedermera inom
departementet en promemoria med utkast till ändringar i jordförvärvslagen
och tillämpningsföreskrifterna till denna lag. I sammanhang därmed
uppkom fråga om vissa jämkningar jämväl i lagarna den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt och den 30 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt. Utkast till sådana jämkningar fogades vid promemorian.

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

över nämnda promemoria ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens
län, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statskontoret, riksbanksfullmäktige
samt styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekslcassa,
Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges lanthypoteksinstitution, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Småbrukarnas
riksförbund. Vid remissvaren ha fogats yttranden från lantbruksnämnderna
i Stockholms län och stad samt Jönköpings, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksdirektören
i sistnämnda län, överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län, Mälarprovinsernas hypoteksförening, Östgöta hypoteksförening,
Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen,
Wermlands hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och
Norrlands hypoteksförening. Dessutom har en skrift med yttrande över promemorian
inkommit från Kooperativa förbundet.

Jag anhåller att nu få upptaga ifrågavarande lagstiftningsärende.

Jordförvärvslagen.

Gällande bestämmelser.

I jordförvärvslagen stadgas för närvarande i 1 § att fastighet, som är taxerad
såsom jordbruksfastighet, eller del av eller andel i sådan fastighet ej
må genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd
inom vars område fastigheten är belägen. Tillstånd skall, enligt 2 §, sökas
inom tre månader från det fånget skedde. Sölces ej tillstånd inom föreskriven
tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara ogillt.

Under 3 § angivas de grunder efter vilka tillståndsprövningen skall ske.
I första stycket föreskrives, att tillstånd icke må meddelas, om anledning
finnes till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo
eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring
av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande
av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för lastighetens
brukande. Föreligger ej sådant fall som nu sagts, men kan det antagas att
sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,
vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig
åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

brukningsenhet, må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas, med
mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden
har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt
skäl för bifall föreligger.

Såsom nämnts avser lagen allenast förvärv genom köp eller byte. Den
är således ej tillämplig å fång genom arv, testamente eller gåva. På grund
av särskilda i lagen upptagna undantagsbestämmelser falla vidare även vissa
köp och byten utanför tillståndstvånget. Sålunda äro kronan, kommuner
och sambruksföreningar befriade från att söka tillstånd. Dessutom må
nämnas att tillstånd ej erfordras för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren
redan är delägare. Ej heller äger lagen tillämpning beträffande
förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är
fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock fångesmannens syskon eller syskons barn eller förvärvaren enligt annan
författning är pliktig att söka Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet eller detta enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd. I fråga om fastighet med jordbruk
är därjämte tillståndst^inget enligt lagen såtillvida begränsat, att tillstånd
ej erfordras, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som
göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt som Kungl. Maj :t
äger bestämma visar, dels att anledning till antagande som i 3 § första
stycket sägs ej föreligger dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig
åt jordbruket och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk. Genom
kungörelse den 17 juni 1948 (nr 330) har Kungl. Maj :t föreskrivit att den
som vill begagna sig av sistnämnda utväg skall i lagfartsärendet förete såväl
en av honom på heder och samvete avgiven försäkran att han har för
avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten samt icke är ägare
av annan fastighet med jordbruk som ock ett av landsfiskalen i orten eller,
om fastigheten är belägen i stad, av ledamot av magistraten, respektive
kommunalborgmästaren utfärdat intyg att förvärvarens försäkran om sin
avsikt att själv ägna sig åt jordbruket förtjänar tilltro samt att anledning
ej föreligger till antagande alt något förhållande som omförmäles i 3 §
första stycket i lagen är för handen. Intyg varom nu sagts brukar för korthetens
skull i dagligt tal benämnas landsfiskalsintyg.

Skärpningar för att hindra missbruk.

Ändamålet med jordförvärvslagen är huvudsakligen att förekomma spekulation
i jordbruksfastigheter samt förhindra att dylika fastigheter i mera
avsevärd omfattning komma att ägas av personer utanför kretsen av den
jordbruksidkande befolkningen. I stort sett har lagen visat sig vara väl
ägnad att främja detta syfte. Såsom redan nämnts har det emellertid i
viss utsträckning förekommit att de möjligheter, lagen lämnar till förvärv
utan tillstånd, utnyttjats för att genomföra fastighetsöverlåtelser som enligt
grunderna för lagen ej bort få äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Den utväg som därvid oftast anlitats har varit att arrangera en exekutiv
auktion. Detta har i regel tillgått så, att sedan avtal träffats om försäljning
av en fastighet för visst pris och köpeskillingen erlagts, säljaren utställt och
till köparen överlämnat en eller flera reverser, försedda med inteckningsmedgivande
och lydande å belopp som betydligt överstigit fastighetens värde. Dessa
reverser har köparen låtit inteckna, varpå han efter lagsökning fått de
intecknade »fordringarna» fastställda till betalning ur fastigheten samt med
åberopande av lagsökningsutslaget begärt och fått till stånd exekutiv försäljning.
Med utgångspunkt från lantbruksnämndernas uppgifter till lanthruksstyrelsen
torde det kunna antagas att under tiden till årsskiftet 1949/50
dylika exekutiva auktioner på grund av skenfordringar företagits i ett 30-tal
fall. Det synes föreligga en viss tendens till ökad utbredning av förfaringssättet
i fråga.

En annan metod att undandraga sig tillståndstvånget har varit att låta
ett fastighetsköp formellt framträda som gåva. Till undvikande av gåvoskatt
har därvid stundom förfarits så, att ett gåvobrev först upprättats å en obetydlig
ideell andel i fastigheten samt att »gåvotagaren», sedan han på så sätt
blivit delägare i egendomen, förvärvat återstående andel genom köp.

Någon gång lär vidare ha inträffat att den softi räknat med att få ansökan
om förvärvstillstånd avslagen låtit en anhörig uppträda som köpare i sitt
ställe och sedan kunnat övertaga fastigheten från honom utan att bli underkastad
jordförvärvslagens bestämmelser.

En lantbruksnämnd har uppgivit att det stundom funnits anledning misstänka
att köpebrev i syfte att kringgå jordförvärvslagen antedaterats till
en tidpunkt före lagens ikraftträdande. Dessutom ha från flera håll anförts
exempel på att i samma syfte avtal om köp ersatts med upplåtelse av nyttjande-
eller dispositionsrätt mot engångsersättning. I åtminstone ett dylikt
fall har upplåtaren i avtalet lämnat motparten fullmakt att när han så
önskade försälja fastigheten utan skyldighet att redovisa därvid influten
köpeskilling.

I den förut omnämnda promemorian anfördes, att åtgärder syntes
påkallade för att stävja missbruket med arrangerade exekutiva auktioner.

Det framhölls tillika, att en möjlig lösning tydligen vore att kräva tillstånd
av lantbruksnämnd även för förvärv å exekutiv auktion. Mot en sådan anordning
kunde emellertid bl. a. erinras, att auktionsförrättaren måste omedelbart
antaga eller förkasta det bud, varvid utropet stannat, samt att betydande
olägenheter lätt kunde uppkomma för lojala fordringsägare, därest en
verkställd försäljning sedermera bleve ogiltig. Hänsynen till kreditlivet syntes
också kräva, att en inteckningshavare ej uteslötes från möjligheten att
inropa fastigheten för att skydda sina inteckningar, även om sådana omständigheter
förelåge som enligt 3 § jordförvärvslagen utgjorde hinder för meddelande
av förvärvstillstånd.

I anslutning härtill uttalades, att det syntes vara en lämpligare utväg att,
efter mönster av 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

fast egendom m. in. samt 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, bibehålla regeln, att exekutivt
förvärv vore giltigt utan tillståndsprövning, men stadga skyldighet för förvärvaren
att inom ett år avyttra fastigheten, därest ej lantbruksnämnden
medgåve att han finge behålla den. Fullgjordes ej denna skyldighet, borde
det, liksom enligt 1916 och 1925 års lagar, ankomma på länsstyrelsen att
föranstalta om tvångsförsäljning på offentlig auktion. För att avsedd verkan
skulle uppnås borde tillika föreskrivas, att vid dylik tvångsförsäljning
fastigheten ej finge inropas av annan än den som på förhand erhållit lantbruksnämndens
tillstånd till förvärvet.

Härutöver anfördes, att sådant förhandstillstånd till inrop sannolikt endast
i undantagsfall kom me att kunna lämnas åt inteckningshavare. Med
hänsyn därtill vore det i och för sig önskvärt att tvångsförsäljningen ej påverkade
inteckningshavarnas rätt. En dylik regel skulle emellertid komma
att medföra, att skenfordringar alltjämt kunde kvarstå i fastigheten och begagnas
för att framtvinga en ny exekutiv auktion. Det syntes därför vara
ofrånkomligt att låta tvångsförsäljning, som skedde i nu avsedd ordning,
medföra samma rättsverkningar som försäljning enligt utsökningslagen
till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten. Den omständigheten
att inteckningshavare därigenom kunde löpa risk att gå miste om
sin panträtt utan möjlighet att skydda den genom inrop syntes i nu ifrågavarande
fall icke böra tillmätas avgörande betydelse. Faran därför kunde
nämligen till väsentlig del undanröjas genom att Kungl. Maj :t finge befogenhet
att vid behov medgiva anstånd med tvångsförsäljningen så att den
ej behövde ske vid olämplig tidpunkt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslogs i promemorian att
i jordförvärvslagen skulle införas en ny paragraf, upptagande bestämmelser
av nyss angivna innebörd.

Utöver denna ändring i fråga om de exekutiva förvärven borde enligt promemorian
tillika vidtagas den skärpningen, att även förvärv genom gåva
lades under tillståndstväng. Som skäl härför anfördes, att viss fara syntes
föreligga för att förfaringssättet med överlåtelse i gåvoform kunde komma
att vinna ökad utbredning.

Beträffande de övriga metoder att undandraga sig tillståndsprövning, som
enligt lantbruksnämndernas uppgifter stundom kommit till användning,
uttalades däremot i promemorian att de icke syntes äga sådan betydelse att
lagstiftningsåtgärder vore påkallade.

Vid remissbehandlingen har intresset i främsta rummet varit
inriktat på frågan om behandlingen av de exekutiva förvärven.

Promemorieförslaget i denna del har i princip tillstyrkts av länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, lantmäteristyrelsen,
två bland fullmäktige i riksbanken (hrr Jonsson och Allan
Andersson), tre ledamöter av styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Små -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

brukarnas riksförbund, lantbruksnämnderna i Stockholms län och stad
samt Göteborgs och Bohus län ävensom överlantmätarna i Malmöhus och
Västerbottens län. Några av dessa remissinstanser ha emellertid anmärkt,
att förslaget kunde medföra icke obetydliga risker för lojala inteckningsborgenärer,
och ha i anslutning därtill ifrågasatt, om icke den frist inom
vilken inropad fastighet skulle avyttras borde förlängas till två eller tre år.
Vidare ha från flera håll framställts önskemål att befogenheten att medgiva
anstånd med avyttringen måtte anförtros åt lantbruksnämnden eller länsstyrelsen
i stället för att förbehållas Kungl. Maj :t.

Däremot har förslaget mött kritik från Svea hovrätt, Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, länsstgrelserna i Västernorrlands och Västerbottens
län, lantbruksstgrelsen, statskontoret, majoriteten inom bankofullmäktige
(hrr Hall, Böök, Gränebo, Bergvall och Olof Andersson), Sveriges
advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges stadshgpotekskassa, majoriteten inom styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan,
Sveriges allmänna hypoteksbank, samtliga de hypoteksföreningar
som avgivit yttrande, föreningen mellan ombudsmännen hos
Sveriges lanthypoteksinstitution, lantbruksnämnderna i Jönköpings, Värmlands
och Kopparbergs län, lantbruksdirektören i Västernorrlands län och
överlantmätaren i Örebro län.

Kritiken har i vissa yttranden utmynnat i rent avstyrkande, medan från
andra håll gjorts gällande, att förslaget i allt fall icke borde genomföras
med mindre sådana ändringar vidtoges i detsamma, att lojala inteckningshavare
bleve skyddade mot förlust vid tvångsförsäljning genom länsstyrelsens
försorg.

Svenska bankföreningen, som avstyrkt förslaget, har till utveckling av
sin ståndpunkt anfört följande.

Bankföreningen vill för sin del till en början ifrågasätta, om de fall av
kringgående av lagen som synas hava förekommit, verkligen kunna anses
innebära en så påtaglig tendens till ett mera allmänt begagnande av arrangerade
exekutiva auktioner i förevarande syfte, att det med fog kan sägas,
att åtgärder för förhindrande därav äro påkallade. Så sent som vid framläggandet
av propositionen nr 194 till 1948 års riksdag med förslag om antagande
av den nu gällande lagen i ämnet uttalade föredragande departementschefen,
att undantagsbestämmelsen för förvärv genom exekutiv auktion
under den förra lagens giltighet icke visat sig föranleda sådana missförhållanden,
som påkallade ett upphävande av densamma, och att den därför
borde bibehållas i den nya lagen. Alt intill årsskiftet 1949/50 förekommit
ett 30-tal fall av för ändamålet arrangerade auktioner i hela landet,
synes knappast innebära en sådan tendensändring, att det nyssberörda uttalandet
förlorat sitt berättigande, helst som det vid framläggandet av den
första lagen i ämnet år 1945 gjorda statsrådsultalandet, att starka skäl tala
för att uppställa ett sådant undantag, väl alltjämt äger full giltighet.

De nu anförda synpunkterna göra sig så mycket mera gällande som det
enligt bankföreningens uppfattning skulle innebära ett stötande avsteg från
sunda lagstiftningsprinciper att med sådana medel som här föreslås, innebärande
en allvarlig rubbning i grundläggande institut på privaträttens område,
söka täppa till en lucka i en tillfällig lag, om vars framtida bestånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

stigande tveksamhet synes råda. Att det här framlagda förslaget under alla
förhållanden är helt oantagbart, vill bankföreningen i det följande närmare
utveckla.

Till en början är det uppenbart, att införandet av bestämmelser sådana
som de föreslagna skulle medföra en avsevärt förändrad ställning för inteckningshavare
i gemen redan därigenom, att spekulantkretsen vid exekutiva
auktioner skulle komma att begränsas till personer, som kunna påräkna
tillstånd att behålla fastigheten. Detta kan antagas medföra, att en kreditgivare
oftare än nu blir tvungen att själv inropa fastigheten för att
skydda sin fordran. Om han icke kan avyttra fastigheten inom ett år, måste
han hos Kungl. Maj:t söka anstånd med försäljningen. Härvid måste han
förebringa sannolika skäl för att en försäljning skulle medföra förlust, något
som kan vara rätt besvärligt att fullgöra. Om förlängning av fristen icke
beviljas och fastigheten sålunda måste försäljas, föreligger uppenbar risk
för att kreditgivaren går miste om sin panträtt, eftersom inteckningshavarna
i allmänhet icke få uppträda som spekulanter och försäljningen därför
kan komma att ske för underpris.

Det synes bankföreningen som om redan de nu anförda konsekvenserna
borde utgöra ett tillräckligt skäl för att avstå från tanken på en lagstiftning
i den föreslagna andan. Emellertid kunna konsekvenserna för kreditgivarna
bli än orimligare i de av promemorieförfattaren tydligen förbisedda
fallen, då fastigheten inropas på exekutiv auktion av annan än kreditgivaren.
Då kan först och främst någon förlängning av 1-årsfristen icke
äga rum. Erhåller inroparen ej tillstånd att förvärva fastigheten, inträder
risken för tvångsförsäljning. Vid en sådan får som spekulant endast uppträda
person som redan har förvärvstillstånd. Kreditgivaren, som i allmänhet
icke kan få sådant tillstånd, har icke någon möjlighet att vid försäljningen
skydda sin fordran genom att själv inropa fastigheten. Antalet godtagbara
spekulanter, d. v. s. sådana som på förhand försett sig med förvärvstillstånd,
torde i de flesta fall bli mycket ringa, mången gång kanske
blott en enda. Enligt förslaget skall försäljningen emellertid komma till
stånd, hur lågt bud denne spekulant än avger och även om samtliga inteckningshavare
skulle förlora sin panträtt. Även för den som inropat fastigheten
på den första, exekutiva auktionen kunna de ekonomiska konsekvenserna
i sådant fall bli katastrofala.

Att en lagstiftning med dylika konsekvenser och risker för den normala
fastighetskrediten — såväl den som beviljas genom de olika kreditinstituten
som den som lämnas av privatpersoner landet runt — icke kan av bankföreningen
godtagas, säger sig självt. Tvärtom måste bankföreningen på det
bestämdaste protestera mot den lättvindiga uppfattning om betydelsen av
att äga ett betryggande fastighetskreditsystem som tagit sig uttryck i förslaget.
Bankföreningen vill också påpeka, att ett fullföljande av förslaget
uppenbarligen skulle medföra en allmän försämring av förutsättningarna för
den med stor omsorg uppbyggda förmedlingen av kredit på billiga villkor
till jordbrukare och sålunda motverka deras intressen som lagen väl avser
att gynna.

Liknande synpunkter ha anförts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Västernorrlands län, lantbruksdirektören
i samma län, statskontoret, Sveriges stadslujpotekskassa, Smålands m. fl.
provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen och Kooperativa
förbundet samt av Sveriges advokatsamfund som dessutom yttrat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Det skydd, som promemorian söker bereda en inteckningshavare, som å
exekutiv auktion inropat fastigheten, ligger däri att han föreslås få viss tid
— regelmässigt ett år — på sig för att avyttra fastigheten, innan tvångsförsäljning
skall ske. Detta skydd måste betecknas såsom utomordentligt svagt.
När en inteckningshavare nödgats själv inropa fastigheten för att skydda
sig mot förlust, beror detta därpå att ingen annan spekulant velat bjuda så
mycket för fastigheten att inteckningen täckts. Det ligger i öppen dag att
den tvångssituation, i vilken inroparen skulle försättas genom de föreslagna
reglerna om tvångsförsäljning, icke skulle vara ägnad att stimulera eventuella
köpare till avgivande av bud å fastigheten. För dem skulle det tvärtom ligga
nära till hands att utnyttja inroparens tvångsläge och avvakta den försäljning,
som enligt förslaget sedermera skulle komma att äga rum. Den föreslagna
tiden av ett år synes orimligt kort även med hänsyn till att en lågkonjunktur
inom jordbruket kan räcka under en lång följd av år. Möjligheten
att utverka anstånd med fastighetens avyttrande utgör, bl. a. på grund
av bevisningssvårigheterna, ett mycket klent skydd för inroparen. Skulle
frågan om fastighetens avyttring hållas svävande under lång tid, innebär
detta å andra sidan en icke oväsentlig olägenhet därutinnan att ovissheten
måste medföra vissa risker för fastighetens skötsel under tiden. Man måste
givetvis räkna med att inroparen tvekar att å fastigheten nedlägga erforderliga
kostnader, som i händelse av tvångsförsäljning kunna medföra ren
förlust för den tillfällige ägaren.

1 övrigt riktar sig kritiken huvudsakligen mot förslaget att vid tvångsförsäljning
genom länsstyrelsens försorg fastigheten ej skulle få inropas av
annan än den som på förhand erhållit lantbruksnämndens tillstånd därtill.

Bankofullmäktiges majoritet har sålunda gjort följande uttalande.

Med tillämpning av dessa regler skulle lojala inteckningshavare, även sådana
som inneha inteckningar med bättre förmånsrätt än den, som föranlett
den exekutiva auktionen, endast i ytterligt sällsynta undantagsfall få möjlighet
att vid den offentliga auktionen till skyddande av fordran inropa fastigheten.
De skulle få finna sig i att priset bestämdes av den mycket begränsade
krets av personer, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att förvärva
fastigheten. De skulle gå inteckningssäkerheten förlustiga samt få betalning
ur fastigheten endast i den mån köpeskillingen lämnade tillgång härtill.
Särskilt i de fall, då fastigheten enligt föreliggande rationaliseringsplaner
skulle förenas med intilliggande fastighet, kan det tänkas att endast en
köpare skulle kunna bjuda vid auktionen. Att ett sådant system, som dessutom
skulle få retroaktiv verkan på redan utlämnade inteckningslån, kan
skapa oro hos kreditinstitut och enskilda, vilka utlämna lån mot säkerhet
av inteckning i jordbruksfastighet, torde vara påtagligt, något som i sin tur
kan menligt påverka kreditvillkoren — och kreditmöjligheterna — för jordbrukarna
i gemen.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har anfört:

Fn tvångsförsäljning enligt det remitterade förslaget däremot innebär
ej ens för det fall att lantbruksnämnden på förhand lämnat flera personer
tillstånd till förvärv, något fritt auktionsförfarande. — Även om med hänsyn
till den föreslagna lagändringens syfte det icke finnes någon anledning
att skydda den som illojalt förvärvat fast egendom genom en för
ändamålet arrangerad exekutiv auktion, kvarstår emellertid ur rättsordningens
synpunkt kravet på skydd för inteckningsborgenärerna och övriga
rättsägare.

2 Biltang till riksdagens protokoll 19lil. 1 samt. Nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Sparbankerna äro sedan gammalt landets största kreditgivare till jordbruket.
Med hänsyn till de intressen styrelsen företräder och på grundval
av den samlade erfarenhet styrelsen representerar får styrelsen med åberopande
av det nu anförda allvarligen avråda från att det förslag till
tvångsförsäljning som framlagts i promemorian upphöjes till lag.

Dessutom har föreningen anmärkt, att ett klarläggande tarvades beträffande
förhållandet mellan de föreslagna reglerna om tvångsförsäljning
och bestämmelserna i 30 § sparbankslagen. Enligt sistnämnda lagrum ägde
sparbank oinskränkt rätt såväl att till skyddande av fordran på offentlig
auktion inköpa fastighet vilken vore för fordringen utmätt eller pantsatt,
som ock att behålla den inköpta fastigheten till dess den kunde avyttras
utan förlust.

Sveriges allmänna hypoteksbank har bl. a. yttrat följande.

Det föreliggande förslaget innebär, att den fria rätt för vem som helst
att bjuda, som är utmärkande för institutet exekutiv auktion, elimineras.
Därmed rycker man emellertid undan fundamentet för all kredit mot inteckning
i jordbruksfastighet; denna kredit vilar i sista hand på möjligheten
att i en fri marknad få fram saluvärdet på den intecknade fastigheten.
Följderna härav torde vara svåra att omedelbart överblicka. De kreditinrättningar,
som belåna jordbruksfastigheter, skulle kunna komma att
anse sig tvungna att ompröva sina nuvarande utlåningsbestämmelser och
finna sig föranlåtna att för framtiden bedriva sin utlåning efter restriktivare
linjer än hittills. Vad särskilt hypoteksföreningarnas utlåning angår
må framhållas följande. Föreningarna erhålla medel till sin utlåning från
hypoteksbanken, som anskaffar medel härtill genom att utgiva och försälja
obligationer. Det är för banken och föreningarna en angelägenhet av
allra största vikt att ingenting inträffar, som kan rubba förtroendet för
bankens obligationer. Säkerheten för dessa utgöres av de hos hypoteksföreningarna
belånade inteckningarna. Om det föreliggande förslaget genomföres,
införes ett riskmoment, som kan komma att påverka kurserna
på bankens obligationer. Som föreningarnas utlåningsvillkor äro beroende
av kurserna på bankens obligationer skulle lägre kurser resultera i försämrade
lånevillkor för jordbrukarna och kursförluster för obligationsinnehavarna.

Sammanfattningsvis får hypoteksbanken anföra, att vad i promemorian
föreslagits till förebyggande av arrangerade exekutiva auktioner enligt bankens
mening skulle medföra sådana konsekvenser, att hypoteksbanken bestämt
avstyrker att promemorian lägges till grund för proposition. Enligt
bankens mening måste, hur bestämmelserna för ifrågavarande ändamål
än utformas, noga tillses, att fastighetskrediten icke blir lidande. Om det
vid de fortsatta övervägandena av ifrågavarande spörsmål skulle befinnas
nödvändigt att föreskriva skyldighet för den, som inropat en fastighet å
exekutiv auktion, att — därest vissa förutsättningar icke uppfyllas —
åter avyttra densamma, måste sålunda någon form skapas för att bereda
lojala kreditgivare skydd mot förluster. Hypoteksbanken framlägger i detta
syfte för övervägande förslaget att vissa kreditgivare — banken avser närmast
dem som av statsmakterna avsetts skola medverka i den statliga garantikreditgivningen
— vilka rimligen icke kunna tänkas vilja medverka
till skenauktioner, icke bliva underkastade särskilda tillståndsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Ilijpoteksombudsmännens förening har särskilt understrukit att den föreslagna
begränsningen av spekulantkretsen vid tvångsförsäljning kunde
medföra risker även för redan utlämnade lån. För hypoteksinstitutionen
skulle detta, enligt vad som anföres i yttrandet, vara så mycket allvarligare,
som hypotekslånen i princip vore ouppsägbara från långivarens sida.
Föreningen har i första hand avstyrkt de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
I andra hand har föreningen, i likhet med hypoteksbanken, hemställt
att särskilda undantagsbestämmelser måtte meddelas för banker,
sparbanker, hypoteksföreningar och jordbrukskreditkassor.

Även hovrätten för Nedre Norrland, Östgöta hgpotelcsförening, Wermlands
hgpoteksförening och Skånska hgpoteksföreningen ha ansett att därest
de föreslagna bestämmelserna genomfördes, dessa i vart fall ej borde
äga tillämpning å banker och liknande kreditinrättningar.

