Kungl. Maj:ts proposition nr 243 (Proposition 1942:243)

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23
oktober 191A (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes; given Stockholms slott den 24 april
1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§
lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 243.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) om krigsdomstolar oell rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914
om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av tre ledamöter, därav en civil, benämnd fältkrigsdomare,
samt två militära.

Är den civila ledamoten krigsdomare, vice krigsdomare, auditör eller häradshövding
eller innehar han domarebefattning vid rådhusrätt, hovrätt eller
nedre justitierevisionen, vare han rättens ordförande. Beträffande civil ledamot,
som icke innehar sådan befattning som nyss nämnts, må Konungen förordna,
att han skall vara ordförande. Skall ej den civila ledamoten vara ordförande,
tillkommer ordförandeskapet den främsta militära ledamoten.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en generalsperson
eller en flaggman samt en regementsofficer;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad ävensom i mål, som ej rör
åtal mot viss person: en regementsofficer och en officer av kaptens grad eller
två officerare av kaptens grad;

c) i mål mot underofficer eller någon av manskapet: en officer av minst
kaptens grad och en underofficer av fanjunkares eller likställd grad.

Finnes officer---grad förordnas.

Äro i--—är stadgat.

De militära — -—- — krigsmakten tillkallas.

De militära---krigsrättens sammankallande.

23 §.

Då ärende---av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, bestämme efter samråd med
den civila ledamoten tid och plats för rättens första sammanträde i målet
samt kalle till sammanträdet rättens samtliga ledamöter.

De, vilka---ske kan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243 3

30 §.

Ej må---avlagt domareed.

Domareed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande; dock
må sådan ed avläggas inför civil ledamot i fältkrigsrätt, ändå att han icke
är rättens ordförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Kungl. Majis proposition nr 243.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändrad organisation
av fältkrigsrätterna m. m.

Föredraganden anför:

Fältkrigsrätternas organisation och verksamhet m. m.

Gällande rätt m. m.

Lagen den 23 oktober 1914 (nr 32 5) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes innehåller i huvudsak följande bestämmelser
rörande fältkrigsrätterna.

Fältkrigsrätt skall vara underdomstol vid krigsmakten från den dag krigsmakten
för annat ändamål än övning ställes på krigsfot. Mobiliseras endast
en del av krigsmakten, förordnar Konungen huruvida fältkrigsrätt skall vara
underdomstol vid denna del (16 §). Konungen bestämmer vid vilka särskilda
avdelningar av krigsmakten fältkrigsrätt skall inrättas (17 §). Beträffande
detacherade, från huvudstyrkan avskilda eller av fienden inneslutna avdelningar
äger emellertid vederbörande militäre befälhavare förordna om inrättande
av fältkrigsrätt (18 och 19 §§).

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, varav tre militära och en civil. Den
främste militäre ledamoten skall vara ordförande (20 §).

De militära ledamöterna förordnas för varje särskilt tillfälle av den befälhavare,
vilken föranstaltar om krigsrättens sammankallande. I fråga
om deras grad gälla olika regler alltefter den tilltalades ställning. I mål
mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer skola sålunda till militära
ledamöter förordnas en generalsperson eller en flaggman samt två
regementsofficerare. I mål mot officer av kaptens eller lägre grad ävensom
i mål, som ej rör åtal mot viss person, förordnas en regementsofficer och
två officerare av kaptens grad. Slutligen skola i mål mot underofficer eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

någon av manskapet till militära ledamöter utses en regementsofficer, en
officer av kaptens grad och en underofficer av fanjunkares eller likställd
grad (21 §).

Till civil ledamot förordnas krigsdomare eller auditör eller, där sådan icke
finnes att tillgå, annan som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom
villkor för att nyttjas i domarämbeten. Den civile ledamoten förordnas av
Konungen för den tid fältkrigsrättens verksamhet fortfar. I de fall då sålunda
utsedd civil ledamot ej finnes att tillgå har den befälhavare, som föranstaltar
om krigsrättens sammankallande, att förordna civil ledamot (22 §).

För domförhet kräves, att samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten (59 §).

Allmän åklagare vid fältkrigsrätt är krigsfiskal, vilken förordnas av befälhavaren
för den avdelning där krigsrätten inrättats (31 och 34 §§).

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt, förordnas
fältkrigsrätten av befälhavaren för den avdelning, vid vilken fältkrigsrätten
skall hållas, eller då Konungen utsett annan befälhavare att meddela
dylikt förordnande, av denne. Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt,
skall tillika bestämma tid och plats för rättens första sammanträde samt till
detsamma inkalla rättens samtliga ledamöter (23 §).

Förhör med parter och vittnen skall verkställas av den civile ledamoten
med iakttagande av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl
meddela (57 §). Då beslut skall fattas åligger det den civile ledamoten att
lämna en kort framställning över vad i saken förekommit samt de lagrum
och författningar som äro tillämpliga. Vid omröstning skall han säga sin mening
först (60 §). Protokoll föres av den civile ledamoten (37 §); han skall
ock uppsätta rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,
expediera detsamma (61 §).

Beträffande de vanliga krigsrätternas organisation och arbetsformer gäller
i korthet följande.

Regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt utgöras av en
krigsdomare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör (6 §).

Krigsdomare skall ha fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor
för att nyttjas i domarämbeten och i sådana värv ådagalagt insikt och
erfarenhet. Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid. Dock kan han
under viss förutsättning utnämnas till befattningen. Till krigsdomare skall
företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Där så anses erforderligt
må Konungen förordna vice krigsdomare att inträda i krigsdomarens
ställe, då denne är förhindrad att tjänstgöra. Örn vice krigsdomare ej förordnats
eller det föreligger hinder även för honom, förordnas annan ställföreträdare
av krigshovrätten (7 §). De militära ledamöterna förordnas för
ett år i taget av vissa högre militära befälhavare (9 §). Örn mål, som skall
handläggas vid krigsrätt, rör åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar
Konungen de militära ledamöterna i rätten (11 §). Auditör utnämnes
av Konungen (l3 §), vilken tillika, där så anses erforderligt, förordnar vice
auditör att inträda i auditörens ställe vid förfall för honom. Ifar ej vice

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

auditör utsetts eller är även han förhindrad att tjänstgöra, förordnas annan
ställföreträdare av krigshovrätten (13 §).

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal, som förordnas av Konungen
(31—33 §§).

Behörighet att föranstalta om sammankallande av krigsrätt tillkommer
militär befälhavare. Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt,
har befälhavaren att göra anmälan därom hos krigsdomaren, vilken
efter samråd med befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första
sammanträde. Befälhavaren skall därefter ombesörja, att auditören och de
militära ledamöterna bliva kallade till sammanträdet (14 §). Det ankommer
på auditören att föra protokoll (37 §), uppsätta rättens beslut samt expediera
detsamma (61 §).

Enligt instruktion den 19 juni 1919 (nr 363) för krigsdomare, auditörer
och krigsfiskaler äro krigsdomare och auditörer skyldiga att mottaga förordnande
såsom civil ledamot i fältkrigsrätt, krigsdomare dock endast
örn hinder ej möter på grund av andra tjänsteåligganden eller annan giltig
orsak (§ 1 f. och § 19 o.).

Enligt den före 1914 års lag gällande lagstiftningen, nämligen förordningen
den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, utgjordes krigsrätt (även fältkrigsrätt) av fyra
militära ledamöter och en auditör. Fältkrigsrätt kunde inrättas endast för
avdelning av krigsmakten, som vore i fält eller stadd på sjötåg eller Som
bestode av särskilda till olika regementen, kårer eller stationer hörande trupper,
vilka utan att vara i fält vore i läger eller eljest sammandragna till
gemensam tjänstgöring.

1901 ars krigslagstiftningskommitté, vars den 3 april 1905 avgivna betänkande
legat till grund för 1914 års lagstiftning örn krigsdomstolarna, uttalade
bl. a., att de mål, som i krigstid kunde förekomma vid krigsrätterna, utan
tvivel långt oftare och i vida större mån än eljest vore av sådan beskaffenhet,
att de för ett rätt bedömande fordrade insikter och erfarenheter inom
det militära området. Kommittén hade därför funnit det militära elementet
under berörda förhållanden böra äga övervikten inom dessa domstolar. Enligt
kommitténs förslag skulle fältkrigsrätt bestå av fyra ledamöter, varav tre
militära och en civil. Till civil ledamot hade kommittén tänkt sig krigsdomare
eller auditör företrädesvis skola anlitas. Kommittén hade utgått
från att dessa ämbetsmän i regel skulle vara skyldiga att gå i fält. Dock
syntes undantag därifrån bliva erforderligt ifråga om krigsdomare, som
vore ordinarie domare vid allmän underrätt eller eljest förordnats till
krigsdomare på viss tid. I den mån tillgång till krigsdomare eller auditörer
för ändamålet saknades, borde såsom civil ledamot i fältkrigsrätt användas
annan person, som fullgjort vad författningarna föreskreve såsom villkor
för att nyttjas i domarämbeten. Även bland krigsfiskalerna kunde finnas
personer, lämpliga till domare i fältkrigsrätt. Det återstående behovet kunde
enligt kommitténs mening utan svårighet fyllas med värnpliktiga. Enär

Kungl. Majda proposition nr 243.

det säkerligen stundom skulle bliva oundgängligt att till civil ledamot anlita
en yngre person eller en värnpliktig, hade kommitttén ansett det lämpligast,
att den främste militäre ledamoten vore ordförande.

