Kungl. Maj:ts proposition nr 239 (Proposition 1945:239)

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Nr 239.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321); given Stockholms slott den 16 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag lill lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

Förslag

till

Lag

örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att överskriften till 6 kap. sinnessjuklagen den 19
september 1929 ävensom 10 § 1 morn., 20 och 38 §§, 39 § 2 och 4 morn., 41—
46 §§, 46 a §, 47 § 1, 4 och 5 mom. samt 49 och 51 §§ samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagen skall införas en
ny paragraf, benämnd 41 a §, av den lydelse nedan sägs.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

1. Då ansökan -— — — sinnestillstånd
(levnadsberåttelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande,
av annan, som av styrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas av
läkare vid det sinnessjukhus, varest
intagning begäres; dock må läkare
vid sinnessjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utfärda
vårdattest, då fråga är örn förflyttning
till sjukhuset av någon, som
vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren
omhänderhar sjukvård, samt annan
läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör vittne
sjöv.

10 §.

1. Då ansökan — — — sinnestillstånd
(levnadsberåttelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande,
av annan, som av styrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas av
läkare vid det sinnessjukhus, varest
intagning begäres; dock må läkare
vid sinnessjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utfärda
vårdattest, då fråga är om förflyttning
till sjukhuset av någon, som
vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren
omhänderhar sjukvård, samt annan
läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare.

1 Senaste lydelse, se betr. 20 § SFS 1941: 509. betr. 41 och 46 a §§ SFS 1937 : 470, betr. 45 §
SFS 1933: 45 och betr. 47 § 4 mora. SFS 1942: 146.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § hinder
möter på grund av vad i andra stycket
av samma paragraf stadgas, tillkomme
det sinnessjuknämnden att
antingen själv efter anmälan eller
framställning, som nedan sägs, besluta
örn utskrivning enligt 17 eller
19 § eller uppdraga åt sjuk vårdsläkaren
att därom meddela beslut.
Uppdrag, som nu sagts, må dock ej
meddelas i fall, där det brott, som utgör
hinder för utskrivning enligt 18 §,
varit riktat mot annans personliga
säkerhet. Begår den, örn vilkens utskrivning
år fråga, sådant brott efter
det uppdraget meddelats, skall
detta anses återkallat.

I andra —■--förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme -— —
— på försök.

38 §.

För vinnande — — —- eller upplysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga
rum inför rätten i den ort, där den,
som skall höras, uppehåller sig, eller
med hans samtycke vid annan allmän
underrätt; dock må, örn den,
som skall höras, uppehåller sig å
ort, vilken lyder under landsrätt, förhöret
hållas inför närmaste rådstuvurätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen
hos rätten i stad eller domaren på
landet. I framställningen örn förhör
böra de omständigheter angivas, vilka
förhöret skall avse. Däri skall ock,

(Föreslagen lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § hinder
möter på grund av vad i andra stycket
av samma paragraf stadgas, tillkomme
det sinnessjuknämnden att
antingen själv efter anmälan eller
framställning, som nedan sägs, besluta
om utskrivning enligt 17 eller
19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren
att därom meddela beslut.
Har sådant uppdrag meddelats och
begår därefter den, örn vilkens utskrivning
är fråga, mot annans personliga
säkerhet riktat brott, skall
uppdraget anses återkallat.

I andra---förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme — —
— på försök.

38 §.

För vinnande---eller upp lysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga
rum inför rätten i den ort, där den,
som skall höras, uppehåller sig, eller
med hans samtycke vid annan allmän
underrätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen
hos rätten. I framställningen örn förhör
böra de omständigheter angivas,
vilka förhöret skall avse. Däri skall
ock, örn del kan ske, beträffande en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

om det kan ske, beträffande envar,
som enligt vad nedan sägs skall underrättas
om förhöret, lämnas uppgift
örn namn och postadress. Åberopas
samtycke, som i 38 § andra stycket
sägs, skall skriftligt bevis därom
bifjogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske
kan; dock må för ändamålet urtima
ting ej utsättas. Rätten eller domaren
läte till förhöret kalla den eller dem,
vilkas hörande begärts; avsände ock
underrättelse örn tiden för förhöret
till den, som gjort framställningen
därom. Sådan underrättelse varde
jämväl, där det kan ske, avsänd till
den, som gjort hemställan, varom i
1 mom. andra stycket förmäles, så
ock i fall, då den intagne ej på egen
ansökning intagits å sinnessjukhuset,
till den, som gjort ansökningen. Till
den, som intagits för observation,
skall, ändå att han ej gjort hemställan,
som nyss sagts, underrättelse örn
förhöret avsändas.

Vill den--— försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten
eller domaren, ändå att förhöret ej
begärts av sjukvårdsläkaren, tillställa
honom protokoll över förhöret, och
vare läkaren pliktig att i de fall, där
den intagne underrättats örn förhöret,
låta honom taga del av protokollet.

(Föreslagen lydelse)

var, som enligt vad nedan sägs skall
underrättas om förhöret, lämnas
uppgift örn namn och postadress.
Åberopas samtycke, som i 38 § andra
stycket sägs, skall skriftligt bevis
därom bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske
kan. Rätten läte till förhöret kalla den
eller dem, vilkas hörande begärts; avsände
ock underrättelse örn tiden för
förhöret till den, som gjort framställningen
därom. Sådan underrättelse
varde jämväl, där det kan ske, avsänd
till den, som gjort hemställan,
varom i 1 mom. andra stycket förmäles,
så ock i fall, då den intagne
ej på egen ansökning intagits å sinnessjukhuset,
till den, som gjort ansökningen.
Till den, som intagits för
observation, skall, ändå att han ej
gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse
örn förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten,
ändå att förhöret ej begärts av sjukvårdsläkaren,
tillställa honom protokoll
över förhöret, och vare läkaren
pliktig att i de fall, där den intagne
underrättats örn förhöret, låta honom
taga del av protokollet.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser angående
undersökning av tilltalade samt angående
intagning och utskrivning
av straffriförklarade m. m.

41 §.*

Där i brottmål domstolen på grund
av att den tilltalade tidigare lidit av

6 KAP.

Örn sinnesundersökning i brottmål
m. m.

41 §.

Föreligger anledning till antagande
att den, som är misstänkt för brott,

i paragrafen, som enligt SFS 19F57: 470 erhållit ändrad lydelse vilken ännu ej trätt i kraft,
har återgivits i sin nu gällande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

sinnessjukdom eller eljest finner anledning
till antagande, att den tilltalade
vid tiden för brottets begående varit
av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eller minskar straffbarheten, må
den tilltalade ej dömas skyldig till
brottet utan att läkares utlåtande blivit
inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid nämnda tid och beträffande
frågan, huruvida han år i
behov av vård å sinnessjukhus.

Ändå att domstolen ej finner anledning
till antagande, som i första
stycket sägs, må domstolen ej, utan
att läkares utlåtande inhämtats, förordna
örn den tilltalades internering
eller döma honom till straffarbete i
ett år eller däröver för mord eller för
mordbrand eller annat eldsåsättande,
^som icke förövats i uppsåt att bedraga
försäkringsgivare eller i annan sådan
sviklig avsikt, eller för försök till
brott, som nu år sagt.

(Föreslagen lydelse)

bär förklaras sträf fri enligt 5 kap. 5 §
strafflagen, skall domstolen förordna
örn sinnesundersökning enligt vad nedan
sägs, där ej av särskilda skäl sådan
undersökning finnes obehövlig.
Sinnesundersökning skall ock ske, där
domstolen finner särskild utredning
örn den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest
för målets avgörande.

41 a §.

Beslut örn sinnesundersökning må
ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande
bevisning förebragts att han
begått densamma.

Har beslut örn sinnesundersökning
meddelats sedan målet förekommit
vid huvudförhandling, erfordras ej
vid ny huvudförhandling, att tidigare
upptagen bevisning ånyo upptages,
så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Där rätten finner det lämpligt, må
rätten förordna, att målet, såvitt angår
utredning örn den misstänktes
sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

42 §. 42 §•

Har domstol jämlikt Al § beslutat
att inhämta utlåtande angående tilltalad,
som förvaras i häkte, skall sådant
utlåtande efter verkställd undersökning
avgivas av sjukvårdsläkaren
vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,
som skall mottaga
för sinnessjukdom misstänkta från
det häkte, där den tilltalade förvaras.
För undersökningen skall den tilltalade
överföras till sinnessjukavdelningen,
och varde samtliga handlingar i
målet överlämnade till sjukvårdsläkaren.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt
för bedömande av den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, må han
hos domstolen eller, där målet år anhängigt
vid häradsrätt, hos domaren
göra framställning om att förhör i
målet hålles med personer, som kunna
antagas äga kännedom om omständigheter
av betydelse för bedömande
av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
I framställningen bör angivas
vad förhöret skall avse. Skall
förhör äga rum, ankomme på domstolen
eller domaren att föranstalta
om att förhöret varder hållet samt örn
underrättelse till sjukvårdsläkaren
och inkallelse av den eller dem, med
vilka förhör begärts. Angående ersättning
åt den, som jämlikt detta
stycke inkallats för att höras såsom
vittne eller upplysningsvis, gälle, ändå
att inkallelsen beslutats av domaren
eller att allmän åklagare ej för talan
i målet, vad angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat.

Utlåtande, varom i denna paragraf
förmäles, skall avgivas utan dröjsmål

Sinnesundersökning av den, som
förvaras i häkte* skall verkställas å
sinnessjukavdelning vid fångvården
av där anställd läkare. För undersökningen
skall den häktade överföras
till den sinnessjukavdelning, som enligt
fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det häkte, där han
förvaras. Domstol, som förordnat örn
undersökningen, skall skyndsamt
översända samtliga handlingar i målet
till nämnda avdelning.

Undersökningslåkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse för
undersökningen, så ock hos domsto
len göra framställning om att förhör i
målet hålles med personer, som kunna
antagas äga kännedom örn sådana
omständigheter. Därvid bör angivas
vad utredningen eller förhöret skall
avse. Skall förhör äga rum, ankomme
på domstolen att föranstalta örn att
förhöret varder hållet samt att underrätta
undersökningslåkaren örn
förhöret. Angående ersättning åt den,
som inkallats till förhöret för att höras,
gälle vad angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.

Sinnesundersökning skall verkställas
utan dröjsmål och utlåtande där -

Kungl. Majlis proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

och sist inom två månader från det
den tilltalade intogs å sinnessjukavdelningen,
i den mån ej domstolen eller
domaren i särskilt fall på framställning
av sjukvårdsläkaren medgiver
anstånd. Beslut om anstånd må
meddelas utan parternas hörande.
Har domstolen eller domaren förordnat
örn förhör som i andra stycket
sägs, må, örn tiden ej därigenom förlänges
till mer än tre månader, med
utlåtandet utan särskilt medgivande
anstå till dess fjorton dagar förflutit
från det protokoll över förhöret kommit
sjukvårdsläkaren tillhanda. Vid
utlåtandet skola fogas de av domstolen
till sjukvårdsläkaren överlämnade
handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren
samtidigt insända en avskrift
därav till medicinalstyrelsen;
finner styrelsen anledning föreligga,
att frågan örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet
underkastas ytterligare
psykiatrisk granskning, har styrelsen
att ofördröjligen underrätta domstolen
därom.

43 §.

Där tilltalad, angående vilken domstol
jämlikt 4/ § beslutat inhämta utlåtande,
befinner sig på fri fot, åligge
det medicinalstyrelsen att på anmälan
av domstolen eller domaren förordna
lämplig läkare att efter verkställd undersökning
till domstolen avgiva sådant
utlåtande. Sedan förordnande av
medicinalstyrelsen meddelats, varde
samtliga handlingar i målet överlämnade
till den förordnade.

(Föreslagen lydelse)

över avgivas sist inom två månader
från det handlingarna inkomma till
sinnessjukavdelningen, i den mån ej
domstolen i särskilt fall på framställning
av under sökning släkaren medgiver
anstånd. Beslut om anstånd må
meddelas utan parternas hörande.
Vid utlåtandet skola fogas de av
domstolen till sinnessjukavdelningen
överlämnade handlingarna.

I utlåtandet skall undersökningslåkaren
angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående, så
ock huruvida han är i behov av vård
å sinnessjukhus. Finnes den undersökte
eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild
åtgärd, bör sådant anmärkas.
I utlåtandet skola ock angivas de skäl
och omständigheter, på vilka däri givet
omdöme grundas.

Då utlåtande avgives, skall undersökning
släkaren samtidigt insända en
avskrift därav till medicinalstyrelsen;
finner styrelsen anledning föreligga
till ytterligare psykiatrisk granskning,
har styrelsen att ofördröjligen underrätta
domstolen därom.

43 §.

Sinnesundersökning av den, som
befinner sig på fri fot, skall verkställas
av läkare, som för dylikt ändamål
är anställd vid statligt sinnessjukhus.
Grunder för sådana undersökningars
fördelning mellan vederbörande sjukhus
fastställas av medicinalstyrelsen.
Domstol, som förordnat örn sinnesundersökning
varom nu är fråga, skall
skyndsamt överlämna samtliga handlingar
i målet till det sinnessjukhus,
till vilket undersökningen lior.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen
inställa sig å tid och
ort, som av läkaren bestämmas.

Finner läkaren, att undersökningen
ej kan verkställas utan att den tilltalade
intages å sinnessjukhus, gore anmälan
därom hos domstolen, som åge
förordna, att den tilltalade skall intagas
å ett statens sinnessjukhus. Ej må
domstolen utan medgivande av den
tilltalade meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa straffarbete,
fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid. Har förordnande,
som nu sagts, meddelats,
varde den tilltalade, örn läkaren är
anställd å något statens sinnessjukhus,
dår intagen. I annat fall skall
intagning ske å det statens sinnessjukhus,
som medicinalstyrelsen, på anmälan
av domstolen eller domaren,
bestämmer, samt undersökningen efter
styrelsens förordnande övertagas
av där anställd läkare.

I fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § andra,
tredje och fjärde styckena i tillämpliga
delar lända till efterrättelse med
iakttagande av att tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas, örn den tilltalade
intagits å sinnessjukhus, från
den dag, intagningen ägde rum, men
eljest från det läkaren mottog handlingarna
i målet.

Vad i tredje stycket stadgats skall
icke tillämpas, där undersökningen
överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid
sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt
bestämmelse i U kap. blivit för

(Föreslagen lydelse)

Den, som skall undersökas, är pliktig
att för undersökningen inställa sig
å tid och ort, som av undersökningsläkaren
bestämmas. Såvitt möjligt
skall tillses, att för den, som skall undersökas,
ej uppkommer hinder i hans
förvärvsverksamhet eller annan allvarlig
olägenhet.

Finnes det erforderligt för undersökningens
verkställande, åge domstolen
på framställning av undersökningsläkaren
förordna, att den, som
skall undersökas, skall intagas å det
sinnessjukhus, där läkaren är anställd.
Ej må domstolen utan medgivande
av den, som skall undersökas,
meddela dylikt förordnande, med
mindre å brottet kan följa straffarbete,
fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid.

1 fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje,
fjärde och femte styckena i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas från
det handlingarna inkommo till sjukhuset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

observation där intagen. Där sådan
intagning skett, må domstolen eller
domaren, på framställning av sjukvårdsläkaren,
besluta förlängning av
den tid, inom vilken observationen
skall vara slutförd; har intagningen
skett jämlikt 27 §, må den tilltalade
ej före observationens avslutande
lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu
sagts, förhör enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande,
som ovan i detta kapitel omförmäles,
blivit avgivet, medicinalstyrelsens
utlåtande böra infordras, åligge
domstolen att till medicinalstyrelsen
överlämna samtliga handlingar i
målet.

Medicinalstyrelsen åge att föranstalta
örn förnyat, på undersökning
av den tilltalade grundat läkarutlåtande,
och skall, om så sker, vad i 42
och 43 §§ för där avsedda fall stadgats
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Därvid skall dock följande
iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av häktad må
verkställas av läkare vid det statens
sinnessjukhus, som av medicinalstyrelsen
bestämmes, i vilket fall den
häktade skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
att hos domstolen göra framställning,
som i 42 § andra stycket sägs, och
påkalla intagning å sinnessjukhus av
tilltalad, som vistas å fri fot. Varder
i anledning av framställning, som
nyss sagts, förhör utsatt, åligge domstolen
eller domaren att underrätta
medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares — — —
med avgivandet.

44 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande
över verkställd sinnesundersökning
blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande
böra infordras, åligge domstolen
att till medicinalstyrelsen överlämna
samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen åge att genom
läkare, som styrelsen därtill utser,
verkställa den ytterligare undersökning
styrelsen finner erforderlig, och
skall, om så sker, vad i 42 och 43 §§
för där avsedda fall stadgats i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.
Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av häktad må
verkställas vid det statens sinnessjukhus,
som av medicinalstyrelsen bestämmes,
i vilket fall den häktade
skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
örn förhör, som i 42 § andra
stycket sägs, och för undersökningen
påkalla intagning å sinnessjukhus av
den, som vistas å fri fot. Varder
förhör utsatt, åligge domstolen
att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

4) Vederbörande läkares--—

med avgivandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42
eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes
avgivande, skall i avseende
å klagan över beslutet sd förfaras,
som örn det meddelats av rätten.

Emot domstols beslut, varigenom
förordnats örn intagande å sinnessjukhus
av tilltalad, som befinner sig
å fri fot, skall föras särskild klagan
genom besvär.

Har domstol under rättegången
meddelat beslut, som i detta kap. sägs,
gånge beslutet, där det ej är sådant,
som i andra stycket avses, i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga
kraft.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, vid förhör med
någon, som är föremål för förfarande,
avseende ddömande av sådant arbete,
anledning till antagande, att han
är sinnessjuk, må han ej dömas till
tvångsarbete utan att läkares utlåtande
inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan
örn han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola
bestämmelserna i 42 och 43 §§ i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där
stadgas om domstolen eller domaren
i stället skall gälla örn myndigheten;
dock att, om läkare hos myndigheten
gjort framställning örn förhör, det
skall ankomma på myndigheten att
förordna om sådant förhör vid lämplig
underrätt och på rätten eller domaren
att lämna myndigheten med -

45 §.

Emot domstols beslut, varigenom
förordnats örn intagande å sinnessjukhus
av den, som befinner sig å fri
fot, skall förås särskild klagan genom
besvär.

Har domstol under rättegången
meddelat beslut, som i detta kap. sägs,
gånge beslutet, där det ej är sådant,
som i första stycket avses, i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga
kraft.

46 §.

Ej må någon, där anledning föreligger
till antagande att han år sinnessjuk,
dömas till tvångsarbete utan att
undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna
i 42 och 43 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där stadgas
örn domstolen i stället skall gälla
örn myndighet, som påkallat undersökningen;
dock att, örn läkare hos
myndigheten gjort framställning om
förhör, det skall ankomma på myndigheten
att förordna om sådant förhör
vid lämplig underrätt och på rätten
att lämna myndigheten meddelan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

delande om förhöret och vidtaga de
åtgärder, som i 42 § andra stycket
omförmälas. Ersättningen till den,
som inkallats till förhöret, skall alltid
stanna å statsverket. Prövar myndigheten
erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 § därvid lända
till efterrättelse med enahanda avvikelser,
som nyss angående läkares
utlåtande sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande
någon som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt
fängelse eller som för brott varom förmäles
i 1 § 3. lagen örn förvaring och
internering i säkerhetsanstalt undergår
ungdomsfängelse, anledning förekomma
därtill att han jämlikt 3 §
nämnda lag underkastas förvaring,
skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd
som i 6 § andra stycket samma
lag avses, inhämta läkares utlåtande
angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan huruvida han
efter frigivningen kan antagas bliva
vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. Lag samma vare, örn
styrelse för allmän uppfostringsanstalt,
i fråga örn någon som för brott
varom förmäles i 1 § 3. lagen örn
förvaring och internering i säkerhetsanstalt
undergår tvångsuppfostran,
finner anledning förekomma att han
jämlikt 3 § samma lag underkastas
förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola
bestämmelserna i 42 § i lillämpliga
delar lända till efterrättelse, med
iakttagande av att vad där stadgas
örn domstolen eller domaren i stället
skall gälla örn styrelsen; dock att, örn

(Föreslagen lydelse)

de om förhöret och vidtaga de åtgärder,
som i 42 § andra stycket omförmälas.
Prövar myndigheten erforderligt,
att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola stadgandena
i 44 § därvid lända till efterrättelse
med enahanda avvikelser, som nyss
angående läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning
förekomma därtill att någon,
som undergår straff, underkastas förvaring,
skall styrelsen, innan internering
snämndens yttrande i frågan
inhämtas, föranstalta örn undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet och
beträffande frågan huruvida han efter
frigivningen kan antagas bliva vådlig
för annans säkerhet till person eller
egendom, där ej av särskilda skäl sådan
undersökning finnes obehövlig.
Samma lag vare, örn styrelse för allmän
uppfostringsanstalt finner anledning
förekomma därtill att någon, som
undergår tvångsuppfostran, underkastas
förvaring.

Beträffande undersökningen skola
bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med
iakttagande av att vad där stadgas
örn domstolen i stället skall gälla örn
styrelsen; dock att, örn läkare hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

läkare hos styrelsen gjort framställning
om förhör, det skall ankomma
på styrelsen att föranstalta om sådant
förhör vid lämplig underrätt och på
rätten eller domaren att lämna styrelsen
meddelande om förhöret och
vidtaga de åtgärder som i 42 § andra
stycket omförmälas. Ersättningen till
den som inkallats till förhöret skall
alltid stanna å statsverket. Prövar
styrelsen erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 § i vad de avse
häktad äga motsvarande tillämpning,
med enahanda avvikelser som nyss
angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som enligt förut i detta
kapitel meddelat stadgande intagits
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, skall
tillsvidare där kvarbliva, i den mån
ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat
utlåtande icke vara i behov av vård
å sinnessjukhus, må han ej vidare
på grund av stadgande, som nyss
sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen; är han
häktad, varde till häktet återförd.
Samma lag vare, där domstol angående
honom meddelar slutligt utslag,
som ej innefattar målets hänvisning
till annan domstol, samt han icke
däri förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri.

(Föreslagen lydelse)

styrelsen gjort framställning om förhör,
det skall ankomma på styrelsen
att föranstalta örn sådant förhör vid
lämplig underrätt och på rätten att
lämna styrelsen meddelande om förhöret
och vidtaga de åtgärder, som i
42 § andra stycket omförmälas. Prövar
styrelsen erforderligt, att jämväl
medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 § i vad
de avse häktad äga motsvarande tilllämpning
med enahanda avvikelser,
som nyss angående läkarundersökningen
sagts.

47 §.

1. Misstänkt, som enligt förut i
detta kapitel meddelat stadgande intagits
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, skall
tillsvidare där kvarbliva, i den mån
ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat
utlåtande icke vara i behov av vård
å sinnessjukhus, må han ej vidare
på grund av stadgande, som nyss
sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen; är han
häktad, varde till häktet återförd.
Samma lag vare, där förundersökning
nedlägges eller avslutas utan att åtal
mot den intagne väckes eller domstol
angående honom meddelar slutligt utslag,
vari han icke förklaras på grund
av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar
fri.

Förmenar intagen, som i avgivet utlåtande
förklarats vara i behov av
vård å sinnessjukhus, att tillräcklig
anledning till hans kvarhållande å sin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

4. Vad ovan i 1—3 morn. sägs angående
för brott tilltalad skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
beträffande den, rörande vilken utlåtande
infordrats jämlikt 46 §, med
iakttagande av att vad i nämnda
mom. stadgas om domstol i stället
skall gälla myndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, och att vad i
samma mom. sägs örn den, som förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklaras icke kunna dömas till
tvångsarbete. Med avvikelse från vad
i nämnda mom. stadgas skall dock
vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller
som icke är häktad men enligt
vederbörligt utlåtande är i behov av
vård å sinnessjukhus, beredas å det
sinnessjukhus, till vars område han
hör, samt ansökan örn hans intagande
å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

Ej må---- utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation
intagits å sinnessjukhus, skall lända
till efterrättelse jämväl i avseende å
den, som på grund av bestämmelse i
detta kapitel för undersökning intagits
å sådant sjukhus; dock skall i
fråga örn handling, för vars vidarebefordran
sjukvårdsläkarens tillstånd
enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas till
eller från den, som är tilltalad för
brott, om den innehåller något, som

(Föreslagen lydelse)

nessjukhuset eller sinnessjukavdelningen
ej föreligger, må han genom
skriftlig framställning hos sinnessjuknämnden
påkalla prövning av
frågan därom.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående
för brott misstänkt skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande den, rörande vilken utlåtande
infordrats jämlikt 46 §, med
iakttagande av att vad i nämnda
mom. stadgas örn domstol i stället
skall gälla myndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, och att vad i
samma mom. sägs örn den, som förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklaras icke kunna dömas
till tvångsarbete. Med avvikelse från
vad i nämnda mom. stadgas skall
dock vård av den, som kvarhålles å
sinnessjukavdelning vid fångvården
eller som icke är häktad men enligt
vederbörligt utlåtande är i behov av
vård å sinnessjukhus, beredas å det
sinnessjukhus, till vars område han
hör, samt ansökan om hans intagande
å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

Ej må--— utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation
intagits å sinnessjukhus, skall lända
till efterrättelse jämväl i avseende å
den, som på grund av bestämmelse i
detta kapitel för undersökning intagits
å sådant sjukhus; dock skall i
fråga örn handling, för vars vidarebefordran
sjukvårdsläkarens tillstånd
enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas till
eller från den, som är misstänkt för
brott, örn den innehåller något, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan hindra brottets upptäckt eller kan hindra brottets upptäckt eller
rannsakning ens gång. sakens utredning.

49 §.

Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus
eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, blivit i målet
hörd, må domstolen ej förordna örn
hans vidare inställande, så framt ej
särskilda skäl därtill åro. Innan sådant
förordnande meddelas, skall
sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas.
Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro,
åligge det rätten att föranstalta
om att utslaget delgives honom genom
sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas örn
tilltalad skall äga motsvarande tilllämpning
å den, som är föremål för
förfarande, avseende ådömande av
tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig —----av nöden.

Undandrager sig någon, som är tilltalad
för brott eller föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete,
samt vistas å fri fot, att iakttaga
vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger
honom eller behöver läkare för
verkställande av undersökning, varom
där förmäles, skydd för sin personliga
säkerhet, skall ock på begäran
av vederbörande läkare erforderlig
handräckning lämnas. Samma lag
vare, där sådant fall prövas föreligga,
att undersökning må äga rum enligt
16 §, och den, om vilkens undersökning
är fråga, vägrar att underkasta
sig densamma eller läkare för verkställande
av undersökningen behöver
skydd för sin personliga säkerhet.

49 §.

Är den, som misstänkes för brott,
intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, må
beslut örn hans inställelse vid rätten
icke meddelas, innan domstolen inhämtat
sjukvårdsläkarens yttrande.
Meddelas utslag i den misstänktes
frånvaro, åligge det rätten att föranstalta
om att utslaget delgives honom
genom sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas örn
för brott misstänkt skall äga motsvarande
tillämpning å den, som är föremål
för förfarande, avseende ådömande
av tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Undandrager sig någon, som är
misstänkt för brott eller föremål för
förfarande, avseende ådömande av
tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att
iakttaga vad enligt 43, 44 eller 46 §
åligger honom eller behöver läkare
för verkställande av undersökning,
varom där förmäles, skydd för sin
personliga säkerhet, skall ock på begäran
av vederbörande läkare erforderlig
handräckning lämnas. Samma
lag vare, där sådant fall prövas föreligga,
att undersökning må äga rum
enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning
är fråga, vägrar att underkasta
sig densamma eller läkare
för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga säkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft, i fråga om överskriften till 6 kap., 20, 41 och
42—46 §§ samt 47 § 1 mom. tredje stycket den 1 januari 1946, i fråga örn
46 a § och 47 § 4 mom. andra stycket den dag Konungen förordnar samt
i fråga örn 10 § 1 morn., 38 §, 39 § 2 och 4 morn., 41 a §, 47 § 1 mom.
första och andra styckena, 4 mom. första stycket och 5 mom. ävensom 49
och 51 §§ den dag rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft. Intill
sistnämnda tidpunkt skola följande särskilda bestämmelser gälla:

1. Förhör, som avses i 42—44, 46 och 46 a §§, må på landet begäras jämväl
hos domaren, som har att föranstalta örn att förhöret varder hållet samt
örn föreskrivna underrättelser och om inkallelse av den eller dem, med vilka
förhör begärts.

2. Beslut om anstånd med avgivande av utlåtande över verkställd sinnesundersökning
må, örn målet är anhängig! vid häradsrätt, meddelas av domaren.
I avseende å klagan över domarens beslut skall så förfaras som om
det meddelats av rätten.

3. Rätten må i brottmål, där den finner lämpligt, förordna, att målet,
såvitt angår utredning örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 470) om ändring i
vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), i vad därigenom
förordnats, att 41 § sistnämnda lag skall från och med den dag Konungen
förordnar erhålla viss ändrad lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad ,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för social- och finansdepartementen fråga
angående ändrade regler om undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för
brott tilltalade personer samt örn utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade
m. m.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

Sedan i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1938 en strafflagberedning
tillsatts med uppgift att verkställa utredning och framlägga förslag
om straffsystemets och anstaltsväsendets reformering, föreskrev min
företrädare i ämbetet den 27 december 1938 att beredningen omedelbart skulle
upptaga frågorna om den rättsliga behandlingen av förbrytare, vilka begått
brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om revision av strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser ävensom att beredningen i samband därmed
skulle behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende som
kunde finnas lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott
tilltalade samt vård av sinnessjuka brottslingar. Till fullgörande av detta uppdrag
avlämnade beredningen den 31 december 1942 betänkande angående
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning i brottmål
m. m. (SOU 1942: 59). över betänkandet ha sedermera efter remiss yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Vad angår strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser har Kungl. Maj:t den 22 december 1944
beslutat inhämta lagrådets yttrande över ett inom justitiedepartementet upprättat
förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen m. m. De ämnen som i
övrigt behandlats i betänkandet ha varit föremål för fortsatt utredning inom
justitiedepartementet.

Vid den fortsatta utredningen har, efter erhållet uppdrag, medicinalstyrelsen
med skrivelse den 29 december 1944 framlagt förslag till ordnande av un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

dersökningarna av icke häktade tilltalades sinnesbeskaffenhet, varjämte
fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 15 januari 1945 framlagt vissa synpunkter
i fråga om undersökningsväsendets organisation beträffande häktade.
över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens skrivelser ha genom
remiss yttranden infordrats från vissa myndigheter och sammanslutningar.

Ett förslag till ändringar i gällande bestämmelser om sinnesundersökning
i brottmål har vidare framlagts av processlagberedningen i dess den 17 mars
1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken
m. m. (SOU 1944:9 och 10). Förslaget åsyftar att anpassa reglerna
om undersökningsförfarandet till den nya rättegångsordningen.

Jag anhåller nu att få anmäla ifrågavarande spörsmål. Därvid kommer jag
att till särskild behandling upptaga frågorna örn sinnesundersökningsväsendets
organisation, örn förfarandet vid sinnesundersökning och beredande av
vård åt straffriförklarade, om utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade
och vissa andra kategorier av intagna, samt om anpassande av bestämmelserna
om sinnesundersökning efter nya rättegångsbalkens innehåll.
För en närmare kännedom om strafflagberedningens och processlagberedningens
förslag och synpunkter får jag, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa lill betänkandena.

I. Sinnesundersökningsväsendets organisation.

Gällande bestämmelser.

Enligt 41 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 må i vissa fall den som
är tilltalad i brottmål icke dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande
blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets
begående och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Av domstol begärt utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,
som är häktad, skall enligt 42 § första stycket sinnessjuklagen avgivas
av sjukvårdsläkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som
har att mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte där den tilltalade
förvaras. För undersökningen skall den tilltalade överföras till sinnessjukavdelningen
och samtliga handlingar i målet överlämnas till sjukvårdsläkaren.
Beträffande Gotland, där någon fångvårdens sinnessjukavdelning ej
finnes, skola dock undersökningarna av häktade verkställas av läkare vid
statens sinnessjukhus därstädes och den häktade för ändamålet dit överflyttas
(59 §).

Utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos häktad skall av sjukvårdsläkaren
avgivas inom två månader från det den häktade intagits å sinnessjukavdelningen.
På framställning av läkaren kan dock domstolen eller domaren
medgiva förlängning av den tid, inom vilken utlåtandet sålunda skall avgivas.
Beslut örn anstånd kan meddelas utan parternas hörande (42 § tredje st.).

Beträffande sinnesundersökningar av tilltalade på fri fot gäller

Bihang till riksdagens protokoll 7.955. 7 sami. Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

att i varje särskilt fall, då domstol meddelar beslut om sådan undersökning,
domstolen eller domaren skall hos medicinalstyrelsen göra framställning om
förordnande av undersökningsläkare. Medicinalstyrelsen utser därefter lämplig
läkare att efter verkställd undersökning till domstolen avgiva det begärda
utlåtandet, varefter handlingarna i målet överlämnas till den utsedde (43 §
första st. sinnessjuklagen). Den tilltalade är pliktig att för undersökningen
inställa sig å tid och ort, som av läkaren bestämmes (43 § andra st.). För att
underlätta undersökningen i sådana fall, då till undersökningsläkare förordnats
läkare vid något statens sinnessjukhus, har genom bestämmelser i stadgan
den 19 september 1929 angående sinnessjukvården i riket (§ 101) möjlighet
bereus den tilltalade att få vistas å sinnessjukhuset och där erhålla de
förmåner som tillkomma intagen. Den tilltalade har då att underkasta sig
den för sjukhuset gällande ordningen men kan ej mot sin vilja kvarhållas å
sjukhuset. För vistelsen utgår ersättning efter enahanda grunder som gälla
för de intagna. Mindre bemedlade kunna dock vinna befrielse från betalningsskyldighet
och av allmänna medel erhålla gottgörelse för kostnaderna för
resor till och från sjukhuset.

Finner läkaren, att undersökning ej kan verkställas under någon av dessa
friare former, har han att göra anmälan därom till domstolen, som äger förordna
att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus. Sådant förordnande
må dock ej mot den tilltalades vilja meddelas, med mindre å brottet
kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på
viss tid. Är undersökningsläkaren anställd å något statens sinnessjukhus,
skall den tilltalade, därest förordnande som nu nämnts meddelas, intagas å
nämnda sinnessjukhus. I annat fall bestämmer medicinalstyrelsen å vilket
sjukhus intagning skall äga rum, och undersökningen skall i så fall efter
medicinalstyrelsens förordnande övertagas av någon där anställd läkare (43 §
tredje st.).

Utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som vistas på fri
fot, skall av undersökningsläkaren avgivas sist inom två månader från det han
från domstolen mottagit handlingarna i målet eller, om den tilltalade intagits
på sinnessjukhus, från intagningen. I likhet med vad som gäller då fråga
är om undersökning av häktad kan emellertid domstolen eller domaren på
framställning av läkaren meddela anstånd med utlåtandets avgivande (43 §
fjärde st.).

I sinnessjuklagen föreskrives vidare (42 § fjärde st. och 43 § fjärde st.),
att vederbörande undersökningsläkare skall, samtidigt med att utlåtandet
avgives till domstolen, insända en avskrift av utlåtandet till medicinalstyrelsen.
Finner styrelsen anledning föreligga att frågan örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet
underkastas ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen
att ofördröjligen underrätta domstolen därom. Någon skyldighet för domstolen
att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande är icke föreskriven för del
fall att styrelsen till domstolen anmäler, att behov av ytterligare psykiatrisk
granskning synts styrelsen föreligga. I allmänhet föranleder dock en dylik

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

anmälan, att domstolen beslutar inhämta medicinalstyrelsens utlåtande angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Sådant utlåtande kan domstolen
begära även om medicinalstyrelsen lämnat läkarutlåtandet utan erinran.

Därest medicinalstyrelsens utlåtande infordras, äger styrelsen, om den så
finner erforderligt, föranstalta om förnyad undersökning av den tilltalade
genom läkare, som medicinalstyrelsen utser (44 §). Därvid kan undersökning
av häktad anförtros åt läkare å ett statens sinnessjukhus och den häktade
skall i så fall för undersökningens verkställande överföras till sjukhuset.
Medicinalstyrelsen utsätter själv tid, inom vilken läkarens utlåtande skall
vara avgivet till styrelsen, och kan på framställning medgiva anstånd därmed.
Erfordras för den förnyade undersökningen att tilltalad som vistas på
fri fot intages å sinnessjukhus, äger medicinalstyrelsen hos vederbörande
domstol göra framställning om förordnande därom.

Vare sig förnyad undersökning skett eller medicinalstyrelsen avgiver sitt
utlåtande på grundval endast av handlingarna i målet skall ärendet handläggas
i styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Såsom ledamöter av denna
tjänstgöra enligt instruktionen för medicinalstyrelsen (25 §) en byråchef,
som generaldirektören utser bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare,
extra ordinarie medicinalrådet eller, därest generaldirektören för vissa
ärenden så förordnar, biträdande föredraganden i rättspsykiatriska ärenden
samt överinspektören för sinnessjukvården i riket eller vid förfall för
honom en psykiater i styrelsens vetenskapliga råd. Generaldirektören må
inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen. Ärende
föredrages av extra ordinarie medicinalrådet eller, då biträdande föredraganden
i rättspsykiatriska ärenden tjänstgör i nämnden, av denne. Yppas
vid ärendets avgörande skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas en
psykiater i vetenskapliga rådet. Vid därpå följande omröstning gäller såsom
nämndens beslut den mening, varom flertalet förena sig. Vid lika röstetal
gäller generaldirektörens mening, om han deltager i handläggningen, men
eljest föredragandens. I vissa fall skall för åstadkommande av beslut generaldirektören
inträda i nämnden.

Enligt 46 § sinnessjuklagen skall vad som finnes stadgat om rättspsykiatrisk
undersökning av tilltalad i brottmål i tillämpliga delar lända till efterrättelse
även beträffande lösdrivare och andra, vilka äro föremål för förfarande
avseende ådömande av tvångsarbete. Undersökning enligt sinnessjuklagens
regler om undersökning av häktad skall vidare enligt den ännu icke
ikraftträdda 46 a § sinnessjuklagen äga rum, när fångvårdsstyrelsen eller
styrelse för allmän uppfostringsanstalt finner anledning föreligga att fånge
eller elev på tvångsuppfostringsanstalt underkastas förvaring enligt de nya
bestämmelserna i 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanslalt.
I

I samband med sinnessjuklagens tillkomst bemyndigade Kungl. Majit fångvårdsstyrelsen
alt utfärda bestämmelser, vid vilka fångvården tillhörande
sinnessjukavdelningar undersökningar av sinnesbeskaffenheten hos häktade

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

tilltalade skulle äga rum. Enligt föreskrifter, som fångvårdsstyrelsen med
stöd av detta bemyndigande utfärdat, verkställas sådana undersökningar när
det gäller manliga häktade å de sinnessjukavdelningar, som äro anknutna
till centralfängelsema å Långholmen, i Härnösand och Malmö samt kronohäktena
i Västervik och i Jönköping ävensom vid den till vårdanstalten å
Hall • anknutna sinnessjukavdelningen å Håga. Undersökningar av häktade
kvinnors sinnesbeskaffenhet äga rum vid sinnessjukavdelningen å Långholmen
och sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Växjö. På Gotland
verkställas samtliga undersökningar av häktade å S:t Olofs sjukhus i Visby.
Riket i övrigt är uppdelat i särskilda upptagningsområden för de olika sinnessjukavdelningarna.
I stor utsträckning har emellertid fångvårdsstyrelsen
måst frångå den uppgjorda planen för undersökningsfallens fördelning och
förordna om överflyttning till annan avdelning än den där den häktade enligt
planen bort undersökas.

Platsantalet å de för undersökningar av manliga häktade avsedda sinnessjukavdelningarna
utgör å Långholmen 56, i Härnösand 10, i Västervik 35
och i Malmö 26. Under år 1944 har å Långholmen provisoriskt beretts möjlighet
att mottaga ytterligare ett 20-tal undersökningsfall. Sinnessjukavdelningen
å Håga är avsedd för 105 platser men är ännu ej fullt utbyggd; 83
platser äro färdigställda. Av dessa utnyttjas 15 å 20 för undersökningsfall.
1 Jönköping, där hela platsantalet är 60, kunna samtidigt mottagas 10 å 15
undersökningsfall. Av de för kvinnor avsedda avdelningarna har den å Långholmen
ett 15-tal platser och avdelningen i Växjö 16 platser. Samtliga avdelningar
anlitas, i olika utsträckning, för vård av straffriförklarade, vilka
äro i behov av vård å sinnessjukhus men ännu icke kunnat erhålla plats å
dylikt sjukhus. Därjämte ha sinnessjukavdelningarna att för vård eller observation
mottaga sinnessjuka eller tillfälligt sinnesoroliga fångar. För vården
av manliga straffriförklarade anlitas främst sinnessjukavdelningarna
å Håga och i Jönköping.

I fråga om läkartjänsterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar förutsätter
sinnessjuklagen att vid varje avdelning skall finnas anställd en för
sjukvården å avdelningen ansvarig läkare (sjukvårdsläkare). Denna benämnes
i allmänhet sinnessjukläkare vid avdelningen. Därutöver finnas vid vissa
avdelningar ytterligare läkartjänster. För innevarande budgetår ha sålunda
medel beräknats för tillhopa 10 ytterligare läkare, nämligen vid Långholmen
två biträdande sinnessjukläkare och två biträdande läkare, i Malmö en biträdande
sinnessjukläkare och en biträdande läkare, å Håga en biträdande
sinnessjukläkare och en biträdande läkare samt i Västervik två biträdande
läkare. I samband med den förut omnämnda provisoriska utvidgningen av
sinnessjukavdelningen å Långholmen har Kungl. Maj:! medgivit, att en av
de biträdande läkartjänsterna vid avdelningen finge utbytas mot en tjänst
såsom biträdande sinnessjukläkare. Sedermera har Kungl. Majit ytterligare
medgivit, att den biträdande läkaren vid sinnessjukavdelningen å Håga —
som under senare halvåret 1944 varit placerad å Långholmen — finge utbytas
mot en biträdande sinnessjukläkare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Utlåtanden angående verkställda sinnesundersökningar avgivas av sinnessjukläkarna
och de biträdande sinnessjukläkarna; de biträdande läkarna
äga däremot icke i denna sin egenskap avgiva dylika utlåtanden.

Samtliga läkartjänster vid sinnessjukavdelningarna äro arvodestjänster.
Arvodena utgå för närvarande med följande belopp.

Långholmen

1 sinnessjukläkare .....................................kronor 9 540

3 bitr. sinnessjukläkare, vardera ........................ » 8 580

1 bitr. läkare .......................................... » 7 200

Malmö

1 sinnessjukläkare ..................................... » 2 000

1 bitr. sinnessjukläkare ................................ » 2 000

1 bitr. läkare .......................................... » 6 990

Härnösand

1 sinnessjukläkare ..................................... » 1 000

Växjö

1 sinnessjukläkare ..................................... » 1 000

Västervik

1 läkare, avsedd för såväl kropps- som sinnessjukvården .... » 4 020

2 bitr. läkare, vardera .................................. » 600

Jönköping

1 läkare, avsedd för såväl kropps- som sinnessjukvården .... » 4 020

Håga

1 sinnessjukläkare...................................... » 8 340

2 bitr. sinnessjukläkare, vardera.......................... » 8 340

Läkartjänsterna å Långholmen och Hall samt den biträdande läkartjänsten
i Malmö äro heltidstjänster. Å arvodena till dessa läkare utgå dyrtidstillägg
och kristillägg enligt gällande grunder. Sådana tillägg utgå däremot icke å
övriga arvoden. Icke heltidsanställda läkare äga emellertid enligt särskilda
kungl, brev den 12 december 1919 och den 6 juni 1930 rätt till ersättning
för varje enligt vederbörligt uppdrag slutförd undersökning med 70 kronor.

Sinnessjukläkarbefattningen vid Långholmen är förenad med befattningen
såsom lärare i rättspsykiatri vid Karolinska institutet mot särskilt arvode
som under senaste budgetåret utgått med 4 300 kronor. För denna befattning
gälla i följd härav enligt kungl, brev den 5 mars 1920 särskilda behörighetsvillkor
och innehavare av befattningen förordnas av Kungl. Majit.

För övriga sinnessjukläkarbefattningar vid fångvården gäller, enligt en
i samband med sinnessjuklagens antagande genomförd ändring i kungörelsen
den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

befattningar, samma behörighetsvillkor som för överläkarbefattning vid statens
sinnessjukhus. Innehavare av dessa befattningar förordnas av fångvårdsstyrelsen
sedan medicinalstyrelsen yttrat sig angående sökandes kompetens.
Några särskilda kompetensföreskrifter för biträdande läkare vid sinnessjukavdelningarna
äro icke meddelade.

Särskild kanslipersonal för undersökningsavdelningarna finnes anställd å
Långholmen och Håga samt i Västervik och Malmö. I övrigt utföras förekommande
kansligöromål delvis å vederbörande fångvårdsanstalts expedition.

För undersökning av tilltalad, som icke är häktad, utgår till läkaren ersättning
med 60 kronor i enlighet med provinsialläkartaxan. Därjämte brukar
numera läkare på statens sinnessjukhus kunna av statsmedel få gottgörelse
för resor som han gör för undersökningsarbetet. Kostnader för renskrift
av utlåtandena bekostas jämväl i viss utsträckning av statsmedel.

Strafflagbercdningens kritik av undersökningsväsendet.

I sin redogörelse för tillämpningen av gällande bestämmelser om sinnesundersökningsväsendet
har strafflagberedningen framhållit, att de tillgängliga
utrymmena vid fångvårdens sinnessjukavdelningar sedan flera år tillbaka
varit till fullo utnyttjade och att en besvärande platsbrist tidvis rått.
Beredningen har i detta sammanhang återgivit vissa uttalanden av 1938 års
statsrevisorer, vilka låtit verkställa en ingående undersökning av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet i dess helhet. Vid denna granskning,
som omfattat tiden den 1 juli 1937—den 30 juni 1938, hade revisorerna funnit,
att å samtliga sinnessjukavdelningar, med undantag av Långholmen,
en betydande platsbrist varit rådande. Avdelningarna hade varit överbelagda,
undersökningsfångarna hade fått vistas på annan fängelseavdelning i väntan
på plats å sinnessjukavdelningen och undersökningsfångar från ett fängelses
upptagningsområde hade måst överflyttas till sinnessjukavdelningar i andra
delar av landet. På grund av svårigheterna att bereda plats för undersökningsfångama
hade undersökningarna blivit fördröjda. Tiden från domstolens beslut
om undersökning till dess vederbörande intagits på sinnessjukavdelning
och undersökningen kunnat börja hade under senare halvåret 1937 utgjort
i medeltal 14 dagar och väntetider på en månad eller mera hade icke varit
ovanliga.

Beredningen har vidare anfört, att den av revisorerna påtalade platsbristen
gjort sig särskilt kännbar på grund av att fångvårdens sinnessjukavdelningar
i så stor utsträckning som skett nödgats taga hand om straffriförklarade.
Detta sammanhängde med det förhållandet, att antalet rättspsykiatriska undersökningar
— och därmed antalet straffriförklaringar — varit i oavbrutet
stigande sedan sinnessjuklagens tillkomst.

Till belysande av utvecklingen i fråga örn antalet undersökningar har beredningen
återgivit siffror rörande antalet undersökningar för åren 1931—•
1941. Dessa siffror, kompletterade med motsvarande uppgifter för åren 1942—
1944, återfinnas i följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

	Antal	utlåtanden
År	Ang. häktade	Ang. icke häktade	Summa
1931..........	.......... 165	61	226
1932 .........	.......... 239	96	335
1933 ..........	.......... 208	114	322
1934..........	.......... 275	168	439
1935..........	.......... 281	229	510
1936 ..........	.......... 324	293	617
1937..........	......... 367	276	643
1938..........	.......... 344	336	680
1939..........	.......... 355	322	677
1940..........	.......... 380	359	739
1941..........	.......... 503	495	998
1942..........	.......... 588	677	1 255
1943..........	......... 702	829	1 531
1944..........	......... 680	1066	1 746

Rörande tidslängden för undersökningarna av häktade har strafflagberedningen
anmärkt, att 1938 års statsrevisorer vid sin granskning funnit, att under
den tid, revisorernas granskning omfattat, den i sinnessjuklagen avsedda
maximitiden av två månader i ett stort antal fall överskridits. För egen del
har beredningen från fångvårdsstyrelsen inhämtat uppgifter för år 1940 angående
den tid som förflutit mellan domstolens beslut örn sinnesundersökning
och det slutliga utslaget efter det läkarens och i förekommande fall även
medicinalstyrelsens utlåtande inkommit till domstolen, eller alltså den tid,
med vilken undersökningen förlängt häktningstiden. För sinnessjukavdelningen
på Långholmen utgjorde denna tid i medeltal 3 mån. 7 dagar. I intet
fall understeg tiden 2 månader, och i ett fall utgjorde den 7 mån. 19 dagar.
För de övriga undersökningsavdelningama utgjorde genomsnittstiden i Malmö
3 månader 9 dagar, Härnösand och Växjö 2 månader 17 dagar, Västervik 2
månader 28 dagar och å Håga 2 månader 23 dagar. Beredningen har tilllika
uttalat, att efter år 1940 förhållandena syntes hava ytterligare försämrats.
På grund av platsbristen kunde väntetider på 2—3 månader förekomma,
innan undersökningsfången erhölle plats på sinnessjukavdelningen och
undersökningen kunde påbörjas, och undersökningstiden måste sedan ofta
överstiga 2 månader.

