Kungl. Maj:ts proposition nr 237
Proposition 1941:237
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
1
Nr 237.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om varuskatt m. m.; given Stockholms slott den
25 april 1941.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om varuskatt;
2) förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten
beträffande vissa varor;
3) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;
4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;
5) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december
1939 (nr 905) örn industrisockerskatt;
6) förordning angående upphävande av förordningen den 22 december
1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 237.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Förslag
till
förordning om varuskatt.
Härigenom förordnas som följer:
Skattskyldighetens omfattning.
1 §•
För vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteckning,
skall, där den tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för
vidare bearbetning eller ock införes till riket, enligt vad nedan sägs till staten
erläggas särskild skatt (varuskatt).
2 §•
Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket, erläggas av tillverkaren
och för vara, som införes till riket, av den för vars räkning införseln äger rum.
3 §•
1. Skatten utgår med det procenttal av varans beskattningsvärde, som
angives i förteckningen; dock skall den, som inom riket tillverkar skattepliktig
vara, erlägga varuskatt med lägst femtio kronor för varje månad,
varunder han enligt vad nedan sägs ägt bedriva rörelsen.
2. Beskattningsvärdet för vara, som tillverkats inom riket, är lika med
det pris, tillverkaren i allmänhet betingar sig för varan vid försäljning till
detaljhandlare eller, i fall där försäljning till detaljhandlare icke bedrives,
det pris, tillverkaren kan antagas hava betingat sig, därest sådan försäljning
skett. I intetdera fallet skall varuskatten inberäknas i priset.
Det ankommer på kontrollstyrelsen att meddela närmare anvisningar rörande
tillämpningen av det i första stycket givna stadgandet.
3. Beskattningsvärdet för vara, som införes till riket, är lika med varans
värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan
belöpande tullen.
Bestämmelser avseende tillverkning inom riket.
4 §.
1. Tillverkning, som i 1 § avses, skall stå under statens kontroll.
Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
3
2. Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde
till samtliga för tillverkarens rörelse använda lokaler.
3. Tillverkare skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla erforderliga
prov å varan samt i förekommande fall beskrivning över densamma
ävensom ställa för kontrollen hos tillverkaren nödiga hjälpmedel till förfogande
och lämna behövlig handräckning.
4. Tillverkare är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, att den
möjliggör kontroll över värdet av försåld eller för vidare bearbetning uttagen
vara, samt att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
5. Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över skattens
behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar, som kontrolltjänsteman
i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna.
6. Återförsäljare av skattepliktig vara är skyldig att på anfordran lämna
sådana upplysningar örn sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
finner erforderliga för skattekontrollen. Sådan uppgiftsskyldighet
åligger ock den, som idkar handel med vara, vilken användes för framställning
av skattepliktig vara.
5 §•
1. Den som ämnar bedriva tillverkning, som i 1 § avses, skall därom
göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens
påbörjande med angivande av företagets namn och belägenhet, tillverkarens
fullständiga namn och postadress, det eller de varuslag, tillverkningen
är avsedd att omfatta, samt dagen för dess påbörjande.
Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall
tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom.
2. Önskar tillverkare göra avbrott i rörelsen, skall han i förväg göra
skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen med uppgift örn den tid, avbrottet
avser. Under sagda tid må rörelsen icke bedrivas.
Ämnar tillverkare helt nedlägga rörelsen, skall han minst åtta dagar dessförinnan
till kontrollstyrelsen göra anmälan därom med uppgift om dagen,
då nedläggandet kommer alt ske.
6 §.
Den som bedriver tillverkning, som i 1 § avses, skall inom en månad efter
varje kalenderkvartals utgång eller, där kontrollstyrelsen finner skäl meddela
sådan föreskrift, inom fjorton dagar efter varje kalendermånads utgång
till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder avgiven deklaration angående
beskattningsvärdet av de varor, som under den tid deklarationen avser
av honom eller för hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk
för vidare bearbetning. Härvid må avdrag göras för värdet av varor, som
a) använts vid den tillverkning deklarationen avser och som visas hava
tidigare blivit påförda varuskatt;
b) återtagits av tillverkaren;
i
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
c) enligt bevis av tullmyndighet utförts ur riket eller till svensk frihamn.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad
mån avdrag jämväl må göras för beskattningsvärdet av varor, vilkas försäljning
förorsakat tillverkaren förlust på grund av bristande betalning från
köparen.
Deklaration skall vara till riktigheten styrkt av två trovärdiga personer.
7 §•
1. Tillverkare skall samtidigt med deklarationens avlämnande erlägga enligt
deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto.
2. Erlägges icke skatten inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen meddela
tillverkaren förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att förfoga över
skattepliktig vara.
För uttagande av förfallet skattebelopp må på framställning av kontrollstyrelsen
utmätning omedelbart verkställas.
3. Tillverkare är skyldig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos styrelsen
ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som styrelsen
finner erforderligt.
Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. första stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.
Bestämmelser avseende införsel till riket.
8 §•
För skattepliktig vara, som införes till riket, skall skatten erläggas till tullverket
samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd,
ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven
betalning skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.
För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till
svensk frihamn, må åtnjutas restitution av skatt i den ordning och omfattning,
Kungl. Maj:t bestämmer.
Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att
tullfrihet för densamma åtnjutes. Dock föreligger skattskyldighet vid återinförsel
av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för vilken erlagd skatt
restituerats.
Ansvarsbestämmelser m. m.
9 §•
Den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § avses,
eller efter sådan anmälan, som i 5 § 2 mom. sägs, fortsätter rörelsen eller
i strid mot förbud, varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar över vara, straffes med
dagsböter, ej under tjugu, och skall, därest å varan belöpande skatt icke erlagts,
tillika förpliktas utgiva skatten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
5
Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger
enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,
straffes med böter, högst trehundra kronor.
10 §.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga tillverkare att fullgöra vad honom
åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter.
11 §•
Har tillverkare uppsåtligen i deklaration lämnat oriktig uppgift och har
därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått med mindre belopp
än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp, som undandragits statsverket.
Vid synnerligen försvårande omständigheter må till fängelse i högst
sex månader dömas.
Har tillverkare genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande,
som i första stycket avses, vare straffet böter, högst två gånger det belopp,
som undandragits statsverket.
Den som dömes till straff enligt denna paragraf skall jämväl förpliktas
utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
12 §.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning
må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,
varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot
bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman
sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
13 §.
Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
med begärd upplysning örn person eller företag, som kan antagas
bedriva i denna förordning avsedd tillverkning.
14 §.
Av tillverkare begången förseelse mot denna förordning åtalas vid allmän
underrätt i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.
15 §.
Förseelse, som avses i 9 § andra stycket, må av allmän åklagare åtalas
allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.
Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
16 §.
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Övergångsbestämmelser.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.
Härvid skall iakttagas:
1. Där i förordningen avsedd tillverkning bedrives vid tiden för förordningens
ikraftträdande, skall i 5 § 1 mom. föreskriven anmälningsskyldighet
fullgöras inom åtta dagar efter ikraftträdandet.
2. Visar skattskyldig, att vara, för vilken varuskatt skall utgå, försålts till
pris, som avtalats före förordningens ikraftträdande, och är den skattskyldige
icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen uttaga
den för varan utgående skatten, äger Kungl. Majit bestämma, att skatten
skall erläggas av köparen, eller, då skäl därtill äro, utan sådant åläggande för
köparen medgiva befrielse från eller återbäring av skatten; dock att ansökan
härom skall till Kungl. Majit ingivas inom en månad efter förordningens
ikraftträdande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
7
Förteckning
över
varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa nied statistisk varuförteckning hänförliga
till nedanstående statistiska nummer
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, 1 |
ur 298-302 | Choklad med tillsats av socker; konfityrer, såsom | 40 |
| försatta gelé- och lemonadpulver................ Anm. 1. Vid tillämpning av förordningen om varuskatt Anm. 2. För sådan marsipan, mandelmassa eller liknande | |
ur 582: 2, | Putsmedel för läderarbeten eller för skodon, oav- | 20 |
604 | sett materialet ................................ | |
ur 587—588 | Essenser och extrakter, avsedda för beredning av |
|
| alkoholhaltiga drycker.......................... | 75 |
591 | Tandpulver och tandpasta........................ | 20 |
ur 592 | Puder, med undantag av ströpuder, samt smink, | 75 |
| läppstift härunder inbegripna .................. | |
ur 593 | Lukt- eller toalettvatten, munvatten, parfymer samt | 20 |
| för hårets eller naglarnas vård.................. Anm. För vara, som å apotek herodes för försäljning enligt |
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Förslag
till
förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten
beträffande vissa varor.
Härigenom förordnas, att allmän omsättningsskatt enligt förordningen den
13 december 1940, nr 1000, såvitt angår vara, som är upptagen i en vid denna
förordning fogad förteckning, skall utgå med det procenttal av den skattepliktiga
omsättningen, som angives i förteckningen.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Förordningen äger icke tillämpning i fråga om försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom före förordningens ikraftträdande slutits avtal, vari
vederlaget blivit till beloppet fastställt.
Kungl. Majlis proposition nr 237.
9
Förteckning
över
varor, för vilka allmän omsättningsskatt skall utgå med högre
skattesats än fem procent,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under
nedanstående statistiska nummer
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
678—681 | Pälsverk, beredda, lösa.......................... | 20 |
682—684 | Arbeten av pälsverk: beredda, hopsydda skinn samt delvis bearbetade | 20 |
685:1—691 | fullfärdiga persedlar, ej särskilt nämnda, med päls-verk till övertyg eller foder .................. | 20 |
999, 1000 1001— | Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med söm-nadsarbete eller fransar: | 20 |
helt eller delvis av lill eller andra djurhdr, utan | 20 | |
ur 1185: 1 | Skodon: av lackerade eller bronserade skinn samt av guld-, | 20 |
1186 | av spånadsvara, innehållande silke eller finare me-talltråd ........................... | 20 |
1323—1325 | Arbeten av guld, silver eller platina, även med in-fattade pärlor eller stenar, ej utgörande artiklar, | 20 |
1326: 2 | Pärlor och koraller, äkta, oinfattade samt ädelstenar, | 20 |
ur 1885: 2 |
| 20 |
Anin. I värdet av radiomottagningsapparat inräknas värdet |
| |
1951 |
| 20 |
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
ur 1954 | Fotografikameror, vägande högst 3 kg per stycke .. | 20 |
1971 | Fickur med boett av guld eller platina............ | 20 |
1977 | Urboetter av guld eller platina.................... | 20 |
ur 1992:1, | Grammofoner och färdiga grammofonskivor ...... | 20 |
ur 2049— | Väskor och necessärer, med eller utan inredning | 20 |
ur 2054 | Koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika resef-fekter, med eller utan inredning, av läder eller | 20 |
Kungl. Majlis proposition nr 237.
11
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22
december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 22 december 1939 om skatt
å läskedrycker skall erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Skatten utgår med tolv öre för liter; dock skall envar tillverkare erlägga
skatt med lägst femtio kronor för varje månad, varunder han ägt bedriva
rörelsen.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj :t bestämmes.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker1.
Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skall erhålla följande
ändrade lydelse:
2 §•
2 inom. För spritdrycker, som jämlikt av Kungl. Majit med stöd av 1 kap.
4 § 3 mom. eller 2 kap. 10 § 5 mom. förordningen den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker meddelade bestämmelser hos partihandelsbolaget
inköpas eller till riket införas, skall omsättningsskatt upptagas med en grundavgift
av 1 krona 40 öre för bier räknat.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.
Senaste lydelse se SFS 1939: 779.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 22 december
1939 (nr 905) om industrisockerskatt.1
Härigenom förordnas, att förordningen den 22 december 1939 om
industrisockerskatt från och med dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes, skall
upphöra att gälla; dock skall förordningen alltjämt äga tillämpning beträffande
förhållanden, som hänföra sig till tiden före sistnämnda dag.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 22 december
1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker^ samt
stärkelsesirap.
Härigenom förordnas, att förordningen den 22 december 1939 om
accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap från och med dag,
som av Kungl. Maj:t bestämmes, skall upphöra att gälla; dock skall förordningen
alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig
till tiden före sistnämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 april
1941.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, frågan om en utvidgad
varubeskattning samt anför därvid döljande:
Jämsides med förarbetena till den vid 1940 års urtima riksdag beslutade
allmänna omsättningsskatten upptogs inom finansdepartementet frågan örn
en skärpt skatt å omsättningen av mera umbärliga eller lyxbetonade varor.
Sålunda uppdrogs i mars 1940 åt sekreteraren Ragnar Sundén och advokaten
Åke Wiberg att verkställa en utredning i ämnet. Till fullgörande av uppdraget
överlämnade utredningsmännen den 30 juni 1940 en V. P. M. med
synpunkter och förslag i fråga örn en utvidgad varubeskattning, vid vilken
fogats dels förslag till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade
varor dels ock förslag till förordning örn särskild omsättningsskatt
å vissa varor. Promemorian torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.
Beträffande varuurvalet för den ifrågasatta beskattningen ävensom utformningen
av förstnämnda författningsförslag ha utredningsmännen samrått med
byråchefen i generaltullstyrelsen C. E. L. Sandquist. Det av utredningsmännen
framlagda förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa
varor har utarbetats av landskamreraren A. Wigert i nära anslutning till det
av honom och professorn E. Lindahl upprättade, i Kungl. Maj:ts proposition
nr 3 till 1940 års urtima riksdag omförmälda förslaget till förordning om
allmän omsättningsskatt. Slutligen har aktuarien i generaltullstyrelsen A.
Törnell biträtt utredningsmännen med statistiska beräkningar i fråga om
skatteintäkter m. m.
Sagda förslag lia under hand granskats av cheferna för ett antal verk och
myndigheter samt av andra sakkunniga. Yttranden över promemorian föreligga
från överståthållaren, som åberopat en av t. f. underståthållaren K. G.
A. Sandström i anledning av nyssnämnda förslag till allmän omsättningsskatt
avgiven promemoria, landshövdingarna i Stockholms, Uppsala, Örebro
och Västerbottens län, t. f. landshövdingen i Malmöhus län E. Sverne, som
åberopat en av t. f. landskamreraren S. Dahlrup upprättad promemoria, generaldirektören
och chefen för statskontoret, kammarrättens president, vilken
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
beträffande förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa
varor hänvisat till vad som anförts i ett av honom efter samråd med kammarrättsråden
Norrman, Ekenberg och Wikström avgivet underhandsyttrande
angående berörda förslag till förordning om allmän omsättningsskatt, generaltulldirektören,
t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket
P. S. Runemark, överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen samt byråchefen
i styrelsen S. G. Almgren ävensom t. f. generaldirektören och chefen
för kommerskollegium A. Gjöres. Den sistnämndes yttrande har avgivits efter
överläggningar med representanter för Stockholms handelskammare, Kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
industriförbund och Sveriges hantverksorganisation. Jämte yttrandet ha
överlämnats dels protokollsanteckningar från överläggningarna dels ock en
av nämnda näringsorganisationer med undantag av Kooperativa förbundet
till kollegium ingiven skrivelse med därvid fogad promemoria jämte bilagor.
Nu berörda yttranden avgåvos under juli och augusti 1940.
Ärendet har därefter varit föremål för fortsatt beredning inom finansdepartementet.
Under beaktande av de anmärkningar, som i yttrandena framställts
mot utredningsmännens förslag, ha därvid upprättats utkast till dels
förordning om varuskatt dels ock förordning med särskilt stadgande beträffande
vissa varor i fråga om skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten.
Då de nya författningsutkasten i vissa avseenden innefattade tämligen
väsentliga förändringar i de ursprungliga förslagen, ha yttranden jämväl
över utkasten under hand inhämtats från generaltulldirektören, överdirektören
och chefen för kontrollstyrelsen samt t. f. generaldirektören och chefen för
kommerskollegium. Dessutom har ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden
avgivit yttrande över det senare av nu berörda två författningsutkast.
Principiella synpunkter på frågan om en utvidgad varubeskattning.
Utredningsmännen. I utredningsmännens promemoria framhålles, att,
trots regleringar på produktionens, prisbildningens samt konsumtionens och
kapitalbildningens områden, behovet av finanspolitiska försvars- och beredskapsåtgärder
kvarstår. Betydelsen av dylika åtgärder ligger icke blott på
det rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska
planet. I sistnämnda avseende understryka utredningsmännen särskilt önskemålet
att de växande bördorna rättvist fördelas på skilda befolkningsskikt.
Vad angår finanspolitikens allmänt ekonomiska uppgifter framhålles vikten
av att medel skapas för absorberande eller neutraliserande av den fria köpkraft,
som i nuvarande situation kan uppkomma och på olika vägar undergräva
det finansiella och försörjningspolitiska läget.
Undersökningen avser förutsättningarna och metoderna för konsumtionens
inskränkning genom köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s.
genom importavgifter, tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
15
Såsom en allmän förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att
de åtgärder, som kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att fullfölja
fiskaliska syften utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen,
med beaktande av angelägenheten att inom ramen av
konsumtionsvaruindustriernas befintliga kapacitet bereda rum för vissa statliga
beställningar för militära ändamål.
I första hand har undersökts, i vilken mån utrymme finnes för en penningpolitiskt
motiverad konsumtionsbeskattning. Denna uppgift leder över
till tanken att på beskattningsvägen dirigera konsumtionen, något som kan
åsyfta antingen att avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild
knapphet, eller ock att inrikta inkomsterna på sparbildning.
Utredningsmännen anmärka tillika, att det valutapolitiska läget kan innefatta
ett viktigt motiv för en konsumtionsinskränkning. Denna synpunkt
äger visserligen efter den inträdda handelsavspärrningen icke samma aktualitet
som tidigare, men en förändring härutinnan kan inträda.
Den ändamålsenligaste utformningen av en konsumtionsdirigerande och
samtidigt köpkraftsabsorberande beskattning vore, att de förnödenheter, varifrån
efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg, vilkas
storlek skulle variera alltefter den begränsning av konsumtionen, som åsyftades.
På så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas uppfattning
om levnadsbehovens berättigande. Mot ett sådant system finna emellertid
utredningsmännen allvarliga invändningar kunna riktas. Särskilt framhålles,
att om den åsyftade konsumtionsbegränsningen komme till stånd,
detta på betydelsefulla områden av svenskt produktionsliv kunde vara ägnat
att utlösa depressiva tendenser. När sysselsättningsproblemet på grund av
exportindustriens svårigheter i stigande utsträckning kräver beaktande, måste
de produktionsmöjligheter tillvaratagas, som erbjuda sig inom den egentliga
liemmamarknadsindustrien. Utredningsmännen konstatera sålunda, att de
krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån konkurrera med de
anspråk, statsmakterna måste göra på konsumenternas inkomster. Det synes
därför utredningsmännen tillrådligt att gå fram med försiktighet vid en utvidgning
av konsumtionsbeskattningen. Om en utbyggnad av den allmänna
omsättningsskatten skall komma till stånd, synes den böra få en vida mer
begränsad räckvidd än en brett lagd, konsumtionsbegränsande varubeskattning
av nyss berörda art. I
I promemorian framhålles, att en huvudprincip för den finansteori, som
utbildades under senare delen av 1800-talet, var att ernå en rättvis fördelning
av skattebördorna genom införandet av progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter
och avskaffandet av de konsumtionsskatter, som träffade
de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga varor. Vid en exceptionell
stegring av anspråken på statskassan har man dock varit nödsakad att anlita
sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av inkomsten
hos de lägre än hos de högre inkomsttagarna. Denna tendens, som är
särskilt utmärkande för den allmänna omsättningsskatten, kan emellertid
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
vid nämnda beskattning motvägas genom en hårdare belastning av de burgnare
samhällsklasserna på andima områden av skattesystemet, genom att vissa
för de smärre inkomsttagarna betydelsefulla varuslag fritagas från omsättningsskatt
eller belastas efter en lindrigare skattesats samt slutligen genom
att omsättningsskatten utbygges med en högre skatt å lyxbetonade varor. De
två sistnämnda metoderna innebära, att den av sociala rättviseskäl uppburna
progressionsprincipen vinner tillämpning på de indirekta skatternas område.
Utredningsmännen erinra, att vid tiden för promemorians avgivande vissa
åtgärder redan vidtagits eller planerats till vinnande av en social utjämning
av skattetrycket, men framhålla vidare, bland annat, att i flertalet utländska
skattesystem, där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständigheten
att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke
uteslutit en differentiering även uppåt av den allmänna omsättningsskatten
genom en särskild skatt å lyxvaror. En sådan förhöjd skatt å umbärliga varor
framstår från de angivna utgångspunkterna i alla avseenden såsom sekundär
och supplementär i förhållande till den allmänna omsättningsskatten.
Den förhöjda skattens syfte ligger sålunda väsentligen på det sociala planet.
Yttranden. Tanken på en komplettering av den allmänna omsättningsskatten
med en skärpt beskattning av umbärliga varor har helt avvisats av
de näringsorganisationer, som under hand bereus tillfälle att yttra sig i ämnet.
I övrigt ha några invändningar av principiell natur icke framställts, medan
den ifrågasatta åtgärden däremot uttryckligen förordats i flera yttranden.
Landshövdingen i Stockholms län har uttalat, att mot införandet av en
särskild lyxbeskattning i nuvarande läge ej syntes vara annat att erinra, än
att en dylik åtgärd icke borde tillgripas med mindre skatteresultatet kunde
förväntas komma att stå i rimlig proportion till de med anordningen förenade
förvaltningsbesvären och kostnaderna.
I den av landshövdingen i Malmöhus län åberopade promemorian av t. f.
landskamreraren Dahlrup anföres, att en förnuftigt genomförd lyxbeskattning,
i den mån så låter sig göra helst progressiv, redan under normala förhållanden
må hava sitt berättigande, icke blott ur social rättvisesynpunkt
utan jämväl såsom ett medel och en garanti för skapandet av en stabil ekonomisk
bärkraft. Med denna inställning ter sig en lyxskatt under nu rådande
exceptionella förhållanden så mycket mer berättigad, som till förut angivna
synpunkter kommer behovet och nödvändigheten dels att tillföra statsverket
inkomster utöver det normala, dels ock att för angelägna statsändamål
frigöra erforderlig, för närvarande vid mera umbärlig produktion bunden
arbetskraft. Även om en vidgad varubeskattning av tilltänkt slag således
i princip tillstyrkes, uttalas dock anslutning till utredningsmännens åsikt,
att man för åstadkommande av minsta möjliga störningar i det ekonomiska
livet bör framgå med mycken försiktighet, då resultatet eljest lätt kunde
bliva det omvända mot vad man åsyftat.
Landshövdingen i Västerbottens län framhåller, att i nuvarande krisläge
Kungl. Majda proposition nr 237.
17
— med stark ansvällning av statsbudgetens utgiftssida samtidigt som vissa
inkomstkällor bliva mindre givande — extraordinära åtgärder helt naturligt
måste vidtagas för täckande av statens nya medelsbehov men också för
att framtvinga av omständigheterna betingade konsumtionsinskränkningar.
Ur denna synpunkt finge man se den av utredningsmännen ifrågasatta utvidgningen
av varubeskattningen.
Generaldirektören oell chefen för statskontoret finner de av utredningsmännen
framhållna socialpsykologiska motiven med särskild styrka tala för att
vid införande av en allmän omsättningsskatt lyxkonsumtionen blir föremål
för en starkare beskattning än övrig konsumtion och förordar därför de
ifrågasatta åtgärderna av sådan innebörd.
T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket framhåller,
att en verklig allmän lyxbeskattning — som, därest man ville någorlunda
fullständigt beskatta yttringar av lyx, ej skulle kunna inskränka sig till en
varubeskattning — uppenbarligen skulle kunna tillföra det allmänna inkomster
av helt annan storleksordning än de av utredningsmännen föreslagna
skatterna. Mot det rättmätiga i en sådan allmän lyxbeskattning syntes
i och för sig intet kunna invändas. Svårigheten att genomföra densamma
läge emellertid i öppen dag. Främst av psykologiska skäl vore det då
motiverat att i nuvarande läge införa en partiell lyxbeskattning. En dylik
beskattning borde givas en demonstrativ karaktär. Även om en skatt i sådan
form aldrig kunde komma att drabba annat än ett relativt godtyckligt
urval av varor, kunde den likväl vara motiverad, när det endast vore fråga
om en tillfällig beskattningsåtgärd i ett krisläge. Med utgångspunkt från
angivna begränsade krav vore det föreliggande förslaget i sina huvuddrag
tillfredsställande.
T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium yttrar, att det
i och för sig icke kan möta erinringar att staten i en situation som den nu
rådande genom en särskild beskattning av lyxvaror söker dels vinna ökade
statsinkomster dels ock begränsa lyxkonsumtionen. Emellertid hade lyxbeskattningen
merendels ur statsfinansiell synpunkt visat sig mindre effektiv,
och det kunde ifrågasättas, huruvida den omgång för handeln och den
kontrollapparat, som krävdes för tillsyn över skattens redovisning, uppvägdes
av det fiskaliska intresset av lyxbeskattningens genomförande.
De hörda näringsorganisationerna göra gällande, att den ifrågasatta beskattningen
skulle giva en relativt ringa inkomst och att dess konsumtionsbegränsande
effekt skulle bli mycket obetydlig. Det syntes vidare vara praktiskt
taget uteslutet att utforma en rättvis omsättningsbeskattning, åtminstone
örn beskattningen skulle sträcka sig utöver den mycket snäva kretsen av
verkliga lyxvaror. En differentiering av skatter av omsättningsnatur mötte
också så stora praktiska vanskligheter, att en sådan princip icke borde genomföras.
Främst därför, att de praktiska olägenheterna bleve så betydande,
att de icke uppvägdes av det ekonomiska resvdtatet, avstyrktes förslaget.
Under alla förhållanden vore det lämpligt att först genomföra den allmänna
Bihang till riksdagens protokoll 1941 ■ 1 sami. Nr 237. 2
18
Kungl. Mcij.ts proposition nr 237.
Departements
chefen.
omsättningsskatten och låta de enskilda företagarna insättas i och vänjas
vid denna skatteform innan dess tillämpning ytterligare komplicerades genom
särskilda påbyggnader.
• Möjligheten av en fullständigare utbyggnad av varubeskattningen i syfte
att såvitt möjligt nyansera denna med hänsyn till konsumenternas skattekraft
har inom finansdepartementet varit föremål för omfattande uti-edningar.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de yttranden, som avgivits
över framlagda förslag till en sådan utbyggnad, har tanken på en komplettering
av den allmänna omsättningsskatten med en skärpt beskattning av
umbärliga varor vunnit stark anslutning. Trots de vanskligheter, som obestridligen
äro förknippade med en dylik beskattning, framstår det även enligt
mitt bedömande såsom en befogad åtgärd, att den avsevärt utvidgade
indirekta beskattning, som statsmakterna under trycket av krisläget nödgats
införa, erhåller ett komplement av ifrågasatt art.
De verkställda utredningarna ha givit vid handen, att betydande svårigheter
på åtskilliga punkter möta vid en utbyggnad av den indirekta beskattningen
i angiven riktning. Inhämtade upplysningar rörande läget inom de
olika produktionsgrenar, som i detta sammanhang kunde tänkas ifrågakomma
såsom skatteobjekt, ha också visat nödvändigheten av en stark
begränsning av det antal varor, för vilka en skärpt beskattning skulle gälla.
Under sådana förhållanden kan det ekonomiska resultatet av beskattningen
icke bli av större statsfinansiell betydelse.
Den utvidgning av beskattningen, som synes möjlig att genomföra, medför
likväl en icke oväsentlig ökning av inkomsten från den indirekta beskattningen.
I allt fall blir det ekonomiska resultatet otvivelaktigt av sådan storleksordning,
att i vissa yttranden uttalade farhågor för att skatteresultatet
icke skulle stå i rimlig proportion till de med beskattningen förenade olägenheterna
och kontrollkostnaderna, kunna betecknas såsom ogrundade. Då
härtill kommer, att genom den ifrågasatta utvidgningen vinnes en viss anpassning
av skattebördan efter konsumenternas bärkraft, finner jag mig
böra tillstyrka, att förslag i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med de
resultat, till vilka de verkställda utredningarna lett fram, föreläggas riksdagen.
1 samband med den nu ifrågasatta utvidgningen av den indirekta beskattningen
erbjuda sig möjligheter att lägga om sockerbeskattningen, så
att den direkt kommer att drabba den mera lyxbetonade konsumtionen
av konfityrer och dylikt, medan däremot vissa nödvändighetsvaror, såsom
bröd, befrias från den skattebelastning, som vid nuvarande utformning
av sockerbeskattningen föreligger. Såsom av det följande framgår tillstyrker
jag en sådan omläggning, vilken synes mig innebära en genom de
nya skatteförslagen vunnen fördel av icke oväsentlig betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
19
Valet av skattetyp.
Utredningsmännen. Beträffande frågan, till vilket stadium i produktionsoch
distributionsprocessen en ökad belastning av lyxbetonade förnödenheter
bör anknytas, framhålla utredningsmännen, att valet i princip kan stå mellan
en råvarubeskattning och en beskattning av den färdiga varan. Den förstnämnda
beskattningsformen skulle ha kunnat övervägas, därest det varit
möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de allmänekonomiska synpunkterna,
främst önskvärdheten av en kraftig besparing av de i nuvarande
läge knappa industriella råvarorna. Mot en råvarubeskattning talar emellertid,
att det endast i begränsad utsträckning är möjligt att från början avgöra,
huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det
ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett föremåls
lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kvaliteten
av det å råvaran nedlagda arbetet. Vidare skulle en råvarubeskattning
komma att drabba även exportindustrien och sålunda nödvändiggöra
ett skatterestitutionsförfarande, något som torde erbjuda ytterst avsevärda
praktiska svårigheter. Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk
råvarubeskattning icke oansenliga svårigheter.
Utredningsmännen förorda därför en beskattning av den färdiga varan.
Valet kan därvid stå mellan en skattebeläggning i samband med varans tillverkning
(tillverkningsskatt) eller i samband med dess försäljning till förbrukaren
( varuomsåttningsskatt).
Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet anföres, att antalet
tillverkare väsentligt understiger antalet detaljhandlare, att den enskilde
producenten kan förväntas besitta långt större varukunskap än flertalet av
de detaljister, som föra hans produkter, samt att producenternas bokföring
i regel torde vara mera rationell och bättre ägnad att möjliggöra en kontroll
än detaljisternas. Dessa fördelar minskas i de fall, då tillverkningen väsentligen
sker genom företag av småindustriell eller hantverksmässig karaktär.
Olika utvägar erbjuda sig dock att minska denna olägenhet, såsom fullständig
skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning, en enhetsskatt
eller minimiskatt för dylika smärre företag eller rätt för dessa att få skatten
schematiskt beräknad på grundval av ett föregående års omsättning. Utredningsmännen
erinra, att minimiavgift tidigare i ett par fall föreskrivits beträffande
konsumtionsskatter i Sverige, nämligen i fråga om skatterna å
maltdrycker och läskedrycker.
Utredningsmännen påpeka vidare, att vid en tillverkningsskatt åtgärder
måste vidtagas till förhindrande av att den inhemska industriens konkurrenskraft
med utlandet försvagas.
Mot en tillverkningsskatt talar, att denna icke når i gross- och detaljhandeln
förekommande varulager. Ur statsfinansiell synpunkt kan möjligen också
vara att beakta, att varan, örn skatten uttages i detaljhandeln, träffas på
det stadium, då den nått sitt högsta värde, en fördel som dock motväges av
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
elen större säkerheten vid en skatteuppbörd genom producenten. Om skatten
förlägges till detaljhandeln, öppnas en i och för sig önskvärd möjlighet att
hårdare träffa varor, som tillhandahållas i mera lyxbetonade affärer och där
betinga ett högre pris. Vid en tillverkningsskatt torde man icke ens med en
relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att procentuella pålägg inom
gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl på den del av varans
inköpspris, som svarar mot skatten. Utredningsmännen påpeka slutligen de
icke ringa svårigheter, som äro förenade med avvecklingen av en tillverkningsskatt.
Å andra sidan framhålles, att en differentiering av detaljhandelsskatten är
förenad med betydande olägenheter. Många detaljister, i synnerhet småhandlarna,
ha ett outvecklat bokföringssystem och besitta icke alltid en mera ingående
varukunskap. Det måste också innebära en frestelse för detaljisten
att i fall, då minsta tvekan kan råda huruvida en viss vara är skattepliktig
eller icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration.
Vid en avvägning av de olika argumenten finna utredningsmännen visserligen,
att — såvitt gäller ekonomiska synpunkter — de starkaste skälen tala
för en detaljhandelsskatt men att kontrollsvårigheterna vid en sådan utformning
av skatten torde bli så betydande, att detta argument måste fälla
avgörandet till förmån för tillverkningsskatten. Då det emellertid är praktiskt
omöjligt att generellt genomföra en tillverkningsskatt —- t. ex. med avseende
å juvelerararbeten — framtvingas en kompromisslösning, innefattande
en spänning av skatten i dels en mera omfattande tillverkningsskatt
och dels en mindre omfattande detaljhandelsskatt. När detta steg ändå måste
tagas, synes det böra undersökas, örn icke ytterligare varugrupper utan
berörda med kontrollen förbundna olägenhet skulle kunna beläggas med
skatt i detaljhandeln. Detta synes möjligt beträffande sådana lätt individualiserbara
föremål, som företrädesvis försäljas i specialaffärer.
Yttranden. Utredningsmännens förslag att utforma ifrågavarande beskattning
som en tillverkningsskatt med avseende å vissa varor och en skärpt omsättningsskatt
beträffande andra varor, har lämnats utan erinran i flertalet
avgivna yttranden.
T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket uttalar, att den
föreslagna kompromisslösningen synes vara väl funnen och bereda de bästa
möjligheterna till skattens praktiska utformning och tillämpning.
Landshövdingen i Stockholms län finner det beklagligt, att två olika skatteformer
skola behöva anlitas. I och för sig vore det väl knappast önskvärt
att vid sidan av en allmän omsättningsskatt införa särskilda omsättningsskatter.
Men då en effektiv lyxbeskattning icke läte sig anordna därförutan,
ville det, med förslagsställarnas principiella uppfattning örn detaljhandelsskattens
företräde framför tillverkningsskatten, synas, som om beskattningen
i större utsträckning än förslaget avsåge kunde läggas på detaljhandeln.
I t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria uttalas, att hela den utvidgade
varubeskattningen lämpligen borde givas formen av en detalj
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
21
liandelsskatt. De olägenheter, som angivits förbundna med en differentiering
av detaljhandelsskatten syntes icke så avskräckande, att de
skulle väga tyngre än de nackdelar, som måste tillskrivas tillverkningsskatten.
Därtill komme, att det finge anses angeläget att skattesystemen i möjligaste
mån begränsades.
Från näringsorganisationernas sida uttalas, att när utredningsmännen,
trots att de i princip förorda detaljhandelsskatten, likväl med hänsyn till
kontrollsvårigheterna vid en sådan utformning av skatten i princip rekommendera
tillverkningsskatten, stärker detta uppfattningen, att en rättvis differentiering
av den indirekta varubeskattningen svårligen låter sig omsätta
i det praktiska livet. När utredningsmännen slutligen nödgas förorda en
kompromisslösning med en detaljhandelsskatt beträffande föremål, vilka
företrädesvis säljas i specialaffärer, lia de förbisett, att det endast är i de
allra största städerna som specialaffärer för de åsyftade artiklarna förekomma,
medan i övrigt dessa varor säljas i blandade affärer. Även i storstädernas
specialaffärer förekomma vid sidan av de egentliga specialiteterna
en mångfald olika artiklar.
Vilken metod som än väljes för den utvidgade varubeskattningen, kommer DeparUmtntsdensamma
otvivelaktigt att medföra vissa olägenheter. De på frågan an- »hefen
förda
synpunkter, som i det föregående återgivits, synas mig giva vid
banden, att utredningsmännens förslag är bäst ägnat att minska dessa.
Jag förordar sålunda, i enlighet med detta förslag, att den utvidgade varubeskattningen
gives formen av en skatt på den färdiga varan att beträffande
vissa varuslag uttagas hos tillverkaren och beträffande andra varuslag,
som företrädesvis försäljas i specialaffärer, i detaljhandeln. På sätt i det
följande skall utvecklas, anser jag emellertid, att de vid utredningsmännens
författningsförslag fogade förteckningarna över varor, som skulle
drabbas av den utvidgade beskattningen, böra i vissa hänseenden omarbetas.
Denna omarbetning torde vara ägnad att icke oväsentligt minska de med
beskattningen förenade olägenheterna. I fråga om den hos tillverkaren
utgående skatten torde i själva verket den åsyftade förenklingen av varuförteckningen
medföra, att den nya tillverkningsskatten i huvudsak kommer
att sammanfalla med den typ av konsumtionsskatt, som redan utgår
för malt- och läskedrycker och som på dessa beskattningsområden fungerat
tillfredsställande. Vad åter angår den del av beskattningen, som skulle uttagas
i detaljhandeln, torde en sådan påbyggnad på den allmänna omsättningsskatten
komma att vålla mindre olägenheter än man tidigare befarat,
då den nu införes efter det att detaljhandlarna hunnit bliva förtrogna med
beskattningsformen i fråga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Tillverkningsskatten.
Beskattningsområdcts avgränsning.
Utredningsmännen. I promemorian framhålles, att begreppet lyx alltigenom
är relativt och subjektivt och måste undergå starka förskjutningar
under de tider av föränderlighet på det sociala och ekonomiska området,
vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera lyxbegreppet, måste
gränsen för beskattningens omfattning sökas med ledning av de principiella
synpunkter på frågan, som förut berörts. Härutinnan erinras om å ena
sidan synpunkten av en rättvis avvägning av skattetrycket samt å andra
sidan önskvärdheten av att icke i rådande ömtåliga läge giva ökad näring
åt depressiva krafter. Båda dessa synpunkter peka hän mot en relativt
snäv begränsning av skatteområdet. Härför tala även praktiska överväganden.
Tillverkningsskatten föreslås skola omfatta följande varuslag:
fruktsalt;
flyktiga vegetabiliska oljor, estrar samt inom parfymindustrien eller vid
tillverkningen av konfityrer, bakverk, drycker o. dyl. använda essenser och
andra välluktande ämnen;
puder, smink, hudkräm och näskitt;
lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel;
parfymerad tvål;
ljus;
putsmedel för läderarbeten eller skodon;
vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke;
gulddragararbeten och spånadsvaror i förening med finare metalltråd;
skodon av lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt
vissa andra finare slag av skinn ävensom av spånadsvara, innehållande silke
eller finare metalltråd;
etuier, askar, dosor och fodral av läder, skinn eller spånadsvara;
väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och portmonnäer;
koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter;
leksaker, andra än av trä, masker, oäkta pärlor samt bijouterivaror av annat
ämne än guld, silver eller platina.
Utredningsmännen medge, att vissa av de angivna varugrupperna näppeligen
i önskvärd grad fylla kravet på individualisering. I dessa fall skulle
kunna övervägas tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor beskattas
allenast i den mån de betinga ett visst högre pris. Med hänsyn till
ogynnsamma erfarenheter vid lyxbeskattning i utlandet avvisa emellertid utredningsmännen
en dylik gränsdragning. De anse dock icke riktigt att helt
fritaga varorna i fråga från lyxbeskattning och påpeka, att de icke lyxbetonade
kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skattesats
icke behöver bli alltför betungande.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Om det ur statsfinansiell synpunkt skulle anses ofrånkomligt att stödja
skatten med ett begränsat antal skattekraftigare varor utanför kategorien
lyxartiklar, anse utredningsmännen elektriska metalltradslampor och strumpstolsarbeten,
innehållande silke, vara de artiklar, som vad tillverkningsskatten
angår med minsta olägenhet kunna ifrågakomma.
Yttranden. I flera yttranden ha strykningar påyrkats i den av utredningsmännen
upprättade förteckningen över varor, som skulle bliva underkastade
tillverkningsskatt. Dessa yrkanden avse följande varuslag.
Parfymerad tvål. Från näringsorganisationernas sida göres gällande,
att all för toalettändamål avsedd tvål är parfymerad i tulltaxans mening.
Toalettvål kan icke betecknas som lyx utan är en nödvändighetsvara.
Ljus. Generaldirektören och chefen för statskontoret finner det icke välbetänkt
att uppföra ljus bland skattepliktiga varor. Näringsorganisationerna
framhålla, att ljus även under normala förhållanden endast delvis är en
lyxbetonad vara och med rådande knapphet pa fotogen är en nödvändig
ersättningsvara.
Varor, innehållande silke. Näringsorganisationerna uttala, att
konstsilkevaror icke kunna betecknas som lyxbetonade. I all synnerhet under
rådande knapphet på ull och bomull ha konstsilkeproduktema alltmer
fått karaktär av ersättningsvaror. En specialbeskattning av dessa skulle sålunda
direkt motverka strävandena att begränsa konsumtionen av ull och
bomull.
I yttrandet framhålles vidare, bland annat, att en tillverkningsskatt a silkesvaror
måste vara förenad med betydande kontrollsvårigheter. Om en specialbeskattning
av dessa varor skall genomföras, kan ifrågasättas, om det icke
vöre lämpligare att höja silkesaccisen och motsvarande tullar.
Etuier, väskor, koffertar o. dyl. Beträffande dessa varuslag lia
näringsorganisationerna bland annat anfört, att under denna grupp folie
vissa artiklar, t. ex. plånböcker, portmonnäer och enklare reseffekter, vilkas
lyxkaraktär syntes i viss mån tvivelaktig.
