Kungl. Maj:ts proposition nr 244 (Proposition 1939:244)

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lantar betstidslag;

given Stockholms slott den 31 mars 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lantarbetstidslag.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Förslag

till

Lantarbetstidslag.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring som nu nämnts, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare,
som användes till arbete, vilket avses under a)—f) här nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare enligt
samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning, skogsarbete,
upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i
den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;

d) husligt arbete;

e) arbete, som bedrives av staten; samt

f) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning;
eller

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
g

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §.

1 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för arbetsvecka

under januari, februari och december 41 timmar,

under mars, oktober och november 46 timmar samt

under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), utöver den i
första stycket angivna tiden för arbetsvecka användas till djurskötsel under
januari, februari och december högst 12 timmar för två arbetsveckor i följd
samt under mars, oktober och november högst 10 timmar för samma tid.

Vad nu sagts galle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
må arbetstiden icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor
i följd 108 timmar.

För att ersätta djurskötare under ledighet må annan arbetare användas
till djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för arbetsvecka,
dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för arbetsvecka

antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari, november och december 42 timmar,
under mars och oktober 45 timmar samt under tiden april—september 53
timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall, som avses i 1 morn., tiden från
och med måndag till och med söndag samt i fall, som avses i 2 moni., tiden
från och med fredag till och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits beträffande
två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder örn två arbetsveckor,
räknade från första måndagen i november månad varje år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

För viss månad given föreskrift om arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka
eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller
under månaden.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare,
som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och
arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6 §•

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan, som i 1 mom.
sägs, användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall
eller olycksfall bland djuren.

7 §•

1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel alt så kallad vakttjänst utföres
utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare därtill användas å
övertid under högst sju timmar för arbetsvecka.

2 moni. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § påkallat att
för brådskande arbete under sådd eller skörd, för att ersätta arbetare under
ledighet eller för att tillgodose annat tillfälligt behov av ökad arbetstid använda
arbetare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 48
timmar under loppet av fyra arbetsveckor och 200 timmar under en tidrymd
av 12 månader i följd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 100 timmar under en tidrymd av 12 månader i följd, meddelas
av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller
7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst
därpå följande arbetsvecka eller, därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan, som avses i nämnda lagrum, så snart sådant
kan bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva,
att anteckning om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på
annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid, som avses i
7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där
övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertids jour nalén såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 3 mom. skall biläggas
journal eller annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras,
och skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å
arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen
fiån den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

9 §.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med jordbruksförhållanden förtrogna
ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta
en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter,
av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

gränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,
eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i
nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något avsende,
varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet
i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller
företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat
rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
dagsböter. Var arbetaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden om arbetaren,
där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till
böter från och med fem till och med femtio kronor.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 § 1 morn., eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med
dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller hushållningssällskap,
skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Kungl. May.ts proposition nr 244.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande
av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet,
den 1 juli 1939, vad angår undantagsbestämmelsen i 1 § andra
stycket under f), den 1 januari 1940 och i övrigt den 1 november 1939 samt
gäller till och med den 31 oktober 1942. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen frågan
örn ng l.antarbetstidslag samt anför:

För den nu gällande lantarbetstidslagen av den 26 juni 1936 (SFS 1936:
333 med ändringar 1937:399) utlöper giltighetstiden den 31 oktober 1939,
varför statsmakterna dessförinnan böra taga ståndpunkt till frågan, huruvida
och i vilken form lagen skall förnyas.

Till utredning av hithörande frågor har Kungl. Maj:t den 21 juli 1938 uppdragit
åt arbetsrådet att inkomma med dels en allmän redogörelse för lantarbetstidslagens
verkningar, dels en redogörelse för den omfattning, i vilken
arbetsrådets rätt enligt lagen att medgiva dispens från dess bestämmelser
kommit till användning, dels uppgift huruvida och eventuellt i vilken omfattning
dispensmöjligheter, som för närvarande icke funnes, enligt arbetsrådets
åsikt kunde hava varit lämpliga, dels ock förslag till de ändringar av
lagens nuvarande bestämmelser, vilka arbetsrådet i nyss angivna eller andra
avseenden med hänsyn till dittills vunnen erfarenhet ansåge böra vidtagas i
samband med att åt lagen gåves fortsatt giltighet efter den 31 oktober 1939.

Till fullgörande av det sålunda meddelade uppdraget har arbetsrådet med
skrivelse den 11 oktober 1938 avlämnat de begärda redogörelserna samt
uppgift rörande de avseenden, i fråga om vilka arbetsrådet funnit behov av
utökade dispensmöjligheter föreligga, ävensom förslag till de lagändringar,
vilka arbetsrådet ansett böra vidtagas, sammanfattade med övriga erforderliga
bestämmelser i ett förslag till reviderad lantarbetstidslag.

För ytterligare utredning i frågan har därefter, med Kungl. Maj:ts bemyndigande,
min företrädare i ämbetet den 17 november 1938 tillkallat nio
sakkunniga1 med uppdrag att på grundval av arbetsrådets utredning och * i

1 Till sakkunniga utsagos generaldirektören Konrad Persson, ordförande, ledamöterna av riksdagens
första kammare friherre Carl Beck-Friis å Harg, lantbrukaren Elof Andersson i Fältenborg
och lantbrukaren Axel Löfvander i Södra Sallerup, ledamöterna av riksdagens andra kammare
småbrukaren Allan Andersson i Tungelsta, lantbrukaren C. G. Närlinge, lantarbetaren
Gustaf Larsson i Julita och lantarbetaren A. L. Johansson i Djursnäs samt andre ordföranden

i landsorganisationen i Sverige Gunnar Andersson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

med tillgodogörande av egna erfarenheter undersöka, huruvida och eventuellt
i vad mån ändringar borde vidtagas i de rättsregler, som gällande lantarbetstidslag
innehåller, ävensom framlägga de förslag, till vilka denna undersökning
kunde föranleda.

De sakkunniga hava därefter med skrivelse den 11 januari 1939 inkommit
med förslag till ny lantarbetstidslag jämte motiv. Förslaget med motiv torde
få fogas såsom bilaga (Bilaga B) lill statsrådsprotokollet i förevarande
ärende.

över sakkunnigförslaget hava yttranden avgivits av arbetsrådet, lantbruksstyrelsen,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
riksförbundet landsbygdens folk, landsorganisationen
i Sverige samt svenska lantarbetareförbundet.

Med ledning av arbetsrådets och de sakkunnigas förslag samt nyssnämnda
yttranden har inom socialdepartementet upprättats förslag till lantarbetstidslag,
vilket innefattar allenast smärre avvikelser från de sakkunnigas förslag.

Nu gällande lantarbetstidslag.

Lagens tillkomst.

Det första förslaget till arbetstidslagstiftning för jordbruket och trädgårdsskötseln
framlades år 1935 av den s. k. lantarbetstidsutredningen (statens
offentliga utredningar 1935:48). Proposition i ämnet förelädes 1936 års
riksdag (prop. nr 230), varvid föreslogs en betydligt längre gående arbetstidsbegränsning
än vad lantarbetstidsutredningens majoritet föreslagit. Förslaget
underkastades under riksdagsbehandlingen genomgripande förändringar
(andra lagutsk. uti. nr 52), och den därpå av riksdagen antagna lantarbetstidslagen
(SFS 1936: 333) anslöt sig i väsentliga stycken till lantarbetstidsutredningens
majoritetsförslag.

Lantarbetstidslagen i 1936 års lydelse omfattade endast företag, i vilka i
regel användes flera än fyra arbetare. Bland arbeten, som vörö helt undantagna
från lagens tillämpning, märktes framför allt djurskötseln. Arbetstiden
för vecka begränsades för jordbrukets del under olika delar av året till
46 å 58 timmar, i genomsnitt till omkring 52 3/4 timmar, och för trädgårdsskötseln
till i genomsnitt 53 timmar. För att tillgodose växlande arbetstidsbeliov
på olika orter föreskrevs rätt till överflyttning av arbetstid från november—december
till februari—mars. Dispens från lagens regler kunde
medgivas av arbetsrådet efter samtycke av de därav berörda arbetarna, eljest
på synnerliga skäl. Övertid fick uttagas dels särskilt vid olyckshändelser och
liknande, dels för nödvändiga förberedelsearbeten m. m. intill sju timmar i
veckan, dels ock eljest intill 48 timmar under fyra veckor och 200 timmar
under 12 månader i följd.

I proposition till 1937 års riksdag (prop. nr 94) föreslogos betydande skärp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

ningar i lagen, närmast anknytande till 1936 års proposition. Förslagen godtogos
i huvudsak av riksdagen (andra lagutsk. uti. nr 48; SFS 1937: 399).

Efter 1937 års ändringar omfattar lantarbetstidslagen alla jordbruksföretag,
vilka i regel sysselsätta minst tre arbetare, samt trädgårdsföretag, vid vilka
i regel användes minst en arbetare. Djurskötsel med undantag för mjölkning
på ackord inbegripes under lagen. Veckoarbetstiden har begränsats
inom jordbruket till 41 å 54 timmar under olika årstider, i genomsnitt till
48 3li timmar, beträffande djurskötsel dock i genomsnitt 54 timmar (108
timmar för 2 veckor), samt för trädgårdsskötseln till i genomsnitt 48 timmar
(för tvåveckorsperioder alternativt 96 timmar under hela året eller 86
timmar under vinterhalvåret och 106 timmar under sommarhalvåret). Möjligheten
till överflyttning av arbetstid från hösten till våren finnes icke längre,
men i gengäld må dispens, som innefattar endast en omgruppering av arbetstid
under året, medgivas av arbetsrådet så snart »skäl därtill äro». Det för
12 månader tillåtna antalet övertidstimmar har ökats till 260.

1938 års riksdag.

Frågan örn ändring av lantarbetstidslagens bestämmelser har även vid 1938
års riksdag varit föremål för uppmärksamhet. I likalydande motioner av
herr Domö m. fl. och herr Bagge m. fl. (I: 178 och II: 288) hemställdes, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära allsidig utredning av frågan om
lantarbetstidslagens revidering. Motionärerna erinrade bland annat örn
lagens i 1 § givna föreskrift om att från lagens tillämpning undantoges vissa
ackordsarbeten, därav skogsarbete och dikning endast i den mån desamma
utfördes av tillfälligt anställda arbetare, och anförde, att denna åtskillnad
mellan fast och tillfälligt anställda ledde till synnerligen otillfredsställande
konsekvenser. Vidare anfördes, att lagens bestämmelser om arbetstid
för djurskötsel vore praktiskt olämpliga och otillräckliga, enär dels den
särskilda regeln för djurskötsel inskränkts att gälla dem, som uteslutande
sysslade med sådant arbete, och dels en särskild regel vore behövlig för en
i praktiken förekommande kategori arbetare med både djurskötsel och annat
arbete till uppgift.

Andra lagutskottet infordrade över motionerna vissa yttranden (tryckta
som bilagor till andra lagutsk. uti. nr 49). Arbetsrådet anförde därvid, att
tiden ännu icke kunde anses vara inne för en så genomgripande revision, som
motionärerna syntes åsyfta, varemot en viss överarbetning av lagtexten sannolikt
borde ske i samband med lagens prolongation. Svenska lantarbetsgivareföreningen
tillstyrkte motionärernas hemställan och framhöll vissa särskilda
önskemål med avseende å lagens behandling av djurskötseln. Utom
de av motionärerna i detta hänseende nämnda önskemålen föreslog föreningen
möjlighet att räkna arbetstiden för djurskötare i perioder om sex veckor
ävensom att skötsel av dragare skulle undantagas från lagens tillämpning, i
den män densamma icke ombesörjdes av särskilda djurskötare. Svenska
lantarbetareförbundet fann, utan att vilja biträda motionärernas synpunkter,
intet vara att erinra mot en utredning i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Andra lagutskottet yttrade, att utskottet icke ansåge tiden vara inne för den
i motionerna ifrågasatta utredningen. I vissa hänseenden borde emellertid
sådana erfarenheter av lagstiftningen hava vunnits, bland annat i fråga om
arbetare, som i regel användes till både djurskötsel och annat arbete, att det
kunde upptagas till övervägande, om icke lagen, utan att dess grunder rubbades,
kunde bringas i bättre överensstämmelse med vad som befunnits praktiskt
och lämpligt. Emellertid kunde förslag till ny lantarbetstidslag förväntas
till 1939 års riksdag. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t vid utarbetandet
av förslag i ämnet uppmärksammade vunna erfarenheter och föresloge
därav påkallade jämkningar. På grund härav funne utskottet icke skäl föreslå
någon framställning till Kungl. Maj :t. — Motionerna föranledde icke någon
riksdagens åtgärd.

Allmänna uttalanden om lantarbetstidslagens verkningar.

I arbetsrådets yttrande av den 11 oktober 1938 har om lantarbetstidslagens
verkningar anförts:

Med hänsyn till den korta tid, under vilken den reviderade lantarbetstidslagen
varit gällande, funne sig arbetsrådet icke kunna uttala något allmänt
omdöme om lagens verkningar. Obestridligt syntes emellertid vara, att lagen
vid den praktiska tillämpningen i några hänseenden medfört svårigheter,
som emellertid utan rubbning av lagens huvudgrunder torde kunna avhjälpas
genom vissa jämkningar i lagtexten.

I sitt över sakkunnigförslaget till ny lantarbetstidslag avgivna yttrande anför
riksförbundet landsbygdens folk:

Den nu gällande lantarbetstidslagen innebär en mycket genomgripande förändring
av arbetsordningen vid alla de jordbruk i Sverige, som sysselsätta tre
arbetare och däröver. Särskilt hårt drabbas de mindre jordbruk, som beröras
av lagen, enär anpassnings- och rationaliseringsmöjligheterna hos dem äro
betydligt mera begränsade än hos de större jordbruken. I hur hög grad denna
anpassning gått att genomföra samt vilka konsekvenser den haft kan ännu
icke överblickas. Att lagen i dess nuvarande form berett svårigheter vid den
praktiska anpassningen framgår av det antal dispenser, som arbetsrådet lämnat
under senaste år. Antalet lämnade dispenser ger dock icke en rätt bild
av läget, enär framställningar örn dispenser huvudsakligen torde komma
från den grupp jordbrukare, som äro organiserade i svenska lantarbetsgivareföreningen
och genom denna erhållit bistånd till dispensansökningarnas uppsättande.
Med tanke på det mycket stora antal jordbrukare, som ännu står
utanför nämnda förening och därför troligen saknat hjälp med dispensansökningarnas
utformande, måste man förutsätta, att antalet dispensansökningar
antagligen bort vara mångdubbelt större än vad som angives i arbetsrådets
rapport samt att anpassningsprocessen därför är långt ifrån fullföljd.
Med hänsyn härtill är det mycket behövligt, att lagen i högre grad än hittills
anpassas till det praktiska livet, så att lagstiftningen ej mer än behovet kräver
belastar jordbruket. Av denna anledning är det med största tillfredsställelse
vi tagit del av de anpassningsförslag, som nu utarbetats av de utsedda
sakkunniga.

Dispensfrekvensen.

Enligt 5 § 1 main. gällande lantarbetstidslag äger arbetsrådet, när skäl därtill
äro, medgiva att den enligt huvudregeln angivna arbetstiden, utan att för -

Kungl. Majis proposition nr 244.

längas för år räknat, fördelas på annat sätt än huvudregeln föreskriver. Angående
förekomsten av sådana dispensfall har arbetsrådet anfört:

Arbetsrådet har haft att handlägga ett stort antal framställningar om undantag
enligt förevarande moment. Dessa framställningar hava avsett dels
tillstånd alt beräkna den ordinarie arbetstiden i genomsnitt för perioder örn
två eller flera veckor och dels rätt till överflyttning av ordinarie arbetstid från
viss årstid till annan.

Arbetsrådet har sålunda i enlighet med överenskommelse mellan parterna
i 1937 års riksavtal vid jordbruket eller eljest, då arbetsgivare och arbetare
därom varit ense, medgivit tillstånd till genomsnittsberäkning av arbetstiden,
beträffande djurskötare för perioder örn sex veckor och för arbetare, vilka
anstiillts för och i regel använts till såväl djurskötsel som annat arbete, för
perioder om två eller sex veckor.

Tillstånd till överflyttning av arbetstid från viss årstid till annan har vad
arbetsgivare i mellersta Sverige beträffar medgivits framför allt med hänsyn
till svårigheten att under november och december månader helt utnyttja den
för dessa månader medgivna arbetstiden samt för tillgodoseende av behovet
av längre arbetstid särskilt för skogsarbete, timmertransporter och liknande
arbete under februari och mars månader, då dagsljusets längd avsevärt ökats.
Beträffande arbetsgivare i södra Sverige hava däremot de lämnade tillstånden
till överflyttning av arbetstid avsett att möjliggöra en förlängning av arbetstiden
under oktober och november månader för upptagning och transport
av betor, plöjning m. m. under förutsättning av motsvarande förkortning av
arbetstiden under annan årstid, företrädesvis vårmånaderna. Tillstånd till
överflyttning av arbetstid hava meddelats även åt arbetsgivare inom trädgårdsskötseln.

Arbetsrådet har tillika meddelat statistiska uppgifter angående dispenser
enligt detta moment under dess dittillsvarande giltighetstid 1 november 1937
-—31 augusti 1938, utvisande cirka 1,200 ärenden, avseende cirka 4,100 arbetare.
Det största antalet, cirka 1,000 ärenden, avsåg fördelning av djurskötares
arbetstid på sex veckor i stället för två veckor. Cirka 200 ärenden avsågo
överflyttning av arbetstid från en årstid till en annan.

Enligt 5 § 2 mom. må utsträckning av huvudregelns genomsnittsarbetstid
av arbetsrådet medgivas där så finnes av synnerliga skäl påkallat.

Arbetsrådet har upplyst, att denna dispensmöjlighet icke i något fall kommit
till användning, och föreslagit förändring av bestämmelsen.

Enligt 5 § 3 mom. må undantag från huvudregeln av arbetsrådet medgivas,
då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar
eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras
av undantaget, finner detsamma önskvärt, och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas. Angående förekomsten av sådana dispensfall
har arbetsrådet anfört:

Detta moment har kommit till vidsträckt användning. Sålunda har arbetsrådet
för arbetare, som anställts för och i regel använts till såväl djurskötsel
som annat arbete, i enlighet med en i 1937 års riksavtal vid jordbruket
intagen generell överenskommelse eller eljest på grund av överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare medgivit en förlängning av den
ordinarie arbetstiden med 6 timmar i veckan under januari, februari och
december månader samt med 5 timmar i veckan under mars, oktober och

Kungl. Majis proposition nr 244.

november månader eller med respektive 12 och 10 timmar per tvåveckorsperiod
under angivna månader. Arbetstiden för dygn har därvid bibehållits
vid 10 timmar.

För arbetare, som använts uteslutande till djurskötsel, har arbetsrådet,
där överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare förelegat, medgivit
utsträckning av den ordinarie arbetstiden från i lagen medgivna 108 timmar
till högst 117 timmar under en period örn två veckor. Begränsningen
till 9 timmar om dygnet har därvid bibehållits. I vissa fall har arbetsrådet
medgivit, att den ökade arbetstiden för djurskötare finge beräknas för
längre period än två veckor.

Där överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare förelegat, har arbetsrådet
medgivit en annan arbetstid än den i lagen angivna för bland
annat vissa specialarbetare inom jordbruket, vilka delvis utnyttjats för industriella
eller liknande behov och vilkas arbetstid därför bättre kunnat regleras
i anslutning till bestämmelserna i den allmänna arbetstidslagen.

För en del av jordbrukets binäringar, vilka icke lämpligen kunnat tilllämpa
den för jordbruket gällande arbetstiden, har arbetsrådet, där överenskommelse
förelegat, medgivit en annan arbetstidsreglering. Såsom exempel
på dylika binäringar må nämnas brännerier, kraftstationer, kvarnar, mejerier,
potatismjölsfabriker, sågar och tegelbruk. För dessa binäringar har
samma arbetstid medgivits, som arbetsrådet plägat medgiva beträffande
självständigt drivna företag av liknande natur, å vilka den allmänna arbetstidslagen
äger tillämpning.

En utökning av arbetstiden inom trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt
företag, har visat sig av behovet påkallad dels för vissa slag av
trädgårdsskötsel, t. ex. plantskolor, och dels för vissa särskilda arbetarkategorier.
Arbetsrådet har sålunda, då överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare förelegat, medgivit, att arbetstiden finge utsträckas till
högst 112 eller för viss kortare tidrymd till högst 116 timmar för två veckor
i följd.

Även i fråga om dispenser enligt 3 mom. har arbetsrådet meddelat vissa
statistiska uppgifter. Under lagens första giltighetsår var dispensantalet tämligen
ringa. Under de tio första månaderna av andra giltighetsåret, tiden
1 november 1937—31 augusti 1938, hade antalet sprungit upp till nära 1,200
ärenden, avseende cirka 2,250 arbetare. Till ojämförligt största delen, 1,059
ärenden, hade fråga varit om sådan utsträckning av arbetstiden för arbetare
med såväl djurskötsel som annat arbete, varom arbetsrådet talat i det föregående.
Till största delen hade dispens medgivits på grundval av då gällande
kollektivavtal för jordbruket.

ökade dispensmöjligheter hade arbetsrådet funnit behövliga dels med avseende
å den nyssnämnda bestämmelsen i 5 § 2 mom. och dels för att möjliggöra
uttagande av mera övertid under fyra veckor än härför eljest tilllåtna
48 timmar.

Förslag till ny lantarbetstidslag.
Översikt.

Det av arbetsrådet framlagda förslaget till ny lantarbetstidslag, för vars
utformning och motivering i det följande utförligare skall redogöras, inne -

Kungl. Majis proposition nr 244.

