Kungl. Maj:ts proposition nr 237
Proposition 1940:237
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
1
Nr 237.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer m. m.; given Stockholms slott den
26 april 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april
1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 21—23, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1940/41 beräkna
dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer, ett förslagsanslag av 2,400,000 kronor,
dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande å landsbygden ett reservationsanslag
av 3,250,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 237.
1
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
dels ock till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 500,000 kronor.
Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna
dels under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder till Lånefonden
för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag
av 20,000,000 kronor och till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,
dels ock under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd till Tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor och till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Den statliga bostadspolitiken sedan 1933.
Allmän översikt.
De statliga åtgärderna för främjande av bostadsproduktion och bostadsförbättring
ha sedan 1933 letts av tvenne syften, ett arbetsmarknadspolitiskt och
ett bostadspolitiskt. Under verksamhetens första år var det arbetsmarknadspolitiska
syftet så starkt framträdande, att man med goda skäl kan säga, att
vår moderna bostadspolitik har sin upprinnelse just i det arbetsmarknadspolitiska
läget under depressionen 1932—1933. Bostadsproduktionen och
byggnadsverksamheten överhuvud taget intaga en nyckelställning i vårt näringsliv,
och det är därför naturligt, att den stimulans åt näringslivet från det
allmännas sida, som spelade en väsentlig roll i kampen mot den senaste depressionen,
i hög grad koncentrerades på detta område. Under senare år,
d. v. s. sedan depressionen förbytts i högkonjunktur, har detta syfte alltmera
trängts i bakgrunden. Alltjämt gäller emellertid, att bostadsbyggandet bildar
en utomordentlig angreppspunkt för kampen emot en allmän depression
och att omfattningen av samhällets åtgärder på detta område och beredskapen
för dylika åtgärder sålunda alltfort måste avgöras även utifrån arbetsmarknadspolitiska
synpunkter. Därtill kommer, att bostadsproduktionen
själv — vilket utvecklingen under innevarande budgetår starkt framhäver —
är synnerligen känslig för störningar inom det övriga näringslivet och på kapitalmarknadens
område. Statliga stödåtgärder kunna därför vara motiverade
även för att möta en arbetslöshet, som åtminstone till en början förefaller
vara begränsad till enbart byggnadsbranschen.
Stödåtgärdernas bostadspolitiska syften kunna enklast sammanfattas i en
enda strävan, nämligen att förse hela vårt lands befolkning med socialt och
hygieniskt tillfredsställande bostäder. I denna strävan inrymmas naturligen
dels kravet, att nyproduktionen skall hålla jämna steg med familjebildningen,
dels krav på en kvalitativ förbättring av bostadsbeståndet icke
minst med hänsyn till utrymmet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
3
Givetvis har det bostadspolitiska motivet legat bakom statens stödverksamhet
ända från början. Det ligger emellertid i sakens natur, att detta
motiv, allteftersom det arbetsmarknadspolitiska motivet sjunkit i bakgrunden,
blivit alltmera dominerande. Därmed har icke endast omfattningen
utan även karaktären av den statliga bostadspolitiken förändrats. Verksamheten
har efter band blivit alltmera differentierad efter olika behov och
alltmera inställd på att fylla de utpräglat bostadspolitiska kraven. Denna
utveckling till större mångsidighet och större effekt ur rent bostadspolitiska
syften synes nu för den närmaste framtiden och i huvudsak vara avslutad.
Det torde därför vara motiverat att återgiva denna utveckling i en koncentrerad
men samlande översikt.
Den nya statliga bostadspolitiken inleddes 1933 på tvenne linjer nämligen
dels genom lån för nyproduktion av bostadshus i städer och stadsliknande
samhällen, dels genom förbättringsbidrag och nybyggnadslån till bostäder
på landsbygden. Båda åtgärderna ingingo som ett led i den statliga
krispolitiken och båda behandlades i samband med övriga arbetslöshetsåtgärder.
Lånen till städernas byggnadsföretagare, för vilket ändamål å 1933/
34 års budget anvisades 5,000,000 kronor, fingo en utformning, som helt
bestämdes av deras krispolitiska syfte. Genom en för varje företag till
högst 15 % av fastighetens värde begränsad statlig insats (tertiärkredit)
mot inteckning inom 90 % av fastighetsvärdet åsyftades främst att vinna
en i förhållande till de anvisade medlen betydande arbetseffekt. Till handhavande
av låneärendena upprättades ett särskilt centralorgan, statens byggnadslånebyrå.
Den arbetsmarknadspolitiska effekten av stödåtgärderna för
landsbygdens bostadsbyggande underströks också från början starkt. Främst
betonades därvid, att dessa åtgärder voro synnerligen lämpliga, då det gällde
att skapa arbetstillfällen på bredast möjliga front över hela landet. Direktiven
för användningen av de 10,000,000 kronor, som för ändamålet anvisades
på 1933/34 års stat, finge emellertid en utformning med mycket
stark social betoning sammanhängande därmed, att bär gavs ett tillfälle att
bättra de kvalitativa brister, som i så hög grad kännetecknade och ännu
känneteckna den fattigare landsbygdsbefolkningens bostadsstandard. Tyngdpunkten
i verksamheten lades sålunda på bidrag åt ekonomiskt behövande
för upprustning av hygieniskt mindervärdiga bostäder. Men omfattande ombyggnadsarbeten
eller nybyggnad för ersättande av hälsovådliga bostäder
kunde dessutom stödjas genom nybyggnadslån eller genom samtidigt utgående
förbättringsbidrag och nybyggnadslån. Den bostadshygieniska betoningen
i verksamheten underströks därigenom, att hälsovårdsnämnderna
gjordes till lokalorgan. Bostadsförbättringsbidrag utgingo med högst 1,000
kronor per bostadslägenhet och skulle som regel understiga 50 °/o av de
beräknade kostnaderna för upprustningen dock med möjlighet att i ömmande
fall få stiga till 80 %>. Såsom förutsättningar för bidrag gällde sålunda
dels att den sökande var i ekonomiskt behov av understöd, dels att han
var i stånd att själv bidraga till kostnaderna för upprustningen, låt vara
att detta bidrag i många fall till stor del utgjordes av hans egen arbetsinsats.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Nybyggnadslånen utgingo nied högst 3,000 kronor per lägenhet och fingo
ej överstiga 70 % av byggnadskostnaderna.
På grund av den då rådande byggnadskonflikten försenades låneverksamheten
för städernas vidkommande avsevärt. På våren 1934 började
dock ansökningar inkomma i sådan takt, att man beräknade, att ytterligare
medel skulle erfordras. Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
blev redan från början en verklig framgång. Ansökningar ingingo till hälsovårdsnämnderna
till ett antal av nära 40,000, representerande erforderliga
förbättringsbidrag och nybyggnadslån till ett sammanlagt belopp av
över 40 miljoner kronor. Egnahemsnämnderna beräknade behovet av medel
för de ansökningar, som borde beviljas till 25.7 miljoner kronor, medan
endast 9.6 miljoner stodo till förfogande. De för budgetåret 1933/34 otillräckliga
medlen utökades genom ett anslag å tilläggsstat för samma budgetår
på 8,000,000 kronor.
För budgetåret 1934/35 anvisades till bostadsförbättringsverksamheten, alltjämt
i samband med övriga arbetslöshetsåtgärder, ett belopp av 8,000,000
kronor, vilket belopp helt skulle tagas i anspråk för verksamheten på landsbygden.
Redan då hade emellertid diskussionen om verksamhetens rent bostadspolitiska
effekt utifrån vunna erfarenheter börjat skjuta fart. Sålunda
framhölls av egnahemsstyrelsen, att stora svårigheter uppstått att i konkurrensen
om medelstilldelningen mellan föreliggande ansökningar tillgodose
ansökningar, som gällde lantarbetarnas lönebostäder. Hinder emot sökande
av förbättringsbidrag för dessa bostäder låg även ofta däri, att sökanden
skulle vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande.
Av bostadssociala utredningen väcktes frågan om verksamhetens
utsträckande till vissa municipalsamhällen, där bebyggelsen huvudsakligen
var av landsbygdskaraktär. De uppkomna önskemålen tillgodosågos sålunda,
att av de anvisade medlen 1,500,000 kronor skulle användas företrädevis
för lantarbetarbostäder, medan högst 500,000 kronor enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande skulle få disponeras inom municipalsamhällen. Från flera
håll hade slutligen framhållits, att lägenhetsinnehavare m. fl., vilka helt saknade
egna medel men ofta sutto med mycket bristfälliga bostäder, voro
fullständigt utestängda från tilldelningen av bostadsförbättringsmedel. Egnahemsstyrelsen
bemyndigades därför, att i sådana fall söka intressera vederbörande
kommun att lämna det ytterligare bidrag, som kunde erfordras.
Även för budgetåret 1935/36 anvisades betydande belopp efter i huvudsak
förutvarande principer. Sålunda anvisades 3,000,000 kronor för låneverksamheten
i städer, med det tillägget, att lån även skulle få beviljas för ombyggnadsföretag.
Motiveringen för låneverksamhetens fortsättande var alltfort
dess arbetslöshetspolitiska effekt. Från och nåd detta budgetår anvisades
medlen till en särskild fond, benämnd lånefonden för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen. Möjligheterna att med statsbidrag
förbättra landsbygdens bostäder vörö alltjämt lika eftersökta av allmänheten.
Hösten 1934 inkommo sålunda i allt närmare 49,000 ansökningar
om förbättringsbidrag och nybyggnadslån gällande inemot 53,000 lä
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
5
genheter. Egnahemsnämndernas framställningar örn medel beräknade på
grundval av dessa ansökningar slutade på sammanlagt 34 miljoner kronor.
För budgetåret anvisades ett belopp av 5,000,000 kronor avsett uteslutande
för förbättringsbidrag, varav 1 miljon kronor företrädesvis skulle användas
för lönebostäder. För tillgodoseende av behovet av nybyggnadslån inrättades
en särskild lånefond, benämnd lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden, och till denna fond anvisades 2,000,000 kronor.
Med bortseende från inrättandet av de nyss nämnda två lånefonderna fortsattes
verksamheten efter de gamla riktlinjerna. I två avseeenden företogs
emellertid vid 1935 års riksdag en nydaning av bostadspolitiken. Sålunda
gjordes genom inrättandet av lånefonden för lantarbetarbostäder ett första
försök att på längre sikt skapa ett statligt stöd för uppförande av goda lönebostäder
åt jordbrukets arbetare. Tanken var att vid sidan om den i hög
grad arbetsmarknadspolitisk! motiverade förbättrings- och nybyggnadsverksamheten
på landsbygden skapa en normalt bestående stödform. De årliga
kapitalinvesteringarna i fonden tänktes motsvara de årliga amorteringarna på
utlämnade nybyggnadslån. Såsom första kapitalinsats i fonden anvisades
för budgetåret 1935/36 250,000 kronor. Lån ur den nya lånefonden, lantarbetarbostadslån,
skulle kunna utgå med högst 3,000 kronor för varje särskild
bostadslägenhet och med högst 70 °/o av de för byggnadsföretaget uppskattade
kostnaderna.
Den stora nyheten var emellertid åtgärderna för bostadsförsörjning åt
mindre bemedlade, barnrika familjer. I ett av bostadssociala utredningen på
nyåret 1935 avgivet betänkande (statens off. utredn. 1935: 2) underströks
kraftigt, att bostadsproblemet i städerna huvudsakligen var ett trångboddhets-
och barnproblem. Åtgärder emot trångboddheten borde dels tillförsäkra
barnen en hygieniskt och moraliskt sundare hemmiljö, dels möjliggöra
för föräldrar att fostra barn utan risk för att deras uppväxtförhållanden
skulle bli alltför undermåliga. Med denna motivering framhävdes icke endast
den allmänt sociala sidan av bostadspolitiken utan tillfördes även ett
nytt moment, ett befolkningspolitiskt moment. Det dubbla problemet att
dels anskaffa tillräckligt rymliga bostäder för flerbarnsfamiljerna i städer
och stadsliknande samhällen och dels göra dessa bostäder åtkomliga för familjer
med ganska begränsad inkomst löstes genom en kombination av bostadsanskaffningslån
och familjebidrag till gäldande av hyran. Genom bostadsanskaffningslån
på högst 45 % av fastighetsvärdet utom tomtvärdet
sattes kommunen eller allmännyttigt bostadsföretag i stånd att företrädesvis
genom nybyggnad anskaffa för ändamålet lämpliga bostadslägenheter.
Kommunens insats begränsades till att gratis ställa tomtmark till förfogande
samt att i mån av behov sörja för finansieringen av det utöver statslånet
erforderliga fastighetskapitalet. Självfallet fingo kommunerna eller de av
dessa kontrollerade allmännyttiga bostadsföretagen därjämte ansvaret för den
lokala förvaltningen och därvid uppkommande hyresförluster samt för uttagningen
av sökande hyresgäster. Familjebidragen konstruerades sålunda,
att hyran för den enskilda familjen skulle fastställas efter avdrag från en
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
standardhyra beräknad att täcka fastighetskostnaden. Avdragen bestämdes
till 30 % för familj med 3 barn under 16 år, till 40 % för familj med 4
barn under 16 år samt till 50 % för familjer med 5 eller flera barn under
16 år. Central myndighet för denna verksamhet blev statens byggnadslånebyrå,
sedan dess sammansättning givits en starkare social betoning.
För låneverksamheten inrättades en särskild lånefond, benämnd lånefonden
för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer, och
såsom första kapitalinsats i denna fond anvisades för budgetåret 1935/36
10,000,000 kronor. Till bestridande av kostnaderna för familjebidrag anvisades
för samma år 500,000 kronor.
Arbetslösheten minskade alltjämt, och särskilt inom byggnadsbranschen
i städerna visade sig så småningom tydliga tecken till högkonjunktur. 1936
ansågs det därför icke längre rimligt att lämna ett allmänt stöd åt nybyggnaden
av bostäder inom stadssamhällena. De 2,000,000 kronor, som anvisades
till lånefonden för bostadsbyggande i städer, reserverades helt för ombyggnadsverksamhet,
vilken ur bostadsmarknadens synpunkt var att föredraga.
Det alltjämt mycket stora otillfredsställda behovet av bostadsförbättring
på landsbygden tillgodosågs för budgetåret 1936/37 dels genom ett
anslag på 5,500,000 kronor avsett till förbättringsbidrag, varav högst 1,000,000
kronor till förbättring av lönebostäder, dels genom ett anslag på 2.000,000
kronor såsom kapitalökning för lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden. Avsikten var att företrädesvis tillgodose de ansökningar,
som gjorts på hösten 1934 och ännu icke beviljats, ehuru bidrag i
särskilda fall skulle kunna få lämnas även på grundval av nyinkomna ansökningar.
Till kapitalökning för lånefonden för lantarbetarbostäder anvisades
300,000 kronor.
De beslutade åtgärderna för underlättande av bostadsanskaffning åt bamrika
familjer omfattades med livligt intresse ute i landet, ehuru det av naturliga
skäl dröjde åtskilliga månader, innan de kommunala förberedelserna
resulterade i beslut örn byggnadsföretag. Redan under riksdagen t936 trodde
man sig emellertid efter vissa undersökningar skönja så stark efterfrågan på
lånemedel för ändamålet, att ytterligare 15,000,000 kronor anvisades till
lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
för budgetåret 1936/37, varjämte till familjebidrag anvisades 650,000 kronor.
Då verksamheten icke i större omfattning hunnit praktiskt prövas, förelågo
givetvis ännu icke några omdömen om dess resultat. Redan vid detta
tillfälle underströks emellertid önskvärdheten av att på något sätt starkare
främja även egnahemsbildningen för barnrika familjer, vilken i viss utsträckning
möjliggjorts i gällande bestämmelser.
Under budgetåret 1937/38 fortsattes den statliga bostadspolitiken under i
stort sett oförändrade former. Till lånefonden för bostadsbyggande i städer
anvisades sålunda 1,500,000 kronor alltjämt dock endast avsedda för
modernisering och ombyggnad av äldre bostadshus. För landsbygdens vidkommande
anvisades dels ett anslag av 5,500,000 kronor till bostadsförbättringsbidrag,
dels till lånefonden för främjande av bostadsbyggande ett anslag
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
7
av 3,000,000 kronor, varjämte till lånefonden för lantarbetarbostäder anvisades
ett anslag av 400,000 kronor. Nytt ansökningsförfarande för bostadsförbättringsverksamheten
utsattes att äga rum under hösten 1937. Diskussionen
rörande principerna för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
pågick alltjämt och underströks vid detta tillfälle särskilt önskvärdheten
av att de barnrika familjernas särskilda behov starkare uppmärksammades.
Av bostadsförbättringsmedlen reserverades ett belopp av högst
50.000 kronor för iordningställande av vissa fiskarbostäder å norrlandskusten
jämte tillhörande sjöbodar.
Bostadsbyggandet för barnrika familjer med statens stöd fortsatte alltjämt,
ehuru knappast i den takt, som man från början räknat med. Såsom
ytterligare förstärkning till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer anvisades emellertid ett anslag av 5,000,000
kronor, varjämte 1,000,000 kronor anvisades till familjebidrag. Vid beviljandet
av dessa anslag förutsattes även, att försöksverksamhet med enfamiljsstugor
innehavda med äganderätt skulle fortsätta enligt av byggnadslånebyrån
uppdragna riktlinjer.
För budgetåret 1937/38 är slutligen att anteckna en nyhet i de s. k. tertiärlånen
till viss bostadsbyggnadsverksamhet för att därigenom stödja strävanden
att åstadkomma rymliga bostäder till för mindre bemedlade överkomliga
priser. Verksamheten begränsades till städer och stadsliknande
samhällen dock med undantagande av Stockholm, Göteborg och Malmö och
andra dylika samhällen med genomsnittligen gott bostadsbestånd och anvisades
för ändamålet såsom kapitalökning för fonden för låneunderstöd ett
belopp av 500,000 kronor att disponeras av byggnadslånebyrån.
I vissa avseenden fortsattes den statliga bostadspolitiken även under budgetåret
1938/39 utan förändringar. Sålunda anvisades med i huvudsak oförändrade
bestämmelser 1,000,000 kronor såsom kapitalökning till lånefonden
för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, medan
500.000 kronor anvisades till fonden för låneunderstöd för fortsättande av
tertiärlåneverksamheten. På andra punkter företogos däremot betydande förändringar
eller utvidgningar av verksamheten. Sålunda beslöts beträffande
bostadsverksamheten på landsbygden, att maximibeloppen för förbättringsbidrag
skulle höjas från 1,000 till 1,200 kronor samt för nybyggnadsoch
lantarbetarlån från 3,000 till 3,500 kronor, varjämte bostadsförbättringsbidrag
skulle få utgå även för förbättring av vattentäkt. Med dessa utvidgningar
avsågs att underlätta möjligheterna för inläggning av värme-, vattenört»
avloppsledningar vid förbättrings- och nybyggnadsarbeten. Såsom ett
led i strävandena att söka vinna bästa möjliga kvalitativa resultat av de anvisade
medlen skulle mindre belopp kunna användas för utarbetande av typritningar
och byggnadstekniska anvisningar, varjämte en kontrollverksamhet
försöksvis och i ganska begränsad omfattning skulle inledas genom ambulerande
konsulenter. Till förbättringsbidrag anvisades för budgetåret
1938/39 2,500,000 kronor, till lånefonden för främjande av bostadsbyggande
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
pa landsbygden 3,000,000 kronor samt till lånefonden för lantarbetarbostäder
500,000 kronor.
Beträffande bostadsförsörjningen för barnrika familjer vidtogs den ändringen,
att familjebidragen till hyran höjdes till 60 % för familjer med 6
eller 7 barn samt till 70 °/o för familjer med 8 eller flera barn under 16 år.
Ännu mera betydelsefullt var emellertid verksamhetens utsträckning att
gälla egnahem, varigenom även landsbygdens barnrika familjer kunde komma
i åtnjutande av ett effektivt statligt stöd för sin bostadsförsörjning. Tidigare
hade visserligen bedrivits en försöksverksamhet även för enfamiljshus
med äganderätt (småstugor) företrädesvis i städernas ytterområden.
Nu skapades däremot för hela landet en självständig stödform för tillgodoseende
av de barnrika familjernas bostadsbehov medelst självägda stugor.
Bostadsanskaffningslan enligt den nya stödformen beviljas för nybyggnad
eller förbättring av bostadshus med högst 90 °/o av kostnaderna
för byggnadsföretaget. Bostadshus för bostadsförsörjning enligt denna form
skall utgöras av enfamiljshus innehållande minst 2 rum och kök samt
skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning
och centralvärme. Familjebidrag enligt nyss omnämnda förändrade
grunder utgå även för denna bostadstyp till en årlig normal bostadskostnad
omfattande räntor och amortering samt utgifter för underhåll och
uppvärmning, varvid dock bidraget icke får överstiga de årliga ränte- och
amorteringsbeloppen och beviljas i form av avdrag från dessa belopp. Särskild
hänsyn till landsbygdskommunernas begränsade resurser togs på så
sätt, att deras medverkan inskränkts endast till förmedlingsverksamhet och
ett begränsat ansvar för på verksamheten uppkommande förluster. För städer
och stadsliknande samhällen bibehölls den för hyreshusen gällande skyldigheten
att ställa tomtmark till förfogande.
För budgetaret 1938/39 anvisades till familjebidrag för hela verksamheten
ett belopp av 1,500,000 kronor. Med hänsyn till att förut anvisade lånemedel
icke på långt när fullt utnyttjats anvisades däremot icke något anslag
till motsvarande lånefond.
Ett nytt bostadspolitiskt spörsmål, nämligen frågan örn samhälleligt stöd
för bostadsanskaffning åt folkpensionärer och änkor, anmäldes i bostadspropositionen
vid 1938 års riksdag men föranledde då inget förslag.
Även budgetåret 1939/40 kännetecknades av väsentliga nyheter på bostadspolitikens
område. Sålunda gjordes ett försök att på allvar lösa bostadsproblemet
för lantarbetare. Den hittillsvarande erfarenheten hade visat,
att bostadsförbättringsverksamheten trots vissa ansträngningar i den riktningen
icke i tillfredsställande omfattning utnyttjats för upprustning av lantarbetarbostäderna.
Icke heller lantarbetarbostadslånen hade rönt någon
större efterfrågan. Såsom mål för en mera effektiv verksamhet uppställdes
nu ett tioårsprogram omfattande 2,000 å 3,000 radikalt förbättrade eller nybyggda
lägenheter varje år. En förutsättning för en så omfattande verksamhet
vore emellertid en omläggning av statsstödet från maximerade och otillräckliga
engångsbidrag eller lån till icke maximerade och medelst räntelätt
-
Kungl Maj:ts proposition nr 237.
9
nåder subventionerade lån. Från dessa utgångspunkter inrättades också en
låneform med lån upp till 80 °/o av byggnadskostnaderna, räntefria under
de första 10 åren. Räntelättnaden skulle utgå utan hänsyn till den sökandes
ekonomiska läge. Såsom ytterligare stimulans för en verkligt genomgripande
standardförbättring infördes lantarbetarbostadsbidrag eller s. k. premier,
utgående med 300 kronor för varje lägenhet, som utrustades med såväl vatten-
och avloppsledning som centralvärme och med 300 kronor för varje
lägenhet örn minst tre rum och kök. I samband med dessa förändringar
överfördes behållningen i lånefonden för lantarbetarbostäder till fonden för
låneunderstöd under rubriken lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder,
varjämte för budgetåret 1939/40 såsom kapitalförstärkning
ytterligare anvisades 3,000,000 kronor.
Den allmänna bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden blev även
föremål för genomgripande justeringar. Sålunda höjdes förbättringsbidragen
från 50 °/o till högst 80 °/o av förbättringskostnaderna med maximibelopp
av 2,000 kronor i stället för 1,200 kronor. I syfte att som jämväl skett
beträffande lantarbetarbostäderna giva möjlighet för genomgripande förbättringar
av bostäder för det mellanskikt av landsbygdens folk, som knappast
skulle behöva bidrag men vore i stånd att förränta och amortera ett lån på
gynnsamma villkor, infördes en ny låneform, de s. k. bostadsförbättringslånen.
Dessa lån gjordes i övrigt lika med lantarbetarbostadslånen och äro
sålunda räntefria under de första tio åren.
För budgetåret anvisades till förbättringsbidrag 3,250,000 kronor, till lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden (de äldre nybyggnadslånen)
1,000,000 kronor samt till fonden för låneunderstöd ulinder rubriken
lån för bostadsförbättringsverksamhet (de nya bostadsförbättringslånen)
2,000,000 kronor. Av förbättringsanslaget skulle 30,000 kronor användas till
fortsatt förbättring av fiskarbostäder i Norrland och 50,000 kronor till förbättring
av bostäder åt Norrbottens kolonister, varjämte premierna för lantarbetarbostäder
skulle tagas ur samma anslag.
Bostadsanskaffningen för barnrika familjer fortgick under budgetåret efter
de vid riksdagen 1938 fastställda riktlinjerna och anvisades för ändamålet
dels till familjebidrag 1,700,000 kronor, dels till lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer ett anslag av 5,500,000
kronor.
Även främjandet av det allmänna bostadsbyggandet i städerna fortgick
efter de gamla linjerna och anvisades för ändamålet dels till lånefonden för
bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen 1,500,000 kronor, dels
till tertiärlåneverksamheten ett anslag av 750,000 kronor.
Slutligen bör nämnas, att den förut diskuterade frågan om samhälleligt
stöd för bostadsanskaffning åt pensionärer under 1939 års riksdag fick sin
lösning genom införande av statsbidrag till inrättande av pensionärshem i
huvudsak avsedda för åldringar och invalider. Huvudprincipen är härvid,
att staten lämnar kommunen ett efter skattetrycket avpassat bidrag för inrättande
av pensionärshem på villkor, att hyran sill tes så lågt, att den rim
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
ligtvis rymmes inom en vanlig folkpensionärs budget. Hemmen äro i övrigt
avsedda för sådana åldringar över 60 år, invalider och i undantagsfall änkor
med barn även under 60 års ålder, som icke behöva verklig vård, och bostäderna
uthyras enligt den vanliga hyresmarknadens villkor.
Till dylika bidrag anvisades för budgetåret 1939/40 1,000,000 kronor.
Gällande författningsbestämmelser.
Som av denna summariska redogörelse framgår, har utvecklingen sedan
1933 lett fram till ett helt system av bostadspolitiska åtgärder, där varje åtgärd
har sitt speciella syfte. De olika åtgärderna och syftena torde kunna
samlas i fem huvudgrupper, nämligen
1. Åtgärder för bostadsförbättring på landsbygden syftande till en allmän
kvalitativ upprustning av bostadsbeståndet.
2. Åtgärder för att i relativt snabb takt lösa lantarbetarnas speciella bostadsproblem
genom stöd åt anskaffningen av fullgoda lönebostäder.
3. Åtgärder för bostadsanskaffningen genom subventionerade hyreslägenheter
eller egna hem åt barnrika, mindre bemedlade familjer såväl i städerna
som på landsbygden.
4. Åtgärder för bostadsproduktion i städer och stadsliknande samhällen
syftande till modernisering och därmed tillvaratagande av äldre bostäder samt
till stöd åt strävanden att anskaffa smålägenheter till överkomligt pris.
5. Åtgärder för bostadsanskaffning i pensionärshem åt folkpensionärer
och med dem jämställda.
Följande översikt ger en sammanfattning av nu gällande författningsbestämmelser.
1. Bostadsförbåttringsverksamhet på landsbygden.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag
samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden.
Centralmyndighet för verksamheten är statens egnahemsstyrelse. Bidrag
och lån beviljas av egnahemsnämnderna i den mån av Kungl. Maj:t för ändamålet
fördelade medel därtill förslå. Ansökningar örn bidrag och lån ingivas
till kommunens hälsovårdsnämnd, som efter utredning och med eget yttrande
har att insända dem till egnahemsnämnden. Vid prövning av ansökan
skall egnahemsnämnden taga hänsyn såväl till byggnadsföretagets angelägenhet
ur hälso- och utrymmessynpunkt som till behovet av arbetstillfällen i
olika orter. Vid i övrigt lika förhållanden bör företräde givas åt sökande
med flera minderåriga barn.
Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete å
bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och
avlopp, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut
befintliga samt för förbättring av vattentäkt. Bidrag utgår endast under för
-
11
Kungl. Maj.ts preposition nr 237.
utsättning att sökanden prövas vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets
genomförande och fastställes till ett belopp motsvarande viss
del av de för företaget uppskattade kostnaderna. Denna del bestämmes med
skälig hänsyn till sökandens egen förmåga att själv bidraga med penningar,
material, transporter och eget arbete och må ej, därest icke särskilt ömmande
omständigheter föreligga, överstiga 80 ®/o av kostnaderna. För varje särskild
bostadslägenhet må bidraget ej överstiga 2,000 kronor.
Nybyggnads- och förbättringslån må lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt,
så ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete
å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten
och avlopp. Nybyggnads- eller förbätlringslån må ej överstiga 80 °/’o av de
för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna. Förbätiringslan beviljas ej
för företag till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår. Däremot
kan nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda beloppet
ej må överstiga 80 % av kostnaderna. Å nybyggnadslån erlägges ränta
efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot och skall lånet återbetalas
genom amortering under en tid av tjugo ar. Förbättringslan är räntefritt intill
dess tio år förflutit från det att byggnadsföretaget fullbordades men däremot
skall under de återstående tio åren av amorteringsperioden på det
oguldna lånebeloppet erläggas ränta efter fast, vid lånets beviljande bestämd
räntefot. Förbättringslån återbetalas under en tid av tjugo år.
2. Lantcirbetarbostadsldn och -bidrag.
Kungl. Maj :ts kungörelse den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag.
Lantarbetarbostadslån och -bidrag sökas hos egnahemsnämnden, vars beslut
underställes egnahemsstyrelsens prövning.
Lånen och bidragen utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet för
uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt
för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete a dylika bostäder.
Lantarbetarbostadslån må beviljas endast under förutsättning att bostäderna,
såvitt kan bedömas, äro behövliga för framtiden. Lån utgår för iordningställande
av lägenhet örn minst två rum och kök. Bostaden skall, där
så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och central
uppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas
så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.