Leksaker, bijouterivaror m. m. Överdirektören och chefen för
kontrollstyrelsen har framhållit önskvärdheten av att antalet varugrupper,
som skulle omfattas av tillverkningsskatten, med hänsyn till kontrollsvårigheterna
kunde minskas något. De varor, som härvid närmast borde komma
i fråga, syntes vara leksaker, masker, pärlor och bijouterivaror. Dessa borde
i stället överföras till detaljhandelsskatten.
T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium anför:
De varuförteckningar, som äro avsedda att läggas till grund för lyxbeskattningen,
äro för de olika varuslagen kopierade på den för tullbehandlingen
använda statistiska varuförteckningen. Därvid mäste emellertid beaktas, att,
medan tillämpningen av den senare är lagd i händerna på särskilt utbildade
statstjänstemän, bedömandet av tillämpligheten i det. särskilda fallet av lyxbeskattningens
varuförteckningar ankommer på vida kretsar av befolkningen
vars förmåga att tolka varuförteckningens invecklade varubeskrivning
icke kan skattas alltför högt. Det sagda gäller särskilt tillverknings
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skatten, där t. ex. ett stort antal småhantverkare på landsbygden skulle lia
att bedöma örn deras tillverkning kan falla t. ex. under rubriken etuier, dosor
m. m. eller leksaker eller bijouterivaror.
Då underlåtenhet att göra anmälan örn tillverkning, som är underkastad
lyxbeskattning, är förenad med straffansvar liksom underlåtenhet att avgiva
deklaration, är det ett ofrånkomligt krav att förteckningen på de varor,
som äro avsedda att inbegripas under lyxbeskattningen, innehåller en klar
och distinkt uppgift på de avsedda varorna.
Att svårigheter kunna uppstå att avgöra, huruvida en vara i tulltaxans
mening är att hänföra till bijouterivaror eller leksaker, har även påpekats av
näringsorganisationerna. Fragan betecknas dock såsom av delvis underordnad
betydelse, da tillverkningen inom landet av dessa varor är ringa.
Elektriska metalltrådslampor. Lämpligheten av att i förteckningen
medtaga detta varuslag har ifrågasatts av landshövdingen i Uppsala
län, generaldirektören och chefen för statskontoret, t. f. generaldirektören
och chefen för riksräkenskapsverket, t. f. generaldirektören och chefen för
kommerskollegium samt näringsorganisationerna. I yttrandena har bland annat
framhållits, att elektriska lampor, med den omfattning elektrifieringen
mäste betraktas som en för de breda lagren nödvändig förbrukningsartikel.
I ett par yttranden har en utvidgning av den i promemorian framlagda
varuförteckningen för tillverkningsskatten ifrågasatts. Landshövdingen i
Uppsala län påpekar, att utredningsmännen icke medtagit en del lyxvaror,
såsom vissa matvaror och konfektyrer, vissa prydnadsartiklar och modevaror
samt vissa blott för nöje eller rekreation avsedda föremål, vilka upptagits
i en av utredningsmännen omförmäld, av kanslirådet A. Nordlindh år
1922 utarbetad promemoria rörande lyxbeskattning. Huruvida detta berodde
på att den beräknade avkastningen ansetts alltför ringa i jämförelse med
de tekniska svårigheterna eller på andra orsaker, framginge icke av promemorian.
Även i t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria förordas viss utvidgning
av lyxbeskattningens tillämpningsområde. De därvid nämnda skatteobjekten
synas emellertid närmast falla under den skärpta omsättningsskatten och
skola därför närmare beröras i ett senare sammanhang. I
I den vid ärendets fortsatta beredning inom finansdepartementet upprättade
nya förteckningen över varor, för vilka skatt skulle utgå å tillverkningsstadiet,
ha samtliga de varor uteslutits, beträffande vilka yrkanden i sådan riktning
framställts i de avgivna yttrandena. Härvid är dock att märka, att vissa lädervaror
i stället upptagits i förteckningen över varor, för vilka skärpt omsättningsskatt
skall utgå. Till sistnämnda förteckning ha även finare skodon
överförts.
Å andra sidan skulle enligt det nya förslaget tillverkningsskatt uttagas även
för choklad och konfitgrer — därvid i stället nu utgående industrisocker
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
25
skatt och glykosaccis skulle bortfalla — ävensom för tandpulver och tandpasta,
tändstickor oell ersättningsartiklar för tändstickor samt spelkort.
Förutom de nu nämnda förändringarna ha vissa mindre jämkningar i varuförteckningen
föreslagits. Sålunda har varugruppen essenser och extrakter
begränsats till s. k. spritdrycksessenser. Vidare har varugruppen puder,
smink, hudkräm och näskitt begränsats till puder, med undantag av ströpuder,
samt smink. Slutligen har jämte fruktsalt upptagits s. k. kruschensalt
och liknande preparat. Sistnämnda preparat äro hänförliga till mineralkällsalter
(statistiskt nr 538).
I de nya yttrandena lia ett par punkter i varuförteckningen behandlats.
Såväl generaltulldirektören som överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen
ha sålunda framhållit, att skäl funnes att utesluta fruktsalt, kruschensalt
och dylika preparat ur förteckningen.
Generaltulldirektören har härom uttalat:
Vad först beträffar kruschensalt må framhållas, att benämningen i fråga
torde utgöra ett sådant av lag skyddat varumärke, som tillverkare begagna
för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras och som icke
lämpligen bör komma till användning i en skatteförfattning. Vidare bör
tagas i betraktande att ett särskiljande av kruschensalt och liknande preparat
från övriga till statistiskt nr 538 hänförliga mineralkällsalter ofta kan komma
att möta svårigheter. Visserligen skulle dessa svårigheter kunna undgås genom
att samtliga till statistiskt nr 538 hänförliga varor åsattes skatt, men i sådant
fall komme även vissa för medicinsk användning avsedda mineralkällsalter
att skattebeläggas, vilket torde få anses mindre lämpligt. Därest med hänsyn
till dessa synpunkter kruschensalt och liknande preparat anses böra utgå
ur förteckningen torde även fruktsalt böra undantagas från skatt då kruschensaltet
är ett fruktsalten närstående preparat och en konkurrensvara till dessa.
överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen finner det kunna ifrågasättas,
huruvida fruktsalt och kruschensalt, vilka artiklar äro hänförliga till
läkemedel, böra anses utgöra överflödsvaror, samt påpekar i likhet med generaltulldirektören,
att svårigheter kunna uppstå att särskilja kruschensalt och
liknande preparat från annat slag av mineralkällsalter. Den mest framträdande
olägenheten för kontrollstyrelsens vidkommande bestode emellertid däri,
att, under det att nämnda varor fabriksmässigt tillverkades av allenast ett fåtal
företag i landet, flertalet apotek sysslade med beredning av dem, varigenom
även apoteken i stor utsträckning skulle dragas in under skattekontrollen.
I båda de nu berörda yttrandena har slutligen erinrats, att mineralkällsalter
äro tullfria och att det alltså i detta sammanhang skulle bliva erforderligt
att för kriminalisering av olovlig import införa viss tullsats å dem,
såvitt man icke i förordningen om varuskatt ville tillägga en särskild straffbestämmelse,
som allenast komme att gälla med avseende å mineralkällsalter.
T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium har ifrågasatt,
huruvida det kunde vara anledning att i varuförteckningen upptaga tändstickor,
som i motsats till flertalet av de uppräknade varorna ej syntes kunna
betecknas som föremål för lyxkonsumtion.
•26
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen bär i sitt senare yttrande
vidare anfört vissa av de föreslagna förändringarna i varuförteckningen
föranledda allmänna synpunkter på varubeskattningens genomförande. Härutinnan
uttalas i huvudsak följande:
Det nu föreliggande förslaget örn skatt å umbärliga varor skiljer sig från
det under föregående år framlagda bland annat därigenom, att antalet skattepliktiga
varor minskats, varjämte vissa varor, som tidigare avsetts skola drabbas
av beskattning hos tillverkaren, överförts till förteckningen över de varor,
som ansetts böra beskattas genom skärpt omsättningsskatt. De i berörda hänseende
vidtagna ändringarna äro ägnade att skapa gynnsammare möjligheter
för beskattningens genomförande såväl därigenom att de skattskyldigas antal
väsentligt minskats, som på grund av de bättre förutsättningarna i övrigt,
som de nu för beskattning avsedda produktionsgrenarna erbjuda för utövandet
av en möjligast tillfredsställande skattekontroll. Det kvarstår emellertid
alltjämt, att en varuskatt enligt det föreslagna systemet, frånsett några
av de avsedda varugrupperna, är svår att effektivt kontrollera, särskilt i
fråga örn sådana kategorier av skattskyldiga, som driva tillverkningen hantverksmässigt
eller eljest i liten omfattning, ofta nog utan skyldighet att föra
handelsböcker. Detta gäller särskilt den inom varuskattens område stora
gruppen choklad- och sötvaror, beträffande vilken även är att märka, att
antalet skattepliktiga artiklar är mycket stort och svårigheter i mångå fall
äro förhanden att avgöra, huruvida en viss vara är skattepliktig eller ej,
exempelvis i fråga om vissa konfityrer, som i beskattningshänseende understundom
endast med svårighet skulle kunna särskiljas från småbröd och
dylikt. Att olägenheter av nu antydd art äro förbundna med en varubeskattning
av den föreslagna konstruktionen, har kontrollstyrelsen haft anledning
framhålla i ett den 30 oktober 1933 dagtecknat utlåtande till Kungl. Majit
med förslag till förordning om skatt å vissa sötsaker. Styrelsen uttalade därvid
bland annat, att den verkställda utredningen givit vid handen, att konsumtionen
av choklad och sötsaker visserligen utgjorde ett lämpligt skatteobjekt
såtillvida, som en beskattning av dessa varor i stort sett drabbade en
umbärlig förbrukning, men att denna beskattning ur kontrollsynpunkt och
på grund av sin inverkan på produktionsförhållandena vore förbunden med
sådana olägenheter, att dess införande i vårt land icke utan synnerligen
tvingande nödvändighet borde ifrågakomma. I det statslinansiella läge, som
för närvarande är rådande, torde man emellertid ha att bortse från de betänkligheter,
som kunna anföras mot en varubeskattning, och oaktat vissheten
örn de svårigheter, som under alla förhållanden måste möta vid skattens
genomförande, söka ernå bästa möjliga anordning och resultat av densamma.
Då avsikten är att samtidigt med varuskattens införande upphäva industrisockerskatten,
som till viss del skulle bliva ersatt av beskattningen av
choklad och sötvaror, må framhållas, att, även örn mot industrisockerskatten
kunna resas vissa tungt vägande principiella invändningar, den dock,
åtminstone så länge sockerransoneringen varar, erbjuder jämförelsevis tillfredsställande
kontrollmöjligheter och i väsentligt mindre grad än vid ett
system med varubeskattning betungar tillverkarna vid beskattningsprocedurens
fullgörande. Då genom varuskattens tillkomst allenast en relativt liten
årlig merinkomst — måhända högst 10 milj. kronor — utöver vad industrisockerskatten
tillför statskassan, skulle erhållas, synes någon tvekan kunna
råda örn lämpligheten av att, sedan väl kontrollen av industrisockerskatten
börjat fungera någorlunda tillfredsställande, slopa denna skatt och ersätta
den med en särskild beskattning av choklad och sötsaker. För införandet av
sistnämnda beskattning talar dock det skälet, att den med större fördel
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skulle kunna bibehållas efter sockerransoneringens upphörande än vad fallet
skulle bli med industrisockerskatten. En väsentlig omständighet att taga
hänsyn till i detta sammanhang är vidare, att genom industrisockerskattens
bortfallande produktionen av matbröd och övriga enklare brödsorter m. fl.
andra varor, vilka skäligen icke bort drabbas av särskild beskattning, icke
längre skulle betungas av de ogynnsamma verkningar, som industrisockerskatten
medfört.
I enlighet nied den av utredningsmännen intagna ståndpunkten, f inner Departementslag
det tillrådligt iakttaga försiktighet vid en utvidgning av konsumtions- chefenbeskattningen.
Det är av praktiska skäl angeläget att förenkla varuförteckningen
så långt detta är möjligt utan åsidosättande av mera vägande fiskaliska
synpunkter. På grund av dessa omständigheter synes mig tvekan icke
behöva råda därom, att sådana varuslag som tvål, ljus, elektriska metalltrådslampor,
etuier, askar o. dpi. samt leksaker, masker, oäkta pärlor och
bijouterivaror böra uteslutas ur varuförteckningen. På de av generaltulldirektören
samt överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen anförda skälen
finner jag även fruktsaft samt kruschensalt och liknande preparat böra
uteslutas.
Vad angår textilier innehållande silke må till en början erinras, att dessa
varuslag redan drabbas av silkesaccisen. Det torde vidare icke kunna förnekas,
att silkesvarorna i icke obetydlig utsträckning förlorat sin lyxkaraktär,
i synnerhet med hänsyn därtill, att knapphet råder å ersättningsvaror av ull
och bomull, vilka sistnämnda varor också väsentligt fördyrats. Slutligen bör
särskilt framhållas, att ifrågavarande textilier, som omfatta en mångfald
artiklar av skiftande slag, jämte spånadsvaror i förening med finare metalltråd
utan tvivel utgöra de varuslag, vilkas beskattning skulle medföra de
ojämförligt största praktiska svårigheterna. Med hänsyn till dessa omständigheter
anser jag även nu berörda varugrupper böra utgå ur förteckningen.
Förslaget alt ur varugruppen essenser och extrakter endast upptaga s. k.
spritdrycksessenser anser jag mig böra biträda. Utom för beredning av alkoholhaltiga
drycker finna essenser och extrakter i huvudsak användning
för tillverkning av läskedrycker, konfityrer, finare bakverk samt parfymer.
En beskattning av essenser och extrakter, vilka användas vid läskedrycksti
11 verkning, skulle få den icke önskvärda följden, att extraktrikare och följaktligen
värdefullare läskedrycker bleve hårdare beskattade än mindre
extraktrika drycker samt att mineralvatten skulle gå helt fritt från denna
beskattning. Då en konsumlionsskatt å läskedrycker, mineralvatten därunder
inbegripet, redan införts genom förordning den 22 december 1939, synes
det lämpligare att den i nämnda förordning stadgade skattesatsen något höjes
än att ifrågavarande råvaror vid dryckernas tillverkning underkastas
varuskatt. Enligt 5 § 1939 års förordning utgår skatt å läskedrycker med
i io öre för liter. Denna skattesats anser jag nu böra höjas till tolv öre för
liter. Motsvarande höjning bör samtidigt vidtagas å tullen för ifrågavarande
drycker.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Särskild beskattning av de essenser, som användas vid tillverkning av
choklad och konfityrer, synes icke böra ifrågakomma, då sistnämnda varuslag
medtagas under varuskatten.
Vad angår essenser, vilka användas vid tillverkningen av finare bakverk,
är härvidlag fråga örn mycket små kvantiteter, då essenserna användas i
stark utspädning. För att få någon praktisk betydelse skulle därför varuskatten
få uttagas efter ett utomordentligt högt procenttal. Då skatteinkomsten
av bageriessenserna i allt fal! skulle bliva relativt ringa, torde det
vara rationellare att helt utesluta dessa ur varuförteckningen.
Beträffande slutligen parfymessenserna äro dessa ur beskattningssynpunkt
i allmänhet att hänföra till parfymer och bliva på den grund underkastade
varuskatt.
Den i utkastet ifrågasatta begränsningen av varugruppen puder, smink,
hudkräm och näskitt finner jag även motiverad. Att s. k. ströpuder undantages
fran beskattningen torde salunda få anses befogat med hänsyn till att
detta varuslag övervägande användes i rent medicinskt eller hygieniskt syfte.
Beträffande hudkräm är att märka, att åtskilliga under denna beteckning
fallande artiklar likaledes finna rent medicinsk användning, exempelvis
zinksalva, fiostsalvor o. dyl. Varorna höra till s. k. frigivna apoteksvaror.
Att vid beskattningen särskilja olika arter av hudkräm torde vara en praktiskt
olöslig uppgift. Därtill kommer, alt ett mycket stort antal damfrisörer och
liknande yrkesutövare själva i sin rörelse tillverka hudkräm. Att effektivt
kontrollera en beskattning av i sådan rörelse framställda varor torde vara
förenat med mycket avsevärda svårigheter. Med hänsyn lill dessa omständigheter
anser jag jämväl hudkräm böra utgå ur varuförteckningen. Vad
till sist angår näskitt synes mig denna vara icke böra drabbas av varuskatten,
enär den så gott som uteslutande torde säljas för sceniskt bruk.
Beträffande de tillägg till den av utredningsmännen föreslagna varuförteckningen,
som ifragasatts i det vid ärendets fortsatta beredning upprättade
utkastet till förordning om varuskatt, biträder jag förslaget att förordningarna
örn industrisockerskatt och glykosaccis upphävas och att i stället
val lekatten far omfatta choklad och konfityrer. Då nu systemet för en utvidgad
varubeskattning föreligger utarbetat, synes mig nämligen övervägande
skäl tala för att sistnämnda varuslag inpassas i detta system. Härigenom
vinnes det ur principiell synpunkt önskvärda resultatet, att det lyxmoment,
som utmärker dyrbarare kvaliteter av chokladvaror och konfityrer, kan nås
av skatten, vilken skulle utgå i förhållande till priset, medan beskattningen
nu drabbar varan efter den mängd socker eller glykos varan innehåller. Vidare
skulle, såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen framhållit,
bland annat produktionen av enklare brödsorter icke längre komma
att betungas av särskild beskattning.
Enligt berörda utkast skulle vidare tandpulver och tandpasta införas under
varubeskattningen. Nämnda varor ha på grund av en omfattande re
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
29
klain uppnått stor omsättning. Den betydande kostnaden för denna reklam
ingår självfallet i varans pris. Varan erhåller därigenom obestridligen en
viss lyxbetoning. Ä andra sidan torde icke kunna förnekas, att ifrågavarande
preparat ha viss betydelse för folkhygienen. En avvägning av dessa
olika synpunkter synes böra leda till att varorna medtagas vid varubeskattningen
med en försiktigt avpassad skattesats.
Att i den beskattning av umbärliga varor, som av förut angivna principiella
skäl här föreslås, medtaga tändstickor finner jag mindre lämpligt. Jag
förordar alltså, att detta varuslag uteslutes ur varuförteckningen. Anledning
torde då saknas att medtaga ersättningsartiklar för tändstickor.
Vad till sist angår spelkort är att märka, att särskild stämpelavgift för
sådana jämlikt kungörelse den 13 juni 1919 (nr 291) utgår med en krona
för varje kortlek. Avgiften utgår för såväl inom riket tillverkade som hit
införda spelkort. Det skulle visserligen kunna anses stå i överensstämmelse
med principerna för den utvidgade varubeskattningen att föreskriva en skatt
å spelkort, som utginge i förhållande till priset. Emellertid har jag inhämtat,
att ehuru de i handeln förekommande spelkortsfabrikaten variera rätt
avsevärt i pris efter olika kvaliteter, en alldeles övervägande del av försäljningen
belöper på spelkort till ett pris i minuthandeln av 6 å 7 kronor för förpackning
örn två lekar. Med hänsyn härtill och då det synes angeläget undvika,
att både stämpelavgift och varuskatt uttagas för samma vara, anser jag
spelkort icke böra medtagas under varuskatten. Däremot kunde någon höjning
av stämpelavgiften övervägas. Med hänsyn till sättet för uppbärande av
denna stämpelavgift är emellertid en höjning av densamma en jämförelsevis
invecklad åtgärd, som icke låter sig genomföra utan viss tidsutdräkt och
särskilda övergångsbestämmelser. Då en höjning av stämpelavgiften i allt
fall bleve av ringa fiskalisk betydelse, anser jag en dylik åtgärd icke i förevarande
sammanhang böra vidtagas.
Tillverkningsskattens utformning.
Utredningsmännen. Det av utredningsmännen framlagda förslaget till varuskatt
å tillverkningsstadiet anknyter till tidigare i vårt land införda konsumtionsskatter.
Tillverkningen av skattepliktig vara föreslås bliva ställd under uppsikt
av kontrollstyrelsen, till vilken myndighet anmälan om tillverkningen skall
göras. Inom en månad efter varje kvartals utgång skall tillverkaren till kontrollmyndigheten
avgiva en deklaration angående värdet av de skattepliktiga
varor, som under deklarationsperioden av honom försalts och levererats
eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Skatten skall erläggas samtidigt
med deklarationens avlämnande. En övervakning förutsattes i form av
stickprovskontroll å tillverkning och boki Öring fran kontrollmyndighetens
sida.
De skattepliktiga varorna angivas — såsom redan i det föregående berörts
— i en vid författningsförslaget fogad särskild förteckning, uppställd i an
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
slutning till den vid tulltaxeförordningen fogade statistiska varuförteckningen.
Skatten skulle utgå med visst i förteckningen för varje vara angivet antal
procent av varans värde, varmed skulle förstås det pris, varan betingat
vid försäljning, eller — i fall då vara tagits i anspråk för vidare bearbetning
— det pris, varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare.
Till närmare belysning av spörsmålet om beräkningsgrunden för skatten
hava utredningsmännen anfört följande:
Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå
ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor eller
för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett ofta
skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kontrollsynpunkt
betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till liknande betänkligheter
har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt undvikit att
beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räckvidden av
denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man anser sig
böra uppställa för uppbörden och uppbördsresullatet. Åsyftas samma stränga
uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som vid tullbehandlingen,
får invändningen onekligen en betydande relevans; nöjer man sig
åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem som ligga till
grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras med andra ord
uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invändningen icke böra tillmätas
avgörande betydelse.
Vid bedömandet av frågan om beräkningsgrunden torde hänsyn även böra
tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverkningsskatten
på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för
import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde
denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräkning
på varuvärdet.
Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka
skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn
är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke
med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med avgifter,
uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter, vilka
skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna
beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaier.
Då statsmakterna synas ha för avsikt att för framtiden beträda sistnämnda
väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsförfarande
synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten mot
en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning stärkas
vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt- eller styckeberäkning
av skatten skulle medföra för producenterna och som understundom
skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en regelrätt »tulltaxering».
I specialmotiveringen till sitt författningsförslag lia utredningsmännen beträffande
stadgandet om beräkningsgrunden för skatten vidare uttalat:
I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna
med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning försåld
eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages i
anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen beräknas
lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage betingat
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
31
vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende av de prisdifferenser,
som för ett och samma varuslag kunna föranledas av olikheter
i varupartiernas stoidek, leveranstidens längd och andra på prissättningen inverkande
faktorer, alltid bör beräknas efter det vid varje särskilt försäljningstillfälle
och för varje särskild varupost faktiskt tillämpade försäljningspriset
beräknat ab fabrik och med avdrag för mellan säljaren och köparen
överenskomna rabatter, däri inbegripna kassarabatter. Härav framgår, att
exempelvis katalog- och priskurantpriser samt gängse marknadspriser (värde
enligt ortens pris o. d.) icke i och för sig kunna tillerkännas betydelse för
värdebestämningen utan att avgörande för denna bör bliva den i varje särskilt
fall betingade köpeskillingen.
Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan tagits
i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet grundas
på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstämmelse med
den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken värdet skall beräknas
lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen, har därvid
föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som varan skulle
hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då förutsatts, att tillverkaren
skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämnda regel för
värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försäljning i egentlig
mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till användning jämväl beträffande
varor, som av tillverkare för försäljning överlämnas till försäljningsbolag
eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad försäljningsorganisation.
Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten
icke medräknas.
Yttranden. Utredningsmännens förslag har i nu berörda delar blivit föremål
för erinringar allenast i ett fåtal yttranden. Landshövdingen i Uppsala
län har förordat, att skattekontrollen förlägges till länsstyrelserna i stället
för till kontrollstyrelsen. En dylik förändring ifrågasättes även av generaltulldirektören.
Däremot har t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket
funnit det ligga närmast till hands, att uppbörden och kontrollen
anförtros åt kontrollstyrelsen. Även överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen
anser ifrågavarande arbetsuppgift med hänsyn till skattens natur
närmast falla inom styrelsens ämbetsområde.
Från nåringsorganisationernas sida har anmärkts, alt bestämmelserna örn
det värde, på vilket skatten skall beräknas, fått en alltför vag utformning. Det
pris, som varan betingar vid försäljning från tillverkaren, varierar från fall
till fall och är t. ex. beroende på, till vilket led i distributionen varan försäljes.
Skatten är ägnad att drabba direktförsäljning till detaljist hårdare än
annan försäljning, och företag med egen försäljningsorganisation äga möjlighet
att delvis undgå skatten genom att flytta över vissa kostnader å själva
distributionen.
Vad angår tillverkningsskatten har den förut berörda överarbetningen av
utredningsmännens förslag i två avseenden berört beskattningsformens huvudprinciper,
nämligen dels beträffande frågan örn varas beskattningsvärde
och dels beträffande frågan om uttagande av en mot skatten svarande av
-
32
Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.
Sitt å importerad vara. Vidare bör här nämnas, att utkastet upptager ett
stadgande örn viss minimiskatt för inom riket tillverkad vara.
Beträffande först frågan om varas beskattningsvärde innebär det nya författningsutkastet,
att till grund för beskattningen av vara, som tillverkats inom
riket, skall läggas det pris, tillverkaren generellt betingar sig vid försäljning
till utomstående detaljhandlare. Denna princip avses gälla alla inom
riket tillverkade varor. Har en vara vunnit avsättning på annat sätt än genom
försäljning till detaljhandlare, skall enligt utkastet den angivna principen
likväl vinna tillämpning, i det att skatten utgår å det pris, varan skulle
hava betingat vid försäljning till detaljhandlare. Den beräkning av varupriset,
som i dylikt fall måste ske, skall enligt det föreslagna stadgandet verkställas
i enlighet med anvisningar av kontrollstyrelsen.
Beträffande denna fråga har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen
yttrat:
I det tidigare förslaget om utvidgad varubeskattning angavs beskattningsvärdet
i princip skola utgöra det pris, som varan betingat vid tillverkarens
försäljning. Härvid togs sålunda ingen hänsyn till det förhållandet, att en
tillverkare kan försälja samma slags vara till olika pris till skilda återförsäljare.
Vid försäljning till en grossist eller till en detaljhandlare med en
betydande omsättning av den skattepliktiga varan, i vilka fall tillverkaren
är i stånd att lämna en ofta nog betydande rabatt, skulle alltså beskattningsvärdet
kunna bliva avsevärt lägre än i andra fall. Ett sådant förhållande
måste ur beskattningssynpunkt anses vara mindre tillfredsställande
och ägnat att medföra icke endast minskad skatteinkomst för staten utan
även ojämn skattebelastning å samma varuslag för såväl tillverkare som
konsumenter, ett förhållande, som säkerligen skulle framkalla klagomål
från näringslivets sida. Nämnda olägenhet har man i det nu föreliggande
förslaget sökt förebygga genom att såsom beskattningsvärde angiva tillverkarens
försäljningspris, skatten oberäknad, vid försäljning till detaljhandel,
av vars avkastning tillverkaren icke såsom delägare eller eljest har ekonomiskt
intresse. I princip skulle härigenom erhållas ett på lika sätt beräknat
beskattningsunderlag. Tillämpar tillverkaren sålunda vid sin försäljning
till detaljhandlare en prislista för sina skattepliktiga varor, vilkens priser
avses skola till beloppet enhetligt gälla för hela kundkretsen, skulle alltså
s„ ^ fakturan beräknas å de i prislistan angivna priserna. Om vid försäljning
till grossist eller större detaljhandlare rabatt lämnas å nämnda priser,
finge vid beskattningsvärdets bestämmande hänsyn icke tagas till dylik
rabatt, utan skatten skulle även i sådant fall utgå å prislistepriset. I vissa
fall — detta gäller särskilt s. k. märkesvaror — upptager prislista det pris,
som varan skall betinga i minuthandeln, å vilket pris återförsäljaren kommei
i åtnjutande av en rabatt, som kan vara olika för större eller mindre
avnämare. I dylika fall bör vid beskattningsvärdets bestämmande hänsyn
allenast tagas till sådan rabatt, som tillverkaren normalt erbjuder hela sin
kundkrets bland detaljhandlarna. Behov synes emellertid föreligga av en
uttrycklig föreskrift härom.
En annan utväg för beskattningsvärdets bestämmande, vilken måhända
skulle innebära en mera exakt reglering av detsamma, skulle ha varit, att —
såsom skett i grannländerna beträffande sötvarubeskattningen — i förordningen
stadgades skyldighet för alla tillverkare att upprätta prislista över
skattepliktiga varor, upptagande de priser, enligt vilka tillverkaren enhetligt
utbjuder varorna till hela sin kundkrets, och att dessa fixa priser utan några
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
33
sorn helst rabattei- skulle utgöra beskattningsvärdet för varorna. Denna anordning,
som jämväl skulle innebära, att prislistorna jämte de successivt
skeende ändringarna i desamma skulle tillhandahållas skattemyndigheten
och hos denna utgöra kontrollmaterial, skulle emellertid medföra ett alltför
långtgående ingripande gentemot de företag, som beröras av varuskatten,
och särskilt vid övergången påkalla en betungande omläggning för dem. Härtill
kommer, att det av praktiska skill näppeligen skulle kunna krävas, att
en tillverkare upprättade prislista å vissa enstaka artiklar, som måhända
tillverkades endast å beställning. Någon föreskrift i denna riktning har med
hänsyn härtill icke ansetts kunna påyrkas. Givet är, att företagens prislistor
i allt fall komma att vara till god nytta såsom underlag vid kontrollen. I
sådana fall, där tillverkare helt saknar prislista eller där densamma icke
är ägnad att på ett tillfredsställande sätt tjäna till ledning vid beskattningsvärdets
fastställande, lärer få förutsättas, att kontrollstyrelsen äger befogenhet
att ålägga vederbörande att upprätta prislista enligt lämnade anvisningar.
I sådana fall, där tillverkaren anlitar mellanhand vid försäljning till detaljhandlare
(exempelvis grossist) eller själv säljer de av honom framställda
skattepliktiga varorna direkt till konsumenterna, vilket oftast är fallet
med de smärre tillverkarna, skall beskattningsvärdet beräknas å ett pris,
som tillverkaren skulle lia betingat sig därest varan försålts till detaljhandlare.
Tillvägagångssättet för konstruerandet av ett dylikt pris är icke angivet
i förordningen, utan har det ansetts ankomma på kontrollstyrelsen att för nu
angivna fall meddela närmare anvisningar. Vad beträffar tillverkare, som
jämsides med försäljningen till grossister eller direkt till konsumenter även
säljer skattepliktiga varor till detaljhandlare, blir givetvis de beskattningsvärden,
som tillämpas vid sistnämnda försäljning, bestämmande även för beskattningsvärdet
vid hans grossist- resp. minutförsäljning. Säljer tillverkaren
däremot varorna uteslutande till grossist, bör beskattningsvärdet utgöra ett
belopp, motsvarande grossistens pris vid försäljning till detaljhandlare. Om
tillverkarens försäljning sker uteslutande direkt till konsumenterna bör minuthandelspriset
— inberäknat varu- och omsättningsskatt — ytterst läggas
till grund för beskattningsvärdets fastställande, med avdrag av ett belopp,
motsvarande detaljhandelsavansen jämte varu- och omsättningsskatt å varan.
Vid bestämmandet av storleken av nu berörda avdrag torde kontrollstyrelsen
lia att inhämta upplysningar från representanter inom resi), branscher.
Beträffande beskattningsvärdet bör slutligen anmärkas, att värdet av varans
förpackning (kartonger o. dyl.) i allmänhet bör inkluderas i det pris,
varå beskattningsvärdet grundar sig. Vidare må från sagda pris icke göras
avdrag för fraktkostnader.
Enligt utkastet lill förordning örn varuskatt skall skatten utgå icke blott
för inom riket tillverkad utan även för hit införd vara. Beskattningsvärdet
för importerad vara är enligt utkastet lika med varans värde, beräknat enligt
4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan belöpande tullen.
Detta förslag har berörts såväl av generaltulldirektören som av överdirektören
och chefen för kontrollstyrelsen.
Generaltulldirektören framhåller, alt det värde, på vilket skatten å införd
vara enligt det nya utkastet skall beräknas, i flertalet fall närmast torde
komma att motsvara det pris, till vilket varan försäljes till partihandlare.
Följaktligen skulle skatten på dylik vara merendels bliva baserad å ett lägre
lilis än skatten på motsvarande inom landet tillverkade vara. Härigenom
Bihang till riksdagens protokoll IDAL i sami. Nr 237.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
kommer den svenska fabrikanten att i skatteavseende försättas i sämre läge
än importören, vilket i realiteten medför en minskning av tullskyddet. Visserligen
äro de skattepliktiga varorna i allmänhet belagda med tullar, som
utgå med högre belopp än som kunna anses erforderliga ur ren skyddssynpunkt,
men för några av varorna, t. ex. putsmedel för skodon, tändstickor
samt vissa slag av konfityrer, torde tullarna icke vara högre än att berörda
differens i beskattningsvärdet kan för den inhemska tillverkningen komma
att medföra icke önskvärda konsekvenser med hänsyn till konkurrensen från
importerad vara.
Överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen påpekar likaså, att ett
enligt utkastet beräknat beskattningsvärde i vissa fall kan vara ägnat att i
skattehänseende ställa utländska varor i ett fördelaktigare läge gent emot
inhemska. Härom uttalas i yttrandet:
I beskattningsvärdet för inhemska varor ingå jämväl på varorna belöpande
kostnader för affärsorganisation, försäljning och reklam m. m., vilka kostnader
emellertid vid importtillfället ännu icke belasta den utländska varan
och vilka således icke bliva inbegripna vid beskattningsvärdets fastställande.
Beträffande vissa varor kan även tänkas, att de importeras utan sådan förpackning,
i vilken de äro avsedda att tillhandahållas allmänheten -— exempelvis
pastiller — vilket arbete alltså utföres här i landet, utan att kostnaderna
härför komma att ingå i det av tullverket fastställda beskattningsvärdet.
I fråga örn beskattningen av choklad och sötvaror har enligt de i
Danmark och Norge gällande bestämmelserna hänsyn tagits till nu berörda
förhållanden på så sätt, att ett extra procentuellt tillägg utöver skattens procentsats
skall göras vid beräkningen av importvaras beskattningsvärde. Detta
tillägg har i Danmark utgjort 20 procent och i Norge för vissa varor ända
upp till 140 procent. Under normala förhållanden torde en motsvarande anordning
kunna vara påkallad jämväl för svenska förhållanden. Det synes
emellertid näppeligen vara möjligt att i förordningen nu fixera något visst
procenttal för sagda ändamål, enär fastställandet av detsamma måste göras
beroende av mera ingående undersökningar och framkomna erfarenheter.
Med hänsyn till rådande handelsspärr och höga fraktkostnader m. m. vill
det synas, som om det i nuvarande läge skulle vara försvarligt att undanskjuta
nu berörda spörsmål och i stället framdeles, så snart av erfarenheterna
kan befinnas påkallat, upptaga detsamma till närmare omprövning. Att i
förordningen fastställa något visst procenttal synes emellertid knappast bliva
möjligt. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj:t bör utverka
riksdagens bemyndigande att härutinnan utfärda närmare bestämmelser.
Vad till sist angår frågan om viss minimiskatt för vara, som tillverkats inom
riket, har i utkastet upptagits en i förhållande till utredningsmännens förslag
ny bestämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:! på framställning av kontrollstyrelsen
beträffande grupp av tillverkare, vilka allenast i ringa omfattning
framställa skattepliktig vara, skulle äga fastställa visst lägsta skattebelopp.
Nämnda förslag har berörts i yttrandet av överdirektören och chefen för
kontrollstyrelsen, som härom anför:
Då ganska begränsade möjligheter i allmänhet torde bliva för handen att
kunna utöva en mera effektiv kontroll över företag med liten tillverkning av
skattepliktiga varor, och dessa skattskyldiga sålunda, oaktat den ringa skatteinkomst,
som statsverket kan påräkna från dem, åsamka skattemyndigheten
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
35
ofta nog betydande besvär och arbete, synes den föreslagna bestämmelsen
väl motiverad. På grund av de ogynnsamma erfarenheter, som kontrollstyrelsen
haft av det betydande antalet mindre tillverkare på industrisockerskattens
område — av cirka 11,000 skattskyldiga erlägga cirka 3,000 mindre
skattebelopp än 10 kronor per månad — föreslås emellertid, att i förordningen
måtte fixeras en till beloppet bestämd minimiskatt, förslagsvis 150 kronor
för varje kvartal eller 50 kronor för varje månad, gällande för alla skattskyldiga
enligt förordningen. En motsvarighet till en sådan bestämmelse återfinnes
i 5 § förordningen om läskedrycksskatt, där det stadgas, att skatten skall
utgå med lägst 50 kronor för månad räknat. Mot den nu föreslagna anordningen
kan den invändningen göras, att ett alltför kännbart ingrepp därigenom
sker i vederbörandes näringsutövning. De tillverkningsområden, där
minimiskatten överhuvud taget bleve tillämplig, skulle närmast vara gruppen
choklad- och sötvaror samt toalettmedel (puder, smink, lukt- och toalettvatten
m. m.). Vad beträffar förstnämnda varugrupp motsvarar emellertid det
belopp, vartill minimiskatten ovan föreslagits, utgörande 600 kronor för år,
ett så ringa årligt försäljningsvärde som 1,500 kronor, räknat efter priset vid
avsättning till återförsäljare, eller örn tillverkaren själv säljer varan i minuthandeln,
cirka 2,000 kronor. Till jämförelse må nämnas att dylik minimiskatt
finnes stadgad i den norska lagstiftningen angående skatt å choklad
och sötsaker, där minimiskatten är 1,000 kronor för år (för s. k. säsongtillverkare
90 kronor per månad).
I betraktande av att tillverkningen av vissa skattepliktiga varor åtminstone
inom choklad- och sötvarubranschen är säsongbetonad (glass, karamelltillverkning
sommartid eller vid jul och påsk etc.), synes emellertid skäligt
att tillverkarna med hänsyn till bestämmelsen örn minimiskatt medgivas rätt
att anmäla avbrott i tillverkningen med den verkan, att skatt icke skulle
beräknas för den tid avbrottet varade. I
I det föregående har framhållits, att den nya tillverkningsskatten, såvitt Departementsangår
inom riket framställd vara, efter de av mig förordade förenklingarna c),efenav
varuförteckningen i huvudsak kommer att sammanfalla med den typ av
konsumtionsskatt, som redan utgår för malt- och läskedrycker. Under sådana
förhållanden saknas enligt min uppfattning anledning att överväga någon
annan utformning av tillverkningsskatten än den på nämnda områden förut
beprövade. Jag biträder sålunda den ståndpunkten, att beskattningen av
inom riket tillverkad vara bör ställas under uppsikt av kontrollstyrelsen och
grundas på ett deklarationsförfarande med stickprovskontroll å tillverkning
och bokföring från kontrollmyndighetens sida.
Frågan om anslag till kontrollstyrelsen för avlöning till erforderlig kontrollpersonal
torde jag få anmäla i annat sammanhang.
Vad angår den centrala frågan örn beräkningsgrunden för skatten, bör
uppenbarligen ett enhetligt beskattningsvärde för varje skattepliktigt varuslag
eftersträvas. Såsom i vissa yttranden påpekats, skulle den av utredningsmännen
föreslagna regeln, enligt vilken beskattningsvärdet skulle vara lika
med tillverkarens försäljningspris, föranleda att skatten för en och samma
vara bleve olika stor örn varan av tillverkaren försålts till grossist, detaljist
eller konsument. En beräkningsmetod, som medför en dylik olikformighet i
beskattningen, anser jag icke kunna godtagas. Däremot synes mig den i
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
utkastet till förordning om varuskatt givna regeln innefatta en i möjligaste
mån tillfredsställande lösning. Nämnda regel innebär, såsom av den föregående
redogörelsen framgått, att priset vid försäljning från tillverkare till
detaljhandlare alltid skall läggas till grund för beskattningen av inom riket
tillverkad vara, sålunda även örn varan vunnit avsättning i annan form. En
tillämpning av denna regel möter tydligen icke någon svårighet så snart någon
del av den varumängd, som upptages i viss tillverkares deklaration, försålts
till detaljhandlare. Icke heller då hela tillverkningen försålts till grossist,
uppkommer hinder för regelns tillämpning, enär i detta fall utan vidare
kan antagas, att det pris, tillverkaren skulle hava betingat sig vid försäljning
till detaljhandlare, är identiskt med det pris, grossisten betingat sig
av detaljhandlaren.
På endera av nu nämnda två vägar — genom försäljning till detaljist eller
till grossist — torde otvivelaktigt en alldeles övervägande del av de skattepliktiga
varorna vinna avsättning. Emellertid har man även att räkna med,
att hela tillverkningen kan försäljas direkt till konsumenterna. Särskilt kan
detta förekomma i fråga om mera hantverksmässig framställning i liten omfattning.
Ett annat praktiskt fall är att ett varuhus tillverkar exempelvis konfityrer
uteslutande för sin egen minuthandel. Undantagsvis kan också tänkas,
att hela den framställda varumängden användes för vidare bearbetning
i tillverkarens egen rörelse. 1 nu berörda fall förutsätter tydligen en tillämpning
av den förut angivna regeln, att en beräkning verkställes av det pris,
som man kan antaga alt varan skulle ha betingat vid försäljning till detaljist.
