Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244 (Proposition 1919:244)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående docentinstitutionen
vid universiteten i TJppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet; given Stockholms
slott den 21 februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen A)

att bestämma, att i staterna för universiteten i Uppsala och Lund
samt karolinska mediko-kirurgiska institutet följande förändringar vidtagas: 1)

beträffande Uppsala universitet

a) att — i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen A) Avlöningar
m. m., b) Stipendier m. in. uppförda 28 fasta docentstipendier,
vartdera å 2,500 kronor, och 5 rörliga docentstipendier, vartdera å 2,000
kronor — under samma avdelning uppföras 41 docentstipendier, vartdera
å 5,000 kronor, varav för teologiska fakulteten 4, för juridiska fakulteten
3, för medicinska fakulteten 5, för humanistiska sektionen av filosofiska
fakulteten 17, för matematisk-naturvetenskapliga sektionen av samma
fakultet 12;

b) att det under samma avdelning nu upptagna anslaget till befordran
av vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga examensämnena, å
900 kronor ur staten aVföres;

c) att det under samma avdelning till arvoden åt vikarierande akademiska
lärare uppförda anslaget å 5,000 kronor ur staten avföres;

2) beträffande Lunds universitet

a) att i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen A) Avlöningar
in. in., b) Stipendier och premier in. m. upptagna 23 fasta do Bihamj

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 215 käft. (Nr 244.) 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

centstipendier, vartdera å 2,500 kronor, och 5 rörliga docentstipendier,
vartdera å 2,000 kronor — under samma avdelning uppföras 37 docentstipendier,
vartdera å 5,000 kronor, varav för teologiska fakulteten 3, för
juridiska fakulteten 3, för medicinska fakulteten 5, för humanistiska sektionen
av filosofiska fakulteten 16, för matematisk-naturvetenskapliga sektionen
av samma fakultet 10;

b) att det under samma avdelning till arvoden åt vikarierande akademiska
lärare uppförda anslaget å 5,000 kronor ur staten avföres;

3) beträffande karolinska institutet

a) att — i stället för de under avdelningen A) Lärare och tjänstemän
upptagna 3 docentstipendier, vartdera å 2,500 kronor, samt 2 rörliga docentstipendier,
vartdera å 1,000 kronor — under samma avdelning uppföras
5 docentstipendier, vartdera å 5,000 kronor;

b) att det i staten till förbättrande av arvodena åt vikarierande lärare
uppförda reservationsanslaget å 2,000 kronor ur staten avföres;

B) att, med ändring i vederbörliga delar av och med tillägg till de
till staterna för universiteten i Uppsala och Lund samt för karolinska institutet
hörande särskilda föreskrifter, medgiva och bestämma,

att docentstipendierna må, enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna villkor och bestämmelser, av kanslern tilldelas
vederbörande docenter under en sammanlagd tid av 6 år för varje innehavare;
dock att Kungl. Maj:t må, där i särskilda undantagsfall förhållandena
det påkalla, medgiva, att tiden för stipendiernas åtnjutande av samme
innehavare må utsträckas utöver nyssnämnda 6 år med ytterligare ett år;

att medel, som vid universiteten samt karolinska institutet besparats
å -anslagen för docentstipendier, må i enlighet med av departementschefen
angivna grunder fonderas och disponeras av kanslern enligt av Kungl.
Maj:t utfärdade närmare föreskrifter;

att docent, som, utan att vara innehavare av docentstipendium, förordnas
att å fakultets, sektions- eller lärarkollegiums vägnar opponera å
disputationsavhandling, må äga att efter kanslerns bestämmande komma i
åtnjutande av ersättning med lägst 200, högst 300 kronor, skolande nyssnämnda
ersättning bestridas av medel ur vederbörande docentstipendiefond;

att enligt de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas,
vikariat sarvode må vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
institutetet utgå vid förordnande att med tull tjänstgöringsskyldighet uppehålla
professors- eller extra ordinarie professorsbefattning med 5,500 kronor
för år, dock att vikarie, som under minst fem års tid innehaft anställning
såsom docent vid något av rikets universitet eller vid karolinska institutet

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

och som redan förut under sammanlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet
uppehållit professors- eller extra ordinarie professorsbefattning
vid någon av nämnda läroanstalter, må kunna av kanslern tillerkännas
arvode efter 6,000 kronor, där vikariatet omfattat sammanlagt minst
ett år, och 6,500 kronor, där det omfattat sammanlagt minst tre års tid,
och vid förordnande att uppehålla fast laborators-, prosektors- eller observatorstjänst
med 5.000 kronor för år; Kungl. Maj:t dock obetaget att,
där särskilda förhållanden det påkalla, förordna, att vikariatsarvode må
utgå efter andra grunder än nu är sagt; skolande i fråga om berörda vikariatsarvoden
iakttagas, att, därest docentstipendiat innehar förordnande
som ovan omförmälts, stipendiebeloppet eller viss del därav, enligt av
Kungl. Maj:t givna bestämmelser, tillföres docentstipendiefonderna;

att Kungl. Maj:t må utfärda de närmare föreskrifter, vilka i avseende
å tillämpningen av vad i detta moment föreslagits ävensom i övrigt må
anses erforderliga;

C) att, vid bifall till vad under A) 1) a) och b), 2) a) samt 3) a) här
ovan hemställts, höja

det ordinarie anslaget till universitetet i Uppsala med 124,100 kronor,
det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med 117,500 kronor, och
det ordinarie anslaget till karolinska institutet med 15,500 kronor; samt
att, vid bifall till vad under A) 1) c), 2) b) och 3) b) här ovan föreslagits,
uppföra till arvoden åt vikarierande akademiska lärare såsom ordinarie
förslagsanslag

beträffande universitetet i Uppsala ett belopp av 5,000 kronor,
beträffande universitetet i Lund ett belopp av 5,000 kronor, och
beträffande karolinska institutet ett belopp av 2,000 kronor;
kommande alltså, vid bifall till ej mindre vad i mom. C) hemställts
än även vad i innevarande års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln,
punkterna 65, 69, 76, 85, 86, 87, 93, 95, 98, 101, 114, 115, 122, 123,
127, 128, 131, 133, 141 och 148 föreslagits,

att beträffande universitetet i Uppsala uppföras såsom ordinarie bestämt
anslag ett belopp av 1,024,007 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag
belopp å tillhopa 6,000 kronor;

att beträffande universitetet i Lund uppföras såsom ordinarie bestämt
anslag ett belopp av 886,916 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag
ett belopp av 5,000 kronor;

att beträffande karolinska institutet uppföras såsom ordinarie bestämt
anslag ett belopp av 306,985 kronor, såsom ordinarie reservationsanslag
belopp å tillhopa 60,300 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag ett
belopp av 2,000 kronor;

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

B) att till ersättning för opposition å disputationsavhandling åt person,
som icke tillhör vederbörande universitets eller karolinska institutets lärarkår,
på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst 2,500 krotior.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén. 1

•i

Kungl. Ma::ts Proposition Nr 244.

Utdrag

av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari

1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Rydén anförde följande:

Under punkten 130 i bilagan åttonde huvudtiteln till statsverkspropositionen
till 1918 års lagtima riksdag erinrade jag om de framställningar,
som av docentföreningarna vid universiteten i Uppsala och Lund ingivits
om vidtagande av vissa åtgärder i syfte att förbättra docenternas vid universiteten
ekonomiska ställning. Jag uttalade jämväl, att jag fann de framställda
önskemålen värda mycket beaktande, ehuru jag icke kunde anse
docenternas egen framställning innebära en fullgiltig lösning av flera bland
de spörsmål, som i densamma berördes. Innan ärendet förelädes riksdagen
för ett varaktigt ordnande förmenade jag docenternas angelägenheter böra
undergå eu mera ingående omprövning. I avvaktan på dennas utförande
föreslog jag vidtagande av provisoriska åtgärder till höjande av såväl docentstipendiernas
som vikariatsarvodenas belopp för år 1919, i anledning

Docentinstitu
tionen vid
universiteten
i Uppsala octi
Lund samt
karolinska
institutet
m. m.

Kuiigl. Maj:ts Proposition Nr 244.

varav Kung]. Maj:t till riksdagen avlät framställning i av mig angiven riktning.
Ifrågavarande framställning blev av riksdagen bifallen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 februari 1918 tillkallade jag
särskilda sakkunniga för verkställande av ovan omförmälda utredning rörande
dels vissa med docentinstitutionen vid universiteten och karolinska institutet
sammanhängande frågor, närmare berörda i docentföreningarnas framställningar
år 1913, dels ock spörsmålet, huruvida från nämnda läroanstalter
med pension avgångna professorer och andra lärare borde äga att vid
dem meddela undervisning och bedriva vetenskaplig forskning, ävensom
under vilka betingelser detta måtte ske, och utsåg jag till sakkunniga,
rektorn vid universitetet i Lund, professor J. C. W. Thyrén, ledamoten av
riksdagens andra kammare, lektor K. A. W. Björck, docenten vid universitetet
i Uppsala A. Blanck, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
J. Jönsson samt ledamoten av riksdagens första kammare, bruksägaren
O. M. Strömberg.

De sakkunniga avlämnade den 31 oktober 1918 betänkande rörande
samtliga föreliggande frågor. Efter remiss har över de sakkunnigas förslag
underdånigt yttrande avgivits av kanslern för rikets universitet efter
hörande av de större konsistorierna, fakulteter och sektioner vid universiteten
i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.
Från docentföreningarna vid Uppsala och Lunds universitet hava vidare
ingivits påminnelser i anledning av de sakkunnigas betänkande.

På grundvalen av de sakkunnigas förslag går jag härmed, under hänvisning
till vad jag under punkterna 96, 132 och 150 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag förberedelsevis
anfört, att inför Kungl. Maj:t framlägga förslag om avlåtande av proposition
till den nu samlade riksdagen rörande dels docentstipendierna, dels ersättning
åt ostipendierad docent, som förordnas att å fakultets, sektions eller
lärarkollegiums vägnar opponera å akademisk avhandling, dels reglering
av arvodena åt vikarierande lärare.

Av övriga utav de sakkunniga framställda förslag har frågan om utrikes
resestipendier för vetenskapsidkare vid universiteten redan, i enlighet
med min under punkt 290 av bilagan åttonde huvudtiteln till årets
statsverksproposition gjorda hemställan, underställts riksdagens prövning.
Vad däremot angår spörsmålet om pensionerad akademisk lärares ställning
med hänsyn till ifrågasatt rätt att meddela undervisning och bedriva vetenskaplig
forskning synes detsamma icke vara av natur att för sin lösning
påkalla riksdagens medverkan.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

I. Docentinstitutionen.

De sakkunniga hava inledningsvis lämnat en klargörande översikt av
docentinstitutionens ställning inom svensk universitetsorganisation. Dåden
ståndpunkt, jag intager till åtskilliga av här föreliggande ekonomiska spörsmål,
på det närmaste sammanhänger med uppfattningen om docentinstitutionens
ställning och uppgifter, anser jag mig i anslutning till de sakkunniga böra
till eu början lämna en sammanträngd historik över docentinstitutionens
uppkomst och dess ställning under olika perioder av universitetetens liv.

Docentinstitutionen har vid våra universitet gamla anor, ehuru det
dröjde ganska lång tid, innan docenterna erhöllo särskild ersättning försitt
arbete. i universitetets tjänst. Lika litet som nu hava docenterna tidigare
varit att räkna till universitetens ordinarie tjänstemän. Först vid
1850—51 årens riksdag beviljades anslag för docentstipendier till ett antal
vid vartdera universitetet av 6, å 500 kronor. Genom beslut av 1865 — 66
årens riksdag höjdes beloppet till 750 kronor. I samband med adjunktsinstitutionens
ombildning år 1877 blevo stipendiebeloppen än en gång
höjda. Samtidigt ökades också antalet och infördes den alltjämt bestående
uppdelningen i »fasta» och »rörliga» stipendier.

Allt intill nämnda tidpunkt hade docenterna att fylla väsentligen
samma uppgifter, som ålågo adjunkterna. Anmärkningsvärt nog synes
adjunktsinstitutionen, sådan den från början avsetts, i betydelsefulla punkter
hava uppvisat karaktäristiska överensstämmelser med docentinstitutionen
i dess nuvarande gestaltning:.

Adjunktsinstitutionen daterar sig vid Uppsala universitet från år 1620,
då konung Gustaf Adolf förordnade, att fyra stipendiater skulle tillika vara
adjunkter i filosofiska fakulteten. Avsikten var ej att inrätta fasta tjänster
av lägre rang än professurerna utan endast att genom tilldelande av stipendier
uppmuntra förtjänta magistrar att efter avslutade studier kvarstanna
vid universitetet. Därigenom erhöll detta tillgång på lämpliga vikarier
för professorerna och möjlighet bereddes den studerande ungdomen
till erhållande av enskild undervisning. Uppsala och Lunds universitets
konstitutioner av 1655 och 1666 innefatta jämväl bestämmelser rörande
adjunkterna, som giva vid handen, att adjunkternas ställning ditintills ej
härutinnan undergått någon väsentlig förändring.

Under perioden mellan konstitutionernas utfärdande och 1852 års
statuter blevo adjunkternas tjänståligganden utvidgade och deras ställning
närmare bestämd. 1 samband härmed förbättrades jämväl de ekonomiska
villkoren. Sålunda upptog staten för Lunds universitet år 1749 adjunkturer
med fast lön. Förklarligt nog undergick därmed också uppfattnin -

Docentinstitutionens
ställning
inom
universitetsorganisationen.

Historik

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

gen om deras ställning eu förändring. De betraktades ej längre såsom
stipendiater, utan såsom innehavare av ordinarie lärartjänster, ehuru av
lägre rang än professorerna.

Genom 1852 års statuter tillkom till adjunkternas tidigare skyldighet
att under vissa villkor vikariera för professorerna jämväl åliggande av
självständig undervisningsskyldighet, omfattande offentliga föreläsningar
utan särskild ersättning två dagar i veckan.

De brister, som vidlådde adjunktsinstitutionen i den gestaltning, den
under tidernas lopp erhållit, började emellertid alltmera framträda, och
vid förberedandet av den åren 1876—77 genomförda universitetsreformen
framställdes, särskilt från universitetshåll, bestämda krav på hela institutionens
avskaffande. Detta blev också riksdagens beslut år 1877.

Då det för bedömande av nu föreliggande frågor är av betydelse
att något närmare känna den gamla adjunktsinstitutionens svagheter, vill
jag i anslutning till de sakkunnigas framställning redogöra för de olika
skäl, som voro bestämmande vid ovannämnda besluts fattande.

Det ansågs obestridligt, att adjunkterna i flera olika avseenden voro
universiteten till gagn; sålunda hade man i adjunkterna att påräkna värdefulla
biträden såväl vid den offentliga undervisningen genom föreläsningar,
seminarier och praktiska övningar, som vid den enskilda handledningen av
de studerande. Adjunkterna voro vidare vid behov regelbundet att tillgå
för vikariat. Och slutligen var genom institutionen sörjt för att icke professorsplatserna
vid uppkommen ledighet någon längre tid behövde stå
obesatta av brist på lämpliga efterträdare.

De fördelarna övervägande olägenheterna ansågos ytterst kunna förklaras
därigenom, att adjunkterna från att hava varit stipendiater med
vissa på stipendieinnehavandet grundade förpliktelser under utvecklingens
gång blivit tjänstemän med fast anställning. Alldeles särskilt framträdde
det betänkliga i detta förhållande vid professurernas rekrytering. Det låg
i sakens naturrätt de akademiska myndigheterna, vilka i vårt land av ålder
haft ett avgörande inflytande på befordringsärendenas förlopp och utgång,
visade en bestämd benägenhet att giva företräde åt den ofta sedan åtskilliga
år vid universitetet knutne adjunkten, vilken därjämte ej sällan un-''
der lång tid upprätthållit den sökta tjänsten på förordnande. Då adjunkturerna
på så sätt betraktades såsom exspektansplatser till professur, och
följaktligen befordran från adjunktur till annan befattning än professur
jämförelsevis sällan förekom, var det ej ovanligt, att adjunkterna, när de
omsider uppnådde avvaktad befordran, hunnit en ålder, då arbetsförmågan
redan börjat avtaga. Därtill kom, att nämnda förhållande var ägnat att
förhindra eller försvåra den för högskolornas utveckling nödvändiga växel -

Kungl. Mnj:ts Proposition Nr 244.

verkan såväl emellan dem själva inbördes som emellan dem och samhället
i övrigt, i det att utsikterna för befordran till professor för annan än den,
som i egenskap av adjunkt gått på exspektans, voro skäligen små. Adjunktsinstitutionen
kunde vidare sägas vara ett slöseri med arbetskraft, då en
tillräcklig offentlig lärarverksamhet icke var adjunkterna anvisad. Deras
viktigaste uppgift var ju att ständigt stå redo för att vikariera. Men självfallet
kunde det tillfälliga behovet av vikarier ej försvara en institution,
som bestod av fasta tjänster.

Den i det föregående framhållna utveckling till fasta tjänster, som
adjunkturerna undergått, gjorde dem ej blott mindre skickade att fylla
sin bestämmelse i det allmännas intresse, den var ej heller lycklig för innehavarna
av dessa tjänster. För yngre forskare måste erhållande av stipendium,
avsett att underlätta den fortsatta utbildningen, anses utgöra en betydande
förmån, för vilken universiteten med skäl kunde kräva fullgörande
av vissa förpliktelser. På erhållande av stipendium kunde emellertid icke
rimligen grundas anspråk på full försörjning och vidare befordran. Men
sedan stipendiet ersatts av den fasta adjunktslönen, förmärktes förklarligt
nog från adjunkternas sida allt bestämdare strävanden att åstadkomma en
förhöjning av den med tjänsten förenade lönen. Därvid kunde det icke
undgås, att riksdagen från sin synpunkt måste tillse, att lönebeloppet icke
kom att betunga statskassan mera än vad som med hänsyn till de syften,
som man med adjunktsinstitutionen ville huvudsakligen tillgodose, var
rimligt. Adjunkterna å sin sida funno sig genom de av statsmakterna
beviljade löneförbättringar icke hava kommit i åtnjutande av de ekonomiska
villkor, som deras utbildning gjorde skäliga.

De synpunkter, för vilka här i korthet redogjorts, voro vid adjunktsinstitutionens
ombildning de bestämmande. Man skilde skarpt mellan å
ena sidan det behov av en utvidgad ständig undervisning, som vetenskapens
utveckling och specialisering framkallat, samt å andra sidan de uppgifter,
vilka av ålder ålegat ifrågavarande institution. Det förra behovet skulle
helt fyllas av ordinarie lärare med en mera omfattande och självständig
samt bättre avlönad verksamhet än adjunkterna haft, de senare åter skulle
helt övertagas av med stipendier försedda docenter. Riktlinjerna för 1876
års universitetsreform, i vad den berörde nu föreliggande spörsmål, finnas
angivna av föredragande departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet.
Sedan det framhållits, att uppgiften vore att ombilda
adjunkturerna till lärarbeställningar, som utgjorde en alltid päräknelig,
integrerande del av universitetets självständiga undervisning, på samma gång
som dessa lärares ställning bleve i ekonomiskt hänseende betryggad, uttalade
departementschefen:

bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.)

Kungl. Maj.is Proposition Nr 244.

Men vid denna utveckling, och om de i adjunkternas ställe anställde ordinarie
lärare inträda i kretsen av självständigt verksamme undervisare, så måste på samma
gång des olika elementer, som inom adjunktsinrättningen funnits förenade med varandra,
undergå en söndring. Om å ena sidan den egna lärarverksamheten starkes och bliver
lika oberoende som ständig, så bör å andra sidan den uppgift, adjunkturerna av ålder
hatt, att vid universitetet kvarhålla yngre framstående förmågor, tillfalla en annan institution
— jag menar den med stipendier försedda docentinstitutionen. Denna yngre
klass av lärare skulle genom dem tillagda understöd sättas i tillfälle att utan tryckande
nänngsomsorger fortsätta sina vetenskapliga studier och tillika vara att tillgå, ifall
deras krafter behövde för offentlig undervisningsverksamhet tagas i anspråk. Men de
skulle icke anses som innehavare av en ständig tjänstebefattning, utan endast för vissa
år kunna påräkna detta understöd för att, i händelse icke före denna tids förlopp utsikt
öppnar sig för dem att bliva närmare fästa vid universitetet, det icke må för dem
vara för sent att övergå, antingen till en lärarverksamhet av annat slag eller till den
praktiske ämbetsmannens värv. Genom en sådan anordning synes det, som både en
krets av självständigt verksamme universitetslärare kunde tillkomma, genom vilka behovet
av en utvidgad undervisning skulle tillgodoses, och tillika eu plantskola bildas
av hoppgivande unge män, vilka utbildade sig för en fortsatt lärarverksamhet.

Riksdagen anslöt sig till de angivna riktlinjerna genom att med anledning
av propositionen hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande
riksdag framlägga en detaljerad plan för adjunktsinstitutionens
samt de dåvarande docentstipendiernas ombildning, vilken plan likväl
ej borde förutsätta större kostnader än de då beräknade samt innebära i
nu förevarande avseende inrättande av docentstipendier, fördelade i fasta
för de examensäinnen, där behovet företrädesvis så påkallade, och rörliga.
Tillika fastslogs, att docentstipendierna borde utdelas för tre år, men under
vissa förutsättningar kunna behållas under ytterligare högst tre år.

Enligt vad det vid statsverkspropositionen till 1877 års riksdag fogade
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden ger vid handen, skulle de
nämnda grundsatserna tillläinpas vid adjunktsinstitutionens slutliga ombildning.
Omorganisationens innebörd, med hänsyn till docentinstitutionen,
var att •— såsom universitetskommittén angivit — »till den del, varom
här är fråga, låta de uppgifter, som tillkommit adjunktsinstitutionen, övertagas
av en docentkår, så gestaltad som adjunktskåren ursprungligen varit».

Det låg i sakens natur, att så länge adjunkterna funnos till, docenterna
komino att intaga en förhållandevis underordnad ställning inom universitetens
lärarkår. Någon ovillkorlig skyldighet att vikariera för professor
ägde docenten icke. Ej heller förefanns för docenten något åliggande att
offentligen föreläsa. Alltjämt låg sålunda tyngdpunkten i meddelandet av
den enskilda undervisning, som varit såväl adjunkternas som docenternas
ursprungligen viktigaste uppgift. Vikariatsförordnanden bestredos i regel
av adjunkterna, liksom också normalt professorerna framgingo ur deras krets.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Med adjunkturernas indragning inträdde härutinnan nödvändigtvis en
grundväsentlig förändring. I alltjämt växande omfattning hava docenterna
därefter deltagit även i den offentliga undervisningen, vikariatsförordnandena
ha jämväl som regel övertagits av dem, och med få undantag har
också rekryteringen av de ordinarie akademiska lärarna försiggått ur docentkåren.

Samtidigt förmärktes emellertid å vissa håll strävanden, ås)7ftande att
åt docentinstitutionen giva en förändrad ställning i universitetens organisation
även i andra hänseenden. Universitetskommittén år 1901 kunde sålunda
konstatera, att liksom högskolorna på sin tid haft en adjunktsfråga, vars
lösning länge nog tog uppmärksamheten i anspråk, hade så småningom
uppstått en docentfråga, som även den erbjöde stora svårigheter.

Gentemot dylika strävanden att förvandla docenturerna till fasta beställningar
sökte universitetskommittén med styrka grunda docentinstitutionen
på de principer, som av riksdagen fastställts vid 1877 års universitetsreform.
Det arbete, som docenterna i högskolans tjänst utförde, borde
skäligen ersättas, docentkåren kvalitativt höjas samt universiteten sättas i
tillfälle att av docentkåren draga större gagn än dittills varit möjligt.

Nu angivna grundsatser voro i det väsentliga vägledande vid docentfrågans
behandling vid 1908 års riksdag, ehuru, som nedan skall närmare
belysas, i ett hänseende avsteg därifrån gjordes.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett det nödigt att lämna denna
orientering rörande docentinstitutionens historiskt givna ställning inom universitetsorganisationen
med hänsyn till vissa principiellt betydelsefulla krav
från docenternas sida, åsyftande bland annat ökad möjlighet till förlängning
av tiden för stipendieinnehavandet.

Såsom sin allmänna ståndpunkt hava de sakkunniga angivit, att »en De
utveckling av docenturerna till stadigvarande befattningar ur universitetens,
docentinstitutionens och docenternas synpunkt måste betecknas såsom innebärande
allvarsamma vådor för framtiden». Sin principiella uppfattning
av institutionens uppgifter och ställning inom svenskt universitetsliv hava
de sakkunniga meddelat i en översikt, som synes mig fullt klargörande
uppdraga riktlinjerna för eu reformerad och i väsentliga avseenden förstärkt
docentinstitution. De sakkunniga yttra:

Docentinstitutionen utgör eu integrerande del av vår nutida universitetsorganisation
och universiteten skulle icke kunna utföra sitt arbete, om docentinstitutionen bortfölte.
En viil kvalificerad docentkår iir sålunda oundgängligen nödvändig för att kunna
besätta universitetens ordinarie lärarplatser, den måste finnas som reserv, då det gäller
att hava till bands skickliga vikarier vid förfall för de ordinarie lärarne, dess med -

s&kkun niga.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

lemmar deltaga pa mångfaldigt satt i universitetets vetenskapliga forskningsarbete och
docenterna ha slutligen alltmer tagits i anspråk lör universitetens ordinarie undervisning,
så att denna numera icke kan uppehållas utan deras deltagande.

Vad beträffar rekryteringen av professorsplatserna, som nästan undantagslöst sker
ur docenternas led, måste universitetet kunna kräva att ha tillräckligt stort och alltid
disponibelt urval av kompetenta aspiranter på platserna, emedan man i motsatt fall
vid eu hastigt påkommen ledighet skulle vara nödsakad att besätta professuren i fråga
med en underlägsen person, vilken sålunda för en lång tid framåt kunde ställa både
forskning och undervisning i ämnet på en låg nivå. Då emellertid professurerna i
regel besättas endast ungefär vart tjugufemte är, följer härav att ett mycket stort antal
av de vetenskapsmän, vilka anställts som docenter inom ett ämne, icke kunna påräkna
befordran till professur. Ekonomiskt sett måste såltinda utsikterna i de flesta fall te
sif? föga lockande att sia in på en sådan bana. Då det givetvis är av största intresse
att förekomma, att den akademiska banan blir förbehållen endast åt den ekonomiskt
oberoende, blir det för statsmakterna nödvändigt att genom tillräckliga anslag sörja för
att universiteten ständigt kunna förfoga över den oundgängliga reserven av unga vetenskapsmän.
fetaten maste sålunda understödja ett antal forskare, vilkas arbetskraft
universiteten visserligen icke till fullo taga i anspråk, men som icke förty alltid äro
oundgängliga, om universitetens vetenskapliga liv ej skall behöva lida något avbrott i
sin kontinuitet. _ Ur den enskildes synpunkt måste ett inslående på den akademiska
banan alltid te sig som synnerligen riskfullt, isynnerhet sedan numera alla platser tillsättas
så gott som uteslutande på grund av vetenskapliga förtjänster och tid-längden
av vederbörandes anställning i uuiversitetets tjänst därvid endast har mycket ringa
betydelse. Denna osäkerhet i docenternas ställning motiverar mer än väl den frihet,
de onekligen i jämförelse med andra statsanställda åtnjuta.

Alldeles samma skål gälla vid tillgodoseendet av behovet av kompetenta vikarier
för förordnanden, då ordinarie innehavaren av platsen ej kan sköta sina åligganden.
Det kan håivid särskilt förtjäna påpekas, att behovet av vikarier under senare är avsevärt
ökats, då professorerna i stor utsträckning tagits i anspråk för offentliga uppdrag
av mångahanda slag.

Docenternas betydelse för den vetenskapliga forskningen sammanhänger nära
med den oavbrutet pågående specialiseringen inom alla arbetsgrenar. Helt naturligt
kunna de ordinarie platserna ej ökas i takt med specialiseringens fortskridande. Då
nu professorsstolarna besättas med alltmer speciellt utbildade vetenskapsmän, som ytterst
sällan kunna tänkas överblicka sitt ämne i hela dess vidd och dessutom oftast innehava
sina platser två å tre decennier, så är det ju tydligt, att stora delar av de särskilda
vetenskaperna skulle kunna komma att bli ganska obearbetade, om andra utvägar
saknades. Nya vetenskaper — och sådana skapas i våra dagar ofta överraskande
fort skulle kanske fa vänta i decennier på representanter. Uppenbarligen finnas
här störa behov att fylla. Den talrika kåren av yngre vetenskapsmän har också här en
av sina väsentligaste uppgifter. Bland dem finns det möjlighet att. utbilda specialister på
ett flertal av en vetenskaps olika fält, och särskilt viktigt är, att man av dessa, vilka
befinna sig i den period av livet, då man är som m-st mottaglig för nya intryck och
tillika förvärvat sig en avsevärd förmåga att arbeta fram sina uppslag, kan vänta sig
mer intresse för det nya, som rör sig i tiden. Docenterna synas också för närvarande
ha en icke ringa audel i den vetenskapliga produktionen inom landet.

