Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
1
Nr 236.
Kungl. Maj:t proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till statsverket indragna
hospitalsråntor; given Stockholms slott den 26 februari
1937.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående upphörande av vissa till statsverket
indragna hospitalsråntor.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1937,
1 sand.
Nr 236.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
Förslag
till
förordning angående upphörande av vissa till statsverket indragna
hospitalsräntor.
Härigenom förordnas, dels att till statsverket indragna hospitalsräntor skola,
med undantag av räntorna från lägenheterna Hospitals- eller Klosterkvarnen
i Söderköpings stad och Vä nr 17 i Vä socken av Kristianstads län,
upphöra att utgå för tid efter år 1937, dels ock att i kronans jordebok skall
verkställas anteckning om räntornas upphörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
upphörande av vissa till statsverket indragna hospitalsräntor.
Föredraganden anför:
»Genom förordning den 5 juni 1909 (nr 68 sid. 1) förordnades bland annat,
att de jämlikt kungl, brevet den 12 maj 1876 från hospitalen till statsverket
indragna räntor, kronotionde med flera avgälder av hemman och lägenheter
skulle, där så ej redan skett, omsättas i penningar efter vissa angivna grunder
samt för varje fastighet i kronans räkenskaper sammanföras till en summa
under benämning indragen hospitalsränta. Denna omsättning, om vilken
kammarkollegiet hade att gå i författning, skulle tillämpas fr. o. m. år 1910.
Vidare medgavs, att ägare av hemman eller lägenhet, varav utginge indragen
hospitalsränta, finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra sådan ränta
medelst inbetalning till statsverket av ett belopp, motsvarande räntans kapitalvärde,
beräknat efter 5 %>. Anbud örn inlösen skulle ske hos länsstyrelsen,
som, sedan uträkning av lösensumman blivit sökanden meddelad och lösenbeloppet
i behörig ordning till länsstyrelsen inbetalts, skulle föranstalta örn behörig
anteckning i jordeboken och anmäla förhållandet hos kammarkollegiet.
Jordägare, som vid framställandet av anbud om inlösen därom gjorde förbehåll,
kunde få amortera lösensumman under loppet av sex år med lika belopp
årligen. De medel, som genom ifrågavarande avlösning inflöte, finge, i
likhet med köpeskillingarna för försålda mindre kronoegendomar, användas
till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig
mark.
I skrivelse den 7 maj 1932, nr 187, har riksdagen i anledning av motioner
(I: 86 och II: 119) gjort framställning örn avskrivning av hospitalens till statsverket
indragna räntor och i sådant avseende anfört, att de senaste årtiondenas
lagstiftning på det område, vartill förevarande fråga hörde, så gott som
undantagslöst hade följt den regeln, ali avskrivning kommit till användning,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
då fråga vöre om offentligrättsliga skyldigheter, och avlösning i fråga om privaträttsliga.
De räntor, som avsåges i förordningen den 5 juni 1909, grundade
sig visserligen till stor del å privaträttsliga avtal men då i avgifterna inginge
även utskylder, som till sitt ursprung vore av offentligrättslig natur (t. ex.
kronotionde), ville det synas som örn dessa borde kunna bliva föremål för avskrivning.
Utan närmare undersökning kunde emellertid icke angivas, i vad
mån utskylderna vore av ena eller andra slaget. I anledning därav anhöll
riksdagen, att Kungl. Majit måtte verkställa utredning angående den omfattning
och det sätt, varpå de jämlikt 1876 års brev från hospitalen till statsverket
indragna räntor, vilka jämlikt förordningen den 5 juni 1909 kunde omsättas
i penningar, måtte kunna upphöra, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Över riksdagens framställning har kammarkollegiet den 31 augusti 1933
avgivit infordrat utlåtande med förslag till avskrivning av ifrågavarande utskylder
samt därvid bifogat ett av kollegiets arkiv den 23 juni 1933 avgivet
memorial.
Innan jag övergår till en närmare redogörelse för nämnda förslag torde
till en början få lämnas uppgifter örn hospitalsräntornas uppkomst och beskaffenhet.