Har hela tillverkningen sålts till konsumenter, bör man, såsom överdirektören
och chefen för kontrollstyrelsen påpekat, tydligen utgå från minuthandelspriset
och från detta avdraga — förutom varuskatt och omsättningsskatt
— inom branschen gängse detaljhandelsavans, för att på detta sätt
nå ett tänkt pris vid försäljning från fabrikant till detaljhandlare. Därest
förordningen gällt med avseende å allenast en varugrupp, skulle detta avdrag
lia kunnat angivas i författningstexten. Då emellertid fråga är om ett flertal
olika varugrupper och detaljhandlarens avans är olika inom olika branscher,
synes mig lämpligen — såsom i utkastet föreslagits — åt kontrollmyndigheten
böra överlåtas att efter samråd med representanter för varje
bransch, där fallet uppkommer, bestämma ett för branschen enhetligt
avdrag från minuthandelspriset för beskattningsvärdets fastställande. I det
säkerligen mycket ovanliga fallet, att en tillverkare utnyttjar hela sin tillverkning
av skattepliktig vara för vidare bearbetning i sin egen rörelse, finge
man på motsvarande sätt beräkna beskattningsvärdet efter jämförelse med
det pris, andra tillverkare inom branschen betinga sig vid försäljning till detaljhandlare.
Uppenbart torde vara, att med tillverkarens pris vid försäljning till detaljhandlare
bör avses det pris, som enligt prislista eller eljest gäller för hela
kundkretsen, och att hänsyn sålunda icke får tagas till särskilda rabatter,
som på grund av betalningsvillkoren, inköpets storlek eller liknande omständigheter
beviljas i särskilda fall. Självfallet kan heller icke det i fakturan
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
37
angivna priset utan vidare godtagas såsom beräkningsgrund för skatten, om
försäljningen till konsumenterna sker genom tillverkarens egen försäljningsorganisation
(fabriksbodar). I realiteten utgör detta fall endast en variant
av det nyss behandlade, då fabrikanten säljer sin tillverkning direkt till kon
sumenterna. Finner kontrollmyndigheten i dylikt fall, att tillverkaren gottskrivit
sina egna detaljaffärer större rabatt å minuthandelspriset än han kan
antagas hava varit villig att bevilja utomstående detaljhandlare, föreligger
tydligen också en situation, i vilken kontrollmyndigheten — efter jämförelser
med de av andra tillverkare inom samma bransch tillämpade försäljningsvillkoren
— skall ha att meddela särskilda föreskrifter i syfte att säkerställa
tillämpningen av regeln för beskattningsvärdets beräkning.
Såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen påpekat, bör värdet
av varas förpackning i allmänhet inkluderas i det pris, varå beskattningsvärdet
grundar sig. Ingå fraktkostnader i priset (varan säljes »fraktfritt» för
visst pris), bör avdrag icke få göras för dessa kostnader.
Det i utkastet väckta förslaget, att varuskatten skulle utgå även för importerad
vara och att skatten i detta fall skulle uppbäras av tullverket samtidigt
med tullen, anser jag mig kunna biträda. Beskattningsvärdet skulle här
anses utgöra varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen med tilllägg
av den å varan belöpande tullen, d. v. s. inköpspriset jämte tull och samtliga
å Varan nedlagda kostnader intill varans ankomst till gränsort inom tullområdet.
Om antalet skattepliktiga varor blivit så stort, som utredningsmännen
ifrågasatt, skulle otvivelaktigt en tillämpning av denna regel ha
åsamkat tullverket en så omfattande arbetsuppgift, att regeln knappast varit
praktiskt genomförbar. Då nu åtskilliga strykningar i varuförteckningen förordats
— och särskilt då textilvaror av silke föreslagits skola utgå — torde
praktiska hinder icke längre vara förhanden att tillämpa regeln. Mot densamma
har emellertid invänts, att den skulle i skatteavseende försätta vissa
svenska fabrikanter i ett sämre läge än importörer inom branschen, då i tullvärdet
ej ingår sådana reklam- och distributionskostnader, som först efter
införseln nedläggas å den importerade varan. Denna inviindning drabbar
visserligen icke de fall, då de skattepliktiga varorna äro belagda med tullar,
som utgå med högre belopp än som kunna anses erforderliga ur ren skyddssynpunkt.
Generaltulldirektören har framhållit, att detta gäller flertalet av
de varor, för vilka varuskatt skulle utgå, men har såsom undantag nämnt
putsmedel för skodon, tändstickor samt vissa slag av konfityrer. Vad angår
putsmedel för skodon har jag emellertid inhämtat, att någon nämnvärd import
av detta varuslag för närvarande icke förekommer, och beträffande
tändstickor har jag förordat att detta varuslag uteslutes ur förteckningen
över skattepliktiga varor. Med hänsyn härtill och då frågan, såsom i yttrandet
av överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen framhållits, på
grund av rådande handelsspärr och höga fraktkostnader vid import från utlandet
icke synes äga omedelbar aktualitet, ansluter jag mig till den i sistnämnda
yttrande intagna ståndpunkten, att spörsmålet nu bör kunna undan
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skjutas för att framdeles återupptagas, därest erfarenheten skulle visa, att
åtgärder till skydd för den inhemska tillverkningen beträffande något eller
några varuslag äro påkallade.
Vad angår förslaget att stadga en minimiskatt för inom riket tillverkad vara
har en dylik bestämmelse redan i utredningsmännens promemoria nämnts
såsom ett medel att minska de kontrollsvårigheter, som i fråga örn företag
av småindustriell eller hantverksmässig karaktär kunna uppstå vid uppbörden
av en tillverkningsskatt. Behovet av ett sådant stadgande har nu ytterligare
understrukits i yttrandet av överdirektören och chefen för kontrollstvrelsen.
Även för egen del finner jag en dylik föreskrift, som i icke ringa
mån bör vara ägnad att förenkla skattekontrollen, lämpligen böra införas i
varuskatteförordningen. Med avseende å frågan om den lämpligaste utformningen
av stadgandet biträder jag det i sistnämnda yttrande framställda förslaget,
att här liksom i förordningen om skatt å läskedrycker i själva författningstexten
fastställes ett visst belopp för minimiskatten. Anledning torde
saknas att bestämma ett annat belopp än det som gäller för läskedrycksskatten
eller 50 kronor. Emellertid har jag inhämtat, att motsvarande stadgande
i förordningen om skatt å läskedrycker, enligt vilket minimiskatten
utgör 50 kronor för månad, vållat viss oklarhet i tillämpningen. Stadgandet
synes böra erhålla den innebörden, att en minimiskatt av 50 kronor skall utgå
för varje månad, oavsett huruvida rörelsen bedrivits under hela månaden
eller icke.
Såsom överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen förutsatt, bör möjlighet
beredas tillverkare med säsongbetonad rörelse att anmäla avbrott i
tillverkningen med den verkan, att skatt icke beräknas för månad, varunder
rörelsen icke bedrivits.
Skattesatserna.
Enligt utredningsmännens förslag skulle skattesatsen för tillverkningsskatten
utgöra 10 procent för flertalet varuslag samt 20 procent för ett mindre
antal artiklar, t. ex. puder, smink och vissa toalettmedel.
Generaldirektören och chefen för statskontoret säger sig icke kunna förorda
de ifrågasatta låga procentsatserna. Skäl torde saknas för den ringa
differentiering av tillverkningsskatten, som förslaget avser. Vissa varuslag
kunna mycket väl åsättas en tillverkningsskatt av 50 procent.
I det inom finansdepartementet upprättade nya förslaget har skattesatsen
upptagits till 75 procent för essenser och extrakter, avsedda för beredning
av alkoholhaltiga drycker, samt för puder och smink, 40 procent för choklad
och konfityrer och 20 procent för övriga varuslag.
överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen har i sitt yttrande över
det nya förslaget härom anfört följande:
Enligt förslaget skulle skattesatsen för gruppen lukt- och toalettvatten,
munvatten, parfymer etc. utgöra 20 procent av beskattningsvärdet. I betraktande
av den utpräglat lyxbetonade karaktär, som dessa preparat genom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
39
gående äga, kan det ifrågasättas, huruvida icke nämnda procenttal bör sättas
högre än som föreslagits. Ett dylikt preparat, vars beskattningsvärde enligt
tillgänglig varukatalog nu utgör exempelvis 2 kronor 10 öre, skulle vid
försäljning till detaljhandlaren med tillämpning av nämnda skattesats betinga
ett pris av 2 kronor 52 öre. Varans minuthandelspris utgör nu 3 kronor
16 öre. Prisökningen skulle i delta fall bli allenast cirka 50 öre för
allmänheten, vilket belopp synes väl obetydligt, då det är avsett att utgöra en
av lyxbeskattningen betingad prisförhöjning. Ett skattepålägg av förslagsvis
40 procent av beskattningsvärdet synes lämpligare avvägt för ändamålet.
Frågan om avvägningen av skattesatsen för spritdrycksessenser har gjorts
till föremål för särskild undersökning i en inom kontrollstyrelsen upprättad,
den 24 januari 1941 dagtecknad promemoria av i huvudsak följande innehåll:
I
samband med den höjning av omsättningsskatten på sprit och spritdrycker,
som genomfördes hösten 1939, bestämdes en särskild grundavgift
för sprit, avsedd för tillverkning av essenser och extrakter för beredning av
alkoholhaltiga drycker (spritdrycksessenser). Avsikten härmed var att i någon
mån utjämna den genom den höjda spritskatten ökade differensen i pris
mellan originalvara och i hemmen beredda spritdrycker i syfte att minska
förbrukningen av de senare. Ungefär samtidigt tillkom industrisockerskatten,
vilken även kom att i någon mån belasta ifrågavarande essenser och
extrakter.
Genom dessa beskattningsåtgärder har detaljhandelspriset för den vanligaste
förpackningen alkoholstark essens (rymd c:a 35 kbcm, alkoholhalt
c:a 60 procent) stigit från kronor 1: 35 till kronor 1: 70 och för den vanligaste
förpackningen alkoholfri essens (rymd V2 liter, alkoholhalt understigande
2Vé procent) från kronor 2 till kronor 2: 35, exclusive allmän
omsättningsskatt. Priset för en liter färdigberedd hemtillverkad likör har
samtidigt stigit från kronor 5: 50 till kronor 8: 30 resp. från kronor 4: 75
till kronor 6: 80. Priset för den billigaste svenska originallikören har under
samma tidrymd gått upp från kronor 6: 60 till kronor 10:30 för liter. Av
nuvarande pris på spritdrycksessenser utgöres c:a 25 öre resp. c:a 30 öre
netto av skatt.
Konsumtionen av spritdrycksessenser har väsentligt nedgått under år 1940.
Någon siffra för tillverkningen av dylika essenser under detta år finnes visserligen
ännu ej tillgänglig, men förbrukningen av sprit för ifrågavarande
ändamål har nedgått från omkring 20,000 liter år 1938 till 6,394 liter år
1940, det vill säga med c:a 2U. Orsaken till denna kraftiga nedgång torde
dock icke huvudsakligen vara att söka i den ovannämnda höjningen av
grundavgiften för här avsedd sprit — prisförhöjningen på essenser på grund
av den höjda grundavgiften och sockerskatten inskränker sig till 35 öre —
utan i det förhöjda priset på brännvin, som medfört en stegring i priset per
liter för den hemtillverkade likören med kronor 2: 45 och kronor 1: 70 för
av alkoholhaltig resp. alkoholfri essens beredd likör. Alt märka är att konsumtionen
av spritdrycksessenser minskat, trots alt differensen mellan priset
på hemtillverkad vara och originalvara ökats.
Fabrikantens utförsäljningspris för ovannämnda förpackningar av spritdrycksessenser
utgör för närvarande kronor 1:25 resp. kronor 1:70. Under
förutsättning alt en särskild lyxskatt uppgående till detta belopp pålägges
spritdrycksessenserna, och någon ökning i detaljhandelspålägget icke verkställes
med anledning härav, .skulle detaljpriserna stiga lill kronor 2:95 resp.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Departements
chefen.
kronor 4:05, medan för en liter färdig vara priset bleve kronor 9:65, resp.
kronor 8: 50, samtliga dessa priser exclnsive allmän omsättningsskatt. Då
priset för en liter originallikör av billigaste märke utgör kronor 10: 30, skulle
härmed det viktigaste incitamentet till hemtillverkning av likörer, det billigare
priset, till stor del bortfalla. Då det emellertid föreligger ytterligare ett
skäl för ifrågavarande tillverkning, »utdrygning» av ransonen, torde även
med nämnda höjning en viss försäljning komma att kvarstå, men denna
torde dock bliva obetydlig.
I samband med frågan om påläggande av lyxskatt torde frågan örn den
särskilda grundavgiften för sprit avsedd för tillverkning av spritdrycksessenserna
böra tagas upp till omprövning. Skälet till dess införande var, som
nämnts, en önskan alt minska differensen mellan priset på hemtillverkad
vara och originalvara för att härigenom minska hemtillverkningen. Grundavgiftens
betydelse i detta hänseende torde emellertid lia varit ringa, medan
en eventuell lyxskatt däremot torde komma att visa sig synnerligen effektiv.
På grund av de speciella förhållanden, som råda vid tillverkningen av
essenser, har den särskilda grundavgiften för sprit till spritdrycksessenser
förorsakat avsevärda svårigheter både vid den av kontrollstyrelsen utövade
tillsynsverksamheten och för de enskilda tillverkarna. Flertalet tillverkare
av spritdrycksessenser tillverka samtidigt även essenser för bageri- och läskedrycksindustrierna
m. fl. industrier. För denna tillverkning användes sprit,
för vilken den vanliga grundavgiften utgår. Då det ofta ej föreligger någon
större skillnad mellan essenser för olika ändamål, ha de lojala tillverkarna
fått vidtaga omfattande åtgärder beträffande bokföring och lager, för att
sammanblandning icke skall ske och för att möjliggöra kontroll. Kontrollen
av spritanvändningen, som hos essenstillverkarna alltid varit besvärlig,
på grund av att en stor del av de tillverkade essenserna användes inom
den egna rörelsen för framställning av andra essenser, har med införandet
av den särskilda grundavgiften ytterligare försvårats. På grund av den stora
prisskillnaden mellan låg- och liögbeskattad sprit har ett incitament till sammanblandning
uppstått, varför svårigheten att utöva effektiv kontroll måste
anses som en allvarlig brist.
Statsverkets inkomst av den särskilda grundavgiften utgjorde under år
1940 kronor 63,943: 70, och torde vid genomförande av lyxskatt bli än lägre,
varför ett slopande av denna avgift saknar betydelse ur statsfinansiell synpunkt.
Starka skäl synas sålunda tala för att vid införande av lyxskatt på spritdrycksessenser
samtidigt den särskilda grundavgiften för sprit avsedd för
tillverkning av dylika upphäves.
Utförsäljningspriset för tidigare omnämnda förpackningar skulle då kunna
sättas till kronor 1: 05 resp. kronor 1: 60. Med pålägg av hundraprocentig
lyxskatt, men med bortseende från ökning i detaljhandelspålägget och från
den allmänna omsättningsskatten, skulle detaljpriset bliva kronor 2: 55 resp.
kronor 3:85 eller för en liter färdig vara kronor 9: 20 resp. kronor 8: 30.
Vad först angår skattesatsen för spritdrycksessenserna finner jag lämpligt,
att densamma, såsom i kontrollstyrelsens promemoria föreslagits, så avväges,
att den år 1939 införda särskilda grundavgiften å spritdrycker, avsedda
för tillverkning av nämnda essenser, kan borttagas. Avgiften utgår jämlikt
stadgande i 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, vilket författningsrum
sålunda bör ändras. Samtidigt bör den enligt kungörelse den 22 december
Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 41
1939, nr 896, utgående tilläggstullen å ifrågavarande slag av essenser och
extrakter upphävas.
Skattesatsen för spritdrycksessenserna har i utkastet till förordning om
varuskatt föreslagits bliva 75 procent, medan en skattesats å 100 procent
förordats i nyssnämnda promemoria. Att ett högt procenttal här är befogat
synes mig uppenbart. Det torde kunna betecknas som i viss mån stridande
mot det svenska spritdrycksmonopolet, att tillverkning av dessa essenser
överhuvud taget medgives. Då emellertid dylik tillverkning sedan en följd
av år tillåtits fortgå, synes icke motiverat att i förevarande sammanhang införa
en rent prohibitiv beskattning. Under sådana förhållanden torde skattesatsen
lämpligen böra fastställas till 75 procent av beskattningsvärdet.
Jämväl för puder och smink synes skattesatsen, såsom i utkastet föreslagits,
med hänsyn till varugruppens utpräglade lyxkaraktär böra fastställas
till 75 procent. För den närstående varugruppen lukt- och toalettvatten
m. m. torde skattesatsen däremot, med hänsyn till avsättningsmöjligheterna
inom branschen, böra avvägas med större försiktighet. Jag biträder det i
utkastet framställda förslaget örn en skattesats av 20 procent.
Jämväl i övrigt finner jag mig kunna förorda de i utkastet upptagna skattesatserna
eller sålunda 40 procent beträffande choklad och konfityrer samt
20 procent beträffande putsmedel för läderarbeten eller skodon ävensom
tandpulver och tandpasta.
Den skärpta omsättningsskatten.
Varuförteckningen.
Enligt utredningsmännens förslag skulle skärpt omsättningsskatt utgå för
följande varor:
pälsar, pälskragar, mattor av pälsverk o. dyl., med undantag för arbeten
av fårskinn;
finare mattor;
arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar;
radioapparater och rör därtill;
kikare;
fotografikameror;
vägg- och studsare; samt
grammofoner och grammofonskivor.
Liksom ifråga örn tillverkningsskatten ha utredningsmännen i syfte att
förbättra det ekonomiska resultatet av skatten ifrågasatt ett tillägg i varuförteckningen,
taget utanför kategorien lyxartiklar, vilket tillägg här skulle
avse velocipeder.
Även beträffande denna varulista lia yrkanden örn strykningar framkommit
i de avgivna yttrandena.
42
Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.
Mattor. Landshövdingen i örebro län anser, att hemslöjden skulle
svårt drabbas om mattor av lill och andra djurhår belädes med särskild omsättningsskatt.
Nåringsorganisationerna ha framhållit, att under de av utredningsmännen
här upptagna numren ur statistisk varuförteckning, 999—1005, falla mattor
av högst olika kvaliteter, vilket framgår därav, att mattor hänförliga
till nr 999 draga en tull av 20 kronor för kilogram men mattor hörande till
nr 1003—1005 allenast 75 öre och 1 krona. Åtminstone mattor hänförliga
till sistnämnda tre nummer borde därför utgå ur förteckningen.
Arbeten av ädla metaller. Beträffande denna varugrupp ha näringsorganisationerna
anfört följande:
Läget inom denna bransch torde för närvarande vara synnerligen betryckt,
och svårigheterna skulle ytterligare skärpas genom den föreslagna extra
omsättningsskatten. Det bör observeras, att affärerna inom denna bransch
i allmänhet icke sälja andra varor, på vilka verksamheten kan stödjas. Hithörande
artiklar äro dock obestridligen av lyxkaraktär, och om detta förhållande
anses utgöra avgörande skäl för särskild beskattning av desamma,
kan det ifrågasättas, huruvida det icke vore enklare att uttaga skatten i form
av höjda kontrollavgifter.
Radioapparater. Generaldirektören och chefen för statskontoret finner
synnerlig tvekan kunna råda, huruvida radioapparater och elektronrör
till sådana böra bliva föremål för särskild beskattning. Vikten av att radiomeddelanden
må kunna nå största möjliga antal medborgare synes i nuvarande
tidsläge så stor, att en konsumtionsbegränsning av radioapparater
knappast lärer kunna anses önskvärd.
T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium erinrar, att under
rådande förhållanden till och med författningarnas ikraftträdande stundom
gjorts beroende på deras tillkännagivande i radio, varför radioapparater
ej torde kunna betecknas som en för de förmögnare avsedd lyxartikel.
Även näringsorganisationerna göra gällande, att radioapparater åtminstone
i viss mån kunna betecknas som nödvändighetsvaror.
Kikare. Näringsorganisationerna framhålla, att kikare för närvarande
huvudsakligen torde försäljas till militärmyndigheterna samt personer, som
tjänstgöra i hemvärnen.
Fotografi kameror. Näringsorganisationerna anmärka, att denna rubrik
icke uteslutande omfattar lyxvaror, utan även fotografiapparater för
vetenskapliga och militära ändamål.
Vägg- och studsar ur. Näringsorganisationerna uppge, att den huvudsakliga
försäljningen av hithörande artiklar för närvarande utgöras av
ur med foder av trä, vilken vara torde böra betecknas närmast som en nödvändighetsvara
och i allt fall brukar ingå bland de artiklar, som i första hand
inköpas vid uppsättning av nya hem.
Velocipeder. Att velocipeder uteslutas ur förteckningen har påyrkats
av landshövdingarna i Uppsala och örebro län, generaldirektören och chefen
för statskontoret, kammarrättens president, t. f. generaldirektören och che
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
43
fen för riksräkenskapsverket, t. f. generaldirektören oell chefen för kommerskollegium
samt näringsorganisationerna.
I yttrandena framhålles, att velocipeden med nuvarande inskränkningar
av de motordrivna kommunikationsmedlen blivit en nödvändighetsvara för
stora grupper av befolkningen, exempelvis arbetare och skolbarn, och att en
beskattning skulle orättvist drabba deni, som icke tidigare varit i tillfälle att
anskaffa velociped.
T. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket har ytterligare
anfört, alt örn visst fog för ett utnyttjande av velocipeden som skatteobjekt
kan finnas ur andra synpunkter än de här ifrågavarande, en dylik beskattning
borde ske genom uttagande av en årlig fordonsskatt, en synpunkt som
även kommit till uttryck i yttrandet av t. f. generaldirektören och chefen för
kommerskollegium.
Såsom i det föregående berörts, har viss utvidgning av varuförteckningen
ifrågasatts i den av t. f. lanclskamreraren Dalilrup upprättade promemorian.
De varuslag, som därvid nämnts, äro äkta pärlor och stenar, konstgjorda
blommor och dekorationsartiklar av varje slag, ramar och spegelglas, tapisseriarbeten
samt tidskrifter (utom vetenskapliga, religiösa eller syftande mot
välgörande ändamål) och periodiskt utkommande förströelselektyr ävensom
antikviteter och konstverk, förutsatt dock att endast försäljningar i andra
hand komme ifråga och något intrång i de producerande konstnärernas intressen
således icke behövde ske.
Då vid ärendets fortsatta beredning ny förteckning över varor, som skulle
drabbas av skärpt omsättningsskatt, upprättats, Ira flera av de i yttrandena
framförda synpunkterna beaktats. Sålunda ha mattor, hänförliga till statistiska
numren 1003—1005 — d. v. s. icke knutna mattor, helt eller delvis
av ull eller andra djurhår, utan inblandning av silke — uteslutits. Beträffande
radioapparater har i det nya utkastet ifrågasatts en värdegräns, så att
apparater med ett värde understigande 200 kronor skulle gå fria från den
särskilda skatten. Vägg- och studsare ha uteslutits, medan i stället fickur
med boett av guld eller platina ävensom urboetter av nämnda slag tillagts.
Velocipeder lia utgått ur förteckningen. Oinfattade äkta pärlor och koraller
samt oinfattade ädelstenar, med undantag för industridiamanter, lia tillagts,
varjämte, såsom i det föregående nämnts, vissa slag av finare skodon samt
väskor, necessärer och koffertar m. m. överflyttats från tillverkningsskatten
lill den skärpta omsättningsskatten.
Vad angår nämnda nya varuförteckning för den skärpta omsättningsskatten
har ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden anfört följande:
Radiomottagningsapparater drabbas av den högre skatten endast örn de
hava högre värde än 200 kronor. Där nämnden beträffande ett varuslag funnit
sig ej kunna hänföra detsamma i dess helhet till butikshandelsvaror, har
nämnden icke vågat uppställa visst värde såsom gräns utan sökt göra diffe
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Departements
chefen.
rentieringen efter annan linje (vikt, diameter, för hushållsbruk etc.). Enkannerligen
i fråga om reparation av en radiomottagningsapparat torde synnerliga
svårigheter uppkomma, om skattskyldigheten skall avgöras nied hänsyn
till apparatens värde. För den händelse annan, mera objektiv gräns icke kan
fastställas, vill jag därför ifrågasätta, huruvida icke för enkelhetens skull
dessa apparater — i betraktande av själva varutypen — kunde oavsett värdet
inbegripas under det föreslagna stadgandet.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att Föreningen Sveriges pälsvarugrossister
och Sveriges pälsvaruarbetsgivareförening i en gemensam, den
7 mars 1941 dagtecknad skrift hemställt, att vid fastställande av skattesatsen
för en eventuell lyxskatt å pälsverk hänsyn måtte tagas till de svårigheter,
som, huvudsakligen på grund av importspärren, uppstått inom branschen.
Föreningarna lia vidare givit uttryck åt den uppfattningen, att en lyxskatt å
pälsverk för enhetlighetens skull lämpligen borde utgå på alla slag av skinn.
De vid ärendets fortsatta beredning ifrågasatta förändringarna i den av
utredningsmännen upprättade förteckningen över varor, beträffande vilka
skärpt omsättningsskatt skulle gälla, har jag i flertalet fall funnit motiverade.
Sålunda förordar jag, att de slag av mattor, som äro hänförliga till statistiska
numren 1003—1005, ävensom velocipeder samt vägg- och studsarur
uteslutas ur förteckningen. Att däremot oinfattade äkta pärlor och koraller
samt oinfattade ädelstenar, med undantag för industridiamanter, ävensom
fickur med boett av guld eller platina samt urboetter av nämnda slag böra
medtagas, finner jag icke kunna bliva föremål för tvekan.
Beträffande pälsverk torde — såsom branschens egna representanter framhållit
— praktiska skäl tala för, att undantag från skatteplikt för vissa pälssorter
icke stadgas. Härtill kommer, att även enklare pälsslag numera ofta
försäljas på sådant sätt bearbetade, att varorna äga en obestridlig lyxkaraktär.
Jag finner sålunda samtliga slag av pälsverk och arbeten av pälsverk
böra medtagas i varuförteckningen.
Vad angår radioapparater finner jag, med hänsyn till vad ordföranden i
centrala omsättningsskattenämnden anfört, någon värdegräns icke böra uppdragas.
Utredningsmännen ha såsom en allmän reflexion framhållit, att de
icke lyxbetonade kvaliteterna av en vara som regel betinga ett så lågt pris,
att en måttlig skattesats icke behöver bli alltför betungande. Denna synpunkt
torde även kunna åberopas vad radioapparaterna angår. Jag anser mig därför
kunna förorda, att detta varuslag oavsett värdet inbegripes under den skärpta
omsättningsskatten.
Såsom förut framhållits, delar jag den i vissa yttranden uttalade uppfattningen,
att den utvidgade varubeskattningen av principiella skäl bör i något
större utsträckning än utredningsmännen föreslagit förläggas till detaljhandelsstadiet,
och förordar härutinnan det vid ärendets fortsatta beredning
väckta förslaget, att finare skodon samt väskor, necessärer och koffertar
m. m. överflyttas från tillverkningsskatten till den skärpta omsättningsskatten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
45
Den skärpta omsättningsskattens utformning.
Såsom av det föregående framgått innefattade utredningsmännens förslag
en särskild förordning örn skärpt omsättningsskatt å vissa varor.
I flera yttranden har framhållits lämpligheten av att den skärpta omsättningsskatten
infogades i den allmänna omsättningsskatten. Denna synpunkt
vann även beaktande vid den slutliga utformningen av omsättningsskatteförordningen,
vars 3 § stadgar, att allmän omsättningsskatt utgår med fem procent
av den skattepliktiga omsättningen »där ej beträffande vissa varor eller
varugrupper annan skattesats finnes särskilt stadgad».
Det är sålunda nu tillfyllest att under hänvisning till en särskild varuförteckning
fastställa procentsatser för den skärpta omsättningsskatten, medan
i övrigt föreskrifterna i förordningen om allmän omsättningsskatt bliva direkt
tillämpliga. Detta är också innebörden i förutnämnda, under ärendets fortsatta
beredning upprättade utkast till förordning med särskilt stadgande beträffande
vissa varor i fråga om skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten.
Berörda utkast har föranlett följande uttalande av ordföranden i centrala
omsättningsskatt enämnden:
Genom utkastet sker ingen ändring i omsättningsskatteförordningen; det
stadgas allenast i anslutning till 3 § i berörda förordning att skatten för vissa
varor — angivna i en vid utkastet fogad förteckning — skall utgå med
viss högre skattesats än fem procent. Endast i den mån dessa varor äro att
anse såsom butikshandelsvaror, kommer således stadgandet i tillämpning.
Omförmälda varor äro otvivelaktigt att i och för sig hänföra till butikshandelsvaror;
med avseende å åtskilliga av dem har omsättningsskattenämnden
visserligen ej meddelat något beslut härom, men detta förklaras tydligen
därav att deras karaktär i angivna hänseende ansetts självfallen. Jag anser
mig emellertid böra framhålla, att bl. a. med avseende å »Arbeten av guld,
silver eller platina» fall kunna förekomma, då ett dylikt arbete utgör en
vara, vilken icke är att hänföra till butikshandelsvaror; så må exempelvis
nämnas, att nämnden förklarat vissa ordensdekorationer samt medaljer ej
vara att hänföra till butikshandelsvaror. I ett sådant fall lärer förty förevarande
stadgande icke kunna föranleda, att omsättningsskatt skall utgå.
Särskilda tolkningsspörsmål kunna ock uppkomma, när en i förteckningen
upptagen vara utgör del av en annan vara, som själv är en butikshandelsvara,
exempelvis en skinnkrage å en kappa. För min del anser jag, att i dylika
fall »lili vild varans» karaktär bör vara avgörande; den högre skatten
bör följaktligen i sistnämnda exempel icke utgå för skinnkragen. Till stöd
för denna uppfattning får jag — under erinran örn vederbörande riksdagsulskotts
uttalande å sid. 20: inköp av skattepliktiga varor för tillverkning
av skattefria sådana — åberopa den ståndpunkt nämnden intagit i fråga om
det jämförliga spörsmålet, att en butikshandelsvara ingått såsom del i en
icke butikshandelsvara eller vice versa; så skall enligt nämndens mening omsättningsskatt
icke till någon del utgå för en med gengasaggregat (butikshandelsvara)
utrustad omnibus (ej butikshandelsvara).
Såsom av förarbetena till omsättningsskatteförordningen framgår ansågs
omfattningen av skattefria varor böra av skattetekniska och praktiska skäl
göras så ringa som möjligt; man hade därvid i sikte främst de svårigheter
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Departementschefen.
för detaljhandeln som skulle uppkomma, därest densamma i någon större
utsträckning hade att röra sig med varor, som i skattehänseende folie inom
skilda kategorier. Genomförandet av nu ifrågavarande författningsutkast
kommer uppenbarligen att medföra enahanda svårigheter. Särskilt må i detta
hänseende understrykas nackdelarna, såvitt angår smärre företagare av den
typ som avses i 1 § f) omsättningsskatteförordningen. Det synes mig fara
värt, att exempelvis frågan örn avdragsrätt kommer att avsevärt kompliceras
för nu omförmälda företagare.
Emellertid äro nu berörda svårigheter, om än skärpta, ej av annan art
än som kunna föreligga i andra fall; och jag saknar därför anledning att
med hänsyn till här antydda omständigheter avstyrka genomförande av det
föreslagna stadgandet.
Att uppdelningen av skattesatsen för omsättningsskatten medför vissa olägenheter
är obestridligt. Såsom jag förut framhållit, torde emellertid svårigheterna
nu bliva mindre, än om differentieringen ifråga skolat tillämpas redan
vid den allmänna omsättningsskattens införande. Åtskilliga problem
liknande dem, som den skärpta omsättningsskatten kan medföra, ha såväl
detaljhandlare som skattemyndigheter nu hunnit bliva förtrogna med, och
åtskilliga anvisningar ha meddelats, som kunna tjäna till förebild, när det
gäller att bemästra de nya svårigheterna.
Författningstekniskt synes den skärpta omsättningsskatten erhålla en enkel
och tillfredsställande lösning genom en direkt anknytning till förordningen
om allmän omsättningsskatt.
De av ordföranden i centrala omsättningsskattenämnden gjorda uttalandena
rörande vissa tolkningsfrågor vid tillämpningen av den skärpta omsättningsskatten,
föranleda icke någon erinran från min sida. Såvitt angår sammansatta
varor förutsätter jag därvid, att en »huvudvaras» karaktär tillmätes
avgörande betydelse allenast så länge sammansättning av varor sker inom
ramen för vad som kan sägas vara gott handelsbruk. Anbringas en vara å
en annan i uppenbart syfte att med hänsyn till den senare varans karaktär
undkomma skatten å den förra, bör sålunda den av nämndens ordförande
anförda regeln icke tillämpas.
Skattesatsen.
Enligt utredningsmännens förslag skulle skattesatsen för den skärpta omsättningsskatten
för samtliga varuslag utgöra 10 procent, därvid emellertid
är att märka, att detaljhandelsskatten tänkts skola utgå vid sidan av den allmänna
omsättningsskatten.
Såsom motivering för förslaget ha utredningsmännen anfört, att någon
differentiering icke ansetts kunna ifrågakomma och att skattesatsen valts
med hänsyn till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna artiklarna.
Generaldirektören och chefen för statskontoret har härom uttalat, att
grupperna pälsverk, mattor och guldarbeten vore hänförliga till typiska lyxvaror.
Även om detta ej i samma utsträckning gällde grammofoner och gram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
47
mofonskivor, kikare, kameror samt vägg- och studsarur syntes det, därest det
funnes nödvändigt att fastställa en enhetlig skattesats, dock böra övervägas,
att denna bestämdes till åtminstone 20 procent.
I t. f. landskamreraren Dahlrups promemoria har ifrågasatts, huruvida
icke arbeten av ädla metaller ävensom äkta pärlor och stenar borde beläggas
med högre skattesats än utredningsmännen föreslagit. Dessa varuslag
kunde nämligen under rådande oroliga förhållanden lätt tänkas bliva föremål
för kapitalplacering i en utsträckning som tidigare icke varit väntad,
I det senaste utkaslet har skattesatsen för samtliga varuslag föreslagits
bliva 25 procent.
För egen del finner jag det vara förenat nied viss fördel, att skattesatsen Departementsblir
enhetlig. Då den i utkastet föreslagna skattesatsen, 25 procent, synes mig chefenväl
hög, i varje fall för vissa av de varuslag, för vilka skärpt omsättningsskatt
skulle utgå, förordar jag, att densamma bestämmes till 20 procent.
Inkomstberäkning.
Särskilt i nu rådande läge är det uppenbarligen förenat med betydande
svårigheter att verkställa någon mera tillförlitlig beräkning av den inkomst,
som skulle tillföras statsverket genom de nu föreslagna beskattningsåtgärderna.
Enligt en överslagsvis gjord uppskattning torde emellertid kunna antagas,
att varuskatten skulle lämna en årlig inkomst av omkring 25 miljoner
kronor. I nämnda belopp ingår varuskatten för choklad och konfityrer med
det ojämförligt största beloppet. Härtill kommer den merinkomst av läskedrycksskatten,
som hänför sig till den föreslagna höjningen av nämnda skatt
från 10 öre till 12 öre för liter, utgörande omkring 1.2 miljon kronor. Den
inkomst, som skulle uppstå genom höjningen av skattesatsen för den allmänna
omsättningsskatten beträffande vissa varor, har uppskattats till omkring
19 miljoner kronor. Sammanlagt skulle alltså genom de nu föreslagna
beskattningsåtgärderna erhållas en inkomst för statsverket av (25.0 + 1.2 +
19.0 =) 45.2 miljoner kronor för år. Från detta belopp bör emellertid avdragas
inkomsten av industrisockerskatten och glykosaccisen, för närvarande
beräknad till sammanlagt 20 miljoner kronor.
Detaljfrågor rörande varuskatten.
Beträffande varuskatten lia under ärendets beredning åtskilliga detaljspörsmål
uppkommit, av vilka vissa torde böra särskilt omnämnas.
Ifrågasatta undantag från beskattningen av konfityrer. I sitt senare yttrande
har överdirektören och chefen för kontrollstgrelsen föreslagit vissa
undantag vid beskattningen av konfityrer. Härom anföres i yttrandet:
48
Kungl. May.ts proposition nr 237.
Till de skattepliktiga varorna inom gruppen sötsaker höra även marsipan,
mandelmassa och liknande massor. Dessa varor användas i jämförelsevis
stor omfattning inom konditoribranschen för vidare bearbetning till såväl
skattepliktiga som skattefria varor, i sistnämnda fall såsom överdrag eller
mellanlägg m. m. å tårtor och andra bakverk. Enligt utkastet till förordningen
örn varuskatt skulle massorna i fråga, då de användas vid framställning
av nyssnämnda skattefria bakverk, vara skattelagda. Särskilt i betraktande
av det stora antalet smärre företagare inom konditoribranschen, som i
många fall i övrigt icke skulle lia att redovisa annan skattepliktig tillverkning,
bleve det säkerligen ogörligt att utöva någon kontroll över användningen
och beskattningen av de nu berörda varorna. Den härå belöpande
skatteinkomsten skulle säkerligen ej komma att stå i rimligt förhållande till
kontrollbestyrens omfattning. Det föreslås därför, att till rubriken choklad
etc. fogas en anmärkning av innebörd att för marsipan, mandelmassa
och liknande massor, som i egen rörelse användas för framställning av icke
skattepliktiga varor, skatt icke skall utgå.
Vidare synes ytterligare en liknande anmärkning böra fogas vid rubriken
i fråga beträffande glass. Denna vara tillverkas även inom restauranger och
matserveringar enbart för servering till gäster därstädes. Av liknande skäl,
sorn nyss anförts beträffande marsipan m. m., synes sådan tillverkning avglass
jämväl böra undantagas från beskattningen. Anmärkningen skulle i
detta fall givas den innebörden, att för glass, som inom restaurang, matservering
eller liknande näringsställe tillverkas för servering till gäster därstädes,
skatt ej skall utgå.
De modifikationer beträffande beskattningen av marsipan och glass, som
här föreslagits, skulle otvivelaktigt medföra betydande lättnader vid skatteuppbörden
bos de mindre tillverkarna och synas därför böra komma till
stånd. Mot att föreskrifterna härom givas formen av anmärkningar i varuförteckningen
torde icke vara något att erinra. Vad särskilt angår det beträffande
glass föreslagna undantaget från beskattningen synes medgivandet härom
böra inbegripas i den anmärkning, varigenom tårtor, bakelser etc. undantagas
från beskattningen, samt angivas gälla färdigställda efterrätter, vari
glass ingår, oavsett alltså varest tillverkningen ägt rum.
Kontrollföreskrifter. Enligt utredningsmännens förslag till förordning om
tillverkningsskatt skulle tillverkare av skattepliktig vara kunna åläggas tillhandahålla
kontrollmyndigheten erforderliga prov å varan samt i förekommande
fall beskrivning över densamma.
T. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium har uttalat, att
berörda stadgande kunde komma att innebära vissa vådor för företagarna.
Jämväl näringsorganisationerna lia framställt anmärkning mot att tillverkare
skulle åläggas att till kontrollmyndigheten utlämna viktiga affärshemligheter.
De sålunda uttalade farhågorna torde utan tvekan kunna betecknas som
ogrundade. Enahanda befogenheter tillkomma sedan länge kontrollstyrelsen
med avseende å andra skatter och acciser utan att något missnöje däröver försports.
Befogenheten torde sällan ha utnyttjats av kontrollstyrelsen, överhuvudtaget
är det utmärkande för kontrollföreskrifter av förevarande art, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
49
de bliva ytterst litet kännbara för den lojale tillverkaren men innefatta ett
oumbärligt maktmedel mot den mindre lojale. De innefatta en icke minst ur
tillverkarnas synpunkt värdefull garanti för en rättvis tillämpning av beskattningsreglerna.
Stadgandet torde därför böra bibehållas.
Såväl enligt utredningsmännens förslag som enligt utkastet till förordning
om varuskatt skulle tillverkare av skattepliktig vara ha att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en
betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar.
Rörande detta stadgande har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen
uttalat följande:
Från kontrollstyrelsens sida förutsättes, att häri inbegripes skyldighet för
tillverkare att föra de särskilda kontrollhandlingar (journaler, sammandrag
o. dyl.), som kunna befinnas erforderliga, att anskaffa nödiga blanketter härtill
samt att om så påkallas insända kontrollhandlingarna till kontrollstyrelsen.
Likaså skall styrelsen med stöd av bestämmelsen äga ålägga tillverkare
att vid varje utlämning av skattepliktiga varor upprätta faktura, å vilken även
beskattningsvärdet samt skattebeloppet finnas angivna. Om så visar sig erforderligt,
bör kontrollstyrelsen jämväl äga befogenhet föreskriva, att faktura
skall upprättas i sådant antal exemplar, att ett exemplar därav kan tillhandahållas
styrelsen.
Mot en dylik tolkning av stadgandet torde intet vara att erinra.
Forumfråga vid överträdelse av förordningens föreskrifter. I sitt senare
yttrande har överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen berört frågan
om forum vid åtal för överträdelse av varuskatteförordningens bestämmelser.
