Kungl. Maj:ts proposition nr 246 (Proposition 1944:246)

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

]Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1
samt §§ 24-, 26 och 31 regeringsformen m. m.; given
Stockholms slott den 14 april 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogade förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1
samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen ävensom till övergångsstadgande.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Förslag

till

ändrad lydelse av 8 17 moni. 1, §§ 18 och 20, § 22 morn. 1 samt $§ 2d

26 och 31 regeringsformen.

(Nuvarande lydelse)

§ 17.

l:o. Konungens domsrätt skall
uppdragas minst tolv av Honom utnämnda
lagkunniga män, vilka fullgjort
vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må nyttjas,
samt i sådana värv ådagalagt insikt,
erfarenhet och redlighet. De kallas
justitieråd och utgöra Konungens
högsta domstol. Deras antal md ej
ökas utöver tolv, så vida ej Konungen
och riksdagen, i den ordning 87 § 1
mom. stadgar, besluta, att högsta
domstolen skall på avdelningar arbeta;
och varde, i sådant fall, såväl
justitierådens antal med iakttagande
av vad ovan är sagt som ärendenas
fördelning mellan avdelningarna i
samma ordning bestämda.

§ 18.

l:o. Regeringsrätten tillkommer det
även att, i mål av beskaffenhet att
kunna tillhöra dess slutliga prövning,
upptaga och avgöra alla ansökningar,
att Konungen må bryta dom åter,
som vunnit laga kraft, eller återställa
laga tid, som försuten är. Alla övriga
sådana ansökningar skola av högsta
domstolen avgöras.

2:o. Högsta domstolen äger ock prö -

(Föreslagen lydelse)

§ 17.

Närmare bestämmelser örn högsta
domstolens sammansättning och
tjänstgöring meddelas i särskild lag,
stiftad av Konungen och riksdagen
samfällt i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar.

§ 18.

Regeringsrätten tillkommer det
även att, i mål av beskaffenhet att
kunna tillhöra dess eller kammarrättens
slutliga prövning, upptaga och
avgöra alla ansökningar, att Konungen
må bryta dom åter, som vunnit
laga kraft, eller återställa laga tid,
som försuten är. Alla övriga sådana
ansökningar skola av högsta domstolen
avgöras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

(Nuvarande lydelse)

va och avgöra ansökan om tillstånd
av Konungen att fullfölja talan i mål,
som enligt lag icke utan sådant tillstånd
må dragas under Konungens
prövning.

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning,
skola uti högsta domstolen företagas
och avgöras. Tvenne militärpersoner
av högre grad, dem Konungen
härtill utser och förordnar, böra
med domare jäv och ansvar, och
utan särskilt arvode, sådana mål i
högsta domstolen övervara och däröver
rösta, dock må domarenas antal
icke överstiga åtta.

§ 22.

l:o. Uti högsta domstolen kunna
ringare mål prövas och avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där
alla fyra äro örn slutet ense. Över
viktigare saker skola minst sju döma.
Ej må flera än åtta ledamöter på en
gång i prövningen av något mål deltaga,
där ej för vissa fall annorledes
förordnas i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar. I samma ordning bestämmes,
huru många av domstolens ledamöter
skola deltaga i prövning av ansökan,
varom i 18 § 2 mom. förmäles.

(Föreslagen lydelse)

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning,
skola uti högsta domstolen företagas
och avgöras. Konungen utser
och förordnar tre militärpersoner av
högre grad att med domare jäv och
ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas,
sådana mål i högsta domstolen
övervara och däröver rösta.

§ 22.

l:o. Uti högsta domstolen kunna
mål prövas och avgöras av fem justitieråd.
Då i högsta domstolen till
prövning och avgörande förekommer
mål, varom i 20 § stadgas, böra tilllika
två av de militärpersoner, dem
Konungen härtill utsett, hava såte i
domstolen. Ej må flera än sju domare
på en gång i prövningen av något
mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes
förordnas i den ordning 87
§ 1 mom. stadgar. I samma ordning
bestämmes domarnas antal vid behandling
av fråga, huruvida talan i
mål, som fullföljes till högsta domstolen,
må komma under dess prövning,
där enligt lag särskilt tillstånd
därtill erfordras, så ock av ansökan,
varmed högsta domstolen enligt 26 §
har att taga befattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 24. § 24.

Uti Konungens nedre justitierevision
skola justitieärendena beredas
till föredragning och avgörande i
högsta domstolen.

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra
nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods.
Över ansökningar därom höre Konungen
dock regeringsrätten, beträffande
mål av beskaffenhet att kunna
tillhöra dess slutliga prövning,
men i andra mål högsta domstolen;
och fatte Konungen Sina beslut uti
statsrådet. På den brottslige skall sedermera
ankomma att emottaga den
nåd, Konungen honom förunnat, eller
undergå det straff, vartill han blivit
dömd.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge
där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män
och kvinnor föreslå tre behörige personer.
Varje röstberättigad äger en
röst. Bland de föreslagne utnämner
Konungen en till borgmästare. På
samma sått förhålles med rådmansoch
magistratssekreteraresysslorna i
Stockholm.

Närmare bestämmelser om val för
5iu sagts, meddelas genom särskild,
stiftad lag.

Uti Konungens nedre justitierevision
skola justitieärendena beredas till
prövning och avgörande i högsta domstolen.

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra
nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods.
Över ansökningar därom höre
Konungen dock regeringsrätten, beträffande
mål av beskaffenhet att
kunna tillhöra dess eller kammarrättens
slutliga prövning, men i andra
mål högsta domstolen; och fatte
Konungen Sina beslut uti statsrådet.
På den brottslige skall sedermera ankomma
att emottaga den nåd,
Konungen honom förunnat, eller undergå
det straff, vartill han blivit
dömd.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge
där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män
och kvinnor föreslå tre behörige personer.
Varje röstberättigad äger en
röst. Till tjänst som lagfaren rådman
i stad äge staden föreslå tre behörige
personer. Bland de sålunda föreslagne
utnämner Konungen en till innehavare
av den ifrågavarande tjänsten.
upprättande av förslag till de tjänster,
av Konungen och riksdagen samfällt

Övergångsstadgande.
Bestämmelserna i 18 § 2 mom.
samt 22 § 1 mom. i vad sistnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

(Föreslagen lydelse)

moment avser ansökan, varom i 18 §
2 mom. förmäles, skola i deras äldre
lydelse fortfarande gälla intill dess,
enligt vad därom i allmän lag stadgas,
den nya rättegångsbalken skall
lända till efterrättelse. I fråga örn
mål, som enligt nyssnämnda lag skola
behandlas jämlikt äldre lag, skola
ock därefter 18 § 2 mom. samt, i
nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras
äldre lydelse äga tillämpning.

De nya bestämmelserna i 31 § skola
ej äga tillämpning, där före ikraftträdandet
åtgärd för återbesättande
av rådmanstjänst eller av tjänst såsom
magistratssekreterare i Stockholm
vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 april 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga örn
grundlagsändringar i anledning av processreformen samt anför därvid följande.

Med skrivelse den 17 mars 1944 har processlagberedningen överlämnat
betänkande med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken m. m.
jämte tillhörande motiv och bilagor (SOU 1944:9, 10). Därvid har även
framlagts utkast till ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen.
Vid betänkandet har fogats ett yttrande av processlagberedningens
rådgivande nämnd, vari nämndens ledamöter uttala, att de, även örn på enstaka
punkter olika meningar framförts, i allt väsentligt anslöte sig till de
lagförslag, som framlades av beredningen. Ledamöterna av nämnden ledamoten
av riksdagens andra kammare G. Persson i Falla, borgmästaren J.
Laurin och häradshövdingen G. Lindstedt ha på vissa punkter avgivit särskilda
yttranden. Härtill återkommer jag i det följande.

Inledningsvis erinrar beredningen, att den av 1942 års riksdag antagna nya
rättegångsbalken i fråga om ikraftträdandet icke innehåller annan bestämmelse
än att Konungen med riksdagen äger förordna därom. Beredningen
framhåller, att anledningen härtill, såsom framginge av beredningens den
29 november 1938 avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk, varit
att för nya rättegångsbalkens införande förutsattes ett omfattande arbete å
olika lagstiftnings- och författningsområden. Sålunda hade olika former av
specialprocess, däribland processen i tryckfrihetsmål, icke upptagits till behandling
i nya rättegångsbalken. I beredningens tidigare betänkande hade
erinrats att, om beredningens förslag till rättegångsbalk bleve antaget, en
närmare undersökning måste ske, vilka ändringar påkallades i de författningar,
som gällde de särskilda processformerna. I det nu framlagda betänkandet
hade en sådan undersökning verkställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

Beredningen anför vidare, att vid sidan av arbetet på en anpassning till
den ny rättegångsordningen av de processuella regler, som nu gällde för
särskilda rättsområden, beredningen även haft att ingå på vissa mera fristående
lagstiftningsfrågor, som ägde samband med nya rättegångsbalken
eller eljest vore av betydelse för dennas ikraftträdande. Några av dessa
frågor folie, såsom vissa av beredningen förordade ändringar i regeringsformen
och tryckfrihetsförordningen, utom den allmänna lagstiftningens ram.

Beredningen har framhållit, att redan före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
för att den nya rättegångsordningen då skulle kunna träda i
funktion erfordrades vidtagande av ett stort antal förberedande åtgärder,
särskilt å domstolsväsendets område. Med hänsyn till den tid, som kunde
beräknas komma att åtgå för förberedande av berörda åtgärder, utginge beredningen
från den uppfattningen, att den nya rättegångsordningen kunde
träda i tillämpning den 1 januari 1947. Stadgande härom har upptagits i det
av beredningen framlagda förslaget till lag örn införande av nya rättegångsbalken.

Jag får till en början lämna en redogörelse för de av beredningen föreslagna
ändringarna i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Det av beredningen
framlagda utkastet till grundlagsändringar torde såsom bilaga
(Bilaga A) få fogas vid statsrådsprotokollet.

Ändringar i regeringsformen.

Bestämmelser, som reglera högsta domstolens organisation och verksamhet,
äro i viss omfattning upptagna i regeringsformen. En erinran om dessa bestämmelser
har upptagits i 3 kap. 1 § nya rättegångsbalken.

Processlagberedningen framhåller, att beredningen i sitt år 1938 avgivna
betänkande med förslag till rättegångsbalk förutsatte, att en översyn av regeringsformens
stadganden i nyssnämnda avseende skulle visa sig påkallad.
I samråd med två ledamöter i högsta domstolen, vilka Kungl. Maj:t förordnat
härtill, har nu en sådan översyn verkställts. Beredningen uttalar, att de
förordade ändringarna övervägande äro av formell natur. I anslutning till
uttalanden i beredningens tidigare betänkande ha de nu gällande domförhetsreglerna
jämkats. De ganska vittgående ändringar i högsta domstolens
arbetssätt, som funnits påkallade särskilt av införandet av muntliga förhandlingar
i högsta domstolen, lia ansetts nödvändiggöra omarbetning av
nu gällande bestämmelser om högsta domstolens tjänstgöring.

Vidare uttalar beredningen, att den ståndpunkt, som statsmakterna intagit
till frågan om rådhusrätternas organisation, föranledde ändringar i vissa
nu gällande föreskrifter. I anslutning till stadgandet i 4 kap. 2 § nya rättegångsbalken,
att rådman, liksom borgmästare, skall utnämnas av Kungl.
Majit eller ett vid val tillkommet förslag, lia bestämmelser utarbetats örn
sådant val, varvid dessa sammanförts med redan tidigare meddelade bestämmelser
örn val av borgmästare. Angående den begränsning av Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Maj:ts utnämningsrätt, som i dessa fall korinne att föreligga, har beredningen
ansett bestämmelser böra upptagas i § 31 regeringsformen.

Högsta domstolens sammansättning.

I § 17 mom. 1 regeringsformen stadgas, att Konungens domsrätt skall uppdragas
minst tolv av honom utnämnda lagkunniga män, vilka fullgjort vad
författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt
i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd
och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöver tolv,
såvida ej Konungen och riksdagen, i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen
stadgar, besluta, att högsta domstolen skall arbeta på avdelningar;
i sådant fall skall i samma ordning bestämmas såväl justitierådens antal
med iakttagande av vad nyss sagts som ärendenas fördelning mellan avdelningarna.

Nu gällande lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
avdelningar har utfärdats den 14 maj 1915 (nr 139). Enligt denna är justitierådens
antal tjugofyra.

Enligt den lydelse som § 17 regeringsformen hade i 1809 års regeringsform
skulle högsta domstolen bestå av tolv ledamöter, sex frälse och sex ofrälse.
Orden »sex frälse och sex ofrälse» uteslötos vid 1844—1845 års riksdag. Den
tidigare organisationen bibehölls i övrigt till dess genom en råd 1859—1860
års riksdag antagen grundlagsändring antalet justitieråd fastställdes till lägst
tolv och högst aderton. Med ändringen åsyftades att bereda tillfälle till en
uppdelning av domstolens tjänstgöring på avdelningar. I överensstämmelse
härmed infördes samtidigt i § 17 stadgande om att antalet icke finge ökas
utöver tolv, såvida ej Konungen och ständerna i den i § 87 stadgade ordning
beslutade, att domstolen skulle arbeta på avdelningar; i sådlant fall skulle
justitierådens antal inom de i grundlagen bestämda gränserna bestämmas i
samma ordning. Uti den stadga, som i anslutning till grundlagsändringen utfärdades
den 23 oktober 1860, föreskrevs, att högsta domstolen skulle arbeta
på två avdelningar samt att antalet justitieråd skulle vara sexton. Genom lag
den 26 mars 1897 bestämdes antalet till aderton; i samband härmed utvidgades
högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Enligt en samma
år antagen grundlagsändring höjdes det i § 17 angivna högsta antalet från
aderton till tjugoett.

Frågan örn behovet av förstärkning av högsta domstolens arbetskrafter
upptogs ånyo redan vid 1905 års riksdag. Genom lag den 20 juni 1905 bestämdes,
att högsta domstolen intill 1908 års utgång skulle bestå av tjugoett
justitieråd; därefter skulle antalet, i den mån sådant på grund av inträffade
ledigheter kunde ske, nedbringas till aderton. Så länge det högre antalet bibehölles,
skulle i viss omfattning domstolen arbeta på tre avdelningar.

Redan före tidpunkten för det i 1905 års stadga föreskrivna nedbringandet
av högsta domstolens ledamotsantal till aderton upptogs ånyo, i samband med
frågan örn inrättandet av en högsta förvaltningsdomstol, även frågan örn
högsta domstolens organisation. De bestämmelser, som avse högsta domstolen,
upptogos genom de år 1909 genomförda grundlagsändringarna i ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

första moment av § 17 regeringsformen, medan bestämmelserna örn regeringsrätten
erhöllo plats i andra momentet. Vad angår högsta domstolen uteslöts
samtidigt ur grundlagen bestämmelsen om ett högsta antal justitieråd; däremot
bibehölls för en utökning av antalet utöver tolv det redan tidigare gällande
villkoret, att högsta domstolen skulle arbeta på avdelningar. Vidare
intogos i §§ 21 och 87 bestämmelser örn överflyttning av laggranskningen
till lagrådet; enligt § 21 skola i lagrådet tjänstgöra tre justitieråd. I anslutning
till dessa grundlagsändringar utökades genom lagen den 26 maj 1909
antalet justitieråd till tjugofyra.

