Kungl. Maj:ts proposition nr 245 (Proposition 1939:245)

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Nr 245.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till militärt
avlöning sreglemente m. m.; given Stockholms slott
den 24 mars 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels godkänna härvid fogade förslag till avlöningsreglemente för beställningshavare
vid försvarsväsendet (militära avlöningsreglementet),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Förslag

till

avlöningsreglemente för b e s t ä 11 n i n g s h a v a r e
vid försvarsväsendet (militära avlöningsreglemente
t).

1 avd. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Reglementets- 1 morn. Detta reglemente äger tillämpning dels å ordinarie officers- och
oiaräde^r^m" underofficersbeställningar å aktiv stat, dels å de ordinarie beställningar i övrigt
vid försvarsväsendet, vilka bestämmas genom beslut av Kungl. Maj :t och
riksdagen, dels ock å extra ordinarie fänriksbeställningar.

De beställningar, för vilka reglementet sålunda skall gälla, upptagas i en
av Kungl. Majit fastställd, vid reglementet såsom bilaga fogad tjänsteförteckning.

Angående avlöning för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring
stadgas i krigsavlöningsreglementet.

2 mom. Antalet ordinarie beställningar bestämmes genom vederbörliga
<* av Kungl. Majit och riksdagen fastställda stater eller personalförteckningar.

Antalet extra ordinarie fänriksbeställningar bestämmes av Kungl. Majit.

3 mom. Ordinarie beställning, varå reglementet äger tillämpning, tillsättes,
i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, genom fullmakt eller konstitutorial
eller genom förordnande på viss tid eller tills vidare.

Tillsättning genom konstitutorial innebär, att beställningshavare kan i
administrativ väg avsättas från sin beställning på grund av fel eller försummelse
i tjänsten.

Extra ordinarie fänrik antages av vederbörande försvarsgrenschef medelst
skriftligt antagningsbevis.

Entledigande av extra ordinarie fänrik av annan anledning än fel eller försummelse
i tjänsten sker genom beslut av försvarsgrenschefen efter skriftlig
uppsägning senast tre månader före anställningens upphörande.

2 §•

1 mom. Beställningshavare äger åtnjuta avlöning enligt de föreskrifter
och under de villkor, som innehållas i detta reglemente jämte de tilläggsbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245. 3

stämmelser, som på grund av stadgande i reglementet utfärdas av Kungl.
Maj :t.

Avlöning utgöres dels av lön jämte i reglementet angivna fasta lönetillägg
och särskilda ersättningar, dels ock av rörligt tillägg.

Enligt föreskrift i vederbörliga stater utgår i vissa beställningar, vilka tillsättas
medelst förordnande tills vidare, i stället för lön arvode till samma
belopp som eljest med dylik beställning förenad lön; och skall beträffande
sådant arvode vad i detta reglemente stadgas angående lön äga motsvarande
tillämpning.

2 morn. Är beställningshavare berättigad att av statsmedel uppbär^
tjänstepension eller årligt understöd, beror på Kungl. Maj:ts prövning, örn
och i vad mån av sådan anledning avdrag å lönen skall ske; dock att sådant
avdrag ej må äga rum på grund av pension, som åtnjutes enligt gällande bestämmelser
angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och
civilmilitär personal.

3 mom. Avlöning utgår, där ej annorlunda stadgas i reglementet, från och
med den dag beställningen enligt utnämningshandling eller antagningsbevis
tillträdes till och med den dag beställningen frånträdes.

Angående beställningshavares skyldighet att å avlöningen vidkännas pensionsavdrag
samt angående skyldighet för ordinarie beställningshavare att
avgå från beställningen stadgas i gällande bestämmelser om tjänste- och
familjepension.

4 mom. Avlöning utbetalas månadsvis i efterskott, i den mån icke beträffande
särskild ersättning utbetalning i annan ordning är stadgad eller eljest
finnes lämpligen böra ske.

3 §•

1 mom. Beställningshavare är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter, Tjänstsom
meddelas i de för krigsmakten gällande reglementen, instruktioner eller

andra dylika författningar. Han är ock pliktig underkasta sig den vidsträck- flyttningstare
eller ändrade tjänstgöring, som vid en möjligen inträdande förändrad sk^ldlT^het
organisation av försvarsväsendet eller eljest kan varda stadgad.

2 mom. Beställningshavare är vidare pliktig underkasta sig den förflyttning
till annan förläggningsort eller till annan beställning eller befattning vid
försvarsväsendet, vilken må beslutas antingen av Kungl. Maj:t eller ock av
vederbörlig myndighet med stöd av myndigheten i reglemente, instruktion
eller annan dylik författning tillagd befogenhet.

4 §•

1 mom. Med beställning, som avses i detta reglemente, må icke förenas Förening av
ordinarie eller extra ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed järn- tjjJns,*er
förlig kommunal befattning, så framt icke Kungl. Majit och riksdagen beträffande
viss beställning annorlunda beslutat.

4 Kungl. Muj:ts proposition nr 245.

Beträffande kommunal läkar- eller veterinärtjänst skall dock gälla vad i
2 mom. stadgas.

2 mom. Utan tillstånd av Kungl. Majit eller, vad angår innehavare av
beställning, som tillsättes av annan myndighet än Kungl. Majit, av den myndigheten
må beställningshavare ej heller åtaga sig:

kommunal läkar- eller veterinärtjänst;

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening
eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel,
transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars
verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte;

befattning såsom tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning, som
nyss sagts; eller

annan tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag.

Tillstånd må beviljas endast för så vitt uppdraget eller befattningen prövas
icke inverka hinderlig! för tjänstutövningen i beställningen och bör, där så
lämpligen kan ske, avse viss tid.

Vad här ovan stadgas gäller icke i fall, där Kungl. Majit eller den myndighet,
som äger bevilja tillstånd, meddelat uppdrag eller tillsatt tjänstebefattning,
varom i detta moment är fråga.

3 mom. Föranleder befattning eller uppdrag, varom i 1 och 2 mom. förmäles,
att beställningshavare tillfälligtvis icke kan bestrida sin tjänst, skall
han göra framställning örn ledighet i erforderlig omfattning.

A mom. I fråga örn förbud för innehavare av viss beställning eller befattning
att åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet, som lämpligen icke bör
förenas med tjänstutövningen, äger Kungl. Majit utfärda erforderliga föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

2 avd. Ordinarie beställningshavare.

1 kap. Löneplaner och löneklassplacering.

5 §•

Löneplaner:

Löneplan Oa.

(Officerare i allmänhet.)

Lönegrad	Löne- I			O	r t	g r	upp
nr	omfattar löneklas-serna nr	klass 1 nr	A	B	C	D	E	F	G	H	I
			Å	r s 1 ö	n, k r	o n o r
i	1-3	1	2,868	2,988	3,108	3,228	3,348	3,468	3,588	3,708	3,828
		2	3,318	3,456	3,594	3,732	3,870	4,008	4,146	4,284	4,422
2	3-7	3	3,768	3,924	4,080	4,236	4,392	4,548	4,704	4,860	5,016
		4	4,266	4,434	4,602	4,770	4,938	5,106	5,274	5,442	5,610
		5	4,764	4,944	5,124	5,304	5,484	5,664	5,844	6,024	6,204
		6	5,286	5,484	5,682	5,880	6,078	6,276	6,474	6,672	6,870
3	7—10	7	5,868	6,084	6,300	6,516	6,732	6,948	7,164	7,380	7,596
		8	6,588	6,813	7,038	7,263	7,488	7,713	7,938	8,163	8,388
		9	7,380	7,605	7,830	8,055	8,280	8,505	8,730	8,955	9,180
4	10—12	10	8,175	8,400	8,625	8,850	9,075	9,300	9,525	9,750	9,975
		11	8,910	9,135	9,360	9,585	9,810	10,035	10,260	10,485	10,710
5	12-14	12	9,645	9,870	10,095	10,320	10,545	10,770	10,995	11,220	11,445
		13	10,125	10,350	10,575	10,800	11,025	11,250	11,475	11,700	11,925
		14	10,605	10,830	11,055	11,280	11,505	11,730	11,955	12,180	12,405
6	15	15	12,210	12,435	12,660	12,885	13,110	13,335	13,560	13,785	14,010

Löneplan 01>.

(Officerare i vissa chefsbeställningar.)

Lönegrad
och löne-klass nr

Årslön

kronor

Lönegrad
och löne-klass nr

Årslön

kronor

Lönegrad
och löne-klass nr

Årslön

kronor

Lönegrad
och löne-klass nr

Årslön

kronor

15,000

16,000

18,000

22,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Löneplan UO.

(Underofficerare.)

Lönegrad	Löne-			0	r t	s g r	u p	P
nr	omfattar iöneklas-serna nr	klass nr	A	B	C	D	E	*	G	H	I
			Årslön, krono	r
i	1—5	i	2,838	2,958	3,078	3,198	3,318	3,438	3,558	3,678	3,798
		2	3,084	3,210	3,336	3,462	3,588	3,714	3,840	3,966	4,092
2	3-7	3	3,330	3,468	3,606	3,744	3,882	4,020	4,158	4,296	4,434
		4	3,606	3,756	3,906	4,056	4,206	4,356	4,506	4,656	4,806
3	5-9	5	3,936	4,098	4,260	4,422	4,584	4,746	4,908	5,070	5,232
		6	4,278	4,446	4,614	4,782	4,950	5,118	5,286	5,454	5,622
		7	4,608	4,785	4,962	5,139	5,316	5,493	5,670	5,847	6,024
		8	4,938	5,124	5,310	5,496	5,682	5,868	6,054	6,240	6,426
		9	5,268	5,466	5,664	5,862	6,060	6,258	6,456	6,654	6,852

Löneplan Ca.

(Civilmilitära och civila beställningshavare i allmänhet.)

Lönegrad	Löne-			O	r t	s g r	u p	P
\| nr	omfattar löneklas-sema nr	klass nr	A	B	C	D	E	F	G	H	I
			Årsil	n, k	o n o	r
1 i	1—5	i	1,938	2,016	2,094	2,172	2,250	2,328	2,406	2,484	2,562
2	2-6	2	2,070	2,154	2,238	2,322	2,406	2,490	2,574	2,658	2,742
3	3-7	3	2,202	2,292	2,382	2,472	2,562	2,652	2,742	2,832	2,922
4	4-8	4	2,334	2,430	2,526	2,622	2,718	2,814	2,910	3,006	3,102
5	5-9	5	2,466	2,568	2,670	2,772	2,874	2,976	3,078	3,180	3,282
6	6-10	6	2,601	2,709	2,817	2,925	3,033	3,141	3,249	3,357	3,465
7	7-11	7	2,739	2,853	2,967	3,081	3,195	3,309	3,423	3,537	3,651
j 8	8-12	8	2,877	2,997	3,117	3,237	3,357	3,477	3,597	3,717	3,837
9	9-13	9	3,015	3,141	3,267	3,393	3,519	3,645	3,771	3,897	4,023
\| 10	10-14	10	3,153	3,285	3,417	3,549	3,681	3,813	3,945	4,077	4,209
11	11—15	11	3,291	3,429	3,567	3,705	3,843	3,981	4,119	4,257	4,395
12	12—16	12	3,438	3,582	3,726	3,870	4,014	4,158	4,302	4,446	4,590
13	13-17	13	3,630	3,780	3,930	4,080	4,230	4,380	4,530	4,680	4,830
14	14-18	14	3,822	3,978	4,134	4,290	4,446	4,602	4,758	4,914	5,070
15	15-19	15	4,050	4,212	4,374	4,536	4,698	4,860	5,022	5,184	5,346
! 16	16—20	16	4,278	4,446	4,614	4,782	4,950	5,118	5,286	5,454	5,622
17	17—21	17	4,596	4,773	4,950	5,127	5,304	5,481	5,658	5,835	6,012

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Löneplan Ca (forts.).

Lönegrad	Löne- klass nr			0	r t	s g r	u p	P
nr	omfattar löneklas-serna nr	A	B	C	D	E	F	G	H	I
			\ r s 1	ö n, k	rönö	r
18	18—22	18	4,926	5,112	5,298	5,484	5,670	5,856	6,042	6,228	6,414
19	19—23	19	5,256	5,451	5,646	5,841	6,036	6,231	6,426	6,621	6,816
20	20—23	20	5,586	5,793	6,000	6,207	6,414	6,621	6,828	7,035	7,242
21	21—24	21	5,916	6,135	6,354	6,573	6,792	7,011	7,230	7,449	7,668
22	22-25	22	6,300	6,525	6,750	6,975	7,200	7,425	7,650	7,875	8,100
23	23—26	23	6,750	6,975	7,200	7,425	7,650	7,875	8,100	8,325	8,550
21	24-27	24	7,230	7,455	7,680	7,905	8,130	8,355	8,580	8,805	9,030
25	25—28	25	7,725	7,950	8,175	8,400	8,625	8,850	9,075	9,300	9,525
26	26—29	26	8,220	8,445	8,670	8,895	9,120	9,345	9,570	9,795	10,020
27	27-30	27	8,715	8,940	9,165	9,390	9,615	9,840	10,065	10,290	10,515
28	28—31	28	9,210	9,435	9,660	9,885	10,110	10,335	10,560	10,785	11,010
29	29-32	29	9,705	9,930	10,155	10,380	10,605	10,830	11,055	11,280	11,505
30	30-33	30	10,200	10,425	10,650	10,875	11,100	11,325	11,550	11,775	12,000
		31	10,695	10,920	11,145	11,370	11,595	11,820	12,045	12,270	12,495
		32	11,190	11,415	11,640	11,865	12,090	12,315	12,540	12,765	12,990
		33	11,700	11,925	12,150	12,375	12,600	12,825	13,050	13,275	13,500 i

Löneplan Cb.

(Civilmilitär personal i vissa chefsbeställningar.)

Lönegrad och	Årslön	Lönegrad och	Årslön	Lönegrad och	Årslön
löneklass nr	kronor	löneklass nr	kronor	löneklass nr	kronor
1	14,000	2	17,000	3	18,000

6 §•

Den lönegrad, till vilken varje särskild beställning är att hänföra, angives
i tjänsteförteckningen.

För beställningshavare med lön enligt lönegrad, upptagande mera än en
löneklass, fastställes den löneklass, enligt vilken lönen skall utgå, i enlighet
med föreskrifterna i 7—9 samt 12—15 §§. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet
i förekommande fall efter den ortsgrupp, till vilken beställningsliavarens
förläggningsort blivit hänförd.

Fördelningen av förläggningsorter å de olika ortsgrupperna fastställes av
Kungl. Maj:t med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda orterna.

Lönegrader
och löneklasser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Begynnelselön
och löneklassuppflyttning.

Löneklassplacering
vid
befordran
inom samma
löneplan.

Gemensamma bestämmelser örn löneklassplacering m. m.

7 §•

1 mom. Vid tillträdandet av ordinarie beställning inom lönegrad, som
upptager mer än en löneklass, erhåller beställningshavare lön enligt den för
lönegraden fastställda lägsta löneklassen, där ej föreskrifterna i 8, 9 eller
11—15 §§ giva anledning till avvikelse härutinnan.

2 mom. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas
beställningshavaren till närmast högre löneklass samt efter ytterligare
tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta
löneklassen inom lönegraden uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna
i 3 mom. här nedan eller i 8, 9 eller 11—15 §§.

3 mom. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet
näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade
tiden i den lägre löneklassen tilländagått.

I övrigt gäller såsom villkor för beställningshavares uppflyttning till högre
löneklass,

a) att beställningshavaren under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras
för vinnande av uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande
annan statens tjänst, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas
jämväl semester ävensom tjänstledighet, som avses i 18 § 1—3 mom. eller
i 19 §;

b) att uppskov med uppflyttning icke prövats böra äga rum på grund
av mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid beställningshavaren tillhört
den lägre löneklassen; dock att härvid hänsyn till viss i tjänsten begången
förseelse, för vilken beställningshavaren särskilt bestraffats, må tagas
endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess
helhet; samt

c) att beställningshavaren icke uppnått den för honom gällande pensionsåldern.

Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas,
utan att beställningshavaren erhållit tillfälle att förklara sig, och skall sådant
beslut avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Vid uppskovstidens
utgång skall uppflyttning ske, örn ej tjänstgöringen under nämnda tid givit
anledning till förnyat uppskov därmed.

4 mom. Har beställningshavare, med tillämpning av föreskrifterna i 3
mom. andra stycket punkten b), först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad
till högre löneklass, må sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses
böra föranleda därtill, kunna förordnas, att han för uppflyttning till än
högre löneklass skall äga tillgodoräkna sig jämväl den tid, uppskovet varat.

8 §.

1 mom. Beställningshavare, som befordras till beställning inom högre lönegrad
av samma löneplan, skall placeras lägst i löneklassen närmast över
den, som han i den lägre beställningen senast tillhörde. Dessutom skall för

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

bestämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den högre beställningen
tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder beställningshavaren
i den lägre beställningen tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen närmast
under den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet
i 7 § 1 mom. skall hänföras.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn
den, vilken vinner befordran till ordinarie beställning från förordnande med
vikariatslön, varom förmäles i 25 § 4 mom. Beställningshavare, som från
förordnande med vikariatslön befordras till beställning inom samma lönegrad
som den, vilken han under förordnandet tillhört, må dock icke placeras i
högre löneklass än som skulle hava tillkommit honom, om han erhållit den
ordinarie beställningen vid tidpunkten för tillträdandet av förordnandet.

9 §•

Beställningshavare, som övergår till beställning tillhörande annan under Löneklass5
§ intagen löneplan än den han före övergången tillhört, skall i den nya be- Nergång till
ställningen hänföras lägst till den löneklass, för vilken lönen i samma orts- annan lönegrupp
närmast överstiger den lön han i den tidigare beställningen ägt upp- plan''
bära; dock att lönen icke må utgå enligt högre löneklass än den högsta för
den nya beställningen gällande. Därjämte skall för bestämmande av tidpunkt
för löneklassuppflyttning i den nya beställningen tagas i beräkning
den tid, dock högst tre år, varunder beställningshavaren i den tidigare beställningen
tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen med den lägre
lönen.

10 §.

1 mom. Varder beställningshavare på grund av bestämmelse i 3 § för-Avlöning vid
flyttad till annan beställning inom samma lönegrad, skall han bibehållas for^yt^ing
vid den löneklassplacering, han vid förflyttningen innehade.

2 mom. Förflyttas beställningshavare på grund av bestämmelse i 3 § utan
eget förvållande till beställning inom lägre lönegrad av samma löneplan, skall
såväl i fråga örn löneklassplacering som beträffande övriga avlöningsförmåner
så anses, som om han fortfarande tillhörde den högre lönegraden.

Har förflyttning till beställning inom lägre lönegrad av samma löneplan
föranletts av beställningshavarens förhållande i tjänsten, utgår avlöning enligt
den lägre lönegraden, dock att lön icke i något fall må utgå enligt lägre
löneklass än den för beställningshavaren före förflyttningen gällande.

3 mom. Varder beställningshavare på grund av bestämmelse i 3 § förflyttad
till beställning inom lägre lönegrad av annan under 5 § intagen löneplan,
äger Kungl. Majit, i anslutning till de i 2 mom. innefattade grunderna,
besluta örn hans placering i löneklass.

Med lägre lönegrad skall härvid förstås lönegrad, för vilken slutlönen i
samma ortsgrupp understiger slutlönen inom den lönegrad, beställningshavaren
före förflyttningen tillhörde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

4 mom. Nedflyttas beställning till lägre lönegrad, skall den, som då innehar
beställningen, saväl i fråga om löneklassplacering som beträffande övriga
avlöningsförmåner anses fortfarande tillhöra den högre lönegraden.

Särskilda bestämmelser örn löneklassplacering för beställningshavare, tillhörande
löneplanerna Oa och UO.

11 §■

LöneklaBs- Vad i 8 § 1 morn. stadgas i fråga om löneklassplacering vid befordran till
Pl befordran ''1 beställning inom högre lönegrad av samma löneplan skall äga motsvarande
från beställ- tillämpning beträffande den, som vinner befordran till ordinarie beställning,
elfra ordina- tillhörande löneplan Oa, från beställning såsom extra ordinarie fänrik,
rie fänrik.

12 §.

Lönekiass- För den, sorn tillträder underofficersbeställning tillhörande lönegraden
befordran till skalf där sådant är för beställningshavaren förmånligare än en löne lägsta

under- klassplacering i enlighet med föreskrifterna i 7 § 1 morn., vid bestämmande
ställning" av begynnelselön och av tidpunkt för löneklassuppflyttning så anses, som
om beställningen tillträtts vid nedan angiven tidpunkt, nämligen:

a) i fråga om sergeant vid armén sex år efter avläggandet av furirsexamen;

b) i fråga örn musiksergeant vid armén samt musikunderofficer av 2.
graden vid kustartilleriet nio år efter det beställningshavaren vunnit fast anställning
vid krigsmakten, dock ej tidigare än vid uppnådda 27 års ålder;

c) i fråga örn underofficer av 2. graden vid marinen, med undantag av
musikunderofficer av 2. graden vid kustartilleriet, två år efter det beställningshavaren
kunnat räkna kompetens för befordran till flaggkorpral; samt

d) i fråga om sergeant vid flygvapnet fem år efter avläggandet av furirsexamen.

Såsom förutsättning för tillämpning av vad nu stadgats skall gälla, att beställningshavaren
omedelbart före tillträdandet av underofficersbeställningen
varit i en följd fast anställd vid krigsmakten under den tidrymd, som för
vederbörande beställning angives under a)—d) här ovan.

Fast anställning skall anses hava innehafts i en följd, även örn avbrott
av sammanlagt högst tre månader förekommit mellan olika anställningsperioder;
dock må tid för dylikt avbrott icke inräknas i anställningstiden.

Har i den fasta anställningen förekommit avbrott av längre varaktighet än
nyss nämnts, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida beställningshavaren
må placeras i högre lönekiass än den, till vilken han enligt bestämmelserna
i 7 § 1 mom. skolat hänföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

13 §.

1 mom. Om och i den måll sådant med hänsyn till föreliggande särskil- Löneklas»-da omständigheter prövas skäligt, må Kungl. Majit kunna medgiva, att be- överglngfrån
ställningshavare, som från reservstat eller reserv övergår till beställning inom reservstat
någon av löneplanerna Oa och UO, placeras i högre löneklass än den, till e11” r“er''
vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras.

Föreligga eljest beträffande den, som tillträder beställning, tillhörande
någon av nyssnämnda löneplaner, med hänsyn till föregången långvarig
statsanställning och därunder åtnjuten avlöning synnerliga skäl för placering
i högre löneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 §

1 mom. skolat hänföras, må medgivande i sådant hänseende kunna lämnas
av Kungl. Majit.

2 mom. Beställningsliavare må icke på grund av bestämmelserna i 1
mom. placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som gäller
för den nya beställningen.

Särskilda bestämmelser örn löneklassplacering för beställningshavare, tillhörande
löneplan Ca.

14 §.

1 mom. Vad i 8 § 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga Löneklaasom
den, vilken vinner befordran till beställning, tillhörande löneplan Ca, övergäng frTu
från sådan ordinarie befattning i statens tjänst, för vilken avlöningen fast- befattning,
ställts enligt samma grunder, som tillämpats i detta reglemente, eller från s°“ .lc^egl^''
extra ordinarie eller extra befattning med avlöning enligt av Kungl. Majit mentet,m. m.
fastställd löneplan. Beställningshavare, som från extra ordinarie befattning
befordras till ordinarie beställning inom samma lönegrad som den, vilken

han i den extra ordinarie befattningen tillhört, må dock icke placeras i
högre löneklass än som skulle hava tillkommit honom, om han erhållit den
ordinarie beställningen vid tidpunkten för tillträdandet av den extra ordinarie
befattningen.

2 mom. Därest beställningshavare omedelbart före tillträdandet av beställning,
tillhörande löneplan Ca, i statens tjänst innehade ordinarie befattning,
för vilken avlöningen fastställts enligt sådana äldre eller eljest från
reglementet avvikande grunder, att bestämmelserna i 8 § 1 mom. icke kunna
tillämpas å honom, eller ock anställning med avlöning enligt kollektivavtal,
skall han i den nya beställningen hänföras lägst till den löneklass, i vilken
lönen närmast överstiger den avlöning, han i den tidigare anställningen ägt
uppbära.

Erforderliga bestämmelser rörande vad som skall förstås med avlöning i
den tidigare anställningen meddelas av Kungl. Majit.

3 mom. Örn och i den mån sådant med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter inövas skäligt, må Kungl. Majit kunna medgiva, att beställningshavare,
vilken tillträder beställning, tillhörande löneplan Ca, placeras

Undantagsbestämmelser
örn lönetlassplacering.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

i högre löneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom.
skolat hänföras:

a) där beställningshavaren omedelbart före tillträdet innehade icke-ordinarie
befattning i statens tjänst med arvode eller med avlöning enligt personligt
kontrakt;

b) där beställningshavaren omedelbart före tillträdet innehade antingen
extra ordinarie eller extra befattning med avlöning enligt av Kungl. Majit
fastställd löneplan eller ock förordnande med vikariatslön och därvid tillhörde
högre lönegrad än den, till vilken den ordinarie beställningen är hänförd; c)

där beställningshavaren tidigare, om ock ej omedelbart före tillträdet,
under avsevärd tid innehaft befattning eller förordnande, som under b) sägs;

d) där beställningshavaren övergår från reservstat eller reserv.

Föreligga eljest beträffande den, som tillträder beställning, tillhörande

löneplan Ca, med hänsyn till föregången långvarig statsanställning och därunder
åtnjuten avlöning synnerliga skäl för placering i högre löneklass än
den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras, må
medgivande i sådant avseende kunna lämnas av Kungl. Majit.

i mom. Har beställningshavare före tillträdandet av beställning, tillhörande
löneplan Ca, under avsevärd tid antingen innehaft kommunal befattning
eller ock i annan icke statlig anställning utfört arbete av allmännyttig
beskaffenhet, må Kungl. Majit, där så prövas skäligt, kunna lämna medgivande,
varom i 3 mom. förmäles.

5 mom. Beställningshavare, som efter egen ansökning eller därom uttryckt
önskan erhåller antingen annan beställning inom samma lönegrad
eller beställning inom lägre lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass
han före tillträdandet av den nya beställningen innehade.

6 mom. Beställningshavare må icke på grund av bestämmelserna i denna
paragraf placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som
gäller för den nya beställningen.

15 §.

Undantagsvis och där försvarsväsendets intresse sådant påkallar, må
Kungl. Majit för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss beställning,
för vilken lön utgår enligt löneplan Ca, eller för sådan persons bibehållande
vid beställningen kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass
inom vederbörande lönegrad än den, till vilken han enligt de i 7 § 1 mom.
samt 8 § 1 mom. och 14 § angivna grunderna skolat hänföras.

Är fråga om bibehållande vid beställningen av i första stycket avsedd beställningshavare,
som redan kommit i åtnjutande av lön enligt lönegradens
högsta löneklass, äger Kungl. Majit under enahanda förutsättning bevilja
lön enligt än högre löneklass, där sådan finnes i löneplanen upptagen, dock
högst två löneklasser över den högsta för lönegraden gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

2 kap. Semester och tjänstledighet.

16 §.

1 mom. Beställningshavare äger årligen å tid, som prövas lämplig med
hänsyn till göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna
antal dagar:

Intill det år,
under vilket beställningshavaren
fyller 40 år

Beställningshavare, tillhörande lönegraderna

Oa 1, Ca 1—10........................ 20 dagar

Beställningshavare, tillhörande lönegraderna

Oa 2, UO 1—3, Ca 11—23 ............. 25 »

Beställningshavare, tillhörande lönegraderna

Oa 3—6, Ob 1—4, Ca 24—30, Cb 1—3.. 35 »

Från och med det
år, under vilket
beställningshavaren
fyller 40 år

30 dagar
35 »

45 »

2 mom. Semester beräknas för kalenderår. Har på grund av tjänstgöringsförhållandena
full semester icke kunnat beredas beställningshavare före kalenderårets
utgång, äger han utfå felande antal semesterdagar under första
kvartalet nästpåföljande år.

Beställningshavare, som har sin förläggningsort å plats, där kallortstillägg
utgår, må kunna medgivas rätt att i följd åtnjuta icke blott semester fö''-löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående år.

3 mom. Därest beställningshavare tillträder eller av annan anledning än
avgång med ålderspension skall frånträda beställning vid annan tidpunkt
än vid årsskiftet, beräknas haris semester i förhållande till den del av året,
under vilken beställningen innehaves. Uppstår vid dylik beräkning brutet
tal, avrundas semestern till närmast högre dagantal.

4 mom. Såvitt ej vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva, må
beställningshavare, vilken vid kalenderårs ingång sedan mera än sex månader
åtnjuter tjänstledighet av anledning, som omförmäles i 20 eller 21 §,
icke komma i åtnjutande av semester för det året, förrän han under sammanlagt
minst 90 dagar bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort
uppdrag för statens räkning.

5 mom. Beställningshavare, som har sig anförtrodd penninguppbörd eller
kontroll å sådan uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester å tid, som
bestämmes av vederbörande myndighet.

Semester.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

17 §.

Tjänstledig- För tid, under vilken bestäilningshavare åtnjuter tjänstledighet från sin
hetsavdrae beställning,

skall med hans avlöning förhållas på sätt i 18—22 §§ stadgas,
så framt icke Kungl. Majit finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma.
Vid tjänstledighet förekommande avdrag å avlöningen, tjänstledighetsavdrcig,
äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag.

A- och B-avdragen utgöra för dag räknat de belopp, som finnas angivna
i följande tabeller:

Löneplan Oa.

Lön eklass nr	A-avdrag för dag kronor	B-avdrag för dag kronor	Löneklass nr	A-avdrag för dag kronor	B-avdrag för dag kronor
i	1.50	3.00	9	4.30	8.60
2	1.80	3.60	10	5.00	lO.oo
3	2.10	4.20	11	5.70	11.40
4	2.40	4.80	12	6.40	12.80
5	2.70	5.40	13	6.90	13.80
6	3.oo	6.oo	14	7.40	14.80
7	3.40	6.80	15	9.00	18.00
8	3.80	7.60		•

Löneplan Ob.

Löneklass

A-avdrag
för dag
kronor

B-avdrag
för dag
kronor

Löneklass

A-avdrag
för dag
kronor

B-avdrag
för dag
kronor

10.00

20.00

12.50

25.00

11.00

22.00

15.50

31.00

Löneplan VO.

Löneklass nr	A-avdrag för dag kronor	B-avdrag för dag kronor	Löneklass nr	A-avdrag för dag kronor	B-avdrag för dag kronor
i	1.50	3.00	6	2.40	4.80
2	1.60	3.20	7	2.60	5.20
3	1.80	3.60	8	2.80	5.60
4	2.00	4.00	9	3.00	6.00
5	2.20	4.40

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

JLönepIan Ca.

Löneklass nr	A-avdrag för dag kronor	B-avdrag för dag kronor	Löneklass nr	A-avdrag för dag kronor	B-avdrag för dag kronor
i	0.80	1.60	18	2.80	5.60
2	0.90	1.80	19	3.oo	6.oo
3	1.00	2.00	20	3.20	6.40
4	1.10	2.20	21	3.40	6,80
5	1.20	2.40	22	3.60	7.20
6	1.30	2.60	23	3.90	7.80
7	1.40	2.80	24	4.20	8.40
8	1.50	3.00	25	4.50	9.00
9	1.60	3.20	26	5.00	lO.oo
10	1.70	3.40	27	5.50	11.00
11	1.80	3.60	28	6.00	12.00
12	1.90	3.80	29	6.50	13.00
13	2.00	4.00	30	7.oo	14.00
14	2.10	4.20	31	7.50	15.00
15	2.20	4.40	32	8.00	16.00
16	2.40	4.80	33	8.50	17.00
17	2.60	5.20

Löneplan Cb.

Löneklass

A-avdrag
för dag
kronor

B-avdrag
för dag
kronor

Löneklass

A-avdrag
för dag
kronor

B-avdrag
för dag
kronor

9.00

18.00

12.50

25.00

11.75

23.50

G-avdraget utgöres av samtliga på tjänstledighetstiden belöpande kontanta
avlöningsförmåner. I vad mån beställningshavare, som bär att vidkännas
C-avdrag, skall avstå jämväl övriga med beställningen förenade avlöningsförmåner,
beror på prövning i den ordning Kungl. Majit bestämmer.

18 §.

1 mom. Under tjänstledighet för offentligt uppdrag skall beställnings- Tjänstledighavare
het för offent a)

vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår llgt nppdrag''
allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och beställningshavaren
icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner
han under ledigheten avstått, så ock där fråga är örn uppdrag såsom
ledamot av riksdagen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tjänstledighet
till följd
av olycksfall i
tjänsten
m. m.

Tjänstledighet
till följd
av sjukdom
m. m.

b) vidkännas C-avdrag, där fråga är om anställning hos riksdagen eller
dess revisorer eller hos kyrkomötet eller örn uppdrag att deltaga i eller biträda
vid utredning, som beslutats av Kungl. Majit eller, jämlikt Kungl.
Majits bemyndigande, av chef för statsdepartement eller myndighet (kommitté-
eller sakkunniguppdrag).

2 mom. Där beställningshavare i förekommande fall åtnjuter tjänstledighet
antingen för fullgörande av honom såsom beställningshavare i reserven,
å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren
åliggande militär tjänstgöring eller ock för genomgående av utbildningskurs
för äldre reservofficerare eller för fullgörande av värnpliktstjänstgöring,
skall han under sådan ledighet vidkännas B-avdrag.

3 mom. Under tjänstledighet, som enligt medgivande av Kungl. Majit
eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande försvarsgrenschef,
användes för att göra iakttagelser eller idka studier, vilka kunna tjäna försvarsväsendets
intressen, skall beställningshavare äga åtnjuta oavkortad lön.

4 mom. Då beställningshavare i andra fall än här ovan under 1—3
mom. omförmälts åtnjuter tjänstledighet av anledning, varom i denna paragraf
är fråga, skall han vidkännas C-avdrag.

19 §.

1 mom. Vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, varav föranletts
sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, skall beställningshavare åtnjuta
oavkortad lön. Med olycksfall i tjänsten skall förstås vad som enligt
allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete.

2 mom. Oavkortad lön utgår jämväl, där beställningshavare på grund
av sin tjänst blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller han i
tjänsten ådragit sig yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom och av sådan
anledning åtnjutit tjänstledighet, så ock där han förbjudits att tjänstgöra
till förekommande av smittas spridning.

Härvid förstås med yrkessjukdom sådan sjukdom, varom förmäles i gällande
lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, och med svårare smittsam
sjukdom sådan sjukdom, som enligt bestämmelserna i gällande epidemilag
skall föranleda anmälan till vederbörande myndighet, för så vitt den ej
enligt förstnämnda lag är att hänföra till yrkessjukdom.

20 §.

1 mom. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra
fall än som avses i 19 §, skall beställningshavare

a) äga uppbära oavkortad lön under högst det antal dagar av ett och
samma kalenderår, som här nedan angives, nämligen:

för beställningshavare, tillhörande lönegraderna Oa 1, Ca 1—10 ... 25 dagar

» » » » Oa 2, UO 1—3,

Ca 11—23 ........ 20 »

» » » Oa 3—6, Ob 1—4

Ca 24—30, Cb 1—3 10 » ;

b) vidkännas A-avdrag för tid därutöver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

2 mom. Har beställningshavare beviljats tjänstledighet för svag hälsas
vårdande och är behovet av sådan ledighet behörigen styrkt, skall han vidkännas
B-avdrag.

3 mom. Såvitt ej vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva, må
beställningshavare, som vid kalenderårs ingång sedan mera än sex månader
åtnjuter tjänstledighet av anledning, som i 1 eller 2 mom. sägs, vid ledighet
på grund av sjukdom under det året icke komma i åtnjutande av oavkortad
lön, förrän han under sammanlagt minst 90 dagar bestritt sin egen eller
annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning.

21 §.

Vid tjänstledighet för enskild angelägenhet skall beställningshavare Tjänstiedig a)

uppbära oavkortad lön för tid, vilken han använder för verkställande skie,j ^geläav
flyttning, då han förflyttats utan egen ansökan eller därom uttryckt ön- genhet,
skan, dock högst tre dagar;

b) vidkännas B-avdrag för tid, varunder han fullgör uppdrag inom sådan
personalsammanslutning, som avser att tillvarataga beställningshavarnas intressen
i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning, dock högst 15 dagar
av ett och samma kalenderår;

c) likaledes vidkännas B-avdrag, där ledigheten beviljats för annan en''
skild angelägenhet av vikt, dock högst 15 dagar av ett och samma kalenderår;

samt

d) vidkännas C-avdrag i andra fall än här ovan under a)—c) sägs.

22 §.

Där beställningshavare av anledning, som enligt stadgandena i 18—21 §§ Nedsättning
medför tjänstledighetsavdrag, medgives nedsättning av tjänstgöringstiden, avring^f5''
skall avdraget å lönen beräknas i förhållande till den omfattning, vari tjänstgöringstiden
nedsatts.

23 §.

1 mom. För tid, under vilken beställningshavare undergår arreststraff Avstängning
med förbud att tjänstgöra, skall han vidkännas B-avdrag. frä.n tjänstgö Beställningshavare,

som undergår annat frihetsstraff än arrest eller som
är avstängd från tjänstgöring eller hålles häktad för brott, skall under tiden
vidkännas C-avdrag, så framt ej prövas skäligt att låta honom uppbära
någon del av avlöningen.

Prövas undergånget arreststraff icke böra räknas vederbörande till last,
finnes avstängningsåtgärd hava varit obefogad eller blir för brott häktad
frikänd, skall vad av hans avlöning sålunda innehållits till honom utbetalas.

Vad här stadgats i fråga om beställningshavare, vilken hålles häktad för
brott, skall gälla jämväl beträffande den, som av polismyndighet kvarhålles
såsom misstänkt för brott; dock att, där häktningsåtgärd ej vidtages, beställ Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ningshavaren skall äga åtnjuta oavkortad avlöning under tiden för kvarhållandet.

2 mom. Avhåller sig beställningshavare från tjänstgöring utan att hava
i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall,
skall han för den tiden vidkännas C-avdrag.

3 kap. Fasta lönetillägg och särskilda ersättningar.

24 §.

Kaliortstili- Till beställningshavare, som har sin förläggningsort å plats inom rikets
lagg'' nordliga delar, där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna
i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt
hänseende, utgår kallortstillägg med nedanstående, för olika kallortsklasser
bestämda belopp för år räknat, nämligen:

för kallortsklass I____ 90 kronor för kallortsklass IV.... 360 kronor

» » II____ 150 » » » V____ 540 »

» » lil.... 240 » » » VI.... 720 »

Närmare bestämmelser angående de orter, å vilka kallortstillägg skall utgå,
och dessa orters fördelning å de olika kallortsklasserna meddelas av Kungl.
Maj :t.

25 §.

Vikariatser- 1 morn. Beställningshavare med lön enligt någon av löneplanerna Oa,
vikariåtBlön UO och Ca, vilken förordnas eller kommenderas att såsom vikarie uppehålla
sådan beställning eller befattning inom högre lönegrad av den löneplan
beställningshavaren tillhör, som enligt stat eller eljest i behörig ordning
meddelade föreskrifter skall bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad,
äger uppbära vikariatser sättning. Dylik ersättning utgår med belopp
för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan de i nedanstående tabeller
angivna beloppen för, å ena sidan, den lönegrad, till vilken den uppehållna
beställningen eller befattningen är hänförd, och, å andra sidan, den lönegrad
den vikarierandes egen beställning tillhör, dock med minst 60 öre örn
dagen:

Beställningar, tillhörande löneplan Oa:

Lönegrad	Belopp	Lönegrad	Belopp	Lönegrad	Belopp
nr	kronor	nr	kronor	nr	kronor
Oa 1	1.50	Oa 3	4.70	Oa 5	10.00
Oa 2	2.50	Oa 4	8.50	Oa 6	12.60

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Beställningar, tillhörande löneplan UO:

Lönegrad	Belopp	Lönegrad	Belopp	Lönegrad	Belopp
nr	kronor	nr	kronor	nr	kronor
UO 1	1.50	UO 2	1.95	UO 3	2.65

Beställningar, tillhörande löneplan Ca:

Lönegrad nr	Belopp kronor	Lönegrad nr	Belopp kronor	Lönegrad nr	Belopp kronor
i	0.60	ii	1.95	21	4.70
2	0.70	12	2.15	22	5.05
3	0.80	13	2.35	23	5.65
4	0.90	14	2.55	24	6.25
5	1.05	15	2.80	25	6.85
6	1.20	16	3.05	26	7.45
7	1.35	17	3.35	27	8.05
8	1.50	18	3.65	28	8.70
9	1.65	19	4.00	29	9.35
10	1.80	20	4.35	30	10.00

Har i avseende å förordnande eller kommendering, varom i första stycket
förmäles, stadgats särskild inskränkning i vikariens befogenhet, ankommer
på den myndighet, som meddelat förordnandet eller beslutat kommenderingen,
att pröva, huruvida vikariatsersättning må utgå. Då så med hänsyn
till göromålens omfattning finnes skäligt, må därvid ersättningen bestämmas
till lägre belopp än i första stycket föreskrives.

Har beställningshavare förordnats eller kommenderats att såsom vikarie
uppehålla sådan befattning inom högre lönegrad av den löneplan beställningshavaren
tillhör, som enligt behörigen meddelade föreskrifter företrädesvis
bör bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad, beror på prövning
i den ordning Kungl. Majit bestämmer, huruvida och i vad mån vikariatsersättning
må utgå.

2 mom. Har beställningshavare placerats i sådan befattning, som enligt
behörigen meddelade föreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare
inom högre lönegrad, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit
bestämmer, huruvida vikariatsersättning må utgå.

Fråga om ersättning till vikarie för beställningshavare med placering i här
avsedd befattning skall likaledes bero på prövning i nyssnämnd ordning.

3 mom. Vikariatsersättning må ej utgå på grund av placering i viss befattning
ombord under sjötjänstgöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Sjötillägg
m. m.

Ej heller utgår vikariatsersättning för tjänstgöring i befattning, vars uppehållande
jämlikt 33 § 4 mom. medför rätt till ansvarsarvode.

4 mom. Kan förordnande, kommendering eller placering, varom förmäles
i 1 och 2 morn., väntas bliva av längre varaktighet, äger Kungl. Maj:t medgiva,
att beställningshavaren må, i stället för lön å egen beställning samt
vikariatsersättning enligt bestämmelserna i 1 morn., uppbära vikariatslön.
Såsom förutsättning för åtnjutande av vikariatslön gäller tillika, att förordnandet,
kommenderingen eller placeringen, i förekommande fall efter kungörande
till ansökning, meddelats i den ordning, som är stadgad för den uppehållna
beställningens eller befattningens besättande med ordinarie innehavare.

Vikariatslön utgår enligt löneklassen närmast lägre än den, vilken skulle
hava gällt, därest den förordnade, kommenderade eller placerade varit ordinarie
innehavare av den högre beställningen, varvid emellertid skall iakttagas,
å ena sidan, att vikariatslönen med minst en löneklass överstiger den
för vederbörande i egen beställning gällande löneklassen och, å andra sidan,
att vikariatslönen i förekommande fall icke må utgå enligt högre löneklass
än den högsta för den högre beställningen gällande löneklassen.

Understiger månadsbeloppet av den sålunda beräknade vikariatslönen vad
beställningshavaren ägt uppbära i lön å egen beställning för hel månad jämte
vikariatsersättning enligt bestämmelserna i 1 mom. för trettio dagar skall
vikariatslönen utgå med däremot svarande högre belopp.

För beställningshavare, som uppbär vikariatslön, gälla i övrigt i tillämpliga
delar de stadganden, som meddelats beträffande ordinarie beställningshavare
i den lönegrad förordnandet, kommenderingen eller placeringen avser.
Beställningshavaren anses därvid tillhöra den löneklass, enligt vilken vikariatslönen
med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket utgår eller
skolat utgå.

5 mom. Ersättning vid vikariat i andra fall än i 1 och 2 samt 4 mom.
avses bestämmes av Kungl. Majit.

26 §.

1 mom. Beställningshavare, som tillhör flottan eller för marinen gemensam
personalkår och som åtnjuter lön enligt någon av de i nedanstående
tabell angivna lönegraderna, äger under sjötjänstgöring uppbära sjötillågg
med belopp för dag räknat, som i tabellen angives:

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

1	2	3	4	5	6
	Å annat fartyg än undervattensbåt	Å undervattensbåt
Beställningshavare,	vid rörlig förläggning	vid stationär förläggning	vid rörlig förläggning	vid stationär förläggning
tillhörande lönegrad	å egen för-läggningsort	å annan för-läggningsort
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Oa 1 ..............	1.80	0.70	1.05	4.50	3.00
Oa 2 ..............	2.50	1.00	1.50	7.00	5.00
Oa 3 ..............	3.00	1.40	2.10	9.50	6.50
Oa 4 ..............	4.50	1.80	2.70	12.50	8.75
Oa 5 ..............	5.00	2.00	3.00	13.75	9.75
Oa 6 ..............	6.50	2.60	3.90	—	- j
Ob 1 ..............	6.75	2.70	4.05	—
Ob 2 ..............	7.00	2.80	4.20	—	—
Ob 3 ..............	8.00	3.20	4.80	—	—
UO 1, maskinist eller torpedmästare ....	2.00	1.20	1.80	7.25	4.75
UO 1, annan beställ-ningshavare ......	1.80	0.70	1.05	5.75	4.00
UO 2, maskinist eller torpedmästare ....	3.70	1.60	2.40	9.25	6.00
UO 2, annan beställ-ningshavare ......	2.20	0.90	1.35	7.50	5.25
Ca 22..............	3.00	1.20	1.80	8.25	5.75
Ca 24..............	3.50	1.40	2.10	9.50	6.60
Ca 27..............	4.25	1.70	2.55	11.50	8.00
Ca 28..............	4.75	1.90	2.85	—	—
Ca 30..............	5.25	2.10	3.15	—	—

2 mom. Till beställningshavare, som utövar befattning såsom fartygschef,
utgår under rörlig förläggning förhöjning av sjötillägget med följande belopp
för dag räknat, nämligen:

å fartyg av klass 1 .......................... kr. 1.00,

» » » » 2 .......................... » 0.80,

» » » » 3 .......................... » 0.60 samt

» » k» » 4 .......................... » 0.40.

Fartygens fördelning å här avsedda klasser bestämmes av Kungl. Maj:t.

Har såsom fartygschef kommenderats innehavare av beställning i lägre
lönegrad än den, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser företrädesvis
avses för dylik befattning, skall den kommenderade i fråga om rätt
till sjötillägg enligt 1 mom. likställas med beställningshavare i den högre
lönegraden och därjämte äga uppbära förhöjning, som nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Flygtillägg
m. m.

3 mom. Till beställningshavare i någon av lönegraderna Oa 4 och Oa 5,
som utövar befattning såsom eskaderchef, avdelningschef eller divisionschef,
utgår under rörlig förläggning förhöjning av sjötillägget med 1 krona för dag
räknat. Har i nu avsedd befattning, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser företrädesvis skall bestridas av beställningshavare i lägst lönegraden
Oa 4, kommenderats beställningshavare i lägre lönegrad, skall den
kommenderade i fråga om rätt till sjötillägg enligt 1 mom. likställas med beställningshavare
i lönegraden Oa 4 och därjämte äga uppbära förhöjning,
som nyss sagts.

Den, som uppbär i föregående stycke avsedd förhöjning, må icke samtidigt
åtnjuta förhöjning, varom stadgas i 2 mom.

4 mom. Till underofficer vid flottan eller flygvapnet, som under sjötjänstgöring
omhänderhar annan uppbörd än penninguppbörd, utgår särskild
ersättning med 50 öre för dag.

5 mom. I sjöreserv tjänstgörande personal åtnjuter sjötillägg med belopp,
som angivas i 3 kol. av tabellen i 1 mom.

6 mom. Beställningshavare vid kustartilleriet äger under sjötjänstgöring
uppbära sjötillägg enligt de i 1 mom. innefattade bestämmelserna. Härvid
skall dock iakttagas, dels att sådant tillägg till beställningshavare å fartyg
eller båt, som är bemannad av kustartilleriets eller av för dess räkning förhyrd
personal, utgår med belopp, som angivas i 3 kol. av tabellen i 1 morn.,
dels ock att maskinavdelningen tillhörande underofficer vid kustartilleriet
åtnjuter sjötillägg i likhet med underofficer, ej maskinist, vid flottan.

7 mom. Beställningshavare, tillhörande eller kommenderad till tjänstgöring
vid flygvapnet, äger under tjänstgöring å rustad sjöstyrka åtnjuta sjötillägg
enligt de i 1 mom. innefattade bestämmelserna med iakttagande härvid,
att tillägget för underofficer utgår med belopp, som angivits för underofficer,
ej maskinist, vid flottan.

Sjötillägg utgår dock ej till beställningshavare, som enligt 27 § åtnjuter
flygtillägg, mekanikertillägg eller elevtillägg.

8 mom. Där sjötillägg enligt bestämmelserna i denna paragraf skall utgå
till beställningshavare i lönegrad, vilken ej finnes upptagen i 1 morn., eller
eljest i fall, för vilket belopp ej finnes där angivet, bestämmes tilläggets storlek
av Kungl. Majit.

9 mom. Erforderliga föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna
i denna paragraf meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits
bemyndigande, av marinförvaltningen.

10 mom. I fråga om särskilda förmåner under tjänstgöring å fartyg, som
är beordrat till expedition för undersökningar och mätningar av militärleder,
å fartyg, som användes för sjökarteverkets mätningsarbeten, eller å statens
isbrytarfartyg gäller vad Kungl. Majit därom förordnar.

27 §.

1 mom. Beställningshavare, som är kommenderad till flygtjänstgöring i
någon av nedannämnda befattningar, äger — under förutsättning att sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

tjänstgöring fullgöres minst i den omfattning, som bestämmes av Kungl.
Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av chefen för flygvapnet —
uppbära flygtillägg med följande belopp för månad räknat:

Beställningshavare,
tillhörande lönegrad

Oa 1 ...
Oa 2—6
Ob 2...
UO 1, 2

Flygtillägg i befattning såsom

flygförare

flygspanare

provflygare I kontrollflygare

210

270

210

270

210

270

flygsignalist

150

Ca 24, 26, 27

270

210

2 mom. Underofficer, vilken fullgör flygtjänstgöring såsom chefsmekaniker,
äger under förutsättning, som i 1 mom. angives i fråga örn flygtillägg,
uppbära mekanikertillägg med 60 kronor för månad.

3 mom. Armén eller marinen tillhörande beställningshavare, som vid flygvapnet
undergår grundläggande utbildning till flygspanare, äger under utbildningstiden
åtnjuta elevtillägg med 150 kronor för månad.

5 mom. I 1—3 morn. omförmälda förmåner må under tjänstledighet åtnjutas
endast i den män beställningshavaren därunder äger uppbära oavkortad
lön.

5 mom. Beställningshavare, som icke enligt 1—3 mom. är berättigad till
flygtillägg, mekanikertillägg eller elevtillägg, äger för dag, varunder han på
grund av honom åliggande inspektionsskyldighet eller meddelat särskilt uppdrag
deltager i flygning, uppbära flygtraktamente, beställningshavare tillhörande
någon av lönegraderna Oa 1, UO 1 och 2 samt Ca 1—13 med 7 kronor
ävensom annan beställningshavare med 9 kronor.

Därest beställningshavare, som i detta moment avses, eller chefsmekaniker
under deltagande i flygning drabbas av olycksfall, varav föranledes sjukdom
eller förlust av arbetsförmågan, äger han under tjänstledighet till följd
av olycksfallet åtnjuta flygtillägg med 150 kronor för månad, chefsmekaniker
dock med avdrag av honom jämlikt 2 mom. tillkommande mekanikertillägg.

6 mom. Erforderliga föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna
i denna paragraf meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits
bemyndigande, av flygförvaltningen.

28 §.

Angående ersättning vid resa för förrättning i statens ärenden gäller vad
därom är stadgat i allmänna resereglementet och i särskilda av Kungl. Majit
meddelade föreskrifter.

Reseersätt ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tjänstgö ringstrakta mente.

Mässpenningar
m. m.

Ersättning
för flyttningskostnad.

29 §.

1 mom. Under tjänstgöring å annan ort inom riket än förläggningsorten
äger beställningshavare åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt de särskilda
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, dock icke i något fall till högre
belopp än den för beställningshavaren enligt allmänna resereglementet bestämda
traktamentsersättningen.

2 mom. Beställningshavare, som har sin förläggningsort inom fästning,
må jämväl vid tjänstutövning å sagda ort under sådana förhållanden, att
det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av
tjänstgöringstraktamente, som i 1 mom. sägs.

30 §.

Under sjötjänstgöring utgå mässpenningar och till vissa beställningshavare
därjämte representationspenningar enligt de närmare bestämmelser, som
meddelas av Kungl. Majit.

Vid utförande av dykeriarbete må särskilda förmåner utgå enligt av Kungl.
Majit fastställda grunder.

31 §.

Ersättning för flyttningskostnad enligt de särskilda bestämmelser, som
meddelas av Kungl. Majit, utgår till beställningshavare, vilken

a) utan egen ansökning förflyttats från en förläggningsort till en annan,
dock att ersättning ej må utgå då transport eller placering skett genom tjänstebyte
mellan två beställningshavare, som därom uttryckt önskan;

b) vid övergång från icke-ordinarie befattning till ordinarie beställning
eller från ordinarie beställning till beställning inom annan löneplan än den
han själv tillhör eller till följd av befordran eller på grund av förordnande
eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning eller till
följd av omplacering till tjänstgöring utan att därmed avses uppehållande av
viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; eller ock

c) eljest fått sig ålagt att byta bostad.

Vad nu är sagt gäller ock i fråga om beställningshavare, som förflyttats
eller befordrats till ordinarie befattning, å vilken detta reglemente icke äger
tillämpning, eller vilken förordnats att uppehålla sådan befattning, så ock
i fråga örn den, som från dylik befattning eller från fast anställning såsom
manskap vid krigsmakten befordrats till eller förordnats å beställning, som
i reglementet avses; skolande härvid med befordran förstås övergång till
beställning eller befattning, för vilken slutlönen i samma ortsgrupp överstiger
slutlönen i den tidigare beställningen eller befattningen.