I yttrandet anföres:
Enligt vissa av de beskattningsförordningar, varmed kontrollstyrelsen har
att taga befattning, åligger det den skattskyldige att inom föreskriven tid till
styrelsen avlämna dels en s. k. driftsanmälan beträffande rörelsen dels ock
periodvis en av honom i vederbörlig ordning upprättad deklaration, som skall
ligga till grund för uttagandet av den ifrågakommande skatten. För underlåtenhet
att fullgöra anmälningsskyldigheten ävensom att inom föreskriven tid
avgiva deklaration samt för lämnande av, bland annat, medvetet oriktiga
uppgifter i deklarationen stadgas straffpåföljd. Under den tid, berörda förordningar
varit i tillämpning, har kontrollstyrelsen i ett antal fall funnit sig
nödsakad att göra polisanmälningar för förseelser mot förordningarna i nu
angivna avseenden. De av anmälningarna föranledda åtalen torde vanligen
lia utförts vid domstolar å den ort, där vederbörande har sitt hemvist, men
ett flertal fall har dock förekommit, då vederbörande domstol eller åklagare
avvisat ärendet, under förmälan att, enär deklarationsskyldigheten skulle — i
saknad av särskilda föreskrifter i förordningen — fullgöras hos myndighet i
Stockholm, åtal borde i enlighet med forumregeln i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
anställas vid rådhusrätten därstädes.
Den anordning, som sålunda tillämpats i fråga örn utförande av åtal, synes
mindre lämplig såviil ur utredningssynpunkt som — icke minst — med hänsyn
till den tilltalade, vilken i många fall kommer att åsamkas extra omkostnader
och ökade svårigheter för att kunna tillvarataga sina intressen. Svea Hovrätt
har också i en likartad forumfråga (se rättsfall i Svensk juristtidning 1936,
sid. 51) ansett, att åtal borde anliängiggöras vid domstol ute i landet, oaktat
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 237.
4
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
fråga var om försummelse av deklarationsskyldighet, som skolat fullgöras i
Stockholm.
Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasättes, om icke i det nu föreliggande
förslaget till förordning örn varuskatt borde intagas en bestämmelse örn att
åtal för förseelse mot däri intagna anmälnings- och deklarationsbestämmelser
skall anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den
anmälnings- eller deklarationsskyldiges hemortskommun är belägen.
Av de skäl, som anförts i yttrandet, torde det otvivelaktigt vara lämpligt
att meddela särskilt stadgande rörande forum i mål angående underlåtenhet
att fullgöra föreskriven anmälnings- och deklarationsplikt ävensom i mål
angående oriktig deklaration. Lämpligast synes vara, att åtalet anhängiggöres
vid domstol i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.
Berörda forumfråga torde undantagsvis kunna uppkomma även i andra
fall än de här särskilt angivna. Med hänsyn därtill torde böra generellt stadgas,
att av tillverkare begången förseelse mot förordningen skall åtalas vid
allmän underrätt i ort, där tillverkarens rörelse bedrives.
Övergångsbestämmelser. I utkastet har upptagits den övergångsbestämmelsen,
att om skattskyldig visar, att vara, för vilken varuskatt skall utgå,
försålts till pris, som avtalats före förordningens ikraftträdande, och den
skattskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest är berättigad att
hos köparen uttaga den för varan utgående skatten, Kungl. Majit skall äga
bestämma, att skatten skall erläggas av köparen, eller, då skäl därtill äro,
utan sådant åläggande för köparen medgiva befrielse från eller återbäring av
skatten. Ansökan härom skall dock ingivas inom en månad efter förordningens
ikraftträdande.
En motsvarighet till detta stadgande återfinnes exempelvis i 10 § förordningen
den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl
och torde även här böra upptagas. Anledning synes emellertid föreligga
till antagande, att tillverkarna för närvarande i allmänhet i försäljningskontrakten
intaga sådant särskilt förbehåll, som åsyftas i stadgandet,
varför detta torde komma att få en tämligen begränsad tillämpning.
För att undvika dubbelbeskattning av de vid varuskattens ikraftträdande
befintliga lagren av choklad och konfityrer, vari redan beskattad råvara (socker
och glykos) ingår, har i utkastet föreslagits den övergångsbestämmelsen,
att skatten för nämnda varor under de tre första månaderna skall utgå efter
en skattesats, som med 5 procent understiger den i varuförteckningen angivna.
Om försäljningspriset under övergångstiden beräknades som om skatten
utginge oavkortad, komme tillverkaren härigenom att beredas en viss
gottgörelse, vilken skulle ersätta en restitution av erlagd industrisockerskatt
respektive glykosaccis.
Ifrågavarande spörsmål har behandlats i yttrandet av överdirektören och
chefen för kontrollstyrelsen, som därom uttalat:
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl äro för handen att
i detta fall taga hänsyn till berörda dubbelbeskattning. Då det icke är möjligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
51
alt härvidlag tillämpa något slags restitutionsförfarande, grundat på varornas
socker- eller glykoshalt, må framhållas, hurusom beredandet av gottgörelsen
i fråga enligt den föreslagna anordningen komme att innebära en i hög grad
summarisk beräkningsgrund, som skulle medföra stora ojämnheter och i övrigt
icke te sig särskilt rationell. Då tillverkarna säkerligen icke omedelbart
vid beskattningens ikraftträdande torde lia hunnit förbereda nya prislistors
upprättande utan en lid framåt komme att vid försäljningen tillämpa sina
förutvarande priser, med vederbörligt tillägg för varuskatt, finnes i allt fall
beträffande denna försäljning ej anledning att bereda lindring ifråga örn
skattesatsen. Vidare måste risk förefinnas för att tillverkare omedelbart innan
den normala skattesatsen vid övergångstidens slut blir gällande, begagnar sig
av möjligheten att i större omfattning verkställa utförsäljning av varor. Viss
olägenhet uppstår även därigenom att olika skattesatser övergångsvis komma
att tillämpas å en och samma skattedeklaration. Därest emellertid en
gottgörelse för dubbelbeskattningen anses övergångsvis böra beredas tillverkarna
av choklad och sötsaker, har kontrollstyrelsen icke något att erinra
mot alt härför tillämpas den enligt förslaget avsedda anordningen. Vad den
till 35 procent minskade skattesatsen under övergångstiden beträffar, synes
någon erinran icke vara att framställa mot beräkningen av densamma. Enligt
inhämtade upplysningar kan antagas, att industrisockerskatten i allmänhet
belastar choklad och sötvaror med cirka 10 å 15 procent av fabrikantens försäljningspris.
Med utgångspunkt från sistnämnda procenttal och med beräkning,
att den varukvantitet, till vilken hänsyn bör tagas för beredandet av
här omhandlade skaltegottgörelse, motsvarar i stort sett en månadsförsäljning,
bör alltså för envar av de tre första månaderna efter förordningens
ikraftträdande gälla en till 35 procent reducerad skattesats för gruppen choklad
och sötsaker. Uppdelningen på tre månader, varigenom en reducering av
skattesatsen till allenast 35 procent möjliggöres, synes väl motiverad för undvikande
i möjligaste mån av sådan utförsäljning omedelbart före den normala
skattesatsens ikraftträdande, som ovan berörts.
Därest nu berörda övergångsanordning beträffande skattesatsen anses böra
komma till genomförande, synes jämväl ett annat spörsmål, avseende förhindrande
av dubbelbeskattning, böra tagas under övervägande, nämligen i
fråga om restitution av accis å glykos, som sötvarufabrikanterna hava i lager
vid varuskattens ikraftträdande. Enligt inhämtade upplysningar pläga vissa
fabrikanter inneha lager av nämnda vara för en å två månaders behov. I
detta fall synes lämpligt, att glykosaccisen restitueras för de partier, som
fabrikanterna styrka sig besitta vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande.
Restitutionen bör grundas å en av tillverkare av skattepliktiga sötvaror
på heder och samvete avgiven deklaration rörande glykosinnehavet,
bestyrkt av två ojäviga personer. För att restitution skall kunna medgivas,
bör innehavet av glykos omfatta viss minsta kvantitet, förslagsvis 50 kilogram.
Deklarationen skall insändas lill kontrollstyrelsen inom viss tid — förslagsvis
14 dagar — efter nämnda ikraftträdande. Bestämmelserna härom
böra meddelas i särskild kungörelse.
Såsom av yttrandet framgår, kunna åtskilliga invändningar riktas mot den
i utkastet föreslagna anordningen till undvikande av dubbelbeskattning av
choklad och konfityrer vid övergången från industrisockerskatt respektive
glykosaccis till varuskatt. Utöver vad i yttrandet anförts kan emellertid ytterligare
en anmärkning framställas. Förslaget bygger på det antagandet, att de
hos tillverkarna inneliggande lagren av choklad och konfityrer i allmänhet
skulle motsvara en månads försäljning. Enligt vad jag inhämtat är emellertid
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
lagrens storlek mycket varierande. Särskilt i fråga om karamelltillverkning
synes icke vara ovanligt, att lagren motsvara försäljning under betydligt längre
tid än den antagna genomsnittstiden av en månad. Då härtill kommer, att
tillverkarna ha möjlighet att bereda sig den avsedda gottgörelsen genom prishöjning
å varorna, synes övergångsbestämmelsen i fråga böra utgå. Anledning
torde då även saknas att ifrågasätta restitution av erlagd glykosaccis.
I och med upphävandet av förordningen om industrisockerskatt och förordningen
om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap (SFS
1939: 905 och 906) böra vissa ändringar ske i gällande tullförfattningar. Enligt
bemyndigande (i skrivelse nr 105) av 1939 års urtima riksdag har nämligen
dels genom kungörelse den 26 januari 1940, nr 45, stadgats tilläggstull för
kulör (stat. nr 293), dels genom kungörelser den 22 december 1939, nr 908,
samt den 26 januari 1940, nr 46 och 47, vidtagits höjning i tidigare utgående
tilläggstullar för druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap (stat. nr 290),
för choklad (stat. nr 298) och för konfityrer, innehållande choklad (stat. nr
299:1). Då berörda bemyndigande allenast avser tid, varunder utgår skatt å
socker och sirap, som användes vid tillverkning av de under stat. nr 293, 298
och 299:1 angivna varuslagen, respektive accis å druv- och stärkelsesocker
samt stärkelsesirap, skall i och med upphävandet av nyssnämnda båda förordningar
den 22 december 1939 tilläggstullen för kulör borttagas och övriga
här nämnda tilläggstullar nedsättas till de belopp, som förut gällt.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till
1) förordning om varuskatt;
2) förordning angående skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten
beträffande vissa varor;
3) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker;
4) förordning örn ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;
5) förordning angående upphävande av förordningen den
22 december 1939 (nr 905) om industrisockerskatt;
6) förordning angående upphävande av förordningen den
22 december 1939 (nr 906) örn accis å druv- och stärkelsesocker
samt stärkelsesirap;
dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fogade tulltaxan skall från och med dag, som
av Kungl. Majit bestämmes, i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:
Kungl. Majlis proposition nr 237.
53
144 | Mineralvatten och kolsyrade, | alkoholfria |
|
| läskdrycker............... | . 100 liter | 12: — |
dels ock besluta, att förordningen den 31 januari 1932
(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa skall från och med
dag, som av Kungl. Majit bestämmes, i nedan angivna del
erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:
Tull- taxe- nr | Statis- tiskt nr | Varuslag | Tilläggstull |
257 | 587 | Flyktiga vegetabiliska oljor, — — andra slag, i kärl eller för-packning vägande brutto: E | 200: — |
258 | 588 | E | 200: — |
|
| Anm. lill nr 257—258 (slät. nr För flyktiga vegetabiliska oljor, |
|
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Bilaga.
V. P. M.
MED SYNPUNKTER OCH FÖRSLAG I FRÅGA OM
EN UTVIDGAD VARUBESKATTNING
Av
Sekreteraren Ragnar Sundén och
advokaten Åke W ib er g
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
3
Innehållsförteckning.
Författningsförslag:
Sid.
Förslag till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade
varor............................................ 7
Förteckning över skattepliktiga varor.................................... 11
Förslag till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor .......... 13
Förteckning över skattepliktiga varor.................................... 20
Motiv:
I. Principiella synpunkter på en utvidgad varubeskattning .............. 23
II. Lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter i den finansvetenskapliga
teorien och i utländsk skattelagstiftning.......................... 32
III. Den svenska pärlskatten samt tidigare förslag till indirekt lyxbeskattning ''
i Sverige ...................................................... 43
IV. Varuurvalet .................................................... 46
V. Den utvidgade varubeskattningens praktiska utformning .............. 48
VI. Skattesatser och beräknad skatteinkomst............................ 55
VII. Specialmotivering ................................................ 57
A. Förslaget till förordning örn särskild skatt för vissa inom riket tillverkade
varor................................................ 57
B. Förslaget till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor 61
Bilagor:
Bil. 1. Förteckning över lyxvaror enligt kanslirådet A. Nordlindhs förslag av
den 30 december 1922 i fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning
.................................................... 65
Bil. 2. Inkomstberäkning m. m. i anslutning till förslaget till förordning örn
särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor................ 70
Bil. 3. Inkomstberäkning m. m. i anslutning till förslaget till förordning örn
särskild omsättningsskatt å vissa varor............................ 72
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Källor:
1. Plan till s. k. ^beskattning, utarbetad av Conrad Carleson (Sthlm 1916).
2. Betänkande jämte förslag i fråga örn anordnande av utsträckt lyxbeskattning,
avgivet av A. Nordlindh (1922; otryckt).
3. Motion 1:72 och 11:132/1940; Bev. U. 37/1940.
4. Grete Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer, Zeitschr. f. d. ges. Staatswiss. 1921.
5. Brauer: Art. Luxussteuern i Handw. b. d. ges. Staatswiss. 2 Aufl. Bd. 6.
6. Jecht: Stand und Probleme der deutschen Kriegsfinanzierung, Weltwirtschaft
liches
Archiv, maj 1940.
7. Lissner: Die Zukunft der Yerbrauchssteuern in Deutschland (Stuttgart 1914).
8. Charlotte Lorentz: Die Steuerkraft des Verbrauchs, Finanzarchiv N. F. 4.
9. National Industrial Conference Board: General Sales or Turnover Taxes
(N. Y. 1929).
10. Popitz: Kommentar zum Umsatzsteuergesetz, 3. Aufl. (Berlin 1928).
11. Supplement till d:o (Berlin 1930).
12. Popitz: Art. Aufwandbesteuerung (i Handbuch der Finanzwissenschaft II /Tiib.
1927/.).
13. Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, Weltwirtschaftliches
Archiv, maj 1940.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
7
Förslag
till
förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade varor.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För de inom riket till avsalu eller för vidare bearbetning tillverkade varor,
som finnas upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning, skall
erläggas särskild skatt enligt vad nedan sägs.
Vid tillämpning av förordningen skall med avsalu likställas avyttring genom
byte och avbetalningsköp. Med vidare bearbetning avses i förordningen
även sådan behandling, som omfattar komplettering, reparation eller
emballering av vara.
2 §•
Skatten skall, på sätt i förteckningen finnes angivet, utgå med vissa procent
av varans värde, varvid värdet beräknas lika med det pris, som varan
betingat vid försäljning, eller i fråga om vara, som icke försålts, lika med
det pris, som varan skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare.
3 §.
Den, som ämnar tillverka skattepliktig vara, har att därom göra skriftlig
anmälan till kontrollstyrelsen. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen
bedrives vid tiden för denna förordnings ikraftträdande, fullgöras
utan dröjsmål och i annat fall minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.
I anmälan skall uppgivas företagets namn och belägenhet, tillverkarens
fullständiga namn och postadress, det eller de varuslag, som tillverkningen
är avsedd att omfatta, samt, där tillverkningen ännu icke tagit sin början,
dagen för dess påbörjande. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift
lämnats i anmälan, skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen
därom.
4 §■
Tillverkningen av skattepliktig vara skall stå under statens kontroll.
Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
5 §•
Tillverkare är pliktig att för tillsyn bereda kontrolltjänsteman, närhelst
han det påfordrar, tillträde till samtliga för tillverkarens rörelse använda
lokaler, att vid anfordran hålla sina handelsböcker med tillhörande handlingar
tillgängliga för kontrolltjänsteman, att ordna sin bokföring på sådant
sätt, att denna möjliggör kontroll över värdet av tillverkad och försåld eller
för vidare bearbetning avsedd vara, ävensom att på begäran av kontroll
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
tjänsteman tillhandahålla prov å varan samt i förekommande fall beskrivningar
över densamma.
I övrigt är tillverkare skyldig att ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll
över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar,
som kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan
komma att lämna.
6 §•
Det åligger tillverkare att efter ingivande av anmälan, som i 3 § sägs,
inom en månad efter varje kalenderkvartals utgång till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder avgiven deklaration angående värdet av de
skattepliktiga varor, som under deklarationsperioden av honom försålts och
levererats eller tagits i anspråk för vidare bearbetning.
Vid avgivande av deklaration må avdrag göras för värdet av varor, som
använts uteslutande för framställning, komplettering, reparation eller emballering
av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda
skatt. Ävenledes må avdrag göras för värdet av varor, som enligt av köparen
på tro och heder avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren eller
enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis utförts ur riket eller
till svensk frihamn. På särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero,
huruvida och i vad mån avdrag jämväl må göras för värdet av varor, vilkas
försäljning förorsakat tillverkaren kundförluster.
Deklaration skall vara till riktigheten styrkt av två personer, vilka kunna
förutsättas äga kännedom om de förhållanden, som i densamma avses.
Tillverkares skyldighet att avlämna deklaration upphör, sedan skriftlig
anmälan om rörelsens upphörande och dagen därför ingivits till kontrollstyrelsen.
Dock skall deklaration avlämnas för den månad, under vilken
rörelsen upphört.
7 §•
Samtidigt med deklarationens avlämnande skall tillverkaren erlägga den
skatt, som belöper å värdet av de i deklarationen upptagna varorna, i förekommande
fall efter i 6 § medgivna avdrag. Skatten skall inbetalas genom
insättning å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens
räkning.
Tillverkare är skyldig att, då kontrollstyrelsen så prövar nödigt, för skattens
behöriga erläggande hos kontrollstyrelsen ställa säkerhet till belopp,
som styrelsen finner erforderligt. Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet,
må kontrollstyrelsen meddela tillverkaren förbud att, till dess säkerhet
ställts, utlämna skattepliktig vara.
Anstånd med erläggande av skatt må efter därom gjord framställning
kunna av kontrollstyrelsen medgivas för en tid av högst två månader, under
förutsättning att tillverkaren ställt av kontrollstyrelsen godkänd säkerhet
för skattebeloppet.
Försummar tillverkare att erlägga skatten, må denna på framställning
av kontrollstyrelsen utmätas. 8
8 §''
Köpare av skattepliktig vara är på anfordran av kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman pliktig att lämna uppgift örn tillverkarens namn och
adress samt varans inköpspris ävensom att förete de handlingar, som kunna
tjäna till styrkande av sålunda lämnad uppgift.
Polismyndighet åligger att på begäran av kontrollstyrelsen eller kontroll -
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
9
tjänsteman tillhandagå med upplysning om personer eller företag, vilka
kunna antagas bedriva tillverkning, som i denna förordning avses.
9 §•
Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits,
må ej verkställas av annan än kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman.
Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning
böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig
utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande;
dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk
bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl.
Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
10 §.
Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, tillverkar vara, för vilken skatt
skall utgå, eller i strid mot förbud, som avses i 7 § andra stycket, utlämnar
sådan vara, straffes med dagsböter och skall, där skatt för den vara, som
av honom tillverkats, icke erlagts, tillika förpliktas utgiva skatten.
11 §•
Underlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse vad honom enligt 5 §
åligger eller vägrar köpare att lämna uppgift, som i 8 § första stycket sägs,
eller att förete där omförmälda handlingar, vare straffet böter från och med
fem till och med trehundra kronor; och må kontrollstyrelsen förelägga tillverkaren
lämpligt vite.
12 §.
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote
från och med fem till och med trehundra kronor; och må kontrollstyrelsen
förelägga den uppgiftsskyldige lämpligt vite.
13 §.
Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, så att
han därigenom undgått att betala skatt eller fått erlägga för låg skatt, bote
högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
Vid synnerligen försvårande omständigheter må till fängelse i högst
sex månader dömas.
Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande men har den,
som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits.
Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
14 §.
Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som i denna
förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må
ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig innehållet i
sådan deklaration eller annat tillverkares affärsförhållande, varom han därvid
erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar såsom
för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som
nu sagts, straffes med dagsböter.
Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten
yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den
skyldige förfallen till ansvar, som i första stycket stadgas.
15 §.
Förseelse, som avses i 11 §, må av allmän åklagare åtalas allenast efter
angivelse av kontrollstyrelsen.
Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
16 §.
Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga
för tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
11
Förteckning
över
skattepliktiga varor,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedanstående
statistiska nummer.
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
ur 540: 2 | Fruktsalt........................................... | 20 |
l ur 582: 2 | Sprithaltiga putsmedel för läderarbeten............... | 10 |
! 587, 588 | Flyktiga vegetabiliska oljor, andra än bittermandelolja, |
|
| sammansatta eterarter (estrar) samt inom parfymindu- |
|
| strien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk, |
|
| drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande |
|
| ämnen, ej hänförliga till annat nummer, naturliga eller |
|
| konstgjorda...................................... | 20 |
592 | Puder, smink, hudkräm och näskitt.................. | 20 |
593 | Lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel, |
|
| fasta eller flytande, ej hänförliga till annat nummer | 20 |
596 | Tvål, parfymerad, annan än raktvål, eller i formade |
|
| handstycken, s. k. transparenttvål härunder inbegripen | 20 |
599 | Ljus............................................... | 10 |
604 | Putsmedel, ej sprithaltiga, för läderarbeten eller för |
|
| skodon, oavsett materialet......................... | 10 |
| Vävnader, ej särskilt nämnda: |
|
| innehållande silke: |
|
ion, 1012 | fälb-, plysch- och sammetsvävnader, oskurna eller |
|
| skurna ...................................... | 10 |
| andra slag, ej till nr 1010 hänförliga: |
|
1013—1015 | av silke enbart eller i förening med högst 15 % |
|
| annat spånadsämne (helsiden)............... | 10 |
1017 | av silke i förening med mer än 15 % annat spå- |
|
| nadsämne: andra än till nr 1016 hänförliga |
|
| (halvsiden) ................................ | 10 |
| Band, ej hänförliga till annat nummer, härunder inbe- |
|
| gripna flätade, bandliknande snören med raka kanter |
|
| och utan annat mönster än sådant, som åstadkommits |
|
| genom färgat garn eller färgad tråd: |
|
| innehållande silke: |
|
1079 | fälb-, plysch- och sammetsband................ | 10 |
| andra: |
|
! 1080, 1081 | av silke enbart eller i förening med högst lb% |
|
| annat spånadsämne (helsidenband) ........ | 10 |
1082: 2 | av silke i förening med mer än Ib % annat spå- |
|
| nadsämne: andra än till nr 1082: 1 hänförliga |
|
| (halvsidenband)........................... | ! 10 |
Bihang till riksdagens protokoll 1941. Isand. Nr 237. 5
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, procent |
| av värdet | |
1087 | Snören och andra snörmakararbeten, ej hänförliga till |
|
| annat nummer: innehållande silke................. | 10 |
1089 | Spetsar samt spetsvävnader och tyll, ej hänförliga till | |
| annat nummer: innehållande silke................. | 10 |
1093, 1094 | Strumpstolsarbeten och andra genom virkning, stickning | |
| eller knytning tillverkade varor, metervara härunder | 10 |
| Spånadsvaror i förening med finare metalltråd, ej sär- | |
| skilt nämnda, gulddragararbeten härunder inbegripna: |
|
1175 | gulddragartråd; ävensom paljetter och kantiljer, oav- |
|
| sett materialets beskaffenhet................... | 10 |
1176, 1177 | andra slag, bälten, skärp och dylika artiklar här- | |
| under inbegripna: innehållande metalltråd eller | 10 |
1179 | Hattflätor, ej hänförliga till nr 808: innehållande silke | |
| eller gulddragartråd............................... | 10 |
| Skodon: | |
ur 1185: 2 | av lackerade eller bronserade skinn, guld- och silver- |
|
| skinn samt ödle-, orm- och fiskskinn, vägande 750 g | 20 |
1186 | av spånadsvara, innehållande silke eller finare metall- | |
| tråd........................................... | 20 |
1843 | Elektriska metalltrådslampor......................... | 10 |
2044-2046 | Etuier, med eller utan tillbehör, samt askar, attrapper, | |
| dosor och fodral, ej särskilt nämnda: av läder, skinn | 10 |
2049-2052 | Väskor, vägande per stycke högst 0.8 kg, och necessärer, |
|
| med eller utan inredning eller tillbehör, samt port-följer, plånböcker och portmonnäer; ävensom delar | 10 |
2053 | Väskor, vägande per stycke mer än 0.8 kg, med eller | |
| utan inredning eller tillbehör...................... | 10 |
2054, 2055 | Koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter, | |
2056, 20571 | ej särskilt nämnda, med eller utan inredning....... | 10 |
Leksaker, andra än av trä, munharmonikor härunder |
| |
inbegripna, och sällskapsspel samt delar därtill...... | 20 | |
2061 | Masker samt karnevals- och kotiljongsartiklar av papp |
|
| eller papper...................................... | 20 |
2062, 2063 | Pärlor, oäkta, oinfattade; ävensom arbeten av oäkta | |
| pärlor, ej hänförliga till bijouterivaror.............. | 20 |
2064 | Bijouterivaror av annat ämne än guld, silver eller platina | 20 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
13
Förslag
till
förordning om särskild omsättningsskatt å vissa varor.
Härigenom förordnas som följer:
Om särskild skattepliktig omsättning och beräknande av särskild omsättningsskatt.
Har i fall, som omförmälas i 1 § a), c), d), e) och f) i förordningen om
allman omsättningsskatt1 den 1940, omsättningen avsett de
varor som finnas upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning
skall, utöver allmän omsättningsskatt, särskild omsättningsskatt erläggas till
staten.
2 §.
... Särskild omsättningsskatt skall utgå med tio procent av den omsättning
tor vilken skatteplikt föreligger (särskild skattepliktig omsättning).
3 §•
Särskild skattepliktig omsättning omfattar med avdrag, varom nedan stadgas,
a) vid försäljning eller arbetsprestation: vederlaget;
.vl<Lut.tag för annat ändamål än för avsalu från rörelse, i vilken yrkesmässig
försäljning enligt 1 § a), c) eller d) förordningen örn allmän omsättningsskatt
ager rum: varornas saluvärde enligt ortens pris;
,..c\.vid import: det belopp, som utgör summan av kostnaderna för varans
lorvarvande.
Vederlag enligt a) inräknas i den särskilda skattepliktiga omsättningen i
den man vederlaget influtit kontant såsom likvid eller vid diskontering av
vaxel, som lamnats såsom likvid. 8
• nIa/-\ ^ den särskilda skattepliktiga omsättningen inräknats vederlag, som
influtit vid diskontering av växel, och nödgas säljaren inlösa växeln efter
bristande betalning, ma säljaren vid beräkning av särskild skattepliktig omsattnmg
gora avdrag för den av honom erlagda växelsumman,
ni i de -.v ,och.b) angivna värdena må vid beräkning av särskild skattephktig
omsättning i rörelse avdrag göras för anskaffande av varor, som äro
avsedda for tillredning, tillverkning eller bearbetning inom företaget, om
och i den man företagaren utgivit sådant vederlag för varorna, som enligt
förevarande förordning skall ingå i särskild skattepliktig omsättning för mottagaren
av vederlaget.
Alarik"Wiger1!1'' a"gående omsättningsskatt av professorn Erik Lindahl och landskamreraren
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
4 §•
Särskild skattepliktig omsättning skall beräknas månadsvis.
Avdrag, varom förmäles i 3 §, skall verkställas för den månad, då växel
inlöses eller betalning för anskaffade varor erlägges, överstiger avdragssumman
viss månad den särskilda skattepliktiga omsättning, som skall anses
belöpa å samma månad, må överskjutande belopp avdragas vid den särskilda
skattepliktiga omsättningens beräknande för följande månad eller
månader. Skattskyldig må dock vid beräknande av särskild skattepliktig
omsättning för viss månad endast tillgodogöra sig dylikt avdrag i den mån
betalning för inlöst växel eller anskaffade varor erlagts under samma månad
eller de närmast föregående sex månaderna.
Om skattskyldighet.
5 §.
Särskild omsättningsskatt skall erläggas av den som för omsättningen är
skattskyldig till allmän omsättningsskatt.
Om betalning av särskild omsättningsskatt i förskott.
6 §.
Skattskyldig åligger att senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det
län, där hans hemortskommun är belägen,
1) avlämna uppgift för nästföregående månad å den särskilda skattepliktiga
omsättningen samt grunderna för densammas beräknande enligt fastställt
formulär;
2) i förskott inbetala särskild omsättningsskatt å den uppgivna särskilda
skattepliktiga omsättningen.
I fråga örn särskild skattepliktig omsättning enligt 3 § a) och b) skall
särskild uppgift avlämnas för varje förvärvskälla.
Skattebelopp inbetalas genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto,
därvid för ändamålet särskilt avsett inbetalnings- eller girokort, försett med
formulär enligt 1), skall användas.
Belopp, som avse beräkningen av den särskilda skattepliktiga omsättningen,
skola utföras i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.
7 §■
Avlämnar skattskyldig icke inom föreskriven tid uppgift, som avses i 6 §,
må länsstyrelsen förelägga honom att inkomma med sådan uppgift.
Länsstyrelsen äger utsätta vite vid meddelande av föreläggande.
8 §•
Har skattskyldig icke inom föreskriven tid fullgjort honom åliggande skyldighet
att inbetala särskild omsättningsskatt enligt 6 §, skall oguldet belopp
uppdebiteras och indrivas. 9
9 §•
Med stöd av tillgängliga uppgifter skall länsstyrelsen upprätta och föra
register över de skattskyldiga inom länet.
I registret skall anteckning verkställas örn inkomna uppgifter och inbetalda
skattebelopp samt vidtagna åtgärder enligt 7 och 8 §§.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237. I5
Om taxering till särskild omsättningsskatt m. m.
10 §.
Taxering till särskild omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verkställas
av vederbörande beskattningsnämnder för den årliga taxeringen.
11 §•
Skattskyldig taxeras till särskild omsättningsskatt i hemortskommunen.
Eftertaxering, som i 21 § omförmäles, skall ske där, varest taxeringen bort
verkställas, örn den skett i rätt tid.
12 §.
Särskild skattepliktig omsättning enligt 3 § a) och b) beräknas och taxeras
särskilt för varje förvärvskälla.
13 §.
Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig lämnade uppgifter enligt
6 § för varje beskattningsår samt snarast efter beskattningsårets utgång överlämna
uppgifterna för det tilländalupna beskattningsåret till ordföranden i
den taxeringsnämnd, som, såvitt för länsstyrelsen är känt, har att verkställa
taxering av den skattskyldige för beskattningsåret.
14 §.
1 moni. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter enligt 6 §,
som till honom översänts för taxering av skattskyldig till särskild omsättningsskatt,
avse skattskyldig, som bör taxeras till sådan skatt i annat distrikt,
har ordföranden att skyndsamt återsända uppgifterna till länsstyrelsen
med uppgift tillika å den kommun, till vilken skattskyldig avflyttat.
Länsstyrelsen åligger härefter att verkställa utredning angående den skattskyldiges
hemortskommun för taxeringsåret.
Är hemortskommunen belägen inom länet, skola uppgifterna ofördröjligen
översändas till taxeringsnämndens ordförande i denna kommun.
Befinnes hemortskommunen vara belägen inom annat län, har länsstyrelsen
att översända uppgifterna jämte erforderliga meddelanden från det
i 9 § omförmälda registret till länsstyrelsen i det län, där hemortskommunen
är belägen. Sistnämnda länsstyrelse åligger att vidarebefordra uppgifterna
till vederbörande taxeringsnämnds ordförande för åtgärd.
2 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter, som avses
i 6 §, icke kommit honom tillhanda i fråga om skattskyldig, som inom
distriktet bör taxeras till särskild omsättningsskatt, skall anmälan härom
jämte tillgängliga upplysningar angående den skattskyldiges tidigare vistelseort
insändas till länsstyrelsen.
15 §.
Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela för egen taxering till särskild omsättningsskatt erforderliga
upplysningar.
Idkare av rörelse är efter anmaning av landskamrerare skyldig avlämna
uppgift örn belopp, som han utbetalt till namngiven annan idkare av rörelse,
därest mottagaren är pliktig att för beloppet utgöra särskild omsättningsslc
tilt
Vad i 32 § 3 moni., 39 § 6 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § 2 och 3 st.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
taxeringsförordningen stadgas angående granskning av skattskyldigs handelsböcker
och beträffande sådan rörelseidkare, som ej fört handelsböcker,
av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen
jamte därtill hörande handlingar, skall äga motsvarande tillämpning.
För de fall då skyldighet föreligger att efter anmaning lämna uppgift eller
upplysning eller tillhandahålla bokföring eller andra handlingar till ledning
vid taxering till särskild omsättningsskatt, föreligger sådan skyldighet jämval
i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret och som hava
betydelse för asättande av taxering eller eftertaxering.
16 §-
Den omsättningsskattelängd, varom i 19 § förordningen om allmän omsättningsskatt
förmäles, skall innehålla uppgift angående den skattskyldiges
namn och adress, den särskilda skattepliktiga omsättningen samt den särskilda
omsättningsskatten.
17 §•
Det åligger taxeringsnämndens ordförande att uträkna den särskilda omsättningsskatten
och införa densamma i omsättningsskattelängden.
18 §.
1 morn. Har skattskyldig taxerats för högre särskild skattepliktig omsättning
än vad han för beskattningsåret uppgivit, åligger det taxeringsnämndens
ordförande att i länen före den 15 juni och i Stockholm före den 10 juli i
rekommenderat brev underrätta den skattskyldige örn taxeringsnämndens
beslut samt om skälen därför.
2 morn. Underrättelse, som i första mom. omförmäles, skall innefatta upplysning
om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens beslut har att
iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.
19 §.
Taxering till särskild omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds
beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt,
skall uppföras i den särskilda ändringslängd, som omförmäles i 22 §
förordningen om allmän omsättningsskatt. Sådan ändringslängd skall upptaga
den skattskyldiges namn och adress, den särskilda skattepliktiga omsättningen
samt den särskilda omsättningsskatten.
20 §.
I fråga om granskning och förvaring av ingivna uppgifter och örn taxeringsförfarandet
i övrigt samt fullföljd av talan skall vid taxering till särskild
omsättningsskatt vad i taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande
tillämpning.
Eftertaxering.
21 §.
Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
taxering till särskild omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande eller har
han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att särskild skattepliktig omsättning icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
17
blivit taxerad, skall vad som genom berörda förfarande undgått taxering
eftertaxeras och särskild omsättningsskatt påföras den skattskyldige med
belopp, som genom förfarandet undandragits statsverket.
Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen
bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans
dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången
av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven
för inregistrering.
Uppbörd.
22 §.
Länsstyrelsen har att, så snart omsättningsskattelängd inkommit, med
ledning av det i 9 § omförmälda registret undersöka, huruvida skattskyldig
förskottsvis till fullo inbetalat det belopp, som på grund av taxering till särskild
omsättningsskatt påförts honom såsom särskild omsättningsskatt.
Å förteckning, som omförmäles i 25 § 2 st. förordningen om allmän omsättningsskatt,
skall länsstyrelsen uppföra skattskyldiga, som skola erlägga
särskild omsättningsskatt med högre belopp än vad de för beskattningsåret
förskottsvis inbetalat. För varje skattskyldig skall ogulden särskild omsättningsskatt
angivas.
Har skattskyldig i förskott inbetalat särskild omsättningsskatt med högre
belopp än vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut
skolat erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan
särskild ansökan föranstalta örn restitution.
23 §.
Föranledes genom prövningsnämndens beslut örn taxering till särskild
omsättningsskatt ändring av eller tillägg till den i 22 § 2 st. omförmälda
förteckningen, skall anteckning härom verkställas å den ändringsförteckning,
som avses i 26 § förordningen om allmän omsättningsskatt.
24 §.
Särskild omsättningsskatt, som på grund av taxering, som fastställts av
taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, skall utgå utöver vad i förskott inbetalats,
skall uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden
samt erläggas under första uppbördsterminen av den allmänna uppbörden av
kronoutskylder.
Allmänna stadganden.
25 §.
För särskild omsättningsskatt, som påförts avliden person eller på grund
av stadgandet i 21 § denna förordning oskift dödsbo efter honom, svarar
dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svara bodelägarna
icke för mera än vad av skatten å bans lott belöper och icke i
något fall med mera än lians lott i boet utgör.
Lag samma vare om särskild omsättningsskatt, som eljest påförts oskift
dödsbo, såvitt angår det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade.
18
Kungl. Majlis proposition nr 237.
26 §.
Konungen äger fastställa formulär, som omförmäles i 6 §, samt meddela
de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för vinnande av kontroll
angående skattskyldighetens fullgörande vid import av sådana varor,
för vilka särskild omsättningsskatt skall erläggas.
27 §.
Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i
denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.
Saknar skattskyldig hemortskommun, skall så förfaras som vore Stockholm
hans hemortskommun.
Med förvärvskälla förstås i denna förordning vad därom i 18 § kommunalskattelagen
stadgas, dock att i fråga om jordbruksfastighet varje fastighet,
fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens
hand är att anse som förvaltningsenhet, skall utgöra en gemensam förvärvskälla,
även om fastigheten, fastighetsdelen eller fastigheterna äro belägna
inom olika kommuner.
28 §.
I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse
jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl
skattedirektören vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.
29 §.
Den centrala omsättningsskattenämnd, varom i 32 § förordningen örn allmän
omsättningsskatt förmäles, har att i den utsträckning, som framgår av
särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter, efter framställning från
landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden
eller från prövningsnämnd avgiva yttrande i ärenden rörande
taxering till särskild omsättningsskatt.
Ansvarsbestämmelser.
30 §.
Den som ej behörigen fullgör vad honom enligt 15 § 2 st. åligger, skall,
där han ej för försummelsen är underkastad ansvar enligt 31 g 4 morn., böta
tjugufem kronor.
31 §.
1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 6 §, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande om den särskilda skattepliktiga omsättningen och särskild
omsättningsskatt med ledning därav blivit för lågt beräknad, bote högst
fem gånger ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den särskilda omsättningsskatt,
som skolat erläggas, och den särskilda omsättningsskatt, som påförts
honom; dock skola böterna bestämmas till minst femtio kronor.
2 mom. Har någon till ledning för egen taxering till särskild omsättningsskatt
mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda
till frihet från taxering till särskild omsättningsskatt eller till för låg dylik
taxering, och är han ej för försummelsen underkastad ansvar enligt 1 morn.,
bote, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem
gånger den särskilda omsättningsskatt, som därigenom undandragits, och
i annat fall högst fem gånger den särskilda omsättningsskatt, som skulle
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
hava undandragits, i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen,
i vartdera fallet dock minst femtio kronor.
3 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 och 2 mom. förmäles, icke
lämnats mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess
avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 och 2 morn.
stadgas hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till
högst hälften av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem
kronor. , .
4 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1° och 2
mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd och dåd uppsåtligen
hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffas som vore han själv gärningsman.
5 mom. Förseelse, som i denna paragraf sägs, är föremål för allmänt
åtal.
32 §.
Vid tillämpning av 7, 15, 30 och 31 §§ skola föreskrifterna i 143 §
5 mom. och 144 § taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Det skall tillkomma länsstyrelse att utdöma böter enligt 30 §.
Denna förordning träder i kraft den 1940.
Skyldighet, varom i 6 § förmäles, skall fullgöras första gången senast
den 1940 och avse den särskilda skattepliktiga omsättningen
under månad 1940.
I samband med den första inbetalning, som den skattskyldige^ verkställer
enligt denna förordning, skall han till länsstyrelsen insända en på heder och
samvete lämnad uppgift enligt särskilt formulär å den totalsumma, vartill
hans utestående varufordringar, som avse i 1 § angivna varor, uppgingo
den 1940. Med varufordringar avses jämväl odiskon
terade
växlar. Vid beräkning av vederlag enligt 3 § 2 st. iakttages, att vad
som efter den 1940 influtit å dylik fordran får av
dragas.
I enlighet därmed skall vid varje månadsinbetalning uppgift lämnas
örn det belopp, som under månaden influtit å sådana fordringar, som uppkommit
före den 1940.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Förteckning
över
skattepliktiga varor,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedanstående
| statistiska nummer. |
Statistiskt nr | Varuslag |
ur 685: 1 o. 2, | Arbeten av pälsverk: fullfärdiga persedlar, ej särskilt nämnda, |
999, 1000 | Mattor, ej särskilt nämnda, även försedda med sömnadsarbete helt eller delvis av ull eller andra djurhår utan inblandning |
1323—1325 | Arbeten av guld, silver eller platina, andra än till nr 1321 och |
ur 1885: 1,1 1951 ur 1954 | Radiomottagningsapparater och elektronrör därtill Velocipeder Kikare Fotografikameror, vägande högst 3 kg per stycke |
1974 | Vägg- och studsarur i foder; ävensom lösa urfoder: |
ur 1975 | av annat ämne, ädel metall härunder inbegripen, andra än |
ur 1992 | Grammofoner och grammofonskivor |
MOTIV
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
23
I. Principiella synpunkter på en utvidgad varubeskattning.
Den reala innebörden av den huvuduppgift, inför vilken det europeiska
stormaktskriget ställt finanspolitiken i vårt land, är att till försvarsmaktens
förfogande ställa förnödenheter och arbetskraft i erforderlig utsträckning.
