Kungl. Maj:ts proposition nr 240 (Proposition 1943:240)

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition tilt riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen deri 30 juni
1942 (nr 459); given Stockholms slott den 7 maj 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1942 (nr 459).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 240.

•)

Kungl. Majlis proposition nr 240-

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni

1912 (nr 459).

Härigenom förordnas, dels att 2, 5—8 samt 10, 11 och 17 §§ prisregleringslagen
den 30 juni 1942, vilken gäller till och med den 30 juni 1943,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till lagen skola
fogas två nya paragrafer, betecknade 2 a och 15 a §§, av nedan angiven
lydelse, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1944.

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt
annan yrkesmässigt utför viss tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen anmäla det pris, som han tillämpat för förnödenheten
eller tjänsten å dag som i föreskriften angives;

2) att varje gång höjning av priset vidtages ofördröjligen anmäla prishöjningen;
eller

3) att minst en vecka innan höjning av priset är avsedd att vidtagas anmäla
den tillärnade prishöjningen och skälen därtill.

Den som meddelat föreskrift om anmälningsskyldighet äger bestämma
till vilken myndighet anmälan skall göras.

Lika med utförande av tjänst skall enligt denna lag anses utövande av
verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad (hotell-
och pensionatrörelse).

2 a §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller som frivilligt utför tjänst, som
i 2 § avses, icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller
tjänsten, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han
då icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris som
den angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda
dag senast tillämpat (prisstopp).

Föreskrift om prisstopp meddelas att gälla för viss tid, högst tre månader.
Då skäl därtill äro må prisstoppet förlängas, varje gång för högst tre
månader. Den som meddelat föreskrift om prisstopp äger bestämma på vilken
myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till prishöjning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240-

Har prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att förnödenhet, som
är avsedd att användas såsom ersättning för eller till utdrygning av den prisreglerade
förnödenheten och som icke saluförts inom landet före den dag
prisstoppet föreskrevs, icke må försäljas eller utbjudas till avyttring förrän
priset å förnödenheten godkänts av myndighet som Konungen bestämmer.
Godkänt pris må icke överskridas utan tillstånd av myndigheten.

5 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra viss tjänst
skall tillkomma endast

1) den som---sådan tjänst.

Meddelas föreskrift---därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga
förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
eller tjänst, äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt
än förut i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja
förnödenheten eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

6 §.

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller vid utförande av tjänst,
som i 2 § avses, taga eller träffa avtal om vederlag, som i märklig mån överstiger
det i allmänhet tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom
oskäligt med hänsyn till säljarens eller företagarens självkostnad och de
grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning å liknande slag av
förnödenheter eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

7 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning,
såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst
tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande
annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför viss tjänst, att på anfordran av den myndighet,
som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

1) lämna de uppgifter myndigheten finner erforderliga för utövning av
den priskontrollerande verksamhet, som åligger myndigheten;

2) för kontroll---för myndigheten.

Försummar någon---sådant vite.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning
av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet
att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått
eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar märkta på visst
sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga
örn utförande av tjänst som i 2 § avses.

11 §•

Med dagsböter---år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten lämnat
medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap om att prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet eller tjänst eller att visst pris å förnödenhet godkänts
jämlikt 2 a § sista stycket, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat
eller förklarat sig villig att betala sådant pris eller för utförande av tjänsten
uppburit eller krävt förhöjt pris eller som, med vetskap om att föreskrift
enligt 2 a § sista stycket meddelats beträffande viss förnödenhet, brutit mot
föreskriften;

2) den som---eller villkoret;

5) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet eller utföra tjänst, som i 2 § avses, eller
om villkor, som i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten
eller utföra tjänsten, försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten eller utfört eller
erbjudit sig att utföra tjänsten i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som —--vilseleda myndighet.

Vid bedömande---betydande storlek.

Lika med--— yrkesmässig förvärvsverksamhet.

Ej må---4) avses.

Fälles någon---skall utgivas.

15 a §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem som gå rättens
eller länsstyrelsens bud och ärende, gäde ock örn befattningshavare som har
att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

17 §.

över myndighets---icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt
3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 2 a §, 8 § första stycket eller
10 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda förordnat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Föreskrift enligt 2 a § skall ej gälla längre än förordnande enligt 1 § är
gällande. Föreskrift som nyss sagts skall icke äga tillämpning i fråga örn avtal
om köp eller utförande av tjänst, som slutits innan föreskriften trädde
i kraft, såvida i avtalet vederlaget blivit till beloppet bestämt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga örn fortsatt giltighet
av prisreglering slag en den 30 juni 1942 (nr 459) samt om vissa ändringar
i lagen, därvid föredraganden anför.

Inledning.

Nu gällande prisregleringslag utfärdades den 30 juni 1942 (nr 459). Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni
1943. För att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning erfordras
särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med riksdagens
samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande
må meddelas av Konungen. Genom kungörelse den 30 juni 1942
(nr 460) meddelade Konungen med riksdagens samtycke förordnande, varom
nyss är sagt, att gälla från och med den 1 juli 1942 tills vidare. Förordnandet
är alltjämt gällande.

Beträffande det närmare innehållet i 1942 års prisregleringslag må följande
här nämnas. Enligt 2 § första stycket äger Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, meddela vissa föreskrifter i prisreglerande syfte med
avseende å den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss
förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller
rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller
verkställande av transport. Sålunda må enligt första stycket 1) stadgas skyldighet
för vederbörande säljare eller företagare att ofördröjligen anmäla det
pris, som av honom tillämpas för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift
örn sådan anmälningsskyldighet meddelas. Enligt första stycket 2) må
stadgas skyldighet för vederbörande näringsidkare att, varje gång höjning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

priset vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen. Enligt första stycket 3)
må föreskrivas, att priset icke må utan tillstånd höjas förrän en vecka förflutit
från det näringsidkaren inkommit med anmälan örn den tillärnade prishöjningen
och skälen därtill. Vidare stadgas i 2 § andra stycket, sådant lagrummet
ursprungligen lydde, att om anmälan örn tillärnad prishöjning inkommit
i fall som i första stycket under 3) avses, myndighet som Konungen bestämmer
äger, då särskilda skäl därtill äro, utsträcka den tid, under vilken säljaren
eller företagaren icke må utan tillstånd höja priset, till högst en månad
från det anmälan inkom. Enligt 3 § äger Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom
normalpris vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande
av tjänst som i 2 § avses. I 4 och 5 §§ meddelas bestämmelser om utfästelsepriser
samt örn s. k. tvångskartellering. I 6 § har upptagits eli allmänt
förbud mot prisocker. Vidare ha i 7 § meddelats vissa föreskrifter rörande
s. k. kombinationsavtal. Sålunda stadgas, att om enligt prisregleringslagen
visst pris för förnödenhet eller tjänst icke får överskridas, då må icke —
i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning -såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande fordras,
att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.

I 8 och 9 §§ äro intagna bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet. Enligt 8 §
äger sålunda myndighet, som Konungen bestämmer, föreskriva skyldighet för
den, som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran
av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller annan myndighet,
som därvid bestämts, dels lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning
av den tillämpade prissättningens skälighet eller för bedömning av den
allmänna prisutvecklingen, dels ock för kontroll av lämnade uppgifter eliel
tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.
I 10 § första stycket föreskrives, att myndighet, som Konungen bestämmer,
äger beträffande detaljhandel meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet
för handlande att å försäljningsstället lia anslag med prisuppgifter av
viss beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet
efter vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande
eller förbrukning av förnödenhet. Enligt andra stycket i samma paragraf skall
vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel i tillämpliga delar
gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses. Slutligen lia i 11 §
och följande paragrafer upptagits vissa ansvarsbestämmelser m. m. Bland
annat stadgas, i 11 § sista stycket, att där någon fälles till straff enligt första
eller tredje stycket i samma paragraf, domstolen tillika skall förplikta honom
att utgiva värdet av tagel eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet,
som undanhållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda,
nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

Genom lag den 26 februari 1943 (nr 70) örn ändrad lydelse av 2 8 prisregleringslagen
har tiden för sådant förlängt prisstopp, varom i 2 § andra stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förmäles, utsträckts från högst en till högst tre månader från det anmälan
om den tillärnade prishöjningen inkom. I den proposition till den nu samlade
riksdagen, som låg till grund för nämnda lagändring (prop. nr 26), framhöll
jag, bland annat, att ny prisregleringslag icke kunde träda i kraft
förrän tidigast i april. Vidare anförde jag, efter att hava erinrat om den av
statens priskontrollnämnd den 31 oktober 1942 meddelade föreskriften om
allmänt prisstopp, att det vore angeläget att genom en provisorisk lagändring
hindra sådana företagare, som genom prishöjningar före den nya lagens
ikraftträdande ville skydda sig mot verkningarna av en skärpt lagstiftning
På området, att förverkliga detta syftemål.

Förslag om ändrad lagstiftning rörande prisregleringen.

I en av direktören G. Söderlund utarbetad promemoria med riktlinjer för
den ekonomiska politiken — vilken promemoria är intagen i protokollet över
finansärenden för den 13 november 1942 — har Söderlund, jämte det han i
övrigt förordat en skärpning i olika hänseenden av den direkta prisregleringen,
anfort att den nuvarande prisregleringslagen borde kompletteras för att
giva ökade möjligheter till ingripande mot för hög prissättning på områden,
som icke lämpligen kunde underkastas direkt prisreglering. Därvid ifrågakomme
enligt Söderlunds mening i första hand en fastare utformning av den
allmänna prisockerparagrafen.

Med skrivelse den 2 februari 1943 har statens priskontrollnämnd ingivit
en av lagutkast åtföljd promemoria angående ny prisregleringslag. Lagutkastet
torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

I promemorian har priskontrollnämnden till en början erinrat örn att 1942
års prisregleringslag, vilken från och med den 1 juli 1942 ersatte 1941 års
prisregleringslag, möjliggjort en utvidgning av priskontrollen till ett förut
med allenast ett undantag — transporter — okontrollerat område, nämligen
tjänster. Alla slag av tjänster medtoges dock ej i 1942 års lag utan omfånget
begränsades. Allt arbete å fast egendom kom sålunda att falla utanför densamma,
och detta blev även förhållandet med sådana tjänster av »personlig»
art som läkarens, tandläkarens och frisörens.

Priskontrollnämnden har i promemorian vidare anfört:

Den 30 oktober 1942 anbefalldes priskontrollnämnden av Kungl. Majt
att, mom ramen for tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden, vidtaga
åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en skärpning av den direkta
prisregleringen inom landet. Kontrollen borde i princip omfatta priser
?a sa™‘llga in°m landet tillverkade och till landet införda varor,
PSVe;n°m anfet- utforda tjänster av de slag, som folio inom området

reL0undantagsfanS enn§Slag'' Prishöjningar borde icke beviljas annat än i

Sorn en, komplettering till dessa direktiv utfärdades sedermera i finansdeu^wmentaet
d,~?, ,14 november 1942 vissa anvisningar till statliga myndigheter,
underställda forsvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

bruks- och handelsdepartementen. I anvisningarna framhölls, att »av statliga
myndigheter fastställda avgifter och taxor» (för av staten tillhandahållna
förnödenheter och tjänster) icke folie under priskontrollnämndens granskning.
Under den tid, för vilken skärpt priskontroll enligt ovannämnda direktiv
tillämpades, vore det angeläget, att de taxe- och avgiftsförändringar, till
vilka olika myndigheter kunde finna anledning, vidtoges först efter samråd
med priskontrollnämnden. Skulle därvid yppa sig skilda meningar om lämpligheten
av den ifrågasatta förändringen, borde frågan under hand anmälas
för regeringen.

Sedan Kungl. Majit den 30 oktober 1942 meddelat nyssnämnda direktiv,
har priskontrollnämnden den 31 i samma månad utfärdat bestämmelser om
allmänt prisstopp. Med den nu gällande begränsningen av prisregleringslagens
tillämpningsområde ha emellertid dessa bestämmelser icke träffat näringslivet
i dess helhet. Prisstoppet har icke heller kunnat göras fullt effektivt,
då den tekniska utformningen av stadgandet i 2 § prisregleringslagen,
med stöd av vilken bestämmelserna utfärdats, ej hindrar en företagare att
efter utgången av viss tid höja priset, såvitt ej därförinnan någon annan
tvångsprisreglering kunnat genomföras. Och det ligger i sakens natur, att
en dylik reglering icke alltid kan åstadkommas.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden och med beaktande av att vissa
andra föreskrifter i prisregleringslagen, enligt vad erfarenheten visar, tarva
ändringar eller tillägg, har priskontrollnämnden upprättat ett förslag till ny
prisregleringslag. Ändringarna avse främst en utvidgning av området för priskontrollen
samt en effektivisering av bestämmelserna om prisstopp. Vidare
har prisockerbestämmelsen skärpts. 10 § i 1942 års prisregleringslag har
dessutom gjorts något utförligare. I övrigt ha smärre ändringar vidtagits.

över priskontrollnämndens promemoria med därvid fogat lagutkast ha,
efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium
(efter hörande av Stockholms handelskammare, handelskammaren i
Göteborg, Skånes handelskammare samt Sveriges centrala hotell- och restaurantförening),
statens industrikommission, statens livsmedelskommission och
statens bränslekommission, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, landsorganisationen
i Sverige, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges
grossistförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Priskontrollnämnden har slutligen den 26 mars 1943 ingivit en skrivelse
i vilken föreslås, att stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken måtte givas
tillämpning beträffande priskontorsföreståndare m. fl.

Giltighetstiden för nu gällande prisregleringslag utgår den 30 juni 1943. Departement

Cfl&T&Yl

Då en lagstiftning av förevarande slag uppenbarligen alltjämt är behövlig,
bör giltighetstiden förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1944.

I samband med förlängningen av lagstiftningens giltighetstid bör till behandling
upptagas frågan om ändring i vissa delar av lagstiftningens materiella
innehåll. De framlagda ändringsförslagen ha under beaktande av vad
vid remissbehandlingen förekommit varit föremål för prövning inom finansdepartementet.
De ändringar, som därvid funnits böra vidtagas, ha ansetts
kunna inarbetas i gällande prisregleringslag. 1 enlighet härmed har inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

finansdepartementet upprättats ett förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

De olika ändringsförslagen torde i det följande få upptagas till behandling
vart för sig. Innan jag övergår till en redogörelse för nämnda förslag, vill
jag emellertid i detta sammanhang nämna, att jag med hänsyn till de riktlinjer
som fastställts för den ekonomiska politiken genom Kungl. Maj:ts
beslut den 13 november 1942 samt den därtill anknutna diskussionen torde
sakna anledning att nu gå in på frågan om prisregleringens inriktning.

Prisregleringslagens tillämpningsområde.

Prisregleringslagen gäller, såsom förut nämnts, dels beträffande försäljning
av förnödenheter, dels ock i fråga om sådana tjänster, som avse förfärdigande
av förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-
eller rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å förnödenhet
eller verkställande av transport.

Priskontrollnåmnden har i sin promemoria till en början behandlat innebörden
av begreppen förnödenhet och tjänst, därvid nämnden anfört:

Begreppet »förnödenhet» har ej definierats vare sig i prisregleringslagen
eller i andra författningar, där det förekommer. Huvudparten av den lösa
egendomen lärer emellertid falla därunder. Fast egendom kan — åtminstone
i regel —- ej anses såsom förnödenhet. Problematiskt är allenast, om rotstående
skog och liknande delar av den fasta egendomen kan föras in under
ifrågavarande begrepp. Så lärer under vissa omständigheter vara fallet.
Fälld skog är tvivelsutan en förnödenhet. Anmärkas bör måhända, att gas
och elektrisk ström äro förnödenheter.

Begreppet »tjänst» är i prisregleringslagen starkt begränsat. Frånsett transporter
är det nämligen inskränkt till arbete å förnödenhet. Tjänster, som utföras
å fast egendom, t. ex. reparationer, målning och sotning, äro således
undandragna prisregleringslagen. Detsamma är förhållandet med åtskilliga
andra tjänster, såsom advokatens, tandläkarens och frisörens. Transport i
prisregleringslagens mening kan däremot avse jämväl personbefordran.

Priskontrollnämnden har i promemorian vidare anfört:

Ett strikt genomförande av den skärpta priskontrollen kräver uppenbarligen,
att prisregleringslagen får ett så vidsträckt tillämpningsområde som
möjligt. De eventuella objekten för densamma äro lös och fast egendom samt
tjänster.

Av den lösa egendomen synes huvudparten böra gå in under lagen. Undantagna
böra vara penningar och andra betalningsmedel samt aktier, obligationer
och andra värdepapper ävensom immateriella förmögenhetsrätter
såsom patenträtter och dylikt. Den lösa egendom, som lagen således träffar,
bör som förut benämnas förnödenhet. Vid 1942 års ändringar i prisregleringslagstiftningen
fann departementschefen ej anledning att, på sätt priskontrollnämnden
föreslagit, i lagen införa en definition av »förnödenhet» förmodligen
därför att begreppet utan någon definition användes även i andra
författningar. Något förnyat förslag i detta avseende har priskontrollnämnden
ej ansett sig böra framställa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Beträffande lös egendom kan såsom prisregleringsobjekt ifrågakomma såväl
överlåtelse som nyttjande. Priskontrollnämnden har i sitt förslag medtagit
båda formerna. Som ett exempel på nyttjande, som därvid föres in under
lagen, kan nämnas uthyrning av bilar.

Vad beträffar fast egendom kunna likaledes överlåtelse och nyttjanderätt
vara eventuella prisregleringsobjekt. I fråga örn överlåtelse skulle bestämmelserna
örn prisstopp och prisocker kunna bli tillämpliga. Med hänsyn till
olika omständigheter torde emellertid överlåtelse av fast egendom — åtminstone
tills vidare -— kunna lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Nyttjanderätt till fast egendom är — förutom vissa speciella arter, som här
förbigås — arrende, hyra, tomträtt och vattenfallsrätt ävensom de former,
som omnämnas i 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast
egendom (avverkningsrätter och dylikt). Med avseende å dessa sakrätter
skulle man principiellt sett kunna tänka sig en tillämpning av flertalet av
prisregleringslagens bestämmelser. Tomträtt och vattenfallsrätt lära dock
utan vidare böra avföras som lämpliga prissättningsobjekt. I fråga örn arrende
kunna ur vissa synpunkter skäl anföras för att sådan nyttjanderätt
föres under prisregleringslagen. Från jordbrukarhåll har en framstöt gjorts
i sådant syfte. Priskontrollnämnden har dock efter viss tvekan kommit till
den uppfattningen, att därest åtgärder skola vidtagas i fråga örn arrendeavgifterna,
detta lämpligen bör ske på enahanda sätt som beträffande hyra. Kan
emellertid en reglering på sådant sätt icke åstadkommas, synes det ur beredskapssynpunkt
erforderligt, att arrende föres in under lagen. De begränsade
nyttjanderätterna enligt nyssnämnda stadgande i nyttjanderättslagen böra
däremot träffas av prisregleringslagens bestämmelser. Vare sig man vill anse
rotstående skog såsom förnödenhet eller icke, kunna därigenom de viktiga
avverkningsrätterna bli föremål för priskontroll.

Beträffande hyra finnas redan vissa prisregleringsbestämmelser, nämligen
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. Denna lags tilllämpningsområde
är emellertid begränsat. Den avser sålunda endast tättbebyggda
orter. Lagen gäller beträffande dels lägenhet, som är avsedd att helt
eiler till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyres i möblerat skick, dels
lägenhet, som icke är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till hostad
(2 och 6 §§). dels ock möblerad lägenhet (6 §). Ur priskontrollnämndens
synpunkt är det av vikt, att i den mån stadgan den 8 juni 1917 angående hotell-
och pensionatrörelse är tillämplig å sistnämnda slags lägenheter, desamma
kunna bli föremål för priskontroll enligt prisregleringslagen. Härvid spelar
särskilt det förhållandet stor roll, att priserna nå mat och rum (på hotell,
resandehem och pensionat) ganska ofta äro kombinerade. För ernående av
sagda syftemål är det givetvis nödvändigt med en ändring av hyresregleringslagen.
så att denna ej kommer att avse dylika möblerade lägenheter. Vid avfattandet
av förslaget i nu förevarande del har priskontrollnämnden utgått
från sagda lagändring som en grundförutsättning.