Ersättning för flyttningskostnad må tillkomma jämväl beställningshavare,
som på grund av Kungl. Majits därom meddelade föreskrift förklaras skola
under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra
ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Vad i denna paragraf stadgats skall, så framt ej Kungl. Majit för särskilda
fall annorlunda förordnar, icke utgöra hinder för beviljande av ersättning
för flyttningskostnad dels på grund av kommendering såsom aspirant
vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna
eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, dels ock för genomförande
av passagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom är särskilt
stadgat.

32 §.

Beställningshavare, som å tjänstens vägnar handhar penninguppbörd eller Felräkningsverkställer
kontant utbetalning av medel, må kunna enligt av Kungl. Majit Penninsarfastställda
grunder erhålla /elräkning spenningar till belopp, som bestämmes
med hänsyn tili de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning
sker, och i förhållande till uppbördens eller utbetalningens omfattning. Felräkningspenningar
må icke vid en och samma befattning utgå med högre
belopp än 600 kronor för år räknat.

För tid, under vilken här avsedd beställningshavare icke bestrider befattningen,
uppbäras felräkningspenningarna av den, som uppehåller densamma.

33 §.

1 mom. Till innehavare av vissa beställningar utgår, såsom förhöjning av vissa arvoden

lönen, arvode med belopp, som angivas i vederbörliga stater. Rättningar1

2 mom. För uppehållande, på grund av förordnande eller kommen m. m.
dering, av vissa befattningar, som ej äro uppförda såsom särskilda beställningar,
utgår, utöver lön i vederbörandes beställning, arvode med belopp, som
angivas i vederbörliga stater.

3 mom. I den mån medel för ändamålet finnas beviljade, må vissa beställningshavare
för särskilda uppdrag, vilka äro avsedda att fullgöras vid
sidan av egen befattning, uppbära arvode med belopp, som angivas i vederbörliga
stater eller eljest i behörig ordning fastställas.

A mom. Till beställningshavare vid armén — regementskassör dock undantagen
— vilken utan att tillhöra intendenturkåren förordnas att uppehålla
antingen befattning, varmed är förenat uppdrag såsom chef för kassaförvaltning,
eller ock befattning, vilken är avsedd för förvaltare eller för
regementskassör, utgår ansvarsarvode med 4 kronor 50 öre, respektive 2 kronor
25 öre för dag räknat.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
uppehållande av intendents-, respektive förrådsförvaltarbefattning vid
marinen eller flygvapnet.

Vid tillämpning av bestämmelserna i detta moment iakttages, att ansvarsarvode
ej må utgå vid tjänstgöring, som fullgöres under anställning såsom
intendents- eller förvaltaraspirant eller i omedelbar anslutning till sådan anställning.

5 mom. Gratifikation eller belöning må kunna tilldelas beställningshavare,
därest medel för ändamålet finnas anvisade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

6 mom. Beträffande åtnjutande av de i 1—5 mom. omförmälda förmånerna
skola gälla de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

7 mom. Vissa beställningshavare äga åtnjuta bidrag till representationskostnader
med belopp, som angivas i vederbörliga stater.

8 mom. Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest av Kungl.
Maj:t och riksdagen medgivits må beställningshavare icke för sin tjänstgöring
åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl. Majit för uppdrag
eller arbete, vilket kan anses falla utom beställningshavarens vanliga tjänstutövning,
anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild
goltgörelse.

4 kap. Rörligt tillägg.

34 §.

Avlönings- l morn. Å följande i 1 och 3 kap. omförmälda avlöningsförmåner, nämvUkå^röriigt
ligen lön, vikariatsersättning och vikariatslön, utgår under de förutsättningtillägg
utgår ar och enligt de grunder, som i detta kapitel angivas, rörligt tillägg i förm''
m'' hållande till den ökning i de allmänna levnadskostnaderna, som må föreligga
i jämförelse med de genomsnittliga levnadskostnaderna under år 1935.

2 mom. Beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935
års genomsnittliga levnadskostnader verkställes kvartalsvis av socialstyrelsen
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit.

På grundval av nämnda beräkning fastställer Kungl. Majit det procenttal,
som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga
levnadskos tnadsnivå (levnadskostnadstalet).

Av Kungl. Majit fastställt levnadskostnadstal skall lända till efterrättelse
från och med den månad, under vilken Kungl. Majits beslut kungjorts, intill
den månad, varunder nytt sådant tal av Kungl. Majit fastställes.

35 §.

Grunder för 1 morn. Rörligt tillägg utgår, då levnadskostnadstalet utvisar ökning i
rörligt tillägg. förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå med fyra enheter
eller mera, och utgör tre procent å avlöningen för varje hel mångfald
av fyra, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, efter att hava
uppnått sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg åtnjutas efter
oförändrat procenttal, så länge levnadskostnadstalet överstiger närmast lägre
hela mångfald av fyra.

2 mom. Såsom begränsning av vad i 1 mom. stadgats skall gälla att, även
örn levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än tjugu enheter, rörligt
tillägg likväl icke må utgå efter högre procenttal än femton.

36 §.

Beräkning ay ] morn. Rörligt tillägg beräknas å sammanlagda beloppet för månad av
rörligt tillägg. avlöningsförmåner, å vilka sådant tillägg enligt bestämmelserna i 34 §
1 mom. må åtnjutas.

Härvid skall dock iakttagas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

att tillägg ej beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger 900 kronor,
och ej heller å i avlöningen ingående öretal, som överskjuter fullt krontal,
samt att, där beräknat tillägg icke slutar å helt femtal ören, detsamma
skall jämkas till närmaste femtal.

2 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Majit
de tabeller och anvisningar, som må finnas erforderliga.

5 kap. Sjukvård och begravningshjälp.

37 §.

1 mom. Vid sjukdom erhåller beställningshavare på statens bekostnad Allmänna beläkarvård
jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, 0ma™jnkvård.
som medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till
arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av
olycksfallet nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor,

som i detta kapitel stadgas eller av Kungl. Maj :t för särskilt fall bestämmas.

Där ej fråga är om olycksfall i tjänsten, må till läkarvård hänföras tandvård
endast om sådan vård avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar
eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom,
vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd.

2 mom. Vad i detta kapitel stadgas i fråga om olycksfall i tjänsten gäller
även i fall, som avses i 19 § 2 mom.

3 mom. Erforderliga föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmelserna
i detta kapitel meddelas av Kungl. Majit.

4 mom. I fråga om rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avpollettering
från fartyg gäller vad därom särskilt stadgas.

38 §.

Läkarvård, som enligt detta reglemente bekostas av statsmedel, skall, där Tjänsteej
annat följer av vad i detta kapitel stadgas, ombesörjas av särskilda, för lakare''
sådant ändamål anställda tjänsteläkare.

Instruktion för tjänsteläkare utfärdas av Kungl. Majit.

39 §.

1 mom. Beställningshavare är berättigad att kostnadsfritt anlita tjänste- Läkarvård
läkaren för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras rö- ockn|agar"
rande beställningshavarens hälsotillstånd. Erfordras för ställande av diagnos
röntgen- eller annan undersökning, som ej lämpligen kan utföras av tjänsteläkaren,
skall jämväl kostnaden för sådan undersökning bestridas av statsmedel.

Kostnader för erforderlig läkarvård samt för intyg och undersökning, som
nyss sagts, må bestridas av statsmedel även i de fall, då beställningshavare
uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita tjänsteläkaren,
eller då vid trängande behov av läkarvård tjänsteläkaren icke hinner an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Sjukhusvård.

Utås. I dylika fall bör beställningshavaren i första rummet hänvända sig
till annan av staten eller kommun anställd läkare.

2 mom. Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat av
tjänsteläkaren eller försett med dennes attest. Likaså skall räkning å kostnad
för rådfrågning eller behandling av annan läkare eller av tandläkare
vara attesterad av tjänsteläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen
äger rum.

40 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att tjänsteläkaren
eller annan läkare, som beställningshavaren enligt bestämmelserna
i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de
villkor i övrigt, som nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats

å allmän sal beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna
Ca 1—8;

i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande
beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 1—3, UO 1—3
och Ca 9—23; samt

i enskilt rum beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna
Oa 4—6, Ob 1—4, Ca 24—30 samt Cb 1—3;

b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda
avgiften för vård

å allmän avdelning beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna
Oa 1—3, UO 1—3 och Ca 1—23; samt

å avdelning för rumspatienter beträffande beställningshavare, tillhörande
lönegraderna Oa 4—6, Ob 1—4, Ca 24—30 och Cb 1—3.

Till kostnader för sjukhusvård hänföres ock sådant arvode, som i enskilt
eller halvenskilt rum vårdad beställningshavare erlagt till för vården ansvarig
sjukhusläkare. Bidrag av statsmedel till dylikt arvode må icke överstiga
lägsta tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade
rådgivande taxan. Vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
må likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre bidrag kunna
utgå, dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den
rådgivande taxan högst skulle hava erlagts.

Där beträffande beställningshavare, tillhörande någon av lönegraderna Ca
1—8, tjänsteläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt eller,
örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum, må, utan hinder av vad ovan
stadgas, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av
tuberkulos hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad,
som överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal. I kostnaden må härvid läkararvode inberäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

nas med högst det belopp, som vid tillämpning av sista punkten i nästföregående
stycke skolat ersättas av statsmedel.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet täll beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.

Med allmänt sjukhus förstås militär sjukvårdsinrättning och annat sjukhus,
som tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun,

Konung Oscar Ilis jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom kuranstalt,
som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel
intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus;
dock att, där fråga är om olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaden må ersättas med högre
belopp än nu sagts.

41 §.

1 mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behand- Speciaiistling
av vissa sjukdomsformer, bestrides vid olycksfall i tjänsten samt vid vä,rd''
fall av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under
förutsättning att tjänsteläkaren eller annan läkare, som beställningshavaren

enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård
nödvändig samt tjänsteläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller
ock godkänt valet av specialist.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock kostnad för specialistvård,
som meddelas å poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av statsmedel.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kostnad för anlitande av tandläkare i fall, som avses i 37 § 1 mom.
andra stycket.

42 §.

Av statsmedel bestridas kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits an- Läkemedel,
tingen av tjänsteläkaren eller annan läkare, vilken beställningshavaren enligt
bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, eller ock av specialist, till vilken
beställningshavaren enligt bestämmelserna i 41 § 1 mom. hänvänt sig.

Räkning å läkemedelskostnad skall vara attesterad av tjänsteläkaren, innan
utbetalning på grund av räkningen äger rum.

43 §.

1 mom. Behandling med bad, massage, elektricitet, betluft m. m., som Bad, massage,
av tjänsteläkaren ordineras såsom nödvändig för botande av viss angiven m- msjukdom,
må bekostas vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till hälften

av statsmedel.

2 mom. Konstgjorda lemmar, kirurgisk! bandage och andra dylika hjälpmedel,
som heställningshavare nödgas begagna till följd av olycksfall i tjänsten,
bekostas av statsmedel.

Resor och
sjuktransporter.

Begravningshjälp
m. m.

Skyldighet
att bebo
tjänstebostad
m. m.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

3 mom. Kostnad för anbefalld vaccination mot epidemisk sjukdom gäldas
av statsmedel.

44 §.

I den mån så prövas skäligt, må av statsmedel bestridas kostnad för den
sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning, under
förutsättning att tjänsteläkaren eller annan läkare, som beställningshavaren
enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat resan eller
förflyttningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens behöriga
behandling. Likaledes må av statsmedel kunna ersättas skälig kostnad
för resa, som beställningshavaren nödgats företaga för erhållande av
specialistvård samt, där fråga är om olycksfall i tjänsten, för erhållande av
behandling, som avses i 43 § 1 morn., ävensom för anskaffande av hjälpmedel,
varom förmäles i 43 § 2 mom.

Jämväl skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall,
då denne icke utan våda kan flyttas, må kunna ersättas av statsmedel.

45 §.

1 mom. Avlider beställningshavare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp
utbetalas ett belopp av 400 kronor. Efterlämnar beställningshavaren
anhöriga, som äro berättigade till familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet,
skall dock, där beställningshavarens lön för månad
jämte därå belöpande rörligt tillägg överstiger familjepensionen för månad,
begravningshjälpen ökas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning
av lön, rörligt tillägg och familjepension skola läggas till grund förhållandena
under den månad, då dödsfallet inträffat.

1 begravningshjälp, varom här stadgas, skall den vid dödsfall till följd av
olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen
anses inbegripen.

2 mom. Avlider beställningshavare under tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten,
må utöver begravningshjälp, varom i 1 mom. förmäles, efter
vederbörande centrala förvaltningsmyndighets bestämmande i förekommande
fall av statsmedel bestridas kostnaderna för transport av den avlidne
till förläggningsorten eller till annan ort, i sistnämnda fall dock högst med
belopp motsvarande kostnaderna för transport till förläggningsorten.

6 kap. Tjänstebostad m. m.

46 §.

1 mom. Därest åt beställningshavare såsom bostad anvisas lägenhet, som
äges eller disponeras av statsverket, är han skyldig att bebo densamma.

I fråga om begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad samt bestämmandet
av ersättningen härför gälla de närmare föreskrifter, som i detta
kapitel stadgas eller som eljest meddelas av Kungl. Majit eller vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

2 mom. Prövas med hänsyn till beställningshavares ekonomiska förhållanden
eller andra särskilda omständigheter avsevärda olägenheter för beställningshavaren
vara förenade med skyldigheten att taga i besittning honom
anvisad bostad eller att vidare bebo redan innehavd sådan, må vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet på framställning av beställningshavaren
kunna befria honom från nämnda skyldighet.

47 §.

1 mom. För tjänstebostads begagnande skall beställningshavare månads- Ersättning
vis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller, i den mån. •aT. tJänste''

.... , # 7 bostad m. m.

honom tillkommande avlöningsbelopp ej därtill förslår, genom kontant inbetalning.

2 mom. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen, i förekommande
fall gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler,
ävensom för planteringsland eller annan förmån, som följer med bostaden,
bestämmes med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för
lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i
övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å
ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande,
saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som
för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.

3 mom. Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas
mellan vederbörande myndighet och beställningshavare, som skall bebo lägenheten,
hänskjutes frågan till statens bostadsnämnd, vilken består av en
opartisk ordförande samt representanter för förvaltnings- och personalintressena.
Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande,
må klagan icke föras.

Intill dess ersättningen blivit av nämnden bestämd, skall densamma utgå
med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren
att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad
han erlagt för mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

48 §.

1 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, örn han avlidit, hans dödsbo Avträdande
skall,, såvida annat icke avtalats, avträda bostaden å fardag, som infaller av4 tjänsteb°-nast etter tre manader fran det uppsägning skett eller dödsfall timat; dock
skall, om icke annorlunda överenskommes, avflyttning ske:

a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas
och ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid därefter, men då sådan
bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst efter tre månader
från det han erhöll kännedom örn beslutet rörande befordringen eller förflyttningen; -

Ersättning
för bränsle
och belysning.
"

Ekiperingshjälp
vid tillträdandet
av
första ordinarie
beställning.

Årligt ekiperingsbidrag.

Rätt att utbekomma

uniformspersedlar
och
materialier
m. m.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, närmaste fardag
efter avgången;

c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid
den löpande månadens utgång.

2 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo
skall i den omfattning, som kan finnas lämplig, mot skälig gottgörelse upplåta
utrymme i bostaden för beställningshavarens vikarie eller efterträdare.

49 §.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla
beställningshavare bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga
ersättning därför, beräknad efter myndighetens självkostnadspris.

7 kap. Ekiperingshjälp och årligt ekiperingsbidrag m. m.

50 §.

Beställningshavare, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt
(uniform), äger vid tillträdandet av första ordinarie beställning uppbära
ekiperingshjälp med 500 kronor.

Från åtnjutande av sådan förmån undantages dock den, som tidigare uppburit
ekiperingshjälp i egenskap av extra ordinarie fänrik, beställningshavare
i reserven eller marinläkarstipendiat.

51 §.

Beställningshavare, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd uniform,
äger att för underhåll och förnyelse av uniformspersedlar, vilka ingå
i föreskriven fältutrustning eller vilka det eljest enligt gällande bestämmelser
åligger honom att anskaffa, uppbära årligt ekiperingsbidrag med 180
kronor. För beställningshavare, som icke är underkastad daglig tjänstgöringsskyldighet
i den omfattning, vilken gäller för beställningshavare i allmänhet
eller som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under
tjänstgöringen bära civil dräkt, må Kungl. Majit förordna, att ekiperingsbidrag
icke skall utgå, eller fastställa bidraget till det lägre belopp, som
prövas skäligt.

Bidraget utbetalas halvårsvis under de villkor och enligt de närmare bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande,
av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

52 §.

Beställningshavare äger enligt de närmare bestämmelser, som meddelas
av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet, mot ersättning från kronans förråd utbekomma
persedlar, som i 51 § första stycket avses, eller därför erforderliga
materialier ävensom vid kronans verkstäder låta tillverka dylika persedlar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Ersättning, varom i denna paragraf förmäles, skall motsvara kronans
självkostnadspris för materialanskaffning samt tillverkningsarbeten.

53 §.

I fråga om tillhandahållande åt beställningshavare av skyddsbeklädnad Tillhandaeller
annan av särskild tjänstgöring påkallad beklädnadsutrustning skola h^1“(fsebea''r
gälla de föreskrifter, vilka meddelas av Kungl. Majit eller, enligt Kungl, klädnad
Majits bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. m- m -

3 avd. Extra ordinarie fänrikar.

54 §.

Lön till extra ordinarie fänrik utg°;r en''igt följande löneplan:

Ltfneplan Oc.

				Ort	s g r	u p	P
Löne- grad	Löne- klass
A	B	c	D	E	F	G	H	I
					Årslön, ki	o n o i
(	a	2,730	2,844	2,958	3,072	3,186	3,300	3,414	3,528	3,642
	i	2,868	2,988	3,108	3,228	3,348	3,468	3,588	3,708	3,828
l	2	3,318	3,456	3,594	3,732	3,870	4,008	4,146	4.284	4,422

55 §.

Extra ordinarie fänrik äger vid antagningen uppbära ekiperingshjälp med Ekiperings500
kronor. hjälp.

Från åtnjutande av sådan förmån undantages dock fänrik, som tidigare
uppburit ekiperingshjälp i egenskap av underofficer på aktiv stat eller av
beställningshavare i reserven.

56 §.

För extra ordinarie fänrik skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse Tillämpning
stadgandena i 2 avd. 1 kap. 6 och 7 §§, 2—6 kap. samt 7 kap. 51—53 §§, av vi33a be-,
varvid beställningshavaren skall anses tillhöra 1 lönegraden av den i 5 ’

intagna löneplanen Oa. Beträffande tjänstledighetsavdrag, varom stadgas i
17 §, skall iakttagas, alt för löneklassen a A- och B-avdragen utgöra respektive
1 krona 40 öre och 2 kronor 80 öre.

Bihang lill riksdagens protokoll WS9. 1 sami. Nr 245.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

4 avd. Lönenämnd.

57 §.

För beredning av ärenden, vilka angå tillämpningen av detta reglemente
jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser, skall finnas en lönenämnd.

Denna nämnd, i vilken löntagare förvaltnings- och de allmänna intressena
böra vara representerade, skall bestå av en av Kungl. Maj:t förordnad
ordförande samt sex likaledes av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

Lönenämndens ordförande och ledamöter förordnas för en tid av högst
tre år i sänder. I samma ordning utses suppleanter för ordföranden och ledamöterna.

Instruktion för lönenämnden utfärdas av Kungl. Majit.

Utan hinder av vad nyss stadgats må Kungl. Majit, där så finnes lämpligt,
föreskriva, att här avsedda ärenden skola beredas av lönenämnd, som
inrättats för annat förvaltningsområde. Meddelas dylik föreskrift, skall tilllika
förordnas om sådan ändrad sammansättning av denna lönenämnd, att
de militära löntagarintressena bliva inom nämnden företrädda vid ifrågavarande
ärendens behandling.

5 avd. Reglementets tillämplighet.

58 §.

1 mom. Beträffande beställningshavare, vilken vid detta reglementes
ikraftträdande innehar ordinarie beställning, som i reglementet avses, skall
såsom förutsättning för reglementets tillämpning gälla, att beställningshavaren
icke före viss av Kungl. Majit fastställd tidpunkt gjort anmälan, att han icke
vill underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser.

2 mom. Beställningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning,
skall vara pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest
ändrade bestämmelser rörande de förmåner eller ersättningar, om vilka förmäles
i 26—33, 37—44 och 46—53 §§ samt i 55 §.

3 mom. Beställningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning, är
jämväl pliktig att, därest de allmänna levnadskostnaderna nedgå med tio
procent eller mera i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnader,
efter prövning av Kungl. Majit och riksdagen underkasta sig minskning
av lönen med högst fem procent av de i vederbörande löneplaner upptagna
årslönebeloppen.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag
vad i tidigare av Kungl. Majit utfärdad författning eller föreskrift finnes
stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, såvitt angår beställningshavare,
å vilken reglementet erhåller tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till militärt avlöningsreglemente
och därmed sammanhängande frågor.

Föredraganden anför:

I. Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari 1918 tillkallades sakkunniga
för uppgörande av förslag till ny lönereglering för arméns och marinens
personal (1918 års militära avlöningssakkunniga). Sedan vid 1919 års lagtima
riksdag antagits ett nytt avlöningsreglemente för kommunikationsverkens
befattningshavare, uppbyggt på i viss mån nya löneprinciper, upptogo
dessa sakkunniga till behandling frågan, i vilken utsträckning de nya löneprinciperna
för kommunikationsverken kunde vinna tillämpning även beträffande
försvarsväsendets personal. I första delen av sitt betänkande angående
lönereglering för arméns och marinens personal, avgiven den 10 januari
1921, framhöllo de sakkunniga, att de vid den undersökning, som ägnats
denna fråga, funnit, att de nya löneprinciperna i väsentliga delar läte sig anpassa
på försvarsväsendets personal. De sakkunniga hade vid sådant förhållande
så mycket hellre ansett sig böra förorda tillämpandet å försvarsväsendets
personal av berörda löneprinciper, som det militära avlöningssystemet
— vilket för det dåvarande, speciellt vad marinen beträffade, företedde en
mångfald växlande avlöningsformer och avlöningsbestämmelser — härigenom
skulle erhålla större enkelhet och överskådlighet samt överensstämmelse
på sådant sätt kunde i största möjliga mån åvägabringas mellan den
civila och den militära personalens avlöningsförhållanden. Införandet av
likartade löneprinciper för den civila och militära personalen syntes de sakkunniga
vara ägnat att förebygga förekommande slitningar mellan olika
personalgrupper på grund av ojämnheter i fråga örn avlöningsförmåner för
dessa båda personalkategorier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I anslutning till sin sålunda uttalade uppfattning framlade de sakkunniga
i förenämnda del av betänkandet förslag till huvudgrunder för en militär
lönereglering; samtidigt framlades detaljförslag i fråga örn avlöningsbestämmelser
för fast anställt manskap vid armén och marinen. Därefter avgåvo
de sakkunniga i en andra del av betänkandet, dagtecknad den 10 februari
samma år, förslag till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet.
Sistnämnda reglemente avsågs av kommittén skola givas endast provisorisk
karaktär i avvaktan på lösningen av den då aktuella frågan om ändrad
försvarsorganisation. Kommitténs förslag lades i allt väsentligt till grund
för proposition (nr 350) till 1921 års riksdag. Riksdagen fann sig emellertid
icke kunna godtaga de i löneplanerna för officerare och underofficerare
samt för det fast anställda manskapet föreslagna lönebeloppen utan godkände
i huvudsak vissa reservationsvis inom de sakkunniga framlagda förslag
till löneplaner för beställningshavarna i fråga, innebärande icke oväsentliga
nedsättningar i propositionens lönebelopp. Kungl. Maj:t utfärdade
därpå den 29 juni 1921 avlöningsreglemente (nr 388) för officerare och
underofficerare samt civilmilitära befattningshavare på aktiv stat m. fl. vid
armén och marinen (officersavlöningsreglementet), att provisoriskt lända till
efterrättelse under år 1922. Samma dag utfärdades avlöningsreglemente för
fast anställt manskap vid armén och marinen (nr 389).

I överensstämmelse med riksdagens för varje år fattade beslut erhöll sedermera
officersavlöningsreglementet med däri efter hand vidtagna ändringar
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1927.

Sedan 1925 års riksdag fattat beslut om försvarsväsendets omorganisation,
avlät Kungl. Maj:t proposition (nr 7) till 1927 års riksdag angående nytt
definitivt officersavlöningsreglemente. Propositionen grundade sig på ett av
försvarsväsendets lönenämnd utarbetat reglementsförslag. Detta reglementsförslag
innebar i jämförelse med det dittills gällande reglementet endast vissa
mindre omfattande formella och sakliga ändringar i avlöningsbestämmelsernas
avfattning, och löneplanerna lämnades helt och hållet orubbade. Propositionen
blev av riksdagen i allt väsentligt bifallen. Det nya avlöningsreglementet
utfärdades den 20 maj 1927 (nr 170), att tillämpas från och med
den 1 januari 1928. I sagda reglemente, som ännu är gällande, hava i anledning
av 1936 års försvarsbeslut vidtagits vissa mindre jämkningar (kungörelse
1937:643), avseende huvudsakligen arvodesbelopp till vissa högre beställningshavare.

Ar 1928 antogs nytt avlöningsreglemente för det fast anställda manskapet
vid försvarsväsendet. Detta reglemente (nr 128) är med viss ändring ännu
gällande.

Den 29 juni 1928 uppdrog Kungl. Majit åt en särskild kommitté under
finansdepartementet, 192S års lönekommilté, att enligt vissa i statsrådsprotokollet
över finansärenden samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag bland annat i avseende å dyrtidstilläggens inarbetande
i de fasta löne- och pensionsbeloppen samt angående revision av

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

gällande avlöningsförfattningar för statliga befattningshavare i allmänhet.
Sagda uppdrag blev emellertid sedermera, i vad det avsåg de militära avlöningsbestämmelserna,
genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 januari 1930 återkallat.
Samtidigt bemyndigades chefen för försvarsdepartementet att tillkalla
särskilda sakkunniga för att för försvarsväsendets vidkommande verkställa
utredning och avgiva förslag i förenämnda hänseenden. De i enlighet
härmed utsedda sakkunniga, 1930 års militäravlöningssakkunniga, avgåvo
den 10 december 1930 betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente
m. m. (stat. off. utredn. 1930:36). Vid utarbetandet av de i sagda
reglementsförslag innefattade löneplanerna hade de sakkunniga i enlighet
med för utredningsarbetet lämnade direktiv i första hand sökt anslutning till
de riktlinjer, som av 1928 års lönekommitté tillämpats vid utarbetandet av
denna kommittés i betänkande den 21 juli 1930 avgivna förslag till allmänt
avlöningsreglemente (stat. off. utredn. 1930: 17).

1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag föranledde icke —- lika litet
som det av 1928 års lönekommitté avgivna förslaget — något slutligt ställningstagande
från statsmakternas sida. Framför allt berodde detta på att
förslagens genomförande enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle draga
betydande utgifter, vilka icke ansågos förenliga med dåmera rådande budgetläge,
varjämte en avveckling av dyrtidstilläggen och övergång till ett system
med fasta löner ansågos böra anstå till dess prisförhållandena vunnit erforderlig
stadga.

Frågan om en allmän revision av gällande avlöningsförfattningar inom
den nyreglerade civila och militära statsförvaltningen — vilken fråga såsom
redan antytts alltsedan tiden för avgivandet av 1928 års lönekommittés och
1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag varit vilande — upptogs av
Kungl. Maj:t ånyo till behandling den 24 april 1936. Nämnda dag tillsatte
Kungl. Maj:t på min föredragning en kommitté, benämnd 1936 års lönekommitté,
med uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen i enlighet
med vissa i statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag närmare
angivna riktlinjer.

Till ledamöter av 1936 års lönekommitté förordnade Kungl. Maj:t generaldirektören
och chefen för kommerskollegium, numera statsrådet H. Eriksson,
tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen
O. Andersson i Malmö, ledamoten av riksdagens första kammare, numera
landshövdingen D. Memsén, docenten vid Stockholms högskola A. Johansson,
ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet G.
Strindlund, ledamoten av riksdagens första kammare, skogschefen G. Tamm
samt expeditionschefen i finansdepartementet A. Westling. Samtidigt bemyndigade
Kungl. Maj:t mig att tillkalla sakkunniga för att vid behandlingen
av särskilda frågor medverka vid utredningsarbetet ävensom utse representanter
för av arbetet berörda verk, institutioner och personalsammanslutningar
att i erforderlig omfattning överlägga med kommittén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Sedan ledamoten herr Strindlund utnämnts till statsråd och i anledning
härav erhållit begärt entledigande från uppdraget att vara ledamot av kommittén,
förordnade Kungl. Majit genom beslut den 17 juli 1936 till ledamot
i Strindlunds ställe ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
A. L. Hansson i Rubbestad. På därom gjord framställning blev ledamoten
herr Johansson den 14 januari 1938 entledigad från uppdraget att
vara ledamot av kommittén.

Sedan generaldirektören Eriksson den 31 augusti 1938 utnämnts till statsråd,
blev han på därom gjord framställning den 2 nästpåföljande september
entledigad från uppdraget att vara ledamot, tillika ordförande, i kommittén.
I samband därmed uppdrogs åt ledamoten herr Westling att i egenskap
av ordförande leda kommitténs arbete.

I anslutning till förenämnda, av Kungl. Majit givna bemyndigande anmodade
jag den 27 november 1936 vissa större personalorganisationer, bland
dem svenska officersförbundet och svenska underofficersförbundet, att utse
representanter jämte ställföreträdare för dessa att överlägga med kommittén
rörande dels lönesystemets allmänna utformning och andra frågor av
principiell innebörd inom kommitténs arbetsområde, dels ock avfattningen
av detaljbestämmelserna i blivande nya avlöningsförfattningar, i den mån
dessa bestämmelser anginge befattningshavare i allmänhet. I enlighet härmed
utsågos till representanter för nämnda båda personalorganisationer, för
officersförbundet kommendören M. E. Giron och för underofficersföi''bundet
regementskassören A. Almroos, varjämte till ställföreträdare för nämnda
personalrepresentanter utsågos, för herr Giron översten K. H. Arntz och
för herr Almroos flaggstyrmannen W. Lagerkvist.

Med stöd av samma bemyndigande förordnade jag vidare den 30 april
1937 särskilda delegerade för försvarsväsendets lönenämnd att deltaga i
kommitténs arbete med revision av gällande avlöningsbestämmelser för försvarsväsendets
personal. Till delegerade utsåg jag ordföranden i lönenämnden,
kammarrättsrådet A. G. Afzelius samt ledamöterna av nämnden kommendören
Giron, statskommissarien H. K. H. Tottie och regementskassören
Almroos.

Enligt det uppdrag, som anförtroddes 1936 års lönekommitté vid dess tillsättande
den 24 apxil 1936, ålåg det kommittén att verkställa revision av
gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare inom alla de grenar
av statsförvaltningen, för vilka kommunikationsverkens lönesystem genomförts.
Uppdraget avsåg alltså icke blott personal vid de civila förvaltningsgrenarna
utan även sådan personal vid försvai-sväsendet, vars avlöningsförhållanden
äro reglerade enligt nyssnämnda lönesystem, d. v. s. beställningshavare,
vilka äro xxnderkastade officersavlöningsreglexxientet, samt
viss icke-ordinarie personal, vilkas avlöningsförhållanden äro reglerade ge
nom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 215). Däremot omfattade utredningsuppdraget
ursprungligen icke det fast anställda manskapet vid försvarsvä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sendet; uppdrag att verkställa revision av manskapets avlöningsförhållanden
har emellertid numera lämnats lönekommittén genom Kungl. Maj:ts
beslut den 24 februari 1939.

I fråga om ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen avgav lönekommittén
den 16 december 1937 betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente
(stat. off. utreda. 1937:48). Förslaget blev i allt väsentligt godkänt
genom beslut vid 1938 års riksdag (prop. nr 263; statsutsk. uti. nr 161;
riksd. skr. nr 388).

Beträffande icke-ordinarié befattningshavare vid civilförvaltningen har
kommittén den 21 december 1938 framlagt förslag till avlöningsreglemente
(stat. off. utredn. 1938: 52).

Såsom resultat av hittills verkställda utredningar rörande revision av
gällande avlöningsbestämmelser för försvarsväsendets personal har 1936 års
lönekommitté den 23 december 1938 till Kungl. Maj:t avgivit Betänkande
med förslag till militärt avlöningsreglemente (stat. off. utredn. 1938: 55).

Vid behandlingen av de i sagda betänkande upptagna frågorna har kommittén
under arbetets gång haft överläggningar med de utsedda militära
personalrepresentanterna. De delegerade för försvarsväsendets lönenämnd
hava inom en särskild sektion av lönekommittén deltagit i kommitténs förarbeten
till militära avlöningsreglementet, med undantag dock beträffande
lönebeloppen och löneplanernas konstruktion samt vissa andra frågor av
mera principiell innebörd.

Över betänkandet hava, efter remisser, utlåtanden avgivits av chefen för
armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, chefen för försvarsstaben,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets
lönenämnd, statskontoret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och riksförsäkringsanstaiten,
varjämte yttranden i anledning av betänkandet inkommit
från svenska officersförbundet och svenska underofficersförbundet. Vissa
av de militära myndigheterna hava inhämtat utlåtanden av dem underställde
förbandschefer eller lokala organ.

II. Förslaget till militärt avlöningsreglemente.

1. Allmänna synpunkter.

I det betänkande, som lönekommittén nu avgivit, framlägger kommittén
förslag till militärt avlöningsreglemente, innefattande avlöningsbestämmelser
för de beställningshavare vid försvarsväsendet, som för närvarande äro underkastade
1927 års officersavlöningsreglemente (nr 170). Kommittén har
av olika skäl ansett lämpligt, att avlöningsbestämmelserna för militära och
civilmilitära beställningshavare vid försvarsväsendet liksom hittills meddelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

i ett särskilt avlöningsregiemente. För de militära beställningshavarna måste
nämligen, enligt vad kommittén framhållit, även i fortsättningen tillämpas
löneplaner, som beträffande konstruktionen väsentligt avvika från de i civila
aviöningsreglementet föreslagna allmänna löneplanerna. Den omständigheten,
att försvarsväsendet i jämförelse med civilförvaltningen i mångt
och mycket företer avvikelser bland annat i avseende å personalens tjänstgöringsförhållanden,
skulle därjämte enligt kommitténs mening vid ett inordnande
av försvarsväsendets personal under ett med den civila statsförvaltningens
befattningshavare gemensamt avlöningsregiemente nödvändiggöra
upptagande däri av särbestämmelser för försvarsväsendets vidkommande i
sådan utsträckning, att ett dylikt gemensamt reglemente skulle bliva svåröversiktligt
och ohanterligt.

Det nu framlagda reglementsförslaget förutsättes av kommittén bliva tilllämpligt
å officerare och underofficerare å aktiv stat samt civilmilitär och
därmed i avlöningshänseende likställd ordinarie civil personal vid försvarsväsendet.
Under reglementet hava jämväl funnits böra inordnas av kommittén
föreslagna beställningar såsom extra ordinarie fänrikar. Reglementsförslaget
omfattar däremot icke några andra icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet.

Förslaget har utarbetats från den förutsättningen, att avlöningsförhållandena
för å ena sidan officerare och underofficerare med vederlikar och å
andra sidan det fast anställda manskapet jämväl i fortsättningen skulle regleras
genom särskilda vid sidan av varandra utfärdade avlöningsbestämmelser.

I avseende å reglementsförslagets uppställning har 1936 års lönekommitté

1 tillämpliga delar följt den i civila aviöningsreglementet genomförda anordningen
med bestämmelsernas uppdelning å olika avdelningar. Denna uppställning
av reglementet avviker i väsentliga hänseenden från den i nu gällande
officersavlöningsreglemente tillämpade indelningsgrunden, vilken, såvitt
angår ordinarie beställningshavare, utmärkes därav, att i skilda kapitel
meddelats bestämmelser för, å ena sidan, beställningshavare, som tillsättas
genom fullmakt eller konstitutorial, och, å andra sidan, beställningshavare,
som tillsättas genom förordnande. Kommittén har i stället i nära anslutning
till uppställningen av civila aviöningsreglementet sökt att i särskilda
underavdelningar av reglementet sammanföra sådana bestämmelser, som
äro inbördes likartade eller eljest äga logiskt samband med varandra. Under
1 avd. hava sålunda sammanförts vissa allmänna lönebestämmelser, vilka
hava avseende å samtliga i reglementsförslaget åsyftade beställningshavare.

2 avd. innefattar avlöningsbestämmelser för ordinarie beställningshavare.
Under 3 avd. hava upptagits avlöningsbestämmelser för extra ordinarie fänrikar.
Slutligen hava under 4 och 5 avd. meddelats föreskrifter rörande
lönenämnd samt angående reglementets tillämplighet.

Lönekommittén har förutsatt, att utöver de i reglementet ingående avlöningsföreskrifterna
vissa särskilda, för tolkning eller förklaring av reglementets
huvudbestämmelser erforderliga stadganden även fortsättningsvis liksom

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

hittills bliva erforderliga. Befogenhet att meddela dylika särskilda föreskrifter
skulle, såsom framgår av författningstexten under olika paragrafer i reglementsförslaget,
tillkomma Kungl. Majit. Sådana av Kungl. Majit utfärdade
föreskrifter har kommittén — i överensstämmelse med vad för närvarande
är förhållandet — ansett böra benämnas »tilläggsbestämmelser» till
militära avlöningsreglementet.

Ehuru jag i det följande får anledning att uppehålla mig vid olika delar
av lönekommitténs förslag lill militärt avlöningsreglemente, anser jag mig
dock redan här böra lämna en kortfattad allmän översikt över reglementslörslagets
innebörd.

Beträffande de principfrågor av betydelse för lönesättningen, till vilka kommittén
tidigare haft att taga ståndpunkt i samband med den civila löneregleringen
— nämligen om differentiering av lönerna med tillämpning av
behovsprincipen, örn brutto- eller nettolönesystem med avseende å pensionsrätter!
samt om fasta eller rörliga löner — har kommittén utgått från att
statsmakternas ståndpunktstagande i dessa frågor vid 1938 års riksdag skall
bilda grundvalen även för ordnandet av den militära personalens löneförhållanden.
Kommittén föreslår alltså de nuvarande barntilläggens avveckling.
Härvid skulle genomföras samma övergångsanordning, som beslutats
för de civila tjänstemännen, nämligen att de befattningshavare, som före
löneregleringens ikraftträdande kommit i åtnjutande av barntillägg, fortfarande
berättigas uppbära dessa tillägg för samtliga barn. Löneplanerna hava
vidare utformats med tillämpning av bruttolönesystemet. Slutligen föreslås
rörligt lönetillägg skola utgå vid sidan av den fasta lönen enligt samma
grunder, som fastställts i civila avlöningsreglementet.

Det föreslagna lönesystemet har även i övrigt i stort sett utformats med utgångspunkt
från den vid 1938 års riksdag genomförda löneregleringen för befattningshavare
vid den civila statsförvaltningen. Förslaget innefattar till en
början nya löneplaner för beställningshavarna vid försvarsväsendet. De i
löneplanerna upptagna beloppen innebära för den militära personalen en
reglering av lönenivån i huvudsaklig överensstämmelse med den för civilförvaltningens
befattningshavare år 1938 beslutade löneregleringen, ehuru
med en viss generell jämkning uppåt och med omläggningar i löneställningen
för vissa grupper av beställningshavare. För civilmilitär personal föreslås
samma lönebelopp som fastställts för befattningshavare i motsvarande
lönegrader vid civilförvaltningen. I lönebeloppen har således inarbetats viss
del av nuvarande dyrtidstillägg, varjämte de fasta lönerna uppräknats för
att bereda beställningshavarna viss löneökning. Liksom vid den civila statsförvaltningen
har det nuvarande antalet ortsgrupper utökats med två nya
ortsgrupper, H- och I-grupperna, genom inläggande i löneplanen av det nu
utgående provisoriska dyrortstillägget.

Med hänsyn till den militära personalens jämförelsevis betungande uniformskostnader
har lönekommittén ansett fog föreligga för införande i avlöningsreglementet
av ett årligt ekiperingsbidrag såsom särskild avlöningsform.
Med utgångspunkt från en beräknad årlig kostnad av omkring 360
kronor för fortlöpande anskaffning och underhåll av uniformspersedlar och
med tillämpning av den högsta procentsats — 50 procent — för rabatt vid
inköp av beklädnadspersedlar från kronan, som enligt de civila löncbestämmclserna
kan ifrågakomma, föreslår lönekommittén, alt det årliga ekiperingsbidraget
bestämmes till 180 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27J -

Kommittén har ansett det vara önskvärt, att en avveckling eller rationalisering
av de vid försvarsväsendet förekommande arvodena kommer till stånd.
För detta ändamål föreslår kommittén, att vissa av de nu utgående arvodena
omedelbart avvecklas antingen i samband med ändrade lönegradsplaceringar
eller genom slopande av en del arvoden utan annan kompensation än den
förbättring, som skulle vinnas genom den föreslagna löneregleringen. I övrigt
har kommittén ansett en fortsatt utredning rörande arvodesväsendet vara
erforderlig.

Förslaget innebär tillika en revision av de allmänna avlöningsbestämmelserna.
Vid bestämmelsernas utformning har kommittén utgått från 1930
års militäravlöningssakkunnigas förslag till militärt avlöningsreglemente med
beaktande av däröver avgivna utlåtanden ävensom av eljest framkomna erinringar
mot nuvarande lönebestämmelser. Vid utarbetandet av del föreliggan.-de reglementsförslaget har kommittén därjämte sökt att i möjligaste mån
vinna anknytning till de bestämmelser, som innefattas i det nya civila avlöningsreglementet.

På vissa punkter föreslår kommittén betydelsefulla sakliga ändringar i
nuvarande avlöningsbestämmelser. I anslutning till vissa i kommittédirektiven
gjorda uttalanden örn önskvärdheten av en revision av gällande bestämmelser
om lönetursberäkning vid befordran framlägger kommittén förslag
till ändrade regler på detta område. Den nuvarande rätten till tillgodoräkning
av föregående tjänstgöringstid vid befordran skulle, liksom vid civilförvaltningen,
enligt förslaget i princip avskaffas och ersättas med en
utsträckt tillämpning av den s. k. sneddningsprincipen. Beloppen av vissa
vid sidan av lönen utgående särskilda ersättningar hava omreglerats. Sålunda
skulle vikariatsersättning och kallortstillägg utgå efter något förmånligare
grunder än hittills. Vikariatsersättningssystemets tillämpning skulle
utsträckas, så att dylik ersättning kan utgå även vid vissa placeringar eller
kommenderingar, vilka enligt nuvarande bestämmelser ej grunda rätt till
vikariatsersättning. För en del långvariga vikariat förordar kommittén under
vissa förutsättningar ersättning enligt särskilda grunder genom införande,
liksom vid civilförvaltningen, av s. k. vikariatslön. Vissa höjningar föreslås
i fråga örn sjötillägg vid rörlig förläggning. För fartygschefer och vissa
högre förbandschefer föreslås införande av särskilda befälhavartillägg inom
sjötilläggets ram. Flygtilläggen föreslås bibehållna vid oförändrad nivå.
I grunderna för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen vid skador och
dödsfall förordas vissa förbättringar. Kommittén föreslår vidare ökning av
nuvarande rätt till sjukledighet med oavkortad lön samt införandet av en
ovillkorlig semesterrätt för beställningshavare vid försvarsväsendet. Rätten
till sjukvård i viss utsträckning på statens bekostnad förutsättes liksom enligt
det nya civila avlöningsreglemente! konstruerad såsom en beställningshavarna
tillkommande generell förmån.

Avgivna yttranden. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare beröras,
hava vissa av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs reglementsförslag,
funnit detsamma giva anledning till erinringar på olika punkter,
i främsta rummet såvitt angår löneavvägningen för den militära personalen.
Samtidigt har emellertid från åtskilliga håll uttalats, att kommittéförslaget
synts innebära ett flertal förbättringar av nu gällande bestämmelser
och att detsamma vore ägnat att medföra åtskilliga fördelar för den militära
personalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

Ur de över förslaget avgivna utlåtandena må följande mera allmänna omdömen
rörande detsamma här återgivas.

Chefen för armén: En granskning av det föreliggande förslaget gåve vid

handen, att förslaget såsom helhet vore att anse som en i och för sig förtjänstfullt
utförd anpassning till 1939 års civila avlöningsreglemente. Ur
militär synpunkt vore i princip icke något att erinra mot att en sådan anpassning
komrne till stånd, under förutsättning likväl, att den militära organisationens
egenart beaktades och att vederbörlig hänsyn sålunda toges till
de särskilda betingelser, under vilka personalen inom denna organisation arbetade.
Från denna utgångspunkt syntes dessvärre den avsedda omprövningen
icke i allo hava kommit till stånd.

I åtskilliga frågor, exempelvis de, som rörde anställningsformer, sjukvård,
vikariatsersättning m. m., där en nära anslutning till motsvarande för civila
befattningshavare gällande bestämmelser vore önskvärd och där nyssnämnd
hänsyn till de militära förhållandena tagits, innebure reglementsförslaget i
stort en tillfredsställande lösning.

När det gällt att avväga lönesättningen samt att lösa vissa andra i samband
därmed stående frågor, syntes den militära tjänsten hava i viss mån underskattats.
Den militära lönenivån hade som följd härav satts lägre än den,
som kunde anses godtagbar med hänsyn till de nödvändiga betingelserna
för en tillfredsställande rekrytering av arméns befälskårer och för tjänstens
ändamålsenliga bedrivande. På grund av här berörda principiella brister
syntes det föreliggande förslaget icke böra oförändrat läggas till grund för
en proposition i ämnet Förslaget borde — närmast i vad rörde löneplaner
och lönebelopp — överarbetas, men denna överarbetning syntes icke böra
medföra, att den militära personalens avlöningsfrågor uppskötes till en kommande
riksdag.

Chefen för marinen: Det intryck man finge vid en granskning av betänkandet
vore närmast, att lönekommitténs arbete mera åsyftat en löneteknisk
anpassning till det år 1938 godkända civila avlöningsreglementet än en
realprövning av löneläget för den militära personalen.

De med den militära tjänsten särskilt samhöriga omständigheter, som borde
återverka på personalens avlöningsförhållanden, måste föranleda tillbörligt
hänsynstagande. Man finge icke förglömma, afl den militära tjänsten,
som alltid ställt stora krav på befälskårernas kvalitet såväl psykiskt som fysiskt
och på deras förmåga att handhava materielen och utbilda personalen,
numera i högst väsentlig grad intensifierats. Den oregelbundenhet i tjänstgöringsförhållandena,
som i mycket stor utsträckning måste sätta sin prägel
på det militära befälets tillvaro, medförde ur ekonomisk synpunkt en nackdel
i förhållande till många andra yrken. Härtill komme, att den tidigare
avgångsåldern för militära beställningshavare måste betecknas såsom en stor
olägenhet för dessa. Slutligen kunde såsom en mycket viktig allmän synpunkt
på den föreliggande lönefrågan framhållas densammas inflytande på
rekryteringen av de militära kårerna, icke minst i kvalitativt hänseende.

Chefen för försvarsstaben: Lönekommittén syntes vid fastställandet av

lönebeloppens storlek hava eftersträvat att bringa militära och civila befattningshavares
löneförmåner i paritet med varandra. Det vore dock att beklaga,
att härvid ej större vikt fästs vid 1918 års militära avlöningssakkunnigas
förslag, vilket torde vara det enda försök som gjorts att genom en
detaljprövning komma fram lill en rättvis avvägning mellan militära och civila
befattningshavares löneställning. En förnyad detaljundersökning i avvägningsfrågan
syntes emellertid icke nu böra påyrkas på grund av att detta
torde omöjliggöra beslut i frågan vid 1939 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

Departementschefen.

Arméförvaltningen: I sitt år 1937 framlagda betänkande med förslag till
civilt avlöningsreglemente hade lönekommittén framhållit, bland annat, att
det icke gåves någon anledning, varför icke statstjänstemannens ekonomiska
ställning — i likhet med vad som gällde andra inkomsttagargrupper — skulle
påverkas av förändringarna i de allmänna reala försörjningsmöjligheterna i
samhället, vilka finge sitt uttryck i förskjutningar i förhållandet mellan penninginkomster
och varupriser. I betraktande såväl av dessa uttalanden som
av de vid kommitténs tillsättning meddelade direktiven •— särskilt vad däri
anförts rörande en omprövning av lönesättningen för de statsanställda mot
bakgrunden av de löner, som tillämpades utanför statsföi-valtningen •— vore
det endast naturligt, att det förväntats en något gynnsammare lönesättning,
än den kommitténs förslag innebure. Arméförvaltningen kunde icke underlåta
att framhålla, att det, även ur synpunkten av att säkerställa en kvalitativt
god rekrytering av beställningarna vid försvarsväsendet, hade varit önskvärt,
om återverkningarna på lönesättningen av den nu verkställda utredningen
kunnat få en något större omfattning än vad fallet blivit.

Statskontoret: Ämbetsverket ansåge i likhet med lönekommittén lämpligt, att
avlöningsbestämmelsema för militära och civilmilitära beställningshavare vid
försvarsväsendet liksom hittills meddelades i ett särskilt avlöningsreglemente.
Ämbetsverket kunde i allt väsentligt ansluta sig till det föreliggande förslaget
till militärt avlöningsreglemente, vilket uppgjorts i överensstämmelse med de
allmänna principer, som läge till grund för civila avlöningsreglemente! och
även syntes hava i möjligaste mån utformats i anslutning till detta reglementes
avfattning.

Det av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget till militärt avlöningsreglemente
har utarbetats efter ingående utredningar och överväganden i de
hänseenden, som angåvos i samband med beslutet om kommitténs tillsättande.
Under utredningsarbetets gång har samarbete ägt rum med civila och
militära delegerade för försvarsväsendets lönenämnd, och vidare hava —- liksom
skedde under kommitténs förarbeten till civila avlöningsreglementet —
förhandlingar såväl rörande löneplanerna som beträffande avlöningsreglementets
utformning i övrigt förts med utsedda representanter för vederbörande
personalorganisationer. Bortsett från avvägningen av själva lönenivån
och vad därmed sammanhänger har därvid enighet vunnits på samtliga
punkter.

Efter att hava tagit del av förslaget jämte däröver avgivna utlåtanden har
jag funnit mig böra förorda, att detsamma lägges till grund för proposition
i ämnet till innevarande års riksdag.

Det nya avlöningsreglementet är avsett att vinna tillämpning å i huvudsak
den personal, vars avlöningsförhållanden nu äro reglerade genom 1927
års officersavlöningsreglemente, d. v. s. officerare och underofficerare å aktiv
stat samt civilmilitär och därmed i avlöningshänseende likställd ordinarie
civil personal vid försvarsväsendet. I likhet med lönekommittén och
statskontoret anser även jag lämpligt, att med hänsyn till de från den civila
statsförvaltningen i många hänseenden avvikande förhållanden, som
känneteckna den militära organisationen, avlöningsbestämmelsema för militära
och civilmilitära beställningshavare vid försvarsväsendet liksom hittills
meddelas i ett särskilt avlöningsreglemente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I detta sammanhang torde jag få beröra frågan om en fortsatt revision av
avlöningsbestämmelserna för personal vid försvarsväsendet, som icke omfattas
av kommitténs nn föreliggande förslag. Inom lönekommittén pågår
för närvarande arbetet med uppgörande av ett nytt avlöningsreglemente för
icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet. Det synes icke uteslutet,
att detta arbete binner slutföras inom sådan tid, att förslag till nya avlöningsbestämmelser
för nämnda befattningshavare kan underställas innevarande
års riksdag. Sedan lönekommittén den 24 februari innevarande år erhållit
uppdrag att verkställa revision av avlöningsförhållandena för det fast
anställda manskapet vid försvarsväsendet, torde utredningsarbetet i denna
del inom kort kunna påbörjas inom kommittén. Jag utgår från att förslag
till nya avlöningsbestämmelser för ifrågavarande personal skall kunna av
kommittén avgivas inom sådan tid, att proposition i ämnet kan föreläggas
1940 års riksdag.

2. Vissa huvudfrågor vid löneregleringen.

Den militära lönenivån. Löneplaner för försvarsväsendets
beställningshavare.

Historik. Med hänsyn till den betydelse, som under diskussionen angående
den militära löneregleringen tillmätts den avvägning av lönenivån, vilken
skedde genom 1921 års ännu gällande lönereglering, och de överväganden,
som i samband därmed ägde rum, har 1936 års lönekommitté såsom
bakgrund för sitt eget ställningstagande framlagt en sammanfattande översikt
beträffande vad som förekom i samband med 1921 års lönereglering
och förarbetena därtill. Denna översikt återfinnes å sidorna 34—41 av
kommitténs betänkande. En närmare redogörelse för det nuvarande militära
lönesystemets tillkomst och utformning samt rörande de militära löneförhållandena
enligt närmast dessförinnan gällande löneregleringar har vidare
lämnats i en såsom bilaga 3 vid betänkandet fogad promemoria. Jag
tillåter mig hänvisa härtill för närmare kännedom örn kommitténs utredningsarbete
på förevarande punkt men anser mig för överskådlighetens
skull böra här lämna en kortfattad översikt beträffande innebörden av 1921
års militära lönereglering.

