Kungl. Maj:ts proposition nr 241 (Proposition 1942:241)

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.;
given Stockholms slott den 24 april 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 24 april
1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. och anför därvid följande: 1939

års lagtima riksdag har i skrivelse nr 198 framhållit behovet av enhetligare
normer beträffande avyttringen av statens jordegendom utan inhämtande
i varje särskilt fall av riksdagens medgivande. Vad särskilt anginge
de fyra kommunikationsverken fann riksdagen önskvärt, att ''hithörande norflilläng
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

mer, på samma gång som de gjordes mera enhetliga, avfattades så att tidsenliga,
mera affärsmässiga synpunkter kunde tillgodoses, utan att dock
riksdagens grundlagsenlig! fastställda rättigheter åsidosattes.

Genom beslut den 12 maj 1939 har Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att med
beaktande av vad riksdagen i nämnda skrivelse anfört i samråd uppgöra och
till Kungl. Majit inkomma med utredning och förslag i det av riksdagen
berörda ämnet.

I gemensam skrivelse den 28 januari 1941 ha styrelserna för kommunikationsverken
inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet. I anledning
av riksdagens skrivelse har vidare domänstyrelsen i skrivelse den 30
september 1940 efter verkställd utredning framlagt styrelsens synpunkter
beträffande formerna för försäljning av under styrelsens förvaltning ställda
fastigheter.

Genom beslut den 14 mars 1941 har Kungl. Majit, med överlämnande av
de utredningar i ämnet som sålunda verkställts, anbefallt statskontoret att
avgiva utlåtande rörande de föreslagna huvudgrunderna för försäljning av
fast egendom ställd under affärsverkens förvaltning samt att utarbeta förslag
till bestämmelser rörande försäljning av annan fast kronoegendom.

I särskilda skrivelser den 11 september 1941 har statskontoret dels avgivit
utlåtande rörande de föreslagna grunderna för försäljning av under
affärsverkens förvaltning stående fast egendom, dels ock framlagt förslag
till enhetliga grunder för försäljning och upplåtelse av fast kronoegendom
i allmänhet. Enligt sistnämnda förslag skulle samma principer göras tilllämpliga
på försäljning både av sådan egendom, som förvaltas av myndigheter
tillhörande allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet, och av
sådan egendom, som står under affärsverkens förvaltning, dock att fråga
om ett specialbemyndigande för avhändelser av egendom under domänstvrelsens
förvaltning borde kunna upptagas till övervägande i samband med
prövning av en inom styrelsen pågående utredning rörande vilka av domänverkets
fastigheter som borde av kronan försäljas.

I skrivelse den 8 november 1941 har domänstyrelsen framlagt den av statskontoret
åsyftade utredningen jämte förslag till riktlinjer för den framtida
dispositionen av kronans jordbruksdomäner.

över statskontorets förslag hava yttranden efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
armé-, marin- och flygförvaltningarna, pensionsstyrelsen,
styrelserna för affärsverken, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegium, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, egnahemsstyrelsen,
kommerskollegium, lotsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala och Östergötlands län samt Djurgårdskommissionen.

§ 77 regeringsformen innefattar förbud för Konungen att utan riksdagens
samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt,
avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande
hemman och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

stallängar, laxfisken och andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter.
Dock må enligt sista punkten av paragrafen odlingar och odlingsbar
mark å kronoskogarna i vanlig ordning, efter dåvarande eller sedermera tillkomna
författningar, kunna till skatte försäljas.

Beträffande förvaltningen av de angivna kronofastigheterna stadgas i andra
punkten av samma paragraf att de skola förvaltas efter grunder, som riksdagen
föreskriver, dock att de personer och menigheter, som enligt dittills
gällande författningar innehade eller nyttjade sådana fastigheter, skulle njuta
sin lagliga rätt därå tillgodo.

Formerna för det enligt § 77 regeringsformen erforderliga samtycket av
riksdagen till avhändelser och upplåtelser av kronans fasta egendom äro
icke närmare angivna i grundlagen och visa vid tillämpningen mycket stora
olikheter. Riksdagen har lämnat sitt samtycke såväl efter prövning i form
av bifall till Kungl. Maj:ts i särskilda propositioner framlagda förslag om
försäljning av olika fastigheter — varje år plägar riksdagen ha att taga
ställning till ett flertal dylika förslag — som i form av mer eller mindre
generella bemyndiganden av växlande varaktighet att försälja kronofastigheter
för vissa ändamål eller kronofastigheter av visst slag.

Innan jag går in på statskontorets förslag, vilket i anslutning till de av
riksdagen uttalade önskemålen innefattar en allmän översyn och viss mindre
utvidgning av riksdagens generella försäljningsmedgivanden, torde jag få
lämna en översiktlig redogörelse för de viktigare nu gällande bestämmelserna
i ämnet.

Av riksdagen lämnade bemyndiganden att försälja och upplåta

fast kronoegendom.

1. Försäljning av egendom under domänstyrelsens förvaltning.

Det centrala allmänna bemyndigandet för Kungl. Majit att försälja fast
kronoegendom avser de under domänstyrelsens förvaltning ställda fastigheterna.
Detta medgivande, som erhöll sin nuvarande utformning vid 1929 års
riksdag, går historiskt tillbaka till strävandena under senare hälften av 1800-talet att utbyta smärre utarrenderade egendomar och boställen, av vilka inkomsterna
föga överstego statsverkets utgifter, mot skogbärande eller för
skogsodling tjänlig mark. År 1874 medgav sålunda riksdagen (skriv, nr 63)
att under kammarkollegiets förvaltning ställda och för statsverkets räkning utarrenderade
hemman och lägenheter, för vilka årliga arrendeavgiften ej översteg
200 kronor och vilkas bibehållande på grund av befintlig skogstillgång
eller annan särskild anledning icke påkallades, finge av Kungl. Majit försäljas
på auktion. Försäljningsmedlen skulle användas till inköp av skogbärande
eller till skogsodling tjänlig mark, varigenom kronans fasta egendom skulle
trots försäljningarna kunna bibehållas oförminskad. Under kammarkollegiets
förvaltning stod all den kronans fasta egendom, som ej med stadgad åborätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

innehades eller var till visst statsändamål anslagen och sålunda antingen var
till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets
vård. Kollegiets förvaltning av kronans jordbruksdomäner överflyttades
från och med år 1883 till den då inrättade domänstyrelsen.

Detta försäljningsmedgivande har sedermera utvidgats ett flertal gånger
(riksdagens skriv, nr 63/1874, nr 66/1879, nr 35/1885, nr 7/1887 B, nr 17/1888,
nr 77/1891, nr 74/1902 och nr 92/1914 B). Kungl. Maj:t ägde sålunda intill
den 1 juli 1929, under förutsättning att egendomens bibehållande icke påkallades
av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning, förordna
om försäljning helt eller delvis av egendomar under domänstyrelsens förvaltning,
som lämnade eller vid utarrendering kunde beräknas lämna ett årligt
arrende av högst 600 kronor eller, såvitt anginge andel i en för flera
fastigheter gemensam samfällighet, icke kunde beräknas giva en högre köpeskilling
än 1,000 kronor.

I syfte att främja den sociala jordpolitiken genom förenklingar i förfarandet
vid egnahemsförsäljningar och liknande upplåtelser från kronojord lämnade
1929 års riksdag (prop. nr 138; sammansatta första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 och memorial nr 2; skriv, nr 242) vidgade befogenheter
åt Kungl. Maj :t, innefattande dels ett icke tidsbegränsat bemyndigande
till försäljning av egendomar under visst värde men utan ändamålsbestämning,
dels ock ett bemyndigande intill utgången av år 1930 till försäljning
av egendomar i huvudsak utan angiven värdegräns men för vissa speciella
ändamål. Förnyat bemyndigande i sistnämnda hänseende har för de följande
åren sedermera lämnats av varje lagtima riksdag (år 1941: prop. nr 25; skriv,
nr 19).

Bemyndigandena avse endast sådan under domänstyrelsens förvaltning
ställd egendom, som icke är anslagen för visst ändamål och ej heller på grund
av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning bör bibehållas åt
kronan.

Det icke tidsbegränsade bemyndigandet innefattar ett medgivande av riksdagen
att efter Kungl. Maj :ts beprövande må, intill dess annorlunda kan varda
beslutat, försäljas:

a) egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den
ej är av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes ej
kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts; samt

b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, såframt andelen
vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst
5,000 kronor.

Det kompletterande, årliga bemyndigandet i avseende å större dylika fastigheter
eller delar av sådana innebär medgivande, att efter Kungl Maj:ts beprövande
må jämväl i andra än de förut nämnda fallen försäljas:

a) egendom eller del därav, såframt den avses att användas till bildande av
en eller flera egnahemslägenheter eller till fullständigande av jordbruk enligt
vad i 11 § av de utav riksdagen antagna grunderna för försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. är stadgat; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

b) del av egendom, vilken återstår efter avskiljande av område för ändamål,
som i a) sägs, eller ock utan olägenhet kan frånskiljas, såframt delen i
årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den ej är av kronan för
sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna lämna högre
årligt arrende än nu sagts.

Vad i dessa medgivanden sagts om försäljning äger motsvarande tillämpning
i fråga örn upplåtelser under åborätt eller tomträtt.

Beträffande villkoren och formerna vid de försäljningar m. m., som göras
med stöd av dessa bemyndiganden, äger Kungl. Maj:t icke fritt förordna,
utan överlåtelserna skola verkställas i den ordning, som stadgas i den av riksdagen
antagna förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m. I denna författning äro de allmänna principerna
rörande försäljningen fastställda. Tillämpningsföreskrifter ha i
kungörelse samma dag (nr 179) utfärdats av Kungl. Majit med stöd av bemyndigande
i 49 § nämnda förordning. Riksdagen har emellertid i flera fall
medgivit uppmjukningar av dessa försäljningsföreskrifter (se riksdagens
skrivelser nr 76/1932, 36/1934 och 219/1941).

1929 års försäljningsförordning har i 4 §, under hänvisning till vad därom
är särskilt stadgat, gjort undantag för upplåtelse av kolonat å kronoparker i,
Norrland och Dalarna samt upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker.

I kungörelse den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna grunder för
upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, vilken kungörelse
godkänts av riksdagen, har för kolonisationsnämnd stadgats viss försäljningsbefogenhet
ifråga örn kronojord, nämligen s. k. kolonat, eller jordlägenheter,
som å kronoparker i Norrland och Dalarna upplåtits till uppodling och
bebyggande i syfte att befrämja uppkomst av jordbruk och egnahem, avsedda
i främsta rummet för ortens befolkning. Enligt § 20 nämnda kungörelse
äger kolonist, som prövas ha under upplåtelsetiden behörigen fullgjort
honom åliggande odlings- och byggnadsskyldighet, rätt att på vissa villkor
inlösa kolonatet med äganderätt.

Enligt § 2 av kungörelsen upplåtas kolonat, i den mån Kungl. Majit och
riksdagen besluta örn kolonisationsåtgärders vidtagande. Författningen torde
sålunda principiellt endast ange de regler, som Kungl. Majit och koloniseringsorganen
ha att följa vid verkställighet av de kolonisationsföretag, som i
vart fall beslutats av statsmakterna i samband med beviljande av anslag.
Samtycke till försäljning av den kronojord, som kolonaten utgöra, kan riksdagen
då snarare sägas ha lämnat vid besluten om de särskilda kolonisationsföretagen
genom anvisande av medel för ändamålet än genom godkännande
av nyssnämnda kungörelse.

Genom kungörelse den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m. m., vilken författning av Kungl. Majit
utfärdats efter riksdagens medgivande, har Kungl. Majit erhållit riksdagens
bemyndigande att försälja viss fast kronoegendom, nämligen s. k. kronotorp,
eller lägenheter, som domänstyrelsen i enlighet med nämnda kungörelse upp -

Kungl. Majlis proposition nr 241.

låtit till odling och bebyggande å kronoparker i Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt nedom odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län. Kronotorpen upplåtas under nyttjanderätt på
femtio år med optionsrätt för innehavaren till förnyat arrende vid arrendetidens
slut. För kronotorpare som fullgjort den odlings- och byggnadsskyldighet,
som åligger honom enligt upplåtelsevillkoren, stadgas i 19 § kungörelsen rätt
att inlösa kronotorpet jämte erforderlig skogsmark med äganderätt, såvida
torpet och skogsmarken prövas utan olägenhet kunna avskiljas från kronoparken.
Försäljningsfrågan skall enligt 22 § av domänstyrelsen underställas
Kungl. Maj:ts prövning. De sakkunniga, som utarbetat förslag till bestämmelser
för ifrågavarande verksamhet, hade tillagt domänstyrelsen befogenheten
att besluta örn försäljning av kronotorpen till innehavaren. Enligt vad
föredragande departementschefen anförde vid anmälan av propositionen i
ämnet (nr 198/1929, sid. 58) ansågs emellertid ett dylikt bemyndigande innebära
ett icke motiverat avsteg från dittills tillämpade grunder för försäljning
av kronojord, varför bestämmanderätten förbehölls Kungl. Majit.

Enligt 35 § nämnda kungörelse skola i tillämpliga delar gälla enahanda
regler beträffande inlösen av skogstorp och odlingslägenheter, vilka upplåtits
enligt vissa äldre bestämmelser å kronoparker eller överloppsmarker i de sex
nordligaste länen.

2. Jordförsäljning vid den statliga egnahemsverksamheten.

Vid den statliga egnahemsverksamheten har åt administrativ myndighet
stadgats en synnerligen vidsträckt, icke tidsbegränsad befogenhet att avhända
kronan fast egendom. Bemyndigandet gäller för egnahemsstyrelsen och har
lämnats i kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten,
vilken kungörelse utfärdats efter riksdagens hörande, och
i instruktionen samma dag (nr 593) för egnahemsstyrelsen med underlydande
iokalförvaltningar.

Enligt 1 § nämnda kungörelse har den statliga egnahemsverksamheten till
syfte att främja möjligheterna för mindre bemedlade och obemedlade att
förvärva familjejordbruk, stödjordbruk eller bostadsegnahem, att utvidga
ofullständiga jordbruk med tillskottsjord eller att företaga vissa byggnadsarbeten
å egnahemsfastigheter. För att tillgodose efterfrågan på jord för
sådana ändamål skall den statliga egnahemsorganisationen enligt 8 § samma
kungörelse handha erforderlig jordförmedling samt, där så erfordras, även
genom köp anskaffa jord.

Enligt 1 § instruktionen omhänderhar egnahemsstyrelsen bland annat
jordanskaffningsverksamheten och upplåtelsen av arrendeegnahem. Det tillkommer
härvid enligt 2 § styrelsen att efter erforderlig utredning träffa avtal
om förvärv av jord, lämplig för försäljning till egnahemsändamål eller för
upplåtelse till arrendeegnahem, och att, sedan egendom sålunda förvärvats,
föranstalta om egendomens användning för avsett ändamål. I sistnämnda
befogenhet ligger tydligen även en rätt att sälja egendomen. Om egendomen
helt eller delvis icke kan användas för avsett ändamål, skall styrelsen göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

anmälan härom till Kungl. Maj:t. Vidare äger styrelsen att å Kungl. Maj:ts
och kronans vägnar tala och svara för den egendom, som av styrelsen förvaltas.
Enligt 23 § instruktionen skall egnahemsnämnd biträda egnahemsstyrelsen
vid jordanskaffnings- och arrendeegnahemsverksamheten och bland
annat inkomma med förslag till förvärv av jord lämplig för ändamålet och
må även i särskilda fall, där sådant föranledes av förhållandena, under förutsättning
av egnahemsstyrelsens godkännande träffa avtal örn förvärv av sådan
jord.

Av egnahemsorganisationen anskaffad jord utgöres antingen av fastigheter,
som förut stått under domänstyrelsens förvaltning, eller av fastigheter,
inköpta i allmänna marknaden. I den utsträckning så lämpligen kan
ske skall jordanskaffningen taga formen av ianspråktagande av kronojord,
förvaltad av domänstyrelsen. I båda fallen finansieras inköpen nied medel
från jordfonden, som är en för ändamålet särskilt inrättad förlagsfond (jfr
prop. nr 130/1940 L). Då jord under domänstyrelsens förvaltning tages i anspråk,
beredes domänfonden ersättning på grundval av egendomens å fonden
bokförda värde. Till samma värde uppföres egendomen å jordfonden.
Ä ena sidan bokföras sålunda å jordfonden kostnaderna för förvärv och iordningsställande
av jord för egnahemsbildning och å andra sidan köpeskillingarna
för försålda fastigheter. I den mån den sammanlagda försäljningssumman
för de fastigheter, som ingå i ett jordanskaffningsföretag, understiger
kostnaderna för förvärvet och iordningsställandet, täckes skillnaden av medel
anvisade under nionde huvudtiteln.

Jämväl vid arrendeegnahemsverksamheten, vilken från och nied den 1 juli
1939 inordnats under egnahemsstyrelsen och numera regleras genom föreskrifterna
i 7 kap. kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga
egnahemsverksamheten, har en icke tidsbegränsad befogenhet att försälja
fast kronoegendom tillagts ett administrativt organ, ursprungligen statens
jordnämnd, numera egnahemsstyrelsen. Vid igångsättandet av denna
verksamhet år 1934 inhämtades dock här ett uttryckligt medgivande av riksdagen.

Enligt 44 § nyssnämnda kungörelse må från kronan tillhörig jord upplåtas
fastighet på arrende enligt vissa angivna villkor med rätt för arrendatorn
att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). I 48 § har
givits en föreskrift -— utan motsvarighet vid den egentliga egnahemsverksamheten
— enligt vilken köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning
skall bestämmas av egnahemsstyrelsen.

Vid arrendeegnahemsfondens inrättande år 1934 (prop. nr 268; skriv, nr
349) medgav riksdagen att i fonden ingående fastigheter finge upplåtas i huvudsaklig
överensstämmelse med bestämmelserna i ett till statsrådsprotokollet
fogat förslag till kungörelse i ämnet samt alt fondens tillgångar i övrigt
linge användas enligt av föredragande departementschefen i samma protokoll
angivna grunder. Vidare medgav riksdagen att från statens domäners
fond finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande till arrendeegnahemsfonden
överföras för ändamålet lämpliga jordbruksegendomar. Härigenom bemyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

digades statens jordnämnd tills vidare att avyttra statlig fast egendom och att
bestämma köpeskillingen härför. Genom bestämmanderätten över vilka fastigheter,
som skulle ingå i fonden, behöll Kungl. Majit dock avgörandet beträffande
det fastighetsbestånd, som över huvud fick försäljas. Vid överföringen
av fastigheter från domänfonden nedskrevs denna med egendomens
bokförda värde (= taxeringsvärdet) och uppfördes å arrendeegnahemsfonden
med ett av Kungl. Majit bestämt värde, som i regel ej oväsentligt understeg
taxeringsvärdet.

Sedermera lämnade riksdagen tvenne speciella medgivanden till försäljning
av vissa delar utav fondens fastigheter, nämligen sådana fastighetsdelar,
Som blevo över vid styckningen i arrendeegnahem och icke lämpligen kunde
disponeras såsom arrendeegnahem. Genom beslut av 1935 års riksdag (kapitalbudgeten,
bil. 6, punkt 11; skriv, nr 21) utsträcktes försäljningsbemyndigandet
till delar av de till arrendeegnahemsfonden särskilt inköpta fastigheterna
och genom beslut av 1937 års riksdag (prop. nr 203; riksdagens skriv, nr 165)
till motsvarande delar av från domänfonden överförda kronoegendomar.

Vid inordnandet av verksamheten under egnahemsorganisationen bibehölls
arrendeegnahemsfonden såsom självständig fond men erhöll karaktären av
ren fastighetsfond (prop. nr 130/1940 L). Egendom under domänstyrelsens
förvaltning överföres numera icke efter Kungl. Majits beslut kostnadsfritt
till fonden, utan sådan jordanskaffning finansieras från jordfonden liksom
övrig jordanskaffning för egnahemsverksamheten. Över jordfonden redovisas
sålunda både anskaffningskostnaderna för arrendeegnahemmen och köpeskillingarna
vid dessas försäljning. Under upplåtelsetiden uppkommande kostnader
bestridas däremot från arrendeegnahemsfonden.

Den särskilda jordanskaffningsverksamhet i de fyra nordligaste länen, som
bedrivits med stöd av kungörelserna den 29 maj 1936 (nr 212) och den 11
juni 1937 (nr 424) men från och med den 1 juli 1940 uppgått i den statliga egnahemsverksamheten,
torde böra i detta sammanhang omnämnas med hänsyn
till den summariska form, i vilken riksdagens samtycke till ifrågavarande
försäljningsverksamhet får anses föreligga. Nyssnämnda författningar underställdes
icke riksdagen. Vid anmälan av propositionen i ämnet (nr 46/1936)
angav föredragande departementschefen endast huvudlinjerna för verksamheten
och förutsatte, att närmare bestämmelser, i den mån sådana befunnes
erforderliga, finge meddelas av Kungl. Majit. Verksamheten skulle för statens
räkning drivas av hushållningssällskapens egnahemsnämnder under
egnahemsstyrelsens kontroll. På samma sätt som vid arrendeegnahemsfonden
skulle frågor om inköp av jord eller övertagande av kronojord från domänfonden
underställas Kungl. Majit för avgörande. Frågan om särskilt bemyndigande1
till försäljningarna berördes icke i departementschefens anförande,
som endast utmynnade i en hemställan, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att till verksamheten anvisa visst belopp.

