Kungl. Maj:ts proposition nr 23% (Proposition 1929:232)

Kungl. Maj:ts proposition nr 23%.

Nr 232.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående gottgörelse med
anledning av visst av danske undersåten E. Bruun
framställt krav mot svenska staten; given Stockholms
slott den 26 april 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen ministern för utrikes ärendena
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Trygger.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 april 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Ministern för utrikes ärendena anför efter gemensam beredning med cheferna
för kommunikations- och finansdepartementen:

Genom kontrakt den 25 juni 1913 (Bil. A.) med väg- och vattenbyggDadsstyrelsen
åtog sig danske undersåten L. C. Olesen att före den 1 juli 1916 på entreprenad
utföra anläggning av fiskehamn vid Träslövs fiskeläge i Hallands
län. Kontraktet föreskrev en dagabot av 100 kronor för entreprenadtidens
överskridande, därest ej förlängning därav särskilt avtalats eller dröjsmålet
förorsakats av force majeure (§ 12). I händelse av entreprenadtidens överskridande
av annan orsak än force majeure ägde beställaren därjämte rätt att
fråntaga entreprenören arbetet och själv utföra det på dennes risk och bekostnad
(§ 13).

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 196 häft. (Nr 232.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Genom avtal den 19 januari 1915 (Bil. B.) mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och danske undersåten, ingenjören E. Bruun överläts nämnda entreprenadkontrakt
å Bruun, varvid entreprenadtiden utsträcktes till utgången av
år 1916.

Under år 1916 konstaterades försening i arbetet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som i skrivelse till Bruun framhöll önskvärdheten av att detsamma
bedreves med ökad intensitet. Under en härav föranledd omfattande skriftväxling
gjorde Bruun gällande, att styrelsen vore skuld till förseningen, och gjorde
på denna grund förbehåll om förlängning av tiden för arbetets fullbordande.
Dessa framställningar tillbakavisades av styrelsen.

Efter entreprenadtidens utgång, då cirka en tredjedel av arbetet återstod
ofullbordad, meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Bruun, att den komme
att enligt kontraktet kräva dagabot. Detta besvarades av Bruun med hänvisning
till att inträdd force majeure redan för länge sedan skulle hava berättigat
honom att nedlägga arbetet samt att försummelser från styrelsens sida fördröjt
arbetet. Ett av Bruun den 4 juli 1917 framställt förslag om skiljedom
accepterades i princip av styrelsen, som dock önskade uppskov med sådant förfarande
till dess arbetet avslutats, då samtliga meningsskiljaktigheter kunde
på en gång avgöras.

Den 26 september 1917 anmälde Bruun till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att arbetet automatiskt upphört på grund av bränslebrist, och föreslog, att styrelsen
skulle låta framdraga elektrisk ledning för åstadkommande av drivkraft.
I annat fall vore enligt Bruuns förmenande arbetets fortsättande ogörligt. Han
ville emellertid, om styrelsen likväl insisterade å dess fortsättande, efter bästa
förmåga söka utföra det enligt räkning. På grund av fördyringen hemställde
Bruun vidare om ett procentuellt tillägg på det avtalade priset för redan utfört
arbete.

Sedan denna framställning avslagits av väg- och vattenbyggnadsslyrelsen såsom
stridande mot avtalet, föreslog Bruun den 31 oktober 1917, att kontraktet
enligt närmare överenskommelse skulle hävas, att arbetet, sådant det — i färdigt
eller ofärdigt skick -— förelåge, skulle överlämnas till styrelsen och att uppgörelse
skulle ske efter värdering enligt närmare avtalade villkor. Framställningen
avslogs av styrelsen, som samtidigt förklarade sig förutsätta, att Bruun
vore ense med styrelsen om dennas övertagande av arbetet (på Bruuns risk och
bekostnad).

Mot sistnämnda uttalande protesterade Bruun i svarsskrivelse den 22 november
1917, vari han i stället vidhöll sitt förslag av den 31 oktober 1917 under
åberopande av force majeure (enligt kontraktets bestämmelser härom och i sådant
hänseende gällande allmänna principer).

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som enda utväg enligt avtalet hänvisat
till skiljedomsförfarande, hemställde Bruun den 19 december 1917 hos Kungl.
Maj:t om tillstånd till en överenskommelse, varigenom kontraktet hävdes, det
utförda arbetet överlämnades till styrelsen samt resterande betalning för utfört
arbete erlades tillika med betalning efter värdering av material och arbetsanordningar.
Bestämmande av dyrtidstillägg och annan ersättning för utfört
arbete skulle överlämnas åt skiljemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniske representant vid anläggningen
i utlåtande anfört bl. a., att arbetet, rätt bedrivet, bort kunna vara färdigt
i avtalad tid och att de av Bruun åberopade bevisen för force majeure förskreve
sig från tiden efter mars 1917, avslogs i överensstämmelse med styrelsens
hemställan Bruuns framställning av Kungl. Maj:t den 8 mars 1918.

Genom skrivelse den 4 april 1918 förklarade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Bruun skild från arbetet i enlighet med kontraktets § 13. Häremot protesterade
Bruun och krävde, att arbetet skulle vila till dess han, sedan föreliggande
force majeure upphört, kunde återtaga detsamma.

Sedan vidare en framställning av denna innebörd till Kungl. Maj:t förklarats
ej föranleda någon åtgärd, meddelade Bruun den 1 juni 1918, att han, då väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen trots hans protest ingripit i hans arbete, betraktade
detta som avslutat.

Arbetet fullföljdes sedermera av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fullbordades
först i mars 1921.

På Bruuns begäran hänskötos vissa tvistefrågor mellan honom och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till skiljedom, som avgavs den 28 september 1919. I
skiljedomen framhölls, att de förhandlingar, som förts rörande ändringar i sättet
för arbetets utförande, vållat Bruun sådan tidsförlust, att arbetstiden bort
utsträckas till den 1 juni 1917, då styrelsen skulle varit berättigad häva kontraktet.
Vid denna senare tidpunkt hade emellertid sådan force majeure inträtt,
som kunnat berättiga Bruun till förlängning av arbetstiden. Med stöd av denna
motivering ogillades dels styrelsens krav på dagabot (44,800 kronor), dels
Bruuns krav på ersättning därför att styrelsen orättmätigt skilt honom från arbetet
(130,668: 75 kronor).

Vidare ogillades ett krav på 33,000 kronor, som Bruun framställt på den
grund, att styrelsen krävt arbetets fortsättande trots rådande force majeure. Domens
motivering i denna del gick ut på att Bruun aldrig begärt att få nedlägga
arbetet utan endast begärt ändrade betalningsvillkor och att styrelsen ej genom
att avslå sistnämnda framställning ådragit sig ansvar för fördyringen.

Slutligen ogillades ett av Bruun, under åberopande av att det av honom övertagna
kontraktet avslutats före krigets början, framställt anspråk på 194,000
kronor såsom »dyrtidstillägg». Såsom domskäl anfördes, att den omständigheten,
att kontraktet slutits före världskrigets början desto mindre kunde medföra
skyldighet för styrelsen att utgiva dyrtidstillägg, som avtalet mellan
styrelsen och Bruun om kontraktets övertagande slutits efter krigets början.

Å andra sidan tillerkändes Bruun såsom vederlag för merkostnader på grund
av uppkomna tekniska svårigheter vid arbetet ett belopp av 47.797:57 kronor
jämte ränta.

Den 28 maj 1921 hemställde Bruun hos Kungl. Maj:t om bl. a. ersättning för
lidna förluster (med 194,000 kronor liksom inför 1919 års skiljenämnd). Sedan
såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som statskontoret avstyrkt bifall härtill,
avslog Kungl. Maj:t denna framställning den 2 december 1921.

Efter yrkande från båda parterna tillsattes sedermera ny skiljenämnd. I dom

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

den 12 april 1923 förklarade denna bl. a. Bruuns yrkanden i vad de avsåge betalning
för diverse fordringsposter med 23,678:87 kronor och ersättning för
förlust å hamnanläggningen med 354,000 kronor, allt med ränta, icke kunna
upptagas till prövning, då de måste anses omfattade av skiljedomen år 1919.
Samtidigt ogillades ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid detta skiljedomsförfarande
framställt anspråk på ersättning med 442,774 kronor för de merkostnader,
som styrelsen fått vidkännas för arbetets fullbordande. Utslaget motiverades
i sistnämnda del därmed, att ehuru styrelsen varit befogad att såsom
skett skilja Bruun från arbetet, force majeure vid den tidpunkten förelegat och
sedermera vållat merkostnaden.

Skiljenämnden förklarade däremot Bruun berättigad att utbekomma dels ett
enligt kontraktet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innehållet belopp av
32,231: 71 kronor jämte ytterligare innehållna 4,000 kronor, dels ock viss borgensförbindelse
å 60,000 kronor.

Sedermera hemställde Bruun den 25 juli 1925 hos Kungl. Maj:t, under betonande
av den betryckta ekonomiska ställning, vari han genom hamnföretaget råkat,
om ersättning för den av honom till 454,081 danska kronor beräknade förlusten
med så stort belopp, som Kungl. Maj:t med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna kunde finna billigt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte
framställningen under hänvisning till de bägge laga kraftvunna skiljedomarna
men framhöll samtidigt, att »vad av sökanden anförts om ersättning för
vissa på ekonomisk force majeure beroende förluster torde kunna stödja sig på
en numera ganska allmän rättsuppfattning om skäligheten av en sådan ersättning».
Statskontoret, som likaledes avstyrkte framställningen, ville emellertid
icke förneka, att om saken endast såges ur billighetens synpunkt vissa skäl
kunde anses tala för ett tillmötesgående åtminstone i någon mån av Bruuns framställning.
Kungl. Maj:t avslog Bruuns framställning den 19 november 1926.

Frågan upptogs därefter under år 1927 på diplomatisk väg av danska regeringen,
varvid framhölls att Bruuns ekonomi genom hamnföretaget ödelagts
och att han hotades av fullständig ruin, därest han ej erhölle någon ersättning
av svenska staten. Från dansk sida framhölls vidare särskilt, att den uppfattning,
som legat till grund för 1919 års skiljedom — varigenom förklarades,
att Bruun icke i anledning av den till följd av världskriget inträdda kostnadsstegringen
kunde tillerkännas något dyrtidstillägg — under tiden intill 1923
års skiljedom undergått en sådan förändring, att skiljemännen, om de ej varit
bundna av 1919 års skiljedom, säkerligen, på sätt de ock förfarit år 1923 i ett
analogt fall i mål mellan entreprenören Olesen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skulle hava tillerkänt Bruun dyrtidstillägg.

Då de med anledning härav inledda diplomatiska förhandlingarna ännu i
februari 1928 icke lett till något resultat, framfördes vid denna tidpunkt såsom
ett för båda regeringarna antagligt förfarande för frågans fortsatta behandling
tanken på att densamma borde hänskjutas till en för ändamålet särskilt
tillsatt förlikningsnämnd, sammansatt av en svensk och en dansk medlem
samt en norrman såsom ordförande, med uppdrag att underkasta frågan när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

mare undersökning och att därefter till de båda regeringarnas fria prövning
framlägga ett utlåtande om resultatet därav tillika med förslag till frågans
lösning. Sedan norska regeringen på därom framställd begäran förklarat sig
villig utse ordförande i den ifrågasatta förlikningsnämnden, utsåg Kungl.
Maj:t den 4 augusti 1928, med godkännande av de i ärendet vidtagna förberedande
åtgärderna, förutvarande revisionssekreteraren, häradshövdingen Algot
Bagge till svensk medlem uti förlikningsnämnden. Till ordförande i nämnden
utsågs av norska regeringen höiesterettsdommer Paal Berg. Från dansk
sida utsågs professorn Kristian Sindballe.

Förlikningsnämndens utlåtande (Bil. C.) avgavs under sistlidne februari månad
och innebar, att den norske medlemmen förordade en ersättning av 75,000
kronor, till vilket förslag den danske medlemmen subsidiärt anslöt sig, ehuru
han i första hand tillstyrkt ett högre belopp, under det att den svenske medlemmen
i ett särskilt yttrande föreslog 30,000 kronor.

Under det att sålunda nämndens samtliga medlemmar funnit billighetsskäl
tala för att någon ersättning lämnades Bruun, hava meningarna divergerat
rörande det belopp, varmed sådan gottgörelse borde utgå. Som framgår av
majoritetens och den svenske medlemmens utlåtanden, har den bristande enigheten
härutinnan framför allt orsakats av skiljaktiga meningar dels rörande den
tidpunkt, vid vilken ekonomisk force majeure finge anses hava inträtt för
Bruun, dels ock beträffande den under världskriget inträffade prisstegringens
inverkan i det förevarande fallet. I förstnämnda hänseende har majoriteten ansett,
att Bruun, då han 1915 övertog entreprenadkontraktet utan annan ändring
av de år 1913 uppgjorda villkoren än att arbetstiden för honom förlängdes med
ett halvt år, befunnit sig i ett ekonomiskt tvångsläge (på grund av försträckning
till den dåvarande entreprenören), av vilket skäl Bruuns avtal med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i viss mån skulle varit att betrakta som ett förkrigskontrakt.
Den svenske medlemmen, vilken icke kunnat biträda denna uppfattning
och därför funnit ekonomisk force majeure hava inträtt vid en betydligt
senare tidpunkt än enligt majoritetens uppfattning, har, förutom detta skäl
för en relativt låg ersättningssumma, åberopat jämväl den förebragta utredningen
rörande den faktiska stegringen av lönenivån å arbetsplatsen.

Ungefär samtidigt med avslutandet av förlikningsnämndens arbete avled
ingenjör Bruun (den 12 februari 1929). Enligt vad som inhämtats är dödsboet
insolvent, i det att skulderna torde med minst 100,000 kronor överstiga
tillgångarna, varför arvingarna avträtt boet till urarvakonkurs. Bruun efterlämnar
tre döttrar i ett första gifte i åldern 17—22 år samt änka, efter allt
att döma i små omständigheter.