Departe

menis chefen -

håller i förhållande till nu gällande regler i huvudsak följande förändringar.
Bland de från lagens tillämpning undantagna ackordsarbetena ha infogats
även kolning i mila, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och
torvströ. Undantaget för dikning och skogsarbete på ackord har utsträckts
att gälla även fast anställda arbetare. Den särskilda regeln för arbetstid i
djurskötsel har gjorts tillämplig på alla arbetare, som huvudsakligen användas
till sådant arbete. Särskild regel har föreslagits för det fall att utearbetare
tillfälligt vikarierar för djurskötare. Likaledes har införts en särskild
regel — i nära anslutning till gällande kollektiva riksavtal — örn utsträckt
arbetstid för enstaka arbetare, som regelbundet utföra stalltjänst eller annan
djurskötsel i större utsträckning än som sedvanligen åligger kördräng
utan att dock huvudsakligen användas till djurskötsel. För trädgårdsskötseln
hava i det efter årstider varierande alternativet för arbetstiden införts övergångsperioder
vår och höst, nämligen en arbetstid av 96 timmar för tvåveckorsperioderna
under mars, april, september och oktober. Dispensregeln
i 5 § 2 mom. föreslås uppmjukad så att dispens i detta fall må medgivas,
när särskilda skäl påkalla det. Reglerna om övertid föreslås ändrade på det
sätt, att arbetsgivaren i stället för att kunna fritt uttaga 260 timmars övertid
för 12 månader erhåller dels 150 timmar att sålunda fritt förfoga över och
dels möjlighet att vid trängande behov hos arbetsrådet utverka ytterligare
150 timmar för samma tid.
esr

De sakkunnigas förslag till ny lantarbetstidslag, för vars detaljer och motiv
jämväl närmare redogöres i det följande, upptager i det väsentliga samma
ändringsförslag som arbetsrådets, med huvudsakligen följande olikheter.
Generellt undantag föreslås för kolning i mila. Den av arbetsrådet föreslagna
omregleringen av arbetstiden för djurskötsel upptages med vissa ändringar
beträffande den grupp arbetare, som användes till såväl djurskötsel som
annat arbete; den viktigaste ändringen avser denna specialregels begränsning
till endast en arbetare för varje brukningsdel. För trädgårdsskötseln föreslås
omläggning till enkla veckor som enhet för arbetstidsregleringen, dock
med särskild indelning i arbetsveckor med hänsyn till näringens speciella
förhållanden. Tillika föreslås det efter årstider varierande alternativet för
veckoarbetstiden något ändrat med 42 timmar under november—februari, 45
timmar under mars och oktober samt 53 timmar under april—september.
Beträffande övertid föreslås till arbetsgivarens fria förfogande 200 timmar
för 12 månader men å andra sidan föreskrift, att övertid må användas endast
för tillfälligt behov av ökad arbetstid. Den mängd övertid, som må ytterligare
beviljas av arbetsrådet, föreslås lill 60 timmar för 12 månader.

Av de föreliggande uppgifterna örn lantarbetstidslagens verkningar och
av förslagen till ändringar i densamma synes framgå, att en förnyad lagstiftning
i ämnet bör genomföras med bibehållande av den nu gällande
lagens huvudgrunder. Det inom departementet i sådant syfte utarbetade
förslaget åsyftar endast en ökad anpassning av lagens regler efter de praktiska
förhållandenas krav och efter den utformning, som genomförts i rätts -

Kungl. Majis proposition nr 244.

tillämpning och kollektivavtalspraxis. I allt väsentligt bygger departementsförslaget
på de sakkunnigas förslag. Viktigare ändringar föreslås endast beträffande
utformningen av den särskilda regeln för arbetare med såväl djurskötsel
som annat arbete, där förslaget närmare anknyter till kollektivavtalets
utformning, samt beträffande arbetsrådets befogenhet att medgiva övertid
vid trängande behov, vilken föreslagits till 100 timmar för 12 månader.

I jämförelse med nu gällande lantarbetstidslag upptager departementsförslaget
i 1 §, 4 §, 5 § 2 morn., 7 § och 8 § ändringar av saklig betydelse,
för vilka i det följande skall närmare redogöras. I övrigt hava i lagtexten
föreslagits en del ändringar av huvudsakligen redaktionell innebörd.

Jag övergår nu till den redogörelse för ändringar i lagen, varom nyss
nämnts. I samband därmed återgives innehållet i arbetsrådets och de sakkunnigas
förslag ävensom i däröver avgivna yttranden.

1 §•

Begreppet »rörelse» i lantarbctstidslagen.

Beträffande båda de med lantarbetstidslagen närmast besläktade delarna av
svensk lagstiftning — lagen om arbetarskydd och allmänna arbetstidslagen
-—- gäller, att deras tillämplighet uttryckligen begränsats till »rörelser» samt
»hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag».

Arbetsrådet framhåller, att lantarbetstidslagen icke är lika klar i detta hänseende.
Det erinras örn att under lagens förarbeten socialstyrelsen ansett av
ordalagen i 1 § »för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning användas»
etc. framgå, att lagen vore begränsad till sådan verksamhet, vilken
vore att anse såsom »rörelse», samt att en följd härav bland annat syntes
bliva, att trädgårdsskötsel, i vad anginge parker och prydnadsträdgårdar
samt väl även begravningsplatser, komme att falla utom lagen. Mot riktigheten
av denna tolkning hade under lagförslagets fortsatta behandling icke
gjorts någon erinran. Arbetsrådet säger sig likväl hysa tvekan, till en början
huruvida lantarbetstidslagen verkligen bygger på rörelsebegreppet; om
så vore fallet, skulle detta sannolikt hava nämnts i lantarbetstidsutredningens
motiv eller rent av i lagtexten. Även örn lantarbetstidslagen ansåges bygga
på begreppet rörelse, vore att märka, att samma begrepp i allmänna arbetstidslagen
enligt dess förarbeten omfattade icke blott näringsdrift utan
även sådan på yrkesmässigt sätt bedriven verksamhet, som icke idkas såsom
näring. Att t. ex. arbete på begravningsplatser enligt arbetsrådets praxis
icke ansetts falla under allmänna arbetstidslagen sammanhängde icke härmed
utan berodde på att detsamma ansetts utgöra trädgårdsskötsel. — Arbetsrådet
ansåge förekomsten i 1 § av uttrycket »i rörelsen» ägnad att komplicera
frågan örn lagens tillämpningsområde oöh att försvåra denna frågas
bedömande ur rent praktiska synpunkter. Arbetsrådet föresloge därför uttryckets
uteslutning ur lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe

ments chefen.

Jämväl de sakkunniga finna det av lantarbetstidslagens förarbeten icke
klart framgå om avsikten varit, att lagen skulle bygga på begreppet rörelse,
och anse, att ett bestämt ståndpunktstagande i ena eller andra riktningen
förtjänade övervägas. Av skäl, som de sakkunniga anfört, hade de emellertid
funnit, dels att frågan hade tämligen begränsad praktisk betydelse och
dels att dess besvarande i detalj i lagtexten vore en vansklig sak, varför de
sakkunniga funnit lämpligast att — såsom även arbetsrådet förutsatt i sin
utredning — frågans lösning överlämnades åt rättstillämpningen. Vid en sådan
lösning vore emellertid uttrycket »i rörelsen» till hinders i vissa av de
sakkunniga närmare angivna hänseenden, varför det vore lämpligt, att angivandet
av den enhet, inom vilken minimiantalet arbetare skall räknas, uttrycktes
på annat sätt. Då emellertid de anförda orden för sammanhangets
skull icke kunde utan vidare uteslutas, föresloge de sakkunniga under 1) i 1 §
orden »i företaget» samt under 2) formuleringen »trädgårdsskötsel, bedriven
såsom självständigt företag, för såvitt däris etc. De sakkunniga hava understrukit,
att de därmed icke avsett att uppdraga en ny gräns för de arbetsplatser,
som falla under lagen, utan endast att förebygga den icke önskvärda
tolkningen, att därunder skulle hänföras endast i ekonomiskt syfte drivna
företag.

I sitt över sakkunnigförslaget avgivna yttrande gör arbetsrådet gällande,
att orden »rörelse» och »företag» vore i det närmaste likvärdiga,
varför det avsedda syftet icke skulle vinnas med sakkunnigförslagets formulering.
I stället föreslår arbetsrådet uttrycket »verksamhet» samt under
2) i 1 § formuleringen »trädgårdsskötsel, bedriven utan samband med jordbruk,
för såvitt i verksamheten» etc. I sistnämnda del avsåge förslaget att
markera, att lagen ägde tillämpning jämväl a prydnadsträdgardar, parker,
begravningsplatser och likartade anläggningar, som åtminstone icke i egentlig
mening kunde anses drivna såsom självständiga företag.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker sakkunnigförslaget.

Såsom förutsatts i såväl arbetsrådets som de sakkunnigas förslag, torde
det vara lämpligast, att frågan om avgörandet i detalj, vilka slags arbetsplatser
som böra vara underkastade den för jordbruk och trädgårdsskötsel
i allmänhet stadgade arbetsregleringen, överlämnas åt rättstillämpningen.
Frågan synes å ena sidan icke äga större praktisk räckvidd än att denna
utväg kan anses försvarlig, men å andra sidan vara svår att entydigt och
uttömmande besvara i lagtexten. Emellertid lär det av arbetsrådet anmärkta,
till synes i förbigående infogade uttrycket »i rörelsen» i de hänseenden
rådet och de sakkunniga anfört utgöra ett formellt hinder för ett fritt bedömande
av frågan och möjligen kunna giva anledning till en snävare gränsdragning
för lantarbetstidslagens vidkommande än för svensk arbetarskyddslagstiftning
i övrigt. Jag finner därför anledning föreslå ändrad
lydelse i detta hänseende. Av de härvidlag föreslagna uttrycken förefaller
mig ordet »företag» bättre än uttrycket »verksamhet» taga sikte pa den enhet,
som här åsyftas, men å andra sidan klart skilja sig från begreppet »rörelse»
i betydelsen i ekonomiskt syfte drivet företag.

Kungl. Majlis proposition nr 244

Kolning i mila.

Bland de arbetsområden, vilka enligt särskilda bestämmelser i 1 § av allmänna
arbetstidslagen äro undantagna från nämnda lags tillämpning, upptages
under f) bland annat skogsarbete samt »kolning i mila, ändock att arbetet
icke är att hänföra till skogsarbete».

I samband med en översikt över dessa undantagsbestämmelser och deras
överensstämmelse med motsvarande undantag i lantarbetstidslagen föreslår
arbetsrådet i sin utredning ytterligare undantag för vissa ackordsarbeten,
däribland även kolning i mila. Arbetsrådet anmärker därvid, att sådant arbete
i det övervägande flertalet fall torde utföras under sådana förhållanden,
att det vore undantaget från lagens tillämpning redan enligt undantagsbestämmelsen
under a) i 1 § andra stycket, d. v. s. att arbetet utföres under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över dess anordnande.

De sakkunniga framhålla, att kolningsarbetets säregna beskaffenhet borde
giva anledning till att helt undantaga detsamma från arbetstidsreglering.
Det kunde antagas, att bakom arbetsrådets förslag läge den tanken, att praktiskt
taget allt hithörande kolningsarbete utfördes på ackord och att därför
förslaget skulle få samma betydelse som ett undantag för allt kolningsarbete,
men de sakkunniga funne det sakligt riktigare att giva undantagsbestämmelsen
den vidsträcktare avfattning, som betingades av arbetets beskaffenhet,
och införa densamma som ett särskilt undantag vid sidan av de
övriga.

I de sakkunnigas lagförslag hade undantaget betecknats med b) och de
förutvarande undantagen b)—d) betecknats c)—e). En häremot svarande
ändring föreslås i en i paragrafens första stycke gjord hänvisning till undantagen.

I betraktande av kolningsarbetets säregna beskaffenhet finner jag i anledning
av de sakkunnigas förslag, mot vilket erinran icke framställts i yttrandena,
skäl föreslå, att i lantarbetstidslagen liksom förut i allmänna arbetstidslagen
införes generellt undantag för kolning i mila.

Dikning och skogsarbete på ackord.

Under b) i 1 § andra stycket av lantarbetstidslagen har alltifrån lagens
tillkomst från dess tillämpning undantagits visst diknings- och skogsarbete
på ackord, vilket undantag emellertid tidvis baft olika omfattning. Till
en början omfattade undantaget allt sådant ackordsarbete (prop. 1936: 230,
sid. 66—70, och andra lagutsk. uti. 1936: 52, sid. 21—23), men i samband
med lagens skärpning 1937 inskränktes undantaget att avse nu nämnda ackordsarbeten
i den mån de utfördes av icke fast anställda arbetare (prop.
1937: 94, sid. 35, och andra lagutsk. uti. 1937: 48, sid. 22—28).

Arbetsrådet framhåller, att vid tillämpningen av denna bestämmelse vissa
olägenheter framträtt, vilka berörts i de förutnämnda motionerna vid 1938

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 241.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

års riksdag och de däröver till andra lagutskottet avgivna yttrandena. Särskilt
syntes undantagets begränsning till icke fast anställda i vissa fall hava
medfört mindre tillfredsställande konsekvenser. Arbetsrådet föreslår på denna
punkt, att undantaget åter måtte erhålla sin ursprungliga omfattning, samt
anför härom:

Enligt arbetsrådets erfarenhet synas skogs- och dikningsarbeten, i den mån
de utföras mot ackordsersättning — vare sig av fast anställda arbetare eller
av tillfällig personal -— i allmänhet utföras under sådana förhållanden, att
det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över deras anordnande.
Dessa arbeten äro sålunda ofta på grund av bestämmelsen i 1 § a) undantagna
från tillämpningen av lagen. Emellertid synas ifrågavarande arbeten,
särskilt skogsarbete, bedrivas under så skiftande förhållanden — samma arbetare
kan exempelvis några dagar arbeta i omedelbar närhet av den gård,
där han är anställd, och andra dagar på långt avstånd från gården — att
arbetena med tillämpning av 1 § a) än kunna anses vara undantagna från
lagen och än falla under densamma. Vidare medför gränsdragningen vid
tillämpningen av nyssnämnda undantagsbestämmelse stora vanskligheter, då
det på detta område förefinnes mångfaldiga variationer mellan de fall, då
det är klart, att det kan anses åligga arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, och de fall, då det är otvetydigt, att så icke är förhållandet.
Det ankommer givetvis i första hand på arbetsgivaren att träffa ett avgörande
härutinnan.

Då ovan antydda omständigheter för både arbetsgivare och arbetare medfört
stor osäkerhet rörande lagens tillämpning samt diknings- och skogsarbeten,
åtminstone då de utföras mot ackordsersättning, till sin natur äro sådana,
att den för jordbruket givna arbetstidsregleringen ofta icke är lämplig,
har arbetsrådet funnit sig böra föreslå, att undantaget för diknings- och
skogsarbeten, som utföras mot ackordsersättning, utvidgas att omfatta jämväl
fast anställda arbetare.

Som ytterligare skäl för denna ståndpunkt må anföras, att gränsen mellan
fast och tillfälligt anställd ofta är flytande samt att arbetsgivaren även med
nu gällande bestämmelse genom att giva anställningsförhållandet en mera
lös karaktär kan hava möjlighet att lägga ifrågavarande arbeten utom lagens
tillämpning.

På denna punkt förekomma i arbetsrådet två reservationer. Sålunda föreslås
av ledamoten av rådet herr Bosaeus en betydande principiell utvidgning
av undantaget, nämligen att omfatta skogsarbete överhuvud taget. Reservationen
inbegriper i detta avseende även ett annat arbetsområde, torvhantering,
vilket närmare beröres i annat sammanhang i det följande, därvid
även reservantens motivering för förslaget återgives.

I den andra reservationen, avgiven av ledamöterna i rådet herrar Holmström
och Sander, hävdas, att betalningsformen principiellt icke bör få motivera
undantag från arbetstidsregleringen. Varken beträffande åkerdikning,
som utfördes på samma plats och under liknande förhållanden som
annat jordbruksarbete, eller beträffande skogsarbete, som under någon tid
av året utfördes av fasta jordbruksarbetare, vore ett undantag på grund av
betalningsformen principiellt tillrådligt. I den mån arbetsstyrkan exempelvis
vid skogskörsler utfylldes med tillfälligt anställda, borde likställighet
mellan arbetarna uppnås genom att lagen tillämpades även på de tillfälligt
anställda. Endast beträffande skogsdikning, vilken reservanterna hänförde

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

till skogsarbete och som i regel utfördes antingen av egentliga skogsarbetare
eller av enbart tillfälligt anställda, vore undantaget motiverat.

Härom anföra de sakkunniga:

På grund därav och med stöd av arbetsrådets erfarenheter i frågan finna
de sakkunniga övervägande skäl tala för en regel i överensstämmelse med
arbetsrådets förslag. Ett utsträckande av undantaget att avse allt skogsarbete
anse de sakkunniga däremot icke tillrådligt.

Förslaget tillstyrkes av lantbruksstyrelsen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen finner sakkunnigförslaget i denna del
påkallat av starka praktiska skäl. Erfarenheterna från det gångna året hade
visat, att vid jordbruket förekommande diknings- och skogsarbeten vore
av sådan natur, att den genom lagen maximerade arbetstiden ofta icke kunde
tillämpas därå eller i varje fall icke kunnat av arbetsgivaren kontrolleras.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att sakkunnigförslagets utformning
av bestämmelserna i 1 § bättre än förut medgåve en praktisk tillämpning
av lagen.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet förklara, att de
icke vilja motsätta sig de ifrågavarande undantagsbestämmelsernas utvidgning
att omfatta även fast anställda arbetare, då denna ändring kunde anses
ur praktiska synpunkter motiverad.

Då arbetsrådet och de sakkunniga liksom även fackorganisationerna å ömse
sidor vitsordat, att av praktiska lämplighetsskäl fast och tillfälligt anställda
arbetare böra likställas i fråga om dikning och skogsarbete på ackord, finner
jag mig kunna biträda förslaget därom. Tydligt är, att de praktiska svårigheter
för arbetets övervakande i hithörande fall och den osäkerhet om
tillämpligheten därvidlag av andra undantagsbestämmelser, varom arbetsrådet
talar i sin nyss återgivna utredning, i samma mån gälla de fasta arbetarna
som de tillfälligt anställda. Det kan icke heller förnekas, att den nu
gällande uppdelningen i vissa fall kan tänkas bliva till nackdel för de fast
anställda arbetarna

Längre gående förändringar i denna undantagsbestämmelse, såsom i olika
hänseenden ifrågasatts i reservationer inom arbetsrådet, kunna otvivelaktigt
förtjäna övervägande. Den nu föreliggande utredningen synes dock icke
giva möjlighet till ett ståndpunktstagande därutinnan.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Torvliantering.

Arbetsrådet erinrar i sin utredning om att 1935 års lantarbetstidsutredning
övervägt inbegripande av den självständiga torvindustrin under lantarbetstidslagen
men avstått från tanken därpå, framförallt enär en väsentlig del av
arbetet inom torvhanteringen utfördes mot ackordsersättning och utredningens
förslag till lantarbetstidslag generellt undantog allt ackordsarbete. Under
hänvisning till att utredningens förslag på sistnämnda punkt icke förverkligats
annat än för vissa begränsade arbetsområden föreslår arbetsrådet — till
fullföljande av vad lantarbetstidsutredningen finge anses hava avsett — undantagande
från lagens tillämpning av arbete med upptagning av torv samt
tillverkning av bränntorv och torvströ, i den mån dessa arbeten utföras mot
ackordsersättning.

Frågan om torvindustrin upptages även i den förutnämnda reservationen
av herr Bosaeus, vilken därom — ävensom beträffande skogsarbete — anför:

Den svenska arbetstidslagstiftningen har principiellt tagit hänsyn till att
mindre företag i regel ha svårare att praktiskt genomföra en arbetstidsbegränsning
än större sådana. Såväl för rörelse i allmänhet som för jordbruket och
dess binäringar har den därför undantagit de minsta företagen från lagens
tillämpningsområde. I fråga om skogsskötsel och torvindustri har emellertid
lantarbetstidslagen hittills och även den av arbetsrådets majoritet nu föreslagna
ordalydelsen försatt de mindre företagen i ogynnsammare ställning
än de större. När dessa näringar drivas självständigt, vilket ofta sker i stor
skala, är arbetet i dem undantaget från tidsbegränsning enligt allmänna arbetstidslagens
1 § f) och g). Drivas de däremot såsom binäring till jordbruk
med tre eller flera arbetare, skola lantarbetstidslagens bestämmelser vara
tillämpliga under vissa förutsättningar.

Beträffande ifrågavarande näringar gäller för övrigt, att det även för arbetsrådet
ej sällan visat sig svårt att avgöra, örn visst företag skall anses vara
ett självständigt sådant eller utgöra binäring till jordbruk.

Enligt reservantens mening talade därför såväl principiella som praktiska
skäl för att torvhantering — liksom även skogsarbete — likställdes i båda
lagarna och sålunda undantoges även från lantarbetstidslagen.

De sakkunniga finna icke skäl att i detta hänseende gå längre än vad arbetsrådets
majoritet föreslagit. De anföra härom:

Det är obestridligt att, som arbetsrådet framhållit, lantarbetstidsutredningens
motivering för att icke inbegripa den självständiga torvindustrin
under lantarbetstidslagen förlorat sin betydelse i och med att utredningens
förslag om generellt undantag för ackordsarbete icke genomfördes. Det är
emellertid tydligt, att frågan om införande av en laglig arbetstidsreglering för
ett helt nytt, fristående näringsområde kräver en ingående utredning av de
faktiska förhållandena inom näringen, något som de sakkunniga icke haft
tillfälle att i detta sammanhang verkställa. Vid övervägande av en sådan
reglering kan för övrigt ifrågasättas, om detta arbetsområde lämpligen bör
hänföras under lantarbetstidslagen. Spörsmålet har därför icke behandlats
av de sakkunniga.

Särskilt från de synpunkter, som anlagts i nyssnämnda reservation, torde
däremot i detta sammanhang förtjäna övervägas, huruvida icke torvhantering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

bedliven som binäring till jordbruk, bör liksom för närvarande den självständiga
torvindustrin undandragas arbetstidsreglering och därför helt undantagas
från lantarbetstidslagen. Därvid bör tydligen beaktas främst den i reservationen
antydda konkurrenssynpunkten. De sakkunniga förmena emellertid,
att just i fråga örn torvhantering denna synpunkt icke behöver tillmätas
någon större betydelse, då den självständiga torvindustrin lär i stor utsträckning
utan att vara underkastad någon arbetstidsreglering likväl tillämpa
den inom industrin gängse arbetstiden, 48 timmar i veckan. På grund härav
hava de sakkunniga icke funnit skäl föreslå något undantag för torvhantering
utöver vad arbetsrådets majoritet föreslagit.

Däremot finna de sakkunniga, att för majoritetsförslaget örn undantag för
ackordsarbete inom torvhantering talade enahanda skäl, som föranlett undantagande
av de därmed jämförliga arbetsområdena dikning och skogsarbete
på ackord.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker sakkunnigförslaget. Den i herr Bosaeus’ reservation
intagna ståndpunkten vöre visserligen motiverad ur företagens synpunkt,
men då arbetare i här ifrågavarande företag torde användas ömsom i
jordbruket och ömsom i torvarbetet, vore det mest rationellt att låta deras ararbetstid
genomgående regleras av lantarbetstidslagen i den mån de icke vore
ackordsavlönade.

