Kungl. Maj:ts proposition nr 235 (Proposition 1947:235)

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen; given Stockholms
slott den 18 april 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, löreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ls

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 april 1947.

N ä r varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efler gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 24—28, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet,
punkterna 4—6 och 8—11, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna löljande
anslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 235.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 235.

A. Driftbudgeten.

Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar, förslagsanslag........ 1 545 000

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader, förslagsanslag...... 300 000

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslags ansla9

................................................ 21 000 000

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag
.......................................... 10 000 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag ... 10 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barn -

rika familjer, investeringsanslag ......................... 35 000 000

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

investeringsanslag .....................................’ 7 500 000

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ......... 295 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
.............................

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings -

anslag ............................................ 8 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, investeringsanslag
....................................... 8 000 000

Lån till bostadsförbättringsverksamhet, investeringsanslag..... 4 000 000

I anslutning till denna anslagsberäkning anförde jag till det vid statsverkspropositionen
fogade protokollet över socialärenden (V ht, p. 24)
följande.

Den 28 december 1945 avgav bostadssociala utredningen första delen av
sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63) innefattande allmänna riktlinjer för den
framtida bostadspolitiken samt förslag till låne- och bidragsformer. Av i
betänkandet framlagda förslag ha endast de som avse långivningen för flerfamiljshus
behandlats i propositionen den 10 maj 1946 (nr 279) angående
vissa åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen. Övriga förslag äro
föremål för övervägande inom socialdepartementet. I dagarna avgiver utredningen
andra delen av sitt slutbetänkande, vari bland annat bostadspolitikens
organisation behandlas. Det är min avsikt att i proposition senare
under riksdagen på grundval av berörda betänkanden avgiva förslag till nya
former för låne- och bidragsgivning till enfamiljshus och för bostadsbidrag
till barnfamiljer.

Anslagen ha i statsverkspropositionen beräknats under förutsättning att
omläggningen av den statliga bidrags- och låneverksamheten till förmån för
bostadsbyggande sker per den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Bostadssociala utredningen1 avgiver först i dagarna andra delen av sitt
slutbetänkande, vilket i vanlig ordning skall bli föremål för remissbehandling.
I det följande upptagas därför av utredningens förslag huvudsakligen
endast de, som framförts i slutbetänkandets första del och icke behandlats
i propositionen nr 279/1946.

Över slutbetänkandet, del I, ha efter remiss utlåtanden avgivits av följande
myndigheter m. fl. (för att ernå bättre överskådlighet ha remissinstanserna,
liksom i propositionen nr 279/1946, indelats i 9 grupper):

Grupp 1. Statens byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen jämte egnahemsnämnderna
samt försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Grupp 2. Svenska stadsförbundet, landskommunernas förbund samt följande
kommuner (remissvaren ha avgivits av stadsfullmäktige respektive
kommunalfullmäktige i följande kommuner, nämligen Lidingö, Solna,
Uppsala, Eskilstuna, Nässjö, Mölndal, Göteborg, Sandviken, Skurup,
Ekeby (Malmöhus län), Norra Råda, Sunne, Fellingsbro, Alnö, Åsele,
Västra Tunhem, Urshult, Fårö, Torp och Pajala; beträffande Stockholm
har stadskollegiet avgivit remissvar och i övriga fall har drätselkammaren
eller kommunalnämnden fungerat som remissinstans).

I. Städer med mera än 10 000 invånare.

Stockholm, Lidingö, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,
Katrineholm, Nyköping, Linköping, Norrköping, Huskvarna, Jönköping,
Nässjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Visby, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad,
Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Trelleborg, Ystad, Halmstad,
Varberg, Mölndal, Göteborg, Uddevalla, Alingsås, Borås, Trollhättan, Vänersborg,
Lidköping, Skövde, Arvika, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga,
Örebro, Fagersta, Köping, Västerås, Borlänge, Falun, Gävle, Sandviken,
Härnösand, Sundsvall, Östersund, Skellefteå, Umeå, Boden och Luleå.

II. Övriga s. k. kvotorter, d. v. s. sådana kommuner för vilka i samband
med den allmänna byggnadsregleringen fastställts bostadsbyggnadskvoter.

Nynäshamn, Finspång, Mjölby, Motala, Åtvid, Tranås, Alvesta, Ljungby,
Ronneby, Hässleholm, Ängelholm, Eslöv, Höganäs, Kävlinge, Skurup, Falköping,
Kumla, Arboga, Hallstahammar, Ludvika, Bollnäs, Hudiksvall, Söderhamn,
Sollefteå, Frösö, Degerfors.

III. Landskommuner med municipalsamhällen och landskommuner, som
äro s. k. D-kommuner (med D-kommun förstås kommun vars befolkning är
till minst 2/3 agglomererad, d. v. s. boende i tätort).

Nikolai, Ekeby (Östergötlands län), Slite, Glimåkra, Ekeby (Malmöhus
län), Kville, Kyrkefalla, Norra Råda, Sunne, Fellingsbro, Norberg, Västerlövsta,
Örsa, Hofors, Alnö, Ström, Åsele, Arvidsjaur, Jukkasjärvi.

1 Bostadssociala utredningen, som tillsattes 1933, består av följande ledamöter, nämligen
byråchefen Bertil Nyström (ordförande), byggmästaren Olle Engkvist, arkitekten Sven Wallander,
f. d. stadsarkitekten Sigurd Westholm samt arkitekten Uno Åhrén. Såsom utredningens
huvudsekreterare fungerar byråchefen Alf Johansson.

Professorn G. Myrdal har intill den 9 november 1945 varit ledamot i utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

IV. C-ltommuner (—kommuner med mindre än 50 % av befolkningen
tillhörande jordbruk med binäringar; ej agglomererad befolkning).

Algutsboda, Målilla, Bunge, Asarum, Foss, Västra Tunhem, Hällefors,
Stora Kopparberg, Valbo och Själevad.

V. B-kommuner (= kommuner med 50—75 % av befolkningen tillhörande
jordbruk med binäringar).

Värmdö, Vaksala, Urshult, Misterliult, Fårö, Mjällby, Stehag, Tvååker,
Västerfärnebo och Torp.

VI. A-kommuner (= kommuner med minst 75 % av befolkningen tillhörande
jordbruk med binäringar).

Skånela, Vallby, Frändefors, Stora Mellösa, Lit, Arjeplog och Pajala.
Grupp 3. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna jämte länsarkitekterna.
(trupp 4. Socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,
statskontoret, konjunkturinstitutet, byggnadsstyrelsen,
statens nämnd för samlingslokaler.

Grupp 5. Fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, 1945
års bankkommitté, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, svenska
sparbanksföreningen.

Grupp 6. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund
och svenska arbetsgivareföreningen (förstnämnda tre
remissinstanser ha jämte svenska försäkringsbolags riksförbund tillsalt
en särskild kommitté, kallad näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, vars
yttrande åberopas såsom remissvar; härutöver har fastighetsägareförbundet
avgivit ett eget yttrande).

Grupp 7. Landsorganisationen i Sverige (LO), tjänstemännens centralorganisation
(TCO), hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (HSB) och hyresgästernas riksförbund.

Grupp 8. 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet
landsbygdens folk (RLF).

Grupp 9. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arkitekters
riksförbund (SAR), industriens bostadsförening och Sveriges husmodersförbund.

Av övriga mera väsentliga framställningar och förslag, vilka komma att
behandlas i denna proposition, torde redan här få nämnas dels av statens
byggnadslanebyrå i skrivelse den 14 mars 1947 avgivna förslag till vissa
ändringar i bestämmelserna angående tertiär- och tilläggslån för flerfamiljshus,
varöver statskontoret avgivit utlåtande, dels av byggnadslånebyrån i
berörda skrivelse och skrivelse den 31 augusti 1946 samt av egnahemsstyrelsen
i skrivelse den 29 augusti 1946 gjorda framställningar om anslag för
ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

I det första avsnittet av denna proposition kommer jag att, med utgångspunkt
från uttalandena i ämnet i propositionen nr 279/1946, lämna en redogörelse
för min inställning till frågan om den allmänna bostadspolitikens

Kuiujl. Muj-.ts proposition nr 235.

målsättning och metoder. Sedan härefter de principiella synpunkterna på
bostadspolitikens organisation ägnats ett särskilt avsnitt, komma var för sig
att behandlas frågorna angående omläggning av låne- och bidragsgivningen
till enfamiljshus, angående bostadsrabatter och angående vissa jämkningar
i gällande bestämmelser om lån och bidrag till flerfamiljshus. Slutligen torde
vissa särskilda spörsmål samt anslagsfrågorna få föredragas.

Den allmänna bostadspolitikens målsättning och metoder.

Målsättningen.

Departementschefen.

Under de senaste 15 åren har den statliga verksamheten i syfte att stödja
och befrämja bostadsproduktionen och bostadsförsörjningen fått en betydande
omfattning. Olika åtgärder ha vidtagits vid skilda tidpunkter och med
särskilda motiveringar, vilka främst varit betingade av de för tillfället rådande
ekonomiska och sociala förhållandena. De åtgärder som i början av
1930-talet igångsattes för att förbättra bostadsförsörjningen på landsbygden
och stimulera byggnadsverksamheten i stadssamhällena måste sålunda ses
mot bakgrunden av den vid ifrågavarande tidpunkt föreliggande allmänna
arbetslösheten. De delvis befolkningspolitiskt motiverade lån och bidrag för
främjande av de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning,
vilka beträffande hyresbostäder infördes år 1935 och år 1938 utvidgades
till att omfatta jämväl sådana egnahem, som innehades med äganderätt,
utgjorde ett första led i en på successiv höjning av sagda hushållsgrupps
bostadsstandard inriktad bostadspolitik. Särskilda stödåtgärder avseende
en annan ur bostadsförsörjningssynpunkt eftersatt grupp, nämligen
pensionärerna, infördes år 1939. I detta sammanhang må även nämnas, att
åren 1935 och 1936 beslut fattades om förbättring av bostadsinspektionen
och skärpning av hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser.

Nämnda bostadspolitiska åtgärder voro icke tillräckliga för att staten pa
ett avgörande sätt skulle kunnat påverka den allmänna utvecklingen beträffande
bostadsproduktion, hyror och bosladsmarknadsläge. Syftet var också
mera begränsat; statens och kommunernas bostadspolitiska strävanden under
ifrågavarande period — 1930-talet — togo sig ej heller uttryck i ett
bostadsprogram inriktat på en allmän höjning av bostadsstandarden utom
såvitt angick de barnrika familjerna. Till grund för stödet åt dessa familjer
låg sålunda ett konkret program, enligt vilket huvudparten av sagda familjer
skulle få sin bostadsfråga tillfredsställande ordnad under en relativt kort
tidsperiod.

Under krigsåren 1939—1945 fick den statliga bostadspolitiken en utomordentlig
omfattning och betydelse. I anslutning till att byggnadsverksamheten
åren omedelbart efter krigsutbrottet 1939 kraltigt inskränktes utvidgades
det statliga stödet till bostadsbyggandet. Under åren 1941—1946 linan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

sierades omkring 90 procent av bostadsproduktionen i rikets tätorter med
statliga lån och bidrag. Ifrågavarande stödåtgärder medförde icke endast
att bostadsbyggandet efter produktionssammanbrottet åren 1940—1941
snabbt ökade upp till den gräns som sattes av knappheten på vissa viktiga
byggnadsmaterial utan även att de av staten kontrollerade hyrorna i nybyggda
hus kommo att i stort sett överensstämma med hyrorna i hus av
jämförlig beskaffenhet, byggda åren närmast före kriget, trots att byggnadskostnaderna
undergingo en betydande stegring. Låne- och bidragsverksamheten
kom så småningom att innefatta en långtgående granskning från det
allmännas sida av de planerade byggnadsföretagen med avseende på lägenheternas
utformning och husens tekniska utförande.

Samtidigt som det allmänna stödet i form av lån och bidrag till bostadsbyggandet
under krigsåren kraftigt utvidgades, fingo även de särskilda bostadspolitiska
åtgärderna för varaktig förbättring av bostadsförhållandena
för vissa hushållsgrupper växande betydelse; såväl låne- och bidragsverksamheten
till förmån för barnrika familjer, vilken under senare år kommit
att till övervägande delen avse egnahem, som den med statliga bidrag
finansierade pensionärshemsverksamheten har under de senaste åren snabbi
ökat.

Även om de under krigsåren vidtagna bostadspolitiska åtgärderna ur vissa
väsentliga synpunkter böra betraktas som krisåtgärder, vilka i första hand
måste ses som ett led i statsmakternas strävan att så långt tillgången på
arbetskraft och material det medgivit utvidga bostadsbeståndet och begränsa
verkningarna av den i början av krigsperioden uppkomna bostadsbristen,
ha åtgärderna jämväl stor betydelse för uppbyggandet av en långsiktig
bostadspolitik. Genom den under krigsåren bedrivna bostadspolitiska
verksamheten har sålunda dels grunden lagts till en lokal bostadspolitisk
organisation, dels erfarenheter vunnits rörande möjligheterna att genom
stödåtgärder av olika slag från det allmännas sida skapa förutsättningar
för en allmän förbättring av bostadsförhållandena.

Med beaktande bland annat av de erfarenheter som vunnits genom den
under krigsåren bedrivna bostadspolitiska verksamheten föreslog bostadssociala
utredningen i första delen av sitt slutbetänkande, att grundvalen för
den framtida bostadspolitiken skulle utgöras av ett långsiktsprogram, enligt
vilket de bostadspolitiska åtgärderna borde utformas på sådant sätt att de
främjade ett bestämt mål beträffande den framtida bostadsstandarden. Såsom
ett första mål för de närmaste 10 å 15 åren förordade utredningen
dels en höjning av utrynuness tandar den som innebure avskaffande av trångboddheten,
angiven genom normen högst två personer per boningsrum (köket
oräknat), dels en genom rivning och ombyggnad åstadkommen förbättring
av betydande delar av det nuvarande bostadsbeståndets utrustningsstandard
och allmänna byggnadstekniska kvalitet. I det senare hänseendet
ansåg utredningen en successiv utjämning önskvärd under ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 7

varande tidsperiod av nu föreliggande skillnader mellan egentlig landsbygd
och tätorter.

I propositionen nr 279/1946 har jag anslutit mig till den av utredningen
förordade målsättningen för bostadspolitiken under den närmaste framtiden.
Riksdagen har sedermera uttalat sig för en bostadspolitik, grundad på denna
målsättning.

Möjligheterna alt bedöma frågan huruvida en genomgripande förbättring
av de rådande bostadsförhållandena skall kunna uppnås under de närmaste
10 å 15 åren begränsade. Sålunda kan för det första den framtida tillgången
på arbetskraft och material icke överblickas. Till följd härav kan den önskvärda
bostadsbyggnadsvolymen bestämmas endast för ett år i sänder, vilket
sker i huvudsak genom fastställande av bostadsbvggnadskvoter för ett
stort antal orter men jämväl genom riksdagens medelsanvisningar för bostadsändamål.
För det andra kan den huvudsakligen av befolkningsutvecklingen
bestämda ökningen av antalet hushåll icke förutses med full säkerhet.
Slutligen kunna ej heller de statsfinansiella konsekvenserna av hyressänkande
åtgärder exakt anges. I ett läge som det nuvarande, utmärkt av utpräglad
högkonjunktur, knapphet på arbetskraft och material samt ovisshet
om byggnadskostnadsutvecklingen, kan det synas mindre välbetänkt att planera
en omfattande ny- och ombyggnad av bostäder för förbättring av bostadsförhållandena;
uppgiften att så fort som möjligt avveckla den rådande
bostadsbristen borde vara tillräcklig. Även om åtgärder ägnade att snabbt
förbättra bostadsmarknadsläget för närvarande äro synnerligen angelägna,
kan dock uppgiften att planera en bostadspolitik, som syftar till en avsevärd,
allmän förbättring av bostadsstandarden på lång sikt, icke skjutas åt
sidan. Om under de närmaste åren de bostadspolitiska åtgärderna ensidigt
inriktades på att täcka det nu föreliggande underskottet på bostäder, skulle
vid den tidpunkt då bostadsmarknadsläget åter blir normalt förutsättningarna
för en snabb omläggning av bostadspolitiken till att avse en höjning
av utrymmes- och utrustningsstandarden säkerligen vara utomordentligt
ogynnsamma. De åtgärder som i sistnämnda avseende krävas kunna nämligen
icke improviseras; de kunna nå full effekt först efter en rätt lång förberedelsetid.
Härtill kommer att åtgärder avsedda att utgöra ett led i ett på
lång sikt upplagt bostadsprogram för höjande av bostadsstandarden även
kunna fylla eu viktig uppgift i ett läge, utmärkt av svår bostadsbrist. Åtgärder
av dylikt slag äro nämligen ägnade att förbättra möjligheterna för de
hushållsgrupper — hushåll med begränsade inkomster respektive med stort
barnantal — vilka drabbats särskilt hårt av bostadsbristen, att ordna sin
bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt.

Givet är dock att åtgärder i standardhöjande riktning under nu föreliggande
förhållanden på bostadsmarknaden måste bedömas under hänsynstagande
till alt bostadsbrist råder. Det synes sålunda uppenbart att en mera
omfattande, av staten dirigerad saneringsverksamhet icke kan igångsättas

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

under de allra närmaste åren. Planeringen av en sådan verksamhet bör
dock, då den är synnerligen tidskrävande, ägnas stor uppmärksamhet.

Under de senaste åren har det bostadsbyggnadsprogram för rikets tätorter,
som legat till grund för meddelande av byggnadstillstånd för planerade
bostadsbyggnadsföretag i orter med bostadsbyggnadskvot — inom dessa
orter bedrives den avgjort största delen av tätorternas bostadsbyggande —
omfattat färdigställande av 45 000 lägenheter per år, d. v. s. samma lägenhetsantal,
som bostadssociala utredningen beräknat komma att erfordras i
framtiden för att den av utredningen förordade målsättningen skall kunna
förverkligas. Emellertid har det faktiska tillskottet av lägenheter under såväl
år 1945 som år 1946 icke obetydligt understigit 45 000. Anledningen härtill
är främst att söka i det förhållandet att tillgången på vissa viktiga byggnadsmaterial
vid olika tidpunkter varit otillräcklig, varigenom en del av
produktionen blivit försenad. De av särskilda omständigheter betingade malerialsvårigheterna
under de senaste åren behöva icke befaras bestå i framtiden.
Erfarenheterna beträffande byggnads- och byggnadsämnesindustriernas
normala kapacitet ge snarast anledning räkna med att det uppställda
produktionsprogrammet skall kunna genomföras.

Trots att bostadsbyggandet under de senaste åren medfört ett årligt tillskott
av i runt tal 40 000 lägenheter i tätorterna har någon lindring av bostadsbristen
icke inträtt. Med hänsyn härtill skulle man måhända vara benägen
antaga att en framtida årlig produktion av 45 000 lägenheter i tätorterna
icke kommer att räcka till både för att täcka det lägenhetsbehov
som betingas av ökningen av antalet hushåll och för att ersätta de lägenheter
som komma att omfattas av saneringsverksamheten. En säker bedömning
av denna fråga är givetvis vansklig. Två omständigheter synas emellertid
böra särskilt framhållas. För det första ha utförliga beräkningar av
den framtida utvecklingen av antalet hushåll i tätorterna, verkställda inom
statens byggnadslånebyrå och delvis redovisade i bostadssociala utredningens
slutbetänkande, del I, givit vid handen att ökningen av antalet hushåll
till följd av den sannolika framtida befolkningsutvecklingen torde komma
att bli väsentligt mindre än den varit under de senaste tio åren. För det
andra har lägenhetsefterfrågan under de allra senaste åren varit särskilt
uppdriven på grund av förhållanden som sammanhänga med de under sagda
tid rådande, exceptionellt goda ekonomiska konjunkturerna. Huruvida sist
angivna förhållande kommer att bestå, är det omöjligt att med bestämdhet
yttra sig om. Verkställda beräkningar av den framtida hushållsbildningen
tyda dock på att denna kommer att minska i sådan omfattning att härigenom
utrymme skapas för en betydande saneringsverksamhet.

En fråga av betydelse för eu bedömning av den bostadspolitiska målsättningen
är, huru de hushåll som nu inneha ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter komma att förhålla sig, därest den bostadspolitiska verksamheten
— såsom är avsett —- kommer att medföra eu allmän förbättring av

Kuntjl. Muj:ts proposition nr 235.

betingelserna för höjning av bostadsstandarden. Visserligen böra de bostadspolitiska
åtgärderiia så utformas alt de i första hand befordra en lörbåttring
av bostadsstandarden för de hushall som nu bebo otillfredsställande
lägenheter. Man kan emellertid icke bortse från att ett icke obetydligt antal
hushåll med redan nu godtagbara lägenheter kan komma att efterfråga moderna,
större lägenheter. De av bostadssociala utredningen redovisade beräkningarna
rörande behovet av nyproduktion av lägenheter under perioden
1946—1960 bygga på förutsättningen att samma relativa del av hushållen,
som vid periodens början icke var trångbodd enligt den tillämpade normen
beträffande utrymmesstandarden, skulle komma att lram till år 1960
ha oförändrad utrymmesstandard. Därest dessa hushåll under sagda period
höja sin utrymmesstandard, kommer kravet på nyproduktion av större lägenheter
att överstiga det varmed utredningen räknat.

Hållpunkter för en bedömning av frågan, i vilken utsträckning behov av
nyproduktion av större lägenheter kan framkomma till följd därav att hushåll
som nu bebo tillfredsställande bostäder önska flytta till större lägenheter,
torde komma att erhållas genom de särskilda intervjuundersökningar
rörande hushållens önskemål beträffande bland annat lägenhetens storlek
och utrustning, som på byggnadslånebvråns initiativ företagits i ett femtiotal
kommuner. Av de resultat som redan nu föreligga beträffande vissa av
de i undersökningen ingående kommunerna synes framgå, att en icke
oväsentlig förskjutning av efterfrågan mot större lägenheter kan komma att
inträda i framtiden, därigenom att hushåll som nu bebo tillfredsställande
lägenheter söka skaffa sig ännu bättre.

Om det sålunda finnes anledning räkna med att efterfrågan på moderna,
rymliga bostäder under den närmaste framtiden kan komma att delvis bero
på en strävan från hushåll med tillfredsställande bostadsstandard att ytterligare
förbättra densamma, innebär detta å ena sidan en viss garanti för
att det uppställda nybyggnadsprogrammet icke behöver äventyras till följd
av otillräcklig efterfrågan på nybyggda lägenheter, å andra sidan alt utvecklingen
på bostadsmarknaden måste följas med stor uppmärksamhet. Med
hänsyn till att alltjämt ovisshet råder om det framtida behovet av lägenheter
av olika storlek synes det icke möjligt eller i varje fall icke lämpligt
alt för närvarande försöka närmare ange de sannolika konsekvenserna
med avseende på nybyggnadsverksamhetens inriktning på lägenlietstyper av
att hushåll som redan inneha tillfredsställande lägenheter i framtiden förbättra
sin bostadsstandard.

Vid en bedömning av den bostadspolitiska målsättningens innebörd för
den egentliga landsbygdens del måste hänsyn tagas till att bostadsförhållandena
på landsbygden i flera väsentliga avseenden skilja sig från tat
orternas. Medan inom dessa flertalet av bostadslägenheterna äro inrymda
i flerfamiljshus — i mindre orter är dock i allmänhet enfamiljshuset den
vanligaste hustypen — är bostadsbeståndet på den egentliga landsbygden

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

nästan helt av egnahemskaraktär. En annan betydelsefull skillnad består
däri, att bebyggelsen på landsbygden — i motsats tilTvad fallet är i tätorterna
är spridd, vilket sammanhänger med att lokaliseringen av bostäderna
inom jordbruksområdena i huvudsak bestämts av brukningsdelarnas
storlek och belägenhet. Bostäderna på landsbygden utmärkas jämväl
därav, att såväl utrustningsstandarden som den allmänna kvaliteten i allmänhet
är låg. Av betydelse i detta sammanhang är det förhållandet att
befolkningsutvecklingen varit sådan att ökningen av antalet hushåll på
landsbygden under de senaste årtiondena varit jämförelsevis begränsad.
Ökningen torde i början av 1940-talet ha praktiskt taget upphört; inom
vissa delar av den egentliga landsbygden torde dock alltjämt en viss tillväxt
i antalet hushåll äga rum. Av beräkningar, verkställda inom statens
byggnadslanebyra och delvis redovisade i bostadssociala utredningens betänkande,
framgår, att man har anledning räkna med att antalet hushåll
på den egentliga landsbygden kommer att successivt minska.

Byggandet av nya bostäder på landsbygden hade under 1930-talet begränsad
omfattning. Detta förklaras dels därav att, såsom nyss angivits, ökningen
av antalet hushåll var obetydlig, dels därav att den till standardhöjning syftande
ersättningsproduktionen och ombyggnadsverksamheten hämmades av
olika anledningar. Den väsentligaste av dessa torde ha varit, att inkomstnivån
för stora grupper av jordbruksbefolkningen var synnerligen låg i förhållande
till kostnaderna såväl för uppförande av modernt utrustade egnahem
som för genomgripande ombyggnad av äldre egnahem. Den på begränsad
upprustning inriktade förbättringsverksamhet, som sedan början
av 1930-talet bedrivits med stöd av statsmedel, fick däremot stor betydelse.

Under de senaste åren har byggnadsverksamheten på landsbygden — såvitt
framgår av tillgängliga, mycket bristfälliga uppgifter beträffande sagda
verksamhet — kraftigt ökat. Eftersom den av hushållsbeståndets tillväxt
betingade nyproduktionen snarast torde ha minskat, synes angivna förhållande
tyda på att den redan tidigare föreliggande tendensen till standardhöjning
stegrats. Såsom bostadssociala utredningen framhållit, bör man
med hänsyn till önskvärdheten av en snabb höjning av bostadsstandarden
på den egentliga landsbygden sträva efter att där ytterligare utvidga bostadsbyggandet.
De bostadspolitiska stödåtgärderna i vad de avse landsbygden
torde fördenskull böra dels kraftigt utbyggas, dels utformas på sådant
sätt att nybyggnad av egnahem och genomgripande ombyggnad av
äldre egnahem särskilt främjas. Alltjämt böra dock statliga bidrag utgå till
tillfällig förbättring av äldre egnahem, vilka icke äro så undermåliga att
de omedelbart böra ersättas med nya. Vid beviljande av statliga lån och
bidrag för höjande av landsbygdens bostadsstandard måste i fortsättningen
stor uppmärksamhet ägnas frågan om bebyggelsens lokalisering. Det är
självklart att jordbrukspolitiska synpunkter därvid måste komma att tillmätas
stor betydelse, men man måste också tillse att bebyggelsen, där det

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

över huvud taget är möjligt, koncentreras till områden, inom vilka en hog
utrustningsstandard — främst i fråga om vatten och avlopp kan åstadkommas
till rimliga kostnader.

Metoderna för programmets genomförande.

1 propositionen nr 279 till 1946 års riksdag ha i mycket koncentrerad
form de förslag till statliga och kommunala bostadspolitiska åtgärder redovisats
som bostadssociala utredningen framlagt med utgångspunkt från
den i det föregående angivna målsättningen för bostadspolitiken under de
närmaste 10—15 åren. Vidare har i propositionen redogörelse lämnats för
de allmänna synpunkter på utredningens ifrågavarande förslag som anförts
av remissinstanserna.

Utredningens förslag i denna del torde nu få ägnas en förnyad och mera
ingående behandling, medan hänvisning torde få ske till berörda, förhållandevis
utförliga redogörelse för remissyttrandena.

Bostadssociala utredningen.

Utredningen framhåller, att de åtgärder som erfordras för att uppnå den
eftersträvade avsevärda förbättringen av bostadsförhållandena äro av skilda
slag. De syfta till att säkerställa dels att produktionsinitiativ tagas i tillräcklig
omfattning, dels att uppförandet av bostadshusen liksom förvaltandet
av dessa blir ändamålsenligt, dels ock att hyrorna hållas på en sådan
nivå att hushållen anse sig ha ekonomiska möjligheter att efterfråga de
nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade bostadslägenheterna.

Enligt utredningens förslag böra de insatser från det allmännas sida, som
erfordras för att de två förstnämnda syftena skola kunna uppnås i huvudsak
ankomma på kommunerna. Utredningen föreslår sålunda, att de
organisatoriska, planläggande och initiativtagande insatserna till väsentlig
del skola göras av kommunerna. Genom lagstiftning skulle fastslås dels
skyldighet för kommunerna att sörja för bostadsförhållandenas förbättring
på orten, dels rättighet för kommunerna att för detta ändamål vidtaga
ekonomiska åtgärder. Större kommuner skulle vidare vara skyldiga att
uppgöra eu plan för bostadsförsörjningen. Nödvändigheten att hålla borta
spekulativa vinstintressen från bostadsbyggande och bostadsförvaltning
med offentligt stöd, beredskapen mot krisrisker i samband med bostadsbristens
avveckling, rationalisering av uppförande och förvaltning av bostadshus
och andra omständigheter tala enligt utredningens mening för att
bostadsförvaltningen, i vad den gäller flerfamiljshus, till en huvudpart överföres
till företag, som arbeta utan enskilda vinstsyften och under samverkan
med ocli tillsyn av kommunen. Detta behövde dock icke betyda,
att kommunen uppförde bostäder i egen regi. I fråga om själva byggnadsföretagandet
borde i stället olika företagsformer få fritt konkurrera.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 235.

Beträffande det tredje syftet med de bostadspolitiska åtgärderna, nämligen
att åstadkomma en i förhållande till inkomstnivån väl avvägd hyresnivå,
äro de av utredningen föreslagna statliga lånen och bidragen
av särskild betydelse. Utredningen förutsätter, att huvudparten av
nytillkommande bostadshus — såsom varit fallet under de senaste åren —
linansieras med hjälp av statliga lån. Med utgångspunkt från en på ett
omfattande statistiskt material grundad bedömning av förhållandet mellan
bostadskostnader och inkomster för olika hushållskategorier föreslår utredningen
vidare, att statliga bidrag för sänkande av bostadskostnaderna
skola utgå i viss, närmare angiven omfattning.

Lhedningen förordar sålunda, att den ekonomiska bördan av subventioner
och risktagande i samband med finansiering av bostadshus i huvudsak
skall bäras av staten. Den bör för kommunernas del begränsas till det
minimum, som är nödvändigt för att säkra god förvaltning av husen, samt
till frivillig komplettering av det statliga stödet.

Det torde i detta sammanhang vara lämpligt att lämna en mera utförlig
redogörelse för de allmänna synpunkter på behovet av bostadssubventioner,
som vid utformandet av förslag om statliga bostadsbidrag
varit bestämmande för bostadssociala utredningen.

En bedömning av subventionsbehovet bör enligt utredningens mening
ske mot bakgrunden av dels uppgifter om det nuvarande förhållandet mellan
bostadskostnader och inkomster för olika hushållsgrupper, dels överväganden
beträffande den sannolika framtida utvecklingen av detta förhållande.
Utredningen har därför lämnat en ingående redogörelse för bostadskostnadernas
storlek i tätorterna samt mera schematiska uppgifter
om kostnadernas storlek på den egentliga landsbygden. Kostnadsuppgifterna
ha sammanställts med uppgifter om inkomstnivån och inkomstfördelningen.
Utredningen har vidare angivit omfattningen av den stegring
av bostadskostnaderna som vid oförändrad hyresnivå skulle äga rum i
framtiden, därest den av utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken
förverkligades. Utredningen har jämväl sökt bedöma den framtida
utvecklingen av hyrorna för lägenheter i nyuppförda bostadshus i förhållande
till inkomstutvecklingen.

Beträffande resultaten av berörda undersökningar och den principiella
inställningen till frågan om subvention för bostadsändamål anför utredningen
i huvudsak följande.

Det torde kunna sägas, att en någorlunda gynnsam allmänekonomisk utveckling,
ostörd av mera varaktiga deflationskriser och präglad av en produktivitetsutveckling,
normal för en från avspärrningens hämningar befriad
hushållning, ger utsikt till en väsentlig förbättring av relationen mellan
inkomster och bostadskostnader under de följande åren. Detta förutsätter
givetvis samtidigt, att utvecklingen av byggnadsmaterialens priser

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 1*>

och husbyggandets produktivitet, finansieringsförhållandena för bostadsbyggandet
samt prisbildningen på hyresmarknaden icke kommer att förete
avvikelser i ogynnsam riktning, såsom fallet var etter lörra världskriget.
För olika delar av landets bostadsmarknad är dock den förskjutning mellan
inkomster och bostadskostnader, som måste ske lör att man skall nå en
rimlig balans mellan ordinära hushållsinkomster och bostadskostnaden föi
eu nybyggd familjebostad, av olika grad. På landsbygden och mindre tätorter
i lägre dyrortsgrupper — i senare fallet med avseende på såväl hyresbostäder
som egnahem — är sålunda den väg som måste tillryggaläggas
längre än i den egentliga stadsbygden, de större och medelstora städerna,
även om ett fåtal av de senare ha en situation som icke väsentligt skiljer sig
från småorternas.

Beaktas måste att, även om det allmänna förhållandet mellan inkomster
och bostadskostnader inom ej alltför avlägsen framtid kan bringas i balans,
en huvudpart av bostadspolitikens problem likväl förblir mer eller mindre
olöst, nämligen den som hänför sig till hushall med undernormal betalningsförmåga
till följd av antingen för låg inkomst eller stort bostadsbehov.
Med hänsyn härtill finner utredningen en principiell diskussion beträffande
subventioner för bostadsändamål tämligen onödig.

Principen om sådana subventioner har av statsmakterna accepterats i
och med genomförandet av de bostadspolitiska åtgärderna under 1930-talet
och under krigsåren. Samhällets ansvar för bostadsförsörjningen som ett
led i strävandet att säkra åt medborgarna ett socialt godtagbart minimum
i fråga om de elementära levnadsbetingelserna har blivit självklart. Fråga
är icke om principen utan om hur långt man i ett visst läge kan gå med
hänsyn till reala resurser och till avvägningen inom dessas ram av olika
samhälleliga ändamål samt om den praktiska lämpligheten av den ena eller
den andra formen av åtgärder. Uppställandet av ett socialt godtagbart minimum
för bostadsförsörjningen har som konsekvens offentligt ekonomiskt
stöd, där minimum icke på rimliga villkor kan nås genom de bostadsbehövandes
egna resurser. Det är ett taktum, att i praktiskt taget alla ländei
stora grupper inom befolkningen icke förmå att med egna medel lösa sin
bostadsfråga på sätt som anses socialt godtagbart. Därför har också principen
om offentligt ekonomiskt stöd i största utsträckning deklarerats ellei
de facto accepterats under mellankrigstiden i de europeiska länderna och i
och med Housing Ad av år 1937 även i U. S. A. Att denna princip i ännu
långt högre grad kommer att dominera den nu inledda efterkrigstiden kan
anses säkert.

1 anslutning härtill diskuterar utredningen frågan, huruvida olika nu
förekommande samt av utredningen föreslagna former av subvention böra
uppdelas i tillfälliga och permanenta. Utredningen anser, att anledning till
eu dylik uppdelning icke föreligger. Enligt utredningens mening bör dock
den kapitalsubvention till flerfamiljshus i form av tilläggslån, vilken lämnats
under krigsåren, betraktas som tillfällig och avvecklas så snart som
möjligt. I fråga om andra lormer av subventionsbehov anför utredningen
ur förevarande synpunkt följande.

KU subventionsbehov. som nu beslår och som givetvis alltid måste bedömas
i relation till det mål man sätter sig vid utformningen av bostads -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 235.

politiken, kan inom kortare eller längre tid reduceras eller försvinna genom
att realinkomsterna stiga, utjämning av reallöneskillnader sker, byggnadskostnader
eller räntor falla, men det kan också komma att kvarstå
eller öka genom förändringar i den politiska premissen, i målsättningen.
En viss gradering kan dock göras av bostadspolitiska åtgärders presumtiva
varaktighet med hänsyn till möjligheten eller sannolikheten av att den normerande
målsättningen kan inom kortare eller längre tid realiseras utan
fortsatt bostadssubvention. Det ter sig sålunda sannolikt, att direkta subventioner
med syfte att bringa ned hyrorna i städerna skola kunna inom
kortare tid framstå som mindre angelägna eller onödiga än subventioner
för reduktion av bostadskostnaderna på landsbygden. Skälet härtill är, att
disproportionen mellan inkomster och kostnaderna för en fullvärdig bostad
är större på landsbygden än i städerna och att inkomststrukturens förändring
i riktning mot utjämning av realinkomstdifferenserna måste ta tid.

Subventioner av den typ, som nuvarande familjebidrag till flerbarnsfamiljers
bostäder representera, bilda liksom pensionärshemsbidragen i
förevarande hänseende ett kapitel för sig. Det strukturella drag i inkomstbildningen,
bristen på anpassning mellan inkomster och familjeförsörjningsbördor,
som ger motivet för särskilt ekonomiskt stöd åt de barnfostrande
familjernas bostadsförsörjning kan näppeligen — i motsats till realinkomstdifferenserna
mellan stad och land, högre och lägre dyrortsgrupper
tänkas utplånat inom ramen för nuvarande system för produktionen,
arbetsmarknad och inkomstbildning överhuvud, utan (inom detta system)
endast genom socialpolitiska åtgärder för utjämning av barnförsörjningskostnaderna.

Ltredningen övergår härefter till att diskutera olika former av »ren»
subvention, d. v. s. ekonomiskt stöd för nedbringandet av bostadskostnaderna
utöver stöd i form av räntabla lån till ränta, icke understigande statens
egen inlåningsränta, och härmed förbundna risktagande och förvaltningskostnader.
Enligt utredningens mening kan det sägas vara likgiltigt,
vilken form som väljes: en subvention i form av ett engångsbidrag, som
täcker viss del av anskaffningskostnaden för ett bostadshus, kan vara ekonomiskt
likvärdig med en subvention i form av underränta på hela eller en
del av fastighetskapitalet eller med ett löpande bidrag till fastighetsförvaltningen
eller bostadsinnehavaren.

Enligt utredningens uppfattning kan en subvention i form av underränta
ha vissa fördelar ur rent administrativ och måhända även ur psykologisk
synpunkt. Principiellt syntes det emellertid avgjort vara att föredraga att
räntabla lån utan egentlig subventionskaraktär hölles för sig och att subventionen
redovisades som sådan.

Utredningen finner för sin del, att engångssubventionen har vissa uppenbara
fördelar, när det gäller egnahem. Som motivering härför anför utredningen,
dels att enfamiljshusets ekonomi och innehavarens ekonomi äro
normalt oupplösligt förenade, ofta på livstid, dels att man genom ett engångsbidrag
vid husets byggande kan fastställa en lämplig relation mellan
de räntekostnader och den återbetalningsskyldighet, som egnahemsbyggaren
åtager sig, och dennes ekonomiska resurser. I fråga om hyreshus för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ordar utredningen däremot subvention i form av löpande bidrag, emedan
det framdeles kan uppkomma behov av att variera subventionsgraden i vad
det gäller hushåll, boende i hyreslägenheter.

Beträffande frågan om enhetliga eller differentierade bidrag framhåller
utredningen, att denna fråga varit det kanske mest centrala spörsmålet i
det senaste decenniets internationella bostadspolitiska diskussion. Med
denna sammanhängde intimt hela frågan om de bostadspolitiska åtgärdernas
socialpolitiska inriktning, frågan om behovsprövning i samband med
bostadssubventioner och icke minst frågan om bostadspolitiken som instrument
för befolkningspolitiska strävanden. Den vore dessutom av avgörande
betydelse för de statsfinansiella aspekterna på bostadsfrågan.

Utredningen erinrar, att den i sitt år 1935 framlagda betänkande om lån
och bidrag för främjande av bostadsförsörjningen för flerbarnsfamiljer
(SOU 1935: 2), under hänvisning till erfarenheterna från den omfattande
bostadssubventionspolitik som under mellankrigstiden bedrivits i många
främmande länder, förordat, att det föreslagna statsunderstödet skulle fördelas
på lägenheterna och familjerna i differentierad torm. Argumenten härför
hade huvudsakligen varit, att en enhetlig subvention icke gåve tillräcklig
hjälp åt de mest behövande, medan å andra sidan subventionen erfarenhetsmässigt
till stor del komme hushåll tillgodo, som i själva verket icke hade
behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska
hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga
rationellt sätt.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att eftersom den allmänna
relationen mellan bostadskostnader och inkomster nu är väsenligt annorlunda
än för tio år sedan vore det i och för sig icke orimligt, om ståndpunktstagandet
i frågan skulle bli ett annat än vid den tid, då bostadssubventionerna
för flerbarnsfamiljer tillkommo. \id den tiden hade det
allmänna förhållandet mellan bostadskostnader i nybyggda hus och inkomster
varit sådant att eu generell subvention för sänkning av hyresnivån till
ett läge, där den stora massan av bostadshushållen kunde tillgodogöra sig
subventionen, skulle ha inneburit eu statsfinansiell orimlighet. Nu vore pa
grund av förskjutningarna mellan hyror och inkomster, särskilt under
krigsåren, utgångsläget för den fortsatta utvecklingen ett helt annat och det
stötte icke på det helt orimliga att överhuvud diskutera frågeställningen.

Med beaktande av utsikterna till förskjutningar i förhållandet mellan
inkomstnivå och bostadskostnader under löljande ar till fÖljd av utvecklingen
av allmän produktivitet, realinkomster, byggnadsmaterialpriser och
rationalisering av husbyggandet samt av proportionerna mellan det vid nu
givna förutsättningar beräknade subventionsbeloppet och effekten härav
kommer emellertid utredningen till den uppfattningen, att en subvention,
som syftar till eu generell och likformig hyressänkning, i nuvarande läge
icke är alt förorda såsom en huvudlinje för de följande årens bostadspolitik.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Beträffande den närmare utformningen av differentierade bostadssubventioner
konstaterar utredningen afl, om det ekonomiska stödet koncentrerades
till de minst betalningskraftiga, delta skulle stå i viss överensstämmelse
med traditionella uppfattningar om socialpolitikens uppgifter. Utredningen
befarar emellertid, att ett ensidigt tillämpande av en sådan princip
skulle få följder som ur bostadspolitisk och även ur allmänt socialpolitisk
synpunkt vore föga önskvärda. I övrigt anför utredningen beträffande
differentieringen huvudsakligen följande.

Sistnämnda princip, konsekvent tillämpad, förutsätter individuell behovsprövning
med hänsyn tagen till inkomst, familjestorlek, förutvarande bostadsförhållanden
o. s. v. Sådan prövning är inom vissa gränser ofrånkomlig
för att överhuvud ett urval skall kunna göras, men det framstår
för utredningen som en angelägenhet av största vikt, att icke subventionsåtgärder,
som avse bostaden, förbindas med rigorös, individualiserad inkomstprövning.
En sådan ger ofrånkomligen en stämpel av nödhjälp, som
icke bör åsättas den bostadssociala verksamheten. Det förhåller sig ju så
att i nuvarande läge ekonomiskt stöd åt bostadsförsörjningen är av behovet
påkallat icke endast för sådana fall, där undernormal förvärvsförmåga föreiigger>
utan även för en stor del av de fall, där förvärvsförmågan är normal
och inkomsterna ordinära. Vidare bör i sammanhanget beaktas att en bostadsupplåtelse
normalt måste förutsättas kunna bli varaktig. Konsekvensen

1 inkomstprövningen går snart till större eller mindre del förlorad, om prövningen
knytes endast till förhållandena vid upplåtelsens början. Å andra
sidan synes det utredningen uppenbart, att en fortlöpande inkomstkontroll
under upplåtelsetiden, med reduktion eller bortfall av tidigare givet stöd
som följd i händelse av inkomstförbättring, allmänt och rigoröst tillämpad,
skulle vara mycket olämplig. Hänsynstagandet till de starkt varierande behoven
av ekonomiskt stöd för bostadsförsörjningsändamål vid utmätandet
av subventionsåtgärder bör i största möjliga mån gälla grupper med på
visst sätt definierade egenskaper (såsom familjer av viss storlek, pensionärer,
egnahemsbyggare på landsbygden o. s. v.), beträffande vilka mera allmän
oförmåga att bekosta en fullvärdig bostad är känd, och i minsta möjliga
grad ske genom individuell inkomstprövning. En naturlig avgränsning
av bostadssubventionens faktiska giltighetsområde kan också erhållas genom
att som villkor för subventionen sätta icke endast vissa minima (t. ex.

2 rum och kök för familjebostad) utan också vissa maxima (t. ex. 4 rum
och kök för viss familjestorlek). I den mån prövning av inkomsten erfordras,
vilket i praktiken knappast helt kan undvikas, bör denna inskränkas
därtill, alt vissa förhållandevis högt satta inkomststreck fastställas.

Utredningen sammanfattar sin mening i denna fråga sålunda.

Övervägandena i frågan om principen för konstruktionen av en bostadssubvention
med hänsyn till den socialpolitiska fördelningen av stödeffekten
eller till det urval av bostadshushåll, som komma i åtnjutande av subventionen,
leda till den slutsatsen, att å ena sidan generellt kostnadssänkande
subvention enbart för sig är olämplig, därför att den icke når de sämre
ställda grupperna men till en del kommer grupper till godo, som ej behöva
hjälp, och att å andra sidan en enbart till de sämst ställda grupperna
koncentrerad subvention lämnar oönskliga resultat, i det den förutsätter
individuell inkomstprövning, stimulerar till byggande av bostäder av lägre

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

klass och ger en alltför ojämn effekt åt standardförbättringen. De olika i
sammanhanget betydelsefulla synpunkterna måste avvägas mot varandra.
Att resultatet får karaktären av eu kompromiss bör inte förvåna; var och
en av flera icke helt förenliga synpunkter kunna ha sitt speciella berättigande.

Utredningen finner en väsentlig utbyggnad av det ekonomiska stödet
åt familjebostäder för barnfostrande familjer påkallad. I och för sig, anför
utredningen, vore det önskvärt, att eu sådan utbyggnad kunde omfatta alla
familjer med minderåriga barn, alltså även ettbarnsfamiljer. Främsta skälet
härtill vore önskvärdheten av att möjliggöra tidigare förvärv av en bostad
för mera definitiv hembildning, som samtidigt är tillräcklig under en inte
alltför kort period för familjen att växa i; särskilt gäller detta önskemål
vid egnahemsbildning. Utredningen föreslår dock, att bidragen till familjebostäder
skola begränsas till familjer med två eller flera minderåriga barn.

Emedan vid familjebidrag av samma storlek som hittills — 10 procent
av bostadskostnaden per minderårigt barn — ett betydande antal familjer
på grund av begränsade inkomster icke skulle vara i stånd att skaffa sig
en tillfredsställande bostad, upptar utredningen till diskussion frågan huruvida
bidragen böra ökas. Utredningen framhåller härvid, att en ökning
skulle kunna leda till vissa mindre önskvärda konsekvenser. En generell
ökning av bidragsbeloppet skulle vara onödig för en huvudpart av de berörda
familjerna. Ökade bidragsbelopp för endast en del av familjerna
skulle å andra sidan kräva en närmare och fortlöpande inkomstprövning.

En ökning av familjebidragsbeloppen skulle, fortsätter utredningen, än
skarpare markera avgränsningen av bostadssubventionen till en viss grupp
av de bostadsbehövande — visserligen en grupp, vars bostadsbehov utan
tvivel hörde till första angelägenhetsklassen — med uteslutande av andra
grupper, vilkas behov av ekonomiskt stöd för sin bostadsförsörjning också
vore obestridligt. Av dessa skäl har utredningen funnit det vara en lämpligare
väg att kombinera familjebostadsbidragen med en bostadssubvention,
som kan tillgodogöras av alla hushåll, oavsett familjestorlek, men med viss
begränsning med hänsyn till hushållsinkomsten. Innebörden av denna begränsning
skulle i huvudsak icke vara differentiering efter individuella inkomster
utan endast, att åtnjutandet av subventionen genom tillgång till
bostäder, som på grund av subventionen förbilligats, förbehölles hushåll,
vilkas inkomster icke enligt vissa normer vore tillräckliga för att (med eller
utan hjälp av familjebostadsbidrag) skaffa en bostad, som uppfyllde standardkraven.
Dessa för alla hushåll under vissa inkomststreck tillgängliga subventioner,
skulle lämpligen beträffande egnahem ha karaktären av engångsbidrag
för reduktion av anskaffningskostnaden och beträffande lägenheter
i flerfamiljshus innebära löpande bidrag för nedsättning av hyran.

I denna fråga framhåller utredningen ytterligare följande.

Bi haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Då standarden icke samtidigt och omedelbart eller inom de allra närmaste
åren kan höjas för alla grupper på grund av den ofrånkomliga begränsningen
i de fysiska resurserna, tala allmänt bostadssociala och befolkningspolitiska
skäl liksom också hänsynen till produktionsinriktningen för
att de differentierade familjebostadsbidragen och den odifferentierade
subventionen för enhetligt hyresförbilligande avväges så, att företräde beredes
familjer med mer än ett barn. Det enhetliga hyresförbilligandet betyder
vid rådande befolkningsstruktur en stark övervikt i den löpande
efterfrågan för de små hushållen.

Utredningen kommer till den slutsatsen, att en lämplig avvägning_ax_en
statlig bostadssubvention vore en kombination av familjebostadsbidrag, motsvarande
10 procent per barn av bostadskostnaden och utgående till familjer
med två eller flera minderåriga barn, och en enhetlig subvention dels till
vissa lägenheter i hyreshus av 3 kronor per m2 lägenhetsyta, dels till egnahem
i form av engångsbidrag av 2 000—6 000 kronor.

Avslutningsvis anför utredningen, att det förefaller naturligt, att de statliga
stödåtgärderna i många fall kompletteras genom stödåtgärder
från kommunernas och industriföretags sida,
det förra i sådana fall, där hushållets ekonomiska situation faller inom
eller tangerar fattigvårdens verksamhetsområde, det senare i sådana fall,
där bostadsanskaffningssvårigheter ha ett påtagligt sammanhang med låg
lönenivå inom en industri.

Departementschefen.

I det föregående har jag angivit min uppfattning i fråga om den bostadspolitiska
målsättningen och övergår nu till att ur vissa principiella synpunkter
behandla bostadssociala utredningens förslag till bostadspolitiska
åtgärder.

Ifrågavarande förslag avser tre olika slag av åtgärder. För det första
förordar utredningen, att de organisatoriska, planläggande
och initiativtagande insatserna skola göras av kommunerna.
Dessa skulle vara skyldiga att förmedla statliga lån och bidrag och
att sörja för bostadsförhållandenas förbättring på orten samt ha rättighet
att i detta syfte vidtaga ekonomiska åtgärder. Större kommuner skulle
vidare vara skyldiga att uppgöra en plan för bostadsförsörjningen.

I propositionen nr 279/1946 har jag anmält, att jag biträder den av utredningen
hävdade uppfattningen, att en stark aktivisering av kommunernas
bostadspolitik utgör en nödvändig förutsättning för bostadsprograinmets
genomförande. Jag har i nämnda proposition även kunnat konstatera,
att praktiskt taget samtliga de kommuner, som yttrat sig över betänkandet,
anslutit sig till utredningens principer i avseende å fördelningen mellan
staten och kommunerna av ansvaret för bostadsförsörjningen. Då förslag
till lagstiftning rörande skyldighet för kommunerna att vidtaga åtgärder
till bostadsförsörjningens tryggande samt rättighet för dem att för främjande
av bostadsförsörjningen åtaga sig ekonomiska förpliktelser inom kort

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

framläggas i särskild proposition, finner jag icke skäl föreligga att liär ingå
på en granskning av detaljerna i denna av utredningen föreslagna lagstiftning.
Frågan om de allmänna principerna för den bostadspolitiska organisationen
kommer jag att upptaga till prövning i det följande.

För det andra förordar utredningen, att i likhet med vad fallet varit
under de senaste åren huvudparten av de i framtiden genom ny- eller ombyggnad
tillkommande bostadsfastigheterna skola finansieras med hjälp
av statliga lån. På skäl som jag närmare utvecklat i förut nämnda
proposition nr 279/1946 har jag förklarat mig dela utredningens uppfattning
på denna punkt. Enligt min mening utgöra statliga lån till såväl
en- som flerfamiljshus en nödvändig förutsättning för att den bostadspolitiska
målsättningen skall kunna förverkligas. Jag kommer att i det följande
framlägga förslag om nya villkor för lån till enfamiljshus.

För det tredje finner sig utredningen böra föreslå en väsentlig utvidgning
av den hittills bedrivna statliga bidragsverksa in heten
till förmån för bostadsförsörjningen.

Enligt utredningens uppfattning är en principiell diskussion av subventioner
för bostadsändamål överhuvud tämligen onödig, emedan principen
accepterats i och med genomförandet av de bostadspolitiska åtgärderna
under 1930-talet och under krigsåren. Härtill får jag anföra följande.

Frågan om bidrag för främjande av bostadsförsörjningen måste liksom
frågan om andra bostadspolitiska åtgärder i första hand bedömas med utgångspunkt
från målsättningen för det allmännas långsiktiga bostadspolitik.
Det förhållandet att i det förflutna bidrag lämnats till bostadsändamål
utgör sålunda i och för sig icke ett tillräckligt skäl för att subventioner
skola utgå även i framtiden. Endast om förutsättningarna för genomförande
av det bostadspolitiska programmet bedömas vara sådana, att insatser
från det allmännas sida av annat slag — lån på förmånliga villkor, åtgärder
i syfte att genom rationalisering av uppförandet och förvaltandet av
bostadshus begränsa bostadskostnaderna — icke utgöra en tillfredsställande
garanti för att den av det allmänna eftersträvade standardförbättringen
kommer till stånd, böra bidrag komma i fråga. Detta innebär å ena
sidan, att den grad i vilken bostadskostnaderna skulle behöva sänkas måste
noga övervägas, varvid prövning måste verkställas dels av den sannolika
framtida utvecklingen av hyresnivån, dels av olika hushållsgruppers hyresbetalningsvillighet
respektive hyresbetalningsförmåga. Ä andra sidan måste
villkoren för bidrag så utformas att effekten av bidragsverksamheten icke
helt eller delvis går förlorad till följd av ogynnsamma verkningar på byggnadskostnader
och hyresnivå.