1 Den särskilt tillkallade utredningsmannen hade bland annat föreslagit att riksdagens medgivande
skulle inhämtas, dels till att Kungl. Maj:t finge besluta om överförande från statens
domäners fond till jordanskaffningsnämnds förvaltning av för ändamålet lämplig kronojord och
örn inköp av lämplig! enskild jord, dels ock till att försäljningar eller andra upplåtelser från
fastigheter, varå jordanskaffningsverksamheten bedreves, måtte få utan riksdagens vidare hörande
äga rum efter beslut av vederbörande jordanskaffningsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

3. Försäljning av fastigheter under vattenfallsstyrelsens förvaltning.

Alltsedan år 1905 har riksdagen lämnat ett i vissa avseenden särpräglat
försäljningsmedgivande i fråga om fastigheter under vattenfallsstyrelsens förvaltning.
Bemyndigandet, som lämnats för fem år i sänder och senast förnyades
av 1939 års lagtima riksdag (prop. nr 62; skriv, nr 196), innefattar en
rätt för vattenfallsstyrelsen att enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj:t utfärdas,
under femårsperioden försälja eller bortbyta tomter och områden från
under styrelsens förvaltning ställda fastigheter.

Enligt de av Kungl. Majit utfärdade närmare föreskrifterna har styrelsen
plägat bemyndigas att själv besluta örn försäljning beträffande tomter inom
områden, för vilka planer för bebyggande av Kungl. Majit fastställts eller
komma att fastställas, ävensom från visst industri- och hamnområde vid
Trollhättan m. m., medan beslutanderätten beträffande försäljning av andra
områden förbehållits Kungl. Majit. Bland de av Kungl. Majit givna föreskrifterna
ingå vidare vissa allmänna riktlinjer beträffande försäljningsvillkoren.
Bland annat har lämnats en föreskrift, att styrelsen vid försäljning av tomter
bör tillse, att försäljningarna bli så fördelaktiga för staten som möjligt,
vare sig genom att styrelsen betingar sig de högsta pris, vartill omständigheterna
kunna föranleda, eller därigenom att, då fråga är om försäljning av
industritomter, andra motsvarande fördelar genom försäljningen beredas
staten. I fråga om tomter inom det till stadsplan indelade området vid Trollhättan
har föreskrivits, att tomterna i allmänhet icke må försäljas under de
pris, som bestämts genom Kungl. Majits brev den 16 juni 1905.

Vattenfallsstyrelsen har tillika anbefallts att årligen till Kungl. Majit avlämna
för vederbörande riksdagsutskott avsedda redovisningar rörande försålda
och bortbytta tomter och områden, med angivande av areal, saluvärden
och försäljningspris samt huruvida försäljningen skett med återköpsrätt.

Enligt en vid framställning om nytt bemyndigande lämnad redogörelse
(prop. nr 62/1939) har styrelsen under femårsperioden 1 december 1933—30
november 1938 på egen hand försålt 128 tomter. Efter tillstånd i varje särskilt
fall av Kungl. Majit har under samma tid verkställts ett 40-tal försäljningar,
merendels avseende obetydliga områden. I två fall har köpeskillingen
dock överstigit 100,000 kronor och i tre fall legat mellan 40,000 och 100,000
kronor.

4. Försäljning av fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden.

Beträffande fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden eller tillfallit
kronan såsom danaarv, har riksdagen år 1931 med bifall till Kungl. Majits
förslag lämnat ett icke tidsbegränsat bemyndigande av samma typ som det
icke tidsbegränsade medgivandet till försäljning av domänstyrelsens egendom
(prop. nr 47; skriv, nr 64). Skillnaden är endast att den övre värdegränsen
angivits genom taxeringsvärdet i stället för genom det årliga arrendevärdet.
Genom brev till kammarkollegium och statskontoret den 27 mars
1931 (nr 68) har riksdagens beslut meddelats nämnda ämbetsverk och övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

1*0

vederbörande till kännedom. I fråga om dylik allmänna arvsfonden eller
staten såsom danaarv tillfallen fast egendom — såväl i stad som å landet •—-må sålunda, intill dess annorlunda kan varda beslutat, efter Kungl. Maj:ts
beprövande försäljas:

a) egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppgår till högst 20,000
kronor eller som, där särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt, vid verkställd
uppskattning finnes ej kunna betinga högre köpeskilling;

b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, så framt andelen
vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst
5,000 kronor.

För fastigheter av högre värde än 20,000 kronor fordras sålunda riksdagens
samtycke för varje särskilt fall, vilket varje år plägar föranleda att ett
antal försäljningsärenden föreläggas riksdagen, under sista åren dock i mycket
summarisk form och utan angivande av några försäljningsvillkor. Vid
tillkomsten av nyssnämnda bemyndigande för Kungl. Maj :t ansågs icke föreligga
behov att å allmänna arvsfondens egendom bringa i tillämpning ett
medgivande av samma slag som det årligen förnyade medgivandet till egnahemsförsäljning
av under domänstyrelsen ställda fastigheter oberoende av
deras värde.

Det av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandet att försälja mindre
fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden eller staten, kan sägas utgöra
en tillämpningsföreskrift till 8 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna
arvsfonden, enligt vilken beträffande försäljning av fast egendom, som tillfallit
fonden, skall gälla vad med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet
är stadgat. Denna formulering kom till genom sammanjämkning
vid 1928 års riksdag (prop. nr 17; första lagutskottets utlåtande nr 21 och
memorial 31; skriv, nr 154). Enligt Kungl. Maj:ts förslag till lag örn allmänna
arvsfonden skulle all egendom, som tillfallit fonden, av boutredningsmannen
försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet
på särskild framställning annat medgåve. Någon närmare motivering härtill
lämnades icke i propositionen, som på denna punkt överensstämde med lagberedningens
förslag. I sitt betänkande (SOU 1925: 43, sid. 454) hade lagberedningen
efter en redogörelse för innehållet i § 77 regeringsformen uttalat,
att »då genom lag bestämmes, att kvarlåtenskapen efter död man skall, när
arvsberättigad skyldeman eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna
arvsfonden, bör föreskrift om realisation av kvarlåtenskapen, även då däri
ingår fast egendom, kunna givas i samma ordning, som om förvaltningen av
fondens medel». Detta uttalande hade ej mött gensaga från lagrådets sida.

Första kammaren anslöt sig på denna punkt till Kungl. Maj:ts, av första
lagutskottet tillstyrkta förslag, medan andra kammaren, med bifall till en
reservation inom utskottet, beslöt ett stadgande i 8 § av innehåll, att beslut
örn försäljning av fast egendom träffas av Konung och riksdag. I reservationen
hade åberopats § 77 regeringsformen med framhållande, att denna
givetvis även avsåge fast egendom, som tillfallit kronan genom arv. Riksdagens
i grundlagen fastslagna medverkan till fastighetsförsäljningar borde
enligt vad reservanten anförde icke utan starka skäl uppgivas och några
sådana skäl hade ingen ens sökt påstå här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

5. Avhändelse av fast egendom för expropriationsändamål.

Sedan år 1872 har riksdagen lämnat Kungl. Majit generella medgivanden
att avhända kronan fast egendom för vissa expropriationsändamål. Dessa
medgivanden, som från början varit mera speciella, ha lämnats endast för
ett år i sänder och sålunda av varje lagtima riksdag blivit förnyade. I sin
nuvarande utformning avser medgivandet expropriationsändamål i allmänhet
utom sådana, där skyldighet för kronan att avstå egendomen föreskrivits
i allmän lag, och utgör ett bemyndigande för Kungl. Majit i vissa fall och
för vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i andra fall att för sagda
ändamål förordna örn avstående av fast kronoegendom. Det lämnas för tid,
som sammanfaller med budgetåret, och innefattar jämväl bestämmelser angående
ersättningen. Nu gällande bemyndigande är av Kungl. Majit utfärdat
i form av cirkulär den 21 februari 1941 (nr 79) till de centrala förvaltningsmyndigheter,
som äga vård och inseende över kronan tillhörig fast
egendom (jämför prop. nr 24; skriv, nr 18). Genom cirkuläret meddelar
Kungl. Maj :t vederbörande myndigheter till kännedom att riksdagen medgivit,
att Kungl. Majit — såvitt angår mark för järnväg eller elektrisk anläggning
samt jordområde, som är bebyggt eller överstiger 5 hektar eller är värt
mera än 2,000 kronor — och i övriga fall den centrala förvaltningsmyndighet,
under vars vård och inseende fastigheten står, må förordna örn avstående
eller upplåtelse av kronan tillhörig mark, utan riksdagens hörande
i varje särskilt fall, då marken erfordras till ändamål, för vars tillgodoseende
enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas att efter expropriation
avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill.

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag bär bemyndigandet såtillvida
vidgats, att Kungl. Majit medgivits rätt att, då enligt 7 § lagen den 13 juni
1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter beslut fattats om avhändande utan ersättning
av samfälld mark eller rättighet, däri kronan äger del, för kronans räkning
godkänna beslutet, så framt värdet av kronans andel i samfälligheten prövas
uppgå till högst 1,000 kronor. Av 1941 års riksdag har lämnats ett motsvarande
bemyndigande.

Vid medgivandet lämnas tillika tämligen ingående föreskrifter angående bestämmandet
av ersättningen. Huvudregeln är, att lösen eller ersättning skall
utgå efter vad i lagen om expropriation är föreskrivet. I de fall, då Kungl.
Majit beslutat om markens avstående eller upplåtande, skall därvid ersättningsbeloppet,
såvitt Kungl. Majit ej förordnar örn ersättningens bestämmande
av i expropriationslagen omförmäld nämnd, bestämmas av tre gode
män, utsedda av respektive länsstyrelsen i länet, sökanden och domaren i orten.
Kungl. Majit äger dock, då fråga är allenast om begagnande av mark utan
att denna avstås, besluta örn ersättningens bestämmande på sätt Kungl. Majit
prövar lämpligt. I de fall, då avståendet eller upplåtelsen beslutats av central
förvaltningsmyndighet, äger denna bestämma ersättningens belopp. I fråga
örn mark, som är avsedd att användas för framdragande av elektrisk ledning,
skola jämte förutnämnda ersättningsbestämmelser föreskrifterna i la -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

gen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar,
lända till efterrättelse.

I viss utsträckning innefattar medgivandet jämväl en befogenhet till benefika
avhändelser av egendomen. Där Kungl. Majit lämnat kommun, enskild
person eller bolag tillstånd att inom riket anlägga järnväg eller där fråga
är om anläggande eller förändring av allmän väg, må mark, som står under
kronans omedelbara disposition, där så med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas skäligt, avstås eller upplåtas utan annan ersättning till kronan
än av vederbörande myndighet fastställd ersättning för å marken växande
skog, som ingår i överlåtelsen. Detsamma gäller i fråga om mark som tillhör
någon av de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar
eller någon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
vilka icke upplåtits till stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond.
Dylikt företag kan jämväl medgivas rätt att kostnadsfritt begagna
å kronans ägor belägna kalk- och stenbrott samt grustäkter, som kunna vara
disponibla.

Tillkomsten av ifrågavarande medgivande står i samband med statsunderstödet
till utbyggandet av de enskilda järnvägarna. 1871 års riksdag hade, i
samband med beviljandet av ett anslag av 10 miljoner riksdaler till låneunderstöd
för enskilda järnvägsanläggningar, medgivit att varje järnvägsbolag.
som erhölle bidrag av anslaget, skulle, då Kungl. Majit så prövade
lämpligt, utan kostnad eller årlig ersättning undfå upplåtelse av den för
anläggningen erforderliga kronomark, som stöde under kronans omedelbara
disposition, varemot ersättningen i fråga om boställsjord eller annan
åt enskild person med åborätt eller annorledes upplåten kronojord borde
utgå i enlighet med gällande expropriationslag. I proposition nr 3 till 1872
års riksdag föreslog Kungl. Majit bland annat en utvidgning av dessa förmåner
så att enskilda personer eller bolag, som undfått eller kunde undfå
Kungl. Majits tillstånd att inom riket anlägga järnväg, oavsett om de erhölle
statsbidrag, skulle, där Kungl. Majit så prövade lämpligt, komma i åtnjutande
av enahanda förmån. Riksdagen skulle sålunda härutinnan lämna
Kungl. Majit befogenhet utan tidsbegränsning att för dylikt ändamål avstå
kronoegendom. Andra kammaren biföll utan debatt detta förslag efter enhällig
tillstyrkan av statsutskottet, medan i första kammaren uppkom en
längre debatt i frågan, vari bland annat talades om kringgående av grundlagens
stadganden. Resultatet blev, att medgivandet begränsades att avse enskilda
personer eller bolag, som undfått eller före nästa lagtima riksdags
början kunde undfå Kungl. Majits tillstånd att inom riket anlägga järnväg.

Från och med år 1903 erhölls därefter ett likaså av varje lagtima riksdag
förnyat medgivande, avseende tiden till den 15 maj efterföljande år, att upplåta
kronan tillhörig jord eller lägenhet för framdragande av elektrisk
ledning.

Genom proposition nr 30 till 1908 års riksdag hemställde Kungl. Majit om
ett mera generellt utformat medgivande, som inneslöt de två förenämnda
bemyndigandena och även avsåg en utsträckning av tiden för giltigheten
från ett till fem år. Medgivandet avsåg sålunda avstående av kronoegendom
till ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande författning enskild man,
menighet eller inrättning kunde förpliktas avstå eller upplåta jord eller lägenhet.
Till motivering anfördes bland annat, att då Kungl. Majit ägde pröva
att enskilda tillhörig jord skulle mot ersättning avstås för allmännyttiga än -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

damål, syntes med ännu större skäl en sådan befogenhet böra tillkomma
Kungl. Majit, då det gällde kronans jord. Den nuvarande ordningen hade
genom dröjsmålet med ärendenas avgörande inneburit åtskilliga olägenheter,
och riksdagen vore för övrigt numera så överhopad av stora och viktiga frågor
att varje tillökning av dess arbete, som ej vore oundgängligen nödig,
syntes böra undvikas. Om riksdagen en gång intagit den ståndpunkten att
ett generellt bemyndigande skulle strida mot grunderna för § 77 regeringsformen
— såsom måhända varit fallet vid tillkomsten av 1845 och 1866 års
förordningar örn jords eller lägenhets avstående för allmänt behov — hade
riksdagen emellertid numera frångått denna ståndpunkt, då den vid fyrfaldiga
tillfällen ansett sig oförhindrad att, låt vara i vissa fall med större
eller mindre begränsningar till tiden, åt Kungl. Majit inrymma betydligt
mera vittgående rätt att avhända kronan fast egendom än den, varom nu
vore fråga.

På förslag av statsutskottet beslöt emellertid riksdagen att, i överensstämmelse
med vad förut i liknande fall beslutats, begränsa medgivandet till endast
ett år. Denna tidsbegränsning har sedan dess gällt och sålunda föranlett
årliga propositioner och riksdagsbeslut, låt vara så gott som likalydande från
det ena året till det andra.

6. Avyttring av fast kronoegendom jämlikt stadganden i lag.

Vid riksdagens medgivande för myndighet att förordna om avstående av
kronojord för expropriationsändamål ha undantagits de fall, då rätt elier
plikt att lösa kronan tillhörig mark följer av bestämmelse i allmän lag. Sådan
skyldighet för kronan att avstå fast egendom föreligger enligt vattenlagen
i åtskilliga fall, likaså enligt stadsplanelagen ifråga om gatumark m. m.
Om sålunda stadgad rätt att förvärva fast kronoegendom med hänsyn till
§ 77 regeringsformen bör uppfattas såsom av riksdagen jämlikt nämnda
paragraf utan tidsbegränsning lämnade generella medgivanden, synes tveksamt.
Det givna samtycket till avhändelser har nämligen icke lämnats åt
Kungl. Majit, som ju även genom lagen fråntagits prövningen av ifrågavarande
avhändelser.

Ett nyligen i lagform givet generellt medgivande till försäljning av kronans
andel i samfälld fast egendom i fall, där Kungl. Majit tidigare haft prövningsrätt,
har innevarande års riksdag lämnat genom antagande av lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter
(prop. nr 7, skriv, nr 15). Tidigare gällde, att om beslut fattats enligt
de i bysamfällighetslagen stadgade formerna örn avhändande av samfälld
äga, vari boställe eller annat allmänt hemman hade del, beslutet icke fick
träda i verkställighet, förrän tillstånd till avhändandet för hemmanets räkning
lämnats i vederbörlig ordning. Kravet på dylikt tillstånd i vederbörlig
ordning avsåg att bereda tillfälle till prövning av försäljningsfrågan i enlighet
med § 77 regeringsformen. På grund av riksdagens medgivande år 1929
angående avyttring av egendom under domänstyrelsens förvaltning har Kungl.
Majit dock ägt utan inhämtande av riksdagens samtycke i varje särskilt fall
besluta örn försäljning av kronans andel i samfällighet, vars värde icke över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

stigit 5,000 kronor. Därjämte har Kungl. Maj:t sedan år 1940 haft bemyndigande
att i fall, då beslut enligt i bysamfällighetslagen stadgade former
fattats om avstående utan vederlag av samfälld äga, medgiva ifrågavarande
benefika avhändelse, såvida kronoandelens värde icke överstiger 1,000 kronor.

Genom den nu antagna ändringen, som genomförts i lag den 20 februari
1942 (nr 48), har stadgats, att tillstånd i vederbörlig ordning för verkställighet
av beslut örn avhändelse kräves endast såvitt kronans andel i den samfällda
ägan uppgår till mer än en tredjedel eller till högre värde än 5,000
kronor.

Kronans andel i fast egendom kan sålunda i vissa fall försäljas efter beslut
endast av delägarna i samfälligheten. Kronan har visserligen tillfälle att
vid sammanträde om försäljningen låta sig representera av ombud, men något
tillstånd av Kungl. Majit eller statlig förvaltningsmyndighet förutsättes
icke. För beslut om försäljning fordras enligt bysamfällighetslagen minst 2/3
av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet, beräknat på visst
närmare angivet sätt, och försäljning må ej äga rum utan samtycke av delägare,
för vilken försäljningen medför märkligt förfång. Beslut om försäljning
skall dock underställas rättens prövning. Denna prövning avser huruvida
beslutet är tillkommet i laga ordning eller strider mot allmän lag eller
författning eller länder till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat
samtycke.

Vid anmälan av lagförslaget framhöll föredragande departementschefen
om dess samband med grundlagens krav på riksdagens samtycke till försäljning
av fast egendom följande:

Beträffande invändningen, att bestämmelserna i § 77 regeringsformen skulle
innebära hinder mot den föreslagna lagändringen må erinras, att nämnda
paragraf avser att inskränka Konungens befogenhet att såsom innehavare
av den verkställande makten avyttra kronans fasta egendom men däremot
icke giver kronan en undantagsställning, när kronan jämte andra har del i
en fastighet. Vid reglering av motsvarande spörsmål i ensittarlagen har hinder
icke ansetts möta att behandla kronan på samma sätt som andra delägare,
ehuru lagen icke ansetts böra vara tillämplig då kronan har större
andel än hälften. I lagen örn samäganderätt och i vattenlagen är kronan såsom
jordägare i alla avseenden likställd med enskild ägare.

Biksdagen gjorde icke någon erinran mot denna ståndpunkt.

Ett direkt i lagform lämnat försäljningsmedgivande för Kungl. Majit föreligger
i den med samtycke av allmänt kyrkomöte utfärdade lagen den 4
januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Med hänsyn till den
kyrkliga jordens särställning är emellertid lagens förhållande till § 77 regeringsformen
tvivelaktigt. Dess innebörd är, enligt vad lagrådet anförde vid
lagens tillkomst, att utan ståndpunktstagande till äganderättsfrågan lämna
ett generellt bemyndigande åt Konungen eller — där fråga är om lägenhets
friköpande — i regel åt kammarkollegium att såsom legal representant för
det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar lämna medgivande till föryttring
av kyrklig jord eller till dess upplåtande under tomträtt (jämför
prop. nr 197 till 1926 års riksdag; skriv, nr 329).

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Som ett otvivelaktigt exempel — ehuru närmast av teoretiskt intresse —
på en lagligen stadgad befogenhet för Kungl. Maj:t att avhända staten även
fast kronoegendom kan nämnas Konungens rätt enligt § 26 regeringsformen
att i brottmål göra nåd samt återgiva till kronan förverkat gods.

Egendom som ifrågasatts undantagen från § 77 regeringsformen.

Avhändelseförbudet i § 77 regeringsformen — vars historiska bakgrund
kan spåras tillbaka åtminstone till drottning Kristinas regering med dess
stora jordavhändelser i form av förläningar — torde från början icke ha avsett
att omfatta mer än sådan fast egendom, som skulle bereda staten inkomst.
En sådan tolkning antogs bland annat av konstitutionsutskottet vid
1850—51 års riksdag (memorial nr 6) och står väl samman med paragrafens
placering bland stadgandena om finansmakten.

I nutida grundlagstolkning hävdas emellertid allmänt, att avhändelseförbudet
i princip gäller kronans fasta egendom i allmänhet. Såsom avhändelse
räknas därvid icke sådant ägoutbyte, som äger rum i samband med skiftesförrättningar.

I praxis förekomma dock vissa avhändelser av fast egendom, på vilka § 77
icke ansetts tillämplig. Det har vid dessa varit fråga om fastigheter som utgjort
en rent tillfällig och av riksdagen icke prövad placering av statsförmögenheten.
Utan riksdagens och Kungl. Maj:ts samtycke har sålunda verkställts
försäljning av fast egendom, där såväl inköpet som försäljningen av
egendomen utgjort ett led i realiserandet av en rätt, som tillkommit staten på
grund av en lånesäkerhet. Inom statskontoret föreligger en tämligen stadgad
praxis att, därest skälig köpeskilling kan erhållas, utan särskilt bemyndigande
försälja fastigheter, som ämbetsverket under sin låneförvaltande verksamhet
inropat å exekutiv auktion för skyddande av statsverkets rätt.

I anledning av viss uppkommen försäljningsfråga har denna praxis nyligen
underställts riksdagen för yttrande (prop. nr 143 till 1940 års lagtima riksdag).
Riksdagen förklarade sig därvid (skriv, nr 277) icke vilja motsätta sig,
att nämnda praxis tills vidare finge tillämpas i avvaktan på ett allmänt övervägande
rörande frågan örn sättet för avyttring av kronans fasta egendom.