Beträffande tjänster kan den nuvarande begränsningen näppeligen kvarstå.
Uppförande av byggnad och arbete därå är exempelvis för närvarande undandraget
prisregleringslagen. Även örn del i många fall kan komma att visa
sig förenat med svårigheter att tillämpa lagens bestämmelser för sådana slag
av arbeten, finnes det dock andra fall, där ingrepp i enlighet med lagens
föreskrifter både äro av behovet påkallade och tekniskt genomförbara, överhuvud
taget böra tjänster av alla slag föras in under lagen, oavsett örn de utföras
å fast egendom eller förnödenhet eller äro alt hänföra till allmän hygien,
såsom frisörarbete, eller till de s. k. fria yrkena. Jämväl i fråga örn de
sistnämnda torde böra framhållas, att ingripanden enligt prisregleringslagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

endast i viss utsträckning torde vara praktiskt genomförbara. Lagen bör dock
principiellt medgiva sådana ingrepp.

Begreppet »tjänst» omfattar givetvis även transporter.

Tveksamt är under vilken rubrik annonser samt biograf- och teaterbiljetter
skola gå. Vare sig de falla under »förnödenhet» eller »tjänst» i vidsträckt
bemärkelse böra de emellertid träffas av prisregleringslagens bestämmelser.

Det i prisregleringslagen gällande undantaget för arbets- och löneförhållanden
mellan arbetstagare och arbetsgivare, vilket i nämnda lag liksom i förslaget
uttryckts genom begränsningen till sådan tjänst, som utföres av någon
»såsom företagare åt annan», bör givetvis kvarstå.

I remissyttrandena har priskontrollnämndens förslag beträffande
området för priskontrollen — liksom nämndens förslag i övrigt — lämnats
utan erinran av fullmäktige i riksbanken, statens industrikommission
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Förslaget till utvidgning av prisregleringslagens tillämpningsområde har
i ett par remissyttranden föranlett vissa allmänna uttalanden.
Sålunda har statens livsmedelskommission framhållit, att förslaget innebure
en väsentlig utsträckning och skärpning av priskontrollen. Det förutsattes i
förslaget att priskontrollnämnden, som i sista hand hade att svara för prisövervakningen,
skulle tillerkännas befogenheter av utomordentligt stor räckvidd.
Med den föreslagna utvidgningen torde det komma att finnas endast ett
fåtal områden inom samhällslivet, inom vilka nämnden icke hade att ingripa
med övervakning och kontroll.

Liknande synpunkter ha framhållits av kooperativa förbundet.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

Enligt förbundets uppfattning torde en utvidgning av priskontrollen få betraktas
som ett oundgängligt led i kampen mot inflation. Då dessutom priskontrollen
inom det verksamhetsområde, förbundet representerar, varit så
gott som fullständig, hälsar förbundet med tillfredsställelse de föreslagna bestämmelserna
om utvidgat prisstopp och utsträckandet av priskontrollen till
samtliga viktigare områden. Självklart komma stora krav att ställas på de
tillämpande myndigheterna, så att de vidsträckta befogenheterna icke missbrukas.
Detta gäller så mycket mer som en stor del av den kritik, som tidigare
riktats mot de priskontrollerande organens verksamhet, måste anses befogad.
Det må i detta sammanhang särskilt påpekas, att prispolitiken icke
bör så ensidigt inriktas på målet att till varje pris hindra prishöjningar, att
folkhushållets intresse av exempelvis största möjliga livsmedelsproduktion
därigenom blir lidande. Det må beaktas, att en priskontroll, som medför ett
nedläggande eller en minskning av dylik produktion, icke är ett led i åtgärderna
mot inflation utan snarare tvärtom. En allmän förutsättning av största
vikt för ett genomförande av den nu påbjudna strängare prispolitiken är
givetvis vidare att det lönestopp, som sedan en tid tillbaka emåtts, kan upprätthållas.
Skulle så icke bliva fallet, måste prisregleringen ges en annan utformning.
Förbundet vill även begagna tillfället att påpeka vikten av att
priskontrollnämnden i sin verksamhet fastställer och följer allmänna riktlinjer,
som i görligaste mån tillämpas lika på likartade ärenden.

Kommerskollegium ■— som icke funnit anledning att ingå på en närmare
diskussion angående de allmänna grunderna för prisregleringslagens tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240-

ning — har emellertid ansett sig böra framhålla, att även om med den utomordentligt
vidlyftiga apparat, som prisregleringen successivt nödvändiggjort,
ojämnheter och olägenheter för de enskilda givetvis icke kunnat undvikas,
man dock måste karakterisera priskontrollverksamheten såsom ägnad att
fylla de anspråk, som statsmakterna kunde ställa därpå. Kollegium ville dock
understryka, att det vöre en viktig uppgift för prisregleringsverksamheten
icke endast att hålla en stabil prisnivå utan också att åstadkomma ett så
jämnt prisläge som möjligt. Det vore icke endast för åstadkommande av en
så rättvis belastning de olika företagen emellan som möjligt utan framför
allt med hänsyn till själva prisnivåns uppbyggnad som kollegium funne det
angeläget att betona, att en så jämn prisnivå som möjligt hölles.

Liknande synpunkter ha framhållits av Sveriges köpmannaförbund. Enligt
förbundets mening vore det ofrånkomligt att, om nya befogenheter tillädes
priskontrollnämnden, garantier i möjligaste mån lämnades för en enhetlig
tillämpning av prisregleringslagen.

Beträffande frågan om priskontrollen bör gälla även vid överlåtelse
av fast egendom har livsmedelskommissionen till en början anfört
att, då fast egendom ej kunde hänföras till begreppet förnödenhet, fast egendom
hittills ej varit föremål för prisreglering i den ordning, som avses i
prisregleringslagen. Det borde emellertid enligt kommissionens mening beaktas,
att en viss prisreglering det oaktat utövades beträffande fast egendom
därigenom, att priserna vid överlåtelse av sådan egendom — liksom vid upplåtelse
av nyttjanderätt — i regel anpassades efter den avkastning, som den
fasta egendomen lämnade. Storleken av denna avkastning vore nämligen direkt
beroende av de produktpriser, som kunde erhållas och vilka genom
statliga ingripanden så gott som allmänt vore reglerade. Såvitt kommissionen
kunnat bedöma hade hitintills något större behov av en mera direkt prisreglering
beträffande fast egendom icke gjort sig märkbar. Kommissionen
delade på grund härav priskontrollnämndens uppfattning, att överlåtelse av
fast egendom tills vidare borde lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Vad angår frågan om priskontroll vid upplåtelse av nyttjanderätt
till fast egendom har livsmedelskommissionen anfört:

I fråga om nyttjanderätt till fast egendom biträder livsmedelskommissionen
priskontrollnämndens åsikt, att tomträtt och vattenfallsrätt utan vidare
böra avföras såsom lämpliga prisregleringsobjekt. Mera tveksamt kan det
däremot förhålla sig med arrende och begränsade nyttjanderätter, bland
vilka främst kan nämnas avverkningsrätt.

Kommissionen vill vitsorda, att ur vissa synpunkter skäl kunna tala för
att arrende göres till föremål för prisreglering i och för förhindrande av en
otillbörlig stegring av arrendeavgifterna. Det kan nämligen tänkas, alt jordägarna
vid förnyelse av arrendeavtal kunna visa benägenhet att söka på ett
icke önskvärt sätt pressa arrendesummorna i höjden. I inånga fall kan det
emellertid icke anses såsom ett samhälleligt önskemål att förhindra höjning
av arrendeavgifterna. Arrendeavtal äro ofta slutna på förhållandevis lång
tid. En arrendeavgift, som fastställdes för 10—15 år sedan, kan i många

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

fall med hänsyn till de nuvarande förhållandena anses vara alltför låg. Så
kunna exempelvis avsättningsförhållandena i trakten ha förbättrats, den arrenderade
fastigheten lia försetts med nya byggnader, torrläggningsföretag
ha genomförts o. s. v. Enligt kommissionens mening måste det vara förenat
med mycket stora svårigheter att avgöra, till vilket belopp arrendet i dylika
fall skäligen bör höjas. Därest arrendetiden är relativt lång, erfordras härför
en bedömning icke endast av produktions- och avsättningsbetingelserna
för närvarande utan även av förhållandena under kommande år. Med hänsyn
härtill anser sig kommissionen böra avstyrka statliga ingripanden på förevarande
område. Skulle emellertid en prisreglering av arrendeavgifterna anses
nödvändig ur andra synpunkter än dem kommissionen i första hand har
att beakta, är det kommissionens åsikt, att denna reglering bör ske med stöd
av en särskild lag och på liknande sätt som skett beträffande hyra. De nuvarande
priskontrollmyndigheterna torde nämligen icke äga den organisation
eller vara utrustade med den sakkunskap, som erfordras för att avgöra de
invecklade och speciella frågor, som med nödvändighet måste uppstå vid en
arrendereglering.

Vad beträffar de begränsade nyttjanderätterna, bland vilka i förevarande
hänseende avverkningsrätterna synas i första hand böra ägnas uppmärksamhet,
gäller även bär vad ovan anförts därom, att de ersättningar, som utgå
för upplåtande av nyttjanderätt till fast egendom, i regel torde anpassa sig
efter de fastställda produktpriserna. I nuvarande bekymmersamma bränslesituation
torde emellertid avverkningsrätterna vara särskilt begärliga. Det
är möjligt, att en jordägare genom upplåtelse av avverkningsrätt kan kringgå
bestämmelserna örn normalpris på ved. Därest någon tendens i denna riktning
förefunnes, vilket icke framgår av priskontrollnämndens motivering,
vill kommissionen icke avstyrka, att prisregleringslagen göres tillämplig å
dylik upplåtelse.

Livsmedelskommissionen har ej något att erinra mot nämndens förslag i
vad det angår nyttjanderätt till sådan lägenhet, varå stadgan den 8 juni 1917
angående hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning.

Stockholms handelskammare, i vars yttrande Sveriges centrala hotell- och
restaurantförening förklarat sig instämma, har förklarat sig principiellt icke
hava något att erinra mot den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde
till att omfatta nyttjande av viss fast egendom jämte möblerade
rum.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att förbundet vore ense med priskontrollnämnden
däri att, därest priskontrollen ansåges böra utsträckas till
att avse jämväl jordbruksarrenden, detta lämpligen borde ske vid sidan av
den allmänna priskontrollen, exempelvis på enahanda sätt som för närvarande
skedde vid hyresreglering.

Lantbruksförbundet har vidare anfört:

Angående förslaget att utvidga priskontrollen till vissa begränsade nyttjanderätter
är förbundet synnerligen tveksamt, huruvida en priskontroll av
särskilt skogsavverkningsrätter någonsin skall kunna med framgång genomföras.
Dessa avverkningsrätter äro av synnerligen varierande karaktär och
värde och en generellt användbar norm för deras prissättande torde näppeligen
kunna utfinnas. Deras värde är nämligen beroende av virkesbeståndets
sammansättning i varje särskilt fall, skogslottens belägenhet samt tillgång
till arbetskraft, kommunikationer m. m. Härtill kommer, att större delen

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

av de avverkningsrätter, som gå i allmänna handeln, försäljas genom auktionsförfarande,
vid vilket staten är den utan gensägelse störste säljaren.
En prisreglering på detta område torde förutsätta, att detta auktionsförfarande
upphör. Även örn alltså förbundet ifrågasätter den praktiska betydelsen
och tillämpligheten av en priskontroll på detta område, vill förbundet dock
icke motsätta sig att möjlighet beredes för en sådan, örn behov därav trots
allt skulle anses föreligga.

Landsorganisationen i Sverige har anfört:

Nyttjanderätt till fast egendom har upptagits som prisregleringsobjekt
endast i vad fråga är om begränsade sakrätter samt förhyrning av lägenhet,
på vilken hotell- och pensionatstadgan äger tillämpning. Något hållbart skäl
varför icke ytterligare åtminstone arrende lägges under priskontrollen har
nämnden icke anfört. Nämnden anser att en eventuell reglering av denna
fråga bör ske genom speciallagstiftning på sätt skett beträffande hyra. En
priskontroll på detta område torde dock varken vara av den omfattning eller
äga den allmänna sociala betydelse, som föranlett att hyresregleringen undantagits
från nämndens verksamhetsområde. Att inrymma en kontroll över
arrendeförhållanden under hyresregleringslagen skulle med hänsyn till denna
lags begränsning till tätorterna förutsätta en utbyggnad av hyresregleringens
organisation, som uppenbarligen icke är möjlig; å andra sidan kan det knappast
ifrågakomma att för en sådan kontroll inrätta speciella organ.

Bränslekommissionen har i förevarande hänseende anfört:

Genom den föreslagna utvidgningen av prisregleringslagens område komma
bland annat även överlåtelser av avverkningsrätter att kunna bli föremål för
prisreglering. Redan i sin skrivelse den 30 juni 1942 angående viss reglering
av förvärv av skogsavverkningsrätt har kommissionen framhållit bland annat,
att prisbildningen å rotstående virke borde bliva föremål för kontroll. För att
förhindra sådana inköp av skog på rot, som inverkade menligt på uppgjorda
försörjnings- och transportplaner samt på prisbildningen, utfärdades därför
på kommissionens hemställan kungörelsen den 18 juli 1942 angående viss
reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m. Med stöd av kungörelsen
har kommissionen i viss utsträckning utövat priskontroll i samband med beviljande
av tillstånd'' att förvärva skogsavverkningsrätt. Med hänsyn till de svårigheter,
som möta för en exakt kvantitets- och kvalitetsbestämning av växande
skog, torde det vara praktiskt outförbar! att åstadkomma priskontroll över
rotköpen genom fastställande av normalpriser. Även om prisregleringslagen
sålunda endast i viss utsträckning torde kunna tillämpas å detta område, synes
det dock ur prisvårdande synpunkt angeläget, att prisregleringslagens bestämmelser
om exempelvis uppgiftsskyldighet och prisocker kunna göras tilllämpliga
även på upplåtelser av skogsavverkningsrätt. På grund av vad .sålunda
anförts får kommissionen tillstyrka priskontrollnämndens förslag i
detta avseende.

Sveriges industriförbund har avstyrkt förslaget örn priskontroll såvitt anginge
skogsavverkningsrätter. Enligt förbundets mening torde det icke kunna
påstås och hade icke heller i motiven gjorts gällande, att något kännbart behov
av priskontroll här förelåge. Framför allt måste emellertid betvivlas att
praktiska möjligheter förefunnes att effektuera ens en någorlunda tillfredsställande
priskontroll i fråga örn skogsavverkningsrätter. Värdet av dessa
rättigheter vore så skiftande, att någon generellt användbar norm för deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

prissättancfe svårligen torde kunna utfinnas. Bestämmelsen ifråga skulle därför
säkerligen icke få någon praktisk betydelse. Att under sådana förhållanden
principiellt föreskriva priskontroll på detta område skulle vara ägnat att
på ett föga önskligt sätt minska respekten för gällande lagbestämmelser. Därest
nyttjanderätter till fast egendom över huvud ansåges böra omfattas av
prisregleringslagen, borde fördenskull undantag i varje fall göras för skogsavverkningsrätter.

Svenska arbetsgivareföreningen bär instämt i industriförbundets yttrande.

Den föreslagna utvidgningen av priskontrollen i fråga
örn tjänster har behandlats i ett flertal remissyttranden.

Kommerskollegium har till en början erinrat om att förslaget innefattade
en ganska väsentlig utvidgning av området för priskontrollen, i det att alla
slag av tjänster, som yrkesmässigt utfördes, skulle vara föremål för prisreglering.
Emot denna utvidgning hade emellertid från handelskamrarna framförts
den anmärkningen, att härunder komme att falla även utförande av
arbeten — exempelvis revisors- och advokatverksamhet ävensom byggnadsverksamhet
enligt entreprenad — för vilka prissättningen knappast kunde
effektivt övervakas och regleras.

Sedan kommerskollegium vidare åberopat, att kollegium i utlåtande den 11
december 1941 över då föreliggande förslag till prisregleringslag uttalat sin
tveksamhet i fråga om utsträckande av priskontrollen till samtliga tjänster,
har kollegium i sitt nu avgivna utlåtande ytterligare anfört:

Sedan kollegium avgav sitt berörda yttrande, har situationen i så måtto
ändrats, som ett prisstopp genomförts över så gott som hela området av det
ekonomiska livet, och kollegium finner det med hänsyn härtill i och för sig
icke oriktigt, att i samband med den utbyggnad av priskontrollverksamheten,
som är åsyftad genom prisstoppets närmare legalisering i förevarande lagförslag,
tillsyn övas, att icke möjlighet beredes vissa grupper av yrkesidkare
att oberoende av prisregleringen utnyttja de förtjänstmöjligheter, som kunna
erbjuda sig. Det måste för de företag, som drabbas av prisstoppbestämmelserna,
onekligen kännas som en viss trygghet att även tjänster av de slag,
som här åsyftas, läggas under en viss priskontroll, och då denna priskontroll
i första hand enligt 2 § icke sträcker sig vidare än till en anmälningsplikt, synas
några större betänkligheter mot en dylik ordning knappast kunna göras
gällande. I varje fall lärer det förhållandet, att även dylika tjänster läggas
under priskontrollen, öva en viss psykologisk verkan på prisbildningen på
ifrågavarande områden.

Statens livsmedelskommission har gjort följande uttalande:

Priskontrollnämnden har icke anfört någon mer ingående motivering för
sitt nu framlagda utvidgningsförslag. Däremot har nämnden beträffande
tjänster, bestående i uppförande av byggnad och arbete därå, anfört, att det
i många fall kan komma att visa sig förenat med svårigheter att tillämpa lagens
bestämmelser för sådana arbeten. Och beträffande de fria yrkena har
nämnden framhållit, att ingripanden enligt prisregleringslagen endast i viss
utsträckning torde vara praktiskt genomförbara. Med hänsyn till vad nämnden
sålunda själv anfört synes lämpligheten av de föreslagna utvidgningarna
kunna starkt ifrågasättas. Livsmedelskommissionen måste uttala betänklig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

heter mot införande av ett stadgande, vars tillämpning redan vid stadgandets
tillkomst måste betecknas såsom förenad med avsevärda svårigheter eller
endast i viss utsträckning genomförbar.

Landsorganisationen i Sverige har förklarat, att med tillämpningsområdets
utvidgning beträffande tjänster till bl. a. de fria yrkena tillgodosåges eif allmänt
önskemål. I förslaget uttalades emellertid, att ingripanden enligt prisregleringslagen
i dessa fall endast i viss utsträckning torde vara praktiskt genomförbara.
Utan att bagatellisera de svårigheter, som mötte för en effektiv
kontroll över arvodessättningen inom de fria yrkena, ville landsorganisationen
understryka vikten av att utsträckningen av lagens tillämpningsområde
i detta avseende icke bleve av endast principiell betydelse.

Sveriges köpmannaförbund har i och för sig icke haft något att erinra mot
den föreslagna utvidgningen av området för priskontrollen. Förbundet har
emellertid uttalat viss tvekan nied hänsyn till svårigheterna att erhålla en
effektiv tillämpning av eventuella åtgärder inom det vidsträckta tillämpningsområdet,
vilka svårigheter kunde medföra att respekten för lagstiftningen
minskades. Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges grossistförbund.

Kooperativa förbundet har ansett tvekan kunna råda därom, huruvida ett
indragande av alla slags tjänster under den statliga priskontrollen kunde leda
till avsett praktiskt resultat.