Jag övergår nu till att behandla frågan om lämpligheten av
olika former av bidrag.

Bidragen för främjande av bostadsförsörjningen kunna med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

sitt syfte sägas vara av tre principiellt skilda slag, nämligen bidrag för förbättring
dels av förhållandet mellan hyresnivå och inkomstnivå, dels av
bostadsstandarden för familjer med behov av relativt stora lägenheter, dels
av möjligheterna för hushåll med begränsade inkomster att erhålla eu tillfredsställande
bostad.

Beträffande det första slaget av bidrag — vilket avser att åstadkomma
en förbättring av förhållandet mellan hyresnivå och inkomstnivå — har utredningen
intagit den ståndpunkten att sagda förhållande under de senaste
tio åren undergått en så gynnsam förskjutning att det — till skillnad från
vad tidigare varit fallet — icke är helt orimligt att diskutera frågan om
dylika bidrag. Utredningen har emellertid funnit, att starka skäl tala mot
att i nuvarande läge förorda eu subvention åsyftande generell och likformig
hyressänkning såsom en huvudlinje för de följande årens bostadspolitik.

Nackdelarna med bidrag av här ifrågavarande slag äro enligt min mening
uppenbara. Allmänna bidrag kunna — i första hand av statsfinansiella
skäl — icke bli så stora att huvudparten av hushållen med begränsade
inkomster genom dessa kan erhålla effektiv hjälp. Samtidigt skulle många
hushåll, vilka icke äro i behov av det allmännas stöd för att lösa sina bostadsproblem,
få sina bostadskostnader minskade genom en dylik bidragsverksamliet.
Den bostadspolitiska effekten av allmänna bidrag kan med
andra ord förutsättas bli tämligen obetydlig.

Under krigsåren ha allmänna bidrag i form av tilläggslån och räntefri
stående del av statligt lån utgått till nytillkommande bostadshus. Denna
bidragsverksamhet har från början haft karaktären av tillfälligt, av den
kraftiga stegringen av byggnadskostnaderna motiverat stöd. Avsikten har
varit att förhindra, att högre hyror skulle behöva uttagas i nyuppförda än i
tidigare uppförda hus av jämförlig beskaffenhet, och att därigenom neutralisera
verkningarna på den allmänna hyresnivån av en såsom övergående
bedömd kostnadsökning. Jag delar utredningens uppfattning, att starka
skäl tala för att allmänna bostadsbidrag av här ifrågavarande slag icke böra
utgöra ett permanent inslag i en långsiktig, på standardhöjning inriktad
bostadspolitik. Detta innebär emellertid icke, att allmänna bidrag icke böra
utgå under den närmaste framtiden. De nuvarande höga byggnadskostnaderna
göra det sålunda enligt min mening nödvändigt att ännu en tid
bibehålla det allmänna stödet till nyuppförda hus i form av tilläggslån
och räntefri stående del av statligt lån. Såsom utredningen kraftigt understrukit
bör dock en avveckling av detta stöd ske, så snart utvecklingen av
byggnadskostnaderna öppnar en möjlighet härtill.

Vad härefter angår frågan om bidrag för förbättring av möjligheterna
för hushåll med behov av relativt stora lägenheter att erhålla en fullgod bostad
har utredningen givit uttryck åt den uppfattningen, att till de hushåll
som utgöras av familjer med två eller flera minderåriga barn särskilda bi -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 235.

drag (1''amiljebosladsbidrag) böra utgå. Utredningens förslag på denna punkt
innebär en utbyggnad av den sedan år 1935 bedrivna låne- och bidragsverksamheten
till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer. Utredningen
anser det i och för sig önskvärt, att alla familjer med minderåriga barn.
alltså även ettbarnsfamiljerna, komma i åtnjutande av särskilda bostadsbidrag.
Av statsfinansiella skäl och med hänsyn till att standardförbättringen
tager tid och således först efter en längre tidsperiod kan uppnås av
det stora flertalet hushåll har utredningen funnit sig böra föreslå, att tills
vidare den angivna begränsningen av ifrågavarande bidragsverksamhet
skall gälla.

Jag delar utredningens uppfattning, alt de barnfostrande familjernas
bostadsfråga är av hög angelägenhetsgrad. Under beaktande av berörda
familjers inkomstförhållanden samt av kostnaderna för en fullvärdigt utrustad,
till dessa familjers bostadsbehov anpassad bostad ansluter jag mig
till den av utredningen förordade utvidgningen av subventionsverksamheten
till förmån för de barnfostrande familjerna. Till detaljerna i utredningens
förslag återkommer jag i det följande.

Vidkommande slutligen frågan om bidrag i syfte att bereda hushåll med
begränsade ekonomiska resurser möjlighet att erhålla eu tillfredsställande
bostad har denna blivit föremål för en ingående prövning av bostadssociala
utredningen. Enligt utredningens uppfattning skulle en enbart till de ekonomiskt
sämst ställda grupperna koncentrerad subvention lämna icke önskvärda
resultat, emedan den förutsätter individuell inkomstprövning, stimulerar
till byggande av bostäder av lägre klass och ger en alltför ojämn
effekt åt standardförbättringen. På grund härav och med hänsyn dels till all
enligt av utredningen verkställda beräkningar ett betydande antal familjer pa
grund av begränsade inkomster icke skulle vara i stånd att skafta sig en tillfredsställande
bostad med familjebostadsbidrag av samma storlek som hittills,
dels till att en generell ökning av bidragsbeloppen skulle kunna leda
till vissa mindre önskvärda konsekvenser, föreslår utredningen, alt familjebostadsbidragen
kombineras med en bostadssubvention, som kan komma
alla hushåll tillgodo, oavsett familjestorlek men med viss begränsning med
hänsyn till inkomsterna.

Jag biträder i princip den av utredningen uttalade uppfattningen, all
familjebostadsbidragen böra kompletteras med bidrag, vilka åro avsedda
för olika familjetyper med begränsade inkomster. Till detaljerna i utredningens
förslag på denna punkt återkommer jag i det följande.

Det är uppenbart att sistberörda bidrag icke kan beräknas medföra att
eu tillfredsställande bostad i eu nära framtid kommer inom räckhåll för
samtliga hushåll med små inkomster. Såsom utvecklats av utredningen kan
eu förbättring av bostadsförhållandena endast åstadkommas successivt. Eu
förutsättning för eu allmän höjning av bostadsstandarden är alt bostadsbeståndet
undergår eu genomgripande omvandling. Denna måste med nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

vändighet bli synnerligen tidskrävande på grund av att tillgången på material
och arbetskraft endast medger ett årligt tillskott av nya lägenheter
svarande mot högst 3 å 4 procent av beståndet. Av detta skäl är det omöjligt
att med hjälp av bostadsbidrag av vad slag det vara må på kort sikt
förhjälpa alla hushåll med låg bostadsstandard till en god lägenhet. Enligt
min uppfattning måste emellertid frågan om bostadsbidrag till hushåll med
små inkomster oavlåtligen följas med stor uppmärksamhet. 1 ett framtida
läge, utmärkt av normal tillgång på bostäder och starkt utvidgade möjligheter
till systematisk sanering av undermåliga delar av det gamla bostadsbeståndet,
torde frågan om effektiva åtgärder i syfte att tillförsäkra hushåll
med små inkomster och låg bostadsstandard en fullgod bostad behöva
bli föremål för en ingående och förutsättningslös prövning.

Utredningens uppfattning, att jdet förefaller naturligt att de statliga stödåtgärderna
i många fall kompletteras genom stödåtgärder från
kommunernas och industriföretags sida, delas av mig.
Det ligger i sakens natur att åtgärder från statens sida för främjande av
bostadsförsörjningen måste få en i viss mån schematisk utformning. Det
är icke möjligt att så konstruera de statliga bidragen att stödet i alla fall
blir fullt tillräcklig. De positiva uttalanden, som gjorts av flertalet av de
kommuner, vilka haft att yttra sig över bostadssociala utredningens här
ifrågavarande betänkande, beträffande önskvärdheten av att strävandena
att förbättra bostadsstandarden befordras, tyda på att väsentliga insatser
komma att göras av kommunerna.

Principiella synpunkter på den allmänna bostadspolitikens

organisation.

Nuvarande organisation.

Inom den statliga bostadspolitiken råder för närvarande ur organisatorisk
synpunkt en dualism. Vissa låne- och bidragsformer, vilka huvudsakligen
avse bostadsbyggandet i städer och stadsliknande samhällen, handhavas
sålunda av en organisation med statens byggnadslånebyrå som centralorgan.
De former för lån och bidrag däremot som främst ha till syfte
att underlätta bostadsbyggandet på landsbygden handhavas under egnahemsstyrelsen
av egnahemsorganisationen, vars verksamhet till övervägande
del omfattar åtgärder till främjande av jordbrukspolitiska ändamål.

Berörda båda organisationer ha en väsentligt skiljaktig struktur. Den organisation
som står under byggnadslånebyråns ledning utgöres, förutom av
byrån, av kommunala förmedlingsorgan men saknar organ i länsinstansen.
Beslutanderätten beträffande lån och bidrag är koncentrerad till byggnadslånebyrån.
Egnahemsorganisationen däremot har sin tyngdpunkt i läns -

Kanyl. Muj:ts proposition nr 235.

instansen, där egnahemsnämnderna äro utrustade med eu mycket vidsträckt
beslutanderätt. I övrigt består egnahemsorganisationen av dels egnahemsstyrelsen
såsom centralorgan, dels egnahemsombud, egnahemskommittéer
och för vissa ärenden hälsovårdsnämnder i kommunerna.

I det följande torde en kortfattad redogörelse få lämnas för ifrågavarande
båda organisationers åligganden och uppbyggnad.

Härvid torde först den under ledning av statens byggnadslånebyrå
stående organisationen få behandlas.

Byggnadslånebyrån har till uppgift att centralt under socialdepartementet
leda bostadsförsörjningsverksamheten i stadssamhällena. På byråns handläggning
ankomma ärenden rörande följande låne- och bidragsformer, nämligen 1)

tertiärlån jämte tilläggslån till flerfamiljshus;

2) tertiärlån till enfamiljshus jämte kapitalsubvention i form av räntefri
stående del av lånet;

3) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån för mindre bemedlade, barnrika
familjer samt familjebidrag;

4) bidrag till anordnande av pensionärshem (ärendena beredas av byrån
och avgöras av Kungl. Maj:t).

Det åligger byrån vidare att fortlöpande följa läget på bostadsmarknaden
i olika orter, materialförsörjningsläget och byggnadskostnadsutvecklingen
samt att taga initiativ i hithörande frågor. Byrån har även vissa arbetsuppgifter,
som sammanhänga med byggnadsmaterialregleringar och byggnadstillståndsgivning.

Beträffande byggnadslånebyråns inre organisation, vilken på senare tid
kraftigt utvecklats i samband med expansionen av den på byrån ankommande
låne- och bidragsverksamheten, torde hänvisning få ske till bostadssociala
utredningens i dagarna avgivna slutbetänkande, del II (SOU 1947:
26) sid. 348—364.

I fråga om de kommunala förmedlingsorganen för den av byggnadslånebyrån
omhänderhavda låne- och bidragsverksamheten föreligger icke skyldighet
för kommun att utse sådant organ. Ett kraftigt incitament härtill ligger
emellertid i att ifrågavarande verksamhet kan förekomma endast i
kommun, som åtagit sig att i enlighet med givna föreskrifter utan kostnad
för statsverket eller låntagaren ombesörja förmedling. I flertalet större och
medelstora kommuner finnas numera förmedlingsorgan. Där icke kommunen
därtill utser annat befintligt kommunalt organ eller inrättar särskilt
organ för ändamålet, utgöres det kommunala förmedlingsorganet i stad av
drätselkammaren och på landet av kommunalnämnden eller municipalnämnden.

Förmedlingsorganets uppgift är att utöva allmän service beträffande låneoch
bidragsverksamheten, mottaga och med eget yttrande till byggnadslåne -

Kungl. Muj.ls proposition nr 235.

byrån vidarebefordra ansökningar om lån och bidrag samt i olika avseenden
tillse att beviljade låne- och bidragsmedel komma till rätt användning.
Genom deltagande i byggnadsregleringen har förmedlingsorganens verksamhet
på senare tid utvecklats mot en verklig planering från år till år av
bostadsbyggandet på respektive ort.

Vad härefter angår egnahemsorganisationens verksamhet omfattar
den del av verksamheten som enbart avser bostadsförsörjning handhavande
av följande låne- och bidragsformer, nämligen

1) bostadsegnahemslån jämte tilläggslån;

2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag;

3) förbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån till bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden;

4) bidrag till fiskarbostäder;

5) lantarbetarbostadslån och -bidrag.

Egnahemsstyrelsen, beträffande vars organisation hänvisning torde få ske
till bostadssociala utredningens slutbetänkande, del II, sid. 365—369, utövar
ledningen och kontrollen av denna låne- och bidragsverksamhet.

Handläggningen av de särskilda ärendena däremot ombesörjes i huvudsak
av egnahemsnämnderna. Sådana finnas en i varje län med undanlag för
Kalmar och Älvsborgs län, som ha två egnahemsnämnder. Egnahemsnämnd
består av fem ledamöter, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t för fyra år, och
den femte är egnahemsdirektören hos nämnden såsom självskriven ledamot.

Av de lokala organen utses ortsombuden, ett för varje kommun, av vederbörande
egnahemsnämnd. Ortsombudet har till uppgift, bland annat, att
tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar angående egnaliemsverksamheten
samt mottaga och till egnahemsnämnden med eget yttrande
översända ansökningar om lån och bidrag.

Kommun må utse två personer att tillsammans med egnahemsombudet
bilda kommunens egnahemskommitté, vilken skall verka rådgivande och
allmänt befordrande för egnahemsverksamheten i kommunen.

Beträffande bostadsförbättringsverksamheten slutligen har den lokala
handläggningen anförtrotts åt hälsovårdsnämnderna.

Organisationsförslag i bostadssociala utredningens slutbetänkande, de! I.

I detta betänkande återfinnas endast allmänna uttalanden om bostadspolitikens
organisation.

Utredningen förutsätter sålunda, att denna organisation skall vara enhetlig
och gemensam för alla slag av bostäder med undantag av bostäder å
jordbruksfastighet. Utredningen motiverar sagda undantag med att kapitalinvestering
i bostäder på jordbruksfastighet har sådant samband med fastighetens
ekonomi i övrigt att ärenden rörande statliga lån och bidrag för detta
ändamål böra prövas av de jordbrukspolitiska organen.

Kungl. Maj:Is proposition nr 235.

I konsekvens med det anförda förordar utredningen, all den centrala
ledningen av statlig låne- och bidragsverksamhet för bostadsändamål i
allmänhet skall koncentreras till ett organ, vilket bör skapas genom omorganisation
av statens byggnadslånebyrå.

Frågan om lokalorganen behandlas av utredningen i samband
med spörsmålet om fördelningen mellan stat och kommun av ansvaret för
ifrågavarande verksamhet. Utredningen finner, att den ekonomiska bördan
av risktagande och subventioner bör i huvudsak bäras av staten och för
kommunernas del begränsas till det minimum, som är nödvändigt för att
säkra god förvaltning, samt till frivillig komplettering av det statliga stödet.
Däremot måste enligt utredningens uppfattning de organisatoriska, planläggande
och initiativtagande insatserna till väsentlig del ankomma på kommunerna.

Med hänsyn till angelägenheten av alt garantier erhållas för att de bostadspolitiska
och sysselsättningspolitiska syften som komma till uttryck i
det bostadspolitiska programmet effektivt fullföljas föreslår utredningen, alt
lagstadgad skyldighet införes för kommun att, i händelse bostadsförsörjningen
inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess
förbättring. Denna skyldighet bör för större stadssamhällen även omfatta
upprättande av bostadsförsörjningsplaner.

Ytterligare föreslår utredningen, att kommunerna skola åläggas all utan
kostnad för statsverket förmedla lån och bidrag för bostadsändamål. I anslutning
härtill betonar utredningen angelägenheten av att bostadsärendena
i största möjliga utsträckning decentraliseras och anför i denna del huvudsakligen
följande.

Även om utvecklingen under de senaste decennierna gått i den riktningen,
att det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen alltmera övertagits av
staten, är dock bostadsfrågan i väsentliga hänseenden till sin egen natur så
lokalt präglad att en lokal handläggning av bostadsärenden i störsla möjliga
män ter sig önskvärd. Men en decentralisering förutsätter givetvis, att kommunerna
äro utrustade med effektiva organ för uppgiften. Så är fallet i ett
under senare år starkt växande antal fall. Men det kan knappast förnekas,
att fortfarande på en del håll, framför allt på landsbygden men även i vissa
stadssamhällen, den kommunala organisationen icke är tillräcklig för att
motsvara de krav, som den framtida bostadspolitiken ställer, i synnerhet som
dessa måste bli större än tidigare. De små kommunernas möjligheter att
själva sörja för sakkunnig teknisk och ekonomisk prövning av ärendena
äro ofta mycket begränsade. Beträffande stadssamhällen med större och
mera differentierad bebyggelse bör utöver den rena förmedlingsverksamheten
med därtill hörande funktioner kunna påräknas eu mera självständig och
aktiv insats i form av dels teknisk och ekonomisk granskning av byggnadsprojekt,
i vilka kommunen själv ej är direkt engagerad, dels en planläggande
verksamhet med slandardhöjande och produktionsstabiliserande syfte. Detta
förutsätter, att den kommunala organisationen för ändamålet i större och
medelstora stadssamhällen allmänt bygges ut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Det enda uttalande som i betänkandet förekommer beträffande länsorgan
för bostadsförsörjningen ansluter sig till vad utredningen sålunda
anfört beträffande småkommunernas begränsade möjligheter till teknisk och
ekonomisk prövning. I detta sammanhang framhåller utredningen, att det
med hänsyn till landsbygd och mindre orter är nödvändigt att upprätta en
länsorganisation, som kan ombesörja ekonomisk granskning och teknisk
rådgivning och kontroll och till vilken jämväl en länsbostadsinspektion kan
knytas.

Beträffande organisationsfrågorna i övrigt hänvisar utredningen till slutbetänkandets
andra del, vilken i dagarna avlämnas.

Av berörda uttalanden i slutbetänkandets första del torde emellertid framgå
att den allmänna bostadspolitiken enligt utredningens uppfattning i princip
bör ha följande organisation, nämligen ett statligt centralorgan, länsorgan
samt kommunala lokalorgan i de särskilda kommunerna.

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet och ett flertal kommunala myndigheter förklara
sig dela utredningens uppfattning, att handläggningen av bostadsärendena
bör decentraliseras i så stor omfattning som möjligt.

Utredningens allmänna uttalanden i övrigt beträffande organisationen
ha i stort sett icke föranlett erinran från remissinstansernas sida. Dock
ifrågasätter länsstyrelsen i Jönköpings län, huruvida länsbostadsorgan bli
erforderliga, sedan kommunerna efter en indelningsändring blivit större och
bärkraftigare och härmed erhållit ökade möjligheter att handlägga ärenden
av ifrågavarande slag. Å andra sidan framhålla fullmäktige i riksgäldskontoret
vikten av att erforderlig teknisk och ekonomisk sakkunskap ställes
till förfogande för de mindre kommunerna, särskilt på landsbygden, så att
även dessa bli i stånd att bättre än nu planera och genomföra ett bostadspolitiskt
program. Även byggnadsstyrelsen finner en förutsättning för att
kommunerna skola kunna lösa planläggningsuppgifterna vara att den av
utredningen föreslagna länsorganisationen kommer till stånd. Enligt styrelsens
mening är den av utredningen angivna fördelningen mellan stat och
kommun av ansvaret för den allmänna bostadspolitiken ändamålsenlig.

Svenska stadsförbundet förordar, att det allmännas planläggning och dirigering
av bostadsproduktionen sker genom kommunala lokalorgan under
ledning av ett centralt statligt organ. På det centrala organet borde ankomma
att riksplanera bostadsproduktionen och att stå de lokala organen
till tjänst med speciell sakkunskap samt råd och upplysningar. Liknande
synpunkter anföras av drätselkammaren i Linköping, vilken tillägger, att
den lånebeviljande verksamheten endast beträffande större hyreshus bör ankomma
på centralorganet och i övrigt bör kunna utövas av länsorgan.
Drätselkammaren i Borlänge finner lämpligt, att länsorganen meddela beslut
beträffande lån för mindre bostadsföretag och stå kommunerna till tjänst

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

med råd och anvisningar. Kommunalnämnden i Åtvids kommun anser, att
låneärendena med fordel kunna handläggas av länsorgan.

Vad vtterligare angår länsorganens funktion uttalar drätselkammaren i
Vänersborg, alt städer med minst 10 000 invånare böra, under förutsättning
att de ha egna effektiva bostadsorgan, vara direkt underställda centralorganet
utan länsorganisationen som mellaninstans. Drätselkammaren i Ljungby
gör samma uttalande även beträffande mindre orter, för vilka angivna förutsättning
föreligger. Drätselkammaren i Ronneby däremot finner, att även
samhällen med inemot 10 000 invånare skola kunna få biträde i tekniska
och ekonomiska frågor av den föreslagna länsorganisationen.

Departementschefen.

Först i sitt slutbetänkande, del II, som avgives i dagarna, har bostadssociala
utredningen ägnat frågan om den allmänna bostadspolitikens organisation
en utförligare behandling. Förslagen i detta delbetänkande torde icke
böra föreläggas riksdagen, förrän betänkandet varit föremål för remissbehandling.
Emellertid har jag funnit angeläget att redan nu angiva vissa principiella
svnpunkter på frågan om den bostadspolitiska organisationen. Jag
utgår härvid från de uttalanden i ämnet som förekomma i utredningens slutbetänkande,
del I, och i de häröver avgivna yttrandena. Påpekas må, alt
dessa uttalanden av utredningen överensstämma med utredningens uppläggning
av organisationsförslagen i slutbetänkandets andra del.

Med hänsyn till att den i det följande föreslagna omläggningen av den
statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen
är avsedd att genomföras den 1 juli 1948 bör den nya bostadspolitiska organisationen
nämnda dag vara så utbyggd, att den kan fullgöra sina funktioner.

I enlighet med det förslag, som chefen för jordbruksdepartementet efter
samråd med mig framfört i propositionen den 21 februari 1947, nr 75, angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m., torde i samband
med att egnahemsorganisationen den 1 juli 1948 ersättes med andra
organ samtliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförsörjningen som ankomma
på egnahemsorganisationen -— alltsa även i vad de avse bostäder
på jordbruksfastighet — överflyttas till den bostadspolitiska organisationen.
Härigenom komma de statliga åtgärderna beträffande bostadsförsörjningen
i dess helhet att åligga en och samma organisation.

Enligt de uttalanden i organisationsfrågan som förekomma i första delen
av bostadssociala utredningens slutbetänkande anser utredningen, att den
bostadspolitiska organisationen bör bestå av ett centralorgan samt av organ
såväl i läns- som i kommuninstansen. Några väsentliga erinringar häremot
förekomma icke i remissyttrandena.

Med hänsyn till den omfattning som den allmänna bostadspolitiska verksamheten
kommer att få vid genomförandet av de i del löljande framlagda

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

förslagen torde behovet av ett fristående bostadspolitiskt centralorgan vara
oomtvistligt. Detta organ bör enligt min mening givas formen av ett permanent
statligt verk och skapas genom en omorganisation av statens byggnadslånebyrå.

Såväl bostadssociala utredningen som ett flertal remissinstanser ha påpekat
angelägenheten av största möjliga decentralisering av bostadspolitiken.
Jag delar obetingat denna uppfattning.

I ett senare sammanhang kommer jag att föreslå skyldighet för kommunerna
dels att utan kostnad för statsverket förmedla lån och bidrag för bostadsändamål,
dels att i händelse att bostadsförsörjningen inom kommunen
icke är tillfredsställande vidtaga åtgärder för dess förbättring, dels ock att
upprätta bostadsförsörjningsplaner.

Uppenbart är att behov föreligger av bostadspolitiska organ i kommuninstansen
och att dessa organ böra ingå i den kommunala administrationen.
Jag vill redan nu uttala min anslutning till ett först i andra delen av bostadssociala
utredningens slutbetänkande framfört förslag, att inom kommunen
ansvaret för bostadsförsörjningen skall odelat åligga ett enda organ.
Härvid äro olika alternativ möjliga. Sagda ansvar kan läggas å ett redan
befintligt kommunalt organ, antingen ett bestämt sådant eller det som kommunen
utser. Tänkbart är även, att för ändamålet inrättas ett särskilt organ.
Viss valfrihet för kommunen mellan dessa organisationsformer kommer
sannolikt att befinnas vara mest lämplig. Slutlig ställning till dessa spörsmål
torde böra tagas först sedan utredningens organisationsförslag varit
föremål för remissbehandling. Emellertid vill jag framhålla angelägenheten
av att redan innan ställning tagits till frågan om den kommunala organisationen
det planläggningsarbete beträffande bostadsförsörjningen, som påbörjats
inom vissa kommuner, utbredes och intensifieras.

I betänkandets första del har bostadssociala utredningen endast helt flyktigt
berört länsorganet för bostadsförsörjningen och härvid angivit detta
oigans funktion vara att särskilt beträffande landsbygden och mindre orter
ombesörja ekonomisk granskning och teknisk rådgivning och kontroll. Ett
antal remissinstanser framhåller, att även långivningen i viss utsträckning
skulle kunna ombesörjas av länsorganen.

För egen del är jag av den uppfattningen att dylika länsorgan kunna
komma att få stor betydelse för främjande av bostadsförsörjningen. Del
torde böra åligga dessa organ att på olika sätt verka för en planmässig förbättring
av bostadsförhållandena i vederbörande län. Med sin relativt stora
sakkunskap beträffande olika frågor som beröra bostadsförsörjningen kunna
de sta kommunerna till tjänst med råd och anvisningar i skilda avseenden.
Vissa kontrollerande uppgifter torde även böra ankomma på dessa organ.
Vidare torde beslutanderätten beträffande den statliga låne- och bidragsgivningen
till förmån för bostadsförsörjningen kunna i viss omfattning uppdragas
åt länsorganen. Det torde knappast kunna ifrågasättas annat än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

dessa organ, i likhet med de nuvarande egnahemsnämnderna och de föreslagna
lantbruksnämnderna, skola vara statliga.

Med hänsyn till angelägenheten av att länsorganen omedelbart efter omläggningen
den 1 juli 1948 av den statliga stödverksamheten för bostadsförsörjningen
skola kunna fullgöra sina funktioner finner jag nödvändigt
att uppbyggandet av dessa organ påbörjas redan under nästa budgetår.
1 början av 1948 års riksdag torde detaljerat förslag till den allmänna bostadspolitikens
organisation få framläggas och i anslutning härtill torde
eventuellt erforderliga medel för uppbyggandet av organisationen i länsinstansen
få äskas.

Lån och bidrag till enfamiljshus.

Nu gällande bestämmelser.

Innan redogörelse lämnas för bostadssociala utredningens förslag angående
lån och bidrag till enfamiljshus (egnahem), torde det vara lämpligt att
ge en kortfattad översikt över nu gällande bestämmelser beträffande ifrågavarande
del av det statliga stödet till bostadsförsörjningen.

Den statliga stödverksamhet, som avser att främja nybyggnad, ombyggnad
och förbättring av egnahem, handhaves — såsom av det tidigare anförda
framgår — av två centrala organ, statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen.

Byggnadslånebyrån beviljar

1) tertiärlån till enfamiljshus — varmed i detta sammanhang förstås byggnad,
som är avsedd att innehålla två huvudsakligen mindre, men rymliga
bostadslägenheter eller alt utgöra egethem — jämte kapitalsubvenlion
i form av ränte- och amorteringsfri del av tertiärlånet;

2) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån till egnahem lör mindre bemedlade,
barnrika familjer samt familjebidrag.

Genom egnahemsorganisationen med egnahemsstyrelsen som centralorgan
beviljas

1) egnahemslån:

a) bostadslån (bostadsegnahemslån) jämte lilläggslån,

b) jordbrukslån;

2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag;

8) till bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden:

a. förbättringsbidrag;

b. nybyggnadslån;

c. förbättringslån;

4) statsbidrag till fiskarbostäder;

5) lantarbetarbostadslån och -bidrag.

Tertiärlån till enfamiljshus. (Kungörelse den 30 juni 1942,
nr 509, om tertiärlån och lilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, änd -

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

rad genom kungörelser nr 739/1942, 592/1943, 176/1945 och 685/1945 samt,
i vad den avser flerfamiljshus, upphävd genom kungörelse nr 551/1946.)

Tertiärlån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun
eller därmed jämställd företagare, beviljas på något andra villkor än som
gälla annat enfamiljshus. Lån till enfamiljshus av förstnämnda slag ha emellertid
under de senaste åren endast beviljats i ett eller annat undantagsfall.
Den följande redogörelsen har därför begränsats till bestämmelser avseende
lån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges i enskild regi.

Lånets storlek och läge: högst 35 (under särskilda omständigheter 45)
procent av det av byggnadslånebyrån godkända fastighetsvärdet eller, då
fråga är om tomträtt, byggnadsvärdet (enligt praxis i regel = den godtagbara
anskaffnings- respektive byggnadskostnaden), säkerställt genom inteckning
inom 85 procent av belåningsvärdet. För ombyggnadsföretag gäller
ytterligare den bestämmelsen, att tertiärlånet ej får överstiga halva ombyggnadskostnaden.
I allmänhet godtages icke högre anskaffningskostnad
för ett egethem än 40 000 kronor.

Tomtkostnad: Enligt nuvarande praxis beviljas tertiärlån till enfamiljshus
endast under förutsättning, att den faktiska tomtkostnaden icke överstiger
den, som i enlighet med vissa direktiv kan godtagas av byggnadslånebyrån.

Räntefri stående del av tertiärlånet: högst 10 procent av belåningsvärdet
under förutsättning av kommunens borgen för sagda del av lånet, vilken är
avsedd att avskrivas efter 10 år, därest icke bostadskostnadsnivåns utveckling
föranleder beslut om återbetalning, helt eller delvis.

Ränta: 3-6 procent.

Amortering svillkor: under de första 10 åren en annuitet å 6 procent, under
de därpå följande 10 åren den högre annuitet som erfordras, för att
lånet efter denna tid skall vara återbetalt.

Räntegaranti: Den som erhållit tertiärlån till enfamiljshus garanteras de
10 första åren under vissa förutsättningar en primärlåneränta å 3-5 procent
och däremot svarande ränta för sekundärkredit.

Lågenhetens storlek: beträffande egethem minst 3 rum och kök (undantagsvis
2 rum och kök) och högst 4 (undantagsvis 5) rum och kök med en
lägenhetsyta av för byggnad i ett plan: 100 m2 (undantagsvis 120 m2), i ett
och ett halvt plan: 90 m2 i det hela våningsplanet och i två plan: 60 m2 per
våningsplan.

Lägenhetens utrustning: fullt modern, badrum eventuellt i källaren, undantagsvis
endast badmöjlighet.

Bostadsanskaffningslån till egnahem för mindre bemedlade,
barnrika familjer jämte tilläggslån och familjebidrag.
(Kungörelse den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag
av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och
594/1943, samt kungörelse den 30 juni 1942, nr 572, om tilläggslån för be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

redande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom
kungörelse nr 595/1943.)

Bostadsanskaffningslånets storlek: vid nybyggnad 51 och vid ombyggnad
90 procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffnings- eller
byggnadskostnaden. 1 städer och köpingar skall kommunen vid nybyggnad
ställa tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande. Belåningsvärdet
skall då överensstämma med den godkända byggnadskostnaden.
Förutsättning för lånet är viss kommunal borgen. Lånet skall vara säkerställt
i fråga om nybyggnad genom (i regel) första inteckning i fastigheten
eller tomträtten och i fråga om ombyggnad genom inteckning, liggande inom
det värde, som av bvggnadslånebyran beräknas kunna asättas fastigheten
eller tomträtten efter förbättringen.

Ränta: 3''25 procent.

Amorteringsvillkor:

a) Där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande,
utgör en tredjedel av lånet en stående del; två tredjedelar av lånet
skola amorteras under 20 år med fast annuitet.

b) Där kommun icke ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till
förfogande, utgöra två niondelar av lånet en räntefri stående del, tva niondelar
en stående del och fem niondelar en amorteringsdel med 20 års amorteringstid.
Den räntebärande stående delen skall efter amorteringstidens utgång
antingen uppsägas till betalning eller amorteras inom ytterligare 10 år.
Den räntefria stående delen är avsedd att avskrivas, sedan övriga delar av
lånet i behörig ordning återbetalats.

Lägenhetens storlek: minst 2 rum och kök.

Lägenhetens utrustning: Bostaden skall, där så kan ordnas inom limlig
kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning
samt även i övrigt så utrustad, att hygienen befordras och det husliga
arbetet underlättas.

Förskott å bostadsanskaffningslånet: kan på vissa villkor beviljas mot
säkerhet, som förmedlingsorganet finner tillfredsställande.

Tilläggslån: 10 procent av den godkända anskaffnings- eller byggnadskostnaden
för nybyggnadsföretag under förutsättning av kommunal borgen. 1 illläggslånet,
som är ränte- och amorteringsfritt, är avsett att avskrivas efter
10 år.

Familjebidrag: utgår med viss procent — uppgående till 30 procent för
familj med tre barn under 10 år och stigande till 70 procent för familj med
åtta eller flera minderåriga barn — av den fastställda normala arliga bostadskostnaden,
vari inräknas en mindre del av bränslckostnadsstegringen
sedan år 1939. Bidraget utgår endast i form av avdrag å de årliga ränte- och
annuitetsbeloppen och kan således högst uppgå till summan av nämnda
belopp.

Bränslebidrag: utgår, när det gäller barnrika familjer i egnahem, såsom
en del av familjebidraget (jämför det nyss sagda) och är avsett att delvis

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

motverka den ökning av bränslekostnaderna, som ägt rum under krigsåren
och därefter.

Bcstadsegnahemslån jämte tilläggslån. (Kungörelse den
7 juni 1940, nr 589, angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad
genom kungörelser nr 578/1942 och 237/1946.)

Bostadsegnahemslånets storlek och läge: högst 18 000 kronor, säkerställt
genom inteckning inom 75 procent av belåningsvärdet (= det inom egnahemsorganisationen
uppskattade marknadsvärdet).

Ränta: 3-6 procent.

Amorteringsvillkor: 50 procent av belåningsvärdet utgör en stående del
och återstoden en amorteringsdel. Denna är amorteringsfri under de tre
första åren. Därefter sker återbetalning under 21 år med en fast annuitet
av 7 procent.

Lägenhetens storlek: lämplig storlek och typ.

Lägenhetens utrustning: där så kan ordnas inom rimlig kostnad, bör bostaden
förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning
samt även i övrigt inredas och utrustas så, att hygienen befordras
och det husliga arbetet underlättas.

Tilläggslån: högst 10 procent av anskaffningskostnaden; tilläggslånet får
dock icke överstiga skillnaden mellan sagda kostnad och belåningsvärdet.
Tilläggslånet är ränte- och amorteringsfritt samt avsett att avskrivas efter
10 år.

Jordbrukslån, som i första hand avser förvärv av jordbruksfastighet,
kan under vissa omständigheter utnyttjas även för finansiering av nybyggnad
å dylik fastighet.

Arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag. (Kungörelse
den 7 juni 1940, nr 590, angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
ändrad genom kungörelse nr 220/1945.)

Arbetarsmåbrukslån beviljas med belopp, som icke får överstiga vare sig
kostnaderna för lägenhetens förvärv och färdigställande eller 10 000 kronor.
Lånet uppdelas i en stående del — motsvarande kostnaden för jordförvärvet
jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för visst
jordförbättringsarbete — samt en amorteringsdel. Sistnämnda del av lånet,
som är räntefri, amorteras efter 5 år under en tid av 30 år med en trettiondel
årligen. Den stående delen av lånet skall, sedan amorteringsdelen återbetalats,
förräntas enligt bestämmelser, som Kungl. Maj:t framdeles meddelar.

Statsbidrag. Lånesökande, som har tre eller flera barn under 16 år och
med hänsyn därtill gör bostaden större än som eljest varit behövligt, kan i
mån av behov utöver lånet erhålla ett bidrag till täckande av kostnadsökningen
på högst 1 000 kronor. Dylikt bidrag kan även beviljas för tillbyggnad
av bostaden.

Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. (Kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

görelse den 22 juni 1939, nr 464, om förbättringsbidrag samt nybyggnadsoch
förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad genom
kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941, 860/1941 och
596/1943.)

Förbättringsbidrag må i regel icke överstiga 80 procent av kostnaden för
nybyggnads- eller förbättringsföretag. För varje bostadslägenhet må bidraget
aldrig överstiga den å lägenheten belöpande andelen av nämnda kostnad
och må uppgå till högst 3 500 kronor, då arbetet avser såväl förbättring av
bostadslägenheter eller uppförande av nya lägenheter (högst 2 500 kronor
för varje lägenhet) som anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller
förbättring av vattentäkt (högst 1 000 kronor för varje lägenhet). Avser arbetet
endast förbättring av äldre eller uppförande av nya lägenheter, får bidraget
uppgå till högst 2 500 kronor per lägenhet, och om arbetet avser enbart
anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av
vattentäkt till högst 1 000 kronor. Härutöver gälla vissa undantagsbestämmelser.
Förbättringsbidraget utgår efter behovsprövning.

Ngbgggnadslån kan beviljas i stället för eller i kombination med förbättringsbidrag.
Beviljande av lånet förutsätter icke behovsprövning. Lånet
jämte eventuellt förbättringsbidrag må icke överstiga 80 procent av de uppskattade
kostnaderna för företaget. Lånet amorteras med fast annuitet under
20 år. Räntan är 3-25 procent.

Förbättringslån kan, likaledes utan behovsprövning, beviljas för samma
ändamål som förbättringsbidrag och nybyggnadslån men kan icke kombineras
med någotdera. Lånet må ej överstiga 80 procent av de uppskattade
kostnaderna för företaget. Lånet är räntefritt under 10 år. Därefter är räntan
3-25 procent. Amortering sker under 20 år, under de första 10 åren med en
tjugondei av lånebeloppet och under återstoden av lånetiden med fast
annuitet.

Gemensamt villkor för beviljande av förbättringsbidrag, nybyggnads- och
förbättringslån är bland annat, att bostadsutrymmena efter byggnadsföretagets
genomförande komma att uppfylla hälsovårdsstadgans krav.

Efter medgivande av Kungl. Maj:t kan bostadsförbättringsverksamhet med
anlitande av de tre nämnda stödformerna förekomma jämväl inom sådana
samhällen — städer och köpingar m. fl. — eller delar av samhällen, där
hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser tillämpas.

Statsbidrag till fiskarbostäder (kungörelse den 22 juni 1939,
nr 472, ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och
614/1942) kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas,
utgå inom de norrländska kustlänen samt Uppland för iordningställande av
fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant bidrag utgår med i regel
högst 80 procent av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är
underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Flögsta

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och
båthus) 2 500 kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart
sjöbod 500 kronor samt för enbart båthus 400 kronor.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag. (Kungörelse den 22
juni 1939, nr 465, om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag,
ändrad genom kungörelser nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943.)

Lantarbetarbostadslån får icke överstiga 80 procent av de uppskattade
kostnaderna för företaget, i vilket kan inbegripas förbättring av vattentäkt.
Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren för förbättringslån.
Lägenheten skall bestå av minst 2 rum och kök av lämplig storlek. Lägenheten
bör så utrustas, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.
Bär så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med
vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning.

Lantarbetarbostadsbidrag kan beviljas jämte lån och utgå med 300 kronor
för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt
anordningar för centraluppvärmning eller enbart vatten- och avloppsledningar
eller innehåller minst 3 rum och kök. Om samtliga dessa krav uppfyllas,
utgår bidraget med 600 kronor.

Bostadssociala utredningens förslag.

Egnahemslån.

Till en början må återgivas vissa av utredningen anförda allmänna
synpunkter på egnahemsbyggandet och långivningen härför.

Utredningen förutsätter, att egnahemsbyggandet liksom hittills väsentligen
kommer att äga rum i enskild regi.

Vid utformandet av sitt förslag angående lån till egnahem har utredningen
velat tillgodose två väsentliga önskemål, nämligen att förenhetliga låneformen
så långt detta är möjligt och att skapa förutsättningar för anpassning
av låneformen till förhållandena i det särskilda fallet. Sålunda borde
nu existerande, icke rationellt försvarbara skillnader i lånevillkoren beträffande
egnahem rensas ut och en i vissa hänseenden enhetlig lånetyp bildas
med syfte att övertaga de förutvarande splittrade egnahemslåneformernas
funktioner. Denna lånetyp borde på ett smidigare sätt än som vore möjligt
med hittillsvarande former kunna anpassas efter individuella behov, dels
genom kombinationen med bidrag, dels med hänsyn till sådana från fall
till fall växlande personliga förhållanden för lånesökanden, som inverkade
på hans förmåga att omedelbart eller i framtiden bära de med lånet förbundna
kostnaderna. Utredningen finner uppenbart, att här vissa gränser
måste sättas och att variationen bör åstadkommas genom val bland ett begränsat
antal alternativ.

Det av utredningen föreslagna egnahemslånet är avsett att ersätta samtliga
nu förekommande egnahemslånetyper för rena bostadsändamål, d. v. s.
tertiärlån till enfamiljshus, bostadsanskaffningslån till egnahem för barn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

rika familjer, bostadsegnahemslån samt i samband med bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden utgående nybyggnadslån och förbättringslån.

Frågor rörande bostäder på jordbruksfastighet böra enligt utredningens
uppfattning, såsom sekundära i förhållande till jordbrukels driftsekonomiska
problem, inordnas under de åtgärder och under den administrativa organisation,
som gälla eller komma att gälla för jordbrukspolitiska och jordsociala
angelägenheter. Utredningen har därför icke ägnat de låneformer — jordbruksegnahemslån,
lantarbetarbostadslån och arbetarsmåbrukslån — som
avse bostäder på jordbruksfastighet någon mera ingående behandling. Beträffande
de båda sistnämnda låneformerna har utredningen anfört i huvudsak
följande.

Låneverksamheten till förmån för lantarbetarbostäder har haft ett kraftigt
uppsving under de allra senaste åren. Särskilt med tanke på den stora förebildande
och normsättande betydelse, som de med de statliga lånens hjälp
ny- eller ombyggda lantarbetarbostäderna otvivelaktigt ha, skulle enligt utredningens
mening ett avbrytande av det statliga stödet i nuvarande situation
vara olyckligt. Å andra sidan är utredningen med hänsyn till den speciella
arten av lantarbetarbostadslånen ur behovsbedömningssynpunkt icke
beredd att föreslå att för närvarande lantarbetarbostäderna inordnas under
de för egnahem avsedda låne- och bidragsformerna. Reglerna för behovsprövningen
torde få utformas i sammanhang med de förslag till stödåtgärder
för jordbruket, som väntas från jordbruksutredningen. Hela lantarbetarbostadsfrågans
allmänna läge torde dessutom kunna väntas snabbt förskjutas
som konsekvens av den omläggning av lönesystemet i jordbruket, som
helt nyligen trätt i kraft. Under dessa omständigheter finner utredningen
enda möjligheten vara att föreslå, att de nuvarande stödåtgärderna för lantarbetarbostäder
tillsvidare fortgå såsom ett förlängt provisorium.

Arbetarsmåbrukslånen intaga genom sin form en särställning bland de
statliga stödåtgärderna för bostadsändamål och kunna icke utan fullständig
omkonstruktion läggas in under ett förenhetligat lånesystem. Under senare
år har arbetarsmåbrukslåneverksamheten praktiskt taget upphört. Den höjning
av maximum för belåningsvärdet, som nyligen genomförts, kan måhända
dock medföra en viss uppryckning. Utredningen vill dock ifrågasätta
huruvida något egentligt behov numera föreligger att bibehålla en särskild
stödform för arbetarsmåbruk, som till sin konstruktion är artskild från de
låne- och bidragsformer, som gälla för egnahemsbildningen i övrigt. Denna
kraftigt subventionerade låneform hade ursprungligen sin motivering däri,
att den befolkningsgrupp med mycket låga inkomster, som avsågs, icke hade
möjligheter att förvärva ett egethem med tillhörande mindre jordbruk med
hjälp av då existerande former av statliga lån och bidrag. Sedan arbetarsmåbruksverksamhetens
tillkomst år 1933 ha ju emellertid väsentliga förändringar
i förutsättningarna skett. Å ena sidan ha löneförhållandena för
skogsarbetare, den huvudsakligen ifrågakommande gruppen, kraftigt förbättrats,
särskilt genom utvecklingen under krigsåren, å andra sidan har
steg för steg det statliga stödet för bostadsanskaffning, med eller utan förbindelse
med jordbruk, utvecklats till förmån för de bostadsbehövande. I
detta sammanhang kan erinras om att bostadsanskaffningslån till egnahem
för flerbarnsfamiljer i betydande utsträckning anlitats av skogsarbetare i
den situation, vars krav arbetarsmåbrukslånen skola tillgodose. Genomföras
de förslag, som utredningen framlägger, kan genom kombination av lån till

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

statens självkostnadsränta och med efter låntagarens villkor anpassningsbara
amorteringsregler samt subventioner i form av dels byggnadsbidrag,
dels löpande bidrag till familjer med två eller flera barn erhållas en årlig
bostadskostnad som i flertalet fall är jämförlig med de med arbetarsmåbrukslånen
enligt nu gällande regler förenade villkoren och i många fall
lägre. — Med hänsyn till anförda omständigheter anser utredningen, att arbetarsmåbrukslånen
i deras nuvarande form kunna slopas och ersättas av
de allmänna låne- och bidragsformer, som kunna komma att gälla för egnahemsbildningen
överhuvud.

Vad beträffar det föreslagna egnahemslånets storlek och
läge, har utredningen först diskuterat den övre lånegränsen och därvid
anfört följande.

När det gäller egnahem har traditionellt den statliga lånepolitiken baserats
på tilltron till att egnahemsbyggarens personliga intresse för egnahemmets
bevarande och hans förmåga att genom eget arbete förbilliga dels anskaffningskostnaden,
dels de löpande kostnaderna för husets underhåll kan
i betydlig mån förstärka en i och för sig svag realsäkerhet och jämväl rättfärdiga
lån till skötsamma låntagare med begränsade inkomster. Frågan om
den lämpliga placeringen av den övre belåningsgränsen är i detla sammanhang
ur social synpunkt i hög grad en fråga om möjligheterna att förvärva
ett eget hem för personer med små eller inga resurser att prestera en kapitalinsats.
Enligt utredningens mening är den för bostadsegnahemslånen
gällande gränsen, 75 procent, i synnerhet efter det senaste årtiondets byggnadskostnadsstegring
på landsbygden en för låg gräns; såsom i tidigare sammanhang
påpekats sätter den krav på egeninsats av en storlek, som är prohibitiv
för alltför många eller tvingar till en ofta kostsam kortfristig kredit
från leverantörer eller andra. Med hänsyn till de möjligheter att göra insats
i form av eget arbete, som i flertalet fall föreligger för en egnahemsbyggare,
skulle ur denna synpunkt en övre gräns av 90 procent vara lämplig.
Denna gräns är å andra sidan utan tvivel vanskligt hög ur fastighetskreditsynpunkt,
där ingen extra säkerhet för lånet ges. Enligt utredningens mening
bör den övre lånegränsen icke överstiga 85 procent av fastighetens värde,
där icke —- såsom nu gäller beträffande lån till egnahem för barnrika familjer
— ett visst kommunalt ansvarsåtagande föreligger.

Att förena nämnda båda, var för sig beaktansvärda synpunkter genom
uppställande av kravet på att borgenssäkerhet eller kommunalt betalningsansvar
skulle utgöra villkor för lån utöver en viss gräns kan icke komma
i fråga. De hämningar, som visat sig i fråga om exempelvis egnahemsverksamheten
för barnrika familjer på landsbygden, skulle nämligen genom ett
dylikt krav icke blott fortbestå utan också förstärkas och komma att gälla
egnahemsbyggandet över huvud taget.

Utredningen erinrar, att den funnit motiverat att föreslå ett engångsbidrag
till egnahemsbyggare i form av ett räntefritt, stående lån, säkerställt av inteckning
i fastigheten och uppsägbart till återbetalning i händelse av spekulativt
missbruk. Genom kombinationen av lån och ett dylikt bidrag ger
sig lösningen av problemet att förena den sociala synpunkten på önskvärdheten
av lånevillkor av icke alltför hämmande art och synpunkten på statslånets
säkerhet utan ett allmänt krav på betalningsansvar för kommunen
därigenom, att bidraget kan i mån av behov placeras ovanför det räntabla
lånets övre gräns och därmed minska den egeninsats, som behöver presteras
av lånesökande.

Kungi. Mcij.ts proposition nr 235. 37

Utredningen föreslår alltså en övre gräns för egnahemslånet av 85 procent
av belåningsvärdet.

Beträffande den nedre lånegränsen och därmed egnahemslånets storlek i
förhållande till belåningsvärdet har utredningen uttalat sig endast i förbigående
genom påpekandet vid diskussionen av amorteringsvillkoren, att på
orter, där stående lån icke kunna erhållas i öppna marknaden, frågan om
till vilken gräns lånet bör amorteras ned enligt den från början fastställda
amorteringsplanen gäller fördelningen av det statliga lånet på amorteringsdel
och stående del. Detta synes innebära, att det av utredningen föreslagna
egnahemslånet under vissa omständigheter förutsätles kunna uppgå till 85
procent av belåningsvärdet och sålunda — liksom det nuvarande bostadsanskaffningslånet
— inbegripa bottenlån.

Det hittills sagda gäller lån till nybyggnad av egnahem. Beträffande lån
till ombyggnad av egnahem finner utredningen, att den för nybyggnadslån
och förbättringslån gällande regeln, att sådant lån skall ligga inom taxeringsvärdet
med tillägg av förbättringens uppskattade värde, respektive regeln,
att bostadsanskaffningslån för förbättring av äldre bostadshus skall ligga
inom det värde som byggnadslånebyrån beräknar kunna efter förbättringar
åsättas fastigheten, vilka regler få anses innebära i stort sett samma sak, får
som undantagsbestämmelse bibehållas med hänsyn till sådana fastigheter,
som belastas av tidigare lån.

Beträffande den ränta, som hittills under olika perioder gällt för egnahemslån
av olika typer har utredningen anfört följande.

Den principiella grund för rån tebestämningen, som gällt vid tillkomsten
av olika lånetyper, har ofta i den fortsatta utvecklingen förskjutits därigenom
att det allmänna ränteläget förändrats utan att räntorna på de statliga
lånen omedelbart anpassats därefter. Först i och med bostadsanskaffningslånen
år 1935 infördes den regeln, att räntan på nya lån skulle årligen fastställas
i anpassning till räntan på statens fasta upplåning. Denna princip
applicerades även på de med bostadsförbättringen på landsbygden förbundna
lånen, nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån, från och
med år 1939. I och med krisen blev det dock av bostadspolitiska skäl omöjligt
att vidhålla regeln; år 1941 nedsattes räntan på dessa lån till ett därefter
vidhållet läge, som fram till räntesänkningen i år innebar underränta. I övrigt
har det vanliga förhållandet varit att en fastställd ränta bevarats i
konstant nivå till dess antingen diskrepansen i förhållandet till den öppna
marknadens räntor blivit mycket påfallande eller en påtaglig bostadspolitisk
anledning till förändring givits. Detta har inneburit att en ursprungligen
efter statens självkostnadsränta satt ränta blivit vissa tider överränta, andra
tider underrätta eller att en viss från början utmätt riskersättning kommit
att förändras. Egnahemslåneräntan bestod i 3-6 procent genom hela första
världskriget och blev därmed så småningom underränta; å andra sidan släpades
den i början av 1920-talet fastställda räntan på bostadsegnahem med
under hela 1930-talet och blev därvid i allt högre grad överränta. Det senare
gällde även nybyggnadslån i samband med bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden fram till år 1939. Först år 1942 korrigerades räntan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bostadsegnahemslån till ett läge, som i stort sett motsvarade statens självkostnadsränta
och som överensstämde med den för tertiärlån till egnahem
gällande räntan.

Förhållandet mellan de statliga bostadslånens räntor och de på öppna kreditmarknaden
gällande ha sålunda under utvecklingens gång fluktuerat avsevärt,
men som en slags grundregel till vilken utvecklingen återvänt efter
mer eller mindre varaktiga avvikelser, har gällt statens självkostnadsränta
(med eller utan tillägg för förvaltningskostnader) beträffande lån till egnahemsbildning,
lån i samband med bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden och lån till förmån för de större familjernas bostadsförsörjning,
alltså alla de mera bostadssocialt präglade verksamhetsgrenar, inom
vilka lånegivning ingått som ett led.

Utredningen föreslår, att räntan på det nya egnahemslånet i anslutning
till statens självkostnadsränta — smärre avvikelser från denna på en eller
annan tiondels procent spela en underordnad roll — sättes till 3 procent.

Den räntegaranti beträffande underliggande krediter, som i samband
med tertiärlån till såväl enfamiljs- som flerfamiljshus gällt sedan år
1941 och varigenom stabilitet hos kapitalkostnaderna på hela fastighetskapitalet
skapas under en tid av 10 år, fyller enligt utredningens mening en så
viktig funktion, att den tills vidare bör bibehållas och bland annat i fråga
om lån till egnahem — i den mån staten icke beviljar även bottenlån till
dessa — utsträckas till att gälla under det statliga lånets hela löptid. Utredningen
framhåller, att den fastighetsekonomiska betydelsen av denna
garanti ligger däri, att ingen riskmarginal för framtida räntestegring behöver
medräknas i fastighetskalkylen. Garantin fyller sålunda samma funktion
som en bunden ränta, när det gäller att skapa trygghet mot ökad räntekostnad,
samtidigt som därutöver chansen till sänkt räntekostnad lämnas
öppen.

Amorteringsbestämmelserna utgöra den del av lånevillkoren,
i fråga om vilka enligt utredningens mening en anpassning till lånesökandes
ekonomiska och personliga förhållanden är önskvärd. Utredningen anför
beträffande amorteringsvillkoren följande.