Försvarsbördornas finansiering är salunda — såsom en modern tysk finansvetenskapsman
uttryckt saken1 — intet annat än återspeglingen på penninghushållningens
område av människans och materielens mobilisering i försvarets
tjänst. Konstaterandet härav innebär ingen underskattning av det
finanspolitiska problemets betydelse. Tvärtom torde händelseutvecklingen
under den pågående maktkampen i Europa redan ha givit vid handen, i vilken
grad ett framgångsrikt genomförande av den militära och, än mer, den
ekonomiska mobiliseringen är beroende av insatsen i rätt tid och riktiga
proportioner av de lämpliga finansiella medlen.
Å andra sidan är för den nutida krigs- och försvarsfinansieringen utmärkande,
att den för sin fulla effektivitet förutsätter kompletterande och underbyggande
åtgärder i form av regleringar pa produktionens, prisbildningens
samt konsumtionens och kapitalbildningens områden. Den nödvändiga omställningen
av den industriella produktionen från tillgodoseendet av civila
till täckandet av militära behov förverkligas exempelvis som regel icke främst
på finansiell väg utan genom råvarukontroll och direkta produktionsdirigerande
ingrepp och anvisningar. Vidare kan efterfrågans anpassning till en
inträffad knapphet på konsumtionsvaror i många fall verksammare och
framför allt på ett socialt mera rättvist sätt -— åvägabringas genom kortransonering
än förmedelst en på skattevägen genomförd köpkraftsbegränsning.
Det synes slutligen mången gång vara att föredraga att med priskontrollens
hjälp förhindra uppkomsten av icke önskvärda konjunkturvinster
än att i efterhand med anlitande av beskattningsinstrumentet draga in dem
till det allmänna. ...
Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men de fa icke tolkas sa, som skulle
de direkta regleringarna avsevärt minska behovet av finanspolitiska försvars-
och beredskapsåtgärder. De ha tvärtom behållit och stärkt sin ställning
i det krisekonomiska systemet; deras betydelse ligger icke blott på det
rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska planet.
Icke minst den sistnämnda synpunkten må redan nu understrykas. I tider,
som kräva den högsta anspänning av nationens krafter och resurser, ligger’det
större makt än eljest på att de växande bördorna rättvist fördelas på
skilda befolkningsskikt. Varje avsteg från denna grundsats betyder en försvagning
av den inre fronten, eller rentav en bräsch i beredskapen. Härtill
kommer, att det sätt, varpå försvarsbördorna fördelas, blir av en kanhända
utslagsgivande betydelse för nationens framtida sociala struktur.
Vad åter finanspolitikens uppgifter på det allmänekonomiska planet beträffar
tilldrager sig i första hand uppmärksamhet den på senaste tiden i
den internationella diskussionen livligt debatterade frågan örn den frigjorda
köpkraften och de medel, som kunna vara tjänliga att kanalisera in densamma
i fåror, där den kan bliva fruktbringande. Frigörande av köpkraft kail
1 Jfr betr. detta och följande resonemang Hans .lecht: Stand nild Problcme, särskilt sid. 46:> 7.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
i nuvarande situation schematiskt uttryckt tänkas uppkomma på i huvudsak
följande sätt, nämligen
1) därigenom att staten för täckande av sina växande utgifter i stället för
äkta inkomstmedel tar i anspråk med sedelpressarnas hjälp alstrad, konstgjord
köpkraft, vilken därefter kommer till synes såsom inkomsttillskott hos
anställda och företagare;
2) därigenom att produktionen eller importen av konsumtionsvaror minskas
utan att en motsvarande begränsning av betalningsmedelsförsörjningen
kommer till stånd;
3) därigenom att medel, som hittills hållits bundna i varulager eller driftsinventarier,
frigöras vid försäljning av lagren eller inventarierna utan följande
nyanskaffning.
Denna fria köpkraft — en den inhemska penningmarknadens motsvarighet
till det internationella »vagabondkapitalet» —- kan på olika vägar undergräva
det finansiella och försörjningspolitiska läget. En med den fria köpkraften
förbunden fara ligger i risken för uppkomsten av svarta varubörser
med priser, som undandraga sig de statliga myndigheternas kontroll. En
annan risk, som kanske i det nuvarande läget är mera överhängande, ligger
i att köpkraften inriktas mot icke ransonerade varuområden och där leder
till en rensning av lagren. Denna process är visserligen i och för sig övergående;
har den väl slutförts, kan den — såsom lecht påpekar1 — leda till
att den återstående fria köpkraften blir oanvändbar för varje annat ändamål
än sparande, men ingen torde vara benägen att betrakta denna utväg för
realiserandet av tanken på tvångssparande såsom idealisk eller lämplig.
Valet av de finanspolitiska medlen för absorberande eller neutraliserande
av den fria köpkraften beror ytterst på ett politiskt bedömande av frågan
om det önskvärda eller icke önskvärda i strukturförändringar i nuvarande
läge. Utgår man från att strukturförändringar nu i stort sett böra undvikas,
skulle den schematiska regeln för den frigjorda köpkraftens uppsugande
vara den, att i den mån densamma uppträder i form av konsumentinkomster,
bör den uppsugas genom skatter, i den del den åter uppträder såsom frigjorda
förmögenhetsdelar, bör den absorberas genom lån.2
Ur en annan synpunkt kunna de ingripanden, varom här är fråga, indelas
i dels generella åtgärder, vilka alltså rikta sig mot köpkraften i allmänhet,
och dels speciella åtgärder, avseende att begränsa köpkraften genom en fördyring
av just de knappare varorna. Bland tänkbara medel av den förstnämnda
kategorien märkas en stegring av de direkta skatterna, införandet
av allmän omsättningsskatt samt upptagandet av tvångslån. Såsom exempel
på åtgärder av det senare slaget kunna anföras importavgifter och speciella
varuskatter (tillverkningsavgifter, omsättningsskatter å särskilda varor).
Med hänsyn till andra parallellt med förevarande undersökning bedrivna
utredningar, har densamma ansetts böra begränsas till att avse ett studium
av förutsättningarna och metoderna för konsumtionens inskränkning genom
köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s. genom importavgifter,
tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter. Såsom en allmän
förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att de åtgärder, som
kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att fullfölja fiskaliska syften
utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen,
med beaktande av angelägenheten att inom ramen av konsumtionsvaruindustriernas
befintliga kapacitet bereda rum för vissa statliga beställningar för
militära ändamål.
1 Jecht, a. a. sid. 480.
2 Jfr Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, särskilt sid. 505.
Kiinc/l. Maj.ts proposition nr 237.
25
I enlighet med vad nu anförts, kommer i första hand att undersökas frågan,
i vilken mån utrymme förefinnes för en penning politiskt motiverad konsumtionsbeskattning.
Denna utredningsuppgift griper emellertid in i ett annat
motivkomplex, nämligen tanken att på beskattningsvägen dirigera konsumtionen.
Delvis löpa de båda syfllinjerna parallellt, men problemet om
beskattningens konsumtionsdirigerande uppgift har en vidare räckvidd. En
på skattevägen genomförd dirigering kan nämligen syfta antingen till att
avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild knapphet, till sådana,
som utmärkas av mindre knapphet, eller också kan den åsyfta att
avleda inkomsterna från konsumtionen överhuvud taget och i stället inrikta
dem på sparbildning; denna senare uppgift sammanfaller uppenbarligen
med det nyssberörda penningpolitiska syftet alt absorbera den fria köpkraften.
En konsumtionsinskränkning kan naturligen framstå såsom önskvärd
även på andra grunder än de nu nämnda; ett viktigt sådant motiv kan vara
det valutapolitiska läget. Innan vårt land i början av april innevarande år
avskurits från handelsförbindelserna västerut, kunde man endast i fråga om
enstaka importvaror tala om en verklig brist. Läget var fastmera det, att
landets valutatillgångar i betydande utsträckning toges i anspråk för inköp
från utlandet av ett stort antal relativt umbärliga varor. Bland annat med
hänsyn till importprisutvecklingen kunde det befaras, alf underskottet i betalningsbalansen
komme att ökas redan inom ramen för den ordinarie handeln.
Därutöver ställde emellertid för statsmakternas räkning vidtagna extraordinära
inköp i utlandet av viktiga förnödenheter betydande krav på landets
valutatillgångar. Under sådana förhållanden tedde det sig vid nu ifrågavarande
tid som en alltmera angelägen uppgift att begränsa den umbärliga
importen för att i stället valutamässigt bereda rum för en ökad införsel av
nödvändiga varor. Denna ståndpunkt, som synes ligga till grund för K. k. den
21 mars 1940 (nr 161) angående importförbud å vissa varor, torde ha inneburit,
alt valutareserven visserligen borde få snabbt utbytas mot fastare värden
än utländska valutor, men att det däremot framstode såsom olämpligt,
att den användes för löpande civila konsumtionsändamål. För förverkligandet
av denna princip skulle erfordras en importbegränsning med approximativt
600 milj. kronor för det löpande året, vilket skulle innebära en nedskärning
med 15 å 20 °/o av den totala importen, räknat efter 1936—1938 års
siffror.
Efter den inträdda handelsavspärrningen från de viktiga transoceana och
västeuropeiska marknaderna har den valutapoliliska synpunkten naturligen
icke längre samma aktualitet som tidigare. Folkförsörjningsproblemet har
i stället kommit att domineras av frågan, hur de inhemska förråden av
konsumlionsförnödenheter och industriella råvaror skola på bästa sätt fördelas
och användas, medan frågan örn sammansättningen och regleringen av
den import, som under de inträdda förhållandena kan komma till stånd, torde
vinna sin lösning i sådana former, att valulatillgången icke direkt påverkas
därav. Detta läge kan dock möjligen snabbt komma att ändras, varigenom
problemet örn den lämpliga dispositionen av valutatillgångarna ånyo
kan komma att påkalla uppmärksamhet.
Den ändamålsenliga utformningen av en konsumtionsdirigerande och samtidigt
köpkraftsabsorberande beskattning skulle vara, att de förnödenheter,
varifrån efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg. Dessa
skulle variera alltefter den begränsning, som åsyftades av konsumtionen; på
så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas — d. v. s. den
försörjningspolitiska ledningens — uppfattning örn levnadsbehovens berättigande,
en skala, som mer än någon propaganda skulle bidraga lill att i
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 237 ■
det allmänna medvetandet inpränta nödvändigheten av en omläggning av
levnadsvanorna i enlighet med det nya tidslägets krav.
Såsom intressanta exempel på en radikal, över hela linjen genomförd
konsumtionsbegränsning, motiverad av väsentligen samma allmänekonomiska
överväganden, som i det föregående berörts, kan anföras två av den engelska
regeringen utfärdade förordningar, den ena härrörande från mitten av
april och den. andra från början av juni innevarande år.
I den förstnämnda förordningen föreskrevs en begränsning av textilvaruförbrukningen
under en tid av 6 månader. Hårdast drabbades därvid linnevarorna,
varav konsumtionen sänktes till 25 °/o av den normala förbrukningen,
medan konsumtionen av bomullsvaror och konstsilke reducerades till
75 °/o. Ransoneringsmetoden bestod däri, att fabrikanter och grossister förbjödos
att till detaljhandlarna leverera mer än den sålunda faslslagna kvoten.
Däremot tillgrepos inga ransoneringsåtgärder i förhållande till den konsumerande
allmänheten; i stället hoppades man att på propagandans väg
och genom samtidigt vidtagna prishöjningar ernå den önskade reaktionen
även från allmänhetens sida.
Samma teknik lades till grund för de nya och mycket vittgående konsumtionsbegränsande
föreskrifter, som promulgerades genom juniförordningen.
Enligt sistnämnda bestämmelser skulle den totala varuomsättningen i detaljhandeln
begränsas till två tredjedelar av förkrigsvärdet i fråga örn följande
varuslag:
1. Korsetter, gördlar, hängslen etc.; 2. handskar, utom arbetshandskar;
3. trikåvaror; 4. spetsar och broderier (med undantag för handarbeten ävensom
textilvaror med olika slags applikationer); 5. pälsverk och kläder samt
kläder med pälsbesättning; 6. madrasser, kuddar, bolster etc.; 7. linoleum,
korkparkett, filt- och oljedukar, mattor etc.; 8. porslins- och lervaruarbeten,
laboratorie- och industriutensilier, kakel samt sanitetsporslin, glasvaror, speglar
samt termosflaskor; 9. stålmöbler utom för vissa specialändamål, knivar
utom kirurgiska instrument etc.; 10. reseffekter, portmonnäer, etuier av läder
eller läderimitation; 11. möbler av rotting eller bamburör etc.; 12. fotografiapparater
med tillbehör ävensom fotografisk film och fotografiskt kopieringspapper;
13. musikinstrument av alla slag, sportartiklar (utom sportkläder),
leksaker; 14. bijouterivaror samt toalett- och hushållsartiklar av
elfenben, bärnsten, koraller, pärlor etc. av celluloid och andra plastiska material;
reservoarpennor och pennstift, cigarrettändare; 15. juvelerarearbeten
utom ur och barometrar; 16. parfym- och toilettpreparat utom tvål och tandpasta;
17. alla slags maskiner med småmotorer med högst 1h0 hkr., permanent-
och torkapparater, klippmaskiner, tvättmaskiner, dammsugare, kylskåp
med kubikinnehåll av högst 12 kubikfot, elektriska brödrostar, elektriska
strykjärn samt elektriska pannor.
Även de sist berörda konsumtionsbegränsningarna gälla i första hand för
6 månader framåt, men de förmodas komma att förlängas och skärpas, om
kriget vid utgången av denna tid ännu icke är slut.
Vid en granskning av listan faller det i ögonen, att densamma upptager
ett stort antal husgerådsartiklar, vilka knappast kunna hänföras till lyxvaror.
Vid sådant förhållande kan det synas överraskande, att man icke föreskrivit
en differentiering av konsumtionsinskränkningen på så sätt, att en starkare
begränsning vidtagits med avseende å egentliga lyxartiklar.
Åtgärderna anses komma att leda icke blott till en besparing av råmaterial,
som — om hänsyn tages till den efter krigsutbrottet inträffade prisstegringen
— kan uppskattas till 50 °/o av normalförbrukningen, utan även till ett frigörande
av inemot en halv miljon arbetare, vilka i stället kunna överföras
Kungl. Maj:ts proposition nr 237-
27
till krigsproduktionen; varuurvalet har uppenbarligen i icke ringa grad påverkats
av just det sistnämnda syftet.
Då de nu återgivna brittiska ransoneringsförordningarna såsom nämnts
icke kompletterats vare sig med kvantitativ reglering av de enskilda konsumenternas
efterfrågan eller av särskilda beskattningsåtgärder1 oell då vidare
de prishöjningar som samtidigt vidtogos å vissa varor knappast stodo i proportion
till det minskade utbudet, ha farhågor uttalats för att de skulle komma
att framkalla hamstringsköp från allmänhetens sida. Det har icke varit
möjligt utröna, i vad mån dessa farhågor besannats; onekligen inge dock
de nämnda förordningarna ett intryck av leges imperfeetse.
Men icke heller metoden att genom en utvidgad varubeskattning söka förverkliga
en ur penning- och försörjningspolitiska synpunkter motiverad konsumtionsbegränsning
går helt fri från invändningar, och dessa ligga på såväl
det principiella som det praktiska planet.
a) Såvitt rör den principiella sidan, kan i första hand diskuteras, huruvida
den förut angivna allmänna finanspolitiska utgångspunkten att strukturförändringar
i rådande läge i stort sett höra undvikas är försvarlig. Man kan
fråga sig, huruvida det verkligen är ett eftersträvansvärt mål att bl. a. hindra
uppkomsten av nya besparingar hos de breda lagren av löntagare men konservera
kapitalet i de kretsar, där en kapitalbildning redan kommit till stånd.
b) Det kan ock diskuteras, huruvida en varufördyring verkligen ger upphov
till en stegrad sparverksamhet. En författare2 har gjort den synbarligen
välgrundade observationen, att en utveckling av konsumtionen och en nybildning
av sparande i stort sett förlöpa parallellt. Därur kan man möjligen
draga den slutsatsen, att incitamentet till sparverksamheten främst ligger i
inkomstökningar; sedan en viss inkomstnivå uppnåtts, torde det vara relativt
sällsynt, att en väsentlig inkomstbeskärning vidtages för möjliggörande av
ett vidgat sparande. Är denna iakttagelse generellt riktig, torde den nästan
a fortiori äga tillämpning å det svenska folkkynnet. Det finns sålunda anledning
antaga, att en kraftig varufördyring i första hand utlöser en efterfrågan
på lyx i de former, som icke nås eller kunna nås av beskattningen.
c) Med hänsyn till förefintligheten av betydande reserver av likvida medel
hos den konsumerande allmänheten och till stelheten i köpvanorna är det
under alla förhållanden antagligt, att en anpassning på prisvägen kommer alt
försiggå relativt långsamt, örn ej mycket drakoniska skattesatser tillgripas.
Trots de principiella betänkligheter, som sålunda göra sig gällande i fråga
örn möjligheterna att använda en differentierad varubeskattning i förut angivna
allmänekonomiska syften, lia vi funnit synpunkten av sådant intresse,
att vi låtit närmare undersöka, hur en dylik skatt skulle i praktiken kunna
utformas. I samråd med oss har fördenskull byråchefen i generaltullstyrelsen
C. E. L. Sandquist utarbetat ett detaljerat förslag till en på bred basis
uppbyggd konsumtionsbegränsande varubeskattning. Här nedan torde en
summarisk redogörelse få lämnas för huvuddragen av denna plan.
Skatten tänktes förlagd till producentstadiet. Vid varuurvalet tillämpades
i huvudsak följande principer: I första rummet medtogos sådana varor,
som kunna betraktas såsom lyxartiklar eller mera umbärliga varor och beträffande
vilka en konsumtionsbegränsning måste i nuvarande läge anses
önskvärd. Till dylika varor hänfördes i första hand de varuslag, som genom
K. k. den 21 mars 1940 (nr 101) belagts med importförbud. Undantag
gjordes dock för vissa varor, beträffande vilka det skulle möta särskilt
stora svårigheter alt utöva någotsånär tillfredsställande kontroll över skattens
1 Deri i budgetpropositionen föreslagna omsättningsskatten Inar ännu icke genomförts.
1 Charlotte Lorenz: Die Steucrkraft des Verbrauchs, sid. 676.
Milling lill riksdagens protokoll /!>•}/. I sami. Nr 7. 6
28
Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.
riktiga uttagande. Emellertid funnos vissa artiklar, som i icke mindre
mån än de sålunda redan importförbjudna varorna kunde betraktas såsom
lyxartiklar eller umbärliga varor och som därför med samma fog borde
läggas under beskattning. I denna grupp ingingo åtskilliga varor, som i samband
med en allt mera stegrad levnadsstandard visserligen kommit att i det
allmänna medvetandet framstå såsom nödvändighetsartiklar men som dock
äro av den art, att de i en pressad ekonomisk situation väl kunna och böra
ersättas med enklare och billigare varor. Ävenledes medtogs en grupp av
varor, vilka väl måste anses såsom nödvändighetsvaror och som icke lämpligen
kunna ersättas med andra artiklar, men beträffande vilka en konsumtionsminskning
ändock måste anses eftersträvansvärd ur allmänna besparingssynpunkter.
Exempel på dylika produkter äro finare skodon och klädespersedlar,
pälsverk etc.
En tredje grupp utgjordes av strumpstolsarbeten och andra genom virkning,
stickning eller knytning tillverkade varor innehållande silke. Denna
grupp hör måhända rätteligen till den fjärde kategorien av de i det diskuterade
utkastet medtagna förnödenheterna, nämligen sådana varor, som väl
icke kunna betraktas som lyxvaror i egentlig mening, men som dock äro av
sådan art, att en konsumtionsminskning i nuvarande läge kunde anses önskvärd.
Hit hörde framför allt sådana varaktiga konsumtionsnyttigheter, som
kylskåp, dammsugare och golvbonare, d. v. s. föremål, vilka normalt i jämförelsevis
betydande utsträckning binda sparmedel.
Slutligen upptog utkastet såsom en femte grupp olika slag av förpackningsmaterial.
Motiveringen härför var den utveckling mot allt mera dyrbart
och lyxbetonat material, som under en följd av år ägt rum på detta
område.
Vid avvägningen av skattesatserna enligt detta utkast hade eftersträvats att
ernå en gradering av skatten allt efter de särskilda varuslagens större eller
mindre betydelse ur behovssynpunkt. Sålunda föreslogs för de mera lyxbetonade
varorna i regel avsevärt högre skatter än för övriga varor. Till
belysande av de föreslagna skatternas storlek meddelas här nedan uppgifter
örn skattens förhållande till det beräknade salutillverkningsvärdet för ett
antal mera representativa varuslag:
Varuslag
Skatt i procent av
salutillverkningsvärdet
(approximativt)
Puder, smink och hudkräm..............................
Lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel ...
Vy- och gratulationskort..................................
Tvål, parfymerad........................................
Bijouterivaror ...........................................
Tändstickor.............................................
Papeterier...............................................
Putsmedel för skodon ...................................
Etuier, väskor etc. (finare)................................
Tapeter (finare)..........................................
Glas, slipat etc...........................................
Guld-, silver- och platinaarbeten..........................
Radiomottagningsapparater................................
Leksaker ................................................
Ljus....................................................
Papperspåsar och kuverter...............................
Skodon av lackerade skinn, guld- och silverskinn etc.......
50—70
250
150
140
100
100
90
80
75
60
60
50
50
50
45
40
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
29
Skatt i procent av
Varuslag salutillverkningsvärdet
(approximativt)
Knivar, finare........................................... 40
Förpackningskartonger................................... 40
Marmorarbeten.......................................... 30
Handskar............................................... 25
Pälsverk och arbeten därav.............................. 25
Wellpapp och wellpapper................................ 25
Skodon av kautschuk (galoscher o. d.).................... 25
Kylskåp för hushållsbruk................................. 25
Dammsugare............................................ 25
Metalltrådslampor........................................ 25
Flyglar, pianinon och tafflar.............................. 15—20
Siden vävnader........................................... 12
Velocipeder.............................................. 10
Strumpstolsarbeten, innehållande silke..................... 8
Såsom av de anförda siffrorna framgår skulle enligt detta utkast de föreslagna
skatterna, med bortseende från skatten å strumpstolsarbeten, innehållande
silke, motsvara i procent av salutillverkningsvärdet lägst 10 % (velocipeder)
och högst 250 % (puder, smink och hudkräm). De anmärkningsvärt
låga procentsatserna för sidenvävnader samt för strumpstolsarbeten, innehållande
silke, nämligen 12 respektive 8 %, förklaras därav, att utgångsmaterialet
för varorna i fråga — naturligt och konstgjort silke — redan är belagt med en
skatt av 3 kronor per kilogram, vilken skatt, vad beträffar det konstgjorda
silket, i och för sig motsvarar omkring 50 % av silkets tillverkningsvärde. Ett
ytterligare skäl till att skattesatserna för sidenvävnader och strumpstolsarbeten,
innehållande silke, i utkastet upptagits till jämförelsevis låga belopp är, att
en alltför hög beskattning av nämnda varor skulle motverka en med hänsyn
till den nuvarande bristen på bomull och ull önskvärd konsumtionsförskjutning
mot de ur råmaterialsynpunkt lättare tillgängliga konstsilkevarorna.
Vid prövningen av denna plan föll emellertid omedelbart i ögonen
a) den praktiska svårigheten, att uppbyggandet av varuförteckningen
skulle i själva verket innebära tillskapandet av en intern »tulltaxa» och en
däremot svarande organisatorisk apparat. Endast i begränsad utsträckning
kunde denna taxa baseras på de för producenterna relativt bekväma värdetilläggen.
För att uppnå konformitet med tullagstiftningen framstod nämligen
i regelfallen en taxering efter vikt eller stycketal som den enda framkomliga
vägen. Anmärkas kan dock, att exempel icke saknas från utlandet
på att en genomförd inhemsk konsumtionsbeskattning anordnats efter mönster
av tulltaxan. Detta var exempelvis förhållandet med de i den österrikiska
förbundsstaten gällande bestämmelserna örn pausclialbeskattning1 vid varuomsättningen.
Å andra sidan häntyda uppgifter i litteraturen på att den interna
österrikiska tariffen endast i begränsad utsträckning kom till praktisk
användning, enär de skattepliktiga företagen i allmänhet torde lia begagnat
sig av en föreliggande möjlighet att i stället för skatt å de särskilda transaktionerna
enligt tariffen erlägga en på grundval av den genomsnittliga omsättningen
beräknad klumpsumma (»skatteackord»).
b) Men en beskattning i enlighet med riktlinjerna i det berörda utkastet
måste möta även en annan i de faktiska förhållandena grundad, allvarligare
1 Jfr nedan sid. 40—41.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
invändning. För den händelse den åsyftade konsumtionsbegränsningen komme
till stånd, skulle detta nämligen på betydelsefulla områden av svenskt
produktionsliv i en ömtålig situation otvivelaktigt vara ägnat att utlösa depressiva
tendenser. I viss utsträckning äro emellertid tendenser i dylik riktning
redan märkbara för flera av de lill beskattning ifrågasatta varorna.
Detta gäller exempelvis tändstickor, kylskåp, dammsugare och golvbonare,
med avseende å vilka exportmarknaden starkt beskurits, överhuvud taget
synes ett sådant system som det nu diskuterade lämpligt allenast i en viss
mycket speciell situation, som utmärkes icke blott av en brist på råvaror
utan även av en betydande, ej endast övergående brist på arbetskraft. När
emellertid sysselsättningsproblemet på grund av exportindustriens svårigheter
i stigande utsträckning kräver beaktande, måste självfallet omsorgsfullt
tillvaratagas de produktionsmöjligheter, som erbjuda sig inom den
egentliga hemmamarknadsindustrien. Man kan sålunda på denna punkt
konstatera, att de krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån konkurrera
med de anspråk, som statsmakterna för sin del måste göra gällande
å konsumenternas inkomster. Såvitt angår frågan örn utformningen av konsumtionsbeskattningen
leda de angivna förutsättningarna till slutsatsen, att
det synes tillrådligt framgå med försiktighet vid en ytterligare utvidgning av
skatteområdet. Om en utbyggnad av den ifrågasatta allmänna omsättningsskatten
skall komma till stånd, synes den följaktligen böra få en vida mera
begränsad räckvidd än den nu diskuterade planen på en brett lagd konsumtionsbegränsande
varubeskattning.
En av huvudteserna i den finansteori, som utbildade sig under senare delen
av 1800-talet och som successivt vann insteg i de flesta kulturländers
skattesystem, utgjordes av principen om förverkligandet av tanken på den
rättvisa fördelningen av skattebördorna genom införandet av progressiva inkomst-
och förmögenhetsskatter. Dessa skatter ansågos ägnade att täcka en
ständigt stigande del av statsutgifterna, varför de socialt stötande konsumtionsskatter,
som träffade de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga
varor, borde i motsvarande mån kunna mildras eller avskaffas. Vid en
exceptionell stegring av anspråken på statskassan, såsom framför allt under
1914—18 års världskrig och åren närmast därefter samt under nu pågående
europeiska stormaktskrig, har det visat sig omöjligt att i praktiken upprätthålla
den nämnda grundsatsen. I stället svara intäkterna av de s. k. indirekta
skatterna (konsumtionsavgifter, tullar, inkomster av statsmonopol etc.)
för en allt större del av de totala statliga intäkterna, och samhället avlägsnar
sig alltmera från den nyssnämnda finansteoriens ideala tillstånd, som kännetecknades
av att statsutgifterna helt eller till övervägande del täcktes med
inkomst- och förmögenhetsskatter.1 I vårt land skulle särskilt införandet av
en allmän omsättningsskatt ge vid handen, att statsmakterna äro nödsakade
att i långt högre grad än som tidigare ansetts önskvärt eller möjligt lita till
sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av inkomsten
hos de lägre inkomsttagarna än hos de högre inkomsttagarna. Detta
utmärkande drag för den nämnda skatteformen utgör tvivelsutan i sig ett
politiskt hinder för dess genomförande. Det kan emellertid motvägas på i
stort sett följande tre sätt: För det första kunna på andra områden av skattesystemet
faktorer inbyggas, som innebära en hårdare belastning av de
burgnare samhällsklasserna. För det andra kan en lättnad flir de smärre
inkomsttagarna åvägabringas genom att vissa för dem betydelsefulla varuslag
antingen helt fritagas från den allmänna omsättningsskatten eller ock
1 Jfr Karl v. Balås: Zur Logik iler Besteuerung, särskilt sid. 8 f.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 237.
31
belastas efter en lindrigare skattesats. En tredje möjlighet att utjämna de
socialt ogynnsamma verkningarna av den allmänna omsättningsskatten erbjuder
sig slutligen, därest densamma utbygges med en högre skatt å lyxbetonade
varor. De två sistnämnda av de nu berörda metoderna innebära,
att den av sociala rättviseskäl uppburna progressionsprincipen vinner tilllämpning
på de indirekta skatternas område.
Vid övervägandet av de nu angivna linjerna må till en början bringas i
erinran, att enligt det remitterade förslaget till allmän omsättningsskatt
komme att från nämnda skatt undantagas vissa i särskilt de mindre hushållens
budget tungt vägande poster (bränslen, mej eri varor). Vidare ha som
bekant efter krigsutbrottet mycket avsevärda skärpningar vidtagits i den
direkta beskattningen, och ett ytterligare steg i samma riktning tages, därest
—- såsom torde vara avsikten — samtidigt med den ifrågasatta allmänna omsättningsskatten
en särskild krigskonjunkturskatt införes, önskemålet om
en social utjämning av skattetrycket kan måhända genom dessa vidtagna
eller planerade åtgärder, vilka äro att hänföra till den första eller andra av
de nyss angivna kategorierna, anses vinna tillräckligt beaktande. Å andra
sidan har även på speciella områden den indirekta beskattningen skärpts
till förfång för de mindre inkomsttagarna; i detta hänseende må särskilt pekas
på kaffeskatten. Det är också att märka, att i flertalet utländska skattesystem,
där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständigheten
att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke utesluter
tillämpningen av den tredje av de berörda metoderna, d. v. s. en differentiering
även uppåt av den allmänna omsättningsskatten genom dess utbyggnad
med en .särskild skatt å lyxvaror. Tanken på en dylik lyxskatt synes
därför i det följande böra upptagas till övervägande. För att framstå
såsom berättigad skall en sådan utbyggnad av den allmänna omsättningsskatten
fylla den funktionen i skattesystemet som helhet att träffa den umbärliga
förbrukningen och därigenom åstadkomma en utjämning av den
belastning, som de smärre inkomsttagarna ha att bära på grund av en hård
beskattning av oumbärliga förnödenheter.1
Härav följer att en förhöjd skatt å vissa umbärliga varor från nu angivna
utgångspunkter framstår såsom i alla avseenden sekundär och supplementär
i förhållande till den allmänna omsättningsskatten. Den förhöjda skattens
syfte skulle sålunda ligga väsentligen på det sociala planet. Konstaterandet
härav kan emellertid icke leda till ett accepterande utan vidare av
tanken på en dylik skatt. En social hallstämpel på ett förslag innebär förvisso
icke alltid garantier för att enbart rättvisesynpunkter fått vara vägledande
vid dess utformande, och även örn så är fallet, är begreppet social
rättvisa alltid ytterst subjektivt. När det gäller ifrågasatta inskridanden mot
lyx eller umbärlig förbrukning överhuvud taget, torde man lia särskild anledning
att kritiskt pröva, i vad mån yrkandena äro utslag av social rättfärdighetskänsla
och i vad mån de enbart äro yttringar av avund eller annan
mänsklig svaghet.2 Det nyss angivna kriteriet på berättigandet av en särskild
»^beskattning» kan i ett sunt finanspolitiskt system icke innebära
annat, än att skatten i fråga är ägnad bidraga till en jämnare fördelning
av skattebördan i förhållande till den enskildes skattekraft.
Att en sålunda motiverad skatt kan ge anledning till högst skiljaktiga politiska
bedömanden och ställningstaganden, torde icke vara ägnat förvåna
och bekräftas till fullo vid en studie av de erfarenheter, som utomlands
gjorts av sådana eller därmed likartade skatter.
1 Brauer: Luxussteuern.
2 Jfr v. Balås, a. a. sid. 7.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
II. Lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter i den finansvetenskapliga
teorien och i utländsk skattelagstiftning.
Den utbyggnad av den allmännare varubeskattningen, vilken enligt det
förda resonemanget sålunda i nuvarande läge bör upptagas till övervägande,
erbjuder betydande likheter med de förslag till lyxtillverknings- och
lyxomsättningsskatter, som vid olika tillfällen och i olika länder framkommit
och i vissa fall även förverkligats.
Före mediet av 1800-talet torde den skatteform, varom bär är fråga, ha varit
sällsynt, låt vara att en viss motsvarighet därtill påträffats i de tidigare
accissystemen, i vilka ofta värdefulla förbrukningsartiklar hårdare belastades
än livsmedel. I synnerhet hade den äldre engelska accislagstiftningen
att uppvisa en mångfald exempel på en högre belastning av lyxbetonade eller
umbärliga varor.
Vad som faller i ögonen vid en historisk återblick är framför allt det
nära° sammanhanget mellan försöken med lyxbeskatlning och de av krigsförhållanden
vållade finansiella nödtillstånden. Detta gäller de nyssnämnda
engelska lyxskatterna, likaväl som ett under Napoleonskrigen infört lyxskattesystem
i Preussen samt vissa franska lyxskatter av år 1870. Ett karakteristiskt
drag är vidare, att dessa tidigare försök med lyxskatter infördes vid
tidpunkter, då såväl allmänna inkomstskatter som varje form av progressiva,
personella skatter saknades, under det att däremot konsumtionsskatterna,
särskilt på varor avsedda för allmän förbrukning, voro starkt utbildade,
för att icke säga hårt ansträngda. Dessa sistnämnda skatter belastade
givetvis i högre grad de lägre inkomsttagarna. När man för att täcka de
av kriget starkt stegrade statsutgifterna ansåg sig i högre grad böra belasta
de förmögnare folkgrupperna, skedde detta i den formen, att de yttre tecknen
på rikedomen belädes med skatt. Sedan efter hand skattesystemen utbyggts
med allmänna inkomst- och förmögenhetsskatter, vilka bättre än konsumtionsskatterna
tillgodosåge kravet på en belastning av medborgarna efter
deras ekonomiska bärkraft, förminskades väsentligt intresset för lyxbeskattningen.
Den omedelbara föregångaren till de moderna lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatterna
återfinnes i vissa bestämmelser rörande den allmänna omsättningsskatt,
som under inbördeskriget infördes i Förenta Staterna och
enligt vilka bestämmelser särskilda produkter uttogos till hårdare beskattning;
detta gällde exempelvis patentmediciner, skönhetsmedel, spelkort och tobaksvaror.
Denna amerikanska omsättningsskatt avskaffades sedermera på 1880-talet.
I den finansvetenskapliga teorien framträdde från och med 1870-lalet åtskilliga
förfäktare för en särskild skatt å lyxvaror, vilken enligt den allmännast
hävdade uppfattningen borde förläggas till producentstadiet. Ett av
de första och intressantaste inläggen i debatten härom återfinnes hos polacken
von Bilinsky. Sedermera framlade österrikaren Schäffle i sitt arbete
»Die Steuern» konkreta och till och med i detalj gående förslag till en dylik
beskattning. Schäffle fann skattefriheten i fråga om lyxföremål utgöra den
största bristen i det dåvarande skattesystemet, i synnerhet som detta i många
fall innebar en belastning av de breda massornas nödvändiga förnödenheter.
Strax före publiceringen — i slutet på 1890-talet — av Schäffles arbete hade
fransmannen René Stourm i »Systémes généraux d’Impöts» uttalat, att idealet
för beskattningen vore, örn man kunde lägga hela skattebördan på den s. k.
lyxen, d. v. s. på rikedomens påfallande, närapå straffbara uttrycksformer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
33
1905 sökte Franz Graf genom sitt arbete »Das Problem der Luxussteuer» verka
för de Schäffleska tankegångarnas praktiska genomförande i det tyska skattesystemet,
och strax före krigsutbrottet gjorde Julius Lissner (Die Zukunft
der Verbrauchssteuern in Deutschland) ett försök i samma riktning, vilket är
av intresse med hänsyn till att det tydligen i viss utsträckning tjänat såsom
förebild för den några år senare i Tyskland genomförda lagstiftningen på
området.
I stort sett kan man säga, att före världskriget hade tanken på en lyxomsättningsskatt
vunnit föga förståelse utanför 1’inansvetenskapsmännens krets.
Under senare delen av världskriget inträdde emellertid en ändring härutinnan.
Det är betecknande, hur i alla viktigare länder uppdykande tendenser till
gulascheri och ett ständigt stigande, de breda massorna belastande skattetryck
banade väg för övertygelsen om nödvändigheten av en särskild ^beskattning,
vilken om icke av annat dock syntes motiverad av sociala rättvisehänsyn.
I det följande må1 lämnas en redogörelse för denna frågas utveckling i Frankrike,
Tyskland och England under förra världskriget och åren närmast därefter.
Frankrike. Det första land, i vilket en lyxbeskattning genomfördes under
världskriget, var Frankrike. Specifika förhållanden inom det franska skattesystemet,
liksom även partiställningen i det franska parlamentet inverkade i
skilda hänseenden på utformningen av lyxbeskattningen i detta land. Karakteristiskt
för den franska skattepolitiken före världskriget var den intressekamp,
som pågick i fråga om den allmänna inkomstskatten. De konservativa
partierna, framför allt i senaten, fasthöllo hårdnackat vid de indirekta skatter,
som betraktades såsom en stor nationell vinning av den franska revolutionen.
Den radikala kammarmajoriteten däremot hade just år 1914 voterat en allmän
inkomstskatt, vilken innebar en fullständig förändring av det skattepolitiska
systemet. Den omständigheten, att Frankrike sålunda vid krigsutbrottet och
under de första krigsåren befann sig i en utpräglad övergångsperiod på skattepolitikens
område, betecknade tvivelsutan en avsevärd svaghet i landets finansiella
försvarsberedskap. Under dessa år försökte man till att börja med
omsorgsfullt undvika alla nya skatter, som kunde innebära en överbelastning
av näringslivet, vilket led mycket redan på grund av den tyska ockupationen
av många viktiga industridistrikt och den kraftiga beskärningen av utrikeshandeln.
Men även sedan sysselsättningsproblemet lösts genom arbetskraftens
överförande till krigsproduktionen och den därigenom skapade krigskonjunkturen
givit anledning till betydande merinkomster på olika håll, drog man
sig för att pålägga nya skatter. De ledande finansvetenskapliga auktoriteterna,
framför allt Leroy-Beaulieu, varnade för en höjning av de bestående skatterna,
något som sades kunna menligt inverka på kapitalbildningen, och
varnade även för att i tider, då förvaltningsapparaten förminskats genom
militärinkallelserna, göra experiment med nya skatter.
Denna ståndpunkt blev emellertid i mitten av år 1917 ohållbar, och man
fick söka efter nya skatteformer, framför allt efter nya konsumtionsskatter.
Två olika utvägar upptogos härvid till diskussion: den första av dessa syftade
till en utbyggnad av kvittostämpelsystemet till en proportionell skatt på
alla betalningar, vilken såsom belastning på alla förekommande utgifter skulle
verka såsom en »automatisk inkomstskatt». Den andra utvägen avsåg genomförandet
av en hög, örn möjligt progressiv belastning av vissa lyxvaror,
såsom ädelstenar, konstverk, parfymer, viner etc. Dessa båda förslag upptogos
av finansminister Thierry och sammansmältes till ett utkast till utgiftsbeskatt
1
Väsentligen på grundval av Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer oell Popitz: Kommentar
zum Umsatzsteuergesetz.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
ning. Meningen var att söka förena fördelarna i de båda olika förslagen, nämligen
enkelheten och den höga intäkten av den allmänna skatten på betalningar,
å ena sidan, och rättvisemomentet i lyxbeskattningen, å den andra
sidan. Thierrys förslag gick i korthet ut på dels en skatt på 1 700 på samtliga
betalningstransaktioner, som försiggingo mellan köpmän, dels en skatt på
5 % av alla försäljningar i detaljhandeln med undantag av livsmedel och
vissa viktiga produktionsartiklar; denna detaljhandelsskatt höjdes till 10 %>,
såvitt gällde en rad lyxartiklar, nämligen finare viner och likörer, efter mått
tillverkade kläder och skodon, pälsverk, solfjädrar, plymer, mattor, keramik,
glas och porslin, antikviteter och övriga samlarföremål, konstverk, juveler
och produkter av ädla metaller, parfymer samt grammofoner.
Thierrys förslag kom aldrig att förverkligas, men grundtankarna i detsamma
upptogos i slutet av 1917 av den dåvarande finansministern Klot/.
I motsats till Thierry lade emellertid Klotz huvudvikten vid lyxbeskattningen,
vilken beräknades inbringa 1 miljard francs årligen emot en intäkt av 240
miljoner francs av kvittoskatten. Parlamentets beslut gick ut på en kvittoskatt
i form av stämpelavgift på 2 °/oo> vidare en detaljhandelsskatt med
samma låga skattesats och begränsad till betalningar överstigande 150 francs.
Å andra sidan vidgades tillämpningsområdet för lyxbeskattningen, och det
gjordes gällande, att denna komrne att träffa den samlade lyxförbrukningen.