Lantbruks styrelsen har anfört att jordförvärvslagens syfte tydligen
skulle främjas synnerligen effektivt genom den ifrågasatta regeln att vid
tvångsförsäljning efter inrop på exekutiv auktion endast sådana spekulanter
finge godtagas som erhållit förhandstillstånd till förvärvet. Med
hänsyn till de olägenheter en sådan regel kunde befaras medföra för fastighetskrediten
ville styrelsen emellertid ifrågasätta om man icke — i
likhet med vad som skett i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa
rättssubjekt att förvärva fast egendom — borde begränsa sig till att stadga
att vid tvångsförsäljning fastigheten icke finge inropas av samme köpare
som vid den första exekutiva auktionen.

Samma förslag har framställts av lantbruksnämnden i Kopparbergs län
och Skånska hgpoteksf öreningen. Sistnämnda förening har anfört att den
i promemorian föreslagna anordningen kunde föranleda rättsförluster för
inteckningsliavarna, även om lantbruksnämnden beviljade förhandstillstånd
åt flera spekulanter. Intet hindrade nämligen att dessa komme överens
om att endast en av dem skulle ropa vid auktionen för allas gemensamma
räkning. Därigenom kunde de för en spottstyver förvärva fastigheten
fri från inteckningar.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att inropsrätt vid auktion för
tvångsförsäljning borde tillkomma, förutom envar som fått förhandstillstånd
av lantbruksnämnden, jämväl den som vid auktionen kunde förete
»landsfiskal sintyg».

Lantbruksnämnden i Jönköpings län har uttalat att erforderligt skydd
för inteckningsborgenärerna lämpligen syntes kunna beredas genom ett
stadgande att vid tvångsförsäljning ej finge antagas lägre bud än som
motsvarade fastighetens taxeringsvärde eller, därest så påyrkades av någon
rättsägare, annat skäligt saluvärde, bestämt efter värdering i den för
expropriation stadgade ordningen. Om ingen enskild vore villig att bjuda
så högt pris, kunde lantbruksnämnden överväga att inropa fastigheten för
rationaliseringsändamål. Funnes detta ej lämpligt, borde fastigheten få
förbli osåld och behållas av köparen vid den första exekutiva auktionen.

Kiingl. Alaj.ts proposition nr 24.

Lantbruksnämnden i Värmlands län har anfört att riskerna för lojala
kreditgivare skulle väsentligt minskas, om föreskrift meddelades, att den
som inropat fastighet på exekutiv auktion vore berättigad att få lantbruksnämndens
tillstånd att behålla den, därest icke auktionen arrangerats i
uppenbart syfte att kringgå jordförvärvslagen.

I vissa yttranden har i samband med kritiken mot promemorieförslaget
förordats andra utvägar att stävja missbruket med arrangerade exekutiva
auktioner.

I sådant hänseende har hovrätten för Nedre Norrland anfört följande.

Ett sätt vore att liksom nu i princip medgiva förvärv av jordbruksfastighet
genom inrop å exekutiv auktion men att lantbruksnämnden erhölle befogenhet
att föreskriva tvångsavyttring inom viss tid, såvida sannolika skäl
förelåge att auktionen skett på grund av skenfordringar. En annan möjlighet
vore att visserligen i enlighet med promemorieförslaget generellt föreskreves
skyldighet att inom viss tid avyttra genom inrop å exekutiv auktion
inköpt jordbruksegendom, men att undantag härifrån stadgades för
det fall att inroparen förmådde göra sannolikt, att auktionen icke ägt rum
i syfte att kringgå lagstiftningen. Även prövningen härutinnan kunde, synes
det, med fördel anförtros lantbruksnämnden, som alltså skulle äga att för
angivet fall meddela tillstånd till förvärvet. Ytterligare en möjlighet vore
att tillståndsgivningen gjordes beroende av att inroparen förmådde visa,
att genom försäljning av egendomen förlust korame att tillskyndas honom.
Med hänsyn till lantbruksnämndernas orts- och personkännedom torde, därest
någon av dessa utvägar begagnades, risk ej behöva uppstå att lagstiftningens
syfte äventyrades.

Ännu ett ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt att lösa
spörsmålet än det i promemorian föreslagna, och kanske det som hovrätten
skulle vilja i första hand förorda, vore att lantbruksnämnden inedgåves
rätt att inlösa å exekutiv auktion inropad egendom antingen inom
viss kortare tid efter auktionen eller också under förutsättning att egendomen
icke av inroparen avyttrades inom viss tid. I båda fallen skulle inroparens
förvärv anses godkänt, därest inlösen ej komme till stånd. Köpeskillingen
vid dylik inlösen borde motsvara värdet av egendomen samt finge i
händelse av tvist bestämmas av expropriationsdomstol enligt de allmänna
reglerna i 1917 års lag om expropriation.

Göta hovrätt har yttrat att man borde ingripa endast mot de arrangerade
exekutiva auktionerna men lämna de normala och lojala försäljningarna
enligt utsökningslagen orubbade. En tänkbar lösning syntes vara att, med
bibehållande av den allmänna regeln att exekutivt förvärv är giltigt utan
tillståndsprövning, meddela bestämmelser av innebörd, att lantbruksnämnden
i de fall, då exekutiv auktion använts för kringgående av jordförvärvslagen,
ägde vid domstol vinna förklaring därom med påföljd att fastigheten
sedan skulle tvångsförsäljas eller vid äventyr av sådan försäljning inom viss
tid avyttras av inroparen. Hovrätten har tillagt, att detta visserligen bleve
omständligt, men att hovrättens tanke närmast vore den, att enbart förefintligheten
av sådana bestämmelser skulle verka så avskräckande från försök
att Teringgå jordförvärvslagen genom anordnande av exekutiva auktioner
att dylika försök ej skulle förekomma annat än i sällsynta fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat att när sannolika skäl
förelåge för att illegitimt exekutivt förvärv vore för handen allmän åklagare
skulle få föra talan om ogiltigförklaring av köpet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska bankföreningen ha ansett
att överexekutor borde erhålla befogenhet att avslå begäran om exekutiv
auktion, därest av omständigheterna framginge att verkställighet söktes
för skenfordringar i avsikt att kringgå jordförvärvslagen. Länsstyrelsen
har tillagt att därest verkställighet vägrades, överexekutor borde ha att
hänvisa sökanden att instämma den uppgivne gäldenären till domstol för att
i denna ordning få avgjort huruvida skenfordran förelåge eller ej.

Norrlands hypoteksförening, hypoteksombudsmännens förening och lantbruksdirektören
i Västernorrlands län ha ifrågasatt, att lantbruksnämnd
skulle få rätt att, om nämnden hade anledning misstänka att en begäran om
exekutiv auktion tillkommit för skens skull, påkalla edgång inför domstol
eller överexekutor av såväl borgenären som gäldenären angående den verkliga
storleken av borgenärens fordran. Ett bristande åt eden från någondera
sidan borde, enligt vad som anföres i yttrandena, föranleda att auktionen
inställdes.

Slutligen har överlantmätaren i Örebro län ansett det böra övervägas, om
icke den enklaste lösningen vore att skenhandlingar i syfte att kringgå jordförvärvslagen
kriminaliserades. Därigenom vunnes att man komme till rätta
ej blott med de exekutiva förvärven utan även med bulvanköp och andra
missbruk.

Vad härefter beträffar förslaget om införande av tillståndstvång även
för förvärv genom gåva har detta tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, lantbruksnämnderna i Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län, lantbruksdirektören i
Västernorrlands län, överlantmätaren i Västerbottens län och Småbrukarnas
riksförbund.

Det har däremot avstyrkts av Göta hovrätt och Svenska sparbanksföreningen,
varjämte Svea hovrätt ställt sig tveksam till förslaget. Göta hovrätt
har till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande.

Ett stadgande av innebörd att jämväl jordförvärv genom gåva lägges under
tillståndstvång måste anses innebära en så väsentlig utvidgning av
jordförvärvslagen, åtminstone ur principiell synpunkt, och utgöra en sådan
ytterligare beskärning av äganderätten att förslaget om ett sådant stadgande
enligt hovrättens mening icke bör genomföras, därest icke mycket
starka skäl tala härför. Vad i promemorian i detta hänseende anförts synes
icke ha klarlagt behovet av ett sådant stadgande. Någon allvarligare
risk för att metoden att kringgå jordförvärvslagen genom att låta ett fastighetsköp
formellt framträda som gåva skall vinna utbredning synes knappast
föreligga. Skulle metoden få nämnvärd omfattning torde den med hänsyn
till gåvoskatten icke taga den formen att överlåtelsen sker genom gåva
av hela fastigheten utan i så fall kommer väl att tillämpas det i promemorian
omnämnda förfarandet att ett gåvobrev först upprättas å en obetydlig
andel i fastigheten och att gåvotagaren därefter, sedan han blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

delägare i egendomen, förvärvar återstoden av egendomen genom köp. Ett
förfarande, som sist omnämnts, synes enklast kunna stävjas genom att till
1 § tredje stycket i lagen göres ett tillägg av innehåll att vad som sagts om
att tillstånd icke erfordras, där förvärv avser andel i fastighet vari förvärvaren
redan är delägare, icke skall gälla, om han blivit ägare till sin andel
genom gåva.

Departementschefen. Den nuvarande jordförvärvslagen bygger i väsentliga
delar på en tidigare lag i samma ämne, lagen den 21 december 1945
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Även denna lag
innehöll ett stadgande som från lagens tillämpningsområde undantog förvärv
å exekutiv auktion. Under förarbetena till lagen uttalades från vissa
remissinstanser farhågor för att ett dylikt undantag skulle komma att utnyttjas
för att kringgå lagen. I den proposition (nr 336), varigenom förslag
till lagen framlades för 1945 års riksdag, anförde dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet, att dessa farhågor tydligen icke saknade fog
men att å andra sidan starka skäl talade för att lagen ej borde gälla för
exekutiva förvärv. En föreskrift av denna innebörd borde därför enligt hans
mening upptagas i lagen. Därest det vid tillämpningen skulle visa sig att
den ifrågavarande undantagsbestämmelsen föranledde missförhållanden,
borde emellertid frågan om de exekutiva förvärvens behandling upptagas
till förnyat övervägande.

I propositionen angående 1948 års jordförvärvslag yttrades — under erinran
om vad sålunda förekommit — att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen
icke visat sig föranleda sådana missförhållanden som påkallade ett
upphävande av densamma. Bestämmelsen syntes därför böra bibehållas. Givetvis
borde dock även i fortsättningen lagens tillämpning följas med uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Såsom framgått av det förut anförda har tillvägagångssättet med arrangerade
exekutiva auktioner nu fått jämförelsevis stor utbredning. Från
vissa trakter finnas exempel på systematiskt utnyttjande av denna möjlighet
att kringgå jordförvärvslagen, och det är icke osannolikt att metoden
så småningom kommer att begagnas i alltmer ökad omfattning. Enligt vad
som upplysts i lantbruksstyrelsens remissyttrande har det förekommit, att
en fastighet utannonserats till salu under tillkännagivande att inteckningar,
som vore lämpliga att läggas till grund för ett exekutivt förfarande, redan
funnes uttagna för att underlätta köp. För min de! kan jag därför icke
ansluta mig till den av vissa remissinstanser uttalade uppfattningen, att något
ingripande mot skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar
icke skulle vara påkallat. Såväl för upprätthållandet i praktiken av jordförvärvslagens
effektivitet som med hänsyn till laglydnaden i allmänhet
synes det mig angeläget, att åtgärder vidtagas för att så långt möjligt förhindra
dylika transaktioner.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att ingripande
borde ske allenast mot sådana förvärv som genomförts med tillhjälp av
illojala metoder och att sålunda intet hinder borde resas mot köp på exekutiv

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

auktion i annat fall. Från de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagen
är det emellertid uppenbarligen i princip önskvärt att samtliga
exekutiva förvärv underkastas den jordpolitiska kontroll som avses med
lagen. Undantag från denna kontroll bör medgivas endast i den mån det
betingas av hänsyn till andra intressen eller trygghet mot förvärv i strid
med lagens syften ändock är för handen. Redan det nu sagda innebär tydligen
ett skäl att icke stanna vid någon av de lösningar som i remissyttrandena
anvisats såsom alternativ till promemorieförslaget och som blott avse
de fall då köparen handlat illojalt. Mot dessa lösningar kunna dessutom
riktas även andra invändningar. Från några håll har föreslagits, att begäran
om exekutiv auktion skulle få avslås, därest det genom edgång eller
annorledes konstaterades att sökanden i själva verket endast hade en skenfordran.
Emellertid är det att märka, att i de fall, då en exekutiv auktion
arrangeras, borgenären i allmänhet torde ha lämnat visst vederlag för de
inteckningar, som åberopas till stöd för ansökningen om verkställighet,
nämligen i den formen att åtminstone någon del av köpeskillingen enligt
det grundläggande avtalet mellan parterna betalats kontant. Detta belopp
har han ett berättigat anspråk på att återfå, om avtalet icke kan genomföras,
och det skulle tydligen innebära ett visst avsteg från vanliga rättsgrundsatser,
att förmena honom rätt att för realiserande av detta anspråk
hålla sig till fastigheten. Härutöver må framhållas, att det mången gång
sannolikt skulle bli ytterligt svårt att bevisa att fråga vore om ett försök
att kringgå jordförvärvslagen. Det sist sagda äger tillämpning även beträffande
förslagen att i sådana fall, då misstanke förelåge att ett exekutivt
förvärv genomförts med tillhjälp av illojala metoder, domstolen eller lantbruksnämnden
skulle äga förklara köpet ogiltigt eller förordna om tvångsförsäljning.
En ogiltigförklaring skulle för övrigt kunna ge upphov till
svårlösta frågor rörande återbetalning av belopp som vid köpeskillingsfördelningen
tillfallit inteckningshavare in. m. Förslaget att skentransaktioner
i syfte att kringgå jordförvärvslagen skulle kriminaliseras torde med hänsyn
till svårigheten att åstadkomma en klar och tillfredsställande brottsbeskrivning
knappast kunna genomföras.

På grund av vad sålunda anförts och då jag bl. a. med hänsyn till det
tungrodda och kostsamma förfarandet ej heller anser mig böra biträda förslaget
att lantbruksnämnd skulle få rätt att lösa till sig fastighet som inropats
på exekutiv auktion, tillstyrker jag att frågan löses i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats i promemorian.

Även enligt min mening bör sålunda skyldighet stadgas för den som förvärvat
jordbruksfastighet genom inrop på exekutiv auktion att inom viss
tid åter avyttra fastigheten, såvida han ej erhåller lantbruksnämndens tillstånd
att behålla den. Den omständigheten att en sådan föreskrift måhända
kan vara ägnad att något minska kretsen av spekulanter vid exekutiva
auktioner synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. En sund fastighetskredit
bör ej lämpligen baseras på förhoppningar om högre pris vid
exekutiv auktion än vid frivillig försäljning. I allmänhet lorde också helå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

ningen av jordbruksfastigheter hålla sig inom gränsen för det värde som
betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. I den mån så ej är förhållandet
synes det från jordbrukspolitisk synpunkt närmast innebära en fördel
att en anpassning till detta värde äger rum.

Jag biträder också ståndpunkten att påföljden av underlåten avyttring
bör vara tvångsförsäljning genom länsstyrelsens försorg med samma verkan
som exekutiv auktion. I övrigt bör däremot promemorieförslaget modifieras
för att bereda tillfredsställande skydd åt lojala inteckningsborgenärer.

I sådant syfte förordar jag till en början att den frist, inom vilken avyttring
skall ske, förlänges till två år. Därest inropet skett till skyddande av
fordran bör, såsom föreslagits i promemorian, ytterligare anstånd med avyttrandet
kunna medgivas. Prövningen av anståndsfrågor synes lämpligen
böra uppdragas åt länsstyrelsen, och som villkor för anstånd torde böra uppställas,
att sannolika skäl visas för att förlust för inroparen eljest skulle
uppkomma. Kraven på bevisning härom böra uppenbarligen i praktiken sättas
jämförelsevis lågt.

Även med dessa jämkningar skulle emellertid den olägenheten kvarstå att
förlustrisken för inteckningshavarna bleve avsevärd i de fall då tvångsförsäljning
måste komma till stånd. I några yttranden har ifrågasatts att till
förebyggande härav inropsrätten vid tvångsförsäljning icke skulle begränsas
i vidare mån än att köparen vid den första exekutiva auktionen uteslötes.
Mot en sådan regel talar emellertid, att den förste köparen tydligen bleve
oförhindrad att låta en bulvan uppträda som inropare i sitt ställe. Visserligen
bleve bulvanen då skyldig att åter avyttra fastigheten inom två år vid
äventyr av ny tvångsförsäljning, men vid denna kunde den ursprunglige
förvärvaren åter ropa i eget namn eller också anlita en annan bulvan o. s. v,
Möjligheter till missbruk skulle följaktligen alltjämt komma att finnas
kvar. I viss anslutning till vad som föreslagits i ett annat yttrande förordar
jag därför i stället att de lojala kreditgivarnas intressen tillgodoses genom
en föreskrift att vid tvångsauktion försäljning icke må ske till lägre pris än
som motsvarar det värde vartill egendomen uppskattats vid värdering enligt
utsökningslagen. Dylik värdering verkställes av utmätningsmannen, som
därvid äger anlita biträde av sakkunniga. Det synes lämpligt att utmätningsmannen
i sådana fall, varom nu är fråga, alltid samråder med lantbruksnämnden.
Föreskrift härom torde böra meddelas i administrativ ordning.

Därest något bud som täcker nyssnämnda värde ej avgives vid auktionen,
synes lantbruksnämnden böra äga möjlighet att påkalla ny tvångsförsäljning.
Av hänsyn till ägaren torde dock rätten därtill böra stå öppen allenast
under begränsad tid, förslagsvis två år. Kan tillräckligt högt pris ej heller
uppnås vid den nya auktionen eller begäres ej sådan auktion inom föreskriven
tid, bör frågan om tvångsförsäljning vara förfallen.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att rätt att uppträda som spekulant
vid tvångsauktion borde tillerkännas ej allenast den som på förhand
fått lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet utan även den som vid auktionen
kunde förete »landsfiskalsintyg». Det kan emellertid enligt min me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

ning knappast anses erforderligt att för de jämförelsevis sällsynta fall, varom
nu är fråga, meddela föreskrifter om ett intygsförfarande. I praktiken
torde det vara förenat med föga mindre besvär att anskaffa intyg än att
göra ansökan om tillstånd hos lantbruksnämnden, och sådan ansökan bör
tydligen regelmässigt bifallas, om förutsättningar för erhållande av intyg
äro för handen. Jag utgår vidare ifrån att ärenden angående förhandstillstånd
till inrop på tvångsauktion komma att av lantbruksnämnderna handläggas
med särskild skyndsamhet.

Däremot anser jag mig böra biträda förslaget att undantag från regeln
om avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning skall göras för
banker och vissa andra kreditinrättningar. Enligt 45 § lagen om bankrörelse
åligger det bankaktiebolag, som till skyddande av fordran inropat fastighet
på exekutiv auktion, att avyttra fastigheten så snart det lämpligen
kan ske och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust för bolaget.
Motsvarande bestämmelser finnas för sparbanker i 30 § lagen om sparbanker
och för jordbrukskreditkassor i 36 och 60 §§ förordningen den 5 juni
1942 om jordbrukets kreditkassor. Tillsyn över att dessa föreskrifter iakttagas
utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Det
torde därför icke vara påkallat att exekutiva förvärv av nyssnämnda kreditinstitutioner
underkastas kontroll även enligt jordförvärvslagen. Ej heller
lär sådan kontroll vara erforderlig beträffande riksbanken eller hypoteksföreningarna.
Jag vill vidare i detta sammanhang erinra om de bestämmelser
angående skyldighet att avyttra fastighet som köpts på exekutiv auktion,
vilka finnas i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att
förvärva fast egendom, övervägande skäl synas mig tala för att i de fall, då
dessa bestämmelser äro tillämpliga, icke samtidigt tillämpa de motsvarande
nya reglerna i jordförvärvslagen. I enlighet med vad sålunda anförts torde
böra föreskrivas att sistnämnda regler ej skola gälla, därest inropet
skett av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att avyttra fastigheten
finnes stadgad i annan författning.

Därest lagstiftningen utformas i överensstämmelse med vad jag nu föreslagit
lär behovet av skydd för lojala inteckningshavare bli tillbörligen tillgodosett.
Någon anledning synes därför icke föreligga att, på sätt några remissinstanser
ifrågasatt, öppna möjlighet för lantbruksnämnderna att lämna
sådana inteckningshavare tillstånd att behålla inropad fastighet utan hinder
av bestämmelserna i 3 § jordförvärvslagen. Föreskrift torde sålunda böra
givas att i fråga om meddelande av dylikt tillstånd skall gälla detsamma som
beträffande tillstånd till förvärv.

Beträffande frågan om införande av tillståndstvång för förvärv g enom
gåva vill jag framhålla, att därest sådant förvärv finge förbli tillståndsfritt,
regeln om skyldighet att avyttra fastighet som inköpts på exekutiv
auktion tydligen lätt skulle kunna kringgås genom att fastigheten
bortskänktes t. ex. till en nära anhörig. Åtminstone vid avyttring efter exekutiv
auktion måste därför krävas tillstånd även för gåvoförvärv. Därtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

kommer, att illojala överlåtelser i gåvoform kunna befaras bli vanligare än
hittills därest de exekutiva skentransaktionerna förhindras. Göta hovrätt
har anfört, att med hänsyn till gåvoskatten försök att kringgå jordförvärvslagen
genom att låta ett köp framträda som gåva sannolikt icke komme att
göras på annat sätt än med begagnande av den i promemorian omnämnda
metoden att ett gåvobrev först upprättades å en obetydlig andel i fastigheten
och att gåvotagaren därefter sedan han sålunda blivit delägare i egendomen,
förvärvade återstoden av denna genom köp. Detta förfaringssätt kunde enligt
hovrättens mening enklast förhindras genom en föreskrift, att regeln
om tillståndsfrihet för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren redan
är delägare, icke skulle gälla om hans delägarskap uppkommit genom gåva.
Emellertid lära även andra vägar än den sålunda berörda kunna utfinnas
för att undgå gåvoskatten. Denna synes därför knappast utgöra ett tillräckligt
korrektiv mot missbruk. För min del finner jag följaktligen starka skäl
tala för att även gåvoförvärven nu inbegripas under tillståndstvånget.
Några avgörande betänkligheter torde ej heller behöva möta mot en sådan
åtgärd. När fastigheter bortgivas torde det — frånsett illojala transaktioner
av nu åsyftad typ -—- regelmässigt vara fråga om överlåtelse till anhöriga
eller till stiftelser, och dylika överlåtelser falla på grund av särskilda undantagsstadganden
i allmänhet utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde.
Jag vill också framhålla, att testamentsförordnande ej är att anse
såsom gåva och att fång genom testamente således alltjämt kominer att
kunna ske utan tillstånd.

Vad slutligen angår de övriga metoder som kommit till användning
för att kringgå jordförvärvslagen delar jag den i promemorian uttalade åsikten
att de icke äga sådan betydelse att lagstiftningsåtgärder kunna anses
påkallade. Jag vill framhålla att vid nyttjanderättsupplåtelser mot engångsersättning
»köparens» ställning alltid måste bli ganska osäker. Det torde
därför ej behöva befaras att dylika upplåtelser skola komma att företaga^
i större utsträckning.

Förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.

Sedan jag sålunda redogjort för min ståndpunkt i frågan om åtgärder till
förhindrande av att jordförvärvslagen kringgås, torde jag nu få övergå till
att behandla lantbruksstyrelsens i den inledande framställningen berörda
förslag om förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall, då det förvärv varom
är fråga föranleder lantmäteriförrättning.

I detta hänseende torde jag till en början få erinra, att lantmäteriförrättning
måste företagas så snart förvärvet avser del av fastighet, vare sig det
inköpta området avses skola bilda en självständig fastighet eller skall sammanläggas
med mark som förut tillhör köparen. Dessutom kan i undantagsfall
sådan förrättning erfordras även vid förvärv av hel fastighet, nämligen
när denna skall sammanläggas med en köparen tillhörig brukningsdel som
icke är självständig registerfastighet, t. ex. en sämjelott.

Kungi. Maj.ts proposition nr 24.

Lantbruksstyrelsen har anfört att i nu avsedda fall jordförvärvslagens
regler ofta föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan
att lantmäteriförrättning begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal
om förvärv och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.
Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen
skulle få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet eller anskaffa landsfiskalsintyg.
Ett dylikt avbrott kunde innebära betydande olägenheter för sakägarna.
Om å andra sidan förvärvstillstånd söktes innan lantmäteriförrättning
påkallades, kunde det inträffa att lantbruksnämnden bifölle ansökningen
men att jorddelningsmyndigheterna sedermera funne sig icke kunna
lämna medgivande till den avsedda fastighetsbildningen. Även detta medförde
nackdelar av flera slag. Lantbruksstyrelsen hade sökt att genom anvisningar
om samverkan mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter
så långt möjligt förenkla handläggningen av nu ifrågavarande ärenden.
Förfarandet måste dock enligt styrelsens mening fortfarande anses vara
alltför tungrott. Det kunde icke undgås att omgång och tidsutdräkt uppkomme
så länge genomförandet av ett förvärv vore beroende på prövning av
två olika myndigheter.