I det förslag till lönereglering för försvarsväsendets personal, som låg till
grund för 1921 års riksdags beslut, hade 1918 års militära avlöningssakkunniga
förutsatt, att till utgångspunkt för den militära löneregleringen skulle
— liksom fallet varit vid kommunikationsverkens lönereglering — tagas det
prisläge, som att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren
närmast före världskriget skulle under normala förhållanden hava varit rådande
i början av 1920-talet. De sakkunniga hade i anslutning härtill förutsatt,
att de för år 1920 utgående begynnelselönerna å billigaste ort skulle
i allmänhet ökas med 16 % samt å övriga ortsgrupper höjas med ortstilllägg,
jämväl ökade med 16 % för att bringa ortstilläggen lipp till samma
prisnivå som lönerna för billigaste ort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Från denna allmänna beräkningsgrund hade dock vissa avvikelser gjorts
beträffande 5 och högre lönegrader av löneplanen för officerare, i viss män
även för 4 lönegraden för officerare genom införande av ett ålderstillägg
i denna lönegrad. De sakkunniga hade nämligen efter en jämförelse med
till löneläget närmast motsvarande befattningar inom kommunikationsverken
och den civila statsförvaltningen funnit lönerna för nyssnämnda beställningar
böra tillmätas något förmånligare än som kunde äga rum medelst
tillämpning enbart av angivna beräkningsgrund. Sålunda hade lönen för
överstelöjtnanter föreslagits motsvara andra löneklassen i byråchefsgraden;
lönerna för beställningshavare i 6—8 lönegraderna beräknades i enlighet
med de för de civila lönegraderna A 1, A 2 och A 3 föreslagna och sedermera
bestämda. I övrigt utvisade — enligt vad de sakkunniga framhöllo
— en jämförelse med lönebeloppen inom den civila statsförvaltningen och
vid kommunikationsverken exempelvis, att slutlönen för löjtnant närmast
överensstämde med slutlönen för stationsinspektor av klass 4 B och stationsmästare
av klass 5 vid S. J. (nuvarande 16 lönegraden) samt att avlöningen
för kapten hade en viss motsvarighet i nuvarande 24 lönegraden av
kommunikationsverkens löneplan (vissa sekreterarbefattningar vid de centrala
ämbetsverken, intendenter vid postverket m. fl.). De för sergeant,
respektive fanjunkare föreslagna slutlönerna överensstämde närmast med
slutlönen för exempelvis stationsmästare vid postverket, lokomotivförare och
stationsmästare av klass 6 vid S. J. (nuvarande 12 lönegraden), respektive
faktor vid postverket samt förste maskinist och verkstadsmästare vid statens
vattenfallsverk (numera 14 lönegraden). Slutlönen för förvaltarna vid
intendenturkåren överensstämde närmast med slutlönen för exempelvis materialförvaltare
vid telegrafverket (numera 15 lönegraden).

I fråga om de löneökningar, som skulle inträda vid löneklassuppflyttningar,
hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå införandet av ålderstillägg till proportionsvis
högre belopp än som skulle hava framkommit med tillämpning
av grunderna för kommunikationsverkens lönereglering. I tillämpningen
skulle sålunda de för officerare föreslagna löneökningarna vid löneklassuppflyttning
medgiva uppnåendet av väsentligt högre slutlöner än för de befattningar
inom statsförvaltningen i övrigt, som i avseende å begynnelselönen
närmast motsvarade vederbörande officerslönegrader. Denna anordning
av löneskalorna hade ansetts betingad bland annat av det i jämförelse med
förhållandena inom civilförvaltningen större ansvar och den proportionsvis
mera krävande tjänstgöring, som medföljde de militära befordringarna, samt
av nödvändigheten att möjliggöra uppnående av en tillräckligt hög slutavlöning
i kaptensgraden, som för det stora flertalet beställningshavare utgjorde
slutgrad. Jämväl i löneplanen för underofficerarna hade för åstadkommande
av tillräckligt hastig stegring i löneskalan avlöningsförhöjningarna satts i
viss mån högre än i motsvarande lönelägen inom kommunikationsverkens
löneplan.

För civilmilitär personal hade icke verkställts någon procentuell uppräkning
av förutvarande löner på sätt som skett beträffande den militära personalen,
utan de civilmilitära beställningarna hade inplacerats i de lönegrader
av kommunikationsverkens löneplan, till vilka jämförbara befallningar
vid dessa verk hörde eller till vilka beställningarna eljest med hänsyn
till sin art ansetts böra hänföras.

Från 1918 års sakkunnigas förslag var bl. a. överdirektören, sedermera
generalkrigskommissarien L. Widell skiljaktig, i det han anförde, att det
statsfinansiella och ekonomiska läget enligt hans mening för det dåvarande
och sannolikt för en avsevärd framtid i hög grad försvårade eller rent av

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

omöjliggjorde genomförandet av de sakkunnigas löneregleringsförslag. Då
reservanten emellertid skulle finna det synnerligen beklagligt, om lösningen
av den militära löneregleringsfrågan skulle komma att uppskjutas till en
oviss framtid, hade han ansett sig böra framlägga ett alternativt förslag till
löneplan för officerare och underofficerare. Beträffande den civilmilitära
löneskalan framlade herr Widell emellertid icke något avvikande förslag.
I det förslag till löneplaner för officerare och underofficerare, som herr Widell
framlade, upptogos endast lönerna för officerare i lönegraderna O 6—

0 8 (överstar och högre beställningshavare) till belopp, som sammanföllo med
de av de sakkunniga föreslagna. I övriga beställningar voro lönebeloppen

1 jämförelse med de under år 1920 utgående begynnelselönerna å billigaste
ort uppräknade med lägre belopp än enligt sakkunnigförslaget.

Mot de av 1918 års sakkunniga föreslagna lönebeloppen för officerare och
underofficerare förklarade sig flertalet av de myndigheter, som avgåvo remissyttranden
över förslaget, i huvudsak icke hava något att erinra. Från
åtskilliga håll gjordes emellertid gällande, att de militära lönerna icke genom
förslaget bragts upp till full jämnhöjd med avlöningarna inom den civila
statsförvaltningen.

I den på grundval av 1918 års sakkunnigas förslag avlåtna löneregleringspropositionen
(nr 350) till 1921 års riksdag upptogos de av de sakkunniga
för officerare och underofficerare föreslagna lönebeloppen oförändrade allenast
med den jämkningen, att för överste (kommendör) föreslogs högre löneställning
(förslaget härom förkastades emellertid av riksdagen). Föredragande
departementschefen anförde bl. a., att han funnit de av sakkunnigmajoriteten
föreslagna lönebeloppen väl avvägda såväl i förhållande till
det arbete och ansvar, som påvilade de olika personalgrupperna, som även
med hänsyn till lönebeloppen för närmast motsvarande civila befattningshavare.

I sitt utlåtande nr 168 år 1921 behandlade statsutskottet Kungl. Maj:ts förslag
i löneregleringsfrågan. Utskottet berörde därvid den jämförelse mellan
olika grupper av militär och civil personal, som av de sakkunniga gjorts och
av dem åberopats till stöd för vissa militära personalkategoriers placering å
löneskalorna. Utskottet fann för sin del en dylik jämförelse med hänsyn tili
den militära och den civila personalens väsentligt olika utbildning och tjänstgöringsförhållanden
samt den olika tiden för tillträde till och avgång från
tjänsten synnerligen svår att på ett fullt rättvist sätt genomföra samt i vissa
fall knappast möjlig att åstadkomma. Mot den gjorda jämförelsen kunde
enligt utskottets mening i vissa avseenden så vägande erinringar göras, att
utskottet icke funnit sig kunna tillmäta densamma någon större betydelse.
Då utskottet därefter övergick till att pröva de olika förslag, som framlagts
i fråga om avlöningsbeloppens utmätande till officers- och underofficerspersonalen,
erinrade utskottet örn de väsentliga förhöjningar i avlöningen,
som i form av tillfällig löneförbättring under åren närmast före 1921 tillerkänts
den militära personalen. Att härutöver denna personal i samband
med lönesystemets omläggning skulle beviljas ytterligare avlöningsförhöjning
i den utsträckning, som av de sakkunniga och departementschefen ifrågasatts,
ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka. Det i de sakkunnigas betänkande
av herr Widell alternativt framlagda förslaget till löneplaner för officerare
och underofficerare fann utskottet i stort sett motsvara de berättigade
anspråk i avlöningshänseende, som för denna personals vidkommande kunde
framställas. Utskottet tvekade så mycket mindre att tillstyrka detta förslag,
som härigenom den ojämnhet bortfölle, som vidlådde Kungl. Maj:ts förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

i fråga om proportionen mellan den rent militära och den civilmilitära personalens
avlöning. Utskottets förslag bifölls av riksdagen (skr. nr 351).

1921 års riksdags beslut i den militära lönereglerings!''rågan innebar i jämförelse
med sakkunnigmajoritetens och Kungl. Maj:ts förslag en reduktion av
lönebeloppen för officerare och underofficerare med i runt tal 250—500 kronor
i officerslönegraderna och 200—375 kronor i underofficersgradema.

Svenska officers- och underofficcrsförbundens förslag till löneplaner för
officerare och underofficerare. Svenska officersförbundet och svenska underofficersförbundet
avgåvo våren 1938 till 1936 års lönekommitté förslag till
löneplaner för officerare och underofficerare. A sidorna 42—47 av betänkandet
lämnas en allmän översikt över de viktigaste huvudpunkterna i förbundens
förslag. Rörande innebörden av dessa förslag må följande här återgivas
ur betänkandet:

Till utgångspunkt för löneavvägningen har officersförbundet ansett böra
tagas det förslag, som år 1921 framlades av majoriteten bland 1918 års
militära avlöningssakkunniga och på vilket Kungl. Maj:ts proposition till
1921 års riksdag grundade sig. Att detta förslag avvisats av riksdagen
hade enligt förbundets mening berott endast på statsfinansiella skäl och
på en av tidsläget betingad bristande förståelse för det militära försvarets
betydelse. Sakkunnigmajoritetens förslag borde dock utbyggas på vissa
punkter, där i detsamma skett enligt förbundets åsikt obefogade avsteg
från likställighetsprincipens strikta genomförande eller där även majoritetsförslaget
ansåges innebära en undervärdering av de militära beställningshavarnas
tjänstuppgifter och ansvar. På denna grundval borde därefter
löneplanen för officerare uppbyggas under anpassning till det förslag, som
av 1936 års lönekommitté avgivits i fråga om lönerna för civila statstjänstemän,
men med hänsynstagande tillika till vissa för militär personal rådande
.särskilda förhållanden, vilka enligt förbundets mening hittills icke tillräckligt
beaktats, främst den för flertalet kompaniofficerare gällande tidigare avgångsåldern.

Til! utgångspunkt för sin konstruktion av löneskalan för kompaniofficerare
har sålunda officersförbundet tagit gällande lönebelopp, genom inläggande
av dyrtidstillägg uppräknade till ett indexläge av 156. Härtill hava
lagts belopp, motsvarande den nedskärning i sakkunnigmajoritetens och
Kungl. Maj:ts förslag, som för de olika löneklasserna vidtogs av 1921 års
riksdag, jämväl genom inräknande av dyrtidstillägg hänförda till en levnadskostnadsnivå
motsvarande indexläget 156. Ytterligare har i varje löneklass
tillagts ett belopp av 200 kronor, avsett såsom särskild kompensation
för den för flertalet kompaniofficerare gällande lägre pensionsåldern.
De sålunda erhållna summorna hava slutligen ökats med belopp motsvarande
den löneförbättring, som enligt lönekommitténs numera av statsmakterna
godkända förslag skulle tillkomma civila statstjänstemän i motsvarande
löneläge vid samma indextal.

I fråga örn löneplanens formella byggnad för kompaniofficerare innebär
förbundets förslag, att fänriks- och löjtnantsgraderna skulle utbyggas med
vardera en löneklass, i samband varmed de civila lönetursreglerna skulle i
oförändrad form vinna tillämpning.

Med avseende å regementsofficerare, som icke utöva chefskap, föreslår
förbundet, att löneställningen för majorer och kommendörkaptener av 2.
graden skulle avvägas i närmast möjliga anslutning till löneställningen för
byrådirektörer av högre grad vid civilförvaltningen. Antalet löneklasser i

Kungl. Maj.ts proposition nr 24ö.

denna grad skulle liksom nu vara två, och sneddning vid befordran från
kapten till major skulle sålunda liksom hittills icke få förekomma. Beträffande
överstelöjtnantsgraden har föreslagits, att denna lönegrad skulle utökas
med en ny Iöneklass. Begynnelselönen för överstelöjtnanter (kommendörkaptener
av 1. graden) skulle fastställas i överensstämmelse med näst
sista löneklassen för byråchefer vid civilförvaltningen och slutlönen i överensstämmelse
med slutlönen för byråchefer.

Beträffande innehavare av chefsbeställningar innefattar officersförbundets
förslag generellt sett uppfattning av samtliga beställningar en lönegrad.

Utöver de sålunda föreslagna lönerna har officersförbundet med hänsyn
till den för militära beställningshavare föreliggande uniformsplikten föreslagit
beviljandet av en kontant årlig beklädnadsersättning, vilken ansetts
böra bestämmas till 400 kronor i alla grader.

Av underofficersförbundets framställning framgår, att jämväl för underofficersförbundets
vidkommande utgångspunkten för förslaget varit den
lönenivå, som innefattades i majoritetsförslaget inom 1918 års militära
avlöningssakkunniga, men att den relativa löneställning, som detta förslag
inneburit, enligt förbundets mening borde förbättras med hänsyn till den
ökning i fråga om ansvar och tjänstuppgifter, som under tiden därefter inträtt
för underofficerarnas vidkommande. Jämväl enligt underofficersförbundets
förslag borde särskild hänsyn tagas till personalens stora kostnader
för anskaffning och underhåll av uniformsutrustning samt till de olägenheter,
som den tidiga avgångsskvldigheten med pension innebure för flertalet
underofficerare. Av framställningen framgår emellertid, att de föreslagna
lönebeloppen avsetts att innefatta kompensation för kostnaderna för
uniformsutrustning; särskilt beklädnadsbidrag utöver lönen har sålunda
icke från underofficersförbundets sida ifrågasatts.

Enligt den motivering, som innehålles i nämnda framställning, borde lönebeloppen
för underofficerare i nedannämnda grader avvägas i följande förhållande
till vissa civila lönegrader, nämligen för sergeanter m. fl. så att
begynnelselönen motsvarade 12 och slutlönen 13 lönegraden för civila befattningshavare,
för fanjunkare m. fl. så att slutlönen komme att överensstämma
med slutlönen för befattningshavare i 15 lönegraden vid civilförvaltningen,
samt för förvaltare m. fl. så att slutlönen sammanfölle med den
för civila befattningshavare i 17 lönegraden gällande.

De förslag till löneplaner, som sålunda framlagts av officers- och underofficersförbunden,
skulle medföra högst betydande löneförbättringar. Såsom
exempel härå må nämnas, att vid indexläget 162/163 löneförhöjningen enligt
förslagen skulle för högsta ortsgrupp (ortsgrupp I) utgöra i nedannämnda
grader:

	Begyn- nelselön	Slutlön
Fänrik...................	........... 874	1,469
Löjtnant.................	........... 863	1,774
Kapten...................	........... 922	978
Major....................	........... 1,077	972
Överstelöjtnant...........	........... 1,362	1,872
överste..................	........... 2,212	2,212
Inspektör.................	........... 2,232	2,232
Sergeant..................	........... 994	962
Fanjunkare ..............	........... 992	1,012
Förvaltare................	........... 962	1,026

Bihang lill riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr 245.

Kungl. May.ts proposition nr 245.

I här ovan angivna belopp har inräknats den provisoriska avlöningsförstärkning,
som beviljats av 1937 års riksdag såsom förskott å löneregleringen,
men däremot icke den av officersförbundet föreslagna beklädnadsersättningen
å 400 kronor.

Kostnaderna för genomförande av förbundens förslag till löneplaner hava
beräknats vid indexläget 162/163 uppgå till följande belopp:

Officerare.

Inkl. prov.
avi. först.

Exkl. prov.
avi. först.

1936 års personalbestånd.....

1938 års personalbestånd.....

....... 2,186,000

....... 2,408,000

1,866,000

2,060,000

Underofficerare.

1936 års personalbestånd.....

1938 års personalbestånd.....

....... 1,775,000

....... 2,030,000

1.482.000

1.701.000

Summa.

1936 års personalbestånd.....

1938 års personalbestånd.....

........ 3,961,000

....... 4,438,000

3.348.000

3.761.000

I nämnda siffror har ej inräknats
föreslagna beklädnadsersättningen,
mande skulle draga en årlig kostnad

kostnaden för den av officersförbundet
vilken för officerspersonalens vidkom-av omkring 975,000 kronor.

Till jämförelse med dessa siffror må omnämnas, att enligt de preliminära
beräkningar, som av lönekommittén i samband med utarbetandet av förslaget
till civilt avlöningsreglemente verkställdes med utgångspunkt från förutsättningen,
att för försvarsväsendets personal skulle beviljas löneförbättring av
procentuellt ungefär samma storlek, som innefattades i förslaget till civilt
avlöningsreglemente, kostnadsökningen för försvarsväsendets vidkommande
vid indexläget 162/163 uppskattades till omkring 1,500,000 å 1,550,000 kronor
inklusive kostnaderna för provisorisk avlöningsförstärkning samt 800.000 å
850,000 kronor utöver nämnda kostnader. I dessa siffror, vilka beräknats
med utgångspunkt från 1936 års personalbestånd, ingår jämväl kostnadsökningen
för en lönereglering för civilmilitär personal i överensstämmelse
med den civila löneregleringen med belopp av omkring 180,000 kronor inklusive
provisorisk avlöningsförstärkning och omkring 90,000 kronor exklusive
dylik avlöningsförstärkning.

1936 års lönekommitié. Kommittén erinrar till en början, att kommittén
i fråga om löneplanerna för de militära beställningshavarna, liksom skedde
beträffande civilförvaltningen, i enlighet med sina direktiv fört förhandlingar
med utsedda representanter för vederbörande personalorganisationer. Rörande
resultatet av dessa förhandlingar anför kommittén följande:

I motsats till vad fallet var med avseende å löneregleringen för civilförvaltningen
hava dessa förhandlingar icke lett till samstämmighet mellan
kommittén och personalrepresentanterna i fråga om lönebeloppens avvägning.
Det förslag, som från kommitténs sida under dessa förhandlingar
senast framlades för personalrepresentanterna, gick ut på dels en löneökning
i de militära löneplanerna inom en kostnadsram av 250,000 å 300,000
kronor utöver kostnaden för en löneförbättring överensstämmande med den
civila nivån — vid lika fördelning skulle en sådan vidgning av kostnadsramen
medgiva en ökning av löneförbättringsbeloppen med omkring 60
kronor för år — dels ock ett kontant beklädnadsbidrag vid sidan av lönen
med 180 kronor årligen. Detta förslag avböjdes emellertid av personalrepre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

sentanterna; dessa förklarade sig icke kunna frångå ett av dem tidigare
under förhandlingarna framlagt förslag, vilket inneburit nedsättningar i förhållande
till personalförbundens ursprungliga yrkanden och gått ut på en
löneförbättring i löneplanerna av genomsnittligt omkring 200 kronor utöver
den civila löneförbättringsnivån jämte ett årligt beklädnadsbidrag av likaledes
200 kronor. Skillnaden i ståndpunkterna mellan kommittén och personalrepresentanterna
motsvarade sålunda vid avbrytande av förhandlingarna
angående löneplanerna ett löneförbättringsbelopp av tillhopa genomsnittligt
omkring 160 kronor.

De förslag till iöneplaner, om vilka enighet vunnits inom kommittén, överensstämma
i fråga om den allmänna lönenivån liksom i fråga om kostnadsramen
med det anbud, som från kommitténs sida senast framlades under
förhandlingarna men som av personalrepresentanterna ansågs icke kunna
godtagas.

Kommittén angiver härefter vissa allmänna utgångspunkter för löneavvägningen.
Härom yttrar kommittén (sid. 48—56) bland annat följande:

Vad först angår frågan örn innebörden av statsmakternas beslut år 1921 i
den militära löneregleringsfrågan, lärer av den lämnade redogörelsen oförtydbart
framgå, att riksdagens ställningstagande i ämnet icke kan — såsom
inom militära personalkretsar synes vara en allmänt utbredd uppfattning —
tolkas såsom en av statsfinansiella skäl eller av bristande förståelse för försvarsväsendets
betydelse förestavad nedsättning i lönebelopp, vilka eljest
kunnat godtagas såsom skäliga.

Lönekommittén anser sig icke kunna jäva den uppfattning i fråga örn avvägningen
av relationerna i lönehänseende mellan militära och civila befattningshavare,
åt vilken 1921 års riksdag givit uttryck. Kommittén kan
alltså för sin del icke biträda den åsikt, som företrätts av de militära personalorganisationerna,
nämligen att den militära personalen genom nu gällande
lönebestämmelser generellt sett blivit tillbakasatt i förhållande till civila
befattningshavare. Föreställningen om ett tillbakasättande i lönehänseende
av de militära beställningshavarna vinner ej heller stöd av en jämförelse
mellan lönebeloppen för militär och civil personal enligt nu gällande och
närmast föregående definitiva lönereglering. Betraktar man löneutvecklingen
för militära beställningshavare i jämförelse med utvecklingen för
civil personal i statstjänst, visar det sig, att de militära lönerna i allmänhet
icke undergått ogynnsamma relativa förändringar. Såsom ett allmänt
omdöme torde kunna sägas, att såväl kompaniofficerare som särskilt underofficerare
under den hittillsvarande löneutvecklingen från 1900-talets början
väl hävdat sin ställning i förhållande till andra statstjänstemän. Detsamma
gäller i stort sett även i fråga örn de högre beställningshavarna.

För bedömande av de militära beställningshavarnas löneläge i relation till
civila befattningshavare är det givetvis därjämte av betydelse att beröra
frågan, i vad mån jämförelser mellan civila och militära befattningshavare
kunna göras med avseende å befattningarnas art. I diskussionen rörande den
militära löneregleringsfrågan synes man på militärt håll hava varit benägen
att betrakta den avvägning av de militära lönerna, som föreslogs av majoriteten
inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, såsom 1''olad på direkta och
utslagsgivande jämförelser mellan militära och civila tjänstemäns åligganden
och ansvar i olika befattningar. Ett dylikt betraktelsesätt synes dock i väsentlig
män grundat pä en missuppfattning, lie sakkunniga betonade själva
med styrka vanskligheten i en direkt jämförelse mellan militär och civil personal
på grund av de betydande skiljaktigheterna beträffande de båda per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sonalkategoriemas utbildning, befordran lill och avgång från tjänsten,
tjänstgöringens art och omfattning m. m. Att för varje särskild militär beställning
i detalj framlägga och värdesätta samtliga de omständigheter, som
vore av betydelse för ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna i förhållande
till en viss civil befattning, läte sig svårligen göra. De sakkunniga
hade därför måst inskränka sig till en mera allmän jämförelse mellan vissa
militära och civila tjänstemän beträffande tjänståliggandenas omfattning
och därmed förenat ansvar, särskilt i fråga om de högre militära beställningarna.
De jämförelser, som i fråga örn vissa beställningar i de sakkunnigas
betänkande gjordes med civila befattningar, utgjorde i själva verket
närmast ett konstaterande av att de lönebelopp, till vilka de sakkunniga
med tillämpande av vissa matematiska beräkningsgrunder kommit fram,
närmast motsvarade löneställningen för civila tjänstemän i vissa lönegrader.
Svårigheten eller omöjligheten att på ett rättvist sätt genomföra en sådan
jämförelse mellan civila och militära befattningar betonades också med
styrka av statsutskottet vid 1921 års riksdag.

Vad sålunda framhållits angående svårigheterna att åvägabringa rättvisande
jämförelser mellan militära och civila befattningshavare måste lönekommittén
för sin del understryka. De olika personalkategoriernas arbetsuppgifter
äro, bortsett från de högsta befattningarna, enligt sakens natur så
väsentligt olikartade, att en direkt jämförelse i detta avseende synes skäligen
meningslös och utan betydelse såsom ledning vid lönebestämningen.
Därtill kommer, att enligt det militära lönesättningssystemet, i motsats till
vad förhållandet är inom civilförvaltningen, lön i flertalet fall ej utgår för
viss befattning utan efter beställning eller tjänstegrad. I stor utsträckning
förutsättes en och samma befattning kunna bestridas av beställningshavare
i olika lönegrader. Vanskligheten i att under sådana förhållanden åvägabringa
en rättvisande jämförelse med det civila förvaltningsområdet, inom
vilket avlöningarna fastställts med hänsyn till olika befattningars i regel
tämligen fast avgränsade arbetsuppgifter, ligger i öppen dag.

Av här antydda skäl måste enligt kommitténs mening en jämförelse mellan
civila och militära befattningshavare i syfte att bedöma skäligheten i
lönerelationen mellan dessa båda personalkategorier inskränkas till vissa allmänna
överväganden med hänsynstagande till ålder och utbildningskrav vid
inträdet i statstjänst, genomsnittlig befordringsgång för befattningshavare i
allmänhet, föreliggande vidare befordringsmöjligheter till högre grader m. m.
En dylik mera allmän jämförelse ger enligt kommitténs mening ingalunda
till resultat, att den militära personalen, generellt sett, befinner sig i ett
sämre läge än den civila.

Vad olficerspersonalen angår, må erinras, att officersaspiranterna regelmässigt
intagas i statsanställning omedelbart efter avlagd studentexamen och
därefter erhålla sin fackutbildning väsentligen på statens bekostnad; under
aspiranttiden erhålla de kostnadsfri undervisning, fri bostad och kost (eller
kontant bidrag till utgifterna för bostad och kosthåll), fri beklädnad (dock
med vissa undantag) samt ett mindre penningbidrag. I här berörda avseenden
kunna de betraktas såsom någorlunda jämställda med de grupper av
rekryteringspersonal inom civila verk, i främsta rummet kommunikationsverken,
på vilka vid intagningen ställas liknande krav på förutbildning och
vilka erhålla sin fackutbildning på statens bekostnad. Det är visserligen att
märka, att den ersättning, som utgår till officersaspiranterna under utbildningstiden
— låt vara att denna ersättning såsom väsentligen bestående
av naturaavlöning är svår att strikt jämföra med den uteslutande
i kontanta penningar utgående ersättningen till motsvarande civila aspi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

rantkategorier — kan anses vara något lägre än ersättningen till de
civila aspirantgrupperna. Den militära utbildningen torde sålunda för de enskilda
eleverna ställa sig något kostsammare än för motsvarande civila aspiranter.
Skillnaden är dock icke av den storleksordning, att den kan sägas spela
någon större roll för bedömande av lönenivån. Med hänsyn till rekryteringen
till officersbanan kan måhända ifrågasättas en ändring i här berörda avseenden
till förbättring av de militära aspiranternas ställning, men en eventuell
ändring i dylikt syfte bör enligt lönekommitténs mening ej ske genom
en allmän höjning av den militära lönenivån utan genom förbättringar av
förmånerna under utbildningstiden på punkter, där detta kan finnas påkallat.
Denna fråga ligger sålunda väsentligen vid sidan av spörsmålet örn
lönenivåns avvägning.

Omedelbart efter aspirantutbildningens avslutande erhålla de utexaminerade
officerarna fast statsanställning. För närvarande kunna de därvid
såtillvida anses intaga en ogynnsam ställning, som de i vissa fall måste
såsom surnumerära tjänstgöra utan lön under längre eller kortare tid. Enligt
lönekommitténs i annat sammanhang omnämnda förslag angående fänrikarnas
anställningsform och löneförhållanden skulle emellertid detta missförhållande
undanröjas. Vid bifall till kommitténs förslag skulle samtliga godkända
aspiranter garanteras icke blott fast lön utan även pensionsrätt omedelbart
vid officersutnämningen.

I fråga om tiden för befordran till lägsta ordinarie tjänst hava officerarna
alltid intagit och torde även efter genomförande av kommitténs förslag
komma att intaga en fördelaktigare ställning än den, med vilken flertalet
tjänstemän inom andra statliga förvaltningsområden hava att räkna.

Med avseende å befordringsförhållandena faller vidare vid en jämförelse
mellan officerare och civila tjänstemän främst i ögonen det förhållandet, att
bland de förra envar beställningshavare, som icke på grund av sjukdom befinnes
mindre tjänsteduglig och som icke misskött sin tjänst, från lägsta
ordinarie beställning i tur och ordning vinner befordran upp till kaptens
grad. Den, som inträder på officersbanan, kan alltså räkna med befordran
till den högsta kompaniofficersgraden såsom säker. Vid civilförvaltningen
tillämpas däremot merendels även för personalgrupper med ungefär samma
intagningsålder och utbildningskrav redan från början ett urvalssystem, som
medför att de minst dugliga tjänstemännen icke nå befordran utöver lägsta
ordinarie tjänst och att en stor del av rekryteringspersonalen aldrig når upp
till en löneställning jämförlig med den, som i fråga örn officerspersonalen
vinnes av alla beställningshavare. Även beträffande de områden inom den
civila förvaltningen, vid vilka högre utbildning utgör kompetenskrav flir inträde
i statstjänsten, gäller att många befattningshavare få stanna i lägre
löneställning än den, sorn svarar mot högsta kompaniofficersgraden.

Även de vidare befordringsmöjligheterna från kompaniofficersgrad till
högre beställningar torde generelli sett viii tåla en jämförelse med civilförvaltningens
förhållanden. För befordran till högre beställningar fordras i
praktiken i flertalet fall militär högskoleutbildning eller annan jämförlig
specialutbildning av krävande beskaffenhet. Vid en jämförelse med förhållandena
för civila befattningshavare är emellertid alt märka, att denna specialutbildning
för de militära beställningsliavarna icke förskjuter tidpunkten
för inträde i statsanställningen utan inpassas under tjänstetiden samt erbålles
under åtnjutande av oavkortad lön och sålunda väsentligen på statens bekostnad.

Även i fråga örn underofficerarna kunna i väsentliga delar liknande synpunkter
sorn de ovan anförda anläggas. För intagning i statsanställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kräves för deras vidkommande ej annan teoretisk underbyggnad an folkskola,
och den vidare utbildningen i yrket erhålles därefter på statens bekostnad
under åtnjutande av lön såsom fast anställt manskap. De beställningshavare,
som efter utbildningens avslutande och fortsatt tjänstgöring uttagas
för befordran till underofficerare, kunna, på liknande sätt som gäller
beträffande officerarna, praktiskt taget räkna med vidare befordran i tur
och ordning till beställning i fanjunkares grad, en lönestäilning som endast
mera sällan kan nås av en civil befattningshavare med motsvarande utbildning
före inträdet i statstjänst.

Vad angår frågan örn den tidiga avgångsålder, som gäller för flertalet
kompaniofficerare och underofficerare, må framhållas, att spörsmålet om
den hänsyn, som vid löneavvägningen bör tagas till denna omständighet,
berör många svårbedömbara faktorer. Skyldighet att avgå med pension vid
tidig levnadsålder, med därav följande nedsättning i inkomster av tjänsten,
innebär givetvis en nackdel för den, som icke har möjlighet att vid sidan av
pensionen förskaffa sig inkomstfyllnad genom annan anställning eller privat
förvärvsverksamhet. I den mån möjlighet att bereda sig dylik inkomstfyllnad
föreligger, kan den tidiga avgången däremot mången gång betraktas såsom
ur beställningshavarens synpunkt fördelaktig. Huruvida fördelar eller
nackdelar härutinnan överväga varandra, torde vara vanskligt att generellt
avgöra. Den omständigheten, att militär personal i ganska betydande omfattning
söker och erhåller avsked med pension före uppnådd pensionsålder
(s. k. förtidspension), tyder emellertid på, att åtskilliga möjligheter föreligga
för militär personal att vinna inkomstgivande anställningar efter pensionsavgång.
I detta avseende är bland annat att märka, att försvarsorganisationen
numera inrymmer åtskilliga arvodesbelattningar, avsedda för pensionerad
personal väsentligen i kaptens- respektive fanjunkargrad. Antalet
av dylika arvodesbefattningar har avsevärt ökats genom 1936 års försvarsbeslut.
Enligt verkställd utredning kan av de heställningshavare i kaptensgrad,
som årligen avgå med pension, i genomsnitt omkring 42 °/o beräknas
erhålla dylik arvodesanställning, vilken får innehavas i ungefär halva antalet
fall till 60 och i övriga fall lill 65 levnadsår. För underofficerare, som avgå
med fanjunkares pension, beräknas motsvarande antal uppgå till icke mindre
än 74 °/o av hela antalet pensionsavgångna; i flertalet fall är bär fråga örn
befattningar, i vilka vederbörande fä kvarstå till 60 års ålder. Ifrågavarande
för pensionerad personal avsedda arvoden äro i princip avvägda så, att de
tillika med inkomsten av pension i stort sett motsvara den närmast före avgången
ur tjänst utgående lönen.

Utöver vad nu sagts bör emellertid vid bedömande av frågan örn den tidigare
avgångsålderns betydelse för den militära lönebestämningen främst
beaktas, att denna tidigare avgångsålder för flertalet kompaniofficerare och
underofficerare, enligt vad som framgår av förarbetena till nu gällande officersavlöningsreglemente,
utgör den väsentligaste anledningen till den särskilda,
från de civila löneplanerna avvikande konstruktion, som tillämpats beträffande
de militära löneplanerna och främst beträffande officerslöneplanen.
Officerslöneskalan är. såsom vid en jämförelse mellan de civila och militära
löneplanerna genast faller i ögonen, avsevärt brantare uppbyggd än löneskalan
för civila befattningshavare. Denna konstruktion har till syfte att
i god tid före avgången bringa de militära lönerna upp på en nivå, som kan
anses tillräckligt hög såsom underlag för beräkning av pensionen. Även i
detta avseende är det av betydelse att uppmärksamma, att alla beställningshavare
vid avgången äro garanterade en pensionsnivå, som inom civilförvaltningen
endast en del av befattningshavare med jämförlig utbildning upp -

Kungl. Majlis proposition nr 245.

når. Denna relativt höga pensionsnivå för militära beställningshavare i allmänhet
förorsakar i förening med den tidiga avgångsåldern en väsentlig ökad
pensionskostnad för militär personal i jämförelse med civil, en merkostnad
vilken i sin helhet bestrides av staten och icke ansetts höra utöva inverkan
på storleken av beställningshavarnas pensionsavdrag.

I betraktande av här antydda synpunkter har lönekommittén för sin del
icke ansett tillräckliga skäl föreligga att med hänsyn till den för flertalet
beställningshavare gällande tidigare avgångsåldern generellt vidtaga någon
egentlig förskjutning i nuvarande relation mellan den militära och den civila
lönenivån. Ett visst hänsynstagande till denna omständighet kan emellertid
beträffande de militära löneplanerna sägas ligga i den jämkning uppåt
beträffande löneförbättringens storlek, som kommitténs i det följande omförmälda
förslag till löneplaner innebära i jämförelse med den löneökning,
vilken genom det nya civila avlöningsreglementet beviljats civila befattningshavare
i allmänhet.

Med avseende å frågan örn beredande av kompensation åt den militära
personalen för de kostnader, som föranledas av skyldigheten att under tjänstgöringen
bära uniform, har lönekommittén anfört huvudsakligen följande
(sid. 56—58):

Lönekommittén har för sin del ansett fog föreligga för införande i avlöningsreglementet
av ett årligt ekiperingsbidrag såsom särskild avlöningsform.
Ehuru detta bidrag till uniformskostnaderna sålunda icke skulle inläggas i
löneplanen, har kommittén ansett detsamma vara av den betydelse för lönebestämningen,
att kommittén funnit sig böra i detta sammanhang behandla
denna fråga. Då ett dylikt bidrag skulle tillkomma envar militär -— liksom
också praktiskt taget varje civilmilitär — beställningshavare och då de nuvarande
lönebeloppen måste anses avvägda med hänsyn tagen till uniformskostnaderna,
är nämligen enligt kommitténs mening ifrågavarande ekiperingsbidrag
i realiteten väsentligen att jämställa med en direkt löneökning.

Frågan örn införande i officersavlöningsreglementet av en särskild ekiperingshjälp
behandlades på sin tid av 1918 års militära avlöningssakkunniga.
Med hänsyn till den militära personalens betydande kostnader för
anskaffande och underhåll av uniformsuppsättning funno de sakkunniga
rättvist och billigt, att särskild ekiperingshjälp tillerkändes denna personal.
Denna ekiperingshjälp borde emellertid utgå endast vid första anställning.
Att vidare utsträcka densamma utöver någon del eller hela tjänstetiden syntes
de sakkunniga så mycket mindre böra ifrågakomma, som därigenom i
själva verket en mer eller mindre permanent avlöningsform skulle komma
personalen till godo. Vad sålunda anfördes ger vid handen, att de av de
sakkunniga enligt bruttolöneprincipen föreslagna lönebeloppen voro beräknade
att täcka uniformskostnaderna.

I det nya civila avlöningsreglementet har i fråga örn civila befattningshavare
det hittills endast för ett fåtal personalgrupper tillämpade rabattsystemet
vid utlämnande av uniformspersedlar och materialier utsträckts
att gälla samtliga befattningshavare, vilka iiro pliktiga att under tjänstgöring
bära fullständig uniform. Rabatten har bestämts till ett belopp motsvarande
30 % av självkostnadspriset, nied rätt likväl för vederbörande myndighet att,
där särskilda skäl föreligga, besluta större avdrag, dock högst 50 °/o av självkostnadspriset.
Med sistnämnda stadgande har närmast åsyftats befattningshavargrupper,
beträffande vilka ställas särskilt höga krav i avseende
å väl vårdad uniform eller vilkas tjänstgöring utsätter uniformsbeklädnaden
för särskilt stark slitning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Genom den utsträckning av rabattsystemet, som sålunda ägt rum beträffande
civila befattningshavare, kan frågan om bidrag till tjänstedräkt även
för den militära personalens vidkommande sägas i viss mån hava kommit i
ett ändrat läge. Med hänsyn härtill har kommittén ansett det vara skäligt, att
ett särskilt årligt ekiperingsbidrag införes för denna personal. Detta belopp
bär med utgångspunkt från en beräknad årlig kostnad av omkring 360 kronor
för fortlöpande anskaffning och underhåll av uniformspersedlar och med
tillämpning av den högsta procentsats för rabatt vid inköp av beklädnadspersedlar
från kronan, som enligt de civila lönebestämmelserna kan ifrågakomma,
ansetts böra för samtliga beställningshavare fastställas till 180
kronor årligen.

I fråga om innebörden av de av kommittén föreslagna löneplanerna för
militär personal har kommittén anfört huvudsakligen följande (sid. 58—65):

På skäl, som förut angivits, ansluta sig dessa löneplaner i fråga om löneförbättringens
storlek i stort sett till den nivå, som fastställts för civila befattningshavare.
Dock har här genomgående skett en viss, örn ock ej mera
avsevärd jämkning uppåt. Denna jämkning har — i anslutning till de önskemål,
som att döma av överläggningarna med personalrepresentanterna
närmast torde vara förhärskande på personalhåll — gjorts något mera framträdande
för de löneklasser, från vilka för flertalet beställningshavare avgång
med pension äger rum, d. v. s. slutlöneklasserna för kaptener och fanjunkare.
Härigenom kan i någon mån sägas hava skett ett hänsynstagande
till det från personalorganisationernas sida hävdade önskemålet örn hänsynstagande
till den för flertalet militära beställningshavare gällande låga pensionsåldern.
Att i vidare mån än vad sålunda skett låta löneavvägningen
påverkas av dessa synpunkter har kommittén icke funnit befogat.

Beträffande den allmänna officerslöneplanen hava emellertid vissa omläggningar
i löneplanens konstruktion eller förskjutningar i den hittillsvarande
inbördes relationen mellan lönebeloppen för olika grader ansetts vara
påkallade. Dessa omläggningar äro ägnade att i flertalet fall medföra större
eller mindre förbättringar.

Sålunda hava, i anslutning till vad från officersförbundets sida ifrågasatts,
i fänriks- och löjtnantslönegraderna ansetts böra införas nya löneklasser,
nämligen i fänriksgraden en löneklass 3, tillika utgörande begynnelselöneklass
för löjtnanter, och i löjtnantslönegraden en löneklass 7, tillika utgörande
begynnelselöneklass för kaptener. Genom denna utbyggnad av ifrågavarande
lönegrader skulle — i anslutning till de lönetursprinciper, som
sedan länge tillämpats inom civilförvaltningen — ernås en önskvärd och enligt
erfarenheten påkallad utjämning i lönehänseende mellan beställningshavare,
som tidigt vinna befordran från respektive grader, och beställningshavare,
vilka längre än normalt få vänta på befordran.

Ifråga örn löjtnants begynnelselön — som tillika blir fänriks slutlön —
har kommittén ansett en viss förstärkning vara påkallad bland annat i jämförelse
med den lön, som vid befordran till första ordinarie tjänst inom kommunikationsverken
tillkommer befattningshavare med jämförlig utbildning.
Att förstärkningen icke gjorts större än i förslaget skett sammanhänger med
att löjtnanterna vid kommande löneklassuppflyttningar erhålla en bättre
ställning tack vare de relativt stora ålderstilläggen. Den ifrågavarande förstärkningen
inverkar förböjande jämväl på närmast under- och överliggande
löneklasser.

Även i fråga örn majors- och överstelöjtnantslönegraderna har lönekommittén
ansett sig böra förorda upptagande av nya löneklasser i löneplanen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Förslaget innebär i denna del, att i majorslönegraden, som nu omfattar två
löneklasser (nr 11—12), skulle inläggas en ny begynnelselöneklass (nr 10),
sammanfallande med kaptens slutlöneklass. I samband härmed skulle vid
majorsbefordran sneddningsregeln, som för närvarande enligt uttryckligt
stadgande icke är i dylika fall tillämplig, bliva gällande för löneklassplaceringen.
Vad överstelöjtnantsgraden beträffar, omfattar densamma för närvarande
endast en löneklass (nr 13). Från officersförbundets sida har, såsom
förut berörts, hemställts örn lönegradens utbyggande med en ny löneklass
i syfte att bereda avlöningsförhöjning för överstelöjtnanter, vilka icke
vinna vidare befordran. Lönekommittén har ansett sig böra i viss mån tillgodose
detta önskemål men föreslår därvid samtidigt sådan omläggning, att
jämväl i överstelöjtnantsgraden införes en med närmast lägre lönegrad gemensam
löneklass. Överstelöjtnantsgraden skulle sålunda utbyggas till att
omfatta tre löneklasser (nr 12, 13 och 14), och jämväl för löneklassplacering
i denna grad skulle sneddningsregeln tillämpas.

Nu angivna omläggningar beträffande majors- och överstelöjtnantsgraderna
skulle medföra ökad anslutning till de grunder, efter vilka den civila
löneplanen i motsvarande lönelägen uppbyggts, samt tillämpande av lönetursregler,
som enligt kommitténs mening äro grundade på riktiga principer,
vilka sedan länge vunnit burskap inom civilförvaltningen. Dessa principer
innebära, att löneställningen vid befordran till högre grad i viss mån
göres beroende av den senaste löneklassplaceringen inom den lägre lönegraden;
den, som i denna lönegrad tillhört en löneklass, vilken ingår även i den
högre graden, »sneddar» vid befordringen förbi denna löneklass och placeras
i den närmast högre löneklassen, som han dessutom för vidare uppflyttning
anses hava tillhört under tiden för placeringen i den lägre löneklassen.
dock högst under tre år. En kapten, som vid tiden för majorsbefordran tillhört
slutlöneklassen i kaptensgraden tre år eller mera, placeras sålunda i
majorsgraden direkt i slutlöneklassen (löneklass 12); å andra sidan får den,
som befordras till major innan han ännu hunnit tillträda kaptens slutlöneklass,
i majorsgraden börja med en lön, som överensstämmer med slutlönen
i kaptensgraden (löneklass 10). Motsvarande förhållanden inträda vid befordran
från majors- till överstelöjtnantsgraden. Tillämpningen av dessa
lönetursprinciper innebär enligt kommitténs mening intet åsidosättande av
kravet på skälig löneökning med hänsyn till den förändring av tjänstunpgifter
och ansvar, som inträder vid befordran från kompani- till regementsofficer.
Löneökningen vid befordringen blir nämligen av ungefär samma
storleksordning, vare sig beställningshavaren i den lägre graden tillhörde en
lägre eller en högre löneklass; att lönebeloppets absoluta storlek icke — såsom
för närvarande är fallet — blir detsamma för varje nytillträdande regementsofficer,
ligger i det avsedda löneturssystemets natur. Den utjämning i
viss mån av nuvarande löneklasskillnader, som vidtagits vid förslagets utformande,
är för övrigt icke av större omfattning. I nuvarande löneplan utgör
skillnaden i lönebelopp mellan 10 och 11 löneklasserna 900 kronor samt
mellan 11 och 12 löneklasserna 000 kronor; enligt kommitténs förslag till löneplan
utgör skillnaden i bägge fallen 735 kronor. Mellan majors slutlön och
överstelöjtnantslönen föreligger i nuvarande löneplan en skillnad av 000 kronor,
medan kommitténs förslag innefattar en skillnad mellan slutlönerna för
dessa båda grader av 960 kronor (fördelad på två löneklasser). Skillnaden
mellan överstelöjtnantslönen och kaptens slutlön utgör för närvarande 2,100
kronor (fördelad på tre löneklasser); enligt kommitténs förslag uppgår skillnaden
i slutlön för överstelöjtnant och kapten lill 2,430 kronor (fördelad på
fyra löneklasser).

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Ur personalsynpunkt skulle den avsedda omläggningen, enligt vad verkställda
stickprovsundersökningar givit vid handen, genomsnittligt sett medföra
en viss förbättring, främst i överstelöjtnantsgraden men även i majorsgraden.
Endast i vissa fall av särskilt tidig befordran till major, respektive
överstelöjtnant torde lön i dessa grader komma att utgå enligt begynnelselöneklassen;
i åtskilliga fall kommer å andra sidan inplacering redan från
början att ske i slutlöneklassen. Vid en befordringsgång överensstämmande
nied de genomsnittsåldrar, sorn framgått ur det av kommittén bearbetade
uppgiftsmaterialet, skulle vid tillträde till majorsbeställning den
befordrade tack vare sneddningsregelns inverkan vinna omkring ett års
försteg i löneturshänseende i jämförelse med nuvarande förhållanden. Vid
överstelöjtnantsbefordran skulle dc föreslagna reglerna med genomsnittlig
befordringsgång innebära, att den befordrade bomme att omedelbart tillträda
lön enligt 13 löneklassen oell kvarstå där omkring 2 72 år, varefter
uppflyttning i slutlöneklassen skulle äga rum. Slutlönen för överstelöjtnantsgraden
blir enligt kommitténs förslag icke oväsentligt förböjd i jämförelse
med nuvarande löneplan; den kommer enligt förslaget att ligga obetydligt
under 31 löneklassen i civila avlöningsreglementet.

Vad de militära chefsposterna angår, har lönekommittén ansett en förbättrad
löneställning för regementschefer vara av förhållandena motiverad.
Med hänsyn till de omfattande tjänstuppgifter och det betydande
ansvar i olika avseenden, som påvila dessa beställningsbavare, har kommittén
för sin del funnit den nuvarande löneställningen vara alltför låg.
En förbättring för regementscheferna synes kommittén böra åvägabringas
genom uppdelning av den nuvarande överstegraden. I kommitténs förslag
hava regementscheferna hänförts till en ny lönegrad, i vilken lönebeloppet
satts 1,000 kronor högre än som eljest med tillämpning av de i civila
avlöningsreglementet använda beräkningsmetoderna bort upptagas för
ifrågavarande grad. För övriga nu till överstegraden hänförda beställningar
har i förslaget lönebeloppet å I-ort avvägts i överensstämmelse med nyssnämnda
beräkningsmetoder och å övriga ortsgrupper bestämts genom tilllämpning
av samma ortstillägg, som i den nya civila A-löneplanen förekomma
i detta löneläge. Lönebeloppen för ifrågavarande lönegrad hava
härigenom kommit att sammanfalla med 34 löneklassen i den civila A-löneplanen.
Nämnda avvägning medför för andra ortsgrupper än I-gruppen en
viss, ehuru icke mera betydande förskjutning nedåt, störst för G-gruppen.
Denna förskjutning nödvändiggöres av tekniska skäl och synes kommittén
sakligt sett ej ägnad att föranleda erinran bland annat med hänsyn lill den
skillnad i arbetsuppgifter och ansvar, som måste anses föreligga mellan regementschef
och överste i annan befattning.

För samtliga officerare i lägre grad än regementschefer skulle enligt kommitténs
förslag fortfarande tillämpas en dyrortsgraderad löneplan, i förslaget
benämnd löneplan Oa. I fråga örn ortsgruppernas antal och spännvidden
i löneplanen ansluter sig förslaget till det civila avlöningsreglementet.

För officerare i regementschefs och högre grader innebär förslaget, att
dessa beställningar skulle överföras till en löneplan utan dyrortsgradering,
benämnd löneplan Ob. Det skulle måhända kunna ifrågasättas att även för
regementscheferna, vilka i åtskilliga fall äro stationerade på billigare orter,
tillämpa dyrortsgraderade lönebelopp. Med hänsyn till den ställning i allmänhet,
som dessa chefer intaga, göra sig emellertid enligt kommitténs
mening de interlokala levnadskostnadsskillnaderna icke för deras vidkommande
gällande med sådan styrka, att en dyrortsgradering kan anses erforderlig.
Kommittén anser därför befogat att, i anslutning till de i civila
avlöningsreglementet tillämpade grunderna i detta avseende, införa en för alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

orter enhetlig lönebestämning för alla de högre chefsbeställningarna från
och nied regementschef.

Till lönegraden Ob 1 skulle enligt kommitténs förslag hänföras, förutom
regementscheferna, även några befattningar vid marinen, nämligen dels
varvschefen vid örlogsvarvet i Stockholm, vilken utöver lön i lönegraden

0 6 för närvarande uppbär arvode med 900 kronor, dels ock stationscheferna
vid de båda örlogsstationerna. Av dessa sistnämnda har chefen för örlogsstationen
i Karlskrona i samband med 1936 års försvarsbeslut hänförts
till lönegraden O 7, vilken motsvarar lönegraden Ob 2 enligt kommitténs förslag,
medan stationschefen i Stockholm kvarstår i lönegraden O 6. Enligt
kommitténs mening kunna vissa skäl anföras för höjning av sistnämnda
befattning till samma löneställning, som tillkommer regementschefer; å
andra sidan synes kommittén skillnaden i omfattning av göromål och ansvar
mellan stationschefen i Stockholm och motsvarande befattningshavare

1 Karlskrona ej vara så stor, att löneskillnad för framtiden bör upprätthållas,
detta så mycket mindre som, så vitt kommittén kan döma, tillräckliga
skäl knappast föreligga att ställa någon av stationscheferna i lönehänseende
framför regementschefer vid armén.

Vid flygvapnet skulle enligt kommitténs förslag icke någon beställning införas
i lönegraden Ob 1.

Vad angår högre beställningar än regementschefs — d. v. s. truppslagsinspektörer
och likställda, arméfördelningschefer och likställda samt försvarsgrens-
och försvarsstabscheferna — äro dessa beställningshavare nu i
lönehänseende jämställda med civila verkschefer i olika grader. Kommittén
har också i sitt förslag för dessa beställningshavare upptagit lönebelopp
överensstämmande med dem, som i civila avlöningsreglementet fastställts
för de befattningar, med vilka likställighet nu föreligger. Beträffande dessa
beställningshavare innebär sålunda kommitténs förslag lika litet som med
avseende å nämnda civila verkschefer någon realpi''övning av löneställningen
utan endast en mera formell uppräkning av lönebeloppen genom
inläggande i de fasta lönerna av dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning
jämte lönernas upptagande med avrundade belopp, slutande
å hela tusental kronor. Resultatet av denna uppräkning har blivit en höjning
av de nu för högsta ortsgrupp fastställda lönebeloppen med i runt
tal 1,000 kronor. Den höjda maximigräns för rörligt tillägg, vilken föreslås
av kommittén, kommer vid indexlägen överstigande det, efter vilket
uppräkningen av de fasta lönerna skett, att även för här ifrågavarande
beställningshavare i regel medföra en viss reell förbättring. För beställningshavare
å lägre ortsgrupper än den högsta inträder givetvis en avsevärd
löneökning, större ju lägre ortsgrupp förläggningsorten tillhör.

Vad underofficerarna angår, innebär kommitténs förslag även för deras
vidkommande löneförbättringar av ungefär den absoluta storleksordning,
sorn enligt civila avlöningsreglementet tillerkänts tjänstemän vid civilförvaltningen,
ehuru med en viss jämkning uppåt. Relativt taget innefattar
förslaget för underofficerarnas vidkommande — liksom för lägre grader
och mellangrader vid civilförvaltningen varit fallet — en större avlöningsförbättring
än för officerare i allmänhet. Nyssnämnda jämkning uppåt har
ansetts böra accentueras kring fanjunkares slutlöneklass, men av tekniska
skäl har någon mera avsevärd skillnad mellan denna löneklass och övriga
löneklasser ej kunnat åstadkommas. På en punkt av löneplancn har kommittén
ansett en särskild förstärkning av löneförbättringen vara påkallad,
nämligen beträffande sergeants begynnelselön.

I fråga örn underolficerslöneplanen innehåller kommitténs förslag inga
förändringar beträffande löneplanens konstruktion av den art, som före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

slagits på vissa punkter av officerslöneplanen. Löneplanen för underofficerare
är nämligen redan för närvarande konstruerad i närmare anslutning
till den civila löneplanen, med gemensamma löneklasser inom närliggande
lönegrader och med fem löneklasser i varje lönegrad. Ben tillfälliga
löneförbättring, som under de senaste åren utgått och för närvarande
utgår till sergeanter och underofficerare av 2. graden, vilka tillhört
lönegradens högsta löneklass under minst fem år, skulle sålunda icke, såsom
föreslagits beträffande löjtnantslönegraden, erhålla någon motsvarighet
i ny löneklass inom löneplanen.

För den under avveckling varande beställningen såsom underofficer av
3. graden vid marinen har kommittén ansett löneförhållandena böra ordnas
genom bestämmelser fristående från avlöningsreglementet. I kommitténs
förslag till löneplan för underofficerare (löneplan UO) hava sålunda intagits
endast tre mot för närvarande fyra lönegrader.

För civilmilitär och civil personal föreslår kommittén, i överensstämmelse
med hittillsvarande sätt för lönebestämningen, tillämpande av samma lönebelopp,
som fastställts för motsvarande lönegrader i civila avlöningsreglementet.
Av praktiska skäl förordas löneplanens utbyggande till att omfatta
30 lönegrader för civilmilitära och civila beställningar i allmänhet (löneplan
Ca). För civilmilitär personal i chefsbeställningar, motsvarande verkschefer
vid civilförvaltningen, har upptagits en särskild, icke dyrortsgraderad
löneplan, benämnd löneplan Cb.