Genom kungörelse den 26 april 1940 (nr 260) inrättades fältkrigsrätter
vid ett stort antal avdelningar av krigsmakten. Samtidigt föreskrevs genom
ett kungl, brev, att auditör vid regements- eller stationskrigsrätt skulle tjänstgöra
såsom civil ledamot vid motsvarande depåvegemente (kår, flottilj) respektive
örlogsstation. För övriga fåltkrigsrätter togos huvudsakligen andra
jurister i anspråk såsom civila ledamöter. Genom kungörelse den 17 januari
1941 (nr 25) förordnades, med ändring av 1940 års kungörelse, att fältkrigsrätter
skola finnas allenast vid avdelningar av armén och flygvapnet, som
icke äro förlagda inom ordinarie förläggningsorter, ävensom vid självständiga
sjöstyrkor.

Beträffande civil ledamots tjänsteställning gäller enligt 1940 års kungörelse
(5 §), att civil ledamot, som innehar befattning som krigsdomare eller
auditör, skall bibehållas vid den likställdhet med militär befattningshavare
han i sistnämnda egenskap innehar, d. v. s. krigsdomare med överstelöjtnant
samt auditör med kapten eller, efter särskilt förordnande av Kungl.
Maj :t, med major. Annan civil ledamot skall vara likställd med officer av
kaptens grad, därest ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Kungl. Maj:t Ilar
därefter den 17 maj 1940 bestämt, att häradshövding eller borgmästare, som
utsetts till civil ledamot, skall, därest han icke förut är krigsdomare, vara
likställd med officer av majors grad.

Framställning av riksdagens militieombudsman.

Militieombudsmannen har i skrivelse till Konungen den 3 mars
1941 ifrågasatt omorganisation av fältkrigsrätterna och därvid anfört bland
annat:

Vid organiserandet av fältkrigsrätterna synes man framför allt hava eftersträvat
alt trygga det militära inflytandet. Nämnda domstolar hava givits
en sådan sammansättning, att det militära elementet erhållit en betydande
röstövervikt, och ordförandeskapet har tilldelats militär ledamot. Med hänsyn
till kravet på juridisk kompetens har visserligen åt den civile ledamoten
överlämnats ledandet av parts- och vittnesförhören, men hans självständighet
härutinnan har beskurits genom ett stadgande, att han därvid skall följa
rättens, det vill säga den militära majoritetens, föreskrifter. Då ju resultatet
av en domstols verksamhet ytterst är beroende av den juridiska insikt
och erfarenhet som inom domstolen är till finnandes, synes det mindre välbetänkt,
att den i fältkrigsrätten verksamme juristen icke tillförsäkrats en
starkare ställning än som juridisk rådgivare åt de militära ledamöterna. Den
organisation av fältkrigsrätterna som lagstiftaren stannat för torde också
hava haft direkta återverkningar på möjligheterna att erhålla lämpliga juridiska
arbetskrafter. Vid tillkomsten av gällande lag synes man icke hava
ansett det möjligt alt i alla fältkrigsrätter erhålla verkligt kvalificerade jurister.
Den kommitté som utarbetade förslaget till den militära rättegångslagen
tänkte sig att man företrädesvis skulle anlita krigsdomare och auditörer. I
den mån tillgång till sådana befattningshavare för detta ändamål saknades,

Kungl. Majlis proposition nr 243.

skulle såsom civil ledamot i fältkrigsrätt användas annan person, som fullgjort
vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete.
Kommittén utgick från att även bland krigsfiskaler kunde finnas
personer, lämpliga till domare i fältkrigsrätt, samt tilläde, att det återstående
behovet utan svårighet skulle kunna fyllas med värnpliktiga. För övrigt
torde kunna sägas att den organisation, som kommittén tänkt sig, närmast
var inrättad för rena krigsförhållanden och icke för en långvarig beredskapstjänstgöring.
------

^ Verksamheten vid fältkrigsrätterna har lämnat rum för anmärkningar
både vad handläggningen och avgörandet av målen beträffar. Utredningen
har icke alltid varit så allsidig och fullständig som målets bedömande krävt.
I de fall då mål fullföljts till krigshovrätten har det ofta visat sig att utslagen
måst rättas på ett eller annat sätt. Sålunda hava av 178 från fältkrigsrätt
fullföljda mål, vilka blivit under år 1940 av krigshovrätten i sak
prövade, 84 fastställts utan ändring av motiveringen, 28 fastställts med
ändrad motivering och 66 ändrats.

Enligt min mening måste man i fältkrigsrätternas sammansättning söka
den viktigaste orsaken till det mindre tillfredsställande arbetsresultatet. Då
endast en av domstolens ledamöter är rättsbildad måste kravet på dennes
duglighet sättas högt. Med hänsyn härtill torde man i princip böra kräva
att till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas person vilken är ordinarie domare
samt dessutom äger insikt i den särskilda krigslagstiftningen. I första
hand böra krigsdomare komma i fråga. Med dem torde kunna jämställas
de auditörer sorn innehava domarämbete. Så länge man håller sig lill dessa
kategorier bibehåller man intim kontakt med de före mobiliseringen verksamma
krigsdomstolarna, vilket givetvis är en stor fördel. En nära anslutning
mellan fredstids- och krigstidsorganisationerna har ju ansetts utgöra
ett viktigt skäl till krigsdomstolarnas bibehållande i fredstid. I den mån de
båda nyssnämnda kategorierna icke räcka till, är det önskvärt att man till
civila ledamöter i fältkrigsrätterna söker förvärva andra domare i de allmänna
domstolarna. Endast i rena undantagsfall böra andra jurister få anlitas.

En rekrytering efter nu antydda riktlinjer förutsätter emellertid att den
civile ledamotens domarerfarenhet till fullo uppskattas och utnyttjas. Detta
kan endast ske om han får uppdraget att var ordförande i domstolen. Att
ordinarie domare skola sitta såsom ledamöter i domstol med en militär som
ordförande förefaller ur alla synpunkter mindre lämpligt. Men även i sådana
fall då en jurist som icke bekläder domarämbete ingår i en domstol
såsom den ende rättsbildade, synes det lämpligast att han bekläder ordförandeposten.

Därest den rättsbildade ledamoten sättes som ordförande i fältkrigsrätten
borde utan olägenhet de militära ledamöternas antal kunna minskas till
två, det vill säga till samma antal som i fredskrigsrätterna. Från militär
synpunkt torde detta vara att betrakta som en fördel, då därigenom mindre
antal personer i befälsställning tages från sin militära tjänst för annat uppdrag.
Från rättsskipningens synpunkt kan ingen anmärkning riktas mot en
sådan anordning. Snarare torde man kunna säga att domstolens auktoritet
kommer att ökas om proportionen mellan lekmän och rättsbildade ledamöter
minskas till förmån för de senare.

I fråga om de militära ledamöterna borde principiellt gälla att de skola
utses mera med hänsyn till sin lämplighet för dömande verksamhet än beroende
på den tilltalades grad. Bestämmelser av sistnämnda innebörd stå
icke väl samman med likhet inför lagen. Domarverksamheten är till sin natur
sådan att det icke är påkallat att kräva ett visst förhållande mellan do -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

marens och den tilltalades rang. Då detta spörsmål emellertid icke enbart
hänför sig till fältkrigsrätterna utan i lika hög grad gäller i fråga om fredskrigsrätterna
bör det icke nu upptagas till prövning. Samma gäller också i
fråga om rangförhållandena i de olika instanserna med i allmänhet underofficerare
och kompaniofficerare i första instans, regementsofficerare i andra
instans och generalspersoner i högsta domstolen. Rangsynpunkter böra icke
få vara dominerande då det gäller den dömande verksamheten utan allenast
vederbörandes skicklighet för domarvärv.

Vid förfall för den civile ledamoten synes det icke böra i första hand ankomma
på den militäre befälhavaren att förordna ersättare. Erfarenheten har
visat att det är svårt att i sådan ordning tillföra domstolen goda arbetskrafter.
Det har mer än en gång förekommit att befälhavaren bland den honom underställda
värnpliktiga personalen till ledamöter förordnat jurister vilka nätt
och jämnt fyllt föreskrivna kompetenskrav. Det är emellertid uppenbart att
dylik personal icke alltid innehar den självständiga ställning som domarämbetet
kräver och som kan vara av särskild betydelse då endast en person
skall representera den juridiska sakkunskapen och det civila elementet.
Nyssnämnda uppgift bör, åtminstone i första hand, i stället anförtros någon
myndighet som har bättre överblick över de arbetskrafter som stå till buds
och bättre kännedom om kvalifikationerna hos dem som kunna komma i
fråga. Härvidlag synes man i främsta rummet hava att anlita krigshovrätten.
I särskilt brådskande fall där tiden icke medgiver att förordnande sker
genom central myndighet bör det finnas möjlighet för befälhavaren att förordna
en tillfällig vikarie.

För uppsättande av protokoll och för expeditionsarbete i övrigt bör lämplig
arbetskraft ställas till ordförandens förfogande. Redan vid handläggningen
är det av vikt att den som leder förhören icke belastas nied förandet
av nödiga minnesanteckningar. Därest memorialförare icke anlitas blir följden
den, att ordföranden utan hjälp måste sätta upp protokollet, ett arbete
som kan onödigt inkräkta på hans göromål i övrigt. Hinder bör icke möta
att ordföranden för protokollföring och dylikt anlitar den personal, som han
eljest är van att samarbeta med, exempelvis domsagonotarier. Möjligen kan
det framdeles visa sig lämpligt att anlita innehavarna av regementsombudsbefattningarna.