I anslutning till vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen föreslagit att
det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmätarna att handhava den
jordpolitiska kontroll som avses med jordförvärvslagen.

Styrelsen har sålunda först och främst förordat, att om vid förvärv, som
föranledde lantmäteriförrättning, förutsättningar funnes för erhållande av
»landsfiskalsintyg», intyget skulle få utfärdas av vederbörande förrättningsman.
En dylik ändring borde enligt styrelsens mening desto hellre kunna
genomföras som förrättningsmannen under sin befattning med ärendet finge
goda tillfällen att bilda sig en uppfattning om sökandens kvalifikationer och
avsikter med förvärvet. Styrelsen har ansett, att i den mån förrättningslantmätaren
erhölle nu åsyftad behörighet, intygsgivningen borde förbehållas
honom ensam. Någon rätt för sökanden att vända sig till landsfiskal borde
alltså ej föreligga i nu åsyftade fall.

Under framhållande av att ordningen med intyg i stället för tillstånd för
närvarande är tillämplig endast när sökanden ej redan äger fastighet med
jordbruk, samt att denna utväg följaktligen i regel icke kan anlitas vid förvärv
för sammanläggning, har lantbruksstyrelsen vidare föreslagit, att ett
nytt intygsförfarande skulle tillskapas för dylika förvärv. När fråga vore
om komplettering av fastighet med jordbruk och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning,
borde sålunda enligt styrelsens mening tillstånd av lantbruksnämnden
kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren utfärdat
intyg att det ej förelåge sådant fall som avses i 3 § första stycket jordförvärvslagen
och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för kapitalplacering.
Som villkor härför borde emellertid gälla, att lantmäteriförrättning
söktes inom tre månader från fånget. Därest lantmätaren funne sig förhindrad
att utfärda sådant intyg, borde sökanden äga rätt att vända sig till
lantbruksnämnden med begäran om tillstånd. Möjlighet därtill borde, för

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

att förebygga rättsförluster, stå öppen intill tre månader från det lantmätaren
meddelat sitt beslut i intygsfrågan.

Lantbruksstyrelsen har anfört att inom styrelsen övervägts, huruvida en
dylik förenkling av kontrollen vid förvärv för sammanläggning kunde tänkas
komma att medföra icke önskvärda konsekvenser. Bland annat hade
ifrågasatts, om intyg av lantmätaren borde anses tillräckligt i sådana fall,
då all inägojord till en fastighet avstyckades för att sammanläggas med
annat jordbruk med påföljd att restfastigheten komme att bestå av enbart
skogsmark. Styrelsen hade emellertid funnit, att några olägenheter ej syntes
vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv vore av sådan beskaffenhet,
att anledning till erinran icke förelåge, och olämplig fastighetsbildning komme
att förhindras genom bestämmelserna i jorddelningslagen. Dessutom
vore att märka, att styrelsens nu ifrågavarande förslag endast avsåge förvärv
för komplettering av fastighet med jordbruk. Då fråga vore om utvidgning
av rena skogsfastigheter skulle alltså, liksom hittills, krävas tillstånd
av lantbruksnämnden.

Slutligen har lantbruksstyrelsen anfört, att möjligheten att åberopa intyg
av förrättningsman syntes böra begränsas till sådana fall då förrättningen
skedde i enlighet med lagen om delning av jord å landet. Lagen om fastighetsbildning
i stad innehölle icke några jordpolitiska stadganden, och de
förrättningsman som handhade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
vore ej alltid insatta i jordförvärvslagens bestämmelser. Därtill komme att
behovet av att medtaga även de fall, då förrättning ägde rum enligt fastighetsbildningslagen,
vore mindre framträdande. Styrelsen ville erinra att enligt
särskild lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t ägde förordna, att jorddelningslagen
skulle tillämpas jämväl vid avstyckning inom icke planlagt
område av stad.

I promemorian anfördes att ingen befogad invändning syntes kunna
riktas mot förslaget att i sådana fall, då förutsättningar för erhållande av
landsfiskalsintyg vore för handen, intyg skulle kunna utfärdas av vederbörande
förrättningslantmätare. Föreskrift av denna innebörd borde därför
upptagas i kungörelsen angående jordförvärvslagens tillämpning. Av de skäl
lantbruksstyrelsen anfört borde stadgandet äga tillämpning endast när förrättningen
skedde enligt lagen om delning av jord å landet. Däremot syntes
det icke lämpligt att, på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt, i dylikt fall godkänna
endast lantmätaren som intygsmyndighet. Med hänsyn till den jämförelsevis
korta frist som gällde för sökande av lagfart borde sakägaren
äga vända sig även till landsfiskalen, respektive magistraten eller kommunalborgmästaren.

Vad åter beträffar förslaget, att intyg av förrättningslantmätaren skulle
få åberopas jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning yttrades i promemorian,
att starka betänkligheter mötte mot en sådan anordning. Spörsmålet,
i vad mån utvidgning av jordbruk borde tillåtas, sammanhängde intimt
med de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. I samband med förvärv
för sådant ändamål kunde också lätt uppkomma fråga om det lämpli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

gaste sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i
orten. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det knappast vara tillrådligt
att beträffande kompletteringsköp göra några eftergifter från kravet på
tillstånd av lantbruksnämnden.

Vid remissbehandlingen har förslaget om rätt för lantmätare
att utfärda »landsfiskalsintyg» föranlett erinran
endast från överlantmätaren i Västerbottens län, som uttalat att lantmätaren
icke borde ha att såsom förrättningsman taga ställning till de frågor
av personlig och fiskalisk natur som skulle behandlas i dylika intyg. Emellertid
vill jag nämna att lantbruksnämnderna i Kopparbergs och Västernorrlands
län ansett att hela anordningen med intyg i stället för tillståndsprövning
snarast borde slopas.

Vad åter beträffar lantbruksstyrelsens förslag om tillskapande av ett nytt
intygsförfa rande för vissa förvärv för sammanläggning
har från åtskilliga håll gjorts gällande att de skäl som i promemorian
anförts mot detta förslag icke vore bärande, utan att detsamma borde genomföras.

Denna ståndpunkt har intagits av lantmäteristyrelsen, samtliga de överlantmätare
från vilka yttranden föreligga, länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, lantbruksnämnden i Jönköpings
län, lantbruksdirektören i Västernorrlands län, Småbrukarnas riksförbund
och Norrlands hypoteksförening.

Å andra sidan har förslaget uttryckligen avstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus
län, lantbruksnämnden i Stockholms län och stad samt lantbruksnämnden
i Kopparbergs län.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig hysa stor
tveksamhet beträffande förslaget men tillagt, att nämnden dock icke ville
motsätta sig dess genomförande enär fördelarna borde kunna överväga
nackdelarna.

Även lantbruksnämnden i Värmlands län har ställt sig tveksam men intager
närmast en avvisande hållning.

Lantbruksstyrelsen har med anledning av vad som yttrats i promemorian
anfört, att styrelsen med hänsyn till vissa uttalanden i 1948 års proposition
angående jordförvärvslagen utgått från att denna lag borde användas allenast
för att motverka i och för sig olämpliga fastighetsförvärv och ej tilllika
för att främja jordbrukets yttre rationalisering. Styrelsen hade sålunda
förutsatt att en ansökan om förvärvstillstånd från någon som redan förut
vore ägare till jordbruksfastighet icke skulle kunna avslås endast på den
grund att den förvärvade fastigheten kunde komma till bättre användning
för rationalisering på annat håll. Därest denna uppfattning vore riktig och
lantbruksnämnderna sålunda vid behandling av kompletteringsförvärv
måste i huvudsak begränsa sig till en prövning efter i stort sett samma
riktlinjer som uppdragits i jorddelningslagen, syntes inga betänkligheter
föreligga mot den av styrelsen föreslagna anordningen med intygsgivning av
lantmätare. Skulle det bli möjligt att anlägga rationaliseringssynpunkter

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

vid handläggningen av jordförvärvsansökningar, borde däremot prövningen
av kompletteringsförvärven förbehållas lantbruksnämnderna.

Jag torde nu få lämna en närmare redogörelse för vad som anförts till motivering
av de olika ståndpunkterna.

Lantmäteristyrelsen bar till en början erinrat, att i statsrevisorernas berättelse
till 1949 års riksdag bl. a. framhållits, att lantmäteriets arbetsbalans
borde nedbringas genom förenkling och rationalisering av arbetet,
varjämte revisorerna uttalat att jordlagstiftningen måste betecknas som
föråldrad och att kraven på kontroll och säkerhet i många fall icke stode i
rimligt förhållande till frågornas ekonomiska räckvidd.

I anslutning härtill har styrelsen återgivit följande avsnitt av sitt yttrande
över statsrevisorernas berättelse.

Om en jordägare önskar genomföra ett kompletteringsförvärv till en redan
innehavd fastighet har han enligt gällande bestämmelser dels att hos
lantbruksnämnden begära tillstånd till förvärvet, varvid en prövning äger
rum som huvudsakligen tar sikte på sökandens personliga kvalifikationer
och avsikter med förvärvet men som även avser förvärvets betydelse för
jordbruksnäringen eller för näringslivet i orten, dels även att hos lantmätare
begära förrättning för prövning av fastighetsbildningsärendet enligt
härför gällande lagregler. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning kunna
jordägarna resa berättigade anspråk på att bedömningen av ett ifrågasatt
förvärv skall kunna ske genom hänvändelse till en myndighet. Det är onödigt
och principiellt oriktigt att samma ärende prövas av två myndigheter.
Tillståndet kompliceras bland annat av att ett jordförvärvsärende fuilföljes
den administrativa vägen till Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet, medan
ett jorddelningsärende fullföljes domstolsvägen. Vid det stora flertalet
avstyckningar och sammanläggningar för jordbruksändamål föreligger denna
dualism i prövningen, vilken medför avsevärd fördröjning i ärendenas
handläggning och en onödig merbelastning av de berörda myndigheterna.
Lantmäteristyrelsen anser, att man utan att äventyra de mycket berättigade
grundtankarna i jordförvärvslagen i de ifrågavarande fallen skulle
kunna koncentrera prövningen till jorddelningsmyndigheterna, om det blott
stadgades att lantmätaren icke hade rätt att fullfölja förrättningen utan att
lantbruksnämndens yttrande inhämtats i sådana fall, då spekulations- eller
kapitalplaceringssyfte kunde anses ha föranlett förvärvet och förrättningen.
Även i fråga om dessa ärenden skulle man då vinna den stora fördelen,
att alla normala fall skulle kunna avgöras på snabbaste sätt och hos en
myndighet och endast undantagsfallen medföra att förrättningen förklarades
vilande i avvaktan på yttrande från annan myndighet. Statsverkets kostnader
för denna kontroll skulle givetvis även kunna nedbringas väsentligt.

Styrelsen har tillagt att statsutskottet vid 1949 års riksdag i utlåtande nr
43 refererat nämnda avsnitt och tillika förklarat att vad styrelsen anfört
enligt utskottets mening vore förtjänt av det största beaktande. Utskottets
utlåtande hade godkänts av riksdagen.

I fortsättningen har styrelsen anfört följande.

Det av lantbruksstyrelsen i skrivelse den 3 juli 1949 framlagda förslaget,
som tillkommit efter ingående överläggningar med lantmäteristyrelsen,
står sålunda i full överensstämmelse med de i det föregående återgivna
synpunkterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

Till stöd för sin mening att lantbruksstyrelsens nu ifrågavarande förslag
är lämpligt och att det utan dröjsmål bör helt genomföras vill lantmäteristyrelsen
åberopa följande skäl, vilka kunna sammanfattas i fem
punkter.

1. I fråga om de materiella villkoren för fastighetsbildning ha jorddelningslagen
och sammanläggningslagen genom de vid 1947 års riksdag beslutade
ändringarna bringats i full överensstämmelse med de vid samma
riksdag antagna riktlinjerna för jordbrukets yttre rationalisering. Beträffande
sambandet m,ellan bestämmelserna i jordförvärvslagen å ena sidan
samt jorddelningslagen och sammanläggningslagen å andra sidan hänvisar
styrelsen till den utförliga analys, som överlantmätaren i Jämtlands
län i sitt yttrande framlagt och som mynnar ut i slutsatsen, att — om
man bortser från vissa med köparens person förbundna omständigheter,
vilka omnämnas i jordförvärvslagens 3 § — förvärv bör medgivas, därest
en lämplig fastighetsbildning åstadkommes genom tillskottsjordens
sammanläggning med köparens förut ägda fastighet men att, därest en
lämplig fastighetsbildning icke åstadkommes, förvärvet icke bör godkännas.

2. Med den intima kontakt, som råder mellan lantmäterimyndigheterna
och lantbruksnämnderna, kan med visshet förutsättas, att förrättningsmännen
i alla tveksamma fall inhämta lantbruksnämndens mening. Det bör
understrykas att lantbruksstyrelsens förslag endast medför befogenhet för
lantmätaren att konstatera, att hinder icke möter med hänsyn till jordförvärvslagens
bestämmelser. Lantmätaren skulle sålunda aldrig få besluta
om avslag i förvärvsfrågan.

3. Lantmätarens undersökning av fastighetsbildningsärendet förutsätter
alltid förrättning på platsen, varvid en ingående utredning företages angående
frågan om tillstånd till fastighetsbildningen. Denna utredning skall
på grund av direkt föreskrift i lag avse icke blott det område, som avstyckas,
och de fastigheter eller fastighetsdelar, med vilka sammanläggning
skall ske utan även »restfastigheten». — Lantmätarens undersökning på förrättningsstället
blir sålunda alltid grundligare än den prövning, som lantbruksnämnden
i regel kan utföra i ett förvärvsärende. Med hänsyn härtill kan
det också inträffa att en förvärvssökande erhåller tillstånd till ett utvidgningsförvärv,
vilket sedermera icke går att genomföra vid lantmäteriförrättning.

4. Alla förrättningar i samband med s. k. kompletteringsförvärv underkastas
jordpolitisk granskning hos överlantmätaren. Av 45 § lanlmäteriinstruktionen
framgår, alt överlantmätaren beträffande förrättning eller åtgärd,
som ur jordpolitisk synpunkt kan antagas vara av intresse för lantbruksnämnden
i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering, icke må
avgiva yttrande rörande fastighetsbildningen utan att nämnden lämnats
tillfälle att giva sin mening till känna.

5. Såväl överlantmätare som lantbruksnämnd ha tillagts ldagorätt över
ägodelningsdomares och ägodélningsrätts beslut, varigenom fastställelse
meddelats å jorddelningsförrättning eller förordnande meddelats om sammanläggning.
Detsamma gäller i fråga om ägodélningsrätts beslut, varigenom
tillstånd till jorddelning meddelats efter underställning (21 kap. 51 S;
jorddelningslagen, 21 § sammanläggningslagen).

Av det anförda framgår, att prövningen av ett fastighetsbildningsärende
ur materiell synpunkt i alla avseenden måste anses täcka den motsvarande
prövning, som nu sker i lantbruksnämnden i förvärvsfrågan. Att samma
sakfrågor utredas och bedömas först vid eu fristående prövning i förvärvsärendet
av en myndighet och därefter vid avstyckningsförrättning av en an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

nan myndighet måste enligt lantmäteristyrelsens mening innebära ett ur
förvaltningssynpunkt oformligt dubbelarbete. Oformligt är vidare att prövningen
hos lantbruksnämnden i regel verkställes på grundval av ett mindre
fullständigt utredningsmaterial än den efterföljande prövningen i fastighetsbildningsärendet.
Att en sådan dubbel prövning sker i samma ärende
är desto mer anmärkningsvärt som både lantmäteriväsendet och, såvitt
styrelsen har sig bekant, även lantbruksnämnderna kämpa med en stor och
växande arbetsbörda och, såsom tidigare anförts, bestämda krav rests på en
förenkling och rationalisering av arbetsformerna i fastighetsbildningen.

Under år 1949 avslutades av lantmäteriets distriktsorganisation cirka 1 000
avstyckningar för jordbruks- eller skogsbruksändamål. Till största delen
föranleddes dessa förrättningar av s. k. kompletteringsförvärv. Endast en
mindre del av jordbruksavstyckningarna avse bildande av jordbruksfastigheter
på grund av s. k. nyetableringsförvärv. Härav framgår, att förslaget
i promemorian, att lantmätarna endast skulle anförtros utfärdande av
s. k. landsfiskalsintyg blott skulle medföra en ringa effekt i förenklingshänseende.
Om lantbruksstyrelsens förslag helt genomfördes, skulle däremot
besparingar i fråga om tid och arbetskraft samt rese- och t rakt amentskostnader
vinnas vid ett betydande antal förrättningar, varjämte allmänheten
skulle kunna betjänas snabbare. Fördelarna härav framträda särskilt
om man betänker att den inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna
härigenom frigjorda arbetskraften i stället skulle kunna utnyttjas för
konstruktivt arbete,"exempelvis i planeringsverksamheten.

I det yttrande av överlantmätaren i Jämtlands län vartill lantmäteristyrelsen
hänvisat erinras, att i 19 kap. 3 § jorddelningslagen stadgades dels
i 1 mom. första stycket, att avstyckning för jordbruksändamål finge ske
endast därest ändringen i fastighetsindelningen kunde antagas för jordbruksnäringen
medföra fördel som övervägde med delningen förenade olägenheter,
dels i andra stycket av samma moment, att skogsmark icke
utan alldeles särskilda skäl finge avskiljas från odlad jord, och dels i
3 mom., att därest så icke prövades erforderligt för jordbruksnäringens
främjande, skogsmark ej finge uppdelas så, att möjligheterna att ekonomiskt
utnyttja skogen underginge försämring av någon betydelse.

I anslutning till det sålunda sagda anföres i yttrandet:

Av de i 3 § jordförvärvslagen intagna bestämmelserna torde stadgandet i
första stycket om skogstillgång, behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
helt korrespondera med bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. andra stycket
jorddelningslagen om skogsmark, som med hänsyn till skogstillgången
i orten bör bibehållas vid jordbruket därstädes. Villkoret i andra stycket,
att sökandens innehav av egendomen skall kunna väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller näringslivet i orten, torde vid tillämpning
å avsedd" tillskottsjord till en redan bestående jordbruksfastighet kunna helt
inrymmas i de i 19 kap. 3 § 1 mom. första stycket jorddelningslagen angivna
villkoren, att, vid tillskottsjordens sammanläggning med nämnda fastighet,
ändringen i fastighetsindelningen skall medföra fördel för jordbruksnäringen.

Vidare yttrar överlantmätaren att ansökningar om förvärvstillstånd ofta
inkomme till lantbruksnämnderna i ofullständigt skick, varför kompletterande
utredning erfordrades. Skulle nyttan för jordbruket i orten bedömas,
krävdes i regel besiktning på platsen. Resor vore tidsödande och dyr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

bara. Det vore därför oformligt att lantbruksnämndernas tjänstemän måste
företaga besiktningsresor för att avgöra frågor som ändock prövades av
lantmätaren vid jorddelningsförrättningen.

Liknande synpunkter som kommit till uttryck i yttrandena från lantmäteristyrelsen
och överlantmätaren i Jämtlands län ha anförts av de övriga
överlantmätare som avgivit yttranden i frågan.

överlantmätaren i Örebro län har dessutom uppgivit, att vid flertalet av
de kompletteringsförvärv, som hittills ägt rum, den utredning som legat till
grund för lantbruksnämndens avgörande varit avgjort mera summarisk och
knapphändig än den som senare ansetts erforderlig för prövning av fastighetsbildningsfrågan.

Överlantmätaren i Malmöhus län har förklarat sig kunna på grundval
av vunnen erfarenhet intyga, att den omständigheten att tillståndstvång förelåge
vid förvärv för sammanläggning, inneburit en synnerligen tungrodd
anordning som förorsakat betydande tidsspillan vid förrättningarnas
handläggning och även extra kostnader i form av ökade rese- och traktament
sersättningar.

Överlantmätaren i Kalmar län har särskilt understrukit att tillståndsprövning
av lantbruksnämnden måste anses överflödig vid kompletteringsförvärv
som endast avsåge utvidgning med ett obetydligt område i syfte att
åstadkomma bättre arrondering. Man borde därför i vart fall kunna föreskriva
att tillstånd finge ersättas med intyg av lantmätaren, när fråga vore
om tillskottsjord, vars värde ej överstege visst angivet belopp.

Lantbruksdirektören i Västernorrlands län har uttalat att det saknades
anledning för lantbruksnämnderna att använda jordförvärvslagen som
hjälpmedel för främjande av de jordpolitiska önskemålen vid förvärv i
samband med förrättningar enligt jorddelningslagen. Vid dylika förvärv
hade nämnderna betryggande möjligheter att taga ställning till åtgärdens
lämplighet ur rationaliseringssynpunkt i anslutning till prövningen av vederbörande
förrättning hos överlantmätare och ägodelningsrätt.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört att det för vinnande
av enhetlighet i tillämpningen vore angeläget att alla frågor om kompletteringsförvärv
prövades av lantbruksnämnderna.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län har uttalat, att hela den jordpolitiska
kontrollen borde förläggas till lantbruksnämnderna, som genom sin
sammansättning och sina ortsombud hade de bästa förutsättningarna att
handhava den på ett riktigt sätt.

Lantbruksnämnden i Värmlands län har ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida den föreslagna anordningen verkligen komme att medföra några
fördelar för allmänheten. Till utveckling härav har nämnden anfört följande.

Om lantmätarna skulle tillerkännas rätt att i samband med jorddelningsförrättning
utfärda intyg rörande jordförvärv, kommer givetvis själva lantinäteriförrättningen
alt kunna handläggas i ett sammanhang utan att, såsom
nu i vissa fall måste ske, behöva avbrytas för att inhämta lantbruks3
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. A21.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

nämndens tillstånd till förvärvet i fråga. Detta torde i de flesta fall medföra
en förenkling av förrättningsarbetet. Sedan förrättningen fullbordats
och lagfart sökts och eventuellt förordnats om sammanläggning, synes
emellertid lantbruksnämnden enligt förköpslagen vara oförhindrad att inom
tre månader från lagfarten väcka talan om förköp i de fall, då nämnden
anser att jorden bör disponeras på annat sätt, än som skett vid förrättningen.
Efter sammanläggningen uppstår i sådant fall frågan om vilken
fastighet förköpsrätten skall avse. Hade anmälan om köpet och ansökan om
jordförvärv skett redan i samband med förrättningens påbörjande, hade
nämndens möjlighet att utöva förköpsrätten upphört redan en månad från
det anmälan inkom till nämnden, d. v. s. i regel innan förrättningen hunnit
fastställas.

Departementschefen. Det är uppenbarligen önskvärt att prövningen av
jordförvärv som föranleda lantinäteriförrättning anordnas på sådant sätt
att onödig omgång undvikes. Å andra sidan måste garantier finnas för att
de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden bli
vederbörligen beaktade.

Från denna synpunkt torde intet vara att erinra mot lantbruksstyrelsens
förslag att, när vid lantinäteriförrättning förutsättningar för erhållande av
»landsfiskalsintyg» äro för handen, intyg skall kunna utfärdas av vederbörande
lantmätare. Såsom styrelsen framhållit torde lantmätaren vid sin
handläggning av förrättningen regelmässigt erhålla goda tillfällen att bilda
sig en uppfattning om sökandens person och hans avsikter med förvärvet.
Med hänsyn härtill lär det knappast behöva befaras att lantmätarnas bedömning
i allmänhet skulle komma att vila på mindre säkra hållpunkter
än landsfiskalernas. På grund av vad sålunda anförts och då den föreslagna
anordningen tydligen kan medföra icke oväsentlig lättnad för både allmänheten
och myndigheterna synes den böra genomföras. Detta kan ske i administrativ
ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvslagens
tillämpning. Beslutet härom torde emellertid lämpligen böra anstå till
dess riksdagen fattat ståndpunkt till förslaget att tillståndsprövningen skall
kunna ersättas med intygsförfarande jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning.

Beträffande sistnämnda fråga vill jag erinra, att enligt 3 § andra smycket
jordförvärvslagen förvärvstillstånd ej må meddelas sökande som redan
äger jordbruksfastighet, med mindre hans innehav av egendomen kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten
eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl föreligger. Med dessa bestämmelser -— som hade
motsvarighet redan i 1945 års lag — åsyftas främst att hindra s. k. latifundiebildning.
I propositionen angående sistnämnda lag uttalades, att det icke
vore avsett att genom stadgandena i fråga lägga hinder för en ur jordbrukets
synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom då storbruk
kunde vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av
otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Då
sedermera proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbruks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

politiken framlades för 1947 års riksdag anfördes däri bl. a., att ur flera
synpunkter s. k. tvåfamilj sjordbruk måste anses äga vissa företräden framför
de mindre jordbruken samt att det därför syntes önskvärt att bondejordbruken
i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning utvecklades till
tvåfamilj sjordbruk. Detta uttalande biträddes av riksdagen. I enlighet härmed
torde förvärv som avse utökning av en brukningsdel till tvåfainiljsjordbrukets
storlek i allmänhet icke böra förhindras. Därest utvidgningen går
längre eller nämnda storleksgräns redan överskridits, bör däremot — bortsett
från smärre arronderingsköp — en strängare lämplighetsprövning företagas.
Därvid kunna mången gång uppkomma ömtåliga bedömningsfrågor. I åtskilliga
remissyttranden har anförts att något hinder ej borde föreligga mot
att prövningen av kompletteringsförvärv, som föranledde lantmäteriförrättning,
anförtroddes åt förrättningslantmätaren. Som skäl härför har åberopats,
att de regler i jorddelningslagen, som lantmätaren hade att iakttaga,
i sak överensstämde med bestämmelserna i jordförvärvslagen. Emellertid
är det att märka, att lagtexten i såväl jorddelningslagen som jordförvärvslagen
i nu ifrågavarande delar är — och måste vara — jämförelsevis
allmänt hållen. Tillämpningen blir därför i stor utsträckning beroende på
diskretionära överväganden angående lagstiftningens syfte och målsättningen
för jordbrukspolitiken. Redan denna omständighet synes mig tala för
att prövningen bör förbehållas lantbruksnämnderna, som genom sin sammansättning
torde äga särskilda förutsättningar för uppgiften. Därtill kommer
att det för vinnande av enhetlighet måste anses önskvärt att frågan,
huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas, handlägges av samma organ
vare sig det föranleder lantmäteriförrättning eller ej.