Medan beträffande de militära personalgrupperna kommitténs förslag,
utom i fråga om vissa högre befattningar, får anses innefatta såväl en generell
ny reglering av lönenivån som ock en granskning av lönegradsplaceringen,
innebär förslaget i fråga om civilmilitära och civila beställningar
allenast en allmän avvägning av lönebeloppen. Någon realprövning av lönegradsplaceringen
för olika befattningar inbördes har sålunda här icke ägt
rum. Frågan, i vad mån ändringar i nuvarande lönegradsplacering av civilmilitära
och civila befattningar bör komma till stånd, torde böra prövas i
anslutning till den blivande tjänsteförteckningsrevisionen för befattningshavare
vid civilförvaltningen.

För belysning av löneförbättringens storlek för beställningshavare tillhörande
löneplanerna Oa och UO är vid betänkandet fogad en tabell (bilaga
8), utvisande löneökningen i varje löneklass och ortsgrupp inom de
olika lönegraderna.1 Uträkningarna — vilka icke innefatta ekiperingsbidrag
utan endast lönebelopp med därå belöpande tillägg -— hava gjorts vid olika
indexlägen, nämligen dels index 156, vid vilket intet rörligt tillägg kommer
att utgå, dels index 162/163, till vilket lönekommitténs beräkningar beträffande
civilförvaltningen i främsta rummet hänförde sig och som tillika utgör
det gränsläge, vid vilket under stigande levnadskostnader rörligt tillägg
(med 3 procent) först börjar utgå, dels index 168 169, vid vilket rörligt tillägg
utgår med 6 procent, dels ock slutligen nu rådande indexläge 166/167, som
enligt nuvarande dyrtidstilläggsbestämmelser ger 15 procents dyrtidstillägg
men enligt kommitténs förslag skulle vid stigande levnadskostnader berättiga
till rörligt tillägg endast av 3 procent. Beträffande sistnämnda indexläge
har emellertid, för att visa verkningarna av systemet med rörligt tilllägg
i jämförelse med nuvarande system för dyrtidstillägg, verkställts beräkning
av löneförbättringens storlek jämväl under antagande att indexläget
nåtts under en fallande prisutveckling.

1 Tabellen är såsom bilaga A fogad vid detta protokoll.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 245.

Reservationer av personalrepresentanterna. Mot lönekommitténs förslag
i fråga orri lönenivå och löneplaner för de militära beställningshavarna hava
de för överläggningar med kommittén utsedda personalrepresentanterna i
särskilda vid kommittébetänkandet fogade yttranden anmält reservationer.

Officersrepresentanterna hava vidhållit uppfattningen, att de
militära lönerna bort avvägas med utgångspunkt från det förslag, som omfattades
av majoriteten inom 1918 års militära avlöningssakkunniga. Reservanterna
kritisera de allmänna jämförelser, som av kommittén gjorts mellan
militära och civila befattningshavare i fråga om utbildnings- och befordringsförhållanden
m. m., samt framhålla särskilt de olägenheter, som för militär
personal äro förenade med den tidiga avgångsåldern. Reservanterna motsätta
sig även kommitténs förslag om införande av gemensamma löneklasser i
kaptens-, majors- och överstelöjtnantsgraderna. Enligt reservanternas uppfattning
har i förslaget huvudvikten lagts på att få till stånd en tekniskt
likformig konstruktion av löneplanen med gemensamma löneklasser i nämnda
grader, varvid det enligt reservanternas uppfattning i och för sig alltför
lågt beräknade lönebeloppet i högsta löneklassen inom kaptenslönegraden
fått tjäna som utgångspunkt. Reservanterna påyrka en grundlig revision
av kommitténs förslag till löneplan för officerare.

Underofficersrepresentanterna hava jämväl ansett, att lönekommittén
genom att icke till utgångspunkt för sitt förslag taga majoritetsförslaget
inom 1918 års militära avlöningssakkunniga ställt de militära
beställningshavarna i efterhand i förhållande till civila tjänstemän. På grund
härav hava representanterna icke kunnat godtaga kommitténs förslag till
lönebelopp. Reservanterna hava framlagt ett förslag till löneplan för underofficerare,
som upptager lönebelopp, i genomsnitt liggande omkring 150 kronor
högre än kommitténs förslag.

Kompletterande utredning rörande verkningarna av förslaget om nya löneklasser
i majors- och överstelöjtnantsgraderna. Med anledning av den
kritik, som i de militära personalrepresentanternas reservation framställts
mot lönekommitténs förslag om införande av nya löneklasser i majors- och
överstelöjtnantsgraderna i förening med rätt till sneddning vid befordran
till dessa grader, har efter avgivande av kommitténs betänkande inom kommitténs
kansli verkställts en utredning bl. a. angående de förändringar av
nuvarande lönegång, som vid tillämpning av kommitténs förslag skulle i
nämnda båda grader hava inträtt beträffande envar beställningshavare, som
i det av kommittén insamlade uppgiftsmaterialet -— avseende tidpunkten den
15 oktober 1936 — redovisats såsom innehavare av beställning tillhörande
någon av lönegraderna O 4—O 8. För det huvudsakliga resultatet av denna
utredning lämnas här en redogörelse:

Antalet undersökta befordringsfall har utgjort sammanlagt 306. Samtliga
dessa fall — med undantag av ett, vari befordran skett direkt från lönegraden
O 3 till lönegraden 0 5-— hava undersökts beträffande löneklassplaceringen
vid majorsbefordran. 158 av de undersökta fallen hava avsett beställningshavare
tillhörande lönegraderna O 5—O 8 och hava undersökts jämväl be -

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

träffande löneklassplaceringen vid erhållandet av överstelöjtnantsbeställning.

Vid majorsbefordran skulle nyssnämnda 305 beställningshavare — som
enligt nu gällande bestämmelser placerats i löneklass 11 och efter 3 år blivit
berättigade till uppflyttning till löneklass 12, i den mån de då kvarstått i
graden — enligt av kommittén föreslagna regler och med utgångspunkt från
lönegången i lägx-e grader hava placerats i löneklass på följande sätt:

Löneklass Antal

10 44

11 ............................................ 112

12 149.

Av ifrågavarande beställningshavare skulle sålunda omkring 49 procent
hava direkt inplacerats i slutlöneklassen och i jämförelse med nuvarande
förhållanden vunnit 3 år i löneturshänseende. Omkring 37 procent skulle
hava inplacerats i löneklass 11 och endast omkring 14 procent skulle hava
erhållit lägre löneklassplacering än enligt gällande bestämmelser, nämligen i
löneklass 10. Av de 44 beställningshavare, som skulle hava inplacerats i löneklass
10, skulle emellertid med hänsyn till tidigare lönegång 36 kvarstått

1 denna löneklass kortare tid än 1 år och alltså i lönetur förlorat högst 1 år,
7 skulle hava tillhört löneklassen mellan 1 och 2 år (lönetursförlust högst

2 år), och endast 1 skulle fått kvarstå i löneklassen 2 år eller mera (lönetursförlust
i detta fall 3 år). I fråga örn de 112 beställningshavare, som skulle
erhållit direkt inplacering i löneklass 11, skulle 45 hava erhållit vidare löneklassuppflyttning
inom kortare tid än 1 år (lönetursvinst minst 2 år), 34
inom en tid av 1 till 2 år (lönetursvinst minst 1 år) och 33 först efter 2 år
eller mera (oförändrad lönetur eller lönetursvinst högst 1 år). Det övervägande
flertalet av de till löneklass 11 hänförda beställningshavarna skulle
sålunda i löneturshänseende hava vunnit en förmånligare ställning än för
närvarande.

De i undersökningen avsedda 158 beställningshavare, vilka tillträtt överstelöjtnantsbeställning,
hava enligt nuvarande bestämmelser placerats i den enda
nu befintliga löneklassen, nr 13, men skulle med tillämpning av kommitténs
lönetursregler hava inplacerats i löneklass på följande sätt:

Löneklass Antal

12 .............................................. 12

13 .............................................. 60

14 .............................................. 86.

I denna grad skulle sålunda 54 procent av de befordrade hava erhållit direkt
inplacering i slutlöneklassen och sålunda vunnit 3 år i lönetur. Omkring
38 procent skulle hava inplacerats i löneklass 13, och omkring 8 procent
skulle hava placerats i begynnelselöneklassen. Av de 12 beställningshavare,
som skulle erhållit placering i löneklass 12, skulle 7 hava erhållit löneklassuppflyttning
inom kortare tid än 1 år (lönetursförlust högst 1 år), medan
3 beställningshavare fått kvarstå i nämnda löneklass 1—2 år (lönetursförlust
högst 2 år), och 2 beställningshavare skulle erhållit löneklassuppflyttning
först efter 2 år eller mera (lönetursförlust högst 3 år). Av de 60 beställningshavare,
vilka skulle hava inplacerats direkt i löneklass 13, skulle
30 hava erhållit uppflyttning till slutlöneklassen inom kortare tid än 1 år
(lönetursvinst minst 2 år), 15 efter 1—2 år (lönetursvinst minst 1 år) och 15
efter en tid överstigande 2 år (oförändrad lönetur eller lönetursvinst högst
1 år).

Kungl. Majlis proposition nr 245.

Avgivna yttranden. De över kommittéförslaget hörda militära myndigheterna
hava tämligen samstämmigt givit uttryck för den uppfattningen, att
den ifrågasatta löneregleringen för den militära personalens vidkommande
icke kunde anses tillfredsställande och att en för personalen gynnsammare
avvägning av lönenivån borde komma till stånd. Vissa av myndigheterna
hava uttalat sig för en »allmän höjning» av lönenivån; i andra fall har påyrkats
en sådan löneavvägning, att därigenom de krav bleve tillgodosedda,
vilka innefattades i de militära personalorganisationernas våren 1938 till lönekommittén
avgivna förslag. Å andra sidan hava de över försiaget hörda
civila myndigheterna — statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenåmnd
—- förklarat sig kunna biträda vad kommittén anfört i fråga örn
löneavvägningen för den militära personalen samt uttalat, att löneregleringsförslaget
på ett i stort sett godtagbart sätt anpassats efter den allmänna lönenivån
för statliga befattningshavare. Försvarsväsendets lönenåmnd har
såsom sin åsikt uttalat, att de från de militära personalorganisationernas sida
framställda önskemålen om någon höjning av de utav kommittén före
slagna lönebeloppen icke kunde anses obefogade. Lönenämnden har med
hänsyn härtill funnit sig böra förorda en viss höjning av lönebeloppen för
officerare och underofficerare utöver den jämkning, som föreslagits av lönekommittén.

Av de i utlåtandena gjorda principuttalandena i löneavvägningsfrågan
må, utöver vad som framgår av redan inledningsvis refererade
yttranden, följande återgivas:

Chefen för armén: Efter den utveckling särskilt på teknikens område

och efter den intensifiering av det militära arbetet, som framförallt genom
ikraftträdandet av 1936 års försvarsordning ägt rum inom försvarsväsendet,
syntes det rimligt, att försvarsväsendets personal förväntade en effektiv förbättring
av lönenivån. Med hänsyn till de krav, som numera måste ställas
på den militära personalen såväl beträffande färdigheter och kunskaper som
i fråga om ledar- och lärarförmåga vore det av utomordentlig betydelse, att
en kvalitativt god rekrytering kunde säkerställas. Detta syntes vara en av
de viktigaste förutsättningarna för försvarsväsendets effektivitet. Då ett yrkes
ekonomiska betingelser och dess rekryterings kvalitativa beskaffenhet
otvivelaktigt stöde i ett nära samband med varandra, vore det ur försvarets
synpunkt av betydelse, att den militära lönenivån så avpassades, att militäryrket
i detta avseende åtminstone till någon del kunde hävda sig i konkurrensen
med de civila yrkena. Det militära yrkets anseende vore beroende
av folkets allmänna inställning till försvaret, vilken inställning, enligt vad erfarenheten
utvisade, växlade. Så mycket angelägnare borde det då vara, att
den ekonomiska standard, som yrket kunde bjuda, vore så hög, att den kvalitativa
rekryteringen i görligaste mån bleve oberoende av nämnda växlingar.
Gjorda undersökningar syntes emellertid stödja den uppfattningen, att
officersyrket varit och fortfarande -— trots ett militärt uppsving och en försvarsvilja
av ovanliga mått — vore mindre eftersträvat än berörda statliga
yrken, och att som följd härav dess rekrytering icke vore av den kvalitativa
beskaffenhet, sorn måste anses önskvärd. En förbättring i detta avseende
skulle säkrast kunna ernås genom tillskapandet av förmånligare ekonomiska
villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Chefen för marinen: Det vore ägnat att förvåna, att det samarbete, som
ägt runi mellan lönekommittén och de militära personalrepresentanterna, icke
kunnat utsträckas att omfatta jämväl lönebeloppens storlek, ett förhållande,
som vore än mer beklagansvärt, därest det bristande samförståndet varit
beroende på olika uppfattningar rörande lönefrågans betydelse för rekrytering
och därmed för effektiviteten i hela vårt försvar. Chefen för marinen
anslöte sig till personalrepresentanternas yrkande på en grundlig revidering
av de utav lönekommittén föreslagna löneplanerna, vilken revidering borde
resultera i en lönenivå, som nära överensstämde med den av officers- och
underofficersförbunden föreslagna.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Ehuru svårigheter förelåge

att vid löneavvägningen jämföra militära och civila befattningshavare, förefunnes
likväl vissa omständigheter sorn visade, att de militära hefälskärerna
kommit att i flera avseenden intaga en i förhållande till de civila tjänstemännen
mindre gynnsam ställning. Till följd av den tidigare pensionsåldern, vilken
vore en av militärtjänstens allra största olägenheter och vilken uteslutande
tillgodosåge statens intressen, intoge nämligen den militära personalen
i förhållande till den civila en ofördelaktig ställning. Detta omdöme jävades
ej av den omständigheten, att de militära beställningshavarna vanligen erhålla
fast begynnelselön vid tidigare levnadsålder än de civila. Framhållas
kunde vidare, att möjligheterna för militära beställningshavare att genom
privat arbete förbättra den ofta för familjelörsörjning otillräckliga statliga
inkomsten vore mycket begränsade med hänsyn till den militära tjänstgöringens
egenart.

Nyssnämnda olägenheter syntes icke hava av lönekommittén vunnit fullt
beaktande vid lönesättningen av de militära beställningshavarna. Den föreslagna
lönesättningen syntes icke vara sådan, att försvarsväsendet hade möjlighet
att konkurrera örn de lämpligaste personerna, en möjlighet som ur rekryteringssynpunkt
måste tillmätas synnerlig betydelse. Chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen ville sålunda förorda, att en allmän höjning av lönenivån
för officerare och underofficerare komme till stånd, innebärande
rättvisare avvägning i lönehänseende mellan militära och civila befattningshavare.

Chefen för försvarsstaben: Det syntes både önskvärt och möjligt att genom
en allmän uppräkning av de föreslagna lönebeloppen i den riktning personalrepresentanterna
föreslagit nå ett för den militära personalens flertal mera
tillfredsställande resultat.

Marinförvaltningen: Den lönesättning, kommittén med utgångspunkt från
nuvarande löner och 1935 års prisnivå för inarbetandet av dyrtidstillägget
föreslagit, innebure icke, oaktat vissa av kommittén företagna mindre justeringar
uppåt, ett förslag som på alla punkter låtit lönesättningen bestämmas
av de skilda beställningarnas och befattningarnas arbetsuppgifter och ansvar.
Förslaget innefattade sålunda icke en sådan genomgripande lönereglering, varom
önskemål från personalhåll vid skilda tillfällen framförts. Tillägg hade
visserligen gjorts till nu utgående löner på samma sätt som vid utformandet
av det civila avlöningsreglementet, men någon grundlig undersökning angående
lönernas storlek vid en jämförelse mellan militära och civila befattningar
hade icke verkställts. Snarare svntes man vid lönesättningen hava
ansett sig alltjämt vara bunden vid 1921 års riksdagsbeslut.

Genom teknikens utveckling och det på grund av den korta övningstiden
forcerade utbildningsarbetet hade fordringarna på befälspersonalens duglighet,
arbetsförmåga och uthållighet undan för undan ökats. Denna omständighet
syntes icke hava vunnit tillbörligt beaktande från kommitténs sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Icke heller syntes lönekommittén hava tillräckligt beaktat den tidigare avgångsåldern
för militärpersonalen, vilket kommittén närmast icke syntes
vilja betrakta såsom en nackdel för denna personal. Den omfattning, i vilken
förtidspension förekomme, angåves tyda därpå. Förhållandet torde emellertid
vara det, alt avsked med förtidspension i regel söktes för att överhuvudtaget
säkerställa möjligheten till framtida civilanställning. Vid uppnådda
50 år vore möjligheterna härtill ofta försuttna. Marinförvaltningen holle före,
att den tidiga avgångsåldern för militärpersonalen från ekonomisk synpunkt
sett vöre en av militäryrkets största nackdelar, vilket jämväl borde beaktas
vid fastställandet av lönerna för nu ifrågavarande personal.

Marinförvaltningen ifrågasatte starkt, huruvida officersbanan med hänsyn
även tagen till den inskränkning i den personliga friheten, som givetvis
måste äga rum under utbildningen, samt det ansvar och arbete den utbildade
officeren ställdes inför, komme att kunna med framgång konkurrera med
andra yrken om dugliga ungdomar från bredare befolkningslager, därest
icke vissa justeringar uppåt gjordes i de av kommittén föreslagna förmånerna.

På grund av vad sålunda anförts ansåge marinförvaltningen, att det riktiga
och lämpliga hade varit, att lönerna i de olika lönegraderna å såväl
officers- som underofficerslöneplanerna anpassats till sådana belopp, att man
kunnat tala om en verklig lönereglering. Ämbetsverket finge i detta avseende
framhålla, att de av personalrepresentanterna avgivna förslagen varit att
föredraga, och ansåge följaktligen, att en allmän höjning av de olika löneklassernas
belopp borde äga rum.

Med hänsyn till vad marinförvaltningen sålunda anfört kunde marinförvaltningen
icke godlaga lönekommitténs förslag härutinnan.

Försvarsvcisendets lönenämnd: Då det för lönenämnden gällt att taga ställning
till frågan, huruvida 1921 års riksdags beslut rörande den militära
löneregleringen borde tolkas på sådant sätt, att man därmed avsett att för
framtiden fastslå den militära personalens allmänna lönenivå i förhållande
Lill den för civila befattningshavare gällande, hade lönenämnden ej kunnat
underlåta att i viss mån taga hänsyn till försvarsfrågans allmänna läge under
den tid, då nämnda beslut kom till. g

Enligt lönenämndens uppfattning kunde det icke anses uteslutet, att de
rådande ekonomiska förhållandena och försvarsfrågans dåvarande läge åtminstone
i viss mån medverkat till den utgång, lönefrågan för flertalet militära
beställningar erhöll vid 1921 års riksdag, även örn dessa förhållanden
ej särskilt berörts i motiveringen till riksdagens beslut. Den reservation
inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, som låg till grund för nämnda
beslut, hade även uttryckligen hänvisat till det statsfinansiella och ekonomiska
läget samt de stora besparingar, som skulle ernås, om reservationen
följdes, såsom den huvudsakliga anledningen till reservationens framläggande.

I samband med utfärdandet av det nu gällande avlöningsreglementet av
den 20 maj 1927 hade icke någon realprövning skett av de militära lönerna,
utan dessa hade bibehållits vid samma belopp som i 1921 års reglemente. För
egen del hade försvarsväsendets lönenämnd i detta sammanhang uttalat
bland annat, all en revision av de militära löneplanerna icke synts böra förelagas
förrän viss tids erfarenhet vunnits i fråga örn de verkningar, den år
1925 beslutade nya försvarsorganisationen kunde komma att utöva å de
olika beställningshavarnas arbelsåliggandcn. Två av lönenämndens ledamöter
hade dock ansett, all en allmän revision av löneplanerna omedelbart
bort vidtagas. Föredragande departementschefen hade beträffande löneplanerna
förklarat sig intaga samma ståndpunkt som lönenämndens majo Bihang

lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245. f>

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ritet. Jämväl riksdagen hade uttalat, att prövningen av de i det militära avlöningsreglementet
intagna bestämmelserna i avseende å lönebeloppen borde
anstå till den allmänna lönerevision, som kunde väntas inom en nära framtid
komma att äga rum i samband med dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna.
Av det anförda syntes framgå, att ett övervägande av skäligheten av
de för militära beställningshavare i allmänhet gällande lönerna ställts i utsikt
i samband med den inarbetning av dyrtidstilläggen i lönebeloppen, som
nu verkställts av 1936 års lönekommitté.

Även om, såsom kommittén uttalat, stora svårigheter förelåge att åvägabringa
en direkt jämförande värdesättning av tjänstuppgifterna för militära
och civila befattningshavare i allmänhet, syntes man dock icke kunna helt
bortse från det enda mera omfattande försök, som företagits i detta syfte,
nämligen den av 1918 års militära avlöningssakkunniga verkställda värderingen
av de olika militära beställningarna. De sakkunniga hade uttryckligen anfört,
att för dem arbetets art och tjänsteansvarets betydelse varit de i främsta
rummet grundläggande faktorerna vid värdesättande av de särskilda
grupperna av militära beställningar, men att därvid även en jämförelse mellan
officerare och underofficerare, å ena sidan, samt civil personal, å andra
sidan, ansetts böra i viss mån öva inverkan.

I detta sammanhang borde vidare beaktas, alt den intensifiering av det militära
utbildningsarbetet, som blivit en följd av inom försvarsväsendet företagna
omorganisationer, samt den omfattande tekniska utveckling, som försvarsmaterielen
under de senare åren genomgått och alltjämt underginge, numera
i många avseenden ställde ökade krav på personalen. Hänsyn måste
även tagas till att försvarsväsendets personal måste kunna erbjudas sådana
förmåner, att en tillfredsställande rekrytering säkerställdes. Studenter, som
erhölle anställning vid exempelvis statens järnvägar och postverket, komme
efter avsevärt kortare anställningstid än som erfordrades för att vinna anställning
i lägsta officersgraden upp i ett inkomstläge, som uppginge till eller
överstege den för fänrik föreslagna begynnelselönen, ftelationen mellan
högsta manskapsgradens och lägsta underofficersgradens sammanlagda förmåner
vore för närvarande sätran, att ett underbefäl, som vunne befordran
till underofficer, på orter tillhörande de två lägsta ortsgrupperna i vissa fall
rent av kunde komma att få vidkännas inkomstminskning. Även vid genomförande
av lönekommitténs förslag komme dylik befordran för personal
å nämnda ortsgrupper icke att medföra någon inkomstökning av betydelse.
Därest vid den förestående omarbetningen av manskapsavlöningsreglementet
från personalhåll framställt krav på införande av ortsgrupperade bruttolöner
för det äldre manskapet, såsom sannolikt måste ske, vunne beaktande,
kunde det befaras, att de föreslagna lönebeloppen för lägsta löneklassen å
underofficerslöneplanen vöre för låga för att lämna utrymme för påbyggnad
på löneplanen för manskap.

Med avseende å vad här anförts hade lönenämnden kommit till den uppfattningen,
att de från de militära personalorganisationernas sida framställda
önskemålen om någon höjning av de föreslagna lönebeloppen icke vore
obefogade. Lönenämnden hade med avseende härå ansett sig böra föreslå
en viss höjning av lönebeloppen för kompaniofficerare och underofficerare
utöver den jämkning, som föreslagits av 1936 års lönekommitté.

I vad anginge kompaniofficerarna hade lönenämnden lika med lönekonrmittén
funnit höjningen böra göras mest framträdande beträffande kaptens
slutlön. De föreslagna förhöjningarna hade i övrigt uträknats efter en sjunkande
skala, så att förhöjningen å E-ort utgjorde, för 10 löneklassen 138
kronor och för 1 löneklassen 69 kronor, allt för år räknat. I genomsnitt in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

nebure detta förslag en årlig förhöjning av omkring 100 kronor för varje
beställningshavare. Beträffande underofficerarna innebure lönenämndens
förslag likaledes en genomsnittlig årlig förhöjning av omkring 100 kronor
för varje beställningshavare. Då några skäl att avväga denna förhöjning
olika för de särskilda löneklasserna ej synts föreligga, hade förhöjningen
skett med samma belopp för alla löneklasser tillhörande samma ortsgrupp.

För officerare i högre grader än kapten hade i anslutning till lönenämndens
förslag beträffande lönegraden 10 för att erhålla lämpliga intervaller
mellan löneklasserna en mindre ökning skett av lönebeloppen för löneklassserna
11—14. Därigenom hade lönebeloppet i löneklassen 13, den föreslagna
mellersta löneklassen för överstelöjtnant, kunnat bibehållas vid den nuvarande
likställigheten med löneklassen 30 i löneplan A av det civila avlöningsreglementet,
varjämte löneklasserna 12 och 13 helt överensstämde med
löneklasserna 29 och 31 i nämnda löneplan.

Lönenämndens förslag beräknades medföra en årlig kostnadsökning i jämförelse
med lönekommitténs förslag av 473,500 kronor, exklusive rörligt tilllägg.

Statskontoret: Statskontoret biträdde vad kommittén anfört i fråga om

löneavvägningen. Jämväl av den allmänna granskning, som statskontoret
underkastat de uppgjorda löneplanerna och tjänsteförteckningarna, liksom av
de jämförelser, ämbetsverket kunnat verkställa med löneförhållandena inom
andra grenar av statsförvaltningen, hade statskontoret funnit framgå, att löneregleringsförslaget
väl avpassats efter den allmänna lönenivån för statliga befattningshavare.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som haft att yttra sig över betänkandet,
i vad det avser avvägningen mellan löneförmånerna i civil och
militär tjänst, har — efter en översikt över löneutvecklingen inom det militära
förvaltningsområdet i jämförelse med den civila statsförvaltningen — beträffande
det inbördes löneläget vid dessa förvaltningsgrenar anfört bl. a.
följande: Till en början ville lönenämnden erinra om att frågan, i vad mån
jämförelser mellan civila och militära beställningshavare kunde göras med
avseende på befattningarnas art, varit föremål för övervägande redan av
1918 års militära avlöningssakkunniga. Sålunda hade de sakkunniga framhållit
vanskligheten i en direkt jämförelse mellan militär och civil personal
på grund av förefintliga betydande skiljaktigheter i olika avseenden. Att för
varje särskild militär beställning i detalj framlägga och värdesätta samtliga
de omständigheter, som vore av betydelse för ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna
i förhållande till en viss civil befattning, läte sig enligt
de sakkunnigas mening svårligen göra. Jämväl 1921 års riksdag hade uttalat,
att riksdagen för sin del funnit en jämförelse mellan olika grupper av
militär och civil personal med hänsyn till förekommande olikheter i skilda
hänseenden synnerligen svår att på ett fullt rättvist sätt genomföra samt i
vissa fall knappast möjlig att åstadkomma. Till den uppfattning, som sålunda
kommit till uttryck och vilken lönekommittén ytterligare understrukit,
anslöte sig lönenämnden.

Med hänsyn till svårigheterna alt åstadkomma rättvisande jämförelser mellan
militära och civila befattningshavare ansåge lönenämnden i likhet med
lönekommittén vidare, alt en dylik jämförelse i syfte att bedöma skäligheten
i lönerelationen mellan nyssnämnda personalkategorier måste inskränkas till
vissa allmänna överväganden med hänsynstagande till ålder och utbildningskrav
vid inträdet i statstjänst, genomsnittlig befordringsgång för befattningshavare
i allmänhet, föreliggande vidare befordringsmöjligheter till högre grader
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I fråga om levnadsålder vid erhållandet av första ordinarie statstjänst finge
officerarna anses intaga en fördelaktig ställning i förhållande till flertalet
befattningshavare med jämförlig utbildning inom den civila statsförvaltningen.
Detsamma syntes även i viss utsträckning kunna sägas vara fallet i
fråga örn befordringsgången. Den för officerare utan militär högskoleutbildning
automatiska befordran till kapten samt möjligheten för dem att — om
än mera undantagsvis — erhålla befordran till än högre tjänstegrad. finge
anses ställa dylika officerare i lika förmånlig ställning som jämförbara civila
tjänstemän utan högskoleutbildning. I fråga särskilt örn befordringsmöjligheterna
från kompaniofficers grad till högre beställningar hade lönckommittén,
bland annat, påpekat det förhållandet, att militär högskoleutbildning
eller annan jämförlig specialutbildning av krävande beskaffenhet
icke försköte tidpunkten för inträde i statsanställningen utan inpassades
under tjänstetiden samt erhölles under åtnjutande av oavkortad lön och sålunda
väsentligen på statens bekostnad.

Örn de nyssberörda förhållandena onekligen kunde anses innebära vissa
fördelar ur de militära befattningshavarnas synpunkt, funnes likväl en omständighet,
som medförde avsevärda nackdelar, nämligen den för kompaniofficerare
och underofficerare gällande tidiga avgångsåldern. Vid det övervägande,
som lönekommittén ägnat frågan örn den hänsyn, som vid löneavvägningen
borde tagas till nyssberörda omständighet, hade kommittén enligt
lönenämndens mening i viss mån underskattat olägenheterna av den låga
pensionsåldern. Särskilt ville lönenämnden framhålla, att den av lönekommittén
åberopade omständigheten, att militär personal i ej ringa omfattning
sökte och erliölle förtidspension, torde sammanhänga med att möjligheterna
att övergå till annan anställning i hög grad försämrades vid stigande
levnadsålder. Emellertid ville lönenämnden samtidigt understryka, att
de för överläggning med lönekommittén utsedda personalrepresentanterna
enligt lönenämndens uppfattning avsevärt överdrivit de för beställningshavarna
oförmånliga verkningarna av den tidiga avgångsåldern. Olägenheterna
av de låga pensionsåldrarna för kompaniofficerare och underofficerare
hade hittills i viss mån kompenserats genom beredande åt dem av jämförelsevis
betydande ålderstillägg, vilket system tillämpats jämväl i det föreliggande
förslaget. Lönekommittén hade emellertid icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att med hänsyn till den för flertalet beställningshavare gällande
tidigare avgångsåldern generellt vidtaga någon egentlig förskjutning i nuvarande
relation mellan den militära och den civila lönenivån. Ehuru det
måhända icke ankomme på lönenämnden att beröra ett detaljspörsmål av
den art, varom här vore fråga, hade lönenämnden dock velat framkasta
den tanken, huruvida icke någon form av avskedsersättning eller eventuellt
under viss tid förhöjd pension skulle kunna beredas en beställningshavare,
som hade att avgå från tjänsten vid så låg ålder som vid 50 år, vid vilken
ålder beställningshavarna ofta hade försörjningsplikt mot minderåriga barn
och möjligheterna att erhålla annan anställning vore relativt begränsade.

De allmänna överväganden i fråga örn civila och militära befattningshavares
anställnings- och tjänsteförhållanden, åt vilka lönenämnden här ovan
givit uttryck, syntes lönenämnden giva stöd för den uppfattningen, att en
mera preciserad jämförelse mellan löneförhållandena inom det militära förvaltningsområdet
och inom den civila statsförvaltningen icke vore möjlig.

I förevarande sammanhang ville lönenämnden något beröra den lönesättning
för de militära beställningshavarna, som genomfördes vid 1921 års riksdag
och alltjämt vöre gällande. Enligt lönenämndens uppfattning hade man

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

i detta hänseende endast att hålla sig till det av riksdagen gjorda uttalandet,
att de av riksdagen godkända förslagen till löneplaner i stort sett motsvarade
de berättigade anspråk i avlöningshänseende, som för den militära personalens
vidkommande kunde framställas, ävensom att genom godkännande av
dessa förslag den ojämnhet bortfölle, som vidlådde Kungl. Maj:ts förslag i
fråga örn proportionen mellan den militära och den civilmilitära personalens
avlöning.

^?cUlä^efter angin§e innebörden av det föreliggande löneregleringsförslaget
i förhållande till den för civilförvaltningen vid 1938 års riksdag genomförda
löneregleringen vore att märka, att detsamma i vad anginge de militära
löneplanerna innebure en viss höjning i jämförelse med den beslutade löneregleringen
för de civila befattningshavarna. En ytterligare förmån utgjordes
av beklädnadsbidraget, vilket vore att jämställa med en direkt löneförbättring,
även om detsamma hade en viss motsvarighet för en del kategorier
av civila tjänstemän.

Från de av lönenämnden ovan angivna utgångspunkterna hade lönenämnden
för sin del kommit till den uppfattningen, att 1936 års lönekommittés
föreliggande förslag innebure en i stort sett godtagbar avvägning mellan
löneförmånerna i civil och militär tjänst.

Två reservanter inom allmänna civilförvaltningens lönenämnd, herrar

J. A. Reinman och C. P. Wahlmark, hava uttalat, att enär de icke vore övertygade
örn att lönekommittén underskattat olägenheterna av den för kompaniofficerare
och underofficerare gällande tidigare avgångsåldern, de ansås6
sig icke kunna biträda lönenämndsmajoritetens mening i den del av
nämndens utlåtande, vari framkastats tanken på någon förm av avskedsersättning
eller dylikt åt ifrågavarande befattningshavare. Ledamoten herr

K. H. Magnusson, tillika ledamot av försvarsväsendets lönenämnd, har anfört,
att ehuru han i huvudsak kunnat biträda allmänna civilförvaltningens
lönenämnds uttalande angående avvägningen mellan de civila och militära
löneplanerna, han dock ansett detta icke utgöra hinder för honom att inom
försvarsväsendets lönenämnd förorda en enligt hans uppfattning befogad
mindre höjning av lönebeloppen, särskilt för beställningshavare i underofficers-
och kompaniofficersgraderna.

Av de myndigheter, vilka särskilt uttalat sig angående det av lönekommittén
föreslagna årliga ekiperingsbidraget, har flertalet vitsordat,
att tillkomsten av ett dylikt bidrag skulle innebära en i och för sig
beaktansvärd förbättring. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av
chefen för armén, chefen för försvarsstaben och arméförvaltningen. Vissa av
de hörda myndigheterna hava emellertid ifrågasatt en för personalen gynnsammare
avvägning av bidraget än den av kommittén föreslagna.

I vissa utlåtanden hava framkommit anmärkningar mot den tekniska
utformningen av löneplanerna.

Vad först angår löneplanen för officerare i allmänhet, löneplan
O a, hava erinringar framställts såväl gentemot den inbördes relationen
mellan lönebeloppen i olika lönegrader som jämväl mot den tilltänkta
anordningen med gemensamma löneklasser i vissa lönegrader. Sålunda
har uttalats, att den föreslagna begynnelselönen för officerare vöre‘alltför
lag i förhållande till furirslönen och lägsta underofficerslönen. Slutlönen
för kapten borde vidare avvägas under större hänsynstagande till de

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

med den tidigare avgångsskyldigheten förenade olägenheterna än som skett
i kommitténs förslag. Även för vissa högre beställningshavare hava vissa justeringar
i löneplanen ansetts påkallade. Sålunda har ifrågasatts, huruvida
icke lönegraderna Oa 4—Oa 6 borde utbyggas med ytterligare en löneklass.
Uttalanden i nu angiven riktning hava gjorts av cheferna för armén och
marinen samt av marinförvaltningen. — Gentemot den föreslagna anordningen
med gemensamma löneklasser har i allmänhet erinrats, att även örn
systemet ifråga syntes medföra gynnsamma verkningar inom kompaniofficersgraderna,
detsamma likväl icke borde i den av kommittén föreslagna
formen komma till användning inom majors- och överstelöjtnantsgraderna.
Arméförvaltningen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava dock
uttalat sig till förmån för den föreslagna systemomläggningen, vilken även
i princip tillstyrkts av marinförvaltningen och tillika lämnats utan erinran av
statskontoret och försvar sväsendets lönenämnd. Ur de avgivna yttrandena
må följande återgivas:

Chefen för armén: Konstruktionen av löneplanen för officerare i allmänhet
med samma löneklass såsom slutlön i en lägre lönegrad och begynnelselön
i närmast högre lönegrad syntes ej i alla delar ändamålsenlig. Till och
med lönegraden Oa 3 syntes det föreslagna systemet i samband med tilllämpning
av sneddningsregeln vara fördelaktigt, enär så gott som samtliga
officerare nådde denna lönegrad. På grund av det urval, som skedde vid
befordran från kapten till regementsofficer, komme speciella omständigheter
att göra sig gällande i fråga örn löneplanens konstruktion i övergången
mellan lönegraderna Oa 3 och Oa 4. Befordran till regementsofficersgrad
innebure till skillnad från befordrings- och lönegången till och
med kaptensgraden ett bestämt urval. Majorsbeställningen medförde ett
ökat tjänsteansvar och ett högre kvalitativt arbete, varför det framstode såsom
ett bestämt önskemål, att en markerad skillnad förefunnes mellan
högsta kaptens- och lägsta majorslön. En sådan gjorde sig visserligen gällande
även enligt lönekommitténs förslag, därest majorsbefordran skedde
efter ett stort antal tjänstår som kapten men däremot icke för den tidigt
till major befordrade. Den som ådagalagt särskild duglighet komme sålunda
i ogynnsammare läge än övriga, en princip, som näppeligen kunde
vara riktig. Även relativt tidigt befordrade, särskilt dugliga kaptener borde
sålunda omedelbart vid majorsbefordran komma i åtnjutande av en löneförbättring,
som vore större än ett ålderstillägg. Att enbart ur löneteknisk
synpunkt genomföra systemet med en gemensam löneklass för kaptener
och majorer kunde icke anses innebära en rationell lösning av denna fråga.

Även för vissa högre beställningshavare syntes en viss justering i löneplanen
böra göras. Av de till lönegraden Oa 6 hänförda befattningshavarna
komme i regel styresmännen vid tygdepartementets fabriker, fälttygmästaren
samt byråcheferna i arméförvaltningens intendenturdepartement och fortifikationsstyrelse
att kvarstanna i sina befattningar under hela sin återstående
tjänstetid, vilket även kunde bliva fallet med cheferna för arméns
undervisningsanstalter. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida dessa
icke borde komma i åtnjutande av åtminstone ett ålderstillägg genom att
ytterligare en löneklass 16 tillskapades. Detta syntes lämpligen kunna ske
genom en uppdelning av nuvarande 15 löneklassen på en något lägre och en
något högre löneklass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Ett hänsynstagande till de ovan anförda synpunkterna beträffande majors-
och överstelönerna medförde en omläggning av löneplanen Oa från
och med lönegraden 4. Detta syntes lämpligen kunna ske genom att den
gemensamma löneklassen mellan kaptener och majorer borttoges, varvid
dock lönebeloppen i den nya 11 löneklassen borde höjas till i det närmaste
det belopp, som nu utginge i 12 löneklassen. Lönebeloppet i den föreslagna
16 löneklassen syntes böra på I-ort uppgå till ungefär samma belopp som beloppet
i lönegraden Ob 1, d. v. s. 15,000 kronor. Vid det här förordade systemet
utan gemensam löneklass mellan kaptens- och majorsgraderna kunde
sneddning icke medgivas mellan dessa grader. Sådan sneddning syntes däremot
kunna och böra ske inom regementsofficersgraderna.

I betraktande av att flertalet regementsofficerare vid generalstabskåren
tjänstgjorde såsom avdelningschefer vid de centrala staberna, hade det slutligen
-— med hänsyn till ifrågavarande befattningars vikt -— varit önskvärt,
att desamma kunnat förenas med överstelöjtnantsbeställning. Då detta icke
läte sig göra ur organisatorisk synpunkt, syntes det skäligt, att de avdelningschefer,
som endast innehade majorsbeställning, oberoende av tidigare
lönegång placerades i högsta löneklassen av lönegraden Oa 4. I denna löneklass
syntes även böra placeras innehavare av byråchefsbefattning i arméförvaltningen.

Chefen för marinen: Det hade hittills med rätta ansetts, att befordran

till regementsofficer borde medföra en jämförelsevis stor löneförbättring på
grund av det ökade ansvar, som medföljde sådan befordran. Om nu sneddningsregeln
infördes, borde densamma under alla förhållanden innebära en
avsevärd löneförhöjning vid befordran till regementsofficer. Löneklass 11
borde bliva slutklass i lönegraden Oa 3 och begynnelseklass i Oa 4, dit löneklasserna
12 och 13 även borde hänföras, den sistnämnda även såsom begynnelselön
i lönegraden Oa 5.

Lönebeloppen i lönegraden Oa 6 borde höjas, enär denna lönegrad enligt
kommitténs förslag bleve särskilt illa tillgodosedd. Kommendörer (överstar)
i denna lönegrad borde å I-ort komma upp till en slutlön, som stöde betydligt
närmare lönen i lönegraden Ob 1 än vad kommittén föreslagit. Härvid syntes
möjligheten att i lönegraden Oa 6 införa tvenne löneklasser böra övervägas.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Av inom lönekommittén

verkställda undersökningar rörande verkningarna av den föreslagna omkonstruktionen
av officerslöneplanen franninge, att förslaget i tillämpningen
skulle medföra försämrad lönetur för sådana kaptener, som genom särskilt
väl vitsordad tjänstgöring och — i de flesta fall — genom personliga
uppoffringar kunnat redan vid yngre år meritera sig för majorsbefordran.
Örn sålunda de mest förtjänta officerarna befordrades i förtur, syntes det
också rimligt, att de redan vid inträdet i majorsgraden erbölle samma löneställning
som övriga befordrade. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
ville sålunda föreslå, att 11 löneklassen sattes sorn begynnelselöneklass i
lönegraden Oa 4, dock att den föreslagna sneddningsprincipen bibehölles för
de befattningshavare, vilka på grund av lönegången i lägre grader skulle inplacerats
i 12 löneklassen.

Chefen för försvarsstaben: Lönekommitténs förslag att slutlöneklassen

för kaptener även skulle vara begynnelselöneklass för majorer syntes knappast
lämpligt. Följden härav bleve nämligen en sänkning av lönenivån för
de regementsofficerare, som befordrades i förtur. Den merkostnad, som
skulle följa av alt löneklass 11 sattes som begynnelselöneklass för major,
skulle bliva relativt obetydlig. Med bibehållande i övrigt av sneddningsregeln
syntes därför denna löneklass böra sättas som begynnelselöneklass även

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

för de majorer, vilka på grund av lönegången i lägre grader enligt kommitténs
förslag skulle inplaceras i 10 löneklassen.

Arméförvaltningen: Mot kommitténs förslag i fråga om införandet av en
gemensam löneklass, nr 10, i kaptens- och majorslönegraderna hade de militära
personalrepresentanterna reserverat sig, och även flertalet av de hörda
myndigheterna hade uttalat sina betänkligheter mot förslaget under framhållande
att genom sneddningsregelns tillämpning en förbättring visserligen
komme att inträda för kaptener, som vid befordran till major tillhörde de
högre löneklasserna inom kaptenslönegraden, men att för dem, som vid
unga år vunne befordran till major, kommitténs förslag syntes komma att
medföra en försämring i jämförelse med nu rådande förhållanden. Verkliga
förhållandet torde emellertid vara, att den föreslagna omläggningen
skulle i flertalet fall medföra en gynnsammare lönetursberäkning än enligt
reservanternas yrkande. Fördelarna av ett genomförande av kommitténs förslag
i denna del syntes alltså överväga därmed till äventyrs förenade olägenheter.

Marinförvaltningen: I löneplanen Oa hade beträffande 1 och 2 lönegraderna
vidtagits den synnerligen befogade åtgärden, att vardera av dessa
lönegrader utökats med en löneklass, gemensam med närmast högre lönegrad.
Däremot hade kaptenslönegraden icke på samma sätt utökats. Visserligen
hade lönekommittcn gjort högsta löneklassen, nr 10, gemensam för såväl
kaptens- som majorslönegraderna, men därigenom hade någon fördel
för de kaptener, som icke avsåges att befordras, icke uppstått. Med rådande
befordringsförhållanden komme nu ifrågavarande kaptener att uppnå
föreslagen slutlön vid sådan tidpunkt, att dessa finge kvarstå i samma
lön, vad beträffade sjö- och kustartilleriofficerare i 5—10 år och i fråga om
intendenturoflicerare i 15—20 år. Marinförvaltningen, som ansåge detta icke
vara tillfredsställande, föresloge därför att kaptenslönegraden utökades med
ytterligare en löneklass.

Åtskilliga av de av marinförvaltningen hörda myndigheterna hade vänt
sig mot förslaget, att för kaptener och majorer gemensamma löneklasser
skulle förekomma, och bl. a. hänvisat till att en bestämd skillnad förefunnes
mellan kapten och major i avseende å arbetets art och med befattningen
förenat ansvar. Enär marinförvaltningen emellertid ansåge sig icke kunna
underkänna den princip, som legat till grund för den av kommittén föreslagna
löneplanen, hade ämbetsverket ansett sig icke böra motsätta sig,
att sneddningsprincipen tillämpades även vid befordran till högre lönegrader
än den 3:e. I överensstämmelse med ovannämnda princip och marinförvaltningens
förslag borde sistnämnda lönegrad dock börja med 11 löneklassen.

Ehuru majorslönegraden i allmänhet vore att anse som passagegrad, vore
detta icke fallet vid marinintendenturkåren, där endast undantagsvis befordran
till 5 lönegraden kunde ske. Då, även örn lönegraden började med
10 löneklassen, de flesta av nu ifrågavarande personalkategorier på grund
av sneddning komme att placeras i 12 löneklassen, komme dessa icke att i
denna lönegrad kunna erhålla någon löneklassuppflyttning. Med hänsyn
härtill föresloge marinförvaltningen, att även denna lönegrad utökades med
en löneklass (13). I konsekvens härmed borde 5 lönegraden omfatta löneklasserna
13—15. 6 lönegradens löneklass skulle då betecknas med nr 16.
Därvid borde dock löneklass 15 upptaga lägre belopp än förslagets 15 löneklass,
förslagsvis 480 kronor högre i varje ortsgrupp än enligt löneklass 14
eller skillnaden mellan löneklassbeloppen i 5 lönegraden i förslaget. Vad
därefter 16 löneklassen beträffade finge marinförvaltningen framhålla, att
den betydande löneskillnad mellan lönegraderna Oa 6 och Ob 1, som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

betänkandet föreslagits, knappast kunde anses berättigad. Ämbetsverket
föresloge därför, att den i 6 lönegraden utgående lönen å samtliga ortsgrupper
ökades med det nyssnämnda beloppet, 480 kronor.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd: Vid ett införande av nya begynnelselöneklasser
för majors- och överstelöjtnantsgraderna i förening med
en tillämpning av vanliga sneddningsregler vid befordran till nämnda grader
skulle enligt den av lönekommittén verkställda kompletterande utredningen
vid en genomsnittlig bcfordringsgång antalet inplaceringar i nämnda
begynnelselöneklasser komma att bliva jämförelsevis ringa. Med hänsyn
härtill och då den ifrågasatta anordningen skulle, genomsnittligt sett, medföra
förbättringar för beställningshavarna, hade lönenämnden för sin del
icke funnit anledning att framställa någon erinran mot förslaget i förevarande
avseende.

De myndigheter, vilka särskilt yttrat sig beträffande den föreslagna löneplanen
för officerare i vissa chefsbeställningar, lönep
1 a n O b, hava huvudsakligen uppehållit sig vid löneställningen för regementschefer
och vissa med dem för närvarande likställda befattningshavare.
Därvid har bland annat uttalats, att det synts rättvist, att det med regementschefskapet
förenade ansvaret komme till uttryck i en förbättrad lönegradsplacering,
men samtidigt har från vissa håll framhållits, att det icke kunde
anses befogat, att åvägabringandet härav kombinerades med en uppdelning
av den nuvarande överstegraden på två olika lönegrader, varigenom de innehavare
av överstebeställningar, som icke vore regementschefer, försattes i
en sämre löneställning än den nuvarande. Försvarsväsendets lönenämnd har
därjämte ställt sig tveksam till förslaget örn avskaffande av orlsgrupperingen
för regementscheferna. Ur de avgivna yttrandena må följande återgivas:

Chefen för armén: Den av lönekommittén föreslagna löneplanen Ob för

regementschefer och högre beställningshavare utgjorde en förbättring, som
måste anses ändamålsenlig. Det syntes sålunda riktigt, att regementschefsansvarct
komme till uttryck i fråga om löneplaceringen och att regementscheferna
hänfördes till nämnda plan. Det kunde emellertid ifrågasättas, örn
icke även de kårchefer, vilka enligt nu gällande organisation innehade
överstebeställning, även borde hänföras till denna plan. Enligt arméchefens
mening borde så vara fallet. De kårchefer, som icke enligt organisationen
skulle innehava överstebeställning, syntes däremot böra kompenseras genom
ett arvode, motsvarande skillnaden mellan innehavd beställning (Oa 5) och
överstebeställning (Oa 6).

Chefen för flygvapnet: Enligt kommitténs förslag funnes vid flygvapnet
icke någon beställning uppförd i lönegraden Ob 1. Något skäl för att flottiljchefsbeställningarna
icke skulle jämställas med regementschefsbeställningarna,
hade av kommittén icke anförts. 1930 års försvarskommission hade uttalat,
att flera vägande skäl kunde förebringas för att flottiljchefsbefattningen
förenades med överstes grad. Av ekonomiska skäl hade kommissionen likväl
vad flertalet flottiljer beträffade ansett sig böra räkna med överstelöjtnant
såsom flottiljchef. Sedan försvarskommissionen avgivit sitt betänkande,
hade emellertid förhållanden inträffat, som nödvändiggjorde en omvärdering
av flottiljchefernas ställning. Flygmatericlens tekniska utveckling hade
fortgått i än snabbare takt än tidigare. Flygmaterielcn vore mera omfattande
och komplicerad samt dyrbarare än vad försvarskommissionen kunnat
förutse. Härmed hade i sin lur följt en ökning av det ansvar, som åvila -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

de flottiljcheferna särskilt beträffande flygande personal och flygmateriel.
En motsvarande ökning av tjänsteuppgifterna hade jämväl ägt rum. Det
anförda gåve vid handen, att de uppgifter, som påvilade flottiljchef, måste
betecknas som minst lika ansvarsfulla som de, vilka tillkomme regementschef
vid armén eller marinen. Härtill komme, att flottiljchefens representativa
skyldigheter syntes vara lika stora som regementschefens. En förbättring
av flottiljchefernas vid flygvapnet löneställning finge sålunda anses
vara väl motiverade. Med hänsyn till vad ovan anförts beträffande flottiljchefernas
stora ansvar syntes emellertid rimligt och rättvist, att samtliga
flottiljchefer jämställdes med regementschefer och placerades i lönegraden
Ob 1. Vad chefen för flygkrigsskolan beträffade hade denne i samband med
behandling av frågan om det militära arvodesväsendet av kommittén föreslagits
skola tillhöra lönegrad Oa 6. Det ville av sammanhanget att döma
synas, som om kommittén härvid huvudsakligen tänkt på befattningen enbart
i dess egenskap av chefskap för en krigsskola och bortsett från att chefen
för flygkrigsskolan jämväl vore chef för ett av flygvapnets största förband.
Även denne chef föresloges sålunda bliva inplacerad i lönegraden Ob 1.

Arméförvaltningen: Arméförvaltningen, som till fullo beaktade de av kommittén
anförda skälen för en förbättring av regementschefernas löneställning,
kunde dock icke finna befogat, att åvägabringandet härav kombinerades
med en uppdelning av överstebeställningarna på olika lönegrader. Det
vore att befara, att uppdelningen av överstebeställningarna kunde medföra
svårigheter för rekryteringen av sådana personalkårer som exempelvis fälttygkåren,
fortifikationskåren och intendenturkåren. Ett borttagande av möjligheten
för till dessa kårer hörande beställningshavare att kunna uppnå motsvarande
löneställning som regementschef kunde nämligen föranleda, att
lämpliga aspiranter föredroge att ägna sig åt andra grenar av försvarsväsendet.
Ur praktiska skäl syntes uppdelningen av överstegraden även komma
att medföra svårigheter i de fall, då det befunnes lämpligt att förflytta
regementschef till beställning såsom överste inom förvaltningen eller vid
högre staber m. fl.

Även andra skäl talade mot den av kommittén föreslagna uppdelningen av
överstebeställningarna på olika lönegrader. De för innehavare av överste
beställningar avsedda befattningarna inom förvaltningsmyndigheterna och
de högre staberna vore nämligen enligt arméförvaltningens åsikt av den stora
vikt och betydelse, att det ur statsnyttans synpunkt icke kunde anses tillrådligt
att bereda vederbörande lägre löneställning än regementschef. Såsom
exempel härpå finge arméförvaltningen erinra om de omfattande tjänsteuppgifter
och det betydande ansvar i olika avseenden, som åvilade innehavaren
av den för befattningen såsom fälttygmästare å tygdepartementet
avsedda, å fälttygkårens stat upptagna överstebeställningen. Enligt den nya
försvarsorganisationen intoge fälttygmästaren en i förhållande till såväl byråchefer
å tygdepartementet som styresmän vid departementets fabriker
överordnad ställning, något som även kommit till uttryck i instruktionen för
arméförvaltningen, enligt vilken fälttygmästaren tillagts ställningen såsom
departementschefens, generalfälttygmästarens, ställföreträdare.

Då enligt kommitténs förslag de fälttygmästaren underställda styresmännen
föreslagits skola placeras i lönegraden Oa 6, förefölle det arméförvaltningen
uppenbart, att fälttygmästaren borde erhålla en högre löneställning
än dessa och alltså lämpligen hänföras till den för regementschef föreslagna
lönegraden. Eventuellt kunde med hänsyn till fälttygmästarens nyss angivna
ställning ifrågasättas att i stället för högre lönegradsplacering bereda honom
arvode utöver lönen i likhet med vad som tillkomme vissa såsom ställföreträdare
för civila verkschefer 1''örordnade byråchefer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Vad sålunda anförts i fråga om löneställningen för fälttygmästaren syntes
i huvudsak gälla även innehavare av de för tjänstgöring å intendenturdepartementet
och fortifikationsstyrelsen avsedda, å staterna för intendenturkåren
och fortifikationskåren uppförda översteheställningarna.