Av enahanda skäl, som föranlett undantagande från lantarbetstidslagens
tillämpning av dikning och skogsarbete mot ackordsersättning, föreslår jag
i enlighet med arbetsrådets och de sakkunnigas därom gjorda uttalanden,
vilka icke mött någon erinran i yttrandena, undantag jämväl för upptagning
av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, i den mån dessa arbeten
utföras mot ackordsersättning.

Ett mera vidsträckt undantag med avseende å torvhantering torde av skäl,
som anförts av de sakkunniga, icke vara påkallat.

Mjölkning på ackord.

Då lantarbetstidslagen år 1937 väsentligen omarbetades och skärptes, framför
allt till att omfatta även djurskötsel, undantogs redan från början en del
av det i djurskötseln ingående arbetet, nämligen mjölkning på ackord (prop.
1937:94, sid. 18, och andra lagutsk. uti. 1937:48, sid. 27).

Härutinnan föreslår arbetsrådets majoritet icke någon ändring. Däremot
understrykes i en reservation av ledamöterna i rådet herrar Holmström och
Sander den förutnämnda synpunkten, alt det vore principiellt oriktigt att
låta avlöningsformen vara avgörande för frågan örn ett visst arbete borde
vara underkastat arbetstidsreglering. Reservanterna föreslå upphävande av
undantaget för mjölkning på ackord.

De sakkunniga anföra även beträffande den nu ifrågavarande undantagsbestämmelsen,
att de icke tillmätt de principiella synpunkterna avgörande betydelse.
Det framhålles, att på denna punkt, som är av central betydelse för
jordbruksnäringen, ännu icke torde föreligga tillräckliga erfarenheter av lagens
verkningar för att för närvarande möjliggöra ett övervägande av en
ändring.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe ments chefen.

Departe ments chefen -

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet hemställa, att undantaget
för mjölkning på ackord måtte utgå. Det framhålles, att de skäl,
som varit huvudsakligen avgörande för undantagsbestämmelsernas utvidgning
i vissa andra fall, varit svårigheten för arbetsgivaren att övervaka arbetet
i fråga. Detta skäl kunde icke anföras beträffande mjölkning. Såsom
reservanterna i arbetsrådet framhållit, vore betalningsformen i och för sig
icke något skäl i detta avseende.

Undantagsbestämmelsen för mjölkning på ackord, som berör det för jordbruksnäringen
viktigaste undantagna arbetsområdet, har varit gällande så
kort tid, att enligt mitt förmenande tillräcklig erfarenhet ännu ej hunnit vinnas
för att ståndpunkt skall kunna tagas till frågan om lämpligheten av en
så betydelsefull ändring, som reservanterna i arbetsrådet föreslagit. På
grund härav finner jag mig icke böra för närvarande framlägga något ändringsförslag
i ämnet.

Fråga om ytterligare undantag.

I arbetsrådets utredning har utförligt diskuterats, örn efter förebild av motsvarande
bestämmelser i allmänna arbetstidslagen undantagen i 1 § andra
stycket lantarbetstidslagen borde utökas utöver vad i det föregående angivits.
Arbetsrådet har emellertid icke funnit skäl föreslå något sådant tillägg. Ej
heller de sakkunniga hava föreslagit ändring i 1 § utöver vad förut angivits.

Utöver de undantagsbestämmelser, varom förut talats eller som finnas
upptagna i den nu gällande lantarbetstidslagen, synes icke erfordras något
annat undantag än för sådant arbete, varå den genom proposition nr 96 till
innevarande års riksdag föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln skulle
komma att äga tillämpning — upptaget under en ny punkt f).

Undantagsbestämmelserna och arbetarantalet.

De sakkunniga upptaga även till behandling frågan, i vad mån en utvidgning
av de i andra stycket av 1 § angivna undantagen skulle inverka på den i
paragrafens första stycke givna regeln, att vid beräkning av det antal
arbetare i företaget, som utgör förutsättning för lagens tillämpning å detsamma,
däri icke skall inräknas arbetare, som användes till sålunda undantaget
arbete. Till denna de sakkunnigas framställning tillåter jag mig hänvisa.
Vad särskilt anginge betydelsen av att undantagen för vissa ackordsarbeten
utvidgats även till fast anställda arbetare, konstatera de sakkunniga
sammanfattningsvis, att tillfälliga dispositioner med avlöningsformen i syfte
att inverka på denna fråga icke borde tillmätas betydelse samt att därför de
föreslagna ändringarna i undantagsbestämmelserna kunde förväntas få mycket
begränsad betydelse för frågan om lagens tillämplighet å ett företag.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet säga sig förutsätta,
att i den mån fasta arbetare sysselsattes med undantaget arbete de likväl
vid ifrågavarande beräkning räknades som hela arbetskrafter.

Kungl. Majis proposition nr 244.

Till frågan om inverkan av undantagsbestämmelsernas ändring på lagens
tillämplighet med hänsyn till företagens arbetarantal förtjänar framhållas,
att denna gränsdragning av tillämpningsområdet beror av flera varierande
och stundom svårbedömda förhållanden i fråga om anställningsformer och
dylikt, varför densamma till stor del måste överlämnas åt rättstillämpningen.
Vid avgöranden härutinnan bör det vara möjligt att i de hänseenden
de sakkunniga anfört tillse, att de nu föreslagna utvidgningarna av undantagsbestämmelserna
icke utnyttjas i syfte att från lagens tillämpning undandraga
ett företag, som nu faller därunder. Det kan även framhållas, att utvidgningarna
avse arbeten, vilka till största delen torde vara hänförliga under
det redan gällande undantaget under a), ehuru tvekan därom rått i praktiken,
då sistnämnda undantagsbestämmelse enligt sin natur är svårtillämpad.

4 § 1 morn.

Arbetstiden för djurskötare.

Beträffande arbetstiden inom det egentliga jordbruket gives för närvarande
utom huvudregeln endast en undantagsbestämmelse om längre arbetstid för
djurskötare. Denna särbestämmelse är dock inskränkt till dem, som uteslutande
användas till djurskötsel.

I arbetsrådets utredning erinras om de förut omnämnda motionerna vid
1938 års riksdag och de över dem till andra lagutskottet avgivna yttrandena,
i vilka gjorts gällande, att särbestämmelsen genom den angivna begränsningen
till stor del förlorat sitt värde, enär flertalet som djurskötare anställda
arbetare förutom djurskötsel hade att under en kortare del av dagen utföra
andra göromål, exempelvis att köra mjölk, bära ved och annat. Arbetsrådet
upplyser härom, att erfarenheterna från dess praxis syntes bekräfta
riktigheten av dessa uppgifter om djurskötarnas arbete. I vissa fall
hade arbetsrådet med hänsyn till föreliggande omständigheter ansett sig
böra förklara, att viss arbetare finge hänföras under särbestämmelsen, ehuru
han omkring en timme om dagen sysslade med annat arbete än djurskötsel.
Arbetsrådet anför härom vidare:

Då det av praktiska skäl synes föreligga ett behov att för arbetare, som
äro anställda såsom djurskötare eller allmänt räknas såsom djurskötare,
ehuru de vid sidan av den egentliga djurskötseln i mindre utsträckning utföra
jämväl annat, djurskötseln närstående arbete, kunna tillämpa den arbetstidsreglering,
som enligt nuvarande lag gäller för arbetare, som uteslutande
användes till djurskötsel, får arbetsrådet föreslå, alt bestämmelsen i
fråga göres tillämplig å arbetare, som huvudsakligen användes till djurskösel.
Det skulle därvid få ankomma på arbetsrådet att vid lagtillämpningen
närmare utforma det föreslagna stadgandets innebörd, därvid hänsyn i främsta
rummet synes böra tagas till arten av det arbete, som utföres vid sidan
av den egentliga djurskötseln, och till den tid, som åtgår härlör.

De sakkunniga biträda vad arbetsrådet sålunda föreslagit. Att djurskötargruppens
avgränsning därigenom i viss mån bleve en omdömesfraga,

Departe
Dielitsch
ef en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe ments chefen.

vars avgörande finge överlämnas åt arbetsrådet, ansåge de sakkunniga icke
vara någon olägenhet av avgörande betydelse.

Lantbruksstyrelsen finner såväl förevarande som övriga ändringsförslag
beträffande arbetare, som helt eller delvis sysselsättas med djurskötsel, av
behovet starkt påkallade och ägnade att eliminera en del av de nuvarande
svårigheterna vid lagens tillämpning. Styrelsen ville därför varmt förorda
deras genomförande.

Svenska lantarbetsgivarefföreningen uttalar som ett allmänt omdöme om
de sakkunnigas förslag till ändringar i 4 §, att förslaget bättre än gällande
lag anslöte sig till rådande och ofrånkomliga förhållanden inom jordbruket.
Vad i detta sammanhang särskilt anginge den ändrade bestämningen av
djurskötargruppen, ansåge föreningen densamma av praktiska skäl befogad.

Arbetsrådets av de sakkunniga och i därom avgivna yttranden biträdda
förslag, att till djurskötargruppen och under den därför gällande särskilda
arbetstidsregeln skulle hänföras alla arbetare, som huvudsakligen örn ock
icke uteslutande användas till djurskötsel, synes ansluta sig till en i praktiken
allmänt förekommande form för arbetsfördelning. Jag biträder därför
förslaget i denna del.

Arbetstiden för ersättare åt djurskötare.

I lantarbetstidslagen saknas för närvarande uttrycklig bestämmelse för
det fall, att en djurskötare i egentlig mening — d. v. s. arbetare, som uteslutande
användes till djurskötsel och därmed faller under särbestämmelsen
om längre ordinarie arbetstid — under ledighet ersättes av annan arbetare,
som får utföra ersättareänsten utom sin vanliga arbetstid för veckan.

Arbetsrådet säger sig hava med stöd av uttalanden under lagens förarbeten
(prop. 1936: 230, sid. 119, och andra lagutsk. uti. 1937: 48, sid. 40) hava
fattat bestämmelsen för djurskötsel så, att den därför tillåtna arbetstiden,
vilken ju under vinterhalvåret vore längre än den för andra arbetare medgivna,
finge tillämpas även för arbetare, som endast tillfälligtvis en vecka
eller någon dag — exempelvis under ordinarie djurskötares sjukdom eller
ledighet — användes uteslutande till djurskötsel. Arbetsrådet hade sålunda i
åtskilliga fall förklarat, att arbetare, som eljest folie under huvudregeln men
viss dag som ersättare för djurskötare sysslade uteslutande med djurskötsel,
finge för detta ändamål användas utöver 41 respektive 46 timmar i veckan
intill 54 timmar i veckan, dock högst nio timmar örn dagen.

Även de sakkunniga finna en regel för detta fall önskvärd samt anföra,
att man syntes kunna utgå ifrån att under längre vikariat ersättaren helt
inträdde i djurskötarens ställe och folie under den särskilda regeln för denna
grupp och att därför en ytterligare bestämmelse vore påkallad endast för
det fall, att en arbetare — under det att han i övrigt följde huvudregeln
— ersatte en djurskötare under fridag, kortare tids sjukdom eller annan dylik
ledighet. På sätt arbetsrådet föreslagit syntes det böra stadgas möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

het att för sådan ersättartjänst under vinterhalvåret utsträcka veckoarbetstiden
utöver eljest tillåtna 41 eller 46 timmar intill 54 timmar. Däremot
funne de sakkunniga icke erforderligt att komplicera bestämmelsen med en
särskild begränsning av dygnsarbetstiden till nio timmar i dessa fall. Ifrågavarande
arbete vore, framhålla de sakkunniga, i regel begränsat till nio
timmar om dagen och krävde enligt sin beskaffenhet samma tid varje dag,
sålunda även under vikariatet.

Förslaget om en särbestämmelse för det fall att en »utearbetare» vikarierar
för en djurskötare utgör endast ett lagfästande av arbetsrådets redan
tillämpade praxis i dessa fall, vilken stödes på uttalanden under lagens förarbeten.
Mot sakkunnigförslagets utformning därav synes intet vara att
erinra. Av skäl, som de sakkunniga anfört, finner jag någon särskild begränsning
av dygnsarbetstiden ej påkallad därvidlag.

Arbetstiden för arbetare med blandat arbete.

I det för tiden den 1 november 1938—den 31 oktober 1940 mellan svenska
lantarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet ingångna kollektiva
riksavtalet vid jordbruket upptages bland bestämmelserna om ordinarie
arbetstid (§ 6 mom. 17 B) utom de i lagen reglerade två grupperna
egentliga djurskötare och övriga, därjämte en tredje kategori, angiven såsom
»arbetare, vilka anställas för och i regel användas till såväl djurskötsel
som annat arbete». För denna grupp har avtalats ett tillägg till den ordinarie
arbetstiden enligt huvudregeln under vinterhalvåret, vilken tilläggstid
får användas endast till djurskötsel. Tillägget beräknas för tvåveckorsperioder
och utgör för sådan period 12 timmar, då ordinarie veckoarbetstiden
är 41 timmar, samt 10 timmar, då ordinarie tiden är 46 timmar. För genomförande
av denna bestämmelse i riksavtalet bar erfordrats dispens av
arbetsrådet särskilt för varje företag, och bestämmelsen har även haft till
följd ett stort antal dylika ärenden hos arbetsrådet (enbart under tiden 1
november 1937—31 augusti 1938 1,059 ärenden).

Om ifrågavarande arbetargrupp anför arbetsrådet:

Erfarenheten har visat, att den i nu gällande lag medgivna arbetstiden icke
täcker det föreliggande behovet av ordinarie arbetstid för den arbetargrupp,
som i första hand avses i de omnämnda dispenserna. Arbetare, tillhörande
denna arbetargrupp, karakteriseras därav, att han intager en mellanställning
mellan vanliga kördrängar och egentliga djurskötare. Den djurskötsel, som
åligger kördräng, inskränker sig i regel till att denne ryktar de hästar, han
använder i arbetet, och verkställer rengöring av deras boxar eller spiltor
m. m., och för utförande av nämnda djurskötsel torde det i regel vara tillräckligt
att uttaga den övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten, som
finnes att tillgå enligt 7 § 1 mom. i lagen. Den arbetare åter, varom det här
är fråga, har att — utöver rykt och rengöring m. m. beträffande av honom
själv använda dragare — utföra jämväl annan djurskötsel. Del brukar
sålunda åligga honom att fodra och vattna ett flertal hästar på morgonen
och under middagsrasten, verkställa ströning och giva nattfoder på kvällen
och att utföra erforderlig stalltjänst å söndagarna. Dessutom har han att
under dagens lopp, såsom vanlig kördräng, utföra körning eller annat utearbete.
För arbetare av nu ifrågavarande kategori föreligger därför — såsom

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 244.

ock dispenserna utvisa — ett behov av utökad ordinarie arbetstid för fullgörande
av den särskilda djurskötsel, som åligger dylik arbetare. Den här angivna
redogörelsen för det arbete, som åligger nu ifrågavarande arbetare —
någon enhetlig benämning finnes icke, han kallas »forare», »stallforare»,
»stallare» m. m. -—- är icke uttömmande, och hans arbetsuppgifter kunna
växla med hänsyn till förhållandena på olika orter och med hänsyn till jordbruksföretagens
storlek.

Den omständigheten, fortsätter arbetsrådet, att ifrågavarande arbetargrupp
sålunda icke vore fullt skarpt avgränsad mot vanliga kördrängar kunde ingiva
vissa betänkligheter mot att i lagen föreskriva särskild arbetstid för densamma.
Inom rådet hade emellertid jordbruksrepresentanterna på både
arbetsgivar- och arbetarsidan med skärpa framhållit, att en brist här förelåge
i de nuvarande lagbestämmelserna, och det syntes vara otvivelaktigt,
att ett starkt behov förelåge av ökad ordinarie arbetstid för dessa arbetare.
Arbetsrådet hade därför funnit övervägande skäl tala för ett direkt stadgande
i lagen därom.

I arbetsrådets lagförslag definieras gruppen såsom »enstaka arbetare, som
har att regelbundet utföra stalltjänst eller annan djurskötsel i större utsträckning
än som sedvanligen åligger kördräng utan att dock uteslutande
eller huvudsakligen användas till dylikt arbete». Det framhålles, att ehuru
viss osäkerhet alltjämt kunde råda om stadgandets innebörd det för de av bestämmelsen
närmast berörda, arbetsgivare och arbetare inom jordbruket,
torde stå klart vilken arbetargrupp, som avsåges. Regelns begränsning till
»enstaka» arbetare sammanhängde med att här ifrågavarande speciella djurskötsel
i regel utfördes av en eller ett par arbetare eller i varje fall ett mindre
antal av arbetsstyrkan vid varje företag, och densamma åsyftade att förhindra
en icke avsedd omläggning av driften i den riktningen, att ifrågavarande
djurskötsel fördelades på samtliga arbetare eller flertalet av dem. —
I fråga örn arbetstidens längd för denna grupp ansluter sig arbetsrådets förslag
helt till riksavtalets motsvarande bestämmelse.

Arbetsrådets förslag på denna punkt upptager även en regel örn samma
utsträckning av arbetstiden, därest en utearbetare viss dag ersätter arbetare
med blandat arbete.

De sakkunniga finna av vad sålunda förekommit framgå, att på denna
punkt ett behov förelåge av ett ytterligare undantag från huvudregeln utom
undantaget för de egentliga djurskötarna. De sakkunniga hade för undantagsbestämmelsen
valt formuleringen, att densamma avsåge »arbetare som
i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete». Det framhålles,
att det icke vore erforderligt att såsom skett i arbetsrådets förslag utförligt
avgränsa gruppen åt båda håll, såväl mot de egentliga djurskötarna som
mot huvudparten av arbetare, lydande under huvudregeln. Härom anföres
vidare:

En gränsdragning mot de egentliga djurskötarna synes icke vara påkallad,
då denna kategori kan betraktas som en utvidgning av det mellanfall, varom
nu är fråga; båda grupperna syssla med båda slagen av arbete, de egentliga
djurskötarna dock i större utsträckning än mellangruppen, »stallarna», med

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

djurskötsel, varför djurskötarna behöva en ytterligare utsträckning av den
ordinarie arbetstiden än den som ansetts påkallad för »stallarna». Vad angår
gränsdragning åt motsatt håll, bär arbetsrådet framhållit, att även kördrängar
— vilka måste hänföras under huvudregeln — merendels hava viss
befattning med djur, nämligen rykt m. m. beträffande de dragare, som de
köra i arbetet. Enligt de sakkunnigas mening bör av den föreslagna formuleringen
»arbetare som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete»
framgå, att därmed icke avses kördrängar, i vilkas arbetsuppgifter
djurskötsel ingår som en ytterst ringa del.

De sakkunniga säga sig så mycket hellre kunna avstå från tyngande regler
i avgränsande syfte vid den ifrågavarande arbetargruppens definierande,
som det dessutom befunnits erforderligt att i det syfte arbetsrådet nämnt
starkt begränsa antalet arbetare, för vilka regeln må tillämpas. Det korrektiv
mot en icke önskad utvidgning av denna arbetsform, som kunde ligga i
det nu gällande kollektivavtalets bestämmelse om högre lön för sådana arbetare,
hade, framhålla de sakkunniga, icke med säkerhet någon verkan i de
delar av landet, där kollektivavtalen i stort sett sakna betydelse för lönesättningen.

Den av arbetsrådet föreslagna begränsningen till »enstaka» arbetare finna
de sakkunniga emellertid alltför obestämd. Då enligt tillgängliga erfarenheter
i det övervägande flertalet fall endast en arbetare på varje gård eller därmed
jämförlig enhet hade sådant arbete, som åsyftades med undantagsbestämmelsen,
hade de sakkunniga funnit lämpligast inskränka densamma till
en arbetare för varje enhet. Förekommande fall, där tillämpning kunde påkallas
beträffande mer än en arbetare, finge tillgodoses genom dispens. Om
bestämmelsens utformning anföres vidare:

Den företagsenhet, till vilken begränsningen anknutits, har i förslaget angivits
som en »brukningsdel». Sistnämnda uttryck är måhända icke fullt
entydigt, men torde i praktiken tillfredsställande klargöra vad som åsyftas.
Att knyta begränsningen till varje enhetligt lett jordbruksföretag synes vara
något för snävt; därest inom ett sådant företag finnas flera enheter — utgårdar
eller liknande — med självständigt skötta djurbesättningar (stall för
dragare, ladugårdar för mjölkkor eller ungdjur, svingårdar), bör för varje
sådan enhet, här kallad »brukningsdel», en arbetare få användas i sådant
syfte, varom här är fråga. Om däremot inom företaget all djurskötsel är samlad
på en plats, må ej mer än en arbetare inom hela företaget hänföras till
denna grupp, även om företaget omspänner flera fastigheter.

Beträffande den omfattning, i vilken den ordinarie veckoarbetstiden må
utsträckas för utförande av djurskötsel, anknyter de sakkunnigas förslag
icke så i detalj som arbetsrådets till just den utformning av bestämmelsen,
som skett i det nu gällande kollektivavtalet med 12 timmar för två veckor
under viss del av vinterhalvåret oell 10 timmar under återstoden, utan föreslår
flir hela vinterhalvåret den högsta tillåtna utsträckningen av arbetstiden
till 12 timmar för två veckor. Det understrykes, att utsträckningen endast
gäller veckoarbetstiden, och att huvudregelns bestämmelse örn längsta dygnsarbetstid,
10 timmar, icke påverkas därav.

De sakkunniga föreslå vidare, alt detsamma skall gälla den, som under
ledighet ersätter arbetare, varom bär är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe ments chefen.

I yttrandena har i detta ämne förekommit följande.

Arbetsrådet framhåller, att med sakkunnigförslagets formulering ifrågavarande
grupp icke tillräckligt skarpt avgränsades mot vanliga kördrängar,
som även de otvivelaktigt i regel utförde såväl djurskötsel som annat arbete.
Rådet tillägger emellertid, att med de sakkunnigas ståndpunkt att dit hänföra
endast en arbetare för varje brukningsdel denna otydlighet icke borde
vålla några svårigheter.

Som förut nämnts tillstyrkes förslaget örn särbestämmelse för denna arbetargrupp
av lantbruksstyrelsen, som dock finner begränsningen till en arbetare
per brukningsdel alltför snäv. Formuleringen »enstaka» arbetare vore
mera tilltalande men onekligen mycket vag till sin innebörd. I saknad
av en fullt tillfredsställande regel ville styrelsen föreslå en begränsning till
tua arbetare per brukningsdel, varigenom visserligen icke alla förekommande
behov av sådan arbetskraft skulle bliva tillfredsställda men dock någon
önskvärd rörelsefrihet inträda. Några betänkligheter med hänsyn till lagens
syfte syntes icke därigenom behöva uppstå.