Jämväl i föreskrifter, som av Kungl. Majit utfärdats, har den speciella
karaktären hos dylikt till skyddande av fordran uppkommet fastighetsinnehav
kommit till uttryck. I reglementet den 27 oktober 1922 (nr 522) angående
förvaltningen av de i postsparbanken innestående medel och i reglementet
den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden
m. m. har stadgats, att till skyddande av fordran må å
offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen utmätt
eller pantsatt. Sålunda inköpt egendom skall åter avyttras så snart lämpligen
kan ske. Från denna föreskrift har endast för postsparbankens del undantagits
obligationer av visst slag, däremot icke fast egendom. Som ytterligare
exempel kan anföras, att enligt 23 § h) instruktionen den 7 juni 1940

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

(nr 593) för egnahemsstyrelsen med underlydande lokalförvaltningar egnahemsnämnd
må för skyddande av fordran på offentlig auktion eller eljest
inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt. Frågan om
försäljning av sådan egendom skall därefter underställas egnahemsstyrelsens
prövning.

En annan grupp principiellt närstående fall av fastighetsförsäljningar har
vidare ifrågasatts ligga utanför grundlagens avhändelseförbud, nämligen
avyttring av sådana fastigheter, i vilka fondmedel placerats utan riksdagens
medverkan. I samband med statens övertagande av familjepensioneringen
uppkom sålunda fråga örn försäljning av tvenne fastigheter, som överförts
till allmänna familjepensionsfonden från enskilda pensionskassor. Vid anmälan
av ärendet i 1939 års statsverksproposition (kapitalbudgeten, bilaga 5)
ifrågasatte jag, att Kungl. Maj:t skulle äga utan inhämtande av riksdagens
samtycke försälja nämnda fastigheter. Det slutliga avgörandet i försäljningsfrågan
borde emellertid tillsvidare anstå, i avbidan på det uttalande från
riksdagens sida, vartill ärendet kunde giva anledning.

Till stöd för uppfattningen att Kungl. Majit skulle utan riksdagens beslut
kunna lämna medgivande till försäljningen framhöll jag, att dessa fastigheter
uteslutande vore att betrakta såsom ur statsverkets synpunkt tillfälliga och
av Kungl. Majit och riksdagen aldrig prövade placeringar av de till allmänna
familjepensionsfonden överförda enskilda fondtillgångama. En försäljning
av fastigheter av denna karaktär i syfte att anpassa fondplaceringen efter
eljest tillämpade regler för investering av finansfonderna kunde för den
skull knappast anses falla under sagda grundlagsbestämmelse. Hinder skulle
tydligen icke ha mött att, om så befunnits lämpligt, i samband med övertagandet
av familjepensionskassornas tillgångar föreskriva, att dessa, i den
mån de voro investerade i fast egendom, av kassorna skulle överlåtas frigjorda
från denna placering.

Riksdagen, som icke hade någon erinran att göra mot att fastigheter, som
bokfördes å pensionsfonderna och förvaltades av statskontoret, försåldes
utan riksdagens vidare hörande, avböjde emellertid att i nämnda sammanhang
intaga någon principiell ståndpunkt till den ifrågasatta grundlagstolkningen,
som kunde åberopas vid framtida avgöranden av motsvarande frågor
(skriv, nr 44).

Föreslagna nya grunder för försäljning m. m. av fast

kronoegendom.

Det förslag till grunder för försäljning och upplåtelse av fast kronoegendom,
som statskontoret i anledning av Kungl. Majits uppdrag den 14 mars
1941 framlagt i sin förut nämnda skrivelse den 11 september 1941, har följande
innehåll.

Kungl. Majit skall, under erinran om stadgandet i § 77 regeringsformen,
inhämta:

Kungl. Maj:ts proposition nr 241

A. riksdagens förklaring, att nämnda grundlagsstadgande icke utgör hinder
för statsmyndighet att — i anslutning till gällande praxis — utan särskilt
bemyndigande försälja sådan fast egendom, vilken av kronan inropats
å exekutiv auktion eller eljest förvärvats för realiserandet av en rätt, som
tillkommit kronan på grund av tåne- eller annan säkerhet;

B. riksdagens medgivande att för budgetåret 1942/43 utan riksdagens hörande
i det enskilda fallet

1) besluta örn försäljning av sådan fast egendom, vilken av kronan antingen
— utan medgivande av riksdagen — särskilt förvärvats som objekt
för placering av fondmedel eller ock i samband med övertagande av sådana
medel övergått i kronans ägo;

2) besluta om försäljning och byte av annan fast kronoegendom eller kronans
andel i samfälld mark, såframt egendomens eller andelens taxeringsvärde
uppgår till, eller, därest sådant värde icke är åsatt, saluvärdet finnes
efter verkställd uppskattning belöpa sig till högst 20,000 kronor;

3) besluta om avhändande utan ersättning av fast kronoegendom eller kronans
andel i samfälld mark för vägändamål och andra liknande allmänna
ändamål samt i fall, som avses i 7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter, såframt egendomens eller andelens taxeringsvärde uppgår till,
eller, därest sådant värde icke är åsatt, saluvärdet finnes efter verkställd uppskattning
belöpa sig till högst 1,000 kronor;

4) besluta, att vad under 1)—3) sägs rörande överlåtelse av kronans fasta
egendom eller andel i sådan egendom skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om upplåtelse under åborätt av sådan mark samt av tomträtt, nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark, dock att i fråga om upplåtelse
av vissa kronan tillhöriga vattenfall skall gälla, vad därom särskilt är stadgat;

C. riksdagens medgivande alt för budgetåret 1942/43 å central förvaltningsmyndighet
i fall, där så befinnes lämpligt, delegera beslutanderätten i frågor
rörande sådana överlåtelser och upplåtelser, som avses under B 2) och 3)
samt 4) jfr med 2) och 3);

D. riksdagens medgivande att under budgetåret 1942/43 för sådana överlåtelser
och upplåtelser, som avses under B, föreskriva de villkor, under vilka
Överlåtelsen eller upplåtelsen skall verkställas;

E. riksdagens förklaring, att övriga i lag eller i annan form meddelade bemyndiganden
för Kungl. Maj:t eller förvaltningsmyndighet att besluta örn
försäljning av kronans fasta egendom alltjämt skola vara gällande, i den mån
de icke innefattas i de medgivanden, som ovan lämnats.

Statskontorets förslag innebär sålunda att försäljningsgrunderna skulle göras
gemensamma för hela statsförvaltningen. Ämbetsverket har dock uttalat,
att det framdeles måhända kunde bliva erforderligt med ett specialbemyndigande
rörande egendom under domänstyrelsens förvaltning. Såvitt angår
under affärsverken ställd egendom har statskontoret kunnat utgå från de

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 241. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

utredningar och förslag, som framlagts av styrelserna för affärsverken och
över vilka statskontoret haft att samtidigt avgiva utlåtande jämlikt Kungl.
Maj:ts förut nämnda uppdrag.

Enligt det förslag, som generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen i anledning av Kungl. Maj:ts brev den 12
maj 1939 avgivit i gemensam skrivelse den 28 januari 1941, skulle Kungl.
Maj:t inhämta riksdagens medgivande att tillsvidare intill annorlunda kunde
varda beslutat försälja under styrelsernas förvaltning ställd egendom, som
icke vidare vore för statligt ändamål behövlig och vars taxerings- eller saluvärde
icke överstege 20,000 kronor. Det borde därvid vara Kungl. Majit obetaget
att av praktiska skäl lämna verksstyrelserna generellt bemyndigande
att handhava försäljningen av fast egendom av mindre värde.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse den 30 september 1940 förordat, att
Kungl. Majit genom ettårsbemyndiganden skulle beredas vidsträcktare befogenheter
att försälja fastigheter under domänverkets förvaltning, förslagsvis
intill ett saluvärde av 100,000 kronor, och att nuvarande minutiösa reglering
av försäljningsförfarandet skulle upphävas. Vidare borde enligt styrelsens
mening Kungl. Majit erhålla rätt att till styrelsen överlämna avgörandet i
vissa smärre försäljningsfrågor med handläggning i relativt fria former, i likhet
med vad riksdagen medgivit vid egnahemsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens
fastighetsförvaltning.

Flertalet myndigheter som hörts över statskontorets förslag lia tillstyrkt
förslaget i dess helhet. Sålunda har detta lämnats utan erinran av marinförvaltningen,
pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,
lotsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Östergötlands
län samt Djurgårdskommissionen. Förslaget har i princip icke avstyrkts av
någon myndighet. I remissyttrandena framställda erinringar ha endast avsett
speciella punkter av förslaget. Jag återkommer till dessa erinringar vid
behandlingen av förslagets olika delar.

Åtskilliga myndigheter ha bestyrkt önskvärdheten av en överarbetning
av gällande bestämmelser och särskilt framhållit behovet
av enklare och smidigare former för försäljningen av kronans
fastigheter.

Arméförvaltningen har sålunda framhållit såsom synnerligen önskvärt,
såvitt angår under lantförsvarets förvaltning ställd egendom, att ett vidsträcktare
bemyndigande än det nu gällande lämnas Kungl. Majit att besluta
om försäljningar och upplåtelser.

Kammarkollegium har ansett fördelarna av enhetliga bestämmelser ligga
i öppen dag. De vidgade befogenheterna för Kungl. Majit att till centrala
förvaltningsmyndigheter delegera beslutanderätten samt att bestämma de
villkor, under vilka överlåtelse skall ske, vore otvivelaktigt ägnade att underlätta
och påskynda förfarandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Riksräkenskapsverket har funnit det uppenbarligen önskvärt att såvitt
möjligt likformiga och enkla regler tillskapas på förevarande område. Värdet
i många fall av ett snabbare och smidigare förfarande vore påtagligt.

Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett det synnerligen önskvärt
att vidgade möjligheter inrymdes åt Kungl. Maj:t att lämpa försäljningsvillkoren
efter förhållandena i det enskilda fallet och härigenom vinna
större smidighet och mindre tidsutdräkt vid handläggningen.

Domänstyrelsen har till stöd för en uppmjukning av nuvarande bestämmelser
rörande försäljning av fast egendom inom styrelsens förvaltningsområde
i sin framställning den 30 september 1940 bland annat anfört följande:

Vad domänfondens fastigheter angår är det alltjämt ett förhållandevis stort
antal försäljningsfrågor, som årligen underställas riksdagens prövning. Under
tioårsperioden 1930—1939 inhämtades riksdagens samtycke i 316 ärenden.
Den tidsutdräkt, som denna handläggning medför, har i flertalet fall visat
sig medföra vissa praktiska olägenheter. Det ligger i sakens natur, att en
försäljning bör ordnas snarast möjligt efter det parterna äro överens om
köpevillkoren. Beträffande de försäljningsärenden, som äro av beskaffenhet
att böra underställas riksdagens prövning, kan det understundom dröja upp
till 174 år från det ärendet inkommit till Kungl. Majit och till dess riksdagens
beslut delgives domänstyrelsen. Sedan har domänstyrelsen i bästa fall,
när hembudsrätt föreligger, haft att lämna vederbörliga direktiv till länsstyrelsen,
som i sin tur har att utfärda behöriga försäljningshandlingar. Den
eventuella köparen har dafter 30 dagar på sig innan han behöver lämna
definitivt besked. Skall egendom efter riksdagens beslut utbjudas till salu i
allmänna marknaden, uppkommer än längre försening. Allt detta gör att den
ursprungligen avsedda tillträdesdagen ligger åtskilligt tillbaka i tiden, när
köpet äntligen kan fullbordas. Förhållandena medföra även interimistiska utarrenderingar
av egendomarna, vilket ofta är olägligt för deras behöriga skötsel.
I några fall har den eventuelle köparen på grund av dröjsmålet under
tiden skaffat sig jord från annat håll.

Domänstyrelsen vill erinra örn riksdagens uttalande i samband med godkännandet
av 1929 års försäljningsförordning, att handläggningen av försäljningsärendena
väsentligt kunde påskyndas genom att riksdagens prövning begränsades
till själva huvudfrågan, nämligen huruvida egendomen borde avyttras
för visst ändamål eller icke, medan Kungl. Majit skulle äga att enligt
de allmänna försäljningsgrunderna träffa närmare bestämmelser om saluvärde
och övriga villkor för en beslutad försäljning. Sedan en preliminär
plan för en egendoms uppstyckning i lotter utarbetats och vunnit Kungl.
Majits gillande, skulle sålunda fråga om egendomens disposition kunna underställas
riksdagens prövning redan före uppskattningsförrättningen.

Dessa anvisningar ha emellertid ej fått någon större betydelse i den praktiska
tillämpningen, därför att riksdagens avgörande avser restgårdar, som
äro kvar efter det styckning ägt rum, och enstaka egendomar över en viss
storleksgräns samt försäljningar, där man på grund av förhållandena på en
eller annan punkt måste avvika från 1929 års försäljningsgrunder, och dessa
ärenden kunna icke föreläggas riksdagen, förrän man känner detaljerna och
köpevillkoren äro slutligen utformade.

Även beträffande förvaltningsarbetets uppdelning mellan Kungl. Majit å
ena och domänstyrelsen å andra sidan torde uppmjukningar vara erforderliga
för att man skall kunna nå den effektivitet, som överensstämmer med en
nyare tids fordringar. När fråga är örn allmänna företag, får man väl alltid

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Departements chefen.

räkna med en större och vidlyftigare organisationsapparat än vad som behöves
vid enskild drift. Kontrollen från statsmakternas sida får icke åsidosättas.
Men det ligger vikt uppå att denna ordnas på ett sådant sätt att minsta möjliga
hinder uppstår för det praktiska handlandet och att det med kontrollen
förenade arbetet står i rimligt förhållande till värdet av de syften, som avses
att tryggas. I nu omförmälda hänseende ha statsmakterna också beträffande
vissa andra ämbetsmyndigheters fastighetsförsäljningar medgivit enklare
och friare former än dem som gälla för domänverket.

De föreslagna försäljningsbemyndigandenas samband med § 7 7 regeringsformen
har berörts endast av justitiekanslersämbetet och länsstyrelsen
i Östergötlands län.

Justitiekanslersämbetet har härom anfört:

Grundlagsenligheten av generella bemyndigande!! från riksdagens sida att
avhända kronan fast egendom är tydligen icke ostridig. Även om generella
bemyndiganden anses kunna godtagas, är det vidare föremål för olika meningar,
om bemyndigandena kunna givas för mer än ett år i sänder. Enstaka
ledamöter av riksdagen hava vid fråga örn här nämnda bemyndiganden ställt
sig mer eller mindre avvisande. Men synnerligen starka skäl böra enligt justitiekanslersämbetets
mening rimligen fordras för att göra gällande att det sedan
länge praktiserade förfarandet med generella bemyndiganden, gällande för
längre eller kortare tid, strider mot § 77 regeringsformen. Under den begränsade
tid ämbetet haft till sitt förfogande har ämbetet icke kunnat göra frågan
till föremål för någon mera ingående undersökning. Nämnda grundlagsrums
ordalydelse, som ju författningsenligt skall vara avgörande för tillämpningen,
torde i varje fall icke förbjuda generella bemyndiganden. I stadgandet
föreskrives såsom villkor för avhändelse allenast, att riksdagens samtycke
skall föreligga, men intet säges om den form, i vilken samtycket skall givas.
En avhändelse, som omfattas av ett riksdagens generella, således utan angivande
av specificerade fastigheter lämnade bemyndigande, synes icke med fog
kunna sägas hava ägt rum utan riksdagens samtycke, och detta oavsett om
samtycket lämnats i form av ett för kortare eller längre tid gällande försäljningsbemyndigande.
Å andra sidan är icke den tanken för ämbetet främmande,
att ju vidare omfattning ett bemyndigande i förevarande hänseende
erhåller, desto starkare skäl föreligger för övervägande, huruvida detsamma
faller inom ramen för vad som kan vara avsett med meranämnda stadgande.
Och försiktigheten torde bjuda att icke utsträcka bemyndigandena alltför
långt. Huvudsakligen äro väl dock hithörande överväganden att hänföra till
lämplighetsfrågor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i huvudsak anfört:

Syftet med § 77 regeringsformen har varit att i riksdagens hand lägga även
den inkomstkälla, som kronogodsen utgjorde, och sålunda yttermera befästa
riksdagens makt över statshushållningen. I den moderna statshushållningen
torde den kronans fasta egendom, varom i förslaget är fråga, som inkomstkälla
spela en relativt sett liten roll. Det föreliggande förslaget synes icke hava
givits sådan räckvidd, att det behöver framkalla betänkligheter ur synpunkten
av riksdagens grundlagsenliga rätt. I vissa delar avser förslaget endast att
giva fastare form och större enhetlighet åt gällande praxis på området. Länsstyrelsen
anser sig alltså böra giva sin principiella anslutning till förslaget.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande försäljningsmedgivanden
i avseende å fast kronoegendom, råder en mycket stor

Kungl. Majlis proposition nr 241.

ojämnhet på området i fråga. Riksdagens samtycke till avhändelser har lämnats
— utan någon allmän avgränsning efter fastigheternas värde — än i
form av medgivande i varje särskilt fall, än i form av mer eller mindre generella
bemyndigande!! till framtida försäljning. De generella bemyndigandena
lia av. riksdagen givits i växlande former, merendels antingen genom godkännande
av författningsförslag eller i form av direkta medgivanden. Stundom
synes riksdagens samtycke lia ansetts innefattat i beslut örn beviljande
av anslag för visst ändamål. Bemyndigandena ha gällt antingen för viss tid
eller tillsvidare intill dess annorlunda kunde varda beslutat, utan att denna
åtskillnad i allmänhet varit betingad av olikhet i värdet hos den fasta egendom,
vars försäljning medgivits. Befogenheten att verkställa försäljningarna
bär merendels tillkommit Kungl. Maj:t. I vissa fall ha medgivanden dock
i stället lämnats direkt åt underordnad administrativ myndighet eller innefattat
befogenhet för Kungl. Majit att överlämna beslutanderätten till sådan
myndighet.

De föreliggande olikheterna kunna i allmänhet icke sägas vara rationellt
grundade. I stor utsträckning äro de beroende på tillfälligheter vid medgivandenas
tillkomst eller på växlande uppfattningar vid olika tidpunkter om den
lämpliga avgränsningen mellan Kungl. Maj :t och riksdagen av maktutövningen
i avseende å dylik försäljningsverksamhet. Tillkomsten av dessa medgivanden
spänner över en tidrymd av närmare tre kvarts sekel, varför det icke
är ägnat att förvåna, att utvecklingen lett fram till ett så oenhetligt och svår
överskådligt komplex av rättsregler.

Vad 1939 års lagtima riksdag framhållit örn behovet av enhetligare normer
för avyttringen av statens fasta egendom utan inhämtande av riksdagens medgivande
i varje särskilt fall, kan jag för den skull helt godtaga. Det torde
inte kunna råda någon tvekan om att en allmän överarbetning ur enhetliga
synpunkter av gällande försäljningsmedgivanden är av behovet påkallad. Jag
delar även riksdagens uppfattning att särskilt för de fyra kommunikationsverkens
del en sådan reglering bör eftersträvas, att tidsenliga och mera affärsmässiga
synpunkter kunna bli tillgodosedda, utan att riksdagens grundlagsenliga
rättigheter åsidosättas.

Utgångspunkten för den avsedda revisionen av försäljningsmedgivandena
måste tagas i grundlagens stadgande angående avhändelse av fast egendom.
Enligt § 77 regeringsformen äger Kungl. Majit icke utan riksdagens samtycke
avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill hörande hemman
och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar
samt laxfisken och andra kronans lisken samt kronans övriga lägenheter,
dock att försäljning till skatte av odlingar och odlingsbar mark å kronoskogarna
må ske i vanlig ordning enligt dåvarande eller senare uppkomna
författningar.

Vad först angår stadgandets omfattning torde denna i nutida tillämpning
lia vidgats utöver vad 1809 års lagstiftare avsett och under första halvseklet
efter grundlagens tillkomst hävdats. Ordalydelsen och inplaceringen bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

stadgandena om riksdagens finansmakt antyda, att syftet med paragrafen
varit att bereda riksdagen kontroll över kronans inkomstgivande fastigheter,
d. v. s. jordagods, skogar, fisken och dylikt. Numera anses stadgandet
emellertid vanligen omfatta statens fasta egendom i allmänhet. Undantag ha
därvid ifrågasatts endast för sådana fastigheter, som utgjort tillfälliga, av riksdagen
icke prövade placeringar av statsförmögenheten.

Ur allmän ekonomisk synpunkt torde med fog kunna sägas, att denna historiskt
betingade särställning för kronofastigheterna numera, med den relativt
mindre centrala roll som den fasta egendomen spelar inom den moderna statshushållningen,
icke ter sig lika motiverad som vid stadgandets tillkomst. Någon
anledning att för den skull nu ifrågasätta en inskränkning i riksdagens
grundlagsenlig! fastställda prövningsrätt på ifrågavarande område anser jag
dock icke föreligga, men en viss återhållsamhet synes dock motiverad, då
det gäller att i praxis låta stadgandets tillämplighet utsträckas till nya områden,
som ligga allt för långt från vad ordalydelsen giver vid handen. Det
är med denna principiella utgångspunkt som de nyssberörda slagen av
fastighetsförsäljningar, där den fasta egendomen utgjort en mera tillfällig, av
riksdagen aldrig prövad placering av statsförmögenheten, icke ansetts vara
underkastade grundlagens avhändelseförbud. Riksdagen har tidigare, då den
i anledning av uppkomna försäljningsfrågor ställts inför enstaka tillämpningar
av denna uppfattning, utan att rikta erinran mot den ifrågasatta försäljningen
avböjt att intaga någon principiell ståndpunkt, som kunde åberopas
vid framtida avgöranden. Så skedde år 1939 beträffande två från enskilda
pensionskassor övertagna fastigheter å allmänna familjepensionsfonden, liksom
år 1940, då de fondförvaltande myndigheternas praxis att utan Kungl.
Maj:ts och riksdagens hörande försälja exekutivt till skydd för statens fordringar
inropade fastigheter förelädes riksdagen.