Sveriges industriförbund har — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen
— anfört följande:

Uppenbarligen är det i praktiken ogörligt att prisreglera en så komplicerad
och till värdet så ytterligt växlande »tjänst» som t. ex. uppförandet av byggnad.
Dessa svårigheter lia även vitsordats i motiven till förslaget. Måhända
har detta endast åsyftat att möjliggöra enhetliga kalkyleringsgrunder för
byggnadsentreprenader och andra anläggningsarbeten. Den högst varierande
beskaffenheten av dylika arbeten skulle emellertid nödvändiggöra ett
synnerligen invecklat och i praktiken säkerligen icke användbart system
av kalkyleringsbestämmelser. Det sagda gäller även flertalet reparations-,
installations- och andra dylika arbeten, som utföras å fastighet. Endast
undantagsvis torde tjänster av detta slag vara av så enhetlig beskaffenhet,
att de kunna göras till föremål för effektiv priskontroll. Behovet
av priskontroll i fråga örn uppförande av byggnader samt reparationer och
andra arbeten å byggnader torde vidare vara mindre framträdande än i fråga
örn åtskilliga andra slag av tjänster. Beträffande hyresfastigheter garanterar
gällande hyreskontroll, att hyran icke utan vidare får påverkas av kostnaderna
för byggnads uppförande, reparationer etc. I fråga om andra fastigheter
torde staten i stor utsträckning vara beställare och redan därigenom
ha viss möjlighet att kontrollera prisutvecklingen på tjänsterna i fråga. De
tjänster slutligen, som falla inom de fria yrkena, liro på grund av sin art icke
heller ägnade att upptagas i prisregleringslagen. Med hänsyn härtill får förbundet
avstyrka en utvidgning av prisregleringslagen i fråga om tjänster.

Det enligt prisregleringslagcn gällande undantaget i fråga örn arbetsförhållanden
mellan arbetstagare och arbetsgivare — vilket undantag priskontrollnämnden
förutsätter alltjämt skola bestå — bär nännare behandlats av Sveriges
köpmannaförbund, som därvid anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 910.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet medför bl. a. att
tjänster av alla slag föras in under lagen, oavsett örn de utföras å fast egendom
eller förnödenhet eller äro att hänföra till allmän hygien eller till de
s. k. fria yrkena. Undantag göres dock liksom hittills för arbets- och löneförhållandet
mellan arbetstagare och arbetsgivare. Redan i det yttrande, som
förbundet avgav i anledning av remiss den 13 november 1941 angående ett
inom priskontrollnämnden utarbetat utkast till lag angående ändringar i vissa
delar av prisregleringslagen, framhöll förbundet med anledning av att löneförhållandet
mellan arbetstagare och arbetsgivare enligt förslaget lämnats
utanför lagens bestämmelser, att »ett fixerande av priset för förnödenhet eller
för en tjänst också innebär ett fixerande av ersättningen för den arbetsprestation,
som ligger bakom tillverkningen, försäljningen eller tjänsten.»
Förbundet fortsatte i sitt nämnda yttrande: »För näringsidkare och företagare
kan sålunda arbetslön enligt lagen bestämmas.» Icke heller då påyrkade
förbundet att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare skulle
omfattas av lagen, men utöver vad förbundet tidigare framhållit i denna sak
skulle förbundet ännu en gång önska fästa uppmärksamheten på att samtidigt
som arbetslöner frånsett indextillägg i väsentlig mån ligga utanför
kontroll omfattar den prisreglerande verksamheten numera i detalj arbetslönerna
för näringsidkare men däremot icke för dennes arbetstagare. I detta
sammanhang kan nämnas att bristen på arbetskraft medfört en betydande
ökning av arbetslönerna för i synnerhet den yngre arbetskraften inom detaljhandeln,
för vilken höjning detaljhandeln icke medgivits ersättning i form av
motsvarande högre marginaler.

Departements- Den skärpning av den ekonomiska politiken, som genomförts i syfte att
chefen. minska riskerna för en skadlig prisstegring, gör en utvidgning av prisregieringslagens
tillämpningsområde påkallad. Å andra sidan bör lagen icke göras
tillämplig på sådana områden, där lagen till följd av sin konstruktion icke
passar eller där på grund av de prisreglerande organens sammansättning
och verksamhetsmetoder efterlevnaden av lagens bestämmelser icke kan effektivt
övervakas.

Självfallet bör prisregleringslagen alltjämt gälla i fråga örn försäljning
av förnödenheter. Någon ändring härutinnan har icke heller från något håll
påyrkats. Däremot bar priskontrollnämnden såsom objekt för prisregleringen
ifrågasatt jämväl upplåtelse av nyttjanderätt till förnödenhet. Något egentligt
behov av en dylik utvidgning torde dock, såvitt av utredningen framgår,
icke kunna anses föreligga. Vid sådant förhållande och då jag icke avser
att nu framlägga förslag till helt ny prisregleringslag, har den ifrågasatta
bestämmelsen icke medtagits i departementsförslaget.

I priskontrollnämndens promemoria har diskuterats möjligheten att göra
prisregleringslagen — som för närvarande gäller endast i fråga om försäljning
av förnödenheter samt utförande av tjänster av vissa slag —
tillämplig med avseende å försäljning av fast egendom. Tanken har emellertid
avvisats. För egen del finner jag det välbetänkt att icke utsträcka
lagen till att gälla överlåtelse av fast egendom. Jag vill i detta sammanhang
understryka den av livsmedelskommissionen framförda synpunkten att genom
prisreglering beträffande jordbrukets produkter en viss prisreglerande
effekt erhålles jämväl med avseende å försäljning av jordbruksfastigheter.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

Motsvarande gäller på grund av den genomförda hyresregleringen i fråga om
flertalet hyresfastigheter.

Priskontrollnämnden har vidare upptagit frågan örn prisregleringslagens
tillämpning vid upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. Vad först angår
arrende har nämnden därvid uttalat att nämnden, dock efter viss tvekan,
kommit till den uppfattningen att, därest åtgärder skulle vidtagas i
fråga örn arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske på enahanda sätt
som skett beträffande hyra. Jämväl livsmedelskommissionen och Sveriges
lantbruksförbund ha uttalat betänkligheter mot att göra prisregleringslagen
tillämplig i fråga om arrenden. Jag delar dessa betänkligheter. Den nuvarande
prisregleringslagen är icke så utformad, att den passar för det område,
varom nu är tal. Ej heller torde de allmänna prismyndigheterna vara
väl skickade att avgöra de frågor av speciell natur, som skulle aktualiseras
genom en utvidgning av prisregleringslagen till att omfatta arrenden. Jag
förordar därför att, örn förhållandena skulle nödvändiggöra en statlig priskontroll
med avseende å arrenden, denna fråga göres till föremål för specialreglering.

Enligt priskontrollnämndens mening borde sådana begränsade nyttjanderätter
till fast egendom, varom förmäles i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, träffas av prisregleringslagens bestämmelser. De i nyssnämnda
lagrum angivna rättigheterna äro sådana, som avse rätt att å fastighet
avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke
är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller fiska.
Den grupp av rättigheter, som priskontrollnämnden närmast åsyftar med
sitt förslag, är avverkningsrätterna. Emellertid hava vissa remissinstanser
uttalat tvekan om lämpligheten att utsträcka prisregleringslagen till att avse
dylika rättigheter. Det har härvid framhållits, att en dylik utvidgning icke
skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse med hänsyn till att värdet å
dylika rättigheter vore så skiftande, att någon generellt användbar norm
för deras prissättande svårligen kunde utfinnas. Dessa uttalanden torde icke
sakna fog. Visserligen vore det tänkbart att — även örn man sålunda icke
kan tänka sig en priskontroll å avverkningsrättigheter genom generella prisbestämmelser
— prisregleringslagen likväl i princip gjordes tillämplig å dylika
rättigheter för att därigenom lagens bestämmelser om uppgiftsskyldighet
m. m. skulle gälla även på förevarande område. Emellertid torde det
icke vara påkallat att av dylika skäl föra in avverkningsrättighetema under
prisregleringslagen med hänsyn till att enligt gällande bestämmelser dylika
rättigheter överhuvud icke må förvärvas annat än efter särskilt tillstånd.
Genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering
av förvärv av skogsavverkningsrätt, m. m. har nämligen föreskrivits, att förvärv
av skogsavverkningsrätt mot vederlag får, med vissa angivna undantag,
ske endast efter tillstånd av bränslekommissionen eller å dess vägnar
samt att vid tillståndets beviljande föreskrifter må meddelas rörande de
villkor, under vilka tillståndet må tillgodonjutas; överträdelser av det i kungörelsen
stadgade förbudet eller brot! mot villkor, som föreskrivits med stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

av kungörelsen, äro straffbelagda. Med hänsyn till det nu anförda och då,
enligt vad jag tidigare föreslagit, arrenden icke skola föras in under prisregleringslagen,
vill jag för min del åtminstone icke för närvarande förorda,
att prisregleringslagen göres tillämplig å avverkningsrättigheter. Vid sådant
förhållande torde ej heller övriga i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen omförmälda
rättigheter böra förås in under prisregleringslagen. Därest en speciallagstiftning
kommer till stånd rörande prisreglering av arrenden, torde
böra undersökas huruvida icke en dylik speciallag med fördel kan göras tilllämplig
även i fråga om sådana begränsade rättigheter, som i nyssnämnda
lagrum avses. Därest så icke kan ske, torde deras införande under prisregleringslagen
få tagas under förnyat övervägande.

I lagen örn hyresreglering m. m. har, efter beslut av årets riksdag, upptagits
en bestämmelse att nämnda lag icke skall äga tillämpning på bostadsupplåtelse
i hotell- eller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit
tillämpning därå. Den sålunda företagna lagändringen föranleddes av
priskontrollnämndens förslag, att under prisregleringslagen skall inbegripas
upplåtelse av nyttjanderätt till lägenhet, varå stadgan den 8 juni 1917 angående
hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning. Att priskontrollen beträffande
ifrågavarande nyttjanderätter ansetts böra ske på grundval av prisregleringslagen
och icke enligt hyresregleringslagen beror bland annat på, att
i hotell- och pensionatrörelse ganska ofta tillämpas enhetspris för rum och
mat; vid sådant förhållande har det ansetts naturligt att priskontrollen i
fråga om bostadsupplåtelsen skedde i samma ordning som beträffande tillhandahållandet
av maten. Därtill kommer att bostadsupplåtelsen regelmässigt
är kombinerad med utförandet av vissa tjänster åt hyresgästen, vilka i
priskontrollhänseende falla under prisregleringslagen. Med hänsyn till det
anförda torde sådan ändring nu böra vidtagas i prisregleringslagen, att denna
kommer att avse jämväl bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse.
Denna ändring torde lämpligen kunna genomföras på så sätt att i 2 §
— där lagens tillämpningsområde bestämmes — intages ett stadgande att
lika med utförande av tjänst skall enligt lagen anses utövande av verksamhet,
som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad
bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Väljes denna
konstruktion, sker i formellt hänseende icke någon ändring i fråga om författningens
ram; i de olika paragraferna komma sålunda fortfarande endast
förnödenheter och tjänster att anges som objekt för de i respektive paragrafer
meddelade bestämmelserna. Såsom av den föreslagna lagtexten framgår
har jag, vidkommande frågan i vilken omfattning bostadsupplåtelse i hotelleller
pensionatrörelse bör hänföras under prisregleringslagen, icke ansett
någon skillnad i förevarande hänseende böra göras mellan de fall, då för
rörelsens bedrivande fordras myndighets tillstånd, och de fall då allenast
anmälan örn rörelsen skall göras.

Beträffande tjänster som objekt för prisregleringen har priskontrollnämnden
i sin promemoria anfört, att den nuvarande begränsningen näppeligen
kunde kvarstå. Nämnden har för sin del ansett lagen böra utvidgas till att

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

gälla tjänster överhuvud taget oavsett deras beskaffenhet; nämnden har dock
samtidigt uttalat, att beträffande vissa tjänster ingripanden enligt prisregleringslagen
vore praktiskt genomförbara endast i begränsad utsträckning. Vid
remissbehandlingen ha från några håll uttalats betänkligheter mot den föreslagna
utvidgningen, främst nied hänsyn till de betydande praktiska svårigheter
som ofrånkomligen äro förknippade med en prisreglering av vissa slag
av tjänster. Emellertid torde man av berörda förhållande icke böra draga
den slutsatsen, att någon utvidgning beträffande tjänster överhuvud icke hör
ske. Det bör beaktas dels att åtskilliga slag av tjänster, som nu falla utanför
prisregleringslagen, väl torde lämpa sig för en direkt prisreglering, dels ock
att vissa bestämmelser i prisregleringslagen, såsom bestämmelserna om anmälnings-
och uppgiftsskyldighet, torde kunna vinna tillämpning även beträffande
sådana tjänster, som till följd av sin beskaffenhet icke äro lämpliga
objekt för exempelvis normalprisbestämmelserna. Å andra sidan torde
det icke vara möjligt att i lagtexten direkt angiva de ytterligare slag av
tjänster, i fråga om vilka prisregleringslagen nu kan och bör göras tillämplig.
Vid sådant förhållande och då det med hänsyn till den skärpta priskontrollen
är angeläget, att prisregleringslagen göres tillämplig å tjänster i
vidast möjliga omfattning, torde priskontrollnämndens förslag böra godtagas;
prisregleringslagen torde sålunda i princip böra göras tillämplig beträffande
alla slag av tjänster. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Majit respektive
de tillämpande myndigheterna att i förekommande fall pröva, vilka av prisregleringslagens
bestämmelser som böra och kunna tillämpas beträffande
tjänst av visst slag. Jag vill tillägga att den anordning, jag sålunda föreslår,
konstruktionsmässigt icke avviker från gällande lag. Beträffande denna fråga
må hänvisas till mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 maj 1942 vid remiss
till lagrådet av då föreliggande förslag till prisregleringslag. Jag anförde
därvid, att även med den begränsade utvidgning av prisregleringslagen,
som då föreslogs, lagen komme att omfatta en del tjänster, där en tillämpning
av lagen kunde erbjuda betydande svårigheter; då fråga uppkomme om meddelande
av föreskrift enligt lagen, måste därför med hänsyn till förhållandena
inom den ifrågakomna branschen prövas, huruvida sådan föreskrift lämpligen
borde meddelas eller icke. -—■ Det torde slutligen böra tilläggas, att förslaget så
till vida överensstämmer med gällande lag att priskontrollen icke skall avse
arbetsgivares och arbetstagares inbördes löneförhållanden utan endast tjänster,
som företagare yrkesmässigt utför åt annan.

Det torde icke kunna undvikas, att därest åt prisregleringslagen gives sådan
utformning att den skall avse tjänster överhuvud taget, vissa gränsfall kunna
uppstå, där tvekan råder örn föremålet för avtalet är att anse såsom »tjänst»
eller icke. Någon närmare definition torde emellertid icke kunna givas i lagtexten
utan torde det få ankomma på rättstillämpningen att i tvivelaktiga
fall lämna svar på frågan. Priskontrollnämnden har i detta sammanhang uttalat
tvekan under vilken rubrik teaterbiljetter m. m. samt annonser skola
hänföras. Såväl uppförandet av en teaterföreställning som en tidnings annonsverksamhet
torde emellertid i förevarande sammanhang vara att anse
såsom utförande av tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Utformningen av prisstoppbegreppet.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria erinrat örn att de i 2 § första
stycket under 3) och 2 § andra stycket prisregleringslagen intagna föreskrifterna
om prisstopp konstruerats som en anmälningsskyldighet i kombination
med ett förbud att utan tillstånd höja priset under viss tid. Nämnden
har vidare uppgivit, att prisstopp utfärdats i fyra fall, nämligen dels i fråga
om tarmar, dels beträffande restauranger och andra näringsställen, dels angående
vissa fiskinläggningar och dels generellt (med vissa angivna undantag).

Beträffande innebörden av priskontrollnämndens ändringsförslag har
nämnden anfört:

Vid tillämpningen av det nu gällande allmänna prisstoppet ha svårigheter,
sammanhängande med den tekniska utformningen av 2 § första stycket under
3), yppat sig i vissa hänseenden. En strikt tillämpning av lagrummet
kräver, att stoppriset skall vara det pris, som tillämpas av respektive näringsidkare
den dag, föreskrift om prisstopp meddelas. Ett noteringspris nämnda
dag får anses som ett tillämpat pris, även om ingen försäljning den dagen
ägt rum. Prisregleringslagen säger däremot ej huru det skall förfaras örn en
näringsidkare, som tidigare fört en viss vara i handeln men icke salufört
den vid den kritiska tidpunkten och då ej heller noterat densamma i visst
pris, sedan återupptar försäljningen. Gängse pris eller av näringsidkaren
senast tillämpat pris bör måhända då vara stoppris. Ej heller ger prisregleringslagen
någon ledning för huru prisstoppbestämmelserna i 2 § skola tilllämpas
beträffande en efter prisstoppdagen nyetablerad näringsidkare. Gängse
pris kan förmodligen anses såsom stoppris.

Den tidrymd, under vilken prisstoppet kan verka, måste vidare anses för
kort för att myndigheterna skola — där detta överhuvud är möjligt — hinna
vidtaga en definitiv prisreglering.

Vid tillämpningen av det nu gällande allmänna prisstoppet har det vid
stopptidens utgång i många fall visat sig svårt att finna former för en definitiv
prisreglering. Det är nämligen icke möjligt att fastställa normalpriser
för samtliga förnödenheter och tjänster. Å andra sidan är det med nuvarande
skärpta prispolitik icke försvarligt att efter stopptidens utgång lämna prisbildningen
fri, även om de förnödenheter och tjänster, som det här i allmänhet
blir fråga om, icke i och för sig tillhöra de för folkförsörjningen betydelsefullaste.
De krav, som för närvarande ställas på prispolitiken, synas förutsätta
möjligheter att genomföra ett permanent prisstopp.

Med hänsyn till dessa omständigheter synes en ändring vara oundgängligen
nödvändig av bestämmelserna om prisstopp. Prisstopp skall enligt förslaget
kunna meddelas att gälla under viss tid, högst två månader, med möjlighet
till förlängning. Prisstoppdagen bör kunna bestämmas till viss förfluten
tid. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att prisstoppet bör
kunna skära igenom en före detsamma vidtagen prishöjning, har uttrycket

»icke ---höja priset» i 2 § utbytts mot »icke--betinga sig högre

pris». Det pris, som å prisstoppdagen tillämpats (noterats) av respektive
näringsidkare, är i första hand att anse som stoppris. I andra hand ifrågakommer
det pris, som å prisstoppdagen är att anse såsom gängse. I tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

hand bör det av näringsidkaren före stoppdagen senast tillämpade priset
gälla som stoppris. Det nu sagda har avseende å näringsidkare, som vid tidpunkten
för prisstoppets införande driver eller tidigare drivit det slags rörelse,
som blivit föremål för prisstoppet. För nyetablerade företag böra gängse
priser å prisstoppdagen vara stoppriser.

Anmärkas bör, att prisstoppet räknas individuellt med hänsyn till de priser,
som varje näringsidkare för sig uttagit.

Det bör jämväl framhållas, att hinder icke lärer möta att enligt bestämmelserna
i ifrågavarande lagrum sätta prisstopp för de i ett pris ingående delarna,
så att exempelvis en tillverkare icke får vid sin kalkylering av priset
å en produkt utgå från högre materialpriser, arbetslöner eller marginaler än
dem som han vid tidpunkten för prisstoppets införande räknat med för samma
eller liknande slags vara. Marginalerna skola därvid räknas absolut,
d. v. s. i kronor och ören.

I nämndens förslag har icke medtagits rekvisitet »yrkesmässig» i förevarande
paragraf. Anledningen härtill är den, alt överensstämmelse bör råda
med bestämmelserna rörande normalpris, vilka avse jämväl icke yrkesmässig
verksamhet.