Docenternas plats inom den akademiska undervisningen har sedan gammalt bestämts
av behovet av propedeutisk undervisning. I äldre tider meddelades sådan för -

Kutigl. Maj:ts Proposition Nr 244.

nämligast genom privata lektioner eller betalta kollegier. Genom de nu trallande
exaniens-tadgarna för samtliga fakulteter ha dessa blivit ålagda — väsentligen på
grund av statsmakternas fordran på studietidens begränsning — att noggrant sörja
för den förberedande undervisningen. Det heter sålunda i filosofiska fakultetens examensstadga:
»Fakulteten skall tillse, att en med hänsyn till examina ordnad undervisning
finnes att tillgå för de studerande. För detta ändamål skola årligen i varje
examensämne hållas vetenskapliga föreläsningar, så oek anordnas dels propedeutiska
kurser, dels seminarie- och övningskurser; särskilt skall i de ämnen, som ingå i de
för filosofisk ämbetsexameu föreskrivna ämnesgrupper, undervisning lämpad efter
fordringarna i denna examen varje läsår finnas att tillgå.» Liknande bestämmelser
återfinnas i de Övriga fakulteternas examensstadgar. Klart är ju, att det här uppställda
mycket stora kravet på årligen återkommande propedeuti-ka kurser, som nödvändigtvis
måste taga i anspråk ett betydande timantal, icke kan fyllas genom vederbörande
professors undervisning, vilken är begränsad till fyra timmar och till större
delen måste upptagas av vetenskapliga föreläsningar och seminarieövningar. Den ordinarie
lärarkåren är sålunda otillräcklig och fakulteten blir hänvisad till att uppdraga
en avsevärd del av den propedeutiska undervisning, som enligt gällande bestämmelser
erfordras, åt sina docenter.

Docenterna, som av naturliga skäl bilda en god mellanlänk mellan de äldre,
ordinarie lärarna och lärjungarne, hava även sin uppgift att fylla inom den högre,
egentligen vetenskapliga undervisningen. Professorn kan ofta av sitt krävande och
skiftande arbete hindras att i detalj ägna sig åt de studerandes individuella utbildning,
medan docenten, som merendels står de äldre studenterna lätt nära i ålder,
ofta särskilt lämpar sig som rådgivare och stöd vid dessas vetenskapliga studier och
tidigaste försök till egna forskningar. 1 all synnerhet blir detta fallet, om vederbörande
docent, vilket icke sällan inträffar, även får tillfälle att som ledare eller biträdande
lärare ägna sig åt seminariearbete och därigenom erhåller ett icke ringa
inflytande på de studerandes vetenskapliga produktion i form av licentiat- och doktorsavhandlingar,
vilka ofta framgå ur seminariearbetet.

Nya och förändrade förhållanden beträffande såväl den vetenskapliga forskningens
ståndpunkt som sättet för undervisningens bedrivande göra sålunda ett ändamålsenligare
utnyttjande av den betydande kraftkälla, som docenterna utgöra för våra universitet,
önskvärd och nödvändig.

I detta syfte hava de sakkunniga pekat på flera olika åtgärder, avsedda
att infoga docenterna i universitetsorganisationen på ett naturligare
sätt än hittills samt förbättra deras ekonomiska ställning, dels genom
höjda och dels genom till antalet ökade docentstipendier. En nödvändig
förutsättning för förverkligandet av de sakkunnigas tanke att för den
offentliga undervisningen taga docenterna i anspråk i väsentligt vidgad
omfattning är emellertid en omläggning i docenternas undervisningsverksamhet
förbunden med en ökning av deras åligganden, önskemål i denna
riktning framkommo från de akademiska myndigheterna redan vid förberedandet
av 1908 års förslag till förbättring av docenternas ställning. Det
framhölls då med rätta, att den dittillsvarande av docenterna hållna veckoföreläsningen
— ofta inställd av brist på åhörare — enligt erfarenhetens

Kungl. Maj ds Proposition Nr 244:.

vittnesbörd, visat sig vara av ringa gagn för studenterna. Till dessas
fördel ansågs det därför vara om den nämnda skyldigheten utbyttes mot
skyldigheten att på fakultetens uppdrag giva en inom ämnet behövlig
kurs, vars omfattning föreslogs till 50 timmars offentliga föreläsningar
under läsår eller annan däremot svarande undervisning.

Emellertid ifrågasattes av Kungl. Maj:t i 1908 års proposition ingå
förändringar i nu berörda avseende och ej heller från riksdagens sida
uppställdes krav i nämnda riktning. I en till de sakkunniga ingiven
skrift har nu docentföreningen i Lund hänlett uppmärksamheten på förhållandet
och själv under vissa förutsättningar ifrågasatt en utvidgad
tjänstgöringsskyldighet. De sakkunniga hava funnit det alldeles uteslutet
att med åvägabringande av väsentligt förbättrade ekonomiska villkor härutinnan
alltjämt förbliva vid nu rådande förhållanden. Enligt de sakkunnigas
åsikt bör spörsmålet om docenternas tjänståligganden skärskådas
mot bakgrunden av institutionens betydelse för universitetens hela verksamhet.
En genomförd anpassning av docenternas arbete till större överensstämmelse
med tidsförhållandena har, trots bestämda ansatser i denna
riktning under senare år, ännu icke kommit till stånd. Utvecklingen vore
nu enligt de sakkunnigas uppfattning mogen för detta steg.

Docenternas uppgifter i avseende å undervisningen formuleras av de
sakkunniga på följande sätt:

Docenternas måbäuda förnämsta arbetsfält inom undervisningsområdet bör vara
den elementära handledningen av de studerandes examensstudier. Åt docenterna bör
sålunda överlåtas att i vidsträckt mån fullgöra den propedeutiska undervisningen i
skilda fack. Det bör i följd härav ingå i deras uppgift att liksom hittills medverka
såsom ledare av seminarieövningar (proseminarieövningar) och dylikt. Och vid laborationsövningarna
ligger det i öppen dag, att docenten till undervisningens fromma bör
kunna finna ett både givande och omväxlande verksamhetsfält. Härvid hava vi visserligen
i främsta rummet haft uppmärksamheten fäst vid den filosofiska fakultetens förhållanden,
där på grund av de faktiska förutsättningarna såväl behovet av sådan
elementär handledning torde vara större än i någon annan fakultet, som också antalet
docenter med docentstipendium är som störst. Men uppenbart torde vara, att alldeles
motsvarande förhållanden erbjuda sig inom andra fakulteter, därest de i det föregående
omförmälda bestämmelserna i de olika fakulteternas examensstadgar skola bliva
något annat och mera än eu tom föreskrift eller de studerande icke skola vara hänvisade
till med avgift belagda kurser för vinnande av nödig handledning. Särskilt torde jämväl
höra erinras därom, att inom de medicinska fakulteterna förefinnes ett numera icke
litet, och etter allt att döma i tillväxt statt antal biträdande lärare, till vilka särskilda
arvoden blivit i staten beviljade. Det har synts oss naturligt och riktigt, att den undervisningsverksamhet,
som nu mot särskild ersättning överlämnas åt dylika biträdande
lärare, normalt bör kunua ingå i en stipendierad docents åliggande. Vid tillgång på
docentstipendiat i exempelvis kirurgi torde det icke kunna anföras någon rimlig anledning
att låta stipendiaten inför ett glest auditorium föreläsningsvis behandla någon

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

mera vetenskaplig uppgift, medan grundläggande obligatorisk kirurgisk undervisning
samtidigt otnhänderhaves av en kanske mindre skolad biträdande lärare utanför de
egentliga universitetslärarnes krets. Likaledes bör det tagas i allvarligt övervägande,
huruvida icke åtskilliga av de vid universitetet föreskrivna obligatoriska elementära
kurserna, till vilkas ledning nu särskilda anslag utgå, med vida större fördel skulle
kunna överlämnas åt docentstipendiater.

I överensstämmelse med denna ståndpunkt hava de sakkunniga förordat
— såsom nedan närmare omförmäles — en utsträckt undervisningsskyldighet
av sådan omfattning, att docenternas utnyttjande för hållande
av propedeutiska kurser av full effektivitet i hittills bruklig utsträckning
möjliggöres. De sakkunniga förutsätta för ett framgångsrikt realiserande
av här angivna mål, att det hos såväl universitetens myndigheter som
vederbörande professorer och docenter skall förefinnas intresse att å ena
sidan fullt utnyttja och å andra sidan fullgöra det i många fall ökade
arbete, som omläggningen av verksamheten medför.

För att ytterligare främja nämnda syfte hava de sakkunniga jämväl
föreslagit förändringar i dispositionen av de genom besparing av doeentstipendiemedel
åstadkomna docentstipendiefonderna, till vilken fråga jag
återkommer i det följande.

Efter denna redogörelse för den till grund för de sakkunnigas förslag
i de olika förevarande frågorna liggande allmänna uppfattningen av docentinstitutionen,
till vilken uppfattning jag, såsom jag jämväl tidigare
angivit, till fullo ansluter mig, övergår jag att framlägga förslag i de
olika spörsmål, som nu böra bringas till lösning.

II. Docentstipendierna.

I en till de sakkunniga från docentföreningen i Lund ingiven framställning
har påyrkats, att den till docent utgående ersättning skulle fastställas
såsom arvode, ett önskemål, som docentföreningen funnit vara av
natur att kunna göra anspråk på synnerligt beaktande.

Docentföreningen gör gällande, att benämningen docentstipendium tvivelsutan
vid docentiustitutionens tillkomst ägde fullt berättigande, då stipendierna, vid denna
tid utgående i belopp om 1,500 och 1,200 kronor, vore att uppfatta enbart såsom
»smärre belöningar och uppmuntringar». Emellertid ville docentföreningen framhålla,
att ändamålet med docentstipendierna numera vore att möjliggöra vetenskaplig verksamhet
och undervisning, särskilt i de ämnen, som vore i behov av undervisning i
större utsträckning än vad de fasta lärarplatserna medgåve. Under sådana förhållanden
finge stipendierna anses- utgöra ersättning för ett omfattande arbete, som vore
avsett att utgöra docents huvudsyssebättning. Det vore enligt föreningens uppfattning
under dylika omständigheter stridande både mot sakläge och språkbruk att benämna

Departe mentschefen.

Docentstipendiernas
karaktär
och
storlek.
Framställningar
från
docentföreningarna -

Kungl. Maj.is Proposition Nr 244.

den till docenterna för deras arbete utgående ersättning stipendium, och föreningen
funne alla skäl tala för att ifrågavarande ersättning betecknades såsom arvode.

Vidkommande därefter det belopp, varmed docentstipendium framdeles
borde utgå, hava i de ingivna framställningarna skilda uppfattningar
gjort sig gällande. Emellertid är detta knappast ägnat att förvåna med
hänsyn till de olika tidpunkterna för yrkandenas framförande. De två
från docentföreningarna i Uppsala och i Lund år 1913 härflytande framställningarna
hava i denna del uteslutande tagit sikte på den av riksdagen
år 1908 ånyo fastställda grundsatsen, att de rörliga stipendierna skulle
utgå med ett 500 kronor lägre belopp än de fasta. Det har därvid påyrkats,
att samtliga docentstipendier, oberoende av huruvida de äro fasta
eller rörliga, måtte fastställas till 2,500 kronor.

I den förnyade framställning av den 22 maj 1918, som de sakkunniga
fått mottaga från docentföreningen i Lund, har åter, förutom ett upprepande
av nyssnämnda krav, jämväl hemställts om en förhöjning av de
av 1918 års riksdag till 3,500 kronor resp. 3,000 kronor ökade stipendiebel
öppen.

Vid tidigare regleringar av docentstipeudiernas belopp hade städse jämförelsen
med de allmänna läroverkens extra ordinarie ämneslärare varit avgörande. Jämväl
vid senaste provisoriska förhöjning torde denna synpunkt fått bliva bestämmande.

Enligt docentföieningens åsikt vore anledningen till nyss berörda parallellisering
att söka allenast i en ordlikhet och på denna grund i ett förbiseende av de mest
väsentliga skillnader. En jämförelse med de allmänna läroverkens lektorer läge enligt
föreningens åsikt med hänsyn till de krav, som numera uppställdes för vinnande av
kompetens till docentur, närmare till hands. I överensstämmelse med denna sin uppfattning
ville docenttöreningen framställa det önskemålet, satt samtliga docentarvodenas
storlek bestämdes till samma belopp som lektorslön i första lönegraden».

De saktom- De av docentföreningen i Lund åberopade förhållandena hava synts de
n,ga'' sakkunniga icke vara av natur att kunna rubba den uppfattning av docentstipendiernas
karaktär, soin läge till grund för deras hittillsvarande benämning.

Väl vore det riktigt, att förmånen av det ekonomiska stöd, som ett docentstipendium
utgjorde, medförde förpliktelsen att fullgöra ett visst arbete i universitetets
tjänst. Men denna arbetsprestation — även om den något ökades utöver de för närvarande
stadgade 35 timmarna för läsår — torde icke från något håll varit avsedd
att uppfattas och ej heller ha uppfattats såsom tillräcklig, för den händelse stipendiet
endast eller till väsentlig del vore att anse såsom ersättning för utfört arbete.

Då docentstipendierna vid 1850—51 årens riksdag inrättades, krävdes från riksdagens
eller universitetets sida icke någon offentlig undervisning av deras innehavare.
Men i samband med 1877 års omreglering av stipendiebeloppen stadgades den undervisningsskyldighet,
som ännu till oförändrad omfattning ålåge stipendiat. Till det ur -

Iiungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sprungliga, alltjämt i förgrunden ställda syftet att sätta yngre vetenskapsidkare i tillfälle
att utan alltför tyngande ekonomiska bekymmer utöva vetenskaplig forskning och
att därigeuom bereda universiteten samt andra statsinstitutioner, för vilka motsvarande
förutsättningar erfordrades, oundgänglig tillgång till utbildade vetenskapsmän för fyllande
av uppkommande vakanser, både sålunda sedermera blivit fogat ännu ett annat.
För universitetet hade det blivit ett intresse att i viss begränsad utsträckning tillgodogöra
sig docenternas arbetskraft för den vetenskapliga undervisningen, och alla torde
också vara ense därom, att för doceuternas blivande verksamhet i universitetets tjänst
detta ianspräktagaude varit av mycket stor betydelse. Däremot torde icke från något
håll tidigare den uppfattningen hava framkommit, att docentstipendium skulle övervägande
hava karaktär av ersättning för nämnda undervisningsverksamhet. Och det
förhållandet, att docentstipendium städse endast under en begränsad, icke alltför lång
tid kunnat utgå till en och samma innehavare, syntes övertygande tala till förmån för
den av de sakkunniga företrädda åsikten.

På dessa grunder funno sig de sakkunniga sakna anledning föreslå någon förändring
i doeentstipendiermis benämning.

Vad därefter angiuge frågan om det belopp, varmed docentstipendium borde utgå,
framginge det icke otvetydigt av skrivelsen hmuvida med uttrycket »lektorslön» avsetts
hela ”avlöningen eller allenast däri ingående lön med frånräkuande av tjänstgöringspenningar.
Den åberopade jämförelsen med lektorerna torde också efter de sakkunnigas
uppfattning icke möta mindre svårigheter än den tidigare åberopade, som vid
utmätandet av stipendiebeloppen utgick från extralärarnas förhållanden. ° Även om
förutsättningarna godtoges, ausåges det näppeligen vara uppuåeligt att på en gång
åstadkomma en böjning av stipendierna från 2,500 (respektive den är 1918 beslutade
förhöjningen till 3,500 kronor) kronor till 5,800 kronor. Med hänsyn till docenternas
säregna ställning i universitetsorganisationen vore det icke möjligt att ifrågasätta jämställande
med någon viss grupp av ordinarie befattningshavare. Den i det föregående
lämnade redogörelsen för docentinstitutionens tillkomst och föregående historia ausåges
i detta hänseende vara tillräckligt talande.

Vid fastställande av docentstipeudiernas storlek borde hänsyn tagas dels till den
kompetens, som tör docenturs erhållande erfordrades, dels också därtill, att åt docentstipendium
borde givas sådan storlek, att det skänkte åt sin innehavare möjlighet till
ett någorlunda bekymmerfritt utövande av vetenskaplig forskning. Men därjämte
kunde man icke undgå att beakta, att beloppet icke rimligen kunde sättas så högt,
att det alltför mycket närmade sig den till universitetens ordinarie lärare i professorsgrad
utgående avlöningen. Ej heller hade det ansetts möjligt att lata doceustipendiuin
till beloppet överstiga vad som av riksdagen fastställts böra i avlöning utgå till
befattning-h ivare av laborators och observatörs ställning inom universitetens filosofiska
fakulteter. För befordran till dessa tjänster, som rekryterades ur docenternas krets,
erfordrades som regel större meriter än för erhållande av docentförordnande. Därjämte
vore de förbundna med en ej oväsentligt större tjänstgöringsskyldighet än som
hittills ålegat innehavare av docentstipendium.

Med hänsyn tagen till ovan angivna förhållanden föreslogo de sakkunniga, att
da fasta docentstipendierna måtte fastställas att utgå med ett till 4,500 kronor förhöjt
belopp. Därvid förutsattes likväl, att krigstidstillägg alltjämt utginge i samma ordning
som till andra statens befattningshavare.

I detta sammanhang torde jämväl böra beröras ett annat spörsmål,

Bikung till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 215 höft. (Nr 244.) 3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

som nära sammanhänger med de båda nyss avhandlade. Spm redan erinrats,
utgöras de nuvarande docentstipendierna av dels fasta, dels rörliga,
och hava de senare hittills utgått med ett 500 kronor lägre belopp än de
förra. Härutinnan hava docentföreningarna påkallat sådah ändring, att båda
slagen stipendier måtte fastställas till ''enahanda belopp.

Redan år 1901 föreslog universitetskommittén, att de nämnda stipendierna
måtte ombildas till inom viss fakultet eller sektion fasta stipendier.

Såsom skäl härför åberopade kommittén i främsta rummet huvudsynpukten för
stipendietillsättniugen: behovet av tillgång på personer, lämpliga att vikariera och biträda
vid undervisningen. Då ett avgörande härutinnan endast kunde träffas på
grundvalen av förhållandena inom varje särskild fakultet eller sektion för sig, bjöde
konsekvensen, att stipendierna vore fästa vid viss fakultet eller sektion. Därjämte
åberopade kommittén svårigheten att efter rättvisa grunder tillsätta ett rörligt docentstipendium,
enär det därvid gällde att med hänsyn till graden av ådagalagda vetenskapliga
förtjänster jämföra docenter i vitt skilda vetenskapsgrenar. Ancienniteten
bleve vid sådant förhållande ej sällan den förnämsta tillsättningsgrunden.

Säkerligen på grund av det motstånd, som från universiteten restes
mot universitetskoinmitténs förslag, bibehöllos i 1908 års proposition de
rörliga stipendierna till oförändrat antal, ehuru beloppen ifrågasattes höjda
till överensstämmelse med de fasta. I sistnämnda avseende vidtogs av
riksdagen på statsutskottets hemställan den förändringen, att de rörliga
stipendierna bestämdes till allenast 2,000 kronor.

Docentföreningarnas nu ifrågavarande framställningar hava föranlett
de sakkunniga att föreslå de rörliga stipendiernas avskaffande. Till stöd
härför hava de sakkunniga anfört, efter att hava erinrat om de i viss mån
avvikande meningar, som bland myndigheterna framträtt, väsentligen följande: De

sakkunniga hade icke kunnat undgå att uppmärksamma, att de skäl, som för
universitetskommittén syntes hava varit mest avgörande, då den föreslagit förvandling
av de rörliga stipendierna till fasta icke under ärendets fortsatta behandling blivit
gendrivna. Tillsättandet efter rättvisa grunder av ett rörligt stipendium folie sig enligt
kommittén utomordentligt svårt, enär det därvid gällde att med hänsyn till graden
av ådagalagda vetenskapliga förtjänster jämföra docenter i vitt skilda vetenskapsgrenar.
Vid sådant förhållande bleve ancienniteten den förnämsta tillsättningsgrunden
och det rörliga stipendiets speciella funktion att uppmuntra och belöna den genom vetenskaplig
verksamhet mest framstående hade svårt att komma till sin rätt,

Vad som här anförts rörande ancienniteten såsom den reelle skiljedomaren mellan
tävlande docenter inom olika fakulteter, sektioner eller ämnen hade erfarenheter
från senare år i rikligt mått bekräftat.

Eu av de sakkunniga utförd undersökning av de vid utdelningen av de rörliga
stipendierna följda grundsatserna gåve vid handen, att verkliga avvikelser från aneiennitetsprincipeu
sällan förekommit. Sålunda syntes vid Uppsala universitet under åren
1905—17 den vid tillfället för stipendietillsättningen äldste ostipendierade docenten i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

12 fall av 17 hava erhållit det lediga stipendiet, Vid 4 tillfällen hade en — ofta
obetydligt — yngre docent föreslagits, varvid emellertid i 3 fall de »förbigångna» senare
kommit i åtnjutande av rörligt stipendium. Endast en ostipendierad docent, som
icke varit innehavare av avlönad befattning, hade alldeles uteslutits från förslag. Vid
Lunds universitet hade förhållandena varit likartade. Under nämnda period hade därstädes
rörliga stipendier tillsatts 16 gånger. Härvid syntes i samtliga fall på ett undantag
när den äldste ostipendierade docenten hava ifrågakomma, där icke innehavandet
av allmän eller enskild avlönad befattning befunnits utgöra skälig anledning
till avvikelse från regeln. .

Även docenternas egen framställning måste härutinnan anses synnerligen talande.
Det hette nämligen i uppsalaföreningens petition: «Det kan inträffa, att en nybliven
docent genast eller mycket kort tid efter sitt förordnande till docent erhåller fast docentstipendium,
medan däremot ett rörligt stipendium aldrig tillfaller någon, förrän
efter flera år av undervisning och vetenskapligt arbete».

Det läge också i sakens natur, att det för myndigheterna icke skulle vara möjligt
att mot varandra väga de vetenskapliga kvalifikationerna hos konkurrerande docenter
inom så vitt från varanda skilda områden som exempelvis Juridik, finsk-ugrisk
språkforskning och växtbiologi. Under sådana omständigheter maste i stället antalet
tjänsteår med nödvändighet komma att falla utslaget. Men därmed hade också obestridligen
en av de åberopade förutsättningarna för de rörliga stipendiernas bibehållande
i hittillsvarande form bortfallit. Uppenbarligen hade de nämnda stipendierna
icke varit ägnade att garantera lovande unga vetenskapsidkare det stöd, de behövde
för fortsatt arbete i sin forskning.

Emellertid hade av de akademiska myndigheterna även andra skäl för de rörliga
stipendiernas bibehållande än de nyss omnämnda blivit anförda. Det hade framhållits,
att utanför grupperna stående vetenskaper och vetenskapsgrenar genom de
rörliga stipendiernas borttagande skulle bliva berövade alla möjligheter att bliva företrädda
bland docentstipendiaterna. Det hade ävenledes anförts, att, i motsats till vad
hittills ej sällan varit fallet, varje utsikt till att samtidigt kunna tilldela två docenter
i samma ämne stipendium skulle försvinna med de rörliga stipendiernas indragande.
Och slutligen har man på sina håll velat med de rörliga stipendierna ^motverka den
ojämnhet, som för de olika vetenskaperna kunde uppstå med hänsyn till att docentantalet
inom de särskilda fakulteterna och sektionerna vore mycket växlande».

Bortsett från sist framhållna synpunkt, vilken i detta sammanhang icke ansåges
förtjäna avseende, då det tillfälliga antalet docenter icke syntes fä vara bestämmande
för det antal stipendier, som ansloges åt universiteten, sammanhängde givetvis de anförda
erinringarna på det närmaste med fördelningen å olika ämnen eller ämnesgrupper
av de fasta docentstipendierna, ävensom med de bestämmelser, som för dessa
stipendiers utdelning kunde bliva stadgade. Visserligen vore det obestridligt, att under
nuvarande förhållanden de uttryckta farhågorna icke kunde avvi-as såsom helt
ogrundade. Men å andra sidan kvarstode också anciennitetsgrundsatsens hegemoni
såsom eu med den hittillsvarande ordningen oskiljaktigt förbunden, synnerligen allvarsam
olägenhet.

Enligt de sakkunnigas förmenande vore endast en grundligt förändrad ordning
för hela docentstipendieiustitutionen i denna del ägnad att helt avlägsna de nu antydda
svårigheterna.

Utgångspunkten hade därvid varit eu strävan att giva ancienniteten minsta möjliga
spelrum och i stället låta den vetenskapliga begåvningen och skickligheten bliva

Myndig heterna.

Uppsala

universitet

Lunds

universitet.

Karolinska

institutet.

Universitets kanslern.

Dqtarte -

20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

avgörande vid stipendiernas utdelning. Då detta icke vore möjligt med bibehållande
av de mellan fakulteterna rörliga stipendierna, föresloge de sakkunniga dessas indragning,
Men — samtidigt ansåges det nödvändigt att genom vissa stadgande!! undanröja
de olägenheter, som föranleddes av en dylik åtgärd. Förslag härtill framställdes
samtidigt av de sakkunniga.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande avseenden hava i allmänhet
vunnit understöd av de hörda myndigheterna.

Vid universitetet i Uppsala har teologiska fakulteten dock tillstyrkt förslaget om
de rörliga stipendiernas avskaffande endast under förutsättning att ett nytt docentstipendium
anvisades fakulteten. Medicinska fakultetens tillstyrkan i nämnda punkt
betingas av att fasta stipendier beviljas i det av de sakkunniga föreslagna antalet.

Vid Lunds universitet har teologiska fakulteten anslutit sig till förslaget om de
rörliga stipendiernas avskaffande, men samtidigt begärt ett nytt fast stipendium utöver
vad av de sakkunniga föreslagits. Medicinska fakulteten har påyrkat sådan ändring i
docentstipendiernas belopp, att docenter i de teoretiskt-medicinska disciplinerna, med
hänsyn till diir föreliggande stora rekryteringssvårigheter, erhölle ett tillskott till stipendiet
av 1,500 kronor, varigenom stipendierna för denna kategori skulle komma att
uppgå till 6,000 kronor. Filosofiska fakulteten funne sig, med hänvisning till att
fakulteten hemställt om höjning av laborators m. fl. befattningshavares löneförmåner
böra föreslå, att docentstipendiernas belopp höjdes till 5,500 kronor. Däremot har
större akademiska konsistoriets majoritet tillstyrkt de sakkunnigas förslag jämväl i fråga
om stipendiebeloppen.

Aven karolinska institutets lärarkollegium förordade med eu reservant, till förmån
för yrkandet på höjda stipendiebelopp för de teoretiskt medicinska docenterna, de
sakkunnigas förslag i denna del.

Universitetskanslern bar funnit docentinstitutionens betydelse av de sakkunniga
på ett klart och träffande sätt angiven och med hänvisning till densamma icke kunnat
understödja det av docentföreningarua framhållna önskemålet, att docentstipendierna
skulle förvandlas till fasta arvoden. Förslaget om indragning av de rörliga stipendierna
föranledde icke heller från kanslern någon erinran. Likaledes ville kanslern
med avstyrkande av de vid Lunds universitet och karolinska institutet framkomna
ändrinsrsvrkanrleua, förorda förslaget om höjande av de fästa docentstipendiernas belopp
till 4.500 kronor, vilket belopp med hänsyn, bland annat, därtill, att krigstidstillägg
därå skulle utgå, ansåges skäligt. Om en höjning av laboratorslönerna vidtoges, vilken
fråga vore beroende av Kungl. Majtts prövning, borde därav till äventyrs föranledas
ökning även av docentstipendiernas belopp.

Av min ovan uttalade anslutning till den av de sakkunniga intagna
principståndpunkten följer, att jag icke kan understödja de framställda
kraven ifråga om ändrad karaktär hos de docenterna tillkommande understöd,
utan finner benämningen docentstipendium alltjämt böra bibehållas.

Beträffande därefter frågan om docentstipendiernas natur av fasta
eller mellan fakulteterna rörliga, synes mig de sakkunnigas utredning hava
lämnat övertygande skäl för de senares avskaffande. Denna ståndpunkt
har, såsom ovan erinrats, jämväl funnit stöd hos de akademiska myndig -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

heterna och universitetskanslern. Samtliga docentstipendier böra följaktligen
vara knutna till viss fakultet eller sektion, d. v. s. fasta i hittills
hävdvunnen mening.

Vad slutligen angår det belopp, varmed docentstipendierna böra utgå,
torde böra erinras därom, att de fasta stipendierna år 1908 fastställdes till

2,500 kronor. Jämlikt beslut om provisorisk förhöjning vid sistförflutna lagtima
riksdag utgör de fasta stipendiernas belopp för år 1919 3,500 kronor.
De sakkunniga hava föreslagit 4,500 kronor, ett förslag, som av flertalet
hörda myndigheter vunnit förord. Från vissa håll har påyrkats, att beloppet
måtte fixeras till 5,500 kronor, varjämte för de teoretiskt-medicinska
ämnenas docentstipendier krävts ännu högre belopp, förslagsvis 6,000
kronor. Universitetskanslern har emellertid, i anslutning till den av de
sakkunniga förebragta motivering, häntytt på att en eventuell höjning av
lönerna för laboratorer m. fl. dylika befattningshavare vid universiteten
borde föranleda att jämväl docentstipendierna fastställdes till högre belopp
än de sakkunniga förordat.