Rörande undersökningarna av icke häktade har beredningen anfört, att inför
den fortgående ökningen av antalet sådana undersökningar den av sinnessjuklagen
tillskapade organisationen icke hållit måttet. Beredningen har
härutinnan hänfört sig till vad 1938 års statsrevisorer i detta hänseende uttalat.
Revisorerna hade anmärkt, att under senare halvåret 1937 medicinalstyrelsen
i 125 fall förordnat läkare att verkställa rättspsykiatrisk undersökning
av icke häktad person samt att dessa förordnanden hade fördelats på
icke mindre än 71 läkare. En följd av denna uppdelning hade varit, att personer,
som stått åtalade i samma mål eller vilkas brott eljest haft inbördes

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sammanhang, kommit att undersökas av olika läkare. Revisorerna hade sålunda
observerat, att Göteborgs rådhusrätt i början av juni 1937 förordnat
örn undersökning av 12 för sedlighetsbrott åtalade personer och att dessa
undersökts av 10 olika läkare vid sjukhus i Göteborg och Vänersborg. Av de
under ifrågavarande halvår undersökta icke häktade tilltalade hade 11 varit
intagna på sinnessjukhus enligt 43 § 3 st. sinnessjuklagen under tider varierande
mellan 6 och 113 dagar. Medeltiden hade utgjort 58 dagar. Ytterligare
47 personer hade för undersökning vistats på sinnessjukhus enligt 101 §
sinnessjukstadgan. Tiden för sådan vistelse hade växlat mellan 3 och 73 dagar
och i medeltal utgjort 24 dagar. Revisorerna hade ansett sig kunna utläsa
ur materialet, att vistelse å sinnessjukhus vid undersökningen — såsom intagen
eller frivillig — nödvändiggjorts icke av psykiatriska hänsyn i första
hand utan väsentligen varit beroende på den åtalades vistelseort och valet av
undersökningsläkare. Där undersökningsläkaren ej varit anställd vid statligt
sinnessjukhus hade nämligen undersökningen skett utan sjukhusvistelse, och
vid de undersökningar som verkställts av läkarna vid statens sinnessjukhus
hade det företrädesvis varit personer från landsbygden som fått underkasta
sig sjukhusvistelse. Tidenia för undersökning av icke häktade hade för det
ifrågavarande halvåret varierat mellan 26 och 263 dagar och i medeltal utgjort
95 dagar. Rörande den lid som förflutit efter det statsrevisorenas yttrande
avgavs har beredningen helt allmänt uttalat, att erfarenheterna gåve
vid handen att någon nämnvärd ändring icke inträtt i de avseenden, i vilka
revisorerna framställt anmärkning.

Strafflagberedningens förslag.

Beredningen har förklarat det vara nödvändigt, att åtgärder vidtoges för
att nedbringa de långa undersökningstiderna. I fråga örn de häktade har beredningen
framhållit, att det måste betraktas som ett allvarligt missförhållande,
att de häktade ofta icke kunde omedelbart beredas plats å sinnessjukavdelning
efter det sinnesundersökning beslutats, med påföljd att undersökningens
påbörjande fördröjdes. Lika allvarligt vore emellertid att undersökningarna
även i övrigt droge onödigt långt ut på tiden. Förutom att de långa
undersökningstiderna för de häktade medförde ett onödigt lidande vore
det från både individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt önskvärt
att straffet följde på brottet utan alltför lång tidsutdräkt. Vad anginge undersökningarna
av icke häktade talade enahanda skäl, om än delvis från
andra synpunkter, för en förkortning av undersökningstiderna. I vart fall
gällde detta om den tilltalade för undersökningen intoges å sinnessjukhus.
Men även för den som vistades på fri fot under undersökningstiden kunde en
undersökning, som droge ut på tiden, medföra psykisk påfrestning.

Rörande orsakerna till de påtalade missförhållandena i fråga om undersökningstidernas
längd har beredningen beträffande undersökningarna av
häktade anmärkt, att dessa väsentligen vore att söka i bristande tillgång på
läkarkrafter. De icke heltidsanställda sinnessjukläkama vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar beklädde i allmänhet krävande poster inom den all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

männa sinnessjukvården. Arbetet skulle enligt beredningens mening vinna
i såväl säkerhet som snabbhet och effektivitet, om läkarna vore heltidsanställda
och kunde ägna hela sitt intresse åt undersökningarna.

Beträffande undersökningarna av icke häktade har beredningen funnit sig
kunna instämma i vad 1938 års statsrevisorer anfört därom att splittringen
av undersökningarna på en mångfald olika läkare vore en väsentlig svaghet
i nuvarande ordning, då tillfälliga uppdrag som undersökningsläkare uppenbarligen
icke kunde giva den förtrogenhet med de speciella rättspsykiatriska
frågorna som vore önskvärd. För sinnessjukhusens läkare innebure härjämte
uppdragen att verkställa sinnesundersökningar en betydande extra arbetsbörda
som icke kunde undgå att menligt påverka vårdarbetet på sjukhusen.
Aven för de tilltalade medförde den nuvarande ordningen nackdelar, i det att
intagning på sinnessjukhus ofta bleve nödvändig för att undersökningen
skulle kunna ske, enär undersökningsläkaren genom sitt vårdarbete vore bunden
vid sjukhuset.

Beredningen har sammanfattningsvis uttalat, att för att åstadkomma en
bättre ordning i fråga örn undersökningsväsendet och tillgodose de önskemål
i fråga om säkerhet och snabbhet i det rättspsykiatriska bedömandet, som
måste beaktas för att undersökningarna skulle kunna tillfredsställande fylla
sin uppgift, läkarbehovet främst måste tillgodoses. Det rättspsykiatriska
klientelets från sinnessjukhusens klientel avvikande struktur och de krav
i fråga örn straffrättslig och kriminologisk utbildning, som måste ställas på
de läkare som skulle verkställa rättspsykiatriska undersökningar i brottmål,
gjorde det nödvändigt, att undersökningsväsendet lades i händerna på specialutbildade
läkare och att en koncentration av undersökningarna genomfördes
beträffande de icke häktade undersökningsfallen.

Beredningen har föreslagit, att landet skulle indelas i sex distrikt för rättspsykiatriska
undersökningar, det första omfattande Stockholms stad och
Stockholms län, det andra omfattande Uppsala, Södermanlands, Gotlands,
Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt Gästrikland, det
tredje omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län,
det fjärde omfattande Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, det
femte omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län
och det sjätte omfattande Hälsingland ävensom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Inom vart av dessa distrikt skulle inrättas
en rättspsykiatrisk anstalt, vid vilken erforderligt antal läkare skulle vara
anställda för utförande av samtliga rättspsykiatriska undersökningar inom
distriktet, såväl av häktade som av icke häktade. Till rättspsykiatriska anstalter
skulle enligt förslaget ombildas sinnessjukavdelningama å Långholmen
och Håga samt i Västervik, Malmö och Härnösand, varjämte en anstalt
skulle anknytas till centralfängelset å Härlanda vid Göteborg. Med utgångspunkt
från att antalet undersökningar årligen komme att utgöra omkring
1 000 samt att man för varje 50-tal undersökningar borde räkna med en
kikare bär beredningen föreslagit, att vid dessa sex anstalter skulle -— med
någon marginal föranledd av läkarnas vårduppgifter m. m. — anställas till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

hopa 23 läkare. Varje anstalt skulle förestås av en chefläkare med ställning
motsvarande överläkare av lia klass vid statens sinnessjukhus. Av övriga
läkare borde en erhålla ställning motsvarande överläkare av 3:e klass vid
sinnessjukhusen, 11 erhålla ställning såsom förste läkare vid sinnessjukhusen
och återstående 5, vilka huvudsakligen skulle ha till uppgift att sköta det
löpande sjukvårdsarbetet å anstalterna och biträda vid undersökningarna,
ställning såsom andre läkare vid sinnessjukhusen. I en vid beredningens betänkande
fogad reservation har docenten Torsten Sondén, som i egenskap av
sakkunnig biträtt beredningen, förklarat att man icke kunde räkna med större
antal undersökningar per läkare än 40 om året; utöver vad beredningen föreslagit
borde man fördenskull räkna med ytterligare 4 förste läkare och 2 andre
läkare.

Till motivering av det framlagda förslaget har beredningen anfört bl. a.,
att om man ville skapa en tillfredsställande ordning beträffande undersökningarna
av icke häktade, undersökningsläkarna måste erhålla en fastare anknytning
till undersökningsväsendet och koncentrationen av undersökningarna
drivas ganska långt, så att ett tillräckligt omfattande arbetsmaterial
komme att stå vederbörande undersökningsläkare till buds. Det läge då nära
till hands att förorda en gemensam organisation för undersökningarna
av häktade och icke häktade. Om fördelarna av en sådan organisation
har beredningen anfört följande.

Med en gemensam organisation kan inom ett givet område ett större antal
undersökningsfall komma på varje läkare än örn man bibehåller den nuvarande
uppdelningen av undersökningarna på olika läkare för häktade och för
tilltalade på fri fot. Särskilt beaktande förtjänar den omständigheten att en
ständig förskjutning pågår mellan de båda grupperna av undersökningar, i
det att antalet i fråga örn icke häktade stigit i proportionsvis mycket snabbare
takt än beträffande häktade. Örn denna tendens kommer att bestå, vilket
torde vara sannolikt, riskerar man med skilda organisationer för de båda
grupperna av undersökningsfall, att ramen för den ena organisationen snart
nog spränges, medan en gemensam organisation lättare kan anpassa sig
efter variationer i förhållandet mellan de båda grupperna. Även ur andra
synpunkter kan det vara fördelaktigt med en gemensam organisation. Genom
att häktade och icke häktade undersökas av samma läkare uteslutas riskerna
för att det rättspsykiatriska bedömandet i fråga örn de båda grupperna av
undersökningsfall skall bliva olikartat, varigenom enhetligheten och tillförlitligheten
i bedömandet främjas. Undersökningsläkamas erfarenhet torde ock
vidgas genom att de få syssla med undersökningar såväl av häktade som
av tilltalade vilka vistas på fri fot. Inom vardera gruppen torde nämligen
förekomma fall. vilka icke alls eller åtminstone mera sällan påträffas inom
den andra. Med en gemensam organisation undgås slutligen olägenheten att
personer, vilka stå åtalade i samma mål. komma att undersökas av skilda
läkare därför att någon eller några äro häktade men andra icke.

En betydande fördel med en gemensam organisation är att undersökningsanstalterna
därigenom kunna göras större. En organisation med ett fåtal stora
anstalter torde utan tvekan vara att föredraga framför en med många mindre.
Ju färre anstalter som finnas, desto större bör enhetligheten i det rättspsykiatriska
bedömandet kunna bliva. Finnas flera läkare på samma anstalt kan
ett kollegialt utbyte av tankar och åsikter komma till stånd. En rationell
fördelning av de föreliggande arbetsuppgifterna kan genomföras och tillfäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

liga ojämnheter i arbetsbördan utjämnas lättare. De erforderliga resorna för
undersökningar av tilltalade på fri fot kunna vidare så ordnas att alltid någon
läkare finnes kvar på anstalten. Vid semestrar, tjänstledigheter etc. finnes
vikarie att tillgå på platsen. För rekrytering av rättspsykiaterkåren är det
också av värde att tillfälle till utbildning och praktisk erfarenhet under
äldre kollegers ledning kan beredas den som vill ägna sig åt rättspsykiatrien.
Och slutligen kan för samma totalkostnad behovet av teknisk utrustning samt
av vård- och kanslipersonal hilva bättre tillgodosett vid varje anstalt, om
anstalterna äro få till antalet.

Beredningen har härefter uttalat, att tanken på en gemensam organisation
av den med rättspsykiatriska undersökningar sysselsatta läkarkåren osökt
ledde till alt anstalterna för undersökningsväsendet borde bliva fristående
från såväl fångvårdsinrättningar som sinnessjukhus. Till självständiga anstalter,
uteslutande avsedda för undersökningsarbetet, med heltidsanställda
läkare och egen personal för övrigt, skulle samtliga undersökningar kunna
förläggas utan några olägenheter. Såväl häktade som icke häktade tilltalade
skulle kunna intagas å anstalten och undersökningen av sådana icke häktade
tilltalade, vilka icke erfordrade anstaltsvistelse för undersökningen, skulle
kunna underlättas genom att skyldighet kunde åläggas de tilltalade att inställa
sig till besök å läkarens mottagning å anstalten.

Den sålunda framkastade tanken har beredningen dock funnit icke kunna
realiseras. Härom har beredningen anfört följande.

Emellertid är det i nuvarande läge otänkbart att för undersökningsväsendet
uppföra nya anstalter. För att undvika betungande nybyggnadskostnader
torde det vara ofrånkomligt att för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
utnyttja tillgängliga anstaltsutrymmen, som redan nu användas för ändamålet,
i så hög grad som detta låter sig göra. På grund härav måste man
utan vidare avvisa såväl planen på fristående undersökningsanstalter som
tanken att anknyta det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess helhet
till sinnessjukhusen. Sinnessjukvården kan icke för närvarande avstå några
utrymmen för ändamålet, varför nybyggnader bleve ofrånkomliga. Fångvårdens
sinnessjukavdelningar hava däremot tillkommit och utbyggts icke
minst med tanke på undersökningsväsendet och de användas i betydande utsträckning
därför. Någon anledning att icke även framdeles utnyttja dessa
avdelningar för undersökningar synes icke föreligga. Vården av sinnessjuka
fångar kräver icke så stora utrymmen som dem sinnessjukavdelningarna förfoga
över, och mot utnyttjande av avdelningarna för vård av straffriförklarade
i större utsträckning resa sig allvarliga betänkligheter. Att anordna
rättspsykiatriska anstalter i anknytning till befintliga fångvårdsanstalter skapar
vidare ökade möjligheter att underkasta sådana fångar psykiatrisk undersökning,
vilka utan att vara sinnessjuka eller sinnesoroliga genom sin farlighet
eller recidivism kunna vid återfall i brott ifrågakomma till specialbehandling
(förvaring, internering). Med vidgad tillgång till psykiatrisk expertis
vid centralfängelserna skulle det jämväl bliva möjligt att taga denna sakkunskap
till hjälp vid bedömande av frågor örn fångars behandling, bl. a.
för ernående av en bättre differentiering av klientelet.

Med hänsyn till del anförda har beredningen funnit rättspsykiatriska anstalter
i första hand böra tillskapas genom alt en del av de nuvarande sinnessjukavdelningarna
vid fångvården ombildades lill dylika anstalter. Dessa
borde i så fall även framdeles fungera som sinnessjukavdelningar och så -

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

lunda sörja för vård eller observation av sinnessjuka eller sinnesoroliga
fångar.

Rörande sättet för undersökningarnas verkställande
har beredningen föreslagit, att häktade skulle för undersökningen intagas
på den rättspsykiatriska anstalten. Icke häktade tilltalade borde däremot i
största möjliga utsträckning undersökas ambulatoriskt, varigenom läkaren
också finge tillfälle att studera den tilltalade i hans egen miljö och göra sig
förtrogen med hans hem- och familjeförhållanden. Även örn undersökningsläkaren
härigenom skulle komma att få tillbringa åtskillig tid på resor, syntes
de kostnader som bleve följden härav icke böra lägga hinder i vägen för
en sådan ordning, synnerligast om man samtidigt undveke kostnaderna för
den tilltalades vistelse å anstalt. I vissa fall måste det emellertid inträffa,
att undersökningen icke kunde föras till slut utan att den tilltalade bleve
intagen på någon anstalt där undersökningen kunde äga rum, vare sig
detta föranleddes av tredska från den tilltalades sida eller av nödvändigheten
att underkasta den tilltalade någon tids fortlöpande observation eller
att verkställa mera invecklade specialundersökningar. Intagning borde i
dylikt fall ske å sinnessjukhus. Det vore nämligen föga tilltalande att
en person, som eljest icke funnits vara i behov av fängsligt förvar, intoges å
en undersökningsanstalt, som vore inrymd i eller belägen i omedelbar anslutning
till lokaler, vilka användes för straffverkställighet. För såväl den
intagne själv som för allmänheten komme åtgärden lätt att framstå som en
häktningsåtgärd, särskilt som det av ekonomiska och andra skäl näppeligen
läte sig göra att inom anstalten skilja mellan häktade och icke häktade intagna.
Även örn den tilltalade skulle vara villig att låta sig intagas på en
dylik undersökningsanstalt, syntes detta för följdriktighetens skull icke böra
medgivas. Intagning borde givetvis i regel ske på sjukhus å undersökningsläkarens
stationeringsort. För den tilltalade kunde emellertid detta vara förenat
med olägenheter, örn sjukhuset vore beläget på långt avstånd från hans
hemort. En utväg att lindra dessa olägenheter erbjöde sig på så sätt att någon
av de till den rättspsykiatriska anstalten knutna läkarna finge sin stationeringsort
på annan plats än den där den rättspsykiatriska anstalten vore
belägen. Denne läkare borde företrädesvis anlitas för undersökningar av icke
häktade tilltalade från den del av den rättspsykiatriska anstaltens verksamhetsområde,
inom vilken läkarens stationeringsort vore belägen. Såsom stationeringsort
borde uppenbarligen väljas någon plats, där sinnessjukhus funnes,
för att vid behov intagning skulle kunna ske å detta sjukhus. Beredningen
föresloge sålunda, att i städerna Kristinehamn, Växjö och Umeå skulle
stationeras en undersökningsläkare, tillhörande de rättspsykiatriska anstalterna
å Hall, i Västervik och i Härnösand. Den föreslagna anordningen innebure
icke något avsteg från tanken att sinnessjukvården skulle befrias
från arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna. I någon mån komme
givetvis sinnessjukhusens läkare att komma i beröring med dem som
intoges å sjukhusen för undersökning, men det arbete som därigenom förorsakades
dem vore så obetydligt att man kunde bortse därifrån. Vad som

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

erfordrades från sinnessjukvårdens sida vore huvudsakligen, att erforderliga
platser — och det torde endast bliva fråga om ett fåtal sådana — ställdes
till förfogande för undersökningspatienterna samt att undersökningsläkarna
erhölle rätt att i nödig omfattning anlita den å sjukhuset anställda personalen
för den fortlöpande observationen av den intagne. Själva undersökningen
skulle även efter intagningen omhänderhavas av undersökningsläkaren.

Beredningen har förklarat, att därest det sålunda framlagda förslaget till
omorganisation av sinnesundersökningsväsendet bleve genomfört, undersökningarna
i flertalet fall borde kunna verkställas på betydligt kortare tid
än den i sinnessjuklagen stadgade tiden av två månader; längre tid än en
månad syntes endast undantagsvis behöva förekomma. Enligt beredningens
mening borde sålunda stadgas en normaltid för undersökningen av en månad,
räknat fran det handlingarna i målet kommit den rättspsykiatriska anstalten
till handa. Kunde det förutses, att undersökningen komme att taga
längre lid, borde undersökningsläkaren hos domstolen eller på landet hos
domaren göra anmälan härom samt därvid uppgiva de skäl som föranlett
dröjsmålet, varefter domstolen eller domaren skulle kunna fastställa viss tid,
inom vilken utlåtandet skulle vara avgivet.

Vad angår frågan, i vad mån det för vinnande av enhetlighet i det rättspsykiatriska
bedömandet erfordrades att de avgivna läkarutlåtandena, såsom
för närvarande är fallet, underkastades en central granskning, har
beredningen till en början anfört, att i samma mån som undersökningarna
koncentrerades till ett mindre antal på området specialiserade läkare utsikterna
ökades för att de av dem avgivna utlåtandena komme att följa enhetliga
linjer. Beredningen har tillika erinrat, att 1938 års statsrevisorer påtalat,
att även i fråga örn häktade -—- beträffande vilka undersökningarna ju
redan i stort sett vore koncentrerade till ett mindre antal läkare — betydande
skiljaktigheter i det rältspsykiatriska bedömandet visat sig föreligga
vid olika undersökningsavdelningar, ävensom att denna ojämnhet ej syntes
ha borteliminerats genom medicinalstyrelsens granskning. Statsrevisorerna
hade också ifrågasatt, huruvida denna eftergranskning kunde anses ändamålsenlig,
i synnerhet som avgörandena i medicinalstyrelsen icke skedde med
stöd av direkta iakttagelser angående den tilltalade utan på grundval av föreliggande
handlingar och undersökningsjournaler.

Beredningen har vidare — efter att ha redogjort för medicinalstyrelsens
yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar — anfört, att den
påtalade bristen på enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet mindre
gällt det rent psykiatriska bedömandet i kliniskt hänseende än de rättsliga
konklusionerna av de psykiatriska undersökningsfynden. Med den av beredningen
föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen — enligt vilken strafffrihet
skulle föreligga för gärning, som någon begått under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet — bleve enhetligheten i bedömandet i
huvudsak beroende av de olika läkarnas uppfattning örn innebörden av begreppen
sinnessjukdom och sinnesslöhet. Även om meningsskiljaktigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

härutinnan kunde tänkas förekomma, torde frekvensen av dylika skiljaktigheter
kunna förväntas bliva obetydlig. Det vore uppenbarligen icke av behovet
påkallat att bibehålla en central granskning för att undanröja dylika
ojämnheter i bedömandet. Icke heller erfordrades någon sådan granskning
med hänsyn till den av beredningen föreslagna föreskriften att kausalsamband
skulle föreligga mellan den psykiska abnormiteten och brottet för
att straffrihet skulle anses motiverad. 1 detta hänseende borde, åtminstone
i flertalet fall, domstolarna själva kunna fatta ståndpunkt till riktigheten av
det psykiatriska bedömandet liksom domstolarna i exempelvis testamentstvister
icke tvekade att ingå i ett självständigt bedömande av frågan huruvida
testamentet upprättats under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Vad anginge avgörandet, huruvida förutsättningar förelåge för tillämpningen
av någon särskild reaktionsform, gällde i fråga örn det psykiatriska bedömandet
detsamma som i fråga örn tillämpningen av 5 kap. 5 § strafflagen.
Beträffande frågan om en viss behandlingsforms lämplighet eller tillrådlighet
syntes domstolen själv vara mest kompetent att avgöra huruvida läkarens
omdöme vöre riktigt.

Med hänsyn till vad beredningen sålunda anfört har beredningen föreslagit,
att det nuvarande underställningsförfarandet skulle slopas och att ej
heller i annan form någon central granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena
skulle äga rum. Härigenom skulle enligt beredningens mening vissa
med det nuvarande systemet förenade nackdelar automatiskt bortfalla. I
läkarutlåtandet skulle således icke, såsom för närvarande vore erforderligt
med hänsyn till eftergranskningen, behöva upptagas någon redogörelse för
innehållet i rättegångshandlingarna i vidare mån än läkaren funne detta
nödvändigt för att belysa utlåtandets innehall i övrigt. Av läkaren verkställda
prov och undersökningar behövde icke heller redovisas så utförligt som
nu skedde, då det för domstolen vore tillräckligt att redogörelse lämnades
för sådana prov och undersökningar, vilka vore belysande för den tilltalades
själsliga beskaffenhet eller som läkaren särskilt beaktat vid sitt bedömande
av fallet. Hyste domstolen tvekan beträffande riktigheten av undersökningsläkarens
slutsatser, borde dock domstolen äga möjlighet att inhämta
utlåtande från någon myndighet med större sakkunskap än den enskilde
läkaren, i den mån domstolen icke genom förhör med denne kunde komma
till klarhet i fallet. Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd vore emellertid
i sin nuvarande sammansättning icke särskilt lämpad att fungera som
överinstans för avgörande av de rättspsvkialriska spörsmålen. Vad som
bruste vore att den speciellt rättspsykiatriska erfarenheten hade för litet utrymme.
I syfte att råda bot härpå föresloge beredningen att, efter förebild
från Danmark, ett rä 11 s 1 ä k a r r å d skapades för att övertaga medicinalstyrelsens
nuvarande skyldighet att avgiva utlåtanden i rättspsykiatriska
frågor. Förslagsvis skulle rådet bestå av två chefer för rättspsykiatriska
anstalter samt en sinnessjukläkare med vetenskaplig skicklighet. Då rådet
borde ha sitt säte i Stockholm, ifrågakomme närmast cheferna för de

Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 31

rättspsykiatriska anstalterna å Långholmen och Håga såsom ledamöter i
rådet.

Yttranden över strafflagberedningens förslag.

Yttranden över strafflagberedningens betänkande ha efter remiss avgivits
av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, statskontoret, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.
De sålunda hörda myndigheterna ha i vissa fall bifogat yttranden av underordnade
myndigheter. Sålunda har fångvårdsstyrelsen vid sitt utlåtande
fogat yttranden av sjukvårdsläkama vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Medicinalstyrelsen har överlämnat infordrade yttranden från direktionerna
för samtliga statens sinnessjukhus, vilka i allmänhet hänvisat till yttrande
av vederbörande sjukhuschef, ävensom yttranden av sjukhusdirektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sjukhusdirektionen i Göteborg
har vid sitt yttrande fogat yttrande av styresmannen för Lillhagens sjukhus.

Tillfälle har vidare bereus vissa sammanslutningar att avgiva yttrande
över betänkandet. I anledning härav ha yttranden inkommit från följande
sammanslutningar eller deras styrelser, nämligen föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska psykiatriska
föreningen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.
Svenska läkaresällskapet, vars yttrande grundas på ett av sällskapets sektion
för psykiatri och neurologi avgivet förslag, har bifogat särskilt yttrande av
sällskapets sektion för social medicin jämte ett däri åberopat utlåtande av
docenten Gösta Rylander. Sveriges läkarförbund har hänfört sig till ett av
förbundets specialitetssakkunnige, professorn Olof Kinberg, avgivet yttrande,
vilket publicerats i Svenska Läkartidningen för år 1943.

Beredningens förslag till omorganisation av sinnesundersökningsväsendet
och därmed sammanhängande spörsmål har lämnats utan erinran av Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Göteborg,
Malmö och Norrköping, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler, polismästaren, kriminalpolisintendenten
och t. f. förste stadsf iskalen i Stockholm, poliskammaren i Göteborg,
landsfogdarna i Malmöhus och i Göteborgs och Bohus län samt av några enskilda
läkare, nämligen sjukhuscheferna vid Västra Marks och Frösö sjukhus.

Tillstyrkande yttranden i fråga örn beredningens principiella synpunkter
på frågan föreligga i ett stort antal yttranden, i vilka emellertid invändningar
göras på enstaka punkter eller i fråga om vissa delar av förslaget. Yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

av detta innehåll föreligga från jusiitiekanslersämbetet, Svea hovrätt —
med instämmande av krigsliovrätten — hovrätten för Övre Norrland, Stockholms
rådhusrätt, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och
landsfogden i länet, länsstyrelserna i Malmöhus och i Göteborgs och Bohus
Idit, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges• landsfiskaler,
fångvårdsstyrelsen, internering snämnden och sinnessjuknämnden ävensom
från medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala och Karolinska institutets
lärarkollegium. Av enskilda läkare som yttrat sig i ärendet har flertalet
sjukvårdslåkare vid fångvårdens sinnessjukavdelningar ansett beredningens
förslag i nuvarande statsfinansiella läge kunna i huvudsak accepteras.
I stort sett tillstyrkande yttranden ha avgivits av åtskilliga sjukhuschefer
som uttalat tillfredsställelse över att sinnessjukhusens läkare komme att
befrias från utförande av rättspsykiatriska undersökningar.

Yttranden, i vilka beredningens förslag avstyrkts eller principiella invändningar
mot detsamma framförts, ha avgivits av medicinalstyrelsen, mot
vars beslut i ärendet dock t. f. byråchefen Annell anmält skiljaktig mening
i det han förklarat sig tillstyrka beredningens förslag, av socialstyrelsen,
svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet, professorn Kinberg
i det av Sveriges läkarförbund åberopade yttrandet och medicinska fakulteten
vid universitetet i Lund ävensom av styrelsen för Sveriges advokatsamfund
samt åtskilliga sjukhuschefer. Även statskontorets yttrande innebär
ett avstyrkande av den av beredningen föreslagna omorganisationen.

Behovet av en reform på förevarande område har i åtskilliga
yttranden starkt understrukits. Svea hovrätt har till sitt uttalande rörande
beredningens förslag till ändrade tillräknelighetsbestämmelser fogat en erinran
om vikten av att det genom lämpliga organisatoriska föreskrifter sörjdes
för en enhetlig och med lagens syfte överensstämmande rättstillämpning.
Härutinnan hade mycket brustit. Anledningarna härtill hade varit
flera, bland andra bristen på praktiskt och teoretiskt väl skolade psykiatrer,
alltför starkt inflytande för vissa ytterlighetsriktningar inom den psykiatriska
vetenskapen, vilken i hithörande frågor ej ännu syntes ha nått fram till
någon klar och enhetlig ståndpunkt, och sist men icke minst bristande kontakt
och förståelse mellan psykiatrer och jurister. Beredningens förslag
skulle, örn det förverkligades, innebära betydande framsteg härutinnan,
även om hovrätten funne vissa erinringar mot förslaget kunna göras. Likartade
synpunkter ha anförts av interneringsnämnden. Justitiekanslersåmbetet
har rörande det föreliggande reformbehovet anfört, att det vore i hög grad
angeläget att effektiva åtgärder utan ytterligare uppskov bleve vidtagna för
att undanröja de sedan mer än ett årtionde bestående missförhållandena på
förevarande område. Behovet av en snar reform i fråga örn sinnesundersökningsväsendet
har framhållits jämväl i andra yttranden, bl. a. i de som avgivits
av medicinalstyrelsen, svenska psykiatriska föreningen och svenska
läkaresällskapet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

I fråga om huvudprinciperna för en omorganisation
av sinnesundersökningsvä,sendet har fångvårdsstyrelsen tillstyrkt
beredningens förslag såsom en framkomlig väg att komma till rätta
med de svåra bristerna på området. Styrelsen har anfört att utom principiella
skäl även praktiska och ekonomiska talade för förslaget. Inom fångvården
kunde nya undersökningsanstalter åstadkommas till kostnader, som
vore överkomliga. Den betydelsefulla samverkan med rättspsykiatrin, som
inletts genom inrättandet av sinnessjukavdelningar vid fångvården, komme
vid ett genomförande av beredningens förslag att ytterligare befästas
och utvidgas. Styrelsen har också anslutit sig till förslagets ståndpunkt, att
icke häktade tilltalade, när de skulle intagas å anstalt för sinnesundersökning,
ej finge sammanföras med häktade å fångvårdens sinnessjukavdelningar
utan skulle intagas å sinnessjukhus. Något sammanförande av häktade
och icke häktade på undersökningsstadiet borde nämligen av principiella
skäl icke tillåtas annat än i undantagsfall. Skillnaden mellan dessa båda
grupper tilltalade borde uppehållas även av humanitära skäl. Det vore stötande
för den allmänna rättskänslan, om de icke häktade intoges på samma
anstalt som personer, vilka begått brott eller företedde framskridet socialt
förfall.

I många av de yttranden, i vilka beredningens organisationsförslag i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har emellertid med avseende å undersökningarna
av icke häktade tilltalade uttalats tvivel, huruvida beredningens
förslag innebure en lämplig lösning. Sjukhuschefen vid S:t Lars’
sjukhus har förklarat sig vilja bestämt taga avstånd från vad beredningen
föreslagit om förfaringssättet vid icke häktade tilltalades intagning å sinnessjukhus
för undersökning samt anfört:

Om undersökningsläkaren skulle tillerkännas rätt att i den omfattning,
han kunde finna nödigt, anlita sjukhusets personal, skulle han med stor
sannolikhet ställa sådana krav på personalen, att denna icke ansåge sig
kunna efterkomma läkarens önskan. Det är att märka, att beredningen här
kräver personal, som är tränad i förmågan att verkställa psykiatriska observationer.
För övrigt måste det anses vara utom all ordning, att en vid sjukhuset
icke anställd läkare finge rätt att när som helst lägga in patienter på
sjukhuset samt efter goltfinnande anlita sjukhusets personal för dessa patienters
observation och undersökning. En sådan anordning innesluter obegränsade
konfliktmöjligheter.

Beredningens motivering för att icke häktade tilltalade skola undersökas
på sinnessjukhus i stället för på fångvårdens sinnessjukavdelningar är svårförståelig.
Örn man upplyser den tilltalade om att han skall inställa sig hos
läkaren för undersökning, så torde både den tilltalade och allmänheten förslå,
att det icke är fråga örn häktningsåtgärd. Den tilltalade skall ju för övrigt
förhöras av polismyndigheten, ställas inför domstol etc.

Då beredningen uttalar, att den föreslagna anordningen av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet icke innebär något avsteg från principen,
att sinnessjukvården skall befrias från arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna,
måste en läkare vid sinnessjukhusen se saken annorlunda.
Enligt beredningens förslag skulle alla icke häktade, som för undersökning
behövde intagas på anstalt, intagas på sinnessjukhus. Detta innebär ingen
ändring alls i nu rådande ordning. Vad de häktade beträffar föreslår bered Bihanq

till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 239. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ningen, att de såsom hittills skola undersökas på fångvårdens anstalter; någon
gång kunde det dock bliva behövligt, att den häktade för undersökning
intoges på sinnessjukhus. Även beträffande de häktade innebär beredningens
förslag sålunda ingen ändring för sinnessjukvården. Det enda nya i förslaget
är att andra, vid sinnessjukvården icke anställda läkare skola verkställa
undersökningarna. Men såsom jag redan framhållit, bomme en sådan
anordning att för sinnessjukvården medföra ett komplex av nya och säkert
betydande olägenheter.

Sjukhuscheferna vid Ryhovs sjukhus och vid Sundby sjukhus ha givit uttryck
åt enahanda åsikter. Sinnessjuknåmnden har likaledes ansett intagning
på sinnessjukhus i den ordning beredningen tänkt sig kunna medföra
svårigheter, bl. a. enär personalen ej kunde underställas två olika chefer.
Det vore därför lämpligast att intagning skedde vid den anstalt som stöde
under rättsläkarens ledning. Även sjukhuschefen vid S:ta Maria sjukhus har
framhållit, att intagning på sinnessjukhus kunde medföra en del olägenheter
och att det därför vöre önskvärt att genom nybyggnader eller utökning av
de tilltänkta rättspsykiatriska anstalterna detta gjordes obehövligt. Sjukvårdsläkaren
vid fångvårdens sinnessjukavdelning i Västervik har för sin
del ansett, att vad beredningen i denna del föreslagit borde godtagas endast
såsom en preliminär anordning, samt har ytterligare anfört:

Det torde framstå såsom ett ofrånkomligt villkor, att när förhållandena
medgiva, nya anstalter och i anslutning därtill nya sinnessjukavdelningar
för fångvården anskaffas, så att drägliga och tidsenliga förhållanden inom
fångvårdens sinnessjukvård och undersökningsväsende etableras. Först då
kan undersökningsväsendet bibringas den standard, som är ett oeftergivligt
krav för att de rättspsykiatriska undersökningarna skola kunna utföras fullt
lege artis och därmed bibringas den fulla tyngd i lagförfarandet med de
brottsliga, som de böra lia. Sinnessjukavdelningarna inom fångvården ha en
ännu i många avseenden allt för primitiv, provisorisk och fängelseliknande
karaktär och böra därför i hög grad moderniseras.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har anfört:

Även med god vilja bleve det säkerligen ytterst svårt att etablera ett tillfredsställande
samarbete mellan undersökningsanstalten och det sinnessjukhus,
som enligt förslaget skall, i första rummet för icke häktade, ställa behövliga
platser och nödig arbetskraft till förfogande.

I verkligheten blir det säkerligen svårt att göra annat än ett fåtal undersökningar
å vederbörandes vistelseort, varför otvivelaktigt mångå fall komma
att intagas. Anordningen med undersökningsplatser å statens sinnessjukhus
kan på sin höjd godtagas som ett provisorium. Man frågar sig därför,
örn det vore omöjligt att för observation jämväl intaga icke häktade undersökningsfall
å de till de nämnda fångvårdsinrättningarna förlagda undersökningsavdelningarna,
vilka beredningen avser blott för häktade. Det vore
väl icke mera anmärkningsvärt än att en person kvarhålles några dagar hos
polisen för utredning. Det torde vara rent undantagsvis, som en dylik observationsvistelse
skall behöva utsträckas över 8—10 dagar.

Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har i nu ifrågavarande hänseende anfört
följande.

En grundlig undersökning av icke häktade tilltalade torde i mångå fall
ej kunna äga rum utan att den undersökte en kortare tid vistas på anstalt.
Två möjligheter till lösning av problemet öppna sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

1. I anslutning till de rättspsykiatriska anstalterna inrättas smärre öppna
undersökningsavdelningar för tilltalade, som icke äro häktade. Eventuellt
kompletteras organisationen med några i anslutning till statliga sinnessjukhus
inrättade liknande avdelningar, som förestås av under de rättspsykiatriska
anstalterna sorterande läkare.

2. Särskilda läkartjänster (befattningar som överläkare av 3:e klass eller
förste läkare) inrättas vid de större statliga sinnessjukhusen för undersökning
av tilltalade, som befinna sig på fri fot. Dessa läkare tilldelas egna
sjukavdelningar eller rätt att disponera ett visst antal platser vid sjukhuset
och skola icke deltaga i det egentliga sjukvårdsarbetet vid sjukhuset. Genom
att i vad deras rättspsykiatriska verksamhet angår underställas en viss rättspsykiatrisk
anstalt, kunna dessa undersökningsavdelningar med sina läkare
inordnas i det föreslagna undersökningssystemet. Avdelningarna böra emellertid
administrativt tillhöra respektive sjukhus, liksom de rättspsykiatriska
läkarna där med avseende på tjänsternas tillsättning och i disciplinärt avseende
böra likställas med de övriga sjukhusläkarna och alltså i dessa avseenden
vara underställda medicinalstyrelsen.

Det förra alternativet synes bäst uppfylla de krav, som strafflagberedningen
önskat tillgodose med de föreslagna reformerna. De betänkligheter,
man hyst mot att till samma plats förlägga undersökningen av icke häktade
och häktade, kunna icke vara ensambestämmande. Ofta är det ju också en
tillfällighet, som avgör, örn för ett visst brott häktning tillgripes eller icke.
Det torde emellertid bli nödvändigt, att om- och tillbygga ifrågavarande
fångvårdsanstalter så, att undersökningsavdelningen för icke häktade blir
helt avskild från anstalten i övrigt. Å andra sidan kommer ett genomförande
av alternativ 2 att fordra en del utvidgningar vid statens sinnessjukhus med
därav betingade kostnader. Vad personalkostnaderna beträffar torde dessa
bli mindre vid alternativ 1 med dess koncentration av undersökningar till
ett fåtal mindre anstalter, där redan kanslipersonal finnes tillgänglig. Läkarpersonalen
bör också effektivare kunna utnyttjas, om de rättspsykiatriska
anstalterna enligt ovan angivna riktlinjer handhava undersökningen av alla
tilltalade, som skola undergå sådan.

Även sjukhuschefen vid S:ta Gertruds sjukhus har, under åberopande av
svårigheterna att med rådande överbeläggning å sinnessjukhusen bereda undersökningsfall
plats där, framkastat tanken att vid de rättspsykiatriska anstalterna
borde anordnas mindre avdelningar av öppen karaktär för intagning
av icke häktade undersökningsfall, beträffande vilka viss tids observation
vore erforderlig.

I åtskilliga av de nu refererade yttrandena ha jämväl i övrigt riktats anmärkningar
mot vad beredningen föreslagit i fråga om undersökningarna av
icke häktade tilltalade. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har sålunda, liksom
sjukhuschefen vid S:t Lars’ sjukhus, ifrågasatt, huruvida det i praktiken
ginge att genomföra ambulatoriska undersökningar av den art beredningen
tänkt sig.

Sinnessjuknämnden har i detta hänseende anfört:

Det praktiska genomförandet av detta förslag skulle sannolikt medföra
stora svårigheter, icke giva fullständiga och tillförlitliga resultat, samt ställa
sig ekonomiskt ofördelaktigt. Läkarens uppsökande av den tilltalade i hemmet
eller annorstädes innebär slöseri med läkarens tid med hänsyn, dels till
resor och väntetid, dels till svårigheten att utnyttja anstallspersonalen för
rutinundersökningar, psykologiska prov och dylikt. En rättspsykiatrisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

undersökning torde endast i undantagsfall kunna verkställas vid ett undersökningstillfälle
utan kräva flera sammanträffanden mellan läkare och patient.
För undersökningens resultat är ej endast de av den undersökte vid
samtal lämnade uppgifterna av värde utan i minst lika hög grad hans uppförande
vid tillfällen, då han ej direkt känner sig observerad, hans förmåga
till anpassning i ny miljö, reaktion mot andra personer o. s. v., förhållanden
om vilka enstaka samtal ej giva fullständig upplysning, men som
vid en tids intagning på undersökningsavdelning väl låta sig observeras. Önskvärdheten
av att en icke häktad lider så litet avbräck som möjligt i sitt
förvärvsarbete bör i görligaste mån beaktas. Nämnden anser dock, att huvudregeln
för de icke häktade måste bli, att de under en kortare tid, vilken som
regel torde kunna stanna under 14 dagar, intagas på undersökningsanstalt
samt dessutom besöka läkaren i den utsträckning denne det påkallar. Att läkaren
därjämte gives möjlighet att genom besök i den undersöktes hem skaffa
sig direkt uppfattning om hans miljöförhållanden är givetvis av värde.

Nämnden har tillagt att beredningen själv framhållit, att redan med nuvarande
ordning undersökningarna av icke häktade givit mindre tillförlitliga
resultat än undersökningarna av häktade. En avkortning av undersökningstiden
till en månad och inskränkning av möjligheterna till intagning på
undersökningsavdelning skulle ytterligare minska tillförlitligheten i dessa
undersökningar.

Sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning i Jönköping har
förklarat, att förslaget om ambulatoriska undersökningar skulle innebära en
oerhörd tidsförlust för läkaren och väcka en onödig och för den undersökte
besvärande uppmärksamhet i hans boningsort. Läkaren skulle vidare vid dessa
hembesök vara fullständigt berövad möjligheterna till hjälp vid t. ex.
psykologisk testning m. in. Liknande synpunkter ha anförts av flera andra
läkare. I fråga örn de ambulatoriska undersökningarna har vidare sjuk huschefen
vid Sidsjöns sjukhus anfört följande:

Det kan med fog ifrågasättas, huruvida en ambulatorisk undersökning,
även om den utföres av en specialist, blir lika grundlig och ingående som
den som kan ske på ett sjukhus. Av naturliga skäl måste en ambulatorisk undersökning
i många fall inskränka sig till några få sammanträffanden med
patienten. De långa avstånden i t. ex. övre Norrland komma ytterligare att
försvåra kontakten mellan läkaren och den undersökte. I själva verket torde
det för den undersökte många gånger, örn avståndet till läkaren är långt, innebära
ett mindre störande avbrott i hans dagliga gärning aU underkasta sig
en undersökning på en sjukavdelning under en vecka eller två än att behöva
inställa sig till poliklinisk undersökning vid upprepade tillfällen. Alldeles
särskilt gäller detta för invånare i Norrlands skogs- och fjälltrakter med deras
relativt fåtaliga kommunikationsmöjligheter.

Hovrätten för Övre Norrland har framhållit att i vart fall inom övre Norrland
läkaren av omständigheterna torde bliva tvingad att påkalla intagning
å sinnessjukhus i större utsträckning än beredningen tänkt sig. Möjligheten
av konflikt mellan undersökningsläkaren och den på sinnessjukhuset anställde
läkaren kunde icke uteslutas. Direktionen för Säters sjukhus har jämväl
uttryckt tvivel örn lämpligheten av ambulatoriska undersökningar under åberopande
av likartade synpunkter som i de sist refererade yttrandena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

De sålunda påtalade olägenheterna av ambulatoriska undersökningar ha
starkt understrukits i yttranden, däri beredningens förslag till organisation
av sinnesundersökningsväsendet ansetts icke godtagbart. Sålunda har medicinalstyrelsen
— som instämt i beredningens kritik av nuvarande ordning på
sinnesundersökningsväsendets område och understrukit nödvändigheten av
en snar reform — bland andra invändningar mot förslaget anfört, att den
ambulatoriska undersökningsformen måste betecknas såsom olämplig samt
härutinnan yttrat:

Arbetsbetingelserna för den undersökande läkaren försämras på detta sätt
avsevärt, och det ständiga resandet är ett slöseri med hans tid. Beredningen
framhåller i sin motivering, att den tilltalade skall undersökas i sin miljö
och läkaren skall lära känna denna miljö. Gentemot detta vill medicinalstyrelsen
påpeka, att den rättspsykiatriska undersökningen bland annat just
bygger på iakttagelser, som göras, då den tilltalade försättes i en rad olika
undersökningssituationer, och det är av stort värde att studera hans attityder
och reaktioner i en ny miljö. Örn hans vanliga miljö får läkaren en tillräckligt
god uppfattning av de sociala utredningar, som göras eller genom de uppgifter,
som inhämtas från personer, som väl känna den tilltalade. Ofta är
det dessutom nödvändigt att verkställa mer ingående undersökningar, som
kräva helt andra resurser än dem läkaren har tillgång till vid en ambulerande
undersökning. Slutligen är en fortlöpande observation under viss tid ofta
nödvändig för att få någon uppfattning örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet,
och detta kan endast ske på en anstalt med erfaren och tränad personal.

I nu ifrågavarande hänseende har beredningens förslag kritiserats jämväl
av professor Kinberg, som anfört:

Beredningens förslag att undersökningsläkaren i regel skall uppsöka icke
häktade tilltalade och undersöka dem i deras hem är i hög grad verklighetsfrämmande
och praktiskt ogenomförbart. Det innebär att läkaren skulle företaga
de talrika olika undersökningarna (psykologisk testning, morfologiska
mätningar, kroppsundersökning, psykiatrisk undersökning med timslånga
samtal etc.) i exempelvis en stålar- eller torparstuga, där det inte finns en
plats där han kan vara ostörd, och i en ofta nog kanske fientlig miljö, utan
alla de tekniska resurser och den assistens som behövs. Det är gott och väl
att läkaren på detta sätt kan få tillfälle att lära känna den undersöktes hemmiljö.
Men en sådan social undersökning göres minst lika bra av en tränad
socialarbetare. Dessutom finns det en mängd andra viktiga miljöförhållanden
som ligger utanför hemmet och sålunda inte kan nås genom läkarens besök
i undersökningspatientens bostad. Det skulle också innebära ett ödslande
med undersökningsläkarens dyrbara tid om han skulle nödgas företa långa
resor för att på det föreslagna sättet uppsöka undersökningsfallen i deras
bostäder. I stället måste förutsättas att varje undersökningspatient åtminstone
under någon kortare tid är inlagen på ett sjukhus där viss del av undersökningen
kan förelagas (psykologisk testning, autoanamnesupptagning, somatisk
undersökning, etc.). Det är också, såsom erfarenheten visat, av största vikt att
undersökningspatienten kan försättas i elt antal psykologiskt olika undersökningssituationer
oell att han kan kontinuerligt observeras i en för honom ny
miljö, för alt största möjliga antal beteenden och psykologiska atlilyder skall
kunna observeras och registreras. Det är visserligen rikligt, som beredningen
framhåller, alt undersökningsförfarandel hör ordnas så att det inte i onödigt
hög grad blir störande och belaslande för den icke häktade tilltalade.

Kungl. Majlis proposition nr 239.

Men å andra sidan måste betänkas att undersökningen av hans sinnesbeskaffenhet
sker både till hans eget och samhällets gagn. Det synes därför vara en
självklar sak att den undersökte tilltalade måste underkasta sig sådana olägenheter
som äro oundgängliga för att undersökningsförfarandet skall lämna
någorlunda tillförlitliga resultat.

Beredningen anser att observation på sluten anstalt i åtskilliga fall är
nödvändig och föreslår att den icke häktade tilltalade då skall intagas på
närmaste statshospital. Undersökningen skall emellertid inte verkställas av
sjukhusets läkare, utan av en läkare tillhörande den rättspsykiatriska undersökningsstationen
inom vars upptagningsområde den tilltalade skall rannsakas
och dömas. Undersökningsläkaren skall för detta ändamål ha rätt att
disponera över sjukhusets vårdpersonal, laboratorier o. s. v., i den mån detta
är behövligt för undersökningens verkställande. Det ligger i sakens natur
att denna anordning innebär åtskilliga möjligheter till svårigheter för undersökningsläkaren.
Förslaget är sålunda även i denna del otillfredsställande.

Vidare föreslås att undersökningen i vissa fall skall företas av läkare som
visserligen tillhör en given rättspsykiatrisk undersökningsstation, men är
bosatt på annan ort. Det synes klart att hans funktionala samband med den
rättspsykiatriska undersökningsstationen under sådana förhållanden blir helt
och hållet formellt. Han kan inte använda undersökningsstationens personal
och tekniska resurser — vilka ju för övrigt förutsättas vara rätt obetydliga
— och har inte heller tillfälle att genom samarbete med sina yrkeskolleger
tillgodogöra sig deras erfarenheter och synpunkter på de föreliggande
undersökningsfallen. Deli föreslagna anordningen ter sig därför som
ett mycket opraktiskt försök att tillämpa en i och för sig riktig princip. Förverkligandet
skulle nämligen ske på sådant sätt att alla de fördelar som
principen avser att skänka skulle uppoffras och endast ett sken av dess tilllämpning
kvarstå.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha anfört
likartade synpunkter. Jämväl socialstyrelsen har påpekat, att beredningen
förbisett det viktiga förhållandet att undersökningarna ofta kunde bli mera
upplysande, örn den person som skulle undersökas fördes in i en ny omgivning
samt att beredningen icke heller beaktat undersökningsläkarens behov
av materiella och personella hjälpmedel av olika slag.

Även andra skäl lia anförts mot den av beredningen föreslagna organisationsformen.
Socialstyrelsen har sålunda anfört följande.

Mindre välbetänkt förefaller förslaget örn anknytning av de undersökningsanstalter,
där undersökningsläkarna skulle anställas, lill befintliga sinnessjukavdelningar
vid fångvården. En sådan anordning kan näppeligen bliva
framtidsduglig. Strafflagberedningen synes icke lia ägnat tillbörlig uppmärksamhet
åt den vanskliga frågan, huru dessa mestadels bristfälliga och jämväl
kvantitativt alltmer otillräckliga anstalter skulle kunna anpassas efter
ett tidsenligt rättspsykiatriskt undersökningsväsendes krav i fråga örn såväl
personalorganisation och rationell arbetsfördelning som teknisk och materiell
utrustning.