I stort sett motsvarande synpunkter torde emellertid tala för att även andra
av kommittén till lönegrad Oa 6 hänförda beställningshavare bereddes
samma löneställning som regementschef. Bland annat svårigheterna att vid
genomförande av kommitténs förslag ordna transporter mellan beställningar
för regementschef och andra överstar talade för en uppfattning av de senare
till samma lönenivå som de förra. Även önskemålet örn bibehållande av
viss kontinuitet i skolchefsbefattningarna gjorde sig härvid gällande. Därest
det emellertid icke skulle befinnas lämpligt att överföra ifrågavarande beställningshavare
till lönegraden Oh 1, skulle man såsom ett alternativ kunna
tänka sig att genom införande av ytterligare en löneklass i lönegrad Oa 6
bereda vederbörande den erforderliga löneställningen. Härvid borde lönebeloppet
i den tilltänkta nya löneklassen så avpassas, att lönen å högsta dyrortsgruppen
bomme i en ungefärlig nivå med den för regementschef föreslagna
lönen.

I detta sammanhang syntes också böra beaktas löneställningen för kårchef,
vilken innehade överstebeställning på stat. Det syntes icke föreligga
någon anledning att sätta sådan chef i lägre löneställning än chef för regemente.

Marinförvaltningen: Ämbetsverket ville föreslå, att en särskild lönegrad
och löneklass å 20,000 kronor -— lönegrad Ob 4 — vari chefen för marinförvaltningen
skulle placeras, inskötes mellan lönegraderna Ob 3 och Ob 4 i
lönekommitténs förslag, varför enligt marinförvaltningens förslag ifrågavarande
löneplan skulle omfatta fem löneklasser å respektive 15,000, 16,000,
18,000, 20,000 och 22,000 kronor.

Flggförvaltningen: Flygförvaltningen hade intet att erinra mot att regementscheferna
tillerkändes förbättrade avlöningsförmåner. Detta borde likväl
åvägabringas utan att de innehavare av överstebeställningar, som icke
vore regementschefer, försattes i en sämre löneställning än den nuvarande.
Starka skäl talade därför för en uppdelning av lönegraden Oa 6 på två dyrortsgrupperade
löneklasser (15 och 16) med lönebelopp så avpassade, att
överste på I-ort bomme upp till en slutlön, ungefär lika med den för regementschefer
föreslagna.

Försvarsväsendets lönenämnd: Ehuru den föreslagna uppdelningen av

överstegraden måste anses såsom en tämligen genomgripande organisationsförändring,
hade lönenämnden, som lika med lönekommittén ansåge fog föreligga
att förbättra löneställningen för regementschefer och vissa med dem
likställda befattningshavare, icke velat motsätta sig berörda förslag. Beträffande
förslaget örn avskaffande av ortsgrupperade löner för dessa befattningar
ställde sig lönenämnden däremot tveksam. Såsom motiv för detta
förslag hade anförts, att med hänsyn till den ställning i allmänhet, som
dessa chefer intoge, enligt kommitténs mening de interlokala levnadskostnadsskillnaderna
icke för deras vidkommande gjorde sig gällande med sådan
styrka, att en dyrortsgruppering kunde anses erforderlig. Detta skäl gällde
emellertid enligt lönenämndens åsikt även för övriga truppförbandschefer,
vilka intoge lägre ställning i löneavseende än de nuvarande regementscheferna
och fortfarande skulle åtnjuta ortsgrupperade löner. litt bifall till lönekommitténs
förevarande förslag kunde därför med säkerhet förväntas föranleda
framställningar örn löneförbättring från ett flertal beställningshavare,
vilka med fog kunde i förevarande avseende åberopa samma skäl, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

av lönekommittén anförts såsom stöd för avskaffande av ortsgrupperingen
för regementscheferna. Avskaffandet av ortsgrupperingen för tjänstemän i
chefs- eller därmed jämförlig ställning i det civila avlöningsreglementet hade
endast motiverats därmed, att tillräckliga skäl icke synts föreligga att för det
ringa fåtal utom Stockholm stationerade befattningshavare, varom här vore
fråga, tillämpa en dyrortsgradering. Beträffande regementscheferna ägde ett
direkt motsatt förhållande rum, i det att exempelvis av arméns nu befintliga
35 regementschefer endast 5 vore förlagda i Stockholm. Att märka vore,
att avskaffandet av ortsgrupperingen för regementscheferna även skulle inverka
på deras pensionsunderlag. Med avseende å vad här anförts ville lönenämnden
ifrågasätta, huruvida det kunde vara lämpligt att, innan utredning
skett angående de konsekvenser, ett sådant beslut kunde innebära, avskaffa
ortsgrupperingen för regementschefer och vissa med dem likställda.
Örn den ifrågasatta uppdelningen av överstegraden komme till stånd och
vad lönenämnden anfört vunne beaktande, syntes regementschefslönen lämpligen
kunna bestämmas lika med löneklass 36 i civila avlöningsreglementet.

Några myndigheter hava funnit anledning till erinran mot den tekniska
utformningen av löne planen för underofficerare, löneplan
U O, på sätt framgår av följande:

Chefen för armén: Vid fastställandet av lägsta underofficerslönen måste
tillses, att den, som befordrades till sergeant, erhölle en påtaglig löneförbättring.
Även om kommitténs förslag innebure en förbättring av begynnelselönen
för sergeant, framstode denna förbättring såsom otillräcklig, i det
att densamma i vissa fall icke syntes medföra en omedelbar löneökning och
i andra fall gåve en alltför knapp sådan. Vid en reglering uppåt av manskapslönerna
bleve detta förhållande ännu mera framträdande. En ytterligare
förbättring av underofficerslönerna vore därför berättigad och behövlig.
En sådan förbättring syntes lämpligen kunna ernås genom att i
löneplanen UO löneklassen 2 sattes såsom begvnnelselöneklass och en ny
löneklass 10 tillkomme.

Marinförvaltningen: Beträffande löneplan UO ansåge marinförvaltningen,
att vissa ändringar med avseende å antalet löneklasser inom vissa lönegrader
borde vidtagas. Underofficer av 2 graden uppnådde flaggunderofficersgraden
efter så lång tjänstetid, att han så gott som undantagslöst på grund
av sneddningsförfarandet hoppade över 6 och omedelbart placerades i 7
löneklassen, vilken han sedermera tillhörde till avgången ur tjänst efter 12
å 15 år utan att under denna tid äga tillfälle till någon löneförhöjning annat
än i de enstaka fall, då ytterligare befordran till förrådsförvaltare förekomme.
Vid sådan befordran framträdde samma förhållande i den nya lönegraden.
Vanligen sneddades 8 löneklassen, och vederbörande placerades omedelbart
i 9, d. v. s. högsta löneklassen. Då pensionsåldern för förrådsförvaltare
vore så hög som 60 år, kunde ofta tjänstetiden i 9 löneklassen bliva
avsevärd. Med hänsyn till vad sålunda anförts, föresloge marinförvaltningen,
att i såväl lönegraderna 2 som 3 antalet löneklasser ökades med en.

Med avseende å löneplanen för civilmilitära och civila
beställningshavare i allmänhet, löneplan Ca, hava chefen för
armén och marinförvaltningen uttalat sig för en utbyggnad av densamma
till full överensstämmelse med den civila löneplanen A, d. v. s. till att omfatta
34 löneklasser. Därigenom skulle vinnas utrymme för den realprövning
av lönegradsplaceringen för de civilmilitära och civila befattningshavar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

na, som lönekommittén förutsatt komma till stånd i samband med en blivande
tjänsteförteckningsrevision för befattningshavare vid civilförvaltningen.

De utredningar och förslag, som lönekommittén framlagt beträffande lö- Departementsneplaner
för försvarsväsendets personal, innefatta dels en prövning av frå- chelengan
örn den militära lönenivån i allmänhet och storleken av den generella
löneförbättringen för militär personal, dels ock ett ställningstagande i fråga
örn vissa omläggningar i löneplanernas konstruktion och förskjutningar i
nuvarande inbördes relation mellan lönebeloppen för vissa beställningar.

I främsta rummet har frågan örn den militära lönenivån föranlett meningsskiljaktigheter.
Enligt lönekommitténs förslag skulle löneförbättringens
storlek allmänt sett ansluta sig till den löneökning, som redan beslutats
beträffande civila tjänstemän. Från militärt håll har däremot hävdats, att
skäl förefinnas för en väsentligt större löneförbättring.

Om man, såsom lönekommittén, utgår från att löneförbättringen för den
militära personalen skall vara av ungefär samma storleksordning som den i
fjol beslutade löneökningen för de civila statstjänstemännen, innebär detta
uppenbarligen att man i huvudsak bibehåller den avvägning av lönerelationerna
mellan civil och militär tjänst, som innefattas i de nu gällande, av
1921 års riksdag antagna löneregleringarna. Med hänsyn härtill har i ärendet
uppkommit en utförlig diskussion angående innebörden av 1921 års
riksdagsbeslut i ämnet. Utan att närmare ingå på sistnämnda spörsmål —
beträffande vilket jag vill hänvisa till de uttalanden, som gjorts av allmänna
civilförvaltningens lönenämnd — får jag såsom min uppfattning i själva
sakfrågan uttala, att vad i ärendet förekommit icke givit stöd för antagandet,
att den militära personalen, generellt sett, för närvarande befinner sig i sämre
löneläge än den civila. Från angivna utgångspunkt finner jag det riktigt, att
den militära löneökningen vid den nu ifrågavarande löneregleringen väsentligen
anpassas efter den löneförbättring, som redan beslutits för de civila
tjänstemännen. Detta synes mig emellertid icke behöva utesluta att, på
sätt lönekommittén förordat, vissa jämkningar vidtagas till den militära
personalens förmån. Ej heller har jag något att erinra mot att militärpersonalen
nu erhåller den ytterligare förmån, betingad av dess särställning i fråga
örn tjänstedräkt, som följer av lönekommitténs förslag rörande årligt
ekiperingsbidrag.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag kan ansluta mig lill den av lönekommittén
förordade avvägningen av den blivande militära lönenivån. Vad
särskilt angår den tidiga avgångsålder, som gäller för flertalet kompaniofficerare
och underofficerare, må tilläggas, att den från den civila löneplanen
avvikande uppbyggnad, som de militära löneskalorna, i främsta rummet
officerslöneplanen, erhållit i lönekommitténs förslag, direkt tar sikte på att
genom större ålderstillägg motväga med den tidiga avgångsåldern förenade
olägenheter. Det är vidare att märka, att möjligheterna till inkomstfyllnad
efter pensionsavgång under senare år förbättrats genom den ökning, som ägt

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

runa i antalet för pensionerad personal avsedda arvodestjänster inom försvarsorganisationen.
Av underofficerarna kunna de flesta påräkna dylika
arvodestjänster, och även för officerarnas vidkommande bereda arvodestjänsterna
fortsatt statsanställning åt ett betydande antal, i genomsnitt 42 °/o
enligt lönekommitténs uppgifter. Slutligen må påpekas, att de jämkningar
uppåt av löneförbättringens storlek i jämförelse med den för civilförvaltningens
tjänstemän beslutade löneökningen, vilka lönekommittén förordat
och vilka såvitt officerslöneplanen angår accentuerats vid kaptensgradens
slutlöneklass, komma, med hittillsvarande grunder för pensionsbestämningen,
att påverka pensionsbeloppen.

Till den av civila lönenämndens majoritet framkastade tanken på beredande
åt den tidigt avgående militära personalen av någon form av avskedsersättning
eller under viss tid förhöjd pension måste jag såväl ur principiell
synpunkt som med hänsyn till praktiska vanskligheter ställa mig i hög grad
tveksam. I varje fall torde ståndpunkt till denna fråga icke kunna tagas utan
en omsorgsfull prövning av de konsekvenser, till vilka ett beslut i dylik
riktning skulle leda, och det sätt, varpå en lösning borde utformas.

Även de förslag, som av lönekommittén framlagts i fråga om vissa omläggningar
i löneplanernas konstruktion och förskjutningar i löneställningen för
vissa grupper av militära beställningar, synas mig kunna förordas. Såsom
den viktigaste ändringen härvidlag framstår den väsentligt förhöjda löneställning,
som föreslås för regementscheferna. De skäl, som av kommittén
anförts till stöd för detta förslag, synas mig vara bärande. Lika med kommittén
anser jag, att den åsyftade förbättringen bör åvägabringas genom
uppdelning av den nuvarande överstegraden. Jag kan sålunda ej ansluta
mig till den uppfattning, som i vissa yttranden framkommit därom, att samtliga
beställningshavare i överstes (kommendörs) grad skulle erhålla den högre
löneställningen. Ej heller vill jag tillstyrka, att denna ställning beredes
kår- eller flottiljchefer. Gränsen synes härvidlag lämpligen böra dragas med
hänsyn till den gällande organisationen på sådant sätt, att endast chefer för
förband, vilka organiserats såsom regementen, uppföras i den högre lönegraden
(Ob 1). Vid flottan böra dock i enlighet med kommitténs förslag de
direkta motsvarigheterna till regementschefsbeställningarna, nämligen befattningarna
såsom chefer för örlogsstationerna, hänföras till ifrågavarande
lönegrad. Såsom i annat sammanhang närmare beröres, bör därjämte chefen
för örlogsvarvet i Stockholm, vilken för närvarande utöver lön i kommendörsbeställning
uppbär särskilt arvode, upptagas i denna lönegrad. Att, såsom
arméföi-valtningen ifrågasatt, även fälttygmästarbefattningen skulle uppföras
i regementschefsgraden anser jag mig icke kunna tillstyrka. Huruvida
fälttygmästaren bör tillerkännas arvode såsom ställföreträdare för chefen
för arméförvaltningens tygdepartement, är en fråga som icke synes böra
upptagas till prövning i detta sammanhang.

Beträffande spörsmålet, huruvida regementschefslönerna även i fortsättningen
böra graderas efter dyrortsförhållanden, synes med hänsyn till de

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

synpunkter, som anförts av försvarsväsendets lönenämnd, tvekan kunna
råda. Emellertid vill jag icke motsätta mig, att regementscheferna beredes
den förmånligare löneställning med icke dyrortsgrupperade löner, som kommittén
förordat.

Lönekommitténs förslag örn införande av nya löneklasser i fänriks- och
löjtnantsgraderna (Oa 1 och 2) vill jag tillstyrka såsom ägnat att undanröja
vissa olägenheter i lönehänseende, som med hittillsvarande konstruktion av
löneplanen blivit en följd av ojämnheter i befordringsgången. Det från ett
par håll framställda yrkandet om utökande även av kaptensgraden (Oa 3)
med en ny löneklass kan jag däremot ej biträda. Denna lönegrad, som
redan nu upptager det antal löneklasser vilket enligt civila avlöningsreglementet
förekommer i motsvarande lönelägen, utvisar väsentligt större löneklasskillnader
än som förekomma inom den civila löneplanen, varav följer
att slutlönen blivit högre. Yrkandena om utökning av överstegraden (Oa 6)
med ytterligare en löneklass anser jag mig ej heller böra förorda.

Kommitténs förslag örn utbyggnad av majors- och överstelöjtnantsgraderna
(Oa 4 och 5) i förening med övergång till sneddningsförfarande vid löneklassplacering
i dessa grader synes mig vara välmotiverat och grundat på
riktiga principer i fråga om löneturens ordnande. Jag kan alltså ej dela de
betänkligheter, som från de militära personalrepresentanternas sida och i
vissa remissyttranden framställts mot detta förslag. Den kompletterande utredning,
som av lönekommittén förebragts rörande förslagets verkningar,
synes — på sätt även vissa militära myndigheter framhållit — utvisa, att ett
genomförande av förslaget skulle ur personalsynpunkt i stort sett innebära
fördelar.

Marinförvaltningens hemställan örn utökning av lönegraderna UO 2 och 3
med vardera en löneklass kan jag i huvudsak av skäl som nyss anförts
beträffande kaptenslönegraden icke förorda. De farhågor, som från några
håll uttryckts för att den för lönegraden UO 1 föreslagna lönesättningen åtminstone
beträffande de lägsta ortsgrupperna icke skulle lämna erforderligt
utrymme för en behövlig lönereglering för det fast anställda manskapet förefalla
mig vara överdrivna. Däremot torde vid en eventuell omläggning av
lönesystemet för äldre manskap jämkningar i de nu föreslagna reglerna om
lönetur vid befordran från manskap till underofficer kunna tänkas bliva erforderliga.
Betänkligheter ur denna synpunkt att nu fastställa löneplanen
UO i överensstämmelse med lönekommitténs förslag synas mig icke böra
föreligga.

Vad slutligen angår den för civilmilitär och civil personal i allmänhet avsedda
löneplanen (Ca), har från några håll ifrågasatts, att denna löneplan
skulle, såsom skett med löneplanen A i civila avlöningsreglementet, utbyggas
till att omfatta 34 i stiillct för enligt lönekommitténs förslag 30 lönegrader.
Jag far med anledning härav framhålla, alt därest framdeles behov av
lönegrader utöver den 30:e skulle visa sig uppstå, en utbyggnad av löneplancn
da utan större svårigheter kan äga rum. Med hänsyn härtill anser jag
tillräckliga skäl icke föreligga att nu tillstyrka någon ändring av kommitténs
förslag på förevarande punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Det militära arvodesväsendet.

Bland avlöningsformer för ordinarie personal vid försvarsväsendet ingå
för närvarande i avsevärd utsträckning arvoden och liknande ersättningar.
Dessa arvoden hava under tiden efter 1921 års militära lönereglering efterhand
alltmera ökats till antalet, delvis i samband med 1936 års försvarsorganisation,
så att försvarsväsendet numera företer en mångfald arvoden av
skiftande typer och storleksordning, vilket — såsom lönekommittén framhållit
— i hög grad försvårar överblicken över det militära löneområdet.

1936 års lönekommitté. Lönekommittén har funnit det vara önskvärt att
i anslutning till en ny lönereglering söka åstadkomma en viss upprensning
och rationalisering på arvodesområdet med utgångspunkt från den allmänna
principen, att löneställningen för försvarsväsendets ordinarie personal i möjligaste
mån bör bestämmas genom lönegradsplaceringar och tilläggsarvoden
för sådan personal i möjligaste mån begränsas. Härom anför kommittén
i huvudsak följande (sid. 68 o. f.):

Inom civilförvaltningen förekomma fyllnadsarvoden utöver lön till ordinarie
befattningshavare icke tillnärmelsevis i den omfattning som inom försvarsväsendet
utan endast undantagsvis och under speciella förhållanden. I
jämförelse med civilförvaltningen företer visserligen försvarsväsendet i fråga
om grunderna för lönebestämningen vissa avvikelser, vilka delvis torde utgöra
förklaringen till arvodesväsendets uppkomst. Inom den militära organisationen
hava, bortsett från de högre chefsposterna, särskilda beställningar
i allmänhet ej tillskapats för vissa särskilda göromål (befattningar), utan i
staterna för truppförband och övriga organisationsenheter hava upptagits beställningar
i olika tjänstegrader till det antal och med den fördelning på olika
lönegrader, som genomsnittligt ansetts motsvara olika förekommande befattningars
krav. I dessa befattningar placeras eller kommenderas vederbörande
beställningshavare. I åtskilliga fall förutsättes en och samma befattning
kunna uppehållas alternativt av beställningshavare i högre eller lägre
tjänstegrad. Den militära lönesättningen grundar sig alltså på ett system
med lön efter beställning eller tjänstegrad och medför på grund härav en
mera schematisk och mindre differentierad löneavvägning än det civila systemet,
enligt vilket lönen regelmässigt är knuten till viss bestämd befattning.
Genom fyllnadsarvoden i vissa befattningar, som ansetts vara av mera krävande
art än andra, vilka i allmänhet bestridas av beställningshavare i samma
tjänstegrad, har man i viss utsträckning infört en gradering i lönehänseende
av olika militära befattningar tillhörande samma lönegrad. En sådan
gradering är emellertid uppenbarligen svår att konsekvent uppehålla på
grundval av det militära lönesättningssystemet och det för försvarsväsendet
karakteristiska, från civilförvaltningens praxis avvikande befordringssystemet.
Detta leder sålunda, såsom erfarenheten visat, lätt till ojämnheter, vilka
föranleda nya krav på utsträckning av arvodesväsendet. Att taga steget
fullt ut och, såsom inom civilförvaltningen, övergå till en lönesättning helt
och hållet efter befattning i stället för efter tjänstegrad torde emellertid av
praktiska skäl icke vara möjligt annat än beträffande vissa företrädesvis
högre poster. Under sådana förhållanden måste lönekommittén, såväl ur
principiella synpunkter som med hänsyn till önskvärdheten av ökad enhetlighet
och reda i lönesystemet, finna önskvärt, att tillämpningen av arvoden
såsom avlöningsform för ordinarie personal i möjligaste mån begränsas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Frågan om en beskärning och rationalisering av arvodesväsendet har emellertid
visat sig vara av den komplicerade beskaffenhet och för ståndpunktstagande
i detalj förutsätta så tidskrävande undersökningar, att lönckommittén
icke haft möjlighet att inom den tid, som stått kommittén till buds,
utarbeta något fullständigt förslag i ämnet. Efter de överväganden, som
kommittén ägnat förevarande frågor — varvid kommittén jämväl samråd
med representanter för försvarsgrenscheferna och chefen för försvarsstaben
—- har kommittén emellertid i vissa fall funnit omedelbara åtgärder för en
avveckling av arvodena vara möjliga och lämpliga antingen i samband med
ändrad lönegradsplacering av vederbörande beställning eller genom slopande
av en del arvoden, vilka ansetts kunna avvecklas utan annan kompensation
än den förbättring i de allmänna avlöningsförmånerna, som skulle vinnas
genom den nu föreslagna löneregleringen.

I övrigt har kommittén ansett fortsatt utredning i ämnet vara erforderlig.
Denna utredning torde böra igångsättas snarast möjligt och bedrivas
på sådant sätt, att frågan kan i ett sammanhang underställas 1940 års riksdags
prövning.

Efter att sålunda hava angivit sin principiella inställning till frågan om
en rationalisering av det militära arvodesväsendet har lönekommittén å sidorna
69—82 lämnat en redogörelse för de fall, i vilka en avveckling av arvodena
ansetts böra omedelbart komma till stånd, samt i anslutning därtill
för vissa synpunkter, vilka ansetts böra beaktas vid den särskilda utredning
i ämnet, som kommittén sålunda förordat. Kommittén har därvid följt
uppställningen i en såsom bilaga 7 vid betänkandet fogad promemoria, upptagande
en översikt över de olika vid försvarsväsendet förekommande arvodestyperna.
För närmare kännedom om kommitténs utredningsarbete på
förevarande punkt må här hänvisas till berörda redogörelse och promemoria.

Innebörden av lönekommitténs förslag beträffande det militära arvodesväsendet
kan sammanfattas i huvudsak sålunda.

Enligt kommitténs förslag skulle — bortsett från arvodena till förordnade
ordinarie beställningshavare i chefsbeställningar (försvarsgrenscheferna, chefen
för försvarsstaben, marinöverdirektören), vilka beställningshavare i stället
för arvode skulle erhålla lön enligt löneplan, samt till marinläkare av 2.
graden, vilka skulle erhålla arvode såsom icke-ordinarie befattningshavare —
följande ändringar beträffande det militära arvodesväsendet vidtagas i omedelbar
anslutning till löneregleringen och utan avvaktan å den förordade särskilda
utredningen.

Tili cheferna för arméns undervisningsanstalter, vilka
befattningar i staterna vore upptagna alternativt såsom överste eller överstelöjtnant
— såvitt anginge ridskolan alternativt såsom överstelöjtnant eller
major — utginge för närvarande, under förutsättning att vederbörande eliel
vore tillsatt såsom innehavare av den lägre av de alternativt upptagna beställningarna,
arvode med belopp motsvarande skillnaden mellan nettolönerna
i lönegraderna O 6 och O 5 eller, såvitt anginge chefen för ridskolan,
skillnaden mellan nettolönerna i lönegraden O 5 och den löneklass i lönegraden
O 4, befattningshavaren tillhörde. Enligt lönekommitténs mening
syntes det ligga nära till hands att ifrågasätta en avveckling av nyssnämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 245. 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

arvoden på sådant sätt, att beställningarna i tjänsteförteckningen upptoges
i de högre lönegraderna. Hinder syntes kommittén icke föreligga att i omedelbar
anslutning till löneregleringen genomföra en sådan anordning. Under
vederbörliga lönegrader skulle således i tjänsteförteckningen såsom särskilda
beställningar upptagas »Chef för krigshögskolan», »Chef för krigsskolan»
o. s. v. utan avgivande av vare sig graden överste eller graden överstelöjtnant.
Härvid borde, i överensstämmelse med nu gällande grunder för lönebestämningen,
tillämpas lönegraderna Oa 6 för samtliga beställningar med
undantag för beställningen såsom chef för ridskolan, vilken borde uppföras
i lönegraden Oa 5. Även för chefskapet över marinens och flygvapnets
skolor borde lämpligen upptagas särskilda beställningar. För chefen för flygkrigsskolan,
vilken enligt nuvarande organisationsgrunder förutsattes vara
överste, förordade kommittén lönegraden Oa 6. Vad de sjömilitära skolorna
anginge, hade kommittén efter övervägande ansett sig böra tillstyrka, att chefen
för sjökrigshögskolan — vars arbetsbörda på grund av det stora antalet
kurser och läroämnen vid denna anstalt syntes vara närmast jämförlig med
chefernas för lantförsvarets högskolor, trots det mindre elevantalet vid sjökrigshögskolan
—- uppfördes i lönegraden Oa 6. För chefen för sjökrigsskolan
syntes däremot lönegraden Oa 5 vara den lämpligaste.

Till vissa befattningshavare i företagsledande ställning
vid försvarsväsendet utginge vid sidan av lönen särskilda arvoden.
Här avsedda befattningshavare vore bl. a. styresmännen vid tygdepartementets
fabriker och styresmannen för arméns
centrala beklädnadsverkstad. I befattningen såsom styresman
vid tygdepartementets fabriker, vilken befattning icke vore knuten vid någon
bestämd lönegrad utan avsedd att uppehållas av beställningshavare i
majors eller överstelöjtnants grad vid fälttygkåren, utginge utöver lönen i
vederbörlig beställning ett arvode å 2,400 kronor. Till innehavaren av befattningen
såsom chef för arméns centrala beklädnadsverkstad, vilken befattning
vore avsedd för en kapten vid intendenturkåren, utginge ett arvode
å 1,500 kronor. Enligt lönekommitténs mening vore ifrågavarande befattningar
av beskaffenhet att motivera en högre löneställning än den, som svarade
mot den för närvarande regelmässigt avsedda tjänstegraden. Mest
ändamålsenligt skulle enligt kommitténs mening vara, att ifrågavarande befattningar
-— efter mönster av vissa likartade befattningar inom civilförvaltningen
— omändrades till ordinarie förordnandetjänster, tillsatta på
viss tid och förenade med pensionsrätt enligt de för dylika befattningar gällande
särskilda grunderna. Kommittén hade dock icke ansett lämpligt, att
frågan om en utsträckning av det civila förordnandesystemets tillämpning
inom försvarsväsendet upptoges till avgörande, innan motsvarande fråga för
civilförvaltningens vidkommande underkastats prövning i samband med den
avsedda revisionen av tjänsteförteckningen till civila avlöningsreglementet. I
stället hade kommittén funnit sig böra förorda, att befattningarna såsom styresmän
vid tygdepartementets fabriker och vid arméns centrala beklädnadsverkstad
utan ändring av tillsättningsformen uppfördes i tjänsteförteckning -

Kungl. Majlis proposition nr 245.

en såsom särskilda beställningar, styresmännen vid tygdepartementets fabriker
i lönegraden Oa 6 och styresmannen vid arméns centrala beklädnadsverkstad
i lönegraden Oa 5, i samband varmed arvodena skulle upphöra.
Denna lönegradsplacering skulle, vad anginge styresmännen vid tygdepartementets
fabriker, medföra en obetydlig avlöningsminskning i förhållande till
nuvarande lönesättning för det fall, att beställningshavaren innehade överstelöjtnants
fullmakt, vilket efter fälttygkårens tillkomst varit förhållandet
med en av ifrågavarande beställningshavare. Denna minskning kunde dock
anses väl kompenserad av den omständigheten, att beställningshavaren erhölle
pensionsrätt i förhållande till hela sin avlöning. För de båda övriga
beställningarna vid tygdepartementets fabriker skulle den förordade lönegradsplaceringen
medföra löneökning.

Till varvschefen vid Stockholms örlogsvarv, i vilken befattning
vore placerad en kommendör i lönegraden O 6, utginge sedan en
följd av år ett särskilt fyllnadsarvode å 900 kronor. Kommittén föresloge
arvodets avvecklande genom beställningens upptagande i den nya lönegraden
Ob 1. Det kunde i detta sammanhang erinras, att befattningen såsom varvschef
vid örlogsvarvet i Karlskrona, i vilken tidigare utgått kommendörslön
enligt lönegrad O 6 jämte ett tilläggsarvode å 1,800 kronor, i samband med
1936 års försvarsbeslut uppförts såsom särskild beställning i nuvarande
lönegraden O 7 (nya lönegraden Ob 2). Beträffande båda ifrågavarande
chefsbefattningar syntes anledning föreligga att framdeles överväga deras
omändring till förordnandetjänster, tillsatta på viss tid.

I befattningen som chef för flygvapnets kommandoexpedition
vöre för närvarande placerad en överstelöjtnant vid flygvapnet, vilken
tillika uppbure ett fyllnadsarvode å 1,500 kronor från försvarsdepartementets
stat. Enligt lönekommitténs mening borde beträffande chefskapet för flygvapnets
kommandoexpedition tillgripas samma anordning, som gällde för de
båda övriga kommandoexpeditionerna, nämligen att på försvarsdepartementets
stat uppfördes en ordinarie tjänst, att tillsättas medelst förordnande tills
vidare och förenad med lön enligt civila avlöningsreglementet. Från de militära
myndigheternas sida hade gjorts gällande, att ifrågavarande befattning
därvid borde givas samma löneställning, som gällde för de övriga kommandoexpeditionernas
chefer, vilka vore jämställda med expeditionschefer i statsdepartement
och sålunda hänförda till den nya lönegraden C 8 i civila avlöningsreglementet.
Därest detta icke ansåges kunna ske, hade man ansett
nuvarande anordning böra bibehållas såsom ett provisorium i avvaktan på
flygvapnets fortsatta utveckling. Då under alla förhållanden en högre officer
permanent erfordrades såsom chef för flygvapnets kommandoexpedition,
ansåge lönekommittén hinder ej föreliggga att redan nu för ändamålet uppföra
en förordnandetjänst på försvarsdepartementets stat. Med hänsyn till
omfattningen av denna expedition kunde det dock icke rimligen ifrågakomma
ali för befattningen bereda samma löneställning, sorn gällde för de övriga
expeditionscheferna. Kommittén hade ansett sig böra förorda, att befattningen
upptoges i lönegraden C 6. Det kunde framhållas, ali kommittén med

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

detta förslag icke avsett att taga ställning till frågan, huruvida i en framtid
ändrad löneställning för chefen för flygvapnets kommandoexpedition kunde
vara påkallad, utan endast att tillskapa en anordning varigenom avveckling
av arvodet kunde ske utan större rubbning av nuvarande löneläge. Det
syntes ej osannolikt, att frågan om löneställningen för samtliga kommandoexpeditionernas
chefer framdeles kunde behöva upptagas till granskning i
anslutning till den civila tjänsteförteckningsrevisionen.

Vissa för närvarande utöver lönen utgående fyllnadsarvoden till läkaroch
veterinärpersonalen i Boden, till furageuppbördsmän
vid de olika försvarsgrenarna, till vissa specialinge
njöre ivid örlogsvarvet i Karlskron a, till tillsyningsman
n e n vid örlogsstationernas häkten och arrester samt
till uppbördsman vid örlogsstationernas läk ar uppbörder
föresloges upphöra utan annan kompensation än de ökade avlöningsförmåner
i allmänhet, som skulle följa med löneregleringen.

Arvodet till befäl havande amiralen i Karlskrona —för närvarande
3,480 kronor — borde betecknas såsom representationsbidrag och
upptagas med ett belopp av 3,600 kronor.

Lönekommittén förutsatte, att de befattningshavare, som omedelbart före
löneregleringens ikraftträdande uppbure arvoden, vilka enligt förslaget skulle
avskaffas utan särskild kompensation, övergångsvis personligen bibehölles
vid arvodena, så länge de innehade de befattningar, för vilkas bestridande
denna ersättning avsetts.

I övrigt borde enligt kommitténs mening frågan örn en rationalisering av
arvodesväsendet göras till föremål för särskild utredning i syfte att denna
fråga i ett sammanhang skulle kunna upptagas till prövning vid 1940 års
riksdag. Denna utredning skulle i stort sett avse följande kategorier av arvoden,
nämligen vissa å staterna för olika staber, inspektioner och undervisningsanstalter
uppförda, till därstädes tjänstgörande beställningshavare utgående
arvoden motsvarande lön i vederbörlig beställning, vissa fyllnadsarvoden
i särskilda beställningar, fyllnadsarvoden i stabs-, inspektions- och
förvaltningstjänst, arvoden för vissa speciellt tekniska uppgifter, vissa lärararvoden
samt vissa fyllnadsarvoden, avsedda att uppbringa lönen i vederbörliga
befattningar till lämpligt belopp. I avvaktan på denna arvodesprövning
borde under budgetåret 1939/40 nuvarande arvoden utgå med oförändrade
belopp.

Avgivna yttranden. Vad lönekommittén anfört och föreslagit beträffande
det militära arvodesväsendet har föranlett vissa av de hörda myndigheterna
till särskilda uttalanden. I sådant hänseende må följande återgivas:

Chefen för armén: Elium det finge anses uteslutet att helt frångå arvo dessystemet

inom försvarsväsendet, ansåge chefen för armén dock i likhet
med lönekommittén en viss rationalisering av det militära arvodesväsendet
önskvärd och möjlig och ville därför icke motsätta sig, att vid en ny lönereglering
vissa arvoden i enlighet med lönekommitténs förslag omedelbart
kompenserades med ändrad lönegradsplacering. I övrigt syntes arvodes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

frågan böra göras till föremål för en förutsättningslös utredning. Med hänsyn
härtill syntes det knappast lämpligt att föregripa nämnda utredning
och att, såsom lönekommittén föreslagit, omedelbart och utan kompensation
indraga vissa arvoden till läkar- och veterinärpersonalen i Boden samt
till furageuppbördsmän vid de olika försvarsgrenarna m. fl.

Mot kommitténs förslag till lönegradsplaceringar av cheferna för de militära
skolorna, styresmännen vid tygdepartementets fabriker och arméns
centrala beklädnadsverkstad hade chefen för armén intet att erinra.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Det nuvarande systemet

med lön jämte arvode åt chefen för flygvapnets kommandoexpedition utgjorde
med hänsyn till önskvärdheten av att säkerställa största möjliga frihet i
fråga örn personval den bästa avlöningsformen. Chefen för flygvapnet och
flygförvaltningen ville emellertid icke avstyrka förslaget, att kommandochefen
uppfördes i förordnandetjänst på försvarsdepartementets stat, därest
en sådan anordning ur andra synpunkter skulle anses riktigare. I det senare
fallet borde emellertid ifrågavarande befattningshavare beredas samma löneställning,
som gällde för de övriga kommandocheferna. Ett upptagande av
befattningen i lönegraden C, 8 skulle för övrigt i huvudsak motsvara den löneställning,
som en överste och chef för flygvapnets kommandoexpedition
skulle komma att erhålla, därest nu utgående fyllnadsarvode medräknades.
Den omständigheten, att omfattningen av antalet ärenden vid flygvapnets
kommandoexpedition icke vore lika stor som vid övriga kommandoexpeditioner,
syntes icke vara ett bärande skäl för att flygkommandochefen skulle
erhålla sämre löneställning. Någon skillnad i de olika kommandochefernas
ansvar inför departementschefen syntes icke förefinnas.

Arméförvaltningen: Då arméförvaltningen i likhet med kommittén ansåge
troligt, att vissa förenklingar i arvodesväsendet lämpligen kunde genomföras,
hade arméförvaltningen icke något att erinra mot att en utredning härom
komme till stånd, även örn ämbetsverket icke i allo kunde ansluta sig till
de av kommittén anförda synpunkter, vilka ansetts böra beaktas vid en
blivande utredning i ämnet.

Beträffande de å olika stater upptagna beställningar, i vilka utginge arvode
motsvarande lönen i vederbörlig beställning, syntes övervägande skäl
tala för att arvodena utbyttes mot lön i vanlig ordning. Vad skolcheferna beträffade,
syntes hinder icke böra möta mot en avveckling av dem nu tillkommande
arvoden i samband med beställningarnas uppflyttning till högre lönegrad.

Kommitténs förslag örn omedelbart slopande av arvodena till viss läkaroch
veterinärpersonal i Boden kunde arméförvaltningen icke tillstyrka, med
mindre vederbörande samtidigt erhölle en högre lönegradsplacering. Enligt
vad erfarenheten visat, hade ifrågavarande arvoden övat icke oväsentligt inflytande
på rekryteringen av dessa tjänster. Frågan örn dessa arvoden syntes
därför böra upptagas i samband med den av kommittén föreslagna utredningen
örn arvodesväsendet.

Vidkommande därefter den stora gruppen fyllnadsarvoden i stabs-, inspektions-
och förvaltningstjänst, för vissa tekniska uppgifter, i förelagsledande
befattningar m. fl. syntes kommittén anse systemet med dylika arvoden
i stort sett vara en mindre tillfredsställande avlöningsform, vilken
så vitt möjligt borde avvecklas. Arméförvaltningen ansåge sig icke kunna
i allo ansluta sig till denna uppfattning. 1 åtskilliga fall måste nämligen
denna avlöningsform framstå såsom både naturlig oell rationell och dess
slopande medföra ganska vittgående .spörsmål av militärorganisatorisk ari.
Frågan örn dessa arvodens bibehållande eller icke torde knappast kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

behandlas enbart som en löneteknisk angelägenhet, utan det grundläggande
måste vara utformandet av den militära organisationen, efter vilken de lönetekniska
förhållandena borde anpassas.

Förslaget att vid fälttygkåren tillskapa beställningar i högre lönegrad än
som nu avsåges för styresmännen vid tygdepartementets fabriker, ansåge arméförvaltningen
vara ägnat att medföra beaktansvärda fördelar och underlätta
rekrytering av fälttygkårens officersbeställningar, vilka redan nu visat
sig vara svåra att besätta med tillräckligt kvalificerad personal. Genom den
föreslagna åtgärden skulle också styresmännens pensionsfråga kunna på
tillfredsställande sätt regleras. Emellertid syntes det kunna ifrågasättas, om
styresmannabefattningarna under alla förhållanden lämpligen borde bindas
vid de föreslagna nya beställningarna i lönegrad Oa (5. I vissa befordringslägen
syntes det nämligen kunna vara att föredraga, att en styresman till
en början erhölle lön i lägre regementsofficersbeställning än lönegraden Oa
6 och först efter mera regelmässig befordringsgång uppflyttades till nämnda
lönegrad. Arméförvaltningen tänkte härvid närmast på sådana fall, då en
med hänsyn till utbildning och kvalifikationer lämplig men relativt ung och
tor befattningen oprövad person ansåges böra ifrågakomma till styresman.
För sådana mera undantagsvis förekommande fall vore det enligt arméförvaltningens
mening önskvärt att kunna ha en viss valfrihet ifråga örn den
beställning, till vilken vederbörande skulle hänföras och alltså till en början
kunna bereda honom lön exempelvis såsom major eller överstelöjtnant jämte
fyllnadsarvode, på sätt nu vore fallet. Härvid förutsattes, att en styresman,
därest han icke uttransporterats till trupptjänst eller placerats i annan befattning,
skulle före pensionsålderns inträde hava vunnit befordran till beställning
i lönegrad Oa 6.

Vad slutligen anginge arvodena till furageuppbördsmän, vilka arvoden
kommittén föreslagit skola omedelbart upphöra, syntes det arméförvaltningen
mindre tilltalande att beträffande denna ganska begränsade grupp vidtaga
sådan åtgärd, medan flertalet övriga arvoden bibehölles i avbidan på
en blivande utredning örn arvodesväsendet. Även med frågan örn eventuellt
slopande av furageuppbördsmannaarvodena syntes därför utan olägenhet
kunna anstå i avvaktan på dylik utredning.

Marinförvaltningen: Beträffande representationsbidrag hade chefen för

Ostkustens marindistrikt föreslagit, att till honom måtte få utgå samma representationsbidrag
som det av lönekommittén föreslagna representationsbidraget
till befälhavande amiralen i Karlskrona. Marinförvaltningen, som
även ansåge, att visst belopp borde lämnas chefen för Ostkustens marindistrikt
såsom bidrag till representationskostnader, ville föreslå, att ett dylikt
bidrag bestämdes till 1,800 kronor. I detta sammanhang kunde marinförvaltningen
icke underlåta att framhålla, att även chefen för marinen åvilade en
betydande representationsskyldighet, som syntes böra underlättas genom anvisande
av på lämpligaste sätt avpassat representationsbidrag.

Lönekommittén hade föreslagit att med hänsyn till att chefen för örlogsvarvet
i Stockholm avsåges att inplaceras i lönegrad Ob 1 det till honom
utgående särskilda arvodet å 900 kronor måtte upphöra att utgå. För denne
innebure emellertid uppflyttningen i nyssnämnda lönegrad vid jämförelse
med förutvarande löneförmåner icke någon egentlig löneförbättring, vilket
däremot i väsentlig grad bleve fallet beträffande samtliga regementschefer,
vilka ju uppllyttats till samma lönegrad. Marinförvaltningen ansåge därför,
att fortfarande visst arvode borde utgå till denne, förslagsvis 600 kronor, varigenom
även den nuvarande löneskillnaden mellan varvscheferna i Karlskrona
och Stockholm skulle i stort sett bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

Försvarsväsendets lönenämnd: Det ville synas lönenämnden, som om de i
förslaget angivna riktlinjerna vore ägnade att på ett i stort sett tillfredsställande
sätt medverka till en välbehövlig rationalisering på förevarande område.
Lönenämnden ville för sin del understryka önskvärdheten av att den
av lönekommittén förordade utredningen rörande rationaliseringen av arvodesväsendet
måtte göras så fullständig som möjligt och bedrivas med den
skyndsamhet, att frågan kunde underställas 1940 års riksdags prövning.

Med avseende å sättet för avlönande av befattningen såsom chef för flygvapnets
kommandoexpedition hade lönekommittén uttalat sig för ett slopande
av den nuvarande anordningen med fyllnadsarvode utöver den militära
avlöningen och i stället föreslagit befattningens ombildande till en civil förordnandetjänst,
som tillsvidare skulle hänföras till lönegraden C 6 i civila
avlöningsreglementet. För egen del ifrågasatte lönenämnden, om ej den nuvarande
anordningen, som beslutats så nyligen som år 1936, lämpligen borde
bibehållas till dess den av lönekommittén berörda frågan om löneställningen
för samtliga kommandoexpeditionernas chefer framdeles kunde komma att
upptagas till prövning.

Statskontoret: Ämbetsverket ville understryka angelägenheten ur löneteknisk
synpunkt av att inom förevarande gren av statsförvaltningen -—• liksom
redan skett inom förvaltningen i övrigt — systemet med tilläggsarvoden utöver
ordinarie lön avskaffades. Sådana tilläggsersättningar syntes ämbetsverket
böra få förekomma allenast i undantagsfall, då alldeles särskilda skäl
vore för handen. I likhet med lönekommittén ansåge statskontoret, att särskild
utredning i ämnet snarast möjligt borde komma till stånd.

I likhet med lönekommittén och flertalet av de hörda myndigheterna anser Departementeäven
jag, att en rationalisering av det militära arvodesväsendet bör komma CÄ*/entill
stånd i syfte att skapa ökad överskådlighet inom det militära löneområdet.
En dylik rationalisering torde lämpligen böra verkställas med utgångspunkt
från den allmänna principen, att löneställningen för försvarsväsendets
ordinarie personal i möjligaste mån bör bestämmas genom lönegradsplaceringar
och att tillämpningen av arvoden såsom särskild avlöningsform för
sådan personal såvitt möjligt begränsas. Såsom lönekommittén uttalat, är
emellertid spörsmålet örn en beskärning och rationalisering av arvodesväsendet
av den komplicerade beskaffenhet, att ett allsidigt och slutgiltigt ståndpunktstagande
i denna fråga icke kan äga rum ulan att frågan dessförinnan
göres till föremål för ytterligare utredning. Endast i viss begränsad omfattning
lära ändringar beträffande det militära arvodesväsendet vara möjliga
att vidtaga i omedelbar anslutning till löneregleringen.

Vad lönekommittén i sist angivna hänseende anfört och föreslagit har i
stort sett icke givit mig anledning till erinran. Sålunda finner jag mig till
en början böra tillstyrka kommitténs av chefen för armén och arméförvaltningen
biträdda förslag beträffande lönegradsplaceringar av cheferna för lantförsvarets
undervisningsanstalter. Vad angår det av kommittén i samband
härmed framlagda förslaget angående inplacering i lönegrader av cheferna
för de sjömilitära skolorna, hava de marina myndigheterna i annat sammanhang
uttalat sig för att chefen för sjökrigsskolan måtte i likhet med cheferna
för sjökrigshögskolan och flygkrigsskolan placeras i lönegraden Oa 6.

Jag finner mig emellertid icke böra ifrågasätta någon ändring av kommittéförslaget
på denna punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Kommitténs förslag i fråga om tillskapande av särskilda beställningar för
styresmännen vid tygdepartementets fabriker och vid arméns centrala beklädnadsverkstad
synes mig ur flera synpunkter lämpligt. Jag tillstyrker
således, att de nuvarande arvodena till ifrågavarande befattningshavare avvecklas
i samband med befattningarnas upptagande i tjänsteförteckningen
såsom särskilda beställningar i respektive lönegraderna Oa 6 och Oa 5.

Frågan örn löneställningen för chefen för försvarsväsendets kemiska anstalt
har ej berörts i lönekommitténs betänkande. Enligt vad som upplysts
under remissbehandlingen uppbär denne utöver lön såsom major eller överstelöjtnant
ett fyllnadsarvode å 2,400 kronor, utgående från en i anstaltens
avlöningsstat upptagen anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t. Även beträffande denne befattningshavare torde
vissa skäl tala för att arvodet avvecklas i samband med befattningens uppta
gande i tjänsteförteckningen såsom särskild beställning. Jag är emellertid
icke beredd att nu framlägga förslag i sådant hänseende utan förutsätter,
att frågan om nämnde befattningshavares löneställning göres till föremål
för närmare övervägande i samband med en blivande utredning rörande det
militära arvodesväsendet. I avbidan på resultatet av en dylik utredning torde
arvodet till chefen för försvarsväsendets kemiska anstalt böra under budgetåret
1939/40 utgå enligt oförändrade grunder.

Jag tillstyrker lönekommitténs förslag i fråga örn avveckling av det nuvarande
arvodet å 900 kronor till varvschefen vid Stockholms örlogsvarv i
samband med befattningens upptagande i tjänsteförteckningen såsom särskild
beställning i lönegraden Ob 1. Bärande skäl synas mig nämligen icke
hava anförts till stöd för marinförvaltningens förslag, att — utöver lön i lönegraden
Ob 1 — fortfarande visst arvode borde utgå till nämnde befattningshavare
i syfte att den nuvarande löneskillnaden i förhållande till varvschefen
vid Karlskrona örlogsvarv skulle i stort sett bibehållas. Beträffande dessa
liksom andra befattningshavare i företagsledande ställning vid försvarsväsendet
torde frågan örn befattningarnas omändring till förordnandetjänster
och därvid lämplig löneställning framdeles böra prövas i anslutning till den
civila tjänsteförteckningsrevisionen.

Vad angår frågan örn löneställningen för chefen för flygvapnets kommandoexpedition
får jag erinra att i årets statsverksproposition i samband med
äskandena under fjärde huvudtiteln förutsatts, att nämnde befattningshavares
löneförmåner skulle utgå efter oförändrade grunder jämväl under budgetåret
1939/40. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra utgå från att
den nuvarande anordningen med arvode utöver lön i vederbörande militära
beställning bibehålies under nästkommande budgetår samt att frågan örn löneställningen
för chefen för flygvapnets kommandoexpedition upptages till
bedömande i samband med en blivande utredning rörande det militära arvodesväsendet,
varvid de erinringar mot befattningens överförande såsom förordnandetjänst
i lönegraden C 6 av civila avlöningsreglementet, som framkommit
i yttrandena från flygvapnets myndigheter och försvarsväsendets lönenämnd,
jämväl torde få tagas under omprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att, såsom chefen för armén och
arméförvaltningen ifrågasatt, frågan om arvodena till viss läkar- och veterinärpersonal
i Boden samt till furageuppbördsmän vid de olika försvarsgrenarna
skulle hänskjutas till den blivande utredningen rörande det militära
arvodesväsendet. Jag anser mig kunna förorda kommitténs förslag, enligt
vilket nyssnämnda arvoden ävensom nu utgående arvoden till vissa specialingenjörer
vid örlogsvarvet i Karlskrona, till tillsyningsmännen vid örlogsstationemas
häkten och arrester samt till uppbördsman vid örlogsstationernas
uppbörder skola avvecklas utan särskild kompensation i omedelbar anslutning
till löneregleringen.

Lönekommitténs förslag, att arvodet till befälhavande amiralen i Karlskrona
bör betecknas såsom representationsbidrag och upptagas med ett belopp
av 3,600 kronor, finner jag mig kunna tillstyrka. Framställda yrkanden örn
särskilda representationsbidrag till vissa andra befattningshavare vid marinen
synas icke böra föranleda någon åtgärd.

I likhet med lönekommittén förutsätter jag, att de befattningshavare, som
omedelbart före löneregleringens ikraftträdande uppbära arvoden, vilka
skulle avskaffas utan särskild kompensation, övergångsvis personligen bibehållas
vid arvodena, så länge de innehava de befattningar, för vilkas bestridande
denna ersättning avsetts.

Såsom framgår av det föregående bör frågan om en rationalisering av det
militära arvodesväsendet i övrigt göras till föremål för särskild utredning.
Det är önskvärt, att en dylik utredning slutföres inom sådan tid, att frågan
om en arvodesreglering vid försvarsväsendet må kunna i ett sammanhang
upptagas till prövning vid nästkommande års riksdag. I avvaktan på denna
prövning böra, såsom lönekommittén förutsatt, under budgetåret 1939 40 nuvarande
arvoden utgå med oförändrade belopp.

3. Specialmotivering till militära avlöningsreglementet.

Såsom i det föregående berörts, har lönekommittén under behandlingen av
de i det föreliggande reglementsförslaget upptagna frågorna haft överläggningar
med särskilt utsedda representanter för vederbörande militära personalorganisationer,
därvid tillfälle beretts personalrepresentanterna att inför
kommittén framföra sina synpunkter på de olika lönespörsmålen. Vidare
hava delegerade för försvarsväsendets lönenämnd inom en särskild sektion
av lönekommittén deltagit i förarbetena till militära avlöningsreglementet.
För underlättande av sitt ståndpunktstagande till vissa viktigare detaljfrå
gor har kommittén slutligen, såsom av betänkandet framgår, i viss utsträckning
funnit sig böra inhämta upplysningar i .skilda hänseenden från vederbörande
militära myndigheter eller haft överläggningar med representanter
för dessa myndigheter.

Av de vid lönekommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena framgår,
att — med undantag för löneplaner och därmed sammanhängande frågor
— det föreliggande reglementsförslaget icke givit anledning till erinran

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

vare sig från de militära personalrepresentanterna eller av de delegerade för
lönenämnden.

Vid angivna förhållanden torde jag här kunna begränsa mig till att redogöra
för de över förslaget avgivna yttrandena, endast i den mån desamma
synts mig böra föranleda ändringar av saklig eller formell innebörd i de föreslagna
avlöningsbestämmelserna eller eljest påkalla särskilt yttrande från
min sida. Beträffande övriga ändringsyrkanden, av vilka vissa äro tämligen
långt gående, får jag hänvisa till en inom finansdepartementet uppgjord fullständig
sammanställning av ifrågavarande yttranden, vilken bilägges handlingarna
i ärendet.

Beträffande lönekommitténs motivering till de särskilda paragraferna tillåter
jag mig hänvisa till sid. 128—233 i betänkandet.

1 §. Reglementets tillämpningsområde m. m.

1—2 mom. Enligt den av lönekommittén föreslagna lydelsen av 1 § 1
mom. första stycket skall militära avlöningsreglementet äga tillämpning dels
å ordinarie officers- och underofficersbeställningar å aktiv stat, dels å de
ordinarie beställningar i övrigt vid försvarsväsendet, vilka bestämmas genom
beslut av Kungl. Majit och riksdagen, dels ock å extra ordinarie fänriksbeställningar.
I fråga om andra beställningar än officers- och underofficersbeställningar
avser förslaget, att militära avlöningsreglementet skulle göras
tillämpligt å de ordinarie civilmilitära och civila beställningar, för vilka 1927
års officersavlöningsreglemente nu gäller, med undantag för beställningarna
såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2. graden,
vilka ansetts böra omändras till icke-ordinarie arvodestjänster. För angivande
av de olika beställningar, vilka skulle bliva inordnade under
det nya reglementets tillämpningsområde, har — på sätt i civila avlöningsreglementet
skett — en hänvisning till tjänsteförteckningen ansetts
vara tillfyllest. Bestämmelse örn tjänsteförteckningen bär införts i
ett andra stycke av 1 mom. Genom den där intagna föreskriften, att tjänsteförteckningen
fastställes av Kungl. Majit — givetvis i saklig överensstämmelse
med riksdagens beslut — skulle den formella avfattningen av densamma
icke behöva underställas riksdagens prövning vare sig vid det
nya avlöningsreglementets antagande eller sedermera vid ändringar i reglementets
tillämpningsområde, tillskapande av nya eller uteslutande av tidigare
befintliga beställningar o. s. v. En dylik ordning har ansetts så mycket
mindre kunna giva anledning till erinran, som de ordinarie beställningarna
vid försvarsväsendet vad angår såväl benämning som antal och placering i
lönegrad finnas upptagna i särskilda av Kungl. Majit och riksdagen fastställda
stater eller personalförteckningar. I enlighet med det anförda har lönekommittén
i 2 morn. av 1 § intagit ett stadgande därom, att antalet ordinarie
beställningar bestämmes genom vederbörliga av Kungl. Majit och riksdagen
fastställda stater och personalförteckningar. Under 2 mom. har vidare
införts en föreskrift därom, att antalet extra ordinarie fänriksbeställningar
bestämmes av Kungl. Majit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

För min del finner jag den av lönekommittén föreslagna anordningen
lämplig. I enlighet härmed har någon tjänsteförteckning icke fogats vid det
förslag till militärt avlöningsreglemente, vars föreläggande för riksdagen jag
nu förordar.