När det gäller egnahem är frågan om amorteringstiden icke enbart, kanske
ej ens främst en fråga om fastighetsekonomi utan även eu fråga om
egnahemsinnehavarens personliga och ekonomiska förhållanden. Egnahemmet
tjänar som sparbössa, som ett medel för självpensionering. Man måste
på amorteringen av lån för egnahem ställa kravet, att den mest betungande
amorteringsskyldigheten fullgöres under den period av egnahemsinnehavarens
liv, då hans förvärvsförmåga kulminerar. Ofta nog sammanfaller denna
period med den då barnen växa upp och då deras konsumtionsbehov begränsa
möjligheterna att bekosta bostaden. Ur denna synvinkel kan bidrag
till familjebostaden i egnahem betraktas som i väsentlig mån ett bidrag till
snabbare amortering än eljest varit möjligt, vilket tjänar det dubbla syftet
att stödja innehavet av en fullvärdig bostad under barnens uppväxttid och
att skaffa en billig bostad på äldre dagar, då förvärvsförmågan gått ned.
Dessa synpunkter ha givetvis mest tillämpning på landsbygden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Nu gällande bestämmelser rörande amortering av lån till egnahem äro enhetliga
med avseende på amorteringstidens längd. Denna är bestämd till
20 år för såväl de av egnahemsstyrelsen förvaltade låneformerna, bostadsegnahemslån,
nybyggnadslån (i samband med bostadsförbättringsbidrag)
och förbättringslån som de av byggnadslånebyrån förvaltade, tertiärlån till
enfamiljshus och bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer.
Endast i fråga om de senast nämnda, använda för ombyggnad, är icke den
20-åriga amorteringstiden utan en efter prövning i varje särskilt fall utmätt
tid föreskriven. Enhetligheten i ifrågavarande låneregel är dock mera av
formell art. Den reella innebörden av amorteringsregeln varierar starkt till
följd därav, att olika stora delar av lånen (räknade inklusive eventuell underliggande
kredit) amorteras: i fråga om bostadsegnahemslån en tredjedel,
bostadsanskaffningslånen på landsbygden omkring hälften, i städerna två
tredjedelar, tertiärlånen i allmänhet omkring två femtedelar. Den återstående
skuldbelastning som vilar på fastigheten efter den för statens lån föreskrivna
amorteringstiden om 20 år, är sålunda mycket olika i de olika fallen:
hälften av det ursprungliga belåningsvärdet vid bostadsegnahemslån och tertiärlån
för enfamiljshus mot endast 20 å 30 procent vid bostadsanskaffningslånen
för barnrika familjer i egnahem, när det är fråga om nybyggnad. Lån
för ombyggnadsändamål torde regelmässigt enligt nu gällande föreskrifter
och praxis kunna antagas helt återbetalda efter 20 år.

Denna starka reella splittring i fråga om den låneregel, som är mest avgörande
för de årliga bostadskostnaderna under de första decennierna av en
egnahemsinnehavares tillvaro som sådan, är väl till en del förklarad av tillfälligheter
vid de olika lånetypernas tillkomst, men till väsentlig del kunna
de sägas ge uttryck åt olika avvägning av synpunkter, som var för sig
kräva beaktande. Dessa äro å ena sidan, att de årliga kostnaderna icke få
för hårt belastas genom snabb amortering av en större del av lånet, å andra
sidan den nyss nämnda att amorteringsbördan bör vara i huvudsak avklarad,
när egnahemsinnehavarens förvärvsförmåga börjar gå ned eller i de
fall, då familjebidrag åtnjutes, när dessa falla bort i och med att barnen
växa upp.

Den i förhållande till övriga former för egnahemsbelåning mycket starka
amortering, som sker i fråga om bostadsanskaffningslån för barnrika familjer
i egnahem har sin naturliga motivering däri, att de i förbindelse med
lånet utgående familjebidragen förstärka familjens betalningsförmåga under
barnens uppväxttid, men att därefter egnahemsägarens möjligheter att bära
kostnaden för bostaden starkt försämras. Ett av de otvivelaktigt mest hämmande
momenten i samband med egnahemsverksamheten för barnrika familjer
har varit farhågan för oförmåga att bekosta en bostad av högre klass
:in den, vartill de egna resurserna räcka, i framtiden när familjebidrag icke
längre utgå. Ur denna synpunkt vore det önskvärt alt lånets amorteringsdel
helt betalts, när familjebidragen upphöra. Att i samtliga individuella fall få
denna önskan uppfylld är dock ogörligt, eftersom den period, då familjebidrag
kan utgå, stundom är alltför kort.

A andra sidan måste det stiillas som ett önskemål, alt familjer kunna
komma i besittning av ett egethem på ett tidigt stadium av familjens utveckling,
då inkomsterna måhända ännu äro begränsade, men den återstående
perioden för full arbetsförmåga hos familjeförsörjaren är lång.

Hänsynen till den lånesökande egnahcmsbyggarens personliga förhållanden
göra det enligt utredningens mening lämpligt att amorteringstiden för

liungl. Maj:ts proposition nr 235.

lån till nybyggnad och ombyggnad av egnahem icke fixeras stelt utan att
möjligheter hållas öppna för en anpassning efter prövning till sådana omständigheter
som egnahemsbyggarens ålder, storleken av hans familj och
möjligheterna att kortare eller längre tid åtnjuta familjebidrag, inkomstens
storlek och graden av inkomsttrygghet o. s. v. En sådan anpassning har,
såsom förut relaterats, tillämpats beträffande lån för ombyggnad av egnahem
för barnrika familjer och därvid visat sig fylla ett förnuftigt ändamål.
För en ung familj med begränsade inkomster men med utsikter att tillväxa
såväl i inkomst som familjestorlek bör en längre amorteringstid kunna passa
än för en upp i medelåldern hunnen familj, där barnen äro halvvuxna. Enligt
utredningens mening böra möjligheterna att variera amorteringstiden för
lånet vara öppna icke endast vid lån för ombyggnad utan också för lån för
nybyggnad, varvid lånesökandes personliga önskemål väl kunna beaktas
men avgörandet måste ligga hos det organ, som prövar ansökan. Vid fastställandet
av en till det enskilda fallet passande amorteringsplan bör även
kunna tillämpas den nu endast i fråga om bosfadsegnahemslån tillgängliga
möjligheten att medgiva amorteringsfrihet under högst tre år, vilka dock
böra ingå i den högsta medgivna amorteringstiden för det statliga lånet.

Frågan är här först till vilken gräns lånet bör amorteras ned enligt den
från början fastställda amorteringsplanen. På orter, där stående lån kunna
erhållas i öppna marknaden till samma ränta som det statliga lånets, regleras
denna fråga vä! i allmänhet genom lånesökandes egen försorg. Där så ej
är fallet gäller frågan fördelningen av det statliga lånet på amorteringsdel
och stående del. Såsom nyss berörts växlar denna fördelning mycket starkt.
Utredningen är av den uppfattningen att beträffande bostadsanskaffningslånen
till egna hem en onödigt stor del av lånet tillförts amorteringsdelen.
Tanken har därvidlag varit att genom att en stor amortering fullgöres i
början, då familjebidrag utgår, amorteringsbördan senare skall kunna hållas
låg. Denna beräkning slår emellertid i många — kanske de flesta — fall
fej, därför att amorteringsdelen där är så stor och amorteringsbördan så
hård under 20 år och därför att familjebidrag sällan kunna utgå under så
lång tid; en mellanperiod på i normala fall kanske 5 å 10 år, utmärkt av
hög amortering utan hjälp av familjebidrag, uppkommer. Det vore under
vanligen föreliggande förutsättningar lämpligare om amorteringsdelen vore
mindre, men å andra sidan dess avbetalande kunde begränsas till kortare
tid.

På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att amorteringen
begränsas till den del av lånet som ligger över 40 procent av fastighetsvärdet.
Den sålunda bestämda amorteringsdelen bör enligt utredningens mening
alltefter sådana omständigheter, som i det föregående nämnts —- familjens
ålder och storlek, inkomster och inkomstutsikter o. s. v. — kunna amorteras
enligt alternativa amorteringsplaner, förslagsvis högst 25 år (inklusive
eventuella amorteringsfria år) eller kortare, 20, 15 i särskilda fall möjligen
10 år vid nybyggnad, samt högst 25 och lägst 5 år vid ombyggnad.

Utredningen påpekar vidare, att brist på enhetlighet i fråga om villkoren
för de nuvarande typerna av lån till egnahem föreligger icke endast beträffande
övre lånegräns, räntesats och amorteringsbestämmelser utan även, genom
författningsföreskrifter eller praxis, i ett par andra hänseenden, nämli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

gen maxi m e r i n g av belaningsvärdet och fastställande
av detta värde. Härom anför utredningen följande.

Maximering av belåningsvärdet föreskrives för bostadsegnahemslånen men
icke för någon annan av de existerande låneformerna, ehuru i praxis en
maximiregel upprätthålles i fråga om bostadsanskaffningslån för barnrika
familjer i egnahem. Enligt utredningens mening ge de praktiska erfarenheterna
av en i författning inskriven maximiregel icke belägg för önskvärdheten
av en sådan. En noggrann prövning av att lånesökandes ekonomi tilllåter
den belastning, som åtagandet av betalningsansvaret för ett lån av
viss storlek innebär samt maximering av storleken av de enfamiljshus som
kunna komma i fråga för statligt lånestöd (såsom nu gäller enligt riksdagens
direktiv beträffande tertiärlån), synes utredningen vara långt smidigare
medel att nå de syften, som maximiregeln vill tillgodose. Utredningen föreslår
sålunda, att ingen maximering av belåningsvärde föreskrives i författning
rörande lån till egnahem.

Vid fastställande av belåningsvärde lägges inom egnahemsorgamsationens
verksamhet ett uppskattat marknadsvärde till grund, under det att i byggnadslånebyråns
verksamhet belåningsvärdet i princip anslutes till de faktiska
anskaffningskostnaderna, vilka dock godtagas endast till den del de
motsvara ett förståndigt byggnadssätt. Det är givet att den senare metoden
innebär större risker, vilka dock enligt utredningens mening^ böra tagas med
hänsyn till egnahemsbyggandets stora sociala betydelse för åstadkommandet
av fullvärdiga familjebostäder. Den kombination mellan lån och bidrag
även för nybyggnad, som utredningen föreslår att gälla i framtiden, minskar
för övrigt de risker, som vila på de räntabla lånen, och reducerar därmed
också spänningen mellan egnahemsstyrelsens och byggnadslånebyråns hittillsvarande
praxis.

Beträffande minimistorleken av de enfamiljshus, till vilka egnahemslån
skulle beviljas, anför utredningen, att det i stadssamhällen med en
differentierad bostadsmarknad, där småhushållens bostadsbehov kan tillgodoses
genom lägenheter i flerfamiljshus, är slöseri med mark, gator och
ledningar att bygga enfamiljshus för sådana hushåll, som kunna antagas
varaktigt vara i tillfredsställande grad tillgodosedda med en bostad om ett
eller två rum och kök. På landsbygden kunde icke anförda skäl åberopas
mot att företrädesvis bygga enfamiljshus. Dessa borde dock lämpligen omfatta
mer än 1 rum och kök. Man hade nämligen här att räkna med att en
enfamiljsbostad, som nybyggdes eller ombyggdes för varaktigt bruk, kunde
komma att bli upplåten åt och måhända vara enda tillgängliga bostad för
en större familj, som på grund av försörjarens arbete vore bunden till viss
plats (t. ex. lantarbetare). Starka skäl tala därför enligt utredningens mening
för den praxis, som byggnadslånebyrån utbildat, att bevilja lån till
enfamiljshus endast under förutsättning att huset innehåller lägenhet om
minst 3 rum och kök i stadssamhällen och minst 2 rum och kök på landsbygden.
Skillnaden vore icke en eftergift åt en uppfattning att landsbygden
kunde klara sig med torftigare villkor utan betingad av hänsynen till att i
stadssamhällena funnes möjligheter att välja lägenhet i flerfamiljshus, vilka
i regel saknades på de delar av landsbygden, där bebyggelsen vore spridd.

Kungi. Maj:ts proposition nr 2‘15.

Utredningen erinrar, att de nuvarande låne- och bidragsförfattningarna
icke innehålla några minimimått för lägenhetsytan. Mot fastställande av sådana
brukade anföras att minimimått lätt bli normalmått. Det kunde dock
ifrågasättas om man på allvar behövde räkna med något slags suggestiv
verkan av sådan innebörd. Det verkliga skälet mot minimimåttbestämmelser
vore av enahanda innebörd som det nyss nämnda beträffande minimistandards
överhuvud: svårigheterna att förena dem med bostadsförsörjningens
ekonomiska förutsättningar. I praktiken hade under senare år i
den av byggnadslånebyrån bedrivna låneverksamheten tillämpats vissa minimifordringar
för rums- och lägenhetsstorlek, vilka utan tvivel varit av stor
betydelse. Utredningen finner praktiska skäl tala för att även i fortsättningen
minimimått icke inskrivas i författning utan i stället ges uttryck i
administrativ praxis, vilket jämväl innebär, alt de smidigare kunna ändras
i anpassning till förändrade förutsättningar.

Även i fråga om maximis tor leken av egnahemmen förordar utredningen,
såsom framgår av vad redan anförts med avseende på maximering
av belåningsvärdet, att denna fastställes genom administrativ praxis och
icke genom författningsföreskrifter.

Vad angår de krav på lägenhets utrustningen, som böra förbindas
med statliga lån och bidrag och huvudsakligen gälla landsbygden, anför
utredningen bland annat.

Enligt utredningens mening är tiden mogen för en utformning av låne- och
bidragsvillkoren, som innebär krav på att lägenheter, som med statligt stöd
nybyggas eller i sådan grad ombyggas att de bli tillnärmelsevis likställda
med nybyggda, skola vara utrustade med vatten och avlopp samt centraluppvärmningsanordning,
som möjliggör hela lägenhetens uppvärmning vintertid.
Vidare skola de vara försedda med tillräckliga biutrymmen, tillfredsställande
köksutrustning samt givetvis i övrigt ha en kvalitet, som minst
uppfyller hälsovårdsstadgans fordringar. Beträffande vissa andra av de i
städernas nyare bostadsområden allmänt förekommande bekvämligheterna
är frågan mera tveksam. Hygienikerna äro icke obetingat överens om att
w. c. är en lämplig inrättning på landsbygden. Inredande av badrum, som
i nybyggen som regel kan erhållas billigt om det förlägges i källaren, kan
bereda svårigheter med hänsyn till planlösningen vid ombyggnader, för vilka
i övrigt goda förutsättningar finnas. I detta sammanhang bör även beaktas,
att förberedelser äro i gång för en mera genomgripande lösning av tvättfrågan
på landsbygden. Det är möjligt att det visar sig praktiskt att i sammanhang
därmed även söka lösa badfrågan efter andra linjer än genom
inredande av badrum i varje särskild lägenhet. Det torde därför vara klokt
att icke uppställa bindande föreskrifter härom.

De här diskuterade kraven på utrustningsstandard överensstämma i
huvudsak med inom bostadsförsörjningsverksamheten för barnrika familjer
nu gällande och ha under senare år i stor utsträckning uppfyllts även inom
övriga verksamhetsgrenar, som avse nybyggnad på landsbygden. Kungörelsen
angående egnahem för barnrika familjer ställer fordran på vattenledning
och centralvärme, »där så kan ordnas inom rimlig kostnad». Detta kan
ju i vart fall inte avse centralvärmen i och för sig, utan måste avse inledande

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

av vattenledning, där mycket ogynnsamma yttre betingelser föreligga. Det
torde kunna ifrågasättas om överhuvud nybyggnad eller mera grundlig ombyggnad
bör komma till stånd, där förutsättningarna äro så ogynnsamma
att kostnaderna för vattenledning kunna betraktas som prohibitiva. — Författningens
allmänna kvalitetsbestämning: »varjämte bostaden aven i övrigt
bör utrustas så att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas»
kan ges ett konkret innehåll lämpligen endast genom administrativ praxis,
effektiv rådgivning, granskning av ansökningar och en tillräckligt rustad

bvggnadskontroll. ...

'' De miniminormer för utrustningsstandarden, som har diskuterats, bora
enligt utredningens mening i fortsättningen utsträckas till all nybyggna
och härmed likvärdig ombyggnad, för vilken utgår statliga lån och byggnadsbidrag.

Utredningen förutsätter, att t v åf a m i 1 j s hu s, vars ena lägenhet användes
av ägaren som bostad, skall i lånehänseende behandlas på samma
sätt som enfamiljshus, såsom nu gäller inom tertiärlåneverksamheten. Ett
villkor härför bör dock enligt utredningens mening vara, att den andra lägenheten
i tvåfamilj shuset vid uthyrning icke åsättes högre hyra än som
medgives av det lånebeviljande organet.

Utredningen har slutligen berört ett inom den hittillsvarande bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden konstaterat missförhållande, nämligen
att vissa bostadsinnehavare, såsom kronotorpare med egna hus men på
kronan tillhörig mark och arrendatorer, vilka ofta leva i starkt undermåliga
bostäder och förfoga över ytterst begränsade ekonomiska resurser, likväl
icke kunna jämte förbättringsbidrag erhålla lån, emedan
de icke ha möjlighet att ställa i n t e ck n i n g s s äk e r h e t för
dessa. Härom anför utredningen följande.

Med hänsyn till att ifrågavarande familjer ofta ha stora barnskaror, innebär
detta förhållande en mycket allvarlig begränsning av möjligheterna att ta
familjebostadsbidragssystemet tillämpat i fall, där familjesituationen i hog
grad påkallar det allmännas stöd, men där standardkraven icke uppfyllas
eller kunna komma att uppfyllas med hjälp av enbart bidrag. Till viss grad
har dessa gruppers behov beaktats genom bestämmelsen att vissa kronotorpare
i Norrland kunna erhålla bostadsförbättringsbidrag till ett nagot högre
maximibelopp än det generellt gällande.

Det är emellertid knappast möjligt att enbart på engangsbidragets väg
lämna ifrågavarande grupper ett tillräckligt stöd för förbättring av bostadsförhållandena.
Med hänsyn härtill har utredningen övervägt möjligheterna
att förstärka bidragshjälpen med lån i de fall, sådana behövas, trots att mteckningssäkerhet
icke kan presteras. Att härvid räkna med borgen av enskilda
personer torde vara meningslöst, då förmåga att åstadkomma sadan
som regel torde vara lika obefintlig som inteckningssäkerheten. Att fordra
borgen av kommunen synes utredningen berättigat i sådana fall, där den bostadsbehövande
familjen åtnjutit kommunens ekonomiska stöd genom fattigvården,
men icke eljest. ...

Däremot synes det utredningen möjligt att bygga ett lanestod pa det förhållandet
att en familj i här ifrågavarande situation skulle komma 1 atnJu‘
tande av familjebidrag för bostaden, därest denna vore av godkännbar be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

skaffenhet, varvid familjebidragen s. a. s. skulle utgöra säkerhet i ersättning
för den realsäkerhet, som icke står till förfogande. Härvid måste dock tillses,
att det statliga stödet kommer den bostadsbehövande familjen tillgodo och
icke jordägaren. Att helt säkra detta synes icke möjligt inom ramen för gällande
lagstiftning på området, men detta gäller ju även beträffande stödet åt
lantarbetarbostäder, där ett likartat förhållande gäller. Olägenheter av här
berörd art synas dock vara av mindre betydelse, därest den genom statens
stöd förbättrade bostaden under lång tid kan väntas bli använd av den nuvarande
innehavaren, vars familj stödet avser.

På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att i fall där inteckningssäkerhet
icke kan ställas för lån till ny- eller ombyggnad av enfamiljshus
på landsbygden, sådant lån ändock skall kunna beviljas, därest
låntagarens familjeförhållanden äro sådana, att familjebidrag för bostad
skulle kunna utgå, under förutsättning att bostadsinnehavet genom avtal är
säkerställt 10 år eller mera samt att familjebidrag till bostad kan antagas
komma att utgå under samma tid, varvid vidare skall fordras att kommun
åtager sig betalningsansvaret för annuitetsbetalningen, för den händelse
familjen åtnjutit fattigvård. Lånebeloppet samt amorteringsplanen för lånet
böra så bestämmas, att amorteringsskyldigheten i huvudsak kan fullgöras
med hjälp av de familjebidrag, som kunna beräknas komma att utgå.

■n,

Bidrag till egnahem. -y-i

Av den redan lämnade redogörelsen för de bostadspolitiska metoderna
framgår, att utredningen dels anser det vara nödvändigt, att de statliga lånen
för bostadsförsörjningsändamål kompletteras med bland annat statliga subventioner
för ytterligare nedbringande av bostadskostnaderna, dels finner
den lämpliga subventionsmetoden vara en kombination av bidrag, som differentieras
med hänsyn till familjernas barnantal — de av utredningen föreslagna
löpande familjebostadsbidragen — och enhetliga bidrag avsedda för
hushåll med begränsade ekonomiska resurser, oavsett familjestorlek.

De enhetliga bidragen, vilka kunna ges formen antingen av engångsbidrag
eller av löpande bidrag, böra enligt utredningens mening för
egnahemmen konstrueras som engångsbiclrag. Utredningen motiverar denna
uppfattning i huvudsak sålunda.

Engångssubventionen har vissa uppenbara fördelar, när det gäller egnahem.
Enfamiljshusets ekonomi och innehavarens ekonomi äro normalt
oupplösligt förenade, ofta på livstid. Genom ett engångsbidrag kan vid
husets byggande fastställas en lämplig relation mellan de räntekostnader
och den återbetalningsskyldighet, som egnahemsbyggaren åtager sig, och
dennes ekonomiska resurser. Dessa kunna visserligen förändras, men det
är en rimlig begäran att en egnahemsbyggare skall kunna från början veta
sina kostnader för ett hus, som han är i hög grad bunden till och vars amortering
kan sägas utgöra en form av självpensionering. Frånsett de motiv,
som föreligga för att variera subventionen med familjens storlek, synes därför
det administrativt enklare engångsbidraget vara att föredraga framför

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

löpande bidrag, när det är fråga om ekonomiskt stöd för byggande av egnahem.
I förstärkt grad gäller detta beträffande ekonomiskt stöd för ombyggnads-
och upprustningsarbeten på enfamiljshus på landsbygden, vars innehavare
ofta ha så svaga och osäkra inkomster, att varje åtagande om framtida
återbetalning av lån kan te sig vanskligt, varför omedelbar avskrivning
av tillskjutna offentliga medel, d. v. s. engångsbidrag, bäst passar till
situationen.

Å andra sidan innebära de löpande bidragen, i vart fall beträffande hyreshusen,
såtillvida en fördel i förhållande till engångsbidragen, att de medgiva
en justering periodvis av subventionsgraden med hänsyn till den allmänna
utvecklingen av byggnadskostnader, hyresnivå och inkomster. Ett
löpande bidrag skulle även möjliggöra en anpassning av subventionen till
förändringar i det bostadsbehövande hushållets läge med avseende på inkomster,
familjestorlek o. s. v. Med hänsyn till sistnämnda förändringar
kommer däremot vid en från början fixerad subventionsgrad subventionen
att så småningom automatiskt bli felavvägd. I nu berörda avseende bör emellertid
skillnad göras mellan egnahem och hyreslägenheter. Den större bundenheten
till egnahemmet gör det svårare för dess innehavare att växla bostad
efter förändringar i familjens inkomster och storlek än för innehavaren
av en hyreslägenhet. Man bör därför beträffande egnahemmen söka en lämplig
avvägning mellan synpunkterna att egnahemmet och egnahemsägaren
normalt äro sammanvuxna på livstid, vilken talar för engångsbidragets form,
och synpunkten att en familjs stödbehov förändras i tiden, vilken talar för
löpande bidrag — på erfarenhetens grund har en sådan avvägning redan
gjorts beträffande egnahem för barnrika familjer på landsbygden. Om det
invändes, att detta kan komma att innebära en viss favorisering av egnahemmen
i förhållande till hyreslägenheterna, kan svaras för det första att
för stora delar av landet, främst den egentliga landsbygden, valet icke är
fritt mellan egnahemmet och någon annan möjlighet att skaffa en anständig
bostad, för det andra att en sådan favorisering med hänsyn till egnahemmets
förtjänster som familjebostad i och för sig icke behöver vara olämplig.

För att kunna bedöma storleken av det engångsbidrag, som skulle behövas
till egnahem på landsbygden, har utredningen dels sökt erhålla ett mått på
hushållens betalningsförmåga i förhållande till bostaden, dels undersökt
kostnaderna för såväl nybyggnad som ombyggnad av enfamiljshus på landsbygden.
Vad först angår hushållens »hyresbetalningsförmåga», har utredningen
av lönestatistiska uppgifter dragit den slutsatsen, alt bostadskostnaden
icke bär överstiga 600 å 800 kronor, vilket motsvarar 20 % av årsinkomster
mellan 3 000 och 4 000 kronor. En jämförelse mellan å ena sidan
det fastighetskapital, som efter avdrag för driftskostnaderna skulle kunna
förräntas vid nyssnämnda »hyresbetalningsförmåga», och å andra sidan de
nuvarande nybyggnads- respektive ombyggnadskostnaderna för ett fullvärdigt
enfamiljshus har vidare övertygat utredningen om att ett engångsbidrag,
som vore tillräckligt stort för alt nedbringa de årliga bostadskostnaderna
till ungefär 700 kronor, knappast skulle kunna ifrågasättas. I anslutning
härtill anför utredningen beträffande landsbygdens förhållanden följande.

1 själva bebyggelsestrukturen på landsbygden med enfamiljshus som dominerande
hustyp ligger, att de bostadssociala stödåtgärderna kunna mera

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

helt inriktas på stöd åt tillkomsten av egentliga familjebostäder, beträffande
vilka man kan förutsätta att de normalt bebos av familjer berättigade till familjebostadsbidrag.
Inslaget av småhushåll som ju är mycket starkt i städerna,
spelar på landsbygden en mindre roll. Att nybyggnad eller mera genomgripande
ombyggnad på landsbygden skulle i högre grad inriktas på att
tillgodose de små hushållens behov, synes med existerande förutsättningar
knappast kunna komma i fråga (där det ej är fråga om speciella bostadssociala
stödformer, såsom beträffande pensionärsbostäder). Utredningen är
därför av den uppfattningen att en subvention, avsedd att bringa en fullvärdig
bostad inom räckhåll för landsbygdens familjehushåll med begränsade
ekonomiska resurser bör utmätas så att den tillsammans med
familjebostadsbidrag för bostaden kommer i balans med betalningsförmågan
hos de stora löntagargrupperna i de lägsta dyrorterna.

Med denna motivering föreslår utredningen att ifrågavarande bidrag, vilka
lämpligen kunna betecknas som byggnadsbidrag, beträffande nybyggnad
eller därmed likvärdig ombyggnad av egnahem på landsbygden skola kunna
utgå med normalt högst 4 000 kronor. I städerna behöver engångsbidraget
till egnahem enligt utredningens uppfattning ej vara lika stort. Utredningen
konstaterar, att subventionsgraden i ett byggnadsbidrag på 4 000 kronor är
ungefär dubbelt så hög som i det löpande hyresnedsättningsbidrag på 3 kronor
per kvadratmeter lägenhetsyta, som av utredningen föreslås beträffande
vissa hyreslägenheter. Under hänvisning härtill föreslår utredningen, att
byggnadsbidrag till egnahem i städerna skola kunna utgå med högst 2 000
kronor.

För att icke minska den nuvarande subventionen till de med hänsyn till
ekonomiskt läge och bostadsförsörjningssvårigheter hårdast trängda landsbygdsgrupperna
föreslår utredningen, att byggnadsbidraget på landsbygden
skall kunna höjas till 6 000 kronor dels för barnrika familjer, till vilka subventionen
för närvarande vanligen uppgår till omkring 6 000 kronor, dels
för bidragssökande i arbetarsmåbrukares ställning och dels för sådana bidragssökande,
som icke kunna prestera inteckningssäkerhet för lån. Med
motsvarande motivering — utredningen erinrar i detta sammanhang om att
den nuvarande bestämmelsen om gratis upplåtelse av tomt icke skulle
komma att gälla i fortsättningen —- föreslår utredningen, att byggnadsbidrag
i städerna skall kunna höjas till 4 000 kronor för barnrika familjer.

De nämnda byggnadsbidragsbeloppen äro avsedda att vara maximibelopp.
Utredningen föreslår, att byggnadsbidragens storlek göres beroende av en
särskild inkomstprövning. Härvid skall utrönas, huruvida sökandens ekonomi
är sådan, att han förmår bära kostnaden för en fullvärdig bostad med
uppoffrande av högst 20 procent av sin inkomst. I samtliga fall, där detta
icke vore förhållandet, borde byggnadsbidrag utgå med maximibelopp. Från
den beräknade årliga bostadskostnaden skulle vid nyss nämnda inkomstprövning
göras avdrag för det familjebostadsbidrag, som kunde komma att
åtnjutas. Den som med mindre än 20 procent av inkomsten kunde betala den
sålunda beräknade bostadskostnaden borde erhålla ett mindre byggnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

bidrag. Maximibeloppet bör enligt utredningens förslag även underskridas
i sådana undantagsfall, där ombyggnad av ett egelhem till fullvärdigt skick
kan ske till lägre kostnad än genom nybyggnad.

Såsom framhållits redan i samband med redogörelsen för utredningens
förslag beträffande egnahemslånets övre gräns, föreslår utredningen, att
byggnadsbidraget skall intecknas i fastigheten och alltsa ha den formella
karaktären av räntefritt, stående lån, avsett att avskrivas efter en tid, om
vars längd utredningen icke framställt något förslag. Motiveringen för att
byggnadsbidraget bör intecknas såsom ett räntefritt stående lån är dubbel.
Dels bör missbruk av bidraget förhindras, dels kan den situationen uppkomma,
att en person som erhållit byggnadsbidrag senare vid tillväxt i
familjen kommer i åtnjutande av familjebostadsbidrag. I sådant fall bör enligt
utredningens mening byggnadsbidraget efter förnyad inkomstprövning
av nyss angiven innebörd minskas genom att viss del därav överföres till
egnahemslånet för att förräntas och amorteras.

Då enligt vad som redan anförts tvåfamiljshusen av egnahemstyp i lånehänseende
föreslås bli behandlade som enfamiljshus, synes det utredningen
befogat att tillämpa samma princip beträffande byggnadsbidragen. Detta
innebure emellertid icke, att beloppen borde fördubblas. Vissa kostnader för
de båda lägenheterna vore nämligen delvis gemensamma. Utredningen föreslår,
att beträffande tvåfamiljshus byggnadsbidraget fastställes till maximalt
6 000 kronor på landsbygden och 3 000 kronor i stadssamhällen. Förutsättning
för bvggnadsbidrag till tvåfamiljshus borde liksom för egnahemslån
till sådant hus vara, att hyran i uthyrningslägenheten kontrollerades och icke
höjdes utan medgivande av kommunalt organ.

Utredningen framhåller, att de föreslagna byggnadsbidragen till nybyggnad
och ombyggnad av egnahem med hänsyn till landsbygdens bostadsfråga
kunna sägas innebära, att den hittillsvarande bostadsförbättringsverksamheten
med hjälp av ökade bidragsbelopp i högre grad inriktas på större
ombyggnadsarbeten, som lämna resultat i en fullvärdig bostad, samt utvidgas
till att omfatta även nybyggnad. Enligt utredningens uppfattning finnes
emellertid fortfarande ett betydande behov av mindre förbättringsarbeten
på hus, som ännu inom ansenlig tid kunna väntas bli bebodda men för vilka
en mera grundlig ombyggnad icke är ekonomiskt försvarlig. Utredningen
föreslår därför, att de nuvarande förbättringsbidragen bibehållas för att enligt
oförändrade regler utgå till mindre genomgripande upprustning.

Den utvidgning av det nuvarande familjebidragssystemet, vilken
ingår som ett betydelsefullt led i det av utredningen föreslagna bostadssubventionssystemet,
har ur vissa principiella synpunkter redan behandlats
En redogörelse för vad utredningen ytterligare har att anföra beträffande
familjebostadsbidraget torde lämpligen få lämnas i samband med behandlingen
av frågor, som röra bostadsrabatter till familjehushåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

De föreslagna huvudprinciperna — att bidragen skola utgå till förmån för
familjer med två eller flera barn under 16 år, att bidragen icke skola förutsätta
prövning av familjens inkomst men begränsas till lägenheter av viss
maximistorlek samt att bidragen icke behöva vara knutna till vissa fastigheter
men skola förutsätta godtagbar storlek (2 rum och kök om minst 50
kvadratmeter), utrustning och allmän beskaffenhet hos bostaden — äro avsedda
att gälla familjer som bo i såväl egnahem som hyreslägenheter.

Med hänsyn till att frågan om lån och bidrag till enfamiljshus ej kan behandlas
utan att familjebostadsbidraget beaktas, torde utredningens förslag
rörande sistnämnda bidrag här böra bli föremål för omnämnande i vad det
berör egnahem. Sålunda föreslår utredningen som villkor för familjebostadsbidrag
till familjer i egnahem, att lägenheten ej omfattar mer än 5 rum
och kök.

Beträffande den föreslagna huvudregeln för beräkning av bidragsbeloppet
— 120 kronor per barn — framhåller utredningen, att vissa omständigheter
göra undantag från densamma av behovet påkallade. Utredningen anför
härom följande.

Från den allmänna regeln om att låg kostnadsnivå och låg inkomstnivå i
stort sett följas åt består ett viktigt undantag beträffande Norrland och särskilt
dess övre del, där kostnadsnivån är hög men inkomstnivån för stora
grupper av löntagare, småbrukare o. s. v. låg. För den stora massan av
barnfostrande familjer i egnahem i Norrland skulle den här föreslagna allmänna
regeln betyda en allvarlig försämring i förhållande till nuvarande
förhållanden. Detta kan tänkas avvärjt antingen på så sätt, att bidragsbeloppet
sättes högre för Norrland, exempelvis till 150 kronor per barn, eller
därigenom att för egnahemsbyggare där den nuvarande regeln för beräkning
av bidragsbeloppet bevaras.

Utredningen är tveksam om vilket av dessa förfaringssätt som vore lämpligast
men har stannat för att rekommendera, att tills vidare och till dess
erfarenheter av det nya systemet hunnit samlas bidragsbeloppet för familjebostaden
vid nybyggnad av egethem i Norrland beräknas efter hittills tilllämpade
grunder, dock högst till 150 kronor per barn.

Remissyttrandena.

I ett stort antal remissyttranden ha utredningens förslag rörande lån och
bidrag till egnahem icke berörts. Av de remissinstanser, som direkt yttrat
sig över förslagen, ha åtskilliga begränsat sig till att i allmänna ordalag
förklara, att de antingen icke ha några erinringar att göra eller hälsa
förslagen med tillfredsställelse. Den i det följande lämnade redogörelsen för
remissyttrandena är begränsad till de särskilda synpunkter som häri kommit
till uttryck. Framställningen uppdelas så att yttranden, som avse egnahemslånet
behandlas för sig och yttranden rörande bidragen till egnahem
för sig. Yttranden, som beröra det föreslagna familjebostadsbidraget, vilket

Kungl. Muj:ts proposition nr 235.

i allmänhet ägnats betydligt större uppmärksamhet än förslagen rörande
lån och bidrag till egnahem, redovisas i samband med den särskilda behandlingen
i det följande av de föreslagna bostadsrabatterna.

Egnahemslånet.

Allmänna synpunkter på förslagen ha anförts av ett antal remissinstanser.

Statens byggnadslånebyrå uttalar sin anslutning till vad utredningen anfört
rörande angelägenheten av att ensartade lånebestämmelser ersätta de
nuvarande starkt differentierade föreskrifterna i avseende å lån till egnahem.
Vissa inom byggnadslånebyrån verkställda beräkningar gåve emellertid
vid handen att vid en tillämpning av de föreslagna nya bestämmelserna
vissa kategorier av barnrika bostadssökande skulle komma i ett mindre förmånligt
läge än det nuvarande, medan andra kategorier skulle få skr ställning
förbättrad. Dylika förskjutningar äro visserligen enligt byråns uppfattning
i viss utsträckning ofrånkomliga vid en övergång till nya bestämmelser.
Byrån måste emellertid med bestämdhet hävda den meningen, att nya
låne- (och bidrags-) regler icke böra antagas, förrän det genom utförliga
undersökningar klarlagts, att sagda förskjutningar bli av ringa betydelse.
Upprätthållandet av ett dylikt krav synes byrån medföra behov av vissa
modifikationer i förslagen. — Byggnadslånebyråns utlåtande beträffande de
av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande statsunderstöd för egnahemsproduktionen
utmynnar däri, att byrån icke är beredd att tillstyrka
dessa i föreliggande skick. Byrån förutsätter, att en allmän översyn av det
statliga stödet till egnahemsproduktionen kommer att äga rum.

Även näringslivets bostadsbyggnadsdelegation finner det rationellt, att de
påfallande olikheterna mellan skilda egnahemslånetyper undanröjas och att
villkoren sålunda förenhetligas, så långt detta är praktiskt möjligt, men
framhåller att detta torde kunna ske utan att man binder sig vid den av
utredningen föreslagna räntefoten av 3 procent respektive belåningsgränsen
av 85 procent.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att utredningens strävanden
att ernå enhetlighet på egnahemskreditens område måste anses välbetänkta.

Egnahemsstyrelsen uttalar, att styrelsen icke har något väsentligt att erinra
mot den föreslagna konstruktionen av den nya lånetypen. — I den
mån egnahemsnämnderna yttrat sig beträffande villkoren för det föreslagna
egnahemslånet, ha de i allmänhet funnit dessa lämpliga och tillstyrkt förslagen
eller lämnat förslagen utan erinran.

Byggnadsstyrelsen finner det vara en brist, att utredningen beträffande
enfamiljshus endast föreslår stödåtgärder för bildande av egnahem och ställer
sig avvisande mot av kommunerna eller allmännyttiga löretag upplörda
enfamiljshus, avsedda att uthyras.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Landskommunernas förbund, som i allt väsentligt biträder de reformförslag
rörande bostadshjälpen, som utredningen framlagt, framhåller vad
landsbygden angår nödvändigheten av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen
på ett effektivt sätt samordnas med det stöd, som lämnas eller
är avsett att lämnas för åstadkommande av vatten- och avloppsledningar.
Redan nu vore läget i åtskilliga tätortsbildningar i landsorten på väg att bli
ohållbart i sanitärt avseende. Det går enligt förbundets mening icke att
åstadkomma en hög bostadsstandard utan att först eller i varje fall samtidigt
tillse, att i synnerhet avloppsförhållandena bli tillfredsställande ordnade.
— Liknande uttalanden göras av Stora Kopparbergs och Valbo kommuner.

Nuvarande särskilda låneformer för bostäder på jordbruksfastighet beröras
i ett par yttranden. Sålunda anför egnahemsstyrelsen beträffande lantarbetarbostads-
och arbetarsmåbrukslånen följande.

I likhet med utredningen håller egnahemsstyrelsen före, att den särskilda
långivningen till förmån för lantarbetarbostäder bör tills vidare bibehållas.
Ävenså biträder styrelsen utredningens uppfattning att arbetarsmåbrukslånen
böra kunna avvecklas som en särskild låneform, då det stödbehov för
vilket de äro avsedda bör kunna tillgodoses inom ramen för den vanliga
långivningen för egnahemsändamål.

Lits kommun däremot anser, att arbetarsmåbruksverksamheten även i
fortsättningen bör utgöra en icke oväsentlig detalj i statens bostadspolitik
på landsbygden, men förutsätter härvid dels väsentligt höjda lånebelopp,
dels möjlighet att kombinera lånen med familjebostadsbidrag.

Vad angår det föreslagna egnahemslånets storlek och läge
konstaterar egnahemsstyrelsen, att förslagen till såväl belåningsgränser som
belåningsvärde innebära en väsentlig utvidgning i jämförelse med motsvarande
bestämmelser för de nuvarande bostadsegnahemslånen. Denna utvidgning
anser styrelsen i och för sig befogad. Styrelsen understryker emellertid
angelägenheten av att vid bedömning av ansökan om egnahemslån vederbörligt
beaktande skänkes frågan om egnahemmets belägenhet med hänsyn
till bland annat arbetsmöjligheter på orten och kommunikationsförhållanden.

Halmstads stad uttalar, att övre belåningsgränsen för egnahem bör, med
hänsyn till att dessa måste anses vara i hög grad önskvärda, höjas till
minst 90 procent av fastighetsvärdet. — Åtvids kommun betraktar en sänkning
av lånegränsen — jämfört med vad som gäller beträffande bostadsanskaffningslån
till egnahem för barnrika familjer och därtill knutna tillläggslån
— till 85 procent såsom en olägenhet, då det redan nu torde vara
ytterst sällan som en egen insats på 10 procent kan presteras av vederbörande
sökande, såvida icke kommun eller arbetsgivare lämnar bidrag. Den
föreslagna lånegränsen innebär, framhåller kommunen, risk för att endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.

de något bättre situerade kunna utnyttja förmånerna. — Liknande synpunkter
anföras av Stehags kommun. — Stora Kopparbergs kommun förordar, att
övre lånegränsen för egnahem på landsbygden bestämmes till 90 procent.
— Åsele kommun finner önskvärt, att den lånebeviljande myndigheten skall
kunna, när skäl därtill anses föreligga, bevilja egnahemslån utöver 85 procent
av anskaffningskostnaden.

Egnahemsnämnden i Örebro lån, som understryker betydelsen av att
egnahemsbyggaren får göra en egen insats och som räknar med att lån upp
till 85 procent av kostnaden jämte byggnadsbidrag under vissa förhållanden
skulle göra en dylik insats överflödig, ifrågasätter om icke lånet borde
såsom hittills begränsas till högst 75 procent av fastighetens uppskattade
värde. Härvid har nämnden tydligen bostadsegnahemslånet i tankarna och
synes dessutom förutsätta, att byggnadsbidraget placeras ovanför lånet.
Nämnden säger sig nämligen icke ha något att erinra mot att belåningsgränsen
höjes till 85 procent, om intet särskilt bidrag kommer i fråga.

Malmö stad framhåller betydelsen av att som regel en egen insats i form
av arbete eller kapital kräves av egnahemsbyggaren. Härigenom torde i viss
utsträckning ett naturligt urval ske, vilket vore önskvärt med hänsyn till
sannolikheten av att de föreslagna bidragen till egnahem komma att medföra
en avsevärt ökad egnahemsbyggnadsverksamhet. Egnahemsbyggaren
skulle vidare bindas till det egna hemmet på ett helt annat sätt, än om detta
komme till stånd utan eller med relativt ringa prestation från hans sida.
Staten skulle härigenom erhålla ett gott kriterium på egnahemsbyggarens
förmåga och villighet att vårda egnahemmet. Den egna insatsen synes staden
kunna sättas till 10 procent av fastighetsvärdet; dock bör den centrala
myndigheten, där särskilda skäl äro för handen, på kommunens tillstyrkan
kunna medgiva lägre egen insats.

Utredningens förslag till ränta för det nya egnahemslånet har icke
föranlett erinran i yttrandena.

Vad angår räntegarantin för underliggande krediter tillstyrker
byggnadslånebgrån utredningens förslag, att denna garanti bör utsträckas
till att avse egnahemslånets hela löptid. Byrån framhåller emellertid, att det
ur vissa synpunkter kan vara mera rationellt, att staten tillhandahåller även
bottenlånen. Därest utvecklingen ginge därhän, skulle behovet av räntegaranti
automatiskt bortfalla.

Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot tillråda uppskov med lösningen
av frågan om räntegarantins utsträckning, till dess 1945 års bankkommitté
avgivit sitt betänkande.

Beträffande förslaget, att amorteringstiden skall — med begränsning
till ett fåtal alternativ — bestämmas med hänsyn till egnahemsbyggarens
ekonomiska och personliga förhållanden hänvisar bgggnadslånebyrån
till vissa inom byrån verkställda praktiska försök. Dessa giva vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

handen, att de föreslagna bestämmelserna sannolikt bli mycket tidsödande
och besvärliga att tillämpa. Den serie av behovsprövningar och antaganden,
som erfordras, innan beslut kan meddelas, innebära vidare enligt byråns
uppfattning risk för att subjektiva värderingar av de lånesökandes förhållanden
skola få ett alltför stort inflytande på statsorganets beslut. Denna
risk ökas, om ärendenas behandling — såsom av andra skäl motiveras —
decentraliseras till ett stort antal lokalorgan. — Byrån erinrar om nu gällande,
ur vissa synpunkter otillfredsställande amorteringsbestämmelser för
bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer och tertiärlån till
enfamiljshus och framhåller som sin mening, att nya lånebestämmelser för
egnahem icke böra antagas med mindre amorteringsförhållandena för de
nu existerande, med stöd av statslån tillkomna egnahemmen samtidigt ordnas
på ett godtagbart sätt.

Även egnahemsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av de föreslagna amorteringsbestämmelserna
och anför härom följande.

Egnahemsstyrelsen vill erinra att i stort sett samma effekt uppnås med
den nuvarande konstruktionen av bostadsegnahemslånen där utgångspunkten
är en för normalfallen avpassad tämligen lång amorteringstid — omkring
21 år — med rätt för låntagare som så önska att få en kortare amorteringstid
bestämd ävensom att under lånetiden när som helst göra extra
inbetalningar vilka avskrivas å lånets amorteringsdel. Den huvudsakliga
skillnaden mellan sistnämnda system och det av utredningen förordade synes
vara, att för bostadsegnahemslånen anges en amorteringsplan som normalt
bör gälla försåvitt ej annat i det särskilda fallet överenskommes, medan
enligt utredningens förslag en förhandling om amorteringstidens längd
alltid skall ske i varje särskilt fall. Egnahemsstyrelsen anser det förstnämnda
systemet ge bättre vägledning för allmänheten och i någon mån
förenkla det administrativa handhavandet av lånerörelsen.

Nynäshamns stad anser, att en viss amorteringstid bör fastställas, exempelvis
30 år, för att redan från början göra det möjligt för egnahemsbyggaren
att upprätta en tillförlitlig kalkyl.

HSB anmäler tveksamhet beträffande utredningens förslag, att amorteringstiderna
för egnahemslånen skola varieras med hänsyn tagen till egnahemsinnehavarens
personliga och ekonomiska förhållanden. I varje fall
borde en mycket långtgående schematisering ske, så att exempelvis lånesökandena
klassificerades i några få grupper med en för varje grupp fastställd
amorteringstid.

Svenska stadsförbundet (majoriteten) däremot finner utredningens förslag
angående amorteringstider för lån till egnahem ändamålsenligt. Förbundet
understryker emellertid, att en förutsättning för att den starkt differentierade
amorteringstiden icke skall föranleda onödiga olägenheter synes
vara, att förhandsbesked om amorteringstiden kan ges, innan egnahemsbyggaren
nedlagt några kostnader på att planera sitt bygge. —- Motsvarande
uttalande göres av Lidingö stad.

liungl. Maj:ts proposition nr 235.

Ej heller fullmäktige i riksgäldskontoret ha något att erinra mot utredningens
förslag till amorteringsvillkor för egnahemslånen.

Slutligen ha vissa remissinstanser — främst egnahemsnämnder behandlat
de av utredningen föreslagna standardkraven för erhållande
av egnahemslån.

Sålunda framhåller egnahemsnämnden i Uppsala län, att en egnahemslägenhet
på landsbygden om ett rum och kök i vissa fall skulle kunna försvaras
som övergångsform, under villkor att huset planeras för framtida
utvidgning till önskvärda 50 m2.

Egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område delar utredningens uppfattning,
att högre minimum än 2 rum och kök icke bör uppställas som laneoch
subventionsvillkor. Några villkor i fråga om standarden anser nämnden
dock icke böra inskrivas i författning. Vad man på landsbygden eftersträvar
i fråga om utrymmes- och utrustningsstandard vinnes enligt nämndens
mening sannolikt icke genom generella bestämmelser. Standardkraven
böra fastställas i administrativa tillämpningsföreskrifter, som medge en
praktisk bedömning från fall till fall. Sålunda är enligt nämndens mening
tiden icke mogen att för landsbygdens vidkommande uppställa kravet på
bostädernas utrustning med vatten- och avloppsledning såsom ett obetingat
villkor för lån och bidrag; ett dylikt krav anser sig nämnden icke kunna
biträda. Egnahemsnämnden i Gotlands län är av samma mening och hänvisar
till de särskilda svårigheter, som förefinnas på ön i fråga om anordnande
av vattenledning.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län understryker kravet på att bostäder,
som iordningställas med hjälp av statliga stödåtgärder, förses med vatten
och avlopp men anser däremot, att ett obetingat krav på central värmeanläggning
ej bör resas.

Egnahemsnämnden i Örebro län framhåller som sin mening, att beträffande
bostäder på landsbygden något absolut krav ej bör uppställas på vare
sig w.c. eller badrum. Nämnden, som erinrar om att utredningen ej heller
föreslagit detta, ifrågasätter emellertid om man ens bör kräva centralvärmeanläggning;
i varje fall bör detta krav begränsas till helt nya bostäder. Anordnande
av vatten och avlopp för enskilda bostäder på landet kan bli så
dyrbart, att nämnden är tveksam beträffande lämpligheten av att uppställa
ett absolut krav härpå som villkor för lån till ny- och ombyggnad.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs län däremot anser, att de bostäder som
uppföras eller ombyggas med hjälp av statliga lan och bidrag böra utrustas
med vatten och avlopp samt anordning för centraluppvärmning, tillräckliga
biutrymmen samt tillfredsställande köksinredning, även om följden
härav måste bli, att det för många familjer kommer att stöta på stora ekonomiska
svårigheter och i en del fall hlir omöjligt att genomföra den önskvärda
standardförbättringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Asarums kommun finner inga skäl föreligga för frångående av de fordringar
på utrymme och utrustning, som utredningen uppställer som villkor
för statligt stöd. Kommunen ifrågasätter dock lämpligheten av att göra någon
principiell skillnad mellan tätort och landsbygd i fråga om lägenheternas
utrustande med w.c. och badrum. Det bör tillkomma det kommunala
organet eller ett eventuellt länsorgan att bevilja dispens i de fall, där det
kan anses nödvändigt eller önskvärt, att avvikelser göras fi''ån den normala
utrustningsstandarden.

Urshults kommun framhåller, att bostadsinnehavaren själv bör få avgöra,
om han önskar införa centraluppvärmning, enär kostnaderna i många fall
annars bli allt för höga och uppvärmning på annat sätt kan bli lika bra
men avsevärt billigare.

I detta sammanhang torde få anmälas, att domänstyrelsen den 29 november
1946 enligt uppdrag inkommit med utredning och förslag — i anslutning
till bostadssociala utredningens uttalanden i ämnet — beträffande sådana
ärren datorer å kronojord som själva äga de av dem
brukade byggnaderna å den arrenderade jorden.

Domänstyrelsen upplyser bland annat, att enligt från överjägmästarna införskaffade
uppgifter antalet upplåtelser av förevarande slag, som anses böra
bibehållas, uppgår till 356 och att kostnaderna för förbättring eller nybyggnad
av bostadsbeståndet å dessa lägenheter av överjägmästarna beräknats
till 1 611 000 kronor. I anslutning härtill anför domänstyrelsen följande.

Domänstyrelsen biträder bostadssociala utredningens uppfattning beträffande
nu ifrågavarande lägenhetsinnehavares bostäder, begränsade ekonomiska
resurser och lånemöjligheter. Inom de områden, där det med hänsyn
till skogsbrukets och jordbruksnäringens behov prövas lämpligt alt bibehålla
och förstärka den fasta arbetarstammen, böra åtgärder vidtagas, som bereda
möjligheter till egnahemsverksamhet även å mark, som icke äges eller
kan förutsättas bliva förvärvad av vederbörande brukare. Särskilt i de fall,
då berörda husägande arrendatorer utföra arbete inom skogs- eller jordbruket
å den fastighet, varå de arrendera jord, eller å närliggande fastighet
samt deras arrendelott är välbelägen i förhållande till vägar och bebyggelse,
ävensom av den beskaffenhet i övrigt att den bör bibehållas, synes arrendatorn,
när bostadsförbättringsbidrag är otillräckligt i förhållande till förbättringsbehovet,
böra beredas möjlighet att erhålla statliga lån för bostadsändamål
utan hinder därav, att inteckningssäkerhet i fastigheten ej kan ställas.
Därvid böra berättigade anspråk på en tillfredsställande bostadsstandard
bliva tillgodosedda. Vidare bör tillses, att arrendator icke kommer i ett
sämre läge med avseende på statens stöd till förbättring av bostadsbeståndet
än innehavare av hus på egen mark.

I fråga om de lägenheter på kronans mark, vilka anses böra bibehållas
och beträffande vilka husen icke befinnas böra inlösas av kronan, synas de
av bostadssociala utredningen föreslagna stödformerna för bostadsbeståndets
underhåll och förbättring böra komma till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Bidragen till egnahem.

Allmänna uttalanden beträffande det av utredningen föreslagna
byggnadsbidraget förekomma i vissa yttranden.

Sålunda finner byggnadslånebyrån, att frågan om införande av ett sådant
bidrag bör upptagas till prövning i samband med den allmänna översyn
av det statliga stödet till egnahemsproduktionen, som byrån förutsätter skall
äga rum.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att de hittills vidtagna bostadspolitiska
stödåtgärderna icke verkat under så lång tid, att man skulle kunna
vara berättigad att draga den slutsatsen, att de visat sig vara otillräckliga.
Förbundet anser det därför synnerligen önskvärt, att nya stödåtgärder av
annat slag icke vidtagas, innan resultatet av 1945 års allmänna bostadsräkning
föreligger.

