Kungl. Maj:ts proposition nr 23 (Proposition 1954:23)

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

JNr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 18
december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i vattenlagen syftar
i huvudsak till att bereda ökat skydd för fisket vid vattenkraft- och
vattenregleringsföretag samt vid flottning. Den viktigaste ändringen innebär
att rättskraften hos beslut rörande åtgärder till fiskets skydd begränsas.
Sådana beslut skall enligt förslaget inom vissa gränser få omprövas.
Härigenom beredes bl. a. möjlighet till uppräkning av äldre avgifter, som
fått sitt realvärde minskat genom penningvärdets fall. Vidare föreslås vissa
jämkningar i grunderna för bestämmande av sådan avgift som avses i 2 kap.
10 § vattenlagen. Kontrollen över rensningar och förbättringar i allmän
flottled blir mera effektiv, och förslaget berör även vissa andra frågor avseende
efterlevnaden av meddelade föreskrifter. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Förslag:

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8, 10 och 22 §§, 6 kap. 8, 20 och 26 §§,
7 kap. 56 §, 11 kap. 17, 37 och 45 §§, 13 kap. 12 § samt 14 kap. 6 § vattenlagen
den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

8 §•

Vill någon--- — skyldighet med- Vill någon---— skyldighet medgivas.
givas.

Finnes att till skydd för fisket vidtagna
anordningar eller meddelade föreskrifter
äro mindre tjänliga, äge
vattendomstolen på ansökan av myndighet,
som Konungen bestämmer,
eller av byggnadens ägare meddela
sådana bestämmelser, som utan att
förnärma tredje mans rätt må påkallas
av anmärkta förhållanden.
Därvid skall iakttagas att, i den
mån fråga ej är om sådan höjning
av årlig avgift, som motsvaras av
ändring i penningvärdet, byggnadens
ägare ej må åläggas förpliktelser,
som för honom medföra väsentlig
kostnad eller olägenhet utöver vad
förut blivit honom ålagt. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 22 § samt 6 kap. 8, 20 och 26 §§ SFS 1919: 425, beträffande
7 kap. 56 § 1920:459, beträffande 11 kap. 17 § 1952: 235, beträffande 11 kap. 37 §
1948:479, beträffande 11 kap. 45 § 1946:839, beträffande 13 kap. 12 § 1941:614 samt beträffande
14 kap. 6 § 1939: 146.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

10 §.

Bygges damm för tillgodogörande
av vattnet såsom drivkraft, eller göres
för nämnda ändamål annan byggnad
i vatten, varigenom de naturliga
vattenstånds förhållandena ändras,
vare byggnadens ägare pliktig att till
befrämjande av fisket inom landet
från och med året näst efter det, då
arbetet å byggnaden påbörjats, så
länge byggnaden bibehålies, erlägga
en årlig avgift av minst tio öre och
högst en krona för varje hästkraft,
som vid lågvatten kan uttagas vid
byggnaden. Göres byggnad i vatten
för reglering av vattnets avrinning eller
för tillgodogörande av vattnet annorledes
än såsom drivkraft, vare lag
samma, dock att i sådant fall avgiften
skall beräknas efter den före regleringen
framrinnande lågvattenmängden
eller, där fråga är om vattnets
tillgodogörande, efter den lågvattenmängd,
som kan vid byggnaden
uttagas, samt utgå med minst tio
och högst etthundra kronor för varje
sekundkubikmeter. Göres byggnad
såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft som för utnyttjande
av vattnet annorledes eller
för reglering av vattnets avrinning,
skall i fråga om beräkningsgrunden
vid avgiftens bestämmande hänsyn
tagas till det ändamål, som är det huvudsakliga.

Avgift, som i första stycket sägs,
skall inom ovan angivna gränser, efter
förslag av statens fisker itjänsteman,
bestämmas med fäst avseende
bland annat därå, om fiske finnes,
som genom byggnaden skadas, om
med hänsyn till byggnadens storlek

1 mom. Bygges damm för tillgodogörande
av vattnet eller för reglering
av vattnets avrinning, eller göres
för sådant ändamål annan byggnad i
vatten, vare byggnadens ägare, såframt
byggnaden förorsakar sådan
ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,
som ej är obetydlig, eller
hindrar eller försvårar fiskens
framkomst, pliktig att från och med
kalenderåret näst efter det, då arbetet
å byggnaden påbörjats, så länge
byggnaden bibehålies, erlägga viss årlig
avgift till befrämjande av fisket
inom landet.

Avgiften skall beträffande byggnad
för vattnets tillgodogörande såsom
drivkraft utgå med minst tio öre
och högst två kronor för varje hästkraft,
som beräknas kunna vid oreglerat
lågvatten uttagas vid byggnaden.
I fråga om byggnad för tillgodogörande
av vattnet annorledes än såsom
drivkraft skall avgiften utgå
med minst tio och högst etthundra
kronor för varje sekundkubikmeter
av den vattenmängd, som är avsedd
att uttagas vid byggnaden. År ändamålet
med byggnaden att reglera
vattnets avrinning, utgår avgiften efter
vattenmagasinets rymd med minst
tio öre och högst en krona för varje
del, som omfattar 50 000 kubikmeter,
intill 100 miljoner kubikmeter och
för varje del därutöver, som omfattar
100 000 kubikmeter. Beträffande
byggnad, som göres såväl i ändamål
av vattnets tillgodogörande såsom
drivkraft som för utnyttj ande av vattnet
annorledes eller för reglering av
vattnets avrinning, skall i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

och beskaffenhet i övrigt samt dess
belägenhet inverkan därav å fisket är
mer eller mindre menlig, om byggnadens
ägare jämlikt stadgandet i 8 §
förpliktats att vidtaga och underhålla
anordningar för fiskets bestånd, samt
om föreskrivna dylika anordningar
för ägaren medföra större eller mindre
kostnad.

Där genom byggnad, som i första
stycket avses, allenast obetydlig ändring
i vattenståndsförhållandena förorsakas,
må befrielse från ovan stadgad
skyldighet medgivas.

(Föreslagen lydelse:)

beräkningsgrunden vid avgiftens bestämmande
hänsyn tagas till det ändamål,
som är det huvudsakliga.

Inom ovan angivna gränser skall
avgiften, efter förslag av statens fiskeritjänsteman,
bestämmas med fäst
avseende bland annat därå, om fiske
finnes, som genom byggnaden skadas,
om med hänsyn till byggnadens
storlek och beskaffenhet i övrigt
samt dess belägenhet inverkan därav
å fisket är mer eller mindre menlig,
om byggnadens ägare jämlikt 8 § förpliktats
att vidtaga och underhålla
anordningar för fiskets bestånd, samt
om föreskrivna dylika anordningar
för ägaren medföra större eller mindre
kostnad.

Om det årliga avgiftsbeloppet enligt
nu stadgade grunder år ringa, äge
vattendomstolen föreskriva, att avgift
för byggnaden i stället skall utgå med
visst belopp en gång för alla.

2 mom. Vattendomstolens avgörande
angående årlig avgift, som avses
i 1 mom., gålle för en tidrymd av
tjugu år i sänder, första gången räknat
från och med det kalenderår, då
avgiften först skall erläggas. På ansökan,
som under nittonde året av sådan
tidsperiod göres av myndighet,
som Konungen bestämmer, eller av
byggnadens ägare, föreslcrive vattendomstolen
den ändring, som finnes
påkallad med hänsyn till ändring i
penningvärdet. Göres ej sådan ansökan,
skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse
jämväl för nästa period.

Utan hinder av vad nu sagts må
frågan om avgiftens storlek upptagas
till omprövning i samband med förnyad
prövning enligt 8 § andra styc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

Varder byggnad, som tillkommit
jämlikt äldre lag, ombyggd eller ändrad,
och medför ombyggnaden eller
ändringen väsentligt större skada å
fisket än den byggnaden förut orsakat,
skola de i första och andra styckena
givna bestämmelserna lända till
efterrättelse i avseende å byggnaden.

Huru avgift, varom i denna § förmäles,
skall indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas,
därom förordnar Konungen.

Innefattar beslut, som meddelas i
anledning av ansökan enligt 20 §,
medgivande att bygga i vatten, vare
beslutet, sedan det tagit åt sig laga
kraft, gällande mot envar såväl vad
angår rätten att verkställa och för
framtiden bibehålla byggnaden jämte
de anläggningar, vilka efter ty förut
sagts med byggnaden äga samband,
som ock, där med byggnaden avses
tillgodogörande av vattnet, beträffande
rätten därtill, dock med de inskränkningar,
som i 23 § 1 mom. och

(Föreslagen lydelse:)

ket; och skall därvid med avseende å
omfattningen av de förpliktelser, som
enligt denna § och 8 § sammanlagt
må åläggas byggnadens ägare, gälla
vad i nämnda stycke av 8 § är för
där avsett fall stadgat.

3 mom. Varder byggnad, som tillkommit
jämlikt äldre lag, ombyggd
eller ändrad, och medför ombyggnaden
eller ändringen väsentligt större
skada å fisket än den byggnaden förut
orsakat, skola de i i och 2 mom.
givna bestämmelserna lända till efterrättelse
i avseende å byggnaden.

Göres beträffande byggnad, som
tillkommit jämlikt äldre lag, ansökan
enligt 8 § andra stycket, må ock, med
iakttagande av vad ovan i 2 mom.
andra stycket finnes stadgat, åläggande
givas byggnadens ägare att gälda
avgift, som avses i 1 mom.; och gälle
beträffande sådant avgörande tillika
vad i övrigt i 2 mom. är stadgat.

k mom. Huru avgift, varom i denna
§ förmäles, skall indrivas och för
det därmed avsedda ändamålet användas,
därom förordnar Konungen.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

24 § omförmälas, samt med iakttagande
av vad i 4 och 9 kap. finnes
stadgat angående föimyad prövning i
vissa fall. Om begränsad rättsverkan
i visst fall av beslut, som nu sagts,
skils ill kap. 61 § andra stycket.

Hurusom under —--23 § 2

mom.

Har byggnaden------tio år.

24 § omförmälas, samt med iakttagande
av vad i övrigt i detta kap.
ävensom i 4 och 9 kap. finnes stadgat
angående förnyad prövning i vissa
fall. Om begränsad rättsverkan i visst
fall av beslut, som nu sagts, skils i
11 kap. 61 § andra stycket.

Hurusom under — — — 23 § 2
inom.

Har byggnaden — —• - - tio år.

6 KAP.

Vad i 2 kap. 8 §, 11 § första stycket,
12, 13 och 18 §§ finnes stadgat
i fråga om byggande i vatten skall
äga motsvarande tillämpning med avseende
å arbete för inrättande av allmän
flottled.

Vill flottningsförening eller ock annan
vidtaga anläggning eller åtgärd
för befintlig allmän flottleds utvidgande
eller förbättrande och äro sannolika
skäl, att allmän eller enskild
rätt därav förnärmas, eller har, där
annan än flottningsförening eljest vill
utföra arbete för flottleden, föreningen
ej därtill samtyckt, skall före arbetets
påböx-jande inhämtas vattendomstolens
besked, huruvida och under
vilka villkor arbetet må göras.
Beträffande anläggning eller åtgärd,
för vars utförande ej erfordras vattendomstolens
prövning, må ändock
till beredande av trygghet för framtiden
sådan prövning kunna påkallas.

§•

Vad i 2 kap. 8 § första stycket,
11 § första stycket, 12, 13 och 18 §§
finnes stadgat i fråga om byggande i
vatten skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å arbete för inrättande
av allmän flottled.

§.

Vill flottningsförening eller ock annan
vidtaga anläggning eller åtgärd
för befintlig allmän flottleds utvidgande
eller förbättrande och äro sannolika
skäl, att allmän eller enskild
rätt därav förnärmas, eller har, där
annan än flottningsförening eljest vill
utföra arbete för flottleden, föreningen
ej därtill samtyckt, skall före arbetets
påbörjande inhämtas vattendomstolens
besked, huruvida och under
vilka villkor arbetet må göras. Beträffande
anläggning eller åtgärd, för
vars utförande ej erfordras vattendomstolens
prövning, må ändock till
beredande av trygghet för framtiden
sådan prövning kunna påkallas. Sökes
ej vattendomstolens tillstånd,
skall statens fiskeritjänsteman på

Kangl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen Ig delse:)

Har anläggning----- godkän nande

därav.

Har efter--—-i vattnet.

förhand tillsägas, såframt det icke är
uppenbart, att fiske ej kan skadas.

Har anläggning---godkän nande

därav.

Har efter---i vattnet.

Rensning, som med hänsyn till
flottningens behöriga ombesörjande
är av nöden för bibehållande av vattnets
djup eller läge i allmän flottled,
äge flottningsförening verkställa utan
vattendomstolens prövning; dock
skall markens ägare förut därom tillsägas.
Vill föreningen hos vattendomstolen
påkalla prövning av arbetets
laglighet, gälle om sådan prövning
vad här ovan stadgats angående allmän
flottleds utvidgande och förbättrande.
Har prövning, som nu sagts,
icke ägt ram, skall i fråga om rensning
stadgandet i 20 § tredje stycket
äga motsvarande tillämpning.

Jord eller---— för flottnings skada.

Rensning, som med hänsyn till
flottningens behöriga ombesörjande
är av nöden för bibehållande av vattnets
djup eller läge i allmän flottled,
äge flottningsförening verkställa utan
vattendomstolens prövning; dock
skall markens ägare ävensom statens
fiskeritjänsteman förut därom tillsägas.
Vill föreningen hos vattendomstolen
påkalla prövning av arbetets
laglighet, gälle om sådan prövning
vad här ovan stadgats angående allmän
flottleds utvidgande och förbättrande.
Har prövning, som nu sagts,
icke ägt rum, skall i fråga om rensning
stadgandet i 20 § tredje stycket
äga motsvarande tillämpning.

Jord eller —--- för flottnings skada.

7 KAP.

56 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap.
77 och 78 §§ finnes stadgat om förnyad
prövning i vissa fall.

av vad i 2 kap., i den mån nämnda
kap. till följd av hänvisningen ovan
i 41 § första stycket äger tillämpning,
i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78
§§ finnes stadgat om förnyad prövning
i vissa fall.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande
mål: mål:

A. ansökningsmål: A. ansökningsmål:

12. ansökan om prövning jämlikt
4 kap. 1 §, huruvida och i vilken
utsträckning skyldighet må åläggas
ägare av strömfall att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, så ock
ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma
i åtnjutande av kraft, som på
grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas; 13.

ansökan om nyprövning enligt
4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande
av avgift enligt 14 § i
nämnda kap.;

12. ansökan enligt 2 kap. 8 § andra
stycket så ock ansökan om bestämmande
av avgift enligt 10 § i
nämnda kap.;

13. ansökan om prövning jämlikt
4 kap. 1 §, huruvida och i vilken
utsträckning skyldighet må åläggas
ägare av strömfall att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan
jämlikt 4 kap. 4 § att komma
i åtnjutande av kraft, som på grund
av dylikt åläggande skall tillhandahållas,
så ock ansökan om nyprövning
enligt 4 kap. 5 eller 16 § eller om
bestämmande av avgift enligt 14 § i
nämnda kap.;

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med 29. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller 23 § om gottgörelse för damm eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt
vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt
2 kap. 14 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden,
jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna
annan tillhörig byggnad i vatten
eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt
att taga annans mark i anspråk till
utmål;

(Föreslagen lydelse:)

annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt
vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 14 §
om rätt till intrång å annans fastighet
i vissa avseenden, jämlikt 2 kap.
15 § om rätt att begagna annan tillhörig
byggnad i vatten eller jämlikt
2 kap. 16 § om rätt att taga annans
mark i anspråk till utmål;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål: D. underställningsmål:

Hurusom, efter — —- — i 68 §. Hurusom, efter — — — i 68 §.

37 §.

Kan inverkan-----nu nämnts.

År fråga--- — kraften tillgodo göres.

Vad i---annans vattentäkt.

Där fråga är om ansökan, som i
17 § 21 avses, skall kungörelsen delgivas
ägaren av det strömfall, från
vilket kraftbelopp, varom fråga är,
tillhandahålles. Vad nu sagts äge
motsvarande tillämpning beträffande
ansökan enligt 17 § 12 eller 13.

Är fråga — ---är, tillhandahål les.

Skall delgivning-----stadgade

ordning.

Kan inverkan —--nu nämnts.

Är fråga — —- — kraften tillgodogöres.

Vad i---— annans vattentäkt.

Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall,
där ansökningen ej göres av byggnadens
ägare, delgivas denne.

Är fråga — — —-är, tillhandahålles.

Skall delgivning---- stadgade

ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

45 §.

7 mom. Erfordras för---

lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts,
skall hållas så snart ske kan. Om
tiden för dess företagande skall meddelande
lämnas vattenrättsdomaren,
som i den för kallelser till parterna
bestämda ordning underrättar dem
därom. Sedan undersökningen bragts
till slut, skall utlåtandet utan dx-öjsmål
översändas till vattenrättsdomaren
och av honom hållas för parterna
tillgängligt å förut kungjorda ställe
eller ställen. Förordas i något hänseende
andra tekniska anordningar
eller andra regler för hushållningen
med vattnet än sökanden må hava föreslagit,
skall utlåtandet hållas tillgängligt
under minst fjorton dagar
före vattendomstolens sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må
—■ — — av dem.

Om tiden —--— av nöden.

3 mom. Där vid---— till vat tenrättsdomaren.

7 mom. Erfordras för — —■ —
lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts,
skall hållas så snart ske kan. Där
så med hänsyn till målets beskaffenhet
eller ändamålet med undersökningen
finnes erforderligt, skall vattenrättsdomaren
lämna parterna, i
den för kallelser till dem bestämda
ordning, besked om tiden för undersökningens
företagande. Sedan undersökningen
bragts till slut, skall
utlåtandet utan dröjsmål översändas
till vattenrättsdomaren och av honom
hållas för parterna tillgängligt å förut
kungjorda ställe eller ställen. Förordas
i något hänseende andra tekniska
anordningar eller andra regler
för hushållningen med vattnet än
sökanden må hava föreslagit, skall
utlåtandet hållas tillgängligt under
minst fjorton dagar före vattendomstolens
sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må
—■ —- — av dem.

Om tiden---av nöden.

3 mom. Där vid — — — till vattenrättsdomaren.

13 KAP.

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande
till byggande i vatten eller till anläggande
av vattentäkt eller till verkställande
av vattenreglering, vattenavledning
eller invallning från beslutet
rörande arbetets verkställande gör
avvikelse av beskaffenhet att kränka

Den, som efter erhållet medgivande
till byggande i vatten eller till anläggande
av vattentäkt eller till verkställande
av vattenreglering, vattenavledning
eller invallning underlåter
att utföra föreskriven anordning eller
åtgärd till förebyggande av skada el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

allmän eller enskild rätt, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

Lag samma---enskild rätt.

(Föreslagen lydelse:)

ler eljest från beslutet gör avvikelse
av beskaffenhet att kränka allmän
eller enskild rätt, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Lag samma —--enskild rätt.

14 KAP

Ej må---tillgodogjorda vat tenmängder.

Vad i första stycket är stadgat
om den, vars rätt är beroende av
vattenhushållning eller vattentäkts
nyttjande, gälle ock beträffande allmän
åklagare samt tjänsteman vid
s tätens m e teorologisk-hy dr ografiska
anstalt.

Tarvas för---- skälig ersätt ning.

§•

Ej må---tillgodogjorda vat tenmängder.

Vad i första stycket är stadgat
om den, vars rätt är beroende av
vattenhushållning eller vattentäkts
nyttjande, gälle ock beträffande allmän
åklagare samt tjänsteman vid
Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut.

Tillfälle skall beredas statens fiskeritjånsteman
och länsfiskeritjänsteman
så ock av Konungens befallningshavande
eller fiskeristyrelsen
förordnad fisketillsynsman att utöva
tillsyn över fullgörandet av föreskrifter
till skydd för fisket.

Tarvas för---skälig ersätt ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

Bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra
stycket nya lagen skola äga tillämpning
jämväl å byggnad, som tillkommit
eller till vilken tillstånd meddelats
före nya lagens ikraftträdande.

Har fråga om bestämmande av
avgift enligt 2 kap. 10 § före nya
lagens ikraftträdande blivit av vattendomstol
eller synemän slutligen
prövad, skall vid fullföljd av talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

eller vid underställning äldre lag äga
tillämpning beträffande grunderna
för avgiftens fastställande.

Vad i 2 kap. 10 § 2 mom. nya
lagen är stadgat skall gälla även beträffande
avgörande, som träffats före
nya lagens ikraftträdande. Har avgift
börjat utgå före ikraftträdandet,
skall den i 2 mom. första stycket stadgade
tiden för ansökan om förnyad
prövning av avgiften ej i något falt
anses hava gått till ända förrän fem
år efter ikraftträdandet; och skall ny
tjuguårsperiod räknas från året näst
efter det, då omprövning påkallades
eller senast kunnat påkallas.

Skyldighet att gälda avgift enligt
2 kap. 10 § må ej åläggas i fråga
om byggnad, som tillkommit eller till
vilken tillstånd meddelats före nya
lagens ikraftträdande, därest byggnaden
är så beskaffad, att enligt äldre
lag avgift ej skolat utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 september 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson,

Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och
handelsdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson fråga om ändringar
i vattenlagen samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1945 tillkallade
jag den 14 december samma år särskilda sakkunniga, statssekreteraren, numera
justitierådet A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten
av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, hovrättsassessorn,
numera häradshövdingen K. O. Riben, kraftverksdirektören,
numera generaldirektören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra
kammare G. T. Skoglund, för att biträda med utredning rörande vissa ändringar
i vattenlagen. Utredningen igångsattes närmast med sikte på att få till
stånd ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.
Till fullgörande av sitt uppdrag avgav de sakkunniga den 12 september 1947
en promemoria, innefattande bl. a. förslag om utsträckt möjlighet att meddela
deldom i vattenmål. Efter remissbehandling lades denna promemoria till
grund för proposition (nr 52) till 1952 års riksdag med förslag till lag om
ändring i vattenlagen. Propositionen blev med viss ändring bifallen av riksdagen
(tredje lagutskottets utlåtande nr 12), och lag i ämnet utfärdades den
9 maj 1952 (nr 235).

Under utredningens gång har emellertid till de sakkunniga överlämnats
ett flertal framställningar i andra frågor. De sakkunniga har med anledning
härav fortsatt sitt arbete och därvid till behandling upptagit särskilda frågor
om ändringar i vattenlagstiftningen. Detta arbete har resulterat i ett flertal
promemorior i olika ämnen, vilka successivt avgivits av de sakkunniga.

Jag vill nu anmäla en av de sakkunniga den 28 februari 1950 avgiven promemoria
(stencilerad) med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för
fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Ett vid

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

promemorian fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen
torde få fogas såsom bilaga till protokollet (bilaga B), över promemorian
med därvid fogat lagförslag har efter remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen
och — efter hörande av vederbörande vattenrättsingenjörer —
samtliga vattenrättsdomare ävensom av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,
fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
svenska vattenkraftföreningen, Lule m. fl. älvars flottningsföreningar (Luleåförvaltningen),
Umeå flottningsförening, Indals älvs flottningsförening, Ljusnans
flottningsförening, Klarälvens flottningsförening, svenska fiskevårdsförbundet,
svenska ostkustfiskarenas centralförbund, svenska sydkustfiskarenas
centralförbund, föreningen statens fiskeritjänstemän, svenska landskommunernas
förbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och riksförbundet
landsbygdens folk. Fiskeristyrelsen har överlämnat yttranden från
fiskeriintendenterna. Vid det av länsstyrelsen i Kronobergs län avgivna utlåtandet
har fogats yttrande från fiskerinämnden hos länets hushållningssällskap.
Länsstyrelsen i Värmlands län har bifogat yttrande från Uddeholms
Aktiebolag. Vidare har länsstyrelsen i Västernorrlands län bifogat
yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, varjämte
länsstyrelsen i Jämtlands län överlämnat yttrande från fiskerinämnden
hos länets hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent.

Vid anmälan av förevarande förslag avser jag att till en början beröra
vissa spörsmål rörande fiskets allmänna ställning gentemot kraft- och flottningsintressena,
varefter jag kommer att behandla särskilda frågor avseende
skydd för fisket i samband med vattendragens utnyttjande framför
allt för byggande och för Lottning.

I. Fiskets allmänna ställning gentemot kraft- och flottnings intressena.

Gällande bestämmelser. Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller åtskilliga
stadganden, vilka har till syfte att bereda skydd åt intressen som beröres
av byggande i vatten och av andra ingrepp i sjöar och vattendrag. Vad fisket
beträffar innefattas detta skydd dels i flera stadganden av allmän innebörd
dels ock i vissa bestämmelser, som uteslutande gäller fisket och fiskeintresset.
Bestämmelserna av det senare slaget har föranletts av att fiskefrågorna
är av sådan natur, att de i vissa hänseenden fordrar sin särskilda reglering,
varjämte lagstiftaren önskat i några fall tillerkänna fisket en i viss mån
privilegierad ställning.

Det kan till en början anmärkas att vattenlagen upptager fisket bland de
s. k. kungsådreintressena. Kungsådrebegreppet innebar enligt den
före vattenlagen gällande rätten (förordningen den 30 december 1880 om
jordägares rätt över vattnet å hans grund med däri sedermera vidtagna änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ringar) att i vissa större vattendrag en del av utrymmet skulle lämnas fritt
från byggnad, dock att för tillgodogörande av vattenfall eller fors byggande
i kungsådra fick ske efter tillstånd av Konungen. Numera gäller (enligt
1 kap. 6 § vattenlagen) att i vattendrag, där kungsådra finns, vattenområdets
ägare är skyldig att utan ersättning avstå en tredjedel av den framrinnande
vattenmängden i den mån det erfordras för tillgodoseende av vissa
allmänna intressen. Dessa intressen avser allmän farled och allmän flottled,
torrläggning och bevattning av mark samt fiskets tillgodoseende.

I 2 kap. 2 § vattenlagen finns ett stadgande av grundläggande betydelse
i fråga om allt byggande i vatten, nämligen att »byggnad i vatten
skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta
intrång och olägenhet för annan». Enligt vad som framhållits i motiven till
bestämmelsen bör åt densamma givas den tolkningen, att det däri brukade
ordet »annan» begagnas såsom ett gemensamt uttryck för alla motstående
intressen, såväl enskilda som allmänna.1 Även det allmänna fiskeintresset
skall sålunda härvid vinna beaktande. I motiven har den grundläggande betydelsen
av bestämmelsen understrukits. Riksdagen uttalade vid behandlingen
av vattenlagen, att angelägenheten av en riktig och väl avvägd tillämpning
av lagrummet icke kunde nog framhävas.

Såsom allmän regel för tillåtlighet av sådant byggande i vatten, som medför
skada å annans egendom eller berör allmänna intressen, gäller i övrigt,
enligt 2 kap. 3 § första stycket, att nyttan av åtgärden efter avdrag av byggnadskostnaden
skall uppgå till det dubbla av skadan å annan tillhörig egendom,
i fråga om skada å åker och äng till det tredubbla. I andra stycket av
paragrafen finns emellertid ett viktigt undantag från denna regel, avseende
sådana företag, som medför väsentliga skadeverkningar ur allmän och social
synpunkt. Detta undantagsstadgande lyder:

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer
berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas,
eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning
sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring av
större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden, ändå att nyttan
uP.Pgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där genom byggande
i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande
förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

I fall som här avses — liksom då förutsättningar för tillåtlighet enligt
första stycket ej föreligger — kan emellertid, enligt paragrafens tredje
stycke, Kungl. Maj :t lämna medgivande till byggnaden, om den prövas vara
av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt.

Närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas till skydd för fisket vid
byggande i vatten finns i 2 kap. 8 §. Stadgandet innebär i huvudsak, att den
ky§gande är pliktig att vidtaga eller bekosta sådana anordningar till fiskets

1 Bet. med förslag till vattenlag m. m., avgivet år 1917, s. 190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

skyddande och bevarande, vilka kan anses tekniskt och ekonomiskt motiverade.
Den byggande är i regel även pliktig att utgiva särskild årlig avgift
till befrämjande av fisket inom landet enligt de närmare grunder som angives
i 2 kap. 10 §.

De bestämmelser som gäller byggande i vatten är i det stora hela tillämpliga
även å vattenreglering (3 kap. 2 och 26 §§).

Även genom inrättande av allmän f 1 o 111 e d i ett vattendrag kan
verkningar uppstå för fisket, dels genom anläggningarna (dammbyggnader
med därvid verkställd reglering av vattenavrinningen för flottningsändamål,
rensningar i vattendraget in. m.) och dels genom flottgodsets framförande.
Prövning av fråga om inrättande av allmän flottled sker vid syneförrättning.
Enligt 6 kap. 2 § får allmän flottled inrättas, där det befinnes vara av
nöden och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till
nytta för det allmänna, och vid prövningen skall hänsyn tagas till omfattningen
å ena sidan av ortens skogshantering och av gagnet för densamma
av flottledens inrättande samt å andra sidan av de störningar, som genom
flottleden eller flottningen däri kan vållas andra näringar. Synemännens
utlåtande skall alltid underställas vattendomstolens prövning, och i vissa
fall, bl. a. då fiskerinäring av större betydenhet kan komma att lida väsentligt
förfång genom flottningen, ankommer det på Kungl. Maj :t att pröva,
huruvida flottleden skall få komma till stånd (6 kap. 3 §). Enligt bestämmelse
i 6 kap. 8 § är det förut omnämnda stadgandet i 2 kap. 8 § tillämpligt
även i fråga om arbete för inrättande av allmän flottled. Årlig fiskeavgift
kan utdömas (6 kap. 9 §). Vid syneförrättning för inrättande av allmän
flottled skall synemännen, enligt vad som stadgats i 10 kap. 17 §, bl. a.
undersöka, huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för
fiske eller stränder erfordras, att flottningen i hela flottleden eller någon
del därav inskränkes till viss tid av året eller särskilda anordningar till
fiskets skyddande vidtages samt huruvida för åtgärder till fiskets bevarande
särskild avgift bör åläggas de flottande.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller inledningsvis att fiskerinäringens
betydelse för folkförsörjningen på senare tid blivit uppmärksammad i
ökad grad. Intresset hade ökats för skapande av en rationell fiskevård och av
förbättrade betingelser för fisket i olika avseenden. I samband härmed hade
uppmärksamheten mer än tidigare kommit att riktas på de verkningar å
fisket som uppkomme genom ingrepp av olika slag i vattendragen. Såsom
framginge av åtskilliga till de sakkunniga överlämnade framställningar hade
från olika håll ifrågasatts, huruvida vattenlagens föreskrifter till skydd för
fisket i samband med vattendragens exploatering för kraftändamål och för
flottning gåve fisket det skydd som dess stora betydelse ur allmän synpunkt
finge anses kräva. Frågan hade fått särskild aktualitet genom den omfattande
utbyggnadsverksamhet som under de senaste 10—15 åren förekommit i
de norrländska vattendragen. Dessa hade dessförinnan varit relativt förskonade
från ur fiskets synpunkt mera allvarliga ingrepp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

I fortsättningen framhåller de sakkunniga att det specieiit vore beträffande
den s. k. vandringsfisken och framför allt laxen som framtiden ansåges
oroande. Om laxfiskets betydelse anför de sakkunniga:

Visserligen spelar laxfisket — ehuru det ger gott ekonomiskt utbyte —
relativt sett icke någon större roll för livsmedelsförsörjningen i vårt land. I
genomsnitt har laxfisket beräknats årligen giva omkring 500 000 kilogram,
varav en tredjedel i älvarna och två tredjedelar i havet. De senare åren ha
emellertid givit mycket rikliga fångster. För år 1946 har sålunda den totala
laxfångsten beräknats för älvfisket till omkring 600 000 kilogram och för
saltsjöfisket till omkring 1,5 miljoner kilogram, sammanlagt representerande
ett bruttovärde av omkring 8,i miljoner kronor. Under år 1947 utgjorde laxfångsten
i älvarna omkring 430 000 kilogram och i havet omkring 1,2 miljoner
kilogram; bruttovärdet var omkring 7,6 miljoner kronor. Även med
dessa goda fångstsiffror representerar laxfisket dock en ganska ringa del
av fisket i landet. Till jämförelse må nämnas att det totala utbytet av saltsjöfisket
— i fråga om sötvattensfisket i dess helhet föreligger icke någon användbar
statistik— för år 1946 utgjorde omkring 160 miljoner kilogram med
ett bruttovärde av drygt 90 miljoner kronor och för år 1947 omkring 156
miljoner kilogram med ett bruttovärde något understigande 90 miljoner kronor.
Den relativt begränsade omfattningen av laxfisket bör dock ej föranleda
till att man underlåter att — inom en rimlig kostnadsram — försöka bibehålla
ett givande laxbestånd.