Tid och plats för rättens sammanträde bör bestämmas av vederbörande
befälhavare i samråd med rättens ordförande. Handlingarna i målet skola
tillställas ordföranden i god tid före sammanträdet så att denne blir i tillfälle
att sätta sig in i de faktiska omständigheterna och tillämpliga lagrum.

Krigstidsorganisationen bör vara väl förberedd i fredstid så att man redan
i början har en stomme att bygga denna organisation på. Sålunda böra liksom
nu vissa befattningshavare vara skyldiga att tjänstgöra vid fältkrigsrätterna.
Denna skyldighet bör liksom nu icke knytas till vissa förband. Erfarenheten
har visat att det vid förbandens förflyttning icke alltid är lämpligt
att samme jurist bibehålies såsom ledamot i fältkrigsrätten. I övrigt torde
man böra i förväg träffa överenskommelse med lämpliga domare örn
skyldighet att inträda i fältkrigsrätt. Därmed skulle man även vinna att
dessa under fredstid bereddes tillfälle att sätta sig in i lagstiftningen på området.

Enligt militieombudsmannens mening syntes den sålunda skisserade reformen
av fältkrigsrätterna kunna genomföras utan avvaktan på en allmän
revision av det militära rättegångsväsendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Över militieombudsmannens framställning lia yttra n d e n avgivits av
krigshovrätten, ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben samt föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer.

Krigshovrätten har därvid anfört bland annat:

Jämväl krigshovrätten har funnit, att verksamheten vid en del fältkrigsrätter
lämnat åtskilligt övrigt att önska såväl i fråga örn målens handläggning
som deras avgörande. Orsaken härtill torde dock enligt krigshovrätlens
mening mindre vara fältkrigsrätternas organisation än bristande kompetens
hos vederbörande civila ledamöter. Detta bestyrkes diirav att verksamheten
vid de fältkrigsrätter, där befattningen såsom civil ledamot innehafts
av en väl kvalificerad jurist, mycket sällan lämnat rum för anmärkning
av omförmäld art. Krigshovrätten delar därför till fullo militieombudsmannens
uppfattning om vikten av att för uppgiften skickade jurister utses
till civila ledamöter.

I princip har krigshovrätten ej något att erinra mot militieombudsmannens
förslag att, utom i undantagsfall, till civil ledamot blott må förordnas
person, som är ordinarie domare och dessutom äger insikt i krigslagen, eller,
om sådan person ej finnes att tillgå, annan domare. Krigshovrätten anser
sig dock i detta sammanhang böra framhålla, att förslagets genomförande
i praktiken torde komma att stöta på svårigheter, särskilt i händelse av
krigsfall, med hänsyn vartill fältkrigsrätterna ju egentligen äro och även
böra vara inrättade. Då rikets krigsmakt i dess helhet eller till större delen
ställes på krigsfot måste nämligen, såsom ock erfarenheten visar, antalet
fältkrigsrätter bliva mycket stort och personalbehovet följaktligen svårt att
fylla ur de av militieombudsmannen anvisade kadrerna. Vidare torde en
domare i de allmänna domstolarna, vilken utses till civil ledamot i fältkrigsrätt,
få svårt att — därest det icke är avsett att han helt skall lämna
sin civila verksamhet för den tid, hans ledamotskap i fältkrigsrätt varar —
följa vederbörande förband vid dess olika förflyttningar. Även örn man, såsom
militieombudsmannen, tänker sig möjligheten av att, då ett förband
förflyttas, ombyte sker av civil ledamot, lärer nämnda svårighet icke alltid
därmed bliva avhjälpt. Ett mobiliserat förband torde nämligen ofta vara förlagt
i en gränsort eller i varje fall långt från de platser, där i allmänna domstolar
verksamma jurister finnas tillgängliga.

Ur synpunkten av en lämplig rekrytering utav de civila ledamöterna finner
krigshovrätten, lika med militieombudsmannen, det angeläget att krigstidsorganisationen
redan i fredstid förberedes och att diirvid de personer,
som avses skola fungera såsom civila ledamöter, såvitt möjligt i förväg utses.
De brister, som vidlåtit fältkrigsrätternas verksamhet, bero nämligen
utan tvivel till stor del därpå att deras inrättande måst improviseras.

Vad härefter angår den av militieombudsmannen ifrågasatta omorganisationen
av fältkrigsrätterna och då först förslaget att den civile ledamoten
skulle vara ordförande, synes i förstone intet vara att däremot erinra. Möjligt
är, att den stärkta ställning, som härigenom komme att heredas den civila
ledamoten, vilken har att verkställa förhör med parter och vittnen, skulle
verka främjande särskilt på målens handläggning. Framhållas bör emellertid
att det, såvitt krigshovrätten har sig bekant, ej förekommit, att de militära
ledamöterna störande ingripit i den civile ledamotens processledande verksamhet.
Den föreslagna ändringen framstår följaktligen knappast såsom ovillkorligen
påkallad av omständigheterna. Enligt krigshovrättens förmenande
tala dessutom skäl av praktisk art mot en förändring i nu ifrågavarande hänseende.
Det torde nämligen icke alltid kunna undvikas att till civil ledamot
förordnas person, vars tjänsteålder och allmänna erfarenhet väsentligen un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

derstiga åtminstone någon eller några av de militära ledamöternas. Vidare
måste man, på sätt jämväl militieombudsmannen anser, även i fortsättningen
åt vederbörande militäre befälhavare inrymma rätt att i särskilt brådskande
fall förordna en tillfällig vikarie för den ordinarie civile ledamoten. Därvid
kan det bliva nödvändigt — vilket jämväl erfarenheten från nu rådande förstärkta
försvarsberedskap ådagalägger — att i brist på annan lämplig person
förordna såsom civil ledamot en värnpliktig av exempelvis manskapsgrad.
Att i dessa fall den civile ledamoten skulle fungera såsom fältkrigsrättens
ordförande synes krigshovrätten olämpligt, såväl på grund av den uppfattning,
som beträffande tjänsteställningens betydelse torde vara gängse
bland krigsmän av alla grader och vilken i fråga örn lagstiftning rörande dem
ej kan lämnas ur räkningen, som ock — vidkommande det andra av ovannämnda
fall — med hänsyn till att den däri avsedda ersättaren i regel icke
skulle kunna intaga den självständiga ställning, som ämbetet kräver. Uppenbarligen
oformlig vore enligt krigshovrättens mening en undantagsbestämmelse,
som för vissa fall föreskreve, att en av de militära ledamöterna skulle
inträda såsom fältkrigsrättens ordförande.

Gentemot den av militieombudsmannen föreslagna åtgärden att nedbringa
de militära ledamöternas antal till två har krigshovrätten i och för sig intet
att erinra, vare sig den civile ledamoten skall vara ordförande eller ej.

Angående sättet för förordnande av ersättare vid förfall för den ordinarie
civile ledamoten hävdar militieombudsmannen den meningen, att det i första
band icke bör ankomma på vederbörande befälhavare att utse sadan ersättare,
utan att denna uppgift bör anförtros central myndighet med bättre överblick
över de arbetskrafter, som stå till buds, och bättre kännedom örn kvalifikationerna
hos dem, som kunna komma ifråga. I detta hänseende föreslår
militieombudsmannen krigshovrätten.

Någon gensaga häremot anser sig krigshovrätten icke böra inlägga, ehuruväl
ett sådant "åliggande för att tillfredsställande kunna fullgöras torde erfordra,
bland annat, ett relativt tidsödande registreringsarbete och härigenom
medföra en ökad arbetsbörda för krigshovrätten.

I likhet med militieombudsmannen anser emellertid krigshovrätten, såsom
för övrigt ovan angivits, att det i särskilt brådskande fall, då tiden icke medgiver,
att förordnande sker genom central myndighet, bör finnas. möjlighet
för vederbörande militäre befälhavare att förordna tillfällig vikarie för den
civile ledamoten.

Vad militieombudsmannen föreslagit beträffande arbetshjälp till ordföranden,
samråd mellan denne och vederbörande befälhavare angående lid
och plats för fältkrigsrätts sammanträde samt handlingars överlämnande i
god tid till ordföranden, torde kunna tillämpas å den civile ledamoten, även
örn han icke får ställning såsom ordförande i fältkrigsrätten. Gentemot militieombudsmannens
förslag, efter sådan ändring, har krigshovrätten intet att
erinra.

Ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben har i sill utlåtande till en
början redogjort för de yttranden över militieombudsmanncns framställning,
vilka efter remiss avgivits av cheferna för armén och marinen saint a chefens
för flygvapnet vägnar av chefen för flygstaben. Chefen för marinen hade
före avgivandet av sitt yttrande tagit del av utlåtanden i ärendet i rån befälhavande
amiralerna i Ostkustens och Sydkustens marindistrikt, Iran cheferna
för Västkustens marindistrikt, kustflottan, kustartilleriet, (lollands kustartilleriförsvar,
Stockholms örlogsstation och Karlskrona örlogsstation samt
från advokat fiskalen vid Sydkustens marindistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Rörande innehållet av dessa yttranden har ställföreträdaren för chefen för
försvarsstaben uppgivit:

De till mig avgivna yttrandena gå huvudsakligen i tillstyrkande riktning.
Vissa erinringar lia likväl blivit framställda.