Lånevillkoren äro i huvudsak desamma som för förbättringslån, sålunda
räntefrihet i tio år, därefter förräntning efter statens självkostnadsränta,
amortering inom tjugo år samt .säkerhet bestående av inteckning i fastigheten,
liggande inom fastighetens taxeringsvärde. Särskilda föreskrifter gälla
med syfte att förhindra missbruk, i synnerhet att bostadsutrymme, för vilket
lantarbetarbostadslån erhållits, användes för annat ändamål än som bostad
för fastighetens lantarbetare.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
I samband med beviljande av lantarbetarbostadslån må för byggnadsföretaget
även beviljas lantarbetarbostadsbidrag med ett fixt belopp av 300 kronor
för lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt centraluppvärmning
eller innehåller minst tre rum och kök. Där dessa båda kravuppfyllas
samtidigt, kan bidraget utgå med 600 kronor.
3. Bostadsförsörjning för barnrika familjer i hgreslägenheter och egnahem.
Kungl. Maj :ts kungörelse den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag
av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade
barnrika familjer (ändrad genom kungörelse den 27 maj 1938).
Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av
statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade barnrika
familjer.
Centralorgan för verksamheten är statens byggnadslånebyrå. Kommunalt
förmedlingsorgan är, där ej annat beslutas, drätselkammare respektive kommunalnämnd.
I fråga örn hyresbostäder, förvaltade av kommun eller erkänt allmännyttigt
bostadsföretag, beviljas bostadsanskaffningslån för nybyggnad eller förvärv
och förbättring av äldre fastighet med högst 45 procent av värdet å fastigheten
(eller tomträtten), sedan därifrån avräknats värdet å tomten. Värdet
fastställes av byggnadslånebyrån. Som säkerhet för lånet skall lämnas
inteckning intill högst 95 procent av det fastställda värdet. Räntan å lånet
är fast och bestämmes årligen av Kungl. Maj:t lägst till medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det,
varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Budgetåret
1939/40 utgör räntan 3.15 procent. Amorteringstiden är 40 år i fråga om nybyggnad
av sten, 30 år i fråga om nybyggnad av trä. Beträffande äldre
byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och
tillstånd.
Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av den del av
fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare
skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för
den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.
Bostadsanskaffningslan till egnahem utgår med 90 procent av ny- eller
ombyggnadskostnaden. I stadssamhällen har kommunen att tillhandahålla
tomt; i anskaffningskostnaden inräknas därför icke värdet av tomten. På
landsbygden, där kommunen icke är förpliktad att ställa tomt till förfogande,
inräknas däremot tomtvärdet i anskaffningskostnaden. När kommunen
ställer tomtmark till förfogande (eller däremot svarande kapitalbelopp), skall
bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel, en stående del, varå utgår
ränta, och till återstoden en amorteringsdel, som skall amorteras inom tjugo
år. När kommunen icke tillhandahåller tomt, skall lånet till två niondelar
utgöra en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående del, varå
ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel med tjugo års amorteringstid.
Den räntefria stående delen kan, där icke särskilda omständigheter
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
13
till annat föranleda, av byggnadslånebyrån efterskänkas efter amorteringstidens
utgång. Den räntebärande stående delen må efter amorteringstidens
utgång uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del vara återbetald
inom tio år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.
I fråga om kommunens ekonomiska medverkan gäller — utöver den nämnda
olikheten i skyldighet att ställa tomt till förfogande -— att i stadssamhällen
kommunen skall ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet
till följd av att egnahemmet sjunker i värde genom vanvård eller att
låntagaren underlåter att erlägga annuitet. På landsbygden gäller detta ansvar
endast under den tid, familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen
blott för en fjärdedel av nämnda förlust. Gränsdragningen mellan »stadssamhällen»
och »landsbygd» bestämmes i tveksamma fall av byggnadslånebyrån.
Efter Kungl. Maj:ts medgivande kunna lån i särskilda fall förmedlas
av enskilt företag, varvid de för stadssamhällen gällande villkoren skola
tillämpas.
Byggnad innehållande hyreslägenheter för här ifrågavarande ändamål skall
vara av lämplig typ och storlek, ha tillgång i närmaste grannskapet till lekplats
för barn samt bör, i fråga om större nybyggda flerfamiljshus, vara
försedd med lekstuga. Byggnad för eget hem skall vara enfamiljshus av
lämplig typ. Lägenheten skall utgöra minst två rum och kök. I fråga om
egnahem föreskrives att bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad,
vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning,
varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras och
det husliga arbetet underlättas.
Till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt bostadsföretag respektive
till barnrika egnahemsägare utgå årliga bidrag, vilka såsom hyresavdrag
respektive annuitetslättnad komma familjerna tillgodo. I fråga om
hyreslägenheter fastställes för varje lägenhet en s. k. standardhyra, motsvarande
kommunens eller bostadsföretagets kostnader (utom tomtkostnad),
varefter den hyra, som skall erläggas av familjen, bestämmes genom att
från standardhyran göras avdrag, uppgående till 30 procent för familj med
tre barn och upp till 70 procent för familj med åtta eller flera barn. Det
årliga bidrag av statsmedel, som tillkommer fastighetsförvaltande kommun
eller bostadsföretag, utgöres av summan av hyresavdragen för lägenheterna
i fastigheten, vilken summa sålunda kan växla alltefter de i fastigheten boende
familjernas storlek och sammansättning. I fråga örn egnahem utgår
familjebidraget som annuitetseftergift, differentierad på samma sätt som hyresavdraget
efter barnantalet. Som motsvarighet till standardhyran fastställes
ett årligt bostadsvärde, i vilket inräknas kostnader för uppvärmning och
normalt underhåll av bostaden. Familjebidraget är maximerat till annuitetens
belopp och kan sålunda aldrig utgå i kontant form. Även barnrika familjer,
som redan inneha egnahem, ha möjlighet att på gynnsamma villkor
kunna genom örn- eller tillbyggnad och upprustning förbättra sina bostadsförhållanden
upptill den nivå, som i författningen sättes som norm.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
4. Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen
samt tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 maj 1936 (nr 215) om lån för ombyggnad
av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 juni 1937 (nr 658) angående tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Centralorgan för ombyggnads- och tertiärlåneverksamheten är statens byggnadslånebyrå.
Låneverksamhet må förekomma endast i kommun, som åtagit
sig att enligt författningens föreskrifter utan kostnad för statsverket eller
låntagare förmedla lån av ifrågavarande art. Lån må utgå endast å ort,
där sådan byggnadsverksamhet, för vilken lån sökes, icke utan dylikt statligt
stöd kan beräknas inom den närmare tiden komma till stånd i den omfattning,
som befinnes lämplig med hänsyn till bostadsförhållandena å orten.
Beträffande ombyggnadslån skall hänsyn även tagas till läget på arbetsmarknaden.
Tertiärlån må icke utgå för byggnadsföretag i Stockholm, Göteborg
och Malmö.
Ombyggnadslån utgå för främjande av sådant byggnadsföretag, som avser
ombyggnad i städer och stadsliknande samhällen av byggnader, huvudsakligen
avsedda för bostäder. Med ombyggnad avses sådan ändring och
modernisering av byggnad, som ej är att hänföra till löpande underhåll.
Tertiärlån utgå för främjande av sådant byggnadsföretag, som avser uppförandet
i städer och stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen
innehållande rymliga smålägenheter.
För såväl ombyggnads- som tertiärlån gäller, att lånet ej må överstiga a)
en femtedel av summan av under statslånet liggande lån, b) femton procent
av fastighetens eller tomträttens av byggnadslånebyrån godkända värde
samt c) femton procent av taxeringsvärdet. Beträffande ombyggnadslån gäller
ytterligare, att lånet ej må överstiga halva ombyggnadskostnaden.
För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i fastigheten
eller tomträtten, liggande inom nittio procent av det godkända fastighets-
eller byggnadsvärdet respektive taxeringsvärdet.
Räntan på ombyggnads- och tertiärlån utgör 43A procent och amorteringstiden
är tjugofem år.
Lån må icke beviljas för byggnadsföretag, vilket jämväl utan statligt stöd
kan väntas komma till stånd under den närmare tiden och ej heller för byggnadsföretag
i vederbörande kommuns egen regi.
5. Statsbidrag till anordnande av pensionärshem.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till
anordnande av pensionärshem, ändrad genom kungörelse den 30 december
1939 (nr 941).
Statsbidrag till anordnande av hem, avsedda för beredande av billiga hyresbostäder
huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och invalider kun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
15
na på vissa villkor utgå till kommuner eller kommunalförbund eller till för
syftet godkända allmännyttiga bostadsföretag.
Ansökan om statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder skall ställas
till Kungl. Majit.
Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må
utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda
med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så
kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att
trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i
hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och
vård.
Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,
som uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått denna ålder åtnjuta
pension enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen
om invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd att med egna
medel skaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan antagas
efter erhållande av bostad i hemmet bli i stånd att försörja sig utan
annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.
Hyresbeloppen, inbegripande vatten och värme, äro maximerade till belopp,
som växla efter antalet personer, för vilka lägenheten är avsedd, samt
efter ortens placering i den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen
enligt följande tabell:
Lägenhet för
Dyrortsgrupp | 1 person | 2-3 personer | 4 el. fl. |
1................. | ............. 120 | 180 | 210 |
2................. | ............. 180 | 270 | 315 |
3................. | ............. 240 | 310 | 420 |
Statsbidrag utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna,
dock med uteslutande av kostnader för tomt och ledningar. Procentsatsen
bestämmes med hänsyn till den för de fem senast förflutna kalenderåren
genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona i den kommun, för vilken
hemmet avses, av kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag för
understöd av skatteutjämningsmedel enligt följande tabell:
Uttaxering kronor | Statsbidrag % | Uttaxering kronor | Statsbidrag % |
| ..... 15 | 14—14.99 ............ | .............. 30 |
10—10.99 ......... | ............... 16 | 15—15.99 ............ | ............... 36 |
11—11.99 ......... | ............... 18 | 16—16.99 ............ | ............... 43 |
12—12.99 ......... | ............... 21 | 17 och däröver........ | ............... 50 |
13—13.99 ......... | ............... 25 |
|
|
Där särskilda skäl så föranleda, kan | bidragsprocenten bestämmas annor- |
lunda.
Tabell 1. Ay riksdagen beviljade anslag för bostadsförbättring oell bostadsförsörjning 1983—1939.
1. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. Bostadsförbättringsbidrag. [Anslagen under de två | Anslagsbelopp för budgetår (Kronor) | Summa (Kronor) | ||||||
1933/34 | 1934/35 | 1935/36 | 1936/37 | 1937/38 | 1938/39 | 1939/40 | ||
10,000,000 8,000,000 | >8,000,000 | 2 5,000,000 2,000,000 | *5,500,000 2,000,000 | 5,500,000 3,000,000 | 2.500.000 1.500.000 | 3.250.000 1.500.000 | 39,750,000 11,000,000 11,000,000 2,000,000 | |
Tilläggsanslag d:o.............................. Nybyggnadslån ................................ Förbättringslån ................................ Summa 2. Förbättring av lantarbetarbostäder. Lånefonden för lantarbetarbostäder.............. Lån för uppförande och förbättring av lantarbe-tarbostäder. [Hit överfördes även tillgångarna | ||||||||
|
| 250,000 | 300,000 | 400,000 | 500,000 | 3,000,000 | 63,760,000 1,450,000 3,000,000 | |
Summa 3. Bostadsanskaffning för barnrika familjer. Familjebidrag.................................. |
|
| 500,000 10,000,000 | 650,000 15,000,000 | 1,000,000 5,000,000 | 1,500,000 | 1.700.000 5.500.000 | 4.460.000 5.350.000 35,500,000 |
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre be-medlade, barnrika familjer.................... Summa 4. Bostadsbyggande i städer och sladslikn. samhällen. Lån till bostad sbyggnadsföretag i städer och stads-liknande samhällen .......................... | ||||||||
5,000,000 |
| 3,000,000 | 2,000,000 | 1,500,000 500,000 | 1,000,000 500,000 | 1,500,000 750,000 | 40,860,000 5.000. 000 9.000. 000 | |
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stads-liknande samhällen. [Den tidigare bedrivna fr. o. m. budgetåret 1935,36.] ................ Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet .. Summa 5. Bostadsanskaffning för pensionärer m. fl. Bidrag till inrättande av pensionärshem ........ Summa summarum | ||||||||
|
|
|
|
|
| 1,000,000 | 16,750,000 1,000,000 | |
|
|
|
|
|
|
| 125,800,000 |
Därav 1,500,000 avsedda företrädesvis för lantarbetarbostäder. — 2 Därav 1,000,000 avsedda företrädesvis för lantarbetarbostäder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Statistisk översikt.
17
Jag övergår att i den mån siffersammanställningar äro tillgängliga mera
detaljerat belysa verksamhetens resultat, varvid jag inledningsvis lämnar en
sammanställning över till olika ändamål anvisade anslag (Tabell 1).
1. Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.
En allmän översikt av bostadsförbättringsverksamhetens omfattning i riket
från dess början under år 1933 och t. o. m. år 1939 gives i följande
tabell 2, som visar antalet beviljade förbättringsbidrag årligen, fördelade på
olika storleksklasser av bidragsbelopp för vanliga bostäder respektive lönebostäder.
Tabell 2. Antal beviljade förbättringsbidrag under åren 1933—1939.
F Vanliga bostäder.
Å r |
|
|
|
|
| K r | o n | o r |
|
|
|
| Summa |
-99 | 100- 199 | 200- 299 | 300- 399 | 400- 499 | 500- 599 | 600- 699 | 700- 799 | 800- 899 | 900- 999 | 1,000- 1,099 | 1,100- 1,200 | ||
1933........ | 32 | 212 | 401 | 392 | 414 | 384 | 288 | 327 | 336 | 171 | 652 | __ | 3,609 |
1934........ | 147 | 1,284 | 2,105 | 2,489 | 2,486 | 2,556 | 1,837 | 1,744 | 1,757 | 899 | 3,480 | — | 20,784 |
1935........ | 39 | 412 | 936 | 1,223 | 1,458 | 1,519 | 1,248 | 1,271 | 1,379 | 814 | 3,774 | — | 14,073 |
1936........ | 13 | 187 | 472 | 554 | 599 | 696 | 473 | 451 | 482 | 215 | 1,013 | — | 5,155 |
1937........ | 38 | 154 | 195 | 251 | 293 | 358 | 279 | 296 | 354 | 196 | 1,195 | — | 3,609 |
1938........ | 4 | 67 | 210 | 325 | 402 | 606 | 549 | 617 | 779 | 573 | 4,040 | 91 | 8,263 |
1939........ | 7 | 227 | 1,009 | 285 | 296 | 363 | 288 | 287 | 359 | 216 | 1,416 | 883 | 5,636 |
Summa | 280 | 2,543 | 5,328 | 5,519 | 5,948 | 6,482 | 4,962 | 4,993 | 5,446 | 3,084 | 15,570 | 974 | 61,129 |
|
|
|
|
|
| Lönebostäder. |
|
|
|
|
| ||
1933........ | — | — | 24 | 7 | 5 | 7 | 24 | 11 | 31 | 4 | 43 | — | 156 |
1934........ | 1 | 11 | 18 | 30 | 16 | 31 | 42 | 38 | 77 | 19 | 135 | — | 418 |
1935........ | 3 | 22 | 41 | 50 | 38 | 69 | 75 | 125 | 103 | 69 | 420 | — | 1,015 |
1936........ | — | 40 | 61 | 173 | 114 | 199 | 174 | 155 | 129 | 103 | 483 | 1 | 1,632 |
1937........ | 11 | — | 3 | 15 | 17 | 47 | 63 | 52 | 42 | 37 | 158 | — | 445 |
1938........ | — | — | 3 | — | Uj 27 | 18 | 21 | 43 10 | 120 | ; 15 | 268 | ||
1939........ | — | — | 2 | — | — | 2 | 1 | — | — | _ | 1 | — | 6 |
Summa | 15 | 73 | 152 | 275 | 201 | 382 | 397 | 402 | 425 | 242 1,360 | 16 | 3,940 |
Sin största omfattning hade bostadsförbättringsverksamheten— i enlighet
med det arbetsmarknadspolitiska depressionsbekämpande syfte, varmed den
igångsattes — under åren 1934—35, då 20,784 respektive 14,073 bidrag till
vanliga bostäder beviljades. Under de följande åren har verksamheten fortgått
i en omfattning av 5 å 6,000 bidrag per år i genomsnitt. Av tabellen framgår,
vilken relativt ringa roll bostadsförbättringsbidragen haft för förbättring av
lönebostäder.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 237.
2
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Tabell 3.
Hushållningssällskap | Vanliga bostäder | Lönebostäder | ||||||
Antal ansök- ningar | Antal företag vartill medel bevil- jats | Till be-viljade | Till be-viljade | Antal ansök- ningar | Antal företag, vartill medel beviljats | Till be-viljade | Till be-viljade | |
Stockholms......... | 2,264 | 1,251 | 676,785 | 527,560 | 189 | 109 | 121,550 | 147,200 |
Uppsala............ | 1,750 | 973 | 650,900 | 256,400 | 184 | 107 | 165,845 | 29,625 |
Södermanlands...... | 1,312 | 825 | 599,490 | 408,450 | 559 | 353 | 655,250 | 291,200 |
Östergötlands ...... | 2,754 | 1,183 | 847,278 | 429,445 | 415 | 193 | 286,312 | 142,500 |
Jönköpings.......... | 2,941 | 1,538 | 863,780 | 356,315 | lil | 49 | 57,825 | 19,000 |
Kronobergs......... | 3,353 | 2,193 | 873,745 | 313,350 | 36 | 23 | 14,650 | 4,500 |
Kalmar norra...... | 1,418 | 799 | 505,485 | 140,790 | 112 | 65 | 106,725 | 45,200 |
Kalmar södra ...... | 2,874 | 1,269 | 809,821 | 304,440 | 54 | 28 | 34,515 | 21,984 |
Gotlands............ | 2,337 | 1,243 | 572,660 | 146,850 | 25 | 18 | 25,300 | 15,560 |
Blekinge............ | 6,834 | 3,234 | 1,764,490 | 374,960 | 21 | 13 | 12,700 | — |
Kristianstads ....... | 7,911 | 3,514 | 1,994,485 | 409,770 | 248 | 97 | 161,425 | 65,890 |
Malmöhus.......... | 4,124 | 2,413 | 1,084,545 | 70,950 | 493 | 171 | 288,545 | 30,150 |
Hallands .......... | 4,077 | 2,716 | 1,599,530 | 238,720 | 201 | 162 | 194,825 | 46,800 |
Göteborgs och Bohus | 4,860 | 2,149 | 1,661,070 | 490,665 | 38 | 25 | 49,550 | 13,200 |
Älvsborgs läns norra | 2,570 | 1,471 | 958,425 | 269,500 | 59 | 37 | 51,775 | 14,700 |
Älvsborgs läns södra | 2,046 | 1,190 | 552,430 | 116,150 | 9 | 3 | 2,600 | 2,500 |
Skaraborgs......... | 4,112 | 2,358 | 1,631,665 | 535,210 | 302 | 129 | 254,400 | 80,650 |
Värmlands ........ | 5,504 | 2,495 | 1,711,780 | 715,715 | 208 | 117 | 191,515 | 41,300 |
Örebro ............ | 2,781 | 1,448 | 732,760 | 171,900 | 74 | 28 | 36,300 | 8,900 |
Västmanlands ...... | 1,618 | 841 | 598,315 | 143,700 | 242 | 136 | 153,485 | 7,500 |
Kopparbergs........ | 3,363 | 1,551 | 1,020,750 | 616,650 | 2 | 1 | 400 | — |
Gävleborgs.......... | 4,446 | 1,892 | 1,413,928 | 715,927 | 1 | 1 | 1,000 | — |
Västernorrlands .... | 10,153 | 4,786 | 3,349,527 | 496,282 | 1 | 1 | 1,500 | — |
Jämtlands.......... | 7,628 | 3,207 | 2,423,600 | 1,171,180 | 12 | 7 | 5,800 | 2,300 |
Västerbottens ...... | 18,526 | 5,871 | 5,001,800 | 878,000 | 1 | 1 | 1,000 | — |
Norrbottens ........ | 21,015 | 7,486 | 5,505,449 | 2,271,301 | 8 | 6 | 6,140 | — |
Summa | 183,343 | 59,896:39,404,493 | 12,570,180 | | 3,605 | 1,880 | 2,880.932 | 1,030,659 |
Vad angår bidragsbeloppens fördelning på storleksklasser framträder i
tabellen en tydlig förskjutning från mindre till större belopp under de år,
verksamheten pågått. Under de tre första åren 1933—35, då sammanlagt
38,466 bidrag beviljades för vanliga bostäder, utgingo mer än en tredjedel
(36.5 %) av bidragen med belopp lägre än 500 kronor, under det att c:a en
femtedel av bidragen lågo vid dåvarande maximum, 1,000 kronor. Under
de senaste åren 1938—39, då sammanlagt 13,899 bidrag till vanliga bostäder
beviljats, har endast omkring en femtedel av bidragen varit på belopp,
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Tabell 4.
19
Hushållningssällskap | Förbättringsbidrag och nybyggnads-lån | Förbättringslån | |||||
Ingivna ansök- ningar | Egnahemsnämndens pröv-ning | Ingivna ansök- ningar | Egnahemsnämn-dens prövning | ||||
Till- styrkta ansök- ningar | Bidrag | Lån | Till- styrkta ansök- ningar | Beräknat lånebehov | |||
Stockholms.............. | 189 | 155 | 213,490 | 89,750 | 8 | 3 | 15,800 |
Uppsala................. | 176 | 141 | 187,100 | 75,700 | 37 | 36 | 149,600 |
Södermanlands .......... | 213 | 116 | 102,090 | 96,600 | 63 | 57 | 151,510 |
Östergötlands............ | 172 | 115 | 129,200 | 136,700 | 60 | 58 | 223,900 |
Jönköpings .............. | 242 | 234 | 391,611 | 75,800 | 4 | 4 | 8,700 |
Kronobergs.............. | 312 | 228 | 180,000 | 150,000 | 23 | 23 | 60,000 |
Kalmar läns n:a ........ | 121 | 110 | 182,571 | 25,346 | 3 | 3 | 12,000 |
> > s:a ........ | 356 | 279 | 404,223 | 80,453 | 4 | 4 | 16,500 |
Gotlands ................ | 232 | 227 | 207,000 | 36,000 | 7 | 6 | 21,500 |
Blekinge ................ | 826 | 756 | 653,525 | 144,200 | 35 | 35 | 105,900 |
Kristianstads............ | 963 | 811 | 1,010,565 | 148,650 | 19 | 15 | 37,500 |
Malmöhus .............. | 409 | 168 | 167,700 | 56,000 | 12 | 10 | 26,300 |
Hallands................ | 428 | 378 | 514,540 | 100,200 | 33 | 32 | 172,300 |
Göteborgs och Bohus ____ | 676 | 540 | 926,540 | 199,090 | 8 | 7 | 29.500 |
Älvsborgs läns n:a........ | 375 | 297 | 443,200 | 147,800 | 63 | 61 | 121,205 |
» » s:a........ | 171 | 166 | 181,500 | 36,800 | 2 | 2 | 6,000 |
Skaraborgs .............. | 289 | 245 | 405,690 | 130,200 | 10 | 3 | 12,100 |
Värmlands .............. | 966 | 903 | 1,164,045 | 359,400 | 38 | 36 | 81,770 |
Örebro.................. | 164 | 130 | 82,850 | 59,500 | 38 | 37 | 71,600 |
Västmanlands............ | 185 | 163 | 261,958 | 48,100 | 7 | 7 | 45,200 |
Kopparbergs ............ | 509 | 266 | 309,150 | 198,500 | 22 | 21 | 60,000 |
Gävleborgs .............. | 411 | 324 | 495,350 | 139,354 | 63 | 63 | 142,897 |
Västernorrlands.......... | 1,455 | 1,291 | 1,513,257 | 360,600 | 37 | 33 | 74,100 |
Jämtlands .............. | 1,153 | 1,094 | 1,555,900 | 537,600 | 38 | 38 | 116,180 |
Västerbottens............ | 1,898 | 1,736 | 3,020,003 | 502,433 | 70 | 70 | 181,487 |
Norrbottens.............. | 3,458 | 3,351 | 4,942,595 | 1,897,395 | 102 | 98 | 415,098 |
| 16,34!) | 14,224 | 19,645,653 | 5,832,171 | | 806 | 762 | 2,358,647 |
understigande 500 kronor, medan nära hälften uppgått till eller överstigit
1,000 kronor. Detta bestyrker det i annat sammanhang gjorda påpekandet, att
verksamheten i början till stor del medförde en endast mindre genomgripande
upprustning av landsbygdsbostäderna; tendensen till mera grundliga
förbättringsarbeten under senare år är tydlig.
Tabell 3 visar bostadsförbättringsverksamhetens omfattning i olika län
från dess början år 1933 t. o. m. år 1939.
20
Kungl. Majlis proposition nr 237.
Under de år verksamheten pågått lia icke fullt hälften av de ingivna ansökningarna
beviljats. Inslaget av såväl ansökningar som beviljade bidrag
i de nordligaste länen är påfallande stort. Mer än en fjärdedel av till vanliga
bostäder beviljade bidrag ha gått till Västerbottens och Norrbottens län.
I fråga örn utnyttjandet av förbättringsbidragen för upprustning av lönebostäder
intager Södermanlands län en särställning.
1939 års ansökningar om förbättringsbidrag och nybyggnadslån samt de
vid 1939 års lagtima riksdag beslutade förbättringslånen, fördelade på län,
framgår av tabell 4.
Av egnahemsnämnderna tillstyrkta ansökningar (sammanlagt 14,986) omfatta
19,645,653 kronor i förbättringsbidrag, 5,832,171 kronor i nybyggnadslån
samt 2,358,647 kronor i förbättringslån. För dessa ansökningar finnas
disponibla 2,600,000 kronor såsom förbättringsbidrag, 1,000,000 kronor såsom
nybyggnadslån samt 2,000,000 kronor såsom förbättringslån. Även
i fråga örn 1939 års ansökningar är inslaget från de nordliga länen påfallande
starkt; mer än hälften av efter egnahemsnämndernas prövning tillstyrkta
förbättringsbidrag falla på de fyra nordligaste länen.
2. Lantarbetarbostadslån och -bidrag.
Den vid förra årets lagtima riksdag beslutade nya formen för stöd åt
förbättring av lantarbetarbostäder har ännu icke hunnit komma i tillämpning
i större omfattning. Tabell 5 ger en översikt av verksamhetens omfattning
till den 1 mars 1940 i olika län.
Tabell 5.
Beviljade lantarbetarbostadsbidrag och lantarbetarbostadslån till den 1 mars 1940.
Län | Antal ansökn. | Av- slagna ansökn. | Be- viljade ansökn. | Antal lägen- heter | Värme vatten avlopp | 3 rum | Beviljat lån | Beviljat bidrag |
Stockholms.............. | 7 | 1 | 6 | 10 | 9 | 3 | 60,200 | 3,600 |
Uppsala ................ | 7 | — | 7 | 18 | 16 | — | 64,300 | 4,800 |
Södermanlands .......... | 24 | 6 | 18 | 51 | 51 | 4 | 177,700 | 15,600 |
Östergötlands............ | 23 | 5 | 18 | 38 | 38 | — | 177,700 | 12,300 |
Kalmar södra............ | 2 | — | 2 | 5 | 5 | 5 | 21,400 | 3,000 |
Gotlands ................ | 2 | 1 | 1 | 3 | 3 | 1 | 12,000 | 1,200 |
Kristianstads ............ | 9 | 1 | 8 | 17 | 17 | 1 | 66,000 | 5,700 |
Malmö.................. | 6 | 2 | 4 | 10 | 10 | 2 | 68,500 | 3,600 |
Hallands................ | 4 | — | 4 | 8 | 8 | 6 | 39,800 | 4,200 |
Göteborgs och Bohus .... | 1 | — | 1 | 1 | 1 | 1 | 7,500 | 600 |
Älvsborgs norra.......... | 1 | — | 1 | 7 | 7 | 1 | 10,000 | 2,400 |
Skaraborgs .............. | 4 | — | 4 | 9 | 9 | 2 | 36,000 | 3,300 |
Värmlands .............. | 2 | — | 2 | 2 | 2 | — | 5,000 | 600 |
Västmanlands............ | 6 | — | 6 | 19 | 19 | — | 60,900 | 5,700 |
| 98 | 10 | 82 | 198 | 195 | 26 | 807,000 | 06,600 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
21
Av hittills ingivna ansökningar ha 82 beviljats avseende 198 lägenheter;
av dessa äro 195 försedda nied eller skola förses nied centralvärme, vattenledning
och avlopp. Enligt uppgift inneligga f. n. hos egnahemsstyrelsen
oprövade c:a 80 ansökningar.
3. Bostadsförsörjning för barnrika familjer.
Bostadsförsörjningsverksamheten till förmån för barnrika familjer tog
sin början hösten 1935, i vad angår hyreslägenheter, respektive hösten 1938,
i vad angår egnahem. T. o. m. februari 1940 ha enligt från statens byggnadslånebyrå
erhållna uppgifter familjebidrag beviljats — i eller utan förening
med bostadsanskaffningslån — för sammanlagt 7,747 lägenheter, varav
5,842 hyreslägenheter och 1,905 egnahem.
Hyreslägenheter. Bidrag avseende hyreslägenheter ha beviljats för 753
hus, varav 388 flerfamiljshus och 365 enfamiljshus (inklusive s. k. enfamiljsstugor).
De häri befintliga lägenheterna fördela sig på 7 lägenheter
om ett rum och kök, 3,979 lägenheter om två rum och kök, 1,721 lägenheter
om tre rum och kök samt 135 lägenheter örn fyra eller flera rum och
kök. Av hyreslägenheterna äro sålunda något mer än två tredjedelar lägenheter
om två rum och kök samt icke fullt en tredjedel större lägenheter.
Antalet hyreslägenheter, för vilka bidrag beviljats t. o. m. februari 1940,
å olika orter är följande: Stockholm 2,431, Göteborg 1,633, Malmö 187,
Norrköping 117, Hälsingborg 89, örebro 42, Borås 200, Gävle 51, Eskilstuna
102, Uppsala 25, Västerås 16, Jönköping 90, Linköping 35, orter med 10,000
—30,000 invånare 567 samt orter med under 10,000 invånare 257.
Syftet med de efter barnantalet differentierade familjebidragen till flerbarnsfamiljers
bostäder har varit att möjliggöra för större familjer med till
följd av barnförsörjningsbördan nedsatt hyresbetalningsförmåga att erhålla
en bostad avpassad efter familjens storlek och hyresbetalningsförmåga.
Följande sammanställningar av byggnadslånebyråns material (av fall, där
tillräckliga uppgifter föreligga) ge en uppfattning av i vad mån detta syfte
förverkligats.
Tabell 6 framställer fördelningen av familjer med olika antal minderåriga
barn på lägenheter av olika storleksklass.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Tabell 6.