Såvitt angår varor, kan det tänkas, att efter ett prisstopp nya varor, som
icke tidigare förekommit, börja förås i handeln. Fråga är hur en första prissättning
å desamma skall kunna regleras. I fråga örn ersättningsmedel för
ransonerade livsmedel finnes det redan en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse
(nr 147/1942), som möjliggör kontroll av prissättningen å nya sådana
ersättningsmedel i samband med beviljande av tillstånd till försäljning av
desamma. Även beträffande andra varor skulle en liknande utväg kunna
tänkas. Visserligen skulle i prisregleringslagen kunna upptagas en bestämmelse
i ämnet, som förbjuder saluhållande av nya varor inom den bransch,
som träffas av prisstoppet, innan varornas pris blivit i vederbörlig ordning
fastställt, men fråga är, örn detta med hänsyn till innehållet i nyssnämnda
kungörelse är den lagtekniskt riktiga utvägen. Priskontrollnämnden har därför
icke i förslaget medtagit en dylik bestämmelse.

Priskontrollnämndens förslag har föranlett Sveriges industriförbund att i
det av förbundet avgivna remissyttrandet framhålla vissa allmänna synpunkter
rörande prisstoppbestämmelserna. Förbundet
har sålunda anfört:

Av .särskild betydelse är den möjlighet, som skapas genom de nya bestämmelserna,
att ernå ett effektivt allmänt prisstopp. Även enligt gällande prisregleringslag
har priskontrollnämnden vissa medel till förfogande i detta
hänseende, framför allt fastställandet av normalpris. Denna utväg är emellertid
såsom i motiven anmärkes av praktiska skäl icke alltid tillfyllest.
Ehuru betänkligheter i och för sig kunna resas mot ett utvidgande av prisstoppbestämmelserna,
torde en sådan åtgärd i nuvarande läge få betraktas
såsom ett led i kampen mot inflationen. Det är därför även enligt förbundets
mening angeläget, att de priskontrollerande organen utruslas med tillräckligt
effektiva bestämmelser av detta slag. I princip kan därför icke riktas någon
erinran mot förslaget, att ett en gång påbjudet prisstopp skall kunna förlängas.
Det synnerligen allvarliga ingripande, som ett sådant mera permanent
verkande prisstopp innebär för näringslivet, och den vidsträckta makt, som
härigenom lägges i priskontrollens hand, ställer naturligen å andra sidan de
allra största krav på de tillämpande myndigheterna.

Enligt de direktiv, som för närvarande gälla för priskontrollnämndens

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

verksamhet, skola uppkommande kostnadsökningar bäras inom ramen för
hittills medgivna priser. Det kan icke förnekas att denna grundsats på många
håll inom industrien gett anledning till allvarliga bekymmer med hänsyn till
den fortsatta utvecklingen. Framför allt ha farhågor yppats, att det prispolitiska
mål, som prisregleringen avser att tjäna, så ensidigt beaktas, att
det kommer i konflikt med folkhushållets intresse av att livsviktig produktion
vidmakthålles. Det ligger därför vikt uppå att de utvidgade befogenheter,
som enligt förslaget tilläggas priskontrollen, icke komma att utnyttjas på sådant
sätt. att ett nedläggande eller hämmande av dylik produktion riskeras.
Det måste i stället beaktas, att produktionens upprätthållande i största möjliga
omfattning också är ett led i åtgärderna mot inflation.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Kooperativa förbundet har anfört:

Innebörden av det föreslagna stadgandet är, att för sådana varor och
tjänster etc., i fråga om vilka icke särskild föreskrift om normalpris el. dyl.
utfärdats, kan i praktiken ett till tiden obegränsat prisstopp genomföras.

Förbundet anser sig i den rådande situationen icke kunna rikta någon principiell
erinran häremot. Förbundet vill emellertid framhålla, att nämnda föreskrift
torde böra tillämpas med största varsamhet, då det gäller genomförande
av ett långvarigt prisstopp. Förbundet har observerat, att i motiveringen
till förslaget påpekas, att »prisstoppet räknas individuellt med hänsyn
till de priser, som varje näringsidkare för sig uttagit». Uppenbart är, att
om prisstopptiden, på sätt nu avses, kan obegränsat utsträckas, kommer ett
»individuellt prisstopp» att i vissa fall kunna verka orimligt betungande. Förbundet
åsyftar sådana fall, där ett företag tidigare och alltjämt tillämpar
pris på en viss förnödenhet eller tjänst, som avsevärt understiger det pris,
som uttages av konkurrerande företag i samma bransch eller å samma ort.

Förbundet önskar i detta sammanhang erinra om det kända förhållandet,
att den på grund av avspärrningen och andra omständigheter framkallade
knapphetssituationen nödvändiggjort genomgripande statliga regleringsåtgärder
på såväl utrikeshandelns som produktionens områden. Dessa åtgärder
syfta bl. a. till att åstadkomma en fördelning mellan olika företag och företagsformer
av de krympande varumängderna. Dessa statliga regleringsåtgärder
ha i växande omfattning kommit alt innebära en kvotning av de
otillräckliga varupartierna, främst på områden, där tilldelningen icke kunnat
hyggås på redovisade kuponger till ransoneringskort respektive inköpslicenser.
Ingreppen i fråga utöva ett med tiden allt starkare inflytande på själva
konkurrensbetingelserna för olika företag och företagsformer. En allmän
nivellering tenderar till följd av krigets direkta och indirekta följdverkningar
att uppstå i fråga om de i fredstid föreliggande skiljaktigheterna i konkurrensförutsättningarna.
Företag och företagsformer, vilka av olika skäl — samlade
inköp.i stor skala, direkta kostnadsbesparande förbindelser med transoceana
leverantörländer — i fredstid arbetat med lägre kostnader och därmed förmått
hålla avsalupriserna till varuförbrukarna lägre, komma i nuvarande situation
oundvikligen att mista en del av sitt försprång i konkurrenshänseende.
Uppenbarligen kan det i längden komma att medföra orimliga verkningar,
om varje som helst prishöjning till följd av prisstoppet skulle vara utesluten
för företag, som förut tillämpat och alltjämt tillämpa avsevärt lägre priser än
de för branschen genomsnittliga i fråga om sådana varor, som ännu icke
i särskild ordning prisreglerats. Något dylikt skulle snarast bli liktydigt med
en bestraffning av företag och företagsformer, som hållit lägre priser än
de allmänt gängse. Även andra kostnadsökningar, som företaget självt icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

har möjlighet att påverka, böra beaktas i detta sammanhang. Såsom exempel
härpå kunna lönekostnaderna nämnas. Dessa falla ju utanför priskontrollnämndens
behörighetsområde. Företag, som tillämpa lägre priser, böra på nu
anförda grunder, utan att vara alltför hårt bundna av prisstoppsbestämmelserna,
erhålla rätt att verkställa vissa prisjusteringar, så länge priserna alltjämt
mer markerat understiga de inom branschen eller orten allmänt gällande.
Förbundet förutsätter emellertid, att de priskontrollerande myndigheterna
vid det praktiska handhavandet av befogenheten att sätta långvariga
»individuella prisstopp» taga i betraktande omständigheter av den art, förbundet
här erinrat om.

I fråga om vilket pris som skall vara stoppris har livsmedelskommissionen
anfört, att kommissionen icke hade något i sak att erinra mot
priskontrollnämndens förslag. Det borde emellertid enligt kommissionens
mening övervägas, huruvida icke åt bestämmelserna borde givas en sådan avfattning,
att möjlighet bomme att föreligga för den myndighet, som meddelade
föreskrift om prisstopp, att fixera det pris, som vid viss tidpunkt skulle
anses såsom gängse pris.

Kommerskollegium har i nu förevarande del anfört:

Kollegium vill anmärka på den divergens, som finnes emellan vad som i
den föreslagna lagtexten är utsagt och vad som yttras i motiven. I motiven
framhålles, att stoppriset i första hand utgöres av det pris, som å prisstoppdagen
tillämpats (noterats) av respektive näringsidkare. 1 andra hand, om
sådant pris icke finnes, skall tillämpas det pris, som å prisstoppdagen är att
anse såsom gängse, och i tredje hand skall tillämpas det av näringsidkaren
före prisstoppdagen senast tillämpade priset. Jämföres härmed lagtexten,
kan konstateras, att där i första hand hänvisas till det pris, som en viss bestämd
dag av näringsidkaren tillämpats, i andra hand till det pris, som senast
därförut av honom tillämpats, och först i tredje hand det pris, som å
prisstoppdagen varit att anse såsom gängse för förnödenheten m. m. Kollegium
delar för sin del den mening, som uttalats av Stockholms handelskammare,
att den ordning för stopprisets beräknande, som i motiven angives, bör
lia företräde framför den, som kommer till synes i lagförslaget. Det är givet,
att det kommer att verka synnerligen ojämnt, i händelse det senast tillämpade
priset sättes såsom stoppris. Det blir nämligen en ren tillfällighet vilket
pris som i så fall kommer att bli gällande, och det kommer att framstå såsom
synnerligen otillfredsställande och för de olika firmorna inbördes orättvist,
att den ena firman skall få för samma vara taga ett kanske väsentligt högre
pris än en annan firma, blott av den anledning att den sistnämnda icke råkat
ha något avslut i den ifrågakommande varan så sent som den förra firman.
I själva verket har en sådan ordning samma verkan som om olika
prisstoppdagar vore gällande för de olika firmorna, och därvid kommer bestämmandet
av prisstoppdag för den enskilda firman att bero på rena tillfälligheten.
För en kortare övergångstid kan ett dylikt individualiserat system
möjligen vara försvarbart, men knappast örn prisstoppet skulle bli av
mera permanent karaktär. Det mäste också anses såsom mindre lämpligt, alt
man genom fastlåsande av de relativt obetydliga differenser, som kunna
föreligga mellan de olika firmornas priser, skapar olika prisnivåer för en och
samma vara. En uppgift för prisregleringen bör såsom förut nämnts vara att
såvitt möjligt åstadkomma en fast och jämn prisutveckling.

Den individuella beräkning av stoppriset, som här är i fråga, torde enligt
av nämnden hittills tillämpad praxis vara avsedd all gälla icke endast för

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

säljaren i förhållande till de enstaka varorna utan även med hänsyn till varje
olika kund. En sådan individualisering för emellertid utomordentligt stora
svårigheter nied sig, när prisstoppet icke kompletteras med en skyldighet
för vederbörande företagare att sälja varan till det gällande stoppriset. Såsom
Stockholms handelskammare påpekat kan konsekvensen av en sådan ordning
bli ett rätt meningslöst överförande av en kund från en firma till en
annan.

En annan synpunkt, som bör beaktas, är också alt icke åt nystartade företag
beredes en förmånsställning framför äldre företag. Då enligt motiven till
lagförslaget för nyetablerade företag städse såsom stoppris böra gälla de
gängse priserna å prisstoppdagen, skulle i händelse, såsom lagtexten anger,
för äldre företag det senast tillämpade priset skulle utgöra stoppris, de nya
företagen kunna beredas en avsevärd handicap jämfört med äldre företag.

Den starka tendens till individualisering och specialisering vid prisbestämningen,
som möter i priskontrollnämndens förslag, är onekligen ägnad att
inge betänkligheter, och kollegium vill förorda, att man endast räknar med
två bestämningsgrunder för prissättningen, nämligen det å prisstoppdagen av
företaget faktiskt tillämpade priset och, om sådant ej finnes, det gängse
priset.

Sveriges industriförbund har — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen
— anfört:

I fråga om den närmare utformningen av de nya prisstoppbestämmelserna
märkes, att det s. k. stoppriset, i motsats mot vad nu är fallet, enligt förslaget
skall kunna hänföras till viss, redan förfluten dag. Meningen härmed
är att genom en föreskrift om prisstopp skall kunna åstadkommas en sänkning
av det pris, som gäller vid föreskriftens meddelande. Ehuru i motiven
ingenting är utsagt härom, synes bestämmelsen icke vara avsedd för de förnödenheter
och tjänster, som redan enligt gällande lag äro underkastade prisreglering
och som drabbas av det den 31 oktober 1942 genomförda allmänna
prisstoppet. Bestämmelsen torde med andra ord få praktisk betydelse endast
för de nyttjanderätter, tjänster m. m., till vilka lagen enligt förslaget
skulle utsträckas. Vidare bör det vara uteslutet att såsom prisstopp välja en
mera avlägset liggande dag än den 31 oktober 1942. Detta synes böra uttryckligen
fastslås i lagtexten.

Ett fastställande av jjrisstoppdag till en redan förfluten tidpunkt torde
icke åsyfta annat än att i avtal, som ingås efter det prisstoppdag fastställts,
icke må överenskommas högre vederlag än det som gällde å prisstoppdagen.
Avsikten torde däremot icke vara att ingripa i redan ingångna avtal.
Till klarläggande härav erfordras emellertid en övergångsbestämmelse, motsvarande
den som redan nu gäller med avseende å fastställande av normalpris.

I motsats mot gällande lag upptager förslaget en definition av begreppet
stoppris. Enligt motiven skall härmed förstås i första hand det pris, som tilllämpades
(noterades) av näringsidkaren å prisstoppdagen, i andra hand det
pris som å sagda dag är att anse såsom gängse samt i tredje hand det av näringsidkaren
före prisstoppdagen senast tillämpade priset. Denna framställning
— som helt ansluter sig till av priskontrollnämnden redan meddelade
tillämpningsföreskrifter — föranleder icke någon erinran från förbundets
sida. Då emellertid lagtexten på denna punkt icke överensstämmer med motiven,
bör erforderlig rättelse i densamma vidtagas.

Sveriges köpmannaförbund har anfört att förbundet förutsatte, att bestämmelsen
att prisstoppdagen kunde bestämmas till viss förfluten tid och sålun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

da kunde skära igenom en före ett prisstopp vidtagen prishöjning, vore avsedd
att tillämpas å företagare eller företagaregrupp, som tidigare icke varit
underkastad prisregleringsåtgärd. För den händelse tillämpningen av bestämmelsen
begränsades till dessa fall, hade förbundet ej något att erinra
mot densamma. Bestämmelsen om prisstoppets anknytning till de priser, som
tillämpats viss dag, hade såvitt förbundet hade sig bekant i allmänhet icke
mött några större erinringar, men därest prisstoppet komme att kunna göras
retroaktivt för olika varor etc. uppstode en annan form av priskontroll, vilken
i så fall bleve helt beroende av subjektiva bedömanden inom nämnden
eller av dess enskilda tjänstemän, utan att särskilda riktlinjer fastställts för
en sådan prövning. Näringslivet skulle därmed utlämnas till ett osäkerhetstillstånd,
vilket avsevärt komme att försvåra näringslivets i nuvarande läge
samhällsnyttiga funktion.

Sveriges grossistförbund har uttalat, att med ändringsförslaget åsyftades
bland annat att möjliggöra upprätthållandet av ett för krigskrdsen permanent
prisstopp. Med den utformning, som den skärpta priskontrollen erhållit, torde
detta följa av de under hösten 1942 vidtagna åtgärderna. Av praktiska
skäl borde icke komma i fråga att vid bestämmelsernas tillämpning låta prisstopp
hänföra sig till en tidigare tidpunkt än dagen för det allmänna prisstoppet
den 31 oktober 1942. I den mån, som det föreliggande förslaget vore
uttryck för en avsikt att kunna fastlåsa förut icke prisreglerade tjänster till
vad som gällde den 31 oktober 1942, funnes ingen anledning att vända sig
emot förslaget.

Sveriges lantbruks förbund har framhållit, att prisstoppet — i motsats till
vad nu vore fallet — enligt förslaget kunde hänföras till viss redan förfluten
dag. Denna bestämmelse torde dock enligt förbundets mening icke åsyfta
annat än att avtal, som inginges efter det prisstoppdag fastställts, skulle
vara underkastade de nya bestämmelserna. Detta syntes emellertid böra klart
utsägas i en särskild övergångsbestämmelse i den nya lagen.

Landsorganisationen i Sverige har anfört:

Beträffande prisstoppreglerna bibehålies principen om tidsbegränsat prisstopp,
ehuru maximitiden utsträckts till 2 månader med möjlighet till förlängning
på sådant sätt att faktiskt ett permanent prisstopp möjliggöres. Det
synes med hänsyn till denna förlängningsrätt knappast motiverat att över
huvud stadga någon tidsbegränsning, utan synes föreskrift om prisstopp
böra kunna meddelas att gälla tills vidare, intill dess normalprisreglering
hunnit genomföras.

I avseende å nya, före prisstoppet icke saluförda varor inom en prisstoppbelagd
bransell, avstår priskontrollnämnden från att föreslå bestämmelse i
lagen. Som skäl härför åberopas lagtekniska hänsyn, sammanhängande med
det förhållandet att i fråga om nya ersättningsmedel för ransonerade livsmedel
enligt särskild kungörelse kontroll över prissättningen möjliggjorts
genom rätten att uppställa villkor i samband nied tillstånd till försäljning av
sådana varor. Då emellertid någon motsvarande möjlighet icke finnes beträffande
andra varor än ransonerade livsmedel, anser landsorganisationen
att prissättningen bör regleras inom den allmänna priskontrollens ram;
nämnden antyder själv en form härför — förbud mot saluförande innan
prissättning skett — vilken synes praktiskt lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Beträffande frågan, huruvida prisstoppet bör begränsas till
att gälla endast yrkesmässig verksamhet har kommerskollegium
till en början framhållit, att priskontrollnämndens förslag ej innefattade
någon dylik begränsning. Sedan kollegium vidare omnämnt, att
Stockholms handelskammare ansett något behov av den sålunda föreslagna
utvidgningen icke föreligga —- därvid handelskammaren erinrat att de mest
stötande fallen av icke yrkesmässig överlåtelse under alla förhållanden
skulle kunna åtkommas genom bestämmelsen om prisocker — har kollegium
för egen del uttalat, att nämndens förslag i fråga om prisstoppets
omfattning vore att föredraga; det torde nämligen icke kunna undgås att,
i händelse kravet på yrkesmässighet infördes, en viss tvekan skulle uppstå
beträffande tillämpningen av prisstoppbestämmelserna å sådan försäljningsverksamhet,
som bedreves i mera tillfällig och icke yrkesmässig form men
som ändock måhända på ett kännbart sätt kunde konkurrera med den mera
ordnade handelsverksamheten.

Livsmedelskommissionen har uttalat, att priskontrollnämndens förslag beträffande
nu förevarande spörsmål icke föranledde någon erinran från kommissionens
sida.

I fråga örn prisstoppbestämmelsernas verkan med avseende å avtal, som
underställas statens industrikomm mission, har Sveriges
industriförbund, i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen instämt, anfört: Hos

åtskilliga industriföretag har ovisshet försports, huruvida prisstoppbestämmelserna
kunna antagas bliva analogiskt tillämpade beträffande sådana
avtal med statliga beställare, vid vilka frågan om prissättningen enligt
gällande praxis underställes statens industrikommissions prisbyrå för prövning.
Det har härvid framhållits, att de principer, som denna myndighet tilllämpar
vid sin prissättning, äro i vissa avseenden strängare gentemot säljaren
än de motsvarande principer, som priskontrollnämnden hittills i allmänhet
godtagit. Det vore fördenskull icke rimligt att fordra att industriföretagen
gentemot ifrågavarande statliga beställare skulle i nämnvärd mån påtaga
sig inträffande kostnadsökningar med bibehållande av det pris de tidigare
tillämpat. Med de knappa marginaler, som detta pris inrymmer —
stundom torde vinstmarginal helt och hållet saknas — skulle en konsekvent
tillämpning av prisstoppet lätteligen leda till att säljaren finge utföra beställningarna
utan någon som helst vinst, stundom rent av med förlust. Enligt
förbundets mening måste skälig hänsyn tagas till den olikhet i prissättningsprinciper,
som här påpekats, och säljaren fördenskull tillförsäkras större
möjlighet att vid nu ifrågavarande beställningar få kompensation för inträffande
kostnadsstegringar.