Näringslivets bostadsbgggnadsdelegation finner starka sociala skäl kunna
åberopas till förmån för kapitalsubventionerna till egnahem men framhåller,
att vissa kontrollsvårigheter torde göra sig gällande, särskilt svårigheten
att effektivt övervaka, att icke den, som erhållit kapitalunderstöd,
sedermera till överpris försäljer sin fastighet och därigenom tillgodogör sig
subventionen på ett icke åsyftat sätt. — Vad beträffar frågan om bostadssubventioner
från företagens sida i syfte att stödja den enskilda bostadsförsörjningen,
hänvisar delegationen till en av industriens utredningsinstitut
verkställd Utredning, vari uttalas, att dylika bidrag, som hittills undantagsvis
förekomma, icke böra ytterligare utbyggas. Såsom en åtgärd för att
undgå en fördyring av de anställdas bostadskostnader vid en tillfällig höjning
av byggnadskostnadsnivån skulle emellertid enligt utredningsinstitutets
mening engångsbidrag till de arbetare som ämna skaffa sig egen bostad
eller egethem tills vidare kunna accepteras.

Även svenska stadsförbundet (majoriteten) påpekar nödvändigheten av
att ytterligare uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att hindra spekulation
i fastigheter, som uppförts med hjälp av engångsbidrag till egnahem.

Vad angår de föreslagna maximibeloppen för byggnadsbidragen
finner egnahemsstyrelsen dessa väl avvägda.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands län framhåller som sin mening, att
svårigheterna att anskaffa en fullgod bostad sannolikt komma att bli betydande
för stora delar av åtminstone Norrlands landsbygdsbefolkning, även
om tack vare de föreslagna subventionerna till egnahemsbyggare på landet
ej mer än cirka 20 procent av familjeinkomsten skulle behöva offras på
bostaden. Utredningen hade visserligen själv påpekat, alt det måste vara
mera prövande i låga inkomstlägen än i högre att anslå en viss procent av
inkomsten till bostadsändamål, men syntes icke ha tagit tillräcklig hänsyn
därtill vid förslagens utformande. Nämnden anför ytterligare följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Starka skäl föreligga att ifrågasätta, huruvida genom de av utredningen
föreslagna subventionsåtgärderna landsbygdens familjer kunna bli jämställda
med familjerna i stadssamhällena i fråga om möjligheterna att uppnå
tidsenlig bostadsstandard. I synnerhet gäller detta Norrland. Egnahemsnämnden
får därför föreslå, att de till grund för beräkningen av de föreslagna
subventionerna lagda förutsättningarna grundligt omprövas, varvid
de norrländska förhållandena i inkomst- och kostnadshänseende speciellt
beaktas, samt att en omräkning av familjebostadbidragets och byggnadsbidragets
maximibelopp därefter utföres. Härvid bör enligt egnahemsnämndens
uppfattning stor försiktighet iakttagas vid en eventuell diskontering av förväntningarna
om en fortskridande höjning av realinkomsterna och om en utjämning
av nu bestående reallöneskillnader.

Liknande synpunkter anföras av Torps kommun.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län anser, att det allmänna näppeligen
kan sträcka sig längre i fråga om byggnadsbidragets storlek än utredningen
föreslagit. Enligt nämndens uppfattning torde likväl fall uppstå, där även
denna kraftiga hjälp befinnes vara för liten och där standardkraven måste
eftersättas, för att vederbörande skall kunna genomföra byggnadsföretaget.

Ströms kommun föreslår, under hänvisning till att byggnadskostnaderna
äro högre och inkomstnivån lägre i Norrland än i riket i övrigt, att byggnadsbidraget
till norrländska egnahem på landsbygden maximeras till 6 000
kronor respektive 7 000 kronor, när fråga är om barnrik arbetarfamilj eller
tvåfamiljshus. — Även Själevads kommun understryker angelägenheten av
att statens stöd till bostäder i Norrland göres större än i övriga delar av
landet.

Algutsboda kommun uttalar under hänvisning till resultatet av en undersökning
av inkomstförhållandena inom kommunen allvarliga farhågor för
att stora grupper av landsbygdens befolkning trots de föreslagna betydande
stödåtgärderna icke skola ha råd att bebo tillfredsställande bostäder. -—- I
anledning av utredningens uppgift, att subventionseffekten av ett engångsbidrag
om 2 000 kronor i städerna i stort sett motsvarar det löpande bidraget
av 3 kronor per m2, framhålla svenska stadsförbundet och Halmstads
stad det angelägna i att det tillses, att egnahemmen icke försättas i
sämre ställning än flerfamiljsfastigheterna.

Borlänge stad ifrågasätter, huruvida med hänsyn till den stegring av tomtoch
byggnadskostnaderna som ägt rum under senare år ett byggnadsbidrag
till egnahem för barnrika familjer på 4 000 kronor kommer att vara tillräckligt,
och anser möjlighet böra beredas för en höjning av engångsbidraget
till enfamiljshus i orter med särskilt låga inkomster, i varje fall till dess
en utjämning i inkomsthänseende skett mellan de olika samhällena. —
Falu stad finner ett byggnadsbidrag på 2 000 kronor i stadssamhällen vara
för lågt och anser, att det bör kunna varieras mellan sagda belopp och
3 000 kronor med hänsyn tagen till den godkända anskaffningskostnaden.
— Vänersborgs stad föreslår, att byggnadsbidragen för stadssamhällena
skola avsevärt höjas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235. *>/

HSB framhåller i anledning av utredningens föreslag, att byggnadsbidraget
skall utgå med olika belopp i städer och på landsbygd, att frågan blir,
var gränsen skall dragas mellan dessa kategorier. Hittills har, när det gällt
bostadsanskaffningslån till egnahem, till »städer» räknats även köpingar,
inunicipalsamhällen och vissa andra tätorter. Här ifrågavarande gränsdragning
synes förbundet böra genomföras under hänsynstagande till dels bjggnadskostnaderna,
dels inkomstförhållandena och hyresbetalningsförmågan
på olika orter.

Den av utredningen föreslagna behovsprövningen i fråga om
byggnadsbidragen finner egnahemsstyrelsen föga ändamålsenlig och
anför härom följande.

Enligt egnahemsstyrelsens mening torde bostadskostnadens relation^ till
årsinkomsten vara ett otillräckligt och alltför osäkert underlag för ifrågavarande
behovsprövning. Styrelsen vill för sin del ifrågasätta om icke ett
mera tillfredsställande resultat nås med hjälp i stort sett av de bedömningsgrunder
för utmätande av understödet som nu tillämpas inom bostadsförbättringsverksamheten.
Det är därvid huvudsakligen tre faktorer, som äro
avgörande, nämligen sökandens inkomstläge, bedömt med hänsyn till sista
årsinkomsten samt medelinkomsten under de tre senaste aren, förmögenhetsställning
och försörjningsbörda.

Enligt utredningens förslag skall vid beräknande av en sökandes bostadskostnad
avdrag göras för de familjebostadsbidrag, som sökanden må vara berättigad
komma i åtnjutande av. Denna regel skulle komma att medföra, att
familjer med barn ofta skulle just på grund av rätten till familjebostadsbidrag
för barnen komma att bli utestängda från rätt till byggnadsbidrag. Da emellertid
familjer med barn — även om bostadskostnaden tack vare familjebostadsbidrag
icke överstiger 20 procent av inkomsten — i regel i minst lika hög
grad som andra familjer äro i stort behov av bidrag till den för bostadsbygget
erforderliga kapitalinsatsen, skulle en dylik bestämmelse ofta komma att
ställa sådana familjer i ett svårt läge, understundom kanske nödvändiggöra
ett uppskjutande tills vidare eller till och med omöjliggöra ett tilltänkt bostadsbygge.
En sådan ordning finner egnahemsstyrelsen icke tillfredsställande.
Framhållas må tillika att familjebidraget ju i allt fall så småningom bortfaller,
varvid det nu påtalade missgynnandet av familjer med barn än tydligare
framträder.

Liknande synpunkter anföras av Stockholms stad.

Linköpings och Borlänge städer anse, att byggnadsbidraget icke bör bli
föremål för omprövning under lånetiden.

Malmö stad ifrågasätter, om icke engångsbidraget till egnahem i stadssamhällen
med en differentierad bostadsmarknad, där småhushållens bostadsbehov
kan tillgodoses genom lägenheter i flerfamiljshus, borde förenas med
fordran på viss familjestorlek. Engångsbidrag borde även kunna utgå till
förvärv av lägenheter med bostadsrätt, enär dylika lägenheter inom ifragavarande
orter ha samma betydelse för självpensionering som egnahemmet
inom mindre orter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 235.

Beträffande slutligen förbättringsbidragen har byggnadslånebyrån
intet att erinra mot att dessa tills vidare utgå i oförändrad form.
Jukkasjårvi och Arvidsjaurs kommuner föreslå, att bidragens maximibelopp
höjes till 5 000 respektive 6 000 kronor. Sistnämnda kommun förordar vidare,
att bidragen alltjämt skola vara förenade med viss lånemöjlighet.

Departementschefen.

Egnahemsbyggandet synes tendera att omfatta en växande del av den
arliga produktionen av nya bostäder. Bortsett från nuvarande svårigheter
beträffande materialförsörjningen är sagda tendens med hänsyn till egnahemmets
förtjänster som familjebostad ägnad att väcka tillfredsställelse.
Vid bifall till de förslag jag i det följande kommer att framlägga beträffande
lan och bidrag till enfamiljshus kommer finansieringen av egnahem
att avsevärt underlättas. Följden härav torde bli att produktionen av egnahem
kommer att ytterligare öka.

Innan jag övergår till en behandling av förslagen vill jag något beröra
nuvarande allvarliga missförhållanden på egnahemsmarkn
a d e n. Sasom byggnadslanebyrån i olika sammanhang påpekat göra sig
nämligen för närvarande rena urartningstendenser gällande med avseende
på såväl tomtpriser och byggnadskostnader som försäljningspriser vid överlåtelse
av enfamiljshus. Dessa missförhållanden, vilka sammanhänga med
bostadsbristen, materialknappheten och inkomstökningen, komma att i nuvarande
läge skärpas i samma mån som egnahemsproduktionen ökar. Jag
har funnit en nödvändig förutsättning för att staten i ökad omfattning skall
ställa medel till förfogande såsom stöd till här ifrågavarande del av bostadsförsörjningen
vara, att åtgärder vidtagas i syfte att komma till rätta med
nämnda missförhållanden. Dessa innebära nämligen en risk för att statsmedel,
avsedda att begränsa egnahemsägares årliga bostadskostnader, i
stället komma att öka materialleverantörers samt tomt- och villaförsäljares
vinster.

Enligt min mening finns det icke någon enkel och säker lösning av detta
problem; en samordning av olika slag av åtgärder torde erfordras. Det synes
mig emellertid uppenbart, att det främst måste ankomma på kommunerna
att vidtaga dylika åtgärder, bland annat därför att ifrågavarande missförhållanden
äro mer eller mindre lokalt bestämda. Enligt vad jag erfarit, överväger
statens byggnadslanebyrå att vidtaga vissa åtgärder i syfte att öka
kommunernas möjligheter att bland annat i fråga om tomtanskaffning, materialinköp
och allmän service till egnahemsbyggarna åstadkomma en sanering
av egnahemsmarknaden. Beträffande kontrollen över försäljning av
statligt belånade egnahem har byggnadslånebyrån i skrivelse den 14 mars
1947 framlagt ett förslag, syftande till att genom vitesinteckning begränsa
möjligheterna att vid dylik försäljning uttaga spekulationsvinst. Enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

mening bör denna fråga ytterligare övervägas. Bland annat böra resultaten
av byggnadslånebyråns nyssnämnda initiativ avvaktas.

Vad härefter angår de nya låne- och bidragsformerna
för bostadsförsörjningen genom egnahem torde jag först få
lämna en kortfattad redogörelse för bostadssociala utredningens förslag
i ämnet.

Samtliga nu gällande former av lån till egnahem och tvåfamiljshus utom
lantarbetarbostadslån skola enligt förslaget ersättas av en form av lån till
egnahem och tvåfamiljshus, vars ena lägenhet bebos av ägaren. Säkerheten
skall vid nybyggnad utgöras av inteckning inom 85 procent av belåningsvärdet,
som bör överensstämma med de av det lånebeviljande organet godkända
tomt- och byggnadskostnaderna eller, i fråga om tomträtt, byggnadskostnaderna.
Vid lån till sådan ombyggnad som med avseende på resultatet
kan anses likvärdig med nybyggnad skall säkerheten för lånet utgöras av
inteckning inom det värde, som av det lånebeviljande organet prövas kunna
åsättas fastigheten efter ombyggnadsarbetets färdigställande. Belåningsvärdet
maximeras ej men däremot lägenhetens storlek i enlighet med de direktiv
som för närvarande tillämpas vid beviljande av tertiärlån till enfamiljshus.
I den mån bottenlån icke kan erhållas i öppna marknaden till samma
ränta som föreslås för egnahemslånet, d. v. s. 3 procent, skall detta kunna
utgöra högst 85 procent av belåningsvärdet. Lån skall under vissa förutsättningar
även kunna beviljas den, som icke kan ställa inteckningssäkerhet
för lånet.

Amorteringen enligt den från början fastställda amorteringsplanen föreslås
av utredningen begränsad —• där frågan icke avgöres genom storleken
av det stående lån, som erhålles i öppna marknaden — till den del av lånet
som ligger över 40 procent av belåningsvärdet. Amorteringstiden skall efter
prövning av den lånsökandes personliga och ekonomiska förhallanden
kunna fastställas till beträffande lån till nybyggnad alternativt 10, 15, 20
eller högst 25 år och beträffande lån till ombyggnad lägst fem och högst
25 år. Amorteringsfrihet skall kunna medgivas under högst tre år, vilka
skola inräknas i den högsta medgivna amorteringstiden.

Villkor för lån skall enligt utredningsförslaget vara en lägenhetsstorlek
om minst 3 rum och kök i stadssamhällen och minst 2 rum och kök på
landsbygden. Även på landsbygden böra lägenheterna vara utrustade med
ledningar för vatten och avlopp samt anordning för centraluppvärmning,
som möjliggör hela lägenhetens uppvärmning vintertid. De böra vidare
vara försedda med tillräckliga biutrymmen, tillfredsställande köksutrustning
samt i övrigt ha en kvalitet, som uppfyller hälsovårdsstadgans fordringar.

Utredningen föreslår vidare, att jämte lån till ny- eller genomgripande
ombyggnad av egethem eller tvåfamiljshus av egnahemstyp ett byggnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

bidrag skall efter särskild inkomstprövning kunna beviljas. Byggnadsbidraget,
vilket skall lämnas i form av räntefritt stående lån för framtida
avskrivning, bör i regel intecknas inom 85 procent av belåningsvärdet, varvid
amorteringslånets övre gräns blir beroende på byggnadsbidragets storlek.
Vid behov av den egna insatsens begränsning till mindre än 15 procent
av belåningsvärdet skall byggnadsbidraget helt eller delvis kunna intecknas
mellan 85 och 100 procent av belåningsvärdet. Byggnadsbidraget skall i
regel utgå med högst 2 000 kronor i stadssamhällen och högst 4 000 kronor
på landsbygden. Till familjer med tre eller flera barn under 16 år skall
byggnadsbidrag kunna utgå med högst 4 000 respektive 6 000 kronor. Med
högst sistnämnda belopp skall byggnadsbidrag även kunna utgå till bidragssökande,
som antingen befinner sig i arbetarsmåbrukares ställning eller
saknar möjlighet att ställa inteckningssäkerhet för det statliga lånet. Till tvåfamiljshus
skall byggnadsbidrag kunna utgå med högst 3 000 kronor i stadssamhällen
och högst 6 000 kronor på landsbygden.

Till mindre genomgripande upprustning av egnahem på landsbygden
böra enligt utredningens mening förbättringsbidrag kunna utgå i enlighet
med nu gällande bestämmelser.

Familjebostadsbidrag skola utgå till familjer med två eller flera barn
under 16 år i nybyggda eller förut uppförda egnahem, som uppfylla vissa
krav på bostadens storlek och beskaffenhet. Utredningen föreslår, att bidragsbeloppet
bestämmes till 120 kronor per barn utom beträffande Norrland,
där familjebostadsbidraget bör beräknas efter hittills tillämpade grunder,
dock högst till 150 kronor per barn.

Endast i ett fåtal av de över utredningens förslag avgivna yttrandena
förekomma principiella erinringar mot förslaget om statligt stöd till egnahemsproduktionen.
Uppmärksammas må emellertid, att statens byggnadslånebyrå
förklarat sig icke beredd att i föreliggande skick tillstyrka förslaget
i denna del utan förutsätter en allmän översyn av detsamma.

Beträffande detaljerna anmälas skiljaktiga meningar i olika avseenden.
Vad angår övre belåningsgränsen för egnahem förordar ett antal kommuner,
att den av utredningen till 85 procent av fastighetsvärdet föreslagna gränsen
skall höjas. Några remissinstanser, bland andra byggnadslånebyrån och
egnahemsstyrelsen, ifrågasätta lämpligheten av de föreslagna amorteringsbestämmelserna.
Även beträffande standardkraven såsom villkor för egnahemslån
ha erinringar framställts i vissa yttranden. — Vad angår bidragen
till egnahem ha särskilt de föreslagna maximibeloppen för byggnadsbidragen
och inkomstprövningen i fråga om dessa bidrag kritiserats.

Bostadssociala utredningens förslag beträffande lån och bidrag till enfamiljshus
har med beaktande av yttrandenas innehåll varit föremål för
överarbetning inom socialdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Huvudsyftet med de förslag jag i det följande kommer
att framlägga beträffande det statliga stödet till egnahemmen
är att ersätta de nuvarande, vid skilda tidpunkter tillkomna och irrationellt
splittrade låne- och bidragsbestämmelserna med ett förenklat och forenhetligat
låne- och bidragssystem, som är bättre ägnat att läggas till grund för
den fortsatta stödverksamheten på längre sikt. Jag avser här villkoren tor
lån till egnahem och familjebostadsbidrag till barnfamiljerna. Med hansyn
till den stegring av byggnads- och bränslekostnaderna, som agt rum un er
krigsåren och som — i stället för att efter krigets slut, såsom man tidigare
hoppades, omedelbart efterträdas av en viss sänkning — blivit annu mera
markerad under det senaste året, kan jag emellertid icke finna, att det vore
rimligt att nu föreslå ett avskaffande av den krismässiga typ av bidrag,
som sedan år 1942 syftat till att delvis kompensera nämnda kostnadsstegring.
Jag kommer därför att föreslå ett bibehållande tills vidare med vissa
modifikationer av den nu utgående krissubventionen till egnahemsbyggandet
vid sidan av de stödformer, som äro avsedda att få en permanent ka raktär.

Innan jag upptager utredningens olika förslag till behandling, vill jag
förutskicka, att det icke är möjligt att taga slutlig ståndpunkt till varje
detaljförslag isolerat. Jag har i stället haft att överväga den samlade effekten
av de olika låne- och bidragsförslagen på kapitalkostnaderna respektive
de årliga bostadskostnaderna för modernt utrustade egnahem samt att
jämföra denna med motsvarande effekt av nu gällande bestämmelser, i bada
fallen mot bakgrunden av hushållens inkomstförhållanden.

Utredningens förslag att ersätta de olika nu gällande formerna
av egnahemslån för rena bostadsändamål med
undantag av lantarbetarbostadslånet med en form av statligt
1 å n till nybyggnad eller därmed i fråga om resultatet likvärdig ombyggnad
av egnahem finner jag välmotiverat. Efter samråd med chefen för
jordbruksdepartementet föreslår jag vidare, dels att i samband harmed den
under senare år obetydligt anlitade arbetarsmåbrukslåneformen avskaffas,
dels att den nya låneformen skall komma till användning även vid nybyggnad
och härmed likställd ombyggnad av bostadshus på jordbruksfastighet.
Härvid torde de jämkningar av lånevillkoren i fråga om mteckningssakerhetens
placering få företagas som betingas av att bostadshuset på jordbruksfastighet
ingår endast som en del och regelmässigt som en ram re
del i kreditobjektet.

Utredningen förutsätter, att tvåfamiljshus, vars ena lagenhet bebos av
ägaren, i låneliänseende skall behandlas som enfamiljshus, såsom nu ar
fallet inom tertiärlåneverksamheten. Häremot har jag intet att erinra. Alt
hyran vid uthyrning av lägenhet i tvåfamiljshus skall kontrolleras av det
lånebeviljande organet, anser jag i likhet med utredningen självklart. Emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lertid kan det inträffa, att ägaren av ett tvåfamiljshus av någon anledning
nödgas byta bostad utan att samtidigt kunna eller önska försälja fastigheten.
Jag förutsätter, att det lånebeviljande organet skall kunna godtaga
en dylik avvikelse från villkoren för lan till tvåfamiljshus utan uppsägning
av lånet.

Då jag för närvarande icke är beredd att upptaga nu gällande bestämmelser
rörande lån och bidrag till lantarbetarbostäder till omprövning
— denna fråga har uppenbarligen ett nära samband med utformandet av
det planerade statliga stödet till jordbruket — ansluter jag mig till utredningens
förslag, att sagda bestämmelser tills vidare få gälla.

Till utredningens förslag, att belaningsvärdet bör överensstämma med
den av det lånebeviljande organet godkända anskaffnings- eller, med nuvarande
terminologi, produktionskostnaden, d. v. s. summan av tomt- och
by§§nadskostnader, kan jag ansluta mig. Detsamma gäller förslaget, att
detta belåningsvärde icke bör maximeras, såsom för närvarande är fallet
i fråga om belåningsvärdet för bostadsegnahemslån enligt gällande författning
samt för tertiärlån till enfamiljshus och för bostadsanskaffningslån
till egnahem för barnrika familjer enligt byggnadslånebyråns praxis. Utredningen
förutsätter emellertid, att belåningsmöjligheten skall begränsas genom
maximering av lägenhetens storlek, såsom för närvarande enligt riksdagens
direktiv är fallet beträffande tertiärlån till enfamiljshus. I sistnämnda
fråga har jag en annan mening, till vilken jag strax återkommer.

När det gäller den övre lånegränsen för egnahemslånet, har utredningen
ur säkerhetssynpunkt stannat vid 85 procent, ehuru utredningen samtidigt
hävdar, att 90 procent vore en lämplig gräns, om hänsyn endast toges till
egnahemsbyggarnas möjlighet att prestera en egen insats. Gränserna för
denna möjlighet vill utredningen beakta genom utformningen av sitt förslag
om byggnadsbidrag till egnahem, vilket vid behov bör kunna placeras
mellan 85 och 100 procent av belåningsvärdet. Jag delar utredningens uppfattning,
att egnahemsbyggarnas egen insats i regel icke kan beräknas
uPPSa till mer än 10 procent av belåningsvärdet. Enligt min mening bör
detta förhållande tillmätas avgörande betydelse för frågan om var den
övre gränsen för egnahemslånet i regel bör sättas. De större risker för
staten, som följa saväl härav som av att produktionskostnaden och icke.
såsom för närvarande är fallet beträffande bostadsegnahemslånet, ett i förhållande
till produktionskostnaden lägre fastighetsvärde lägges till grund
för belåningen, böra enligt min mening tagas med hänsyn till egnahemsbyggandets
stora betydelse för åstadkommande av fullvärdiga familjebostäder.
Den kapitalsubvention till egnahem, som jag i det följande föreslår i form
av räntefri stående del av egnahemslånet, kommer emellertid i normala
fall att avsevärt sänka det räntabla lånets övre gräns, varigenom sagda

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

risker reduceras. Jag vill därför föreslå, att den övre lånegränsen för egnahemslånet
fastställes till 90 procent av belåningsvärdet i de fall där lånet,
enligt vad jag kommer att föreslå, kombineras med kapitalsubvention.

I ett icke obetydligt antal fall torde dock en egeninsats på 10 procent av
produktionskostnaderna komma att överstiga vad egnahemsbyggaren, även
om han gör en del av insatsen i form av eget arbete, kan prestera. I sådana
fall föreligger behov av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen
kompletteras genom åtgärder från kommunernas och industriföretags sida.
Såsom jag i det föregående anfört (sid. 22) finner jag mig ha anledning
förutsätta att sagda behov kommer att tillgodoses.

Enligt min mening bör den statliga långivningen till egnahem icke begränsas
genom att viss maximistorlek för lägenheten fastställes såsom
villkor för lån. Däremot finner jag rimligt, att personer som, under förutsättning
att staten ställer kredit till förfogande, ha råd att bygga större
egnahem än sådana, till vilka jag finner det motiverat att föreslå kapitalsubvention,
även prestera en större egen insats än 10 procent av produktionskostnaden.
Då den kapitalsubvention jag ämnar föreslå i normala fall
torde komma att sänka det räntabla lånets övre gräns med omkring 15 procent
av belåningsvärdet, vill jag därför föreslå, att egnahemslån må kunna
utgå med belopp motsvarande högst 75 procent av belåningsvärdet i sådana
fall, där kapitalsubvention icke kommer att utgå.

Till utredningens förslag, att egnahemslån på vissa närmare angivna villkor
bör kunna beviljas även i fall, där inteckningssäkerhet icke kan ställas
för lån till ny- eller ombyggnad av enfamiljshus på landsbygden, kan jag
ansluta mig.

Sedan 1946 års riksdag på mitt förslag beslutat sänka räntan på tertiärlån
till flerfamiljshus till 3 procent, finner jag motiverat att, i överensstämmelse
med bostadssociala utredningens uppfattning, föreslå, att även räntan
på lån till enfamiljshus fastställes till 3 procent.

I anslutning härtill vill jag upptaga frågan om egnahemslånets nedre gräns
och därmed dess storlek i förhållande till belåningsvärdet. Enligt nu gällande
bestämmelser inbegripa såväl bostadsegnahemslån som bostadsanskaffningslån
till egnahem för barnrika familjer statligt bottenlån, medan
vid beviljandet av tertiärlån till enfamiljshus förutsättes, att primärkredit
upptages i öppna marknaden. Jag finner icke anledning att sparbanker och
andra kreditinstitut skola berövas möjligheten att placera medel i egnahemsfastigheter,
förutsatt att detta icke sker till högre ränta än 3 procent,
och vill därför föreslå, att egnahemslån må kunna utgå med belopp
motsvarande högst 90 respektive 75 procent av belåningsvärdet endast i
sådana fall, där stående lån till 50 procent av sagda värde icke kan erhållas
i öppna marknaden till en ränta av högst 3 procent eller eljest särskilda
skäl föreligga. Jag föreslår vidare, att i dylika fall den del av lånet som

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet får utgöra en stående del
och att alltså amorteringen enligt den från början fastställda amorteringsplanen
begränsas till den del av lånet, som ligger över 50 procent av belåningsvärdet.
Härigenom minskas avsevärt den av utredningen påtalade svårigheten,
som sammanhänger med nuvarande amorteringsbestämmelser för
bostadsanskaffningslån till barnrika familjer i egnahem. Enligt dessa är
den del av lånet, som skall amorteras under de första 20 åren, relativt stor
och på grund härav blir amorteringsbördan mycket tung, sedan barnen passerat
16-årsåldern och familjebostadsbidrag ej vidare åtnjutas.

I fråga om amorteringstiden för egnahemslånet har utredningen föreslagit,
att denna skulle i viss utsträckning kunna anpassas till den lånsökandes
personliga och ekonomiska förhållanden genom ett val mellan ett
begränsat antal alternativa amorteringstider. Till detta förslag kan jag icke
ansluta mig. Enligt min mening har utredningen starkt underskattat de
bedömningssvårigheter och administrativa olägenheter, som skulle bli förbundna
med den i förslaget förutsatta prövningen av de lånsökandes personliga
och ekonomiska förhållanden. Denna prövning skulle vidare icke
— även om detta ej klart framhålles av utredningen — kunna begränsas till
belåningstillfället, emedan nyssnämnda förhållanden senare kunna avsevärt
förändras, varigenom orimliga konsekvenser lätt skulle uppkomma. Ej
heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att, såsom utredningen
föreslår, generalisera den nu beträffande bostadsegnahemslån gällande bestämmelsen
om amorteringsfrihet under de tre första åren av lånets löptid.
Jag vill därför föreslå, att för egnahemslånet fastställes en amorteringstid,
och återkommer strax till frågan om dess längd. Det hittills sagda avser
lån till nybyggnad. Däremot har jag intet att erinra mot att det lånebeviljande
organet erhåller befogenhet att vid lån till ombyggnad av egnahem
under hänsynstagande till såväl ombyggnadskostnadens storlek som det
uppskattade värdet av den ombyggda fastigheten fastställa olika amorteringstider,
dock icke längre än den som gäller för lån till nybyggnad av
egnahem.

Amorteringstiden för lån till nybyggnad av egnahem är för närvarande
20 år eller, i fråga om bostadsegnahemslån, 21 år utöver de tre amorteringsfria
åren. Under den senaste tiden har, bland annat som en följd av den
med den statliga långivningen förbundna kontrollen av byggnadsföretagen,
en påtaglig standardhöjning ägt rum och en sådan pågår alltjämt i fråga
om såväl husens byggnadstekniska kvalitet som lägenheternas planlösning,
storlek och utrustning. Med hänsyn härtill synes det mig motiverat att
såsom ett led i min strävan att förbättra finansieringsvillkoren för egnahem
föreslå, att amorteringstiden för lån till nybyggnad av dylika förlänges till
25 år. I de fall då egnahemslånet består av såväl en amorteringsdel som en
stående del bör motsvarande gälla amorteringsdelen. Däremot anser jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

det icke lämpligt, att villkoren för den framtida återbetalningen av den
stående delen av lånet fastställas redan vid lånets beviljande utan först senare,
dock senast vid utgången av den tid, under vilken amorteringsdelen av
lånet skall lia återbetalats. Motsvarande bör gälla beträffande lån till ombyggnad
av egnahem. Familjer med stort barnantal, till vilka familjebostadsbidrag
utgå, böra beredas möjlighet att verkställa viss ytterligare amortering.
Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Såsom villkor för lån till egnahem böra enligt utredningens förslag uppställas
vissa krav med avseende på bostadens såväl storlek som utrustning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att syftet med de föreslagna åtgärderna
till stöd åt bostadsförsörjningen är att främja en successiv förbättring
av bostadsförhållandena både på landsbygden och i stadssamhällena.
Det ligger därför i sakens natur, att beviljandet av egnahemslån måste förbindas
med vissa minimikrav på bostaden. Enligt min mening är det emellertid
angeläget, att dessa krav icke tillämpas alltför rigoröst och utan vederbörligt
hänsynstagande till de i verkligheten föreliggande förutsättningarna
för deras uppfyllande. Undantag från de uppställda fordringarna böra sålunda
kunna medgivas, när särskilda skäl härför kunna anföras.

Vad först angår lägenhetens storlek föreslår utredningen att denna på
landsbygden fastställes till minst 2 rum och kök och i stadssamhällen till
minst 3 rum och kök. Skillnaden betingas av att i stadssamhällen möjlighet
finnes att i flerfamiljshus välja mindre lägenhet än dylik om 3 rum och kök.
Till detta utredningens förslag kan jag ansluta mig. Enligt min mening bör
det lånebeviljande organet endast om särskilda skäl därtill föreligga för belåning
godkänna lägenheter med mindre yta än 60 kvadratmeter för tvårumslägenheten
och 70 kvadratmeter för trerumslägenheten. Såsom jag
redan tidigare antytt, anser jag icke, att möjligheten att erhålla egnahemslån
bör begränsas genom maximering av lägenhetens storlek.

Vad härefter angår lägenhetsutrustningen, torde anordning för centraluppvärmning
av hela lägenheten och badmöjlighet, som dock icke behöver
innebära att särskilt badrum måste inredas, i x-egel böra uppställas som villkor
för egnahemslånet.

Beträffande frågan om vatten och avlopp torde först en åtskillnad böra
göras mellan å ena sidan kravet på anslutning till gemensamhetsanordning
för vattenförsörjning och avlopp och å andra sidan kravet på vatten- och
avloppsledning inom lägenheten. I fråga om sistnämnda krav är utredningen
av den uppfattningen, att detta numera bör ställas på alla med statligt
stöd tillkommande lägenheter i egnahem såväl på landsbygden som
i stadssamhällena. Såsom framgår av vad jag nyss anfört, vill jag till
denna uppfattning, som jag i övrigt delar, foga den reservationen, att
undantag böra kunna medgivas. Jag avser här bland annat sådana fall,
där vattentäkt endast finnes på sådant avstånd från befintliga bostadshus,

Dihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 235.

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

att framdragande av ledningar skulle medföra orimliga kostnader, men där
en genomgripande ombyggnad ändock framstår såsom motiverad och egnahemslån
bör kunna beviljas. Jag vill emellertid samtidigt erinra om att jag
tidigare (sid. 10) framhållit vikten av att, när det gäller landsbygden, frågan
om bebyggelsens lokalisering ägnas erforderlig uppmärksamhet. Den
omständigheten, att undantag från kravet på vatten- och avloppsledning
inom lägenheten i vissa ombyggnadsfall kan framstå som motiverat, utgör
ej tillräckligt skäl att utan särskild prövning godkänna byggandet av nya
egnahem där tillgången på god vattentäkt endast finnes på sådant avstånd,
att vatten- och avloppsledning inom lägenheten icke kan anordnas utan
orimliga kostnader.

Kravet på anslutning till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning
och avlopp gäller icke sådana glest bebyggda delar av den egentliga landsbygden,
där förutsättningar för dylika anordningar saknas och sanitära
olägenheter icke behöva uppkomma av att vatten- och avloppsfrågan löses
individuellt. Däremot gäller det mer eller mindre tättbebyggda samhällen.
I fråga om dessa torde en åtskillnad böra göras mellan befintliga och planerade
nya bostadsområden. De initiativ statsmakterna tagit för att främja
tillkomsten av gemensamhetsanordningar för vattenförsörjning och avlopp
inom redan befintliga bostadsområden i syfte att minska nu rådande eller
vid fortsatt bebyggelse uppkommande sanitära olägenheter synas mig motivera,
att kravet på anslutning till dylik gemensamhetsanordning i princip
göres till villkor för lån till egnahem inom nya bostadsområden. Det måste
nämligen anses synnerligen angeläget, att nya bostadsområden icke tillkomma,
där sanitära olägenheter redan från början uppstå, emedan anläggandet
av vatten- och avloppsledningar icke föregått eller sker samtidigt
med områdets bebyggande. Även inom dylika områden bör dock undantagsvis
dispens från sagda krav tills vidare kunna beviljas, därest detta motiveras
av den akuta bostadsbristen och förutsatt dels att goda betingelser
för vatten- och avloppsfrågans lösning på ett hygieniskt och tekniskt-ekonomiskt
lämpligt sätt äro för handen, dels att icke något annat område för den
erforderliga bebyggelsen finnes tillgängligt, inom vilket här ifrågavarande
krav omedelbart kan tillgodoses.

Vad beträffar en rationell lösning av vatten- och avloppsfrågan inom
redan befintliga bostadsområden, torde denna komma att draga stora kostnader
och taga avsevärd tid i anspråk. Därtill kommer, att den rådande
knappheten på material och arbetskraft gör det omöjligt att för närvarande
utbygga vatten- och avloppsledningar i den takt som svarar mot den av bostadsbristen
betingade omfattningen av bostadsproduktionen. Det torde därför
vara nödvändigt, att det i och för sig motiverade kravet på anslutning
till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp tills vidare
icke upprätfhålles alltför strängt. Då dispens från nämnda krav begäres,
måste hänsyn också tagas till de ekonomiska svårigheterna för skattetyngda
kommuner, särskilt om förhållandena påkalla dyrbara anläggningar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

Under hänvisning till det anförda vill jag föreslå, att anslutning till gemensamhetsanordning
för vattenförsörjning och avlopp i princip skall utgöra
villkor för lån till egnahem i tättbebyggda samhällen men att uppskov må
kunna beviljas med uppfyllandet av nämnda villkor efter prövning av föreliggande
omständigheter.

Jag förutsätter slutligen att även i fråga om byggandet av egnahem inom
befintliga bostadsområden lokaliseringssynpunkten beaktas.

Även på landsbygden bör givetvis behovet av tillfredsställande köksutrustning
och tillräckliga biutrymmen tillgodoses. Att lån icke böra beviljas
till egnahem, som icke uppfylla hälsovårdsstadgans fordringar med avseende
på bostadens allmänna kvalitet finner jag självklart.

Jag förutsätter som villkor för lån till ny- eller ombyggnad av egnahem
en tillämpning av bestämmelser av samma innebörd som de, vilka återfinnas
i gällande tertiärlånekungörelse beträffande det lånebeviljande organets tekniska
och ekonomiska kontroll och tillsyn över att meddelade föreskrifter
rörande utförandet av byggnadsföretaget iakttagas. Jag förutsätter vidare,
att vid överlåtelse på ny ägare av egethem, som finansierats med stöd av det
nya egnahemslånet, frågan om dennes övertagande av lånet skall underställas
det lånebeviljande organets prövning, såsom för närvarande gäller i
fråga om såväl tertiärlån som bostadsanskaffningslån till egnahem. Med
hänsyn till angelägenheten av att osund spekulation i statligt belånade företag
såvitt möjligt förebygges eller motverkas torde vid överlåtelse av egnahem
nuvarande praxis böra tillämpas i fråga om uppsägning av lånet till
betalning och återkrävande av det familjebostadsbidrag, som eventuellt utgått
till säljaren,''därest den vid överlåtelsen överenskomna köpeskillingen
överstiger det belopp, som det lånebeviljande organet med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt. I detta sammanhang vill jag ånyo understryka
betydelsen av det positiva stöd till egnahemsbyggarna från kommunernas
sida, som jag förutsätter skall bli resultatet av det initiativ byggnadslånebyrån,
såsom jag inledningsvis meddelade, tagit i anledning av nu rådande
missförhållanden på egnahemsmarknaden.

Enligt gällande bestämmelser rörande bostadsanskaffningslån till barnrika
familjer i egnahem kunna de kommunala förmedlingsorganen mot säkerhet,
som de själva finna tillfredsställande, utbetala en större eller mindre
del av det beviljade lånet såsom förskott under byggnadstiden. I många fall
torde statens hjälp i form av dylikt byggnadskreditiv alltjämt vara av behovet
påkallad. Det synes mig emellertid uppenbart, att dylik hjälp icke
utan vidare kan erbjudas alla dem, som erhålla egnahemslån. Jag finner
det nämligen rimligt att som villkor för utbetalning förskottsvis av beviljat
lån kräva, att vederbörande kommun dels funnit angeläget att dylikt förskott
utlämnas, dels åtagit sig att under byggnadstiden utöva en därav betingad
särskild kontroll över byggnadsföretaget. När dessa båda förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ningar föreligga, bör det lånebeviljande organet kunna bereda kommunen
möjlighet att förskottsvis under byggnadstiden utbetala beviljat egnahemslån.

Bostadssociala utredningen föreslår, att den sedan år 1941 beträffande
tertiärlån för de 10 första åren av dessas löptid gällande räntegarantin för
underliggande krediter, vilken i fråga om enfamiljshus i enskild regi för
närvarande avser en årlig ränta av 3,5 procent för primärkredit och däremot
svarande ränta för sekundärkredit, skall tills vidare bibehållas och
beträffande det nya egnahemslånet utvidgas till att gälla under lånets hela
löptid. Härvid torde utredningen förutsätta, att nämnda garanti skall avse
en årlig ränta av 3 procent för primärkredit och däremot svarande ränta
för sekundärkredit.

Ifrågavarande räntegaranti infördes i en krissituation, då möjligheten att
stabilisera bostadsfastigheternas kapitalkostnader hade stor aktualitet ur
produktionspolitisk synpunkt. Huruvida denna stabiliseringsmetod är den
på längre sikt mest ändamålsenliga, torde bli föremål för övervägande av
1945 års bankkommitté i samband med dess utredning av frågan om fastighetskreditväsendets
framtida organisation.

Räntegarantin har givetvis endast betydelse för de egnahem, till vilka
bottenlån upptagas i öppna marknaden. Det nya egnahemslånet torde i stor
utsträckning särskilt på landsbygden komma att inbegripa bottenlån. I övriga
fall bör enligt min mening någon räntesubvention i nuvarande ränteläge
icke utgå till egnahemsbyggare. Det uppstår lätt, såsom också statskontoret
under hänvisning till hittillsvarande erfarenhet starkt understrukit,
en orimlig proportion mellan å ena sidan mycket obetydliga subventionsbelopp
och å andra sidan den administrativa apparat, som erfordras
för att beräkna och, i form av ränteeftergift å statslånet, utlämna dessa
belopp. Ej heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att staten
beträffande egnahemmen lämnar en allmän räntegaranti. Detta utesluter
givetvis icke, att frågan om tillfällig räntesubvention bör kunna upptagas
till prövning, i den mån den fortsatta ränteutvecklingen skulle ge anledning
därtill. Under hänvisning till det anförda vill jag därför föreslå, att
det nya egnahemslånet icke förbindes med någon räntegaranti för underliggande
krediter.

Jag övergår nu till frågan om bidrag för främjande av bostadsförsörjningen
genom egnahem.

Härvid kommer att till en början behandlas spörsmålet om bibehållandet
tills vidare av en motsvarighet till den l^aprtaDubvention.
som utgått sedan år 1942 och haft till uppgift att delvis kompensera egnahemsbyggarna
7oF~tten under krigsåren inträdda byggnadskostnadsstegringen.
Denna kapitalsubvention har för närvarande formen av antingen
räntefri stående lånedel eller särskilt tilläggslån. I båda fallen utgör subventionen
i regel 10 procent av den godkända produktionskostnaden, vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 235. 69

innebär att kompensationsgraden i stort sett icke varierar med egnahemmets
storlek.

Den totala byggnadskostnadsstegringen sedan år 1939 för enfamiljshus
torde för närvarande ha en storleksordning av omkring 50 procent. Föreliggande
uppgifter ge vid handen, att den godkända produktionskostnaden
för flertalet av de egnahem som nu uppföras uppgår till 25 000 å 30 000
kronor. Enligt byggnadslånebyråns praxis godkännes emellertid för närvarande
i regel icke högre produktionskostnad för egnahem avsedda för
barnrika familjer än 22 000 kronor. Enligt av mig i det föregående förordat
förslag däremot skulle någon maximering av produktionskostnaden såsom
villkor för egnahemslån icke tillämpas framdeles. Den enligt nuvarande
bestämmelser utgående kapitalsubventionen till egnahem med en godkänd
produktionskostnad av 25 000 å 30 000 kronor utgör 2 500 å 3 000 kronor,
vilket innebär kompensation för omkring en tredjedel av byggnadskostnadsstegringen.
Även om de av mig föreslagna villkoren för lån till egnahem
innebära, att finansieringen av dessa avsevärt underlättas, finner jag
likväl med hänsyn till den starka ökning av byggnadskostnaderna, som
ägt rum under det senaste året, motiverat, att byggnadskostnadsstegringen
för de typer av egnahem, som företrädesvis uppföras, kompenseras i något
högre grad än för närvarande. Däremot anser jag det icke nödvändigt
att föreslå en större kompensation av byggnadskostnadsstegringen för det
relativt begränsade antal egnahem, som under den närmaste tiden torde
komma att uppföras till en produktionskostnad av omkring 40 000 kronor.
Jag anser vidare, att det liksom hittills bör dragas en gräns beträffande
storleken av de egnahem- till vilka kapitalsubvention som kompensation
-fof^Evggnadskostnadsstegringen bör utgå, ehuru jag icke kunnat finna, att
möjligheten att erhålla egnahemslån bör pa motsvarande sätt begränsas.
EnligFmin mening bör kapitalsubvention icke utgå till större egnahem än
sådana, till vilka tertiär- och bostadsanskaffningslån för närvarande beviljas.
Enligt den praxis, som tillämpas av byggnadslånebyrån vid beviljande
av tertiärlån till enfamiljshus och för vilken jag i det föregående redogjort
(sid. 30), godkännes i regel icke större lägenhetsyta än omkring 120 kvadratmeter
Vid beviljande av bostadsanskaffningslån till familjer med stort barnantal
anpassas den godkännbara lägenhetsytan till familjens behov och kan
understundom uppgå till mer än 120 kvadratmeter. Vid fastställande av villkoren
för det nya egnahemslånet bör sagda förhållande beaktas. Jag vill
därför föreslå, att till nybyggnad såväl på landsbygd som i stadssamhällen
av egnahem med en lägenhetsyta, begränsad i enlighet med byggnadslånebyråns
nuvarande praxis, dock oavsett antalet rum, en kapitalsubvention
med fast belopp må utgå i form av räntefri stående del av egnahemslånet.

I anslutning till det anförda förutsätter jag sålunda, alt lägenhetens
maximlyta icke exakt fixeras oberoende av sådana konkreta förhållanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

som valet av hustyp för egnahemmet. Enligt min mening bör det ankomma
P4_det lånebeviljande organet att efter jämförelse mellan enfamiljshus i
ett, ett och ett halvt och två våningsplan med avseende på lägenhetsytornas
bostadsfunktioner närmare specificera och fastställa den största lägenhetsyta,
till vilken under olika förutsättningar lån jämte kapitalsubvention
må kunna beviljas. Jag förutsätter vidare, att det vid denTgranskning av
ett pimjekt, som verkställes i samband med prövningen av ansökan om
lån och bidrag, jämväl tillses, att kapitalsubvention icke beviljas i sådana
fall, där kostnaden för ett eget hem på grund av lvxartad utrustning och
andra omständigheter uppenbart avviker från vad som vid fullgod standard
framstår som rimligt.

Engångsbidragets belopp bör enligt min mening vid nuvarande byggnadskostnadsniva
fastställas till 4 000 kronor. Jag förutsätter, att bidragsbeloppet
göres till föremål för omprövning, när den fortsatta byggnadskostnadsutvecklingen
gör detta påkallat. Då engångsbidraget för närvarande
utgår med cirka 10 procent av produktionskostnaden, innebär det föreslagna
engångsbidraget av 4 000 kronor en ökad kompensation av byggnadskostnadsstegringen
för alla egnahem med en godkänd produktionskostnad
under 40 000 kronor. För det stora flertalet egnahem som nu uppföras
skulle omkring hälften av byggnadskostnadsstegringen kompenseras.

Bestämmelserna rörande det föreslagna engångsbidraget torde böra utformas
i enlighet med vad som nu gäller beträffande räntefri stående del
av tertiärlan till enfamiljshus med avseende på såväl vederbörande kommuns
ansvar för annorledes än genom avskrivning uppkommande förluster
som förutsättningen för framtida avskrivning av bidraget.

Jag vill vidare föreslå, att till nybyggnad av tvåfamiljshus ett motsvarande
engångsbidrag av 6 000 kronor skall kunna tills vidare utgå på enahanda
villkor.

Till ombyggnad av egnahem utgår för närvarande ingen kapitalsubvention
för att kompensera stegringen av byggnadskostnaderna. Denna gör sig
dock icke mindre gällande vid ombyggnad än vid nybyggnad. Jag vill därför
föreslå, att ett engångsbidrag i form av räntefri stående del av egnahemslånet
tills vidare må utgå även till ombyggnad, som resulterar i en med
ett nybyggt egethem likvärdig bostad. Ombyggnadskostnaderna variera
givetvis beroende på hur genomgripande ombyggnadsarbetet med hänsyn
till den gamla byggnadens beskaffenhet måste göras. Det synes därför
uppenbart, att bidraget i detta fall icke kan generellt fastställas till 4 000
kronor. Detta skulle nämligen t. ex. innebära, att vid en ombyggnadskostnad
av 10 000 kronor byggnadskostnadsstegringen bleve kompenserad till
mer än 100 procent. Ä andra sidan måste man för närvarande räkna med
att ombyggnadskostnaderna kunna uppgå till inemot 20 000 kronor. Jag
vill därför föreslå, att engångsbidraget till ombyggnad av egnahem må
kunna utgå med 20 procent av ombyggnadskostnaderna, dock högst 4 000
kronor. För ombyggnad av tvåfamiljshus bör gälla detsamma med den

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

skillnaden, att engångsbidraget må kunna utgå med högst 6 000 kronor.
I övrigt böra villkoren för engångsbidrag till ombyggnad vara desamma
som för motsvarande bidrag till nybyggnad.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att ett förbättringsbidrag
skall kunna utgå till förbättringsarbeten, avseende hus, vilka
ännu under ansenlig tid kunna väntas bli bebodda men för vilka en mera
grundlig ombyggnad icke framstår som ekonomiskt försvarlig. Enligt min
mening bör dylikt bidrag alltjämt kunna kombineras med ett lån. Skäl
kunna även tala för en höjning av maximibeloppet för förbättringsbidraget.
Såsom jag anfört i det föregående, böra de bostadspolitiska strävandena
i fråga om landsbygden bland annat inriktas på att i högre
grad än hittills befrämja mera genomgripande ombyggnad av de nuvarande
bostäderna. Med hänsyn härtill föreligga för närvarande svårigheter
att avgöra, hur låne- och bidragsbestämmelser i fråga om dessa
förbättringsarbeten böra utformas. Jag har för avsikt att omedelbart upptaga
denna fråga till närmare utredning för att kunna framlägga förslag
i ämnet i så god tid, att nya bestämmelser rörande bostadsförbättringsverksamheten
kunna träda i kraft samtidigt som de nya bestämmelserna
rörande lån och bidrag till egnahem.

Innebörden av de av mig föreslagna villkoren för
lån och bidrag i form av räntefri stående lånedel till
nybyggnad av egnahem belyses av följande sammanställning av de beräknade
årliga kapitalkostnaderna för egnahem med en produktionskostnad
av 18 000, 22 000, 25 000 och 30 000 kronor under förutsättning av nuvarande
finansieringsvillkor å ena sidan och de av mig föreslagna villkoren
å den andra. De fyra typerna av egnahem ha valts så, att de representera
dels det nuvarande maximala belåningsvärdet för bostadsegnahemslån
respektive bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer, dels
de produktionskostnader, mellan vilka samma kostnader för flertalet egnahem
som nu uppföras äro belägna. Av sammanställningen framgår, att
kapitalkostnaderna vid de av mig föreslagna finansieringsvillkoren bli lägre
än enligt de nu gällande lånevillkoren.

	Produktionskostnad (kronor)
	18 000	22 000	25 000	30 000
	585
	656	802	_	_
	728	910	__	_
Tertiärlån:	540	060	750	900
	055	817	909	1 091
Det föreslagna egnahemslånet jämte kapital-subvention................................	453	604	718	907

1 Härvid har hänsyn tagits till förmänen av fri tomt, vilken värderats till 2 000 kronor.

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

Jag har redan deklarerat min principiella anslutning till bostadssociala
utredningens förslag rörande en utvidgning av det nuvarande f a m i 1 j ebidragssystemet.
Till de delar av förslaget, som röra bidragssystemet
som sådant, oberoende av om de bidragsberättigade familjerna bo i
egnahem eller hyreslägenheter, kommer jag att taga ställning i det följande
under rubriken Bostadsrabatter.

Vad beträffar storleken av familjebostadsbidraget per barn till familjer
i egnahem har jag funnit mig böra göra en åtskillnad mellan dessa familjer
med hänsyn till om de bo i förut byggda egnahem eller i sådana som uppföras
eller ombyggas med hjälp av det nya egnahemslånet.

Bidraget till familjer i förut byggda egnahem bör enligt min mening liksom
till familjer i hyreslägenheter utgå med ett fast belopp per barn under
16 år. Det fasta bidragsbeloppet bör tills vidare bestämmas till 130 kronor.
Till motiveringen härför återkommer jag i det följande.

Då de nuvarande byggnadskostnaderna och som en följd därav de årliga
kapital- och därmed även bostadskostnaderna variera avsevärt mellan olika
delar av landet, har jag icke blivit övertygad om lämpligheten av att familjebostadsbidraget
till familjer med två eller flera minderåriga barn i
egnahem, som finansieras med hjälp av det nya egnahemslånet, utgår med
det fasta bidragsbeloppet per barn. Det skulle därför ligga närmast till
hands att beträffande bidraget till familjer i dessa egnahem tillämpa nu
gällande bestämmelser, enligt vilka bidraget utgår med ett belopp motsvarande
10 procent per barn av de beräknade årliga bostadskostnaderna.
Beräkningen av de i dessa ingående driftskostnaderna — d. v. s. bränslekostnader,
fastighetsskatt, försäkringspremier, reparationskostnader samt
avgifter för vatten och sotning m. m. — medföra, såsom erfarenheten givit
vid handen, påtagliga administrativa olägenheter. Därtill kommer, att
icke ens mycket ingående och tidskrävande undersökningar ge någon garanti
för tillförlitliga resultat. Däremot kunna kapitalkostnaderna lätt beräknas.
Jag vill därför föreslå, att familjebostadsbidrag till familjer i här
ifrågavarande egnahem tills vidare fastställas på grundval av de i enlighet
med den från början fastställda amorteringsplanen beräknade årliga kapitalkostnaderna.
Vid övervägande av vilken procentskala som härvid bör
tillämpas har jag kommit till det resultatet, att ett bidragsbelopp med 20
procent per barn skulle innebära i stort sett samma subventionsgrad som
för närvarande. Då kapitalkostnaderna i regel utgöra omkring hälften av
årskostnaderna, motsvara nämligen 10 procent av sistnämnda kostnader
närmast 20 procent av kapitalkostnaderna. Jag föreslår därför, att bidraget
fastställes till 20 procent per barn. Jag finner vidare icke motiverat, att
procenttalet — såsom för närvarande är fallet — skall vara detsamma
för familjer med såväl 6 som 7 respektive såväl 8 som flera minderåriga
barn. Jag föreslår därför följande skala.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Antal bara Familj ebostadsbidrag

under i procent av de årliga

16 år kapitalkostnaderna

2 .................. 40

3 .................. 60

4 .................. 80

5 .................. 100

6 .................. 120

7 .................. 140

8 .................. 160

O. S. V. o. S. V.

Såsom jag redan tidigare framhållit, torde produktionskostnaderna för
flertalet av de egnahem som nu uppföras utgöra 25 000 å 30 000 kronor.

I ett icke obetydligt antal fall, särskilt i de södra delarna av landet, torde
dock produktionskostnaderna för de egnahem som vanligtvis uppföras understiga
25 000 kronor. Enligt den föreslagna grunden för beräkning av
familjebostadsbidraget skulle detta komma att uppgå till cirka 120 kronor
per barn vid en produktionskostnad av 22 000 kronor, till drygt 140 kronor
per barn vid en kostnad av omkring 25 000 kronor och till 175 kronor per
barn vid en kostnad av inemot 30 000 kronor. Då jag icke finner skäl föreligga
för ett högre familjebostadsbidrag än 175 kronor per barn till det
begränsade antal familjer som uppför egnahem till en kostnad av 30 000
kronor och däröver, vill jag föreslå, att bidragets storlek maximeras till
nämnda belopp. Å andra sidan finner jag ej heller rimligt, att familjebostadsbidraget
till familjer i vissa egnahem skulle understiga det fasta bidragsbeloppet
per barn till familjer i förut byggda egnahem. Jag föreslår
därför, att bidraget till familjer i här ifrågavarande egnahem skall utgöra
lägst 130 kronor per barn.