Familjer, fördelade på storleksgrupper av hyreslägenheter.
Familjer med följande | Lägenhet om | ||
2 rum o. | 3 rum o. | 4 o. fl. rum | |
3 barn .................... | 1,513 | 333 | 13 |
4 » .................... | 805 | 394 | 22 |
5 » .................... | 265 | 391 | 20 |
G » .................... | 92 | 185 | 24 |
7 » .................... | 29 | 74 | 8 |
8 o. fl. barn .............. | 14 | 47 | 7 |
Av familjer med 3—4 barn bo tre fjärdedelar i lägenheter örn 2 rum
och kök och en fjärdedel i större lägenheter. Av familjer med 5 eller flera
barn bo däremot endast omkring en tredjedel i lägenheter om två rum och
kök, men två tredjedelar ha större lägenheter. I motsats till vad som gäller
på den allmänna hyresmarknaden har sålunda beträffande de subventionerade
hyreslägenheterna för barnrika familjer i betydande mån en anpassning
av lägenhetens storlek efter familjens åstadkommits.
Förhållandet mellan genomsnittlig familjeinkomst och genomsnittlig bostadskostnad
i hyreslägenheter för bamrika familjer å olika orter framgår
av tabell 7 (i denna tabell äro ej medtagna familjer, som enligt uppgift
erhållit fattigvård eller annat understöd).
Den genomsnittliga hyran är ungefär densamma för 2 rum och kök-lägenheter
och 3 rum och kök-lägenheter, vilket innebär att den större kostnaden
för de senare lägenheterna för familjernas del enligt syftet med de differentierade
bidragen kompenseras av de större hyresavdragen för de mera
barnrika familjerna. Sådan kompensation föreligger även å mindre orter
beträffande lägenheter om 4 eller flera rum och kök, däremot icke i Stockholm.
Den genomsnittliga familjeinkomsten är högre i de större lägenhetskategorierna,
varför hyresprocenten i dessa är lägre. Detta motsvaras emellertid
av att familjerna i de större lägenheterna ha större barnförsörjningsbörda.
En närmare granskning av materialet ger vid handen att den typiska
hyresprocenten för familjer med tre eller fyra barn ligger mellan 16
och 20 procent, medan den för familjer med fem eller flera barn ligger mellan
12 och 16 procent.
Egnahem. När bostadsförsörjningsverksamheten till förmån för barnrika
familjer år 1938 utvidgades till att omfatta egnahem, var ett av de viktigaste
syftena, att även landsbygdens flerbarnsfamiljer skulle kunna erhålla
fördel av en verksamhet, som tidigare i huvudsak varit begränsad till stadssamhällena
eller orter med hyresmarknad. Erfarenheten hade vidare givit
vid handen att bostadsförsörjningsverksamheten för barnrika familjer i hyreslägenheter
nått spridning i huvudsak endast i södra och mellersta Sveriges
stadssamhällen, under det att norrländska orter berörts i mycket ringa grad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237,
23
Tabell 7.
Familjeinkomst och bostadskostnad i beviljade hyreslägenheter för barnrika familjer.
| Genomsnittlig | Genomsnittlig | Bost.-kostn. i |
a) 2 rum och kök. |
|
|
|
Stockholm.................................. | 3,349 | 649 | 19.4 |
Göteborg................................... | 3,133 | 582 | 18.6 |
Malmö...................................... | 2,947 | 483 | 16.4 |
Norrköping ................................ | 3,107 | 533 | 17.2 |
Hälsingborg ................................ | 3,177 | 574 | 18.1 |
Örebro ..................................... | 3,613 | 499 | 13.8 |
Borås ...................................... | 2,699 | 574 | 21.3 |
Gävle ...................................... | 3,043 | 621 | 20.4 |
Eskilstuna.................................. | 3,263 | 532 | 16.3 |
Västerås.................................... | 4,633 | 652 | 14.1 |
Jönköping.................................. | 3,285 | 501 | 15.3 |
Orter med 10,000—30,000 inv............... | 2,871 | 516 | 18.0 |
Orter med under 10,000 inv................. | 2,958 | 504 | 17.0 |
Tillhopa | 3,165 | 582 | 18.4 |
b) 3 rum och kök. |
|
|
|
Stockholm.................................. | 4,125 | 662 | 16.0 |
Göteborg....................: .............. | 4,134 | 563 | 13.6 |
Malmö..................................... | 3,716 | 465 | 12.5 |
Norrköping................................. | 3,679 | 494 | 13.4 |
Hälsingborg ................................ | 3,168 | 461 | 14.6 |
Örebro..................................... | 3,162 | 550 | 17.4 |
Borås ...................................... | 3,257 | 637 | 19.6 |
Gävle ...................................... | 3,200 | 586 | 18.3 |
Uppsala.................................... | 3,299 | 658 | 19.9 |
Linköping .................................. | 3,160 | 487 | 15.4 |
Jönköping.................................. | 3,229 | 432 | 13.4 |
Orter med 10,000—30,000 inv............... | 3,276 | 485 | 14.8 |
Orter med under 10,000 inv................. | 2,989 | 512 | 17.1 |
Tillhopa | 3,754 | 671 | 15.2 |
c) 4 och flera rum och kök. |
|
|
|
Stockholm.................................. | 5,159 | 741 | 14.4 |
Borås ...................................... | 4,810 | 586 | 12.2 |
Orter med 10,000—30,000 inv .............. | 3,108 | 660 | 21.2 |
Orter med under 10,000 inv................. | 3,420 | 531 | 15.5 |
Tillhopa | 4,568 | 676 | 14.8 |
Samtliga | 8,898 | 581 | 17.1 |
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Tabell 8 a.
Egnahemslån för barnrika familjer. Nybyggnader. Beviljade lån (t. o. m. febr. 1940).
1 Län | Städer | Köpingar | Kommuner | Hela länet | ||||
[ Antal | 1 Låne-j summa | Anta] lån | Låne- summa | Antal lån | Låne-| summa | Antal lån | Låne- summa | |
Stockholms............. | 73 | 894,730 | 2 | 28,800 | 43 | 560,561 | 118 | 1,484,091 |
Uppsala................ | 30 | 389,810 |
|
| 12 | 142,103 | 42 | 531,913 |
Södermanlands.......... | 3 | 37,264 |
| — | 43 | 502,646 | 46 | 539,910 |
Östergötlands........... | 17 | 253,305 | 1 | 14,400 | 39 | 474,467 | 57 | 742,172 |
Jönköpings.............. | 19 | 247,365 | — | — | 19 | 243,994 | 38 | 491,359 |
Kronobergs............. | — | — | 4 | 46,530 | 19 | 225,554 | 23 | 272,084 |
Kalmar................. | 25 | 323,087 | 4 | 45,760 | 71 | 702,057 | 100 | 1,070,904 |
Gotlands................ | 5 | 62,385 | 2 | 21,350 | 8 | 70,030 | 15 | 153,765 |
Blekinge................ | — | — | — | — | 35 | 331,062 | 35 | 331,062 |
Kristianstads............ | 2 | 30,000 | 2 | 28,480 | 38 | 395,291 | 42 | 458,771 | |
Malmöhus.............. | 21 | 323,555 | 2 | 32,355 | 28 | 329,537 | 51 | 685,447 |
Hallands................ | 10 | 123,100 | — | — | 15 | 130,814 | 25 | 253,914 |
Göteborgs och Bohus____ | 46 | 572,981 | — | — | 59 | 596,341 | 105 | 1,169,322 |
Älvsborgs............... | — | — | — | — | 81 | 954,560 | 81 | 954,560 |
Skaraborgs.............. | 22 | 298,676 | — | — | 28 | 290,506 | 50 | 589,182 |
Värmlands.............. | 24 | 293,210 | — | — | 37 | 375,191 | 61 | 668,401 |
örebro................. | 21 | 284,926 | — | — | 18 | 197,267 | 39 | 482,193 |
Västmanlands........... | 22 | 275,490 | — | — | 25 | 370,497 | 47 | 645,987 |
Kopparbergs............ | 7 | 99,672 | 5 | 64,570 | 98 | 1,065,546 | ilo | 1,229,788 |
Gävleborgs.............. | 15 | 201,996 | — | — | 55 | 581,781 | 70 | 783,777 |
Västernorrlands......... | 17 | 226,151 | — | — | 56 | 580,976 | 73 | 807,127 |
Jämtlands.............. | — | — | — | — | 35 | 380,177 | 35 | 380,177 |
Västerbottens........... | 4 | 60,010 | — | — | 54 | 484,058 | 58 | 544,068 |
Norrbottens............. | 35 | 450,011 | — | — | 163 | 1,528,793 | 198 | 1,978,804 |
Hela riket | 418 | 5,447,724) | 22 | 282,245 | l,079|ll,513,809j | 1,51917,243,778) |
De hittillsvarande erfarenheterna ha visat, att bostadsförsörjningsverksamheten
för flerbarnsfamiljer i egnahem — även oavsett denna bostadsforms
lämplighet i och för sig — i de nämnda hänseendena utgjort en lämplig
komplettering av ifrågavarande bostadspolitiska verksamhetsgren.
Tabellerna 8 a och b ge en översikt av den hittillsvarande egnahemslåneverksamheten
för barnrika familjer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 2o
Tabell 8 b.
Egnahemslån för barnrika familjer, förbättringar. Beviljade lån (t. o. m. febr. 1940)
Län | Städer | Köpingar | Kommuner | Hela länet | ||||
Antal lån | Låne- summa | Antal lån | Låne- summa | Antal lån | Låne- summa | Antal lån | Låne- summa | |
Stockholms ............ | 4 | 27,110 | 1 | 2,000 | 12 | 50,933 | 17 | 80,043 |
Uppsala................ | 1 | 3,780 | • — | — | — | — | 1 | 3,780 |
Södermanlands.......... | — | — | — | — | 4 | 28,530 | 4 | 28,530 |
Östergötlands .......... | 1 | 2,300 | — | — | 7 | 37,976 | 8 | 40,276 |
Jönköpings.............. | — | — | — | — | 1 | 10,600 | 1 | 10,600 |
Kronobergs ............ | — | — | 1 | 4,410 | 6 | 28,652 | 7 | 33,062 |
Kalmar ................ | — | — | — | — | 6 | 26,244 | 6 | 26,244 |
Gotlands................ | 3 | 14,670 | 2 | 5,400 | 1 | 5,697 | 6 | 25,767 |
Blekinge................ | — | — | — | — | 17 | 92,802 | 17 | 92,802 |
Kristianstads............ | — | — | — | — | 13 | 47,267 | 13 | 47,267 |
Malmöhus .............. | — | — | — | — | 10 | 42,854 | 10 | 42,854 |
Hallands................ | — | — | — | — | 12 | 37,846 | 12 | 37,846 |
Göteborgs och Bohus .... | 4 | 14,944 | — | — | 17 | 66,560 | 21 | 81,504 |
Älvsborgs .............. | — | — | 1 | 6,165 | 10 | 34,318 | 11 | 40,483 |
Skaraborgs.............. | 1 | 12,600 | — | — | 3 | 13,522 | 4 | 26,122 |
Värmlands.............. | _ | — | — | — | 15 | 66,678 | 15 | 66,678 |
Örebro.................. | 2 | 20,070 | — | — | 10 | 41,602 | 12 | 61,672 |
Västmanlands .......... | — | — | — | — | 2 | 6,965 | 2 | 6,965 |
Kopparbergs............ | 1 | 5,220 | — | — | 26 | 123,418 | 27 | 228,638 |
Gävleborgs.............. | — | — | — | — | 17 | 82,375 | 17 | 82,375 |
Västernorrlands ........ | — | — | — | — | 18 | 93,715 | 18 | 93,715 |
Jämtlands.............. | — | — | — | — | 8 | 43,584 | 8 | 43,584 |
Västerbottens .......... | — | — | — | - | 43 | 192 431 | 43 | 192,431 |
Norrbottens ............ | 10 | 61,509 | — | — | 96 | 481,979 | 106 | 543,488 |
Hela riket | 27 | 162,203 a | 17,975 | 354 | 1,656,548 | | 386 | 1,836,726 |
Av de 1905 bostadsanskaffningslån, som t. o. m. februari 1940 beviljats
för egnahem, gälla 1,519 nybyggnad och 386 ombyggnad och förbättring. Till
egnahem i städer och köpingar ha beviljats 472 lån, medan 1,433 lån gått till
egnahem i landskommuner. En betydande del av de lån, som beviljats i
landskommuner, har gått till Norrland och Dalarna. Bland kommuner, som
i större omfattning utnyttjat bostadsanskaffningslånen för nybyggnad av
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
egnahem, märkas Stockholm (65), Uppsala (23), Göteborg (20), Uddevalla
(20), Haparanda (19), örebro (18), Luleå (16), Landskrona (15), Nybro (15),
Karlstad (15), Hudiksvall (14), Köping (11), Halmstad (10), Västervik (10),
Nederkalix (47), Överkalix (38), Skellefteå landskommun (21), Malung (13),
Domnarvet (12), Töre (12), Frösön (11), Skön (11), Kville (11). Även bostadsanskaffningslån
om ombyggnad av egnahem ha fått sin starkaste spridning
i norra delarna av landet: Nederkalix (24), Bjurholm (18), Norrfjärden
(15), Älvsby (14), Skellefteå landskommun (12), Överkalix (11).
Utöver de här redovisade beviljade lånen äro vid slutet av februari 1940
hos statens byggnadslånebyrå inneliggande 457 ansökningar med ett sammanlagt
belopp av 4,572,198 kronor.
Fördelningen av familjerna på olika lägenhetskategorier i egnahem framgår
av tabell 9.
Tabell 9.
Beviljade egnahem, fördelade efter familjetyper oell rumsantal.
Familjer med följande | 2 rum o. | 3 rum o. | 4 rum o. | 5 o. fl. |
3 barn.................. | 103 | 304 | 120 | 20 |
4 » .................. | 71 | 233 | 148 | 19 |
5 » .................. | 48 | 176 | 131 | 30 |
6 o. fl. barn............ | 30 | 199 | 207 | 57 |
| 252 | 912 | 606 | 126 |
Den starkast representerade lägenhetskategorien är 3 rum och kök, men
.även 4 rum och kök är ofta förekommande. För de största familjerna (med
45 eller flera barn) är den senare lägenhetskategorien den vanligaste. Även
i fråga om egnahem sker sålunda en viss anpassning av bostadens storlek
efter familjens.
En jämförelse mellan förutvarande bostad och den bostad i eget hem, som
erhållits med hjälp av bostadsanskaffningslån ger vid handen att för flertalet
familjer den förutvarande bostaden hade en nyttig golvyta av mellan 25 och
55 kvm, under det att den nyttiga golvytan i de nya egna hemmen i praktiskt
taget samtliga tall ligger mellan 60 och 130 kvm. Denna jämförelse grundar
sig på uppgifter angående av byggnadslånebyrån godkända egnahem, vilka
hittills uppgå endast till ett hundratal.
Förhållandet mellan familjeinkomst och bostadskostnad i godkända egnahem
framgår av tabell 10.
Den relativa bostadskostnaden synes i de egnahem, som åtnjuta familjebidrag,
vara av ungefär samma storleksordning som i hyreslägenheter med
familjebidrag.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Tabell 10.
Familjeinkomst och bostadskostnad i godkända egna hem för barnrika familjer.
| — | Genomsnitt- | Genomsnitt- | Bost.-kostn. |
| Antal lag. | lig fam.ink., | lig bost.- | i % av farn.- |
|
| kr. | kostn., kr. | ink. |
a) 2 rum och kök |
|
|
|
|
Orter m. 10 000—30 000 inv............ | 8 | 3,480 | 629 | 18.1 |
Orter m. under 10 000 inv............. | 9 | 2,054 | 403 | 19.6 |
b) 3 rum och kök |
|
|
|
|
Stockholm ............................ | 5 | 3,761 | 604 | 16.1 |
Uppsala............................... | 10 | 3,304 | 655 | 19.8 |
Orter m. under 10000 inv............. | 30 | 2,448 | 472 | 19.3 |
c) 4 rum och kök |
|
|
|
|
Stockholm ............................ | 2 | 5,750 | 770 | 13.4 |
Orter m. 10 000—30 000 inv............. | 3 | 3,360 | 494 | 14.7 |
Orter m. under 10 000 inv............. | 32 | 2,970 | 487 | 16.4 |
d) 5 o. fl. rum och kök |
|
|
|
|
Orter m. 10 000—30 000 inv............. | 1 | 4,263 | 911 | 21.4 |
Orter m. under 10 000 inv............. | 7 | 3,840 | 394 | 10.3 |
4. Ombyggnadslån och tertiårlån.
Sedan 1935 har t. o. m. februari 1940 enligt uppgift från statens byggnadslånebyrå
som ombyggnadslån utlånats ett belopp av 6,254,025 kronor. Enligt
Kungl. Maj :ts beslut skall av återstående till detta ändamål anvisade medel
ett belopp av 1,300,000 icke användas. Som tertiärlån har sedan hösten
1937 och t. o. m. februari 1940 utlånats ett belopp av 1,651,350 kronor.
5. Pensionärshem.
Enligt uppgift från statens byggnadslånebyrå hade vid utgången av februari
inkommit 18 ansökningar örn statsbidrag för anordnande av pensionärshem.
Av dessa hade vid samma tillfälle 13 ansökningar beviljats med ett sammanlagt
belopp av 276,133 kronor. De beviljade ansökningarna ha ingivits av
följande kommuner: Trollhättan, Malmö, Landskrona, Lidköping, Ljusnarsberg,
Smedjebacken, Stehag, Grangärde (6 st.).
Bostadsförbättringsverksamliet på landsbygden.
I årets statsverksproposition har, såsom redan erinrats, Kungl. Maj:t på
min hemställan under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag å 3,250,000
kronor såsom bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapilalbudgeten beräkna,
dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden (nybyggnadslån) ett reservationsanslag å 3,000,000
kronor, dels under fonden för låneunderstöd till lån för bostadsförbättringsverksamhet
(förbättringslån) ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor.
I skrivelse den 29 augusti 1939 har statens egnahemsstyrelse beräknat medelsbehovet
för budgetåret 1940/41 sålunda att till förbättringsbidrag äskats
3,250,000 kronor, till nybyggnadslån 1,000,000 kronor samt till förbättringslån
2,000,000 kronor, detta dock under förutsättning att Kungl. Majit samtidigt
ville föreslå riksdagen att å tilläggsstat för budgetåret 1939/40 bevilja
ett anslag å 5,000,000 kronor till förbättringsbidrag. Av anslaget till förbättringsbidrag
föreslår egnahemsstyrelsen att 200,000 kronor måtte få disponeras
för lantarbetarbostadsbidrag och att 25,000 å 30,000 kronor reserveras
för förbättring av fiskarbostäder enligt förut tillämpade grunder varjämte
ur anslaget torde bestridas arvoden och reseersättningar åt fyra av egnahemsstyrelsen
anställda byggnadskontrollanter.
Hösten 1939 förelågo 14,224 ansökningar om förbättringsbidrag och nybyggnadslån,
vilka enligt egnahemsnämndernas mening borde tillgodoses,
gällande 14,727 lägenheter med en beräknad sammanlagd byggnadskostnad
på 43.5 miljoner kronor. Behovet av förbättringsbidrag och nybyggnadslån
beräknades på grundval härav till 19.6 resp. 5.8 miljoner kronor. Samtidigt
förelågo 762 ansökningar örn förbättringslån gällande 817 lägenheter kostnadsberäknade
till 3.5 miljoner kronor, vartill behovet av förbättringslån
beräknades uppgå till 2.3 miljoner kronor.
I skrivelse av den 19 december 1939 framhåller egnahemsstyrelsen, att de
av densamma äskade anslagen, särskilt om tilläggsanslag för budgetåret
1939/40 icke kan beräknas, äro att anse som otillräckliga i jämförelse med
det av ansökningarna konstaterade behovet. Samtidigt framlägger egnahemsstyrelsen
förslag innebärande att ganska betydande delar av anslagen
såväl för innevarande budgetår som för budgetåret 1940/41 skulle reserveras
för innehavare av kronolägenheter och undersaker därvid angelägenheten
av, att anslagen för budgetaret 1940/41 tilltagas så att dessa föreslagna reservationer
icke ytterligare skärpa svårigheterna att få medlen att förslå för de
ursprungligen avsedda ändamålen.
Egnahemsstyrelsens utredning angående kronolägenheter.
Egnahemsstyrelsen erinrar i nämnda skrivelse angående förslagen till bostadsförbättringsåtgärder
på kronolägenheter, att den av Kungl. Majit den
29 augusti 1939 erhållit i uppdrag att i samråd med domänstyrelsen verkställa
den utredning och avgiva det förslag rörande kolonisationsverksamheten
i Norrland och Dalarna samt upplåtelse av skogstorp, odlingslägenheter,
kronotorp och andra lägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen,
som tidigare åvilat egnahemsutredningen. Utan att ännu kunna fram
-
Kungl. May.ts proposition nr 237.
29
lägga något allmänt förslag i dessa ämnen har egnahemsstyrelsen emellertid
funnit det angeläget att framlägga förslag, ägnade att möjliggöra en förbättring
av de allvarligaste bristerna på ifrågavarande bostäder.
Det bostadsbestånd det här gäller utgjordes vid 1938 års utgång av 2,049
skogstorp och odlingslägenheter samt 128 kronotorp. Verksamheten med avseende
å samtliga lägenheter handhaves av domänstyrelsen. För samtliga
upplåtelseformer gäller, att staten upplåter odlingsmark och bidrager till
uppförande av åbyggnader medelst byggnadsbidrag, vilka enligt kungl, brev
den 14 juni 1929 jämte kostnader för viss byggnadsmateriel m. m. bestridas
från ett under nionde huvudtiteln uppfört anslag till kolonisation: odlingsoch
byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl. Efter 15 s. k.
frihetsår skall innehavaren av dylika lägenheter erlägga arrende beräknat
efter markvärde, odlingshjälp och byggnadsbidrag. Sålunda hade de 1,792
lägenheter, för vilka vid slutet av 1938 frihetsåren utgått, att erlägga sammanlagt
54,180 kronor i avgäld för år eller i medeltal kronor 30: 23.
En särskild form av odlingslägenheter utgöra de s. k. fjällägenheterna,
vilka enligt kungörelse den 3 juni 1915 upplåtits ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens lappmarker. Fjällägenheterna, till vilka byggnadshjälp
ävenledes utgår, ehuru i ringa omfattning, från nyssnämnda anslag
och vilka förvaltas av länsstyrelserna, uppgingo den 1 juli 1939 till 140
st. inom Västerbottens län och 189 inom Norrbottens län.
De kolonat slutligen, vilka upprättats enligt beslut av 1918 års riksdag,
uppgingo den 1 juli 1939 till ett antal av 452. Verksamheten handhaves under
egnahemsstyrelsens kontroll i Norrbottens och Västerbottens län av särskilda
kolonisationsnämnder samt i övriga norrlandslän och i Kopparbergs
län av domänstyrelsen. En del av kolonaten ha bebyggts genom statens
försorg, medan en del bebyggts av kolonisten, som därtill erhållit visst statsbidrag.
Även för kolonat beräknas lega, vilken dock utgår först efter ett antal
frihetsår, vilka senast av 1938 års riksdag utsträckts till 20 år.
Under senare år lia åtskilliga framställningar gjorts örn åtgärder för bostadsförbättring
på här ifrågavarande kronolägenheter. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har sålunda i skrivelse den 15 mars 1937 hemställt, att Kungl.
Maj:t ville snarast möjligt vidtaga åtgärder i syfte att bostäderna å kronotorp
och odlingslägenheter måtte, där så erfordrades, bliva iståndsätta genom
domänstyrelsens försorg. I framställningen instämde vid kongress i
juni 1937 Sveriges kronotorpare- och kolonist!örbund. I utlåtande den 14
maj 1938 över en framställning från fjällägenhetsinnehavare i Sorsele socken
har länsstyrelsen i Västerbottens län hl. a. förordat en kraftig höjning
av maximibeloppet för byggnadshjälp åt fjällägenheter. I samband därmed
beräknades kostnaderna för iståndsättande av de 140 lägenheterna inom länet
(bostäder och ladugårdar) till 430,000 kronor.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har vidare i skrivelse den 15 mars 1939
framfört erinringar mot att innehavare av kronotorp och odlingslägenheter,
kolonat och fjällägenheter vore helt uteslutna från möjligheten att erhålla
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
lån enligt kungörelsen om beredande av bostäder i egna hem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer. Statens byggnadslånebyrå har med anledning
därav i yttrande framhållit, att principiella betänkligheter knappast kunde
föreligga emot att bevilja bostadsanskaffningslån och familjebidrag men
väl praktiskt ekonomiska hinder däri, att någon realsäkerhet av dessa lägenhetsinnehavare
ej kunde ställas för tilldelade lån. Fråga vore i själva
verket, om icke vederbörande personers ekonomi merendels är så svag att
långivning överhuvud taget knappast kunde anses försvarlig, varför statsbidrag
förefölle vara den enda framkomliga understödsformen. Därest den
rena statsbidragsformen, som säkerligen skulle ställa stora krav på statsmedel,
icke kunde komma till användning, ville byrån icke desto mindre
sätta ifråga, huruvida icke med hänsyn till de ömmande omständigheterna
åtminstone ett försök borde göras med långivning förknippad med familjebidrag.
Slutligen erinras i egnahemsstyrelsens utredning om 1939 års lagtima riksdags
beslut att ur anslaget till bostadsförbättring reservera 50,000 kronor att
disponeras av Norrbottens läns egnahemsnämnd för bostadsförbättringsverksamhet
bland kolonister. I skrivelse från kolonisationsnämnden för Norrbottens
län av den 8 oktober 1939 har framställning gjorts om ytterligare
50,000 kronor för ändamålet. På framställning av Västerbottens läns kolonisationsnämnd
tillstyrkte statens egnahemsstyrelse i skrivelse den 31 mars
1939 en liknande medelsreservation för Västerbottens egnahemsnämnd.
Egnahemsstyrelsens förslag angående bostadsförbättring å
kronolägenheter.
Egnahemsstyrelsen anser det vara klart ådagalagt, att åtskilliga skogstorp,
odlingslägenheter, kronotorp, kolonat och fjällägenheter äro behäftade med
allvarliga brister i avseende å byggnadsbeståndet. I avvaktan på en kommande
allmän reglering av lägenhetsinnehavarnas förhållanden böra åtgärder
av provisorisk karaktär vidtagas för förbättring av bostäderna, varvid
uppreser sig icke så mycket en jordbruksfråga som en bostadssocial fråga.
Vid övervägandet av detta spörsmål har styrelsen stannat för att föreslå, att
åtgärder för förbättring av bostäder på här avsedda kronolägenheter skola
anordnas i huvudsak inom ramen för de bestämmelser, som äro meddelade
dels i kungörelsen om förbättringsbidrag, nybyggnads- och förbättringslån
dels i kungörelsen om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder
i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
En effektivare förbättringsverksamhet än hittills torde emellertid förutsätta,
att bostadsförbättringsbidragen för här avsedda kategorier höjas till
högst 2,500 kronor. Den omständigheten att en lägenhetsinnehavare erhåller
bostadsförbättringsbidrag för en byggnad bör vidare icke utgöra hinder
för att han avgiftsfritt erhåller virke och, i den mån det eljest ifrågakommer,
cement till byggnaden eller att han åtnjuter ersättning för sådant bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
31
nadsmaterial. Värdet härav bör självfallet icke inräknas i den uppskattade
kostnaden för byggnadsföretaget.
Ehuru egnahemsstyrelsen anser det önskvärt, att så många lägenhetsinnehavare
som möjligt nöja sig med bidrag och därigenom undvika att ikläda
sig skuld för byggnadsändamål förordar den dock, med tanke på att förbättringsbidrag
icke i alla fall torde vara tillfyllest, möjlighet för dessa lägenhetsinnehavare
att komma i åtnjutande av såväl nybyggnads- och förbättringslån
som bostadsanskaffningslån med familjebidrag. Härvid föreslås,
att lån må kunna utlämnas utan hänsyn till att realsäkerhet icke kan
erbjudas. Beträffande särskilt egna hem för barnrika familjer föreslår
egnahemsstyrelsen, att det ansvar och den befattning med verksamheten
överhuvud taget, som åvilar kommunen, helt bortfaller för dessa kategorier.
Egnahemsstyrelsen övergår därefter till frågan om organisationen av ifrågavarande
i vissa stycken ändrade bidrags- och låneverksamhet och förordar
därvid, att verksamheten handhaves av de för lägenheterna ansvariga organen,
d. v. s. domänstyrelsen, kolonisationsnämnderna samt, beträffande fjälllägenheterna,
länsstyrelserna, varvid i avseende å grunderna för verksamheten
samråd dock bör ske med egnahemsmyndigheterna och statens byggnadslånebyrå.
Som skäl för denna ordning anföres bl. a., att dessa organ
ha den bästa kännedomen såväl om lägenheternas beskaffenhet och förutsättningarna
för deras upprätthållande i framtiden som om innehavarna
och deras familjer. Nämnda organ äro också bättre i stånd att övervaka,
att möjligheterna att erhålla byggnadsbidrag och byggnadsmaterial vid sidan
av förbättringsbidrag eller lån tillvaratages samt att bidrag eller lån icke utnyttjas
på otillbörligt sätt.
Egnahemsstyrelsen påvisar slutligen den orättvisa, som ligger däri, att lägenhetsinnehavare
som tidigare enligt 1929 års kungörelse om kronotorp
m. m. erhållit byggnadsbidrag äro skyldiga att erlägga ränta efter 3.6 °/o, medan
förbättringsbidragen utgå gratis och föreslår, att innehavare av skogstorp
och odlingslägenheter, vilka åtnjutit byggnadsbidrag enligt 34 § kungörelsen
den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å
vissa kronoparker m. m., må till den del byggnadsbidragen enligt domänstyrelsens
beprövande avse bostadsbyggnader befrias från härå belöpande
höjning av den årliga arrendeavgiften, räknat från och med arrendeåret
1940/41.
Beträffande medelstilldelningen för här avsedda ändamål föreslår egnahemsstyrelsen
dels att — sedan riksdagens godkännande inhämtats -— medel
av Kungl. Majit tilldelas ur anslagen och fonderna för innevarande budgetår
dels att medel för verksamheten reserveras för budgetåret 1940/41 allt efter
följande uppställning.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Budgetåret 1939140.