De sakkunniga betonar starkt att skadegörelsen på laxbeståndet, liksom på
andra fiskbestånd, icke blott i större eller mindre grad förstörde en befintlig
värdefull naturtillgång utan även kunde omöjliggöra en eljest genom rationell
fiskevård genomförbar väsentlig ökning av fiskets avkastning. Erfarenheterna
utomlands hade visat att åtskilligt kunde vinnas genom ändamålsenliga
åtgärder för tillvaratagande av fiskets utvecklingsmöjligheter.

De sakkunniga lämnar härefter följande översikt av hur fisket påverkas
av ingrepp av olika slag i vattendragen:

Betingelserna för laxen försämras framför allt genom att långa fallsträckor
uppdämmas och förvandlas till lugnvatten. De uppdämda områdena kunna
ej utnyttjas såsom lekplatser för laxen. Även rensningar i älvbottnen förstöra
ej sällan lekmöjligheterna. Därtill kommer att själva dammbyggnaderna i
regel äro så beskaffade, att de hindra fisken att vandra upp till de lekplatser
som eventuellt finnas kvar. Vattenbyggnaderna äro ibland även till hinder
för fiskens nedvandring.

Vilka verkningar som uppkomma för fisken genom vattenståndsvariationerna
vid vattenregleringar är ej i alla avseenden klarlagt, vare sig beträffande
vandringsfisken eller i fråga om stationära fiskarter. Det är emellertid
tydligt, att kraftiga och tätt återkommande vattenståndsvariationer kunna
störa fiskens lek och fortplantning. I den mån vattenståndsvariationerna
påverka bottenfaunan kunna näringsbetingelserna för fisken försämras. Ofta
ha vattenståndsvariationerna även den verkan, att själva fiskandet tidvis försvåras
eller omöjliggöres. Å andra sidan lärer det icke vara uteslutet, att den
utjämning av de naturliga vattenföringarna, som i åtskilliga fall åstadkommes
genom vattenregleringar, understundom kan förbättra fiskens levnadsbetingelser
eller i allt fall icke försämrar desamma.

Vad särskilt angår vandringsfisken är det ofta så, att en enstaka utbyggnad,
t. ex. högt upp i vattendraget, icke behöver medföra ödeläggande verk2
Bihang till riksdagens protokoll i954. i saml. Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ningar på fisket. De egentliga laxfiskarna hindras i vissa älvar redan ganska
nära mynningen av fall, som de även under naturliga förhållanden ej kunna
passera. Allt eftersom utbyggnaden av älvarna fortskrider bli emellertid betingelserna
för fisket sämre. I flera av våra laxälvar har man närmat sig
det stadium, då framkomstmöjligheterna för laxen äro stängda och lekplatserna
i huvudsak förstörda. Denna utveckling berör icke blott fisket i
själva vattendragen utan även det ännu betydelsefullare havsfisket. Om lekplatserna
och framkomstmöjligheterna för laxen i älvarna försvinna, riskerar
man nämligen en ödesdiger nedgång jämväl i havsfisket. Det må framhållas
att detta även skulle medföra indirekta verkningar, som icke böra förbises.
Under senare år, då laxfisket i havet varit särskilt intensivt, har detta
fiske visat sig vara av betydelse även för upprätthållande av det viktiga
strömmingsfisket. Med hänsyn till strömmingsfiskets säsongartade karaktär
äro dess utövare ofta beroende av att arbeta med flera olika fiskslag, och laxfisket
har på vissa platser spelat en avsevärd roll såsom utfyllnad i fiskarenas
förvärvsmöjligheter.

Det bör emellertid understrykas att det icke endast är kraftverksbyggnaderna
och sjöregleringarna, som utgöra ett hot mot fisket. Genom flottledsbyggnader
och flottningen kunna menliga verkningar å fisket uppkomma.
För flottningens bedrivande har i flottlederna inrättats ett betydande antal
dammbyggnader, vid vilka vattenhushållning äger ram. Flottgodsets framförande
liksom i anspråktagande av vattenområden för timmermagasin o. dyl.
kan menligt påverka möjligheterna att utöva fiske. Lekplatser kunna förstöras
genom rensningar och avlagringar av barkavfall.

Såsom nyss antyddes har man även att räkna med föroreningen av vattendragen.
Denna innebär, särskilt i vissa vattendrag i de södra delarna av landet,
en betydande olägenhet för fisket.

Man torde måhända ej heller kunna helt utesluta en viss risk för alltför
hög beskattning av fiskbeståndet. Det kan sålunda ifrågasättas, om den betydande
ökning av laxfångsterna, som framgår av de förut återgivna fångstsiffrorna,
verkligen motsvaras av en i samma grad ökad tillgång på lax.
De höga fångstsiffrorna kunna möjligen till en del sammanhänga med att
ett mera intensivt fiskande ägt rum. Ett flertal nya fasta laxfisken ha på
senare tid tillkommit i älvarna, och havsfisket bedrives med moderna båtar
och redskap över huvud. Även denna fara måste naturligtvis uppmärksammas,
så att man icke för kortsiktiga vinster offrar värden som bort bevaras
för framtiden. I

I det följande tager de sakkunniga upp frågan om fiskets möjligheter
att hävda sig gentemot kraft- och flottningsintressena. De erinrar därvid
om alt de betydelsefulla stadgandena i 2 kap. 3 § vattenlagen erbjöde möjlighet
att, om ett betydande fiskeintresse genom ett vattenbyggnadsföretag
lede intrång, hindra att företaget finge komma till utförande. En avvägning
mellan kraftintresset och fiskeintresset skulle emellertid äga rum. Man
torde ha anledning räkna med att kraftintresset vid denna avvägning under
överskådlig tid framåt oftast konnne att väga tyngst. Att genom lagstiftning
stärka fiskets ställning, t. ex. genom inskränkning av den Kungl.
Maj :t medgivna dispensrätten, torde ej vara möjligt. Det vore däremot
uppenbarligen nödvändigt, att frågan om företrädet mellan kraftintresset
och fiskeintresset i varje särskilt fall underkastades en omsorgsfull prövning.
I vissa ur kraftsynpunkt mindre lämpliga älvar torde fiskeintresset

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ha möjlighet att hävda sig. Även då fråga om inrättande av allmän flottled
uppkomme, skulle en avvägning mellan olika intressen äga rum. Vid
vattenlagens tillkomst hade flottled redan inrättats i ett stort antal vattendrag
i landet. Bestämmelserna i vattenlagen om villkoren för att ny flottled
linge komma till stånd vore mera allmänt hållna än motsvarande föreskrifter
rörande byggande i vatten och vattenreglering. Ehuru fisket ej gått
tritt Irån inverkan av flottningen, hade dock några ur allmän fiskerisynpunkt
direkt ödesdigra verkningar därav ej kunnat påvisas. Numera torde
behov av att inrätta helt nya flottleder knappast föreligga på så många
håll. Vad man huvudsakligen hade att räkna med vore förbättringar och
utvidgningar av redan befintliga flottleder. Frågan om fiskets skydd gentemot
flottningsintresset vore i allt fall ej lika betydelsefull som frågan
om fiskets förhållande till kraftutbyggnader och sjöregleringar. Men det
vore givet att man borde noga beakta alla möjligheter att undvika skadegörelse
å fisket även i samband med flottningens bedrivande i älvarna.

Yttrandena. I ett flertal remissyttranden har upptagits spörsmålet om utformningen
av tillåtlighetsreglerna i 2 kap. 3 § vattenlagen. Bland dessa
yttranden märkes några, vari hävdas, att de berörda bestämmelserna ej är
fullt tillfredsställande ur fiskets synpunkt, ehuru ändring av desamma ej
påyrkas. Sålunda uttalar vattenöverdomstolen, att stadgandena i 2 kap. 3 §
icke kunde anses innehålla effektivt skydd för fisket men att det för närvarande
icke torde vara möjligt att genom inskränkning av den Kungl.
Maj :t medgivna dispensrätten stärka fiskets ställning. Vattenöverdomstolen
tillfogar att det under sådana förhållanden vore så mycket mera angeläget,
att de bestämmelser som avsåge att motverka skador å fisket till
följd av ett företag bleve så effektiva som möjligt. Fiskeristyrelsen framhåller
att man med den nuvarande utvecklingen för ögonen kunde ställa den
frågan, huruvida vattenlagens system för avvägning av de sinsemellan stridiga
intressena vid byggande i vatten in. m. verkligen vore ägnat att utgöra
ett tillräckligt skydd för de mot vattenbyggnadsverksamheten stående intressena.
Det skulle dock enligt styrelsens mening knappast vara rådligt
eller lämpligt att till isolerad behandling uttaga ett av de mot kraftverksintresset
stridande intressena, då därigenom lätt en snedvridning av det
komplicerade jämförelseschemat skulle kunna bli följden. Svenska fiskevårds
förbundet gör den reflexionen att den storartade utveckling, som kraftverksindustrien
presterat de årtionden som gått sedan vattenlagens tillkomst,
icke borde få undanskymma, att detta delvis skett under skövling
av andra värden, exempelvis naturskyddet och fisket. Flertalet kraftanläggningar,
särskilt i södra och mellersta Sverige, hade tillkommit under
årtionden då fiskets intressen undervärderats i förhållande till kraftintresset.
Utvecklingen ginge emellertid i den riktningen att värdet av fisket,
jämfört med elkraftpriset, vore i stigande. Domstolar och myndigheter torde
få anledning att mer än hittills beakta fiskets frågor. Om man tidigare
kunnat förutse denna utveckling, torde vid meddelande av tillstånd till

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

flodöverbyggnader eller vattenregleringar större hänsyn ha tagits till fiskets
intressen. Blott alltför ofta hade ett visst företagarintresse (elkraftproduktionen)
med hjälp av det mäktiga expropriationsvapnet, som vattenlagen
givit just denna näring, kunnat för en billig penning tillföra sina intressenter
en företagarvinst och då undandragit fisket en dylik.

I ett par yttranden påyrkas emellertid uttryckligen ändring av tillåtlighetsreglerna
till förmån för fisket. Föreningen statens fiskeritjänstemän och
riksförbundet landsbygdens folk anser att en omprövning av 2 kap. 3 § bör
ske för att bereda fisket ett bättre skydd. Svenska sydkustfiskarenas centralförbund
ifrågasätter om det vore möjligt att nå positiva resultat för
skydd åt laxfisket, med mindre det utfärdades förbud mot utförande av
industriella anläggningar i älvar, där laxen vanligtvis hade sin lekplats.

Spörsmålet om kungsådreinstitutet beröres av vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol, som framhåller att man icke finge förbise, att bestämmelserna
om kungsådra kunde medföra ett speciellt skydd för fisket.
Även en fiskeriintendent uttalar att kungsådreintressena ej syntes ha beaktats
i de sakkunnigas förslag.

Svenska vattenkraftföreningen understryker för sin del att det icke endast
vore vattenkraft- och vattenregleringsföretag som kunde menligt beröra fisket.
För allmänheten låge det nära till hands att giva dylika företag skulden
för inträffad minskning av fisktillgången, eftersom de tilldroge sig särskild
uppmärksamhet. Samma påpekande göres av advokatsamfundets styrelse,
som särskilt framhåller att flottningens skadliga verkningar å fisket icke
finge förbises; den omständigheten att det numera på många håll icke förelåge
behov av att inrätta helt nya flottleder, gjorde det icke mindre betydelsefullt
att frågan om fiskets skydd i redan befintliga flottleder omsorgsfullt
prövades, särskilt med hänsyn till att det alltjämt i dessa förekomme betydande
ombyggnader, utvidgningar och rensningar. Å andra sidan anför Ljusnans
flottningsförening i sitt yttrande, att flottningens skadliga inverkan
på fisket överdrivits. Även om fiskets utövande någon gång kunde försvåras
av flottningen, torde det vara felaktigt att flottningen inverkade menligt på
fisktillgången. Enligt föreningens mening vore förhållandet sannolikt det
motsatta.

Av vandringsfiskutredningen den 5 maj 1951 överlämnat betänkande. År
1945 träffades mellan vattenfallsstyrelsen samt representanter för vissa
enskilda kraftföretag ävensom lantbruksstyrelsens fiskeribyrå överenskommelse
om undersökning av de problem, som sammanhänger med kraftverksbyggnaders
och regleringars inverkan på främst laxens men även annan
vandringsfislts existens-, närings- och fortplantningsförhållanden samt förefintliga
möjligheter att förhindra, minska och kompensera uppkommande
skada å bestånden av sådan fisk. För utredningen bildades en särskild kommitté,
benämnd vandringsfiskutredningen och numera bestående av tolv
ledamöter. Av ledamöterna anses sex skola representera kraftverksintressena
och sex fiskeintressena. Hos kommittén finns anställd en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

fiskeribiolog med uppgift att handha det egentliga utredningsarbetet. Kostnaderna
för kommitténs arbete gäldas till hälften av vattenfallsstyrelsen
och till hälften av övriga i kommittén representerade kraftföretag. Det omfattande
arbetsprogram som förelagts utredningen torde taga åtskilliga år i
anspråk, och mera delinitiva resultat av arbetet kan ej väntas på ännu en
tid. Utredningen bedrives i samarbete med andra nordiska länder.

Till belysning av de lagstiftningsspörsmål, som rör fiskets skyddande mot
ingrepp i sjöar och vattendrag, torde här böra omnämnas ett av vandringstiskutredningen
med skrivelse den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartementet
överlämnat, av särskilda kommitterade inom utredningen
utarbetet betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt
samarbete mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av det svenska
laxbeståndét in. m. Sammanfattningsvis innehåller detta betänkande följande.

Inom östersjöområdet har laxfisket under senare år blivit av mycket stor
betydelse. Fiskarena har anskaffat nya redskap och nya och större båtar för
att kunna utsträcka fiskefärderna till olika delar av Östersjön. Det givande
laxfisket i Östersjön är helt beroende av att på naturlig eller konstlad väg
produceras tillräckliga mängder i havet utvandrande laxungar. Därest icke
genom omfattande och rationella motåtgärder de av kraftutbyggnaderna i
våra laxproducerande älvar orsakade skadorna på ett eller annat sätt elimineras,
måste därför en nedgång i laxfisket bli följden av att dessa älvar
alltmera utbygges för kraftändamål. Beträffande ålen ligger frågan till på
annat sätt; kraftverksbyggnadernas menliga inverkan på ålbeståndet bör
dock uppmärksammas.

Beträffande Sveriges elkraftbehov anföres i betänkandet, att det under de
senaste decennierna vuxit med i genomsnitt 6,5 procent om året i geometrisk
progression, vilket är liktydigt med en fördubbling vart elfte år. Inga tecken
tyder på en omedelbar ändring i denna tillväxt. Under budgetåret 1949/50
uppgick vår kraftproduktion till omkring 17 miljarder kWh, och föreliggande
program för vattenkraftutbyggnaderna är inriktat på en total årsproduktion
av 23,5 miljarder kWh under år 1955. Vid sidan av vattenkraften
användes även ångkraft, ehuru i mindre omfattning, för tillgodoseende av
elkraftbehovet. Såvitt kan bedömas finnes icke grundad anledning att räkna
med att atomkraften under de närmaste decennierna med framgång skall
kunna konkurrera med kraft, producerad av kol eller olja, och således än
mindre med kraft från de bättre av våra utbyggnadsvärda vattenfall. Slutsatsen
måste bli, att landets elkraftbehov inom överskådlig framtid bör liksom
hittills tillgodoses till allra största delen — 90 procent eller därutöver
—- med vattenkraft, trots de skador som därigenom kan åsamkas fisket.
Givetvis bör man dock, i den mån det är rimligt, söka begränsa skadeverkningarna
och verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

Ej minst för detta ändamål erfordras samarbete mellan fiske- och kraftintressena.
För åstadkommande av sådant samarbete bör vattenfallsstyrelsen
och svenska vattenkraftföreningen årligen tillställa fiskeristyrelsen utbyggnadsplaner
för den närmaste 5-årsperioden. För samtliga vattendrag,
som är av betydelse ur laxfiskesynpunkt, och då i första hand för de vattendrag,
där nya utbyggnader är aktuella, bör vidare utarbetas älvplaner,
avsedda att möjliggöra bedömandet av den i varje läge erforderliga sammanlagda
kompensationen, det med hänsyn till de olika utbyggnadsstadierna mest
rationella utförandet av kompensationsåtgärderna samt fördelningen av kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

naderna för åtgärderna. Särskilda älvkommittéer bör tillsättas för de olika
vattendragen. I dessa kommittéer bör ingå representanter för såväl fiskeintresset
som kraftintresset och de övriga intressen — exempelvis flottningen
— som utnyttjar vattendragen till men för fisket.

Angeläget är, att i domar innefattande tillstånd till byggande i vatten, föreskrives
åtgärder till fiskets skyddande att utföras i så god tid, att den skada
som åtgärderna är avsedda att förebygga icke sker innan åtgärderna hinner
verka. För möjliggörande härav bör i god tid verkställas erforderliga förundersökningar
och avgivas förslag till skadeförebyggande åtgärder. Större
statsbidrag bör anvisas till bl. a. inköp av nödig apparatur och anställande
av erforderlig arbetshjälp åt fiskeriintendenterna.

Självfallet "bör icke, såsom hittills i en del fall skett, sådana byggnadsarbeten,
till vilka kräves tillstånd enligt vattenlagen, påbörjas förrän tillstånd
erhållits. För att det skall bli möjligt att undvika ett föregripande i vissa
fall av domstolens beslut kräves dock att erforderlig förstärkning sker av
domstolspersonalen.

Hittills tillämpade kompensationsåtgärder för laxbeståndets bevarande blir
säkerligen icke tillräckliga för att kompensera de skador som den fortsatta
allt fullständigare utbyggnaden av laxälvarna måste medföra. Övergång
till uppfödning och utsättning i älvmynningen och vid kusten av utvandringsfärdiga
ungar (smolt) torde förr eller senare bli nödvändig. Redan
utförda försök visar att detta är biologiskt genomförbart. Något bestämt uttalande
om den ekonomiska lönsamheten av sådana åtgärder kan för närvarande
icke göras, men sannolikt är att kompensationsverksamhet av detta
slag är försvarlig även ur ekonomisk synpunkt. Om man med önskvärd
snabbhet skall kunna lösa många viktiga ännu olösta frågor och uppnå ekonomiskt
lönande resultat är emellertid en omfattande, avsevärt utvidgad
försöksverksamhet nödvändig. Denna försöksverksamhet synes även i fortsättningen
böra utövas genom vandringsfiskutredningens försorg.

Även om det lyckas att genom lämpliga åtgärder förebygga nedgång av
laxbestånden till följd av den fortsatta utbyggnadsverksamheten i de laxproducerande
älvarna, är det ovisst, hur länge de senaste årens goda laxfångster
kommer att fortfara. Erfarenheten har nämligen visat, att laxbestånden
är föremål för mycket stora naturliga variationer. Det synes därför
vara av vikt, att särskild utredning företages rörande dels investeringsverksamheten
beträffande fiskebåtar och fiskehamnar inom östersjöområdet,
dels möjligheten att här omlägga fisket med hänsyn till risken att laxbeståndet
kan komma att minska såväl till följd av naturliga orsaker som på grund
av sådana ingrepp i vattendragen, som till äventyrs ej kan kompenseras.

Departementschefen. Skyddet för fisket är en av de många frågor, som
aktualiserats till följd av den för närvarande bedrivna mycket omfattande
vattenbyggnadsverksamheten. Att fisket kommit att bli föremål för alldeles
särskild uppmärksamhet i detta sammanhang beror på att fisket och
fiskevården numera ägnas ett mycket livligt intresse i vårt land. Tydliga
uttryck för strävandena under senare år att bereda fisket och fiskerinäringen
förbättrade betingelser är inrättandet av en särskild fiskeristyrelse samt
genomförandet av en ny fiskerättslag. Såsom ett led i arbetet på fiskets befrämjande
har även framförts krav på åtgärder till förbättrat skydd för fisket
vid byggande och andra dylika åtgärder i sjöar och vattendrag.

Jag vill erinra om att denna fråga helt nyligen varit föremål för riksda -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

gens uppmärksamhet. Vid 1952 års riksdag väcktes motioner (I: 239 och
11:416) om åtgärder till förhindrande av att de fortsatta kraftverksbyggena
medförde obotlig skada för landet och fiskarbefolkningen i fråga om laxoch
ålfisket i våra älvar och i havet. Riksdagen beslöt visserligen, på hemställan
av tredje lagutskottet (uti. nr 20), att motionerna ej skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd. Detta ställningstagande av riksdagen föranleddes
emellertid av att frågan redan i olika sammanhang var föremål för
uppmärksamhet. I sitt av riksdagen godkända yttrande framhöll tredje lagutskottet,
att betydelsen och den allvarliga karaktären hos den i motionerna
väckta frågan icke kunde nog understrykas. Spörsmålet behandlades vid
1952 års riksdag även i anslutning till en interpellation i andra kammaren
rörande ett planerat kraftverksbygge i södra Sverige (andra kamm. prot.
1952 nr 18 s. 6 ff).

Vid den behandling som riksdagen ägnat frågan liksom i den förda diskussionen
i övrigt har den huvudsakliga uppmärksamheten inriktats på
kraftverksbyggnadernas inverkan på laxen och annan vandringsfisk. Med
hänsyn till laxens levnadsvanor kan även havslaxfisket påverkas av kraftverksbyggnaderna.
Det egentliga sötvattensfisket, som ju på många håll
spelar en betydande roll såsom binäring till jordbruket eller såsom sportfiske,
lärer väl också kunna lida förfång. Att emellertid laxfisket kommit
att speciellt uppmärksammas beror därpå att detta fiskslag är särskilt
värdefullt och att indämningar av strömmande vatten innebär ett lätt påvisbart
hinder för laxens framkomst och fortplantning. De stationära fiskarterna
torde ej vara utsatta för samma påtagliga faror i samband med
kraftverk och sjöregleringar. I den mån det icke är fråga om mycket ingripande
förändringar av vattenförhållandena kan dylika företag, åtminstone
såvitt erfarenheten hittills givit vid handen, i allmänhet genomföras
utan risk för ödeläggelse av dessa fiskbestånd eller mera betydande skadeverkningar
på dem.

Det får givetvis icke förbises att även andra ingrepp i vattendragen än
kraftverksbyggnader och sjöregleringar kan medföra men för fisket. De
sakkunniga har av dessa andra ingrepp i sin promemoria uppmärksammat
flottningen. Såsom de sakkunniga påpekat torde emellertid något nämnvärt
behov av att inrätta helt nya flottleder knappast föreligga, varför man huvudsakligen
blott har att räkna med förbättringar och utvidgningar av redan
befintliga flottleder.

Det spörsmål som i första hand uppställer sig, när det gäller fiskets allmänna
ställning gentemot företagarintressena i vattendragen, avser utformningen
av de s. k. tillåtlighetsreglerna, såvitt de gäller fiskeintresset.
I främsta rummet är det frågan om tillåtlighet av byggande i vatten som
härvid tilldrager sig uppmärksamhet. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen fordras enligt 2 kap. 3 § vattenlagen för att byggande i vatten
må äga rum, att en viss matematisk relation finnes mellan nyttan och
skadan av det ifrågasatta företaget. Även om detta villkor är uppfyllt, kan
dock bl. a. det förhållandet, att ett betydande fiskeintresse genom företaget

Kungl. Maj.ts proposition nr

lider förfång, utgöra hinder för tillstånd till företaget. Å andra sidan kan ett
företag, som icke uppfyller villkoret om ett visst matematiskt förhållande
mellan nyttan och skadan eller som medför väsentligt förfång för fiskerinäringen,
ändå få komma till stånd, om det är av stor betydelse ur allmän
synpunkt. Tillämpningen av de angivna grundsatserna har hittills i allmänhet
utfallit så att fisket fått stå tillbaka för kraftintresset, vilket uppenbarligen
sammanhänger med att nyttiggörandet av vattenkraften vanligtvis
representerar mycket betydande ekonomiska värden i jämförelse med den
skada som åsamkas fisket. Detta resultat är ur fiskets synpunkt beklagligt
men måste accepteras ur allmän samhällelig synpunkt. Tillräcklig anledning
att nu upptaga en diskussion om revidering av tillåtlighetsreglerna i det
speciella avseende varom här är fråga torde knappast föreligga. I den mån
fisket och fiskerinäringen tillmätes en ökad betydelse ur samhällets synpunkt
kommer detta att avspegla sig vid myndigheternas ställningstaganden
till de särskilda kraftverksprojekten. Jag vill såsom exempel erinra om
hurusom myndigheterna ställde sig mycket tveksamma till det stora kraftverksbygget
vid Bergeforsen i Indalsälven. Tillåtlighetsfrågan beträffande
detta företag fick nyligen sin lösning efter ett utdraget prövningsförfarande.
Det slutliga avgörandet innebar medgivande till företaget, men betydande
kompensationsåtgärder för fisket kommer att vidtagas.

I ett par remissyttranden har, i anslutning till vad de sakkunniga anfört
rörande fiskets möjligheter att hävda sig i konkurrensen med kraftintresset,
påpekats att man ej kunde bortse från att bestämmelserna i vattenlagen om
kungsådra innebure ett speciellt värn för fiskeintresset. Såvitt angår förhållandet
mellan kraftintresset och det allmänna fiskeintresset torde emellertid
kungsådreinstitutet, med den gestaltning det erhållit i vattenlagen, ej
erbjuda fisket något särskilt skydd utöver det som innefattas i de allmänna
reglerna rörande byggande i vatten i 2 kap. vattenlagen.1 Det är dock
tydligt att det allmänna fiskeintresset vid tillåtlighetsprövningen ofta spelar
en särskilt framträdande roll, när det gäller vattendrag av den storlek
att i dem finnes kungsådra.

Av det anförda framgår att jag icke är beredd att tillstyrka lagstiftningsåtgärder
i syfte att med hänsyn till fiskets intressen göra villkoren för tilllåtlighet
av byggande i vatten mera restriktiva än för närvarande. Det är
emellertid i hög grad angeläget att fisket i den mån det är möjligt skyddas
och bevaras trots utbyggnaden av vattendragen. Jag kommer att i det följande,
i anslutning till de sakkunnigas förslag, upptaga olika spörsmål om
revision av vattenlagens bestämmelser i detta avseende. Det bör här betonas,
att det finns ett glädjande drag i den för fisket ogunstiga utveckling,
som den starka expansionen på vattenbyggnadsområdet inneburit, nämligen
det intresse vattenkraftindustriens representanter själva ådagalagt för
att i möjligaste mån söka upprätthålla fiskbeståndet vid den allt fullständigare
utbyggnaden av vattendragen. Igångsättandet av den s. k. vandringsfiskutredningen
har visat sig vara ett synnerligen värdefullt initiativ. Det
är enligt min mening mycket angeläget, att de åtgärder för åstadkomman -

Jfr 1917 års bet. s. 165.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

de av samarbete mellan fiske- och kraftintressena —- avseende bl. a. tillsättande
av älvkommittéer samt utarbetande av utbyggnadsplaner och älvplaner
för de större vattendragen — som föreslagits i det förut omförmälda,
av vandringsfiskutredningen överlämnade betänkandet verkligen
kommer till stånd. Frågan lärer ännu icke vara mogen för
lagstiftningsåtgärder. Enligt vad jag inhämtat har emellertid redan på
frivillighetens väg åtgärder i den angivna riktningen flerstädes kommit till
stånd. Den av vandringsfiskutredningen bedrivna försöksverksamheten är
givetvis av stor betydelse, och det är att hoppas att den inom en snar framtid
skall giva anvisning på effektiva och samtidigt tekniskt och ekonomiskt
genomförbara metoder till fiskets skyddande.

II. Föreskrifter till skydd för fisket enligt 2 kap. 8 § vattenlagen.

Gällande bestämmelser. Såsom förut omnämnts innehåller 2 kap. 8 § vattenlagen
vissa föreskrifter om vad som skall iakttagas till skydd för fisket
vid byggande i vatten. Den byggande är pliktig att utan ersättning vidtaga
och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst
eller eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet nödigt
vatten ävensom ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt,
vilka till följd av byggnaden kan erfordras till skydd för fisket. Befrielse
från skyldigheten kan dock medgivas, om nyttan av ifrågasatt anordning
icke skäligen kan anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom
skulle tillskyndas byggnadens ägare. Det förutsättes då, att byggnadens ägare
skall gottgöra de enskilda fiskerättsägarna den skada som åsamkas dem.

Avfattningen av 2 kap. 8 § ger närmast vid handen, att man tänkt sig att
skyldigheten att ombesörja skyddsåtgärderna skulle åvila byggnadens ägare.
Emellertid har det ofta befunnits ändamålsenligt, att åtgärderna utföres av
annan, t. ex. hushållningssällskap, fiskevårdsförening eller annan organisation.
Åtgärderna får då bekostas av byggnadens ägare medelst en avgift,
som fastställes antingen såsom engångsavgift eller att utgå årligen.

Här torde även böra nämnas att 8 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900
innehåller en föreskrift rörande fiskgaller för turbin. Där vatten ledes in
till turbin skall, då is ej täcker vattnet eller islossning eller bildning av issörja
äger rum, galler med högst två cm breda öppningar vara anbragt så,
att fisk av storlek, att den ej kan genomgå nämnda öppningar, hindras att
inkomma i turbinen. Om någon önskar träffa annan anordning för åstadkommande
av samma verkan, skall han göra ansökan hos länsstyrelsen, som
äger meddela beslut därom.

De sakkunniga. Med hänvisning till sina uttalanden rörande frågan om
fiskets allmänna ställning till kraft- och flottningsintressena framhåller de
sakkunniga, att uppmärksamheten torde böra inrikta sig på frågan vilka möjligheter
som funnes att förebygga eller reducera de skadliga verkningarna

Kungl. ,Maj ris proposition nr 23.