Såsom framhållits i promemorian måste vidare beaktas, att i samband
med förvärv för utvidgning av jordbruk lätt kan uppkomma fråga om det
lämpligaste sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket
i orten. Även om huvudregeln bör vara att jordförvärvslagen icke
bör användas för rationaliseringsändamål utan endast för att motverka i
och för sig olämpliga förvärv, kan det dock uppenbarligen vara av stort
intresse att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp får tillfälle att, därest
så anses påkallat, inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt
lämpligare lösning. För att dylika förhandlingar skola
ha utsikt att lyckas böra de kunna upptagas på ett så tidigt stadium som
möjligt. Från denna synpunkt skulle det därför vara till viss nackdel, om
en lantmäteriförrättning för sammanläggning kunde genomföras till slut
utan att frågan om förvärvets tillåtlighet enligt jordförvärvslagen behövde
underställas lantbruksnämndens prövning.

På grund av vad sålunda anförts är jag icke beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens
förslag i nu ifrågavarande del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förvärv av kommun.

Såsom framgått av redogörelsen för jordförvärvslagens innehåll gäller
föreskriften om tillståndstvång icke för kommuner. I den inledningsvis omnämnda
skrivelsen från lantbruksnämnden i Kopparbergs län har hemställts
att kommun skulle åläggas att söka tillstånd med avseende å förvärv utom
kommunens gränser. Som skäl härför har lantbruksnämnden åberopat,
att det förekommit att en kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter
i en grannsocken.

1 promemorian anfördes, att tillräcklig anledning icke syntes föreligga
att vidtaga en dylik lagändring. Det erinrades tillika att undantagsstadgandet
till förmån för kommunerna haft motsvarighet redan i 1945 års
lag och införts i denna på riksdagens initiativ.

Vid remissbehandlingen har lantbruksnämnden i Kopparbergs
lön förklarat sig vidhålla sin uppfattning att en begränsning av kommunernas
fria förvärvsrätt i enlighet med nämndens förslag vore påkallad. Styrelserna
för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk ha ansett, att undantagsstadgandet beträffande kommuner borde helt
upphävas. Samma åsikt har uttalats av lantbruksdirektören i Västernorrlands
län och Norrlands hypoteksförening.

Departementschefen. För egen del vill jag, i anslutning till vad som yttrats
i promemorian, nämna att spörsmålet, huruvida kommun borde vara
pliktig att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, var föremål för
ingående överväganden i samband med tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag.
I det sakkunnigbetänkande som låg till grund för nämnda års lagstiftning
hade föreslagits, att förvärv av kommuner skulle undantagas från tillständstvånget.
Det lagförslag som av Kungl. Maj :t framlades för riksdagen
upptog däremot icke något sådant undantag. Till motivering härav hade
föredragande departementschefen anfört att syftet med lagstiftningen syntes
bli bäst tillgodosett, om det övervägande antalet förvärv inpassades under
kontrollförfarandet, samt att det därför borde åligga även kommun att underställa
sina förvärv föreskriven prövning. I riksdagen väcktes emellertid
motioner att kommun skulle befrias från skyldighet att söka tillstånd. Vederbörande
utskott yttrade i sitt utlåtande, att det syntes kunna förutsättas
att kommun icke förvärvade jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte.
Därutöver framhölls att det för kommunernas del särskilt ofta torde vara
angeläget att den tidsutdräkt som vore förenad med tillståndsprövningen
kunde undvikas. Av dessa skäl tillstyrkte utskottet att förvärv av kommun
skulle få ske utan tillstånd. Detta blev också riksdagens beslut.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då regeln om tillståndsfrihet
för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda olägenheter
anser jag mig icke böra förorda någon ändring av jordförvärvslagen
på förevarande punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Lagstiftningen om förköpsrätt.

Under beredningen av ärendet rörande ändringar i jordförvärvslagen har,
som jag redan inledningsvis berört, tillika uppkommit fråga om vissa jämkningar
i lagarna den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt och
den 22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Enligt 1 § lagen om kronans förköpsrätt må, när jordbruksfastighet försälj
es, kronan lösa till sig fastigheten för att underlätta bildandet av bärkraftiga
brukningsdelar. I 2 § stadgas emellertid, att ifrågavarande förköpsrätt
icke må utövas, om fastigheten säljes till arrendator, som jämlikt
2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt
till densamma, eller inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt. Det
lagförslag i ämnet som av Kungl. Maj :t framlades för 1947 års riksdag upptog
icke någon dylik föreskrift utan innebar att kronans förköpsrätt skulle
äga företräde framför den förköpsrätt som kunde tillkomma arrendator.
Riksdagen ansåg emellertid att arrendators förköpsrätt borde gå före
kronans.

I promemorian anfördes att regeln om obetingat företräde för arrendators
förköpsrätt i praktiken visat sig kunna medföra vissa olägenheter.
På grund av denna regel kunde det sålunda inträffa att mark, som lämpligen
borde begagnas för förstärkning av ofullständiga jordbruk, icke kunde
av kronan förvärvas för sådant ändamål utan i stället inlöstes av en arrendator,
vilken redan ägde ett tillfredsställande jordbruk eller av annat skäl
ej hade behov av marken för sin försörjning. Det syntes därför önskvärt att
stadgandet i fråga uppmjukades så, att kronans förköpsrätt i undantagsfall
finge gå före arrendators. Som villkor härför syntes lämpligen böra uppställas,
att arrendatorn vore ägare av annat, bärkraftigt jordbruk eller eljest
uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga utkomst av jordbruket därå.

Därest en sådan lagändring genomfördes borde, enligt vad som vidare
yttrades i promemorian, förköpsberättigad arrendator få rätt att överklaga
lantbruksnämnds beslut att kronans förköpsrätt skulle begagnas. I anslutning
därtill borde stadgas skyldighet för lantbruksnämnden att underrätta
arrendatorn om sitt beslut. Slutligen borde i lagen om arrendators förköpsrätt
föreskrivas, att sådan förköpsrätt ej finge utövas, om fastigheten inlöstes
enligt lagen om kronans förköpsrätt.

Ifrågavarande förslag har tillstyrkts i de flesta av de remissyttranden,
där frågan berörts.

Statskontoret har emellertid motsatt sig förslaget samt yttrat, att detta
vore ägnat att ingiva starka principiella betänkligheter, enär det avsåge införandet
av en på sociala indikationer grundad behovsprövning i samband
med fastighetsförvärv, vilken syntes vara främmande för svensk rättsuppfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Styrelsen för Småbrukarnas riksförbund har anfört, att den omständigheten
att en arrendator ägde ett annat bärkraftigt jordbruk icke syntes böra
föranleda någon inskränkning i hans förköpsrätt, såframt han hade sin
huvudsakliga inkomst av jordbruket på arrendegården och den egna fastigheten.
Hinder borde ej resas mot uppkomsten av jordbruk med större omfattning
än som erfordrades för att jordbruket skulle kunna betecknas såsom
bärkraftigt. Därest en regel om företräde för kronans förköpsrätt skulle
införas, borde den följaktligen begränsas till att gälla endast då arrendatorn
uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga inkomst av jordbruket därå.

Departementschefen. För min del finner jag vad som föreslagits i promemorian
innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som här stå
mot varandra. Även i sådana fall, som åsyftas i yttrandet från Småbrukarnas
riksförbund, torde läget stundom kunna vara sådant att arrendatorns
förköpsrätt bör få vika för behovet att förstärka ett eller flera ofullständiga
jordbruk. På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag att lagstiftning i
enlighet med promemorieförslaget kommer till stånd. Med anledning av vad
statskontoret anfört vill jag erinra att en jordpolitisk prövning av i huvudsak
samma karaktär som den nu ifrågasatta redan äger rum i alla de fall, då
fråga är om köp, varå jordförvärvslagen äger tillämpning.

Om kronans förköpsrätt i enlighet med det sagda i vissa fall erhåller
företräde framför arrendators, synes därav böra följa, att arrendators förköpsrätt
ej heller må utövas, därest i motsvarande fall fastigheten säljes
till kronan för rationaliseringsändamål. I lagen om arrendators förköpsrätt
torde följaktligen böra upptagas jämväl ett stadgande av denna innebörd.

Upprättade lagförslag.

I överensstämmelse med det förut anförda ha inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943 (nr
884) om arrendators förköpsrätt.

Jag torde nu få redogöra för innehållet i dessa förslag.

Förslaget till ändringar i jordförvärvslagen.

1 §•

Ändringen i denna paragraf består däri att även förvärv genom gåva lagts
under tillståndstvång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

4 a och 4 b §§.

Dessa paragrafer, som sakna motsvarighet i den gällande lagen, innehålla
de nya föreskrifterna om förvärv på exekutiv auktion. Bestämmelserna
ha utformats i nära anslutning till motsvarande stadganden i 1916 och 1925
års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att förvärva fast egendom. Sålunda
har för att förebygga missbruk stadgats, att därest förordnande om
tvångsförsäljning meddelats, detta skall gå i verkställighet, även om det
befinnes att inroparen, mot vad som antagits när förordnandet gavs, redan
avyttrat fastigheten eller han sedermera avyttrar den. I likhet med vad som
anses gälla enligt sistnämnda båda lagar bör tydligen frivillig avyttring
ej heller kunna åberopas för att hindra att förordnande om tvångsförsäljning
kommer till stånd, om avyttringen ej grundar ett giltigt fång. Skulle
köparen t. ex. få avslag på ansökan om förvärvstillstånd, bör sålunda länsstyrelsens
skyldighet att besluta om tvångsförsäljning alltjämt kvarstå. Uttrycklig
föreskrift härom har icke ansetts erforderlig. De skäl som föranlett
att kronan, kommuner och sambruksföreningar befriats från att söka
tillstånd till förvärv i allmänhet böra uppenbarligen medföra att de få frihet
att uppträda som spekulanter även vid tvångsförsäljning enligt förevarande
paragrafer. Ett stadgande härom har därför upptagits i förslaget.
Vidare har av hänsyn till inteckningshavarnas intressen föreskrivits, att
därest tvångsauktion ej leder till försäljning, kostnaderna för auktionen
skola gäldas av lantbruksnämnden.

5 §.

Därest lantbruksnämnd avslår ansökan om tillstånd att behålla fastighet
som inropats på exekutiv auktion, bör tydligen detta beslut kunna överklagas
i samma ordning som beslut att vägra förvärvstillstånd. För att möjliggöra
detta har en jämkning vidtagits i förevarande paragraf.

6 §.

I andra stycket av denna paragraf stadgas för närvarande bl. a. att lagen
icke är tillämplig beträffande förvärv från konkursbo. Detta gäller vare
sig försäljningen sker under hand eller i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Det kunde ifrågasättas, om icke dylika förvärv framdeles borde
behandlas på samma sätt som förvärv på exekutiv auktion utan sammanhang
med konkurs. Vid konkurs måste emellertid hänsyn tagas även till
de oprioriterade borgenärernas intresse av att fastigheten om möjligt kan
säljas till ett pris som överstiger beloppet av den intecknade gälden. Det
synes också föga sannolikt att försök att kringgå jordförvärvslagen skola
komma att göras i den formen, att säljaren låter sätta sig i konkurs. I vart
fall lär det ej behöva befaras att ett dylikt missbruk skall vinna någoln
större utbredning. Med hänsyn till vad sålunda anförts har nu ifrågavarande
undantagsstadgande ansetts böra bibehållas. Detta innebär bl. a. att bestämmelserna
i 4 a och 4 b §§ icke bli tillämpliga, om den exekutiva auktionen
ägt rum på begäran av konkursbo.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Enligt en annan föreskrift i samma stycke äger lagen ej heller tillämpning,
om förvärvaren är fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller
dess avkomling eller ock fångesmannens syskon eller syskons barn. Därest
denna regel bibehölles oförändrad, skulle tydligen den i 4 a § föreslagna
skyldigheten att avyttra fastighet, som inropats på exekutiv auktion, lätt
kunna kringgås genom att fastigheten överlätes till någon sådan anhörig.
På grund därav har undantagets räckvidd begränsats till andra förvärv än
sådana som ske i samband med avyttring varom sägs i 4 a §. Härav följer
att även anhöriga komma att inbegripas under stadgandet om förhandstillstånd
för inrop vid tvångsauktion enligt nämnda paragraf. Däremot kunna
de fortfarande företaga inrop på vanlig exekutiv auktion utan att bli underkastade
skyldighet att åter avyttra fastigheten.

Förslagen om ändringar i förköpslagarna.

Beträffande dessa förslag hänvisar jag till vad jag förut anfört i fråga
om förköpslagstiftningen. Lagtexten har utformats i anslutning till de förslag
till lag om kronans förköpsrätt m. m. som av Kungl. Maj :t framlades
för 1947 års riksdag.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950.
I överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser böra emellertid äldre
bestämmelser fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraftträdandet.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nyssnämnda
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Bilaga.

F örslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Gällande lydelse.)

Bestämmande för-----—

Erfordras tillstånd----—--

(Föreslagen lydelse.)

§•

- en fastighet.

- är delägare.

4 a §.

Vad i 1 § är stadgat skall ej utgöra
hinder mot att förvärva jordbruksfastighet
medelst inrop på exekutiv
auktion.

Fastighet som förvärvats medelst
sådant inrop skall åter avyttras innan
två år förflutit från det auktionen
vann laga kraft, såvida ej dessförinnan
inroparen erhållit lantbruksnämndens
tillstånd att behålla fastigheten.
Har inropet skett för skyddande
av någon inroparens fordran
eller rättighet, varför fastigheten häftar
pa grund av inteckning eller jämlikt
It kap. 2 § jordabalken, ma läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

styrelsen på ansökan medgiva skäligt
anstånd med fastighetens avyttrande,
om sannolika skäl visas, att förlust
för inroparen eljest skulle uppkomma.
Avyttras ej fastigheten inom föreskriven
tid, skall länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden
förordna, att den skall säljas å offentlig
auktion efter vad nedan i 4 b §
sägs. Erinran om vad sålunda år stadgat
skall intagas i det köpebrev som
utfärdas med anledning av den exekutiva
auktionen.

Bestämmelserna i andra stycket
skola ej äga tillämpning, där inropet
skett av riksbanken eller hypoieksförening
eller avvikande föreskrift
år meddelad i annan författning.

I fråga om meddelande av tillstånd
enligt denna paragraf att behålla
fastighet skall vad i 3 och 4 §§
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 b §.

Förordnande som sägs i i a § skall
gå i verkställighet, även om det befinnes
att inroparen, när förordnandet
meddelades, redan avyttrat fastigheten
eller han sedermera avyttrar
den. I övrigt skall så anses samt
med ärendet i tillämpliga delar så
förfaras, som om fastigheten blivit
utmätt för fordran med bästa förmånsrätt
i fastigheten; dock må försäljning
ej ske för lägre pris ån som
motsvarar det värde, vartill fastigheten
uppskattats av utmätningsmannen,
och ej heller till annan ån den,
som erhållit lantbruksnämndens tillstånd
att förvärva fastigheten eller
enligt 6 § första stycket är befriad
från att söka sådant tillstånd. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

utsökningslagen i fråga om fast egendoms
försäljning och köpeskillingens
fördelning stadgar beträffande gäldenären
skall i ärende, som nu avses,
lämpas till fastighetens ägare.

Kostnad i samband med auktion,
som ej lett till försäljning, skall gäldas
av lantbruksnämnden.

5 §.

Över beslut, varigenom lantbruks- Över beslut, varigenom lantbruksnämnden
avslagit ansökan att få för- nämnden avslagit ansökan att få förvärva
fastighet, må klagan föras hos värva eller behålla fastighet, må klaKonungen
genom besvär. Klagande gan föras hos Konungen genom beskall
inom en månad från den dag svär. Klagande skall inom en månad
han erhöll del av beslutet till nämn- från den dag han erhöll del av beden
inkomma med besvären. Nämn- slutet till nämnden inkomma med beden
har att snarast möjligt till jord- svären. Nämnden har att snarast möjbruksdepartementet
insända hand- ligt till jordbruksdepartementet inlingarna
i ärendet jämte eget utlå- sända handlingarna i ärendet jämte
tande över besvären, där sådant er- eget utlåtande över besvären, där såfordras.
Utöver vad nu sagts må kla- dant erfordras. Utöver vad nu sagts
gan ej föras över beslut av nämnden, må klagan ej föras över beslut av

nämnden.

Konungen äger —-------- — — Konungens prövning.

6 §■

Från sökande -— —----sambruksförening befriade.

Denna lag äger icke tillämpning be- Denna lag äger icke tillämpning
träffande förvärv från konkursbo el- beträffande förvärv från konkursbo
ler å exekutiv auktion eller dår för- eller där jämlikt annan författning
vårvaren år fångesmannens make, Konungens eller länsstyrelsens tillavkomling,
adoptivbarn eller dess stånd till förvärvet skall sökas eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.)

avkomling eller ock fångesmannens
syskon eller syskons barn, ej heller
där jämlikt annan författning Konungens
eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet skall sökas eller förvärvet
enligt förklaring av länsstyrelsen
är av beskaffenhet att få ske utan
sådant tillstånd.

För förvärv-----— — med

(Föreslagen lydelse.)

förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen
är av beskaffenhet att få
ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren
fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling
eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, äger lagen tilllåmpning
endast där fråga är om sådan
avyttring, som sägs i 4 o §.
jordbruk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om
kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller
inlöses fastigheten jämlikt lagen om
arrendators förköpsrätt eller sker
försäljningen i den ordning utsökningslagen
bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Beslutar lantbruksnämnden--

(Föreslagen lydelse.)

§•

Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller
inlöses fastigheten jämlikt lagen om
arrendators förköpsrätt, må förköpsrätt
ej utövas, med mindre arrendatorn
är ägare av annan bärkraftig
brulcningsdel eller eljest uppenbarligen
besitter fastigheten av annan anledning
än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket därå.

§•

— i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om nyttjanderätt
till fast egendom arrendator åtnjuta
förköpsrätt till fastigheten,
åligger det tillika nämnden att inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tid och vid äventyr som i första stycket
sägs underrätta arrendatorn om
beslutet i den ordning, som angående
delgivning av stämning i tvistemål är
stadgad.

Vill köparen--— härtill förlustig.

§•

14 §.

Har lantbruksnämnden---över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen; dock må beslutet
ej överklagas, om försäljningen skett
under tid, då beslut som avses i första
stycket var gällande.

Klagan föres--—---av

Utöver vad----- ■— —- där

denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen ävensom av arrendator,
som i 6 § sägs; dock må beslutet
ej överklagas av köparen, om
försäljningen skett under tid, då beslut
som avses i första stycket var
gällande,
beslutet,
avses.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arr en dators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators
förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §•

Förköpsrätt må —--i densamma.

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer eller inlöses
fastigheten jämlikt lagen om
kronans förköpsrätt, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas om fastigheten såljes till kronan
för ändamål, som avses i 1 § sistnämnda
lag, och arrendatorn är ägare
av annan bärkraftig brukningsdel eller
eljest uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket därå.

Har jordägaren---för hembudet.

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

* Beträffande lydelsen av lagens rubrik se SFS 1947: 325.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 maj
1950.

Närvarande:

ju^titieråden Gei jer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 29 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 17 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten a4t förvärva jordbruksfastighet;

.2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943 (nr
S84) om arrendators förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet
S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329)
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:

Vid den ursprungliga jordförvärvslagens tillkomst år 1945 åberopades
som skäl för en begränsning av rätten att förvärva jordbruksfastighet —
vid sidan av de begränsningar som redan förefunnos i 1916 och 1925 års lagar
beträffande bolags med fleras rätt att förvärva fast egendom — i första
hand önskvärdheten av att förhindra spekulationsköpen, vilkas omfattning
under olika tidsperioder beroende på konjunkturerna mer eller mindre
stegrats och vilka kunde befaras leda till såväl att jorden och skogen utsattes
för hänsynslös rovdrift som ock att den rationalisering av jordbruket,
som kunde befinnas nödvändig eller önskvärd, bleve försvårad. I and -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

i''a hand anfördes, att det ur den jordbrukande befolkningens synpunkter
måste anses otillfredsställande, att fastigheterna utnyttjades som kapitalplaceringsobjekt
eller för sommarnöjes- eller evakueringsändamål. Spörsmålet
om förhindrande av spekulations- och kapitalplaceringsköp av fastigheter
borde, framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, betraktas
såsom såväl ett långtidsproblem som ett av krissituationen skapat
problem av betydelse sannolikt endast för den närmaste framtiden. Med
hänsyn till önskvärdheten av att under någon tid pröva verkningarna av
lagstiftningen erhöll 1945 års lag begränsad giltighetstid. Den 1 juli 1948
avlöstes nämnda lag av den nu gällande jordförvärvslagen. Även denna lag
har provisorisk karaktär. Den gäller till och med den 30 juni 1953. Giltighetstiden
utmättes så lång för att utsikt skulle föreligga att få lagstiftningen
prövad även under normala förhållanden.

Mot en sådan begränsning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, som
skedde genom 1945 års lag, anfördes vid lagens tillkomst från olika håll
allvarliga betänkligheter. Sålunda avstyrktes lagstiftningen av lagrådet, som
framhöll att lagen, samtidigt som den medförde ogynnsamma konsekvenser,
ej komme att bjuda ett effektivt hinder mot icke önskvärda förvärv, i det
förefintliga möjligheter att kringgå lagens syfte svårligen kunde avlägsnas
utan att ännu tyngre band lades på den handel med jordbruksfastigheter
som ansåges böra tillåtas.

Att 1945 års lagstiftning trots de anförda betänkligheterna kom till stånd
torde till väsentlig del ha berott på att man i den dåvarande krissituationen
kunde befara spekulationsköp i rovdriftssyfte. Det torde kunna antagas,
att det motstånd, som trots lagstiftningens belijärtansvärda syfte mötte
densamma, skulle blivit än starkare, om den innehållit sådana stadganden
som de vilka i effektiveringssvfte upptagits i det nu remitterade förslaget.
Särskilt de av dessa stadganden, som ha avseende å exekutiva förvärv,
ställa nämligen lagstiftningens ekonomiska innebörd i skarp belysning
och visa, hur djupt jordförvärvslagen, i synnerhet om dess effektivitet
skall drivas i höjden i enlighet med förslaget, kan ingripa på fastighetshandeln
och fastighetsbelåningen. Lagstiftaren har här som alltid, när fråga
är om förbudslagar, vilka mer eller mindre sätta den fria samfärdseln
ur spel, all anledning att besinna den fara som kan ligga i att för den fullständiga
effektivitetens skull uppoffra andra betydelsefulla värden. Sådana
offer böra uppenbarligen göras blott om de erfordras för att en i och för
sig nödvändig förbudslagstiftning icke skall förfela sitt syfte. Detta beaktades
också såväl år 1945 som år 1948 med resultat att vid båda tillfällena
bl. a. de exekutiva förvärven undantogos från lagens tillämpningsområde
i fullt medvetande om att en lucka därmed lämnades öppen. Ännu så sent
som sistnämnda år konstaterade dåvarande departementschefen uttryckligen,
att undantagsbestämmelsen under tiden för lagens giltighet icke visat
sig föranleda sådana missförhållanden som påkallade ett upphävande
av densamma.

I betraktande därav förefaller det i viss mån överraskande, om utveck 4

Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 24.

Kungi. Maj.ts proposition nr 24.

lingen redan nu skulle kunna sägas på ett så avgörande sätt ha tagit en
annan vändning, att en omedelbar lagändring är påkallad. Den i detta hänseende
förebragta utredningen synes icke heller helt övertygande. Det oaktat
anse vi oss dock icke böra ur nu berörda synpunkt motsätta oss ett
försök att göra lagen mera effektiv. Det återstår emellertid att taga ställning
till frågan, om de ifrågasatta lagändringarna kunna förväntas medföra
en nytta som uppväger de därmed förenade, icke önskvärda verkningarna.