Bostadsför
bättrings
bidrag
Domänstyrelsen
för tilldelning åt skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp (2,177 lägenheter)........................ 125,000
Västerbottens läns kolonisationsnämnd (195 lägenheter) ____ 35,000
Norrbottens läns kolonisationsnämnd (211 lägenheter)...... 35,000
Domänstyrelsen för tilldelning åt kolonat i andra län (46
lägenheter) ............................................ j.0,000
Länsstyrelsen i Västerbottens län för tilldelning åt fjällägenheter
(140 lägenheter).................................. 15.000
Länsstyrelsen i Norrbottens län för tilldelning åt fjällägen
heter
(189 lägenheter).................................. 20,000
Summa 240,000
Budgetåret 1940141.
Bosta dsförbättrings -
Domänstyrelsen för tilldelning åt skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp ........................................ 300,000 .
Västerbottens läns kolonisationsnämnd.................... 75,000
Norrbottens läns kolonisationsnämnd...................... 75,000
Domänstyrelsen för tilldelning åt kolonat i andra län...... 25,000
Länsstyrelsen i Västerbottens län för tilldelning åt fjällägen
heter.
................................................. 50,000
Länsstyrelsen i Norrbottens län för tilldelning åt ^lägenheter.
........................................... 60,000
Summa 585,000
Nybygg- nadslån | Förbätt- ringslån |
40,000 | 20,000 |
15,000 | 10,000 |
15,000 | 10,000 |
5,000 | 5,000 |
10,000 | 5,000 |
10,000 | 5,000 |
95,000 | 55,000 |
Nybygg- nadslån | t Förbätt-ringslån |
100,000 | 20,000 |
25,000 | 10,000 |
25,000 | 10,000 |
10,000 | 5,000 |
10,000 | 5.000 |
10,000 | 5,000 |
180,000 | 55,000 |
Egnahemsstyrelsens förslag angående förfarandet vid fördelningen av bo
stadsförbåttringsbidrag
m. m.
Enligt 22 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag
samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden
skall egnahemsnämnd senast den 1 december varje år, sedan samtliga
före den 15 oktober samma ar till nämnden inkomna ansökningar förberedande
granskats och erforderlig ytterligare utredning verkställts, till
egnahemsstyrelsen insända till Kungl. Maj :t ställd framställning angående
fastställande av de belopp, inom vilka på grund av ifrågavarande ansökningar
bidrag och lan ma av egnahemsnämnden beviljas. Egnahemsstyrelsen
har att sa snart ske kan med eget utlåtande överlämna sådan framställning
till Kungl. Majit.
I skrivelse den 9 januari 1940 upptager egnahemsstyrelsen det sålunda beskrivna
förfaringssättet till diskussion och gör därvid gällande, att icke enbart
antalet av egnahemsnämnderna tillstyrkta ansökningar kan få vara utslagsgivande
vid Kungl. Maj:ts fördelning av ifrågavarande anslag. Med den
erfarenhet som numera vunnits och med den kännedom om bostads-, befolknings-
och arbetsförhållanden inom de olika länen som är tillfinnandes,
torde det icke föreligga några svårigheter att fastställa en relativt bestående
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
33
procentuell fördelning på egnahemsnämnderna, varvid dock fördelningen efter
hand och på grundval av efterkontroll givetvis skulle kunna justeras.
Med en sådan anordning bleve det icke längre nödvändigt, att avvakta varje
års ansökningar, innan anvisade medel kunde fördelas mellan nämnderna.
Förbättringsarbeten kunna sättas i gång tidigare än nu är fallet. Någon
särskild ansökningstid behöver ej fastställas och ej heller torde det vara
nödvändigt, att ansökningar, som på grund av bristande medelstillgång icke
kunna bifallas under ett budgetår, förnyas under nästa budgetår.
Det sålunda förordade förfaringssättet skulle även underlätta en viss rationalisering
av ansökningsförfarandet. Enligt 20 § i kungörelsen skall ansökan
vara åtföljd av plan, xätning och kostnadsberäkning. Då nämnderna
icke längre skulle behöva verkställa en beräkning av de sammanlagda kostnaderna
på grund av inkomna ansökningar varje höst, erfordras icke längre
så detaljerade ansökningar, vilka, även om ritningar och planer äro enkla,
dock vålla kostnader för de sökande, som äro nog så betungande, särskilt
i det fall att ansökningen icke beviljas. Det vore för framtiden tillräckligt
om egnahemsnämnderna först i princip tillstyrkte inkomna ansökningar med
hänsyn till hälsovårds- och ekonomiska skäl och först därefter införskaffade
ritningar och kostnadsberäkningar från dem, som kunde komma i fråga
till bidrag eller lån. Kraven på ritningar och kostnadsberäkningar kunde
på detta sätt även hållas högre.
Slutligen erinrar egnahemsstyrelsen om att egnahemsnämnderna förstatligas
från och med den 1 juli 1940, vilket medför att utbetalningar till
nämnderna framdeles böra verkställas från egnahemsstyrelsen i stället för
från statskontoret och att nämnderna icke behöva utgiva särskilda förbindelser
för mottagna medel.
1937 års utredning angående arbetsförhållandena vid det mindre jordbruket.
I sitt den 25 februari 1939 avgivna betänkande angående underlättande av
kvinnornas arbete i de mindre lanlhemmen (Statens off. utredn. 1939: 6) har
1937 års utredning angående arbetsförhållandena vid det mindre jordbruket
även berört frågan om åtgärder för förbättring av lantbrukets byggnader. Utredningen
erinrar därvid örn att den statliga verksamheten för förbättrande
av bostadsförhållandena på landsbygden haft synnerligen stor betydelse ehuru
vad som därvid kunnat åstadkommas i stort sett inskränkt sig till avhjälpande
av de mest framträdande bristerna särskilt med hänsyn till bostädernas
hygieniska förhållanden. Åtgärder, som syfta till underlättande av
arbetet i hemmen, lia först kunnat komma i andra hand. Utredningen anser
det emellertid angeläget, att sådana förbättringar, som innebära ett mera
effektivt underlättande av hemarbetet, understödjas. Av dessa torde för närvarande
bättre köksinredningar, samt införande av vatten-, avlopps- och värmeledningar,
diir så till rimliga kostnader kan ske, vara mest aktuella. Samtidigt
innebära dylika anordningar stora fördelar ur hygieniska synpunkter
och för trevnaden i hemmet.
Bihang lill riksdagens protokoll 19W. t sanik Nr 237.
3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Utredningen bär haft under övervägande, huruvida särskilda stödåtgärder
kunna vara erforderliga för underlättande av direkt arbetsbesparande installationer.
Enär någon bestämd gräns emellertid knappast kan dragas mellan
åtgärder, som syfta till bättre arbetsförhållanden, och sådana, som syfta till
bättre förhållanden i hygieniska och andra avseenden, och då dessutom en ytterligare
utökning av antalet former för statens medverkan på ifrågavarande
områden ej kan anses ändamålsenligt, finner utredningen det lämpligast, att
statens ekonomiska medverkan för åstadkommande av arbetsbesparande installationer
i de mindre lanthemmen lämnas i form av bostadsförbättringsbidrag
och nybyggnadslån, innebärande alltså att bidrag och lån kunna utgå
även enbart för sådana installationer. Utredningen förutsätter härvid att
installation av vattenledning må omfatta även vattenledning för ekonomibyggnader.
Det synes vidare utredningen önskligt, att villkoren för erhållande
av bostadsförbättringsbidrag resp. nybyggnadslån så utformas, att det
tydligt framgår att hjälp för anordnandet av tekniska installationer, såsom
vatten-, avlopps- och värmeledning må kunna utgå till lägenheter, som äro
belastade med egnahemslån. Vid ett stort antal sådana lägenheter föreligger
nämligen starkt behov av förbättringar i det berörda hänseendet.
Departementschefen.
Emot egnahemsstyrelsens förslag beträffande fördelningen av bostadsförbättringsbidrag
och lån mellan egnahemsnämnderna har jag ingenting att
erinra, utan torde detsamma kunna läggas till grund för bestämmelser i
ämnet.
Egnahemsstyrelsens förslag beträffande bostadsförbättringar på kronolägenheter
innebär, att inom de bostadspolitiska stödåtgärdernas ram särskilda
åtgärder vidtagas för att effektivisera bostadsförbättringsverksamheten på
skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp, fjällägenheter och kolonat i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs
län. Att en effektivisering är önskvärd med hänsyn till bostadsbeståndets
beskaffenhet, synes vara ostridigt. De skäl, som av statens byggnadslånebyrå
anförts emot läsvägen, äro emellertid tillräckliga att för detta
klientel begränsa stödåtgärderna till bostadsförbättringsbidrag. Det kan icke
vara önskvärt, att dessa lägenhetsinnehavare, för vilka statsmakterna gång
efter annan måst bevilja lättnader i avgälden, skola ytterligare skuldsätta
sig för bostadsförbättringar. Å andra sidan måste bostadsförbättringsbidragen
avvägas så att möjligheter givas för en mera genomgripande förbättring
i synnerhet då det gäller barnrika familjer. Jag delar sålunda egnahemsstyrelsens
mening, att bostadsförbättringsbidragen må kunna utgå med högst
2,500 kronor för de här avsedda lägenhetsinnehavarna, samt att synnerlig
vikt lägges vid, att de särskilda möjligheter att erhålla virke eller annat
byggnadsmaterial, som stå till buds, också i varje fall bli utnyttjade.
Det bidrag, som sålunda vid sidan av bostadsförbättringsbidraget
kan erhållas för bostadens upprustning, må ej inräknas i den
byggnadskostnad, som lägges till grund för beräkning av bostadsförbättrings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
35
bidraget. Med utnyttjande av denna förmån och med beaktande av att lägenhetsinnehavarens
egen arbetsinsats på ett skäligt sätt inräknas i den byggnadskostnad,
på vilken bostadsförbättringsbidrag beräknas, torde i de allra
flesta fall en genomgripande bostadsförbättring kunna möjliggöras utan någon
penninginsats från lägenhetens innehavare. Då verksamheten inskränkes
till utlämnande av bostadsförbättringsbidrag, föreligga knappast tillräckliga
skäl att överflytta dess handhavande till de för lägenheterna närmast
ansvariga organen, utan bör densamma alltfort handhavas av egnahemsnämnderna,
vilka emellertid böra hålla kontakt med dessa organ. Med hänsyn
till att här föreligger ett särskilt motiverat behov av stödåtgärder hos en
väl avgränsad grupp av bostadsinnehavare torde av anslaget till bostadsförbättring
särskilda medel böra reserveras, såsom enligt beslut av 1939 års
riksdag skedde för kolonister i Norrbottens län. Det belopp å 50,000 kronor,
som därvid reserverades, har ännu ej disponerats.
Med anledning av de i det föregående refererade framställningarna har
Kungl. Maj:t dessutom på mitt förslag ännu ej fördelat ett belopp av ytterligare
190,000 kronor avsett för den allmänna bostadsförbättringsverksamheten,
varför sammanlagt 240,000 kronor av innevarande budgetårs anslag
äro tillgängliga för här avsett ändamål. Därest riksdagen ej däremot framställer
erinran, torde därför av bostadsförbättringsanslaget för budgetåret
1939/40 få disponeras 240,000 kronor att fördelas för av egnahemsstyrelsen i
dess skrivelse den 19 december 1939 angivna ändamål och enligt däri angivna
grunder mellan egnahemsnämnderna i nyss angivna län, varjämte jag förordar,
att av anslaget för budgetåret 1940/41 likaledes 240,000 kronor reserveras
för samma ändamål. I detta sammanhang förordar jag även egnahemsstyrelsens
förslag, att lägenhetsinnehavare, som erhållit byggnadsbidrag
enligt 1929 års kungörelse om kronotorp (nr 170), från och med arrendeåret
1940/41 befrias från därav föranledd ökning av arrendeavgiften.
Beträffande de synpunkter, som framförts av 1937 års utredning angående
arbetsförhållandena vid det mindre jordbruket, bör först framhållas, att enligt
nu gällande bestämmelser såväl bostadsförbättringsbidrag som nybyggnadslån
och förbättringslån kunna utgå för anordnande av ledningar för vatten
och avlopp eller för förbättrande av vattentäkt. Jag anser mig i detta sammanhang
endast böra framhålla, att, även örn syftet i första hand angives
vara att underlätta hushållsarbetet i lanthemmen, anläggning av vatten- och
avloppsledning — även i ekonomibyggnader —- samt värmeledning jämväl
måste betraktas som en hälsovårdande åtgärd, vilket av hälsovårdsnämnderna
bör beaktas vid bedömandet av inkomna ansökningar av denna art.
Av anslaget till bostadsförbättring på landsbygden torde, oaktat något anslag
för lantarbetarbostadslån icke beräknats för budgetåret 1940/41, 150,000
kronor få disponeras för lantarbetarbostadsbidrag enligt kungörelse den 22
juni 1939 (nr 465) samt 75,000 kronor till förbättring av fiskarbostäder inom
de norrländska kustlänen enligt kungörelse den 22 juni 1939 (nr 472). Jag
anser mig dessulom för riksdagen böra anmäla, alt av anslaget till bostadsförbättring
på landsbygden för innevarande budgetår egnahemsstyrelsen till
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
delats ett belopp av 36,500 kronor för avlöningar och reseersätiningar åt
fyra byggnadskontrollanter. Medel torde för samma eller liknande ändamål
få disponeras även under budgetåret 1940/41.
Beträffande den totala medelsanvisningen för budgetåret 1940/41 kan visserligen
sägas, att behovet av bostadsförbättringar sådant detta kommit till
synes i ingivna ansökningar, kunde motivera väsentligt större belopp än de
som upptagits i årets statsverksproposition. Å andra sidan torde, som tidigare
fastslagits, detta behov få avhjälpas under en längre tidsperiod, varjämte
det nuvarande läget på kapitalmarknaden icke tillåter någon väsentlig
utvidgning av verksamheten. Jag har sålunda icke kunnat tillstyrka, att
anslag för bostadsförbättringsverksamhet anvisas på tilläggsstat för budgetåret
1939/40 och förordar därför, att anslagen för budgetåret 1940/41 upptagas
till de belopp, som beräknats i 1940 års statsverksproposition.
Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
I skrivelse den 25 september 1939 framhåller statens bgggnadslånebyrå,
att redan vid tidpunkten för skrivelsens avlåtande ansökningar om bostadsanskaffningslån
funnos till ett belopp av 3,700,000 kronor, mot vilket svarade
ett då odisponerat belopp av anslagna medel av 1,770,000 kronor. Ett
ytterligare behov av omkring 2,000,000 kronor förelåg sålunda. Byggnadslånebyrån
hade sig bekant, att nya ansökningar örn lån för hyresbostäder
kunde förväntas under tiden till den 1 juli 1940; behovet beräknades till
5,000,000 å 6,000,000 kronor. Byggnadslånebyrån beräknar vidare, att ytterligare
minst 500 ansökningar om lån för egnahem skola inkomma under återstående
delen av detta budgetår och 1,300 ansökningar under budgetåret
1940/41.
Byggnadslånebyrån framhåller, att de medel för beredande av lån, som
byrån finner erforderliga, uppgå till betydande belopp. Emellertid ter sig
bostadsanskaffningen för de barnrika familjerna enligt byråns mening såsom
en samhällsangelägenhet av yttersta vikt, som i och för sig motiverar utgiften.
Vidare framhåller byrån, att fortsatt bostadproduktion till de barnrika
familjernas fromma frigör de av dessa familjer nu bebodda lägenheterna och
sålunda ökar tillgången på bostäder i öppna marknaden för annan hyresklientel
och därmed i viss mån kommer att motverka den befarade bostadsbristen.
I detta sammanhang erinrar byggnadslånebyrån örn att statsutskottet vid
1939 ars lagtima riksdag (utlåtande nr 63) på grund av motionsvis i ämnet
framförda önskemål gjorde ett uttalande av innebörd att särskilt den frågan
krävde beaktande, huruvida icke den samhälleliga hjälpen för anskaffning av
hyresbostäder borde utsträckas till den egentliga landsbygden; jämlikt kungörelserna
nr 512/1935 och 246/1938 får verksamhet för anskaffning av
hyresbostäder allenast bedrivas i städer och stadsliknande samhällen. Enligt
byggnadslånebyråns mening råder det näppeligen tvivel om att bostadsförsörjningsbehovet
på den egentliga landsbygden i regel bör tillgodoses genom
egnahem. Emellertid har det under byråns verksamhet i enstaka un
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
37
dantagsfall visat sig önskvärt, att hyresbostäder kunnat komma till användning
såsom hjälpform på landsbygden. Härvid är att beakta, att — där verksamheten
handhaves av allmännyttigt bostadsföretag — kommunens ansvar
omfattar allenast den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning,
men däremot icke förlust på grund av att lägenhet icke kunnat uthyras.
Byrån framhåller, att därför hyresbostäder icke böra anordnas på
den egentliga landsbygden med mindre på orten normalt finnes tillräcklig
efterfrågan på bostadslägenheter i hyreshus. Även andra skäl mana till
restriktioner. Med hänvisning till att i enstaka fall behov har yppat sig
hemställer dock byggnadslånebyrån, att statens hjälpverksamhet för barnrika
familjer genom anordnande av hyresbostäder måtte utsträckas till den
egentliga landsbygden, örn särskilda skäl därtill äro.
Anslagsbehovet till bostadsanskaffningslån för budgetåret 1940/41 beräknas
av byggnadslånebyrån till 25,000,000 kronor. Av dessa motsvaras
2,000,000 kronor av redan i september 1939 inkomna ansökningar, för vilka
disponibla medel ej funnos, 8,000,000 kronor av beräknade ansökningar under
återstående delen av innevarande budgetår (3,000,000 kronor till hyresbostäder
och 5,000,000 kronor till 500 egnahem) samt 15,000,000 kronor av
beräknade ansökningar under budgetåret 1940/41 (2,000,000 kronor till hyresbostäder
och 13,000,000 kronor till 1,300 egnahem).
Beträffande familjebidrag vartill för budgetåret 1939/40 anvisades ett förslagsanslag
å 1,700,000 kronor, framhåller byggnadslånebyrån, att beräkningen
av erforderligt anslag för budgetåret 1940/41 möter stora svårigheter,
då byrån ej på förhand kan förutse från vilken tid familjebidragen skola
tagas i anspråk för de egnahem, som äro under arbete eller som skola uppföras
under återstående del av innevarande budgetår. Byrån beräknar, att
medel för familjebidrag under kommande budgetår erfordras för 5,500 hyresbostäder
med 360 kronor i genomsnitt och för 1,500 egnahem med 380
kronor i genomsnitt eller tillsammans ett avrundat belopp av 2,500,000
kronor.
Över byggnadslånebyråns förslag till anslagsäskanden lia yttranden avgivits
av statskontoret, egnahemsstyrelsen och svenska landskommunernas
förbund. Statskontoret framhåller som sin uppfattning, att de statliga
åtgärderna i form av bostadsanskaffningslån och familjebidrag till förbättring
av bostadsförhållandena för familjer med flera minderåriga barn givetvis
i och för sig äro behjärtansvärda, och ställer sig fördenskull ej i princip
avvisande mot förslaget, att ifrågavarande hjälpverksamhet genom anordnande
av hyresbostäder utsträckes till den egentliga landsbygden om särskilda
skäl därtill äro förhanden men vill ifrågasätta om sagda utvidgning
i nuvarande läge kan var tillrådlig. Statskontoret framhåller vidare under
hänvisning till socialstyrelsens undersökning rörande läget på byggnadsmarknaden
det betydande värde som stödåtgärder av detta slag kunna få ur
synpunkten av arbetslöshetens bekämpande, varför statskontoret anser sig
icke böra motsätta sig, att i den mån möjligheter ur statsfinansiell synpunkt
föreligga, medel beviljas för verksamhetens fortsatta bedrivande. Därvid torde
dock i betraktande av verksamhetens tidigare omfattning det av statens
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
byggnadslånebyrå beräknade anslagsbehovet till bostadsanskaffningslån kunna
begränsas till förslagsvis 20 miljoner kronor och anslaget till familjebidrag
i motsvarande omfattning reduceras. Hänsyn borde även tagas till de
amorteringar, som beräknas inflyta under innevarande och nästkommande
budgetår, uppgående till i runt tal respektive 150,000 och 300,000 kronor. —
Svenska landskommunernas förbund biträder byggnadslånebyråns hemställan,
att statens hjälpverksamhet för barnrika familjer genom anordnande
av hyresbostäder måtte utsträckas till den egentliga landsbygden i de fall, då
särskilda skäl därtill föreligga.
I skrivelse den 28 november 1939 har drätselkammaren i Katrineholm
hemställt om medgivande att familjebidrag få utgå till elva egnahemsbyggare
från och med dagen då bostäderna togos i anspråk, oaktat bostadsanskaffningslån
icke sökts eller beviljats till bostädernas uppförande. Av utredningen
i ärendet framgår, att egnahemsanskaffningen för ifrågavarande
familjer planlagts i syfte att familjebidrag skulle kunna utgå jämlikt kungl,
brev den 5 juni 1936 jämfört med kungörelse nr 512/1935. De vidtagna
åtgärderna vunno stadsfullmäktiges gillande, innan kungörelse nr 247/1938
innehållande de nya reglerna för bostadsförsörjningsverksamheten i fråga
om egna hem trädde i kraft. I yttrande den 5 december 1939 av statens byggnadslånebyrå
hemställde byrån örn rätt att pröva ansökningar om familjebidrag
åt ifrågavarande elva familjer enligt de föreskrifter, som givits i
kungörelse nr 512/1935 och kungl, brev den 5 juni 1936, ehuru ansökningarna
icke inkommit till byrån före den 1 juli 1938. Statskontoret förklarar
sig i utlåtande den 31 januari 1940 med hänsyn till i ärendet föreliggande
omständigheter icke motsätta sig, att statens byggnadslånebyrå gives
dylikt bemyndigande.
I skrivelse den 22 januari 1940 hemställer statens byggnadslånebyrå, att
Kungl. Majit måtte medverka därtill, att byrån beredes rätt att, där särskilda
skäl äro, i undantagsfall bevilja lån och bidrag enligt kungörelse nr 247/
1938, änskönt författningsenlig inteckningssäkerhet icke varder ställd.
Framställningen har föranletts därav, att i tre fall, där byrån beviljat bostadsanskaffningslån
enligt nämnda författning åt personer i Malmöns kommun
i Göteborgs och Bohus län, det sedermera visat sig, att lånesökandena
inneha lägenheterna allenast med arrenderätt på 50 år mot ett årligt arrende
av 10 till 15 kronor per lägenhet och att markägaren, granitaktiebolaget
C. A. Kullgrens Enka, förklarat sig av principiella skäl icke vilja avhända
sig sin äganderätt, varför byggnadslånebyrån icke kunnat — såsom byrån
funnit önskvärt — tillhandahålla lånesökandena de beviljade lånen. Byrån
funne det angeläget, att omöjlighet för lånesökande att förvärva äganderätt
eller tomträtt till erforderlig mark icke under alla förhållanden uteslöte,
att bostadsanskaffningslån med familjebidrag beviljades enligt kungörelse
nr 247/1938. Då detta innebure ett principiellt avsteg från hittills föreskrivna
normer, ifrågasatte byrån jämkning endast i sällsynta undantagsfall,
där den genom avsaknad av realsäkerhet ökade förlustrisken minskades genom
skärpt prövning av lånesökandes personliga förutsättningar och genom
andra särskilda anordningar med syfte att trygga statens fordringsrätt. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
39
utlåtande den 13 februari 1940 framhöll statskontoret, att förslaget avser en
av de ur principiell synpunkt viktigaste förutsättningarna för ifrågavarande
hjälpverksamhet. Med hänsyn härtill och då de skäl byggnadslånebyrån i
ärendet åberopat icke övertygat statskontoret om ändringens lämplighet,
kunde ämbetsverket icke tillstyrka, att riksdagens medgivande till författningsändring
i angivet syfte inhämtades.
Departementschefen.
Byggnadslånebyråns hemställan att statens hjälpverksamhet för barnrika
familjer genom anordnande av hyresbostäder måtte utsträckas till den egentliga
landsbygden, örn särskilda skäl därtill äro, är föranledd av ett uttalande
av statsutskottet vid 1939 års lagtima riksdag och åsyftar en modifikation
av den fördelning av stödåtgärderna till förmån för barnrika familjers
bostadsförsörjning mellan stadssamhällen och landsbygd, som vid utformningen
av hjälpverksamheten avsågs och otvivelaktigt i huvudsak är naturlig
med hänsyn till de olikartade bebyggelseförhållandena. Då, såsom framgår
av byggnadslånebyråns framställning, det i undantagsfall kan framstå som
önskvärt, att även på den egentliga landsbygden hyresbostäder för barnrika
familjer skola kunna anskaffas, har jag intet att erinra mot byggnadslånebyråns
ändringsförslag. Det torde dock böra understrykas, att vid tillämpningen
beviljandet av bostadsanskaffningslån för hyresbostäder på den egentliga
landsbygden bör ske restriktivt och med hänsyn till förekomsten på orten
av tillräcklig efterfrågan på bostadslägenheter i hyreshus.
Mot byggnadslånebyråns hemställan med anledning av framställning från
drätselkammaren i Katrineholm om rätt att pröva ansökningar om familjebidrag
åt vissa familjer enligt de föreskrifter som givits i kungörelse nr
512/1935 och kungl, brev den 5 juni 1936, ehuru ansökningarna icke till
byrån inkommit före den 1 juli 1938, har jag med hänsyn till i fallet anförda
omständigheter intet att erinra.
Byggnadslånebyråns hemställan om rätt att, där särskilda skäl äro, i undantagsfall
bevilja lån och bidrag enligt kungörelse nr 247/1938, änskönt
författningsenlig inteckningssäkerhet icke varder ställd, är otvivelaktigt ägnad
att ingiva principiella betänkligheter. Det är dock å andra sidan uppenbart,
att fall kunna givas, där det är omöjligt för en i övrigt bidragsberättigad,
skötsam och som egnahemsinnehavare lämplig försörjare av barnrik
familj att skaffa tomt nied äganderätt eller tomträtt inom det område,
där med hänsyn till arbetsplats o. s. v. bosättning för honom är möjlig. Om
vid särskild prövning och genom sådana särskilda anordningar, som byggnadslånebyrån
antytt, den ökade risken genom bristen på realsäkerhet finnes
ringa, synes det rimligt, att möjlighet till dispens, meddelad av Kungl.
Maj:! kan givas. Jag vill därför förorda en dylik dispensrätt, vilken givetvis
bör tillämpas endast i sällsynta undantagsfall.
Beträffande medelsanvisningen till bostadsanskaffningslån och familjebidrag
för budgetåret 1940/41 förordar jag, att anslagen upptagas till de belopp,
som beräknats i 1940 års statsverksproposition.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Bidrag till inrättande av pensionärshem.
I skrivelse den 25 september 1939 anför statens byggnadslånebyrä, att vid
detta tillfälle ännu inga medel disponerats av det reservationsanslag på
1,000,000 kronor, som anvisats för budgetåret 1939/40, men att förfrågningar
från flera kommuner ådagalade, att pensionärshem på flera orter vore under
förberedande. Någon beräkningsgrund för behovet under budgetåret 1940/41
ansåg byrån ännu ej föreligga, men byrån förordade, att 1,000,000 kronor
anvisas för ändamålet.
Såsom framgår av i det föregående lämnad redogörelse hade vid utgången
av februari ingivits 18 och beviljats 13 ansökningar, de senare med ett sammanlagt
belopp av 276,133 kronor.
Departementschefen.
Från åtskilliga kommuner har försports intresse att utnyttja den nya
form av statligt stöd åt bostadsförsörjningen, som bidragen till inrättande av
pensionärshem utgör. De medel, som ännu icke disponerats av innevarande
års anslag, torde icke visa sig tillräckliga för att tillgodose behovet. Medel
torde därför böra äskas av riksdagen för budgetåret 1940/41. Jag anser mig
icke ha någon anledning att beräkna medelsbehovet annorlunda än som skedde
vid framläggandet av 1940 års statsverksproposition och hemställer alltså, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen anvisandet av ett reservationsanslag å
500,000 kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem.
Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamliet.
I skrivelse den 25 september 1939 av statens byggnadslånebyrä hemställer
byrån, att 3,000,000 kronor äskas för ändamålet. Byrån räknar — med all
reservation på grund av att hållpunkter för ett säkert bedömande saknas
— närmast med ökad knapphet på bostadslägenheter till följd av minskat
bostadsbyggande på enskilt initiativ. Därest denna utgångspunkt visar sig
riktig, synes det ofrånkomligt, att staten i större omfattning än hittills medverkar
till att stimulera bostadsproduktionen för den allmänna bostadsmarknadens
behov, och statens tertiärlån synas såsom lånetyp ändamålsenliga.
Icke heller bör man enligt byråns mening bortse från det förhållandet,
att man med en vidsträcktare långivning än hittills för bostadsbyggande
ernår en arbetsmarknadspolitisk effekt, som kan komma att visa sig värdefull.
Den begränsning i tertiärlåneverksamheten, som ligger i undantaget
för landets tre största städer, är enligt byråns uppfattning numera icke motiverad;
byrån föreslår dess borttagande. Däremot ifrågasätter byrån icke
annat än att lån fortfarande icke skola utgå på platser, där tillgången på
sådana bostadshus, som i kungörelsen angående tertiärlån åsyftas, är jämförelsevis
god.
över byggnadslånebyråns förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
fullmäktige i riksbanken samt svenska stadsförbundet. Statskontoret an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
41
för, att de arbetsmarknadspolitiska skälen för en långivning av ifrågavarande
art nu äro starkare än år 1937, då tertiärlåneverksamheten började
och vill därför icke motsätta sig, att medel även för nästkommande
budgetår beviljas. Anslaget bör dock icke upptagas med högre belopp än
innevarande års anslag eller 750,000 kronor. Fullmäktige i riksbanken
ha intet att erinra mot bifall till ifrågavarande anslagsäskande, då varje
åtgärd bör undvikas, som kan tänkas försvåra läget för den byggnadsverksamhet,
som under nuvarande förhållanden kan upprätthållas. Fullmäktige
förutsätter därvid, att den räntesats, som tillämpas vid lån från fonden, anpassas
efter läget på kreditmarknaden. I särskilt utlåtande yrkar herr Rooth,
att byggnadslånebyråns äskande bort avslås. Viktigare än att anslå medel
till tertiärkredit för byggande av bostadslägenheter torde vara att söka ordna
förhållandena på inteckningslånemarknaden. så att i första hand botteninteckningar
och i andra hand sekundärinteckningar kunna belånas. Förrän
dessa lånemarknader fungera mera normalt, föreligger enligt reservantens
mening icke anledning att i det nuvarande, mycket ansträngda budgetläget
anslå statliga medel för tertiärlån. Det borde övervägas, örn det för staten
icke vore bättre att lämna ett visst understöd under exempelvis två å tre år
åt ägare av sådana fastigheter, som komma att påbörjas under år 1940 och
som det ur allmän synpunkt kan vara särskilt önskvärt att få uppförda.
Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker, att tertiärlån skola kunna utlämnas
jämväl i rikets största tre städer.
I skrivelse den 12 oktober 1939 hemställer hyresgästernas sparkasse- och
byggnads}öreningars riksförbund u. p. a. att lån av statliga medel måtte
kunna beviljas även för uppförande av småstugor. Statens byggnadslånebyrå
hänvisar i sitt yttrande över framställningen till sitt yttrande över bostadssociala
utredningens promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och
bostadsförsörjningen.
Departementschefen.
Då de frågor, som beröras i här förevarande framställningar, ha upptagits
till behandling i ett vidare sammanhang i bostadssociala utredningens promemoria
rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen,
återkommer jag till dem i fortsättningen.
Bostadssociala utredningens promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamlieten
och bostadsförsörjningen.
Allmänna synpunkter.
Det blev efter stormaktskrigets utbrott i september 1939 snart klart, att
dess ekonomiska konsekvenser för det svenska näringslivet skulle hårt
drabba bostadsproduktionen och därmed indirekt bostadsförsörjningen. Det
framstod under sådana omständigheter såsom angeläget, att förhållandena
på dessa områden gjordes lill föremål för undersökning.
Den 15 september 1939 erhöll socialstyrelsen uppdrag att verkställa en lin -
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
dersökning av läget på byggnadsmarknaden. Den 23 oktober avlämnade socialstyrelsen
en preliminär redogörelse för undersökningens resultat, av vilken
framgick, att byggnadsföretagarnas produktionsplaner för det kommande
byggnadsåret högst avsevärt inskränkts till följd av de svårigheter,
som inträtt efter krigsutbrottet. De i början av oktober uppgivna byggnadsplanerna
utgjorde beträffande bostadsbyggen mindre än hälften än de före
krisen förefintliga planerna. Som skäl för begränsningen uppgåvos vissa
materialsvårigheter, men framför allt svårigheter att erhålla kredit samt stigande
räntor. I början av februari innevarande år gjorde socialstyrelsen
en förnyad undersökning, vid vilken enligt preliminära meddelanden framgick
en betydande ytterligare inskränkning av byggnadsplanerna beträffande
bostadsbyggnader under de gångna vintermånaderna.
Den 22 september 1939 erhöll bostadssociala utredningen Kungl. Maj:ts
uppdrag att till undersökning upptaga frågan örn krisens inverkan på bostads-
och byggnadsmarknaden samt avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. I direktiven till utredningen anförde dåvarande chefen
för socialdepartementet, statsrådet Forslund, bland annat:
Det synes sannolikt att i nuvarande situation den för ordinära ändamål avsedda
byggnadsverksamheten kommer att inskränkas. De anspråk, som ställas
på kapitalmarknaden för tillgodoseendet av extraordinära ändamål, kunna
nämligen göra en dylik inskränkning ofrånkomlig. Det är å andra sidan
av utomordentlig vikt, att en sådan begränsning av den ordinära byggnadsproduktionen
icke till följd av mer eller mindre tillfälliga svårigheter beträffande
materialtillförsel, kreditförsörjning o. s. v. drives längre än som är
oundgängligen nödvändigt. I dylikt fall hotar risken av omfattande arbetslöshet
samt försämrad bostadsförsörjning.
Under sådana omständigheter synes det finnas fog att till omprövning
upptaga frågan om utformningen av de statliga åtgärderna till bostadsförsörjningens
befrämjande med beaktande av de nu inträdda förändrade förutsättningarna.
Då bostadssociala utredningen enligt uppdrag har bostadsfrågan
under behandling, synes det naturligt att denna utredning erhåller
uppdrag att verkställa sådan omprövning samt att följa den aktuella utvecklingen
av byggnads- och bostadsmarknaderna och utföra de särskilda undersökningar,
som i detta sammanhang finnas påkallade.
Den 23 december 1939 överlämnade bostadssociala utredningen en promemoria
rörande bostadsbyggnadsverksainheten och bostadsförsörjningen (statens
off. utredn. 1939:50). Promemorian innehåller en översikt av bostadsmarknadens
och byggnadsverksamhetens utveckling under senare år, en
diskussion av förutsättningarna för bostadsproduktionens och bostadsmarknadens
utveckling i fortsättningen, undersökningar av byggnadskostnadernas
förändringar samt förslag till vissa åtgärder.
Som sin allmänna utgångspunkt och som den av nu rådande politiska och
ekonomiska läge skapade huvudförutsättning angiver bostadssociala utredningen
följande:
Att i första hand den löpande bostadsbyggnadsverksamheten och därmed
så småningom läget på bostadsmarknaden skulle komma att starkt
påverkas av de förändringar i landets försörjningsläge, som kriget medfört
och ytterligare kan komma att medföra, var på förhand klart. Man behöver
icke tillgripa den farliga och ofta vilseledande metoden att jämföra
med de djupt ingripande och länge efterverkande följderna på byggnads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
43
och bostadsmarknaderna av det föregående världskriget och inflationen.
Den avgörande synpunkten är denna. Nuvarande situation ställer staten
inför ett stort extraordinärt investeringsbehov, för vilket under rådande
högkonjunktur utrymme icke finnes i form av outnyttjade finansiella och
reala produktionsreserver. För att en inflatoriskt verkande köpkraftsökning
skall kunna undvikas dräves, att annan investeringsverksamhet begränsas.
Med den dominerande roll inom den totala investeringsverksamheten, som
bostadsbyggandet haft i synnerhet under den senaste högkonjunkturen, är
det ofrånkomligt, att begränsningen till betydande del går ut över byggnadsverksamheten
och detta oavsett huruvida andra anledningar till ändrad
omfattning av byggnadsverksamheten föreligga och oavsett vilka medel för
åstadkommande av begränsningen som kunna finnas lämpliga. Utredningen
vill från början fastslå som sin uppfattning, att försök att medelst statliga
stödåtgärder hålla byggnadsproduktionen uppe i den nivå, den haft under
senare år, icke kan ifrågasättas. Ett sådant försök skulle för övrigt sannoligt
kräva åtgärder av en omfattning, som skulle betyda oöverkomliga icke
endast finansiella utan även praktiskt-organisatoriska svårigheter. Den
fråga, som nu kan anses aktuell, är enligt utredningens mening huru med
hänsyn till den statsfinansiella situationen och i övrigt till omständigheter,
som sammanhänga med den statliga investeringsverksamheten och penningpolitiken,
onödiga skadeverkningar på byggnads- och bostadsmarknaderna
skola kunna motverkas.
Läget på byggnads- och bostadsmarknaderna.
På grundval av sammanställningar av statistiska och andra uppgifter
framhålla bostadssociala utredningen såsom utgångspunkt för bedömandet
av det aktuella läget på byggnads- och bostadsmarknaderna 1) att bostadsbyggandet
under senare år haft en exceptionellt stor omfattning, varför dess
betydelse ur konjunktur- och arbetsmarknadssynpunkt varit större än någonsin,
2) att detta till trots det för närvarande icke funnes någon mera betydande
bostadsreserv, samt 3) att efter alla tecken att döma byggnadsverksamheten
under det följande året kommer att reduceras mycket starkt.
En jämförelse mellan de senaste årens byggnadsverksamhet och den vid
tiden för föregående högkonjunkturs kulmen (som för byggnadsverksamhetens
del inföll åren 1930—31) är ägnad att belysa det förstnämnda påståendet.
Åren 1930—31 producerades i de orter, som inbegripas i den fortlöpande
byggnadsstatistiken (»gemensamma orter»), omkring 60,000 eldstäder
(brutto); denna siffra representerar den högsta nivå, som dittills nåtts. Lågkonjunkturåret
1933 sjönk antalet nedemot 40,000, varefter en fortskridande
ökning av utomordentlig styrka förevarit. Under sistförflutna år har
bostadsproduktionen i de »gemensamma orterna» överstigit 100,000 eldstäder.
Sammanräknas bostadsproduktion och byggnadsverksamhet för andra
ändamål, erhålles som resultat en samlad byggnadsverksamhet i de av statistiken
omfattade orterna, som är ungefär 50 procent större än 1930.
Värdet av det sista årets byggnadsproduktion uppskattas till omkring 1
miljard kronor. Häri äro inräknade såväl bostadsbyggnadsverksamhet som
byggnadsverksamhet för andra ändamål i städer och på landsbygd, ävensom
värdet av ändrings- och reparationsarbeten, linhart bostadsproduktionen
torde representera ett värde av närmare 600 miljoner kronor.
Sysselsättningen inom byggnadsindustrien uppskattas av utredningen till
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
omkring 140,000 personer med en lönesumma av omkring 360 miljoner kronor.
Om härtill lägges produktionsvärde, sysselsättning och lönesumma inom
den under det senaste årtiondet snabbt expanderande byggnadsmaterialindustrien,
torde byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandets betydelse
i det senaste årtiondets svenska ekonomiska utveckling klart framgå.
Av nämnda uppskattade data är det i nuvarande situation enligt utredningens
mening anledning att särskilt framhäva beloppet för investeringen i
byggnadsverksamheten. Någon i detalj utförd beräkning av den totala realinvesteringen
(inklusive byggnadsverksamheten) i landet under senaste högkonjunkturår
förligger ännu icke. Med ledning av tidigare beräkningar torde
emellertid denna totala investering approximativt kunna uppskattas till
omkring 2 miljarder kronor. Det förefaller sålunda sannolikt, att investeringen
inom byggnadsverksamheten dessa senare år uppgått till omkring
hälften av hela realinvesteringen inom landet.
Det är härav klart -— såsom av utredningen från början betonas — att
den investeringsbegränsning, som kräves för att bereda utrymme åt de statliga
investeringarna, måste i hög grad gå ut över byggnadsverksamheten.
Det är å andra sidan ävenledes klart, att en dylik stark inskränkning av
byggnadsverksamheten — med den betydelse denna haft i den senare ekonomiska
utvecklingen — innebär en omställning av de produktiva resursernas
användning, som har stora mått och vars praktiska genomförbarhet och
konsekvenser måste noga övervägas.
Då trots den omfattning, som bostadsbyggandet under senare år haft,
ändock bostadsmarknaden icke, såsom i det följande påvisas uppvisar någon
mera betydande bostadsreserv, måste förklaringen sökas i en utomordentligt
högt uppdriven bostadsefterfrågan. Vid ett bedömnade av bostadsmarknadens
nuvarande läge och utvecklingsmöjligheter kräves att även denna sida
av bostadsmarknadsproblemet beaktas.
Den utomordentligt höga nivån hos bostadsbyggandet under de senaste
åren kan — från efterfrågesidan betraktat — sägas betingad av en enastående
konstellation av faktorer: kulminationen av den demografiskt betingade
hushållsbildningen, den allmänna högkonjunkturens ytterligare pådrivande
verkan samt en påtaglig tendens till höjning av bostadsstandarden i utrymmeshänseende.
Häri ligger också, att denna nivå med all sannolikhet i
längden icke skulle ha kunnat uppehållas, även om förutsättningarna för
byggnadsverksamheten i övrigt hade förblivit gynnsamma. I fortsättningen
måste till följd av förskjutningarna i befolkningens ålderssammansättning
hushållsbeståndets tillväxthastighet komma att successivt dämpas ned. Likaväl
som under den senaste högkonjunkturen bostadsbyggandet till följd
av forcerad inflyttning och äktenskapsbildning, gynnsamma inkomst- och
sysselsättningsförhållanden o. s. v. drivits upp över den nivå, som kan betraktas
som pa längre sikt normal, skulle det sannolikt under en kommande
lågkonjunktur (eller endast avstannande av högkonjunkturen) lia skurit
ned under denna nivå, vilken därtill i fortsättningen måste räknas bli sjunkande.
En starkt och jämnt fortskridande standardhöjning skulle under
sådana förutsättningar ha kunnat bilda en motvikt mot de på byggnads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
45
behovet nedåt verkande krafterna, men med hänsyn till de kvantitativa förhållanden,
som framgå av inom bostadssociala utredningen utförda undersökningar
över bostadsbehovets utveckling, synes det osannolikt — särskilt
i händelse av en allmän konjunkturavmattning — att en standardhöjning
skulle kunna försiggå med sådan snabbhet, att de nedåt verkande krafterna
skulle kunnat helt motverkas och sålunda bostadsbyggandets nivå från senaste
år skulle kunnat hävdas.
Utredningen vill härmed ha framhållit som sin uppfattning, att en viss
inskränkning av byggnadsverksamheten så småningom sannolikt hade visat
sig ofrånkomlig, även om i övrigt gynnsamma förutsättningar hade fortsatt
vara förhanden. Självklart är det här en fråga örn grad. Det måste
nämligen fasthållas, att bostadsbehovet lång tid framåt måste komma att
växa, även om den demografiskt betingade tillväxthastigheten dämpas ned.
Om hushållsbildningen kan fortsätta på lång sikt normalt, måste under alla
förutsättningar av beaktansvärd sannolikhet hushållsbeståndet till följd av
förskjutningarna i befolkningsstrukturen komma att växa betydligt, och
detta även örn befolkningen som helhet skulle avtaga. Även om de senaste
årens exceptionellt höga nivå icke skulle kunnat upprätthållas, skulle det
dock under normala förhållanden funnits rum för ett bostadsbyggande av
— jämfört med tidigare perioder, t. ex. 1920-talet och början av 1930-talet
— betydande omfattning, i synnerhet om en fortskridande standardhöjning
kommit till stånd, men även en sådan förutan.
Under de förutsättningar för bostadsmarknadsutvecklingen, som utredningen
utgått ifrån såsom mest sannolika och för vilka härovan redogjorts,
ter sig en viss nedgång i bostadsbyggnadsverksamheten såsom naturlig och
icke innebärande risker ur bostadsförsörjningssynpunkt. Örn bostadsbyggandet
däremot stoppas helt eller reduktionen blir mycket kraftig och beslående
längre tid, finnes enligt utredningens mening risken för allvarlig kris
i bostadsförsörjningen. Det finnes givetvis i nuvarande läge mindre möjligheter
än någonsin att bedöma, vilket utvecklingsalternativ, som är mest sannolikt.
De inträdda förändringarna i landets ekonomiska och politiska förhållanden
kunna komma att på nu oberäkneligt sätt påverka bostadsefterfrågan.
Men å andra sidan måste det även räknas som ett möjligt utvecklingsalternativ,
att bostadsbrist skäligen snabbt inträder, och detta så mycket
mera som för närvarande någon större bostadsreserv icke finnes.
Beträffande bostadsreserven erinrar bostadssociala utredningen om att vid
utbrottet av föregående världskrig, hösten 1914, förelåg en betydande bostadsreserv.
De närmast föregående åren hade utmärkts av en efter den
tidens förhållanden stor bostadsproduktion och just hösten 1914 var byggnadskris
överhängande. 1 Stockholm var ledighetsprocenten omkring 4;
lägenhetsreserven vid 1915 års ingång motsvarande nära två års produktion
av den omfattning som under de föregående åren varit genomsnittlig. Byggnadsverksamheten
sjönk under de första krigsåren, dock icke starkare än
att lägenhetsproduktionen i Stockholm ännu 1916 var ungefär hälften av
1914 års produktion. Till följd av dessa förhållanden gjorde sig bostadsbrist
gällande egentligen först på hösten 1916. Sedermera skärptes denna
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
som bekant på grund av produktionens ytterligare nedgång. Det är värt
att särskilt påpeka, att skärpningen i bostadskrisen fortsatte även under det
svåraste året, 1918, trots att då till följd av de depressiva verkningarna av
råvarubristen, livsmedelsknappheten o. s. v. Stockholms folkmängd minskade
med nära 5,000 personer och trots att bostadsbyggandet ändock hölls
uppe i en omfattning, som motsvarade ungefär en fjärdedel av produktionen
1914.
Den omständigheten, att akut bostadsbrist under förra världskriget inträdde
först två år efter krigsutbrottet, berodde sålunda till stor del på en
omständighet, som nu icke föreligger, nämligen en stor bostadsreserv. Utvecklingen
på bostadsmarknaden under denna period ger även ett exempel
på att bostadsbrist kan förvärras trots folkminskning och trots att produktionen
icke helt stoppats. Det bör även erinras örn att under dessa år befolkningsstrukturen
var sådan, att hushållsbeståndets tillväxthastighet var
betydligt svagare än vad nu är fallet.
Den sedvanliga enquéteundersökning rörande bostadsmarknaden i rikets
städer vid oktoberflyttningen, sorn socialstyrelsen årligen verkställer, visar
för hösten 1939 utslag i riktning mot genomsnittligt knappare bostadstillgång
beträffande den socialt viktigaste bostadskategorien, smålägenheterna
t. o. m. 2 rum och kök, jämfört med förhållanden vid motsvarande tid
under föregående år. Som alltid är fallet, växla förhållandena på de lokalt
betonade bostadsdelmarknaderna på olika orter. I Stockholm har sålunda
ledighetsprocenten stigit från icke fullt 1 procent hösten 1938 till omkring
1 Va procent innevarande höst. I Göteborg har, enligt senare meddelade
uppgifter, ledighetsprocenten under samma tid stigit från 1.1 procent till
2.3 procent. I vissa andra städer uppgives tillgången på smålägenheter vara
god; det gäller i första hand de större skånska städerna samt Eskilstuna och
ett fåtal mindre städer. Men beträffande såväl större som mindre städer har
knapp eller otillräcklig tillgång uppgivits i flera fall än god eller tillräcklig.
I fråga om moderna smålägenheter, vilka ur bostadsmarknadssynpunkt ha
speciellt intresse, eftersom de kunna sägas i viss mån vägleda hyresutvecklingen
och i huvudsak bilda bostadstillgången för de nybildade hushållen,
har tillgången i större städer (med över 10,000 invånare) uppgivits vara
knapp eller otillräcklig i 26 fall, god eller tillräcklig i 17 fall; motsvarande
siffror för mindre städer äro knapp eller otillräcklig tillgång i 52
fall, god eller tillräcklig i endast 19 fall. Det är sålunda uppenbart, att för
stadsbygden som helhet tillgången på nya smålägenheter trots den livliga nybyggnadsverksamheten
snarare måste betecknas som knapp än som tillräcklig.
I motsvarighet härtill kan även enligt uppgifterna från byggnadsnämnderna
i rikets städer konstateras en övervägande stigande tendens i hyresnivån.
Bostadssociala utredningen anser, att de anförda omständigheterna rättfärdiga
omdömet, att trots den utomordentligt livliga byggnadsverksamheten
under de senare åren man icke i nuvarande läge, betraktat som utgångsläge
för en krispräglad kommande utveckling, kan räkna med någon mera betydande
bostadsreserv, vars ianspråktagande kunde ersätta nyproduktion
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
47
och förhindra bostadsbrist för den händelse bostadsefterfrågan skulle få nytillskott.
De närmaste frågorna gälla därför utsikterna för å ena sidan bostadstillgångens
utveckling genom nyproduktion under följande år och å
andra sidan bostadsefterfrågans utveckling.
Förutsättningarna för den närmaste framtidens bostadsproduktion.
Såsom i det föregående berörts visade socialstyrelsens undersökning av
läget på byggnadsmarknaden i oktober 1939 en mycket stark inskränkning i
byggnadsplanerna för det följande året. Bostadssociala utredningen håller
före, att vid tidpunkten för här förevarande promemorias framläggande (december
1939) byggnadsverksamhetens utsikter tedde sig ännu mörkare än
vad man efter den första krigsmånaden hade anledning att förmoda. Det
framgår av vad ovan anförts, att denna uppskattning bestyrkts av socialstyrelsens
i februari innevarande år förnyade enquéte rörande byggnadsföretagarnas
produktionsplaner.
Beträffande orsakerna till inskränkningen i byggnadsplanerna framhåller
bostadssociala utredningen, att det icke är direkta svårigheter att erhålla vissa
material, som fäller utslaget. Stegringen av byggnadskostnaderna utgör givetvis
ett starkt hämmande moment. Byggnadskostnadsstegringen har dock
hittills hållit sig inom relativt måttliga gränser och icke obetydliga möjligheter
att kompensera prisstegringen på vissa material förefinnas. Den svårighet,
som överskuggar alla andra och som hotar att driva byggnadsverksamhetens
nedgång längre än vad som enligt utredningens mening är nödvändigt
och lämpligt, är kreditsvårigheten. För att erhålla möjlighet att bedöma
olika faktorers inbördes vikt har inom utredningen utförts vissa undersökningar
rörande byggnadskostnadernas stegring under de första krigsmånaderna
samt räntestegringens verkan på de årliga kostnaderna.
Då olika byggnadstyper kunnat antagas påverkas olika ur kostnadssynpunkt
av krisen, har undersökningen omfattat tre olika hustyper, nämligen
ett höghus av vanlig typ med 9 bostadsvåningar, utfört på Ladugårdsgärde
år 1938, ett tre våningars så kallat smalhus, utfört i stadsdelen Hammarby i
Stockholm under vintern 1938—39, samt slutligen ett envånings enfamiljsbostadshus
av trä, utfört av monteringsfärdiga delar. För de båda förstnämnda
hustyperna har jämförelse skett mellan den verkliga byggnadskostnaden,
fastställd på grundval av verifikationer och fakturor, som av företagarna
ställts till utredningens förfogande, och de kostnader, som skulle
uppkommit, därest byggnaderna skulle utförts med de priser på material och
arbete, som voro rådande den 1 augusti 1939 och 1 november 1939. För
träbyggnaden har jämförelsen grundats på uppgifter, lämnade av HSB.
Den verkställda utredningen har givit till resultat, att följande procentuella
ökning av den totala byggnadskostnaden inträtt från den 1 augusti till den
1 november.
Höghuset .
Smalhuset
Trähuset .
8.30 %
8.G0 %
7.29 %
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Den lägre ökningen för trähuset beror på att priset på trävaror, vilka i
denna byggnad representera en relativt betydande del (cirka 13.4 procent)
av byggnadskostnaden, icke vidkänts någon nämnvärd prisstegring på
grund av krisen. I övrigt visar utredningen att i fråga om större byggnader
intet material spelar en så betydande roll ur kostnadssynpunkt som järnet.
Det blir därför järnet och material med järn som ingående grundsubstans,
som mest påverkar kostnaderna. På grund av sin användning som dels
bärande konstruktion, dels huvudmaterial i beslag och inredningsgods av
olika slag och i installationerna för värme, vatten, avlopp och gas intager
järnet en mycket betydande plats i material- och kostnadsbudgeten. Å
andra sidan varierar järnets proportionella andel i kostnaden med nu tilllämpade
byggnadsmetoder förhållandevis litet från den ena hustypen till
den andra, och järn ingår även i stor mängd i den rena träbyggnaden, som
ju är försedd med moderna sanitets- och värmeinstallationer. Av detta förhållande
följer, att skillnaden mellan kostnadsökningen för träbyggnaden
och de båda övriga hustyperna här ovan icke blir större än 1.01—1.31 procent,
trots att priset på trävirke icke ökat.
Man kan dock inom byggnadsindustrien med relativt stor framgång
skydda sig mot en del av dessa prisstegringar genom att övergå till andra
konstruktionsmetoder. Särskilt nära till hands ligger övergången från järn
till träkonstruktioner i bjälklagen. Enligt uppgifter, som inhämtats från
HSB, har man där för ett visst antal byggen kunnat genom omkonstruklioner
och i samband därmed övergång till träbjälklag nedpressa den nödvändiga
jämvikten från cirka 3,000 ton till cirka 910 ton. Nya bjälklagskonstruktioner
och bättre järnsorter kunna också minska jämvikten även
för det fall att man fortfarande vill använda betongbjälklag.
Byggnadskostnadernas stegring vore dock trots allt ej så hindrande för
byggnadsverksamhetens fortsättande, örn icke den samtidiga stegringen av
räntenivån hade inträffat.
Den inverkan som de stegrade byggnads- och räntekostnaderna utöva
på den färdiga fastighetens driftkostnader och därmed på den för täckandet
av denna erforderliga hyran vid uthyrningsfastigheter må åskådliggöras
genom följande beräkning av driftkostnaderna under olika förutsättningar.
Som underlag för beräkningen väljes en byggnad innehållande smålägenheter
och av den typ och standard, som i Stockholm tillämpats vid husbyggnader
för barnrika familjer. Fastighetsvärdet antages vara
Tomt ..
Byggnad
........ kr. 200,000: —
........ » 880,000: —
Summa kr. 1,080,000: —
Örn man utgår från den byggnadskostnadsnivå, som var rådande innevarande
år före krigsutbrottet, vilket för en byggnad av den antagna kvaliteten
innebar en byggnadskostnad av cirka 300 kronor per kvm netto
lägenhetsyta, kan byggnaden beräknas innehålla 3,000 kvm sådan yta.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
49
Till grund för beräkningen läggas vidare följande förutsättningar. Byggnadsvärdet
nedskrives årligen med 1.25 procent, så att det vid slutet av det
åttionde driftsåret är helt avskrivet. Installationen för vatten, avlopp och
värme, som är underkastad en snabbare förslitning, skall vara nedskriven
till 0 vid slutet av 25:e driftsåret, motsvarande en årlig avskrivning av 4
procent. Värdet av den totala installationen för nämnda ändamål utgör
15—16 procent av den totala byggnadskostnaden. Då dels vissa ledningar
kunna antagas hava en längre livslängd och dels en förnyelse av vissa delar
av installationen ingår i det löpande underhållet, beräknas emellertid den
del som omfattas av den 25-åriga amorteringen utgöra 12.5 procent av den
totala byggnadskostnaden, utgörande i det valda exemplet kronor
110,000:—. Den återstående byggnadskostnaden, som skall slutamorterajs
på 80 år, blir därefter kronor 770,000:—. Finansieringen förutsättes ske
genom ett bottenlån motsvarande 7s av fastighetsvärdet, ägarens egen insats
uppgående till 20 procent av fastighetsvärdet och resten 13.3 procent
genom ett sekundärlån. Driftkalkylen, som i följande exempel baserats på
den genomsnittliga årskostnaden under de första tio åren, genomföres för
följande alternativ:
I. Ränta å bottenlån.................................. 3.0 %
> » sekundärlån................................ 3.5 %
» s> insats...................................... 4.0 %
II. Ränta å bottenlån.................................. 4 0 %
» » sekundärlån................................ 4.5 %
» » insats...................................... 5.0 %
lil. Ränta enl. I.) Byggnadskostnadema ökade med........ 5.0 %
Räntor l:sta året:
Bottenlån 720,000: — ...................
Sekundärlån 144,000: _ ...................
Eget kapital 216,000: — ...................
Summa 1,080,000: —
Avskrivning å värme- och sanitetsanl. m. m.,
4 % å 110,000: —........................
Avskrivning å övrig byggnadskostnad
1.25 / å 770,000: —......................
Summa årlig avskrivning...................
Alt. I. | Alt. II. |
21,600: — | 28,800: — |
5,040: — | 6,480: — |
8,640: _ | 10,800: _ |
35,280: _ | 46,080: — |
4,400: — | 4,400: — |
9,625: — | 9,625: — |
14,025: — | 14,025: — |
Räntor 10:de året:
Bottenlån 720,000: —........................
Sekundärlån 43,000: —........................
Eget kapital 190,775: —........................
Summa 953,775: —
Bihang till riksdagens protokoll iOM. 1 sami. Nr 237.
21,600: — | 28,800 |
1,505: — | 1,935 |
7,631: — | 9,538 |
30,736: — | 40,273 |
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Medelutgift per år för räntor under de första 10 | Alt. I. 33,008: — | Alt. II. A.** 177- |
Avskrivning ............. | 14,025: — | |
Skatter 0.42 •/. av byggnadskostnaden 880,000: — .... | 3,696: — | 3,696: — |
Underhåll 0.5 % å byggnadskostnaden 880,000: — . | 4,400: — | 4.400: — |
Övriga omkostnader, hyresförluster m. m. 2.45 % å | 21,560: — | 21,560: — |
Summa årlig kostnad | 76,689: — | 86,858: — |
Årliga kostnadens ökning, jämfört med alt I____ |
| % 13.2 |
Räntor l:sta året:
Bottenlån 749,000: —
Sekundärlån 150,000: —
Eget kapital 20 % 225,000: —
Summa 1,124,000: —
Alt. lii.
22,470: —
5,250: —
9,000: —
36,720: —
Avskrivning å värme och sanitetsanl. m. m. 4 % å 115,500: —
Avskrivning å övriga byggnadskostnader 1.25 % å 808,500: —
Summa årlig avskrivning...............................
Räntor 10:de året:
Bottenlån 749,000: —.................................
Sekundärlån 42,466: —...................................
Eget kapital 200,000: —.................................
Summa 991,466: —
4,620: —
10,106: —
14,726: —
22,470: —
1,486: —
8,000: —
31,956: —
Medelutgift per år för räntor under de 10 första driftsåren........ 34,338:_
Avskrivning enl. ovan........................................... 44 72g._
Skatter 0.42 % av byggnadskostnaderna enl. 1..................... 3 6%;_
Underhåll 0.5 % av byggnadskostnaderna 924,000 ................. 4,620:_
Övriga omkostnader, hyresförlust m. m., 2.45 % å byggnadskostnaderna
enl. 1........................................... 21 560-_
Summa årskostnad 78,940: —
Årliga kostnadens ökning jämf. med alt. I........................ y. 2.93
Till grund för bestämningen av kostnaderna utöver räntor och avskrivningar
hava lagts procentsatser, uttryckande dessa kostnaders relation till
byggnadskostnaderna. Dessa procentsatser äro baserade på erfarenhetsmaterial,
hänförande sig till före krisen rådande förhållanden. Även om man
kunnat fastställa, att omkostnaderna åtminstone approximativt följa byggnadskostnadernas
utveckling, har för alternativ III beloppen för skatter
och övriga omkostnader upptagits till samma nominella belopp som i alternativ
I. Därigenom har inverkan av byggnadskostnadernas ökning ren
-
Kut\qI. Maj.ts proposition nr 237.
51
odlats. Underhållskostnaderna hava däremot självfallet höjts i förhållande
till byggnadskostnadernas ökning.