Då det nu gäller att från svensk sida taga ställning till det föreliggande
förslaget till definitiv reglering av denna fråga, vill jag i första hand framhålla,
att någon rättsligt grundad fordran mot svenska statsverket ej föreligger.
Såsom framgår av vad ovan anförts hava nämligen de krav från Bruuns
sida, varom nu är fråga, blivit genom bindande skiljedom underkända. Vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

synes det mig i varje fall tveksamt, huruvida billighetsskäl, som i saken åberopats
eller kunna åberopas, tillräckligt motivera utanordnandet av en gottgörelse.
Enär emellertid från svensk sida sakens hänskjutande till förlikning medgivits,
varvid jämväl torde hava beaktats det ekonomiska nödläge, vari Bruun
råkat, och med hänsyn till den synnerliga vikt danska regeringen visat sig fästa
vid ett tillmötesgående av dess upprepade framställningar, hav jag icke desto
mindre, sedan ärendet underställts utrikesnämnden, stannat vid att vilja förorda
en gottgörelse, vilken dock icke torde böra sättas högre än 50,000 kronor.
För ändamålet torde ett extra anslag böra äskas å riksstaten för budgetåret
1929/1930. Med hänsyn till resultatet av den hittillsvarande riksdagsbehandlingen
av de olika huvudtitlarna i statsverkspropositionen torde det ifrågasatta
anslaget kunna täckas inom ramen av de inkomster, som beräknas enligt budgetförslaget.

Som torde framgå av ovanstående skulle Bruuns efterlämnade änka och barn
icke erhålla någon del av en eventuell betalning från svenska staten, därest
denna inginge i dödsboet. På grund av min uppfattning angående den bärande
grunden för ifrågavarande utbetalning kan jag emellertid icke anse ett dylikt
resultat tillfredsställande utan förordar, att 25,000 kronor överlämnas till
konkursboet samt 25,000 kronor fördelas mellan Bruuns änka och barn, på sätt
Kungl. Maj:t kan finna skäligt bestämma. Förutsättningen för ifrågavarande
utbetalning torde böra vara, att såväl konkursboet som Bruuns änka och barn
förklara sig avstå från varje ytterligare krav mot svenska statsverket.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte i proposition föreslå riksdagen

att till bestridande av gottgörelse med anledning av visst av
danske undersåten, ingenjören E. Bruun framställt krav mot
svenska staten under riksstatens tredje huvudtitel för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra anslag av .... kronor 50,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
B. Arfwedson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Bilaga A.

Kontrakt

mellan Kungl. Väs?- och Vattenbyggnadsstyrelsen, beställare, samt Entreprenör
L. C. ölesen, Esbjerg, entreprenör, angående utförande af fiskehamiisanläggning
vid Träslöv i Hallands län.

§ 1.

Entreprenören förbinder sig härmed att för beställarens räkning utföra anläggning
af fiskehamn vid Träslövs fiskeläge i enlighet med en, till detta kontrakt
hörande, af Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen utarbetad och af
Kungl. Maj:t den 25. april 1913 fastställd arbetsplan, tillhörande arbetsbeskrifning
samt i enlighet med bestämmelserna i detta kontrakt.

§ 2.

Kontraktet bifogade ritningar och handlingar utgöras af:

a) ett band med 14 st. ritningar, försedda med beställarens påskrift,

b) arbetsbeskrifning,

c) prislista (= entreprenörens kostnadsanbud),

d) borgensförbindelse.

Entreprenaden omfattar alla de arbeten, som erfordras för fiskehamnens anläggning
i enlighet med ritningarna och arbetsbeskrifningen. I entreprenaden
ingår dock icke anskaffandet och bekostandet af fyranordningen på västra
yågbrytaren. Murningsarbetet för fyranordningens anbringande och grundande
å vågbrytaren ingår dock i entreprenaden.

Skulle å ritningarna saknas något, som finnes upptaget i arbetsbeskrifningen,
äger denna senare vitsord, och skulle ritningarna upptaga något, som ej
återfinnes i arbetsbeskrifningen, äga ritningarna vitsord. Skulle ritningar och
arbetsbeskrifning ej öfverensstämma, äger beställaren afgöra hvilkendera handlingen,
som skall lända till efterrättelse vid arbetets utförande. Å ritningarna
hafva alla i siffror angifna mått giltighet framför skalmått. Entreprenören
har att själf öfvertyga sig om tillförlitligheten af de undersökningar, som ligga
till grund för bestämmande af arbetets omfattning, och äger sålunda icke under
några omständigheter rätt till någon särskild ersättning, därest undersökningarna
skulle befinnas vilseledande, eller oförutsedt arbete uppstå. Skulle under
arbetenas utförande och innan hamnanläggningen blifvit slutligen afsynad och
af beställaren godkänd, skada å hamnanläggningen genom storm eller annorledes
uppstå, vare entreprenören skyldig utföra och bekosta arbetets återställande i
fullgodt skick, som af beställaren kan godkännas.

§ 4.

Entreprenören är skyldig att bekosta och verkställa alla för arbetets utförande
erforderliga undersökningar, mätningar, utstakningar och utsättningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

af mått och ansvara för dessas riktighet. Entreprenören är vidare skyldig
att före utförandet af hamnanläggningens olika delar för granskning och godkännande
af beställaren till denne insända profil-, sektions- och arbetsritningar
i dubbla exemplar öfver desamma, hvaraf det ena exemplaret efter granskning
återställes till entreprenören, vilket bör ske så fort som möjligt efter ritningarnas
inlämnande. Beställarens granskning och godkännande af ritningar medför
icke någon inskränkning i entreprenörens ansvar enligt detta kontrakt.

Entreprenören är skyldig att senast inom 2 månader efter arbetets godkännande
aflämna fullständiga arbets- och hufvudritningar, utvisande huru arbetet
blifvit utfördt.

Entreprenören skall dessutom ansvara för, att allmänna författningar och
stadgar samt af myndigheter meddelade föreskrifter, som i hvarje särskildt
fall äga tillämpning, iakttagas samt bestrida alla härmed förenade kostnader.

§ 5.

Materialier, som ej af beställarens ombud (= kontrollant och posthafvande
ingeniör) godkänts, få ej till arbetet användas. Samtliga arbeten skola, såvida
icke annorlunda skriftligen öfverenskommits mellan beställaren och entreprenören,
utföras i noggrann öfverensstämmelse med vid kontraktet fogade
ritningar och arbetsbeskrifning samt de särskilda föreskrifter, hvilka under
arbetets gång meddelas af beställarens ombud beträffande materialiernas beskaffenhet
och arbetenas utförande.

§ 6.

Entreprenören är skyldig att under arbetets gång verkställa de förändringar
eller utföra de tilläggsarbeten, som beställaren fordrar. Ändringsarbeten, som
icke föranleda ökning i kostnaderna, skola af entreprenören utföras utan särskild
ersättning.

För ändrings- eller tilläggsarbeten, som öka kostnaden, äger entreprenören
bekomma ersättning enligt prislistans å-pris. Skulle däremot ändring medföra
besparing i arbetskostnad eller materialier, skall entreprenören vidkännas motsvarande
afdrag å entreprenadsumman enligt prislistans ä-pris.

Ändrings- eller tilläggsarbete, hvarom ej före detsammas utförande skriftlig
öfverenskommelse träffats, föranleder icke ändring i den aftalade entreprenadssumman.

Förändringar och tilläggsarbeten berättiga ej entreprenören till förlängning
af arbetstiden, såvida icke skriftligt aftal därom på förhand träffats.

§ 7.

För kontroll och öfvervakande af arbetets kontraktsenliga utförande anställer
beställaren en kontrollant och en posthafvande ingeniör, och åligger det
entreprenören och hans arbetsledare på platsen att ställa sig till efterrättelse
alla de anvisningar och föreskrifter, som af dessa lämnas, detta äfven i afseende
å sådana detaljer, som icke på annat sätt blifvit fullständigt bestämda.

Entreprenören skall på sin bekostnad tillhandahålla kontrollanten, posthafvande
ingeniören eller dessas biträde all för granskning af entreprenörens i § 4
omförmälda undersökningar, mätningar, utstakningar och utsättningar af mått,
erforderlig handtlangning och lämplig undersökningsmateriel, däribland bemannade
båtar.

§ 8.

Under hela arbetstiden skall entreprenören vid arbetsplatsen hafva närvarande
ett fullt sakkunnigt ombud (ingeniör, verkmästare eller förman), som

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

leder arbetena å entreprenörens vägnar och till hvilken beställaren, beställarens
kontrollant eller posthafvande ingeniör skola äga att vid entreprenörens frånvaro
meddela sina föreskrifter eller anmärkningar med samma kraft och verkan,
som om dessa blifvit entreprenören direkt meddelade. Entreprenörens ombud
skall vara fullt förtrogen med utförandet af de arbeten, som ingå i entreprenaden,
samt skall vara af entreprenören ålagd att utan uppskof följa de föreskrifter,
som lämnas af beställaren, kontrollanten eller posthafvande ingeniören
beträffande arbetets kontraktsenliga utförande eller i fråga om ordningen på
arbetsplatsen. Skulle hos entreprenören vid hamnanläggningen anställd ingeniör,
verkmästare, förman eller dylik visa sig oduglig eller försumlig eller
vägra att ställa sig sådan beställarens, kontrollantens eller posthafvande ingeniörens
föreskrifter, som nyss nämnts, till efterrättelse, skall han, om beställaren
så fordrar, omedelbart aflägsnas från befattning med arbetet. Vid arbetets
utförande böra endast dugliga och vana arbetare användas. Hos entreprenören
anställd person, som icke iakttager god ordning eller godt uppförande, skall
efter beställarens tillsägelse omedelbart skiljas från arbetet.

§ 9.

Utförda delar av entreprenaden, som icke befinnas motsvara öfverenskomna
fordringar enligt detta kontrakt eller eventuella tillägg därtill, skola genast
undanskaffas och ersättas med nya, som fylla dessa fordringar. Underhaltiga
och kasserade materialier få icke användas till arbetet, utan skola genast af
entreprenören undanskaffas från arbetsplatsen vid äfventyr, att de eljest bortskaffas
genom beställarens försorg på entreprenörens bekostnad.

§ 10.

Arbetet skall så bedrifvas att därigenom så ringa hinder som möjligt uppstår
för trafiken i hamnen.

Entreprenören är intill dess hamnanläggningen afsynats och af beställaren
godkänts, ensam ansvarig för all genom arbetet uppkommen skada.

§ 11.

Entreprenören skall på sin bekostnad anskaffa alla för entreprenadens utförande
erforderliga arbetsredskap, maskiner, ställningar och materialier m. m.,
skolande dynamit och öfriga sprängämnen, stubin och tändhattar förvaras på
lagenligt sätt. Entreprenören har att själf förvärfva tillstånd att innehafva
erforderlig mängd sprängämnen samt bekosta och föranstalta om uppförande
af behöfliga förvaringsrum för desamma. Vid sprängning skall iakttagas
försiktighet och nödig signalering därvid äga rum.

§ 12.

Arbetet skall påbörjas så snart ske kan efter det kontrakt om arbetets utförande
blifvit med beställaren afslutadt, dock senast den 7. Juli 1913 och så
bedrifvas att det i sin helhet må vara fullbordadt före utgången av Juni 1916,
vid 100 kronors dagabot, där ej förlängning i arbetstiden blifvit i vederbörlig
ordning beviljad; åliggande det entreprenören att om arbetets fullbordan i god
tid gifva beställaren underrättelse, på det att beställaren må kunna föranstalta
därom, att arbetet varder i vederbörlig ordning afsynadt.

Skulle arbetstidens öfverskridande bevisligen vara förorsakadt af strejk,
allmän lockout eller större olycka, till hvilken entreprenören bevisligen ej varit
vållande, befrias entreprenören från erläggande af dagaboten, dock endast för

Kungl. Mai :ts proposition nr 232.

så lång tid, som motsvarar det häraf framkallade dröjsmålet. Uppstår hinder
af ofvanstående art, skall entreprenören ofördröjligen därom skriftligen underrätta
beställaren, vid risk att någon förlängning af arbetstiden eljest icke medgifves
och att dagaboten utgår.

§ 13.

Skulle arbetena bedrifvas så långsamt, att de icke kunna medhinnas inom
den i § 12 föreskrifna tiden, äger beställaren rätt att fråntaga entreprenören
arbetet och på dennes risk och bekostnad själf eller genom annan entreprenör
låta utföra detsamma, såvida icke arbetenas långsamma utförande är beroende
af sådana i § 12 angifna omständigheter, som befria entreprenören från dagabot
för försening.

Om materialier eller arbete äro bristfälliga eller ej i öfverensstämmelse med
i föreskrifven ordning lämnade föreskrifter, eller om entreprenören på annat
sätt skulle brista i fullgörandet af sina enligt kontraktet åtagna förbindelser,
äger beställaren rätt att fråntaga entreprenören arbetet helt eller delvis samt
på dennes risk och bekostnad själf eller genom ny entreprenör låta afhjälpa
och utföra, hvad som är bristfälligt eller ofullbordadt; varande entreprenören
därvid skyldig ersätta den ökade kostnad, som staten i följd däraf får vidkännas.

I händelse entreprenören på grund af bestämmelserna i denna paragraf skiljes
från entreprenaden, äger den, som öfvertager arbetets utförande, rätt att till
sig lösa alla för arbetets fullgörande erforderliga, vid arbetsplatsen befintliga,
entreprenören tillhöriga materialier, arbetsskjul, ställningar och redskap.

Kan godvillig öfverenskommelse om ersättning ej träffas, skall densamma bestämmas
af tre skiljemän enligt svensk lag.

Kostnader för värdering af arbete, materialier in. in., som måste verkställas
i samband med entreprenörs skiljande från entreprenaden, skola betalas af
samme entreprenör.

§ 14.