å fisket av det fortsatta utbyggandet av vattenkraften och annat byggande i
vatten ävensom av flottningen. Härom anför de sakkunniga närmare:

I detta hänseende bör särskilt framhållas, att det ur allmän synpunkt och
på lång sikt är högst angeläget att åtgärder så långt möjligt vidtagas för att
bibehålla fiskbeståndet och möjligheterna till fiskerinäringens förkovran
och att man icke låter sig nöja med att tillerkänna de enskilda fiskeintressenterna
penningersättning för lidna skador. Det bereder för övrigt mycket
stora svårigheter att tillförlitligt uppskatta omfattningen och värdet av skada,
som uppkommer för enskilda fiskeintressenter. Frågan vilka sakägare, som
ha sådan rättslig ställning att de äro berättigade till skadeersättning, kan
också ibland vara komplicerad. Det synes exempelvis tveksamt, huruvida
personer som utöva fiske vid kusten utanför det enskilda fiskevattnet eller
på internationellt vatten kunna — alldeles bortsett från svårigheten att bevisa
sambandet mellan visst kraftverksbygge och skada å havslaxfisket —
åberopa någon rättsgrund, som ger stöd för ersättningstalan. De sakkunniga
ha emellertid ej anledning att närmare ingå på dessa frågor, vilka i rättstillämpningen
böra prövas enligt de allmänna grunder som gälla för ersättning
i vattenmål.

När man sålunda konstaterar, att det gäller alt i största möjliga omfattning
få till stånd åtgärder, genom vilka betingelser skapas för fiskets bibehållande
och utveckling jämsides med att vattendragen utnyttjas för kraftändamål
och för flottning, är därmed sagt att vad man här möter i första
hand är en fråga om vilka möjligheter och metoder den tekniska utvecklingen
och den fiskeribiologiska forskningen kunna anvisa i sagda avseende.
I fråga om de möjligheter alt skydda fisket som stå till buds må först nämnas,
att mycket kan vinnas genom att vattenhushållningen anpassas med
hänsyn till betingelserna för fisket, i främsta rummet genom att vattenavrinningen
regleras så att vattenföringen i vattendraget icke nedgår under erforderligt
minimivärde. Enligt vad som uttalats från fiskesakkunnigt håll
bör denna minimivattenföring i regel motsvara minst den naturliga lågvattenföringen.
Finnas lekmöjligheter och förutsättningar för fisken att uppehålla
sig uppströms dammbyggnaden, kunna anordningar vidtagas för att
möjliggöra fiskens framkomst, såsom genom laxtrappor, ålyngelledare eller
eventuellt genom upptransport av fisken. I många fall har man emellertid
sökt upprätthålla fiskbeståndet genom fiskodling. Fullt effektiva metoder för
rationell fiskodling i större skala äro ännu ej utexperimenterade. På området
försiggår dock ett livligt forskningsarbete, vilket i stor utsträckning såsom
i fråga om vandringsfiskutredningen sker på kraftintressenternas bekostnad.
Vandringsfiskutredningen har satt som sitt mål att skapa möjligheter att
upprätthålla laxbeståndet i havet, oaktat uppvandrings- och lekmöjligheterna
för laxen i flertalet av de stora laxälvarna komma att kanske nästan helt försvinna.
Utredningens arbete är lagt på lång sikt, och det lärer dröja åtskilliga
år, innan arbetet är avslutat. Men det kan förväntas att, allt eftersom
arbetet fortskrider, vissa resultat skola framkomma, vilka kunna omedelbart
tillgodogöras. — Ej sällan torde det vara möjligt att, då t. ex. genom en
sjöreglering betingelserna för ett visst fiske försämras, genom fiskodling
framskapa ett fiskbestånd bestående av annan eller andra fiskarter, vilka
kunna trivas i det reglerade vattenområdet.

Efter erinran om innehållet i 2 kap. 8 § vattenlagen anför de sakkunniga
vidare:

I den mån fisket påverkas av byggnaden och den vid densamma verkställda
vattenhushållningen blir den byggande regelmässigt pliktig att vidtaga åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

gärder i syfte att motverka skadan; endast i undantagsfall bör väljas det alternativet
att han allenast förpliktas gottgöra skadan genom penningersättning
till de enskilda intressenterna. En mera ingående reglering har lagstiftaren
dock ansett sig böra undvika. Det har överlåtits till rättstillämpningen
att i varje särskilt fall avgöra, huruvida förebyggande åtgärder skola vidtagas
och vilka åtgärder som bäst lämpa sig. Av stor vikt är att vattenhushållningsbestämmelserna
utformas så att minsta möjliga skada å fisket uppstår.
Över huvud taget bör tillses, att de naturliga betingelserna för fisket bibehållas
i den omfattning som går att förena med att ändamålet med byggnaden
blir tillgodosett. När emellertid byggnaden eller vattenhushållningen
vid densamma ej kan anordnas så att fisket lämnas oberört, brukar i regel
tillgripas fiskodling för upprätthållande av fiskbeståndet. Det torde icke kunna
förnekas att denna åtgärd ej sällan har begagnats schablonmässigt och
utan förutsättningar för ett lyckat resultat. Såsom ovan anmärkts ha ännu
ej framkommit sådana metoder för fiskodling, att man alltid är säker på att
de avsedda verkningarna skola uppnås. Det kan i detta sammanhang erinras
om att erfarenheten givit vid handen, att det för uppnående av gynnsamma
resultat av fiskodling är önskvärt att vinna samverkan med dem som utöva
fiske inom vattenområdet. Ett rationellt bedrivet fiske kan vara en förutsättning
för att fiskodlingen skall lyckas.

I praxis uppkommer understundom tvekan, huruvida erforderliga åtgärder
böra utföras av den byggande själv eller om det blott skall åläggas honom
att bekosta åtgärder, för vilkas utförande ansvaret åvilar myndighet
eller annan. När det gäller anordnande av fiskväg eller tappningsbestämmelser
till skydd för fisket blir frågan givetvis ej aktuell. Men beträffande en
sådan åtgärd som fiskodling kunna båda alternativen komma i fråga. Här
kan det ofta vara förmånligt att de fiskevårdande myndigheterna mot viss
ersättning i form av engångsavgift eller årlig avgift övertaga ansvaret för att
åtgärderna komma till utförande. Åtgärderna kunna då bättre anpassas efter
förhållandena och efter erfarenheter inom den fiskeribiologiska forskningen.
När det gäller mindre anläggningar har företagaren för övrigt ofta ej alls sådana
resurser, att han själv är i stånd att ombesörja åtgärderna. Det skall dock å
andra sidan ej förbises, att en sådan ordning även kan medföra betydande nackdelar.
Dessa sammanhänga med att den organisation som nu finnes för administrering
av åtgärderna ej är tillräcklig. Ofta ha avgifterna disponerats
så att de av lantbruksstyrelsen (numera fiskeristyrelsen) ställts till vederbörande
hushållningssällskaps förfogande, varefter hushållningssällskapet
av medlen beviljar understöd till fiskevårdsföreningar eller andra sammanslutningar
av fiskare. Härigenom kan syftet med avgiften bliva helt förfelat;
för att detta skall bliva tillgodosett böra åtgärderna planeras i ett sammanhang
och på längre sikt och ej göras beroende av mer eller mindre
sporadiska initiativ från ortsbefolkningens sida. Förhållandena skulle förbättras,
därest fiskeriadministrationen, ej minst den lokala, bleve förstärkt.

De sakkunniga uttalar i anslutning härtill att det ej syntes lämpligt att i
lagen införa bestämmelser, som närmare än vad nu vore fallet preciserade
vad som ålåge den byggande i fall då fiskeintresse berördes av anläggningen,
vare sig beträffande valet mellan olika åtgärder till fiskets skyddande eller
frågan vem ansvaret för åtgärdernas utförande borde åvila. Domstolen finge
i varje särskilt fall med ledning av den fiskerisakkunniges yttrande taga
ställning till hur fisket bäst borde skyddas. I huvudsak torde de önskemål
om bättre skydd för fiskets intressen och särskilt åtgärder till förhindrande
av fortsatt nedgång av laxbeståndet, som framkommit, så långt som för när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

varande vore möjligt ha blivit tillgodosedda genom igångsättande av vandringsfiskutredningen.

En av de sakkunniga, herr Skoglund, har i ett särskilt yttrande ifrågasatt,
huruvida icke bestämmelser angående lågvattenföringen såsom minimigräns
borde intagas i lagtexten.

Yttrandena. Kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, flera fiskeriintendenter,
svenska ostkustfiskarenas centralförbund samt föreningen statens fiskeritjänstemän
ansluter sig till herr Skoglunds förslag att bestämmelser om lågvattenföringen
såsom minimigräns skall införas i lagtexten. Även länsstyrelsen
i Kronobergs län och svenska fiskevårdsförbundet ger uttryck åt samma
uppfattning, dock under framhållande av att möjlighet till undantag i
särskilda fall borde beredas.

Vattenöverdomstolen anser erforderligt att i 2 kap. 8 § införes bestämmelser,
som klart utsäger när avgifter kan utdömas och till vilket ändamål avgifterna
skall användas. I lagtexten borde sålunda tydligt komma till uttryck,
att huvudregeln vore, att den byggande skulle vidtaga och bekosta erforderliga
åtgärder till fiskets skydd. Endast i de fall då den byggande ej kunde
anses vara i stånd att tillfredsställande fullgöra erforderliga åtgärder eller
någon av dem, eller det eljest kunde finnas lämpligt att uppdraga åtgärdernas
vidtagande åt annan, borde ett åläggande för den byggande att utgiva
avgift ifrågakomma. I domstolens beslut om förpliktande att utgiva avgift
borde med ledning av den fiskerisakkunniges yttrande såvitt möjligt angivas,
till vilka åtgärder avgiften vore avsedd att användas.

Svenska fiskevårdsförbundet har ifrågasatt, om icke föreskriften i 8 §
fiskeristadgan om skyldighet att framför turbinintag ha fiskgaller med två cm
öppningar borde överflyttas till vattenlagen. Förbundet framhåller, att det
i praktiken torde vara betydligt vanligare att ansökan om befrielse från
nämnda skyldighet prövas av vattendomstolen än att dylik ansökan prövas
av länsstyrelse.1

Departementschefen. Stadgandet i 2 kap. 8 § vattenlagen innebär, att den
som bygger i vatten är pliktig att vidtaga de åtgärder och underkasta sig de
föreskrifter som påkallas för att fisket skall kunna upprätthållas, dock att
befrielse härifrån kan medgivas om nyttan av ifrågasatt anordning ej står
i skälig proportion till den förlust och kostnad som åsamkas honom. I de
sakkunnigas förslag har stadgandet lämnats oförändrat såvitt nu är i fråga.
Vid remissbehandlingen av förslaget har emellertid framkommit önskemål
om att på några punkter en närmare precisering av lagtexten borde ske till
ledning för domstolen. Sålunda har från flera håll påyrkats att i lagtexten
skulle angivas att vattnet vid en dammbyggnad ej finge innehållas på sådant
sätt, att vattenföringen nedströms densamma nedginge under den naturliga

1 Jfr bet. med förslag till fisleeristadga m. m. (SOU 1953:2) s. 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

lågvattenföringen. Detta önskemål, vilket framförts redan i ett särskilt yttrande
som avgivits av en av de sakkunniga, har givetvis visst fog för sig.
Övervägande skäl torde dock tala mot införande av dylik generell regel. I
vattendrag, som i större eller mindre utsträckning är profilreglerade, lärer
nämligen en dylik inskränkning av tappningen ofta utan risk för fisket
kunna medgivas. Och i övrigt kan man ej bortse från att rättigheten att under
vissa perioder i största möjliga grad innehålla vattnet kan vara av mycket
väsentlig betydelse för att få ett gott utbyte av en vattenreglering. Frågan
bör enligt min mening i varje särskilt fall få prövas av vattendomstolen efter
de allmänna grunder som angives i 2 kap. 8 §.

Vidare har vattenöverdomstolen anmärkt, att i paragrafen borde meddelas
bestämmelser, som klart utsäger när särskilda avgifter i stället för direkta
kompensationsåtgärder kan utdömas och till vilket ändamål avgifterna skall
användas. Redan den nuvarande lydelsen har enligt en sedan länge stadgad
praxis ansetts medgiva fastställande av särskilda avgifter, därest den byggande
icke lämpligen kan åläggas att själv utföra de till skydd för fisket erforderliga
åtgärderna, varför den ifrågasatta kompletteringen av lagtexten
skulle bli av rent redaktionell natur. Såsom framgår av den följande framställningen
avses att till paragrafen skall fogas vissa nya bestämmelser om
omprövning, och dessa blir så avfattade att stadgandets innebörd i det angivna
hänseendet icke behöver vålla någon tvekan. Såsom vattenöverdomstolen
anmärkt bör huvudregeln vara att den byggande själv skall ombesörja
nödiga åtgärder; denna grundsats torde kunna utläsas av den gällande avfattningen
av stadgandet. Då avgift utdömes i stället för åläggande att vidtaga
särskilda åtgärder, bör självfallet ändamålet med avgiften i möjligaste
mån preciseras i beslutet.

Föreskriften om fiskgaller i 8 § fiskeristadgan synes vara av alltför speciell
natur för att böra upptagas i vattenlagen. Det framgår av den i 2 kap.
8 § fastslagna grundsatsen och ligger för övrigt i sakens natur, att åtgärder
till förhindrande av att fisk förstöres i turbiner alltid skall vidtagas.

III. Ändrade bestämmelser om grunderna för fiskeavgift enligt 2 kap.

10 § vattenlagen.

Gällande bestämmelser m. m. Det har ansetts påkallat att såsom villkor
för byggande i vatten för vissa fall stadga skyldighet att utgiva särskild avgift
till befrämjande av fisket inom landet. Bestämmelser härom har, såsom
redan tidigare anmärkts, upptagits i 2 kap. 10 §. Såsom skäl för en sådan
avgift har i motiven anförts att, oavsett att åtgärder till skydd för fisket
stadgades och ersättning till enskilda fiskeintressenter utginge, dock i allmänhet
kvarstode viss skada, som drabbade fiskerinäringen i stort.1 Avgift
skall enligt 2 kap. 10 § utgå, då damm bygges för tillgodogörande av vattnet

1 1917 års bet. s. 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

såsom drivkraft eller för nämnda ändamål göres annan byggnad i vatten, varigenom
de naturliga vattenståndsförhållandena ändras. Avgiften skall bestämmas
till minst tio öre och högst en krona för varje hästkraft, som vid
lågvatten kan uttagas vid byggnaden. I fråga om byggnad i vatten med ändamål
att utöva reglering av vattnets avrinning eller att tillgodogöra vattnet
annorledes än såsom drivkraft gäller detsamma, dock att avgiften därvid
skall beräknas efter den före regleringen framrinnande lågvattenmängden
eller, där fråga är om vattnets tillgodogörande, efter den lågvattenmängd,
som kan vid byggnaden uttagas, samt utgå med minst tio och högst etthundra
kronor för varje sekundkubikmeter. Har byggnaden till ändamål såväl
vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som utnyttjande av vattnet annorledes
eller reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden
vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är
det huvudsakliga. Avgiften skall erläggas från och med året näst efter det
då arbetet på byggnaden påbörjats och utgå årligen så länge byggnaden bibeliålles.
Befrielse från skyldighet att utgiva avgift kan medgivas, om genom
byggnaden endast obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas.

Om byggnad, som tillkommit enligt den före vattenlagen gällande rätten,
blir ombyggd eller ändrad och ombyggnaden eller ändringen medför väsentligt
större skada å fisket än den byggnaden förut orsakat, skall avgift utgå
och därvid — vilket måhända ej med full tydlighet framgår av lagtexten
men uttryckligen utsagts i motiven — beräknas på samma vattenmängd resp.
vattenkraft som om hela byggnaden vore ny. I övrigt är ägare av äldre
byggnader ej pliktiga att utgiva fiskeavgift enligt förevarande paragraf.

Fiskeavgiften skall inom de fastställda gränserna bestämmas av vattendomstolen
efter förslag av statens fiskeritjänsteman. Vid bestämmandet av
avgiften skall avseende fästas bl. a. därå, om fiske finnes som genom byggnaden
skadas, om med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i
övrigt samt dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre
menlig, om byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 2 kap. 8 § förpliktats att
vidtaga och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna
dylika anordningar för ägaren medför större eller mindre kostnad.

Efter vattenlagens genomförande med ingången av år 1919 har i avgifter
enligt 2 kap. 10 § till och med den 30 juni 1953 influtit sammanlagt omkring
2,6 miljoner kronor, vartill kommer räntor å fonderade avgifter. Avgifterna
ökas år från år i samband med tillkomsten av nya kraftverk och vattenregleringar.
Antalet avgifter utgjorde enligt senast tillgängliga uppgifter, som
härrör från år 1950, omkring 600. Flertalet av dem eller omkring 400 understeg
50 kronor, medan antalet avgifter över 1 000 kronor var omkring 30.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller att vissa anmärkningar framkommit
mot det sätt, på vilket normerna för avgiften enligt 2 kap. 10 § avvägts,
och att i några avseenden tvekan uppkommit om bestämmelsernas
rätta innebörd.

Till en början upptager de sakkunniga frågan om avgiften för kraft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

anläggningar och berör därvid närmast spörsmålet om lågvattenföringen
såsom norm för beräkning av avgiften. De sakkunniga anför:

Ehuru begreppet lågvatten uttryckligen definieras i 14 kap. 1 § vattenlagen
(medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenmängder,
vilka var för sig utgöra den minsta vattenmängden under året), har det i
rättstillämpningen visat sig att begreppet, i allt fall i detta sammanhang,
icke är fullt entydigt. Enligt en mening skall vid fiskeavgiftens beräkning
hänsyn tagas allenast till den naturliga, oreglerade lågvattenmängden, medan
en annan mening hävdar, att man bör beakta den ökning av lågvattenföringen,
som kan ha uppkommit genom tidigare i vattendraget genomförda
regleringar, eller med andra ord räkna med den reglerade lågvattenmängden.
Denna tolkningstvist gäller fiskeavgiften såväl för kraftanläggningar
som för vattenregleringar. Någon fullt stadgad praxis på området
torde ännu ej ha utbildat sig, ehuru man numera kan iakttaga en ökad benägenhet
att taga hänsyn till reglerad vattenföring.

Anledningen till att lågvattenmängden antagits såsom norm för beräkning
av fiskeavgiften torde ha varit att storleken av det fiskbestånd som
ett vattendrag förmår uppbära ansetts vara beroende av den genomsnittliga
lägsta vattenföringen; värdet å den presumtiva skada å fisket, som en vattenbyggnad
förorsakar — när det gäller bestämmande av fiskeavgiften är
det ju fråga om en högst skönsmässig uppskattning — har ansetts i stort
sett stå i proportion till lågvattenmängdens storlek. Såsom förut framhållits
finnes anledning antaga att den utjämning av vattenstånd och vattenföringar
som ofta åstadkommes i reglerade vattendrag kan förbättra betingelserna
för fisket. Det torde i huvudsak vara detta förhållande som anförts
såsom stöd för åsikten att vid fiskeavgiftens bestämmande, såvitt angår
kraftverksbyggnader, icke kan bortses från den av tidigare regleringar
föranledda utjämningen av vattenf öringen. Om denna åsikt måhända kan
godtagas såvitt angår tolkningen av gällande rätt, synes emellertid ett övervägande
av frågan de lege ferenda leda till ett annat resultat. Det förefaller
mest tilltalande att såsom grundval för avgiftens beräkning lägga en
bestående norm och icke ett värde, som varierar med mer eller mindre varaktiga
ingrepp i vattendraget. Lågvattenföringen efter en genomförd reglering
kan ej sällan bli godtycklig och starkt varierande, beroende på utformningen
och tillämpningen av vattenhushållningsbestämmelserna, och kan
för övrigt ibland nedgå under den naturliga lågvattenföringen. Strängt taget
utgör en vattenreglering med därav föranledda ändringar i vattenföringen
en utvidgning av eller påbyggnad på de särskilda i regleringsföretaget
deltagande kraftanläggningarna, och för detta ingrepp i vattendraget,
vilket ju ej med säkerhet kommer att bii bestående lika länge som kraftanläggningen
som sådan, bör avgift beräknas för sig i samband med tillståndet
till regleringsföretaget. Övervägande skäl synas därför tala för att
såsom norm för beräkning av avgiften för kraftanläggningar antaga den
naturliga, oreglerade vattenföringen. Vissa svårigheter kunna måhända
ibland uppstå att konstruera fram värdet å den naturliga vattenföringen,
då ett vattendrag under många år gjorts till föremål för ett flertal olika
regleringar. I regel torde dock anteckningar från tidigare observationer föreligga,
vilka kunna giva ledning för ett ungefärligen riktigt bedömande.

Det förhållandet, att den oreglerade lågvattenmängden lägges till grund
för beräkning av avgiftslatituden, behöver ej innebära, att den omfattning
i vilken vattendraget är eller kan väntas i framtiden bli reglerat och därav
föranledda ändrade betingelser för fisket bli helt utan betydelse för avgiftens
bestämmande. Vid fastställande av avgiften inom den vida latituden

Kung]. iMaj.ts proposition nr 23.

kan vederbörlig hänsyn härtill tagas med beaktande av de i varje särskilt
fall föreliggande omständigheterna enligt de grunder som angivas i nuvarande
andra stycket av 2 kap. 10 §.

Beträffande fiskeavgiften för vatten regleringar påpekar de
sakkunniga, att endast vattendragets storlek uttryckt i lågvattenföringen
före regleringen — ej företagets omfattning — kommer till uttryck i den
nu gällande beräkningsgrunden, samt anför vidare:

Avgiften för en reglering skall beräknas till visst belopp för varje sekundkubikmeter
av lågvattenföringen, vare sig det är fråga om vattenståndsvariationer
på någon eller några decimeter eller genom regleringen skapas ett
regleringsmagasin med flera meters höjd. Även om viss möjlighet till anpassning
föreligger genom den vida latituden för avgiftens bestämmande,
synes detta förhållande ej fullt tillfredsställande. I vissa fall kommer avgiften
att bliva alltför låg med hänsyn till syftet med densamma och i jämförelse
med vad som utgår för kraftanläggningar, medan den i något fall
möjligen kan tänkas bliva oskäligt hög. Genomsnittligt sett torde de för
vattenregleringar fastställda avgifterna till beloppen ligga under vad som
kan anses såsom en skälig nivå. Med hänsyn härtill synas åtgärder böra
övervägas för genomförande av en måttlig höjning med samtidig anpassning
till vederbörande företags omfattning. Det skulle kunna ifrågasättas
att avgiften beräknades efter samma grund som regleringsavgifterna enligt
4 kap. vattenlagen, d. v. s. med hänsyn till ökningen i uttagbar vattenkraft
i de av regleringen berörda strömfallen. Ej heller denna beräkningsgrund
anknyter dock i tillräcklig grad till själva regleringen och dess omfattning;
bl. a. bleve avgiftens storlek beroende av huruvida regleringssjön ligger
högt upp i vattendraget, så att ett flertal kraftverk få båtnad av regleringen,
eller om sjön ligger längre ned. Lämpligare synes vara att till grund för
avgiften lägga storleken av det vattenmagasin, som är beläget mellan regleringsgränserna
(bruttomagasinet). Även mot en sådan beräkningsgrund
lära vissa anmärkningar kunna riktas, men den torde vara den bästa som
står till buds. Metoden är användbar såväl vid årsreglering som vid korttidsreglering.
Bestämmandet av vad som skall anses såsom regleringsmagasin
torde ej behöva vålla några större svårigheter, även om, såsom understundom
är fallet, någon fix dämningsnivå ej är föreskriven. Såsom avgiftslatitud
föreslås minst tio öre och högst en krona för varje del av magasinet,
som omfattar 50 000 kubikmeter. För regleringsföretag av mera betydande
omfattning lärer emellertid med denna norm avgiften komma att
bli oskäligt hög. För den del av magasinsvolymen, som överstiger 100 miljoner
kubikmeter, bör därför beräkningsnormen avse varje del, som omfattar
100 000 kubikmeter.

Till belysning av verkningarna av den föreslagna ändringen av beräkningsgrunden
har i eu vid promemorian fogad uppställning meddelats vissa
uppgifter angående några redan pågående regleringar av olika omfattning.
Uppställningen torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga C).

De sakkunniga upptager även frågan, huruvida och efter vilka grunder
fiskeavgift skall utgå vid ombyggnad eller annan ändring
av törut befintlig anläggning. 1 detta hänseende uttalar de sakkunniga följande.

I lagrummet finnes särskilt stadgande härom blott beträffande anläggningar,
som tillkommit jämlikt äldre lag. I nuvarande fjärde stycket stad -

Kungl. Maj:ts proposition nv 23.

gas sålunda, att därest byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, blir ombyggd
eller ändrad och ombyggnaden eller ändringen medför väsentligt
större skada å fisket än den byggnaden förut orsakat, de i första och andra
styckena givna bestämmelserna skola lända till efterrättelse i avseende å
byggnaden. Såsom framgår av avfattningen av bestämmelsen i fjärde stycket
och ytterligare bestyrkes genom ett uttalande i motiven, skall i detta
fall avgiften beräknas på hela den vattenmängd resp. vattenkraft, som kan
vid byggnaden uttagas. Uttrycket ombyggnad eller ändring torde ha avseende
ej blott å själva byggnadens beskaffenhet. Man får fatta uttrycket i
den mera vidsträckta bemärkelse, som i 2 kap. 1 § gives åt begreppet byggande
i vatten, så att däri inbegripes varje åtgärd till förändring av vattnets
djup eller läge. Även om ändringen blott innebär ändrade bestämmelser
angående vattenhushållningen vid dammen, torde sålunda nuvarande fjärde
stycket i 2 kap. 10 § vara tillämpligt. Det är att märka att liuvudstadgandet
i första stycket har sådan innebörd, att avgift skall utgå oavsett byggnadens
verkningar å fisket och till och med oberoende av om i vattendraget
överhuvud taget finnes fisk eller ej; dessa förhållanden ha blott betydelse
för fastställande av avgiftens storlek inom den stadgade latituden. Lagstiftaren
har velat tillerkänna vattenbyggnader, som tillkommit jämlikt äldre
lag, en i viss mån privilegierad ställning genom förevarande stadgande i
fjärde stycket, som innebär att dessa enligt äldre lag tillkomna anläggningar
äro befriade från avgift, så länge icke vid desamma vidtagas sådana ändringar
som ha väsentliga skadeverkningar å fisket. Det är att märka att
stadgandet torde vara tillämpligt även då en förändring eller ombyggnad
avser att byggnaden skall utnyttjas för ett helt nytt ändamål, t. ex.‘ då en
gammal kvarndamm skall begagnas för reglering av vattnets avrinning ur
en ovanförliggande sjö till förmån för nedströms belägna kraftverk; även
i ett sådant fall skall sålunda avgift utgå blott under förutsättning att förändringen
medför väsentligt större skada å fisket än den som förut uppkommit
(jfr N.J.A. 1927 s. 407). Understundom kan dock ändringen vara
så genomgripande, att det torde kunna ifrågasättas att behandla anläggningen
eller ombyggnaden såsom ett helt nytt företag. När en gammal såg- eller
kvarndamm ombygges till en modern kraftanläggning med väsentligt större
fallhöjd och högre effekt, förefaller det knappast motiverat och förenligt
med grunderna för lagrummet att bibehålla anläggningen vid den gynnade
ställningen enligt fjärde stycket.

Stadgandet i fjärde stycket‘torde innebära att fiskeavgift vid ombyggnad
eller ändring av äldre dammbyggnad skall utgå endast under förutsättning
atl ombyggnaden eller ändringen medför att de naturliga vattenståndsförhallandena
ändras (jfr N.J.A. 1932 s. 163). Det förekommer ej så sällan,
att vid äldre anläggningar ombyggnad sker av dammtrösklar, skibord o. dyl.
på sådant sätt, att möjligheterna för fiskens upp- eller nedgång försämras,
utan att samtidigt någon ändring av dämnings- eller sänkningsnivån eller
vattenhushållningen vid dammen är avsedd. Är det fråga om en blott och
bär tatnmg av en äldre bristfällig dammbyggnad — något som ofta kan
lorsvara fiskens framkomstmöjligheter — torde byggnadens ägare ofta kunna
aberopa sig på att det för dammen gällande tillståndet omfattar rätt att
avstanga vattendraget med en tät dammbyggnad, och i sådana fall synes
det vara riktigt, att han blir fri från fiskeavgift. I andra fall och särskilt
da det gader mera genomgripande ombyggnader, förefaller det dock omotiverat
att fiskeavgift ej kan utdömas.

Beträffande ombyggnad eller annan ändring av anläggning, som tillkomr-nMi1
j vattenlagen, finnes ej något särskilt stadgande i 2 kap. 10 §. Det
torhallandet, att ombyggnad särskilt omnämnts beträffande äldre anlägg8
Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr 23.

Kungl. iMaj:ts proposition nr 23.

ningar, skulle möjligen motsättningsvis kunna åberopas såsom stöd för att
ombyggnad av anläggning som tillkommit enligt vattenlagen ej skulle vara
avgiftsbelagd. I praxis har emellertid avgift brukat utdömas vid påbyggnad
av kraftverksdamm för uttagande av ytterligare vattenkraft, varvid avgiften
beräknats efter den genom påbyggnaden erhållna ökningen av lågvatteneffekten.
Beträffande ändringar som skett utan direkta byggnadsåtgärder,
t. ex. genomförande av korttidsrcglering vid en kraftverksdamm, har
praxis varit vacklande. Med tanke på den innebörd som i vattenlagen gives
åt begreppet byggande i vatten synes det emellertid knappast motiverat att
göra någon åtskillnad i detta avseende. Den redigaste tolkningen av lagrummet
torde vara att anse varje ombyggnad eller annan ändring, som passar
in på definitionen i 2 kap. 1 g, såsom avgiftspliktig, därest den medför ändring
av vattenståndsförhållandena. Ofta brukar i sådana fall föreskrivas
åtgärder enligt 2 kap. 8 §, och det finnes knappast anledning varför avgift
enligt 2 kap. 10 § ej skulle utgå. Vissa svårigheter kunna nog uppkomma
när det gäller grunderna för avgiftens beräkning. Därest ändringen avser
genomförande av ett företag med helt nytt ändamål eller det gäller en påbyggnad
av det äldre företaget, kan avgiften i regel beräknas direkt enligt
de i lagen stadgade normerna. I andra fall åter torde ej kunna bortses från
sambandet med det befintliga företaget; avgiften får då beräknas närmast
såsom ett tillägg till den förut utgående avgiften. Medför ombyggnaden endast
obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena, träder givetvis bestämmelsen
i nuvarande tredje stycket om befrielse från avgiftsplikt i tillämpning.
För det fall, då ändring i vattenståndsförhållandena ej alls uppkommer
men ombyggnaden medför försämrade möjligheter för fiskens framkomst,
synes enligt gällande rätt avgift ej kunna utdömas.