Såsom jag redan uttalade i mitt yttrande i förevarande ämne till det
vid 1918 års statsverksproposition i utdrag fogade statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden den 14 januari 1918, kan ingen meningsskiljaktighet råda
därom, att de nuvarande stipendiebeloppen äro alltför knappt tillmätta.
Om hänsyn tages till de löneförmåner, som hittills tillkommit övriga befattningshavare
vid universiteten, torde det av de sakkunniga föreslagna
beloppet få anses väl avvägt. Då emellertid i statsverkspropositionen till
innevarande års riksdag medel beräknats för en provisorisk lönereglering
för bland andra de ordinarie universitetslärarna, vilken reglering enligt
löneregleringskommitténs förslag skulle innebära en förhöjning med 1,000,
respektive 950 kronor för professorer och laboratorer, torde billigheten
kräva, att även docentstipendierna höjas något utöver nyssnämnda belopp.
Jag finner mig därför böra föreslå, att docentstipendierna fastställas
till 5,000 kronor. Att, såsom från något håll förordats, ifråga om beloppet
införa olikhet mellan docentstipendier inom olika fakulteter finner jag
icke av omständigheterna påkallat.

Enligt nu gällande bestämmelser tillsättas docentstipendierna av kanslern,
i regel för en tid av tre år. På framställning av fakultet, sektion
eller lärarkollegium i fråga om fast docentstipendium, och av det större
konsistoriet, efter förslag av samtliga fakulteter eller sektioner var för sig,
i fråga om rörligt docentstipendium, äger kanslern att för stipendiat, som
utmärkt sig genom vetenskapligt författarskap eller det sätt, varpå han
biträtt vid undervisningen, vare sig förlänga tiden för stipendiets åtnjutande

Tiden för
innehavande
av docentstipendium.

Nuvarande

bestämmelser

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 244.

med högst tre år eller ock för sagda tid tilldela honom annat docentstipendium.
Ingen må på grund av förordnande av kanslern åtnjuta stipendium
under längre tid än sammanlagt sex år. Då i särskilda undantagsfall
förhållandena anses påkalla, att docent, som innehaft stipendium i
sammanlagt sex år, må erhålla antingen ytterligare förlängning av tiden
för åtnjutande av sålunda innehaft stipendium eller ock annat docentstipendium,
skall kanslern härom göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Beträffande de så kallade rörliga docentstipendierna vid karolinska
institutet gäller, att de skola tillsättas för en tid av ett, två eller tre år,
med rätt för lärarkollegiet att, om stipendiaten genom sitt arbete i undervisningens
och vetenskapens tjänst anses hava gjort sig därav förtjänt,
föreslå honom till ytterligare åtnjutande av stipendiet, intill dess han
innehavt detsamma i sex år.

Framställning
från
docentföreningen

i Lund.

De sakunniga.

Såväl i sin år 1913 ingivna framställning som i sin år 1918 till de
sakkunniga överlämnade skrift har docentföreningen i Lund hemställt, att
tiden för innehavande av docentstipendium måtte kunna av kanslern utsträckas
med en treårsperiod utöver vad som för närvarande vore fallet
(ökning från G till 9 år), sedan stipendiet efter 6 år (obligatoriskt) anslagits
till ansökan ledigt.

Till stöd härför framhölles, att det antal år, som förflöte, innan docent, som ej
nödgats lämna -vetenskapsmannens yrke, bleve befordrad till professor, i medeltal vore
8^ år, alltså 2 år längre än nuvarande normaltid för stipendiums åtnjutande. Under
sådaua^ omständigheter läge det en orimlighet uti, att han förlorade möjligheten att
fa behålla sitt stipendium just de år, det bä-t behövdes, nämligen åren närmast innan
kan kunde påräkna akademisk befordran. En dylik förlängning med ännu en treårsperiod
borde emellertid enligt föreningens uppfattning motiveras av, att den sökandes
vetenskapliga verksamhet under den tid, han redan åtnjutit stipendiet, varit av den
art och omfattning, att han gjort sig väl förtjänt av förlängning.

De sakkunniga hava funnit sig böra erinra därom, att man vid 1877
års universitetsreform utgått ifrån, att stipendierna varken borde vara så
störa. eller åtnjutas under så lång tid, att de närmade sig karaktären av
ständiga löner och därigenom motverkade den rörlighet, inrättningen av
stipendier medgåve och fordrade. I överensstämmelse härmed hade tiden
för längsta innehavande av docentstipendium av riksdagen fastställts till
sex år. Häruti föranleddes ändring på grund av motion till 1889 års
riksdag, då riksdagen medgav, att stipendium, där i särskilt fall så prövades
för universitetets verksamhet nödigt, måtte kunna innehavas längre
tid än sex år. Sedan universitetskommittén uttalat sig för borttagande
av all tidsbegränsning, föreslog Kungl. Maj:t år 1908 att möjlighet måtte
beredas docent att innehava docentstipendium, då särskilda omständig -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

heter därtill enligt Kungl. Maj:ts prövning gåve anledning, under ytterligare
högst tre år. På grund av motion vidtogs emellertid av riksdagen
sådan jämkning i villkoren för stipendiums åtnjutande, att möjlighet till
förlängning jämväl utöver nyssnämnda tid öppnades. De av Kungl. Maj:t
utfärdade föreskrifter, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, torde
dock hittills hava tolkats i överensstämmelse med vad som i propositionen
föreslagits. Någon förlängning utöver 9 år torde efter år 1908 i intet
fall hava förekommit.

För egen del anföra de sakkunniga, att de betrakta frågan om tiden
för docentstipendiernas åtnjutande såsom i viss mån grundläggande för
docentinstitutionen och att de icke ansett sig kunna medverka till någon
åtgärd, som kunde vara ägnad att förrycka denna institutions hävdvunna
karaktär.

Otvivelaktigt hade på sina håll strävanden låtit sig förmärkas, som ytterst åsyftade
att av universitetens docenter skapa eu kår av fast avlönade befattningshavare.
Såsom av vissa myndigheter eftertryckligt betonats, torde ett inslående på denna väg
innebära stora faror att föra fram till ett återupprättande av den en gång avskaffade
adjunktsinstitutionen. De skäl, som på sin tid föranledde dennas ombildning och avskaffande,
ägde sin fulla tillämplighet jämväl i fråga om försöken att åter införa densamma
vid våra universitet.

De sakkunniga hölle med hänvisning härtill före, att förhållandena med nödvändighet
påkallade en begränsning av tiden för åtnjutande av docentstipendium. Endast
därigenom öppnades ’ möjlighet till jämn och ständig tillgång på unga vetenskapsidkare
inom docenternas krets. Vid motsatt förhållande skulle även en högst avsevärd
ökning av stipendiernas antal icke vara ägnad att vid universiteten i större utsträckning
binda yngre framstående förmågor. Helt visst skulle nämligen de oberäkneliga
och ovissa utsikterna till erhållande av docentstipendium icke kunna undgå att utöva
en avskräckande inverkan på eventuella docentaspiranter utan stark ekonomisk ryggrad.
Att ett sådant förhållande skulle vara till obotlig skada för hela vår lärda odling,
därom ansåges någon meningsskiljaktighet icke kunna råda.

Då det gällde att närmare fastställa den tid, under vilken eu och samme docent
normalt måtte komma i åtnjutande av stipendium, funne de sakkunniga, att de hittilsvarande
bestämmelserna varit i det hela tillfredsställande. Alltjämt borde därför första
tilldelningen omfatta en tid av tre år. Hade under denna tid docenten infriat de
förväntningar, som ställts på honom, borde kanslern på därom av vederbörande fakultet
eller sektion gjord framställning kunna medgiva en förlängning av tiden på ytterligare
ett, två eller högst tre år. Dessa sex år borde betraktas som den normala maximitiden
för stipendiums åtnjutande. Endast i särskilda undantagsfall, då den vetenskapliga
forskargärningen vore synnerligen förtjänstfull, borde ytterligare förlängning
kunna ifrågakomma, och borde sådan förlängning alltjämt meddelas av Kungl. Maj;t
på särskild framställning av kanslern, dock endast för ett år. Tiden för stipendiums
åtnjutande borde sålunda enligt de sakkunnigas mening omfatta högst 7 år.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet förordats av de hörda myndigheterna.

Myndig heterna.

Uppsala

aiirersitet.

Lunds

universitet.

Universitets kanslern.

Departe mentschefen.

Doeeiitstipendiernas

antal och
fördelning.

Docentföre ningarnas framställ ningar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Vid universitetet i Uppsala liar dock från teologiska fakulteten framhållits, att
möjlighet till förlängning i särskilda undantagsfall intill sammanlagt högst nio år
borde bibehållas. Likaså har större konsistoriet uttalat, att de nu gällande reglerna
icke både medfört några olägenheter och att följaktligen den föreslagna tidsbegränsningen
icke syntes erforderlig och under vissa omständigheter kunde vara olämplig.
Konsistoriet avstyrkte därför förslaget.

Vid Lunds universitet har av filosofiska fakulteten sådan ändring påyrkats, att
tid för professorsvikariat icke måtte inräknas i stipendietiden, varjämte reservationsvis
framställts samma vrkaude som gjorts av teologiska fakulteten i Uppsala. Majoriteten
av större konsistoriet (14 röster mot 6) har emellertid tillstyrkt de sakkunnigas förslag
oförändrat.

Enahanda ståndpunkt har intagits av universitetskanslern »under förutsättning
att docentstipendiernas antal varder pa ett tillfredsställande sätt utökat».

Fastställandet av tiden för stipendieinnehav på ett ur olika synpunkter
ändamålsenligt sätt torde få anses hava stor principiell betydelse. Det
gäller nämligen att å ena sidan möjliggöra för docenten att under de
ekonomiskt drägliga förhållanden, som docentstipendiet avser att skapa,
fullfölja sin vetenskapliga utbildning och å andra sidan att tillse, att de
yngre docenternas rimliga anspråk att ej behöva alltför länge stå på
exspektans bliva vederbörligen tillgodosedda. Med hänsyn till dessa stridiga
intressen lär det ej vara möjligt att så avväga tidsbegränsningen, att
båda kategorierna komma att känna sig fullt tillfredsställda. De sakkunniga
synas mig, att döma av vad som under ärendets behandling framkommit,
under förhanden varande förhållanden hava på ett tillfredsställande
sätt sökt tillgodose de skilda intressena, och jag finner mig sålunda kunna
ansluta mig till det av dem framställda förslaget. Detta innebär jämväl,
att jag ej kunnat godtaga den av filosofiska fakulteten i Lund framförda
tanken, att i tiden för stipendieinnehavet icke skulle inräknas den tid, under
vilken docentstipendiaten beklätt vikariatsförordnande. Till detta förhållande
återkommer jag i det följande. Såsom jag senare jämväl får tillfälle
framhålla, kommer den av mig föreslagna anordningen med docentstipendiefonderna
att möjliggöra utdelande av ej obetydliga belopp till olika forsknings-
och undervisningsändamål, därvid även äldre, ostipendierade docenter
kunna erhålla understöd.

Docentföreningarnas framställningar, vilka i denna del vunnit understöd
av de hörda universitetsmyndigheterna, hava synnerligen starkt understrukit
behovet av ökat antal docentstipendier vid båda universiteten.
Till stöd härför anförde docentföreningen i Uppsala bland annat:

Faktiskt bestående förhållanden ådagalade, att många legitima behov vore högst
bristfälligt tillgodosedda. Det vetenskapliga arbetets snabba utveckling och alltjämt
fortgående specialisering påkallade, att tillfälle bereddes allt flera krafter att arbeta

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 244.

inom olika delar av de vetenskaper, vilka förr utan svårighet kunde behärskas av den
enskilde. Då det icke kuude antagas, att nya ordinarie lärarplatser i någon större
utsträckning kunde tillskapas, måste det ifrågavarande behovet tillgodoses genom ett
rationellt understödjande och utnyttjande av docenternas arbete. Jämväl med hänsyn
till undervisningens, delvis på gruud av det stigande studentantalet, alltjämt ökade
krav vore ett förhöjt antal docentstipendier erforderliga. Inrättandet av ett avsevärt
antal nya fa-da docentstipendier kunde därför anses väl motiverat. Då föreningen det
oaktat i stället ville föreslå en ökning av de rörliga stipendiernas antal, berodde detta
dels på öuskvärdlieten att bättre kunna tillfredsställa de mest trängande behoven, dels
på svårigheten att för det dåvarande bestämt angiva, vilka ämnen eller ämnesgrupper,
som i första rummet borde komma i åtanke. Docenttöreniugen ville därför föreslå,
att 5 nya rörliga docentstipendier måtte beviljas att utgå med samma belopp, som de
förefintliga fasta.

Docentföreningen i Lund påpekade i sin år 1913 ingivna framställning,
att antalet docentstipendier vid Lunds universitet måtte ökas med
antingen 5 rörliga eller, måhända hellre, inom varje fakultet eller sektion
med 1 fast. stipendium, som icke vore knutet till visst läroämne.

Till stöd härför anfördes beträffande filosofiska fakulteten bland annat, att på
grund av det riuga antalet docentstipendier åtskilliga docenter i viktiga läroämnen
hade ganska små utsikter att inom rimlig tid erhålla fast stipendium. Vissa av professorer
företrädda läroämnen vore över huvud taget icke med i någon grupp med
fast stipendium. Docent i dylikt ämne vore sålunda hänvisad till de rörliga stipendierna
eller till de båda fasta stipendier, som ej vore bundna vid visst läroämne. Detsamma
gällde docenter i sådana ämnen, som icke vore representerade av professur.
De docenter av den förstnämnda kategorien, som icke erhölle fast stipendium, och
samtliga docenter tillhörande de båda sistnämnda kategorierna hade alltså att tillsammans
konkurrera om två fasta stipendier, som ej vore bundna till visst ämne samt,
tillsammans med alla övriga docenter utan fast stipendium, tävla om de 5 rörliga. En
följd av dessa förhållanden vore, att månget viktigt läroämne riskerade att icke förfoga
över de för undervisningen nödiga docentkrafterna. Av de övriga fakulteterna i
Lund syntes särskilt den teologiska vara i behov av en ökning av docentstipeudiernas
antal, i det att den blott hade 2 fasta stipendier.

I den till de sakkunniga år 1918 överlämnade framställningen har sistnämnda
docentförening ytterligare utvecklat och närmare preciserat kravet på en ökning av
de fasta docentstipendiernas antal vid Lunds universitet. Nya docentstipendier ansåges
nödvändiga för samtliga fakulteter med undantag av di-n juridiska. Teologiska
fakulteten borde erhålla 1 nytt stipendium, den medicinska 3 nya. Beträffande filosofiska
fakulteten vore inom den humanistiska sektionen ytterligare 4 docentstipendier
erforderiiga. Tillika uttalades önskemål om ändrad fördelning av docentstipendierna
å denna sektions ämnesgrupper. Fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion
förmenades hava behov av 3 nya doceutstipendier. Slutligen gjorde docentföreningen
gällande, att eu ökning i antalet av de inom filosofiska fakulteten befintliga docentstipendier,
som icke äro bundna vid visst ämne, otvivelaktigt vore önskvärd.

Inledningsvis hava de sakkunniga lämnat en kort översikt av de nuvarande
docentstipendiernas tillkomst, vilken översikt torde vara av betyBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.) 4

Historik.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

delse för en rätt uppskattning av de krav, som av de sakkunniga och
universitetsmyndigheterna blivit framställda rörande väsentligt ökat antal
stipendier.

Vid förberedandet av 1877 års universitetsreform påyrkades från'' Uppsala universitet
19 och från Lunds universitet It fasta docentstipendier. Av de förra koramo
ej mindre än 12 på humanistiska sektionen, vilken uttryckligen angav, att ett stipendium
borde finnas för varje ordinarie professur. Kungl. Maj:t äskade emellertid av
riksdagen anslag allenast till 10 fästa docentstipendier vid Uppsala och till 7 vid Lunds
universitet. Riksdagen biföll detta förslag med den ändring, att ytterligare 1 stipendium
avsågs för teologiska fakulteten i Uppsala, varigenom detta universitet kom att
erhålla 11 fasta docent>tipendier. Genom beslut av 1889, 1896, 1900 och 1901 årens
riksdagar beviljades medel till ytterligare 4 docentstipendier vid vartdera universitetet.
Härigenom kom antalet av fasta docentstipendier att vid tidpunkten för 1908 års universitetsreform
uppgå till respektive 15 och 11. Härtill böra läggas de 5 rörliga
stipendier vid vartdera universitetet, som tillkommo genom beslut av 1877 års riksdag.

Vid karoliuska institutet inrättades docentstipendier först år 1889, då ovannämnda
rörliga stipendier å vartdera 1,000 kronor tillkommo. Riksdagen synes därvid hava
utgått från att docentstipendier vid institutet kunde vara behövliga för én eller annan
mera teoretisk specialitet.

Universitetskommittén ingick icke på en prövning av det behövliga antalet stipendier
vid de olika universiteten, utan fastställde allenast allmänna riktlinjer härför.

I de yttranden, som av de akademiska myndigheterna avgåvos över universitetskommitténs
betänkande, påyrkades från Uppsala universitet för medicinska fakulteten
4 nya docentstipendier, och för filosofiska fakulteten 13 (därav för humanistiska sektioneu
6 och för den materaatisk-naturvetenskapliga 5, vartill koramo 2 för båda sektionerna
gemensamt). Vederbörande myndigheter i Luud uttalade sig icke rörande
antalet behövliga stipendier. Större konsistoriet inskränkte sig till att förorda en ökning
av stipendieautalet. Karolinska institutets lärarkollegium vitsordade behovet av
flera docentstipendier, men ansåg sig med hänsyn till den svävande frågan om undervisningens
ordnande ej kunna uppgiva behovets storlek.

Bestämda yrkanden på nya docentstipendier framkommo sedermera i petitioner
från docenter vid universiteten år 1906. Häröver avgåvos infordrade yttranden av
vederbörande akademiska myndigheter, varvid universitetet i Uppsala krävde en förhöjning
av antalet fasta stipendier till 36 (teologiska fakulteten 2 nya (eventuellt 1),
juridiska fakulteten 1 nytt, medicinska fakulteten 4 nya och filosofiska fakulteten 14
nya stipendier). Universitetsmyndigheterna i Lund begärde 17 nya stipendier (för
teologiska fakulteten 1 nytt och för filosofiska fakulteten 16 nya stipendier). Tillika
uttalades av juridiska fakulteten, att, om de rörliga stipendierna gjordes till fasta, ett
av dem borde förbehållas fakulteten. I övrigt förklarade sig myndigheterna för de
rörliga stipendiernas bibehållande till oförändrat autal.

Universitetskanslern ansåg det vara angeläget, att docentstipendium funnes för
varje uudervisningsämue eller åtminstone för varje grupp av närbesläktade ämnen och
uttalade tillika, att vad i sådaut hänseende föreslagits av de större konsistorierna i
Uppsala och Lund icke torde överskrida behovet. Tillika förmenade kanslern, att de
rörliga stipendierna borde bibehållas till oförändrat autal.

Med ledning av inhämtade upplysningar från universiteten funno de år 1907 för
universitetsfrågornas förberedande behandling inom departementet tillkallade sakkunniga,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

att följande antal nya fasta docentstipendier borde inrättas: vid Uppsala universitet 21,
varav 2 för teologiska, 1 för ju-idiska, 4 för medicinska samt 14 för filosofiska fakulteten,
samt vid Lunds universitet 11, varav 1 för teologiska, 1 för medicinska och 9
för filosofiska fakulteten. Härigenom skulle hela antalet fasta docentstipeudier komma
att uppgå till respektive 36 och 22. Tillika borde vid båda universiteten de rörliga
stipendierna bibehållas till oförändrat antal.

I särskilt yttrande framhöll emellertid representanten för Lunds universitet, under
anslutning sedermera från dettas myndigheter, att fakulteter och sektioner vid
Lunds universitet ådagalagt en överdriven ängslan för att begära mer än vad som
måste anses som absolut minimum — i vissa fall syntes man till och med hava stannat
under detta minimum.

I de sakkunnigas framställningar förekom intet förslag angående docentstipendier
vid karolinska institutet. Lärarkollegiet hade emellertid i institutets riksdagspetitita
är 1907 framhållit, att en förstärkning av docentinstitutionen vore särskilt önskvärd
beträffande de teoretiska ämnesgrupperna. Lärarrådet ansåge 4 nya stipendier vara av
nöden, varav 2 borde avses företrädesvis för docenter i de teoretiska ämnena och de
2 övriga tillsättas utan särskild företrädesrätt för vissa ämnen.

Frågan förelädes i proposition 1903 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag upptog
för universitetet i Uppsala 13 nya första docentstipendier och för universitetet i Lund
12, varigenom antalet fasta stipendier kom att uppgå till respektive 28 och 23. För
karolinska institutet upptogos 3 nya stipendier. Därjämte förutsättas de dåvarande
rörliga stipendierna böra vid samtliga läroanstalter bibehållas till oförändrat antal.

Såsom redan framhållits hava de sakkunniga vid sin prövning av antalet
behövliga docentstipendier utgått ifrån att de rörliga stipendierna
böra försvinna. Redan härav föranledes givetvis en ökning av antalet fasta
docentstipendier.

Vid redogörelsen för de sakkunnigas förslag torde lämpligen de olika
läroanstalterna böra hållas i sär. Fördelningen i detalj å olika läroämnen
torde icke i detta sammanhang behöva ägnas uppmärksamhet.

Vid Uppsala universitet hava de sakkunniga funnit det nuvarande antalet tillfredsställande
tillgodose förefintliga behov inom teologiska och juridiska fakulteterna.
För de medicinska och filosofiska fakulteterna föreslås däremot en ökning. Beträffande
medicinska fakulteten, som nu disponerar 3 docentstipendier, anföra de sakkunniga:

»1 betraktande av den mångsidiga utveckling, som den medicinska forskningen
under senare tid uppvisat, och det härmed sammanhängande antalet professorer, vill
det synas som om de tre nu disponibla docentstipendierna ingalunda kunna anses tillräckliga.
Visserligen torde de biträdande lärarna i viss mån ur speciell undervisniugssynpunkt
fylla uppgifter, som det eljest varit naturligt och riktigt att överlåta åt
docentstipendiater. Och säkerligen hava, ej minst under senare år, docentstipeudiernas
järnföielsevis ringa storlek icke varit ägnad att i större utsträckning underlätta knytande
av lovande medicinska forskare såsom docenter till universitetet i den allt skarpare
konkurrensen med andra, ur olika synpunkter långt gynsammare ställda verksamhetsfält.
Helt visst hava dessa omständigheter i förening åstadkommit, att tillgången på
docentaspiranter ej varit så stor, att fakulteten kunnat finna giltig anledning att med
hänvisning härtill under senare år påkalla ökat antal stipendier.

De sakkunniga.

Uppsala

universitet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Emellertid torde det vara anledning förvänta, att, därest docentstipendiernas belopp
för framtiden fixeras i överensstämmelse med ovan angivna förslag, och under
förutsättning av att de övriga förmåner, som enligt vårt förmenande böra tillkomma
docenter i kliniska ämnen vinna bifall, förhållandena i nyssnämnda hänseende skola
undergå sådan ändring, att en med övriga fakulteter närmare överensstämmande proportion
olika lärarkrafter emellan utan svårighet kan åstadkommas. Ur universitetets
synpunkt måste det vara ett betydande intresse att kunna erbjuda yngre vetenskapsmän
möjlighet att bedriva forskningar inom de grundläggande teoretiska disciplinerna
under så gynsamma betingelser, att den praktiska läkarbanaus ekonomiska förvärvsmöjligheter
icke i allt för hög grad må kunna utöva eu lättförklarlig dragningskraft
och dessa forskningar sålunda förbehållas uteslutande ett ekonomiskt välsituerat fåtal.
Likaledes torde det få anses särdeles maktpåliggande, att väsentligt ökade möjligheter
beredas universiteten att vid sig såsom docenter knyta inom de särskilda kliniska
ämnena verksamma forskare, något som endast i jämförelsevis ringa omfattning under
hittills rådande förhållanden varit möjligt. Jämväl i detta sammanhang vilja vi framhålla
lämpligheten utav, att den undervisningsverksamhet, som nu i icke ringa utsträckning
måst överlämnas åt biträdande lärare, måtte i största möjliga mån komma
att utövas av docenter, en anordning, vars genomförande torde underlättas, därest ett
ökat antal till beloppet höjda docentstipendier ställas till förfogande.

Med hänvisning till det ovan anförda vilja vi föreslå, att ytterligare två docentstipendier
måtte tilldelas fakulteten».

Fakulteten skulle sålunda komma att disponera fem docentstipendier.

De sakkunniga fastslå vidare, att behovet av ökat antal docentstipendier gjort
sig mest kännbart inom filosofiska fakulteten, framför allt med hänsyn till den särdeles
dryga undervisningsbörda, som påvilade denna fakultet. Särskilt riktades uppmärksamheten
på den alltjämt fortgående specialisering, som inom dess olika vetenskaper
kunde konstateras och som läte ämnen eller ämnesgrenar växa ut till självständiga
discipliner, vilka med större eller mindre styrka gjorde anspråk på egen plats å universitetens
timplan. Ur forskningens lika väl som undervisningens synpunkt gjorde
sig därför nödvändigheten av en arbetsfördelning alltmer gällande.

Anmärkningsvärt vore också, att av de tillgängliga rörliga docentstipendierna
sistlidna läsår vid Uppsala såväl som vid Lunds universitet samtliga tilldelats docenter
tillhörande filosofiska fakulteten. Även om härvid hänsyn toges till en längre tidsperiod
vore denna fakultetets övervikt vid dispositionen av de rörliga stipendierna vid
Uppsala universitet mycket påfallande, vilket framginge av en av de sakkunniga meddelad
översiktstabell, avseende fördelningen under åren 1909—1917.

För närvarande disponerade fakulteten 18 fasta stipendier, varav 10 tillhörde
dess humanistiska, 7 dess matematisk-naturvetenskapliga sektion, samt 1 vore avsett
för ämnet geografi, utan att vara bundet till viss sektion. Fakultetens olika examensämnen
vore sammanförda i smärre grupper, vardera med ett mindre antal till gruppen
bundna stipendier till sitt förfogande.

I avgivet yttrande hade fakultetens humanistiska sektion hemställt om beviljande
av 3 nya fasta docentstipendier och den matematisk- naturvetenskapliga om 1 nytt
sådant stipendium.

Den av de sakkunniga företagna prövningen gåve vid handen, att en ökning av
antalet till bestämda ämnesgrupper bundna stipendier med 6, alltså till 24, vore ofrånkomlig.
I samband med denna ökning av antalet docentstipeudier börda enligt de
sakkunnigas uppfattning en omgruppering för åstadkommande av större, naturligt

Klingl. Maj:ts Proposition Nr 244.

samhöriga ämnesgrupper åvägabringas, i syfte att å ena sidan skapa garantier för att
vissa viktigare läroämnen med konstant och vitsordat behov av mera omfattande undervisning
skulle komma att äga tillgång till stipendierad docent för denna undervisnings
utövande och å den andra möjliggöra även för docenter i övriga ämnen inom
gruppen att alternerande komma i åtnjutande av stipendium.

Därvid föreslogos ämnena fördelade på sex ämnesgrupper, varav tre folie helt
inom den humanistiska, tre inom den matematisk-naturveteuskapliga sektionens läroområde.
Till sistnämnda område hänfördes även det för närvarande mellan sektionerna
rörliga ämnet geografi.

Fakulteten i dess helhet beräknades sålunda kunna göra anspråk å tillsammans 24
vid bestämda ämnesgrupper bundna docentstipendier, av vilka 6 föresloges till nyinrättande.
Emellertid kunde med fog göias gällande, att, utöver vad sålunda beräknats,
vissa krav kvarstode ouppfyllda. Särskilt ville de sakkunniga framhålla, att jämväl
sådana vetenskaper, som icke företrädas av professur och sålunda icke heller förekomme
inom de angivna ämnesgrupperna, ävensom vissa särskilt utbrutna vetenskapsgrenar,
borde hava möjlighet att i förekommande fall såsom docenter förvärva förtjänta vetenskapsidkare
och att därvid även dessa borde äga utsikter att i viss utsträckning kunna
komma i åtnjutande av stipendium. Likaledes kunde det allt fortfarande visa sig
önskvärt, att en särskilt framstående forskare kunde knytas vid universitetet, ehuru
stipendiat i samma ämne redan funnes. Även till detta förhållande syntes sålunda
viss hänsyn böra tagas vid det slutliga antalets fastställande. Här sist berörda synpunkter
funnes med fördel kunna tillgodoses på så sätt, att fakulteten erhölle ytterligare
3 stipendier, vilka i motsats till övriga icke borde vara bundna vid ämnesgrupper
utan »rörliga» inom vardera sektionen. Av dessa ansåges 2 böra förbehållas
den humanistiska och 1 den matematisk-naturveteuskapliga sektionen.

Docentstipendier av nu förordade karaktär hade alltsedan år 1909 till ett antal
av 2 varit för handen inom filosofiska fakulteten vid Lunds universitet, och syntes
därvid vunna erfarenheter rörande fördelarna av desamma hava varit uteslutande
gynnsamma.

Sammanlagda antalet filosofiska fakulteten tilldelade docentstipendier skulle enligt
de sakkunnigas förslag komma att uppgå till 27. I jämförelse med nu bestående
förhållanden innebär detta en ökning med 9. Härvid är likväl att märka, vad som
jämväl tidigare framhållits, att vart och ett av de 5 rörliga docentstipendierna i realiteten
disponerats alldeles övervägande av nämnda fakultet. Då samtidigt med ovan
omförmälda föi ändringar i docentstipendiernas fördelning de hittillsvarande rörliga
stipendierna föreslås till indragning, skulle den å fakulteten kommande ökningen i
själva verket inskränkas till omkring 4 docentstipendier.