Hospitalsräntornas uppkomst oell beskaffenhet.
De utskylder, som i riksdagens skrivelse avses, utgå huvudsakligast av
fastigheter i Gotlands, Kristianstads och Malmöhus län, men enstaka med
hospitalsräntor belastade fastigheter förekomma jämväl inom Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs län. Förteckningar
å de avgiftspliktiga fastigheterna jämte av dem utgående räntor äro bilagda
kammarkollegiets den 30 december 1904 avgivna, av trycket år 1907 utkomna
utlåtande, vilket ligger till grund för 1909 års förutnämnda förordning.
I enlighet med de i nämnda förordning stadgade grunder har kollegiet
fastställt och i jordeboken för varje fastighet å landet låtit anteckna det i
penningar omsatta räntebeloppet. Antalet fastigheter från vilka sådana räntor
fastställts att utgå utgör 215, och sammanlagda årliga beloppet av räntorna
uppgår till 5,323 kronor 80 öre. De olika räntebeloppen variera mellan
6 öre (för Hospitals- eller Heliggeiststycket i Gotlands län) och 209 kronor
93 öre (för Öjebro hospitalskvarn i Östergötlands län). Genom avlösning
enligt 1909 års förordning hava räntebelopp om sammanlagt endast 132 kronor
8 öre upphört att utgå.
Ifrågavarande räntor hava tillkommit dels genom förbehåll vid skatteförsäljning
av hospitalen tillhöriga fastigheter, dels ock, till ett mindre antal,
genom förvärv för hospitalens räkning av räntor från fastigheter, som
icke tidigare tillhört hospitalen. Med avseende å det förra slaget av räntor
torde följande böra bemärkas.
Redan under katolska tiden funnos flerstädes i riket, merendels inom
klostren, hospital, varest till understöd och vård mottogos fattiga och sjuka.
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
5
Vid avskaffandet av klostren blevo deras till kronan indragna hemman och
inkomster av tionde i många fall anslagna till hospitalen, vilka även sedermera
av kronan erhöllo betydliga anslag i kronotionde, räntor och jord. Flera
fastigheter tillföllo ock hospitalen genom donationer av enskilda, varförutom
dessa stundom förvärvade jord genom arvsrätt efter avlidna hospitalshjon,
genom återgång av skatteförsålda hemman som blivit utom börd avyttrade
och genom köp.
Jämlikt kammarkollegiets cirkulärbrev den 10 december 1724 om nya jordeböckers
upprättande och förordningen den 11 december 1766 angående
hospitals- och barnhusinrättningarna i riket skulle hospitalen tillhöriga
hemman och lägenheter i jordeboken bibehållas vid den jordnatur, varunder
de vid donationstiden upptogos. De av kronan till hospitalen skänkta hemman
skulle sålunda i jordeboken införas under kronotitel och de av frälsemän
skänkta under frälsetitel. Den omständigheten att hospitalshemman
i jordeboken upptogos i kronokolumn föranledde emellertid icke någon inskränkning
i hospitalens fullkomliga dispositionsrätt över hemmanen och
de av dem utgående räntor. Hospitalen ansågos därför ifrån äldre tider äga
sina hemman i allmänhet under full frälsefrihet, vilket förhållande även bekräftades
i den första allmänna författningen rörande hospitalsväsendet eller
förordningen om hospitals- och barnhusinrättningarna i riket den 11 april
1763, däri förklarades, att hospitalen innehade sina fastigheter under frälsemannarätt.
Enligt förordningen örn skatteköp den 19 september 1723 fingo hospitalshemman
för vederbörande hospitals räkning till skatte försäljas å auktion
emot köpeskilling, vilken, likasom den vid försäljningen bestämda räntan,
skulle tillfalla hospitalet för att till dess nytta och gagn användas, under villkor
att räntan ej förminskades utan snarare förbättrades. För skatteförsäljning
av de skånska hospitalshemmanen utfärdades särskilda föreskrifter.