Industriförbundet har vidare i fråga om möjligheterna till prisjusteringar
anfört:

Med de föreslagna prisstoppbestämmelserna kan befaras, att priskontrollnämnden
blir mindre benägen att upptaga inkommande ansökningar örn prisjusteringar
till sakbehandling, alldenstund, örn besked från nämndens sida
i ett sådant ärende uteblir, sökanden likväl så länge allmänt prisstopp består
är förhindrad att företaga någon prishöjning. Sökanden å sin sida har ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

befogat intresse av att uttryckligt besked lämnas i prisärendet, om icke för
annat så för att bliva i tillfälle att i högre instans överklaga nämndens beslut.
Förbundet hemställer fördenskull, att i lagtexten införes en bestämmelse,
enligt vilken priskontrollnämnden skall vara skyldig att inom viss
skälig tid meddela beslut i prisärende, som av näringsidkare dragits inför
nämndens prövning.

Särskilt efter det allmänna prisstoppets genomförande har frågan om nedsättning
av hittills tillämpade priser inom industrien i vissa fall aktualiserats.

Dylika nedsättningar kumla vara påkallade vid en inträffad minskning i material-
eller andra kostnader. Av vikt är emellertid att priskontrollnämnden
härvid framgår med stor varsamhet, så att icke exempelvis sådana kostnadsbesparingar,
som möjliggjorts tack vare rationaliseringsåtgärder inom företagen,
tagas till intäkt för krav på en prissänkning. Dylika besparingar böra
enligt förbundets mening helt komma företagen själva till godo. I annat fall
kan befaras, att företagens intresse för fortsatt rationalisering på ett betänkligt
sätt försvagas.

En grundförutsättning för den nuvarande stränga prispolitiken är det lönestopp,
som sedan en tid tillbaka ernåtts. Härav följer självfallet att örn och
när det visar sig att detta lönestopp icke längre kan upprätthållas, denna prispolitik
icke heller får vidmakthållas i sin nuvarande utformning.

Enligt gällande prisregleringslag innebär prisstoppet endast ett förbud att Departementshöja
priset innan viss tid förflutit från det vederbörande inkommit med an- ''Anmälan
om den tillärnade prishöjningen och skälen därtill. Prisstoppbestämmelsen
har avsetts såsom ett medel att förhindra, att prismyndigheterna ställdes
inför fullbordade fakta i fråga om prishöjningar. Befogenheten att föreskriva
förlängt prisstopp (intill en månad eller —- efter den provisoriska lagändringen
innevarande år -— intill tre månader från det anmälan inkommit)
har avsetts skola utnyttjas i sådana fall, där prismyndigheten funnit sig icke
kunna godtaga den planerade och anmälda prishöjningen samt myndigheten
behövt tid på sig för undersökningar och förhandlingar eller för förberedande
av beslut om annan åtgärd enligt prisregleringslagen.

Det torde vara uppenbart att med nuvarande skärpta prispolitik ett prisstoppbegrepp,
utformat på sätt nyss angivits, icke är tillfyllest. Därest prisstoppet
skall kunna effektivt utnyttjas såsom medel mot den skadliga prisstegringen,
torde det sålunda vara nödvändigt att själva prisstoppbegreppet
gives annan innebörd. Därvid torde priskontrollnämndens förslag i princip
böra godtagas. Prisstoppet bör sålunda innebära ett förbud att höja priset
över tidigare tillämpad eller eljest gällande nivå samt bör kunna fortbestå
under en längre tidsperiod.

Såsom nyss nämnts, anser jag det ofrånkomligt att ett prisstopp skall kunna
bestå under en längre tidsperiod. Detta sammanhänger med att prisstoppet
icke längre bör uppfattas endast såsom ett medel att förskaffa prismyndigheterna
erforderlig tidsfrist för att förbereda en definitiv prisreglering
enligt 3, 4 eller 5 § prisregleringslagen, utan att prisstoppet hädanefter torde
böra betraktas som en självständig prisregleringsform avsedd för sådana områden,
där prisreglering i annan form icke kan eller icke anses böra komma
till stånd. Priskontrollnämnden har i sin promemoria föreslagit, att pris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

stopp skall gälla viss bestämd tid, högst två månader, med möjlighet till
förlängning varje gång för högst två månader. Jag delar priskontrollnämndens
mening, att prisstopp icke bör ifrågakomma för obestämd tid. En prisreglering
i form av prisstopp torde nämligen få anses så schablonartad, att
frågan om dess fortbestånd bör upptagas till omprövning med icke alltför
långa tidsintervaller. Då jag emellertid finner det önskvärt att tiden för prisstoppet
må kunna ökas något utöver vad priskontrollnämnden föreslagit, förordar
jag att prisstopp skall kunna meddelas att gälla för högst tre månader,
med möjlighet till förlängning, varje gång med högst tre månader. Föreskrift
om prisstopp torde, liksom enligt gällande lag, böra få meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. Föreskrift om prisstopp av mera
allmän innebörd torde dock städse böra meddelas av Konungen.

Såsom stoppris föreslås enligt priskontrollnämndens promemoria i första
hand det pris, som vederbörande näringsidkare tillämpat å prisstoppdagen,
samt i andra hand det pris, som å prisstoppdagen är att anse såsom gängse.
I tredje hand borde enligt nämndens promemoria såsom stoppris ifrågakomma
det av näringsidkaren före stoppdagen senast tillämpade priset. Jämväl
enligt min mening bör såsom stoppris i första hand ifrågakomma det av
näringsidkaren å prisstoppdagen tillämpade priset. Det torde utan särskilt
stadgande vara tydligt, att såsom tillämpat pris jämväl skall anses ett av näringsidkaren
noterat pris, även örn något avslut icke gjorts den ifrågakomna
dagen. Därest näringsidkaren icke tillämpat (noterat) något pris å prisstoppdagen,
torde såsom stoppris böra gälla det pris, som å nämnda dag är att
anse som gängse pris. Detta bör gälla även i fråga om nyetablerade företagare.
Mot förslaget att såsom stoppris i sista hand skall gälla det av näringsidkaren
före stoppdagen senast tillämpade priset kan naturligen invändas, att en
dylik regel kan komma att drabba ojämnt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som föreligga beträffande vissa varor eller branscher, torde en regel
av angivet innehåll likväl svårligen kunna undvaras. Jag ansluter mig
därför till priskontrollnämndens förslag jämväl i denna del. Jag förutsätter
emellertid därvid att i de fall, där en tillämpning av regeln skulle leda till
obilligt resultat, nämnden ger tillstånd till överskridande av stoppriset.

Priskontrollnämnden har föreslagit, att prisstoppdagen skall kunna bestämmas
till viss förfluten dag. Även örn detta i viss mån kan anses strida
mot själva begreppet prisstopp — som rätteligen bör innebära att priserna låsas
vid dagens nivå — anser jag mig likväl böra förorda nämndens förslag
med hänsyn, bland annat, till att illojala företagare inom sådana branscher,
för vilka prisstopp icke redan gäller, eljest skulle kunna försätta sig i en otillbörligt
god position i prishänseende genom att höja priserna så snart kännedom
vunnits om den föreslagna lagändringen. Såsom prisstoppdag bör emellertid
under inga förhållanden ifrågakomma tidigare dag än den 31 oktober
1942. Därest prisstoppdagen skall kunna bestämmas till viss förfluten tid,
torde en särskild övergångsbestämmelse erfordras beträffande avtal, som
slutits under tiden mellan prisstoppdagen och den dag, då föreskriften meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Enligt gällande lag berör prisstopp endast den, som yrkesmässigt säljer
förnödenheten i fråga, respektive den vilken såsom företagare åt annan yrkesmässigt
utför tjänst av det slag, varom fråga är. Därest viss förnödenhet åsättes
normalpris, gäller priset däremot vid all frivillig försäljning av sådan förnödenhet,
oavsett om försäljningen är att anse såsom yrkesmässig eller icke.
Vad åter angår tjänster, stadgas i 3 § att åsatt normalpris endast gäller vid
frivilligt utförande av tjänst »som i 2 § avses», d. v. s. tjänst av något av
de i sistnämnda paragraf uppräknade slagen i den mån vederbörande såsom
företagare åt annan yrkesmässigt utför sådan tjänst. Med hänsyn till den
ändrade karaktär, som prisstoppbegreppet avses skola erhålla, torde det vara
befogat att, på sätt priskontrollnämnden föreslagit, utvidga prisstoppbestämmelserna
till att gälla även icke yrkesmässig försäljning. Även om den praktiska
betydelsen därav icke är stor, vinnes dock — förutom en i och för sig
önskvärd formell likhet med normalprisbestämmelserna — den fördelen att
tvistigheter icke vidare behöva förekomma beträffande frågan om viss försäljningsverksamhet
är alt anse såsom yrkesmässig eller icke. Beträffande
tjänster torde däremot någon motsvarande utvidgning icke böra ske. Det torde
ligga i sakens natur att beträffande tjänster endast den yrkesmässiga
verksamheten kan ifrågakomma såsom objekt för prisreglering.

Sveriges industriförbund har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om prisstoppbestämmelsernas
tillämpning beträffande sådana avtal mellan industriföretag
och statliga beställare, vilka enligt hittills tillämpad ordning underställts
industrikommissionens prisbyrå för prövning. Det förhållandet att
prisbyrån tillämpat strängare principer för prissättningen än dem, som av
priskontrollnämnden i allmänhet godtagits, borde enligt förbundets mening
medföra att de ifrågavarande företagen bereddes större möjligheter att, oavsett
föreskrivet prisstopp, vid förnyade beställningar erhålla kompensation
för inträffade kostnadsökningar. I anledning av förbundets uttalande vill
jag framhålla, att man även framdeles torde böra räkna med att avtal av
ifrågavarande slag underställas industrikommissionens prisbyrå för granskning.
Det är enligt min mening rimligt att, om prisbyrån vid prövning av tidigare
avtal tillämpat snävare grunder för prissättningen än de allmänt tilllämpade,
viss hänsyn därtill tages vid prövning av frågan örn i ett nytt avtal
prishöjning skall medgivas i anledning av inträffade kostnadsstegringar. Jag
vill i detta sammanhang även framhålla att, då fråga uppkommer om nedsättning
av hittills tillämpade priser på grund av sådana kostnadsbesparingar
som möjliggjorts av rationaliseringsåtgärder inom vederbörande företag,
prismyndigheten bör framgå med varsamhet så att icke företagets intresse
av en fortsatt rationalisering omintetgöres.

Industriförbundet har vidare hemställt, att i lagen måtte införas en bestämmelse
enligt vilken priskontrollnämnden skall vara skyldig att inom viss
skälig tid meddela beslut i prisärende, som av näringsidkare dragits inför
nämndens prövning. Då det med hänsyn till ärendenas skiftande natur näppeligen
låter sig göra att i lagen fixera viss tidsfrist, inom vilken beslut skall
meddelas, har jag icke ansett mig böra framlägga förslag därom. Jag förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

sätter emellertid, att nämnden låter sig angeläget vara att så skyndsamt som
möjligt avgöra alla förekommande ärenden.

Med hänsyn till prisstoppets ändrade karaktär synes det lämpligast att
bryta ut bestämmelserna om prisstopp ur 2 §, som handlar om anmälningsskyldighet,
och i stället upptaga de ifrågavarande bestämmelserna i en särskild
paragraf, betecknad 2 a §.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria även berört frågan örn reglering
av prissättningen å sådana nya varor, som utföras i marknaden efter
det prisstopp föreskrivits. Nämnden har emellertid icke framlagt något direkt
förslag i ämnet. Spörsmålet har jämväl behandlats i det remissyttrande,
som avgivits av landsorganisationen; därvid har förordats ett generellt
förbud mot saluförande av ny vara innan varan blivit prissatt av
vederbörande myndighet. För egen del finner jag det önskvärt att frågan
löses i nu förevarande sammanhang. Tendenser torde nämligen icke helt
ha saknats att kringgå det allmänna prisstoppet genom vidtagande av sådana
ändringar i sammansättningen av en vara, att denna blir att anse såsom
en ny vara och sålunda fri från prisstoppet. Ej heller bör förbises, att
dessa tendenser kunna ökas i samma mån som prisstoppet blir långvarigt
och därigenom kännes mera besvärande. Emellertid anser jag mig icke
kunna biträda landsorganisationens förslag om ett generellt förbud beträffande
nya varor med hänsyn till de produktionshämmande verkningar, som
ett dylikt förbud kan medföra. Jag föreslår i stället att i lagen upptages en
bestämmelse om rätt för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
att i visst fall föreskriva att vara — som icke saluförts inom landet
före den dag prisstopp föreskrevs och som är avsedd att användas såsom
ersättning för eller till utdrygning av sådan vara, för vilken prisstoppet
gäller — icke må försäljas eller utbjudas till avyttring förrän priset godkänts
av myndighet som Konungen bestämmer; godkänt pris bör självfallet
icke få överskridas utan tillstånd av myndigheten. Det bör understrykas
att även en dylik, till sin innebörd mera begränsad bestämmelse bör utnyttjas
med återhållsamhet med hänsyn till intresset av att icke hindra
önskvärda initiativ i produktionsfrämjande syfte. Redan genom sin blotta
tillvaro kan bestämmelsen förväntas stävja en eventuell tendens att tillskapa
nya varor enbart i syfte att kringgå prisstoppet. Jag vill tillägga att, därest
föreskrift i enlighet med det föreslagna stadgandet meddelas beträffande
vara som redan utförts i marknaden, det kan vara lämpligt att föreskriften
förklaras skola träda i kraft först viss tid efter det föreskriften meddelats;
därigenom vinnes att prisfrågan kan prövas redan före bestämmelsens ikraftträdande
och att något avbrott i försäljningen sålunda icke behöver ske. Slutligen
må nämnas, att det icke torde ifrågakomma att tillämpa de föreslagna
bestämmelserna å ersättningsmedel för ransonerade livsmedel med hänsyn
till den kontroll, som dylika ersättningsmedel äro underkastade enligt kungörelsen
den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel
för ransonerade livsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Beträffande näringsidkares anmälningsskyldighet enligt
2 § har priskontrollnämnden i sin promemoria anfört:

Enligt 2 § gällande prisregleringslag kan anmälningsskyldighet av olika
grader föreskrivas för den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller
såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i lagrummet angivet
slag. Bestämmelsen i nämnda lagrums första stycke under 3) medger tillika
utfärdande av föreskrift örn prisstopp.

Stadgandena i 2 § prisregleringslagen lia med vissa modifikationer överförts
till 2 § i nämndens förslag. Skiljaktigheterna äro att hänföra dels till
bestämmelsen om anmälningsskyldighet enligt lagrummens första stycke under
1), dels ock till stadgandet om anmälningsskyldighet i fråga om planerade
prishöjningar. I förstnämnda hänseende har i förslaget endast vidtagits
den modifikationen, att anmälningsskyldigheten icke absolut behöver ställas
i relation till prisläget »den dag föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet
meddelas». Ändringen torde medge en smidigare tillämpning av bestämmelsen
i fråga. I sistnämnda avseende har, såsom redan angivits, företagits den
väsentliga ändringen, att stadgandet örn anmälningsskyldigheten frigjorts från
föreskriften om prisstopp. Bestämmelser om prisstopp återfinnas i stället i
förslagets 3 §.

Med »pris» avses i lagen varjehanda i penningar utgående vederlag. Frakt,
taxa, hyra, provision och andra benämningar å vederlag gå in under nämnda
begrepp.

Sveriges köpmannaförbund har, i anslutning till förslaget att anmälningsskyldigheten
skall avse det pris, som tillämpas å viss av myndigheten angiven
dag, uttalat, att förbundet uppfattade ändringen så att därmed vore avsett
att kunna nå nya grupper, som tidigare icke varit underkastade särskild
prisreglering. För den händelse att enbart detta vore avsikten med ändringen
hade förbundet icke något att erinra mot att densamma företoges.

Den i 8 § föreskrivna uppgiftsskyldigheten avser enligt gällande
lag sådana uppgifter, som vederbörande myndighet finner erforderliga
för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet eller för bedömning
av den allmänna pi-isutvecklingen. Stadgandet kompletteras med en föreskrift
örn skyldighet att för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade
priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten. Bestämmelserna
i 8 § gälla endast i fråga om yrkesmässig verksamhet.

Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av 8 §, att uppgiftsskyldighet
skulle föreligga jämväl i andra fall än då verksamheten vore yrkesmässig.
Uppgiftsskyldigheten skulle enligt förslaget avse de uppgifter
»myndigheten kan finna erforderliga för sin priskontrollerande verksamhet».
Vidare har nämnden i fråga örn skyldigheten att förete handelsböcker m. m.
föreslagit sådan omformulering, att skyldighet skulle föreligga att »i kontrollsyfte
förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten». Nämnden
har i anslutning härtill uttalat, att, därest ändringarna vidtoges, myndigheten
kunde infordra fylligare uppgifter än enligt det nuvarande lagstadgandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Stockholms handelskammare har hemställt, att ändringsförslaget icke
måtte genomföras. Något behov att utsträcka bestämmelsernas tillämpningsområde
jämväl till annan verksamhet än den yrkesmässigt bedrivna torde
nämligen icke föreligga, varjämte de i övrigt föreslagna ändringarna skulle
helt överlämna åt nämndens eget subjektiva avgörande att bestämma uppgiftsskyldighetens
omfattning.

Sveriges köpmannaförbund har i denna del anfört:

Priskontrollnämnden föreslår i sitt förslag till ny prisregleringslag, att
uppgiftsskyldighet skall åläggas »envar», medan tidigare blott »den, som
yrkesmässigt köper eller säljer förnödenhet etc.» kan anmodas lämna ifrågavarande
uppgifter. Ifrågasättas kan huruvida en dylik utvidgning, som skulle
medföra att myndighet kunde ålägga praktiskt laget vem som helst sådan
uppgiftsskyldighet, ens ur kontrollsynpunkt är önskvärd eller nödvändig.
Enligt 8 § under 1) i nu gällande lag kunna sådana uppgifter infordras, som
erfordras »för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet eller för
bedömning av den allmänna prisutvecklingen», samt enligt 2) i samma paragraf
kan vidare näringsidkare åläggas att »för kontroll av lämnade uppgifter
och tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten».
Priskontrollnämnden förordar i sitt förslag till ny prisregleringslag
ett vidare tillämpningsområde för sist berörda båda stadganden. Ifrågasättas
kan huruvida icke omfattningen av de uppgifter, som jämlikt 1) i
förslaget kunna av myndighet infordras, genom den föreslagna formuleringen
givits en så stor räckvidd att stadgandet inger betänkligheter. Beträffande
stadgandet under 2) i förslaget skulle enligt den föreslagna lydelsen kunna
föreskrivas att handelsböcker och affärshandlingar skola företes för myndighet
så snart kontrollsyfte funnes. Jämfört med den nu gällande lagens
bestämmelse, att näringsidkare kan åläggas förete sina handelsböcker etc.
enbart »för kontroll av lämnade uppgifter och tillämpade priser», är den
föreslagna lydelsen (»i kontrollsyfte»), som väl dock närmast får anses tillkommen
med anledning av ändringen under 1) i paragrafen, så allmänt hållen,
att förbundet anser sig böra avstyrka en ändring i föreslagen riktning
med hänsyn till dessa upplysningars ömtåliga natur och bristande garantier
för att missbruk av dessa uppgifter i varje fall kunna inträffa. Detta avstyrkande
synes oss även motiverat ur den synpunkten att formuleringen av 2)
även med hänsyn tagen till sambandet med ändringen i 1) i förslaget är för
vid.