De sakkunnigas utredning hade alltså givit vid handen, att för Uppsala universitets
vidkommande eu ökning av antalet docentstipendier å samtliga fakulteter med
6 vore oundgängligen av nöden.

Vad därefter angår Lunds universitet ansåges juridiska fakulteten där icke erfordra
något nytt stipendium. Däremot funnes den teologiska, som för närvarande
disponerade endast 2 stipendier, med hänsyn till att samma fakultet i Uppsala redan
ägde ej mindre än 4 stipendier, böra erhålla 1 nytt docentstipendium. För den medicinska
fakultetens del föresloge de sakkunniga under åberopande av samma skäl, som
vid Uppsala universitet talat för ökning av stipendiernas antal, och då behovet av
docenter icke vore mindre i Lund än i Uppsala, att autalet fastställdes till 5, vilket
innebure en ökning med 3.

Lunds

universitet

Karolinska

institutet.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 244.

|Vad slutligen beträffade den filosofiska fakulteten gjorde de sakkunniga gällande,
att vad som rörande behovet av docentstipendier för denna fakultet anförts i sammanhang
med behandlingen av motsvarande förhållanden vid Uppsala universitet, i äu
högre grad ägde giltighet för Lunds universitet. Också hade universitetskanslern uti
avgivet underdånigt yttrande den 9 december 1914 framhållit, hurusom »behovet av
nya docentstipendier särskilt vid universitetet i Lund synes hava visat sig kännbart».
Den företagna ingående prövningen hade låtit det nuvarande stipendieantalets otillräckliuhet
framstå i särdeles tydlig dager. Då det gällt att undanröja nämnda missförhållande,
°bade fakulteten för sin del givit sin anslutning till den av docentföreningarua
payrkade ökningen av de rörliga stipendiernas antal till 10, säkerligen
under paverkan av dels medvetandet att dessa stipendier övervägande skulle komma
fakulteten till godo, dels också de gynnsamma erfarenheter, som vunnits genom de
för Lund säregua, inom denna fakultet rörliga stipendier, vilka sedan år 1909 funnits
till ett antal 2. Nämnda förhållande hade för de sakkunniga inneburit ej ringa svårigheter,
da det gällt att bedöma behovet av nya fasta stipendier. Vid fastställandet
av erforderligt antal hade emellertid samma grundsatser blivit följda, som för Uppsala
universitet tillämpats. Jämväl fördelningen i grupper anslöte sig till den vid nämnda
universitet föreslagna.

Pa grundvalen av verkställda beräkningar ansåges filosofiska fakulteten böra erhålla
23 vid bestämda ämnen eller ämnesgrupper bundua stipendier. Då det hittillsvarande
antalet utgjorde 14. uppginge det ifrågasatta antalet nya stipendier av denna
karaktär till ej mindre än 9. Utom nyssnämnda 14 stipendier förfogade, som nämnts,
fakulteten för närvarande över ytterligare 2 inom fakulteten rörliga stipendier å samma
belopp som de fasta. Av enahanda skäl, som anförts för införande vid universitetet i
Uppsala av stipendier av denna typ, borde givetvis ifrågavarande docentstipendier alltjämt
tillkomma även universitetet i Lund. Med hänsyn till att de ämnen, som ej beräknats
normalt disponera de grupperna tilldelade docentstipendier, vid universitetet i
Uppsala, på grund av där genomförd starkare ämnesuppdelning, till antalet ej oväsentligt
överstege motsvarande antal i Lund, ansåges antalet på nyssnämnda sätt rörliga
stipendier vid sistnämnda universitet kunna bibehållas vid 2, varav det ena skulle
tilldelas docent inom humanistiska, det andra docent inom mateiuatisk-naturvetenskapliga
sektionen.

Under dessa förutsättningar skulle sammanlagda antalet till fakultetens förfogande
stående docentstipendier komma att uppgå till 25, mot nuvarande 16. Härtill anmärktes
emellertid, att de nu till indragning föreslagna 5 rörliga docentstipendierna
pa senaste aren samtliga kommit filosofiska fakulteten tillgodo, vadan fakulteten i
verkligheten disponerat omkring 20 stipendier. Den reella ökningen skulle med denna
reservation belöpa sig till 4.

För tillgodoseende av behovet vid Lunds universitet av docentstipendier erfordras
efter de sakkunniges mening tillgång till 36 sådana stipendier, vilket vore 8 flera än
universitetet för närvarande disponerade.

Vidkommaude slutligen karolinska institutet, som för närvarande hade till sitt
förfogande 3 fasta docentstipendier å samma belopp som universitetens samt dessutom
2 s k. rörliga å vartdera 1,000 kronor, förelåge här efter de sakkunnigas uppfattning
samma behov av docentstipendier, som för de medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund. För närvarande vore visserligen institutet med hänsyn till docentstipendiernas
antal något gynnsammare ställt äu dessa. Men de båda rörliga stipendier å 1,000
kronor, som tillkommit genom beslut av 1889 års riksdag, ansågos i betraktande av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

gällande penningvärde numera icke kunna tillerkännas alltför stor betydelse för kvarhållande
vid institutet av förtjänta forskare. För uppnående av önskvärd överensstämmelse
mellan de medicinska fakulteterna och karolinska institutet föresloge de sakkunniga,
att de nuvarande rörliga stipendierna måtte ombildas till fasta och i samband
därmed höjas till samma belopp som dessa. Härigenom skulle institutet komma att
förfoga över inalles 5 fasta docentstipendier eller samma antal, som enligt ovan framställda
förslag skulle tillkomma de medicinska fakulteterna vid universiteten.

I samband med denna redogörelse för de sakkunnigas utredning av
det föreliggande behovet utav docentstipendier vid de olika läroanstalterna,
torde det för ett säkert bedömande av frågan, huruvida genom de framställda
förslagen alla berättigade anspråk vederbörligen tillgodose^, vara
nödvändigt att i stora drag antyda de kompletterande åtgärder, som av de
sakkunniga ifrågasatts för främjande av det syfte, som med docentstipendierna
avses.

De åsyftade åtgärderna sammanhänga med det förfarande, som, jämlikt
nu gällande särskilda föreskrifter till staten för universiteten, tillämpas
beträffande medel, som besparas å anslagen för docentstipendier. Vid vartdera
universitetet skola sådana besparade medel i vissa närmare angivna
fall läggas till respektive fakulteters eller sektioners fonder av besparade
docentstipendier. De ifrågavarande fonderna skola på fakultetens eller
sektionens förslag av kanslern disponeras för undervisningens eller den
vetenskapliga forskningens behov i det syfte, som avses med docentstipendier.
Motsvarande rätt tillkommer för närvarande icke karolinska institutet.
Det torde här tillika böra anmärkas, att för de fall, där icke ovan anförda
stadganden föreskriva besparingarnas införlivande med fakulteternas fonder,
hava medlen i stället tillagts vederbörande reservfonder.

I berörda förhållanden hava docentföreningarna i sina framställningar påyrkat
vissa förändringar. Så anför Uppsalaföreningen bl. a., att det till stärkande av docentstipendietonderna
skulle avsevärt bidraga, om det stadgades, att icke utgående docentstipendierna
under alla omständigheter skulle läggas till besparingsfonderna. Härvid
åsyftas det ovan anmärkta förhållandet, att enligt praxis, besparade docentstipendier
vid åtskilliga tillfällen tillföras reservfonden, i Uppsala t. ex. när ordinarie innehavaren
går stipendiet förlustig under utrikes resa samt understundom vid längre ledighet mellan
olika innehavare. Docentföreningen framhåller med hänvisning härtill önskvärdheten
av ett allmänt stadgande, att docentstipeudium eller del därav, som ej utgår till ordinarie
eller tillfällig innehavare, bör läggas till respektive fakulteters och sektioners
besparingsfonder.

Docentföreningen i Lund har i förevarande avseende hemställt, att docentstipendium,
som av någon anledning icke utdelas, måtte gå till docentstipendiefonden, icke
till reservfonden, samt att den förra måtte användas uteslutande till docenternas förmån,
alltså, förutom till uppmuntrande av docents forskarverksamhet, i all synnerhet
till bestridande av en arbetet motsvarande ersättning för av docent meddelad undervisning
(t. ex ledande av seminarieövningar, vilket nu syntes skäligen lågt honorerat);
särskilt gällde detta docent, som icke åtnjöte docentstipendium.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

De sakkunniga hava funnit det hittills använda förfaringssättet i princip
synnerligen lyckligt och till en början ifrågasatt, att rätt att upplägga
docentstipendiefond för framtiden bör tillkomma även karolinska institutet,
på enahanda villkor, som för universiteten bliva gällande.

Emellertid kunde ur olika synpunkter mot de nuvarande bestämmelserna enligt
de sakkunnigas mening riktas befogade invändningar. En revision syntes därför vara
av behovet pakallad, sa mycket mera som genom såväl stipendiebeloppens förhöjning
som därigenom, att tillfälligt lediga stipendier hädanefter icke borde för kortare tid
ledigförklaras, utan tillföras docentstipendiefonderna, fondernas tillgångar kunde förväntas
bliva ej oväsentligt ökade och sålunda nu framträdande olägenheter bleve än
mera käunbara. En företagen undersökning av de grundsatser, som hittills blivit tilllämpade
vid besparingarnas förvaltande, hade givit användbara hållpunkter för omarbetningen
av hithörande stadganden. Denna undersökning hade givit vid handen, att
vid Uppsala universitet besparingsfonderna i vissa fall uppnått en högst avsevärd storlek.
Så vore fallet beträffande den juridiska fakultetens, vilken år 1917 uppgick till
36,828 kronor 45 öre. Även matematisk-naturvetenskapliga sektionens fond uppnådde
den höga summan av 18,353 kronor 21 öre. Likaledes vore det anmärkningsvärt, att
vid Lunds universitet av docentstipendieruedel ganska betydande belopp tillförts reservfonden,
år 1917 ej mindre än 6,666 kronor 67 öre.

Rörande riktlinjerna för den av de sakkunniga föreslagna revisionen
av bestämmelserna ifråga, torde böra nämnas, att de funnit besparade docentstipendiemedel
böra under alla förhållanden komma till användning
för det med docentstipendium avsedda syftet, varför dylika medel borde
utan inskränkningar inflyta till fonderna. Däremot hade de sakkunniga
icke kunnat tillstyrka, på sätt docenterna påyrkat, en ovillkorlig bestämmelse
av innebörd att fonderna skulle användas uteslutande till docenternas
förmån. Alltjämt syntes sålunda möjlighet bland annat böra hållas öppen
för att understöd ur docentstipendiefond måtte kunna tilldelas yngre vetenskapsidkare,
till vilkas verksamhet anledning funnes att knyta förhoppningar.
Rimligen borde sådant understöd icke till beloppet få överstiga docentstipendium
utan såsom högsta belopp fastställas 4,500 kronor.

Det nu tillämpade sättet för de besparade docentstipendiemedlens
fondering kunde vidare efter de sakkunnigas mening icke sägas vara fullt
lyckligt.

Särskilt kunde det svårligen undgå att te sig mindre egentligt, att
vissa fakulteter eller sektioner med ringa antal docenter skulle kunna till
sina respektive fonder årligen lägga betydande belopp, medan andras resurser
i förevarande avseende vore vida mera begränsade, ehuru behovet
av medel därvid kanske vore långt större. Ett sådant sakernas tillstånd
hade hittills varit ofrånkomligt, då varje fakultet eller sektion med sin
besparingsfond införlivat de besparingar, som under ''året uppstått å fakultetens
eller sektionens docentstipendier. En rättvisare och jämnare för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

delning kunde emellertid vinnas på så sätt, att samtliga under ett kalenderår
uppkomna besparingar vid kalenderårets slut fördelades å de olika
fakulteterna och sektionerna i förhållande till det antal docentstipendier,
som tillkomma fakulteten, respektive sektionen. Med tillämpning av denna
fördelningsgrundsats skulle i Uppsala teologiska fakulteten erhålla 4/39,
juridiska fakulteten 3/39, medicinska fakulteten 5/39, filosofiska fakultetens
humanistiska sektion 16/39 och dess matematisk-naturvetenskapliga sektion
11/39 av den årliga besparingssumman. Vid Lunds universitet erhölle på
samma sätt teologiska och juridiska fakulteten vardera 3/36, medicinska
fakulteten 5/36, filosofiska fakultetens humanistiska sektion 15/36 och dess
matematisk-naturvetenskapliga sektion 10/36 av varje års besparingar. Vid
karolinska institutet skulle givetvis hela det verkligen besparade beloppet
inflyta till docentstipendiefonden.

Emellertid läte sig naturligen icke på förhand den möjligheten uteslutas,
att en fakultet respektive sektion visade sådan hänsyn gentemot
docentstipendiefondens tillgångar, att utdelning endast sparsamt ifrågakomine.
Då ett sådant tillvägagångssätt kunde vara ägnat att äventyra
det med fonden avsedda syftet, ansåges garantier mot opåkallad fonderingsbenägenhet
böra åvägabringas. En verksam sådan kunde åstadkommas
genom ett stadgande av innehåll, att, då en fakultets eller sektions docentstipendiefond
översköte hälften av en fakultets eller sektions andel i docentstipendieanslaget,
överskottet skulle tillföras reservfonden. På så sätt
berövades faktiskt de olika fakulteterna och sektionerna varje anledning att i
onödan avvisa anspråk på bidrag ur deras respektive fonder. Vid karolinska
institutet, där reservfond saknades, förefunnes emellertid icke möjlighet till
genomförande av nyss berörda anordning. Där uppkommet överskott- syntes
lämpligen i stället böra under i övrigt lika villkor återgå till statsverket.

De sakkunniga förmenade, att den förändrade ordningen beträffande
användningen av besparade docentstipendiemedel, som föreslagits, skulle
komma att bliva av icke ringa betydelse för den vetenskapliga forskningen
och undervisningen vid universiteten och karolinska institutet. Ej obetydliga
belopp skulle årligen ur fonderna kunna utdelas antingen såsom tillfälliga
docentstipendier eller såsom större eller mindre understöd för främjande
av särskilda forskningsuppgifter eller åvägabringande av viss önskvärd
undervisning. Därigenom att denna vidsträckta möjlighet bereddes vederbörande
att, utan de begränsande stadganden, som gällde för de egentliga
docentstipendierna, förfoga över besparade docentstipendiemedel skulle de
rörliga stipendiernas borttagande kunna försiggå utan att därav befarade
olägenheter inställde sig. över huvud vore docentstipendiefonderna, på

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 215 höft. (År 241.) 5

Myndig heterna.

Uppsala
nnivei sitet.

34 Kungl. May.ts Proposition Nr 244.

föreslaget sätt disponerade, ägnade att reglera tillfälligt uppkommande
ojämnheter i det här föreslagna stipendiesystemet.

Det torde böra ''särskilt framhållas, att jämväl äldre docenter, vilka
redan åtnjutit docentstipendium under de 7 år, som ansetts böra utgöra
längsta tiden för stipendieinnehav, när så prövades lämpligt, skulle ur fonderna
kunna erhålla understöd.

I samband med denna omläggning av docentstipendiefonderna hava
de sakkunniga ifrågasatt, att det av 1840 års riksdag båda universiteten
anvisade, med nu å Uppsala universitets stat uppförda anslaget å 900
kronor »till befordran av vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga
examensämnen», såsom icke längre behövligt, skulle upphöra med uto-ån^en
av den tid, för vilken innehavaren fått sig detsamma tilldelat.

Beträffande nu förevarande del av de sakkunnigas förslag hava av
de hörda myndigheterna åtskilliga erinringar och ändringsyrkanden blivit
framställda. I vad dessa angå de i det föregående omförmälda förhållanden
skola de här i korthet beröras.

Vid universitetet i Uppsala har teologiska fakulteten på det bestämdaste påyrkat,
att ännu ett stipendium matte tilldelas fakulteten, detta med hänsyn dels därtill, att
det av fakulteten disponerade s. k. apologetiska stipendiet icke kunde jämnställas med
övriga doceutstipendier, dels även därtill att med de rörliga stipendiernas borttagande
försämrade möjligheter skulle inträda för fakultetens docenter att erhålla docentstipendium.
Ävenledes avstyrker fakulteten upphörande av doceutstipendiernas bundenhet till vissa
ämnen eller ämnesgrupper. De föreslagna förändringarna rörande förfarandet med besparade
docentstipendier tillstyrkte fakulteten i huvudsak. Juridiska fakulteten finner
den ifrågasatta gemensamma regleringen av de till fonderna ingående besparingarna
obehövlig och avstyrker såväl förslaget härom som förslaget om maximigräns för fonderingen.
Jämväl påyrkar fakulteten, att ändringen i fondernas disposition, ävensom
deiT ifrågasatta begränsningen av storleken å an-lag ur fonden, icke måtte komma till
stånd. Medicinska fakulteten hemställer, att rätten att utdela tillfälliga stipendier åtminstone
för fakultetens del alltjämt måtte bibehållas. Fakulteten avstyrker de sakkunnigas
förslag angående ärlig fördelning av de medel, som besparas å anslaget för
docentstipendier, samt förslaget om överförande från besparingsfonderna till reservfonden
av vissa överskjutande belopp. Likaledes avstyrkas de föreslagna inskränkningarna i
dispositionsrätten av fonderna. Filosofiska fakulteten påyrkar ytterligare ökning av
docentstipendiernas antal, därav 3 för den humanistiska sektionens ämnesgrupper, 1 för
den matematisk-naturvetenskapligas ämnesgrupper samt 1 rörligt för den senare sektionen.
Tillika har ifrågasatts en avvikande gruppindelning samt företrädesrätt till
docentstipendium för vissa ämnen inom grupperna. Större akademiska konsistoriet ger
uttryck åt sin övertygelse, att även efter genomförandet av det föreliggande förslaget
behovet av ytterligare docentstipeudier kommer att göra sig gällande inom åtskilliga
ämnen eller ämnesgrupper. Ett ojävaktigt bevis härför utgjorde särskilt vad inom den
teologiska och den filosofiska fakulteten härutinnan anförts. I fråga om fördelningen
av docentstipendierna understödde konsistoriet de framställda kraven på att stipendierna

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244

fortfarande bleve bundna vid vissa ämnen eller ämnesgrupper med företräde för vissa
angivna ämnen, varjämte utdelande av tillfälligt docentstipendium alltjämt borde kunna
äga rum. Ävenledes ville konsistoriet i överensstämmelse med medicinska fakulteten
hävda, att ökningen av det för denna fakultet avsedda antalet stipendier icke borde
medföra någon minskning i anslagen till biträdande lärare, på sätt de sakkunniga
förordat. Konsistoriet avstyrkte jämväl de av de sakkunniga föreslagna förändringarna
i avseende på förfaringssättet med och dispositionen av de besparade docentstipendiemedlen.

Vid Lunds universitet bär teologiska fakulteten med hänvisning till de rörliga
stipendiernas indragning påyrkat ytterligare ett nytt docentstipendium. Juridiska fakultetens
majoritet har beträffande docentstipendiefonderna föreslagit sådan ändring i
de sakkunnigas förslag, att å eu viss fakultets (sektions) andel i docentstipeudieanslaget
uppkomma besparingar till en början skulle i sin helhet läggas till samma fakultets
(sektions) docentstipendiefond, och att först, då denna uppginge till viss minimistorlek,
till siffran bestämd särskilt för varje fond, ytterligare besparingar skulle disponeras på
sätt som av de sakkunniga föreslagits. Medicinska fakulteten har, med förklaring att
fakulteten framdeles liksom hittills vore beredd att tillse, att docenterna användes för den
propedeutiska undervisningen, hemställt att någon ändring i de för sådan undervisning
utgående anslagen icke måtte företagas. De sakkunnigas förslag beträffande förfaringssättet
med besparade docentstipendier funne fakulteten synnerligen lyckligt, men ansåge,
att de sakkunnigas goda förslag bleve av vida större gagn, om hela beloppet av de
årligen till fakulteten utgående stipendierna finge fonderas, i stället för halva, som nu
föreslagits. Filosofiska fakulteten har hemställt om ytterligare 1 till ämnesgrupp knutet
samt 2 rörliga docentstipendier, 1 för vardera sektionen. I bestämmelserna angående
doeentstipendh-fonderna föreslår fakulteten sådana ändringar, att maximibeloppet fastställes
till 5,500 kronor samt att mindre understöd till resekostnad eller för särskild
forskning må såsom hittills kunna utgå även till stipendierad docent. Större akademiska
konsistoriet har skäukt sitt understöd åt de framställda kraven på ytterligare
ökning, utöver vad de sakkunniga föreslagit, av antalet docentstipendier. Därjämte
har konsistoriets majoritet (tf röster mot 9), med gillande i övrigt av vad de sakkunniga
rörande förfaringssättet med besparade docenstipendier föreslagit, hemställt om
ett engångsanslag för docentstipendiefonderuas fyllande till maximibelopp.

Universitetskanslern har, i anslutning till vad han anfört beträffande utvidgade
möjligheter för docenterna att få åtnjuta docentstipendium och särskilt med hänsyn till
den förordade begränsningen av tiden för åtnjutande av doceutstipendium, samt då
vidare behovet av en ökning av det nuvarande antalet med tillhopa 12 vid vartdera
universitetet syntes vara ådagalagt, tillstyrkt de från universiteten framkomna önskningarna
om större antal docentstipendier än de sakkunniga föreslagit. Utöver vad som
av de sakkunniga förordats, skulle erfordras 6 docentstipendier vid Uppsala universitet
och 4 docentstipendier vid Lunds universitet. Kanslern funne sig likaledes böra tillstyrka,
att de teologiska fakulteten i Uppsala nu tillkommande stipendier bleve bundna
till vissa ämnen, men borde det till nyinrättande föreslagna bliva rörligt inom fakulteten.
I likhet med medicinska fakulteten och större konsistoriet i Uppsala samt medicinska
fakulteten i Lund ville kanslern därjämte framhålla, att anslagen till biträdande
lärare fortfarande vore behövliga för sitt särskilda ändamål. Jämväl till-tvrkte
kanslern, att beträffande de filosofiska fakulteternas docentstipendier måtte föreskrivas
företräde för docent uti vissa ämnen inom respektive grupper. Däremot avstyrker

Lundö

universitet.

Universitets kanslern.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

kanslern bifall till det från större akademiska konsistoriet i Uppsala framkomna förslaget
om bibehållande av de s. k. tillfälliga docentstipendierna. Beträffande docentstipendiefonderna
och vad som därmed ägde sammanhang kunde kanslern icke anse
tillrådligt, att, på sätt de sakkunniga föreslagit, en maximigräns för docentstipendiefondernas
storlek på förhand fastsloges. Ännu olämpligare förefölle förslaget, att överskjutande
docentstipendiemedel skulle tillföras de enligt helt andra bestämmelser disponerade
och för andra ändamål avsedda reservfonderna. Han hemstäilde därför om
bibehållande av nuvarande föreskrifter anstående ifrågavarande fonders bildande, med
den modifikation att fonderna skulle tillföras alla besparingar å doceutstipendeir,
varigenom dessa sålunda icke i något fall skulle tillföras reservfonden.

Det föreslagna uppläggandet även vid karolinska institutet av en docentstipendiefond
vore särdeles välbetänkt och tillstyrktes denna åtgärds vidtagande. I likhet med
institutets lärarkollegium ansåge dock kanslern, att intet överskott i fonden borde återgå
till statsverket.

Vad därefter anginge de ändamål, för vilka docentstipendiefondernas medel skulle
få användas, hade dessa efter kanslerns uppfattning blivit av de sakkunniga allt för
snävt begränsade. Den nuvarande grundsatsen, att ifrågavarande fonder disponerades
av kanslern — utan att härvid någon maximigräns för anslagens belopp funnes fastslagen
— »för undervisningens eller den vetenskapliga forskningens behov i det syfte,
som avses med docentstipendier», syntes böra bibehållas, dock med tillägg dels i syfte
att framhålla, hurusom hädanefter ett av de viktigaste ändamålen med fonderna skulle
vara att lämna understöd åt ostipendierade docenter, och dels för att i enlighet med de
sakkunnigas förslag möjliggöra att anslag av fonderna skulle kunna utgå till ostipendierad
docent för utförande av uppdrag att opponera vid disputationsakt.

Kanslern tillstyrkte, under förutsättning av bifall till vad som i fråga om stipendiernas
antal samt docentstipendiefondernas förstärkning föreslagits, jämväl indragning
av det i Uppsala universitets stat uppförda anslaget »till befordran av vetenskapliga
studier, som ej tillhöra de egentliga examensämnena».

Den i det föregående med ledning av de sakkunnigas sammanställning
lämnade översikt rörande de krav, som från vederbörande myndigheter
under gångna år framställts i fråga om antalet docentstipendier, synes
mig till fullo uppvisa, att uppfattningen om behovet av docentstipendier
hos de akademiska och de anslagsbeviljande myndigheterna starkt gått isär.
Det torde sålunda böra erinras därom, att Uppsala universitet år 1908
såg antalet fasta docentstipendier ökat från 15 till 28 och Lunds universitet
från 11 till 23, vilket för det förra universitetet innebar ett nära fördubblat
och för det senare ett mer än fördubblat antal dylika stipendier.
Men samtidigt förelåg önskemål om ytterligare 8 docentstipendier från
Uppsala universitet och om ytterligare 5 från Lunds universitet.

De sakkunniga hava nu efter en, såvitt jag kunnat finna, på ett
omsorgsfullt avvägande av olika behov grundad utredning funnit sig böra
förorda — bortsett från de rörliga docentstipendiernas förvandling till
fasta med höjda belopp — en ökning för Uppsala universitet med 6 och
för Lunds universitet med 8 docentstipendier, varigenom antalet skulle

Kungl. May.ts Proposition Nr 244.

komma att uppgå till inalles respektive 39 oeh 36. För karolinska institutet
skulle antalet docentstipendier efter de sakkunnigas förslag visserligen
icke komma att överstiga det hittillsvarande. Därigenom att de nuvarande
3 rörliga stipendierna å vartdera 1,000 kronor skulle till beloppet
likställas med de övriga, skulle dock en högst avsevärd förbättring i förhållandena
även där åstadkommas.

Utöver vad sålunda föreslagits hava krav på väsentliga ökningar från
universiteten blivit framförda och jämväl av universitetskanslern blivit
förordade till bifall. För Uppsala universitet skulle erfordras ytterligare
ej mindre än 6 nya stipendier, varigenom antalet skulle komma att uppgå
till 45 och den totala ökningen till 12, för Lunds universitet skulle behövas
ytterligare 4 och det universitetet tillkommande antalet skulle sålunda
stiga till 40 med en total ökning av 12 docentstipendier.

Vid prövning av vad i nu förevarande avseende anförts av de akademiska
myndigheterna dels före avgivandet av de sakkunnigas förslag, dels
ock efter sagda förslags framställande, har jag icke kunnat undgå att
uppmärksamma, att anspråken ej oväsentligt stegrats, sedan de sakkunniga
sökt i allt väsentligt tillmötesgå de önskemål, som under ärendets tidigare
behandling framkommit.

För en sådan ståndpunktsändring synas mig ej tillräckligt vägande
skäl vara förebragta. Vad de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund
anfört rörande ökat behov av fasta docentstipendier, med de rörligas
indragning, synes mig icke alltför tungt vägande, då de sakkunnigas
utredning otvetydigt giver vid handen, att de rörliga docentstipendierna
samtliga med ytterst få undantag disponerats av de filosofiska fakulteterna
för docenter inom dessa. Denna omständighet synes mig sålunda icke av
de nämnda fakulteterna kunna rättmätigt åberopas såsom grund för ytterligare
ökat antal docentstipendier.

Likaledes torde universitetsmyndigheterna, som i Uppsala ställt sig i
det närmaste helt avvisande mot de sakkunnigas välbetänkta förslag beträffande
docentstipendiefondernas disposition, hava underskattat de möjligheter,
som, genom anlitande av den av de sakkunniga anvisade vägen,
komma att föreligga till utdelning av understöd åt docenter ur nämnda
fonder. Otvivelaktigt komma dessa fonders tillgångar, disponerade på sätt
jag i det följande närmare angiver, att utgöra ett betydelsefullt komplement
till de reguljära docentstipendierna, och sålunda snarare minska än
öka behovet av sådana.

Med hänvisning till nyssnämnda bägge omständigheter synes mig
utöver den utav de sakkunniga föreslagna numerären endast en mindre
ökning av docentstipendiernas antal kunna på ett fullt bindande sätt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

motiveras. Sålunda torde teologiska fakulteten i Uppsala få anses tillgodosedd
med de nuvarande 4 docentstipendierna, vadan någon ökning
icke bör för dess del ifrågakomma. Däremot har jag vid en ingående
detalj prövning av de sakkunnigas förslag funnit, att filosofiska fakulteten
i Uppsala på ett tillfredsställande sätt styrkt behovet av ytterligare ett
docentstipendium för vardera av sina båda sektioner. Den humanistiska
sektionens ämnen skulle därigenom komma att förfoga över 17, den matematisk-naturvetenskapliga
sektionens över 12 docentstipendier.

Vad angår Lunds universitet torde den teologiska fakultetens behov
av docentstipendier få anses tillfredsställande tillgodosett med de föreslagna
3 stipendierna, vadan en ökning utöver den av de sakkunniga föreslagna
icke synes erforderlig. Ej heller har den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen synts mig hava lämnat övertygande skäl för upprättande
av ett större antal stipendier än som av de sakkunniga ifrågasatts, redan
detta innebärande en ökning för sektionens del med ej mindre än 4
stipendier. Jag ser alltså icke någon anledning att på denna punkt frångå
de sakkunnigas förslag. Vad däremot angår den humanistiska sektionen
vid samma universitet, torde med hänsyn till läroämnenas antal ytterligare
1 docentstipendium för denna sektion kunna anses erforderligt. Antalet
densamma tillkommande docentstipendier skulle därigenom komma att
uppgå till 16.