Genom kungl, brev den 7 oktober 1766 förordnades sålunda, att dessa hemman
finge åt åborna till skatte försäljas, med villkor bland andra, att vid åboombyten
skulle av hemmanen betalas ett års ränta, resp. för vissa slags hemman
två års räntor i stället för städja, varjämte hospitalen fortfarande skulle
åtnjuta den hemmanen åliggande skyldighet att utgöra äckor (körslor) och
dagsverken eller därför bestämd lösen samt årligen av varje slättbohemman
bekomma ett lass torv och av varje skogbohemman ett lass ved, vilka förmåner
sedermera löstes i penningar. Med tillämpning av omförmälda föreskrifter
fortgingo skatteköpen av hospitalshemman, intill dess alla skatteköp genom
kungl, brevet den 28 oktober 1773 inställdes. Väl upplivades ånyo 1723
års skatteköpsförordning genom förordningen den 21 februari 1789, men ej
långt därefter förbjödos genom kungl, brevet den 7 december 1796 skatteköp
av alla ad pios usus anslagna hemman, vilket förbud, med undantag av vissa
Danviks hospital tillhöriga hemman, sedermera varit i avseende å hospitalshemmanen
gällande.
Då hospitalen, såsom ovan nämnts, ägde sina hemman under frälsemannarätt
och således innehade både jord- och ränteäganderätten till hemmanen,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
kommo hospitalen genom hemmanens försäljning till skatte, därvid räntan
förbehölls hospitalen, att gent emot skatterättsinnehavarna intaga en
frälseränteägares ställning. De vid skatteförsäljning av hospitalshemman betingade
räntorna, vilka ofta voro högre än hemmanens gamla räntor, ävensom
den ersättning för äckor och dagsverken samt för skyldigheten att till
hospitalen leverera ved eller torv, som vid dylika försäljningar betingats, vörö,
såsom frälseräntor i allmänhet, icke upptagna i kronans jordeböcker och
räkenskaper; och de under senare tider angående omsättning, förenkling och
indragning av kronans räntor utfärdade författningar, nämligen kungörelsen
den 11 maj 1855 och förordningen den 23 juli 1869, hava av kammarkollegiet
förklarats icke hava avseende å ifrågavarande av skattesålda hospitalshemman
utgående räntor.
För bedömande av frågan, huruvida och i vad mån de vid skatteköpen
förbehållna hospitalsräntorna kunna likställas med vanlig till staten utgående
grundskatt torde böra något beröras de i räntorna ingående särskilda
posterna. Dessa hava före den genom 1909 års förordning anbefallda omsättningen
bestått av:
a) jordeboks- och hemmantalsränta,
b) kronotionde,
c) ersättning för befrielse från skyldigheten att till hospitalen utgöra äckor
och dagsverken in natura,
d) ersättning för befrielse från skyldigheten att till hospitalen leverera ved
och torv, samt
e) halmstädja.
De under b) c) d) och e) upptagna avgifter utgå endast från före detta
hospitalshemman i Kristianstads och Malmöhus län.
Örn naturen av dessa poster har kammarkollegiets arkiv efter verkställd
undersökning gjort i huvudsak följande uttalanden:
Vad beträffar först de skånska hospitalsräntorna synes själva räntan (jordeboks-
och hemmantalsränta) motsvara den ränta, vartill andra kronohemman
med tillämpning av skattläggningsmetoden blivit skattlagda. Halmstädjan
synes från början vara en på fiondell beräknad periodisk avgift
men är numera jämlikt kungl, brev den 11 maj 1855 att hänföra till ränta.
Hospitalens kronotionde, som motsvarar den del av tionden, som vid reformationen
indrogs från biskoparna till kronan, synes hava åtnjutits av hospitalen
redan under medeltiden på grund av förläning av biskoparna och efter
indragningen av biskopstionden till kronan fått av hospitalen behållas såsom
anslag av kronan. Tiondefriheten har icke sin grund i hospitalens frälserätt
och tiondeavgifterna kunna således icke anses såsom en i hospitalens frälseräntor
ingående post utan, sedan tionden tillika med hospitalens övriga inkomster
år 1876 indragits till statsverket, har tionden varit att likställa med
vanlig kronan behållen tionde. Ersättningen för äckor och dagsverken samt
för ved och torv har av Kungl. Maj:t den 9 november 1894 förklarats utgöra
en särskild utöver grundskatten vid skatteförsäljningen betingad avgift.