De sålunda vidtagna åtgärderna visade sig emellertid även de otillräckliga
för att motverka en allt större arbelsbalans i högsta domstolen. Ur synpunkten
av rättsskipningens allmänna intressen framkommo samtidigt starka betänkligheter
mot en ytterligare utökning av högsta domstolens ledamotsantal.
Den begränsning av högsta domstolens arbetsbörda, som visat sig nödvändig,
har sedan dess i huvudsak åvägabragts genom inskränkningar i fullföljdsrätten.
Sålunda infördes genom 1915 års lagstiftning i 30 kap. äldre rättegångsbalken
bestämmelser om summa revisibilis och andra begränsningar av
fullföljdsrätten. Med undantag för en kortare tid, då högsta domstolen utgjordes
av tjugoåtta justitieråd, har det 1909 fastställda antalet kunnat bibehållas.

Även de fullföljdsregler, som upplagas i nya rättegångsbalken, bygga på
väsentligen samma grundsatser som 1915 års lagstiftning. För att ett till
högsta domstolen fullföljt mål skall komma under dess prövning fordras i
allmänhet särskilt tillstånd. Vid den förberedande prövning, som målet sålunda
undergår, består högsta domstolen av tre ledamöter. För ifrågiavarande
bestämmelsers innebörd och närmare motivering må här endast hänvisas
till det av första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag avgivna yttrandet
över propositionen angående nya rättegångsbalken (utlåt, nr 2, s.
81—84).

Beredningen anför följande.

Såsom framgår av beredningens betänkande med förslag till ny rättegångsbalk
har beredningen funnit något behov av ökade arbetskrafter i högsta
domstolen i anledning av det nya rättegångsförfarandet icke vara att emotse
(Mot. s. 94—95). Till samma resultat bär departementschefen kommit vid
den undersökning, som han företagit i samband med framläggande för 1942
års riksdag av proposition rörande rättegångsreformen (Prop. nr 5 s. 476—
480). Även om, såsom särskilda utskottet erinrat i sitt utlåtande i anledning
av propositionen (s. 94—95), en viss osäkerhet är oundviklig vid bedömande
av den blivande arbetsbördan, torde all sannolikhet tala för att domstolen
med sitt nuvarande ledamotsantal skall vara i stånd att fylla även de nya
uppgifter som ett reformerat rättegångsförfarande medför.

Enligt den mening, varåt beredningen givit uttryck redan i sitt betänkande
angående nya rättegångsbalken (Mot. s. 94—95), torde den nuvarande organisationen
av arbetet i högsta domstolen i allt väsentligt böra bibehållas. Ätt
högsta domstolen alltjämt bör vara uppdelad å avdelningar, är uppenbart;
bestämmelse härom har upptagits i 3 kap. 4 § nya rättegångsbalken. Såsom
beredningen i sitt tidigare betänkande även framhållit, förutsätter emellertid
det muntliga förfarandet, som i regel skall komma lill användning också i

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

högsta domstolen, delvis nya anordningar, såsom framgår av ett av beredningen
utarbetat förslag till lag örn tjänstgöringen i högsta domstolen. Med
hänsyn till de frågor, som böra behandlas i nämnda lag, synes det i § 17
mom. 1 använda uttrycket för angivande av nämnda lags innehåll alltför
snävt. Beredningen föreslår därför att denna bestämmelse avfattas i överensstämmelse
med motsvarande stadgande örn regeringsrätten i mom. 2. Då det
synes uppenbart, att ett högre ledamotstal än tolv förutsätter uppdelning å
avdelningar, torde bestämmelsen härom kunna utgå; även på denna punkt
bringas därigenom första momentet i närmare överensstämmelse med andra
momentet.

Enligt beredningens förslag skall, i stället för den nuvarande tredje punkten
i § 17 mom. 1 regeringsformen, i ett andra stycke i momentet upptagas
stadgande av innehåll att närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen
och riksdagen samfällt i den ordning § 87 mom. 1 stadgar.

Det av beredningen framlagda förslaget till lag örn Kungl. Majlis högsta
domstols sammansättning och tjänstgöring, genom vilken lagen den 14 maj
1915 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar
avses skola upphävas, torde såsom bilaga (Bilaga B) få åtfölja statsrådsprotokollet.

Behandlingen av resningsfrågor m. m.

Enligt § 18 mom. 1 regeringsformen tillkommer det regeringsrätten att, i
mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och
avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga
kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar
skola avgöras av högsta domstolen.

I § 26 regeringsformen föreskrives, att Konungen över ansökningar örn
nåd i brottmål skall höra regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet
att himna tillhöra dess slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen.

Enligt beredningens förslag skall regeringsrättens befogenhet enligt § 18
mom. 1 och § 26 utvidgas till att avse även ansökningar i mål av beskaffenhet
att kunna tillhöra kammarrättens slutliga prövning. Till motivering av
ändringsförslagen anför beredningen följande.

Av de ledamöter i högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, har
framhållits att den nuvarande avfattningen av § 18 mom. 1 regeringsformen
föranledde, att vissa frågor av förvaltningsrättslig karaktär, varmed högsta
domstolen eljest ej toge befattning, komme att handläggas av högsta domstolen.
Mål örn fattigvård och mantalsskrivning handlades i sista instans av
kammarrätten och, då de alltså icke tillhörde regeringsrättens slutliga prövning,
tillkomme frågor örn återbrytande av dom och återställande av försuten
tid i dessa mål högsta domstolen, ehuru de otvivelaktigt ägde närmare samband
med vissa i 2 § 2 regeringsrättslagen upptagna mål än med de egentliga
rättegångsmålen. Även eljest är, såsom framgår av den för kammarrätten den
18 december 1942 utfärdade instruktionen, 56 §, kammarrätten sista instans
i åtskilliga förvaltningsmål, såsom anmärknings- och avlöningsmål, mål om
resekostnads- och traktamentsersättning. Med hänsyn till vad sålunda framhållits
torde starka skäl tala för en överflyttning av ifrågavarande ärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 2J6.

från högsta domstolen till regeringsrätten. Detta syfte torde kunna vinnas
därigenom, att regeringsrättens befogenhet utvidgas att avse även ansökningar
i mål, som tillhöra kammarrättens slutliga avgörande. Den ändrade
lydelse, som förevarande paragraf alltså bör erhålla, torde påkalla motsvarande
ändring i § 26.

Prövning av frågor örn fullföljdstillstånd.

1 samband med den år 1915 genomförda lagstiftningen örn vissa begränsningar
i fullföljdsrätten till högsta domstolen infördes i 30 kap. rättegångsbalken
bestämmelse örn rätt för part att i vissa fall, då fullföljd enbgt de allmänna
reglerna ej var medgiven, hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande.
Då en sådan ansökan utgjorde ett särskilt ärende, vars behandling
icke ingick i handläggningen av det mål, som avsågs med ansökningen, ansågs
erforderligt att i regeringsformen införa bestämmelse om att prövning av
ansökningen tillkom högsta domstolen. Denna bestämmelse upptogs som ett
andra moment i § 18 regeringsformen.

Beredningen framhåller, att även enligt nya rättegångsbalken rätt för part
att draga mål under högsta domstolens prövning vore begränsad; i allmänhet
fordrades härför särskilt tillstånd (54 kap. 9 och 10 §§). Det prövningstillstånd,
varom sålunda vöre fråga, inginge emellertid som ett led i behandlingen
av målet i högsta domstolen, och frågan prövades, sedan fullföljd i vanlig
ordning ägt rum (55 kap. 11 §,56 kap. 11 §). Denna prövning innefattades
alltså i den domsrätt, som redan tillkomme domstolen i själva målet. Beredningen
har därför föreslagit, att andra momentet i § 18 regeringsformen skall
utgå.

lie Militära ledamöterna i högsta domstolen.

I § 20 regeringsformen föreskrives, att de mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och
avgöras. Tvenne militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill utser
och förordnar, höra med domare jäv och ansvar, och utan särskilt arvode,
sådana mål i högsta domstolen avgöra och däröver rösta, dock må domarenas
antal icke överstiga åtta.

Beredningen anför beträffande denna paragraf följande.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna, som erhållit sin nu gällande
lydelse i anslutning till 1914 års lagstiftning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, innebära dels att mål, som från krigsdomstolarna fullföljas
hos Konungen, skola avgöras av högsta domstolen och dels att i högsta
domstolen vid handläggning av dessa mål två militärpersoner av högre grad
böra som domare ha säte och rösträtt i domstolen. Vad angår högsta domstolens
domförhet i övrigt vid sådana måls handläggning torde lia förutsatts, att
denna skulle regleras av föreskrifterna i § 22; då emellertid härav kunde
bliva en följd, att domarnas sammanlagda antal komme att överstiga åtta, har
lill paragrafen fogats det tillägget, att detta antal — inräknat de militära ledamöterna
— ej finge överskridas. Av denna begränsning torde emellertid
följa att, då i paragrafen icke gjorts något undantag för de s. k. plenimålen,
vid vilkas handläggning ledamöternas antal överskrider åtta, det ifrågava -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 JO.

rande stadgandet utgör hinder för att de militära ledamöterna deltaga i plenimål.
I 2 g stadgan den 11 juni 1920 örn måls handläggning i vissa fall av
Kungl. Majus högsta domstol i dess helhet ha ock mål från krigsdomstolarna
undantagits från plenibehandling. Att båda de militära ledamöterna samtidigt
skola ha säte i rätten, torde vidare ha föranlett, att ej heller vid den i
§ 18 mom. 2 omnämnda dispensprövningen någon militär ledamot medverkat.
1 denna deltaga nu allenast justitieråd och deras antal är begränsat till tre.
Att detta antal överskrides, synes ej önskvärt; däremot skulle kunna ifrågasättas
att, vad angår mål från krigsdomstolarna, ersätta ett justitieråd med en
militär ledamot. Även örn behovet av militär sakkunskap icke gjort sig
särskilt påmint vid de nuvarande dispensprövningarna, torde dock med de
uppgifter, som tillståndsprövningen enligt nya rättegångsbalken har att tillgodose,
detta behov framträda med större styrka. Utan att i detta sammanhang
fatta ståndpunkt till nu berörda spörsmål om de militära ledamöternas
deltagande i plenimålens behandling eller i tillståndsprövningen, anser beredningen
dock, att grundlagsbestämmelserna icke böra lägga hinder för en
sådan lösning av dessa spörsmål, som ur rättegångssynpunkt kan anses som
den mest lämpliga. I detta sammanhang må framhållas att, såsom framgår
av § 22, dessa frågor principiellt hänvisats till reglering i den för allmän
lagstiftning stadgade ordningen.

Att antalet militära ledamöter i högsta domstolen satts till två sammanhänger
därmed, att därigenom kommo att inom högsta domstolen bliva företrädda
de två huvudgrenarna av försvaret, lantförsvaret och sjöförsvaret. Sedan
numera tillkommit ytterligare en försvarsgren, flygvapnet, har fråga
uppkommit att bereda även denna försvarsgren en representant. Åtgärder i
sådant syfte lia påkallats av överkrigsfiskalsämbetet i framställning till
Kungl. Majit den 22 september 1939. Uti ett lill beredningen avgivet yttrande
har krigshovrätten, vad angår dennas sammansättning, erinrat om, att med
den utveckling flygvapnet underginge det kunde visa sig erforderligt, att denna
vapengren representerades i krigshovrätten. För undanröjande av det
grundlagshinder, som föreligger för en utökning i nämnda syfte av antalet
militära ledamöter i högsta domstolen till tre, torde lagrummets avfattning
böra jämkas.

På grund av det nu anförda finner beredningen sig böra föreslå att, med
bibehållande av första punkten, andra punkten undergår sådan ändring at!
därur uteslutas de bestämmelser, som avse domstolens sammansättning och
domförhet vid behandling av ifrågavarande mål — denna fråga synes boril
regleras i § 22 — samt att denna punkt alltså kommer att innehålla allenast
stadgandet om Konungens förordnande av militära ledamöter och deras antal
samt ställning av domare jämte hänvisning till § 20.

Enligt § 20 i dess nuvarande lydelse äger militär ledamot i högsta domstolen
icke för sin tjänstgöring i högsta domstolen åtnjuta särskilt arvode. Denna bestämmelse
infördes i samband med en år 1815 företagen grundlagsändring;
tidigare deltogo två militära ledamöter av statsrådet uti behandlingen av de
mål från krigsdomstolarna, som skulle upptagas av högsta domstolen. Vid
stadgandets tillkomst torde man ha utgått ifrån, att de militära ledamöterna
uppburo lön från annan befattning å rikets stat. Såsom framhållits av
de ledamöter i högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, ha de förhållanden,
som legat till grund för ifrågavarande bestämmelse, numera väsentligt
förändrats. De personer, som förordnas till militära ledamöter, ha i
regel lämnat sin anställning i aktiv tjänst och uppbära i allmänhet ej annan
ersättning av statsmedel än dem tillkommande pension. Under sådana omständigheter
torde anledning ej föreligga att längre upprätthålla grundlagens
förbud i ämnet och detta desto mindre som deras göromål i högsta domstolen

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

under senare år varit och även kunna väntas bliva av betydande omfattning.
Beredningen förordar därför, att stadgandet uteslutes ur grundlagen.

Enligt beredningens förslag skulle sålunda i § 20 regeringsformen stadgas,
att de mål, som från krigsdomstolarna droges under Konungens prövning,
skulle uti högsta domstolen företagas och avgöras, samt att Konungen skulle
utse och förordna minst två, högst tre militärpersoner av högre grad att
med domare jäv och ansvar, efter ty i § 22 mom. 1 regeringsformen stadgades,
sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta.

Pomförhetsregler för högsta domstolen.

I § 22 mom. 1 regeringsformen stadgas, alt uti högsta domstolen ringare
mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där alla
fyra äro örn slutet ense. Över viktigare saker skola minst sju döma. Ej må
flera än åtta ledamöter på en gång i prövningen av något mål deltaga, där
ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen
stadgar. I samma ordning bestämmes, huru många av domstolens
ledamöter skola deltaga i prövning av ansökan, varom i § 18 mom. 2 förmäles.

Bestämmelserna i andra momentet av § 22, vilka infördes i samband med
1909 års lagstiftning om regeringsrätten, avse dess domförhet.

Beredningen anför.

Stadgandena örn högsta domstolens domförhet, som upptagas i mom. 1,
äro icke uttömmande. Till reglering i den för allmän lagstiftning stadgade
ordningen ha hänvisats högsta domstolens sammansättning och domförhet
vid behandling av plenimål liksom vid prövning av ansökan, som avses i
§ 18 mom. 2. Bestämmelser i dessa ämnen ha numera, vad angår den allmänna
processen, upptagits uti 3 kap. 4—7 §§ nya rättegångsbalken. Huruvida
och i vilken omfattning dessa bestämmelser avse olika slag av specialprocess,
kommer att bero av de stadganden, som reglera dessa processformer.
Beträffande mål från krigsdomstolarna hänvisar beredningen till vad
förut anförts i denna del under § 20.