Vidkommande antalet av de juridiska och medicinska fakulteterna
vid universiteten samt karolinska institutet tillkommande docentstipendier
finner jag mig kunna ansluta mig till vad de sakkunniga därutinnan, med
instämmande av vederbörande myndigheter, föreslagit, och bör sålunda
upptagas för en var av de juridiska fakulteterna 3, för en var av de medicinska
fakulteterna 5 samt för karolinska institutet, med uteslutande ur
staten av de nuvarande 2 rörliga å vartdera 1,000 kronor, 5 docentstipendier.

Vid bifall till vad jag nu förordat skulle sålunda hela antalet docentstipendier
komma att uppgå för Uppsala universitet till 41, för Lunds
universitet till 37 och för karolinska institutet till o.

För möjliggörande av en bättre överblick över nu berörda förhållanden
har jag funnit mig böra i tabellform åvägabringa en sammanställning
av det antal docentstipendier, som enligt de olika förslagen
skulle tillkomma fakulteterna respektive sektionerna vid de båda universiteten.

Den närmare fördelningen av ovannämnda docentstipendier inom de
olika fakulteterna och sektionerna å ämnen eller ämnesgrupper synes i
detta sammanhang icke i annan mån påkalla något uttalande från min

Kungl. Maj:ts Froposition Nr 244.

Uppsala universitet.

			Antal			:
Fakultet eller sektion.	nuvarande docentsti- pendier.	av de sakkun- niga före-slagna docent-stipendier	av universi- tetsmyndig- heterna före- slagna docent-stipendier.	av departe-mentschefen föreslagna docentsti- pendier.	Ökning.	Minskning.
Teologiska fakulteten ....................................	4	4	5	4	_	_
Juridiska » ....................................	3	3	3	3	—
Medicinska » ...................................	3	5	5	5	2	—
Filosofiska » i dess helhet...............	1	—	1	—	—	1
» » , humanistiska sektionen	10	16	19	17	7	—
» > , mat.-naturv. sektionen	7	11	12	12	5	—
Rörliga mellan samtliga fakulteter och sek-tioner .........................................................	5					5
Summa	33	39	45	41	14	6

Lunds universitet.

1 Fakultet eller sektion	nuvarande docentsti- pendier.	av de sakkun-niga före-slagna docent-stipendier.	av universi-tetsmyndig-2 heterna fore-jj; slagna docent-stipendier.	av departe-mentschefen föreslagna docentsti-pendier.	Ökning.	Minskning.
Teologiska fakulteten ....................................	2	3	4	3	1
Juridiska » ....................................	3	3	3	3	—	—
Medicinska » ...................................	2	5	5	5	3	—
Filosofiska » i dess helhet...............	2	—	—	—	—	2
» » , humanistiska sektionen	8	15	17	16	8	—
» » , mat.-naturv. sektionen	6	10	11	10	4	—
Rörliga mellan samtliga fakulteter och sek-
tioner .........................................................	5	—	—	_	_	5
Summa	28	36	40	37	16	7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sida, än att jag finner mig kunna förorda, att samtliga stipendier inom
filosofiska fakulteten knytas till de olika sektionerna.

Vad därefter angår frågan om sättet för fondering av besparade
docentstipendiemedel samt dispositionen av de därigenom uppkommande
fonderna hava de sakkunniga, såsom förut i förbigående antytts, funnit sig
böra sätta denna angelägenhet i omedelbart samband med spörsmålet om
docentstipendiernas antal och fördelning.

Det föreliggande förslaget avser i denna del två olika spörsmål. Dels
ifrågasattes en utsträckning av rätten att disponera besparade docentstipendiemedel
i enlighet med de härför givna föreskrifter att omfatta jämväl
karolinska institutet. Dels föreslå de sakkunniga en omläggning efter
väsentligen nya grunder av hela fonderingsförfarandet.

I förstnämnda hänseende råder mellan de sakkunniga och de myndigheter,
som uttalat sig i ärendet, karolinska institutets lärarkollegium
och universitetskanslern, ingen som helst meningsskiljaktighet. Alla äro
ense däruti, att det för institutet skulle vara synnerligen lyckligt, om
sådan rått kunde utverkas hos riksdagen. För min del finner jag det
icke blott billigt att tillerkänna nämnda läroanstalt berörda rättighet.
Tungt vägande sakliga skäl kunna ock anföras därför. Karolinska institutet
intar med hänsyn till forsknings- och undervisningsuppgifter en med
universitetens medicinska fakulteter fullt jämförlig ställning. Under sådana
omständigheter kan det icke vara riktigt att frånkänna nämnda läroanstalt
rätten att i angivet syfte disponera å dess docentstipendieanslag
besparade medel för enahanda ändamål, som redan tillkommer universitetens
medicinska fakulteter.

Jag anser följaktligen, att riksdagens medgivande bör utverkas för att
karolinska institutet må erhålla rätt att på angivna villkor disponera besparade
docentstipendiemedel.

Vad därefter vidkommer den andra sidan av de sakkunnigas förslag,
nämligen förfaringssättet beträffande de besparade docentstipendiemedlen,
framgår det av de yttranden, för vilkas innehåll redogörelse förut lämnats,
att störa meningsskiljaktigheter härutinnan yppat sig. Endast i den punkten
synes enighet hava blivit uppnådd, att besparingarna utan undantag böra
tillfalla docentstipendiefonderna och icke under några förhållanden tillföras
reservfonden. Myndigheterna i Uppsala liksom universitetskanslern hava
avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad det angår fördelningen av de besparade
medlen, stadgande av viss maximigräns för fonderingen samt sättet
att disponera fondernas tillgångar, medan myndigheterna vid Lunds universitet,
under erkännande av de sakkunnigas göda uppslag, med en eller
annan detaljanmärkning förordat förslaget.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

För min del finner jag vad de sakkunniga anfört rörande de olägenheter,
som vidlåda det nuvarande fonderingssättet, där slumpen i vidsträckt
grad fäller utslaget i fråga om de belopp, som det ena eller andra året
kommer att tillfalla de olika fonderna, vara mycket övertygande. Jag
delar även de sakkunnigas uppfattning, att dessa olägenheter i framtiden,
därest ändring ej sker, skola bliva väsentligt större än nu dels på grund
av de avsevärt höjda stipendiebeloppen och stipendiernas ökade antal, dels
också med hänsyn till den minskade skillnad, som med avseende å storleken
kommer att föreligga mellan vikariatsarvode och docentstipendium.
Ingen avgörande anmärkning synes mig heller kunna framställas mot en
fördelning, på sätt de sakkunniga förordat, av de årliga besparingarna å
samtliga fakulteter och sektioner efter vars och ens andel i docentstipendieanslaget.
Då grundsatsen sålunda synes mig rättvis och avsevärda fördelar
skulle vinnas genom en ändrad ordning, vill jag i nu berörda punkt
ansluta mig till det framställda förslaget.

Uppenbart är emellertid, att den ifrågasatta förändringen i fondernas
disposition förutsätter, att säkerhet måste vinnas för att den benägenhet
att samla fonder, vilken föranlett, att en fakultet kunnat se sin docentstipendiefond
oavbrutet växa från ungefär 25,000 kronor år 1912 till nära

37,000 kronor år 1917, icke bör få ställa sig hindrande i vägen för den
avsedda kompletteringen av den egentliga docentstipendieinrättningen.
Sådan garanti hava de sakkunniga velat åvägabringa därigenom, att, därest
fonden skulle överskrida ett visst belopp, närmare angivet såsom hälften
av fakultetens eller sektionens andel av docentstipendieanslaget, skulle
överskottet tillföras reservfonden. Vid karolinska institutet, där reservfond
saknas, skulle eventuellt överskott i stället återgå till statsverket.

Att en begränsning av fondernas storlek under angivna förhållanden
bör komma till stånd, därom är jag övertygad. Lämpliga vägen härför
synes mig de sakkunniga hava anvisat. I detta sammanhang har jag jämväl
att taga ståndpunkt till ett av medicinska fakulteten vid Lunds universitet
väckt förslag, upptaget av det större konsistoriets majoritet, av
innebörd att ett engångsanslag av riksdagen borde anvisas för fyllande av
fonderna till stadgat maximibelopp. Då det synes mig alldeles strida mot
hela grundvalen för besparingsfonderna, att särskilda anslag skulle utgå
till stödjande av desamma, har jag icke ansett mig kunna tillstyrka en
åtgärd i detta syfte.

Vad slutligen beträffar dispositionen av fondernas medel, hava meningsskiljaktigheter
framträtt därutinnan, att vissa av de akademiska myndigheterna
funnit de nuvarande mera vidsträckta bestämmelserna att före Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.) 6

Docents
tjänstgöring
samt övriga
villkor för
åtnjutande
av docentstipendium.

Nuvarande

bestäm melser.

42 Kung!. Majits Proposition Nr 244.

draga framför den snävare formuleringen, som av de sakkunniga förordats.
Obestridligt torde vara att användningen av de å docentstipendieanslagen
besparade medel bör så nära som möjligt ansluta sig till det ändamål,
som skall främjas med ifrågavarande anslag. Denna synpunkt finner jag
de sakkunnigas förslag hava tillgodosett, medan de nu gällande bestämmelserna
möjliggöra för vederbörande att utnyttja docentstipendiefonderna
för nära nog vilket universitetsändamål som helst. Mig synes det sålunda
vara riktigt, att berörda fonder i främsta rummet tagas i anspråk för understödjande
av de ostipendierade docenternas forsknings- och undervisningsverksamhet,
men därjämte också, då så befinnes lämpligt, för att
sätta andra yngre vetenskapsidkare i stånd att bedriva vetenskapligt arbete.
Att understöden emellertid icke böra givas sådan storlek, att de till beloppet
överstiga docentstipendierna, torde utan vidare vara klart liksom
även att de höra i tillämpliga delar följas av motsvarande skyldigheter,
som äro stadgade för åtnjutande av docentstipendium.

På sätt jag i det följande närmare angiver, bör av docentstipendiefonderna
jämväl kunna utgå den ersättning, som föreslås skola tillkomma
ostipendierad docent, som å fakultetens, sektionens eller lärarkollegiets
vägnar opponerar vid disputationsakt.

Vad slutligen angår det av de sakkunniga framställda förslaget, att
det ursprungligen för båda universiteten avsedda, men genom beslut av
1907 års riksdag i staten för Uppsala universitet upptagna anslaget å 900
kronor »till befordran av vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga
examensämnena», såsom numera obehövligt borde indragas, finner jag
i likhet med universitetskanslern, att något behov av nämnda anslag efter
den förstärkning, docentstipendiefonderna erhållit, ej längre föreligger.
Ifrågavarande anslagspost bör sålunda, vid bifall till vad här föreslagits,
utgå ur staten. Anslaget är disponerat intill utgången av år 1919.

De docent nu åliggande skyldigheter finnas angivna i universitetsstatuternas
§§ 106, 86 och 120 samt i stadgarna för karolinska institutet §§
88, 66 och 98.

Enligt dessa bestämmelser är envar docent pliktig att, på förslag av vederbörande
fakultet, sektion eller lärarkollegium och enligt kanslerns bestämmande, mot
skälig ersättning, som i varje särskilt fall fastställes av kanslern, sedan fakulteten
eller sektionen och docenten yttrat sig, övertaga den undervisning i sin vetenskap, som
för ett ändamålsenligt anordnande av den akademiska undervisningen prövas erforderlig.
Likaledes föreligger för docent en allmän skyldighet att åtaga sig förordnande
såsom vikarie i sin vetenskap, då han icke är hindrad av laga förfall, samt att
efter vederbörande fakultets, sektions eller lärarkollegiums förordnande opponera vid
disputationsakt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

För docent, som innehar docentstipendium, föreskrives vidare skyldighet att i sin
vetenskap utan särskild ersättning antingen giva en offentlig föreläsningskurs å 15
timmar under höstterminen och 20 timmar under vårterminen eller ock, på förslag av
vederbörande fakultet eller sektion och enligt kanslerns bestämmande, bestrida annan
däremot svarande tjänstgöring. Tillika stadgas, att, då docent, som innehar docentstipendium,
såsom vikarie uppehåller hela den med ordinarie lärarbefattning förenade
undervisningsskyldigheten, den förutnämnda undervisningsskyldigheten bortfaller. Gäller
vikariatsförordnandet blott del av termin eller viss del av undervisningen under en
termin, ankommer det på kanslern att avgöra, i vilken mån samma tjänstgöringsskyldighet
må nedsättas.

Beträffande övriga med docentstipendium förbundna villkor och bestämmelser må
erinras därom att, sedan statsutskottet år 1912 med anledning av motion i andra
kammaren fäst uppmärksamheten på att fall förekommit, då det med docenstipendium
avsedda ändamål blivit till väsentlig del undanskjutet och stipendiet mera fatt prägeln
av ersättning för det jämförelsevis ringa arbete i universitetets tjänst, som av stipendiaten
utkrävdes, under det att vederbörandes tid i övrigt utnyttjades i annan statstjänst
eller enskild befattning, hava av kanslersämbetet och Kungl. Maj:t åtgärder
vidtagits i syfte att stävja de anmärkta missförhållandena. Sålunda har kanslersämbetet
ålagt vederbörande akademiska myndigheter, vilka hava att avgiva förslag till
bortgivande av docentstipeudium, att städse vid sådana förslags avgivande till kanslern
meddela upplysning angående allmän eller enskild befattning eller tjänst, som till
äventyrs innehas av docent, vilken föreslås till erhållande av sådant stipendium. Sedermera
har Kungl. Maj:t den 24 april 1915 föreskrivit, att, utöver vad redan stadgats
i fråga om utdelande av docentstipendium, vid beslut härom behörig hänsyn skall
tagas därtill, att stipendiaten icke genom inuehavande befattning eller annorledes är i
avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller forskar verksam het, vars stödjande
avses med docentstipendium.

En eventuell höjning av docentstipendierna till av föreningen föreslaget belopp
borde enligt docentföreningens i Lund åsikt åtföljas av en reglering av bland annat de
docenterna åliggande skyldigheter. Föreningen funne, att docentstipendiat alltjämt
borde vara skyldig att utan ersättning opponera å akademisk avhandling. I första
hand borde föreskrivas, att det skulle åligga docenten att avgiftsfritt giva en av de i
studieplanen föreskrivna kurserna. Dessa kurser vore numera förenade med för de
studerande ofta dryga utgifter och det syntes föreningen vara ett angeläget önskemål,
att de bleve avgiftsfria, så mycket mera, som de under de senaste åren fatt ökad betydelse
för universitetsundervisningen, sedan genom de allmänna läroverkens omläggning
dessa icke i samma utsträckning som tidigare vore inriktade på att vara förskolor
för universiteten. Bestämmelser i den föreslagna avfattningen ansäges till fullo
garantera, att universiteten under den ena av läsårets terminer erkölle erforderlig
kursundervisning.

Under termin, då stipendierad docent icke gåve i studieplanen föreskriven kurs,
borde han åläggas att meddela undervisning under bestämt antal timmar, förslagsvis
motsvarande två veckotimmar. Dock ansåges docent böra i enstaka fall och för
vetenskapligt arbete kunna erhålla minskning i det stadgade timantalet.

I frågan om rätt för stipendierad docent att med stipendiet förbin -

Docentföreningens

i Land fram
ställning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

da annan avlönad verksamhet hade docentföreningen i Lund i sina framställningar
såväl år 1913 som år 1918 gjort vissa erinringar.

Föreningen ville medgiva, att vid bortgivande av docentstipendium hänsyn borde
tagas därtill, alt en docent vid sidan av sin docentverksamhet innehade avlönad anställning
i allmän eller enskild tjänst eller eljest i större utsträckning ägnade sig åt
annan sysselsättning än den med docenturen förbundna.

Härvid syntes föreningen endast en allmän regel kunna uppställas: docentstipendium
borde icke tilldelas docent, vilken innehade eu sådan allmän eller enskild befattning,
som medförde för sin innehavare fast lön och vore avsedd att väsentligen och
stadigvarande absorbera hans arbetskraft. Vidare förmenade föreningen, att det närmast
vore vid stipendiums förnyelse, som en åtstramning kunde vara på sin plats och en
effektiv kontroll vore genomförbar. Då fråga vore om docent''tipendiums bortgivande
åt samma docent för ännu en treårsperiod, funne föreningen det fullt tillbörligt, att
vederbörande myndighet noggrant prövade, huruvida de krav, som universitetet både
rätt att ställa på innehavare av docentstipendium, icke blivit åsidosatta, och huruvida
det kunde anses, att av docenten utövade andra sysselsättningar hade haft och väl
också i en framtid lomme att Lava en menlig inverkan i detta avseende.

Docenttöreningeu funne sålunda frågan icke vara på annat sätt att lösa, än att
det förtroendefullt överlämnades åt vederbörande universitetsmyndigheter att vid bortgivande
av docentstipendium i varje särskilt fall taga hänsyn till föreliggande omständigheter
utan att vara bundna av snäva regler, vilkas tillämpande ofta skulle kunna
komma att verka orättvist. Slutligen tilläte sig docentföreningen att uttrycka det
önskemålet, att, då huvudsyftet med docentstipendiums bortgivande syntes vara att
sätta vederbörande i stånd att bedriva vetenskaplig verksamhet, docentstipendium
endast i undantagsfall tilldelades docent med avsevärd privatförmögenhet.

I sin senare skrift förklarar samma docentförening, att, därest de framställda
önskemålen med avseende på docentstipendiernas storlek vunne beaktande, funne föreningen
det givet, att docent borde vara skyldig att ifråga om biförtjänster förhålla
sig som andra statens ämbetsmän med samma ekonomiska förmåner. Föreningen ansåge
emellertid att rätten till biförtjänster icke borde avgöras genom uppställandet av
fixa allmänna bestämmelser, utan borde åt fakultet (sektion) överlämnas att i varje
särskilt fall avgöra docentstipendiets förenlighet med biförtjänster. Föreningen ville
som sitt önskemål framhålla, att sådant arbete — vare sig betalt eller obetalt — som
vore direkt befordrande för en docents vetenskapliga forskning eller utveckling ej finge
betraktas som hinder för innehav av docentstipendium.

De tak- Den av de sakkunniga intagna allmänna ståndpunkt till frågan om

kunniga, docents tjänstgöringsskyldighet har redan i det föregående (sid. 13 o. ff.)
angivits.

I de docent i allmänhet åliggande skyldigheter att mot ersättning
övertaga erforderlig undervisning i sin vetenskap, att åtaga sig förordnande
såsom vikarie samt att efter fakultets, sektions eller lärarkollegiums förordnande
opponera vid disputation, hava de sakkunniga icke funnit anledning
ifrågasätta annan förändring än att sistnämnda åliggande bör tillkomma
ostipendierad docent allenast mot viss, stadgad ersättning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Beträffande åter frågan om den undervisning, som bör åläggas docentstipendiat,
hava de sakkunniga anfört bland annat:

»Enligt vår i det ''föregående framställda uppfattning bör en förnyad
reglering av docenternas tjänstgöring hava till allmänt syfte att närmare
knyta docenternas verksamhet till universitetet. För att bereda möjligheter
för en sådan anordning torde en ökning av den hittillsvarande tjänstgöringen
böra föreskrivas, att utgå i den mån så prövas ändamålsenligt.
Härvid erfordras ändring i § 106 mom. 3 av gällande universitetsstatuter
samt i § 88 mom. 3 av stadgarna för karolinska institutet.

I det förslag till ändrad lydelse av nyssnämnda stadganden, som av
oss framställes, hava vi trott oss bäst tillgodose det nämnda syftet genom
att åt vederbörande myndighet överlämna att inom angivna gränser, beträffande
såväl art som omfattning, närmare fastställa stipendierad docents
tjänstgöringsskyldighet med hänsyn till de i varje fall föreliggande omständigheterna.
Finnes tjänstgöringen lämpligen böra utgå i form av
offentliga föreläsningar, synes den böra omfatta en timme två dagar i
veckan, vilket innebär en fördubbling av vad som nu är föreskrivet. Stadgandets
formulering får givetvis icke uppfattas såsom ett hinder för medgivande
av en av vederbörande myndigheter såsom lämplig befunnen koncentration
av föreläsningarna till viss del av läsåret. Med hänsyn till
önskvärdheten av att docenterna i större utsträckning än hittills övertaga
den propedeutiska undervisningen i de olika vetenskaperna, hava vi tillika
föreslagit, att kanslern på vederbörande fakultets eller lärarkollegiums
förslag må äga att bestämma, att tjänstgöringsskyldigheten må kunna fullgöras
antingen genom hållande av propedeutiska föreläsningar till ett antal
av intill 50 under lästermin eller ock genom bestridande av annan däremot
svarande tjänstgöring. Behovet av sådan propedeutisk undervisning
kan emellertid för olika ämnen växla ganska avsevärt. Den övre gräns
för docents skyldighet att åtaga sig dylik undervisning, som genom stadgandet
i fråga bestämts, har fastställts med tanke på det beräknade högsta
behov av propedeutisk undervisning, som ansetts kunna normalt ifrågakomma.
För annan tjänstgöring än föreläsningar (t. ex. ledande av seminarieövningar,
ledande av eller biträde vid laborationsövningar och dylikt)
är det icke möjligt att på förhand angiva någon bestämd omfattning.
Därtill äro förhållandena i skilda fall alltför olikartade. Åt vederbörande
myndigheter måste det därför överlämnas att, med hänsyn tagen därtill
att den docenter i olika ämnen åliggande tjänstgöring må erhålla möjligast
likartade omfattning, på grundvalen av givna stadganden i detalj reglera
hithörande förhållanden. Härvid torde man säkerligen icke underlåta att

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 244.

beakta den möjlighet att avpassa tjänstgöringens omfattning efter dess
olika betungande karaktär, som den föreslagna formuleringen inrymmer.»

Spörsmålet om Övriga villkor, som böra uppställas för åtnjutande av
docentstipendium, har varit föremål för ingående överväganden av de sakkunniga.
De betona därvid å ena sidan svårigheten att åstadkomma en
på samma gång rättvis och effektiv lösning av den föreliggande frågan, på
grund av stipendiets karaktär av understöd för bedrivande av vetenskaplig
forskning, därvid endast eu mindre del av de av statsmakterna för detsarnmas
åtnjutandeo föreskrivna åliggandena vore av natur att tillåta omedelbar
kontroll. A andra sidan finna de sakkunniga inträffade händelser
hava. vant ägnade att inskärpa vikten av, att uppmärksamhet visas spörsmålet
i fråga. Angelägenheten härav ökades givetvis i samma mån som
stipendiebeloppen höjdes och därmed också större krav kunde ställas på
att stipendiaterna mera odelat hängåve sig åt att fylla de uppgifter, som
med stipendierna avsåges.

Sökte nian vid uppdragande av gränslinjerna mellan docentstipendiaternas tilliatna
och otillåtna bisysslor anknytning till den under senare år tillämpade praxis,
ansages det till en början kunna fastslås, att det icke borde medgivas docentstipendiat
att under stipendietulen innebava annan statstjänst av stadigvarande karaktär. Men
under dylika omständigheter måste det ävenledes anses som en naturlig konsekvens,
att icke heller kommunal befattning av likartad beskaffenhet finge förenas med docentstipendium.
Det kunde nämligen icke anses rimligt, att stipendiat, som utnämndes
till adjunkt vid ett läroverk, ginge stipendiet förlustig, medan motsvarande förfarande
icke tiUä,mpades i fråga om en vida högre avlönad befattning såsom rektor vid
en kommunal läroanstalt. Samma skäl som i dessa båda fall måste anses föreligga för
förbud mot° kumulering, nämligen att stipendiaten vore av den innehavda tjän-ten i
avsevard man hindrad att så ägna sig åt vetenskaplig forskning, som med stipendiet
avsages, vore också för handen i fråga om liknande anställning vid enskild läroanstalt.

Särskild uppmärksamhet borde i detta sammanhang jämväl ägnas olika befattningar
vid universiteten. Hittills hade beträffande t. ex. befattningen såsom biträdande
lärare i medicin i Uppsala och Lund, såsom föreståndare vid historiska museet
i Lund eller såsom biträdande lärare i öron-, näs- och halssjukdomar i Uppsala av
riksdagen uppställts det villkor, att, därest vederbörande befattningshavare är innehavare
av fast docentstipendium, arvodet för befattningen skall minskas, så att detsarnma
jämte stipendiet ej överstiger 5,000 kronor, vilket belopp emellertid med hänsyn
till den tillfälliga förhöjningen för år 1919 ökats till 6,000 kronor. Beträffande åter
andra likartade befattningshavare, såsom föreståndaren för röntgenlaboratoriet i Lund,
vars avlöning utgår med 5,000 kronor för år, funnes föreskrivet, att med nämnda arvode
icke ma förenas docentstipendium. Samma bestämmelse gällde jämväl i fråga om
föreståndaren för kliniken och polikliniken för örou-, näs- och halssjukdomar i Lund,
vilken befattning avlönades med 4.000 kronor.

Vidare funnes vid universiteten ej så få arvodestjänster (assistenter, amanuenser
och dylikt) med arvoden npp till 2,500 kronor, vilka hittills ansetts kunna utan vidare
innehavas av docentstipendiat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Visserligen syntes det knappast möjligt att å nu förevarande område genomföra
en allmän reglering av kumuleringsmöjligheterna, särskilt i betraktande av den något
växlande ståndpunkt, som riksdagen intagit beträffande vissa av befattningarna i fråga.
Men med hänsyn därtill, att docentstipendierna nu föreslagits böra utgå med samma
belopp som laboratorslön, syntes eu förening av sådana befattningar, som här nämnts,
icke lämpligen böra såsom regel få förekomma. En dylik ståndpunkt syntes så mycket
rimligare, som genom den vidsträcktare tjänstgöring, vilken föreslagits böra åligga
docentstipendiat, det för flertalet av de ifrågavarande befattningarna torde gälla, att
den med dem förenade undervisning eller tjänstgöring folie inom den för docentstipendiat
föreslagna maximitjänstgöring. Det ä extra stat för ändamålet beviljade förslagsanslaget
skulle således kunna helt besparas, därest docentstipendiaten förklarades
böra övertaga lärarens undervisningsåliggauden.

För den händelse emellertid vederbörande icke av nedan föreslagna stadgande
skola finna hinder föreligga för en kumulering, borde givetvis alltjämt föreskrivas, att
arvodet i så fall skall minskas, så att detsamma jämte stipendiet ej överstiger 6,000
kronor, vilket belopp även med de till 4,500 kronor förhöjda docentstipendier ansetts
böra utgöra högsta vikariatsarvode för professors- eller extra ordinarie professorsvikarie.

Vid övervägande av de åtgärder, som kunde anses lämpligen böra vidtagas för
att förhindra ett upprepande av de obestridliga missförhållanden, som tidigare i enstaka
fall låtit sig påvisas, kunde det ifrågasättas, huruvida icke analoga bestämmelser
rörande förening av tjänster, som gällde för statens befattningshavare i allmänhet, i
varje fäll i huvudsak borde utsträckas att gälla även för docentstipendiater. Särskilt
erinrade de sakkunniga härvid om de vid 1918 års riksdag fastställda avlöningsvillkoren
för befattningshavare vid de allmänna läroverken.

Å nu föreliggande område förmenades emellertid dylika bestämmelser knappast
vara äguade att säkert leda till målet. Frånsett vad som framhållits rörande svårigheten
att ti lina en formulering, som skulle äga generell tillämpning, samt omöjligheteu
att exakt fastslå och angiva de prestationer, som vore förbundna med docentstipendiernas
åtnjutande, kunde man icke alldeles bortse från den ej oväsentligt växlande
individuella förmågan att utan förfång för den rent vetenskapliga gärningen
vid sidan därav utöva annan verksamhet.

Med hänsyn tagen härtill hade de sakkunniga funnit spörsmålet om
docentstipendiats rätt att åtaga sig annan befattning eller verksamhet bäst
böra lösas på i huvudsak samma väg, som av kanslern och Kungl. Maj:t
redan beträtts.

Det borde sålunda liksom hittills överlämnas åt vederbörande myndigheter
att utöva den kontroll, som härutinnan till undanröjande av missförhållanden
visat sig nödvändig och som vid bifall till de föreslagna
högre stipendiebeloppen kunde och borde ännu strängare genomföras än
tidigare. För upprätthållande av denna kontroll borde emellertid vissa
riktlinjer finnas angivna. De sakkunniga trodde sig kunna åvägabringa
sådana genom att i de särskilda föreskrifterna till staten för universiteten
och karolinska institutet infoga en bestämmelse av liknande innebörd som
den i kungl. brevet den 24 april 1915 meddelade. Huvudsynpunkten vid

Myndig heterna.

Uppsala

universitet.