Vad sistberörda verkningar angår torde gåvoförvärven tillsvidare kunna
lämnas åsido. Huvudvikten ligger på vad som föreslås beträffande de
exekutiva förvärven. I denna del utsattes det genom promemorian utremitterade
förslaget från ett stort antal remissinstanser för en delvis nedgörande
kritik, vilken tog sikte på de konsekvenser och risker för den normala
fastighetskrediten som förslaget skulle medföra. Då vi i det väsentliga
kunna instämma i de synpunkter som därvid anlades på dessa förhållanden,
ha vi ingen anledning att här upprepa de skäl, på vilka kritiken var
grundad. Desto mindre föreligger anledning därtill som föredragande departementschefen
efter berörda remissförfarande oförbehållsamt medgivit,
att promemorieförslaget borde modifieras för att bereda tillfredsställande
skydd åt lojala inteckningsborgenärer, ett medgivande som väl rimligen
får antagas inrymma också den uppfattningen att jämväl jordägaren, vilkens
fastighet realiseras, har ett berättigat intresse av att den exekutiva
auktionen, respektive den därpå eventuellt följande tvångsförsäljningen,
icke sker under förhållanden som medföra uppenbar risk för försäljning
till underpris.

En undersökning, i vad mån föresatsen att bereda inteckningsborgenärerna
tillräckligt skydd realiserats i det till lagrådet remitterade förslaget, ger
först och främst vid handen, att promemorians grundsats att vid tvångsförsäljningen
endast den kan göra inrop, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd
till förvärvet, kvarstår i stort sett oförändrad. Endast den uppmjukningen
har skett, att kronan, kommuner och sambruksföreningar icke
skola behöva tillstånd. Däremot har departementschefen avvisat tanken,
att inropsrätten ej skulle begränsas i vidare mån än att den som varit köpare
vid den exekutiva auktionen uteslötes. I detta viktiga avseende företer
förslaget alltså en anmärkningsvärd olikhet med de i andra hänseenden
som förebilder antagna stadgandena i 1916 och 1925 års lagar. Medan enligt
dessa lagar blott en enda person, inroparen på den exekutiva auktionen,
är utesluten ur spekulantkretsen, är denna krets enligt förslaget, på
sätt nyss angivits, ytterst begränsad. Det är tydligen insikten, att detta förhållande
i synnerlig grad utgör en hämsko på den fria konkurrensen, som
föranlett departementschefen att i det nu remitterade förslaget införa nyheten,
att en förutsättning över huvud för att någon försäljning vid tvångsauktion
må komma till stånd skall vara att ett pris uppnås, som motsvarar
det värde vartill fastigheten uppskattats vid värdering enligt utsökningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Denna bestämmelse innebär väl en förbättring i jämförelse med prornemorieförslaget,
enligt vilket ingen garanti gavs för att ej försäljningen
kunde komma att ske till orimligt underpris. En annan fråga är emellertid,
om utmätningsmannens åsatta värde såsom en minimigräns kan anses
utgöra en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. I remissprotokollet synes
det hava tagits för givet, att så är fallet, åtminstone om man får döma
av det kortfattade sätt, på vilket frågan där behandlats. Saken synes dock
ingalunda självklar. Går man tillbaka till utsökningslagens förarbeten,
framstår det som otvivelaktigt, att utmätningsmännens värderingar där
icke antagits innefatta något tillförlitligt uttryck för de verkliga fastighetsvärdena.
I nya lagberedningens motiv återfinnes sålunda följande uttalande:
»Beskrivning och värdering å utmätt fastighet erfordras huvudsakligen
för att dels, då utmätning sker, tjäna utmätningsmannen till grund för
beräknande, huruvida det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp,
så att vidare utmätning ej behöves, dels ock utgöra material för den redogörelse
över fastighetens beskaffenhet, som bör i auktionskungörelsen intagas,
samt giva visshet om den utmätta eller av överexekutor i mät förklarade
och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon egentlig betydelse
i avseende å den blivande försäljningen kan däremot värderingen numera
icke anses äga, då, såsom utsökningskommittén ock erinrat, taxeringsvärde
finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid utmätningsvärderingen
och på grund av densamma bestämma sig för köp».
Vi ha oss icke bekant, att under senare tid några ändrade förhållanden hava
inträffat, ägnade att betaga de sålunda gjorda uttalandena deras giltighet.
Det bör då i förevarande sammanhang beaktas, att själva ändamålet med
den värdering, som är påbjuden i utsökningslagen, är sådant att det manar
utmätningsmannen att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett
lägre värde än ett högre. Att en värdering, företagen från en dylik utgångspunkt,
icke rätt väl lämpar sig för att tjäna det ändamål, varom nu är fråga,
torde ligga i öppen dag, och det synes redan ur denna synpunkt mindre
lämpligt att här omedelbart anknyta till den värdering, som sker enligt
utsökningslagen. Vad man här bör eftersträva är ju en värdering som kan
tillfredsställa rättsägarna på väsentligen samma sätt som expropriationsdomstolens
värdering i ett expropriationsmål. Detta är tydligen, med hänsyn
till de vanskligheler som möta när det gäller att för ett sådant ändamål
bestämma det värde en fastighet skall anses äga, en vida mera krävande
uppgift än den värderingsuppgift som för närvarande åvilar utmätningsmannen.
Dennes kvalifikationer såsom värderingsman kunna ej heller jämställas
med den sakkunskap, som förutsättes vara företrädd i en expropriationsdomstol;
åt! han äger anlita sakkunniga biträden och i förevarande
fall skulle hänvisas att samråda med lantbruksnämnden, som dock har att
bevaka helt andra intressen än fastighetsägarens och borgenärernas, synes
vara föga ägnat att upphjälpa detta förhållande.

Vi kunna på nu anförda skäl icke finna, att det remitterade förslaget på
ett tillfredsställande sätt löser spörsmålet om tillbörligt skydd för rätts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

ägarna. Riskerna för rättsförluster kvarstå, om ock i viss män mildrade.
Mot hela anordningen synes med fog alltjämt kunna riktas den anmärkningen,
att förslaget med hänsyn till sina konsekvenser i själva verket är ägnat
att leda till eu icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena. Även om —
något som dock ingalunda kan antagas inträffa i varje särskilt fall — denna
reducering skulle stanna vid den värdesänkning, som i remissprotokollet
betecknas som en anpassning till det av jordbrukets avkastningsförmåga betingade
värdet, måste, frånsett de betänkligheter av saklig natur som kunna
anföras mot en så pass vittutseende omvälvning, med all skärpa framhållas,
att det uppenbarligen bör undvikas att genomföra densamma inom
ramen för en provisorisk förbudslagstiftning och på grundval av en utredning,
som icke direkt inriktats på ett dylikt ömtåligt spörsmål.

Lantbruksnämnden skulle enligt förslaget kunna utöva ett mycket stort
inflytande på spekulantkretsens omfattning till följd av den tillståndsgivning
som är lagd i dess händer. Det bör icke förbises, att nämndens ställning
därvid blir ytterst grannlaga, eftersom bland dess uppgifter ingår att
själv å det allmännas vägnar förvärva jordbruksfastigheter samt dirigera
jordbrukets rationalisering. Föga lyckligt skulle det vara, om tvångsauktionerna
konnne att framstå som ett slags förtäckt expropriationsförfarande,
där avgörandet till väsentlig del tillkomme lantbruksnämnderna och där
rättsägarna löpte risk att avhändas sin egendom utan tillräcklig garanti
för fullgod ersättning.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som
inropat fastighet å exekutiv auktion, att åter avyttra fastigheten och om
påföljden av underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet förklaras i förslagets
motiv vara utformade i nära anslutning till motsvarande stadganden
i 1916 och 1925 års lagar. Det är emellertid att märka dels att nämnda lagar
ha en långt mera begränsad räckvidd samt att deras ifrågavarande bestämmelser
sällan eller aldrig lära ha blivit tillämpade, dels ock att förslaget
på flera viktiga punkter skiljer sig från de åberopade förebilderna.

Den viktigaste olikheten i fråga om regleringen av exekutiva förvärv mellan
förslaget, å ena, samt 1916 och 1925 års lagar, å andra sidan, ligger däri
att, såsom redan framhållits, enligt nämnda lagar blott inroparen på den
exekutiva auktionen är utesluten från att ropa på tvångsauktionen, medan
enligt förslaget, bortsett från kronan, kommuner och sambruksföreningar,
ingen annan får ropa än den som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att
förvärva fastigheten. Att en så höggradig inskränkning av möjligheterna till
fri konkurrens på tvångsauktionen kan antagas komma att inverka på priset,
har medgivits av departementschefen, som emellertid framhållit, att en
sund fastighetskredit ej lämpligen borde baseras på förhoppningar om högre
pris vid exekutiv auktion än vid frivillig försäljning samt att det från jordbrukspolitik
synpunkt närmast innebure en fördel att en anpassning ägde
rum till det värde som betingades av jordbrukets avkastningsförmåga. Väl
är det riktigt att, om jordbruksfastigheters användning för annat ändamål
än jordbruk effektivt hindras genom en permanent lagstiftning, pri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

serna på sådana fastigheter kunna antagas tendera att sjunka till vad som
betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. En dylik nedpressning av priserna
genom en provisorisk lag måste däremot te sig annorlunda. Den måste
bl. a. framstå som ett obehörigt gynnande av dem, som enligt lagen åtnjuta
privilegiet att kunna förvärva fastigheter till nedsatt pris under provisorietiden
och därefter avyttra dem till högre pris. Jordförvärvslagens tryck på
jordbruksfastigheternas priser torde hittills i viss mån ha motverkats av att
de exekutiva försäljningarna lämnats utanför lagens tillämpningsområde.
Borttagandet av denna säkerhetsventil är därför en åtgärd med långt mera
vittgående verkningar än blott täppandet av en lucka i en provisorisk lagstiftning.

Det torde — ehuru förslagets sakliga innehåll på sätt och vis kan sägas
peka i motsatt riktning — böra förutsättas, att meningen icke är att med
förslaget föregripa det övervägande, som förr eller senare måste ske beträffande
frågan om hela denna lagstiftnings framtida bestånd. Den utredning,
som skulle erfordras för ett dylikt övervägande, har icke förebragts i förevarande
ärende. Om man därför bedömer förslaget från den utgångspunkten
att den definitiva slutdagen för lagstiftningens giltighet kan bli den 30 juni
1953, framstår det såsom mindre antagligt, att de nya bestämmelserna om
exekutiva förvärv kunna komma att under den jämförelsevis korta tid som
återstår effektivt fylla sitt syfte. Dessa bestämmelser synas nämligen kunna
träda i kraft tidigast under förra hälften av år 1951, alldcnstund det — sedan
det remitterade förslaget kommit lagrådet tillhanda först så sent att det icke
kunnat granskas före den ordinarie propositionstidens utgång —• tillkännagivits,
att någon proposition i ämnet icke kommer att föreläggas innevarande
års riksdag. Då enligt förslaget minst två år skola förflyta mellan den
exekutiva auktionen och en därpå följande tvångsauktion, synes det knappast
sannolikt, att något större antal av inroparna på exekutiv auktion kunna
komma att hotas av efterföljande tvångsförsäljning före den 1 juli 1953.
Det kan å andra sidan icke förordas, att någon övergångsbestämmelse meddelas
av innebörd att tvångsauktioner skulle kunna hållas efter den tidpunkt,
då lagen eljest upphört att gälla; det är nämligen upppenbart, att en sådan
anordning skulle framstå såsom meningslös, sedan de grundläggande förbudsreglerna
trätt ur kraft.

Det bör för övrigt framhållas, att effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna
om exekutiva förvärv kan i vissa hänseenden sättas i fråga, även
för den händelse att lagstiftningen i dess helhet skulle förlänas mera varaktig
giltighet. Man torde sålunda nödgas räkna med den möjligheten, att, då
exekutiv auktion hållits och tvåårsperioden nalkas sitt slut, en ny exekutiv
auktion —• som mycket väl kan vara arrangerad just i syfte att kringgå lagen
— kommer till stånd och drar med sig en ny tvåårsperiod o. s. v. Det
lärer icke heller kunna uteslutas, att systemet med tvångsauktioner, sådant
det konstruerats i förslaget, kan komma att visa sig långt ifrån alltid leda
fram till försäljning, av den anledningen nämligen att man ej uppnår ett
pris som motsvarar den gjorda värderingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Till följd av de överväganden, för vilka här redogjorts, avstyrkes det föreliggande
förslagets upphöjande till lag, i vad fråga är om de exekutiva förvärven.
I övrigt hänvisas till vad som anföres vid de särskilda paragraferna.

Regeringsrådet Quensel:

Det direkta syftet med förslaget lärer icke vara att skärpa inskränkningarna
i rätten att förvärva jord utan endast att hindra att jordförvärvslagen
kringgås genom vissa slags transaktioner. Främst har därvid betonats möjligheten
för fastighetsägare att i maskopi med någon, som verkligen eller
skenbart har fordran hos honom eller panträtt i fastigheten, få till stånd
exekutiv auktion därå i fall, då dylik åtgärd icke påkallas för något legitimt
ändamål utan begäres för att i form av exekutiv försäljning genomföra
en i verkligheten frivillig sådan. Vidare är fråga om möjligheten att åt överlåtelse,
som företages av andra än benefika motiv, ge sken av gåva.

Att lagstiftningen kan på dessa sätt öppet eller hemligen kringgås insåg
man redan vid dess tillkomst 1945 och omarbetningen 1948, men statsmakterna
ha hittills, på grund av svårigheterna att med lämpliga medel bota
denna brist och väl med hänsyn därjämte till lagens begränsade giltighetstid,
ansett sig kunna tolerera bristen under antagande att den skulle vara av
föga praktisk betydelse.

Riktigheten av detta antagande synes icke jävad av erfarenheten vad angår
transaktioner under namn av gåva. I denna del torde ock förslaget vara
föranlett huvudsakligen av dess innehåll i övrigt. Däremot synes möjligheten
att kringgå lagen genom missbruk av exekutiv auktion ha utnyttjats i
en icke alldeles obetydlig omfattning. Visserligen torde man knappast behöva
befara att lagstiftningens ändamål därigenom i avsevärd mån förfelas,
men att förfarandet hindras är dock ett intresse av vikt, särskilt för upprätthållandet
av respekten för lag och av hänsyn till dem, som lojalt motstå
lockelse att begagna kryphålet. Förutsättningen för att ingripa med lagstiftning
för detta intresses bevakande är dock tydligen alltjämt att man
kan finna en någorlunda tillfredsställande metod och icke behöver göra
alltför stora offer av andra värdefulla intressen. Vid förslagets bedömande
bör även tagas i betraktande att jordförvärvslagen enligt sitt eget innehåll
skall upphöra att gälla redan vid utgången av juni 1953. Möjligheten att
restriktionerna komma att bestå även därefter må tagas i beräkning, men
att nu bygga lagreglerna helt på antagande att giltighetstiden kommer att
förlängas eller att lagen skall efterträdas av annan, väsentligen på samma
grunder vilande lagstiftning vore för visso ett otillbörligt föregripande av
detta ytterst ömtåliga och viktiga spörsmåls framtida lösning. Något sådant
har ju ej heller ifrågasatts i förslagets motiv.

De linjer, efter vilka förslaget sökt förverkliga sitt syfte, torde kunna karakteriseras
så, att i stort sett nu gällande undantag beträffande fång å
exekutiv auktion och beträffande gåva skulle upphävas och således även dylika
förvärv underkastas restriktionerna, dock att, vad angår fång av förra
slaget, hinder mot förvärvet skulle utbytas mot ett hinder att mer än ett par

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

år behålla egendomen. Enligt förslagets mening skulle alltså en oöverskådlig
mängd av sådana förvärv, viika hittills ansetts böra gå fria från restriktionerna,
nu drabbas av dem, för att vissa andra förvärv må kunna effektivare
motarbetas. En dylik lösning av problemet kan ej betecknas annorledes än
som en nödfallsutväg och ställer stora krav på intresseavvägningen. Huruvida
man vid utredningen betraktat saken på detta sätt och i därav betingad
grad ägnat uppmärksamhet åt eventuella andra utvägar att täppa kryphålen,
förefaller emellertid osäkert. Utredningen, sådan den framträder i
motiven, är i sistnämnda hänseende knapphändig.

Vad angår gåva torde den rubbning av gällande principer, som förslagets
genomförande skulle innebära, icke kunna anses i och för sig lämplig och
ej heller försvarlig med hänsyn till behovet att hindra kringgående av lagen,
icke ens om faran för skenavtal här vore åtskilligt större än vad ovan antagits.
Den särställning, jordförvärvslagen tillerkänner gåva i förhållande
till köp och byte, lärer vara välgrundad med hänsyn särskilt till att gåva
ofta står testamentslegat nära och till att den, som hindras förvärva fastighet,
som han eljest fått till skänks, regelmässigt skulle drabbas av en vida
större förlust än den, som endast hindras att göra ett av egen motprestation
betingat förvärv. Gåvotagarens förlust måste beräknas uppgå till gåvans
hela värde. Förklarades gåvan ogiltig, skulle ju detta svårligen kunna för
honom ge upphov åt något anspråk på ersättning av givaren. Att denna vill
och förmår lämna annan gåva i stället, kan man ej heller förutsätta. Det kan
också hända, att givaren dött, innan gåvans ogiltighet blivit konstaterad.
Hans testamente kan vara upprättat med hänsyn till gåvan.

Inskränkning i rätten att genom verklig gåva förvärva fastighet borde åtminstone
icke gå längre än att det kunde inträda skyldighet för gåvotagaren
att inom viss tid avyttra fastigheten till någon som äger förvärva den genom
köp. Men det synes välbetänkt av lagstiftaren att icke heller uppställa
dylik avyttringsskyldighet, som kunde komma i strid mot fullt legitima
syften med gåvan och, på sätt här i andra sammanhang utvecklas, lätt vållar
komplikationer i tillämpningen. Vill man blott hindra skentransaktioner,
borde ju ej heller villkoren för att få behålla gåvan vara desamma som
vid köp och byte, utan frågan om tillstånd till förvärvet borde bero blott på
huruvida en skentransaktion förelåge eller ej. Det kan väl ifrågasättas om
prövningen härav bör tillhöra administrativ myndighet, men denna prövning
är dock av ungefärligen samma slag som den tillståndsprövning, som
nu ankommer på lantbruksnämnden. Ansåges saken kräva ett särskilt processuellt
förfarande, borde ett sådant anordnas, hellre än alt de materiellträttsliga
reglerna toge intryck härav. Tillräckliga skäl att nu frångå jordförvärvslagens
princip att gåvor, liksom arv och testamentariska förvärv,
lämnas utanför kontrollen torde dock icke kunna anses ha förcbragts.

Däremot synes betänklighet icke möta mot att — om så anses av verkligt
behov påkallat till förekommande av det sätt att kringgå lagen genom skenbar
gåva, som påpekats vid 1948 års lagstiftning och nu åter framhållits i
motiven till förevarande förslag — man, såsom i ett remissyttrande ifråga -

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

satts, låter bestämmelsen att köp (byte) undantages från kontrollen, då det
avser andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare, gälla blott fall,
då detta delägarskap icke förvärvats genom gåva.

För den händelse förslaget, i vad det avser förvärv å exekutiv auktion,
komme att genomföras men gåva fortfarande finge slå utanför restriktionerna,
kan ifrågasättas att därvid dock göra det förbehåll, att den, som å
dylik auktion inropat fastighet och hade skyldighet att avyttra den, icke
skulle äga fullgöra denna skyldighet genom att bortskänka fastigheten till
någon, som ej kunde få förvärva den genom köp. Emellertid synes även i
denna situation ogiltigförklaring av gåvan föra onödigt långt och kunna för
hårt drabba gåvotagare, som finge sin ansökan om fångets godkännande avslagen
eller försutte liden, inom vilken ansökningen skulle ske. Tillräckligt
är att givarens avyttringsskyldighet, utan någon förlängning av tiden för
dess fullgörande, övergår på gåvotagaren. Kommer det till tvångsförsäljning,
synes den influtna köpesumman böra tillfalla gåvotagaren och icke givaren,
och skulle upprepade försök att tvångsvis avyttra fastigheten misslyckas,
borde den tå behållas av gåvotagaren och icke tillfalla givaren. Med
en dylik lösning skulle gåva även i detta fall komma att till sina verkningar
stå arv och testamente nära, ty förslaget och dess motiv beröra icke frågan,
hur det fall skulle bedömas att avyttringsskyldig fastighetsägare avlider, och
vid sådant förhållande torde få antagas, att skyldigheten skall med fastigheten
övergå till arvinge eller testamentstagare, såvida denne ej skulle ägt
förvärva fastigheten genom köp och skyldigheten därför bortfaller.

Ovan har framhållits, hurusom försöket att hindra missbruk av exekutiv
auktion i förslaget utfallit så, att även förvärv å sådan exekutiv auktion, som
verkligen erfordrats för legitima ändamål, skulle indragas under restriktionerna.
Detta torde, om man ser saken från vederbörande rättsägares synpunkt,
icke vara av lika stor betydelse som förslagets regel om gåva, men å
andra sidan beröra mycket flera rättsägare och mer eller mindre influera
på fastighetsvärdena och fastighetskrediten. Huiuvida de verkningar, förslaget
skulle kunna få vid sidan om de direkt åsyftade, i nu förevarande
avseende måste, såsom beträffande reglerna om gåva, anses olägliga eller i
och för sig, såsom i motiven anges, t. o. in. vore lämpliga, kan emellertid
ifrågasättas.

Detta problem är ganska invecklat, och här kunna blott några synpunkter
på saken anföras. Det är icke givet att man bör eftersträva att fastighetsprisen
vid exekutiva auktioner hållas uppe i högre nivå än vid frivilliga försäljningar.
Men troligt är att just gällande undantagsbestämmelse om förvärv
å exekutiv auktion motverkat den sänkning av prisen vid frivillig försäljning
och av fastighetsvärdena över huvud taget, som inskränkningarna
i förvärvsrätten äro ägnade att framkalla. Huruvida en nedpressning av nuvarande
värden vore önsklig beror ju på den allmänna prispolitiken och allt
vad därtill hörer. Intresset för fastighetskrediten kommer bl. a. i betraktande
men har väl ej sällan överdrivits. Att den begränsas med hänsyn till
jordens avkastningsförmåga kan vara en fördel, helst som garanti saknas

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

för att upplånat kapital kommer jordbruket till godo och icke förslösas på
sådant sätt, att belåningsmöjligheternas utnyttjande bringar även jordbrukaren
personligen i en betryckt och beroende ställning. Emellertid må beaktas
att jordförvärvslagens restriktioner beträffande förvärvsrätten kunna
medföra icke blott att osunda spekulationsvärden elimineras utan även att
värdena onaturligt nedbringas. Hur väl man än söker avväga restriktionerna,
kunna de verka så, att jämväl en näringspolitiskt önskvärd och socialt
oskadlig kapitaltillförsel till jordbruket försvåras. Tager man vederbörligen
i beräkning möjligheten att restriktionerna icke bli bestående mer än under
en kortare tid, framstår också tydligt att det icke kan vara lämpligt, att de
i högre grad påverka fastighetsvärdena, så att häftiga, av lagstiftningsåtgärder
beroende kursfall och prisstegringar tätt följa varandra. När det gäller
tvångsrealisation av rättigheter till jord och sålunda vanliga möjligheter
saknas för rättsägarna att välja gynnsam tidpunkt för försäljningen, måste
det vara särskilt betänkligt att genom lagbud begränsa konkurrensen. Bestämmelserna
om exekution i fast egendom vila säkerligen i viss mån på
förutsättningen att den, vilkens rätt står på spel, skall kunna själv inropa
fastigheten och därmed skydda sig mot förlust.

I vilken grad den föreslagna metoden att i stället för att hindra själva
förvärvet stadga avyttringsskyldighet för förvärvaren vore ägnad att bättre
skydda rättsägarna vid auktionen än om redan där konkurrensen begränsats,
synes tveksamt. Om försäljning till uppenbaid underpris hotar, måste
väl möjligheten att inropa fastigheten vara av värde även för den som ej får
mer än kort tid behålla fastigheten. Men inroparen kan dock icke räkna
med att kunna avyttra fastigheten till högre pris än vad som normalt kan
erhållas vid en sådan begränsad köparkonkurrens, varom här är fråga. Metoden
har förebild i 1916 och 1925 års lagar rörande inskränkningar i utlänningars
och bolags rätt att förvärva jord. Förhållandena äro emellertid
i de fall, som där avses, mycket annorlunda än här. Bl. a. märkes att inskränkningarna
i förvärvsrätten avse en vida mindre krets av rättssubjekt,
att tillståndsprövningen är friare och att, om det ytterst kommer till tvång
för avyttringsskyldighetens fullgörande, detta sker genom en auktion, där
konkurrensen icke är så begränsad, som enligt förslaget skulle bli förhållandet
vid auktion för dylikt ändamål. I stället öppnar förslaget visserligen utsikt
till att avyttringsskyldigheten stannar på papperet på grund av att
myndigheternas försök att utkräva den misslyckas. Men att lita till denna i
och för sig olämpliga följd av systemet blir naturligtvis vanskligt, om man
ej på förhand vet vilket värde som kommer att åsättas såsom lägsta godtagbara
bud vid blivande tvångsrealisation eller ens efter vilka principer dylik
värdering kommer att utföras. Även en dylik tvångsrealisation skulle vara
ett slags exekutiv auktion, vid vilken emellertid det skydd, som enligt förslaget
skulle beredas jordägare, intecknings- och nyttjanderältshavare in. fl.
intressenter, skulle ligga — icke, såsom vid exekutiv auktion i övrigt, i eu
obegränsad konkurrens — utan i stället i nyssnämnda på värdering beroende
lägsta bud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utmätningsmannens värdering blir sålunda en för systemets innebörd
mycket viktig faktor. Beträffande dylik värdering kan jag hänvisa till vad
lagrådets övriga ledamöter anfört. Särskilt må betonas att förslaget i denna
del icke blir klart till sin innebörd, om det ej anges, efter vilka grunder
värderingen skall ske. Vore meningen att för bestående rättigheter till
jorden skapa ett skydd, som någorlunda motsvarar verkningarna i detta
hänseende av gällande bestämmelser om exekutiva förvärvs undantagande
från lagens regler, måste värdet beräknas, som om konkurrensen icke varit
begränsad av jordförvärvslagen. Risken att avyttringsskyldigheten ej kan
utkrävas bleve då så betydlig att systemet måste anses misslyckat. Skulle
åter syftet vara att blott hindra egendomens bortslående till vrakpris, må
man icke tillmäta berörda bestämmelse om ett lägsta bud större betydelse
såsom motvikt mot begränsningarna av konkurrensen.