Denna s. k. allmänna ^beskattning kan i mångt oell mycket ledas tillbaka
till principer, som angivits av R. Favareille i en i februari 1917 publicerad
uppsats i »Revue Politique et Parlamentär». Att Klotz för sin del upptog
dessa tankegångar i sitt skatteförslag torde i hög grad lia berott på socialisternas
motstånd mot utvidgningen av kvitto- och nyinförandet av detaljliandelsskatten.
Icke desto mindre röstade de socialistiska deputeradena,
när frågan slutligen kom upp i kammaren, emot lyxbeskattningen, under förmenande
av att denna vore ägnad att skada industrien. Däremot hälsade de
konservativa deputeradena skatten med tillfredsställelse såsom en rättvis
belastning av förbrukningen.
På grundval av parlamentets beslut utfärdades den 31 december 1917 en
lyxskattelag. Denna hade karaktär av en ramförfattning, vilken innehöll bestämmelser
om två olika slag av skattepliktiga transaktioner, nämligen:
1) försäljning i detaljhandeln av vissa artiklar, vilkas urval skulle fastställas
av en särskild kommission, sammansatt av representanter för finansmyndigheterna
och för handeln;
2) uppehåll eller förplägnad å hotell eller restauranger under sådana förhållanden,
att prissättningen gåve vid handen, att hotellet eller restaurangen
vore att hänföra till kategorien lyxföretag.
Sedan kommissionen avslutat sitt arbete och parlamentet antagit varuförteckningen,
utfärdades en tillämpningsförordning den 23 mars 1918. Den
sålunda beslutade lyxskatten innebar ett försök att i detaljhandeln skattebelägga
överhuvud taget alla lyxföremål. De svårigheter, som förelågo med
hänsyn till relativiteten och subjektiviteten i begreppet lyx sökte kommissionen
övervinna genom uppställandet av tre olika objektiva kriterier för en
varas hänförande till lyxkategorien, nämligen:
1) varans natur, d. v. s. dess betydelse för behovstillfredsställelsen enligt
dess allmänna beskaffenhet;
2) dess pris, alltså dess dyrbarhet;
3) dess bestämmelse i särskilda fall.
Med utgångspunkt härifrån klassificerades de olika artiklarna och uppdelades
på två olika listor. Av dessa listor innehöll den första, lista A, varor,
vilka på grund av sin natur alltid skulle betraktas såsom lyxartiklar och i
varje fall vara underkastade skatt. Varorna fördelades på 26 olika positioner
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
35
och utgjordes av bl. a. smycken, ur, konstverk, antikviteter, pälsar, mattor,
fotografiapparater, biljarder, musikinstrument, automobiler, sidenkläder och
silkesstrumpor, parfymartiklar, vissa delikatesser, jaktartiklar, kort sagt de
förmögnare befolkningsgruppernas lyx.
Den andra listan, lista B, innehöll varor, av vilka endast de högre kvaliteterna
betraktas såsom lyxvaror. Delvis var här fråga örn föremål, som kunde
betecknas som överflödiga småsaker och i varje fall icke såsom egentliga
nödvändighetsartiklar, såsom imiterade smycken, keramik, konfityrer, spetsar,
solfjädrar, fotografier och reproduktioner av konstverk, sportartiklar, lacksaker
etc. Huvudparten utgjordes emellertid av bruksföremål ingående i den
ordinarie levnadsstandarden, vilka emellertid på grund av sitt finare utförande
representerade en viss och mycket utbredd form av lyx; häribland
märktes kläder, hattar, möbler, skor, handskar, borstar, lampor, resväskor,
paraplyer, tvålar, näsdukar o. s. v. Avgörande för frågan, huruvida alla
dessa olika artiklar utgjorde lyxföremål, var priset; för varje särskild grupp
fastställdes en prisgräns, under vilken de ifrågavarande artiklarna voro fria
från lyxskatt, men över vilken en skatt pålades på hela försäljningssumman.
Skattesatsen utgjorde 10 °/o av varans pris och skatteplikten inträdde, så
snart varan försåldes till en konsument, likgiltigt örn säljaren var köpman
eller privatperson. Skattepliktig var likaledes import av hithörande lyxartiklar,
i den mån de voro avsedda för konsumtion; export av sådana varor
var däremot skattefri.
Skatteuppbörden kunde ske i två olika former, antingen^ genom åsättande
av stämpelmärken eller genom kontant inbetalning, försåvitt köpmannen
föredrog att träda i direkt förbindelse med skattemyndigheterna. I sistnämnda
fall hade han att varje månad insända utdrag ur en skattebok och
att samtidigt inbetala på månaden belöpande skatt.
Allmänhetens inställning till lyxskatten var från början mycket ogynnsam;
än mer gällde detta köpmännens. Dessa hade att fungera såsom
skatteuppbördsmän men kände sig i realiteten såsom skattebetalare och
klagade över den belastning, som den utökade bokföringsskyldigheten innebar
för dem, men framför allt över de svårigheter, som tillämpningen av
den komplicerade och delvis oklara lagstiftningen medförde. Under ledning
av de olika handelskamrarna avhöllos redan på våren 1918 protestmöten
mot skatten och pressen slöt i stor utsträckning ripp vid deras sida.
Arbetare och företagare inom lyxindustrien förenade sig också med motståndarna
till denna skatt. En stor roll i denna opinionsstorm spelade det
argumentet, att skatteintäkterna stannade långt under finansministerns beräkningar,
vilket också faktiskt var fallet. 1 januari 1919 framlade finansminister
Klotz ett förslag till revision av lyxbeskattningen. Vissa föremål,
vilka understundom kunde komma till användning icke blott för konsumtion
utan även såsom medel i förvärvsverksamhet, exempelvis fotografiapparater
och finare fisknät, strökos från listan. På grund av den stigande allmänna
prisnivån höjdes prisgränserna inom lista B. Den principiellt viktigaste
ändringen innebar, att grundläggande för skatteplikten beträffande
varor å lista B framdeles skulle vara icke1 hela priset utan endast den del
av priset, som överskrede ett visst fastställt normalpris.
Trots dessa tillmötesgåenden upphörde icke klagomålen över skattens
orättvisor. Då skatten emellertid oaktat sina brister inbringade cirka 100
miljoner francs örn året, bibehölls (Ion under år 1919, dock väsentligen därför
att de olika fraktionerna i parlamentet icke kunde ena sig örn andra
utvägar för uppbringandet av en motsvarande summa. Vid den revision
av hela det franska skattesystemet, som genomfördes genom lagstiftning av
den 25 juni 1920, infördes emellertid i stället för 1917 års lyxskatt en skatt
36
Kungl. Majlis proposition nr ‘237.
på 1 % av alla omsättningar inom handel och industri, i vilken omsättningsskatt
den 10 °/o-iga lyxskatten infogades.
Genom sedermera vidtagna modifikationer höjdes skattesatsen för absoluta
lyxvaror (= lista A) till 12 %>, medan skatten sattes till 6 % för sådana
varor, vilka voro skattepliktiga endast i den mån priset överstege viss värdegräns
(= lista B). Genom dekret den 6—7 juli 1934 upphävdes i stor
utsträckning den franska lyxheskattningen. Såvitt kunnat utrönas, utgår
för närvarande den allmänna omsättningsskatten med 2 % på varans värde,
och endast för vissa lyxartiklar är skatten högre (3—16 %).
Tyskland. Även såvitt gäller Tyskland måste införandet av lyxheskattningen
under förra världskriget ses mot bakgrunden av den allmänna utvecklingen
på det ekonomiska och statsfinansiella området. De depressionstendenser,
som uppträdde .strax efter krigsutbrottet 1914, förbyttes mycket
snart i en utpräglad krigskonjtinktur, som karakteriserades av starkt stegrad
sysselsättning samt växande inkomster hos arbetare, affärsmän och
fabrikanter. Efter ett par år, eller i slutet av 1916 och början av 1917, ledde
dessa krigsvinster till en starkt stigande efterfrågan på lyxbetonade eller
umbärliga varor. Denna tendens förstärktes av den kraftiga prisstegringen,
vilken kom dyrbarare sakföremål alt framslå såsom den enda värdebeständiga
kapitalplaceringen. Våren 1917 föranledde den stigande efterfrågan
på lyxartiklar en motion i riksdagen örn införande av en särskild lyxskatt.
Tanken i detta enskilda initiativ upptogs snart av riksfinansmyndigheterna,
vilka på grund av delstaternas ensamrätt att pålägga direkta skatter,
voro hänvisade till att söka finna nya indirekta skatter för täckandet
av den växande budgetbristen. De indirekta skatterna hade redan under
de tidigare krigsåren kraftigt utbyggts och kommit att hårt belasta de oundgängliga
konsumtionsvarorna, något som framkallat en stark opinion inom
riksdagens vänsterfraktioner. Det blev uppenbart för riksfinansmyndigheterna,
att denna ensidiga belastning av de breda folklagren icke kunde
fortsätta utan att systemet med konsumtionsskatter måste utformas på ett
socialt mera tilltalande sätt. Såsom det lämpligaste medlet härför framstod
påläggandet av lyxskatter.
Enligt 1918 års lag om allmän omsättningsskatt utgick en avgift på 5 °/oo
på varje omsättning utan hänsyn till de omsatta varornas umbärlighet;
denna allmänna omsättningsskatt kompletterades emellertid med en detaljliandelsavgift
på 10 °/o för vissa lyxartiklar, nämligen föremål av ädla
metaller, pärlor, ädelstenar, fickur, skulpturer, målningar och grafiska
konstverk, antikviteter och samlarobjekt, pälsverk, mattor, fotografiapparater,
handvapen, biljarder, musikinstrument samt fordon för personbefordran.
I den mån det emellertid kunde uppvisas, att varorna inköpts för
tillgodoseende av ett allmännyttigt intresse eller för förvärvsändamål, öppnades
en möjlighet för köparen av vissa av de lyxskattehelagda varorna att
på ansökan få den erlagda skatten restituerad. Vid skattens beräkning
skulle skattebeloppet inräknas i varuvärdet, och då skattesatsen såsom
nämnt utgjorde 10 °/o av detta värde (försäljningspriset + skatten) fördyrades
varan alltså med 11.1 %>. Skatten upptogs genom deklarationsförfarande.
Särskilda bestämmelser gällde för icke förvärvsmässiga transaktioner
mellan privatpersoner, varvid kvitto skulle utställas och stämpelbeläggas;
likaså utgick skatt vid införseln av varan.
Efter vapenstilleståndet ställdes riksfinansmyndigheterna inför uppgiften
att återinföra ett ordnat budgetväsende, vilket innebar ett ytterligare växande
skattebehov. Hela skattesystemet upptogs till omprövning; såsom en av de
mest angelägna uppgifterna uppfattades utbyggandet av omsättningsskatterna.
En plan utarbetades, vilken gick ut på att till den allmänna omsätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237■
37
ningsskatten foga en allmän 5 % detaljhandelsskatt saint en väsentlig utbyggnad
av lyxskatterna, en plan, som alltså erbjöd flera likheter med den
franske finansministern Thierrys ursprungliga förslag till utgiftsbeskattning.
Denna omfattande generalaccis stötte emellertid inom alla partier på det
häftigaste motstånd, vilket framför allt riktade sig mot detaljhandelsskatten.
Endast genom en kompromiss emellan regeringspartierna räddades i sista
stund den allmänna omsättningsskatten såväl som den särskilda Iyxskatten.
Ytterligare modifikationer vidtogos därefter av den i Weimar sammanträdande
nationalförsamlingen.
Den 24 december 1919 utfärdades den nya lagstiftningen i ämnet. Såvitt
gällde den särskilda Iyxskatten karakteriserades denna av en strävan att
med skatt belägga ett väsentligt utsträckt antal umbärliga varor. Undantag
gjordes dock -—■ genom de av nationalförsamlingen företagna modifikationerna
— för sådana föremål som choklad och vanligare sötsaker, flertalet
leksaker, sportartiklar, julgransprydnader, vykort, fotografier etc., korteligen
vad som skulle kunna betecknas som »de breda massornas lyx». De lyxskattebelagda
varorna uppdelades av lagstiftaren i två huvudgrupper. Den
första gruppen innefattade en rad hushållsartiklar, för vilka grunden för den
särskilda skattebeläggningen var det använda materialet (föremål av metaller,
lergods, glas, horn, läder, trä, korgämnen) och vilka därjämte på grund
av sin utformning voro att betrakta såsom lyxföremål. Den andra gruppen
åter upptog en serie varor, vilka med hänsyn till sättet för användningen
voro att betrakta såsom lyxartiklar (prydnadssaker, tavlor, lyxpapper, fotografiapparater,
handvapen, musikinstrument, biljarder, fordon, barnvagnar,
pälsverk, solfjädrar, fjäderboor, plymer, skönhetsmedel, promenadkäppar,
ur, belysningsartiklar, parkettgolv, mattor, väggbeklädnader, reseffekter, kläder,
gardiner, täcken, band, trikåvaror, hattar, praliner etc.). Inom de särskilda
grupperna verkställdes avgränsningen genom angivandet av särskilda
kännemärken, såsom sättet för materialets bearbetning, föremålens storlek
samt framför allt deras utsmyckning. Dessa listor kompletterades med en
varuförteckning, utfärdad av regeringen med stöd av en särskild fullmakt.
Därest Iyxskatten även enligt 1919 års lagstiftning skulle upptagits i detaljhandeln,
hade detta inneburit en väsentlig ökning av skattesubjektens antal.
För att undvika detta konstruerade den nya lagen Iyxskatten såsom en tillverkningsavgift.
Detta kunde dock icke ske över hela fältet, enär ju vissa
av de skattebelagda lyxartiklarna icke lämpade sig eller icke alls medgåvo
uppbörd hos tillverkaren (antikviteter och samlarobjekt, blommor, konstverk,
juvelerarartiklar). I dessa fall bibehölls den gamla formen av detaljhandelsskatt.
Skattesatsen fastställdes till 15 °/o.
Den tyska omsättnings- och lyxbeskattningen betecknades av sina egna
upphovsmän uttryckligen såsom ett provisorium och såsom ett nödvändigt
ont, särskilt med hänsyn till de ogynnsamma ekonomiska och kulturella
återverkningarna. Att skattelagstiftningen dessa brister till trots antogs av
Weimarförsamlingen, berodde främst på nödvändigheten av att öka statsintäkterna.
Rättvisemomentet i lyxbeskattningen vann dock nästan allmänt
erkännande, men uteslöt icke att klagomål och protestresolutioner, riktade
mot densamma, lid efter annan ingingo till myndigheterna, särskilt från de
utövande konstnärernas och från konsthantverkets sida.
I fråga örn den relativa betydelsen av intäkterna av den tyska lyxbeskattningen
divergera uppgifterna bland olika bedömare på ett ganska egendomligt
siitt. I sin .studie från 1921 ställde sig Auerbach — stödd på allenast
preliminära uppgifter— mycket tvivlande i fråga örn möjligheterna att skatten
skulle medföra det åsyftade ti 11 skol tet lill statskassan. Den av National
Industrial Gonference Board framlagda internationella undersökningen av
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
omsättningsskatterna betecknar den tyska lyxbeskattningen såsom avgjort
misslyckad. Den uppger nämligen, att skatten icke på långt när inbragte
det belopp, varmed man ursprungligen räknat, och tillfogar, att när intäkterna
voro som högst, eller under finansåret 1924/25, uppgingo dessa till
blott 6.2 % av inkomsterna av den allmänna omsättningsskatten. Emellertid
är att märka, att den lavinartade inflation, som under mellantiden övergick
Tyskland, måste i högsta grad försvåra varje beräkning och varje jämförelse.
Tyngst vägande får väl anses det omdöme, som fälles av den
främste kännaren på detta område, nämligen Pointz, och som avser de två
sista finansår, då skatten var i kraft; finansåret 1924/25 (varunder skattesatsen
sänktes från 15 till 10 %) inbragte skatten tillhopa 180 milj. RM och
nästa finansår (varunder skatten ytterligare sänktes från 10 till 7.5 °/o) inbragte
densamma 77.7 milj. RM. Popitz betecknar detta resultat såsom ett
icke betydelselöst bidrag till statsinkomsterna.
England. I motsats till Frankrike och Tyskland förde England redan
från början av förra världskriget en relativt hård skattepolitik, som bl. a.
åsyftade att motverka tendensen till konsumtionsstegring och som åtföljdes
av en sparsamhetskampanj. Trots detta förmärktes dock även i England
en tendens till ökning av lyxkonsumtionen, särskilt ifrån de nyrika kretsarnas
sida, och därmed banades vägen för en särskild ^beskattning. 1917
framlade Bonar Law en plan, som gick ut på att beskatta såvitt möjligt varje
slag av förbrukning, men förslaget avvek så starkt från den traditionella
engelska skattepolitiken och mötte så många prakliska invändningar, att det
uppsköts till 1918 års budgetarbeten. Under mellantiden tillkom i Frankrike
den lyxskattelagstiftning, för vilken redogörelse tidigare lämnats, varför
Bonar Law inför 1918 års parlament kunde peka på Frankrike såsom en
förebild i detta hänseende. Förslaget mottogs icke desto mindre alltjämt
med stor skepsis av parlamentet, inom vilket särskilt de liberala kretsarna
uttalade starka tvivelsmål rörande möjligheten av att kunna skattbelägga
ett så stort antal varor. Det lagförslag, som Bonar Law i april 1918 föreläde
parlamentet, hade väsentligen karaktären av en ramförordning och innehöll
inga uppgifter rörande de särskilda objekten för lyxskatten. Förslaget förutsatte
en detaljhandelsskatt av 2 pence per shilling, alltså 1/6 av värdet på
alla lyxvaror. För urvalet av skatteobjekt, vars verkställande anförtroddes
en särskild kommitté, skulle den franska lagen tjäna såsom förebild, och
även i övriga avseenden låg denna lagstiftning till grund för det engelska
förslaget. Samtliga konsumtionsvaror skulle prövas med hänsyn till frågan
om deras lyxkaraktär; därvid verkställdes först en uppdelning i herrartiklar,
damartiklar, husgeråd och möbler, konstföremål, preciosa etc. för att komma
till en arbetsfördelning som kunde läggas till grund för vidare undersökningar,
som företogs i samråd med specialister. Därefter inhämtades sakkunnigutlåtanden,
framför allt från representanter för de olika näringsorganisationerna
och för olika handelsföretag. Till grund för kommitténs arbete,
såvitt gällde avgränsningen av skatteområdet låg enligt direktiven att utesluta
sådana allmänna bruksföremål, som voro avsedda att skapa en viss
komfort, såframt de understege ett visst pris. Detta pris skulle fastställas
så, att en sparsam individ skulle kunna vid sina olika inköp helt undgå
skatten.
Kommitténs utredning utmynnade i förslag till tvenne listor, den ena omfattande
absoluta lyxartiklar och i stort sett överensstämmande med motsvarande
franska lista A, den andra omfattande den s. k. relativa lyxen. I en
särskild lista C upptogos de undantagsfall, då eljest skattebelagda varor
skulle åtnjuta skattefrihet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237-
39
Fastställandet av ett visst normalpris såsom utgångspunkt för skatteplikten
stötte på de största svårigheter. Man stannade emellertid till sist vid de
aktuella priserna för goda, varaktiga varor, vilka bestämdes med hjälp av
särskilda sakkunniga. Då dylika genomsnittspriser emellertid icke kunde för
olika grupper av behovsartiklar enhetligt fastställas, erfordrades en i detalj
gående uppdelning av varuförteckningarna. Stor tvekan rådde om hur långt
man skulle driva denna specifikation utan att därför hamna i ändlösa uppräkningar
och utan att å andra sidan bestämma ett enhetligt genomsnittspris
för alldeles ojämförbara artiklar. Särskilt sistnämnda svårigheter föranledde
kommittén att gå in på en kritik, som utmynnade i konstaterandet av att en
varas lyxkaraktär icke kan objektivt bestämmas genom fixerandet av vissa
prisgränser. En ^beskattning borde fastmer utformas efter praktiska utgångspunkter
och endast drabba ett antal artiklar, som äro lätta att definiera.
Detta resultat av kommitténs arbete försvagade i hög grad lagstiftningens
ställning inom den parlamentariska opinionen, och kritiken understöddes
livligt av såväl pressen som av köpmannaorganisationerna. På grund av det
växande motståndet för hela frågan sjönk denna snart därpå, sedan vapenstilleståndet
avslutats, helt i glömska.
Jämför man de franska, tyska och engelska förteckningarna på lyxföremål,
så visar det sig, att listan över absoluta lyxvaror i det franska systemet
väsentligen överensstämmer med det tyska varuurvalet av år 1918; listan upptar
sålunda föremål som i första hand tjäna behovet att äga sällsynta och
dyrbara ting (juveler, konstverk, antikviteter, pälsverk och mattor). Den
ledande synpunkten vid bestämmandet av de skattepliktiga varorna enligt
1918 års tyska lagstiftning torde ha varit den rent skattetekniska. Avsikten
var att om möjligt enhetligt belasta den totala omsättningen i de särskilt
skattepliktiga affärerna för att därigenom kunna gestalta deklarationsförfarandet
enklare. Framför allt lramstod det emellertid klart för^ skattelagstiftaren
att en kontroll genom bokgranskning och lagergenomgång endast
läte sig göra, i den mån den kunde begränsas till ett relativt litet antal specialaffärer
Det
hade vid sådant förhållande legat nära till hands att utforma skatten
såsom en omsättningsskatt på alla lyxbetonade detaljhandelsföretag (delikatessaffärer,
konditorier, konsthandlare, specialaffärer för broderier och sidenvaror,
för finare läderartiklar samt porslin och glas, vidare hatt- och handskmagasin
samt förstklassiga konfektionsaffärer). Lagstiftaren synes emellertid
ha ryggat tillbaka inför de väntade förebråelserna att på detta sätt tillskapa
en diskriminerande specialbeskattning. Anmärkningsvärt är emellertid
att med de principer, som lågo till grund för varuurvalet i 1918 års tyska
lagstiftning, beskattades den kulturellt mest betydelsefulla lyxen (konstverk,
musikinstrument), medan däremot modelyxen lämnades fri.
I motsats därtill men i likhet med den franska lagstiftningen och med det
engelska lagförslaget sökte 1919 års tyska lagstiftning att nå fram till en
enhetlig beskattning av all lyxbetonad konsumtion; därigenom sökte man
bl. a. förhindra en överflyttning av lyxkonsumtionen från beskattade lill
skattefria varugrupper. Denna avsikt kunde emellertid icke förverkligas,
enär:
a) endast varulyx beskattades medan däremot lyxutgifter för tjänster i
stort sett lämnades fria;
b) å andra sidan inbegrips i lyxbeskattningen en serie varor, som ingalunda
generellt kunde betecknas såsom lyxföremål (kläder, skodon, möbler);
i dessa fall kunde de förenklade och schematiska kännetecknen för varornas
lyxkaraktär mycket lätt leda lill stötande och obilliga resultat. Ä andra sidan
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
torde den tyska metoden för varuurvalet betraktas som överlägsen den
fransk-engelska med dess anknytning till vissa prisgränser, en metod vilken
särskilt vid hastiga och starka prisfluktuationer blir omöjlig att i praktiken
upprätthålla.
Vad härefter gäller frågan om uppbörds- och kontrollförfarandet enligt
de olika systemen, måste det betecknas såsom en allvarlig brist i den franska,
till detaljhandeln förlagda lyxbeskattningen, att med det stora varuurvalet
mycket få detaljaffärer torde lia funnits, som icke sålt lyxbeskattade
arktilar; härigenom blev antalet skattskyldiga utomordentligt stort, vilket
av flera författare anges som en huvudanledning till det dåliga uppbördsresultatet
i Frankrike. Vid utvidgning av området för lyxbeskattningen i
Tyskland genom 1919 års lagstiftning insågo de tyska myndigheterna omöjligheten
av att genomföra en effektiv kontroll av de tusentals affärer, vari
de lyxbeskattade varorna komme att tillhandahållas, och man övergick till
att i princip utforma lyxskatten såsom en tillverkningsskatt.
Den i det föregående lämnade redogörelsen för utvecklingen av lyxbeskattningen
i några viktiga länder må till sist avslutas med en mera summarisk
översikt av denna eller likartade skatteformer i utlandet i övrigt. Rådande
tidsförhållanden nödvändiggöra, att uppgifterna lämnas med reservation för
sådana förändringar, vilka icke framgå av det material, som varit tillgängligt.
I Österrike infördes genom lag av den 27 november 1922 en allmän omsättningsskatt
kombinerad med lyxskatt på vissa varor. Skattesatsen vid den
allmänna omsättningsskatten var 1 %>, beträffande lyxskatten 12 %.
Vilka föremål, som behandlades som lyxartiklar och under vilka förutsättningar
detta var fallet, angavs närmare i tillämpningsförordningen till
varuomsättningsskatteförordningen. Detta skedde genom de ifrågavarande
artiklarnas upptagande på en särskild lista, vilken fanns fogad såsom bilaga
till tillämpningsförordningen. I åtskilliga fall var frågan örn en varas beteckning
såsom lyxartikel eller icke beroende av, huruvida den överskred viss
värdegräns. Varuomsättningsskatteförordningen 13 § mom. 2 stadgade för
detta fall, att avgörande för frågan huruvida gränsen överskredes vöre de
enstaka föremålens pris; vid sammansatta föremål, vilka enligt den allmänna
uppfattningen i handeln (Verkehrsanschauung) bilda en enhet, blev priset
på denna enhet avgörande för frågan, huruvida värdegränsen överskredes.
Arbeten, som utföras på beställning, vörö underkastade lyxskatt enligt
samma grunder som varor, vilka köptes färdiga. Däremot fritogos reparationsarbeten
utom i de fall, då i samband med reparationen nya delar, vilka
själva voro underkastade lyxskatt, infogades i det reparerade föremålet.
Enligt en särskild bestämmelse kunde genom ytterligare tillämpningsförordningar
föreskrivas, att lyxskatten i fråga örn bestämda varuslag icke
skulle upptagas i detaljhandeln utan i stället anknytas till leveranser från tillverkaren
till återförsäljaren; i detta fall blevo ifrågavarande förnödenheter i
detaljhandeln icke belagda med den särskilda lyxskatten utan allenast med
den vanliga varuomsättningsskatten.
Det intressantaste draget i den österrikiska omsättningsskattelagstiftningen
utgjordes emellertid av bestämmelserna om -»Phasenpauschalierung». Dessa
bestämmelser inneburo, att den allmänna, varje omsättningsakt belastande
skatten omvandlades till en enhetsskatt, som uttogs på ett visst produktionsstadium
— vanligen tillverkningsstadiet. Skattesatsens höjd bestämdes därvid
under hänsynstagande till det genomsnittliga antal omsättningar, som
varan från och med det nämnda stadiet undergår, ävensom till de genomsnittliga
prisförhållandena.
Kungl. Majlis proposition nr 237.
41
Pauschalbestämmelserna — vilka genomfördes efter omfattande förarbeten
—- lia vid förevarande utredning varit tillgängliga enligt deras avfattning
i förordningen av den 31 mars 1926 (BGB1. sid. 303). Pauschaleringen
omfattade enligt denna förordning 399 positioner, bl. a. lantbruksprodukter,
levande djur, byggnadsvirke och bränsle samt en lång rad industriella produkter
(glasvaror, cement, kemiska arktilar, textilier och pälsverk, läder,
järn, metallvaror, maskiner, fartyg, instrument, belysningsartiklar, korgoch
borstbinderiartiklar). Pausclialsatsen uppgick i genomsnitt till 3.5 %
men sjönk i vissa fall till 2 % och översteg sällan 5.5 %.
Denna pauschalskatt kompletterades med en för varje objekt bestämd utjämningsavgift
vid införseln liksom av en exportpremie till förmån för de
företagare, som exporterade varor, underkastade pauschalskatt. Exportpremierna,
vilkas avvägning uppges lia givit upphov till mycket betydande meningsskiljaktigheter,
utgingo med vissa procent av skillnaden mellan utjämningsavgifterna
vid import, å ena sidan, och pauschalsatsen på den inhemska
marknaden, å andra sidan. Jämte dessa pauschalbestämmelser förefanns
även möjlighet till specialöverenskommelser mellan skattemyndigheterna och
enskilda skattepliktiga företag.
I Tjeckoslovakien tillkom redan genom lag av den 11 december 1919 en
omsättningsskatt, väsentligen baserad på den tyska lagstiftningen i ämnet.
Denna allmänna omsättningsskatt kompletterades med en omfattande lyxbeskattning,
anordnad dels såsom tillverkningsskatt och dels såsom detaljhandelsskatt.
1923 reviderades bestämmelserna såvitt de angingo den allmänna
omsättningsskatten och anslötos nära till den österrikiska lagstiftningen.
I Ungern genomfördes en lyxbeskattning genom lag av den 28 juli 1920.
Skatten uppbäres antingen i detaljhandeln och utgår då med 10 % på varans
värde eller ock hos tillverkaren, i vilket sistnämnda fall skattesatsen
utgör 13 %.
I Rumänien finnes en differentierad varubeskattning; för egentliga lyxvaror
utgör skattesatsen enligt senaste tillgängliga uppgifter 18 %, för umbärliga
varor 12.5 °/o och för övriga varor, med undantag för vissa helt
skattefria eller endast lågt beskattade nödvändighetsartiklar 6 °/''o.
Även i Polen, Belgien, Luxemburg och Italien lia under kortare eller längre
tid lyxskatter, anordnade väsentligen med det franska systemet såsom
förebild, varit införda.
I Förenta Staterna infördes år 1919 varuskatter (exice taxes), vilka liksom
i Tyskland och Tjeckoslovakien voro utformade dels såsom tillverkningsskatter
och dels såsom detaljhandelsskatter. Dessa kunna icke anses
lia karaktär av rena lyxskatter. Enligt de färskaste uppgifter, som varit
tillgängliga, utgår skatt f. n. nied 10 % av varans värde för fotografikameror,
sportartiklar samt parfymer och kosmetika, 5 % för mekaniska kvlapparater,
radioapparater och delar därtill samt tandpastor m. m. och slutligen
nied 2—3 % för automobiler och delar därtill.
I Danmark antogs i slutet av mars 1940 en lag örn omsättningsskatter
m. m., vilken liksom den nyss nämnda amerikanska lagstiftningen emellertid
torde lia ett vidsträcktare syfte än att enbart begränsa lyxkonsumtionen.
I den allmänna motiveringen till skatten framhålles, att det främsta syftet
vore att åstadkomma en ökning av den danska statens inkomster dels genom
införandet av en importavgift, dels genom påläggande av omsättningsavgift
på vissa varor och dels genom höjning av redan föreliggande förbrukningsavgifter.
Statsminister Stauning har emellertid förklarat, att skattehöjningarna
även fullfölja icke fiskala ändamål. Ilan har nämligen medgivit, att
prisförhöjningarna torde komma att förorsaka någon nedgång i konsuln
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
tionen men har därtill fogat ett uttalande, att denna utveckling vore önskvärd.
Om Danmark fortsatt att importera varor i samma utsträckning som
dittills, skulle detta nämligen betytt ett underskott i handelsbalansen på icke
mindre än 500 milj. kronor per år. Importen måste sålunda nedbringas
högst betydligt.
Med avseende på de särskilda bestämmelserna i lagen är följande afl
märka:
En importavgift av 10 % av värdet utgår för bl. a. dels sådana varor, för
vilka tullsatserna enligt gällande handelstraktater äro bundna •—- hit höra
bl. a. kol, koks, tackjärn — dels några i synnerhet för lantbruket viktiga
varor, såsom spannmål, ärter, vicker etc., foderämnen, utsädesfrö, gödningsämnen,
lantbruksmaskiner och jordbruksredskap; vidare fröer och frukter
för oljeberedning, textilämnen, råmetaller, brännoljor, industrikemikalier
samt en hel del för byggnadsverksamheten viktiga varor, nämligen, förutom
järnbalkar, även timmer, fönsterglas m. m.
Restitution av importavgiften medges för bl. a. varor eller material, som
användas till framställning av för export avsedda varor, likaså beviljas gottgörelse
av avgiften vid fartygsbyggen.
Omsättningen av guld- och silvervaror, ur, skinn- och lädervaror (med
undantag av skodon) samt av manufakturvaror, pälsverk, hattar och övriga
klädespersedlar belägges i detaljhandeln med en avgift av 10 % av värdet.
Finansministern är bemyndigad att fastställa regler, enligt vilka sådana
företagare, som utslutande förarbeta från kunderna mottaget material, helt
eller delvis kunna fritagas från avgiften, försåvitt deras totala omsättning
icke överstiger 6,000 kronor.
Segelgarn, bindgarn, rep, tågvirke, säckar och omslagsduk, fisknät och segelduk
kunna fritagas från avgift.
Å vissa varor utgå produktionsskatter, nämligen å papper och papp med 5,
respektive 2 öre per kg., å glödlampor med 25 öre per styck, å radiolampor
med 2 kr. 50 öre per styck. Tillverkningsskatt utgår även å läskedrycker
m. m.
Vidare lia öl-, rusdrycks- och tobaksskatterna höjts.
På parfymeri- och kosmetiska artiklar utgår slutligen en omsättningsskatt
med 40 °/o av värdet i engroshandeln.
Enligt lagen skola däri angivna skatter och skatteökningar äga giltighet
intill utgången av oktober månad 1940.
Under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt att bedöma, till
vilka belopp de intäkter kunna komma att belöpa sig, som statskassan skulle
tillföras genom de nämnda skatterna, men man har approximativt beräknat
inkomsten för den föreslagna giltighetsperioden till 80—85 milj. kronor.
I Folketinget antogs lagen med 89 röster mot 35, i Landstinget med 49
röster mot 13.
De nya skatterna ha, särskilt från den konservativa pressens sida, gjorts
till föremål för en delvis rätt skarp kritik. Beri. Tidene kritiserade i en
artikel, betitlad »En daarlig Beskattningsteknik», metoden att upptaga skatten
i detaljhandeln. Den minsta butik bleve därigenom ett uppbördskontor;
det hade enligt tidningen varit bättre, örn skatten lagts på försäljningarna
från grossist till detaljist.
Borsen åter skrev under rubriken »For att gore det svaerere»: »Det framlagda
förslaget till omsättningsskatt för vissa varor präglas av finansministerns
enastående förmåga att göra en sak svårare och mera invecklad än
nödvändigt. En allmän omsättningsavgift hade varit att föredraga, ty den
hade givit bättre resultat med mindre besvär och känts mindre tryckande.»
Det kan tilläggas, att tvenne representativa näringsorganisationer, nämli -
Kungl. Majlis proposition nr 237.
43
gen Grosserer Societeten och Provinshandelskammeret, i slutet av innevarande
juni månad gjort framställning om upphävande av de nya skatterna
och importavgifterna.
III. Den svenska pärlskatten samt tidigare förslag till indirekt
lyxbeskattning i Sverige.
Det är av intresse att konstatera, att de skandinaviska staterna i visst avseende
intaga en ledande plats i utvecklingen av den moderna lyxomsättningsskatten.
Såvitt kunnat utrönas återfinnes nämligen det första exemplet
på en lyxbeskattning av förevarande slag i de förordningar om skatt på
pärlor och vissa andra juvelerararbeten, som infördes i Danmark och Norge
år 1917. Denna följdes i vårt land av den vid 1919 års riksdag beslutade,
den 11 juli s. å. utfärdade K. f. om utgörande av en särskild stämpelavgift
i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror.
I det följande må en redogörelse lämnas för huvuddragen av ifrågavarande
författning.1
Skattskyldighet inträdde vid köp eller byte av äkta pärlor och ädla stenar,
av föremål, däri sådana pärlor och stenar äro infattade, samt av smycken
utav guld, silver eller platina, ävensom vid införsel hit till riket av utomlands
genom köp eller byte förvärvade föremål av angivna slag, med
undantag för vissa särskilt uppräknade fall samt under förutsättning att
föremålets värde översteg 300 kronor. Med nu angivna begränsningar avsågs
att förhindra att skatten drabbade andra föremål än sådana, som obetingat
kunde betecknas såsom lyxföremål. Särskilt ville man, att husgeråd
av silver skulle gå fria från skatten. Skatten utgick med 10 kronor, då föremålets
värde icke översteg 350 kronor, och därutöver med 5 kronor för
varje ytterligare påbörjat belopp av 50 kronor; dock att där föremål, som
nu nämnts, gingo i byte mot varandra, stämpelavgift skulle utgöras endast
för det belopp, varmed det övriga vederlag som betingats vid bytet, överstege
nämnda gränsvärden. Vid överlåtelse av föremål, beträffande vilket stämpelplikt
ägde rum, skulle upprättas avräkningsnota och vid införsel av sådant
föremål anmälningssedel. Skyldighet att upprätta avräkningsnota ålåg
överlåtaren, och enahanda skyldighet beträffande anmälningssedel ålåg
den, för vars räkning införseln ägt rum. Stämpel åsattes avräkningsnota
eller anmälningssedel till det belopp, varmed stämpelavgiften skulle utgå.
Stämpelbeläggning av avräkningsnota ombesörjdes av överlåtaren, och stämpelbeläggning
av anmälningssedel verkställdes av vederbörande tullmyndighet.
Den som ämnade driva handel med föremål, som i förordningen avsågs,
ålåg dels att göra särskild anmälan till Överståthållarämbetet eller vederbörande
länsstyrelse, dels ock alt beträffande överlåtelser, vid vilka
stämpelavgift skulle utgöras, föra särskild bok, som skulle utvisa dagen för
överlåtelsen, föremålet eller föremålen för densamma, värdet å varje särskilt
föremål, beloppet av den erlagda stämpelavgiften samt namnet på den,
till vilken överlåtelsen skett. Tillsyn över efterlevnad av förordningens föreskrifter
tillkom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Tillsynen utövades
genom särskilda tillsyningsmän. Särskilda stämplar, benämnda lyxstämplar,
tillhandahöllos av generalpoststyrelsen. Underlät den sorn var
pliktig upprätta avräkningsnota eller avgiva anmälningssedel, alt sådant
fullgöra eller alt förse upprättad avräkningsnota med föreskriven stämpel,
eller underlät den, till vilken överlåtelsen skett och som icke fått behörigen
1 Jfr K. prop. nr 199 till 1923 års riksdag, sid. 10—11.
lii hung till riksdagens protokoll V.)\l. 1 sand. Nr 237.
7
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
stämpelbelagd avräkningsnota till sig överlämnad, honom enligt förordningen
åliggande anmälningsskyldighet, var straffet böter från och med två till
och med trettio gånger det felande stämpelbeloppet, dock minst tio kronor.
Voro omständigheterna synnerligen förmildrande, kunde straffet sänkas under
vad nu angivits, dock alt minsta bot i varje fall var tio kronor. Hade
någon i avräkningsnota eller anmälningssedel mot bättre vetande lämnat
oriktig uppgift och därigenom föranlett, att stämpelavgift icke blivit till behörigt
belopp utgjord, var straffet böter från och med fem till och med
femtio gånger det stämpelbelopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits,
dock minst tjugufem kronor.
Skattens ringa effektivitet och obetydliga resultat framkallade vid upprepade
tillfällen tvivelsmål om dess berättigande. I statsverkspropositionen
till 1921 års riksdag framhöll finansministern sålunda, att det beräknade
skattebeloppet för 1920, eller 220,000 kronor, utgjorde en relativt obetydlig
summa. I betraktande därav och då beloppet med de vikande konjunkturerna
torde komma att ytterligare nedgå samt då kontrollen med avseende
å skattens uttagande syntes lämna åtskilligt övrigt att önska och dessutom
ställde sig jämförelsevis dyrbar, förklarade sig finansministern icke lia för
avsikt att framlägga förslag om förlängd giltighet av förordningen i ämnet.
Med anledning av motion i ämnet beslöt riksdagen emellertid, att skatten
med viss ändring skulle bibehållas. Ej heller till 1922 års riksdag framlades
någon proposition angående förordningens fortsatta tillämpning. Med användande
av sin motionsrätt föreslog emellertid bevillningsutskottet, att åt
förordningen skulle förlänas fortsatt giltighet till utgången av år 1923. Detta
förslag bifölls av riksdagen.
Sedan riksdagen sålunda två år å rad utan initiativ från Kungl. Maj:t
fattat beslut örn fortsatt tillämpning av 1919 års förordning, drog år 1923
dåvarande finansministern, statsrådet Thorsson, därav den slutsatsen, att
riksdagen önskade fortbeståndet av en skatteform, som i så hög grad som
denna vore ett utslag av principen, att ren lyxkonsumtion borde vara föremål
för en särskilt hög beskattning. I proposition, nr 199, till 1923 års
riksdag förklarade finansministern, att han för sin del skänkte denna princip
sin anslutning. I nämnda proposition föreslogs en förlängning av skatten
men med vissa modifikationer i fråga örn uppbörds- och kontrollbestämmelserna.
Denna revision av förordningen innehar, att skyldigheten att
upprätta avräkningsnotor i normala fall, d. v. s. vid överlåtelse, som här i
riket verkställdes av någon, som för egen räkning eller i kommission drevhandel
med de beskattade föremålen, bortföll, och att stämpelbeläggningen
i stället skedde i försäljningsböckerna.
I samband med 1923 års nu berörda ändring i pärlskatteförordningen upptogs
till diskussion även frågan om en mera väsentlig utvidgning av området
för lyxstämpelskatten till att avse även andra juvelerararbeten, än den relativt
snävt begränsade grupp, som dittills drabbats därav. Finansministern
konstaterade emellertid, att med en sådan utvidgning skulle följa en jämförelsevis
mycket stark ökning av antalet beskattade föremål och troligen
även av antalet affärsmän, som skulle bli underkastade skyldighet att föra
försäljningsböcker. Härav skulle utan tvivel följden bli större kontrollkostnader.