Svenska lantarbetsgivareföreningen finner det tillfredsställande, att en särbestämmelse
föreslagits för ifrågavarande arbetargrupp, men anser begränsningen
till en arbetare per brukningsdel alltför snäv och ägnad att motverka
förslagets syfte att inskränka antalet dispenser. Utom de fall av intresse i
detta sammanhang, som arbetsrådet anfört, kunde nämnas, att i enstaka
fall en »utearbetare» hade att självständigt men under ett mindre antal timmar
om dagen ombesörja skötsel av svinstall eller ungdjursladugård. Även
i dessa fall erfordrades en utökad arbetstid för att ej utearbetet alltför mycket
skulle splittras. På grund härav förordade föreningen arbetsrådets förslag.

Riksförbundet landsbygdens folk anser de sakkunnigas motivering för begränsningen
icke tillräckligt bärkraftig. Inom det mindre och medelstora
jordbruket förekomme, att två man hade sådant blandat arbete, t. ex. en ladugårdskarl
samt därjämte en svinskötare eller en fodermarsk.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet tillstyrka i princip
införandet av särbestämmelser för arbetare med blandat arbete men
hemställa, att ökningen av arbetstiden sättes till den i gällande riksavtal bestämda,
d. v. s. 12 timmar för två veckor med 41 timmars ordinarie tid och
10 timmar för två veckor med 46 timmars sådan tid.

Örn det praktiska behovet av en särbestämmelse för den här ifrågavarande
arbetargruppen med blandat djurskötare- och annat arbete synes meningsskiljaktighet
icke råda. Olika åsikter hava hävdats endast i frågorna, i
vilken mån arbetstiden för denna grupp borde få utsträckas utöver huvudregeln
samt om eventuell begränsning av antalet arbetare vid varje företag,
för vilket arbetstiden finge sålunda utsträckas.

I förstnämnda hänseende finner jag lämpligast att, såsom skett i arbetsiådets
förslag, nära anknyta till den utformning, varom parterna enats i det
nu gällande riksavtalet för jordbruket, alltså för tvåveckorsperioder ett tilllägg
till huvudregelns arbetstid av 12 timmar under december—februari och

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

10 timmar under mars, oktober och november. De sakkunnigas förslag,
upptagande i detta hänseende 12 timmar under hela vinterhalvåret, synes
hava avsett att med minsta möjliga komplicerande av lagens system medgiva
inrymmande därunder av kollektivavtalets ifrågavarande särbestämmelse.
Ehuru arbetsrådets förslag något mera komplicerar lagtexten, synes detsamma
vara att föredraga ur den synpunkt, som enligt vad förut framhållits varit
vägledande för departementsförslaget i dess helhet, nämligen att åstadkomma
en anpassning av lagen efter rådande praxis.

Den av arbetsrådet påpekade möjligheten — i varje fall utanför kollektivavtalens
verkningsområde — av en arbetsfördelning med blandat arbete åt
ett onödigt stort antal arbetare torde icke kunna förbises, varför en begränsning
av antalet arbetare i denna kategori synes böra vidtagas. Under diskussionen
härom lär icke hava framkommit någon annan effektiv metod för
en sådan begränsning än att fixera antalet till en eller två för varje brukningsdel.
Av tillgängliga uppgifter att döma torde i det alldeles övervägande
flertalet fall vara tillräckligt med en sådan arbetare, och en lagändring
i syfte att i regel onödiggöra dispens i ämnet torde därför kunna med fördel
stanna vid denna begränsning. På grund härav finner jag mig kunna biträda
sakkunnigförslaget på denna punkt.

Frågan om legala benämningar å särskilda arbetarkategorier.

I sammanhang med förslagen till ändrad bestämning av djurskötargruppen
och till nya föreskrifter angående ytterligare en särskild grupp arbetare,
nämligen den som sysselsättes med s. k. blandat arbete, hade i arbetsrådets
förslag till lagtext även upptagits särskilda legala benämningar på de båda
nu nämnda arbetarkategorierna, nämligen »djurskötare» respektive »arbetare
med blandat arbete».

I sakkunnigförslaget hade dessa termer icke upptagits.

I arbetsrådets yttrande framhålles, att den genom benämningarna vunna
karakteriseringen skulle vara värdefull. Beträffande djurskötarna markerades
genom benämningen, att det icke närmast komme an på ett kvantitativt
bedömande, huruvida arbetaren mer än halva arbetstiden sysslade
med djurskötsel, utan att det avgörande vore, huruvida han med hänsyn
till arten av det arbete han utförde vid sidan av djurskötseln och till den
tid, som åtginge därtill, gemenligen betraktades som djurskötare. Beträffande
den andra gruppen skulle vinnas ett förtydligande, som gåve vid handen,
att det icke vore fråga örn vanliga kördrängar.

Svenska lantarbelsgivareföreningen förordar termernas införande i lagtexten.
Desamma hade vunnit burskap i det praktiska livet, och deras förekomst
i lagtexten skulle otvivelaktigt medföra, att bestämmelserna för
parterna bleve lättare att förstå och särskilja.

Jämväl landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet tillstyrka
de ifrågavarande benämningarnas införande i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe ments chefen.

Då de ifrågavarande benämningarna, såsom synes framgå av vad nyss anförts,
kunna bliva till nytta i den praktiska tillämpningen och rentav redan
nu hava vunnit en viss hävd, finner jag lämpligt upptaga dem i lagtexten.

4 § 2 mom.

Enheten för reglering av arbetstiden för trädgårdsskötseln.

För de nu gällande föreskrifterna om trädgårdsskötselns arbetstid är karakteristiskt,
att tiden reglerats i tvåveckorsperioder. Denna anordning tillkom
på framställning från arbetsgivarorganisationer inom facket, vilken biträddes
av lantbruksstyrelsen (prop. 1936:230, sid. 85), och avsåg att möjliggöra,
att arbetarna turvis indelades till s. k. vaktarbete på lördagar och söndagar,
d. v. s. de underhållsarbeten av allehanda slag, som i allmänhet måste utföras
varje dag i en trädgård.

Arbetsrådets majoritet har icke föreslagit någon ändring häri utan bygger
sitt förslag på samma metod.

På denna punkt förekom i arbetsrådet reservation av ledamöterna herrar
Holmström och Jansson, vilka anförde, att behovet av arbetstid för det s. k.
vaktarbetet vore tillräckligt tillgodosett genom bestämmelsen i 7 § 1 morn.,
att för sådant ändamål finge uttagas övertid med sju timmar i veckan. Då
denna bestämmelse avsåge kalendervecka och sådant arbete i regel förekomme
endast varannan vecka för varje arbetare, funnes i själva verket att tillgå
14 timmars övertid för varje »vakt». För anordningen med tvåveckorsperioder
kunde möjligen även anföras önskemålet att vid otjänlig väderlek eller av
liknande skäl överflytta arbetstid från den ena veckan i perioden till den
andra. Sådant förekomme dock endast i undantagsfall och kunde icke
motivera anordningens bibehållande. Både arbetsgivare och arbetare vore
vana att räkna arbetstiden per vecka, och tvåveckorsberäkningen hade därför
åstadkommit en viss förvirring. Av dessa skäl föreslogo reservanterna en
reglering av arbetstiden för trädgårdsskötsel per enkla veckor.

De sakkunniga framhålla härom, att vaktarbetet i praktiken vanligen
syntes vara ordnat så, att halva arbetsstyrkan alternerande utförde detsamma
varannan vecka. Från arbetsgivarhåll hade emellertid anförts, att den vid
tvåveckorsberäkningens tillkomst åsyftade organisationen av vaktarbetet endast
delvis kunnat genomföras, beroende på att enligt arbetsrådets praxis
tvåveckorsräkningen icke finge ske individuellt utan på samma sätt för alla
arbetare. Endast för den arbetare, vars vaktarbete infölle i mitten av en tvåveckorsperiod,
kunde den åsyftade organisationen genomföras på följande
sätt:

Vanligen uttages av honom halva den ordinarie arbetstiden under den första
arbetsveckan (måndag—lördag förmiddag). Hur mycket tid som åtgår till
den därpå följande vakttjänsten är delvis beroende på väderleksförhållandena
och kan icke på förhand beräknas, men sedan veckohelgen förflutit, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

det med hänsyn till den följande veckans arbetstillgång avgöras, om vakttjänsten
kan inräknas i ordinarie arbetstiden — i vilket fall arbetaren får
motsvarande ledighet under andra veckan — eller täckas genom övertid.

För de alternerande arbetarna bleve anordningen däremot mera ohanterlig
med vaktarbete både i början och slutet av tvåveckorsperioden.

De sakkunniga förklara sig emellertid under överläggningar med representanter
för organisationer inom facket hava kommit till det resultatet, att det
berörda syftet att efter omständigheterna inordna vaktarbetet i den ordinarie
arbetstiden eller därför tillgripa övertid skulle åtminstone i huvudsak vinnas
likaväl genom beräkning av arbetstiden per vecka, under förutsättning nämligen
att beräkningen började med veckohelgens vaktarbete; med sistnämnda
anordning kunde tydligen övervinnas olägenheten av att vaktarbetets omfattning
icke kunde på förhand beräknas. De representanter för organisationerna,
med vilka de sakkunniga överlagt härom, hade varit eniga örn att berörda
syfte i och för sig kunde vinnas även på nu nämnt sätt.

På grund härav hade de sakkunniga byggt sitt förslag på en beräkning per
vecka av arbetstiden för trädgårdsskötsel. En sådan beräkning funne de
sakkunniga uppenbart enklare, lätthanterligare och för de av lagen berörda
parterna naturligare. Genom densamma övervunnes den förut berörda olägenheten
av att tvåveckorsräkningen icke finge ske individuellt. Slutligen
förenklades därigenom även ett förut i detta sammanhang icke närmare berört
problem, nämligen arbetstidens reglering i övergången mellan två årstider
med olika lång arbetstid.

Att förlägga vaktarbetet till början av veckoarbetstiden skulle konsekvent
medföra, att veckan räknades från det ordinarie arbetets slut på lördag middag.
Detta funne dock de sakkunniga praktiskt ogenomförbart, varför förslaget
byggde på att veckoarbetstiden räknades från och med lördag till och
med nästföljande fredag. I

I arbetsrådets yttrande omnämnes, att trädgårdsnäringens representanter
i rådet förklarat, att där bestämmelse örn särskild avlöningsvecka tillämpades
inom facket denna av praktiska skäl borde omfatta tiden fredagtorsdag.
Därest för regleringen av trädgårdsnäringens arbetstid infördes en
ny veckoberäkning, kunde denna därför lämpligen bestämmas till sagda tid,
fredag—torsdag. Syftet med sakkunnigförslaget på denna punkt skulle även
i detta fall tillgodoses.

Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen finner icke något skäl att frångå
den nu tillämpade beräkningen av trädgårdsnäringens arbetstid i tvåveckorsperioder.
Inom ramen av en tvåveckorsperiod kunde arbetet bättre fördelas,
och möjlighet funnes att vidtaga en förskjutning av den ordinarie arbetstiden,
som kunde nödvändiggöras t. ex. av väderleksförhållandena. I detta
sammanhang anmärktes, att föreningen såsom sådan eller dess styrelse icke
uttalat sig under de sakkunnigas överläggningar med representanter för organisationerna.
Därest en reglering av trädgårdsnäringens arbetstid skulle anknytas
till enkla veckor liksom inom jordbruket, funne föreningen anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departements■

chefen.

liing föreslå, att trädgårdsskötseln i princip helt och hållet jämställdes med
jordbruket. — Beträffande arbetsveckans förläggning vore det av vikt, att
densamma räknades från och med lördag eller möjligen fredag, däremot icke
från söndag eller måndag. Denna utgångspunkt för beräkningen vore att
föredraga antingen man räknade i enkla veckor eller tvåveckorsperioder.

Även Sveriges handelsträdgärdsmästareförbund förordar tvåveckorsräkningens
bibehållande.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet tillstyrka sakkunnigförslagets
reglering av arbetstiden för trädgårdsskötseln. Emellertid ifrågasättes,
om icke lämpligen arbetsveckan kunde räknas från och med fredag
till och med torsdag, enär kollektivavtalen inom näringen fastställt fredagen
som avlöningsdag.

Regleringen av trädgårdsskötselns arbetstid i tvåveckorsperioder motiverades
på sin tid med önskemålet att rationellt organisera det s. k. vaktarbetet
under veckohelgerna, alltså ett för denna näring karakteristiskt behov av
arbetstid. Det synes råda enighet om att detta syfte lika väl eller till och
med bättre uppnås genom sakkunnigförslaget örn reglering i enkla veckor,
börjande med lördagen eller möjligen fredagen. En reglering i enkla veckor
medför även stora praktiska fördelar vid tillämpningen, vilka framhållits av
de sakkunniga. Å andra sidan har från arbetsgivarhåll anförts, att tvåveckorsberäkningen
innebure en annan fördel, nämligen möjligheten att med
hänsyn till väderleksförhållanden och dylikt flytta arbetstid från en vecka
till en närliggande. Häremot har invänts, att sådan överflyttning i praktiken
hörde till undantagen.

Vid beaktande av dessa olika omständigheter har jag funnit övervägande
skäl tala för bifall till sakkunnigförslagets utformning. Arbetsgivarens intresse
att anpassa arbetstiden efter växlande behov därav är naturligtvis förtjänt
av att tillgodoses i den mån så låter sig göra med hänsyn till att ur
kontrollsynpunkt och av andra praktiska skäl arbetstidens enheter böra göras
tämligen korta. Endast i undantagsfall har emellertid enheten gjorts
längre än en vecka. Då densamma för trädgårdsskötseln fastställdes till två
veckor, lär detta icke hava skett i nu angivna intresse utan för det förutnämnda
syftet med avseende å vaktarbetet. Intresset av överflyttning av
arbetstid torde däremot knappast vara väsentligt mycket större i trädgårdsskötseln
än inom det egentliga jordbruksarbetet, där enheten är en vecka.

Frågan huruvida veckoberäkningen skall börja med lördagen eller fredagen
är tydligen en rent praktisk lämplighetsfråga. Man har inom facket ansett
veckolönerna böra utbetalas senast på fredagar och därför avtalat fredagen
som avlöningsdag. På grund härav och då det är önskvärt, att arbetstidsregleringens
enhet, arbetsveckan, må kunna användas även som avlöningsvecka,
synes arbetsveckan icke böra sluta senare än torsdag. Jag vill
därför föreslå, att arbetsveckan inom trädgårdsskötseln bestämmes till tiden
fredag—torsdag.

)

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Trädgårdsskötselns arbetstid under olika årstider.

Då inom trädgårdsnäringen arbetsförhållandena icke vid alla företag äro
sådana, att de på liknande sätt som vid jordbruket kräva längre arbetstid under
den ljusare årstiden, har lagen för denna näring upptagit alternativa arbetstider,
en likformig med 96 timmar för två veckor under hela året och
en varierande med 86 timmar för samma tid under vinterhalvåret och 106
timmar under sommarhalvåret.

I alternativet med den likformiga arbetstiden föreslår arbetsrådet ej någon
ändring och de sakkunniga endast den ändring, som betingas av förslaget om
arbetstidens beräkning för enkla veckor i stället för tvåveckorsperioder, nämligen
att enligt detta alternativ arbetstiden skall utgöra 48 timmar i veckan.

Beträffande den varierande arbetstiden däremot har arbetsrådet i enlighet
med önskemål från parternas representanter inom rådet i stället föreslagit en
variation på tre perioder, vardera omfattande fyra månader, nämligen per
tvåveckorsperiod 86 timmar i november—februari, 96 timmar i mars, april,
september och oktober samt 106 timmar i maj—augusti.

Även härom hava de sakkunniga överlagt med representanter för organisationerna.
Därvid hade framkommit, att man på arbetsgivarehåll visserligen
önskade en jämnare övergång mellan vinter- och sommararbetstid men att
arbetsförhållandena svårligen medgåve en minskning av arbetstiden under
någon del av sommarhalvåret för att möjliggöra en sådan utjämning, vilken
däremot borde ske genom överflyttning av arbetstid från vintermånaderna
till övergångstiderna. Å andra sidan hade från arbetarhåll anförts, att man
visserligen vitsordade näringens behov av något ökad arbetstid i övergångsperioderna
men kunde medgiva en utjämning genom överflyttning av arbetstid
från vintermånaderna endast i mycket ringa omfattning. Med ledning
härav föreslå de sakkunniga en minskning av veckoarbetstiden under vintern
med 1 timme, varigenom möjliggöres en ökning av veckoarbetstiden
under övergångsmånaderna oktober och mars med 2 timmar. De sakkunnigas
förslag innebär sålunda veckoarbetstider på 42 timmar tiden november
—februari, 45 timmar under oktober och mars samt 53 timmar tiden aprilseptember.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att arbetstidens ökning i mars och oktober
vore till fördel för näringen, ehuru det varit önskvärt, att denna ökning kunnat
ske utan minskning av arbetstiden under vintern.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att trädgårdsnäringen vore mera
specialiserad än som kunde tillgodoses av de nu stadgade alternativen för
arbetstidens beräkning. För odlare av vissa specialiteter vore sålunda högsäsongen
förlagd till vinterhalvåret, för andra till våren eller hösten. Sakkunnigförslaget
vore så tillvida tillfredsställande, att övergången mellan vinteroch
sommararbetstid gjorts mindre tvär. För blomsterodlare vore det likväl
ogynnsamt, att denna utjämning skett på bekostnad av arbetstiden under
bland annat november och december, då de redan nu med i genomsnitt 43

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 244. 3

Departe ments chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

timmars arbetsvecka måste tillgripa övertid för det regelmässiga arbetet.
Dessa behov av en längre driven differentiering av arbetstiden motiverade
måhända den nuvarande fördelningens bibehållande som ett alternativ jämte
andra, om detta kunde lagtekniskt försvaras. — Emellertid ville föreningen
i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida icke tiden nu vore inne
för en förenkling av lagen därhän, att jordbrukets arbetstid utsträcktes även
till trädgårdsskötseln, dock alltjämt med ett alternativ innefattande en under
hela året likformig arbetstid samt med veckoberäkning från och med
lördag. Därmed skulle bland annat lösas problemet örn motsättningen i arbetstidshänseende
mellan självständigt trädgårdsbruk och trädgårdsskötsel
som binäring till jordbruk. Även svenska triidgårdsarbetsgivareföreningen
påtalar de olika arbetstidsreglerna för den självständigt och den såsom binäring
bedrivna trädgårdsskötseln, vilken skillnad föreningen funne helt opåkallad.
Förhållandet kunde, framhåiles det, leda till egendomliga resultat, då
en trädgårdsrörelse vid överlåtelse överginge från binäring till självständigt
företag eller tvärtom. Vid frågor örn kollektivavtal för trädgårdar drivna som
binäring tillämpades i regel trädgårdsfackets riksavtal. Det syntes icke vara
någon olägenhet av betydelse för jordbruket, därest som binäring därtill
drivna trädgårdar underkastades den för trädgårdsskötseln gällande arbetstidsregleringen,
men för de självständiga trädgårdsföretagen skulle detta bliva
av stor betydelse. Föreningen hemställer därför om enhetliga bestämmelser
för all trädgårdsskötsel, vari produkter försäljas, oavsett örn den bedrives
såsom binäring eller icke. — Som förut nämnts ifrågasätter föreningen
även en förenkling av lantarbetstidslagens system så, att jordbrukets arbetstid
blir tillämplig även för trädgårdsskötseln. I detta hänseende anför
föreningen liknande skäl, som framhållits av svenska arbetsgivareföreningen.

Jämväl Sveriges handelsträdgårdsmästare förbund framhåller trädgårdsnäringens
differentiering och föreslår den nu tillåtna arbetstidsindelningen
på vinter- och sommarhalvår som ett alternativ bland andra.

Som förut nämnts, tillstyrkes sakkunnigförslagets reglering av arbetstiden
för trädgårdsskötseln av landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet.

Mot sakkunnigförslagets utformning av det efter årstider växlande alternativet
för trädgårdsskötselns arbetstidsreglering har icke framkommit någon
erinran, och detsamma synes hava så gott sig göra låter mot varandra
vägt parternas intressen i fråga om arbetstidens differentiering. Däremot
hava framställts önskemål om uppställande av ytterligare alternativ för
regleringen med tanke på de i praktiken mycket varierande önskemålen i fråga
örn ax-betstidens fördelning på årstider inom detta fack. Av dessa uttalanden
framgår emellertid, att ett uppställande av ytterligare något alternativ
endast ofullständigt skulle tillmötesgå dessa olika önskemål, och att det därför
synes vara ofrånkomligt, att lagstiftningen får nöja sig med att giva föreskrifter
för de mest typiska fallen och hänvisa de övriga till dispens. Jag
anser mig icke böra föreslå flera alternativ än två och finner därför skäl att
stanna vid de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Tillika har i yttrandena upptagits frågan om förhållandet ur arbetstidssynpunkt
mellan jordbruket och trädgårdsskötseln, framförallt mellan trädgårdsskötseln
bedriven som binäring till jordbruk och självständigt bedriven.
Det uppgives, att den av jordbrukare som binäring bedrivna odlingen
av grönsaker och andra trädgårdsprodukter tilltager, i vilket fall berörda
konkurrensproblem kan komma att påkalla uppmärksamhet. Intill dess ytterligare
erfarenheter härom vunnits, torde dock böra anstå med denna fråga.

4 § 3 morn.

Veckoarbetstidens anordning.

I den nu gällande lagen har vid utformningen av bestämmelserna om
veckoarbetstiden icke uttryckligen fixerats, för vilka perioder desamma
skulle iakttagas (för kalenderveckor eller på annat sätt). I arbetsrådets
praxis har emellertid förutsatts, att regleringen avsåge kalenderveckor. För
vecka, som infaller i övergången mellan årstider med olika veckoarbetstid,
föreskriver lagen, att veckan skall följa regeln för den årstid, inom vilken
dess första söckendag faller.

Arbetsrådet föreslår nu i lagtexten uttrycklig föreskrift, att veckoarbetstiden
skall räknas för kalendervecka. Beträffande nyssnämnda fråga örn
övergången mellan två årstider föreslås, att regeln skall avse veckans första
dag, icke dess första söckendag. Den nuvarande regeln säges hava medfört
viss osäkerhet i de fall, då måndagen i en vecka är helgdag.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang om att de för trädgårdsskötselns
vidkommande av särskilda skäl föreslagit, att veckoarbetstiden skulle
räknas för perioden lördag—fredag, och anföra vidare:

Ehuru det i och för sig vore önskvärt med en likformig regel, lär en liknande
anordning inom jordbruket vara utesluten; för dess vidkommande
torde valet stå emellan söndagen och måndagen som begynnelsedag för beräkningen.
Ehuru det är tänkbart, att här liksom inom trädgårdsskötseln
det kunde vara förmånligt att börja beräkningen med förekommande söndagsarbeten,
exempelvis vikariat för djurskötare, hava de sakkunniga trott
sig finna, att för de allra flesta av de berörda parterna det torde förefalla
naturligast att börja beräkningen på måndagen. De sakkunnigas förslag
bygger därför på det sistnämnda alternativet. Givetvis kan en annan anordning
medgivas genom dispens, varvid kan tillämpas den enklaste formen
därav, dispens enligt 5 § 1 mom.