De grunder som äro att tillämpa beträffande fiskeavgift för ombyggnad
eller ändring av vattenbyggnad äro, såsom av den lämnade översikten framgår,
ej så lättöverskådliga. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som
förekomma torde det emellertid knappast vara möjligt att genom lagändring
tillskapa en enklare allmängiltig regel. Man torde emellertid med hänsyn
till vad förut anförts böra vidtaga den ändringen i grunderna för avgiftens
utgående, att avgiftsskyldighet kommer att inträda för varje ombyggnad
eller ändring, som försämrar möjligheterna för fiskens framkomst, även
om den ej ändrar vattenståndsförhållandena (såväl då ombyggnaden avser
anläggning, som tillkommit före vattenlagen, som då det gäller ändring av
en nyare byggnad). Frågan om grunderna i övrigt för bestämmande av avgift
vid ombyggnad och ändring torde få lösas i rättstillämpningen i huvudsak
efter de riktlinjer som ovan angivits och med ledning av reglerna
angående avgifter vid vattenbyggnader i allmänhet. Vid utvidgning av vattenregleringsföretag
torde få iakttagas, att avgiften för det nya regleringsstadiet
beräknas inom den latitud som blir tillämplig därest jämväl den
tidigare ianspråktagna magasinsvolymen beaktas; i den mån den sammanlagda
magasinsvolymen överstiger 100 miljoner kubikmeter, blir sålunda
den lägre latituden tillämplig.

Slutligen behandlar de sakkunniga den tredje av de i 2 kap. 10 § upptagna
kategorierna avgiftsbelagda byggnader, nämligen byggnad för
vattnets tillgodogörande annorledes än såsom drivkraft.
Om avgiftsplikten för dylik byggnad anföres följande.

Även här gäller såsom förutsättning för avgiftsplikt, att byggnaden är av
beskaffenhet att genom densamma de naturliga vattenståndsförhållandena
ändras (se det förut omförmälda rättsfallet N.J.A. 1932 s. 163). Avgiften

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

skall enligt lagen beräknas efter den lågvattenmängd, som kan vid byggnaden
uttagas, och utgå med minst tio och högst etthundra kronor för varje
sekundkubikmeter. Denna beräkningsgrund förefaller i viss mån egendomlig
med tanke på att det här i huvudsak gäller företag avseende åtgärd
för bortledande av viss kvantitet vatten (för fabriksändamål o. dyl.). Det
riktigaste synes vara att beräkna avgiften på grundval av den vattenmängd
(den högsta tillåtna), som är avsedd att tillgodogöras vid byggnaden. Med
den förut föreslagna ändringen av stadgandet kommer avgift att utgå även
för företag av denna kategori, när det utan att medföra ändring av vattenståndsförhållandena
dock har menliga verkningar å fisket (t. ex. genom sugning).

Sammanfattningsvis innebär de sakkunnigas förslag, att fiskeavgift skall
utgå — förutom för byggnad, vilken förorsakar ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,
som ej är obetydlig — jämväl för byggnad, som är
av sådan beskaffenhet, att den hindrar eller försvårar fiskens framkomst.
Vidare föreslås, att avgiften skall beräknas: beträffande byggnad, vars ändamål
är vattnets tillgodogörande såsom drivkraft, till minst tio öre och högst
en krona för varje hästkraft, som vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid
byggnaden; beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande annorledes än
såsom drivkraft till minst tio och högst etthundra kronor för varje sekundkubikmeter
av den vattenmängd, som är avsedd att uttagas vid byggnaden;
samt beträffande byggnad för reglering av vattnets avrinning till minst
tio öre och högst en krona för varje del av vattenmagasinet, som omfattar
50 000 kubikmeter, intill ett magasin av 100 miljoner kubikmeter, och därutöver
för varje del, som omfattar 100 000 kubikmeter.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande del har i yttrandena
föranlett diskussion på flera punkter.

Till en början kan anmärkas, att vattenöverdomstolen framkastar tanken
att fiskeavgifterna i fortsättningen borde utdömas såsom engångsbelopp
och ej i periodiskt utgående belopp. Detta förslag, som jämväl avser
avgifter enligt 2 kap. 8 §, står i visst samband med den i det följande behandlade
frågan om omprövning av beslut rörande skydd för fisket. Vattenöverdomstolen
påpekar att ett omprövningsförfarande bleve mindre komplicerat,
om de årliga avgifterna bortfölle. Vidare bortfölle de nackdelar
som vore förenade med avgifternas indrivning. Vattenöverdomstolen tilllägger
:

Den tveksamhet som på senare tid uppkommit rörande lämpligheten av
att utdöma engångsavgifter till enskilda skadelidande torde icke behöva
göra sig gällande i fråga om fiskeavgifterna, enär dessa skola inbetalas
till statlig myndighet. För att icke situationen för fiskets del skall bli densamma
som med de årliga avgifterna fordras emellertid att engångsavgifterna
icke uteslutande fonderas utan såvitt möjligt användas till uppförande
av anläggningar till fiskets förbättrande, såsom byggande av fiskodlingsanstalter,
yngeldammar o. dyl., eller inlösen av s. k. särskilda rättigheter
att för fiske stänga fiskådra (SOU 1947: 47 s. 327) eller åvägabringande —
mot ersättning — av vattenhushållningsbestämmelser, som ur fiskets synpunkt
äro lämpligare än de gällande. I övrigt böra avgiftsbeloppen place -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ras på sådant sätt att de göras effektivt räntebärande och i minsta möjliga
mån beroende av försämringar i penningvärdet. Beträffande de enligt
2 kap. 8 § utgående avgifterna, som skola användas till visst bestämt ändamål,
bör undersökas om icke en sådan anordning kan genomföras, att fiskeristyrelsen
— eller den myndighet som eljest kan komma i fråga —
åtager sig att för framtiden mot viss engångsavgift vidtaga de åtgärder
som vid målets behandling visat sig erforderliga för fiskets skydd. Om
penningvärdet försämrades skulle på så sätt icke fisket drabbas, utan de
ökade kostnaderna skulle komma att åvila statsmakterna, som ju ytterst
ha ansvaret för att skadan på fisket fått ske. I anslutning därtill bör vidare
lämpligt sätt för avveckling av nu utgående årliga avgifter övervägas.

Vattenråttsdomarna i Österbygdens och Söderbijgdens vattendomstolar
framhåller, att det i fall, då avgiften enligt 2 kap. 10 § bleve mycket liten,
i praktiken befunnits olämpligt att den skulle utgå årligen och därmed
orsaka ett besvär med utbetalning och redovisning som icke stode i rimlig
proportion till avgiftens storlek. I några fall hade det därför i praxis
hänt att i stället engångsavgift utdömts. Möjligheten härtill syntes böra
i förevarande sammanhang legaliseras. Samma förslag framföres av vattenöverdomstolen
såsom alternativ till dess nyssberörda förslag samt av
svenska fiskevårdsförbundet.

Fiskeristyrelsen anser att en bestämmelse om visst minimibelopp, förslagsvis
10 kronor, borde införas.

De sakkunnigas förslag har såsom framgår av det föregående den innebörden,
att en obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena
icke i och för sig medför avgiftsplikt enligt 2 kap. 10 §. Med
anledning härav påpekar fiskeristyrelsen, att även en obetydlig ändring i
de naturliga vattenståndsförhållandena vore ägnad att medföra betydande
fiskeskador genom ödeläggande av lekplatser o. dyl., och ifrågasätter fördenskull,
om icke satsen »som ej är obetydlig» skulle kunna utgå ur den
föreslagna lagtexten till 2 kap. 10 §. Alternativt föreslår styrelsen den omredigeringen
av lagtexten, att denna erhåller följande lydelse: »... såframt
byggnaden förorsakar ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,
som hindrar eller försvårar fiskens framkomst eller eljest länder till skada
för fisket...». Ett liknande förslag framföres av en fiskeriintendent
med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands län.

Förslaget att den oreglerade vattenföringen skall läggas till grund för
avgiften enligt 2 kap. 10 § vid kraftanläggningar avstyrkes av
vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet och några
fiskeriintendenter.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anför i denna fråga:

Mot de sakkunnigas förslag kan invändas att en avpassning av fiskeavgiften
efter vattenföringar som sedan mer eller mindre lång tid tillbaka, kanske
flera årtionden, upphört att vara aktuella, förefaller föga naturlig. Såväl
genom torrläggningsverksamheten i dess helhet som genom vissa andra företag
(vinterdämningar för flottningens behov in. m.) ha de naturliga lågvat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

tenföringarna i viss mån sänkts. Vad de sakkunniga synas betrakta som
oreglerade lågvattenstånd torde i själva verket vara vattenstånd som i allmänhet
äro påverkade av mångahanda andra ingrepp i naturens ordning. I
fråga om naturliga vattenstånd och vattenföringar torde i Norrland observationer
i allmänhet föreligga allenast i tämligen begränsad omfattning.
Dessutom äro de naturliga vattenförhållandena underkastade betydande
fortgående förändringar till följd av klimatologiska och geologiska förhållanden.
Vid de ingrepp som skett för kraftutbyggnadsändamål har man vid
bedömningen av företaget i regel utgått från att en anpassning sker efter
allenast de förändringar, som ifrågavarande ingrepp medför, och i verkligheten
har givetvis också, i den mån förhållandena lämnats orubbade, en
sådan anpassning skett. Att nytillkomna kraftverk anpassas och få sina förhållanden
bedömda efter förhållandena vid tillkomsten ligger nära till hands.
Den av de sakkunniga förordade metoden innebär dessutom eventuellt en
minskning av avgifterna, vilken synes opåkallad med hänsyn till den avsevärda
minskning som redan blivit en följd av penningväsendets försämring.
Olägenheterna i sistnämnda hänseende begränsas dock därav att latituden,
inom vilken avgiften bestämmes, vid större kraftverk torde bli mycket vidsträckt
även om avgiften baseras på »oreglerad» vattenmängd. Den nuvarande
beräkningsgrunden har icke vid Norrbygdens vattendomstol föranlett
några vanskligheter i tillämpningen, dock att — där den reglerade vattenmängden
är lägre än den oreglerade, vilket förekommer vid vissa typer av
regleringar — avgiften ansetts aldrig böra beräknas efter vattenmängd som
understiger den oreglerade. Till förmån för de sakkunnigas förslag i denna
del torde kunna anföras, att särskilt då ett helt vattensystem, som hitintills i
huvudsak lämnats oberört av kraftutbyggnader, inom en kortare tidrymd utbygges
och regleras, det ter sig naturligt att vid bestämmandet av fiskeavgiften
vid kraftverken icke fästa avseende vid det för tillfället rådande regleringsstadiet.
Det må dock påpekas att det även i detta läge lätt nog kan uppkomma
konflikter mellan olika kraftverks- och regleringsintressenter i vad
mån skador i olika hänseenden böra belasta det ena eller andra företaget.
Tidsordningen, i vilken företagen genomförts, får stor betydelse. Skälen för
en övergång till ett nytt beräkningssätt synas icke vara av den styrka att en
ändring i detta hänseende är motiverad.

Kammarkollegiet framhåller att en ökning av lågvattenmängden i och för
sig måste anses vara till fördel för fisket. Då syftet med en reglering för
kraftändamål regelmässigt vore att innehålla vatten vid rikliga tillflöden
till successivt framsläppande under de vattenfattiga årstiderna, måste en
reglering i allmänhet antagas medföra en ökning av lågvattenmängden. Sedan
lågvattenmängden efter regleringen ökat, torde efter någon tid fiskbeståndet
få antagas ha anpassat sig därefter, och det syntes då mest befogat
och naturligt att i fråga om fisket räkna med den reglerade lågvattenmängden.
Kollegiet ifrågasätter även om man icke borde räkna med hela den effekt
som kunde uttagas vid byggnaden i stället för med lågvatteneffekten.
En byggnad, i vilken exempelvis varje vattenföring under året kunde uttagas,
måste antagas i högre grad skada fisket än en byggnad, utbyggd endast
för lågvattenmängden, och förstnämnda byggnad finge också antagas i regel
vara mera ekonomiskt bärkraftig.

I det av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet
har — med hänsyn till den allmänna höjning av prisnivån

Kungl. Maj.ts proposition nr 23,

som ägt rum sedan tiden för vattenlagens tillkomst — ifrågasatts om icke
skalan för fiskeavgift vid kraftverksföretag borde höjas, exempelvis med 25
öre såsom lägsta och två kronor såsom högsta gräns.

Beträffande byggnad för tillgodogörande av vattnet a nnorledes
än såsom drivkraft ifrågasätter kammarkollegiet, om
icke för tydlighets skull borde i lagtexten uttryckligen angivas, att beräkningen
skall avse den vattenmängd som högst må uttagas vid byggnaden.

De sakkunnigas förslag beträffande fiskeavgift vid vattenregleringar
tillstyrkes i flertalet yttranden. En del ändringsförslag har dock
framkommit.

Till en början kan nämnas att vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
anser det tvivelaktigt, om beräkningsnormen borde ändras för den
del av magasinet som överstiger 100 miljoner kubikmeter. Å andra sidan
förordas en sänkning av latituderna av svenska vattenkraftföreningen.
Föreningen framhåller att enligt en inom föreningen företagen undersökning
de föreslagna bestämmelserna skulle medföra en höjning av avgifterna
för vattenregleringar med ungefär 150 procent. Denna ökning kunde
knappast betecknas såsom måttlig. En höjning med 75 procent syntes fullt
tillräcklig. Föreningen föreslår en avgiftslatitud av 10 öre till 1 krona för
varje del av magasinet, som omfattar 100 000 kubikmeter, upp till 100 miljoner
kubikmeter och för varje del, som omfattar 200 000 kubikmeter därutöver.

Spörsmålet om fiskeavgiften vid korttidsreglering behandlas av vattenrättsdomarna
i Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol upplyser att man vid
denna domstol sökt komma till rätta med problemet genom att vid bestämmande
av fiskeavgiften för nya kraftverk jämväl taga hänsyn till avsedd
korttidsreglering för kraftverkets räkning. Med denna metod borde vattendomstolen
städse i domar om kraftverk —- även om någon korttidsreglering
då ej skulle vara aktuell — intaga förbehåll om omprövning av fiskeavgiften
då tillstånd till korttidsreglering framdeles ifrågakomme. Om man
utan vidare kunde verkställa sådan omprövning beträffande äldre kraftverk,
som fått fiskeavgiften bestämd utan något sådant förbehåll, torde
dock vara ovisst. Att vid korttidsregleringar bestämma fiskeavgiften efter
bruttomagasinet syntes icke böra ifrågakomma. Korttidsreglering innefattade
många skilda typer av regleringar, vilkas närmare innebörd vore beroende
av meddelade vattenhushållningsbestämmelser. I fråga om skadorna
av korttidsregleringar vore det många andra faktorer än magasinets
storlek som hade avgörande betydelse, t. ex. variationernas frekvens och det
tempo, i vilket tappningsförändringar genomfördes, storleken av största
och minsta vattenmängder vid avtappning, den tid under året och under
dygnet då variationerna i vattenståndet i magasinet och växlingarna i vattenföringen
i vattensystemet nedanför magasinet inträffade, djupförhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

landen och tillrinning från andra håll beträffande sistnämnda del av vattenmagasinet
etc. Det syntes vara naturligare och smidigare att bestämma
fiskeavgiften vid korttidsregleringar enligt vattendomstolens nuvarande
praxis. Denna borde alltså legaliseras. Genom ett nytt lagstadgande borde
möjlighet säkras att ompröva fiskeavgift, som för ett kraftverk bestämts
utan hänsyn till korttidsreglering, när sådan reglering till förmån för
kraftverket medgåves.

Även vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol ifrågasätter huruvida
icke andra beräkningsgrunder borde komma till användning vid
korttidsregleringar och anför härom:

Verkan av korttidsregleringar är avsevärd, åtminstone på de delar av ett
vattendrag, som ej äro profilreglerade, och torde ibland kunna bli nära
nog förödande på fisket. Avgiften blir med den föreslagna metoden allt
för ringa, enär korttidsregleringsmagasinen i regel äro små. Sedan ett vattendrag
blivit profilreglerat äro variationerna i vattenstånden begränsade
till ett helgregieringsmagasin längst upp i vattendraget, ett eventuellt utjämningsmagasin
längst ned samt smärre dygnsregleringsmagasin inom de
olika kraftverkens dämningsområden. Det kan nämnas att korttidsregleringsmagasinen
vid Nämforsens och Forsmo kraftstationer i Ångermanälven
(där profilreglering ännu ej genomförts) utgöra ungefär 2,2 miljoner
kubikmeter resp. 5,2 å 6,2 miljoner kubikmeter. Med den högsta av de
utav de sakkunniga föreslagna taxorna skulle avgifterna komma att utgöra
44 resp. högst 124 kronor per år, vilka belopp synas alltför små. Det
ifrågasättes, om det ej kunde utarbetas en särskild, för praktiskt bruk sa
enkel beräkningsmetod som möjligt för bestämmande av fiskeavgift för
korttidsregleringar. En tänkbar metod kunde möjligen vara att beräkna
avgiften med utgångspunkt från den genom korttidsregleringen förorsakade''variationen
i vattenföring i jämförelse med medelvattenföringen, vilken
sistnämnda ju är en vattenföring, som är helt oberoende av alla år sregleringar
i vattendraget. Taxeskalan skulle kunna vara uppställd så att avgift
utginge med ett visst belopp för varje kubikmeter av medelvattenföringen,
därvid för varje kubikmeter viss latitud skulle gälla. Vid större
variationer (exempelvis minimitappning noll, maximitappning dubbla medelvattenföringen
eller mer) skulle avgift utgå inom den övre delen av latituden,
medan för små variationer avgiften skulle utgå inom den lägre delen
av latituden. Hänsyn skulle vidare tagas till den tid av året, under vilken
korttidsreglering bedrives, samt till utbyggnadsgraden. Den på sådant
sätt beräknade avgiften skulle uträknas såsom ett genomsnitt för vattendraget
i dess helhet och gälla detta. Där vattenståndsvariationer på grund
av korttidsreglering därjämte förekomma inom de olika kraftverkens uppdämningsområden
skulle särskild avgift, beräknad efter magasinens storlek,
utgå. Taxan synes dock för sådana variationer böra sättas avsevärt
högre än vid årsregleringar.

Frågan om användningen av avgifter enligt 2 kap. 10 §
beröres i ett par yttranden. Fiskeristgrelsen framhåller, att Kungl. Maj :t
hittills syntes ha undantagslöst tillämpat den praxis, att endast ändamål
som sammanhängde med sötvattensfisket finge komma i åtnjutande av understöd.
Fråga vore emellertid, om icke rätteligen någon del av de enligt
2 kap. 10 § utgående avgifterna borde tagas i anspråk för såväl försöks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

och forskningsverksamhet som .praktiska åtgärder på kust- och havsfiskets
område, vilka ändamål hittills alltid måst finansieras av anslagsmedel under
riksstatens driftbudget. Ett visst stöd för nyssnämnda praxis torde ha
hämtats ur det förhållandet, att fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10 § uppfattats
såsom en kompensation för skador å sötvattensfisket inom landet
såsom en totalitet. Bestämt stöd för denna uppfattning saknades emellertid
i förarbetena till vattenlagen. Och även om det ifrågavarande betraktelsesättet
kunde anses ha varit sakligt grundat vid tiden för vattenlagens
tillkomst, kunde detta knappast sägas vara fallet numera. Länsstyrelserna

1 Norrbottens och Jämtlands län ger för sin del uttryck åt den uppfattningen,
att avgifterna i ökad utsträckning borde komma till användning
för kompensering av skador i det vattendrag som berördes av vederbörande
företag.

Departementschefen. Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen är den, som bygger i
vatten, i vissa fall pliktig att utgiva en särskild årlig avgift till befrämjande
av fisket inom landet. De sakkunniga har föreslagit ganska genomgripande
ändringar beträffande grunderna för fastställande av dylik avgift.

Innan jag går närmare in på de sakkunnigas ändringsförslag torde jag få
något beröra frågan, huruvida avgiften bör bibehållas såsom periodisk avgift
eller, såsom vattenöverdomstolen vid remissbehandlingen föreslagit, ersättas
med engångsavgift. Vattenöverdomstolens förslag avser ej blott avgifterna
enligt 2 kap. 10 § utan jämväl sådana avgifter, som enligt 2 kap. 8 §
utdömas i stället för direkta fiskevårdande åtgärder. Det är uppenbart att
vissa fördelar skulle vara förbundna med en övergång till engångsavgifter.
Förutom att uppbörd och redovisning förenklades vunne man att frågan om
ett särskilt omprövningsförfarande för årliga avgifter — vilken fråga kommer
att behandlas i det följande — förfölle. Emellertid skulle man sannolikt
nödgas fondera mycket betydande belopp, eftersom det vanligtvis ej skulle
vara möjligt att omedelbart omsätta avgiftsbeloppen i realvärden. Detta
måste anses innebära en väsentlig olägenhet, som överväger de angivna fördelarna.
Avgifterna bör därför bibehållas i sin nuvarande form. Dock torde
av praktiska skäl böra införas en bestämmelse om att obetydliga avgiftsbelopp
enligt 2 kap. 10 § kan efter vattendomstolens beprövande erläggas
på en gång i form av ett kapitaliserat belopp.

Enligt de nuvarande grunderna för bestämmande av fiskeavgift enligt

2 kap. 10 § utgår avgift endast för byggnad, varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena
ändras. Befrielse från avgiftsskyldighet kan medges, om
ändringen i vattenståndsförhållandena är obetydlig. De sakkunniga har föreslagit
den skärpningen av avgiftsplikten att avgift jämväl skall, oberoende
av huruvida vattenståndsförhållandena påverkas, utgå för byggnad, som är
av sådan beskaffenhet att den hindrar eller försvårar fiskens framkomst.
Jag vill tillstyrka denna ändring, som otvivelaktigt fyller en lucka i lagen.
Å andra sidan innebär de sakkunnigas förslag en lindring så tillvida att förslaget
generellt utesluter avgiftsskyldighet vid en obetydlig ändring av vat -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

tenståndsförhållandena, bortsett från det fall att byggnaden hindrar eller
försvårar fiskens framkomst. Fiskeristyrelsen har gentemot förslaget i denna
del anmärkt, att även en obetydlig ändring av vattenståndsförhållandena
kan medföra betydande fiskeskador. Beträffande detta spörsmål vill jag
erinra om att det är avsett, att avgiftsplikt liksom hittills skall föreligga
även om byggnaden i det särskilda fallet ej har skadliga verkningar å fisket
och till och med oberoende av om i vattendraget finnes fisk eller ej. Vid
sådant förhållande synes det riktigast att helt utesluta avgiftsskyldighet vid
rent obetydliga förändringar av vattenståndsförhållandena. En vattenståndsförändring,
som utan att vara förbunden med direkt hinder eller försvårande
av fiskens framkomst likväl medför menliga verkningar för fisket,
torde i allmänhet vara av sådan omfattning att den ej kan betecknas såsom
obetydlig. Vad av fiskeristyrelsen anmärkts synes mig därför ej böra föranleda
ändring av förslaget.

Vad beträffar vattenkraftanläggning (byggnad för tillgodogörande av vattnet
såsom drivkraft) skall enligt de sakkunnigas förslag avgiften bestämmas
till minst tio öre och högst en krona — vilket är i överensstämmelse med nuvarande
latitud — för varje hästkraft, som vid oreglerat lågvatten kan uttagas
vid byggnaden. Det torde vara riktigt att här bibehålla lågvatteneffekten
såsom grund för avgiftens beräkning. I praxis har hittills rått en viss oklarhet,
huruvida såsom grund för avgiftslatituden skall läggas oreglerad eller
reglerad vattenföring.1 De sakkunniga har som nämnts upptagit uttryckligt
stadgande om att storleken av den oreglerade vattenföringen skall vara avgörande.
Vissa skäl talar visserligen för att man i stället stannar för det
andra alternativet. Emellertid torde det då bli nödvändigt att införa en
undantagsbestämmelse för det fall att den reglerade lågvattenföringen underskrider
den naturliga. Vidare lider detta alternativ av den olägenheten,
att det bleve i viss mån godtyckligt att beräkna avgiften efter det för tillfället
rådande regleringsstadiet. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag
på denna punkt. Med hänsyn till den betydande försämringen av penningvärdet
under senare tid anser jag emellertid rimligt att maximum för
latituden höjes till två kronor per hästkraft.

I fråga om avgift för byggnad för vattnets tillgodogörande annorledes än
såsom drivkraft biträder jag de sakkunnigas förslag. Att beräkningsnormen
skall avse den vattenmängd som högst må vid byggnaden uttagas är uppenbart.

De nu gällande grunderna för beräkning av fiskeavgift vid vattenreglering
är mindre tillfredsställande. Till grund för beräkning av avgiften torde
på sätt föreslagits av de sakkunniga böra läggas storleken av magasinsvoiymen
(bruttomagasinet). Den föreslagna latituden — minst tio öre och
högst en krona för varje del av magasinet, som omfattar 50 000 kubikmeter,
intill ett magasin av 100 miljoner kubikmeter, och därutöver för varje del,

1 I en av högsta domstolen nyligen meddelad dom (N. J.A. 1952 s. 628) har avgiften beräknats
med hänsyn till reglerad vattenföring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

som omfattar 100 000 kubikmeter — synes mig i huvudsak väl avvägd. Särskilda
överväganden påkallas emellertid beträffande fiskeavgift vid korttidsregleringar.
Det har i praxis rått en viss osäkerhet om hur de nu gällande
bestämmelserna skall tolkas när det gäller dylik reglering. Denna
osäkerhet har sin grund däri att korttidsreglering icke medför ökning av
uttagbar vattenkraft och ofta utföres medelst en redan befintlig kraftverkseller
regleringsdamm. Ett närmare ställningstagande till frågan är beroende
av spörsmålet om grunderna för fiskeavgift vid ombyggnad eller ändring
av dammbyggnad. Såsom de sakkunniga funnit kan en detaljerad
reglering i lagen av dessa grunder näppeligen genomföras. De riktlinjer för
tillämpningen som de sakkunniga i sina motiv angivit förefaller emellertid
ägnade att bringa hithörande frågor till en tillfredsställande lösning.
Dessa riktlinjer innebär såvitt angår korttidsreglering att fiskeavgift för
dylik reglering i vissa fall kan beräknas såsom ett tillägg till den tidigare
fastställda avgiften för den dammbyggnad, vid vilken korttidsregleringen
är avsedd att utövas. Detta lärer kunna ske utan att särskilt förbehåll därom
meddelats i samband med den tidigare avgiftens fastställande. I allmänhet
torde emellertid regleringen få betraktas såsom ett särskilt företag, för vilket
fiskeavgift utgår direkt enligt de för vattenreglering stadgade grunderna.
Såsom de sakkunniga anmärkt är den föreslagna nya beräkningsgrunden för
fiskeavgift vid vattenreglering användbar även för korttidsreglering. Visserligen
är korttidsregleringsmagasin ofta obetydliga i jämförelse med de intensiva
växlingarna i vattenståndsförhållandena, och jag har därför övervägt
att i enlighet med ett av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol
framfört förslag införa speciella regler för avgiftens beräkning vid korttidsreglering.
Emellertid är bestämmelserna om avgiftsskyldigliet i 2 kap.
10 § ändock tillräckligt komplicerade. Skulle det i något fall visa sig att
avgiften även med utnyttjande av den övre delen av skalan blir uppenbarligen
för låg, torde detta förhållande kunna beaktas vid fastställande av
företagarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 §.

Ett par remissmyndigheter, bl. a. fislceristyrelsen, har upptagit frågan
om användningen av avgiftsbelopp som inflyter enligt 2 kap. 10 §. Det synes
ej ändamålsenligt att denna fråga närmare regleras i lagen. Jag vill emellertid,
i anslutning till vad fiskeristyrelsen i detta sammanhang anfört, såsom
min uppfattning uttala, att det ej torde föreligga något hinder mot att dylika
avgifter även användes till befrämjande av kust- och havsfisket.

IV. Begränsning av rättskraften hos beslut angående skydd för fisket.

Gällande bestämmelser. Beträffande rättskraften hos beslut angående byggande
i vatten stadgas i 2 kap. 22 § såsom huvudregel, att beslutet, sedan det
vunnit laga kraft, är gällande mot envar. Beslutet får sålunda bindande verkan
även gentemot det allmänna fiskeintresset. I vissa avseenden finnes dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

rättsmedel, vilka kan begagnas efter det beslutet i vanlig mening vunnit
laga kraft. Sålunda kan, i den mån s. k. oförutsedd skada kan anses föreligga,
bestämmelserna i 2 kap. 24 § vattenlagen åberopas till stöd för talan
om åläggande för en företagare att vidtaga anordningar till skydd för fisket
utöver vad som föreskrivits i tillståndsbeslutet. Sådan talan skall väckas
inom viss tid, minst fem och högst tolv år räknat från byggnadstidens utgång,
och såsom förutsättning gäller vidare, att de nya anordningarna ej
får förnärma tredje mans rätt eller för företagaren medföra väsentlig olägenhet.

Här kan även nämnas den möjlighet till nyprövning beträffande större
vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, som föreligger enligt bestämmelser
i 4 kap. vattenlagen. Yrkande om sådan nyprövning kan framställas
först under femtiofemte året efter byggnadstidens utgång och därefter vart
fyrtionde år. Då endast företag som tillkommit enligt vattenlagen är underkastade
denna nyprövning, dröjer det ännu åtskillig tid, innan den kan
komma till praktisk tillämpning.

Beträffande sådana företag, å vilka före vattenlagens tillkomst gällande
lag äger tillämpning, gäller jämväl såsom huvudregel, att de ej kan åläggas
skyldigheter i avseende å fisket, vilka är mera omfattande än de som
upptagits i det för företaget — i regel av häradsrätt — meddelade tillståndet.
I äldre rätt fanns ej motsvarighet till 2 kap. 24 § vattenlagen liksom ej
heller, såsom nyss anmärktes, till nyprövningen enligt 4 kap. vattenlagen.

Till jämförelse med den ordning, som sålunda gäller i fråga om beslut angående
byggande i vatten, må erinras om sådana beslut, vilka avse allmän
flottled och utsläppande av avloppsvatten. Beträffande beslut angående allmän
flottled stadgar vattenlagen — i överensstämmelse med vad som gällde
enligt äldre rätt — en mera begränsad rättsverkan. Enligt 6 kap. 17 § gäller
sålunda, att de flottande är skyldiga att underkasta sig nya anordningar
eller föreskrifter till förekommande av skada eller intrång — ej blott å fiske
utan i vilket avseende som helst — därest förut meddelade bestämmelser
visar sig otillräckliga eller mindre tjänliga, varvid dock gäller den inskränkningen
att de nya föreskrifterna ej får vara sådana, att flottningen därav
oskäligt betungas. I fråga om villkoren för utsläppande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten finns likaså enligt uttrycklig lagbestämmelse vidsträckta
möjligheter till omprövning. 8 kap. 40 § vattenlagen stadgar, att
vattendomstolen må, efter det tio år förflutit från det beslut i sådan fråga
vunnit laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt,
ändra beslutet efter vad som finnes skäligt. Vidare stadgas i samma paragraf,
att därest genom vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som
vid beslutets eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, vattendomstolen
må meddela ändrade föreskrifter, som är ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska olägenheten för framtiden. Beträffande såväl allmän
flottled som utsläppande av avloppsvatten medgives sålunda förnyad prövning
i större omfattning än jämlikt 2 och 4 kap. vattenlagen.