Kungl. Moj:ts Proposition Nr 244.

avgörandet, huruvida viss befattning eller verksamhet kunde anses förenlig
med docentstipendium, borde sålunda vara befattningens eller verksamhetens
beskaffenhet att i mera avsevärd grad förhindra docenten att utöva
den lärår- eller forskarverksamhet, vars stödjande avsåges med docentstipendium.
Nyssnämnda tilläggsstadgande vore emellertid med nuvarande
avfattning avsett att tillämpas allenast vid tilldelning av stipendium. Det
ansåges likväl uppenbart, att olägenheterna knappast kunde sägas vara
mindre, för den händelse den åsyftade befattningen tillträddes eller verksamheten
upptoges efter tidpunkten för docentstipendiets tilldelande. I
detta fall saknades för närvarande möjlighet till effektiv kontroll, vilket
icke kunde anses riktigt. Myndigheternas kontrollerande ingripande borde
därför icke inskränkas till en prövning allenast av omständigheterna vid
stijpeudietxllsättnmcjen^ utan maste hava möjlighet att göra sig gällande
jämväl sedermera, om förhållandena sådant pakallade. I detta syfte föresloge
de sakkunniga att docentstipendium icke skulle få tilldelas eller åtnjutas
av docent, som genom innehavande befattning eller annorledes vore
i avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller forskarverksamhet,
vars stödjande avsåges med docentstipendium.

Vid universitetet i Uppsala tiar teologiska fakulteten förklarat sig fullt ense med
de sakkuuniga därom, att undervisa ngsskyldigheten mer än hittills bör fullgöras i
form av propedeutisk^ kurser, ävensom därom, att åt vederbörande myndighet bör
överlatas att inom vissa angivna gränser närmare fastställa stipendierad docents tjänstgöringsskyldighet,
såväl vad dess art som omfattning beträffar. Däremot ansåge sig
fakulieten i fråga om höjningen av den docentstipendiat åliggande undervisningsskyldighet
kunna tillstyrka förslaget endast i vad den rörde den propedeutiska undervisningen
och även härvidlag med en viss tvekan. Den föreslagna höjningen i de vetenskapliga
föreläsningarnas antal befarades försvåra möjligheten att bedriva vetenskapligt
forskningsarbete. Fakulteten hemställde i detta sammanhang, att en bestämmelse
måtte meddelas av innebörd, att docent efter prövning kunde erhålla befrielse från
hela eller eu del av sin föreläsning-skyldighet för utförande av annat vetenskapligt
arbete. Liknande synpunkter hava framhållits av juridiska fakulteten. Medicinska fakulteten
har funnit den utvidgade uudervisnings-kyldigheten lämplig, för att tagas i
anspråk, där den. för undervisningen vore nyttig eller nödig. Men fall kunde förekomma,
da i det ämne docent företrädde, något behov av sådan undervisning ej förelåge.
Fakulteten ausåge det under sådana förhållanden förmånligare att^doceuten
finge ägna sina krafter åt vetenskapligt arbete och ifrågasatte att föreskrift av sådan
innebörd lämnades. Filosofiska fakulteten avstyrkte, att större antal vetenskapliga
föreläsningar än hittills varit fallet alades innehavare av docentstipendium. Däremot
hade fakulteten intet att erinra mot att docenterna erliölle en ökad skyldighet att giva
propedeutiska kurser. Jämväl större akademi-ka konsistoriet hade intet att erinra mot
förslaget, i vad det avsäge skyldighet för docentstipeudiat att övertaga propedeutisk
undervisning, men delade de betänkligheter, som inom fakulteterna uttalats mot den

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

föreslagna ökningen i skyldigheten att hålla föreläsningar av vetenskaplig karaktär,
och förordade det förslag, som i detta ämne framställts av filosofiska fakulteten.

Vid Lunds universitet hemställde teologiska fakulteten om någon minskning i
den vetenskapliga föreläsningsskyldigheten. Juridiska fakulteten funne den föreslagna
ökningen i skyldigheten att lämna kostnadsfri undervisning icke stå i fullt skälig proportion
till den föreslagna ökningen i stipendiebeloppet. Särskilt ville fakulteten framhålla,
att den propedeutiska undervisningen icke borde åläggas till större omfång än
40 timmar i terminen. Ävenledes ifrågasatte fakulteten möjlighet till fullständig befrielse
under sammanlagt ett år av hela stipendietiden för fullbordande av vetenskapligt
arbete. Medicinska fakulteten vore av samma mening som de sakkunniga,
att en ökning av skyldigheterna borde gå hand i hand med ökningen av stipendiebeloppen,
men det syntes fakulteten att denna ökning gjorts väl stor. Föreläsningsskyldigheten
borde lämpligen fastställas att omfatta antingen 30 timmars offentliga
föreläsningar under vårterminen och 20 timmars under höstterminen eller ock 70 timmars
propedeutisk undervisning under läsåret. Filosofiska fakulteten hyste starka betänkligheter
mot den föreslagna ökningen av docenternas tjänstgöringsskyldighet. Fakulteten
funne ingen anledning ur synpunkten av docentinstitutionens uppgift föreligga
att öka docents föreläsningsskyldighet i samband med en höjning av docentstipendierna.
Skulle emellertid av andra skäl en sådan ökuiug anses påkallad, ansåge
sig fakultetens majoritet, under förutsättning att stipendiernas belopp höjdes till 5,500
kronor, kunna ansluta sig till ett inom fakulteten väckt förslag att höja docents föreläsningsskyldighet
till 50 timmar per läsår. Fakultetens humanistiska sektion har
framhållit, att det funnes docenter, som redan nu genom kursavgift hade större inkomster
än de skulle erhålla genom de höjda docentstipendierna, om kursavgifterna
bortfölle. I dylikt fall skulle det vara obilligt mot docent att ålägga honom propedeutisk
kurs som tvångstjänstgöriug. Större akademiska konsistoriet funne i likhet
med fakulteterna de uppställda fordringarna väl höga. I anslutning till vad härutinnan
av fakulteterna anförts, ville konsistoriet föreslå, att föreläsningsskyldigheten
bestämdes att omfatta, antingen 50 timmars offentliga föreläsningar under läsår, fördelade
med 25 timmar på varje termin, eller högst 70 timmars propedeutisk undervisning
under ett läsår. Därjämte tillstyrkte konsistoriet vad juridiska fakulteten
föreslagit rörande möjlighet för docent att under viss tid helt kunna erhålla befrielse
från föreläsningsskyldighet.

Karolinska institutets lärarkollegium har tillstyrkt de sakkunnigas förslag rörande
tjänstgöringsskyldigheten.

Universitetskanslern hyste mot sakkunnigförslaget i nu förevarande del starka
betänkligheter. Ökningen av doceutstipendiernas belopp kunde visserligen anses böra
föranleda någon ökning jämväl av docentstipendiaternas skyldigheter. Men detta borde
ej ske på ett sådant sätt, att deras eget vetenskapliga arbete allt för mycket förhindrades.
Helst skulle kanslern därför vilja i detta avseende ansluta sig till det förslag,
som framlagts av filosofiska fakulteten i Uppsala och som blivit förordat av därvarande
större konsistorium och enligt vilket nuvarande skyldighet i avseende å hållande
av vetenskapliga föreläsningar skulle bibehållas. Om emellertid någon ökning härutinnan
skulle i samband med docentstipendiernas höjning befinnas ofrånkomlig, borde

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.) 7

Lunds

universitet.

Karolinsk n
institutet.

Universitets

kanslern.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

denna ökning i varje fall icke sträckas utöver vad det större konsistoriet i Lund föreslagit,
nämligen 25 timmars föreläsningar för varje termin.

Vidare borde åt kanslern inrymmas befogenhet att, på vederbörandes förslag,
medgiva docentstipendiat befrielse från föreläsningsskyldigheten mot fullgörande av
vetenskapligt arbete av annan art. Förslaget om skyldighet för docentstipendiat att meddela
propedeutisk undervisning intill femtio timmar under lästermin ville kanslern icke
motsätta sig. Möjligen borde dock denna undervisningsskyldighet inskränkas, på sätt
det större konsistoriet i Lund föreslagit, till högst 70 timmar för läsår. Tillika uttalade
kanslern, att docentstipendiat uttryckligen borde åläggas att utan särskild ersättning
opponera å avhandling å fakultets, sektions eller lärarkollegiums vägnar.

De sakkunnigas förslag rörande docents bisysselsättningar har i huvudsak lämnats
utau erinran från myndigheternas sida.

Av vad jag redan yttrat följer, att jag understödjer de sakkunnigas
förslag, att docentstipendiaterna i större utsträckning än hittills skola
tagas i anspråk för den propedeutiska undervisning, som det åligger universiteten
att i så vidsträckt mån som möjligt erbjuda de studerande. Detsamma
har jämväl av de hörda myndigheterna i princip vunnit understöd.
Enligt min mening är det av synnerlig vikt att nu ifrågavarande undervisning
verkligen blir kostnadsfri, och jag vill med hänsyn härtill giva
uttryck åt den förhoppningen, att den ifrågasatta förändringen i docenternas
verksamhetsområde bör medverka till att den betalda undervisningen
vid universiteten försvinner. Likaledes kan jag icke finna det annat än
lyckligt, om i de fall, då docent i ett ämne, där viss obligatorisk undervisning
överlämnats åt särskild avlönad lärare, åtnjuter docentstipendium.
stipendiaten, så snart så kan ordnas, övertager den med Järarbefattningen
förbundna undervisningen i stället för att offra sina krafter på en undervisningsverksamhet,
som kanske i flertalet fall blir till mycket ringa båtnad
för de studerande. Härigenom vinnes jämväl för statsverket bestämda
fördelar, då de åt biträdande lärare anvisade arvodena samtidigt kunde besparas,
så länge vederbörande docent åtnjöte stipendium. Efter vad handlingarna
giva vid handen, har just denna anordning med fördel tidigare
tillämpats i Lund.

Förutom sagda propedeutiska undervisning hava de sakkunniga hållit
före, att stipendiaterna jämväl i fortsättningen böra kunna få fullgöra sin
tjänstgöringsskyldighet genom hållande av offentliga föreläsningar. På
grund av vad de sakkunniga och myndigheterna anfört i detta ämne, har
jag kommit till den uppfattningen, att de offentliga docentföreläsningarna
av vetenskaplig karaktär icke som regel ur universitetsundervisningens synpunkt
äro av särskilt värde. Förhållandena synas mig därför böra om -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

läggas i sådan riktning, att dessa föreläsningar inskränkas i syfte att docenterna
må kunna ägna sig åt propedeutisk undervisning samt ledande av
seminarie- och andra därmed jämförliga övningar. Å önskvärdheten härav
torde vederbörande myndigheter böra hava sin uppmärksamhet riktad vid
undervisningsplanens uppgörande.

Vidkommande därefter den omfattning, vari undervisningsverksamhet
av nu sagda slag skall bedrivas av docentstipendiat, hava de sakkunniga
föreslagit, att densamma måtte fastställas till antingen 2 timmars offentliga
föreläsningar för varje vecka, eller propedeutisk föreläsningar till ett
antal av högst 50 för termin eller ock annan däremot svarande tjänstgöring.

I allmänhet hava dessa fordringar av myndigheterna funnits för stora
och kanslern har jämväl på grundval av vid universiteten framställda yrkanden
förklarat sig helst vilja föreslå förblivande, vad de vetenskapliga
föreläsningarna angår, vid hittillsvarande antal, eller, om ökning vore ofrånkomlig,
att denna icke måtte höja antalet till mera än 25 för varje termin.
Kanslern ifrågasätter också, om icke möjligen den propedeutiska undervisningsverksamheten
borde fastställas att omfatta högst 70 timmar för
läsår. Tillika har ifrågasatts, att åt kanslern skulle medgivas att i viss
omfattning meddela fullständig befrielse från all undervisningsverksamhet,
till förmån för ostört bedrivande av vetenskapligt arbete.

I likhet med de sakkunniga finner jag det alldeles uteslutet att vid
eu så avsevärd förhöjning av docentstipendiernas belopp som den föreslagna
förbliva vid den mycket begränsade tjänstgöringsskyldighet, som hittills varit
docentstipendiaterna ålagd. Vid avgörandet, hur omfattande ökningen
bör göras, synes mig hänsyn å ena sidan böra tagas därtill, att docenterna
icke påläggas en så dryg arbetsbörda, att deras vetenskapliga forskningsarbete
därigenom mera avsevärt förhindras, men å andra sidan också
därtill att universitetets undervisningsverksamhet erhåller det tillskott, som
docentinstitutionen avser att medföra.

Vid övervägande ur angivna synpunkter av nu förevarande spörsmål
har jag icke kunnat undgå att finna, att de sakkunniga i fråga om den
offentliga föreläsningsverksamheten uppställt väl höga fordringar. Med
hänsyn till vad ovan anförts rörande det mindre önskvärda uti att denna
undervisningsform i första hand bibehålies, torde det visserligen låta
sig försvaras, att föreläsningarnas antal sättes så högt, att det för docenten
icke innebär en bestämd lockelse att föreläsa framför att meddela
annan, mera nödvändig undervisning. Även denna synpunkt torde dock
bliva tillgodosedd om föreläsningarnas antal, i stället för de av sakkunniga

Kungl. Maj.is Proposition Nr 244.

föreslagna 70 under läsåret, fastställes till 25 under höstterminen och 30
under vårterminen, varigenom föreläsningarna skulle komma att utgöra 20
flera än som för närvarande är fallet.

Vidkommande den propedeutiska undervisningen lär det icke vara
möjligt att för alla de olika former, vari densamma kan utövas, föreskriva
någon viss allmängiltig arbetsmängd. Därtill äro förhållandena alltför växlande.
Det torde därför endast kunna ifrågakomma att fastställa ett bestämt
timantal för densamma, då den fullgöres i form av offentliga föreläsningar.
Åt myndigheterna måste överlämnas att, med ledning av vad
därvid föreskrives, för olika förhållanden träffa närmare avgörande härutinnan.
De sakkunniga hava ansett, att en viss övre gräns borde bestämmas
samt att denna bör väljas så, att den möjliggör ett fullt effektivt utnyttjande
av docenterna även för propedeutiska kurser av den största längd,
som normalt kunna ifrågakomma. Med hänsyn härtill hava de föreslagit
ett åläggande för docent att hålla intill 50 propedeutiska föreläsningar under
lästermin. Även jag finner det för det angivna syftet nödvändigt, att möjlighet
finnes att ålägga docent en så omfattande undervisningsskyldighet
som den angivna. I annat fall skulle det i flera fall bliva omöjligt att
effektivt utnyttja docentstipendiat för den propedeutiska undervisningens
uppehållande. Jag håller emellertid också före, att man därjämte bör i
vederbörlig ordning bestämma även en undre gräns, på det att icke docentstipendiater
i skilda ämnen skola komma att bliva alltför olika betungade
av dylik undervisning. I sådant avseende torde ett antal av 35 undervisningstimmar
för termin kunna anses såsom skäligt minimum. Naturligen
bör den möjligheten därjämte föreligga att på lämpligt sätt kombinera
föreläsningar av vetenskaplig prägel med propedeutisk undervisningsskyldighet
av olika art. Det torde ej heller behöva särskilt framhållas, att jag
härvid förutsätter, att vederbörande myndigheter hava sin uppmärksamhet
riktad därå, att docent icke må bliva i tillfälle att vid universitetet meddela
med avgift belagd undervisning samtidigt med att man icke i full
utsträckning utnyttjar honom åliggande undervisningsskyldighet.

Därest docentstipendiat erhåller uppdrag att å fakultets, sektions eller
lärarkollegiums vägnar opponera å disputationsavhandling, torde någon
minskning på grund därav i hans undervisningsskyldighet icke höra ifrågakomma.

Mot det av myndigheterna ifrågasatta medgivande, att docent skulle
kunna för viss tid helt befrias från skyldigheten att meddela undervisning,
hyser jag av principiella skäl starka betänkligheter. Då det samtidigt vitsordats,
att den propedeutiska undervisningen icke ställer alltför stora krav
på docenten, torde något faktiskt behov av sådan fullständig befrielse icke

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

kunna anses föreligga. Jag finner mig sålunda förhindrad att tillstyrka
förslag av denna innebörd.

Vad slutligen angår frågan om de övriga villkor och bestämmelser,
som böra vara för åtnjutande av docentstipendium föreskrivna, torde det
äga sin riktighet, att det erbjuder stora svårigheter att finna en allmängiltig
form för förhindrande av obehörig kumulering och därav följande
splittring av arbetskrafterna. Sedan docentstipendierna nått den storlek,
som de enligt mitt ovan framställda förslag skulle erhålla, är det emellertid
vida nödvändigare än tillförene att vinna säkerhet för att tidigare inträffat
missbruk icke upprepas. De sakkunnigas allmänna synpunkter, vilka
icke mött någon erinran från de akademiska myndigheternas eller universitetskanslerns
sida, synas mig härvid kunna vara grundläggande.

III. Ersättning åt ostipendierad docent för opposition å avhandling.

Gällande universitetsstatuter stadga i fråga om opposition å akademiska
avhandlingar, dels att vederbörande fakultet skall förordna någon av sina
lärare eller, där så är nödigt, anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt
opponera, dels ock att lärare, som tillhör fakulteten, är skyldig
att åtaga sig sådant uppdrag. Motsvarande bestämmelser gälla jämväl
för karolinska institutet.

På grund av nämnda stadganden hava i icke obetydlig och, som det
vill synas, alltjämt ökad utsträckning högskolornas docenter tagits i anspråk
för det krävande opponentskapet. Omständigheterna giva också vid handen,
att härvid de ostipendierade docenterna icke sällan ifrågakomma, varvid
hittills ingen som helst ersättning utgått.

I sina framställningar år 1913 bava docentföreningarna betonat det obilliga i att
staten utnyttjade de ostipendierade docenternas arbetskraft för ifrågavarande, oftast
tidsödande uppdrags fullgörande utan ersättning, och hemställt, att gottgörelse för detsamma
måtte lämnas.

Under framhållande av att uppdraget i regeln krävde minst 2 veckors koncentrerat
arbete, hemställde föreningarna, att ett arvode av 200 kronor måtte få utgå till
ostipendierad docent, som fullgör förordnande såsom fakultetsopponeut.

I beloppet har docentföreningen i Lund år 1918 påkallat en höjning till 300
kronor, varjämte det påyrkades, att docent måtte få rätt till ersättning för eventuella
resekostnader och andra utgifter, som voro av uppdraget föranledda.

De sakkunniga hava erinrat därom, att nu förevarande spörsmål på
grund av framställningar från docenthåll varit föremål för proposition till

Docent före
ning ärna?
framställningar.

De iakkun
nig".

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

1908 års riksdag, och hemställdes däruti, att riksdagen ville medgiva, att
[rån anslagen till arvoden åt vikarierande lärare måtte till den, som fullgjorde
uppdrag att å fakultets eller sektions eller vederbörande lärarkollegiums
vägnar vid akademisk disputation opponera, därest han ej innehade
docentstipendium eller vore ordinarie lärare vid någotdera av universiteten
eller vid karolinska institutet eller såsom tillförordnad lärare
för minst en termin vid någon av dessa högskolor åtnjöte ett arvode, som
för år minst uppginge till 2,500 kronor, utgå ersättning för nämnda uppdrags
fullgörande med ett belopp av högst 100 kronor, dock med iakttagande
av att härigenom ej någon minskning finge förorsakas i de belopp
som till fyllnad i vikariatsarvoden under året skulle utgå ur dessa anslag.

Med anledning av denna Kungl. Maj:ts framställning förklarade emellertid
statsutskottet i avgivet utlåtande, att, om än uppdraget i fråga, på
sätt i statsrådsprotokollet framhölles, i många fall vore både tidsödande
och maktpåliggande, detsamma dock finge anses dels så instruktivt och
dels så pass meriterande, att någon ersättning för detta uppdrag, vars erhållande
av ålder ansetts såsom en utmärkelse, icke syntes utskottet böra
förekomma. Utskottet kunde alltså icke biträda förslaget. Riksdagen beslöt
i enlighet med denna statsutskottets avstyrkande hemställan.

För egen del funne de sakkunniga, att de skal, som av docenterna
anförts, övertygande talade till förmån för framställningen.

Förhållandena å området både under senare tid utvecklats på sådant sätt, att
disputationsavkandlingarna högst betydligt tilltagit i omfattning, varigenom jämväl den
med opposition förenade arbetsbördan avsevärt vuxit, allt under det att den av fakultetsoppoueuten
företagna detaljgrauskuingen blivit mer än någonsin avgörande för fakultetens
bedömande av avhandlingens värde. Samtidigt hade även därutinnan förändrade
förhållanden inträtt, att uppdraget icke, på sätt tidigare varit fallet, kunde sägas
i mera nämnvärd mån utgöra eu direkt merit för opponenten. Medan sålunda uppdraget
i äldre tider varit av beskaffenhet att kunna åläggas, utan att berättigade krav
på ersättning för detsamma kunde göras gällande, hade det i våra dagar erhållit en
väsentligt annan karaktär. Sådan gottgörelse syntes givetvis böra ifrågakomma ej blott
till de ostipendierade docenterna utan till en var utanför fakultetens eller lärarkollegiets
avlönade lärares krets stående vetenskapsman, vilken vederbörande ansåge nödigt
att i visst fall anmoda att tjänstgöra såsom opponent.

Det läge emellertid i sakens natur, att det måste tillses, att säkerhet samtidigt
vunnes för att vederbörande professor eller stipendierad docent icke undandroge sig att
fullgöra den de! av sina tjänståligganden, som opposition å fakultetens vägnar enligt
statuternas bestämmelse uttryckligen utgjorde. De sakkunniga ville därför föreslå, att
där så lämpligen kunde ske, uppdraget såsom opppneut i första hand skulle lämnas åt
någon av fakultetens eller sektionens fast avlönade lärare eller stipendierade docenter.

Vid tillmötesgående av nyssnämnda krav syntes den begärda ersättningen för av
uppdraget föranledda kostnader icke böra ifrågakomma. Härför talade jämväl med

Kungi. Maj:ts Proposition Kr 244.

.styrka svårigheten, för att icke säga omöjligheten, för vederbörande myndighet att säkert
avgöra, när och i vilken utsträckning sådana kostnader skulle anses skäligen vara
av uppdraget betingade.

Beträffande ifrågavarande opponentarvodes storlek hade Kungl. Maj:t år 1908
ifrågasatt högst 100 kronor, docenterna hade år 1913 begärt 200 kronor, år 1918 300
kronor, medan kanslern i sitt underdåniga yttrande år 1914 föreslagit ett belopp av 150
kronor. Med hänsyn till att uppdragets fullgörande i vissa fall kunde vara förenat
med ej obetydligt större svårigheter och kräva avsevärt längre tid än det normala, ansåges
det lämpligast att icke fastställa något bestämt belopp, utan vore det riktigare
att överlämna åt vederbörande att inom vissa angivna gränser fixera arvodet för varje
gång. Lämpligen syntes man kunna stadga, att arvodet skulle utgöra lägst 150, högst
300 kronor, varvid borde förutsättas att minimibeloppet utgjorde det normala, medan
högre ersättning endast i särskilda undantagsfall borde ifrågakomma.

Vidkommande därefter frågan om sättet för erforderliga medels beredande hade
härutinnan skilda meningar yppat sig hos de i ärendet hörda myndigheterna, i det att.
för ändamålet dels krävts särskilt förslagsanslag, dels ifrågasatts att vikariatsanslaget
skulle kunna tagas i anspråk, dels också föreslagits att medlen kunde utgå av docentstipendiefonderna.
Med den begränsning, som ansetts böra stadgas för uppdragets
överlämnande till ostipendierad docent, och med hänsyn till att antalet docentstipendier
samtidigt föresloges ökat, ansåges det erforderliga beloppet även med den ovan förordade
förhöjningen av arvodet utöver vad som tidigare beräknats icke behöva överskrida
det av universitetskanslern beräknade belopppt, nämligen för Uppsala universitet 1,200
kronor, för Lunds universitet 600 kronor och för karolinska institutet 450 kronor för
år räknat.

Under dylika betingelser vore farhågorna, att dessa utgifter skulle alltför hårt
komma att belasta docentstipendiefonderna, därest dessa för ändamålet toges i anspåk,
överdrivna. De föreslagna förändringarna i dispositionen av nyssnämnda fonder ansåges
i ej oväsentlig mån komma att underlätta, att medel till ifrågavarande arvoden bereddes
ur fonderna. Vikariatskassan, vars tillgångar redan nu vore rätt hårt anlitade,
kunde däremot ej utan förhöjt bidrag tagas i anspråk för ändamålet. Att särskilt förslagsanslag
för nu förevarande syfte skulle ställas till universitetens förfogande, hade
de sakkunniga icke ansett sig kunna tillråda, vid det förhållande att universiteten till
sin disposition ägde andra, tillräckliga medel för ändamålet.

Ersättning åt de utanför kretsen av fakulteternas fast avlönade lärare stående
vetenskapsmän, som tjänstgöra som fakultetsopponenter, borde däremot lämpligen utgå
ur reservfonden.

Vid Uppsala universitet hava teologiska och medicinska fakulteterna icke haft Myndigiicnågot
att erinra mot de sakkunnigas förslag. Juridiska och filosofiska fakulteterna Urna.
hava däremot funnit den föreslagna lägsta ersättningen otillräcklig och har sistnämnda Uppsala unifakultet
hemställt om dess höjande till 200 kronor. Därjämte hava de båda nämnda versitet.
fakulteterna avstyrkt, att ostipendierad docent borde ifrågakomma, på sätt de sakkunniga
ifrågasatt, törst i händelse någon av universitetets ordinarie lärare eller docentstipendiater
icke lämpligen skulle för uppdraget kunna tagas i anspråk. Vederbörande
professor ansåges böra stå fullt opartisk vid bedömandet av avhandlingen och sålunda
ej normalt fungera såsom opponent. Vid valet av opponent borde för övrigt endast
sakliga skäl få vara avgörande. Därjämte höll filosofiska fakulteten i motsats mot de

Lunds universitet.

Karolinska

institutet.

I ‘niversitetskanslern.

Departe mentschefen.

56 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sakkunniga före, att utgifter, föranledda av opponentskapet, borde ersättas, och detta
oberoende av vilken ställning opponenten innehade. Erforderliga medel borde anvisas
såsom särskilt förslagsanslag. Liknaude synpunkter ba av större konsistoriet framhållits,
och betonade konsistoriet tillika, att reservfonden icke borde tagas i anspråk,
då det gällde att ersätta opponent utanför universitetet.

Från myndigheterna vid Lunds universitet hava i princip inga erinringar framställts
mot de sakkunnigas förslag. Medicinska fakulteten har emellertid uttalat tvekan
om docentstipendiefonden lämpligen borde anlitas för nu ifrågavarande ändamål; medan
filosofiska fakulteten förordat sådan ändring i förslaget, att även vetenskapsman
utanför universitetet, som tages i anspråk såsom opponent, borde ersättas ur docentstipendiefonden.
Sistnämnda yrkande bar jämväl upptagits av större konsistoriet.

Karolinska institutets lärarkollegium har tillstyrkt de sakkunnigas förslag, med
undantag för vad som anginge den däri innefattade restriktionen rörande rätten att
taga ostipendierad docent i anspråk för oppoueutskap. Kollegiet funne härutinnan ingen
anledning föreligga att frångå hittillsvarande formulering av stadgandet.

Universitetskanslern avstyrker bifall till de sakkunnigas förslag i vad det avsåge
att inskränka rätten att fritt välja opponent. Ett godkännande av sagda förslag skulle
enligt kanslerns uppfattning innebära en bestämd häntyduing på att för opposition å
avhandling i främsta rummet skulle anlitas ordinarie lärare, något som icke blott ansåges
stå i strid mot gällande praxis, utan även i och för sig måste betraktas såsom
eu blott i undantagsfall, då lämplig docent eller annan fakultetsoppenent ej kunde
erhållas, användbar nödfallsutväg, och då vidare fakultet eller sektion borde bland sina
docenter kunna fritt välja den lämpligaste fakultetsopponenteu utan hänsyn till, huruvida
han vore docentstipendiat eller icke. Minimibeloppet av ifrågavarande ersättning
ansåtre kanslern böra bestämmas till 200 kronor och borde ersättningen utgå av docentstipendiefonderna.
För ersättande av person, som, utan att vara vid universitetet eller
vid karolinska institutet anställd, erhölle i uppdrag att vara fakultetsopponent, borde
däremot fonderna icke anlitas. Ej heller reservfonderna kunde med hänsyn till gällande
bestämmelser användas därför, varjämte karolinska institutet saknade reservfond.
Det ålerstode därför icke någon annan utväg äu att för detta speciella ändamål särskilda
förslagsanslag anvisades, vilkas årliga belopp syntes kunna begränsas till 1,000
kronor för vartdera universitetet och 500 kronor för karolinska institutet. Kanslern
instämde med de sakkunniga däruti, att av opposition å avhandling föranledda speciella
omkostnader icke borde särskilt ersättas.

Såsom av de sakkunniga under anslutning av vederbörande myndigheter
betonats har oppositionen å disputationsavhandlingar i flera för den
nu föreliggande frågans bedömande avgörande hänseenden under de senare
åren skiftat karaktär. Härtill hava åtskilliga olika omständigheter medverkat.
Av särskild vikt synes mig vara å ena sidan, att uppdraget såsom
opponent numera i regel är ytterst krävande och ej direkt meriterande
för den som tages i anspråk för detsamma samt å andra sidan att oppo -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sitionen får anses vara av grundläggande betydelse för universitetets värdesättande
av den ventilerade avhandlingen. De skäl, som år 1908 betingade
riksdagens avböjande av ett förslag, likartat med det, som nu av de
sakkunniga framställts, finner jag sålunda ej längre hållbara.

Jag anser mig därför i princip böra tillstyrka, att ostipendierad docent
erhåller ersättning för fullgörande av opposition å fakultets, sektions
eller lärarkollegiums vägnar.