I fråga om förslaget att skärpa kraven på de civila ledamöternas kompetens
anföra sålunda cheferna för armén och marinen, att det under krigsförhållanden
torde bliva svårt att rekrytera alla fältkrigsrätter med så högt kvalificerade
jurister som militieombudsmannen tänkt sig. Chefen för marinen
meddelar därjämte, att chefen för Gotlands kustartilleriförsvar förklarat sig
anse, att auditör med längre erfarenhet bör hava företräde framför domare,
som saknar praktik inom krigsrättsväsendet, även om auditören icke innehar
domarämbete. Samma ståndpunkt intages av chefen för flygstaben.

Förslaget att överflytta ordförandeskapet till den civile ledamoten förklaras
av cheferna för armén och marinen kunna godtagas endast för det
fall, att han är ordinarie domare med god kännedom örn militära förhållanden.
Chefen för flygstaben framhåller, att domstolens auktoritet lätt kunde
äventyras, därest ordförandeposten bleve besatt med en yngre jurist med
ringa erfarenhet. Han ifrågasätter även, om det kan anses lämpligt att under
krig låta ordförandesysslan bestridas av civil ledamot.

Beträffande förslaget att minska de militära ledamöternas antal till två
upplyser chefen för marinen, att vissa av de honom underställda myndigheterna
avstyrkt förslaget och att andra funnit frågan tveksam. Han anser sig
dock, i likhet med cheferna för armén och flygstaben, kunna biträda förslaget.

Förslaget, alt vid förfall för civil ledamot ersättare skulle förordnas av
krigshovrätten, avstyrkes av chefen för armén. Han uttrycker farhågor för att
detta skulle föranleda betydande tidsutdräkt. Chefen för marinen framhåller,
att därest förslaget genomföres, det särskilda förfarandet för brådskande fall
sannolikt måste tillgripas icke så sällan.

Militieombudsmannens övriga förslag ha icke föranlett någon erinran från
förenämnda militära myndigheters sida.

Ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben har vidare uppgivit att,
innan militieombudsmannens framställning blivit känd av försvarsstaben,
från dem som under rådande förstärkta försvarsberedskap tjänstgjort som
jurister vid krigsmakten inhämtats upplysningar om de erfarenheter som
gjorts under tjänstgöringen och vilka önskemål som i samband därmed
framträtt. Härvid hade till ett antal jurister i skilda ställningar utsänts ett
frågeformulär, upptagande bland annat särskilda frågor, huruvida den nuvarande
organisationen av fältkrigsrätt visat sig ändamålsenlig, huruvida ordförandeskapet
i fältkrigsrätt borde tillkomma jurist eller militär ledamot
samt huruvida svårigheter lörelegat i fråga om protokollföring, upprättande
av konceptdombok samt expediering av protokollsutdrag och bevis m. m.
Svar hade ingått från 5 häradshövdingar, 17 stadsdomare (borgmästare, rådmän
och assessorer), 2 yngre hovrättsjurister, 1 kommunalborgmästare, 7 advokater
och 1 bankombudsman.

Rörande svarens innehåll har ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
anfört:

Av svaren framgår, att de tillfrågade ansett det vara av utomordentlig
vikt, att de civila ledamöterna i fältkrigsrätterna ha vidsträckt erfarenhet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

domarvärv och även i övrigt hög kompetens. Från åtskilliga hall har uttalats,
att till civila ledamöter i fältkrigsrätter borde förordnas huvudsakligen
ordinarie domare med erfarenhet från tidigare verksamhet inom krigsrättsväsendet
i fred. Att meddela förordnande för yngre, i dömande verksamhet
oerfarna jurister borde under inga omständigheter komma i fråga. En stadsdomare
ifrågasätter, örn icke krigshovrättens yttrande borde inhämtas, innan
civil ledamot tillsättes.

Vad angår frågan vem ordförandeskapet i fältkrigsrätt skall tillkomma,
uttalas i det övervägande flertalet svar den bestämda meningen, att den civile
ledamoten bör hava ställningen av ordförande. Det framhålles allmänt,
att ett snabbt och fullständigt utredande av alla på sakfrågorna inverkande
omständigheter kan åstadkommas endast vid en fast och konsekvent processledning,
och att en sådan icke kan utövas utan långvarig erfarenhet och
vana vid det svenska rättegångssystemet, något som officerare i regel icke
kunna förväntas besitta. En stadsdomare med 30-årig erfarenhet som auditör
och krigsdomare anför — under framhållande att utlåtandet ej innebär
något klander — att enligt hans mening officerare, frånsett enstaka undantag,
icke ha tillräckligt klar uppfattning örn vilka omständigheter, som äro
av betydelse vid ett domslut, för att kunna avgöra vad som bör utredas vid
ett förhör. Andra av de tillfrågade meddela, att enligt deras erfarenhet ordförandeskapet
under nuvarande förhållanden blivit utan varje reellt innehåll,
i det att den militäre ordföranden oftast begränsar sitt deltagande i förhandlingarna
till att förklara krigsrättens sammanträde öppnat respektive
avslutat. Slutligen framhålles, att den rådande dualismen mellan formellt
och reellt ordförandeskap är ägnad att skapa osäkerhet hos parter och vittnen
vid framställande och besvarande av frågor.

I fem av svaren göres dock gällande, att ordförandeskapet alltjämt bör tillkomma
den främste militäre ledamoten. En yngre stadsdomare anser sålunda,
att militärt ordförandeskap är betingat av de fältmässiga förhållanden
varunder fältkrigsrätterna sammanträda. En annan yngre stadsdomare
— som enligt egen uppgift alltid själv med oinskränkt befogenhet lett förhandlingar
och överläggningar samt avkunnat beslut och utslag — hänvisar
till att prestigehänsyn torde kräva, att den till rang och levnadsår främste!
innehar den formella ställningen av ordförande. En av de båda hovrättsjuristerna
upplyser, att han förordnades till civil ledamot av fältkrigsrätten
vid ett förband, där han samtidigt tjänstgjorde som plutonchef med löjtnants
tjänsteställning. Han tillägger, att han skulle funnit det onaturligt och
obehagligt att i fältkrigsrätten föra ordet framför sin bataljonschef samt att
ett sådant förhållande sannolikt skulle tett sig ännu mera egendomligt för
de vid fältkrigsrätten tilltalade. En advokat anför, att det måste anses vara
av stort värde, att en regementsofficer tjänstgör såsom ledamot i fältkrigsrätt
samt att svårigheter förelegat att anskaffa civila ledamöter med tillräcklig
erfarenhet och pondus. Slutligen uttalar den förenämnde bankombudsmannen,
att de militära ledamöternas intresse för handläggningen torde
stimuleras därav att ordförandeskapet tillkommer den främste av dem.

1 ett yttrande slutligen förordas den lösningen av föreliggande fråga, att
den civile ledamoten skall vara ordförande, utom då han har lägre grad än
den främste bland militärerna.

Härjämte må upplysas, att i ett yttrande framställts förslag örn att civil
ledamot av fältkrigsrätt erhölle titeln fältkrigsdomare samt tilldelades minst
majors grad och särskild uniform.

Tillika må nämnas, att i vissa av de inkomna svaren uttalanden göras
även rörande de i militieombudsmannens skrivelse upptagna spörsmålen örn
fältkrigsrätternas storlek och om förordnande av ersättare för civil ledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I elva yttranden anföres sålunda, att de militära ledamöternas antal utan
olägenhet torde kunna minskas till två, åtminstone örn ordförandeskapet
skall tillkomma juristen. I fråga om förordnande av ei-sättare föreslås i ett
yttrande, att detta skall ankomma på krigshovrätten och i brådskande fall
på den ordinarie civile ledamoten själv.

Frågan huruvida svårigheter förelegat i fråga om protokollföring och dylikt,
har i allmänhet besvarats jakande. I flertalet yttranden har framhållits,
att handläggningen fördröjes och försämras på grund av att förhörsledaren
själv måste föra memorial. 1 samband därmed ha uttalats önskemål,
att stenograf eller rättsbildat biträde måtte ställas till förfogande för förande
av minnesanteckningar och uppsättande av förslag till konceptdombok.
Upplysningsvis ha åtskilliga ordinarie domare tillagt, att de nödgats för protokolls-
och expeditionsarbetet anlita den personal, som anställts för den civila
domstolsverksamheten.

För egen del har ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben anfört:

Med hänsyn till de upplysningar militieombudsmannen lämnat rörande
handläggningen och avgörandet av målen vid fältkrigsrätterna vill det synas
som örn resultatet av dessa domstolars hittillsvarande verksamhet icke
varit så^ gott som man kunnat önska. Jag saknar anledning betvivla, att detta
förhållande, såsom militieombudsmannen uttalat, i allmänhet får tillskrivas
fältkrigsrätternas sammansättning. Militieombudsmannens förslag örn införande
av skärpta krav i fråga om den civile ledamotens kompetens måste
därför i princip anses förtjänt att bifallas. I första hand hör sålunda som civil
ledamot ifrågakomma ordinarie domare med insikt i krigslagstiftningen
ävensom auditör som innehar domarämbete. Då förtrogenhet med krigslagstiftningen
och med militära förhållanden i allmänhet är synnerligen önskvärd,
synes det emellertid förtjäna övervägas om icke, på sätt chefen för
flygstaben ifrågasatt, auditör utan domarämbete men med långvarig erfarenhet
bör föredragas såsom civil ledamot framför domare, som ej tidigare
varit verksam inom den militära rättsskipningen.