Av dessa och även andra skäl förklarade sig finansministern icke
beredd att för det dåvarande föreslå en utsträckning av beskattningen beträffande
de varuslag, varom nu vore fråga. Trots 1923 års reform försämrades
relationen mellan skatteintäkterna och kontrollkostnaderna under
en följd av år ytterligare. Slutligen upptogs frågan örn pärlskattens bibehållande
till förnyat övervägande i 1936 års statsverksproposition, varvid — under
hänvisning till att uppbörden dåmera sjunkit till 61,000 kronor mot kon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
45
trollkostnader på cirka 10,700 kronor — finansministern icke fann sig böra
föreslå framställning till riksdagen om fortsatt giltighet av förordningen i
ämnet. Genom K. f. den 30 juni 1936 upphörde förordningen att gälla.
Redan innan framläggandet av 1919 års pärlskatteförslag hade —- i samband
med upprättandet av det svenska tobaksmonopolet — inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till en mera omfattande konsumtionsbeskattning
i form av en lyxomsättningsskatt.1 Skatten, som skulle utgöras
genom stämpel å nota eller räkning, skulle träffa lyxen vid köp inom landet
av — för att följa förslagets rubriker — kläder, vissa slags skodon, möbler
och artiklar för hemmets bekvämlighet, prydnad och belysning, husgeråd,
reseffekter, vävnader, leksaker och parfymer. För detta ändamål skulle man
på förhand för varje särskild artikel, som folie under nämnda rubriker, fastställa
gränsen i värdet, där lyxen kunde anses vidtaga. I den mån en artikel
överstege sagda värde, skulle skatt utgöras med 20 procent å överskjutande
beloppet. Sålunda skulle t. ex. den, vilken för en hel kostym kläder för
herrar betalade mera än 80 kronor, vid räkningens likviderande i skatt erlägga
20 procent av iiverskjutande belopp och alltså för en kostym om 100
kronor i stämpelavgift 4 kronor.
I detta förslag ingick därjämte en motsvarande skattskyldighet vid förtäring
å restaurant eller kafé, då förtäringen för gång och person överstege
visst belopp, förslagsvis angivet till 4 kronor.
För att yttra sig över nu nämnda förslag tillkallades ett antal sakkunniga
personer, vilka emellertid på följande grunder funno sig böra avgiva ett avstyrkande
utlåtande:
Det vore synnerligen svårt om icke omöjligt att fastställa lyxgränsen för
alla de i förslaget omnämnda artiklarna. Utom det att denna gräns växlade
efter tid och ort, måste beaktas, att den dyrbarare artikeln ofta nog i
längden vore billigare än den mindre dyrbara. Dessa svårigheter måste tillerkännas
så mycket starkare vitsord, som frågan till stor del gällde verkliga
förnödenhetsartiklar. Förslaget innebure en fara för yrkesskickligheten. Så
skulle t. ex. de hantverksmässigt utförda artiklarna kunna befaras komma
över lyxgränsen och alltså bli starkt lidande i konkurrensen med motsvarande
artiklar, som framställts fabriksmässigt. Ja, även förelåge fara att den
enskilda skulle finna med sin fördel förenligt att till skada för den inhemska
produktionen utifrån i större utsträckning taga sina förnödenhetsartiklar.
En skatt av ifrågavarande beskaffenhet skulle väcka stark ovilja hos allmänheten,
som ständigt och jämt skulle mötas av statens skattekrävande
hand. För effektiv kontroll och för uppbörden skulle uppstå stora svårigheter.
Man torde icke kunna undgå att göra såväl säljare som köpare
ansvariga för skattens erläggande. Under sådana förhållanden skulle säljaren
eller handlanden icke kunna mottaga betalning för på kredit lämnade
varor utan att skatten erlades. I praktiken skulle detta leda till konsekvenser,
än för staten, än för handlanden, än för bäggedera beklagliga.
I samband med att 1921 års riksdag tillkännagav sitt förut omnämnda
beslut att förnya pärlskatten, uttalade sig riksdagen för att lyxkonsumtionen
gjordes till föremål för en lämpligt anordnad särskild beskattning i syfte
ej mindre att förskaffa statsverket ökade inkomster än även att örn möjligt
nedbringa konsumtionen av lyxvaror. Med anledning av detta riksdagsuttalande
tillkallade chefen för finansdepartementet den 7 juli 1921, efter bemyndigande
av Kungl. Majit, kanslirådet fil. dr Arvid Nordlindh för att verkställa
utredning angående den eller de olika möjligheterna all i vårt skattesystem
inpassa en mer genomförd lyxbeskattning. Efter alt för studium av
1 Jfr härom Carleson: Plan lill s. k. lyxbeskattning.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
i utlandet förekommande eller ifrågasatt lyx- och nöjesbeskattning lia företagit
en resa till Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz och Frankrike, avgav
Nordlindh därpå den 30 december 1922 ett betänkande jämte i samråd med
dåvarande byråchefen i generaltullstyrelsen Ture Alsén utarbetat förslag i
fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning. Detta förslag gick ut på
att ett stort antal varor, vilka kunde betecknas såsom lyxföremål i mera
vidsträckt bemärkelse, skulle beläggas med en 10-procentig tillverkningsskatt.
Denna skulle genom stämpel uttagas hos tillverkaren i samband med
varans försäljning från fabrik eller tillverkningsställe. En förteckning, upptagande
de av Nordlindh till beskattning föreslagna varorna, finnes fogad
såsom bilaga 1 till denna V. P. M. Oaktat det stora antalet varor — dessa
fördelades på 74 positioner, var och en i regel omfattande ett flertal varor
— beräknades skatten icke komma att avkasta mer än högst 15 milj.
kronor.
Det Nordlindhska förslaget blev aldrig föremål för remiss; på grund av
meddelanden i pressen om dess framläggande föranledde det dock ett flertal
framställningar från tillverkare av till beskattning föreslagna varor. I allmänhet
gingo dessa invändningar ut därpå, att de ifrågavarande näringarna
— framför allt grammofon- och vissa damkonfektionsindustrier — vilka redan
hårt drabbats av den i början av 1920-talet rådande ekonomiska krisen,
icke voro i stånd att bära en ytterligare belastning. Först den 12 januari 1934
anmäldes betänkandet i konselj och föranledde då ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.
Slutligen har frågan om en lyxbeskattning av i princip enahanda karaktär
underställts även innevarande års riksdag genom likalydande motioner, nr
72 i första kammaren och nr 132 i andra kammaren, vari hemställdes att
riksdagen måtte besluta örn utredning avseende en effektiv beskattning av
vissa i motionerna angivna lyxvaror, nämligen guld- och silvervaror, spetsar,
hel- och halvsiden, silke m. m., pälsvaror samt parfym, eau de Cologne, hårvatten,
puder och smink. I motiveringen till sitt förslag framhöllo motionärerna
bland annat, att de av fjolårets urtima riksdag beslutade extra konsumtionsskatterna
i flera fall kraftigt fördyrat vad som inom stora lager av
vårt folk betraktats som hart när oumbärliga nödvändighetsvaror, såsom
t. ex. kaffe, bensin, tobak, m. m. De måste därför för många med jämförelsevis
små inkomster bli till en tryckande ekonomisk börda, som dock i hög
grad motiveras av det nuvarande läget. Även av statsfinansiella skäl borde
enligt motionärernas mening en lyxbeskattning införas, enär lyxen i en tid
som denna syntes kunna med all rätt särskilt böra belastas. I sitt betänkande
nr 37 ansåg sig bevillningsutskottet, under hänvisning till de inom finansdepartementet
pågående utredningar om förslag till nya indirekta skatter,
icke nu böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionerna och hemställde
för den skull, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.
IV. Varuurvalet.
Den redogörelse, som i det föregående lämnats för lyxtillverknings- och
lyxomsättningsskatterna i utlandet och diskussionen i anslutning därtill,
torde liksom översikten av tidigare svenska lagstiftning och förslag i ämnet
ha lämnat synpunkter, som kunna tjäna till ledning för utformningen av det
nu ifrågasatta komplementet till en allmän omsättningsskatt.
I flera utländska lagar liksom i det Nordlindhska förslaget anknöts lyx -
Kunell. Majlis proposition nr 237.
47
beskattningen till ett bestämt bibegrepp. Häremot kunna starka invändningar
resas; närmast till hands synes ligga att uppfatta begreppet lyx såsom
alltigenom relativt och subjektivt, vilket måste komma att undergå särskilt
starka förskjutningar under de tider av föränderlighet på det sociala och
ekonomiska området, vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera
lyxbegreppet, måste gränsen för den ifrågasatta beskattningens omfattning
de lege ferenda sökas med stöd av andra överväganden än en analys av frågan
örn vad som är att hänföra till lyx; det ligger i sakens natur, att gränsen
då blir vidare och ännu mera flytande. De synpunkter, som härvid i första
hand uppställa sig, ha i det inledande principiella avsnittet av denna V. P. M.
närmare berörts. Å ena sidan märkes här synpunkten av en rättvis avvägning
av skattetrycket, å andra sidan önskvärdheten av att icke i rådande ömtåliga
läge giva ökad näring åt de vid sidan av inflatoriska impulser föreliggande
latenta depressiva krafterna. Båda dessa synpunkter torde av skäl,
som förut utvecklats, närmast peka hän mot en relativt snäv begränsning
av skatteområdet.
Till förmån för denna ståndpunkt tala även praktiska överväganden. Väljer
man att begränsa området för lyxbeskattningen till ett relativt litet antal
varor, kan man nöja sig med lätt individualiserade artiklar. Vidgas däremot
kretsen av de skattebelagda produkterna, måste man ständigt iakttaga, att
en diskriminerande behandling av närbesläktade varor så långt möjligt undvikes.
Svårigheten att med tillräcklig skärpa beskriva den skattebelagda
varan ökas i detta fall högst avsevärt och leder till att en vida större krets
av produkter än den ursprungligen åsyftade måste för undvikande av obillighet
och skattesvek eller misstag underkastas beskattning. Man kommer
i så fall fram till varuförteckningar av en omfattning, liknande den, som
det förut nämnda, efter tysk förebild uppbyggda Nordlindhska förslaget
(jfr bilaga 1 till denna V. P. M.).
En vidsträckt ^beskattning har utomlands av nyss anförda skäl, särskilt
under första tillämpningstiden, ofta påkallat snabba justeringar av varuförteckningarna,
varvid parlamentens medverkan icke alltid kunnat avvaktas.
Behov kunde sålunda, örn skatten finge stor räckvidd, komma att yppa sig
av en för svensk konstitutionell praxis rätt väsensfrämmande delegation av
beskattningsrätten till Kungl. Majit.
Till förmån för en begränsning av skatteområdet talar även den synpunkten,
att det här är fråga örn en ny skatteform av en erfarenhetsmässigt starkt
kontroversiell natur, där strid kan uppkomma örn skäligheten av beskattningen
av varje särskilt varuslag. I samma riktning pekar slutligen ock
ovissheten örn, hur länge de förhållanden skola fortbestå, som motivera
skattens tillkomst.
Från nu angivna allmänna utgångspunkter föreslås, att den särskilda skatten
— därest den anses böra komma till stånd — kommer att omfatta väsentligen
följande varor, nämligen fruktsalt, flyktiga vegetabiliska oljor, estrar
samt inom parfymindustrien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk,
drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande ämnen; puder och
smink; lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel; parfymerad
tvål; ljus; putsmedel för läderarbeten eller skodon; pälsar, pälskragar,
mattor av pälsverk o. dyl. med undantag för arbeten av fårskinn; finare
mattor; vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke; gulddragararbeten
och spånadsvaror i förening med finare metalltråd; skodon av
lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt vissa andra finare
slag av skinn, ävensom av spånadsvara, innehållande silke eller finare
metalltråd; arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar;
radioapparater och rör därtill; kikare; fotografikameror; vägg- och studsar
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
ur; grammofoner och grammofonskivor; etuier, askar, dosor och fodral av
läder, skinn eller spånadsvara; väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och
portmonnäer; koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter; leksaker,
andra än av trä, oäkta pärlor samt bijouterivaror av annat ämne än
guld, silver eller platina.
Vid varuurvalet hava vi samrått med byråchefen Sandquist.
I vissa hänseenden kan denna förteckning över de till beskattning ifrågasatta
varorna anses avvika från nyss angivna princip för varuurvalet. Särskilt
gäller detta artiklarna parfymerad tvål, vägg- och studsare, etuier etc.,
väskor och necessärer etc., koffertar m. fl. reseffekter, leksaker och bijouterivaror.
De nämnda varugrupperna fylla näppeligen i sådan grad som
önskvärt vore kravet på individualisering. I dessa fall skulle kunna övervägas
tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor beskattas allenast
i den mån de betinga ett visst högre pris. Emellertid har, såsom bl. a.
Nordlindh framhåller, erfarenheten i Tyskland och i Frankrike visat otjänligheten
av en gränsdragning efter prishöjden. Genom att en dyrare och därför
skattebelagd artikel vid försäljning redovisas såsom två eller flera billigare,
icke skattepliktiga artiklar, kringgås utan svårighet prisgränsen; sådana
bedrägerier torde i regel vara oåtkomliga. Å andra sidan synas de nu
angivna varorna ofta representera ett så pass markerat inslag av lyx att det,
även örn en prisgräns icke kan uppställas, icke synes riktigt att helt fritaga
dem från lyxbeskatining. Förhållandet är ju också det, att de icke lyxbetonade
kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skattesats
i dessa fall icke behöver bli alltför betungande.
Med den begränsade räckvidd som här förordats för lyxbeskattning, därest
en sådan skulle komma att införlivas med det svenska skattesystemet,
skulle den statsfinansiella betydelsen av skatten ifråga bli jämförelsevis ringa
och dess berättigande på denna grund diskutabelt. De statsfinansiella synpunkterna
ha i förevarande undersökning enligt de allmänna riktlinjerna
för densamma väsentligen kunnat lämnas å sido. Om det emellertid skulle
anses ofrånkomligt att stödja skatten med ett — självfallet mycket begränsat
— antal skattekraftigare varor utanför kategorien lyxartiklar, ha i förslaget
också medtagits de grupper, som därvid med minsta olägenhet synas
kunna ifrågakomma. Dessa varor äro elektriska metalltrådslampor samt velocipeder
och strumpstolsarbeten, innehållande silke. Med denna utvikning
skulle skatten komma att beteckna ett steg i riktning mot de i redogörelsen
för den främmande rätten berörda nordamerikanska och danska varuskatterna.
V. Den utvidgade varubeskattningens praktiska utformning.
Liksom vid all varubeskaltning inställer sig även vid den nu ifrågasatta
ökade belastningen av lyxbetonade förnödenheter det spörsmålet, till vilket
stadium i produktions- och distributionsprocessen, skatten bör anknytas.
I princip kan valet här komma att stå mellan följande alternativ:
A. Råvarubeskattning, varvid skatten lämpligen uttages beträffande importerade
varor vid deras införsel och beträffande andra varor vid deras
försäljning.
B. Beskattning av elen färdiga varan:
a) i samband med dess tillverkning (tillverkningsskatt):
1. genom kontinuerlig övervakning av kontrolltjänsteman vid varje fabrik,
varvid skatten uttages å vad som under kontroll tillverkats eller försålts;
2. genom deklarationsförfarande, varvid skatten grundas å tillverkarens
Kungl. May.ts proposition nr 237.
49
egen uppgift om storleken av tillverkningen eller försäljningen samt stickprovskontroll
över tillverkningen och bokföringen;
3. genom stämpelbeläggning, som kan verkställas antingen å fakturor eller
i producentens räkenskapsböcker;
b) i samband med dess försäljning till förbrukaren (varuomsättningsskatt):
1.
genom att försäljningen underkastas ransonering, i vilket fall skatten
skulle uttagas samtidigt med att kupong till inköpskort avlämnades;
2. genom att varuförpackningen eller inköpskvittot åsättes märke eller
banderoll, respektive beläggningsstämpel eller frimärke, representerande det
fastställda skattebeloppet;
3. genom införande av visst procentuellt tillägg till köpesumman utöver
den föreslagna allmänna omsättningsskatten.
Av dessa olika metoder skulle den första kunnat övervägas, därest det varit
möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de i annat sammanhang
berörda allmänekonomiska synpunkterna, främst önskvärdheten av en
kraftig besparing av de i nuvarande läge knappa industriella råvarorna. På
en punkt, nämligen såvitt gäller produkter av konstsilke (som av fiskaliska
skäl och därför med förut angivna reservationer upptagits i förslaget), skulle
dock skatten med fördel kunna förläggas till råvarustadiet i form av en
förhöjning av den nu utgående konstsilkeaccisen. I övrigt tala emellertid
följande skäl emot en råvarubeskattning:
a) Det är endast i begränsad utsträckning möjligt att från början avgöra,
huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det
ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett föremåls
lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kvalitén
av det å råvaran nedlagda arbetet.
b) En råvarubeskattning skulle förutom tillverkningen för den inhemska
marknaden komma att drabba även den exportinriktade industrien, i den
mån denna arbetar nied samma råvaror. Då det näppeligen kan komma i
fråga att definitivt belasta exportindustrien med en skatt, som skulle avsevärt
förminska dess internationella konkurrenskraft, måste ett skatterestitutionsförfarande
införas. Att finna en utväg, som möjliggör en riktig avvägning
eller beräkning av en dylik restitution, torde emellertid erbjuda
ytterst avsevärda praktiska svårigheter. Med hänsyn till att arten och mängden
av skattebelagda råvaror i de olika exportfabrikaten kunna starkt variera,
.skulle en skatterestitution av detta slag -—- på grund av svårigheten att
anställa exakta kostnadsjämförelser — alltför lätt utomlands kunna uppfattas
såsom en exportpremie och följaktligen betraktas såsom en dumpingåtgärd.
Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk råvarubeskattning
icke oansenliga svårigheter, i det att importerade färdigvaror och halvfabrikat
måste belastas med tull eller importavgift, svarande mot icke blott
den inhemska råvaruskattens normala belopp utan därutöver även de procentuella
pålägg, som på olika stadier i produktions- och distributionsförloppet
kunna ha lagts på skatten; självfallet blir det här mången gång fråga
om mycket vanskliga avvägningar. Något avgörande hinder mot en råvarubeskattning
utgöra dock icke dessa vid importen uppträdande svårigheter.
Detta framgår icke blott därav, att samma problem möter vid den egentliga
allmänna omsättningsskatten (»Lawinensteuer») av den på kontinenten rätt
vanliga typen, utan även därav att liknande kompensatoriska åtgärder redan
nu regelmässigt vidtagas även i vårt land med avseende å importerade
färdigfabrikat i samband med förändringar av tullsatserna för halvfabrikat.
De sålunda anförda argumenten torde lia giltighet även för vårt lands
vidkommande, och i överensstämmelse med vad fallet är beträffande samt
-
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
liga nu gällande konsumtionsskatter med undantag av industrisockerskatten
synes skattebeläggningen därför böra ske enligt något av de två övriga i det
föregående angivna huvudalternativen, d. v. s. taga formen antingen av en
tillverkningsskatt eller en förhöjd omsättningsskatt. Praktiskt sett betyder
detta ett val mellan producenten av den färdiga varan eller detaljisten såsom
skattebetalare.
Den förut lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen på hithörande
beskattningsområde ger vägledning för valet mellan de sistnämnda
två huvudformerna, men lämnar intet definitivt svar å frågan.
Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet torde i huvudsak
följande argument anföras:
a) Antalet tillverkare understiger väsentligt antalet detaljhandlare inom
branschen.
b) Den enskilde producenten kan förväntas besitta varukunskap i långt
högre grad än flertalet av de detaljister, som föra hans produkter. Det ligger
ock nära till hands att antaga, att producenten verkligen förskaffar sig
kunskap örn de detaljerade bestämmelser, som måste utfärdas rörande varornas
skattebeläggning och örn dessa bestämmelsers tillämpning i praxis.
c) I regel torde producenternas bokföring vara mera rationellt lagd och
bättre ägnad att möjliggöra en fortlöpande kontroll, än vad fallet är med
detaljisternas.
Dessa fördelar minskas emellertid i de fall, då tillverkningen av varor inom
en skattebelagd bransch väsentligen sker genom företag av småindustrien
eller hantverksmässig karaktär. Räckvidden av denna invändning belyses av
det förhållandet, att enligt 1931 års företagsräkning de småindustriella företflgen,
.jd'' v- s'' företag med UPP till 10 anställda) utgjorde 90.8 % av samtliga
företag. År 1935 räknade denna grupp 60 % inom den kemisk-tekniska
industrien, 54 % inom läder- och hårindustrien samt 30 % inom textiloch
beklädnadsindustrien, allt i förhållande till samtliga företag inom de
olika branscherna. Samma företeelse möter, ehuru givetvis i växlande omfattning,
inom de länder, som redan infört en särskild produktionsbeskattning,
och har mångenstädes framtvingat särskilda beräkningsregler vid dessa
smärre företag. I stort sett lia följande tre utvägar erbjudit sig:
1) fullständig skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning;
2) en enhetsskatt (av typen »mantalspenning») eller minimiskatt för dylika
smärre företag;
3) rätt tor de smärre företagen att få skatten schematiskt beräknad på
grundval av ett visst föregående års omsättning. Den vanligaste formen är
därvid, att den skattskyldige och skattemyndigheterna överenskomma örn
beräkningen av en viss genomsnittsomsättning, på vilken skatten utgår med
en klumpsumma (»skatteackord»). De särskilda administrativa svårigheterna
vid uppbörden hos de smärre företagarna undvikas sålunda genom att
den indirekta, den särskilda varan belastande avgiften förvandlas till en
direkt skatt å rörelsen.
Beträffande de i Sverige för närvarande utgående konsumtionsskatterna
bär i ett par fall minimiavgift föreskrivits; detta gäller såväl läskedrycksskatten,
vilken uttages med minst 50 kronor per månad, som maltdrycksskatten,
där minimibeloppet satts till 500 kronor i kvartalet. Vid industrisockerskatten,
vilken berör ett mycket betydande antal (c:a 9,000) smärre företagare,
har däremot intet minimibelopp stadgats, trots de svårigheter, som med
hänsyn till den mången gång outvecklade bokföringen hos dessa företagare
måste yppa sig vid beräkningen av den förbrukade mängden skattepliktig
råvara. Enligt vad som inhämtats från kontrollstyrelsen, tillämpas emellertid
i detta fall undantagsvis det förfaringssättet, att i samband med in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
51
spektion överenskommelse träffas mellan företagaren och kontrollstyrelsens
representant örn att skatten skall utgå för viss beräknad myckenhet och
sålunda med ett visst uppskattat belopp. Likaledes torde i samband med
förhöjning av margarinaccisen dylika uppgörelser understundom ha förekommit.
Vad nu anförts ger vid handen, att man även i vårt land i praxis,
när så undantagsvis befunnits ändamålsenligt, tillämpat en liknande anordning
som de i utländsk rätt förekommande »skatleackorden». Vid sådant
förhållande torde det icke vara erforderligt att intaga särskilda föreskrifter
örn beräkning av lyxskatten såvitt gäller småföretagarna.
En annan invändning, som kan anföras emot en tillverkningsskatt, hänför
sig till frågan, i vilken mån en sådan skatt fördyrar de inhemska produkterna
till skada för den inhemska industriens konkurrenskraft med utlandet.
Detta problem påkallar uppmärksamhet såväl ifråga om importen som beträffande
exporten. För att förhindra att de från utlandet införda varorna
säljas utan skattebelastning och därmed otillbörligen konkurrera med de
inhemska produkterna, är det emellertid i flertalet fall tillräckligt, att en
importavgift, svarande mot den av de inhemska tillverkarna uttagna skatten
lägges på importvaran, eller att eventuellt utgående tull för varan höjes
med skattens belopp. Endast i den mån den inhemska tillverkningsskatten
uttages på halvfabrikat, kompliceras läget. Skulle nämligen en importerad
färdigprodukt belastas med allenast samma belopp som halvfabrikatet,
komme — i enlighet med vad som redan utvecklats vid diskussionen av råvarubeskattningen
— i den importerade varans pris icke att medräknas de
procentuella pålägg, som under förädlingsprocessen kan komma att läggas
till det ursprungliga skattebeloppet. I detta fall bör alltså importavgiften
utgå med det högre belopp, som svarar mot de procentuella påläggen, om
man icke av andra skäl anser det olämpligt, att dylika procentuella pålägg
uttagas.
Vid export åter, torde den regeln böra införas, att försäljningar från producenten
till utlandet fritagas från skatt. Komplikationer tillstöta emellertid i
de fall, då producenten icke själv försäljer sina varor till utlandet, utan exporten
i stället sker genom en eller flera mellanhänder. En restitution är dock
även här tekniskt möjlig, örn också vissa svårigheter möta, när varan efter
att ha lämnat producenten och hos honom beskattats, undergår ytterligare
bearbetning.
En tredje invändning, som uppreser sig emot en tillverkningsskatt sammanhänger
med de för vårt land i närvarande läge specifika marknadsförhållandena,
vilka utmärkas av förekomsten av mycket betydande, för en
dylik skatt oåtkomliga lager i gross- och detaljhandeln. Vissa omständigheter
— såsom en starkt forcerad lyxvaruimport i början av året — synas
tala för att detta förhållande gäller icke minst inom de varugrupper, som
skulle beröras av den ifrågasatta lyxbeskattningen. Onekligen har man
häri att se ett argument, som talar till förmån för skattens förläggande till
detaljhandeln. Det återstår att undersöka, örn icke även andra skäl kunna
peka i samma riktning. Man kan därvid konstatera följande:
a) Uttages skatten i detaljhandeln, träffas varan på det stadium, da den
nått sitt högsta värde, vilket möjligen kan vara att beakta ur statsfinansiell
synpunkt. Å andra sidan motväges — såsom bl. a. Nordlindh påpekar —
denna fördel av den större säkerheten vid en skatteuppbörd genom producenten.
b) Örn skatten förlägges till detaljhandelsskiktet, öppnas en i och för sig
önskvärd möjlighet att hårdare träfla varor, som tillhandahallas i mera
lyxbetonade affärer och där belinga ett högre försäljningspris.
c) Genom skattens förläggande till detaljhandelsskiktet undvikes vidare
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
det restitutionsproblem, som vid en tillverkningsskatt kan uppstå med avseende
å produkter, som till viss del avsältas å hemmamarknaden, till annan
del åter exporteras.
d) såsom en väsentlig förutsättning för en ändamålsenlig varubeskattning
måste betraktas, att densamma så utformas, att en prisanpassning uppåt
åvägabringas utan att samtidigt möjligheter skapas för inflationsvinster. I
den mån emellertid varubeskattningen ges formen av en tillverkningsskatt,
torde man icke ens med en relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att
procentuella pålägg inom gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl
på den del av varans inköpspris, som svarar mot skatten. Varan skulle sålunda
komma att för de slutliga konsumenterna fördyras mer än skattens
absoluta belopp, och skillnaden komma mellanleden mellan tillverkare och
förbrukare tillgodo.
e) De varor, som skulle ifrågakomma såsom objekt för den särskilda skatten,
äro i icke ringa omfattning modebetonade, och handeln med dylika
artiklar är därför erfarenhetsmässigt förenad med betydande prisfallsrisker.
Visserligen motsvaras dessa risker av förhållandevis stora mellanhandspålägg,
men frågan är, huruvida dessa pålägg äro så stora, att de motivera, att detaljisten
ålägges bära, förutom prisfallsrisken, även risken för en tillverkningsskatt,
vilket skulle bli fallet, därest varan blir osäljbar eller endast kan
avyttras med förlust. Det oklara läget på denna punkt talar för att i valet
mellan en detaljhandelsskatt och en tillverkningsskatt den förra utvägen
föredrages.
f) Därest avsikten är, att den särskilda varubeskattningen skall bestå allenast
under en begränsad tidrymd, nämligen så länge det nuvarande krisläget
varar, har man anledning att till skärskådande upptaga de icke ringa svårigheter,
som äro förenade med en avveckling av ett system av tillverkningsskatter.
Örn skatten i ett visst fall mildras eller helt borttages, komma de
handelsföretag, som ligga inne med större lager av de skattebelagda produkterna,
att tillfogas förluster, i den mån de billigare, icke skattebelagda varorna
komma ut i rörelsen. De härigenom uppstående svårigheterna ha tidigare
i ett speciellt fall vunnit statsmakternas beaktande, nämligen vid upphävandei
av gummiringsskatten i maj 1938. För att då undanröja orättvisor
och förhindra förluster på inneliggande lager medgavs genom en särskild
förordning rätt till restitution, svarande mot skattens belopp, i fråga om
alla icke begagnade gummiringar, såframt dessa icke voro i obrukbart skick.
Uppenbart torde emellertid vara, att ett dylikt förfarande icke gärna kan
vinna tillämpning på ett större antal skattebelagda produkter, enär kontio Usvårigheterna
torde vara så stora, att mycket betydande defraudationsrisker
föreligga. Nu nämnda svårigheter kunna i viss utsträckning övervinnas, därest
skatten gradvis nedsättes under en följd av år; detta förfarande har exempelvis
tillämpats i Tyskland, där den 15 °/o-iga lyxtillverkningsskatten successivt
nedsättes till 71/2 °/o, innan den slutligt avskaffades. På samma sätt sänktes
i olika etapper en kanadensisk accis å tillverkade varor. Såsom en avgjord
fördel med skattens utformning såsom en differentierad detaljhandelsskatt
måste betecknas den omständigheten, att nu berörda avvecklingsproblem
överhuvud taget icke inställer sig vid en sådan skatteform.
Härmed har emellertid fördelningen av olägenheter och fördelar mellan
de tänkbara beskattningsformerna ännu icke uttömmande angivits. Enligt
vad erfarenheterna från utlandet synas ge vid handen, är även en differentiering
av detaljhandelsskatten förenad med betydande olägenheter. Dessa kunna
sammanfattas sålunda:
Många detaljister, i synnerhet småhandlarna, lia ett outvecklat bokföringssystem
och besitta icke alltid en mera ingående varukunskap. De lia därför
Kunni. Maj.ts proposition nr 237.
53
ofia svårt att särskilja de hårdare belastade varorna från de mindre hårt belastade.
Särskilt stora krav på materialkännedom ställa varor inom grupperna
textilier, bijouterier etc. (vilka äro representerade i förslaget). Uppenbarligen
ökas avsevärt de betänkligheter, som nu angivna förhållanden ge upphov
till, med hänsyn till den frestelse, det måste innebära för detaljisten att i
fall, då minsta tvekan kan råda, huruvida en viss vara är skattepliktig eller
icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration. I alla
de länder, där en differentierad omsättningsskatt varit genomförd, lia därför
starka klagomål anförts emot detta system; mot bakgrunden härav har man
att se, att lyxskatten i ett flertal fall överflyttats från distributions- till produktionsstadiet.
Vid en avvägning mot varandra av de nu anförda argumenten för en tillverkningsskatt
och för en detaljhandelsskatt lia vi icke undgått att — såvitt
gäller de ekonomiska synpunkterna — finna de starkaste skälen tala för den
senare skatteformen. Vi nödgas dock medge, att kontrollsvårigheterna vid
en sådan utformning av skatten torde bli så betydande, att detta argument
måste fälla avgörandet till förmån för tillverkningsskatten.
Såsom redan framgått av den i kap. 11 lämnade redogörelsen för den
främmande rätten, har det i ett flertal system, vilka i princip accepterat
tillverkningsskattelinjen, visat sig praktiskt omöjligt att generellt genomföra
densamma för alla beskattade lyxvaror. Sålunda gäller med avseende å de
mest utpräglade lyxvarorna, nämligen juvelerararbeten, att dylika varor
mången gång måste omsmältas och moderniseras, innan de i ny gestalt slutligen
vinna avsättning. Skatten å dessa varor kan därför icke förläggas till
produktionsstadiet. Mot denna skatteform i fråga örn juvelerararbetena talar
ock det ofta höga värdet av dylika föremål, vilket medför att detaljisten vid
en tillverkningsskatt skulle nödgas förskottera betydande skattebelopp.
Den kompromisslösning, som för sist angivna fall tvingar sig fram, innebär
en spänning av lyxskatten i dels en mera omfattande, till fabrikationsskiktet
förlagd skatt och dels en mindre omfattande sådan, förlagd till detaljhandelsskiktet.
När delta steg ändå måste tagas, synes det — av nyss
angivna skäl — böra undersökas, om icke ytterligare för lyxbeskattning
ägnade varugrupper skulle, utan förutberörda med kontrollen förbundna
olägenhet, kunna beläggas med skatt i detaljhandeln i stället för hos tillverkaren.
Detta synes möjligt beträffande sådana kitt individualiserbara föremål,
vilka företrädesvis försäljas i specialaffärer. Gruppen skulle lämpligen
omfatta — förutom juvelerararbeten — pälsverk, mattor, radioapparater
och radiorör, velocipeder, kikare, fotografikameror, vägg- och studsar -ur samt grammofoner och grammofonskivor. Vi föreslå följaktligen, att —
därest en förhöjd skatt lägges å dessa varor — densamma uttages i detaljhandeln.
Av vikt för bedömandet av frågan om återverkningarna av den utvidgade
varubeskattningen på vår utrikeshandel är, att de enda av de i förslaget i
första hand medtagna artiklarna, varav någon mera betydande export förekommer,
nämligen radioapparater och radiorör (export 1938 cirka 1.8 milj.
kronor) samt grammofoner och grammofonskivor (export 0.3 milj. kronor)
upptagas på listan över i detaljhandeln beskattade varor. För producenter
eller grosshandlare, som försälja nu nämnda artiklar till utlandet, uppkommer
sålunda icke något restitutionsproblem. Vad åter beträffar de endast i andra
hand i förslaget upptagna varorna, nämligen strumpstolsarbeten, innehållande
silke, elektriska metalltrådslampor samt velocipeder, förekommer en jämförelsevis
betydande export av de håda sistnämnda varuslagen (uppgående
till respektive cirka 1.2 och 1.6 milj. kronor). Av dessa lia velocipeder, såsom
nämnt, föreslagits beskattade i detaljhandeln, medan en eventuell särskild
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
beskattning av elektriska metalltrådslampor lämpligare torde — trots förekomsten
av export — böra förläggas till producentstadiet.
I den mån den särskilda skatten utformas såsom en differentierad omsättningsskatt
i detaljhandeln, uppkommer icke frågan, efter vilka grunder
skatten skall beräknas; i detta fall torde nämligen allenast varuvärdet lämpa
sig såsom beräkningsgrund. Förlägges däremot skatten till tillverkningsstadiet,
förtjänar spörsmålet örn beräkningsgrunden att närmare belysas.
Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå
ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor
eller för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett
ofta mycket skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kontrollsynpunkt
betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till
liknande betänkligheter har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt
undvikit att beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räckvidden
av denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man
anser sig böra uppställa för uppbörden och uppbördsresultatet. Åsyftas
samma stränga uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som
vid tullbehandlingen, får invändningen onekligen en betydande relevans;
nöjer man sig åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem
som ligga till grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras
med andra ord uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invändningen
icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Vid bedömandet av frågan örn beräkningsgrunden torde hänsyn även böra
tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverkningsskatten
på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för
import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde
denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräkning
på varuvärdet.
Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka
skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn
är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke
med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med avgifter,
uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter,
vilka skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna
beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaler.
Då statsmakterna synas lia för avsikt att för framtiden beträda sistnämnda
väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsförfarande
synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten
mot en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning
stärkas vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt- eller
stp ekel? eråkning av skatten skulle medföra för producenterna och som understundom
skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en
regelrätt »tulltaxering».
Uppbörden av skatten kan, såsom förut nämnts, grundas antingen på
kontinuerlig övervakning genom kontrolltjänsteman eller på deklaration eller
slutligen på stämpelförfarande. Vid en tillverkningsskatt torde allenast
de två förstnämnda alternativen äga praktisk betydelse. Nordlindh förordade
visserligen i sitt förslag till lyxbeskattning ett stämpelförfarande, innebärande
stämpelbeläggning i försäljningsbok, men detta sammanhängde
bl. a. med att denna skatt icke tänktes kombinerad med en allmän, på deklarationsförfarande
grundad omsättningsskatt. Då i flera fall de till lyxbeskattning
nu ifrågasatta varorna torde komma att försäljas direkt från
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
55
producenten till allmänheten, kan det ej vara rationellt att tillämpa avvikande
uppbördsförfaranden och därmed skilda besvärsformer för den allmänna
omsättningsskatten å ena sidan och lyxskatten å andra sidan. Av
nu anförda skäl elimineras även det andra av de övriga alternativen, nämligen
fortlöpande kontroll genom övervakning av kontrolltjänsteman; mot
nämnda alternativ talar dessutom, att det skulle ställa sig mycket kostsamt
i tillämpningen. Vid sådant förhållande återstår endast att, såsom i
alternativ B a) 2 förutsättes, grunda beskattningen på av tillverkaren avgivna
deklarationer. Emellertid kräves även vid tillämpningen av denna
metod en viss övervakning i form av stickprovskontroll å tillverkningen och
bokföringen. Härvid synes kontrollstyrelsen lämpligen böra fungera såsom
kontrollmyndighet.
Till nedbringande av statsverkets kostnader för kontrollen synes det
lämpligt, att kontrollstyrelsen beredes möjlighet att för kontrollens utövande
påkalla biträde av tullverkets tjänstemän så långt dessa kunna ställas till
förfogande för ändamålet. Det må framhållas, att de kammarskrivarutbildade
tulltjänstemännen bland annat på grund av sin varukännedom torde
äga speciella förutsättningar för verkställande av en tillverkningskontroll.
Nämnas må också, att kammarskrivareleverna numera bibringas viss kunskap
i bokföring och att det därför torde finnas möjlighet att bland tjänstemännen
utvälja sådana som även kunna utöva bokföringskontroll.
Såvitt gäller den ifrågasatta utbyggnaden av detaljliandelsskatten synes
samma deklarationsförfarande som vid den allmänna omsättningsskatten
böra komma till tillämpning. Visserligen vore det av psykologiska skäl
önskvärt att den särskilda lyxskatten på ett påtagligt sätt utåt framträdde,
vilket skulle bli fallet, därest en kvittostämpel här komme till användning,
och visserligen torde detta utan större svårighet låta sig göra, enär här
ifrågavarande artiklar i regel torde försäljas mot särskilt kvitto, men mot
denna fördel står den förut anförda, tyngre vägande nackdelen av att för
samma transaktioner tvenne olika besvärsförfaranden komme att tillämpas.
VI. Skattesatser och beräknad skatteinkomst.
Vad beträffar skattens höjd kunna självfallet olika möjligheter komma i
betraktande. I detta sammanhang möter främst frågan, huruvida skatten
bör differentieras eller icke. Svaret härpå är avhängigt dels av sättet för
skattens uttagande, dels av beräkningsgrunden. Vid en Hilverkningsslcatt,
beräknad efter kvantitativa grunder (vikt, stycketal), sättes i princip ingen
gräns för differentieringen. Baseras däremot en tillverkningsskatt på varuvärdet,
medför detta automatiskt även vid enhetlig skattesats en icke oväsentlig
differentiering; intet hinder möter emellertid för att i detta fall genom
högre eller lägre procentsatser åstadkomma en ytterligare avvägning av
belastningen å olika kategorier av varor. För den händelse avsikten icke är
att giva skatten längre varaktighet, synes det dock, med hänsyn till avvecklingssvårigheterna,
knappast tillrådligt att pålägga alltför höga procentuella
avgifter. Med beaktande av nu anförda synpunkter lia vi stannat inför att
föreslå, att tillverkningsskatten utgår med 10 % respektive 20 °/o, i enlighet
med den förteckning, som finnes fogad vid 1''örfattningsförslaget. I de
fall, där den lägre satsen valts, har detta skett dels med hänsyn till redan
bestående skattebelastning (av särskild betydelse såvitt gäller varor, innehållande
silke), dels med hänsyn till att i de till beskattning föreslagna varorna
kunna ingå även andra än utpräglat lyxbetonade artiklar.
Såvitt gäller detaljhandelsskatten har någon differentiering icke ansetts
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
kunna ifrågakomma; en enhetlig skattesats på 10 %, bestämd med hänsyn
till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna artiklarna. Ilar
här synts lämplig.
Såväl tillverkningsskatten som detaljhandelsskatten tänkas utgå vid sidan
av den allmänna omsättningsskatten; en dubbelbeskattning är sålunda på
denna punkt åsyftad.