Som helhetsomdöme om beredningens förslag har socialstyrelsen uttalat
att en påtaglig löslighet och heterogenitet skulle komma att vidlåda en organisation
sådan som den av beredningen föreslagna. Den fundamentala
svaghet, som bestode däri att de för sådant ändamål icke lämpade sinnessjukavdelningarna
vid fångvården på visst sätt skulle bli organisationens stöd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

jepunkter, syntes ha givit en irrationell och verklighetsfrämmande prägel åt
beredningens framställningar och förslag.

Även medicinalstyrelsen har uttryckt tvivelsmål om möjligheten att sätta
de gamla fängelselokaler, som beredningen förutsatt skola omdanas till
rättspsykiatriska anstalter, i sådant skick att de fyllde berättigade anspråk.
Svenska psykiatriska föreningen har i detta hänseende anfört:

Sinnessjukvårdens dystra historia visar att verklig sjukvård förutsätter
särskild för ändamålet utbildad personal. Beredningens tanke att alltjämt använda
otillfredsställande provisoriska sinnessjukavdelningar för vård av sjuka
människor betyder därför ett bibehållande av en anordning som visat sig
inhuman och ohållbar. Enligt föreningens mening skulle också den sinnessjukvård
som skulle kunna lämnas å sinnessjukavdelningama inom fångvården
bli icke vård utan vanvård, därför att (Je nödvändiga vårdmöjligheterna
icke stöde till buds.--—

Beredningens förslag att förlägga undersökningen av häktade samt vården
av straffria, sinnessjuka fångar och psykopater till fångvårdens provisorier
för sinnessjukvård är sålunda praktiskt omöjliga att genomföra för så vitt
man vill upprätthålla nutida krav på vården av abnorma och sinnessjuka.
I stället måste enligt föreningens uppfattning de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
utrustas så att de komma i nivå med sinnessjukhusen, vilket
icke låter sig göra i gamla fängelselokaler. I stället böra de anknytas till
sinnessjukhusen.

Professor Kinberg har anfört följande:

Ehuru beredningen konstaterar att fångvårdens sinnessjukavdelningar inte
fyller nutida krav på sinnessjukhus, föreslås inga bestämda åtgärder till förbättring.
Förslaget går tvärtom ut på nya provisoriska anordningar i Göteborg
och Härnösand, vilka liksom de förutvarande skall döpas till sinnessjukavdelningar.

I sådana länder där det ansetts viktigt att skydda individens rättssäkerhet
gentemot rättsmaskineriet är det en erkänd princip att en tilltalad skall betraktas
såsom oskyldig tills hans brottslighet bevisats. Man har därför exempelvis
i England varit angelägen att i fråga örn vissa kategorier tilltalade
tillse att häktade personer om möjligt skall förvaras å plats som inte är
straffanstalt eller har straffanstaltskaraktär. När det gäller tilltalade vilkas
sinnesbeskaffenhet anses höra undersökas och där straffbarheten sålunda å
priori är tvivelaktig får denna princip en alldeles särskild tyngd. En mycket
stor procent av de undersökta tilltalade blir ju av domstolarna förklarade
strafflösa varmed tydligt utsäges att de inte skall ha någonting med straff
och straffanstalter att göra. Redan detta är ett skäl att tillse att de under undersökningstiden
hållas borta från straffanstalter. Vid bearbetningen av ett
större material för visst brott tilltalade har det dessutom visat sig att en
icke alldeles obetydlig procent (5 %) vid målets slutbehandling helt frikänts.
Dessa individer hade sålunda inte bort åtalas och häktas och hade
aldrig bort tvingas att tillbringa någon tid (minst två, ofta flera månader)
i en straffanstalt, låt vara på en sinnessjukavdelning inom en dylik anstalt.
Samtliga dessa skäl talar bestämt mot att undersökningen av häktade tilltalade
äger rum å sinnessjukavdelningar inom straffanstalter.

I medicinalstyrelsens och vissa andra yttranden har framlagts ett förslag
till organisation av sinnesundersökningsväsendet, baserat på dettas anknytning
till sinnessjukhusen. Socialstyrelsen har örn fördelarna av en sådan ordning
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Undersökningsförfarandet bör enligt styrelsens mening alldeles frigöras
från fångvården och anknytas till sinnessjuk vården. På vissa sinnessjukhus
böra rättspsykiatriska avdelningar inrättas och ställas under ledning av särskilda
överläkare. Man skulle härmed till att börja med få möjlighet att vinna
en ökad enhetlighet i systemet, i det att både de häktade och de icke häktade
tilltalade borde kunna undersökas på dessa avdelningar. Visserligen
måste då den häktade för en tid placeras utanför fångvårdens egna anstalter,
men detta borde icke behöva möta större svårigheter än när en häktad,
som insjuknat, överföres till exempelvis lasarett och får vistas där, så länge
sjukdomen varar. Säkerhetssynpunkterna borde kunna på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses på de särskilda avdelningar, som enligt ovan skulle anordnas
på vissa sinnessjukhus. Det bör härjämte erinras om att sinnessjuklagen
redan medgiver, att undersökning av häktade sker på sinnessjukhus i vissa
fall, nämligen där medicinalstyrelsen så förordnar i enlighet med lagens
44 §. *

Det borde vidare med den här förordade anordningen bli möjligt att få en
helt annorlunda kvalificerad vårdpersonal och teknisk beredskap ställd till
undersökningsarbetets tjänst än med det av strafflagberedningen förordade
ianspråktagandet av fångvårdens sinnessjukavdelningar. Psykiatriskt skolad
och lasarettsutbildad sjukvårdspersonal jämte behövlig socialt och psykologiskt
kunnig assistens finge ersätta en för sjukvårdsarbete i regel föga lämpad
fångvårdspersonal. Sinnessjukhusets laboratorium samt övriga specifika
tekniska resurser och sysselsättningsmöjligheter skulle också stå till förfogande.
Vad som krävdes för anordningens genomförande vore huvudsakligen,
att ett visst antal platser på sinnessjukhusen toges i bruk för detta ändamål.
Härigenom förlorades visserligen ett visst antal vårdplatser för den allmänna
sinnessjukvården, men detta bleve så obetydligt i förhållande till den totala
platsbristen inom sinnessjukvården, att det lätt kunde återvinnas i samband
med de allmänna åtgärder, som i vart fall måste vidtagas för att fylla platsbehovet
på sinnessjukhusen. En synnerligen viktig sida av den här föreslagna
organisationen vore, att den ägde stora möjligheter till en smidig anpassning
efter det föränderliga behovet av undersökningsplatser. Det skulle nämligen
icke möta avsevärda svårigheter att öppna en ny avdelning på ett sinnessjukhus
för att möta ett i utveckling varande undersökningsväsendes ökade
krav på utrymme.

Medicinalstyrelsen har anfört följande.

Genom att anordna rättspsykiatriska undersökningsavdelningar vid vissa
sinnessjukhus, förslagsvis fyra, och där mottaga för undersökning såväl häktade
som icke häktade, skulle en lämplig koncentration komma till stånd.
Varje sådan undersökningsavdelning skulle ha en överläkare som chef och en
eller flera biträdande läkare, som ävenledes självständigt avgåvo utlåtanden.
Samtidigt skulle emellertid Långholmskliniken och Hågaanstalten användas
som undersökningsavdelningar, varvid dock även icke häktade där borde undersökas.
För att tillgodose det av beredningen framförda önskemålet, att de
icke häktade ej böra undersökas vid straffanstalter och för att få en enhetligt
ledd undersökningsorganisation kunde dessa båda anstalter administrativt
sortera under medicinalstyrelsen. Härigenom skulle alltså erhållas sex
rättspsykiatriska undersökningsavdelningar under medicinalstyrelsens ledning.
Beträffande antalet läkare, som äro behövliga för undersökningarna,
anser medicinalstyrelsen, att varje läkare vid dessa avdelningar skall avge utlåtanden.
Varje läkare, som har tillräcklig underordnad personal till sitt förfogande
(sköterska, socialassistent och kanslipersonal), bör medhinna 40—50

Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 41

utlåtanden per år, vilket innebär att för 1 200 undersökningar per år krävas
24—30 läkare.

Den nu av medicinalstyrelsen skisserade undersökningsorganisationen synes
lia väsentliga fördelar framför beredningens förslag. Den kan också genomföras
mycket snabbt och med små kostnader. Så kan exempelvis inom
några månader en fullt modern undersökningsavdelning med 25 platser stå
lill förfogande vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. Vidare erbjuder det inga
svårigheter att inrätta en undersökningsavdelning vid S:t Sigfrids sjukhus i
Växjö, en vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och en vid S:t Jörgens sjukhus
i Göteborg. Det fåtal platser, som på detta sätt undandrages sinnessjukvården,
är i detta sammanhang av mindre betydelse, då platsbristen ändå är
sådan att ett större antal vårdplatser snarast måste anskaffas.

Svenska psykiatriska föreningen har på grundval av de av medicinalstyrelsen
angivna principerna framlagt en fullständig plan för den i styrelsens yttrande
skisserade organisationen, upptagande rättspsykiatriska anstalter, förlagda
till Långholmen, psykiatriska sjukhuset i Stockholm, Håga, Sidsjöns
sjukhus, S:t Sigfrids sjukhus, S:t Jörgens sjukhus och S:ta Maria sjukhus.

Även i andra yttranden än de nyss återgivna har ifrågasatts att förlägga
undersökningsväsendet i dess helhet till sinnessjukhusen. Sålunda har styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, under förklaring, att de rättspsykiatriska
undersökningarna principiellt borde förläggas till särskilda anstalter, fristående
från såväl fångvårdsinrättningarna som sinnessjukhusen, ansett allvarliga
olägenheter vara förknippade med undersökningsväsendets anknytning
till fångvårdsinrättningarna, särskilt vad anginge icke häktade tilltalade. Styrelsen
ville därför ifrågasätta, huruvida icke undersökningarna regelmässigt
borde förläggas till sinnessjukhusen, där de dock borde utföras av specialiserade
läkare, som helt ägnade sig åt undersökningar. Medicinska fakulteten
vid universitetet i Lund har yttrat, alt ett anordnande av rättspsykiatriska
anstalter i anslutning till sinnessjukhusen skulle möjliggöra en tillfredsställande
undersökning av icke häktade, vilket förslaget icke gjorde. Vidare skulle
rättspsykiatrerna därigenom undgå isolering från sinnessjukvården och
från sina psykiatriska kolleger. Anknytning till sinnessjukvården hade också
betydelse genom att sinnessjukhusens resurser ställdes till förfogande för undersökning
och behandling och genom att personalfrågan rimligen finge en
bättre lösning.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har likaledes ansett det mest rationella
vara att anknyta sinnesundersökningsväsendet till sinnessjukvården,
men har förklarat att beredningens förslag dock kunde accepteras i princip,
dels ur den synpunkten att det innebure upptakten till särskilda, välorganiserade
undersökningsinstitut, vars läkare torde kunna beredas åtminstone någon
psykiatrisk sjukvårdsverksamhet och härigenom kunde upprätthålla
nödig psykiatrisk klinisk kompetens, dels och framför allt därför att det med
hänsyn till den egentliga sinnessjukvårdens krav vore tvivel underkastat, örn
undersökningsinstitut lämpligen kunde anordnas inom sinnessjukvårdens ram.
Det vore nämligen anledning att antaga, att sinnessjuk vårdens sammankopp -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lande med rättsskipningen kommer att ställa dess egentliga, sjukvårdande
uppgifter i efterhand.

För ett bibehållande av en delad organisation har docenten Rylander uttalat
sig i det av svenska läkaresällskapets sektion för social medicin åberopade
utlåtandet av honom. Däri har anförts:

Strafflagberedningen understryker, att en nydaning av undersökningsväsendet
med anställandet av 23 rättspsykiatriska specialister inom fångvården
måste genomföras utan dröjsmål. På fri fot varande tilltalade skulle enligt
förslaget kunna intagas å vissa sinnessjukhus, då undersökningens utförande
så kräver. Ungefär halva antalet rättspsykiatrer skulle med andra ord få
en stor del av sitt arbete förlagt till sinnessjukhusen. Om samtliga dessa läkare
stationerades vid sjukhusen —• beredningen synes förutsätta att fyra av
dem skola placeras å samma ort som vissa sinnessjukhus — och örn de erhölle
särskilda avdelningar, såsom medicinalstyrelsen förklarat vara möjligt,
skulle deras verksamhet givas en bättre anknytning till sinnessjukhusen och
gynnsammare undersökningsbetingelser skapas.

Men medicinalstyrelsens förslag att bryta ut rättspsykiatriska kliniken, som
ligger inom centralfängelsets område å Långholmen, samt sinnessjukavdelningen
Håga vid säkerhetsanstalten Hall ur fångvårdens sjukvårdsorganisation
och ställa dem under medicinalstyrelsens ledning synes av flera skäl betänkligt.
Det måste av organisatoriska skäl ifrågasättas, örn en dylik omändring
är möjlig. Försök att genomföra densamma skulle i varje fall möta
skarpt motstånd med risk för nya tidskrävande utredningar. Av stor betydelse
är dessutom, att fångvården tillföres psykiatrisk sakkunskap och att
möjligheterna till vård av psykiskt sjuka brottslingar förbättras. Den pågående
och välbehövliga utvecklingen i detta hänseende skulle avbrytas, örn
fångvårdens sinnessjukvård stympas genom att den berövas sina största och
mest moderna avdelningar, nämligen rättspsykiatriska kliniken och Håga.
Det må slutligen understrykas, att fångvården alltid kommer att ha behov av
egna sinnessjukavdelningar.

Det synes lämpligast, att undersökning av häktade även framdeles utföres
på undersökningsavdelningar tillhörande fångvården, varigenom även de av
beredningen föreslagna rättspsykiatriska anstalterna skulle bibehålla den
ställning av centraler för undersökningsväsendet, som de erhållit i betänkandet.

T. f. byråchefen i medicinalstyrelsen Annell har likaledes framhållit, att
fångvårdsstyrelsen icke utan att sänka standarden på den vård för vilken
den har att svara, torde kunna avstå sinnessjukavdelningarna å Långholmen
och Håga.

önskvärdheten av att rättspsykiatrerna icke helt släppa kontakten med
den allmänna psykiatrien har i flera yttranden från läkarhåll anförts som
skäl för att undersökningarna av icke häktade alljämt borde utföras av
läkare knutna till sinnessjukhusen.

Sålunda har exempelvis t. f. sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i
Stockholm anfört att örn undersökningsläkaren förlorade kontakten med
psykiatrisk sjukvård, därav skulle följa ensidighet och enformighet i arbetet
med minskade möjligheter till utveckling av kunskaper och omdöme.
Åtminstone de sjukhusläkare, vilka skaffat sig rättspsykiatrisk utbildning,

Kunni. Maj.ts proposition nr 239.

borde även framdeles betros med undersökningar av icke häktade. Ansåges
en ambulerande undersökningsläkare ofrånkomlig, borde han stationeras vid
ett statligt sinnessjukhus och erhålla en mindre vårdavdelning, där hans
undersökningsfall kunde intagas under hans egen observation. Sjukhuschefen
vid Gådeå sjukhus har, under framförande av invändningar mot beredningens
förslag om ambulatoriska undersökningar av i huvudsak likartat
innehåll som i förut refererade yttranden, ansett lämpligt att taga fasta på
medicinalstyrelsens förslag av år 1938, som innebar, att på sinnessjukhusen
skulle anställas en särskild förste läkare för att biträda vid rättspsykiatriska
undersökningar. En annan möjlighet vore att denna nyinrättade läkartjänst
finge tjäna som en förstärkning av läkarpersonalen vid vederbörande
sjukhus för att den skulle få bättre möjlighet att utföra rättspsykiatriska
undersökningar och avgiva utlåtanden.

Ett alternativ till en omorganisation av undersökningsväsendet efter dessa
linjer har framlagts av sjukhuschefen vid Umedalens sjukhus, som ifrågasatt,
att, sedan undersökningsläkaren slutfört sin undersökning, utlåtandet
över resultatet därav skulle avgivas av ett kollegium av vid sjukhuset anställda
läkare.

Statskontoret har från de synpunkter statskontoret har att företräda förklarat
sig icke vara övertygat örn alt beredningens förslag vore helt lyckat.
Under erinran att beredningen föreslagit åtskilliga reformer, ägnade att motverka
stegringen av antalet undersökningar och underlätta överförandet av
straffriförklarade till sinnessjukhus för vård, har statskontoret förklarat sig
ifrågasätta, huruvida en omorganisation av den räckvidd beredningen föreslagit
vore oundgängligen ei-forderlig. I yttrandet har statskontoret därefter
anfört:

I vart fall torde resultatet av de nämnda åtgärderna böra avvaktas, innan
någon mera vittgående utbyggnad av undersökningsväsendet ifrågakommer.
Risken av att den föreslagna organisationen eljest blir större än vad som
motsvarar det strängt erforderliga behovet framträder jämväl vid en granskning
av beredningens beräkning av erforderliga anstaltsutrymmen. Beredningen
har nämligen därvid räknat med att antalet undersökningar skulle
uppgå till omkring 1 000 per år och att tiden för varje undersökning, som
för närvarande överstiger två månader, skulle kunna nedbringas till en månad;
det behövliga antalet platser på anstalterna skulle i dylikt fall mer än
väl täckas av det antal platser, som redan för närvarande finnes disponibelt
på fångvårdens sinnessjukavdelningar. Vid sådant förhållande kan statskontoret
icke finna en ökning av den nuvarande tillgången på lokaler och vårdpersonal
erforderlig.

Därest emellertid — nied hänsyn till de för närvarande rådande otillfredsställande
förhållandena beträffande undersökning av häktade — ytterligare
åtgärder skulle befinnas nödvändiga, vill statskontoret framhålla
lämpligheten av att en organisation i enlighet med beredningens riktlinjer
till en början tillämpas endast försöksvis. Ämbetsverket är nämligen icke
övertygat örn att beredningens förslag innehåller den i alla avseenden lämpligaste
lösningen. Statskontoret finner det sålunda tveksamt, huruvida undersökningarnas
handhavande av uteslutande heltidsanställda läkare med
nödvändighet innefattar en oeftergivlig förutsättning för att verksamheten

Kungl. Ålaj:ts proposition nr 239.

skall kunna bedrivas med erforderlig snabbhet och säkerhet. En jämförelse
mellan de olika sinnessjukavdelningarnas prestationer giver åtminstone icke
med bestämdhet vid handen, att antalet verkställda undersökningar är i
någon större grad beroende av huruvida undersökningsläkarna varit heltidsanställda
eller utövat undersökningsarbetet vid sidan av annan verksamhet.

Statskontoret kan heller icke ansluta sig till beredningens förslag att sinnesundersökning
av tilltalade, som vistas på fri fot, allenast skall kunna
verkställas av de till de föreslagna anstalterna anknutna läkarna. En dylik
ordning synes visserligen väl ägnad att befordra säkerhet och likformighet
på förevarande område, men ett koncentrerande av undersökningarna till
ett fåtal anstalter och stationeringsorter måste medföra betydande kostnader
och tidsspillan. Särskilt de föreslagna så kallade ambulatoriska undersökningarna
— som väl knappast medgiva läkaren tillfälle till mer än ett fåtal
sammanträffanden med varje tilltalad -— måste enligt ämbetsverkets mening
dels innebära ett oekonomiskt utnyttjande av läkarkrafterna, dels också
medföra resekostnader, som betydligt överstiga det belopp, varmed beredningen
för detta ändamål räknat. Statskontoret måste därför ifrågasätta,
huruvida icke — i viss överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen föreslagit
i sitt yttrande över 1938 års statsrevisorers anmärkningar —• undersökningarna
av sådana tilltalade, som vistas på fri fot och icke lämpligen
kunna inställa sig hos de till anstalterna knutna läkarna, borde kunna äga
rum vid varje statligt sinnessjukhus. En särskild läkare skulle därvid avdelas
för att i första hand ombesörja dylika uppgifter. Därest intagning på
sinnessjukhus härvid skulle bliva erforderlig, skulle sådan, även om den
begränsades till ett fåtal dagar, likväl medgiva närmare kontakt mellan
undersökningsläkaren och den tilltalade, än vad som vore möjligt med ambulatorisk
undersökning, vartill ytterligare skulle komma fördelen av tillgång
på biträdespersonal för undersökningsarbetet och på vårdpersonal för
fortlöpande observation. De skäl beredningen anfört gentemot en dylik lösning
förefalla icke statskontoret så tungt vägande, att icke förslaget kan
vara förtjänt av närmare prövning, varvid särskilt kostnadsfrågan synes
böra göras till föremål för utredning.

Rörande lokalfrågan för de rättspsykiatriska anstalterna har t. f. sjukhuschefen
vid Vipeholms sjukhus anmärkt, att då antalet undersökningar kunde
förutsättas komma att väsentligt stiga, ramen för beredningens förslag
komme att sprängas. Härom har i yttrandet anförts:

På grund av lokala förhållanden torde det vara omöjligt att på de sex
föreslagna undersökningsanstalterna i avsevärd grad utöka antalet läkartjänster
och därmed också antalet undersökningar. Till och med beredningens
förslag att placera sex läkare på långholmskliniken torde på grund av
de begränsade utrymmena för expeditions- och undersökningslokaler där
vara mycket svårt att genomföra, och under alla förhållanden skulle en
sådan anordning redan från början skapa en besvärande och för arbetets
behöriga fortgång hämmande trångboddhet på denna klinik. Samma torde
bli förhållandet på de övriga undersökningsstationema.

Därjämte har i yttrandet anförts, att de rättspsykiatriska anstalterna och
undersökningsläkarna blivit placerade utan tillräckligt beaktande av vikten
att ha tillgång till olika specialkliniker, dit oklara och svårbedömda fall
kunde hänvisas för undersökning. Från denna synpunkt vore exempelvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Umeå med sitt välutrustade lasarett att föredraga framför Härnösand som
rättspsykiatrisk undersökningscentral.

Slutligen må anmärkas, att i många yttranden uttalats att beredningens
beräkning av det erforderliga antalet läkare vore för snäv.

Vad angår undersökningstidens längd ha i åtskilliga yttranden
framställts erinringar i anledning av beredningens förslag att normaltiden
för läkarutlåtandets avgivande skulle begränsas till en månad. Hovrätten
för Övre Norrland har sålunda uttalat, att en sådan normaltid inom övre
Norrland omöjligen kunde upprätthållas. Karolinska institutets lärarkollegium
har anfört, att de orimligt långa väntetider, som undersökningspatienten ofta
måste underkasta sig, i första hand berott därpå, att samhället icke ställt nödiga
resurser till förfogande för utförandet av domstolarnas allt talrikare beslut
om sinnesundersökning. Om en rimlig proportion komme till stånd mellan
antalet läkare och antalet undersökningsfall, komme de rättspsykiatriska
utredningarna att ske mycket snabbare än hittills varit möjligt. Beredningens
förslag att skära ned undersökningstiden med hälften syntes varken berättigat
eller tillrådligt. I svårbedömda fall och gränsfall mellan olika abnormtillstånd,
vilka utgjorde en mycket stor del av materialet, vore denna tid för
kort. Ingående analyser av de tilltalades föregående liv med brevförfrågningar
och miljöanalyser vore nödvändiga vid undersökning av de flesta psykopater.
Lärarkollegiet föresloge därför, att undersökningstiden fortfarande
måtte bestämmas till högst två månader.

Sinnessjuknämnden har uttalat, att en så kort generell undersökningstid
som en månad skulle äventyra undersökningarnas resultat, samt har vidare
anfört, att det ofta vöre av stor vikt att få följa den undersökte under en
längre tid, tills den akuta reaktionen mot rättsförfarandet avklingat, samt observera
hans förmåga till anpassning under olika förhållanden och benägenhet
för periodicitet m. m.

Professor Kinberg har örn förslaget i denna del yttrat följande.

Genom att förkorta undersökningstiden till hälften har beredningen avgjort
försämrat den nuvarande undersökningssituationen. Erfarenheten har
nämligen visat, att det är omöjligt att på en genomsnittlig tid av 1 månad
åstadkomma ett acceptabelt arbetsresultat. Den psykologiska testningen och
upptagningen av autoanamnesen kräver i regel omkring en vecka. Sedan man
genom autoanamnesen fått en någorlunda kännedom om den tilltalades sociala
kontakter ute i samhället (familj, arbetsgivare, arbetskamrater, skola,
läkare som vårdat honom, sjukhus eller andra anstalter där han förut varit
inlagen o. s. v.) utsändas frågeformulär. Vanligen dröjer det både två och tre
veckor innan dessa återkommer. Genom de därigenom erhållna upplysningarna
får man ofia reda på nya kontakter från vilka upplysningar behöver
inhämtas. Vidare skall den morfologiska, somatiska och psykiatriska undersökningen
verkställas, journalen skrivas, de psykologiska testresultaten granskas,
protokollen läsas och recitutkastet rättas och utskrivas samt utlåtande
författas. Att utföra allt detta arbete med den noggrannhet och fullständighet
som saken kräver på en månad är helt enkelt omöjligt. En reduktion av undersökningstiden
innebär sålunda en betydlig nedskrivning av anspråken på utlåtandenas
kvalitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Även flera enskilda läkare ha uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande
bestämmelser örn undersökningstidens längd.

I fråga om beredningens förslag att slopa den nuvarande centrala
granskningen av alla rättspsykiatriska utlåtanden och att inrätta ett
rättsläkarråd i stället för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd har
justitiekanslersämbetet helt allmänt framhållit, att det kunde ifrågasättas örn
icke undersökningsväsendet borde ställas under central ledning och tillsyn
för vinnande av ytterligare enhetlighet i bedömningen av tilltalades psykiska
tillstånd. Denna fråga hade ej berörts av beredningen men syntes vara förtjänt
av ett närmare övervägande, helst som medicinalstyrelsens nuvarande
granskningsskyldighet skulle upphöra. Beträffande rättsläkarrådet syntes det
offentligt framförda uppslaget, att en jurist skulle ha säte och stämma däri
lia goda skäl för sig. En sådan anordning skulle antagligen leda till ökad förståelse
mellan läkare och jurister och kanske även i allmänhet utöva en gynnsam
inverkan på behandlingen av hithörande spörsmål. Svea hovrätt har
erinrat, att den stundom ensidiga, med gällande lag mindre väl förenliga rättstillämpningen
på ifrågavarande område ofta torde ha sin förklaring däri, att
de psykiatrer som haft att yttra sig uppfattat själva frågeställningen på ett
annat sätt än domstolen. Särskilt hade räckvidden av strafflagens hithörande
bestämmelser och allmänpreventionens betydelse beaktats olika av juristei
och läkare. Ett direkt samarbete mellan representanter för rättsvård och psykiatri
framstode därför som ett önskemål. Av praktiska skäl torde detta samarbete
ej kunna få den formen, att domstolarna vid sin prövning av hithörande
ärenden förstärktes med psykiatrisk sakkunskap, men mycket skulle
vai-a vunnet, om det föreslagna rättsläkarrådet förstärktes med en representant
för den juridiska sakkunskapen som ägde grundlig förtrogenhet med domarvärv.
De gynnsamma erfarenheter som vunnits av sinnessjuknämndens
och intemeringsnämndens verksamhet talade starkt för en sådan åtgärd.
Interneringsnämnden, som förklarat sig kunna vitsorda att medicinalstyrelsens
kontroll icke visat sig kunna säkra en fullgod tillämpning av tillräknelighetsbestämmelserna,
har vidare anfört:

Det är emellertid av vikt, att i dess ställe sättes något som är ägnat att
åstadkomma en bättre och enhetligare tillämpning. Ett rättsläkarråd, företrädande
allenast psykiatrisk sakkunskap, torde näppeligen fylla måttet härutinnan.
Kontrollen skulle i stor utsträckning ankomma på domstolarna, men
utan rättspsykiatrisk sakkunskap inom sig skulle dessa icke vara skickade att
skilja mellan å ena sidan sådana frågor, i vilka de utan vidare borde böja sig
för läkarens eller rättsläkarrådets utlåtande såvitt detta gåve ett riktigt uttryck
för den medicinska sakkunskapens ståndpunkt, samt å andra sidan sådana
frågor, i vilka den medicinska sakkunskapen allenast borde anses såsom
rådgivande men domstolens eget omdöme såsom utslagsgivande. Ett riktigt
avgörande härutinnan torde förutsätta kollegialt samarbete mellan läkare och
domare. Om icke läkaren erhåller plats i domstolen, synes det därför vara
nödvändigt, att en domare erhåller plats i läkarrådet. Nämnden vill därför rekommendera,
att detta råd erhåller en sammansättning, vilken liksom nämndens
egen bygger på kollegialt samarbete mellan läkare och jurister. Nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

den, som har att pröva såväl tillräknelighetsfrågor som frågor örn val av behandlingsform,
har därvid haft tillfälle konstatera fördelarna av ett sådant
kollegialt samarbete. Att ett sådant råd som det av nämnden föreslagna skulle
erhålla auktoritet även på domstolarnas eget kompetensområde och att till
följd därav rådets utlåtanden kunna förväntas regelmässigt bliva följda av
domstolarna, synes icke vara en nackdel utan fastmer ägnat att främja enhetligheten
i tillämpningen. Nämnden har med det nu anförda velat framhålla,
att garantier i nyss antydd riktning för tillräknelighetsbestämmelsernas
riktiga tillämpning äro erforderliga för att icke reformen av dessa bestämmelser
skall stanna på papperet.

Sinnessjuknämnden har beträffande beredningens förslag i denna del anfört
följande.

Beredningen har starkt betonat kravet på enhetlighet i bedömandet av
rättspsykiatriska utlåtanden. Detta krav blir ej tillgodosett, om varje utlåtande
skall bedömas av endast en av de sex rättsöverläkarna. Erfarenheten
har visat, att framstående rättspsykiatrici i betydelsefulla principfrågor kunna
företräda helt olika meningar. Nämnden finner därför en gemensam överinstans
behövlig. Denna överinstans kan lämpligen utgöras av det föreslagna
rättsläkarrådet. Enligt nämndens förmenande vore det lämpligt, örn, förutom
läkare, även en väl meriterad jurist inginge i detta råd vilket kunde bidraga
till, att rådets utlåtanden linge en för såväl domstolar som läkare tillfredsställande
utformning. Nämnden är dock tveksam beträffande den praktiska genomförbarheten
av rättsläkarrådets verksamhet i den form beredningen föreslagit.
I rättsläkarrådet beräknas cheferna för landets två största rättspsykiatriska
anstalter få säte. Med hänsyn till de betydande arbetsuppgifter, som
skulle åligga dem i egenskap av rättsöverläkare, föreligger risk, att rättsläkarrådets
arbete skulle komma att skötas som en bisyssla, och tid saknas folhkärna
att tillräckligt ingående syssla med rådets arbetsuppgifter. Det torde
i praktiken bliva omöjligt att bedriva rättsläkarrådets verksamhet, utan att
en fast anställd läkare med god psykiatrisk och rättspsykiatrisk utbildning
sköter det fortlöpande och mer rutinmässiga arbetet, ärendenas förberedande,
handlingarnas kompletterande och dylikt.

Docenten Rylander har i det av svenska läkaresällskapets sektion för social
medicin åberopade yttrandet av honom anfört, att förslaget att införa ett
rättsläkarråd såsom en högre granskningsinstans av de rättspsykiatriska utlåtandena
måste betecknas som en reform i rätt riktning. Men modifikationer
syntes böra företagas i rådets sammansättning. Bland annat syntes det
lämpligt, att juridisk sakkunskap tillfördes rättsläkarrådet. Grundvalen för
rådets kompetens skulle därigenom vidgas väsentligt och möjligheter skapas
för en lindring av den skarpa motsatsställning mellan de juridiska och medicinska
synpunkterna, som tidvis framträtt.

Alt juridisk sakkunskap bör representeras i rättsläkarrådet har framhållits
även av Stockholms rådhusrätt, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms
län och landsfogden i samma län samt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Hovrätten för Övre Norrland har om beredningens förslag angående
inrättande av ett rättsläkarråd anfört, att i rådet torde böra lia plats
jämväl en läkare som icke vore psykiater ävensom en domare eller förutvarande
domare. Ifrågasättas kunde också, huruvida ej rättsläkarrådet borde
vara anslutet till medicinalstyrelsen. Berättigade krav på enhetlighet i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

rättspsykiatriska bedömandena och vikten av att så auktoritativa utlåtanden
som möjligt erhölles, syntes vidare nödvändiggöra att icke blott domstolen
kunde infordra utlåtande från rådet; även part, som ej vore nöjd med
undersökningsläkarens utlåtande, borde ha rätt att begära utlåtande.

Ett bibehållande av den nuvarande centrala granskningen har påyrkats
av medicinalstyrelsen, som i detta hänseende anfört följande.

Det torde dröja ganska länge innan en erfaren rättsläkarkår erhållits och
även sedan synes den ceirtrala granskningen ha en nödvändig uppgift att fylla.
Erfarenheten talar för ett bibehållande av denna eftergranskning, då nämligen
många även erfarna psykiatrer ej sällan dra slutsatser av föreliggande
premisser, som uppenbart strida mot vedertagen praxis. Personliga uppfattningar
spela här in och liksom sinnessjukläkare ej sällan ställa olika diagnoser
och ange olika riktlinjer för en behandling, så bedömes även sinnesbeskaffenheten
hos för brott tilltalade olika. Den invändningen att »granskningsmyndighetens
omdöme endast kan grunda sig på ett studium av handlingarna
i målet utan någon personlig kontakt med den undersökte» är föga
bärande, då det här icke så mycket gäller att göra personliga iakttagelser
utan främst att bedöma huruvida de epikritiska övervägandena och den föreslagna
kriminalpolitiska behandlingen kan anses förenlig med vedertagen
praxis. Att av tillgängliga handlingar kunna utläsa vilka psykopatologiska
rubbningar som föreligga är någonting annat än den personliga undersökningen.
I detta avseende har medicinalstyrelsen under årens lopp vunnit en
betydande erfarenhet liksom medicinalstyrelsen även fatt en omfattande kännedom
om de olika undersökningsläkarnas sätt att skriva utlåtanden. Det av
beredningen föreslagna rättsläkarrådet skulle få till uppgift att avgiva utlåtanden
endast i de fall, då domstolarna begära sådant utlåtande. Den föreslagna
sammansättningen av rättsläkarrådet förefaller olycklig. De båda
överläkarna vid Långholmen och Hall, vilka torde bli några av landets flitigaste
författare av utlåtanden och därjämte chefer för stora anstalter med
underordnade yngre läkare, skulle sålunda ofta komma att bedöma varandras
utlåtanden, vilket ej kan vara lämpligt. Det kan dessutom starkt ifrågasättas,
örn dessa överläkare förutom sina övriga krävande uppgifter verkligen
hinna med ett så tidskrävande arbete som det, de skulle få i rättsläkarrådet.
Man kan nämligen på goda grunder antaga, att det ifrågasatta läkarrådets
arbetsmängd komme att bli betydligt mera omfattande än vad beredningen
tänkt sig.

''Medicinalstyrelsen anser sig sålunda icke kunna tillstyrka ett slopande av
den centrala granskningen i dess nuvarande förm. Inrättandet av ett rättsläkarråd
synes ej innebära några fördelar utan styrelsen föreslår, att rättspsykiatriska
nämnden bibehålies.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har anfört liknande synpunkter.
Enskilda läkare ha likaledes förordat den centrala granskningens
bibehållande under åberopande av i huvudsak samma synpunkter som anförts
av medicinalstyrelsen.

Beträffande den av beredningen föreslagna sammansättningen av rättsläkarrådet
har vidare sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus — som förklarat
att om undersökningarna utfördes av särskilda läkare vid specialavdelningar
huvudskälet för medicinalstyrelsens centrala granskning bortfölle — påpekat,
att om medicinalstyrelsen avkopplades från all befattning med de kriminalpsykiatriska
fallen men behölle sin ställning som högsta psykiatriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sakkunskap rörande de civilrättsliga ärendena, en klyvning uppstode inom
rättspsykiatrien. Ville man undvika denna klyvning och samtidigt bevara
kontinuiteten i det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, borde den rättspsykiatriska
nämnden bibehållas som sakkunniginstans även i kriminalpsykiatriska
frågor, lämpligen förstärkt genom inträde i nämnden av docenten
i rättspsykiatri vid Karolinska institutet, eventuellt också en medlem av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd

För ett bibehållande av central granskning under en övergångstid lia röster
höjts i vissa yttranden. Karolinska institutets lärarkollegium har sålunda
anfört.

Olika medicinska bedömningar av gränstillstånden allt efter undersökarens
erfarenhet och personliga inställning måste fortfarande väntas förekomma,
i synnerhet innan någon enhetlig praxis framvuxit och tillräckligt antal
rättspsykiatriska specialister utbildats. För övrigt äger granskningen av utlåtanden
i en överordnad medicinsk instans icke blott betydelse i samjämkande
syfte, utan även som en opinions- och praxisbildande faktor.

Beredningen förutsätter, att de nya principer, som angivits i betänkandet,
skola genomföras etappvis. Det synes lärarkollegiet synnerligen önskvärt, att
medicinalstyrelsen under övergångstiden får behålla sin uppgift som kontrollerande
organ i fråga om de rättspsykiatriska utlåtandena. Först på ett senare
stadium bör rättsläkarrådel träda i medicinalstyrelsens ställe med sin begränsade
uppgift att blott granska de utlåtanden, som till rådet remitterats
för bedömning.

T. f. sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen
har likaledes ansett, att medicinalstyrelsens granskning borde bibehållas under
den första tiden efter omorganisationen för att man skulle kunna nå
enhetliga bedömningsgrunder vid de olika undersökningsavdelningarna.
Svenska psykiatriska föreningen bar förklarat sig icke kunna tillstyrka, att
den centrala granskningen slopades förrän en erfaren kår av rättspsykiatrer
skapats samt att frågan härom syntes böra upptagas i ett senare sammanhang,
sedan erfarenhet vunnits örn hur den nya organisationen fungerade.
Beträffande förslaget örn inrättande av ett rättsläkarråd vore det självfallet
önskvärt att den efterprövning av rättspsykiatriska fall som domstolarna påkallade
borde verkställas av rättspsykiatriska experter med stor praktisk erfarenhet.
Föreningen kunde därför i princip tillstyrka beredningens förslag
på denna punkt, även örn vissa modifikationer i organisationen bleve behöv
liga.

Medicinalstyrelsens oell fångvårdsstyrelsens förslag.

Med hänsyn till de olika uppfattningar rörande den lämpliga organisationen
av undersökningsväsendet, som kommit till synes i strafflagberedningens
betänkande och de däröver avgivna yttrandena, samt med beaktande av
den omständigheten att genom den fortgående stegringen av antalet undersökningar
av tilltalade på fri fot förutsättningar måtiända förclåge för tillskapande
av särskilda lill sinnessjukhusen anknutna undersökningsstationer
beträffande sådana tilltalade, uppdrog Kungl. Majit den 2 november 1944

Biliam! filt riksdagens protokoll 1915. I sami. A''r 239.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

på min föredragning åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning i detta
hänseende. Styrelsen anmodades därvid att, med utgångspunkt från att verkställandet
av sinnesundersökningar av icke häktade tilltalade i regel skulle
åläggas sinnessjukläkare vid ett lämpligt antal sinnessjukhus, inkomma med
förslag å de sjukhus, som borde användas för ändamålet, och å de läkartjänster,
som kunde behöva inrättas med anledning av att ifrågavarande
undersökningar skulle utföras såsom ett tjänsteåliggande av vederbörande
läkare m. m. Till fullgörande av uppdraget har medicinalstyrelsen i skrivelse
den 29 december 1944 framlagt ett förslag till inrättande av särskilda avdelningar
vid vissa statliga sinnessjukhus för undersökning av icke häktade
tilltalade. I en vid skrivelsen fogad promemoria av medicinalrådet Peder
Björck, tillika fångvårdsstyrelsens sakkunniga biträde i hälsovårdsärenden,
har därjämte framlagts förslag till jämkningar i organisationen av undersökningsväsendet
beträffande häktade tilltalade för att åstadkomma enhetlighet
i fråga om undersökningsläkarnas tjänste- och löneställning. I anledning
av promemorian har därefter fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 15
januari 1945 framlagt förslag till omorganisation av undersökningsväsendet
beträffande häktade.

Medicinalstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse inledningsvis anfört, att
man torde kunna utgå från att antalet undersökningar av icke häktade även
framdeles komme att överstiga 1 000 om året och sannolikt komme att ytterligare
stiga. Styrelsens förslag toge därför sikte på att detta antal undersökningsfält
skulle utan stockning kunna avverkas. Den av styrelsen föreslagna
organisationen kunde vid behov genom personalförstärkningar smidigt utbyggas
till än större kapacitet.

Rörande det nuvarande undersökningsförfarandet i fråga örn icke häktade
tilltalade har styrelsen understrukit, att detta medfört avsevärda nackdelar
dels därigenom att efter hand allt yngre läkare måst anförtros undersökningsuppdragen
och dels genom att läkarna vid sinnessjukhusen genom undersökningsuppdragen
hindrades i sitt arbete, framför allt med avseende å den
medicinska terapin, ett verksamhetsområde där betydande framsteg gjorts
under senare år. Styrelsen utginge fördenskull från att undersökningarna
skulle uppdragas åt för ändamålet heltidsanställda läkare, placerade på över
hela riket fördelade, till statliga sinnessjukhus förlagda undersökningsstationer,
utrustade med erforderlig kanslipersonal. Undersökningsverksamheten
borde inordnas i sjukhusets organisation såsom en särskild avdelning under
ledning av en överläkare. Såväl överläkaren som övriga läkare borde alltså
anställas på samma sätt som gällde för motsvarande befattningar inom den
egentliga sinnessjukvården. Ett sådant inlemmande av undersökningsväsendet
i den statliga sinnessjukvårdens organisation skulle medföra betydande
fördelar, bland annat därigenom att undersökningsläkarna icke komme att
sättas helt vid sidan om denna organisations sjukvårdande verksamhet, en
omständighet, som komme att underlätta läkarnas övergång till och från
undersökningsverksamheten å ena och den verkliga sinnessjukvården å andra
sidan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Medicinalstyrelsen har vidare anfört, att undersökningarna borde fullgöras,
sedan den som skulle undersökas inställt sig vid sjukhuset. Därest den
undersökande läkaren skulle i nämnvärd utsträckning nödgas resa till den
tilltalades hemvist för att där förrätta en del av undersökningsarbetet, bleve
hans arbetstid så splittrad — utan att för utredningen mera värdefulla
rön torde kunna göras — att antalet undersökningsläkare måste bliva oproportionerligt
stort och organisationen i sin helhet oskäligt fördyrad. Styrelsen
ansåge sig under nu angivna förutsättning kunna räkna med att varje
läkare kunde avgiva omkring 60 utlåtanden örn året.

Vad angår fördelningen av undersökningsfälten har medicinalstyrelsen
anfört, att två alternativ kunde komma i fråga, antingen att landet indelades
i undersökningsdistrikt, ett för varje undersökningsstation, och att domstolarna
inom distriktet direkt till vederbörande överläkare översände sina
beslut örn sinnesundersökning, eller att medicinalstyrelsen såsom nu vore
fallet fördelade undersökningarna. I senare fallet kunde den anordningen
tänkas, att styrelsen, utan att någon viss läkare förordnades att fullgöra undersökningen,
endast vidarebefordrade handlingarna till överläkaren vid en
lämpligt belägen undersökningsstation, varvid denne skulle bliva ansvarig
för att utlåtande i rätt tid komme domstolen till handa, antingen han själv
utförde uppdraget eller anförtrodde detsamma åt honom underställd läkare.
Vilket tillvägagångssätt som än komme att väljas måste emellertid styrelsen
äga befogenhet att vid behov kunna ingripa för att åstadkomma en måhända
önskvärd utjämning av undersökningsstationernas belastning. Styrelsen ville
i detta sammanhang anföra, att om ock undersökningarna av icke häktades
sinnesbeskaffenhet som regel skulle verkställas av för ändamålet särskilt
anställda läkare, den möjligheten icke borde vara helt utesluten att, när särskilda
skäl därtill vore för handen, uppdraget kunde mot särskild ersättning
anförtros annan lämplig läkare. Ersättningen borde i dylika undantagsfall
kunna sättas till högre belopp än vad nu utginge, förslagsvis 100 kronor.

I fråga örn undersökningsfallens fördelning har medicinalstyrelsen vidare
uttalat, att verkställd utredning angående del antal undersökningar, som under
tiden den 1 november 1941—den 31 oktober 1944 utförts vid olika sjukhus,
gåve vid handen, att vissa naturliga centra funnes för den ifrågasatta
organisationen. På grundval av ifrågavarande utredning har styrelsen föreslagit,
att undersökningsstationer skulle inrättas vid psykiatriska sjukhuset i
Stockholm (eller, efter ett eventuellt nedläggande av detta sjukhus, ett i dess
ställe uppfört statligt sinnessjukhus i Stockholm eller dess närhet) samt vid
Ulleråkers sjukhus vid Uppsala, Ryhovs sjukhus i Jönköping (eller alternativt
S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och S:ta Gertruds sjukhus i Västervik), S:t
Lars’ sjukhus i Lund, S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg, Mariebergs sjukhus
i Kristinehamn, Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och Umedalens sjukhus vid
Umeå. Till dessa undersökningsavdelningar borde alltså hänvisas samtliga
undersökningar av icke häktade tilltalade. På Gotland borde dock alltjämt
undersökningarna utföras av läkare vid S:t Olofs sjukhus i Visby mot särskilt
arvode av 100 kronor för varje undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Med ledning av det antal undersökningar, som enligt medicinalstyrelsens
utredning kunde beräknas bliva hänfört till envar av undersökningsavdelningarna
vid de nämnda sjukhusen har styrelsen föreslagit anställande av
tillhopa 16 läkare för undersökningsändamål, därav 1 överläkare av 2:a klass
(vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm), 7 överläkare av 3:e klass (vid övriga
sjukhus), 6 förste läkare och 2 andre läkare, vilka båda sistnämnda
dock tillsvidare borde anställas endast som extra ordinarie. Härtill bomme
behov av viss kanslipersonal.

Enligt en av medicinalstyrelsen uppgjord kostnadsberäkning skulle avlöningskostnaderna
för de föreslagna undersökningsstationemas personal efter
frånräknande av pensionsavdrag komma att uppgå till i runt tal 194 000
kronor, vartill koinrne dyrtids- och kristillägg ävensom hyresersättning till
överläkarna, av styrelsen beräknad till 20 500 kronor. För tillfälligt anställande
av två extra läkare syntes vidare böra beräknas ett belopp av 14 600
kronor.

Iordningställandet av erforderliga lokaler för de föreslagna undersök -ningsstationema droge enligt av styrelsen gjord beräkning en kostnad av omkring
93 000 kronor, varjämte för kontorsmöbler och kontorsutrustning erfordrades
omkring 50 000 kronor.

Styrelsen har slutligen anfört, att ett genomförande av vad styrelsen föreslagit
komme att göra frågan örn en omorganisation även av sinnesundersökningsväsendet
beträffande häktade aktuell. Därest huvudparten av de
för undersökning av icke häktade tilltalade anställda läkarna erhölle ordinarie
anställning inom den statliga sinnessjukvården, vore det att förvänta,
att krav på samma anställningsvillkor komme att framföras av de vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar anställda läkarna. En lösning av denna fråga
funne medicinalstyrelsen ofrånkomlig, örn icke en osund konkurrens om läkarna
skulle uppstå med täta byten inom den gren av undersökningsverksamheten,
där anställningsvillkoren vore ofördelaktigare.

Fångvårdsstyrelsen har, såsom förut nämnts, grundat sitt förslag till omorganisation
av undersökningsväsendet beträffande häktade på en av medicinalrådet
Björck avgiven promemoria. I denna promemoria har i anslutning
till vad medicinalstyrelsen anfört uttalats, att ersättandet av de nuvarande
hel- eller deltidsbefattningarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar med
läkartjänster med fastare avlöningsförhållanden vore den i princip enda möjliga
lösningen för att råda bot på den spänning, som kunde förväntas inträda
mellan fångvårdens och sinnessjukvårdens undersökningsväsen, därest det
senare organiserades enligt medicinalstyrelsens förslag. Vid en dylik omorganisation
måste hänsyn tagas till att lämplig mängd arbete kunde tilldelas
de anställda läkarna utan att allt för omfattande och kostsamma förflyttningar
av de häktade bleve nödvändiga. Under ar 1943 hade fran fangvaidens
sinnessjukavdelningar avgivits sammanlagt 702 utlåtanden angående
undersökning av häktade, därav å Långholmen 204, Håga 113, Västervik 117,
Malmö 135, Jönköping 70, Härnösand 42 och Växjö 21. Normal prestations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

förmåga för en läkare kunde beräknas till 50 å 60 utlåtanden om året, därest
arbetet organiserades väl och erforderlig kanslihjälp stöde till förfogande. Vid
sinnessjukavdelningarna å Långholmen och Håga samt i Malmö, Jönköping
och Västervik komme uppenbarligen arbetet att giva full sysselsättning för
en eller flera läkare. Detsamma gällde avdelningen i Härnösand, därest ett
ökat antal undersökningsfall eller 50 å 60 om året hänvisades dit. För Växjöavdelningen,
som ej kunde giva tillräckligt arbete för en heltidsanställd läkare,
även om undersökning av alla häktade kvinnor förlädes dit, syntes särskilda
anordningar böra föreslås. Vid övriga avdelningar borde såsom chef
anställas en överläkare, som hade att svara för undersökningarnas genomförande
och fördela arbetsmaterialet på lämpligaste sätt, vare sig han ämnade
själv avgiva det begärda utlåtandet eller detta anförtroddes hans närmaste
man, förslagsvis benämnd förste läkare. Läkarna borde placeras i samma
löneställning som motsvarande läkare vid undersökningsavdelningama
inom sinnessjukvården. På grundval härav föresloges anställandet av sammanlagt
14 läkare vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, därav en överläkare
av 2:a klass (å Långholmen), 5 överläkare av 3:e klass (å Håga, i Malmö,
Västervik, Jönköping och Härnösand), 6 förste läkare och 2 e. o. andre
läkare. Vad anginge sinnessjukavdelningen i Växjö syntes, såsom hittills,
särskilt arvode för varje undersökning böra utgå, liksom detta borde bliva
fallet på Gotland, där undersökningarna av häktade alltjämt förutsattes skola
äga rum å S:t Olofs sjukhus. Utöver de fast anställda läkarna borde vidare
fångvårdsstyrelsen vid behov kunna tillfälligtvis förordna en eller två extra
läkare

I promemorian har slutligen uttalats, att det finge anses önskvärt att alla
läkare, som anställdes för rättspsykiatriska undersökningar, vare sig dessa
anginge häktade eller icke häktade, utgjorde en enhetlig kår, varigenom påkallade
och önskvärda förflyttningar tjänsterna emellan skulle underlättas.
En sådan anordning läte sig dock icke utan betydande svårigheter genomföras,
enär de båda undersökningsorganisationema sorterade under olika
centralmyndigheter. En tänkbar lösning vore visserligen, att fångvårdens
sinnessjukläkare uppfördes på medicinalstyrelsens stat men placerades för
tjänstgöring vid fångvårdens undersökningsavdelningar. En sådan anordning
tillämpades på ett annat område, i det att medicinalstyrelsen från sin
personalstat tillhandahölle psykiatriska kliniken vid Karolinska sjukhuset
manlig vårdpersonal. Ett liknande arrangemang beträffande läkartjänsterna
för undersökning av häktade kunde dock antagas medföra så stora svårigheter,
att dessa tjänster även framdeles syntes böra uppföras på fångvårdens
stat.