Den vid berörda fall av Kungl. Maj:t föreslagna avgränsningen av försäljningsförbudets
tillämpningsområde har praktiskt sett en ringa betydelse och
synes icke heller böra föranleda några principiella betänkligheter från riksdagens
sida. Det är ju fråga örn en relativt oväsentlig grupp av fastighetsförsäljningar,
och man torde kunna förutsätta att, örn tveksamma gränsfall
skulle uppkomma, Kungl. Majit på sätt tidigare skett skall bereda riksdagen
tillfälle att yttra sig.

Med utgångspunkt från att riksdagen icke riktar någon erinran mot den
av mig hävdade uppfattningen vill jag förorda, att det förslag till försäljningsmedgivande,
som kommer att föreläggas riksdagen, utformas i anslutning härtill.
Denna ståndpunkt föranleder vissa avvikelser från det av statskontoret
framlagda förslaget. Jag torde få återkomma härtill senare.

Formerna för riksdagens samtycke jämlikt § 77 regeringsformen ha icke
angivits i grundlagen. Några krav på att samtycket skall innefatta en prövning
av försäljningsfrågor från fall till fall kan stadgandet icke sägas innehålla.
I sista punkten angives visserligen ett undantag från kravet på samtycke,
nämligen att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogama må för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

säljas till skatte i vanlig ordning efter dåvarande eller sedermera blivande
författningar. Härav kan dock icke dragas den slutsatsen, att lagstiftaren därmed
skulle lia velat angiva de enda fall, då riksdagens medgivande kunde
lämnas i författningsväg, och att eljest skulle fordras samtycke av riksdagen
i form av bifall efter individuell prövning. En sådan slutsats är tvivelaktig redan
genom stadgandets oegentliga placering som ett undantag från bestämmelserna
örn förvaltningen av kronans fasta egendom och är sakligt sett ohållbar
av den anledningen, att de åsyftade skatteköpsförfattningama åtminstone
vid denna tid icke förutsatte riksdagens godkännande i någon form. Stadgandet
är med andra ord ett verkligt undantag från kravet på medgivande av
riksdagen till försäljning av fast egendom. Historiskt sett ter det sig också
otroligt, att 1809 års grundlagstiftare skulle ha avsett en sådan innebörd av
ordet samtycke, då redan 1810 års riksdag fattade ett generellt beslut örn
försäljning av lediga eller ledigblivna kungsgårdar och kungsladugårdar.

Det kan sålunda konstateras att grundlagsstadgandet icke lägger hinder i
vägen för riksdagen att lämna mer eller mindre generella försäljningsbemyndiganden
åt Kungl. Majit eller underordnad myndighet. Mot bakgrunden av
den praxis, som utvecklat sig, har väl ett sådant konstaterande dock inte
stort mer än teoretiskt intresse.

Av större vikt är frågan örn riksdagens befogenhet att lämna generella försäljningsmedgivanden
för längre tid än ett år i sänder. Det har stundom hävdats,
att en viss riksdag icke ägde till förfång för en senare efterskänka riksdagens
konstitutionella rätt att medverka vid försäljning av fast kronoegendom.
Full kontroll från riksdagens sida skulle endast kunna upprätthållas vid
bemyndiganden för ett år i sänder. Dessas förnyande förutsätter nämligen då
bifall av riksdagens båda kamrar.

Utan att närmare gå in på den allmänt konstitutionella frågan örn den ena
riksdagens befogenhet att föregripa den andras prövningsrätt vill jag endast
stryka under, att ett åt Kungl. Majit lämnat bemyndigande tillsvidare, intill
dess annorlunda kan varda beslutat, icke i nämnvärd mån kan sägas binda
en senare riksdag, så länge bundenheten kan omintetgöras genom ett beslut i
motsatt riktning. En annan sak är att ett dylikt bemyndigande — vars återtagande
torde fordra godkännande av båda kamrarna — medför en ökad bundenhet
ur den ena kammarens synpunkt. Men för riksdagen som sådan uppkommer
en större bundenhet först, i den mån bemyndigandet lämnats genom
godkännande av ett förslag till en författning och än mera genom antagandet
av ett förslag till lag. Upphävandet av författningen förutsätter nämligen alllid
ett särskilt beslut av Kungl. Majit.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, har riksdagen emellertid
i åtskilliga fall lämnat bemyndigande för längre tid än ett år såväl
i form av godkännande av författningsförslag som genom mera formlösa medgivanden.
En viss försiktighet har dock, åtminstone tidigare, av riksdagen
iakttagits, då det gällt att lämna medgivanden i författningsform, och ett par
förslag av Kungl. Majit i sådan riktning lia avvisats.

Tydligen har det av statsmakterna i allmänhet betraktats som en lämplig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

hetsfråga, i vilken utsträckning och för vilken tid riksdagen bör giva Kungl.
Majit eller underlydande myndigheter generella försäljningsmedgivanden.
Omfattningen av dylika medgivanden torde hittills ha bestämts icke endast
av förhållandet mellan Kungl. Majit och riksdagen utan kanske i ännu högre
grad av praktiska skäl. Behovet av en snabbare handläggning eller sannolikheten
av en starkare ökning av försäljningsärendena, exempelvis i samband
med jordförsäljningarna till egna hem, har givetvis påverkat riksdagens benägenhet
att överlämna avgörandet i de enskilda fallen.

Utvecklingen har gått i riktning mot en utvidgning av Kungl. Majits och de
administrativa organens befogenheter. Som i den förutnämnda riksdagsskrivelsen
framhållits —- och detta har även bestyrkts av remissmyndigheterna

- föreligger ett aktuellt behov av enklare, smidigare och mera affärsmässiga
förmer vid kronans fastighetsförsäljningar, och detta behov har gjort en ytterligare
utvidgning av de generella försäljningsmedgivandena önskvärd. Med
hänsyn till riksdagens nuvarande arbetsbelastning synes en sådan överflyttning
av prövningen i fråga om försäljningsärenden av mindre vikt vara lämplig
jämväl ur riksdagens egen synpunkt.

Det förslag till försäljningsmedgivanden, som statskontoret med utgångspunkt
från affärsverksstyrelsernas förslag i ämnet framlagt, torde kunna
tagas till utgångspunkt för en revision och allmän översyn av ifrågavarande
rättsområde, ägnad att tillgodose de framställda önskemålen. I vissa avseenden
synas mig dock ändringar och kompletteringar av statskontorets förslag
påkallade. I fortsättningen torde jag vid anmälan av förslagets olika delar få
återkomma härtill.

Försäljning av fastigheter, som utgöra en tillfällig, av riksdagen icke
prövad placering av statsförmögenheten.

Under mom. A och B 1) har statskontoret föreslagit, att Kungl. Majit skulle
inhämta dels riksdagens förklaring att § 77 regeringsformen icke utgjorde
hinder för statsmyndighet att utan särskilt bemyndigande försälja fast egendom,
som av kronan inropats å exekutiv auktion eller eljest förvärvats för
realiserandet av en rätt, som tillkommit kronan på grund av låne- eller annan
säkerhet, dels ock riksdagens medgivande att utan riksdagens hörande i det
enskilda fallet under budgetåret 1942/43 besluta örn försäljning av sådan
fast egendom, som av kronan antingen utan riksdagens medgivande särskilt
förvärvats som objekt för placering av fondmedel eller som i samband med
övertagande av sådana medel övergått i kronans ägo.

Till stöd för detta förslag har statskontoret framhållit i huvudsak följande:

Riksdagens försäljningsbemyndigande bör enligt statskontorets förslag i allmänhet
lämnas budgetårsvis. Härifrån synes dock ett undantag böra göras,
nämligen beträffande sådan egendom, vilken tillkommit kronan på grund av
låne- eller annan säkerhet. Då statskontoret icke kan finna skäl föreligga
att frångå hittills tillämpad praxis rörande befogenheten för förvaltningsmyndighet
att utan särskilt bemyndigande försälja sådan kronan tillkommen

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

egendom, synes på grund av 1940 års lagtima riksdags uttalande (skriv, nr
277) Kungl. Maj:t böra inhämta riksdagens förklaring, att stadgandet i § 77
regeringsformen icke utgör hinder för statsmyndighet att ulan särskilt bemyndigande
försälja sådan fast egendom, vilken av kronan inropats å exekutiv
auktion. Därmed synas böra jämställas sådana förvärv, vilka — utan
att förvärven skett å exekutiv auktion — tillkommit för realiserandet av en
rätt, som kronan haft på grund av låne- eller annan säkerhet. Undantagsvis
torde nämligen kunna förekomma, att en inteckningshavare för skyddande
av sin fordringsrätt genom frivillig överenskommelse med fastighetsägaren får
fastigheten på sig överlåten.

I anslutning till vad 1939 års lagtima riksdag uttalat i anledning av frågan
örn försäljning av tvenne å allmänna familjepensionsfonden uppförda fastigheter,
som övertagits från enskilda pensionskassor, synes Kungl. Maj:t böra
av riksdagen utverka bemyndigande att — utan riksdagens hörande i det
enskilda fallet — försälja fastigheter, som i samband med statens övertagande
av fondmedel övergått i kronans ägo. I regel torde statliga fondförvaltande
myndigheter icke äga befogenhet att placera fondkapital genom inköp
av fast egendom. I den mån sådan befogenhet skulle föreligga ■— eventuellt
efter bemyndigande av Kungl. Majit i det enskilda fallet — anser statskontoret
jämväl på sådant sätt förvärvad fast egendom böra kunna avhändas
kronan utan särskilt bemyndigande av riksdagen i det enskilda fallet. Ämbetsverket
får därför föreslå, att Kungl. Majit inhämtar riksdagens medgivande
att under budgetåret 1942/43 besluta om försäljning av sådan fast
egendom, vilken av kronan antingen •— utan medgivande av riksdagen —
särskilt förvärvats som objekt för placering av fondmedel eller ock i samband
med övertagande av sådana medel övergått i kronans ägo.

Flertalet remissmyndigheter lia icke särskilt berört förslaget i förevarande
delar. Ett par myndigheter ha betonat värdet av ifrågavarande praxis inom
fondförvaltningen. I några fall lia vissa modifikationer eller tillägg påyrkats.

Styrelserna för kommunikationsverken lia framhållit önskemålet, att uttryckliga
föreskrifter rörande avyttrandet av egendom, som inropats å exekutiv
auktion för skyddande av en kronans fordran, meddelades att gälla
för hela statsförvaltningen, och kommerskollegium har i anslutning till förslaget
strukit under värdet av att kollegium även fortsättningsvis finge möjligast
fria händer att försälja dylika fastigheter.

Pensionsstyrelsen har erinrat, att frågan örn försäljning av exekutivt inropade
fastigheter inom dess förvaltningsområde vore reglerad genom 4 §
3 inom., reglementet den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen
av folkpensionerings fonden m. m. Beträffande det föreslagna bemyndigandet
att försälja fastigheter, som utan riksdagens medgivande förvärvats som
objekt för placering av fondmedel, har styrelsen anfört:

Bland de placeringsobjekt, i vilka 1''olkpensioneringsfondens medel få redovisas,
anges i 4 § 1 moni. 9) av reglementet fastigheter, vilka med Konungens
medgivande förvärvas för användning till förebyggande och hävande av
arbetsoförmågan hos befolkningen. I folkpensioneringsfonden redovisas för
närvarande såsom tillgång kuranstalterna i Nynäshamn och Åre, vilka efter
tillstånd av Konungen anordnats med medel ur fonden. En försäljning helt
eller delvis av fast egendom hörande till nämnda kuranstalter skulle alltså
falla under det föreslagna bemyndigandet. Genom ett sådant bemyndigande

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

torde — som statskontoret framhåller ■— ernås en smidigare handläggning
av hithörande frågor, så att även mera affärsmässiga synpunkter kunde tillgodoses.
För styrelsens del torde dock bemyndigandet närmast beröra försäljningar
eller utbyten av mindre områden tillhörande kuranstalterna. En
försäljning av kuranstalterna i sin helhet kan nämligen knappast ifrågakomma
annat än i samband med en genomgripande förändring av den sjukvårdande
verksamhet, som för närvarande drives av styrelsen. För genomförande
av en sådan torde erfordras medverkan av rikdagen, vilken härvid
skulle komma i tillfälle att jämväl pröva frågan örn kuranstalternas försäljning.

Beträffande den föreslagna formen för riksdagens förklaring rörande försäljning
av fastigheter, som förvärvats till skyddande av en kronans fordran,
ha erinringar framställts av justitiekansler sämb etet och kammarkollegium.

Justitiekanslersämbetet har härom anfört:

Förslaget kan anses innebära att riksdagen skulle giva en för framtiden
gällande förklaring av pmndlagsstadgandet. Sådan förklaring av grundlagarna
må emellertid enligt § 83 regeringsformen stadgas endast på det sätt,
som bör iakttagas vid ändringar i dem. Skall det förfarande, som omför -mäles i berörda punkt, erhålla uttrycklig sanktion, torde detta därför böra
ske i annan form än den föreslagna, måhända enklast genom ett bemyndigande,
i den mån sådant kan lämnas utan grundlagshinder. Det torde väl
emellertid kunna anses tillfyllest, örn motiveringsvis riksdagens anslutning
till rådande praxis vinnes.

Kammarkollegium har gjort en invändning av samma innebörd:

Den här avsedda förklaringen torde kunna lämnas endast i enahanda ordning
som gäller stiftande av grundlag. Riksdagen synes endast kunna uttala,
att den för sin del icke finner hittillsvarande praxis stridande mot § 77 regeringsformen
eller, om riksdagen kommer til) en annan uppfattning, medgiva
att sådan egendom får säljas.

Slutligen har riksräkenskapsverket erinrat om ifrågavarande försäljningars
betydelse för den förenkling av förfarandet vid avskrivning av statens fordringar,
som ämbetsverket hade under övervägande, samt tillika berört frågan
om redovisningen av inropade fastigheter, som mera varaktigt stannade i
statens hand. Ämbetsverket har sålunda anfört:

Frågan om det pris som bör godkännas vid realiserandet av fastighet, som
utgör säkerhet för en kronans fordran, äger visst samband med frågan örn
avskrivning och efterskänkande m. m. av statens fordringar. Riksräkenskapsverket
vill därför i detta sammanhang erinra örn att ämbetsverket genom
nådig remiss den 24 november 1939 anbefallts avgiva utlåtande och förslag
i anledning av vad riksdagen under punkterna 5 och 7 i skrivelse den 25
maj 1937, nr 311, anfört rörande omarbetning av bestämmelserna angående
avskrivning av statens fordringar m. m. I anledning av nämnda remiss har
inom ämbetsverket utarbetats ett förslag till reglemente angående avskrivning
och avkortning av vissa statens fordringar m. m. Detta förslag, som för närvarande
är föremål för fortsatt övervägande inom ämbetsverket, innebär
bland annat ett smidigare avskrivningsförfarande. Ett förenklande av avskrivningsförfarandet
skulle givetvis främjas, om realiserandet av säkerheten i
berörda fall underlättades.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 241.

Riksräkenskapsverket vill här beröra frågan om redovisningen av sådan
fast egendom, som på något av de i statskontorets utlåtande berörda sätt
förvärvats av kronan, utan att förvärvet blivit föremål för statsmakternas
prövning, och som därefter kommit att förbliva i statens ägo. Sådant fall
kan förekomma, då exempelvis fastighet, som utgör säkerhet för fordran,
icke säljes på grund av att kronan antingen vill behålla densamma eller
måste behålla den på grund av att godtagbar köpeskilling icke kan erhållas.

Sedan flera år har eftersträvats, att all kronans fasta egendom skall komma
att redovisas å kapitalfonder. I konsekvens härmed bör sådan redovisning
även ske, då i antydda fall fastighetsinnehavet kan beräknas bliva av viss
varaktighet. Det torde då böra ankomma på Kungl. Maj:t att besluta örn
^värdering av fastigheten å vederbörlig kapitalfond.

Enligt den uppfattning, varåt jag i det föregående givit uttryck, falla fas-Departementstigheter,
som utgöra tillfälliga, av riksdagen icke prövade placeringar av CÄe/CT!-statsförmögenheten, icke under det i grundlagen stadgade förbudet för Kungl.

Maj:t att utan riksdagens samtycke avhända kronan fast egendom. Därest
riksdagen ej riktar erinran mot denna uppfattning, torde sålunda försäljningar
av båda de slag, som i statskontorets förslag hänförts under mom. A
och mom. B 1), ankomma på beslut av Kungl. Maj:t. En självklar förutsättning
är givetvis, att fråga endast är om försäljningar vilka ingå såsom led i
den normala förmögenhetsförvaltningen.

Beträffande regleringen i sak av ifrågavarande försäljningar delar jag statskontorets
uppfattning, att den i mom. A av förslaget omnämnda praxis vid
den statliga fondförvaltningen, att förvaltningsmyndigheten utan inhämtande
av vare sig Kungl. Maj :ts eller riksdagens samtycke avyttrar fast egendom,
som förvärvats till skyddande av en statens fordran, bör, genom uttrycklig delegation
av Kungl. Maj:t tillkommande befogenhet, bibehållas i sin nuvarande
form. Denna praxis synes, såsom jag framhöll redan vid anmälan av
propositionen i ämnet till 1940 års lagtima riksdag (nr 143), vara av väsentligt
värde, när det gäller att vid fondförvaltningen tillvarataga kronans intressen.
Uttryckliga föreskrifter torde i enlighet med vad styrelserna för kommunikationsverken
framhållit böra meddelas i ämnet.

De under mom. B 1) i statskontorets förslag omnämnda försäljningarna av
fastigheter, som utan riksdagens medgivande särskilt förvärvats i och för
placering av fondmedel eller som övergått i kronans ägo i samband med överlagande
av dylika medel, böra däremot — såsom statskontoret även förutsatt
— endast få verkställas efter Kungl Maj:ts prövning. Särskilda föreskrifter
härom synas icke vara påkallade. Det kan icke vara föremål för tvekan
att administrativ myndighet har att underställa Kungl. Maj:t dylika försäljningsfrågor.

Riksräkenskapsverket har påpekat, att mera varaktiga faslighetsinnehav
kunde uppkomma genom övertagande av fastigheter vid bevakande av statsverkets
fordringar och alt redovisning av dessa fastigheter å någon kapitalfond
kunde bli påkallad. En sådan redovisning bör dock endast komma ifråga
i samband med att behov uppkommit av fastigheten för visst ändamål. I
regel torde fastigheten därvid böra överföras lill och invärderas å annan ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

pitalfond än den, för vilken den ursprungligen inropats, varvid fråga kan
uppkomma örn att ersättning skall beredas sistnämnda fond. Sedan ^värdering
skett, måste statens innehav av fastigheten -— oavsett örn ersättning i
samband därmed utgått och ärendet alltså underställts riksdagen eller ej —
anses lia erhållit så stabil karaktär, att vanliga regler rörande försäljningsbefogenheten
böra gälla.

Försäljning och byte av fäst kronoegendom i allmänhet.

Förslaget till allmänt försäljningsbemyndigande har av statskontoret upptagits
under mom. B 2) och innebär, att Kungl. Maj:t skulle inhämta riksdagens
medgivande för ett budgetår i sänder att utan riksdagens hörande i det
enskilda fallet besluta om försäljning och byte av fast kronoegendom i allmänhet
och kronans andel i samfälld mark, såframt egendomens eller andelens
taxeringsvärde uppgår till högst 20,000 kronor, eller, därest sådant
värde icke är åsatt, saluvärdet finnes efter verkställd uppskattning belöpa sig
till högst nämnda belopp. Beträffande under domänstyrelsens förvaltning
ställd egendom har statskontoret dock ansett frågan om ett specialbemyndigande
framdeles kunna upptas till övervägande i samband med prövning av
styrelsens förslag till riktlinjer för den framtida dispositionen av kronans
jordbruksdomäner.

Som motivering till det föreslagna försäljningsbemyndigandet har statskontoret
i huvudsak framhållit följande.

Nu gällande bemyndiganden äx-o meddelade antingen tills vidare eller på
fem år eller på ett år. Åtminstone vad angår bemyndigandet för domänstyrelsen
synes vid bestämmandet av tidslängden hänsyn hava tagits till räckvidden
av detsamma. Då statskontoret i det följande går att föreslå avsevärt
vidgade befogenheter för Kungl. Maj:t att vid de överlåtelser och upplåtelser,
som skulle omfattas av bemyndigandet, fastställa försäljningsvillkor och
sättet för köpeskillingens bestämmande i syfte att ernå en smidigare handläggning
av hithörande frågor, så att även mera affärsmässiga synpunkter
kunna tillgodoses, lärer riksdagen böra beredas tillfälle att i samband med
proposition i ärendet årligen upptaga dessa spörsmål till omprövning. Bemyndigandet
skulle således lämnas budgetårsvis.

Kommunikationsverken ha föreslagit, att Kungl. Majit skulle inhämta riksdagens
medgivande att försälja under dessa verks förvaltning ställd fast
egendom, som ej vidare vore för statligt ändamål behövlig och vars taxerings-eller
saluvärde uppginge till högst 20,000 kronor. Den värdegräns, som
för närvarande är fastställd, då fråga är om avhändelser av allmänna arvsfonden
tillfallen fast egendom eller vid försäljningar av kyrklig jord, utgör
likaså 20,000 kronor. Vid avhändelser av kronans andel i samfälligheter, som
tillfallit allmänna arvsfonden, är emellertid värdegränsen lägre, nämligen
5,000 kronor. Tillräckliga skäl att vid överlåtelser av sådana andelar bibehålla
denna lägre värdegräns anser statskontoret dock icke föreligga. Enligt
ämbetsverkets mening bör därför Kungl. Majit medgivas befogenhet att
besluta örn försäljning och byte av fast egendom eller kronans andel i samfälld
mark, såframt egendomens eller andelens taxeringsvärde uppgår till,
eller, därest sådant värde icke är åsatt, saluvärdet finnes efter verkställd uppskattning
belöpa sig till högst 20,000 kronor.

Lämnas ett medgivande av sådan innebörd, synes anledning icke längre

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

förefinnas att bibehålla det av 1929 års riksdag lämnade, icke tidsbegränsade
medgivandet angående avstående av under domänstyrelsens förvaltning
stående fast egendom samt det senast av 1939 års riksdag på fem år förnyade
medgivandet för vattenfallsstyrelsen att enligt de föreskrifter, som av
Kungl. Majit utfärdas, försälja eller bortbyta tomter under styrelsens förvaltning.