I själva verket är dock skillnaden mellan beslut, som rör vattenbyggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

eller vattenregleringsföretag, å ena, samt beslut, som avser flottning eller avloppsvatten,
å andra sidan, icke fullt så stor som kan synas framgå av eu
jämförelse mellan sagda lagrum. Det är nämligen alt märka, hurusom i åtskilliga
fall föreligger skyldighet för vattenbyggnads- eller vattenregleringsföretag
att i större eller mindre omfattning underkasta sig omprövning i
fråga om fisket på den grund att villkor härom särskilt stadgats i tillståndsbeslutet
beträffande företaget. Detta gäller både i fråga om företag som
tillkommit före vattenlagen och beträffande sådana företag som erhållit sitt
tillstånd jämlikt nämnda lag. I de resolutioner angående överbyggande av
kungsådra som Kungl. Maj :t meddelade före vattenlagens ikraftträdande har
sålunda ofta föreskrivits omprövning beträffande företagets förhållande till
fiskeintresset, och även i vissa andra äldre tillstånd har föreskrivits mer
eller mindre begränsad skyldighet för företaget att underkasta sig nya föreskrifter
i avseende å fisket. I åtskilliga tillstånd som meddelats jämlikt vattenlagen
har vattendomstolen, när det gällt avgifter till fiskodling, föreskrivit
omprövning med viss periodicitet. Understundom har föreskrifterna i
tillståndsbeslutet erhållit en ganska tänjbar eller obestämd formulering. Det
kan även erinras om att föreskrifterna angående oförutsedd skada i 2 kap.
24 § vattenlagen i praxis erhållit en mera vidsträckt tillämpning än som från
början torde ha avsetts med lagrummet, varjämte på senare tid förekommit
att vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till ett företag uppskjutit
det slutliga avgörandet av vissa frågor, bl. a. beträffande fisket, och därvid
understundom meddelat provisoriska bestämmelser att gälla till dess frågan
bleve slutligen avgjord. Nya lagbestämmelser, som i viss utsträckning lagfäster
denna praxis, har på grundval av de sakkunnigas år 1947 avgivna förslag
genomförts vid 1952 års riksdag och trätt i kraft den 1 januari 1953
(prop. 1952:52).

Vid den nu lämnade översikten har ej särskilt uppmärksammats frågan i
vad mån rätt att påkalla omprövning tillkommer såväl byggnadens ägare som
motstående intressen eller blott endera sidan. Rätt till framställning om nyprövning
enligt 4 kap. vattenlagen tillkommer uttryckligen både byggnadens
ägare och representant för det allmänna. Stadgandet i 2 kap. 24 § avser däremot
endast talan som riktar sig mot byggnadens ägare. I de fall, då i tillståndsbeslut
meddelats särskild föreskrift angående omprövning i avseende
å fisket, har understundom — t. ex. då det gällt fiskodlingsavgift — stadgats
att båda sidor må påkalla omprövningen. I andra fall åter har befogenheten
tillagts endast endera sidan eller frågan lämnats öppen. Emellertid
lärer bestämmelsen i 2 kap. 22 § vattenlagen angående tillståndsbeslutets
preklusiva innebörd närmast avse verkningarna gentemot de av företaget
berörda rättsägarna. Visserligen kan ej antagas annat än att beslutet
även gentemot byggnadens ägare enligt allmänna grundsatser tar åt sig viss
rättskraft. I allt fall är byggnadens ägare rättskraftigt bunden av de av
domstolen fastställda ersättningarna till berörda sakägare. Däremot har i
praxis rättskraften ej ansetts ha sådan innebörd, att byggnadens ägare skulle
vara förhindrad att begära ändring av villkor, som visar sig ej ha någon

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

funktion att fylla i avseende å skydd för motstående intressen, eller att påkalla
ändrade föreskrifter, när ändamålet med dem lika väl kan tillgodoses
med mindre kostsamma anordningar. Såsom exempel, avseende fisket, kan
nämnas att dammägare på ansökan erhållit befrielse från förut ålagd skyldighet
att hålla ålyngelledare och att för ålynglets uppgång tillsläppa erforderligt
vatten samt i gengäld ålagts att ombesörja eller bekosta upptransport
av ålyngel. Vid jämkningar av detta slag måste uppenbarligen iakttagas att
motstående intressenter, t. ex. enskilda sakägare, ej lider förfång genom de
ändrade föreskrifterna.

De sakkunniga. De sakkunniga uttalar till en början att de i beslut rörande
fiskets skyddande föreskrivna åtgärderna måhända ej sällan varit mindre väl
avpassade, vilket i allmänhet torde ha berott på, att man ej ägt säker kännedom
om vilka verkningar vederbörande företag skulle komma att medföra för
fisket eller hur de skadliga verkningarna bäst kunde förebyggas. Med teknikens
och den fiskeribiologiska forskningens utveckling förelåge numera
bättre förutsättningar för ett lyckat resultat. Man hade likväl alltid att av
olika orsaker räkna med ändrade förhållanden i vattendraget i olika avseenden,
som inverkade på fisket och icke kunde med någon säkerhet på
förhand bedömas. Det vore sålunda ofta helt enkelt omöjligt att utforma
föreskrifterna till fiskets skydd gentemot kraftintresset på ett sätt, som för
all framtid vore ändamålsenligt. Med hänsyn härtill vore det å ena sidan
lämpligt att iakttaga en viss försiktighet, så att icke dyrbara åtgärder föreskreves
utan att man hade trygghet för att de bleve till avsedd nytta, samt å
andra sidan önskvärt, att vid en viss tidpunkt meddelade föreskrifter kunde
anpassas efter vad erfarenheten utvisade vara ändamålsenligt och efter ändrade
förhållanden.

Efter en redogörelse för de grunder som vore gällande beträffande rättskraften
hos beslut angående fiskets skyddande anför de sakkunniga, att det
med hänsyn till utvecklingen i praxis kunde ifrågasättas, om det över huvud
taget vore någon mening med att, såsom teoretisk huvudregel, upprätthålla
principen att vattendomstolens avgörande beträffande åtgärder till skydd för
fisket vunne rättskraft mot envar eller om det icke vore lika så gott att införa
en allmän bestämmelse, som utan närmare begränsningar medgåve omprövning
av beslut angående skydd för fiskeintressena. Enligt de sakkunnigas
mening anmälde sig emellertid vissa betänkligheter mot en åtgärd av
detta slag. Det syntes riktigast att alltjämt åtminstone såsom huvudgrundsats
bibehålla stadgandet i 2 kap. 22 § även såvitt anginge fisket. Ett av de
mera vägande motiven för att avskaffa rättskraften i förevarande avseende,
nämligen svårigheten att någorlunda säkert bedöma vattenbyggnaders verkan
å fisket, komme, såvitt anginge blivande anläggningar, att rätt väsentligt
försvagas vid genomförande av det av de sakkunniga år 1947 avgivna
förslaget, som bl. a. innebure legalisering av det i praxis tillämpade förfarandet
med uppskov beträffande det slutliga avgörandet av vissa frågor.
Därest vattendomstolen ej behövde meddela slutligt besked angående före -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

tagarens skyldigheter i avseende å fisket, förrän tillräcklig erfarenhet angående
företagets verkningar vunnits, kunde man räkna med att behovet
av omprövning på den grund att verkningarna icke blivit rätt bedömda
skulle bli mindre framträdande. Den ifrågasatta allmänna inskränkningen
av rättskraften skulle sålunda kunna få sin största betydelse i fråga om
vissa redan befintliga anläggningar, beträffande vilka, utöver vad som vore
medgivet enligt lagen, inga eller blott begränsade möjligheter förelåge att
underkasta frågan om åtgärder till fiskets skyddande förnyad prövning.
Man vore ju dock i allmänhet principiellt obenägen att genom lagstiftning
göra intrång, utan kompensation, i rättigheter som förvärvats redan vid
lagstiftningens ikraftträdande. Vid vattenlagens genomförande hade lagstiftaren
iakttagit en påfallande försiktighet när det gällde att bestämma
den omfattning, i vilken den nya lagen såvitt den medförde skärpningar av
den byggandes förpliktelser gentemot motstående intressen skulle givas
tillämpning på anläggningar, som tillkommit på grundval av äldre lagstiftning.
Man torde därför — även om i nu förevarande avseende, som gällde
tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse, de principiella betänkligheterna
mot retroaktivitet ej kunde anses så tungt vägande -— böra avvisa
tanken på en lagbestämmelse med den ifrågasatta mycket allmänna räckvidden.

De sakkunniga framhåller emellertid att, även om domstolen meddelade
det slutliga beskedet om vad som skulle åligga byggnadens ägare i fråga om
skydd för fiskeintresset först efter en ingående prövning och med ledning
av iakttagelser, som gjorts efter det byggnaden under längre eller kortare tid
varit i bruk, alltid torde kvarstå ett behov av möjlighet till jämkningar
inom den ungefärliga ramen för de förpliktelser, som
i beslutet blivit byggnadens äga ro ålagda. Härom anför de
sakkunniga närmare:

De möjligheter som härutinnan erbjuda sig enligt gällande rätt äro i någon
mån oklart avgränsade och torde i allt fall kunna utan större betänkligheter
utvidgas något. En omprövning av detta slag skulle säkert i många
fall vara till stort gagn för fisket utan att byggnadens ägare behövde betungas
med nya kännbara pålagor, och den bör kunna medgivas även i avseende
å äldre beslut. Bl. a. kan ifrågakomma en modifiering av gränsdragningen
mellan åtgärder av lokal natur, det vill säga åtgärder som avse det
av företaget närmast berörda vattenområdet, och åtgärder med mera allmän
syftning i avseende å främjande av fisket. De i samband med tillstånd till
kraftanläggningar och vattenregleringar meddelade besluten rörande fiskefrågor
uppvisa en rik provkarta på variationer i detta hänseende. Såsom
förut berörts äro metoderna för fiskets skyddande gentemot verkningarna
av kraftanläggningar och vattenregleringar ännu icke slutgiltigt utexperimenterade.
Det är under sådana förhållanden ej lämpligt att, på sätt är fallet
beträffande åtskilliga äldre företag, hålla de till skydd för fisket avsedda
anordningarna fastlåsta på ett sätt, som icke lämnar något som helst utrymme
för anpassning efter utvecklingen och de erfarenheter som kunna
vinnas. Det har t. ex. föreskrivits att ett visst antal fiskyngel av visst slag
årligen skall utsättas inom ett bestämt område. En sådan fiskodling kanske
pågår år efter år utan att något synbart resultat kan konstateras. Huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

detta beror på bristande effektivitet hos fiskodlingen eller om det sammanhänger
med naturliga växlingar i fisktillgången eller eventuellt har andra
orsaker, kan vara svårt, ja, omöjligt att med full säkerhet fastställa. I vilket
fall som helst kan det av den fiskeribiologiska sakkunskapen befinnas ändamålsenligt
att pröva andra utvägar, som kanske ej ha samma lokala karaktär
utan beröra vattendraget mera i stort. Eventuellt skulle det kunna
visa sig lämpligt att helt eller delvis befria byggnadens ägare från skyldigheten
att vidtaga eller bekosta förut föreskrivna åtgärder, som äro anknutna
till det vattendrag där byggnaden uppförts, och i stället ålägga honom att
utgiva en förhöjd avgift till fiskets befrämjande enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.
Men även det omvända läget torde kunna inträda, eller alltså att det
befinnes mest ändamålsenligt att skärpa de lokala åtgärderna och i stället
minska avgiften enligt 2 kap. 10 §. Jämkningar kunna även vara påkallade
på grund av ändrade förhållanden i vattendraget. Om exempelvis ett i närheten
av den ifrågavarande byggnaden liggande strömfall utbygges, kan det
bli erforderligt att i samband därmed meddela nya föreskrifter angående
fiskodling, vilken måhända kan ombesörjas gemensamt för de båda anläggningarna.

Såsom nyss anfördes kommer domstolen vid den förnyade prövningen att
vara bunden vid det äldre beslutet i så måtto, att byggnadens ägare ej må
åläggas förpliktelser, som överstiga den ungefärliga ramen för vad förut
ålagts honom. Det kan naturligen ej bli fråga om någon matematiskt exakt
beräkning, utan inom en viss marginal måste prövning efter skälighet kunna
ske. Lagtexten torde härutinnan kunna formuleras så att byggnadens ägare
vid den förnyade prövningen ej må åläggas förpliktelser som för honom
medföra väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom
ålagt. Blir det fråga om en modifiering av gränsdragningen mellan anordningar
enligt 2 kap. 8 § och avgift jämlikt 2 kap. 10 §, får jämförelsen avse
vad sammanlagt i nämnda avseenden tidigare ålagts byggnadens ägare.

I detta sammanhang uppmärksammar de sakkunniga även de enskilda
fiskeintressenternas ställning och anför härom följande.

I den mån de enskilda fiskeintressenterna lida men av företaget ha de i
samband med tillståndet till detsamma erhållit gottgörelse eller äga möjlighet
att i den ordning 2 kap. 24 § stadgar väcka talan därom. Talan om sådan
förnyad prövning som av de sakkunniga förordats — det nya stadgandet
kan antagas få sin största betydelse beträffande företag, som tillkommit
före lagändringens ikraftträdande — torde i flertalet fall komma att
väckas på ett stadium, då frågan om ersättning till de enskilda intressenterna
är slutgiltigt reglerad. I den mån omprövningen medför en skärpning av de
lokala åtgärderna torde detta i regel komma även de enskilda fiskeintressenterna
till godo. Därest omprövningen medför en lindring i fråga om företagets
skyldighet att vidtaga eller bekosta lokala åtgärder, torde det i allmänhet ej
heller föreligga risk för att fiskeintressenterna skola lida men, eftersom val
omprövningen då oftast påkallats med hänsyn till att de lokala åtgärderna
befunnits onödiga eller eljest mindre ändamålsenliga. Till skydd för de enskilda
intressenterna torde dock böra stadgas, att de nya föreskrifterna ej
få förnärma tredje mans rätt.

För att vinna garanti för att talan om förnyad prövning komme att väckas
endast då ett verkligt behov därav förelåge och för främjande av en enhetlig
behandling av ärendena föreslår de sakkunniga att rätt att väcka sådan
talan skall tilläggas endast den centrala myndighet, som för det allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

nas talan i vattenmål. Möjlighet borde dock beredas fiskerättsägare, fiskare
och andra intressenter att göra sin röst hörd vid behandlingen av ärendet,
varför såsom form för anhängiggörandet borde väljas ansökningsvägen.

De sakkunnigas förslag upptager ej någon särskild befogenhet jämväl för
byggnadens ägare att väcka talan om ändrade föreskrifter. I detta avseende
anser de sakkunniga att de möjligheter att påkalla jämkningar i tidigare
beslut, som redan förefinnes enligt gällande rätt, är tillfyllest.

Såsom förut berörts anser de sakkunniga hinder ej föreligga att den nya
bestämmelsen om förnyad prövning göres tillämplig beträffande beslut, som
givits före lagändringens ikraftträdande. Även sådana företag som tillkommit
före vattenlagens genomförande borde kunna underkastas ny prövning
beträffande förhållandet till fiskeintresset i den omfattning som avsåges
med den nya bestämmelsen. Om det vid omprövning beträffande sådant företag
befunnes ändamålsenligt att förskjuta tyngdpunkten mot åtgärder med
mera allmänt fiskebefrämjande syfte, kunde det vara lämpligt att fastställa
avgift enligt 2 kap. 10 §. De grunder som för närvarande gällde för bestämmande
av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § innebure emellertid, framhåller de
sakkunniga, att avgiftsskyldighet för byggnad, som tillkommit före vattenlagen,
kunde åläggas endast i den män byggnaden bleve föremål för ombyggnad
eller förändring. Lagtexten borde härutinnan ändras, så att avgift kunde
fastställas för dessa äldre byggnader även i samband med att omprövning
av föreskrifterna till skydd för fisket ägde rum.

De sakkunniga upptager även till särskild behandling frågan om omprövningsrätt
beträffande avgifter. Härom anföres följande.

I det föregående bär berörts att det ej sällan ålägges byggnadens ägare
att i stället för att själv ombesörja viss anordning erlägga ett penningbelopp
att ställas till förfogande för myndighet eller annan, som ombesörjer
åtgärden. Denna avgift fastställes efter omständigheterna antingen såsom
engångsbelopp eller i form av årlig avgift. Även enligt äldre rätt ha åtskilliga
sådana avgifter utdömts. När dessa avgifter utgå årligen, är det knappast
rationellt att de äro till beloppet fastlåsta för all framtid. I den mån ändrade
förhållanden uppkomma i fråga om prisläge, metoderna för fiskodling
o. s. v., kan avgiften bliva otillräcklig eller eventuellt för hög. Även om bestämmelsen
om själva ändamålet med avgiften, t. ex. upprätthållande medelst
fiskodling av fiskbeståndet inom visst område, ej i och för sig påkallar
justering, kan här förefinnas ett behov av omprövning i syfte att avgiften
skall förbli avpassad för det ändamål, för vilket den ursprungligen var
avsedd. För att linjerna må hållas klara torde ett särskilt stadgande böra
upptagas beträffande omprövning av detta slag. Någon särskild bestämmelse
om hur ofta sådan omprövning må äga rum synes icke erforderlig, ehuru
det eljest kunde sättas i fråga att härutinnan stadga viss periodicitet i likhet
med vad som gäller i fråga om regleringsavgift enligt 4 kap. vattenlagen.

Ej heller i nu förevarande hänseende synes det kunna väcka alltför starka
betänkligheter att rubba på giltigheten av äldre beslut, som givits utan förbehåll
om omprövning, eftersom den föreslagna förnyade prövningen skulle ha
till uppgift att sörja för bibehållande av avgiftens realvärde eller, med andra
ord, att försätta byggnadens ägare i ungefärligen samma situation som om
det varit han själv som hade ansvaret för ombesörjandet av de åtgärder som
avsetts med avgiften.

Kunql. Maj.ts proposition nr 23.

En motsvarande omprövningsrätt torde vara påkallad även i fråga om avgifter
enligt 2 kap. 10 §. Redan vid vattenlagens tillkomst övervägdes, såsom
framgår av förarbetena, att avgiften enligt nämnda lagrum ej skulle
bindas till beloppet för all framtid utan kunna göras till föremål för ny
prövning med beaktande av de nya förhållanden som inträtt. Det i det föregående
av de sakkunniga framlagda förslaget innebär redan att avgiften må
ändras i samband med förnyad prövning av anordningarna för fiskets
skydd. Härutöver bör alltså stadgas sådan särskild omprövningsrätt, som påkallas
av att det är fråga om en prestation i penningar. Ändamålet med den
i det särskilda fallet fastställda avgiften är visserligen icke på samma sätt
avgränsat och bestämt som när det gäller avgifter till fiskodling o. dyl., men
det torde ej bereda svårigheter att vid omprövningen anpassa avgiften med
hänsyn till vad förut blivit byggnadens ägare ålagt. Närmast får omprövningen
till uppgift att återställa den tidigare fastställda avgiftens realvärde
med hänsyn till penningvärdets och prisnivåns förändringar. I motsats till
vad som föreslagits beträffande avgifter enligt 2 kap. 8 § anse de sakkunniga
befogat att omprövningsrätten begränsas så, att avgörande angående
avgiftsplikt blir gällande för tjugu år i sänder. Även sådana avgifter som
fastställts före lagändringens ikraftträdande böra kunna underkastas förnyad
prövning i nu förevarande hänseende.

Rätt att väcka talan om omprövning av avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§
vattenlagen på de grunder som nu angivits anser de sakkunniga böra tillkomma
både byggnadens ägare och den myndighet som representerar det
allmänna fiskeintresset. Även för dessa ärenden föreslås att talan skall väckas
genom ansökan (jfr nuvarande 11 kap. 17 § 29).

Yttrandena. De sakkunnigas förslag tillstyrkes i princip eller lämnas utan
erinran i flertalet yttranden.

För en mera vidsträckt omprövningsrätt än de sakkunniga
föreslagit uttalar sig vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol,
fiskerisiyrelsen, några fiskeriintendenter, svenska fiskevårdsförbundet, föreningen
statens fiskeritjänstemän och riksförbundet landsbygdens folk.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser det innefatta en
alltför snäv begränsning att strängt hålla fast -säd den ungefärliga ramen
för de förpliktelser som från början eller jämlikt 2 kap. 24 § vattenlagen
fastställts. Det vore i Norrland tämligen ovanligt att försummelser att iakttaga
vattendomstolens eller vattenlagens föreskrifter bleve föremål för talan
vid domstol. Då det uppkomme fråga om omprövning av ett vattenbyggnadsföretags
skyldigheter mot fisket, syntes det ligga nära till hands
att hänsyn jämväl toges till om och i vad mån företaget fullgjort de redan
föreskrivna skyldigheterna eller därmed likvärdiga prestationer. Vid bestämmandet
av den ram, inom vilken en företagares skyldigheter gentemot fisket
finge jämkas, vore det sålunda rimligt att även beakta sådana skadegörande
handlingar som icke förut varit föremål för bedömning. I det fall att ett
företag helt undgått skyldigheter gentemot fisket syntes enligt de sakkunnigas
förslag utrymmet för justeringar vid en omprövning bli ganska litet.
Principen att man i allmänhet icke borde utan vidare göra intrång i förvärvade
rättigheter vore otvivelaktigt i och för sig värd allt beaktande. Det

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vore dock att märka att om det efter ett ansökningsmåls avgörande visade
sig att vattendomstolen felbedömt företagets verkningar, det normala torde
vara att felet hade samband med felaktigheter eller ofullständigheter i de
uppgifter sökandena hade skyldighet att lämna. De rättigheter som en sökande
förvärvat genom vattendomstolens beslut framstode i sådant fall
icke såsom alltigenom väl förvärvade rättigheter. Det gamla domarordet
»olaga fång är ofång» syntes i detta fall giva en lämpligare anvisning om hur
situationen borde bedömas. En omprövning som på förhand vore bunden
till en snäv ram syntes icke tillräckligt tillgodose fiskeintresset. Genom
den begränsning av rättskraften hos beslut om skydd för fisket som de sakkunniga
föreslagit kunde befaras att den ungefärliga ram för byggnadsägarens
förpliktelser, som från början ålagts honom, icke kunde i erforderlig
grad justeras ens under tiden då talerätt för oförutsedda skador stode öppen.
Härigenom skulle möjligheterna att föra talan för fiskets tillgodoseende
på ett betänkligt sätt försämras. Fiskeristyrelsen förklarar sig vara
väl medveten om att en inskränkning av rättskraften hos utslag i vattenmål
måste omgivas med starkt restriktiva bestämmelser, men fråga vore om
icke de sakkunnigas förslag i praktiken komme att leda till att ändringar
av beslut i fråga om åtgärder eller avgifter enligt 2 kap. 8 § vattenlagen
eller bådadera bleve synnerligen svåra att genomdriva. Härigenom skulle i
verkligheten någon egentlig förbättring i förhållande till nu rådande läge
icke komma till stånd. Skulle en verklig möjlighet till önskvärda jämkningar
tillskapas i förevarande avseende — något som ur fiskeriväsendets
synpunkt tedde sig som en nödvändighet — syntes villkoret, att de nya
föreskrifterna ej finge för byggnadens ägare medföra väsentlig kostnad
eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt, böra ändras eller helt
utgå ur lagtexten. Svenska fiskevårdsförbundet ifrågasätter, om icke lagtexten
borde avfattas så, att olägenhetens värde jämfördes med hela anläggningens
värde. Föreningen statens fiskeritjänstemän uttalar, att därest omprövningen
gåve vid handen att ingreppen haft större inverkan än vid den
föregående prövningen antagits, sökanden borde kunna åläggas de större avgifter
in. in. som härav kunde föranledas, även om detta skulle medföra väsentlig
kostnad eller olägenhet utöver vad som från början ålegat sökanden.
Detta sammanhängde intimt med det av de sakkunniga påpekade förhållandet,
att omfattningen och värdet av skada å fisket icke läte sig exakt
beräknas. Riksförbundet landsbygdens folk understryker särskilt möjligheten
av att nya metoder till skydd för fisket kunde framkomma; därest
då begränsning förelåge i möjligheten till omprövning, kunde det tänkas
att de nya metoderna ej kunde komma till användning, om kostnaderna
skulle bli avsevärt större än det ursprungliga beslutet förutsatt.

Ett särskilt spörsmål rörande innebörden av den föreslagna omprövningsrätten
upptages av fiskeristyrelsen. Styrelsen framhåller att de med stöd av
2 kap. 8 § utdömda avgifterna för närvarande till betydande delar ej kunde
tagas i anspråk för direkta kompensationsåtgärder inom det vattendrag, för
vilket avgifterna enligt vederbörligt vattendomstolsbeslut skulle användas,
emedan det i nuläget ej vore möjligt att giva anvisning på åtgärder, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vore ur biologisk synpunkt lämpliga eller ens försvarbara. Styrelsen anser
att avgifterna då i stället borde få tagas i anspråk för åtgärder till effektivisering
av fiskeriadministrationen, exempelvis så att i den mån de ifrågasatta
flodområdesadministrationerna organiserades avgiftsmedel användes för
bestridande av avlönings-, rese- och administrationskostnader för befattningshavare
i flodområdesadministrationens tjänst. Även föreningen statens
fiskeritjänstemän anser att avgifterna enligt 2 kap. 8 § borde kunna användas
bl. a. för förstärkning av fiskeriadministrationen.

Förslaget om ett särskilt omprövningsf örfarande beträffande
årliga avgiftsbelopp avstyrkes av vattenöverdomstolen,
som anser att det föreslagna sättet för avgifternas omprövning måste
komma att medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan för såväl vattendomstolarna
som kammarkollegiet. Kostnaderna för förfarandet komrae för
det allmänna att bli så stora, att de icke på långt när uppvägdes av de fördelar
för fisket man velat uppnå. Därtill komme att ökningen av vattendomstolarnas
arbetsbörda kunde — innan erforderlig ytterligare förstärkning av
vattendomstolsorganisationen genomförts — komma att försena behandlingen
av de ur allmän synpunkt i regel väsentligt viktigare målen angående
tillstånd till kraftverksbyggen och vattenregleringar. Omprövning torde vidare
med det föreslagna förfarandet av praktiska skäi icke kunna komma
i fråga i alla de många fall, då avgiften fastställts att utgå med ett förhållandevis
litet belopp. Vattenöverdomstolen tillägger att de angivna olägenheterna
möjligen kunde i viss utsträckning minskas, därest i lagen endast infördes
ett stadgande av innebörd att byggnadens ägare skulle vara skyldig att
framdeles underkasta sig den omprövning av avgiftens belopp, som kunde bli
i vederbörlig ordning föreskriven, samt att sedermera viss mot förändringarna
i penningvärdet svarande procentuell höjning eller minskning fastställdes
— lämpligen genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen — av de avgifter
som utdömts tidigare. Vid sidan därav borde omprövning vid vattendomstol
kunna äga rum, därest detaljerade föreskrifter meddelats om användningen
av de enligt 8 g utgående avgifterna samt dessa föreskrifter visat
sig icke vara ändmålsenliga. Även svenska fiskevårdsförbundet anser att
uppräkning av avgifterna ej bör ske genom tidsödande prövning i varje
särskilt fall utan genom ett generellt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Frågan hur vidsträckt den särskilda omprövningsrätten beträffande avgifter
bör vara behandlas i ett par yttranden. Fiskeristyrelsen uttalar sig särskilt
beträffande avgifterna enligt 2 kap. 10 § och framhåller att det vore
eu nödvändig förutsättning för att omprövningen skulle få någon förnuftig
mening, att den omprövande instansen icke kände alltför stor bundenhet vid
det ursprungliga avgiftsbeslutet och dess förutsättningar utan fritt och förutsättningslöst
verkställde en omprövning med utgångspunkt från de faktiska
och ekonomiska förhållanden, som förelåge vid omprövningstillfället och
kunde förutses bli radande under den kommande tjuguårsperioden. Å andra
sidan anser vattenöverdomstolen och svenska vattenkraftföreningen, att sakkunnigförslagets
utformning är för löslig. Vattenöverdomstolen anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Det torde hittills oftast ha förhållit sig så, att avgift jämlikt 8 § utdömts
att utgå med visst belopp och att närmare föreskrifter om ändamålet med
avgiften icke meddelats, möjligen har sagts att avgiften skall användas till
upprätthållande medelst fiskodling av fiskbeståndet inom visst område eller
liknande. Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av bestämmelsen
synes storleken av avgiftsbeloppet ofta kunna höjas icke blott då penningvärdet
sjunkit utan även då den ursprungliga avgiften varit för låg för
att kunna fylla sitt ändamål att motverka skadorna å fisket. Endast om det
omedelbara ändamålet med avgiften närmare fastställts i det ursprungliga
beslutet, t. ex. att avgiften skall användas till inplantering av viss mängd
fislcyngel av angivet slag, kan man vid omprövningen anpassa avgiftens storlek
till inträffade prisförändringar, vilket då kan ske genom ett enkelt konstaterande
av det rådande priset på den fastställda mängden fiskyngel. För
att den föreslagna formuleringen av lagtexten skall kunna godtagas, fordras
sålunda att närmare bestämmelser om avgiftens användning meddelats i vattendomstolens
ursprungliga beslut. Det synes för övrigt även ur andra synpunkter
lämpligt, att sådana närmare bestämmelser om användningen av avgifterna
alltid meddelas, vilket skulle medföra att frågan om storleken av
avgifterna verkligen bleve genomtänkt och icke fastställd schablonmässigt
och utan närmare motivering. Härigenom skulle även vinnas, att vederbörande
sakägare — de som äro beroende av fisket i det av företaget berörda
vattenområdet — finge kännedom om de föreslagna åtgärderna. Vidare skulle
det med hänsyn till resultatet icke bli någon egentlig skillnad mellan det fall
att byggnadens ägare ålägges att själv utföra skyddsåtgärderna, eftersom
då regelmässigt detaljerade bestämmelser bruka fastställas av vattendomstolen,
och det fall att ägaren blott ålägges utgiva avgift enligt 8 §. Omprövning
skulle i så fall kunna äga rum jämväl om de i fråga om avgiftens användning
av domstolen meddelade bestämmelserna visat sig icke fylla sitt
ändamål.

Vad beträffar omprövning av de enligt 2 kap. 10 § utgående avgifterna uttalar
vattenöverdomstolen att denna borde begränsas så, att den endast finge
till uppgift att återställa avgiftens realvärde med hänsyn till inträffade förändringar
i penningvärdet. Eftersom avgiften skulle användas till ett mycket
obestämt ändamål — befrämjande av fisket inom landet — torde omprövning
av avgiftens storlek av annan anledning icke böra ifrågakomma.

Vattenöverdomstolen tillfogar att lagtexten i varje fall borde beträffande
årlig avgift såväl enligt 8 § som 10 § avfattas så, att omprövning icke kunde
påkallas med anledning av en endast obetydlig förändring av penningvärdet.

Svenska vattenkraftföreningen föreslår, beträffande omprövningen av avgifter
enligt 2 kap. 8 §, att antingen omprövningen begränsas till att avse
det fall att penningvärdet eller prisnivån förändras eller en reservation
göres av samma innehåll som beträffande omprövning rörande åtgärder i
allmänhet, nämligen att omprövningen ej får medföra väsentlig kostnad för
anläggningens ägare utöver vad förut blivit honom ålagt. Vad angår avgifter
enligt 2 kap. 10 § föreslår föreningen liksom vattenöverdomstolen att
det uttryckligen måtte angivas i lagtexten att omprövningen skall avse anpassning
efter förändring i penningvärdet.