Fångvårdsstyrelsen — som ej funnit anledning till erinran mot det av medicinalstyrelsen
framlagda förslaget till ordnandet av undersökningarna av
på fri fot varande tilltalades sinnesbeskaffenhet — har förklarat sig i allt
väsentligt kunna biträda jämväl vad i den av medicinalrådet Björck avgivna
promemorian föreslagits angående undersökningsväsendet inom fångvården.
Särskilt har fångvårdsstyrelsen förklarat sig vilja understryka, alt det vore

Kungl. Maj.ts proposition m 239.

nödvändigt att läkarna vid fångvårdens undersökningsavdelningar i lönehänseende
bleve jämställda med läkarna vid sinnessjukvårdens undersökningsväsende,
då det eljest vore ofrånkomligt att en viss spänning skulle komma
att inträda mellan de båda organisationernas läkare. Styrelsen har i detta
sammanhang uttalat, att flera av läkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
måste anses alltför lågt placerade i lönehänseende i förhållande till
den kompetens som krävdes av dem, samt att det fördenskull ibland varit
förenat nied stora svårigheter att erhålla lämpliga läkare vid sinnessjukavdelningarna.

Beträffande innehållet i promemorian har fångvårdsstyrelsen i fråga om
undersökningsstationerna framhållit, att undersökningsavdelningen i Jönköping,
som vore av provisorisk natur, så fort ske kunde borde utbytas mot en
undersökningsstation, förlagd till centralfängelset å Härlanda, vilken anstalt
vore att föredraga bland annat med hänsyn till dess geografiska läge. Vad
angår de olika läkarnas lönegradsplaceringar har styrelsen anmärkt, att
chefläkaren å Långholmen förutsattes alltjämt komma att vara lärare i rättspsykiatri
vid Karolinska institutet samt att jämväl chefläkaren å Håga borde
erhålla ställning såsom överläkare av 2:a klass, enär Hågaanstalten, på sätt
jämväl strafflagberedningen förordat, borde administrativt frigöras från säkerhetsanstalten
å Hall och ställas under självständig ledning av sinnessjukläkaren.
För avhjälpande av en arbetsbalans vöre det av stor vikt, att läkare
med befogenhet att självständigt avgiva utlåtanden kunde tillfälligtvis erhållas.
Den av Björck föreslagna anordningen, att fångvårdsstyrelsen skulle
vid behov äga förordna extra läkare, borde fördenskull utbytas mot rätt för
fångvårdsstyrelsen att efter i varje fall av Kungl. Majit lämnat medgivande
förordna två förste läkare. Styrelsen har vidare framhållit, att det borde
åligga läkarna vid sinnessjukavdelningarna att utan särskild ersättning ombesörja
all sjukvård, således även kroppssjukvården, vid den anstalt, dit
avdelningen vore förlagd, såvida särskilda förhållanden icke föranledde annat.
Den föreslagna organisationen komme att kräva viss utökning jämväl
av kanslipersonalen vid vissa undersökningsstationer.

Kostnaderna för den föreslagna organisationen, inberäknat ersättning för
utlåtanden i särskilda fall och ersättning till vikarie för läkarna under semester
m. m., har fångvårdsstyrelsen beräknat till omkring 209 500 kronor.
Härtill komme dock rörligt tillägg och kristillägg för ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare. För anordnandet av en rättspsykiatrisk anstalt
vid Härlandafängelset samt erforderlig förbättring av sinnessjukavdelningen
i Härnösand beräknade styrelsen en engångskostnad av 75 000 kronor.

Rörande genomförandet av vad sålunda föreslagits har såväl medicinalstyrelsen
som fångvårdsstyrelsen förklarat, att den nya organisationen borde
träda i verksamhet från och med den 1 januari 1946. Medicinalstyrelsen har
därvid anfört, att det från sjukvårdens synpunkt vöre av trängande vikt att
organisationen trädde i funktion så snart ske kunde. Det vore dock önskligt
för en tillfredsställande rekrytering, att förslaget bleve känt i så god tid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.

läkare, som reflekterade på befattning såsom undersökningsläkare, finge
möjlighet att genom förordnande vid någon av fångvårdens undersökningsavdelningar
förskaffa sig utbildning och ytterligare träning på det specialgebit
inom psykiatrien varom här vore fråga.

Yttranden över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag ha efter remiss avgivits av direktionerna
för de sinnessjukhus, vid vilka enligt förslaget undersökningsavdelningar
skulle anordnas ävensom av direktionen för S:t Olofs sjukhus
i Visby. Direktionerna ha i allmänhet åberopat från vederbörande sjukhuschefer
infordrade yttranden. Direktionen för S:t Lars sjukhus bär, med anmärkning
att sjukhuschefen instämt däri, åberopat ett yttrande av överläkaren
T. Sondén. Yttranden över förslaget ha vidare avgivits av statskontoret,
allmänna lönenämnden och interneringsnämnden samt av föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,
svenska psykiatriska föreningen och Sveriges läkarförbund.

Över fångvårdsstyrelsens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
allmänna lönenämnden, interneringsnämnden,. direktionen för S:t
Olofs sjukhus, sjukvårdsläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar å
Långholmen och Håga samt i Malmö, Härnösand, Jönköping, Växjö och
Västervik, svenska psykiatriska föreningen och Sveriges läkarförbund.

Medicinalstyrelsens förslag har helt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av interneringsnämnden samt av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Föreningen Sveriges stadsdomare har
dock ansett det kunna ifrågasättas om icke, särskilt med tanke på förhållandena
i Norrland, ett större antal undersökningsstationer borde inrättas, varigenom
också större snabbhet och effektivitet syntes kunna ernås. Föreningen
Sveriges landsfogdar har för sin del ansett det verksamhetsområde,
som enligt förslaget skulle tillkomma Ryhovs sjukhus, böra fördelas mellan
detta sjukhus och S:t Sigfrids sjukhus och även i övrigt ifrågasatt vissa jämkningar
beträffande de föreslagna anstalternas verksamhetsområden. I övrigt
har föreningen förklarat sig icke ha något att anföra i anledning av förslaget.

I de från läkarhåll avgivna yttranden har allmänt betonats nödvändigheten
av att de vid sinnessjukhusen anställda läkarna befriades från det extra
arbete, som uppdragen att verkställa rättspsykiatriska undersökningar medfört.
Medicinalstyrelsens förslag har från denna utgångspunkt tillstyrkts helt
eller med allenast smärre erinringar i de yttranden, som avgivits av t. f. sjukhuschefen
vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt av sjukhuscheferna
vid Ulleråkers, Mariebergs och Umedalens sjukhus. I fråga örn tillvägagångssättet
vid undersökningsfallcns fördelning mellan de olika undersökningsstationema
har sjukhuschefen vid Mariebergs sjukhus ansett medicinalstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

böra såsom hittills omhänderhava fördelningen, medan däremot sjukhuschefen
vid Umedalens sjukhus förklarat det vara mest praktiskt, att varje station
tilldelades sitt bestämda distrikt. Sistnämnde sjukhuschef har vidare avstyrkt
medicinalstyrelsens förslag att styrelsen, när särskilda skäl förelåge, skulle
äga förordna annan läkare än sådan som vore anställd vid undersökningsavdelning
att verkställa sinnesundersökning, då med en dylik möjlighet risk
förelåge att man snart nog åter vore inne på samma system, som man nu
ville råda bot på. För enhetlighetens skull borde vidare även undersökningarna
på Gotland anförtros läkare vid särskild undersökningsavdelning, förslagsvis
i Stockholm. Sjukhuschefen vid S:t Olofs sjukhus har däremot med avseende
å Gotland förklarat att erinran ej vore att göra mot medicinalstyrelsens
förslag, dock borde en e. o. andre läkartjänst vid sjukhuset omregleras
till ordinarie och anslag ställas till förfogande för anlitande av skrivhjälp för
undersökningsarbetet.

I vissa yttranden har förslaget tillstyrkts såsom ett provisorium i avbidan
på en mera genomgripande organisation. Svenska psykiatriska föreningen
har ansett beklagligt, att medicinalstyrelsen icke satts i tillfälle att utarbeta
ett förslag till en enhetlig undersökningsorganisation omfattande såväl häktade
som icke häktade. Den koncentration av undersökningarna till ett fåtal
anstalter med högt kvalificerade läkare och välutbildad personal, som strafflagberedningen
förordat, hade alldeles uppgivits och ersatts med en kraftig
decentralisering till ett flertal undersökningsstationer med relativt dåligt avlönade
och därför med säkerhet mindre sakkunniga läkare med förhållandevis
små resurser i tekniskt avseende. Denna linje syntes svårligen kunna förenas
med den hittills som reformens kärna betraktade kvalitetshöjningen av
undersökningarna. Därest man velat undvika strafflagberedningens i mångas
ögon olyckliga sammankoppling av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
med fångvården, hade det varit önskvärt att medicinalstyrelsen fått
utarbeta ett alternativt förslag till en enhetlig organisation, dit det bästa i
beredningens organisationsplan kunnat räddas över. Då emellertid förhållandena
på området sedan åtskillig tid varit praktiskt taget ohållbara och
därför även i och för sig otillräckliga reformer måste hälsas med glädje, tillstyrkte
föreningen medicinalstyrelsens förslag under bestämt betonande av
dess provisoriska karaktär. Föreningen har emellertid på ett par punkter,
särskilt i fråga örn överläkarnas tjänste- och löneställning anfört betänkligheter
mot vad som föreslagits. T. f. sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har
uttalat, alt vägande anmärkningar icke kunde göras mot medicinalstyrelsens
förslag under förutsättning dock, att det betraktades som ett provisorium i
avbidan på en mera rationell lösning genom inrättande av fristående kombinerade
undersöknings- och vårdavdelningar för kriminella. En dubbelorganisation
vore mindre lycklig och medicinskt ej motiverad. Även styrelsen
för Sveriges advokatsamfund har erinrat, att, på sätt styrelsen anfört i sitt
yltrande över strafflagberedningens betänkande, de rättspsykiatriska undersökningarna
principiellt borde förläggas till särskilda anstalter, fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

från såväl fångvårdsinrättningama som sinnessjukhusen. Intill dess en sådan
ordning kunde genomföras syntes det nödvändigt att fortfarande låta
undersökningarna av häktade ske vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. I
fråga örn undersökningarna av icke häktade tilltalade vore det mest tillfredsställande
att dessa såsom ett provisorium anknötes till sinnessjukhusen.
Vissa erinringar kunde emellertid göras mot vad medicinalstyrelsen föreslagit
i fråga om sättet för undersökningarnas verkställande.

Från principiella synpunkter ha vissa läkare avstyrkt medicinalstyrelsens
förslag. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har anfört, att det sedan slutet
av förra århundradet varit en strävan hos sinnessjukvårdens målsmän att
göra sinnessjukhusen till verkliga sjukhus och bringa sinnessjukvården i nivå
med annan sjukvård. Dessa strävanden hotade att omintetgöras genom de
allt mera framträdande tendenserna att göra sinnessjukhusen till förvaringsanstalter
för straffriförklarade, av vilka många icke vore i egentlig mening
sinnessjuka utan sådana som från samhällsskyddets synpunkt måst omhändertagas
och interneras på sinnessjukhus, då andra möjligheter härför icke
slått till buds. Undersökningsväsendets anknytning till sinnessjukhusen
skulle medföra, att undersökningspatienter och straffriförklarade bereddes
förtursrätt till intagning å sinnessjukhus till förfång för vårdbehövande exspektanter.
Det borde framstå som ofrånkomligt att särskilda anstalter anordnades
för sådana straffriförklarade, som icke vore i behov av sjukhusvård,
och till dessa anstalter borde de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
förläggas. I viss mån likartade synpunkter ha anförts av sjukhuschefen
vid S:t Jörgens sjukhus, som yttrat, att den av medicinalstyrelsen föreslagna
organisationen för en tillfredsställande funktion förutsatte, att inom
få år en omfattande och någorlunda allsidig psykopatvård genom särorganisation
inom sinnessjukvården tillfördes denna. Tidigare hade det förnämligast
ålegat rättspsykiatern att utskilja sinnessjuka och höggradigt sinnesslöa
samt de grövsta psykopaterna, och annan erfarenhet än den som tjänstgöring
i sinnessjuk vården medförde hade varit den för honom nästan uteslutande
behövliga. Numera vore den mest omfattande uppgiften för rättspsykiatern
att bedöma de asociala psykopaternas diagnos, prognos och terapi,
och härför krävdes mångårig och fortlöpande praktisk verksamhet i psykopatvård.
Så länge en allsidig psykopatvård ej funnes inom sinness.jukvården,
vore det därför ej rationellt att förlägga rättspsykiaterns verksamhet till sinnessjukvården.
Psykopaterna omhändertoges för närvarande framför allt av
skyddshemsorganisationen och av fångvården. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
borde därför samordnas med psykiatrisk konsult- och
sjukvårdsverksamhet inom endera av dessa organisationer. Med hänsyn till
lämpligheten av alt för häktade och icke häktade skapades en gemensam
organisation, borde härvid fångvården främst ifrågakomma. Förläggandet
av undersökningarna av icke häktade tilltalade lill sinnessjukhusen borde således
förutsätta att det endast bleve fråga örn en övergångsorganisation i
avvaktan på alt frågan örn psykopatvården inom en nära framtid vunne en
mera allsidig lösning. lin sådan provisorisk lösning bleve dock mindre liimp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lig än förläggandet av undersökningsverksamheten till redan befintlig psykopatvård,
närmast inom fångvården.

Medicinalstyrelsens förslag har avstyrkts jämväl av direktionen för S:t
Lars'' sjukhus under åberopande av en promemoria av överläkaren T. Sondén,
vartill sjukhuschefen uttalat sin anslutning. I promemorian har uttalats,
att mycket vägande praktiska skäl kunde anföras mot ett bibehållande av
undersökningsväsendets tudelning på häktade och icke häktade. I detta hänseende
har i promemorian åberopats i huvudsak enahanda synpunkter, som
anförts av strafflagberedningen. Mot medicinalstyrelsens förslag har i promemorian
vidare erinrats, att styrelsen förutsatt, att de icke häktade tilltalade
skulle i stor utsträckning vistas å sjukhusens vårdavdelningar vid undersökningen,
vilket medförde att en del vårdplatser alltid komme att vara
upptagna av icke vårdbehövande kriminella personer. Såväl med hänsyn till
platsbristen å sinnessjukhusen som av andra orsaker vöre detta synnerligen
olämpligt. De ambulatoriska undersökningar strafflagberedningen föreslagit
komme icke att oskäligt fördyra organisationen. Under normala kommunikationsförhållanden
kunde de ambulatoriska undersökningarna utföras på
en eller två dagar, och en stark koncentration av undersökningsarbetet vore,
där den läte sig genomföra, ofta tidsbesparande även för läkaren. De icke
häktade undersökningsfälten utgjordes till ett betydande antal av intellektuellt
undermåliga, vilkas defekter vore så påtagliga att någon över längre
tid utsträckt undersökning icke vore erforderlig. Vidare utgjordes en del av
personer, t. ex. skyddshemsungdomar, som vistades på anstalt och icke utan
eskort kunde förflyttas till undersökningsläkarnas stationeringsort. Slutligen
utgjordes en mycket stor del av undersökningsklientelet numera av
personer, som tidigare varit undersökta eller vilkas diagnos vore känd genom
tidigare sjukhusvistelse, och i sådana fall bleve undersökningen oftast
endast ett konstaterande av redan förut kända fakta.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund har, såsom nyss antytts, funnit
medicinalstyrelsens förslag ägnat att ingiva betänkligheter med hänsyn
därtill att styrelsen förutsatt att undersökningarna skulle i stor utsträckning
verkställas å sjukhusen. I yttrandet har härom anförts, att den nuvarande
ordningen mången gång föranlett att den tilltalade intagits på sinnessjukhus,
oaktat en sådan åtgärd icke varit påkallad av medicinska skäl. Medicinalstyrelsens
förslag rådde ingen bot på detta missförhållande. Strafflagberedningens
tanke, att ambulatorisk undersökning borde vara det normala, syntes
ej böra övergivas och den föreslagna organisationen borde utbyggas så
att den skapade möjlighet härtill. Då förslaget vidare innebure, att undersökningar
komme att äga rum vid betydligt färre sinnessjukhus än nu vore
fallet, komme därav att förorsakas ökade resekostnader och ökad tidsspillan
för dem som skulle undersökas. Förslaget borde därför icke genomföras
utan att möjlighet öppnades för den tilltalade att av statsmedel erhålla ersättning
åtminstone för resekostnaderna men lämpligen även för kost och
logi å sjukhusorten, i den mån icke dessa förmåner kostnadsfritt tillhandahölles
å sjukhuset. Av hänsyn till de tilltalade borde vidare den föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

befogenheten för medicinalstyrelsen att kunna ingripa för att åstadkomma
en utjämning av undersökningsstationernas belastning omgärdas nied starka
garantier, så att den tilltalade icke löpte risken att i och för undersökningens
verkställande bliva hänvisad till ett långt från hans boningsort beläget sinnessjukhus.

Erinringar mot vad medicinalstyrelsen föreslagit beträffande undersökningsläkarnas
tjänste- och löneställning lia framförts i flertalet yttranden
fran läkarhall. Under framhållande av vikten att tillräckligt kvalificerade
läkare erhölles till de planerade undersökningsstationerna har svenska psykiatriska
föreningen anfört, att därest de föreslagna chefstjänsterna gjordes
till överläkare av 3:e klass, man finge räkna med »ett urval nedåt av läkarkrafterna».
Föreningen har ansett ett inlemmande av undersökningsiäkartjänstema
i sinnessjukvården icke vara motiverat utan förordat, att undersökningsläkarna
anknötes till sinnessjukvården på ett mera fristående sätt,
t. ex. endast via sinnessjukhusens direktioner, så att de med sina undersök -ningsstationer småningom kunde komma att bilda stommen i den definitiva
utbyggnad av ett enhetligt undersökningsväsende, som förr eller senare måste
tillskapas redan av praktiska skäl. Läkarna borde därför i lönehänseende
jämställas med sjukhuscheferna. Sveriges läkarförbund har — med erkännande
av att förläggningen av de föreslagna undersökningsstationerna vore
väl övervägd — instämt i vad svenska psykiatriska föreningen anfört samt
därutöver uttalat, att överläkartjänsterna vid de föreslagna undersökningsavdelningama
med den föreslagna tjänste- och löneställningen komme att
bliva genomgångstjänster, som komme att övergivas av sina innehavare, så
snart dessa kunde vinna befordran till en bättre avlönad överläkartjänst.
Härigenom komme ett av de viktigaste ändamålen med reformen, nämligen
organiserandet av en kår verkligt kompetenta rättsläkare, att äventyras. Arten
av arbetet motiverade jämväl högre löneställning än medicinalstyrelsen
ifrågasatt. Förbundet har vidare ansett styrelsens beräkningar i fråga örn antalet
läkare och annan personal vara allt för optimistiska. Härom har i yttrandet
anförts, att medan å rättspsykiatriska kliniken å Långholmen, vars
sammanlagda personal för undersökningsändamål uppginge till 18 personer,
varje läkare under år 1944 medhunnit omkring 37 utlåtanden, medicinalstyrelsen
ansett att vid den till psykiatriska sjukhuset i Stockholm knutna undersökningsavdelningen,
för vilken föreslagits en personal å sammanlagt 10
personer, varje läkare skulle medhinna 60 utlåtanden örn året. Det finge icke
förbises, alt bland de icke häktade förekomme en mängd fall som krävde en
minst lika grundlig utredning som de häktade. Att utlåtandena rörande icke
häktade för närvarande ofta vore knapphändigare och i åtskilliga fall relativt
litet arbetskrävande sammanhängde därmed att läkarna i brist på tid
ofta måste nöja sig med en mera summarisk undersökning och utredning.

Att antalet läkartjänster beräknats för lågt har hävdats jämväl av överläkaren
Sondén, som med avseende å läkarnas löneställning framhållit, att
med de föreslagna lönerna man icke för rättspsykiatertjänstema kunde påräkna
väl utbildade och meriterade sinnessjukläkare, som vöre berodda alt

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

stanna i den rättspsykiatriska verksamheten och där skafta sig den ingående
erfarenhet, som behövdes för detta specialarbete. Även sjukhuschefen vid
Ryhovs sjukhus har uttalat sig för en högre löneställning för undersökningsläkarna.

I yttrandena ha härutöver upptagits till behandling vissa speciella spörsmål
som beröra kompetensfordringarna för de föreslagna tjänsterna såsom
undersökningsläkare eller detaljer i den föreslagna organisationen.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av medicinalstyrelsens förslag
har statskontoret anfört, att det undandroge sig statskontorets bedömande
huruvida den föreslagna utgiftsökningen uppvägdes av de fördelar som skulle
ernås vid förslagets realiserande. Ämbetsverket ville dock icke underlåta att
uttala en viss tvekan rörande lämpligheten av att på en gång vidtaga en så
kostnadskrävande omläggning av det hittillsvarande undersökningsförfarandet.
I detta sammanhang har statskontoret framhållit, att vissa av strafflagberedningen
föreslagna åtgärder — avskaffande av medicinalstyrelsens obligatoriska
eftergranskning och införande av föreskrift att undersökning icke
skulle verkställas, då brottet ej förskyllde svårare straff än böter eller då undersökning
av särskilda skäl funnes obehövlig — skulle komma att medföra
såväl en minskning av det med undersökningarna sammanhängande arbetet
som en begränsning av antalet undersökningar. På anförda skäl har statskontoret
vidare ansett samtliga överläkartjänster tills vidare böra uppföras
på extra ordinarie stat, varjämte ämbetsverket förordat vissa jämkningar i
medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar. Allmänna lönenämnden har anfört
att det nuvarande undersökningsförfarandet visserligen syntes vara behäftat
med avsevärda nackdelar, vilka i görligaste mån borde avhjälpas, men
det kunde enligt nämndens mening ifrågasättas, huruvida det vore nödvändigt
att för tillgodoseende av detta syfte inrätta särskilda ordinarie läkartjänster
vid sinnessjukhusen i den omfattning och nied den löneställning, som föreslagits.
Det syntes förtjänt av övervägande, örn icke tills vidare och i avvaktan
på närmare erfarenheter ett system med lämpligt utmätta och efter
förhållandena variabla arvoden vore att föredraga framför fasta, lönegradsplacerade
tjänster. Lönenämnden ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att med de föreslagna löneställningarna ersättningen för varje
undersökning skulle komma att utgå med väsentligt högre belopp för varje
undersökt person än då arvode skulle, såsom på Gotland, utgå för varje särskild
undersökning. Ansåges den föreslagna organisationen böra komma till
stånd, syntes lönenämnden tillräckliga skäl knappast föreligga att inrätta
chefsläkartjänsterna såsom överläkartjänster, utan borde det vara tillfyllest
att ledningen för undersökningarna anförtroddes förste läkare, med undantag
dock för psykiatriska sjukhuset i Stockholm, där med hänsyn till det
stora antalet undersökningsfall det kunde vara motiverat att inrätta en överläkarbefattning
av 3:e klass.

I de yttranden, som avgivits över fångvårdsstyrelsens förslag
beträffande undersökningstjänsterna inom fångvården, har i fråga örn prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ciperna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation i vissa
fall hänvisats till motsvarande yttranden över medicinalstyrelsens förslag.
Svenska psykiatriska föreningen har sålunda erinrat, att föreningen principiellt
ansåge undersökningsväsendet böra i sin helhet anknytas lill sinnessjukvården.
Vad anginge fångvårdsstyrelsens förslag hälsade föreningen emellertid
med tillfredsställelse att läkarna vid fångvårdens undersökningsavdelningar
i lönehänseende bleve likställda med läkurna vid undersökningsstationerna
för icke häktade. Med hänsyn till de särpräglade vårdförhållandena vid
fångvårdens sinnessjukavdelningar torde det dock bliva ännu svårare för
fångvården att få kvalificerade läkarkrafter än för de planerade nya under -sökningsavdelningarna för icke häktade, därest icke lönevillkoren förbättrades.
Sveriges läkarförbund har beträffande principerna för undersökningsväsendets
ordnande åberopat professor Kinbergs vid förbundets utlåtande
över strafflagberedningens betänkande fogade yttrande, samt särskilt framhållit
bl. a. att för närvarande endast två undersökningsstationer kunde anses
någorlunda fylla rimliga krav på ett sinnessjukhus, nämligen sinnessjukavdelningarna
å Långholmen och Håga. Alla de övriga utgjordes av provisorier,
belägna i gamla fängelser och utan de tekniska och andra resurser man
numera fordrade av ett sinnessjukhus. Erfarenheten hade vidare visat, att
fångvårdens sinnessjukavdelningar icke varit i stånd att anpassa sig efter det
växlande och hittills nästan konstant stigande antalet undersökningsfall. Å
Långholmen, den största och bäst utrustade undersökningsstationen, hade
tillströmningen av undersökningsfall vissa tider i så hög grad överstigit stationens
kapacitet, att den tid de häktade måst vänta på att bli intagna å kliniken
kunnat uppgå till tre månader. Då de å kliniken intagna fallens antal
samtidigt varit alltför stort i förhållande till förefintlig arbetskraft, hade
själva undersökningstiden därjämte måst utsträckas från två till tre månader.
Genom att på kronohäktesavdelningen vid fängelset inrätta ett provisoriskt
annex till sinnessjukavdelningen med ett 20-tal platser hade väntetiden
tillfälligtvis kunnat pressas ner, men den hade dock för de i januari 1945
intagna fallen utgjort omkring en månad. En stagnation hade alltså ånyo inträtt
med förlängda vänte- och undersökningstider för de häktade. Härtill
komme att den provisoriskt anordnade avdelningen å kronohäktet icke fyllde
ens måttliga krav på ett nutida sinnessjukhus. När inom en kortare eller
längre tid kapaciteten å fångvårdens sinnessjukavdelningar komme att visa
sig otillräcklig, funnes ingen annan utväg än att vidtaga nya provisoriska
anordningar i gamla fängelselokaler. Detta betydde att ett system, som redan
strafflagberedningen utdömt, komme att prolongoras och ytterligare utvecklas.

I yttrandet har vidare anförts följande.

De nu föreliggande förslagen avse att placera undersökningen av icke häktade
hos en .särskild rättsläkarkår knuten till vissa av statens sinnessjukhus,
medan undersökningen av häktade tilltalad!'' skulle utföras av en särskild
rättsläkarkår tillhörande fångvårdsstyrelsens förvaltningsområde. Man synes
sålunda vara beredd alt skapa olika organisationer för undersökning av tilltalade.
Den enligt strafflagberedningen vikliga principen örn en enhetlig riiltsläkarkår
för undersökning av både häktade och icke häktade skulle sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

nu övergivas. Såsom läkarförbundet i sitt utlåtande över strafflagberedningens
betänkande framhållit, är emellertid denna princip riktig. Läkarförbundet anser
det också fortfarande både principiellt och praktiskt tillfredsställande att
både häktade och icke häktade undersökningsfall bliva undersökta av en enhetlig
rättsläkarkår och att denna knytes till statens sinnessjukhus. Läkarförbundet
har därför principiellt tillstyrkt medicinalstyrelsens organisationsplan
med avseende på icke häktade undersökningsfall. Om denna medicinalstyrelsens
organisationsplan — efter erforderliga förbättringar — verkställes,
synes det läkarförbundet svårbegripligt varför icke steget tages fullt ut så att
planen utvidgas till att omfatta samtliga undersökningsfall.

Härigenom skulle till en början den av strafflagberedningen hävdade principen
örn en enhetlig undersökningsorganisation för både häktade och icke
häktade genomföras. Dessutom har efter den tid, då förbundet avgav sitt utlåtande
över strafflagberedningens betänkande, tillkommit en mängd nya omständigheter.
Sålunda har beredningen framlagt ett förslag till reformer av
straffverkställigheten, vilket torde komma alt få vittgående konsekvenser med
avseende på straffanstalternas organisation och förläggning (SOU 1944: 50).
Enligt detta förslag skola t. ex. vissa av de nuvarande straffanstalterna, däribland
centralfängelset å Långholmen, nedläggas. Därmed uppkommer också
frågan örn Rättspsykiatriska klinikens fortsatta existens. Straffbehandlingen
skall i stor utsträckning ske i öppna förläggningar eller i kolonier. Om detta
förslag förverkligas, innebär det att praktiskt taget hela den nuvarande fångvården
måste omorganiseras.

Fångvårdsstyrelsens, i anslutning till strafflagberedningens betänkande över
tillräknelighetsbestämmelserna och sinnesundersökningen, nu framlagda förslag
låser fast undersökningsorganisationen vid straffanstaltssystemet. När
ökat platsantal erfordras för häktade undersökningsfall, skulle man i fortsättningen
nödgas antingen vidtaga provisoriska anordningar för nya s. k.
sinnessjukavdelningar vid olika straffanstalter eller uppföra sinnessjukhus
för häktade undersökningsfall. Därmed skulle emellertid statsmakterna i väsentlig
grad berövas sin handlingsfrihet med avseende på den omstöpning
av straffanstaltsorganisationen, som blir en nödvändig följd av den föreslagna
straffverkställighetsreformen. Fångvårdsstyrelsens förslag skulle sålunda
i själva verket kunna bliva ett allvarligt hinder eller åtminstone kunna vålla
svåra komplikationer, när det gäller att förverkliga de reformtankar, som
framförts i straffverkställighetsförslaget.

Härtill kommer att vid remissbehandlingen av detta förslag framställts
nya synpunkter, som göra en förläggning av undersökningsorganisationen för
häktade tilltalade till straffanstalter i ännu högre grad problematisk än förut.
Så t. ex. har i socialstyrelsens remissyttrande, bland annat, framhållits,
att strafflagberedningens beräkningar över omfattningen av den blivande
straffverkställigheten äro tilltagna i överkant. Med den alltjämt i stigande
grad verksamma tendensen att undersöka sinnesbeskaffenheten hos tilltalade
kommer nämligen ett ökat antal sakfällda att undandragas straffverkställigheten
och i stället bliva föremål för skyddsåtgärder av olika slag. På grund
härav kommer straffverkställighetsområdet att starkt skrumpna när den nuvarande
konjunkturbetingade brottslighetsvågen lagt sig och man, såsom
efter första världskriget, kan räkna med att kriminaliteten kommer att sjunka
till verkliga minimivärden. Örn nu en avsevärd del av det brottslingsklientel,
som skall undergå bestraffning, kommer att förläggas på öppna anstalter belägna
på landsbygden, så kommer detta antagligen att betyda att ännu flera
av de nuvarande, så gott som undantagslöst i städerna förlagda, straffanstalterna
bliva obehövliga än som framgår av strafflagberedningens beräkningar.
Att då nödgas bibehålla dylika anstalter endast för att de äro nödvändiga som

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

förläggningsort för undersökningsstationer — vilka därtill i och för sig äro
olämpliga på grund av sin provisoriska karaktär och sin placering inom
gamla fängelser — synes vara allt annat än välbetänkt.

Förbundet har vidare framhållit, att en avsevärd del av de undersökta
bleve straffrilörklarade, att andra bleve omhändertagna på uppfostringsanstalt
och ungdomsanstalt och att andra åter erhölle villkorlig dom. I fråga örn
samtliga dessa kategorier förklarade sålunda domstolen i utslaget, att vistelse
på straffanstalt icke borde ifrågakomma. Det vore då konsekvent att
häktade, vilkas sinnesbeskaffenhet skulle undersökas, icke tvingades att vistas
på straffanstalt, vilket fångvårdens sinnessjukavdelningar, trots sitt förskönande
namn, faktiskt vore. I stället borde alla undersökningar av tilltalades
sinnesbeskaffenhet förläggas till sinnessjukhusen, varigenom jämväl
vårdfrågan kunde tillfredsställande ordnas.

Fångvårdsstyrelsens förslag har avstyrkts jämväl av sinnessjukläkaren
vid sinnessjukavdelningen i Malmö, överläkaren T. Sondén, men på helt
andra grunder än dem läkarförbundet anfört. I yttrandet har erinrats, att
vägande praktiska skäl kunde anföras mot att bibehålla nuvarande tudelning
av undersökningsorganisationen. Då undersökning av häktade av flera
skäl, bl. a. av säkerhetshänsyn, icke kunde ske vid sinnessjukhus, hade
strafflagberedningen föreslagit inrättande av ett fåtal rättspsykiatriska anstalter,
knutna till fångvårdens sinnessjukavdelningar. Detta förslag innebure
väsentliga praktiska fördelar. Fångvårdsstyrelsens förslag vore däremot
icke ägnat att eliminera nu bestående, mycket påtagliga missförhållanden.
Tvärtom skulle förslagets genomförande, särskilt på grund av det ringa antalet
läkare och de oförmånliga lönevillkoren, komma att medföra en ytterligare
försämring och en sänkning av de rättspsykiatriska utlåtandenas kvalitet,
samtidigt som undersökningsväsendet kvantitativt icke skulle förslå.
Beträffande de nuvarande förhållandena har i yttrandet anförts bl. a. följande.

in?** linjerna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet uppdrogos i
1929 ars sinnessjuklag, utgick man från, att vid de fångvårdens sinnessjukavdelningar,
dit undersökningar huvudsakligen skulle koncentreras, skulle
finnas heltidsanställda läkare, som skulle erhålla sådana lönevillkor, att till
befattningarna kunde förvärvas sinnessjukläkare, som uppfyllde de för överläkare
vid statens sinnessjukhus stadgade kvalifikationerna. Denna förutsättning
för sinnessjuklagen förverkligades emellertid ej, och fortfarande, 16 år
efter sinnessjuklagens tillkomst, finnas inga ordinarie läkartjänster. På
några av fångvårdens sinnessjukavdelningar finnas visserligen heltidsanställda
läkare, men dessa avlönas med knappa arvoden, som icke motsvara deras
kvantitativt och kvalitativt sa krävande arbete. På de andra undersökningsavdelningarna
verkställas undersökningarna av läkare vid statens sinnessjukhus,
som ha fängelsetjänsten som en bisyssla men i själva verket ofta
mäste på undersökningarna lägga ned ett arbete, som fullt ut motsvarar en
normal arbetsdag, något som givetvis icke är möjligt annat än genom nattarbete
och genom att taga helgdagar och semestrar i anspråk för fängelsearbetet.
Härtill kommer, alt antalet undersökningar ständigt ökat, utan att
läkartjänsterna ökat i motsvarande grad. Med de låga lönerna och den ej
sällan orimliga arbetsbördan har det ofta varit svårt att få platserna be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

satta. Emellanåt har därför undersökningsarbete måst anförtros åt läkare,
som ej fyllt kompetensfordrmgarna, och det har även förekommit, att det
överhuvud taget varit omöjligt att få en plats besatt. Sålunda måste under -sökningsavdelningen vid Härlandafängelset nedläggas och undersökningsfångarna
därifrån sändas till Malmö, emedan det i hela Göteborg med dess
många sinnessjukläkare icke fanns någon, som ville åtaga sig detta arbete.
När läkare med överläkarkompetens under längre tid uppehållit fängelsetjänster,
har det vanligen berott på särskilda förhållanden, enär det då varit
fråga om läkare, som åtagit sig arbetet av intresse för rättspsykiatri och varit
ekonomiskt säkerställda genom ordinarie tjänst vid närbeläget sinnessjukhus
eller genom förtidspension från kommunal tjänst. Anordningen med deltidsanställda
läkare och för litet antal läkare har i flera avseenden varit mycket
olycklig. Läkarna har icke kunnat tillräckligt ägna sig åt undersökningspatienterna,
tillsynen av patienterna på sinnessjukavdelningarna och den så
viktiga terapeutiska vården lia måst försummas till förmån för själva undersökningsarbetet,
men även detta arbete har på grund av bristande tid icke
kunnat utföras med den omsorg och grundlighet, som uppgiften kräver, och
utlåtandena lia ständigt måst skrivas i forcerat tempo.

I yttrandet har vidare anförts, att därest tillräckligt antal läkare anställdes,
undersökningstiderna kunde nedbringas och undersökningsavdelningarna
taga emot ett kanske mer än dubbelt så stort antal undersökningsfångar
som för närvarande. De nuvarande undersökningsstationema skulle då kunna
räcka till även vid en större tillströmning av undersökningsfall, som
eljest oundvikligen krävde inrättande av nya sinnessjukavdelningar. Det
vore emellertid nödvändigt, att antalet läkare bleve tillräckligt och att läkarna
erhölle sådana löneförmåner och befordringsmöjligheter, att för tjänsterna
kunde påräknas kompetenta personer, som ville ägna sig åt verksamheten
på längre sikt och att tjänsterna ej endast bleve övergångsplatser för läkare,
som sedan sökte bättre befattningar på annat håll. I detta liksom även i andra
hänseenden tillgodosåge fångvårdsstyrelsens förslag icke behovet av ett
kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande undersökningsväsende.

Jämväl t. f. sinnessjukläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen
har ansett fångvårdsstyrelsens förslag innebära endast ett partiellt
avhjälpande av de nuvarande otillfredsställande förhållandena. I yttrandet
har i samband härmed anförts, att rättspsykiaterns arbetsuppgifter varken
kunde eller borde inskränka sig till enbart avgivandet av utlåtanden. Av de
övriga arbetsuppgifter som ålåge honom vore en del ofrånkomligen förenade
med hans verksamhet som undersökningsläkare och andra nödvändiga örn
man ville draga full nytta av hans ingående kännedom örn de undersökta
och möjligheterna att påverka dem i gynnsam riktning. Sålunda borde rättspsykiatern
svara för att sinnessjuka och sinnesoroliga fångar — företrädesvis
psykopater med cellintolerans eller grövre uppförandeanomalier, vilka åtminstone
tidvis omöjliggjorde deras vistelse på en vanlig fängelseavdelning
— erhölle fullgod medicinsk behandling. Detsamma gällde straffriförklarade,
som vårdades å sinnessjukavdelningen i avbidan å plats på sinnessjukhus.
Att kroppssjukvården på undersökningsavdelningarna skulle skötas av rättspsykiatern
vore naturligt: i övrigt borde däremot fångarnas kroppssjukvård

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

handhavas av vederbörande fängelseläkare. Däremot borde rättspsykiatern
svara för sådana summariska psykiatriska undersökningar, som strafflagberedningen
i sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m.
föreslagit beträffande varje fånge med en strafftid av minst tre månader.
Härutöver vore det önskvärt att rättspsykiatern bereddes möjlighet att konferera
med dem som efter undersökningen komme att ha hand om vården
av de undersökta och bidraga till att denna vård bleve så ändamålsenlig
som möjligt. Önskvärt vore också att rättspsykiatern bereddes tillfälle till
samarbete med en i fråga örn yrkesrådgivning förfaren psykotekniker så att
en rationell yrkesrådgivning kunde åvägabringas. Slutligen borde rättspsykiatern
som varje annan specialist kunna disponera tid för vetenskaplig forskning.
I fråga örn själva undersökningsarbetet vore att märka, att chefläkarna
måste offra mycken tid jämväl på administrativa uppgifter. Det av fångvårdsstyrelsen
föreslagna antalet undersökningsläkare måste bl. a. med hänsyn
härtill anses för knappt tillmätt. Vad anginge löneställningen funnes knappast
något rimligt skäl att icke göra chefläkarna å Långholmen och Håga
samt i Malmö till överläkare av 1 :a klass.

Sinnessjukläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga har likaledes
framhållit, att överläkarna vid undersökningsavdelningarna komme att
få åtskilliga uppgifter vid sidan om undersökningsarbetet. Hur många utlåtanden
han kunde hinna avgiva bleve beroende på omfånget av hans övriga
åligganden. Anställande av andre läkare som biträde vore meningslöst, då
den läkare, som verkställde en sinnesundersökning, själv måste komma i kontakt
med patienten redan från början. Det vore vidare angeläget att läkarna
tillerkändes en fullt självständig och av vederbörande fängelsedirektör oberoende
ställning, varigenom sammanblandning av deras arbetsuppgifter undvekes.

Sinnessjukläkarna vid sinnessjukavdelningarna i ''Västervik, Jönköping,
Härnösand och Växjö ha icke framställt några principiella invändningar mot
fångvårdsstyrelsens förslag. Sinnessjukläkaren vid avdelningen i Jönköping
bär dock uttalat sig för att läkartjänsterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
placerades i högre lönegrader än motsvarande befattningshavare vid
sinnessjukvårdens undersökningsstationer, då i annat fall de senare tjänsterna,
bl. a. med hänsyn till lokalförhållandena, säkerligen komme att te sig
mer eftersträvansvärda. Sinnessjuk läkarna vid sinnessjukavdelningarna i
Härnösand och Växjö lia beträffande där förlagda undersökningsstationer
gjort åtskilliga erinringar. Med avseende å Gotland bar direktionen för S:t
Olofs sjukhus icke haft något att erinra mot att undersökningarna av häktade
alltjämt verkställdes å sjukhuset, därvid dock förutsattes att under särskilda
omständigheter den häktade borde kunna överföras till någon fångvårdens
sinnessjukavdelning å fastlandet.

I fråga örn förslagets ekonomiska konsekvenser har statskontoret anfört,
att de erinringar statskontoret gjort beträffande medicinalstyrelsens förslag
till organisation av undersökningsväsendet beträffande icke häktade kunde
i huvudsak göras gällande jämväl mot fångvårdsstyrelsens förslag, överlä Bihang

tilt riksdagens protokoll I!)li5. 1 sami. Nr 230. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

karna borde uppföras på extra ordinarie stat och vid samtliga avdelningar erhålla
ställning som överläkare av 3:e klass. Jämväl i övrigt har statskontoret
ansett en reducering kunna ske beträffande olika poster i fångvårdsstyrelsens
kostnadsberäkning. Allmänna lönenämnden har i anslutning till sitt yttrande
över medicinalstyrelsens förslag förklarat att ledningen av undersökningsverksamheten
även beträffande häktade normalt borde anförtros förste läkare
i lönegrad A 28; beträffande Långholmen syntes dock skäl föreligga
för inrättandet av en överläkartjänst av 2:a klass. Interneringsnämnden har
i fråga örn överläkartjänsten vid Hågaanstalten anfört att därest anstalten,
såsom avsett vore, bleve självständig, chefsläkaren borde erhålla ställning
såsom överläkare av 2:a klass.

Departementschefen.

Under de senaste årtiondena har antalet rättspsykiatriska undersökningar
av för brott tilltalade personer befunnit sig i ständig stegring. Vid sinnessjuklagens
tillkomst år 1929 beräknades det årliga antalet undersökningar komma
att uppgå till omkring 250. År 1941 hade emellertid siffran stigit till omkring
1 000 och ökningen har därefter fortsatt, så att under år 1944 verkställdes
1 746 undersökningar. Denna mångdubbling av undersökningarnas
antal har medfört organisatoriska svårigheter. Fångvårdens sinnessjukavdelningar,
som haft att mottaga häktade, beträffande vilka domstol förordnat
örn rättspsykiatrisk undersökning, ha måst utökas för att bereda utrymme
för det stigande antalet undersökningsfall. Tid efter annan har det också
befunnits nödvändigt att ställa ytterligare läkarkrafter till fångvårdens förfogande
för undersökningarnas verkställande. Det ligger delvis i sakens natur,
att de sålunda vidtagna åtgärderna i mycket haft en provisorisk karaktär
och endast förmått tillgodose de mest trängande behoven. Vad angår undersökningarna
av icke häktade tilltalade lia några särskilda organisatoriska
åtgärder icke vidtagits i anledning av stegringen av antalet undersökningsfall.
Den ordning som tillskapades genom sinnessjuklagen — och som innebär
att dessa undersökningar utföras av läkare som för varje särskilt fall
förordnas därtill — är alltjämt gällande. Undersökningsuppdragen tilldelas
så gott som uteslutande läkare vid statliga eller kommunala sinnesjukhus. Då
dessa måste utföra undersökningarna vid sidan av sin ordinarie tjänst, har
efter hand ett allt större antal läkare måst anlitas för ändamålet.

Sedan länge har det rättspsykiatriska undersökningsväsendet varit föremål
för kritik. 1938 års statsrevisorer, som verkställde en ingående utredning i
ämnet, ansågo sig kunna konstatera, att undersökningsväsendet i åtskilliga
hänseenden led av betänkliga brister, och riksdagen anslöt sig till de av revisorerna
gjorda uttalandena. Strafflagberedningen, som instämde i statsrevisorernas
kritik, har i sitt betänkande utförligt redogjort för de brister beredningen
ansett föreligga. Vad beredningen anfört i detta hänseende bestyrkes
av de yttranden, som avgivits i ärendet, och jag kan i allt väsentligt instämma
i beredningens synpunkter i denna del.

Vad angår undersökningarna av häktade råder det missförhållandet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2c9.

undersökningarna i stor utsträckning draga allt för långt ut på tiden. Enligt
vad såväl statsrevisorerna som strafflagberedningen påvisat, har den i
sinnessjuklagen föreskrivna längsta tiden för undersökningen, två månader,
ofta överskridits. Till komplettering av de uppgifter från tidigare år som
förut lämnats kan nämnas att, enligt av fångvårdsstyrelsen gjord utredning,
genomsnittstiden för undersökningar av häktade, vilka av undersökningsläkaren
hänförts till 5 kap. 5 § strafflagen, under år 1943 utgjorde å Långholmen
3 månader 21 dagar, å Håga, i Malmö och i Jönköping 2 månader 6 dagar,
i Västervik 2 månader 9 dagar och i Härnösand 2 månader 15 dagar.
Delvis sammanhänga de långa undersökningstiderna med det otillfredsställande
förhållandet, att till följd av platsbrist undersökningspatienterna mången
gång icke kunna omedelbart efter det beslutet örn sinnesundersökning
meddelats intagas å sinnessjukavdelning, i följd varav undersökningens påbörjande
fördröjes. Till platsbristen har i sin män bidragit, att fångvårdens
sinnessjukavdelningar jämväl lia att. sörja för vård av straffriförklarade, vilka
avvakta plats å sinnessjukhus. Med rådande överbeläggning å sinnessjukhusen
har överförandet av dessa straffriförklarade icke gått så snabbt som
önskvärt vore. Då vidare tillströmningen av undersökningsfail är ojämn,
kunna stockningar inträffa, som bidraga till att förlänga undersökningstiderna.
En väsentlig orsak till denna förlängning måste dock vara, att behovet
av läkarkrafter och annan personal icke tillgodosetts i den omfattning som
ansvällningen av undersökningsväsendet motiverat.

Jämväl undersökningarna av tilltalade som vistas på fri fot draga alltför
långt ut på tiden. Beträffande de förordnanden om sådan undersökning, som
meddelats under år 1943, har medicinalstyrelsen upplyst, att tiden mellan
dagen för förordnandet och den dag utlåtandet för granskning inkommit till
styrelsen var i 39 fall mindre än en månad, i 180 fall mellan en och två månader,
i 418 fall mellan två och tre månader, i 153 fall mellan tre och fyra
månader, i 67 fall mellan fyra och fem månader, i 30 fall mellan fem och
sex månader och i 36 fall över sex månader. Längsta tiden uppgick till icke
mindre än 15 månader 4 dagar. Beträffande dessa undersökningar framträda
emellertid även andra väsentliga brister. Såsom jag redan nämnt fördelas
undersökningarna på ett mycket stort antal läkare, så gott som undantagslöst
läkare anställda vid statliga eller kommunala sinnessjukhus. Det
synes uppenbart att, såsom redan 1938 års statsrevisorer anmärkte, dessa
tillfälliga uppdrag som undersökningsläkare icke kunna giva den förtrogenhet
med de speciella rättspsykiatriska frågorna som är önskvärd. Särskilt är
härvid att märka, alt någon mera ingående kännedom örn den fortgående
differentieringen av de straffrättsliga reaktionsåtgärderna ej kan förutsättas
vara för handen hos en läkare, som icke mera regelbundet sysslar med dylika
spörsmål. Härtill kommer, all undersökningsuppdragen måste utföras vid
sidan av läkarnas sedvanliga tjänstgöring, vilket måste bidraga till en förlängning
av tiden för undersökningen. Bristande rutin och erfarenhet i fråga
örn undersökningsarbetet försenar ytterligare detta. För sinnessjukvårdens
del är den rådande ordningen lill stor olägenhet därigenom all undersök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ningsarbetet tager i anspråk så mycket av läkarnas tid och krafter, att en
menlig återverkan på sjukvårdsarbetet inträder. I åtskilliga av de i ärendet
avgivna yttrandena har också med skärpa framhållits, att det av hänsyn lill
sinnessjukvården vore nödvändigt, att sinnessjukhusens läkare befriades från
uppdragen att verkställa rättspsykiatriska undersökningar vid sidan av sin
ordinarie tjänst.