Denna allmänna reglering bör ersätta jämväl det av riksdagen årligen lämnade
bemyndigandet att avstå fast kronoegendom för expropriationsändamål
m. m.

Styrelserna för kommunikationsverken lia motiverat sitt förslag att Kungl.
Majit skulle bemyndigas att tillsvidare försälja för staten icke behövlig egendom,
vars taxerings- eller saluvärde icke överstiger 20,000 kronor, med följande.

Ett steg i förenklande och affärsmässig riktning vore givetvis, att verksstyrelserna
bemyndigades att själva besluta örn försäljning av under deras
förvaltning ställd fastighet, åtminstone där densammas taxerings- eller saluvärde
icke uppgår till ett mera avsevärt belopp, med skyldighet för verksstyrelserna
att efter varje budgetårs slut till Kungl. Majit inkomma med anmälan
om de under året avslutade försäljningarna.

Styrelserna utgå emellertid ifrån att riksdagen icke avsett att frånhända
sig bestämmanderätten vid försäljning av fastighet, vars värde uppgår till
mera avsevärt belopp, och att beträffande annan fastighet Kungl. Majit
skulle förbehållas prövningsrätt, Kungl. Majit därvid givetvis obetaget, att av
praktiska skäl lämna verksstyrelserna generellt bemyndigande att försälja
fast egendom av mindre värde.

Med hänsyn tagen till de senaste årens försäljningar av kommunikationsverken
tillhörig fast egendom få verksstyrelserna föreslå, att, då taxeringseller
saluvärdet av fastigheten överstiger 20,000 kronor, samtycke till att
fastigheten må försäljas skall inhämtas av Kungl. Majit och riksdagen, men,
då värdet uppgår till högst detta belopp, försäljning skall kunna ske efter
Kungl. Majlis beprövande utan inhämtande av riksdagens samtycke.

Domänstyrelsen har i skrivelse den 30 september 1940 ansett att värdegränsen
vid försäljningsbemyndigandet, såvitt anginge domänverkets fastigheter,
icke borde sättas lägre än 100,000 kronor och till stöd härför anfört:

Den allmänna regeln angående försäljning av domänstyrelsens egendom
innefattar för närvarande bemyndigande att försälja fastighet, vilken i årligt
arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den ej är för sig utarrenderad,
vid verkställd uppskattning finnes ej kunna lämna högre årligt arrende
än nu sagts. Saluvärdet å en dylik egendom växlar ganska väsentligt, beroende
på örn andra förmåner tillkomma egendomen än som direkt hänföra
sig till jordbruksavkastningen. Den nedre gränsen för en fastighet med arrendevärde
av 1,000 kronor stannar i allmänhet vid 20,000 kronor, under det
att saluvärdet understundom kan överstiga 50.000 kronor. Den 18 februari
1938 medgav Kungl. Majit sålunda försäljningsbeslut beträffande kronoegendomen
Tift Rättaregården i Östergötlands län med ett saluvärde av 53,000
kronor. Det torde därför vara lämpligare att angiva den övre gränsen för
Kungl. Majits befogenhet med ledning av egendomens beräknade saluvärde.
För att åstadkomma någon verklig lättnad i försäljningsarbetet bör denna
gräns icke sättas lägre än vid 100,000 kronor.

I utlåtande över statskontorets förslag bar domänstyrelsen ytterligare understrukit
dessa synpunkter.

Kungl- Maj:ts proposition nr 241.

En tillämpning av statskontorets förslag på domänfondens fastigheter
skulle i viss mån innebära en beskärning av Kungl. Maj:ts nuvarande befogenheter.
Enligt förslaget skall Kungl. Maj:ts försäljningsrätt omfatta fastigheter
med ett värde av högst 20,000 kronor, under det att Kungl. Maj:t för
närvarande kan avyttra egendomar under styrelsens förvaltning lill betydligt
högre belopp. Försäljning har sålunda ägt rum av fast egendom till värde
mellan 50,000 och 60,000 kronor. Styrelsen håller före att den övre värdegränsen
för Kungl. Maj:ts befogenheter bör höjas och att denna lämpligen bestämmes
till 100,000 kronor. Det torde kunna förutsättas, att någon mera
vägande invändning mot vad sålunda föreslagits icke kommer att resas, då
statsmakterna numera med ledning av utav styrelsen i underdånigt utlåtande
den 8 november 1941 framlagda grundlinjer beträffande statens innehav av
jordbruksfastigheter bli i tillfälle att förhandsvis i princip bestämma vilka
fastigheter, som böra försäljas. Styrelsen har sistnämnda dag överlämnat den
i statskontorets skrivelse bebådade utredningen angående de jordbruksdomäner,
som i fortsättningen böra behållas i kronans ägo. Såsom statskontoret
upplyst har egnahemsstyrelsen, till vilket ämbetsverk åtskilliga jordbruksdomäner
årligen överlåtas, meddelat beslut örn försäljning av jordbruksfastighet,
vars värde uppgått till omkring 100,000 kronor. Styrelsen förordar
alltså, att det föreliggande förslaget må göras tillämpligt även å domänfondens
fastigheter, därvid den övre värdegränsen bestämmes till 100,000
kronor.

Av övriga myndigheter, som närmare berört förslaget i denna del, har
betonats, att den föreslagna värdegränsen innebär en begränsning i vissa avseenden
i förhållande till nu lämnade försäljningsmedgivanden och yrkanden
om höjning av gränsen ha även gjorts.

Justitiekanslersämbetet har gjort en jämförelse med mom. E i statskontorets
förslag —- enligt vilket övriga i lag eller annan form meddelade försäljningsbemyndiganden
alltjämt skola vara gällande, i den mån de icke innefattas
i de föreslagna medgivandena -— och härom anfört:

Medan punkten B. i de praktiskt viktiga fallen uppdrager snäva gränser
för bemyndigandet — delvis vida snävare än de nu gällande — är försäljningsfriheten
i punkten E. mycket vidsträckt. Exempelvis skulle egnahemsstyrelsen
hava en till tiden obegränsad befogenhet att sälja under dess förvaltning
stående fast egendom utan hänsyn till dess värde, under det atl
Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att utan framställning till riksdagen avhända
kronan sådan fast egendom till ett värde över 20,000 kronor, som i enskilds
hand kunnat exproprieras.

Flygförvaltningen har ansett en höjning av värdegränsen för vissa försäljningar
inom dess förvaltningsområde önskvärd och härvid framhållit:

Under de senaste åren har för flygvapnets räkning förvärvats ett stort antal
fastigheter i landets olika delar. Det har därvid inträffat, att fastigheter,
varav endast en del erfordrats för flygvapnets behov, måst i sin helhet inköpas,
enär fastigheterna ej kunnat styckas eller en styckning skulle ha föranlett
oskälig intrångsersättning. Försäljning av sådana överflödiga områden
eller desammas utbytande mot annan mark, som kan vara för kronan mer
behövlig bör kunna ske utan sådan tidsutdräkt och sådana formaliteter, som
kunna medföra att lämpliga tillfällen måste försittas.

Flygförvaltningen får således bestyrka statskontorets uttalande rörande
behov av smidigare bestämmelser i ämnet och har emot kontorets förslag ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

annan erinran än att flygförvaltningen anser, att möjlighet bör föreligga för
Kungl. Majit att utan riksdagens hörande i fall av förut angiven beskaffenhet
meddela beslut om försäljning eller byte även där frågan är om markvärde,
överstigande 20,000 kronor.

Kammarkollegium har strukit under de begränsningar, som förslaget innebär
i förhållande till nuvarande försäljningsmedgivanden, och ansett detta
komma att medföra förseningar i vissa fall. Ämbetsverket har framhållit
följande.

Huvudbemyndigandet innebär i vissa fall en inskränkning av vad för närvarande
gäller. Kungl. Majits befogenhet att för expropriationsändamål avstå
fast kronoegendom m. m. skulle sålunda, i motsats till vad nu är fallet,
underkastas inskränkning med hänsyn till markens värde. Vissa frågor om
dylikt avstående komme alltså att kräva riksdagens samtycke i det enskilda
fallet, varigenom en försening ofta icke torde kunna undvikas. En motsvarande
inskränkning skulle ske jämväl beträffande viss under domänstyrelsens
förvaltning stående fast egendom, där för närvarande någon värdegräns
vid bemyndigandet icke är satt. Såsom statskontoret påpekat torde emellertid
frågan om specialbemyndigande för domänverkets del i annat sammanhang
komma under omprövning.

Enligt statskontorets förslag skulle Kungl. Majit av riksdagen för ett bud -Departementsgetår
i sänder utverka ett generellt försäljningsmedgivande i fråga om fastigheter
och fastighetsandelar, vilkas värden uppgå till högst 20,000 kronor. Ett
sådant bemyndigande skulle onekligen i vissa avseenden betyda en utvidgning
av Kungl. Majits befogenheter, dock i huvudsak endast beträffande sådana
myndigheters förvaltning, där fastighetsförsäljningar i större utsträckning tidigare
icke förekommit. Härvid bortser jag från den föreslagna höjningen
av värdegränsen från 5,000 till 20,000 kronor för andelar i samfälligheter,
som må av Kungl. Majit försäljas. För sådana myndigheter däremot, vilkas
fastighetsförsäljningar haft någon större omfattning och betydelse, har behov
av allmänna försäljningsmedgivanden redan tidigare yppat sig och, såsom
av den förut lämnade översikten framgår, föranlett ett flertal olika bemyndiganden.
I förhållande till dessa skulle statskontorets förslag, på sätt flera remissmyndigheter
påpekat, innebära begränsningar i viktiga hänseenden, varvid
särskilt må framhållas följande.

För det första skulle tidslängden inskränkas i förhållande till nuvarande
bemyndiganden såväl i fråga örn vissa domänstyrelsens samt allmänna arvsfondens
fastigheter, för vilka lämnats försäljningsmedgivanden tills vidare
intill dess annorlunda kunde varda beslutat, som i fråga örn vattenfallsstyrelsens
egendom, för vilken lämnats försäljningsmedgivanden för fem år i sänder.
Ettårsbemyndiganden lia tidigare i huvudsak förekommit endast beträffande
försäljning av större fastigheter under domänstyrelsens förvaltning
samt beträffande avslående av egendom för ändamål av expropriationskaraktär.

För det andia skulle det föreslagna bemyndigandet i flera fall betyda en
sänkning av värdegränsen i förhållande till nuvarande bemyndiganden. Någon
värdegräns är sålunda icke uppställd i medgivandena till försäljning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

fastigheter under vattenfallsstyrelsens och, såvitt angår avyttring för egnaliemsändamål,
under domänstyrelsens förvaltning samt ej heller för försäljning
av fastigheter till ändamål av expropriationskaraktär. Vidare skulle den
föreslagna värdegränsen sannolikt i många fall ligga lägre än den som uppställts
i det icke ändamålsbegränsade försäljningsmedgivandet i fråga om domänstyrelsens
fastigheter. Enligt vad domänstyrelsen framhållit motsvaras
nämligen denna — ett arrendevärde av 1,000 kronor — i allmänhet av saluvärden,
som röra sig från 20,000 kronor upp emot 50,000 å 60,000 kronor. I
sistnämnda hänseende skulle dock den sänkning, som den föreslagna värdegränsen
kan innefatta, endast lia temporär betydelse, därest framdeles — på
sätt statskontoret ansett kunna övervägas — ett specialbemyndigande beträffande
egendom, ställd under domänslyrelsens förvaltning, komme till stånd.

Försäljningsbemyndigandet bör enligt min mening utformas enhetligt. Något
specialbemyndigande i anslutning till de av domänstyrelsen numera framlagda
riktlinjerna för den framtida dispositionen av kronans jordbruksdomäner
anser jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, icke
libra ifrågasättas. Med denna utgångspunkt ter sig det föreslagna bemyndigandet
alltför begränsat. Det är icke uteslutet att antalet försäljningsfrågor,
som skulle få lov att föreläggas riksdagen, efter förslagets genomförande
skulle bli större än nu. Då syftet med riksdagens framställning varit att
åstadkomma en minskning av de försäljningsärenden, som i varje särskilt
fall skulle prövas av riksdagen, för att sålunda möjliggöra en snabbare och
smidigare handläggning av hithörande frågor, torde en utvidgning av bemyndigandet
böra övervägas.

Den föreslagna begränsningen av bemyndigandet att gälla endast för ett
budgetår i sänder synes mig praktiskt sett vara av mindre betydelse. Några
konstitutionella hinder att giva bemyndigandet större varaktighet än ett år.
torde visserligen, som framgår av vad jag tidigare anfört, icke föreligga. Då
emellertid varje lagtima riksdag under alla förhållanden bör erhålla en översikt
över de under det gångna året verkställda fastighetsförsäljningarna,
torde det icke innebära någon större omgång, om även själva bemyndigandet
samtidigt underställes riksdagens prövning. I den mån ett årligt förnyande
av försäljningsbemyndigandet kan anses äga något konstitutionellt värde,
vill jag sålunda icke göra någon erinran mot den föreslagna tidsbegränsningen
av bemyndigandet.

En höjning av värdegränsen synes däremot påkallad. Hur högt denna
gräns lämpligen bör sättas vid ifrågavarande bemyndigande, vilket som förut
nämnts bör omfatta jämväl domänstyrelsens egendom, kan vara föremål för
delade meningar. En betydande höjning i förhållande till den av statskontoret
föreslagna gränsen är erforderlig, om den avsedda effekten i förenklingshänseende
skall uppnås. Å andra sidan anser jag den värdegräns
av 100,000 kronor, som domänstyrelsen förordat, vara alltför hög. Ur praktiska
synpunkter torde en begränsning av bemyndigandet till fastigheter,
vilkas taxerings- eller saluvärden icke överstiga 40,000 kronor, vara tillfredsställande.
Den inskränkning av vissa nu gällande bemyndiganden, som ock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

så denna gräns betyder, skulle drabba i huvudsak endast vissa försäljningar
till speciella ändamål, såsom för avstyckning till egna hern eller för väganläggningar
och liknande allmännyttiga företag. Försäljningsärenden, som
avse fastigheter värda mer än 40,000 kronor, anser jag i allmänhet vara frågor
av sådan betydelse, att de böra underställas riksdagens prövning. Den
angivna värdegränsen avser givetvis egendomar, sådana de föreligga i statens
hand, innan fråga örn försäljning uppkommit.

Den nyss förordade begränsningen i tidshänseende av bemyndigandet bör
vara ägnad att minska eventuella betänkligheter mot den föreslagna höjningen
av värdegränsen. Vid riksdagens ställningstagande år 1929 till försäljningsbemyndigandena
i fråga om domänstyrelsens egendom gavs uttryck
åt denna synpunkt, i det att en större räckvidd ansågs kunna givas åt försäljningsmedgivanden,
som årligen förnyades, än åt icke tidsbegränsade sådana.

Enligt statskontorets förslag skulle Kungl. Maj :t äga delegera försäljningsrätten
överlag till underordnad administrativ myndighet. Detta kan ha motiverat
en viss försiktighet vid utformandet av försäljningsbemyndigandet för
Kungl. Maj:!. Vid den av mig förordade höjningen av värdegränsen torde en
begränsning av rätten att delegera försäljningsbefogenheten till underordnad
myndighet vara påkallad, förslagsvis till högst den av statskontoret föreslagna
värdegränsen, 20,000 kronor. Jag återkommer senare till denna fråga.

Under förevarande punkt föreslår jag sålunda, att Kungl. Maj:t skall inhämta
riksdagens medgivande för nästa budgetår att utan riksdagens hörande
i det enskilda fallet besluta om försäljning och byte av kronan tillhörigfast
egendom — varmed avses såväl kronofastigheter som kronans andelar
i samfälld fast egendom — såframt taxeringsvärdet för fastigheten eller andelen
uppgår till högst 40,000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke är åsatt,
det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet icke överstiger nämnda

belopp. 1

Vad sålunda föreslagits angående medgivande till försäljning av fast kronoegendom
synes böra gälla jämväl i fråga örn de försäljning närstående
upplåtelseformerna, nämligen upplåtelse under åborätt och tomträtt till sådan
egendom.

Avstående utan ersättning av fast kronoegendom i vissa fall.

Statskontoret har under mom. B 3) föreslagit, att det allmänna försäljningsmedgivandet
skulle kompletteras med ett bemyndigande för Kungl.
Majit att besluta jämväl om avhändelse utan ersättning av fast kronoegendom
eller kronans andel i samfälld mark för vägändamål och andra liknande
allmänna ändamål samt i fall, som avses i 7 § lagen den 13 juni 1921
(nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter, såframt egendomens eller andelens taxeringsvärde
uppgår till högst 1,000 kronor, eller, därest sådant värde icke är åsatt,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. Isaml. Nr 241. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

saluvärdet finnes efter verkställd uppskattning uppgå till högst nämnda
belopp.

Ämbetsverket har som motiv för detta förslag framhållit, att det årliga
bemyndigandet om avstående av fast kronoegendom för expropriationsändamål
m. m. innefattade även en rätt till vissa benefika avhändelser. Då
detta bemyndigande skulle inbegripas i den allmänna regleringen, syntes
det statskontoret önskvärt att i förevarande sammanhang utverka riksdagens
medgivande om rätt för Kungl. Maj :t att besluta jämväl om nyssnämnda
benefika avhändelser.

Några av remissmyndigheterna ha riktat erinringar mot förslaget i denna
del.

Arméförvaltningen har ifrågasatt lämpligheten av de begränsningar i förhållande
till nuvarande bemyndigande, som bland annat införandet av 1,000-kronorsgränsen vid avhändelser och upplåtelser för vägändamål innebure,
samt härom anfört:

Denna maximering av egendomens värde till 1,000 kronor innebär ifråga
om egendomens avhändande för vägändamål en väsentlig inskränkning av
den åt Kungl. Majit hittills inrymda befogenheten enligt cirkuläret den 21
februari 1941 (nr 79) p. 3. Arméförvaltningen vill för sin del ifrågasätta
lämpligheten av en sådan begränsning. Enligt samma punkt av cirkuläret
har Kungl. Majit för närvarande befogenhet att medgiva att för vägföretag
må kostnadsfritt begagnas å Kronans ägor befintliga grustäkter m. m.
Dylik befogenhet för Kungl. Majit synes icke böra bortfalla utan lämpligen
böra lämnas i nu förevarande sammanhang.

I vad punkten B 4 avser upplåtelse av mark för vägändamål synes maximeringen
till 1,000 kronors värde av egendomen böra helt bortfalla, enär i
annat fall ett antal ärenden, som enligt nu gällande medgivande kunna
handläggas av Kungl. Majit eller central förvaltningsmyndighet, skulle behöva
underställas riksdagens prövning.

Kammarkollegium har framhållit behovet av vissa preciseringar i det
föreslagna medgivandet och anfört följande.

Enligt sista stycket i gällande bemyndigande att för expropriationsändamål
avstå fast kronoegendom m. m. har riksdagen medgivit att, då enligt
7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter beslut fattats om avhändande
utan ersättning av samfälld mark eller rättighet, däri kronan äger
del, Kungl. Majit må, utan riksdagens särskilda hörande, för kronans räkning
godkänna beslutet, så framt värdet av kronans andel i samfälligheten
prövas uppgå till högst 1,000 kronor. Såsom framgår av medgivandets ordalydelse
och^ omständigheterna vid dess första tillkomst (se propositionen
nr 6 till 1940 års riksdag, sid. 2), avser medgivandet sådana fall, då hela samfälligheten
avstås vederlagsfritt och alltså även övriga delägare göra en
ekonomisk uppoffring. Då kravet härpå alljämt synes böra upprätthållas
men icke framstår i den föreslagna nya lydelsen av medgivandet, torde medgivandet
i denna del, eventuellt utbrutet såsom särskild punkt, böra formuleras
i anslutning till den motsvarande lydelsen.

De ändamål, till förmån för vilka benefik avhändelse i övrigt skulle få ske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

hava i förslaget, med avvikelse från nuvarande formulering, angivits såsom
»vägändamål och andra liknande allmänna ändamål». Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida det icke närmare bör angivas, vilka ändamål som härmed
avses. Samtliga synas de böra vara av sådant innehåll, att expropriation
kan beviljas.

Jag delar statskontorets uppfattning örn lämpligheten av att komplettera Departementsdet
allmänna försäljningsmedgivandet med ett bemyndigande för Kungl. cMen.
Majit att besluta om avhändelser eller upplåtelser av fast egendom för vissa
ändamål utan att full ersättning eller eventuellt utan att någon ersättning
alls utgår.

Ett bemyndigande av denna art tillkom i samband med statens stöd vid
järnvägsnätets utbyggande och ingår för närvarande i det av riksdagen årligen
förnyade medgivandet till avhändelse av fast kronoegendom för
expropriationsändamål. Utan ersättning må sålunda avstås eller upplåtas
mark, som erfordras för anläggande eller förändring av allmän väg eller för
anläggande av järnväg enligt Kungl. Majits tillstånd. I dylikt fall kan jämväl
medgivas rätt för företaget att kostnadsfritt disponera kronans kalk- och
stenbrott samt grustäkter. Någon värdegräns är icke uppställd för bemyndigandet.
Avgörandet ligger hos Kungl. Majit i de fall, då fråga år örn mark
för järnvägsanläggning eller om jordområde, som är bebyggt eller överstiger
5 hektars yta eller är värt mer än 2,000 kronor, och eljest hos vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet. Härjämte har sedan år 1940 åt
Kungl. Majit lämnats bemyndigande att för kronans del biträda beslut, som
i stadgade former fattats av delägarna i vissa samfälligheter, om avstående
utan ersättning av samfälld mark, dock endast i den mån värdet av kronans
andel icke överstiger 1,000 kronor. Sistnämnda avhändelser äro icke knutna
till visst ändamål.