Det synes icke otroligt att man, inför den föga tilltalande utsikten att en
uppkommen avyttringsskyldighet måste efterges, sökte få fram ett värde,
motsvarande vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på
förhand genom att söka tillstånd anmält sig som spekulanter. Särskilt måste
intresset att få försäljning till stånd träda i förgrunden för lantbruksnämnden,
som har att övervaka avyttringsskyldighetens fullgörande och på vars
framställning auktionsförfarandet inletts. Tages vidare i betraktande att
nämnden såsom organ för rationaliseringsverksamheten kan ha att söka
åstadkomma fastighetens förening med jord tillhörig någon, som erhållit
nämndens tillstånd till förvärvet, eller att söka själv å kronans vägnar inropa
fastigheten, framstår tydligt att — hur opartiskt och samvetsgrant
nämnden än fullgör sina olika åligganden — det icke kan vara lämpligt att
den får utöva något inflytande på värderingen. Så mycket mindre torde det
böra, såsom i förslagets motiv förordats, åläggas utmätningsmannen att
samråda med nämnden vid värderingen. Även därförutan skulle det säkerligen
vara en svår och delikat uppgift för utmätningsmannen att här vederbörligen
bevaka inteckningsliavares och andra rättsägares intresse, när det
strede mot intresset att ej avyttringsskyldigheten skulle förfalla, särskilt om
jordägaren kommit till fastigheten genom en arrangerad exekutiv auktion.
Risken för ojämn eller schablonartad praxis vid värderingen bleve betydande.
Om det första försäljningsförsöket misslyckades, skulle möjligen i vissa
fall redan däri ses en anledning att vid nästa försök nedsätta värdet.

Hela systemet med avyttringsskyldighet i stället för hinder mot förvärvet
lider av betänkliga brister, som i förevarande fall knappast kunna anses uppvägas
av fördelar. I detta hänseende märkes bl. a. följande.

Tvångsåtgärd för utkrävande av en avyttringsskyldighet blir ofta ett svårare
ingrepp än ett på förhand lagt hinder mot förvärvet, och för mången,
som ej haft en tanke på att söka kringgå lagen för att åtkomma en fastighet,
skulle frestelsen att söka komma ifrån avyttringsskyldigheten eller fördröja
dess utkrävande lätteligen bli övermäktig, om det gällde att skydda sig mot
förlust. Tiden, inom vilken avyttringen skall ske, kunde obehörigen uttänjas
genom att exekutiv auktion arrangerades under denna tid, och detta förfa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

rande kunde upprepas flera gånger, så att ny respit erhölles så snart en
förutvarande sådan nalkades sitt slut.

Att, om man vill hindra vissa kategorier att förvärva jord, dock låta dem
förvärva och till en tid behålla jorden, är tydligen olämpligt även ur den
synpunkten att de kunna väntas under sin korta besittningstid försumma
jordbruket och så mycket som möjligt utplundra fastigheterna.

Åtminstone det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter -— försöken att
komma över fastighet för att på kort tid göra vinst antingen genom att tillgodogöra
sig skog eller andra tillgångar och sedan sälja fastigheten till en
jordbrukare eller ock helt enkelt genom att åter avyttra fastigheten till en
dylik köpare mot högre belopp än inköpspriset — torde icke synnerligen
hämmas genom avyttringsskyldighet i enlighet med förslaget. Det kan t. o. m.
ifrågasättas, huruvida icke dettas genomförande kunde framkalla försök av
dylika spekulanter att arrangera exekutiva auktioner för att åtkomma fastigheter.
Utsikterna att få dem till billigt pris skulle ökas genom att många,
som ej ville riskera avyttringsskyldighet, icke vågade deltaga i konkurrensen.

Om sålunda förslaget, i vad det angår exekutiva auktioner, måste anses
otillfredsställande ur anförda synpunkter, framstår det i denna del så mycket
mindre antagbart i nu förevarande läge, d. v. s. innan ståndpunkt fattats till
frågan om lagens förlängning utöver den korta giltighetstid, som enligt dess
eget innehåll återstår. Förslaget har framlagts så sent, att det ej gärna skulle
kunna genomföras förrän 1951. Den tid av två år, inom vilken en å exekutiv
auktion förvärvad fastighet skulle avyttras, om tillstånd att behålla den
ej kunde utverkas, skulle sålunda näppeligen i något fall gå till ända, innan
lagen upphört att gälla och frågan om skyldigheten därmed förfallit.
Otänkbart vore väl icke att förslaget kompletterades med ett stadgande att
berörda skyldighet, därest auktionen ägt rum under lagens giltighetstid, skall
bestå jämväl efter det lagen i övrigt trätt ur kraft. Men en avyttringsskyldighet,
som icke motsvarades av inskränkning i rätten att förvärva eller
återförvärva fastigheten, vore knappast av större betydelse för sitt ändamål
och skulle framstå såsom föga rimlig. Någon avsevärd förkortning av den
tid, inom vilken avyttringen skulle ske, lärer ej heller kunna göras utan att
syftet med denna respit förfelas. Över huvud taget synes ett system med
årslånga respittider icke lämpligen kunna införas i en lag, som äger kvar
blott så kort giltighetstid som den förevarande.

Då nu, såsom ovan framhållits, varken ifrågasatts eller bör ifrågasättas
att föregripa lösningen av spörsmålet om förlängning av restriktionernas
giltighetstid, skulle skälet till att, innan detta spörsmål avgjorts, införa bestämmelserna
om avyttringsskyldigheten få sökas däri, att man sålunda
kunde skapa möjlighet att, om giltighetstiden förlängdes, ge denna åtgärd
verkan även beträffande fång, som skett dessförinnan. Men om giltighetstiden
icke blir förlängd och därför stadgandena om avyttringsskyldigheten,
på sätt nyss berörts, ej kunde tillämpas beträffande de fång, som de avsåge,
skulle ju dessa stadganden direkt motverka syftet att upprätthålla respekten
för lag och tillfredsställa rättskänslan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

På grund av det anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka, att man för
närvarande eller utan en grundligare utredning rörande olika utvägar söker
ytterligare effektivisera lagstiftningen på förevarande område genom åtgärder
i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

1 §■

Justitieråden Gei jer, Lecli och Beckman:

Vad angår införande av tillståndstvång för förvärv genom gåva, kan gåvoformen
otvivelaktigt i viss utsträckning utnyttjas till kringgående av jordförvärvslagen
på olika sätt. Införandet av tillståndstvång skulle emellertid
icke vara utan olägenheter. Lojala gåvor kunna förekomma även till andra
ån de i 6 § uppräknade anhöriga, och det är ett vida allvarligare ingrepp i
den enskildes rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att
verkställa ett köp eller byte. Det kan därför icke förordas, att ändringen i
förevarande paragraf genomföres. Då förslaget härutinnan synes hava till
stor del föranletts av att ändringen ansetts behövlig med hänsyn till de föreslagna
bestämmelserna om exekutiva förvärv, bör ändringen så mycket
mindre vidtagas om ej dessa bestämmelser komma till stånd.

Skulle likväl även gåvor inbegripas under kontrollen, lärer — med hänsyn
till att andra gåvor icke böra förhindras än sådana, varigenom lagens
regler om köp och byte kringgås eller som ske till fullgörande av en avyttringsskyldighet
enligt den nya 4a § — vara erforderligt att särskilda regler
om tillståndsprövningen meddelas beträffande gåvor.

Regeringsrådet Quensel:

Jag hänvisar till vad jag här ovan inledningsvis anfört.

4a och 4b §§.

Lagrådet:

För den händelse förslaget, såvitt angår de exekutiva förvärven, i huvudsak
vidhålles, torde följande erinringar beträffande detaljerna böra beaktas.

Från 1916 och 1925 års lagar avviker förslaget i en viktig punkt, nämligen
såtillvida som redan avyttringen, d. v. s. den i laga ordning upprättade köpe-,
bytes- eller gåvohandlingen, enligt förslaget är tillräcklig för att skyldigheten
skall anses uppfylld, medan däremot reglerna i de båda andra lagarna
innebära att hänsyn tages till verkställd avyttring, först om det »av lagfartsprotokollet
framgår att egendomen är avyttrad». Praktiskt taget kräves
således att lagfart å fånget skall ha sökts. Ett dylikt krav fanns icke i
det ursprungliga förslaget till 1906 års lag angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom, men infördes i sistnämnda lag
på grund av vissa vid förslagets granskning i högsta domstolen gjorda uttalanden
om svårigheterna för länsstyrelserna att av bolag, som vill draga
ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om, huruvida verklig försäljning
ägt rum, samt konstatera, huruvida försäljning blivit bestående. I
samband med kravet att avyttringen skall framgå av lagfartsprotokollet
står att tiden, inom vilken avyttringen skall verkställas, i 1906, 1916 och

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

1925 års lagar bestämts -— icke till visst antal år från det den exekutiva
auktionen vann laga kraft — utan till sådan tid, att lagfart å fånget kan
sökas inom visst antal år från samma tidpunkt.

Även den i nämnda tre lagar införda men i det ursprungliga förslaget till
1906 års lag icke förekommande bestämmelsen att, om länsstyrelsen utfärdat
förordnande om tvångsförsäljning, detta skall vara gällande, ändå att
egendomen finnes ha varit avyttrad eller sedermera avyttrats av den, som
inropat densamma å den förutgångna exekutiva auktionen, bör ses i samband
med kravet att den, till vilken avyttringen skett, skall ha sökt lagfart
å sitt fång för att hänsyn till detsamma skall tagas. Bestämmelsen innefattar
ett ytterligare uttryck för kravet å lagfartsansökan men däremot näppeligen
en förklaring att länsstyrelsens förordnande skall vara gällande, ändå att det
tillkommit på grund av förbiseende av en sökt lagfart eller eljest utan iakttagande
av laga förutsättningar för förordnandet. Lagstiftaren torde ansett
uteslutet att länsstyrelsen försummar att, innan förordnande meddelas, skaffa
sig kännedom om lagfartsförhållandena eller utfärdar förordnandet, innan
den föreskrivna tiden gått till ända, och det kan med skäl ifrågasättas
huruvida nu förevarande bestämmelse äger tillämpning, därest ett dylikt fel
emellertid begåtts från länsstyrelsens sida. Berörda samband mellan denna
bestämmelse om förordnandets fortbestånd och kravet å lagfartsansökan har
tydligen icke beaktats, då man i nu remitterade förslaget å ena sidan upptagit
samma bestämmelse men å andra sidan låtit kravet å lagfartsansökan
falla. Bestämmelsen har i förslaget konxmit att framstå såsom innefattande
ej blott att ett på laga skäl grundat förordnande om tvångsförsäljning skall
äga bestånd oavsett därefter gjord frivillig överlåtelse utan även en direkt
förklaring att förordnandet skall verkställas, ändå att det tillkommit utan
att laga förutsättningar därför förelegat. En dylik förklaring vore så mycket
olämpligare, som det icke är sörjt för att den, till vilken avyttringen
skett, blir hörd i ärendet, innan förordnandet utfärdas, samt besvär över
förordnandet näppeligen mot förevarande bestämmelse kunde bifallas på den
grund att det tillkommit av okunnighet om en verkställd försäljning. Med
förslagets ståndpunkt till frågan om lagfart skulle bestämmelsen faktiskt
komma att innebära skyldighet för vederbörande kontrahenter att hos länsstyrelsen
anmäla fånget.

Att meningen skulle vara att i förevarandc hänseende ersätta kravet å lagfartsansökan
med en dylik anmälningsskyldighet antydes emellertid icke i
motiven. En sådan utväg synes ej heller kunna förordas. Fångets anmälan
hos länsstyrelsen blir en tämligen onödig åtgärd, därest lagfart sökts, och
kan uppenbarligen icke i samma mån som lagfartsansökan, vid vilken skall
erläggas lagfartsstämpel och som avskär möjligheten att utan vidare annullera
överlåtelsen, innebära garanti mot att förordnandet om tvångsförsäljning
undvilces genom skentransaktioner.

De skäl, som föranlett att man i 1916 och 1925 års lagar uppställt krav alt
lagfart sökts å överlåtelsen från inroparen, synas kunna med enahanda
styrka åberopas även i förevarande fall, och lämpligast torde vara att remit -

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

terade förslaget även i denna del följer nämnda lagar. Ehuru man bör beräkna
att, innan lagfart sökes, tillstånd till förvärvet kan behöva hinna erhållas,
torde krav å lagfartsansökan icke i och för sig ovillkorligen medföra
att den föreslagna respittiden av två år bör förlängas, men om de fall,
som avses i 1916 och 1925 års lagar, skola undantagas från nu förevarande
lags bestämmelser, synes nödigt att tiden icke göres kortare här än i nämnda
lagar. Eljest skulle det orimliga förhållandet uppstå att hland dem, som enligt
lag måste åter avyttra fast egendom som de inköpt å exekutiv auktion,
utlänningar och bolag intoge en privilegierad ställning, i det de utan att
äventyra tvångsförsäljning kunde behålla egendomen längre än svenska
medborgare.

Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke även i och för sig en respittid av
två år är väl kort. Visserligen kan en tidrymd av två år förefalla som ett fullt
tillräckligt anstånd för den som sökt kringgå lagen, men denna synpunkt är
i själva verket icke av avgörande betydelse. Fråga är dock även om dem
som inropat fastighet i hopp att få lantbruksnämndens tillstånd att behålla
den eller nödgats ingripa för att skydda fastighetsägaren, inteckningshavare
eller andra rättsägare från förlust. Vad nu sist anförts kan åberopas som
stöd för att antingen generellt förlänga respittiden eller ock låta länsstyrelsen
medgiva speciellt anstånd även för andra än inteckningshavare.

En situation, varåt tillräcklig uppmärksamhet icke synes hava ägnats,
inträder, om den, som inropat en fastighet å exekutiv auktion, inom föreskriven
tid avyttrat en del av fastighetens areal men icke fastigheten i dess
helhet samt den sålunda verkställda äganderättsliga delningen icke motsvaras
av officiell fastighetsdelning. Så länge några egentliga inskränkningar
icke voro uppställda beträffande möjligheten att få till stånd dylik fastighetsdelning,
var det helt naturligt att endast den icke avyttrade delen av fastigheten
kunde bli föremål för förordnande om tvångsförsäljning. Men med
numera gällande jordpolitiska restriktioner i avseende å fastighetsbildning
kompliceras saken. Bekant är att stora olägenheter följa av den bristande
överensstämmelsen mellan den civilrättsliga giltigheten av arealförvärvet och
de regler som kunna innebära hinder mot att detta förvärv »legaliseras» genom
fastighetsbildning. Befinnes att sådant hinder föreligger, blir vanligen
enda nöjaktiga lösningen att genom återgång av överlåtelsen eller under vissa
omständigheter genom nya överlåtelser bringa äganderättsförhållandena att
ånyo stämma med den officiella fastighetsindelningen. En av förutsättningarna
för att denna utväg skall vara framkomlig är emellertid i allmänhet att
återstoden av fastigheten ännu är kvar i överlåtarens ägo eller kan återföras
dit. Enligt förevarande förslag vidtagen tvångsförsäljning av den icke avyttrade
fastighetsdelen skulle kunna stänga denna utväg. Olämpligt och för
allmänheten vilseledande är över huvud taget att länsstyrelse förordnar om
auktion å fastighetsdel, innan det utrönts att delen kan i laga ordning skiljas
från övrig del av fastigheten. Förslaget skulle emellertid kunna leda till att
sådant förordnande måste meddelas t. o. m. beträffande fastighetsdel, som
redan konstaterats icke kunna skiljas från annan, frivilligt såld del av fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

heten. Det är klart att utsikterna att få till stånd tvångsförsäljning till antagbart
bud i detta fall betydligt reduceras. Den med förordnandet avsedda fastighetsdelen
skulle väl i regel, om den icke kunde säljas till ägaren av den
andra delen, få efter ett par fruktlösa auktioner behållas av den, från vilken
tvängsavyttringen skolat ske. Äterginge därefter den frivilliga överlåtelsen,
skulle måhända nya utsiktslösa tvångsauktioner å denna överlåtelses föremål
behöva anställas och till sist hela fastigheten kvarbliva hos den, som
tidigare inropat densamma å den ursprungliga exekutiva auktionen.

Vad nu anförts har väl i väsentliga delar tillämplighet även beträffande
1916 och 1925 års lagar men skulle otvivelaktigt få vida större praktisk betydelse,
om förslaget upphöjdes till lag.

Spörsmålet om arealöverlåtelser såsom medel att fullgöra avyttringsskyldighet
har visst sammanhang med frågan, huruvida lantbruksnämnden bör
eller må vid tillståndsprövning taga hänsyn till möjligheterna att få till stånd
fastighetsbildning i enlighet med arealförvärv och sålunda inlåta sig på
bedömanden, som tillhöra de fastighetsbildande myndigheternas verksamhet.
Enär jordförvärvslagen icke rimligen kan förstås så, att tillstånd kan
vägras av vilken anledning som helst, samt lagen vid angivandet av skäl
till vägran icke berör fastighetsbildningsmöjligheterna, torde dessa här icke
kunna få inverka mer än på sin höjd mom den marginal för fri prövning,
som 3 § andra stycket medger i fall då vissa där angivna omständigheter
äro för handen. Lantbruksnämnden kan naturligtvis ej heller beräkna alla
slags hinder mot arealförvärvs »legalisering» genom fastighetsbildning, t. ex.
då fråga är om sammanläggning av delar av olika fastigheter, och uppenbarligen
kan ett av nämnden meddelat tillstånd ej bli bindande för prövningen
av fastighetsbildningsärendet. Även om man vid fråga, huruvida avyttringsskyldighet
enligt förslaget vore fullgjord, hade att räkna blott med avyttring
till personer, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet,
kunde alltså förberörda, av arealöverlåtelser orsakade komplikationer uppstå.
Härtill kommer att avyttringen kan ha skett till rättssubjekt, som ej
äro underkastade kontroll enligt förevarande lag, samt att »landsfiskalsintyg»
i förening med lagfartsansökan kan ersätta tillstånd till förvärvet.

Med hänsyn till det nu anförda må ifrågasättas huruvida icke, därest över
huvud i förevarande lag skall införas avyttringsskyldighet i fall som förslaget
avser, man bör meddela föreskrift av innebörd att vid förordnande
om tvångsförsäljning även frivilligt överlåtet område av fastigheten skall
inbegripas under förordnandet, såframt icke detta område avskilts genom
laga fastighetsbildning eller tillräcklig säkerhet vunnits för att sådant avskiljande
kan äga rum. Enahanda föreskrift torde då beträffande fall, som
avses i 1916 och 1925 års lagar, få där uppställas.

En bestämmelse av nu angivna innehåll borde måhända kompletteras med
ett stadgande att i förevarande hänseende såsom giltig avyttring av fastighet
ej heller, med mindre laga fastighetsdelning skett, godkändes överlåtelser,
som väl omfattade hela fastigheten men innebure att olika rättssubjekt
crhölle olika områden av densamma. Ha överlåtelserna ej »legali -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

serats» genom fastighetsbildning, är risken ju stor att flera eller färre av dem
småningom, kanske med långa tidsintervaller, bringas till återgång.

Regler av det nu ifrågasatta innehållet skulle emellertid ur flera synpunkter
vara betänkliga. Deras verkningar äro svåra att i allo överblicka.
Tydligt är att det vore föga tillfredsställande, om lantbruksnämnden, sedan
den genom sitt tillstånd till förvärv av större eller mindre delar av en fastighet
godkänt fång till dessa områden, skulle behöva begära förordnande
att fastigheten, inklusive dessa områden, skulle tvångsförsäljas å auktion.
För dem, som sålunda förlorade sina med nämndens tillstånd förvärvade
egendomar, skulle det säkerligen vara svårt att uppfatta lagreglerna och lagtiliämpningen
såsom förnuftiga, helst om de godkända förvärven tillhopa
omfattat hela fastigheten och frågan om deras »legalisering» genom fastighetsbildning
ännu ej avgjorts. Reglerna torde knappast kunna göras ovillkorliga,
och om tillstånd som meddelats av nämnden icke skulle utgöra
skydd ens mot att nämnden själv inskrede för att få tvångsförsäljning till
stånd, borde det åtminstone åligga nämnden att vid meddelande av tillståndet
erinra om den risk för dylik försäljning som lorelåge av anledning,
varom nu är fråga.

De invecklade problem, varåt arealöverlåtelser kunna ge upphov i förevarande
sammanhang, torde tarva grundligare utredning och måste, innan
sådan presterats, ytterligare öka betänkligheterna mot att i enlighet med
förslaget söka nå dess syften genom ett system med avyttringsskyldighet.

Från 1916 och 1925 års lagar har hämtats förebild till den i förslaget
upptagna bestämmelsen att erinran om avyttringsskyldigheten och påföljden
av dess försummande skall intagas i det köpebrev, som utfärdas med
anledning av den exekutiva auktionen. Dylik erinran får sin egentliga betydelse
som en påminnelse för inroparen om vad lagen stadgar i ämnet. Emellertid
synes vara av lika stor eller större vikt att upplysning om förhållandena
i fråga meddelas dem, som efter auktionen inlåta sig med köparen i
affärer rörande fastigheten. Det torde vara vanligt att man vid sådana affärer
huvudsakligen litar till lagfarten, när man vill försäkra sig om att den,
som handlar som ägare av fastigheten, har ovillkorlig rätt till densamma.
Enligt 11 § lagfartsförordningen skall ock i lagfartsbevis anmärkas vissa villkor,
med vilka äganderätten kan vara behäftad. Framginge icke av lagfartsoch
äganderättsbevis, att avyttringsskyldighet föreligger, kan lätt inträffa
att fastighetsägarens medkontrahent förbiser risken härav och sålunda också
det äventyr denna skyldighet innebär för den rätt till fastigheten han själv
förvärvar genom avtalet, vare sig det är ägande-, nyttjande- eller annan rätt.
I fråga om äganderättsförvärv kommer här i betraktande bl. a. vad nyss anförts
om arealöverlåtelser ävensom att enligt förslaget den omständigheten,
att överlåtaren har avyttringsskyldighet, i vissa fall skulle medföra att förvärvaren
för att gardera sitt fång måste vinna lantbruksnämndens tillstånd
(respektive skaffa sig »landsfiskalsintyg» och söka lagfart), ehuru sådan åtgärd
eljest icke krävts. De förhållanden, varom enligt förslaget skulle erinras
i det med anledning av den exekutiva auktionen utfärdade köpebrevet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

torde således böra anmärkas även i lagfarts- och äganderättsbevis för inroparen.
Föreskreves detta för nu ifrågavarande fall, torde motsvarande föreskrift
böra meddelas beträffande liknande fall enligt andra lagar, som stadga
avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning; eventuellt kunde
gemensamma bestämmelser införas i lagfartsförordningen respektive kungörelsen
om gravations- och äganderättsbevis.

En dylik regel skulle föranleda uppkomsten av spörsmålet, huruvida underlåtenhet
att vid lagfart utsätta det med fånget förenade villkoret om avyttringsskyldighet
skulle innebära, att detta villkor förfölle. Dylikt resultat
skulle stå i tämligen god överensstämmelse med bestämmelsen i 2 § tredje
stycket rörande en i strid mot lagens regler meddelad lagfarts betydelse för
fångets giltighet. Och skulle man sålunda tillmäta materiellträttslig betydelse
åt frågan, huruvida den beviljade lagfarten vore »ren» eller förenad
med erinran om avyttringsskyldighet, torde även sådant tillstånd att behålla
å exekutiv auktion inropad egendom, som förslaget avser att införa,
böra i enlighet med grunderna för 6 § sista stycket kunna ersättas med
»landsfiskalsintyg», när fråga är om lagfart för inroparen. Om en eventuell
vidsträcktare användning av »landsfiskalsintyg» än enligt förslaget kommer
lagrådet att yttra sig under 6 §.