Entreprenören är i den utsträckning, gällande lag föreskrifver, ansvarig för
hos honom anställda arbetare beträffande ersättningsskyldighet vid olycksfall
och skyldig att i riksförsäkringsanstalten låta försäkra hos honom för hamnanläggningsarbetena
anställda arbetare och förmän för att bereda dem ersättning
i enlighet med bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901, angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete. Eörsäkringsbref och premiekvitton
skola för beställarens ombud företes.

Fullgör icke entreprenören sina skyldigheter i detta afseende, eller försummar
han att verkställa inbetalning af försäkringspremier, äger beställaren att
på entreprenörens bekostnad verkställa försäkring och inbetala premierna, samt
att af entreprenören eller hans borgensmän uttaga full ersättning härför.

§ 15.

Entreprenören är ansvarig för sina underordnades gärningar med afseende
på ifrågavarande arbete. Beställaren fritages från allt ansvar för hvarje ingrepp
i tredje mans rätt, som begås af entreprenören, hans ombud, medhjälpare
eller arbetare.

§ 16.

Utan beställarens medgifvande får entreprenören icke transportera någon af
sina kontraktsenliga förpliktelser på annan eller andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

11.

§ 17.

Entreprenören har att själl'' sörja för uppsikt öfver oeh bevakning af de af
honom utförda arbetena, ända till dess de blifvit slutafsynade och af beställaren
godkända. Före sistnämnda tidpunkt bär entreprenören ansvaret för all
skada.

Därest i anledning af arbetena polisbevakning befinnes erforderlig, skall
denna bekostas af entreprenören, liksom äfven alla ifrågakommande omkostnader
för de vid arbetena anställda arbetarnes sjukvård.

§ 18.

Entreprenören ikläder sig två års garanti, räknadt från den dag, arbetet
slutafsynats och skriftligen godkänts. Entreprenören är skyldig att på sin
bekostnad utan uppskof afhjälpa alla brister, som under denna tid uppstå på
grund af bristfälliga materialier eller bristfälligt utförande eller sättningar och
hopsjunkningar; dock är entreprenören fritagen från ansvar för skador, som
under garantitiden utan hans förskyllande uppkommit genom vanvård, okynne
eller olyckshändelser som icke helt eller delvis hafva sin orsak i bristfälligt
utförande eller bristfälliga materialier. Skulle entreprenören ej genast och på
tillfredsställande sätt utföra de honom sålunda åliggande arbetena, är beställaren
berättigad att själf eller genom annan person låta på entreprenörens bekostnad
utföra desamma.

§ 19.

Entreprenören äger att för hamnanläggningen kostnadsfritt uttaga sten ur
de s. k. Banka- och Högahallarne alldeles i närheten af hamnplatsen, samt att
fritt använda den sten, som av honom upptages i hamnbassinen.

§ 20.

För detta kontrakts fullgörande samt för gäldande af beställarens på detta
kontrakt grundade fordringar skall entreprenören, innan arbetet påbörjas, ställa
borgen eller annan säkerhet till tio procent af betalningssumman, förbehållande
sig beställaren att pröfva och godkänna den erbjudna borgen eller säkerheten.

§ 21.

Efter arbetets fullbordande skall afsyning förrättas af en nämnd, bestående
af ett ombud för beställaren, ett ombud för entreprenören samt en af beställaren
förordnad ojäfvig sakkunnig.

.Vid besiktningar för utrönande af arbetets fortgång, äfvensom för afgörande
af fråga om arbetets godkännande skall entreprenören vidkännas de besiktnings-
och afsyningskostnader, som ej utgöras af arfvoden och reseersättningar
för kontrollant och de af beställaren utsedda besiktningsmännen, och får slutligt
godkännande ej grundas på annan undersökning än den, som efter hela
arbetets fullbordande verkställes af de på föregående sätt utsedda besiktningsmännen,
förbindande sig entreprenören att åtnöjas med afsyningsnämndens beslut,
i följd hvaraf entreprenören afsäger sig all rätt att påkalla öfverbesiktning.

Efterbesiktning omedelbart före ansvarstidens utgång verkställes, om beställaren
det fordrar, och sker pa samma sätt, och kostnaden för densamma bestrides
efter samma grunder som ofvan föreskrifvits.

Kungl. proposition nr 282.

Entreprenören är skyldig att ställa sig till efterrättelse de vid besiktning
och efterbesiktning gjorda anmärkningarna samt att ofördröjligen verkställa
de förbättringar, ändringar eller kompletteringar, som af besiktningsnämnd påyrkas,
vid äfventyr att desamma eljest verkställas genom beställarens försorg
på entreprenörens bekostnad.

§ 22.

För hvad entreprenören genom detta kontrakt åtagit sig betalar beställaren
i ett för allt en summa af Trehundrasjuttioniotusensexhundraaderton kr. 50 öre
(379,618: 50) kronor, som efter anmälan hos och bepröfvande af beställaren utbetalas
till entreprenören i den mån arbetet fortskrider, och sådant utförts för
25,000 kr., dock ej oftare än hvar månad och då med innehållande af 7 10 af
värdet af den färdiga delen af anläggningen. Värderingen häraf verkställes
i enlighet med de enhetspris, som finnas upptagna i anbudet (= prislistan),
och skall denna del af betalningen innehållas till dess hela arbetet är färdigt
och godkändt. Vid värderingen iakttages att betalning ej utgår för materialier,
som ännu ej äro använda i den utförda delen af anläggningen.

Förskott till högst 10 % af entreprenadsumman kan beviljas efter pröfning
af därom gjord framställning. Beviljas förskott, skola 7 % däraf återbetalas
vid hvarje utanordning till entreprenören genom innehållande jämväl af detta
belopp utöfver förberörda 1110.

Då det kontrakterade arbetet blifvit afsynadt och af beställaren godkändt,
utbetalas återstoden af entreprenadsumman med de af drag eller tillägg, som
kunna blifva en följd af bestämmelserna i detta kontrakt, sedan af bevis om
afsyning och godkännande åtföljd räkning till beställaren inkommit och blifvit
granskad.

§ 23.

Tvist angående tolkningen eller tillämpningen af detta entreprenadkontrakt
eller därmed i samband stående rättsförhållanden liksom ock angående den betalningsskyldighet,
som till följd af kontraktet åligger kontrahenterna, får icke
dragas under domstols pröfning, utan skall afgöras af tre skiljomän i enlighet
med gällande svensk lag om skiljomän.

§ 24.

Det åligger entreprenören att under arbetets gång låta taga och bekosta fotografier
af de pågående, respektive färdiga arbetena på tider, som af kontrollanten
eller posthafvande ingeniören bstämmas, hvilka fotografier i minst 2
exemplar skola till beställaren öfverlämnas.

§ 25.

Där särskilda bestämmelser ej äro i detta kontrakt meddelade, gälla uti tilllämpliga
delar föreskrifterna i Kungl. förordningen den 17 nov. 1893 angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende, jämte Kungl. kungörelsen
den 1 juli 1897 angående ändrad lydelse å § 4 i nämnda Kungl. förordning.

Af detta entreprenadkontrakt äro två lika lydande exemplar, ett för hvardera
kontrahenterna, upprättade och af båda kontrahenterna underskrifna.

§ 26.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen förbehåller sig rätt att af entreprenadsumman
betala premierna under byggnads- och ansvarstiden å de såsom säkerhet
för den i § 18 stadgade 2 års garantien lämnade lifförsäkringsbrefven å
sammanlagt 40.000 kronor och att för detta ändamål minska utbetalningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 23Z.

entreprenören med premiebeloppet pr år under byggnadstiden och vid arbetets
godkännande innehålla av entreprenadsumman ett belopp, motsvarande premier
för två år. Undertecknad Olesen medger Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
rätt att, därest jag skulle avlida eller bliva insolvent före garantitidens
slut af lifförsäkringsbeloppet gottgöra sig för sådana skador, som omförmälas
i § 18 af detta kontrakt.

Stockholm den 25. juni 1913.

Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Fr idol f Wijnbladh.

O. Z. Ekdahl. G. C. A. Lindencrona.

Entreprenör L. C. Olesen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Bilaga B.

Detta kontrakt överlåtes härmed å Herr Ingeniören Erik Bruun, som jämlikt
skrivelse den 16. januari 1915 under förbehåll av arbetstidens förlängning till
utgången av år 1916 åtagit sig att med samma skyldigheter och rättigheter som
i detta kontrakt stadgats för entreprenören Olesen fullborda hamnanläggningen
samt därför denna dag ställt av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
godkända säkerheter.

Privatbankens i Köpenhamn ovan tecknade borgen den 1. juli 1913 för Entreprenören
L. C. Olesen annulleras härmed.

Stockholm den 19. januari 1915.

Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Fridolf Wijnbladh.

O. Z. Ekdahl. G. C. A. Lindencrona.

Kontraktet övertages på ovan angivna villkor.

Stockholm den 19. Jan. 1915.

Erik Bruun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Bilaga C.

Uttalelse

fra

den forliksnevnd som av den danske og den svenske regjeiing er nedsatt
för aa treinkomnie med uttalelse og förslag i anledning av sporsmaalet
om erstatning til ingenior Erik Bruun for tap ved hans arbeide

med Träslöf iiskehavn.

Den kongelige danske regjering og den kongelige svenske regjering har med
hverandre avtalt saadant kompromis:

Efter åt der i lengere tid liar vrnrt fort forhandlinger mellern den danske og
svenske regjering om utbetaling av et erstatningsbelop til ingenior Erik Bruun
för de tap han har lidt ved arbeidet paa Träslöf fiskerihavn, er de to regjeringer
blitt enige om aa forelegge sporsmaalet for en i dette oiemed nedsatt
sasrlig forliksnevnd, bestaaende av et av hver part utnevnt medlem og en av den
norske regjering utpekt opmann.

Forliksnevnets medlemmer skal gjore sporsmaalet til gjenstand for mermere
overveielse og forhandling og derefter overfor de to regjeringer fremsette en
uttalelse om resultatet av deres virksomhet ledsaget av et förslag til sporsmaalets
lösning.

Den danske regjering bar som medlem av forliksnevnden opnevnt professor
dr. mr. Kristian Sindballe.

Den svenske regjering har opnevnt revisjonssekretser Algot Bagge.

Den norske regjering har som opmann utpekt hoiesterettsdommer Paal Berg.

Efter åt der fra begge sider var blitt redegjort for saken gjennem skriftlige
Iremstillinger, og efter åt forliksnevndens medlemmer hver for sig hadde gjort
imioe^en^ me.^ ^''sse redegjorelser med bilag, traadte nevnden den 14. januar
1929 sammen i Oslo til droftelse og behandling av det sporsmaal som er den
förelagt. Nevndens arbeide blev fortsatt i moter den 15., 16., 17. og 19. januar
og 3. februar. Under nevndens muntlige behandling av saken har der fra
begge sider vasrt oversendt til nevnden supplerende skriftlige redegjorelser
som nevnden har gjort sig bekjendt med.

Sakens forhistorie er i store trekk:

Ved kontrakt av 25. juni 1913 overtok den danske entreprenör L. C. Olesen
overfor Kungl Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen aa utfore som entreprise anlegget
av en fiskehavn ved Träslöf i Halland len.

Entreprisen omfattet efter kontraktens § 3 alle de for anlegget av fiskehavnen
nodvendige arbeider efter tegninger og arbeidsbeskrivelser.

Entreprisesummen var efter kontraktens § 22 kr. 379,618:50. Entreprenören
hadde efter § 6 rett til aa kreve särskilt godtgjorelse for endrings- og
tilleggsarbeider som medforte okede utgifter. Men saadanne arbeider skulde
ikke gi entreprenören rett til forlengning av arbeidstiden medmindre skriftlig
avtale blev truffet derom paa forhaand.

Arbeidet skulde efter § 12 begynne saa snart som mulig, og skulde vtere avsluttet
jnnen utgången av juni 1916 mot en dagbot av kr. 100, om ikke for -

Eungl. Maj :ts proposition nr 232.

lengelse av arbeidstiden paa behörig maate var inrommet. Det beter videre i
samme paragraf!: »Skulle arbetstidens öfverskridande bevisligen vara förorsakadt
af strejk, allmän lockout eller större olycka, till hvilken entreprenören
bevisligen ej varit vållande, befrias entreprenören från erläggande af dagaboten,
dock endast för så lång tid, som motsvarar det häraf framkallade dröjsmålet.
» .

I § 13 bestemmes: »Skulle arbetena bedrifvas sa langsamt, att de icke kunna
medhinnas inom den i § 12 föreskrifna tiden, äger beställaren rätt att fråntaga
entreprenören arbetet och på dennes risk och bekostnad själf eller genom
annan entreprenör låta utföra detsamma, såvida icke arbetenas långsamma utförande
är beroende af sådana i § 12 angifna omständigheter, som befria entreprenören
från dagabot för försening.» .

Ved kontrakt av 17. juli 1913 overdrog L. C. Olesen utforelsen av arbeidet
til en annen dansk entreprenör, Chr. Olesen, uten åt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
blev gjort bekjendt hermed.

Da Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i november 1914 kom til kunnskap om
dette forhold, krevet den åt Chr. Olesen skulde fjernes fra arbeidet. Dette
krav blev reist i medhold av kontraktens § 16, som bestemmer åt entreprenören
ikke uten den annen parts samtykke maa överföre sine kontraktsforpliktelser
til nogen annen.

Paa vegne av de danske menn som hadde forstrukket Chr. Olesen med penger,
henvendte overrettssakforer Viggo Ottesen sig til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
med anmodning om åt den fortsatte utforelse av arbeidet maatte bli överfört
til ingenior Erik Bruun, som var en av dem som hadde deltatt i den pekunisere
stötte til Chr. Olesen.

Forhandlingene forte til en avtale av 19. januar 1915. \ed denne paatok
Bruun sig fullforelsen av arbeidet med samme rettigheter og förpliktelser som
for L. C. Olesen bestemt i hans kontrakt, dog saaledes åt arbeidstiden blev
forlenget til utgången av 1916.