Enligt statskontorets förslag skulle dessa båda bemyndigande! slås samman
till ett med i huvudsak bådaderas begränsningar, så att avslående utan
ersättning endast skulle få ske till förmån för »vägändamål och andra liknande
allmänna ändamål» och icke få avse värden utöver 1,000 kronor. Denna
förenkling synes mig alltför långt driven. Bland annat skulle, som arméförvaltningen
påpekat, den nyinförda värdegränsen för avstående av mark
för vägändamål kunna föranleda en ökning av antalet ärenden, som måste
föreläggas riksdagen, örn vägväsendet förstatligas, mister måhända denna invändning
i vikt. En lämpligare utformning än som av statskontoret föreslagits
synes dock böra eftersträvas.

Jag vill förorda, att nuvarande bestämmelser beträffande bendikt avstående
av mark för vissa expropriationsändamål lämnas i sak väsentligen oförändrade.
Då fråga är örn anläggande av allmän väg eller järnväg bör sålunda
Kungl. Majit eller, såvitt angår obebyggt område av högst 5 hektars yta eller
2,000 kronors värde, central förvaltningsmyndighet fortfarande äga medgiva
avhändande av egendomen mot lägre ersättning än saluvärdet eller ock utan
ersättning ävensom medgiva företaget att utnyttja kronans kalk- och sten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

brott samt grustäkter på motsvarande förmånliga villkor. Fastigheter böra
dock icke utan riksdagens hörande få benefikt avstås, i den mån deras värden
överstiga den gräns, som angivits i det allmänna, av riksdagen lämnade
försäljningsmedgivandet.

Vad angår behovet av medgivande för Kungl. Majit att biträda beslut örn
avstående utan ersättning av kronans andel i samfälligheter har frågan kommit
i annat läge genom lagen den 20 februari 1942 (nr 48) om ändring av 7 §
bysamfällighetslagen. Numera kräves sålunda icke »tillstånd i vederbörlig ordning»
för avhändelse av kronans andel, då denna icke uppgår till mera än
en tredjedel av samfälligheten eller icke har högre värde än 5,000 kronor. Det
förefaller då tveksamt, örn ett speciellt bemyndigande för Kungl. Majit att
utan ersättning avstå kronoandel av högst 1,000 kronors värde är påkallat.

Man får vid frågans bedömande skilja på två olika fall. Örn kronoandelen
utgör mera än en tredjedel, kräves fortfarande Kungl. Majits och riksdagens
tillstånd till avhändelse, försåvitt denna icke faller under något allmänt bemyndigande
för Kungl. Majit att avhända kronan fast egendom. För avhändelse
utan ersättning skulle då erfordras ett medgivande för Kungl. Majit av
nuvarande innehåll. Vad åter angår fall, då kronoandelen utgör mindre än en
tredjedel och tillstånd i vederbörlig ordning sålunda icke längre kräves, blir
förhållandet ett annat. Om beslut i stadgade former att avstå den samfällda
egendomen utan ersättning fattats vid sammanträde med delägarna, går beslutet,
oavsett förvaltningsmyndighetens eller Kungl. Majits åtgöranden, i verkställighet,
försåvitt icke domstol, ifall kronan ej samtyckte till avhändelsen,
finner beslutet lända till märkligt förfång för staten. Därest man efter lagändringen
i båda fallen vill lia kvar samma frihet att utan riksdagens hörande
benefikt avstå kronoandel av högst 1,000 kronors värde, bör sålunda
inhämtas riksdagens medgivande dels för Kungl. Majit att avstå från dylik
kronoandel, som utgör mera än en tredjedel av samfälligheten, dels ock för
förvaltningsmyndighet att biträda beslut om avstående av dylik kronoandel,
som utgör mindre än en tredjedel, men vars avstående ändock kan anses
lända till märkligt förfång för staten.

Syftet med det ursprungliga bemyndigandet av 1940 års lagtima riksdag
torde ha varit att underlätta förfarandet i fall, där statens intresse i samfälligheten
kunde anses vara bagatellartat. Något annat skäl för efterskänkande
av statens rätt för icke angivna ändamål synes icke ha gällt. Då statens intresse
icke kan sägas vara så ringa i de nu ifrågavarande fallen, finner jag
icke påkallat att särskilt riksdagsbemyndigande utverkas ifråga om dessa.
Skulle fråga av nämnvärd betydelse uppkomma, där speciella skäl för benefik
avhändelse föreligga, torde denna böra i vanlig ordning bli föremål för
riksdagens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Upplåtelse av tomträtt, nyttjanderätt ni. m. till fast kronoegendom.

Statskontoret bär under mom. B i) föreslagit, att riksdagens bemyndigande
tillika skall för ett budgetår i sänder inhämtas till att vad rörande överlåtelse
av kronans fasta egendom eller andel i sådan egendom medgivits skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse under åborätt av sadan mark
samt örn upplåtelse av tomträtt, nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan
mark, dock att i fråga om upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall
skall gälla, vad därom särskilt är stadgat.

Ämbetsverket bar som motivering till förslaget i denna del framhållit i huvudsak
följande.

Enligt det givna uppdraget skulle bestämmelserna avse endast försäljning
av fast egendom. § 77 regeringsformen reglerar emellertid även förvaltningen
av kronans fastigheter, och då stadgandena i det årliga bemyndigande^ lönande
avstående av fast kronoegendom för expropriationsändamal (se cirkulär
nr 79/1941) innefatta bestämmelser rörande upplåtelser av sådan egendom,
lära i detta sammanhang även böra fastställas befogenheterna^ för Kungl.
Maj :t att utan riksdagens hörande i det enskilda fallet besluta i fråga om upplåtelse
under åborätt av kronans mark samt av tomträtt, nyttjanderätt eller
servitutsrätt till sådan mark. Vad åter angår upplåtelse av kronan tillhöriga vattenfall
med vattenfallsrätt eller på arrende, synes denna fråga här böra långnäs
å sido. Hithörande spörsmål hava nämligen redan reglerats genom kungörelsen
den 4 juli 1910 (nr 72) angående grunder för förvaltningen av vissa
kronan tillhöriga vattenfall (ändrad genom kung. nr 68/1911,^ 188/1915 och
180/1927) samt förordningen den 11 juni 1915 (nr 187) angående grunder
för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall och .strömfall.

Bemyndigandet till upplåtelse av ifrågavarande rättigheter i kronans fastigheter
synes enklast kunna genomföras på så sätt, att riksdagen medgiver, att
vad i det föregående sagts örn överlåtelse av kronans fasta egendom eller andel
i sådan egendom skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn upplåtelse
under åborätt av sådan mark samt av tomträtt, nyttjanderätt eller servitutsrätt
till marken.

Remissmyndigheterna lia i allmänhet icke berört förslaget, i vad avser befogenheten
att verkställa de angivna upplåtelserna till kronans fastigheter.
Vissa av affärsverksstyrelserna ha emellertid avstyrkt förslaget savin angår
nyttjanderättsupplåtelser, då det syntes innebära en icke motiverad inskränkning
i deras hittillsvarande förvaltningsbefogenlieter.

Järnvägsstyrelsen har härom anfört:

Därest statskontorets förslag är avsett att innebära bland annat ali frågor
rörande utarrcndering av fastigheter med värde över 20,000 kronor skulle
komma under riksdagens omprövning må framhållas, alt för närvarande gäller
beträffande upplåtelser med nyttjanderätt alt järnvägsstyrelsen, liksom också
torde vara fallet med övriga affärsdrivande verk, verkställt sådana upplåtelser
utan att frågan underställts Kungl. Majrts prövning, vilket skett med
stöd av den allmänna förvaltningsrätt över sina fastigheter, som blivit anförtrodd
åt styrelsen. Enligt styrelsens mening föreligger icke någon anledning
att göra någon ändring beträffande nyttjanderättsupplåtelser av kronans
fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Vattenfallsstyrelsen Ilar anfört:

Statskontorets förslag innehåller jämte förslag till grunder för försäljning
av tast kronoegendom ett uttalande örn upplåtelse av nyttjanderätt till kronomark,
varav synes framgå, att dylik upplåtelse skulle, därest taxeringsvärdet
överstege 20,000 kronor, underställas riksdagens prövning.

\ attenfallsstyrelsen far i anledning därav framhålla, att styrelsen förvaltar
ett stort antal fastigheter av den storleksordning, varom här är fråga, dels i
Trollhättan, där det gamla kanalbolagets jordbruksfastigheter utarrenderas,
i den mån de ej tagits i anspråk för statens räkning eller utvidgning av stadsplanen,
dels i Södertälje, där vissa områden med därå uppförda bostadshus
reserverats för en eventuell breddning av kanalen, dels områden, förvärvade
vid köp av vattenfall, som ännu ej komma att tagas i anspråk för bebyggande,
dels ock vissa torvmossar och fisken.

Dessa fastigheter hava hittills på lämpligt sätt utnyttjats med stöd av den
allmänna förvaltningsrätt, som ansetts tillkomma statens affärsdrivande verk.
Det skulle enligt styrelsens förmenande leda till ett stundom besvärande
dröjsmål, örn dessa arrendeärenden skulle underställas riksdagen, och ett
eftersättande av den effektivitet och smidighet, som i förvaltningen är önskvärd.
Det kan nämligen stundom hända, att med ändrade förhållanden även
ändringar i avtalen tid efter annan kunde befinnas önskvärda, och dylika
ändringar skulle i konsekvens med förslaget även behöva underställas riksdagen.
Då det ej heller gärna kunde vara något att vinna på en dylik ändring
av gällande praxis, får vattenfallsstyrelsen avstyrka bifall till förslaget
i denna del.

Kammarkollegium har jämväl ansett bemyndigandet alltför restriktivt i
fråga örn vissa upplåtelser och ifrågasatt, att den uppställda värdegränsen
borde avse värdet av den rättighet, som upplåtes, och icke fastighetens värde.
Ämbetsverket har anfört:

Bestämmelserna synas innebära, att Kungl. Maj:t skall äga däri omförmäld
befogenhet i den mån värdet av den fastighet, varom fråga är, icke
överstiger 20,000 kronor. Det torde emellertid kunna förekomma, även där
fastighetens värde överstiger detta belopp, att det är fråga om en nyttjanderätt
eller servitutsrätt av mindre värde, vars upplåtande i det enskilda fallet
icke synes behöva dragas under riksdagen. Det torde därför kunna ifrågasättas,
huruvida icke den uppställda värdegränsen i hithörande fall i stället
bör avse värdet av den rättighet, som skall upplåtas.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse den 30 september 1940 ansett de nuvarande
bestämmelserna om avstående och upplåtelse av fast kronoegendom
för expropriationsändamål vara onödigt invecklade och delvis svåra att förstå.
Styrelsen har ansett, att det knappast kunde föreligga sakliga skäl för att
vid expropriationsupplåtelser begränsa Kungl, Maj:ts befogenheter på sätt
i gällande cirkulär skett.

Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang berört frågan örn Kungl.
Maj:ts befogenhet att besluta om överflyttning av förvaltningen av fastigheter
från en statlig kapitalfond till en annan och härom anfört:

Understundom ifrågakommer att från en kapitalfond till en annan överföra
fastighet, som saknar användning för en fondförvaltande myndighet
men som är användbar för eller synes kunna lämpligare omhänderhavas av
en annan fondförvaltande myndighet. Såsom framgår av propositionen nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

158 till 1939 års lagtima riksdag (sid. 5) kan en dylik omföring av fast egendom
mellan olika statliga kapitalfonder äga rum vid sidan av budgeten och
alltså utan vederlag till fond, varifrån omföringen äger rum. Enligt uttalande
i samma proposition har det, när icke särskilda omständigheter föranleda till
annat, synts få ankomma på Kungl. Majit att besluta om fördelning av den
i förmögenhetsredovisningen ingående fasta egendomen mellan olika kapitalfonder,
som betingas av egendomens av ålder givna eller av riksdagen fastställda
användning, samt om därmed förbundna redovisningstekniska åtgärder.
Omföringar av berörda slag torde i regel gälla smärre fastigheter.

Om nu Kungl. Majit i huvudsaklig anslutning till statskontorets förslag erhåller
bemyndigande att försälja fast egendom utan riksdagens hörande, torde
det jämväl få ankomma på Kungl. Majit att utan den inskränkning, som
må ligga i berörda uttalande i propositionen nr 158, fördela den i förmögenhetsredovisningen
ingående fasta egendomen mellan olika kapitalfonder,
åtminstone under enahanda förutsättningar, som komma att gälla beträffande
egendomens avhändande. Ett bemyndigande härutinnan torde böra utverkas
av riksdagen i nu förevarande sammanhang.

I § 77 regeringsformen lämnas föreskrifter jämväl örn förvaltningen av Departement*
kronans fastigheter. Dessa skola enligt stadgandet förvaltas efter de grunder, chef''
riksdagen föreskriver. Förbehåll har dock gjorts i paragrafen om att de personer,
som efter dittills gällande författningar innehade eller nyttjade dylika
fastigheter, skulle äga njuta laglig rätt därå till godo.

Statskontoret har i samband med fullgörandet av sitt uppdrag att utarbeta
förslag till bestämmelser om försäljning av den fasta egendomen föreslagit,
att Kungl. Majit samtidigt skulle inhämta riksdagens medgivande att besluta
örn upplåtelser av icke endast åborätt och tomträtt utan även nyttjanderätt
och servitutsrätt till sådan egendom enligt i huvudsak samma grunder, som
föreslagits i fråga örn överlåtelser av äganderätt till sådan egendom.

Vad angår upplåtelser under åborätt eller tomträtt böra, såsom jag förordat
i samband med det allmänna försäljningsmedgivandet, gälla enahanda
regler som i fråga örn försäljning. Bestämmelserna härom torde lämpligen
infogas i omedelbart sammanhang med detta medgivande. I övrigt är jag
icke beredd att nu upptaga frågan om en allmän översyn av föreskrifterna
om förvaltningen av den fasta kronoegendomen. Någon anledning att söka
åstadkomma en formellt enhetlig reglering för försäljning och förvaltning
föreligger enligt min mening icke. Då regeringsformen föreskriver, att riksdagen
skall fastställa endast grunderna för förvaltningen, men icke uppställer
krav på samtycke till upplåtelser i de olika fallen, synes det icke motiverat
att årligen inhämta förnyade medgivanden av riksdagen att verkställa upplåtelser
av nyttjande- och servitutsrätt. Grundlagen har snarast beträffande förvaltningen
av den fasta egendomen anbefallt en reglering i författningsmässig
form. En dylik reglering har också i stor utsträckning ägt rum. Jag vill
här endast erinra om förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom, vilken avser under domänstyrelsens förvaltning
ställd jordbruksegendom, fisken m. m., och kungörelsen den 4 juli
1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Ett bidragande skäl till att statskontoret tagit upp frågan om befogenheten
att verkställa olika slag av upplåtelser har varit syftet, att det årliga bemyndigandet
angående avstående av fast kronoegendom för expropriationsändamål
m. m. -— som jämväl innehåller bestämmelser rörande upplåtelse av
nyttjanderätt och servitutsrätt — icke skulle efter den föreslagna regleringen
av försäljningsmedgivandena behöva vidare förnyas. Det är uppenbart
att i stället för dessa bestämmelser komma att efter regleringen erfordras
vissa föreskrifter i ämnet. De böra dock icke årligen förnyas. En prövning
av innehållet i nämnda föreskrifter kan emellertid lämpligen göras i detta
sammanhang.

Såvitt angår befogenheten att besluta örn upplåtelser för expropriationsändamål
av nyttjande- och servitutsrätter till fast kronoegendom, synas föreskrifterna
kunna anknyta till innehållet i de nu i det årliga bemyndigandet
lämnade bestämmelserna. Den där uppställda gränsen mellan de fall, i vilka
avgörandet ligger hos Kungl. Maj :t, och de fall, om vilka central förvaltningsmyndighet
äger besluta, är gemensam för såväl avhändelser som upplåtelser
av olika slag. Frågor, som beröra mark för järnväg, elektrisk anläggning eller
jordområde, som är bebyggt, överstiger 5 hektar eller är värt mera än 2,000
kronor, ha förbehållits Kungl. Maj :ts prövning och avgörande. Då det endast
gäller upplåtelser av nyttjanderätt och servitutsrätt bör gränsen kunna angivas
enklare. Den torde lämpligen anknyta till det årliga värdet av den upplåtna
rättigheten i stället för till fastighetens saluvärde. Jag vill förorda, att
Kungl. Maj :t må till central förvaltningsmyndighet delegera beslutanderätten
i fråga om upplåtelser av nyttjande- eller servitutsrätt, vars årliga värde kan
antagas uppgå till högst 2,000 kronor.

En viss förenkling av ersättningsreglerna i anslutning till de av domänstyrelsen
anförda synpunkterna torde jämväl vara påkallad. Principen för ersättningens
bestämmande bör därvid vara, att full ersättning skall utgå. På
sätt i föregående avdelning berörts, skola dock upplåtelser för anläggning av
allmän väg eller järnväg alltfort kunna ske utan ersättning. Kungl. Majit
eller i förekommande fall den förvaltningsmyndighet, som förordnat örn
upplåtelsen, bör äga efter värdering bestämma om ersättningens belopp, dock
med rätt för den, till förmån för vilken upplåtelsen sker, att påkalla beloppets
fastställande enligt de i expropriationslagen stadgade formerna.

Kungl. Majit torde sålunda böra inhämta riksdagens medgivande att i anslutning
till de av mig anförda synpunkterna utfärda bestämmelser angående
upplåtelser för expropriationsändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt tilt
fast kronoegendom.

Vad riksräkenskapsverket anfört om att Kungl. Majit bör äga rätt att besluta
om fördelning mellan olika kapitalfonder av den i förmögenhetsredovisningen
ingående fasta egendomen anser jag befogat. Viss tvekan kan råda
i vilken utsträckning en dylik rätt tillkommer Kungl. Majit. I detta sammanhang
torde ett allmänt bemyndigande för Kungl. Majit att besluta i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

frågor böra inhämtas. En tillämpning analogivis av de begränsningar, som
gälla för försäljning av fast egendom, synes icke påkallad, eftersom kronans
rätt icke påverkas av ifrågavarande redovisningsbeslut.

Kungl. Majit.‘i befogenhet att till underordnad myndighet delegera rätten
att besluta örn försäljning av fast egendom m. m.

Statskontoret har i mom. C föreslagit, att Kungl. Majit skulle för ett budgetår
i sänder inhämta riksdagens medgivande att, där så befinnes lämpligt,
åt central förvaltningsmyndighet delegera beslutanderätten bland annat beträffande
samtliga de av det allmänna försäljningsmedgivandet omfattade
överlåtelserna av fast egendom. Enligt ämbetsverkets förslag avsag delta
medgivande fastigheter till ett värde av högst 20,000 kronor.

En sådan delegation har synts statskontoret närmast kunna ifrågasättas
för affärsverkens vidkommande. Ämbetsverket har emellertid ansett sig sakna
anledning att närmare ingå på detta spörsmål. Frågan syntes böra bli beroende
på framställningar och förslag från vederbörande verk.

Styrelserna för kommunikationsverken förutsatte i sitt förslag att det skulle
vara Kungl. Majit obetaget att av praktiska skäl lämna styrelserna generellt
bemyndigande att försälja fast egendom av mindre värde. Styrelserna ha
framhållit ett dylikt bemyndigande som ett steg i förenklande och affärsmässig
riktning.

Domänstyrelsen bar i sin skrivelse den 30 september 1940 påyrkat ett bemyndigande
för styrelsen alt besluta om försäljning både av smärre jordbrukslotter
och av tomter. Styrelsen har sålunda anfört:

Kungl. Majit bör erhålla rätt att lämna domänstyrelsen medgivande att besluta
i vissa smärre försäljningsfrågor. Egnahemsstyrelsen har erhållit en
tämligen obegränsad försäljningsrätt och kammarkollegiet äger bemyndigande
att avyttra kyrklig jord med en inägoareal av högst tio hektar eller sammanlagd
areal av högst tjugu hektar eller med värde av högst tjugutusen kronor.
I anslutning härtill ligger en viss följdriktighet uti att domänstyrelsen
tillerkännes rätt att försälja smärre jordbrukselev Under alla förhallanden
torde de inom domänverket förekommande tomtförsäljningsärendena icke
vara av den betydelse att dessa i detalj skola prövas av regeringsmakten i
landet. Dylika ärenden böra kunna helt överlåtas åt domänstyrelsens avgörande.
I överensstämmelse med statsmakternas bemyndiga nden för egnahemsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen bör även vid domänverkets tomtförsäljningar
medgivas friare former vid handläggningen. Ett eventuellt bemyndigande
för styrelsen synes också lämpligen böra lämnas för ett år i sänder.
Kungl. Majit bör bli i tillfälle att när som helst återkalla bemyndigandet.
Uppgifter örn domänstyrelsens försäljningar skola givetvis även inflyta i den
årliga köpebrevsförteckningen till riksdagens jordbruksutskott med i förekommande
fall korta anteckningar örn försäljningssätt m. m. I

I utlåtande över statskontorets förslag har domänstyrelsen anfört liknande
synpunkter och förklarat sig ämna, sedan riksdagen meddelat beslut i huvudfrågan,
inkomma till Kungl. Majit med förslag till bestämmelser i detta
hänseende. Styrelsen har vidare framhållit behovet av ökad befogenhet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

styrelsen att förordna om avstående eller upplåtelse av mark för expropriationsändamål
och härom anfört:

Förordnande må för närvarande meddelas av domänstyrelsen, där jordområde,
som skall avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är obebyggt
eller understiger 5 hektar eller i värde uppgår till högst 2,000 kronor
De flesta av de avgöranden, som i anslutning härtill träffas av styrelsen, ha
avseende på mark, som tages i anspråk för vägändamål. I det tidiga stadium,
da upplatelsefrågan prövas, har det många gånger varit svårt att bedöma’
huru stort område, som kan visa sig erforderligt, och örn ersättningen för
marken kan komma att överstiga nyss nämnda maximibelopp, vilket i sin
tur medfört förhandsutredningar och tidsutdräkt. En utvidgning av domänstyrelsens
befogenheter har därför varit motiverad.