Med undantag för de sålunda till allmän lagstiftning hänvisade fallen ha i
förevarande moment föreskrivits såväl visst lägsta antal som ock visst högsta
antal för de i prövningen deltagande justitieråden. Vad angår det lägsta domföra
antalet bygga de nuvarande stadgandena på en uppdelning av målen i
ringare och viktigare; denna uppdelning är emellertid icke närmare reglerad
utan överlämnad åt tillämpningen. Stadgandena överensstämma med den vid
regeringsformens tillkomst ännu gällande, numera sedan länge ändrade domförhetsregeln
för hovrätt i 23 kap. 1 § äldre rättegångsbalken. Såsom beredningen
framhållit i sitt tidigare betänkande (Mot. s. 15) har uppdelningen
i ringare och viktigare mål icke längre samma betydelse som vid bestämmelsernas
tillkomst. Särskilt med hänsyn till högsta domstolens alltmera vidgade
skyldighet att tjänstgöra på mera än två avdelningar, ha förutsättningarna
för en sådan uppdelning starkt förskjutits. Med hänsyn härtill och då
ifrågavarande bestämmelser icke äga någon motsvarighet beträffande andra
domstolar och ej heller ur allmänna processuella synpunkter kunna anses
lämpliga, föreslår beredningen att de även i fråga om högsta domstolen
ersättas med en domförhetsregel, som är gemensam för alla mål. Vid utformande
av en sådan synes ej lämpligt att bibehålla ett så lågt domförhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

antal som fyra. Det till denna domförhetsregel knutna förbehållet, att alla
fyra äro ense om slutet, gör dess användbarhet beroende av den efter målets
handläggning företagna omröstningen. Såsom beredningen utvecklat i fråga
om hovrätts domförhet — enligt 23 kap. 1 § äldre rättegångsbalken är hovrätt
domför med fyra ledamöter, då tre av dem äro ense örn slutet — torde
det nu tillämpade förfarandet, att en femte ledamot tillkallas för att deltaga
i målets avgörande, icke låta sig förena med rättegångens muntlighet och
omedelbarhet (Mot. s. 13). Vad angår högsta domstolen torde redan nu
denna regel sällan komma till användning. I anslutning till vad beredningen
förordat i sitt tidigare avgivna betänkande (Mot. s. 15) föreslår beredningen,
att det domföra antalet bestämmes till lägst fem.

Att det domföra antalet sålunda sättes till fern, innebär icke, att ej flera
justitieråd äga och, då det finnes påkallat, även böra deltaga i målens handläggning
och avgörande. Huruvida och i vilken utsträckning den uppdelning
av högsta domstolen i tre avdelningar, som nu är genomförd och även
för framtiden torde böra beslå, kommer att möjliggöra, att större antal
samtidigt tjänstgör å varje avdelning, beror uppenbart av den arbetsbörda,
som kommer att åvila högsta domstolen. Lika litet som nu torde dock böra
räknas med att antalet kommer att överstiga sju. Då det även ur processuell
synpunkt är lämpligt, att det nu fastställda högsta antalet göres något mindre,
föreslår beredningen att del fastställes till sju.

Vid den omarbetning, som första momentet enligt vad nu anförts underkastats,
har även reglerats den vid § 20 omnämnda frågan om högsta domstolens
sammansättning vid behandling av mål från krigsdomstolarna. I överensstämmelse
med vad redan nu torde gälla har föreskrivits att, då sådant
mål förekommer till prövning och avgörande, högsta domstolen skall bestå
av fem justitieråd och två av de militära ledamöterna; undantag härifrån
kan emellertid ske för de fall, som angivas i tredje och fjärde punkterna.
Då i dessa punkter införts »domare» i stället för »ledamöter» eller »domstolens
ledamöter», varmed torde åsyftas allenast justitieråd, har syftet därmed
varit att i »domare» innefatta även de militära ledamöterna; dessa benämnas
uti § 20 i dess nu gällande avfattning domare. Genom den förändrade
lydelsen har till allmän lagstiftning överlämnats att i fråga örn mål
från krigsdomstolarna bestämma även angående militära ledamöters deltagande
i plenimål samt i handläggningen av frågor örn prövningstillstånd; i
sistnämnda fall bör uppenbart endast en militär ledamot deltaga. Med hänsyn
till att § 18 mom. 2 uteslutits har sista punkten i förevarande moment
erhållit ny avfattning.

Utöver de till högsta instans fullföljda eller där omedelbart anhängiggjorda
målen äger högsta domstolen även taga befattning med vissa ärenden av
judiciell natur. Uti § 26 regleras högsta domstolens befattning med vissa nådeärenden;
i dessa fall är högsta domstolens medverkan begränsad till yttrandes
avgivande.

I samband med frågan om begränsning av högsta domstolens arbetsbörda
har vid flera tillfällen frågan om nådeärendenas behandling i högsta domstolen
varit föremål för övervägande; därvid har även ifrågasatts, att dessa
ärenden skulle helt eller till någon del avskiljas från högsta domstolen. Mot
ett sådant avskiljande lia dock framförts starka betänkligheter med hänsyn
till dessa ärendens nära samband med rättsskipningen.

Vid granskningen av beredningens förslag till ny rättegångsbalk framhöll
lagrådet — i samband med granskningen av stadgandet i 3 kap. 6 § nya rättegångsbalken
angående högsta domstolens sammansättning vid den tillståndsprövning,
som avses i nämnda lagrum — att en sammansättning av tre leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

möter syntes lämplig även i vissa andra fall. Lagrådet berörde därvid särskilt
två frågor, nämligen dels den örn beviljande av fri rättegång i högsta
domstolen och dels nådeärendenas behandling. Genom att i allmänhet icke
hel avdelning av domstolen behövde anlitas för dessa avgöranden skulle vinnas
en önskvärd arbetsbesparing. Beredningen kan helt ansluta sig till dessa
uttalanden.

Vad först angår högsta domstolens domförhet vid behandling av fråga
om fri rättegång och andra förberedande åtgärder i mål, som fullföljts til!
högsta domstolen, måste såsom även lagrådet erinrat i befogenheten att verkställa
tillståndsprövning anses inrymd rätt att besluta i sådan fråga, då den
uppkommer i samband med tillståndsprövningen. Utöver det förbehåll örn
högsta domstolens sammansättning i detta fall, som gjorts i fjärde punkten
av mom. 1, torde alltså härom ej erfordras någon ytterligare föreskrift. Angående
behandlingen av frågor av detta slag må även hänvisas till § 24 regeringsformen
örn nedre justitierevisionens befogenhet i fråga om justitieärendenas
beredande och den i anslutning till sistnämnda paragraf i nya rättegångsbalken
upptagna bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket.

Det av lagrådet framförda önskemålet i fråga örn nådeärendenas behandling
torde däremot icke kunna tillgodoses utan ändring i regeringsformens
domförhetsbestämmelser, då dessa böra anses avse alla mål och ärenden, som
skola upptagas av högsta domstolen. Enligt beredningens åsikt torde syftet
med lagrådets anmärkning lämpligen böra tillgodoses på det sättet, att den
i sista punkten intagna hänvisningen till allmän lagstiftning angående högsta
domstolens sammansättning vid tillståndsprövning utsträckes att avse även
nådeärenden. Med den sålunda förordade avfattningen kommer den närmare
regleringen av detta spörsmål att tillhöra den allmänna lagstiftningen;
att vid en sådan reglering icke föreligger hinder för att militär ledamot beredes
säte i domstolen, framgår av vad redan tidigare anförts.

Enligt beredningens förslag skulle § 22 mom. 1 regeringsformen erhålla
följande lydelse:

Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd.
Då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer mål, varom
i 20 § stadgats, böra tillika två av de militärpersoner, dem Konungen härtill
utsett, hava säte i domstolen. Ej må flera än sju domare på en gång i
prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas
i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes domarnas
antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes till
högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag särskilt
tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen enligt
26 § har att taga befattning.

Regeringsformens bestämmelse örn nedre justitierevisionen.

Enligt 24 § regeringsformen skola justitieärendena i nedre justitierevisionen
beredas till föredragning och avgörande i högsta domstolen. Nedre justitierevisionen
har härigenom erhållit befogenhet att handlägga vissa frågor
av förberedande natur, som eljest enligt allmänna processuella regler skulle
handlagts av domstolen. Omfattningen av denna befogenhet bestämmes
närmare i den av Kungl. Majit utfärdade arbetsordningen för nedre justitierevisionen.
Såsom framgår av 3 kap. 6 § andra stycket och 8 § nya rättegångsbalken
samt beredningens motiv till dessa lagrum (s. 96—97) skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-16.

nedre justitierevisionen, om ock med delvis förändrade uppgifter, alltjämt
bibehållas. Med hänsyn till justitierevisionens förändrade ställning och särskilt
det förhållandet, att föredragning i ett flertal fall kommer att enligt
nya rättegångsbalken ersättas genom muntlig förhandling utan föregående
föredragning, har beredningen föreslagit sådan jämkning av § 24 regeringsformen,
att däri stadgas att justitieärendena skola i nedre justitierevisionen
beredas till prövning och avgörande i högsta domstolen.

Tillsättning av borgmästare oell rådmän.

I § 31 regeringsformen stadgas, att till borgmästaretjänst i stad äga där
bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och
kvinnor föreslå tre behörige personer. Varje röstberättigad äger en röst.
Bland de föreslagne utnämner Konungen en till borgmästare. På samma sätt
förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm. Närmare
bestämmelser om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu
sagts, meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag.

Med stöd av sistnämnda stadgande har den 14 mars 1921 utfärdats lag
(nr 89) örn val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och
magistratssekreterare i Stockholm.

Bestämmelserna i § 31 regeringsformen innefatta en inskränkning i den
utnämningsrätt, som enligt § 28 tillkommer Konungen, i det att vad angår
de i paragrafen omnämnda tjänsterna utnämningsrätten är bunden vid ett
förslag på tre personer. Liknande undantag lia beträffande vissa andra
tjänster gjorts i de båda föregående paragraferna.

Stadgandet avser allenast städer med magistrat. Vad angår övriga städer
utövas magistratens kommunala funktion av drätselkammaren och kommunalborgmästaren.
Enligt lagen den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare
väljes kommunalborgmästaren av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, av allmän rådstuga, varefter länsstyrelsen utfärdar förordnande å
befattningen. I judiciellt hänseende lyder stad utan magistrat under häradsrätt.

Frågan örn organisationen av magistratsstädernas domstolsväsen har vid
flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden. Uti det betänkande,
som år 1926 avgavs av processkommissionen, förordades, att städernas
domstolsväsen skulle förstatligas och att härvid de kommunala och
andra uppgifter av icke judiciell natur, som nu tillkomma magistraten, skulle
övertagas av andra organ. Stadsdomstolar skulle bibehållas allenast i de
större städerna; rättsskipningen i övriga städer skulle överflyttas å de allmänna
underrätter, som skulle vara gemensamma för stad och landsbygd.
Som en följd av domstolsväsendets förstatligande och de kommunala uppgifternas
överflyttande å andra organ skulle domarvalen i städerna avskaffas
och beträffande domartjänsternas tillsättande tillämpas samma grunder som
gälla i fråga örn domare i allmänhet.

Kungl. Majlis proposition nr 246.

I den till 1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform (nr 80) anslöt sig departementschefen väl
principiellt till tanken på ett förstatligande men ansåg dock de brister, som
vidlådde den nuvarande ordningen, icke vara av den beskaffenhet att med
hänsyn till rättsskipningen anledning förelåge till en omedelbar övergång
till den av processkommissionen förordade anordningen; enligt departementschefen
borde härmed anstå till dess frågan härom uppf oges även ur
kommunala synpunkter. Denna ståndpunkt biträddes av det särskilda utskott,
som behandlade propositionen, och godkändes av riksdagen; samma
uppfattning ligger ock till grund för såväl processlagberedningens förslag
till ny rättegångsbalk som ock propositionen angående rättegångsreformen
till 1942 års riksdag (nr 5).

Enligt 4 kap. 2 § nya rättegångsbalken skola borgmästare och rådman utnämnas
av Kungl. Maj:t. Därvid förutsättes, att val dessförinnan skall äga
rum. Några bestämmelser örn valet upptagas icke i rättegångsbalken utan
detta ämne är hänvisat till särskild lagstiftning.

Vid riksdagens behandling år 1942 av förslag till ny rättegångsbalk uppkom
även spörsmålet örn rättsskipningens förstatligande i städerna. Uti en
motion (I: 182) hade yrkats, att bestämmelserna örn val av borgmästare
och rådman borde utgå ur förslaget samt att jämväl dessa domare borde
vara statens domare. Det särskilda utskott, till vilket motionen hänvisades,
framhöll i sitt utlåtande (nr 2 s. 72, 102), att utskottet — i likhet med utskottet
vid 1931 års riksdag — ansåge ett allmänt överförande till staten av
städernas rättsskipning icke vara omedelbart påkallat av rättegångsreformens
genomförande, men att frågan borde upptagas till förnyat övervägande,
så snart en reform av städernas förvaltning bleve aktuell. Så länge den
kommunala rättsskipningen i städerna bibehölles och magistraten sålunda
fyllde den dubbla funktionen av domstol och ett statens förvaltningsorgan
vore enligt utskottets mening nödvändigt, att staden bibehölles vid ett visst
inflytande vid tillsättande av borgmästare och rådmän. Utskottet ansåg sig
därför icke kulma tillstyrka motionen. Riksdagen godkände utskottets yttrande
i denna del.

Frågan om förstatligande av städernas rättsskipning förekom i anledning
av väckt motion (I: 2) till behandling även vid 1943 års riksdag. I motionen
yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa örn slutlig utredning
angående magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens
såväl kommunala som statliga funktioner. Motionen behandlades av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott. Utskottet framhöll i sitt utlåtande,
att en reform av magistratsinstitutionen väl vöre ur olika synpunkter
påkallad men att en utredning av så vidlyftig omfattning som den föreslagna
icke - särskilt med hänsyn till att en slutlig lösning komme att inbegripa
även frågan örn kostnaderna för städernas rättsskipning — borde komma till
stånd under nuvarande statsfinansiella förhållanden. Såsom framhållits senast
vid nya rättegångsbalkens antagande vore rättegångsreformens genomförande
icke beroende av den nu ifrågasatta omorganisationen och någon

Bihang lill riksdagens protokoll Ulli. I sami. Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

sammankoppling av dessa båda frågor borde enligt utskottets uppfattning
icke ifrågakomma. Utskottet fann emellertid hinder icke måla att redan nu
söka åvägabringa en partiell lösning av frågan i de delar, där behovet av
reformer framstode som mest aktuellt. Med hänsyn härtill hemställde utskottet
att riksdagen måtte anhålla om utredning av frågan huruvida de av magistratens
funktioner, som avsåges i lagen om kommunalstyrelse i stad, kunde
upphöra eller överflyttas å andra organ. Utskottets hemställan bifölls av
riksdagen.

Beredningen anför följande.