Förslaget om viss periodicitet beträffande omprövningen av avgifter enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

2 kap. 10 § har föranlett erinringar av vattenöverdomstolen, advokatsamfundets
styrelse och riksförbundet landsbygdens folk.

Vattenöverdomstolen intar en gentemot sakkunnigförslaget avvikande
ståndpunkt och anför bl. a. följande.

Visserligen påminna de enligt 10 § utgående avgifter om sådana regleringsavgifter,
som utgå enligt 4 kap. 14 §, beträffande vilka en liknande
periodicitet av tjugu år gäller. Emellertid synas icke några vägande skäl
föreligga, som föranleda att bestämmelserna angående sistnämnda vid större
vattenregleringar utgående avgifter göras tillämpliga å alla de många företag
beträffande vilka avgift enligt 2 kap. 10 § utgår. Eftersom omprövning icke
skall kunna påkallas av andra än byggnadens ägare och central myndighet,
samt omprövning endast kan ifrågakomma sedan förändring av penningvärdet
ägt rum, synes kunna ifrågasättas att överlåta åt ägaren eller myndigheten
att själva avgöra när omprövning är erforderlig. Härigenom skulle
kunna vinnas att, om t. ex. penningvärdet under någon tid fallit, myndigheten
kunde på en gång påkalla omprövning beträffande ett flertal likartade
och närbelägna anläggningar, varigenom domstolsbehandlingen skulle kunna
bli både snabbare, billigare och enhetligare. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle myndigheten för varje sådan anläggning i stället behöva avvakta
utgången av tjuguårsperioden, och samtidig behandling skulle icke vara
möjlig. För myndigheten synes det vidare kunna bereda vissa svårigheter
att iakttaga alla de olika tidsperioder, som komma att löpa för olika anläggningar.
Det skulle därför lätt kunna inträffa, att beträffande någon
eller några anläggningar utgången av den löpande perioden förbisåges, även
om sådan förändring i penningvärdet inträffat att omprövning bort påkallas.

Advokatsamfundets styrelse intar samma ståndpunkt som vattenöverdomstolen.
Med hänsyn till de senaste årens erfarenheter rörande penningvärdets
snabba fluktuationer förefölle det styrelsen lämpligast att en omprövning
av avgifter enligt 2 kap. 10 § kunde påkallas, då så erfordrades. Riksförbundet
landsbygdens folk önskar kortare intervall för omprövningen än
den av de sakkunniga förordade, förslagsvis femton år.

Förslag om särskild omprövning även av engångsavgifter framföres av en
fiskeriintendent med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands län.

Beträffande frågan vem rätt att väcka talan om omprövning
bör tillkomma ifrågasätter vattenråttsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol rättmätigheten av att bygdeintressena hålles under förmynderskap
av ett centralt organ. Det kunde ifrågasättas om icke bygdeintressena
borde beredas möjlighet att jämväl själva föra talan, eventuellt genom
ett av länsstyrelse utsett ortsombud. Vid mera omfattande skador å fisket
komme allmänna och enskilda fiskeintressen ofta att bli mer eller mindre
invävda i varandra. I detta sammanhang framhåller vattenråttsdomaren att
man knappast behövde befara att omprövning av allmänna fiskefrågor — åtminstone
vad Norrland angår — komme att medföra någon mera kännbar
ökning av domstolarnas arbetsbörda. Detta sammanhängde med att större
kraftutbyggnadsmål i allmänhet icke — såsom fallet vore med målen vid de
allmänna domstolarna — efter en tämligen begränsad tid vore färdigbehand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

lade utan i stället, även efter det erforderliga tillstånd lämnats och förhandsbedömning
av ersättningsfrågorna skett, måhända under flera årtionden krävde
ytterligare handläggning eller i allt fall bleve av betydelse för nya måls
behandling. Detta berodde i sin tur framför allt på att utbyggnaden av ett
vattensystem i regel skedde i etapper och att vissa frågor icke läte sig avgöra
förrän efter en kanske långvarig försökstid. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län samt svenska fiskevårdsförbundet ifrågasätter om icke bygdeintressena
borde beredas möjlighet att själva föra talan enligt 2 kap. 8 § andra stycket
i den föreslagna lydelsen. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol
ifrågasätter, huruvida icke befogenheten att väcka talan om omprövning
borde anförtros åt en på området mera sakkunnig myndighet än kammarkollegiet.
Erfarenheterna vid vattendomstolen av kammarkollegiets verksamhet
på hithörande område hade hittills givit vid handen, att verksamheten
i regel inskränkt sig till att kammaradvokatfiskalsämbetet instämt
i fiskeriintendentens yrkanden. Verksamheten hade alltså till sin innebörd
varit av rent expeditionell karaktär och torde ha inneburit onödigt slöseri
med såväl tid som pengar. Vattenrättsdomaren föreslår att den ifrågavarande
befogenheten anförtros fiskeristyrelsen såsom det centrala och sakkunniga
organet inom området. Vattenöverdomstolen och svenska vattenkraftföreningen
föreslår uttryckligt stadgande av innehåll, att ansökan om förnyad
prövning beträffande åtgärder i allmänhet må göras även av anläggningens
ägare. Föreningen framhåller att det för ägaren många gånger torde förefalla
mera tilltalande att — eventuellt efter samråd med vederbörande fiskemyndigheter
— få göra ansökan om vissa anordningar vid sin egen anläggning,
än att få en talan därom vid domstol riktad mot sig av offentlig myndighet.
Genom ett dylikt stadgande skulle även överensstämmelse vinnas
med föreskrifterna angående den särskilda omprövningen av avgifter.

Frågan om gäldandet av de med o mprövningsför farandet
förenade kostnaderna har upptagits av vattenöverdomstolen
och vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol. Vattenöverdomstolen
påpekar att, därest kammarkollegiet såsom av de sakkunniga föreslagits
tillerkändes rätt att föra talan och sådan talan skulle anhängiggöras
såsom ansökningsmål, detta medförde att bestämmelserna i It kap. 65 §
vattenlagen om skyldighet för sökande att betala motparts rättegångskostnad
bleve tillämpliga å dylik talan av kammarkollegiet. Detta vore ej tillfredsställande.
Därför borde antingen särskild bestämmelse om rättegångskostnaden
i ansökningsmål med talan av nu nämnd beskaffenhet meddelas eller
också stadgas, att sådan talan skulle anhängiggöras såsom stämningsmål.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller att kostnadsfrågan
vore av stor betydelse. De sakkunniga syntes ej ha uppmärksammat
denna fråga och ej heller bekymrat sig om varifrån advokatfiskalen skulle
få medel att bekosta sina eventuella ansökningar. Om detta icke ordnades
eller om det ordnades främst efter den principen att sparsamhet borde iakttagas
med allmänna medel, torde det ha blivit endast alltför väl sörjt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

att icke några onödiga ansökningar om ändrade bestämmelser komme att
göras. Den fördelning av kostnaderna för förfarandet, som bleve en följd av
de sakkunnigas förslag, vore icke tillfredsställande. Det vore rimligare att
härvid förfara på samma sätt som skedde vid behandling av andra oförutsedda
skador. Ville man använda ansökning som form för talans anhängiggörande,
borde alltså reglerna om rättegångskostnader kompletteras.

De sakkunnigas förslag om retroaktiv verkan av de nya bestämmelserna
om omprövningsrätt bär väckt betänkligheter
hos vattenöverdomstolen och svenska vattenkraftföreningen.

Vattenöverdomstolen finner av principiella skäl starka betänkligheter föreligga
mot att omprövning av de enligt 8 och 10 §§ utgående avgifterna skulle
kunna äga rum jämväl i fråga om sådana avgifter, som fastställts före lagens
ikraftträdande. I fråga om avgifter enligt 8 § torde dock de av de sakkunniga
anförda skälen föranleda till att omprövning borde kunna medgivas
jämväl av sådana äldre avgifter. Beträffande avgifter enligt 10 § syntes
däremot, särskilt med hänsyn till de relativt ringa belopp, som genom en
sådan omprövning skulle kunna komma det allmännas intresse för fiskerinäringen
till godo, de principiella betänkligheterna mot ingrepp i bestående
rätt böra överväga önskemålet att på föreslaget sätt ytterligare något tillgodose
nämnda intresse. Mot införandet av möjlighet till omprövning av dessa
äldre avgifter talade särskilt dels att redan i 1918 års lag angivits i vilka fall
enligt dess bestämmelser fastställda avgifter skulle kunna omprövas, dels att
icke ens åt dessa bestämmelser då ansetts böra givas retroaktiv verkan. I
den mån en till följd av penningvärdets försämring inträffad minskning i
dessa avgifters realvärde ansåges böra i fiskets intresse kompenseras, borde
detta ej ske på bekostnad av byggnadens ägare utan av allmänna medel.
Svenska vattenkraftföreningen vänder sig mot att omprövningsrätten överhuvud
taget göres tillämplig på äldre anläggningar. Föreningen anför:

Såsom de sakkunniga nämna är man i allmänhet obenägen att genom lagstiftning
göra intrång, utan kompensation, i rättigheter som förvärvats redan
vid lagstiftningens ikraftträdande. Härtill kommer — vilket de sakkunniga
icke nämna — att dessa rättigheter i nu förevarande fall äro av särskild
art. De grunda sig nämligen på en lagakraftvunnen dom. Företagaren har
genom dom av vattendomstol eller häradsrätt (eller högre instanser) erhållit
tillstånd till företaget på vissa i tillståndet och i den då gällande lagstiftningen
angivna villkor. Denna dom har vunnit laga kraft, och tillståndet har
tagits i anspråk. Företagaren har inrättat sig efter de bestämmelser, som i
tillståndet meddelas. Det synes då knappast förenligt med rättsmedvetandet,
att man senare genom lagstiftning meddelar villkor eller särskilda bestämmelser
för anläggningen, vilka stå i strid med den lagakraftvunna domen.
Även om de nya bestämmelserna icke skulle medföra väsentlig olägenhet för
anläggningen (vad som menas med »väsentlig olägenhet» kan dock alltid
vara föremål för olika meningar), kan det icke vara principiellt riktigt att
en lagakraftvunnen dom skall på dylikt sätt kunna ändras. En ändring av
pålagda avgifter i enlighet med penningvärdets förändring kunde visserligen
anses i viss mån befogad. Detta kan dock sägas om varje periodisk penningprestation.
Något skäl att sätta periodiska avgifter, utdömda i vattenmål före

Kungl. Mnj:ts proposition nr 23.

eller efter vattenlagens tillkomst, i en särskild klass härvidlag, synes icke
finnas. Överhuvud taget synes man i detta sammanhang icke böra göra avsteg
från den allmänna principen om verkan av meddelad lagakraftägande
dom.

Liknande betänkligheter uttalas även i de av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare samt Uddeholms Aktiebolag avgivna yttrandena.

I detta sammanhang må även nämnas en av kammarkollegiet gjord anmärkning
beträffande omfattning av skyldigheterna beträffande fisket för
äldre företag. Kollegiet erinrar om att intill 1896 års ändring av 1880 års
vattenrättsförordning, då i dess 6 § föreskrifter meddelades om anordningar
för fiskens framkomst, bestämmelserna i 1766 och 1852 års fiskeristadgor
varit gällande. Enligt dessa stadgor skulle alla dammar förses med bottenluckor
för upp- och nedgående fisk. Före 1766 bereddes vandringsfisken
visst skydd genom förbudet att avstänga kungsådra och förbudet mot att
bygga annan till skada. Såsom dåvarande hovrättsrådet Gärde närmare utvecklat
vid föredragning i lagrådet av det av särskilda sakkunniga år 1917
avgivna förslaget till vattenlag, vore därför ägare av byggnad, tillkommen
före 1896, icke, även om domstolens beslut saknade bestämmelser rörande
fisket, fritagen från skyldighet att hålla bottenluckor öppna, vilken skyldighet
kunde utbytas mot skyldighet att anordna laxtrappa m. in. Först
efter 1896 års ändring av vatlenrättsförordningen kunde domstolens beslut
i och för sig anses slutligt reglera vederbörande byggnadsägares skyldigheter
i avseende å fisket.

Departementschefen. En av de viktigare nyheterna i de sakkunnigas förslag
är införandet av vidgad omprövningsrätt i fråga om beslut angående skydd
för fisket. Såsom framgår av den föregående redogörelsen gäller för närvarande,
enligt 2 kap. 22 § vattenlagen, såsom huvudprincip, att vattendomstolens
avgörande vinner rättskraft mot envar. Principen har emellertid
vissa inskränkningar. I detta hänseende kan erinras om bestämmelserna
i 2 kap. 24 § rörande oförutsedd skada samt om nyprövningsinstitutet i
4 kap. Det må även erinras om att vid 1952 års riksdag antagits nya bestämmelser
i 11 kap. om deldom, vilka bestämmelser ger möjlighet att i
vissa fall uppskjuta det slutliga avgörandet i avbidan på erfarenhetens
rön. De sakkunnigas nu föreliggande förslag innebär en ytterligare uppmjukning
av rättskraften beträffande sådana beslut, som meddelas rörande
fiskets skyddande. Därest vidtagna anordningar eller meddelade föreskrifter
visar sig vara mindre tjänliga, skall det sålunda vara möjligt att
meddela ändrade bestämmelser, dock under iakttagande av att tredje mans
rätt ej får förnärmas och att byggnadens ägare ej får åsamkas väsentlig
kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt.

De skäl som de sakkunniga anfört för en ytterligare begränsning av
rättskraften, när det gäller beslut rörande fiskets skyddande, synes mig
övertygande. Även efter deldomssystemets lagfästande torde kvarstå ett be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

hov att kunna jämka en gång meddelade föreskrifter, bl. a. för att få till
stånd en önskvärd anpassning till utvecklingen på fiskeriforskningens och
fiskevårdens område.

Ett par remissinstanser har ansett att omprövningsrätten borde bli mer
vidsträckt gentemot byggnadens ägare än de sakkunniga föreslagit. Bl. a. har
vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol givit uttryck åt den uppfattningen,
att möjligheterna till omprövning enligt förslaget vore alltför
snävt begränsade. Vattenrättsdomaren har i detta sammanhang uttalat att,
därest det efter ett ansökningsmåls avgörande visade sig att vattendomstolen
felbedömt företagets verkningar, det normala torde vara att felet hade samband
med felaktigheter eller ofullständigheter i de uppgifter sökanden hade
skyldighet att lämna. Med hänsyn till den officialprövning som alltid sker
genom vattendomstolens försorg, bl. a. genom undersökningar av vattenrättsingenjörerna
eller särskilda sakkunniga, förefaller mig detta uttalande
innefatta en rätt tydlig överdrift. I varje fall har jag svårt att föreställa
mig att det av vattenrättsdomaren påtalade förhållandet kan äga tilllämpning
beträffande verkningarna å det allmänna fiskeintresset och i det
hänseendet motivera medgivandet av en mera vidsträckt omprövningsrätt än
de sakkunniga föreslagit. Ej heller i övrigt synes mig vägande skäl ha anförts
för en dylik utvidgning av de sakkunnigas förslag. Företagaren har ett berättigat
intresse av att få åtminstone den ungefärliga omfattningen av sina förpliktelser
fastställd för framtiden. Jag anser sålunda att man bör upprätthålla
den av de sakkunniga föreslagna begränsningen, att företagaren vid den förnyade
prövningen ej må åläggas förpliktelser, som för honom medför väsentlig
kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt. Vad som

1 detta sammanhang bör förstås med uttrycket »väsentlig» får bedömas
av rättstillämpningen i varje särskilt fall. I detta sammanhang må även
med anledning av ett remissuttalande anmärkas, att det uppenbarligen ej
är avsett att den föreslagna möjligheten till omprövning skall innebära någon
inskränkning i den talerätt som föreligger enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Från den angivna grundsatsen om en begränsning av de skyldigheter, som
vid omprövningen må åläggas byggnadens ägare, torde emellertid ett undantag
böra göras, nämligen beträffande sådan årlig avgift, som enligt

2 kap. 8 § understundom ålägges byggnadens ägare i stället för direkta
kompensationsåtgärder. Dylik avgift bör vid förändring i penningvärdet
kunna återställas till sitt realvärde, även om därigenom företagaren skulle
åsamkas väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut ålagts honom.
Begränsningen bör sålunda gälla endast i vad avser en höjning av själva
realförpliktelsen. Även i fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 10 § torde
möjlighet till omprövning för återställande av realvärdet nu böra införas.

Under remissbehandlingen har anmärkts, att ett särskilt omprövningsförfarande
beträffande årliga avgiftsbelopp skulle bli kostsamt och omständligt.
Den tanken har framförts, att omprövningen skulle förenklas på
så sätt att i lagen stadgas skyldighet för byggnadens ägare att i framtiden
underkasta sig viss generell höjning, som med hänsyn till penningvärdets

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

förändringar beträffande alla avgifter fastställes av Kungl. Maj :t och riksdagen.
En individuell prövning synes mig dock vara att föredraga. Det torde
få antagas, att begäran om omprövning av avgiftsbelopp ofta kommer
att kombineras med en talan om ändrade föreskrifter i övrigt rörande fiskets
skyddande. Jag förutsätter också att rätten att begära justering av avgiftsbelopp,
vilken såsom framgår av det följande är avsedd att tillkomma
— förutom byggnadens ägare — endast kammarkollegiet, icke kommer att
utnyttjas beträffande mindre avgifter, där de jämkningar som kan komma
i fråga blir utan nämnvärd betydelse för det allmänna fiskeintresset.

Möjligheten att föra talan om förnyad prövning av föreskrifter till skydd
för fisket synes böra stå öppen så att talan kan väckas när helst anledning
därtill förekommer. Efter mönster av vad som gäller beträffande regleringsavgifter
enligt 4 kap. vattenlagen bör emellertid talan som avser omprövning
av avgiftsbelopp enligt 2 kap. 10 § få väckas blott vart tjugonde
år, varvid dock bör göras det förbehållet, att frågan om avgiftens storlek
oberoende av denna periodberäkning får upptagas i samband med att talan
väckes om ändrade föreskrifter till skydd för fisket enligt 2 kap. 8 §. I överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit bör det nämligen vara tilllåtet
att vidtaga en ändring i gränsdragningen mellan lokalbundna åtgärder
enligt 2 kap. 8 § och avgiftsskyldighet enligt 2 kap. 10 §.

Av praktiska skäl bör i sådana fall, då fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § i
samband med tillbyggnad till en anläggning fastställes såsom tillägg till en
förut utgående avgift, tillses att perioderna för omprövning av avgifterna
sammanfaller. Den första tjuguårsperioden för tilläggsavgiften bör sålunda
förkortas, så att den utlöper samtidigt med den period som gäller för den
förut fastställda avgiften. Vattendomstolen torde utan särskilt stadgande
få anses ha befogenhet att föreskriva en dylik förkortning.

Det ligger i sakens natur att vid omprövning av fiskeavgift enligt 2 kap.
10 § — vare sig den sker i samband med förnyad prövning av föreskrifter
enligt 2 kap. 8 § eller det gäller den periodiska omprövningen — måste iakttagas
att avgiften ej må höjas utöver maximum av föreskriven latitud.

Möjligheten till förnyad prövning lärer även få anses innefatta befogenhet
för vattendomstolen att, när skäl därtill föreligger, meddela ändrade
föreskrifter angående användningen av avgift jämlikt 2 kap. 8 §. Fiskeristyrelsen
och föreningen statens fiskeritjänstemän har i detta sammanhang
väckt spörsmålet om användning av dylik avgift för rent administrativa
ändamål. Spörsmålet har icke samband enbart med omprövningsrätten.
Anledningen till att det väckts i detta sammanhang är att beträffande ett
flertal nu utgående avgifter, som avsetts skola användas till bekostande av
fiskodling o. d., visat sig svårt att anvisa ur biologisk synpunkt lämpliga
åtgärder. Såsom i annat sammanhang beröres torde ej möta hinder att enligt
2 kap. 8 § föreskriva viss avgiftsskyldighet till bekostande av kontroll
å fullgörandet av föreskrivna åtgärder. Detsamma synes böra gälla beträffande
administrativ verksamhet i övrigt som är erforderlig för upprätthål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

lande av fisket inom det av byggnaden berörda vattenområdet. Det närmare
bedömandet av frågan torde dock få ankomma på rättstillämpningen.

De sakkunniga har ansett, att talan om ändring av föreskrifter enligt 2
kap. 8 § bör få väckas endast av den centrala myndighet, kammarkollegiet,
som eljest för det allmännas talan i vattenmål. Beträffande årliga avgifter
har i förslaget även byggnadens ägare upptagits såsom taleberättigad. Den
föreslagna ordningen har väckt kritik på några håll i remissyttrandena.
Dels har ifrågasatts huruvida kammarkollegiet vore lämpat att vid omprövningsförfarandet
företräda det allmänna fiskeintresset, dels har förordats
en utsträckning av talerätten på så sätt att även bygdeintresset tillerkändes
rätt att väcka talan, dels slutligen har föreslagits att byggnadens
ägare skulle upptagas såsom taleberättigad ej blott såvitt angår årliga avgifter
utan även beträffande omprövningsrätten överhuvud.

Vad angår den förstnämnda anmärkningen har såsom alternativ angivits
fiskeristyrelsen. Det är emellertid mindre lämpligt att fiskeristyrelsen eller
ett i denna ingående organ direkt intager ställning såsom part i vattenmål.
Jag vill därför biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Ej heller har jag
funnit nödvändigt att talerätten utsträckes till att omfatta representanter för
bygdeintresset. Därest ortsborna anser skäl föreligga till revision av de föreskrifter
till skydd för fisket som gäller beträffande en vattenbyggnad, kan
anmälan därom göras till kammarkollegiet, som efter samråd med vederbörande
fiskerimyndigheter får taga ställning till huruvida framställning bör
göras till vattendomstolen. Den tredje anmärkningen är närmast av redaktionell
natur. Såsom förut utvecklats anses byggnadens ägare redan enligt
gällande rätt ha vissa möjligheter att påkalla jämkningar i äldre beslut.
Till förebyggande av missförstånd torde emellertid uttryckligen böra angivas,
att byggnadens ägare är berättigad att föra talan i samma utsträckning
som kammarkollegiet.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligast att handläggningen av
frågor rörande omprövning sker i form av ansökningsmål.

Frågan om gäldandet av de med omprövningsförfarandet förenade kostnaderna
har upptagits av vattenöverdomstolen och vattenrättsdomaren i
Norrbygdens vattendomstol. Enligt It kap. 65 § vattenlagen åligger det i ansökningsmål
i princip sökanden att svara för såväl egna som motpartens
kostnader. Därest talan om omprövning såsom jag föreslagit kommer att
handläggas efter ansökan, blir resultatet att kostnaderna för förfarandet i
regel drabbar det allmänna. De båda angivna remissmyndigheterna har funnit
detta mindre tillfredsställande. Jag kan för min del ej ansluta mig till
denna åsikt. Det synes skäligt att det allmänna i princip får bära de kostnader,
som är förenade med en av det allmänna påkallad revision av tidigare
beslut. Jag vill emellertid framhålla, att mål av denna beskaffenhet
understundom torde kunna på sätt och vis anses såsom en fortsättning av
det ursprungliga ansökningsmålet. Liknande är fallet bl. a. med vissa mål
angående tillämpning av 4 kap. vattenlagen. I sådana mål har i praxis frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

om fördelningen av rättegångskostnaderna ibland lösts på sådant sätt, att
parterna fått vidkännas envar sina kostnader (se NJA 1940 s. 245 och 255).
Det torde ej vara uteslutet att vid tillämpningen av det nu föreslagna omprövningsförfarandet
någon gång kan anses föreligga så nära samband
med det ursprungliga ansökningsmålet, att ett dylikt förfaringssätt är motiverat.

Det har omvittnats att åtskilliga av de föreskrifter i avseende å fisket
som gäller beträffande nu befintliga kraftanläggningar och vattenregleringsföretag
är föråldrade och i behov av revision. För att det skall bli möjligt
att få till stånd mera ändamålsenliga föreskrifter för dessa äldre anläggningar
har de sakkunniga föreslagit att de nya bestämmelserna om omprövningsrätt
skall få tillämpas å anläggningar, som tillkommit före bestämmelsernas
ikraftträdande. Mot detta förslag har vid remissbehandlingen från
ett par håll framkommit invändningar av principiell natur. De framförda
invändningarna synes mig ej ha så stor tyngd, såvitt den nya lagstiftningen
innebär, att byggnadens ägare må åläggas skyldigheter, som ej innebär
väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut ålagts honom. Något
tveksammare ställer sig frågan beträffande möjligheten till omräkning av
avgifter för återställande av realvärdet. Den svenska rättsordningen har hittills
ställt sig principiellt avvisande till en uppräkning av redan fastställda
penningförpliktelser, som genom ändring av penningvärdet fått ett försämrat
realvärde. I samband med den betydande förändring av penningvärdet
som på senare tid ägt rum har emellertid frågan om hållbarheten i alla lägen
av denna grundsats blivit föremål för diskussion. Jag vill erinra om att vid
1952 års riksdag har antagits en särskild lagstiftning, som bl. a. med hänsyn
till penningvärdets fall tillåter en höjning av vissa underhållsbidrag, som
tidigare ej kunnat jämkas uppåt. Även på det nu förevarande området synes
speciella skäl tala för en uppräkning. Förutom att här ifrågavarande avgifter
har till ändamål att främja ett viktigt allmänt intresse må framhållas, att
avgiftsskyldigheten är avsedd att bestå så länge företaget upprätthålles och
alltså i regel icke kan beräknas bli avvecklad under överskådlig framtid.
Det kan medföra orimliga konsekvenser att hålla dylika för all framtid
bestående penningförpliktelser oberoende av utvecklingen på penningväsendets
område. Beträffande avgifterna enligt 2 kap. 8 § är därjämte att märka,
att avgiftsskyldigheten utgör ett av praktiska skäl tillämpat surrogat för ett
åläggande, som normalt borde ha formen av en realförpliktelse. Jag anser
av de anförda skälen att även äldre avgifter bör få omprövas för anpassning
till förändringar i penningvärdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

T. Rensningar och förbättringar i allmän flottled.

Gällande bestämmelser. I 6 kap. 20 § vattenlagen stadgas, att flottningsförening,
som vill vidtaga anläggning eller åtgärd för flottledens utvidgande
eller förbättrande, skall, om sannolika skäl äro, att allmän eller enskild rätt
därav förnärmas, före arbetets påbörjande inhämta vattendomstolens besked,
huruvida och under vilka villkor arbetet må utföras. Även om vattendomstolens
prövning ej erfordras, må sådan prövning påkallas till beredande av
trygghet för framtiden. Har anläggning eller åtgärd vidtagits utan föregången
prövning, är det flottningsföreningen obetaget att sedermera söka
domstolens godkännande därav. Lagrummet stadgar vidare, att flottningsföreningen,
där anläggning eller åtgärd vidtagits utan föregången prövning,
är bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets utförande rådande förhållandena
i vattnet. Emellertid gäller, enligt 6 kap. 26 §, vissa särskilda regler
beträffande rensning, som med hänsyn till flottningens behöriga ombesörjande
är av nöden för bibehållande av vattnets djup eller läge i allmän
flottled. Sådan rensning äger flottningsföreningen verkställa utan vattendomstolens
prövning; dock skall markens ägare i förväg underrättas om rensningen.
Därest emellertid föreningen vill hos vattendomstolen påkalla prövning
av arbetets laglighet, skall om sådan prövning gälla vad som stadgats
angående allmän flottleds utvidgande och förbättrande. Har prövning av
vattendomstol ej ägt rum, gäller även här regeln, att flottningsföreningen
är bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets utförande rådande förhållandena
i vattendraget.

De sakkunniga. De sakkunniga anför, att det påtalats att fisket ofta ej
bereddes kompensation eller tillräcklig sådan i samband med att enstaka
rensningar och förbättringar i flottlederna, speciellt bivattnen, verkställdes.
De klagomål som i det omförmälda hänseendet framkommit från fiskeintressets
sida torde till viss del sammanhänga med att det i 6 kap. 26 § anvisade
förfarandet kommit till användning även i sådana fall, då det ej vore fråga
om rensning i den i lagrummet använda bemärkelsen utan om verklig förändring
av vattendragets struktur, t. ex. borttagande av för flottningen hinderliga
stenar. Då det på grund av den stora omfattning, vari dylika smärre
förbättringsarbeten måste utföras, vore praktiskt svårgenomförbart att i
varje särskilt fall i förväg påkalla vattendomstolens prövning, vore det i viss
mån förståeligt, att vederbörande flottningsföreningar därvid understundom,
ehuru vattendomstolens besked bort inhämtas, begagnat sig av det förenklade
förfarande som erbjödes enligt 6 kap. 26 §. Någon uppmjukning av
bestämmelserna för legalisering av den praxis i detta hänseende, som på sina
håll utbildat sig, syntes väl ej böra komma i fråga. Emellertid torde ett
effektivare skydd kunna beredas fisket, om i lagen infördes stadgande att

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vederbörande representant för det allmänna fiskeintresset skulle få förhandsbesked
om arbetet. Sålunda borde statens fiskeritjänsteman alltid i förväg
underrättas om sådana arbeten, som avsåges i 6 kap. 26 §, och även då det
gällde egentliga förbättringsarbeten borde han, då vattendomstolens besked
ej inhämtades före arbetets utförande, erhålla förhandsmeddelande, såvida
det ej vore uppenbart, att fiske ej kunde skadas av åtgärden. De sakkunniga
tillägger:

Detta innebär intet eftergivande av det i 6 kap. 20 § uppställda kravet
på förprövning av vattendomstol i vissa fall och ej heller någon lindring av
den flottningsföreningen, då förprövning av vattendomstol ej ägt rum, åliggande
bevisningsskyldigheten beträffande förhållandena före arbetets utförande.
I vissa fall lärer det ligga i flottningsföreningens eget intresse att
lämna fiskeriintendenten förhandsbesked. Det är nämligen tydligt att flottningsföreningen
kommer i ett bättre läge beträffande möjligheterna att
fullgöra sin bevisningsskyldighet i den mån flottningsföreningen före arbetets
utförande träder i kontakt med representanter för de intressen som beröras
av arbetet. I detta sammanhang kan anmärkas, att det från flottningshåll
gjorts gällande att strandägarna i sådana fall, då ett arbete utförts
utan föregången prövning av vattendomstol, understundom tillskansat
sig oskäliga ersättningar med utnyttjande av att flottningsföreningen är
bevisningsskyldig beträffande förhållandena före arbetets utförande. Därest
emellertid före arbetets utförande genom flottningsföreningens försorg anordnas
undersökning av förhållandena på platsen genom någon betrodd
person (ingenjör, lantmätare, nämndeman) och de som kunna beröras av
arbetet beredas tillfälle att närvara vid densamma, torde flottningsföreningen
ha möjlighet att sedermera tillfredsställande fullgöra sin bevisningsskyldighet
och därmed skydda sig mot obefogade anspråk.---Det nuva rande

stadgandet i 6 kap. 26 § sanktioneras ej av någon straffbestämmelse
i 13 kap. vattenlagen, och enligt de sakkunnigas mening torde straffsanktion
kunna undvaras även i fråga om den nu föreslagna skyldigheten
att underrätta fiskeritjänsteman. Det förhållandet, att flottningsföreningen,
därest underättelseskyldigheten ej fullgöres, riskerar att komma i ett försämrat
läge i fråga om möjligheterna att fullgöra sin bevisningsskyldighet,
torde innebära viss garanti för att bestämmelserna skola efterkommas.