Då sålunda för de båda under lagen fallande huvudnäringarna veckoarbetstiden
föreslås knuten till olika perioder, av vilka icke någon sammanfaller
med kalenderveckan, anse de sakkunniga lämpligt, att i lagtexten införes en
särskild benämning för den period veckoarbetstiden avser. Härför föreslås
termen arbetsvecka. Därvid förklaras i huvudreglerna i 1 och 2 mom. av 4 §
veckoarbetstiderna gälla arbetsvecka samt regleras i ett nytt, tredje moment
av paragrafen, vilka tidrymder som inom de olika näringsområdena
skola räknas såsom arbetsveckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe ments chefen.

I det nytillkomna tredje momentet hava de sakkunniga även infogat regeln
för övergången mellan årstider, vilken därvid tillika ändrats på sätt arbetsrådet
föreslagit.

Svenska lantarbetsgivareföreningen finner en förändring av arbetsveckans
beräkning inom jordbruket omotiverad och förordar arbetsrådets förslag.

Benämningen arbetsvecka för det berörda syftet synes vara såväl lagt ek -niskt som för tillämpningsändamål lämplig. För trädgårdsskötselns vidkommande
är arbetsveckans förläggning i tiden motiverad i det föregående av
särskilda praktiska skäl. Vad angår jordbruket, synes motsvarande fråga
där hava ringa praktiskt intresse men något företräde böra givas åt den
anordning de sakkunniga föreslagit.

Anordning av arbetstiden för två veckor i följd.

1 nu gällande lantarbetstidslag bygger arbetstidsregleringen i två fall på
begränsning av arbetstiden för tidrymder örn två veckor i följd. Detta gäller
beträffande djurskötare och för trädgårdsskötseln. Det är emellertid
icke närmare angivet i lagen, hur dessa tidrymder skola räknas. I och för
sig kunde ordalagen tyda på att den för två veckor i följd stadgade begränsningen
skulle iakttagas för varje vecka, sammanräknad med den nästföregående
eller den nästföljande. Så har frågan emellertid icke lösts i arbetsrådets
praxis. Därvid har nämligen tagits som förebild tolkningen av det
snarlika uttrycket i 7 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen, där övertiden begränsats
till visst timantal »under loppet av fyra kalenderveckor». Förarbetena
till sistnämnda bestämmelse giva vid handen, att därmed åsyftats
en kalendarisk-indelning i bestämda perioder örn fyra veckor men däremot
icke att begränsningen skulle iakttagas för vilka på varandra följande fyra
veckor som helst. I analogi härmed har i arbetsrådets praxis lantarbetstidslagens
förutnämnda regler om två veckor i följd ansetts gälla för bestämda
perioder örn två veckor, varvid man börjat räkna perioderna med utgångspunkt
från samma dag varje år. Härvid har valts den 1 november, som är
en vanlig begynnelsedag för anställningsår inom jordbruket.

Medan lantarbetstidslagen beträffande veckoarbetstiderna i övergången
mellan två månader, för vilka i sådant hänseende gälla olika regler, föreskrivit,
att veckan skall följa regeln för den månad, inom vilken dess första
söckendag faller, har lagen icke givit någon uttrycklig regel för motsvarande
fråga beträffande tvåveckorsperioder. Med utgångspunkt från sin förutnämnda
praxis angående anordningen av sådana perioder har arbetsrådet
analogt tillämpat nyssnämnda regel så, att en kalendariskt bestämd tvåveckorsperiod
ansetts följa regeln för den månad, inom vilken periodens
första söckendag faller.

I arbetsrådets förslag har den sistnämnda regeln upptagits i lagtexten beträffande
trädgårdsskötseln. I särbestämmelsen för arbetare med blandat
arbete, som i arbetsrådets förslag upptager varierande timantal för två -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

veckorsperioder, har däremot icke föreslagits någon motsvarande regel. Ej
heller innehåller förslagets lagtext någon bestämning av tvåveckorsperioderna.

De sakkunnigas förslag — som innehåller en mera enhetlig regel för arbetare
med blandat arbete och bygger på reglering för enkla veckor inom
trädgårdsskötseln — upptager icke några bestämmelser i detta hänseende.

Med hänsyn särskilt därtill, att departementsförslaget i större utsträckning
än de sakkunnigas förslag innehåller regler med olika arbetstid för tvåveckorsperioder
under olika månader, synes det vara påkallat, att till behandling
i lagtexten upptagas de båda hittills åt rättstillämpningen överlämnade
frågorna om dels tvåveckorsberäkningens praktiska genomförande och dels
förfarandet i övergången mellan två månader med olika arbetstider för tvåveckorsperioder.
I båda dessa frågor synes den lösning, som genomförts i
praxis, vara lämplig, i följd varav man synes böra räkna i bestämda tvåveckorsperioder
med utgångspunkt från den 1 november varje år samt, vad
angår övergångstiderna, lämna en föreskrift i överensstämmelse med lagens
regel beträffande enkla veckor. I enlighet med departementsförslagets ståndpunkt
i sistnämnda avseende — att veckans första dag, icke dess första
söckendag, skall vara avgörande — bör alltså en tvåveckorsperiod följa regeln
för den månad, inom vilken dess första dag faller. Tydligen böra tvåveckorsperioderna
liksom regleringen i övrigt avse arbetsveckor.

Enär enligt departementsförslaget tvåveckorsberäkning förekommer endast
inom jordbruket, där måndagen föreslagits som arbetsveckans begynnelsedag,
har som utgångspunkt för periodindelningen satts första måndagen
i november varje år.

Med den här angivna metoden för beräkning av tvåveckorsperioderna följer
visserligen den olägenheten, att för viss månad givna föreskrifter örn
arbetstid börja tillämpas vid olika tidpunkter beträffande enkla veckor och.
beträffande tvåveckorsperioder. Regeln för arbetare med blandat arbete avser
att under vinterhalvåret, då den vanliga veckoarbetstiden är kortare än
eljest, medgiva ytterligare arbetstid, räknad i tvåveckorsperioder. Det sålunda
medgivna timantalet varierar efter de elika veckoarbetstiderna under
vinterhalvåret. Med förslagets anordning av tvåveckorsperioderna kan emellertid
inträffa, att sådant tillägg får börja uttagas först en vecka efter det
att de kortare veckoarbetstiderna börjat tillämpas ävensom får uttagas under
en vecka sedan sommarhalvårets längre veckoarbetstid åter börjat tilllämpas.
Även i övergångsperioder under vinterhalvåret kunna liknande
problem uppkomma. Dessa olägenheter, som icke lära kunna undvikas utan
mera komplicerade regler, torde dock icke behöva få större praktisk betydelse.

Här avsedda bestämmelser synas böra få sin plats i det nytillkomna 3 mom.
av 4 §.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

5 § 2 moni.

Arbetsrådets dispensrätt.

Beträffande arbetsrådets möjlighet att medgiva undantag från lantarbetstidslagens
bestämmelser särskiljas tre olika fall, reglerade i 5 § 1—3 mom.
Till en början kan undantag medgivas (3 morn.), då det av uttalande av arbetarsammanslutningar
eller eljest framgår, att det stora flertalet av dem,
som beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden därigenom
ej oskäligt utsträckes. Föreligger ej sådant uttalande, skiljes mellan
det fall, att genom undantaget arbetstiden per år förlänges, och det fall där
så icke skulle ske utan endast en omgruppering göras av arbetstiden under
året. För det förra fallet fordras (2 morn.), att undantaget är av synnerliga
skäl påkallat; i senare fallet (1 mom.) må undantag göras »när skäl därtill
äro».

Nämnda olika dispensfall hava nära motsvarigheter i allmänna arbetstidslagen.
Det förstnämnda överensstämmer helt med 5 § 5 mom. sagda lag.
De övriga motsvaras närmast av respektive bestämmelsen i 5 § 4 mom. örn
undantag »till undvikande av allvarligt missförhållande» samt undantaget i
5 § 1 mom. för arbete av växlande längd. Däremot saknas i lantarbetstidslagen
motsvarighet till de övriga undantagen i 5 § allmänna arbetstidslagen
(2 mom. om skiftarbete samt 3 mom. om arbete, som pågår endast kort tid
eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse).

I lantarbetstidsutredningens förslag år 1935 ävensom i lantarbetstidslagens
först gällande lydelse motsvarades de nu i 1 och 2 mom. av 5 § upptagna
bestämmelserna av ett gemensamt stadgande örn undantag, som funnes
av synnerliga skäl påkallat. Emellertid framhöll föredragande departementschefen
i såväl 1936 som 1937 års propositioner i ämnet (prop. 1936: 230, sid.
93, och 1937:94, sid. 56), att därvidlag borde särskiljas å ena sidan de fall,
där den genomsnittliga arbetstiden enligt huvudregeln icke behövde överskridas
utan endast fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller
andra perioder, och å andra sidan de fall, där ett överskridande av den
genomsnittliga arbetstiden påkallades. I förstnämnda fall borde en mycket
vittgående regel kunna uppställas, och endast i sistnämnda fall syntes det
strängare kravet på »synnerliga» skäl böra upprätthållas.

Arbetsrådet upplyser, att den i 5 § 2 mom. upptagna dispensmöjligheten
hittills åberopats i ett fåtal ansökningar och icke i något fall tillämpats vid
beviljande av dispens. En anledning härtill såge arbetsrådet i bestämmelsens
krav på synnerliga, skäl, vilket uttryck arbetsrådet tolkat restriktivt och ansett
innebära, att dispens enligt detta moment borde meddelas endast i speciella
undantagsfall. Arbetsrådet önskade emellertid beredas möjlighet att
i vissa fall — särskilt inom sådana jordbrukets binäringar, där arbetstiden
vore ordnad på annat sätt än inom det egentliga jordbruket — medgiva en
arbetstid, som kunde vara av behovet påkallad, även om »synnerliga» skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

för dispens icke kunde sägas föreligga. På grund härav föresloge arbetsrådet,
att ifrågavarande uttryck måtte utbytas mot »särskilda» skäl.

De sakkunniga understryka till en början, att den betydande principiella
skillnad, som enligt vad förut sagts föreligger mellan dispensfallen i 1 och 2
morn., alltjämt borde upprätthållas, även örn bestämmelsen i 2 mom. något
uppmjukades. Angående den föreslagna ändringen anföres:

Vidkommande arbetsrådets förslag till ändring av ordalagen i 2 morn., kan
måhända anmärkas, att stadgandets nuvarande uttryckssätt knappast torde
hindra den tillämpande myndigheten att inom tämligen vida gränser anpassa
fordringarna för dispens efter lägets krav. Emellertid har tillika framhållits,
att i uttrycket »synnerliga skäl» syntes ligga ett krav på att för det
företag, som ansökan avsåge, skulle individuellt föreligga speciella skäl för
eftergift, synnerligast svårigheter av ekonomisk innebörd, men att utredning
i sådant syfte sällan funnes tillgänglig och för övrigt vore svår att förebringa
i ansökningsärenden av detta slag. Ofta vore emellertid läget det, att alla
företag av ett visst slag, exempelvis en viss binäring till jordbruk, hade enahanda
svårigheter, som kunde motivera dispens, och i sådana fall borde endast
behöva åberopas vad som företetts i annat ärende avseende ett företag
av samma slag eller som vore för arbetsrådet eljest känt om detta slags företag.
Därmed kunde måhända icke sägas hava visats »synnerliga» skäl i den
individuella mening, varom ovan talats, men däremot möjligen »särskilda»
skäl i betydelsen för ett särskilt slags företag karakteristiska skäl.

Då hinder icke syntes böra läggas i vägen för den av arbetsrådet antydda
utvecklingen av dess dispenspraxis, upptaga de sakkunniga arbetsrådets ändringsförslag
på denna punkt.

Förslaget tillstyrkes av lantbruksstyrelsen.

Enär arbetsrådets och de sakkunnigas motivering för utbytet av »synnerliga
skäl» mot »särskilda skäl» synes mig bärande, biträder jag ändringsförslaget
i detta hänseende.

7 § 1 inom.

Vaktarbctc i trädgårdar.

I 7 § 1 mom. har med de nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbetena
inom jordbruket, för vilka det är tillåtet att särskilt uttaga övertid intill
sju timmar i veckan, för trädgårdsskötselns vidkommande likställts »vakt-,
vattnings- eller andra underhållsarbeten», vilka nödvändigtvis måste utföras
utom den allmänna arbetstiden. Bestämmelsen har praktisk betydelse huvudsakligen
för lördagseftermiddagar och söndagar.

Arbetsrådet upplyser i sin utredning örn att det ifrågavarande arbetet inom
facket vanligen benämnes »vakttjänst», samt att näringens representanter
i rådet förordat detta uttryck framför det nu i lagtexten använda. Arbetsrådet
föreslår följande lydelse i 7 § 1 morn.: »Erfordras för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis att förberedelse- eller avslutningsarbeten utföras
före eller efter den allmänna arbetstiden eller såvitt angår trädgårdsskötsel

Departe

ments che/en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Departe ments chefen.

att s. k. vakttjänst utföres å söndag eller eljest utom den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetare användas å övertid under högst 7 timmar i
veckan.» Med tillägget att vakttjänsten skulle utföras »å söndag eller eljest»
hade i arbetsrådets lagförslag framhållits den vanligaste tiden för detta arbetes
förläggning.

De sakkunniga tillstyrka förslaget, dock utan nämnda tillägg. Termen
vakttjänst innebure, framhålles det, en förenkling, och såvitt de sakkunniga
erfarit rådde inom facket ingen tvekan örn vad som därmed åsyftades.

Vidare framhålla de sakkunniga, att den av dem föreslagna nya enheten
för beräkning av den ordinarie arbetstiden, benämnd »arbetsvecka» och bestämd
på olika sätt inom olika arbetsområden, lämpligen borde komma till
användning även i fråga om övertid i den mån denna räknades per vecka.
I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att i 7 § 1 mom. tiden för förberedelsearbeten
m. m. begränsas till sju timmar per arbetsvecka.

Lantbruksstyrelsen säger sig föredraga den nuvarande formuleringen, vilken
bättre angåve de arbeten, varom här vore fråga. Det syntes icke vara
uteslutet, att formuleringen »vakttjänst» så småningom komme att verka
därhän, att bestämmelsen inskränktes till att avse endast vakt i egentlig
mening.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att det ej sällan visat sig besvärligt
för parterna att enas om vad som vore att hänföra till detta slags arbete.
Det vore därför ej välbetänkt att utbyta det nuvarande specificerade uttryckssättet
mot ett mera konturlöst begrepp.

Svenska trädgårdsarbetsgivaref öreningen anser uttrycket »vakttjänst»
riktigare än det nu förekommande men betonar, att ändringen icke finge
innebära någon ändring av vad som enligt praxis ansetts hänförligt under
bestämmelsen. Samma synpunkt anföres av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Då uttrycket »vakttjänst» synes vara vedertaget inom facket för detta slags
ai"bete, bör det vara att föredraga framför det nu använda. Givetvis kan det
råda delade meningar om vilka arbeten i detalj, som böra hänföras till denna
tjänstgöring, men för avgörande härutinnan torde den nu i lagtexten givna
beskrivningen »vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten» vara alltför
ofullständigt vägledande för att vara av något mera påtagligt värde.

7 § 2—4 moni.

Egentlig övertid.

I fråga om de egentliga övertidsbestämmelserna föreligger en väsentlig
olikhet mellan allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen däri, att
medan båda lagarna tillåta arbetsgivaren att efter gottfinnande uttaga övertid
intill vissa gränser, den förra lagen därjämte ger arbetsrådet möjlighet
att meddela ytterligare eftergift, som är »av trängande behov påkallad», intill
150 timmar per år. Den mängd övertid, som står till arbetsgivarens fria

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

disposition, var ursprungligen lika i båda lagarna, 48 timmar för fyra veckor
i sträck och 200 timmar för år respektive 12 månader, men i samband med
lagens skärpning år 1937 ökades sistnämnda timantal i lantarbetstidslagen
till 260 (andra lagutsk. uti. 1937: 48, sid. 39).

Arbetsrådet föreslår nu en reglering av övertiden efter förebild av allmänna
arbetstidslagen med dels en viss mängd övertid till arbetsgivarens fria
förfogande och dels därutöver möjlighet att hos arbetsrådet utverka ytterligare
övertid. Gränserna föreslås lika som i allmänna arbetstidslagen utom
därutinnan, att den »fria» övertiden satts till 150 timmar för 12 månader i
stället för 200 timmar för år. I jämförelse med nu gällande lag innebär arbetsrådets
förslag sålunda förändringar i tre hänseenden: Den »fria» övertiden
per år minskas från 260 tili 150 timmar, det totala tillåtna antalet övertidstimmar
per år ökas från 260 till 300 och begränsningen för fyra veckor
blir icke ovillkorlig utan möjlig att häva efter prövning i varje fall.

Arbetsrådet framhåller, att en bestämmelse örn utsträckning av övertiden
efter särskilt medgivande visat sig påkallad framför allt med hänsyn
till behovet att under vissa fyraveckorsperioder kunna utsträcka övertiden
utöver 48 timmar. Den föreslagna inskränkningen av den övertid, som arbetsgivare
utan särskilt tillstånd finge uttaga, till 150 timmar åsyftade en
beskärning av arbetsgivares möjlighet att genom ett kontinuerligt utnyttjande
av övertid öka den normala arbetstiden utöver vad lagen avsett.

I en reservation av ledamöterna av rådet herrar Almström och Carell föreslås
den »fria» övertiden satt till 200 timmar för 12 månader.

De sakkunniga anföra till en början angående arbetsrådets förslag örn
minskning av den »fria» övertiden per år:

I denna del lär förslaget framförallt vara föranlett av syftet att begränsa
möjligheten av övertidsbestämmelsens missbruk. 1 praxis har nämligen
stundom iakttagits, att man uttagit övertid jämnt fördelad över större delen
av året, exempelvis med en timme örn dagen, ett förfarande som uppenbarligen
strider mot övertidsbestämmelsernas syfte och är ägnat att förrycka
arbetstidsregleringens principer. Denna användning av möjligheten till övertid
kan givetvis, om ock endast till viss grad, motverkas genom arbetsrådets
förslag. Emellertid har å andra sidan framhållits, att en inskränkning av den
mängd övertid, som står till arbetsgivarens fria förfogande, skulle medföra
betydande svårigheter särskilt för de minsta jordbruksföretag, som falla under
lagen. Därvid har som ett skäl till uttagande av övertid särskilt nämnts
behovet av ersättare under arbetares ledighet, vilket behov åtminstone tidvis
icke kan helt tillgodoses vare sig utifrån eller av arbetare inom företaget
under ordinarie arbetstid. I detta sammanhang har framhållits, att en möjlighet
att efter arbetsrådets medgivande uttaga ytterligare övertid icke har
samma värde som en sådan utan särskilt ansökningsförfarande, detta bland
annat därför, att ett dylikt behov av arbetskraft ofta inträder så snabbt och
oförutsett, alt medgivande icke hinner utverkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

i lagtexten betonas, att övertid bör tillgodose allenast ett tillfälligt behov av
ökad arbetstid, icke ett ständigt eller i varje fall långvarigt behov av ytterligare
arbetskraft till företaget. Därvid bör uttrycket »tillfälligt? icke förstås
så, att endast oförutsedda eller onormala omständigheter skulle få tagas
i betraktande; även regelbundet återkommande och rentav på förhand beräkneliga
faktorer böra helt naturligt få föranleda övertidsarbete. Exempel
härpå äro just de nyssnämnda svårigheterna att anskaffa ersättare, vilket
givetvis lika väl gäller de vanliga fridagarna, och vidare den för jordbruket
karakteristiska inverkan av väderleksförhållanden eller, särskilt inom handelsträdgårdarna,
tider av livlig efterfrågan på produkter vid helger och liknande.
överväganden av här antytt slag hava föranlett de sakkunniga till
antagande, att en endast allmänt hållen föreskrift om att övertid finge tillgodose
endast tillfälligt behov måhända är otillräcklig; av dessa skäl hava de
sakkunniga därjämte föreslagit en viss exemplifiering redan i lagtexten. Därvid
hava som exempel valts dels ett av det slag, som för jordbrukets del i
första hand erbjuder sig, nämligen »brådskande arbete under sådd och
skörd», och dels det förut anförda om ersättare för lediga arbetare. De sakkunniga
vilja understryka, att med den föreslagna lydelsen i denna del icke
avsetts annat än en klargörande exemplifiering, och att därför »annat tillfälligt
behov», som må föranleda uttagande av övertid, ingalunda behöver
vara direkt jämförligt med något av exemplen.

De sakkunniga biträda förslaget om möjlighet för arbetsrådet att medgiva
ytterligare eftergift men föreslå därvidlag en begränsning till 60 timmar för
12 månader. Det framhålles, att denna begränsning hade mindre praktiskt
intresse än den, som gällde arbetsgivarens fria disposition av övertid; kravet
på individuell prövning i varje fall i förening med villkoret att eftergiften
skulle vara av trängande behov påkallad syntes utgöra betryggande
korrektiv mot ett oskäligt utnyttjande av bestämmelsen. Emellertid hade
de sakkunniga icke funnit skäl att öka den nu högsta tillåtna totalsumman
övertid per år, 260 timmar, och då den »fria» övertiden såsom förut nämnts
föreslagits till 200 timmar, hade i förslaget arbetsrådets rätt att medgiva ytterligare
övertid begränsats till 60 timmar.

Bestämmelsen om arbetsrådets befogenhet i detta hänseende har i såväl
arbetsrådets som de sakkunnigas lagförslag infogats i 7 § såsom 3 morn., till
följd varav nuvarande 3 morn., vari icke föreslås någon ändring, betecknats
4 mom.