Såsom framgår av lönekommitténs uttalande å sid. 233—235 av betänkandet,
har emellertid lönekommittén verkställt viss överarbetning av gällande
tjänsteförteckning till officersavlöningsreglementet. Denna överarbetning har
i fråga örn civilmilitära och civila beställningar varit av rent formell art. Med
avseende å underofficersbeställningarna överensstämmer tjänsteförteckningen
enligt kommitténs förslag med den nuvarande tjänsteförteckningen allenast
med den modifikation, som betingas av att enligt förslaget militära avlöningsreglementet
icke skulle erhålla tillämpning å de nuvarande underofficerarna
av 3. graden vid marinen, vilka följaktligen uteslutits ur förteckningen.
I fråga om tjänsteförteckningen för officerare har lönekommittén vidtagit
de sakliga ändringar, som föranledas av vad kommittén vid behandlingen
av löneplanerna och arvodesväsendet förordat. Enligt vad i berörda
sammanhang förutsatts skulle sålunda vissa för officerare avsedda befattningar,
i vilka nu beställningshavare placeras eller kommenderas, upptagas i
tjänsteförteckningen såsom särskilda beställningar. I anslutning till vad kommittén
föreslagit beträffande fänrikarnas anställnings- och löneförhållanden
har tjänsteförteckningen kompletterats med den föreslagna nya beställningen
såsom extra ordinarie fänrik.

I den mån en reell förbättring av löneställningen för vissa militära chefsposter
eller någon av dem kan komma i fråga, bör enligt kommitténs förmenande
detta spörsmål prövas i anslutning till en revision av tjänsteförteckningen
för civila befattningshavare. Frågan, i vad mån ändringar i
nuvarande lönegradsplacering av civilmilitära och civila befattningar bör
komma till stånd, har likaledes ansetts böra prövas i anslutning till den blivande
tjänsteförteckningsrevisionen för befattningshavare vid civilförvaltningen.
I samband med en dylik revision bör enligt kommitténs mening
även frågan om en mera vittgående förenkling och rationalisering av tjänstebenämningarna
för de civilmilitära beställningshavarna upptagas till prövning.

Vissa av de hörda myndigheterna hava rest krav på ändrade lönegradsplaceringar
för en del företrädesvis högre befattningshavare vid försvarsväsendet.
Dessa krav äro delvis långt gående. Under det att vissa yrkanden
avse lönegradsuppflyttningar för i tjänsteförteckningen redan nu uppförda
beställningar, hava i andra fall förslag framställts örn upptagande i
tjänsteförteckningen av åtskilliga för närvarande såsom särskilda beställningar
ej redovisade befattningar. Sålunda har chefen för marinen yrkat,
att såsom särskilda beställningar i tjänsteförteckningen måtte uppföras med
placering i lönegraden Ob 1 befattningarna för chefen för Västkustens marindistrikt,
chefen för Gotlands kustartilleriförsvar och chefen för marininlendenturkåren
samt i lönegraden Oa (5 befattningarna såsom chef för sjökrigsskolan,
inspektörerna för undervattensbåtvapnet och minsvepningsvä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sende! saint stabschefen i chefens för kustartilleriet stab. Chefen för marinen
bär vidare uttalat sig till förmån för en förbättrad lönegradsplacering
av marinöverdirektören och marinöverläkaren. Dessa och liknande yrkanden
hava framställts även av marinförvaltningen. Ämbetsverket har sålunda
— under framhållande av de med vederbörande befattningar förenade
åligganden och ansvar — påyrkat införande såsom särskilda beställningar i
tjänsteförteckningen av ett stort antal såväl militära som civilmilitära befattningar,
t. ex. i lönegraden Oa 5 avdelningschef i marinförvaltningen och
marinstaben, som ej är kommendör (överste) eller eljest upptagits i lönegraden
Oa 6, i lönegraden Oa 6 flaggkaptenen, stabschefen i chefens för kustartilleriets
stab, chefen för marinförvaltningens artilleriavdelning och chefen
för intendenturförvaltningen vid Sydkustens marindistrikt. Slutligen hava
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen gjort framställning örn ändrad
lönegradsplacering för vissa högre, företrädesvis civilmilitära befattningshavare
vid flygvapnet. Vissa av myndigheterna hava därjämte framställt
förslag örn ändrade tjänstebenämningar för civilmilitära beställningshavare.

Såsom lönekommittén framhållit, torde frågan i vad mån ändringar i nuvarande
lönegradsplacering av militära och civilmilitära befattningar bör
komma till stånd prövas i anslutning till den blivande tjänsteförteckningsrevisionen
för befattningshavare vid civilförvaltningen. Beträffande rent
militära beställningshavare torde härvid få förutsättas, att frågan örn ändrad
lönegradsplacering endast kommer att avse sådana beställningar, vilka i
fråga om lönenivå samt med avseende å arbetsuppgifter och ansvar kunna
anses jämförliga med civila chefsbefattningar. Med hänsyn härtill finner
jag mig icke kunna upptaga de av myndigheterna framställda yrkandena
beträffande löneställningen för vissa beställningshavare till prövning i nu
förevarande sammanhang.

Det av kommittén upprättade tjänsteförteckningsförslaget synes mig i avseende
å uppställning m. m. vara ägnat att läggas till grund för avfattningen
av den tjänsteförteckning, som Kungl. Maj:t jämlikt stadgandet i 1 mom.
andra stycket av förevarande paragraf skulle äga fastställa. Detsamma
torde få såsom bilaga (bilaga B) fogas vid dagens protokoll.

I detta sammanhang torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för innebörden
av kommitténs förslag i fråga om tillskapande av beställningar
för extra ordinarie fänrikar (betänkandet sid. 25 o. f.).

Hittills har rått det förhållandet, att fänrikarna i vissa fall fått gå lönlösa
i avvaktan på att fänrikslön på ordinarie stat blivit ledig, då vederbörande
erhållit konstitutorial eller fullmakt såsom fänrik vid vederbörande
truppförband. Fänrikarna torde för närvarande vara de enda befattningshavare
bland rekryteringspersonalen vid försvars väsendet, som sålunda kunna
under längre eller kortare tid efter antagningen få gå utan fast lön, ehuru
de bestrida full tjänstgöring. Lönekommittén har för sin del funnit det
vara uppenbart, att en övergång till ett system med säkerställande av lön
från första dagen för tillträdandet av fänriksanställning skulle innebära en

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

beaktansvärd förbättring, som för ifrågavarande personalgrupp skulle eliminera
den undantagsställning, den i förevarande hänseenden hittills intagit.
Härvid hava fänrikarna ansetts höra under den första anställningstiden
formellt göras till vad de för närvarande reellt äro, nämligen ickeordinarie
befattningshavare, örn möjligt med en anställningsform, som medför
pensionsrätt. En sådan anställningsform utgör, framhåller kommittén,
den inom olika civila förvaltningsområden och även för de civila och civilmilitära
personalgrupperna inom försvarsväsendet allmänt förekommande
anställningen såsom extra ordinarie befattningshavare. Valet av extra ordinarie
anställning såsom tillsättningsform för fänrikarna har synts lönekommittén
— i anslutning till vad inom civilförvaltningen är fallet — rimligen
böra medföra, att alla officersaspiranter, som vid krigsskoleutbildningen godkänts
för officersbefordran, tilldelas lön i egenskap av extra ordinarie tjänstemän
omedelbart från och med början av tjänstgöringen såsom officer.

Den från här angivna utgångspunkter till synes mest rationella lösningen
av frågan om fänrikarnas anställningsförhållanden vore, framhåller kommittén
vidare, att den nuvarande ordinarie fänriksgraden helt slopades och
att samtliga beställningshavare bibehölle extra ordinarie anställning under
hela tjänstetiden i fänriks tjänstegrad. Fänrikarna skulle då tjänstgöra såsom
extra ordinarie befattningshavare intill dess löjtnantslön på stat bleve
ledig, då de i tur och ordning skulle erhålla sin första fullmakt såsom löjtnant.
Detta skulle emellertid innebära en avsevärd brytning med de i fråga
om officerarnas anställningsförhållanden hittills rådande traditionerna, vilka
förutsätta ordinarie beställning även i lägsta befälsgrad och en lösare
anställningsform endast under en lämplig prövotid i denna grad. Med hänsyn
härtill har lönekommittén ansett försiktigheten bjuda, att den ordinarie
anställningen i fänriksgraden alltjämt bibehålies såsom en ordinarie beställning,
vilken i mån av ledigblivande löner på stat vinnes av fänrikar, vilka
i extra ordinarie anställning tjänstgjort minst två år och därvid befunnits
lämpliga för fortsatt anställning såsom officer på aktiv stat. Erforderliga
bestämmelser örn lön och övriga förmåner åt extra ordinarie fänrikar har
lönekommittén av praktiska skäl ansett böra intagas i samma författning,
som reglerar avlöningsförhållandena för ordinarie beställningshavare.

Vid utformningen av löneplanen för extra ordinarie fänrikar har lönekommittén
iakttagit den regel, som av kommittén i dess betänkande med
förslag till civilt avlöningsreglemente förutsatts för civilförvaltningens vidkommande,
nämligen att begynnelselönen ligger en löneklass under begynnelselönen
för ordinarie beställningshavare i samma lönegrad.

Genomförandet av lönekommitténs förslag beträffande fänrikarna förutsätter,
att nuvarande antal ordinarie fänriksbeställningar uppdelas på ordinarie
beställningar och extra ordinarie befattningar. Lönekommittén har
för sin del funnit lämpligt, att Kungl. Maj:t tillägges befogenhet att årligen
fastställa antalet extra ordinarie fänriksbefattningar vid varje truppförband
med hänsyn till antalet under året från krigsskolan utgångna elever och antalet
genom befordringar ledigblivna befattningar. Denna anordning bär

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

synts ej behöva möta några betänkligheter, enär antalet krigsskolelever årligen
av Kungl. Majit bestämmes med hänsyn till truppförbandsvis gjorda
beräkningar av behövligt nytillskott i personalkadrerna.

I de över förslaget avgivna yttrandena har allmänt uttalats, att ett inrättande
i enlighet med vad lönekommittén förordat av extra ordinarie fänriksbeställningar
skulle medföra beaktansvärda fördelar i olika hänseenden. Några
myndigheter hava dock framhållit såsom ett önskemål, att lönebeloppen
för extra ordinarie fänrikar måtte underkastas viss jämkning uppåt.

För egen del vill jag ansluta mig till lönekommitténs förslag i fråga örn
tillskapandet av beställningar för extra ordinarie fänrikar och löneställningen
för desamma.

Beträffande de ifrågavarande momenten av 1 § får jag slutligen tillägga,
att i 1 mom. intagits en hänvisning till vederbörligt krigsavlöningsreglemente.

3 mom. Kommittén bär ansett det vara lämpligt, att — liksom i civila
avlöningsreglementet —- i det militära avlön ingsreglementet omnämnas de
olika anställningsformer (fullmakt, konstitutorial, förordnande på viss tid
samt förordnande tills vidare), vilka förutsatts skola tillämpas vid tillsättande
av de beställningar, som avses i reglementet. I enlighet härmed har
i 3 mom. av förevarande paragraf införts ett stadgande i sådant hänseende.
Till samma moment har kommittén även överfört den förklaring av begreppet
konstitutorial, som finnes intagen i 1 § 3 mom. civila avlöningsreglementet.
Slutligen hava under momentet i fråga upptagits bestämmelser angående
antagning, respektive entledigande av extra ordinarie fänrikar.

Att märka är, att vid ett genomförande av lönekommitténs förslag beträffande
fänrikarnas ställning skulle för officerarnas vidkommande konstitutorial
icke längre bliva erforderligt. Konstitutorialformen skulle härigenom
kunna frigöras för att beträffande andra personalkategorier än officerare
kunna i mån av behov användas såsom anställningsform för personal, vars
ställning både formellt och reellt är att betrakta såsom ordinarie. Kommittén
förutsätter härvid såsom självfallet, att konstitutorialet i sin vid försvarsväsendet
hävdvunna innebörd -—- konstituerad beställningshavare kan, utan
att ha beträtts med tjänstefel, avskedas allenast på lämplighetsskäl — helt
avskaffas och ersättes med det civila konstitutorialbegreppet. Vad underofficerarna
angår, har kommittén funnit traditionsskäl i viss mån tala för bibehållande
av fullmaktsformen. Frågan, huruvida de underofficersbeställningar,
som nu tillsättas medelst fullmakt, eller vissa av dem framdeles böra
tillsättas medelst konstitutorial i civilförvaltningens bemärkelse, har emellertid
ansetts böra göras beroende av den utredning rörande anställningsformerna
inom statsförvaltningen i allmänhet, varom lönekommittén i sitt betänkande
angående civilt avlöningsreglemente gjort hemställan. I fråga örn beställningshavare
tillhörande löneplan C gäller för närvarande, att en prövotid
före tilldelandet av fullmakt är stadgad beträffande åtskilliga beställningar.
Särskilt med hänsyn till uppkommande konsekvenser i pensionshänseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

har lönekommittén ansett den ojämnhet böra undanröjas, som består däri
att prövotiden beredes genom tillsättning i vissa fall med konstitutorial men
i andra fall medelst förordnande. I de fall, där beställningshavaren före ordinarieblivandet
prövats i tidigare anställning vid försvarsväsendet, bör enligt
kommitténs mening hinder icke föreligga för att redan från början tilllämpa
en fast, ordinarie anställningsform. För vissa beställningshavare —
t. ex. ingenjörspersonal vid tygdepartementets fabriker och anstalter, vilken
personal ofta rekryteras direkt från praktisk verksamhet utom statens tjänst
— har emellertid en prövotid ansetts vara önskvärd före utfärdandet av en
definitiv anställningshandling. Härvid bör enligt kommitténs mening tillämpas
den anordningen, att den ordinarie beställningen vid vakans icke omedelbart
återbesättes utan till en början uppehälles medelst förordnande under
lämplig prövotid.

Till lönekommitténs av de hörda myndigheterna biträdda förslag, att
konstitutorialet i dess inom försvarsväsendet hävdvunna bemärkelse avskaffas
och i stället kommer till användning såsom definitiv anställningsform för
vissa lägre huvudsakligen civilmilitära beställningar, kan jag ansluta mig.
Såsom kommittén förutsatt kommer frågan, i vad mån beställningar skola
tillsättas genom fullmakt respektive genom konstitutorial, att bliva beroende
på resultatet av den utredning rörande anställningsformerna inom statsförvaltningen
i allmänhet, varom lönekommittén i annat sammanhang gjort
hemställan. Jag torde alltså framdeles få anledning att återkomma till detta
spörsmål.

Lönekommittén har uttalat sig för att extra ordinarie fänrik skulle antagas
av vederbörande försvarsgrenschef medelst skriftligt antagningsbevis
samt att entledigande av extra ordinarie fänrik av annan anledning än tjänstefel
skulle ske genom beslut av försvarsgrenschefen efter skriftlig uppsägning
senast tre månader före anställningens upphörande. Bestämmelser i nu
angivna hänseenden hava av kommittén införts i tredje och fjärde styckena
av förevarande moment. Med hänsyn till önskvärdheten av en central prövning
av frågor om anställande och entledigande av extra ordinarie fänrikar
finner jag mig böra tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

I enlighet med förslag av försvarsväsendets lönenämnd hava smärre redaktionella
jämkningar av författningstexten vidtagits under fjärde stycket
av förevarande moment.

9 §. Löneklassplacering vid övergång till annan löneplan.

Under förevarande paragraf har, efter påpekande av försvarsväsendets
lönenämnd, vidtagits den jämkning i författningstexten, att ordet »avlöning»
utbytts mot »lön».

12 §. Löneklassplacering vid befordran till lägsta undcrofficersbeställning.

Arméförvaltningen har framhållit, att enligt de föreskrifter, som influtit
i Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 28 maj 1937, nr 581,

Kungl. Maj:ts proposition nr 245•

angående rätt i vissa fall för extra ordinarie befattningshavare att tillgodoräkna
tid för militär anställning, sådan anställning skall anses hava innehafts
i en följd, även om avbrott av sammanlagt högst tre månader förekommit
mellan olika anställningsperioder, dock att tiden för dylikt avbrott
icke må inräknas i anställningstiden. Ämbetsverket har ansett, att ett införande
i militära avlöningsreglementet av motsvarande föreskrifter icke
behövde möta några betänkligheter. I enlighet härmed har ämbetsverket
föreslagit, att förevarande paragraf måtte kompletteras med ett stadgande
därom, att fast anställning skall anses hava innehafts i en följd, även om
avbrott av sammanlagt högst tre månader varje gång förekommit mellan
olika anställningsperioder, dock att tid för dylikt avbrott icke må inräknas
i anställningstiden.

Då arméförvaltningens ifrågavarande förslag synes mig sakligt väl grundat,
har jag ansett mig böra komplettera bestämmelserna under förevarande
paragraf med ett stadgande, vilket inskjutits såsom ett nytt tredje stycke. Såsom
följd härav har sista stycket av paragrafen underkastats viss formell
jämkning.

16 §. Semester.

Ett av arméförvaltningen framställt yrkande örn utsträckt semestertid för
militärläkare, som uppehåller befattning för vars erhållande fordras specialutbildning
i radiologi, torde först efter närmare utredning böra upptagas till
prövning.

17 §. Tjänstledighetsavdrag.

Försvarsväsendets lönenämnd har påpekat, att det under sista stycket av
förevarande paragraf upptagna stadgandet, att C-avdraget utgöres av samtliga
på tjänstledighetstiden belöpande kontanta avlöningsförmåner, icke torde
böra givas den tolkningen, att under kontanta avlöningsförmåner i allmänhet
skulle inbegripas ekiperingsbidrag. Även jag hyser den uppfattningen,
att en dylik tolkning av ifrågavarande bestämmelse icke skulle stå
väl samman med syftet med och konstruktionen av ekiperingsbidraget.

18 §. Tjänstledighet för offentligt uppdrag.

I anledning av ett påpekande av försvarsväsendets lönenämnd har — för
undvikande av misstolkning — ordet »departementschef» i 1 mom. utbytts
mot uttrycket »chef för statsdepartement».

19 §. Tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m.

Chefen för armén har framhållit önskvärdheten av att oavkortad lön
måtte få åtnjutas vid sjukdom, ådragen i tjänsten, och till stöd härför anfört,
att den militära personalen på grund av tjänstgöringens natur torde i högre
grad än någon annan personalgrupp vara utsatt för risken att i tjänsten
ådraga sig sjukdom. Samma ståndpunkt har intagits av marinförvaltningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24ö.

Vid det övervägande jag ägnat saken har jag icke ansett tillräcklig anledning
föreligga att avvika från de bestämmelser, som innefattas i kommitténs
förslag på förevarande punkt. Dessa bestämmelser överensstämma med
motsvarande föreskrifter för civilförvaltningens tjänstemän, bland vilka icke
saknas personal med jämförliga sjukdomsrisker på grund av tjänstgöringens
natur.

25 §. Vikariatsersättning och vikariatslön.

Under 1 mom. av förevarande paragraf har lönekommittén intagit bestämmelser
angående ersättning vid olika slag av vikariat i egentlig bemärkelse.
Stadgandena i första stycket avse att reglera sådana fall av vikariat, vid
vilka den vikarierande förordnats eller kommenderats att uppehålla sådan
högre beställning eller befattning, som enligt stat eller eljest i behörig ordning
— d. v. s. av Kungl. Majit i konselj — meddelade föreskrifter skall
bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad, och därvid tillagts full
befogenhet med avseende å befattningens uppehållande. Bestämmelserna i
andra stycket avse att efter prövning av den myndighet, som meddelat vikariatsförordnande,
möjliggöra tillerkännande av vikariatsersättning, eventuellt
till reducerat belopp, i sådana fall, då en mera obetydlig, formell inskränkning
i den vikarierandes befogenhet föreligger. Föreskrifterna i tredje
stycket avse att möjliggöra vikariatsersättnings utgående vid vikariat å
sådan högre befattning, som enligt behörigen meddelade föreskrifter företrädesvis
bör bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad än den
vikarien tillhör.

I några av de över förslaget avgivna yttrandena hava framställts anmärkningar
mot utformningen av bestämmelserna i förevarande moment. Sålunda
har arméförvaltningen uttalat, att den i momentets första stycke intagna
bestämmelsen icke i avseende å tydlighet kunde tillerkännas något
företräde framför vad som nu gäller. Vad särskilt anginge uttrycket »i behörig
ordning meddelade föreskrifter», syntes i reglementstexten böra direkt
utsägas, att därmed skulle förstås allenast av Kungl. Majit i konselj meddelade
bestämmelser. Vidare borde med avseende å de i första stycket avsedda
vikariatsfallen i reglementstexten fastslås, att fråga vore endast örn
sådana vikariat, vid vilka den vikarierande tillagts full befogenhet. Det i
16 § gällande officersavlöningsreglemente intagna stadgandet örn rätt till
vikariatsersättning vid förordnande eller kommendering att bestrida göromål,
vilka ankomma på beställningshavare inom högre lönegrad, holde enligt
arméförvaltningens åsikt bibehållas. Vad angår stadgandet i andra
stycket av förevarande moment hava chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
uttalat, att det synts vara med rättvisa och billighet förenligt, att full
vikariatsersättning finge utgå, oavsett örn viss mindre inskränkning i vikariens
befogenhet förelåge. Arméförvaltningen har uttalat sig för sådan ändring
av nyssnämnda stadgande, att prövningen av frågor örn vikariatsersättning
i där avsedda fall skulle anförtros åt vederbörande centrala förvalt Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

ningsmyndighet. Slutligen har arméförvaltningen ansett bestämmelserna i
tredje stycket vara i behov av förtydligande.

Beträffande bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket har arméförvaltningen
vidare anfört:

Bestämmelserna i 1 mom tredje stycket torde närmast avse, att vikariatsersättning
skall kunna utgå vid vikariat i befattning såsom kompanichef och
kompaniadjutant, där sådan förmån hittills icke plägat medgivas. Kommitténs
uttalanden i motiveringen synas dock något svävande. Sålunda finner
kommittén, att det måste anses vara med rättvisa och billighet förenligt, att
i dessa och liknande fall en utvidgad rätt till vikariatsersättning kommer till
stånd. Självfallet bör däremot vikariatsersättning icke utgå på grund av förordnande
att uppehålla befattning, vilken enligt gällande bestämmelser förutsatts
alternativt kunna bestridas antingen av högre beställningshavare eller
av beställningshavare i den lönegrad, den förordnade själv tillhör. Det är
att märka, att befattningarna såsom kompanichef och kompaniadjulant just
höra till dem, som kunna alternativt besättas med kapten eller löjtnant
respektive fanjunkare eller sergeant.

Det förslag till förändrade regler angående vikariatsersättnings åtnjutande
vid försvarsväsendet, som lönekommittén framlagt, har tillkommit i syfte
att till de militära beställningshavarnas förmån skapa större likhet mellan
de civila och militära bestämmelserna på förevarande område, i den mån
detta med hänsyn till försvarsväsendets organisation och tjänstgöringsförhållanden
varit möjligt. Då förslagets avfattning synes mig vara ägnat att i
tillämpningen möjliggöra tillerkännande av vikariatsersättning i de fall, då
sådan förmån får anses påkallad men hittills ej utgått, har jag ansett mig
icke böra för närvarande ifrågasätta någon ändring av kommittéförslaget på
denna punkt.

Med anledning av vad arméförvaltningen anfört angående möjligheterna
att bereda vikariatsersättning vid vikariat eller placering i befattningar såsom
kompanichef och kompaniadjutant må framhållas, att dessa befattningar
— såsom lönekommittén ock förutsatt -—- torde vara att hänföra till
befattningar, vilka företrädesvis böra bestridas av beställningshavare i viss
lönegrad (kaptens, respektive fanjunkares), och att sålunda förutsättningar
för tillämpning av stadgandena i 1 mom. tredje stycket samt i 2 mom. vid
vikariat eller placering i dylik befattning torde föreligga.

26 §. Sjötillägg m. m.

I de föreslagna stadgandena om sjötillägg hava vissa myndigheter, i
främsta rummet chefen för marinen samt marinförvaltningen, föreslagit åtskilliga
ändringar i syfte att ernå en för personalen i vissa avseenden förmånligare
avvägning av sjötillägget. Därjämte har föreslagits tillskapande
av ett särskilt lönetillägg av sjötilläggs natur, benämnt forttillägg, vid tillfällig
förläggning till kustartilleriets försvarsanstalter (s. k. ytterförläggningar).
Jag har ansett mig ej här böra närmare ingå på dessa yrkanden,
vilka icke synts mig böra föranleda ändring i kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I 2 och 3 moni. av förevarande paragraf har lönekommittén infört bestämmelser
angående särskild förhöjning av sjötillägget till beställningshavare
under utövande av befattning såsom fartygschef eller högre förbandschef.
Då ifrågavarande förmån, såsom med kommitténs förslag lärer vara
avsett, torde böra utgå allenast under rörlig förläggning, har jag ansett reglementstexten
böra förtydligas i nu nämnda hänseende.

Med anledning av yrkanden härutinnan av chefen för flygvapnet och
försvarsväsendets lönenämnd har jag vidare funnit stadgandet i 4 mom. böra
ändras så, att där avsedd förmån må kunna — i likhet med vad nu är
fallet — tillkomma jämväl underofficer vid flygvapnet, som under sjötjänstgöring
omhänderhar annan uppbörd än penninguppbörd.

27 §. Flygtillägg m. m.

Å sid. 204 o. f. av sitt betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente
har lönekommittén lämnat en redogörelse för sin inställning till
frågan om den allmänna avvägningen av de under flygtjänstgöring utgående
förmånerna. Denna ståndpunkt innebär, att kommittén funnit sig icke böra
föreslå någon nedsättning av de för närvarande utgående flygtilläggens nivå.
Enligt kommitténs förslag skulle flygtilläggen i olika befattningar för månad
räknat utgå med nedan angivna belopp:

Beställningshavare, tillhörande lönegrad	Flygtillägg i befattning såsom
flygförare	flygspanare	provflygare	kontrollflygare	flygsignalist
Oa 1...............	210	210	270
Oa 2—6............	270	270	270	—	_
Ob 2...............	270	270	—	—	_
UO 1, 2............	210	210	270	—	150
Ca 24, 26, 27 .......	—	—	270	210	—

Emellertid har lönekommittén i förevarande sammanhang haft att taga
ställning jämväl till spörsmålet örn en reglering av rätten till ersättning vid
skador eller dödsfall till följd av olycksfall under flygtjänstgöring. Härom
anför kommittén i huvudsak följande:

I anslutning till ett av riksdagens år 1936 församlade revisorer gjort uttalande
i ämnet anförde 1937 års riksdag, att vägande skäl syntes tala för
att beträffande den militära flygpersonalen frågan örn rätt till ersättning åt
efterlevande ävensom vid invaliditet klarlades och grunderna härför fastställdes.
Då emellertid detta spörsmål sammanhängde med frågan örn de
övriga särskilda förmåner, som utginge till berörda personal, syntes utredningen
böra omfatta samtliga de ersättningar, som ansåges böra tillkomma
denna personal. Under åberopande av det anförda hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i fråga örn bestämmandet av
formen för särskild ersättning till i flygtjänst sysselsatt militär personal.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

På grund härav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 23 juli 1937 åt
flygförvaltningen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt
därefter till Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Till åtlydnad härav överlämnade chefen för
flygvapnet och flygförvaltningen med gemensam skrivelse till Kungl. Majit
den 12 mars 1938 utredning jämte förslag i ämnet. Härefter förordnade
Kungl. Majit genom beslut den 20 maj 1938, att ifrågavarande ärende
skulle överlämnas till 1936 års lönekommitté för att vara för kommittén
tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag.

I nyssnämnda skrivelse hava chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
förordat, att den statliga försäkringen för olycksfall i arbete måtte beträffande
olycksfall under flygtjänstgöring utbyggas enligt vissa riktlinjer, som
utformats i en vid skrivelsen fogad promemoria.

I sin skrivelse hava emellertid chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
uttalat att, då beträffande officerare, underofficerare och civilmilitär personal
på aktiv stat något oundgängligt behov av förhöjda dödsfallsersättningar
icke syntes föreligga, de sålunda förordade åtgärderna borde komma
till stånd endast under den förutsättningen, att icke på grund härav
en reduktion av de under flygtjänstgöring utgående förmånerna behövde
vidtagas. Verkan av en sådan reduktion vöre nämligen i rekryteringshänseende
oberäknelig och kunde befaras bliva ogynnsam.

Enligt de riktlinjer, som i den vid flygmyndigheternas skrivelse fogade
promemorian uppdragits för en reglering av rätten till ersättning vid skada
till följd av olycksfall under flygtjänstgöring nr. m., skulle vid invaliditet,
förorsakad av olycksfall under flygtjänstgöring, livränta enligt olycksfalls
försäkringslagens bestämmelser utgå med 50 procents förhöjning; därest livränta
ej skulle utgå men den skadade av olycksfallet erhållit sådant men, att
han blivit oförmögen att vidare användas i flygtjänst, skulle till honom utgivas
en årlig livränta av 300 kronor. I avseende å dessa ersättningars åtnjutande
skulle tillämpas de i olycksfallsförsäkringslagen i övrigt givna stadgandena,
dock att avdrag med hänsyn till lönen ej borde göras å ovan sist
omförmäld livränta. Vid olycksfall med dödlig utgång borde en reglering
av hithörande ersättningsfrågor lämpligen företagas på det sätt, att maximibeloppen
av nu utgående livräntor till änka, respektive föräldrar (adoptivföräldrar),
förhöjdes med 600 kronor för år samt att livränta åt barn (adoptivbarn)
finge utgå med författningsenligt belopp intill dess barnet fyllt 19
år, under iakttagande härvid, att sålunda bestämda tilläggsersättningar skulle
reduceras i samma proportion, i vilken författningsenligt utgående livräntor
kunde hava blivit nedsatta för att sammanlagt ej överstiga två tredjedelar
av den avlidnes arbetsförtjänst.

Det förslag beträffande livränteförmåner, vari den av flygmyndigheterna
verkställda utredningen utmynnat, synes lönekommittén i och för sig
vara av beskaffenhet att kunna förordas såsom grundval för en fristående
utbyggnad av de nu författningsenligt utgående ersättningarna i anledning
av olycksfall under flygtjänstgöring. Förslaget skulle medföra icke oväsentliga
förbättringar icke blott för beställningshavare, som drabbas av
olycksfall utan även, och icke minst, för efterlevande till sådan beställningshavare
i händelse av dödsfall. Med hänsyn härtill vöre det enligt kommitténs
mening naturligt att, i anslutning till vad som alternativt ifrågasatts
i den vid flygmyndigheternas skrivelse fogade promemorian, ett genomförande
i huvudsak av förslaget förknippades med viss reduktion i varje
fall av de högsta flygtilläggsbeloppen för att härigenom mellan staten och
beställningshavarna fördela den kostnad, som förslagets genomförande skulle
komma att medföra.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 245.

101

Vid de överläggningar, som lönekommittén i ämnet haft med chefen för
flygvapnet och andra representanter för flygvapnets ledning, har emellertid
från dessas sida rests ett bestämt motstånd mot lanken på en reduktion av
flygtilläggen. Man har därvid framhållit de risker med avseende å rekryteringen,
som en sådan reduktion skulle kunna medföra. Det har tillika hävdats,
att enligt på personalhåll allmänt rådande uppfattning en sådan
lösning vore att föredraga, varigenom de ordinarie beställningshavarna vid
en reglering av rätten till utvidgade livränteförmåner uteslötcs från dessa
förmåner, framför en lösning enligt vilken de ökade förmånerna skulle förknippas
med reduktion av flygtilläggen.

Ehuru enligt lönekommitténs mening en evalvering i viss mindre omfattning
av de kontanta flygtilläggen mot av staten i övrigt bekostade
ökade livränteförmåner vid olycksfall även ur personalsynpunkt borde vara
att betrakta såsom fördelaktig, har kommittén med hänsyn till de bestämda
erinringar, som gjorts mot den ifrågasatta lösningen, och särskilt i betraktande
av svårigheterna att bedöma verkningarna i rekryteringshänseende av
en omläggning i angiven riktning funnit sig icke böra vidhålla tanken på en
dylik omläggning. Då den av riksdagen påkallade författningsmässiga regleringen
av rätten till förhöjda livränteförmåner vid olycksfall synes böra
genomföras och det icke kan anses tillfredsställande att från en sådan reglering
utesluta de ordinarie beställningshavarna, har kommittén i stället ansett
sig böra ifrågasätta en sådan lösning av frågan, som med utgångspunkt från
tanken på en kostnadsfördelning mellan beställningshavarna och staten gör
de ordinarie beställningshavarna delaktiga av en dylik förbättring endast i
mindre omfattning än enligt det av flygmyndigheterna framlagda förslaget
men till gengäld utan sänkning av flygtilläggens nivå. En dylik lösning kan
enligt kommitténs förmenande ske på huvudsakligen följande sätt. 1 fråga
om den livränta å 300 kronor, som enligt flygmyndigheternas förslag skulle
utgå till beställningshavare, vilken av olycksfall erhållit sådant men att han,
ehuru kvarstående i anställningen, ej kan användas i flygtjänst, synes någon
ändring ej böra ske. Med avseende å livränta till beställningshavare, som på
grund av olycksfallsskada nödgas avgå med invalidpension, innebär flygmyndigheternas
förslag, att dylik livränta skulle utgå — i .stället för, såsom nu
gäller, med två tredjedelar av den beräknade årsinkomstens maximibelopp,
3,000 kronor — med hela maximibeloppet, varvid emellertid den i 11 §
olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna reduktionen med hänsyn till utgående
invalidpension skulle bibehållas. Enligt kommitténs mening bör i stället
livräntan fastställas att utgå med belopp, motsvarande fem sjättedelar av
årsinkomstens maximibelopp, eller således med 2,500 kronor, under iakttagande
härvid av nyssnämnda reduktionsregel. Med avseende å efterlevandelivräntorna
torde någon ändring ej böra ske beträffande förslaget örn utsträckt
lid för åtnjutande av livränta till minderåriga barn; i fråga örn livränta
lill efterlevande änka torde däremot förhöjningen av det författningsenliga
livräntebeloppet böra begränsas till 300 i stället för föreslagna 000
kronor årligen.

Lönekommittén anser sig böra förorda, att en reglering av rätten till förhöjda
livränteförmåner vid olycksfall under flygtjänstgöring för ordinarie
beställningshavare verkställes i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu
angivits. 1 fråga örn utformningen av erforderliga bestämmelser i ämnet bär
lönekommittén ansett sig icke böra framlägga något förslag. Kommittén
förutsätter, att frågan härom kommer att i första hand underkastas prövning
och förslag av riksförsiikringsanstaltcn, vars utlåtande i ämnet torde
böra inhämtas. Kommittén vill emellertid uttala, alt en förhöjning av livränteförmånerna,
som i princip sträcker sig längre än vad nyss förordats,

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

enligt kommitténs mening icke bör medgivas utan samtidig reduktion av de
högsta flygtilläggsbeloppen.

Försvarsväsendets lönenåmnd har under hänvisning till den allmänna
löneförbättring, lönenämndens förslag till lönebelopp innebure för den militära
personalen, ansett sig böra hemställa, att de högsta flygtilläggens belopp
måtte nedsättas med ett belopp av tio kronor och således utgå med 260,
respektive 200 kronor i månaden. Å andra sidan har lönenämnden funnit
övervägande skäl tala för att ersättningarna till skadade flygare eller till omkomna
flygares efterlevande avvägas i enlighet med de för personalen fördelaktigare
grunder, som angivits i chefens för flygvapnet och flygförvaltningens
i sådant hänseende framlagda förslag av den 12 mars 1938.

Riksförsäkringsanstalten har yttrat sig beträffande frågan om en reglering
av rätten till ersättning vid skador eller dödsfall till följd av olycksfall under
flygtjänstgöring och därvid anfört bland annat följande:

Vidkommande först frågan, var erforderliga stadgande!! i berörda hänseenden
böra införas, vill riksförsäkringsanstalten förorda, att erforderliga
stadganden örn särskilda förmåner vid olycksfall under flygtjänstgöring
sammanföras i en särskild författning.

Vad beträffar frågan, under vilka förutsättningar nu ifrågasatt tilläggsersättning
må utgå, finner riksförsäkringsanstalten, att rätten till sådana
förmåner bör i princip tillkomma envar vid krigsmakten anställd eller värnpliktig,
som i fredstid till följd av olycksfall drabbas av skada, medan han
under tjänstgöring befinner sig å militärt flygplan. Sålunda skulle inbegripas
utom besättningen även den, som eljest under militärtjänstgöring medföljer
flygplan då det är under färd i luften eller vid start eller landning
framföres på marken eller vattnet. Vad sålunda stadgas bör i tillämpliga
delar gälla även under tjänstgöring å annat militärt luftfartyg än flygplan
samt vid fallskärmshopp.

Ifråga örn storleken av de tilläggslivräntor, som i flygmyndigheternas förslag
framförts, hava beställningshavarna uppdelats i två grupper. Den ena
kategorien upptager beställningshavare, som erhållit sådant men, att de
—- utan att lia blivit obrukbara i vanlig tjänstgöring — blivit oförmögna
att vidare nyttjas i flygtjänst. Den andra kategorien utgöres av sådana, vilka
måst avskedas ur tjänst med invalidpension. Erfarenheten har emellertid
visat, att invalida officerare och underofficerare i mycket stor utsträckning
även vid betydande invaliditet beretts möjligheter att kvarstå i aktiv tjänst
intill inträffad pensionsålder. Sådana beställningshavare hava sålunda kunnat
uppbära oavkortade avlöningsförmåner.

Det framlagda förslaget till avlöningsreglemente innehåller icke någon bestämmelse,
att utgående livränta må föranleda minskning i avlöningen. En
konsekvens härav är, att avlöningen enligt stadgandena i 11 § 4 stycket
olycksfallsförsäkringslagen skall presumeras utgöra sådant understöd, som
må avdragas från livränta på grund av invaliditet. Dock må livräntan utgå,
om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Nämnda stadgande infördes i 11 § olycksfallsförsäkringslagen genom
lag den 26 juni 1936. I proposition nr 218 till 1936 års riksdag med förslag
till lagändringen uttalade föredragande departementschefen (sid. 49) med
anledning av ett yttrande från flygstyrelsen, att som i stadgandet omnämnda
»särskilda förhållanden», som kunde föranleda utbetalande av livränta
trots utgående avlöning, torde kunna räknas även sådana fall, då befattningshavare
på grund av skadan nödgades avstå från en lönande bisyssla

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

103

eller bleve oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring, som vore förenad
med särskild ersättning. Flygstyrelsen hade i sitt yttrande omnämnt flygtjänstgöring
som en med särskild ersättning förenad tjänstgöring.

Av det anförda framgår, att en beställningshavare vid flygvapnet, som på
grund av skada blir oförmögen till flygtjänst men beredes tillfälle att kvarstå
i aktiv tjänst med oavkortad lön, redan nu kan beredas någon kompensation
för flygtilläggets bortfallande, i det han kan berättigas att vid sidan
av sin lön utfå eventuell livränta helt eller delvis. Riksförsäkringsanstalten
har ännu icke föreliaft något ärende av detta slag till prövning, men det torde
kunna förutsättas, att livräntan bör utgå helt, i varje fall örn den icke är
av mera betydande storlek. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten till 3,000
kronor, utgör lägsta livränta — vid 10 procent invaliditet —- 200 kronor
för år.

Efter avgång ur tjänst med ålderspension skall livräntan alltid utgå utan
avdrag, enär ålderspension numera icke skall betraktas som mot livräntan
svarande understöd.

Därest skadan är så allvarlig, att den skadade måste taga avsked med invalidpension,
skall han å livräntan vidkännas avdrag, motsvarande den del
av pensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.
Stadgandet härom infördes i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
genom ovannämnda lagändring och har ännu icke praktiskt tillämpats
av riksförsäkringsanstalten. På grund härav kunna ostridigt exakta
beräkningar icke framläggas till belysande av vilken sammanlagd ersättning,
som kommer att utgå i olika fall.

Riksförsäkringsanstalten vill för sin del icke göra någon erinran mot flygmyndigheternas
förslag, enligt vilket invalidlivräntorna skulle förhöjas med 50
procent. Förhöjningen synes böra givas karaktären av ett tillägg till livräntan,
vilket icke ingår som integrerande del av denna. Härigenom skulle tilllägget
icke vara underkastat avdragsreglerna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,
med mindre detta särskilt stadgades. Det torde icke vara erforderligt
att angiva, att avdrag å livräntan jämlikt 11 § för sådant tillägg» oj heller
skall ifrågakomma.

Lägsta livränta skulle tillhopa med ovannämnda tillägg komma att utgöra
300 kronor vid 3,000 kronors arbetsförtjänst. Örn en beställningshavare vid
flygvapnet åsamkas en invaliditet av 10 procent och därefter kvarstår i tjänst
men är oförmögen till flygtjänstgöring, skulle han i anslutning till vad ovan
anförts kunna påräkna att vid sidan av lönen erhålla en kompensation av intill
300 kronor årligen. Skulle livräntan utgöra ett mera avsevärt belopp, synes
det vara tveksamt, örn såväl livränta som livräntetillägg böra utgå. I dylikt
fall föreligger emellertid möjlighet till avkortning av livräntan. Vid övervägande
av dylik avkortning bör enligt rikslörsäkringsanstaltens mening
hänsyn få tagas till det utgående livräntetillägget.

Flygmyndigheterna hava i sitt förslag ifrågasatt, huruvida icke en extra ersättning
av 300 kronor för år skulle tillförsäkras sådan beställningshavare,
som på grund av skada bleve oförmögen till flygtjänst men likväl icke skulle
anses berättigad till livränta. Härtill må anföras, att vid invaliditetsgradens
bestämmande hänsyn skall tågås till, bland annat, den skadades yrke. Örn en
beställningshavare vid flygvapnet till följd av skada, exempelvis en ögonskada,
blir oduglig till flygtjänst, synes det därför antagligt, att livränta vanligen
kommer att tillerkännas, även örn skadan i vanliga fall icke anses medföra 10
procents invaliditet. Något mera påtagligt behov av den ifrågasatta bestämmelsen
örn extra ersättning vid invaliditet under 10 procent torde på grund
härav knappast kunna anses föreligga. Riksförsäkringsanstalten finner sig
därför för sin del icke höra förorda en sådan bestämmelse. Det må anmär -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kas, att lämpligheten av en sådan bestämmelse blir än mera tveksam, i den
mån tilläggsersättningarna i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag
utsträckas till andra grupper än dem, varå det föreslagna lönereglementet
skall äga tillämpning.

Vad vidare angår den ifrågasatta förhöjningen av utgående livräntor åt
efterlevande till under flygning förolyckade beställningshavare, hava flygmyndigheterna
föreslagit, att maximibeloppen av livräntor till änkor respektive
föräldrar höjas med 600 kronor, vilket belopp av 1936 års lönekommitté
föreslagits nedsatt till 300 kronor.

Till åskådliggörande av de livränte- och pensionsförmåner, som samtidigt
kunna utgå till änkor efter förolyckade flygare, hava inom riksförsäkringsanstalten
verkställts vissa beräkningar. Av dessa beräkningar framgår, bland
annat, att änka efter en kapten med nu utgående pension torde i pensionsoch
livränteförmåner sammanlagt bekomma för år räknat ett belopp av 2,634
kronor, änka efter en löjtnant sammanlagt 2,040 kronor, änka efter en fanjunkare
sammanlagt 1,878 kronor. Tages hänsyn till att änkor efter flygare
böra placeras i särklass med hänsyn till det förhållandet, att de förolyckade i
ekonomiskt hänseende intagit en särställning bland försvarsväsendets beställningshavare,
synas goda skäl tala för att livräntetillägg jämväl här böra utgå.
Att härvid frångå det tillägg av 50 procent, som ansetts böra tillkomma skadade
beställningshavare, synes enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke
böra ifrågakomma. Anstalten vill därför föreslå, att efterlevande änka jämte
den henne tillkommande livräntan skall erhålla livräntetillägg med 50 procent
av livräntans belopp.

Flygmyndigheterna hava föreslagit en extra ersättning till efterlevande
barn. Denna extra ersättning skulle bestå däri, att barn skulle äga rätt
till livränta intill nitton års ålder i stället för intill sexton års ålder enligt
nu gällande bestämmelser. Riksförsäkringsanstalten finner intet vara att
erinra mot att en extra ersättning stadgas för efterlevande barn. Enligt
anstaltens mening är emellertid lämpligast, att jämväl denna ersättning gives
formen av ett tillägg till livräntan, att utgå under samma tid som denna,
det vill säga till dess barnet uppnår sexton års ålder. Vidkommande storleken
äv livräntetillägget synes även detta lämpligen kunna bestämmas till
livräntans halva belopp.

Vad angår frågan örn ersättningen till efterlevande föräldrar, torde denna
fråga erhålla ökad praktisk betydelse i den mån tilläggsersättningarna i enlighet
med riksförsäkringsanstaltens förslag utsträckas till andra grupper
än dem, som avses i det föreslagna avlöningsreglementet. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening bör jämväl livräntetillägg till föräldrar eller adoptivföräldrar
kunna utgivas med 50 procent av livräntan. Liksom livränta till
föräldrar eller adoptivföräldrar icke må bestämmas till högre belopp än som
motsvarar värdet av det underhåll, som de av den avlidne åtnjutit, böra
ej heller livränta och livräntetillägg tillhopa överstiga denna gräns.

Där livräntor till efterlevande skulle komma att tillsammans överstiga två
tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, nedsättas livräntorna till
sammanlagt detta belopp, så länge anledning till nedsättning fortfar. Därvid
skall iakttagas, att livräntor till maka och barn eller adoptivbarn skola
utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar samt att förstnämnda
livräntor skola, i den mån så erfordras, nedsättas i förhållande till vad på
varje livräntetagare belöper. Äro livräntorna på sådant sätt oavkortade,
synas livräntetilläggen, såsom flygmyndigheterna avsett, böra bestämmas med
utgångspunkt från de reducerade beloppen.

Livränta till skadad arbetare kan, när synnerliga skäl äro för handen, efter
beslut av försäkringsrådet på därom av den skadade gjord ansökan helt

Kunni. Maj:ts proposition nr 245.

105

eller delvis utbytas mot ett kapitalbelopp för en gång. Motsvarande torde
böra gälla i fråga om de föreslagna livräntetilläggen å invaliditetslivräntor.
Till efterlevande make, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår
nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång motsvarande tre fjärdedelar
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Någon motsvarande utbetalning av
livräntetillägg synes icke vara motiverad.

Det synes skäligt, att möjlighet beredes för tillerkännande av de ifrågasatta
tilläggsersättningarna även i sådana fall, då skadan inträffat redan före
den av riksförsäkringsanstalten föreslagna förordningens ikraftträdande. Med
hänsyn till att tilläggsersättning i dylika fall i viss utsträckning redan bereus
på extraordinär väg vill riksförsäkringsanstalten föreslå ett stadgande,
att förordningen skall äga tillämpning å tidigare olycksfall, örn och i den
mån Kungl. Majit så beslutar. Tilläggsersättningar, som kunna komma att
tillerkännas enligt detta stadgande, torde böra utgå först från och med dagen
för förordningens ikraftträdande.

Från riksförsäkringsanstaltens förevarande beslut har föredraganden, byrådirektören
Källström, varit skiljaktig, i det han anfört bland annat följande.

Även om skäl kan anses föreligga, att utöver det lämnade uppdraget pröva
behovet av och inkomma med förslag örn tilläggsförmåner jämväl för andra
beställningshavare än dem remissen avser, synas å andra sidan starka betänkligheter
möta för att låta förslaget omfatta samtliga dessa personalgrupper.

Vidkommande fast anställt manskap vid försvarsväsendet må framhållas,
att detta manskap i allmänhet först vid befordran till furir användes
i flygtjänst. Volontärer och korpraler fullgöra däremot marktjänst i
egenskap av mekaniker, smeder o. s. v. Samma är förhållandet med värnpliktiga
med undantag för sådana värnpliktiga, som erhålla utbildning till
officerare. Av det sagda framgår, att behovet av särskilda förmåner för nu
omförmälda grupper icke på långt när är så stort, som beträffande ordinarie
beställningshavare. Med hänsyn till en långvarig, ständig och ansvarsfylld
flygtjänstgöring med åtföljande fysiska och psykiska påfrestningar befinna
sig beställningshavare i officers och underofficers tjänsteställning i en alldeles
särskilt utsatt ställning. Härtill kommer att fast anställt manskap och
värnpliktiga med ytterst få undantag äro ogifta och sällan befinna sig i det
ekonomiska läge, att de kunna väsentligt bidraga till sina föräldrars uppehälle.
Detta utgör ytterligare ett skäl, som motiverar någon tids anstånd
i fråga örn prövningen, huruvida nu nämnda grupper skola tillerkännas särskilda
förmåner.

Antagligen kommer förslag till nytt avlöningsreglemente för fast anställt
manskap att framläggas för nästkommande års riksdag. Det är då av stor
vikt att taga del av de allmänna förmåner, som ett dylikt reglemente kan
komma att föreskriva, innan man går att taga ställning till spörsmålet, huruvida
fast anställt manskap bör tillerkännas förmåner av nu föreslagen
art. Ifrågasättas kan också, huruvida icke erforderliga tilläggsbestämmelser
böra i vad de avse fast anställt manskap och värnpliktiga införas i 1927
ars militärersättningsförordning, vilken torde komma att bliva föremål för
omarbetning i samband med nu pågående revision av gällande olycksfallslörsäkringslag.

De beställningshavare, som här böra ifrågakomma, bliva i första hand
officerare (jämväl fänrikar) och underofficerare vid flygvapnet, samt ordinarie
beställningshavare vid försvarsväsendet i övrigt, som vid olyckstill -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr Bo fället

vöre stadda i tjänsteutövning och sålunda åtnjöte flygtillägg eller flygtraktamente.

Vid de överväganden jag ägnat frågan örn den allmänna avvägningen av
de under flygtjänstgöring utgående förmånerna, har jag funnit mig böra tillstyrka
lönekommitténs förslag, att flygtilläggen tillsvidare bibehållas vid nuvarande
nivå. Avvägningen av här avsedda förmåner är emellertid i viss
mån beroende av det sätt, på vilket en reglering av rätten till förhöjda livränteförmåner
vid skador eller dödsfall på grund av olycksfall under flygtjänstgöring
kan komma att genomföras. Med hänsyn till sistnämnda frågas
komplicerade beskaffenhet är jag icke beredd att på grundval av den
utav riksförsäkringsanstalten förebragta utredningen nu framlägga något
förslag i ämnet. Enligt min mening bör frågan örn en reglering av rätten
till olycksfallsersättning åt flygande personal eller dess efterlevande lämpligen
upptagas till slutlig prövning och avgörande i ett sammanhang, sedan
avlöningsförhållandena ordnats för försvarsväsendets personal i sin helhet,
däribland även det fast anställda manskapet. Jag anser mig emellertid redan
nu böra uttala, att en mera väsentlig förhöjning av de nuvarande livränteförmånema
enligt min mening bör medföra en omprövning av beloppen av
de olika flygtilläggen.

I anledning av ett härutinnan gjort påpekande av flygvapnets myndigheter
och försvarsväsendets lönenämnd har jag vidtagit den ändring av föreskriften
i 3 mom. av förevarande paragraf, att i enlighet med för utbildningen av
flygvapnets personal numera givna föreskrifter elevtillägg må utgå endast
till beställningshavare, som vid flygvapnet undergår grundläggande utbildning
till flygspanare.

31 §. Ersättning för flyttningskostnad.

De i förslaget till militärt avlöningsreglemente intagna bestämmelserna
om ersättning för flyttningskostnad hava i tillämpliga delar utformats efter
saklig förebild av motsvarande stadganden i civila avlöningsreglementet.
Ersättning för flyttningskostnad skall sålunda utgå bl. a. till beställningshavare,
vilken

a) utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats från en
förläggningsort till en annan;

b) vid övergång från icke-ordinarie befattning till ordinarie beställning
eller från beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör eller till
följd av befordran eller på grund av förordnande eller kommendering att
uppehålla viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; eller
ock

c) eljest fått sig ålagt att byta bostad.

Det under c) upptagna stadgandet innebär i förhållande till nuvarande
bestämmelser en utvidgning av rätten till flyttningskostnadsersättning i så
måtto, att dylik ersättning skulle få utgå även till beställningshavare, som
nödgats byta bostad på en och samma förläggningsort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

107

1 anslutning till nu gällande bestämmelser har lönekommittén i sista
stycket av förevarande paragraf intagit ett stadgande, som avser flyttningskostnadsersättning
för beställningshavare, vilken på grund av kommendering
såsom aspirant vid generalstabskåren eller såsom elev vid någon av de
militära högskolorna eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant måste
företaga flyttning till Stockholm. I samma stycke har kommittén vidare
intagit en föreskrift därom, att bestämmelserna om flyttningskostnadsersättning
icke skola utgöra hinder för beviljande av dylik ersättning i samband
med genomförande av passagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom
är särskilt stadgat.

Vissa av de hörda myndigheterna hava framställt anmärkningar mot den
föreslagna avfattningen av bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad.

Chefen för armén: Bestämmelserna angående ersättning för flyttningskostnad
borde erhålla en sådan formulering, att tvekan icke behövde råda
angående flyttningsersättnings utgående även vid kommenderingar och tillträde
av befattningar, vartill vederbörandes samtycke först inhämtats eller
som skett efter ansökan.