I samband med förslaget rörande nya försäljningsgrunder ha flera
myndigheter heiört fragan örn överflyttande från länsstyrelserna
till domänstyrelsen av försäljningsbestyren beträffande
under nämnda styrelses förvaltning ställd egendom.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län ha enligt statskontorets
utredning uttalat sig för en avveckling av denna länsstyrelsernas försäljningsverksamhet
och föreslagit den centraliserad till domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i utlåtande över statskontorets förslag
framhållit, att det angivna syftet att åstadkomma ett smidigare och snabbare
förfarande vid försäljningen av kronojord i viss mån torde motverkas av nu
rådande uppdelning av försäljningsbestyren mellan domänstyrelsen och länsstyrelserna,
varför en centralisering till domänstyrelsen vore att förorda.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande över statskontorets förslag gått närmare
in på frågan samt föreslagit, att länsstyrelsernas befattning med försäljningen
skulle övertagas av domänstyrelsen å tid, som Kungl. Majit bestämde,
förslagsvis den 1 juli 1942, därvid övertagandet torde få ske successivt.
I samband därmed har styrelsen hemställt om en förstärkning av dess
ordinarie personal med en sekreterare (A 26), en notarie (A 21) och ett
kanslibiträde (A 7).

Till stöd för förslaget har styrelsen i huvudsak anfört följande.

I samband med utfärdande av förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angaende
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom har länsstyrelsernas
befattning med utarrendering av jordbruksdomänerna överflyttats till domänstyrelsen.
Vid behandlingen inom riksdagen av berörda utarrenderingsgrunder
framhölls i överensstämmelse med påpekanden från olika håll att det
etter genomförandet av denna reform borde övervägas att jämväl befria länsstyrelserna
från befattningen med försäljning av domänerna.

. ^eftorde även vara lämpligt att nu i samband med genomförandet av övriga
ifrågasätta ändringar i försäljningsgrunderna avlyfta omförmälda förvaltmngsbestyr
från länsstyrelserna.

Ett övertagande av länsstyrelsernas nämnda uppgifter innebär dels att domänstyrelsen
ombesörjer härefter skeende försäljningar och upplåtelser och
danad utfardar hembudsförelägganden, verkställer erforderliga utbud, uppsatter
köpekontrakt och köpebrev samt nödvändiga skuldförbindelser, ordnar
med lagfarter, inteckningar och andra säkerheter ävensom med indrivning av
oguldna köpeskillingsbelopp och tillsyn att köpevillkoren i övrigt fullgöras,

Kungl. Mcij:ts proposition nr 241.

dels ock att styrelsen övertar ansvaret för redan verkställda försäljningar och
upplåtelser och därmed sammanhängande arbeten såsom indrivning av ännu
oguldna delar av köpeskillingar, tillsyn m. m. Det ina upplysas, att vid årsskiftet
1940—1941 oguldna köpeskillingar utestodo till ett sammanlagt belopp
av 12.800,000 kronor, fördelade på 2,438 försäljningslotter. För ett genomförande
av denna organisatoriska förändring blir det nödvändigt att vidtaga

vissa förberedelser. _ . ..

Överflyttningen av länsstyrelsernas förevarande befattning till domänstyrelsen
skulle säkerligen komma att underlättas, därest övergången till den
nya organisationen kunde ske successivt. I sådant syfte bör med övertagandet
av ansvaret för redan genomförda försäljningar utan olägenhet kunna anstå
något efter det organisationsförändringen i övrigt genomföres. Med hänsyn
till det stora antal försålda fastigheter, beträffande vilka delar av köpeskillingarna
ännu återstå oguldna, torde övertagandet böra äga rum län för
län. Antalet verkställda upplåtelser av åbolägenheter utgör i hela landet endast
sex, därav en å kronodomänen Mjogaryd i Jönköpings län och fem a
de till svenska staten donerade markområdena av Fågelsta gods i Södermanlands
län. Någon efterfrågan å jord med denna upplåtelseform har under senare
år icke förmärkts och det synes icke troligt att några ytterligare åbolägenheter
komma att utläggas under den närmaste tiden. Vid sådant förhållande
torde kunna övervägas, huruvida icke länsstyrelserna i Södermanlands
och Jönköpings län lämpligen kunde tillsvidare handhava förvaltningen
av nu existerande sex åborättsupplåtelser. Det synes därför lämpligt, att
riksdagens beslut utformas så att länsstyrelsernas befattning med försäljning
och byte eller därmed jämförlig upplåtelse av kronojord skall övertagas av
domänstyrelsen å tid, som Kungl. Maj :t bestämmer, därvid övertagandet ma
ske successivt. En dylik bestämmelse behöver icke hindra, att de av statskontoret
framställda förslagen — beträffande domänstyrelsens verksamhet
med den av styrelsen förordade jämkningen — genomföras per den 1 juli
1942. I den män länsstyrelsernas arbetsuppgifter icke nämnda dag helt övertagas
av domänstyrelsen, torde böra föreskrivas, att beträffande länsstyrelsernas
verksamhet i detta hänseende skola i tillämpliga delar alltjämt gälla
vad som nu härutinnan finnes stadgat.

Genom länsstyrelsernas befriande från befattningen med kronojordens försäljning
och därmed sammanhängande frågor måste en viss arbetskraft komma
att lösgöras hos länsstyrelserna. Den genom reformen frigjorda arbetskraften
torde komma väl till användning för utförande av den ökade arbetsbördan
hos länsstyrelserna, varigenom anställandet av ny personal för dylikt
ändamål i görligaste mån undvikes.

För domänverkets del kommer reformen att medföra någon ökning av
arbetet hos lokalförvaltningarna ävensom hos styrelsens skogstekniska byrå.
Den huvudsakliga ökningen faller på styrelsens jordbruksbyrå. För ett nöjaktigt
utförande av de ökade göromålen blir nödvändigt att utöka personalen
å jordbruksbyrån med en .sekreterare med föredragningsskyldighet, en notarie
och ett kvalificerat kvinnligt biträde. Med hänsyn till de ansvarsfulla
arbetsuppgifter, som komma att åvila sekreteraren, och arbetets stora omfattning
torde sekreteraren icke kunna givas lägre löneställning än enligt
lönegrad A 26. Notarien bör beredas lön enligt lönegrad A 21 och kvinnliga
biträdet enligt lönegrad A 7.

Allmänna lönenämnden har den 27 februari 1942 avgivit utlåtande angående
de av domänstyrelsen i samband med försäljningsverksamhetens centralisering
föreslagna nya tjänsterna och förordat, att de för ändamålet er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

forderliga befattningarna skulle inrättas såsom extra ordinarie i avvaktan
på närmare erfarenheter av den nya organisationens verkningar. Såsom arbetsbiträde
åt sekreteraren har nämnden ansett en extra ordinarie tjänsteman
i högst 18 lönegraden vara tillräcklig, till en början eventuellt med
tjänstgöring endast å halvtid.

De%::ntS- _ Grundtanken i statskontorets förslag, att Kungl. Majit bör äga, där så befinnes
lämpligt, uppdraga åt central förvaltningsmyndighet att besluta om
medgiven försäljning av fast kronoegendom, kan jag ansluta mig till utan att
därmed ha tagit ställning till frågan om lämpligheten att beträffande olika
slag av fastigheter utnyttja ett bemyndigande av denna innebörd. Enligt
förslaget skulle detta kunna ske beträffande samtliga de fastigheter, som
omfattades av riksdagens allmänna försäljningsmedgivande, alltså fastigheter
till ett värde av högst 20,000 kronor.

I syfte att revisionen av försäljningsmedgivandena måtte få den avsedda
effekten har jag, såsom framgår av det föregående, förordat en höjning
av värdegränsen i det allmänna försäljningsmedgivandet till 40,000 kronor.
En motsvarande förskjutning i omfattningen av Kungl. Majits befogenhet
att till underordnad myndighet delegera försäljningsrätten torde däremot
icke vara lämplig. En lägre värdegräns än den i försäljningsmedgivandet
för Kungl. Majit angivna bör sålunda, på sätt jag framhållit i samband
med förslaget om höjningen av denna gräns, gälla i fråga om Kungl. Majits
delegationsrätt. Med utgångspunkt från statskontorets och kommunikationsverkens
förslag vill jag förorda, att denna rätt begränsas till fastigheter av
högst 20,000 kronors värde. Frågor örn försäljning av större fastigheter med
stöd av riksdagens ifrågavarande försäljningsmedgivande förutsättas sålunda
alltid komma under Kungl. Majits prövning.

Delegerandet av försäljningsrätten inom denna ram torde få av Kungl.
Majit närmare prövas i anslutning till framställningar från vederbörande
verk. Som en allmän riktlinje synes därvid böra gälla, att i första hand bör
ifrågakomma att åt styrelserna för kommunikationsverken överlämna beslutanderätten
rörande dem underställd egendom, särskilt i fall där tidigare
förelegat stor frihet för ett verk. Lämpligheten av att delegera försäljningsrätten
åt olika centrala förvaltningsmyndigheter får bedömas från fall till
fall- En viss försiktighet bör iakttagas, därest försäljningsbefogenhet ifrågasättes
för myndighet, som icke tidigare i större omfattning slutligt handlagt
eller berett dylika ärenden eller för vilken det eljest kan möta svårigheter
att på ett tillfredsställande sätt handlägga sådana.

Emot den av de närmast berörda myndigheterna föreslagna överflyttningen
av bestyren med försäljning av domänfondens fastigheter från länsstyrelserna
till domänstyrelsen har jag inga principiella erinringar. En sådan
åtgärd torde innebära en riktig fullföljd av den tanke, som låg till grund för
motsvarande överflyttning år 1934 av bestyren med utarrenderingen av jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

braksdomänerna å fonden, och skulle medföra en viss, i och för sig önskvärd
avlastning i länsstyrelsernas arbetsbörda. Den närmare prövningen av
förslaget och dess konsekvenser i organisatoriskt hänseende har jag dock,
efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, ansett böra anstå till
en senare tidpunkt. Samtidigt bör nämligen framläggas lörslag till författningsföreskrifter
i ämnet, vilket lämpligen sker i samband med en allmän
revision av 1929 års förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m. Arbetet med denna revision torde böra verkställas, så snart
lämpligen ske kan.

Förfarande och villtor vid försäljning av fast kronoegendom m. m.

Enligt statskontorets förslag under mom. D skulle tillika budgetårsvis inhämtas
riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att föreskriva de villkor,
under vilka de medgivna överlåtelserna och upplåtelserna av fast kronoegendom
skulle verkställas.

Statskontoret har till stöd för detta förslag anfört följande.

Till nu gällande bemyndiganden hava ofta knutits förhållandevis detaljerade
bestämmelser angående sättet och villkoren för försäljningen (jämför
exempelvis cirkuläret nr 79/1941). I fråga örn försäljning av fast egendom
under domänstyrelsens förvaltning gälla sålunda förordningen den 6 juni 1929
(nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. och kungörelsen
samma dag (nr 179) med tillämpningsföreskrifter till samma förordning.
Samma bestämmelser torde även hava i viss man varit normgivande
vid utformandet av villkoren vid försäljning av annan fast kronoegendom,
exempelvis allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Som framgår av de till statskontoret avgivna yttrandena hava i olika hänseenden
önskemål yppats om revision av vissa delar av sagda bestämmelser
samt om en centralisering till domänstyrelsen av hela försäljningsförfarandet
i vad avser domänstyrelsens fastigheter. Enligt statskontorets mening framstår
det som synnerligen önskvärt, att vidgade möjligheter inrymmas åt Kungl.
Majit att lämpa försäljningsvillkoren efter förhållandena i det enskilda fallet,
då härigenom större smidighet och mindre tidsutdräkt skulle vinnas vid
handläggningen av hithörande ärenden. Med den förhållandevis begränsade
räckvidd, som avsetts skola givas åt bemyndigandet, lära väl knappast mot en
sådan anordning hinder resas från riksdagens sida, särskilt om — såsom
statskontoret vill föreslå — riksdagen årligen erhåller närmare uppgifter örn
under föregående kalenderår gjorda avhändelser. Enligt ämbetsverkets mening
bör därför Kungl. Majit inhämta riksdagens medgivande att under budgetåret
1942/43 för sådana överlåtelser och upplåtelser, som omfattas ax bemyndigandet,
föreskriva de villkor, under vilka överlåtelsen eller upplåtelsen
skall verkställas. På statskontoret torde icke ankomma att framlägga förslag
till revision av gällande försäljningsvillkor.

Som redan antytts, synes det önskvärt, att i samband med alt Kungl. Majit
i proposition till riksdagen årligen utverkar nytt bemyndigande, riksdagen erhåller
kännedom örn sättet och villkoren för bemyndigandets utnyttjande.
Detta synes enklast kunna ske genom att lill propositionen fogas en sammanställning
över under föregående kalenderår verkställda avhändelser eller upplåtelser.
De centrala förvaltningsmyndigheterna böra därför åläggas att förslagsvis
senast den 15 januari årligen lill finansdepartementet ingiva fullständiga
uppgifter rörande under föregående kalenderår verkställda avhändelser

Kunni. Maj.ts proposition nr 241.

eller upplåtelser av kronoegendom. Därvid synes böra angivas, förutom fastighetsbeteckning,
köpare, köpeskilling m. m., syftet med den gjorda överlåtelsen
eller upplåtelsen, fastighetens taxeringsvärde eller uppskattade värde
fättet för värderingen av fastigheten samt i sådana fall, då den eventuella
köpeskillingen är lägre än värdet å fastigheten, orsakerna till att fastigheten
ändock avhänts kronan.

Vid remissbehandlingen har frågan örn formerna för de medgivna försäljningarna
och överlåtelsevillkoren m. m. i allmänhet icke berörts. Endast riksräkenskapsverket
och domänstyrelsen ha gått närmare in på spörsmålet. Förfarandet
har därjämte i speciella hänseenden berörts av några myndigheter.

Riksräkenskapsverket har ansett statskontorets förslag böra kompletteras
med vissa allmänna riktlinjer och villkor, som skola vid försäljningarna iakttagas,
och har för sin del framlagt vissa synpunkter härpå. Ämbetsverket har
i huvudsak anfört:

Riksräkenskapsverket finner det motiverat, att Kungl. Maj:t vid framlägga11^*
av förslag om utverkande av de ifrågasatta bemyndigande^ utformar
de allmänna riktlinjer och villkor som av Kungl. Majit och underordnade
myndigheter böra iakttagas vid ifrågavarande försäljningar. I denna del erfordrar
statskontorets föreliggande förslag komplettering. Riksräkenskapsverket
vill för sin del fästa uppmärksamheten på vissa allmänna synpunkter
vilka böra beaktas i syfte alt garantier skola ernås för tillvaratagande av kronans
och övriga intressenters rätt och bästa vid ifrågavarande avyttringar.
Dessa synpunkter avse själva försäljningsförfarandet.

. Vjd försäljning av kronans fasta egendom föreligger ett allmänt intresse av
att försäljningen så anordnas, att såväl statens som alla eventuella spekulanters
rätt behörigen tillgodoses. Om egendomen av kronan inropats å exekutiv
auktion eller eljest förvärvats för realiserandet av en rätt, som tillkommit
kronan på grund av låne- eller annan säkerhet, bör jämväl gäldenärens intresse
iakttagas.

En första förutsättning härför är tydligen, att kravet på erforderlig sakkunskap
hos vederbörande myndighet tillgodoses vid värdesättningen av den
O^endom, varom det är fråga. Vad själva försäljningssättet beträffar, synes
försäljning å offentlig auktion, som blivit på betryggande sätt kungjord, vara
det förfarande som bör i första hand tillämpas. Emellertid kan det väl tänkas,
att dylik föi säljning icke lämnar ett pris, som kan anses skäligt ur förenämnda
synpunkter. Med hänsyn härtill torde kunna ifrågasättas, om icke försäljningen
bör göras villkorlig på så vis, att vederbörande myndighet först skall
godkänna det högsta avgivna anbudet. Därest så icke kan ske, bör möjlighet
stå öppen för direkta underhandlingar om ett antagbart bud, därvid den som
a auktionen avgivit det högsta budet bör beredas tillfälle att inkomma med
nytt anbud. Om denne ej avger ett högre antagbart bud, bör myndigheten Invända
sig till annan, som efter dess uppfattning kan vara spekulant. I det
sålunda antydda förfaringssättet kunna emellertid vissa jämkningar tänkas
önskvärda med hänsyn till att spekulanternas solvens givetvis bör bliva föremål
för prövning. Myndighets beslut i försäljningsfrågan bör kunna överklagas.

Önskvärdheten av ett i första hand formbundet förfaringssätt utesluter
emellertid icke, att det i undantagsfall kan visa sig ändamålsenligt att tilllämpa
ett mindre formellt förfarande, såsom exempelvis när det gäller att
avyttra smärre områden för ernående av en gränsutjämning. Lika litet synes
hinder böra möta mot att en fastighet före försäljningen styckas i flera
där så kan befinnas lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Ytterligare må framhållas, att fast egendom, som är i statens liand, icke
bör få av statsmyndighet försäljas till enskild med mindre vissa garantier
erhållas för tillvaratagande av annan statsmyndighets intresse av att egendomen
bibehålies i statens ägo. Ett sådant intresse bör i första hand tillgodoses.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke ur denna synpunkt någon central
överblick över all fastighetsförsäljning från kronans sida vore önskvärd. Ett
för ändamålet lämpat centralt organ torde emellertid saknas. Att tillskapa
något dylikt eller att införa en försäljningsordning, som överhuvud kan befaras
komma att medföra en ytterligare omgång, torde emellertid motverka
syftet med reformen. Statsverkets förevarande intresse torde i allmänhet kunna
tillgodoses genom ett betryggande kungörelseförfarande. Enligt riksräkenskapsverkets
mening bör emellertid vederbörande försäljande myndighet
åläggas att i fall, då myndigheten — bland annat med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet och belägenhet — finner sannolikt att viss annan statlig
förvaltningsmyndighet kan hava ett intresse att tillvarataga, innan försäljning
sker, tillställa denna myndighet en närmare beskrivning över fastigheten.
Även riksantikvarieämbetet liksom vissa museala institutioner torde
kunna för tillgodoseende av fornminnesvården eller ur andra kulturvårdande
synpunkter hava intresse av att i speciella fall hållas underrättade. Detsamma
torde vara förhållandet med vetenskapsakademien, då fråga kan uppkomma
örn avsättande av område till naturpark eller nationalpark. Ehuru
riksräkenskapsverket .sålunda ej finner anledning ingå på frågan örn ett
centralt förmedlingsorgan för stadig fastighetsförsäljning, vill ämbetsverket
likväl erinra därom, att riksdagens senast församlade revisorer framhållit
angelägenheten av en utredning rörande förutsättningarna för att åt ett särskilt
organ uppdraga att leda viss exploateringsverksamhet i fråga örn kronans
mark och även i samband härmed framfört tanken på en utvidgning
av djurgårdskommissionens verksamhet.

Domänstyrelsen bär ansett att de föreskrifter, som böra av Kungl. Majit
meddelas rörande försäljningen, endast böra innefatta — förutom av omständigheterna
i varje särskilt fall betingade villkor — vissa huvudgrunder.
Bestämmandet av sättet för arbetets utförande bör enligt styrelsens mening
överlåtas åt förvaltningsmyndigheten, som bör tillse, att kronans och den enskildes
berättigade intressen bliva tillgodosedda och att handläggningen äger
rum utan onödig tidsutdräkt. Styrelsen erinrar i förevarande sammanhang,
att egnahemsstyrelsen, som i nu omförmälda hänseende har motsvarande
arbetsuppgifter som domänstyrelsen, ävensom vattenfallsstyrelsen äro helt
obundna av inskränkande bestämmelser vid genomförandet av fastighetsförsäljningar.
Styrelsen har i sitt utlåtande angivit vissa huvudgrunder, som
kunde ifrågakomma till reglering, och i det sammanhanget ingående behandlat
frågan örn revision i olika avseenden av bestämmelserna i 1929 års
försäljningsförordning.

Egnahemsstyrelsen har strukit under såsom önskvärt att de i ganska stor
utsträckning förekommande fastighetsöverlåtelserna från domänverket till
styrelsen kunde ske i så smidiga former som möjligt. Samma önskemål gällde
i fråga örn domänverkets försäljningar direkt för egnaliemsändamål. Vid
sistnämnda försäljningar borde eftersträvas, att fastigheterna erhölle sådan
storlek och beskaffenhet i övrigt, som åsyftades i 1940 års bestämmelser
för den statliga egnahemsverksamlieten. 1 den nya författning, som kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Departements

chefen.

komma att utfärdas i stället för 1929 års försäljningsförordning borde för
den skull intagas föreskrift, att vederbörande egnahemsorgan skulle erhålla
tillfälle att yttra sig vid försäljning av domänverkets jord för egnahemsändamål
eller för komplettering av ofullständiga jordbruk. Även vid försäljning av
annan kronan tillhörig jord borde liknande bestämmelser gälla. I nyssberörda
författning borde även införas moderniserade betalningsföreskrifter, som anslöte
sig till nuvarande och icke till förut gällande egnahemslånevillkor. Styrelsen
ifrågasatte vidare, örn icke egnahemslån borde under vanliga förutsättningar
genom egnahemsorganens försorg kunna utlämnas till den, som
från domänverket inköpte egnahemsfastighet eller tillskottsjord. Slutligen har
styrelsen —- i likhet med domänstyrelsen — framhållit, att försäljningsföreskrifterna
beträffande kronotorp och därmed jämförliga lägenheter i kungörelsen
den 14 juni 1929 (nr 170) icke nu borde ändras, då nämnda styrelser
i samråd övervägde förslag till nya bestämmelser.

Lotsstyrelsen har framhållit behovet av enklare förfarande vid bestämmande
av ersättning för egendom, som avstås för expropriationsändamål, och
härom i huvudsak anfört:

Enligt gällande bemyndigande skall lösen eller ersättning för avstått eller
upplåtet område till beloppet bestämmas av antingen sådan nämnd, som omförmäles
i lagen om expropriation eller ock av en särskilt utsedd nämnd av
tre gode män. I det fall att parterna äro överens om ersättningens belopp, synes
önskvärt örn försäljning eller upplåtelse av egendomen kunde ske till
det parterna emellan överenskomna beloppet, vilket skulle innebära en besparing
av såväl tid för genomförandet av transaktionen som även kostnaden
för förfarandet. Styrelsen förutsätter härvid att tillförlitlig värdering av fastigheten
förekommit.