De angivna missförhållandena äro uppenbarligen av den beskaffenhet, att
en omorganisation av undersökningsväsendet är påkallad. Önskvärdheten
härav har starkt understrukits även i åtskilliga yttranden från icke-läkarhåll.
Justitiekanslersämbetet har sålunda uttalat, att det vore i hög grad angeläget
att utan ytterligare uppskov effektiva åtgärder vidtoges för att undanröja
de sedan mer än ett årtionde bestående missförhållandena på området.

Vid övervägande av frågan vilka grunder som böra vara vägledande vid
en reform av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet måste självfallet
hänsyn tagas till det antal undersökningar man kan framdeles ha att räkna
med. Anledningen till den hittillsvarande utvecklingen är givetvis icke att
söka däri att bland de tilltalade antalet psykiskt abnorma skulle ha ökat i
samma omfång som antalet undersökningar. Vad de senaste åren angår torde
det ökade antalet undersökningar till en del bero på att brottsligheten stigit
kraftigt under den rådande kristiden. Den huvudsakliga orsaken till den
fortgående stegringen av antalet undersökningar torde dock vara, att domstolarna
i allt större omfattning funnit angeläget att få konstaterat, huruvida
och i vad mån psykisk abnormitet hos den tilltalade varit en bidragande
orsak till brottet. Till denna domstolarnas ökade benägenhet att förordna
örn sinnesundersökning har utan tvivel medverkat, att reformarbetet på
straffrättens område inriktats på att vid avgörande av frågan om den lämpliga
samhällsreaktionen i anledning av det begångna brottet taga allt större
hänsyn till brottslingens personliga förhållanden. För den differentierande
behandling, vartill de under det sista decenniet genomförda reformerna av
det straffrättsliga reaktionssystemet syfta, äro de rättspsykiatriska undersökningarna
synnerligen betydelsefulla. Det fortsatta reformarbetet torde komma
att ytterligare understryka sinnesundersökningarnas värde. Även om man
har rätt att förvänta en nedgång i brottslighetskurvan, och kanske en betydande
sådan, synes någon däremot svarande nedgång i antalet rättspsykiatriska
undersökningar dock icke sannolik. Vid bedömande av organisationsspörsmålen
synes man fördenskull böra i huvudsak utgå från nu rådande
förhållanden.

I fråga om principerna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation råda vitt skilda meningar. Såväl i strafflagberedningens betänkande
som i flera i ärendet avgivna yttranden har anförts, att från vissa synpunkter
en organisation, helt fristående från såväl fångvårdsinrättningar
som sinnessjukhus, vore den bästa lösningen. Då en sådan för närvarande
uppenbarligen icke kan genomföras, har strafflagberedningen i stället föreslagit,
att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess helhet skulle
anknytas till fångvården därigenom att vissa av fångvårdens sinnessjukav -

Kungl. Muj:ts proposition nr 239.

delningar oinbildades till rättspsykiatriska anstalter, vid vilka borde heltidsanställas
erforderligt antal läkare för utförande av undersökningar beträffande
såväl häktade som icke häktade tilltalade. Häktade skulle, såsom hittills,
för undersökning intagas å anstalten, medan icke häktade tilltalade i största
möjliga utsträckning borde undersökas utan att intagning å någon anstalt
ägde rum. Romme sådan intagning i fråga borde den tilltalade intagas å
något statens sinnessjukhus. Undersökningen skulle emellertid alltjämt omhänderhavas
av den vid den rättspsykiatriska anstalten anställde undersökningsläkaren,
vilken skulle äga att i erforderlig omfattning anlita sjukhusets
personal för den fortlöpande observationen av den intagne. Beredningen
har dock tänkt sig, att i viss utsträckning läkare vid den rättspsykiatriska
anstalten skulle stationeras å annan ort än den där anstalten funnes och då
företrädesvis syssla med undersökningar av tilltalade, som vistades på fri fot,
därvid dessa i händelse behov därav yppades kunde intagas å sinnessjukhus
å läkarens stationeringsort.

Den av beredningen framlagda planen för sinnesundersökningsväsendets
organisation har i många yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Å
andra sidan lia emellertid också, särskilt från läkarhåll, bestämda gensagor
rests mot lämpligheten av vad beredningen föreslagit. Därvid har kritik särskilt
riktats mot det sätt, varpå enligt beredningens mening undersökningarna
av icke häktade tilltalade skulle ordnas. Det har gjorts gällande, bl. a.
av medicinalstyrelsen, att någon tids fortlöpande observation av den som skall
undersökas alltid vore önskvärd, enär den rättspsykiatriska undersökningen
måste bygga på iakttagelser av den undersöktes attityder och reaktioner då
han försattes i en ny miljö. Intagning på sinnessjukhus borde därför regelmässigt
äga rum under en kortare tid. Det har jämväl anförts, att det vore
oekonomiskt att låta undersökningsläkarna tillbringa så mycken tid på resor
som ett genomförande av beredningens förslag förutsatte. Särskilt ha härvid
förhållandena i Norrland givit anledning till erinringar. I åtskilliga yttranden
ha också farhågor uttalats för att konfliktsituationer skulle kunna
uppstå, därest undersökningsläkarna skulle äga rätt alt i visst hänseende anlita
sinnessjukhusens personal för biträde vid undersökningen av på sjukhuset
intagna undersökningspatienter.

Beredningens utgångspunkt, att organisationen skulle utbyggas med de bestående
sinnessjukavdelningarna vid fångvården som grund, har vidare i
vissa yttranden betecknats såsom en bestämd svaghet, enär flertalet sinnessjukavdelningar
hade cn provisorisk prägel och icke fyllde de krav som borde
ställas å fullgoda rättspsykiatriska undersökningsan stal ter. I stället har
föreslagits, att undersökningsväsendet i dess helhet skulle förläggas till sinnessjukhusen.
Därvid borde vid ett antal statliga sinnessjukhus inredas särskilda
undersökningsavdelningar, varjämte fångvårdens sinnessjukavdelningar
å Långholmen och Håga, vilka tillfredsställde rimliga krav, borde tagas
i anspråk för undersökningsväsendet och i samband därmed överföras
irån fångvården till sinnessjukvården. Såväl häktade sorn icke häktade tilltalade
skulle undersökas å de sålunda föreslagna undersökningsavdelning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

arna. Att undersökningsväsendet i dess helhet borde anknytas till sinnessjukhusen
har framhållits jämväl i yttranden, som avgivits över medicinalstyrelsens
och fångvårdsstyrelsens senare framlagda förslag.

Beredningens huvudsyfte med den av beredningen föreslagna organisationen
har varit — förutom att avlasta sinnesundersökningarna från sinnessjukvården
— att skapa en gemensam organisation för undersökningarna av häktade
och icke häktade tilltalade. Enahanda synpunkt ligger givetvis bakom
förslaget att helt anknyta undersökningsväsendet till sinnessjukhusen. Otvivelaktigt
tala också starka skäl för en sådan gemensam organisation. Såsom
beredningen framhållit kan en gemensam organisation smidigare anpassa sig
efter växlingarna i förhållandet mellan de håda grupperna av undersökningsfall.
Därjämte vinnes en viss garanti för att det rättspsykiatriska bedömandet
kommer att bliva likartat beträffande häktade och icke häktade.
Med en gemensam organisation kunna vidare undersökningsanstalterna göras
större, vilket kan vara till fördel med hänsyn till arbetsfördelningen mellan
läkarna, behovet av vikarier o. d.

Skall en enhetlig organisation av undersökningsväsendet genomföras, tala
åtskilliga skäl för dess anknytning till sinnessjukvården. Utöver vad som
framgår av det hittills anförda vill jag framhålla, att det alltid måste bliva lättare
att tillhandahålla de tekniska resurser, som erfordras för undersökningsarbetet,
vid ett sinnessjukhus än vid en fångvården tillhörande sinnessjukavdelning.
Det är uppenbarligen också av betydelse, att när behov yppas
av någon tids fortlöpande observation av den undersökte, intagning kan ske
å undersökningsanstalten. Såsom strafflagberedningen själv framhållit kan
det emellertid icke ifrågakomma, att den som icke är häktad intages i en
fångvårdsanstalt för detta ändamål. Från en mera teoretisk utgångspunkt
kan till förmån för undersökningsväsendets anknytning till sinnessjukhusen
anföras, att rättspsykiatrien såsom vetenskaplig disciplin torde böra betraktas
som en gren av den allmänna psykiatrien och att det är önskvärt att
rättspsykiatern bibehåller en intim kontakt med allmänpsykiatrien, så att
han kan tillgodogöra sig de förbättrade behandlingsmetoder och nya rön,
som efter hand framkomma. En sådan kontakt uppehälles lättast, örn under -sökningsläkarna ingå i sjukvårdsläkarnas led.

Å andra sidan tala onekligen vissa praktiska skäl för att låta det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet vara, åtminstone i viss utsträckning, anknutet
till fångvården. Rättspsykiatrisk sakkunskap är av stor betydelse inom
fångvårdsarbetet och det är därför nödvändigt för fångvården att vid sinnessjukavdelningarna
ha tillgång till rättspsykiatriska specialister, vilkas erfarenhet
kan tillgodogöras även för fångvårdsarbetet. Från organisatorisk synpunkt
kan vidare erinras, att fångvårdens sinnessjukavdelningar tillkommit
och utbyggts icke minst med tanke på undersökningsväsendet. I nuvarande
statsfinansiella läge synes det, såsom också strafflagberedningen framhållit,
icke kunna ifrågasättas annat än att på bästa sätt söka utnyttja de utrymmen
som sålunda finnas tillgängliga för undersökningsändamål.

Vid övervägande av de olika alternativ till frågans lösning som stå till buds

Kungl. May.ts proposition nr 239.

har jag för egen del funnit det lämpligaste vara att åtminstone för närvarande
bygga vidare på den uppdelning av sinnesundersökningarna av häktade å
ena samt icke häktade å andra sidan som hittills praktiserats, önskvärdheten
av att utnyttja fångvårdens sinnessjukavdelningar för undersökningsarbete
och att kunna bereda fångvårdsmyndigheterna tillgång till psykiatrisk sakkunskap
i fråga om behandlingen jämväl av andra intagna finner jag böra
tillmätas den vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att undersökningarna
av häktade överflyttas till sinnessjukhusen. Ett upprätthållande av skillnaden
mellan häktade och icke häktade även på undersökningsstadiet synes
mig för övrigt icke omotiverat. Den omständigheten att många av de undersökta
bliva straffriförklarade, erhålla villkorlig dom eller ådömas skyddsåtgärd
i stället för straff lärer icke kunna åberopas såsom skäl för att häktade,
vilkas sinnesbeskaffenhet skall undersökas, böra förvaras å sinnessjukhus
i stället för å sinnessjukavdelning vid fångvården. Å andra sidan måste
de invändningar, som framförts mot beredningens förslag i fråga örn undersökningarna
av tilltalade, som vistas på fri fot, anses giva vid handen,
att förslagets genomförande i denna del skulle leda till mindre lyckliga konsekvenser.
De s. k. ambulatoriska undersökningarna måste medföra så avsevärd
tidsspillan och sådana svårigheter i övrigt, att denna metod icke
torde kunna tillämpas i den utsträckning beredningen avsett. Vid sådant förhållande
måste också den omständigheten att de av beredningen föreslagna
rättspsykiatriska anstalterna icke skulle förfoga över egna lokaler för vederbörandes
intagning för observation i hög grad nedsätta deras funktionsduglighet.

Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i olika organisationer för
undersökning av häktade och av tilltalade som vistas på fri fot möter numera
mindre betänkligheter än tidigare. Genom den successiva ökningen av antalet
undersökningar ha dessa blivit så talrika, att även för undersökning av icke
häktade tilltalade ett antal rättspsykiatriska undersökningsstationer med heltidsanställda
undersökningsläkare kan inrättas utan att dessa undersökningsstationer
skulle få alltför stora verksamhetsområden. Beträffande sinnesundersökning
av icke häktade tilltalade torde vara mest praktiskt att den
för ändamålet erforderliga organisationen anknytes till sinnessjukvården. Av
vad jag förut anfört framgår, att jag finner detta vara en fördel även från
principiella synpunkter.

Ett ytterligare skäl att icke för närvarande framlägga förslag till en mera
genomgripande omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
är, att ett genomförande av strafflagberedningens förslag beträffande
verkställighet av frihetsstraff kommer att påverka hela fångvårdens anstaltsväsende.
Beredningen har visserligen tänkt sig att sinnessjukavdelningar vid
fångvården, avsedda jämväl för undersökningsfall, skulle även framdeles
komma att finnas vid fångvårdsanstalter i Stockholm (eller Stockholmstrakten),
Göteborg, Malmö, Härnösand och Växjö. Det kan emellertid tänkas, att
i samband med omläggningen av anstaltsväsendet frågan om rättspsykiatriska
undersökningsstationer kan komma i ett förändrat läge därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

att möjligheter yppas att för undersökningsväsendet uppföra helt fristående
anstalter. I anslutning till vad som anförts i ett i ärendet avgivet yttrande
kan vidare anmärkas, att därest frågan örn den rätta behandlingen av psykopater,
vilka på grund av sin samhällsbesvärlighet eller eljest böra omhändertagas
för vård å sluten anstalt, leder till inrättandet av särskilda psykopatanstalter,
det kan befinnas ändamålsenligt att helt eller delvis anknyta
undersökningsväsendet till sådana anstalter. I avbidan å utvecklingen synes
man böra i viss mån hålla möjligheterna för en framtida mera omfattande
omreglering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet öppna.

I enlighet med det anförda förordar jag alltså att såsom hittills undersökningarna
av tilltalade som vistas på fri fot skola verkställas av läkare knutna
till sinnessjukhusen samt att undersökningarna av häktade skola ske å fångvårdens
sinnessjukavdelningar. Undersökningsarbetet måste emellertid anförtros
för ändamålet heltidsanställda läkare, örn utsikt skall finnas att råda bot
på de nuvarande missförhållandena. De förslag till undersökningsstationer -nas organiserande, som framlagts av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen,
synas mig i allt väsentligt böra följas. Särskilt betydelsefullt är att
läkartjänsterna inom de båda organisationerna i möjligaste mån bliva likartade
med avseende å såväl tjänste- och löneställning som beträffande arbetsuppgifterna.
Därigenom underlättas en övergång från den ena organisationen
till den andra, och en enhetlig rättspsykiaterkår kan komma till
stånd.

De av medicinalstyrelsen föreslagna undersökningsstationerna för icke
häktade tilltalade äro till antalet åtta. I några yttranden har den åsikten
framförts, att en koncentration av undersökningarna till ett färre antal anstalter
vore att föredraga. En sådan koncentration — som i och för sig kan
vara förmånlig för ett rationellt ordnande av arbetet å undersökningsstationema
— låter emellertid icke förena sig med önskemålet att undvika tidsödande
resor i samband med undersökningarna, vare sig dessa resor skola
företagas av den som skall undersökas eller, vid s. k. ambulatorisk undersökning,
av den undersökande läkaren. Enligt min uppfattning kan medicinalstyrelsens
förslag i detta hänseende lämna rum för någon tvekan, och
det hade varit önskvärt att antalet undersökningsstationer kunnat göras något
större. Önskemål härom lia även uttryckts i vissa yttranden. En sådan utökning
torde dock knappast låta sig göra utan att på en eller flera punkter
avstå från principen att undersökningsarbetet skall anförtros heltidsanställda
läkare. Såvitt angår antalet undersökningsstationer för icke häktade tilltalade
och dessa anstalters förläggning ansluter jag mig därför lill vad medicinalstyrelsen
föreslagit.

Medicinalstyrelsen har vid uppgörande av sitt förslag utgått från att de
tilltalade regelmässigt komme att för någon kortare tid vistas å sinnessjukhuset.
Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, alt en sådan vistelse å
sinnessjukhuset på läkarhåll anses önskvärd för att garantera att resultatet
av undersökningen blir tillförlitligt. Det är också tydligt, att om organisationen
icke skall bliva oproportionerligt dyrbar, undersökningsläkarna böra få

Kuno1. Maj.ts proposition nr 239.

tillfälle att ägna så mycken tid som möjligt åt själva undersökningsarbetet
och icke betungas med resor i större utsträckning. A andra sidan är det otvivelaktigt
av betydelse att den som skall undersökas icke åsamkas större olägenhet
av beslutet örn undersökning än som kan anses nödvändigt. Jag vill
för min del uttala, att ambulatorisk undersökning bör komma till stånd när
omständigheterna det medgiva samt att vistelse å sjukhuset i de fall, där sådan
anses böra förekomma, så långt möjligt begränsas till den tid som ovillkorligen
erfordras för fortlöpande observation av den intagne.

Vad angår anstalterna för undersökning av häktade är jag ense med fångvårdsstyrelsen
om att inrättande av en sinnessjukavdelning vid centralfängelset
å Härlanda är önskvärt. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål
för närmare utredning. Frågan om en utvidgning och förbättring av sinnessjukavdelningen
i Härnösand torde likaledes kräva ytterligare övervägande,
men synes böra upptagas till snar behandling.

Beträffande slutligen antalet läkartjänster och behovet av annan personal
vid de föreslagna undersökningsstationerna samt personalens tjänste- och
löneställning torde dessa spörsmål få upptagas till behandling i samband
med de anslagsfrågor, som kräva sin lösning för omorganisationens genomförande.

Därest en särskild kår av undersökningsläkare skapas, aktualiseras frågan
örn ett bibehållande av den centrala granskning av samtliga rättspsykiatriska
utlåtanden i brottmål, som för närvarande är föreskriven. Strafflagberedningen
har ansett, att efter en omorganisation av undersökningsväsendet i
enlighet med beredningens förslag den centrala granskningen borde upphöra.
Enligt beredningens mening förelåge nämligen intet behov av en dylik granskning,
sedan undersökningsväsendet erhållit en fastare och enhetligare orga
nisation, varjämte granskningens avskaffande skulle medföra vissa fördelar
från arbetsbesparingssynpunkt. I yttrandena ha delade meningar uttalats örn
lämpligheten av vad beredningen föreslagit. För min del hyser jag tvekan
om det är tillrådligt att för närvarande avskaffa den centrala granskningen.
Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers
oklara avfattning och olika undersökningsläkares
skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens granskning
av de avgivna utlåtandena torde lia verkat i utjämnande riktning. Behov
av en sådan kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas verksamhet
torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens genomförande
alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i detta sammanhang
att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser föreligger. Genomföres detta
förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis i fråga örn tillämpningen
av de nya bestämmelserna redan från början blir så fast och enhetlig
som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena kan här
bliva vägledande. Jag förutsätter därvid, alt granskningsmyndigheten konsekvent
tillämpar de synpunkter på frågan örn det stranda områdets avgränsning,
som framgår av vad jag anfört vid framläggande av förslaget till

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

nya tillräknelighetsbestämmelser. Därest i enlighet med det nu anförda den
centrala granskningen bibehålies, torde det böra ankomma på granskningsmyndigheten
att meddela sådana anvisningar beträffande avfattningen av de
rättspsykiatriska utlåtandena, att dessa icke göras mera vidlyftiga än som
är oundgängligen behövligt.

Såsom förut nämnts har strafflagberedningen föreslagit tillskapandet av
ett nytt organ, benämnt rättsläkarrådet, som skulle fungera såsom överinstans
i fråga örn rättspsykiatriska spörsmål. Mot den av bei-edningen föreslagna
sammansättningen av rättsläkarrådet lia emellertid vägande erinringar
framställts i yttrandena och det synes mig icke lämpligt att utbryta prövningen
av rättspsykiatriska frågor, som gälla tilltalades sinnesbeskaffenhet,
från den medicinska centralmyndigheten, medicinalstyrelsen. En sådan åtgärd
skulle enligt min mening på ett mindre lyckligt sätt draga en gräns
mellan rättspsykiatrien och den allmänna psykiatrien, varjämte medicinalstyrelsen
skulle komma att bliva mer eller mindre främmande för hithörande
spörsmål. För att öka medicinalstyrelsens sakkunskap på området torde dock
vara lämpligt att förstärka medicinalstyrelsens vetenskapliga råd med minst
en och helst två representanter för rättspsykiatri, för att tillkallas vid prövning
av ärenden som här avses. Därjämte bör tillses att den tjänsteman inom
styrelsen, på vilken det i första hand ankommer att verkställa granskningen,
äger rättspsykiatrisk erfarenhet. Däremot är jag icke helt övertygad
örn det lämpliga i att, såsom förordats i åtskilliga yttranden, i den rättspsykiatriska
överinstansen bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist.
Medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor böra, likaväl som
de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast ha karaktären av medicinska
sakkunnigutlåtanden. De synpunkter av allmänpreventiv eller annan
art, som i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten,
bör det ankomma på domstolen själv att tillgodose. Visserligen
kunde det, särskilt till underrätternas ledning, vara förenat nied fördelar,
att en erfaren jurist haft tillfälle att uttala sig. Men det synes mig likväl
lämpligare, att den medicinska sakkunskapen får giva uttryck åt sin uppfattning
utan att den brutits mot den juridiska sakkunskapens åskådning.
Jag vill framhålla, att det synes mig vara ett viktigt önskemål, att domstolarna
själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda
sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i de enskilda
fallen.

Enligt min uppfattning bör alltså medicinalstyrelsen alltjämt handhava
den centrala granskningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, men i administrativ
ordning sådan ändring vidtagas i fråga om sammansättningen av
medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, att de speciellt rättspsykiatriska
synpunkterna vinna ökat inflytande i enlighet med vad jag i det föregående
antytt. Frågan om den rättspsykiatriska nämndens sammansättning har, enligt
vad jag inhämtat, uppmärksammats vid pågående utredning rörande
organisationen av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet.
I avbidan å resultatet av denna utredning synes slutlig ståndpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

icke böra tagas till frågan om nämndens organisation i vidare mån än som
framgår av det anförda.

Med den omorganisation av undersökningsväsendet som nu föreslagits bör
en allmän förkortning av undersökningstiderna kunna komma till stånd.
Det torde dock icke vara möjligt att, såsom strafflagberedningen föreslagit,
kräva att undersökningen i regel skall vara slutförd inom en månad i stället
för såsom för närvarande gäller inom två månader. Däremot torde för
enhetlighetens skull och för underlättande av domstolarnas kontroll tiden
alltid böra räknas från det handlingarna i målet inkommo till undersökningsstationen
och icke från det den tilltalade överfördes till sinnessjukavdelningen
eller, därest han intagits å sinnessjukhus, från intagningen.

II. Ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning och
beredande av vård åt straffriförklarade m. m.

Inledning.

Strafflagberedningen har föreslagit, att föreskrifterna i 6 kap. sinnessjuklagen
rörande rättspsykiatriska undersökningar i brottmål skulle utbrytas
ur sinnessjuklagen och upptagas i en särskild lag om sinnesundersökning i
brottmål m. m. Till stöd härför har beredningen anfört, att undersökningarnas
syfte icke enbart vore att sörja för att sinnessjuka som begått brott bleve
omhändertagna, utan att undersökningarna i stor utsträckning hade betydelse
för domstolarnas dömande verksamhet och inginge såsom ett led i straffrättsskipningen.
Enligt beredningens förslag skulle vidare undersökningsväsendet
omorganiseras till större enhetlighet. På grund härav funne beredningen
anledning saknas att bibehålla föreskrifterna därom i sinnessjuklagen.

I den föreslagna lagen örn sinnesundersökning i brottmål m. m. har beredningen
jämväl upptagit bestämmelser, motsvarande de föreskrifter i sinnessjuklagen,
som reglera frågan om beredande av vård åt straffriförklarade,
under åberopande av att dessa regler nära sammanhängde med föreskrifterna
om sinnesundersökning. Av bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuklagen skulle
härefter kvarstå endast 48 §, som angår beredande av sinnessjukvård åt
fångar och häktade, samt 50 §, som handlar örn utskrivning från sinnessjukavdelning
vid fångvården av den som för vård förvaras där. Även dessa bestämmelser
har beredningen föreslagit skola utbrytas ur G kap. sinnessjuklagen,
så att detta kapitel i sin helhet kunde upphävas. De spörsmål som avsåges
i sist omförmälda paragrafer kunde enligt beredningens åsikt utan svårighet
regleras i annat sammanhang.

Beredningens förslag till lag örn sinnesundersökning i brottmål m. m. —
vilket torde såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende (Bilaga A) —
innehåller förutom föreskrifter, som sammanhänga med den av beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

föreslagna organisationen av undersökningsväsendet, förslag till åtskilliga
ändringar i gällande regler om förfarandet vid sinnesundersökning och om
beredande av vård åt straffriförklarade. I det följande skall en närmare
redogörelse lämnas för dessa ändringsförslag.

Departementschefen.

Det förslag till omorganisation av sinnesundersökningsväsendet som i det
föregående förordats bygger på att undersökningarna av icke häktade alltjämt
skola verkställas av läkare vid sinnessjukhus. Vid sådant förhållande
torde det vara lämpligt att bestämmelserna örn undersökningsväsendet bibehållas
i sinnessjuklagen. Härför talar ock, att mera genomgripande ändringar
i lagtextens avfattning icke påkallas av den nu ifrågasatta omorganisationen.
Vad strafflagberedningen i övrigt föreslagit synes icke heller böra föranleda
annat än smärre jämkningar i lagtexten. De erforderliga ändringarna
torde fördenskull böra inarbetas i de nuvarande bestämmelserna och dessas
uppställning i huvudsak lämnas orubbad. I samband med ändringarna i särskilda
paragrafer i 6 kap. sinnessjuklagen synes kapitlets överskrift, med
strafflagberedningens lagförslag som förebild, kunna givas den förenklade lydelsen
»Om sinnesundersökning i brottmål m. m.»

I fråga om sinnesundersökning av häktade medföra de organisatoriska förändringar,
som nu föreslagits, behov av ändring i 42 § första stycket sinnessjuklagen.
Lagrummet synes böra inledas med föreskrift att sinnesundersökning
av den som är häktad skall verkställas å sinnessjukavdeining vid fångvården
av där anställd läkare. I huvudsaklig överensstämmelse med vad för
närvarande är stadgat synes härutöver böra föreskrivas, att domstol som förordnat
om sådan undersökning skall skyndsamt översända samtliga handlingar
i målet till den sinnessjukavdelning, dit den häktade enligt av fångvårdsstyrelsen
meddelade bestämmelser skall överföras för undersökningens
verkställande. Det förutsättes sålunda att såsom hittills fångvårdsstyrelsen
skall äga bestämma de olika undersökningsavdelningarnas verksamhetsområden.
Den föreslagna lydelsen innebär intet hinder för fångvårdsstyrelsen
att i särskilt fall förordna, att den häktade skall överföras till annan sinnessjukavdelning
för att undersökas där. Angående behörighet att avgiva utlåtande
över verkställd sinnesundersökning torde bestämmelser böra meddelas
i administrativ ordning.

Vad angår undersökningarna av icke häktade tilltalade synes lämpligt, att
de nuvarande bestämmelserna i 43 § första stycket sinnessjuklagen, enligt
vilka medicinalstyrelsen för varje särskilt fall förordnar undersökningsläkare,
utbytas mot föreskrifter, motsvarande dem som föreslås upptagna i 42 §
första stycket. Medicinalstyrelsen har alternativt ifrågasatt ett bibehållande
av gällande ordning. Detta skulle dock enligt min åsikt endast leda till onödig
omgång. De olika undersökningsavdelningarna synas böra tilldelas bestämda
verksamhetsområden och domstolarna äga vända sig direkt till vederbörande
avdelning med begäran om sinnesundersökning. Medicinalstyrelsen
har vidare förklarat, att styrelsen borde äga rätt att, när särskilda skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

därtill föranledde, förordna annan läkare än sådan som är anställd vid undersökningsavdclning
att verkställa viss undersökning. Därest en särskild
kår av undersökningsläkare tillskapas, synes mig dock en dylik befogenhet
icke lämpligen böra medgivas. Däremot bör hinder icke föreligga för styrelsen
att meddela erforderliga föreskrifter örn överflyttning av undersökningsfall
från en avdelning till en annan, när så finnes erforderligt för utjämnande
av arbetsbördan vid de olika avdelningarna eller av annan orsak. Jag förutsätter
att styrelsen därvid tager behörig hänsyn lill de tilltalades intressen,
så att överflyttningen ej medför avsevärt större olägenhet för den som skall
undersökas. I enlighet med det anförda synes 43 § första stycket sinnessjuklagen
böra innehålla, att sinnesundersökning av den som icke är häktad
skall verkställas av läkare som för dylikt ändamål är anställd vid statligt
sinnessjukhus, samt att domstol som förordnat örn sådan undersökning skall
skyndsamt översända samtliga handlingar i målet till det sinnessjukhus, vid
vilket enligt av medicinalstyrelsen meddelade bestämmelser undersökningen
skall äga rum. I 43 § tredje stycket böra vidare reglerna om den tilltalades
intagning å sinnessjukhus anpassas efter de ändrade organisatoriska förhållandena.
I samband härmed torde 43 § femte stycket, som för visst fall innebär
undantag från reglerna i nuvarande tredje stycket, kunna upphävas.

Därest medicinalstyrelsen, då domstol beslutat inhämta styrelsens yttrande,
finner ytterligare undersökning av den tilltalade vara erforderlig, synes styrelsen
liksom för närvarande böra äga utse den läkare styrelsen själv önskar
att verkställa den kompletterande undersökningen. Härför talar bl. a. att den
erforderliga kompletteringen kan gå ut på en specialundersökning av särskilt
slag. I 44 § sinnessjuklagen synes fördenskull erfordras endast redaktionella
jämkningar i anledning av den föreslagna omorganisationen av
undersökningsväsendet.

Bestämmelser om tidslängden för undersökningen äro meddelade i 42 §
tredje stycket och 43 § fjärde stycket sinnessjuklagen. Dessa bestämmelser
torde böra bliva förmål för viss jämkning i enlighet med vad jag i det föregående
anfört.

Domstols förordnande om sinnesundersökning.

I 6 kap. sinnessjuklagen meddelas inledningsvis bestämmelse, när domstol
skall förordna om sinnesundersökning. Härom stadgas
i 41 §, att när i brottmål domstolen, på grund av att den tilltalade tidigare
lidit av sinnessjukdom eller eljest, finner anledning till antagande att
den tilltalade vid brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eller minskar straffbarheten, den tilltalade icke får dömas skyldig till brottet
utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid nämnda tid och beträffande frågan huruvida han är i behov av vård å
sinnessjukhus. Även örn domstolen ej finner anledning till dylikt antagande,
må den tilltalade ej utan alt läkares utlåtande inhämtats förordna örn den
tilltalades internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller däröver för

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt
att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för
försök till brott, som nu nämnts. Det må anmärkas, att jämväl för förordnande
om förvaring förutsättes, att läkares utlåtande blivit inhämtat angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet; en förutsättning för förvaring är att
den tilltalade finnes hava vid brottets begående varit och alltjämt vara av
sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 6 § strafflagen.

I samband med tillkomsten av 1937 års lag om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt erhöll jämväl 41 § sinnessjuklagen ändrad lydelse, som
utöver en ändrad uppställning av paragrafen icke innebär något annat nytt
än att före ådömande av förvaring eller internering i säkerhetsanstalt läkarutlåtande
angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet alltid skall inhämtas.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har i sitt förslag till lag örn sinnesundersökning i
brottmål ersatt de nuvarande bestämmelserna i 41 § sinnessjuklagen med
föreskrift att om i brottmål anledning föreligger till antagande, att den tilltalade
vid gärningens begående handlat under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, eller örn domstolen eljest, för bestämmande av påföljd för
brottet eller av annan anledning, finner utredning angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet erforderlig, sinnesundersökning skall verkställas, där ej
sådan undersökning av särskilda skäl finnes obehövlig. Därjämte har beredningen
föreslagit, att örn brottet ej funnes förskylla svårare straff än böter,
sinnesundersökning finge ske endast då särskilda skäl förelåge.

I sin motivering för vad sålunda föreslagits har beredningen anfört, att
det icke syntes behöva särskilt omnämnas att sinnesundersökning borde
ske, när den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom. Undersökning kunde
vara erforderlig även om anledning icke funnes att den tilltalade borde strafffriförklaras.
Främst gällde detta då det kunde misstänkas, att den tilltalades
sinnesbeskaffenhet vore sådan att särskild reaktionsåtgärd borde tillgripas.
Hinder borde icke heller föreligga för domstolen att förordna om sinnesundersökning
i andra fall, exempelvis då domstolen funne en undersökning
kunna giva upplysningar örn värdet av en tilltalads erkännande som domstolen
funne tvivelaktigt. Överhuvud funne beredningen några särskilda föreskrifter
icke böra meddelas i fråga om domstolens rätt att förordna om sinnesundersökning,
när sådan funnes erforderlig.

Beredningen har vidare anfört, att dess förslag avveke från gällande rätt
såtillvida att, medan 41 § sinnessjuklagen innebure skyldighet för domstolen
att förordna om sinnesundersökning, örn domstolen ville tillämpa 5 kap. 5
eller 6 § strafflagen, enligt beredningens förslag sinnesundersökning ej behövde
ske, om detta av särskilda skäl funnes obehövligt. Så vore fallet exempelvis
om brottet begåtts av en notoriskt sinnessjuk person eller av någon
som vid tidigare undersökning funnits lida av en konstitutionell psykisk abnormitet,
som ej kunde antagas ha undergått någon förändring under den tid
som förflutit efter undersökningen. I dylika fall borde domstolen kunna be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

döma deli tilltalades sinnesbeskaffenhet på grundval av material, som vore
tillgängligt för domstolen, och sinnesundersökning således kunna underlåtas.

Beredningens förslag innehåller icke några föreskrifter om att rättspsykiatrisk
undersökning skall vara obligatorisk i vissa fall. I detta hänseende
har beredningen uttalat, att beredningen därmed icke avsåge att åstadkomma
någon ändring i sak. Enligt beredningens mening finge det alltid anses
erforderligt att sinnesundersöka den som ställdes under tilltal för mord
eller mordförsök, och detsamma gällde då åtalet avsåge mordbrand eller
annat eldsåsättande av allvarlig art eller försök därtill. Vid många andra
brottskategorier vöre emellertid orsaken till brottet så ofta att finna i psykisk
abnormitet hos gärningsmannen, att anledning till sinnesundersökning förelåge.
Till förebyggande av missuppfattningen att så skulle vara fallet endast
i fråga om brott, vid vilka obligatorisk undersökning vore föreskriven, ansåge
beredningen bestämmelserna därom böra utgå. Erforderliga föreskrifter
örn sinnesundersökning före ådömande av förvaring eller internering borde
meddelas i förvarings- och intemeringslagen.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen att sinnesundersökning i
regel ej skall äga rum, då brottet finnes förskylla endast böter, har beredningen
motiverat därmed att undersökning icke borde beslutas, då den skulle
innebära ett större mått av lidande och obehag än det straff domstolen komme
att utmäta. I särskilda fall kunde emellertid sinnesundersökning vara
önskvärd såsom ett medel att få den tilltalade omhändertagen.

Yttrandena.

I några av de yttranden, som avgivits över strafflagberedningens betänkande,
har frågan i vilka fall sinnesundersökning borde ske blivit föremål
för uttalanden. Karolinska institutets lärarkollegium har ansett beredningens
förslag att icke upptaga några föreskrifter om obligatorisk undersökning icke
böra föranleda betänkligheter, desto mera som de allmänna indikationerna
vidgats. Däremot har professor Kinberg, i likhet med sjukvårdsläkaren vid
fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga, ansett att de nuvarande bestämmelserna
i ifrågavarande hänseende borde icke blott bibehållas utan utvidgas
att omfatta även andra fall. Professor Kinberg har härvid anfört följande.

Bortsett från att det principiellt sett borde vara en självklar fordran att
domstolen väl känner varje individ om vilken den fattar ett så viktigt beslut
som en dom i ett brottmål, finns det vissa kategorier lagbrytare där en undersökning
av sinnesbeskaffenheten ovillkorligen måste anses påkallad. Hit
hör exempelvis sexualbrottslingarna som i så stor utsträckning visat sig vara
psykiskt sjuka eller abnorma människor.

Vidare har det förekommit att exempelvis dråp i samband med sexuellt
övergrepp mot minderåriga i första instans föranlett dom å livstids straffarbete
utan att undersökning av sinnesbeskaffenheten företagits. Inte ens
vid ett så allvarligt och därtill kriminalpsykologiskt dunkelt fall hade domstolen
ansett nödigt skaffa sig en rättspsykiatrisk utredning angående den tilltalades
personlighet.

Erfarenheten visar också att domstolar på ed hör personer som uppenbarligen
inte är vittnesgilla — på grund av oligofreni, sinnessjukdom, höggradig

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

förgiftning med narkotiska medel eller sömnmedel — vilket stundom leder
till åtal för mened. Härtill kommer att vittnespsykologiska förbiseenden gör
noggrann utredning särskilt påkallad i sådana fall där människor står under
tilltal för mened. Uppenbarligen medverkar själva rättsproceduren i dylika
fall att producera »brottslingar» genom att placera psykiskt sjuka eller undermåliga
personer i situationer som de inte är vuxna. Den inte alldeles ovanliga
förekomsten av dylika fall gör att undersökning av sinnesbeskaffenheten
alltid borde företagas när någon är tilltalad för mened.

Genom en hel råd nyare undersökningar över återfallsbrottslingar är det
visat, att dessa nästan regelmässigt är i olika avseenden själsligt sjuka eller
abnorma individer. Det torde också vara otvivelaktigt att en mängd av de
grövre brott, som begås under den period av stegrad kriminalitet som vi f. n.
upplever i samband med kris- och krigsmentaliteten, förövas av personer som
förut varit straffade. Detta hindrar emellertid inte att domstolarna fortsätter
att gång på gång döma recidivister till bestämda frihetsstraff, ehuru erfarenheten
från det ena fallet efter det andra lär att denna behandlingsform är
ineffektiv och meningslös. Det finns alltså synnerligen goda skäl att genom
en föreskrift om obligatorisk undersökning få sinnesbeskaffenheten hos dessa
talrika återfallsförbrytare utredd och genom lämpligare kriminalpolitiska åtgärder
eliminera dem ur den allt annat än uppbyggliga brottmålskarusellen.

Även i fråga om andra brottsformer finns det goda skäl att påyrka obligatorisk
undersökning av sinnesbeskaffenheten. Man hade sålunda haft anledning
att vänta att beredningens förslag till kriminalpolitiska reformer, i stället
för att slopa redan existerande ändamålsenliga men ofullständiga bestämmelser,
skulle framlagt en plan till utvidgning och förbättring av gällande bestämmelser
på denna punkt.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna örn obligatorisk sinnesundersökning i vissa
fall ha otvivelaktigt kraftigt bidragit till att hos domstolarna skapa insikt örn
betydelsen av att förordnande örn sinnesundersökning meddelas i grova brottmål.
Emellertid torde numera näppeligen behöva befaras, att en domstol
skulle underlåta att förordna om sinnesundersökning i sådana mål, i vilka
för närvarande undersökning är obligatorisk. Då därjämte i många andra
mål redan brottets beskaffenhet kan giva anledning till antagande, att gärningsmannen
vid dess begående varit psykiskt abnorm, synes det följdriktigt
att till undvikande av missförstånd borttaga föreskrifterna om obligatoriska
undersökningar. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, i stället utvidga
kretsen av de brott, beträffande vilka undersökning alltid borde ske, synes
endast ägnat att öka risken för den missuppfattningen att i andra fall undersökning
icke vore påkallad. Jag ansluter mig fördenskull till vad beredningen
föreslagit i detta hänseende. Särskilt stadgande därom att sinnesundersökning
bör äga rum innan någon dömes lill förvaring eller internering
synes icke erforderligt. För ådömande av sådan påföljd torde särskild utredning
om den misstänktes sinnesbeskaffenhet alltid anses påkallad, såframt
ej undantagsvis sådan utredning ändock är tillgänglig för domstolen,
exempelvis då en till förvaring dömd lagföres för nytt brott.

I enlighet med det anförda synes frågan i vilka fall domstol bör förordna
om undersökning icke böra regleras i vidare mån än att syftet med under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sökningen mera allmänt angives. I 41 § sinnessjuklagen bör sålunda föreskrivas,
att förordnande om sinnesundersökning skall meddelas, då anledning föreligger
till antagande att den misstänkte bör förklaras straffri enligt 5 kap.
5 § strafflagen. Av skäl som strafflagberedningen anfört, bör denna regel
icke vara ovillkorlig; undersökning bör kunna underlåtas, när sådan av
särskilda skäl finnes obehövlig. Härutöver synes i lagtexten böra angivas,
att sinnesundersökning skall ske, när domstolen finner utredning om den
misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd
för brottet eller eljest för målets avgörande. I enlighet med denna bestämmelse
har domstolen att föranstalta om sinnesundersökning när domstolen
anser en mera avsevärd straffnedsättning med stöd av 5 kap. 6 § strafflagen
kunna komma i fråga. Den föreslagna bestämmelsen omfattar även
de av strafflagberedningen anmärkta fall, då undersökningen närmast bär
till syfte att konstatera värdet av en tilltalads erkännande eller andra omständigheter
som ha betydelse för bedömandet av själva skuldfrågan.

Beredningen har föreslagit en särskild föreskrift lill undvikande av att
domstol skulle känna sig förpliktad att förordna örn sinnesundersökning i
bagatellmål. En sådan föreskrift torde dock knappast vara behövlig.

I samband med den nu föreslagna omredigeringen av 41 § sinnessjuklagen
synes en formell överarbetning böra ske jämväl i fråga om 46 och 46 a §§
samma lag, vilka föreskriva skyldighet för vederbörande myndighet att föranstalta
om läkarundersökning, när någon som är föremål för förfarande, avseende
ådömande av tvångsarbete, misstänkes vara sinnessjuk eller då någon
av fångvårdsstyrelsen anses böra dömas till förvaring enligt 3 § i 1937
års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Utredning om den tilltalades person.

Strafflagberedningen.

Beträffande frågan örn den utredning i målet som bör föreligga
innan beslut om sinnesundersökning meddelas har strafflagberedningen —
som icke ingått i prövning av frågan om sinnesundersöknings ställning i det
rättegångsförfarande, som kommer att träda i tillämpning vid nya rättegångsbalkens
genomförande — föreslagit införande av särskild föreskrift att,
innan förordnande örn sinnesundersökning meddelas, erforderlig utredning
skall förebringas örn den åtalade gärningen samt den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt. Spörsmålet huruvida sinnesundersökning
bör få beslutas innan utredningen i målet slutförts har med
hänsyn lill nya rättegångsbalkens regler om förfarandet i brottmål upptagits
till prövning jämväl av processlagberedningen i dess förut omförmälda förslag
lill ändring i sinnessjuklagen. Detta spörsmål kommer att närmare behandlas
i det följande.

Vad angår den tilltalades personliga förhållanden har strafflagberedningen
anfört, att den utredning som vid domstolarna förekomme i detta hänseende
sällan vore så beskaffad att en undersökningsläkare hade något större gagn

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

därav. I regel bleve det nödvändigt för läkaren att inhämta kompletterande
upplysningar. Stundom hade gjorts gällande att det material läkaren sålunda
införskaffade skulle vara mindre tillförlitligt, då det tillkommit genom läkarens
underhandsefterforskning utan den kontroll som ett domstolsförfarande
innebure. Även om det borde vara klart, att icke varje uppgift, som lämnades
till läkaren av honom godtoges utan vidare, syntes det beredningen
önskvärt, att det utredningsmaterial varom här vore fråga i lämplig utsträckning
införskaffades vid domstolen.

I detta sammanhang torde vidare böra nämnas, att undersökningsläkare,
som finner det erforderligt för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet,
enligt 42 och 43 §§ sinnessjuklagen kan hos domstolen eller, om
målet är anhängig! vid häradsrätt, hos domaren göra framställning örn att
förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom örn
omständigheter av betydelse för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
Domstolen eller domaren åligger tillse, att förhöret kommer till
stånd och skall till förhöret kalla dem som skola höras. Ersättning till dessa
för inställelsen utgår efter enahanda regler som gälla för vittnen i brottmål.
Har domstolen eller domaren förordnat örn förhör — vilket i praxis förekommit
ytterligt sällan — äger läkaren utan särskilt medgivande utsträcka
tiden för utlåtandets avgivande till dess fjorton dagar förflutit från det protokoll
över förhöret kommit honom till handa, under förutsättning att tiden ej
därigenom förlänges till mer än tre månader.

Strafflagberedningen har uttalat, att även om bestämmelserna om förhör inför
domstolen i praktiken spelat en mycket obetydlig roll, det dock icke syntes
vara ur vägen att sådana bestämmelser funnes. Beredningen funne det vidare
lämpligt att undersökningsläkaren medgåves rätt att även genom polismyndighet
erhålla sådan utredning som avsåges med bestämmelserna örn förhör.
Skulle förhör äga rum borde detta ske vid den domstol, där målet vore anhängigt.
Då det emellertid någon gång kunde vara lämpligt att annan domstol
anlitades (målet vore exempelvis anhängigt i överrätt), föresloge beredningen
att även annan domstol skulle vara skyldig att på läkarens begäran
föranstalta örn förhör. Örn syftet med ett sådant förhör skulle vinnas, vore
det i allmänhet nödvändigt att undersökningsläkaren vore tillstädes och att
förhöret skedde med ledning av de anvisningar han lämnat domstolen. Rätt
att själv utfråga de personer som kallats till förhöret syntes jämväl böra tillerkännas
läkaren. Särskild föreskrift härom funne beredningen dock ej vara
erforderlig.

Beredningen bär vidare ansett hänsyn till den tilltalade motivera införande
av bestämmelse därom att domstolen må, när så finnes lämpligt, förordna
att målet, såvitt fråga är om utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet,
skall handläggas inom stängda dörrar. I detta hänseende
har beredningen erinrat, att det läge i sinnesundersökningens natur
att den måste blotta den tilltalades livsföring och privata förhållanden i sådan
utsträckning att anledning icke funnes att låta dessa upplysningar komma
till allmänhetens kännedom. Vidare har beredningen påpekat att enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål domstolen ägde
förordna att målet, i vad anginge sådan personutredning som avsåges med
lagen, skulle handläggas inom stängda dörrar.

Yttrandena.

I sitt yttrande över strafflagberedningens betänkande har Stockholms rådhusrätt
i fråga om den utredning rörande den brottsliges levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt, som domstolen hade att införskaffa
innan beslut meddelades örn sinnesundersökning, anfört, att varken
den av beredningen föreslagna lagtexten eller motiven gåve erforderlig
ledning för bedömande av huru denna utredning borde vara beskaffad.
Rådhusrätten utginge från att beredningen ej velat ålägga domstolen skyldighet
att för dylik utredning anställa förhör med annan än den tilltalade,
varjämte rådhusrätten erinrade örn den möjlighet till åstadkommande av
dylik utredning som lagen om särskild förundersökning i brottmål erbjöde.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har rörande beredningens uttalande
angående läkarens komplettering av den vid domstolen förebragta utredningen
angående den tilltalades person uttalat, att det rent principiellt vöre
betänkligt att uppgifter, som kunde vara av utomordentlig betydelse för
den tilltalade, skulle kunna lämnas på ett sätt som i så ringa grad motsvarade
rättssäkerhetens krav. Materialet hade karaktären av processmaterial
och borde principiellt förebringas vid domstolen. Av praktiska skäl syntes
det dock vara omöjligt att uppställa en allmän regel härom, men styrelsen
ville föreslå att beslut örn sinnesundersökning ej finge meddelas utan att
advokat förordnats att biträda den tilltalade. Föreskrift borde meddelas
undersökningsläkaren att i utlåtandet återgiva de upplysningar han inhämtat
från andra personer, och den tilltalades biträde borde äga ovillkorlig
rätt att påkalla förhör vid domstolen med såväl dessa personer som med
andra. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes betonat angelägenheten
av att undersökningsläkaren i sitt utlåtande redovisade allt det material, som
införskaffats för undersökningen, så att domstolen och parterna kunde bilda
sig en uppfattning om undersökningens vederhäftighet och möjlighet skapades
att motbevisa riktigheten av undersökningsresultatet.

Departementschefen.

Vad angår frågan i vilken ordning utredning örn den misstänktes levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt skall förebringas torde
ligga i sakens natur, att även om domstolen nedlägger omsorg på att utredningen
i detta hänseende skall bliva så god som möjligt, läkaren behöver
infordra kompletterande upplysningar, då domstolen icke alltid kan avgöra
vilka omständigheter som äga relevans för det psykiatriska bedömandet.
Ofta torde för övrigt behov av utredning på viss punkt yppa sig först
under undersökningens gång. Särskild föreskrift att det åligger domstolen
att sörja för erforderlig utredning rörande den tilltalades person synes mig
vid nu angivna förhållanden icke vara påkallad. Några bestämmelser i syfte
att garantera, att det material läkaren linder hand införskaffat är tillförlit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ligt, synas svårligen kunna meddelas, önskvärt är otvivelaktigt, att materialet
redovisas i samband med utlåtandet i den utsträckning det haft betydelse
för läkarens ståndpunktstagande. Särskilt stadgande härom torde dock vara
överflödigt.

Vad strafflagberedningen föreslagit därom, att läkaren skall äga rätt att
hos polismyndighet begära utredning angående omständigheter av betydelse
för undersökningen synes lämpligt. I allmänhet torde väl tillfyllestgörande
upplysningar kunna av läkaren inhämtas genom brev eller telefonsamtal,
men örn så icke låter sig göra, kan det vara önskvärt att läkaren får anlita
polismyndighet för anskaffande av material, som är erforderligt för undersökningen.
Det förutsättes därvid, att läkaren i sin begäran noggrant anger
i vilka hänseenden utredning erfordras. Beredningen har vidare föreslagit, att
förhör till vinnande av utredning rörande omständigheter av betydelse för
undersökningen skulle, om läkaren så funne lämpligt, kunna äga rum även
vid annan domstol än den där målet är anhängigt. Någon sådan bestämmelse
synes dock icke böra meddelas. Jag vill anmärka, att domstolen lär ha möjlighet
att vid behov låta förhöret äga rum vid annan domstol.