Yttrandena. I några yttranden påkallas en skärpning av de sakkunnigas
förslag till förmån för fiskeintresset. Vattenrättsdomaren i Norrbijgdens
vattendomstol uttalar sålunda att hithörande frågor fått ökad aktualitet
genom en tilltagande användning av traktorer, grävmaskiner och andra
med stor effektivitet arbetande redskap. Om fiskeritjänsteman i tid finge
utföra en undersökning å platsen och de flottande ställde sig hans anvisningar
till efterrättelse, torde i allmänhet föreligga goda utsikter att något
förnärmande av allmän rätt såvitt avsåge fisket icke skedde. Det kunde
dock icke tillrådas att de flottande annat än i enkla fall utnyttjade möjligheten
att utföra arbeten för flottledens förbättrande utan att inhämta vattendomstolens
tillstånd. Vidare borde de flottandes skyldighet ingalunda
begränsas till ett naket meddelande kanske omedelbart före arbetenas påbörjande.
Att stävja det betydande missbruk av 6 kap. 26 § som förekomme
vore ett icke oviktigt allmänt intresse. Då den riktiga användningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

stadgandet hade en i förhållande till missbruket mycket underordnad betydelse,
kunde det eventuellt övervägas om ej stadgandet borde slopas. I
varje fall borde villkoren för dess tillämpning skärpas. Såväl markens
ägare och kända nyttjanderättshavare som fiskeritjänstemannen borde få
underrättelse i så god tid före arbetenas påbörjande att de själva eller genom
någon representant kunde besöka platsen före arbetenas början och ha
tillfälle att från början följa arbetenas bedrivande. De flottande borde vidare
vara skyldiga att i samband med underrättelsen om arbetena till vederbörande
överlämna åtminstone en summarisk utredning med uppgifter
om dels vattnets tidigare djup och läge, dels orsaken till förändringarna,
dels sättet för de avsedda arbetenas utförande och dels tiden därför. Slutligen
borde de flottande vara skyldiga att likaledes underrätta vattenrättsdomaren
om avsedda rensningsarbeten, därvid tillika borde lämnas uppgifter
angående de av arbetena berörda fastigheterna. Det borde åligga vattenrättsdomaren
att om han så funne erforderligt förordna om besiktning
på de flottandes bekostnad. Besiktningsman borde vara skyldig att, om allmän
eller enskild rätt blivit kränkt genom »rensningen», anmäla förhållandet
för allmänne åklagaren i orten. Avsteg från vad de flottande sålunda
hade att iakttaga borde kriminaliseras. Även då det gällde andra arbeten
för flottleds förbättrande borde i huvudsak samma förfarande i tillämpliga
delar användas, där arbetena utfördes utan vattendomstolens tillstånd enligt
6 kap. 20 §. Den utredning de flottande här hade att tillhandahålla
borde avse åtgärdernas beskaffenhet, omfattning och verkningar. För bestämmande
av fiskeavgiften enligt 6 kap. 9 § och för omprövning av sådana
avgifter vore det högst angeläget att man sörjde för att myndigheterna
hade möjlighet att få en överblick över de mycket omfattande arbeten
som för närvarande utfördes utan någon egentlig kontroll.

I flera yttranden framhålles, i anslutning till den föreslagna ändringen
av 6 kap. 20 §, att det icke borde överlämnas till de flottande själva att avgöra
huruvida fiskeintresse kunde lida men. Sålunda hemställer kammarkollegiet,
fiskeristyrelsen, flera fiskeriintendenter samt föreningen statens
fiskeritjänstemän, att orden »såframt det icke är uppenbart, att fiske ej kan
skadas» skall utgå. En fiskeriintendent och advokatsamfundets styrelse anser,
i likhet med vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att försummelse
från flottningsförenings sida att iakttaga det stadgade förfarandet
borde kriminaliseras.

Indals älvs flottningsförening, som icke i och för sig har någon erinran
mot de föreslagna ändringarna i 6 kap. 20 och 26 §§, anmärker, med åberopande
av erfarenheter från försök att förfara i den ifrågasatta lagstiftningens
anda, att vederbörande fiskeritjänstemän ej kunde anses berättigad
att såsom villkor för att besiktiga till honom anmälda rensningsarbeten eller
diskutera eventuella åtgärder till skydd för fisket uppställa, att mark- och
fiskerättsägarnas skriftliga medgivande till arbetena företeddes eller att
fiskeritjänstemannen haft tillfälle att höra fiskerättsägarna. Skulle den föreslagna
lagändringen medföra en sådan tolkning, komme den på intet sätt

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

att medverka till lösande av konflikter mellan flottnings- och fiskeriintressena.

Lule m. fl. älvars flottningsförening, Ume älvs flottningsförening ävensom
Klarälvens flottningsförening med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands
län avstyrker förslaget till ändring av 6 kap. 26 §. Lule in. fl. älvars
flottningsförening framhåller att det föreslagna förfarandet vore praktiskt
ogenomförbart. Inom de till föreningen hörande omkring 400 mil flottlederna
förekomme årligen många hundra sådana arbeten, de flesta av mycket ringa
omfattning. Arbetena bestode oftast i att enstaka stenar, vilka genom högvatten
eller isgång ramlat ut i vattendragets fåra, borttoges antingen genom
söndersprängning eller uppdragning på land. Det vore fullständigt otänkbart
att fiskeriorganisationen och även flottningsföreningarnas organisation
utökades så att bestämmelsen finge något praktiskt värde. Ume älvs flottningsförening
förklarar att fiskeritjänstemannens kontroll vore obehövlig,
då en rensning av här ifrågakommande slag endast avsåge arbeten för bibehållande
av vattnets djup och läge och således inga förändringar av vattendragets
tidigare form finge göras. Vidare skulle det bli praktiskt ogenomförbart
att tillkalla fiskeritjänstemannen för alla de justeringar, som omedelbart
måste utföras under flottningens gång för att t. ex. skydda slänter
mot vidare skärning, undanskaffa nedspolade stenar o. d. Klarälvens flottningsförening
framhåller att under pågående flottning i viss omfattning
måste verkställas sprängning av för flottningen hinderliga stenar och borttagning
av örar för att flottningen skulle kunna genomföras. Sådana arbeten
måste utföras omedelbart och ofta mellan dammvattnen. Att härvid hinna
tillsäga fiskeritjänsteman vore uteslutet. Inom Klarälvens flottningsförening
funnes omkring 1 200 km flottleder. I största delen av dessa flottleder måste
ett årligt underhåll av flodbädden bedrivas för att vidmakthålla densamma.
Underhållsarbetena måste i regel igångsättas omedelbart efter årets flottning
och i varje fall under högsommaren för att kunna genomföras innan
höstregnen omöjliggjorde ett ändamålsenligt underhåll. Fiskeritjänstemannen
kunde icke medhinna att se över dessa arbeten på så kort tid som vore
erforderligt för att arbetena skulle kunna utföras i rätt tid. Ett uppskjutande
av arbetena till ett kommande år kunde vålla flottningen väsentligt avbräck
och medföra stora extra flottningskostnader. De sakkunnigas förslag till
ändring av 6 kap. 20 § innebure tillräcklig garanti för att sådana väsentliga
förändringar i vattendragen, som menligt påverkade fisket, icke vidtoges i de
allmänna flottlederna utan fiskeritjänstemans hörande.

Förslaget till ändring av 6 kap. 20 § avstyrkes av Ljusnans flottningsförcning,
som uttalar att den föreslagna bestämmelsen visserligen syntes giva
uttryck för ett rimligt anspråk från fiskeintressets sida att få veta att en
fisket berörande åtgärd förestode. Emellerid torde den kunna vålla åtskillig
olägenhet. Under nuvarande förhållanden hade flottningsföreningarna ansett
sig kunna på egen risk utföra vissa rensningsarbeten, när uppgörelse träffats
med strandägarna och föreningen funnit att något annat intresse icke förnärmats.
Den föreslagna bestämmelsen inedgåve icke en så enkel behandling

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

av dessa fall. Den torde för vattendomstolarna och fiskeritjänstemännen leda
till en avsevärt ökad arbetsbörda samt för flottningsföreningarna orsaka
långvarigt dröjsmål med utförandet av nödvändiga förbättringar av flottlederna.
Så snart vederbörande fiskeritjänsteman bedömde ett fall annorlunda
än flottningsföreningen, bleve den senare enligt förslaget nödsakad att draga
frågan under vattendomstolens prövning. Dröjsmål för flottningsföreningarna
bleve oundvikliga antingen det bleve vattendomstol eller fiskeriintendent
som skulle undersöka och avgöra en rensningsfråga. Det vore därför önskvärt
att en snabbare och förenklad prövning kunde komma till stånd för de
enkla rensningsfallen. I vissa fall syntes en prövning av gode män vara
lämplig. Det borde vara fullt betryggande om exempelvis två vattenrättsnämndemän
finge avgöra huruvida hinder mot företaget mötte med hänsyn
till fisket, särskilt det allmänna fiskeintresset.

Departementschefen. För anläggning eller åtgärd till utvidgande eller förbättrande
av allmän flottled erfordras enligt 6 kap. 20 § vattenlagen tillstånd
av vattendomstol, därest det är sannolikt att allmän eller enskild rätt
förnärmas. Beträffande rensning, som har till syfte att för flottningens
behöriga ombesörjande bibehålla vattnets djup eller läge, kan dock ett förenklat
förfarande tillämpas. Enligt 6 kap. 26 § kan sådan rensning verkställas
av flottningsföreningen utan vattendomstolens prövning; det är tillräckligt
att markens ägare i förväg underrättas om rensningen.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen i jämförelse med gällande
rätt att skyldighet att underrätta fiskeritjänsteman i samband med förbättringar
och rensningar i allmän flottled skall införas. Till 6 kap. 20 §, som
avser prövning av fråga om allmän flottleds utvidgande eller förbättrande,
skall sålunda enligt förslaget göras det tillägget att, därest vattendomstols
tillstånd ej sökes, statens fiskeritjänsteman på förhand skall tillsägas, såframt
det icke är uppenbart att fiske ej kan skadas. Vidare skall föreskriften
i 6 kap. 26 § om skyldighet att före rensnings verkställande underrätta markägaren
kompletteras med skyldighet att jämväl underrätta statens fiskeritjänsteman.
Avsikten är att fiskeritjänstemännen skall få tillfälle att i förväg
överväga i vad mån särskilda åtgärder till fiskets skydd böra påkallas.
För flottningsföreningen innebär anordningen den fördelen, att föreningen
skyddas mot överraskande kompensationsanspråk i efterhand.

Flera flottningsföreningar har mot förslaget invänt att förfarandet ej vore
praktiskt genomförbart med hänsyn till den stora mängd rensningar och
smärre förbättringar som måste genomföras i en flottled. Å andra sidan
har från några håll uttalats den uppfattningen, att fiskeintresset med de
föreslagna bestämmelserna ej bleve tillräckligt tillgodosett.

Det är tydligt att frågan om skydd åt fisket i samband med rensningar
och förbättringar i flottleder är av ganska komplicerad natur. Å ena sidan
måste tillses att fiskets skydd ej eftersättes, medan å andra sidan alltför
besvärliga hinder för flottningsarbetets bedrivande ej får uppställas.
Emellertid synes mig det av de sakkunniga förordade förfarandet vara äg 5

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

nät att medverka till en tillfredsställande lösning av hithörande frågor. Det
är att märka att fiskeritjänstemannen icke kan med bindande verkan föreskriva
villkor för arbetets utförande. Vidare vill jag framhålla att underrättelseplikt
ej kan anses föreligga beträffande rent rutinmässiga smärre åtgärder
som årligen ingår i flottningsarbetet. Den skada för fisket som
kan uppkomma av dylika åtgärder får beaktas vid prövning — i samband
med flottledens inrättande eller sedermera — av frågan om fiskeavgift
enligt 6 kap. 9 § eller om åtgärder i övrigt till skydd för fisket såvitt angår
flottleden i dess helhet. Någon skarp gräns mellan åtgärder av det ena eller
andra slaget kan givetvis ej dragas. De praktiska erfarenheterna på olika
häll får giva ledning för bedömandet.

Jag är således beredd att biträda sakkunnigförslaget i denna del. Med
hänsyn bl. a. till att förfarandet, rätt tillämpat, är till fördel även för de
flottande anser jag att underlåtenhet att iakttaga förfarandet ej bör kriminaliseras.
Jag har även trots framförda invändningar bibehållit den i det
föreslagna tillägget till 6 kap. 20 § gjorda reservationen »såframt det icke är
uppenbart, att fiske ej kan skadas». Reservationen är befogad med tanke på
att åtskilliga arbeten av ifrågavarande art ej alls eller i mycket ringa grad
berör vattenförhållandena.

VI. Efterlevnaden av meddelade föreskrifter.

Gällande bestämmelser. I 13 kap. vattenlagen finns regler rörande besiktning
och handräckning samt ansvarsbestämmelser. 1 § stadgar, att vattendomstol
resp. synemän, när skäl därtill är, äger meddela föreskrift om besiktning
av medgivna arbeten efter deras slutförande. Besiktningen skall bekostas
av vederbörande företagare. Om någon, vars rätt är beroende av annan
tillhörig byggnad i vatten, anser att byggnaden icke tillkommit i laga
ordning eller icke är av laga beskaffenhet, äger han påkalla besiktning, 3 §.
Även byggnadens ägare själv kan, jämlikt 4 §, begära besiktning.

Om någon bygger i vatten utan föregången prövning i laga ordning, trots
att sådan prövning uppenbarligen bort äga rum, kan överexekutor enligt
8 § i 13 kap. förbjuda arbetets fortsättande och förordna om handräckning
till rättelse i vad olagligen skett. Detsamma gäller, om tillstånd
till byggnaden visserligen erhållits men från tillståndet göres avvikelser,
vilka ej uppenbarligen är sådana, att varken allmän eller enskild rätt
kränkes. Handräckning kan även, enligt 9 §, äga rum i det fall, att bestämmelser
rörande hushållning med och framsläppande av vatten, som
finns i vattenlagen eller meddelats av domstol eller annan myndighet, icke
iakttages och rättelse ej följer efter det tillsägelse skett.

De nu nämnda överträdelserna medför även straffpåföljd enligt bestämmelser
i It—13 §§. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Särskild straffbestämmelse meddelas i 14 § för förstörelse av vattenmärke
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

För möjliggörande av kontroll över handhavandet av vattenhushållningen
vid byggnad i vatten stadgas i 14 kap. 6 §, att den, vars rätt är beroende
av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, ej må förvägras
tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) är utsatt,
eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla
över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. Samma
rätt tillkommer enligt lagrummet allmän åklagare samt tjänsteman vid
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

De sakkunniga. De sakkunniga yttrar, att i stort sett nog kunde sägas att
föreskrifter, som gåves i samband med tillståndsbeslut angående byggande i
vatten och lottning, lojalt bleve efterföljda. Särskilt vid mindre anläggningar
hade det dock understundom förekommit att till skydd för fisket avsedda
anordningar ej blivit utförda och underhållna på föreskrivet sätt. Härav
hade på sina ställen fisket lidit allvarligt men. Det vore även rent principiellt
otillfredsställande, att förpliktelser, som av domstol ålagts parter, på
detta sätt kunde åsidosättas. Den som överträdde givna föreskrifter utsatte
sig i vissa fält för straffansvar, varjämte handräckning kunde påkallas. Den
kontroll som vore erforderlig för att straff- och handräckningsbestämmelserna
skulle ha den avsedda effekten borde emellertid ej begränsas till sådan
besiktning efter byggnadsarbetets avslutande, som enligt bestämmelserna i
13 kap. kunde äga rum, utan det vore önskvärt med en fortlöpande kontroll
genom fiskeritjänsteman. Sådan tillsyn på vederbörande ägares bekostnad
torde visserligen kunna i viss omfattning åstadkommas genom begagnande
av förfarandet enligt 13 kap. 3 §; detta bleve dock alltför omständligt. I praxis
hade frågan hittills lösts på sådant sätt, att lantbruksstyrelsen (fiskeristyrelsen)
begärt och erhållit tilldelning av avgiftsmedel enligt 2 kap. 10 § för
bekostande av kontroll, varjämte i några fall förekommit att vattendomstolen
i sitt tillståndsbeslut meddelat bestämmelser om skyldighet för ägaren
att bekosta fortlöpande kontroll å efterlevnaden av ålagda skyldigheter.

De sakkunniga diskuterar härefter vilka olika möjligheter till anordnande
av kontrollverksamheten som förefinnes och anför därvid:

Klart synes vara att den bör ledas och organiseras av en central myndighet,
i vilket hänseende fiskeristyrelsen närmast kommer i fråga. Ehuru
kontrollverksamheten är avsedd att tjäna ett allmänt intresse, nämligen
övervakning av att givna föreskrifter för tillgodoseende av det allmänna
fiskeintresset efterlevas, torde det vara rimligt att ägarna av de anläggningar
som göras till föremål för kontrollen bekosta eller i varje fall i väsentlig
grad bidraga till kostnaden för verksamheten. Detta skulle kunna ske genom
ett allmänt avgiftssystem efter mönster av domstolsavgiften enligt It kap.
95 § vattenlagen. En annan möjlighet är att kostnaden för varje särskild
besiktning gäldas i samband med att besiktningen äger rum. Mest tilltalande
synes emellertid vara att gå en medelväg mellan dessa båda alternativ, eller
att ägaren av vederbörande anläggning erlägger en i förväg bestämd årlig
avgift, som är avpassad efter den beräknade kostnaden för kontroll av vid
anläggningen befintliga anordningar till skydd för fisket. Härigenom kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

på ett smidigt sätt vinnas anpassning efter förhållandena i varje särskilt
fall, samtidigt som ägaren av anläggningen får omfattningen av sina skyldigheter
i fråga om bekostande av tillsynen preciserad.

De sakkunniga anser att avgift av sistberörda natur kunde fastställas på
grundval av nu gällande lag, nämligen såsom ett led i de anordningar och
åtgärder som föreskrives jämlikt 2 kap. 8 §. Någon lagändring i det ifrågavarande
hänseendet syntes sålunda ej erforderlig. Förslag angående avgiftens
storlek borde avgivas av vederbörande fiskeritjänsteman i yttrande enligt
It kap. 36 § resp. 10 kap. 4 och 43 §§. Det vore givet att avgift borde
fastställas endast då behov av fortlöpande kontroll kunde bestämt förutses;
när de föreskrivna anordningarna vore av mindre betydelse eller de av annan
anledning, utöver besiktning som skulle äga rum jämlikt 13 kap. 1 §,
påkallade blott sporadisk tillsyn, torde särskilda bestämmelser angående kontroll
ej vara erforderliga. I den mån avgift för det avsedda ändamålet bleve
fastställd, borde den uppenbarligen icke bli till beloppet eller i övrigt fastlåst
för all framtid. Då emellertid avgiften inginge såsom ett led i de anordningar
och åtgärder som föreskreves jämlikt 2 kap. 8 §, bleve vad i nämnda paragraf
enligt de sakkunnigas förslag komme att stadgas angående förnyad prövning
i vissa fall tillämpligt även å sådan avgift. Bestämmelser om indrivning
av avgiften m. m. borde utfärdas i administrativ ordning i enlighet med normer,
som torde komma att utarbetas av fiskeristyrelsen.

Vad beträffar äldre anläggningar, för vilka föreskrifter angående kontroll
i nu förevarande hänseende ej meddelats, syntes enligt de sakkunnigas
åsikt särskild lagstiftning, som medgåve åläggande av vidgade skyldigheter
i detta hänseende, ej böra ifrågakomma. Redan enligt gällande lag kunde
dock föreskrifter om nya ekonomiska förpliktelser meddelas såvitt anginge
allmän flottled (6 kap. 17 §), varjämte de sakkunnigas förslag angående
förnyad prövning i vissa fall kunde bereda vissa möjligheter att fastställa
särskild avgift för nu ifrågavarande ändamål vid äldre anläggningar. I övrigt
torde för kontrollen vid äldre anläggningar även i fortsättningen få anlitas
medel, som influtit jämlikt 2 kap. 10 §, eller ock medel, som på annat
sätt ställdes till förfogande av det allmänna.

I 14 kap. 6 § har de sakkunniga infört ett stadgande om att statens fiskeritjänsteman
ävensom av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman
skall beredas tillfälle att utöva tillsyn över fullgörandet av föreskrifter
till skydd för fisket.

De sakkunniga har vidare i 13 kap. 14 § upptagit en bestämmelse om
straff för överträdelse av fiskeförbud i vissa fall. Såsom motivering härför
anför de sakkunniga:

Understundom har det befunnits erforderligt att i samband med inrättande
av fiskväg förbi en dammbyggnad eller eljest vid meddelande av föreskrifter
till skydd för fisket stadga förbud mot fiske eller mot annat fiske än
avelsfiske inom visst område ovanför och nedanför dammbyggnaden. Sådant
förbud har ofta meddelats i samband med tillstånd till överbyggande av
kungsådra enligt äldre rätt. Även vattenlagen förutsätter, att föreskrifter i

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

sådant hänseende kunna meddelas (se 2 kap. 14 §). Överträdelse av dylikt
fiskeförbud kan, då överträdelsen sker av annan än fiskerättsägaren, beivras
såsom olovligt fiske eller beaktas såsom försvårande omständighet vid sådant
brott. Härvid är dock att märka att i fråga om olovligt fiske i annans
fiskevatten enligt nu gällande rätt föreligger viss inskränkning av den allmänna
åtalsrätten. Och om förbudet överträdes av fiskerättsägare, finnes
ingen allmän straffbestämmelse, som understödjer förbudet. En viss möjlighet
till straffsanktion kan visserligen beredas genom att länsstyrelsen vid
utfärdande av lokala föreskrifter angående fisket upptager av vattendomstol
meddelat fiskeförbud; överträdelse av förbudet lärer då bliva straffbar jämlikt
22 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900. Behov av särskild straffbestämmelse
i lag torde emellertid föreligga.---Bestämmelsen bör for muleras

så, att den blir tillämplig såväl å förbud, som meddelats enligt vattenlagen,
som å förbud, vilket givits enligt äldre rätt. För att straffansvar
skal! inträda, måste givetvis överträdelsen kunna tillräknas vederbörande
enligt vanliga grunder. I samband med beslut om fiskeförbud av här avsett
slag brukar regelmässigt föreskrivas att tillkännagivande av förbudet skall
ske genom anslag å platsen och kungörelse i ortstidningar. Behov av särskilt
stadgande härom i lagen synes icke föreligga.

Yttrandena. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser en
översyn av ansvarsbestämmelserna i 13 kap. vattenlagen motiverad. Olovligt
byggande i vatten kunde understundom innefatta mycket grov skadegörelse.
Man kunde ingalunda presumera att den som olovligt byggde i vatten
vore villig eller beredd att göra rätt för sig, åtminstone icke efter normer som
domstol tillämpade. Strafflatituderna i 24 kap. strafflagen vid skadegörelse
vore avsevärt högre än vattenlagens straffbestämmelser. Även den som själv
toge sig rätt straffades enligt 20 kap. 7 § strafflagen efter strängare skala än
den som olovligen byggde i vatten. Ett sådant byggande borde icke få intaga
en gynnad ställning. Frågan huruvida överträdelse av fiskeförbud, som vattendomstol
meddelat, enligt nu gällande rätt kunde straffas, om överträdelse
skedde av fiskerättsägare, anser denne vattenrättsdomare vara tveksam. Med
hänsyn till den oklarhet som för närvarande rådde vore det emellertid bra
att de sakkunniga nu infört en särskild straffbestämmelse för ifrågavarande
överträdelse. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser erforderligt med
lagändringar i syfte att komma till rätta med försummelser att iakttaga
gällande föreskrifter. Bl. a. erfordrades otvetydiga bestämmelser om vem
som vore ansvarig för inträffade försummelser. Vidare syntes lagbestämmelser
erforderliga om anordnande av slutsyn före utförande av en vattenståndshöjning,
så att det kunde tillses, att det berörda området blivit så röjt
och planerat, att fiskredskap där kunde placeras. Länsstyrelsen i Kronobergs
län uttalar att en verkligt effektiv kontroll över åtgärder till skydd för
fisket icke vore fullt tryggad genom de sakkunnigas och fiskeristyrelsens
förslag. Bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen om handräckning och ansvar
avsåge bl. a. regelstridig hushållning med vatten och olaga byggande i vatten.
Däremot syntes de icke omedelbart äga tillämpning å underlåtenhet att
utföra föreskriven anordning till skydd för fisket. Att så ej vore fallet beträtlande
handräckning torde stå fullt klart. Vad åter anginge ansvarsfrågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vore det i vart fall mycket tveksamt om straffbestämmelsen i 13 kap. 12 §
första stycket skulle kunna anses omfatta underlåtenhet som här avsåges.
Ej heller torde stadgandet i 3 kap. 38 § utsökningslagen med dess möjlighet
att förelägga vite kunna tillämpas å en av vattendomstol i ansökningsmål
meddelad dom. En komplettering av bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen
att jämväl omfatta nu ifrågavarande underlåtenhet syntes i anledning härav
av behovet påkallad. Länsstyrelsen föreslår vidare att även hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän upptages i det föreslagna stadgandet i 14 kap.
6 § vattenlagen.

Advokatsamfundets styrelse uttalar att kostnaderna för kontroll å efterlevnaden
av meddelade föreskrifter, vilka kostnader borde åvila sökanden,
icke borde bestämmas på förhand, enär risk då förelåge att kontrollen bleve
slentrianmässig eller otillräcklig.

En fislceriintendent föreslår införande av lagbestämmelse om skyldighet
för företagare att till kammarkollegiet göra anmälan då anläggning färdigställts
eller byggnad påbörjats. Härigenom skulle vinnas klarhet om den tidpunkt,
då avgifter skulle inbetalas respektive åtgärder vara fullbordade. Förslag
i samma riktning framföres av svenska fiskevårdsförbundet.

Departementschefen. Frågan om efterlevnaden av föreskrifter till skydd
för fisket innefattar ej blott ett legislativt problem utan är även i väsentlig
grad en fråga av organisatorisk karaktär. Ur den senare synpunkten har
frågan varit föremål för en särskild utredning genom fiskeristyrelsens försorg.
De sakkunniga har såvitt angår lagstiftningen föreslagit åtgärder blott
på några få punkter.

De sakkunniga har till en början uttalat att, ehuru kontrollen å efterlevnaden
av meddelade föreskrifter till skydd för fisket vore avsedd att tjäna
ett allmänt intresse, det torde vara rimligt att ägarna av de anläggningar som
gjordes till föremål för kontrollen bekosta eller i varje fall i väsentlig grad
bidraga till kostnaden för kontrollen. Detta syfte kan vinnas genom att
jämlikt 2 kap. 8 § särskild avgift fastställes till bekostande av kontrollen.
Vad de sakkunniga i detta avseende anfört synes ej giva anledning till erinran.

I 14 kap. 6 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag införas stadgande om skyldighet för företagare att underkasta sig
kontroll över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket. Stadgandet
bör gälla kontroll av statens fiskeritjänstemän, fiskeritjänstemän vid hushållningssällskap
(länsfiskeritjänsteman) samt av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen
förordnad fisketillsynsman.

I likhet med de sakkunniga anser jag påkallat att det meddelas en bestämmelse
om straff för överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats
i samband med uppförande av dammbyggnad o. d. Frågan om utformningen
och placeringen av en dylik ansvarsbestämmelse med därtill anslutande
föreskrifter om förverkande och beslag torde emellertid lämpligast böra upptagas
i samband med det nyligen framlagda betänkandet med förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

fiskeristadga m. m. (SOU 1953: 2). Detta betänkande, som bl. a. innehåller
förslag till vissa ändringar och kompletteringar av bestämmelserna om förverkande
och beslag i 1950 års lag om rätt till fiske, har varit föremål för
remissbehandling och avses skola upptagas till prövning inom jordbruksdepartementet
med det snaraste.

Med anledning av vad ett par remissmyndigheter anfört vill jag emellertid
i detta sammanhang förorda en ändring av straffbestämmelsen i 13 kap.
12 § första stycket vattenlagen. Underlåtenhet att, efter erhållet medgivande
till byggande i vatten m. in., utföra föreskriven anordning eller åtgärd till
förebyggande av skada, t. ex. utsättande av fiskyngel, torde för närvarande
ej föranleda ansvar spåföljd, enär nämnda lagrum enligt ordalydelsen endast
avser avvikelse från beslutet rörande själva arbetets verkställande. Denna
begränsning av stadgandets räckvidd bör borttagas, så att det står klart att
även underlåtenhet av berörda beskaffenhet är kriminaliserad.

Det förslag om skärpning av straff latituderna i 13 kap. vattenlagen som
framförts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser jag mig
ej kunna biträda. Det har uppmärksammats att vattenkraft- och vattenregleringsföretag
understundom igångsatts innan vattendomstols tillstånd erhållits.
Efter lagfästandet av deldomssystemet och efter den förstärkning
av vattendomstolsorganisationen som ägt rum samt med förbättrad planläggning
på lång sikt av kraftutbyggnaderna har man emellertid anledning
räkna med att dylikt olaga byggande skall upphöra. Jag anser i vart fall icke
att en skärpning av strafflatituderna är den rätta vägen att komma till rätta
med det påtalade missförhållandet.

Frågan vem som är ansvarig för inträffade försummelser torde ej kunna
närmare regleras i lagen utan får i rättstillämpningen lösas efter allmänna
straffrättsliga och skadeståndsrättsliga grunder. Hinder torde ej föreligga
att vattendomstolen, om så finnes påkallat, i samband med meddelande av
vattenhushållningsbestämmelser stadgar skyldighet för dammägaren att vidtaga
särskilda säkerhetsanordningar.

En remissinstans har föreslagit lagbestämmelse om anordnande av slutsyn
före utförandet av en vattenståndshöjning i ändamål att kontrollera att erforderlig
avröjning för att möjliggöra utplacering av fiskeredskap ägt rum.
Även i detta hänseende kan emellertid vattendomstolen vid behov meddela
föreskrifter.