Det är min förhoppning, att strävandena att genom rationalisering och
mekanisering sänka byggnadskostnaderna för egnahem skola krönas med
sådan framgång, att det inom en icke alltför avlägsen framtid även beträffande
familjebostadsbidraget till familjer i egnahem, som då uppföras eller
ombyggas med hjälp av det nya egnahemslånet, blir möjligt att övergå till
det fasta bidragsbeloppet per barn.

Familjebostadsbidraget bör i anslutning till vad som nu gäller komma
familjen till del såsom avdrag på de årliga kapitalkostnaderna. Frågan om
formerna för verkställande av dylikt avdrag på kapitalkostnader för lån
upptagna i öppna marknaden torde lämpligen få lösas i administrativ
ordning.

För närvarande är familjebidraget begränsat till högst storleken av de
årliga kapitalkostnaderna. Jag vill emellertid föreslå, att, därest det familjen
enligt angivna beräkningsgrunder tillkommande familjebostadsbidraget
och det av mig i det följande föreslagna bränslebidraget tillsammans
uppgå till högre belopp än de årliga kapitalkostnaderna, skillnaden mellan
sagda bidrag och sistnämnda kostnader må kunna komma låntagaren tillgodo
i form av extra amortering. Denna bör till en början göras å botten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lånet. Det är emellertid särskilt i fråga om familjer med stort barnantal
angeläget, att de årliga kapitalkostnaderna icke bli för höga, när familjebostadsbidraget
med sjunkande antal minderåriga barn starkt nedgår och
slutligen helt bortfaller, så att låntagaren av egna medel helt eller delvis
måste betala sagda kostnader. Det kunde ligga nära till hands att ifrågasätta,
om icke den extra amorteringen borde få göras å amorteringslånet.
Detta skulle emellertid, förutsatt oförändrad amorteringstid, medföra, att
ny amorteringsplan skulle behöva fastställas vid varje amorteringstillfälle,
vilket ur administrativ synpunkt framstår som olägligt. Något behov av
extra amortering i denna form föreligger ej heller för låntagaren, så länge
denne får tillgodoräkna sig ett familjebostadsbidrag som överstiger de årliga
kapitalkostnaderna, varför den extra amorteringen under denna tid
lämpligen bör göras å bottenlånet. Det är dock uppenbart, att, när förutsättningarna
för extra amortering bortfallit, annuiteten på amorteringslånet
och de sammanlagda årliga kapitalkostnaderna avsevärt skulle kunna
sänkas, därest den extra amorteringen betraktades såsom verkställd på
sagda lån och lades till grund för en ny amorteringsplan för den återstående
delen av den 25-åriga amorteringstiden för amorteringslånet. Jag vill
därför föreslå, att en låntagare, vars familjebostadsbidrag starkt nedgått
eller helt bortfallit, i stället för den ursprungligen fastställda amorteringsplanen
skall kunna begära en ny sådan.

Utredningens förslag, att familjebostadsbidrag skulle utgå utan inkomstprövning,
kommer jag att upptaga till behandling i det följande. Detsamma
gäller de krav utredningen föreslagit beträffande bostadens utrustning som
villkor för att familjebostadsbidrag skulle kunna utgå. Vad angår motsvarande
krav på bostadens storlek, föreslår utredningen beträffande egnahem
såsom minimum 2 rum och kök om minst 50 kvadratmeter och som maximum
5 rum och kök. Till det föreslagna minimikravet kan jag ansluta mig,
i vad det gäller förut byggda egnahem varvid jag dock förutsätter, att undantag
skall kunna göras, i den mån särskilda skäl därtill föreligga. Då
däremot fråga är om ny- eller genomgripande ombyggnad av egnahem, finner
jag självklart, att minimikravet på bostadens storlek icke kan sättas
lägre än, utan att det bör sammanfalla med motsvarande krav som villkor
för det nya egnahemslånet, d. v. s. 60 kvadratmeter för tvårumslägenhet
och 70 kvadratmeter för trerumslägenhet med de modifikationer, som
undantagsvis må befinnas motiverade. Vad beträffar bostadens maximistorlek,
anser jag en bestämmelse härom nödvändig såsom ett komplement
till de inkomststreck jag i det följande föreslår. Enligt min mening bör
sagda bestämmelse sammanfalla med den av mig i det föregående föreslagna
i fråga om möjligheten att jämte egnahemslån erhålla kapitalsubvention,
nämligen att lägenhetsytan får uppgå till högst omkring 120
kvadratmeter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Den för närvarande till barnrika familjer i egnahem utgående subventionen
för att minska verkningarna av de sedan år
1939 starkt ökade bränslekostnaderna ingår i familjebidraget.
Detta beräknas nämligen på grundval av de årliga bostadskostnaderna,
vid vilkas fastställande viss hänsyn tagits till nämnda bränslekostnadsstegring.
Behovet av dylik subvention såsom en tillfällig förstärkning
av familjebostadsbidraget finner jag alltjämt motiverat. Däremot synes
mig anledning föreligga att överväga en annan utformning av nämnda
subvention än den hittillsvarande. Denna innebär för det första, att man
vid en av bränslekostnadsutvecklingen motiverad förändring av subventionens
storlek nödgas omräkna de till grund för familjebidraget liggande
årliga bostadskostnaderna, vilket är synnerligen tidskrävande. För det
andra kommer bränslekostnadssubventionen att variera med antalet minderåriga
barn, vilket icke framstår som sakligt grundat. Slutligen synes det
mig olämpligt, att här ifrågavarande subvention ingår i familjebidraget,
varigenom dess tillfälliga karaktär icke tillräckligt klart framträder. Jag
vill därför föreslå, att familjebostadsbidraget tills vidare förstärkes med
ett fristående bränslebidrag.

Vad angår bränslebidragets storlek kan det enligt min mening icke bli
fråga om att kompensera hela den sedan år 1939 inträffade bränslekostnadsstegringen.
Detta skulle nämligen med hänsyn till bidragets avsedda
tillfällighetskaraktär förutsätta, att hela denna stegring inom icke alltför
lång tid komme att gå tillbaka, vilket framstår såsom osannolikt. Bränslekostnadsstegringen,
som gjort sig starkare gällande i nordligare delar av
landet än i sydligare, torde uppskattningsvis uppgå till 200 å 300 kronor.
Det bör emellertid anmärkas, att betydande individuella variationer förekomma.
Enligt min mening skulle i nuvarande bränslekostnadsläge ett
bränslebidrag med omkring 150 kronor per egnahemslägenhet utgöra en
rimlig förstärkning av familjebostadsbidraget. Visserligen måste en fullständigt
rättvis anpassning till i varje särskilt fall föreliggande bränslebehov
avvisas såsom praktiskt ogenomförbar. Men en viss differentiering av
bränslebidraget med hänsyn till de lokala variationerna i bränsleförbrukningen
framstår dock såsom önskvärd.

Till grund för statens byggnadslånebyrås tekniska granskning av de planerade
bostadsbyggnadsföretagen med avseende på behovet av värmeisolering
ligger en indelning av landet i följande fyra zoner:

Zon I: Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län;

Zon II: Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län;
Zon III: Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands,
Örebro, Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs, Jönköpings, Kronobergs,
Hallands samt Göteborgs och Bohus län;

Zon IV: Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förutsatt tillfredsställande värmeisolering kan förbrukningen av bränsle
för uppvärmning av egnahem beräknas variera inom olika delar av landet
på ett sådant sätt, att ett bränslebidrag med ett belopp av 175 kronor inom
zon I, 150 kronor inom zon II och 125 kronor inom zonerna III och IV
skulle betyda en kompensation för bränslekostnadsstegringen av ungefär
samma grad inom samtliga zoner. Jag vill därför föreslå, att familjebostadsbidraget
till familjer i egnahem tills vidare förstärkes med ett bränslebidrag,
som med hänsyn till egnahemmets belägenhet i landet differentieras på
nyss angivna sätt.

Innebörden av de av mig föreslagna villkoren för
familjebostads- och bränslebidrag till familjer i egnahem
belyses, i vad det gäller familjer med 2—5 minderåriga barn i egnahem,
som uppföras med hjälp av det nya egnahemslånet jämte kapitalsubvention,
av följande sammanställning av familjebostadsbidrag samt årliga
bostadskostnader utan respektive med avdrag av nämnda bidrag jämte ett
bränslebidrag med ett belopp av 150 kronor. De kursiverade beloppen angiva
de fall, i vilka familjebostadsbidraget överstiger de årliga kapitalkostnaderna
och där skillnaden alltså, enligt vad jag tidigare föreslagit, i tilllämpliga
fall skulle till en början utgöra amortering å den stående delen
av egnahemslånet.

	Produktionskostnad (kronor)
	18 000	22 000	25 000	30 000
Årliga bostadskostnader......................	1 053	1 254	1 418	1 657
därav kapitalkostnader ....................	453	604	718	907
driftskostnader......................	600	650	700	750
Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag å 150 kronor:
familj med 2 minderåriga barn ............	410	410	437	500
» » 3 » » ............	540	540	581	675
» » 4 » » ............	670	670	724	850
* » 5 » » ............	800	800	868	1 025
Årliga bostadskostnader efter avdrag av familje-bostadsbidrag jämte bränslebidrag å 150 kronor:
familj med 2 minderåriga barn ............	643	844	981	1 157
» » 3 » » ............	600	714	837	982
» i> 4 » it ............	600	650	700	807
» » 5 » » ............	600	650	700	750

De föreslagna bestämmelserna rörande såväl lån och bidrag till egnahem
som familjebostadsbidrag till familjer i ny- eller ombyggda egnahem
böra enligt min mening träda i kraft den 1 juli 1948. Det synes naturligt,
att alla de egnahemsbyggare, som före angivna tidpunkt i någon av nu
gällande former ansökt om egnahemslån men den 1 juli 1948 ännu icke
fått sina ansökningar slutligt avgjorda, erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna
därför i övrigt äro uppfyllda — få sina ansökningar av -

Kungl. Muj:ts proposition nr 235.

gjorda enligt de nya bestämmelserna. Undantagsvis synas, om det beslutande
organet anser synnerliga skäl tala därför, även de egnahemsbyggare,
som erhållit slutligt beslut med tillämpning av nu gällande bestämmelser,
kunna få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna,
förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats.

Med hänsyn till tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande
föranleda de icke behov av statsmedel för nästa budgetår. I vad det gäller
medelsbehovet under budgetåret 1948/49 för sagda ändamål under förutsättning
av bifall till de av mig förordade nya villkoren för det statliga
stödet till ifrågavarande verksamhet har följande preliminära beräkning
verkställts.

Förutsatt ett bostadsbyggande av i stort sett samma omfattning som för
närvarande torde behovet av medel för det nya egnahemslånet under sagda
budgetår kunna uppskattas till 200 miljoner kronor, varav 70 miljoner
skulle utgöra kapitalsubvention i form av räntefri stående del av lånet.
Härtill kommer behov av medel till förbättringsbidrag med ett belopp av
cirka 10 miljoner kronor. Den sammanlagda kapitalsubventionen för ett
budgetår uppgår för närvarande till cirka 70 miljoner kronor och skulle
sålunda enligt förslaget vid oförändrad produktion komma att öka med
drygt 10 procent. Till frågan om behovet av medel till familjebostadsbidrag
till familjer i egnahem återkommer jag under rubriken Bostadsrabatter.

Bo stadsrabatter.

De av bostadssociala utredningen föreslagna årliga bostadsbidragen, för
vilka här det sammanfattande uttrycket bostadsrabatter valts, äro till antalet
fyra.

För det första föreslås en efter barnantalet differentierad rabatt till familjer
med minst två barn under 16 år — av utredningen benämnd familjebostadsbidrag.
Det är här fråga om en utvidgning av det nuvarande subventionssystemet
för mindre bemedlade, barnrika familjer. Bostadsrabatter
skola vidare enligt förslaget utgå dels till ensamstående mödrar med minderårigt
barn, dels till familjer med tuberkulos medlem. Slutligen föreslås ett
odifferentierat hyresnedsättningsbidrag — av mig i det följande kallat trekronorsbidraget
— avsett för familjer med begränsade ekonomiska resurser
men utan hänsyn till barnantal, vilka familjer genom kommunens försorg
erhålla lägenhet i flerfamiljshus, uppförda med stöd av tertiärlån och förvaltade
av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag.

Innan en redogörelse lämnas för sagda förslag, torde det vara lämpligt att
angiva huvuddragen av det nuvarande subventionssystemet för flerbarnsfamiljer.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Nu gällande bestämmelser rörande familjebidrag till mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Bestämmelserna om iamiljebidrag ingå i gällande författningar rörande
bostadsanskaffningsverksamheten till förmån för mindre bemedlade, barnrika
familjer dels i hyreslägenheter (kungörelsen den 4 september 1935,
nr 512, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt
mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr
628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943), dels i egnahem (kungörelsen
den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag av statsmedel för beredande
av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer,
ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943).

I nämnda kungörelser anses en familj vara barnrik, om den består av en
eller flera vuxna personer samt tre eller flera, helt eller delvis försörjda
barn, som ej fyllt 16 ar. Till barn räknas även såväl adoptivbarn som, under
vissa förutsättningar, fosterbarn. Även barn, som fyllt 16 år, kunna efter
särskild prövning medräknas, om de erhålla fortsatt utbildning eller av
andra skäl mera stadigvarande äro utan arbetsförtjänst. Huruvida en familj
skall anses sasom mindre bemedlad, avgöres genom en bedömning främst
av dess sammansättning och samlade inkomst.

Familjebidrag till i angiven mening mindre bemedlade, barnrika familjer
utgå i form av avdrag antingen på de av byggnadslånebyrån fastställda, mot
de årliga kostnaderna för fastigheten svarande standardhyrorna för lägenheter
i hyreshus eller på de för lånen till egnahem fastställda årliga ränteoch
annuitetsbeloppen. Förutsättning för familjebidrag är antingen att vederbörande
lägenhet tillkommit med stöd av bostadsanskaffningslån eller, när
fråga är om hyreslägenhet, att denna inrymmes i fastighet, som förvaltas av
allmännyttigt bostadsföretag och är så finansierad, att de mot de årliga
kostnaderna svarande standardhyrorna ej bli högre, än om bostadsanskaffningslan
hade beviljats. I sistnämnda del avses fastighet, som övervägande
innehåller bostäder för barnrika familjer, s. k. barnrikehus.

Familjebidragen utgå med viss procent i fråga om hyreslägenhet av standardhyran
och i fråga om egethem av den av byggnadslånebyrån beräknade
årliga bostadskostnaden, omfattande såväl kapitalkostnader (utom för låntagarens
egen insats) som driftskostnader. I båda fallen tillämpas följande
skala:

Antal barn %

3 .............................. 30

4 .............................. 40

5 .............................. 50

6-7............................ 60

8 eller flera..................... 70

I fråga om egnahem är familjebidraget maximerat till de årliga ränte- och
annuitetsbeloppen och utgår alltså icke kontant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

För alt familjebidrag skall kunna erhållas bör familjens bostad, vare sig
denna utgöres av hyreslägenhet eller av egethem, innehålla minst 2 rum och
kök. Vad beträffar egnahemslägenhetens utrustning föreskrives, att lägenheten
skall vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning,
där så kan ordnas inom rimlig kostnad, och i övrigt vara så utrustad,
att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas. Beträffande
hyresbostäder gäller, att inom det närmaste grannskapet skall finnas tillgång
till lämplig lekplats för barn. Större flerfamiljshus som nybygges skall
inomhus vara försett med lekstuga o. dyl.

När en familjs barnantal minskats så, att familjen icke längre är att anse
som barnrik, skall familjebidraget under en period av högst tre år efter det
antalet minderåriga barn nedgått under tre gradvis sänkas sålunda, att Avdrag
från standardhyran respektive de sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen
göres med 20 procent för familj med två barn och med 10 procent
för familj med ett barn.

Om en familjs ekonomi varaktigt förbättrats så avsevärt, att den icke
längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra.

Beträffande familjebidrag till barnrika familjer i egnahem gäller, att de
under särskilda förhållanden, som påkalla uppsägning av bostadsanskaffningslånet,
kunna återkrävas.

Från och med den 1 oktober 1941 — Kungl. Maj:ts beslut den 5 september
1941 för tiden 1 oktober 1941—30 juni 1942, senare förnyat för ett år i
sänder — erhålla de barnrika familjerna jämte familjebidrag ett bränslebidrag.
I fråga om familjer i hyresbostäder utgår sistnämnda bidrag till
vederbörande fastighetsägare och är avsett att täcka stegringen av värmekostnaderna
sedan år 1939. Ett bränslebidrag till familjerna i egnahem ingår
i familjebidraget, som jämlikt sagda beslut skall beräknas på grundval
av årliga bostadskostnader, vid vilkas fastställande hänsyn tagits till bränslekostnadsstegringen
sedan år 1939.

Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 22 juni 1944, med vissa ändringar förnyat
den 29 juni 1945 och den 29 juni 1946, kan såväl familjebidrag som
bränslebidrag beviljas jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer,
som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig
kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt
företag eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets
bostadsanskaffningsnämnd. Förutsättning härför är, att bostaden har lägst
den standard och betingar högst den hyra, som skulle gällt, därest familjen
i stället beretts lägenhet i dillills gängse typ av bostäder för mindre bemedlade,
barnrika familjer, »barnrikehus». I fråga om familj, som beretts bostad
i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller den särskilda förutsättningen
för erhållande av familjebidrag, att vederbörande kommun skall
vidtaga åtgärder till förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift,

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må
komma att uttagas utöver årsavgiften.

Bostadssociala utredningens förslag.

Det av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostadsbidraget
innebär en utvidgning av det nu gällande familjebidragssystemet i
flera hänseenden. För det första skall bidraget kunna utgå till familjer med
två eller flera barn under 16 år. För det andra skall det icke såsom nu vara
knutet till vissa fastigheter, i regel sådana som uppföras med stöd av tertiär-
eller bostadsanskaffningslån, utan kunna utgå till familjer i förut
byggda egnahem och i av enskilda ägda och förvaltade hyreshus samt oberoende
av att statliga lån icke anlitats för fastigheternas finansiering. En
förutsättning skall dock vara, att bostäderna uppfylla vissa krav. För det
tredje föreslås bidraget utgå utan någon inkomstprövning.

En nyhet är dessutom, att familjebostadsbidraget föreslås utgå icke med
viss procent av standardhyra eller årlig bostadskostnad för egethem utan
— med det undantag för egnahem i Norrland som angivits i det föregående
(sid. 48) — med ett fast belopp per barn, nämligen 120 kronor. Det hittills
gällande minimikravet beträffande lägenhetens storlek — minst 2, rum och
kök — har skärpis till att innefatta krav på en lägenhetsyta av minst 50
kvadratmeter. Frågan om minimikrav på lägenheternas utrustning och allmänna
kvalitet som villkor för erhållande av familjebostadsbidrag ägnas av
utredningen särskild uppmärksamhet. Vidare föreslås, att storleken av den
lägenhet, till vilken familjebostadsbidrag skall kunna erhållas, skall maximeras
till 4 rum och kök i flerfamiljshus och till 5 rum och kök i egethem.

Såsom framhållits i den tidigare lämnade redogörelsen för utredningens
allmänna synpunkter på behovet av bostadssubventioner (sid. 17), har utredningen
beträffande familjens storlek såsom förutsättning för familjebostadsbidrag
givit uttryck åt den uppfattningen, att det i och för sig vore
önskvärt, att en utbyggnad av det ekonomiska stödet åt de barnfostrande
familjerna i vad det gäller bostaden kunde omfatta alla familjer med minderåriga
barn och alltså även ettbarnsfamiljer. Att icke dess mindre bostadsrabatten
till barnfamiljerna enligt förslaget begränsas till familjer med
två eller flera minderåriga barn, beror icke endast på hänsynstagande till de
statsfinansiella konsekvenserna av att omedelbart gå ned till ettbarnsfamiljer.
Det viktigaste skälet sammanhänger med det urvalsproblem, som i sin
tur är en följd av den eftersträvade standardhöjningsprocessens tidskrävande
natur. Det är enligt utredningens uppfattning tekniskt omöjligt att
alla hushåll omedelbart kunna få en tillfredsställande bostad, hur starkt än
förhållandet mellan inkomster och bostadskostnader förskjutes och hur
kraftigt än subventionerna för ändamålet ökas. De redan befintliga bostäderna
räcka icke till härför, och nya bostäder kunna endast tillkomma så

Kungl. Maj ds proposition nr 235.

småningom. Det synes utredningen under sådana omständigheter rikligt,
att de familjer, som redan ha två eller flera barn och för vilka behovet av
en rymlig familjebostad måste anses mera angeläget än lör de minsta familjerna,
få företräde till erhållandet av ekonomiskt stöd för bostadsanskaffning.

Utredningen framhåller, att det föreslagna systemet — vilket ur synpunkten
av bidragsråttens anknytning till sättet för finansiering av vederbörande
lägenheter innebär, att familjebostadsbidrag skola kunna knytas icke endast
till fastigheter, belånade i viss ordning, ulan överhuvud till lägenheter av
sådan beskaffenhet att de enligt vissa standarddefinitioner äro godtagbara
som familjebostad — måste bli väsentligt mera svaradministrerat än det nuvarande.
Härom anför utredningen följande.

Svårigheterna hänföra sig icke i nämnvärd grad till de lägenheter, som
inrymmas i fastigheter, för vilka statligt finansiellt stöd utgått eller kommer
att utgå, eftersom för dessa standarden är i huvudsak känd för saväl vederbörande
kommunala organ som för det centrala lånebeviljande organet, och
utanordningen av bidragen kan ske på hittillsvarande sätt genom nedsättning
av de annuiteter, som åvila fastigheten, under förmedling av det kommunala
organet.

I fråga om lägenheter i fastigheter, som icke ha statliga lån och i synnerhet
sådana i enskild ägo måste en prövning efter ansökan från fall till fall
göras och denna kan givetvis utföras endast genom kommunalt organ med
redogörarskyldighet gentemot det centrala bidragsbeviljande organet. Vid
prövningen skall iakttagas, att lägenheten uppfyller de ställda minimifordringarna
med avseende å storlek, utrustning och allmän kvalitet och att miljön
är lämplig med hänsyn till barnens behov, varigenom äldre stadspartier
i större och medelstora städer i stor utsträckning torde uteslutas. En viss
ojämnhet i tillämpningen i olika kommuner torde vara oundviklig, men ur
de synpunkter som i det föregående framförts rörande betydelsen av kommunernas
självständiga bostadspolitiska aktivitet torde detta kunna betraktas
såsom icke enbart olägligt. Närmare anvisningar om förfarande, standardvillkor
o. s. v. böra utfärdas av det centrala organet enligt statsmakternas
direktiv.

Beträffande lägenheter i av enskilda förvaltade fastigheter måste därutöver
särskilda anordningar vidtagas för alt förhindra att bidragen verka till
hyreshöjning eller till förhindrande av eu möjlig hyressänkning. 1 prövningen
från det kommunala organets sida måste givetvis ingå prövning av
hyrans skälighet. Under nu i och med den allmänna hyresregleringen rådande
förhållanden äro riskerna lör hyresstegrande verkningar av bidragssystemet
praktiskt taget obefintliga, men förutsättningarna härutinnan
kunna ju förändras. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den regeln
införes, alt familjebostadsbidrag lill lägenhet i av enskild förvaltad fastighet
kan utgå endast under förutsättning atl fastighetsägaren förbinder sig att
icke utan medgivande av det kommunala organet höja hyran. Vidare böra
hyrorna omprövas periodiskt eller när förändringar i det allmänna hyresläget
i sjunkande riktning så påkalla.

Hihnng till riksdagens protokoll 1047. 1 sand. Nr 235.

Kung!. Maj:ts proposition nr 235.

De skäl utredningen anfört för sill uppfattning, att det är en angelägenhet
av största vikt, att icke subventionsåtgärder, som avse bostaden, förbindas
med rigorös, individualiserad inkomstprövning, ha anförts i ett tidigare avsnitt
(sid. 16). Beträffande den hittillsvarande subventionsverksamheten
till förmån för flerbarnsfamiljer framhåller utredningen, att till grund för
densamma legat den uppfattningen, att en differentiering av subventionen
efter barnantalet i stora drag innebär en anpassning efter betalningsförmågan
i förhållande till en fullvärdig bostad, icke i alla individuella fall men
för de olika familjegrupperna. Enligt utredningens mening kan därför en
sådan differentiering beträffande det inbördes förhållandet mellan olika
familjegrupper ge samma resultat som en differentiering efter inkomst utan
att vidlådas av de socialt oönskliga dragen hos en individuell behovsprövning.
Utredningen föreslår därför, att familjebostadsbidragen skola utgå utan begränsning
med hänsyn till inkomst i annan mån än som följer av föreslagna
maximibestämmelser rörande bostadens storlek, vilka redan anförts.

Vad beträffar familjebostadsbidragets storlek, framhåller utredningen som
sin mening, att någon anledning icke föreligger att föreslå någon ändring
i vad som nu gäller i fråga om den allmänna subventionsgraden, 10 procent
per barn av standardhyra eller årlig bostadskostnad för egethem, vilken i
stort sett synes utredningen lämpligt utmätt. Utredningen konstaterar, att
genomsnittlig standardhyra för närvarande utgör bortåt 1 200 kronor, och
föreslår med hänsyn härtill, att familjebostadsbidraget bestämmes till 120
kronor per barn. Enligt utredningens uppfattning kommer detta att innebära
någon försämring för större lägenheter samt för de dyraste orterna
men någon förbättring för flertalet orter beträffande de nu dominerande
lägenhetskategorierna. Utredningen förutsätter, att de familjer som redan
beretts bostäder i fastigheter med familjebidrag, få behålla de hittills gällande
förmånerna, så länge de enligt förut givna regler äro berättigade till
familjebidrag.

Utredningens förslag, att familjebostadsbidraget skall fixeras till ett absolut
belopp per barn motiveras med två skäl. För det första torde enligt utredningens
mening den föreslagna utvidgningen av bidragssystemet göra en
förenkling av beräkningen av bidragsbeloppens storlek nödvändig. Men
härtill kommer ett sakskäl, som utredningen finner vara av icke ringa vikt
och varom utredningen anför följande.

Det nu gällande sättet att bestämma bidragsbeloppet gynnar innehavarna
av större lägenheter framför dem med mindre och familjerna på hyresdyrare
orter framför dem på hyresbilligare. Det förra förhållandet är visserligen
fördelaktigt ur rent bostadspolitisk synpunkt, därför att det befordrar
uppflyttningen till högre utrymmes- och utrustningsstandard än den som
minimum satta standarden. Men ur socialpolitisk synpunkt måste en sådan
ordning väcka vissa betänkligheter, när, såsom utredningen föreslår, ingen
prövning av inkomsterna skall ske. Man kan nämligen förutsätta att de

Kimgl. Maj:ts proposition nr 235.

större och dyrare lägenheterna bebos av de familjer, som ha bättre inkomster,
och de mindre och billigare lägenheterna närmast över standardminimum
av familjer med svagare resurser. Den föreslagna maximeringen av
lägenhetsstorleken till fyra rum och kök för bostad i flerfamiljshus och till
fem rum och kök i egnahem — variill givetvis i praktiken måste komma en
prövning att lägenheten icke genom lyxartad utrustning och andra omständigheter
överskrider viss gräns, svarande till ordinär storlek, utrustning och
kostnad för en fyra- respektive femrumslägenhet — kommer visserligen att
utesluta de högsta inkomsttagargrupperna, men inom ramen av ett bostadsbestånd,
varierande mellan två och fyra, respektive fem rum och kök,
komma dock att rymmas mycket vida inkomstskillnader. Vad gäller olikheterna
i bostadskostnad och därmed enligt nu tillämpad ordning i bidragsbelopp
på olika orter är i stort sett, såsom tidigare diskuterats, förhållandet
det, att de hyresdyrare orternas befolkning i regel också ha högre inkomster;
det relativa stödbehovet är vanligen större på orter med lägre absolut bostadskostnadsnivå
än på orter med högre sådan nivå.

Familjebostadsbidraget bör enligt utredningens uppfattning så långt ske
kan icke utgå i kontant form. Utredningens förslag förutsättes emellertid
innebära, att bidragsbeloppet kommer att för mycket stora familjer kunna
överstiga hela bostadskostnaden. Då utredningen uppfattar familjebostadsbidraget
såsom en del av ett allmänt barnbidrag, vilket förbundits med innehavet
av en fullvärdig familjebostad, synes utredningen i sådana undantagsfall
icke ha något att erinra mot att en del av bidraget utbetalas kontant. På
samma sätt betraktar utredningen familjebostadsbidrag till bostäder, som i
högre eller lägre grad ha karaktär av lönebostäder.

Utredningen ställer frågan om lämpligheten av att såsom villkor för
familjebostadsbidrag i de enskilda fallen omedelbart fastställa minimistandards
i enlighet med de för den eftersträvade utrymmesstandardhöjningen
diskuterade allmänna normerna och anför härom bland annat.

Hur önskvärt detta i och för sig skulle vara, skulle resultatet vid nuvarande
förhållande mellan byggnadskostnader och inkomster ofrånkomligen
bli antingen att fanhljebostadsbidragen icke kunde utnyttjas av en mycket
stor del av familjerna eller att vid sidan av differentiering efter fainiljestorlek,
behövdes även en differentiering efter individuell inkomst, vilket är
föga lämpligt, eller också att kraven på subvention skulle växa till mycket
höga belopp.

Man bör i detta sammanhang icke bortse från att anpassningen till en
högre utrymmesstandard är en tidskrävande process inte bara från den allmänna
bostadsmarknadssynpunkten utan även från de enskilda hushållens
synpunkt. I den hittillsvarande bostadsanskaffningsverksamheten för barnrika
familjer har man haft vidlyftiga erfarenheter av att en förflyttning av
en familj, som tidigare bott mycket trångt i en liten lägenhet och haft sitt
möbelbestånd, sina liushållsvanor o. s. v. anpassade därefter, till en rymlig
lägenhet ofta mött bestämt motstånd från familjen själv. Ett bidragssystem,
som tvångsmässigt fixerar en minimistandard för t. ex. eu trebarnsfamilj,
som tidigare bott i 1 rum och kök, till 3 eller 4 rum och kök eller för en tväbarnsfamilj
till 3 rum och kök, skulle otvivelaktigt — även bortsett från de
ekonomiska komplikationerna — skapa mycket stor friktion och irritation.

Kungl. Maj-.ts proposition ur 235.

Med hänsyn särskilt till landsbygden skulle därtill möjligheterna att genom
ombyggnad uppfylla sådana minimistandards bli starkt begränsade.

Dessa skäl tala för, att man tillsvidare icke fixerar ett högre minimum
än 2 rum och kök för erhållande av familjebostadsbidrag och att man icke
författningsmässigt differentierar minimikraven med hänsyn till familjestorlek.

Man behöver knappast befara, att ett sådant förfaringssätt skall äventyra
målsättningen i produktionsprogrammet. Även om i vissa enskilda fall de
där använda allmänna standardnormerna underskridas kan man räkna med
att de i andra fall komma att överskridas.

Utredningen anser, att minimibestämmelser rörande lägenhetsytans storlek
liksom hittills skola utbildas genom praxis och alltså icke inskrivas i författning.
De kunde härigenom bland annat smidigare anpassas till ändrade
förutsättningar. I ett hänseende finner dock utredningen en måttbestämmelse
vara erforderlig, nämligen beträffande minimum för ytan i lägenhet,
för vilken familjebostadsbidrag kan beviljas. En bestämmelse om 2 rum och
kök som minimum vore otillräckligt, särskilt med tanke på de lägenhetstyper
om rum, kammare och litet kök, som under senare år blivit vanliga
och som enligt i byggnadsordningar och byggnadsstatistik använd nomenklatur
kunde komma under beteckning 2 rum och kök. Utredningen uttalar,
att en lägenhet, för vilken familjebostadsbidrag kan beviljas, icke bör
få understiga 50 kvm i nettovåningsyta. Till undvikande av missförstånd
framhåller utredningen, att detta mått icke kan betraktas som ett lämpligt
normalmått; det skulle endast fylla funktionen att skära bort lägenheter med
uppenbart undermått.

I nuvarande stödsystem för de barnrika familjerna äro —- framhåller utredningen
— lån för byggnad och löpande familjebidrag sammankopplade,
och de minimistandards, som gälla för erhållande av familjebidrag, äro
därigenom bestämda i och med de villkor som äro satta för lånen till finansiering
av byggnadsföretaget. I utredningens förslag ingår, att denna sammankoppling
skall upplösas och att familjebostadsbidrag skola utgå för
innehavet av en godtagbar familjebostad. Det blir då enligt utredningens
mening ett spörsmål av central vikt, hur de minimistandards fastställas, som
skola gälla för erhållande av familjebostadsbidrag. Utredningens synpunkter
på utrymmesstandarden ha redan anförts. Beträffande utrustningsstandarden
anför utredningen bland annat.

Frågan om miniminormer förjdandarden med avseende på utrustning och
allmän kvalitet för erhållande av ”fåmiljeirostsdsbidrag kan betraktas ur
flera, prmcrpiellt skilda synpunkter. Betraktas frågan ur synpunkten av bostadsmarknadens
och byggnadsverksamhetens stabilisering i det kritiska
läge vid avvecklingen av nuvarande bostadsbrist, varom tidigare talats, och
ses i enlighet därmed familjebostadsbidragen som ett instrument att höja
och stadga efterfrågan på den löpande bostadsproduktionen, skulle givetvis
det mest rationella vara att knyta familjebostadsbidragen enbart till i fortsättningen
nybyggda och ombyggda lägenheter.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 2S5.

Emellertid kan man utgå ifrån att under nu uppkomna bostadsmarknadsförutsättningar
och främst under förutsättning att i framtiden hyresnivån
kan bevaras under kontroll den standardhöjande och strukturförvandlande
verkan av bidrag, som stödja betalningsförmågan och därmed efterfrågan
på bostadsmarknaden, skall kunna bli i huvudsak densamma som när bidragen
knytas direkt till nybyggda bostäder, därest för bidragen uppställas
minimistandards, som kunna generellt tillgodoses endast genom nyproduktion
av sådana lägenheter, som uppfylla minimikraven. Även om bidragen
kunde utgå till familjer i förut byggda lägenheter av en standard, som
motsvarar nyproduktionens, skulle tydligen den totala efterfrågan på dylika
lägenheter ökas och därmed — förutsatt att hyreshöjning till följd av efterfrågeökningen
effektivt avvärjdes — nyproduktionen till omfattning och inriktning
påverkas på i huvudsak samma sätt som om familjebostadsbidragen
endast gällde nybyggda bostäder.

Om man däremot utgår från principen, att socialpolitiska förmåner i största
möjliga mån böra gälla generellt och graderas endast efter behovet, definierat
medelst inkomsttermer, och att bidrag av offentliga medel skola
komma dem tillgodo, som »bäst behöva det», då blir tydligen varje minimistandard
som villkor för bidrag — utöver den som kan nås under sämsta
tänkbara förutsättningar — en principvidrig diskriminering, men då blir
också åtgärden tämligen meningslös som bostadspolitik betraktad. Bidraget
blir i sådant fall knappast annat än till namnet ett bidrag till bostaden; det
får karaktären av ett allmänt konsumtionsbidrag, vars verkan som instrument
för en höjning av bostadsstandarden blir, om icke obefintlig så dock
starkt reducerad, särskilt för de lägsta inkomsttagarna, för vilka en ökning
av konsumtionsmöjligheterna naturligen först taga sig uttryck i ökad konsumtion
av de mest elementära förnödenheterna, föda och kläder. I själva
verket är det icke möjligt att konsekvent bygga bostadspolitiken på en dylik
princip, som ju inom nutida socialpolitik förhärskar endast inom fattigvården.
Varje »objektivering» av de socialpolitiska förmånerna, varigenom
rätten att få del av förmånerna knytes till bestämda situationer, såsom t. ex.
arbetslöshet, militärinkallelse, barnantal, oavsett individuellt varierande behov
och utan eller endast inom vissa gränser med hänsyn till inkomst, innebär
avvikelse från denna princip. Den moderna socialpolitiska utvecklingen
har ju starkt gått i riktning mot sådan objektivering. Det ligger också i linje
med en allmän strömning inom socialpolitiken att med de sociala förmånerna
förbinda kvalitetsvillkor eller minimistandards, som sålunda i högre
eller lägre grad verka riktande på den verksamhet, som avses. Sådana kvalitetsvillkor
gälla ju sedan gammalt inom sådana områden som skol- och
sjukhusväsendet. Särskilt i samband med de under det senaste årtiondet
genomförda eller diskuterade åtgärderna med befolkningspolitisk, familjevårdande
motivering ha minimistandards varit aktuella även i fråga om sådana
sociala förmåner, som tjäna ett direkt konsumtionsökande syfte.

Det har ofta framhållits att valet av bostad är eu fråga om konsumlionsplanering
på lång sikt och att bostadsvanorna äro mycket trögrörliga. Vidare
bör påpekas det faktum, att bostaden, dess rymlighet och utrustning,
främst är en angelägenhet för den hemarbetandc hustrun och för barnen,
vars arbetsförhållanden och hela dagliga tillvaro bestämmes av bostadens
beskaffenhet på helt annat sätt än som gäller för mannen, som i allmänhet
är familjens huvudförsörjare och därmed också som regel har det största
inflytandet på familjeutgifternas fördelning på olika ändamål. Det gäller
inte endast alt påverka den ekonomiska ramen för det fria konsumlionsvalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

utan också att bryta inrotade vanor och hävda de hemarbetande kvinnornas
och barnens intressen.

Ur här anförda synpunkter står det för utredningen klart, att till bostaden
knutna bidrag utgöra en lämplig metod och att minimistandards måste
förbindas med en bidragsverksamhet, som avser att stödja förmågan att bekosta
bostaden. Frågan är hur högt dessa böra sättas. Sättas minimifordringarna
så lågt, att en huvuddel av det nu befintliga bostadsbeståndet i
städer och på landsbygd uppfyller dem, kunna bidragen från början få en
större utbredning, men den standardhöj ande effekten förloras till större eller
mindre del. Sättas minimifordringarna i nivå med dem, som uppfyllas av
nu pågående nybyggnadsverksamhet -—- eller högre -—■ kunna bidragen i början
endast utgå för en mindre del av det existerande beståndet, men verkan
på bostadsstandardens utveckling blir kraftigare. Den omedelbara fördelen
av en från början jämnare utbredning av bidragen måste vägas mot fördelen
av en snabbare och grundligare omdaning av bostadsbeståndet och
den därpå vilande bostadsstandarden. Ur en långsiktig bostadspolitiks synpunkt
kan enligt utredningens mening ingen tvekan råda om att den rätta
vägen är den som snabbare leder till en höjd standard för hela bostadsbeståndet.

Det finns därför enligt utredningens förmenande ingen anledning, att när
nu en väsentlig utvidgning och omläggning av bidragssystemet för familjebostäder
föreslås frångå den princip, som från början gällt för bidragsgivningen
till förmån för flerbarnsfamiljer, nämligen att utrustningsstandarden
hos de lägenheter, för vilka familjebostadsbidrag åtnjutas, skall väl motsvara
en i samtidig nyproduktion vanlig, fullgod standard. Detta betyder för
närvarande i stadssamhällena, att lägenheterna — utöver de »halvmoderna»
bekvämligheterna vatten och avlopp, centralvärme o. s. v. — skola vara försedda
med badrum och varmvattenanläggning. I övrigt bör särskilt tillses,
att köksutrustningen är tillfredsställande. Vissa utrustningsdetaljer, som blivit
vanliga i de senare årens bebyggelse och som väl äro av praktisk betydelse
(kylskåp o. s. v.) men ej så väsentligt påverka bostadens klass och
nyttjandevärde som exempelvis badrummet, torde icke böra införas i minimistandarden.
Däremot är det särskilt för de större städernas del ett
väsentligt krav, vars uppfyllande bör ställas som villkor för beviljande av
familjebostadsbidrag, att inte endast lägenheten i sig själv är av god beskaffenhet
utan också att huset är av lämplig typ för familjer med minderåriga
barn samt att omgivningarnas stadsplanemässiga karaktär är sådan
att möjligheterna för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma; familjebostadsbidrag
till lägenheter i tätbyggda, starkt trafikerade stadsdelar med
sluten bebyggelse böra kunna utgå endast i undantagsfall, där speciella bärande
skäl kunna åberopas. När det gäller landsbygden böra minimistandards
i fråga om lägenhetsutrustning för erhållande av familjebostadsbidrag
motsvara dem, som ifrågasatts för nybyggnad eller grundlig ombyggnad
med statligt stöd och utöver en allmänt försvarlig beskaffenhet främst innebära
krav på vatten- och avloppsledning inom lägenheten samt central uppvärmningsanordning.

Utredningen förutsätter, att de bränslebidrag som nu utgå till hyresbostäder
för barnrika familjer, tills vidare få fortsätta att utgå i avbidan
på en sänkning av bränslepriserna.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 235.

Såsom redan nämnts, föreslår utredningen, utöver familjebostadsbidraget,
särskilda bostadsrabatter dels till ensamstående
mödrar med minderårigt barn, dels till familjer med tuberkulos
medle m. Härom anför utredningen följande.

Bostadsfrågan för de ensamstående mödrarna har nyligen belysts i befolkningsutredningens
betänkande i abortfrågan, där betydelsen av förbättrade
bostadsanskaffningsmöjligheter även som abortförebyggande medel betonas.
De ensamstående mödrarnas speciella bostadsproblem bestämmes ju
av svårigheten att förena förvärvsarbetet med värden av barnet. På bostäder
för ensamstående mödrar bör därför ställas kravet, att daghem är lätt tillgängligt,
under det att kraven på utrymme givetvis kunna sättas lägre än i
fråga om bostäder för fullständiga familjer. Utredningen vill föreslå, att
löpande bidrag, motsvarande familjebostadsbidraget till trebarnsfamilj, skall
kunna beviljas för ensamstående mödrar med minderårigt barn (under 16
år) till bekostande av bostad med nära tillgång till daghem och i övrigt av
beskaffenhet, som av vederbörande kommunala organ bedömes som tillfredsställande.
Dessa bidrag böra kunna utgå saväl till lägenheter i fastigheter,
som uppförts med det särskilda syftet att för kortare eller längre period
bereda bostäder för ensamstående mödrar, som till spridda lägenheter,
som uppfylla nyssnämnda krav.

Det speciella bostadsproblemet för hushåll med tuberkulos medlem hänför
sig dels till kraven på särskilt noggrann hygien och möjlighet till avskildhet,
dels till det ofta förekommande behovet av arbetsutrymme inom
hemmet för den partiellt arbetsföre tuberkulöse. Behoven härvidlag torde
vara skiftande på sätt som nödvändiggör bedömning från fall till fall av
kompetent bedömare, d. v. s. läkare. Utredningen vill föreslå, att efter tillstyrkande
av läkare löpande bidrag, motsvarande familjebostadsbidraget till
trebarnsfamilj, skall kunna beviljas hushåll med tuberkulos medlem för bekostande
av bostad, som godkännes för ändamålet av läkare och av vederbörande
kommunala organ.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för utredningens
allmänna synpunkter på behovet av bostadssubvention (sid. 17 f.), har utredningen
funnit lämpligt att såsom en kompromiss mellan två subventionsprinciper
— generell sänkning av bostadskostnaderna och minskning av de
sämst ställda gruppernas bostadskostnader — föreslå en kombination av en
efter antalet minderåriga barn differentierad och en odifferentierad, enhetlig
subvention i form av dels det byggnadsbidrag till egnahem som tidigare
behandlats, dels årliga hyresnedsättningsbidrag till hyresbostäder med 3
kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Det primära syftet med sistnämnda bostadsrabatt — trekronor sbidraget
— har av utredningen i skilda sammanhang angivits något
olika. Å ena sidan har utredningen framhållit betydelsen av en kombination
av familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag för det betydande antal
familjer, vilkas inkomstnivå är så låg, att de icke enbart med hjälp av familjebostadsbidrag
skulle vara i stånd alt skaffa sig en tillfredsställande bostad.
Då standarden icke samtidigt och omedelbart eller inom de allra när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

maste åren kan höjas för alla grupper på grund av den ofrånkomliga begränsningen
i de fysiska resurserna, tala enligt utredningens mening allmänt
bostadssociala och befolkningspolitiska skäl för att företräde till erhållande
av trekronorsbidraget beredes familjer med mer än ett barn. Ä
andra sidan har utredningen såsom trekronorsbidragets viktigaste funktion
angivit, att det skulle möjliggöra för unga familjer med högst ett barn att
på ett tidigt stadium i familjens utveckling, eventuellt redan i samband med
den första bosättningen, få tillgång till en fullgod lägenhet. Utredningen anför
härom ytterligare.

Av alldeles speciell betydelse är givetvis detta i ett tillstånd av bostadsbrist,
då tillgången på billigare, tidigare byggda lägenheter är mycket knapp
och många unga familjer tvingas att skaffa bostad i det nybyggda beståndet
och där betala hyror, som kräva en oskälig del av inkomsten. Ur synpunkten
av bostadsmarknadsutvecklingen under den kommande bristavvecklingsperioden
skulle en sådan subvention få den största betydelse genom
att befordra uppflyttningen från lägre til! högre standard, stabilisera efterfrågan
på nyproduktionen och förlägga en framväxande bostadsreserv, där
den bör ligga, nämligen huvudsakligen i det gamla bostadsbestånd, som är
moget eller håller på att mogna för sanering.

Båda de angivna syftena med trekronorsbidraget täckas emellertid av förslaget,
att denna bostadsrabatt skulle kunna tillgodogöras av alla hushåll,
oavsett familjestorlek, men med viss begränsning med hänsyn till hushållsinkomsten.

Även i fråga om trekronorsbidraget har utredningen ställt frågan om
fastställande av minimistandards för utrymmet och härvid anfört.

Såsom nyss antyddes är avsikten med denna subvention speciellt att öka
möjligheterna för nybildade familjer och familjer med endast ett barn att
få tillgång till fullvärdiga lägenheter i nybyggda hus. Bland sådana familjer
finnas många, som lör tillfället kunna klara sig även med en lägenhet
om endast 1 rum och kök utan att vara trångbodda enligt någon av de här
diskuterade allmänna normerna. Trångboddhetskriterier kunna alltså här
icke i och för sig diktera ett minimum på 2 rum och kök.

För fastställande av ett sådant minimum, när det gäller med kök utrustade
lägenheter, som kunna väntas bli använda som familjebostäder, finnas
dock starka skäl. Först givetvis det allmänna skälet, att byggandet av lägenheter
om 1 rum och kök på längre sikt är en felinvestering. Det är vidare
önskvärt, att unga familjer kunna från början få en lägenhet, i vilken familjen
kan växa utan att alltför snart lägenheten blir för trång. Detta talar
för, att lägenheter om 2 och 3 rum och kök få bilda det huvudsakliga inslaget
i fastigheter, som åtnjuta subvention, även där familjebostadsbidrag
tillsvidare icke utgår så länge familjen har mindre än två barn. Så länge
bostadsbristen består och en reserv av försvarliga ettrumslägenheter saknas,
torde det dock av samma skäl, som anförts beträffande minimistandards i
sammanhang med långivning utan egentlig subventionskaraktär, vara praktiskt
nödvändigt att medgiva undantag från en bestämmelse om 2 rum och
kök som minimum, men det är angeläget att en sådan undantagsbestämmelse
tillämpas sparsamt och avvecklas i takt med bostadsbristen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Utredningen framhåller, att enligt alla bostadspolitiska erfarenheter de
med den enhetliga subventionen förbundna nackdelarna äro, att den ej når
de sämst ställda men ger onödigt mycket åt icke alls eller mindre hjälpbehövande.
Den förra olägenheten har utredningen sökt avvärja genom den
föreslagna kombinationen av trekronorsbidraget med familjebostadsbidrag,
som kunna differentieras i stort sett efter behov utan att fordra individuell
behovsprövning. Den senare olägenheten vill utredningen undvika genom
att i två hänseenden föreslå en begränsning av den omfattning, i vilken trekronorsbidraget
skulle beviljas. För det första bör bidraget endast kunna
utgå för att nedbringa de årliga bostadskostnaderna i flerfamiljshus, som
förvaltas av allmännyttiga bostadsföretag. För det andra föreslås bidraget
skola utgå till ett antal lägenheter i dylika hus, motsvarande sammanlagt
endast en mindre del av den årliga lägenhetsproduktionen i tätorterna, förslagsvis
10 000 lägenheter.

Fastställandet av det antal lägenheter på olika orter, till vilka trekronorsbidrag
årligen skall kunna utgå, och den härav betingade fördelningen orterna
emellan av det för ändamålet disponibla totalbeloppet föreslås skola
göras av Kungl. Maj:t på förslag av det centrala bostadspolitiska organet.
Beträffande trekronorsbidraget har utredningen slutligen anfört följande.

Urvalet av bostadssökande hushåll måste givetvis ankomma på kommunalt
organ. Enligt utredningens mening bör som villkor för det statliga bidraget
härvidlag endast uppställas den regeln att tillträde till subventionerad
lägenhet skall förbehållas sådana hushåll, vars inkomster äro otillräckliga
för att i öppna marknaden förhyra en lägenhet av motsvarande standard;
som allmän tumregel torde härvid kunna tillämpas normen att hyran
ej får överstiga 20 procent av inkomsten. Inkomstutvecklingen i fortsättningen
för hushållet bör icke föranleda uppsägning.

Remissyttrandena.

I det följande lämnas en redogörelse för remissinstansernas yttranden
över de av bostadssociala utredningen föreslagna bostadsrabatterna, varvid
först redovisas de yttranden som beröra familjebostadsbidraget, därefter de
som beröra rabatterna till ensamstående mödrar med minderårigt barn och
familjer med tuberkulos medlem och slutligen yttrandena över trekronorsbidraget.

Ett flertal remissinstanser har icke yttrat sig över det föreslagna / a m iljebostadsbidraget
och torde med anledning härav kunna förutsättas
icke ha något att erinra mot detsamma. Några instanser ha uttryckligen
tillstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska fattigvårds-
och barnavårds förbundet (i princip), varjämte länsstyrelsen i
Värmlands län uttalat, att ifrågavarande bostadsrabatter utan tvivel skulle
komma att i icke ringa mån bidraga till förbättring av bostäderna för familjer
med två eller flera barn. Länsstyrelsen i Älvsborgs län däremot finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

förslaget olämpligt, framför allt därför att det icke tillgodosåge det inom
socialpolitiken särskilt betydelsefulla kravet på rättvisa.

Eu noggrann omprövning av förslaget förordas av länsstyrelsen
i Gotlands län, och av samma mening är näringslivets bostadsbyggnadsdelegation.
Egnahemsnämnden i Malmöhus län finner önskvärt, att förslaget
rörande familjebostadsbidrag till landsbygdens bostäder underkastas
ytterligare prövning, och egnahemsnämnden i Våsternorrlands län föreslår,
att de förutsättningar som ligga till grund för beräkningen av de föreslagna
subventionerna grundligt omprövas med speciellt beaktande av de norrländska
inkomst- och kostnadsförhållandena.

I några yttranden beröres förhållandet mellan familjebostadsbidragen
och de av befolkningsutredningen föreslagna
allmänna barnbidragen. Sålunda konstaterar egnahemsstyrelsen,
att båda dessa slag av bidrag principiellt vila på samma grund, och
ifrågasätter, om det kan vara påkallat att införa två skilda bidrag av så
påtagligt närbesläktad art. Styrelsen anser sig dock icke ha anledning att
närmare ingå på skälen för och emot familjebostadsbidrag, då frågan om
ekonomiskt stöd åt familjer med barn i sin helhet torde komma att tagas
under övervägande i samband med prövningen av förslaget om allmänna
barnbidrag. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det bör övervägas
om icke den lättnad, som man genom hyresbidrag vill bereda familjer med
två eller flera barn, kan åstadkommas genom en ökning av barnbidragens
belopp för flerbarnsfamiljerna. Även landsorganisationen, som föreslagit en
hyressubventionering av mera generell familjebidragstyp än familjebostadsbidraget,
anser den närmare utformningen av en sådan subventionering böra
samordnas med den väntade omläggningen av de direkta skatterna och införandet
av allmänna barnbidrag. I avvaktan härpå synes det landsorganisationen
lämpligt, att det hittills tillämpade stödet åt de barnrika familjernas
bostadsförsörjning tills vidare bibehålies. Eventuellt kunde detta stöd
— förutsatt bibehållande av individuell beliovsprövning — utvidgas till
tvåbarnsfamiljer.

Vad beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av
det nuvarande familjebidragssystemet, anföras skilda synpunkter.

Under hänvisning till den föreliggande bostadsbristen anse socialstyrelsen,
statens hyresråd, statskontoret och näringslivets bostadsbyggnadsdelegation,
att denna utvidgning tills vidare bör uppskjutas. Statskontoret anför
som ytterligare skäl för uppskov, att varken de statsfinansiella konsekvenserna
eller den sociala effekten av utredningens förslag kunna bedömas,
förrän andra delen av dess slutbetänkande med programmet för den
dirigerade saneringen av äldre bostäder blivit tillgänglig. Socialstyrelsen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ser, att statsmakternas beslut om allmänna barnbidrag skulle göra en omedelbar
utvidgning av bosladsbidragssystemet mindre behövlig ur familjesocial
synpunkt.