Det kan således sägas, att i de skånska hospitalsräntorna ingående kronotionde
har natur av vanlig till kronan utgående grundskatt, att själva räntorna,
däri inberäknat halmstädjan, äro att likställa med sådan grundskatt
och att ersättningen för äckor och dagsverken samt för ved och torv utgör en
särskild utöver grundskatten utgående avgift.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
7
Vad därefter angår de gotländska hospitalsräntorna hava dessa tillkommit
på grund av en år 1747 förrättad, genom kungl, brev den 4 februari 1762
fastställd skattläggning, varvid hospitalsjordarna blivit något högre skattlagda
än vartill gällande skattläggningsmetod gav anledning. För åkern
hade sålunda den efter metoden uträknade räntan ökats med en fjärdedel
och även ängen hade skattlagts något drygare än efter metoden. Till övervägande
del äro emellertid dessa räntor att likställa med vanlig grundskatt.
Bland övriga hospitalsråntor har räntan å frälselägenheten Rothemmet i
Mjölby stad tillkommit genom skattläggning i vanlig ordning och är förty
att likställa med grundskatt. Räntorna av lägenheterna Dahlskvarnen eller
Berget i Norrköpings stad, Öjebro hospitalskvarn i Herrberga socken och
Sågen i Söderköpings stad (förut Drothems socken) hava tillkommit på grund
av förbehåll vid skatteförsäljningen, därvid förbehållits ränta till högre
belopp än det vartill lägenheterna skattlagts. Sålunda hade den av Dahlskvarnen
eller Berget förbehållna räntan ökats från 6 till 12 tunnor spannmål,
räntan av Öjebro hospitalskvarn från 12 tunnor mjöl till 16 tunnor 2
kappar samt räntan av Sågen ökats med det vid tiden för skatteköpet av lägenheten
utgående arrendet. Till den del de vid skatteköpen förbehållna räntorna
motsvarade de lägenheterna i jordeboken påförda räntor äro de att likställa
med grundskatt.
Såsom tidigare nämnts utgå vidare räntor av ifrågavarande slag av en del
egendomar, vilka icke varit i hospitalens ägo. Dessa räntor, som genom arv,
köp eller gåva tillfallit sådan inrättning, hava således rent privaträttsligt
ursprung. Då för dessa räntor av kollegiets arkiv ifrågasättes annan ordning
för deras upphörande än för övriga räntor, torde få lämnas följande specificerade
uppgifter rörande förstnämnda räntors tillkomst och belopp.
Fastighet, varav ränta utgår | Räntans belopp | Räntans tillkomst | |
| Kr. | öre |
|
2 mtl. frälsesäteri Lida nr 1 | 50 |
| Enligt ett av hauptmannen Johan |
V8 mtl. frälse Vare nr 8 Söd-ra Södergården i Blädinge 4t | ■2 | 50 | Ifrågavarande, på grund av köpe-handling år 1705 uppkomna fräl-seränta har tillfallit hospitalet i |
1 Sistnämnda del av räntan utgår enligt staten för Strängnäs högre läroverk fortfarande till
lektorerna vid läroverket.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Fastighet, varav ränta utgår | Räntans belopp | Räntans tillkomst | |
| Kr. | öre |
|
9/i6 mtl. frälse Lilla Tvären | 24 | 24 | Från motstående hemman har |
l3/4 mtl. frälse Axeltofta nr 1 | 102 | 06 | Ifrågavarande ränta har åren 1585 |
Frälselägenheten Hovby nr 1 1 1 |
| 21 | Motstående lägenhet har jämlikt |
Frälselägenheten Kettilstorp | 4 | 38 | Enligt 1754 års räkenskaper för Jön-köpings hospital hade en vid fräl-sesäteriet Kettilstorp belägen ut-jord, vars ränta erlades av säteri-ets brukare, från urminnes tid lytt |
Förslag om avskrivning av hospitalsräntorna.