Sveriges industriförbund har framhållit, alt enligt priskontrollnämndens
förslag vederbörande myndighet kunde infordra praktiskt taget vilka uppgifter
som helst. Förbundet kunde icke finna, att några vägande skäl förebragts
för den föreslagna ändringen. Med hänsyn härtill och då uppgiftsskyldigheten
i dess nuvarande omfattning torde bereda myndigheterna fullt
tillräckliga kontrollmöjligheter, avstyrkte förbundet den föreslagna lagändringen.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Sveriges lantbrulcsförbund har funnit den föreslagna utvidgningen av uppgiftsskyldigheten
alltför vidsträckt. Enligt förslaget skulle de priskontrollerande
organen kunna infordra praktiskt taget vilka uppgifter som helst.
En sådan uppgiftsskyldighet skulle vara synnerligen betungande för näringslivet
och några mera vägande skäl för en utvidgning av nu gällande kontrollmöjligheter
syntes icke hava förebragts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

De föreslagna ändringarna av 2 § lia icke föranlett några erinringar vid Departementsremissförfarandet.
Jag tillstyrker, att ändringarna vidtagas. chefen.

Priskontrollnämndens förslag till ändring av 8 § har däremot blivit föremål
för åtskillig kritik. Det har gjorts gällande dels att anledning icke funnes
att utsträcka uppgiftsskyldigheten till att gälla även sådana personer,
som icke dreve yrkesmässig verksamhet, dels ock att uppgiftsskyldigheten
även i övrigt bleve alltför vittomfattande. Vad den förstberörda invändningen
angår torde det stå klart, att uppgiftsskyldigheten icke utan vägande skäl
bör utsträckas till att avse även icke-näringsidkare. Då sådana skäl icke
för närvarande torde föreligga, anser jag mig icke nu böra föreslå någon
utvidgning av stadgandet till att gälla även personer, som icke driva yrkesmässig
verksamhet.

Vad åter angår omfattningen av den uppgiftsskyldighet, som må kunna
åläggas näringsidkare, delar jag priskontrollnämndens uppfattning att alla
de uppgifter böra kunna infordras, som vederbörande myndighet finner erforderliga
för utövning av sin priskontrollerande verksamhet. I huvudsak torde
detta kunna ske redan med stöd av de befogenheter, som enligt gällande lag
tillkomma prismyndigheterna. Emellertid finner jag det angeläget att icke i
något fall myndigheterna hindras att infordra erforderliga uppgifter genom
en för snäv avfattning av ifrågavarande lagbestämmelse. Jag förordar därför
ändring av 8 § 1) av den innebörd priskontrollnämnden angivit.

Priskontrollnämnden har slutligen föreslagit ändring jämväl av stadgandet
i 8 § 2) angående skyldighet att förete handelsböcker och affärshandlingar.
Då redan gällande lag torde erbjuda tillräckliga kontrollmöjligheter,
har jag emellertid icke ansett mig böra biträda priskontrollnämndens förslag
på denna punkt.

Normalprisernas tillämpningsområde.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria till en början anmärkt, att ett
fastställt normalpris vore att anse såsom taxepris å sådana tvångsprestationer,
som omförmälas i allmänna förfogandelagen. Den prisfastställande
myndigheten enligt förfogandelagen — riksvärderingsnämnden — ägde
emellertid att, örn tillämpningen av taxepris på grund av särskilda omständigheter
skulle innefatta synnerlig obillighet, bestämma den ifrågavarande
ersättningen till högre belopp (15 §). Med stöd härav kunde riksvärderingsnämnden
överskrida ett fastställt normalpris.

Vidare har priskontrollnämnden — under erinran att prisregleringslagens
bestämmelser örn normalpris avsåge endast frivillig försäljning respektive
frivilligt utförande av tjänst — anfört:

Försäljning av en förnödenhet, upplåtelse av en nyttjanderätt eller utförande
av en tjänst kan ske antingen frivilligt eller tvångsvis. Tvångsbestämmelser
finnas dels i allmänna förfogandelagen och andra kristidsförfattningar, dels
i utsökningslagen och konkurslagen, dels i 10 kap. 2 § handelsbaden, dels
och i vissa författningar i fråga örn försäljning av beslagtaget eller i annan

Kungl. Majlis proposition nr 240.

ordning av silden omhändertaget gods. Principiellt synes det ej finnas något
skäl till att en normalprisreglering icke skall avse såväl frivilliga prestationer
som tvångsprestationer. Problemet har nyligen aktualiserats genom
en förfrågan från en konkursförvaltning, som omhänderhade försäljning av
ett konkursvarulager, huruvida densamma var skyldig att iakttaga gällande
normalprisföreskidfter. Priskontrollnämnden kan icke finna annat än att ett
likställande bör ske i nu ifrågavarande hänseende och har därför i förslaget
ej medtagit prisregleringslagens bestämning »frivillig». Med hänsyn till
riksvärderingsnämndens rätt att överskrida ett fastställt normalpris har i
nämndens förslag gjorts ett förbehåll örn priset enligt annan författning kan
bestämmas till högre belopp än normalpriset.

Förfarandet vid en offentlig auktion av tvångskaraktär, å vilken försäljning
förekommer av en normalprissatt vara, torde, såvitt angår prissättningen,
kunna regleras i enahanda ordning, som stadgats i fråga örn överlåtelse
av ransonerad vara å auktion genom Kungl. Maj:ts kungörelse den
27 november 1942, nr 904. Härför erfordras en ändring av sagda kungörelse,
så att densamma kommer att avse jämväl icke ransonerad, normalprissatt
vara. Skulle denna utväg icke kunna användas, torde förevarande fråga böra
lösas på så sätt, att ett provisoriskt tillägg göres till ifrågavarande författningar
av innehåll, att där två eller flera bjuda normalpriset, auktionsförrättaren
äger bestämma vem av dessa anbudsgivare, som skall erhålla varan.
Eventuellt kan lotten skilja eller en uppdelning av varupartiet ske på anbudsgivarna.

Livsmedelskommissionen har anfört följande:

Kommissionen delar priskontrollnämndens uppfattning, att en normalprisreglering
principiellt bör avse såväl frivilliga prestationer som tvångsprestationer
och har förty icke något afl erinra mot nämndens förslag, att
normalprisbestämmelserna göras tillämpliga även å icke frivillig försäljning.
Beträffande försäljning av ransonerade varor på auktion (såväl frivillig auktion
som auktion av tvångskaraktär) gäller, såsom priskontrollnämnden påpekat,
en av Kungl. Majit den 27 november 1942 utfärdad kungörelse samt
av livsmedelskommissionen i anslutning till kungörelsen i cirkulär nr 1088
utfärdade föreskrifter. I nämnda cirkulär har erinrats om att meddelade
bestämmelser om normalpris gälla vid frivillig överlåtelse på auktion. Någon
svårighet vid tillämpningen av de sålunda meddelade bestämmelserna ha,
såvitt för kommissionen är känt, icke yppat sig, vilket emellertid torde sammanhänga
med att ransonerade varor få överlåtas endast till innehavare av
sådana inköpsbevis, som berättiga till inköp av varan. I fråga om icke ransonerade,
prisreglerade varor kunna förhålllandena givetvis ligga annorlunda
till, då köpkretsen i dessa fall icke är på samma sätt begränsad. Finnes
sådan vara lätt tillgänglig i handeln, torde i allmänhet försäljningspriset
icke nå upp till normalpriset. I sådana fall åter, där den vara som säljes
är svåråtkomlig, kunna givetvis komplikationer uppkomma för den händelse
två eller flera av deltagarna i auktionen bjuda det fastställda normalpriset.
För dylika fall torde det lämpligen böra ankomma på vederbörande
centrala krismyndighet att utfärda erforderliga bestämmelser för reglering
av ifrågavarande konflikter. Kommissionen förordar därför, att i prisregleringslagen
intages en föreskrift härom.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att skäl icke förelåge för att en
normalprisreglering icke skulle avse såväl frivilliga prestationer som tvångsprestationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Vad angår tvångsöverlåtelser jämlikt allmänna förfogandelagen har frå- DcparUmmisgan
örn de enligt prisregleringslagen fastställda prisernas betydelse för pris- eÄe''*n’
sättningen erhållit sin lösning genom en år 1941 vidtagen ändring av 15 §
förfogandelagen (SFS 1941: 394). Genom denna lagändring föreskrevs, att
ett jämlikt prisregleringslagen fastställt pris skall anses som sådant taxepris,
varom i förfogandelagen sägs. Den huvudsakliga betydelsen av den
nu föreslagna utvidgningen av normalprisernas tillämpningsområde torde
därför ligga i att normalpriserna skulle bliva tillämpliga även å försäljningar
enligt utsöknings- och konkurslagarna. Emellertid måste det vara
ägnat att ingiva vissa betänkligheter att genom en speciallag av förevarande
slag rubba gällande exekutionsrättsliga regler. I vart fall synes en sådan
åtgärd icke böra vidtagas med mindre lagändringen ur priskontrollsynpunkt
är av större vikt. Så torde dock icke vara fallet. Jag har därför icke funnit
tillräckliga skäl föreligga att i förevarande hänseende föreslå någon ändring
av gällande bestämmelser.

Förbud mot prisocker.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria anfört, att enligt gällande lag
grundförutsättningen för att prisocker skulle anses föreligga vore, alt vederlaget
med hänsyn till föreliggande omständigheter vore uppenbart oskäligt.
Konstruktionen av denna bestämmelse kunde emellertid enligt nämndens mening
knappast sägas vara effektiv; det fordrades för mycket för att ett
straffbart förfarande skulle anses föreligga. När ett pris kunde antagas vara
»uppenbart oskäligt» och särskilt, när detta skulle anses vara fallet »med
hänsyn till föreliggande omständigheter», vore tydligen ej alltid lätt att
säga. Bestämningen »uppenbart» hade därför icke medtagits i priskon trollnämndens
förslag. Stadgandet hade vidare erhållit en rent objektiv utformning.

Stockholms och Skånes handelskammare ha uttalat vissa betänkligheter
mot den skärpning, som ockerbestämmelserna sålunda skulle undergå. Stockholms
handelskammare har icke kunnat finna, att priskontrollnämnden förebragt
några vägande skäl för de föreslagna ändringarna, och har särskilt
framhållit, att den tidigare mera subjektivt utformade lyth Isen med hänsyn
till ifrågavarande brotts speciella struktur syntes lia viii tillgodosett såväl
samhällets som de enskildas krav. Aven Skånes handelskammare har framhållit,
alt enligt dess uppfattning tillräckliga skäl icke förebragts för ändring
i prisockerbestämmelserna och handelskammaren har föreslagit, att de
nuvarande bestämmelserna, i vilka det subjektiva rekvisilet särskilt poängterats,
måtte bibehållas oförändrade. Däremot har handelskammaren i
Göteborg förklarat sig icke lia något alt erinra mot all prisockerföreskrifterna
skärpas.

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande anfört:

Kollegium vill framhålla, att betydelsen av den föreslagna ändrade avfattningen
icke får överskattas. Frånsett den jämkning i skärpande riktning,
som borttagandet av ordet »uppenbart» innebär, har visserligen — jämfört
med den nuvarande lagtexten — kravet att vederbörande insett eller bort kunna
inse, ali vederlaget var uppenbart oskäligt, uteslutits och ersatts med uttrycket
att vederlaget i fråga »kan anses» oskäligt. Denna ändring innebär
emellertid icke, att kravet på uppsåt skulle bortfalla. På grund av allmänna
straffrättsliga principer förutsättes nämligen uppsåt vid brottets begående,
och därmed kommer sålunda den praktiska betydelsen av den gjorda omformuleringen
att bli mera skenbar än verklig.

Livsmedelskommissionen, som vitsordat att bestämmelsen om prisocker i
dess nuvarande avfattning visat sig kunna tillämpas endast i enstaka fall,
har vidare anfört:

Enligt den nuvarande lydelsen skall, å ena sidan, konstateras, att det pris.
varom är fråga, objektivt sett är med hänsyn till föreliggande omständigheter
uppenbart oskäligt, och, å andra sidan, visas, att den tilltalade insett eller
bort kunna inse detta. Det vore givetvis önskvärt om bestämmelsen kunde
ändras så att den bleve mer effektiv. Den av priskontrollnämnden föreslagna
nya lydelsen av föreskriften är emellertid avfattad på ett sådant sätt, att den
måste inge starka betänkligheter. Avgörandet av huruvida ett visst pris är
»oskäligt» eller ej måste givetvis framstå såsom mycket svårt och bedömandet
kan utfalla på olika sätt vid olika domstolar. Det synes exempelvis föga
tilltalande, att inom ett domstolsområde en person fälles till straff för prisocker
samtidigt som inom ett annat domstolsområde frikännande utslag meddelas
för motsvarande handling. Mot nu angivna betänkligheter kan emellertid
anföras, att förseelse, varom här är fråga, må åtalas endast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Kooperativa förbundet bär framhållit följande:

. I det nya förslaget till prisregleringslag har en skärpning av ilen s. k. ockerparagrafens
bestämmelser vidtagits. Dels har bestämningen, att vederbörande
»insett eller bort inse» bortfallit, dels har den nu gällande stränga kvalifikationsgrunden,
alt vederlaget med hänsyn till föreliggande omständigheter
skulle kunna anses »uppenbart oskäligt», uppmjukats genom att ordet »uppenbart»
strukits.

Förbundet finner det i princip utomordentligt angeläget, att grov prisuppskörtning
och därmed jämförliga brott skola drabbas av lagen utan varje
miskundsamhet. Då det enligt motiveringen till lagförslaget visat sig föreligga
svårigheter att med nuvarande formulering av ockerparagrafen slå
ned på vissa påtagliga fall av prisocker, torde ingen berättigad invändning
kunna resas mot den utformning av ifrågavarande paragraf, som nu föreslås.

Förbundet vill emellertid i detta sammanhang framhålla som önskvärt, att
priskontrollnämnden söker finna några allmänna och såvitt möjligt oomtvistliga
normer — t. ex. att priset skall med minst en viss procentsats överskrida
det inom branschen eller på orten allmänt gällande till vägledning
för bedömandet av de individuella fallen. Det är nämligen alldeles givet, attén
lagstiftning som den ifrågavarande med hänsyn till de stora skiljaktigheterna
i de konkreta fallen måste medföra risker för oenhetlig rättstillämpning. Det
är därför med tillfredsställelse som förbundet konstaterar, att anhängiggörande
av åtal för prisocker är beroende av anmälan av eller tillstånd från
priskontrollnämnden. Detta bör i och för sig kunna medföra en värdefull

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

normering av bedömningsgrunderna. Men även om riskerna för tveksamma
fall under alla förhållanden torde bli något större med den nu föreslagna formuleringen
synes det förbundet uppenbart, att de betänkligheter detta kan
vara ägnat att inge måste väga lätt i jämförelse med samhällskravet, att^ verkliga
prisockrare i nuvarande läge icke skola lia möjligheter att undgå laga
näpst.

Sveriges lantbruks förbund har förklarat, att förbundet icke hade något
att erinra beträffande de föreslagna skärpta straffbestämmelserna mot prisocker.

Ändringsförslaget har däremot avstyrkts av Sveriges industriförbund, svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Sveriges industriförbund, i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen
instämt, har sålunda uttalat, att då gällande straffbestämmelser enligt förbundets
mening beredde fullt tillräckliga möjligheter för domstolarna att
beivra prisocker, förbundet påyrkade, att gällande bestämmelser bibehölles
oförändrade.

Sveriges köpmannaförbund har för sin del anfört:

Den föreslagna skärpningen av prisockerparagrafen tinner förbundet icke
motiverad. Förbundet måste bestämt yrka på att den gamla lydelsen av denna
paragraf bibehålies, då bestämmelserna enligt förbundets förmenande äro
nöjaktiga i sitt nuvarande skick. Det kan enligt förbundets åsikt icke anses
rimligt, att en person dömes för en så allvarlig förseelse som den här ifrågavarande
utan att han själv insett eller ens bort kunna inse det oriktiga i förseelsen.
Vid bedömandet av vederlagets oskälighet bör dock domstolen taga
hänsyn till den felandes syn på saken och de omständigheter, som just beträffande
honom föreligga.

Vidare föreslås den skärpningen av prisockerbestämmelsen att bestämningen
»uppenbart» icke medtages i den nya lagtexten, detta under motivering
att det nu fordras för mycket för att ett straffbart förfarande skall anses
föreligga. Ändringen motiveras ytterligare i promemorian med att det ej
alltid är lätt att säga när ett pris kan antagas vara uppenbart oskäligt och
särskilt icke när detta skall anses vara fallet med hänsyn till föreliggande
omständigheter. Sveriges köpmannaförbund kan icke till någon del dela den
uppfattning, som i detta avseende kommer till uttryck i promemorian. Därest
den objektiva utformningen av paragrafen genomföres, torde snarare en
riktig tolkning av stadgandet ha blivit försvårat. Förbundet fäster uppmärksamheten
på att ett fällande utslag för en prisockerförseelse för en näringsidkare
medför mycket allvarliga konsekvenser utöver själva straffet, dk därigenom
hans rykte såsom affärsman bland allmänheten menligt paverkas.
Redan själva åtalet medför att vederbörande köpmans rykte såsom god affärsman
av allmänheten ifrågasättes, något som givetvis kan vara menligt
inverkande för den åtalades vidare verksamhet.

Sveriges grossistförbund har i sitt remissyttrande iiragasatt, huruvida de
föreslagna ändringarna av bestämmelserna rörande prisocker verkligen vore
av behovet påkallade. Förbundet saknade kännedom örn all erfarenheten
skulle ha visat, att den nuvarande prisockerbestämmelsen icke vore effektiv.
Därest en ändring skulle ske, hade detta först bort ådagaläggas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

DtPct^fennlS Såsom priskon troi Inämnden anfört, torde gällande bestämmelser rörande
prisocker icke vara så utformade att de verka tillräckligt effektivt. Jag vill i
detta sammanhang erinra om direktören G. Söderlunds uttalande i hans
förut omnämnda promemoria, att den nuvarande prisregleringslagen borde
kompletteras för att giva ökade möjligheter till ingripande mot för hög prissättning
på områden, som icke lämpligen kunde underkastas direkt prisreglering,
samt att därvid närmast ifrågakomma en fastare utformning av ockerparagrafen.
Även örn jag sålunda delar priskontrollnämndens mening örn
önskvärdheten av en lagändring på denna punkt, anser jag mig emellertid
icke kunna förorda att ändringen genomföres i enlighet med nämndens förslag.
Den föreslagna lydelsen torde nämligen vara så vagt utformad, att den
icke ger tillräcklig ledning vare sig för allmänheten eller vederbörande myndigheter.
En formulering bör alltså utfinnas, som klarare anger vad som i
lagens mening är att anse som prisocker.

Utformningen av en generell ockerbestämmelse, som samtidigt fyller rimliga
krav pa klarhet, erbjuder stora svårigheter. Till en början torde emellertid
böra fastslås att, därest ockerbestämmelsen skall kunna verksamt utnyttjas
som medel mot den skadliga prisstegringen, ockerbegreppet icke får konstrueras
för snävt. Det straffbara området bör därför göras vidare än som
skett i fråga om strafflagens ockerbrott. Med utgångspunkt härifrån synes
det befogat att under förbudet hänföra sådana avtal, där vederlaget i märklig
män överstiger det i allmänhet tillämpade priset för den förnödenhet eller
tjänst, varom fråga är. Därest avtalet rör förnödenhet eller tjänst, för vilken
dylikt jämförelsepris icke finnes, torde såsom rekvisit böra uppställas, att
vederlaget eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens eller
företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas
vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

Även med den av mig nu föreslagna utformningen av ockerbestämmelsen
kunna självfallet gränsfall uppkomma, där det är tveksamt örn prisocker
skall anses föreligga eller icke. Olägenheterna härav få emellertid anses i väsentlig
mån undanröjda genom den redan enligt nuvarande lag gällande föreskriften
att åtal icke må anhängiggöras annat än efter angivelse eller medgivande
av myndighet, som Konungen bestämmer (priskontrollnämnden).

Jag vill slutligen tillägga att, då den föreslagna ockerbestämmelsen har en
betydligt vidare innebörd än strafflagens motsvarande begrepp, ordet »prisocker»
— även örn det av mig använts som beteckning för ifrågavarande brott
likväl icke torde böra införas i lagtexten såsom brottsbenämning.