Åtskilliga remissinstanser föreslå å andra sidan en utvidgning av bostadsrabattsystemet
till att avse även ettbarnsfamiljerna, nämligen städerna
Solna, Uppsala, Norrköping och Ludvika, Finspångs köping, länsstyrelsen i
Örebro län och hyresgästernas riksförbund. Härvid föruisättes i regel en
relativt låg inkomstgräns. Så invänder t. ex. länsstyrelsen i Örebro län mot
det av utredningen anförda statsfinansiella skälet mot utvidgning till ettbarnsfamiljerna,
att det skulle varit följdriktigare att företaga differentieringen
med hänsyn till inkomstläge, så att förslagsvis familjer med 8 000
kronors inkomst lämnats utanför och ettbarnsfainiljer med inkomst under
nämnda belopp medtagits. Enligt länsstyrelsens mening skulle kostnadsökningen
vid sådan differentiering bli överkomlig. Finspångs köping däremot
finner, att principiella invändningar icke kunna resas mot utredningens
hänvisning dels till statsfinansiella skäl, dels till bostadsproduktionens
begränsade kapacitet. Utredningen syntes emellertid ha övervärderat familjernas
hyresbetalningsvillighet, även om betalningsförmågan skulle förefinnas.
För de medelstora industriorterna komme sannnolikt ej heller den avutredningen
avsedda betalningsförmågan (20 procent av inkomsten) att motsvara
produktionskapaciteten, varför det borde övervägas att bevilja ettbarnsfamiljerna
familjebostadsbidrag enligt samma grunder som övriga
barnfamiljer.

Förslaget att utvidga bidragssystemet till att avse även hyreslägenheter i
fastigheter ägda av enskilda biträdes i princip av statens byggnadslånebyrå.
Byrån anser emellertid, att en dylik utvidgning saknar aktualitet, intill dess
en normal lägenhetsreserv återställts. Frågan om villkoren för uppiåtelse av
hyreslägenheter under enskild förvaltning med familjebostadsbidrag kunde
därför tills vidare skjutas åt sidan. Hyresgästernas riksförbund befarar, att
de av utredningen föreslagna villkoren —- att fastighetsägaren förbinder sig
att icke utan medgivande av förmedlingsorganet höja hyran ävensom att
underkasta sig en periodisk omprövning av hyrorna — skola avsevärt försvåra
barnfamiljernas tillgång till lämpliga lägenheter. Förbundet anser,
att någon form av hyreskontroll måste finnas även a den »normala» hyresmarknaden,
och motiverar denna uppfattning bland annat med hänsynen
till barnfamiljernas bostadsförsörjning.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län anser, att den av utredningen föreslagna
uppdelningen av förut byggda bostäder i två klasser, varav endast
den ena skulle kvalificera för erhållande av familjebostadsbidrag, torde bil
svår att genomföra i praktiken. Nämnden anför härom bland annat.

Med hänsyn till bostadsbeståndets beskaffenhet inom stora delax- av landsbygden
är det sannolikt, att även mycket måttliga fordringar på bidragsberättigade
bostäder skulle medföra, alt det största antalet familjer inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

en mängd kommuner skulle bli utan bidrag. I många fall bleve det kanske
endast församlingens kyrkoherde, folkskollärare samt några verkligt välsituerade
affärsmän och större jordbrukare, som kunde erhålla familjebostadsbidrag.
De stämningar elt sådant system skulle framkalla böra om
möjligt undvikas.

Med anledning av utredningens förslag, att familjebostadsbidragen skola
utgå utan inkomstprövning, har ett flertal remissinstanser — städerna
Stockholm, Nynäshamn, Uppsala, Linköping, Halmstad, Falun och
Ludvika, Stora Kopparbergs och Lits kommuner, länsstyrelserna i Östergötlands,
Gotlands, Hallands och Älvsborgs län samt näringslivets bostadsbyggnadsdelcgation
— uttalat, att en behovsprövning av det slag som nu
tillämpas i fråga om de barnrika familjerna är önskvärd eller nödvändig.

Statens byggnadslånebyrå kan icke ansluta sig till utredningens förslag,
att bostadsrabatten skulle utgå utan någon som helst prövning av familjens
inkomst, men är å andra sidan av den uppfattningen, att bestämmelserna
om inkomstprövning böra så utformas, att en verklig behovsprövning blir
erforderlig endast i undantagsfall. Byrån anför härom ytterligare.

Möjligen skulle detta syfte nås, om bestämmelserna rörande rätten till
familjebostadsbidrag utformades negativt, d. v. s. på det sättet att dylikt
bidrag förklarades icke få tillerkännas barnfamilj, som enligt den bidragsbeviljande
myndighetens eller vederbörande kommunala organs beprövande
uppenbarligen saknar behov därav för sin bostadsförsörjning. För sin del
skulle byrån kunna föreställa sig, att inkomststrecket för små familjer kommer
att ligga vid ungefär 8 000 kronor per år samt beträffande stora familjer
vid omkring 12 000 kronor.

Solna stad föreslår ett inkomststreck vid 7 000 kronor för tvåbarnsfamiljer.
Ett inkomststreck förordas även av städerna Nässjö och Falköping samt
— såsom framgår av det föregående — av länsstyrelsen i Örebro län (8 000
kronor) ävensom av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser att detta
streck skulle kunna variera mellan 5 000 och 6 000 kronor för flerbarnsfamiljer,
beroende på familjens storlek och eventuellt andra omständigheter.
Enligt länsstyrelsens mening bör en senare inkomsthöjning i regel ej
medföra förlust av förut utgående bidrag.

Det av utredningen framförda förslaget, att familjebostadsbidraget skall
göras beroende av en m axi in eri n g av bostadens storlek till
4 rum och kök i flerfamiljshus och till 5 rum och kök i egnahem — vilket
förslag innebär en viss modifikation av den förordade friheten från inkomstprövning
— kritiseras av åtskilliga remissinstanser.

Statens byggnadslånebyrå finner en maximering av bostadens storlek
omotiverad med hänsyn till vad byrån föreslår beträffande inkomstprövning.
Stockholms stad ifrågasätter, om det icke vore lämpligare att angiva
maximistorleken i golvyta, och av samma mening är Västerås stad, som dock
skulle föredraga, att maximeringsbestämmelsen slopades. Sistnämnda upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

fattning delas av Lidingö stad. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner förslaget
i sin inkonsekvens närmast stötande och anför följande.

Det torde vara svårt att förklara, varför den ekonomiskt hårt ansträngde
familjeförsörjaren med många barn i en femrumslägenhet skall bli utan bidrag,
medan den välsituerade grannen i fyrarumslägenheten med två barn
årligen skall uppbära 240 kronor i form av hyresnedsättning. Den förre stimuleras
därigenom till att flytta till en mindre våning, vilket icke torde ha
varit meningen med den föreslagna bidragsformen.

Liknande synpunkter anföras av Linköpings stad, Skellefteå stad och
svenska arkitekters riksförbund. Socialstyrelsen anser, att maximibestämmelsen
bör modifieras med hänsyn till barnantalet. Svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet framhåller, att behov av mera än 4 rum och kök kan
föreligga, om hos familjen innebor en åldrig släkting eller någon av familjens
medlemmar är i behov av en särskild arbetslokal inom hemmet. En
familj kan också ha skaffat sig en större lägenhet för att genom uthyrning
av ett eller flera rum bereda sig en inkomst. Enligt förbundets mening
synes det avgörande vara, hur många rum som användas av föräldrar och
barn som bostad i egentlig mening. Liknande synpunkter anföras av Halmstads
stad, som anser att maximibestämmelsen bör kompletteras med dispensmöjlighet.
Av samma mening är länsstyrelsen i Värmlands län. överst
åthållarämbetet däremot förklarar sig godtaga utredningens principiella
ståndpunkt i denna fråga, vilken ämbetet tolkar så, att utredningen ansett
fördelarna av att slippa en individuell inkomstprövning överväga olägenheterna
av att avgränsningen av bidragen efter lägenheternas rumsantal endast
kan utgöra en grovt schematisk hjälpregel för att från bidrag utestänga
dem som ej äro i direkt behov därav. Ämbetet anser emellertid, att maximigränsen
satts för högt, och anför härom följande.

Sättes maximigränsen en rumsenhet lägre, betyder detta visserligen, att bostaden
för en familj med flera än fyra (i egnahem sex) barn icke uppfyller
den eftersträvade utrymmesstandarden av högst två boende per rum, köket
oberäknat. Då enligt 1939 års bostadsräkning antalet hushåll i tätorterna,
exklusive Stockholm, med fem eller flera barn under 15 år utgjorde endast
4 promille och antalet hushåll med flera än sex hushållsmedlemmar endast
31 promille, kan ej med fog göras gällande, att ur denna synpunkt några
olägenheter skulle vara förenade med eu dylik sänkning av maximigränsen.
Härigenom kommer att från bidrag utestängas ett stort antal i moderna
fyrarumslägenheter eller femrumsvillor boende familjer, vilkas inkomster
till mindre än 20 procent åtgå för täckande av bostadskostnaden. Fördelarna
härav, såväl ekonomiskt som psykologiskt, böra icke underskattas.

Lämpligheten av det av utredningen föreslagna minimikravet på
den godtagbara bostadens storlek — 2 rum och kök med en
lägenhetsyta av minst 50 kvadratmeter —- ifrågasättes i ett antal yttranden.

Statens byggnadslånebyrå anför i denna del följande.

Beträffande lägenhetsytans storlek är byggnadslånebyrån av den uppfattningen,
att några särskilda minimimått icke böra uppställas. Byrån är vis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

serligen ense med utredningen om att bostadsproduktionen för framtiden
bör inriktas på lägenheter med större golvyta än de som tillkommit under
de sista 10 åren, men detta förhållande kan enligt byråns mening icke tagas
till intäkt för en vägran att såsom bostäder berättigade till familjebostadsbidrag
godkänna t. ex. alla de tvårumslägenheter om 45—49 kvadratmeter
som under krigsåren tillkommit med stöd av tertiärlån. I enlighet härmed
anser byrån, att frågan om lägenhetsytan såsom förutsättning för familjebostadsbidrag
bör såsom hittills avgöras av den bidragsbeviljande myndigheten
i samråd med vederbörande kommunala organ.

Samma uppfattning uttalas av städerna Stockholm — som erinrar, att lägenheter
med mindre yta än 50 kvadratmeter i ganska stor omfattning
förekomma i »barnrikehusen» — Linköping — som anser, att en lägenhetsyta
av 45 å 46 kvadratmeter borde kunna godtagas i redan byggda hus
— Landskrona och Borås samt hyresgästernas riksförbund.

Svenska arkitekters riksförbund anser, att den i och för sig alltför låga
minimibestämmelsen om 2 rum och kök bör kunna accepteras för en begränsad
tidsperiod. Förbundet vill dock göra det viktiga tillägget beträffande
enfamiljshus av denna storleksordning, att byggnadssättet är sådant,
att bostaden i framtiden med minsta kostnader kan utökas genom inredande
av rum på vinden eller genom tillbyggnad.

Beträffande utrustningsstandarden i bostäder, till vilka familjebostadsbidrag
skulle kunna utgå, finner statens byggnadslånebyrå inga
skäl för närvarande föreligga att frångå de normer, som givits i gällande
kungörelser om bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
Egnahemsstyrelsen föreslår, att en bestämmelse införes om att, såvitt
angår landsbygden, det bidragsbeviljande organet, om särskilda omständigheter
därtill föranleda, skall äga att bevilja dispens från kraven på att bostaden
skall vara försedd med anordningar för dels vatten och avlopp, dels
centraluppvärmning eller från ettdera av dessa krav. Egnahemsnämnden i
Älvsborgs läns södra område föreslår, under hänvisning till att det i tätorterna
torde finnas ett långt större antal bostäder som kunna godtagas som
förutsättning för beviljande av familjebostadsbidrag än på landsbygden, att
kvalitetsfordringarna därstädes sänkas i något hänseende, t. ex. beträffande
införandet av centralvärme, under en kortare övergångstid, förslagsvis
fem år.

Slutligen har Sveriges fastighetsägareförbund anfört följande.

En subvention av den omfattning, som här föreslås och vartill samtliga
skattebetalare skola bidraga, måste bygga på rättvisa grunder och ge hyreshjälp
åt alla familjer, som anskaffa en lägenhet, som är fullt godtagbar med
avseende å utrymme och sanitär utrustning, även om den icke skulle motsvara
vad utredningen avser med helmodern. Man kan icke förbigå det faktum,
att allt fortfarande huvuddelen av städernas bostadsbestånd består av
halvmoderna eller moderniserade lägenheter, på vilka ingen berättigad anmärkning
kan göras vare sig när det gäller rummens storlek eller lägenhetens
sundhet. Att undandraga bidraget hushåll, som från en omodern eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bristfällig lägenhet inflytta i dylika lägenheter och därmed i hög grad höja
sin bostadsstandard, är en uppenbar obillighet. Härtill kommer att hela
detta värdefulla bostadsbestånd klassificeras såsom mindervärdigt.

Såsom en icke önskvärd konsekvens av utredningens
förslag har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit följande.

Flerbarnsfamiljerna, som för närvarande äro mest trångbodda, få möjlighet
att konkurrera på marknaden för nya lägenheter endast under förutsättning
att deras inkomster ligga på en så hög nivå att de med hjälp av de
statliga bidragen och eventuell kommunal subvention ha råd att betala för
dessa lägenheter gällande hyror. De familjer, vilkas inkomster understiga
denna nivå och vilkas bostäder därför kunna antagas vara de allra sämsta,
få tills vidare ej någon direkt hjälp av den statliga bostadspolitiken.

Liknande synpunkter med klarare framhävande av att sagda konsekvens
sammanhänger med de krav, som enligt utredningens förslag böra ställas
på en bostad, för att familjebostadsbidrag skall kunna utgå till densamma,
anföras av ett flertal remissinstanser, nämligen städerna Uppsala, Linköping,
Norrköping, Borlänge och Ludvika, Finspångs köping, Västra Tunhems,
Stora Kopparbergs och Sunne kommuner, länsstyrelserna i Östergötlands,
Gotlands, Kopparbergs och Uppsala län samt socialstyrelsen och Sveriges
fastighetsägareförbund.

I fråga om det av utredningen föreslagna belopp, med vilket familjebostadsbidraget
per barn skulle utgå, ha skilda synpunkter anförts.

Statens byggnadslånebyrå anför följande.

Beträffande graderingen av familjebostadsbidraget inom den föreslagna
ramen kunna givetvis olika system bli tillämpade. Utredningen har för sin
del utgått från att varje familj med minst två barn under 16 år bör erhålla
en bostadsrabatt motsvarande 10 procent per barn, därvid såsom underlag
för beräkningen använts en tänkt, genomsnittlig bostadskostnad av 1200
kronor per år; detta system innebär — såsom utredningen själv framhållit
— att familjebostadsbidragen konstruerats såsom ett supplement till de av
befolkningsutredningen föreslagna allmänna barnbidragen.

I konsekvens med sin nyss deklarerade uppfattning rörande familjebostadsbidragets
karaktär av bostadspolitiskt till skillnad från befolkningspolitiskt
instrument anser byggnadslånebyrån, att detsamma bör anknyta
till den verkliga bostadskostnaden. Enligt byråns mening skulle utredningens
förslag komma att inrikta familjernas strävan på att skaffa sig en
så billig bostad som möjligt, eftersom därigenom den relativt sett kraftigaste
rabatten erhålles. Då eu dylik effekt kan befaras motverka den standardhöjning,
vartill hela det bostadssociala programmet syftar, borde enligt
byråns mening familjebostadsbidragen snarast graderas enligt en i förhållande
till bostadskostnaden progressiv skala. Med hänsyn till rådande bostadsmarknadsläge
samt svårigheterna alt på längre sikt bedöma de ekonomiska
konsekvenserna av ett dylikt system anser sig emellertid byrån böra
föreslå, att den nuvarande bidragsskalan tills vidare bibehålies, dock utbyggd
så all till tvåbarnsfamiljerna får utgå bidrag med 20 procent av
hyran respektive den normala årliga bostadskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län ifrågasätter, om icke familjebostadsbidraget
per barn skulle kunna fastställas till viss, förslagsvis en, procent
av bostadens taxeringsvärde, dock högst 120 kronor. Nämnden utgår nämligen
från att det i stort sett bör finnas ett utpräglat samband mellan bostadskostnader
och bostadens penningvärde, för vilket taxeringsvärdet är
ett allmänt erkänt uttryck. Sundbybergs stad konstaterar, att 120 kronor
per barn skulle innebära en försämring jämfört med de nuvarande familjebidragen,
och förutsätter, att de till familjebostadsbidrag berättigade
familjerna även skola komma i åtnjutande av trekronorsbidraget. Göteborgs
stad ifrågasätter, huruvida icke, därest det skulle anses nödvändigt
att hålla på fixerade belopp, en sådan differentiering kunde göras, att
familjebostadsbidragen för trerumslägenheter och större lägenheter fastställdes
till ett högre belopp per barn, förslagsvis 150 kronor, än för tvårumslägenheter
(120 kronor per barn), förutsatt att de större lägenheterna
äro erforderliga för att tillfredsställa utrymmesstandarden »högst 2 boende
per bostadsrum». Även Borlänge stad framhåller möjligheten att fastställa
bidragets storlek i förhållande till storleken av den innehavda lägenheten.
En annan utväg vore att efter behovsprövning bevilja förhöjda
bidrag till familjer närmast ovanför det rena fattigvårdsklientelet. Torps
kommun anser, att bidragsbeloppet bör höjas. Länsstyrelsen i Hallands län
finner det vanskligt att göra något bestämt uttalande angående bidragsbeloppets
storlek, då detta förutsätter ett beaktande av de övriga sociala
förmåner, som inom den närmaste tiden torde bli föremål för statsmakternas
beslut. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att ekonomiskt svagt
ställda familjer med flera barn skulle beredas möjlighet att erhålla moderna
och rymliga bostäder genom en rikligare subvention av blandat statlig och
kommunal karaktär, varvid den statliga subventionen skulle göras beroende
av att kommunal subvention utginge i samma proportion.

Utredningens förslag, att familjebostadsbidraget undantagsvis
skulle kunna utgå även kontant, beröres i ett antal yttranden.

Statens byggnadslånebyrå anför härom.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår familjebidrag såsom hyresrabatt
respektive annuitetseftergift å lån till egethem. Byggnadslånebyrån anser,
att denna princip bör vidhållas, och kan följaktligen icke tillstyrka utredningens
förslag, att familjebostadsbidrag supplementärt skall kunna utgå
såsom kontantbidrag. Enligt byråns mening bör familjebostadsbidraget betraktas
främst som ett bostadspolitiskt och icke ett befolkningspolitiskt
instrument, och byrån är i enlighet härmed av den uppfattningen, att
staten skall ha full garanti för att sagda bidrag endast kan utnyttjas till
bestridande av bostadskostnader. Det förhållandet att barnfamilj i egethem
väsentligen genom statens subventioner erhåller äganderätt till en skuldfri
fastighet utgör ett ytterligare skäl för byrån att motsätta sig att familjebostadsbidraget
får överstiga de belopp låntagaren har att till staten erlägga
såsom räntor och annuiteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

En liknande uppfattning hävdas av överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Gotlands län och Fellingsbro kommun. Egnahemsnämnden i Jämtlands län
ifrågasätter, om icke det belopp varmed familjebostadsbidraget överstiger
bostadskostnaderna borde utgöra avbetalning på beviljat lån.

Beträffande de föreslagna rabatterna till ensamstående
mödrar med minderårigt barn och till familjer med
tuberkulos medlem har endast ett fåtal remissorgan yttrat sig.

Statens byggnadslänebyrå har anfört följande.

Bidraget till ensamstående mödrar föreslår byrån så konstruerat, att bidrag
börjar utgå redan då ett barn under 16 år finnes; med hänsyn till
angelägenheten av att kraftigt stödja dessa hushåll förordar byrån, i linje
med utredningen, att bidraget bestämmes till att ligga två trappsteg över
det normala bidraget. Enligt byråns förslag bör således ensamstående moder
med ett barn erhålla en rabatt av 30 procent å bostadskostnaden, moder
med två barn 40 procent o. s. v. Maximum synes, liksom för de barnfamiljer
där både man och hustru finnas, böra ligga vid 70 procent av
bostadskostnaden.

Beträffande hushåll med tuberkulos medlem kan byggnadslånebyrån i
och för sig vitsorda angelägenheten av att familjens hyresbetalningsförmåga
underbygges genom statssubvention. Byrån är dock icke beredd att
utan närmare studium av frågan uttala sig rörande det lämpliga i utredningens
förslag.

Uddevalla stad förklarar sig vid upprepade tillfällen ha stött på svårigheten
att i hyreshus eller s. k. barnrikehus placera familjer med någon
tuberkulos medlem och uttalar, att dessa svårigheter icke torde kunna lösas
på annat sätt än genom att kommunen, antingen själv eller genom ett
kommunalt bolag eller en stiftelse, bygger och till sådana familjer hyr ut
egnahem. Till sådant egethem bör enligt stadens mening det högsta möjliga
statsbidraget utgå, ty i allmänhet gäller det fattiga familjer, även om
de icke äro »barnrika» i den hittills gängse bemärkelsen.

Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Förslagen i båda dessa avseenden -—- vilkas ekonomiska konsekvenser
dock för närvarande synas omöjliga att överblicka — finner styrelsen värda
beaktande ur sanitär synpunkt och förtjänta av en närmare utredning. Styrelsen
vill dock erinra om att liknande krav på tillräckligt bostadsutrymme
även kan resas av familjer, där medlem lider av annan sjukdom av fysisk
eller psykisk art.

Statskontoret anför, att bostadssubvention i en eller annan form åt ensamstående
mödrar skulle utgöra ett värdefullt komplement till de år 1945
beslutade abortförebyggande åtgärderna.

Slutligen har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört följande.

Förbundet vill understryka, att beredandet av lämpliga bostäder för ensamstående
mödrar är synnerligen betydelsefullt. Förbundet tillstyrker där Bihang

till riksdagens protokoll 7947. 7 samt. Nr 235. 7

Kungl. Mcij:ts proposition nr 235.

för i princip utredningens förslag. Emellertid torde det vara nödvändigt,
att en sådan hjälpform i detalj utformas. Sålunda bör fastställas, vad begreppet
ensamboende skall anses innebära. Något slag av behovsprövning
torde ävenledes bliva ofrånkomlig, annars skulle t. ex. frånskilda mödrar
med rikligt underhåll från mannen kunna komma i åtnjutande av en samhällelig
hjälp, som icke kan anses behövlig. Hjälpformen bör slutligen utformas
på sådant sätt, att densamma icke motverkar ingående av äktenskap.

I princip tillstyrker förbundet även den föreslagna subventionen till hushåll
med tuberkulos medlem, varvid förbundet dock vill framhålla, att
behovet av bättre bostäder kan påvisas även för andra sjuka, exempelvis
de reumatiskt sjuka. Förbundet förutsätter, att hjälpen närmare utformas.
Även i detta fall torde en viss behovsprövning vara ofrånkomlig.

Flertalet remissinstanser har lämnat det föreslagna trekronor sbidraget
utan erinran.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, att detta bidrag, skickligt utnyttjat
och i vissa fall utbyggt med kommunala subventioner, torde kunna bli
ett mycket värdefullt instrument för bostadsstandardens höjande, varför byrån
i princip tillstyrker förslaget. Sättet för administrerandet av här ifrågavarande
bidragsverksamhet torde emellertid enligt byråns uppfattning få
i vissa hänseenden modifieras i förhållande till vad utredningen förordat.
Härom anför byrån utan anspråk på att kunna föreslå någon definitiv lösning
följande.

Av praktiska skäl torde det vara omöjligt för det bostadspolitiska centralorganet
att i detalj handlägga den föreslagna bidragsverksamheten. Byggnadslånebyrån
är med hänsyn härtill av den uppfattningen, att de kommunala
förmedlingsorganen inom ramen för givna allmänna direktiv böra
tiliåtas att tämligen självständigt fördela bidragen samt besluta om deras
indragande eller reduktion; givetvis måste dock något centralt organ, eventuellt
Kungl. Maj:t, fixera det belopp, varöver kommun bör under en viss
period få förfoga för ändamålet. Vid bestämmandet av dessa belopps storlek
synes lämpligen så böra tillgå, att en viss tidsfrist utsättes, inom vilken
kommunerna ha att hos det bostadspolitiska centralorganet göra framställning
om att få till utgivande av odifferentierade hyresbidrag under ett
hyresår disponera ett visst belopp; härvid torde det böra krävas, att kommun
kan styrka, att tillräckligt antal nyproducerade godtagbara lägenheter
verkligen kommer att stå till förfogande, så att garanti vinnes, att det
sökta bidragsbeloppet kan tillfullo utnyttjas inom kommunen. Med ledning
av de inkomna uppgifterna bör därefter centralorganet — ungefär
på samma sätt som nu sker beträffande fördelningen av anslagen till
bostadsförbättringsbidrag m. m. — antingen hos Kungl. Maj:t föreslå eller
själv avgöra, att kommunen får under hyresåret disponera ett visst belopp
till bidragsgivningen. Det torde böra föreskrivas, att kommunen under hyresåret
skall förskottera bidragen. Sedan detta gått till ända, har kommunen
att redovisa för användningen av medlen, varvid densamma — under
förutsättning att de allmänna direktiven för bidragsverksamheten följts —
av statsmedel tillerkännes ersättning för vad som förskottsvis utgivits såsom
bidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Såsom utredningen föreslagit böra bidrag endast få knytas till nyproducerade
lägenheter under kornmuns eller allmännyttigt bostadsföretags
förvaltning samt begränsas till sammanlagt 10 000 lägenheter under eit
första år. För den fortsatta utbyggnaden av systemet torde erfarenheterna
under det första året samt den allmänna ekonomiska utvecklingen få ligga
till grund. Då garantier böra uppställas mot att statens bidrag utnyttjas av
kommunerna till att avlasta fattigvårdsbehov, måste det enligt byråns mening
tillses, att statsbidrag utgår endast till sådana bostadsbehövande, som
antingen tidigare ordnat sin bostadsförsörjning utan understöd av fattigvårdskaraktär,
eller — därest sådant utgått — att till den bostadssökande
utgår ett kompletterande kommunalt bidrag motsvarande vad som under
oförändrade förhållanden skulle ha utgivits såsom dylikt understöd.

Några remissinstanser ha avstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelsen i
Älvsborgs län, som finner den föreslagna begränsningen av bidraget till viss
del av årsproduktionen och till lägenheter i allmännyttiga företag orättvis,
samt Sveriges fastighetsägareförbund och näringslivets bostadsbyggnadsdelegation.

Fastighetsägareförbundet anför följande.

Vad det s. k. hyresbidraget om 3 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta
beträffar, får förbundet bestämt avstyrka dess införande. Verkan av detta
bidrag torde i början bliva jämförelsevis ringa och måste i stor utsträckning
få ren fattigvårdskaraktär och därigenom avlasta kommunen viss del
av dess underhållsskyldighet. I den mån bidraget år från år växer enligt
av utredningen gjorda beräkningar, kommer detta att innebära införandet
av en utomordentligt osund konkurrensform på bostadsmarknaden och
skapa eu särskilt privilegierad klass, då enligt utredningen bidraget skall
fortsätta att utgå så länge vederbörande familj bor kvar i en på så sätt
subventionerad lägenhet, oavsett inkomstökningen.

Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation anför bland annat.

I stort sett samma invändningar, som utredningen själv anför emot generella
liyressänkande subventioner, kunna på längre sikt riktas emot denna
form av stödåtgärder. Det är ingalunda opraktiskt att antaga, att, sedan
systemet verkat under några år, barnlösa makar i mycket goda ekonomiska
omständigheter komme att inneha subventionerade lägenheter, samtidigt
som barnrika familjer i små omständigheter icke kunna komma i åtnjutande
av någon subventionsförmån.

Utan direkt avstyrkande av förslaget förklarar sig överståthållarämbetet
anse, att det vore att föredraga, att subventionerna koncentrerades till familjer
med två eller flera barn, eventuellt med sådan höjning av familjebostadsbidragens
belopp att de totala verkningarna motsvarade vad som
enligt utredningens förslag skulle åstadkommas medelst kombination av
familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag. Såsom motivering för sin uppfattning
anför ämbetet bland annat.

De hittillsvarande statliga bidragen till nedbringande av hyreskostnaderna
ha huvudsakligen kommit de barnrika familjerna till godo. Att den
orättvisa, som legat däri, att familjer utan barn eller med mindre än tre

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

barn ej kunnat få liknande bidrag, även om deras individuella behov därav
varit oomtvistligt, ämbetet veterligen accepterats utan större invändningar,
kan förmodas bero därpå att bidragen klart framstått såsom ett led i ett
aktivt befolkningspolitiskt program. Förhållandet blir ett annat, om man
i enlighet med utredningens förslag vid sidan av bidragen till familjer med
två eller flera barn ger bidrag utan krav på viss familjestorlek. Erfarenheten
visar, att vårt folk har ett utpräglat sinne för att socialpolitiska förmåner
skola utgå efter rättvisa normer. Ur denna synpunkt är det att befara,
att det av utredningen föreslagna trekronorsbidraget kommer att
giva upphov till irritation.

Uppsala stad anser, att trekronorsbidraget bör slopas, och framlägger ett
alternativt förslag, vars innebörd framgår av följande av staden gjorda
sammanfattning.

Den odifferentierade subventionen, som helt förbehålles kommunala bostadsföretag,
utgår i form av underränta i stället för med visst belopp per
kvadratmeter lägenhetsyta, vilket får anses vara en fördel ur administrativ
synpunkt. Det subventionsbelopp, som därmed skulle bliva disponibelt för
en nedsättning av hyran för de mindre bemedlade familjerna skulle kunna
bliva större än utredningen föreslagit. Den föreslagna sänkningen av räntan
från 3 till 2 procent motsvarar visserligen ej mycket mer än 3 kronor
per kvadratmeter, men i gengäld skulle subventionen, åtminstone tills vidare,
utsträckas så, att den komme samtliga för kommunens räkning nybyggda
fastigheter till godo. En ytterligare olikhet ligger också i den differentiering
av hyrorna i dessa fastigheter efter bärkraft, som avser att ge
de fattiga familjerna en plats i programmet. En viss behovsprövning kan
härigenom visserligen icke undvikas, men svårigheten att företaga en sådan
torde, som tidigare framhållits, ha överskattats av utredningen. Den
ifrågasatta räntesubventionen skulle utgå endast till rent kommunala bostadsföretag,
alltså icke till andra allmännyttiga bostadsföretag eller till
bostadsföretag med spekulativt syfte.

I princip samma förslag framställes av länsstyrelsen i Kronobergs län.

I övriga yttranden över förslaget ha skilda synpunkter på detsamma framställts.

Beträffande den föreslagna behovsprövningen framhåller Halmstads stad,
att denna torde komma alt bereda svårigheter, en uppfattning som delas
av TCO. Sandvikens stad anser, att den föreslagna normen för inkomstprövningen,
20 procent av inkomsten till bostadsutgiften, ligger för högt
och förordar i stället 18 procent. Även Norrköpings stad finner 20 procent
vara för högt. Skövde stad påtalar förslagets oklarhet med hänsyn till frågan,
huruvida vid prövning av inkomsten från denna först bör dragas familjen
eventuellt tillkommande familjebostadsbidrag, såsom utredningen
föreslagit i fråga om motsvarande inkomstprövning vid beviljande av byggnadsbidrag
till egnahem. Ett antal remissinstanser föreslår, till skillnad
från utredningen, att trekronorsbidraget bör bortfalla vid stadigvarande
inkomstförbättring samt att därför familjens inkomst bör omprövas med

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

101

vissa tidsintervaller. Sagda förslag framställes i något varierande form
av städerna Stockholm och Halmstad samt länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus
och Gävleborgs län. 1 några av dessa yttranden framhålles, att trekronorsbidragets
indragande ej behöver innebära, att familjen måste lämna
lägenheten utan endast att bidraget i stället kan utlämnas till en annan
familj.

I några yttranden föreslås, att hyresnedsättningsbidraget av kommunerna
bör kunna differentieras med såväl lägre som högre belopp än 3
kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. Det sagda gäller Norrköpings stad,
Finspångs köping och Frösö kommun. Gävle stad föreslår, att utöver trekronorsbidraget
skall kunna beviljas ett särskilt saneringsbefrämjande bidrag
med 5 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta till 5 000 lägenheter årligen
i orter med låg realinkomstnivå.

Skellefteå stad anser, att trekronorsbidraget borde kunna utgå även till
lägenheter i av enskilda ägda fastigheter, vilken uppfattning delas av länsstyrelsen
i Gotlands lån, som icke anser det ligga i det allmännas intresse
att för framtiden hålla den privata företagsamheten tillbaka. Falköpings
stad framhåller såsom önskvärt, att bidraget icke begränsas endast till nytillkommande
lägenheter. Slutligen förutsätter HSB, att även sådana bostadsrättsföreningar,
som ställa sig under kommunal kontroll, skola för
nybyggda fastigheter kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande bidrag.
Förekomsten av låga kontantinsatser bör enligt förbundets mening icke få
verka diskvalificerande för erhållande av bidraget, alldenstund insatserna
uteslutande tjäna syftet att erhålla en billig förvaltning.

Beträffande principerna för det totala bidragsbeloppets fördelning mellan
olika orter framhåller Malmö stad, att därvid vederbörlig hänsyn bör
tagas till behovet inom varje särskild ort och att följaktligen fördelningen
bör ske under beaktande förutom av invånarantal, nettoinflyttning och äktenskapsbildning
även av graden av differentierad bostadsmarknad, förekommande
bostadsstandard och inkomstförhållanden. Städerna Uddevalla
och Kumla samt hyresgästernas riksförbund understryka angelägenheten av
att vid bidragets fördelning särskild hänsyn tages till förhållandet mellan
hyres- och inkomstnivån på de olika orterna.

Departementschefen.

I det följande framförda förslag om bostadsrabatler — den sammanfattande
beteckningen för till familjen knutna statliga subventioner för bostadsändamål
— böra i första hand bedömas såsom ett led i det system av
åtgärder som erfordras för att den av statsmakterna fastställda målsättningen
beträffande den långsiktiga bostadspolitiken skall kunna förverkligas.
Med hänsyn härtill anser jag det lämpligt att i detta sammanhang
erinra om de allmänna synpunkter pa målsättningen och metoderna
för bostadspolitiken, som jag anfört i det föregående.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Målsättningen kan i korthet sägas innebära, att en radikal förbättring av
bostadsförhållandena bör genomföras under de närmaste 10 å 15 åren,
därest tillgången på material och arbetskraft så tillåter. Härvid bör produktionen
till sin huvuddel avse modernt utrustade familjelägenheter om
minst 2 rum och kök och ha en sådan omfattning, att utrymme skapas för
sanering av betydande delar av det äldre bostadsbeståndet.

De åtgärder som erfordras för att det av sagda målsättning betingade
produktionsprogrammet skall kunna genomföras äro av skilda slag. Olika
åtgärder av organisatorisk, planläggande och initiativtagande karaktär äro
nödvändiga; dessa böra i huvudsak ankomma på kommunerna. Vidare bör
huvudparten av de nytillkommande bostadsfastigheterna finansieras med
hjälp av statliga lån. Slutligen kräves från det allmännas sida bidrag i syfte
att främja bostadsförsörjningen; dessa böra i allt väsentligt lämnas av
staten.

Syftet med bostadsrabatterna är i första hand att sänka de årliga bostadskostnaderna
för rymliga, modernt utrustade hyreslägenheter och egnahem
i sådan grad att ett växande antal hushåll skall kunna få råd att flytta in i
de nyuppförda lägenheterna. Bostadsrabatter av det slag varom här är
fråga kunna sålunda icke likställas med en allmän hyreshjälp. Sagda bostadsrabatter
ha ett bestämt bostadspolitiskt syfte, nämligen att befordra
förbättringen av bostadsstandarden genom att till rabatterna knytas vissa
krav i fråga om lägenheternas storlek och utrustning. Avsikten med rabatterna
är nämligen att avsevärt minska skillnaden mellan hyran för en rymlig,
modernt utrustad lägenhet och hyran för en mindre lägenhet, inrymd
i det äldre bostadsbeståndet. Härigenom torde hushållens såväl ekonomiska
möjligheter som allmänna villighet att flytta från en lägenhet av den
senare till en lägenhet av den förra typen komma att öka. En allmän hyreshjälp
kan däremot icke beräknas komma att få någon mera påtaglig bostadspolitisk
effekt. Lämnades dylik hjälp, skulle alltjämt den stora klyftan
mellan hyrorna i hus med fullgod standard och hyrorna i det undermåliga
bostadsbeståndet komma att bestå.

Den åsyftade förbättringen av bostadsförhållandena under de närmaste
10 å 15 åren förutsättes komma till stånd på två vägar, nämligen genom
såväl en jämförelsevis omfattande produktion av rymliga familjebostäder
som en betydande sanering av undermåliga delar av bostadsbeståndet. I vad
det gäller möjligheterna att under de närmaste åren åstadkomma en förbättring
av bostadsstandarden framhålles understundom att den rådande bostadsbristen
utgör ett hinder för att åtgärder i sagda syfte skola bli effektiva.
Med hänsyn härtill synes man på sina håll vara benägen att — samtidigt
som man i princip godtager det bostadspolitiska programmet —- ställa sig
tveksam i fråga om lämpligheten av att i nuvarande bostadsmarknadsläge
vidtaga mera omfattande åtgärder i standardhöjande riktning.

Den rådande bostadsbristen i tätorterna torde visserligen under ännu ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

103

antal år komma att utgöra ett hinder för sanering i större skala men den
kommer däremot icke att begränsa möjligheterna att erhålla ett tillskott av
nya lägenheter. Trots de aktuella materialsvårigheterna för bostadsproduktionen
torde man ha anledning räkna med att tillgången på rymliga, modernt
utrustade familjebostäder kommer att snabbt öka under de närmaste
åren. Enligt produktionsprogrammet bör man för den närmaste tiden eftersträva
ett lägenhetstillskott i tätorterna av 45 000 å 50 000 per år; såvitt
man nu kan bedöma bör en häremot svarande bostadsproduktion kunna
åstadkommas. Beträffande landsbygden synes bostadsproduktionen alltfort
tendera att stiga.

Med utgångspunkt från bostadsbyggandets sammansättning under de senaste
åren torde kunna antagas, att tillskottet av bostäder om minst 2 rum
och kök i tätorterna under de närmaste åren kommer att uppgå till 35 000
å 40 000 per år. Av beräkningar som redovisats i bostadssociala utredningens
slutbetänkande framgår, att i tätorterna antalet familjer med minst 2
minderåriga barn, vilka bebo ur standardsynpunkt otillfredsställande lägenheter,
utgöra 100 000 å 125 000, vilket ungefär motsvarar det antal lägenheter,
lämpliga för dylika familjer, som beräknas komma att tillföras bostadsmarknaden
under de närmaste tre åren. Det är dock uppenbart, att
man härav icke kan draga den slutsatsen, att samtliga familjer med minst
2 minderåriga barn komma att få möjlighet att inom tre år flytta in i en
tillfredsställande bostad. Av vissa stickprovsundersökningar, som verkställts
av byggnadslånebyrån, vill det emellertid synas som om under de senaste
åren cirka 25 procent av de nyproducerade bostäderna efterfrågats av dylika
familjer. Därest bostadsrabatter komma att utgå till familjer med minst 2
minderåriga barn, kan man förutsätta, att ett växande antal av dessa familjer
kommer att efterfråga bostad i nyuppfört hus. Det torde nämligen förhålla
sig så, att jämförelsevis många av de barnfostrande familjer, som bo i
otillfredsställande bostäder, till följd av hyresnivåns höjd icke anse sig för
närvarande kunna efterfråga nybyggda lägenheter.

Såsom jag tidigare framhållit torde familjer med flera barn och härav
betingat behov av relativt stora lägenheter ha kommit att drabbas särskilt
svårt av bostadsbristen; detta gäller främst dylika familjer med begränsade
inkomster. En utvidgning av bostadsrabattsystemet framstår därför som
önskvärd även med hänsyn till verkningarna av bostadsbristen.

Även om man icke kan bortse från att den rådande bostadsbristen för
närvarande utgör ett hinder för nämnvärd rivning och ersättning av undermåliga
bostadshus, bör man med hänsyn till de av mig nyss angivna omständigheterna
icke underlåta att i nuvarande läge utvidga det allmännas
stöd åt bostadsförsörjningen i syfte att befordra en allmän standardhöjning.
Härvid bör enligt min mening de barnfostrande familjernas bostadsfråga
särskilt beaktas.

Frågan om åtgärder från det allmännas sida för att befrämja en sanering

104

Kungl. Mcij.ts proposition nr 235.

av undermåliga delar av bostadsbeståndet, vilken fråga utförligt behandlats
i andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande som i dagarna
avgives, bör sedan yttranden inhämtats över detta delbetänkande bli föremål
för ingående uppmärksamhet från statsmakternas sida. I anslutning
därtill bör, såsom jag framhållit i det föregående, särskilt beaktas på vilket
sätt hushåll med begränsade inkomster skola kunna beredas möjligheter att
flytta från saneringsmogna bostäder till enligt nutida begrepp tillfredsställande
lägenheter.

Jag övergår efter dessa allmänna synpunkter på frågan om lämpligheten
av att i nuvarande bostadsmarknadsläge åtgärder från det allmännas sida
vidtagas för befordrande av standardhöjning till att behandla de konkreta
förslag rörande bostadsrabatter till familjehushåll, vilka framlagts av bostadssociala
utredningen. Jag kommer härvid först att till prövning upptaga
det föreslagna familjebostadsbidraget och i anslutning därtill frågan
om ett särskilt bränslebidrag samt slutligen det föreslagna trekronorsbidraget.
Vad åter angår utredningens förslag, att särskilda bostadsbidrag
skulle beviljas ensamstående mödrar med barn och
familjer med tuberkulos medlem, delar jag visserligen utredningens
uppfattning, att ifrågavarande hushåll i många fall äro i behov av
det allmännas hjälp för att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa sin bostadsfråga.
Jag är dock icke beredd att närmare angiva de förutsättningar
under vilka bidrag böra utgå men har för avsikt att ytterligare överväga
dessa frågor och förutsätter att förslag i ämnet skall kunna framläggas i
så god tid, att den bidragsverksamhet varom här kan bli fråga kan påbörjas
samtidigt med att bestämmelserna om familjebostadsbidrag träda i kraft.

Beträffande villkoren för erhållande av familjebostadsbidrag
finner jag lämpligt att först behandla dem som avse hushållet. Enligt utredningens
förslag bör det nuvarande familjebidragssystemet utsträckas
jämväl till familjer med två minderåriga barn. Utredningen har övervägt,
huruvida bidraget icke borde utgå även till ettbarnsfamiljer, d. v. s. i princip
kunna komma alla barnfostrande familjer till del. I första hand emedan tillgången
på fullgoda familjebostäder endast kan ökas successivt, bör enligt
utredningens mening bidraget tills vidare begränsas till familjer med minst
två minderåriga barn, vilkas bostadsbehov tillmätes en särskilt hög angelägenhetsgrad.
Flera remissinstanser ha förordat att bidrag beviljas även
ettbarnsfamiljer. varvid i regel förutsatts att antalet bidragsberättigade familjer
skulle begränsas genom viss behovsprövning.

Enligt min mening kommer tillgången på fullgoda familjebostäder ännu
under relativt lång tid att vara otillräcklig i förhållande till den efterfrågan
på dylika bostäder som kan förväntas uppkomma, därest familjebostadsbidrag
skulle utgå till samtliga barnfostrande familjer. Jag finner det därför

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

nödvändigt att ifrågavarande bidragsverksamhet i varje fall tills vidare begränsas.
I likhet med bostadssociala utredningen anser jag fördenskull att
bidraget bör utgå endast till familjer med minst två minderåriga barn.

Till utredningens uppfattning att bidraget icke bör vara förbundet med
inkomstprövning kan jag i princip ansluta mig. Vissa skäl tala emellertid
för att bidraget till en början_icke bör utgå till familjer med jämförelsevis
höga inkomster. Om såsom jag föreslagit alla familjer med högst ett barn
bli uteslutna från bidrag, kan det framstå såsom obilligt, att familjer med
två barn och höga inkomster erhålla bidrag. Den rådande bostadsbristen
innebär vidare, att hushåll, som bo i undermåliga bostäder och som, därest
de erhölle familjebostadsbidrag skulle ha råd att flytta till en ur standardsynpunkt
tillfredsställande bostad, icke kunna komma i åtnjutande av bidrag
till följd av bristen på godkännbara lägenheter. Jag föreslår därför, att vissa
inkomststreck införas. Sålunda bör enligt min mening då fråga är om tvåbarnsfamilj
bidrag beviljas endast om mannens och hustruns sammanlagda
beskattningsbara årsinkomst enligt den i propositionen nr 212/1947 föreslagna
statliga inkomsttaxeringen uppgår till högst 4 000 kronor. Inkomststrecket
bör då fråga är om familjer med ett större antal barn ligga högre.
Sålunda böra bidrag kunna beviljas fembarnsfamiljer med en beskattningsbar
inkomst av högst 7 000 kronor. Familjer med ett ännu större barnantal
böra kunna erhålla bidrag även om den beskattningsbara inkomsten överstiger
sistnänmda belopp. Intill tidpunkten för genomförandet av den nya
statliga inkomsttaxeringen torde motsvarande inkomststreck enligt nu gällande
taxeringsbestämmelser få tillämpas.

I vad det gäller frågan om fortlöpande granskning av inkomsterna för de
familjer som erhålla bidrag finner jag det å ena sidan orimligt att en familj,
vars inkomster kommit att avsevärt överstiga de för bidraget gällande inkomststrecken,
ändock i fortsättningen skulle komma i åtnjutande av bidrag.
Å andra sidan finner jag det av administrativa och psykologiska skäl
icke lämpligt att föreslå en årlig, rigorös inkomstprövning. Jag förordar därför,
att inkomstutvecklingen för familjer med familjebostadsbidra.g prövas
vart femte år. Härvid böra de fem senaste årens inkomster ligga till grund
för beslut i frågan, huruvida bidrag skall utgå även i fortsättningen. Om
inkomsten under ett enstaka år överskridit den fastställda inkomstgränsen
men den genomsnittliga inkomsten för hela femårsperioden understiger
sagda gräns, bör bidraget tills vidare få behållas.

Vad härefter angår de villkor för familjebostadsbidrag som avse bostaden
har bostadssociala utredningen föreslagit följande. Lägenheten skall omfatta
minst 2 rum och kök och ha en yta av minst 50 kvadratmeter; den
bör få omfatta högst 4 rum och kök i flerfamiljshus och 5 rum och kök i
egnahem. Beträffande utrustningen föreslår utredningen såsom villkor för
bidrag i stadssamhällen vatten och avlopp, centralvärme, varmvattenanlägg -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ning samt badrum, på landsbygden vatten- och avloppsledning inom lägenheten
samt central uppvärmningsanordning. Vidare framhåller utredningen
att köksutrustningen bör vara tillfredsställande, biutrymmena tillräckliga
samt i fråga om bostäderna i stadssamhällen att dessa böra vara inrymda
i hus av för familjer med barn lämplig typ och belägna inom område, där
möjligheterna för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma.

Vissa remissinstanser ha förordat, att minimimåttet på lägenhetsytan, 50
kvadratmeter, antingen sänkes eller angives på sådant sätt att undantag i
särskilda fall kunna medgivas.

Beträffande de krav på bostaden som böra uppfyllas för erhållande av
familjebostadsbidrag anser jag det lämpligt att en åtskillnad göres mellan
redan befintliga lägenheter och sådana som komma att uppföras sedan nya
bidragsbestämmelser trätt i kraft.

Vad först angår kraven på sistnämnda lägenheter böra de enligt min mening
i fråga om enfamiljshus sammanfalla med de krav jag i det föregående
föreslagit beträffande egnahem, finansierade med stöd av det nya egnahemslånet
jämte kapitalsubvention. I fråga om lägenheter i flerfamiljshus
förordar jag de krav som föreslagits av utredningen, dock med den avvikelsen
att maximistorleken icke såsom utredningen föreslagit bör fastställas till
4 rum och kök utan till en lägenhetsyta av 120 kvadratmeter.

Vad härefter angår redan befintliga lägenheter är jag icke nu beredd att
precisera de krav som böra ställas vare sig i fråga om utrymme eller utrustning.
Enligt min mening böra visserligen i stort sett samma villkor gälla
för här ifrågavarande lägenheter som för sådana som framdeles komma att
uppföras med stöd av statliga lån. Jag kan emellertid tänka mig att det kan
framstå som motiverat att i varje fall tills vidare i vissa hänseenden modifiera
sagda villkor. Beträffande landsbygden torde detta i första hand gälla
utrustningen och i fråga om stadssamhällen lägenhetsytan.

Fördenskull synes mig icke frågan om vare sig tidpunkten för ikraftträdandet
av bestämmelserna om familjebostadsbidrag till redan befintliga
lägenheter eller de närmare villkoren för erhållande av bidraget böra bli
föremål för avgörande vid innevarande års riksdag utan i stället ägnas ytterligare
överväganden under nästföljande budgetår. I syfte att underlätta en
fortsatt prövning av dessa frågor bör enligt min mening under nästa budgetår
genom kommunernas försorg en inventering av vissa delar av det befintliga
bostadsbeståndet verkställas. Ifrågavarande inventering bör jämväl ses
såsom ett led i kommunernas förberedelser för förmedling av familjebostadsbidrag.

Den inventering varom här är fråga och för vilken närmare direktiv torde
få lämnas av Kungl. Maj:t bör i första hand avse lägenheter, som uppfylla
vissa minimikrav. För att underlätta genomförandet av inventeringen böra
vissa uppgifter hämtas ur materialet till 1945 års allmänna bostadsräkning.
Beträffande större städer torde det komma att visa sig ändamålsenligt att

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

vederbörande kommun erhåller tillgång till sagda material och själv verkställer
de utdrag ur detsamma som erfordras. 1 fråga om övriga städer och
tätorter däremot samt den egentliga landsbygden tala praktiska skäl för att
nämnda utdrag göras centralt, lämpligen av socialstyrelsen, till vilken den
allmänna bostadsräkningen är knuten. En säker uppskattning av kostnaderna
för verkställande av de utdrag ur bostadsräkningen, som skulle ombesörjas
av socialstyrelsen, kan för närvarande icke göras; kostnaderna
torde dock kunna uppskattas till i runt tal 100 000 kronor. Det synes mig
lämpligt att för bestridande av sist angivna kostnader medel få tagas i anspråk
som anvisats eller må komma att anvisas för den allmänna bostadsräkningen.

I vad det gäller familjebostadsbidragets storlek föreslår utredningen, att
bidraget fastställes till 120 kronor per minderårigt barn oavsett hyrans eller
de årliga bostadskostnadernas höjd. Enligt utredningens mening böra sålunda,
i första hand av administrativa skäl, nu gällande principer för beräkning
av familjebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer övergivas.
Undantag göres dock för bidrag till barnfamiljer i norrländska egnahem.

Några remissinstanser anse att det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet
icke är tillräckligt; det skulle enligt deras mening för familjerna på
vederbörande ort komma att medföra en försämring i förhållande till nu
gällande bestämmelser.

Jag delar utredningens uppfattning att bidraget bör utgå med ett fast belopp
per barn. Uppgifter som jag under hand erhållit från byggnadslånebvrån
utvisa att standardhyran för lägenheter i hus, avsedda för mindre
bemedlade, barnrika familjer i genomsnitt uppgå till 1 200 kronor. Eftersom
bidraget per barn utgör 10 procent av sagda hyra, kan bidrag beräknas för
närvarande utgå med i runt tal 120 kronor per barn. I detta sammanhang
måste emellertid beaktas att standardhyrorna äro fastställda under hänsynstagande
till att kostnaderna för tomtmark icke skola förräntas. Familjer i
hyresbostäder för barnrika familjer kunna alltså sägas för närvarande erhålla
viss subvention utöver familjebidraget, till vilken de familjer som enligt
förslaget skulle bli berättigade till familjebostadsbidrag icke skulle
komma att få någon motsvarighet. Det nuvarande bostadsanskaffningslånet
med därtill knutet tilläggslån till hyresbostäder för mindre bemedlade, barnrika
familjer bör nämligen i samband med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
om familjebostadsbidrag bortfalla. Jag finner det därför motiverat,
att bidragsberättigade familjer i hyresbostäder erhålla ett bidrag per
barn som något överstiger 120 kronor. Jag föreslår sålunda, att bidraget
fastställes till 1150 kronor per minderårigt barn. Enligt min mening bör
bidrag till familjer i förut byggda egnahem utgå med samma belopp per barn.

bidraget till familjer i hyresbostäder bör icke överstiga hyran, d. v. s.
bidrag bör icke lämnas i kontant form. Ej heller till familjer i förut byggda
egnahem bör bidraget utgå kontant.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Till familjebidragsberättigade familjer i hyresbostäder utgår för närvarande
ett särskilt bränslebidrag, vilket täcker hela den stegring av värmekostnaderna
som inträffat sedan år 1939. Utredningen förordar att ifrågavarande
bidrag tills vidare bibehålies men föreslår icke något bränslebidrag
till de familjer som enligt förslaget skulle komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag.
Enligt min mening bör emellertid sistnämnda bidrag tillfälligt
förstärkas med ett bränslebidrag. Detta bör i överensstämmelse med
vad jag tidigare föreslagit beträffande bränslebidrag till familjer i egnahem
som erhålla familjebostadsbidrag (sid. 76) utgå med olika belopp i olika
delar av landet, nämligen 125, 150 eller 175 kronor per lägenhet.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, innehålla
gällande författningar rörande det nuvarande bostadsbidraget till barnrika
lamiljer vissa bestämmelser som icke berörts i utredningens förslag. Sålunda
räknas till de barn, vilkas antal skall ligga till grund för bidragets
storlek, även såväl adoptivbarn som, under vissa förutsättningar, fosterbarn.
Vidare kunna även barn som fyllt 16 år efter särskild prövning medräknas,
om de erhålla fortsatt utbildning eller av andra skäl mera stadig\
arande äro utan arbetsförtjänst. Jag förutsätter, att dessa bestämmelser
skola tillämpas även i fråga om det föreslagna familjebostadsbidraget. Vidare
föreskrives i nu gällande författningar att, efter det antalet minderåriga
barn nedgått under tre, familjebidraget under en period av högst tre
år skall gradvis sänkas sålunda att avdrag från standardhyran respektive de
sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen göres med 20 procent för familj
med två barn och med 10 procent för familj med ett barn. I anslutning härtill
föreslår jag att, när antalet minderåriga barn i en familj som åtnjuter
familjebostadsbidrag nedgått till ett, bidraget under en tid av högst två år
må utgå med 130 kronor respektive 20 procent av den årliga kapitalkostnaden
för lån till ny- eller ombyggda egnahem.