Om ett förslag efter nu angivna principer skall genomföras, lärer det dock
bli ofrånkomligt att samtidigt utarbeta en fullständig plan för huru behovet
av jurister i fältkrigsrätterna skall täckas. Några svårigheter härutinnan torde
icke behöva uppstå i beredskapstider sådana som den nuvarande, då man
som regel utan olägenhet kan anknyta till de allmänna domstolarna. Annorlunda
ställer det sig däremot under krig. Man har då att räkna med att avsevärda
truppstyrkor kunna komma att sammandragas till trakter, där den
civila domstolsorganisationen är avpassad blott för en fåtalig befolkning.
För övrigt får icke den möjligheten förbises, att delar av krigsmakten kunna
komma att operera utanför våra domstolars vanliga jurisdiktionsområden.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det måhända erforderligt, att ett
antal erfarna domstolsjurister funnes disponibla att vid behov knytas till
varje fördelningsstab med uppgift att tjänstgöra i fältkrigsrätter vid de till
fördelningen hörande förbanden. För detta ändamål kunde måhända avses
domare över värnpliktsåldern, vilka på grund av minskning i arbetsbördan
vid de allmänna domstolarna kunna beräknas bli disponibla vid krig. Skulle
ett dylikt förfarande icke kunna tillämpas, måste andra utvägar sökas.
Jag anser mig emellertid icke böra i detta utlåtande närmare ingå på frågan,
på vad sätt civila ledamöter i fältkrigsrätt skola ställas till krigsmaktens
förfogande. Ett syfte med det anförda har huvudsakligen varit att påpeka
behovet av en noggrann planläggning i detta hänseende. Jag förutsätter,
att en blivande planläggning sker i samråd mellan försvarsstaben och representanter
för de judiciella myndigheterna.

Vidkommande förslaget att ordförandeskapet i fältkrigsrätt skulle anför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tros åt den civile ledamoten, finner jag särskilt med hänsyn till vad som
upplysts därom, att den civile ledamoten redan nu regelmässigt fullgör de
åligganden som ankomma på en domstolsordförande, intet väsentligt vara
att erinra mot detta förslag. De svårigheter med avseende å rangordningen,
som på sina håll åberopats såsom skäl mot förslaget, skulle ju med vissa
undantag komma att bortfalla i och med att rekryteringen av civila ledamöter
skedde huvudsakligen bland innehavarna av ordinarie domarämbete. Jag
vill tillägga, att därest ordförandeskapet överflyttas på den civile ledamoten,
denne enligt min mening samtidigt hör tilldelas särskild titel, exempelvis
fältkrigsdomare.

Förslaget att minska de militära ledamöternas antal till två kan godtagas
ur krigsmaktens intresse.

Vad däremot angår förslaget att vid förfall för den civile ledamoten ersättare
skulle förordnas av krigshovrätten, kan jag med hänsyn till den omgång,
som därav under fältförhållanden skulle föranledas, icke biträda detta.
Det torde av praktiska skäl vara olämpligt att här göra någon ändring
i gällande regler.

Vidkommande frågan örn särskild arbetskraft bör ställas till ordförandens
förfogande för uppsättande av protokoll och utförande av expeditionsarbete,
har behovet av dylik arbetskraft allmänt vitsordats. Lämpligast synes vara,
att det överlämnas åt ordföranden att själv anskaffa dylik personal och att
ersättningen till denna personal utgår av för detta ändamål särskilt anvisade
statsmedel. _ ..

I fråga om militieombudsmannens övriga förslag finnes fran militär synpunkt
intet att erinra.

Slutligen vill jag något beröra ytterligare ett spörsmål, som upptagits till
behandling i militieombudsmannens skrivelse, nämligen frågan huruvida
militära ledamöter i fältkrigsrätt skola förordnas med beaktande endast av
ådagalagd lämplighet för dömande verksamhet eller under hänsynstagande
även till tjänsteställning och grad. Jag anser, att hänsyn måste tågås till
båda delarna, men då något förslag i ämnet icke föreligger, har jag icke
funnit anledning att närmare ingå på saken.

Styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomcire och auditörer har slutligen
yttrat:

Den kritik, som av militieombudsmannen riktats mot verksamheten vid
fältkrigsrätterna, lärer i stort sett vara befogad, för så vitt angår de fältkrigsrätter,
som inrättades vid särskilt uppsatta förband. Däremot lära berättigade
anmärkningar mot arbetet vid fältkrigsrätterna vid depåförbanden i allmänhet
icke kunna göras. Det torde även vara riktigt, att såsom militieombudsmannen
framhållit anledningen till det mindre tillfredsställande arbetsresultatet,
som sålunda påvisats, i första hand är att söka i fältkrigsrätternas sammansättning.

Vid bedömande av ifrågavarande förhållanden lärer icke kunna bortses
från den omständigheten, att fältkrigsrätterna varit i verksamhet icke under
krig utan under förstärkt försvarsberedskap i anledning av krigsfara. Att det
på fältkrigsrätter, som inrättas under tid, då landet icke befinna- sig i krig,
ställes samma anspråk som på de ordinarie krigsrätterna i fråga örn fullständighet
såväl beträffande utredningen som protokollen — något som mihtieombudsmannen
vid sitt bedömande av fällkrigsrätternas arbete tydligen
gjort — mäste anses riktigt. Men det torde vara uppenbart, att så icke kan ske
i fråga om arbetet vid fältkrigsrätterna under krig, minst av allt under vara
dagars totala krig. Handläggningen av målen måste då helt naturligt i allmänhet
bliva mera koncentrerad och protokollen betydligt mera kortfattade än

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

under fredsförhållanden. Det lärer jämväl ulan vidare vara klart,
att vid handläggningen och avgörandet av målen vid fältkrigsrätter, som
fungera under krig, de militära synpunkterna måste hliva väsentligt mera
betydelsefulla än under fredstider. Det kan då icke vara annat än riktigt,
att under krigstider det militära elementet bör äga övervikten i fältkrigsrätterna.
Men även med tillbörlig hänsyn därtill lärer det icke vara nödvändigt
att vid organisation av dessa krigsrätter låta det militära inflytandet få den
dominerande ställning, som i fältkrigsrätterna enligt dess nuvarande organisation
tilldelats detsamma. I varje fall bör på skäl som militieombudsmannen
framhållit den civile ledamoten örn möjligt bekläda ordförandeposten. En förutsättning
därför måste emellertid vara, att den civile ledamoten upptyller de
krav, som böra ställas på en ordförande i underdomstol. Det kan icke vara
lämpligt att till ordförande i fältkrigsrätterna sätta yngre jurister, som hava
föga eller kanske ingen utbildning såsom domare och sakna all insikt i krigslagstiftningen
samt därjämte i fråga om livserfarenhet och mogenhet äro de
militära ledamöterna underlägsna.

Huruvida fältkrigsrätterna böra organiseras i enlighet med militieombudsmannens
förslag, blir därför enligt styrelsens åsikt i hög grad ett spörsmål,
vars^ lösning blir beroende av, huruvida det kan antagas, att under krigstid
tillgång kommer att finnas på ett tillräckligt antal personer, som äro kompetenta
att tjänstgöra såsom ordförande i dessa domstolar. Militieombudsmannen
har såsom ovan förmälts ansett, att till civila ledamöter i fältkrigsrätterna
örn möjligt böra förordnas endast domare i de allmänna domstolarna.
I anledning därav finner sig styrelsen, enligt vars åsikt dessa domare även i
första hand böra komma i fråga, emellertid böra framhålla, att det lärer
få förutsättas, alt under krigstid dessa domare, i den mån de icke bliva inkallade
till tjänstgöring vid krigsmakten, i första hand måste tagas i anspråk
för uppehållande av sina ordinarie befattningar. Det kan jämväl.antagas, att
under krig den till tjänstgöring vid de allmänna domstolarna stående personalen
av nyss angiven anledning kommer att undergå en avsevärd minskning.
Nu anförda förhållanden torde verka därhän, att man väl kan räkna
med att ordinarie domare i de allmänna domstolarna kunna tjänstgöra såsom
civila ledamöter i fältkrigsrätterna vid depåförbanden men däremot endast i
undantagsfall i fältkrigsrätterna vid de förband, som tillhöra fältarmén. Det
synes icke föreligga någon anledning att från tjänstgöring såsom civil ledamot
i fältkrigsrätt utesluta de vid krigsrätterna i fred tjänstgörande jurister,
som icke äro domare i de allmänna domstolarna. Dessa jurister få dock anses
hava genom sin verksamhet vid de ordinarie krigsrätterna förvärvat åtminstone
någon erfarenhet såsom domare och besitta insikt i den särskilda
krigslagstiftningen.

Beträffande det av militieombudsmannen framställda förslaget, att de militära
ledamöterna i fältkrigsrätterna utan olägenhet skulle kunna minskas
till två, synes detsamma vara lämpligt, och detta torde även på sätt militieombudsmannen
framhållit ur militär synpunkt böra betraktas såsom en
fördel.