Domänstyrelsen har framhållit liknande synpunkter:

Gällande bestämmelser om ersättning för mark, som avstås till expropriationsändamål,
synas vara onödigt invecklade och delvis svåra att förstå. Det
torde knappast föreligga sakliga skäl för att vid expropriationsupplåtelser
begränsa Kungl. Maj:ts befogenheter på sätt i cirkuläret skett. Enligt det
allmänna bemyndigandet rörande domänstyrelsens egendomar kan Kungl.
Majit under vissa förutsättningar försälja förhållandevis stora egendomar
och fastställa köpevillkoren men örn mark skall avstås för något expropriationsändamål
äger Kungl. Maj :t ej möjlighet att fastställa saluvärdet för marken,
hur ringa värdet än må vara. I dessa fall måste, även örn såsom vanligen
sker värdering ägt rum i samband med utredningen, ersättningsfrågan
hänskjutas till antingen särskild expropriationsnämnd eller ock tre gode män,
vilket medför omgång och kostnader för den jordsökande. Däremot möter enligt
cirkuläret ej hinder för den centrala förvaltningsmyndigheten att i de
fall avgörandet ankommer på myndigheten vid motsvarande upplåtelser ensam
bestämma saluvärdet.

Den av statskontoret föreslagna fullmakten för Kungl. Majit att föreskriva
villkoren vid de medgivna försäljningarna synes knappast tillfredsställande
ur riksdagens synpunkt ens vid ett försäljningsmedgivande av den begränsade
räckvidd, som ämbetsverkets förslag innebär. Den förutsatta årliga,
specificerade redovisningen i efterhand för de under föregående kalen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

derår gjorda avhändelserna kan än mindre efter den av mig föreslagna
höjningen av värdegränsen vara till fyllest för riksdagens anspråk på kontroll
över den av Kungl. Majli och förvaltningsmyndigheterna handhavda försäljnings
verksamheten. Vissa allmänna grunder rörande villkoren och formerna
vid försäljningarna böra enligt mili mening av Kungl. Majit i samband
nied utverkande av försäljningsbemyndigandet angivas, att gälla såsom riktlinjer
vid tillämpningen av det lämnade medgivandet. De av statskontoret
framhållna kraven på vidgade möjligheter för Kungl. Majit att lämpa försäljningsvillkoren
efter förhållandena i det enskilda fallet i syfte att vinna
större smidighet och mindre tidsutdräkt vid handläggningen av hithörande
ärenden förtjäna väl beaktande men torde kunna i rimlig mån tillgodoses
inom ramen av de allmänna riktlinjer, som böra gälla för försäljningsverksamheten.

Utformningen av de sålunda erforderliga allmänna grunderna för försäljningarna
kan emellertid i samband med det nu framlagda förslaget örn försäljningsmedgivande
för nästa budgetår göras relativt summarisk. Någon förändring
i regleringen av det viktigaste försäljningsområdet ifrågakommer
nämligen icke för denna period. Såsom jag tidigare berört, kommer 1929
års förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.,
vilken författning reglerar försäljningen av under domänstyrelsens förvaltning
stående egendom, icke att nu underkastas revision utan avses den skola
tills vidare gälla i oförändrad utformning. De av domänstyrelsen framhållna
kraven på ändringar i denna förordning torde få prövas i ett senare sammanhang.

Det torde sålunda bli ett relativt begränsat antal försäljningsfrågor, som
med stöd av det äskade försäljningsmedgivandet komma att under nästa budgetår
prövas efter de allmänna riktlinjer, jag ansett påkallade. Flertalet torde
avse fastigheter, ställda under de fyra kommunikalionsverkens förvaltning,
och huvudparten av dessa torde falla inom vattenfallsstyrelsens förvaltningsområde,
där redan nu föreligger ett längre gående försäljningsmedgivande än
det föreslagna.

De av riksräkenskapsverket angivna synpunkterna på villkoren och förfarandet
m. lii. vid försäljningarna kunna, liksom de nu gällande föreskrifterna
för vattenfallsstyrelsens försäljningar, erbjuda viss ledning vid utformandet
av de allmänna riktlinjerna. De av mig i fortsättningen angivna riktlinjerna
få emellertid betraktas såsom endast preliminära och böra sålunda
icke anses föregripa den kommande revisionen av 1929 års försäljningsförordning.
I samband med denna revision torde jämväl kunna övervägas, huruvida
någon författningsmässig reglering av förevarande riktlinjer bör ske.
Tills vidare torde vara tillräckligt alt i samband nied försäljningsbemyndigandet
utverka riksdagens medgivande alt i huvudsaklig överensstämmelse
nied av mig angivna grunder verkställa försäljningarna samt föreskriva de
villkor, under vilka dessa skola äga runi.

Endast fastigheter, sorn icke vidare liro för statligt ändamål behövliga,
böra få försäljas. I brist på ett centralt organ, som har överblick över all fastig Rihang

till riksdagens protokoll 1942. Isand. Nr 241. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

hemförsäljning från kronans sida, erbjuder det onekligen vissa svårigheter att
upprätthålla säker kontroll i detta avseende. Såsom ett minimikrav synes
man, på sätt riksräkenskapsverket anfört, böra kräva, att försäljningsmyndighet
skall, då det med hänsyn till en fastighets beskaffenhet och läge eller
eljest synes sannolikt, att annan förvaltningsmyndighet kan lia intresse av
densamma, upptaga frågan därom med denna myndighet, innan försäljning
sker.

För att tillförsäkra de ärenden, som med stöd av det allmänna försäljningsmedgivandet
skola avgöras av Kungl. Maj:t, en möjligast enhetlig behandling
kunde ifrågasättas, att handläggningen av samtliga sådana försäljningsärenden
skulle koncentreras till ett enda departement. Då det är omöjligt
att nu överblicka verkningarna av en dylik förändring, synas försäljningsfrågorna
emellertid tills vidare böra liksom hittills handläggas inom
respektive fackdepartement men alltid göras till föremål för gemensam
beredning med finansdepartementet. Då fråga är örn försäljning av lägenheter
för jordbruksändamål och ärendet icke handlägges inom jordbruksdepartementet,
bör därjämte gemensam beredning äga rum med detta departement.

Sättet för försäljningen bör vara sådant, att det behörigen tillgodoser både
statens och alla eventuella spekulanters intressen. Såsom riksräkenskapsverket
anfört, synes försäljning på offentlig auktion, som blivit på betryggande
sätt kungjord, böra vara det förfarande, som i första hand kommer i fråga.
Om icke tillfredsställande pris därvid uppnås, bör myndigheten äga utbjuda
fastigheten under hand, exempelvis genom annonser i pressen och genom förhandlingar
med olika spekulanter. Dock bör alltid den, som avgivit högsta
budet vid auktionen, beredas tillfälle att inkomma med nytt bud, försåvitt
hans solvens är tillfredsställande. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag
önskvärdheten av ett i första hand formbundet förfarande icke böra hindra
att i undantagsfall tillämpas ett enklare förfarande, exempelvis vid avyttring
av smärre områden av helt ringa värde.

Myndigheterna böra tillse, att försäljningarna i prishänseende lili så fördelaktiga
för staten som möjligt, och försäljning till underpris bör icke få
äga ram. Principen om full affärsmässighet bör sålunda gälla för försäljningarna.
Undantag härifrån torde i huvudsak få göras endast vid avhändelser
av mark för vissa i det föregående angivna expropriationsändamål —
anläggande av järnväg eller allmän väg, där ersättningen liksom för närvarande
bör kunna få nedsättas efter vad som befinnes skäligt eller helt slopas
- samt vid möjligen förekommande försäljningar för egnahemsändamål
och för komplettering av ofullständiga jordbruk. I sistnämnda fall synes försäljningspriset
böra få fastställas i anslutning lill de för egnahemsorganisationen
gällande, förmånliga försäljningsvillkoren.

De hittillsvarande reglerna rörande uppskattning av värdet av kronofastigheter,
som skola avstås för expropriationsändamål, böra i enlighet med de av
olika myndigheter framhållna önskemålen förenklas. På sätt tidigare förordats
beträffande ersättning vid upplåtelser för dylika ändamål, bör Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Maj:t äga, då förordnande om avstående av fastighet ankommer på Kungl.
Majit, efter värdering bestämma örn ersättningens belopp. Förvaltningsmyndighet
bar redan i motsvarande fall denna befogenhet. Den, till vars förmån
avståendet sker, bör dock äga påkalla, att ersättningen bestämmes enligt de i
expropriationslagen stadgade formerna.

Beträffande köpeskillingens erläggande synes böra lämnas frihet åt Kungl.
Majit, respektive den förvaltningsmyndighet som äger verkställa försäljningen,
att idan eftersättande av kronans rätt och skäliga anspråk på säkerhet
besluta efter vad som kan befinnas lämpligt i varje enskilt fall. Till ledning
vid utformandet av betalningsvillkoren synes kunna tjäna vad inom affärslivet
plägar tillämpas i motsvarande fall. Även de i nu gällande författningar
för olika slag av försäljningar stadgade betalningsvillkoren kunna tjäna som
förebild, därvid dock endast vid överlåtelser, fullt jämförliga med de i 1940
års kungörelse angående den statliga egnahems verksamheten omförmälda
jordförsäljningarna, böra ifrågakomma så fördelaktiga betalningsvillkor, som
inom nämnda verksamhet kunna medgivas. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av en sakligt sett tillfredsställande fastighetsbildning för jordbruksegnahem
bör förvaltningsmyndighet i fall av sistnämnda ari samråda med
vederbörande egnahemsorgan örn försäljningen.

Riksräkenskapsverkets uttalande att myndighets beslut i försäljningsfrågan
bör kunna överklagas kan jag av praktiska skäl icke ansluta mig till.
Förvaltningsmyndighets inom ramen av den erhållna befogenheten träffade
avtal rörande försäljningsvillkoren böra vara definitiva i förhållande till köparen.
Den part, nied vilken myndigheten träffat avtal örn försäljning, synes
sålunda i och nied avtalsslutandet böra ha förlorat sin rätt att överklaga beslutet
och skall sålunda icke genom besvär hos Kungl. Majit kunna erhålla
förbättring i de avtalade försäljningsvillkoren. Tredje mans intressen skulle i
och för sig kunna motivera besvärsrätt. Emellertid måste en avvägning ske
mellan dessa intressen och vikten av att försäljningsförfarandet kan slutföras
inom normal tid. Eli jämförelse kan göras nied konkurrerande anbudsgivares
ställning. I upphandlingsförordningen har föreskrivits, att klagan över
myndighets beslut, varigenom anbud antagits, förkastats eller icke upptagits
till prövning, icke må föras. Då de konkurrerande anbudsgivarnas intresse
av besvärsmyndighet synes minst lika starkt grundat som tredje mans intresse
vid här ifrågavarande fastighetsförsäljningar, synes detta icke behöva
påkalla upprätthållandet av en besvärsrätt, som skulle vara förenad nied
betydande civilrättsliga olägenheter.

På sätt statskontoret föreslagit, bör riksdagen årligen erhålla en redogörelse
för de försäljningar, som under närmast föregående kalenderår gjorts med
stöd av det åt Kungl. Majit lämnade allmänna försäljningsmedgivandet. En
specificerad sammanställning häröver torde sålunda i samband med utverkande
av nytt bemyndigande böra framläggas för riksdagen. I sammanställningen
synes lämpligen kunna angivas de försålda fastigheternas storlek, beskaffenhet
oell taxerings- eller uppskattningsvärde, sättet för försäljningen,

Kungl. Majits proposition nr 241

köpare oell erhållen köpeskilling samt i fall, då köpeskillingen understigit
värdet å fastigheten, skälen härtill.

I samband härmed torde få upptagas frågan om fortsatt bemyndigande för
Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall biträda ackordsuppgörelser
i avseende å kronans fordringar för försålda kronoegendomar. Ett dylikt
bemyndigande har av riksdagen sedan år 1934 lämnats budgetårsvis (jämför
senast proposition nr 26 till 1941 års riksdag och riksdagens skrivelse nr 20).
Bemyndigandet har i mycket ringa utsträckning behövt anlitas, under åren
1934—1937 i sammanlagt endast elva fall och därefter icke någon gång. Den
angivna befogenheten synes jämväl i fortsättningen böra föreligga för Kungl.
Majit och torde lämpligen kunna lämnas i form av ett bemyndigande, att
gälla tills vidare, i likhet med det av 1940 års lagtima riksdag lämnade bemyndigandet
att biträda ackordsuppgörelser m. m. i fråga om lån från vissa
statliga lånefonder (skrivelse nr 373). Liksom vid sistnämnda bemyndigande
bör riksdagen årligen i lämplig form erhålla en redovisning för av Kungl.
Majit med stöd av bemyndigandet fattade beslut om biträdande av ackordsuppgörelser
i fråga om fordringar för försålda kronoegendomar.

Försäljning smedgivandets tillämpningsområde.

Beträffande omfattningen av den föreslagna regleringen har statskontoret
under mom. E föreslagit, att riksdagen i anslutning till försäljningsmedgivandena
skulle avgiva en förklaring, att övriga i lag eller annan form meddelade
bemyndigande!! för Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att besluta örn
försäljning av kronans fasta egendom alltjämt skola vara gällande, i den mån
de icke innefattas i de föreslagna medgivandena.

Den avsedda innebörden av denna förklaring framgår närmare av statskontorets
motivering för densamma. Förslaget till försäljningsmedgivanden avser
sålunda icke, enligt vad ämbetsverket anfört, att föranleda någon inskränkning
i befogenheterna för egnahemsstyrelsen att försälja under dess
förvaltning stående fast egendom och icke heller någon ändring i gällande
föreskrifter angående försäljning av allmänna arvsfonden tillfallen egendom
eller angående försäljning av kyrklig jord. I den mån i övrigt särskilda medgivanden
lämnats av riksdagen, vilka innefattas i bemyndigandet och ej heller
föreslagits skola upphävas, syntes dessa enligt ämbetsverkets uppfattning
alltjämt böra vara gällande (exempelvis föreskrifterna rörande skatteköp av
kronohemman samt bestämmelserna rörande försäljning av de vid utmarksdelningen
å Öland till allmänt behov avsatta områdena).

Justitiekanslersämbetet, som påpekat motsättningen mellan de relativt snäva
gränserna för de föreslagna bemyndigandena och den genom undantaget enligt
mom. E i vissa fall föreliggande försäljningsfriheten, har i övrigt framhållit,
att det i viss mån vore formellt oegentligt att den avsedda förklaringen
gällde bemyndigande!! givna i lagar. För sådana bemyndiganden saknade en
dylik förklaring betydelse, eftersom bemyndigandena gällde, intill dess ändring
i vederbörande lag bomme till stånd i den ordning, grundlagen föreskreve.

Kungl. Majis proposition nr 241.

Kammarkollegium har anfört:

Frågan om räckvidden av de under E meddelade undantagsbestämmelserna
och därmed om tillämplighetsområdet för de föreslagna nya bemyndigandena
synes i viss mån oklar. Åtskillig ledning kan hämtas av vad statskontoret anfört
härutinnan. Exempelvis torde bliva undantagna gällande bestämmelser
om försäljning av allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom, ehuru i visst
avseende -— beträffande försäljning av andel i samfällighet — de föreslagna
nya bemyndigandena ge Kungl. Maj:t större befogenheter. En uppräkning av
samtliga undantagna bestämmelser vore ägnad att förebygga missförstånd,
men torde vara svår att företaga. Utmärkande för de undantagna bestämmelserna
synes emellertid vara, att de innebära icke tidsbegränsade bemyndiganden,
vilka ej — såsom beträffande domänverkets fastigheter — avses skola
upphävas i samband med de nya årliga medgivandena, och därför icke kunna
anses innefattade i dessa. Med hänsyn till att de nya medgivandena skola
utverkas årligen och möjlighet alltså finnes att utan större omgång vidtaga
de kompletteringar, som ur tillämpningssynpunkt kunna visa sig erforderliga,
vill kollegiet för närvarande icke föreslå ändring i detta avseende.

Egnahemsstyrelsen har strukit under statskontorets uttalande, att förslaget
ej borde föranleda inskränkning i styrelsens befogenheter att sälja fast
egendom. Styrelsens erfarenheter gåve vid handen, att den frihet, som styrelsen
åtnjöte, då det gällde att såsom led i styrelsens jordanskaffnings- och
arrendeegnahemsverksamhet köpa och sälja egendom, medgivit en smidig
handläggning av härmed sammanhängande frågor och även i övrigt varit
till fördel.

Den av statskontoret föreslagna förklaringen angående försäljningsmedgi- Deixxrtemenisvandenas
tillämpningsområde skulle onekligen, såsom kammarkollegium chefenframhållit,
lämna räckvidden av de nya bemyndigandena i viss mån oklar.

En fullständig uppräkning av de bestämmelser, som genom förklaringen avses
fortfarande skola äga giltighet, hade i och för sig varit önskvärd men
torde vara svår att erhålla. En precisering av förklaringen synes emellertid
möjlig på sätt jag i fortsättningen vill förorda. I övrigt föreligger, såsom
kammarkollegium anmärkt, möjligheten att i samband med det årliga förnyandet
av försäljningsbemyndigandet utan större omgång vidtaga de kompletteringar,
som ur tillämpningssynpunkt kunna visa sig erforderliga.

Statskontoret har i sin motivering angivit vissa slag av fastighetsförsäljningar,
som icke skulle påverkas av det nya försäljningsbemyndigandet. Jag
delar uppfattningen att egnahemsorganens försäljningsverksamhet icke bör
underkastas revision i detta sammanhang. Som tidigare nämnts torde jämväl
1929 års försäljningsförordning, som reglerar formerna och villkoren vid försäljning
av domänstyrelsens egendom, böra i avbidan på ytterligare utredning
tills vidare lämnas oförändrad liksom vissa närstående författningar, som
reglera andra former av social jordförsäljning. Avyttringen av kyrklig jord,
varom stadgats i särskild lag, bör, såsom statskontoret angivit, icke bli föremål
för ändring i anledning av försäljningsbemyndigandet. De av statskontoret
vidare som exempel nämnda författningarna örn skatteköp av kronohemman
och örn försäljning av vissa till allmänt behov avsatta områden på

Kuni)!. Maj.ts proposition nr 241.

Öland böra likaså gälla i oförändrad forin. Helt allmänt bör fastslås, att det
föreslagna försäljningsmedgivandet icke skall vinna tillämpning å sådan försäljning
av kronans fasta egendom, som reglerats genom i författning meddelade
föreskrifter. Dessa böra sålunda alltfort gälla, i den mån förslag om
ändringar av ifrågavarande författningar icke föreläggas eller anmälas för
riksdagen.

Det föreslagna allmänna försäljningsbemyndigandet torde däremot — i
olikhet mot vad statskontoret tänkt sig beträffande de mera begränsade bemyndiganden,
som ämbetsverket föreslagit — böra omfatta jämväl sådan fast
egendom som tillfallit allmänna arvsfonden. Nu gällande bemyndigande att
tills vidare försälja dylik egendom av högst 20,000 kronors värde eller andel i
samfällighet av högst 5,000 kronors värde torde sålunda böra ersättas av det
nya, längre gående bemyndigandet.

De övriga försäljningsmedgivanden, som skola ersättas av det föreslagna
allmänna bemyndigandet, torde i huvudsak vara följande:

1929 års bemyndigande tills vidare i fråga örn domänverkets fastigheter
under viss värdegräns;

det årligen förnyade bemyndigandet i fråga örn vissa andra domänverkets
fastigheter;

femårsbemyndigandet i fråga örn vattenfallsverkets fastigheter; och

det årligen förnyade bemyndigandet i fråga om avstående av fast egendom
för expropriationsändamål och örn avstående av kronoandel i samfällighet
enligt 7 § bysamfällighetslagen.

Den av statskontoret föreslagna förklaringen synes under angivna förhållanden
kunna begränsas till ett uttalande, att oavsett det föreslagna försäljningsmedgivandet
skola i författning tidigare meddelade föreskrifter angående
rätt för Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att försälja kronans
fasta egendom alltfort vara gällande.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1942/43
utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta örn
försäljning av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet
å egendomen uppgår till högst 40,000 kronor, eller,
där taxeringsvärde icke är åsatt, det vid särskild uppskattning
utrönta saluvärdet uppgår till högst nämnda belopp,
och i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det
föregående angivna riktlinjer föreskriva de former och villkor,
under vilka försäljningarna skola äga rum, med rätt för
Kungl. Majit att, där så finnes lämpligt, åt central förvalt -

Kungl. Majlis proposition nr 241.

niliusmyHelighet överlämna beslutanderätten rörande försäljning
av egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstiger 20,000 kronor;

dels förklara, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skall gälla jämväl beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt
av sådan egendom, ävensom beträffande avstående utan ersättning
av kronomark, som erfordras till järnväg eller allmän
väg, därvid dock rätten att besluta örn dylikt avstående
må av Kungl. Majit överlämnas till central förvaltningsmyndighet
endast i avseende å obebyggt område av högst 5 hektars
yta eller 2,000 kronors värde;

dels ock uttala att, oavsett de sålunda lämnade medgivandena,
i författning meddelade föreskrifter angående rätt för
Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att försälja, byta
eller under åborätt eller tomträtt upplåta kronan tillhörig fast
egendom alltfort skola gälla.

Vidare hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Majit att tills vidare efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall biträda ackord i
fråga örn kronans fordringar för försåld fast egendom;

dels medgiva, att Kungl. Majit må tills vidare besluta angående
fördelningen mellan olika kapitalfonder av den i statens
förmögenhetsredovisning ingående fasta egendomen;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna synpunkter
utfärda bestämmelser angående upplåtelse för expropriationsändamål
av nyttjanderätt och servitutsrätt till kronans fasta
egendom.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
alf proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sune Wisén.