Enligt tredje stycket i 4 a § skola bestämmelserna i andra stycket ej äga
tillämpning, där inropet gjorts av riksbanken eller hypoteksförening eller avvikande
föreskrift är meddelad i annan författning. Att undantag sålunda
för vissa fall göras från den föreslagna avyttringsskyldigbeten enligt jordförvärvslagen
beror, såvitt angår vissa inropare, på att dessa icke ansetts
böra underkastas någon avyttringsskyldighet, beträffande andra inropare
åter på att avyttringsskyldighet redan finnes föreskriven i andra författningar.
Undantagsbestämmelsen lärer, såvitt angår de senare fallen, åsyfta
dels 1916 och 1925 års lagar, dels ock 45 § lagen om bankrörelse, 30 § lagen
om sparbanker samt 36 och 60 §§ förordningen om jordbrukets kreditkassor.
Det förtjänar påpekas, att sparbanker och i vissa fall bankbolag och jordbrukets
kreditkassor enligt nyss citerade författningsrum äga till skyddande
av fordran på offentlig auktion inköpa fast egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt. Förslagets mening lärer vara, att de likväl icke skola
äga ropa på tvångsauktion enligt 4 b §; men denna mening framstår ej tillräckligt
tydligt mot bakgrunden av de andra stadgandena. Emellertid kunna
sakliga skäl åberopas för att tillerkänna riksbanken, hypoteksföreningar,
bankbolag, sparbanker och jordbrukets kreditkassor rätt att ropa jämväl
på tvångsauktion enligt 4 b §. Här må blott framhållas, att den fordran,
varom fråga är, kan ha tillkommit först efter en auktion enligt 4 a §. Beträffande
de nu nämnda rättssubjekten finnas alltså skäl att utsträcka deras
undantagsställning till att gälla även 4 b § och således uttryckligen undantaga
dem även i sistnämnda paragraf. Vad åter angår de rättssubjekt som
avses i 1916 och 1925 års lagar, kan det ifrågasättas, huruvida de överhuvud
böra undantagas från de föreslagna reglerna om avyttringsskyldighet.
Visserligen stadgas avyttringsskyldighet också i 1916 och 1925 års lagar, men

5 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 21.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

reglerna äro där, såsom redan framhållits, i olika hänseenden mindre stränga.
Om exempelvis fastigheten på den exekutiva auktionen inropats av en utlänning
eller ett bolag, skulle blott inroparen bliva förhindrad att ropa på en
följande tvångsauktion enligt 1916 års eller 1925 års lag samt måhända därefter
en ytterligare tvångsauktion, nämligen enligt 4 b § i förslaget, bliva
erforderlig. Förutom det otympliga i ett arrangemang med dylika serier av
tvångsauktioner, är att märka, att sålunda förslagets regler skulle leda till att
utlänningar och bolag även i nu förevarande hänseende gynnades framför
svenska medborgare.

Från 1916 och 1925 års lagar har i den föreslagna 4 b § upptagits föreskriften,
att vid tvångsauktionen skall så anses samt med ärendet i tillämpliga
delar så förfaras, som om fastigheten blivit utmätt för fordran med
bästa förmånsrätt i fastigheten. I 1916 och 1925 års lagar tillägges i detta
sammanhang »och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran
sådant bestrider». Då någon saklig olikhet icke lärer vara åsyftad, synes
samma tillägg böra göras jämväl i förslaget eller ock, om en sådan föreskrift
kan anses obehövlig — vilket dock knappast är fallet — borttagas
ur de nämnda lagarna. En mera väsentlig skillnad mellan förslaget och
dessa lagar är, att den förstnämnda föreskriften enligt 1916 och 1925 års
lagar är avgörande för frågan vilket lägsta bud som må antagas vid auktionen,
medan enligt förslaget försäljning ej må ske för lägre pris än som
motsvarar det värde vartill fastigheten uppskattats av utmätningsmannen.
I detta sammanhang må framhållas, att förslagets tekniska utformning i 4 b §
näppeligen kan anses i allo tillfredsställande. I sådant hänseende kan exempelvis
anföras följande. Meningen lärer vara, att fastigheten, om den blir såld
på auktionen, icke vidare skall häfta för intecknad gäld. Detta torde emellertid
böra uttryckas på annat sätt än i förslaget skett genom talet om fordran
med bästa förmånsrätt. Lägsta budet skulle nämligen likväl bli beloppet
av det av utmätningsmanen åsatta värdet, och på detta belopp skulle alltså
uttrycket lägsta budet åtminstone i 23 § inteckningsförordningen vid dess
tillämpning å auktioner av nu förevarande slag komma att, efter ordalydelsen,
syfta.

Vidare må särskilt framhållas att med förslagets utformning detsamma
torde medföra komplikationer i sådana fall, då gemensamma inteckningar
föreligga, något som av remissprotokollet att döma icke under ärendets utredning
närmare övervägts.

Den föreslagna bestämmelsen, att kostnad i samband med auktion som ej
lett till försäljning skall gäldas av lantbruksnämnden, synes böra omformuleras
så, att kostnaden förklaras skola gäldas av allmänna medel.

Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

I sista stycket av 4 a § stadgas, att i fråga om meddelande av tillstånd
enligt denna paragraf att behålla fastighet vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning. Det kan ifrågasättas att utsträcka denna
bestämmelses räckvidd även till 4 b §. Om försäljning ej kommer till stånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

vid sådan auktion, som avses i första stycket av 4 b §, kan tydligen i stället
iör ny tvångsauktion komma till stånd frivillig avyttring, som grundar ett
giltigt fång. Likaså torde den som inropat fastigheten på den exekutiva
auktionen även efter en tvångsauktion, som ej lett till försäljning, kunna
erhålla lantbruksnämndens tillstånd att behålla fastigheten. Den enligt förslaget
i sista stycket av 4 a § upptagna bestämmelsen synes därför lämpligen
kunna erhålla den avfattningen, att i fråga om meddelande av tillstånd
att behålla fastighet vad i 3 och 4 §§ är stadgat om tillstånd att förvärva
fastighet skall äga motsvarande tillämpning.

Justitierådet Geijer:

Förslagets avfattning föranleder enligt min mening icke den tolkningen
att, sedan två år förflutit från det att den exekutiva auktionen vann laga
kraft, tillstånd att behålla fastigheten skulle kunna meddelas med verkan
att länsstyrelsen vore förhindrad att enligt 4 a eller 4 b § förordna om tvångsauktion.
Ännu mindre torde förslaget kunna läsas så att en avyttring, som
sker efter utgången av föreskriven tid, skulle ha sådan verkan. Det nu sagda
lramträder särskilt tydligt vid en jämförelse med motsvarande stadgande i
1925 års lag. I den mån man åsyftar en sådan mjukare tillämpning, som
nyss nämnts och till stöd för vilken goda sakliga skäl kunna åberopas, synes
därför en omredigering av förslaget erforderlig.

5 och 6 §§.

Lagrådet:

De föreslagna ändringarna i 5 och 6 §§ äro föranledda av vad som föreslagits
i 4a och 4b §§ och böra alltså ej genomföras, om sistnämnda paragrafer
ej införas i lagen. För den händelse åter förslaget antages i fråga om
de exekutiva förvärven, må beträffande 6 § erinras följande.

Enligt förslaget skulle s. k. landsfiskalsintyg varken befria från avyttringsskyldighet
efter inrop på exekutiv auktion eller berättiga till inrop på
tvångsauktion, utan skulle i dessa fall fordras lantbruksnämndens tillstånd
att behålla respektive förvärva fastigheten. Att »landsfiskalsintyg» ej skulle
iå gälla i alla tall, då sådant intyg kan anskaffas, har ej motiverats i vidare
mån än att departementschefen i anledning därav, att hovrätten för Nedre
Norrland förordat att även den som kunde förete dylikt intyg skulle få
ropa på tvångsauktion, förklarat att det knappast kunde anses erforderligt
att för de jämförelsevis sällsynta tvångsauktionsfallen meddela föreskrifter
om ett intygsförfarande. Förvärv på exekutiv auktion och tvångsauktion
måste väl i jämförelse med andra förvärv bliva tämligen sällsynta, men
detta kan ej utgöra tillräcklig anledning att från intygsförfarandets tilllämpningsområde
undantaga dessa förvärv. Att det skulle innebära påtagliga
fördelar, om »landsfiskalsintyg» även i fråga om dem finge komma till användning,
synes otvivelaktigt. Det kan knappast vara mindre angeläget i
dessa fall än i fråga om andra fastighetsförvärv, att den kontroll som åsyftas
ej för den lojale spekulanten medför större besvär och kostnad än som

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

är nödigt. Och understundom skulle kravet på lantbruksnämndens tillstånd
komma att framstå som synnerligen olägligt eller som oskäligt betungande.
Som exempel må anföras, att någon, som reflekterar på att inropa en fastighet
på exekutiv auktion men ej vill förvärva fastigheten med mindre han
får säkerhet för att han får behålla den, ej bestämmer sig för att ropa förrän
på ett så sent stadium, att han visserligen skulle hinna att skaffa sig
ett »landsfiskalsintyg» men däremot ej hinner få lantbruksnämndens tillstånd.
Vid försäljning på tvångsauktion kan förhållandet vara enahanda.
Om »landsfiskalsintyg» ej får åberopas, skulle detta således kunna medföra
att spekulantkretsen bleve ännu mera begränsad än eljest skulle blivit
fallet. Vidare kan spekulanten före auktionen ha förhandlat med fastighetens
ägare om köp av fastigheten och i samband därmed ha skaffat sig
»landsfiskalsintyg».

Ytterligare må framhållas, att redan den olikformighet, som skulle komma
att ligga däri, att »landsfiskalsintyg» ej skulle ha samma verkan inom
hela det område, där dylika intyg över huvud kunna ifrågakomma, utan
skulle gälla i fråga om somliga förvärv men ej i fråga om andra, skulle
innebära en nackdel. Allmänheten skulle nämligen lätt få den felaktiga
föreställningen, att intygen gällde i fråga om alla förvärven, och denna missuppfattning
skulle kunna få allvarliga ekonomiska konsekvenser. Så kunde
t. ex. den, som inropat en fastighet på exekutiv auktion i tron att ett av
honom anskaffat »landsfiskalsintyg» skulle trygga hans förvärv, råka ut
för fataliteten, att lantbruksnämnden sedermera vägrade honom tillstånd
att behålla fastigheten.

På grund av det anförda förordas att även i fråga om rätt att behålla fastighet
som inropats på exekutiv auktion och rätt att ropa på tvångsauktion
skall gälla, att lantbruksnämndens tillstånd ej skall erfordras, om »landsfiskalsintyg»
företes. I fråga om förvärv på exekutiv auktion synes intyget
böra företes i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader
från det fånget skedde. I fråga om förvärv på tvångsauktion måste intyget
tydligen företes vid auktionen.

Vad lagrådet nu anfört torde, om förslaget i sina huvuddrag vidhålles,
böra föranleda dels sådan ändring av stadgandet i 4 b § angående kretsen av
dem, till vilka försäljning må ske vid tvångsauldionen, att kretsen i fråga
om fastighet med jordbruk kommer att omfatta jämväl den som vid auktionen
förebringar utredning, varom förmäles i 6 § tredje stycket, dels ock ett
tillägg till nämnda stycke, innebärande att tillstånd enligt lagen att behålla
fastighet ej skall vara erforderligt, om utredning som nyss sagts förebringas
i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget
skedde.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande anhörigas förvärv lärer avses att, när fastighet genom frivillig
avyttring eller tvångsauktion övergår från avyttringsskyldig person till någon
av hans ifrågavarande anhöriga, deras fång skall på vanligt sätt vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

underkastat kontrollen. Men den föreslagna ändringen i 6 § skulle kunna
tolkas så, att om vid exekutiv auktion inroparen vore en nära anhörig till
den dittillsvarande ägaren, inroparen likväl skulle ha avyttringsskyldighet
enligt 4 a §. Såsom en »fråga om avyttring, som sägs i 4 a §», kan betecknas
fråga huruvida avyttringsskyldighet föreligger lika väl eller snarare än fråga
på vad sätt den skall fullgöras, helst som 4 a § uttryckligen reglerar endast
den förra frågan. Ett förtydligande av lagtexten i nu nämnda hänseenden
synes önskligt.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Enligt förslaget skulle ändringarna i lagen träda i kraft den 1 juli 1950
men, såsom redan påpekats, lärer proposition i ämnet icke komma att föreläggas
innevarande års riksdag. Om förslaget skulle antagas, torde alltså
tiden för ikraftträdandet få ändras.

Beträffande frågan om att tillämpa de föreslagna reglerna om exekutiva
förvärv även efter det jordförvärvslagen i övrigt trätt ur kraft, i fall då
exekutiv auktion skett dessförinnan, hänvisas till vad inledningsvis anförts.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

2 §.

Lagrådet:

Med det i andra stycket förekommande uttrycket »eller inlöses fastigheten
jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt» avsågs vid tillkomsten av
1947 års lag, enligt vad motiven utvisa, det fallet att kronans förköpsrätt
kolliderade med arrendators, i det att även arrendatorn ville, under åberopande
av sin ovillkorliga förträdesrätt, jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt
lösa till sig fastigheten. Särskilt med den ändring av paragrafen,
som nu föreslagits, synes uttrycket icke komma att svara mot vad som
åsyftas och skulle möjligen kunna leda tanken i den riktningen, att om
kronan, efter det att fastigheten sålts till annan än arrendatorn, förlorar
sin talan mot köparen och arrendatorn inlöser fastigheten, fallet vore att
bedöma så, att kronan under de i förslaget angivna förutsättningarna ägde
i sin ordning lösa till sig fastigheten från arrendatorn. Lagrådet förordar
därför att uttrycket jämkas till överensstämmelse med vad som är
meningen.

De fall, då enligt förslaget arrendators köp eller förköpsrätt skulle vika
för kronans förköpsrätt, anges med uttrycket att arrendatorn är ägare av
annan bärkraftig brukningsdel eller eljest uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå. Det förefaller således som om man tillmätt avgörande betydelse
åt frågan av vilken anledning arrendatorn besitter fastigheten. Att i
dylikt sammanhang tala om anledning till besittningen är väl icke något

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

för den jordpolitiska lagstiftningen nytt men måste dock anses oegentligt
och missvisande. Anledningen till besittningen är ju närmast vederbörandes
rätt till fastigheten, här alltså arrenderätten, och man föranledes därför
till antagande att med uttrycket i stället avsetts anledningen till att han
skaffat sig denna rätt, eventuellt att han icke begagnat tillfällen att avhända
sig densamma. Vad som åsyftas torde emellertid egentligen vara
frågan, huruvida han bereder sig (eller söker bereda sig) sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket å det arrenderade området.

Formuleringen ger vid handen att det, så snart arrendatorn är ägare av
annan bärkraftig brukningsdel, måste anses uppenbart, att han »besitter»
den arrenderade fastigheten »av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket därå». Ett dylikt antagande vore dock
felaktigt. Det är naturligtvis ingalunda uteslutet att den, som äger ett bärkraftigt
jordbruk, skaffar sig sin huvudsakliga utkomst av arrende av annat
sådant. Meningen lärer dock vara, att även i dylikt fall kronan skall
kunna göra förköpsrätt gällande. Ordet »eljest» blir då missvisande och
bör utgå ur lagtexten.

Om det alltså kan antagas, att vad man med förslaget i förevarande del
velat utsäga är att arrendatorns intresse av att förvärva den arrenderade
fastigheten skall vika för kronans förköpsrätt, dels om arrendatorn äger
annan bärkraftig brukningsdel, dels ock om han uppenbarligen bereder sig
(eller söker bereda sig) sin huvudsakliga utkomst annorledes än av jordbruket
å den arrenderade fastigheten, måste dock ifrågasättas huruvida en
sådan regel skulle stämma med grunderna för förslaget. Motiven äro visserligen
mycket knapphändiga härutinnan, men av vad där sägs synes framgå,
att man ansett det böra ytterst ankomma på huruvida arrendatorn har
»behov av marken för sin försörjning». Det vore förvisso oriktigt att utgå
från att denna fråga måste besvaras nekande, så snart han äger annan bärkraftig
brukningsdel. Att en brukningsdel är bärkraftig innebär ju ingalunda
alltid att ägaren kan skaffa sig sin bärgning därav. Annan kan t. ex.
ha sådan rätt till fastigheten, att avkastningen för längre tid är helt eller
delvis undandragen ägaren, såsom om fastigheten är högt intecknad eller
om den är utarrenderad mot låg arrendesumma eller om nyttj anderätten
enligt testamente tillkommer annan än ägaren. För frågan om den arrenderade
jordens behövlighet för arrendatorns försörjning är ej heller avgörande,
huruvida det är större eller mindre del av hans utkomst, som
hämtas av detta jordbruk. Om han får sin huvudsakliga utkomst därifrån
kan han dock ha tillräckliga inkomster annorledes, och där det endast är
en mindre del av inkomsten, som här fly ter från det arrenderade jordbruket,
kan detta tillskott likväl vara väsentligt för att han skall vinna sin
bärgning.

6 §.

Lagrådet:

Om lantbruksnämnden och arrendatorn bägge vilja föra talan om förköp,
är det tydligen av vikt att målen handläggas och avgöras i ett sammanhang.
Preklusionsbestämmelserna angående dylik talan erbjuda icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

säkerhet för att så alltid kommer att ske. Särskilt med hänsyn till att tiden,
inom vilken talan skall väckas, kan bli beroende av huruvida och vid
vilken tidpunkt köparen anmäler sitt fånig för den förköpsberättigade,
kan i saknad av särskild föreskrift angående målens behandling dom angående
endera pretendentens talan tänkas komma att föreligga före utgången
av den tid, inom vilken den andre har att instämma sin talan. På
grund av det anförda synes i vardera lagen om förköpsrätt böra upptagas
en föreskrift av innebörd att, om såväl lantbruksnämnden som arrendatorn
för talan om förköp, målen skola handläggas i en rättegång. Av en
sådan föreskrift torde utan vidare framgå att, om ej under förberedelsen
av det först anhängiggjorda målet visas, att kärandens eventuelle konkurrent
förklarat sig ej vilja utöva förköpsrätt eller gått förlustig befogenheten
att göra förköpsrätten gällande, målet ej må utsättas till huvudförhandling
förrän preklusionstiden för den andres talan utgått eller talan dessförinnan
blivit av honom instämd. Av rättegångsbalkens regler lärer följa att,
om målen förklaras skola handläggas i en rättegång, de också skola — frånsett
naturligtvis det fall att hinder föreligger för saklig prövning av något
av anspråken — avgöras i ett sammanhang. I nu förevarande lag synes en
föreskrift av ovan angivna innebörd lämpligen kunna upptagas i det föreslagna
andra stycket i 6 §.

U §.

Lagrådet:

Genom de föreslagna ändringarna i denna paragraf skulle andra stycket
få den lydelse, det hade i det för 1947 års riksdag framlagda förslaget till
lag om kronans förköpsrätt. Enligt motiven till nämnda lagförslag skall
frågan, huruvida fastigheten är behövlig för rationaliseringsändamål, icke
höra till domstols prövning utan endast prövas i administrativ väg. Att
lagen har denna innebörd kan ej anses självklart, särskilt med hänsyn till
det sätt, på vilket reglerna för förköpsrättens inträde avfattats. Den avsedda
begränsningen av domstolsprövningens föremål i nu ifrågavarande
hänseende torde därför böra komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom
att i förevarande paragraf såsom ett sista stycke upptages ett stadgande av
innehåll, att i tvist om förköp domstolen ej må ingå i bedömande huruvida
fastigheten är behövlig för ändamål som avses i 1 §.

Huruvida förhandenvaron av de förutsättningar, under vilka enligt 2 §
i remitterade förslaget kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, avses
skola prövas av domstol eller meningen är, att också denna prövning
skall ske allenast i administrativ ordning, utsäges ej i lagtexten. Ej heller
finns något uttalande därom i motiven. Övervägande skäl tala för det förra
alternativet. Om förslaget innebär att arrendatorerna utom i de särskilt
angivna undantagsfallen skola vara helt och fullt bibehållna vid den förköpsrätt,
som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning, torde näppeligen
kunna ifrågakomma att vid konkurrens mellan dem och kronan
låta de organ, som handha utövandet av kronans förköpsrätt, själva avgöra,
om dylikt undantagsfall föreligger. Vidare må framhållas, att här

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

icke, såsom när det gäller fastighets behövlighet för rationaliseringsändamål,
kan bli fråga om avvägningsspörsmål, som svårligen kunna lösas av
andra än de organ, som ha att besluta om rationaliseringsverksamheten.
Det gäller att konstatera huruvida vissa förhållanden av faktisk natur föreligga
eller ej. Dessa förhållanden äro av den art, att liknande frågor
kunna möta vid prövning huruvida den sociala arrendelagstiftningen är
tillämplig. Prövningen kan därför jämställas med den på domstol ankommande
bedömningen huruvida hinder för utövande av förköpsrätt möter
med hänsyn till köparens person eller fångets beskaffenhet. I själva verket
äro skälen för att förevarande frågor böra prövas av domstol så starka, att
annat knappast synes kunna ifrågasättas. Om i lagen, såsom ovan förordats,
intages en bestämmelse, som från domstols bedömande uttryckligen
undantager viss annan fråga, lärer av denna föreskrift med tillräcklig tydlighet
komma att framgå, att nu förevarande prövning icke skall vara undandragen
domstolarna.

Av vissa uttalanden i motiven till 1947 års förslag kan det förefalla som
om meningen varit, att överklagandet av lantbruksnämndens beslut, att
kronans förköpsrätt skall begagnas, ej skall kunna medföra omprövning
av annan fråga än den, huruvida det ur synpunkten av fastighetens behövlighet
för rationaliseringsändamål är befogat att taga fastigheten i anspråk.
Huruvida det med hänsyn till andra omständigheter, t. ex. den att fastigheten
under lång tid innehafts av köparens eller arrendatorns släkt, kan
anses lämpligt att begagna förköpsrätten eller ej, skulle ej kunna komma
under vidare bedömande. En sådan uppfattning synes ock ligga till grund
för undantagsbestämmelsen i styckets senare del. Beträffande arrendatorns
klagorätt måste avfattningen anses i stället inbjuda till den tolkningen,
att arrendatorn i motsats till köparen skulle kunna få beslutet om
förköpsrättens begagnande prövat med hänsyn till alla omständigheter, som
bort inverka därå. En dylik skillnad mellan köpares och arrendators klagorätt
vore dock knappast rimlig. Det kan för övrigt hända att arrendatorn
är köpare. Lagrådet finner det mindre välbetänkt att över huvud taget begränsa
klagorätten på nyss angivet sätt. Vidare framstår det som oegentligt
att ett beslut, varigenom fastigheten förklaras vara behövlig för rationaliseringsändamål,
skall oavsett ändrade förhållanden vara bindande viss tid.
Frågan om fastighetens behövlighet för nämnda ändamål kan ju under tiden,
t. ex. genom att rätt till expropriation för stärkande av ofullständigt
jordbruk beviljas, komma i ett helt och hållet ändrat läge. På grund av det
anförda förordas att den med ordet »dock» inledda meningen får utgå.

Slutligen må framhållas att, om vad ovan anmärkts blir iakttaget, bestämmelsen
i sista stycket torde vara obehövlig och därför kunna utgå.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Liksom beträffande förslaget till ändring i jordförvärvslagen anmärkes,
att tiden för ikraftträdandet torde behöva ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den
22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört under 6 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen om kronans förköpsrätt förordas, att i 4 § i förevarande
lag såsom ett andra stycke upptages en föreskrift att, om jämväl
lantbruksnämnden för talan om förköp, målen skola handläggas i en rättegång.

2 §.

Lagrådet:

Med uttrycket »eller inlöses fastigheten jämlikt lagen om kronans förköpsrätt»
avses, enligt vad motiven utvisa, att ange de fall, då arrendators
förköpsrätt kolliderar med kronans förköpsrätt och denna jämlikt lagen om
kronans förköpsrätt skall äga företräde. Uttrycket avses således skola ha
en i viss mån annan innebörd än den som enligt ändringsförslaget beträffande
lagen om kronans förköpsrätt måste antagas vara åsyftad med motsvarande
uttryck i dess 2 § men svarar icke heller här på ett otvetydigt
sätt mot vad som är meningen. Emellertid synes nu förevarande lag ej böra
upptaga någon självständig regel för de ifrågavarande fallen utan beträffande
dem allenast hänvisa till lagen om kronans förköpsrätt.

I övrigt hänvisas till vad lagrådet anfört under 2 § i ändringsförslaget beträffande
lagen om kronans förköpsrätt.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Liksom beträffande de övriga förslagen anmärkes, att tiden för ikraftträdandet
torde behöva ändras.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 december 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 maj
1950 avgivna yttrande över de den 17 mars 1950 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 19b8 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19b7 (nr 32b) om kronans
förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 19b3 (nr
88b) om arrendators förköpsrätt.

Föredraganden anför följande.

Förslaget till ändringar i jordförvärvslagen.

Lagrådets ledamöter ha funnit det i viss mån tveksamt, om sådana skentransaktioner,
mot vilka förslaget riktar sig, verkligen förekommit i så stor
utsträckning att ett ingripande måste anses påkallat.

Vidare har från lagrådets sida anmärkts att de nya bestämmelser som
föreslagits i fråga om förvärv på exekutiv auktion skulle medföra så betänkliga
olägenheter att de ej lämpligen borde genomföras.

Tre av ledamöterna ha därvidlag i främsta rummet uppehållit sig vid de
risker som kunde uppstå för den lojala fastighetskrediten. De ha anfört att
dessa risker väl i någon mån motverkades genom förslagets regel att tvångsförsäljning
ej finge ske under det pris, som åsatts fastigheten av vederbörande
utmätningsman, men att nämnda regel dock icke kunde anses innefatta
en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. Enligt deras mening vore
förslaget ägnat att medföra en icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena.
En dylik nedpressning av priserna borde icke genomföras inom ramen
för en provisorisk förbudslagstiftning som gällde blott för viss tid.