Förbud mot kombinationsavtal.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria framhållit, att enligt nu gällande
bestämmelser kombinationsförsäljningar respektive kombinationsavtal
rörande tjänster vöre förbjudna, därest förnödenheten eller tjänsten vöre
föremål för prisreglering enligt 2—5 §§ och offentlig myndighet ej givit tillstånd
till sådant kombinationsavtal varom fråga vore.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Nämnden har vidare anfört, att den nuvarande bestämmelsen örn kombinationsavtal,
efter mönster av de finska och danska lagarna, i nämndens förslag
kompletterats med en föreskrift, att säljare, nyttjanderättsupplåtare
eller den, som utförde tjänst, icke finge av motparten kräva ingående av
förbindelse, som strede mot god affärssed. Som exempel på en dylik förbindelse
kunde nämnas ett nyligen aktuellt fall, där säljaren för försäljning av
viss vara krävde, att köparen skulle förbinda sig att efter krigets slut inköpa
en viss större kvantitet varor av samma slag av säljaren.

Stockholms handelskammare har anfört, att handelskammaren i sak icke
hade något att invända mot det föreslagna stadgandet. Det såsom motiv för
förslaget anförda exemplet vore emellertid mindre väl valt. Det torde nämligen
icke under alla förhållanden strida mot god affärssed att en säljare
gentemot en kund, med vilken han icke tidigare stått i förbindelse, såsom
villkor för försäljning av viss vara krävde, att kunden jämväl efter ett fredsslut
från honom köpte varan i fråga.

Sveriges köpmannaförbund bär uttalat, att några erinringar mot den föreslagna
utvidgningen av bestämmelserna örn kombinationsavtal icke funnes
att göra. Förbundet ville dock framföra det önskemålet, att vederbörande
näringsorganisationer lämnades tillfälle att i tveksamma fall få medverka vid
bedömandet av huruvida ett villkor kunde anses strida mot god affärssed.

Sveriges industriförbund bar uttalat, att den föreslagna brottsbeskrivningen
vore så ytterligt svävande, att det med fog kunde ifrågasättas, om en dylik
bestämmelse överhuvud taget borde godtagas. Örn emellertid en bestämmelse
av föreslaget innehåll ansåges oundgänglig, skulle en riktig och enhetlig
rättstillämpning säkerligen befordras, därest sakkunniga organisationer
inom näringslivet finge yttra sig i frågan, huruvida visst förfarande kunde
anses strida mot god affärssed.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Kooperativa förbundet, som avstyrkt ändringsförslaget, har anfört:

Förbundet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i motiveringen
till det nya lagförslaget, nämligen att villkor av den här exemplifierade arten,
varigenom säljaren avser att kringgå gällande prisföreskrifter, böra vara förbudsbelagda.
Förbundet ställer sig emellertid avvisande till att i prisregleringslagen
i detta sammanhang införa bestämningen »villkor, som strider
mot god affärssed». Denna formulering ingår i den s. k. generalklausulen,
som återfinnes i dansk, norsk och finsk lagstiftning. Någon sådan klausul
förekommer emellertid icke i svensk lag. Vid de tillfällen, då fråga varit om
att i vårt land införa en sådan generalklausul, har förbundet med stor bestämdhet
vänt sig häremot. Förbundets skäl mot den nu föreslagna formuleringen
äro i korthet följande. Ur affärslivets synpunkt är frågan örn vad
som kan strida mot god affärssed omöjlig att entydigt besvara. God affärssed
är i själva verket ett ytterligt vagt begrepp, som kan göras till föremål
för mycket skilda tolkningar. Förbundet erinrar i detta sammanhang -—
utan alla jämförelser i övrigt — örn att inom branscher, där en monopolislisk
prisreglering tillämpas, betraktas ofta priser, som underskrida inonopolprisnivån,
av företagare i branschen såsom stridande mot god affärssed.
Förbundet måste på här anförda grunder bestämt avstyrka, att ifrågavaran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Departement.

chefen.

de bestämmelse införes i den föreslagna lagen. För framtiden prejudicerande
konsekvenser kunde härigenom befaras uppstå.

Till vad här anförts vill förbundet lägga det påpekandet, att en formulering
som den av priskontrollnämnden föreslagna icke synes erforderlig för
att tillgodose det av nämnden eftersträvade prispolitiska syftet. Enligt förbundets
mening kan detta syfte, nämligen att stadga ett förbud mot sådant
villkor, som möjliggör för säljaren, nyttjanderättsupplåtaren eller den, som
utför tjänst, att i en eller annan form indirekt uttaga ett högre pris än det
fastställda, lätt vinnas genom en formulering av förslagsvis följande innebörd:
»Ej heller må för förnödenhetens försäljning, nyttjanderättens upplåtande
eller tjänstens utförande uppställas annat dylikt villkor, som indirekt
avser att tillföra säljaren ekonomisk gottgörelse utöver det fastställda
priset».

Det i 7 g gällande lag upptagna förbudet mot kombinationsavtal innebär
endast ett förbud mot att såsom villkor för försäljning av exa prisreglerad
vara elier utförande av en prisreglerad tjänst fordra att jämväl annan förnödenhet
inköpes eller annan tjänst tages i anspråk. Förbudet syftar i första
hand till att förhindra säljaren eller företagaren att kringgå prisbestämmelserna
genom pristillägg å en icke prisreglerad förnödenhet eller tjänst.

Som av det anförda framgår äger förbudet icke tillämpning i ett sådant
fall som det priskontrollnämnden omnämnt i sin promemoria. Emellertid
kan det icke anses tillfredsställande att en säljare, som genom priskontrollen
ser sig förhindrad att uttaga ett eljest påräkneligt överpris, utnyttjar
det rådande läget till att i stället avfordra köparen en förbindelse att efter
krigets slut göra vissa inköp hos säljaren. Jag delar sålunda priskontrollnämndens
mening att förbudet i princip bör utsträckas till att gälla även
dylika villkor.

Enligt priskontrollnämndens förslag skulle till nu gällande stadgande i
ämnet fogas ett tillägg, enligt vilket det bleve förbjudet att uppställa »axmat
dylikt villkor, som strider mot god affärssed». Den sålunda föreslagna fornxuleringen
har i vissa remissyttranden blivit föremål för eiunringar, därvid
främst anmärkts att brottsbeskrisulingen vore alltför svävande. Dessa erinringar
hurde icke sakna fog. Tvivelsutan skulle ett dylikt stadgande föranleda
en betydande osäkexfiet om vad som vore tillåtet eller förbjudet. Det
hade därför varit önskvärt med en bestämmelse, som klart angivit gränserna
för det straffbara området. Med hänsyn till de skiftande förhållanden, varmed
man här har att räkna, torde det emellertid knappast vara möjligt att
meddela en generell och samtidigt klar bestämmelse angående vilka kombinationsavtal
som skola vara förbjudna. Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att enligt min mening kombinationsavtal av den av priskontrollnämnden
anmärkta typen icke under alla förhållanden böra anses otillåtna. Örn
till exempel en företagare, som planerar att anlägga en dviobar fabrik för
tillverkning av en för landet behövlig vara, räknar med svår konkurrens efter
kriget och därför avfordrar vissa större köpare en förbindelse att jämväl
under viss tid efter fredsslutet göra sina inköp av varan hos företagaren i
fråga, kan detta icke utan vidare anses otillbörligt; förhållandena kunna va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ra sådana att anläggningen överhuvud icke kommer till stånd med mindre
företagaren kan säkerslälla sig genom att avfordra köparna dylika förbindelser.

Vad nyss anföris angående svårigheten att meddela en generell och samtidigt
klar bestämmelse angående vilka kombinationsavtal av nu ifrågavarande
art, som skola vara förbjudna, torde böra föranleda att frågan löses efter
samma linjer, som förut skett beträffande kombinationsavtal avseende olika
varor, d. v. s. att förbudet i princip göres generellt; den som säljer en prisreglerad
vara eller utför en prisreglerad tjänst skulle sålunda icke få utan
myndighets samtycke såsom villkor för försäljningen eller för tjänstens utförande
uppställa, att medkontralienten sluter avtal eller avger förbindelse
rörande annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst, varom fråga är.
En dylik bestämmelse kan naturligen verka i någon mån besvärande i sådana
fall, där kombinationsavtalet är att anse som en lojal företeelse. Emellertid
torde de antydda olägenheterna icke böra överdrivas. I allt fall anser
jag dessa olägenheter vara att föredraga framför den osäkerhet, som
skulle följa av straffbudets anknytning till begreppet god affärssed.

Enligt tillämpningsförordningen till prisregleringslagen meddelas samtycke
till kombinationsavtal av den myndighet, vilken har att i förekommande fall
ge tillstånd till överskridande av det pris som gäller för den förnödenhet eller
tjänst avtalet i första hand avser, eller, därest sådant tillstånd icke må meddelas,
av priskontrollnämnden. Det torde böra framhållas att vederbörande
myndighet är oförhindrad att, då förhållandena därtill föranleda, lämna generellt
medgivande till visst slag av kombinationsavtal.

Föreskrifter enligt 10 §.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria anfört:

10 § prisregleringslagen gäller, såvitt angår förnödenhet, endast i fråga
örn detaljhandel. Den ger möjlighet att föreskriva skyldighet att uppsätta
prisanslag och att sälja efter vikt eller efter mått ävensom att meddela »annan
dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring
eller alt oi''dna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenhet».
För tolkningen av det citerade stadgandet finnes det i de under innevarande
kris utfärdade författningarna icke någon ledtråd. Vad beträffar
»bestämmelse, som må vara ägnad att —--ordna tillförsel, saluhållan de

eller förbrukning av förnödenhet», vilken passus hämtats från 6 § lagen
den 30 maj 1916 örn fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig.
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.,
så siiges allenast i ett av livsmedelskommissionen avgivet förslag till nämnda
lag, »att dylika stadganden kunde under vissa omständigheter finnas
nödvändiga till åstadkommande av att viktigare förnödenheter verkligen
skulle nå fram till salutorgen och icke på vägen dit uppsamlas av partiköpare
eller till förekommande av att sådana förnödenheter forslades från
orten».

10 § prisregleringslagen är i tillämpliga delar gällande jämväl å tjänst,
t. ex. i fråga örn prisanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Nämnden har vidare anfört:

Begränsningen av ifrågavarande stadgande till detaljhandeln synes icke
vara motiverad, utan lagrummet har enligt nämndens förslag gjorts tillämpligt
å såväl produktion som parti- och detaljhandel. Beträffande produklionen
äro särskilt bestämmelserna örn standardisering samt märkning av
emballage aktuella. 1 fråga örn partihandeln är det stundom lika moliveral
som för detaljhandeln att föreskriva viktförsäljning. Så är bl. a. förhållandet
med försäljning av frukt.

Livsmedelskommissionen har erinrat örn att kommissionen med stöd av
Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser
angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. meddelat
föreskrifter om standardisering av charkuterivaror, samt att kommissionen,
i anslutning till Kungl. Maj:ts kungörelse den 20 mars 1942 (nr
147) angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel,
utfärdat vissa regler angående de förpackningar, i vilka sådana ersättningsmedel
skulle saluföras. Kommissionen förutsatte, att de av priskontrollnämnden
nu föreslagna bestämmelserna icke komme att föranleda någon
ändring i de av kommissionen i berörda hänseenden meddelade föreskrifterna.

Stockholms handelskammare har anfört:

I den föreslagna 11 § (10 § i nu gällande lag) har vidtagits den ändringen,
att även tillverkare och partihandlare likställts med detaljhandlare, samt att
uttryckligen inrymts en rätt för den priskontrollerande myndigheten att ui
färda bestämmelser angående skyldighet att sälja viss slags förnödenhet i
visst standardutförande eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i på visst
sätt märkta förpackningar.

Denna utvidgning av tidigare bestämmelser har i nämndens promemoria
lämnats utan motivering. Handelskammaren får i detta sammanhang erinra,
att motsvarande bestämmelser i den nu gällande lagen avser blott meddelande
av »ordningsföreskrifter», som äro ägnade att motverka en oskälig prisstegring
etc. Detta förhållande betonades uttryckligen av departementschefen
i motiven till 1941 års prisregleringslag, i vilken stadgandet ifråga inflöt. Genom
den nu tillagda föreskriften angående försäljning av viss vara i stan
dardutförande eller i på visst sätt märkt förpackning har lagrummet ändrat
karaktär. Därigenom och genom att även produktion och partihandel indragits
under detsamma äger det icke längre tillämpning å blott ordningsföreskrifter
utan medgiver djupgående ingrepp på näringslivets olika områden. 1
detta sammanhang må erinras, att märkningsfrågan nyligen varit föremål för
ingående utredning av livsmedelslagstiftningssakkunniga och att meningarna
därvid starkt brutit sig. Handelskammaren saknar underlag för bedömande av
i vilken utsträckning nämnden avser att framdeles nyttja de vittgående fullmakter,
som nu begäras. Avsaknaden i såväl lagförslaget som den däröver utarbetade
promemorian av klara riktlinjer i detta avseende torde kunna leda
till godtyckliga avgöranden. På grund härav och då priskontrollnämnden
redan enligt den nu gällande lagen torde lia vissa möjligheter att meddela ur
prisregleringssynpunkt nödvändiga standardiserings- och märkningsföreskrifter,
får handelskammaren avstyrka den föreslagna ändringen.

Skånes handelskammare har framfört liknande synpunkter som de av
Stockholms handelskammare anförda. Handelskammaren i Göteborg har

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ifrågasatt lämpligheten av att utvidga bestämmelserna örn skyldighet att hava
anslag med prisuppgifter till alt gälla även tillverkare och partihandlare.

Sveriges grossistförbund har i sitt yttrande betonat, att de särskilda skyldigheter,
som redan förut ålagts detaljhandeln och som nu skulle komma att
åläggas även tillverkare och partihandlare, närmast kunde betraktas såsom
ordningsföreskrifter, som tillkommit i syfte att öka konsumenternas möjligheter
att kontrollera prisbestämmelsernas upprätthållande inom detaljhandeln.
Det funnes naturligen ett behov för tillverkarnas och partihandlarnas
kunder att kunna verkställa motsvarande kontroll hos sina leverantörer. Men
detta kunde ske redan nu, utan att här ifrågavarande bestämmelser för detaljhandeln
utsträcktes att gälla leverantörerna. Den normala försäljningen
från partihandeln till detaljhandeln skedde i sådana former, att detaljisterna-kunderna
av fakturor och/eller andra affärshandlingar kunde kontrollera
de priser, som leverantörerna tillämpade. Någon fördel av att utsträcka
de omförmälda ordningsföreskrifterna till att gälla även partihandeln vore
därför icke möjlig att uppnå. Priskontrollnämndens förslag i detta avseende
syntes därför vara överflödigt och endast ägnat att medföra ytterligare belastning
å de delar av näringslivet, som skulle beröras av de nya bestämmelserna.

Vidare har Sveriges industriförbund — med instämmande av svenska
arbetsgivareföreningen — anfört:

Priskontrollnämnden föreslår, att skyldighet skall kunna åläggas tillverkare
m. fl. att sälja förnödenhet i visst standardutförande eller i på visst
sätt märkta förpackningar. Meningen med sådan märkning torde vara att
underlätta kontrollen av gällande prisbestämmelsers efterlevnad. Ur tillverkaresynpunkt
finnes icke någon erinran mot detta senare förslag, förutsatt
att det namn, som eventuellt skall upptagas å förpackning, avser tillverkaren
och icke någon mellanhand samt att märkningen kan verkställas
utan nämnvärd kostnad.

Vad åter angår förslaget att priskontrollnämnden skulle äga att ålägga
tillverkare att standardisera viss förnödenhet, torde sådant tvång avgjort
icke böra ifrågakomma. En av de viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt
bedrivande av priskontrollen har, enligt vad allmänt vitsordas,
varit det frivilliga samarbete som ägt rum mellan priskontrollnämnden
samt näringslivet och dess organisationer. Sådant samarbete har möjliggjort
resultat, som sannolikt icke kunnat utan stora svårigheter ernås på annan
väg. Även standardiseringsfrågor lia under kriget handlagts på detta sätt i
betydande utsträckning. Under sådana förhållanden är det naturligast, att
standardiseringsfrågor även framdeles dryftas och avgöras tillsammans med
därav berörda företagare. Utan deras intresserade medverkan är det ogörligt
att åstadkomma sådana standard, som ur användnings-, teknisk och prissynpunkt
fylla måttet. Tvångsbestämmelser lära näppeligen vara ägnade
att främja sådan medverkan. Med hänsyn till vad nu anförts böra bestämmelserna
ifråga utgå.

Enligt gällande lag må föreskrifter, som avses i 10 § prisreglcringslagen, nejmrtement.
meddelas endast med avseende å detaljhandel ävensom beträffande tjänster. Zeferi.
Priskontrollnämnden har funnit denna begränsning icke vara tillräckligt motiverad,
varför nämnden föreslagit att lagrummet måtte göras tillämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

jämväl med avseende å producenter och partihandlare. Med hänsyn till de
ökade krav, som numera måste ställas å priskontrollen, finner jag den sålunda
föreslagna utvidgningen ändamålsenlig. Jag vill emellertid tillägga, att
de olika förhållanden, under vilka å ena sidan detaljhandlarna samt å
andra sidan producenterna och partihandlarna arbeta, självfallet måste beaktas
vid meddelandet av sådana föreskrifter, som i lagrummet avses. På
grund av det anförda föreslår jag, att 10 § måtte så utformas, att den gäller
ifråga om all yrkesmässig försäljning, vare sig denna bedrives såsom
detaljhandel eller av producent eller partihandlare.

Priskontrollnämnden har vidare föreslagit vissa tillägg rörande arten av
de föreskrifter, som må meddelas enligt 10 §. Nämnden har sålunda föreslagit,
att föreskrifter skola få meddelas jämväl rörande skyldighet att sälja
en vara i visst standardutförande eller i förpackningar, som märkts på visst
sätt. I anledning av detta förslag vill jag till en början erinra örn att lagrummet
i dess nuvarande lydelse endast avser föreskrifter, som ha karaktären
av ordningsföreskrifter. Detta betonades under förarbetena och framgår för
övrigt redan därav, att det icke ankommer på Konungen utan endast på
myndighet, som Konungen bestämmer, att meddela föreskrifter som i lagrummet
avses. Med hänsyn till konstruktionen av ifrågavarande lagbestämmelse
finner jag det önskvärt, att tillämpningsområdet även i fortsättningen
begränsas till föreskrifter av ordningsnatur. Jag kan därför icke tillstyrka en
sådan utvidgning, att lagrummet skulle medföra befogenhet för prismyndigheten
att föreskriva standardisering av olika förnödenheter. Föreskrifter av
så ingripande natur torde nämligen icke kunna betecknas som ordningsföreskrifter
och det synes lämpligt att, i den mån standardisering av viss tillverkning
är påkallad av hänsyn till krisläget, föreskrifter därom meddelas i
den för ekonomisk lagstiftning gällande ordningen.

Priskontrollnämndens förslag om sådan ändrad lydelse av 10 §, att därunder
uttryckligen inbegripes rätt att föreskriva märkning av förpackningar,
föranleder icke någon erinran från min sida.

Skyldighet att utgiva värdet av visst gods.

Priskontrollnämnden har, i fråga örn den i 11 § sista stycket stadgade skyldigheten
för den sakfällde att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag,
uttalat att domstolarna i alltför stor utsträckning syntes vilja begagna den
föreliggande möjligheten att, då »särskilda förhållanden» därtill föranledde,
helt befria från ersättningsskyldighet, varför en skärpning av bestämmelserna
borde genomföras. Denna skärpning kunde ske på så sätt att såsom förutsättning
för nedsättning i eller befrielse från ersättningsskyldighet stadgades,
att »synnerliga skäl» därtill föranledde.