Med hänsyn lill nu anförda synpunkter anser sig styrelsen böra förorda,
att fältkrigsrätterna organiseras på sätt militieombudsmannen föreslagit med
den civile ledamoten såsom ordförande under den förutsättningen, att till
civil ledamot förordnas krigsdomare, vice krigsdomare, auditör eller vice
auditör eller person, som tjänstgör som domare i de allmänna domstolarna,
men att i de fall, där icke någon av nu nämnda kategorier finnes att tillgå,
den främste militäre ledamoten fortfarande som hittills blir ordförande. Även
i sistangivna händelse synes någon olägenhet icke kunna följa av, att de mili -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tära ledamöternas antal bestämmes till allenast två. I förordnande för civil
ledamot bör således direkt utsägas, huruvida han skall vara ordförande

På vilket sätt fältkrigsrätterna än organiseras, är det enligt styrelsens förmenande
oundgängligen nödvändigt att redan i fredstid fullständig mobiliseringsplan
för fältkrigsrätterna upprättas med placering av de civila ledamöterna
i de olika krigsrätterna. Det kan icke vara tillrådligt att för framtiden
räkna med att kunna iordningställa fältkrigsrätterna först vid den tidpunkt,
då de omedelbart skola träda i funktion. En improvisation därvidlag
kommer säkerligen att medföra mycket stora för att icke säga oövervinneliga
svårigheter för dessa domstolars verksamhet. Erfarenheterna under
den tid, som gått sedan den 1 september 1939, tala enligt styrelsens
åsikt ett tydligt språk i detta avseende.

På de skäl, som militieombudsmannen anfört, finner styrelsen det också
synnerligen påkallat, att huru än fältkrigsrätteima organiseras, det sörjes för,
att lämplig arbetskraft ställes till förfogande åt den civile ledamoten i fältkrigsrätt
för biträde med förandet av protokollet vid sammanträdena samt
för uppsättande av protokollen och expeditionsarbete i övrigt. För undvikande
av särskilda kostnader för sådana arbetskrafter synas dessa enligt styrelsens
förmenande lämpligen kunna erhållas på sådant sätt, att därtill i största
utsträckning anlitas de värnpliktiga yngre juristerna och juris studerandena.
För att möjliggöra en dylik anordning torde emellertid redan vid uppgörandet
av krigsplaceringen böra tillses att värnpliktiga ur nämnda kategorier finnas
att tillgå vid de särskilda förbanden. Erfarenheten under den gångna
tiden har nämligen visat, att dylik arbetskraft vid vissa förband ej alls stått
att vinna, under det att andra förband haft mer än tillräcklig tillgång därpå.

Vidare får styrelsen framföra det önskemålet, att den juridiskt bildade
ledamoten i fältkrigsrätterna i alla händelser erhåller en annan benämning
än civil ledamot. Avsaknaden av lämplig titel är i olika avseenden till olägenhet
i första hand för den civile ledamoten men även för militärerna. Enligt
styrelsens förmenande skulle förslagsvis fältkrigsdomare kunna anses vara
en lämplig benämning å den civile ledamot, som förordnas att vara ordförande
i fältkrigsrätt, medan annan civil ledamot skulle kunna benämnas
fältauditör.

Slutligen anser sig styrelsen icke kunna underlåta att något beröra ett
spörsmål, som militieombudsmannen upptagit till behandling i sin skrivelse
men vilket enligt vad han samtidigt framhållit icke sammanhänger med frågan
örn fältkrigsrätternas organisation utan i lika hög grad gäller fredskrigsrätterna,
nämligen sättet för utseende av militära ledamöter i krigsdomstol. I
frågan därom har militieombudsmannen nämligen gjort gällande, att de borde
utses mera med hänsyn lill sin lämplighet för dömande verksamhet än beroende
på den tilltalades grad och att bestämmelser av sistnämnda innebörd
icke stöde väl samman med likhet inför lagen. Styrelsen finner sig i sådant
hänseende böra uttala, att styrelsen väl i likhet med militieombudsmannen
anser det vara av vikt, att det vid utseende av militära ledamöter i krigsdomstol
tages hänsyn till vederbörandes lämplighet för dömande verksamhet, men alt
styrelsen av skäl, som torde ligga i öppen dag, inlägger en bestämd gensaga
mot riktigheten av militieombudsmannens i frågan helt allmänt gjorda uttalanden
i övrigt.

Vidare må anmärkas, att processlagberedningen i september 1941 utarbetat
ett lagutkast rörande ändringar i krigsdomstolslagen i huvudsakligt syfte att
bringa lagens bestämmelser i överensstämmelse med principerna för den allmänna
rällegångsreformcn. I detta utkast har stadgandet, att främste mili Rihtmg

lill riksdagens protokoll t!)t2. 1 sami. Nr 243. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

färe ledamoten i fältkrigsrätt skall vara ordförande, bibehållits. I ett den 28
november 1941 avgivet utlåtande över lagutkastet har överbefälhavaren uttalat
bl. a., att han ansåge det lämpligt att ordförandeskapet i fältkrigsrätt
tillkomme den civile ledamoten, samt under nämnda förutsättning föreslagit,
att denne skulle erhålla en annan benämning, förslagsvis fältkrigsdomare.

I anledning av militieombudsmannens framställning må vissa upplysningar
lämnas rörande de jurister, vilka tagits i anspråk för uppdrag såsom civila
ledamöter i fältkrigsrätterna under tiden från och med den 26 april 1940 till
utgången av år 1941. Härvid bortses från fältkrigsrätterna vid depåförbanden,
enär enligt allmän föreskrift nyssnämnda dag vederbörande auditör
skulle vara civil ledamot i dessa domstolar. Av övriga av Kungl. Maj:t meddelade
förordnanden att vara civil ledamot i viss fältkrigsrätt ha 25 avsett
krigsdomare eller vice krigsdomare, 5 auditörer, som icke tillika varit vice
krigsdomare, 9 vice auditörer, 39 häradshövdingar, 11 stadsdomare (borgmästare,
rådmän och assessorer), 14 assessorer eller fiskaler i hovrätt, 3
domsagonotarier, 4 advokater och 6 jurister utanför angivna grupper. Härvid
ha civila ledamöter, som varit krigsdomare, vice krigsdomare, auditörer
eller vice auditörer, redovisats endast i denna egenskap och sålunda icke
upptagits i de civila juristgrupperna. Då en person utsetts till civil ledamot
i flera fältkrigsrätter, vilket i viss utsträckning förekommit, har han i det
föregående redovisats för vart och ett av dessa uppdrag, till följd varav
dubbelräkning av vissa personer föreligger.

Av de vid utgången av januari 1942 gällande förordnandena att vara civil
ledamot i viss fältkrigsrätt hade 8 meddelats för krigsdomare, 4 för vice krigsdomare,
5 för auditörer, 2 för vice auditörer, 11 för häradshövdingar, 7 för
stadsdomare, 2 för hovrättsassessorer och 3 för hovrättsfiskaler.

I militieombudsmannens framställning ha vissa uttalanden gjorts rörande
ändringsfrekvensen i andra instans i fråga örn fältkrigsrätternas utslag. I anledning
härav lia från statistiska centralbyrån inhämtats vissa uppgifter beträffande
kriminella mål, i vilka krigshovrätten och hovrätterna såsom andra
instans meddelat utslag under de senaste åren. Av de lämnade upplysningarna
framgår, att krigshovrätten år 1940 avgjort 181 mål, vilka kommit från
fältkrigsrätterna. I 64 fall eller 35.4 % har fältkrigsrätts utslag ändrats beträffande
utgången i huvudsaken eller i fråga om rättegångskostnaderna eller
ock målet återförvisats till fältkrigsrätten. Hänsyn har sålunda härvid icke
tagits till ändringar allenast beträffande domskälen. Motsvarande ändringsprocent
var för de vanliga krigsrätterna 43.1, för häradsrätterna 41.8 och för
rådhusrätterna 35.3. År 1941 avgjorde krigshovrätten 240 från fältkrigsrätterna
dragna mål; lil av dessa eller 46.3 % ändrades beträffande slutet
eller återförvisades. Motsvarande procenttal var för de vanliga krigsrätterna
39.7. Beträffande häradsrätter och rådhusrätter föreligga ännu inga uppgifter
för år 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Departementschefen.

Det är uppenbarligen önskvärt, att till civila ledamöter i fältkrigsrätter i
första hand förordnas domare, vilka äga insikt i den särskilda krigslagstiftningen
och erfarenhet av dess tillämpning, d. v. s. sådana domare som
redan i fredstid äro eller varit verksamma i de militära domstolarna. Med
hänsyn härtill har också i krigsdomstolslagen uttryckligen stadgats, att
uppdraget skall i första hand anförtros krigsdomare och auditörer. I den
mån sådana icke finnas att tillgå synes det lämpligt att till civila ledamöter
söka förvärva domare i de allmänna domstolarna. Från flera håll har uttalats
nödvändigheten av att utarbeta en plan huru behovet av civila ledamömöter
bör täckas i händelse av en mera allmän mobilisering. Såsom ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben framhållit har man att räkna med att
betydande truppstyrkor kunna sammandragas till sådana delar av landet, i
vilka den civila domstolsorganisationen är anpassad blott för en fåtalig befolkning.
I dylikt fall kan uppenbarligen behovet av civila ledamöter icke
tillgodoses från den närmaste trakten. Det synes nödvändigt att för sagda
ändamål ha tillgång till ett ganska betydande antal erfarna domstolsjurister,
vilka i händelse av mobilisering kunna lösgöras från sina civila befattningar
och följa de militära förbanden. Det torde härvid visa sig lämpligt att, såsom
ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben antytt, låta en kvalificerad
jurist tjänstgöra såsom civil ledamot i flera fältkrigsrätter. Förberedande åtgärder
för en dylik planläggning av den militära domstolsberedskapen ha vidtagits.
Det torde icke vara påkallat att här i detalj angiva riktlinjerna för
detta planläggningsarbete.