Frågan om i vilken form familjebostadsbidrag enligt det av mig förordade
förslaget skall utgå innesluter åtskilliga administrativa problem. Familjer
i förut byggda egnahem, som ej äro finansierade med hjälp av statliga
lån, kunna t. ex. icke komma i åtnjutande av bidraget på samma sätt
som familjer i med stöd av det nya egnahemslånet uppförda egnahem. Och
när det gäller familjer med bostad i av enskilda förvaltade hyreshus få
motsvarande problem ännu en annan innebörd. I sistnämnda fall tillkommer
vidare frågan om formen för kontroll av hyressättningen. Ifrågavarande
problem, varpå här några exempel angivits, torde få lösas i samband
med prövning av frågan om grunderna för den framtida bostadspolitiska
organisationsapparaten. Såsom i det föregående nämnts framlägger bostadssociala
utredningen i dagarna sitt slutbetänkande, del II, vari organisationsfrågor
upptagas till behandling. Jag är därför icke nu beredd att
taga ställning till nyss angivna administrativa problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

109

Enligt min mening vore det ur administrativ synpunkt önskvärt att familjer
som åtnjuta familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser kunde
erhålla bidrag på de nya villkoren i samband med att bestämmelserna om
dessa träda i kraft. Med hänsyn till att betydande svårigheter föreligga att
på kort tid beträffande samtliga familjer som nu erhålla bidrag övergå till
de nya villkoren, är jag icke beredd att förorda en dylik övergång i samband
med ikraftträdandet av de av mig föreslagna nya bestämmelserna om
familjebostadsbidrag. Jag har för avsikt att låta undersöka möjligheterna
att successivt genomföra den övergång varom här är fråga. Enligt min
mening bör dock det bidragsbeviljande organet, då särskilda skäl därtill
föreligga, redan från och med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
kunna medgiva att familjer, som då åtnjuta bidrag enligt nu gällande villkor,
må erhålla bidrag i enlighet med de nya bestämmelserna.

Jag övergår nu till att behandla bostadssociala utredningens förslag,
att ett särskilt bidrag, trekronorsbidraget, skulle utgå till vissa
hushåll vid sidan av familjebostadsbidraget.

Utredningen föreslår, att till kommunernas förfogande ställas statsmedel
för beviljande av ett årligt bidrag, motsvarande 3 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta, till vissa hushåll i av allmännyttiga företag uppförda
bostadshus. Utredningen förutsätter viss behovsprövning samt föreslår,
att bidraget skall avse en mindre del av det årliga tillskottet av lägenheter
i tätorter, nämligen 10 000 lägenheter.

Flera remissinstanser ha förordat vissa jämkningar i de av utredningen
föreslagna villkoren för erhållande av trekronorsbidrag, medan några bestämt
avstyrkt förslaget.

Jag har i det föregående understrukit betydelsen av att särskilda stödåtgärder
vidtagas från det allmännas sida i syfte att bereda hushåll med
begränsade ekonomiska resurser möjlighet att förbättra sin bostadsstandard.
Enligt min mening bör denna fråga oavlåtligen följas med uppmärksamhet.
Definitiva förslag till åtgärder i här ifrågavarande syfte kunna
dock enligt min mening icke utarbetas förrän hållpunkter vunnits för en
bedömning av riktlinjerna för en framtida systematisk sanering av undermåliga
delar av bostadsbeståndet. Det föreligger dock redan nu ett starkt
behov av en komplettering av det föreslagna familjebostadsbidraget för att
i ökad utsträckning möjliggöra för hushåll med begränsade inkomster att
efterfråga nyproducerade bostadslägenheter. Jag delar fördenskull utredningens
uppfattning, att familjebostadsbidraget bör kompletteras med eu
bostadsrabatt, som kan komma hushåll med små inkomster till del, oavsett
antalet minderåriga barn.

Till utredningens förslag att ifrågavarande bostadsrabatt bör utgå med
ett belopp motsvarande tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyta ansluter
jag mig. Jag delar vidare utredningens uppfattning att kommunerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

böra avgöra vilka hushåll som skola erhålla sagda bidrag. Enligt min mening
bör dock bidrag kunna utgå endast till hushåll i nyuppförda bostadshus,
som förvaltas av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag i den mening
vari detta uttryck tages i 1946 års tertiärlånekungörelse. I anslutning
till framläggande av förslag om nya bestämmelser om lån och bidrag
till flerfamiljshus vid 1946 års riksdag (prop. nr 279, sid. 83—84) framhöll
jag att ifrågavarande bidrag borde få gälla även i avseende å lägenheter,
för vilka lånebeslut dessförinnan meddelats men som färdigställts först
efter den 1 juli 1946. Jag finner icke skäl föreligga att nu frångå denna
min uppfattning.

Omfattningen av ifrågavarande bidragsverksamhet bör icke närmare angivas
än som följer av vad nyss sagts beträffande villkor för dylikt bidrag.
Denna bidragsgivning bör till en början betraktas såsom en i viss mån försöksbetonad
verksamhet. Omfattningen bör sålunda i första hand bestämmas
av de produktionsinitiativ som tagits eller må komma att tagas av
kommunerna. Å andra sidan torde kunna förutsättas att möjligheten att
erhålla statsmedel för ifrågavarande ändamål kommer att stimulera kommunerna
till att i ökad utsträckning bedriva en aktiv bostadspolitik.

För att belysa storleken av det föreslagna bostadsstödet åt familjer med
minst två minderåriga barn lämnas i nedanstående tabell vissa exempel
på bidrag respektive återstående hyra dels enligt nu gällande bestämmelser,
dels enligt förslaget. Exemplen hänföra sig till en hyreslägenhet om
50 kvadratmeter med en antagen hyra av i förra fallet 1 250 kronor, i senare
fallet 1 350 kronor, av vilka belopp 150 kronor beräknas utgöra ersättning
för värmekostnadsstegringen sedan år 1939. Vidare antages att i
båda fallen bränslebidrag utgår med ett belopp av 150 kronor per år.

		Förslaget
	Nuvarande
	villkor	utan trekro-	med trekro-
		norsbidrag	norsbidrag
Familjebostadsbidrag inkl. bränslebidrag		— •••••
Familj med 2 barn ........................	_i	410	560
» » 3 » ..................	480	540	690
» » 4 » .............	590	670	820
» » 5 » ...............	700	800	950
Återstående hyra
Familj med 2 barn .......................	1 2501	940	790
» » 3 » ....................	770	810	660
» >> 4 » ...............	660	680	530
» » 5 » ...................	550	550	400

1 Enligt nuvarande bestämmelser utgå familjebidrag endast till familjer med minst tre
minderåriga barn, dock att bidrag under viss tid utgår även sedan antalet minderåriga barn
nedgått under tre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Såsom nyss (sid. 107) anförts fastställas standardhyrorna i hyresbostäder
för mindre bemedlade, barnrika familjer under förutsättning av fri tomt. I
de anförda exemplen har därför antagits att hyran i ifrågavarande hus något
understiger den hyra som eljest gäller för jämförliga lägenheter. Den återstående
hyran blir till följd härav enligt förslaget något högre än som nu
gäller, såvida icke såväl familjebostadsbidrag som trekronorsbidrag förutsättas
utgå.

Som framgår av tabellen skulle den återstående hyran för en ur standardsynpunkt
tillfredsställande lägenhet komma att sänkas högst avsevärt
för familjer med två minderåriga barn. Detta gäller även flerbarnsfamiljer
under förutsättning att jämväl trekronorsbidrag utgår, låt vara
att man här bör räkna med en större lägenhet än i exemplet. Om hänsyn
tages till det förhållandet, att de barnfostrande familjerna vid bifall till de
förslag om allmänna barnbidrag vilka nyligen förelagts riksdagen erhålla
en icke obetydlig förbättring av sin ekonomiska ställning, synes det sannolikt,
att ett betydande antal av de familjer med minst två minderåriga barn
som ha en inkomst understigande maximigränsen för familjebostadsbidrag
skola få möjlighet att betala den rabatterade hyran för en modernt utrustad
lägenhet.

Jag föreslår, att den av mig förordade utvidgningen av familjebostadsbidraget
genomföres från och med den 1 juli 1948, dock med den reservationen,
att i enlighet med vad jag anfört i det föregående, frågan om familjebostadsbidrag
till familjer i redan befintliga lägenheter upptages till
prövning först vid nästa års riksdag. Med hänsyn härtill uppkommer behov
av medel för familjebostadsbidrag först under budgetåret 1948/49. Det föreligger
stora svårigheter att redan nu beräkna detta medelsbehov, främst
därför att frågan om familjebostadsbidrag till familjer i förut byggda hus
föreslås komma att avgöras först vid nästa års riksdag. Medelsbehovet för
bidrag till familjer i nyuppförda hus under budgetåret 1948/49 kan emellertid
uppskattas till 20 miljoner kronor.

Vad härefter angår trekronorsbidraget, föreslår jag, att detta må kunna
utgå redan från och med den 1 juli 1947. Under visst hänsynstagande till
den sannolika tillgången under budgetåret 1947/48 på lägenheter som kunna
ifrågakomma för dylikt bidrag, synes för ändamålet under rubriken Särskilda
bostadsrabatter böra anvisas ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Lån och bidrag till flerfamiljhus.

Nu gällande bestämmelser.

I den tidigare omförmälda propositionen nr 279/1946 framlades i viss anslutning
till bostadssociala utredningens slutbetänkande, del I, förslag beträffande
nya villkor för lån och bidrag (tilläggslån) till flerfamiljshus. Avsikten
med dessa förslag var att ersätta dittills gällande, i vissa hänseenden
av krisförhållandena betingade bestämmelser rörande tertiärlåneverksamheten
för flerfamiljshus med bestämmelser, utformade under beaktande av det
krav på lånestöd till bostadsbyggandet vilket sammanhängde med att till
grund för den framtida bostadspolitiken lades en målsättning som syftade
till snabb standardhöjning.

De i nämnda proposition framlagda förslag, varom här är fråga, accepterades
med vissa smärre ändringar av riksdagen. Statsmakternas beslut i
ämnet innebär i stort sett följande.

Tertiärlåneverksamheten, som såvitt den angår flerfamiljshus
från och med den 1 juli 1946 regleras genom kungörelsen den 29 juni 1946,
nr 551, avser följande tre låntagarkategorier:

1) kommuner samt allmännyttiga bostadsföretag, varmed förstås sådana
som arbeta utan enskilt vinstsyfte samt under medverkan och tillsyn av
vederbörande kommun;

2) kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte
och under betryggande kontroll;

3) övriga företag.

Före den 1 juli 1946 gällde, att tertiärlån kunde beviljas dels kommun
eller därmed jämställd företagare (bolag, förening, stiftelse, som arbetade
under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte), dels
enskilda, ej med kommun jämställda företagare.

Tertiärlån beviljas för såväl ny- som ombyggnad av flerfamiljshus samt
då fråga är om allmännyttigt bostadsföretag även för inköp av flerfamiljshus.

Tertiärlånets högsta belopp respektive övre gräns i procent av belåningsvärdet
enligt tidigare och från och med den 1 juli 1946 gällande bestämmelser
framgår av sammanställningen å sid. 113.

Räntan å tertiärlån till flerfamiljshus är enligt 1946 års kungörelse 3 procent
mot tidigare 4 procent.

Tertiärlån till flerfamiljshus, beviljat enligt 1946 års kungörelse, skall
amorteras med årligen lika stor del av lånets ursprungliga belopp under
40 år då fråga är om nyuppfört stenhus, under 30 år då fråga är om nyuppfört
trähus samt under den tid som byggnadslånebyrån bestämmer, dock
högst 40 år beträffande stenhus och högst 30 år beträffande trähus, då
fråga är om ombyggnad. Enskild företagare skall under de 10 första åren

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 113

Låntagarkategori	Tertiärlånets högsta belopp i % av fastighetens avkastningsvärde	Tertiärlånets övre gräns i % av fastighetens
i normala fall	i undantags-fall	avkastnings- värde
Enligt intill den 1 juli 1946 gällande bestäm-melser:
Kommun eller därmed jämställt bostads-		35	95
företag ..............................	25
Övriga bostadsföretag .................. Enligt fr. o. m. den 1 juli 1946 gällande be-stämmelser:	20	30	90
Allmännyttigt bostadsföretag............	30	40	100 95 1 85
Kooperativt bostadsföretag..............	25	35
Övriga bostadsföretag ..................	15	25

1 Om synnerliga skäl därtill föreligga, kan tertiärlånet uppgå till högst 20 respektive 30
procent av avkastningsvärdet, varvid lånets övre gräns utgör 90 procent av sagda varde.
Denna undantagsbestämmelse är avsedd att främst tillämpas beträffande sådana icke kapitalstarka
småföretagare, vilka uppföra bostadshus om 4—10 lägenheter och själva skola bo
i huset och förvalta detsamma.

av lånets löplid utöver nyssnämnda amortering verkställa en extra amortering,
utgörande per år 1,5 procent av tertiärlanets ursprungliga beiopp.

Enligt de tidigare gällande tertiärlånebestämmelserna skulle ett årligen
lika stort belopp erläggas i ränta och amortering; amorteringstiden var i
fråga om nyuppfört hus 30 år och beträffande ombyggt hus 25 år.

En viktig förutsättning för erhållande av tertiärlån är, att sökanden förbinder
sig att vid uthyrning av lägenhet i fastigheten ej uttaga högre hyror
än byggnadslånebyrån godkänner. Dylik förbindelse skulle enligt 1942 ars
kungörelse avse en tid av 10 år men skall enligt 1946 års kungörelse avse
hela den tid beviljat statslån icke är till fullo guldet eller avskrivet.

Enligt sistnämnda kungörelse skola hyrorna i nybelanade fastigheter bestämmas
med ledning av självkostnadsprincipen, d. v. s. de fa efter avdrag
av uppskattade normala hyresförluster — ej överstiga de beräknade
årliga utgifterna för dels förräntning och amortering av det i fastigheten
nedlagda kapitalet, dels fastighetens förvaltning. Enligt den äldre kungörelsen
däremot skulle hyrorna med visst undantag bestämmas med ledning
av den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter av jämförlig
beskaffenhet och belägenhet och under hänsynstagande till dels bränslekostnadsstegringen
efter år 1939, dels ökningen av förvaltningskostnaderna
fram till år 1942.

Även villkoren för erhållande av tillägg slån knutna till tertiärlån
äro i vissa hänseenden ändrade. Enligt 1942 års kungörelse gällde, att om
det avkastningsvärde, som byggnadslånebyrån med utgångspunkt från de

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235. 8

114

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

beräknade högsta godtagbara hyrorna bestämde för ett nybyggnadsförelag,
understeg den godkända anskaffningskostnaden för företaget, kunde ifrågavarande
skillnad till 80 procent täckas av ett ränte- och amorteringsfritt
tilläggslån. Återstående 20 procent skulle regelmässigt utgå såsom subvention
från vederbörande kommun. Tilläggslånet var avsett att avskrivas efter
10 år, därest ej hyresnivån dessförinnan efter vederbörligt medgivande höjts
så att fastighetens avkastning förslog till förräntning och amortering — helt
eller delvis — jämväl av tilläggslånet.

Tilläggslåneverksamheten under budgetåret 1946/47 är att betrakta som
ett förlängt provisorium. Enligt bestämmelserna för verksamheten kan tillläggslån
utgå endast till företag å ort, där hyresläget är lågt och inkomstläget
tillika sådant, att risk föreligger att nyproduktionen av bostäder helt
hämmas, om icke subvention lämnas. Dessa orter, fördelade på fyra grupper,
angivas av Kungl. Maj:t efter förslag av byggnadslånebyrån. Undantagsvis
kan dock, då synnerliga skäl föreligga, byggnadslånebyrån bevilja
tilläggslån för nybyggnadsföretag å annan ort. Tilläggslån utgår med belopp,
motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för företaget beräknat bidrag,
som för de med 1—4 betecknade fyra ortsgrupperna uppgår till respektive
40 öre, 80 öre, en krona 20 öre och en krona 60 öre per m2 bostadslägenhetsyta.
Om byggnaden innehåller butiker eller andra sådana lokaler, som erfarenhetsmässigt
kunna upplåtas mot hyror avsevärt överstigande för bostadslägenheter
utgående hyror, skall dock bidraget minskas med tre kronor för
varje m2 sådan lokalyta. Bidrag kapitaliseras efter en räntefot av i fråga om
byggnad av sten eller därmed likvärdigt material 3,75 procent och eljest
4 procent. Även enligt 1946 års kungörelse förutsättes, att ett belopp motsvarande
en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention
från vederbörande kommun.

Byggnadslånebyråns förslag till vissa ändringar i gällande

bestämmelser.

I skrivelse den 14 mars 1947 har byggnadslånebyrån till komplettering av
de förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48, vilka byrån framlagt
i skrivelse den 31 augusti 1946, redovisat de nya synpunkter på byråns verksamhet
som betingas av utvecklingen.

I det följande lämnas en redogörelse för de delar av byråns ifrågavarande
framställning, som avse tertiär- och tilläggslåneverksamheten till förmån
för flerfamiljshus.

Byggnadslånebyrån uppehåller sig till en början vid byggnadskostnadsutvecklingen
efter år 1939 och anför beträffande det för byrån
tillgängliga materialet i ämnet följande.

115

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

Byggnadskostnaderna för flerfamiljshus stego som bekant kraftigt under
tiden 1940—1942, varemot utvecklingen under de därpå följande tre åren
utmärktes av en betydligt svagare tendens till prisökningar. Socialstyrelsens
och svenska handelsbankens byggnadskostnadsindices utvisa sålunda följande
tal för tiden 1940—1945.

	Socialstyrelsen		Handelsbanken
Tid	P/i 1939 = 100)	Tid1	(1935 = 100)
Vio 1940....	........ 117,1	1940...	......... 135,3
Vio 1941....	........ 126,5	1941...	......... 142,8
Vio 1942....	........ 137,4	1942...	......... 157,4
Vio 1943....		1943...	......... 162,1
Vio 1944....	........ 139,5	1944...	......... 160,6
Vi„ 1945....	........ 141,2	1945...	......... 161,3

1 Avser årsmedeltal.

Det torde utan vidare kunna påstås, att den indexmässigt framträdande
byggnadskostnadsstegringen under åren 1943—1945 kompenserades av kostnadssänkningar
till följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder. Detta förhållande
har för övrigt kommenterats av bostadssociala utredningen i första
delen av dess slutbetänkande (s. 219 ff.). Det må i detta sammanhang
framhållas, att byggnadslånebyrån vid sin bedömning av låneärenden under
tiden 1943—1945 utgått från att kostnadsläget då varit stabilt.

Beträffande kostnadsutvecklingen under 1946 divergera uppgifterna.

Socialstyrelsens index visar sålunda från 1/1—31/12 1946 en ökning från
141,3 till 144,2 motsvarande en höjning av cirka 2 procent, medan handelsbankens
index för samma tid redovisar en höjning från 161,8 till 170,0,
d. v. s. med drygt 5 procent. Kostnadsstegringen synes således vara relativt
måttlig, i vart fall enligt socialstyrelsens index. Emellertid har under senare
hälften av 1946 byggnadslånebyrån av sin kostnadsgranskning bibragts den
allmänna föreställningen, att kostnaderna stigit i större omfattning än vad
de redovisade indexsiffrorna tyda på. Jämväl från ett antal förmedlingsorgan
har för byrån uppgivits, att en ganska betydande höjning av byggnadskostnaderna
ägt rum under den senaste tiden.

I syfte att erhålla säkrare uppgifter om byggnadskostnadsutvecklingen
under senare år har byggnadslånebyrån utfört vissa undersökningar i ämnet
beträffande entreprenadanbud under tiden 1943—1947 för byggnadsföretag
bedrivna av H. S. B. i städerna Uppsala och Västerås, där jämförelsematerial
förelegat för dessa år. Byrån har vidare igångsatt en större utredning i
ändamål att upplägga en mera detaljerad byggnadskostnadsindex för ett
flertal orter i landet.

Resultatet av byråns utredning för Uppsala och Västerås framgår av följande
tabell.

Tidpunkt

Uppsala

Västerås

Bygg-

nads-

arbe-

ten

Värme

och

sani-

tet

Elek-triska in-stalla-tioner

Hela

bygg-

nads-

kostna-

dcn

Bygg-

nads-

arbc-

tcn

Värine

och

sani-

tet

Elek-trisk in-stalla-tioner

Hela

bygg-

nads-

kost-

naden

(V i 1943 = 100)
V, 1946 ......

111,2

118,7

102,9
126 fl

117,0

107.7

114.8

99,0

118,3

111,3

137,1

103,3

126,6

100,8

117,5

Vi 1947 ......

116

Knngl. Maj.ts proposition nr 235.

Byggnadslånebyrån anför vidare.

Skillnaden mellan å ena sidan den indexmässiga byggnadskostnadsstegringen
under 1946 och å den andra anbudsgivarnas prishöjning under
samma tid är påfallande. Medan således socialstyrelsen och handelsbanken
redovisa en höjning av kostnaderna med blott 2 respektive 5 procent, ha
entreprenörerna under loppet av föregående år höjt sina priser med 6,6 procent
i Uppsala och 16,6 procent i Västerås. Förklaringen härtill torde främst
vara den, att knappheten på material icke blott förhindrar en fortsatt rationalisering
av byggnadsproduktionen utan även, till följd av förlängda byggnadstider,
förstärker den av pris- och lönestegringar betingade byggnadskostnadsökningen.
Givetvis avspegla entreprenadkostnaderna jämväl anbudsgivarnas
benägenhet att i ett läge, som präglas av materialknapphet och
prisstegringstendenser, öka sina marginaler.

Byggnadslånebyrån finner det icke vara möjligt att på grundval av det
här redovisade materialet uttala något generellt eller exakt omdöme om storleken
av den byggnadskostnadsökning, som ägt rum under 1946. Bedömningen
försvårades därjämte av det förhållandet, att det erfarenhetsmässigt
förelåge betydande skiljaktigheter i kostnadshänseende olika orter emellan.
Såsom en sannolikhetsuppskattning anser sig byrån dock kunna angiva kostnadsökningen
från 1945 års utgång till början av 1947 till 5 å 10 procent.

Ehuru det icke faller inom byggnadslånebyråns kompetensområde att
ställa några prognoser rörande den fortsatta kostnadsutvecklingen, anser sig
dock byrån böra erinra om att anspråk på högre löner redan framställts
från byggnadsarbetarna. Därest dessa skulle helt tillgodoses, torde byggnadskostnaderna
enligt byråns uppfattning komma att stiga med ytterligare
cirka 2 procent.

Vad härefter angår tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus
sedan den 1 juli 1946 konstaterar byggnadslånebyrån inledningsvis
att införandet av de nya, för allmänheten okända lånebestämmelserna
— såsom naturligt är — vållat en stark nedgång i verksamhetens omfattning
under den första tiden efter ikraftträdandet av 1946 års kungörelse.
För att erhålla ett mera tillförlitligt jämförelsematerial rörande utvecklingen
av tertiärlånegivningen för flerfamiljshus har byrån därför redovisat verksamhetens
omfattning och inriktning under en fyramånadersperiod, som börjar
först med ingången av oktober 1946. En jämförelse mellan långivningen
under perioden 1/10 1945—31/1 1946 och under perioden 1/10 1946—31/1
1947 utvisar bland annat

att låneefterfrågan under tiden 1/10 1946—31/1 1947 haft en omfattning,
som är cirka 33 procent lägre än under motsvarande period av budgetåret
1945/46;

att antalet lägenheter, som omfattas av ansökningar gjorda av enskilda
företagare, företer en både absolut och relativt sett betydande nedgång;

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

117

att allmännyttiga bostadsföretag endast i mycket begränsad omfattning
uppträtt som lånsökande; samt

att de kooperativa företagen relativt sett ökat sin andel i den statsunderstödda
lägenhetsproduktionen.

Byggnadslånebyrån kommenterar utvecklingen i fråga om de allmännyttiga
bostadsföretagen och de kooperativa företagen sålunda.

Den siffermässigt ringa efterfrågan på iån från de allmännyttiga företagens
sida bör enligt byråns bestämda uppfattning icke betraktas som ett
utslag för bristande kommunalt intresse för denna år 1946 införda företagsform,
utan den bör helt ses såsom ett övergångsfenomen. Allmännyttiga bostadsföretag
bildas och planeras för närvarande på ett stort antal orter i
landet, och all sannolikhet talar för att denna utveckling kommer att fortgå
och påskyndas. Den ovissa frågan är emellertid, i vilken takt de allmännyttiga
företagen kunna öka i antal och omfattning. Byrån är för sin del
av den uppfattningen, att en försiktig bedömning härutinnan är att förorda.
Det är en allmän erfarenhet — bekräftad icke minst vid den av byrån bedrivna
verksamheten —- att viss, ibland ganska lång tid förflyter, innan kommunala
initiativ hinna omsättas i praktiken. Det sagda innebär ingen kritik
mot kommunernas intresse för uppgiften utan endast ett konstaterande av
faktiska förhållanden, som sammanhänga med de allmänna betingelserna
för kommunal verksamhet.

Vad härefter angår det förhållandet, att de kooperativa företagen så väl
hävdat sin ställning, är detta ett faktum värt att uppmärksammas. Den
»bostadsrättshypertrofi», som enligt bostadssociala utredningens omdöme
präglat den statsunderstödda lägenhetsproduktionen under krigsåren, har
icke gått tillbaka. Givet är, att bostadsrättsinstitutet alltid har en mission att
fylla, men den för tiden 1/10 1946—31/1 1947 redovisade produktionsvolymen
är säkerligen större än vad statsmakterna vid antagandet av 1946 års
bostadsprogram räknade med. Uppenbarligen sammanhänger denna fortsatta
starka tillväxt av antalet bostadsrättslägenheter därmed, att de båda
övriga låntagarkategorierna — de allmännyttiga företagen och de enskilda
producenterna — icke sökt lån i den omfattning, som betingas av efterfrågan
på hyreslägenheter producerade under de förutsättningar, som gälla för den
statliga stödverksamheten på området. De bostadssökande måste med andra
ord fortfarande i stor utsträckning anlita föreningsformen för att erhålla
en lägenhet med »1939 års hyresnivå». I det föregående har byrån uttalat
den uppfattningen, att de allmännyttiga företagen skola efter hand starkt
öka sin produktion, vilket måste medföra en förbättrad tillgång på billiga
hyreslägenheter. Det har emellertid ock antytts, att övergångstiden kanske
icke blir så kort, en omständighet som reser krav på att produktionen av
statsbelånade, billiga hyreslägenheter på annat sätt upprätthålles. För byrån
synes det naturligt, att de enskilda byggnadsförétagarna härvid medverka
i större utsträckning än som varit fallet under den hittills gångna
delen av budgetåret.

Beträffande skälen till de enskilda byggnadsföretagarnas minskade intresse
för statslånen, angelägenheten av att dessa företagares medverkan
ökar samt medlen för att åstadkomma en sådan utveckling anför byrån.

Det ligger i sakens natur, alt den övergång till en spekulationsfri produktionsordning
inom bostadsbyggandet, vilken är ett av ändamålen med det

118

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 235.

bostadspolitiska programmet, icke utan vidare accepteras av alla enskilda
producenter. Det är uppenbart, att en del av dem få svårt att någonsin hysa
tillfredsställelse med ett system, som visserligen eliminerar de riskmoment,
vilka utgjort bakgrunden till de stora spekulationsvinsterna vid hyreshusproduktionen
men som just på grund därav borttager dessa. Men det är
lika klart, att flertalet byggnadsföretagare efter hand skall finna, att de nya
förutsättningarna för bostadsbyggandet i själva verket erbjuda gott utrymme
för en lönsam verksamhet; självklart är att yrkesmännen lika litet
kunna avstå från att producera bostäder som samhället kan undvara deras
medverkan härtill. Emellertid är det, såsom tidigare antytts, angeläget att
denna byggnadsföretagarnas förväntade anpassning till den nya produktionsordningen
påskyndas.

Bakgrunden till de enskilda företagarnas minskade intresse för statslånen
är ytterst den allmänna bostadsbristen samt de inom vida kretsar rådande
föreställningarna om penningvärdets fortskridande försämring samt om en
i framtiden höjd hyresnivå. Så länge särskilt sistnämnda förhållande icke
ändras, är det möjligt att finna åtskilliga personer, som äro villiga att betala
fastighetspriser, vilka icke äro förenliga med ett ekonomiskt välbetänkt
handlande. Botemedlet häremot är förbättrad upplysning, därvid särskilt
bör tillses, att den stundom skymtande föreställningen om att hyrorna någon
gång i framtiden måste överlag höjas kraftigt bekämpas. Ytterligare är det
av vikt, att hyresnämnderna vid bestämmandet av grundhyror för nya bostadshus
ägna stor uppmärksamhet åt prövningen av byggnadskostnaderna;
det framhålles ej sällan, att hyresnämnderna härutinnan tillämpa för byggnadsföretagarna
mera gynnsamma beräkningsgrunder än byggnadslånebyrån.
Oavsett om så är fallet eller ej, är det alldeles tydligt, att de statliga
organ, som ha att övervaka hyresnivån, böra ha en enhetlig praxis vid sin
uppskattning av byggnadskostnaderna. Det är byråns avsikt att i denna
fråga samråda med statens hyresråd, därvid byrån ämnar hemställa till
hyresrådet, att för hyresnämnderna starkt understryka angelägenheten av
att nämnderna mer än tillförne utnyttja byrån såsom remissinstans i kostnadsfrågor.
Slutligen vill byrån ifrågasätta, om icke under den övergångstid,
som erfordras intill dess de allmännyttiga företagen kunna övertaga
huvudansvaret för hyreshusproduktionen vissa jämkningar i villkoren för
lån till enskilda företagare borde vidtagas i syfte att motverka de tillfälligtvis
förstärkta spekulationstendenserna inom bostadsproduktionen.

I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att den sedan lång tid
förmärkt, att eu viss del av de enskilda byggnadsföretagarna avstå från att
slutligt fullfölja preliminärt behandlade låneframställningar. Då detta förhållande
icke vore i och för sig anmärkningsvärt och då antalet fall, som
här avses, varit relativt ringa, hade byrån icke fäst något större avseende
vid problemet,
på att ett etter hand växande antal enskilda företagare, som erhållit preliminärt
lånebeslut, avstår från att begära slutligt beslut om lån. Från vissa
förmedlingsorgan hade sålunda framhållits, att många producenter utverkade
preliminärt lånebeslut i avsikt allenast att gratis erhålla en sakkunnig
bedömning och värdering av projektet samt för alt lättare kunna erhålla
byggnadskreditiv. Byrån utnyttjades med andra ord icke såsom ett låne -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

organ utan som en värderingsinrättning. Att delta omdöme ägde visst fog
framginge därav, att frekvensen av slutliga beslut om tertiärlån under det
sista halvåret varit förhållandevis mindre än under tiden dessförinnan.

Byggnadslånebyrån konstaterar, att de bestämmelser, som nu gälla i avseende
å tertiärlån till enskilda företagare, i två hänseenden äro mindre
gynnsamma än före den 1 juli 1946 gällande bestämmelser, nämligen i fråga
om den övre lånegränsen samt amorteringsvillkoren.

Beträffande den övre gränsen för tertiärlån till enskilda företagare anför
byrån, att den givetvis icke vill förorda, att denna gräns sättes i paritet med
vad som gäller för någon av de båda övriga företagarkategorierna. Dessa
vore nämligen underkastade en helt annan kontroll än vad som kunde föreskrivas
för enskilda byggnadsföretagare och dessutom uteslutna från möjligheten
att arbeta med eget vinstsyfte. Byrån ville icke heller föreslå eu återgång
i ifrågavarande hänseende till vad som gällde löre den 1 juli 1946.
Det vore sålunda enligt byråns uppfattning icke något samhälleligt intresse,
att exempelvis fastighetsföreningar — vilka erfarenhetsmässigt utnyttjades
såsom en företagsform för renodlat spekulativa intressen -—- erhölle möjligheten
att få tertiärlån upp till 90 procent av fastighetsvärdet. Uppenbarligen
funnes även andra fall där lånet borde ligga inom 85-pi''Ocentsgränsen, vilken
till följd av gällande föreskrifter för närvarande uppehölles i avseende
å samtliga enskilda företagare utom dem, som äro att anse såsom ej kapitalstarka
och som ha för avsikt att bebo en lägenhet i fastigheten. Byrån finner
det icke heller vara möjligt att uttömmande uppräkna de fall där en
förskjutning uppåt av lånegränsen för sådan företagare ter sig motiverad.

Byrån förklarar sig under angivna omständigheter vilja föreslå, att byrån
medgives rätt att, där omständigheterna det påkalla, tills vidare under budgetåret
1947/48 medgiva en höjning från 85 till 90 procent av fastighetsvärdet
i fråga om tertiärlånets övre gräns för enskilda företagare. Byrån
förutsätter vidare, att sådan höjning icke bör medgivas utan tillstyrkande av
vederbörande förmedlingsorgan.

Vad härefter angår den extra amortering, som enskild låntagare har att
erlägga under 10 år, anser byggnadslånebyrån att föreskriften härom bör
uppehållas. Emellertid finner byrån, att syftet med föreskriften — att förhindra
oskäligt stort uttag ur fastigheten under de första åren, då reparationskostnaderna
som regel äro låga — kan tillgodoses, även om under vissa
förhållanden amorteringsskyldigheten tillfälligt upphäves eller redan erlagd
amortering helt eller delvis återbelalas. Härom anför byran följande.

Fall kunna förekomma, där reparationskostnaderna för en fastighet redan
innan 1 O-årsperioden utgått, stiga över det belopp, som kan disponeras tör
detta ändamål med anlitande av inkomsterna från fastigheten. Såsom exempel
kan anföras, att värmepannan till följd av någon olycklig tillfällighet
måste utbytas eller att fasaderna måste putsas om redan efter några år. 1
sådana fall måste fastighetsägaren, i den mån han saknar eget kapital, upp -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

laga lån för alt kunna förvalta fastigheten. Då det med all säkerhet förhåller
sig så, att angivna förhållande är ägnat att motverka särskilt de
mindre men ur produktionssynpunkt värdefulla företagarnas intresse att
söka statslån, anser byrån att den påtalade olägenheten av extraamorteringen
bör undanröjas. Det enklaste medlet, som härvid kan användas utan
att syftet med ifrågavarande amortering äventyras, torde vara att bereda
fastighetsägaren möjlighet att vid behov bli tillfälligt befriad från amorteringsskyldigheten
samt att, om så erfordras, därutöver helt eller delvis utfå
den extra amortering, som redan erlagts. Sådan amortering borde fördenskull
av det fondförvaltande organet bokföras särskilt och rätt tillerkännas
byggnadslånebyrån alt på ansökan av låntagaren och efter förmedlingsorganets
tillstyrkan medgiva att denne för utförande av reparationer, för
vilka kostnaderna ej kunna täckas av fastighetens inkomster, för viss period
befrias från att erlägga extra amortering respektive att av redan erlagd
sådan amortering få disponera för ändamålet erforderliga medel. Detta återfående
av erlagd amortering medför vissa komplikationer i avseende å ränteberäkningen,
men då antalet fall som här avses torde bli förhållandevis
ringa, bör sagda omständighet icke föranleda att förslaget avvisas.

I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att det system, som
gäller för återbetalning av tertiärlånen enligt 1946 års kungörelse — d. v. s.
lika stora kapitalavbetalningar årligen i stället för amortering med jämna
annuiteter — varit föremål för kritik från vissa håll. Det hade sålunda uppgivits,
att ifrågavarande bestämmelser medförde eu sådan ökning av kapitalkostnaderna
under de första åren efter det fastigheten färdigställts, att hyror
respektive årsavgifter måste höjas, därest risken för likviditetssvårigheter
vid inträdande tillfällig höjning av reparationsutgifterna skulle kunna elimineras.
Då tillräckligt material, som kan styrka det berättigade i dessa
farhågor icke förebragts, anser sig emellertid byrån sakna anledning att för
närvarande, i vidare mån än vad förut redovisats, föreslå någon ändring i
gällande amorteringsbestämmelser.

Byrån behandlar härefter frågan, huruvida icke ombyggnad under vissa
förutsättningar skulle kunna ur lånesynpunkt likställas med nybyggnad.

Byrån anför härom följande.

Enligt de direktiv som gälla må lån för ombyggnad beviljas endast då
fråga är om mera omfattande och ur bostadsförsörjningssynpunkt angeläget
ombyggnadsarbete. Tillämpningen av denna föreskrift torde såtillvida
icke vålla någon olägenhet att tvekan kan uppstå, huruvida lån för ombyggnad
kan beviljas eller ej. Däremot kan svårighet uppstå vid gränsdragning
mellan vad som är att hänföra till ombyggnad respektive nybyggnad
eller — som kungörelsen uttrycker det — uppförande av byggnad. En ombyggnad
kan i vissa fall vara så omfattande, att den naturligen bör jämställas
med nybyggnad, det kan exempelvis vara fråga om att utriva en
byggnad så när som på grundmurar och ytterväggar och därefter bygga
och inreda nya lägenheter. I vissa fall kan en genomgripande ombyggnad
innebära, att tomtmark frigöres: företaget kan t. ex. åsyfta att bland annat
utrusta en äldre byggnad med modern sanitär utrustning, varigenom äldre
uthus kunna rivas och därvid bereda plats för ett nytt bostadshus. För dy -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lika och liknande fall anser byrån det vara rimligt att betrakta företaget
såsom nybyggnad varigenom möjlighet uppstår att i förekommande fall
bevilja tilläggslån. Såsom allmänna villkor för att ombyggnadsföretag skall
få likställas med nybyggnad synes dock böra krävas dels att byggnaden efter
färdigställandet blir fullt jämförlig med ett nyuppfört hus av modern standard,
dels att företaget med hänsyn till behovet av arbetskraft och material
ställer sig mera fördelaktigt än en nybyggnad, dels att företaget ur stadsplanesynpunkt
är väl motiverat, dels ock att företaget är ur bostadssocial
synpunkt utomordentligt angeläget.

Vad angår tilläggslå neverksam heten lämnar byggnadslånebyrån
inledningsvis följande synpunkter på och uppgifter om denna verksamhet
enligt nu gällande bestämmelser.

Bvggnadslånebyrån har utgått från att vid nyproduktion av bostadslägenheter,
som äro ur ekonomisk synpunkt välplanerade, hyresnivån icke bör
få överstiga den högsta hyra, som byrån enligt 1942 års tertiärlånekungörelse
ägt godtaga, d. v. s. byrån har ansett, att till subventionsorter böra hänföras
sådana kommuner, där det trots införandet av de nya bestämmelserna
om tertiärlån icke är möjligt att producera bostäder, som kunna upplåtas
mot hyror i stort sett överensstämmande med »1939 års nivå» på orten. I
enlighet härmed har byggnadslånebyrån beträffande orter, där under senare
år tillkommit subventionerade bostadshus med ur ekonomisk synpunkt relativt
god utformning och normal utrustning samt inrymmande på orten
gängse lägenhetstyper, omräknat låneärendena jämlikt bestämmelserna i den
nya tertiärlånekungörelsen. Därvid har framräknats en hyra, som förutom
de beräknade driftskostnaderna täcker kostnaderna för hela det i fastigheten
nedlagda kapitalet. I de fall, denna hyra överstigit den hyra, som byrån vid
den tidigare behandlingen av låneärendena tillämpat ^— »1939 års hyresnivå»
— föreligger subventionsbehov, om hyresläget på orten skall bli oförändrat.
Vad byrån i enlighet härmed föreslagit beträffande upptagande av
orter i subventionsgrupp har icke föranlett någon erinran från Kungl. Maj:ts
sida. -— Tilläggslån utgår för närvarande å 323 orter, varav 32 tillhöra
grupp 1, 143 grupp 2, 141 grupp 3 och 7 — nämligen landskommunerna
Tåsjö, Bureå, Burträsk, Degerfors, Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk —
grupp 4.

Byrån finner det sist anförda sammanställt med den tidigare redovisade
byggnadskostnadsutvecklingen innebära, att tilläggslåneverksamheten icke
nu kan avvecklas med mindre en utbredd, på sina hall ganska avsevärd stegring
av hyrorna för nyproducerade lägenheter godtages. De skäl, som kunna
åberopas till förhindrande av en sådan utveckling ha så många gånger tidigare
redovisats, att byrån anser det överflödigt att här ånyo upprepa dem.
Byrån vill endast tillägga, att det enligt byråns mening skulle vara ytterst
oklokt, om eu hyresstegring tillätes bryta igenom, då materialprisläget
sannolikt nått sin höjdpunkt. Såvitt byrån kunde förstå talade alltså sakskäl
av överväldigande styrka för att tilläggslåneverksamheten finge under
nästa budgetår fortgå som ett ytterligare förlängt provisorium.

Beträffande frågan om olika orters inplacering i subventionsgrupp framhåller
byrån.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Till följd av byggnadskostnadsutvecklingen torde det bliva nödvändigt att
företaga en allmän översyn av subventionsbehovet inom de olika orterna.
Det får antagas, att denna leder till förslag om upptagande i subventionsgrupp
av nya orter samt om uppflyttande av subventionsorter till högre
grupp. Ifrågavarande förslag avses komma att väsentligen grundas på den
särskilda byggnadskostnadsindex för olika orter i landet, vilken för närvarande
håller på att utarbetas inom byrån och som beräknas bli färdig till
budgetårsskiftel.

Inplacering av en ort i subventionsgrupp eller uppflyttning till högre sådan
grupp av eu ort kan föranleda tvekan, huruvida för ett visst byggnadsföretag
frågan om tilläggslån skall bedömas utifrån den förutsättning, som
härutinnan gäller vid tidpunkten för det preliminära eller det slutliga beslutet.
Byggnadslånebyrån är för sin del av den uppfattningen, att vad som
i subventionshänseende gällde för viss ort då ärendet preliminärt avgjordes
bör ligga till grund jämväl för det slutliga beslutet. Byrån bör dock äga rätt
att, på ansökan av låntagaren och efter tillstyrkan av förmedlingsorganet,
bevilja tilläggslån enligt de bestämmelser som vid meddelande av slutligt
beslut i låneärendet gälla för orten i fråga om subvention.

Byrån anmäler slutligen, att behov föreligger av en justering i de bestämmelser
rörande beräknande av tilläggslånet, vilka omförmälas i anmärkningen
till tabellen i 13 § kungörelsen nr 551/1946. Erfarenheten hade nämligen
visat, att den bidragsminskning av 3 kronor/m2 lokalyta, som skall
ske för i byggnaden inrymda butiker och häremot ur hyressynpunkt svarande
lokaler, ibland ledde till otillfredsställande resultat. Hyresskillnaden
uppginge icke alltid till så högt belopp. Med hänsyn härtill föreslår byggnadslånebyrån,
att bidragsminskningen föreskrives skola utgöra 3 kronor/m2
lokalyta, där ej byrån med hänsyn till omständigheterna medgiver
minskning med lägre belopp.

Yttrande över förslaget.

Statskontoret har i anledning av remiss avgivit utlåtande över byggnadslånebyråns
förslag. Härvid har statskontoret beträffande den föreslagna
ändringen av övre gränsen för tertiärlån till enskilda bostadsföretag anfört
följande.

Enligt statskontorets uppfattning är det för alla berörda parter att föredraga,
om den övre belåningsgränsen för skilda slag av låntagare är fixerad
i gällande författning eller givna direktiv och således icke göres till föremål
för prövning i varje särskilt fall. Ämbetsverket anser sig fördenskull icke
kunna biträda byggnadslånebyråns förslag, att byrån medgives rätt att efter
diskretionär prövning i vissa fall höja övre lånegränsen för enskilda låntagare
upp till 90 procent. Skulle det anses nödvändigt att, för vinnande av
de enskilda producenternas medverkan till en utökad kontrollerad byggnadsverksamhet,
höja lånegränsen, torde en dylik höjning därför böra genomföras
generellt. Emellertid torde tillräcklig erfarenhet ännu icke hava
vunnits beträffande verkningarna av de vid 1946 års riksdag beslutade be -

123

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

stämmelserna rörande tertiärlån. Någon ändring av sagda bestämmelser synes
därför icke nu böra ifrågakomma.

Icke heller finner sig statskontoret kunna förorda byggnadslånebyråns
förslag till särskild disposition och redovisning av de extra amorteringar,
som enskilda producenter hava att erlägga enligt 1946 års kungörelse. Dessa
amorteringar utgöra nämligen kapitalmedel, vilka i det fondförvaltande organets
räkenskaper automatiskt måste gottskrivas vederbörande låntagares
kapitalskuld. Någon samtidig redovisning av dessa medel till en särskild
reservfond vore givetvis icke möjlig. Ändring av bestämmelserna om extra
amortering syntes för övrigt av samma skäl som anförts i fråga om reglerna
för belåningsgränsen för tertiärlån icke nu böra genomföras.

Departementschefen.

Det av byggnadslånebyrån framlagda förslaget om jämkning i vissa hänseenden
i nu gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till flerfamiljshus
synes främst vara motiverat av dels att antalet ansökningar om
lån till flerfamiljshus kraftigt minskat under den hittills gångna delen av
innevarande budgetår, dels att byggnadskostnadsnivån sedan ingången av
år 1946 befunnit sig i rörelse uppåt.

Beträffande de omständigheter som medverkat till att lånefrekvens
e n legat på en jämförelsevis låg nivå sedan den 1 juli 1946 finner jag på
grundval av de uppgifter om ifrågavarande utveckling, som lämnats av
byggnadslånebyrån, sannolikt, att minskningen av antalet till byrån inkommande
ansökningar betingats såväl av införandet av nya bestämmelser rörande
tertiärlåneverksamheten från och med den 1 juli 1946 som av vissa
i det följande närmare angivna förändringar i läget på fastighetsmarknaden.
Detta kan även uttryckas så, att den naturliga och sannolikt rent tillfälliga
inskränkning av låneverksamheten som äger samband med ikraftträdandet
av delvis nya lånebestämmelser torde ha förstärkts av de under
den senaste tiden framträdande ogynnsamma tendenserna på fastighetsmarknaden.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag det sannolikt att antalet allmännyttiga
bostadsföretag kommer att successivt öka. Man synes dock icke
kunna räkna med alt dylika företag redan under nästa budgetår komma
till stånd i sådan omfattning att härigenom ett tillräckligt tillskott av hyresbilliga
lägenheter erhålles. Såsom byggnadslånebyrån framhållit ger nämligen
erfarenheten vid handen att viss, ibland ganska lång tid förflyter, innan
kommunala initiativ hinna omsättas i praktiken. Det ligger i sakens
natur att planering och genomförande av allmännyttiga bostadsföretag, vilka
i regel torde komma att avse jämförelsevis stora projekt, är synnerligen tidskrävande.
Nuvarande förhållanden på byggnadsmaterialmarknaden utgöra

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

otvivelaktigt ett hinder för rationellt bedrivande av bostadsproduktion och
materialsvårigheterna torde vara särskilt påtagliga då fråga är om mera
omfattande byggnadsprojekt. Till följd härav torde en viss försening av planerade
företag vara oundviklig. Vidare torde i vissa fall tveksamhet föreligga
beträffande lämpligheten av att i nuvarande ovissa läge på materialmarknaden
planera och igångsätta större byggnadsföretag.

Det är sålunda enligt min mening uppenbart att särskilda omständigheter
föreligga, vilka kunna medföra att de enskilda byggnadsföretagarna
under en jämförelsevis lång tid komma att svara för en icke obetydlig del
av nyproduktionen av hyresbostäder. Det bör dock tilläggas, att det stöter
på stora svårigheter att i nuvarande läge finna stöd för en mera bestämd
uppfattning i denna fråga.

Som jag framhållit vid min behandling av frågan om metoderna för bostadsprogrammets
realiserande utgöra statliga lån till såväl en- som flerfamiljshus
en nödvändig förutsättning för att den bostadspolitiska målsättningen
skall kunna förverkligas. De olägenheter, som varit förbundna med
de tidigare tillämpade ovissa och irreguljära finansieringsmetoderna, äro
alltför påtagliga för att behöva bli föremål för ett utförligt omnämnande
i detta sammanhang. Jag vill dock framhålla att dessa metoder medföra icke
endast stora risker för snabba inskränkningar av bostadsproduktionen vid
försämring av läget på den allmänna kreditmarknaden utan även krav på
hyreshöjningar, som icke äro sakligt motiverade. Med hänsyn härtill är det
angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att förhindra att stora delar av det
nytillskott av lägenheter i flerfamiljshus, för vilket enskilda byggnadsföretagare
svara, finansieras utan hjälp av statliga lån. Dylika åtgärder äro
enligt min mening påkallade även om man — såsom synes vara fallet —
har anledning räkna med att huvudparten av nyproduktionen av hyreslägenheter
inom en relativt snar framtid kommer att ombesörjas av allmännyttiga
bostadsföretag.

I detta sammanhang torde jag få beröra av byggnadslånebyrån lämnade
uppgifter om den utsträckning i vilken enskilda företagare
slutligt fullfölja preliminärt behandlade låneframställningar.
Byrån framhåller, att vissa omständigheter tyda på
att ett efter hand växande antal dylika företagare, som erhållit preliminärt
lanebeslut, avstar från att begära slutligt beslut om lån. Enligt byråns uppfattning
finnes visst fog för antagandet, att byrån utnyttjas icke såsom ett
låneorgan utan som en värderingsinrättning.

De företagare varom här är fråga måste undantagslöst ha erhållit preliminärt
beslut om lån enligt de före den 1 juli 1946 gällande bestämmelserna.
Det av byggnadslånebyrån konstaterade förhållandet torde därför icke kunna
föras tillbaka på innebörden av de ändringar i lånevillkoren, som trädde i
kraft vid nämnda tidpunkt. Även om det icke är möjligt att på grundval av

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

125

de av byrån lämnade uppgifterna om berörda utveckling bilda sig en uppfattning
om den utsträckning i vilken enskilda företagare under den närmaste
tiden kunna komma att avstå från att begära slutligt beslut om lån,
hyser jag dock den uppfattningen att riskerna för att jämförelsevis många
enskilda företagare komma att avstå från statligt lån äro stora. Det är därför
enligt min mening av utomordentlig vikt att hyresnämndernas prövning
av byggnadskostnaderna icke sker på sådant sätt, alt därigenom den eftersträvade
begränsningen av hyrorna i nyuppförda hus äventyras. Jag förutsätter,
att statens hyresråd oavlåtligen följer utvecklingen på detta område
och vidtager de åtgärder som befinnas påkallade, samt att härvid ett nära
samarbete äger rum med byggnadslånebyrån.

De förslag jämte motivering som byggnadslånebyrån framlägger i syfte
att förhindra i det föregående angivna otillfredsställande
utveckling beträffande finansieringen av de bostadsföretag,
som tillkomma på enskilt initiativ, kunna
till sina huvuddrag sammanfattas sålunda.

Enligt byggnadslånebyråns uppfattning är bakgrunden till de enskilda
företagarnas minskade intresse för statslånen ytterst den allmänna bostadsbristen
samt de inom vida kretsar rådande föreställningarna om penningvärdets
fortskridande försämring och om en i framtiden höjd hyresnivå.
Byrån framhåller i anslutning härtill betydelsen av dels att föreställningen
om att hyrorna någon gång i framtiden måste överlag höjas kraftigt bekämpas,
dels att hyresnämnderna vid bestämmandet av grundhyror för nya
bostadshus ägna stor uppmärksamhet åt prövningen av byggnadskostnaderna.
Byrån understryker i detta sammanhang betydelsen av att de statliga
organ, som ha att övervaka hyresnivån, ha en enhetlig praxis vid sin
uppskattning av byggnadskostnaderna. Slutligen ifrågasätter byrån, om icke
under den övergångstid, som erfordras intill dess de allmännyttiga företagen
kunna övertaga huvudansvaret för hyreshusproduktionen, vissa jämkningar
i villkoren för lån till enskilda företagare borde vidtagas i syfte att
motverka de tillfälligtvis förstärkta spekulationstendenserna inom bostadsproduktionen.

I ett läge, utmärkt både av bostadsbrist och av föreställningar om sannolik
framtida höjning av hyresnivån, vilka verksamt bidraga till alt försäljningar
med god vinst kunna ske av hus uppförda till jämförelsevis höga
kostnader, torde det knappast vara möjligt att få ens det övervägande flertalet
enskilda byggnadsföretagare att utnyttja det statliga stödet åt bostadsförsörjningen
med härtill knutna, för hela lånetiden gällande restriktiva villkor
i fråga om hyressättningen. Jag finner det dock vara av utomordentlig
vikt, att frågan om jämkningar i nu gällande lånebestämmelser, såvitt dessa
i något avseende äro så utformade att de på kort sikt måste sägas vara oförenliga
med önskemålet att huvudparten av nytillkommande hyreslägenheter

126

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 235.

tillföras bostadsmarknaden på de i tertiärlånekungörelsen angivna villkoren,
noggrant överväges.

Byggnadslånebyrån har vid sin prövning av denna fråga stannat inför de
två villkor för lån till enskilda företagare enligt 1946 års kungörelse, vilka
till sin innebörd kunna sägas vara oförmånligare ur låntagarens synpunkt
än motsvarande villkor enligt den äldre kungörelsen. Jag åsyftar här bestämmelserna
om den övre lånegränsen och amorteringsskyldigheten.

Beträffande tertiärlånets övre gräns föreslår byggnadslånebyrån att byrån
medgives rätt att, där omständigheterna det påkalla, tills vidare under budgetåret
1947/48 beträffande enskilda företagare bevilja tertiärlån intill
90 procent av belåningsvärdet. Byrån förutsätter, att sådan höjning icke
bör medgivas utan tillstyrkan av vederbörligt förmedlingsorgan.