Av den ståndpunkt, som statsmakterna intagit, torde följa, att städernas
domstolsväsen även efter rättegångsreformens genomförande kommer att under
en måhända avsevärd tidrymd i huvudsak bibehålla sin nuvarande karaktär.
Beredningen har alltså utgått ifrån, att regeringsformens bestämmelser
örn tillsättande av borgmästartjänst i stad med magistrat komma att tills
vidare bibehållas.

Vad angår rådmanstjänsterna och deras tillsättande har beredningen från
denna utgångspunkt emellertid ansett sig böra förorda vissa ändringar. Enligt
regeringsformen skola beträffande rådmanstjänsterna i Stockholm, med vilka
likställts magistratssekreterarsysslan därstädes, gälla samma regler som örn
borgmästartjänst. I fråga om rådmanstjänsterna i andra städer än Stockholm
gäller med stöd av äldre författningar, att rådman utses av stadsfullmäktige,
varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde.

Innan beredningen ingår på denna fråga, må framhållas, att rådmanstjänsterna
efter nya rättegångsbalkens genomförande komma att erhålla en
i viss mån annan karaktär än tidigare. I äldre rättegångsordning uppställdes
icke några krav å lagfarenhet hos rådhusrättens bisittare. Genom föreskrift
i arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten i de olika städerna har
dock i allt större omfattning uppställts krav å lagfarenhet även hos rådmännen;
detta förhållande har lagfästs i nya rättegångsbalken. Enligt 1 kap. 10 §
nya rättegångsbalken skola rådmän och assessorer i rådhusrätt alltid vara
lagfarna. Beträffande de städer, som med hänsyn till folkmängd och andra
förhållanden anses ej kunna uppbära en sålunda organiserad rådhusrätt, lia
statsmakterna förutsatt, att de skola förenas med kringliggande domsaga.

Uti en av tillkallade sakkunniga den 8 november 1933 till chefen för justitiedepartementet
avlämnad utredning angående bland annat ordningen för
stadsdomartjänsternas tillsättande (SOU 1933:31) ha de sakkunniga förordat
att även i andra städer än Stockholm det borde tillkomma Kungl.
Majit att, inom ett av de kommunala organen upprättat förslag på tre
personer, utse lagfaren rådman. Beredningen anslöt sig uti förslaget till
ny rättegångsbalk till denna uppfattning och framhöll till stöd härför, att en
sådan anordning syntes så mycket naturligare som det i båda fallen gällde
tjänster med likartade arbetsuppgifter (Mot. s. 100). Med anledning härav
upptogs i 4 kap. 2 § även rådman bland de befattningshavare, som skola
utnämnas av Kungl. Majit, varjämte liksom beträffande borgmästare frågan
örn rådmansval hänvisades till särskild lagstiftning. Beredningens ståndpunkt
godkändes i propositionen och även riksdagen anslöt sig till densamma. Utskottet
framhöll i denna fråga, att utskottet funne det vara en avgjord förbättring,
att Kungl. Majit tillagts rätt att beträffande alla städer utnämna
rådman, då därigenom skapades större garantier för en tillfredsställande rekrytering
av stadsdomartjänsterna.

En överflyttning av utnämningsrätten å Kungl. Majit är, såsom redan
framhållits, betingad av att, såsom i fråga örn borgmästare, utnämningsrät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

ten begränsas inom ett av de kommunala myndigheterna uppgjort förslag.
En sådan begränsning torde särskilt i fråga om tjänster av förevarande
karaktär böra, såsom för motsvarande fall iakttagits beträffande de i §§ 29
och 30 omnämnda tjänsterna, komma till uttryck i regeringsformen. Beredningen
förordar därför, att bestämmelse härom intages i § 31.

Vid denna bestämmelses avfattning har beredningen utgått ifrån, att samma
tillsättningsförfarande bör gälla beträffande alla rådmanstjänster. Övervägande
skäl lia ansetts tala för att, såsom ock för närvarande äger rum i
andra städer än Stockholm, valet förrättas av stadsfullmäktige. En motsvarande
överflyttning av valrätten från allmän rådstuga eller kommunalstämma
till stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige har enligt nya rättegångsbalken
ägt rum även i fråga örn nämndemansval. Vad särskilt angår rådmansval
har erfarenheten från rådimansvalen i Stockholm visat, att dessa
val icke äro ägnade att tilldraga sig något större intresse från allmänhetens
sida. Snarare torde skäl föreligga, att även borgmästarvalen överflyttades å
stadsfullmäktige. Beredningen har emellertid icke ansett sig äga tillräcklig
anledning att på denna punkt föreslå avvikelse från den hävdvunna ordningen.

Vad nu yttrats örn tillsättning av rådman avser, såsom framgår av det föregående,
allenast rådman, som skall vara lagfaren. 1 förarbetena till nya
rättegångsbalken har emellertid förutsatts, att under en övergångstid även icke
lagfarna rådmän kunna lia säte i rätten; beträffande dessas tillsättande böra
äldre stadgande!! alltjämt gälla (Mot. s. 17). Bestämmelse härom har meddelats
i 26 § förslaget till lag örn nya rättegångsbalkens införande.

Med stöd av vad beredningen sålunda anfört lia de nuvarande bestämmelserna
i § 31 regeringsformen örn allmänt val begränsats att avse allenast
borgmästartjänst. Beträffande tillsättning av befattning som lagfaren rådman
har föreskrivits, att valrätten tillkommer staden; av vilket kommunalt organ
valet skall förrättas beror av den särskilda lag, som omförmäles i andra stycket.
Tillräckliga skäl att i grundlagen upptaga särskild bestämmelse om tillsättande
av magistratssekreterare i Stockholm torde icke föreligga. I .sådana
fall, då magistratssekreterare tillika innehar befattning sorn rådman, komma
de för rådman gällande bestämmelserna att bliva omedelbart tillämpliga;
i andra fall synas erforderliga bestämmelser böra upptagas i arbetsordningen
för magistraten och rådhusrätten. De ändringar, som i övrigt ägt rum, äro
av redaktionell natur.

Enligt beredningens förslag skall i g 31 regeringsformen stadgas, att till
borgmästarebefattning i stad där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade män och kvinnor ägde föreslå tre behöriga personer.
Varje röstberättigad skulle äga en röst. Till befattning som lagfaren rådman
i stad ägde staden föreslå tre behöriga personer. Bland de sålunda föreslagna
skulle Konungen utnämna en till innehavare av den ifrågavarande befattningen.
I paragrafens andra stycke upptogs stadgande, att närmare bestämmelser
örn val för upprättande av förslag till de befattningar nu sagts
skulle meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag.

1 anslutning lill sistnämnda stadgande Ilar beredningen tillika utarbetat
förslag till lag om val av borgmästare och lagfaren rådman i stad, vilken lag
avses skola ersätta lagen den 14 mars 1921 örn val av borgmästare i stad
nied magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm. Detta
lagförslag torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid statsrådsprotokollet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

1 fråga om ikrafträdandet av de föreslagna ändringarna i regeringsformen
anför beredningen, att hinder icke syntes föreligga, att ändringarna trädde i
kraft omedelbart efter deras grundlagsfästande. Ett undantag härifrån erfordrades
dock i fråga örn den i § 18 moni. 2 och § 22 mom. 1, i deras nuvarande
lydelse, omförmälda dispensprövningen. De i denna del föreslagna ändringarna
borde träda i kralt samtidigt nied nya rättegångsbalken. Da denna
tidpunkt icke kunde nied bestämdhet förutses utan vore beroende av den lagstiftning
örn nya rättegångsbalkens ikraftträdande, varom enligt bestämmelse,
som fogats vid nya rättegångsbalken, Konungen med riksdagen ägde förordna,
borde motsvarande förbehåll göras i övergångsstadgande till ändringarna
i regeringsformen. Enligt det av beredningen framlagda förslaget till
lag örn nya rättegångsbalkens ikraftträdande bomme även efter denna tidpunkt
äldre bestämmelser i vissa fall att gälla beträffande måls behandling i
högsta domstolen. Vad i g 18 morn. 2 och g 22 moni. 1 vore stadgat örn
dispensprövning borde i fråga örn dessa nial fortfarande gälla under denna
övergångstid.

Beredningen uttalar vidare, att därest för återbesättande av befattning, som
avsåges i § 31 regeringsformen, åtgärd vidtagits före den tidpunkt, då denna
paragraf i sin nya lydelse skulle gälla, äldre bestämmelser borde äga tillämpning.
Ett övergångsstadgande härom föreslås av beredningen. Såsom åtgärd
för befattningens återbesättande är enligt beredningens mening att anse
kungörelse örn befattningens ledigförklarande.

Ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Förbud mot offentliggörande av vissa uppgifter från rättegångar m. m.

Beträffande möjligheten att hemlighålla vad som förekommer i rättegång
m. m. anför beredningen följande.

Enligt 5 kap. 4 § nya rättegångsbalken äger rätten förordna, att vad som
förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras. Motsvarande
befogenhet tillkommer enligt 23 kap. 10 § samma balk undersök -ningsledare med avseende å vad som förekommit vid förhör under förundersökning
i brottmål. Undersökningsledare äger även enligt 27 kap. 9 § nya
rättegångsbalken föreskriva, att meddelande örn kvarhållande av post- eller
telegrafförsändelse icke må lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.
Handlar någon i strid mot förordnande, som nyss sagts, skall han enligt
9 kap. 6 § nya rättegångsbalken straffas med dagsböter. Utan motsvarande
ändring i tryckfrihetsförordningen bliva emellertid, såsom framhållits i motiven
till nya rättegångsbalken (s. lil), dessa bestämmelser icke tillämpliga å
uppenbarande genom tryckt skrift. Skydd mot offentliggörande i tryck av
vad som förekommit vid domstolsförhandling eller polisförhör förefinnes
endast såtillvida som utgivande i tryck av protokoll och övriga handlingar
i vissa fall är förbjudet. Enligt 36 § lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar äger sålunda domstol
besluta, att protokoll och andra handlingar i mål, som handlagts inom stängda
dörrar, icke må utlämnas, och enligt 10 § samma lag må under vissa förutsättningar
utlämnande ej ske av handlingar, som röra polismyndighets eller
allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott. Handlingar, som
sålunda ej må till envar utlämnas, må enligt § 2 mom. 6 tryckfrihetsförord -

Kungl. Maj.ts proposition nr ‘Hö -

ningen ej heller utgivas i tryck. För överträdelse av förbudet häremot är ansvar
stadgat i § 2 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Det synes lämpligt, att
offentliggörande i tryck av vad domstol eller undersökningsledare ansett böra
hemlighållas kan beivras, även om det ej äger rum genom utgivande av protokoll
eller därmed jämförliga handlingar.

Under åberopande av det anförda har beredningen föreslagit, att bestämmelserna
i § 2 mom. 6 tryckfrihetsförordningen kompletterades med föreskrift,
att i tryckt skrift icke finge röjas något, varom domstol eller undersökningsledare
i brottmål förordnat, att det ej finge uppenbaras. Brott häremot
komme då att ingå bland de handlingar, som vöre straffbara enligt § 2
mom. 10 tryckfrihetsförordningen.

Målsägandes åta Is rätt.

I § 4 mom. 3 andra stycket tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser
angående åtalsrätten, då ärekränkning skett genom tryckt skrift. Enligt
första punkten äger målsäganden själv eller genom ombud åtala enskilt
förolämpande. I andra punkten stadgas, att allmän åklagare ej äger tala å
dylikt brott utom i vissa i lagrummet särskilt angivna fall. Sistnämnda stadgande
överensstämmer till innehållet med vad i 16 kap. 15 § strafflagen föreskrives
rörande åtal för ärekränkning, som icke skett genom tryckt skrift.

Beträffande målsägandes befogenhet att åtala brott, som icke hör under
allmänt åtal, står nya rättegångsbalken på samma ståndpunkt som gällande
rätt. Vad angår brott, som hör under allmänt åtal, föreskrives i 20 kap. 8 §
nya rättegångsbalken, att målsägande ej må väcka åtal för sådant brott med
mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagaren väckt talan, äger målsäganden biträda åtalet; han må ock
fullfölja talan i högre rätt. Detta innebär såtillvida en avvikelse från nu gällande
rätt, att föregående angivelse och beslut av åklagaren att ej åtala för
närvarande ej utgör villkor för målsägandes rätt att själv väcka talan.

Beredningen anför:

Inom beredningen har varit under övervägande, huruvida det i 20 kap.
8 § nya rättegångsbalken upptagna villkoret kan anses stå i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens föreskrift, att målsägande äger att själv
eller genom ombud åtala enskilt förolämpande. Beredningen här därvid kommit
till den uppfattningen, att ifrågavarande stadganden icke äro oförenliga.
Även enligt nya rättegångsbalken tillkommer åtalsrätt målsäganden; bestämmelserna
i 20 kap. 8 § avse endast en viss processuell förutsättning för åtalsrättens
utövning, då brottet tillika hör under allmänt åtal. Med hänsyn härtill
och då enligt § 5 mom. 12 tryckfrihetsförordningen allmänna processuella
regler, om ej annat stadgats, skola lända till efterrättelse även i tryckfrihetsmål,
lära nu avsedda bestämmelser i nya rättegångsbalken bliva tillämpliga
jämväl beträffande åtal för tryckfrihetsbrott. Detta torde också vara sakligt
berättigat; stadgandena i § 4 mom. 3 torde därför böra kvarstå oförändrade.

Forum t tryckfrihetsmål samt fråga om utvidgning av juryns befogenhet.

I 8 5 mom. 1 tryckfrihetsförordningen stadgas, att mål angående brott
sorn avses i g 6 upptages vid rådhusrätt enligt vad därom är stadgat i särskild
lag, sliftad i den ordning g 87 regeringsformen föreskriver.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 246.

Enligt lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål skall mål angående brott som avses i § 3 tryckfrihetsförordningen
upptagas, om den skrift som föranlett åtalet är tryckt i
stad i vars rådhusrätt enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren finnas
minst två lagfarna ledamöter, vid den rådhusrätten, men i annat fall vid
rådhusrätten i stad som är säte för länsstyrelsen i det län där skriften är
tryckt.

I § 5 mom. 4 tryckfrihetsförordningen föreskrives, att örn någon tilltalas
för brott som avses i § 3, frågan ‘huruvida skriftens innehåll är brottsligt skall
prövas av en jury om nio medlemmar, där ej åtalet avser inbjudning till deltagande
i lotteri eller ock parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan
prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. För den tilltalades
fällande fordras minst två tredjedelar av rösterna; uppnås ej detta röstetal
skall han frikännas.

I mom. 5 av samma paragraf upptagas bestämmelser örn upprättande av
jurymannalista vid rådhusrätt som har att upptaga mål örn brott som avses
i §3.

Beträffande tryckfrihetsprocessen har beredningen inledningsvis gjort följande
allmänna uttalanden.

För tryckfrihetsmålens del gäller som bekant i svensk rätt en ur domstolsorganisatorisk
synpunkt säregen regel. För dessa måls upptagande är
endast rådhusrätt enligt vissa bestämmelser behörig, och rådhusrätten är därvid
sammansatt enligt allmänna grundsatser, men domstolen i denna sammansättning
har icke hela rättsskipningsuppgiften utan åt en jury är anförtrott
att först pröva frågan, huruvida den åtalade skriftens innehåll är
brottsligt, varefter rådhusrätten i sin vanliga sammansättning har att, örn
juryn fällt den tilltalade, utmäta straffet för brottet.