Jämväl begränsningen av övertid av nu ifrågavarande slag för fyra veckor
ansågo de sakkunniga böra liksom övertiden enligt 1 mom. anknytas till
den föreslagna nya enheten arbetsvecka och alltså avse 48 timmar för fyra
arbetsveckor. I

I arbetsrådets yttrande över sakkunnigförslaget göres gällande, att de sakkunniga
icke anfört några sakliga skäl att frångå rådets förslag angående
övertiden.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att den fria övertidens utsträckning från
200 till 260 timmar år 1937 tillkom som en kompensation för då vidtagna
skärpningar i lagen. Då anförda skäl för en utvidgad övertid kvarstode
fortfarande med oförminskad styrka. Styrelsen ville därjämte betona, att
det särskilt för djurskötseln i många fall vore starkt av behovet påkallat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

att tillgång funnes till en mera kontinuerligt uttagen övertid. I allmänna
arbetstidslagen föreskreves icke, att övertid finge uttagas endast för tillfälligt
behov, och det syntes knappast motiverat, att lantarbetstidslagen i detta
avseende gjordes strängare. Styrelsen föresloge därför oförändrad lydelse
av 7 § 2 mom. I andra hand yrkades en åtskillnad i detta hänseende mellan
djurskötare och övriga, så att de nuvarande övertidsbestämmelserna bibehölles
åtminstone för djurskötarnas del.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser missbruk av övertid kunna förebyggas
även med formuleringen »för att ersätta arbetare under ledighet eller
för att tillgodose annat tillfälligt behov». Exemplet med brådskande arbete
under sådd och skörd kunde däremot förorsaka misstolkningar och ovisshet
om bestämmelsens innebörd. — Mot förslaget att uttagande av övertid över
en viss gräns skulle möjliggöras efter tillstånd av arbetsrådet hade föreningen
intet att erinra, då möjligheten att uttaga mer än 48 timmars övertid under
fyra veckor kunde vara av värde för jordbruket. För den fria övertidens
inskränkning till 200 timmar per år vore dock en nödvändig förutsättning
att övertid efter särskilt medgivande ställdes till förfogande i vidare
mån än de sakkunniga föreslagit. Det funnes icke något skäl varför
lantarbetstidslagen i detta hänseende skulle göras snävare än allmänna arbetstidslagen.
Snarare vore jordbruket i långt högre grad än flertalet andra
näringsgrenar beroende av oberäkneliga förhållanden, bland annat väderleken.
Under år med exceptionellt svåra skördeförhållanden kunde det bliva
nödvändigt, att enskilda arbetare sysselsattes avsevärt längre än normalt.
Under åberopande härav föreslår föreningen, att enligt 7 § 3 mom. skulle få
medgivas 150 timmars övertid för 12 månader.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker minskningen av den fria övertiden,
vilken i varje fall icke kunde försvaras utan att bestämmelserna om
övertid jämväl i övrigt gjordes kongruenta med allmänna arbetstidslagens
motsvarande bestämmelser. Det funnes icke anledning att behandla jordbruket
och trädgårdsskötseln sämre i detta hänseende än övriga näringar.
Föreningen ville särskilt understryka, att beträffande behov av övertid, som
berodde av väderleksförhållanden och sålunda icke kunde förutses, möjligheten
till övertid efter särskilt medgivande hade ringa värde, om icke dessa
ärenden handlades mycket snabbt. De föreslagna restriktionerna för uttagande
av fri övertid ansåge föreningen onödiga i de fall, där högre lön utginge
för övertidsarbete. Gränsdragningen vore för övrigt oklar; uttrycket
»tillfälligt behov» antydde snävare gränser än dem de sakkunniga avsett.

Riksförbundet landsbygdens folk föreslår, att i exemplifieringen i 7 § 2
mom. efter orden »för brådskande arbeten under sådd och skörd» måtte inskjutas
orden »samt djurskötsel». Det framhålles, att det mindre och medelstora
jordbruket med dess svårigheter att anpassa arbetstiden för djurskötsel
hade enahanda behov av övertid som de genom de föreslagna exemplen
antydda. Beträffande 7 § 3 mom. anser förbundet, alt i lantarbetstidslagen
snarare en större mängd övertid borde ställas till arbelsrådets förfogande än

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Departe■
mentschefen.

sorn skett i allmänna arbetstidslagen, i varje fall icke — såsom här föreslagits
— en betydligt mindre.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet tillstyrka de sakkunnigas
förslag till förebyggande av övertidens missbruk. I övrigt tillstyrka
dessa organisationer arbetsrådets utformning med 150 timmars fri
övertid och därutöver 150 timmar efter arbetsrådets medgivande, allt räknat
för 12 månader.

Vad till en början angår den enligt 7 § 2 mom. till arbetsgivarens fria förfogande
stående övertiden, synes det för ett genomförande av arbetstidsregleringens
princip inom detta arbetsområde vara erforderligt att uppställa
vissa restriktioner för övertidens användning för att förhindra dess utnyttjande
till kontinuerlig förlängning av den ordinarie arbetstiden. Tydligen
kan detta syfte endast ofullständigt genomföras enbart genom övertidens
kvantitativa nedskärning, såsom av arbetsrådet föreslagits, från 260 till 150
timmar. Därtill kommer, att detta skulle oförskyllt drabba arbetsgivare,
som hava ett lojalt behov av ytterligare övertid. I detta sammanhang torde
böra understrydcas, vad de sakkunniga anfört om svårigheterna för vissa
mindre jordbruksföretag. Utan tvivel hava svårigheterna att genomföra
arbetstidsregleringen varit störst för det mindre och medelstora jordbruket,
och för företag av denna storleksordning — med 3—5 arbetare eller något
mera — torde den fria övertiden vara av särskild betydelse; företag med
större arbetarantal lära lia lättare att möta tillfälliga påfrestningar. Det
framgår även, att övertidens ökning till 260 timmar på sin tid företogs framförallt
med tanke på dessa företagsgrupper. För ifrågavarande företag torde
även möjligheten att efter arbetsrådets medgivande uttaga ytterligare
övertid icke framstå som en fullgod ersättning för rätten till »fri» övertid;
i vissa brådskande fall är denna möjlighet onekligen ej heller användbar.

Av nu anförda skäl vill jag förorda en anordning sådan som de sakkunniga
föreslagit, nämligen att å ena sidan den fria övertiden utmätes till ett
högre timantal, 200 timmar för 12 månader, men att å andra sidan föreskrift
i allmänna drag meddelas, för vilka ändamål densamma må uttagas. Bestämmelsens
utformning i sistnämnda del är uppenbarligen en vansklig sak, men
de sakkunnigas förslag därutinnan synes kunna tillstyrkas. I anledning av
vad därom i yttrandena förekommit, vill jag understryka vad de sakkunniga
framhållit därom, att exemplifieringen i detta sammanhang icke får betraktas
som ens i huvudsak uttömmande utan endast åsyftande att i ett par hänseenden
klargöra regelns innebörd.

I den fria övertidens begränsning till 48 timmar för fyra veckor föreslås
ej annan ändring än att regeln skall avse arbetsveckor.

Att såsom arbetsrådet föreslagit i lantarbetstidslagen liksom i allmänna
arbetstidslagen därjämte medgiva uttagande av ytterligare övertid efter arbetsrådets
beprövande synes vara befogat såväl för att möjliggöra överskridande
av gränsen för fyra veckor som för att kompensera beskärningen av
den fria övertiden. Frågan om det timantal, som högst må ytterligare med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. 45

givas, har såsom de sakkunniga anmärkt tydligen icke samma praktiska
intresse som utmätandet av den fria övertiden; det är här icke fråga om en
rättighet för den enskilde utan örn innehållet i en fullmakt, som lagstiftaren
ger arbetsrådet. Då det totala timantalet övertid för år i yttranden från
myndigheter och organisationerna å ömse sidor ansetts böra uppgå till 300
eller däröver, har jag ansett mig böra föreslå, att eftergift enligt 7 § 3 mom.
må medgivas med intill 100 timmar för tolv månader.

Olika övertidsbestämmelser för olika arbetarkategorier, såsom i något yttrande
ifrågasatts, har jag icke funnit skäl föreslå.

8 §.

I anslutning till införandet av begreppet arbetsvecka föreslås, att det antecknande
av övertid i journal eller därmed jämförlig handling, som nu enligt
8 § skall äga rum senast första söckendagen i nästföljande kalendervecka,
förlägges till motsvarande dag i följande arbetsvecka.

Ändringsförslagen angående övertid föranleda vidare ett tillägg jämväl i
8 § tredje stycket. Där föreskrives nu, att beslut av arbetsrådet enligt 6 §
1 mom. (om tillstånd till övertidsarbete till följd av olyckshändelse m. m.)
skall biläggas övertidsjournal eller därmed likställd handling samt förvaras
tillsammans nied denna. Då samma regel uppenbarligen bör gälla beslut
av arbetsrådet om beviljande av ytterligare övertid enligt det nu föreslagna
3 mom. i 7 §, föreslås såväl i arbetsrådets som de sakkunnigas lagförslag ett
tillägg därom i 8 § tredje stycket.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.

De sakkunniga föreslå, att lagen skall träda i kraft, såvitt den avser arbetsrådets
befogenhet och verksamhet, den 1 juli 1939 och i övrigt den 1 november
1939 samt att den skall gälla till och med den 31 oktober 1942.

Enligt de sakkunnigas mening förelåge alltjämt skäl att giva lagen allenast
provisorisk giltighet för viss tid, under vilken ytterligare erfarenheter av dess
tillämpning kunde vinnas. Detta vore särskilt påkallat nied hänsyn till att
de genomgripande förändringar i lagen, vilka beslutats 1937, trätt i kraft
först den 1 november 1937 och sålunda varit gällande endast något mer än
ett års tid.

Av de skäl som anförts av de sakkunniga finner jag lämpligt föreslå, att
en ny lantarbetstidslag erhåller giltighet endast för viss tid, i överensstämmelse
med hittillsvarande praxis beträffande provisoriska arbetstidslagar föreslagen
till tre år.

De sakkunnigas förslag örn sättet och tiden för lagens ikraftträdande, som
utformats efter förebild av vad som föreskrevs angående den nu gällande
lagen, vill jag tillstyrka med ett tillägg, som påkallas beträffande det i departementsförslagct
tillkomna undantaget under f) i 1 §. Då arbetstids -

Departe

ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

lagen för detaljhandeln, som i undantaget åsyftas, föreslås träda i kraft
först den 1 januari 1940, bör jämväl sagda bestämmelse i lantarbetstidslagen
träda i kraft nämnda dag.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till lant arbetstidslag, av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Erik Skoglund.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

De sakkunnigas lagförslag.

Bilaga B.

Förslag

till

Lantarbetstidslag.

Om lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare enligt
samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över dess anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, diknings- och skogsarbeten,
upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt
i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;

d) husligt arbete;

e) arbete som bedrives av staten.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3 §.

Är mål som handlägges vid domstol beroende av fråga varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

Om ordinarie arbetstid.

4 §.

1 mom. Till arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda
arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

under januari, februari eller december 41 timmar,
under mars, oktober eller november 46 timmar och
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) Under tiden oktober—mars må för varje brukningsdel en arbetare,
som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete, utöver den i
1 mom. första stycket angivna tiden för arbetsvecka, användas till djurskötsel
högst 12 timmar för två arbetsveckor i följd.

Vad nu sagts gäde ock den som under ledighet ersätter arbetare, varom
här är fråga.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel, må arbetstiden
utgöra högst för dygn 9 timmar och för två arbetsveckor i följd 108
timmar.

För att under ledighet ersätta sådan arbetare må annan arbetare användas
till djurskötsel utöver den i 1 mom. första stycket angivna tiden för arbetsvecka,
dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar
för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda
arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka antingen 48 timmar eller ock

under januari, februari, november eller december 42 timmar,
under mars eller oktober 45 timmar och
under tiden april—september 53 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall som avses i 1 mom. tiden från
och med måndag till och med söndag samt i fall som avses i 2 mom. tiden
från och med lördag till och med fredag. För viss månad given föreskrift
om arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka, vars första dag infaller under
månaden.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat att arbetstiden utsträckes
längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

3 morn. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår att det stora flertalet av de
arbetare som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och
arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Om arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å Övertid).

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

hängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan bär arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom.
sägs användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall
eller olycksfall bland djuren.

7 §.

1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel att så kallad vakttjänst utföres
utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare därtill användas å
övertid under högst 7 timmar för arbetsvecka.

2 mom. För brådskande arbete under sådd och skörd, för att ersätta arbetare
under ledighet eller för att tillgodose annat tillfälligt behov av ökad
arbetstid åge arbetsgivare använda arbetare till arbete å övertid högst 48
timmar under loppet av fyra arbetsveckor och 200 timmar under en tidrymd
av tolv månader i följd.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 60 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd, meddelas
av arbetsrådet.

4 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i
denna paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller
7° § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst
därpå följande arbetsvecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart sådant
kan bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär
som fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva
att anteckning örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och på
annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant arbete å övertid som avses i
7 § 1 mom. är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där
övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidssebema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 3 inom. skall biläggas
journal eller annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras,
och skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å
arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen
från den tid då sista anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet
från detsammas datum.

Bihang lill riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 241.

■1

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

Allmänna bestämmelser.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende som avses i
denna lag skola med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter utses av
Konungen för viss tid. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta
en av dess ledamöter som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av de sålunda utsedda ledamöterna skola i enahanda ordning
utses minst två suppleanter av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena
inom trädgårdsskötseln. Vid arbetsrådets behandling av ärende
som avses i denna lag skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen
den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda de
ledamöter vilka utsetts i här nämnd ordning eller för dem utsedda suppleanter.
I övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde som i denna lag avses, ense om viss eftergift som i 5 §
sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande
förordna att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt
tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller
företag att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen
på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
dagsböter. Var arbetaren under aderton år och har användandet skett med
faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen för
fallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den som under tid då han är ställd under åtal för förseelse varom i denna
paragraf förmäles fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits
fällas till det ansvar som är bestämt för sådan förseelse.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives
i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med
dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning
som avses i 8 §, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol där särskild sådan är inrättad
men eljest hos poliskammare eller där sådan ej finnes vid allmän
domstol.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

15 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun eller hushållningssällskap
skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande
av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända
till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet
den 1 juli 1939 och i övrigt den 1 november 1939 samt gäller till och
med den 31 oktober 1942. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse som avses i 12 eller 13 § skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Baagor).

De sakkunnigas motiv för lagförslaget.

Motiv.

Inledning.

Nu gällande lantarbetstidslag av den 26 juni 1936 (nr 333), genomgripande
ändrad genom lag den 18 juni 1937 (nr 399), upphör att gälla den 31 oktober
1939.

Den 21 juli 1938 uppdrog Kungl. Majit åt arbetsrådet att inkomma med
dels en allmän redogörelse för lantarbetstidslagens verkningar, dels en redogörelse
för den omfattning, i vilken arbetsrådets rätt enligt lagen att medgiva
dispens från dess bestämmelser kommit till användning, dels uppgift
huruvida och eventuellt i vilken omfattning dispensmöjligheter, som för närvarande
icke funnes, enligt arbetsrådets åsikt kunde hava varit lämpliga,
dels ock förslag till de ändringar av lagens nuvarande bestämmelser, vilka
arbetsrådet i nyss angivna eller andra avseenden med hänsyn till hittills
vunnen erfarenhet ansåge böra vidtagas i samband med att åt lagen gåves
fortsatt giltighet efter den 31 oktober 1939. Till fullgörande av det sålunda
meddelade uppdraget har arbetsrådet med skrivelse den 11 oktober 1938
avlämnat de begärda redogörelserna samt uppgift rörande de avseenden, i
fråga örn vilka arbetsrådet funnit behov av utökade dispensmöjligheter föreligga,
ävensom förslag till de lagändringar, vilka arbetsrådet ansett böra
vidtagas, sammanfattade med övriga erforderliga bestämmelser i ett förslag
till reviderad lantarbetstidslag.

Såsom framgår av chefens för socialdepartementet anförande till statsrådsprotokollet
den 11 november 1938 har de sakkunnigas uppdrag avsett
att på grundval av arbetsrådets utredning och med tillgodogörande av egna
erfarenheter undersöka, huruvida och eventuellt i vad mån ändringar borde
vidtagas i de rättsregler, som gällande lantarbetstidslag innehåller, ävensom
framlägga de förslag, till vilka denna undersökning kunde föranleda.

Det förslag till ny lantarbetstidslag, som de sakkunniga härmed framlägga,
upptager åtskilliga betydelsefulla ändringar i lagens bestämmelser, till
största delen berörande frågor, som upptagits till behandling i arbetsrådets
yttrande. De ämnen, vilka varit föremål för de sakkunnigas prövning, behandlas
i den följande motiveringen var för sig under följande rubriker,
vid vilka angivas de paragrafer i lagförslaget, som därav beröras:

Begreppet »rörelse» i lantarbetstidslagen (1 §).

Kolning (1 §).

Diknings- och skogsarbete på ackord (I §),

T örn hantering (1 §).

Mjölkning på ackord (1 §).

Inverkan på lagens tillämpningsområde av undantagen i 1 §.

Arbetstiden för djurskötare (4 §).

Arbetstiden för ersättare åt djurskötare (4 §).

Arbetstiden för arbetare med såväl djurskötsel som annat arbete (4 §).

Arbetstiden för trädgårdsskötsel (4 §).

Veckoarbetstidens anordning (4 §).

Arbetsrådets dispensrätt (5 §).

Övertid (7 och 8 §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

Utöver vad sålunda i motiveringen angives hava de sakkunniga icke funnit
skäl föreslå ändringar i de nu gällande bestämmelserna.

Särskilt med hänsyn till, att år 1937 genomgripande förändringar vidtogos
i lantarbetstidslagen, vilka trädde i kraft den 1 november 1937 och alltså varit
gällande endast omkring ett års tid, föreligga enligt de sakkunnigas mening
alltjämt skäl för att giva lagen provisorisk giltighet för viss tid, förslagsvis
tre år, under vilken tid ytterligare erfarenheter av dess tillämpning
kunna vinnas.

Begreppet »rörelse» i lantarbetstidslagen (1 §).

Beträffande båda de med lantarbetstidslagen närmast besläktade delarna
av svensk lagstiftning, lagen örn arbetarskydd och allmänna arbetstidslagen,
gäller att deras tillämplighet uttryckligen begränsats till »rörelser» samt
»hus-, väg eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag». I arbetsrådets föreliggande yttrande framliålles, att motsvarande
uttrycklig bestämmelse saknas i lantarbetstidslagen, men att enligt
ett uttalande av socialstyrelsen under lagens förarbeten man av ordalagen
i 1 § »för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning användas»
etc. vöre berättigad sluta, att lantarbetstidslagens tillämpning vore begränsad
till »rörelser». Arbetsrådet säger sig likväl tveka om riktigheten av denna
åsikt och föreslår uteslutning av orden »i rörelsen» för att i praxis möjliggöra
ett förutsättningslöst avgörande av frågan från praktiska utgångspunkter.

Jämväl de sakkunniga finna det av förarbetena till lantarbetstidslagen
icke fullt klart framgå, om avsikten varit att lagen skulle bygga på begreppet
»rörelse». Det förtjänar anmärkas, att lantarbetstidslagens tillämpningsområde
i så fall åtminstone i princip uppdragits något snävare än i de båda
förut nämnda lagarna, vilka ju utom rörelser omfatta även vissa arbetsföretag,
som icke kunna betecknas så. Under alla förhållanden föranleder den
påtalade osäkerheten örn frågans bedömande, att ett bestämt ståndpunktstagande
i ena eller andra riktningen förtjänar övervägas.

Närmast till hands skulle då ligga en uttrycklig reglering i analogi med
motsvarande principer i de båda andra lagarna, närmast allmänna arbetstidslagen.
Det är emellertid iögonenfallande, att dennas utformning av regeln
med »rörelser» och »andra arbetsföretag» icke väl lämpar sig för lantarbetstidslagens
område. Vad angår den viktigaste näringen därinom, jordbruket,
ter sig redan terminologin främmande. Det kan tilläggas, att jordbruk
väl endast i undantagsfall torde drivas annat än som näring. Inom
trädgårdsskötseln åter kunna naturligare särskiljas å ena sidan rörelser, företag
som drivas huvudsakligen i syfte att vinna avsättning för trädgårdsprodukler,
och å andra sidan trädgårdsbruk, där detta syfte icke föreligger eller
bar underordnad betydelse; det är betecknande, att bit höra alla de exempel
på arbetsplatser, som nämnts i arbetsrådets yttrande i detta ämne: prydnadsträdgårdar,
parker och begravningsplatser. För frågan, i vad mån den
senare gruppen i enlighet med lagens syfte bör likställas med rörelser, synes
den bär ifrågasatta analogin med de i allmänna arbetstidslagen nämnda
»särskilda arbetsföretagen» föga vägledande.

Av vad nu sagts finna de sakkunniga framgå dels, alt frågan bar tämligen
begränsad praktisk betydelse, och dels, att dess besvarande i detalj i lagtexten
är en vansklig sak. På grund härav finna de sakkunniga lämpligast att
— såsom även arbetsrådet förutsatt i sitt yttrande — frågans lösning (överlämnas
åt rättstillämpningen. Det är emellertid ovedersägligt, att det påtalade
uttrycket »i rörelsen» vid ett sådant avgörande medför onödig svårighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Såsom förut framhållits, är uttrycket för snävt vare sig man önskar en med
allmänna arbetstidslagens principer analog tillämpning eller man oberoende
härav vill pröva, huruvida och då i vilka fall ur arbetarskyddssynpunkt böra
med rörelser likställas andra företag, som icke kunna hänföras till rörelser.
På grund härav finna de sakkunniga liksom arbetsrådet lämpligt, att angivandet
av den enhet, inom vilken minimiantalet arbetare skall räknas, uttryckes
på annat sätt.

Då sammanhanget icke torde medgiva uteslutning utan vidare av orden »i
rörelsen», vilja de sakkunniga i stället föreslå under 1) i 1 § orden »i företaget»
samt under 2) formuleringen »trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt
företag, för såvitt däri» etc. Med detta uttryckssätt avse de sakkunniga
icke — helst som fråga är om ett uttryck i förbigående — att uppdraga
en ny gräns för de arbetsplatser, som falla under lagen, endast att
förebygga den icke önskvärda tolkningen, att därunder skulle hänföras endast
i ekonomiskt syfte drivna företag.

Kolning (1 §).