Under den tid av två år, varunder fältkrigsrätterna verkat, ha de civila ledamöterna
blivit allt mera insatta i sina uppgifter. Fältkrigsrätternas antal har
begränsats, och mot det civila elementet i de nuvarande fältkrigsrätterna torde
knappast några berättigade anmärkningar kunna göras. De nuvarande civila
ledamöterna äro, såsom framgår av den föregående redogörelsen, krigsdomare,
vice krigsdomare, auditörer och vice auditörer samt i övrigt, med få
undantag, domare vid de allmänna domstolarna.

Vad angår de av militieombudsmannen föreslagna organisatoriska anordningar,
som kräva ändring i lag eller författning, och då först den civile ledamotens
uppflyttande till ordförande, må framhållas att betydelsen av en sadan
reform icke bör överskattas. Då åt den civile ledamoten redan enligt gällande
lag anförtrotts att verkställa förhör med parter och vittnen, bär den
omständigheten att han icke i övrigt fungerar som ordförande ej synnerligen
stor betydelse. Goda skäl kunna emellertid åberopas för att i allmänhet
anförtro den ledande funktionen i fältkrigsrätt åt den person, som redan enligt
rådande ordning gör den sakligt sett viktigaste insatsen. Såsom framhållits
i de till chefen för försvarsstaben avgivna yttrandena från personer, vilka
under den förstärkta fönsvarsberedskapen i egenskap av jurister tjänstgjort
vid krigsmakten, kan »den rådande dualismen mellan formellt och reellt ordfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

randeskap» vara ägnad att skapa osäkerhet hos parter och vittnen vid framställande
och besvarande av frågor. Under förutsättning att såsom juridisk
ledamot i fältkrigsrätt tjänstgör en högt kvalificerad domare ter det sig också
mest naturligt att denne tjänstgör såsom ordförande. Det är icke uteslutet,
att strävandena att för ledamotskap i fältkrigsrätterna förvärva ordinarie domare,
vilka ju i sin vanliga befattning i stor utsträckning äro ordförande i
domstol, i viss mån kunna underlättas genom att vederbörande vid tjänstgöring
i militär domstol även formellt få ställning såsom ordförande.

Det kan emellertid befaras, att det stundom, särskilt i krigstid, kan möta
svårigheter att upprätthålla så högt ställda krav som förut angivits beträffande
de civila ledamöterna, i synnerhet i fråga om tillfälliga ersättare.
Såsom krigshovrätten med stöd redan av erfarenheterna från rådande förstärkta
försvarsberedskap framhållit, kan det under krig eller jämförliga förhållanden
bliva nödvändigt att såsom civila ledamöter förordna yngre jurister
av manskaps grad. Det må erinras att det främst synes ha varit denna
omständighet, som vid den nuvarande krigsdomstolslagens tillkomst föranledde
att ordförandeskapet i fältkrigsrätt förbehölls den främste militäre ledamoten.
På de av krigshovrätten angivna skälen måste det anses mindre
lämpligt att i dessa fall den civile ledamoten skall fungera som rättens ordförande.
Den av militieombudsmannen föreslagna ändringen synes därför
icke kunna genomföras utan undantag.

Det torde emellertid icke vara ogörligt att beträffande ordförandeskapet i
fältkrigsrätt uppställa en ur praktiska synpunkter tillfredsställande regel, enligt
vilken för flertalet fall, på sätt både av militieombudsmannen och i remissyttrandena
befunnits lämpligast, ordförandeskapet anförtros åt den härför
vanligen mest kvalificerade, nämligen den civile ledamoten, men som för de
situationer, då betänkligheter mot civilt ordförandeskap föreligga, låter den
främste militäre ledamoten vara ordförande.

Till en början må framhållas, att det synes oegentligt att krigsdomare och
vice krigsdomare, vilka tjänstgöra såsom ordförande i de vanliga krigsrätterna,
icke ha samma funktion i fältkrigsrätterna. Beträffande dessa befattningshavare
uppställer krigsdomstolslagen kravet, att de skola lia ådagalagt insikt
och erfarenhet i domarvärv. Även auditörerna kunna med hänsyn till sin
föregående verksamhet som regel betraktas såsom kompetenta att vara ordförande
i fältkrigsrätt. Vidare bör den som — utan att vara krigsdomare, vice
krigsdomare eller auditör -— innehar domarbefattning vid allmän domstol anses
kvalificerad för ordförandeskapet. Här åsyftas i första hand underdomarna
på landet och i stad, d. v. s. häradshövdingar, borgmästare, rådmän och
assessorer, ur vilkas krets omkring s/4 av krigsdomarna och vice krigsdomarna
samt omkring hälften av auditörerna hämtats och vilka i stor utsträckning
tagits eller torde komma att tagas i anspråk såsom civila ledamöter. Här avses
endast de ordinarie innehavarna av ifrågavarande befattningar och sålunda
icke vikarier. Vidare åsyftas revisionssekreterare, hovrättsråd och hovrättsassessorer.
Med hänsyn härtill bör i 20 § krigsdomstolslagen uttryckligen stadgas,
att civil ledamot, som är krigsdomare, vice krigsdomare, auditör eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

häradshövding eller som innehar domarbefattning i rådhusrätt, hovrätt eller
nedre justitierevisionen, skall vara fältkrigsrättens ordförande. Detta bör gälla
även i det fall att sådan befattningshavare av vederbörande militäre befälhavare
tillfälligt utses till civil ledamot.

Beträffande andra juristgrupper, exempelvis hovrättsfiskaler, domsagonotarier
och advokater, torde det icke utan vidare kunna göras gällande att de
äro lämpligare såsom ordförande i krigsrätt än militär ledamot. Frågan om
deras lämplighet måste bedömas från fall till fall med hänsyn till utbildning,
erfarenhet och andra omständigheter. Vad särskilt angår vice auditörer må
framhållas, att dessa i regel måste anses lämpliga för uppdraget att vara civil
ledamot med hänsyn till sin förtrogenhet med krigslagstiftningen men att de
icke över lag kunna betraktas såsom kvalificerade för ordförandeskapet. Det
må anmärkas, att endast omkring en fjärdedel av vice auditörerna inneha domarbefattning
vid de allmänna domstolarna. I den mån de ha sådan befattning
bliva de i enlighet med vad förut föreslagits ordförande.

Med hänsyn härtill bör samtidigt med den nyss föreslagna regleringen i lagen
öppnas möjlighet för Kungl. Majit att beträffande annan än krigsdomare,
vice krigsdomare, auditör eller den som innehar allmän domarbefattning förordna,
att denne under tjänstgöring såsom civil ledamot skall vara ordförande.

Örn ej med tillämpning av vad nu sagts den civile ledamoten skall vara
ordförande, bör ordförandeskapet ankomma på den främste militäre ledamoten.

Genom en lösning efter dessa linjer torde det vara på ett tillfredsställande
sätt sörjt för att den civile ledamoten kommer att utöva ordförandeskapet i
den utsträckning som kan anses lämplig.

På sätt ifrågasatts från flera håll och med hänsyn till att civil ledamot
föreslås komma att i betydande omfattning bekläda posten som ordförande
synes den civile ledamoten böra erhålla en särskild tjänstetitel, förslagsvis
fältkrigsdomare, varom stadgande bör upptagas i lagens 20 §.

Uttrycket civil ledamot förekommer i ett stort antal paragrafer i krigsdomstolslagen
samt jämväl i andra författningar. Av praktiska skäl bör det
icke ifrågakomma att ändra dessa lagrum uteslutande för att i dem införa
den nya tjänstetiteln. Behovet av ändringar härutinnan bör beaktas vid en
mera allmän översyn av krigsdomstolslagstiftningen.

Begleringen av frågan örn ordförandeskapet i fältkrigsrätt torde icke böra
föranleda någon ändring med avseende å överkrigsrätt och ståndrätt, i vilka
domstolar militär ledamot sålunda fortfarande bör vara ordförande.

Förslaget att det i första hand skulle ankomma på krigshovrätten och icke
på vederbörande militäre befälhavare att förordna tillfällig ersättare för civil
ledamot har mött invändning från ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben,
som funnit en sådan anordning under fältförhållanden innebära onödig
omgång. Då invändningen icke kan frånkännas vikt, torde det vara lämpligt
alt ej vidtaga någon ändring i detta hänseende. Det synes emellertid böra
övervägas att i administrativ ordning anbefalla vederbörande militära chefer
att i möjligaste mån även för tillfällig tjänstgöring i fältkrigsrätt anlita, kva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

lificerade krafter. Den civile ledamot, som tillfälligt skall ersättas, samt
närmaste domhavande, borgmästare eller hovrätt torde ofta kunna lämna råd
beträffande personvalet.