Denna uppdelning av rättsskipningsuppgiften svarar nära mot den, som
äger rum i den vanliga juryprocessen i brottmål i allmänhet i främmande
länder. Såsom processkommissionen i sitt betänkande (I s. 50 och 92) framhållit
bär bland de brister, som denna organisation medfört, också framträtt
den svaghet, som ligger däri, att juryn saknar inflytande å straffmätningen.
Då juryn ej motiverar sitt beslut, svävar domstolen i okunnighet örn juryns
uppfattning rörande brottslighetens grad, liksom juryn, å sin sida, när den
fattar sitt beslut, icke kan veta, vilket straffmått domstolen kommer att utmäta,
om juryn fäller den tilltalade. Att härav kunna uppstå förvecklingar,
visar erfarenheten.

I de reformsträvanden, som i främmande länder gjort sig gällande beträffande
juryn, lia också ingått förslag att åt juryn inrymma inflytande å
straffmätningen. Frånsett de reformer härutinnan, som begränsat sig till att
åt juryn giva befogenhet att yttra sig örn förmildrande eller försvårande omständigheter,
genomfördes först i kantonen Geneve i Schweiz den anordningen,
att sedan juryn besvarat skuldfrågan, den jämte domaren bestämmer
straffmåttet. I andra lagstiftningar har man begränsat sig till partiella ändringar
i denna riktning, såsom att låta juryn välja t. ex. två medlemmar att
deltaga i straffmätningen.

Reformerna i fråga om juryn lia därefter i stor utsträckning antagit den
radikala gestaltningen, att de helt avskaffat jurysystemet. År 1936 genomfördes
emellertid i dansk rätt en ändring av juryns funktioner i här avsedd

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

riktning. Sedan juryn fällt den tilltalade för en brottslig gärning, skola dess
medlemmar sammanträda med juristdomarna i domstolen för att besluta,
som det heter, »om en berat folgende i Straffeloven omhandlet Retsvirkning».
Var jurymedlem har därvid en röst, men ett av juristdomarna enhälligt
omfattat beslut anses ha lika många röster som alla jurymedlemmars
sammanlagda röster. Vid lika röstetal gäller den för den tilltalade gynnsammaste
meningen.

Förevarande spörsmål får med beredningens förslag särskild aktualitet
också för juryn i svensk tryckfrihetsprocess. Detta sammanhänger med dels
beredningens förslag att jämväl häradsrätt i vissa fall skall vara behörig för
tryckfrihetsmål och dels den i nya rättegångsbalken genomförda förändrade
organisationen av rådhusrätterna därutinnan, att de i grövre brottmål skola
vara sammansatta med nämnd. Under hänsyn härtill och med beaktande av
de förut anförda allmänna skälen för en utsträckning av tryckfrihetsjuryns
befogenhet till att jämväl innefatta deltagande i straffmätningen framlägger
beredningen förslag härom på sätt närmare anföres i motiven till föreslagen
ändring av tryckfrihetsförordningen och till förslag örn ny lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål.

I fråga om de äldre bestämmelserna om forum i tryckfrihetsmål samt
framkomna förslag örn ändring därav må nämnas följande.

Enligt § 1 mom. 5 tryckfrihetsförordningen sådant detta lagrum lydde före
en år 1900 genomförd grundlagsändring fick boktryckeri icke anläggas annorstädes
än i stad eller inom ett avstånd därifrån av högst en halv mil.
Var tryckeri beläget utom stad, skulle det likväl i allt som rörde boktryckningen
lyda under stadens rätt. Om forum i tryckfrihetsmål stadgades i
§ 5 mom. 6, att åtal för innehållet i tryckt skrift skulle upptagas vid den
rådhusrätt, varunder tryckeriet lydde.

Genom nyssnämnda lagändring, som trädde i kraft den 4 april 1900, blev
det medgivet att anlägga tryckeri även i köping. Under förarbetena till lagändringen
hade ursprungligen föreslagits, alt tryckeri, som inrättades i köping,
skulle lyda rinder rådhusrätten i närmaste stad. Med hänsyn bland annat
till svårigheten att i det särskilda fallet avgöra, vilken stad skulle anses
vara närmast belägen, beslöts emellertid, att tryckeri å ort, där rådhusrätt
ej fanns, skulle lyda under rådhusrätten i residensstaden. I enlighet därmed
föreskrevs beträffande forum i tryckfrihetsmål, att sådant mål skulle upptagas
vid rådhusrätten i den stad, där den åtalade skriften blivit tryckt, eller,
om den tryckts å ort, som lydde under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad,
där länsstyrelsen hade sitt säte.

Spörsmålet örn forum i tryckfrihetsmål blev sedermera föremål för behandling
i ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet den 14 december
1934 avgivet betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning
(SOU 1934: 54). 1 detta betänkande framhölls, att tryckfrihetsmålen med
hänsyn till sin speciella beskaffenhet syntes böra koncentreras lill eli relativt
fåtal av de allmänna domstolarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning
borde länet principiellt vara domkrets i fråga örn egentliga tryckfrihetsmål.
Som huvudregel borde därför uppställas, att allmänna underrätten för den
stad, där länsstyrelsen hade sitt säte, borde såsom första instans upptaga mål

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

rörande innehållet i skrifter, som blivit tryckta inom länet. I denna regel
borde dock enligt de sakkunnigas mening göras den modifikationen, att de
städer, som icke deltoge i landsting, finge behålla sin självständiga rättsskipning
i fråga örn tryckfrihetsmål.

I proposition till 1936 års riksdag (nr 235) fann departementschefen, i likhet
med de sakkunniga, av liera skäl påkallat, att de egentliga tryckfrihetsmålen
koncentrerades till ett mindre antal domstolar. Han ansåg emellertid
en jämkning i sakkunnigförslaget böra vidtagas därhän, att alla städer, i
vilkas rådhusrätt jämte borgmästaren skola finnas minst två lagfarna ledamöter,
finge behålla sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål. Därjämte borde enligt
departementschefens åsikt reglerna om forum i egentliga tryckfrihetsmål
överföras till en särskild lag örn rättegången i dylika mål; i tryckfrihetsförordningen
borde endast ske hänvisning till den särskilda rättegångslagen.

Sedan förslag till lagstiftning i överensstämmelse med det sålunda anförda
framlagts för riksdagen och i huvudsak vunnit riksdagens bifall, erhöll
§ 5 mom. 1 tryckfrihetsförordningen den 9 april 1937 sin nuvarande
lydelse; häri bestämmes endast, att mål rörande innehållet i tryckt skrift
skall upptagas vid rådhusrätt, och i övrigt sker hänvisning till särskild lag.

Förutnämnda sakkunniga, som räknade med möjligheten att även rådhusrätterna
i vissa residensstäder kunde komma alt avskaffas, förordade, att i
sådant fall tryckfrihetsmålen skulle upptagas vid den häradsrätt, varunder
residensstaden lydde. Mot en sådan ordning kunde visserligen — anförde de
sakkunniga — den anmärkningen riktas, att det icke vöre lämpligt att låta
såväl nämnd som jury deltaga i avgörandet av samma mål. Enligt vad de
sakkunniga framhöllo, skidle två olika lekmannaelement, som hade att deltaga
i behandlingen av samma mål, innebära en påtaglig överorganisation,
varjämte gränsdragningen mellan de olika lekmannagruppernas särskilda
uppgifter ej minst för lekmännen själva skulle förefalla egendomlig och
svårförståelig. Den nämnda betänkligheten kunde emellertid enligt de sakkunnigas
mening undanröjas genom en föreskrift, att häradsrätt i jurymål
skulle utgöras av ordföranden ensam.

Förslaget att häradsrätt i vissa fall skulle kunna vara forum i tryckfrihetsmål
avstyrktes i åtskilliga över sakkunnigbetänkandet avgivna yttranden.
Sålunda uttalade Svea hovrätt, att hovrätten icke kunde tillstyrka att,
såsom i betänkandet föreslagits, en ny typ av enmansdomstolar tillskapades
för visst slag av mål. Örn häradsrätten i sin vanliga sammansättning ansåges
olämplig att handlägga tryckfrihetsmål — en ståndpunkt, för vilken hovrätten
funne goda skäl kunna anföras — syntes det utan nämnvärd olägenhet
kunna ordnas så, att vid residensstads förläggande under landsrätt rådhusrätten
i annan stad inom eller utom länet erhölle den behörighet, varom
vore fråga. Departementschefen fann frågan örn mindre residensstäders förenande
i judiciellt avseende med angränsande domsagor böra anstå i avbidan
på den allmänna processreformen; spörsmålet örn laga domstol i
tryckfrihetsmål i dylika fall lämnades därför tillsvidare å sido.

Kungl. Maj:ts proposition nr ''146.

Beredningen anför:

Enligt nya rättegångsbalken skall rådhusrätt alltid bestå av, förutom
borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter. Detta föranleder, att fråga kan
uppkomma om förläggande även av vissa residensstäder under landsrätt. Enligt
lagen den 17 juni 1932 (nr 263) örn stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende må visserligen förordnande om landsrättsförläggning ej
meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen har sitt säte, men beredningen
föreslår i annat sammanhang, att denna bestämmelse upphäves. På grund
av det anförda måste de gällande forumreglerna för egentliga tryckfrihetsmål
kompletteras med föreskrifter örn laga domstol för det fall, alt både
tryckningsorten och residensstaden komma att lyda under landsrätt.

Mot den av Svea hovrätt förordade lösningen av ifrågavarande spörsmål
kunna starka betänkligheter anföras. Då möjlighet erbjuder sig att i stället
för residensstadens rådhusrätt anlita rådhusrätten i annan stad inom länet,
äro väl olägenheterna icke särskilt framträdande. Skulle däremot för denna
uppgift behöva anlitas rådhusrätt i stad utom länet, yppa sig åtskilliga svårigheter
bland annat i fråga örn juryns sammansättning. Därtill kommer, att
hovrättens förslag efter rättegångsreformens genomförande icke längre är
ägnat att bereda en tillfredsställande utväg. På grund av föreskriften i 1 kap.
11 § nya rättegångsbalken, att rådhusrätt i vissa grövre brottmål skall bestå
av en lagfaren domare och nämnd, har frågan örn rättens sammansättning
i jurymål blivit aktuell även för rådhusrätternas del.

Å andra sidan äro betänkligheterna mot förslaget om enmansdomstolar
uppenbart icke utan grund. Invändningen att den juridiska sakkunskapen
skulle erhålla endast en representant i domstolen, torde visserligen icke väga
allt för tungt. Som framhölls i 1934 års betänkande är behovet av sådan
sakkunskap i tryckfrihetsmål snarast mindre än i många andra mål. Genom
juryns utlåtande blir fastslaget, huruvida den åtalade skriften är brottslig
eller ej; örn den funnits brottslig, har i utlåtandet ytterligare bestämts,
vilka lagrum skola tillämpas. Att inom ramen av straffskalorna i dessa lagrum
utmäta lämpligt straff torde, vad det lagfarna elementet angår, icke
kräva medverkan av mer än en domare; det nu sagda gäller även de spörsmål
örn skadestånd och rättegångskostnader, vilka kunna uppkomma i samband
med åtalet. Emellertid måste redan nu, åtminstone vad angår grövre brott,
anses som en svaghet, att straffmätningen i jurymål regelmässigt sker utan
medverkan av lekmän, och denna svaghet skulle bliva än mer framträdande,
sedan lekmän vid behandlingen av sådana mål erhållit säte även i rådhusrätterna.
I 1934 års betänkande upptogs av närliggande skäl till övervägande
att låta jurymännen intaga ställningen av meddomare, men uppslaget förkastades,
enär de sakkunniga funno en sådan ordning vara oförenlig nied
önskemålet att hemlighålla, hur varje juryman röstat i huvudfrågan. Örn
jurymännens befogenhet vidgades att omfatta även annat än frågan örn den
åtalade skriftens brottslighet, måste nämligen, ansågo de sakkunniga, deras
vota i övriga frågor protokollföras, vilket innebure möjlighet för enskilda
ledamöter att markera vilken ställning de intagit till själva skuldfrågan.
Gentemot det sålunda anförda kan erinras, att enligt en — på gällande praxis
grundad — föreskrift i 6 kap. 3 § nya rättegångsbalken, nämndemans skiljaktiga
mening ej skall antecknas i protokollet annat än då nämnden ensam
bestämt utgången. Örn efter förebild härav stadgas, att jurymans avvikande
mening ej i något fall må protokollföras, bortfaller farhågan, att de enskilda
jurymännens ståndpunkter i skuldfrågan av denna anledning komma till
offentlig kännedom. Som erinran mot den ifrågasatta anordningen kvarstår
då, att jurymännen genom den ståndpunkt de intaga vid omröstningen angå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

ende straffet komma att röja sin uppfattning även i skuldfrågan; med hänsyn
till den tystnadsplikt, som i lika hög grad åvilar rätten som jurymännen,
torde dock denna erinran icke böra tillmätas större betydelse. Någon avgörande
betänklighet torde alltså icke möta att låta juryn, sedan den ensam
avgjort frågan om den åtalade skriftens brottslighet, åter sammanträda med
rätten för överläggning till dom. Som framhållits i inledningen till betänkandet
tala starka principiella skäl för en sådan ordning. Beredningen förordar,
att den genomföres för alla mål, som handläggas med jury, detta oavsett
huruvida enligt vanliga regler nämnd skulle medverkat eller ej. Som
följer redan av gällande rätt bör överläggningen uppenbart hållas inom
stängda dörrar. Tydligt är vidare, att skuldfrågan icke må komma under
diskussion, då densamma slutligen avgjorts genom juryns svar på de av
rätten framställda frågorna. Vad angår rättens sammansättning torde frågan
därom lämpligen böra lösas enligt samma linjer som följdes vid bestämmandet
av rådhusrätts organisation i mål, vari nämnd skall deltaga. Det torde
alltså böra stadgas, att rätten skall bestå av en lagfaren domare. Vidare torde
föreskrift böra meddelas, att juryn i omröstningshänseende skall intaga samma
ställning som i motsvarande läll skulle tillkommit nämnden, om denna
haft säte i rätten.

Då vad beredningen sålunda föreslagit i fråga örn rättens sammansättning
och juryns medverkan i tryckfrihetsmål möjliggör en enhetlig domstolsorganisation
för jurymål, kunde ifrågasättas att helt upphäva de särskilda reglerna
örn laga domstol i tryckfrihetsmål och således i forumhänseende likställa
dessa mål med brottmål i allmänhet. Häremot talar emellertid den
omständigheten, att en jurymannakår ej lämpligen kan utses vid varje häradsrätt;
på många håll skulle de utsedda kanske aldrig någonsin behöva
träda i tjänstgöring. Vidare må erinras att, som ovan berörts, handläggningen
av tryckfrihetsmål med hänsyn till deras speciella beskaffenhet kräver
en viss vana, som icke kan förvärvas, såframt ej målen sammanföras
till ett mindre antal domstolar. På grund av det anförda har beredningen
ansett sig böra föreslå endast den ändring i de nu gällande forumreglerna,
att i sådana län, där residensstaden lyder under häradsrätt, mål, som eljest
bort upptagas vid rådhusrätten i residensstaden, i stället skola upptagas vid
häradsrätten.