L. C. Olesen blev samtidig lost fra sine förpliktelser efter kontrakten.
Bruun har opgitt åt for den gevinst L. C. Olesen skulde hatt efter sin kontrakt
med Chr. Olesen, fik L. C. Olesen utbetalt av Bruun kr. 29,000.

Da Bruun 19. januar 1915 overtok entreprisen, var der utfört arbeide for kr.
71.568 av kontraktssummen.

I en skrivelse av 22. april 1916 gjorde Bruun Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
opmerksom paa åt han ikke hadde faatt nogen meddelelse om Styrelsens
stilling til forskjellige förslag vedrorende anlegget, og åt som folge derav arbeidet
saa godt som ganske var gaatt i staa. Han saa sig derfor nodsaget til
aa reservere sig en passende forlengelse av tiden for avleveringen av arbeidet.

Styrelsen svarte i skrivelse av 27. s. m. åt Bruun selv bär skyiden for forsinkelsen
og åt man derfor ikke kunde samtykke i nogen forlengelse av arbeidstiden.

I en skrivelse av 29. april 1916 gjorde derpaa Väg- och A'' attenbyggnadsstyrelsen
Bruun opmerksom paa åt arbeidet ikke blev drevet med den intensitet som
syntes nodvendig for aa faa det fserdig innen avtalt tid, og Styrelsen henstillet
derfor til ham aa drive arbeidet med storre raskhet og effekt. Samtidig blev
der i skrivelsen pekt paa endel forsommelser som Styrelsen mente Bruun hadde
gjort sig skyldig i. .

Bruun svarte i flere skrivelser, bl. a. i en av 9. mai 1916, åt arbeidet var
blitt drevet med intensitet, og åt det ikke var hans skyld åt det nu omtrent
var gaatt i staa. I en tidligere skrivelse av 2. s. in. hadde forovrig Bruun forbeholdt
sig en forlengelse av arbeidstiden paa grunn av en forsinkelse av arbeidet
som han mente var aa legge Styrelsens vedkommende til last. Styrelsen
paa sin side hadde i svarskrivelse av 6. s. m. meddelt Bruun åt hans anke -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

niaal var uberettigede og åt Styrelsen dorfor ikke kunde anerkjenne nogen rett
för ham til forlengelse av arbeidstiden.

Bruuns anforsler i hans skrivelse av 9. mai 1916 blev av Styrelsen imotegaatt
i en skrivelse av 17. s. m.

Den efterfolgende korrespondance mellem Bruun og Styrelsen viser åt der i
lopet av 1916 var forskjellige uoverensstemmelser med hensyn til utforelsen av
arbeidet.

Ved utgången av 1916, daa arbeidet skulde vart avsluttet, var der utfört arbete
för ca. kr. 250,000 av kontraktssummen, hvorhos der var utfört ekstraarbeider
til et samlet belop av ca. kr. 25,000. Der gjenstod saaledes ordinsert
arbeide til et belop av ca. kr. 129,000.

1 anledning av åt den kontraktmessig fastsatte arbeidstid var utlöpt 1. januar
1917 sendte Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen den 12. januar 1917 en
meddelelse til Bruun om åt den vilde komme til aa kreve den i kontraktens § 12
fastsatte dagbot fra 11. s. m. Naar Styrelsen saaledes fant aa kunne fri
Bruun for dagboten for et tidsrum av 10 dager, var det fordi man mente åt
dette var det tidstap for Bruun som man i det hoieste kunde regne med paa
grunn av den skade som to fiskerbaater den 8. august 1916 hadde voldt paa
fangdammen.

1 skrivelse av 4. juli 1917 til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen gjorde Bruun
opmerksom paa, åt de store vanskeligheter og betydelige pekunisere krav som
krigen hadde fort med sig, vilde ha gitt ham rett til aa innstille arbeidet for
lenge siden. Dertil kom vanskeligheter som efter hans mening Styrelsen
hadde paafort ham. I den anledning anmodet han om åt en voldgiftsrett maatte
bli nedsatt i medhold av kontraktens § 23 til bedommelse av de tvistigheter som
allerede var opstaatt eller som maatte opstaa.

I skrivelse av 14. s. m. svarte Styrelsen åt den ikke hadde noget imot voldgift,
men åt den fant det rigtigst og mest praktisk åt alle tvistigheter blev
avgjort samtidig. Den mente derfor åt voldgiftsrett forst burde nedsettes naar
arbeidet i sin helhet var fserdig.

I en skrivelse av 26. september 1917 bragte Bruun paa bane arbeidssituasjonen
som den da forelaa. Det heter bl. a. i denne skrivelse: »Ved Gennemgang
af de fremsendte Bedegorelser fra min Arbetschef vil Kungl. Styrelsen finde,
åt der av mig er företaget, vad der er menneskeligt muligt for uanseet de saaledes
efterhaanden opstaaede Vanskeligheder åt kunne udfore Arbetet ved
Träslöf Havn, og jeg mener åt kunne sige, åt Resultatet af mine Anstrengelser
hidtil har va:rot over Korventning gode, ligesom jeg mener åt kunne hsevde,
åt det praesterede Arbeide og dettes Msengder viser, åt al Energi fra min
Side er anvendt for Arbeidets fremme. Det er jo en given Ting, åt det saaledes
paa Trods av alle Vanskeligheder og uhyre Prisstigninger udforte Arbeide
er blevet ganske vsesentlig dyrere end forudsat ved Havnearbeidets Begyndelse.
og mener jeg mig berettiget til åt erholde Ersättning, og skal der,
®r Bilade mig åt andrage Kungl. Styrelsen om, åt der bevilges mig et Tillaeg
til Entreprisesummen for det alt udforte Arbeide, i hvilken Henseende jeg tilläde?''
mig åt foreslaa, åt dette Tillseg anssettes til en vis Procentdel af Enhedspnseme.
Jeg fremssetter denne min ajrbodige Anmodning med saa meget
storre Frihed, som jeg foler mig overbevist om, åt jeg ikke efter Indholdet
af mm Kontrakt har vseret förpligtet til åt betale de enorme Omkostninger, der
er en Folge af Forholdenes Udvikling, hvorfor jeg ogsaa mener åt have et retfserdig
Krav paa Kungl. Styrelsen i denne Anledning, hvilket Krav i alle Tilfselde
forbeholdes. Jeg skal yderligere tilläde mig åt henlede Kungl. Styrelsens
Opmerksomhet paa, åt ved alle Stats- og Offentlige Arbeider i Danmark
er Tillseg ydede under Hensyntagen til de raadende Forhold. ____»

Drivkraftsporsmaalet hadde voldt ham vanskeligheter. I den anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 196 haft. (Nr 232.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fremkom han i skrivelsen av 26. september 1917 med et förslag om överföring
av elektrisk kraft til Träslöf. Han fortsetter saa: »Dersom en saadan Ord ning

.— der maa anses for åt vaere den eneste rationelle i Oieblikket — kan
opnaaes, skal jeg, dog under ethvert Forbehold, under Hänvisning, åt det
resterende Arbete ved Träslöf Fiskehamn nu i det v®sentlige er indskrsenket
til åt omfatte noget Mudringsarbete og Anlaeg af Kaier, hvortil Materialier
som oven anfört alt forefindes paa Pladsen og under Henvisning til mit foranforte
og den der givne Begrundelse, aerbodigst andrage Kungl. Styrelsen om
åt der til Imodegaaelse af de Udgifter som Övergången til andre Kraftkilder
og Arbetets nuvserende Fordyrelse, bevilges mig et procentvis Tillseg til Enbetspriserne.
I modsat Fald betragter jeg Arbetets Fortsasttelse under de nuvserende
Forhold som uigjennemforligt, men dersom Kungl. Styrelsen ikke
desto mindre vil skonne, åt der trods alt er nogen Mulighed for en Fortssettelse,
da skal jeg efter bedste Evne soge åt udfore Arbetet efter Kungl. Styrelsens
Ordre og skal jeg da herved aerbodigst andrage om, åt Kungl. Styrelsen
lader mig udfore det resterende Arbete ved Träslöfs Fiskehamn efter
Regning.»

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen svarte i skrivelse av 12. oktober 1917:
»att Kungl. Styrelsen icke äger möjlighet att höja det gällande kontraktsbeloppet
eller att låta staten övertaga kostnader för att tillhandahålla Eder elektrisk
kraft. Beträffande den elektriska kraftledningen kan det ju tänkas, att kommunen
skulle kunna befinnas villig att på ett eller annat sätt dela kostnaden
med Eder för dess åvägabringande, varom underhandling med kommunen torde
kunna leda till klarhet. Eder slutliga begäran att i fall av avslag å Eder
förberörda framställning få utföra det resterande arbetet efter räkning, är
Kungl. Styrelsen jämväl förhindrad att bifalla, då detta ju skulle innebära
ett frångående av kontraktet.»

I skrivelse av 31. oktober 1917 till Styrelsen kom Bruun tilbake til åt arbeidet
var stanset paa grunn av mangel paa kraftkilder m. v. Han foreslog i
denne skrivelse åt kontrakten blev ophevet og åt opgjor skulde finne sted efter
vurdering paa nasrmere avtalte vilkaar.

I skrivelse av 10. november 1917 svarte Styrelsen åt den »icke kan medgiva
ett upphävande av kontraktet och en uppgörelse efter värdering enligt grunder,
som vore oberoende av kontraktet och dess bestämmelser». Derimot var
Styrelsen villig til selv aa fullfore arbeidet i medhold av § 13 i kontrakten. _

I en skrivelse av 22. november 1917 gjorde Bruun under henvisning til
force majeure-regelen en fornyet henvendelse om ophevelse av kontrakten ved
mindelig overenskomst og paa vilkaar som man kunde forhandle om.

Styrelsen svarte i sin skrivelse av 28. s. m. åt den ikke hadde adgang til aa
treffe nogen avtale om aa heve kontrakten eller företa opgjor paa et grunnlag
som var uavhengig av kontrakten. Den peker paa åt den eneste vei for
lösning av saken var aa gaa til voldgift efter kontraktens § 23.

Den 19. december 1917 inngav Bruun til Kungl. Maj .t en ansökning om aa
faa kontrakten hevet, saaledes åt det utforte arbeide overleveres til Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen mot åt denne betalte hvad der gjenstod för utfört arbeide,
og derhos betalte efter takst for materiel og arbeidsanordninger. Han
foreslog ennvidere åt man overlot til voldgiftsmenn aa treffe avgjorelsen med
hensyn til dyrtidstillegg og annen erstatning för utfört arbeide.

I anledning av dette andragende avgav den tilsynshavende ingenior ved anlegget,
Jonsson, den 15. januar 1918 en uttalelse. Han fremholder her åt det
synes aa vasre betydelig overdrivelse, naar Bruun gjor gjeldende åt arbeidet har
vaert förbundet med store vanskeligheter av teknisk, administrativ og ekonomisk
art. De tekniske vanskeligheter var ikke storre enn åt de burde v®rt
förutsett i januar 1915. Administrasjonen var den enkleste som kunde tenkes.

Kungl. Maj ds proposition nr 2:12.

Og de okonomiske vanskeligheter bär Bruun selv paa sett eg vis skyiden for.
Arbeidet var drevet langsomt, saa fullforelsen var blitt förhålet og materialkjop
maatte företas paa uheldige tidspunkter, likesom ökning av arbeidslonmnger
kunde vsert undgaatt, om tiden ikke var blitt trukket ut. Sommeren
1915 var det ikke vanskelig aa skafte folk og all slags materiell. En ubetydelig
forcering av arbeidet i begynnelsen av 191G vilde ha medfört, åt alt var
blitt fserdig i rett tid. Men efter mars 1916 syntes det som Bruun helt hadde
tapt all interesse for arbeidet, som delvis blev utfört paa en saadan maate åt
unodige utgifter blev paafort ham. Da Styrelsen i april 1916 krevet av Bruun
åt han skulde gjore storre fortgång med arbeidet, var der ennu ingen vanskeligheter
med aa skaffe materialier, selv om en del var steget i pris. Ei heller
sommeren 1916 var det umulig aa skaffe materialier. Vanskelighetene begynte
forst i oktober 1916. Men det hadde ennu ikke vaert umulig aa skaffe
noget som trengtes för aa drive arbeidet rasjonelt. Samtlige de bevis som
Bruun hadde paaberopt sig for force majeure, skrev sig fra tiden efter mars
1917.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen innstillet paa avslag av Bruuns andragende.
Ved Kungl. Maj.ts beslutning av 8. mars 1918 blev avslag gitt.

Den 4. april 1918 gav derpaa Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen Bruun en
^eddelelse om åt den i medhold av kontraktens § 13 fratok ham arbeidet, som
vilde bli fullfort av Styrelsen for hans regning og risiko.

Bruun protesterte i skrivelse av 12. april mot dette mngrep i hans arbeide,
og reiste krav om åt arbeidet skulde hvile til han kunde ta det op lgjen, naar
den foreliggende force majeure var ophort.

I skrivelse av 6. mai 1918 fremsatte derpaa Bruun krav om voldgiftsbehandhng
av de forskjellige tvistemaal. Blandt de sporsmaal han reiste, var hvorvidt
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde hatt rett til aa ta arbeidet fra
ham. Han fremsatte ogsaa krav om en erstatning paa kr. 33,000 for åt Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen hadde krevet arbeidet fortsatt paa en tid, da han
efter kontraktens § 12 skulde ha rett til aa la arbeidet hvile som folge av den
force majeure som verdenskrigen hadde medfört. Ennvidere krevet han et dyrtidstillegg
av kr. 194,000 under henvisning til åt han var inntraadt i L. C.
Olesens alle oprindelige rettigheter efter en kontrakt som var sluttet for verdenskrigen.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen paa sin side krevet ogsaa voldgift til avgjorelse
av, i hvilken utstrekning Styrelsen hadde krav overfor Bruun paa
dagbot for overskridelse av den i kontrakten fastsatte arbetstid. Styrelsen
medgav, som foran nevnt, åt tiden for fullforelsen av arbeidet burde forlenges
med 10 dager paa grunn av skade forvoldt i august 1916 ved åt fiskerbaater
under storm var drevet ned paa en av Bruun opfort fangdam. Den regnet
derfor med åt dagboten skulde lope forst fra 11. januar 1917. For tiden fra
denne dag til 4. april 1918 krevet den sig tilkjendt hos Bruun en samlet dagbot
av kr. 44,800.