Kammarkollegiets arkiv har föreslagit, att de hospitalsräntor som förbehållits
vid skatteförsäljning skola omedelbart avskrivas. Till motivering
av sitt förslag har arkivet anfört i huvudsak följande.
Ehuru hospitalsräntorna betraktats såsom frälseskatteräntor, hava de bestämmelser,
vilka jämlikt lagen den 8 november 1912 gälla för avlösning av
sådana räntor, icke gjorts tillämpliga å hospitalsräntorna. I 19 § tredje stycket
av nämnda lag stadgas sålunda: T fråga om de från hospitalen till kronan
indragna räntor åge vad i denna lag stadgas ej tillämpning.’ Avlös
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
9
ningslagens bestämmelser äro för jordägarna såtillvida förmånligare än bebestämmelserna
för avlösning av liospitalsräntor som staten bidrager med
en fjärdedel av avlösningssumman för en frälseränta samt lämnar ett 40-årigt amorteringslån å 4 procent å återstoden. Däremot sker kapitaliseringen
av räntan efter förmånligare grunder beträffande hospitalsräntorna eller efter
fem procent än beträffande frälseräntor, vilka kapitaliseras efter fyra procent.
Avlösningssumman för en årlig ränta å 100 kronor blir sålunda för
hospitalsräntan 2,000 kronor och för frälseräntan 2,500 kronor, av vilket
sistnämnda belopp jordägaren endast behöver betala 1,875 kronor. Annuiteten
å denna summa, som förskotteras av staten, blir 94 kronor 73 öre. Avlösningen
av en frälseränta innebär sålunda, att jordägarens betalningsskyldighet
omedelbart något nedsättes för att efter 40 år helt och hållet upphöra.
Om än räntorna av hospitalskronohemmanen i kronans hand äro att anse
såsom frälseskatteräntor, torde dock viss del av räntan vara att likställa med
grundskatt och sålunda böra behandlas såsom sådan. Detta gäller särskilt
i de skånska hospitalsräntorna ingående kronotionde, som rätteligen icke
utgör någon i frälseräntan ingående post. Kronotiondebeloppen hade otvivelaktigt
bort avskrivas i samband med den allmänna grundskatteavskrivningen.
Trots sålunda alt åtskilliga omständigheter tala för att till viss del
likställa åtminstone flertalet hospitalsräntor med vanlig grundskatt, som bort
avskrivas, hava ägarna av hospitalsränteskyldiga fastigheter icke ens erhållit
det bidrag av statsverket vid avlösningen som staten ansett sig böra lämna
vid avlösningen av rena frälseskatteräntor. Det hade givetvis varit riktigt
och billigt, att statsmakterna samtidigt med det de beslutit att ekonomiskt
bidraga till avlösningen av frälseskatteräntorna berett de hospitalsräntepliktiga
fastigheterna åtminstone samma förmåner. Därest 1912 års lag
gjorts tillämplig å hospitalsräntorna, hade, då hospitalsräntorna betalas till
statsverket, icke erfordrats något initiativ från räntegivarnas sida för räntornas
avlösning, utan i ovan angivna fall hade ett sådant beslut bort medföra,
att räntegivaren omedelbart fått sin ränteskyldighet nedsatt från 100
kronor till 94 kronor 73 öre, samt att räntan efter 40 år helt och hållet avskrivits.