En konsekvens av förslaget, att åtal för tryckfrihetsbrott skall kunna upptagas
även vid häradsrätt, är att lekmän komma att deltaga jämväl i prövningen
av sådana tryckfrihetsmål, som vid häradsrätt handläggas utan jury.
Det sagda gäller ock, som ovan antytts, mål vid rådhusrätt, örn brottet
är sådant, alt rätten enligt 1 kap. 11 § nya rättegångsbalken skall bestå
av en lagfaren domare och nämnd. Goda skäl kunna anföras för den
ståndpunkten, alt lekmän böra som allmän regel deltaga i behandlingen av
tryckfrihetsmål. Som i 1934 års sakkunnigbetänkande framhållits, föreligger
i tryckfrihetsmål ofta en intressekonflikt, varvid det tillkommer rätten att
tillse å ena sidan att missbruk av tryckfriheten beivras och å den andra att
till missbruk ej hänföres allt som efter ett formellt betraktelsesätt kan hänföras
dit. Beredningen förordar därför, att i alla tryckfrihetsmål, som ej prövas
av jury, om rättens domförhet skall gälla vad i nya rättegångsbalken är
stadgat om mål, vari nämnd skall deltaga. Därmed vinnes också, att domstolsorganisationen
i tryckfrihetsmål blir i stort sett enhetlig. Vare sig målet
upptages vid häradsrätt eller vid rådhusrätt, kommer det att handläggas av
en lagfaren domare med biträde antingen av nämnd eller av en jury, vilken
i allt som ej sammanhänger med dess speciella uppgift, har samma funktion
som eljest skulle tillkommit nämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

■11

I enlighet med det anförda har beredningen föreslagit, alt § 5 mom. 1
tryckfrihetsförordningen skulle erhålla sådan lydelse, att däri utsädes, att
mål angående brott som avsåges i § 3 skulle upptagas vid rådhusrätt eller
vid häradsrätt, varunder stad lydde, enligt vad därom vore stadgat i .särskild
lag stiftad i den ordning § 87 regeringsformen föreskreve. Till § 5 moni. 4
skulle enligt beredningens förslag fogas ett nytt stadgande, enligt vilket i den
nyssnämnda särskilda lagen finge bestämmas, att juryn skulle deltaga i målets
prövning även sedan den avgjort frågan, huruvida skriftens innehåll vore
brottsligt. Vidare föreslås vissa ändringar i § 5 inom. 5 tryckfrihetsförordningen,
avseende uppgörande av jurymannalista för häradsrätt.

Beredningen har jämväl framlagt förslag till lag med vissa bestämmelser
örn rättegången i tryckfrihetsmål, avsedd att ersätta den förut nämnda lagen
den 9 april 1937 i samma ämne. Enligt 1 § i den föreslagna lagen skulle mål
angående brott, som avsåges i § 3 tryckfrihetsförordningen, upptagas, om
den skrift sorn föranlett åtalet vore tryckt i stad, i vars rådhusrätt enligt gällande
bestämmelser jämte borgmästaren funnes minst två lagfarna ledamöter,
vid den rådhusrätten men i annat fall vid rådhusrätten i stad som vore
säte för länsstyrelsen i det län där skriften vore tryckt eller, om staden lode
under häradsrätt, vid den häradsrätten.

I fråga om juryns ställning i tryckfrihetsmål lia ledamöterna i beredningens
rådgivande nämnd riksdagsmannen Persson, borgmästaren Laurin och
häradshövdingen Lindstedt i särskilt yttrande anfört följande.

Beredningen föreslår att juryn i tryckfrihetsmål, vilken nu har att pröva
endast frågan örn åtalad skrifts brottslighet, jämväl skulle — sedan denna
prövning skett —- deltaga i rätten jämte en lagfaren domare vid överläggningen
till dom och därvid fungera som nämnd; juryns mening skulle således i
fråga om straffmätningen, skadestånd och rättegångskostnader gälla, därest
minst sju av juryns nio medlemmar äro ense.

Ändringen bär föranletts därav, att rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken
skulle bestå av en lagfaren domare och nämnd i vissa svårare tryckfrihetsmål
(med straffarbete i två år eller mera i straffskalan), att möjlighet ansetts
böra öppnas att upptaga tryckfrihetsmål även vid häradsrätt, enär vissa residensstäder
kunna bli lagda under landsrätt, samt att det ansetts uteslutet
att låta såväl nämnd som jury deltaga i avgörande av samma mål. I fråga
örn själva huvudförhandlingen inför juryn föreslår beredningen därför, att
rätten —• såväl rådhusrätt som häradsrätt — skulle bestå av en lagfaren domare,
men i fråga örn överläggningen skulle juryn, på sätt ovan angivits,
fungera även som nämnd.

Om man än måste godtagja anordningen med jury i tryckfrihetsmål för
prövning av skuldfrågan, talar enligt vår mening erfarenheten härav och utvecklingen
i övrigt emot, alt man nu skulle utvidga juryns befogenheter, sådana
de bestämts senast vid genomgripande lagstiftningsåtgärder för tryckfrihetsmålen
år 1937. Ytterligare avsteg från den för vårt rättsväsen grundläggande
principen örn fasta domstolar böra undvikas, och stärka betänkligheter
kunna resas mot att domare, valda tillfälligt för visst mål, delvis av
parterna själva, skulle få en sådan befogenhet som nu avses. Förhållandet
kan självfallet icke jämföras med ali domaruppgifter anförtros nämndemän,
valda till domare i allmänhet för en längre tid och med stor möjlighet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

småningom förvärva den syn på uppgiften, den erfarenhet och den skicklighet,
som man gärna vill se hos en domare.

För rådhusrätternas del synes den närmast till hands liggande lösningen
vara, att rådhusrätten i såväl lindrigare som svårare tryckfrihetsmål — där
lekmannaelementet inträder genom juryn — liksom nu skall bestå av tre lagfarna
domare såväl vid förhandlingen inför juryn som vid överläggningen
till dom.

För den händelse det anses nödvändigt att öppna möjlighet att upptaga
tryckfrihetsmål även vid häradsrätt, nämligen för det fall att residensstad
lägges under landsrätt, synes betänkligheter icke böra möta emot att låta
häradsrätten i dessa fall bli domför med häradshövdingen ensam icke blott
vid förhandlingen inför juryn utan även vid straffmätningen och avgörande
av ersättningsfrågor; detta föreslogs också av 1934 års sakkunniga. Det bör
framhållas att det i varje fall måste bli i ytterst få fall, som tryckfrihetsmål
komma att förekomma vid häradsrätt.

Vi ha med hänsyn härtill ansett oss icke kunna biträda beredningens förslag
i denna del.

Särskild ordförande i juryn.

Enligt § 5 mom. 7 tryckfrihetsförordningen bildas juryn genom alt rätten
bland dem, som äro uppförda å den i mom. 5 omförmälda jurymannalistan,
utlottar sju till ledamöter och fem till suppleanter, varjämte parterna å vardera
sidan välja tre ledamöter och tre suppleanter. Därefter skall vardera
parten utesluta en ledamot och en suppleant bland de av rätten utlottade
samt en ledamot och en suppleant bland de av motparten valda. Angående juryns
arbetssätt äro föreskrifter meddelade i den förutnämnda lagen den 9
april 1937 med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål. Enligt
dessa skall juryn närvara vid huvudförhandlingen i målet; sedan denna slutförts,
skola jurymännen för avgörande av skuldfrågan sammanträda till
överläggning i enrum under en av juryn utsedd ordförande.

I det förut omnämnda, år 1934 avgivna sakkunnigbetänkandet angående
tryckfrihetsprocessens ombildning framhölls som en brist i denna process,
att juryn lämnades utan handledning i fråga örn bedömandet av den strafflagsparagraf,
under vilken en viss artikels brottslighet borde subsumeras.
Det erinrades tillika, att behovet av dylik handledning sedan lång tid tillbaka
gjort sig gällande i utlandet beträffande jurymål i allmänhet. I vissa
främmande länder hade det därför ålagts domaren att före juryns överläggning
offentligen meddela en rättsundervisning, som ibland även innehölle
anvisningar för bevisningens bedömande; på andra håll hade i samma syfte
föreskrivits, att domaren skulle vara närvarande vid juryns överläggning.
Enligt de sakkunnigas uppfattning vore sistnämnda utväg att föredraga.
Den vägledning, som jurymännen behövde, kunde naturligare lämnas under
den enskilda överläggningen än i ett offentligt föredrag; genom frågor och
svar kunde missförstånd lättare uppklaras än genom en i förväg meddelad
instruktion. I anslutning till vad sålunda anförts föreslogo de sakkunniga
ett stadgande att, då juryn överläde, domaren skulle vara närvarande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 246. 29

upplysningars meddelande men avträda, innan ansvarsfrågan upptoges till
slutlig prövning.

I det lagförslag, som nied anledning av betänkandet remitterades till lagrådet,
förordades en lösning av förevarande fråga efter andra linjer än de
sakkunniga anvisat. I stället för det av dem föreslagna stadgandet hade upptagits
en bestämmelse att juryn skulle äga att av domstolen införskaffa erforderliga
upplysningar. I yttrande till statsrådsprotokollet i samband med
remissen anförde departementschefen, att det icke ansetts lämpligt att meddela
bestämda föreskrifter örn ordningen för den sålunda förutsatta kommunikationen
mellan juryn och rätten; tydligt vore dock, att stadgandet ej
finge tillämpas så, att det komme i strid med grundsatsen, att juryns överläggning
skulle hållas i enrum. Lagrådet erinrade, att den föreslagna anordningen
vore föga praktisk och sannolikt komme att väsentligen förfela
sitt ändamål. Ett justitieråd hemställde med hänsyn därtill örn en återgång
till de sakkunnigas förslag. Majoriteten fann däremot även sakkunnigförslaget
otillfredsställande; det syntes ej väl förenligt med juryns uppgift och
ställning i rättegången, att dess överläggning ägde rum under sådana former,
att en viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone
till skenet ej kunde anses utesluten. I den sedermera till 1937 års riksdag
avlåtna propositionen angående rättegången i tryckfrihetsmål (nr 2)
anslöt sig departementschefen till de av lagrådets majoritet anförda synpunkterna,
och det slutliga lagförslaget kom därför icke att innehålla några
stadganden i förevarande ämne.

Beredningen anför:

Enligt tryckfrihetsförordningens lydelse före genomförandet av 1937 års
lagstiftning på nu ifrågavarande område skulle samtliga jurymän utses genom
val; sex skulle väljas av parterna och de övriga tre av domstolen. Vid
denna ordning kunde önskemålet, att i juryn funnes någon, som ägde förutsättningar
för att som ordförande leda dess förhandlingar, alltid i viss mån
beaktas vid domstolens val av jurymän. Numera står denna möjlighet ej
längre till buds. Enligt vad som upplysts vid överläggningar med beredningens
rådgivande nämnd lia också de praktiska erfarenheterna givit anledning
till önskemål om bättre garantier för att juryns överläggning skall kunna
äga rum under kompetent och opartisk ledning. På grund härav har beredningen
ansett sig böra upptaga denna fråga till övervägande. Med hänsyn
till vad som tidigare förekommit mot förslaget att låta domaren närvara
vid juryns överläggning har beredningen icke funnit lämpligt att återupptaga
detta förslag. Däremot torde mindre vara att erinra mot att såtillvida
återgå till äldre förhållanden på detta område, att domstolen får utse en
ledamot av juryn genom val bland de å jurymannalistan uppförda i stället
för genom lottning. Mot de förut gällande reglerna angående domstolens
valrätt anmärktes huvudsakligen, att domstolen genom att utse personer,
vilkas inställning vore känd eller ansåges given på förhand, kunde på ett
avgörande sätt inverka på målets utgång. Även örn någon egentlig sannolikhet
för ett sådant förfarande icke förelåge, vore blotta möjligheten ägnad
att i viss mån minska förtroendet till domstolarnas opartiskhet. Erinringar
av sådan innebörd torde icke med fog kunna riktas mot en ordning, som
blott medgiver valrätt beträffande en av de ledamöter rätten skall utse, helst

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

om valrätten begränsas inom kretsen av dem som uppförts å jurymannalistan.
Enligt beredningens uppfattning tala övervägande skäl för en sådan
lösning; den har ock vunnit anslutning inom beredningens rådgivande
nämnd. Av vad förut anförts örn grunden för den förordade ändringen följer,
att den av rätten omedelbart utsedde jurymannen icke bör kunna uteslutas
av parterna; han synes lämpligen böra erhålla ställning av självskriven
ordförande i juryn.

På grund av det anförda föreslår beredningen, att det i § 5 mom. 7 tryckfrihetsförordningen
upptagna stadgandet, att rätten genom lottning bland
de å jurymannalistan uppförda skall uttaga sju till ledamöter och fem till
suppleanter, ersättes med föreskrift, att rätten skall från listan dels nämna
en ordförande jämte suppleant, dels ock utlotta sex till ledamöter och fyra
till suppleanter för dem. Vidare föreslår beredningen en härav betingad formell
jämkning av bestämmelserna i § 5 mom. 9 tryckfrihetsförordningen
rörande jäv mot jurvman.

I fråga om ikraftträdandet av de förordade ändringarna i tryckfrihetsförordningen
föreslår beredningen vissa särskilda stadganden, innebärande att
ändringarna skola träda i kraft först då nya rättegångsbalken träder i tilllämpning.

Departementschefen.

Enligt bestämmelse, som fogats vid den år 1942 antagna nya rättegångsbalken,
skall dennas ikraftträdande bero av förordnande av Kungl. Maj :t med
riksdagen. Vid rättegångsbalkens antagande förutsattes, att innan dylikt förordnande
meddelades närmare utredning skulle verkställas rörande de ändringar
i andra författningar, som erfordrades för genomförandet av den nya
processordningen. Sådan utredning har nu verkställts av processlagberedningen
bland annat i fråga örn ändringar i rikets grundlagar. I beredningens
den 17 mars 1944 avgivna betänkande har framlagts utkast till ändringar i
regeringsformen och tryckfrihetsförordningen jämte förslag till vissa lagar,
som ansluta sig till ifrågavarande grundlagsstadganden. För att möjliggöra
beslut örn rättegångsreformens ikraftträdande under nästkommande andrakammarperiod
bör förslag till erforderliga grundlagsändringar föreläggas
redan innevarande lagtima riksdag.