Undersökningen har givit till resultat, att en ökning av ränteläget med
en procent medför en höjning av den årliga kostnaden och därmed av den
erforderliga hyran med 13.2 procent. Då vid tidpunkten för promemorians
framläggande (dec. 1939), jämfört med det i alternativ I beräknade, vilket
torde motsvara förkrigsläget, inträtt en höjning av ränteläget med 1.5 procent,
innebär detta därför, att på grund av räntestegring den årliga kostnaden
blir 19.8 procent högre än motsvarande kostnad för en före krisen
uppförd byggnad. Därutöver hava ökade driftkostnader uppkommit
på grund av ökade byggnads- och bränslekostnader. Den sistnämnda kostnadsökningen,
vilken drabbar icke blott nybyggda fastigheter, torde i detta
sammanhang kunna förbigås.
Det framgår av jämförelserna att en räntestegring på 1.5 procent har en
verkan, som är mer än sex gånger så stark som en byggnadskostnadsstegring
på fem procent.
Såsom ovan anförts har utredningens kostnadsundersökning visat, att från
krigsutbrottet och fram till den 1 november 1939 byggnadskostnaderna
ökats med mellan 7.29 och 8.60 procent. Väl torde det icke vara uteslutet
att denna kostnadsökning till viss del kan gå tillbaka på grund av den inverkan
som en minskad efterfrågan kan komma att få på prissättningen i
fortsättningen och genom substitution av vissa materialier mot andra, exempelvis
trä mot järn, och i ovanstående kalkyler har därför räknats med en
kostnadsstegring av endast 5 procent. Men å andra sidan måste man räkna
med möjligheten att prisrörelsen icke stagnerat den 1 november och att ytterligare
prisstegringar för vissa materialier kunna komma att inträda. Räknar
man med en stegring av byggnadskostnaderna på från cirka 7 (för trähus)
till cirka 8 procent (för stenhus), motsvarande en ökning av årskostnaderna
med 4—5 procent, skulle genom räntestegringen och ökningen av
byggnadskostnaden ha uppkommit en ökning av de årliga kostnaderna för
en nyuppförd byggnad med 24 å 25 procent, varav omkring fyra femtedelar
komma på räntans inverkan.
Beträffande verkan av byggnadskostnads- och räntestegringen på byggnadsverksamhetens
omfattning framhåller bostadssociala utredningen, att
denna kommer att göra sig gällande först vid den tid, då normalt byggnadsverksamhetens
vår- och sommarsäsong skulle komma i gång. Ännu kan
ingenting därav märkas, eftersom dels den gångna byggnadssäsongens avslutningsarbeten
ha pågått, dels avmattningen under höstmånaderna är säsongmässigt
normal. Härtill kommer, att under de senaste månaderna vissa
byggnadsarbeten torde lia forcerats med tanke på eventualiteten av skärpta
svårigheter. I själva verket har byggnadsverksamheten under dessa månader
på dessa grunder varit ovanligt livlig. Härtill kommer, att många byggnadsarbetare
bereus arbete i skyddsrumsbyggen o. d., varför sysselsättningen
inom byggnadsfacken under dessa månader varit större och arbetslöshetssiffrorna
lägre än för årstiden vanligt. Men detta är icke en vederläggning,
utan snarare — i den mån det är fråga örn forcerat färdigställande av ti
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
digare påbörjade byggen — en bekräftelse av den uppfattningen, att nästa
byggnadsår kommer att innebära en drastisk inskränkning av bostadsbyggandet.
Bostadssociala utredningen påpekar, att den räntestegring, som inträtt
efter krigsutbrottet, dock icke drivit räntan över den nivå, som för ett decennium
sedan gällde såsom normal. Hyresnivån är nu ungefär densamma som
då. Utredningen ställer frågan: varför är bostadsbyggande icke räntabelt vid
denna ränte- och hyresnivå nu, då det ändå var det för 10 år sedan? För
att belysa denna fråga framlägger utredningen vissa jämförande kalkyler
avseende byggnadsföretag under det senaste året resp. vid tidigare tidpunkter.
Kalkylerna gälla byggnadsföretag i Stockholm samt en landsortsstad.
Det framgår av jämförelserna, att de mest betydande förändringarna beträffande
de i Stockholm utförda byggnadsföretagen (åren 1928 resp. 1939),
gälla tomtkostnaden och byggnadskostnaden. Beträffande tomtkostnaden
kunna dock inga generella slutsatser dragas ur jämförelsen, då denna omfattar
endast två konkreta fall. Materialpriser och arbetslöner ha under jämförelseperioden
stigit med 11 å 12 procent, varav 7 å 8 procent kommer på
materialpriserna och c:a 4 procent på arbetslönerna. Härtill är att lägga
fördyringen till följd av förbättrat utförande och höjd standard, som i det
anförda jämförelsefallet svarar för en stegring på 15 å 16 procent. Tillsammans
betinga dessa faktorer en ökning av byggnadskostnaderna på 26 å 28
procent. Under jämförelseperioden har emellertid en icke obetydlig rationalisering
skett och tack vare denna reduceras stegringen i byggnadskostnaden
till c:a 22 procent.
De största förändringarna i fråga om utförande och standard ligga i dels
förbättrad ljudisolering, bland annat åstadkommen genom övergång från
enkla träbjälklag till betongbjälklag, dels bättre ventilation genom nya och
mer effektiva ventilationssystem och dels en starkare uppdelning av lägenhetsytan.
Vidare har den sanitära utrustningen samt köksinredningen förbättrats.
Liknande jämförelser för bostadsbygge i en landsortsstad visa samma inverkande
faktorer men med annan inbördes vikt. Även om tomtkostnaden
procentuellt stiger starkt, blir verkan härav på den totala fastighetskostnaden
mera obetydlig ju mindre ort det gäller under det att ökningen i byggnadskostnad
spelar en större roll. Beträffande lönekostnaderna torde i landsorten
utnyttjandet av avtalsbestämmelserna på senare år haft förhållandevis större
inverkan på byggnadskostnaden än i Stockholm, där mera ingående kännedom
örn avtalens utnyttjande under längre tid kunnat erhållas och arbetarparten
lättare kunnat erhålla sakkunnig hjälp, som tillvaratagit dess intressen
vid ackordsuppmätningar och avtalstolkningar Men framför allt torde
byggnadskostnadsstegringen i landsortsstäder i relativt högre grad än i Stockholm
under innevarande decennium vara att hänföra till standardförbättringar,
såsom t. ex. införandet av hel badrumsinstallation, gas- eller elspisar
i stället för vedspisar och en genomgripande köksinredningsförbättring. Fullt
moderna lägenheter byggdes knappast på mindre orter för arbetare och
Kungl. May.ts proposition nr 237.
53
jämnställda under 1920-talet utan endast i mindre utsträckning för mera välsituerade.
Genom det kraftiga räntefallet på 1930-talet möjliggjordes en
bättre, fullt modern kvalitetsstandard för övriga befolkningslager, och den
välinrättade bostaden i småstaden blev ekonomiskt överkomlig även för folk
med begränsade ekonomiska resurser.
Mot dessa på bostadsbyggandets produktionssida verkande faktorer står
en hyresutveckling under det senaste decenniet som lett till en snarast lägre
hyresnivå. Trots bristen på statistiskt material förefaller det av vissa uppgifter,
som anföras av utredningen, befogat att räkna med att hyresnivån
för nybyggda bostäder — trots standardhöjning i fråga om utförande och
utrustning — nu är lägre än under senare delen av 1920-talet i Stockholm.
För landsortsstädernas del måste omdömet om hyresnivån vara mera tveksamt,
men där har man, såsom nyss utvecklats, att räkna med en relativt
starkare stegring av standarden.
Här anförda omständigheter ge vid handen, att de senare årens räntefall
på fastighetsmarknaden konsumerats av skilda faktorer, varav för huvudstadens
del en varit en mindre hyressänkning, andra och mera generellt
verksamma varit stegrade materialpris, något ökade arbetskostnader, höjda
tomtpriser samt särskilt för landsortens del förbättrad standard med avseende
å lägenhetsutrustningen. Man har enligt utredningens mening fog att
fråga, om icke nuvarande situation och med en inbrytande nödtid för byggnadsindustrien
som framtidsperspektiv borde leda till att dessa fördyrande
faktorer vika tillbaka och därigenom den nu inträdda räntehöjningen kompenserades.
På vissa punkter och till viss grad borde så kunna ske, men
den effekt som på sådan väg kan erhållas är begränsad. Utredningen vill
särskilt framhålla lämpligheten av att tomtpriserna sänkas i de fall statliga
och kommunala organ inverka på tomtprissättningen. Detta har dock större
betydelse endast i de största städerna. Materialprisstegringen under de
senaste månaderna har ju väsentligen bestämts av förhållandena utom byggnadsmarknaden
och så torde även bli fallet i fortsättningen, även om stagnation
inom byggnadsindustrien kan komma att bryta udden av prisstegringstendenser
beträffande specifika byggnadsmaterial. Det är även uppenbart,
att en reduktion av de senare årens högkonjunkturmässigt bestämda
vinstmarginal inom byggnadsverksamheten kan bidraga att kompensera
kostnadsökningen; alt kvantitativt uppskatta i vilken grad detta kan ske låter
sig dock icke göra. Arbetslönernas utveckling torde icke bli opåverkad
av eventuellt stigande levnadskostnader; å andra sidan bör risken för omfattande
arbetslöshet inom byggnadsfacken verka dämpande och i varje fall
torde en del vara att vinna ur byggnadsindustriens synpunkt örn ackordsättningen
kunde ges en mera lämplig utformning i förhållande till nya arbetsmetoder.
Alla dessa omständigheter falla dock utanför det område där
utredningen kan framlägga förslag eller statliga åtgärder kunna tillgripas.
Frågan örn standarden och möjligheterna att förenkla utförandet återstår;
de lia i förevarande sammanhang speciellt intresse, då det ju kunde tänkas,
att vid statliga stödåtgärder knöls villkor örn sådan förenkling. Det är även
54
Kungl. Majlis proposition nr 237.
en populär uppfattning att alla svårigheter på vår bostadsmarknad skulle
lösas genom större enkelhet i byggandet och avskaffande av bostadslyxen.
Denna uppfattning bygger emellertid till stor del på felaktiga föreställningar
om möjligheten för en industri att tåga baklänges i sitt arbetssätt. Bostaden
av i dag kan och bör av såväl sociala som fastighetsekonomiska skäl icke
byggas utan badrum, utan varmvatten, utan tillfredsställande ljudisolering,
utan tillfredsställande ventilation o. s. v. Planläggningen kan lämpligen icke
heller återgå till äldre, mindre differentierad bostadsmodell, när äntligen
utvecklingen börjat komma igång från 1 rum och kök såsom vanligaste typ
fram emot den önskade minimistandarden, 2 rum och kök, även örn utrymmena
äro små. Standardförbättringar, som skäligen kunna kallas lyxbetonade,
spela ur kostnadssynpunkt en mindre roll än man vanligen föreställer
sig. I sitt första betänkande (S. O. U. 1935:2, bilaga 7, sid. 214 ff.) har utredningen
visat, att t. o. m. en radikal förenkling av bostadsutrustningen
skulle sänka byggnadskostnaden förhållandevis litet. Utredningen påvisar,
att örn av de förbättringar i fråga om utförande och standard, som i det undersökta
Stockliolmsfallet förekommit, allting toges bort utom de saker, som
kunna sägas representera hygieniskt och arbetsekonomiskt väsentliga vinster,
den kostnadsstegrande effekten av standardförbättringen kan reduceras
från 15 ä 16 procent till c:a 9 procent, vilket — om materialpriser och arbetslöner
antagas givna —- betyder en reduktion av byggnadskostnadsstegringen
från 1928 till 1939 från 22 procent till 15 å 16 procent.
Även ur andra synpunkter ter sig enligt utredningens mening ett försök
till mera drastisk kostnadsnedskärning genom förenkling av utförandet betänklig.
Det lönar sig helt enkelt inte att nybygga omodernt; lägenheter i
sådana omoderna nybyggen kunna ändå inte konkurrera med de »riktiga»
omoderna lägenheterna i äldre hus. Man har anledning att befara — och erfarenheten
ger stöd härför — att bostadsfastigheter, som givits ett i väsentliga
hänseenden enklare utförande än det i ett visst tekniskt utvecklingsskede
sedvanliga få en särprägel, som lätt medför snabb förslumning
och värdesänkning. Utredningen kan därför icke anse det klokt, att statliga
stödåtgärder förknippas med särskilda villkor om enkelt utförande; sådan
kostnadsbesparing genom förenkling, som kan åstadkommas utan skada för
väsentliga kvalitetskrav, torde i praktiken tillvaratagas i och med den prövning,
som ombesörjes av centralt organ.
De här anförda omständigheterna torde ge förklaring till, varför vid nuvarande
hyresnivå bostadsbyggande icke kan bli räntabelt med de högre räntor,
som krisen framdrivit. I de exempel, varmed utredningen räknat, har
dock räknats med en bottenlåneränta av 4 procent. I själva verket är den nu
föreliggande räntenivån högre. Även om vissa kostnadsreduktioner äro möjliga,
äro de dock till sin verkan begränsade och uppvägas av stegringar i
räntekostnaderna utöver de i ovan anförda kalkyler förutsedda.
Beträffande bostadsbehovets och bostadsefterfrågans utveckling under närmast
följande år framhåller bostadssociala utredningen, att en prognos stöter
på utomordentligt stora svårigheter. Man har anledning att antaga att
utvecklingen blir starkt splittrad med hastigt uppkommande bostadsbrist på
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
55
sådana orter, där sysselsättningen växer vid industriens omställning till en
avspärrnings- eller krigshushållning, medan efterfrågans tillväxt kan dämpas,
avstanna eller förbytas i efterfrågeminskning till följd av minskad hushållsbildning,
reducerad inflyttning eller nettoutflyttning från städerna på
andra håll.
Man har att utgå från den i det föregående diskuterade omständigheten,
att hushållsbeståndets tillväxthastighet under de senaste åren varit exceptionellt
hög och att en neddämpning under alla omständigheter varit att
vänta förr eller senare. Det förefaller sannolikt att denna neddämpning påskyndas
genom den osäkerhet, som det nuvarande läget innehåller. Antalet
ingångna äktenskap kan visserligen enligt erfarenheten tillfälligt ökas under
situationer av stark ovisshet örn framtiden, men en sådan ökning torde i
allmänhet icke följas av motsvarande ökning i den reguljära hushållsbildningen.
över huvud har man att räkna med, att äktenskapsbildningen under
nuvarande förutsättningar i stor utsträckning icke följes av självständig
hushållsbildning. Till en viss grad kan man möjligen även räkna med en
återgång till inneboendesystem. Blotta upphörandet av utrymmesstandardens
höjning, som uppenbarligen varit en betydande faktor i de senare årens bostadsefterfrågan,
skulle komma att reducera följande års efterfrågan i jämförelse
med de gångna årens.
En avmattning i bostadsefterfrågan ter sig sålunda sannolik. De mot
minskad efterfrågan verkande faktorerna böra emellertid icke överskattas.
Såsom förut framhållits befinna sig fortfarande de i befolkningens åldersstruktur
liggande, för hushållsbildningen bestämmande faktorerna — trots
den nedåtriktade framtidstendensen — på en hög nivå, jämfört med tidigare
perioder. Det är vidare att märka, att även om inflyttningen till städerna
starkt minskas eller rentav förbytes i nettoutflyttning, detta icke betyder en
omedelbar förändring i bostadsefterfrågan av motsvarande styrka. Erfarenheten
ger vid handen, att flyttningarnas variationer till väsentlig del sker
inom sådana grupper, som icke äro självständigt hushållsbildande och som
sålunda icke direkt påverka bostadsefterfrågan. Såsom tidigare påpekats,
skärptes bostadsbristen i Stockholm under år 1918, då nettoutflyttning förekom,
och detta trots att en icke obetydlig nybyggnadsverksamhet utfördes
under året. Utflyttning i samband med evakuering torde icke i nämnvärd
grad betyda ett definitivt friställande av bostäder.
Att kvantitativt uppskatta de tendenser, som kunna komma att göra sig
gällande på bostadsmarknadens efterfrågesida under följande år, är givetvis
ogörligt, över huvud ter sig varje bedömning synnerligen vansklig, örn man
utgår från att nybildningen av hushåll icke helt upphör, synes det dock
enligt utredningens mening finnas anledning att frukta, att upphörande av
eller mycket stark begränsning i bostadsproduktionen kommer att medföra,
att den obetydliga nu förefintliga bostadsreserven snabbt konsumeras och
akut bostadsbrist inställer sig.
Den konsekvens som enligt utredningens mening ger anledning till de
största betänkligheterna i nuvarande situation, är att i händelse av akut bostadsbrist
vid oreglerad hyresmarknad en allmän hyresstegring kunde ut
-
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
lösas, vilket allvarligt kunde äventyra strävandet att motverka allmän inflation.
Såsom av föregående kostnadsutredningar framgår, skulle hittills
inträffade kostnads- och räntestegringar — om de icke på olika sätt kompenserades
— medföra en höjning av hyresavkastningskravet för nybyggda
bostadsfastigheter på inemot 25 procent. Om en dylik hyresnivå bomme
att bestämma hela hyresmarknaden, kunde oöverskådliga konsekvenser för
pris- och penningpolitiken uppstå. Givetvis skulle frågan om hyresreglering
bli aktuell, om utvecklingen kom att följa dylika linjer. Det vore dock
uppenbarligen lyckligare, örn genom åtgärder som befordra tillkomsten av
ett tillräckligt billigt bostadsutbud till förhindrande av bostadsbrist i mera
skarp form hyresstegringstendenserna kunde dämpas.
Byggnadsindustrien ur arbetsmarknads- och kapitalmarknadssynpunkt.
Bostadssociala utredningen har från början som sin uppfattning deklarerat,
att det är nödvändigt under nu inträdda förutsättningar att byggnadsverksamheten
begränsas för att lämna utrymme för en statlig investeringsexpansion.
Frågan är vilken grad av begränsning, som är lämplig eller nödvändig
ur allmän folkhushållningssynpunkt.
Självklart är att det icke är möjligt att nu med exakthet lämna svar på
denna fråga. Vad först arbetsmarknadssynpunkten angår, skulle den lämpliga
begränsningen vara den, vid vilken byggnadsverksamheten utan större
arbetslöshet kunde sysselsätta de arbetare, som icke finna sysselsättning genom
militärtjänstgöring, vid byggnadsarbeten för försvarsändamål och efter
eventuell snabb omskolning vid sådana arbeten, som måste betraktas som
prioriterade i förhållande till det ordinära bostadsbyggandet. Någon kvantitativ
uppskattning är här ännu icke möjlig. Om man utgår från den förut
gjorda uppskattningen av sysselsättningen inom byggnadsindustrien under
senaste år, 140,000 man, förefaller det dock utredningen sannolikt att en
inskränkning av byggnadsverksamheten i den grad, som nu framstår som
trolig, kommer att resultera i arbetslöshet. Här, liksom på varje punkt,
måste givetvis göras reservation för möjligheter i den kommande utvecklingen,
som nu icke kunna bedömas.
Ur kapitalmarknadssynpunkt ter sig frågan enligt utredningens mening
på liknande sätt. Hela det belopp, som vid tidpunkten för promemorians
framläggande nämnts i sammanhang med den statliga investeringsexpansionen,
och mera därtill skulle täckas av en investeringsminskning, som en
nedgång av byggnadsverksamheten till hälften av hittillsvarande nivå skulle
betyda. Beträffande räntestegringen framhåller utredningen som sin uppfattning,
att byggnadsverksamheten säkerligen skulle ha begränsats i en ur
olika synpunkter tillräcklig grad, även örn räntehöjningen varit mera måttlig.
Utredningen utgår från såsom sannolikt — med reservation för en svår
skärpning av krisläget —- att i framtiden en anpassning nedåt av räntenivån
skall komma till stånd. Det är även av här anförda omständigheter klart,
att de för byggnadsverksamheten viktigaste åtgärder, som av statsmakterna
nu kunna vidtagas, äro sådana av allmän kreditpolitisk innebörd med syfte
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
att begränsa läntestegringen. Några åtgärder av denna innebörd kan bostadssociala
utredningen till följd av begränsningen i sitt uppdrag självfallet
icke föreslå.
I detta sammanhang påpekar utredningen, att byggnadsindustrien visserligen
är en stor järnkonsument, men trots detta konsumerar relativt litet
av landets egen järnproduktion. Det inom byggnadsindustrien använda järnet
är till större delen importerat i form av färdiga balkar, rör o. s. v. Endast
beträffande radiatorer, värmeledningspannor, varmvattenberedare och
dylikt är den inhemska tillverkningen dominerande. Byggnadsindustriens
konsumtion av järn medför därför icke i större grad någon konkurrens om
järn, som kan behövas för försvarsanordningar.
Utredningen vill slutligen framhålla vissa risker beträffande den framtida
utvecklingen, som skapas om byggnadsindustrien helt lamslås. Det som
nämligen nu sker eller kommer att ske inom detta industriområde är att
hela produktionsapparaten kommer i olag för långa tider. Erfarenheten från
tidigare kriser på fastighetsmarknaden visar nämligen, att ett stopp i produktionsprocessen
på detta område har en stor benägenhet att bli mångårig.
Att pauserna bli så långa beror på att företagarna på byggnadsmarknaden
icke kunna hålla ihop kontor och personal under någon längre depressionstid
samt att vederbörande får sitt rörelsekapital fastlåst i sina sist
byggda men på grund av krisen otillfredsställande belånade fastigheter. När
det sedan ur allmän synpunkt skulle visa sig vara lämpligt att åter sätta i
gång byggandet, är företagarkåren skingrad för alla världens vindar och
måste nyskapas, vilket först sker, när en mycket förhöjd hyresnivå genom
sina vinstmöjligheter framlockar nya män och företagarorganisationer på
marknaden.
Dessa synpunkter peka på att samhället skulle ha det största intresse av
att åtminstone så stor företagsamhet kan fortsätta, att de värdefullaste delarna
av produktionsapparaten bevaras.
Faran av bostadsbyggandets alltför kraftiga nedgång kan i nuvarande
situation även ses ur en annan synvinkel. Ökningen i familjebildningen fortfar
ännu flera år även om farten minskas undan för undan, och om nyproduktionen
då samtidigt avsaktas för kraftigt, måste svår bostadsbrist uppstå.
Efterfrågans tryck blir kraftigare och kraftigare och när äntligen byggnadsverksamheten,
stimulerad av stigande hyresnivå, kommer i gång, blir
produktionen så häftig, att överproduktion lätt kan uppstå, när familjebildningen
år från år avtar i omfattning. Hela utvecklingen biir ryckig och
karakteriserad av häftiga svängningar och kriser. En rimlig produktion i
nuvarande tider skulle kunna mildra de framtida vågrörelserna pa området.
Sammanfattning av motiveringen.
Utredningen sammanfattar sina allmänna synpunkter på läget på byggnads-
och bostadsmarknaderna samt på behovet av åtgärder på följande
sätt. Utredningen utgår från såsom säkert och ofrånkomligt, att bostadsbyggnadsverksamheten
under följande år kommer alt mycket starkt in
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skänkas. Verkningarna härav på kapitalmarknad, arbetsmarknad och bostadsmarknad
äro i flera hänseenden svårbedömbara. Det finns dock allvarlig
risk för a ena sidan en arbetslöshet, som icke kan uppsugas genom sysselsättningsexpansion
pa andra aktuellt mera angelägna arbetsområden, varför
den »besparing» ur folkhushållets synpunkt, som bostadsbyggandets inskränkning
skulle innebära, till motsvarande del blir illusorisk, och å andra
sidan för bostadsbrist. Uppstår bostadsbrist, kommer den redan föreliggande
tendensen till stegring av hyresnivån att skärpas, vilket med hänsyn
till den allmänna prisutvecklingen innebär väsentliga risker. Dessa kunna
visserligen mötas medelst en hyresreglering. En bindning av hyrorna för
redan befintliga hyresbostäder måste emellertid komma att ytterligare försämra
betingelserna för nyproduktion och sålunda bidraga att skärpa bostadsbristen,
varjämte en med hänsyn till bostadsmarknadens normala funktioner
i framtiden olycklig splittring av hyresnivån skapas. Utredningen
förbiser icke, att en auktoritär reglering av hyrorna kan komma att bli
nödvändig av socialpolitiska och prispolitiska skäl, men är av den uppfattningen,
att man först bör söka med positiva medel förhindra uppkomsten
av bostadsbrist och mera avsevärd hyresstegring. Då bostadsproduktionen
under nästföljande år måste komma att bli starkt begränsad, framstår det
som angeläget, att den kvarstående produktionen inriktas på tillgodoseende
av de socialt mest angelägna bostadsbehoven. Trots de allmänna skäl
av statsfinansiell och penningpolitisk art, som i nuvarande läge tala för
begränsning av sådan statlig verksamhet, som icke tillgodoser akuta försvarsberedskapsbehov,
är det därför enligt utredningens mening — och särskilt
med hänsyn till den prispolitiska betydelsen av att motverka hyresnivåns
stegring angeläget, att de statliga stödåtgärder, som främja bostadsanskaffningen,
icke begränsas. Det synes även utredningen angeläget,
att den kommunala byggnadsverksamheten — som måhända kommer att
påkallas av arbetsmarknadspolitiska skäl — näst efter tillgodoseendet av
anläggningar för civila försvarsändamål inriktas på bostadsförsörjning, örn
bostadsknapphet föreligger eller hotar, framför sådana byggnadsföretag med
administrativa, kulturella och andra ändamål, som icke i nuvarande läge
äro oundgängligen nödvändiga.
För att man skall kunna na syftet att i största möjliga mån motverka
bostadsbrist och hyresstegring är det nödvändigt icke endast att en viss
nyproduktion av bostäder uppehälles, utan även att det utbud av nya bostäder,
som kan komma till stånd nästa år, kan göras till priser, som ej alltför
mycket överstiga de hittillsvarande. Det gäller sålunda att söka med tjänliga
medel begränsa verkan av inträdda höjningar i byggnadskostnaderna
och framför allt räntestegringen, utöver vad i sådant hänseende kan åstadkommas
genom allmänna kreditpolitiska åtgärder. I det föregående ha
diskuterats möjligheterna att genom förändrade konstruktioner och förenkling
av utförandet motverka kostnadsstegringen. Dessa möjligheter måste
givetvis utnyttjas, men de äro begränsade och i nuvarande läge långt
ifrån tillräckliga. Utredningen vill understryka angelägenheten av att kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
59
munerna i sin tomtförsäljningspolitik taga vederbörlig hänsyn till bostadsbyggandets
försämrade betingelser och till behovet att kompensera kostnadsstegringarna,
vilket jämväl torde vara ett kommunalt intresse, ävensom
att vissa bestämmelser om beräkning av ackord, vilka verka hinderlig! och
fördyrande på byggnadsverksamheten, justeras i arbetsavtalen. Alla dessa
medel tillsammans torde dock vara långt ifrån tillräckliga för att nå ovan
uppställda syftemål. Därest icke genom allmänna kreditpolitiska medel räntan
kan bringas att sjunka tillbaka avsevärt från nuvarande läge, kvarstår
till större delen uppgiften att motverka den hotande hyresstegringen.
Utredningen utgår ifrån, att för närvarande ekonomiska stödåtgärder (utöver
redan existerande) för befordrande av bostadsanskaffningen, vilka skapa
en avsevärd statsfinansiell belastning, icke kunna ifrågakomma. Sådana
åtgärder som allmän räntediskriminering till förmån för byggnadsverksamheten,
d. v. s. lån till underränta för bostadsbyggandet i allmänhet, och engångsbidrag
till kapitalnedskrivning torde därför icke behöva upptagas till
diskussion.
Förslag angående ändrade villkor för tertiärlån till viss bostadsbyggnads
verksamhet.
Om syftet är att hindra, att en såsom övergående ansedd räntestegring
driver upp kraven på hyresavkastning hos en fastighet utöver den nivå, som
är betingad av en förväntad ränteutveckling på lång sikt, synes det vara en
naturlig åtgärd att för övergångsperioden anpassa amorteringskravet nedåt,
för att när sedermera räntan sjunker låta amorteringsbeloppet stiga. Detta
skulle innebära, att annuiteten göres fast, men amorteringstiden till viss grad
elastisk. Om därigenom den amorteringstid, som svarar till amorteringsbeloppet
i början, är längre än som med hänsyn till fastighetens livslängd och
risker är försvarligt, utgör detta s. a. s. en diskontering av en förväntad framtida
sänkning av räntenivån. Om en sådan sänkning icke inom viss tid kommer
till stånd, måste givetvis ändock amorteringsbeloppet och i sådant fall
därmed även annuiteten höjas till att motsvara en ekonomiskt försvarbar
amorteringstid. Innebörden av en sådan anordning är att en räntehöjning,
som bedömes såsom sannolikt övergående, icke tillätes att omedelbart verka
på kraven på avkastning. Om det högre ränteläget däremot icke skulle visa
sig övergående, släppes räntehöjningens verkan fram efter viss tid.
Tertiärlånen löpa för närvarande med en ränta av 4 3/4 procent samt amorteras
på 25 år. Vad angår räntan, är att märka, att denna tidigare utgjorde
4 procent, varjämte 1 procent avsattes till en riskfond, av vilken återbetalning
skulle ske till låntagarna i den mån fondens medel icke konsumerades
av förluster. De 3/4 procent varmed räntan ökades år 1938, torde få betraktas
som riskpremie, motsvarande den förutvarande avsättningen till riskfond.
I nuvarande läge då sammanbrott inom byggnadsindustrien hotar och då det
ur det allmännas synpunkt måste framstå som angeläget att motverka de
allvarliga konsekvenserna av ett sådant, synes det rimligt att staten släpper
efter på säkerhetskravet och själv övertager den risk, som alltid måste vara
60
Kungl. Majlis proposition nr 237.
förbunden med långivning till så hög belåningsgräns som föreligger beträffande
tertiärlånen. Ett sådant riskövertagande förekommer som bekant i
flera fall av socialt motiverad kreditgivning till bostadsbyggande. Utredningen
föreslår därför att räntan på tertiärlånen fastställes till 4 procent. På
grundval av beräkningar över tertiärlånegivningens betydelse ur fastighetsfinansieringssynpunkt,
som utredningen låtit verkställa, synes det lämpligt
att lånebeloppet ökas från 15 till 20 procent av fastighetsvärdet, varmed även
den s. k. femtedelsregeln måste slopas. Även i fråga om amorteringstiden
torde vissa modifikationer kunna försvaras.
Med tillämpning av den i det föregående framlagda tankegången med syfte
att förhindra att den allmänna räntestegringens verkan omedelbart överföres
på den årliga fastighetskostnaden föreslår utredningen följande ändringar
i övrigt i reglerna för tertiärlånen. Annuiteten fastställes till en början till
ett belopp, som motsvarar en mycket lång amorteringstid. Utredningen föreslår
en annuitet av 4 3/4 procent under de första fem åren; denna annuitet
motsvarar — om den bleve bestående — en amorteringstid av boråt 50 år.