I samband med förslag till utvidgning av undantaget under b) i 1 § för
vissa ackordsarbeten har arbetsrådet föreslagit, att från lantarbetstidslagen
skulle undantagas kolning i mila, i den mån detta arbete utföres mot
ackordsersättning. Det må erinras om, att från allmänna arbetstidslagens
tillämpning undantag^ bl. a. skogsarbete samt »kolning i mila, ändock att
arbetet icke är att hänföra till skogsarbete»

De sakkunniga förmena, att kolningsarbetets säregna beskaffenhet bör
giva anledning till att helt undantaga detsamma från arbetstidsreglering.
Till grund för arbetsrådets förslag torde ligga den tanken, att praktiskt
taget all kolning, som bedrives som binäring till jordbruk, utföres mot
ackordsersättning, och att därför arbetsrådets förslag skulle innebära detsamma
som ett undantag för allt kolningsarbete. De sakkunniga finna det
emellertid sakligt riktigare att giva undantagsbestämmelsen den vidsträcktare
avfattning som är betingad av arbetets beskaffenhet och införa den
som ett särskilt undantag vid sidan av de redan befintliga fyra undantagen.
Då detsamma synes böra få sin plats närmast efter undantaget under
a), har tilläggsbestämmelsen betecknats med b) och de förutvarande
undantagen b)—d) nu betecknats c)-—e). En häremot svarande ändring
föreslås i hänvisningen till undantagen i paragrafens första stycke under 1).

Diknings- och skogsarbete på ackord (1 §).

Under b) i 1 § undantagas nu från lantarbetstidslagens tillämpning —
förutom mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter på ackord,
vilka här skola beröras i annat sammanhang — diknings- och skogsarbeten,
i den mån de mot ackordsersättning utföras av arbetare, som icke är fast
anställd i rörelsen.

Arbetsrådet har erinrat om, att exempelvis skogsarbete ofta vore undantaget
från lagen enligt bestämmelsen under a) i 1 §, i den mån det utföres
under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över dess anordnande. Då emellertid vid tillämpning härav arbetet
på grund av växlande förhållanden än faller under lagen och än är undantaget
därifrån, ligger däri ett osäkerhetsmoment för båda parterna. Enligt
arbetsrådets mening vore vidare diknings- och skogsarbeten ofta till sin
natur sådana, att den för jordbruket givna arbetstidsregleringen icke vöre
lämplig därför. En ytterligare omständighet att beakta såge arbetsrådet

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

dari, att gränsen mellan fast och tillfällig anställning vore flytande, varjämte
det vore möjligt för arbetsgivaren att undandraga arbetet från regleringen
genom att giva anställningsförhållandet en mera lös karaktär än
eljest. Av dessa skäl har arbetsrådet föreslagit sådan ändring av undantagsbestämmelsen
för diknings- och skogsarbeten på ackord, att sådant arbete
jämväl av fast anställda arbetare undantoges från lagens tillämpning.

I en reservation på denna punkt uttala ledamöterna av arbetsrådet herrar
Holmström och Sander, att de av principiella skäl motsätta sig ett undantag
från arbetstidsregleringen, som motiveras av avlöningsformen. Den
påtalade olägenheten med olikhet mellan fast och tillfälligt anställda föreslå
de avhjälpt genom att arbetstidsregleringen utsträckes även till de tillfälligt
anställda. Reservanterna vilja dock från ifrågavarande arbeten avskilja
en särskild grupp, skogsdikning, vilken de anse helt bör falla utanför
lantarbetstidslagen, detta enär dessa arbeten utföras av antingen egentliga
skogsarbetare, vilka eljest icke falla under lagen, eller enbart tillfälligt anställda.
I en annan reservation av en ledamot av rådet, herr Bosaeus, framhålles
att skogsbruk som självständig näring icke är underkastat någon arbetstidsreglering,
och föreslås i anslutning härtill, att allt arbete med skogsskötsel
undantages från lantarbetstidslagen.

Förevarande fråga hava de sakkunniga främst skärskådat icke från principiella
utgångspunkter utan ur synpunkten att vinna en praktiskt lämplig
och lätthanterlig anpassning av arbetstidsregleringen i denna del. I detta
sammanhang må först framhållas, att en laglig reglering av tiden för ifrågavarande
arbeten ur arbetarskyddssynpunkt är av underordnad betydelse;
här är mestadels fråga örn tungt arbete, som svårligen kan utsträckas utöver
den vanliga arbetstiden inom näringen, och vad angår skogsarbete
vintertiden dessutom enligt sakens natur beroende och begränsat av dagsljusets
längd och väderleksförhållandenas inverkan. Härtill komma de
praktiska olägenheter vid bestämmelsens tillämpning, vilka framhållits av
arbetsrådet. På grund härav och med stöd av den tillämpande myndighetens
erfarenheter i detta hänseende hava de sakkunniga funnit övervägande
skäl tala för en regel i överensstämmelse med arbetsrådets förslag. Att såsom
en reservant i arbetsrådet ifrågasatt utsträcka undantaget för skogsarbete
till allt sådant arbete finna de sakkunniga däremot ej tillrådligt.

Torvlmntering (1 §).

Arbetsrådet har erinrat om, att 1935 års lantarbetstidsutredning övervägde
inbegripande av den självständiga torvindustrin under lantarbetstidslagen
men avstod från tanken därpå, framförallt enär en väsentlig del av
arbetet inom torvhanteringen utföres mot ackordsersättning och utredningens
förslag till lantarbetstidslag generellt undantog allt ackordsarbete. Under
hänvisning till att utredningens förslag på sistnämnda punkt icke förverkligats
annat än för vissa begränsade arbetsområden har arbetsrådet — till
fullföljande av vad lantarbetstidsutredningen finge anses hava avsett —
föreslagit undantagande från lagens tillämpning av arbete med upptagning
av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, i den mån dessa arbeten
utföras mot ackordsersättning.

I en reservation av en ledamot av arbetsrådet, herr Boseus, framhålles
att så länge fristående företag inom torvindustrin icke äro underkastade någon
arbctstidsreglering, det kunde vara motiverat att jämväl sådan torvbantering,
som bedrives som binäring lill jordbruk, belt undantoges från
lantarbetstidslagen. För denna anordning talade enligt reservantens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

såväl det principiella skälet, att smärre företag av konkurrenshänsyn icke
borde betungas mera än de större, fristående företagen, som praktiska svårigheter
att i tillämpningen draga gränsen mellan självständiga företag och
binäringar. På grund härav föreslås i reservationen, att det ifrågavarande
undantaget skall omfatta icke endast ackordsarbete med torvhantering utan
allt arbete därmed.

Det är obestridligt att, som arbetsrådet framhållit, lantarbetstidsutredningens
motivering för att icke inbegripa den självständiga torvindustrin
under lantarbetstidslagen förlorat sin betydelse i och med att utredningens
förslag om generellt undantag för ackordsarbete icke genomfördes. Det
är emellertid tydligt, att frågan om införande av en laglig arbetstidsreglering
för ett helt nytt, fristående näringsområde kräver en ingående utredning av
de faktiska förhållandena inom näringen, något som de sakkunniga icke
haft tillfälle att i detta sammanhang verkställa. Vid övervägande av en
sådan reglering kan för övrigt ifrågasättas, om detta arbetsområde lämpligen
bör hänföras under lantarbetstidslagen. Spörsmålet har därför icke
behandlats av de sakkunniga.

Särskilt från de synpunkter, som anlagts i nyssnämnda reservation, torde
däremot i detta sammanhang förtjäna övervägas, huruvida icke torvhantering,
bedriven som binäring till jordbruk, bör liksom för närvarande den självständiga
torvindustrin undandragas arbetstidsreglering och därför helt undantagas
från lantarbetstidslagen. Därvid bör tydligen beaktas främst den
i reservationen antydda konkurrenssynpunkten. De sakkunniga förmena
emellertid, att just i fråga om torvhantering denna synpunkt icke behöver
tillmätas någon större betydelse, då den självständiga torvindustrin lär i stor
utsträckning utan att vara underkastad någon arbetstidsreglering likväl tilllämpa
den inom industrin gängse arbetstiden, 48 timmar i veckan. På
grund härav hava de sakkunniga icke funnit skäl föreslå något undantag för
torvhantering utöver vad arbetsrådets majoritet föreslagit.

För majoritetsförslaget örn undantag för ackordsarbete inom torvhantering
finna däremot de sakkunniga tala enahanda skäl som föranlett undantagande
från lagens tillämpning av de därmed jämförliga arbetsområdena
dikning och skogsarbete på ackord. De sakkunniga hava därför upptagit
arbetsrådets förslag jämväl i denna del.

Mjölkning på ackord (1 §).

Vidkommande övriga undantagna ackordsarbeten, mjölkning samt skötsel
och upptagning av rotfrukter, har arbetsrådets majoritet icke föreslagit
någon ändring, I en reservation av ledamöterna av rådet herrar Holmström
och Sander understrykes däremot den förutnämnda, principiella
ståndpunkten, att avlöningsformen icke bör vara avgörande för frågan örn
lagens tillämplighet å ett visst arbete, och reservanterna framhålla i enlighet
därmed som sin åsikt, att undantaget för mjölkning bör utgå ur lagen. Vad
angår arbete med rotfrukter medgiva reservanterna, att särskilda praktiska
skäl likväl föranleda, att detta slags arbete alltjämt undantages från
lagen.

Även beträffande undantaget för mjölkning äro de sakkunniga av den uppfattningen
att de principiella synpunkterna icke böra vara avgörande. Undantaget
ifråga tillkom i samband med lagens utvidgning år 1937 att omfatta
även djurskötsel. Det torde ännu icke föreligga tillräckliga erfarenheter
av lagens verkningar på detta område av central betydelse för näringen
för att möjliggöra ett övervägande av en ändring därutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor). 57

Inne rhein på lagens tillämpningsområde av undantagen i 1 §.

Vid en utvidgning av de under a)—d) i 1 § angivna undantagen från lagens
tillämpningsområde måste även uppmärksammas förändringens inverkan
på den i paragrafens första stycke givna regeln, att vid beräkning av
det antal arbetare i företaget, som utgör förutsättning för lagens tillämpning
å detsamma, däri icke skall inräknas arbetare, som användas till sålunda
undantaget arbete.

I detta hänseende kan till en början framhållas, att den ifrågavarande
beräkningen av antalet arbetare till följd av förhållandenas skiftande natur
icke alltid kan ske odisputabelt och på helt entydiga grunder utan ofta genom
en ungefärlig uppskattning under hänsynstagande till olika förhållanden,
som inverka på företagets arbetsorganisation och behov av arbetskraft.
Därest nämligen, såsom i 1 § under 1), för lagens tillämplighet å företaget
kräves att i rörelsen i regel användas minst tre arbetare, kan man tydligen
icke inskränka sig till att fastställa, om företaget har minst tre fast anställda
arbetare; även i vissa fall med färre fast anställda kan tillfällig arbetskraft
anlitas i sådan utsträckning, att företaget bör anses hänförligt under lagen.
För dessa avgöranden kan tydligen icke angivas någon enhetlig norm, utan
olika omständigheter inverka på bedömningen.

Ytterligare komplicerad blir bedömningen, därest fast anställda i regel delvis
sysselsättas med arbete, som undantagits från lagens tillämpning enligt
a)—d). Sådana arbetare få vid avgörandet medräknas som delar av en hel
arbetskraft.

Från dessa utgångspunkter förtjäna att undersökas verkningarna av de
här föreslagna utvidgningarna av undantagen. Vad till en början angår kolning
samt torvhantering mot ackordsersättning torde kunna antagas, att dessa
arbeten redan nu icke i nämnvärd utsträckning tillmätas betydelse vid
bedömande av frågan, vilket antal hela arbetskrafter, som i regel sysselsättas
i ett jordbruksföretag, och att därför deras undantagande från lagens
tillämpning med största sannolikhet icke kommer att inverka på den nu aktuella
frågan. I övrigt innebär undantagens utvidgande, att undantaget för
dikning och skogsarbete på ackord kommer att omfatta även fast anställda
arbetare. I detta hänseende är att märka, att den bedömning, varom här är
fråga, kan företagas endast med hänsyn till på förhand beräkneliga, normala
och genomsnittliga förhållanden, vilket medför, att hänsyn till undantag
för ackordsarbeten kan tagas endast i den mån vissa arbeten i avsevärd och
på förhand beräknelig utsträckning sedvanligen utföras mot ackordsersättning.
Tillfälliga utvidgningar av dessa arbeten kunna därför lika litet som
tillfälligt ändrade bestämmelser om avlöningsformen inverka på detta bedömande.
Det är emellertid de sakkunniga angeläget understryka vikten av
att vid dessa avgöranden iakttagas för jämförliga företag giltiga normer, och
att individuella eller tillfälliga dispositioner med avlöningsformen i syfte alt
inverka på frågan örn lagens tillämplighet på ett visst företag icke tillåtas
påverka bedömningen. Den möjligheten, att de fasta arbetarna kunna komma
att i viss obestämd utsträckning syssla med undantaget arbete, bör icke
föranleda, att de vid den ifrågavarande beräkningen ej räknas som hela
arbetskrafter.

Arbetstiden för djurskötare (4 §).

I uttalanden, som omnämnas i arbetsrådets yttrande, bar beträffande lagens
särskilda bestämmelse örn arbetstid för djurskötare erinrats örn, att
densamma utformats så, att den avsåge arbetare, som användes uteslutande

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Baagor).

till djurskötsel, och gjorts gällande att en tolkning av bestämmelsen efter
orden ledde till praktiska resultat, som strede mot sedvänjorna inom näringen
och mot dess behov av en lämplig arbetsfördelning. Det har framhållits,
att bestämmelsen borde kunna bli tillämplig även örn vederbörande i mindre
utsträckning sysslade med annat arbete än djurskötsel. Erfarenheterna från
arbetsrådets praxis sägas bekräfta dessa erinringar, och det upplyses, att
arbetsrådet i vissa fall ansett sig med hänsyn till omständigheterna böra
tolka bestämmelsen något fritt och anse den tillämplig även på arbetare,
som exempelvis en timme om dagen användes till annat arbete än djurskötsel.
I anslutning härtill har arbetsrådet nu föreslagit, att särbestämmelsen
för djurskötare göres tillämplig på arbetare, som huvudsakligen användes
till djurskötsel.

Vad arbetsrådet sålunda föreslagit finna sig de sakkunniga kunna biträda.
Genom formuleringen »huvudsakligen» blir avgränsningen av denna
arbetargrupp i viss mån en omdömesfråga, vars bedömande, såsom arbetsrådet
framhållit, torde få överlämnas till rådets avgörande. Att så sker
synes emellertid vara nödvändigt med hänsyn till de faktiska arbetsförhållandenas
skiftande beskaffenhet och bör icke anses såsom någon olägenhet
av avgörande betydelse.

Arbetstiden för ersättare åt djurskötare (4- §).

I lantarbetstidslagen saknas för närvarande uttrycklig bestämmelse för
det fall, att djurskötare under ledighet måste ersättas av annan arbetare
inom företaget, vilken får utföra ersättartjänsten utom sin vanliga arbetstid
för veckan. Med stöd av uttalanden under lagens förarbeten har emellertid
arbetsrådet i vissa fall föreskrivit, att en veckoarbetstid, som eljest varit
begränsad till 41 eller 46 timmar, finge för nyssnämnda ändamål utsträckas,
dock ej till mera än 54 timmar.

I likhet med arbetsrådet finna de sakkunniga önskvärt, att av själva lagen
framgår, hur arbetstiden skall vara reglerad för ersättare åt djurskötare.
Då man synes kunna utgå ifrån att under längre vikariat ersättaren helt
inträder i djurskötarens ställe och är underkastad huvudregeln för arbetstiden
i denna grupp, torde särskilda bestämmelser endast vara påkallade
för det fall, där arbetare, under det att han i övrigt följer huvudregeln, ersätter
djurskötare under fridag, kortare tids sjukdom eller annan dylik ledighet.
För sistnämnda fall synes det erfordras framförallt möjlighet att
under tid, då en arbetares användande till annat arbete är begränsat till 41
eller 46 timmar i veckan, använda honom därutöver för sådan ersättartjänst
som nyss sagts. Den sammanlagda ordinarie arbetstiden må dock icke överskrida
den längsta stadgade veckoarbetstiden, 54 timmar. Att såsom arbetsrådet
föreslagit därjämte begränsa dygnsarbetstiden under vikariatet till
den för de egentliga djurskötarna gällande, 9 timmar, synes icke vara erforderligt,
då detta arbetes art torde påkalla, att arbetets längd är densamma
varje dag, sålunda även under vikariatet. Det kan tilläggas, att en regel
härom skulle ytterligare komplicera lagtexten.

Arbetstiden för arbetare med såväl djurskötsel som annat arbete (4 §).

I arbetsrådets yttrande nämnes som en olägenhet vid den nu gällande
lantarbetstidslagens tillämpning, att densamma icke upptager särskilda be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

stämmelser orri arbetstiden för en i praktiken förekommande grupp arbetare,
som kännetecknas därmed att de regelbundet syssla med såväl djurskötsel
som annat arbete. För dessa arbetare användas på olika håll och under
växlande arbetsförhållanden olika benämningar, såsom »stallare», »forare»
o. a.

Arbetsrådet framhåller, att i det inom jordbruket nu gällande riksavtalet
parterna för denna arbetarkategori överenskommit om en annan arbetstidsreglering
än den lantarbetstidslagen innehåller. För genomförande av denna
bestämmelse i riksavtalet erfordras emellertid dispens av arbetsrådet för varje
berört företag. Sådana dispenser hava även beviljats i mycket stort antal.
Arbetsrådet har nu föreslagit ett fullständigande av 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen
i nära anslutning till ifrågavarande bestämmelse i riksavtalet.
Förslaget innebär rätt för arbetsgivare att under vinterhalvåret använda
arbetare, varom nu är fråga, utöver veckoarbetstiden enligt huvudregeln
jämväl till djurskötsel intill vissa timantal för två veckor i följd: 12
timmar under den tid då veckoarbetstiden enligt huvudregeln är begränsad
till 41 timmar samt 10 timmar då veckoarbetstiden enligt huvudregeln är
46 timmar.

Av vad sålunda förekommit finna de sakkunniga framgå, att ett behov
föreligger av arbetstidsregleringens fullständigande på denna punkt och föreslå
i detta syfte ett undantag från huvudregeln i 4 § 1 morn., sidoordnat
med undantaget för de egentliga djurskötarna.

För att känneteckna den ifrågavarande gruppen har valts formuleringen
»arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete.» De
sakkunniga finna det icke erforderligt att, såsom skett i arbetsrådets lagförslag,
utförligt avgränsa gruppen såväl emot egentliga djurskötare som mot
huvudparten av arbetare, som lyder den allmänna regeln. En gränsdragning
mot de egentliga djurskötarna synes icke vara påkallad, då denna kategori
kan betraktas som en utvidgning av det mellanfall, varom nu är fråga;
båda grupperna syssla med båda slagen av arbete, de egentliga djurskötarna
dock i större utsträckning än mellangruppen, »stallarna», med djurskötsel,
varför djurskötarna behöva en ytterligare utsträckning av den ordinarie arbetstiden
än den som ansetts påkallad för »stallarna». Vad angår gränsdragning
åt motsatt håll, har arbetsrådet framhållit, att även kördrängar —
vilka måste hänföras under huvudregeln — merendels hava viss befattning
med djur, nämligen rykt m. m. beträffande de dragare, som de köra i arbetet.
Enligt de sakkunnigas mening bör av den föreslagna formuleringen »arbetare
som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete» framgå,
att därmed icke avses kördrängar, i vilkas arbetsuppgifter djurskötsel ingår
som en ytterst ringa del. överhuvud taget synes den ifrågavarande bestämningen
framförallt böra ske så, att den anger det väsentliga hos ett i
praktiken välkänt fall av arbetsfördelning. De sakkunniga anse sig så mycket
hellre kunna vid mellangruppens definierande avstå från tyngande regler
i avgränsande syfte, som det dessutom befunnits erforderligt att starkt
begränsa antalet arbetare, för vilka regeln må tillämpas.

I arbetsrådets yttrande har nämligen uppmärksammats den möjligheten,
att genom ändrad arbetsfördelning även andra arbetare än den grupp, det
föreslagna stadgandet avser, kunna tilldelas vissa sysslor med djurskötsel
oell (härigenom en utsträckt arbetstid uttagas av flera arbetare vid varje
företag än som oundgängligen erfordras för det syfte, stadgandet vill
tillgodose. Till förebyggande härav har arbetsrådet föreslagit, att stadgandet
begränsas till »enstaka» arbetare.

Jämväl de sakkunniga finna en begränsning påkallad av det antal arbetare

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

vid varje jordbruk, för vilka den utsträckta arbetstiden må tillämpas. Emellertid
torde den av arbetsrådet föreslagna begränsningen till »enstaka» arbetare
vara alltför obestämd. Till frågan örn behovet av en sådan begränsning
och av dess preciserande förtjänar framhållas, att det korrektiv mot en icke
önskvärd utvidgning av »stallare»-formen, som vid diskussion härom ansetts
ligga i kollektivavtalens föreskrift örn högre lön för dessa arbetare icke med
någon säkerhet föreligger i de delar av landet, där kollektivavtalen i stort
sett sakna betydelse för lönesättningen. Då enligt tillgängliga erfarenheter i
det övervägande flertalet fall endast en arbetare vid varje gård — eller därmed
jämförlig enhet -— har den befattning, som åsyftas med undantagsbestämmelsen,
liava de sakkunniga funnit lämpligast inskränka densamma till
en enda arbetare för varje enhet. De fall, som kunna finnas, där undantagsbestämmelsen
bör få ifrågakomma beträffande mer än en arbetare, torde
kunna tillgodoses genom dispens. Den företagsenhet, till vilken begränsningen
anknutits, har i förslaget angivits som en »brukningsdel». Sistnämnda
uttryck är måhända icke fullt entydigt, men torde i praktiken tillfredsställande
klargöra vad som åsyftas. Att knyta begränsningen till varje enhetligt
lett jordbruksföretag synes vara något för snävt; därest inom ett sådant
företag finnas flera enheter — utgårdar eller liknande — med självständigt
skötta djurbesättningar (stall för dragare, ladugårdar för mjölkkor
eller ungdjur, svingårdar), bör för varje sådan enhet, här kallad »brukningsdel»,
en arbetare få användas i sådant syfte, varom här är fråga. Om däremot
inom företaget all djurskötsel är samlad på en plats, må ej mer än en
arbetare inom hela företaget hänföras till denna grupp, även örn företaget
omspänner flera fastigheter.

Vidkommande den omfattning, i vilken den ordinarie veckoarbetstiden må
utsträckas för utförande av djurskötsel, finna de sakkunniga icke anledning
att så i detalj som i arbetsrådets förslag anknyta till just den
utformning av modifikationen, som skett i det nu gällande riksavtalet.
De sakkunnigas förslag ansluter sig emellertid i huvudsak till den ståndpunkt,
varom parterna enats i riksavtalet, och sätter den högst tillåtna
utsträckningen av arbetstiden till 12 timmar för två arbetsveckor i följd; såsom
förut framhållits, avser regeln endast vinterhalvåret. Av den i lagtexten
använda formuleringen »utöver den i 1 mom. första stycket angivna tiden
för arbetsvecka» torde med tillräcklig tydlighet framgå, att någon utsträckning
av den i huvudregeln bestämda längsta dygnsarbetstiden — 10 timmar
— icke får ske.