Beredningen har till en början föreslagit vissa ändringar i regeringsformens
stadganden om högsta domstolen. Den nya processordningen påkallar en omarbetning
av den med stöd av § 17 mom. 1 regeringsformen utfärdade lagen
örn högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Med hänsyn till att i
nämnda lag funnits böra upptagas bestämmelser jämväl i andra avseenden
än dem, som nu angivas i § 17 mom. 1 regeringsformen, har avfattningen av
detta lagrum jämkats. I särskild lag skola sålunda enligt den föreslagna nya
lydelsen av momentet givas närmare bestämmelser örn högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring. I grundlagsstadgandet kvarstår bland annat
att antalet justitieråd skall vara minst tolv. Däremot har det nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

stadgandet, att antalet må ökas utöver tolv allenast om domstolen skall arbeta
på avdelningar, ansetts ej behöva bibehållas, då det måste anses uppenbart,
att sådan ökning av antalet ej kan ske under annan förutsättning. Särskild
bestämmelse i regeringsformen örn högsta domstolens befogenhet att
pröva frågor örn fullföljdstillstånd, varom nu stadgas i § 18 mom. 2, blir
efter genomförandet av nya rättegångsbalken ej längre erforderlig, då enligt
denna balk avgörandet av frågor, huruvida talan i fullföljt mål må komma
under högsta domstolens prövning, ingår i högsta domstolens befogenhet
att handlägga målet. De av beredningen i nu angivna hänseenden framlagda
förslagen synas lämpliga och torde böra genomföras.

Beträffande frågor om återbrytande av dom som vunnit laga kraft och
återställande av försutten tid har beredningen föreslagit, att befogenheten att
upptaga och avgöra ansökningar härom skall, då målet är av beskaffenhet
att i sista instans skola prövas av kammarrätten, överflyttas från högsta
domstolen till regeringsrätten, som i övrigt har att pröva mål av likartad beskaffenhet.
Motsvarande ändring föreslås i fråga om avgivande av yttranden
över nådeansökningar. Även dessa förslag torde böra genomföras.

Antalet militära ledamöter i högsta domstolen är enligt § 20 regeringsformen
fastställt till två. Beredningen har förordat att Kungl. Majit skall
äga utse minst två, högst tre sådana ledamöter. Därigenom skulle möjlighet
beredas att utse en representant för envar av de tre försvarsgrenarna, således
även för flygvapnet. 1 varje särskilt mål, som från krigsdomstol dragits
under högsta domstolens prövning, skulle dock endast två militära ledamöter
deltaga.

Även enligt min mening bör en ändring av ifrågavarande stadgande i regeringsformen
i den av beredningen föreslagna riktningen vidtagas. Jag anser
emellertid några betänkligheter ej böra möta att i regeringsformen fastställa
att tre militära ledamöter skola utses. Därest det ej skulle finnas erforderligt
att redan vid ändringens ikraftträdande utse en militär ledamot från
flygvapnet, torde ytterligare en militär ledamot kunna utses från armén.
Frågan örn fördelningen av tjänstgöringen i högsta domstolen mellan de tre
militära ledamöterna torde, såsom ock beredningen föreslagit, böra lämnas
öppen i regeringsformen. Uppenbart är emellertid, att militär ledamot, som
av Kungl. Majit utsetts inom viss försvarsgren, i regel bör deltaga i avgörandet
av mål som röra denna försvarsgren. I den mån det skulle finnas erforderligt
att meddela närmare bestämmelser, vilka två av de militära ledamöterna
som skola inkallas i varje .särskilt mål, torde stadgande härom kunna införas
i den lag örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, som
omförmäles i § 17 mom. 1 regeringsformen enligt dess föreslagna nya lydelse.

Enligt beredningens förslag skall vidare ur § 20 regeringsformen uteslutas
den nuvarande föreskriften, att de militära ledamöterna icke få åtnjuta .särskilt
arvode. Med hänsyn lill de skäl, som beredningen anfört till stöd för
sitt förslag, finner jag denna ändring böra genomföras.

Bestämmelserna i § 22 inom. 1 regeringsformen örn domfört antal i högsta
domstolen ha i beredningens förslag i olika avseenden jämkats. Den miva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

rande uppdelningen i ringare och viktigare mål föreslås skola upphävas. Såsom
huvudregel föreslås den nu för ringare mål gällande föreskriften, att
fem justitieråd skola utgöra domfört antal. Stadgandet att fyra justitieråd
skola äga avgöra mål av ringare beskaffenhet, där de äro örn slutet ense,
har ansetts passa mindre väl tillsammans med principerna i den nya rättegångsbalken
örn rättegångens muntlighet och omedelbarhet och har därför
uteslutits. Det nuvarande högsta antalet i ett mål deltagande domare har
sänkts från åtta till sju, vilket dock icke innebär någon ändring av vad
redan nu tillämpas. Till särskild lagstiftning hänvisas, liksom för närvarande,
bestämmandet av när högsta domstolen skall sammanträda i plenum;
föreskrifter i detta hänseende ha upptagits i 3 kap. 4 § nya rättegångsbalken.
I samma ordning skall enligt beredningens förslag bestämmelse meddelas örn
domarnas antal vid behandling av frågor, huruvida talan i fullföljda mål må
komma under högsta domstolens prövning — enligt 3 kap. G § nya rättegångsbalken
skola tre ledamöter deltaga i avgörandet av dylik fråga — ävensom
vid avgivande av yttranden i nådeärenden. Genom formuleringen av
ifrågavarande stadgande!! i § 22 mom. 1 regeringsformen har möjlighet öppnats
att i allmän lag bestämma om militär ledamots deltagande såväl i plenimål
som i frågor örn prövningstillstånd och vid avgivande av yttranden i
nådeärenden.

De av beredningen förordade ändringarna i § 22 mom. 1 regeringsformen
innefatta enligt min mening en lämplig reglering av hithörande spörsmål och
torde böra genomföras. Det må erinras, att förslaget till lag örn högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring skall undergå lagrådsgranskning,
innan det förelägges riksdagen. Härtill torde jag få återkomma i annat sammanhang.

I § 24 regeringsformen, som upptager bestämmelse örn nedre justitierevisionen,
har beredningen föreslagit en formell jämkning, vilken torde böra
vidtagas.

Beredningen har vidare i sitt betänkande upptagit frågan örn stadsdomartjänstemas
tillsättning. Enligt gällande lydelse av § 31 regeringsformen äga
för tillsättning av borgmästartjänst de i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade upprätta ett förslag på tre behöriga personer, varefter Kungl.
Majit utnämner en av de föreslagna till borgmästare. Samma förfaringssätt
är stadgat i fråga om rådmans- och magistratssekreterartjänsterna i Stockholm.
Den närmare regleringen av val för upprättande av förslag hänvisas
till särskild lagstiftning. Tillsättning av rådmanstjänster i andra städer än
Stockholm regleras ej av regeringsformen; i dessa städer utses rådman av
stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde.

Beredningen har utgått från att någon ändring ej skall ske beträffande
regeringsformens bestämmelser om borgmästares tillsättande. Beträffande
rådmanstjänstema, vilkas innehavare enligt 1 kap. 10 § nya rättegångsbalken
alltid skola vara lagfarna, har i 4 kap. 2 § samma balk stadgats, att
utnämningsrätten tillkommer Kungl. Majit, varvid tillika angivits att om val

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

av rådman funnes särskilt stadgat. I anslutning härtill har beredningen
föreslagit, att till befattning som lagfaren rådman staden skall äga föreslå
tre behöriga personer, inom vilket förslag Kungl. Majit skall utnämna en.
Därvid förutsättes, att förslaget skall upprättas av stadsfullmäktige, varom
närmare stadganden upptagits i ett av beredningen utarbetat förslag till lag
om val av borgmästare och lagfaren rådman i stad. Någon särskild bestämmelse
om tillsättning av magistratssekreterarbefattningen i Stockholm bör enligt
beredningen icke upptagas i regeringsformen; för den händelse magistratssekreteraren
ej tillika skall vara rådman, anses erforderliga bestämmelser
örn tillsättningen böra införas i arbetsordningen för magistraten och rådhusrätten.

I likhet med beredningen finner jag någon ändring av regeringsformens
bestämmelser örn tillsättning av borgmästartjänst ej vara påkallad. I fråga
örn rådmanstjänsterna har, såsom framgår av det förut anförda, redan genom
nya rättegångsbalkens antagande den principen godkänts, att utnämningsrätten
skall tillkomma Kungl. Majit även i andra städer än Stockholm.
Därvid förutsattes, att såsom grund för utnämningen skulle ligga ett genom
val tillkommet förslag på tre personer. Det återstår sålunda att taga ställning
till frågan, i vilken ordning stadens förslag skall upprättas. Då det för
närvarande, i vad gäller andra städer än Stockholm, tillkommer stadsfullmäktige
att utse rådman, ligger det närmast till hands att, såsom ock beredningen
föreslagit, låta stadsfullmäktige uppgöra det förslag, inom vilket
Kungl. Majit skall utnämna rådman. Detta tillvägagångssätt torde också
vara det lämpligaste. Under sådana förhållanden torde det knappast föreligga
tillräckliga skäl att för Stockholms vidkommande bibehålla det nuvarande
systemet med omedelbara val. Jag ansluter mig därför till beredningens
förslag att i § 31 regeringsformen såsom allmän regel för tillsättning av
tjänst såsom lagfaren rådman föreskrives, att staden skall äga uppgöra ett
förslag på tre behöriga personer, inom vilket Kungl. Majit utnämner en
till innehavare av tjänsten. I enlighet med vad beredningen uttalat torde
tillsättning av tjänsten som magistratssekreterare i Stockholm icke böra regleras
i regeringsformen.

Jag är ej beredd att nu taga slutlig ställning till de närmare bestämmelser
örn val för upprättande av förslag till borgmästare och rådrnanstjänst, vilka
beredningen upptagit i förslaget till särskild lag därom.

De i det föregående angivna ändringarna i regeringsformen torde i princip
kunna sättas i tillämpning idan avbidan på rättegångsreformens genomförande.
Förbehåll torde dock, såsom beredningen ultalat, böra göras för de
nya bestämmelserna örn handläggning av frågor örn tillstånd att talan i fullföljt
mål må komma under högsta domstolens prövning. Vidare torde ett
övergångsstadgande beträffande ändringarna i § 31 regeringsformen böra,
efter en redaktionell jämkning, upptagas i överensstämmelse med vad beredningen
föreslagit.

Hillring till riksdagens protokoll 1944. 1 saini. Nr 240.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

De av beredningen förordade ändringarna i tryckfrihetsförordningen avse
huvudsakligen tryckfrihetsprocessen. 1 detta hänseende har beredningen föreslagit,
att häradsrätt i vissa fall skall vara tryckfrihetsdomstol, nämligen
vid landsrättsförläggning av residensstad. Vidare har beredningen föreslagit
bland annat, att juryn skall, sedan den ensam avgjort frågan om skriften är
brottslig, sammanträda med domaren för att slutligt döma j målet beträffande
straffs utmätande, bestämmande av skadestånd m. m. Juryn skulle därvid
fungera som nämnd, och dess mening skulle gälla mot domarens, därest
minst sju av juryns nio medlemmar vore ense. Tre ledamöter av beredningens
rådgivande nämnd ha emellertid icke velat biträda förslaget örn utvidgning
av juryns befogenhet.

Beredningens förslag att juryn skall fungera som nämnd vid målets slutliga
avgörande har föranletts av att även häradsrätt kunde komma att få
handlägga tryckfrihetsmål och att rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken
skall i svårare brottmål bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. Beredningen
har icke ansett lämpligt att låta både nämnd och jury deltaga i samma
mål och har ej heller velat förorda, att en lagfaren domare ensam skulle
avgöra målet, sedan juryn prövat skuldfrågan.

Vad först angår frågan, huruvida häradsrätt kan komma att få handlägga
tryckfrihetsmål, föreligger ej anledning räkna med att rådhusrätten i någon
residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet fortfarande finnes
någon stad med rådhusrätt. Det är därför ej behövligt att låta tryckfrihetsmål
upptagas vid häradsrätt, och från denna synpunkt är det sålunda ej påkallat
att låta juryn fungera jämväl som nämnd.

Beträffande åter handläggningen av tryckfrihetsmål vid rådhusrätt torde
full överensstämmelse med domförhetsreglerna för vanliga svårare brottmål
knappast kunna vinnas på annat sätt än att juryn får fungera jämväl som
nämnd. Då det emellertid mera sällan i tryckfrihetsmål är fråga örn straff,
jämförliga med dem som utdömas i vanliga svårare brottmål, torde detta
skäl dock ej böra tillmätas alltför stor betydelse. Däremot kan mot den föreslagna
anordningen, enligt vilken juryn såsom nämnd jämväl skulle deltaga
i bland annat straffmätningen, invändas, att den innebär en ändring av stor
principiell vikt. Jag har för avsikt att hemställa om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetsförordningen,
därvid bland annat tryckfrihetsprocessens utformning bör
bliva föremål för undersökning. Beredningens förslag torde böra bliva föremål
för förnyade överväganden i sistnämnda sammanhang; någon olägenhet
av ett uppskov med avgörandet av det speciella spörsmål varom här är fråga
synes icke behöva uppkomma. Rådhusrätten lärer alltså i tryckfrihetsmål,
i vilka jury deltager, tills vidare böra ha samma sammansättning som för
närvarande.

I fråga om juryns sammansättning har beredningen föreslagit, att rätten
skulle utse ordförande i juryn. Detta förslag synes i och för sig lämpligt.
Frågan synes dock ej vara av sådan vikt, att förslaget bör upptagas till ge -

Kungl. Majlis proposition nr 246.

»omförande utan avvaktan på resultatet av nyssnämnda utredning rörande
en allmän revision av tryckfrihetsförordningen.

1 beredningens utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen har även
upptagits ett tillägg till § 2 morn. 6 nämnda förordning. Med detta tillägg avses
att införa förbud mot kungörande i tryck av vad som förekommit vid
måls handläggning inom stängda dörrar m. m. Härvid åsyftas ej offentliggörande
i tryck av de hemliga protokollen från förhandlingarna, vilket redan
är straffbelagt i tryckfrihetsförordningen, utan publicering av uppgifter örn
förhandlingarna i annan form. Emellertid torde samma skäl för en lagändring
i denna riktning kunna anföras även på andra områden, där tystnadsplikt
är stadgad. Delade meningar kunna för övrigt råda örn möjligheten enligt
nu gällande rätt att bestraffa den som obehörigen lämnar uppgifter för
publicering i tryckt skrift. Att söka lösa detta spörsmål endast för ett speciellt
fall synes mig möta vissa betänkligheter. Vid den förut berörda utredningen
angående revision av tryckfrihetsförordningen böra enligt min mening
även behovet och lämpligheten av bestämmelser i det syfte, som avses med
beredningens förevarande förslag, bliva föremål för prövning.

Med hänsyn till det anförda har jag icke ansett mig böra i anledning av
beredningens utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen förorda framläggande
av något förslag till innevarande riksdag. I likhet med beredningen
finner jag icke någon ändring i tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om målsägandes åtalsrätt påkallad av den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Inom justitiedepartementet har på grundval av beredningens utkast till
ändringar i regeringsformen utarbetats förslag till ändrad lydelse av § 11
inom. 1, §§ 18 oell 20, § 22 mom. 1 samt §§ 2i, 26 och 31 regeringsformen
jämte övergångsstvägande.

Föredraganden hemställer, att nyssnämnda inom justitiedepartementet
upprättade förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till prövning
i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Bilaga A.

Processlagberedningens förslag.

Utkast

till ändringar i rikets grundlagar.

Regerin gsformen.

§ 17.

Närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt
i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

§ 18.

Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet att kunna
tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, upptaga och avgöra alla
ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller
återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar skola
av högsta domstolen avgöras.