I enlighet med det anförda synes i 42 § andra stycket sinnessjuklagen böra
införas föreskrift, att läkaren hos polismyndighet äger begära utredning angående
omständigheter av betydelse för undersökningen. Såsom hittills skall
därjämte förhör inför domstolen kunna äga rum för utredning i nämnda
hänseende. Då sådant förhör ägt rum, må enligt 42 § tredje stycket tiden
för utlåtandets avgivande utsträckas till tre månader. Ett bibehållande av
denna bestämmelse synes skäligen onödigt, då det måste förutsättas att domstolen,
om läkaren gör framställning örn anstånd med utlåtandets avgivande,
tager behörig hänsyn till att förhör ägt rum. Begäran om förhör bör givetvis
i förekommande fall göras snarast möjligt efter undersökningens påbörjande.

Vad härefter angår beredningens förslag att handläggning inom stängda
dörrar skall kunna äga rum, då fråga är om utredning angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, synas mig de skäl beredningen anfört för en sådan
bestämmelse övertygande. Det må därjämte erinras, att sådant förhör vid
domstol, som enligt 38 och 39 §§ sinnessjuklagen kan äga rum för utredning
angående sinnesbeskaffenheten hos den, som för vård eller observation intagits
å sinnessjukhus, enligt stadgande i sistnämnda paragraf må hållas inom
stängda dörrar. I 5 kap. 1 § nya rättegångsbalken har föreskrivits, att förhör
med den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöliet eller annan rubbning av
själsverksamheten må hållas inom stängda dörrar. I övrigt innehåller nya
rättegångsbalken icke någon bestämmelse, med stöd varav offentligheten i
rättegången skulle kunna inskränkas på grund därav att utredningen avser
den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Den av strafflagberedningen ifrågasatta
bestämmelsen synes sålunda vara av betydelse även efter rättegångsreformens
genomförande. Bestämmelsen synes lämpligen kunna intagas i en ny paragraf,
betecknad 41 a §, i sinnessjuklagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Sinnesundersökning av tilltalad som vistas på fri fot.
Strafflagberedningen.

Rörande sinnesundersökning av tilltalad på fri fot har strafflagberedningen
föreslagit uttrycklig -föreskrift, att dylik undersökning skall såvitt möjligt
verkställas under sådana förhållanden att den icke hindrar den tilltalades
förvärvsverksamhet eller medför annan väsentlig olägenhet för honom. I
fråga om rätt för undersökningsläkaren att av polis- eller militärmyndighet
erhålla handräckning vid undersökningen har beredningen anfört, att
enligt gällande rätt (51 § sinnessjuklagen) sådan handräckning kunde meddelas
även om den tilltalade klagat över beslutet om sinnesundersökning. I
samband därmed har beredningen påtalat, att särskilda föreskrifter saknades
om formen för klagan över dylikt beslut; klagan finge därför motiveras
med att målet genom beslutet onödigt uppehölles. Då emellertid ett beslut örn
sinnesundersökning för den tilltalade medförde åtskilliga olägenheter, syntes
det rimligt att beslutet skulle kunna särskilt överklagas. Klagotiden borde
vara den i fråga örn domstols beslut vanliga. Sedan undersökningen väl pågått
någon tid funnes nämligen icke någon större anledning att medgiva klagan
över beslutet därom. Beredningen föresloge i anslutning till vad sålunda
anförts, att handräckning icke borde få meddelas förrän beslutet örn sinnesundersökning
vunnit laga kraft. Däremot borde läkaren vara formellt oförhindrad
att vidtaga andra åtgärder för undersökningens påbörjande, såsom
infordrande av uppgifter från myndigheter eller andra. Förelåge grundad
anledning till antagande att beslutet om sinnesundersökning av den tilltalade
droges under högre rätts prövning, borde dock icke heller dylika åtgärder
vidtagas, innan det visat sig, huruvida klagan fördes.

Beredningen har föreslagit att den nuvarande skillnaden mellan intagning
på sinnessjukhus och »vistelse» å sjukhuset enligt 101 § sinnessjukstadgan
skulle upphöra. Härutinnan har beredningen anfört att sådan »vistelse» i
realiteten vore att likställa med en intagning, då den tilltalade vore skyldig
alt ställa sig till efterrättelse de för sjukhuset gällande reglerna och den
formella rätt han hade att när han så begärde få lämna sjukhuset vore
ganska illusorisk, enär läkaren kunde hota med alt i så fall begära tvångsintagning
av den tilltalade. Den tanke som läge bakom föreskrifterna om
vistelse på sjukhuset enligt 101 § sinnessjukstadgan vore emellertid förtjänt
att beaktas på annat sätt. Erfarenheten gåve vid handen, att en tilltalad ofta
motsatte sig intagning å sinnessjukhus av den anledning att han icke på förhand
kunde veta huru långvarig vistelsen kunde bliva, men att han däremot
skulle vara villig att underkasta sig en kortare, bestämd tids intagning, om
della funnes erforderligt för att slutföra undersökningen. I stället för de nu
gällande reglerna örn rätt för den tilltalade att vistas på sjukhuset syntes det
böra föreskrivas, alt intagning med den tilltalades samtycke skulle avse viss
på förhand bestämd tid. Sedan denna tid gått till ända, borde den tilltalade
icke få kvarhållas på sjukhuset. Skulle han vara i behov av vård å sinnes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sjukhus, finge omhändertagandet av honom ordnas i enlighet med sinnessjuklagstiftningens
vanliga regler. Genom att intagningen på detta sätt gjordes
tidsbegränsad toges största möjliga hänsyn till den tilltalades intresse.
Tidsbegränsningen bidroge också till att påskynda undersökningens fullföljande.
Från sistnämnda synpunkt syntes böra stadgas, att viss bestämd tid
för intagningens varaktighet borde gälla även då beslut därom på grund av
den tilltalades vägran måste meddelas mot hans vilja. I sistnämnda fall borde
det såsom hittills ankomma på domstol att avgöra huruvida intagning skulle
ske, medan beslut om intagning, när den tilltalade medgåve åtgärden, syntes
kunna meddelas av chefen för den rättspsykiatriska anstalten.

Beredningen har vidare föreslagit, att även i fråga om undersökning av
tilltalade som vistas på fri fot samtliga kostnader för undersökningen
skulle, i likhet med vad som redan gällde i fråga om sinnesundersökning
av häktade, bestridas av statsmedel. I detta hänseende gäller för närvarande,
att tilltalad som befinner sig på fri fot är i princip skyldig att själv
bekosta de resor som bliva erforderliga för undersökningen. Har han enligt
domstols eller medicinalstyrelsens beslut intagits på sinnessjukhus för undersökningen,
utgår ej avgift för sjukhusvistelsen, men örn han frivilligt underkastar
sig vistelse å sinnessjukhus enligt 101 § sinnessjukstadgan, skall ersättning
för vistelsen utgå efter enahanda grunder som gälla för dem, vilka
intagits å sjukhuset för vård. Därest den tilltalade åtnjuter fri rättegång
eller i viss ordning styrkes vara medellös, är han dock befriad från sådan
ersättningsskyldighet. Örn han det begär, skall därjämte sjukhuschefen på
det allmännas bekostnad ombestyra eller bekosta resan fram och åter mellan
den tilltalades vistelseort och sjukhuset.

Till motivering av sitt förslag att kostnaderna för intagning å sinnessjukhus
för undersökning alltid skulle bestridas av statsmedel har beredningen
anfört, att intagningen väsentligen skedde i det allmännas och icke i den
tilltalades eget intresse. Det obehag som tillskyndades honom borde icke utökas
med skyldighet att själv bestrida kostnaderna för vistelsen å sjukhuset.
Möjligen kunde detta vara befogat örn, såsom beredningen förutsatte skola
kunna ske, intagningen verkställdes på hans egen önskan utan att läkaren
påyrkat intagning. Dylika fall finge dock förutsättas bliva så sällsynta, att anledning
icke funnes att för dem göra något undantag från regeln att det allmänna
alltid skulle bekosta sådan vistelse å sinnessjukhus, som föranleddes
av sinnesundersökning. De anförda synpunkterna talade också för att
ersättning av allmänna medel utginge till den tilltalade för resor, som han
nödgades företaga för att i anledning av beslutet örn sinnesundersökning
sammanträffa med undersökningsläkaren. Icke heller borde den tilltalade,
därest förhör vid domstol ägt rum i anledning av förordnandet örn sinnesundersökning,
bekosta ersättningen till de personer som inkallats till förhöret,
utan borde denna ersättning alltid stanna å statsverket. I sistnämnda hänseende
borde ändring ske jämväl beträffande undersökningarna av häktade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Departementschefen.

I likhet med beredningen finner jag skäl tala för en erinran att vid sinnesundersökning
av tilltalad som icke är häktad såvitt möjligt skall tillses,
att han genom undersökningen ej hindras i sin förvärvsverksamhet och att
ej heller annan allvarlig olägenhet tillskyndas honom. Denna erinran synes
böra införas i 43 § andra stycket sinnessjuklagen.

Beredningens uppfattning att klagan över beslut om sinnesundersökning
borde vara inskränkt till viss tid kan jag däremot icke dela. Ofta nog torde
de konsekvenser beslutet medför icke stå klara för den tilltalade förrän det
blir fråga örn mera ingripande åtgärder mot honom och det kan då vara för
sent att klaga. Enligt min mening bör fördenskull såsom hittills klagan över
beslut örn sinnesundersökning icke vara inskränkt till viss lid. Vid sådant
förhållande synes mig anledning icke föreligga att införa särskild bestämmelse
örn klagorätt över beslutet. En dylik bestämmelse skulle ock påkalla
följdändringar i såväl gamla som nya rättegångsbalkens fullföljdsregler.
Vad angår handräcknings meddelande är jag visserligen ense med beredningen
därom, att handräckning ej bör få meddelas, därest den tilltalade
klagat över beslutet om sinnesundersökning. Man torde emellertid även utan
särskilt stadgande kunna räkna med att undersökningsläkarna icke påkalla
handräckning i dylika fall, varför jag ej finner tillräckliga skäl föreligga att
upptaga någon bestämmelse i ämnet.

I fråga om tilltalads intagande å sinnessjukhus för undersökning kan jag
icke finna, att beredningen anfört tillräckliga skäl till stöd för förslaget att
ersätta bestämmelserna om vistelse å sinnessjukhus enligt 101 § sinnessjukstadgan
med regler örn intagning på viss bestämd tid. Det måste enligt min
uppfattning i allmänhet för den tilltalade framstå såsom en mindre olägenhet
att underkasta sig en vistelse å sinnessjukhus, som han kan avbryta när han
vill, än att nödgas för en på förhand bestämd tid vara intagen på sjukhuset
utan möjlighet att lämna detta. Beredningens förslag, att den tilltalade efter
den bestämda tidens förlopp skall utskrivas från sjukhuset oavsett om undersökningen
slutförts eller icke, synes mig också mindre tillfredsställande.
Jag anser fördenskull, att de nuvarande reglerna örn intagning på sinnessjukhus
för undersökning och om vistelse på sjukhuset för sådant ändamål
böra bibehållas. I och för sig kunna vissa skäl anföras för att i fall, där den
tilltalade medger att intagning må ske, låta beslut härom meddelas av undersökningsläkaren
eller chefläkaren vid den sjukhusavdelning, där undersökningsläkaren
är anställd. Med hänsyn till åtgärdens art svnes mig dock
lämpligt, att domstolen såsom för närvarande även i dylikt fall förordnar
örn intagning.

Även örn, på sätt nu förordats, bestämmelserna örn vistelse på sinnessjukbus
bibehållas, torde fördenskull anledning icke föreligga att bibehålla nu
gällande regler örn den tilltalades skyldighet att ersätta kostnaderna för sjukhusvistelsen
Flertalet av de undersökta torde för närvarande enligt dessa regler
komma i åtnjutande av befrielse från ersättningsskyldigheten. Såsom
strafflagberedningen framhållit är emellertid vistelsen å sjukhuset föranledd

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

av det allmännas och icke av den tilltalades eget intresse. Kostnaderna torde
fördenskull alltid böra bestridas av det allmänna. I likhet med strafflagberedningen
finner jag det vidare följdriktigt, att den tilltalade skall äga av allmänna
medel utfå gottgörelse för de resor han nödgas företaga för undersökningen.
Bestämmelser i nu omförmälda hänseenden torde kunna meddelas
i administrativ ordning. Vad åter angår ersättning till personer, som inkallats
lill förhör vid domstol för att höras angående omständigheter av betydelse
för undersökningen torde föreskrift böra införas i 42 § andra stycket
sinnessjuklagen att ersättningen skall stanna å statsverket.

Utlåtandets innehåll.

Rörande utlåtandets innehåll innehåller sinnessjuklagen inga andra föreskrifter
än bestämmelserna i 41 § att utlåtandet skall avse den tilltalades
sinnesbeskaffenhet vid tiden för gärningens begående och frågan huruvida
han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har i detta hänseende anfört, att utlåtandet borde i
första hand lämna svar på frågan, huruvida de i beredningens förslag till
ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen angivna förutsättningarna för straffriförklaring
av den tilltalade förelåge eller om hans sinnesbeskaffenhet eljest
vore sådan att särskild behandling borde tillgripas mot honom. Något stadgande
av denna innebörd har beredningen dock icke upptagit i sitt förslag
till lag om sinnesundersökning i brottmål. Däremot har beredningen i förslaget
upptagit föreskrifter om vad utlåtandet bör innehålla i fråga om den
tilltalades behov av vård eller den behandling som eljest bör komma honom
till del. Enligt förslaget skall beträffande tilltalad, som enligt utlåtandet bör
sträffriförklaras, i utlåtandet angivas örn han är i behov av vård å sinnessjukhus
''Ber annan särskild vård; beträffande annan tilltalad bör utlåtandet
.‘nnehälla den slutsats rörande hans behandling, vartill hans sinnesbeskafienhet
må föranleda. Angående vad sålunda föreslagits har beredningen anfört,
att utlåtandet i huvudsak skulle ligga till grund för avgörandet av vilka
vårdåtgärder som borde vidtagas med den tilltalade, därest han bleve strafffriförklarad.
På grund härav borde i fråga örn den som enligt utlåtandet
kunde bliva föremål för straffriförklaring alltid angivas huruvida han vöre
i behov av vård å sinnessjukhus, vård å alkoholistanstalt eller annan vård. I
fråga om annan tilltalad borde i utlåtandet lämnas en redogörelse för frågan
i vad mån konstaterad psykisk abnormitet hos honom enligt läkarens mening
borde inverka på hans straffrättsliga behandling. Olika alternativ härutinnan
borde av läkaren upptagas till diskussion med angivande av de skäl
som talade för den ena eller andra åtgärden för att domstolen skulle få
bästa möjliga ledning vid sitt ställningstagande. Någon ovillkorlig skyldighet
för läkaren att uttala sig örn den kriminalpolitiska behandlingen innebure
dock icke det föreslagna stadgandet.

Kungl. Maj:ts /jroposition nr 239.

Departementschefen.

Då ändamålet med en sinnesundersökning är att giva domstolen ett sakkunnigt
utlåtande rörande den undersöktes sinnesbeskaffenhet, bör givetvis
utlåtandet innehålla en medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes
psyke. Däremot erfordras icke att i utlåtandet utsäges, huruvida det sinnestillstånd,
som förelegat hos den undersökte vid åtalade gärningens begående,
är av beskaffenhet att böra föranleda tillämpning av 5 kap. 5 eller 6 §
strafflagen. Detta avgörande tillkommer domstolen. Till ledning för domstolens
bedömande erfordras emellertid jämväl att i utlåtandet angives det vårdbehov
som föreligger; särskilt i fråga örn psykopater märkes härvidlag, att
enligt det förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser, som jag i annat sammanhang
framlagt, frågan örn straffrihet skall avgöras under hänsynstagande
till arten av det föreliggande vårdbehovet. Att utlåtandet innehåller upplysning
örn vårdbehovet är vidare av betydelse för frågan huru det skall förfaras
med den undersökte därest han straffriförklaras. Beträffande den som
av läkaren finnes icke vara i behov av särskild vård synes det önskvärt, att
i utlåtandet angives huruvida vid bestämmande av påföljden för brottet särskild
hänsyn bör tagas till hans sinnesbeskaffenhet. Sålunda torde, när
formella förutsättningar för ådömande av förvaring föreligga, utlåtandet böra
lämna besked, huruvida den tilltalade till sin sinnesbeskaffenhet avviker från
det normala och är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. I fråga om tilltalad, som kan komma i åtnjutande av villkorlig
dom, kan det vara av värde för domstolen, att läkaren i utlåtandet angiver
i vad mån med hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet särskilda
föreskrifter böra knytas till den villkorliga domen.

På grund av det anförda vill jag föreslå, att bestämmelse införes därom att
undersökningsläkaren i utlåtandet skall angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående samt att han därjämte skall angiva, huruvida
den undersökte är i behov av vård å sinnessjukhus. Härutöver synes böra
föreskrivas, att om den undersökte eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet
finnes böra bliva föremål för särskild behandling, sådant bör anmärkas i utlåtandet.
Läkaren är sålunda i sistnämnda hänseende icke ovillkorligen skyldig
att avgiva något omdöme. I likhet med strafflagberedningen finner jag
lämpligt att läkaren, om han så önskar, skall kunna underlåta att uttala sig
rörande den kriminalpolitiskt lämpliga behandlingen av den undersökte. Avgörandet
härutinnan kan påverkas av faktorer som ligga utanför läkarens
verksamhetsområde.

De föreslagna bestämmelserna örn utlåtandets innehåll synas böra upptagas
i 42 § sinnessjuklagen såsom fjärde stycke. Nuvarande fjärde stycket
i paragrafen torde med vissa redaktionella jämkningar böra intagas såsom
femte stycke. Till följd härav erfordras jämväl en redaktionell jämkning av
de i 43 § fjärde stycket förekommande hänvisningarna till 42 §.

Kunni. Maj:ts proposition nr 239.

Beredande av vård åt straffriförklarade.

Gällande bestämmelser om beredande av vård åt straffriförklarade äro
upptagna i 47 § sinnessjuklagen och innebära följande.

Tilltalad, som för sinnesundersökning intagits å sinnessjukavdelning vid
fångvården eller å sinnessjukhus, skall kvarbliva där tills utlåtandet avgivits.
Förklaras han icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han, örn han
är häktad, återföras till häktet och eljest försättas på fri fot. Den som är
i behov av vård å sinnessjukhus skall däremot alltjämt kvarbliva å sinnessjukavdelningen
eller sinnessjukhuset. Om domstolen inhämtar medicinalstyrelsens
yttrande och detta innehåller att något behov av vård å sinnessjukhus
ej föreligger, må den tilltalade ej längre kvarhållas på sinnessjukavdelningen
eller sinnessjukhuset utan skall återföras till häktet eller försättas
på fri fot. Detsamma gäller, om domstolen i sitt slutliga utslag icke
straffriförklarar den tilltalade. Om åter straffriförklaring sker, skall den
straffriförklarade å sinnessjukavdelningen eller sinnessjukhuset avvakta att
utslaget vinner laga kraft. Därest så sker, skall den straffriförklarade, om
han är intagen å sinnessjukhus, därefter anses vara intagen å sjukhuset för
vård. Förvaras han å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall han kvarbliva
där för vård till dess plats kan beredas honom å något statens sinnessjukhus.
Det ankommer å vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen
göra framställning örn den straffriförklarades intagning å sinnessjukhus.
Medicinalstyrelsen kan därvid meddela erforderliga föreskrifter
om den straffriförklarades intagning å visst sinnessjukhus.

Innefattar domstolens utslag att den tilltalade dömes till ansvar eller att
han frikännes av annan anledning än den att han vid brottets begående befunnit
sig i sinnestillstånd som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, må den tilltalade
icke kvarhållas å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården
på grund av de regler, för vilka redogörelse nu lämnats. Är den tilltalade
fortfarande häktad kan han dock även efter utslaget kvarhållas å sinnessjukavdelningen
i enlighet med vad som finnes särskilt stadgat därom att
häktad som lider av sinnessjukdom skall vårdas å sinnessjukavdelning. Bortsett
från detta fall måste emellertid den tilltalade lösgivas oaktat han är i
behov av fortsatt sinnessjukvård. Såvitt angår det fall att den tilltalade dömts
till ansvar motiverades denna regel vid sinnessjuklagens tillkomst därmed att
ett kvarhållande å sinnessjukhus enligt gällande lagstiftning skulle förhindra
att den dömde förklarade sig nöjd med domen och började avtjäna straffet.
I fall av frikännande, anfördes det, förelåge uppenbarligen intet annat än att
en sinnessjuk blivit utan skäl åtalad. Att på sådan grund meddela särskilda
regler för hans intagande å sinnessjukhus vore så mycket mindre motiverat,
som det icke vore uteslutet, att det eller de utlåtanden, vari han förklarats
vara i behov av vård å sinnessjukhus, baserats bl. a. på den i vederbörande
utslag underkända förutsättningen, att den tilltalade gjort sig skyldig till det
brott, varför han åtalats.

Straffriförklarar domstol häktad, som vid meddelandet av domstolens ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

slag icke förvaras å sinnessjukavdelningen, och är den häktade enligt avgivet
läkarutlåtande eller, i fall då jämväl medicinalstyrelsens utlåtande infordrats
och detta lagts till grund för straffriförklarandet, enligt sistnämnda
utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus, skall hail omedelbart intagas å
sinnessjukavdelning vid fångvården. De regler, som gälla angående kvarhållande
å sinnessjukavdelning vid fångvården och om beredande av vård å sinnessjukhus
åt den, som i anledning av verkställd undersökning förvaras å
avdelningen, äga därefter motsvarande tillämpning.

Beträffande tilltalad, som icke är häktad eller intagen å sinnessjukhus då
han straffriförklaras, gäller att vederbörande länsstyrelse skall, sedan utslaget
vunnit laga kraft, genast förordna om hans intagande å sinnessjukhus
för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning utan dröjsmål
ske å det statens sinnessjukhus som medicinalstyrelsen, efter anmälan
av länsstyrelsen, bestämmer. För dessa straffriförklarade gäller sålunda, i
motsats till vad som finnes stadgat beträffande häktade, en allmän förtursrätt
till intagning å sinnessjukhus.

Om den straffriförklarade enligt det till grund för straffriförklaringen liggande
läkarutlåtandet icke är i behov av vård å sinnessjukhus, kan för närvarande
något ingripande från samhällets sida på grund av det psykiska abnormtillstånd
som varit orsak till brottet i allmänhet icke komma till stånd.
Endast för det fall att förutsättningar föreligga för vidtagande av åtgärd
mot den straffriförklarade enligt alkoholistlagen är ett sådant ingripande
möjligt. Enligt 25 § nämnda lag äger nämligen vederbörande länsstyrelse,
även utan att ansökning därom gjorts, besluta örn hjälpåtgärd enligt lagen
eller förordna örn intagande å alkoholistanstalt beträffande straffriförklarad,
som vid läkarundersökningen funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus
men är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § alkoholistlagen sägs.
På grund av särskild föreskrift åligger det undersökningsläkaren att till
länsstyrelsen översända avskrift av utlåtande som kan förväntas föranleda
tillämpning av 25 § alkoholistlagen. Detta lagrum har dock tillämpats i ytterst
ringa utsträckning.

Det må här anmärkas, att det under de senare åren i viss omfattning förekommit,
att beträffande straffriförklarade, vilka icke ansetts vara i behov
av vård å sinnessjukhus, i utlåtandet förklarats, att den undersökte i händelse
av straffriförklaring borde ställas under tillsyn av den till sinnessjukhusen
knutna hjälpverksamheten. Några föreskrifter, som reglera dylik tillsyn,
finnas icke meddelade.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har föreslagit införande av helt nya bestämmelser
örn förfarandet med den som varit föremål för sinnesundersökning. Beredningen
har beträffande häktad anfört, att sedan utlåtandet avgivits den häktade
icke längre borde upptaga plats å den rättspsykiatriska anstalten, med
mindre annan orsak än undersökningen därtill föranledde. Vore han i behov av
vård å sinnessjukhus, borde han få kvarstanna å anstalten i avbidan på dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

stolens utslag och dess lagakraftvinnande. Någon ovillkorlig föreskrift därom
syntes emellertid knappast erforderlig, utan det borde ankomma på anstaltschefen
att avgöra, huruvida den undersökte skulle kvarhållas å anstalten eller
återföras till häktet. Därest domstolen före utslagets avkunnande förordnade
att den tilltalade icke längre skulle hållas häktad, borde han i fortsättningen
behandlas på samma sätt som den vilken vistades på fri fot. Även om han
vore i behov av vård å sinnessjukhus borde han enligt beredningens åsikt
icke få kvarhållas å den rättspsykiatriska anstalten, utan finge anstaltschefen
i dylikt fall söka åstadkomma att ansökan örn hans intagning å sinnessjukhus
komme till stånd i vanlig ordning. Å andra sidan borde hinder icke
föreligga för att häktad, som blivit sinnesundersökt, redan före utslagets
meddelande överfördes till sinnessjukhus. Detta kunde stundom vara önskvärt
för att man skulle kunna snabbt ingripa med behandling som i regel ej
kunde åvägabringas på en rättspsykiatrisk anstalt, t. ex. malariabehandling.
Bestämmelse i sist omförmälda hänseende syntes emellertid kunna åvägabringas
i administrativ ordning.

Vad angår tilltalad som icke är häktad men som för sinnesundersökning
intagits å sinnessjukhus har beredningen, såsom tidigare nämnts, föreslagit
att sådan intagning alltid skulle avse viss på förhand bestämd tid. I anslutning
härtill har beredningen ansett det böra föreskrivas, att den tilltalade
skulle utskrivas från sjukhuset så snart undersökningen slutförts och senast
inom tid som vid intagningen blivit bestämd. Den sålunda föreslagna bestämmelsen
har beredningen förklarat avse även sådan intagen som vore i behov
av vård å sinnessjukhus. Denne finge sålunda icke kvarhållas med stöd av
beslutet örn undersökning, utan chefen för den rättspsykiatriska anstalten
finge sörja för att den tilltalade i vanlig ordning bereddes vård å sinnessjukhus.
Han finge därvid tillse att det ordnades för intagning i så god tid att sådan
kunde ske samtidigt med att den av undersökningen betingade tiden för
intagning ginge till ända, såframt anstaltschefen icke ville taga på sitt ansvar
att låta den tilltalade vistas i frihet tills plats kunde beredas honom å
sinnessjukhuset.

Beträffande formerna för beredande av vård å sinnessjukhus
åt straffriförklarade har beredningen ansett nuvarande ordning
behäftad med vissa bristfälligheter. De myndigheter, på vilka det ankomme
att göra ansökan örn den straffriförklarades intagning å sinnessjukhus,
hade ingen omedelbar kunskap om vårdbehovet och dess karaktär. Ej
heller kunde medicinalstyrelsen avgöra det aktuella vårdbehovet på annat
material än handlingarna i ärendet. Det finge också i många fall anses som
en onödig omgång att medicinalstyrelsen skulle lämna föreskrifter om intagningen
å sinnessjukhus. Ansvaret för att vård å sinnessjukhus bereddes
straffriförklarad som vore i behov därav syntes i stället böra läggas å chefen
för den rättspsykiatriska anstalt, där sinnesundersökning av den straffriförklarade
skett.

Beredningen har i detta hänseende vidare anfört, att i och för sig undersökningsläkaren
vöre den som bäst kände till den straffriförklarades behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

av vård. Då emellertid undersökningsläkaren vid den tidpunkt vårdåtgärd
skulle vidtagas kunde vara förflyttad, åtnjuta tjänstledighet eller dylikt, syntes
anstaltschefen böra ha det formella ansvaret för åtgärdernas vidtagande.
Det borde sålunda ankomma å honom att göra ansökan om intagning å sinnessjukhus
av den straffriförklarade. I huvudsak syntes därvid böra gälla, att
den straffriförklarade intoges å det sjukhus till vars upptagningsområde han
med hänsyn till hemort hörde. Härvid måste dock uppmärksammas, att de
avtal, enligt vilka rikets tre största städer själva övertagit sin sinnessjukvård,
förutsatte att s. k. kriminalpatienter, vartill bland andra räknades straffriförklarade,
skulle omhändertagas å de statliga sinnessjukhusen. Enligt beredningens
mening borde ändring i detta förhållande åstadkommas. I fråga
om fördelningen å olika sinnessjukhus av de straffriförklarade vore vidare
att märka, att vissa av de statliga sinnessjukhusen vore särskilt avsedda för
sinnesslöa. Straffriförklarad, som tillhörde någon av de kategorier, för vilka
dessa anstalter vore särskilt avsedda, borde självfallet intagas å sådan anstalt.

Vad härefter angår frågan örn beredande av alkoholistvård åt
straffriförklarad, som är i behov därav, har beredningen uttalat, att sådan
vård syntes böra komma till stånd endast om den straffriförklarade uppfyllde
alkoholistlagens förutsättningar för omhändertagande. Däremot funne
beredningen skäl tala för att prövningen av frågan huruvida ett omhändertagande
enligt alkoholistlagen skulle komma till stånd kunde ske i annan
ordning beträffande en straffriförklarad än i fråga om andra, vilka fyllde
rekvisiten för ett sådant omhändertagande. Om undersökningsläkaren i ett
givet fall förklarat förutsättningarna för intagande å alkoholistanstalt föreligga
och domstolen på grundval av detta utlåtande straffriförklarade den tilltalade,
syntes intagning i alkoholistanstalt också böra ske. Detta vore önskvärt
bland annat för att domstolen vid sitt ställningstagande till frågan om
straffriförklaring skulle kunna utgå från att intagning å alkoholistanstalt
komme till stånd. Beredningen har i detta sammanhang ytterligare anfört, att
den rättspsykiatriskt er färne läkaren vore i hög grad skickad att avgöra
själva behovet av vård å alkoholistanstalt och i regel också finge anses fullt
kompetent att avgöra, huruvida de i alkoholistlagen uppställda sociala förutsättningarna
för lagens tillämplighet förelåge.

Rörande frågan örn domstolens medbestämmanderätt i fråga
om vårdbehovets tillgodoseende lia inom beredningen i visst
hänseende yppats delade meningar. Beredningen har utgått från att såsom
hittills erforderliga garantier för att straffriförklarad bleve omhändertagen
för vård skapades genom föreskrifter som trädde i tillämpning oberoende
av domstols förordnande därom. Detta innebure sålunda att, örn i inhämtade
utlåtanden den straffriförklarade ansetts ej vara i behov av vård å sinnessjukhus
eller alkoholistanstalt, domstolen saknade möjlighet att förordna örn
någon skyddsåtgärd mot den straffriförklarade. En meningsmotsättning mellan
domstolen och psykiatrien på denna punkt torde dock knappast ifrågakomma
annat än i sådana gränsfall, då tvekan kunde föreligga huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

straffriförklaring borde ske. I sådana fall torde det, om domstolen funne någon
reaktion erforderlig mot den tilltalade, vara riktigare att en straffrättslig
sådan ådömdes än att domstolen meddelade ett förordnande, som stöde i
strid med den sakkunniga myndighetens uttalande i vårdfrågan.

Vad åter angår den situationen, att domstolen anser sådan vård som rekommenderats
i läkarutlåtandet icke vara erforderlig, lia vissa av beredningens
sakkunniga ansett önskvärt, att domstolen ägde möjlighet att förhindra
att den straffriförklarade intoges å sinnessjukhus eller alkoholistanstalt
enligt de regler som gällde för straffriförklarade. Dessa sakkunniga
ha särskilt framhållit, att intagning å alkoholistanstalt icke borde kunna
grundas enbart å ett läkarutlåtande, utan att den prövning av alkoholistlagens
tillämplighet, som eljest ankomme å länsstyrelsen, borde förbehållas
domstolen. Övriga sakkunniga ha däremot ansett att läkarutlåtandets innehåll
i vårdfrågan alltid borde bliva avgörande, då frågan örn den vård som
borde beredas den straffriförklarade vore en medicinsk angelägenhet. Domstolen
kunde icke förväntas äga tillräcklig kompetens och kännedom örn den
tilltalades psyke för att bedöma, huruvida hans psykiska abnormitet innebure
risk för nya brott eller huruvida från medicinsk behandlingssynpunkt vård
å sinnessjukhus kunde anses påkallad. För den händelse undersökningsläkaren
felbedömt vårdfrågan och överskattat den straffriförklarades samhällsfarlighet
kunde denne, sedan han omhändertagits för vård, underställa frågan
sinnessjuknämndens prövning. Några olägenheter av den föreslagna ordningen
syntes fördenskull icke uppstå. I domstolens utslag borde emellertid
av praktiska skäl alltid angivas vad det utlåtande som läge till grund för
straffriförklaringen innehölle i vårdfrågan.

I fråga örn andra vårdformer för straffriförklarade än intagning å
sinnessjukhus eller alkoholistanstalt har beredningen anfört, att åtskilliga
psykiskt abnorma, som borde straffriförklaras, vore beskedliga och ofarliga
individer, som begått brott endast därför att de lämnats på egen hand utan den
tillsyn som varit önskvärd. Detta gällde bland annat om en hel del äldre
brottslingar, vilka icke bereus vård på ålderdomshem eller hos anhöriga, och
i fråga om vilka redan den tilltagande kroppsliga skröpligheten innebure en
garanti mot återfall i brottslighet, blott erforderlig vård och tillsyn åvägabragtes.
Men även i fråga örn yngre straffriförklarade kunde mången gång
intagning på sinnessjukhus vara obehövlig, därest vård i annan form
ombesörjdes. För en epileptiker kunde intagning i anstalt för fallandesjuka
emellanåt vara mera motiverad än sinnessjukvård, för lättskötta
sinnessjuka borde omhändertagande på annan anstalt för vård av sinnessjuka
än de statliga sinnessjukhusen ifrågakomma, sinnesslöa kunde intagas
å sinnesslöanstalter o. s. v. Under vissa omständigheter borde det icke
heller vara uteslutet att vård ov straffriförklarade ombesörjdes även i enskilt
hem, å fattigvårdsanstalt eller dylikt. Därigenom att ansvaret för att vård
komme till stånd Indes å chefen för den rättspsykiatriska anstalten syntes i
varje särskilt fall den lämpligaste vården komma till stånd. Några särskilda
föreskrifter örn vårdens anordnande i nu avsedda fall syntes ej vara erfor -

Kungl. Majus proposition nr 239.

derliga. På hjälpverksamhetens organ syntes det böra ankomma att utöva
fortsatt vård och tillsyn beträffande alla straffriförklarade, som icke eljest
stöde under särskild psykiatrisk uppsikt. Det borde följaktligen åligga chefen
för den rättspsykiatriska anstalt, som ombesörjt vården, att göra anmälan
härom till vederbörande hjälpverksamhetsläkare med angivande av den ytterligare
tillsyn som kunde vara erforderlig. Beredningen har slutligen funnit
det önskvärt, att möjligheterna att åstadkomma omyndighetsförklaring av
straffriförklarad ökades, varför beredningen föreslagit viss jämkning av bestämmelserna
i förmynderskapslagen om förfarandet vid omyndighetsförklaring.

Yttrandena.

Beredningens förslag att det skulle ankomma på chefen för den rättspsykiatriska
anstalten att ombesörja erforderlig vård åt den straffriförklarade
har i yttrandena i allmänhet ej blivit föremål för särskilda uttalanden. Karolinska
institutets lärarkollegium har emellertid uttryckt tvivel, huruvida anstaltscheferna
verkligen ägde möjlighet att genomföra denna uppgift samt
därvid framhållit, att straffriförklarade, som varit häktade, hittills fått vänta
långa tider på överföring till sinnessjukhus, trots att det ankommit på en
överordnad myndighet, medicinalstyrelsen, att hänvisa dem dit. Då platsbristen
på sinnessjukhusen säkerligen komme att fortfara, måste man räkna
med att cheferna för de rättspsykiatriska anstalterna, som till tjänsteställning
vore sidoordnade med sinnessjukhusens överläkare, komme att röna föga
framgång i sina försök att få straffriförklarade förflyttade från fångvårdsanstaltema
till sinnessjukhusen. Mycket sannolikt vore därför, att anstaltscheferna
i de allra flesta fall komme att få göra framställning hos medicinalstyrelsen
om dess förordnande, att den straffriförklarade skulle intagas på
visst sinnessjukhus. Denna omväg syntes onödig och tidskrävande. Lärarkollegiet
funne lämpligast, att medicinalstyrelsen, som kunde hålla sig underrättad
om beläggningen å samtliga sinnessjukhus, fortfarande handhade
placeringen av de straffriförklarade som behövde sjukhusvård. Däremot syntes
det rationellt, att anstaltscheferna själva finge ombesörja placerandet av
de straffriförklarade, när det gällde andra vårdformer. Sjukhuschefen vid
Sidsjöns sjukhus har anfört enahanda synpunkter på frågan om formerna
för straffriförklarades överflyttande till sinnessjukhus.

Rörande spörsmålet örn straffriförklarades intagande för vård å sinnessjukhus
har sjukhuschefen vid S:ta Maria sjukhus uttalat, att det icke syntes
rikligt, att en sinnessjuk som vore i trängande behov av vård skulle få vänta
på intagning å sinnessjukhus för att där skulle mottagas en straffriförklarad,
beträffande vilken måhända inga som helst utsikter funnes att återställa den
psykiska hälsan. Idealet vöre att straffriförklarade omhändertoges å särskilda
sinnessjukhus eller särskilda sinnessjukavdelningar, knutna lill de rättspsykiatriska
anstalterna. I övrigt har nu ifrågavarande spörsmål ej föranlett uttalanden
i yttrandena.

Däremot har frågan örn straffriförklarades intagande å al -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

koholistanstalt blivit föremål för omnämnande i flera yttranden.
Socialstyrelsen har beträffande beredningens förslag härutinnan anfört, att
förslaget på denna punkt bröte sönder gällande ordning för prövning av
alkoholistärendena. Det kunde näppeligen vara rimligt, att läkarens omdöme
skulle i så hög grad få bliva utslagsgivande för tillämpningen av alkoholistlagen;
bl. a. bortfölle den möjlighet, som enligt alkoholistlagen erbjödes att
hos Kungl. Majit överklaga länsstyrelses förordnande örn intagning på alkoholistanstalt.
Styrelsen kunde fördenskull icke tillstyrka förslaget i denna del.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har förklarat, att rättssäkerhetskravet
icke vore tillräckligt tillgodosett, om en straffriförklarad skulle kunna intagas
å alkoholistanstalt enbart på grundval av en läkares därom uttalade mening.
Frågan örn den straffriförklarades vård å alkoholistanstalt borde därför prövas
i vanlig ordning. Justitiekanslersämbetet har uttalat enahanda åsikt under
framhållande att prövningen avsåge ej endast vårdbehovet utan även andra
förutsättningar. Även sjukhuschefen vid Källsliagens sjukhus har avstyrkt
förslaget i denna del under uttalande att det icke borde åläggas läkaren att
verkställa den prövning av förutsättningarna för intagning på alkoholistanstalt,
som eljest tillkomme administrativ myndighet. Vidare må nämnas, att
professor Kinberg ansett förslaget innebära ett åsidosättande av alkoholistlagens
grundläggande regler om öppen vård såsom den primära. Undersökningsläkaren
komme att träda i stället för icke endast de initiativtagande
myndigheterna inom alkoholistvården, nämligen nykterhetsnämnd, polismyndighet
och länsnykterhetsnämnd, utan även de beslutande myndigheterna,
länsstyrelse och regeringsrätt.

Beträffande frågan örn domstolens medverkan vid tillgodoseende
av vårdbehovet ha justitiekanslersämbetet och styrelsen för
Sveriges advokat samfund instämt i den av beredningens majoritet omfattade
meningen, att det icke tillkomme domstolen att taga ställning till frågan
om vårdbehov förelåge. Stockholms rådhusrätt har intagit samma ståndpunkt.
Däremot har hovrätten för Övre Norrland yttrat, att då det gällde avgörandet
huruvida straffriförklarad vore i behov av vård a alkoholistanstalt
eller annan vård enligt alkoholistlagen, antingen administrativ myndighet
eller domstol borde medverka såsom företrädare för mera allmänna sociala
synpunkter. Förstärktes det av beredningen föreslagna rättsläkarrådet,
minskades dock betänkligheterna mot att låta ett enhälligt rättsläkarråds
uppfattning om behovet av alkoholistvård bliva avgörande. Inhämtande av
rättsläkarrådets utlåtande borde emellertid vara obligatoriskt. I fråga om annan
vård än enligt alkoholistlagen syntes mindre betänkligt att låta utlåtande
av undersökningsläkaren eller rättsläkarrådet erhålla vitsord mot domstolens
uppfattning. Fångvårdsstyrelsen har i nu förevarande avseende anslutit sig
till den av minoriteten inom beredningen uttalade åsikten, att domstolen borde
ha möjlighet att förhindra den straffriförklarades omhändertagande i särskild
ordning.

I anledning av beredningens uttalande angående beredande av vård i

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

andra former, särskilt s. k. öppen vård, har medicinalstyrelsen förklarat
sig vilja understryka betydelsen av att sådana vårdformer utnyttjades mera
än hittills. Denna fråga sammanhängde dock med de övriga arbetsuppgifter
som ålåge hjälpverksamheten vid sinnessjukhusen. Önskvärt vore att hjälpverksamhetsläkarna
gjordes självständiga och i det väsentliga befriades från
sjukhusarbetet, så att de kunde helt ägna sig åt den öppna vården. Sjukhuschefen
vid Restads sjukhus har yttrat, att hjälpverksamhetens organisation
ej kunde förväntas räcka till för uppgiften alt vårda de straffriförklarade,
samt har ansett det mest rationellt att hjälpverksamhet organiserades vid de
rättspsykiatriska anstalterna. Vissa speciella frågor ha berörts av sjukhuscheferna
vid S:ta Gertruds och Kållshagens sjukhus. Sjukhuschefen vid S:ta
Gertruds sjukhus har framhållit, att bestämmelse om den tid, varunder den
straffriförklarade skulle stå under tillsyn av hjälpverksamheten borde utfärdas;
sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus har ansett förenklade regler
örn intagning å sinnessjukhus av den som ställts under sådan tillsyn vara
önskvärda.

Departementschefen.

I 47 § sinnessjuklagen ha särskilda bestämmelser meddelats i syfte att skapa
garanti för att den som vid verkställd sinnessundersökning befunnits vara
i behov av vård å sinnessjukhus också omhändertages för erforderlig vård.
Dessa bestämmelser innebära i huvudsak, att den vårdbehövande skall, örn
han för undersökningen intagits å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
vid fångvården, kvarhållas där i avbidan å domstolens utslag och dess lagakraftvinnande,
samt att han därefter skall, om han blivit straffriförklarad,
antingen anses vara för vård intagen å sinnessjukhuset eller för vård förvaras
å sinnessjukavdelningen, till dess plats kan beredas honom å sinnessjukhus.
I vad sålunda gäller har strafflagberedningen föreslagit vissa ändringar. Enligt
beredningens förslag må tilltalad, som icke är häktad, efter undersökningens
slutförande icke kvarhållas å sinnessjukhus, där han intagits för undersökningen,
med mindre han i vanlig ordning intages å sjukhuset för vård. Det
motsvarande skall enligt förslaget gälla i fråga om den som för undersökning
är intagen å rättspsykiatrisk anstalt, därest domstolen förordnar, att han
icke längre skall hållas häktad i målet. Beträffande den som är häktad skall
det ankomma på chefen för den rättspsykiatriska anstalten att avgöra, huruvida
han skall kvarhållas eller återföras till häktet.

De ändrade grunder beredningen sålunda föreslagit i fråga örn kvarhållande
av den som vid sinnesundersökning funnits vara i behov av vård å sinnessjukhus,
synas mig giva anledning till betänksamhet. Sinnessjuklagens regler
i ifrågavarande avseende tillkommo väsentligen i syfte att skapa garanti för
att sinnessjukvård verkligen komme till stånd där sådan vore motiverad. Med
hänsyn till rådande platsbrist å sinnessjukhusen synes det kunna befaras att
de regler strafflagberedningen föreslagit skulle kunna leda till alt den undersökte
icke omhändertages för vård förrän långt efter det domstolens utslag
fallit. Från allmän synpunkt skulle detta otvivelaktigt vara mindre tillfrcds liilwng

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239

ställande. Jag är fördenskull icke benägen att förorda att beredningens förslag
genomföres i denna del.

Å andra sidan kunna de nu gällande reglerna i här förevarande avseende
icke anses i allo tillfredsställande. Vad utlåtandet över sinnesundersökningen
innehåller om den undersöktes behov av vård vid tiden för undersökningen
blir i allmänhet avgörande för frågan örn hans kvarhållande å sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården, oavsett om hans tillstånd sedermera
förbättras. Även om han fullt tillfrisknat skall han kvarhållas i avbidan
på att lagakraftägande utslag i målet föreligger. Den tid som förflutit till dess
detta är fallet kan i vissa fall, t. ex. vid ett överklagande av underrättens
straffriförklarande utslag, bliva ganska lång. Vid ett sådant överklagande
kan det ock inträffa, att överrätten finner den tilltalade böra dömas till ansvar
i stället för att straffriförklaras. Den gällande ordningen framstår även
då såsom synnerligen otillfredsställande. Någon avräkning å straffet av den
tid den dömde vistats å sinnessjukhus kan icke lagligen ske. Att införa rätt
för överdomstol att interimistiskt förordna örn den intagnes försättande på
fri fot i avbidan å slutligt utslag i målet synes dock mindre lämpligt. Enligt
min mening bör i stället möjlighet till utskrivning från sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen beredas för här avsedda fall. Därmed möjliggöres
att den, som visserligen varit i behov av vård å sinnessjukhus men sedermera
förbättrats, kan utskrivas oaktat rättegången ännu pågår. Jag föreslår
fördenskull att i 47 § 1 mom. sinnessjuklagen införes bestämmelse, enligt
vilken sinnessjuknämnden på därom gjord framställning äger förordna att
den intagne ej vidare skall kvarhållas på sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen.

I fråga om straffriförklarad, som för vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, ankommer det enligt gällande rätt på fångvårdsmyndigheterna
samt i fråga om straffriförklarad, som vistas å fri fot, på vederbörande
länsstyrelse att taga initiativet till intagning på sinnessjukhus av den som vid
sinnesundersökning befunnits vara i behov av sådan vård. Beredningen
har härutinnan föreslagit den ändringen att det skulle ankomma på chefen
för den rättspsykiatriska anstalt, där undersökningen ägt rum, att sörja
för att den straffriförklarade bleve intagen på sinnessjukhus. Den av mig
föreslagna organisationen av undersökningsväsendet förutsätter i likhet med
beredningens förslag, att varje anstalt, där undersökningar verkställas, skall
förestås av en chefläkare. I och för sig vore det givetvis tänkbart att åt
denne uppdroges de uppgifter i nu förevarande hänseende, som enligt beredningens
förslag skulle ankomma på chefen för den rättspsykiatriska
anstalten. Jag är emellertid icke beredd att tillstyrka en sådan omläggning
av nu gällande regler. Såsom beredningen själv anmärkt har det på grund
av platsbristen på sinnessjukhusen ofta yppats svårighet att få straffriförklarade,
som äro i behov av vård å sinnessjukhus, överförda från fångvårdens
sinnessjukavdelningar till sådant sjukhus. Med hänsyn härtill måste
det hållas för troligt att, såsom också framhållits i vissa yttranden, det skulle
möta stora svårigheter för chefläkaren vid undersökningsanstalten att få de

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

straffriförklarade överförda till sinnessjukhus så snabbt som detta kan varu
önskvärt. Den nuvarande ordningen synes mig i detta hänseende innebära
större garantier, då medicinalstyrelsen, som bär att förordna örn intagningen,
har överblick över beläggningen på olika sinnessjukhus och kan utnyttja befintliga
möjligheter till de straffriförklarades placering på lämpligaste sätt.
De fördelar, som ett genomförande av beredningens tanke skulle medföra på
den grund att läkaren äger bättre kännedom örn de olika straffriförklarades
behov av vård, synas mig icke vara av större betydelse. Beredningens uttalande
om önskvärdheten av att de för närvarande gällande avtalen med
rikets tre största städer, varigenom dessa själva övertagit sin sinnessjukvård,
jämkades så att städerna bleve skyldiga att sörja jämväl för vården av strafffriförklarade,
synes mig förtjänt att närmare övervägas. En dylik lösning
synes vara en konsekvens av den starka ökningen av antalet straffriförkla.
rade, av vilka många ha sin hemort i nämnda städer.

Vad härefter angår frågan om beredande av vård å alkoholistanstalt åt
straffriförklarad som är i behov därav, har beredningen ansett, att det uttalande
i detta hänseende, som gjorts i läkarutlåtandet, borde bliva avgörande,
medan det för närvarande tillkommer länsstyrelsen att i detta som i
andra fall pröva huruvida förutsättningarna för intagning å alkoholistanstalt
äro för handen. Beredningens förslag i denna del har väckt kritik i åtskilliga
yttranden, i vilka framhållits bl. a. att det icke borde ankomma på läkaren
att pröva de förutsättningar för beredande av vård å alkoholistanstalt
som det eljest tillkomme administrativ myndighet att pröva, samt att det från
rättssäkerhetssynpunkt vore mindre tillfredsställande att omhändertagande å
alkoholistanstalt skulle kunna grundas enbart på läkarens utsago. De sålunda
framställda erinringarna synas tungt vägande. Jag finner mig fördenskull
icke kunna biträda vad beredningen i denna del föreslagit.

Vissa av beredningens sakkunniga hava ansett, att domstolen borde äga
möjlighet att förhindra att sådan vård som rekommenderats i läkarutlåtandet
komme till stånd enligt de för straffriförklarades omhändertagande gällande
grunderna. I fråga om alkoholister skulle detta innebära, att domstolens prövning
trädde i stället för den prövning av administrativ myndighet som eljest
sker. Enligt min uppfattning måste det emellertid antagas, att domstolens
sakkunskap i detta hänseende är underlägsen den administrativa myndighetens
med dess större erfarenhet på området. Såvitt angår frågan örn intagning
på sinnessjukhus synes icke heller lämpligt att domstolen tillerkännes
sådan befogenhet som nyss nämnts. En ordning sådan som den här ifrågasatta
skulle lätt kunna leda till ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen, varför
den icke torde böra genomföras.