Då amorteringstiden bort räknas från lagens ikraftträdande den 1
januari 1913, skulle, i händelse 1912 års lags principer gällt för hospitalsräntorna,
med hänsyn till det förhållandet att den utgående räntans belopp
något överstiger beloppet av den annuitet, som med tillämpning av 1912
års lag skolat av de ränteskyldiga erläggas, samma räntor helt och hållet
kommit att upphöra efter utgången av år 1949. Då det icke synes föreligga
några sakliga skäl eller vara rättvist och billigt att för hospitalsräntornas
avlösning tillämpats för jordägaren hårdare bestämmelser än för de rena
frälseskatteräntorna, torde under alla förhållanden förstnämnda räntor böra
helt och hållet avskrivas vid nämnda tidpunkt. Men härtill kommer vad
angår de skånska hospitalsräntorna, att de däri ingående kronotiondebeloppen
bort vara redan år 1904 helt och hållet avskrivna, samt vad beträffar
såväl dessa räntor som även andra hospitalsräntor, att det torde föreligga
vissa skäl för att anse åtminstone viss del av själva räntan såsom grundskatt,
vilken bort avskrivas. Med hänsyn härtill torde det hava varit skäligt
att staten med en större del bidragit till avlösningen av hospitalsräntorna
än till avlösning av frälseskatteräntorna. Denna andel torde skäligen kunna
uppskattas till hälften. 1 det förut återgivna exemplet hade sålunda av avlösningssumman,
2,500 kronor, jordägaren haft att amortera allenast 1,250 kronor,
vilket belopp med en annuitet av 100 kronor, som räntegivaren faktiskt
erlagt, varit slulbetalat efter 18 år eliel-, räknat från den 1 januari 1913.
år 1931. Härtill kommer hänsynen lill önskemålet örn snabbt avskaffande
Tinning till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 230 2
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
av dylika rester av ett föråldrat skattesystem och till den ur statsfinansiell
synpunkt ringa ekonomiska räckvidden av en omedelbar avskrivning.
Beträffande de räntor, som tillkommit vid skatteförsäljning av sådana
hospitalen tillhöriga frälseegendomar, vilka av enskilda donerats eller eljest
av hospitalen förvärvats från enskilda, har arkivet ifrågasatt, huruvida en
omedelbar avskrivning av dem vore befogad. Sådana räntor utgå av 14
fastigheter, av vilka en i Uppsala län och de övriga i Kristianstads och Malmöhus
län, och uppgå till ett sammanlagt årligt belopp av 648 kronor 64
öre. Arkivet har emellertid ansett, att övervägande skäl talade för att i
fråga örn ränteavskrivningen behandla dessa räntor på enahanda sätt som
räntorna av hospitalskronohemmanen, samt härom vidare anfört följande:
Närmare besett förete de räntor, som tillkommit vid skatteförsäljning av
hemman, som hospitalen förvärvat av enskilda genom kända fång, reellt
sett ingen skillnad fran räntor som förbehållits vid skatteförsäljning av så
kallade hospitalskronohemman. Jämväl sistnämnda slag av hemman torde
hava tillkommit på grund av enskildas donationer i äldre tider, ehuru de i
kronans jordeböcker kommit att redovisas under krono titel. Under denna
titel upptogos före skatteköpen jämväl hemman, som kunna påvisas hava
av hospitalen förvärvats av enskilda. Räntorna av donationshemmanen synas
i regel i likhet med räntorna av kronohemmanen och efter enahanda
grunder hava bestämts vid skattläggningar. Därest hemmanen blivit före
skatteforsäljningen indragna till kronan, torde utan tvivel jämväl dessa räntor
hava i likhet med annan grundskatt blivit avskrivna. Vidare torde det
tor den enskdde jordägaren synas obilligt och orättvist örn räntorna i omförmälda
hänseende behandlades olika allteftersom sättet för hospitalets åtkomst
till hemmanet kunde i det särskilda fallet ådagaläggas eller icke.
Beträffande däremot de förut uppräknade räntor, vilka icke tillkommit
pa grund av förbehåll vid skatteförsäljning av hospitalshemman utan vilka
genom arv, gåva eller köp från enskild person tillfallit hospital och vilka
således hava rent privaträttsligt ursprung, har arkivet ansett det icke föreligga
samma skäl för omedelbar avskrivning.
Kammarkollegiet, som icke haft något att tillägga till arkivets utredning,
hai ansett att, da de sistnämnda bland hospitalsräntorna ingående egentliga
frälseskatteräntorna icke uppginge till högre årligt belopp än sammanlagt
183 kronor 39 öre, även dessa räntor liksom övriga hospitalsräntor borde
upphöra att utgå fr. o. m. ar 1935. Fran den ifrågasatta avskrivningen har
kollegiet föreslagit skola undantagas räntorna från lägenheterna Hospitalseller
Klosterkvarnen i Söderköping och Vä nr 17 i Vä socken i Kristianstads
län. Dessa lägenheter, till vilka äganderätten fortfarande tillkomme kronan,
innehades av enskilda under ständig besittningsrätt. De från lägenheterna
utgående räntorna vore därför att anse såsom ständiga arrenden.