^rfor dette krav hadde Bruun fordret sig tilkjendt en erstatning paa kr.
24,700, lordi Styrelsen ved aa opstille kontraktstridige krav og ved langsom
ekspedisjon skulde ha förhålet utforelsen av arbeidet, med den folge åt Bruun
som entreprenör var blitt hindrett i aa dra fordel av de gunstige aarstider,
hvorved arbeidet blev fordyret og store tap blev forvoldt.

Med hensyn til tiden for fullforelsen av arbeidet uttalte voldgiftsretten i
sm dom av 28. septbr. 1919.

»De mellan Styrelsen och Bruun förda vidlyftiga underhandlingar om förändringar
i sättet för arbetets utförande, särskilt förhandlingarna i fråga om
kajkonstruktionen, med avseende varå enligt skiljemännens uppfattning, under
föreliggande förhållanden en ändring varit nödvändig, hava emellertid för

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

entreprenören medfört tidsförlust, som skäligen bör i enlighet med entreprenörens
vid upprepade tillfällen gjorda förbehåll, föranleda utsträckning av arbetstiden.
Med hänsyn härtill fastställa skiljemännen den 1. juni 1917 såsom
den dag, då arbetet bort vara avslutat.»

Da der ved denne tid gjenstod en meget betydelig del av arbeidet, fant voldgiftsretten
åt Styrelsen kunde ha hevet kontrakten i medhold av dens § 13.
Men paa den annen side bemerket voldgiftsretten:

»Ungefär samtidigt uppstode såsom en följd av världskriget svårigheter att
anskaffa åtskilliga för arbetets bedrivande erforderliga förnödenheter. Dessa
svårigheter, vilkas inträffande man icke kan anse, att Bruun vid kontraktets
övertagande bort taga i beräkning, hava enligt skiljemännens mening vållat
hinder i arbetet, som jämlikt 12 § i kontraktet berättigat Bruun till förlängning
av arbetstiden; och detta hinder har kvarstatt under tiden till dess
styrelsen övertog arbetet.»

Som folge herav fant voldgiftsretten, åt omenn Styrelsen hadde rett til aa
ta arbeidet fra Bruun, var han paa sin side ikke skyldig til aa betale dagbot
för forsinkelsen. Hverken Bruuns krav paa erstatning for åt arbeidet var tatt
fra ham, eller Styrelsens krav paa dagbot blev derfor tatt til folge av voldgiftsretten.
.

Med hensyn til Bruuns paastand om aa tilkjennes kr. 33,000 tor åt Styrelsen
hadde krevet arbeidet fullfort tiltross for den force majeure som var skapt
ved verdenskrigen, bemerket voldgiftsretten: .

»De till skiljemännen ingivna skrivelser, som Bruun avlåtit till Styrelsen
efter det ovan omförmälda av kriget föranledda svårigheter inträtt, innefatta
icke begäran att få nedlägga arbetet utan framställningar om ökad betalning
och ändrade villkor för arbetets fullföljande. Genom att avslå dessa framställningar
har Styrelsen icke ådragit sig ansvar för den fördyring av arbetet,
som nämnda svårigheter kunna hava medfört för Bruun. Denna post kan
följaktligen icke godkännas.»

Hvad angaar Bruuns krav paa dyrtidstillegg for det arbeide som var utfört
av ham, bemerket voldgiftsretten:

»Enär den omständigheten, att kontraktet slutits före världskrigets början
desto mindre kan för Styrelsen medföra förpliktelse att till Bruun utgiva dyrtidstillägg,
som avtalet mellan Styrelsen och Bruun om kontraktets övertagande
slutits efter krigets början, ogillas ifrågavarande post.»

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde imidlertid fortsatt arbeidet med
aa fullfore havneanlegget. Forst i mars 1921 var arbeidet fgerdig. I skrivelse
av 10. mars 1921 underrettet Styrelsen Bruun om åt fullforelsen av anlegget
hadde kostet den svenske stat kr. 586,363: 49. Den del av fullforelsesutgiftene
som översteg den ved Styrelsens overtagelse av arbeidet gjenstaaende del av
kontraktssummen, ansaa Styrelsen Bruun ansvarig for. Men den tilbod aa anbefale
en mindelig ordning, saaledes åt Bruun fik utbetalt et i medhold av kontrakten
tilbakeholdt belop paa kr. 32,231: 57, åt Bruun fikk utlevert et kausjonsdokument
for kr. 60.000, og åt den svenske stat eftergav ham sitt krav paa
dekning av sine merutgifter, som belop sig til kr. 442.774:90.

Styrelsen bemerket i sin skrivelse, åt den ansaa en saadan avslutning av
saken for aa vsere den for Bruun gunstigst mulige. Enhver tanke paa et särskilt
dyrtidstillegg for det av Bruun for mai 1918 utforte arbeide maatte vsere
fullstendig utelukket, dels fordi den foreliggende voldgiftsdom hadde forkastet
Bruuns krav herom, og dels fordi den svenske stat alltid til da hadde avslaatt
en rekke saadanne krav fra entreprenörer.

I samme skrivelse opgav Styrelsen, åt om Bruun hadde fullfort arbeidet,
vilde det belop som skulde vsert utbetalt ham efter kontrakten og senere sserskilte
avtaler om tilleggs- og endringsarbeider, ha utgjort ialt kr. 494,738:20.

Kungl. Maj.ts proposition nr £38.

Herav falt kr. 351,149: 57 paa det arbeide som Bruun hadde utfört da Styrelsen
overtok fullforelsen av havneanlegget. Ingen av disse summer omfattet de
belop paa tilsammen kr. 51,797:57 som ved de to voldgiftsdommer blev tilkjendt
Bruun.

Ved styrelsens overtagelse av havneanlegget gjenstod der efter de nevnte
opgaver kontraktsarbeide for et samlet belop av kr. 143,588: 63. Bruun bar
opgitt åt det gjenstaaende arbeide belop sig til kr. 83,945: 82.

I skrivelse av 28. mai 1921 inngav Bruun til den svenske regjering en ansökning
om åt faa sig utbetalt det i Styrelsens skrivelse av 10. mars 1921
nevnte belop kr. 32,231: 57, åt faa utlevert kausjonsdokumentet för kr. 60,000,
åt faa utbetalt kr. 30,080:28, som han mente voldgiftsretten ved et misstak
hadde undlatt aa tilkjenne ham, og ennvidere faa utbetalt kr. 194,000 for det
ham ved krigssituasjonen paaforte tap.

I sin uttalelse av 31. mai 1921 fraraadet Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
aa imotekomme Bruuns andragende om aa faa utbetalt kr. 30,080:28 og kr.
194,000, men anbefalte iovrig hans andragende, og tilfoiet åt dermed skulde
sluttopgjor vrere foretatt mellem Bruun og den svenske stat. Den uttalte bl. a.:

»---ingendera parten kunde förutse att världskriget skulle vara i 4 år

och efterföljas av en sådan allmän ekonomisk depression, som råder ännu i dag
efter ytterligare 3 år.

Med hänsyn till detta abnorma förhållande, som icke kunnat förutsättas varken
när kontraktsavtalet slöts eller när det övertogs av ingenjör Bruun, finner
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen det icke rimligen nu år 1921 kunna krävas,
att ingenjör Bruun skulle gälda den ökade kostnaden efter den tidpunkt då arbetets
fullbordande måst övertagas av staten själv genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.
»

Bruuns ansökning blev imidlertid avslaatt av Kungl. Maj.t efteråt Statskontoret
hadde uttalt sig imot innvilgelse.

I skrivelse av 19. januar 1923 fremsatte Bruun krav om fornyet voldgiftsbehandling
av hans mellemvserende med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.
Blandt de krav han reiste, var ogsaa krav om kr. 194,000 i dyrtidstillegg.

Med hensyn til dette krav hadde han under prosedyren for den voldgiftsrett
som blev nedsatt, gjort gjeldende åt betegnelsen »dyrtidstillegg» var urigtig.
Om hans standpunkt for voldgiftsretten heter det i dommen:

»Med detta yrkande avsåg nämligen Bruun att Styrelsen, som tvungit Bruun
att fortsätta arbetet, oaktat han på grund av de såsom en följd av världskriget
inträffade förhållanden varit berättigad att inställa detsamma, måtte förpliktas
att ersätta Bruun de förluster han lidit vid utförandet av Träslöfs fiskehamn,
och som dessa förluster uppginge till 354,000 kronor, fordrade Bruun
att utfå detta belopp jämte 5 % ränta därå från den 5 april 1918.»

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen paa sin side reiste overfor voldgiftsretten
krav om aa tilkjennes hos Bruun kr. 442,774: 90, som utgjorde den svenske
stats merutgift til fullforelse av anlegget efteråt arbeidet var tatt fra
Bruun. Styrelsen protesterte ennvidere mot åt bl. a. Bruuns krav om erstatning
for fördyring av arbeidet blev tatt under behandling av voldgiftsretten.

Ved dom av 12. april 1923 tok voldgiftsretten til fölge denne Styrelsens avvisningspaastand
under henvisning til åt Bruuns krav forsaavidt var blitt avgjort
ved voldgiftsdommen av 28. september 1919.

Med hensyn til Styrelsens krav om erstatning hos Bruun for sine merutgifter
til fullfering av arbeidet heter det i dommen:

»Enär, såsom i förenämnda skiljedom yttrats, styrelsen väl måste anses hava
varit befogad att, på sätt som skett, skilja Bruun från arbetet, men vid tiden
för styrelsens övertagande av arbetet förelegat av världskriget förorsakade
svårigheter att anskaffa för arbetets bedrivande erforderliga förnödenheter,

Kungl. Maj:ts proposition nr £32.

varav vållats sådant hinder i arbetet, att Bruun jämlikt § 12 i kontraktet varit
berättigad till förlängning av arbetstiden,

samt den ökning i kostnaden, som arbetets bedrivande för styrelsen medfört,
måste anses hava huvudsakligen berott på den prisstegring, som inträtt
i sammanhang med berörda svårigheter och övriga av världskriget framkallade
förhållanden,

kan styrelsens yrkande om ersättning för kostnadsökningen icke av skiljemännen
godkännas.»

Efter åt voldgiftsretten hadde avslaatt aa ta Bruuns erstatningskrav under
behandling, inngav han den 31. juli 1925 en ansökning til den svenske regjering
om åt der maatte bli tilstaatt ham en passende erstatning for tap som
var paafort ham ved krigen.

I dette andragende opgav Bruun sitt tap paa arbeidet til kr. 454,081, administrasjonsutgifter
heri ikke medregnet. Av dette tap var efter hans mening
den overveiende del en direkte folge av krigstidens almindelige varefordyrelse.

Til legitimasjon av tapet vedla Bruun en av Centralanstalten for Revision
og Driftsorganisation i Kjobenhavn den 1. juli 1925 utfaerdiget erkhering om
åt Bruuns tap paa Träslöf havneanlegg efter de av ham fremlagte regnskaper
utgjorde kr. 270,742: 89, hvortil var lagt 3 % halvaarlige renter og rentesrenter,
saaledes åt det samlede tap pr. 30. juni 1923 var opfort med kr.
454,081:11.

I Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens uttalelse av 16. mars 1926 om dette
andragende heter det:

»Ehuru vad av sökanden anförts om ersättning för vissa på ékonomisk force
majeure beroende förluster torde kunna stödja sig på en numera ganska allmän
rättsuppfattning om skäligheten av en sådan ersättning, anser sig dock
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, vid det förhållande, att mellanhavandet
mellan styrelsen och sökanden reglerats genom två laga kraftvunna skiljedomar
samt Kungl. Maj:t den 2/12 1921 icke funnit en liknande framställning
från Bruun föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, ej kunna förorda bifall till
den nu ifrågavarande ansökningen.»

Statskontoret uttalte i sin betenkning av 23. oktober 1926:

»Någon anledning att betvivla riktigheten av den av Bruun förebragta utredningen
angående förlustens storlek eller hans uppgift att större delen av
förlusten hänför sig till prisstegringen under kriget, synes icke föreligga. Vid
sådant förhållande och med hänsyn till övriga i ärendet förekommande omständigheter,
vill statskontoret väl icke förneka att, om saken endast ses ur billighetens
synpunkt, vissa skäl kunna anses tala för ett tillmötesgående åtminstone
i någon mån av Bruuns framställning, ehuru det å andra sidan icke bör
förbises, att när genom 1923 års skiljedom Bruun på grund av de av världskriget
framkallade förhållanden förklarades icke skyldig att ersätta Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen dess merkostnad för arbetets slutförande kr.
442,774: 90, skiljedomstolen måste i avseende å denna högst betydande post anses
hava tillämpat just skälighetssynpunkten och härigenom berett sökanden en
förmån, som icke torde kunnat tillkomma honom i sträng överensstämmelse
med kontraktets ordalydelse. Om än frågan således, rent sakligt sett, kan
synas något tveksam, anser sig statskontoret dock ur principiell synpunkt icke
kunna tillstyrka framställningen.»

Bruuns andragende blev avslaatt ved Kungl. Maj:ts beslutning av 19. november
1926.

Senere henvendelser fra det danske utenriksministerium har foranlediget åt
den svenske regjering ved det forannevnte kompromis med den danske regje -

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

ring bär samtykket i åt Bruuns mellemvserende med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
underkastes en ny undersokelse ut fra et billighetssynspunkt.

Ingenior Bruun har for nevnden opstillet den samme tapsberegning som i
andragendet av 31. juli 1925 til den svenske regjering. Tapet pr. 30. juni 1923
opforer han saaledes med kr. 454,081:11, hvortil han foier sitt eget uhonorerte
arbeide og det av ham i 1915 til L. C. Olesen utbetalte overdragelseshonorar
stort kr. 29,000.