Militieombudsmannens förslag, att antalet militära ledamöter skall nedbringas
till två, har i huvudsak lämnats utan erinran och torde böra genomföras.
Härav föranledas vissa ändringar i bestämmelserna i 21 § krigsdomstolslagen
angående de militära ledamöternas grad i särskilda mål, vilka
bestämmelser utgå från att tre militära ledamöter skola sitta i rätten. Den
reduktion av det militära inslaget som nyss föreslagits torde böra genomföras
på följande sätt. I mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer
böra till militära ledamöter förordnas — förutom en generalsperson eller
en flaggman — en regementsofficer mot för närvarande två. I fråga örn mål
mot officer av kaptens eller lägre grad ävensom i mål, som ej rör åtal mot
viss person, böra förordnas en regementsofficer och en officer av kaptens grad
eller ock två officerare av kaptens grad. Enligt gällande föreskrifter skola i
dylika fall utses en regementsofficer och två officerare av kaptens grad. Vad
slutligen angår mål mot underofficer eller någon av manskapet bör det militära
elementet i fältkrigsrätten utgöras av en officer av minst kaptens grad samt
en underofficer av fanjunkares eller likställd grad. Nuvarande bestämmelser
föreskriva en regementsofficer, en officer av kaptens grad samt en fanjunkare
eller därmed likställd militär.

Det bör liksom hittills ankomma på vederbörande befälhavare att bestämma
tid och plats för rättens första sammanträde i målet. Han bör härvid samråda
med den civile ledamoten; ett stadgande härom bör inflyta i 23 § andra
stycket i lagen.

Det synes ofta vara önskvärt att — på sätt militieombudsmannen föreslagit
arbetskraft ställes till den civile ledamotens förfogande för memorialföring.
Härtill torde, såsom styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare
och auditörer anfört, i allmänhet kunna anlitas värnpliktiga yngre jurister
och juris studerande, vilka även i förekommande fall synas kunna biträda
med uppsättande av konceptprotokoll samt utföra en del expeditionsarbete.
Då civil ledamot finner behov av sådant biträde föreligga, bör han lämpligen
göra framställning härom hos den militäre befälhavare som förordnar fältkrigsrätten.
Några lagbestämmelser i ämnet synas icke vara erforderliga; de
föreskrifter, som kunna visa sig påkallade, böra lämpligen meddelas i annan
ordning.

De sålunda föreslagna bestämmelserna rörande fältkrigsrätterna böra träda
i kraft den 1 juli 1942. Några övergångsbestämmelser synas icke vara erforderliga.
De militära ledamöterna i fältkrigsrätt skola enligt krigsdomstolslagen
av vederbörande befälhavare förordnas för tillfället. Enligt 23 § sista
stycket skola de, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,
därmed till slut fortfara där så kan ske. Då ett mål vid fältkrigsrätt icke
avgöres vid rättens första sammanträde utan dess handläggning måste uppskjutas,
torde icke formellt krävas något nytt förordnande för de av befälhavaren
utsedda ledamöterna. Det synes emellertid i betydande utsträck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ning förekomma att nytt förordnande meddelas för varje sammanträde. Örn
ett mål handlagts före den 1 juli 1942 och utsatts till fortsatt behandling
efter nämnda tidpunkt, bör fältkrigsrätten vid den senare handläggningen
vara sammansatt enligt de nya bestämmelserna. Endast två militära ledamöter
skola följaktligen sitta i rätten. Vederbörande befälhavare böra i lämplig
form erinras härom i god tid före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Domared av krigsrättsledamot.

Enligt lagen om krig sdomstolar och rättegången därstädes är krigsrätt —■
såväl regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt som fältkrigsrätt
— ej domför med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes, dock att s. k.
undersökningsmål, där talan örn ansvar ej föres, av krigsrätten kunna handläggas
i krigsdomarens frånvaro (59 §). Domare i krigsrätt må ej utöva
domarämbetet innan han avlagt domared (30 §). Lagen innehåller inga bestämmelser
om var denna ed skall avläggas.

Enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken skall domared avläggas av häradshövding
inför hovrätten eller, om han ej kan infinna sig där, inför den myndighet
som hovrätten förordnat, av nämndeman a tinget samt av borgmästare
och rådmän å rådstuga i närvaro av Konungens befallningshavande eller den
han i sitt ställe förordnar. Dessa stadganden torde emellertid icke i allo
följas. I regel torde den som förordnats till ordförande i häradsrätt icke avlägga
ed inför hovrätten utan inför häradsrätten.

En särskild föreskrift örn avläggande av domared har givits i lagen den 22
juni 1928 örn arbetsdomstol. Ledamot, som ej förut avlagt domared, skall
enligt 8 § denna lag, innan han tager säte i arbetsdomstolen, avlägga sådan
ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

Enligt 4 kap. 11 § i det för innevarande års riksdag framlagda förslaget
till rättegångsbalk (proposition nr 5) skall domared eller därmed jämställd
försäkran avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

Riksdagens militieombudsman har i skrivelse till Konungen den 21 decem''
ber 1939 framhållit behovet av att bestämmelser meddelades rörande ordningen
för krigsrättsledamots avläggande av domared. Militieombudsmannen
har därvid till en början anfört, att vid granskning av regementskrigsrätternas
protokoll iakttagits, att krigsdomstolslagens bestämmelser örn domfört
antal ledamöter i ett flertal fall icke beaktats i ärenden angående upptagande
av domared.

Militieombudsmannen har i anslutning härtill anfört bland annat:

Då det i 59 § rättegångslagen såsom enda undantag från huvudregeln, att
samtliga ledamöter skola vara närvarande i krigsrätten för att denna skall
vara domför, angives det fall att krigsrätten sammanträder för sådan undersökning
som enligt vissa specialförfattningars föreskrifter skall ske inför
krigsrätt, samt ärenden angående avläggande av domared icke omfattas av
detta undantag, torde rättegångslagens ståndpunkt vara den, att regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt och särskild krigsrätt skall hava den i 6 § rättegångslagen
för varje särskilt fall angivna sammansättningen då inför densamma
avlägges domared.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Emellertid synes man vara nödsakad att för vissa fall utan särskilt stöd av
lag medgiva undantag härifrån.

Särskild krigsrätt må enligt 5 § rättegångslagen inrättas bland annat vid
avdelning av flottan som är förlagd utom örlogsstation. Då särskild krigsrätt
inrättas vid avdelning av flottan som är på sjötåg, må enligt 10 § samma
lag meddelas bestämmelse därom, att ställföreträdare för militär krigsrättsledamot
som har förfall må utses för tillfället. Då även sådan ställföreträdare
måste avlägga domared innan han tager säte i krigsrätten är det uppenbart,
att man kan bliva nödsakad att låta krigsrätt, som icke utan denne ställföreträdande
militära ledamot är fulltalig, upptaga domared.

Samma tvingande skäl att låta domared upptagas av krigsrätt med icke
domfört antal ledamöter kunna uppenbarligen även föreligga då befälhavare
för truppavdelning, som inneslutits av fienden eller eljest skilts från huvudstyrkan,
med stöd av 18 eller 19 § rättegångslagen bestämt, att fältkrigsrätt
skall inrättas vid avdelningen.

De nu anförda exemplen avse emellertid rena undantagsfall, där omständigheterna
tvingat till avsteg från domförhetsreglerna, och de torde sålunda
icke kunna åberopas såsom stöd för att även i andra fall, där samma nödtvång
icke kan sägas föreligga, göra undantag från dessa regler.

Enligt militieombudsmannens mening vore det önskvärt, att rådande ovisshet
och osäkerhet undanröjdes genom att hithörande spörsmål reglerades i
lag. Vid utformningen av bestämmelser i ämnet torde man kunna taga till
utgångspunkt stadgandet i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk,
att domared skall avläggas inför domstol eller rättens ordförande.

I sin förut omnämnda skrivelse den 3 mars 1941 har militieombudsmannen
uttalat, att de militära ledamöterna i fältkrigsrätt borde av praktiska skäl
medgivas att avlägga domared inför rättens ordförande.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för krigsrätternas sammansättning
framgår, att det ofta, särskilt vad angår fältkrigsrätterna, måste inträffa
att nya militära ledamöter inträda i krigsrätt samt att till följd härav
avläggande av domared blir ett ej sällan återkommande ärende. Såsom militieombudsmannen
framhållit torde krigsdomstolslagen utgå från att krigsrätt
även vid upptagande av domared skall vara fulltalig. I åtskilliga fall möta
emellertid praktiska svårigheter att bereda en ny ledamot tillfälle att avlägga
domared inför en fulltalig krigsrätt I händelse av krig torde dessa svårigheter
komma att ökas. I vissa fall kan ett avsteg från principen vara ofrånkomligt.
Det synes önskvärt att söka finna en lösning, varigenom nytillträdande
militära eller civila ledamöter beredas tillfälle att i formellt riktig ordning
avlägga domared. I första hand synes då möjlighet böra öppnas att avlägga
ed inför krigsrättens ordförande. Vad angår fältkrigsrätt kan det emellertid
inträffa att militär ledamot, som skall vara ordförande, ej avlagt domared.
Med hänsyn härtill synes ed böra få upptagas av civil ledamot, oaktat
han icke är rättens ordförande. Genom en dylik reglering kommer möjlighet
att i laga ordning avlägga domared att finnas även i de av milifieombudsman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

nen särskilt omnämnda fallen, i vilka med nuvarande bestämmelser särskilda
svårigheter i förevarande hänseende ansetts föreligga.

De sålunda ifrågasatta bestämmelserna torde böra upptagas i 30 § krigsdomstolslagen.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den
23 oktober 191A (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, vilken frånsett viss jämkning av redaktionell natur är likalydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 april
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 23 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 1 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse
av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gunnar
Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet lagrådets^ den 24
april 1942 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 i samma månad remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen
den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran samt att i 20 § av
detsamma vidtagits en jämkning av redaktionell natur hemställer föredraganden,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Eliaeson.