Då en dylik amorteringstid för ett så högt beläget lån icke kan anses lämplig,
böra lånevillkoren kompletteras med bestämmelsen, att lånet efter en löptid
av 5 respektive 10 år skall kunna av staten konverteras på sådant sätt att
amorteringstiden etappvis förkortas till en definitiv amorteringstid av 30 år.
En sådan konvertering, innebärande höjd annuitet och förkortad amorteringstid
för tertiärlånet, borde dock vid det första tillfället, efter 5 år, då fastighetens
ekonomi måhända ännu icke kunnat tillgodoföras ett eventuellt lägre
ränteläge för primär- och sekundärlån, dock ej ske med mindre endera av
det allmänna ränteläget sjunkit eller hyresnivån på orten stigit i en sådan
grad, att antingen den låntagande fastighetens utgifter minskats och fastigheten
därigenom kan bära ökad amorteringsbörda för tertiärlån, eller också
att hyrorna ha kunnat höjas för vinnande av samma ändamål. Vid det senare
tillfället, efter 10 år, bör anpassningen av annuiteten till belopp, som
motsvarar en amorteringstid av sammanlagt 30 år, ske ovillkorligt.
Tertiärlån utgå för närvarande endast till fastigheter innehållande hyreseller
bostadsrättslägenheter. Många skäl tala för att i nuvarande situation
stödja produktionen av mindre enfamiljshus. Det synes därför utredningen
finnas skäl att utsträcka tertiärlånegivningen till enfamiljshus. Då enfamiljshus,
åtminstone på mindre orter, dock måste anses vara av lägre värde ur
kreditsäkerhetssynpunkt, synes det utredningen lämpligt, att lånegränsen beträffande
dem sättes lägre än för flerfamiljshus; i stället kan lånebeloppet i
förhållande till fastighetsvärdet ökas. Utredningen föreslår därför en lånegräns
av 85 procent och ett lånebelopp av 35 procent av fastighetsvärdet för
tertiärlån till enfamiljshus. Beträffande enfamiljshus, för vilkas taxering en
synnerligen varierande praxis tillämpas på olika håll i landet, torde det vara
lämpligt att bestämma lånebeloppet icke i relation till taxeringsvärdet, utan
till en särskild värdering, vid vilken hänsyn tages till de faktiska byggnadskostnaderna,
såsom sker beträffande bostadsanskaffningslån. Utredningen
inser väl att häri ligger ett ökat risktagande från statens sida men förmenar
detta vara nödvändigt för effektivitets vinnande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
61
Om man utgår från hittills sedvanliga finansieringsvillkor för småstugor
och övriga enfamiljshus, skulle en amorteringstid på 25 år för tertiärlån vid
de villkor i övrigt, som härovan föreslagits, betyda en lättnad i finansieringen,
som i väsentlig mån skulle motväga räntehöjningen. Även här torde det
vara lämpligt att fastställa en konverteringsregel som konsekvens av tankegången,
att räntestegringens verkan bör uppskjutas i väntan på en framtida
tillbakagång men ej definitivt hindras, för den händelse räntan icke skulle
falla tillbaka. Utredningen föreslår att efter tio år anpassning av annuiteten
till en återstående amorteringstid av tio år sker.
Förslag angående befrielse i vissa fall från fastighetsskatt.
Utredningen säger sig vara väl medveten om att de föreslagna åtgärderna
i form av modifikationer i reglerna för tertiärlånen endast kunna få en skäligen
begränsad effekt. Den ofrånkomliga knappheten i de medel, som från
statens sida kunna ställas till byggnadsverksamhetens förfogande, betyder
att på de föreslagna vägarna kan finansieras en byggnadsverksamhet, som
måhända utgör endast en ringa del av den, som skulle behövas för att icke
bostadsbrist skulle uppstå. Man kan t. o. m. säga, att i den mån de nå syftet
att hålla tillbaka hyresstegring bidraga de även till att göra förutsättningarna
för annan byggnadsverksamhet sämre, önskvärt vore att finna ett medel
med mera generell verkan, som utan belastning av statens finanser kunde
för bostadsbyggandet i allmänhet motverka kostnads- och räntestegringama.
Då en allomfattande direkt subventionsverksamhet i form av räntediskriminering,
bidrag till kapitalnedskrivning eller löpande bidrag kan anses utesluten
i nuvarande situation, återstår såvitt utredningen kan finna endast
skattebefrielse för de bostadsfastigheter, som byggas under kristillståndet.
Skattebefrielse är en inom bostadspolitiken ofta använd metod för stöd åt
viss bostadsbyggnadsverksamhet. I senare tid har den i Sverige dock endast
tillämpats i sammanhang med den speciella byggnadsskatt, som 1921 infördes
för att skaffa medel till bostadssubvention; nybyggda fastigheter voro
undantagna från denna skatt. Flerstädes i utlandet har emellertid metoden
tillämpats. Så har exempelvis i Belgien ända sedan tiden före föregående
världskrig egnahemsbyggande av personer med begränsade tillgångar gynnats
genom skattelindring. Sedan 1928 har varje nybyggt hus, vars avkastningsvärde
icke överstiger ett visst belopp, undantagits från skatt i tio år.
I Danmark ha kommuner rätt att undantaga nybyggnad från hela eller del
av den fastighetsskatt (Ejendomsskyld), som uppbäres av kommunerna. År
1933 befriades all nybyggnadsverksamhet under tio år framåt från den statliga
fastighetsskatten. 1 Frankrike utgöres en mycket väsentlig del av det
statliga stödet åt bostadsbyggande av skattebefrielse. Även i Norge, Tyskland,
U. S. A. och Canada har denna metod vunnit tillämpning.
Skattebefrielse för viss tid eller visst slag av bostadsbyggande är sålunda
ett ofta använt medel. I synnerhet lämpar det sig i tider, då en allmän stimulans
åt bostadsbyggandet är önskvärd men de finansiella omständigheterna
icke tillåta en omfattande direkt subvention. Utredningen inser
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
val, att ett förslag i sådan riktning kommer att möta motstånd, grundat
på betänkligheter med hänsyn till de kommunala finanserna och vissa
komplikationer, som sammanhänga med det svenska skattesystemets konstruktion.
Vad angår de kommunala finanserna synes det emellertid utredningen
uppenbart, att skattebefrielse för viss tid för bostadsfastigheter,
som skattefriheten förutan icke skulle ha kommit till stånd, icke kan
betyda förlust men väl vinst, i den mån nämligen därigenom sysselsättning
och inkomstbildning inom kommunen kunna hävdas. Den andel av fastighetsbeståndet,
för vilken en skattebefrielse tillämpad under ett fåtal år
- och utredningen åsyftar här liksom i det föregående tillfälliga åtgärder
under ett begränsat kritiskt skede — kan komma att gälla, måste för övrigt
vara en mycket liten del av hela fastighetsbeståndet; med den begränsning
av bostadsbyggnadsverksamheten, som kan förutses, kan närmast följande
års byggnadssats icke komma att genomsnittligen motsvara mer än högst
någon procent av fastighetsbeståndet i fortsättningen.
Den omständigheten, att fastighetsskatten i och med den kommunala
utdebiteringen är olika i olika kommuner, torde icke böra tillmätas större
betydelse; skattefrihet betyder därvid undanröjande av en bestående ojämnhet,
som i och för sig icke är motiverad ur byggnadsmarknadens synpunkt.
Av större vikt är att fastighetsskatten inom varje kommun varierar år
till år. Det skulle vara en obestridlig olägenhet, om det ekonomiska stöd,
som utgjordes i form av viss tids skattefrihet, vore till sitt belopp obestämt.
Som alternativ till skattebefrielse kunde med hänsyn härtill tänkas ett
åtagande från kommunens sida att årligen under viss tid ge bidrag till
fastighetens förvaltningskostnader med belopp, som bestämmas av fastighetsskattens
belopp i utgångsläget. En sådan metod skulle möjligen även
kunna undanröja vissa psykologiska motiverade farhågor mot att använda
kommunala skatter som instrument för bostadspolitiken. Det förefaller
emellertid utredningen mera naturligt att använda skattebefrielsemetoden,
men maximera skattefrihetens belopp för hela perioden till det i utgångsläget
gällande. Å andra sidan bör, för att icke sammanblandning mellan
fastighetens ekonomi och en måhända tillfällig fastighetsägares ekonomi
skall ske, beloppet icke få bevaras högre än den eventuellt lägre fastighetsskatt,
som ett senare år kan komma att gälla. Det förefaller sålunda utredningen
riktigt, att skattefriheten bestämmes till det belopp, som i utgångsläget
gäller, eller det lägre belopp, som i framtiden kan komma att gälla.
I fråga om tiden för skattebefrielse synes 10 år vara en lämplig period.
Da med hänsyn till syftet skattefrihet icke bör gälla byggnader för övervägande
industriellt, kommersiellt eller annat ändamål än bostadsändamål,
måste en gräns dragas för vad som anses som bostadsfastighet. Utredningen
föreslår härvidlag att som bostadsfastighet räknas sådan, där byggnadens
golvyta till minst två tredjedelar är avsedd att användas för bostadsändamål.
Då det icke är ett önskemål att stimulera ombyggnad, bör skattebefrielse
gälla endast nybyggnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
63
De föreslagna åtgärdernas verkan.
Effekten av de föreslagna åtgärderna på ett bostadsbyggnadsföxetags räntabilitet
och sålunda på hyresavkastningskravet framgår av kalkyler, som
utredningen framlägger i en bilaga. Dessa kalkyler ådagalägga, att vid en
bottenlåneränta av 4 procent de föreslagna åtgärderna möjliggöra endast
obetydligt högre fasta årsomkostnader än tidigare. Vid en bottenlåneränta
av 4 V2 procent bli de fasta årsomkostnaderna givetvis högre, men icke mera
än att det kan sägas att syftet i huvudsak nåtts. Den föreslagna skattefriheten
svarar härvid för en icke obetydlig del av effekten. Vid en kommunal
utdebitering av 10 kronor motsvarar skattebefrielse ungefär två tredjedelar
av den inverkan, som en procents räntehöjning medför.
I sina anslagsäskanden för nästföljande budgetår har statens byggnadslånebyrå
föreslagit 25 miljoner kronor till bostadsanskaffningslån för barnrika
familjer och 3 miljoner kronor till tertiärlån. Utifrån de förutsättningar,
som förelågo vid tidpunkten för detta förslags framläggande, synas
utredningen dessa proportioner väl avvägda. Då emellertid förutsättningarna
i hög grad förändrats, vill utredningen ifrågasätta en ändrad fördelning
av de medel, som för nästföljande budgetår må komma att anvisas. För
frambringandet av en bostadstillgång, som kan inverka på bostadsmarknadsläget
i allmänhet, äro tertiärlånen, som endast motsvara en mindre
del av byggnadsvärdet, mera effektiva än bostadsanskaffningslånen. Utredningen
är givetvis angelägen örn att största möjliga belopp anvisas till
bostadsanskaffningslånen, vilka tillkommit på utredningens egna förslag,
men måste anse det i nuvarande situation vara mera angeläget att till tertiärlån
anvisa större belopp än det av byggnadslånebyrån föreslagna, även
om därigenom med hänsyn till statsfinansiella skäl bostadsanskaffningslånens
belopp skulle behöva minskas. För att nå nämnvärd effekt på bostadsmarknadsutvecklingen
torde krävas ett belopp för tertiärlån av minst
10 miljoner kronor, vilka skulle möjliggöra en byggnadsverksamhet av 40
å 50 miljoner kronor.
Det ställer sig nu mycket svårt att bedöma, huruvida en byggnadsverksamhet
av dylik omfattning och på de villkor, som de föreslagna åtgärderna
skulle möjliggöra, kan komma att effektivt motverka uppkomsten av
en bostadsbrist eller en omfattande arbetslöshet. Utredningen utgår emellertid
ifrån att de statsfinansiella omständigheterna icke tillåta en utsträckning
av stödåtgärderna utöver här ifrågasatta gränser.
Yttranden.
över bostadssociala utredningens förslag ha i vanlig ordning inhämtats
yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, statens industrikommission, statens byggnadslånebyrå,
kammarrätten, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.
Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska bostadskreditkassan, svenska fattigvårds- och
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
barnavårdsförbundet, kommunalskatteberedningen, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige samt ett antal kommuner.
Utredningens uppfattning av läget och av behovet av åtgärder har med endast
få undantag vunnit anslutning av de myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över promemorian. Förslagen rörande modifikationer i reglerna
för tertiärlånen ha ävenledes i flertalet fall tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Förslaget angående befrielse i vissa fall från fastighetsskatt har
däremot i många fall väckt tveksamhet eller avstyrkts.
Jag övergår först till en redogörelse för yttranden angående behovet av
åtgärder överhuvud, i vilken utredningens allmänna synpunkter vinna anslutning.
Statskontoret. Den av bostadssociala utredningen verkställda undersökningen
synes ämbetsverket klart giva vid handen, att särskilda åtgärder från
statens sida äro av behovet påkallade för att i fortsättningen inom vissa gränser
upprätthålla bostadsbyggnadsverksamheten.
Socialstyrelsen. Det läge på byggnads- och bostadsmarknaderna, som uppkommit
genom den nuvarande krisen, påkallar utan tvivel överväganden om
åtgärder från det allmännas sida. Uppläggningen av problemet synes i det
hela vara sakligt välgrundad. Det är av stor betydelse, att de under årens
lopp tillskapade organisatoriska förutsättningarna för en i större skala bedriven
bostadsproduktion åtminstone till sina mera värdefulla delar bevaras
under krisskedet såsom en beredskap för en återgång till mera normala
förhållanden.
Medicinalstyrelsen understryker vikten av att åtgärder vidtagas i det av
utredningen angivna syftet. Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om det ej skulle
vara berättigat att stadgande utfärdades att vid av staten understödd bebyggelse
vissa hygieniskt betydelselösa utrustningsdetaljer böra såvitt möjligt
undvikas, där ej av särskilda skäl deras anordnande kan ske utan fördyring
av bygget; föreskrift i dylik riktning kunde få viss psykologisk betydelse.
Byggnadsstyrelsen. Utredningens bedömande av läget på byggnadsmarknaden
och dettas befarade inverkan på hyresmarknaden torde i allt väsentligt
vara riktigt.
Statens byggnadslånebyrå. Då bostadssociala utredningen funnit situationen
mana till extraordinära statsåtgärder — långt utöver vad byrån på
tidigare stadium föreslagit — i syfte att stimulera bostadsproduktionen för
att motverka arbetslöshet, bostadsbrist och hyresstegring, är detta en följd
av den hittillsvarande utvecklingen. Byrån delar sålunda den uppfattning,
som legat till grund för utredningens förslag.
Flertalet länsstyrelser tillstyrka eller lämna utan erinran, att åtgärder att
mildra krisen på byggnadsmarknaden vidtagas.
Svenska stadsförbundets styrelse, som ställer sig övervägande kritisk till
utformningen av utredningens förslag, finner dock att utredningen övertygande
har bevisat, att förhållandena inom bostadsproduktionens område
inom snar framtid kunna väntas utveckla sig på ett sätt, som även ur kom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 65
munernas synpunkt starkt motiverar ett ytterligare ingripande från det allmännas
sida.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund biträder utredningens
åsikt, att vissa åtgärder böra vidtagas från det allmännas sida, så att onödiga
skadeverkningar på byggnads- och bostadsmarknaderna undvikas samtidigt
som hänsyn tages till den statsfinansiella situationen.
Landsorganisationen i Sverige, som inhämtat gemensamt yttrande av svenska
byggnadsträarbetareförbundet, svenska murareförbundet och svenska
grov- och fabriksarbetareförbundet, understryker dessas synpunkt, att vid
en utbredd arbetslöshet inom byggnadsindustrien den statliga understödsverksamheten
kan komma att föranleda större statsfinansiella svårigheter än
förebyggande stödåtgärder för byggnadsverksamhetens upprätthållande.
Stadsfullmäktige i Göteborg uttala som sin åsikt, att under nuvarande situation
statligt ingripande till stöd för bostadsproduktionen är synnerligen av
behovet påkallat.
Flertalet övriga kommunala myndigheter, som yttrat sig i frågan, anse
åtgärder behövliga.
Vissa myndigheter och organisationer ha i sina yttranden givit uttryck åt
den uppfattningen, att de föreslagna åtgärderna äro otillräckliga och att mera
vittgående åtgärder böra övervägas.
Svenska stadsförbundets styrelse. I det läge, som nu icke längre hotar att
inträda utan redan synes ha inträtt på bostadsmarknaden, torde det allmännas
insatser för att hålla bostadsproduktionen i gång få ta sikte på helt
andra hjälpkällor än de av utredningen föreslagna. Främst gäller det härvid
uppenbarligen, såsom utredningen förutsett redan i det tidigare skede, då
promemorian tillkom, att söka skaffa byggnadsproduktionen tillgång på tillräckligt
kapital till rimliga räntesatser.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det vara tvivel underkastat, huruvida
de föreslagna åtgärderna i verkligheten leda till åsyftad effekt. De rådande
kreditsvårigheterna med höga räntesatser är en faktor som nog på sina håll
kommer att verka förlamande på byggnadsverksamheten och som ej kan i
tillräcklig omfattning motverkas av här avsedda statliga låneverksamhet.
Stadsfullmäktige i Stockholm. De av bostadssociala utredningen föreslagna
åtgärderna till bostadsproduktionens stimulerande kunna icke förväntas
få avsedd effekt. Härför skulle otvivelaktigt under rådande förhållanden erfordras
väsentligt mera vittgående subventionsåtgärder.
Drätselkammaren i Västerås har kommit till den uppfattningen, att de
föreslagna åtgärderna endast i mycket ringa grad äro ägnade att medföra
den därmed avsedda effekten eller att stimulera bostadsbyggnadsverksamheten.
Skulle på grund av de inträdda förhållandena och örn dessa en längre
tid komma att fortbestå, bostadsbrist av mera allvarlig beskaffenhet inträda
eller hota, erfordras från det allmännas sida åtgärder av vida mera ingripande
och omfattande slag än de nu ifrågasatta, och därvidlag lära kommunerna
eller många av dem icke kunna undgå att medverka till och påtaga sig
betydande kostnader och ekonomiska risker för upphjälpande eller lindran
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 237. 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
de av de inträdda eller befarade sociala missförhållanden, som följa av bostadsbristen.
Drätselkammaren i Borås. En katastrofal minskning av byggnadsverksamheten
under den nu inträdda krisen kan endast undvikas, örn förutsättningar
skapas för byggnadsföretags finansiering. Dylik finansiering måste
omfatta hela kreditproblemet, botten-, sekundär- och tertiärlån.
Vissa myndigheter och organisationer ha ifrågasatt, huruvida stödåtgärder
för byggnadsverksamheten, såsom bostadssociala utredningen funnit lämpligt,
böra i första hand gälla bostadsbyggande.
Medicinalstyrelsen. Det synes utredningen angeläget, att den kommunala
byggnadsverksamheten näst efter tillgodoseendet av anläggningar för civila
försvarsändamål inriktas på bostadsförsörjning framför sådana byggnadsföretag
med administrativa, kulturella och andra ändamål, som icke i nuvarande
läge äro oundgängligen nödvändiga. Medicinalstyrelsen har intet
att invända mot formuleringen av denna sats, under förutsättning att en del
kommunala sjukhusbyggnader inräknas bland civila försvarsändamål.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund delar i princip utredningens
uppfattning på ifrågavarande punkt. Beträffande landskommunerna
torde det emellertid vara att förvänta, alt frågan om bostadsförsörjningen
i regel icke kommer att bli lika aktuell som i städerna och de stadsliknande
samhällena. I de rena landskommunerna torde man alltså, där det är nödvändigt
med hänsyn till arbetslöshetsfrågan, och där alltså icke vikten av
återhållsamhet i nuvarande situation kan tillmätas avgörande betydelse, icke
sällan få inrikta en byggnadsverksamhet, om sådan skall komma i fråga, på
just administrativa eller andra byggnader av gemensamt kommunalt intresse.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det synnerligen önskvärt att någon
form av understöd lämnas av staten för att i lämplig utsträckning hålla
byggnadsverksamheten i gång. I vissa av länets städer torde bostadsbeståndet
vara så pass rikligt, att byggnadsverksamheten ej uteslutande bör eller
behöver inriktas på bostadsförsörjning.
Jag övergår härefter till yttranden, i vilka en principiellt avstyrkande
hållning gentemot åtgärder till stöd för byggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen
i nuvarande läge kommit till uttryck.
Statens industrikommission. Det förefaller sannolikt, att den sparsamhet,
till vilken allmänheten tvingas genom höjda skatter, även kommer att
gå ut över den under senare år starkt höjda utrymmesstandarden. Vidare
kan, när sysselsättningen inom byggnadsbranschen och därav beroende yrken
nedgår, en tendens göra sig gällande till utflyttning från orter, där byggnadsverksamheten
varit särskilt livlig, och därmed skulle efterfrågan på bostäder
lokalt minskas. I vilken utsträckning dessa senare tendenser, som verka i
riktning mot en minskad efterfrågan på bostäder, komma att överväga, ter
sig för närvarande ovisst. Sannolikt kommer utvecklingen att bli ganska
lokalt särpräglad. Brist på bostäder har redan uppstått på några orter, där
sysselsättningen för rustningsändamål Ilar ökats. Man måste vara beredd
på, att även i fortsättningen lokala behov av nya bostäder på detta sätt
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
67
kunna uppstå. — Under den närmaste framtiden svnes en sträng hushållning
bli nödvändig med olika slag av råvaror och produktionsmedel, som
användas inom byggnadsverksamheten. De kunna nämligen i viss utsträckning
användas för mera trängande behov. Vid import av byggnadsråvaror
tagas vidare i anspråk valutor, varigenom vid nuvarande läge på valutamarknaden
möjligheten till annan nödvändig import begränsas. Trots detta
knapphetsläge, kunna dock fall tänkas, då bostadsbristen lokalt blir så svårartad,
att råvaror, produktionsmedel och valutor i viss utsträckning måste
reserveras för bostadsbyggande. — Kommissionen är medveten örn, att det
kommer att möta betydande svårigheter att överföra de byggnadsarbetare,
som varit sysselsatta med bostadsbyggande, till annan verksamhet. En viss
arbetslöshet kan tänkas kvarstå inom byggnadsbranschen, även sedan
alla ansträngningar gjorts att överföra arbetskraften till andra områden.
Huruvida i sådant fall de kvarstående byggnadsarbetarna böra beredas
sysselsättning med bostadsbyggande, torde få avgöras från fall till fall med
hänsyn tagen till möjligheterna att reservera råvaror, valutor och kapital
för ändamålet. — När det sålunda i nuvarande läge ter sig ovisst, i vilken
utsträckning man behöver räkna med bostadsbrist, örn byggnadsverksamheten
stagnerar, och när dessutom ovisshet råder om de framtida förutsättningarna
för bostadsproduktionen i fråga om tillgång på produktionsfaktorer,
måste industrikommissionen för sin del ställa sig avvisande till
förslaget, att statsmakterna nu skulle binda sig för att efter generella linjer
i viss förutbestämd utsträckning subventionera bostadsbyggandet, på sätt
som bostadssociala utredningen föreslagit. Skall stöd lämnas bostadsbyggandet
under nästkommande budgetår, bör det enligt kommissionens uppfattning
ske i form av beredskapsanordningar, som av Kungl. Maj:t kunna
sättas i kraft på sådana orter, där en bostadsbrist uppstår, som ej kan väntas
bli avhjälpt genom enskilt initiativ, och i den mån det visar sig, att råvaror,
arbetskraft, kapital och valutor kunna disponeras för bostadsbyggande, utan
att man därvid inkräktar på mera nödvändiga behov.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner farhågorna för arbetslöshet som
följd av nedgången i bostadsbyggnadsverksamheten överdrivna. Enligt länsstyrelsens
mening måste nämligen räknas med dels att ett mycket stort antal
byggnadsarbetare, sannolikt den övervägande delen, under det närmaste
året kommer att beredas arbete vid skyddsrumsbyggen eller eljest av försvarsberedskapen
föranledda byggnadsarbeten dels ock att ett tilläventyrs
uppkommande överskott av arbetskraft inom byggnadsindustrien torde
kunna uppsugas genom uppstående sysselsättningsexpansion på andra, i nuvarande
läge .särskilt angelägna arbetsområden. Vad beträffar den av utredningen
befarade krisen på bostadsförsörjningens område torde den knappast
kunna betecknas som överhängande, örn hänsyn tages därtill att bostadsproduktionen
under de sistförflutna åren i städer och stadsliknande
samhällen varit synnerligt stor.
Sveriges fastighetsägareförbund ställer sig principiellt avvisande lill åtgärder
med syfte att upprätthålla en produktion, sorn icke utan subvention
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
kan komma till stånd. Förbundet håller före att brist på bostäder icke
skulle föreligga eller behöva befaras ävensom att risk för arbetslöshet icke
skulle finnas. Med hänvisning till erfarenheterna från föregående världskrig
varnar förbundet vidare mot åtgärder som syfta till en tvångsreglering
av hyrorna. Förbundet anser, att sådana omständigheter icke blivit ådagalagda
att någondera av de föreslagna åtgärderna är påkallad. Det gäller i
stället, örn man vill bibehålla en ekonomiskt sund och livskraftig byggnadsproduktion,
att åstadkomma jämvikt mellan produktionskostnader och hyresavkastning.
Svenska arbetsgivareföreningen. Övervägande skäl torde tala för nödvändigheten
av en sådan radikal och hastig allmän konsumtionsbegränsning
för den enskilde, att efterfrågan på antal lägenheter avsevärt minskas,
samtidigt som anspråken på utrymmet komma att nedgå. Även örn en
temporär spänning mellan tillgång och efterfrågan på bostäder på grund av
den starkt minskade byggnadsproduktionen skulle verka uppåtpressande på
hyresnivån, bör denna utveckling kunna något så när bemästras efter för
närvarande tillämpade allmänna prispolitiska riktlinjer. Även om en betydande
kader av byggnadsarbetare skulle till följd av byggnadsproduktionens
begränsning bli lösgjord, finnes det skäl att antaga, att det under den
kommande tiden för densamma kommer att finnas andra arbetsuppgifter
så viktiga och av sådan betydelse för samhället, att det ur allmänna synpunkter
ej finnes anledning att begränsa utbudet av arbetskraft på sätt utredningen
föreslår.
Utan att avstyrka att åtgärder i nuvarande situation vidtagas betona fullmäktige
i riksbanken nödvändigheten av att i nuvarande statsfinansiella
läge så långt möjligt åtgärder undvikas, vilka medföra ökade statsutgifter
eller ökad statsupplåning. Åtgärder böra även undvikas, vilka leda till konkurrens
med annan investeringsverksamhet, som i nuvarande läge måste
givas företräde framför bostadsproduktionen. I konsekvens härmed anse
sig fullmäktige icke kunna tillstyrka en ökning av anslaget till tertiärlån
utöver det belopp av 3 miljoner kronor, som föreslagits av statens byggnadslånebyrå.
Herrar Rooth och Stendahl avstyrka även detta belopp.
Några myndigheter, däribland länsstyrelsen i Kristianstads lån, finna lägets
ovisshet tala för att situationens vidare utveckling bör avvaktas innan
man skrider till åtgärder.
De myndigheter och organisationer, som i princip delat utredningens uppfattning
om läget och ansett åtgärder överhuvud påkallade, ha som regel
även tillstyrkt förslaget angående modifierade regler för tertiärlåneverksamheten.
Detta förslag har sålunda i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av statskontoret, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens byggnadsldnebyrå,
flertalet länsstyrelser, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunerna
förbund, landsorganisationen i Sverige, samt praktiskt taget samtliga
de kommuner, som avgivit yttrande.
Jag upptager i det följande vissa allmänna synpunkter och anmärkningar
rörande detaljer i utredningens förslag angående tertiärlån.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
69
Statskontoret tillstyrker, att tertiärlånebeloppen ökas från 15 till 20 procent
av fastighetsvärdet, samt att begränsningen i lånetilldelningen beträffande
Stockholm, Göteborg och Malmö bortfaller. Ämbetsverket gör ingen
erinran mot den förordade konverteringsregeln eller mot att räntan fastställes
till en för hela lånetiden gällande procentsats men ställer sig tveksamt
till den av utredningen förordade räntesatsen av 4 procent. I betraktande
av den allmänna räntestegringen vill statskontoret ifrågasätta om icke
räntan bör fixeras till samma procentsats, med vilken staten har att räkna
vid sin egen upplåning. Statskontoret avstyrker att tertiärlånegivningen utsträckes
till att omfatta jämväl enfamiljshus.
Statens bgggnadslånebyrå. Att slopa riskpremien är visserligen betänkligt
men synes vara den bästa formen att vinna nedsättning i räntekostnaden.
Vad räntespörsmålet i övrigt angår, bär utvecklingen tyvärr redan gått förbi
den räntesats, varmed utredningen räknat. Om man vill fasthålla vid en
av utredningens grundförutsättningar skall statens utlåning icke vara billigare
än upplåningen, önskar man nå detta syfte, måste emellertid förslaget
ändras i denna del, t. ex. på det sätt, att räntesatsen av Kungl. Majit bestämmes
till den effektiva medelräntan för statens upplåning under — förslagsvis
— den kalendermånad, som närmast föregår utfärdandet av de nya
bestämmelserna. Byrån ansluter sig till utredningens uppfattning att räntan
bör vara fast. I fråga om förslaget till stigande annuitet anför byrån, att
betänkligheterna mot en sådan anordning äro betydande, vilket ock utredningen
torde ha funnit. Då annuitetens höjning innebär ökad kapitalåterbetalning,
möta visserligen icke här alldeles samma synpunkter som i fråga
örn fast eller rörlig ränta, men man kan icke bortse från att den efter 5
respektive 10 år skeende utvidgningen av årlig betalningsskyldighet kan
vålla allvarlig svårighet för den enskilde och därmed förlust för staten.
Byggnadslånebyrån har emellertid ingen bättre lösning att föreslå och inskränker
sig därför till att framhålla såsom en fördel hos förslaget, att den
årliga betalningsskyldighetens maximum städse kan på förhand beräknas.