Fra svensk side er fremholdt:

Det rettslige mellemvserende mellem Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen og
ingenior Bruun er definitivt ordnet og avgjort ved de to voldgiftsdommer av
henboldsvis 28. september 1919 og 12. april 1923. Den svenske regjering har
imidlertid ved det forannevnte kompromis samtykket i en fornyet undersokelse
ut fra billighetssynspunkt av ingeniör Bruuns mellemvserende med Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen. Ved den fornyede granskning av saken, som i den
anledning er blitt iverksatt, er man paa svensk side alene blitt styrket i den
opfatning åt Bruuns grunner for en billighetsgodtgjorelse er uboldbare.

Fra svensk side har videre vsert hevdet, åt en ubetydelig forcering av arbeidet
i begynnelsen av aaret 1916 vilde ha medfört åt arbeidet i sin helhet var
blitt fserdig innen avtalt tid. Og Bruuns langsomme utforing av arbeidet
forte til åt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, da den vaaren 1918 overtok arbeidet,
maatte fullfore det under den verste dyrtid med en ekstra utgift for
den svenske stat av kr. 442,774 utöver entreprisesummen. For Bruun selv
hadde ogsaa den langsomme utforelse av arbeidet medfört unodige utgifter.

Med hensyn til Bruuns tap paa entreprisen har fra svensk side vsert anfört
åt der ikke föreligger materiale for aa bedomme om Bruun har hatt det tap
som han opgir. Og i ethvert fall maa det formodes åt den langt overveiende
del av Bruuns virkelige tap har sin aarsak i mangel paa forutseenhet ved anskaffelse
av materialier og i mangel paa planmessighet og energi ved utforelsen
av arbeidet.

Ennvidere har fra svensk side vsert fremholdt åt Bruun aldrig har anmodet
om aa faa ophore med arbeidet, men tvertom har villet hindre Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
fra aa överta det. Ved det standpunkt han saaledes har
tatt med hensyn til fortsettelsen av arbeidet, hadde han gjort det umulig for
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen aa gripe inn for aa forebygge tap, og det
vilde ikke vsere billig åt nogen annen enn Bruun selv bserer den del av tapet
som han muligens ikke har kunnet undgaa, og som derfor skulde skrives paa
prisstigningens konto.

Bruun paa sin side har fremholdt åt det syn paa en billighetsgodtgjorelse
som nu gjores gjeldende fra svensk side i nogen grad synes aa avvike fra
den opfatning som efter hans mening svenske myndigheter tidligere har gitt
uttrykk for. Han har forsaavidt henvist til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens
uttalelse av 16. mars 1926. Han har ennvidere henvist til Statskontorets
uttalelse av 23. oktober 1926.

Överfor de anker som er reist med hensyn til den maate hvorpaa han har
utfört og planlagt arbeidet, har Bruun hevdet åt disse besvseringer savner
grunnlag. Han hevder åt han tvertom paa tross av aarstiden har forcert
arbeidet, og åt det er Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen som bserer ansvaret
for forsinkelsen. Han har i saa henseende blant annet henvist til åt voldgiftsretten
av 1919 i sin dom hadde forlenget tiden for arbeidets kontraktsmessige
fullforelse med ca. 5 maaneder.

Överfor den svenske anforsel, åt Bruun ikke hadde anmodet om aa faa slutte
med arbeidet, har han henvist til Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens korres -

Kungl. Maj:ts proposition nr S282.

pondance med ham i tiden efter 29. april 1916. Han henviser saaledes specielt
til sin skrivelse av 26. september 1917, hvori han anholder om aa faa
utfore det gjenstaaende arbeide i lopende regning, saafremt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
fant der var nogen mulighet for fortsettelse, — samt til
skrivelse av 31. oktober s. a., hvori han anmoder om åt kontrakten opheves,
og arbeidet som det föreligger, fserdig og uavsluttet, overlates til Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen mot opgjor efter vurdering i henhold till nsermere
avtale.

Han har fremholdt åt han ikke var uvillig til aa opgi kontrakten, men
hvad han var uvillig til, var att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen — som
i dens skrivelse av 10. november 1917 foreslaatt — i medhold av kontraktens
§13 skulde kunne överta fullforelsen av arbeidet for hans regning og risiko.

Med hensyn til rigtigheten av hans tapsopgave gjor Bruun gjeldende åt
den ikke tidligere har vsert bestridt. Han henviser i saa henseende til Statskontorets
skrivelse av 23. oktober 1926.

Naar forliksnevnden skal uttale sig om hvorvidt der ut fra et billighetssynspunkt
kan foreligge rimelige grunner for en godtgjorelse til Bruun utöver
hvad hans kontrakt efter de foreliggende voldgiftsdommer hjemler ham,
finner man åt sannsynligheten i og for sig taler for åt der som folge av
verdenskrigen og de vanskeligheter av forskjellig art som den forte med sig,
har vsert paafort Bruun utgifter som han vanskelig paa forhaand kunde ha
regnet med, og det selv om man tar i betraktning åt han gikk inn i kontrakten
paa en tid da krigen hadde vart henimot et halvt aars tid.

Efter de foreliggende voldgiftsdommer har Bruun intet rettslig krav paa
aa faa sine uppaaregnede utgifter dekket. Men forsaavidt uppaaregnede okede
utgifter maa antas aa ha vseret uundgaaelige, kan det synes billig åt han
ikke ensidig bor bsere det hele tap, og åt han ikke bor gaa ut av affaeren med
et tap som vilde virke urimelig tungt.

Det forste sporsmaal som reiser sig, er om man skal ta sitt utgångspunkt
i forholdene som de var i juni 1913, da L. C. Olesen sluttet den oprindelige
kontrakt, eller skal se hen till forholdene som de var i januar 1915, da Bruun
traadte inn i kontrakten.

Rettslig sett er forpliktelsesforholdet for Bruun forst skapt ved hans egen
overtagelse av kontrakten i januar 1915. Han har a.ltsaa gaatt inn i kontraktsforholdet
paa en tid, da han hadde anledning til aa overveie hvilke
folger krigen kunde tenkes aa faa, om man enn maa holde ham til gode åt
han — som vistnok de fleste — dengang ikke kan ha förutsett den varighet
krigen vilde faa, og saaledes heller ikke kan ha hatt översikt i sin fulle utsökning
over folgene av krigen for det okonomiske liv.

Ser man paa forholdet ut fra hvad billighet kan tilsie, og ikke ut fra et
strengt rettslig synspunkt, finner man aa maatte legge vekt paa åt Bruun
overtok arbeidet for et vederlag som ikke var beregnet efter forholdene som
de laa an paa den tid da han gikk inn i kontrakten. Den kontraktssum han
skulde utfore arbeidet for, var fastsatt i 1913 paa grunnlag av hvad dengang
maatte ansees som forsvarlige kalkyler. Og naar Bruun overtok den
gamle kontrakt, uten nogen förändring som folge av den i 1915 foreliggende
nye situasjon, maa man anta åt grunnen dertil i forste rekke har vsert åt
han og hans danske medinteressenter mente sig aa vsere i en viss ekonomisk
tvangssituasjon paa grunn av forholdsvis betydelige pengeforstrekninger som
de hadde ydet underentreprenören Chr. Olesen. I betraktning herav kan det
synes billig åt man legger adskillig vekt paa åt det var en forkrigs-kontrakt
som Bruun overtok, og åt som folge derav Bruun bare har faatt et veder -

Kungl. Maj ds proposition nr 232.

lag- for sitt arbeid, beregnet paa grunnlag av forkrigstidens arbeidslonninger
og materialpriser, mens lian har hatt krigstidens utgifter under utforelsen av
arbeidet. Bruun stod saaledes til en viss grad i samme stilling med liensyn
til Träslöf-entreprisen som L. C. Olesen med hensyn til Glommen-entreprisen,
som av barn var overtatt samtidig med Träslöf-anlegget. For Bruuns stilling
med hensyn til Träslöf-anlegget kan man derfor, ut fra et billighetssynspunkt
sett, til en viss grad gjore gjeldende betraktninger av samme art
som de der har fort til åt Olesens krav paa dyrtidstillegg for arbeidet med
Glommen-anlegget blev anerkjent ved en voldgiftsdom i 1923 i en av Olesen
anlagt sak. Opgjoret av mellemvserendet mellem L. C. Olesen og Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen i anledning av Glommen-anlegget vil derfor ha
en viss betydning for bedommelsen av hvorvidt Bruuns krav bor imotekommes.

Med hensyn til opgjoret med Olesen for Glommen-anlegget skal nevnes:

L. C. Olesen hadde omkring midten av august 1916 innstillet arbeidet paa
Glommen-anlegget, bl. a. paa grunn av de forretningsmessige vanskeligheter
som krigen hadde skapt.

Efter åt en voldgiftsdom av 28. december 1917 hadde forkastet Olesens paastand
om åt han var ubundet av kontrakten fordi havbunden hadde vist sig
aa vaere av en annen art enn forutsatt, blev der paa vegne av Olesen i november
1922 fremsatt krav om nedsettelse av en ny voldgiftsrett til behandling bl. a.
av hvorvidt der tilkom ham erstatning for hvad den av ham utforte del av
arbeidet (altsaa til midten av august 1916) hadde kostet ham i merutgift
utöver hvad der var forutsatt da kontrakten blev sluttet.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde overfor voldgiftsretten erklmrt, åt
forsaavidt voldgiftsretten mente aa ha adgang til aa ta erstatningskravet under
behandling — fant styrelsen det »skäligt, att Olesen till den del, som skiljemännen
kunde finna billig, tillerkännes ersättning för den genom berörda prisförhöjningar
honom tillskyndade förlust».

Olesens samlede tap paa det av ham utforte arbeide blev for voldgiftsretten
opgitt til kr. 130,000, deri ikke medregnet hans eget arbeide med ledelsen av
anlegget. Av det opgivne belop kr. 130,000 blev omtrent halvparten eller kr.
65,000 angitt aa skrive sig fra prisokninger i anledning av krigen.

I sin dom av 5. januar 1923 fant voldgiftsretten under hensyn til de foreliggende
oplysninger aa burde tilkjenne Olesen kr. 45,000 i erstatning for tap paa
grunn av prisökningen under krigen.

For bedommelsen av hvilken betydning denne voldgiftsavgjorelse bor tillegges,
naar det sporres om billighetsgodtgjorelse til Bruun, er aa bemerke åt Olesen
i motsetning til Bruun bygget paa en ren forkrigskontrakt. Og den omstendighet
åt Bruun hadde traadte inn i kontraktsforholdet efter krigens begyndelse,
var netop av voldgiftsretten i Bruuns sak av 1919 tillagt avgjorende betydning
for åt der ikke rettslig sett tilkom ham nogen godtgjorelse for prisökningen.
Men ut fra et billighetssynspunkt kan der som foran nevnt vmre grunn til aa
legge vekt paa åt Bruun ikke stod helt fritt da han i januar 1915 overtok kontrakten.
Og naar det krav, som han har reist om dyrtidstillegg, skal veies mot
Olesens, maa man ta i betraktning åt Olesen traadte tilbake fra sin kontrakt
allerede i midten av august 1916, mens man for Bruuns vedkommende bor ta
hensyn til forholdene som de senere utviklet sig, i ethvert fall sa langt frem
som til 1. juni 1917, da anlegget efter voldgiftsdommen av 1919 burde vmrt
faerdig.

Nogen bindende veiledning med hensyn til storrelsen av Bruuns mulige billighetskrav
gir dog ikke det belop som er tilkjendt Olesen. Forholdene med
hensyn til de to havneanlegg var ikke ensartede, og det tor ikke vaere utelukket
åt voldgiftsretten ved sin skjonnsmessige ansettelse av erstatningsbelopet kan

Kungl. Maj:ts proposition nr

ha tatt et visst hensyn til de tekniske vanskeligheter som arbeidet i Glommen
paa grunn av havbundens beskaffenhet hadde frembudt. I saa henseende bar
dog nevnes åt krav om erstatning for tap forvoldt ved feilagtige oplysninger
om havbundens beskaffenhet var blitt reist av Olesen for voldgiftsretten av
1917, som imidlertid forkastet dette krav. Det blev saa reist paany for voldgiftsretten
av 1923, men blev da avvist som endlig avgjort ved dommen av

1917. ■ , • . ...

Om man nu gaar ut fra åt prisakningen i og for sig kan betinge en viss billighetsgodtgjarelse
til Bruun, vilde det dog ikke vmre retfserdig og rimelig åt
den annen kontraktspart skulde dekke Bruuns derved forvoldte tap, dersom de
akede utgifter kunde vsert spart ved en forsvarlig og planmessig förberedelse
og ledelse av arbeidet. Folgene av egen forsammelighet har Bruun intet billighetskrav
paa aa faa veltet over paa den annen part. Og heller ikke vil han ha
noget rimelig og naturlig billighetskrav paa aa faa sitt tap dekket, saa fremt
han ved forsommelighet og mangel paa fortgång med arbeidet har forvoldt åt
den annen part har maattet överta fullforelsen av arbeidet paa en tid da det
fält sserlig kostbart aa bringe det til avslutning, og den annen part som felge
derav er paafort et tap som opveier Bruuns eget tap.

Hvorvidt de av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen fremforte klagemaal over
Bruuns utforelse og ledelse av arbeidet er rettmessige, er det vanskelig for forliksnevnden
aa opgjore sig en virkelig berettiget mening om.