Chefen för marinen: Beträffande flyttningsersättning för kustartilleriets
personal från Gotland till fastlandet hade chefen för kustartilleriet givit uttryck
åt det önskemålet, att beställningshavare, som placerats till tjänstgöring
vid Gotlands kustartillerikår i Fårösund, måtte tillerkännas rätt till
sådan ersättning. Flertalet beställningshavare vid nämnda kår finge förutsättas
hava flyttat till Gotland på grund av tvångskommendering från truppförbanden
å fastlandet. Förläggningsorten Fårösunds isolerade läge, tidvis
svåra klimat och små resurser finge anses föranleda till att den ur tjänsten
med pension avgångne i regel väntades önska sig från orten. Det syntes
med hänsyn därtill skäligt, att beställningshavaren efter avgången ur tjänst
bereddes möjlighet till återflyttning till fastlandet. Till ifrågavarande av
chefen för kustartilleriet anförda synpunkter anslöte sig chefen för marinen.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Den av lönekommittén föreslagna
bestämmelsen om rätt till flyttningskostnadsersättning för beställningshavare,
som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttades
från en förläggningsort till en annan, innebure en väsentlig inskränkning
i beställningshavares rätt att komma i åtnjutande av ersättning för flyttning.
De särskilda förhållanden, som vore rådande inom försvarsväsendet,
syntes motivera, att någon ändring icke vidtoges, i vad som härutinnan för
närvarande gällde. Det syntes knappast skäligt, att vid en förflyttning, som
föranletts av en beställningshavares omplacering till befattning, för vilken
han vore bättre lämpad, denne själv nödgades bära kostnaden för förflyttningen
allenast på den grund, att han i en eller annan form uttalat en önskan
örn densamma.

I anledning av den av lönekommittén föreslagna bestämmelsen örn rätt i
vissa fall till flyttningskostnadsersättning för förvaltaraspirant ville chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen erinra därom, att även personal tillhörande
flygvapnet beordrades alf såsom extra elever följa den för arméns förvallaraspirantcr
avsedda lill Stockholm förlagda lörvaltarkursen. Denna
kurs omfattade två perioder örn en respektive tre månader med mellanliggande
tjänstgöring vid egen flygflottilj. Den tid, under vilken utbildningen
förlagts till Stockholm, vore således för flygvapnets förvaltaraspiranter icke

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

på långt när av den varaktighet som för arméns förvaltaraspiranter. Vid sådant
förhållande kunde det icke anses motiverat, att flygvapnets förvaltaraspiranter
under sin tjänstgöring i Stockholm komme i åtnjutande av lön
efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttning, utan syntes dessa
böra erhålla lön efter förläggningsorten jämte i förekommande fall tjänstgöringstraktamente.

Arméförvaltningen: De föreslagna bestämmelserna örn ersättning för

flyttningskostnad hade erhållit en sådan avfattning, att de, vid förslagets antagande,
skulle, med hänsyn till de på det militära förvaltningsområdet gällande
speciella förhållandena, icke komma att täcka samtliga de fall, där
dylik ersättning enligt nu gällande bestämmelser utginge.

För närvarande gällde såsom allmän huvudregel, att ersättning utginge vid
flyttning, som vederbörande beställningshavare företagit på grund av att han
erhållit förändrad förläggningsort. Detta syntes icke hava kommit till fullt
tydligt uttryck i förslaget. Med den lydelse 31 § första stycket erhållit syntes
det icke uteslutet, att krav på flyttningsersättning skulle kunna framställas
av till exempel officer, som kommenderats såsom chef för ett studentkompani.
Även örn dylik kommendering icke innebure uppehållande av viss
befattning, syntes dock i författningsrummet böra tydligt framhållas, att
förändringen i förläggningsort vore det avgörande villkoret för ersättnings
åtnjutande.

Ytterligare kunde framhållas, att bestämmelserna i första stycket a) och
b) i vissa fall icke syntes utesluta varandra. Om t. ex. en officer vid intendenturkåren
förflyttades från befattning såsom regementsintendent vid ett
truppförband till motsvarande befattning vid ett annat, skulle — förutsatt
att han icke gjort ansökning eller uttryckt önskan örn förflyttningen —- stadgandena
i både a) och b) kunna tillämpas. Hade däremot förflyttningen
föregåtts av sådan ansökning etc., skulle vederbörande väl vara utesluten
från rätten till flyttningsersättning enligt stadgandet i a) men däremot kunna
erhålla sådan förmån jämlikt b). Förordnande att uppehålla viss beställning
eller befattning skulle alltså medföra rätt till flyttningsersättning oberoende
av gjord ansökning eller uttryckt önskan. Örn åter beställningshavare
omplacerades till tjänstgöring vid stab eller förvaltningsverk utan att
därmed avsåges uppehållande av viss beställning eller befattning, skulle
flyttningsersättning kunna beredas vederbörande endast under förutsättning,
att han icke gjort ansökning eller uttryckt önskan örn att förflyttas. Ur beställningshavarnas
synpunkt måste det onekligen te sig svårförklarligt, att,
om två beställningshavare båda gjorde ansökning örn omplacering, den, som
i anledning därav förordnades uppehålla viss befattning, komme i åtnjutande
av flyttningsersättning, men sådan förmån till äventyrs förvägrades den
andre, på den grund att han icke foges i anspråk för motsvarande tjänstgöring.

Det förefölle, i anledning av vad nu auförts, som örn skäl knappast förelåge,
att, i den omfattning kommittéförslaget innebure, frångå den hittillsvarande
avfattningen av motsvarande stadganden, vilka visat sig på ett tillfredsställande
sätt reglera hithörande förhållanden. I tydlighetens intresse
borde emellertid författningsrummet kompletteras med en föreskrift, att
flyttningsersättning skulle tillkomma även den, som på grund av Kungl.
Maj:ts därom meddelade föreskrift förklarades skola under tjänstgöring å
annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra ordinarie tjänstgöring
å förstnämnda ort. I tillämpningen hade väl icke rått någon tvekan om,
att ersättning i dylikt fall skulle utgå, men rent formellt sett kunde de nu
gällande bestämmelserna knappast anses täcka dylikt fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

109

Marinförvaltningen: Beträffande ersättning för flyttningskostnad inne bure

förslaget — i likhet med vad som bestämts för civila befattningshavare
— att sådan ersättning skulle utgå till beställningshavare, vilken utan egen
ansökan eller därom »uttryckt önskan» förflyttades från en förläggningsort
till en annan. De citerade orden tydde på att det vore fråga örn en muntlig
överenskommelse eller en muntligt uttryckt önskan. Personalen borde emellertid
med sin chef kunna diskutera möjligheterna för viss förflyttning utan
att därför gå miste om den flyttningsersättning, som eljest skulle utgå. För
de militära förhållandena vore det därför lämpligast, att 31 § a) formulerades
sålunda: »utan egen ansökan förflyttas från en förläggningsort till en
annan».

o Försvarsväsendets lönenämnd: Med hänsyn till de vid försvarsväsendet

rådande speciella befordringsförliållandena ville lönenämnden uttala sig för
att den under a) av förevarande paragraf intagna bestämmelsen omarbetades
i saklig anslutning till motsvarande stadgande i 26 § officersavlöningsreglementet.

I anledning av vad i utlåtandena anförts har jag funnit de föreslagna bestämmelserna
om flyttningskostnadsersättning böra bringas till närmare
överensstämmelse med de nuvarande reglerna i officersavlöningsreglementet.
I enlighet härmed har jag låtit verkställa viss omarbetning av de i första stycket
upptagna föreskrifterna. Därjämte har — i anledning av arméförvaltningens
härutinnan gjorda påpekande — såsom ett nytt tredje stycke införts
ett stadgande därom, att rätt till flyttningsersättning må tillkomma jämväl
beställningshavare, som på grund av Kungl. Majrts därom meddelade föreskrift
förklaras skola under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten
anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort.

Med anledning av det utav chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
gjorda uttalandet, att det icke kan anses motiverat, att flygvapnets förvaltaraspiranter
på grund av sin tjänstgöring i Stockholm skulle komma i åtnjutande
av ersättning för flyttning, har jag funnit mig böra förse stadgandet
i sista styckets första mening med en kompletterande föreskrift därom,
att här avsedd ersättning må utgå, där ej Kungl. Majit för särskilda fall annorlunda
förordnar. Med stöd av denna föreskrift blir Kungl. Majit oförhindrad
att genom särskilt beslut undantaga flygvapnets förvaltaraspiranter
från här avsedd förmån.

Det av chefen för kustartilleriet framställda, av chefen för marinen tillstyrkta
förslaget i fråga örn införande av rätt till flyttningsersättning för i
Fårösund stationerad personal i samband med personalens avgång ur tjänsten
synes icke böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang.

37 §. Allmänna bestämmelser örn sjukvård.

Under 4 mom. av förevarande paragraf har lönckommittén infört ett stadgande
därom, att i fråga örn rätt till sjukvård under sjötjänstgöring gäller
vad därom särskilt stadgas. I enlighet med ett av marinförvaltningen gjort
påpekande har jag vidtagit den jämkningen i avfattningen av stadgandet, att
efter ordet »sjötjänstgöring» infogats orden »och avpollettering från fartyg».

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

38 §. Tjänsteläkare.

I vissa yttranden ha uttalanden gjorts rörande tjänsteläkarorganisationen.
Jag torde senare få återkomma härtill i samband med anmälan av medelsbehovet
för nästa budgetår till ersättningar åt verksläkare m. m.

40 §. Sjukhusvård.

I propositionen nr 263 till 1938 års riksdag med förslag till civilt avlöningsreglemente
upptogos, i huvudsaklig överensstämmelse med vad lönekommittén
härutinnan föreslagit, under 35 § av reglementsförslaget vissa bestämmelser
angående statens bestridande av kostnad för tjänstemans vård å allmänt
sjukhus. Vid ärendets behandling i statsutskottet uttalade utskottet
(uti. nr 161 sid. 72—73), att utskottet icke ansett sig berett att för det dåvarande
fatta definitiv ståndpunkt till huru kostnaderna för vården å allmänt
sjukhus skulle ersättas och huru de i samband därmed framlagda detaljspörsmålen
borde slutligt regleras. I sak hade utskottet den uppfattningen,
att för de särskilda befattningshavarna dessa frågor borde lösas på ett likformigt
sätt, men vissa svårigheter syntes föreligga bland annat därutinnan,
att vid åtskilliga av landsting drivna sjukvårdsinrättningar vården å enskilda
och halvenskilda rum ersattes enligt av landstingen fastställda legosängsavgifter,
varvid särskild ersättning för läkarvård icke utginge. På grund
härav hade utskottet ansett en omarbetning av 35 § böra ske, sedan ytterligare
utredning i ärendet verkställts. Utskottet hemställde, att bestämmelserna
om sjukhusvård i nämnda paragraf måtte utgå och ersättas med en allmän
föreskrift av innehåll, att frågan örn vård å allmänt sjukhus och ersättningen
därför skulle regleras genom särskilda föreskrifter, som beslutades
av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets hemställan (riksd. skr.
nr 388).

Lönekommittén framhåller, att bestämmelserna om sjukhusvård m. m.
för försvarsväsendets beställningshavare självfallet böra utformas i nära
anslutning till de regler, som härutinnan kunna bliva fastställda för civilförvaltningens
vidkommande och till vilka de civila lönenämnderna erhållit
uppdrag att utarbeta förslag. Vid utarbetandet av sitt reglementsförslag har
lönekommittén emellertid ansett lämpligt att i tillämpliga delar utgå från
de föreskrifter, som voro intagna i det för 1938 års riksdag framlagda förslagel
till civilt avlöningsreglemente, detta närmast för att angiva, huru enligt
kommitténs förmenande gränsdragningen mellan de olika beställningarna
med avseende å rätten till vårdplats bör äga rum. I enlighet härmed
hava bestämmelserna i 40 § av lönekommitténs reglementsförslag utformats
efter saklig förebild av stadgandena i 35 § av Kungl. Maj:ts förslag till civilt
avlöningsreglemente.

Sedan de civila lönenämnderna inkommit med förslag i ämnet, har Kungl.
Maj .t i proposition nr 223 till årets riksdag framlagt förslag angående ändrad
lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

lil

Liksom lönekommittén anser jag, att bestämmelserna om sjukhusvård
m. m. för försvarsväsendets beställningshavare böra utformas i anslutning
till de regler, som härutinnan avses för civilförvaltningen. Jag har därför
vidtagit i anledning av det i sist omförmälda proposition framlagda förslaget
betingade ändringar i avfattningen av 40 §.

Av det anförda följer, att jag icke biträder av marinförvaltningen framfört
förslag örn att militärpersonalen skulle erhålla full ersättning för kostnad
för vård å allmänt sjukhus vid all i tjänsten ådragen sjukdom.

47 §. Ersättning för tjänstebostad m. m.

Enligt 42 § 3 mom. civila avlöningsreglementet skall ersättning för tjänstebostad
i första hand bestämmas genom överenskommelse mellan vederbörande
myndighet och tjänsteman. I förslaget till militärt avlöningsreglemente
har lönekommittén under 47 § 3 mom. från nu gällande avlöningsreglemente
upptagit bestämmelse därom, att ersättningen för tjänstebostad
skall bestämmas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet på förslag
av vederbörande chef. I ett den 26 september 1938 avgivet förslag till riktlinjer
för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad har emellertid statens
bostadsnämnd framhållit önskvärdheten av att jämväl för försvarsväsendet
föreskrift måtte meddelas, att överenskommelse skall träffas i berörda
avseende. Under hänvisning till nämnda förslag har försvarsväsendets
lönenämnd, som i likhet med bostadsnämnden ansett övervägande skäl tala
för att enhetliga bestämmelser bliva gällande för statsförvaltningen i dess
helhet, hemställt, att förevarande moment måtte avfattas i överensstämmelse
med de för allmänna civilförvaltningen gällande föreskrifterna.

Då det även enligt min mening får anses önskvärt, att enhetliga regler på
förevarande område tillskapas för statsförvaltningen i dess helhet, har jag
vidtagit härav betingad jämkning i avfattningen av stadgandet i 47 § 3 mom.

57 §. Lönenämnd.

I vissa yttranden ha uttalanden gjorts rörande lönenämndsinstitutionens
organisation. Jag torde senare få återkomma härtill i samband med motsvarande
spörsmål för civilförvaltningen.

Rörande låneärendenas beredning inom Kungl. Maj:ts kansli anför lönekommittén
följande:

I sitt betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente berörde lönekommittén
i samband med frågan örn lönenämnd jämväl spörsmålet
örn de civila löneärendenas beredning inom Kungl. Maj:ts kansli. Kommittén
betonade därvid betydelsen för avlöningsbestämmelsernas likformiga och
konsekventa tillämpning av att beredningen inom Kungl. Maj:ts kansli av de
lönefrågor, i vilka Kungl. Majit skulle hava att fatta beslut eller för riksdagen
framlägga förslag, centraliserades till ett och samina departement,
lämpligen finansdepartementet, i stället för att såsom hittills varit fallet
beredas inom de olika fackdepartementen. Ett sammanförande av löneärendena
till finansdepartementet syntes vara en naturlig konsekvens av att de

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

civila avlöningsreglementen, som för särskilda förvaltningsområden hittills
utfärdats på föredragning av social-, kommunikations-, jordbruks- och handelsdepartementen,
ersattes med ett på finansdepartementets föredragning
utfärdat gemensamt avlöningsreglemente för civilförvaltningen i allmänhet
Härav borde också följa, att alla generella tilläggs- och tillämpningsbestämmelser
till reglementet utfärdades efter beredning inom finansdepartementet,
liksom ock att, där fråga uppstode om framställning till riksdagen angående
ändring i eller undantag från reglementets föreskrifter, sådan fråga borde
behandlas inom finansdepartementet. Men även där Kungl. Maj:t enligt
reglementet hade att fatta beslut i särskilda fall syntes beredning inom ett
och samma departement vara påkallad.

Frågan om en sådan centralisering av löneärendenas behandling berördes
även av chefen för finansdepartementet i propositionen till 1938 års riksdag
med förslag till civilt avlöningsreglemente, därvid departementschefen för
egen del uttalade sig i anslutning till kommitténs uppfattning. I sin skrivelse
i anledning av propositionen förklarade sig riksdagen vilja understryka de
i propositionen gjorda uttalandena örn önskvärdheten av centralisering till
finansdepartementet av löneärendena inom Kungl. Maj:ts kansli, en åtgärd
som enligt riksdagens mening vöre en viktig förutsättning för en likformig
och konsekvent tillämpning av de nya lönebestämmelserna.

Då förslaget till militärt avlöningsreglemente uppbyggts efter i huvudsak
samma principer som det nya civila avlöningsreglementet och bestämmelserna
i reglementsförslaget på betydelsefulla punkter äro helt och hållet
eller nära överensstämmande med civila avlöningsreglementet, synes det
kommittén följdriktigt, att jämväl beredningen av på Kungl. Maj:ts beslut
beroende ärenden rörande försvarsväsendets löneförhållanden — i varje fall
i den mån de äro av mera principiell och för ernåendet av likformighet inom
det statliga lönesystemet betydelsefull art — övertages av finansdepartementet.
Kommittén — som förutsätter, att även det militära avlöningsreglementet
utfärdas på finansdepartementets föredragning — anser sålunda
givet att, där fråga uppstår om framställning till riksdagen rörande ändring
i eller undantag från det militära avlöningsreglementets föreskrifter, sådan
fråga beredes inom finansdepartementet. Vidare torde inom finansdepartementet
böra behandlas alla ärenden angående utfärdande av generella tillläggs-
och tillämpningsföreskrifter till sagda avlöningsreglemente liksom ock
rörande ändringar i dylika föreskrifter. Utseendet av ledamöter i försvarsväsendets
lönenämnd torde ock böra ankomma på finansdepartementets föredragning.

Ur synpunkten av önskvärd likformighet vid det statliga lönesystemets
tillämpning skulle det onekligen vara till fördel, om till finansdepartementet
även kunde förläggas beredningen av de lönefrågor, i vilka Kungl. Maj:t
jämlikt det militära avlöningsreglementets bestämmelser skulle hava att fatta
beslut i varje särskilt fall. Det lärer emellertid icke nu kunna tillförlitligt
bedömas, huruvida även organisatoriskt sett ett överförande till finansdepartementet
av dessa jämförelsevis talrika ärenden skulle framstå såsom en
lämplig åtgärd. Ett ställningstagande härutinnan synes böra få anstå till en
senare tidpunkt, då närmare erfarenhet vunnits rörande arbetsförhållanden
och erforderliga arbetskrafter å den byrå inom finansdepartementet, som
efter sammanförandet till detta departement av de civila löneärendena får
till åliggande att bereda dessa ärenden. Hänsyn bör härvid jämväl tagas till
frågan örn lämplig personalorganisation inom försvarsdepartementet. Det må
erinras därom, att inom försvarsdepartementet för närvarande finnes inrättad
en särskild byrå, som förutom andra uppgifter har till åliggande att
bereda försvarsväsendets lönefrågor och som genom en överflyttning av löne -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

ärendena till annat departement givetvis skulle få sitt verksamhetsområde
icke oväsentligt minskat. Örn sålunda försvarsväsendets löpande avlöningsärenden,
med de undantag som ovan sagts, tills vidare bibehållas inom försvarsdepartementet,
bör emellertid självfallet förutsättas, att beredningen
av de på försvarsdepartementets föredragning ankommande lönefrågorna,
i den man de äro av betydelse ur synpunkten av en enhetlig och konsekvent
tillämpning av de statliga lönebestämmelserna, sker gemensamt med finansdepartementet.

Vad lönekommittén sålunda anfört har icke blivit föremål för något uttalande
vid ärendets remissbehandling. För egen del ansluter jag mig till lönekommitténs
ståndpunkt.

58 §. Reglementets tillämplighet.

I denna paragraf har lönekommittén upptagit bestämmelser, vilka dels reglera
förutsättningarna för reglementets giltighet beträffande beställningshavare,
som redan före reglementets ikraftträdande vunnit ordinarie anställning,
och dels angiva, i vad mån ändringar i de stadganden, som innefattas
i reglementet, kunna under löpande löneregleringsperiod göras tillämpliga på
beställningshavare, som blivit underkastade reglementets stadganden. Beträffande
motiveringen för ifrågavarande bestämmelser, vilka icke påkalla
något särskilt uttalande från min sida, tillåter jag mig hänvisa till sid. 231—
233 av kommitténs betänkande.

Reglementets ikraftträdande.

Lönekommittén har förutsatt, att militära avlöningsreglementet skulle träda
i kraft den 1 juli 1939 eller vid samma tidpunkt som civila avlöningsreglementet.
Jag utgår fran att arbetet med utfärdande av erforderliga tilläggsbestämmelser
till militära avlöningsreglementet ävensom övriga förberedande
åtgärder för att bringa reglementet i tillämpning skola kunna så bedrivas,
att reglementet kan träda i kraft vid nyss angiven tidpunkt.

4. Avlöningsförhållandena för beställningshavare å övergångsstat.

1936 års lönekommitté. Lönekommittén erinrar om att 1930 års militäravlöningssakkunniga
ansett sig böra föreslå, att lönen till de å övergångsstat
uppförda beställningshavarna skulle, oavsett om överföringen skett frivilligt
eller tvångsvis, beräknas på grundval av de nya löneplaner, som de
sakkunniga framlade i sitt förslag till militärt avlöningsreglemente. I anslutning
härtill anför lönekommittén följande:

En väsentlig anledning till denna de sakkunnigas ståndpunkt, som avviker
fran vad eljest i allmänhet plägat tillämpas vid löneregleringar, torde
vara att söka i den omständigheten, att det då icke var fråga om en reell
reglering av lönerna - - lat vara att förslagets genomförande skulle medfört
löneförbättringar — utan örn en i huvudsak formell omarbetning av löneplanerna
för inarbetande av dyrtidstillägget i de fasta lönerna. En bidragan Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sorni. Nr 245. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 245

de orsak utgjorde önskemålet att personalen å övergångsstat ej i pensionshänseende
skulle ställas sämre än beställningshavare å aktiv stat, vilka då
ännu ej kommit i åtnjutande av definitiv pensionsreglering i anledning av
1921 års lönereglering. En sådan pensionsreglering har emellertid sedermera
vidtagits genom antagande av 1935 års militära tjänstepensionsreglemente.

Enligt lönekommittén ställer sig spörsmålet örn ordnandet av de till övergångsstat
överförda beställningshavarnas löneförhållanden principiellt annorlunda,
därest — såsom skett i det nya civila avlöningsreglementet och nu
avses skola ske jämväl i ett nytt militärt avlöningsreglemente — inarbetande
av dyrtidstillägg i de fasta lönerna kombineras med en allmän reglering
uppåt av lönenivån. Den frågan uppställer sig då, huruvida och i vad mån
den å övergångsstat uppförda personalen bör bliva delaktig av en dylik reell
lönereglering och av en därav sannolikt föranledd ny pensionsreglering.

Lönekommittén erinrar vidare örn att kommittén berört fragan örn avlöningsförhållandena
för personal å övergångsstat i kommitténs betänkande
angående civilt avlöningsreglemente (sid. 250). Kommittén anförde därvid,
att det nya civila avlöningsreglementet icke borde erhålla tillämpning å befattningshavare,
som vore uppförda å indragnings- eller övergångsstat och
som icke hade tjänstgöringsskyldighet, även om de åtnjöte avlöning enligt
något av de nu gällande avlöningsreglementena. Mot denna uppfattning gjordes
ingen erinran vare sig från Kungl. Maj:ts eller riksdagens sida. Det har
sålunda förutsatts, att civila avlöningsreglementet skall äga tillämpning å
befattningshavare å övergångsstat, därest han har tjänstgöringsskyldighet.
Någon betänklighet har ej ansetts behöva hysas mot en sådan anordning,
alldenstund det inom civilförvaltningen icke lärer förekomma, att en befattningshavare
uppföres å övergångsstat utan att han även i fortsättningen tages
i anspråk för tjänstgöring i samma omfattning som den »aktiva» eller icke
övertaliga personalen. Tjänstemän, som vid en omorganisation inom civilförvaltningen
anses böra avföras från aktiv tjänst, överföras enligt nuvarande
praxis å indragningsstat.

Även den å övergångsstat vid försvarsväsendet uppförda personalen är,
framhåller lönekommittén, underkastad tjänstgöringsskyldighet, vare sig vederbörande
frivilligt eller tvångsvis överförts till övergångsstat. Emellertid föreligger
i avseende å tjänstgöringsskyldigheten en väsentlig skillnad mellan den
frivilligt och den tvångsvis överförda personalen: i fredstid kan endast av
den senare uttagas tjänstgöring utöver en periodiskt återkommande minimitjänstgöring;
den frivilligt överförda personalens tjänstgöringsskyldighet är
däremot begränsad till en obligatorisk minimitid.

Lönekommittén anför därefter i huvudsak följande:

Då lönekommittén haft att taga ståndpunkt till frågan, hur avlöningsförhållandena
för personal å övergångsstat vid försvarsväsendet böra ordnas
efter införandet av ett nytt militärt avlöningsreglemente, har kommittén till
en början ansett sig icke kunna tillråda att, såsom 1930 års militäravlöningssakkunniga
ifrågasatte, till det nya avlöningsreglementet generellt skulle
överföras alla beställningshavare på övergångsstat. Häremot möta betänkligheter
både ur principiella synpunkter och med hänsyn till de skiftande

Kungl. Maj.ts proposition nr 245. 115

förhållanden, som råda beträffande olika grupper av dessa beställningshavare.

I fråga om de frivilligt överförda beställningsliavarna synas rimliga sakskäl
icke kunna anföras för att nu vidtaga en ny reglering av lönenivån
genom överflyttning av dessa beställningshavare på ett nytt avlöningsreglemente.
Ifrågavarande beställningshavare hava, på egen ansökan, år 1925 en
gång för alla avförts från aktiv stat, nied rätt att åtnjuta 75 procent av då
gällande löner för lägsta ortsgrupp men nied skyldighet att fullgöra i genomsnitt
en månads tjänstgöring vartannat år. Att en eller annan av beställningshavarna
enligt frivilligt åtagande bestrider tjänstgöring därutöver,
mot åtnjutande av tjänstgöringstraktamente, förändrar i realiteten icke denna
befattningshavargrupps karaktär av övertalig personal, vars arbetskraft icke
avsetts att utnyttjas i fredstid. De frivilligt överförda äro i själva verket närmast
att jämställa nied sådan civil personal, som överförts till indragningsstat
utan tjänstgöringsskyldighet. Ett medtagande i löneregleringen av en
sådan grupp skulle strida mot hittills tillämpade löneregleringsprinciper och
åsamka staten kostnader, vilka måste betecknas som onödiga och icke ens
kunna motiveras av billighetsskäl.

I viss mån annorlunda ställer det sig med de tvångsvis överförda beställningshavarna.
Dessa hava utan egen ansökan fått sin militära bana avbruten
och alltså ofrivilligt försatts i det läget, att de icke automatiskt kunna
bliva delaktiga av en ny lönereglerings förmåner, något som de utan statens
tvångsingripande eljest skulle hava blivit. De äro också formellt underkastade
full tjänstgöringsskyldighet, även om denna skyldighet i övervägande
antalet fall icke utnyttjas. Ur nu antydda synpunkter har inom lönekommittén
övervägts, huruvida icke ersättningen till den tvångsvis överförda
personalen borde generellt baseras på det nya avlöningsreglementet.
I sak skulle en sådan lösning —- vilken skulle överensstämma med yrkanden
från personalhåll — innebära, att den tvångsvis överförda personalen inordnades
under det nya avlöningsreglementet med iakttagande i tillämpliga
delar av de i 1925 års förenämnda kungörelse givna särskilda reglerna för
lönens bestämmande.

Mot en dylik lösning kunna emellertid riktas vägande erinringar. Ett bifall
till förslaget skulle innebära, att löneregleringens förmåner bleve utsträckta
till en mängd beställningshavare, vilka icke alls tagas i anspråk
utöver minimitjänstgöringen. Det skulle alltså medföra kostnader för en
höjning av avlöningen även flir personer, vilka sedan ett årtionde tillbaka
inriktat sig på verksamhet väsentligen utom statstjänst och av vilka kanske
många äro ekonomiskt oberoende av lönen å övergångsstat. Såsom konsekvens
av en dylik generell lönereglering skulle därjämte komma nödvändigheten
att ställa pensionsförmånen i relation till den höjda lönenivån, vilket
skulle draga med sig ytterligare kostnader. Ett bifall till förslaget skulle
onekligen innebära ett steg utöver vad hittills plägat tillämpas vid löneregleringar.
Endast i den mån övergångsstatarnas tjänstgöringsskyldighet fullt
utkräves och alltså personalens arbetskraft helt tages i anspråk, skulle ett
medtagande i löneregleringen av denna grupp överensstämma med allmän
praxis inom civilförvaltningen.

Med hänsyn till vad nu senast framhållits kunde en sådan gränsdragning
ifrågasättas, att endast sådana tvångsvis överförda beställningshavare, sorn
uppehålla för pensionerad personal avsedda arvodestjänster eller eljest tagas
i anspråk för ständig tjänstgöring, inordnades under det nya avlöningsreglementct.
Ur principiella och ekonomiska synpunkter kunde ett dylikt alternativ
väl försvaras; det må erinras, att tvångsvis överförd beställningshavare.
sorn uppehåll!''!'' arvodesbefattning eller eljest är i ständig tjänstgöring, be -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

rättigats uppbära de särskilda provisoriska lönetillägg, vilka i avvaktan på
en blivande lönereglering tillerkänts personal å aktiv stat.

Å andra sidan måste anmärkas, att en kategoriklyvning av den tvångsvis
överförda personalen på angivet sätt torde vara svår att i praktiken konsekvent
verkställa. Enligt vad som försports, hava redan under nuvarande
förhållanden olika meningar gjort sig gällande, när det gällt att avgöra, vilken
personal som skulle komma i åtnjutande av de provisoriska lönetilläggen. En
beställningshavare, som under ett visst år är inkallad till full tjänstgöring,
kan ett annat år vara ur tjänst och vice versa. Ville man å det nya avlöningsreglementet
överföra någon grupp bland de tvångsvis överförda, bleve man
sannolikt av praktiska skäl nödsakad att medtaga alla till denna kategori
hörande. Det torde också kunna sägas, att ur synpunkten av en rättvis ersättning
under tjänstgöringens fullgörande fullgoda sakskäl för en differentiering
mellan ständigt tjänstgörande och för kortare tider inkallade knappast
föreligga. Det kan ifrågasättas, om tillräcklig anledning gives att kvarhålla
den, som tjänstgör en viss del av året, i en principiellt sämre löneställning
än den, som tjänstgör hela året. En beställningshavare, som genom en tvångsåtgärd
utestängts från befattning å aktiv stat men likväl har tjänstgöringsskyldighet,
kan med visst fog göra anspråk på att under inkallelse till tjänstgöring,
vare sig denna inskränkes till den obligatoriska minimitiden eller omfattar
tid därutöver, erhålla ersättning baserad på samma grundlön som den,
vilken gäller för i aktiv tjänst varande beställningshavare.

Då sålunda å ena sidan ett medtagande i löneregleringen av all tvångsvis
överförd personal till synes skulle sträcka sig för långt och å andra sidan
en begränsning till allenast ständigt tjänstgörande skulle vara svår att i
praktiken genomföra samt knappast skulle bereda personalen rättvisa under
tjänstgöring, har lönekommittén ansett sig böra stanna vid ett annat alternativ
för frågans lösning. Detta alternativ går ut på, att visserligen ingen
beställningshavare å övergångsstat formellt överföres till de nya avlöningsbestämmelserna
men att å andra sidan all tvångsvis överförd personal under
själva tjänstgöringen — vare sig obligatorisk eller ej och vare sig långvarig
eller kort — får sin ersättning grundad på det nya avlöningsreglementet. Till
närmare utveckling härav anför lönekommittén följande:

I sak skulle en sådan lösning innebära, att de i kungörelsen 1925: 429 angivna
grunderna skulle lända till efterrättelse på basis av löneklassbeloppen
i de blivande nya löneplanerna i stället för 1921 års löneplaner. Även de i
det nya avlöningsreglementet innefattade bestämmelserna örn kallortstillägg,
tjänstledighetsavdrag, semester, rörligt tillägg och flertalet andra särskilda
förmåner böra därvid i tillämpliga delar bliva gällande under inkallelse till
tjänstgöring. I övrigt böra kungörelsens föreskrifter i förekommande fall
tillämpas på grundval av 1921 års avlöningsreglemente, eventuellt med den
modifikationen, att löneplanebeloppen uppräknas med 10 procents dyrtidstillägg
och de nya reglerna om rörligt tillägg komma i tillämpning. Beträffande
de detaljföreskrifter, som bliva erforderliga för förslagets genomförande,
torde det få ankomma på vederbörande förvaltningsmyndigheter eller
försvarsväsendets lönenämnd att avgiva förslag.

Det ligger i sakens natur, att det förslag till lösning av övergångsstatamas
löneförhållanden, som av lönekommittén här ovan förordats, för statsverket
kommer att ställa sig avsevärt mindre kostsamt än ett överförande till de nya
avlöningsbestämmelserna av all tvångsvis överförd personal. Ehuru svång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

117

heter föreligga att med det material, som står kommittén till buds, tillförlitligt
beräkna kostnaderna, har dock kommittén ansett sig böra verkställa vissa
approximativa överslagsberäkningar för att utröna kostnadernas storleksordning,
såvitt angår tvångsvis överförd personal. Det har därvid visat sig,
att ett genomförande av den princip, som tillämpades i 1930 års militäravlöningssakkunnigas
förslag, skulle medföra en kostnadsökning i förhållande
till nuvarande utgifter för övergångsstaten av omkring 150,000 kronor för
år, medan ett bifall till lönekommitténs förslag kan beräknas draga en merkostnad
för år av i runt tal 50,000 kronor.

En lösning i enlighet med det ovan förordade alternativet bör givetvis icke
medföra någon som helst reell ändring i avlöningsförhållandena för frivilligt
överförd personal. Huruvida av praktiska skäl även för denna personal en
uppräkning av löneplanebeloppen, motsvarande 10 procents dyrtidstillägg,
och en tillämpning av de nya reglerna för rörligt tillägg bör äga rum, är en
fråga till vilken lönekommittén ansett sig icke böra taga ståndpunkt.

Om, såsom här förordats, ingen beställningshavare på övergångsstat formellt
inordnas under det nya avlöningsreglementet, kan givetvis ej heller
ifrågakomma att generellt genomföra någon ändring i pensionshänseende.
Detta synes också vara principiellt riktigt. All personal vid försvarsväsendet
med lön enligt 1921 års avlöningsreglemente erhöll år 1935 en av löneregleringen
betingad pensionsreglering, och att därutöver vidtaga höjning av pensionsförmånen
synes icke påkallat i fråga örn sådana beställningshavare,
som ej tagas i anspråk för tjänstgöring i större omfattning. För beställningshavare,
vilka äro i ständig tjänstgöring och därigenom komma att stadigvarande
uppbära lön enligt de nya bestämmelserna, måste det emellertid
framstå såsom skäligt, att även pensionsförmånerna avvägas i anslutning till
vad som kan komma att bliva bestämt för den personal å aktiv stat, vilken
blir delaktig av den nya löneregleringen. Därest dylika önskemål vinna beaktande,
torde särskilda bestämmelser i detta ämne framdeles få meddelas.
Möjligen kan det ifrågasättas, att även tvångsvis överförda beställningshavare,
vilka — utan att vara i ständig tjänstgöring — under en följd av år
varit inkallade i större omfattning, erhålla någon förhöjning av sina pensioner
enligt grunder, som jämväl torde få utarbetas och utfärdas i särskild
ordning. Dessa frågor falla emellertid utanför lönekommitténs uppdrag och
torde i stället få prövas av de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 juni
1938 tillkallade pensionssakkunniga.

Avgivna yttranden. Av de hörda myndigheterna ha chefen för armén och
försvarsväsendets lönenämnd uttalat sig för lönekommitténs förslag. Marinförvaltningen
anser, att all den personal, som tvångsvis överförts å övergångsstat,
bör göras delaktig av samma förbättringar i löne- och pensionshänseende,
som avses för den aktiva personalen. Ehuru arméförvaltningen icke ansett
sig kunna i allo instämma i lönekommitténs uttalanden rörande den å
övergångsstat frivilligt överförda personalen, har ämbetsverket icke velat
framställa något yrkande i denna del. Beträffande den tvångsvis överförda
personalen anför arméförvaltningen följande:

Mot det av lönekommittén framlagda förslaget torde till en början kunna
riktas den invändning, alt det synes komma att medföra åtskilliga administrativa
besvärligheter därigenom att ickc-ständigt tjänstgörande beställningshavare
skulle under ett och samina år komma att för olika perioder avlönas
efter skilda avlöningsreglementen. Bortsett härifrån synes förslaget knappast
skipa lull rättvisa gentemot de tvångsvis överförda beställningshavarna. Vid

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

bedömandet härav måste beaktas, att, på sätt också i betänkandet framhållits,
beställningshavarna i fråga genom överföringen till övergångsstat fått sin
militära bana avbruten och alltså ofrivilligt försatts i det läget, att de icke
automatiskt kunna bliva delaktiga av en ny lönereglerings förmåner, något
som de utan statens tvångsingripande eljest skulle hava blivit. De hava vidare
avstängts från utsikterna att vinna befordran till högre beställning och
även möjligheterna att vinna uppflyttning till högre löneklass hava för dem
avsevärt beskurits. Oberoende härav äro de underkastade full tjänstgöringsskyldighet
och även örn denna, såsom kommittén framhåller, i övervägande
antalet fall icke utnyttjas, torde dock fall hava förelegat, då en tvångsöverförd
beställningshavare nödgats avstå från erhållen civil anställning för fullgörande
av militär tjänstgöring under längre eller kortare tid.

Det förefaller arméförvaltningen, som om ett behörigt hänsynstagande till
de anförda förhållandena skäligen bort föranleda förslag om att samtliga
tvångsöverförda beställningshavare skulle erhålla ersättning enligt de nya
avlöningsbestämmelserna. Visserligen har enligt det nu framlagda förslaget
inarbetandet av dyrtidstillägg i de fasta lönerna enligt kommitténs uttalande
kombinerats med en allmän reglering uppåt av lönenivån. Den erhållna
löneökningen är emellertid, såsom kommittén också själv framhåller, av synnerligen
måttlig storlek. Enligt av lönekommittén verkställda överslagsberäkningar
skulle ett överförande till de nya avlöningsbestämmelserna av all
tvångsvis överförd personal medföra en kostnadsökning i förhållande till nuvarande
utgifter för övergångsstaten av omkring 150,000 kronor för år, medan
ett bifall till kommitténs förslag beräknas draga en merkostnad för år
av i runt tal 50,000 kronor. I betraktande av de betydande kostnader, som
äro förbundna med övergångsstaten -— i statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag rörande fjärde huvudtiteln beräknade till 1,570,000 kronor
— förefaller det, som örn skillnaden mellan de av lönekommittén beräknade
ökade kostnaderna (150,000 — 50,000 =) 100,000 kronor knappast
kan vara av den storleksordning, att hänsyn till kostnadsökningen .skulle
behöva utesluta en eljest såsom skälig och rättvis ansedd reglering av den
tvångsvis överförda personalens avlöningsförhållanden.

Arméförvaltningen förordar därför att nu nämnd personal får komma i
åtnjutande av ersättning såväl under tiden för tjänstgöring som eljest enligt
de blivande nya avlöningsbestämmelserna för personal å aktiv stat.

Den i betänkandet berörda frågan om uppräkning av lönebeloppen för all
personal å övergångsstat med 10 procents dyrtidstillägg och den i samband
därmed ifrågasatta tillämpningen av de nya reglerna örn rörligt tillägg anser
arméförvaltningen medföra vissa fördelar. Ämbetsverket tillstyrker därför
förslaget i denna del.

Departements- Till lönekommitténs förslag rörande avlöningsförhållandena för beställchefen.
ningshavare å övergångsstat ansluter jag mig. Jag anser mig i övrigt, i anledning
av arméförvaltningens uttalande, endast böra framhålla, att frågan
om dyrtidstilläggets inarbetande i lönebeloppen för samtliga beställningshavare
å övergångsstat icke nu bör upptagas till prövning med hänsyn till detta
spörsmåls nära samband med frågan örn en allmän avveckling av dyrtidst
[Häggen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

119

5. Beställningshavares rätt att från kronans förråd utbekomma

förnödenheter m. m.

Enligt bestämmelser i vederbörliga förvaltningsreglementen hava officerare
och underofficerare med vederlikar sedan gammalt åtnjutit rätt att från
kronans matinrättningar, förråd och dylika anstalter mot ersättning utbekomma
tillagad portion, proviant-, beklädnads- och utrustningsartiklar
ävensom att vid kronans verkstäder låta tillverka och reparera uniformspersedlar
och övrig tjänstutrustning.

I sitt den 5 mars 1918 avgivna betänkande och förslag rörande tillfällig
löneförbättring för viss personal vid armén och marinen framhöllo 1917
drs militära avlöningssakkunniga (betänkandet sid. 300) önskvärdheten av
att en utredning komme till stånd för belysande av frågan, huruvida och i
sådant fall i vilken utsträckning nu angivna förmåner borde fortfarande
tillkomma personalen. Vad särskilt anginge rätten att uttaga proviant samt
intendenturmateriel, finge det anses givet, att denna förmån i allmänhet
utfallit rätt ojämnt, då densamma enligt gällande bestämmelser varit i varje
särskilt fall beroende på vederbörande chefs eller myndighets prövning.

Den sålunda förordade utredningen kom emellertid icke till stånd. Då
1918 års militåravlöningssakkunniga i sitt den 10 februari 1921 avgivna
betänkande och förslag rörande lönereglering för arméns och marinens personal,
del II, berörde förevarande fråga (betänkandet sid. 124), yttrade de
sakkunniga allenast, att de icke funnit anledning föreslå indragandet av
ifrågavarande förmåner. De sakkunniga upptogo i sitt förslag till officersavlöningsreglemente
ett stadgande om rätt för beställningshavama att åtnjuta
nämnda förmåner enligt de bestämmelser, som meddelades av Kungl.
Maj:t. Detta stadgande inflöt i 1921 års provisoriska officersavlöningsreglemente
och har sedermera med oförändrat innehåll upptagits i 22 § av 1927
års officersavlöningsreglemente. Med nämnda paragraf bör jämföras det i
4 kap. 1 § av gällande tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena
intagna stadgandet, enligt vilket i fråga om rätt för beställningshavare
att mot ersättning uttaga portion m. m. skall gälla vad därom i
vederbörliga förvaltningsreglementen särskilt stadgas.

Ett med bestämmelsen i 22 § officersavlöningsreglementet i viss mån
korresponderande stadgande återfinnes i reglementets 20 §, enligt vilken
ersättning för tillhandahållande av bränsle — beräknad efter statsverkets
självkostnadspris — i förekommande fall skall erläggas i den ordning, vederbörande
myndighet bestämmer.

Efter att hava lämnat en redogörelse för de förvaltningsföreskrifter, vilka
reglera rätten till utbekommande av förnödenheter m. m. från kronans förråd,
har 19,36 drs lönekommitté till en början erinrat dels att riksdagens revisorer
vid ett tillfälle funnit sig böra påtala vissa missförhållanden i samband
med utlämningen av proviantartiklar från kronans förråd och dels att

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

från privata köpmannaorganisationers sida vid upprepade tillfällen framhållits
såsom ett önskemål, att frågan om den statliga detaljhandel, som förekomme
vid försvarsväsendet, måtte göras till föremål för närmare övervägande.

I syfte att erhålla en närmare belysning av den föreliggande frågan har
lönekommittén från vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter införskaffat
upplysningar, dels huruvida ifrågavarande, militärpersonalen tillagda
förmån ur statens synpunkt ansåges medföra olägenheter i förvaltningshänseende,
med hänsyn till eventuella svårigheter att förebygga missbruk
eller eljest, samt huruvida dylika olägenheter, i den mån sådana förelåge, ansåges
kunna uppvägas av de fördelar av omsättning i förråden o. dyl., som
kunde vara förenade med förmånens utnyttjande, dels ock angående det sätt,
varpå utlämningen av proviantartiklar m. m. i praktiken vöre närmare organiserad,
samt rörande den omfattning, vari rätten att utbekomma varor av
personalen begagnats. En sammanfattande redogörelse för utredningen på
dessa punkter finnes intagen å sid. 101—104 av kommitténs betänkande.

För egen del har lönekommittén anfört i huvudsak följande (sid. 104—
106).

Av vad de hörda myndigheterna anfört liksom ock av den siffermässiga
utredning, som bifogats utlåtandena, har lönekommittén bibragts den uppfattningen,
att de förmåner, örn vilka här är fråga, i allmänhet icke kunna
anses representera någon mera avsevärd ekonomisk fördel för personalen vid
försvarsväsendet. Rätten till inköp av proviant, vilken i den allmänna diskussionen
i frågan närmast varit föremål för uppmärksamhet, torde stundom —
väsentligen beroende på lokala förhållanden — hava inneburit en viss lättnad
för en del av personalen, men möjligheterna till utnyttjande av denna
rätt hava varit ganska ojämna. Dess ekonomiska värde lärer under alla förhållanden
hava varit tämligen obetydligt, vilket i stort sett också torde gälla
övriga här avsedda förmåner.

Med hänsyn härtill synes anledning icke föreligga att betrakta ifrågavarande
förmåner ur synpunkten av något samband med en lönebestämning för
den militära personalen. Så har veterligen ej heller tidigare varit förhållandet.
Ifrågavarande rekvisitionsrättigheter voro före 1921 års lönereglering
utformade helt vid sidan av avlöningsbestämmelserna, och i förarbetena till
nämnda lönereglering förekommer ingenting, som ger anledning antaga, att
inregistrerandet i avlöningsreglementet av dessa sedan gammalt gällande
rättigheter i någon mån utövat inflytande på löneavvägningen. Det synes icke
föreligga något skäl att nu anlägga ett annat betraktelsesätt. Att generellt
sammankoppla en eventuell rätt för personalen till rekvisitioner ur kronans
förråd m. m. med lönebestämningen eller med avlöningsföreskrifternas utformning
synes därför icke vara påkallat.

Av särskilda skäl torde emellertid hittillsvarande rekvisitionsrätt i vissa
delar alltjämt böra upptagas i lönebestämmelserna. I annat sammanhang
föreslår lönekommittén, i viss anslutning till de för civilförvaltningens personal
beslutade anordningarna för täckandet av merkostnader för tjänstedräkt,
införande av ett årligt ekiperingsbidrag till beställningsliavare med
uniformsplikt. Då kommittén därvid ansett sig böra beräkna beloppet av
detta bidrag med utgångspunkt från tillverkningskostnaderna vid kronans
intendenturverkstäder, har det synts vara följdriktigt, att rätten till ett dylikt
bidrag kombineras med rätt att till självkostnadspris från kronans förråd

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

121

utbekomma uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier liksom
ock med rätt att vid kronans verkstäder låta tillverka dylika persedlar. En
sådan kombination utgör nämligen förutsättningen för att bidraget skall för
personalen kunna få det ekonomiska värde, till vilket det beräknats. Likaledes
har, i överensstämmelse med vad som stadgats för civilförvaltningens
vidkommande, i reglerna om skyldighet att bebo tjänstebostad m. m. ansetts
böra intagas en bestämmelse örn tillämpande av självkostnadspris för bränsle
och belysning i de fall, då på grund av särskilda omständigheter prövas
skäligt att tillhandahålla beställningshavare dylika förmåner.

I övrigt synes det lönekommittén icke vara erforderligt eller lämpligt att
i avlöningsreglementet intaga några bestämmelser om naturaförmåner av
ifrågavarande slag. Den i ämnet förda diskussionen har visat, att ett upptagande
i avlöningsförfattningarna av vissa rättigheter för personalen i
förevarande hänseende lätt ingiver en missvisande föreställning örn en personalen
tillkommande avlöningsförmån. En eventuell möjlighet att rekvirera
vissa förnödenheter eller att uttaga portion bör emellertid icke, lika litet som
de vid vissa affärsverk för närvarande förekommande s. k. förmånerna av
mindre värde (fri telefon vid telegrafverket, fria resor vid statens järnvägar,
fri elektrisk belysning vid statens vattenfallsverk), betraktas såsom avlöningsförmån.
Ur denna synpunkt finnes ej helier för staten någon anledning
att genom stadgande i avlöningsreglementet garantera personalen en bestående
rätt i detta avseende. I den mån det anses ur tjänstesynpunkt önskvärt
eller eljest lämpligt, att kronan mot ersättning fullgör vissa naturaprestationer,
lära föreskrifter härom böra meddelas i annan ordning än genom avlöningsbestämmelser.

I enlighet med den uppfattning, som lönekommittén sålunda angivit, har
kommittén i sitt förslag till militärt avlöningsreglemente icke upptagit andra
stadganden om naturaförmåner av här ifrågavarande slag än bestämmelser
om uniformspersedlar m. m. samt örn självkostnadspris i vissa fall för tilldelat
bränsle och lyse. Frågan örn bibehållande eller avskaffande av hittillsvarande
rekvisitionsrätt i övriga delar bör enligt kommitténs mening göras
till föremål för överväganden utan samband med lönefrågan. Kommittén
saknar vid sådant förhållande anledning att för egen del intaga någon bestämd
ståndpunkt eller utarbeta något förslag i dessa hänseenden. Beträffande
utlämnandet av portion in natura vill kommittén allenast framhålla,
att under fältmässiga övningar liksom i vissa andra fall, då på grund av förläggnings-
eller tjänstgöringsförhållanden svårigheter föreligga att på annat
sätt ordna personalens mathållning, en dylik naturaprestation torde vara
betingad av ett bestämt tjänstintresse, vadan någon inskränkning i nuvarande
rekvisitionsrätt för dylika fall icke rimligen kan komma i fråga. Under
vanliga tjänstgörings- och förläggningsförhållanden kan ett tillhandahållande
av portion in natura åt officerare och underofficerare med vederlikar
icke på samma sätt motiveras ur tjänstintressets synpunkt, men å
andra sidan lärer nämnvärd olägenhet för statens vidkommande näppeligen
vara förenad med en sådan naturaprestation, under förutsättning likväl alt
effektiv kontroll utövas, så att missbruk förebyggas.

Med avseende å försäljningen av proviant och liknande förnödenheter
ur kronans förråd har kommittén visserligen av den verkställda utredningen
fått det allmänna intrycket, alt den på denna punkt framställda
kritiken överdrivit frågans betydelse samt att befogade anledningar till anmärkning
mot bristande kontroll för närvarande knappast kunna sägas
föreligga. Erfarenheten har dock visat, att denna försäljning kan giva anledning
lill friktioner, och det är vidare tydligt, att densamma i viss mån

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 24,5.

medför ökat arbete för förvaltningspersonalen. Ur nämnda synpunkter
kunna goda skäl anföras för ett avskaffande av denna försälj ningsverksamhet.

Vad lönekommittén sålunda anfört och föreslagit har av de hörda myndigheterna
i huvudsak lämnats utan erinran. För egen del kan jag instämma
i de synpunkter, åt vilka lönekommittén givit uttryck vid behandlingen
av förevarande spörsmål.

6. Övergångsanordningar.

För att reglera beställningshavarnas övergång till militära avlöningsreglementet
erfordras vissa övergångsbestämmelser. I likhet med vad fallet varit
vid tidigare löneregleringar torde dessa föreskrifter böra utfärdas av Kungl.
Majit. Lönekommittén har emellertid i sitt betänkande (sid. 236—242) angivit
de allmänna grunder, efter vilka övergången enligt kommitténs mening
bör ordnas, samt vissa viktigare bestämmelser, vilka böra ifrågakomma.

Kommittén yttrar:

Till en början vill lönekommittén såsom allmän princip framhålla att,
i analogi med vad som av kommittén förordats i fråga om övergången till
civila avlöningsreglementet, det nya militära avlöningsreglementet icke
bör givas retroaktiv tillämpning. Vad exempelvis angår beställningshavarnas
lönetursrätt, skulle således någon generell omräkning av löneturen
icke ifrågakomma utan en var beställningshavare, som vid reglementets
ikraftträdande kvarstår i samma beställning eller innehar beställning inom
samma lönegrad som den han omedelbart före övergången tillhörde, bibehålies
vid den löneklassplacering ävensom den rätt till uppflyttning i
högre löneklass, som före övergången tillkommit honom. Då, vad angår
de nuvarande löneplanerna för officerare och underofficerare, varje löneklass
inom en var löneklassindelad lönegrad — med vissa få undantag, till
vilka kommittén här nedan återkommer — har sin direkta motsvarighet inom
de nya löneplanerna Oa och UO, vållar en dylik anordning icke några olägenheter,
såvitt angår beställningshavare tillhörande endera av dessa löneplaner.
En retroaktiv tillämpning av det nya avlöningsreglementet med
därav följande omräkning av löneklassplaceringen enligt de i reglementet
meddelade ändrade lönetursbestämmelserna skulle däremot i praktiken förorsaka
svårigheter.

Nyss omförmälda undantag betingas av det förhållandet, att vissa lönegrader
i löneplanen Oa blivit utbyggda med nya löneklasser. Såsom framgår
av den i det föregående lämnade redogörelsen för de nya löneplanernas
konstruktion, har till envar av 1, 2 och 5 lönegraderna av löneplanen
Oa fogats en ny slutlöneklass. Med hänsyn härtill vill kommittén
förorda, att beställningshavare, tillhörande någon av nyssnämnda
lönegrader, vilken vid reglementets ikraftträdande under minst tre år innehaft
respektive 2, 6 eller 13 löneklassen, berättigas att omedelbart vid övergången
uppflyttas till respektive 3, 7 eller 14 löneklassen. Till undvikande
av försämring i hittillsvarande lönetursrätt vid befordran till högre beställning
bör vidare för beställningshavare, som uppflyttas i löneklass 3, respektive
7, så anses som örn han tillhört denna löneklass den tid utöver tre år,
varunder lön utgått efter löneklass 2, respektive 6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

123

Lönegraderna Oa 4 och Oa 5 hava jämväl blivit i löneplancförslaget utökade
med en ny begynnelselöneklass. Dessa omläggningar torde emellertid
icke påkalla särskild övergångsanordning. Den, som omedelbart före
reglementets ikraftträdande innehar beställning i någon av nämnda lönegrader,
bör givetvis — med nyssberörda undantag beträffande beställningshavare,
som minst tre år tillhört 13 löneklassen — kvarstå i den löneklass
han vid ikraftträdandet innehade, intill dess i förekommande fall rätt till
Iöneklassuppflyttning enligt de vanliga reglerna inträder.