Beredningen har, med instämmande i en del yttranden, uttalat sig för ett
vidsträcktare användande av s. k. öppen vård beträffande straffriförklarade,
ehuru beredningen ansett särskilda regler därom icke vara erforderliga i vidare
mån än att beredningen föreslagit att då öppen vård ansetts tillräcklig,
anmälan därom skulle göras lill vederbörande hjälpverksamhetsläkare. Folium
del är jag emellertid tveksam, huruvida dylik öppen vård bör komma

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

till användning i större utsträckning. Det torde väl icke få anses uteslutet,
att sådan vård ibland kan anses motiverad, exempelvis beträffande gamla
människor eller sinnesslöa, men beträffande det stora flertalet av dem som
enligt min åsikt böra bliva föremål för straffriförklaring lärer sluten vård i
en eller annan form få anses påkallad. Jag vill erinra, att enligt till lagrådet
remitterat förslag till ändrad lydelse av bl. a. 5 kap. 5 § strafflagen frågan
örn straffrihet såvitt angår psykopater skall vara beroende av huruvida
ett medicinskt vårdbehov föreligger, som är så dominerande att sådan vård
framstår såsom mera rationell än ett omhändertagande inom fångvårdens
ram. Med en dylik gränsdragning beträffande området för straffriheten
lärer öppen vård för en straffriförklarad psykopat knappast kunna komma
i fråga.

lil. Utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade

lii. fl.

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,
överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna
örn utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren
att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården
är stadgat äger, såvitt angår sinnesslöa, i stället tillämpning å inspektören
för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till
ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande av
sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket
icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).
Därjämte handlägger sinnessjuknämnden, enligt lagändring år 1937, fråga
om utskrivning av den som enligt domstols förordnande intagits i allmän
uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits
från anstalten eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt. Såvitt angår utskrivning av den som intagits å
sinnessjukhus i samband med utskrivning från förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt har lagändringen dock ännu icke trätt i kraft.

Har någon, vars utskrivning ankommer på sinnessjuknämnden, blivit utskriven
från sinnessjukhus såsom ej längre i behov av vård å sådant sjukhus
och intages han ånyo, skall fråga örn hans utskrivning icke ankomma på
nämnden, med mindre överinspektören för sinnessjukvården annorlunda
förordnat.

Sinnessjuknämnden kan i enlighet med en år 1941 genomförd lagändring
i särskilt fall uppdraga åt sjukvårdsläkare att i nämndens ställe meddela
beslut örn utskrivning. Sådant uppdrag må dock ej meddelas beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

101

intagen, som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, och lämnat
uppdrag skall anses återkallat därest den, om vars utskrivning är fråga,
efter uppdragets meddelande begår sådant brott.

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden, ankommer
det å vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören för sinnessjukvården
— att förordna därom (20 § andra stycket). Finner sjukvårdsläkaren
anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten tillkommer
sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra anmälan därom
hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören för
sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
vissa angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga örn övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning örn utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är dock
icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens skyldighet
att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller annan,
om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket).

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade
i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Enligt 17 § skall den intagne ofördröjligen utskrivas, om vid prövning,
som skall ske viss kort tid efter intagandet, icke framgår att den intagne är
i behov av vård å sinnessjukhus eller om det senare befinnes, att sådant
behov varken vid intagandet eller under vistelsen å sjukhuset förefunnits.
Likaledes skall utskrivning ske, där den sinnessjuke blivit återställd till hälsan
eller, ehuru icke återställd, så förbättrad att han ej längre är i behov av
vård på sinnessjukhus; under vissa omständigheter må dock i sådant fall,
där den intagne ej uttryckligen påkallar utskrivning, anstånd med utskrivningen
äga rum.

Kan sinnessjuk, som intagits för vård å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset
utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må den sjuke
enligt 18 § sinnessjuklagen, även örn han är i behov av vård på sinnessjukhus,
utskrivas därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk,
som uppenbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande
sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Enligt 19 § må utskrivning på försök för viss bestämd lid eller tills vidare
äga rum beträffande sinnessjuk, vars tillstånd icke innefattar fara för annans
personliga säkerhet eller eget liv. Sådan försöksutskrivning kan förbindas
med åläggande att iakttaga de föreskrifter som i anledning av utskrivningen
meddelas. Åsidosättas dessa föreskrifter eller finnes eljest fortsatt
vård å sinnessjukhus erforderlig, kan den utskrivne återintagas. Förordnande
därom meddelas alltid av sjukvårdsläkaren.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Utskrivning enligt 17 eller 19 § må — med undantag i fråga om försöksutskrivning
beträffande patienter, överförda från vissa anstalter — ske såväl
av straffriförklarade och med dem jämställda som av övriga sinnessjuka.
Däremot kunna straffriförklarade och med dem jämställda icke utskrivas på
de i 18 § angivna grunderna. Sinnessjuknämnden kan alltså icke annorledes
än i följd av klagan över av sjukvårdsläkaren vägrad utskrivning meddela
beslut örn utskrivning med stöd av 18 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den
som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt
50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus
av straffriförklarad med den avvikelse endast, att överinspektören för sinnessjukvården
icke äger föreslå utskrivning.

Strafflagberedningen.

Rörande utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade och andra
sinnessjuka som begått brott har strafflagberedningen uttalat, att den presumtion
örn farlighet för det allmänna, som det begångna brottet innebure, i
allmänhet måste medföra att större försiktighet och en viss återhållsamhet
iakttoges innan man skrede till utskrivning. Det måste därför i de allvarligare
fallen tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd komme att innebära
en garanti för att patienten verkligen definitivt tillfrisknat innan han
utskreves. Intagning på sinnessjukhus hade i dessa fall icke allenast karaktären
av en vårdåtgärd utan innebure tillika en samhällets skyddsåtgärd i
rättssäkerhetens intresse. De rent psykiatriska synpunkterna kunde därför
icke få vara ensamt avgörande vid ett beslut örn utskrivning utan en medverkan
av personer, som kunde anses särskilt representera de allmänna
skyddssynpunkterna vid utskrivningsfrågans avgörande, vore påkallad.

I sistnämnda hänseende har beredningen ansett sinnessjuknämndens sammansättning
vara synnerligen väl avpassad. Beredningen har emellertid tilllika
uttalat, att olägenheter vore förknippade med en central prövning av
nu ifrågavarande utskrivningsärenden. En stark anhopning av sådana ärenden
hos den centrala myndigheten medförde sålunda, att ett vart av dessa
icke kunde ägnas den ingående och grundliga prövning som vore önskvärd. I
detta sammanhang har beredningen åberopat, att den förut omnämnda lagändringen
år 1941, varigenom sinnessjuknämnden medgivits rätt att överlåta
sin beslutanderätt i fråga om utskrivning å vederbörande sjukvårdsläkare,
föranletts av en sinnessjuknämndens framställning till Kungl. Majit i syfte
att vimla lättnad i nämndens efter hand allt mera stegrade arbetsbörda. Beredningen
har vidare erinrat, att vid riksdagsbehandlingen av den proposition,
som ledde till lagändringen, första lagutskottet uttalat, att då sinnessjuknämnden
icke syntes vara i stånd att medhinna alla de uppgifter, som åvilade
densamma, det framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa
nämndens verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden
egentligen inrättats, eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans,
dit de intagna och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

103

ningar om utskrivning. Utskottet hade vidare såsom sin uppfattning uttalat,
att genom de i propositionen föreslagna åtgärderna för att minska
nämndens arbetsbörda någon bestående lösning icke torde kunna vinnas,
men att utskottet — som tillstyrkte de föreslagna ändringarna i utskrivningsbestämmelserna
—- med tanke på strafflagberedningens då pågående
utredning icke funnit sig böra tillstyrka motionsvis framförda yrkanden örn
en ytterligare utsträckning av sjukvårdsläkarens befogenhet med avseende
å utskrivning.

Beredningen har därefter anfört följande.

Såsom av första lagutskottet anmärkts lärer det icke kunna förväntas att
de genomförda ändringarna i utskrivningsbestämmelserna skola medföra någon
bestående lösning av frågan örn en minskning i nämndens arbetsbörda,
utan torde härför behövas en mera genomgripande omläggning av reglerna
örn utskrivning. Därvid synes en decentralisering av förfarandet utöver vad
som åstadkommits genom rätten för sinnessjuknämnden att åt sjukvårdsläkaren
uppdraga att besluta om utskrivning vara lämplig. Genom en dylik
decentralisering kan man råda bot på vissa nackdelar, som vidlåda det nuvarande
systemet. Härutinnan må anmärkas, att sinnessjuknämndens prövning
— i likhet med all motsvarande central granskning — måste ske utan
den personliga kontakt med den intagne, som en lokal utskrivningsmyndighet
kan ernå. Sinnessjuknämnden kan, när den så finner erforderligt, sammanträda
på det sjukhus där den, om vars utskrivning är fråga, är intagen, men
det säger sig självt, att i den mån nämndens arbetsbörda är stor, dylika
sammatiträden komma att höra till undantagen. Den skriftväxling, som föranledes
av att nämnden i första hand skall pröva utskrivningsfrågan, kommer
ofta att upptaga en icke oväsentlig del av sjukvårdsläkarens tid och medför
en viss omgång och tidsutdräkt. En viktig omständighet, särskilt vid all försöksutskrivning,
är att den som utskrives kan placeras i lämplig arbetsanställning.
Möjligheterna härför försvåras ibland därigenom att sinnessjuknämndens
besked måste avvaktas. En lokal utskrivningsmyndighet kan smidigare
och snabbare få till stånd ett beslut i situationer, där detta är önskvärt.
Ett ytterligare skäl till en starkare decentralisering av utskrivningsförfarandet
beträffande straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende
likställda patienter finner strafflagberedningen ligga däri, att sinnessjuknämnden
erhåller den ställning som ursprungligen avsetts skola tillkomma
densamma såsom en klagoinstans till skydd för de intagna. Självklart bör
klagan hos nämnden alltid få föras över beslut av den lokala utskrivningsmyndigheten
att vägra utskrivning.

Enligt beredningens mening borde det vara tillfyllest att utöver sjukvårdsläkaren
två av Kungl. Majit för ändamålet förordnade personer, av vilka den
ene vore eller varit ordinarie innehavare av domarämbete och den andre
borde vara i allmänna värv erfaren, medgåve att utskrivning finge
ske. Beredningen har därvid förutsatt, att utskrivning icke skulle kunna
ske med mindre båda de särskilt förordnade personerna vore ense med sjukvårdsläkaren
örn att sådan vore tillrådlig. Motsatte sig någon av dem att den
intagne utskreves, borde frågan förfalla. Beredningen hade övervägt att i
dylikt fall utskrivningsfrågan automatiskt skulle hänskjutas lill sinnessjuknämnden
men funnit detta överflödigt. Den intagne eller någon som ägde
föra talan för honom, kunde hos sinnessjuknämnden påkalla prövning av

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

frågan och kunde givetvis härvid påräkna bistånd av sjukvårdsläkaren. Om
klagan ej fördes, syntes emellertid anledning saknas att draga frågan under
nämndens prövning.

Rörande de föreslagna lokala utskrivningsnämnderna har beredningen vidare
anfört, att hinder ej borde föreligga att samma personer förordnades att
biträda mera än en sjukvårdsläkare. Särskilt syntes detta böra ske, då vid
ett sinnessjukhus funnes flera avdelningar. En sådan ordning syntes önskvärd
för att de utsedda skulle förvärva den omfattande erfarenhet i utskrivningsfrågor
som för ett riktigt handhavande av dessa ömtåliga ärenden måste
anses påkallad. I syfte att främja att även de båda för utskrivningsfrågor
utsedda lekmännen skulle grunda beslutet på personlig kännedom om den
intagne, syntes böra stadgas att, innan beslut fattades i fråga rörande utskrivning,
de som skulle pröva frågan skulle hava skaffat sig dylik kännedom.

Vad angår frågan, vilka personer som skulle omfattas av de särskilda utskrivningsregler
beredningen föreslagit, har beredningen uttalat, att därest på
sätt nu angivits lokala organ tillskapades för prövning av utskrivningsfrågan,
skäl icke syntes föreligga att göra någon begränsning i förhållande till gällande
rätt. Härom har beredningen ytterligare anfört följande.

Departementschefen framhöll vid framläggandet av propositionen om 1941
års lagändring att det kunde ifrågasättas huruvida strängare regler vore behövliga
i avseende å straffriförklarade som icke begått brott mot person. Av
dem, som tillhöra denna kategori, kunna dock en del hava begått brott, som
ådagalägga en höggradig samhällsfarlighet (dynamitarder, mordbrännare)
och beträffande dessa kräver uppenbarligen samhällets intresse att de äro
underkastade de strängare utskrivningsreglerna. Att åstadkomma en uppdelning
av här avsedda utskrivningsfall i lindrigare och svårare torde vara så
gott som ogörligt, därest man icke vill taga sin tillflykt till så vaga och allmänna
uttryckssätt, att någon egentlig gränsdragning icke ernås. Beredningen
har därför funnit sinnessjuklagens föreskrifter i ifrågavarande hänseende
lämpligen böra bibehållas. Detta innebär alltså, att den, som begått mot annans
personliga säkerhet riktat brott, alltid faller under de särskilda utskrivningsreglerna;
beträffande åter den, som begått annat brott, bliva dessa tilllämpliga
endast om han lagförts för brottet. Sistnämnda inkonsekvens har
beredningen funnit ej kunna undvikas. Detta innebär en olägenhet såtillvida
att enstaka farliga brottslingar kunna utskrivas utan den garanti som ligger
däri att utskrivning skall föregås av kvalificerad prövning. Emellertid kan
det icke anses uteslutet, att denna olägenhet i betydlig mån elimineras just
därigenom att i fråga om den som begått brott, vilket icke riktats mot annan
person, skillnad göres mellan det fall att straffriförklaring ägt rum och att
brottet icke blivit beivrat; de allvarligare brott, som göra det önskvärt att de
särskilda utskrivningsreglerna bliva tillämpliga, torde mestadels bliva föremål
för åtal.

Beredningen har vidare i angivet syfte att stärka utskrivningsgarantierna
beträffande sådana på sinnessjukhus intagna personer, som begått mycket
grova brott eller genom omständigheterna vid det begångna brottets utförande
eller eljest framstode såsom särskilt farliga, föreslagit att överinspektören
för sinnessjukvården skulle äga rätt att i fråga örn viss person förbehålla sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

105

att bliva hörd före utskrivningen och att, när så skett, överinspektörens yttrande
skulle inhämtas innan beslut om utskrivning fattades. Denna föreskrift
har beredningen ansett böra gälla även i fråga örn utskrivning av straffriförklarad,
som förvarades å sinnessjukavdelning vid fångvården, oaktat överinspektören
icke hade någon inspektionsrätt eller inspektionsskvldighet beträffande
fångvårdens sinnessjukavdelningar. Det kunde exempelvis i fråga
om en synnerligen farlig förbrytare, vars brott väckt allmän uppmärksamhet,
eller en brottsling, som visat utpräglade förföljelsetendenser mot viss person,
tänkas att överinspektören genom tidningspressen eller anmälan av den som
kände sig hotad finge kännedom om fallet och funne, att han utan tvekan
.skulle förbehållit sig att bliva hörd före den straffriförklarades utskrivning
från sinnessjukhus. Att i ett dylikt fall utskrivning från sinnessjukavdelning
vid fångvården icke skulle vara omgärdad med lika stränga säkerhetsföreskrifter
som utskrivningen från sinnessjukhus funne beredningen orimligt. Beredningen
förutsatte jämväl, att överinspektören av fångvårdsstyrelsen bereddes
möjlighet att, om han så önskade, personligen skaffa sig en uppfattning
örn de straffriförklarade, som vårdades på fångvårdens sinnessjukavdelningar.

I fråga om kostnaderna för de organisatoriska förändringar beredningen
föreslagit genom inrättande av ett rättsläkarråd och förändring av reglerna
om utskrivning från sinnessjukhus har beredningen anfört, att i stort sett för
statsverket icke torde uppkomma vare sig ökning eller minskning i de årliga
utgifterna. Kostnaden för rättsläkarrådet, av beredningen beräknad till 11 100
kronor, torde balanseras därav att medicinalstyrelsens befattning med de rättspsykiatriska
utlåtandena slopades. Den avlastning av sinnessjuknämndens
arbetsbörda, som beredningens förslag till ändrade utskrivningsregler medförde,
möjliggjorde en icke obetydlig besparing å anslagen till nämnden, förslagsvis
7 000 kronor. Motsvarande belopp syntes emellertid böra beräknas
åtgå till arvoden åt de personer, som förordnades att biträda sjukvårdsläkarna
vid sinnessjukhusen i utskrivningsfrågor.

Jämte det beredningen föreslagit materiellt ändrade regler för utskrivning
av straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda personer
har beredningen föreslagit formella jämkningar och omplaceringar av
hithörande bestämmelser i sinnessjuklagen. Beredningen har sålunda föreslagit,
att 18 § andra och tredje styckena skulle utgå, att 20—23 §§ skulle erhålla
ändrad lydelse samt att bestämmelserna i 50 § örn utskrivning från
sinnessjukavdelning vid fångvården av stralfriföi klarad som för vård förvaras
där, skulle flyttas till en ny paragraf, betecknad 20 a §.

Yttrandena.

Beredningens förslag att decentralisera utskrivningsförfarandet beträffande
straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda har tillstyrkts
i flertalet av de yttranden, däri frågan berörts. Svenska psykiatriska
föreningen och svenska läkaresällskapet lia sålunda uttalat, alt detta förslag
syntes innebära vissa fördelar, främst därigenom att den lokala
nämndens ledamöter hade tillfälle till personlig kontakt med patienten

106

Kungl. May.ts proposition nr 239.

och dessutom ofta torde känna väl till honom. Möjligen kunde även utskrivningen
på detta sätt i vissa fall ske snabbare än genom sinnessjuknämnden.
Förslaget har vidare utan erinran tillstyrkts av professor Kinberg
och docenten Rylander, sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning
å Håga samt sjukhuscheferna vid Gådeå, S:t Lars och S:t Jörgens
sjukhus. De båda sistnämnda ha emellertid uttryckt tvivelsmål, huruvida det
vore möjligt att på varje ort uppbringa kompetenta personer med de kvalifikationer
beredningen angivit, som vore villiga att mottaga förordnande att
biträda sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor. Enahanda erinran har framställts
av sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus. Denne har tillika förklarat,
att ehuru den föreslagna lagändringen syntes praktisk och ägnad att leda till
en minskning av sjukvårdsläkarens arbetsbörda, vissa olägenheter dock vore
förbundna därmed. Det centrala avgörandet av utskrivningsfrågorna genom
sinnessjuknämnden hade sålunda tillfört denna en samlad erfarenhet och en
enhetlighet i bedömandet, som en lokal nämnd endast långsamt och i mindre
skala kunde förvärva. I tveksamma fall innebure det också för sjukvårdsläkaren
en trygghetskänsla, att det definitiva avgörandet tillkomme sinnessjuknämnden
med dess större auktoritet. Sistnämnda förhållande har anmärkts
jämväl av direktionen för Salberga sjukhus, som dock ansett de fördelar,
som stöde att vinna genom den föreslagna ändringen, vara påtagliga. I yttrandet
har särskilt åberopats, att förslagets genomförande skulle verksamt bidraga
till att minska den för sjukhuset betungande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden
i utskrivningsfrågor. Minskningen i sinnessjuknämndens arbetsbörda
bleve måhända icke lika märkbar, då man kunde befara att besvär
i relativt stor utsträckning komme att anföras över beslut, varigenom den
lokala nämnden avslagit framställning om utskrivning.

I några yttranden, i vilka beredningens förslag till ändrade utskrivningsregler
i huvudsak tillstyrkts, har ifrågasatts, huruvida icke i vissa fall fråga
om utskrivning borde hänskjutas till sinnessjuknämnden. Svea hovrätt har
sålunda funnit det för säkerställande av enhetlig rättstillämpning önskvärt att
beslut, som fattats av den lokala utskrivningsnämnden, kunde hänskjutas
till sinnessjuknämnden, innan de ginge i verkställighet. Rätt att inom snävt
begränsad tid påkalla sinnessjuknämndens prövning kunde lämpligen tillerkännas
överinspektören för sinnessjukvården och vederbörande landsfogde.
Direktionen för Säters sjukhus har framhållit, att det vore osannolikt, att de
båda lekmän, som skulle deltaga i utskrivningsfrågan, ville taga på sitt ansvar
att kvarhålla en patient, som läkaren ville utskriva. Det borde därför
föreskrivas, att örn någon av lekmännen icke ville utskriva patienten, frågan
borde hänskjutas till sinnessjuknämnden. Ett sådant arrangemang skulle säkerligen
även bidraga till en enhetlig praxis i utskrivningsfrågor. Sjukhuschefen
vid Furunäsets sjukhus har ansett, att genom borttagandet av sjukvårdsläkarens
rätt att hos sinnessjuknämnden påkalla utskrivning sjukvårdsläkarens
handlingsfrihet bleve onödigt beskuren.

Beredningens förslag att decentralisera utskrivningsförfarandet beträffande
straffriförklarade och med dem jämställda har avstyrkts av medicinalstgrel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

107

sen, som förklarat sig icke finna ådagalagt, att förslaget innebure någon fördel
framför nuvarande ordning. Jämväl sinnessjuknämnden har avstyrkt förslaget
samt därvid anfört, alt det syntes föreligga vissa risker att i de lokala
utskrivningsnämnderna den ende psykiatriskt sakkunnige, läkaren, finge det
dominerande inflytandet. Nämnden har vidare anfört följande.

Nämnden vill framhålla, att domarnas i underdomstolarna uppfattning beträffande
otillräkneligförklaring ofta lärer avvika från den undersökande
läkarens åsikt, men det torde ändock höra till sällsyntheterna, att domstolen,
trots att den har personlig kontakt med den tilltalade, anser sig kunna
frångå den sakkunniges utlåtande. Det är ganska osäkert, örn samme domare
såsom ledamot i lokal nämnd kan hävda sin åsikt mot läkaren med den
möjlighet denne har att för sin mening framföra medicinskt stöd. Den fördel.
de icke sakkunniga ledamöterna i de lokala nämnderna få framför sinnessjuknämnden,
är att de komma i personlig kontakt med patienten. Fördelarna
av en personlig undersökning av patienten genom psykiatriskt icke
utbildade eller särskilt erfarna personer kan dock vara tvivelaktig, då formellt
rediga personer av dem lätt tolkas såsom icke vårdbehövande, t. ex.
imbecilla, infantila eller paranoida patienter. Härigenom kunna lätt missgrepp
göras. Dessa torde visserligen genom påpekande av läkaren kunna
undvikas, men i sådant fall kommer hans dominerande inflytande att kvarstå.

Nämnden vill vidare anföra, att i nämnden sitta två psykiatrici, samt att
vid ärendenas behandling dessutom föreligger ett utlåtande från sjukvårdsläkaren.
Härigenom kommer fallet att belysas från olika psykiatriska synpunkter,
och detta underlättar, enligt sinnessjuknämndens erfarenhet, i hög
grad ståndpunkttagandet för de icke sakkunniga ledamöterna i nämnden.
Det är en stor nackdel för de icke sakkunniga i de lokala nämnderna, att
belysningen av fallen lätt kan bliva ensidig.

Frågan örn utskrivningen av de straffriförklarade är av stort intresse för
rättsskipningen, och liksom en enhetlig rättstillämpning är av synnerlig vikt
för rättsväsendet, blir det även av väsentlig betydelse för rättsväsendet, att
behandlingen av dem, som i stället för att straffas intagits på sinnessjukhus,
blir likartad för hela landet. Genom att samtliga ärenden rörande utskrivning
av straffriförklarade avgjorts av sinnessjuknämnden har kravet
på likartad behandling i detta hänseende tillfullo tillgodosetts. Från sin erfarenhet
känner nämnden, att sjukvårdsläkarna hava väsentligt olika inställning
till samhällets och patientens intresse, den ene läkaren lägger tyngdpunkten
på den ena och den andre på den andra sidan. Då enligt nämndens
mening läkarna komma att erhålla det dominerande inflytandet inom de
lokala nämnderna blir vid den föreslagna anordningen kravet på enhetlig
behandling av de straffriförklarade åsidosatt.

Härtill kommer att anordnandet av lokala utskrivningsnämnder praktiskt
och ekonomiskt blir tungrott och dyrbart. Under 1942 hade sinnessjuknämnden
ali pröva fall av den art, som skulle underställas de lokala nämnderna,
från 39 olika anstalter. Vid var och en av dessa skulle enligt förslaget 2 personer
förordnas att biträda i utskrivningsfrågor. Beräknas dessa i genomsnitt
sammanträda en gång i månaden komma 936 inställelser ali krävas. För
dessa skall arvode och i vissa fall rese- och traktamentsersättning utgå. Beredningen
anser, all den föreslagna anordningen skulle medföra en nedskärning
i kostnaderna för sinnessjuknämnden med 7 000 kronor, eli belopp, som
enligt nämndens mening torde vara alltför högt. Kostnaderna för de lokala
nämnderna torde icke kunna hållas inom ramen av dessa 7 000 kronor, som
beredningen beräknat.

Då enligt nämndens mening genom den föreslagna anordningen med lokala

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

utskrivningsnämnder samhällets intresse blir, trots en högre kostnad, sämre
tillgodosett än med det nuvarande förfaringssättet, kan nämnden icke tillstyrka
förslaget i denna del.

Under åberopande att den centrala prövningen innebure större garantier
för ett enhetligt bedömande i utskrivningsfrågorna har beredningens förslag
örn inrättandet av lokala utskrivningsnämnder vidare avstyrkts av sjukhuschefen
vid Mariebergs sjukhus. Jämväl sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus
har framhållit, att inrättandet av lokala utskrivningsnämnder skulle
leda till en olikformig bedömning, varför förslaget härom syntes olämpligt.
I sistnämnda yttrande har vidare uttalats, att förslagets genomförande skulle
medföra en ökad belastning för sjuk vårdsläkaren; avfattandet av yttranden
till sinnessjuknämnden toge ringa tid i jämförelse med den som skulle åtgå,
därest sjukhusläkaren skulle muntligen föredraga ärendena i den lokala
nämnden och vara ledamöterna däri behjälpliga att förskaffa sig den personliga
kännedom örn patienterna, som förslaget förutsatte. Med lokala
nämnder skulle vidare en dubblering av ärendena komma till stånd i alla
de fall, då klagan över den lokala nämndens beslut fördes hos sinnessjuknämnden.
Sjukhuschefen vid Restads sjukhus har likaledes avstyrkt beredningens
förslag, då ett bibehållande av sinnessjuknämnden såsom utskrivningsmyndighet
för straffriförklarade och med dem likställda syntes bäst
medverka till en enhetlig bedömning i fråga örn såväl den enskilde individen
som samhällets krav på rättssäkerhet.

Farhågor för att ett utskrivningsförfarande enligt beredningens förslag
skulle medföra ett mindre enhetligt bedömande ha föranlett justitiekanslersämbetet
att föreslå en modifikation i förslaget. Ämbetet har i sitt yttrande
anfört följande.

Det synes visserligen vara erforderligt att sinnessjuknämnden herodes lättnad
i sin arbetsbörda, och en fördel är det jämväl, om prövningen av utskrivningsfråga
kan omhänderhavas av dem, som personligen lärt känna
vederbörande. Den föreslagna decentralisationen kan emellertid lätt nog
medföra olika praxis i utskrivningsfrågor vid det ganska stora antal sjukhus,
där straffriförklarade skola vårdas, och detta i båda riktningarna; medan
vid ett sjukhus straffriförklarade snart bliva utskrivna, kan vid ett annat
ganska stränga krav uppställas för att utskrivning skall komma till stånd.
Visserligen kan klagan föras hos sinnessjuknämnden över beslut, varigenom
utskrivning vägras, och på denna väg en viss enhetlighet vinnas. Fråga är
emellertid, om tillräcklig likformighet härigenom ernås. Att märka är också,
att klagan icke må föras mot beslut, varigenom utskrivning medgives, även
där sådan utskrivning med hänsyn till rättssäkerheten framstår såsom olämplig.
Måhända kan det till undvikande i viss mån av menlig olikformighet
vid bedömningen av utskrivningsfrågor böra övervägas att beträffande sådana
å sinnessjukhus intagna personer, som begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott, bibehålla beslutanderätten om utskrivning hos sinnessjuknämnden.

Jämväl statskontoret har ansett, att utskrivningen från sinnessjukhus av
sådana straffriförklarade som gjort sig skyldiga till grövre brott borde även
framdeles ankomma på sinnessjuknämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

109

Departementschefen.

De särskilda bestämmelser som meddelats om utskrivning från sinnessjukhus
av straffriförklarade och vissa andra sinnessjuka som begått brott
äro, såsom strafflagberedningen framhållit, byggda på att den presumtion
örn farlighet för det allmänna, som det begångna brottet utgör, ansetts kräva
att större försiktighet och en viss återhållsamhet iakttages i fråga örn utskrivning
av sådana sinnessjuka. Prövningen har fördenskull uppdragits
åt en för hela riket gemensam myndighet, sinnessjuknämnden, i vilken förutom
den psykiatriska sakkunskapen även lekmanna- och domaresynpunkter
äro representerade. Nämndens sammansättning torde utgöra en garanti
för att de skilda hänsyn, som kunna påverka bedömandet av utskrivningsfrågorna,
erhålla nödigt beaktande. Genom den ständigt fortgående ökningen
av antalet straffriförklarade har emellertid nämndens arbetsbörda ökats
betydligt och nämndens ställning såsom en klagoinstans i fall av vägrad utskrivning
har samtidigt kommit i bakgrunden. I den framställning av sinnessjuknämnden,
som låg till grund för 1941 års i det föregående omnämnda
lagändring, varigenom nämnden berättigades att i viss utsträckning uppdraga
sin beslutanderätt i utskrivningsfrågor åt vederbörande sjukvårdsläkare,
uppgav nämnden, att medan antalet till nämnden inkomna ärenden under
första verksamhetsåret utgjort 460, antalet år 1940 stigit till 2 340. Ärenden
rörande straffriförklarade hade år 1931 utgjort 237 eller 68 procent och år
1939 1 819 eller 85 procent av samtliga ärenden. Om dessa ärenden anförde
nämnden vidare, att många av dem avsåge sådana fall, där brottet vore obetydligt
och patientens psykiska tillstånd sådant att farlighet eller högre grad
av samhällsbesvärlighet praktiskt taget kunde uteslutas. Sådana relativt obetydliga
brott vore t. ex. en del enkla egendomsbrott, småstölder, en del fall
av fylleri, vissa trafikförseelser m. m., och vanliga psykiatriska diagnoser i
dylika fall vore imbecillitet, psykiska åldersförändringar eller psykopati.

Den år 1941 genomförda lagändringen har icke åstadkommit någon minskning
i sinnessjuknämndens arbetsbörda, enär antalet straffriförklarade fortsatt
att stiga. Enligt från sinnessjuknämnden inhämtade uppgifter utgjorde sålunda
år 1944 antalet av nämnden avgjorda ärenden 3 358, därav 2 985 eller
89 procent angingo straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende
jämställda. Nämndens arbetsbörda är därför alltjämt betungande.

Strafflagberedningen har i syfte att minska sinnessjuknämndens arbetsbörda
föreslagit, att nämndens förstahandsbefattning med frågor örn utskrivning
av straffriförklarade och vissa andra sinnessjuka skulle helt upphöra
och att i stället prövningen skulle ankomma på sjukvårdslälcaren jämte två
av Kungl. Maj:t förordnade personer, av vilka den ene skulle vara eller ha
varit ordinarie innehavare av domarämbete och den andre borde vara i allmänna
värv erfaren. Beredningen har ansett detta förslag jämväl i övrigt
medföra vissa praktiska fördelar.

Vad beredningen sålunda föreslagit har i flertalet yttranden i princip tillstyrkts,
därvid särskilt framhållits att förslagets genomförande skulle med -

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 239.

föra en minskning av den nuvarande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden
i utskrivningsfrågor. I övriga yttranden, däribland de som avgivits av
medicinalstyrelsen och sinnesjuknämnden, har däremot beredningens förslag
i denna del avstyrkts. För min del befarar jag, i enlighet med vad i dessa
avstyrkande yttranden anförts, att en så stark decentralisering av prövningen
som beredningen föreslagit kommer att medföra att bedömandet vid olika
sjukhus kommer att bliva alltför oenhetligt. Jag vill i detta hänseende åberopa
vad justitiekanslersämbetet anfört därom att en sådan olikformighet
endast till en del avlijälpes genom rätten att klaga hos sinnessjuknämnden,
enär beslut, varigenom utskrivning medgivits, icke kan bliva föremål för sådan
klagan. I detta sammanhang bör anmärkas, att enligt vad sinnessjuknämnden
anfört nämnden i allmänhet varit mera restriktiv än läkarna. Såsom
nämnden framhållit kan genom nämndens sammansättning olika psykiatriska
synpunkter göra sig hörda, medan i en lokal utskrivningsnämnd risk
föreligger för en ensidig belysning av fallen från psykiatrisk synpunkt.

Det är emellertid uppenbart att vissa fördelar äro förknippade med en
ökad decentralisering av utskrivningsrätten. Utöver att en lättnad i s innessjuknämndens
arbetsbörda vinnes torde sålunda det minskade behovet av
skriftväxling med nämnden medföra arbetsbesparing för sjukvårdsläkaren.
Möjligheterna att placera den som skall utskrivas i lämpligt arbete torde
också i viss mån ökas. Med hänsyn till önskvärdheten att bibehålla största
möjliga enhetlighet i utskrivningsfrågorna kan jag dock icke förorda en ytterligare
decentralisering i vidare mån än att sinnessjuknämnden bör även i
fråga om den som begått brott mot annans personliga säkerhet kunna överlåta
åt sjukvårdsläkaren att besluta örn utskrivning. Även sådana brott kunna
vara av relativt ofarlig beskaffenhet, och om det psykiatriska bedömandet
icke föranleder att större försiktighet bör iakttagas vid utskrivningen,
synes det icke vara förbundet med några risker att låta sinnessjuknämnden
delegera sin beslutanderätt i fråga om utskrivning åt sjukvårdsläkaren. Sinnessjuknämnden
har, då fråga om utskrivning av den intagne första gången
uppkommer, tillfälle att verkställa en prövning av hans farlighet från psykiatriska
utgångspunkter och bör givetvis alltid förbehålla sig beslutanderätten
i sådana fall, då farligheten är utpräglad eller brottet är av grov beskaffenhet.

Med den begränsade ändring i förhållande till gällande rätt som nu föreslagits,
synas sådana formella jämkningar och omplaceringar av reglerna om
utskrivning från sinnessjukhus som föreslagits av strafflagberedningen icke
vara påkallade. Jag föreslår sålunda endast, att i 20 § sinnessjuklagen vidtages
ändring av den innebörd jag nyss nämnt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

lil

IV. Processlag-beretlningens förslag till ändringar i sinnessjuklagen.

Processlagberedningen har, såsom inledningsvis omtalats, den 17 mars 1944
avlämnat betänkande med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken
ävensom förslag till åtskilliga lagändringar, vilka sammanhänga med
den nya rättegångsordningens genomförande. Det av beredningen framlagda
förslaget till ändringar i sinnessjuklagen har huvudsakligen avseende å de
delar av sinnessjuklagen, som gälla undersökning av för brott tilltalade personers
sinnesbeskaffenhet och beredande av vård åt straffriförklarade.

Enligt nya rättegångsbalken skall — med vissa undantag — förundersök
ning inledas av polismyndighet eller åklagare, så snart på grund av angivelse
eller eljest anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal blivit
begånget. Har förundersökning inletts av polismyndighet, skall den övertagas
av åklagaren, så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet eller
det eljest finnes påkallat. Under förundersökningen skall utredas, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för åtal mot den misstänkte, samt målet så beredas,
att bevisningen kan vid huvudförhandling inför rätten förebringas i ett sammanhang.
Förundersökning skall nedläggas, om anledning ej längre finnes
till dess fullföljande. Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren
meddela beslut huruvida åtal skall väckas. Åtal väckes genom stämning
å den misstänkte. Rätten skall därefter så snart ske kan bestämma tid
för huvudförhandlingen. Denna skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till
dess målet är färdigt för avgörande. Uppskjutes huvudförhandlingen, må den
i vissa fall fortsättas, därest målet återupptages till ny handläggning inom
två veckor; i annat fall skall ny huvudförhandling hållas och bevis, som upptagits
vid tidigare handläggning skall då ånyo upptagas, örn det finnes vara
av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.

Beslut om häktning av den misstänkte skall enligt nya rättegångsbalken
meddelas av rätten. För avgörande av häktningsfrågan skall, örn frågan
uppkommer under förundersökningen, hållas särskild förhandling inför rätten,
därvid den misstänkte som regel skall vara tillstädes. I samband med
att rätten meddelar beslut om häktning skall rätten utsätta lid inom vilken
åtal skall väckas, såframt åtal ej redan tidigare väckts. Överstiger denna tid
två veckor, skall i allmänhet rätten med högst två veckors mellanrum taga
häktningsfrågan under omprövning; örn det med hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan omständighet finnes uppenbart, alt sådan omprövning
skulle vara utan betydelse, kan dock rätten bestämma längre tids mellanrum.

I fråga om inhämtande av yttrande från sakkunnig förutsätter nya rättegångsbalken,
alt fråga, för vars bedömande kräves särskild fackkunskap, i
allmänhet skall utredas innan målet företages till huvudförhandling. Enligt
23 kap. 14 g äger undersökningsledare i brottmål att under förundersökningen
inhämta yttrande av sakkunnig. Därest myndighet eller tjänsteman en -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ligt sin ämbetsinstruktion är skyldig att tillhandagå åklagare eller polismyndighet
med sakkunnigt yttrande, kan undersökningsledaren direkt hos vederbörande
göra framställning därom; i annat fall har han att hos rätten framställa
begäran örn inhämtande av yttrande. Sedan åtal väckts, kan rätten enligt
45 kap. 12 § självmant inhämta yttrande av sakkunnig, innan den utsätter
målet till huvudförhandling.

I motiven till nya rättegångsbalken framhöll processlagberedningen, att
nyss omförmälda bestämmelser angående rätt att inhämta yttrande från
sakkunnig vore av särskild betydelse, då fråga vore om undersökning av den
misstänktes sinnesbeskaffenhet. För vinnande av koncentration i målets behandling
borde sådan undersökning såvitt möjligt vara verkställd före huvudförhandlingen,
och i regel syntes vara lämpligast, att den skedde redan
under förundersökningen. Vid lagrådets behandling av förslaget till ny rättegångsbalk
anmärktes vid granskningen av 23 kap. 14 §, att beredningens
nämnda yttrande lätt kunde tydas så, att beredningen velat avvika från gällande
rätts ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för förordnande örn sinnesundersökning
i brottmål. Enligt lagrådet förutsatte gällande regler örn
undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet, att domstolen ej kunde förordna
örn sådan undersökning med mindre den ansåge att den tilltalade begått
brottet. I samband därmed framhöll lagrådet, att det endast då övertygande
bevisning förebragts mot den misstänkte vore försvarligt att förlänga
häktningstiden för att få en undersökning verkställd eller att förordna, att
icke häktad tilltalad skulle för undersökning intagas å sinnessjukhus. Då
emellertid beredningens yttrande i frågan ej behövde innebära mera än att
i alla fall, i vilka det vore klart, att den misstänkte förövat gärningen, undersökningen
borde ske före huvudförhandlingen, ansåge sig lagrådet på denna
punkt kunna lämna förslaget utan anmärkning. I propositionen med förslag
till ny rättegångsbalk uttalade departementschefen sin anslutning till lagrådets
utveckling av innebörden i 23 kap. 14 §; undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet
borde ej äga rum, innan övertygande bevisning förebragts
om att han förövat den gärning, som lades honom till last.

Processlagberedningen har i sitt nu förevarande förslag erinrat, att strafflagberedningen
i sitt betänkande upptagit spörsmålet på vilket stadium i
målet sinnesundersökning borde äga rum, samt att strafflagberedningen därvid
på anförda skäl uttalat sig för ett bibehållande av rådande praxis, enligt
vilken sinnesundersökning beslutas först sedan all utredning i målet slutförts.
Strafflagberedningen har också, såsom i det föregående anmärkts, föreslagit
stadgande därom att innan beslut om sinnesundersökning meddelas erforderlig
utredning skall förebringas om den åtalade gärningen. I sin motivering
för detta stadgande har strafflagberedningen anfört, att i brottmål det
icke sällan redan på ett tidigt stadium stöde klart att den tilltalade begått
brottslig gärning, men att däremot fortsatt och stundom vidlyftig utredning
kunde erfordras för att avgöra huru gärningen straffrättsligt skulle rubriceras
eller för bedömande av skadeståndsfrågor m. m. Ur läkarens synpunkt
vore det önskvärt att undersökningen kunde påbörjas snarast möjligt, då det

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

113

vöre den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående, som
skulle undersökas. Åtskilliga skål talade sålunda för att beslut om sinnesundersökning
borde kunna meddelas innan utredningen slutförts, blott det
genom den tilltalades erkännande eller eljest vore klarlagt att brottslig gärning
förelåge. En sådan anordning vore dock förbunden även med nackdelar.
Enligt vanliga straffprocessuella regler kunde den tilltalade, så länge
målet vöre föremål för handläggning, förebringa ytterligare utredning och
argumentering i ansvarsfrågan. Detta nytillkomna material måste uppenbarligen,
om sinnesundersökning påbörjats, delgivas undersökningsläkaren och
vållade därigenom splittring i dennes arbete. Det kunde också vara av den
betydelse att den tilltalade borde frikännas, i vilket fall förordnandet om
sinnesundersökning borde förfalla. Strafflagberedningen förutsatte fördenskull
att såsom hittills beslut om sinnesundersökning meddelades först sedan
all utredning i målet slutförts och att målet i avbidan på resultatet av
undersökningen förklarades vilande.

Frågan om sinnesundersöknings ställning i den nya rättegångsordning,
som tillkommit genom rättegångsbalken den 18 juli 1942, har strafflagberedningen
icke gått närmare in på. I detta hänseende har processlagberedningen
anfört att det, såsom jämväl framhållits av strafflagberedningen, ej
minst med hänsyn till läkarens arbete vore önskvärt att undersökningen
kunde påbörjas snarast möjligt. Ur processuell synpunkt vöre det också av
vikt, att undersökningen kunde verkställas före huvudförhandlingen. Å andra
sidan borde, såsom jämväl lagrådet erinrat, beslut örn sinnesundersökning
icke meddelas med mindre domstolen funnit utrett, att den misstänkte begått
gärningen. Någon allmän regel om i vilket skede av brottmålsförfarandet rätten
skulle fatta ståndpunkt till frågan om sinnesundersökning syntes fördenskull
icke lämplig. Rådde tvekan, vare sig om den misstänktes skuld eller om
behovet av sinnesundersökning, borde frågan uppenbart behandlas inför fullsutten
rätt vid huvudförhandlingen i målet. Förekomme icke sådan tvekan,
borde däremot förordnande om sinnesundersökning kunna allt efter omständigheterna
meddelas antingen under förundersökningen eller, efter åtalet,
vid målets beredande till huvudförhandling.

I anslutning till det anförda har processlagberedningen föreslagit vissa ändringar
i sinnessjuklagen. Beredningen har därvid lill en början föreslagit redaktionella
jämkningar beträffande rubriken till 6 kap. sinnessjuklagen ävensom
41—45 samt 47, 49 och 51 §§ samma lag, innebärande att ordet »tilltalad»
utbytes mot ordet »misstänkt». Tillika har processlagberedningen
föreslagit, att i 41 § sinnessjuklagen skulle upptagas uttryckligt stadgande
därom att förordnande om sinnesundersökning icke finge meddelas, med
mindre övertygande bevisning förebragts att den misstänkte begått gärningen.
Som en följd av att beslut örn sinnesundersökning kunde beslutas redan
under förundersökningen har beredningen ansett bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen
örn kvarhållande å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid
fångvården av den, som vid verkställd sinnesundersökning funnits vara i behov
av vård å sinnessjukhus, böra fullständigas med föreskrift att sådant

Bihang till riksdagens protokoll 19ti!>. 1 sami. Nr 239.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 239

kvarhållande ej finge ske om förundersökning nedlagts eller avslutats utan
att åtal följt. Vidare har processlagberedningen ansett lämpligt, att i 49 § sinnessjuklagen
infördes uttrycklig föreskrift, att därest beslut örn sinnesundersökning
meddelats först sedan målet förekommit vid huvudförhandling,
bevis som då upptagits därom att den tilltalade begått gärningen, sedermera
ej behövde upptagas på nytt, såframt ej särskilda skäl föranledde därtill. Till
motivering av vad sålunda föreslagits har beredningen anfört att, ehuru det
ståndpunktstagande till skuldfrågan som innefattades i beslutet om sinnesundersökning
icke vore slutgiltigt, likväl redan detta beslut i allmänhet torde
göra ett återupptagande av utredningsmaterialet i denna del överflödigt.

Processlagberedningen har utöver de ändringsförslag som nu nämnts framlagt
förslag till av rättegångsreformens genomförande påkallade ändringar
jämväl på vissa andra punkter i sinnessjuklagen.

Sålunda har beredningen beträffande 10 § 1 mom. sinnessjuklagen, vari
föreskrives, att vårdattest, som åtföljer ansökan örn någons intagande a sinnessjukhus,
icke må godkännas, därest den utfärdats av läkare, vilken veterligen
står i den skyldskap eller det svågerlag till den sjuke, som enligt lag
utgör vittnesjäv, föreslagit att hänvisningen till föreskrifterna örn vittnesjäv
utbyttes mot en hänvisning till reglerna örn jäv mot domare. Beredningen
har därvid erinrat att vid ett ikraftträdande av nya rättegångsbalken — som
saknar bestämmelser om vittnesjäv — den ifrågavarande bestämmelsen
skulle förlora sin betydelse om annat ej stadgades. Med hänsyn till att intagande
å sinnessjukhus utgjorde ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten
vore det emellertid av vikt att ingen minskning skedde i de garantier,
med vilka förfarandet omgärdats.

I 38 och 39 §§ sinnessjuklagen äro bestämmelser meddelade om förhör
vid domstol angående den som för vård eller observation intagits å sinnessjukhus.
Sådant förhör må i allmänhet ej utan samtycke av den som skall
börås äga rum annorstädes än vid rätten i den ort, där han uppehåller sig,
lyder denna ort under landsrätt, må dock förhöret hallas inför närmaste
rådhusrätt. Förhör skall begäras hos rätten i stad eller domaren på landet,
som har att till förhöret kalla den eller dem med vilka förhör begärts och
vidtaga vissa andra förberedande åtgärder. Förhöret skall äga rum sa snart
ske kan, dock må urtima ting för ändamålet ej utsättas. Processlagberedningen
har med avseende å dessa bestämmelser anmärkt, att enligt ett av
beredningen framlagt förslag till handläggning av ärenden rätten vid förhör
som här avses bomme att bliva domför med en lagfaren ledamot. Tid och
ställe för förhöret kunde följaktligen bestämmas oberoende av den allmänna
sammanträdesordningen. Föreskriften att förhör kunde äga rum inför närmaste
rådhusrätt syntes fördenskull böra utgå liksom förbudet mot utsättande
av urtima ting. Med hänsyn till nyssnämnda domförhetsregel borde
därjämte föreskrivas att förhör alltid skulle begäras hos rätten.

Jämväl för vinnande av utredning om tilltalads sinnesbeskaffenhet kan,
såsom förut nämnts, på begäran av undersökningsläkaren förhör äga rum

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

115

vid rätten. Processlagberedningen har i detta hänseende erinrat, att i 40
kap. 5 § nya rättegångsbalken upptagits ett allmänt stadgande att domstol,
som beslutat inhämta yttrande av sakkunnig, ägde upptaga bevisning
eller annan utredning som erfordrades. På grund härav kunde ifrågasättas
att låta bestämmelserna örn förhör som här avses utgå. Med hänsyn till
vissa i nya rättegångsbalken upptagna regler om skyldigheten att sörja för
bevisningen i målet syntes bestämmelserna dock icke helt betydelselösa,
varför beredningen ansett övervägande skäl tala för att de bibehölles. Då
förhöret vore att anse som bevisupptagning utom rätta, syntes med hänsyn
till nya rättegångsbalkens domförhetsregler bestämmelserna att förhör kunde
begäras hos domaren på landet kunna utgå. Enahanda ändring har processlagberedningen
föreslagit beträffande motsvarande bestämmelser i 44,
46 och 46 a §§. Jämväl föreskriften i 42 § att domaren kunde bevilja anstånd
med utlåtandes avgivande har av beredningen föreslagits skola upphävas.
Som en följd av vad sålunda föreslagits har beredningen vidare ansett
45 § första stycket, som angår besvär över domarens beslut, kunna utgå.

I fråga om inställande inför domstol av tilltalad som är intagen på sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården gäller för närvarande
enligt 49 § sinnessjuklagen, att örn den tilltalade blivit i målet hörd, domstolen
ej må förordna om hans vidare inställande, så framt ej särskilda skäl
därtill äro, samt att sjukvårdsläkarens yttrande skall inhämtas innan sådant
förordnande meddelas. Enligt 21 kap. 2 § nya rättegångsbalken är personlig
inställelse av den misstänkte aldrig erforderlig om den misstänkte lider av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten finner att hans hörande skulle
vara utan gagn. Med hänsyn härtill har processlagberedningen ansett i 49 §
sinnessjuklagen icke erfordras annan föreskrift i förevarande hänseende än
att domstolen, innan beslut meddelas örn inställelse vid rätten av den som
är intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning å fångvården, skall inhämta
sjukvårdsläkarens yttrande.

Departementschefen.