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning,
skola uti högsta domstolen företagas och avgöras. Konungen utser och förordnar
minst två, högst tre militärpersoner av högre grad att med domare
jäv och ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas, sådana mål i högsta dom
stolen övervara och däröver rösta.

§ 22.

l:o. Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd.
Då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer mål,
varom i 20 § stadgats, böra tillika två av de militärpersoner, dem Konungen
härtill utsett, hava säte i domstolen. Ej må flera än sju domare på en
gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas
i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes
domarnas antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes
till högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag
särskilt tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen
enligt 26 § har att taga befattning.

§ 24.

Uti Konungens nedre justitierevision skola justitieärendena beredas till
prövning och avgörande i högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

§ 26.

Konungen äger ali i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar därom höre Konungen
dock regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess
eller kammarrättens slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen;
och fatte Konungen Sina beslut uti statsrådet. På den brottslige skall sedermera
ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå
det straff, vartill han blivit dömd.

8 31.

Till borgmästarebefattning i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män och kvinnor föreslå tre behörige personer.
Varje röstberättigad äger en röst. Till befattning som lagfaren rådman
i stad äge staden föreslå tre behörige personer. Bland de sålunda föreslagne
utnämner Konungen en till innehavare av den ifrågavarande befattningen.

Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till de befattningar
nu sagts meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag.

övergångsstadganclen.

Bestämmelserna i 18 § 2 mom. samt 22 § 1 mom. i vad del avser ansökan,
varom i 18 § 2 mom. förmärs, skola i deras äldre lydelse fortfarande gälla
intill dess, enligt vad därom är i allmän lag stadgat, den nya rättegångsbalken
skall lända till efterrättelse. I fråga om mål, som enligt nyssnämnda lag
skola behandlas jämlikt äldre lag, skola ock därefter 18 § 2 mom. samt, i
nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras äldre lydelse äga tillämpning.

Har för återbesättande av befattning, varom i 31 § förmäles, åtgärd vidtagits
före den dag, då sagda lagrum i sin nya lydelse blivit gällande, skola,
vid befattningens tillsättning, äldre bestämmelser tillämpas.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

6:o. Handling, som----tryck utgivas.

Ej må i tryckt skrift röjås något, som enligt förordnande av domstol eller
av undersökningsledare i brottmål jämlikt vad därom är i allmän lag stadgat
ej må uppenbaras.

§ 5.

l:o. Mål angående brott som avses i 3 § upptages vid rådhusrätt eller vid
häradsrätt varunder stad lyder, enligt vad därom är stadgat i särskild lag,
stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

4:o. Tilltalas någon---han frikänd.

Uti den i 1 mom. omförmälda särskilda lagen må bestämmas, ält juryn
skall deltaga i målets prövning liven sedan den avgjort frågan, huruvida
skriftens innehåll är brottsligt.

5:o. Vid allmän underrätt som har att upptaga mål örn brott som i 3 g sägs
skola för en tid av tre kalenderår väljas i Stockholm åttio, i Göteborg sextio
och å annan ort fyrtio personer, vilka skola uppföras å en jurymannalista,
från vilken på sätt nedan sägs skola uttagas jurymän för tjänstgöring
i dylika mål. Vid rådhusrätt förrättas valet av rätten; arbetar rådhusrätten
på avdelningar, skola domstolens samtliga ledamöter deltaga i valet. Vid häradsrätt
utses de av häradshövdingen efter samråd med tingslagets nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

deman. Valet skall förrättas senast två månader före början av det första
året i varje valperiod. Har mer än en fjärdedel av de utsedda avgått före
valperiodens slut, skall ursprungliga antalet fyllas på sätt nu sagts.

Till uppförande —--bliva representerade.

7:o. Då mål däri jury skall deltaga förekommer, skola av rätten bland
deni som äro uppförda å jurymannalistan dels nämnas en till ordförande
i juryn och en till suppleant för honom, dels ock genom lottning uttagas till
ledamöter i juryn sex och till suppleanter för dem fyra, samt av parterna
å vardera sidan bland de å listan uppförda eller andra till uppförande därå
skickade nämnas till ledamöter tre och till suppleanter tre, samtliga, på sätt
allmän lag stadgar om domare, ojäviga personer. Därefter äge vardera parten
utan anförande av skäl utesluta en ledamot och en suppleant bland de
av rätten utlottade samt en ledamot och en suppleant bland de av motparten
nämnda.

9:o. Vill part göra jäv mot någon som utsetts lill juryman, framställe invändningen
innan uteslutning företages. Därefter må vid underrätt fråga örn
jäv av part väckas allenast i det fall att den mot vilken jävet riktas är ledamot
av juryn och den omständighet varå det grundas ej var för handen eller
parten kunnig då uteslutning företogs; och skall invändningen framställas vid
första rättegångstillfället sedan parten erhöll kännedom örn jävet.

I högre---framställa jävet.

Har genom---ej föras.

övergångsstadganden.

Bestämmelserna i 2 § saint 5 § 1, 4, 5, 7 och 9 mom. skola i sin förutvarande
lydelse fortfarande gälla intill dess, enligt vad därom är i allmän lag stadgat,
den nya rättegångsbalken skall lända till efterrättelse.

Jurymannalista som med stöd av 5 § 5 inom., i dess äldre lydelse, upprättats
skall fortfarande gälla till dess den valperiod utgått, för vilken de å
listan upptagna blivit valda, eller eljest på grund av nämnda stadgande nytt
val skall äga rum.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om Kungl. Majrts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring.

Med upphävande av lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Majrts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer.

Kungl. Majrts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av
vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

2 §.

Ä envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon
av avdelningarna alltid är samlad, arbetet fortgå minst fyrtio veckor
om året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

3 §.

Till tjänstgöring å avdelningarna skola justitieråden indelas för viss tidsperiod;
dock må även därunder sådan jämkning i avdelningarnas sammansättning
äga rum, som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild
omständighet.

4 §.

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta
domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

5 §.

Ordförande å avdelning utses bland högsta domstolens ledamöter av Konungen.

Vid sammanträde med högsta domstolen samfällt föres ordet av den främste
bland ordförandena.

6 §.

Mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart
upptagas, bör i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela
för målets beredande erforderliga anvisningar. Referenten bör deltaga
i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen.

Är avdelning, varå referenten är indelad till tjänstgöring, ej samlad och
angår målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest
skyndsamt avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller
i den särskilda frågan.

7 §■

Då avdelning behandlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla
i något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som
deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, örn domfört
antal ledamöter ändå är att tillgå.

8 §.

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika
fråga örn yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de
domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande
i sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd; i mål, som
avgjorts av krigsdomstol, bör dock i stället för ett av justitieråden någon
av de i § 20 regeringsformen nämnda militärpersonerna deltaga i beslutet.

9 §.

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt. 1 övrigt tillkommer, såvitt angår viss avdelning, ordföranden och,
i fråga örn avdelningarna inbördes, ordförandena gemensamt att leda arbetet
och fördela tjänstgöringen.

Denna lag skall träda kraft den i januari 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Bilaga C.

F orsing

till

Lag

otti val av borgmästare och lagfaren rådman i stad.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Då befattning som borgmästare eller lagfaren rådman i stad blivit ledig,
skall magistraten ofördröjligen genom kungörelse, som införes i allmänna
tidningarna, och anslag å rådhuset tillkännagiva ledigheten samt meddela
underrättelse, att sökande till tjänsten har att sist innan klockan tolv å trettionde
dagen från det kungörelsen blivit i allmänna tidningarna införd till
magistraten ingiva sin till Konungen ställda av styrkt tjänsteförteckning åtföljda
ansökning. .

Konungen äger förordna örn uppskov med tillsättande av befattning, som
i denna lag avses. Väckes i stad fråga om uppskov och sökes sådant inom en
månad efter det befattningen blev ledig, eller skall efter ty särskilt är stadgat
anmälan om ledigheten göras hos Konungen, skall med åtgärd enligt första
stycket anstå, tills Konungen förordnat, att befattningen skall tillsättas, eller
tiden för meddelat uppskov gått till ända.

2 §•

För val av borgmästare gäde med de undantag, som föranledas av föreskrifterna
i denna lag, i tillämpliga delar vad örn val av stadsfullmäktige är
stadgat. Bestämmelserna örn rätt för väljare att i vissa fall avlämna valsedel
inom riket å postanstalt samt utom riket å svensk beskickning eller svenskt
konsulat skola ej äga tillämpning. Sammanräkning av valsedlarna skall påbörjas
inom sju dagar efter valdagen.

Val av rådman förrättas av stadsfullmäktige med iakttagande av vad nedan
stadgas.

3 §•

Då borgmästare skall väljas, överlämne magistraten, efter ansökningstidens
utgång, inkomna ansökningshandlingar till hovrätten, som har att avgiva
yttrande rörande sökandena och ordningen mellan de tre, vilka enligt hovrättens
mening med hänsyn till förtjänst och skicklighet samt lämplighet i
övrigt för befattningen böra främst ifrågakomma vid valet, med anmärkande
tillika om hovrätten finner någon av sökandena icke vara till befattningen
behörig. Sedan handlingarna återställts, utsäde magistraten dag, tider och

ställen för valets förrättande. 0 „ , ,

Kungörelse om valet skall minst fjorton dagar förut anslas a radhuset och
uppläsas i stadens kyrkor samt därjämte inom samma tid införas i de tidningar
där kallelse till allmän rådstuga intages, eller beträffande Stockholm
i den tidning, i vilken överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas. 1
kungörelsen skall meddelas uppgift å sökandena till befattningen och ordningen
mellan de tre i hovrättens yttrande främst upptagna med anmärkande
tillika om någon av sökandena enligt hovrättens mening icke är till befattningen
behörig. I kungörelsen skall noggrant tillkännagivas tider och stallen

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

för valet samt varest ansökningshandlingarna och hovrättens yttrande under
liden till valet tillhandahållas de röstberättigade.

4 §.

För val, som i 3 § avses, utgör staden en valkrets, vilken dock, där så för
rösternas uppsamlande^ anses nödigt, må av magistraten delas i lämpligt
antal valdistrikt. Vid sådana skilda förrättningar, äger magistraten låta sig
företrädas av deputerade, tre i varje valdistrikt, av vilka en av magistraten
lörordnas till ordförande. Till deputerad må i händelse av behov utses den.
som eljest ej tillhör magistraten. I den mån suppleanter för valförrättarna
eller särskilda protokollförare anses erforderliga, må sådana av magistraten
förordnas.

5 §.

Då rådman skall väljas, överlämne magistraten, efter ansökningstidens utgång,
med eget utlåtande ansökningshandlingarna till hovrätten för avgivande
av yttrande, som sägs i 3 §. Sedan handlingarna återställts, skola de tilllika
med hovrättens yttrande överlämnas till stadsfullmäktige för förrättande
av val.

6 §.

Val skall ske med enkla, slutna och omärkta sedlar.

Valsedel må ej förses med partibeteckning. Valsedel skall innehålla namn
å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer. Namnen skola
å valsedeln uppföras i följd, det ena under det andra. Är något namn å valsedel
överstruket eller upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller
framgår i avseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel upptagna
namn å flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga.

Vid val av rådman må ej å valsedel upptagas namn å någon, som ej i behörig
ordning anmält sig som sökande till befattningen; sker det, anses hans
namn som obefintligt.

7 §.

För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild
sammanräkning av valsedlarna ske.

Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst för det
första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels röst för det tredje
å densamma upptagna namnet. Det namn, som fått högsta rösttalet, erhåller
första förslagsrummet.

Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager del
namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första sammanräkningen
stadgats. Valsedel, vilken innehåller det namn, som uppförts
i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst för det första och såsom
tredjedels röst för det andra av de återstående namnen. Det namn, som vict
sammanräkningen fatt högsta rösttalet, erhåller andra förslagsrummet.

Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager något av
de redan på förslaget uppförda namnen, på det sätt som för första sammanräkningen
stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa namn, gäller såsom
halv röst för det första och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående
namnen. Valsedel, som upptager båda de uppförda namnen, gäller såsom
tredjedels röst för det återstående namnet. Det namn, som vid tredje sammanräkningen
fått högsta rösttalet, erhåller det tredje förslagsrummet.

Mellan lika rösttal skiljes genom lottning.

Bihang lill riksdagens protokoll Wi i. 1 sami. Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Därest vid val av borgmästare vid sammanräkningen av rösterna bef i lines
att någon, som ej är sökande till befattningen, skulle jämlikt ovan upptagna
bestämmelser ifrågakomma till ett av förslagsrummen, har magistraten att
inhämta uppgift av honom, huruvida han är villig att emottaga kallelsen.
Förklarar lian sig ej vara villig att emottaga densamma, eller avgiver hail
icke svar å magistratens förfrågan inom fjorton dagar efter det meddelandet
blivit honom, i rekommenderat brev tillsänt, betraktas hans namn såsom obefintligt
och företages med iakttagande härav i nödig utsträckning ny sammanräkning
av rösterna.

8 §.

, De avlämnade valsedlarna skola, sedan de uppräknats och protokollförts,
förvaras under försegling intill dess valet vunnit laga kraft eller i händelse
av besvär dessa blivit avgjorda.

9 §.

Vid val av borgmästare ankommer på magistraten alt, så snart efter slutförd
sammanräkning av rösterna kan ske, med ledning av ovan lämnade
föreskrifter upprätta förslag till besättande av befattningen. Å tid, som nied:
delas genom anslag å rådhuset och medelst införande av kungörelse i de tidningar,
som angivits i 3 §, skall valets utgång offentligen tillkännagivas å rådhuset
genom uppläsning av de vid uppräkningen och sammanräknandet av
rösterna samt förslagets upprättande förda protokoll, och skall därvid jämväl
behörig besvärshänvisning lämnas. Valförrättningen anses härmed avslutad.

Avser valet rådman, skola, så snart rösterna sammanräknats, stadsfullmäktige
omedelbart, med ledning av ovan lämnade föreskrifter, upprätta förslag
till besättande av befattningen. Protokoll över valförrättningen och förslagets
upprättande skall jämte ansökningshandlingarna tillställas magistraten.

10 §.

Över val av borgmästare må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen,
skola inom tjugu dagar efter valförrättningens avslutande hava inkommit
lill Konungens befallningshavande, som efter inhämtande av vederbörandes
underdåniga förklaringar har att med eget yttrande insända besvärshandlingarna
till Konungen. Ej må klagan över något av magistraten på grund av
denna lag meddelat beslut föras annorledes än i sammanhang med klagan
över valet.

Vill någon anföra besvär över val av rådman, gäde därom vad i fråga örn
besvär över stadsfullmäktiges beslut i allmänhet är stadgat.

11 §•

Protokollet över valförrättningen jämte ansökningshandlingarna skall av
magistraten insändas till Konungens befallningshavande, som, efter det valet
vunnit laga kraft, ofördröjligen översänder handlingarna till Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då Konungen låter i riksdagen uppläsa
öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av 31 § regeringsformen.
Genom lagen upphävas lagen den 14 mars 1921 om val av borgmästare
i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i
Stockholm så ock vad i lag eller särskild författning eljest finnes mot denna
lag stridande.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441807