Enär genom utbyggnaden av löneplanen Ca till att omfatta 30 lönegrader
nuvarande lönegrader och löneklasser i C-löneplanen blivit omnumrerade,
erfordras bestämmelser, som angiva, vilka lönegrader och löneklasser i den
nya löneplanen vederbörande beställningshavare skola tillhöra efter övergången
till militära avlöningsreglementet.

För det fall, att beställningshavare, tillhörande någon av löneplanerna
Oa, UO och Ca, i och med militära avlöningsreglementets ikraftträdande
befordras till beställning inom högre lönegrad, erfordras föreskrift därom,
att bestämmelserna i 8 § 1 mom. och 14 g 1 mom. skola tillämpas med
utgångspunkt från den löneställning beställningshavaren innehade omedelbart
före ikraftträdandet.

Genom tillskapandet av beställningarna såsom extra ordinarie fänrikar
skulle, såsom i ett föregående sammanhang närmare berörts, det nuvarande
surnumerärsystemet bringas att upphöra. Härvid skulle innehavare
av sådan fänriksbeställning, i vilken vid det nya reglementets ikraftträdande
lön utgår i succession efter högre beställningshavare eller i enlighet
med bestämmelserna om disposition av ledigbliven fänrikslön, genom överförande
till beställning såsom extra ordinarie fänrik få vidkännas någon
minskning i de egentliga löneförmånerna, örn däri inräknas dyrtidstillägg
och övriga provisoriska tilläggsförmåner. Å andra sidan är att märka, att
beställningshavaren vid överförandet till extra ordinarie fänriksbeställning
skulle bliva berättigad till ekiperingsbidrag och därmed komma i åtnjutande
av kontanta förmåner till sammanlagt högre belopp än som dessförinnan
tillkommit honom. Med hänsyn härtill ävensom till de fördelar i övrigt,
som löneregleringen kommer att medföra, har kommittén ansett det icke
vara erforderligt att övergångsvis vidtaga särskild anordning beträffande
löneförmånerna för nämnda beställningshavare.

Tjänstetid i surnumerär fänriksbeställning bör emellertid övergångsvis i
löneturshänseende likställas med tjänstetid i beställning såsom extra ordinarie
fänrik.

Kommittén anser sig i detta sammanhang böra göra ett påpekande angående
lönetursberäkningen för de beställningshavare, vilka innehava successionsförordnanden
ä beställning inom högre lönegrad. För närvarande
torde, på grund av frånvaron av bestämmelser i officersavlöningsreglementet
angående löneförhållandena under dylika förordnanden, tvekan kunna
råda beträffande lönetursberäkningen vid befordran till ordinarie beställning
i den högre lönegraden. Enligt lönekommitténs förslag skulle under
dylika förordnanden tillämpas anordningen med vikariatslön, och i fråga örn
löneturen vid befordran från vikariatslöneförordnande till ordinarie beställning
i samma lönegrad hava i förslaget lill avlöningsreglementc intagits bestämda
regler. Enligt kommitténs mening böra med avseende å lönetursberäkningen
för beställningshavare, som kommer i åtnjutande av vikariatslön,
utfärdas bestämmelser, enligt vilka övergångsvis med vikariatslöneförordnande
likställes sådant successionsförordnande å lön, som före reglementets
ikraftträdande innehafts i en följd och i omedelbart samband med
vikariat släne förordnandet.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Såsom förut nämnts har lönekommittén förutsatt, att avlöningsförhållandena
för de nuvarande innehavarna av den under avveckling varande beställningen
såsom underofficer av 3. graden vid marinen skulle regleras
genom bestämmelser vid sidan av militära avlöningsreglementet. Detta
har ansetts lämpligen böra ske på det sätt, att för ifrågavarande beställningshavare
tillskapas en särskild övergångsstat, förslagsvis benämnd övergångsstat
för underofficerare av 3. graden vid marinen, och att i samband
härmed avlöningen till bestäliningshavarna i fråga — för närvarande utgör
antalet sådana beställningshavare enligt för kommittén tillgängliga uppgifter
endast tre, vilka åtnjuta lön enligt högsta eller näst högsta löneklassen
inom lönegraden — fastställes att utgå med det belopp, som skulle hava
tillkommit dem, därest den nuvarande lönegraden Uo 1 inarbetats i den
föreslagna löneplanen UO. I övrigt torde nämnda beställningshavare böra
likställas med den aktiva personalen i fråga om åtnjutande av i militära
avlöningsreglementet avsedda förmåner. Med hänsyn till att vikariatsersättningsreglerna
icke torde bliva i praktiken tillämpliga å ifrågavarande beställningshavare,
lära dock särskilda föreskrifter i detta hänseende icke vara
erforderliga.

Underofficerare av 3. graden åtnjuta för närvarande, liksom sergeanter
och underofficerare av 2. graden, tillfällig löneförbättring under förutsättning
att de tillhört högsta löneklassen av sin lönegrad (Uo 1) under minst
fem år. Enligt kommitténs mening måste det anses oegentligt, att ifrågavarande
förmån — vilken tillkommit såsom en provisorisk anordning i syfte
att kompensera för försenad befordran — bibehållits beträffande de beställningshavare,
vilka efter genomförandet av 1936 års försvarsbeslut kvarstå
såsom underofficerare av 3. graden, enär det förutsatts att dessa såsom
mindre lämpliga för vidare befordran skulle kvarstå i innehavande grad. Med
hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida det kan anses befogat att beträffande
dessa beställningshavare vidtaga någon övergångsanordning i anledning
av upphörandet av den tillfälliga löneförbättringen, vilken lika litet
som dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning utgör någon bestäliningshavarna
tillförsäkrad avlöningsförmån. Av hillighetsskäl har kommittén
emellertid ansett sig böra förorda, att ifrågavarande beställningshavare
— vilka äro stationerade å E-ort, respektive I-ort —- till förekommande
av avlöningsminskning tillerkännas ett personligt lönetillägg. Lämpligen
synes denna förmån kunna en gång för alla fastställas till förslagsvis 60
kronor å E-ort och 90 kronor å I-ort. Å dessa belopp torde rörligt tillägg
höra utgå.

Vad beträffar beställningarna såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren
och marinläkare av 2. graden har lönekommittén uttalat sig för att desamma
omändras till icke-ordinarie arvodestjänster, varvid torde få förutsättas,
att en omprövning av arvodesbeloppen kommer att äga rum. Då
emellertid beställningarna i fråga för närvarande äro konstruerade såsom
ordinarie tjänster, böra de nuvarande bestäliningshavarna jämväl efter
militära avlöningsreglementets ikraftträdande — marinläkare av 2. graden
givetvis endast under löpande förordnandetid — bibehållas vid nuvarande
löneförmåner, därest de icke frivilligt övergå till de nyinrättade ickeordinarie
arvodestjänsterna.

För närvarande är såsom styresman vid Åkers krutbruk placerad en beställningshavare
i lönegraden 0 5. I befattningen utgår enligt nu gällande
bestämmelser fyllnadsarvode å 2,400 kronor. Före 1936 års försvarsbeslut
var beställningen såsom sådan, liksom övriga styresmannabefattningar vid
tygdepartementets fabriker, upptagen i lönegraden O 4. Enligt kommitténs

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

125

förslag skulle ifrågavarande befattning ånyo uppföras såsom särskild beställning
och därvid hänföras till lönegraden Oa 6, i samband varmed arvodet
skulle upphöra. Härvid skulle den nuvarande innehavaren av befattningen
få vidkännas en viss, ehuru obetydlig minskning i de löneförmåner,
som han efter 1936 års försvarsbeslut uppburit, provisoriska tillägg däri
inräknade. Kommittén bär icke ansett erforderligt, att särskild kompensation
härför beredes nämnde befattningshavare, särskilt som den föreslagna
lönegradsplaceringen kommer att medföra väsentligt ökade förmåner i pensionshänseende.

Genom den av kommittén föreslagna inplaceringen av den för närvarande
till lönegraden O 7 hänförda beställningen såsom chef för Karlskrona örlogsstation
i lönegraden Ob 1 skulle den nuvarande innehavaren av ifrågavarande
beställning, därest han övergår till det nya avlöningsreglementet,
komma att få vidkännas en avsevärd löneminskning. Kommittén förutsätter,
att nämnde beställningshavare, som enligt 11 § 2 mom. officersavlöningsreglementet
är skyddad mot verkningarna av beställningens nedflyttning,
därest han kvarstår på nuvarande lönebestämmelser, även i händelse avövergång
till det nya reglementet beredes kompensation för sådan löneminskning
genom särskild övergångsbestämmelse. Lämpligen synes därvid böra
så förfaras, att avlöning till beställningshavaren i fråga, så länge han kvarstår
i beställningen, får utgå enligt de i det nya avlöningsreglementet innefattade
bestämmelserna för lönegraden Ob 2.

Genom särskilda övergångsbestämmelser torde även böra sörjas för att
nuvarande innehavare av de beställningar av överstes tjänstegrad, som av
kommittén föreslagits till inplacering i lönegraden Oa 6, i förekommande
fall beredas kompensation för härav föranledd minskning i dem nu tillkommande
löneförmåner.

Såsom i ett tidigare sammanhang framhållits förutsätter lönekommittén,
att den för närvarande till vissa äldre sergeanter och underofficerare av 2.
graden utgående tillfälliga löneförbättringen slopas i samband med genomförandet
av den militära löneregleringen. Då emellertid de av kommittén
föreslagna lönebeloppen för underofficerare icke avvägts med tanke på att
innefatta full kompensation för ett slopande av nämnda förmån, torde det
enligt kommitténs mening få anses skäligt, att de beställningshavare, som
vid militära avlöningsreglementets ikraftträdande kommit i åtnjutande av
tillfällig löneförbättring, övergångsvis i viss utsträckning bibehållas vid denna
förmån utöver den lön, som tillkommer dem enligt reglementet. I viss anslutning
till den avvägning av löneökningen mellan sergeanter med tillfällig
löneförbättring och övriga sergeanter i högsta löneklass, som enligt underofficersförbundets
förslag till lönebelopp för underofficerare skulle åvägabringas,
torde denna löneförbättring lämpligen böra bestämmas att i runt
tal motsvara två tredjedelar av den löneförbättring, som enligt kommitténs
förslag till löneplan skulle tillkomma övriga beställningshavare med lön enligt
högsta löneklassen av lönegraden UO 1. Med utgångspunkt härifrån vill
lönekommittén uttala sig för att till nämnda beställningshavare måtte efter
militära avlöningsreglementets ikraftträdande få utgå löneförbättring med
nedanstående å de olika ortsgrupperna fördelade belopp för år, å vilka rörligt
tillägg bör beräknas:

Ortsgrupp

A B C D 10 F G H I

Löneförbättring, kronor..... 186 195 204 213 222 231 240 249 258

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

En motsvarande anordning torde böra vidtagas beträffande de beställningshavare
å övergångsstat i sergeantsgraden, vilka såsom ständigt tjänstgörande
nu uppbära tillfällig löneförbättring.

1 det föregående har lönekommittén uttalat sig för att frågan örn en rationalisering
av arvodesväsendet vid försvarsväsendet göres till föremål för särskild
utredning i syfte alt denna fråga i ett sammanhang må kunna upptagas
till prövning vid 1940 års riksdag. I avvaktan på denna prövning böra
under budgetåret 1939/40 de arvoden, vilka skulle innefattas i utredningen,
fastställas att utgå med oförändrade belopp, å vilka dyrtidstillägg bör beräknas,
i den mån sådant tillägg hittills utgått. Med avseende å sättet för
dyrtidstilläggets beräknande å arvodesbeloppen synes härvid för enkelhetens
skull lämpligen kunna så förfaras, att dyrtidstillägget fastställes att
under bela budgetåret 1939/40 utgå med samma belopp, vartill tillägget med
tillämpning av nu gällande bestämmelser skulle uppgått under budgetårets
första kvartal.

Vid utarbetandet av sitt förslag till militärt avlöningsreglemente har kommittén
vidare utgått från att den nuvarande speciella lönetursrätten för kaptener
vid generalstabskåren skulle upphöra och att frågan, huruvida och i
så fall i vilken form ersättning för slopandet av denna lönetursrätt må vara
påkallad för att fortfarande bereda generalstabsofficerarna förtur i lönehänseende,
skulle upptagas till närmare granskning i samband med en blivande
arvodesreglering. I avbidan på resultatet av utredningen i denna del
torde under budgetåret 1939/40 frågan lämpligen kunna lösas på det sättet,
att för de beställningshavare, vilka under samma budgetår tillträda kaptensbeställning
vid generalstabskåren, fixeras ett arvode, motsvarande skillnaden
mellan lönebeloppen enligt nuvarande officerslöneplan i den löneklass, i vilken
vederbörande beställningshavare vid beställningens tillträdande inplacerats,
och närmast högre löneklass. Dylikt arvode bör dock givetvis icke utgå
till beställningshavare, som placeras i kaptenslönegradens högsta löneklass.
Dyrtidstillägg å här omförmält arvode torde i förekommande fall böra
fixeras till belopp, som med tillämpning av nuvarande bestämmelser skulle
hava utgått vid tidpunkten för tillträdet, därest bestämmelserna då varit
gällande.

Vad angår de generalstabskaptener, vilka redan före reglementets ikraftträdande
tillträtt sin beställning, komma dessa, enligt vad i det föregående
förordats, att bibehållas vid sin före ikraftträdandet vunna lönetursrätt. Detsamma
gäller beställningshavare, vilka enligt stadgandet i 9 § 1 mom. officersavlöningsreglementet
tillträtt 12 löneklassen inom lönegraden O 4.

Vid behandlingen av det militära arvodesväsendet har lönekommittén uttalat
sig flir att vissa arvoden skulle avskaffas utan annan kompensation
än de ökade löneförmåner i allmänhet, som skulle följa med den militära
löneregleringen. Dessa arvoden utgöras av dem, vilka för närvarande utgå
till viss läkar- och veterinärpersonal i Boden, till furageuppbördsmän vid de
olika försvarsgrenarna, till vissa specialingenjörer vid Karlskrona örlogsvarv,
till tillsyningsmännen vid örlogsstationernas häkten och arrester samt
till uppbördsman vid örlogsstationernas läkaruppbörder. Lönekommittén
förutsätter, att de befattningshavare, som omedelbart före löneregleringens
ikraftträdande uppbära arvoden av bär omförmälda slag, övergångsvis personligen
bibehållas vid arvodena, så länge de innehava de befattningar, för
vilkas bestridande denna ersättning avsetts, med den modifikationen likväl,
att — vad specialingenjörerna vid Karlskrona örlogsvarv angår — särskilt
arvode icke bör utgå i den mån beställningshavarna bliva berättigade till vikariatsersättning
jämlikt bestämmelserna i 25 g 1 mom. tredje stycket eller
2 mom. av förslaget till militärt avlöningsreglemente. Med hänsyn till verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

127

ningarna av nuvarande maximeringsregler synes det knappast vara påkallat
att beräkna särskilt dyrtidstillägg å arvodena till läkar- oell veterinärpersonalen
i Boden eller •—- i förekommande fall -— till nyssnämnda ingenjörspersonal.
Å de i olika underofficersbefattningar utgående arvodena synes däremot
böra beräknas dyrtidstillägg, förslagsvis efter samma grunder, som ovan
föreslagits beträffande dylikt tillägg å de arvoden, som under nästkommande
budgetår skulle utgå med oförändrade belopp i avvaktan på utredning rörande
arvodesväsendet.

Vidare bör uppmärksammas, att vissa särskilda övergångsanordningar
kunna behöva meddelas för reglerande av lönetursrätten för underofficerare
av 2. graden vid den enligt 1936 års försvarsbeslut nyinrättade musikavdelningen
vid kustartilleriet.

I 21 § officersavlöningsreglementet finnes intagen en föreskrift därom,
att för beställningshavare, som enligt gällande bestämmelser äger uppbära
inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från vissa städer,
skall å lönen avdragas ett belopp, motsvarande vad han sålunda uppbär från
vederbörande stad. Ifrågavarande föreskrift grundar sig på den vissa städer
av ålder åvilande skyldigheten att utgiva bidrag, varom nu sagts. Enligt
vad lönekommittén inhämtat, har frågan om en avveckling av inkvarteringsoch
servisbidragen nyligen varit föremål för särskild utredning inom försvarsdepartementet.
Då denna fråga kan förväntas bliva löst inom en nära
framtid, har kommittén ansett det icke vara påkallat att i militära avlöningsreglementet
intaga någon motsvarighet till föreskriften i 21 § officersavlöningsreglementet.
Intill dess frågan vunnit definitiv lösning, torde emellertid
genom särskilda bestämmelser beställningshavare övergångsvis i förekommande
fall böra bibehållas vid nuvarande skyldighet att å lönen vidkännas
avdrag för vad han uppbär från vederbörande stad.

Måhända bliva jämväl i övrigt vissa föreskrifter erforderliga för reglering
av övergången till de nya avlöningsbestämmelserna. Beslut härom torde,
såsom förut framhållits, böra meddelas av Kungl. Maj:t, som i dessa avseenden
torde böra erhålla frihet att förfoga efter omständigheterna.

De huvudgrunder för övergång till militära avlöningsreglementet, som
kommittén angivit, synas mig i allt väsentligt lämpliga, vadan jag vill förorda,
att de läggas till grund för de bestämmelser i ämnet, som böra av
Kungl. Majit utfärdas. Såsom kommittén förutsatt, torde Kungl. Majit böra
erhålla tämligen stor rörelsefrihet vid utfärdandet av erforderliga övergångsbestämmelser.
Det bemyndigande, varom jag i det följande gör hemställan,
torde därför böra givas en tämligen vidsträckt innebörd.

7. Kostnadsberäkningar.

I fråga om kostnaderna för genomförande av en lönereglering för beställ
ningshavare vid försvarsväsendet i enlighet med de av kommittén framlagda
förslagen till löneplaner hava, på grundval av införskaffade uppgifter
beträffande beställningshavarna, utförts vissa beräkningar, för vilka redogjorts
i kommitténs betänkande. Beträffande grunderna för dessa beräkningar
samt resultaten av desamma torde jag få meddela följande.

Enligt nu gällande grunder för dyrtidstillägg stiga och falla statens lönekostnader
med stigande, respektive sjunkande levnadskostnadsindex. De i

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

civila avlöningsreglementet meddelade och av lönekommittén till införande
jämväl i det militära lönesystemet föreslagna reglerna angående rörligt
tillägg föranleda, att även i framtiden lönekostnaderna förändras vid växlande
levnadskostnader. Då reglerna angående det rörliga tillägget till sin
konstruktion förete vissa avvikelser från nuvarande dyrtidstilläggsgrunder,
blir förskjutningen i lönekostnaderna vid en och samma förändring i levnadskostnadsindex
icke densamma enligt nu gällande avlöningsbestämmelser
och enligt kommitténs förslag. På grund härav måste givetvis en jämförelse
mellan lönekostnaderna enligt nu gällande bestämmelser och kostnaderna
enligt kommittéförslaget ge olika resultat vid skilda indexlägen. Med hänsyn
härtill hava kostnadsberäkningarna beträffande den militära löneregleringen
utförts för fyra olika indexlägen å den nu tillämpade indexskalan,
nämligen indexlägena 156/157, 162/163, 166/167 och 168/169. För samtliga
dessa indexlägen hava, vad angår rörligt tillägg å de föreslagna nya lönebeloppen,
beräkningarna verkställts utifrån antagandet, att respektive indexlägen
uppnåtts under en stigande prisrörelse; för indexläget 166/167 hava
jämväl utförts beräkningar under antagande att detta läge nåtts vid sjunkande
index. För vart och ett av de nämnda indexlägena har beräknats skillnaden
mellan å ena sidan totala lönesumman enligt de föreslagna löneplanerna
jämte därå belöpande rörligt tillägg, med inräknande därvid jämväl
av kostnaderna för det föreslagna årliga ekiperingsbidraget å 180 kronor
per beställningshavare, och å andra sidan lönesummorna enligt nu gällande
löneplaner jämte förekommande provisoriskt dyrortstillägg samt dyrtidstillägg.
Vid beräkningen av dyrtidstillägg har hänsyn tagits till att detta
ej utgår å hela lönen utan endast å lönen minskad med tjänstepensionsavdrag.
Föreskrifterna örn öretalens bortfallande vid beräkning av dyrtidstillägget
å månadslönebeloppen hava beaktats, och vidare har gällande maximigräns
för dyrtidstillägget, respektive föreslagen maximigräns för det rörliga
tillägget iakttagits; de särskilda tilläggen för barn under 16 års ålder
hava däremot lämnats obeaktade. Vid beräkningarna har hänsyn icke tagits
vare sig till den till vissa officerare och underofficerare nu utgående tillfälliga
löneförbättringen eller till det särskilda lönetillägg, som vid ett slopande
av denna löneförbättring skulle enligt kommitténs förslag övergångsvis utgå
till vissa underofficerare.

De på angivet sätt verkställda beräkningarna utvisa vid olika lägen av
ievnadskostnadsindex de kostnadsökningar, som redovisas i nedanstående
sammanställning, vilken även upptager de kostnadssiffror, som framkomma,
därest utgifterna för den av 1937 och 1938 års riksdagar såsom förskott a
löneregleringen beslutade provisoriska avlöningsförstärkningen fråndragas:

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

129

Beräknad kostnadsökning

Utan frånräknande
av provisorisk avlöningsförstärkning

kronor

A. Vid indexläge 156lt57, stigande index:

Vid frånräknande
av provisorisk avlöningsförstärkning

kronor

För officerare ........................ » underofficerare.................... » civilmilitära beställningshavare m. fl.	1.304.000 1.122.000 298,000	959.000 794.000 195.000
Summa kronor	2,724,000	1,948,000
B. Vid indexläge 162/163, stigande index: För officerare ........................ » underofficerare.................... » civilmilitära beställningshavare m. fl.	1.400.000 1.179.000 322,000	1,055,000 851.000 219.000
Summa kronor	2,901,000	2,125,000
C. Vid indexläge 166/167, stigande index: För officerare ........................ » underofficerare.................... » civilmilitära beställningshavare m. fl.	1,107,000 997.000 259.000	762.000 669.000 156.000
Summa kronor	2,363,000	1,587,000
I). Vid indexläge 166/167, fallande index: För officerare ........................ » underofficerare.................... » civilmilitära beställningshavare m. fl.	1.639.000 1.326.000 384,000	1,294,000 998.000 281.000
Summa kronor	3,349,000	2,573,000
E. Vid indexläge 168/169, stigande index: För officerare ........................ » underofficerare.................... » civilmilitära beställningshavare m. fl.	1.488.000 1.235.000 347,000	1,143,000 907.000 244.000
Summa kronor	3,070,000	2,294,000

För ett närmare bedömande av löneregleringskostnadernas storleksordning
har lönekommittén ansett det vara av intresse att sammanställa dessa
kostnader med de nuvarande lönekostnaderna. Beräkningar rörande dessa
senarg kostnader hava verkställts för indexlägena 162/163, 166/167 och 168/
169. Därvid hava framkommit följande belopp, som innefatta provisoriskt
dyrortstillägg samt dyrtidstillägg men ej barntillägg eller tillfällig löneförbättring: Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

A. För officerare:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

Lönekostnader enligt nuvarande bestämmelser
vid levnadskostnadsindex

162/163

kronor

17.738.000

18.083.000

166/167

kronor

18,028,000

18,373,000

168/169

kronor

18.175.000

18.520.000

B. För underofficerare:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 10,528,000 10,710,000

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 10,856,000 11,038,000

10,801,000

11,129,000

C. För civilmilitära beställningshavare
m. fl.:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

4.307.000 4,380,000 4,418,000

4.410.000 4,483,000 4,521,000

Summa kronor:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 32,573,000

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 33,349,000

33.118.000 33,394,000

33.894.000 34,170,000

Med utgångspunkt från dessa siffror samt de i det föregående angivna
kostnaderna för en lönereglering i enlighet med de av kommittén föreslagna
löneplanerna hava för den av löneregleringen föranledda genomsnittliga
procentuella löneökningen erhållits följande värden:

Genomsnittlig löneökning i procent vid
levnadskostnadsindex

A. För officerare: a) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	162/163 stigande index	166/167 stigande index	166/167 fallande index	168/169 stigande index
ningen medräknas .................. b) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	l''.S9	6.14	9.09	8.19
ningen ej medräknas ................ B. För underofficerare: a) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	5.83	4.15	7.04	6.17
ningen medräknas.................... b) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	11.20	9.31	12.38	11.43
ningen ej medräknas ................	7.84	6.06	9.04	8.15

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

131

Genomsnittlig löneökning i procent vid
levnadskostnadsindex

C. För civilmilitära beställningshavare m. fl.: a) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	162/163 stigande index	166/167 stigande index	166/167 fallande index	168/169 stigande index
ningen medräknas.................... b) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	7.48	5.91	8.77	7.85
ningen ej medräknas ................ D. För samtliga ovannämnda beställnings-havare: a) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	4.97	3.48	6.27	5.40
ningen medräknas .................. b) Om den provisoriska avlöningsförstärk-	8.91	7.14	10.11	9.19
ningen ej medräknas ................	6.37	4.68	7.59	6.71

Såsom förut påpekats, ingå i de här ovan meddelade kostnadssiffroma
för lönereglering enligt kommitténs förslag ej blott löneplanebeloppen utan
även det föreslagna årliga ekiperingsbidraget å 180 kronor. Utgifterna för
detta bidrag hava härvid för alla indexlägen beräknats till följande belopp,
nämligen

för officerare........................... 437,000 kronor,

» underofficerare...................... 406,000 » samt

» civilmilitär personal m. fl............ 123,000 »

Summa 966,000 kronor.

Det må anmärkas, att den för civilmilitär personal m. fl. upptagna siffran
är att anse såsom något för hög, enär ekiperingsbidrag icke skulle tillkomma
civil personal och dessutom förutsatts icke komma att utgå till samtliga
civilmilitära beställningshavare.

I ovan refererade kostnadsberäkningar har hänsyn tagits till de av lönekommittén
föreslagna omläggningarna i konstruktionen av officerslöneplanerna,
men då det torde vara av intresse att känna storleksordningen av
de olika omläggningarnas inverkan på kostnaderna, må bär anföras följande
detaljsiffror, hänförande sig till indexläget 162/163.

Införandet av en ny löneklass 3 i fänriksgraden har beräknats medföra en
årlig kostnadsökning av ungefär 10,000 kronor. Löjtnantslönegradens utökning
med en ny löneklass 7 har befunnits föranleda en ökad kostnad av i
runt tal 75,000 kronor för år, vilken kostnad dock något reduceras genom
att den tillfälliga löneförbättringen, sorn för närvarande beräknas belöpa sig
till omkring 7,000 kronor för år, samtidigt skulle bortfalla.

Den föreslagna omläggningen i inajorslönegraden kommer i vissa fall av
särskilt tidig befordran att medföra någon kostnadsminskning, men genom

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

elen föreslagna utsträckningen av sneddningsregelns tillämpning kommer i
andra fall ökad kostnad att uppstå. Storleken av denna kostnadsökning
blir givetvis beroende på växlingar i befordringsgången och är alltså svår att
fastställa men har av lönekommittén i betänkandet antagits komma att normalt
hålla sig omkring ett par tiotal tusen kronor årligen. Med hänsyn till
resultaten av den av kommittén verkställda kompletterande utredningen om
verkningarna av sneddningsregelns införande torde denna beräkning få anses
vara väl låg.

I överstelöjtnantsgraden uppkomma enligt förslaget liknande förskjutningar,
innebärande vid tidig befordran kostnadsminskning och eljest kostnadsökning.
Enär i denna grad införts två nya löneklasser, en under och
en över den nuvarande enda löneklassen, blir det här än vanskligare att
utan detaljundersökningar av befordringsgången uppskatta den kostnadsökning,
som genom löneklassomläggningen är att vänta. Den genomsnittliga
löneförbättringen per beställningshavare torde här bliva något större än i
majorsgraden, men då å andra sidan antalet beställningshavare i överstelöjtnantsgraden
är blott ungefär hälften av antalet i majorsgraden, har det
synts lönekommittén kunna antagas, att storleksordningen av kostnadsökningen
ej kommer att mera avsevärt avvika från den för majorsgraden angivna.

Beträffande de genom omläggningarna i officerslöneplanen uppstående
kostnadsökningarna må slutligen anföras, att den föreslagna uppdelningen
av den nuvarande lönegraden O 6 för överstar på en lägre, dyrortsgraderad
lönegrad 6 i den nya löneplanen Oa och en högre, icke dyrortsgraderad lönegrad
1 i en ny löneplan Ob av lönekommittén beräknats medföra en ökning
av ungefär 60,000 kronor för år i förhållande till nuvarande lönekostnad.

Vid de här förut framlagda kostnadskalkylerna har, såsom nämnts, hänsyn
ej tagits till de i beställningshavarnas dyrtidstillägg för närvarande ingående
särskilda tilläggen för barn under 16 års ålder och således ej heller
till den kostnadsminskning, som kommer att inträda vid en successiv
avveckling av dessa tillägg enligt den plan, som godtagits i samband med
den nya civila löneregleringen. Kostnaden för barntillägg åt nu ifrågavarande
beställningshavare uppskattas för närvarande till omkring 600,000
kronor, vilket belopp alltså motsvarar den kostnadsminskning, som vid avvecklingsperiodens
utgång — efter 16 år — beräknas hava uppkommit.

Såsom förut framhållits, har i kostnadsberäkningarna hänsyn ej heller
tagits vare sig till kostnaderna för den till vissa officerare och underofficerare
för närvarande utgående tillfälliga löneförbättringen eller till kostnaderna
för det särskilda lönetillägg, som med anledning av nämnda löneförbättrings
bortfallande skulle övergångsvis utgå till underofficerare. Kostnaderna
för den tillfälliga löneförbättringen hava vid indexläget 162/163
uppskattats för officerare till det förut nämnda beloppet av ungefär 7,000
kronor och för underofficerare till ungefär 46,000 kronor. Det särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

133

lönetillägg, som övergångsvis skulle utgå till underofficerare, vilka vid den
militära löneregleringens ikraftträdande kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring,
har, med inräknande av rörligt tillägg efter 3 procent, beräknats
medföra en övergångskostnad å ungefär 31,000 kronor, vilken försvinner
allteftersom dessa beställningshavare vinna befordran eller avgå.

Kvarvarande beställningshavare i nuvarande lönegrad Uo 1 hava ej av
kommittén medtagits i beräkningarna.

Vid beräkningen av kostnaderna för den militära löneregleringen har man
att taga hänsyn ej blott till ändringarna i själva löneplanema samt i grunderna
för rörligt tillägg utan även till åtskilliga andra avlöningsbestämmelser
i det föreliggande förslaget, vilka gå ut på förbättringar i nuvarande löneregler.
I fördyrande riktning verka sålunda förslagen örn utsträckning av
gällande förmån av kostnadsfri sjukledighet, örn höjning av kallortstilläggen,
örn ändrade grunder i fråga om vikariatsersättnings bestämmande, örn
införande av utvidgade sjukvårdsförmåner, örn ändrade grunder med avseende
å sjötillägg och förmåner på grund av flygtjänstgöring, om förhöjd begravningshjälp
i vissa fall samt örn höjning av den till underofficerare vid
första utnämning utgående ekiperingshjälpen.

Endast beträffande vissa av de nu angivna ändringsförslagen kunna merutgifterna
för statsverket med någon större grad av tillförlitlighet på förhand
beräknas. Den föreslagna uppräkningen av4 kallortstilläggen har beräknats
föranleda en årlig kostnadsökning av omkring 10,000 kronor. Beträffande
sjötilläggen har en approximativ uppskattning givit vid handen,
att de av kommittén föreslagna bestämmelserna, därest de varit i tillämpning
under budgetåret 1937/38, skulle hava medfört en kostnadsökning av
omkring 50,000 kronor. Förslaget om särskild förhöjning i vissa fall av
begravningshjälp torde kunna beräknas medföra en kostnadsökning av inemot
10,000 kronor för år.

Beträffande ändringsförslagen i övrigt har kommittén icke varit i tillfälle
att framlägga några kostnadsberäkningar. Av dessa förslag torde emellertid
endast sjukvårdsförmånernas utvidgande representera någon mera betydande
kostnadsökning. För att giva en föreställning örn storleksordningen av
denna kostnad har kommittén anfört följande. Vid kommunikationsverken
utgjorde utgifterna för sjukvård under år 1935 genomsnittligt icke fullt 30
kronor per sjukvårdsberättigad tjänsteman. Vid ett hänsynstagande till
allenast tjänstgöringens beskaffenhet har kommittén ansett det kunna förutsättas,
att sjukvårdskostnaden vid försvarsväsendet genomsnittligt per beställningshavare
ej mera avsevärt kommer att avvika från motsvarande kostnad
vid kommunikationsverken. Däremot har kostnaden för tjänsteläkarorganisationen
antagits ställa sig icke oväsentligt lägre vid försvarsväsendet
än vid kommunikationsverken. Därest med hänsyn härtill sjukvårdskostnaden
vid försvarsväsendet skulle uppskattas till 20 å 25 kronor per år och
beställningshavare, skulle kostnaden för officerare, underofficerare och civilmilitära
beställningshavare m. fl. röra sig omkring 125,000 kronor årligen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna det av departementschefen förordade förslaget
till militärt avlöningsreglemente;

dels besluta, att nämnda reglemente skall äga tillämpning
å officers- och underofficersbeställningar å aktiv stat samt å
de beställningar i övrigt, för vilka avlöningsreglementet den
20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid
försvarsväsendet är gällande; dock med undantag för bataljonsläkare
vid fältläkarkåren samt marinläkare av 2. graden;

dels bemyndiga Kungl. Majit att med iakttagande av de
huvudgrunder, som av departementschefen förordats, utfärda
erforderliga bestämmelser om övergången till militära avlöningsreglementet
;

dels ock besluta, att barntillägg skola övergångsvis utgå till
vissa i militära avlöningsreglementet avsedda befattningshavare
enligt av departementschefen förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
V. Schwartz.

B I L A G 0 R.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tabell, utvisande vid olika indexlägen löneförbättringens storlek i hela krontal (ekiperings och

löneplan UO

I = index 156/157; II = index 162/163; III = index 168/169.

											0 r	t s -
Lönegrad

och löne-klass		A			B			C			D		E
I	II	III	I	II	III	I	II	III	I	II	III	I
												O f	f i -
Oa 1: 1	300	325	340	312	329	347	312	321	342	312	324	349	312
1: 2	354	381	396	354	385	405	354	377	401	354	382	397	354
1: 3	804	844	874	822	867	901	840	878	916	858	901	932	876
Oa 2: 3	360	376	406	348	381	403	348	374	400	348	367	398	348
2: 4	330	349	369	318	342	367	318	348	366	318	340	363	306
2: 5	300	322	345	288	316	344	288	309	331	276	303	330	276
2: 6	294	320	334	282	314	334	270	296	322	270	302	322	258
2:7 [l	876	919	952	882	932	970	888	933	978	906	957	997	912
378	409	442	366	404	430	354	387	420	354	381	409	342
Oa 3: 7	228	247	280	210	236	262	192	225	246	174	201	241	168
3: 8	288	317	347	273	297	333	258	289	319	243	280	306	228
3: 9	420	449	490	393	429	465	366	396	439	339	376	414	312
3: 10	555	596	637	516	552	600	477	519	562	438	475	512	399
Oa 4: 10	—429	—411	—394	—468	—456	—432	—507	—488	—469	—546	—532	—519	—585
( 3 4:H 4	306	345	384	267	301	346	228	268	309	189	224	259	150
—354	—339	—312	—393	—370	—349	—420	—391	—362	—435	—399	—364	—450
4: 12	381	418	467	342	385	429	315	366	416	300	357	415	285
Oa 5: 12	—255	—217	—180	—270	—226	—182	—285	—234	—183	—300	—242	—184	—315
5: 13	225	276	328	210	268	326	195	260	325	180	252	324	165
5: 14	705	771	837	690	762	834	675	747	819	660	732	804	645
Oa 6: 13	—210	—138	— 66	—225	—153	— 81	—240	—168	— 96	—255	—183	—lil	—270
											U	n d	c r -
UO 1: 1	342	367	379	348	376	393	354	374	394	372	384	407	378
1: 2	324	344	364	324	348	360	324	352	368	324	343	363	324
1: 3	306	333	349	306	325	346	306	330	342	306	322	350	306
1: 4	288	312	324	288	304	321	288	309	318	276	301	327	276
[ 6	324	346	368	312	339	365	312	331	363	312	336	361	312
1* 5 \| 6	234	249	265	219	239	259	216	229	255	201	232	250	198
UO 2: 3	306	333	349	306	325	346	306	330	354	306	334	350	306
2: 4	288	312	324	288	304	333	288	309	330	288	301	327	276
2: 5	324	346	368	324	339	365	312	343	363	312	336	361	312
2: 6	330	362	382	330	355	380	330	348	378	318	353	376	318
2: 7	336	354	384	327	362	385	330	358	387	333	355	377	324
UO 3; 5	324	346	368	324	339	365	324	343	363	312	336	361	312
3: 6	342	362	382	330	355	380	330	360	378	330	353	376	318
3: 7	336	366	384	339	362	385	330	358	387	333	355	389	336
3: 8	342	358	385	330	351	385	330	357	384	318	351	372	318
3: 9	336	361	388	324	355	387	324	349	375	312	343	375	312
1 Beloppen avse löjtnant, som tillhört nuvarande högsta löneklassen (löneklass 6) mer
än 3 år men som ej åtnjuter tillfällig löneförbättring.
8 Beloppen avse löjtnant, som åtnjuter tillfällig löneförbättring.
3 Beloppen avse major, som enligt såväl nuvarande regler som förslaget skulle placeras
i löneklass 11.
4 Beloppen avse major, som enligt förslaget skulle placeras i	löneklass 11 i stället för
löneklass 12 enligt nuvarande regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

137

intaga A.

bidraget ej medräknat) enligt lönekommitténs förslag till löneplan Oa för officerare
för underofficerare.

Indexlägena antagas passerade under en stigande prisrörelse.

g r	u p	P												Lönegrad

			F			G			H			I		och löne-
														klass
II	III	I	II	III	I	II	III	I	II	III	I	II	III
c e	r a	r e.
328	345	312	331	352	312	335	347	312	339	354	300	318	337	Oa 1: 1
373	405	354	378	402	354	382	398	354	374	406	360	384	409	1: 2
912	959	894	934	975	912	957	990	930	967	1 017	954	996	1 039	1: 3
372	395	348	364	393	336	369	390	336	361	387	360	390	421	Oa 2: 3
334	361	306	327	360	306	331	358	294	325	356	330	366	390	2: 4
296	328	276	301	327	264	295	314	264	288	313	312	342	372	2: 5
284	322	258	290	310	246	271	310	246	266	298	312	337	375	2: 6
958	1 015	930	982	1 023	936	982	1 041	954	995	1 048	1 038	1 086	1 146	1 \
376	409	330	370	399	330	352	387	336	365	406	420	456	492	2 j — ''
190	223	150	178	207	132	166	189	114	143	172	198	234	270	Oa 3: 7
260	305	225	252	291	210	244	277	195	223	264	288	323	359	3: 8
344	388	285	324	363	258	303	337	231	271	312	324	371	406	3: 9
431	475	360	399	438	321	354	400	282	322	362	375	422	469	3: 10
—564	—544	—600	—573	—546	—615	—581	—547	—630	—589	—549	—525	—477	—430	Oa 4: IQ
192	234	135	184	232	120	175	231	105	167	229	210	279	348	3 \|
—408	—366	—465	—415	—367	—480	—424	—368	—495	—432	—370	—390	—321	—252	4 11
349	413	270	340	411	255	327	399	240	312	384	345	417	489	4: 12
—250	—186	—330	—259	—188	—345	—273	—201	—360	—288	—216	—255	—183	—lil	Oa 5: 12
237	309	150	222	294	135	207	279	120	192	264	225	297	369	5: 13
717	789	630	702	774	615	687	759	600	672	744	705	777	849	5: 14
—198	—126	—285	—213	—141	—300	—228	—156	— 75	— 3	69	150	222	294	Oa 6: 15
O f	f i	b e	r a	r e.
393	420	384	403	421	390	412	435	396	422	448	384	414	431	UO 1: 1
347	371	324	351	366	324	355	374	324	346	369	318	345	371	1: 2
326	346	306	330	343	306	322	351	306	327	348	312	336	349	1: 3
306	324	276	298	321	276	303	318	276	295	315	294	318	342	1: 4
329	358	300	322	356	300	327	354	300	319	351	330	355	379	5 \|
222	246	195	211	229	180	202	225	189	216	232	228	248	280	6 \| ö
326	346	306	330	355	306	334	351	306	327	348	312	336	361	UO 2: 3
306	324	276	298	321	276	303	318	276	295	327	294	318	342	2:4
329	358	312	334	356	300	327	354	300	319	351	330	355	379	2: 5
346	374	318	339	372	318	344	358	306	337	357	342	378	403	2: 6
351	379	327	359	379	330	355	381	321	352	383	366	402	427	2: 7
341	358	312	334	356	312	327	354	300	331	351	330	355	391	UO 3: 5
346	374	318	339	372	318	344	370	306	337	369	342	378	403	3: 6
363	391	327	359	379	330	355	381	333	352	383	378	402	427	3: 7
344	370	306	337	370	306	331	357	294	325	356	348	384	409	3: 8
337	363	300	331	363	300	325	351	288	319	351	354	391	417	3: 9
	6 Beloppen	avse en i högsta löneklassen placerad sergeant eller underofficer av 2	graden,
vilken ej åtnjuter tillfällig löneförbättring.
	“ Beloppen avse	sergeant eller underofficer av 2. graden, vilken åtnjuter tillfällig löne-
förbättring. Hänsyn har tagits	till det särskilda lönetillägg, som enligt de	av kommittén
föreslagna bestämmelserna skulle utgå till sådan beställningshavare.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Tabell, utvisande vid olika indexlägen löneförbättringens storlek i hela krontal

för officerare och löneplan UO

IV = index 166/167 vid stigande levnadskostnader;

							O	r t s -
Lönegrad och		A		B		c
löneklass
	IV	V	IV	V	IV	V	IV	V
							0	f f i -
Oa 1: 1	277	364	281	371	273	366	276	373
1: 2	321	420	325	429	317	425	322	433
1: 3	784	898	807	925	818	940	841	968
Oa 2:3	316	430	309	427	314	436	307	434
2: 4	277	405	270	403	264	402	256	399
2: 5	238	381	232	380	225	379	219	378
2: 6	224	382	218	382	200	370	194	370
2:7p	823	1 000	836	1 018	837	1 026	849	1 045
313	490	296	478	279	468	273	469
Oa 3: 7	151	328	128	310	117	306	93	289
3: 8	209	407	189	393	169	379	160	378
3: 9	329	550	297	525	264	499	244	486
3: 10	464	709	420	672	375	634	331	596
Oa 4: 10	—567	—322	—612	—360	—656	—397	—700	—435
4: Hl!	189	456	145	418	100	381	56	343
—495	—228	—538	—265	—559	—278	—567	—280
4: 12	262	551	217	513	198	500	189	499
Oa 5: 12	—385	— 96	—394	— 98	—402	— 99	—410	—100
5: 13	108	412	100	410	92	409	84	408
5: 14	603	921	594	918	579	903	564	888
Oa 6: 15	—306	18	—321	3	—336	— 12	—351	— 27
Under-
UO 1: 1	319	403	328	417	326	418	336	431
1: 2	296	388	300	396	292	392	295	399
1: 3	273	373	265	370	270	378	262	374
1: 4	252	360	244	357	237	354	229	351
15 l:5\|.	274	392	267	389	271	399	264	397
177	301	167	295	157	291	148	286
UO 2: 3	273	373	277	382	270	378	274	386
2: 4	252	360	244	357	237	354	241	363
2:5	286	404	279	401	271	399	264	397
2: 6	290	418	283	416	276	414	269	412
2: 7	282	420	278	421	274	423	271	425
UO 3: 5	286	404	279	401	271	399	264	397
3: 6	290	418	283	416	276	414	269	412
3: 7	282	420	278	421	274	423	271	425
3: 8	286	433	267	421	261	420	255	420
3: 9	277	436	259	423	253	423	247	423
1 Beloppen avse	löjtnant	som tillhört nuvarande högsta löneklassen (löneklass 6) mer
än 3 år men som ej åtnjuter tillfällig löneförbättring.
2 Beloppen avse löjtnant,	som åtnjuter tillfällig löneförbättring.
3 Beloppen avse	major, som enligt såväl nuvarande regler som förslaget skulle placeras
i löneklass 11.
4 Beloppen avse	major, som enligt förslaget skulle placeras i löneklass 11 i stället för
löneklass 12 enligt nuvarande regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

139

Bilaga A (forts.).

(ekipcringsbidraget cj medräknat) enligt Iönekommitténs förslag till löneplan Oa
för underofficerare (forts.)

V = index 166/167 vid fallande levnadskostnader.

grupp
	E		F		G	H	I	Lönegrad och
						löneklass
IV	V	IV	V	IV	V	IV	V	IV	V
c e i	a r	e
280	381	271	376	275	383	279	390	258	373	Oa 1: 1
313	429	318	438	310	434	314	442	312	445	1:2
852	983	874	1 011	885	1 026	907	1 053	924	1 075	1: 3
300	431	292	429	285	426	289	435	306	457	Oa 2: 3
250	397	243	396	235	394	229	392	270	438	2: 4
212	376	205	375	199	374	180	361	234	420	2:5
188	370	182	370	163	358	158	358	217	423	2: 6
862	1 063	874	1 083	874	1 089	887	1 108	966	1 194	a) 2:7
256	457	250	459	232	447	245	466	324	552
82	283	58	267	34	249	23	244	102	330	Oa 3: 7
140	365	120	351	100	337	91	336	179	431	3: 8
212	460	180	435	147	409	115	384	215	490	3: 9
287	559	243	522	198	484	154	446	254	553	3: 10
—732	—460	—741	—462	—749	—463	—757	—465	—645	—346	Oa 4: 10
24	318	16	316	7	315	0	313	lil	432	3 4:1.
—576	—282	—583	— 283	—592	—284	—600	—286	—489	—168
181	497	172	495	159	483	144	468	249	573	4: 12
—418	—102	—427	— 104	—441	—117	—456	—132	—351	—27	Oa 5: 12
69	393	54	378	39	363	24	348	129	453	5: 13
549	873	534	858	519	843	504	828	609	933	5: 14
1 —366	— 42	—381	— 57	—396	— 72	—171	153	54	378	Oa 6: 15
o f f	i c	e r	are
345	444	355	457	352	459	362	472	354	467	UO 1: 1
287	395	291	402	283	398	286	405	273	395	1: 2
266	382	258	379	262	387	255	384	252	385	1:3
234	360	226	357	219	354	223	363	234	378	1: 4
257	394	250	392	243	390	235	387	271	427	6\|
138	282	127	277	118	273	120	280	164	328	6 j ö
266	382	258	379	262	387	255	384	264	397	UO 2*3
234	360	226	357	231	366	223	363	234	378	2: 4
257	394	250	392	243	390	235	387	271	427	2: 5
262	410	255	408	248	406	241	405	282	451	2: 6
267	427	263	427	259	429	256	431	294	475	2: 7
257	394	250	392	255	402	247	399	271	427	UO 3: 5
262	410	255	408	248	406	241	405	282	451	3: 6
267	427	263	427	259	429	256	431	306	487	3: 7
248	418	241	418	235	417	217	404	276	469	3: 8
241	423	223	411	217	411	211	411	271	477	3: 9
5 Beloppen avse	en i	flogsta	löneklassen placerad sergeant eller underofficer av 2.
graden, vilken ej åtnjuter tillfällig löneförbättring.
0 Beloppen	avse	sergeant eller underofficer av 2. graden, vilken åtnjuter tillfällig löne-
förbättring. Hänsyn	har tagits till det särskilda lönetillägg, som enligt de av kommittén
föreslagna bestämmelserna skulle utgå till sådan beställningshavare.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Bilaga B.

Tjänsteförteckning.

Löneplan Oa.

B e	ställningar v	d
armén	marinen	flygvapnet
Fänrik	Fänrik	Fänrik
Löjtnant	Löjtnant	Löjtnant
Musikdirektör	Musikdirektör
Kapten	Kapten	Kapten
Ryttmästare Musikdirektör	Musikdirektör
Major	Kommendörkapten av 2. graden Major	Major
Överstelöjtnant	Kommendörkapten av 1.	Överstelöjtnant
Chefen för ridskolan	graden
Styresmannen vid arméns	Överstelöjtnant
centrala bekläda adsverk-stad	Chefen för sjökrigsskolan
Överste	Kommendör	överste
Chefen för krigsskolan	Chefen för sjökrigshögsko-	Chefen för flygkrigsskolan
Chefen för krigshögskolan Chefen för artilleri- och in-genjörhögskolan Chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet Chefen för artilleriets skjut-skola Chefen för arméns under-officersskola Styresman vid tygdeparte-m mentets fabriker	lan

Löne grad -

Oa 1
Oa 2

Oa 3

Oa 4

Oa 5

Oa C

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

141

Bilaga B (forts.).

Löneplan Ob.

Löne-		B e s t ä 1 1 n i	n g a r vid
grad	armén	marinen	flygvapnet	försvarsstaben
Ob 1	Chef för regemente	Chefen för Karlskro-na örlogsstation Chefen för Stock-holms örlogssta-tion Chefen för Stock-holms örlogsvarv Chef för regemente
Ob 2	Inspektören för ka-valleriet Inspektören för in-genjörtruppema Inspektören för trängen Chefen för armésta-ben Kommendanten i Bodens fästning Militärbefälhavaren på Gotland Chefen för fortifika-tionskåren	Chefen för marinsta-ben Chefen för Karlskro-na örlogsvarv Kommendanten i Vaxholms fästning	Souschefen vid flyg-förvaltningen Chefen för flygsta-ben
Ob 3	Chef för arméfördel-ning Chefen för övre Norr-lands trupper Inspektören för in-infanteriet Inspektören för ar-tilleriet Generalfälttygmäs- taren Generalintendenten	Chefen för marinför-valtningen Chefen för kustflot-tan Chefen för Sydkus-tens marindistrikt Chefen för Ostkus-tens marindistrikt Chefen för kustartil-leriet
Ob 4	Chefen för armén	Chefen för marinen	Chefen för flygvap-net	Chefen för försvars-staben

Löncplan Oc.

Löne-

grad

Beställning vid

armén

marinen

flygvapnet

Oc 1

Extra ordinarie fänrik

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Bilaga B (forts.).

Löneplan UO.

Löne-	B	;ställningar vid
grad	armén	marinen	flygvapnet
UO 1	Sergeant Musiksergeant	Underofficer av 2. graden	Sergeant
UO 2	Fanjunkare Styckjunkare Musikfan j unkare Musikstyckjunkare	Flaggunderofficer	Fanjunkare
UO 3	Förvaltare vid intendentur-kåren Regementskassör Redogöraren vid ridskolan	Förrådsförvaltare	Förrådsförvaltare

Löueplan Ca.

Löne-	B	eställningar v	i d
grad	armén	marinen	flygvapnet
Ca 1	—	—	—
Ca 2	—	—	—
Ca 3	—	—	—
Ca 4	—	—	—
Ca 5	—	—	—
Ca 6	—	—	—
Ca 7	Förrådsvaktmästare Eldare av 1. klassen Montör	Eldare av 1. klassen	Förrådsvaktmästare Eldare av 1. klassen
Ca 8	—	—	—
Ca 9	—	—	—
Ca 10	Poliskonstapel	Poliskonstapel	—
Ca 11	—	—	—
Ca 12	Tyghantverkare av 2. klas-sen Tygskrivare Vapenhantverkare Fortmaskinist Polisöverkonstapel Maskinist Förste montör	Maskinist Polisöverkonstapel	Hantverkare Maskinist
Ca 13	—	—	—
Ca 14	Tyghantverkare av 1. klas-sen Tygverkmästare av 2. klas-sen	Polisöverkonstapel, tillika poliskommissarie	Verkmästare av 2. klassen
Ca 15	Tygförvaltare av 2. klassen övermaskinist	—	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

143

Bilaga B (forts.).

Löneplan Ca (forts.)

Löne-	B	eställningar v	i d
grad	armén	marinen	flygvapnet
Ca 16	—	_	- _
Ca 17	Departementsskrivare Tygverkmästare av 1. klas-sen Poliskommissarie		Verkmästare av 1. klassen
Ca 18	Tygförvaltare av 1. klassen Fortifikationskassör Ingenj örförrådsförvaltare Signalförrådsförvaltare
Ca 19	—	—	—
Ca 20	Batalj onsveterin är	—	—
Ca 21	—	—	—
Ca 22	Bataljonsläkare Regementsveterinär	Mariningenjör av 2. graden	Flygläkare av 1. graden
Ca 23	—	—	—
Ca 24	Tygingenjör av 2. klassen	Marinläkare av 1. graden Mariningenjör av 1. graden Specialingenjör av 3. graden	Flygingenjör av 3. graden
Ca 25	—	—	—
Ca 26	Regementsläkare Fältveterinär	—	Flygingenjör av 2. graden Förste flygläkare
Ca 27	Tygingenjör av 1. klassen	Förste mariningenjör Specialingenjör av 2. graden	Flygingenjör av 1. graden
Ca 28	Fältläkare	Marindirektör av 2. graden Specialingenjör av 1. graden Förste marinläkare	Flygdirektör av 2. graden
Ca 29	—	—	—
Ca 30	överfältläkaren överfältveterinären	Marindirektör av 1. graden	Flygdirektör av 1. graden

Löneplan Cb.

Löne-	B	eställningar v	i d
grad	armén	marinen	flygvapnet
Cb 1	—	Marinöverläkaren	_
Cb 2	—	Marinöverdirektören	—
Cb 3	Generalfältläkaren	—	—