I en inom finansdepartementet upprättad promemoria har därefter, under
förutsättning av att beslut i frågan komme att fattas år 1937, framlagts förslag
till förordning angående upphörande av till statsverket indragna hospitalsräntor
av följande innehåll:
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
''Härigenom förordnas, dels att till statsverket indragna liospitalsräntor
skola med undantag av räntorna från lägenheterna Hospitals- eller Klosterkvarnen
i Söderköpings stad och Vä nr 17 iVä socken upphöra att utgå för
tid efter år 1937, dels ock att i kronans jordebok skall vid vederbörande fastigheter
verkställas anteckning om räntornas upphörande.’
Vidare har riksräkenskapsverket avgivit yttrande i ärendet och därvid dels
meddelat att ifrågavarande räntor i rikshuvudboken redovisats under inkomsthuvudtiteln
''Diverse inkomster’, och dels förklarat sig icke hava något
att erinra emot kammarkollegiets förslag med den i nämnda promemoria
ifrågasatta jämkningen beträffande tiden för räntornas upphörande.
Ägarna av de fastigheter, vilka hava s. k. indragen hospitalsränta sig påförd,
hava i jämförelse med ägarna av andra med likartade räntor belastade
fastigheter kommit i ogynnsam ställning beträffande ^räntornas avlösning och
avskrivning. Ehuru ifrågavarande räntor med hänsyn till sin uppkomst betraktats
såsom frälseskatteräntor, hava ägarna av de räntepliktiga fastigheterna
icke beretts de förmåner, som i form av statsbidrag och förskott
jämlikt 1912 års avlösningslag vid avlösning av andra frälseskatteräntor
tillerkänts fastighetsägarna. Och oaktat i flertalet liospitalsräntor ingå
poster, såsom kronobonden, vilka torde vara att likställa med grundskatt,
som, efter det räntorna indragits till statsverket, bort behandlas såsom annan
grundskatt, hava räntorna i sin helhet undantagits från den av statsmakterna
år 1885 beslutade allmänna grundskatteavskrivningen.
För en omedelbar avskrivning av räntorna synas ock hava anförts fullgiltiga
skäl. Med utgångspunkt från att räntorna äro att anse delvis såsom
grundskatt, som redan bort vara avskriven, och delvis såsom frälseskatteräntor
för vilkas avlösning icke skäligen bort, sedan genom 1912 års lag
avlösning av frälseskatteräntor i allmänhet möjliggjorts, tillämpas oförmånligare
bestämmelser än dem som gälla för andra frälseskatteräntor, torde det
få anses befogat, att räntegivarna med de från ikraftträdandet av 1912
års lag till statsverket hitintills utgjorda räntorna skola anses hava fullgjort
de inbetalningar, som för räntornas avlösning skäligen bort ifrågakomma.
Från en omedelbar avskrivning anser jag i likhet med kammarkollegiet
och riksräkenskapsverket icke böra undantagas de i den föregående redogörelsen
uppräknade räntor, vilka med hänsyn till sin uppkomst äro att anse
såsom rena frälseskatteräntor. Jämväl avlösningssummorna för dessa räntor
torde nämligen till allra största delen kunna anses vara slutamorterade. I anslutning
härtill och med hänsyn till deras obetydliga belopp torde anledning
saknas att för deras vidkommande stadga något undantag.
Från avskrivning torde däremot böra undantagas de räntor, vilka utgå
av kronan fortfarande tillhöriga lägenheter och vilka torde vara att anse såsom
vederlag för nyltjanderätten till lägenheterna. Beträffande dessa räntor
torde åtgärder för deras upphörande kunna vidtagas i samband med en förändrad
disposition av lägenheterna.»
Departe
ments
chefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Föredraganden hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning angående upphörande av vissa till statsverket
indragna hospitalsräntor måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
370910