Voldgiftsretten av 1919 har fastslaatt åt Bruun hadde skjellig krav paa en
forlengelse av kontraktens arbeidstid med 5 maaneder til 1. juni 1917. Den
har konstatert åt der ved denne tid, da arbeidet skulde vsert färdig, gjenstod
en meget betydelig del av det. Men den har intet uttalt om hvorvidt aarsaken til
åt arbeidet innen denne tid ikke var blitt fullfort, er aa soke i forsommelighet
fra Bruuns side. Naar voldgiftsretten — tiltross for åt Bruun ikke hadde fullfort
arbeidet i rett tid — frifant ham for Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens
krav om dagbot, var det forholdene efter 1. juni 1917 som forsaavidt hadde vsert
bestemmende for voldgiftsretten. Den fant nemlig åt der fra tiden omkring 1.
juni 1917 da arbeidet burde vsert fserdig, og til den tid da arbeidet blev fratatt
Bruun i april 1918, hade vsert saadanne vanskeligheter _ för arbeidsdriften åt
Bruun hade hatt rett til aa kreve en forlengelse av arbeidstiden i medhold av
kontraktens § 12.

Heller ikke voldgiftsdommen av 1923 uttaler sig om der har foreligget nogen
forsommelighet fra Bruuns side for 1. juni 1917. Frifinnelsen av Bruun for
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens krav paa dekning av merutgiftene ved fullforelsen
av arbeidet er bygget paa hvad dommen av 1919 hadde antatt om forholdene
efter 1. juni 1917.

Naar saaledes forliksnevnden staar uten nogen veiledning i uttalelser fra de
to voldgiftsretter som har behandlet mellemvserendet mellem Bruun og Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen, har man ikke dristet sig til, bare med grunnlag
i det for nevnden foreliggende materiale, aa fastslaa positivt åt det er forsommelighet
og mangel paa planmessig ledelse fra Bruuns side som er den virkelige
aarsak til hans tap, og åt som folge derav enhver billighetsgodtgjorelse til
ham bor vaere utelukket.

Paa den annen side kan det sies åt forutsetningen for en billighetsgodtgjorelse
burde vsere åt det var paa det rene åt Bruun i enhver henseende hadde
drevet arbeidet forsvarlig, og åt han derfor var uten skyld i åt det blev dyrere
enn beregnet. Et saadant bevis fra Bruuns side kan ikke sies aa foreligge.

Det vilde dog neppe stemme med det billighetssynspunkt man mener aa
burde legge til grunn, om man ut fra en altfor streng opfatning av bevisbyrdens
stilling vilde frakjenne Bruun enhver billighetsgodtgjorelse. Men naar
det gjelder storrelsen av en passende billighetsgodtgjorelse, kan man ikke und -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

•2 7

late aa maatte regne ogsaa med den muligliet åt Bruun ikke har drevet arbeidet
med den energi som kunde kreves av ham.

Hvad saa angaar de nkede utgifter som maa antas aa ha vrnrt uforskyldte og
uundgaaolige, kan Bruun ikke ha billig krav paa aa faa disse dekket i sin
helhet av den annen part. Lengere enn til en passende fordeling av disse utgifter
kan man ikke kornnie, selv ut fra et billighetssynspunkt. Ved fordelingen
kan man heller ikke se bort fra åt fullforelsen av arbeidet har kostet den svenske
stat et belop som langt överstiger den del av kontraktssummen som svarte
til den av Bruun ufullforte del av arbeidet, og åt saaledes denne del av arbeidet
er blitt upaaregnet meget dyrere for den svenske stat enn i kontrakten
fastsatt.

Men samtidig kan man, naar billighetshensyn skal vsere avgjorende, heller
ikke se bort fra åt den del av arbeidet som Bruun har utfört, er blitt betalt med
eu pris som var fastsatt i 1913, og som derfor sikkerlig laa under hvad der
efter utforelsestidens forhold vilde vsert en rimelig og billig godtgjorelse for arbeidet.

Bet kan sies åt Bruun, da dyrtiden grep inn med okede og upaaregnede utgifter,
burde ha stillet Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen fritt, saa den hadde
hatt valget mellem enten aa betale ham hoiere pris eller ogsaa samtykke i åt
kontrakten blev hevet. Og det kan med en viss foie sies åt Bruun, ved aa holde
fast ved kontrakten saa lenge som han gjorde, har avskaaret Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
fra aa ta standpunkt til, om den vilde foretrekke selv aa
ut.fore arbeidet fremfor aa godtgjore Bruun hans dyrtidstillegg. Men Bruuns
forhold forsaavidt kan til nogen grad finne sin förklaring i åt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
overfor ham hadde hevdet den opfatning, åt den, om
Bruun gav op arbeidet, hadde rett til aa la det fullfore for hans regning og
risiko. Det kan forstaaes åt Bruun ikke uten videre vilde gi arbeidet fra sig
paa det vilkaar.

Det bor i denne henseende ogsaa komme Bruun tilgode åt rettsopfatningen
med hensyn til virkningene av ekonomisk force majeure paa den tid ennu var
usikker, og paa ingen maate avklaret.

Det kan ogsaa nevnes, åt uaktet L. C. Olesens krav paa dyrtidserstatning for
Glommen-anlegget forst fremkom efter åt hans arbeide med dette anlegg vaT
avsluttet, blev der saavidt sees —■ ikke paa det grunnlag reist nogen innvending
mot åt voldgiftsretten tilkjendte ham en passende erstatning.

Hvad angaar storrelsen av det tap som Bruun har lidt som folge av uventet
okede varepriser og arbeidslonninger og paa grunn av krigsvanskelighetene i
det hele, finner man ikke uten videre aa kunne legge til grunn Bruuns foreliggende
opgave over det tap entreprisen har paafort ham. Dette tap kan ogsaa
omfatte poster som ingen förbindelse har med krigsvanskelighetene.

Under voldgiftsprocedyren i 1919 var hans dyrtidskrav kr. 194,000, hvortil
kom kr. 33,000 som vederlag for åt arbeidet skulde vsere blitt fordyret ved åt
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hadde krevet fullforelse av arbeidet paa en
tid da den av verdenskrigen skapte force majeure efter Bruuns mening hadde
gitt ham rett efter kontraktens § 12 til aa la arbeidet hvile. Heller ikke disse
belop er nsermere legitimert for forliksnevnden.

Imidlertid er det, som foran nevnt, i og for sig sandsynlig åt verdenskrigen og
de vanskeligheter den forte med sig virkelig har paafort Bruun utgifter som
man paa forhaand vanskelig kan ha regnet med. Ut fra almindelige betraktninger
av denne art er det antagelig ogsaa åt Statskontoret har funnet aa kunne
uttale i sin betenkning av 23. oktober 1926, åt det ikke hadde nogen anledning
til aa betvile riktigheten av Bruuns opgivender om storrelsen av hans tap og

Kungl. Maj:ts proposition nr 2232.

hans anforsel om åt den storre del av tapet skrev sig fra prisstigningen under
krigen.

Ogsaa i L. C. Olesens voldgiftssak av 1923 var hans tap paa prisstigningen
bare anslagsvis ansatt, uten — saavidt sees — nermere legitimasjon fra Olesens
side for hvordan man var kommet til det belop som var opfort som prisstigningstapet.
.

Selv om det, efter det materiale forliksnevnden har hatt til sin raadighet og
efter forholdets natur i det hele, ikke lar sig gjore aa opstille eksakte tall, mener
man efter hele totalbilledet av forholdet og i betraktning av det vederlag
Bruun i henhold til kontrakten har faatt for sitt arbeide, — åt der er grunn til
aa anta åt hans upaaregnede utgifter har gaatt op i et saadant belop åt det
vilde virke ubillig tungt for ham om hele tapet skulde bli hvilende paa ham. Et
stottepunkt forsaavidt har man i åt voldgiftsretten av 1923 i L. C. Olesens sak
fant åt hans arbeide med Glommen-anlegget inntil han i august 1916 opgav det,
var blitt utfört i en tidsperiode da prisstigningen som folge av krigen hadde
naadd en saadan höide åt han var berettiget til aa instille arbeidet.

Til det direkte tap Bruun maa antas aa ha hatt i form av okede utgifter, kommer
ogsaa det rentetap som han i de forlopne aar har hatt paa disse uttellinger.

Man finner saaledes — alle forhold tatt i betraktning — att det er tilstede et
grunnlag for en passende billighetsgodtgjorelse til Bruun for hans arbeide med
Träslof havn.

Naar nevnden ut fra sine overveielser og droftelser av de ulike hensyn som
komme i betraktning, skal uttale sig om storrelsen av en saadan billighetsgodtgjorelse,
vil man ha uttalt åt den skjonsmessige fastsettelse av et bestemt belop
efter sakens natur maa fremby store vanskeligheter, og den vil hvile paa saa vidt
mange usikre faktorer åt den nodvendigvis til en viss grad maa bli vilkaarlig.

Ut fra hvad saaledes er anfört og efter aa ha overveiet hvad der i vedheftede
sservotum er uttalt av et av nevndens medlemmar, revisjonssekretser Bagge, er
opmannen blitt staaende ved aa bringe i förslag åt den Svenske Stat utbetaler til
Bruun en billighetsgodtgjorelse som ansettes til 75,000 — fem og sytti tusen
kröner.

Professor Sindballe, som principalt har holdt paa et hoiere belop, har subsidisert
sluttet sig til opmannens förslag.

Revis jonssekretaer Bagge har under henvisning til sitt vedheftede sservotum
funnet aa burde bringe i förslag en billighetsgodtgjorelse som settes till 30,000
— tretti tusen — kröner.

Oslo 5 februar 1929. Köbenhavn, 6. Februar 1929.

Paal Berg. Kristian Sindballe.

Stockholm den 11 februari 1929.
Algot Bagge.

Kungl. Maj:tu proposition nr 23$.

2!)

Saervotum, avgift av revisjonssekretser Bagge:

Därest till följd av förhållanden, som världskrigets skärpning och utvidgning
medfört och som icke varit att förutse, kostnaden för utförandet av arbetet på
Träslöfs hamn blivit så väsentligt stegrad att arbetets fullgörande till avtalat
pris skolat för Bruun medföra en ekonomisk uppoffring av den storlek, att densamma
måste antagas hava legat helt och hållet utanför förutsättningarna för
parternas överenskommelse, hade enligt grunderna för en av Sveriges Högsta
Domstol den 14 februari 1923 meddelad dom (Nytt Jurid. Arkiv Avd. I sid.
20) Bruun, vid den tidpunkt då en sådan ekonomisk force majeure inträtt, ägt
rätt att såsom villkor för arbetets fortsättande uppställa en ökning av det avtalade
priset med en med hänsyn till omständigheterna skälig del av kostnaden
på grund av prisstegringen, samt att, om denna fordran ej uppfyllts, häva avtalet.

Bruun har emellertid, frånsett ett yrkande att Bruun skulle erhålla ersättning
för prisstegring å cement, vilket yrkande Bruun t. o. m. motiverade med
det av .Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen avvisade påståendet att det arbete, till
vilket cementen skulle användas, ej hörde under kontraktet, först på ett tämligen
sent stadium i arbetet, nämligen under hösten 1917, framställt yrkanden om
betalningens utgående efter ändrade grunder. Då Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
under hänvisning till kontraktet avslog dessa yrkanden, fortsatte
Bruun likväl arbetet.

När Bruun stod inför valet mellan att häva kontraktet, därest dyrtidstillägg
ej beviljades, eller att fortsätta arbetet, valde han alltså det senare.

Arbetet skulle enligt det mellan Bruun och Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
träffade avtalet vara fullgjort vid utgången av år 1916. Skiljemännen i
1919 års skiljedomsförfarande medgåvo emellertid, med hänsyn till de mellan
Styrelsen och Bruun förda vidlyftiga underhandlingarna om förändringar i sättet
för arbetets utförande, en utsträckning av arbetstiden, och fastställde den 1
juni 1917 såsom den dag, då arbetet bort vara avslutat. Vid denna tid återstod
en högst betydande del av arbetet. Då styrelsen i april 1918 under åberopande
av § 13 i kontraktet fråntog Bruun arbetet, var en betydande del av detsamma
alltjämt ofullbordad. Genom Bruuns underlåtenhet att inom behörig tid fullgöra
arbetet har dettas slutförande för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, som
till följd av det redan påbörjade arbetets beskaffenhet ej kunnat dröja med dess
fullbordande, dragit en merkostnad på grund av prisstegringen, som uppgått, till
ett högst betydande belopp. Bruun har icke kunnat styrka, att underlåtenheten
att inom behörig tid slutföra arbetet icke kan tillräknas honom såsom försummelse.

Under sådana förhållanden torde det var föga sannolikt att svensk domstol
skulle med stöd av svensk rätt hava till någon del bifallit Bruuns ersättningsanspråk.

Förlikningsmännen skola emellertid enligt det dem givna uppdraget verkställa
en undersökning ur billighetsynpunkt av Bruuns mellanhavanden med
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. Beskaffenheten av det sålunda medddelade
uppdraget samt de förhandlingar mellan representanter för de svenska och danska
Tegeringarna, som föregått förlikningsnämndens tillsättande, torde giva vid
handen, att fullt så stränga krav på bevisningen och ett så noggrant beaktande

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

av bevisbördans fördelning, som vid en domstol eller till och med vid en skiljedomstol
skulle varit på sin plats, icke böra här uppställas, liksom ock vid förlikningsmannens
undersökning omständigheter, till vilka vid ett domstols- eller
skiljemannaförfarande icke kunnat tagas hänsyn, här icke böra lämnas alldeles
utan beaktande.

Vad då först beträffar den omständigheten, att Bruun, då Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
avvisade av Bruun framställda förslag om pristillägg, icke
nedlade arbetet, torde ett sådant förfarande i viss mån finna sin förklaring i den
stora ovisshet rörande ekonomisk force majeures betydelse för rätt att häva avtal,
som vid nämnda tid förefanns, och i den betydande risk för Bruun, som, i
händelse en sådan rätt ej ansåges ha inträtt, förelåg i kontraktets bestämmelser
om dagabot samt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens rätt att på Bruuns räkning
och risk utföra ofullbordat arbete.

Å andra sidan bör beaktas, att, såsom förut angivits, frånsett ett yrkande av
Bruun att erhålla pristillägg i händelse av ytterligare prisstegring å cement,
Bruuns framställningar om tilläggsbetalning samtliga framkommit på ett tämligen
sent stadium i arbetet, nämligen tidigast under hösten 1917. Man får av
Bruuns förfarande det intrycket, att han av olika anledningar, bland andra
möjligen förhoppning om ett snart förestående slut på kriget och därefter följande
prissänkning, i det längsta inriktat sig på ett fullgörande av kontraktet
enligt den däri stadgade betalningen men med en del extra tillägg för särskilda
arbeten.