De sakkunniga hava emellertid ansett, att i detta sammanhang säkerhet
borde vinnas mot missbruk av ifrågavarande rätt genom att föreslå,
att ostipendierad docent endast skulle få förordnas såsom fakultetsopponent,
då någon fast avlönad lärare eller stipendierad docent ej lämpligen kunde
för uppdragets fullgörande anlitas. Häremot hava från åtskilliga håll betänkligheter
rests, väsentligen med hänvisning till dels att professorerna,
— vilka tillika hade att bedöma och betygsätta avhandlingarna — endast
i undantagsfall borde tagas i anspråk för opponentskapet, dels också att
opponent borde väljas uteslutande ur sakliga synpunkter. Då emellertid
även de sakkunniga med sitt förslag synas hava avsett, att, där sakliga
skäl tala för uppdragets överlämnande åt en ostipendierad docent så som
i det föreliggande fallet särskilt lämplig därför, denne också erhåller detsamma,
föranleder de sakkunnigas förslag i denna del ingen erinran från
min sida.

Vad angår storleken av den till ostipendierad docent utgående ersättning
för nu ifrågavarande uppdrag vill jag, med åberopande av vad kanslersämbetet
an fört,förorda att beloppet fastställes till lägst 200, högst 300 kronor.

Frågan huru nämnda medel skola beredas har varit föremål för skiljaktiga
bedömanden. I enlighet med de sakkunnigas och kanslersämbetets
samstämmiga förslag, finner jag, att docentstipendiefonderna lämpligen
kunna därför tagas i anspråk. Något särskilt förslagsanslag synes sålunda
icke vara erforderligt.

I det jämväl av de sakkunniga berörda fall, då opponent måste väljas
utanför kretsen av universitetets lärare, torde medel böra vara att tillgå för
bestridande av ersättning åt vederbörande. Att därvid på förhand fastställa
ersättningens storlek lärer icke vara möjligt. Då det icke synes överensstämma
med de för docentstipendiefondernas användning uppställda grundsatser
att även i detta fall låta ersättningen bestridas av fondernas medel,
torde för detta fall ett särskilt förslagsanslag böra av riksdagen anvisas.
1 sådant syfte torde åt vartdera universitetet böra beräknas ett årligt belopp
å högst 1,000 kronor samt åt karolinska institutet ett belopp å högst
500 kronor, alltså tillhopa 2,500 kronor.

Slutligen har jämväl ifrågasatts, att ersättning för de med opponentItihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 219 höft. (Nr 244.) 8

Nuvarande

bestämmelser.

58 Kungl. Maj:ta Proposition Nr 244.

skåpet förenade kostnaderna borde särskilt utgå. Med hänvisning till de av
de sakkunniga häremot anförda skål samt kanslersämbetets avstyrkande
utlåtande finner jag mig icke kunna förorda vad sålunda föreslagits.

IV. Vikariatsarvoden.

För . närvarande utgår arvode till vikarierande lärare, som med full
tjänstgöring upprätthåller professur, med 4,000 kronor för år, där ej Kungl.
Maj:t föreskriver, att det skall utgöra högre belopp. I regel har arvodet utgått
med 4,000 kronor, men högre belopp, intill 5,000 kronor, har ej sällan
efter Kungl. Maj:ts bestämmande ifrågakommit. Vid förordnande att uppehålla
laborators-, prosektors- eller observatorstjänst är arvodet 3,500 kronor
för år, om tjänstgöringspenningarna vid tjänsten utgöra 2,000 kronor, men

3,000 kronor för år, om tjänstgöringspenningarna utgöra 1,500 kronor.

Enligt nu gällande föreskrifter skall vikariatsarvodet utgå sålunda, att för vikaries
avlöning tagas i anspråk i första hand de med tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna,
i den man de äro tillgängliga, därefter lönen, likaledes i män °av tillgång.
Härutöver erforderlig fyllnad i arvodet skall utgå ur docentstipendium, om vikarien
åtnjuter sådant och därnäst ur det i staten uppförda anslaget till arvoden åt
vikarierande akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel, dock med rätt för
kanslern att — såvida anordningen kan vidtagas utan att vid årets slut den nedan
omförmälda proportionella minskningen behöver äga rum — medgiva, att nämnda till
vikariatsarvoden särskilt avsedda medel ma näst efter tjänstgöringspenningar och lönemedel
anlitas till bestridande av vikariatsarvodet. 1 sådant fall, liksom annars då docentstipendium
alls icke, eller blott till eu del, behöver tagas i anspråk för vikariatsarvodets
fyllande, skall vad av stipendiet innehålles antingen tilldelas annan docent
enligt närmare angivna villkor eller ock tillföras vederbörande fond av besparade doceutstipendier.

Vikariatsarvode utgår för närvarande med eu tolvtedel av det årliga beloppet för
månad. Likaså skola,^ där tjänstgöringspenningar, del av lön, som tjänstledig lärare
prövas skyldig att avstå, eller docentstipendier i enlighet med ovannämnda bestämmelser
avstas för att av^annan uppbäras, dessa medel beräknas med en tolvtedel av årliga
beloppet för varje månad. Den del av vikariatsarvode åter, som icke består av medel,
som i varje fall skola utgå, utbetalas efter av mindre konsistoriet uppgjort, av kanslern
fastställt förslag vid varje kalenderårs slut. Skulle tillgängliga medel icke medgiva
arvodenas utgående med hela det ovannämnda beloppet, sker proportionell minskning
i denna del av arvodena. Denna inskränkning gäller arvodena, oansett deras
storlek, för alla, som på förordnande uppehålla akademisk lärartjänst.

Slutligen stadgas, att, därest vikarie åtnjuter annat stipendium än docentstipendium,
legat eller annan med docentstipendium jämförlig förmån, varmed viss arbetsprestation
är förbunden och denna prestation upphör att lämnas under vikarietiden,
kanslern har att pa framställning av mindre konsistoriet, med hänsyn till innehållet
i de allmänna föreskrifterna, bestämma, om dylika medel skola helt eller delvis iuberäknas
i arvodet, som för sadant fall endast till återstående delen skall utgå i angiven

o O

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244 59

ordning, dock att tjänstgöringspenningar alltid skola först användas till vikariens gottgörande.

Beträffande vikarie, som bestrider endast viss del av tjänstledig befattningshavares
åligganden, avträdes av denne den del av tjänstgöringspenningarna, som av kanslern,
efter vederbörandes förslag i sammanhang med förordnandets utfärdande bestämmes.
Fyllnad i arvodet må härvid, likaledes enligt kanslerns efter vederböraudes förslag
meddelade beslut, åtnjutas, beräknad »högst efter andelen i tjänstgöringspenningarna
i förhållande till vikariatsarvodet för full tjänstgöring». Denna fyllnad skall utgå på
samma sätt som vid vikariat med full tjänstgöring är föreskrivet.

Efter en med anledning av nedannämnda framställningar i statsverkspropositionen
till 1918 års riksdag gjord hemställan om tillfällig höjning
av ifrågavarande vikariatsarvoden för år 1919 beslöt riksdagen höja arvodet
till profcssorsvikarie med full tjänstgöring med l,OoO kronor för helt
är samt till laborator och observator med 875 kronor för år. Till av förslaget
betingad förstärkning av nu utgående anslag till vikarierande akadeiniska
lärare vid Uppsala universitet och karolinska institutet anvisades
å extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag högst 6,000 kronor.

I sina ovannämnda framställningar år 1913 hava docentföreningarna i Uppsala
och Lund påyrkat förändringar i dels vikariatsarvodets storlek, dels grunderna för detta
arvodes utgående.

Beträffande arvodenas storlek framhålla docentföreningarua, att det nuvarande
arvodet icke kunde anses tillräckligt. Under erinran att professorerna genom 1908 års
lönereglering blivit likställda med ämbetsmän av rådsgrad i hovrätterna och de centrala
verken samt att hovrättens adjungerade ledamöter med stadigvarande förordnande uppbure
arvoden efter 5,000 kronor för år räknat, gjorde föreningarna gällande, alt enahanda
skäl kunde åberopas till stöd för arvoden av detta belopp för professorsvikarier
även inom andra fakulteter än de juridiska. Samma belopp både för övrigt föreslagits
redan år 1907 av de inom deperteinentet tillkallade sakkunniga.

Av ett vikariatsarvode på 5,000 kronor skulle eu stipendierad docent redan nu
kommit i åtnjutande, om till doceutstipendiet lades professorns tjänstgöringspenningar
å 2,500 kronor, därest ej särskild föreskrift funnits om nedsättning för detta fall av
docentstipendiet med 1.000 kronor. Såsom stöd för denna nedsättning både särskilt
åberopats det förhållande, att stipendiaten vid vikariat befriades från den särskilda lärarverksambet,
som ålåge honom i egenskap av stipendiat. Häremot gjorde föreningen
gällande, att professorsvikarien hade, förutom en mer eller mindre omfattande examinatiousskyldighef,
en fyra gånger större undervisning-skyldighet än docenten. Eu ökning
i avlöningsförmåner till docentstipendiets dubbla belopp syntes vid sådant förhållande,
oberoende av att den särskilda docentundervisningen ej komme till fullgörande,
ingalunda kunna betraktas som oskälig.

I den av docentföreningen i Lund år 1918 ingivna framställningen påyrkades,
att vikariatsarvodet måtte bestämmas att utgå med ett visst belopp för ar, förslagsvis
1.200 kronor, utöver docentstipendiet.

Jämte nu omnämnda krav på förhöjd ersättning vid uppehållande på förordnande
av professorsbefattning ifrågasatte doeentföreniugarna även förändrade bestämmelser
rörande sättet för vikariatsarvodets utgående.

Iloceatföreningamiw

framställningar
åren 191 ■!
och 1918.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Docentforeningen i Uppsala framhåller, att det föreskrivna förfaringssättet för
vikariatsarvodets utgående i flera avseenden icke vore tillfredsställande. Det vore sålunda
principiellt oriktigt, att docentstipendium toges i anspråk för avlönande av vikarie
för innehavare av ordinarie lärarbefattning. Det komrne då att användas för ett
ändamål, som vore främmande för dess egentliga bestämmelse och i sista hand komme
även den akademiska undervisningen att lida en kvantitativ inskränkning.

Ur dessa bägge synpunkter — stipendiernas utgående till sitt egentligaste ändamål,
de vetenskapliga studiernas behov och till undervisningen — ville docenterna
understryka vikten av att det fullkomligt ordinarie behovet av lön åt vikarie tHlgodosages
genom ett tillräckligt tilltaget ordinarie anslag. Då stipendiat förordnade3 såsom
vikarie, kunde docentstipendiet utgå till ändamål, som fullständigt överensstämde med
dess egentliga idé. Vid förordnande för helt år borde beloppet oavkortat tillfalla den
närmast därtill berättigade. Vid kortare förordnande ansåges beloppet lämpligen böra
indragas till respektive fakulteters fonder för besparade docentstipendier. På så sätt
kunde medlen lättare och mer rationellt disponeras. Besparingsfonderna kunde så småningom
växa och bliva till verkligt gagn genom effektiva utdelningar i sådana fall,
da andra möjligheter saknades att avlöna docenter, vilkas verksamhet vore av betydelse
för forskning och undervisning. Docentforeningen i Lund har framställt samma önskemål
med den olikheten, att docentstipendium, som genom inträdande vikariat för minst
eu termin bleve löst från sin innehavare, förmenades böra, för den tid vikariatet varade,
obligatoriskt anslås ledigt.

I fråga om sättet för vikariatsarvodets beräknande ansåges även en förändring
vara påkallad. Innebörden av stadgans uttryck »för år» vore enligt uppsalaföreningens
uppfattning den, att arvodet skulle utgöra ersättning för det med uppehållande av
vederbörande akademiska tjänst förbundna arbetet under ett år. En vikarierande akademisk
lärare presterade emellertid detta arbete under de två lästermiuernas åtta
månader. Gällande bestämmelser förmenades sålunda giva vid handen, att vikarierande
akademisk lärare, som tjänstgjort under två terminer, skulle äga att erhålla
arvode, oeräknat såsom fullt arsarvode. Och den, som erhållit förordnande på kortare
tid än ett ar, borde erhålla arvode efter samma grund, d. v. s. efter sin tjänstgöringstids
förhållande till arets arbetstid, 8 månader. En sådan anordning vore efter föreningens
asikt den enda riktiga. Endast formellt vore vikariens tjänstgöring inskränkt
till själva lästerminerna. Den återstående delen av året måste vikarien liksom varje
annan akademisk lärare använda till vetenskapligt författarskap och till förberedelse
för terminens arbete,

Emellertid hade ifrågavarande stadgande ingalunda i regel på detta sätt tolkatoch
tillämpats. Man hade utgått från den tid, under vilken vederbörande formellt
vant förordnad såsom vikarierande akademisk lärare, och satt denna i relation till året
i sin helhet. Det oriktiga och orättvisa i ett dylikt tillvägagångssätt bleve så mycket
mer framträdande, som det vore mycket sällsynt, att en vikarierande akademisk lärare
finge sjtt förordnande utsträckt till att omfatta även ferierna. Genom att inträda i
tjänstgöring under sommar- och julferierna kunde den ordinarie befattningshavaren
sålunda betydligt minska den ersättning, som vikarien rättvisligen borde åtnjuta.

Det enligt föreningarnas uppfattning enklaste och mest prakti-ka sättet att genomföra
en ändring i gällande praxis härutinnan vore att stadga, att arvodet utginge
icke efter kalenderaret med tolv månader utan efter det akademiska arbetsåret med
åtta mauader. Vikarierande akademisk lärare skulle då ha att för varje arbetsmånad
uppbära 1/8 av det för hela året bestämda arvodet. I denna punkt har emellertid

Kungl. iiaj:ts Proposition Kr 244.

docentföreningen i Lund gjort gällande eu i viss mån skiljaktig uppfattning. Nämnda
förening har nämligen yrkat, att vikariatsarvode vid förordnande på kortare tid än ett
år måtte utgå per föreläsningsmånad med x/8 i stället för med 1/i2 av årsbeloppet eller,
om denna ordning ansåges förbunden med avsevärda praktiska svårigheter, att vikariat,
som avsåge hela vårterminens undervisningsskyldighet, måtte räknas som vikariat för
sju månader samt att vikariat avseende hela höstterminen måtte gälla som vikariat för
fem månader.

I de yttranden, som av universitetsmyndigheterna och statskontoret
avgivits över docenternas berörda framställningar av år 1913 hava väsentligt
avvikande meningar kommit till uttryck. Till dessa yttranden hava
de sakkunniga sökt taga vederbörlig hänsyn vid förslags avgivande.

Rörande de olika önskemålen hava de sakkunniga yttrat väsentligen
följande:

Det läte sig svårligen förnekas, att mycket av vad docenterna anfört till stöd för
de framställda kraven på ändrade villkor i fråga om vikariatsförhållandena vore förtjänt
av allvarligt beaktande. Uppenbarligen förutsatte upprätthållandet av högskolornas
verksamhet ständig tillgång till kvalificerade vikarier för fullgörande, vid förfall
för de ordinarie lärarna, av deras åligganden. Genom de år 1908 vidtagna förändringarna
måste visserligen vikariatsförhållandena erkännas befinna sig i ett väsentligt
bättre läge, än som dessförinnan varit fallet. Likväl finge de nu gällande bestämmelserna
anses i flera hänseenden erfordra ytterligare revision, åsyftande att undanröja
ännu kvarstående bristfälligheter. Alldeles särskilt syntes en av tidsomständigheterna
betingad, snar reglering av vikariatsarvodets belopp maktpåliggande. En
sådan påkallades även av den förhöjning av docentstipendiernas belopp, som samtidigt
föresloges.

Då det gällde att bestämma vikariatsersättningens storlek måste hänsyn tagas till
liera olika förhållanden. Sålunda borde arvodet sättas högre än det till docent utgående
stipendiet. Men ä andra sidan borde som regel åt den, som på förordnande upprätthåller
en ordinarie befattningshavares tjänst, icke tillerkännas eu gottgörelse, som
alltför mycket närmade sig den ordinarie befattningshavarens löneförmåner. Slutligen
kunde storleken av de till befattningshavare vid läroverken utgående väsentligt höjda
löneförmåner, som av 1918 års riksdag fastställts, icke alldeles undgå att öva inflytande
å vikariatsarvodet vid universiteten. Det måste nämligen för universiteten vara
ett viktigt intresse, att de icke obetydliga svårigheter, som nu ofta mötte, då det gällde
att i konkurrens med andra läroanstalter förvärva och behålla dugande ställföreträdare
för lediga ordinarie lärare eller å vakanta befattningar, i görligaste mån avlägsnades.
Att härvid en etter tidsförhållandena bättre avvägd ekonomisk gottgörelse för fullgjort
arbete skulle vara ägnad att gynnsamt inverka på rekryteringen, ansåges med säkerhet
vara att förvänta.

Beträffande storleken av det professorsvikarie tillkommande arvode funne de sakkunniga,
att ett belopp av 5,000 kronor för år för framtiden kunde anses utgöra en
tillfredsställande ersättning åt den. som första gången beklädes med förordnande att
upprätthålla professorsbefattning. Givetvis skulle det innebära avsevärda fördelar, därest
eu och samma vikarie kunde kontinuerligt under längre tid för vikariatet påräknas, i
betraktande av den större erfarenhet och därav betingade högre skicklighet, som han

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

därvid kunde förutsättas Lava förvärvat. För vinnande av detta syfte ansåges en anordning
med en successivt inträdande förhöjning av arvodet vid fortsatt vikariat böra
tagas i övervägande.

Under senare tid hade den praxis vunnit tillämpning, att arvodet för vikarie,
efter någon tids tjänstgöring i sådan egenskap, genom beslut av Kungl. Magt i varje
särskilt fall fastställts till högre belopp för år än det författningsenligt normala. Enligt
de sakkunnigas uppfattning förelåge starka skäl att för framtiden fasthålla och
legalisera denna grundsats. I nära anslutning till vad redan i flera fall skett, föresloges,
att vikarie, som under minst ett år med nit och skicklighet uppehållit befattning såsom
professor eller extra ordinarie professor med full tjänstgöring, måtte vara berättigad
att uppbära arvode, beräknat efter 5,500 kronor för år och att vikarie, som under enahanda
förhållanden tjänstgjort under sammanlagt minst tre års tid, måtte få åtnjuta
vikariatsarvode efter 6,000 kronor för år. Med hänsyn till rådande förhållanden syntes
det jämväl billigt, att, för erhållande av nämnda rätt till arvodesförhöjniug, fullgjord
vikariatstjänstgöring vid något av statsuniversiteten och vid karolinska institutet
jämställdes.

Mot ovan framställda förslug kunde möjligen invändas, att förhöjning ifrågasatts
böra inträda i väl hastigt tempo. Bortsett från att, som redan nämnts, förslaget
i huvudsak utginge frän hittills tillämpade grundsatser, borde ytterligare erinras
därom, att ifrågavarande vikariatstjänstgöring enda-t i undantagsfall utsträcktes
över längre tid i följd. För erhållande av ett års och, givetvis i ännu högre grad, av
tre års sammanlagd vikariatstid hade sålunda den förordnade ofta måst tjänstgöra såsom
docent under en vida längre period. Härunder inträffande kortare vikariatsterminer
skulle tillsammans nå ovan föreslagna omfattning, för att för vikarien medföra
rätt till på angivet sätt förhöjt arvode. I betraktande av detta hade nyss uppställda
förutsättningar för åtnjutande av det högre arvodet funnits rättvist avvägda. För att
emellertid ä andra si lan utesluta varje möjlighet för vikarie att alltför snart erhålla
rätt till förhöjt arvode, hade de sakkunniga ansett det böra föreskrivas, att docentförordnandet
före förhöjningens inträde skulle hava omfattat minst fem år.

Beträffande vidare vikarie, som förordnas att med full tjänstgöring uppehålla befattning
såsom prosektor, laborator, observator eller föreståndare för entomologiska avdelningen
vid zoologiska institutioner! i Lund, finge jämväl en förhöjning av den till
sådan vikarie utgående ersättning anses nödvändig. Det hittillsvarande för sådant fall
fastslagna arvodet utgjorde 3,500 respektive 3,000 kronor för år, alltefter de med tjänsten
förbundna tjänstgöringspenningarnas belopp. Den år 1918 beviljade tillfälliga förbättringen
hade dock medfört eu förhöjning av årsarvodena för vikarie inom denna grupp
till högst 4,375 kronor.

Fastställandet av skäliga arvodesbelopp för nu ifrågavarande befattningshavares
vikarier mötte ej obetydliga svårigheter. Å ena sidan läte det sig naturligen icke göra
att för vikarie å sådan tjänst ifrågasätta ett arvode, som överstege den till den ordinarie
befattningshavaren utgående lägsta begynnelseavlöningen, vilken utgjorde 4.500
kronor inom filosofiska och 5,600 kronor inom medicinska fakulteten. A andra
sidan folie det sig icke gärna möjligt att fastställa ersättningen för sådant vikariat
till ett belopp understigande docentstipendiets. Under dessa förhållanden ausåge sig
de sakkunniga böra stanna vid ett arvode åt nämnda vikarier med full tjänstgöring ä
4,500 kronor för år. För upprätthållande alltjämt av nu bestående skillnad mellan
vikarierande lärare inom olika fakulteter med fullt jämförlig kompetens och överensstämmande
arbetsuppgifter hade tillräckliga skäl icke synts vara för handen. Snarare

Kung!. Maj:ts Proposition AV 244. 03

förelårre anledning att till prövning upptaga frågan, huruvida det kunde vara med
rättvisa och billighet överensstämmande att låta nämnda ordinarie befattningshavare i
lonehäuseende^ intaga en olika ställning. Oberoende av tjänstgöringspenniugarnas belopp
borde sålunda för vikarie av nu förevarande typ beräknas ovan nämnda ersättemefjertid
vikariat a laborators- m. fl. befattningar i betraktande av de
ifrågavarande tjänsternas ringa antal endast mera sällan ifrågakomma och i allmänhet
icke heller utsträcktes över synnerligt lång tid, ansåges för dessa vikarier icke, på
satt som för professorsvikarier skett, eu successivt inträdande förhöjning av arvodena
hora inträda.

Funnes till sådan vikarie högre arvode lämpligen böra utgå, syntes bestämmaui^loppet
höra tillkomma Kungl. Maj:t. Så borde jämväl, likasom hittills, vara
förhållandet, därest vid något tillfälle professorsvikarie ansåges böra komma i åtnjutande
av vikariatsarvode överstigande, vad som nu ifrågasatts.

Vidkommande därefter arvode åt vikarie, som bestrede eller förut bestritt allenast
V\S.S 3.. ?v ordinarie befattningshavares tjänstgöringsskyldighet, vore det icke möjligt
.“ dårutinnau pa förhand för olika fall fastställa några allmänt giltiga regler va*re
S1.? “en * det särskilda fallet lämpliga kvotdelen av arvodet för full tjänstgöring,
eller för den på föregående tjänstgöring grundade förhöjning, som i fråga om''professorsvikarie
kunde befinnas skälig med hänsyn till de för arvode vid full tjänstnörimr
fastställda grundsatser.

Vid partiell vikariatstjänstgöring, som till tiden folie efter odelad vikariatstjänstgonng,
borde den tidigare tjänstgöringen, jämlikt ovan framställda grunder, vid arvodets
bestämmande tagas i betraktande. Men lika uppenbart vore, att, där partiell vikariatstjänstgöring
föregått, rimlig hänsyn till denna borde tagas vid fastställande av
arvode for senare inträdande vikariat, vare sig detta avsåge full tjänstgöring eller
allenast bestridande av viss del av professors tjänsteåligganden.

Liksom det hittills varit överlämnat åt kanslersåmbetet att närmare reglera hithörande
förhållanden efter framställning av vederbörande universitetsmyndigheter,
borde det jämväl i framtiden tillkomma kanslern att träffa närmare avgörande, såväl
för vad anginge inverkan av den föregående tjänstgöringen, denna må ha vant’ delad
eller odelad, som ock för vad anginge den kvotdel av arvodet för full tjänstgöring,
som i det särskilda fallet kunde böra tillkomma vikarien.

Vad anginge sättet för vikariatsarvodets utgående hade de sakkunniga icke funnit
skäl föreligga att härutinnan föreslå någon förändring i nu gällande bestämmelser.
Likasom hittills borde sålunda i första hand tjänstgöringspenningarna, i den man de
vore tillgängliga, tagas i anspråk. Näst efter tjänstgöringspenningarna skulle ifrå"akomma
uen med belattningen förenade lönen, likaledes i den mån den vore för ändamålet
tillgänglig. Härutöver erforderlig fyllnad skulle, på sätt nu skedde, utgå i
framstå rummet av docentstipendium, därest vikarien innehade sådant. De sakkunniga
både sålunda icke funnit sig kunna tillmöiesgå docentföreningarnas framställning i
denna del. Det vore nämligen eu undantagslöst gällande regel inom statsförvaltningen,
att vid förordnande av eu befattningshavare såsom vikarie å annan tjänst, den med den
egna befattningen förbundna ersättningen fortfarande åtnjötes. Därtill komme som ett
i detta fall viktigt moment, att i docentinstitutionens uppgifter inginge just, att docenterna
vid behov skulle vikariera för de ordinarie lärarna. I sådant avseende innebo^
universitet-statuterna åläggande för stipendierad docent att, när så befunnes nödigt,
åtaga sig vikariat. Det kunde i betraktande liärav icke anses orimligt eller »främmande
för stipendiernas egentliga bestämmelse», att docentstipendiet toges i anspråk

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

för att delvis ersätta stipendier docent i hans egenskap av vikarie. Ledigförklarande,
på sätt nu vore stadgat, av vikariens innehavda stipendium kunde sålunda icke
med fog ifrågasättas, än mindre borde givetvis ledigförklarande av ett på grund av
vakansvikariat ledigt stipendium inträda redan vid förordnande på en termin, såsom
jämväl från docenthåll påyrkats. I stället syntes i sådant fall den överskjutande delen
av stipendiet böra besparas och tillfalla docentstipendiefonderna. Härigenom tillgodosåges
efter de sakkunnigas mening det med docenternas framställning avsedda
syftet på ett vida effektivare sätt än om stipendierna tillfälligtvis och för i regel helt
kort tid skulle komma annan docent till godo.

Näst efter tjänstgöringspenuingar och docentstipendium skulle, för åstadkommande
av erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet till stadgat belopp, medel utgå, vid universiteten
av det i vederbörande stat uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska
lärare eller å detta anslag besparade medel, och vid karolinska institutet av
det i staten uppförda reservationsanslaget till förbättrande av arvodena åt vikarierande
lärare.

1 fråga om sättet för vikariatsarvodets beräknande hade docentföreningarna med
styrka hävdat, att de nuvarande bestämmelserna finge anses synnerligen otillfredsställande
och i sina verkningar mindre rättvisa. Den bakgrund, mot vilken docenternas
krav på denna punkt framförallt borde ses, utgjordes av en del i det förflutna inträffade
fall, då professor under terminen åtnjutit tjänstledighet men vid feriernas början
återinträtt i tjänstgöring och på så sätt kunnat tillgodoräkna sig under ferierna utfallande
tjänstgöringspenningar, och vikarien sålunda varit hänvisad att åtnöja sig med
arvode allenast för de mäuader, det akademiska läsåret omfattade.

I likhet med universitetskanslern hade de sakkunniga icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att sådana anmärkningsvärda fall emellanåt inträffat, vadan docenterna
icke saknat anledning till klander. Då det emellertid blivit upplyst, att vederbörande.-,
uppmärksamhet numera vore riktad på det klandrade förhållandet, kunde man vara
förvissad om, att vid anledning till misstanke, att befattningshavare åsyftade att på
nämnda sätt förfara, myndigheterna för framtiden icke skulle underlåta att inskrida.

Emellertid läge det i sakens natur, att kortare vikariatsförordnanden, omfattande
allenast en del av en termin eller ett läsår, alltid kunde ifrågakomma, vid vilka, på
»rund av den akademiska undervisningens koncentration på kalenderåret, ett proportionsvis
mera betungande arbete komme att påvila vikarien än om förordnandet sträckte
sig över året i dess helhet. Vid fastställandet av nu föreslagna arvodesbelopp hade
därför visst avseende ansetts böra fästas vid denna omständighet. Det förhöjda arvodet
kunde också förväntas göra de anmärkta olägenheterna för docenterna avsevärt mindre
kännbara.

De av docentföreningarna föreslagna åtgärderna till undanröjande av missförhållandena
i fråga och vilka för övrigt jämväl tidigare varit under övervägande funne de
sakkunniga icke utgöra en tillfredsställande lösning av frågan. En omläggning av sättet
för vikariatsarvodets beräkning förutsatte en helt förändrad ordning for tjänstgöringspenningaruas
utgående. Förhållandena vid universitetet vore _ emellertid i viss man
egenartade, därigenom att en professor även under ferierna vore i viss utsträckning upptågen
av sin tjänst, dels administrativa göromål, dels förberedelser för den kommande
terminens undervisning. Ännu mera vägande vore de invändningar mot forslaget i fråga,
som ta<J-it sikte på de institutionsföreståndarne åliggande plikter, vilka föreligga under
hela läsåret, samt framförallt de särskilda förhållanden, som äro för handen inom de

Kungl. Mcij.ts Proposition Nr 244.

medicinska fakulteterna ock vid karolinska institutet. Sålunda vore därstädes undervisningen
i flera ämnen koncentrerad till en begränsad del av läsåret och i andra fall,
såsom beträffande de profesorer, som innehade befattning såsom överläkare vid sjukhus,
vore även ferierna till större delen upptagna av ordinarie tjänstgöring. Under sådana betingelser
vore det uppenbarligen omöjligt att åvägabringa eu ändrad generell anordning
för tjänstgöringspenniugarnas utgående, som skulle komma att för alla innebära
full rättvisa.