— Möjligheten att fördjupa tertiärlånen för hyreshus med 5 procent av värdet
och borttagandet av »femtedelsregeln» innefattar förslag väl motiverade
av praktiska och ekonomiska skäl. — I fråga om förslaget att utsträcka
tertiärlånegivningen till enfamiljshus anför byrån, att enfamiljshuset är hyroshuset
underlägset ur kreditvärdessynpunkt. Då byrån det oaktat tillstyrker
förslaget sker det med tvekan och under förutsättning, att åt byrån
anses inrymd en vidsträckt diskretionär prövningsrätt, huruvida lån i det
särskilda fallet må utgå. Långivningen bör i regel icke avse att medverka
till uppförandet av enstaka enfamiljshus på skilda orter utan huvudsakligen
begränsas till sådana samhällsbildningar, där man normalt kan påräkna
en viss marknad för hus av denna typ. Vidare måste de lånesökande noga
sovras. Man kan skäligen begära, atl lånesökanden gör reda för vissa möjligheter,
såvitt bedömas kan, att framdeles bestrida bostadskostnaden. Uttrycklig
föreskrift bör givas därom, att uppgifter örn sammansättningen av
lånesökandens familj och örn hans ekonomiska förhållanden skola tillhandahållas
byggnadslånebyrån.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Överståthållarämbetet. De jämkningar som föreslås synas icke för det
allmänna innebära avsevärd ökning av de risker, som äro förknippade med
tertiärlån med stöd av gällande bestämmelser, till vilka statsmakterna redan
tagit ställning.
Länsstyrelsen i Södermanlands lån ifrågasätter, huruvida ej en utvidgning
av den statliga låneverksamheten skulle kunna ske på sådant sätt, att i förekommande
fall medel ställdes till en företagares förfogande såsom kreditiv
under själva byggnadstiden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida ej vid beviljandet av
teritärlån för flerfamiljshus hänsyn bör tagas till kostnaderna för byggnadernas
uppförande och lånen liksom i fråga örn enfamiljshus utgå efter det
av värderingsmännen åsätta värdet. Gefle fastighetsägareförening förordar
att de föreslagna stödåtgärderna vidtagas endast efter ingående behovsprövning
samt att förrättningsmännens värdering och icke taxeringsvärdet lägges
till grund för en utsträckning av tertiärlånegränsen utöver den s. k. femtedelsregeln
och upp till 90 % av förstnämnda värde.
Fullmäktige i riksbanken anse att den föreslagna räntesatsen skulle innebära
icke blott ett överförande på staten av den med dessa lån förbundna
risken, utan även en avsevärd statlig subvention i jämförelse med de villkor,
som kunna uppnås på den öppna kreditmarknaden. Fullmäktige anse därför
att räntan bör bringas i nivå med de räntesatser, som bostadskreditkassan
tillämpar vid utlåning inom 75 °/o av fastigheternas taxeringsvärde. En temporär
förlängning av tertiärlånens amorteringstid synes däremot försvarlig.
De lånegränser och lånebelopp i förhållande till fastighetsvärdet, som föreslås
av utredningen, förefalla jämväl vara lämpligt avvägda. — Fullmäktige
ifrågasätta, huruvida produktion av enfamiljshus i nuvarande läge med hänsyn
till dessas högre stadsplanekostnader för kommunerna och sämre värmeekonomi
bör av staten understödjas i samma utsträckning som tidigare.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra i fråga örn de föreslagna lånevillkoren
samma synpunkter som fullmäktige i riksbanken. I särskilt yttrande
av herr Råstock tillstyrkes utredningens förslag rörande räntesatsen. Enär
beträffande statens utlåningsfonder full förräntning för närvarande anses
föreligga vid en räntesats av 4 °/o, skulle enligt reservanten ett godtagande av
utredningens förslag i denna del få karaktär av statlig subvention först när
berörda förräntningskvot behöver höjas, i vilket fall givetvis ett mot subventionen
svarande avskrivningsanslag bör uppföras i riksstaten under driftbudgeten.
Stadsfullmäktige i Göteborg. Om avsedd effekt skall ernås, synes det nödvändigt
att räntan å tertiärlånen sättes till högst 4 %, även örn detta skulle
komma att innebära en direkt statlig subvention till byggnadsföretagen.
Bostadssociala utredningens förslag rörande befrielse från fastighetsskatt
under viss tid har i högre grad än förslaget rörande tertiärlån
väckt betänkligheter. Dock har ett icke ringa antal myndigheter och
organisationer tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Yttranden av
Kungl. Maida proposition nr 237.
71
denna innebörd ha sålunda avgivits av statens byggnadslånebyrå, länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Kalmar, Jönköpings,
Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län samt ett antal
kommuner. I vissa yttranden yrkas att den föreslagna skattebefrielsen icke
göres generell utan beroende av kommunala myndigheters beslut under prövning
av behovet i särskilda fall eller att skattebefrielsen utbytes mot kommunal
subvention i annan form. I dylik riktning ha yttrat sig bl. a. socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Gävleborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och
Västerbottens län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
svenska landskommunernas förbund, stadsfullmäktige i Göteborg och vissa
andra släder. Av principiella eller praktiska skäl avstyrkande ha yttrat sig
bl. a. statskontoret, kammarrätten, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro och Jämtlands län, kommunalskatteberedningen samt vissa
städer. ■
Jag anför i det följande ur yttrandena vissa synpunkter, som förefalla vara
av allmän vikt.
Socialstyrelsen, övervägande skäl synas i det hela tala mot förslaget att
taga i anspråk den kommunala skattekraften för stöd åt bostadsproduktionen.
1 varje fall bör detta förslag efter styrelsens mening icke komma till utförande
i den form, som det har fått i den remitterade promemorian. För den
händelse att statsmakterna skulle vilja överväga en åtgärd i den angivna riktningen,
torde det framställda förslaget böra modifieras, i åtminstone två avseenden.
Dels synes det vara i sin ordning, att åtgärden begränsas till de
.socialt mest angelägna bostadsbehoven. Det torde därjämte vara befogat att
som villkor för skattebefrielsen föreskriva skyldighet för fastighetsägaren att
låta hyressättningen komma under kommunal kontroll.
Statens byggnadslånebyrå delar de principiella betänkligheter, åt vilka utredningen
själv givit uttryck. I föreliggande situation torde emellertid betänkligheterna
böra vika. Dels får nämligen effekten av skattebefrielse antagas
bliva god med avseende på bostadsbyggandet, dels innebär subventionsformen
icke nytillkommande kommunala utgifter och torde för övrigt inom varje ort
få en för de kommunala finanserna ganska begränsad betydelse.
Kammarrätten betvivlar att skattebefrielse skulle vara effektiv för det avsedda
syftet. Varje skattebefrielse bildar mycket lätt underlag för krav på
motsvarande eller kompenserande skattebefrielse från andra grupper av
skattskyldiga och medför ovillkorligen en överflyttning av den individerna
åvilande skattebörda, som föranledes av det under ett visst år föreliggande
skattebehovet, från de befriade till andra skattesubjekt. Kammarrättsrådet
Franzén, som instämde med majoriteten, yttrade därjämte bl. a.: Städer och
samhällen, som verkligen behöva vidtaga åtgärder för att motverka bostadsbrist
och hyresstegring, hava måhända intresse av skattebefrielse för nybyggnad.
Det kan dock därmed icke anses motiverat att för nybyggnad å andra
orter införa bestämmelse örn sådan skattebefrielse.
Överståthållarämbetet. Det finnes anledning att befara, att ett genomfö -
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
rande av förslaget om skattelindring kommer åtminstone i så måtto att förfela
syftet, att de förmånliga ekonomiska åtgärderna därav skulle till övervägande
del, örn ej helt, bli en fördel för byggnadsföretagarna. Även ur rent principiella
skäl synas erinringar mot den föreslagna skattefriheten vara att göra.
Det har sedan länge varit ett mål för lagstiftaren att avlägsna alla skatter,
som ej drabbade jämlikt och rättvist alla skatteobjekt av enahanda art.
Länsstyrelsen i Stockholms län. Den skatt, varför befrielse föreslås, utgör
i verkligheten såväl fastighetsskatt som inkomstskatt. I den mån procentavdraget
kan utnyttjas förvandlas nämligen fastighetsskatten från objektskatt
till inkomstskatt. En följd av ett genomförande av utredningens förslag skulle
således bliva, att befrielse medgåves från skatt å inkomst av viss fastighet;
att detta med hänsyn till den svenska inkomstskattens principer icke är tillrådligt,
torde icke kunna bestridas.
Fullmäktige i riksbanken. En lag, som generellt ålägger kommunerna i
riket att bevilja skattebefrielse, är ägnad att inge starka betänkligheter. Lämpligare
voro örn kommunerna gåves rätt att bevilja sådan skattebefrielse.
Fullmäktige i riksgäldskontoret. Den av utredningen antydda alternativa
formen för kommunal subvention vore att föredraga. Därvid skulle det vara
möjligt att kunna förfara med tillbörlig hänsyn till förhållandena på särskilda
orter. I särskilt yttrande förordar herr Lindkvist utredningens förslag om
skattebefrielse.
Svenska stadsförbundets styrelse avböjer av principiella skäl förslaget örn
skattebefrielse. Vid en generell skattebefrielse skulle kommunerna icke bli i
tillfälle att öva något inflytande på urvalet av de bostadsföretag, som skulle
understödjas. Detta skulle däremot bli möjligt genom en direkt kommunal
subvention. Svenska landskommunernas förbund förordar alternativ form
för kommunal subvention av enahanda skäl.
Kommunalskatteberedningen. Då vidtagandet av åtgärder i föreslagen riktning,
om och i den mån sådana befinnas erforderliga, framför allt torde ligga
i statens intresse, finner beredningen det närmast böra ankomma å staten
att bestrida de därför erforderliga kostnaderna. — Skattebefrielse som
form för kommunalt understöd till bostadsproduktionen, är enligt beredningens
uppfattning otidsenlig och ingalunda lämpad att fylla sitt ändamål. Är
kommunernas medverkan nödvändig, bör denna hellre ske genom direkta
understöd och anknytas till någon annan post bland fastighetskostnaderna
än kommunalskatten. — Kommunalskatteberedningen påpekar även vissa
svårigheter av teknisk art, vilka jämväl illustreras i en till yttrandet som bilaga
fogad särskild promemoria.
Sveriges fastighetsägareförbund. Genom att skattefriheten icke inflyter i
vederbörande samhällsbudget såsom en utgift är den ägnad att dölja storleken
av den subvention, som det allmänna lämnar.
Stadsfullmäktige i Stockholm. Att medgiva skattebefrielse för all bostadsbebyggelse
inom landet, oberoende av å orten förefintligt bostadsbehov samt
ulan skyldighet för fastighetsägaren att underkasta sig samhällelig kontroll
över hyressättningen, synes ej böra ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
73
Stadsfullmäktige i Göteborg föreslå att befrielsen från fastighetsskatt utbytes
mot rätt för kommunerna att efter prövning av bostadsföretagets art lämna
vederbörande företagare motsvarande subvention.
Departementschefen.
Utvecklingen på byggnadsmarknaden under de senaste månaderna synes i
stort sett bestyrka den uppfattning om denna marknads läge och utsikter,
som bostadssociala utredningen framställt i sin promemoria. Vid en förnyad
enquéte bland byggnadsföretagare, som socialstyrelsen verkställde i februari
månad innevarande år, framgick en ytterligare begränsning i
produktionsplanerna utöver den, som konstaterades vid en undersökning,
företagen i oktober 1939. Även uppgifterna om meddelade byggnadslov
visa en stark sammankrympningstendens. Under den sista månaden föregående
år, då verkan av det inträdda kritiska läget för byggnadsverksamheten
hade hunnit framträda i siffrorna rörande byggnadslov, var enligt uppgift
från socialstyrelsen i större och medelstora städer antalet beviljade eldstäder
genomsnittligen mindre än en femtedel av antalet under motsvarande månad
föregående år. Enligt preliminära, hittills tillgängliga uppgifter från
första kvartalet innevarande år var i 30 städer med mer än 10,000 invånare
antalet beviljade eldstäder endast föga mer än en tiondel av motsvarande antal
under första kvartalet år 1939. Även om uppgifter rörande byggnadsplan!''
och byggnadslov av naturliga skäl icke kunna ge en preciserad anvisning
om den kommande utvecklingen utan alltid måste utmärkas av den osäkerhet,
som gäller produktionsplanerna själva, synes det befogat att räkna med en
synnerligen stark minskning av den enskilda byggnadsverksamheten såsom
sannolik eller säker. Denna minskning torde starkast gå ut över bostadsproduktionen.
Verkningarna på arbetsmarknaden av byggnadsverksamhetens förlamning
har under de senaste månaderna börjat göra sig gällande. Avslutningsarbetena
på förra årets stora byggnadsverksamhet höllö under en del av den gångna
vintern sysselsättningen i ungefär samma nivå som den under senare år sedvanliga.
Genom uteblivandet av det för årets första kvartal vanliga säsonguppsvinget
har därefter situationen på byggnadsindustriens arbetsmarknad
allvarligt försämrats, jämfört med tidigare år. Byggandet av skyddsrum o. d.
har i en viss, om än skäligen begränsad, grad motverkat denna försämring;
verkan av dylika företag torde även vara av mera tillfällig art. Under den
senaste tiden synas även i viss utsträckning byggnadsarbetare lia sökt och
erhållit arbete inom andra områden, särskilt skogsbruk och jordbruk. Även
inkallelserna till militärtjänstgöring lia givetvis medverkat till att minska
den öppna arbetslösheten. Den sammanlagda verkan av dessa faktorer —• av
vilka vissa äro av tillfällig art — är dock icke större än att arbetslöshet kvarstår
i en omfattning, som är ägnad att ingiva allvarliga bekymmer. Jämväl
sysselsättningen inom byggnadsmaterialindustrierna och andra av byggnadsverksamheten
beroende industrier bar påverkats i ogynnsam riktning.
Bostadssociala utredningen utgår från såsom ofrånkomligt, att byggnadsverksamheten
under nu innevarande år kommer att mycket starkt in
-
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skrankas, och fastslår som sin uppfattning, att försök att medelst statliga
stödåtgärder hålla byggnadsproduktionen uppe i den nivå, den haft under
senare år, icke kan ifrågasättas. Såtillvida skiljer sig utredningens utgångspunkt
endast till graden från den, som förelegat för de myndigheter och
organisationer, som med hänvisning till den statsfinansiella situationen och
till nödvändigheten att inrikta användningen av landets produktiva resurser
och valutatillgångar efter nu mera angelägna ändamål än bostadsbyggande
ställt sig principiellt avvisande till alla stödåtgärder för bostadsbyggandet.
Det är här uppenbarligen en fråga örn en praktisk avvägning, vid vilken
hänsyn mäste tagas såväl till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget
sorn till statsfinansiella och andra omständigheter, som i nuvarande läge
dominera. Många av de faktorer, som vid en sådan avvägning kräva beaktande,
kunna ännu endast med ringa visshet bedömas. Utredningen har påpekat,
att enligt socialstyrelsens sedvanliga undersökning i oktober månad
av läget på bostadsmarknaden i rikets städer bostadstillgången under sistförflutna
höst icke var särdeles riklig och att vissa för hushållsbildningen
bestämmande faktorer fortfarande ligga på en hög nivå, varför det icke vore
otänkbart att trots den begränsning i bostadsefterfrågan, som krisläget kan
medföra, bostadsbrist kan uppkomma, örn bostadsutbudet snabbt och starkt
reduceras. Enligt preliminära uppgifter från den pågående allmänna hyresräkningen,
som meddelats av socialstyrelsen, voro i oktober 1939 i 31 städer
med mer än 10,000 invånare av 556,000 lägenheter (motsvarande c:a 80 procent
av alla lägenheter i städer av nämnda storleksordning) ett antal av
11,090, eller 2.0 procent, lediga; för smålägenheter upp t. o. m. 2 rum och
kök var ledighetsprocenten 1.8. Dessa siffror kunna icke sägas representera
någon mera betydande bostadsreserv. I de orter, till vilka de anförda uppgifterna
hänföra sig, uppgick antalet av under år 1939 ingångna äktenskap
— den viktigaste faktorn för bestämmandet av nytillskottet till bostadsefterfrågan
— till 21,139, d. v. s. bostadsreserven utgjorde endast omkring hälften
av ett års äktenskapsbildning. Uppgifter om äktenskapsfrekvensen under
den hittills gångna delen av innevarande år föreligga ännu endast för Stockholm,
där siffrorna för första kvartalet 1940 beydligt överstiga dem för motsvarande
tid föregående år. Även om de under nuvarande förhållanden nybildade
äktenskapen endast till en begränsad del leda till reguljär hushållsbildning
och bostadsefterfrågan, torde det dock av ovan anförda uppgifter
vara uppenbart att risken för bostadsbrist icke kan negligeras. Det är här
vidare att märka, att i den mån strävan att inskränka bostadskostnaderna
tager sig uttryck i flyttningar från större till mindre lägenheter detta ökar
risken för bostadsbrist beträffande de socialt viktigaste lägenhetskategorierna,
smålägenheterna. Det är givetvis icke möjligt att på förhand beräkna, i vilken
grad bostadsefterfrågan kan komma att påverkas av det nu rådande politiska
läget och dess ekonomiska konsekvenser. Sannolikt kommer utvecklingen att
bli lokalt starkt splittrad. Självklart är att stödåtgärder för bostadsbyggande
måste fördelas med hänsyn till de under en sådan utveckling växlande behoven
på olika orter. Om på vissa orter bostadsbehovet skulle vara helt fyllt
men arbetsmarknadshänsyn skulle kräva åtgärder, torde dessa få vara av
Kungl. Majis proposition nr 237.
75
annan ari än de nu föreslagna, vilka enligt utredningens uppdrag endast
avse bostadsbyggande. Jag håller det dock för sannolikt, att på åtskilliga
orter ett behov av stödåtgärder för bostadsbyggande i syfte att skapa en tillgång
av nya, icke alltför fördyrade bostäder skall visa sig föreligga.
Vad arbetsmarknadssynpunkten beträffar torde det vara ofrånkomligt att
mångå inom den stora byggnadsarbetarkår, som de senare årens högt uppdrivna
byggnadsverksamhet skapat, tillfälligt eller permanent söka sysselsättning
på andra områden. Åtgärder till stöd för byggnadsverksamheten
böra icke få fördölja detta faktum eller fördröja omflyttningsprocessen. Det
torde dock vara en illusion, att vid en nedgång av byggnadsverksamheten av
den omfattning, som synes hota, de därinom förut sysselsatta arbetarna
samt och synnerligen skulle kunna överföras till andra områden och arbetslöshet
alltså icke uppstå. Såtillvida ha stödåtgärder för bostadsbyggandet
även sin arbetslöshetspolitiska motivering. Det kan komma att visa sig, att
åtgärder av den begränsade omfattning, som utredningen av hänsyn till det
statsfinansiella läget föreslagit, få skäligen begränsad betydelse ur denna
synpunkt. Med hänsyn till situationens ovisshet torde det vara lämpligt
att beträffande denna fråga avvakta lägets vidare utveckling.
Det argument mot stöd åt bostadsbyggandet, som hänför sig till behovet
att reservera valutor för andra ändamål än för import av råvaror för bostadsbyggande,
torde icke behöva tillmätas avgörande betydelse. Endast c:a
10 procent av byggnadskostnadema för ett bostadshus motsvaras av importerade
råvaror. Härtill kommer, att på grund av forcerad import under den
gångna hösten behovet av importråvaror för byggnadsändamål på de flesta
punkter torde vara fyllt för lång tid framåt, varför valutor icke torde behöva
tagas i anspråk för sådan import i en grad, som kan verka avgörande på bedömandet
av frågan örn stöd åt bostadsbyggandet i dess helhet.
Med hänsyn till anförda omständigheter delar jag den uppfattningen, att
nu åtgärder med det syfte, som utredningen angivit, böra vidtagas. Angelägenheten
av att en nödvändig överflyttning av arbetskraft från byggnadsverksamheten
till andra, aktuellt mera angelägna arbetsområden icke
tördröjes samt ovissheten om de förutsättningar, som komma att skapas
av den följande allmänna politiska och ekonomiska utvecklingen, synes mig
dock göra det naturligt, att åtgärder som ha avseende på bostadsbyggandet
betraktas som en beredskap, vars ikraftsättande efter Kungl. Maj:ts bedömande
göres beroende av situationens utveckling. De medel, som kunna
komma att anvisas till stödjande av byggnadsverksamheten, böra i enlighet
med detta betraktelsesätt icke omedelbart till hela beloppet ställas till
respektive förvaltningsorgans förfogande utan utportioneras på sätt, som kan
finnas lämpligt med hänsyn till utvecklingen av läget på bostadsmarknad och
arbetsmarknad.
Förslaget angående modifikationer i reglerna för tertiärlånegivningen synes
mig i det hela välgrundat. I vissa remissyttranden har emellertid erinrats
örn att genom ränteutvecklingen efter promemorians avgivande den föreslagna
räntesatsen kommit att innebära icke endast eli statens riskövertagande
utan även en viss direkt räntesubvention. En viss höjning av räntesatsen
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
torde på grund härav böra ske. Räntan bör emellertid avvägas så att icke
syftet att bidraga till tillkomsten av billigare bostäder äventyras. Efter övervägande
av nämnda förhållanden förordar jag en räntesats av 4l/2 procent.
Övervägande skäl synas mig tala för förslaget att utsträcka tertiärlånegivningen
till enfamiljshus. Dessa äro visserligen underlägsna hyreshus
ur kreditvärdessynpunkt. Med tillämpning av de prövningsregler, som byggnadslånebyrån
i sitt yttrande angivit, torde dock förlustriskerna kunna väsentligt
reduceras.
Då anledningen till det undantag beträffande landets tre största städer,
som hittills gällt i tertiärlånetilldelningen, icke längre synes föreligga, vill
jag icke motsätta mig byggnadslånebyråns, av bostadssociala utredningen
stödda yrkande att undantaget upphäves.
Det torde kunna komma att visa sig, att även örn tertiärlån på gynnsamma
villkor ställas till byggnadsverksamhetens förfogande, denna dock röner avgörande
hinder på grund av svårighet eller omöjlighet att erhålla bottenlån
och sekundärlån på villkor, som göra byggnadsföretag ekonomiskt möjliga.
Detta är emellertid en fråga av allmänt kreditpolitisk natur, som torde
få tagas upp i ett vidare sammanhang än det här förevarande.
Jag kan icke ansluta mig till utredningens förslag angående befrielse
från fastighetsskatt under viss tid. De skäl av praktisk och principiell art,
som i flera remissyttranden anförts mot en sådan skattebefrielse, synas mig
överväga. Härvid är dock uppenbart, att om sådan skattebefrielse icke
föreskrives kommunalt stöd åt bostadsbyggande måste givas i annan form
för att det av utredningen angivna syftet i fråga örn graden av kostnadsreducerande
verkan skall nås; att det statliga stödets verkningsgrad skulle ökas
genom ökad subvention i någon form är jag i nuvarande läge icke beredd att
föreslå. Lämpliga och tidigare använda former för kommunalt stöd åt byggnadsverksamheten
synas vara billig eller gratis upplåtelse av tomtmark, vilken
dock har väsentlig betydelse endast på större orter, samt medverkan vid
kreditanskaffning. Frågan om kommunala stödåtgärder i andra former än
nu nämnda torde här böra lämnas öppen. Behovet av stödverksamhet kan
växla starkt i olika kommuner och därmed ock kommunernas intresse av
att sätta in ett stöd. Under sådana omständigheter torde den smidigaste
anpassningen av åtgärder efter situationens krav nås, örn formen för och
omfattningen av kommunala stödåtgärder lämnas åt kommunernas eget avgörande.
Bostadssociala utredningen har, utan direkt förslag, angivit ett belopp av
10 milj. kronor åt tertiärlån såsom behövligt, för att någon mera avsevärd
verkan skall kunna nås. Sett i förhållande till de belopp, som bostadsbyggandet
under senare år krävt på den allmänna kreditmarknaden, respektive
de belopp, varmed den totala bostadsproduktionens värde under innevarande
år synes komma att minskas, framstår den angivna summan och även
totalsumman av den bostadsbyggnadsverksamhet, som med hjälp därav kan
komma till stånd, såsom skäligen ringa. Det statsfinansiella läget och andra
tidigare angivna förhållanden nödvändiggöra emellertid viss försiktighet.
Jag förordar därför, alt till förevarande ändamål såsom reservationsanslag
anvisas ett belopp av 10,000,000 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
77
Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för bidrag
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer och för låneverksamheten för samma
ändamål;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för bidrag
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;
dels ock för budgetåret 1940/41 anvisa
a) under femte huvudtiteln
1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av
2,400,000 kronor;
2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden ett reservationsanslag av 3,250,000 kronor;
3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett
reservationsanslag av 500,000 kronor;
b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder,
1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag av
20,000,000 kronor;
2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor;
c) under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor;
2) till Lån för bostadsförbåttringsverksamhet ett reservationsanslag
av 2,000.000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertha Klemedtson.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Bilaga.
Bostadssocial a utredningens utkast till kungörelse angående ändring i
vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 658) angående
tertiärlän till viss byggnadsverksamhet.
Härigenom förordnas, att 20 och 21 §§ i kungörelsen den 30 juni 1937
angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet skola utgå samt
att 1—4 §§, 7 §, 10 § och 19 § i samma kungörelse skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
1 §■
Lån enligt denna kungörelse utgår för främjande av sådant byggnadsföretag,
som avser uppförandet i städer och stadsliknande samhällen avbostadshus,
huvudsakligen innehållande rymliga smålägenheter (flerfamiljshus),
eller av egna hem (enfamiljshus).
Lån må utgå endast å ort, där sådan byggnadsverksamhet, som i första
stycket sägs, icke utan dylikt statligt stöd kan beräknas inom den närmare
tiden komma lill stånd i den omfattning, som befinnes önskvärd med hänsyn
till bostadsförhållandena å orten.
Låneverksamhet —---ifrågavarande art.
Vad enligt —--kommun.
Förmedlingsorgan — — — municipalnämnden.
2 §•
Lån må ej överstiga
a) beträffande flerfamiljshus vare sig tjugu procent av det värde å fastigheten
eller, där fråga är om tomträtt, å byggnaden, som statens byggnadslånebyrå
med ledning av särskild, enligt 19 § första stycket verkställd värdering
godkänt, eller tjugu procent av det taxeringsvärde, som efter byggnadsföretagets
fullbordande åsättes fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt,
byggnaden;
b) beträffande enfamiljshus trettiofem procent av det värde å fastigheten
eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån med
ledning av särskild, enligt 19 § första stycket verkställd värdering godkänt.
3 §•
För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i vederbörande
fastighet eller tomträtt, liggande beträffande flerfamiljshus inom
nittio procent av det godkända fastighets- eller byggnadsvärde, som i 2 §
sägs, och beträffande enfamiljshus inom åttiofem procent av sådant värde.
I fråga om flerfamiljshus skall inteckningen jämväl vara belägen inom nittio
procent av det taxeringsvärde, som efter byggnadsföretagets fullbordande
åsättes fastigheten eller, där fråga är om tomträtt, byggnaden. I båda fallen
skall inteckningen ligga inom summan av brandförsäkrings- och tomtvärdena
eller, där fråga är örn tomträtt, inom brandförsäkringsvärdet. Inteckning,
som är utgiven---statslånet.
Såsom ytterligare — — — dess ställe.
/
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
79
4 §•
Från dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, skola samtliga lån enligt denna
kungörelse utgöra amorteringslån.
Intill den sålunda bestämda dagen löper lån utan amortering och med
fyra procent årlig ränta från den dag, det utbetalats av statskontoret.
Annuiteten å amorteringslånet skall beträffande flerfamiljshus utgöra fyra
och tre fjärdedels procent av ursprungliga lånebeloppet under de första
fem åren av lånets löptid. Efter denna tid äger byggnadslånebyrån, om det
allmänna ränteläget eller förhållandena på hyresmarknaden därtill giva anledning,
förhöja annuiteten för resterande lånebeloppet till fem och en halv
procent av ursprungliga lånebeloppet. Efter ytterligare fem år skall annuiteten
ökas till det belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat
efter trettio år från den dag, då lånet börjat löpa som amorteringslån.
Beträffande enfamiljshus skall annuiteten å amorteringslån utgöra sex och
fyra tiondels procent av ursprungliga lånebeloppet under de första tio åren
av lånets löptid; därefter skall annuiteten höjas till det belopp, som erfordras
för att lånet skall vara slutamorterat efter tjugu år från den dag, då
lånet börjat löpa som amorteringslån.
Av annuitet skall, å oguldna lånebeloppet räknat, fyra procent utgöra
ränta.
7 §•
1. Ansökan---kommunen.
2. Ansökan skall innehålla:
a) uppgift---statslån;
b) uppgift —--för lånet;
c) plan för byggnadsföretagets finansiering med särskilt angivande av
dels — där fråga är om flerfamiljshus — beräknad hyresinkomst för varje
lägenhet, dels ock på vad sätt lån mot säkerhet av inteckningar med bättre
förmånsrätt än säkerheten jämlikt 3 § första stycket för statslånet beräknas
bliva ordnade i vad rör kreditgivare, lånebelopp, ränta, låneform samt villkor
i övrigt;
d) uppgift om den beräknade tiden för byggnadsföretagets utförande;
samt
e) uppgift å tomtkostnad eller årlig avgäld för tomträtt.
3. Vid ansökan---stadgar.
4. Det åligger---byggnadslånebyrån.
10 §.
1. Sedan---■- låneärendet.
2. Sådan framställning---ordnade.
3. Vid framställningen — — — nämligen
a) äganderättsbevis eller bevis om inskrivning av tomträtt;
b) bevis angående senast fastställt taxeringsvärde (gäller dock endast
flerfamiljshus);
c) bevis om---brandförsäkringsvärdet; samt
d) gravationsbevis — — — statslånet.
Vidare skall---deras värde.
4. Förmedlingsorganet---exemplaret.
19 §.
Byggnad, för vars uppförande lån beviljats, skall innan slutligt besked
meddelas i låneärendet, besiktigas och värderas av ojäviga förrättnings
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
män, som för dylikt ändamål utses av byggnadslånebyrån. Vid värderingen
skall hänsyn tagas till vad byggnaden kan ha kostat i uppförande. Förutsättningen
för denna värderingsgrunds tillämpning är dock, att fastigheten
uppförts med iakttagande av klok planläggning och sparsamhet.
Vart femte--- — äger rum.
För förrättningsmännen---byrån.
Kostnad för besiktning---låntagaren.
Besiktningsinstrumentet---byggnadslånebyrån.
Demina kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940 och skall äga tillämpning
å lån, som slutligt beviljats efter kungörelsens ikraftträdande till byggnadsföretag,
som påbörjats efter den 1 oktober 1939. För lån, som slutligt
beviljats före den 1 juli 1940, skola hittillsvarande bestämmelser gälla.
Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 27 maj 1938 (nr
218) angående ändrade villkor för tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
400940