Att å andra sidan Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen ansåg det vara i beställarens
intresse att Bruun i det längsta på de i kontraktet bestämda betalningsvillkoren
fortsatte arbetet, synes framgå bland annat av den ställning styrelsen
intog, jämväl sedan den kunnat skilja Bruun från arbetet.

Även om, på sätt ovan angivits, Bruuns tvekan att sätta saken på sin spets
kan anses förklarlig, och således, ur billighetssynpunkt sett, Bruun icke redan
på grund av underlåtenheten att häva avtalet bör anses avskuren från varje ersättning,
måste dock även ur nämnda synpnkt den omständigheten att Bruun
fortsatt arbetet i fullt medvetande om att motparten icke under några förhållanden
vore villig att betala något som helst dyrtidstillägg, tilläggas en stor betydelse
vid bedömandet av frågan huruvida ersättning bör utgå för den exorbitanta
delen av Bruuns kostnadsökning på grund av prisstegringen.

Härefter böra tagas i betraktande de förhållanden som, med beaktande av vad
nu sagts och även den vägande omständigheten att Bruuns anspråk ogillats i
lagligen bindande skiljedomar, kunna tala för en fördelning i ifrågavarande fall
mellan beställare och entreprenör av den senares kostnader på grund av prisstegringen,
och vidare spörsmålet huruvida det får antagas, att dröjsmålet med
arbetets utförande icke kan tillrä.knas entreprenören såsom fö''rsummelse.

Bruun har hävdat, att hans avtal med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen av
den 19 januari 1915 i fråga om tiden för ingåendet borde vara att betrakta såsom
likställt med de av Olesen år 1913 ingångna kontrakten rörande Träslöf och
Glommen och således vara att anse såsom ett avtal ingånget före kriget. Någon
rättslig grund för en sådan ståndpunkt föreligger icke.

Emellertid har under förlikningsförhandlingarna från dansk sida — under
åberopande av en av Viggo Ottosen den 15 januari 1915 till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
ingiven skrivelse, däri Ottosen, med hemställan att Bruun
måtte antagas till huvudentreprenör vid Träslöf, anfört, att Ottosen, som hade
i Träslöf sarbetet stående ett kapital av 121,000 kronor, hade en rimlig chance
att få tillbaka penningarna, om Bruun antoges, — uppgivits, att Bruun och
ytterligare en person hade del jämte Ottosen i denna finansiering av Träslöfsarbetet
och att denna omständighet medfört, att Bruun vid övertagandet av
Träslöfsentreprenaden befunnit sig i ett visst ekonomiskt tvångsläge, som med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13it.

verkat till att oaktat den av kriget föranledda prisstegringen då redan börjat,
Bruun likväl på oförändrade betalningsvillkor åtagit sig arbetet.

Någon ledning föreligger dock icke för bedömande vare sig av storleken av
de penningintressen Bruun skulle haft i detta konsortium eller av frågan, huruvida
Bruun övertagit arbetet för att söka rädda ofördelaktigt placerade penningar
eller av annan anledning. För övrigt synes även ur billighetssynpunkt vad
sålunda från dansk sida framhållits sakna betydelse. Den utgångspunkt i tiden,
efter vilken kravet på ett skäligt beaktande från Bruuns sida av krigets
inverkan på prisstegringen bör bedömas, kan ej av sådan anledning, som nu
gjorts gällande, sättas längre tillbaka än till den tidpunkt som eljest skulle vara
avgörande d. v. s. tiden för Bruuns övertagande av kontraktet den 19 januari
1915.

Ej heller kan jag finna, att såsom från dansk sida gjorts gällande, ett uttalande
i skiljedomen mellan Olesen och Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen den
5 januari 1923, att de av styrelsen å Glommens hamn utförda arbetena ägt rum
under en tidsperiod, då prisstegringen i följd av kriget nått en sådan höjd att
Olesen måste anses varit berättigad att inställa arbetet, kan medföra att Bruun
bör anses hava ägt rätt att på grund av prisstegringen frånträda sitt avtal samtidigt
som Olesen nedlade arbetet i augusti 1916.

Bruun har icke vare sig under skiljemannaförfarandet eller sedermera framlagt
några specificerade uppgifter på de kostnader prisstegringen medfört för
honom. Han har endast angivit några klumpsummor, olika vid olika tillfällen,
som icke varit atföljda av nagon specifikation och därför icke kunnat tjäna
till någon som helst ledning.

Man är därför i fråga om tidpunkten för inträdet av en ekonomisk force majeure
för Bruun hänvisad till det bedömande, som kan ske på grund av den prisindex
och de grafiska framställningar, som åberopats i och bifogats svenska
Utrikesdepartementets memoranda.

Enligt den prisindex över den allmänna lönenivån, som åberopats i Utrikesdepartementets
^memorandum den 29 december 1928, var i mitten av juli 1916
prisstegringen å löner i förhållande till den 1 januari 1915 inemot 12 %. Enligt
den grafiska framställning, som Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens kontrollant
vid arbetet ingav till styrelsen i början av år 1918, och som bifogats
Utrikesdepartementets memorandum den 1 februari 1929, var emellertid vid
Träslöf prisstegringen i mitten av år 1916 i förhållande till den 1 januari 1915
för stenhuggare högst 6 %, för timmermän högst 3 % och för grovarbetare högst
4.7 %. Beträffande byggnadsmaterialier var enligt den Utrikesdepartementets
förstnämnda memorandum bifogade prisindexen prisstegringen i förhållande
till den 1 januari 1915 inemot 50 °/°, och enligt samma prisindex för byggnadsmaterialier
och arbetslöner, efter en sammansättning av 33 % materialier och 67 %
arbetslöner, 26 %. Räknas med den stegring av arbetslönerna, som faktiskt förelåg
vid Träslöf, går alltså i mitten av år 1916 för Bruun prisstegringen för
byggnadsmaterialier och löner upp till högst 20 % i förhållande till den 1
januari 1915.

Därvid är dock att märka att bland materialierna icke ingått bränslematerialier,
varav priset på kol, som^ krävdes särskilt för mudderverket, vid nämnda
tid stigit betydligt i pris. Då emellertid hela den muddring och schaktning,
som Bruun utförde före arbetets övertagande från styrelsens sida, uppgått till
endast 12,163 m3, måste den på grund av prisstegring ökade driftkostnaden vid
nu nämnda tidpunkt för mudderverket hava varit tämligen obetydlig. Detsamma
gäller i än högre grad i fråga om de använda kvantiteterna bensin och
fotogén, för vilka prisstegringen intill nämnda tid ej var avsevärt högre än å
byggnadsmaterialierna.

Vid en prövning av frågan om ekonomisk force majeure måste för övrigt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

träffande den prisstegring, som inträffat å materialier, beaktas, att en ^entreprenör
bör antagas hava vid tiden för entreprenadavtalets ingående, där så kunnat
ske, i regel försäkrat sig om erforderliga materialier till gällande pris.
Har han underlåtit detta under tider av betydande prisväxlingar, innebär det
ej sällan endast en spekulation i fallande priser, som i händelse den misslyckas
bör drabba honom själv.

På grund av vad sålunda anförts och då Bruun avslutat avtalet fyra och en
halv månader efter krigets utbrott, kan icke sägas att för Bruun kostnaden för
arbetets utförande blivit, då Olesen i mitten av år 1916 nedlade arbetet, till
följd av prisstegringen så ökad, att ekonomisk force majeure då förelegat för
Bruun.

Att av skiljedomen mellan Olesen och Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
draga några slutsatser rörande frågan huruvida dyrtidsersättning till större
eller mindre belopp eller icke alls skall utgå till Bruun i anledning av Träslöfsarbetet,
synes i lika måtto vanskligt. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
förklarade visserligen i skiljemannaförfarandet i Olesens sak i april 1923, att
om skiljemännen komme att lämna styrelsens yrkande om ersättning för kostnadsökning
under den tid styrelsen omhänderhaft arbetet utan bifall, styrelsen
funne skäligt, att Olesen till den del som skiljemännen kunde finna billigt,
tillerkändes ersättning för den genom prisförhöjningen honom tillskyndade förlusten
samt att styrelsen varken ville medgiva eller bestrida, att kostnadsökningen
på grund av prisstegringen uppgått till det av Olesen angivna beloppet
sextiofemtusen kronor; och denna förklaring ledde till att Olesen i skiljedomen
tillerkändes ersättning med fyrtiofemtusen kronor.

Huru näraliggande jämförelser mellan Olesens och Bruuns mellanhavanden
med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen än kunna synas, måste dock beaktas, att
på grund av de med Glommenentreprenaden förknippade särskilda förhållandena
sådana jämförelser lätt leda vilse. Olesens kontrakt var ingånget år 1913; Olesen
anförde som skäl för arbetets nedläggande den 5 augusti 1916 ej blott »de vanskliga
affärsförhållanden som kriget i Europa skapat», utan även »att kontraktsbestämmelsernas
uppgifter om muddringsarbetet icke överensstämde med verkliga
förhållandet» — ett påstående som gav skiljemännen vid 1917 års skiljemannaförfarande
anledning uttala att muddringsarbetet blivit avsevärt svårare
och kostsammare än Olesen med ledning av de uppgifter om bottnens beskaffenhet.
som arbetsbeskrivningen och formuläret till kostnadsanbud innehålla,
haft anledning beräkna — och slutligen synas jämväl i övrigt i vissa
avseenden svårigheterna för arbetets utförande hava varit större vid Glommen
än vid Träslöf.

Att sådana och andra särskilda omständigheter medfört, att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
och till följd därav även skiljemännen ställt sig synnerligen
välvilliga mot Olesen, synes påtagligt.

Bruuns ekonomiska force majeure måste anses hava inträtt vid en mycket
senare tidpunkt än Olesens. Ända intill mitten av år 1917, då efter en strejk
lönenivån vid Träslöf stegrades i förhållande till den 1 januari 1915 för stenhuggare
med 27.5 %. för timmermän med 22 % och för grovarbetare med 18.6 %,
var högsta stegringen i förhållande till den 1 januari 1915 för stenhuggare 7.8 %,
för timmermän 4 % och för grovarbetare 9.3 %. Vid bestämmande av en ersättning
för den exorbitanta delen av Bruuns kostnadsökning måste alltså beaktas,
att, om hänsyn tages allenast till lönestegringen, en tillämpning av kontraktets
priser under utförandet av den ojämförligt största delen av arbetet
icke till någon del kan hava legat helt och hållet utanför parternas förutsättningar
för avtalet. En ersättning till Bruun för den exorbitanta delen av
Bruuns kostnadsökning måste därför, även om i viss mån hänsyn tagas jämväl
till prisstegringen å materialier och även med beräkning, att prisstegringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

u materialier skedde mycket snabbare och till högre belopp än lönestegringen,
stanna vid ett jämförelsevis lågt belopp.

Ifrågasättas kan emellertid, om det är skäligt, att Bruun utfår ens ett sådant
belopp. Som ovan nämnts återstod, då arbetet skolat vara färdigt, en högst
betydande del därav, och då Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen övertog arbetet,
kvarstod jämväl en betydande del av detsamma. Bruun har icke kunnat styrka,
att dröjsmålet med arbetets slutförande inom behörig tid icke kan tillräknas
honom såsom försummelse.

Visserligen har Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i avgivet utlåtande den 31
maj 1921 yttrat, att det icke rimligen kunde krävas, att Bruun skulle gälda
den ökade kostnaden efter den tidpunkt, då arbetets fullbordande måst övertagas
av Styrelsen, och detta uttalande kunde synas grundat på den uppfattningen,
att något dröjsmål med arbetets utförande, som låge Bruun till last
och på den grund gjorde honom ersättningsskyldig, icke kunde anses hava
förelegat.

Beaktas bör emellertid, att Styrelsens nämnda utlåtande avsåg tillstyrkande
av en uppgörelse, varigenom såväl Bruun som Styrelsen skulle avstå från ansprak
på ersättning för kostnader orsakade av dyrtiden. I varje fall har Styrelsen
vid skiljemannaförfarandet år 1919 gjort gällande att dröjsmålet med
arbetets utförande vore att tillskriva Bruuns försummelse, liksom också under
den tid Bruuns arbete pågått denna uppfattning hävdats av Styrelsens posthavande
ingenjör vid arbetet och av Styrelsen själv i dess brevväxling med Bruun;
och efter avgivandet av nämnda utlåtande har, sedan uppgörelse på nämnda
eJ kommit till stand, Styrelsen vid 1923 års skiljemannaförfarande framställt
yrkande om förpliktande för Bruun att ersätta merkostnaden utöver kontraktsbeloppet.

Jag delar emellertid den norska och den danska förlikningsmannens uppfattning^
att det föreliggande materialet icke med säkerhet utvisar en försummelse
från Bruuns sida av beskaffenhet att böra helt utesluta honom från att
i viss man erhalla ersättning för den honom tillskyndade kostnadsökningen på
grund av prisstegring. Ej heller bör under förhandenvarande förhållanden den
omständigheten att å andra sidan Bruun icke styrkt, att försummelse icke ligger
honom till last, föranleda en sådan utgång. Emellertid kan vid bestämmandet
av ersättningens belopp ej bortses från att Bruun dock sannolikt varit
åtminstone i viss mån vållande till dröjsmålet med arbetets fullgörande inom
behörig tid.

Vid övervägande av vad sålunda anförts och i övrigt förekommit har jag
funnit mig väl böra föreslå att ersättning skall utgå till Bruun, men att beloppet
av denna ersättning icke skall sättas högre än trettiotusen kronor.

Oslo den 3 februari 1929.

Algot Bagge.

Bihang till riksdagens pivtokoll 1929. 1 samt. 196 häft. (Nr 232.)