Emot de av processlagberedningen framlagda ändringsförslagen, som
åsyfta att bringa sinnessjuklagens bestämmelser i överensstämmelse med
grunderna för den nya rättegångsordningen, synes mig i princip intet vara
att erinra. Jag är sålunda ense med beredningen om att sinnesundersökning
bör få beslutas först sedan övertygande bevisning förebragts att den misstänkte
begått gärningen, men att å andra sidan sinnesundersökning bör
kunna beslutas redan under förundersökningen, när tillfredsställande utredning
föreligger. Det torde emellertid böra uttryckligen angivas, att sinnesundersökning
må äga rum om den misstänkte erkänt gärningen. I enlighet med
vad beredningen uttalat synes det mig överflödigt, att den vid huvudförhandling
upptagna bevisningen i skuldfrågan skall behöva ånyo upptagas, sedan
undersökningen ägt runi, örn ej särskilda skäl därtill äro. Som sådana särskilda
skäl torde böra anses ali omständigheter tillkommit, som kunna inverka
på värderingen av det tidigare förebragta materialet, betydelse synes

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

jämväl böra tillmätas frågan huruvida den tilltalade eller hans försvarsadvokat
framställer begäran om förnyad bevisupptagning under vidhållande av
att den tilltalade är oskyldig. Bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden
synas mig lämpligen böra upptagas i den nya 41 a §, som tidigare omnämnts.
Vad beredningen i övrigt föreslagit synes jämväl böra godtagas med vissa
redaktionella jämkningar.

Åtskilliga bestämmelser i sinnessjuklagen, särskilt i 6 kap., äga samband
med strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Såsom förut nämnts föreligger
förslag till nya sådana bestämmelser. Det kunde med hänsyn till avfattningen
av detta förslag ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang vidtaga
vissa formella jämkningar i sinnessjuklagen. Detta har dock icke synts
nödvändigt och skulle påkalla jämkning även av åtskilliga stadganden, som
i övrigt icke beröras av här föreliggande förslag.

Vad angår ikraftträdandet av de föreslagna lagändringarna böra givetvis
de ändringar, som sammanhänga med omorganisationen av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, träda i kraft då den nya organisationen skall
börja tillämpas, eller den 1 januari 1946. De ändringar, som enbart betingas
av processreformen, böra däremot icke träda i kraft förrän samtidigt med
den nya rättegångsbalken. I fråga om några paragrafer, som på grund av
undersökningsväsendets omorganisation böra träda i kraft den 1 januari
1946, torde i särskilda övergångsbestämmelser böra meddelas vissa särskilda
föreskrifter, som erfordras på grund av olikheterna mellan gällande rättegångsordning
och det nya processförfarandet. Slutligen må anmärkas, att
ikraftträdandet av några av de stadganden som nu föreslås ändrade är beroende
av att 1937 års förvaringslagstiftning sättes i kraft. Beträffande dessa
stadganden torde det få ankomma på Konungen att förordna om deras
ikraftträdande.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

117

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

1. Då ansökan — — — sinnestillstånd
(levnadsberättelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande,
av annan, som av styrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas av
läkare vid det sinnessjukhus, varest
intagning begäres; dock må läkare
vid sinnessjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utfärda
vårdattest, då fråga är om förflyttning
till sjukhuset av någon, som
vårdas å fattigvårdsansalt, där läkaren
omhänderhar sjukvård, samt annan
läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör vittne
sjöv.

10 §.

1. Då ansökan — -—■ — sinnestillstånd
(levnadsberättelse ).

Vårdattest må utfärdas allenast av
legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens
särskilda bemyndigande,
av annan, som av styrelsen
förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest må ej meddelas av
läkare vid det sinnessjukhus, varest
intagning begäres; dock må läkare
vid sinnessjukhus, som drives av
landsting eller kommun, utfärda
vårdattest, då fråga är om förflyttning
till sjukhuset av någon, som
vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren
omhänderhar sjukvård, samt annan
läkare ej utan olägenhet eller
omgång kan anlitas. Vårdattest må
ej godkännas, därest den meddelats
av någon, som veterligen till den
sjuke står i den skyldskap eller i det
svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare.

1 Senaste lydelse, se betr. 20 § SFS 1941: 509, betr. 41 och 46 a §§ SFS 1937: 470, betr. 45 §
SFS 1933: 45 och betr. 47 § 4 mom. SFS 1942: 146.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § hinder
möter på grund av vad i andra stycket
av samma paragraf stadgas, tillkomme
det sinnessjuknämnden att
antingen själv efter anmälan eller
framställning, som nedan sägs, besluta
om utskrivning enligt 17 eller
19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren
att därom meddela beslut.
Uppdrag, som nu sagts, må dock ej
meddelas i fall, där det brott, som utgör
hinder för utskrivning enligt 18 §,
varit riktat mot annans personliga
säkerhet. Begär den, örn vilkens utskrivning
är fråga, sådant brott efter
det uppdraget meddelats, skall
detta anses återkallat.

I andra —--- förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme--

— på försök.

38 §.

För vinnande —--eller upp lysningsvis.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen
hos rätten i stad eller domaren på
landet. I framställningen om förhör
böra de omständigheter angivas, vilka
förhöret skall avse. Däri skall ock,

(Föreslagen lydelse)

20 §.

I andra---förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme--

—- på försök.

38 §.

För vinnande---eller upp lysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga
rum inför rätten i den ort, där den,
som skall höras, uppehåller sig, eller
med hans samtycke vid annan allmän
underrätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen
hos rätten. I framställningen örn förhör
böra de omständigheter angivas,
vilka förhöret skall avse. Däri skall
ock, örn det kan ske, beträffande en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

119

(Nuvarande lydelse)

om det kan ske, beträffande envar,
som enligt vad nedan sägs skall underrättas
om förhöret, lämnas uppgift
om namn och postadress. Åberopas
samtycke, som i 38 § andra stycket
sägs, skall skriftligt bevis därom
bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske
kan; dock må för ändamålet urtima
ting ej utsättas. Rätten eller domaren
läte till förhöret kalla den eller dem,
vilkas hörande begärts; avsände ock
underrättelse om tiden för förhöret
till den, som gjort framställningen
därom. Sådan underrättelse varde
jämväl, där det kan ske, avsänd till
den, som gjort hemställan, varom i
1 mom. andra stycket förmäles, så
ock i fall, då den intagne ej på egen
ansökning intagits å sinnessjukhuset,
till den, som gjort ansökningen. Till
den, som intagits för observation,
skall, ändå att han ej gjort hemställan,
som nyss sagts, underrättelse örn
förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten
eller domaren, ändå att förhöret ej begärts
av sjukvårdsläkaren, tillställa
honom protokoll över förhöret, och
vare läkaren pliktig att i de fall, där
den intagne underrättats om förhöret,
låta honom taga del av protokollet.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser angående
undersökning av tilltalade samt angående
intagning och utskrivning
av straffriförklarade m. m.

41 §.1

Där i brottmål domstolen på grund
av att den tilltalade tidigare lidit av

(Föreslagen lydelse)

var, som enligt vad nedan sägs skall
underrättas om förhöret, lämnas uppgift
om namn och postadress. Åberopas
samtycke, som i 38 § andra stycket
sägs, skall skriftligt bevis därom
bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske
kan. Rätten läte till förhöret kalla den
eller dem, vilkas hörande begärts; avsände
ock underrättelse om tiden för
förhöret till den, som gjort framställningen
därom. Sådan underrättelse
varde jämväl, där det kan ske, avsänd
till den, som gjort hemställan,
varom i 1 mom. andra stycket förmäles,
så ock i fall, då den intagne
ej på egen ansökning intagits å sinnessjukhuset,
till den, som gjort ansökningen.
Till den, som intagits för
observation, skall, ändå att han ej
gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse
om förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten,
ändå att förhöret ej begärts av sjukvårdsläkaren,
tillställa honom protokoll
över förhöret, och vare läkaren
pliktig att i de fall, där den intagne
underrättats om förhöret, låta honom
taga del av protokollet.

6 KAP.

Om sinnesundersökning i brottmål
m. m.

41 §.

Föreligger anledning till antagande
att den, som är misstänkt för brott,

1 Paragrafen, som enligt SFS 1937; 470 erhållit ändrad lydelse vilken ännu ej trätt i kraft,
Ilar återgivits i sin nu gällande lydelse.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

Ändå att domstolen ej finner anledning
till antagande, som i första
stycket sågs, må domstolen ej, utan
att läkares utlåtande inhämtats, förordna
örn den tilltalades internering
eller döma honom till straffarbete i
ett är eller däröver för mord eller för
mordbrand eller annat eldsåsåttande,
som icke förövats i uppsåt att bedraga
försäkringsgivare eller i annan sådan
sviklig avsikt, eller för försök till
brott, som nu är sagt.

(Föreslagen lydelse)

bör förklaras straffri enligt 5 kap. 5 §
strafflagen, skall domstolen förordna
örn sinnesundersökning enligt vad nedan
sågs, där ej av särskilda skäl sådan
undersökning finnes obehövlig.
Sinnesundersökning skall ock ske, där
domstolen finner särskild utredning
örn den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest
för .målets avgörande.

41 a §.

Beslut örn sinnesundersökning må
ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande
bevisning förebragts att han
begått densamma.

Har beslut örn sinnesundersökning
meddelats sedan målet förekommit
vid huvudförhandling, erfordras ej
vid ny huvudförhandling, att tidigare
upptagen bevisning därom, att den
misstänkte begått gärningen, ånyo
upptages, så framt ej särskilda skäl
därtill åro.

Där rätten finner det lämpligt, md
rätten förordna, att målet, såvitt angår
utredning örn den misstänktes
sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

121

(Nuvarande lydelse)

42 §.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt
för bedömande av den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, må han
hos domstolen eller, där målet är anhängigt
vid häradsrätt, hos domaren
göra framställning om att förhör i
målet hålles med personer, som kunna
antagas äga kännedom örn omständigheter
av betydelse för bedömande
av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
I framställningen bör angivas
vad förhöret skall avse. Skall
förhör äga rum, ankomme på domstolen
eller domaren att föranstalta
örn att förhöret varder hållet samt örn
underrättelse till sjukvårdsläkaren
och inkallelse av den eller dem, med
vilka förhör begärts. Angående ersättning
åt den, som jämlikt detta
stycke inkallats för att höras såsom
vittne eller upplysningsvis, gäde, ändå
att inkallelsen beslutats av domaren
eller att allmän åklagare ej för talan
i målet, vad angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat.

Utlåtande, varom i denna paragraf
förmäles, skall avgivas utan dröjsmål
och sist inom tvä månader från det
den tilltalade intogs å sinnessjukav -

(Föreslagen lydelse)

42 §.

Sinnesundersökning av den, som är
häktad, skall verkställas å sinnessjukavdelning
vid fångvården av där anställd
läkare. Domstol, som förordnat
örn sådan undersökning, skall skyndsamt
översända samtliga handlingar i
målet till den sinnessjukavdelning, till
vilken den häktade enligt av fångvårdsstyrelsen
meddelade bestämmelser
skall överföras för undersökningens
verkställande.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse för
undersökningen, så ock hos domstolen
göra framställning örn att förhör i
målet hålles med personer, som kunna
antagas äga kännedom örn sådana
omständigheter. Därvid bör angivas
vad utredningen eller förhöret skall
avse. Skall förhör äga rum, ankomme
på domstolen att föranstalta om att
förhöret varder hållet samt att underrätta
undersökningsläkaren örn
förhöret. Angående ersättning åt den,
som inkallats till förhöret för att höras
därvid, gäde vad örn ersättning
till vittne i brottmål år stadgat. Ersättningen
skall stanna å statsverket.

Sinnesundersökning skall verkställas
utan dröjsmål och utlåtande däröver
avgivas sist inom två månader
från det handlingarna inkomma till

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

delningen, i den mån ej domstolen eller
domaren i särskilt fall på framställning
av sjukvårdsläkaren medgiver
anstånd. Beslut örn anstånd må
meddelas utan parternas hörande. Har
domstolen eller domaren förordnat
örn förhör som i andra stycket sågs,
må, om tiden ej därigenom förlånges
till mer än tre månader, med utlåtandet
utan särskilt medgivande anstå
till dess fjorton dagar förflutit från
det protokoll över förhöret kommit
sjukvårdsläkaren tillhanda. Vid utlåtandet
skola fogas de av domstolen
till sjukvårdsläkaren överlämnade
handlingarna.

43 §.

Där tilltalad, angående vilken domstol
jämlikt il § beslutat inhämta utlåtande,
befinner sig på fri fot, åligge
det medicinalstyrelsen att på anmälan
av domstolen eller domaren förordna
lämplig läkare att efter verkställd undersökning
till domstolen avgiva sådant
utlåtande. Sedan förordnande av
medicinalstyrelsen meddelats, varde
samtliga handlingar i målet överlämnade
till den förordnade.

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen
inställa sig å tid och ort,
som av läkaren bestämmas.

(Föreslagen lydelse)

sinnessjukavdelningen, i den mån ej
domstolen i särskilt fall på framställning
av undersökningsläkaren medgiver
anstånd. Beslut örn anstånd må
meddelas utan parternas hörande.
Vid utlåtandet skola fogas de av
domstolen till sinnessjukavdelningen
överlämnade handlingarna.

/ utlåtandet skall undersökningsläkaren
angiva den undersöktes sinnestillstånd
vid gärningens begående, så
ock huruvida han är i behov av vård
å sinnessjukhus. Finnes den undersökte
eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild
behandling, bör sådant anmärkas.
I utlåtandet skola ock angivas de
skäl och omständigheter, på vilka
däri givet omdöme grundas.

Då utlåtande avgives, skall undersökningsläkaren
samtidigt insända en
avskrift därav till medicinalstyrelsen;
finner styrelsen anledning föreligga
till ytterligare psykiatrisk granskning,
har styrelsen att ofördröjligen underrätta
domstolen därom.

43 §.

Sinnesundersökning av den, som
icke är häktad, skall verkställas av
läkare, som för dylikt ändamål är
anställd vid statligt sinnessjukhus.
Domstol, som förordnat örn sådan undersökning,
skall skyndsamt överlämna
samtliga handlingar i målet till det
sinnessjukhus, vid vilket enligt av
medicinalstyrelsen meddelade bestämmelser
undersökningen skall äga
rum.

Den, som skall undersökas, är pliktig
att för undersökningen inställa
sig å tid och ort som av undersök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

123

(Nuvarande lydelse)

Finner läkaren, att undersökningen
ej kan verkställas utan att den tilltalade
intages å sinnessjukhus, gore anmälan
därom hos domstolen, som åge
förordna, att den tilltalade skall intagas
å ett statens sinnessjukhus. Ej må
domstolen utan medgivande av den
tilltalade meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa straffarbete,
fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid. Har förordnande,
som nu sagts, meddelats,
varde den tilltalade, örn läkaren är
anställd å något statens sinnessjukhus,
där intagen. I annat fall skall
intagning ske å det statens sinnessjukhus,
som medicinalstyrelsen, på anmälan
av domstolen eller domaren,
bestämmer, samt undersökningen efter
styrelsens förordnande övertagas
av där anställd läkare.

I fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje
och fjärde styckena i tillämpliga
delar lända till efterrättelse med iakttagande
av att tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas, örn den tilltalade
intagits å sinnessjukhus, från
den dag, intagningen ägde rum, men
eljest från det läkaren mottog handlingarna
i målet.

Vad i tredje stycket stadgats skall
icke tillämpas, där undersökningen
överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid
sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt
bestämmelse i 4 kap. blivit för
observation där intagen. Där sådan
intagning skett, må domstolen eller
domaren, pä framställning av sjuk -

(Föreslagen lydelse)

ningslåkaren bestämmas. Såvitt möjligt
skall tillses, att han genom undersökningen
ej hindras i sin förvärvsverksamhet
och att ej heller annan
allvarlig olägenhet därigenom tillskyndas
honom.

Finner under sökning släkaren det
erforderligt för undersökningens verkställande,
åge domstolen på framställning
av undersökningsläkaren förordna,
att den, som skall undersökas,
skall intagas å det sinnessjukhus, där
läkaren är anställd. Ej må domstolen
utan medgivande av den, som skall
undersökas, meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa
straffarbete, fängelse, avsättning
eller mistning av ämbete på viss tid.

I fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § andra,
tredje, fjärde och femte styckena i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas från
det handlingarna inkommo till vederbörande
sjukhus.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

vårdsläkaren, besluta förlängning av
den tid, inom vilken observationen
skall vara slutförd; har intagningen
skett jämlikt 27 §, må den tilltalade
ej före observationens avslutande
lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu
sagts, förhör enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande,
som ovan i detta kapitel omförmåles,
blivit avgivet, medicinalstyrelsens
utlåtande böra infordras, åligge
domstolen att till medicinalstyrelsen
överlämna samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen åge att föranstalta
örn förnyat, på undersökning
av den tilltalade grundat läkarutlåtande,
och skall, örn så sker, vad i 42
och 43 §§ för där avsedda fall stadgats
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Därvid skall dock följande
iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av--— dit

överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
att hos domstolen göra framställning,
som i 42 § andra stycket sägs, och
påkalla intagning å sinnessjukhus av
tilltalad, sorn'' vistas å fri fot. Varder
i anledning av framställning, som
nyss sagts, förhör utsatt, åligge domstolen
eller domaren att underrätta
medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares —---

med avgivandet.

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42
eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes
avgivande, skall i av -

(Föreslagen lydelse)

44 §.

Medicinalstyrelsen åge att genom
läkare, som styrelsen därtill utser,
verkställa den ytterligare undersökning
styrelsen må finna erforderlig,
och skall, örn så sker, vad i 42 och
43 §§ för där avsedda fall stadgats i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Därvid skall dock följande iakttagas
:

1) Det åligger--— i målet.

2) Undersökning av--— dit

överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
örn förhör, som i 42 § andra
stycket sägs, och påkalla intagning å
sinnessjukhus av den, som skall undersökas,
örn han vistas å fri fot.
Varder förhör utsatt, åligge domsto-.
len att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

4) Vederbörande läkares---

med avgivandet.

45 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

125

(Nuvarande lydelse)

seende å klagan över beslutet sd förfaras,
som om det meddelats av rätten.

Emot domstols beslut, varigenom
förordnats örn intagande å sinnessjukhus
av tilltalad, som befinner sig
å fri fot, skall föras särskild klagan
genom besvär.

Har domstol under rättegången
meddelat beslut, som i detta kap. sägs,
gånge beslutet, där det ej är sådant,
som i andra stycket avses, i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga
kraft.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, vid förhör med
någon, som är föremål för förfarande,
avseende ådömande av sådant arbete,
anledning till antagande, att han
år sinnessjuk, må han ej dömas till
tvångsarbete utan att läkares utlåtande
inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan
örn han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola
bestämmelserna i 42 och 43 §§ i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där
stadgas örn domstolen eller domaren
i stället skall gälla om myndigheten;
dock att, om läkare hos myndigheten
gjort framställning om förhör, det
skall ankomma på myndigheten att
förordna om sådant förhör vid lämplig
underrätt och på rätten eller domaren
att lämna myndigheten meddelande
örn förhöret och vidtaga de
åtgärder, som i 42 § andra stycket
omförmälas. Ersättningen till den,
som inkallats till förhöret, skall alltid
stanna å statsverket. Prövar myn -

(Föreslagen lydelse)

Emot domstols beslut, varigenom
förordnats om intagande å sinnessjukhus
av den, som befinner sig å fri
fot, skall föras särskild klagan genom
besvär.

46 §.

Ej må någon, som kan antagas vara
sinnessjuk, dömas till tvångsarbete,
utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna
i 42 och 43 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där stadgas
om domstolen i stället skall gälla
örn myndighet, som påkallat undersökningen;
dock att, om läkare hos
myndigheten gjort framställning om
förhör, det skall ankomma på myndigheten
att förordna om sådant förhör
vid lämplig underrätt och på rätten
att lämna myndigheten meddelande
örn förhöret och vidtaga de åtgärder,
som i 42 § andra stycket omförmälas.
Prövar myndigheten erforderligt,
att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola stadgande -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

digheten erforderligt, att jämväl ine- na i 44 § därvid lända till efterrätteldicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, se med enahanda avvikelser, som nyss
skola stadgandena i 44 § därvid län- angående läkarundersökningen sagts,
da till efterrättelse med enahanda avvikelser,
som nyss angående läkares
utlåtande sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande
någon som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt
fängelse eller som för brott varom förmäles
i 1 § 3. lagen örn förvaring och
internering i såkerhetsanstalt undergår
ungdomsfängelse, anledning förekomma
därtill att han jämlikt 3 §
nämnda lag underkastas förvaring,
skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd
som i 6 § andra stycket samma
lag avses, inhämta läkares utlåtande
angående hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan huruvida han
efter frigivningen kan antagas bliva
vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. Lag samma vare, örn
styrelse för allmän uppfostringsanstalt,
i fråga örn någon som för brott
varom förmåles i 1 § 3. lagen örn
förvaring och internering i såkerhetsanstalt
undergår tvång suppfostran,
finner anledning förekomma att han
jämlikt 3 § samma lag underkastas
förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola
bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande
av att vad där stadgas om
domstolen eller domaren i stället skall
gälla örn styrelsen; dock att, om läkare
hos styrelsen gjort framställning
örn förhör, det skall ankomma på
styrelsen att föranstalta örn sådant
förhör vid lämplig underrätt och på

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen eller styrelse
för allmän uppfostringsanstalt
anledning förekomma därtill att någon,
som undergår straff eller tvångsuppf
ostron, underkastas förvaring,
skall styrelsen, innan interneringsnämndens
yttrande i frågan inhämtas,
föranstalta örn undersökning av
hans sinnesbeskaffenhet, där ej av
särskilda skäl sådan undersökning
finnes obehövlig.

Beträffande undersökningen skola
bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse med
iakttagande av att vad där stadgas
om domstolen i stället skall gälla örn
styrelsen; dock att, örn läkare hos
styrelsen gjort framställning om förhör,
det skall ankomma på styrelsen
att föranstalta om sådant förhör vid
lämplig underrätt och på rätten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

127

(Nuvarande lydelse)

rätten eller domaren att lämna styrelsen
meddelande om förhöret och
vidtaga de åtgärder som i 42 § andra
stycket omförmälas. Ersättningen till
den som inkallats till förhöret skall
alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen
erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, skola
stadgandena i 44 § i vad de avse
häktad äga motsvarande tillämpning,
med enahanda avvikelser som nyss
angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

Förklaras den intagne i infordrat
utlåtande icke vara i behov av vård
å sinnessjukhus, må han ej vidare på
grund av stadgande, som nyss sagts,
kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen; är han häktad,
varde till häktet återförd. Samma
lag vare, där domstol angående
honom meddelar slutligt utslag, som
ej innefattar målets hänvisning till annan
domstol, samt han icke däri förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående
för brott tilltalad skall i till -

(Föreslagen lydelse)

lämna styrelsen meddelande örn förhöret
och vidtaga de åtgärder, som i
42 § andra stycket omförmälas. Prövar
styrelsen erforderligt, att jämväl
medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 § i vad
de avse häktad äga motsvarande tilllämpning
med enahanda avvikelser,
som nyss angående läkarundersökningen
sagts.

47 §.

Förklaras den intagne i avgivet
utlåtande icke vara i behov av vård
å sinnessjukhus, må han ej vidare
på grund av stadgande, som nyss
sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen; är han
häktad, varde till häktet återförd.
Samma lag vare, där förundersökning
nedlägges eller avslutas utan att åtal
mot den intagne väckes eller domstol
angående honom meddelar slutligt utslag,
vari han icke förklaras på grund
av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar
fri.

Beträffande intagen, som i avgivet
utlåtande förklarats vara i behov av
vård å sinnessjukhus, åge sinnessjuknämnden
på därom gjord framställning
förordna, att han ej vidare inål
kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående
för brott misstänkt skall i

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

lämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande den, rörande vilken utlåtande
infordrats jämlikt 46 §, med
iakttagande av att vad i nämnda
mom. stadgas om domstol i stället
skall gälla myndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, och att vad i
samma mom. sägs om den, som förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklaras icke kunna dömas till
tvångsarbete. Med avvikelse från vad
i nämnda mom. stadgas skall dock
vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller
som icke är häktad men enligt
vederbörligt utlåtande är i behov av
vård å sinnessjukhus, beredas å det
sinnessjukhus, till vars område han
hör, samt ansökan om hans intagande
å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

Ej må — — — utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation
intagits å sinnessjukhus, skall lända
till efterrättelse jämväl i avseende å
den, som på grund av bestämmelse i
detta kapitel för undersökning intagits
å sådant sjukhus; dock skall i
fråga om handling, för vars vidarebefordran
sjuk vårdsläkarens tillstånd
enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas till
eller från den, som är tilltalad för
brott, örn den innehåller något, som
kan hindra brottets upptäckt eller
rannsakningens gång.

49 §.

Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus
eller d sinnessjukavdel -

(Föreslagen lydelse)

tillämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande den, rörande vilken utlåtande
infordrats jämlikt 46 §, med
iakttagande av att vad i nämnda
mom. stadgas om domstol i stället
skall gälla myndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, och att vad i
samma mom. sägs om den, som förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklaras icke kunna dömas
till tvångsarbete. Med avvikelse från
vad i nämnda mom. stadgas skall
dock vård av den, som kvarhålles å
sinnessjukavdelning vid fångvården
eller som icke är häktad men enligt
vederbörligt utlåtande är i behov av
vård å sinnessjukhus, beredas å det
sinnessjukhus, till vars område han
hör, samt ansökan om hans intagande
å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

Ej må---utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation
intagits å sinnessjukhus, skall lända
till efterrättelse jämväl i avseende å
den, som på grund av bestämmelse i
detta kapitel för undersökning intagits
å sådant sjukhus; dock skall i
fråga om handling, för vars vidarebefordran
sjuk vårdsläkarens tillstånd
enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas till
eller från den, som är misstänkt för
brott, om den innehåller något, som
kan hindra brottets upptäckt eller
sakens utredning.

49 §.

Är den, som misstänkes för brott,
intagen å sinnessjukhus eller d sin -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

(Nuvarande lydelse)

ning vid fångvården, blivit i målet
hörd, må domstolen ej förordna örn
hans vidare inställande, så framt ej
särskilda skäl därtill äro. Innan sådant
förordnande meddelas, skall
sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas.
Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro,
åligge det rätten att föranstalta
om att utslaget delgives honom genom
sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om
tilltalad skall äga motsvarande tilllämpning
å den, som är föremål för
förfarande, avseende ådömande av
tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Undandrager sig någon, som är tilltalad
för brott eller föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete,
samt vistas å fri fot, att iakttaga
vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger
honom eller behöver läkare för
verkställande av undersökning, varom
där förmäles, skydd för sin personliga
säkerhet, skall ock på begäran
av vederbörande läkare erforderlig
handräckning lämnas. Samma lag vare,
där sådant fall prövas föreligga,
att undersökning må äga rum enligt
16 §, och den, om vilkens undersökning
är fråga, vägrar att underkasta
sig densamma eller läkare för verkställande
av undersökningen behöver
skydd för sin personliga säkerhet.

(Föreslagen lydelse)

nessjukavdelning vid fångvården, må
beslut örn hans inställelse vid rätten
icke meddelas, innan domstolen inhämtat
sjukvårdsläkarens yttrande.
Meddelas utslag i den misstänktes
frånvaro, åligge det rätten att föranstalta
om att utslaget delgives honom
genom sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om
för brott misstänkt skall äga motsvarande
tillämpning å den, som är föremål
för förfarande, avseende ådömande
av tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Denna lag träder i kraft, i fråga örn 20, 41 och 42—46 §§ samt 47 § 1 mom.
tredje stycket den 1 januari 1946, i fråga örn 46 a § och 47 § 4 mom. andra
stycket den dag Konungen förordnar samt i fråga örn 10 8 1 morn., 38 §,
39 § 2 och 4 morn., 41 a §, 47 § 1 mom. första och andra styckena, 4 mom.
första stycket och 5 mom. ävensom 49 och 51 §§ den dag rättegångsbalken
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den 18 juli 1942 träder i kraft. Intill sistnämnda dag skola följande särskilda
bestämmelser gälla:

1. Förhör, som avses i 42—44, 46 och 46 a §§, må på landet begäras jäm väl

hos domaren, som har att föranstalta om att förhöret varder hållet samt
om föreskrivna underrättelser och örn inkallelse av den eller dem, med vilka
förhör begärts. ,

2. Beslut örn anstånd med avgivande av utlåtande över verkställd sinnesundersökning
må, om målet är anhängig! vid häradsrätt, meddelas av domaren.
I avseende å klagan över domarens beslut skall så förfaras som om
det meddelats av rätten.

3. Där rätten finner det lämpligt, må rätten i brottmål förordna, att målet,
såvitt angår utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

131

Bilaga *4.

Strafflag-beredningens förslag till lag om sinnesundersökning i brottmål m. m.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Föreligger i brottmål anledning till antagande att den tilltalade begått
gärningen under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller finner
domstolen eljest, för bestämmande av påföljd för brottet eller av annan anledning,
utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet erforderlig,
skall sinnesundersökning verkställas enligt denna lag, där ej sådan undersökning
av särskilda skäl finnes obehövlig.

Finnes brottet ej förskylla svårare straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl därtill äro.

2 §•

Innan förordnande örn sinnesundersökning meddelas, skall erforderlig utredning
förebringas örn den åtalade gärningen samt den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt.

3 §.

Sinnesundersökning skall verkställas av läkare tillhörande rättspsykiatrisk
anstalt.

Angående de rättspsykiatriska anstalternas organisation och sinnesundersökningarnas
fördelning mellan anstalterna utfärdar Konungen bestämmelser.

4 §•

Sinnesundersökning av häktad skall ske å rättspsykiatrisk anstalt eller, där
Konungen så förordnar, å sinnessjukhus.

5 §.

Sinnesundersökning av tilltalad som icke är häktad skall såvitt möjligt
verkställas under sådana förhållanden, att den icke hindrar den tilltalades
förvärvsverksamhet eller medför annan väsentlig olägenhet för honom.

När så erfordras, må undersökningsläkaren förelägga den tilltalade att
inställa sig till besök å lämplig plats som av läkaren bestämmes. Underlåter
den tilltalade att inställa sig eller motsätter han sig eljest undersökningen
eller behöver läkaren för verkställande av undersökningen skydd för sin
personliga säkerhet, skall vederbörande polismyndighet på begäran av undersökningsläkaren
lämna erforderlig handräckning. Sådan handräckning
må ej meddelas förrän beslutet om sinnesundersökning vunnit laga kraft.

När särskilda skäl därtill äro, må för undersökningens verkställande den
tilltalade för bestämd tid intagas å sinnessjukhus. Beslut härom meddelas,
om den tilltalade skriftligen samtyckt till åtgärden, av chefen för den rättspsykiatriska
anstalten och i annat fall på dennes begäran av domstolen.

6 §.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet eller domstol begära utredning
angående omständigheter av betydelse för bedömandet av den tilltala -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

des sinnesbeskaffenhet. Begäres sådan utredning hos domstol, böra de personer
angivas vilkas hörande påkallas. Det ankommer å domstolen eller på
landet å domaren att utsätta tid och plats för förhöret, att underrätta såväl
undersökningsläkaren som parterna i målet härom samt att inkalla dem
med vilka förhör begärts.

7 §•

Kostnad för sinnesundersökning, däri inbegripet ersättning för den tilltalades
resor för undersökning och för hans vistelse å sinnessjukhus enligt
5 §, bestrides av statsmedel.

Angående ersättning åt den, som enligt 6 § inkallats att höras inför domstol
såsom vittne eller upplysningsvis, gälle vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.

8 §.

Sinnesundersökning skall verkställas utan dröjsmål och skriftligt utlåtande
däröver avgivas snarast möjligt.

Kan infordrat utlåtande ej avgivas inom en månad från det handlingarna
i målet kommit anstalten till handa, skall undersökningsläkaren före nämnda
tids utgång göra anmälan härom hos domstolen eller på landet hos domaren
med angivande av skälen för dröjsmålet; och har domstolen eller domaren
då att bestämma viss tid inom vilken utlåtandet skall vara avgivet. Sålunda
bestämd tid må, när synnerliga skäl därtill äro, av domstolen eller
domaren förlängas.

9 §•

Har den tilltalade enligt utlåtandet begått gärningen under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet skall i utlåtandet angivas om han är i behov
av vård å sinnessjukhus eller annan särskild vård. Beträffande annan
tilltalad bör utlåtandet innehålla den slutsats rörande hans behandling, vartill
hans sinnesbeskaffenhet må föranleda.

I utlåtandet skola angivas de skäl och omständigheter på vilka däri givet
omdöme grundas.

10 §.

Sedan utlåtandet avgivits må domstolen, örn den så finner erforderligt,
anmoda undersökningsläkaren att skriftligen komplettera sitt utlåtande i
angivet hänseende, så ock höra honom muntligen.

Domstolen må ock inhämta utlåtande av rättsläkarrådet. Angående rättsläkarrådets
sammansättning förordnar Konungen.

Erfordras i fall som i denna paragraf avses att undersökningen kompletteras,
skall vad i 5—7 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 §■

Domstolen må, när så finnes lämpligt, förordna att målet, såvitt fråga är
om utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

12 §.

Har tilltalad vid verkställd sinnesundersökning befunnits lida av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, må domstolen ej förordna om hans vidare inställande
inför rätten, såframt ej särskilda skäl därtill äro. Innan sådant
förordnande meddelas, skall undersökningsläkarens yttrande inhämtas.

Kungl. Majlis proposition nr 239.

133

13 §.

Häktad skall efter verkställd sinnesundersökning återföras till häktet;
dock må sinnessjuk eller sinnesslö efter prövning av chefen för den rättspsykiatriska
anstalten kvarhållas å anstalt eller sinnessjukhus, där undersökningen
ägt rum, så länge han i målet hålles häktad.

14 §.

Har någon, som icke är häktad, enligt 5 § intagits å sinnessjukhus, skall
han därifrån utskrivas så snart undersökningen slutförts och senast inom tid
som vid intagningen blivit bestämd.

15 §.

När domstolen, med stöd av utlåtande som enligt denna lag avgivits i målet,
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarar tilltalad från ansvar fri, skall i
utslaget återgivas vad utlåtandet innehåller angående den vård som bör beredas
honom.

16 §.

I fall som i 15 § avses har chefen för den rättspsykiatriska anstalt, till
vilken undersökningsläkaren hör, att iakttaga följande.

1. Är den straffriförklarade enligt det i utslaget åberopade utlåtandet i
behov av vård å sinnessjukhus, har anstaltschefen att draga försorg om hans
intagande å sådant sjukhus. Fånge, som under verkställighet av straff begått
brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats från ansvar fri,
må dock vårdas å den rättspsykiatriska anstalten eller annan sinnessjukavdelning
vid fångvården.

2. Är enligt utlåtandet den straffriförklarade icke i behov av vård å sinnessjukhus
men hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § alkoholistlagen
sägs och i behov av vård å alkoholistanstalt, har chefen för den rättspsykiatriska
anstalten att göra anmälan härom till vederbörande länsstyrelse.

3. Erfordras enligt utlåtandet annan vård eller tillsyn än under 1. och 2.
sägs, har anstaltschefen att sörja för att lämplig sådan vård eller tillsyn
kommer till stånd. Till hjälpverksamhetsläkaren vid det statens sinnessjukhus
eller till styresmannen vid det kommunala sinnessjukhus, inom vars
upptagningsområde den straffriförklarade har sitt hemvist, skall anstaltschefen
göra anmälan örn den vård eller tillsyn som sålunda berens honom
och örn den ytterligare tillsyn som må vara erforderlig.

17 §.

I avvaktan på att vård å sinnessjukhus enligt vad i 16 § 1. sägs kan beredas
straffriförklarad som vid utslagets meddelande var häktad, skall han
vårdas å den rättspsykiatriska anstalten eller annan sinnessjukavdelning vid
fångvården.

Befinner sig den straffriförklarade å fri fot, skall han, sedan domstolens
utslag vunnit laga kraft, utan dröjsmål intagas å sinnessjukhus.

Medicinalstyrelsen har att, därest chefen för den rättspsykiatriska anstalten
därom gör framställning, meddela erforderliga föreskrifter om den strafffriförklarades
intagande å visst sinnessjukhus.

18 §.

Har domstolen, utan stöd av utlåtande som enligt denna lag avgivits i målet,
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarat tilltalad fri från ansvar, åligger
det chefen för den rättspsykiatriska anstalt, som har att verkställa sinnes -

134=

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

undersökning av dem som äro tilltalade vid domstolen, att sörja för att erforderlig
vård beredes den straffriförklarade.

19 §.

Finner anstaltschefen straffriförklarad böra förklaras omyndig, har han
att göra anmälan härom till vederbörande domstol.

20 §.

Ej må någon som kan antagas vara sinnessjuk eller sinnesslö dömas till
tvångsarbete utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum; och
skall å sådan undersökning i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är
stadgat.

Förklaras den undersökte på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kunna
dömas till tvångsarbete, skall vad här ovan örn vård av straffriförklarad är
föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

I fall som här avses skall vad i denna lag örn domstol är stadgat gälla örn
myndighet som äger ådöma tvångsarbete.

21 §.

Emot domstols beslut örn sinnesundersökning eller örn tilltalads intagande
å sinnessjukhus för sådan undersökning skall i händelse av missnöje särskild
klagan föras genom besvär.

Har domstol under rättegången meddelat beslut som i denna lag sägs och
avser beslutet ej någons intagande å sinnessjukhus för undersökning, skall
det gå i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft.

Har domaren å landet meddelat beslut angående den tid inom vilken utlåtande
skall avgivas, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras som
örn det meddelats av rätten.

22 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna
lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

135

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars
1945.

N ärvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 7 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 februari 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

20 §.

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i förevarande paragraf
skall uppdrag, som sinnessjuknämnden givit åt sjuk vårdsläkare att besluta
om utskrivning enligt 17 eller 19 § beträffande sådan för vård å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder möter på
grund av vad i andra stycket av sistnämnda paragraf stadgas, anses vara
återkallat, därest den, om vilkens utskrivning är fråga, begår mot annans
personliga säkerhet riktat brott efter det uppdraget meddelats. Det remitterade
förslaget innehåller icke någon motsvarande bestämmelse. Visserligen
har detta stadgande närmast tillkommit såsom en följd av den nu gällande
men i förslaget borttagna bestämmelsen, att uppdrag, som nyss sagts, icke
må meddelas, om det brott, som utgör hinder för utskrivning enligt 18 §,
varit riktat mot annans personliga säkerhet. Med hänsyn till den särskilda
samhällslära, som ligger i benägenheten för våldshandlingar, synes det
emellertid, även örn berörda inskränkning i nämndens rätt att uppdraga
åt sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning av intagen upphäves, vara
av vikt, att därest denne, innan han helt utskrives, begår våldsbrott, som
icke beivras, nämnden får upptaga frågan örn hans utskrivning till ny prövning.
Det hemställes därför, att till första stycket i paragrafen fogas ett stad -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

gande, att därest sådant uppdrag meddelats och den, om vilkens utskrivning
är fråga, därefter begår mot annans personliga säkerhet riktat brott, uppdraget
skall anses återkallat.

41 a §.

Då beslut om sinnesundersökning meddelats, sedan målet förekommit vid
huvudförhandling, erfordras ej, enligt vad i paragrafens andra stycke föreskrives,
vid ny huvudförhandling, att tidigare upptagen bevisning därom, att
den misstänkte begått gärningen, ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl
därtill äro. Härav synes följa, att annan bevisning, som förekommit vid huvudförhandlingen,
alltid skall ånyo upptagas vid den senare förhandlingen.
En dylik upprepning av bevisningen torde emellertid icke alltid vara erforderlig.
Att ånyo upptaga t. ex. bevisning, som genom hörande av förundersökare
eller annorledes förebringats rörande den misstänktes personliga förhållanden,
synes i vissa fall vara onödigt. Det kan för övrigt vara svårt att uppdraga
en klar gräns mellan den del av utredningen, som utgör bevis om att
den misstänkte begått gärningen, och övrig bevisning i målet. Eftersom enligt
förslaget bevisning skall upptagas ånyo, så framt särskilda skäl därtill
äro, kan rätten föreskriva förnyad bevisupptagning i alla de fall, då bevisomedelbarhet
finnes vara av betydelse för målets avgörande. Med hänsyn
härtill möter ej någon betänklighet mot att bestämmelsen jämkas så,
att rätten erhåller frihet att beträffande all bevisning avgöra, huruvida den
skall upprepas eller icke.

42 §.

Har någon börjat att avtjäna straff och straffverkställigheten i anledning
av nytt åtal avbrutits, är han att tillsvidare anse såsom rannsakningsfånge,
även örn häktning icke skett. Då dylik person såvitt i denna paragraf är
fråga bör likställas med häktad, synes en omformulering av första punkten
i paragrafens första stycke önskvärd.

I nära överensstämmelse med vad i nu gällande lag stadgas bör i samma
stycke upptagas föreskrift, att den häktade skall för undersökningen överföras
till den sinnessjukavdelning, som enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där han förvaras.
En sådan ändring påkallar viss jämkning av ordalagen i styckets sista
punkt.

Då avsikten torde vara, att ersättning till den, som inkallats för att höras
vid rätten, alltid skall utgå av allmänna medel, bör föreskrift härom intagas
i andra stycket.

43 §.

Med hänsyn till den ändring, som föreslagits i 42 § första stycket första
punkten, hemställes att avfattningen av första punkten i förevarande paragrafs
första stycke jämkas i överensstämmelse med paragrafens nuvarande
lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

137

44 §.

Ändringen i paragrafens andra stycke torde böra föranleda jämkning i bestämmelsen
under 2).

Enligt det remitterade förslaget skall medicinalstyrelsen alltjämt vara överinstans
i rättspsykiatriska spörsmål. Oavsett de skäl, som kunna anföras
för att, såsom strafflagberedningen förordat, tillskapa ett särskilt organ för
detta ändamål, synes ett bibehållande av gällande ordning stå i god överensstämmelse
med den i viss mån provisoriska lösning, som nu föreslagits rörande
organisationen av sinnesundersökningarna. Förslaget är nämligen härutinnan,
liksom på andra punkter, uppgjort efter principen att på den grundval,
som redan lagts, åstadkomma sådan utbyggnad av sinnesundersökningsväsendet,
att det mest trängande behovet tillgodoses.

I åtskilliga yttranden har väckts förslag att i den psykiatriska överinstansen
bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist. Denna tanke
har dock avvisats av föredragande departementschefen, vilken därvid uttalat,
att medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor borde, likaväl
som de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast lia karaktär
av medicinska sakkunnigutlåtanden samt att det borde ankomma på vederbörande
domstol själv att tillgodose de synpunkter av allmänpreventiv eller
annan art, vilka i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten.
Därest härmed avsetts att utsäga, att undersökningsläkama
och medicinalstyrelsen böra undvika att vid sin prövning anlägga andra synpunkter
än de rent medicinska, synes uttalandet ägnat att väcka betänkligheter.
Under förfluten tid har utgången i sådana mål, vilka äro beroende
på resultatet av företagna sinnesundersökningar, mången gång rönt oförmånlig
inverkan av alt en viss motsättning varit rådande mellan den medicinska
sakkunskapen och den juridiska åskådningen, och denna motsättning måste
delvis tillskrivas en hos läkarvetenskapens representanter icke ovanlig benägenhet
att bortse från andra synpunkter än de rent medicinska. En sådan
inställning kan synas förklarlig med hänsyn till läkarens uppfattning örn sitt
egentliga kall. Av icke ringa betydelse har nog också varit, att straffet ursprungligen
betraktades såsom en vedergällning, huvudsakligen åsyftande att
tillskynda den dömde ett viss mått av lidande. Emellertid har läget efter
hand blivit ett annat i och med det fortgående reformarbetet på straffrättens
område, särskilt i fråga örn straffarternas differentiering. Det är numera
icke fråga örn vedergällning, utan syftet är att åvägabringa den behandling,
som i det enskilda fallet är den lämpligaste såväl med hänsyn till
brottslingens person som ur allmänna synpunkter. Sinnesundersökningen utgör
ett led i denna uppgift, och det förefaller naturligt, att rättspsykiatern
tillsammans med domaren söker att nå ett så gott resultat som möjligt. Att
ett sådant samarbete bör äga rum har även kommit till uttryck i den föreslagna
lydelsen av 42 §, vari upptagits föreskrift örn att undersökningsläkaren
— jämte del han skall angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens
begående samt huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus
— bör, örn den undersökte finnes eljest böra på grund av sin sinnesbeskaf -

138

Kungl. Majlis proposition nr 239.

fenhet bli föremål för särskild behandling, göra anmärkning härom i utlåtandet.
Den senare delen av sitt uppdrag torde läkaren icke kunna fullgöra
utan att taga hänsyn till straffrättsliga principer av allmän natur. Det
är här fråga om överväganden, som icke förutsätta juridisk utbildning, till
skillnad från den juridiska prövning, som angår den brottsliga handlingens
rubricering och närmare karakterisering och som självfallet måste förbehållas
domaren. Överhuvud synes det oegentligt att skapa en särskild kår av
rättsläkare, för den händelse dessa icke skulle beakta rättsfrågor åtminstone
i den utsträckning, som nyss angivits. Under senare tid har, antagligen under
inflytande av det pågående reformarbetet, kunnat spåras tecken till ökad
kontakt och bättre förståelse mellan psykiatrer och jurister, och de föreslagna
organisationsåtgärderna kunna förväntas komma att befordra denna utveckling.
Oaktat det är önskvärt, att ett sådant samarbete kunde ytterligare
vidgas och förstärkas, synes dock för närvarande icke påkallat att förorda
sådan ändring i fråga örn sammansättningen av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd, att däri ingår representant för den juridiska sakkunskapen.

46 §.

Enligt den föreslagna lydelsen av paragrafens första stycke må ej någon,
som kan antagas vara sinnessjuk, dömas till tvångsarbete utan att undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum. I gällande lag föreskrives, att sådan
undersökning skall ske, då myndighet vid förhör med någon, beträffande
vilken väckts fråga om åläggande av tvångsarbete, finner anledning
till antagande, att han är sinnessjuk. Eftersom stadgandet i sin nuvarande lydelse
giver ett bättre uttryck för den skyldighet, som i förevarande hänseende
bör åvila myndigheten, hemställes, att ordalagen jämkas till huvudsaklig
överensstämmelse med vad för närvarande gäller.

46 a §.

I likhet med vad nu gäller torde undersökning, som avses i denna paragrafs
första stycke, böra omfatta icke blott vederbörandes sinnesbeskaffenhet
utan även frågan huruvida han efter frigivningen kan antagas bli vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom.

övergångsbestämmelserna.

Bestämmelserna torde böra fullständigas med föreskrift om tiden för
ikraftträdandet av ändringen av överskriften till 6 kapitlet.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

139

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Domö, Gjöres,

Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari
1945 remitterade förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har beträffande 20 § i det remitterade förslaget hemställt, att i
viss anslutning till paragrafens nuvarande avfattning till första stycket fogas
ett stadgande, att därest uppdrag som avses i paragrafen meddelats och
den, örn vilkens utskrivning är fråga, därefter begår mot annans personliga
säkerhet riktat brott, uppdraget skall anses återkallat. För min del har jag
ansett detta följa av den föreslagna avfattningen, jämförd med 18 § andra
stycket. Då emellertid måhända tvekan kan råda härom, finner jag mig
böra biträda lagrådets hemställan i förevarande avseende.

De smärre ändringar som lagrådet i övrigt förordat har jag likaledes ansett
mig böra godtaga. Lagrådet har vid behandling av 44 § i förslaget upptagit
ett uttalande av mig vid remissen till lagrådet, enligt vilket medicinalstyrelsens
liksom de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden i rättspsykiatriska
frågor endast borde ha karaktären av medicinska sakkunnigutlåtanden.
Härvid har lagrådet framhållit, att ett samarbete mellan rättspsykiatern
och domaren borde äga rum och att detta kommit till uttryck i den
föreslagna lydelsen av 42 §, vari upptagits föreskrift att undersökningsläkaren
— jämte det han skulle angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens
begående samt huruvida denne vore i behov av vård å sinnessjukhus
— borde, om den undersökte funnes eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild behandling, göra anmärkning här
om i utlåtandet; den senare delen av uppdraget syntes läkaren icke kunna
fullgöra utan att taga hänsyn till straffrättsliga principer av allmän natur.
Vad lagrådet sålunda anfört föranleder icke någon erinran från min sida.
.lag har ansett angeläget, att utlåtandena såvitt angår den tilltalades sinnes -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

beskaffenhet hava rent medicinskt vetenskaplig karaktär. I fråga om de råd,
som i samband med utlåtandes avgivande böra meddelas om den tilltalades
behandling, är det självfallet ett önskemål att de givas efter ett såvitt möjligt
allsidigt bedömande. Jag vill emellertid erinra, att jag icke ansett tillrådligt
att ålägga undersökningsläkaren som en tjänsteplikt att alltid uttala sig i den
senare delen.

Utöver vad som framgår av det anförda lia i lagförslaget vidtagits några
redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts
ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar. ''

Ur protokollet:
Stig Hiljding.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 141

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition................. 1

Förslag till lag om ändring i sinnessjukingen............................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 februari 1945.................... 16

Inledning....................................................... 16

7. Sinnesundersökningsväsendets organisation........................ 17

Gällande bestämmelser........................................ 17

Strafflagberedningens kritik av undersökningsväsendet ............ 22

Strafflagberedningens förslag .................................. 24

Yttranden över strafflagberedningens förslag .................... 31

Medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag ................ 49

Yttranden över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag... 55

Departementschefen .......................................... 66

II. Ändringar i lag stiftning en om sinnesundersökning och beredande av

vård dt sträffriförklarade m. m................................. 75

Inledning.................................................... 75

Domstols förordnande om sinnesundersökning .................... 77

Utredning örn den tilltalades person ............................ 81

Sinnesundersökning av tilltalad som vistas på fri fot.............. 85

Utlåtandets innehåll.......................................... 88

Beredande av vård åt straffriförklarade ........................ 90

III. Utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade m. fl........... 100

Gällande bestämmelser........................................ 100

Strafflagberedningen .......................................... 102

Yttrandena.................................................. 105

Departementschefen .......................................... 109

IV. Processlagberedningens förslag till ändringar i sinnessjuklagen....... lil

Bilaga. Till lagrådet remitterat förslag till lag örn ändring i sinnessjuklagen 117

Bilaga A. Straff lagberedningens förslag till lag örn sinnesundersökning i

brottmål m. m................................................. 131

Utdrag av lagrådets protokoll för den 16 mars 1945 ...................... 135

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 16 mars 1945 ...................... 139