Jämväl för denna arbetargrupp synes det vara lämpligt med en regel för
den som ersätter en dithörande arbetare under ledighet.

Arbetstiden för trädgårdsskötsel (4 §).

För de nu gällande föreskrifterna örn trädgårdsskötselns arbetstid är karakteristiskt
att densamma reglerats i tvåveckorsperioder. Denna anordning
bär tillkommit på framställning från arbetsgivare inom facket och i syfte att
på ett lämpligt sätt kunna i den ordinarie arbetstiden inordna den så kallade
»vakttjänsten», d. v. s. de underhållsarbeten av allehanda slag. som i allmänhet
måste utföras varje dag i en trädgård, även örn eljest intet arbete
utföres där. Praktiskt taget är det här fråga om lördagseftermiddagar, sön
dagar och helgdagar.

Vid överläggningar i saken med representanter för organisationer inom
facket har framgått, att nämnda anordning ofta tillämpas på följande sätt.
Det är vanligt, att halva arbetsstyrkan turas om att varannan veckohelg örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

besörja vaktarbetet. Därest för en viss arbetare hans vakttjänst förlägges
till mitten av en tvåveckorsperiod, uttages av honom vanligen halva den ordinarie
arbetstiden under den första arbetsveckan (måndag—lördag förmiddag).
Idur mycket tid som åtgår till den därpå följande vakttjänsten är delvis
beroende på väderleksförhållandena och kan icke på förhand beräknas,
men sedan veckohelgen förflutit, kan det med hänsyn till den följande veckans
arbetstillgång avgöras, om vakttjänsten kan inräknas i ordinarie arbetstiden
-— i vilket fall arbetaren får motsvarande ledighet under andra
veckan — eller täckas genom övertid.

Vid en anordning sådan som den nu angivna kommer man emellertid i
beröring med en tillämpningsfråga, som kan vara föremål för delade meningar.
Då arbetstiden reglerats för »två veckor i följd», kan nämligen tvekan
råda örn innebörden härav. Stadgandet kan tänkas innebära, att arbetstiden
för varje vecka, sammanräknad med den föregående eller den följande,
skall ligga inom gränsen, eller ock kan det tolkas så, att tiden skall
iakttagas endast vad angår på visst sätt utvalda och på förhand fastställda
perioder om två veckor. I senare fallet kunna data för dessa perioder väljas
på olika sätt, t .ex. lika för hela riket, särskilt för varje företag eller särskilt
för varje arbetare. Vid lantarbetstidslagens tillämpning på denna punkt
har man följt praxis beträffande ett jämförligt uttryck i 7 § 2 mom. allmänna
arbetstidslagen: »under loppet av fyra kalenderveckor». Förarbetena till
sistnämnda lagrum giva klart vid handen, att detsamma avser fasta, på varandra
följande perioder örn fyra veckor, och på motsvarande sätt har nu
ifrågavarande regel för trädgårdsskötseln förverkligats. Därvid har tillämpats
en för alla företag gemensam periodräkning med utgångspunkt från den
1 november.

Denna praxis — för vilken tala flera skäl bl. a. ur kontrollsynpunkt —
medför nu, att i det ovan givna fallet den där genomförda anordningen kan
förverkligas endast för halva arbetsstyrkan, medan för den andra, alternerande
hälften anordningen blir mera invecklad och ohanterlig med vaktarbete
både i början och slutet av tvåveckorsperioden.

Under de ovan nämnda överläggningarna härom hava emellertid partsrepresentanterna
enats om, att förut berörda möjlighet att efter omständigheterna
inordna vaktarbetet i den ordinarie arbetstiden skulle åtminstone i
huvudsak vinnas lika väl genom beräkning av arbetstiden per vecka, under
förutsättning att beräkningen började med veckohelgens vaktarbete; med
sistnämnda anordning övervinnes tydligen olägenheten av att vaktarbetets
omfattning icke kan på förhand beräknas.

Med stöd härav och då en begränsning av arbetstiden per vecka lagtekniskt
är avgjort att föredraga, hava de sakkunniga byggt sitt förslag härutinnan
på denna princip. Det är uppenbart, att beräkningen per vecka —
som förordats i en reservation till arbelsrådets yttrande av herrar Holmström
och Jansson — är enklare, lätthanterligare och för de av lagen berörda parterna
naturligare. Genom densamma undvikes det förut avhandlade problemet
örn tvåveckorsperiodernas anordning och de olägliga konsekvenser för
företagen, som i elt fall ovan påpekats. Slutligen förenklas därigenom
problemet om arbetstidens reglering i övergången emellan två årstider med
olika lång arbetstid.

Ett konsekvent genomförande av tanken med vaktarbetets förläggning
till början av veckoarbetstiden skulle innebära, att veckan räknades från
det ordinarie arbetets slut lördag middag. Detta låter sig dock knappast
genomföra, utan förslaget har så utformats, alt veckoarbetstiden räknas från
och med lördagen till och med nästföljande fredag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Frågan om arbetstiden för trädgårdsskötsel inbegriper vidare avvägningen
av de efter årstiderna växlande arbetstider, som inom denna näring äro tilllåtna
som ett alternativ till en för hela året likformig arbetstid. Det senare
alternativet, i den nu gällande lagen innebärande 96 timmars arbetstid för
två veckor, har i arbetsrådets förslag bibehållits oförändrat, och de sakkunniga
föreslå däri ej annan ändring än omläggningen till enkla veckor
som enhet och sålunda 48 timmars arbetstid i veckan. Beträffande alternativet
med variation efter årstider, nu utformat med 86 timmar under
vinterhalvåret oktober—mars och 106 timmar under sommarhalvåret april
—september, föreslår arbetsrådet, i syfte att erhålla en mindre tvär övergång
vår och höst, att i vardera övergångstiden under två månader, mars—
april och september—oktober, arbetstiden sättes till högst 96 timmar för
två veckor. I denna del avser förslaget att tillgodose önskemål från parternas
organisationer.

Under överläggningarna med organisationernas representanter har det
framkommit, att man på arbetsgivarhåll inom näringen visserligen önskade
en utjämning under övergångstiderna av sådan art som den föreslagna men
att tillika arbetsförhållandena svårligen medgiva, att arbetstiden minskas
under någon del av sommarhalvåret för att möjliggöra en sådan utjämning.
Arbetarorganisationens representanter hava vitsordat betydelsen härav och
förklarat sig kunna biträda tanken på en mindre långt gående utjämning i
övergångstiden genom en överflyttning, ehuru endast i mycket begränsad
omfattning, av arbetstid från vintermånaderna. Med ledning av vad vid
dessa överläggningar förekommit hava de sakkunniga funnit lämpligt föreslå
— förutom arbetstidens uppdelning under sommarhalvåret på 53 timmar

1 veckan — endast en mindre jämkning av arbetstiden under vinterhalvåret,
innebärande att arbetstiden under dess första och sista månader ökas med

2 timmar i veckan genom att arbetstiden under dess övriga månader minskas
med 1 timme i veckan. Veckoarbetstiderna föreslås sålunda till 42 timmar
under tiden november—februari samt 45 timmar under oktober och mars.

Veckoarbetstidens anordning (h §).

I samband med övriga ändringar i 4 § har arbetsrådet föreslagit, att det
i lagtexten måtte komma till uttryck, att föreskrifterna om veckoarbetstid
skola avse kalendervecka, d. v. s. tiden från och med söndag till och med
lördag.

Såsom förut nämnts, föreslå de sakkunniga beträffande trädgårdsskötseln
av särskilda skäl en beräkning av veckoarbetstiden från och med lördagen.
Ehuru det i och för sig vore önskvärt med en likformig regel, lär en liknande
anordning inom jordbruket vara utesluten; för dess vidkommande torde
valet stå emellan söndagen och måndagen som begynnelsedag för beräkningen.
Ehuru det är tänkbart, att bär liksom inom trädgårdsskötseln det kunde
vara förmånligt att börja beräkningen med förekommande söndagsarbeten,
exempelvis vikariat för djurskötare, hava de sakkunniga trott sig
finna, att för de allra flesta av de berörda parterna det torde förefalla naturligast
att börja beräkningen på måndagen. De sakkunnigas förslag bygger
därför på det sistnämnda alternativet. Givetvis kan en annan anordning
medgivas genom dispens, varvid kan tillämpas den enklaste formen därav,
dispens enligt 5 § 1 mom. Då sålunda veckoarbetstiden för olika näringar
anknytes till olika perioder, ingendera sammanfallande med kalenderveckan,
har det ansetts lämpligt att såsom beteckning i lagtexten för den tidrymd,
varunder veckoarbetstiden skall iakttagas, införa termen arbetsvecka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Därvid hava de särskilda föreskrifterna i 1 och 2 mom. om veckoarbetstid
förklarats gälla arbetsvecka samt i ett nytt, till 4 § fogat tredje moment reglerats
vilka tidrymder som inom de olika näringsområdena skola räknas som
arbetsveckor.

Med denna anordning har det även erbjudits en lämplig möjlighet att i
reglerna för de efter årstider varierande veckoarbetstiderna undvika den
tyngande formuleringen, att arbetstiden för vecka icke må överstiga, »om
första söckendagen i veckan infaller i januari» etc. I det nytillkomna momentet
har nämligen infogats en generell regel om vilken av de varierande
veckoarbetstiderna som skall tillämpas för viss arbetsvecka. Regeln har i enkelhetens
intresse och i överensstämmelse med vad arbetsrådet på denna
punkt föreslagit ändrats så, att arbetsveckan skall följa regeln för den
månad, varunder dess första dag, icke dess första söckendag, infaller.

Arbetsrådets dispensrätt (5 §).

Angående den i 5 § 2 mom. lantarbetstidslagen stadgade befogenheten för
arbetsrådet att, där i visst fall så finnes påkallat av synnerliga skäl, medgiva
utsträckning av sammanlagda arbetstiden för år utöver vad lagen eljest
medgiver, bär arbetsrådet upplyst, att denna möjlighet hittills icke i något
fall kommit till användning och endast i ringa utsträckning åberopats i
ansökningar. I anslutning till föregående uttalanden av arbetsrådet i frågan
har rådet nu föreslagit en modifikation av stadgandet på det sätt, att dispens
finge meddelas, där särskilda skäl så påkallade.

De sakkunniga vilja i detta hänseende till en början erinra om, att vid lagens
tillkomst markerats en betydande principiell skillnad mellan detta fall,
där arbetstidsbegränsningens genomsnittliga standard överskrides, och det i
5 § 1 mom. avhandlade dispensfallet, innebärande endast en förskjutning
av arbetstid mellan olika perioder under bibehållande av lagens genomsnittliga
tid. För det förra fallet borde uppställas strängare krav. Därest en
uppmjukning sker av kraven för dispens enligt 2 morn., är det likväl uppenbart,
att en betydande skillnad mellan de båda dispensfallen alltjämt bör
upprätthållas.

Vidkommande arbetsrådets förslag till ändring av ordalagen i 2 morn.,
kan måhända anmärkas, att stadgandets nuvarande uttryckssätt knappast
torde hindra den tillämpande myndigheten att inom tämligen vida gränser
anpassa fordringarna för dispens efter lägets krav. Emellertid har tillika
framhållits, att i uttrycket »synnerliga skäl» syntes ligga ett krav på att för
det företag, som ansökan avsåge, skulle individuellt föreligga speciella skäl
för eftergift, synnerligast svårigheter av ekonomisk innebörd, men att utredning
i sådant syfte sällan funnes tillgänglig och för övrigt vore svår att
förebringa i ansökningsärenden av detta slag. Ofta vore emellertid läget
det, att alla företag av ett visst slag, exempelvis en viss binäring till jordbruk,
hade enahanda svårigheter, som kunde motivera dispens, och i sådana
fall borde endast behöva åberopas vad som företetts i annat ärende avseende
ett företag av samma slag eller som vore för arbetsrådet eljest känt
om detta slags företag. Därmed kunde måhända icke sägas hava visats
»synnerliga» skäl i den individuella mening, varom ovan talats, men däremot
möjligen »särskilda» skäl i betydelsen för ett särskilt slags företag karakteristiska
skid.

Då det icke synes böra läggas hinder i vägen för en utveckling av arbetsrådets
dispenspraxis i det hänseende, som här antytts, hava de sakkunniga
upptagit arbetsrådets förslag på denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Baagor).

Övertid (7 och 8 §§).

I 7 § 1 mom. lantarbetstidslagen har med de nödvändiga förberedelse- och
avslutningsarbeten inom .jordbruket, för vilka övertidsarbete är tillåtet, likställts
vissa arbeten inom trädgårdsskötsel, vilka måste utföras även under
dagar, då arbetet eljest ligger nere. Praktiskt taget är det härvidlag fråga
om lördagseftermiddagar och söndagar.

Arbetsrådet erinrar nu örn, att det arbete, varom här är fråga, inom facket
allmänt benämnes »vakttjänst», vilket uttryck skulle för praktiska ändamål
bättre klargöra stadgandets innebörd än den beskrivning av arbetet,
som lagen nu innehåller, »vakt-, vattnings- eller andra underhållsarbeten».

Då arbetsrådets förslag på denna punkt innebär en förenkling samt, såvitt
de sakkunniga erfarit, någon tvekan om den praktiska innebörden av
termen »vakttjänst» icke synes råda inom näringen, har förslaget upptagits
av de sakkunniga. Ett i arbetsrådets förslag till lagtext tillfogat förtydligande,
att vakttjänst utföres »å söndag eller eljest», torde icke vara behövligt.

I fråga om regleringen av det egentliga övertidsarbetet föreligger framförallt
den olikheten mellan allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, att
medan i båda lagarna arbetsgivaren äger rätt att inom vissa gränser efter
eget avgörande använda övertidsarbete, den förra lagen därjämte ger en
ytterligare möjlighet därtill efter medgivande av arbetsrådet för varje fall.
Denna olikhet är av betydelse i två hänseenden: med arbetsrådets medgivande
kan dels antalet övertidstimmar per år överskrida eljest tillåtna 200 timmar,
dock ej med mer än 150 timmar, och dels övertiden för en period av
4 veckor överskrida eljest därför medgivna 48 timmar. Lantarbetstidslagen
upptager däremot ingen särskild bestämmelse om tillstånd att överskrida
där medgiven övertid, 260 timmar för 12 månader och 48 timmar för 4
veckor.

Arbetsrådet föreslår nu för lantarbetstidslagens vidkommande en reglering
efter förebild av allmänna arbetstidslagen, upptagande per år en tillåten övertid
å 150 timmar utan särskilt medgivande och ytterligare 150 timmar efter
sådant medgivande. I reservation av ledamöterna i arbetsrådet herrar Almström
och Carell föreslås, att det förstnämnda timantalet i likhet med vad
fallet är i allmänna arbetstidslagen sättes till 200. Majoritetens förslag innebär
sålunda förändringar i tre hänseenden: den till arbetsgivarens fria förfogande
stående övertiden per år minskas från 260 till 150 timmar, den
yttersta gränsen för antalet övertidstimmar per år ökas från 260 till 300 samt
begränsningen per 4 veckor blir icke ovillkorlig utan möjlig att häva efter
prövning i varje fall.

Av dessa förändringar torde för praktiska syften den förstnämnda tilldraga
sig största uppmärksamheten. I denna del lär förslaget framförallt
vara föranlett av syftet att begränsa möjligheten av övertidsbestämmelsens
missbruk. I praxis har nämligen stundom iakttagits, att man uttagit övertid
jämnt fördelad över större delen av året, exempelvis med en timme örn dagen,
ett förfarande som uppenbarligen strider mot övertidsbestämmelsernas
syfte och är ägnat att förrycka arbetstidsregleringens principer. Denna användning
av möjligheten till övertid kan givetvis, örn ock endast till viss
grad, motverkas genom arbetsrådets förslag. Emellertid har å andra sidan
framhållits, att en inskränkning av den mängd övertid, som står till arbetsgivarens
fria förfogande, skulle medföra betydande svårigheter särskilt för
de minsta jordbruksföretag, som falla under lagen. Därvid har som ett skäl

Kungl. Maj.ts proposition nr 244. (Bilagor).

till uttagande av övertid särskilt nämnts behovet av ersättare under arbetares
ledighet, vilket behov åtminstone tidvis icke kan helt tillgodoses vare sig
utifrån eller av arbetare inom företaget under ordinarie arbetstid. I detta
sammanhang har framhållits, att en möjlighet att efter arbetsrådets medgivande
uttaga ytterligare övertid icke har samma värde som en sådan utan
särskilt ansökningsförfarande, detta bland annat därför, att ett dylikt behov
av arbetskraft ofta inträder så snabbt och oförutsett att medgivande icke
hinner utverkas.

Enligt de sakkunnigas mening böra båda de nu nämnda synpunkterna
kunna tillgodoses samtidigt, därest den till arbetsgivarens fria förfogande
stående övertiden bibehålies vid ett högre timantal, exempelvis 200 timmar
per år, medan det genom särskilda inskränkande bestämmelser förebygges,
att övertiden missbrukas på förut nämnt sätt. Så bör kunna ske genom att
i lagtexten betonas, att övertid bör tillgodose allenast ett tillfälligt behov av
ökad arbetstid, icke ett ständigt eller i varje fall långvarigt behov av ytterligare
arbetskraft till företaget. Därvid bör uttrycket »tillfälligt» icke förstås
så, att endast oförutsedda eller onormala omständigheter skulle få tagas
i betraktande; även regelbundet återkommande och rentav på förhand beräkneliga
faktorer böra helt naturligt få föranleda övertidsarbete. Exempel
härpå äro just de nyssnämnda svårigheterna att anskaffa ersättare, vilket
givetvis lika väl gäller de vanliga fridagarna, och vidare den för jordbruket
karakteristiska inverkan av väderleksförhållanden eller, särskilt inom handelsträdgårdarna,
tider av livlig efterfrågan på produkter vid helger och liknande.
Överväganden av här antytt slag hava föranlett de sakkunniga till
antagande, att en endast allmänt hållen föreskrift om att övertid finge tillgodose
endast tillfälligt behov måhända är otillräcklig; av dessa skäl hava de
sakkunniga därjämte föreslagit en viss exemplifiering redan i lagtexten. Därvid
hava som exempel valts dels ett av det slag, som för jordbrukets del i
första hand erbjuder sig, nämligen »brådskande arbete under sådd och
skörd», och dels det förut anförda örn ersättare för lediga arbetare. De sakkunniga
vilja understryka, att med den föreslagna lydelsen i denna del icke
avsetts annat än en klargörande exemplifiering, och att därför »annat tillfälligt
behov», som må föranleda uttagande av övertid, ingalunda behöver
vara direkt jämförligt med något av exemplen.

I enlighet med nämnda riktlinjer har 7 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag
utformats. Liksom i den nu gällande lagen har begränsningen av övertiden
per år knutits till perioder örn tolv månader i följd. Beträffande den av arbetsrådet
föreslagna formuleringen, att begränsningen utgjorde 48 timmar
för fyra veckor, »dock högst» angivet antal timmar per år, hava de sakkunniga
ej funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå den nuvarande texten,
vilken överensstämmer med motsvarande lagrum i allmänna arbetstidslagen.

I anslutning till arbetsrådets förslag hava de sakkunniga som villkor för
överskridande av någondera begränsningen av övertid — för 4 veckor eller
för 12 månader — föreslagit arbetsrådets medgivande. Hur långt arbetsrådets
rätt att medgiva ytterligare övertid må sträcka sig är tydligen en fråga
av mindre praktiskt intresse än den nyss berörda örn arbetsgivarens rätt att
utan tillstånd uttaga övertid; kravet på individuell prövning i varje fall i
förening med den från allmänna arbetstidslagen hämtade regeln, att eftergiften
skall vara »av trängande behov påkallad», synes utgöra betryggande
korrektiv mot ett oskäligt utnyttjande av bestämmelsen. Emellertid laiva de
.sakkunniga icke funnit lämpligt föreslå en högre totalsumma tillåten övertid
per år än den nu gällande. 260 timmar. Då, såsom förut berörts, till arbetsgivarens
fria förfogande föreslås 200 timmar, har arbetsrådets möjlighet att
medgiva ytterligare eftergift begränsats till 60 timmar för 12 månader.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 211. ä

Kungl. Maj:ts proposition nr 244. (Bilagor).

Bestämmelsen härom synes böra infogas i 7 § som 3 mom. Till följd häråt
har nuvarande 3 morn. — med oförändrad lydelse — betecknats 4 mom.

Nu ifrågavarande ändring innebär tillkomsten av en ny kategori beslut
av arbetsrådet, vilket, såsom framhålles i arbetsrådets yttrande, föranleder
ett tillägg i 8 § tredje stycket. Där föreskrives, att beslut av arbetsrådet enligt
6 § 1 morn. (örn tillstånd till övertidsarbete till följd av olyckshändelse
m. m.) skall biläggas övertidsjournal eller därmed likställd handling samt
förvaras tillsammans med denna. Då samma regel uppenbarligen bör gälla
för de beslut av arbetsrådet, som nu avses, föreslås föreskriftens utvidgning
att avse arbetsrådets beslut enligt 6 § 1 mom. och 7 § 3 mom.

Då i de sakkunnigas förslag upptagits en ny enhet för beräkning aV den
ordinarie arbetstiden, benämnd »arbetsvecka» och bestämd på olika sätt in*
örn olika arbetsområden, synes av praktiska skäl lämpligt att jämväl övertiden,
i den män densamma beräknas per vecka, anknytes till samma en*
het. På grund härav föreslås i 7 § 1 morn., att förberedelsearbeten m. m.
begränsas till 7 timmar för arbetsvecka, samt i 7 § 2 morn., att den allmänna
övertiden — förutom regleringen per tolv månader — begränsas till 48 timmar
för fyra arbetsveckor. I sammanhang med dessa ändringar synes det
vara lämpligt, att övertidens antecknande i journal eller därmed jämförlig
handling, som nu enligt 8 § skall äga rum senast första söckendagen i
nästföljande kalendervecka, förlägges till motsvarande dag i följande ar
betsvecka.

Kungl. Maj.ts proposition nr t4l.

(Jtdrag av protokollet, håltet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars
1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet den 24 mars 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 3 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförtnälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lantarbetstidslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra hovrättsfiskalen Erik Hedfeldt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelni vbn Schwerin:

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1939.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, lagrådets
den 30 mars 1939 avgivna utlåtande över det den 3 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lantarbetstidslag, därvid föredraganden
— under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända — hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin>
v - u .sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1939. Kungl, Boktryckeriet, P. A. Morstedt & Söne?;

360301