Det är givetvis angeläget att myndigheter, som handhar kontrollen över
fiskevårdande åtgärder o. d., erhåller kännedom om när företag, vartill
vattendomstol givit tillstånd, igångsättes. I tillståndsbeslutet bör, om så
finnes lämpligt, stadgas skyldighet för företagaren att göra anmälan härom.
Har dylik föreskrift ej meddelats, kan lämpligen landsfiskalen i orten anmodas
lämna underrättelse om tidpunkten för igångsättandet; jfr Kungl.
Maj :ts cirkulär den 2 juni 1944 (SFS nr 287) till länsstyrelserna i riket angående
indrivningen av de enligt 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen
utgående avgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

VII. Yissa processuella frågor.

Gällande bestämmelser. I 11 kap. 43 § vattenlagen meddelas vissa regler
om vattenrättsdomarens och vattendomstolens befattning med bevisningen
i ansökningsmål. Sålunda stadgas att vattenrättsdomaren, där så erfordras
för att målet vid vattendomstolens sammanträde skall kunna slutföras i ett
sammanhang, äger förordna bl. a. om inhämtande av yttrande av sakkunnig.
Särskilda regler har även, i 11 kap. 45 §, meddelats för det fall att för bedömande
av målet erfordras »särskild teknisk utredning eller vidlyftigare
värdering». I sådant fall kan vattenrättsdomaren (enligt paragrafens 1 mom.)
uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Om tiden för företagande av sådan undersökning skall meddelande
lämnas vattenrättsdomaren, som i den för kallelser till parterna bestämda
ordningen underrättar dem därom. Bestämmelsen har, liksom den nyss åberopade
43 §, fått sin nuvarande lydelse i samband med införandet av nya rättegångsbalken.
Under förarbetena härtill underströks, att för sakkunnig enligt
11 kap. 45 § 1 mom. skulle gälla de allmänna reglerna i 40 kap. nya rättegångsbalken,
varvid särskilt framhölls stadgandet i 40 kap. 2 §, att den
ej må vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i sådant
förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.1
11 kap. 97 § vattenlagen stadgar att det åligger sökanden att förskjuta gottgörelse
åt sakkunnig, som tillkallas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,
ävensom ersättning för undersökning enligt 11 kap. 45 § 1 mom. Med
hänsyn till de regler som gäller för rättegångskostnad i ansökningsmål kommer
kostnaden praktiskt taget alltid att slutligen stanna på sökanden.

Emellertid innehåller vattenlagen även speciella regler angående de åtgärder
som skall vidtagas för utredning av ett ifrågasatt företags verkningar å
det allmänna fiskeintresset. I 11 kap. 36 § föreskrives sålunda att, då ansökningen
inkommit till vattenrättsdomaren, denne skall översända ett exemplar
av ansökningshandlingarna till fiskeristyrelsen. Om denna finner uppenbart,
att »fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse» icke kan röna
inverkan av företaget, skall meddelande härom lämnas vattenrättsdomaren.
I annat fall skall styrelsen förordna fiskeritjänsteman att till vattenrättsdomaren
avgiva yttrande, »huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom
företaget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver vad
sökanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket». Ofta kan
emellertid yttrande ej avgivas utan att undersökning på platsen äger rum.
Om den av fiskeristyrelsen förordnade finner att sådan undersökning måste
äga rum, skall han, enligt tredje stycket i 11 kap. 36 §, anmäla förhållandet
till vattenrättsdomaren, som då har att förordna honom eller eventuellt annan
av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen
verkställa undersökning och avgiva utlåtande enligt 11 kap. 45 § vattenlagen.

1 Prop. 1946: 133 s. 18.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

De sakkunniga. De sakkunniga har upptagit en fråga om ändring i visst
hänseende av det ill kap. 45 § stadgade förfarandet. Enligt vad som framhållits
från fiskeritjänstemannahåll vore detta förfarande vid vissa enklare
fiskeundersökningar onödigt tyngande. Ofta hade fiskeritjänstemannen ej
behov av att göra någon mera ingående undersökning men behövde dock
resa till platsen för att orientera sig. Ett sådant besök på platsen borde kunna
äga rum mera formlöst utan att behöva planeras lång tid i förväg. Besöket
kunde då ske å passande tid i samband med andra förrättningar i närheten.
Härigenom skulle mycken onödig tidsspillan undvikas. De sakkunniga
anför härom:

Det torde ej kunna bestridas, att i enklare mål förfarandet vid undersökningen
borde kunna förenklas i enlighet med vad sålunda förordats. Det torde
ofta inträffa att ingen eller blott någon enstaka sakägare kommer tillstädes
vid undersökningen, särskilt då det gäller mindre dammbyggnader, som
blott i ringa grad påverka fiskeriförhållandena. Förfarandet med i förväg
kungjorda sammanträden med sakägarna lämpar sig ej heller alltid då det
gäller mera omfattande, kanske under ett flertal år pågående undersökningar.
Dessa synpunkter äro för övrigt tillämpliga även å sakkunnigundersökningar
beträffande annat än fiske. I fråga om undersökning, som verkställes
av vattenrättsingenjör och vattenrättsnämndeman (11 kap. 45 § 2
mom.) medgives ett förenklat förfarande då undersökningen sker allenast
såsom förberedelse för domstolens sammanträde till syn på stället. Det synes
beträffande undersökning enligt 1 mom. kunna stadgas, att underrättelse
till parterna skall ske, där så finnes erforderligt med hänsyn till målets beskaffenhet
eller ändamålet med undersökningen. Det tillkommer då vattenrättsdomaren
att taga ställning till huruvida undersökningen skall anses
vara av den art att parterna böra beredas tillfälle att närvara. I regel torde
det vara önskvärt att representant för sökanden är tillstädes för att tillhandagå
med upplysningar. Underrättelse till sökanden för att möjliggöra sådan
närvaro torde böra lämnas av undersökningsförrättaren, när han efter eget
bedömande så finner erforderligt. Att sakägarnas intresse skulle kunna
bliva eftersatt torde ej behöva befaras då de ju i alla fall beredas tillfälle
att taga del av det vid undersökningen avgivna utlåtandet.

För att främja möjligheterna att genomföra fiskeundersökningar har de
sakkunniga jämväl föreslagit, att uppdrag att verkställa dylik undersökning
må givas ej blott fiskeritjänsteman utan även annan sakkunnig person.
Detta har i förslaget föranlett jämkningar i några paragrafer (2 kap. 8 och
10 §§, 10 kap. 43 § samt 11 kap. 36 §).

Yttrandena. En avvisande hållning till förslaget om förenkling av förfarandet
vid sakkunnigundersökning enligt 11 kap. 45 § 1 mom. intages av
vattenrätts domar en i Norrbygdens vattendomstol. Han framhåller att man
tidigare vid Norrbygdens vattendomstol försökt att tillämpa mindre stränga
krav på offentlighet, vartill komme att vederbörande sakkunniga själva tidigare
icke alltid så noga iakttagit de föreskrifter som givits i syfte att underrätta
sakägarna om tid och plats för undersökningen. Dessa försök hade
emellertid icke alls slagit väl ut. För att på ett enkelt sätt få erforderliga upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23-

gifter rörande företaget och dess verkningar tedde det sig naturligt för de sakkunniga
att hänvända sig till sökandena, vilka i sin tur vanligen hade stort
intresse av att få till stånd ett samarbete med de sakkunniga. Ett sådant
samarbete mellan sökandena och den sakkunnige ledde lätt till att den sakkunnige
icke finge någon kontakt alls eller i varje fall mycket otillräcklig
kontakt med en stor del av de sakägare, vilkas olägenheter till följd av
företaget skulle utredas. Vattenrättsdomaren förordar i detta sammanhang
återställande av den i 11 kap. 44 § i dess lydelse före den 1 januari 1948
stadgade möjligheten att tillkalla sakkunnigt biträde åt domstolen.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag om ändring beträffande det
i 11 kap. 45 § stadgade förfarandet synes befogat. Såsom understrukits av
vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol bör vederbörande sakkunniga
i regel utföra sina undersökningar i kontakt ej blott med sökanden
utan även med sakägarna. En förenklad ordning bör emellertid kunna tilllämpas
vid rena rutinundersökningar rörande anläggningar av mindre ingripande
beskaffenhet eller då eljest ett i förväg kungjort sammanträde med
sakägarna ej har någon funktion att fylla.

Sedan den s. k. sjöregleringsavdelningen vid undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattensfisket numera inordnats under fiskeristyrelsen1,
torde något aktuellt behov av att utse även annan sakkunnig än fiskeritjänsteman
att verkställa erforderliga fiskeundersökningar icke föreligga.
De jämkningar i vissa stadganden som de sakkunniga föreslagit i syfte att
tillgodose ett dylikt behov kan sålunda undvaras.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att frågan huruvida
yttrande från fiskerisakkunnig skall inhämtas i sådana fall, då omprövning
påkallas av föreskrifter enligt 2 kap. 8 eller 10 §, får överlämnas till
vattendomstolens bedömande i varje särskilt fall. När det är fråga om smärre
jämkningar kan inhämtande av sådant yttrande understundom vara
onödigt, och beträffande de tillfällen då omprövning påkallas av representant
för det allmänna kan för övrigt antagas, att framställningen som
regel kommer att grundas på en av fiskeritjänsteman verkställd utredning.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har förordat ett återupplivande
av den före nya rättegångsbalkens införande i 11 kap. 44 §
vattenlagen stadgade befogenheten för vattenrättsdomaren att tillkalla sakkunnigt
biträde åt vattendomstolen. Denna fråga kommer att prövas i samband
med den pågående utredningen om vattendomstolsorganisationen.

1 Jfr statsverkspropositionen vid 1950 års riksdag, nionde huvudtiteln, s. 225 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

VIII. Special motivering till lagförslaget.

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till lag
om ändring i vattenlagen. Beträffande de föreslagna lagändringarna får jag,
utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

2 KAP.

8 §•

Enligt förslaget skall den nuvarande lydelsen bibehållas såsom ett första
stycke i paragrafen.

Till paragrafen fogas ett nytt stycke, innehållande föreskrifter om omprövning
av beslut i frågor rörande fiskets skyddande. Beträffande den
närmare innebörden av det nya stycket hänvisas till framställningen i avd.
IV. I sakkunnigförslaget har motsvarande bestämmelser upptagits såsom två
särskilda stycken. Syftet med den omredigering som skett är att det klart
skall framgå, att avsteg från grundsatsen att byggnadens ägare vid omprövningen
ej må åläggas förpliktelser, som för honom medför väsentlig
kostnad eller olägenhet utöver vad förut ålagts honom, får göras endast i den
mån det är fråga om anpassning av avgiftsbelopp till ändring i penningvärdet.

Det torde böra anmärkas att hänvisningar till 2 kap. 8 § förekommer, förutom
i kapitlet om vattenreglering (3 kap. 2 och 26 §§ innehåller allmänna
hänvisningar till 2 kap.), i kapitlen om allmän farled (5 kap. 5 §), om
allmän flottled (6 kap. 8 §) och om torrläggning (7 kap. 41 §). Hänvisningarna
i 3 kap. bör givetvis kvarstå oförändrade. I fråga om företag enligt

5 och 7 kap. torde behovet av omprövningsrätt angående fisket ej vara så
framträdande. För konsekvensens skull bör dock de nya bestämmelserna i 2
kap. 8 § bli tillämpliga även å allmän farled och torrläggningsföretag. Även
hänvisningarna i 5 kap. 5 § och 7 kap. 41 § bör sålunda kvarstå oförändrade.
Vad beträffar allmän flottled hänvisas till vad i det följande anföres vid

6 kap. 8 §.

10 §.

De föreslagna ändringarna beträffande avgift till befrämjande av fisket
mom landet har föranlett en ganska väsentlig omarbetning av 2 kap. 10 §.
För att paragrafen skall bli mera lättöverskådlig har den uppdelats i särskilda
moment.

1 mom. innehåller i fyra olika stycken bestämmelser angående grunderna
för avgiftens bestämmande, motsvarande dem som meddelas i nuvarande
första, andra och tredje styckena. Av skäl, som tidigare redovisats, har något

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

särskilt stadgande angående befrielse från avgiftsskyldighet i det fall, då
allenast obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena uppkommer, ej upptagits,
utan grunderna för avgiftsskyldighet har i stället bestämts så, att avgift
skall utgå då byggnaden förorsakar ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,
som ej är obetydlig, eller hindrar eller försvårar fiskens
framkomst. I enlighet med vad förut anförts har särskilt angivits, att beträffande
mindre avgiftsbelopp må föreskrivas att avgiften skall inbetalas
i form av ett engångsbelopp.

I 2 mom. har i första stycket upptagits föreskrifter angående periodisk
omprövning av avgiften, medan andra stycket innehåller bestämmelser angående
omprövning av avgiften i samband med sådan förnyad prövning, som
avses i det nya andra stycket i 2 kap. 8 §.

Bestämmelser om avgift för byggnad, som tillkommit före vattenlagen,
meddelas i 3 mom. Detta mom. innehåller dels motsvarighet till nuvarande
fjärde stycket och dels föreskrift om att skyldighet för ägare av äldre byggnad
att gälda avgift till befrämjande av fisket inom landet må fastställas i
samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 8 § andra stycket.

J mom. motsvarar nuvarande femte stycket.

22 §.

Ändringen i detta lagrum är av rent formell natur och betingad av de nya
bestämmelserna i 2 kap. 8 och 10 §§ rörande omprövning av tidigare beslut.

6 KAP.

8 §.

Stadgandet i nuvarande 2 kap. 8 § är enligt bestämmelse i förevarande
paragraf tillämpligt även å allmän flottled. Det föreslagna tillägget till 2 kap.
8 §, innebärande att omprövningsrätt i viss omfattning medgives, har redan
i gällande lag motsvarighet i 6 kap., nämligen i 17 §. Omprövningsrätten
är i nämnda stadgande något annorlunda konstruerad -— bl. a. skall talan
om förnyad prövning med vissa undantag väckas genom stämning å de flottande
— men det torde ej föreligga anledning att vidtaga några ändringar
i densamma. Stadgandet medger ej de flottande själva att väcka talan om
nya eller ändrade föreskrifter. Jämväl beträffande sådan talan finns dock
uttrycklig bestämmelse i 6 kap. Vill någon att för flottningens underlättande
nya eller ändrade föreskrifter meddelas rörande hushållningen med vattnet
eller annat, äger han jämlikt 6 kap. 21 § hos vattendomstolen göra framställning
därom.

Hänvisningen i 6 kap. 8 § till 2 kap. 8 § har med hänsyn till det anförda
inskränkts till att avse första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

20 och 26 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer syftar till att bereda bättre möjligheter att
tillvarataga fiskets intressen vid rensningar och förbättringar i allmän flottled
och har närmare kommenterats i avd. V.

Konsekvensen kan synas fordra, att liknande ändringar vidtages i motsvarande
bestämmelser i 2, 5 och 7 kap. vattenlagen. Saken har emellertid sin
största betydelse beträffande rensnings- och förbättringsarbeten för flottleds
räkning, och det synes onödigt att komplicera förfarandet, då det gäller arbeten
som utföres för annat ändamål.

7 KAP.

56 §.

I denna paragraf påkallas liksom i 2 kap. 22 § en jämkning av formell
natur.

11 KAP.

17 §.

De jämkningar i 11 kap. 17 §, som erfordras med anledning av de föreslagna
ändringarna i 2 kap. 8 och 10 §§, har skett genom omredigering av
punkterna 12, 13 och 29. Några särskilda bestämmelser om vad ansökan
om omprövning skall innehålla torde ej vara påkallade. Ansökningen behöver
alltså icke innehålla uppgift å alla fastigheter som har fiskerätt i vattendraget.
Att utfärda personliga kallelser till alla enskilda fiskeintressenter
som eventuellt kan beröras skulle bli en onödig och alltför vidlyftig
apparat.

37 §.

Den formella jämkningen i fjärde stycket föranledes av ändringarna i
11 kap. 17 §. I ett nyinfört femte stycke föreskrives, att ansökan enligt 2
kap. 8 § andra stycket eller om bestämmande av avgift enligt 10 § i samma
kap. skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne.

45 §.

Paragrafen har ändrats i syfte att möjliggöra förenkling av det i paragrafen
stadgade undersökningsförfarandet i vissa fall. Beträffande de närmare
motiven till ändringen hänvisas till avd. VII.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

13 KAP.

12 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om straffpåföljd har
kompletterats av skäl, som redovisats i avd. VI.

14 KAP.

6 §.

Bestämmelse om skyldighet att bereda statens fiskeritjänstemän m. fl.
tillfälle att utöva tillsyn över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket
har införts såsom ett nytt tredje stycke.

I andra stycket har införts den numera använda benämningen å meteorologiska
anstalten, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga, övergångsbestämmelserna i sakkunnigförslaget innehåller
till en början, att de nya bestämmelserna om omprövning i 2 kap. 8 §
skall äga tillämpning jämväl å byggnad, som tillkommit eller till vilken tillstånd
meddelats före nya lagens ikraftträdande. Vad i 2 kap. 10 § 2 mom.
stadgas skall likaledes gälla beträffande avgörande, som träffats före nya
lagens ikraftträdande. Vidare har i sakkunnigförslaget meddelats särskilda
övergångsbestämmelser rörande periodisk omprövning av avgifter enligt
2 kap. 10 §, vilka börjat utgå före nya lagens ikraftträdande. Beträffande
sådan avgift skall gälla att tiden för påkallande av omprövning ej
i något fall anses ha gått till ända förrän fem år efter ikraftträdandet, och
den nya tjuguårsperioden räknas icke från tidigare år än året näst efter det
då omprövning påkallades eller senast kunde påkallas. Slutligen har stadgats
att skyldighet att gälda avgift enligt 2 kap. 10 § ej må åläggas i fråga
om byggnad, till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande,
därest byggnaden är så beskaffad, att enligt den förut gällande lydelsen avgift
ej skolat utgå.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande upptagit ett spörsmål i anslutning till
de föreslagna övergångsreglerna. Tvekan syntes kunna uppkomma i fråga
om tolkningen av övergångsbestämmelserna för det fall, att fråga vore om
åläggande av avgift enligt 2 kap. 10 § i samband med sådan nyprövning,
varom förmäldes i 2 kap. 8 § andra stycket. Jämlikt de föreslagna övergångsbestämmelserna
finge avgift enligt 2 kap. 10 § ej åläggas i fråga om
byggnad, till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande, därest
byggnaden vore så beskaffad att enligt den förut gällande lydelsen avgift
ej skolat utgå. Bestämmelsen torde ha avseende å byggnad, till Aålken
tillstånd lämnats enligt gällande bestämmelser i vattenlagen. Fråga uppstode
då, efter vilka grunder avgift enligt 2 kap. 10 § skulle utdömas be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

träffande byggnad tillkommen före vattenlagen. Ägaren av sådan byggnad
borde givetvis ej vara sämre ställd i avseende å skyldighet att gälda avgift
enligt 2 kap. 10 § än ägaren av byggnad, som tillkommit efter det vattenlagen
trätt i kraft.

Departementschefen. Såsom jag tidigare utvecklat bör de nya reglerna
om förnyad prövning i vissa fall av beslut rörande fisket göras tillämpliga
å redan befintliga anläggningar. Principen skall gälla såväl omprövning enligt
det nya andra stycket i 2 kap. 8 § som förnyad prövning av avgifter
enligt 2 kap. 10 § 2 mom. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit
torde sålunda böra stadgas, att bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra
stycket nya lagen skall äga tillämpning jämväl å byggnad, som tillkommit
eller till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande •— varmed
åsyftas även byggnader, som tillkommit jämlikt den före vattenlagens
genomförande gällande rätten — samt att vad i 2 kap. 10 § 2 mom. nya
lagen är stadgat skall gälla även beträffande avgörande, som träffats före
nya lagens ikraftträdande. Därjämte bör på sätt de sakkunniga förordat
gälla en särskild övergångstid av fem år beträffande den periodiska omprövningen
enligt första stycket i 10 § 2 mom.

De äldre grunderna för bestämmande av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §
torde få tillämpas, när avgörande i första instans träffats före ikraftträdandet.

2 kap. 10 § i nya lydelsen innebär en utvidgning av området för avgiftsplikten,
i det avgift skall utgå ej blott då de naturliga vattenståndsförhållandena
ändras utan även då fiskens framkomst hindras eller försvåras.
Redan tillkomna eller medgivna byggnader, som på grund av nuvarande
lydelsen ej belastats med avgiftsplikt, torde fortfarande böra få åtnjuta
denna befrielse. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör därför meddelas
en särskild övergångsbestämmelse av innebörd, att skyldighet att gälda avgift
enligt 2 kap. 10 § nya lydelsen ej må åläggas i fråga om byggnad, som
tillkommit eller till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande,
därest byggnaden är så beskaffad, att enligt den förut gällande lydelsen
avgift ej skolat utgå. Med anledning av vad kammarkollegiet anfört vill jag
framhålla, att denna övergångsregel uppenbarligen gäller även byggnad av
nämnda beskaffenhet, vilken tillkommit före vattenlagen.

Såsom jag tidigare anmärkt ligger det i sakens natur, att vid omprövning
av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § måste iakttagas att avgiften ej må höjas
utöver maximum av latituden. Denna grundsats bör givetvis också gälla
vid omprövning av avgift, som fastställts före den nya lagstiftningens ikraftträdande,
och det synes utan särskild övergångsbestämmelse klart att maximum
därvid bestämmes av den enligt nya lydelsen gällande latituden.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

1 Denna bilaga, vilken är av samma lydelse som det vid propositionens fogade lagförslaget,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Bilaga B.

Tid promemorian den 28 februari 1950 fogat förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av yattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8, 10 och 22 §§, 6 kap. 8, 20 och 26 §§,
7 kap. 56 §, 10 kap. 43 §, 11 kap. 17, 36 och 37 §§ samt 45 § 1 mom., 13
kap. 14 § ävensom 14 kap. 6 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(I det följande ha ändringar och tillägg kursiverats.)

2 kap.

8 §.

Vill någon — —- •—• för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke
skäligen anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle
tillskyndas byggnadens ägare, må dock befrielse från sagda skyldighet
medgivas.

Finnes att till skydd för fisket vidtagna anordningar eller meddelade
föreskrifter är o mindre tjänliga, äge vattendomstolen på ansökan av myndighet,
som Konungen bestämmer, meddela de ändrade bestämmelser, vilka
utan att förnärma tredje mans rätt eller för byggnadens ägare medföra
väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt må
påkallas av anmärkta förhållanden.

Har i samband med tillstånd till byggnaden eller vid förnyad prövning,
som i andra stycket sägs, blivit ägaren ålagt att, för anordnande och uppehållande
av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av andra åtgärder för
fiskets bevarande i vattenområdet eller såsom bidrag till kostnaden för
erforderlig kontroll å efterlevnaden av meddelade föreskrifter till skydd för
fisket, erlägga viss årlig avgift, och finnes avgiftens belopp icke längre vara
anpassat till ändamålet, må vattendomstolen på ansökan av myndighet,
som i andra stycket avses, eller av byggnadens ägare föreskriva den ändring,
som finnes påkallad.

10 §.

1 mom. Där någon för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft eller
annorledes eller för reglering av vattnets avrinning vill göra damm eller
annan byggnad i vatten, vare han, såframt byggnaden förorsakar ändring i
de naturliga vattenståndsförhållandena, som ej är obetydlig, eller hindrar
eller försvårar fiskens framkomst, pliktig att från och med året näst efter
det, då arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålies, erlägga
viss årlig avgift till befrämjande av fisket inom landet.

Avgiften skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom
drivkraft utgå med minst tio öre och högst en krona för varje hästkraft,

6 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

som beräknas kunna vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden. I fråga
om byggnad för tillgodogörande av vattnet annorlcdes än såsom drivkraft
skall avgiften utgå med minst tio och högst etthundra kronor för varje sekundkubikmeter
av den vattenmängd, som är avsedd att uttagas vid byggnaden.
Är ändamålet med byggnaden att reglera vattnets avrinning, utgår
avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst tio öre och högst en krona
för varje del, som omfattar 50 ÖOO kubikmeter, intill 100 miljoner kubikmeter
och för varje del därutöver, som omfattar 100 000 kubikmeter. Beträffande
byggnad, som göres såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller för reglering
av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden vid avgiftens
bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är det huvudsakliga.

Inom ovan angivna gränser skall avgiften bestämmas med fäst avseende
bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om med
hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt dess belägenhet
inverkan därav å fisket är mer eller midre menlig, samt om förpliktelser,
som jämlikt 8 § må hava ålagts byggnadens ägare, för honom medföra
större eller mindre kostnad.

2 mom. Vattendomstolens avgörande angående avgift, som avses i 1 mom.,
gälle för en tidrymd av tjugu år i sänder, första gången räknat från och
med det kalenderår, då avgiften först skall erläggas. På ansökan, som under
nittonde året av sådan tidsperiod göres av myndighet, som Konungen
bestämmer, eller av byggnadens ägare, föreskrive vattendomstolen den ändring,
som finnes påkallad för att avgiften skall, i samma mån som vid det
tidigare avgörandet avsetts, tjäna sitt ändamål. Göres ej sådan ansökan,
skola förut meddelade bestämmelser lända till efterrättelse jämväl för nästa
period.

Utan hinder av vad nu sagts må frågan om avgiften upptagas till ny
prövning i samband med förnyad prövning enligt 8 § andra stycket av anordningar
och föreskrifter till skydd för fisket; och skall i ty fall med avseende
å omfattningen av de förpliktelser, som enligt denna § och 8 § sammanlagt
må åläggas byggnadens ägare, gälla vad i nämnda stycke av 8 §
är för där avsett fall stadgat.

3 mom. Varder byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ombyggd eller
ändrad, och medför ombyggnaden eller ändringen väsentligt större skada
å fisket än den byggnaden förut orsakat, skola de i 1 och 2 mom. givna
bestämmelserna lända till efterrättelse i avseende å byggnaden.

Göres beträffande byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ansökan enligt
8 § andra stycket, må ock, med tillämpning av vad ovan i 2 mom. andra
stycket finnes stadgat, åläggande givas byggnadens ägare att gälda årlig avgift
till befrämjande av fisket inom landet; och gälle beträffande sådant
avgörande tillika vad i första stycket av nämnda mom. är stadgat.

4 mom. Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för
det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

22 §.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 §, medgivande
att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga kraft,
gällande mot envar såväl vad angår rätten att verkställa och för framtiden
bibehålla byggnaden jämte de anläggningar, vilka efter ty förut sagts med
byggnaden äga samband, som ock, där med byggnaden avses tillgodogörande
av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de inskränkningar, som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

23 § 1 mom. och 24 § omförmälas, samt med iakttagande av vad i övrigt i
detta kap. ävensom i 4 och 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning

i vissa fall. Om begränsad---andra stycket.

Hurusom under--— — 23 § 2 mom.

Har byggnaden---tio år.

6 kap.

8 §•

Vad i 2 kap. 8 § första stycket, 11 § första stycket, 12, 13 och 18 §§ finnes
stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å arbete för inrättande av allmän flottled.

20 §.

Vill flottningsförening —--kunna påkallas. Sökes ej vattendomstolens

tillstånd, skall statens fiskeritjänsteman på förhand tillsägas, såframt det
icke är uppenbart, att fiske ej kan skadas.

Har anläggning--— godkännande därav.

Har efter--- —• i vattnet.

26 §.

Jord eller---- för flottningsskada.

7 kap.

56 §.

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller
vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap.
medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten
att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning
som beträffande skyldighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar,
som följa av bestämmelserna i 57 § samt av vad i 2 kap., i
den mån nämnda kap. till följd av hänvisningen ovan i 41 § första stycket
äger tillämpning, i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stadgat om
förnyad prövning i vissa fall.

10 kap.

43 §.

Är fråga---för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å
platsen eller eljest särskild utredning äger rum, ankomme på Konungens
befallningshavande att efter inkommen anmälan därom uppdraga åt den av

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

fiskeristyrelsen förordnade eller ock annan av styrelsen föreslagen sakkunnig
att, såvitt angår företagets inverkan å fisket, biträda vid förrättningen
ävensom i frågan avgiva utlåtande.

11 kap.
17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

12. ansökan om förnyad prövning enligt 2 kap. 8 § andra eller tredje stycket
eller om bestämmande av avgift enligt 10 § i nämnda kap.;

13. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning
skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande
av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas, så
ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § eller om bestämmande
av avgift enligt 14 § i nämnda kap.;

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa
avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad
i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter---i 68 §.

36 §.

I mål---till vattenrättsdomaren.

Vad nu---röna inverkan.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å
platsen eller eljest särskild utredning äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren
att efter inkommen anmälan därom uppdraga åt den av fiskeristyrelsen
förordnade eller ock annan av styrelsen föreslagen sakkunnig att åt vattendomstolen
verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som i 45 § sägs.

Är fråga---Konungens befallningshavande.

37 §.

Kan inverkan---nu nämnts.

Är fråga---kraften tillgodogöres.

Vad i — — — annans vattentäkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Där fråga — — — är, tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning
beträffande ansökan enligt 17 § 13.

Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens
ägare, delgivas denne.

Är fråga--— är, tillhandahålles.

Skall delgivning---- stadgade ordning.

45 §.

1 mom. Erfordras för---lämpat därefter.

Undersökning, som---ske kan. Där så med hänsyn till målets be skaffenhet

eller ändamålet med undersökningen finnes erforderligt, skall
vattenrättsdomaren lämna parterna, i den för kallelser till dem bestämda
ordning, besked om tiden för undersökningens företagande. Sedan undersökningen
— ---vattendomstolens sammanträde.

13 kap.

14 §.

1 mom. Borttager eller---sex månader.

2 mom. Där någon bryter mot förbud, vilket i anledning av sådant företag,
som avses i denna lag, givits mot bedrivande av fiske inom visst område,
straffes som i 1 mom. sägs.

14 kap.

6 §.

Ej må---tillgodogjorda vattenmängder.

Vad i första stycket är stadgat om den, vars rätt är beroende av vattenhushållning
eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beträffande allmän åklagare
samt tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Statens fiskeritjänsteman så ock av Konungens befallningshavande eller
fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman skall beredas tillfälle att utöva
tillsyn över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket.

Tarvas för ----skälig ersättning.

Denna lag träder i kraft den

Bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra och tredje styckena nya lagen skola
äga tillämpning jämväl å byggnad, som tillkommit eller till vilken tillstånd
meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Vad i 2 kap. 10 § 2 mom. nya lagen är stadgat skall gälla även beträffande
avgörande, som träffats före nya lagens ikraftträdande. Har avgift börjat
utgå före nya lagens ikraftträdande, skall den i 2 mom. första stycket stadgade
tiden för ansökan om förnyad prövning av avgiften ej i något fall anses
hava gått till ända förrän fem år efter ikraftträdandet; och skall ny tjuguårsperiod
icke räknas från tidigare år än året näst efter det, då omprövning
påkallades eller senast kunnat påkallas.

Skyldighet att gälda avgift enligt 2 kap. 10 § må ej åläggas i fråga om
byggnad, till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande, därest
byggnaden är så beskaffad, att enligt den förut gällande lydelsen avgift
ej skolat utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Bilaga C.

Uppgifter till belysning av verkningarna av den av de sakkunniga i
promemorian den 28 februari 1950 föreslagna ändringen beträffande
grunderna för beräkning av avgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen vid

vattenreglering.

Regleringssjö	Vatten-magasin milj. ms	Beräknad lågv. mängd m’/s	Latitud enl. gäll. lag kronor	Fastställd avgift kronor	Latitud enl. förslaget kronor
Vänern ............	9 400	450	4 500-45 000	12 850	9 500—95 000
Siljan (part. regi.) ..	700	42	420-4 200	420	800-8 000
Flåsjön ............	325	6	60-600	3001	425-4 250
Storjouten ........	265	1,7	17-170	13 6l	365-3 650
Bolmen ............	250	7,6	75-750	750	350—3 500
Doasen ............	22	0,25	2,50—25	10	44-440
Lossjön ............	9	0,5	5-50	15	18-180

Avgifter! fastställd endast t. v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 oktober
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 29 september 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 25 september 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, e. o. hovrättsassessorn
P. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 december 1953.

Närva rån de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks-
och handelsdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilsson anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 13
oktober 1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 september
1953 remitterade förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531075