Jämväl den fjärde ledamoten har framhållit, att en utsträckning av den
jordpolitiska kontrollen till att omfatta även exekutiva förvärv torde kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

ma att mer eller mindre influera på fastighetsvärdena och fastighetskrediten,
samt uttalat att det icke kunde vara lämpligt att framtvinga ett prisfall
på jordbruksfastigheter genom en lag som måhända ej komme att förnyas,
när giltighetstiden utlöpte den 30 juni 1953. Den motvikt mot förlustrisker
för inteckningshavare m. fl., som innefattades i nyssnämnda regel om visst
minimipris vid tvångsförsäljning, borde enligt hans uppfattning icke tillmätas
större betydelse i jämförelse med de begränsningar av spekulantkretsen
som föreskrivits i förslaget. För övrigt lede hela systemet med avyttringsskyldighet
av betänkliga brister som i förevarande fall knappast uppvägdes
av fördelarna. Bl. a. vore att märka att det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter
— förvärv för att göra vinst på kort tid -—- icke kunde i
någon högre grad hämmas genom ett dylikt system.

Härjämte ha samtliga ledamöter anmärkt, att bestämmelserna om avyttringsskyldighet
kunde kringgås genom att man kort innan fristen utlöpte
arrangerade en ny exekutiv auktion. Även med hänsyn till begränsningen
av jordförvärvslagens giltighetstid syntes det föga antagligt att nämnda bestämmelser
skulle få önskad effekt. Då enligt förslaget minst två år skulle
förflyta innan tvångsförsäljning efter inrop på exekutiv auktion finge ske,
vore det nämligen osannolikt att något större antal inropare kunde komma
att hotas av dylik tvångsförsäljning före den dag då hela lagen enligt sin lydelse
skulle upphöra att gälla.

Även förslaget att lägga förvärv genom gåva under tillståndstvång har
avstyrkts av lagrådets samtliga ledamöter. Som skäl härför har i främsta
rummet anförts, att det vore ett vida allvarligare ingrepp i den enskildes
rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att verkställa ett
köp eller ett byte.

Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet gåvo erfarenheterna redan
då vid handen, att tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner
fått jämförelsevis stor utbredning. Sedan dess ha ytterligare fall av dylika
auktioner kommit till min kännedom, och intet antyder att någon minskning
av deras antal skulle vara att vänta för framtiden. Även illojala överlåtelser
i gåvoform ha, enligt vad lantbruksnämnderna kunnat konstatera,
under det senaste året förekommit vid åtskilliga tillfällen. Jag vidhåller
därför min åsikt att tiden nu är inne för en skärpning av lagstiftningen.

Med anledning av den kritik som från lagrådets sida riktats mot förslaget
i vad det avser förvärv på exekutiv auktion vill jag framhålla, att det
ända från början varit förutsatt att frågan om behandlingen av dylika förvärv
skulle upptagas till förnyat övervägande, om det visade sig alt den fria
inropsrätten föranledde missförhållanden. Statsmakterna ha sålunda redan
intagit den ståndpunkten att något avgörande hinder mot att göra jordförvärvslagcn
tillämplig på exekutiva förvärv icke föreligger på den grund att
lagens giltighetstid är begränsad. För övrigt torde farhågorna att förslaget
skulle komma att leda till en allmän sänkning av priserna på jordbruksfastigheter
knappast vara befogade. Prisläget på fastighetsmarknaden torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

icke i någon högre grad påverkas av de försäljningssummor som uppnås vid
exekutiva auktioner. Även vad lagrådet anfört om riskerna för lojala kreditgivare
m. fl. synes mig överdrivet. Redan för närvarande måste ju en inteckningshavare,
som inropar en fastighet på exekutiv auktion och sedermera
vill avyttra den, räkna med att försäljning kan ske endast till någon
som kan godkännas enligt jordförvärvslagen. Praktiskt taget alla sådana
personer skola enligt förslaget kunna uppträda som köpare även vid tvångsförsäljning,
och konkurrensen bör därför i allmänhet kunna bli tillräckligt
stor för att ett skäligt pris skall uppnås. Den särskilda säkerhetsregeln att
försäljning ej må ske till lägre pris än det som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens
värdering torde följaktligen ej behöva tillämpas annat än i
undantagsfall. Värdet av denna regel kan naturligtvis bedömas olika, men
för min del anser jag den vara ägnad att bereda ett så tillfredsställande
skydd som rimligen kan begäras. Jag förutsätter därvid att utmätningsmannen
vid sin uppskattning skall söka fastställa värdet så, att det motsvarar
vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning. Vid remissen till lagrådet
har jag anfört att utmätningsmannen i fall varom nu är fråga alltid
syntes böra samråda med lantbruksnämnden och att föreskrifter om sådant
samråd borde meddelas i administrativ ordning. En av lagrådets ledamöter
har yttrat att det med hänsyn till lantbruksnämndens ställning icke kunde
vara lämpligt att den finge utöva något inflytande på värderingen. Denna
åsikt kan jag icke dela. Lantbruksnämnderna få genom sin verksamhet en
god överblick över fastighetsmarknaden i orten och böra därför kunna lämna
utmätningsmannen en värdefull hjälp. Någon fara för att nämnderna därvid
skulle låta sig påverkas av obehöriga hänsyn torde icke vara för handen.

Såsom sistnämnde ledamot framhållit kan mot det föreslagna systemet
med avyttringsskyldighet invändas, att det icke förhindrar att jordbruksfastigheter
åtminstone under kortare tider kunna komma att ägas av olämpliga
personer. Det är också riktigt att avyttringsskyldigheten kan kringgås
genom att före respittidens utgång arrangera en ny exekutiv auktion. Den
omständigheten att förslaget icke fullständigt tillgodoser de jordpolitiska
önskemålen synes mig emellertid icke böra få undanskymma de fördelar
som kunna vinnas med detsamma.

Vad slutligen beträffar invändningen att bestämmelserna om avyttringsskyldighet
måste befaras bli ineffektiva, enär illojala förvärvare kunde räkna
med att jordförvärvslagen skulle ha upphört att gälla innan förordnande
om tvångsförsäljning hunnit meddelas, vill jag — utan att ingå på frågan om
lagens fortsatta bestånd — som min mening uttala, att redan möjligheten
av att avyttringsskyldigheten kommer att fortvara torde medföra, att skentransaktioner
av det slag som hittills förekommit komma att förlora det
mesta av sin lockelse.

På grund av vad sålunda anförts och då någon från alla synpunkter lämpligare
utväg att komma till rätta med de arrangerade exekutiva auktionerna
icke torde stå att finna, anser jag övervägande skäl tala för att förslaget
i denna del bör genomföras.

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 24.

Jämväl vad angår frågan om införande av tillståndstvång för förvärv genom
gåva vidhåller jag den ståndpunkt jag tidigare intagit. De principiella
betänkligheter som från lagrådets sida anförts mot en sådan lagändring
synas mig icke böra erhålla avgörande betydelse. Jag erinrar att 1916 och
1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att förvärva fastighet in. in.
båda äro tillämpliga även på gåvoförvärv.

I andra hand har i lagrådsutlåtandet hemställts om jämkningar i förslaget
på flera punkter.

Sålunda har anförts att, om gåvoförvärven indroges under lagen, särskilda
regler borde meddelas angående tillståndsprövningen vid dylika förvärv,
så att inga andra gåvor förhindrades än sådana som skett i illojalt
syfte. Därigenom skulle emellertid enligt min uppfattning lantbruksnämnderna
komma att ställas inför alltför svåra och ömtåliga bedömningsfrågor.
Jag har därför icke ansett mig böra biträda nämnda hemställan. Tillräckliga
möjligheter att undvika stötande resultat vid prövning av gåvoförvärv
torde föreligga redan genom stadgandet i 3 § andra stycket att i där avsedda
fall förvärvstillstånd alltid må beviljas, om särskilt skäl därtill är
för handen.

I fråga om de exekutiva förvärven har lagrådet föreslagit, att inköpsrätt
vid tvångsauktion enligt 4 b § skall tillerkännas även banker, hypoteksföreningar
och jordbrukets kreditkassor. Detta önskemål har beaktats.

Vidare har lagrådet ansett att, beträffande fastighet med jordbruk, sådan
inropsrätt som nyss sagts borde medgivas också för en var som vid auktionen
kunde förete »landsfiskalsintyg». Vid remissen till lagrådet anförde jag,
att det knappast syntes erforderligt att meddela föreskrifter om ett intygsförfarande
vid tvångsauktioner, enär det i praktiken vore förenat med
föga mindre besvär att anskaffa ett intyg än att göra ansökan om tillstånd
hos lantbruksnämnden. Från jordpolitisk synpunkt är emellertid intet att
invända mot lagrådets förslag, och jag har därför ej velat motsätta mig
detsamma. Föreskrifter i ämnet ha upptagits i 6 § tredje stycket.

Ej heller har jag något att erinra mot att »landsfiskalsintyg» —- på sätt
lagrådet jämväl hemställt — får medföra befrielse från avyttringsskyldighet
efter inrop på exekutiv auktion, om det företes i samband med sökande
av lagfart inom tre månader från det fånget skedde. Även härom ha därför
bestämmelser intagits i 6 § tredje stycket.

Lagrådet har ytterligare anfört att anteckning om förefintligheten av
avyttringsskyldighet syntes böra göras i fastighctsboken samt i lagfartsoch
äganderättsbevis som utfärdades angående fastigheten. I samband därmed
har lagrådet ifrågasatt, om icke underlåtenhet att verkställa dylik anteckning
borde medföra att avyttringsskyldigheten förfölle. Lagrådet har
tillagt, att om dess nu ifrågavarande hemställan bifölles, motsvarande föreskrifter
syntes böra meddelas beträffande liknande fall enligt andra lagar
som stadgade avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Såsom lagrådet framhållit kan det i de fall, då avyttringsskyldighet enligt
4 a § är för handen, ur flera synpunkter vara av värde att upplysning
därom lämnas i äganderättsbevis och liknande handlingar. Jag har därför
låtit i nämnda paragraf införa ett stadgande, att anteckning om dylik skyldighet
skall göras i fastighetsboken när lagfart sökes, såframt det ej visas
att skyldigheten dåmera upphört. Föreskrifter om att sådan anteckning
skall verkställas även i äganderätts- och gravationsbevis torde böra meddelas
i administrativ ordning. Däremot föreligga enligt min mening icke
tillräckliga skäl för att låta avyttringsskyldighet förfalla, om den icke blivit
vederbörligen anmärkt i fastighetsboken. Ej heller finner jag det påkallat
att nu upptaga frågan om att införa bestämmelser i förevarande ämne
jämväl i andra lagar.

Lagrådet har också ifrågasatt om det verkligen vore lämpligt att — såsom
skett i det remitterade förslaget — göra undantag från reglerna om
avyttringsskyldighet i fråga om sådana rättssubjekt som avses i 1916 och
1925 års lagar. Visserligen stadgades avyttringsskyldighet jämväl i dessa
båda lagar, men bestämmelserna där vore i flera hänseenden mindre stränga,
och det kunde icke vara rimligt att bolag och utlänningar erhölle en mera
gynnad ställning än svenska medborgare. Om undantagsstadgandet i fråga
ansåges böra bibehållas, vore det enligt lagrådets mening i vart fall nödigt
att respittiden för avyttring enligt förevarande lag gåves samma längd
som i 1916 och 1925 års lagar, d. v. s. bestämdes till tre i stället för föreslagna
två år. Även andra omständigheter kunde för övrigt åberopas till
stöd för att förlänga fristen eller åtminstone låta länsstyrelsen få medgiva
anstånd jämväl för andra än inteckningshavare.

Vad lagrådet sålunda yttrat har icke givit mig anledning att föreslå någon
ändring i det remitterade förslaget. Vägande praktiska skäl tala uppenbarligen
för att frågan, huruvida ett bolag eller en utlänning skall få behålla
en fastighet som inropats på exekutiv auktion, icke skall behöva prövas
såväl av lantbruksnämnden som, ur delvis andra synpunkter, av Kungl.
Maj :t eller länsstyrelsen. Jag vidhåller därför min åsikt att de i förslaget
upptagna reglerna om avyttringsskyldighet icke böra gälla för de fall då
1916 eller 1925 års lag är tillämplig å fånget. Enligt min uppfattning måste
det också möta starka betänkligheter att för övriga fall medgiva längre
respittid än enligt förslaget. Snarare kunde det ifrågasättas att även i 1916
och 1925 års lagar begränsa fristen till två år. Detta spörsmål torde emellertid
ej behöva upptagas till övervägande innan ståndpunkt tagits till frågan
om jordförvärvslagens fortsatta bestånd.

Härutöver har lagrådet erinrat, att förslagets bestämmelser om avyttt
ringsskyldighet skilde sig från motsvarande stadganden i 1916 och 1925
års lagar även såtillvida, att denna skyldighet enligt förslaget skulle anses
fullgjord så snart en överlåtelse i laga ordning kommit till stånd, medan
det enligt 1916 och 1925 års lagar dessutom krävdes, att lagfart å överlåtelsen
blivit sökt. Lagrådet har ansett, att fordran på lagfartsansökan borde
uppställas jämväl i förevarande fall. Denna åsikt kan jag emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

icke biträda. Redan av bestämmelserna i 2 § jordförvärvslagen följer, att
en avyttring regelmässigt blir ogiltig och således ej kan åberopas för att
undgå tvångsförsäljning, om ej antingen tillstånd till förvärvet sökts hos
lantbruksnämnden inom tre månader från fånget eller ock lagfartsansökan
med stöd av »landsfiskalsintyg» gjorts inom samma tid. Någon risk
för att tvångsförsäljning skall kunna oskäligt uppehållas genom skentransaktioner
föreligger därför knappast. Med hänsyn härtill synes det mig icke
nödvändigt att kräva att en avyttring, för att kunna godtagas, skall hh
fullföljts genom lagfartsansökan. En sådan ansökan är ju förenad med
kostnader för stämpel m. in., och man kan icke bortse från möjligheten av
att dessa kostnader kunna bli onyttiga, om förvärvstillstånd ej hunnit sökas
på förhand och sedermera ingiven framställning om dylikt tillstånd
avslås. Lagrådet har erinrat om att förslaget, i likhet med 1916 och 1925
års lagar, innehåller en regel att förordnande om tvångsförsäljning skall
gå i verkställighet, även om det befinnes att vederbörande, när förordnandet
meddelades, redan avyttrat fastigheten. I samband därmed har lagrådet gjort
gällande, att nämnda regel i 1916 och 1925 års lagar endast vore avsedd
att ytterligare understryka, att hänsyn ej skulle tagas till frivilliga överlåtelser,
om vilka upplysning ej kunnat erhållas ur lagfartsprotokollet, men
att den däremot, om förslaget ej kompletterades med ett krav på lagfartsansökan,
där måste få den icke önskvärda innebörden att förordnande om
tvångsförsäljning skulle verkställas, även om det tillkommit utan att laga
förutsättningar därför förelegat. Med anledning härav vill jag framhålla,
att enligt förslaget försäljningsförordnande skall kunna meddelas endast
efter framställning av lantbruksnämnden. Uppenbarligen bör det därvid
åligga nämnden att visa, att erforderliga förutsättningar för tvångsförsäljning
äro för handen. I praktiken kommer detta att innebära att nämnden
tvingas att sätta sig i förbindelse med den avyttringsskyldige och höra
honom i saken, men häremot torde så mycket mindre vara något att invända,
som en sådan åtgärd tydligen ändock ej bör underlåtas innan ett
så allvarligt ingripande som en tvångsförsäljning påkallas. Den nyssnämnda
regeln att försäljningsförordnande skall gå i verkställighet även om det
befinnes att fastigheten, när förordnandet meddelades, redan blivit avyttrad,
har avseende endast på överlåtelse som skett efter respittidens utgång.

I detta sammanhang vill jag betona att förslaget icke ålägger lantbruksnämnden
någon skyldighet att begära tvångsförsäljning, så snart fristen
för frivillig avyttring gått till ända, utan endast ger nämnden en rätt därtill.
Nämnden äger sålunda taga hänsyn till en överlåtelse, som sker efter
utgången av denna frist, och den kan också lämna tillstånd att behålla
fastigheten utan hinder av alt ansökan därom göres först mer än två år
från det den exekutiva auktionen vann laga kraft. I överensstämmelse härmed
bör det också stå lantbruksnämnden fritt att återkalla en framställd
begäran om tvångsförsäljning, såframt efter dess avlåtandc en godtagbar
frivillig avyttring skett eller frågan om tillstånd att behålla fastigheten kommit
i ett nytt läge. Detta bör gälla även för den händelse förordnande om

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

tvångsförsäljning redan hunnit meddelas men ännu ej gått i verkställighet.
Till utmärkande härav har en ändring vidtagits i det inledande stadgandet
i 4 b §.

Med anledning av ett uttalande av en bland lagrådsledamöterna vill jag
vidare som min uppfattning framhålla, att för den händelse en avyttringsskyldig
fastighetsägare avlider, skyldigheten bör övergå på dödsboet och,
sedan skifte skett, på den arvinge eller testamentstagare som fastigheten
tillfaller. Självfallet är att denne därvid skall äga rätt att söka lantbruksnämndens
tillstånd att behålla fastigheten.

En annan fråga, som också upptagits till behandling i lagrådsutlåtandet,
är hur det skall förfaras, om någon, som är underkastad avyttringsskyldighet
efter inrop på exekutiv auktion, säljer en del av fastigheten men hinder
möter mot avstyckning av detta område. För min del förutsätter jag att i
dylika fall tvångsförsäljning av den del, som är kvar i inroparens ägo, icke
skall påkallas med mindre lantbruksnämnden först sökt att genom förhandlingar
få till stånd antingen en återgång av överlåtelsen eller ock sådan
jämkning i densamma att avstyckning kan äga rum. I praktiken torde förevarande
spörsmål icke komma att få någon större betydelse.

I fråga om den tekniska utformningen av förslaget har lagrådet förordat
att i 4 b § skulle — i anslutning till föreskriften att vid tvångsauktion skall
så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om fastigheten
blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten — tilläggas
ett stadgande om att försäljning skall ske, även om innehavaren av den
fordringen bestrider det. Dessutom har lagrådet anmärkt, att paragrafen
ej gåve klarhet om vad som skulle betraktas som lägsta budet samt att dess
utformning syntes kunna medföra komplikationer i sådana fall då gemensamma
inteckningar förelåge. På grund av vad sålunda anförts har omformulering
skett på vissa punkter.

Med den avfattning lagtexten därvid erhållit torde det tillräckligt tydligt
framgå att »lägsta budet» skall anses ligga omedelbart ovanför kostnaderna
för förfarandet. Om detta bud uppnås men den bjudna köpeskillingen understiger
det minimipris som framkommit vid utmätningsmannens värdering,
får situationen bedömas på samma sätt som då vid vanlig exekutiv
auktion täckning visserligen erhålles för en del av exekutionsfordringen
men försäljning ändock ej kommer till stånd därför att utmätningssökanden
bestrider det.

Slutligen har i lagrådsutlåtandet hemställts om formella jämkningar i
4 a § fjärde stycket och 4 b § sista stycket. Dessa önskemål ha beaktats.

Förslaget till ändringar i lagen om kronans förköpsrätt.

Mot detta förslag har lagrådet till en början anmärkt, att förutsättningarna
för att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators angivits på ett
sätt som icke syntes stämma med grunderna för den ifrågasatta lagändring -

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

en. Den omständigheten, att arrendatorn vore ägare till en annan, bärkraftig
brukningsdel eller att han finge sin huvudsakliga utkomst på annat sätt
än från jordbruket på den arrenderade fastigheten, hindrade nämligen icke
att han hade behov av sistnämnda fastighet för sin försörjning och därför
borde, framför kronan, äga rätt att lösa till sig den. Vad lagrådet i denna
del yttrat har dock icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring i den
föreslagna lagtexten. Jag förutsätter att lantbruksnämnderna vid tillämpningen
skola taga tillbörlig hänsyn till arrendatorernas berättigade intressen.

Vidare har lagrådet anfört, att det vid kollision mellan kronans och arrendators
anspråk på förköpsrätt syntes böra ankomma på domstolen att
pröva, huruvida stadgade förutsättningar för att kronans förköpsrätt skulle
gå före verkligen vore för handen. I samband därmed har lagrådet erinrat
att frågan, huruvida fastigheten vore behövlig för rationaliseringsändamål,
enligt motiven till lagen om kronans förköpsrätt icke skulle höra till domstols
bedömande utan endast prövas i administrativ väg. Lagrådet har ansett,
att denna begränsning av domstolsprövningens föremål lämpligen borde
komma till uttryck i lagtexten genom införande av ett särskilt stadgande
i ämnet. Om så skedde, koinme därav också att med tillräcklig tydlighet
framgå, att den prövning som föranleddes av det remitterade förslaget icke
skulle vara undandragen domstolarna.

För min del anser jag det uppenbart att det skall tillhöra domstolarnas
befogenhet att pröva, huruvida laga förutsättningar för att kronans förköpsrätt
skall äga företräde framför arrendators föreligga i det särskilda
fallet. Från denna synpunkt synes det mig därför icke påkallat att något
särskilt stadgande meddelas angående gränsdragningen mellan domstolarnas
och de administrativa myndigheternas kompetens i förköpsärenden. Det
torde ej heller av andra skäl vara behövligt att införa en uttrycklig bestämmelse
om att domstol ej äger ingå på frågan, huruvida vederbörande fastighet
är behövlig för rationaliseringsändamål. Denna grundsats lär nämligen
kunna anses vara allmänt erkänd. Lagrådets hemställan på förevarandc
punkt har därför ej föranlett någon ändring av förslaget.

I lagrådets utlåtande har också hemställts dels om en förtydligande jämkning
i förslagets 1 §, dels ock om ett tillägg till 6 § andra stycket av den
innebörden, all därest såväl kronan som arrendator för talan om förköpsrätt,
målen skola handläggas i en rättegång. Dessa önskemål ha iakttagits.

Slutligen har lagrådet upptagit ett spörsmål som icke står i omedelbart
samband med det remitterade förslaget. Enligt 4 § i lagen har ägare av jordbruksfastighet,
som överväger att sälja fastigheten och vill få reda på om
han bör räkna med att kronan därvid kan komma att utöva sin förköpsrätt,
möjlighet att vända sig till lantbruksnämnden med förfrågan, huruvida
fastigheten anses behövlig för rationaliseringsändamål. Därest en sådan
framställning göres, är nämnden skyldig att meddela beslut i frågan,
gällande för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden i dylikt beslut
förklarat alt behov av fastigheten icke föreligger, får kronans förköps 0

Bilumg till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

rätt ej göras gällande under den tid beslutet avser. Är beslutet av motsatt
innebörd, kan talan fullföljas till högre myndighet, men om det vinner
laga kraft medför det, enligt ett stadgande i 14 § andra stycket, den verkan
att, så länge det gäller, beslut av lantbruksnämnden att utöva förköpsrättcn
icke kan överklagas av vederbörande köpare. Lagrådet har nu hemställt
att nämnda stadgande om begränsning av köpares klagorätt måtte upphävas.
Till stöd härför har anförts bl. a. att spörsmålet om fastighetens behövlighet
för rationaliseringsändamål kunde ha kommit i ett helt nytt läge under
den tid som förflutit sedan säljaren gjorde sin förfrågan i saken. Enligt
min uppfattning kan denna synpunkt icke lämnas utan avseende. På
grund härav, och då även billighetsskäl tala för att köparen bör äga klagorätt
också i de fall som nu åsyftas, har jag i denna del ansett mig böra biträda
lagrådets hemställan. Lagrådet har anfört, att därest dess nu ifrågavarande
anmärkning iakttoges, även bestämmelsen i 14 § sista stycket syntes
kunna utgå. Då denna bestämmelse torde kunna vara till viss praktisk
nytta har jag emellertid låtit den kvarstå.

Förslaget om ändring i lagen om arrendators förköpsrätt.

Rörande detta lagförslag har lagrådet erinrat, att beskrivningen av de fall,
då arrendators förköpsrätt vid försäljning till kronan skall vika för rationaliseringsintresset,
icke syntes överensstämma med grunderna för förslaget.
Beträffande nämnda fråga torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen
av lagen om kronans förköpsrätt.

Härjämte har lagrådet hemställt att föreskriften, att arrendators förköpsrätt
ej må begagnas om fastigheten inlöses enligt lagen om kronans förköpsrätt,
skall ersättas med en hänvisning till sistnämnda lag. Denna hemställan,
som avser endast ett formellt spörsmål, har beaktats.

Slutligen har lagrådet påyrkat att i 4 § i lagen skall införas en föreskrift
att, om både arrendator och kronan föra talan om förköpsrätt, målen
skola handläggas i en rättegång. Jämväl detta önskemål har tillgodosetts,
vilket föranlett jämkningar också i förslagets rubrik och ingress.

Utöver de ändringar i förslagen, för vilka nyss redogjorts, ha på några
punkter vidtagits redaktionella jämkningar. Dessutom har tiden för de föreslagna
lagarnas ikraftträdande ändrats och angivits till dagen efter den,
då de utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I enlighet med det anförda föreligga nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1917 (nr 324) om kronans förköpsrätt;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

Härefter hemställer föredraganden att nämnda lagförslag måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet;

Einar Herlitz.