Till förhindrande av att de föreslagna skatterna elimineras genom ökad
import av skattepliktiga varor och till åstadkommande av att gällande tullskydd
upprätthålles vore det under normala förhållanden nödvändigt, att
de för varorna fastställda tullsatserna underkastades mot skattesatserna svarande
höjningar. En dylik åtgärd synes dock i nuvarande situation böra
såvitt möjligt undvikas. I stället synes — såsom nämnt — böra i vidgad
utsträckning anlitas utvägen, att gällande importförbud å vissa av de till
skattebeläggning föreslagna varorna utsträckas till samtliga av skatterna berörda
varuslag. Under förutsättning att undantag från importförbuden därvid
antingen icke alls medgivas eller lämnas endast mot erläggande av en
import- eller licensavgift, som uppgår till lägst skattens belopp, skulle såväl
i fiskaliskt avseende som ur tullskyddssynpunkt ernås samma resultat som
genom tullförhöjningar. Då fråga skulle kunna uppstå, huruvida bindningar
av tullsatser i gällande handelsavtal lägga hinder i vägen för uttagande av
dylika licensavgifter, har vid varuförteckningens upprättande så långt som
möjligt undvikits att medtaga sådana varor, där tullsatserna äro bundna. I
beräkningarna över skatteintäkterna bar förutsatts, att importavgiften över
lag kommer att utgå med samma procentsats som tillverkningsskatten. Varuurvalet
torde ock i regel ha träffats så, att något procentuellt tillägg till denna
avgift i allmänhet icke lärer få anses erforderligt (jfr ovan sid. 51, st. 2). I
I bilaga 2 finnes intagen en av byråchefen Sandquist verkställd beräkning
av den inkomst, som, under förutsättning att den föreslagna varubeskattningen
bade tillämpats under år 1938, skulle under nämnda år ha tillförts
statskassan. Av beräkningen i fråga framgår, att avkastningen av tillverkningsskatterna,
beräknad på värdet av dåvarande industriproduktion med
avdrag för exportvärdet, skulle kunna uppskattas till omkring 15 milj. kronor.
Till detta belopp bör fogas uppbörden av mot skatterna svarande import-
eller licensavgifter för till riket införda varor av de slag, som vid tillverkning
här i landet skulle vara underkastade den särskilda beskattningen.
Denna uppbörd kan med ledning av 1938 års importvärden beräknas till i
runt tal 4 milj. kronor. Den sammanlagda uppbörden skulle alltså med
sagda beräkning uppgå till cirka 19 milj. kronor. En av olika orsaker
framkallad konsumtionsminskning torde dock vara ägnad att sänka detta
belopp, men å andra sidan verka inträffade prisstegringar i motsatt riktning.
Vid en försiktig beräkning kunna — med beaktande av nu nämnda förhållanden
— tillverkningsskatten och däremot svarande importavgifter antagas
avkasta cirka 15 milj. kronor årligen. Därest skatten icke kommer att omfatta
elektriska metalltrådslampor, minskas intäkterna med drygt 1 milj.
kronor; medtagas ej heller strumpstolsarbeten av silke, nedgår avkastningen
med ytterligare 3 å 3.5 milj. kronor.
En liknande beräkning återfinnes för den särskilda omsättningsskatten i
bilaga 3. Uppskattningsvis skulle i detta fall skatten, om 1938 års försäljning
lägges till grund för beräkningen, inbringa i runt tal 14 milj. kronor
årligen. Med beaktande av förut angivna faktorer, synes detta belopp böra
sänkas till 12 milj. kronor. Medtages icke gruppen velocipeder skulle avkastningen
av den särskilda omsättningsskatten komma att minskas med
approximativt 3 å 4 milj. kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
57
VII. Specialmotivering.
A. Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket
tillverkade varor.
Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade
varor är grundat på den förutsättningen, att skatten skall erläggas av producenten.
I fråga om innehållet i de särskilda paragraferna må framhållas
följande.
1 §•
Enligt denna paragraf skall skatt i första hand utgå för sådana varor,
som äro tillverkade för avsalu, varmed bör likställas avyttring genom byte
och avbetalningsköp. Emellertid äro vissa av de till beskattning föreslagna
varorna av sådan art, att de av tillverkaren eller köparen även kunna tagas
i anspråk för framställning, komplettering, reparation eller emballering av
icke skattepliktiga varor. Den omständigheten, att en vara erhåller dylik
användning, bör självfallet icke föranleda, att den befrias från skatt. På
grund härav har i paragrafens första stycke stadgats skatteskyldighet jämväl
för varor, som tillverkas för vidare bearbetning. Under detta sammanfattade
begrepp bör då anses falla även sådan behandling av varan, som
består däri, att den begagnas exempelvis såsom kompletterings-, reparationseller
förpackningsmateriel. Skattepliktiga askar, etuier, fodral o. d. skulle
sålunda underkastas skatt, även om de icke försäljas utan endast användas
till förpackning av icke skattepliktiga varor.
Därest i och för sig skattepliktiga varor använts för framställning, komplettering,
reparation eller emballering av andra för försäljning avsedda,
likaledes skattepliktiga varor, bör skatt uppenbarligen erläggas endast för
dessa senare varor. Då det emellertid i vissa fall torde bliva omöjligt att
på förhand avgöra, huruvida varorna komma att få sådan till skattefrihet
föranledande användning, har bestämmelsen om skatt för varor, som tillverkats
för vidare bearbetning, givits generell giltighet. Emellertid har till
undvikande av dubbelbeskattning i 6 § intagits en bestämmelse, enligt vilken
i deklaration avdrag må göras för varor, som använts för framställning
av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.
2 §•
I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna
med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning försåld
eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages
i anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen beräknas
lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage
betingat vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende
av de prisdifferenser, som för ett och samma varuslag kunna föranledas
av olikheter i varupartiernas storlek, leveranstidens längd och andra
på prissättningen inverkande faktorer, alltid bör beräknas efter det
vid varje särskilt försäljningstillfälle och för varje särskild varupost
faktiskt tillämpade försäljningspriset, beräknat ab fabrik och med avdrag
för mellan säljaren och köparen överenskomna rabatter, däri inbegripna
kassarabatter. Härav framgår, att exempelvis katalog- och priskurantpriser
samt gängse marknadspriser (värde enligt ortens pris o. d.) icke i och
för sig kunna tillerkännas betydelse för värdebestämningen utan att avgörande
för denna bör bliva den i varje särskilt fall betingade köpeskillingen.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan
tagits i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet
grundas på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstämmelse
med den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken värdet
skall beräknas lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen,
har därvid föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som varan
skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då förutsatts,
att tillverkaren skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämnda
regel för värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försäljning
i egentlig mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till användning
jämväl beträffande varor, som av tillverkare för försäljning överlämnas
till försäljningsbolag eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad
försäljningsorganisation.
Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten
icke medräknas.
3 §•
I denna paragraf stadgas anmälningsskyldighet för den, som ämnar tillverka
skattepliktig vara. Paragrafen är avfattad i huvudsaklig anslutning
till motsvarande stadganden i förordningarna örn industrisockerskatt och
skatt å läskedrycker.
4 §•
Enligt förordningen om accis å silke skall den för skattebeläggningen erforderliga
kontrollen över tillverkningen utövas av generaltullstyrelsen. Av
förarbetena till lagstiftningen i fråga framgår, att motivet härtill varit, att
vid tiden för skattens införande endast en fabrik för tillverkning av silke
existerade inom landet och alt denna fabrik var förlagd till en plats, där det
fanns en tullkammare, vilken i och för andra tjänsteangelägenheter redan
stod i livlig kontakt med såväl nämnda fabrik som nied andra, vilka i sin
tillverkning använde silke såsom halvfabrikat. Vid sådant förhållande ansågs
mest ändamålsenligt att kontrollen över efterlevnaden av förordningen
anförtroddes åt tullverket.
I fråga om flertalet andra nu gällande producentskatter fungerar kontrollstyrelsen
såsom beskattningsmyndighet. Detta synes böra bliva fallet jämväl
beträffande den nu föreslagna varubeskattningen. Visserligen äro många
av de industriföretag, som tillverka varor av här ifrågakommande slag, belägna
å orter, där tullkammare finnes, och en icke ringa del av dessa företag
äro även på grund av att de tilldelats tullrestitutionsrätt för exportvaror redan
underkastade viss kontroll från tullverkets sida. Emellertid torde tullverkets
organisation icke i alla avseenden lämpa sig för omhändertagande
av den särskilda och omfattande form av beskattningsverksamhet, varom
här är fråga. Med hänsyn härtill och då det till bevarande av kontinuiteten
och åstadkommande av likformighet i beskattningsproceduren måste anses
önskvärt, att producentbeskattningen i största möjliga utsträckning koncentreras
till en och samma skattemyndighet, torde även här ifrågavarande
skattebeläggning böra handhavas av kontrollstyrelsen. Därvid torde det
dock få anses lämpligt, att kontrollstyrelsen i de avseenden, som nedan beröras,
beredes möjlighet till samarbete med vederbörande tullmyndigheter.
Såsom framgår av den till förslaget fogade varuförteckningen, hava de
såsom skattepliktiga upptagna varorna definierats i enlighet med den statistiska
varuförteckningens numrering och terminologi. Avsikten härmed har
varit, bland annat, att ernå en i möjligaste mån klar och otvetydig avgränsning
mellan skattepliktiga och skattefria varor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
59
Erfarenheten på det tulltekniska området har emellertid visat, att det ofta
möter betydande svårigheter alt med bestämdhet avgöra, huruvida en vara
skall anses liänförlig lill det ena eller det andra statistiska numret. På grund
av det jämförelsevis stora antalet olika varor, som skulle underkastas beskattning,
kunna sådana svårigheter väntas uppstå även då det gäller varornas
skattebeläggning. Med hänsyn härtill bör kontrollstyrelsen i tveksamma
fall kunna hos generaltullstyrelsen inhämta yttrande angående varornas
rätta rubricering i statistiskt avseende och på dylikt sätt utnyttja
inom tullverket samlad erfarenhet härutinnan. Någon särskild föreskrift i
sådant syfte är uppenbarligen icke påkallad.
Vidare synes samarbete mellan kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen
även så till vida kunna inledas, att kontrollstyrelsen i och för kontroll å avlämnade
deklarationer, i vad dessa avse värdet av de deklarerade varorna,
skulle vid behov kunna påkalla medverkan av det inom generaltullstyrelsen
för kontrollering av tullvärden inrättade s. k. tullvärdekontrollkontoret. I
anslutning till vissa av årets lagtima riksdag på förslag av Kungl. Maj:t beslutade
ändringar i gällande tullvärdebestämmelser, kommer nämnda kontrollorgan,
enligt vad som uppgivits, att från och med den 1 juli 1940 även
inrikta sig på undersökningar rörande försäljningspriserna å inom landet
tillverkade varor. Icke heller för en dylik samverkan mellan de båda ämbetsverken
torde krävas särskild föreskrift.
Såsom förut nämnts äro åtskilliga av de industriföretag, som tillverka varor,
för vilka beskattning föreslagits, underkastade kontroll från tullverkets sida
på grund av att de erhållit rätt till tullrestitution för exportvaror. Det ligger
då nära till hands att låta denna kontroll även omfatta av företagen tillverkade,
för den svenska marknaden avsedda skattepliktiga varor, och att
jämväl utsträcka kontrollen i fråga till andra, icke restitutionsberättigade
företag, i den mån detta kan ske ulan hinder för tullgöromålens behöriga
fortgång. Visserligen skulle den nu ifrågasatta beskattningen väsentligen grundas
på ett deklarationsförfarande, men till övervakande av dels att deklarationer
verkligen avgivas av alla skatteskyldiga dels att de avgivna deklarationerna
äro riktigt upprättade, måste krävas en ganska omfattande såväl
central som lokal kontroll. Denna bör givetvis i första hand ombesörjas av
kontrollstyrelsen och hos denna anställda särskilda kontrolltjänstemän. Vad
den lokala kontrollen beträffar synes dock densamma till nedbringande av
kontrollkostnaderna kunna i viss omfattning anförtros åt härför lämpliga
tulltjänstemän. Särskilt de kammarskrivarutbildade tjänstemännen måste på
grund av sin varukännedom anses äga goda förutsättningar för verkställande
av sådan kontroll. Enligt uppgift bibringas kammarskrivareleverna numera
även viss kunskap i bokföring och det torde därför finnas möjlighet att bland
tjänstemännen utvälja sådana som jämväl kunna utöva erforderlig bokföringskontroll.
Huruvida och i vilken omfattning tulltjänsteman skulle kunna
ställas till förfogande för här berörda ändamål, måste självfallet bliva i hög
grad beroende av den fortsatta importutvecklingen. Skulle till följd av krisförhållandena
en mera avsevärd nedgång i importen komma att inträda och
tullverkets arbetsbörda därigenom minskas, torde möjligheterna för ett dylikt
anlitande av tulltjänstemännen komma att okas.
Till åstadkommande av samverkan mellan kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen
i det avseende, som nu berörts, torde krävas vissa särskilda författningsbestämmelser,
vilka emellertid synas med stöd av det i lii § intagna
bemyndigandet kunna utfärdas av Kungl. Majit. Med hänsyn lill att fullgörande
av kontroll över den inre beskattningen är en arbetsuppgilt, som
får anses falla utom tulltjänstemans vanliga tjänstutövning, och då arbetsuppgiften
i fråga kan väntas bliva både grannlaga och krävande, synes det
Bihang till riksdagens protokoll l!)il. 1 sunil. A’r 237. &
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
skäligt, att tulltjänsteman, som utövar dylik kontroll, kommer i åtnjutande
av särskild gottgörelse härför. Även de för sådant ändamål erforderliga föreskrifterna
torde kunna meddelas av Kungl. Majit.
5 §•
De i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava till syfte att möjliggöra
och underlätta kontrollen över tillverkningen samt försäljningen eller
den vidare bearbetningen av de skattepliktiga varorna.
6 §■
Vad beträffar silkesaccisen skall skattedeklaration ingivas inom en månad
efter varje kalenderkvartals utgång, medan i fråga örn exempelvis industrisocker-
och läskedrycksskatterna deklarationerna skola insändas senast å
femtonde söckendagen efter varje månads utgång. Av olika skäl synes det
lämpligt att beträffande de varor, varom nu är fråga, tillämpa den längre av
dessa deklarationsperioder, innebärande att deklaration icke skulle behöva
avlämnas oftare än var tredje månad. Det må i detta sammanhang framhållas,
att kontrollstyrelsen jämlikt stadgande i 7 § skulle äga rätt att, om så prövas
nödigt, föreskriva om ställande av erforderlig säkerhet för skattens behöriga
erläggande.
Enligt förslaget skulle skatt uttagas icke endast för försålda varor utan även
för varor, som använts för framställning, komplettering, reparation eller
emballering av icke skattepliktiga varor. Hava däremot varorna begagnats
för framställning och så vidare av andra skattepliktiga, för försäljning avsedda
varor, bör skatt givetvis utgå endast för sistberörda valör. Emellertid
kan det fallet inträffa, att en i och för sig skattepliktig vara, innan den tages
i anspråk för sådan ytterligare bearbetning, som nyss nämnts, undergått
försäljning och därvid blivit i föreskriven ordning skattebelagd. I den mån
även slutprodukten är skattepliktig, skulle alltså här en dubbelbeskattning
bliva följden. Till undvikande av en sådan har, såsom redan i ett tidigare
sammanhang nämnts, i paragrafen intagits en bestämmelse enligt vilken
vid avgivande av deklaration avdrag må göras för värdet av varor, som
använts för framställning, komplettering, reparation eller emballering av
skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.
Då det icke kan anses skäligt, att varor, som måst av säljaren återtagas,
underkastas beskattning, har vidare föreskrivits, alt avdrag i deklaration
även må göras för värdet av varor, som enligt av köparen på tro och heder
avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren. I likhet med vad fallet är
beträffande andra med producentskatt belagda artiklar har avdrag jämväl
medgivits för varor, som enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis
utförts ur riket eller till svensk frihamn. Slutligen har föreslagits en bestämmelse,
enligt vilken på särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero, huruvida
och i vad mån avdrag må göras även för värdet av varor, vilkas försäljning
förorsakat tillverkaren kundförluster.
I övrigt har beträffande deklarationen föreskrivits, bland annat, att densamma
skall vara till riktigheten styrkt av två personer, som kunna förutsättas
äga kännedom örn de förhållanden, som däri avses. Till mönster för
detta stadgande har tjänat en motsvarande bestämmelse i kungörelsen med
tillämpningsföreskrifter till tullrestitutionsförordningen.
7—16 §§.
De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna hava i allt väsentligt sin
motsvarighet i andra liknande skatteförfattningar, varför någon motivering
för desamma icke torde kunna anses påkallad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
61
B. Förslaget till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor.
Då stadgandena i förevarande förslag äro avfattade i nära anslutning till
bestämmelserna i det av professorn E. Lindahl och landskamreraren A. Wigert
utarbetade förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt, torde en
generell hänvisning till motiveringen för sistnämnda förslag här vara till
fyllest.
BILAGOR 1—3
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
65
Bilaga 1.
Förteckning över lyxvaror enligt kanslirådet An Nordlindhs förslag
av den 30 december 1922 i fråga om anordnande av utsträckt
lyxbeskattning.
1. Statyetter samt andra prydnads-, skriv- eller rökbordsartiklar, bestående
till huvudsaklig del av marmor, alabaster, bärnsten, gagat eller andra finare
stenåker eller efterbildningar därav.
2. Belysningsartiklar, bestående till huvudsaklig del av marmor, alabaster
eller andra finare stenarter eller efterbildningar därav, ävensom skålar och
andra delar till sådana artiklar.
3. Ostron och kaviar; gåsleverpastej i bakverk eller i s. k. terriner, även
örn dessa förekomma i hermetiskt tillslutna kärl.
4. Choklad, chokladvaror och kakaopreparat, alla slag med undantag av
kakaopulver och kokchoklad; konfekt, karameller och dylika konfityrer, härunder
inbegripna även kanderade varor, ävensom lakrits och lakritsvaror,
marsipan och marsipanvaror, marsipanmassa och andra massor, i vilka ingå
mandel eller mandelersättning, nötter eller kärnor.
Anm. Såsom kokchoklad anses sådan choklad i kakor örn minst 80 grams
nettovikt per stycke, som har en fetthalt av högst 28 procent och vilken, förutom
kakao och socker, ej innehåller andra ämnen än tillsats av vanilj eller
vanillin.
5. Handskar av läder eller skinn, med undantag av dels arbetshandskar,
dels handskar med foder av pälsverk av får eller av annat spånadsämne än
siden.
6. Sadlar, ridspön, hundpiskor, för spel avsedda bollar samt överdrag därtill,
boxhandskar, lädertapeter, läderplastik, gyllenläder, reskuddar, koffertar;
kappsäckar med ett värde av minst 100 kronor per stycke; hattfodral;
väskor, necessärer och etuier med inredning för toalettartiklar o. dyl. samt
med ett värde av minst 20 kronor per stycke; damväskor, med ett värde av
minst 15 kronor per stycke, allt för så vitt de angivna artiklarna till huvudsaklig
del bestå av läder eller skinn.
Anm. I värdet av väskor, necessärer och etuier med inredning inräknas
även inredningens och därtill hörande föremåls värde.
7. Skodon, vilkas överdelar huvudsakligen bestå av siden-, sammet- eller
brokadvävnad eller av lackerade, sämskade, förgyllda eller försilvrade skinn.
8. Damkläder, med undantag av västar; ävensom rockar och kappor alla
slag, allt för så vitt övertyg eller foder utgöres av beredda skinn (ej pälsverk).
9. Pälsverk, beredda, alla slag, med undantag av pälsverk av får, get, ren,
hund, varg eller katt.
10. Kläder och andra persedlar, ej särskilt nämnda, även icke fullfärdiga,
helt eller delvis bestående av pälsverk med undantag av pälsverk av får, get,
ren, hund, varg eller katt.
11. Möbler och andra bearbetade trävaror, förgyllda, försilvrade eller försedda
med s. k. japansk lackering, skulpterade (med bildhuggeriarbeten försedda),
med inläggningar eller med uteslutande i prydnadssyfte anbragta be
-
t
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
slag av metall, möbler med övertyg, vari silke ingår, ävensom, oavsett bearbetningens
art, biljarder samt delar och tillbehör därtill även av annat ämne
än trä, rouletter, tebord och andra bord med skivor eller brickor av porslin
eller metall, för spel särskilt inrättade bord, rökbord, skåp och skrin för tobaksvaror,
provianteringskorgar (matsäckskorgar) och provianteringslådor
med inredning för utrustningsartiklar, för spel avsedda klubbor och klot
ävensom räckets.
Anm. 1. Vid bedömandet, huruvida en trävara är skulpterad, fästes ej avseende
vid enklare träsnideriarbeten ej heller vid rosetter, knoppar och dylika
för karaktären av varans bearbetning mindre väsentliga delar.
Anm. 2. I värdet av provianteringskorgar och provianteringslådor med
inredning inräknas även de till inredningen hörande artiklarnas värde.
12. Föremål, helt eller delvis bestående av elfenben, valross- eller flodhästtänder,
pärlemor, med undantag av knappar till underkläder, eller av
sköldpadd.
13. Promenadkäppar med ett värde av minst 5 kronor per stycke.
14. Papper, förgyllt, försilvrat eller med annan metall belagt, plisserat,
eller pressat, ävensom färgat silkespapper (ej vitt eller tonfärgat).
15. Ljuskänsligt fotografiskt papper med undantag av s. k. blå- och vitkopieringspapper.
16. Films, även biograf- och kinematograffilms.
17. Brevpapper, brevkort eller korrespondenskort jämte kuverter i askar
(s. k. papeterier).
18. Papperstapeter med förgyllning, försilvring eller bronsering i upphöjt
mönster; tvättbara tapeter, imiterande siden eller med förgyllning, försilvring
eller bronsering; ävensom tapeter med å ytan anbragt stoft av spånadsämne.
19. Frimärks-, vykorts- och fotografialbum samt delar därtill, ävensom
poesialbum.
20. Böcker, tryckta, i band, bestående till huvudsaklig del av läder eller
skinn, biblar och psalmböcker samt kontorsböcker dock undantagna.
21. Vykort och gratulationskort.
Vävnader:
22. hel- och halvsiden samt andra vävnader, innehållande silke.
Anm. Avseende fästes ej vid i vävnader ingående silke, som ej överstiger
3 % av vävnadens vikt.
23. brokadvävnader, guld- och silvertyg samt andra vävnader med in
gående
finare metalltrådar.
24. skurna plysch- och sammetsvävnader med undantag av s. k. man
chester.
Anm. Hit hänföras även vävnader, tillverkade av sniljgam.
25. svarta herr- och gosskostymvävnader med undantag av cheviotväv
nader.
26. yllemattor, knutna; ävensom plyschartade, oskurna dock undan
tagna.
Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda:
27. av vävnader, innehållande silke eller finare metalltrådar, eller med
foder, uppslag eller annan besättning av varor, i vilka silke ingår,
dock att avseende ej fästes vid ärmfoder, krage, kantband
eller snören till skydd för kanter eller påsydda för att ersätta
knapphål.
Anm. Avseende fästes ej vid i vävnader ingående silke, som ej överstiger
3 °/o av vävnadens vikt.
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
28. av skurna plysch- och sammetsvävnader med undantag av s. k.
manchester.
29. av svarta herr- och gosskostymvävnader med undantag av cheviot
vävnader.
30. av spetsar, spetsvävnader eller tyll med undantag av trådgardins
vävnader.
av andra spånadsvaror:
31. underkläder, försedda med broderier eller spetsar av minst 4 cm.
bredd eller täckande mer än en femtedel av persedelns yta.
Anm. Broderier, utgörande endast monogram, bokstäver eller siffror, lämnas
utan avseende.
32. klädningar, promenaddräkter, blusar, kappor och andra sömnads
arbeten,
ej särskilt nämnda, med undantag av lakan, örngått, servetter
och dukar, även näsdukar; allt för såvitt ifrågavarande
arbeten äro försedda med broderier, applikationer, spetsar eller
hålsöm eller i prydnadsändamål påsydda band, snören, fransar,
gulddragararbete, pärlor eller stenar; dock att beträffande kläder
av bomulls-, linne- eller hampvävnader även i prydnadssyfte påsydda
band eller bandliknande snören av annat ämne än silke
lämnas utan avseende.
33. Bolstrar, kuddar, även soffkuddar, stickade täcken och andra sängkläder
samt sängskärmar med övertyg av hel- eller halvsiden; ävensom duntäcken
oavsett övertygets beskaffenhet.
34. Strumpstolsarbeten, vantar härunder inbegripna, och andra genom
virkning, stickning eller knytning tillverkade varor, ej särskilt nämnda, med
eller utan sömnadsarbete och ej utgörande glödnät, av silke enbart eller i
förening med annat spånadsämne; av annat spånadsämne än silke, för såvitt
däri ingår finare metalltråd eller varorna äro försedda med i prydnadssyfte
anbragta band, snören, franser, gulddragararbete, broderier, pärlor
eller stenar.
35. Spetsvävnader med undantag av trådgardinsvävnader; spetsar, innehållande
silke eller finare metalltråd; ävensom spetsar av annat spånadsämne,
för såvitt de hålla mer än 4 cm. i bredd.
36. Broderier, alla slag, även metervara, vävnader med påsydda snören
eller paljetter, pärlor o. dyl. härunder inbegripna.
37. Plysch- och sammetsband.
38. Band, fransar och snörmakararbeten, innehållande silke eller finare
metalltråd, hattflätor dock undantagna.
39. Gulddragararbeten, paljetter och kantiljer, alla slag, ävensom arbeten,
i vilka dessa artiklar till mer eller mindre väsentlig del ingå.
Anm. Hit hänföres icke gulddragartråd.
40. Paraplyer och parasoller av hel- eller halvsiden; av andra vävnader
i förening med broderier eller spetsar.
41. Hängslen, bälten, skärp, strumpeband samt andra dylika persedlar
av hel- eller halvsiden eller av elastiska band eller snören, i vilka silke
ingår.
42. Hattar, färdiga eller halvfärdiga och plattor därtill samt mössor av
brokad eller av vara, i vilken silke ingår, eller av sammanklistrade fjädrar;
ävensom panama-, manilla- oell florentinerliattar.
43. Hattar, monterade antingen med espriter, döss, plymer eller andra
prydnadsfjädrar, preparerade fåglar eller delar därav eller med konstgjorda
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
blommor, frukter, blad eller växter, i vilka silke ingår eller som äro tillverkade
av sammets- eller plyschvävnader.
44. Espriter, cross, plymer och andra bearbetade prydnadsfjädrar samt
för prydnadsändamål preparerade fåglar eller delar därav, ävensom konstgjort
fjäderpälsverk.
45. Konstgjorda blommor, frukter, blad eller växter, i vilka silke ingår
eller som äro tillverkade av sammets- eller plyschvävnader, ävensom delar
till sådana artiklar.
46. Solfjädrar.
47. Artiklar av krukmakargods, fajans eller porslin, vilka måste anses
huvudsakligen avsedda till prydnad och icke eller endast i ringare mån till
verkligt gagn, såsom statyetter, vaser, ateniennprydnader, dekorationstallrikar
och andra väggprydnader m. m.
48. Belysningsartiklar samt skålar och andra delar därtill av fajans eller
porslin, förgyllda, försilvrade, målade eller på annat sätt dekorerade.
49. Krukmakargods, fajans- och porslinsvaror i förening med annan oädel
metall än järn, köksartiklar dock undantagna.
50. Arbeten av äkta porslin, förgyllda, försilvrade, målade eller på annat
sätt dekorerade.
Anm. Vid bedömandet, huruvida här ifrågavarande föremål äro dekorerade,
lämnas rymd-, innehålls- eller dylik beteckning samt fabrikantens eller
säljarens namn eller märke utan avseende.
51. Fönster- och spegelglas, fasetterat, i prydnadssyfte etsat, målat eller
eljest dekorerat, ävensom arbeten av sådant glas, härunder inbegripet, oavsett
målning eller annan dekorering, i metall infattat glas för fönster, dörrar
och diskinredningar.
52. Fotografiska torrplåtar.
53. Artiklar av glas, vilka måste anses huvudsakligen till prydnad och
icke eller endast i ringare mån till verkligt gagn.
54. Glasvaror i förening med annan oädel metall än järn.
55. Glasvaror, slipade, etsade, målade, förgyllda eller eljest med annan
dekorering än sådan, som åstadkommits genom gravyr i formen, härunder
inbegripna, oavsett slipning och annan dekorering, prismor, kedjor, stavar
och dylika föremål för belysningsartiklar, ävensom pärlfransar, alla slag.
56. Emaljvaror, förgyllda, försilvrade, dekorerade eller i förening med
annan metall än järn.
57. Jaktgevär med ett värde av minst 125 kronor per stycke, pistoler
och revolvrar, salongsgevär samt fjäder- och luftbössor.
58. Sängar och delar därtill, bestående till huvudsaklig del av annan
metall än järn.
59. Statyetter och andra prydnadsföremål samt rökbordsartiklar, bestående
till huvudsaklig del av oädel metall.
60. Föremål av oädla metaller eller av glas, trä eller dylika ämnen, helt
eller delvis på mekanisk eller galvanisk väg överdragna med guld, silver
eller platina, dock med undantag för plåt och tråd, knivar, skedar och gafflar,
julgransprydnader samt fickur och delar därtill.
61. Automobiler och motorcyklar för personbefordran samt över- och
underreden därtill ävensom andra delar och tillbehör till automobiler och
motorcyklar, alla slag, gummiringar dock undantagna.
62. Segel- och motordrivna båtar för sport- eller nöjesändamål samt segel
och andra tillbehör därtill.
63. Förgasaremotorer.
64. Parfymer, luktvatten, hårtinktur och andra toalettvatten med undan -
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
69
tag av munvatten; puder, smink, pomador och andra kosmetiska medel med
undantag av tandpulver och tandpasta.
65. Fyrverkeriarbeten, även s. k. salongsfyrverkeri (bengaliska tändstickor
o. dyl.).
66. Fotografikameror samt delar och tillbehör därtill dock med undantag
för sådana kameror samt delar och tillbehör därtill, som äro avsedda för
yrkesmässigt bruk.
67. Biograf- och kinematografapparater samt delar och tillbehör därtill,
upptagningskameror härunder inbegripna, ävensom biograf- och kinematograffilmer.
68. Flyglar, pianinon, tafflar; orglar med undantag av kyrkorglar; blåsoch
stränginstrument, accordion, positiv, speldosor samt delar och tillbehör
därtill.
69. Grammofoner, fonografer och dylika för återgivande av musik m. m.
inrättade instrument samt delar och tillbehör därtill.
70. Etuier, med eller utan inredning, askar, väskor, portföljer och fodral
i förening med vävnader eller band av plysch, sammet eller hel- eller halvsiden,
dock att sådana materialier, som äro avsedda för fasthållande av askens
lock eller eljest av underordnad betydelse för föremålens utseende, härvid
lämnas utan avseende.
Anm. I värdet av etuier, portföljer o. dyl. artiklar, försedda med inredning,
inberäknas även inredningens och därtill hörande föremåls värde.
71. Leksaker, med ett värde av mer än 5 kronor per stycke.
Anm. Vid värdeberäkningen anses föremål, uppfästade eller avsedda att
uppfästas å samma karta eller vilka i detaljhandeln pläga förekomma i
samma förpackning såsom ett stycke.
72. S. k. kulörta lyktor av papper, glas, gelatin e. dyl. ämnen.
73. Masker, kotiljongsartiklar, serpentiner, konfetti och andra skämtartiklar.
74. För personligt bruk avsedda föremål, tjänande såsom prydnad eller
vilka, om de också hava ett praktiskt syftemål, dock i väsentlig grad äro
avsedda till prydnad ävensom delar till sådana föremål.
Hit hänföras bland annat: armband med undantag av urarmband, broscher,
bröstnålar; hattnålar med undantag av sådana, som hava knoppar
av icke dekorerat glas eller porslin; hals- och andra prydnadskedjor samt
urkedjor, med undantag av sådana, som bestå av icke förgylld eller försilvrad
oädel metall eller av läder eller av dessa ämnen i förening, hårnålar
med undantag av sådana, som bestå uteslutande av järn eller annan oädel
metall, icke förgylld eller försilvrad; hårspännen, hårkammar och andra
hårprydnader, kors, ringar, berlocker, urhakar, manschett- och bröstknappar,
hattspännen; skärp- och skospännen med undantag av sådana, som
huvudsakligen bestå av oädel metall, icke förgyllda eller försilvrade.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Inkomstberäkning m. m.
Bilaga 2.
i anslutning till förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket
tillverkade varor, grundad på 1938 års tillverknings- och importvärden.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
Statistiskt nr | Varuslag | Tillverk-nings-värde 1 | Import-värde 2 | Skattesats | Tillverk- nings- skatt | Import- avgift |
|
| milj. kr. | milj. kr. | 1,000 kr. | 1,000 kr. | |
ur 540 | Fruktsalt........................... | 1.0 | 3 0.2 | 20 | 200 | 40 |
ur 582: 2 | Sprithaltiga putsmedel för läderarbeten | 4 . | 0.1 | 10 | 4 . | 10 |
587, 588 | Flyktiga vegetabiliska oljor, estrar etc. | »3.5 | 2.2 | 20 | 700 | 440 |
592 | Puder, smink, hudkräm och näskitt.. | 1 |
|
|
|
|
593 | Lukt- eller toalettvatten, parfymer och | \ 3 11.0 | 1.7 | 20 | 2,200 | 340 |
|
| 1 |
|
|
|
|
596 | Tvål, parfymerad, annan är raktvål, |
|
|
| 1,680 |
|
| eller i formade handstycken etc..... | 8.4 | 0.1 | 20 | 20 | |
599 | Ljus................................ | 3.1 | 0.2 | 10 | 310 | 20 |
604 | Putsmedel, ej sprithaltiga, för läderar- |
| ||||
| beten eller skodon................. | 1.5 | 0.1 | 10 | 150 | 10 |
1011-1015, 1017 1079-1081, |
| 30.7 | 9.0 | 10 | 3,070 70 | 900 |
| 3 0.7 | 1.6 | 10 | 160 | ||
| ||||||
1087 | Snören och andra snörmakararbeten |
|
|
|
|
|
|
| 8 0.3 | 0,3 | 10 | 30 | 30 |
1089 | Spetsar, spetsvävnader och tyll inne- | 40 | ||||
|
| 8 0.4 | 1.0 | 10 | 100 | |
1093,1094 | Strumpstolsarbeten etc. innehållande | |||||
| silke.............................. | 31.5 | 2.5 | 10 | 3,150 | 250 |
1175-1177 | Spånadsvaror i förening med finare | |||||
| metalltråd........................ | »0.3 | 0.4 | 10 | 30 | 40 |
1179 | Hattflätor innehållande silke eller guld- | |||||
|
| 3 0.1 | 0.2 | 10 | 10 | 20 |
ur 1185:2 | Skodon av lackerade eller bronserade | |||||
| skinn, väg. 750 g eller därunder per par | 3 3.5 | 3 0.8 | 20 | 700 | 160 |
1186 | Skodon av spånadsvara, innehållande |
|
|
|
|
|
| silke eller finare metalltråd........ | 3 0.5 | 0.02 | 20 | 100 | 4 |
1843 | Elektriska metalltrådslampor......... | 8.0 | 2.4 | 10 | 800 | 240 |
2044-2046 | Etuier, askar etc., av läder eller spå- | |||||
| nadsvara etc...................... | 8 0.5 | 0.5 | 10 | 50 | 50 |
2049-2053 | Väskor, necessärer, portföljer, plån- | |||||
|
| 7''0 | 23 | 10 | 700 | 230 |
2054,2055 | Koffertar, kappsäckar etc............. | 3.5 | 0.3 | 10 | 350 | 30 |
| ||||||
ur 2058, | |Leksaker, andra än av trä........... | 3 1.2 | 3 3.1 | 20 | 240 | 620 |
| ||||||
2061 | Masker, karnevals- och kotiljongsartik- |
|
|
|
|
|
|
| 3 0.2 | 0.1 | 20 | 40 | 20 |
2062, 2063 | Pärlor, oäkta samt arbeten därav .... | 3 0.02 8 2.5 | 0.02 2.0 | 20 20 | 4 500 | 4 400 |
| ||||||
| Summa |
|
|
| 15,124 | 4,138 |
1 Efter avdrag av exportvärdet; se bil. 3. — 2 Se bil. 3. — 3 Uppskattat värde. — 4 Ingår i siff
rorna
för putsmedel, ej sprithaltiga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
71
Värdet i 1,OOO-tal kronor av utrikes handelsomsättningen år 1938 nied fördelning
på de huvudsakligaste ursprungsländerna för de varuslag, som äro upptagna i
förestående förteckning.
Stat. nr |
| Import; Export | Stat. nr |
| Import | Export |
1 ur 540
1 ur 582:2
587/8
592
593
596
599
604
1011/5,
1017
1079/81,
1082: 2
Total ...........
Storbritannien .
U. S. A........
Total
1087
Tyskland
U. S. A...
Total ..........
Tyskland ____
Nederländerna
Storbritannien
Frankrike____
Total ...........
Tyskland .....
Storbritannien .
Frankrike.....
U. S. A........
Total
Tyskland .....
Storbritannien .
Frankrike.....
U. S. A........
Total ..........
Storbritannien
Frankrike ....
Total ..........
Nederländerna
Total ..........
Storbritannien
Total ..........
Tyskland ....
Storbritannien
Frankrike ....
Italien........
Schweiz......
Total ......
Tyskland
Frankrike
Total
Tyskland
U. S. A...
200
60
2,150
637
660
198
284
627
59
190
261
108
1,100
69
198
692
88
114
34
54
232
152
101
55
8,967
4,545
447
1,504
409
1,213
1,588
1,141
222
294
109
138
60
40
171
52
35
196
298
10
1089
1093/4
1175/7
1179
''ur 1185: 2
1186
1843
2044/6
2049/53
2054/5
1 2056/7
ur 2058/9
2061
2062/3
2064
Total ............
Tyskland ......
Storbritannien .
Frankrike.....
966
269
341
247
Total ............j 2,518
Tyskland ......
U. S. A.........
Total ......
Tyskland
Frankrike
Total ......
Tyskland
Schweiz .
Total ...........
Tyskland .....
Tjeckoslovakien
Ungern .......
Total
Total
Tyskland ____
Nederländerna
Ungern ......
Total ......
Tyskland
Total......
Tyskland
Total ......
Tyskland
Total ......
Tyskland ____
Japan ........
Storbritannien
Total ......
Tyskland
Total .....
Total ...........
Tyskland .....
Tjeckoslovakien
1,810
267
423
94
276
187
31
135
800
21
2,426
1,039
582
437
459
331
2,261
1,738
283
184
3.100
2.100
500
250
110
92
15
2,025
1,234
596
263
1,188
9
24
80
170
15
Uppskattat värde.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Bilaga 3.
Inkomstberäkning m. ni.
i anslutning till förslaget till förordning om särskild omsättningsskatt å vissa
varor, grundad på 1938 års tillverknings- och importvärden.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
Statistiskt nr | Varuslag | Tillverk-nings-värde 1 * | Import-värde 8 milj. kr. | Summa milj. kr. | Beräknat |
ur 685:1, | Pälsar, pälskragar, mattor och andra dyl. | 3 17.0 | 3 2.5 | 19.5 | 27.0 |
999,1000 | Mattor, ej s. n., även försedda med söm-nadsarbete eller fransar: | 3 0.1 | 0.1 | 0.2 | 0.3 |
av ull eller andra djurhår, utan inbland-ning av silke ...................... | 2.1 | 8.6 | 10.7 | 14.0 | |
1323-1325 | Arbeten av guld, silver eller platina, ej | 5.8 | 4.3 | 10.1 | 14.0 |
ur 1885:1, | Radiomottagningsapparater och elektron-rör därtill .......................... | 319.0 | 3 7.0 | 26.0 | 35.0 |
1917 | Velocipeder............................ | 27.7 1 | 0.0 | 27.7 | 38.0 |
1951 | Kikare ................................ | ||||
ur 1954 | Fotografikameror, väg. högst 3 kg per st. | | 3 0.1 | 1.7 | 1.8 | 2.5 |
1974 | Vägg- och studsarur i foder; ävensom lösa |
|
|
|
|
ur 1975 | av annat ämne med undantag av skepps-kronometrar ........................ | l 3 0.2 | 1.9 | 2.1 | 2.9 |
ur 1992 | Grammofoner och grammofonskivor .... | 3 0.9 | 3 2.0 | 2.9 | 4.0 |
| Summa |
|
|
| 137-7 |
1 Efter avdrag av exportvärdet.
8 Med tillägg av tull.
3 Uppskattat värde.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
73
Värdet i 1,OOO-tal kronor (exkl. tull) av utrikes handelsomsättningen år 1938 med
fördelning på de huvudsakligaste ursprungsländerna för de varuslag, som äro
upptagna i förestående förteckning.
Stat. nr
*ur 685: t,
ur 685: 2,
686/91
Total ............
Tyskland ......
Storbritannien ..
Frankrike......
Tjeckoslovakien
Ungern ........
Import
Export
2,200
450
238
277
400
400
40
999,1000
Total
Iran
59
56
Stat. nr
Import
Export
Storbritannien ..
Ungern ........
U. S. A.........
1,934
1,014
2,794
1917
Total
7 1,564
1951
Total .....
Tyskland
Frankrike
Schweiz .
342
90
113
103
5
1001/5
Total ............
Tyskland ......
Nederländerna ..
Belgien ........
Storbritannien ..
Tjeckoslovakien
Iran............
7,192
2,710
375
856
461
635
1.236
67
1 ur 1954
Total
Tyskland
1974
Total .....
Frankrike
1,300 6
1,100
19 —
12
1323/5
Total ............
Danmark ......
Tyskland ......
Storbritannien ..
3,788
301
2,738
188
90
1 ur 1975
Total
Tyskland
Schweiz .
1,600
1,350
150
21885: 1-2
Total
Tyskland ......
Nederländerna ..
16,227
4,342
5,462
1,831
21992
Total ............
Tyskland ......
Storbritannien ..
2,274
769
1,030
68
306
1 Uppskattat värde.
2 Siffrorna omfatta även delar.