I jämförelse med nu påpekade grundläggande svagheter hos det av docenterna
framställda förslaget vore de av flera myndigheter påvisade orimligheter, som under
vissa omständigheter skulle bliva eu följd av på angivet sätt utgående vikariatsarvoden,
av mera underordnad betydelse. Samtliga här i korthet antydda förhållanden utgjorde
emellertid avgörande skäl mot en på föreslaget sätt förändrad beräkning av vikariatsarvoden.
Anmärkas borde jämväl i detta sammanhang, att en med den ifrågasatta
likartad anordning tidigare varit gällande för kortare vikariat vid karolinska institutet,
men genom senare utfärdade bestämmelser undanröjts.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts ville de sakkunniga föreslå, att vikariatsarvode
alltjämt måtte utgå för varje månad med en tolvtedel av det årliga beloppet,
liksom även tjänstgöringspenningar, lön eller doceutstipendium, som skulle avstås, borde
beräknas efter enahanda grunder.

Erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet skulle alltjämt utgå ur anslaget till arvoden
åt vikarierande lärare. Enligt hittills gällande bestämmelser skulle ifrågavarande andel
utbetalas först vid varje kalenderårs slut, sedan det mindre konsistoriet respektive
lärarkollegiet avgivit förslag, som av kanslern fastställts. Om det visade sig, att tillgängliga
medel icke medgåve arvodenas utgående med hela det avsedda beloppet, skulle
proportionerlig minskning i denna del av arvodena företagas. Uppenbarligen vore det
med hänsyn till denna eventuellt inträdande minskning, som utbetalningen stadgats
skola försiggå på sätt som nämnts. I syfte att undanröja eller i varje fall minska
de med detta avlöniugssätt förbundna olägenheter hade för Lunds universitets vidkommande
medgivits, att tills vidare de delar av vikariatsarvodena, som utginge ur anslaget
i fråga, finge utbetalas månadsvis efter fullgjord tjänstgöring, i den mån sådant med
anlitande av medel, som ä anslaget besparats under föregående år, kunde ske. Motsvarande
anordning hade av myndigheterna vidtagits vid Uppsala universitet.

För den händelse sagda besparingar förefunnes, kunde sålunda utbetalningen oberoende
av stadgandets ordalydelse månatligen verkställas. Men skulle å vederbörande
anslag inga besparingar vara gjorda, kvarstode tydligen de anmärkta olägenheterna oförminskade.
Visserligen syntes meranämnda proportionella minskning, i varje fall under
senare år, icke hava behövt inträda. Klart vore emellertid, att med bibehållande av anslagets
hittillsvarande natur möjligheten, att en sådan åtgärd skulle behöva tillgripas,
icke kunde helt uteslutas, även om det måste anses ytterst osannolikt att med i framtiden
väsentligt höjda docentstipendier realiter en sådan skulle ifrågakomma. För åstadkommande
av full säkerhet härutinnan hade de sakkunniga övervägt, huruvida icke åt
anslaget i fråga borde givas förslagsanslags karaktär. Från universiteten ansåges emellertid
betänkligheter komma att resas mot eu dylik förändring. Och då genom eu
modifierad avfattning av förevarande stadgande garantier ansetts kunna för alla förhållanden
åvägabringas för att praktiskt taget en var vikarie alltid skulle fullt erhålla
sin rätt, hade förändrad natur av anslaget icke ifrågasatts.

De sakkunniga hava vidare föreslagit vissa ändringar i nu härutinnan gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 215 höft. (Nr 244.) 9

Myndig heterna.

Uppsala

universitet.

66 Kungl. Majits Proposition Nr 244.

bestämmelser för beredande av möjlighet att i visst fall för ändamålet anlita vederbörande
universitets reservfond.

Slutligen beröra de sakkunniga spörsmålet huru förfaras skall, då vikarie för ordinarie
akademisk lärare åtnjuter annat stipendium än docentstipendium eller legat eller
annan med docentstipendium jämförlig förmån och syntes gällande bestämmelser härutinnan
påkalla ändring i visst hänseende. Ifrågavarande angelägenhet ausäges kunna
tillfredsställande lösas på så sätt, att åt kanslersämbptet överlämnades att i samma
ordning, som nu skedde, träffa avgörande, såväl huruvida förmånen ifråga över huvud
av vikarien skulle få åtnjutas under vikariatstiden, som ock huruvida den i så fall
skulle i vikariatsarvodet inräknas.

Vad anginge frågan, huruvida en ökning av vederbörande anslag till
universiteten och karolinska institutet skulle bliva erforderlig med hänsyn
till den föreslagna höjningen av arvodesbeloppen funne de sakkunniga det
icke möjligt att härvid träffa ett säkert avgörande. Men enär dels docentstipendiernas
belopp vore föreslagna till avsevärd höjning, dels ock antalet
sådana stipendier enligt förshiget väsentligt ökats, ansåges anledning knappast
förefinnas att, i varje fall innan närmare erfarenhet vunnits rörande
nu angivna förändringar, ifrågasätta ökning i berörda anslag.

Mot åtskilliga delar av de sakkunnigas förslag till vikariatsfrågans
ordnande hava från myndigheterna erinringar blivit gjorda.

Vid universitetet i Uppsala har teologiska fakulteten föreslagit, att villkoret om
fem års innehaft docentförorduande för erhållande av det högre arvodet matte utgå, da
förordnandet såsom sådant icke i och för sig medförde någon större kompetens att
uppehålla vikariat. Juridiska fakulteten har framhållit, att det icke bör kunna ifrågakomma
att tillägga professorsvikarie lägre arvode än vad som utgår till adjungerad
ledamot i hovrätt, och att fakulteten måste förbehålla sig att i förekommande fall få
hemställa om motsvarande vikariatsarvoden till högre belopp än de, som upptoges i det
föreliggande förslaget. Fakulteten avstyrker äveuledes den föreslagna bestämmelsen
om fem års docentförordnande såsom villkor för förhöjt vikariatsarvode. Eu dylik föreskrift
skulle för fakultetens del vara synnerligen betänklig, då fakulteten ofta måste
kort efter anställningen överlämna vikariat åt docent och därvid behövde kunna ställa
i utsikt snar ökning i ersättningen, om vikariatet skulle under någon längre tid bibehållas
av samme docent, vilket ur kontinuitetens och ändamålsenlighetens synpunkt
måste anses särdeles önskvärt. Medicinska fakulteten har anfört, att med hänsyn till
konkurrensen med den praktiska läkarverksamheten det ej sällan yppade sig stora svårigheter
att erhålla lämpliga vikarier för professorer inom fakulteten. Det vore därför
av synnerlig vikt, att möjlighet förefuunes att i särskilda fall kunna erbjuda högre
arvoden än förslaget medgåve. Då fakulteten utginge ifrån att sådan möjlighet alltid
skulle stå öppen genom framställning till Kungl. Maj:t, både fakulteten vid sädant förhållande
intet att erinra mot förslaget i huvudsak. Filosofiska fakulteten ville fiamhålla,
att skillnaden emellan det lägsta vikariatsarvodet och docentstipendiebeloppet ej
borde sättas lägre än vad nu vore fallet, varför vikariatsarvodesbeloppen förest''ges böra
bliva 6,000, 6,500 och 7,000 kronor. Fakulteten ansåge också, att arvode å 6,500 kronor

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

borde, oberoende av om vikariatstjänstgöringen omfattat 1 år, tillfalla vikarie med 5
års docenttjänstgöring; varjämte vissa detaljanmärkningar framställdes.

Större akademiska konsistoriet ansåg den böjning av vikariatsarvodena, som företogs
i samband med 1908 års lönereglering för universiteten redan vid denna tidpunkt
hava varit för knappt tillmätt. Enligt konsistoriets mening vore det av de sakkunniga
nu föreslagna minimibeloppet redan för lågt. I varje fall ansåges det oundgängligt,
att liksom hittills åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att föreskriva, att arvodet skulle
utgå efter högre beräkningsgrund. Konsistoriet ansigte sig till teologiska och juridiska
fakulteternas avstyrkande av förslaget om minst fem års docentauställning såsom villkor
för förhöjt arvode. Genom särskilda bestämmelser borde det nödvändigt sörjas för
att vikariatsarvode till docent, som innehade docentstipendium och vore förordnad att
bestrida endast viss del av professors tjänstgöringsskyldighet, i alla händelser icke måtte
komma att utgå med belopp, som understege docentstipendiet. Ävenledes funne sig
konsistoriet böra anhålla, att möjlighet till utdelande av tillfälliga docentstipendier
alltjämt måtte bibehållas. För erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet borde icke, pa sätt
de sakkunniga föreslagit, reservfonden anlitas, utan i stället nödiga medel anvisas i
form av särskilt anslag.

Vid Lunds universitet bar teologiska fakulteten påyrkat sådan ändring av de sakkunnigas
förslag, att de högre vikariatsarvodena lättare måtte kunna ernås. Juridiska fakulteten
har, med hänvisning till att arvodet åt adjungerad ledamot i hovrätt växlade
mellan 5.500 och 6.500 kronor, hemställt att vikariatsarvodena för professorsvikarie
måtte sättas till minst enahanda belopp. Vidare funne fakulteten, att villkoret om fem
års tjänstgöring såsom docent för högre arvodes erhållande borde bortfalla. Möjligheten
till högre arvode än det föreslagna maximiarvodet borde alltjämt sta öppen genom
beslut av Kungl. Maj:t, och borde denna erhålla tydligt uttryck i vederbörande författnings
ordalydelse. Medicinska fakulteten hade intet att erinra mot förslaget. Filosofiska
fakulteten funne de itrågasatta arvodena för låga redan i jämförelse med de föreslagna
docentstipendiebeloppen. Fakulteten ville, med utgångspunkt från docentstipendier
å 5,500 kronor, föreslå, att vikariatsarvode måtte utgå med 6,500 kronor, vilket belopp
efter två års vikariat skulle höjas till 6.800 kronor. Jämväl större konsistoriet ansåg
de föreslagna arvodena för låga, och ville i stället förorda ett lägsta arvode a 5,500
kronor, vilket, under förutsättning att vikarien minst fem år haft anställning såsom
docent vid något av universiteten eller karolinska institutet, efter tva ars sammanlagd
vikariatstid skulle kunna höjas till 6.500 kronor. Därjämte funnes föreskrift böra
lämnas därom, att Kungl. Maj:t för särskilda fäll kunde medgiva högre arvode. Konsistoriet
hemställde även om ovan omnämnda modifiering av villkoren vid partiellt
vikariat.

Karolinska institutets lärarkollegium har ej haft annat att erinra än att anslaget
till förbättrande av arvodet åt vikarierande lärare borde, till undvikande av eventuell
minskning i vikaries ersättning, givas förslagsanslags natur.

Universitetskanslern bar funnit befogade anmärkningar kunna göras mot sakkunnigförslaget.
Jämte det systemet förefölle föga följdriktigt och därjämte i vad det avsage
en stigande arvodesskala alltför mycket stridande mot vanliga principer för vikariatsarvodens
utgående, kunde mot berörda system invändas, att det icke toge tillräcklig
hänsyn till de faktiska förhållanden, som genom de föreslagna bestämmelserna skulle

Lunds

universitet.

Karolinsks

institutet.

Universitets kanslern.

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 244.

reglera1?. Ett system med skiftande arvodesbelopp skulle lätteligen på grund av de
föreliggande förhållandena kunna komma att verka ojämnt och orättvist samt i tillämpningen
vålla betydande svårigheter. Kanslern ansäge därför, att de hittillsvarande
bestämmelserna, enligt vilka för vikariatsarvode för full tjänstgöringsskyldighet vore
stadgat ett fixt normalbelopp, vilket dock kunde i särskilda fall av Kungl. Magt skäligen
förhöjas, vore vida att föredraga framför de föreslagna, varför kanslern ville hemställa,
att de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende icke måtte godkännas.

Kanslern ansåge vikariatsarvodenas normalbelopp ovillkorligen böra höjas utöver
det av de sakkunniga ifrågasätta minimibeloppet 5,000 kronor. Om docentstipendiebeloppet
fastställdes till 4.500 kronor borde nämnda normalbelopp vid professorsvikariat
bestämmas till minst 5,500 kronor, lika för alla professorsvikarier. Om doceutstipendiebeloppet
åter skulle fastställas till högre belopp än 4,500 kronor, borde_vikariatsarvodet
likaledes med minst 1,000 kronor överstiga doceutstipendiebeloppet. Aven arvodet för
vikariat å laborators- och därmed jämförliga befattningar borde fastställas till fixt normalbelopp
för varje löneklass, med befogenhet för Kungl. Magt att i särskilda fäll bestämma
högre belopp. Skulle begärd löneförbättring för denna tjänstemannakategori
godkännas, borde givetvis normalbeloppet av vikariatsarvodet i samma mån skäligen
förhöjas.

Vid partiellt vikariat borde åt kanslern överlämnas att på vederbörande myndigheters
förslag bestämma såväl arvode som tjänstgöringspeuningarnas fördelning.

De sakkunnigas förslag, att vikariatsarvode alltjämt skulle utgå för varje månad
med en tolvtedel av det årliga beloppet funne kanslern grundat på goda skäl och tillstyrkte
bifall till detsamma.

Däremot ansåge kanslern i likhet med större konsistoriet i Uppsala, att reservfondens
medel, vilka vore avsedda att disponeras enligt särskilda därför givna bestämmelser,
icke borde användas till utfyllande av vikariatsarvoden. I stället borde särskilda
anslag till förstärkande av de ordinarie anslagen till arvoden åt vikarierande akademiska
lärare anvisas.

Då jag, enligt vad jag ovan anfört, funnit mig böra vid fastställande
av docentstipendiernas belopp gå utöver vad de sakkunniga ifrågasatt, följer
därav, att jämväl vikariatsersättningen bör utgå med förhöjt belopp.
I likhet med vad nu är fallet, och i överensstämmelse med vad från
alla håll påyrkats, bör nämligen sådant vikariatsarvode till beloppet överstiga
docentstipendium. Med hänsyn därtill, att de höjda docentstipendierna
skulle förbindas med en ej obetydligt ökad arbetsprestation i universitetens
tjänst, vilken vid vikariat bortfaller, synes emellertid skillnaden
mellan stipendiets och ifrågavarande arvodes belopp kunna inskränkas till
500 kronor och bör följaktligen normalt vikariatsarvode vid förordnande
med full professorstjänstgöring fastställas till 5,500 kronor för år räknat.

Emellertid hava de sakkunniga, såsom av ovan lämnade redogörelse
framgår, ifrågasatt, att i det föreslagna arvodet förhöjning skulle successivt
inträda. Sålunda skulle till sådan vikarie, som under fem års tid
innehaft anställning såsom docent vid något av rikets universitet eller vid

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244. 69

karolinska institutet och som under sammanlagt minst ett års — kalenderårs
— tid med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit professorsbefattning,
kunna utgå ett med 500 kronor förhöjt arvode. Under enahanda förutsättning
skulle, därest vikarietjänstgöringen omfattat minst tre år, en ytterligare
förhöjning med 500 kronor kunna inträda. Genom fastslående av denna
grundsats — vilken i viss mån ansluter sig till hittills följd praxis —
skulle undgås att frågan om vikariatsersättningens belopp för varje fall,
då förhöjt arvode ansåges böra ifrågakomma, skulle behöva underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Vissa av de hörda myndigheterna hava emellertid
givit uttryck åt starka betänkligheter mot särskilt ovan omförmälda
krav på docenttjänstgöringens längd såsom förutsättning för erhållande av
arvodesförhöjning. Universitetskanslern har med anledning härav funnit
sig böra avstyrka bifall till de sakkunnigas förslag i denna del.

Det torde emellertid icke kunna bestridas, att de sakkunnigas förslag
såtillvida är fotat på rättvisa grunder, att en docent, som redan en viss
tid tjänstgjort såsom vikarie kan förutsättas hava förvärvat ej blott en
större skicklighet utan också en vidsträcktare erfarenhet inom området för
befattningen, som kunde — likasom hittills varit fallet — motivera ett
ökat vikariatsarvode. Samtidigt vunnes genom den ifrågasatta anordningen
givetvis även den icke oviktiga fördelen, att möjligheterna ökas att under
längre tid i följd kunna för vikariatsförordnandet påräkna en och samma
vikarie. Villkoret rörande docenttjänstgöringens längd avsåge, såsom de
sakkunniga betonat, att utgöra ett korrektiv emot att olika docenter bleve
alltför olika gynnade av förutnämnda bestämmelser. Häremot torde icke
någon berättigad invändning kunna resas. Jag har sålunda icke av de
framställda anmärkningarna blivit övertygad, att det förevarande förslaget
skulle vare sig vila på oriktiga grundsatser eller i tillämpningen visa sig
förbundet med praktiska olägenheter. Under sådana omständigheter finner
jag mig böra giva detsamma min anslutning. Jag föreslår sålunda, att till
professorsvikarie med full tjänstgöring må, enligt vad ovan närmare angivits,
utgå en ersättning för år räknat av 5,500 respektive 6,000 och 6,500
kronor.

I de'' fall, då vederbörande finna anledning ifrågasätta, att ett ännu
högre vikariatsarvode bör utgå, må fråga härom underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Vad angår arvode till vikarie å laborators- och dylika befattningar
hava de sakkunniga icke velat föreslå högre belopp än den till den ordinarie
befattningshavaren utgående avlöning, medan detsamma å andra sidan
icke ansåges böra understiga docentstipendiernas belopp. Någon successiv
förhöjning funnes emellertid härvid på angivna skäl icke erforderlig.

Kungl. May.ts Proposition Nr 244.

Med hänsyn till att såväl docentstipendiernas som vederbörande befattningshavares
avlöningsförmåner föreslås fastställda till högre belopp än
de sakkunniga förutsatt, torde nu ifrågavarande vikariatsarvoden böra utgå
med ett belopp av 5,000 kronor för år, med rätt för Kungl. Maj:t att,
då så på därom gjord framställning prövas nödigt, medgiva förhöjt ersättningsbelopp.

Vidkommande därefter arvodesbeloppen vid partiellt förordnande, torde
i överensstämmelse med vad därutinnan av de sakkunniga och av universitetskanslern
föreslagits, desamma böra fastställas av kanslern enligt i det
föregående angivna grunder särskilt för varje gång alltefter förordnandets
omfattning.

Beträffande sättet för nu ifrågavarande arvodens utgående understödjer
jag det av de sakkunniga med anslutning av de hörda myndigheterna framställda
förslaget, att, likasom hittills, tjänstgöringspenningar, lön och docentstipendium
i nu nämnd ordning och i den mån de äro härför tillgängliga
skola tagas i anspråk för vikariens ersättande. Vad som av docentstipendium
icke åtgår till vikariers avlönande bör, på sätt jag tidigare föreslagit,
besparas till docentstipendiefonderna.

I den mån nämnda medel ej äro tillräckliga för vikariens fulla ersättande,
erfordras uppenbarligen alltjämt tillskott. Hittills har sådant
tillskott beretts ur anslagen till arvoden åt vikarierande lärare vid universiteten
samt till förbättrande av arvodena åt vikarierande lärare vid karolinska
institutet. För år 1919 har därjämte, jämlikt riksdagens beslut, å
extra stat anvisats särskilt fyllnadsanslag för nu ifrågavarande ändamål åt
Uppsala universitet och karolinska institutet. I den mån nämnda medel
ej varit tillräckliga för utbetalande av fulla arvodet, har, såsom ovan erinrats,
proportionell minskning i den del av arvodena, som utgår av ifrågavarande
medel, skolat inträda.

Jag delar de sakkunnigas, av de hörda myndigheterna understödda
uppfattning, att denna ordning är i hög grad otillfredsställande. . Det
torde föga överensstämma med billighetens krav, att ett i statens tjänst
utfört arbete endast i den mån, tillgängliga medel visa sig härför förslå,
skall ersättas med härför fastställda belopp. Olika vägar kunna
tänkas anlitade för undanröjande av ifrågavarande missförhållande. _ De
sakkunniga hava förordat, att reservfonden i sista hand skulle tagas i anspråk
för arvodenas utfyllande till stadgat belopp. Häremot hava starka
betänkligheter vid universiteten kommit till uttryck, vilka jämväl delats
av universitetskanslern. Jag bär icke kunnat undgå att finna de mot förslaget
i denna del anförda skäl övertygande och anser icke lämpligt att
reservfondernas tillgångar för sagda ändamål disponeras, varjämte vid karo -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

linska institutet reservfond icke tinnes. I stället torde man böra välja den
utvägen att de för närvarande i vederbörande stater upptagna anslagen för
ifrågavarande ändamål utbrytas ur staterna och till oförändrade belopp
uppföras såsom särskilda förslagsanslag.

Slutligen har jag att angiva min ståndpunkt till ytterligare två frågor,
som stå i nära samband med de nyss berörda. Från docenthåll har
påyrkats ändrade beräkningsgrunder för vikariatsarvodena i så måtto, att
dessa måtte beräknas för läsårets 8 i stället för kalenderårets 12 månader.
Efter en ingående prövning hava de sakkunniga ansett sig böra avstyrka
nämnda förändring. Denna deras ståndpunkt har ock funnit stöd hos samtliga
hörda myndigheter. De mot docenternas förslag anförda skälen synas
mig övertygande. Då det torde kunna förväntas, att de jämväl av de
sakkunniga vitsordade tidigare missförhållanden, som närmast lära hava
föranlett docenternas framställning, ej skola komma att upprepas, sedan
myndigheternas uppmärksamhet blivit riktad därå, och då vidare vikariatsersättningen
föreslagits böra utgå med ej oväsentligt höjt belopp, torde ett
vidblivande av tidigare tillämpad ordning i nu förevarande avseende icke
kunna giva docenterna berättigad anledning till missnöje. Jag anser alltså,
att vikariatsarvodena alltjämt böra beräknas utgå med 1/12 för månad av
det årliga beloppet.

Vad slutligen angår frågan om rätt för docent att under vikarietiden

Ö o O

innehava annat stipendium eller därmed jämförlig förmån, samt frågan
huruvida sådana medel skola i vikariatsarvodet inräknas, finner jag mig
kunna ansluta mig till de sakkunnigas härutinnan avgivna förslag, vilka i
det väsentliga sammanfalla med nu tillämpad ordning.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

A) att bestämma, att i staterna för universiteten i
Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet
följande förändringar vidtagas:

1) beträffande Uppsala universitet
a) att — i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen
A) Avlöningar m. in., b) Stipendier in. in. uppförda
28 fasta docentstipendier, vartdera å 2,500 kronor,
och 5 rörliga docentstipendier, vartdera å 2,000 kronor
— under samma avdelning uppföras 4 L docentstipendier,
vartdera å 5,000 kronor, varav för teologiska fakulteten 4,
för juridiska fakulteten 3, för mediciniska fakulteten 5,
för humanistiska sektionen av filosofiska fakulteten 17,

Departe mentschefens hemställan.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

för matematisk-naturvetenskapliga sektionen av samma
fakultet 12;

b) att det under samma avdelning nu upptagna
anslaget till befordran av vetenskapliga studier, som ej
tillhöra de egentliga examensämnena, å 900 kronor ur
staten avföres;

c) att det under samma avdelning till arvoden åt
vikarierande akademiska lärare uppförda anslaget å 5,000
kronor ur staten avföres;

2) beträffande Lunds universitet

a) att — i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen
A) Avlöningar m. m., b) Stipendier och premier
in. m. upptagna 23 fasta docentstipendier, vartdera
å 2,500 kronor, och 5 rörliga docentstipendier, vartdera
å 2,000 kronor — under samma avdelning uppföras 37
docentstipendier, vartdera å 5.000 kronor, varav för teologiska
fakulteten 3, för juridiska fakulteten 3, för medicinska
fakulteten 5, för humanistiska sektionen av
filosofiska fakulteten 16, för matematisk-naturvetenskapliga
sektionen av samma fakultet 10;

b) att det under samma avdelning till arvoden åt
vikarierande akademiska lärare uppförda anslaget å 5,000
kronor ur staten avföres;

3) beträffande karolinska institutet

a) att, i stället för de under avdelningen A) Lärare
och tjänstemän upptagna 3 docentstipendier, vartdera å

2,500 kronor, samt 2 rörliga docentstipendier, vartdera
å 1,000 kronor — under samma avdelning uppföras 5
docentstipendier, vartdera å 5,000 kronor;

b) att det i staten till förbättrande av arvodena åt
vikarierande lärare uppförda reservationsanslaget å 2,000
kronor ur staten avföres;

B) att, med ändring i vederbörliga delar av och
med tillägg till de till staterna för universiteten i Uppsala
och Lund samt för karolinska institutet hörande
särskilda föreskrifter, medgiva och bestämma,

att docentstipendierna må, enligt av mig förut angivna
villkor och bestämmelser, av kanslern tilldelas

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

vederbörande docenter under en sammanlagd tid av 6
år för varje innehavare; dock att Kungl. Maj:t må, där
i särskilda undantagsfall förhållandena det påkalla, medgiva,
att tiden för stipendiernas åtnjutande av samme
innehavare må utsträckas utöver nyssnämnda 6 år med
ytterligare ett år;

att medel, som vid universiteten samt karolinska
institutet besparats å anslagen för docentstipendier, må
i enlighet med av mig angivna grunder fonderas och
disponeras av kanslern enligt av Kungl. Maj:t utfärdade
närmare föreskrifter;

att docent, som, utan att vara innehavare av docentstipendium,
förordnas att å fakultets, sektions eller lärarkollegiums
vägnar opponera å dis putationsavhanäling,
må äga att efter kanslerns bestämmande komma i åtnjutande
av ersättning med lägst 200, högst 300 kronor,
skolande nyssnämnda ersättning bestridas av medel ur
vederbörande docentstipendiefond;

att enligt de närmare föreskrifter, som av Kungl.
Maj:t meddelas, vikariatsarvode må vid universiteten i
Uppsala och Lund samt karolinska institutet utgå vid
förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla
professors- eller extra ordinarie professorsbefattning
med 5,500 kronor för år, dock att vikarie, som under
minst fem års tid innehaft anställning såsom docent vid
något av rikets universitet eller vid karolinska institutet
och som redan förut under sammanlagt minst ett års tid
med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit professorseller
extra ordinarie professorsbefattning vid någon av
nämnda läroanstalter, må kunna av kanslern tillerkännas
arvode efter 6,000 kronor, där vikariatet omfattat sammanlagt
minst ett år, och 6,500 kronor, där det omfattat
sammanlagt minst tre års tid, och vid förordnande att
uppehålla fast laborators-, prosektors- eller observatorstjänst
med 5,000 kronor för år; Kungl. Maj:t dock obetaget
att, där särskilda förhållanden det påkalla, förordna,
att vikariatsarvode må utgå efter andra grunder än nu är
sagt; skolande i fråga om berörda vikariatsarvoden iaktagas,
att, därest docentstipendiat innehar förordnande
som ovan omförmälts, stipendiebeloppet eller viss del
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 käft. (Nr 244.) 10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

därav, enligt av Kungl. Maj:t givna bestämmelser, tillföres
docentstipendiefonderna;

att Kungl. Maj:t må utfärda de närmare föreskrifter,
vilka i avseende å tillämpningen av vad i detta moment
föreslagits ävensom i övrigt må anses erforderliga;

C) att, vid bifall till vad under A) 1) a) och b), 2)

a) samt 3) a) här ovan hemställts, höja

det ordinarie anslaget till universitetet i Uppsala
med 124,100 kronor,

det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med

117.500 kronor, och

det ordinarie anslaget till karolinska institutet med

15.500 kronor; samt

att, vid bifall till vad under A) 1) c), 2) b) och 3)

b) här ovan föreslagits, uppföra till arvoden åt vikarierande
akademiska lärare såsom ordinarie förslagsanslag

beträffande universitetet i Uppsala ett belopp av

5,000 kronor,

beträffande universitetet i Lund ett belopp av 5,000
kronor, och

beträffande karolinska institutet ett belopp av 2,000
kronor;

kommande alltså, vid bifall till ej mindre vad i mom.

C) hemställts än även vad i innevarande års statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, punkterna 65, 69, 76,
85, 86, 87, 93, 95, 98, 101, 114, 115, 122, 123, 127, 128,
131, 133, 141 och 148 föreslagits,

att beträffande universitetet i Uppsala uppföras såsom
ordinarie bestämt anslag ett belopp av 1,024,007
kronor och såsom ordinarie förslagsanslag belopp å tillhopa
6,000 kronor;

att beträffande universitetet i Lund uppföras såsom
ordinarie bestämt anslag ett belopp av 886,916 kronor
och såsom ordinarie förslagsanslag ett belopp av 5,000
kronor;

att beträffande karolinska institutet uppföras såsom
ordinarie bestämt anslag ett belopp av 306,985 kronor,
såsom ordinarie reservationsanslag belopp å tillhopa
60,300 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag ett
belopp av 2,000 kronor;

Kungl Maj;ts Proposition Nr 244.

D) att till ersättning för opposition å disputationsavhandling
åt person, som icke tillhör vederbörande universitets
eller karolinska institutets lärarkår, på extra
stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst 2,500
kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.