Kooperativa förbundet har framhållit, att förbundet med hänsyn till den
utomordentliga angelägenheten av att gällande prisföreskrifter respekterades
icke hade någon erinran mot den föreslagna skärpningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att det — med hänsyn till den
av priskontrollnämnden påtalade tendensen inom rättspraxis och då förverkandepåföljden
säkerligen i minst lika hög grad som straffpåföljderna vore
av betydelse för lagens respekterande — borde tagas under övervägande, örn
icke rätten till nedsättning av ersättningsskyldigheten borde göras till föremål
för en längre gående skärpning än den som följde av nämndens förslag.
Detta syntes böra ske såväl genom ett uttryckligt restriktivt angivande av
förutsättningarna för nedsättning som genom en regel, att nedsättning finge
ske endast intill viss del, förslagsvis hälften, av vederlagets elier förnödenhetens
värde.

Ä andra sidan har Stockholms handelskammare ifrågasatt om icke förverkandereglerna
snarare borde mildras än skärpas. Skånes handelskammare
har för sin del hemställt, att gällande bestämmelser måtte bibehållas oförändrade.

Bränslekommissionen har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna ändringen.
Kommissionen har därvid åberopat, alt orden »särskilda förhållanden»
i prisregleringslagen korresponderade med motsvarande uttryck i bestämmelserna
örn förverkandepåföljd i 25 § allmänna förfogandelagen och
1 § kungörelsen den 5 juni 1942, nr 308, angående särskilda påföljder vid
överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, ävensom att överträdelser
av allmänna förfogandelagen eller någon ransoneringsförfattning icke sällan
skedde i samband med överträdelser av bestämmelser i prisregleringslagen.

Sveriges lantbruksförbund har funnit det anmärkningsvärt, att priskontrollnämnden
ansåge skäl föreligga för en skärpning av bestämmelserna, då
den praktiska rättstillämpningen funnit redan de gällande bestämmelserna
strängare än vad som vöre förenligt med det allmänna rättsmedvetandet. Den
föreslagna skärpningen borde därför icke ifrågakomma.

Sveriges köpmannaförbund har anfört:

Förbundet har den principiella inställningen, att förbundet icke har något
att erinra mot att den, som dömes för brott mot prisbestämmelserna, tillika
förpliktas att regelmässigt gälda värdet av taget överpris. Härigenom undgår
man olägenheten av att det i dagsböter utmätta straffet stundom varit så
lågt, att den felande trots åtalet gjort vinst på transaktionen. Förbundet
måste dock hävda den uppfattningen att det kan leda till stötande konsekvenser,
att den felande skall förpliktas gälda värdet av hela det tagna och
betingade vederlaget utom i de fall, då »synnerliga skäl» till annat föranleda.
Förbundet tager sig friheten att peka på att regeln bibehålies i oförändrad
utsträckning även beträffande avtalat, alltså blott betingat vederlag. Detta
synes vara särskilt obilligt exempelvis i de fall, då blott obetydligt högre pris
betingats för varan. Införandet av de skärpta bestämmelserna motiveras av
nämnden på så sätt, att domstolarna »i alltför stor utsträckning synas vilja
begagna möjligheten alt belt befria från ersättningsskyldigheten». Ifrågasättas
kan huruvida denna benägenhet hos domstolarna icke just har sin grund
i det förhållandet, att bestämmelsen i många fall anses direkt obillig. Graden
och arten av den felandes överträdelse synes på vanligt sätt böra beaktas och
liven av domstolarna hittills lia beaktats vid straffmätningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departements chefen.

Förbundet har i enlighet härmed uttalat som sin åsikt, alt den, som fälldes
för brott mot prisbestämmelserna, enbart borde förpliktas gälda värdet avtaget
eller betingat överpris.

Sveriges industriförbund, som anfört i huvudsak samma synpunkter som
Sveriges köpmannaförbund, har ansett det böra övervägas, huruvida icke förverkandebestämmelserna
borde i viss mån mildras. Detta kunde lämpligen
ske på sådant sätt, att förverkande principiellt förklarades skola avse endast
det avtalade eller tagna överpriset, samt att, då särskilda skäl därtill förelåge,
förverkandet kunde avse vederlaget i dess helhet.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Gentemot lagrummets nuvarande avfattning synes i och för sig intet vara
att erinra. Jag finner därför icke skäl att föreslå någon ändring därav. Jag
förutsätter därvid, att lagrummet tillämpas efter sin lydelse och sin innebörd,
d. v. s. att ersättningsskyldighet regelmässigt ådömes och att nedsättning
i eller befrielse från sådan skyldighet medgives endast då särskilda
förhållanden kunna åberopas till stöd därför.

Tillämpning å priskontorsföreslåndare m. fl. av stadgandet i
17 kap. 11 § rättegångsbalken.

Priskontrollnämnden har anfört:

Den lokala övervakningen av jämlikt prisregleringslagen utfärdade prisbestämmelser
och andra föreskrifter handhaves i huvudsak av föreståndarna
för de vid kristidsstyrelserna inrättade priskontoren jämte vid priskontoren
anställda tjänstemän ävensom av de i samtliga kristidsområden
förordnade prisombuden. Av priskontorsföreståndarna samt priskontorens
övriga tjänstemän och prisombuden uppdagade brott, varom stadgas i 11 §
prisregleringslagen, rapporteras av priskontoren till priskontrollnämnden
eller statens livsmedelskommission. I fråga örn vissa varugrupper såsom
kött och fläsk m. m. handhaves den lokala övervakningen av särskilda av
priskontrollnämnden förordnade resande kontrollanter, vilka direkt till priskontrollnämnden
insända rapporter angående verkställda kontrollbesök.
Priskontrollnämnden respektive livsmedelskommissionen har därefter att
pröva huruvida anmälan för brott mot 11 § prisregleringslagen skall göras
hos vederbörande åklagare. Sådana förseelser, som avses i 12 § prisregleringslagen,
rapporteras av vederbörande priskontrollerande organ direkt till allmän
åklagare.

Vid den lokala prisövervakningen i detaljhandeln tillgår vanligen så att
kontrollanten utan att från början upplysa örn sin egenskap av kontrollant
framställer förfrågan angående priset å olika varor. Något vittne till av säljaren
härvid lämnade prisuppgifter torde vanligen icke vara att tillgå, varför,
därest säljaren skulle vid domstol bestrida riktigheten av kontrollantens
uppgifter, det skulle vara av värde att få kontrollanten hörd som vittne. Vad
i 17 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas angående förbud för angivare att
vittna synes emellertid lägga hinder i vägen härför. I ett fall, som nyligen
kommit till priskontrollnämndens kännedom, har priskontorsföreståndare,
som av åklagare påkallats såsom vittne, av underrätt (rådhusrätten i Växjö)

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ansetts jävig att vittna. Något formligt beslut i jävsfrågan har icke meddelats
i detta fall och domstolen har i stället hört vederbörande upplysningsvis.
Domstolens ställningstagande torde överensstämma med rättspraxis (se
N. J. A. avd. I 1895 s. 180; 1897 s. 85; 1904 s. 395 och 436; 1915 s. 645; 1918
s. 377 och 1925 s. 22 samt S. J. T. 1928 Rf s. 41) och har även stöd i doktrinen.
Professor Agge uttalar sålunda: Angivelse behöver icke vara angivelse
i egentlig mening, d. v. s. av målsägande rörande ett målsägandebrott, utan
det räcker, att vittnet gjort anmälan örn brottet till åklagare, polismyndighet
eller målsägande eller annan person, som är befogad eller förpliktad att
väcka åtal för brottet eller föranstalta om förberedande undersökning för
åtal (kompendium i straffprocessrätt, del II, Uppsala 1936, s. 90).

Med hänsyn till vad ovan anförts synes det angeläget att de, som hava att
taga befattning med den lokala övervakningen av efterlevnaden av prisregleringslagen
och med stöd av denna utfärdade föreskrifter, erhålla samma
möjlighet att vittna om vad de uträttat eller iakttagit i tjänsten, som enligt
17 kap. 11 § rättegångsbalken tillkommer s. k. polisvittnen med flera (se
50 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd samt 35 § i lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt).

Under åberopande av vad sålunda anförts har priskontrollnämnden hemställt
att i prisregleringslagen måtte intagas en bestämmelse av innebörd, att
vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som gå rättens eller
Konungens befallningshavandes bud och ärende, skall gälla även för dem,
som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av prisregleringslagen
och med stöd av densamma givna föreskrifter.

Enligt vad priskontrollnämnden vidare anfört ha bränsleindustri- och
livsmedelskommissionerna genom nämndens försorg fått del av förslaget
samt förklarat sig tillstyrka detsamma.

Stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken äger icke tillämpning å de Departemenistjänstemän
av olika slag, som användas för prisövervakningen. Emellertid chefe-ntorde
i åtskilliga fall bindande bevisning örn begången prisöverträdelse icke
kunna åvägabringas med mindre den priskontrollant, som anmält förseelsen,
höres såsom vittne angående vad som förekommit vid kontrolltillfället.

På grund härav och då det ur kontrollsynpunkt är av stor betydelse att
upptäckta förseelser bliva vederbörligen bestraffade, tillstyrker jag priskontrollnämndens
förslag. I enlighet härmed föreslår jag att i en ny paragraf,
betecknad 15 a §, upptages en bestämmelse att vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken
förordnas örn dem, som gå rättens eller länsstyrelsens bud och
ärende, även skall gälla örn befattningshavare som har att öva tillsyn å efterlevnaden
av prisregleringslagen.

Föredragandens hemställan.

Det inom finansdepartementet upprättade förslaget till lag örn fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) har utformats i enlighet
med de synpunkter jag i det föregående framlagt. De föreslagna nya bestämmelserna
medföra i första hand dels vissa ändringar i 2, 5—8 samt
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 110.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240-

10 §§, dels ock tillkomsten av två nya paragrafer, betecknade 2 a och 15 a §§.
De nya bestämmelserna föranleda vidare viss omarbetning av straffbestämmelserna
i 11 § ävensom ett tillägg till 17 § av innebörd, att jämväl beslut
enligt 2 a § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse intill
dess annorlunda kan varda förordnat. Slutligen erfordras, såsom jag anmärkt
i samband med redogörelsen för det nya prisstoppbegreppet, viss övergångsbestämmelse
beträffande avtal, som slutits under tiden mellan prisstoppdagen
och den dag då föreskriften om prisstopp meddelas; dylika avtal torde nämligen
böra undantagas från prisstoppet.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade
förslaget, av den lydelse Bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

E. Reuterswärd.

1 Bilagan, som — frånsett vissa redaktionella jämkningar — är likalydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl■ Maj.ts proposition nr 240-

Bihang.

Av priskontrollnämnden upprättat utkast

till

Prisregleringslag.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—11 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Örn prisreglering.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller upplåter nyttjanderätt till
förnödenhet eller nyttjanderätt, varom sägs i 1 kap. 7 § lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom, eller nyttjanderätt till lägenhet, varå
stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning,
eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför tjänst skall vara
skyldig

1) att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tillämpas för förnödenheten,
nyt t j anderätten eller tjänsten den dag som i föreskriften angives;

2) att minst en vecka, innan höjning av priset är avsedd att vidtagas, inkomma
med anmälan örn den tillärnade prishöjningen och skälen därtill;

3) att, varje gång höjning av priset vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma till vilken
myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 240-

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som säljer viss förnödenhet eller upplåter nyttjanderätt eller utför tjänst
av i 2 § angivet slag icke må utan tillstånd betinga sig högre pris än det som
en viss bestämd dag eller senast därförut av honom tillämpats eller förstnämnda
dag varit att anse såsom gängse för förnödenheten, nyttjanderätten
eller tjänsten (prisstopp).

Föreskrift örn prisstopp må meddelas att gälla för viss tid, högst två månader.
Den tid, för vilken dylik föreskrift är gällande, må, då särskilda skäl
därtill äro, utsträckas med högst två månader varje gång.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma på vilken
myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i nämnda stycke
förmäles.

4 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid försäljning av viss
förnödenhet eller vid upplåtelse av nyttjanderätt eller vid utförande av tjänst
som i 2 § avses.

Normalspriset må icke överskridas med mindre priset enligt annan författning
kan bestämmas till högre belopp eller särskilt tillstånd därtill givits.
Den som fastställt normalpriset äger bestämma på vilken myndighet det skall
ankomma att bevilja sådant tillstånd.

5 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet eller nyttjanderätt eller tjänst av i
2 § angivet slag må av honom försäljas, upplåtas eller utföras, må priset icke
överskridas med mindre myndigheten givit tillstånd därtill.

6 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller upplåta nyttjanderätt som i 2 § avses eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utföra tjänst av i 2 § angivet slag skall tillkomma
endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller upplåtit sådan nyttjanderätt eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt
utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja
förnödenheten eller upplåta nyttjanderätten eller utföra tjänsten medgivas
jämväl den, som förbinder sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i
anledning av denna lag uppställts för medlem av sammanslutningen beträffande
rätten att köpa eller sälja förnödenheten eller upplåta nyttjanderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket under 2) avses, må
meddelas endast då särskilda skäl därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga
förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
eller å nyttjanderätt eller tjänst av sådant slag, som i 2 § angives, äger Konungen
meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut i denna
paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller upplåta nyttjanderätten eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt
utföra tjänsten.

7 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller upplåtelse av nyttjanderätt
eller utförande av tjänst som i 2 § avses taga eller träffa avtal om vederlag,
som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenheten till avyttring mot vederlag, som
i första stycket sägs, eller erbjuda sig att upplåta nyttjanderätten eller att utföra
tjänsten mot sådant vederlag.

8 §.

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet, nyttjanderätt eller tjänst
icke överskridas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig
myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning, nyttjanderättens
upplåtande eller tjänstens utförande fordras, att jämväl annan
förnödenhet inköpes eller annan nyttjanderätt eller tjänst tages i anspråk.
Ej heller må för förnödenhetens försäljning, nyttjanderättens upplåtande
eller tjänstens utförande uppställas annat dylikt villkor, som strider mot god
affärssed.

Om uppgiftsskyldighet.

9 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för envar
som köper eller säljer förnödenhet eller upplåter nyttjanderätt eller utför
tjänst av i 2 § angivet slag att på anfordran av den myndighet, som meddelat
föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten kan finna erforderliga för sin priskontrollerande
verksamhet;

2) i kontrollsyfte förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom
i följd därav åligger, äger myndighet som meddelat föreskriften förelägga
honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande
av sådant vite.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

10 §.

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida
och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen
eller produktionen.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,
att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning
eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning
må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående
husrannsakan äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande tillverkare eller
parti- eller detaljhandlare meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet
att å försäljningsstället hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt, efter
mått, i visst standardutförande eller, där förnödenheten saluföres förpackad,
i på visst sätt märkta förpackningar, så ock annan dylik bestämmelse, som
må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel,
saluhållande eller förbrukning av förnödenhet.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga
om upplåtelse av nyttjanderätt eller utförande av tjänst som i 2 § avses.

Ansvarsbestämmelser m. m.

12 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet
med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse
eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten lämnat medvetet
oriktig uppgift eller som, med vetskap örn att beträffande förnödenhet,
nyttjanderätt eller tjänst meddelats föreskrift enligt 3 §, i strid mot föreskriften
försålt eller saluhållit förnödenheten till för högt pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala
sådant pris eller för upplåtelse av nyttjanderätten eller för utförande av
tjänsten uppburit eller krävt för högt pris;

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

2) den som, med vetskap örn att normalpris gäller å viss förnödenhet
eller å nyttjanderätt eller tjänst som i 2 § avses, utan tillstånd försålt eller
saluhållit förnödenheten för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma
betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris eller för upplåtelse
av nyttjanderätten eller för utförande av tjänsten uppburit eller
krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet,
nyttjanderätt eller tjänst som i 5 § sägs, utan tillstånd försålt eller saluhållit
förnödenheten för högre pris än det utfästa eller för upplåtelse av nyttjanderätten
eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt sådant pris
eller sorn, med vetskap om utfästelsen, i återförsäljningssyfte för förnödenheten
betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris än det utfästa;

4) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 6 § medddelats angående
rätten att köpa viss förnödenhet, eller om villkor, som i anledning
av denna lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt eller förklarat
sig villig att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;

5) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 6 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet eller upplåta nyttjanderätt som i 2 §
avses eller såsom företagare åt annan utföra tjänst av i 2 § angivet slag
eller örn villkor, som i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja
förnödenheten eller upplåta nyttjanderätten eller utföra tjänsten, i strid mot
föreskriften eller villkoret försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten eller upplåtit eller erbjudit
sig att upplåta nyttjanderätten eller utfört eller erbjudit sig att utföra
tjänsten;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 7 §;

7) den som brutit mot i 8 § stadgade förbud;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 9 eller 10 § avses, eller i
samband med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,
sökt vilseleda myndighet.

2 morn. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande
storlek.

3 mom. Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för
högt pris eller som för upplåtelse av nyttjanderätt eller utförande av tjänst
uppburit eller krävt för högt belopp eller som för köp av förnödenhet betalat
eller förklarat sig villig att betala för högt pris, skall anses den, som för
förnödenheten, nyttjanderätten eller tjänsten uppburit, krävt, betalat eller förklarat
sig villig att betala i annat än penningar utgående vederlag till värde
uppenbarligen överstigande det tillåtna priset. Lika med förvärv i återförsäljningssyfte
skall anses förvärv i syfte att använda förnödenheten i yrkesmässig
förvärvsverksamhet.

4 mom. Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet
i av säljare begånget brott som i 1 mom. under 1), 2), 3) eller 5) avses,
där ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum är sagt, upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

såtligen förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den, som erlagt eller förbundit sig att erlägga
betalning för nyttjanderätt eller tjänst som i 1 mom. under 1), 2), 3)
eller 5) avses, så ock i fråga örn säljares delaktighet i sådant av köpare
begånget brott som i 1 mom. under 4) avses.

5 mom. Fälles någon till straff enligt 1 eller 3 morn., skall domstolen
tillika förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller
värdet av förnödenhet som undanhållits; dock att, i den mån synnerliga
skäl därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

13 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 11 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.

14 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
eller vid undersökning, som i 10 § sägs, må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

15 §.

Brott, varom i 12 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 14 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

16 §.

Åtal för förseelse, som avses i 13 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke- finnes,
vid allmän domstol.

17 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas
utgiva enligt 12 § sista mom. tillfalla kronan.

18 §.

över myndighets beslut jämlikt 4 § första stycket må, där Konungen så
förordnat, klagan icke förås.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat
jämlikt 4 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 3 §, 9 § första stycket
eller 11 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse intill dess
annorlunda kan varda förordnat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

19 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1943 samt gäller till och med

den 1944.

Genom denna lag upphäves prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Föreskrift eller beslut jämlikt 2, 3, 4, 6, 9, 10 eller 11 § eller utfästelse
jämlikt 5 § skall ej gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föreskrift jämlikt 4 § eller utfästelse jämlikt 5 § eller sådant villkor beträffande
högsta pris, som i anledning av denna lag uppställts i samband
med meddelande av föreskrift enligt 6 §, skall icke äga tillämpning i fråga
om avtal om köp, upplåtelse av nyttjanderätt eller utförande av tjänst, som
slutits innan föreskriften trädde i kraft eller utfästelsen eller villkoret blev
gällande, såvida i avtalet vederlaget blivit till beloppet bestämt.

I 14 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga
om annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser
i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift eller beslut, som meddelats jämlikt 2 § första stycket 1) eller
2) eller 3, 5, 8, 9 eller 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 eller 2 §
första stycket 1) eller 2) eller 3, 4, 8, 9 eller 11 § prisregleringslagen den
13 juni 1941 (nr 370), eller utfästelse, varom i 4 § förstnämnda eller 7 § sistnämnda
lag förmäles, skall gälla som om föreskriften eller beslutet meddelats
eller utfästelsen avgivits jämlikt motsvarande stadgande i denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 maj
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 29 april 1943 tillhaudakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 9
april 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942
(nr 459).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet
Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 7 maj
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 maj 1943
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 april 1943 remitterade förslaget
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Föredraganden hemställer att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar
— jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Sören Lane.