Byggnadslånebyråns förslag innebär, att den möjlighet byrån enligt nu
gällande bestämmelser har att, då synnerliga skäl föreligga, beträffande enskilda
företagare höja den övre gränsen för tertiärlånet från 85 till 90 procent
av belåningsvärdet bör utvidgas. I likhet med byggnadslånebyrån anser
jag, att en allmän återgång i fråga om den övre tertiärlånegränsen för
enskilda bostadsföretag till vad som gällde före den 1 juli 1946 icke bör ske.
Otvivelaktigt vore det emellertid, såsom byggnadslånebyrån understrukit,
önskvärt att den övre gränsen för tertiärlånet under en övergångstid kunde
i större utsträckning än som för närvarande är möjligt anpassas till föreliggande
omständigheter i det enskilda fallet. Byrån bör därför enligt min
mening, då särskilda skäl därtill föreligga, kunna till enskilt bostadsföretag
lämna lån intill 90 procent av belåningsvärdet. Jag ansluter mig vidare till
byggnadslånebyråns uppfattning, att det icke är möjligt att uttömmande uppräkna
de fall där en förskjutning uppåt av lånegränsen för enskilda bostadsföretag
ter sig motiverad. Några mera ingående anvisningar för byggnadslånebyråns
prövning i denna del torde därför icke heller kunna meddelas.
Det är dock enligt min mening självklart, att byrån vid denna prövning
måste bestämt fasthålla vid syftet med det statliga stödet åt bostadsförsörjningen,
vilket är att förhindra att oskäliga vinster uppkomma i samband
med bostadsproduktion, att möjliggöra att hyrorna i nyuppförda hus icke
behöva sättas högre än i tidigare byggda, till sin beskaffenhet och belägenhet
jämförliga hus, samt att successivt överföra förvaltningen av nytillkommande
fastigheter till allmännyttiga bostadsföretag. En uppmjukning av
nu gällande undantagsbestämmelse beträffande den övre gränsen för tertiärlån
till enskilda bostadsföretag bör alltså icke betraktas som en anpassning
av det statliga lånestödet till de inom bostadsproduktionen och på fastighetsmarknaden
ökade tendenserna till enskild spekulation.

Vad härefter angår nu gällande amortering sbestämmelser framhåller
byggnadslånebyrån, att det system, som gäller för återbetalning av tertiärlånen
enligt 1946 års kungörelse — d. v. s. lika stora kapitalavbetalningar
årligen i stället för amortering med jämna annuiteter — varit föremål för

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

viss kritik men att byrån i brist på mera omfattande erfarenhet ansett sig
sakna anledning att för närvarande föreslå någon ändring i denna del. Beträffande
den extra amorteringsskyldighet som åvilar enskilda bostadsföretag
föreslår byrån, att fastighetsägaren vid behov bör ha möjlighet att bli
tillfälligt befriad från amorteringsskyldigheten samt att, om så erfordras,
dessutom helt eller delvis utfå den extra amortering, som redan erlagts. Som
motivering för sistnämnda förslag anför byrån, att fall kunna förekomma,
där reparationskostnaderna för en fastighet redan under de tio första aren
överstiga det belopp, som med anlitande av inkomsterna från fastigheten
kan disponeras för detta ändamål. I sådana fall måste fastighetsägaren, i
den mån han saknar eget kapital, upptaga lån för att kunna förvalta fastigheten.
Då det enligt byråns mening med all säkerhet förhåller sig så, att
angivna förhållande är ägnat att motverka särskilt de mindre men ur produktionssynpunkt
värdefulla företagarnas intresse att söka statslån, anser
byrån det önskvärt, att ifrågavarande olägenhet av extraamorteringen undanröjes.

Statskontoret har i yttrande över byggnadslånebyråns ändringsförslag avstyrkt
detta i vad det avser bestämmelserna om extraamorteringen.

Kravet på extra amortering av tertiärlån till enskilt bostadsföretag är
motiverat av alt risk eljest föreligger för att fastighetsägaren under de första
åren, då reparationskostnaderna äro låga, disponerar vid fastighetens förvaltning
uppkommande överskott på sådant sätt att fastighetens ekonomi
på längre sikt äventyras. Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att
den utformning som bestämmelserna om extra amortering fått kan medverka
till en minskning av de enskilda företagarnas intresse för de statliga
lånen och medföra svårigheter i vissa fall för fastighetsägaren att med inkomsterna
från fastigheten bekosta erforderliga reparationer av denna. Enligt
min mening kommer visserligen syftet med bestämmelserna om extra
amortering att tillgodoses även vid genomförandet av byråns förslag, men
risk föreligger för att avsevärda administrativa olägenheter komma att visa
sig förenade med den föreslagna anordningen. Med utgångspunkt från tillgängliga
uppgifter om den takt i vilken reparationskostnaderna för en nybyggd
fastighet kunna beräknas stiga under de tio första åren finner jag
mera ändamålsenligt, att en mindre jämkning göres i fråga om omfattningen
av den extra amortering som bör verkställas av enskilda företagare. Ifrågavarande
amorteringsskyldighet bör sålunda, utan att syttet med densamma
förfelas, kunna begränsas till att avse eu procent av lånets ursprungliga
belopp under en tid av sex år. Jag föreslår diirför, alt nu gällande bestämmelser
om extra amortering ändras i enlighet härmed. Jag förutsätter vidare,
att byggnadslånebyrån kommer att ägna frågan om utvecklingen av reparationskostnaderna
för nyuppförda hus tillbörlig uppmärksamhet.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

1 detta sammanhang finner jag angeläget att lämna några s a m in a nfattande
synpunkter på frågan om principerna för det
statliga lånestödet i vad det avser flerfamiljshus.

Det är enligt min mening icke överraskande, att de år 1946 beslutade ändringarna
av villkoren för tertiärlån till flerfamiljshus, vilka äro ett uttryck
för strävandena att skapa förutsättningar för en genomgripande förbättring
av bostadsstandarden på lång sikt, medföra vissa icke önskvärda konsekvenser
under en kortare övergångstid. Läget på bostads- och fastighetsmarknaderna
-— vilket, såsom i det föregående antytts, utmärkes av dels kvarstående
svår bostadsbrist, dels en av föreställningar om framtida hyreshöjningar
betingad ökning av möjligheterna att med avsevärd vinst försälja
nyuppförda hus -— har sannolikt föranlett att berörda konsekvenser förstärkts.
Omfattningen av den nedgång i antalet ansökningar om tertiärlån
till flerfamiljshus, vilken ägt rum under innevarande budgetår, ger en
ganska bestämd antydan härom. Det är med andra ord sannolikt, att ansökningsfrekvensen
under berörda tid skulle ha i viss mån nedgått, även
om inga ändringar vidtagits i tidigare gällande tertiärlånebestännnelser.

Av mig förordade jämkningar i de från och med den 1 juli 1946 gällande
lånebestämmelserna böra främst betraktas som uttryck för min uppfattning,
att det vid den successiva överflyttningen av ansvaret för bostadsbyggandet
och bostadsförsörjningen på kommunerna och allmännyttiga företag
bör tillses, att tillfälligtvis uppkommande olägenheter i möjligaste mån
begränsas. Dessa jämkningar innebära alltså icke, att jag accepterat de
ökade tendenserna till spekulativ försäljning av fastigheter. Därest under den
närmaste tiden ifrågavarande tendenser skulle ytterligare skärpas, blir det
därför enligt min mening nödvändigt att till prövning upptaga frågan, vilka
möjligheter som föreligga att påskynda kommunernas övertagande av ansvaret
för bostadsförsörjningen. De aktuella tendenserna på bostads- och
fastighetsmarknaderna utgöra nämligen ett tydligt exempel på de tidigare
av mig påtalade risker och olägenheter, som äro förbundna med enskilt
företagande på bostadsförsörjningens område. Att i ett dylikt läge gynna
enskilda bostadsföretag på ett sätt som innebure en utveckling tillbaka till
en ordning, utmärkt av slumpartat bedriven bostadsproduktion, oskäliga
vinster vid produktion och försäljning av bostadshus samt risker för avsevärda
hyreshöjningar, är enligt min mening uteslutet.

Vad härefter angår byggnadslånebyråns förslag att ombyggnad sföretag
under vissa förutsättningar skola ur lånesynpunkt få likställas
med nybyggnadsföretag anser jag mig först böra framhålla, att läget på
såväl bostads- som byggnadsmaterialmarknaderna är sådant, att det framstår
som direkt olämpligt att mera allmänt vidtaga åtgärder i syfte att stimulera
ombyggnadsverksamheten. Byggnadslånebyråns förslag tager emellertid
sikte endast på vissa närmare angivna ombyggnadsfall, vilka framstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

129

såsom angelägna bland annat ur materialsynpunkt. Jag föreslår därför, att
byggnadslånebyrån medgives rätt att, då enligt byråns mening synnerligen
stort behov därav föreligger, med nybyggnadsföretag ur lånesynpunkt likställa
ifrågavarande särskilda ombyggnadsfall.

Jag övergår nu till att behandla byggnadslånebyråns framställning beträffande
tilläggslåneverksamheten under nästkommande budgetår.

De ändringar i vissa hänseenden av villkoren för tertiärlån till flerfamiljshus
som trädde i kraft den 1 juli 1946 medförde, att behovet av kapitalsubvention
i form av tilläggslån avsevärt minskades. I fråga om åtskilliga orter
kunde hyrorna för nya bostadslägenheter sättas lägre än vad tidigare varit
fallet och beträffande andra orter bortföll eller nedgick dittills föreliggande
behov av tilläggslån.

I anslutning till framläggande i propositionen nr 279/1946 av förslag om
nya villkor för tilläggslåneverksamheten från och med den 1 juli 1946 framhöll
jag, att det enligt min uppfattning ej förelåg skäl att bevara denna subventionsform
längre än nödvändigt. Jag ansåg det emellertid icke lämpligt
att föreslå ett omedelbart avskaffande av tilläggslåneverksamheten utan förordade,
att denna tills vidare finge fortgå såsom ett förlängt provisorium.

Byggnadslånebyråns i det föregående redovisade uppgifter om byggnadskostnadsutvecklingen
sedan början av år 1946 ge emellertid vid handen att
behovet av tilläggslånemedel — förutsatt att en höjning av hyrorna för
lägenheter i nyuppförda bostadshus bör undvikas — under budgetåret
1947/48 kommer att stiga avsevärt.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag starka skäl tala för att en hyreshöjning
bör hindras komma till stånd. Visserligen ha penninginkomsterna
under de senaste åren stigit högst betydligt och som en följd härav förhållandet
mellan hyror och inkomster kraftigt förbättrats; den relativa hyresnivån
har med andra ord sjunkit. Men detta förhållande, som i och för sig
är ägnat att väcka tillfredsställelse, kan enligt min mening icke tillmätas
avgörande vikt vid en prövning av frågan om riktlinjerna för hyrespolitiken
under den närmaste framtiden. Det är ett faktum, som jag närmare utvecklat
i anslutning till behandlingen av frågan om bostadsrabatter till olika
familjehushåll, att hyrorna för godtagbara lägenheter för det stora flertalet
hushåll alltjämt framstå såsom höga. Härtill kommer att en hyreshöjning
beträffande nyuppförda hus i nuvarande läge på bostads- och fastighetsmarknaderna
skulle kunna få synnerligen ogynnsamma allmänna verkningar.
Föreställningarna om eu framtida höjning av hyresnivån skulle sålunda
få näring, varigenom risk uppstode för en sådan skärpning av urartningstendenserna
på fastighetsmarknaden att grundvalarna för den långsiktiga
bostadspolitiken rubbades. Byggnadslånebyrån framhåller, att materialprisläget
sannolikt nått sin höjdpunkt. För min del vågar jag icke dela

Bihang till riksdagens protokoll 1947. / sand. Nr 235. 9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

denna optimistiska uppfattning, även om det enligt min mening på längre
sikt, i den mån en förbättring av tillgången på byggnadsmaterial inträder,
torde komma att föreligga möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder
sänka byggnadskostnaderna.

Med ledning av de av byggnadslånebyrån lämnade uppgifterna om byggnadskostnadsutvecklingen
kan beräknas att — om till utgångspunkt för
hyressättningen i nyuppförda hus tages 1939 års hyresnivå med de modifikationer
som hittills gällt — behov av tilläggslån under nästa budgetår kommer
att föreligga på praktiskt taget alla orter i landet. I likhet med byggnadslånebyrån
anser jag på nyss anförda skäl, att ifrågavarande behov bör
täckas av det allmänna på i stort sett samma villkor som för närvarande.

Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att vad som i subventionshänseende
gällde för vederbörande ort då ett låneärende preliminärt avgjordes
bör ligga till grund jämväl för det slutliga beslutet. Byrån bör dock äga
rätt att, på ansökan av låntagaren och efter tillstyrkan av förmedlingsorganet,
bevilja tilläggslån enligt de bestämmelser härom som vid meddelande
av slutligt beslut i låneärendet gälla för orten i fråga.

Enligt nu gällande allmänna föreskrifter för beräkning av tilläggslånet
skall för butiks- och vissa ur hyressynpunkt häremot svarande lokaler en
bidragsminskning ske, motsvarande 3 kronor/m2 lokalyta. Jag ansluter mig
till byggnadslånebyråns förslag, att ifrågavarande föreskrifter ändras därhän,
att bidragsminskningen skall utgöra 3 kronor/m2 lokalyta, där ej byrån
med hänsyn till omständigheterna medgiver minskning med lägre belopp.

Till frågan om behovet av tertiär- och tilläggslånemedel under budgetåret
1947/48 återkommer jag i det följande.

Sammanfattning.

För att underlätta bedömningen av den omläggning beträffande den statliga
bostadspolitiken, som beslutats av 1946 års riksdag och av mig föreslagits
i denna proposition eller kommer att föreslås i särskild proposition
till innevarande års riksdag, torde här få lämnas en sammanfattning av dels
de bestämmelser om lån och bidrag till flerfamiljshus, vilka trädde i kraft
den 1 juli 1946, och nu ifrågavarande förslag till ändringar av dessa bestämmelser,
dels i denna proposition framlagda förslag beträffande lån och
bidrag till enfamiljshus, dels här framlagda förslag beträffande bostadsrabatter,
dels ock de förslag i fråga om kommunernas rättigheter och skyldigheter
med avseende å bostadsförsörjningen som komma att framföras i
särskild proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

131

I. Lån och bidrag till flerfamiljshus.

A. Redan vid 1946 års riksdag fastställda grunder för lån och bidrag till
flerfamiljshus.

1. Tertiärlån.

a. Ränta: 3 procent.

b. Följande lånegränser gälla:

för kommun samt allmännyttiga bostadsföretag, varmed förstås
sådana som arbeta utan enskilt vinstsyfte samt under medverkan och tillsyn
av vederbörande kommun, i normala fall 70—100 och i undantagsfall 60—
100 procent av avkastningsvärdet;

för kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte
och under betryggande kontroll, i normala fall 70—95 och i undantagsfall
60—95 procent av avkastningsvärdet;

för övriga företag, i normala fall 70—85, i undantagsfall 60—85
procent av avkastningsvärdet; då synnerliga skäl därtill föreligga, kan lånets
övre gräns höjas till 90 procent av sagda värde.

c. Amortering skall verkställas med årligen lika stor del av lånets ursprungliga
belopp under en tid av

beträffande nyuppfört stenhus 40 år
» » trähus 30 år

» ombyggt stenhus högst 40 år

» » trähus högst 30 år.

Enskilt företag skall under de 10 första åren av lånets löptid utöver nyssnämnda
amortering verkställa en extra amortering, utgörande per år 1,5 procent
av tertiärlånets ursprungliga belopp.

d. Hyreskontroll. Hyrorna fastställas av det lånebeviljande organet
med ledning av självkostnadsprincipen och få ej höjas utan medgivande av
nämnda organ.

e. Råntegaranti. Låntagaren garanteras under en period av 10 år en
ränta av 3 procent å primärlån och en däremot svarande ränta å sekundärlån
med den inskränkningen att, om räntan å ifrågavarande lån under
garantitiden stiger, eftergift kan medgivas eller redan utgående eftergift
höjas med belopp motsvarande högst en procent av primär- och sekundärlånen.

2. T i 11 ä g g s 1 å n.

Sådant lån — vilket har subventionskaraklär — utgår å orter, där hyresläget
är lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk föreligger att nyproduktionen
av bostäder helt hämmas, om icke subvention lämnas. Dessa
orter, fördelade på fyra grupper, angivas av Kungl. Maj:t efter förslag av
byggnadslånebyrån. Tilläggslån utgår med belopp, motsvarande det kapi -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

taliserade värdet av ett för företaget beräknat bidrag, som för de fyra ortsgruppema
uppgår till respektive 40 öre, 80 öre, en krona 20 öre och en krona
60 öre per kvadratmeter lägenhetsyta. Avdrag med 3 kronor per kvadratmeter
lokalyta göres då byggnaden innehåller lokaler, vilka kunna upplåtas
mot hyror avsevärt överstigande för bostadslägenheter utgående hyror. Det
förutsättes att ett belopp motsvarande en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt
utgår som subvention från vederbörande kommun.

B. Ändringsförslag beträffande grunderna för lån och bidrag till flerfamiljshus.

I avseende å nyss angivna bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till
flerfamiljshus förordas i denna proposition beträffande villkoren för tertiärlån
följande ändringar, vilka äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1947.

1. Beträffande lånegränserna förordas att det lånebeviljande organet erhåller
ökade möjligheter att då särskilda skäl därtill föreligga till enskilda
företag bevilja lån intill 90 procent av avkastningsvärdet.

2. I fråga om amorteringsvillkoren förordas att den extra amorteringen
beträffande enskilda företag begränsas till en procent av tertiärlånets ursprungliga
belopp under de sex första åren av lånets löptid.

II. Lån och bidrag till enfamiljshus.

I avseende å lån och bidrag till enfamiljshus, varmed förstås hus innehållande
högst 2 lägenheter, förordas i denna proposition med i det följande
angivna undantag, helt nya bestämmelser, vilka äro avsedda att träda i kraft
den 1 juli 1948.

A. Följande låne- och bidragsformer för enfamiljshus föreslås ersatta med
ett egnahemslån, till vilket knytes en kapitalsubvention i form av en
råntefri stående del av lånet:

1) tertiärlån till enfamiljshus;

2) bostadsanskaffningslån och härtill knutet tilläggslån till egnahem för
mindre bemedlade, barnrika familjer;

3) bostadsegnahemslån och härtill knutet tilläggslån;

4) jordbruksegnahemslån i vad det avser nybyggnad av bostadshus å
jordbruksfastighet;

5) nybyggnadslån;

6) förbättringslån;

7) förbättringsbidrag i vad det avser ombyggnad som i fråga om resultatet
är likvärdig med nybyggnad; samt

8) arbetarsmåbrukslån och härtill knutet bidrag.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag förutsättas alltså komma att alltjämt
beviljas i enlighet med nu gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 133

B. Villkor för det nya egnahemslånet och den till detta knutna kapitalsubventionen.

1. Ränta: 3 procent.

2. Följande lånegränser föreslås:

a. då kapitalsubvention utgår, 50—90 procent av belåningsvärdet,
vilket skall överensstämma med den godtagbara produktionskostnaden; om
lån mellan 0 och 50 procent icke kan erhållas i öppna marknaden till 3 procents
ränta eller andra särskilda skäl kunna anföras, bör möjlighet föreligga
att erhålla lån mellan 0 och 90 procent av belåningsvärdet.

b. då kapitalsubvention icke utgår, övre lånegräns 75 procent av belåningsvärdet,
i övrigt samma lånegränser som då kapitalsubvention utgår.

3. Amortering skall verkställas av den del av lånet som ligger över 50
procent av belåningsvärdet under en period av, då fråga är om nybyggnad,
25 år (annuitet = 5,71) och, då fråga är om ombyggnad, högst 25 år. Den
del av lånet som ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet är sålunda
amorteringsfri. Då familjebostadsbidrag för familjer med stort barnantal
tillsammans med bränslebidrag (se under III. Bostadsrabatter) överstiger
kapitalkostnaden, verkställes extraamortering svarande mot det överstigande
beloppet.

4. Kapitalsubvention skall utgå i form av räntefri stående del av egnahemslånet
med ett belopp av, beträffande nybyggnad av egnahem, 4 000
kronor, tvåfamiljshus 6 000 kronor samt, beträffande ombyggnad som i
fråga om resultatet är likvärdig med nybyggnad, 20 procent av den godtagbara
ombyggnadskostnaden, dock högst 4 000 kronor för egnahem och 6 000
kronor för tvåfamiljshus. (Beträffande det särskilda villkor som föreslås
gälla för kapitalsubvention, se under II. B. 5. b.)

5. Villkor beträffande lägenhetens storlek och utrustning.

a. Minimikrav: på landsbygden 2 rum och kök, lägenhetsyta omkring
60 kvadratmeter, i stadssamhällen 3 rum och kök, omkring 70 kvadratmeter;
vatten- och avloppsledningar inom lägenheten, förutsatt att vatten och
avlopp kan ordnas inom rimliga kostnader, samt i regel centralvärme och
badmöjlighet.

b. Såsom särskilt villkor för erhållande av kapitalsubvention föreslås
att lägenhetsytan skall utgöra högst omkring 120 kvadratmeter i enlighet
med byggnadslånebyråns nuvarande praxis.

Föreslagna bestämmelser om familjebostadsbidrag och bränslebidrag till
familjer med minst två minderåriga barn i vissa egnahem återfinnas under
den närmast följande rubriken.

III. Bostadsrabatter.

A. Familjebostadsbidrag.

1. Villkor beträffande familjerna:

minst två barn under 16 år,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst
(enligt den i prop. nr 212/1947 föreslagna statliga inkomsttaxeringen) högst
4 000 kronor i fråga om tvåbarnsfamiljer, innan den nya statliga inkomsttaxeringen
genomförts motsvarande inkomststreck enligt nu gällande taxeringsbestämmelser;
högre inkomststreck för familjer med flera barn, sålunda
7 000 kronor för familj med fem minderåriga barn; inkomstprövning
vart femte år.

2. Villkor beträffande lägenhetens storlek:

a. Lägenheter i nyuppförda flerfamiljshus: minst 2 rum och kök
med en lägenhetsyta av minst 50 kvadratmeter.

b. Lägenheter i nyuppförda enfamiljshus: på landsbygden minst
2 rum och kök med en lägenhetsyta av omkring 60 kvadratmeter, i stadssamhällen
minst 3 rum och kök med en lägenhetsyta av omkring 70 kvadratmeter
samt i båda fallen en maximiyta av cirka 120 kvadratmeter i enlighet
med byggnadslånebyråns praxis.

3. Villkor beträffande lägenhetens utrustning:

a. Lägenheter i nyuppförda flerfamiljshus: vatten och avlopp, centralvärme,
w. c., enskilt badrum.

b. Lägenheter i enfamiljshus, uppförda efter den 1 juli 1948: inga
obligatoriska krav men, där vatten och avlopp kan ordnas inom rimliga
kostnader, vatten- och avloppsledningar inom lägenheten samt i regel centralvärme
och badmöjlighet.

4. Allmänna krav på byggnadernas tekniska standard

samt på miljön:

Köksutrustningen bör vara tillfredsställande, biutrymmena tillräckliga; i
fråga om bostäder i stadssamhällen bör tillses att dessa äro inrymda i hus
av lämplig typ för familjer med barn och belägna inom område, där möjligheterna
för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma.

5. Bidragets storlek:

a. Familjer i nyuppförda flerfamiljshus föreslås erhålla ett årligt
bidrag av 130 kronor per barn.

b. Familjer i ny- eller ombyggda egnahem, finansierade med det nya
egnahemslånet, föreslås erhålla ett årligt bidrag motsvarande 20 procent
av de ursprungliga kapitalkostnaderna, dock lägst 130 kronor och högst
175 kronor per barn.

6. Bidragets form:

I fråga om familjer i egnahem bör bidraget utgå såsom avdrag å de årliga
kapitalkostnaderna, i fråga om familjer i flerfamiljshus såsom avdrag å
hyran. Bidrag kan icke utgå kontant. Familjer i egnahem erhålla, därest
familjebostadsbidraget tillsammans med det särskilda bränslebidraget (se
under III. B) överstiger de årliga kapitalkostnaderna, den överskjutande
delen av bidraget i form av extra amortering å lånet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

135

B. Bränslebidrag.

1. Allmänt villkor är att familjebostadsbidrag utgår.

2. Bidragets storlek:

175 kronor i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län;

150 kronor i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands
län;

125 kronor i Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands,
Örebro, Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs,
Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus
län.

De nya bestämmelserna om familjebostadsbidrag jämte särskilt bränslebidrag
föreslås träda i kraft den 1 juli 1948. Frågan om familjebostadsbidrag
till familjer i tidigare uppförda hus föreslås upptagas till prövning först vid
1948 års riksdag. Huruvida bidrag bör utgå till dylika familjer föreslås göras
beroende av bland annat resultatet av en planerad inventering av vissa
delar av bostadsbeståndet.

C. Trekronorsbidraget.

1. Villkor beträffande familjerna:

Vederbörande kommun skall avgöra vilka hushåll som böra erhålla dylikt
bidrag; det förutsättes emellertid, att det kommer att utgå till hushall
med begränsade inkomster.

2. Villkor beträffande lägenheterna:

Dessa skola vara inrymda i bostadshus, färdigställda efter den 1 juli 1946
och förvaltade av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag i den mening,
vari detta uttryck tages i 1946 års tertiärlånekungörelse.

3. Bidragets storlek:

Tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyla.

Bestämmelserna om trekronorsbidrag föreslås träda i kraft redan den
t juli 1947.

IV. Kommuns skyldigheter och rättigheter i avseende å åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen.

1 proposition till innevarande års riksdag komma förslag att framföras
rörande kommunernas bostadspolitiska uppgifter. Förslagen innebära

å ena sidan att kommunerna få rätt att anslå medel för förbättring av
bostadsförhållandena inom vederbörande kommun,

å andra sidan att kommunerna bli skyldiga dels att förmedla statliga lån
och bidrag för bostadsändamål, dels att, i händelse bostadsförsörjningen
inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbätt -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

rande; sistnämnda skyldighet bör beträffande kommuner, för vilka behov
därav föreligger, innefatta åliggande att uppgöra plan för bostadsförsörjningen.

Särskilda frågor.

Räntegarantin.

Nu gällande bestämmelser.

Enligt riksdagens beslut år 1946 (skr. nr 369) skall viss räntegaranti lämnas
i samband med den tertiärlåneverksamhet som bedrives under budgetåret
1946/47. Bestämmelserna rörande denna garanti, vilka i stort sett ansluta
sig till de bestämmelser som gällt under budgetåren 1942/43—1945/46,
innebära, att staten under eu period av tio år från en fastighets belåning
utfäster sig att under vissa förutsättningar och inom vissa gränser lämna
bidrag till täckande av räntekostnaderna för lån, liggande under tertiärlånet.
Ifrågavarande bidrag lämnas i form av eftergift å de ränte- och
amorteringsbelopp, som halvårsvis skola erläggas å tertiärlånet. Garanterad
ränta för flerfamiljshus är i fråga om primärlån 3 procent och i fråga om
sekundärlån däremot svarande ränta. Beträffande enfamiljshus är den garanterade
primärlåneräntan 3,5 procent. I avseende å icke räntebundna lån
har ränteeftergiften i visst hänseende begränsats. Om sålunda räntan å sådant
lån under garantitiden stiger, kan eftergift medgivas eller redan utgående
eftergift höjas med belopp motsvarande högst 1 procent av primäroch
sekundärkrediten. Eftersom räntan å icke räntebundna lån för närvarande
uppgår till 3 och 3,5 procent för primär- respektive sekundärlån har
räntegarantin beträffande de lån som för närvarande beviljas enbart karaktären
av garanti. Beträffande bundna lån däremot, vilka betinga en
något högre kostnad, utgår ränteeftergift.

Ändringsförslag.

I skrivelse den 24 oktober 1946 har statskontoret lämnat vissa uppgifter
om ränteeftergifternas storlek och i samband härmed framlagt förslag om
förenklingar i fråga om eftergiftssystemet.

Beträffande ränteeftergifternas storlek framhåller statskontoret bland annat,
att det vid den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser om
räntegaranti visat sig, att de beviljade ränteeftergifterna i stor utsträckning
kommit att uppgå till så obetydliga belopp, att skäl synas föreligga att upptaga
fragan om deras berättigande och hela eftergiftssystemets framtida utformning
och tillämpning till förnyad prövning.

För att belysa eftergiftsbeloppens storlek lämnar statskontoret följande
uppställning beträffande de i ämbetsverkets räkenskaper per den 15 augusti
1946 redovisade hal vårseftergifterna, fördelade efter storlek:

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

137

Storleksordning	Antal	%
5 kr. och därunder ....	............ 374	31,0
5—6 kr............	............ 188	15,5
6—10 » ...........	............ 133	11,0
10—20 » ...........	............ 131	11,0
20—50 » ...........	............ 93	7,5
50—100 » ...........	............ 83	7,0
100—500 »	............ 160	13,0
500—1 000 » ...........	............ 33	2,5
Över 1 000 » ...........	............ 20	1,5
	Summa 1 215	100,0

Härtill fogar statskontoret följande kommentar.

Av uppställningen framgår, att av hela antalet eftergifter per den 15
augusti 1946 — 1 215 — icke mindre än 562 eller 46,5 procent understiga
6 kronor per halvår. Antalet understigande 10 kronor per halvår uppgår
till icke mindre än 695 eller 57,5 procent av hela antalet. 826 eller 68,5 procent
understiga 20 kronor per halvår. Enligt statskontorets uppfattning
sakna bidragsbelopp av sådan storleksordning praktisk betydelse för låntagarna
i jämförelse med alla övriga med byggnadsföretagen förenade kostnader.
Detta torde bland annat framgå av att samtliga i statskontorets räkenskaper
redovisade eftergifter för budgetåret 1945/46 endast uppgingo till
ungefär 107 700 kronor, medan de till statsverket redovisade tertiärlåneräntorna
för samma tid uppgingo till icke mindre än 4 150 000 kronor, vilket
belopp i sin tur dock endast torde representera en mindre del av berörda
fastigheters årskostnader. Genom rådande variation i exempelvis tomtpriser
och tomternas beskaffenhet, fastigheternas läge, inredning och standard
i övrigt m. m. lärer det för övrigt under alla omständigheter ändock icke
vara möjligt alt ernå den ekonomiska rättvisa olika låntagare emellan, som
genom eftergiftssystemet åsyftas.

Beträffande omfattningen av och kostnaderna för arbetet med handläggning
av frågor som ha samband med eftergiftssystemet framhåller statskontoret.

Bidragsbeloppens storlek synes ej heller stå i rimlig proportion till arbetet
med och kostnaderna för eftergiftssystemets administrering. Detta gäller särskilt
de smärre eftergifterna, för vilka de absoluta kostnaderna torde vara
lika höga som för de större. Varje eftergiftsbelopp skall sålunda på grundval
av insända uppgifter uträknas och fastställas av byggnadslånebyrån
samt besluten protokollföras, registreras samt delgivas vederbörande. Vid
räntefluktuationer å underliggande lån skola vidare redan fastställda eftergifter
omräknas och beslut härom tillställas berörda parter. Byggnadslånebyrån
har även att genom uppgifter infordrade från kreditanstalterna kontrollera
räntan på de underliggande krediterna.

Med ledning av byggnadslånebyråns beslut har statskontoret sedermera
vid aviseringen till förmedlingsorganen att för varje halvår 10 år framåt i
tiden minska tertiärlåneannuiteterna med de i förekommande fall fastställda
eftergiftsbeloppen. Arbetet härmed lynges särskilt genom att eftergifterna
dels uträknas och fastställas jämväl med angivande av ören, dels till belop -

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

pet växla för varje halvår för ett och samma lån. Aviseringen försvåras
ytterligare genom omräkningarna, vilka även försena arbetet. I samband
med inbetalningarna har statskontoret vidare att särskilt kreditera lånekorten
med eftergifterna, vilka skola gottskrivas låntagarna, ehuru beloppen
icke inflyta. Samtidigt skola beloppen förtecknas på visst sätt och deras
summa påföras fonden för gemensamma ränteinkomster, vilka finansiera
ifrågavarande räntesubventioner.

Ränteeftergifterna förorsaka även förmedlingsorganen ett betydande
arbete.

Mot bakgrunden av de av statskontoret lämnade uppgifterna om administreringen
av eftergiftssystemet framhåller statskontoret, att det med hänsyn
till den relativt ringa betydelse eftergifterna i praktiken synbarligen kommit
att medföra mest rationella vore att helt avveckla eftergiftssystemet.
I anslutning härtill framlägger statskontoret ett förslag till förenkling
av systemet, vilket borde genomföras, därest en total avveckling av detsamma
icke låter sig göra.

Ifrågavarande förslag innefattar följande åtgärder.

1. Eftergifter understigande ett visst belopp —- exempelvis 10 eller 20
kronor per halvår — avskaffas helt i fråga om framdeles beviljade tertiärlån.
Ifrågavarande smärre eftergifter sammanfalla emellertid i regel med
sådana eftergifter, som fastställas i samband med lån till enfamiljshus.
Samma effekt i fråga om beskärning av eftergifterna, som eftersträvas genom
nyssnämnda gränsdragning i fråga om beloppet, skulle därför kunna
ernås genom att helt och hållet upphäva bestämmelserna om eftergifter för
tertiärlån avseende enfamiljshus. En dylik lösning av frågan skulle medföra
en logisk och naturlig gränsdragning och därigenom förebygga de svårigheter
och orättvisor, som vid fastställandet av ett visst belopp som maximum
skulle framträda vid alla uppkommande gränsfall.

2. Samtliga hittills beviljade eftergifter, jämställda med dem, som skulle
falla inom ramen för ett eventuellt beslut enligt förslag 1, avvecklas omedelbart
efter frivillig överenskommelse med respektive låntagare och med
engångsutbetalning av de redan fastställda eftergifternas beräknade nuvärde.

3. Samtliga kvarstående eftergifter utjämnas genom generell höjning eller
sänkning av beloppen till närmaste hela krontal. Åtgärden torde kunna vidtagas
enbart genom en cirkulärskrivelse till statskontoret, förmedlingsorganen
och låntagarna.

4. Alla framdeles beviljade eller omräknade eftergifter fastställas endast
i hela krontal.

5. Genom utjämning böra eftergifterna framdeles fastställas till ett gemensamt
belopp för varje hel- eller halvår inom hela 10-årsperioden.
Samma regel bör gälla även vid omräkning av beloppen.

6. Samtliga såväl hittillsvarande som framdeles beviljade eftergifter böra
fastställas såsom helårsbelopp och fråndragas annuiteterna endast eu gång

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

årligen. Avdragen böra lämpligen verkställas per den 1 januari varje år.
Härigenom skulle allt löpande arbete med eftergifterna minskas med hälften
och statskontoret befrias från bestyret därmed under tiden för ämbetsverkets
bokslutsarbete.

I skrivelsen den 14 mars 1947 har statens byggnadslånebyrd till behandling
upptagit frågan om behovet av ändringar i gällande bestämmelser om
räntegaranti.

Byggnadslånebyrån konstaterar inledningsvis, att bestämmelserna om
räntegaranti endast gälla för den tertiärlåneverksamhet som bedrives under
innevarande budgetår och att denna begränsning sammanhänger därmed,
att statsmakterna i avbidan på förslag av 1945 års bankkommitté rörande
fastighetskreditväsendets ordnande icke velat taga ställning till fragan, huruvida
den nuvarande räntegarantin är den definitivt bästa metoden att stabilisera
kapitalutgifterna för en fastighet.

I anslutning härtill anmärker byggnadslånebyrån, att byrån med stöd av
uttalanden i 1946 års bostadsproposition (nr 279, sid. 68—69, 81), mot vilka
riksdagen ej haft något att erinra, ansett sig under budgetåret 1946/47 kunna
underlåta att bevilja ränteeftergift i sådana fall, där dylik eftergift skulle
årligen uppgå till belopp motsvarande högst 1 procent av årsutgifterna för
en fastighet. Däremot har byggnadslånebyrån ansett sig skyldig att fortsättningsvis
medgiva före den 1 juli 1946 preliminärt eller slutligt utfästa
eftergifter oavsett beloppets storlek.

Med anledning av statskontorets förutnämnda framställning beträffande
avskaffande eller förenkling av räntegarantisystemet, vilken remitterats till
byggnadslånebyrån, framlägger byrån härefter vissa allmänna synpunkter
på behovet av ett dylikt system även i framtiden.

Systemet med räntegaranti och räntesubvention har, framhåller byggnadslånebyrån,
under de sista åren i allt väsentligt varit utan betydelse för den
faktiska hyressättningen i de statsbelånade fastigheterna, i det att dels eftergift
förekommit blott i ett begränsat antal ärenden, dels utgående eftergifter
i de allra flesta fall haft en rent bagatellartad storlek. Ur dessa synpunkter
och med hänsyn till att eftergifterna vålla en rad tekniska olägenheter såväl
för byggnadslånebyrån som statskontoret kunde det ligga nära till hands
att — såsom statskontoret i den remitterade framställningen gjort — ifrågasätta
det ändamålsenliga i att bevara ifrågavarande system. Byggnadslånebyrån
är dock av den uppfattningen, att en så radikal lösning knappast
ter sig för närvarande berättigad. Därest nyssnämnda olägenheter i stor utsträckning
kunna elimineras genom förenklingar i eftergiftsbestämmelserna,
anser byrån därför, att med det definitiva lösandet av frågan om bibehållandet
av räntegarantin bör kunna anstå, till dess 1945 års bankkommitté
framlagt sina förslag angående fastighetskreditväsendet i framtiden. I enlig -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

het härmed förordar byrån, att räntegarantin i princip bibehålies jämväl i
avseende å tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår.

Beträffande statskontorets förslag om vissa förenklingar i nu gällande bestämmelser
rörande räntegaranti anför byggnadslånebyrån följande.

o Vad först angår statskontorets under 1. redovisade förslag tillämpar —
såsom i det föregående angivits — byggnadslånebyrån redan från och med
innevarande budgetår den regeln, att eftergifter, som skulle komma att per
år understiga 1 procent av fastighetens avkastning under samma tid, icke
medgivas. Regeln kan dock icke tillämpas beträffande andra ärenden än
sådana som föranleda preliminärt beslut om lån från och med den 1 juli
1946. Enligt byråns mening är den nu tillämpade begränsningsregeln att
föredraga framför den av statskontoret förordade. Det måste nämligen anses
vara mera förenligt med rättvisesynpunkten att fastställa en relativ gräns
för ränteeftergiften än en absolut.

Statskontorets förslag under 2. kan byggnadslånebyrån såtillvida tillstyrka,
att avvecklingen — i konsekvens med vad nyss anförts — bör gälla eftergifter
uppgående till ett årligt belopp av högst 1 procent av fastighetens
årsavkastning. Givetvis kan avvecklingen gälla endast sådana eftergifter,
som hänföra sig till räntebundna lån. Byrån får vidare i detta sammanhang
framhålla, att beräkningen av nuvärdet för eftergiftsbeloppen måste komma
att bli en ganska tidsödande procedur, eftersom det sammanlagt torde röra
sig om inemot 40 000 poster. Då det gemenligen är fråga om småbelopp, har
byrån igångsatt en undersökning för att utröna, huruvida det är möjligt att
finna någon mera summarisk metod för nuvärdesberäkningen, varigenom
arbetet härmed skulle kunna förenklas. Byrån är emellertid av den uppfattningen,
att det knappast är möjligt att medhinna de för avvecklingsförfarandet
nödvändiga förberedelserna före den betalningstermin, som infaller
den 15 februari 1948, varför byrån avser att inkomma med eu ytterligare
framställning i ämnet.

Vad slutligen angår de förslag, som redovisas under 3.—6. i statskontorets
framställning, vill byggnadslånebyrån livligt tillstyrka desamma.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om räntegaranti avse endast den tertiärlåneverksamhet,
som bedrives under budgetåret 1946/47, vilket sammanhänger
med att förevarande spörsmål kan komma i ett nytt läge med anledning av
förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att framlägga beträffande
fastighetskreditväsendets framtida organisation. Eftersom bankkommittén
ännu icke framlagt något förslag i sagda fråga bör enligt min mening även
under nästa budgetår räntegaranti lämnas i anslutning till tertiärlånegivningen.
Några ändringar i fråga om omfattningen av och villkoren för sagda
garanti finner jag ej heller motiverade. Jag anser dock, att vissa administrativa
skäl tala för att gällande regler för fastställande av den räntesubvention
som bör beviljas i rådande ränteläge i vissa hänseenden förenklas.

Såväl statskontoret som byggnadslånebyrån har föreslagit, att i vad det
gäller nytillkommande lån ränteeftergifter, som skulle understiga ett visst

141

Kungl. Maj:ls proposition nr 235.

belopp, icke borde medgivas. Statskontoret föreslår härvid en absolut gräns,
medan byggnadslånebyrån i anslutning till den begränsningsregel som byrån
tillämpar under innevarande budgetår förordar, att ränteeftergift skall
utgå endast under förutsättning att den överstiger 1 procent av fastighetens
avkastning. Jag föreslår, att sistnämnda regel tillämpas jämväl under
nästkommande budgetår.

Statskontoret föreslår vidare, att redan beviljade eftergifter, som understiga
ett visst belopp, böra omedelbart avvecklas efter frivillig överenskommelse
med respektive låntagare och med engångsutbetalning av de redan
fastställda eftergifternas beräknade nuvärde. Enligt min mening bör en dylik
avveckling komma till stånd så fort som möjligt beträffande eftergifter,
som icke överstiga 1 procent av fastighetens avkastning.

Jag har slutligen intet att erinra mot statskontorets förslag i vad dessa
avse dels att kvarstående eftergifter skola utjämnas till närmaste hela krontal,
dels att framdeles beviljade eller omräknade eftergifter skola fastställas
i hela krontal, dels att eftergifterna framdeles fastställas till ett gemensamt
belopp för varje helår inom tioårsperioden, dels ock att såväl hittillsvarande
som framdeles beviljade eftergifter skola fastställas såsom helårsbelopp
och fråndragas annuiteterna endast en gång årligen.

Bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem.

Nu gällande bestämmelser.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 september 1941 (jmfr prop. 251/1941
och riksd. skr. 448/1941), vilket beslut årligen förnyats under liden därefter,
skall då fråga är om egnahem, som innehas av familjebidragsberättigad familj,
byggnadslånebyrån — där en dylik åtgärd är påkallad med hänsyn
till bränsleprisstegringen samt finnes kunna medföra en höjning av familjebidraget
-— företaga omprövning av den för fastigheten beräknade bostadskostnaden.
Härvid har byggnadslånebyrån att tillse, att nämnda kostnad
kommer att innefatta full gottgörelse för fastighetens uppvärmningskostnad,
beräknad efter de vid prövningstillfället för fastigheten gällande bränslepriserna.
Den sålunda fastställda bostadskostnaden skall ligga till grund för
beräkningen av familjebidragets storlek.

Departementschefen.

I vad det gäller barnfamiljer i hyresbostäder som avses i kungörelsen den
5 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande
av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer utgår sedan hösten
1941 vid sidan av den med hänsyn till barnantalet beräknade hyresrabatten
ett särskilt bränsletillägg, vilket i varje enskilt fall motsvarar den faktiska
stegringen av värmekostnaderna i förhållande till sagda kostnader under
tiden 1 oktober 1938—30 juni 1939. Ifrågavarande bestämmelser innebära,

142

Kuiiyl. Aluj.ts proposition lir 235.

att barnrika familjer i hyresbostäder erhålla lull kompensation för stegringen
av värmekostnaderna sedan hösten 1939. Beträffande dylika familjer
i egnahem utgår intet särskilt bränslebidrag. Den kompensation för bränslekostnadsstegringen
som i detta fall erhålles ingår i själva familjebidraget.
Detta medför att bränslebidragets storlek varierar med antalet minderåriga
barn. Enligt givna direktiv borde bränslekostnadsstegringen sålunda kompenseras
med 30 procent då fråga är om en trebarnsfamilj, med 40 procent
då fråga är om en fyrabarnsfamilj o. s. v. 1 själva verket innebär den praxis
som utbildats inom byggnadslånebyrån i avseende å beräkningen av den till
grund för fastställandet av familjebidragets storlek liggande årskostnaden
för egnahemmet, att kompensationsgraden blir avsevärt mindre än nyss sagts.
Byggnadslånebyrån har nämligen till grund för ifrågavarande beräkning avårskostnaderna
lagt en bränslekostnad, som uppskattats med utgångspunkt
från ett bränslepris, avsevärt understigande de under de senaste åren gällande
priserna.

Enligt min mening är den praxis som för närvarande tillämpas inom byggnadslånebyrån
vid beräkning av bränslekostnaderna otillfredsställande; den
står ej heller i full överensstämmelse med lämnade direktiv. Uppenbart är
emellertid vidare att det är förbundet med avsevärda olägenheter att vid
beräkningen av de årskostnader som ligga till grund för bestämmande av
familjebidraget utgå från de för tillfället rådande bränslepriserna. Skall full
hänsyn år från år tagas till den sedan år 1939 inträffade bränslekostnadsstegringen,
måste nämligen vid varje förändring av bränslepriserna en omräkning
av årskostnaderna ske. En dylik omräkning är praktiskt så gott
som utesluten. Vidare bör beaktas att vissa skäl tala för att kompensationsgraden
i vad det gäller bränslekostnadsstegringen icke bör variera — såsom
nu är fallet — med antalet barn.

Med hänsyn till vad sålunda anförts beträffande nu gällande bestämmelser
om bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem
finner jag det angeläget, att det sedan år 1941 tillämpade systemet redan
från och med den 1 juli 1947 ersättes med bestämmelser i ämnet, som ansluta
sig till de i det föregående föreslagna, vilka avses skola träda i kraft
den 1 juli 1948 och omfatta samtliga familjer som då bli berättigade till bostadsrabatt.
Beträffande barnrika familjer i egnahem, till vilka före den
1 juli 1947 familjebidrag börjat utgå, bör enligt min mening beviljas ett
bränslebidrag som något understiger det bidrag, som föreslås utgå från och
med den 1 juli 1948. Ifrågavarande familjer ha nämligen till följd av principerna
för beräkning av familjebidraget redan genom sagda bidrag erhållit
viss ersättning för bränslekostnadsstegringen. Jag föreslår därför, att till
de familjer varom här är fråga såsom förstärkning av familjebidraget lämnas
ett särskilt bränslebidrag, uppgående till 75, 100 eller 125 kronor, beroende
på egnahemmets belägenhet i landet. I enlighet med den indelning
av landet i avseende på behovet av värmeisolering i fyra zoner, för vilken

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

en redogörelse lämnats å sid. 75, bör bidraget sålunda utgöra 75 kronor
per lägenhet i zonerna III och IV, 100 kronor i zon II och 125 kronor i zon I.
Vad åter angår egnahem beträffande vilka beslut om bostadsanskaffningslån
föreligger eller kommer att fattas under tiden fram till den 30 juni 1948
men där till vederbörande familj familjebidrag den 1 juli 1947 ännu icke
börjal utgå, bör samma bränslebidrag lämnas som i det föregående föreslagits
böra komma vissa barnfamiljer till godo från och med den 1 juli 1948,
d. v. s. 125 kronor i zonerna III och IV, 150 kronor i zon II och 175 kronor
i zon I. Jag förutsätter därvid, att byggnadslånebyrån i sistnämnda fall beräknar
den till grund för familjebidraget liggande årskostnaden med utgångspunkt
från bränslekostnaderna enligt 1939 ars priser.

Det må slutligen nämnas, att antalet familjer i egnahem vilka före den
l juli 1917 kunna beräknas komma i åtnjutande av familjebidrag utgör
drygt 9 000; dessa familjer skulle enligt förslaget såsom förstärkning avfamiljebidraget
från och med den 1 juli 1947 och tills vidare erhålla ett
årligt bränslebidrag av 75—125 kronor. Det antal familjer som uppföra
egnahem med hjälp av bostadsanskaffningslån men som icke kunna beräknas
före den 1 juli 1947 komma i åtnjutande av familjebidrag utgör likaledes
drygt 9 000; dessa familjer skulle enligt förslaget i samband med att
familjebidrag börjar utgå såsom förstärkning av sagda bidrag erhålla ett
årligt bränslebidrag av 125—175 kronor.

Bidrag till anordnande av pensionärshem.

Nu gällande bestämmelser.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939
(nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem (ändrad genom
kungörelser nr 941/1939 och 573/1942).

Statsbidrag till inrättande av pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t och
äro avsedda för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade
åldringar och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund
eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må
utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vai a försedda
med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så
kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas sa, att
trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i
hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,
som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åtnjuta pension
enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen
om invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd alt med egna

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

medel skalfa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan antagas,
efter erhållande av bostad i hemmet, bli i stånd att försörja sig utan
annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.

Hyrorna, som inkludera kostnaden för vatten och värme, äro maximerade
till belopp, som anpassats efter den nuvarande ortsgraderingen inom folkpensioneringen.
Följande tabell utvisar maximihyrorna.

Dyrortsgrupp	Lägenhet för
1 person	2—3 personer	4 eller flera personer
i......................	120	180	210
2......................	180	270	315
3......................	240	360	420

Statsbidrag till pensionärshems inrättande utgår med viss, för varje fall
bestämd procent av kostnaderna, exklusive kostnaden för tomt och ledningar.
Bidragsprocenten, som varierar allt efter skattetrycket inom kommunen,
utgör lägst 25 och högst 80 procent av byggnadskostnaden.

Ansökan om statsbidrag ställes till Kungl. Maj:t men ingives till byggnadslånebyrån,
som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande översända
detsamma till socialdepartementet.

Departementschefen.

Med anledning av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
vilken från och med 1948 års ingång ersätter 1935 års lag om folkpensionering,
synas gällande bestämmelser om bidrag till anordnande av pensionärshem
böra bli föremål för översyn. Enligt min mening bör dock en fullständig
omprövning av ifrågavarande bidragsverksamhet icke nu verkställas.
Som skäl för denna min uppfattning får jag anföra följande.

Såsom jag redan vid framläggandet för 1946 års riksdag av förslag till
ny folkpensioneringslag antytt medför folkpensionssystemets ändrade uppbyggnad,
att bestämmelserna om hyrorna i pensionärshemmen under alla
förhållanden måste bli föremål för en översyn. Enligt gällande bestämmelser
äro maximihyrorna för lägenheter i pensionärshem fastställda med hänsyn
till nu gällande dyrortsgruppering inom folkpensioneringen. Därest de
tre dyrorter som nu förekomma ersättas med de nya fem bostadskostnadsgrupperna,
måste bestämmelserna om maximihyrornas belopp anpassas efter
indelningen i bostadskostnadsgrupper. Härvid torde det icke kunna undvikas
att å vissa orter hyrorna komma att sättas högre än vad tidigare gällt
för pensionärshem å orten. Vissa skäl tala emellertid för att omprövningen
av maximihyrorna bör äga rum först per den 1 juli 1948. Det synes sålunda
uppenbart, att planer beträffande uppförande av pensionärshem föreligga
inom många kommuner; dessa planer skulle säkerligen i vissa fall komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

145

att rubbas, därest nu gällande maximihyror skulle bli föremål för ändringar
redan per den 1 januari 1948.

Vidare bör enligt min mening en justering av nu gällande maximihyror
föregås av en grundlig undersökning av effekten av gällande bestämmelser
rörande statsbidrag till här ifrågavarande ändamål; uppgifter borde jämväl
införskaffas om kommunernas kostnader för pensionärshemmen. En dylik
undersökning har icke kunnat utföras, då kommunernas inplacering i bostadskostnadsgrupp
enligt den nya folkpensioneringslagen ännu icke verkställts.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att nu gällande bestämmelser
om maximihyror för lägenheter i pensionärshem få äga tillämpning under
hela nästa budgetår. Detta innebär sålunda att den dyrortsgruppering som
vid 1947 års utgång gäller för folkpensionernas storlek, även därefter skall
vara normerande för maximihyrorna i pensionärshemmen. Jag har emellertid
för avsikt att låta företaga en undersökning om vilka minimihyror som
med hänsyn till den nya folkpensioneringslagen lämpligen böra tillämpas
från och med den 1 juli 1948. Ett särskilt spörsmål som därvid också måste
undersökas, är i vad mån förändring skall ske beträffande hyressättningen
i redan uppförda pensionärshem.

Till följd av den nya lagen om folkpensionering bör 3 § kungörelsen den
22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem,
vilken angiver förutsättningarna för att kunna antagas såsom hyresgäst i
sådant hem, bli föremål för vissa ändringar att tillämpas från och med den
1 januari 1948. Härom får jag anföra följande.

I 3 § sagda kungörelse stadgas för närvarande såsom huvudregel, att till
hyresgäst i pensionärshem må antagas endast person, vilken dels antingen
uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter
pension enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen
om invalidunderstöd, dels kan antagas vara ur stånd att med egna medel
förskaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör lämnas person, som kan
antagas efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig
utan annat bidrag från det allmännas sida än pension eller invalidunderstöd.
Där särskilda skäl därtill föranleda må dock till hyresgäst i pensionärshem
antagas även annan mindre bemedlad person än nu sagts. Vidare
gäller, att hyresgäst må kunna erhålla bostad —- förutom för sig själv —
jämväl för person, som tillhör hans hushåll och lämpligen alltjämt bör sammanbo
med honom.

I 10 § lagen angående införande av nya lagen om folkpensionering stadgas,
att vad i lag eller särskild författning är föreskrivet om bland annat
folkpensioner och invalidunderstöd skall efter 1947 års utgång i tillämpliga
delar gälla folkpensioner enligt den nya lagen. Oavsett denna föreskrift
synes det önskvärt, att 3 § i pensionärshemskungörelsen ändras. Enligt min

Iiihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235.

It)

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

mening bör sålunda fastslås, att icke blott den som är berättigad till ålderseller
invalidpension utan jämväl den som är berättigad till änkepension eller
sjukbidrag bör kunna antagas till hyresgäst i pensionärshem. Anledning att
undantaga sistnämnda kategorier synes nämligen icke föreligga, även om
det beträffande den som åtnjuter sjukbidrag skulle kunna sägas föreligga
mindre starka skäl än i fråga om den som åtnjuter folkpension i annan
form. Vidare bör enligt min mening den nuvarande föreskriften, att företräde
till lägenhet i pensionärshem bör lämnas person, som kan antagas
efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig utan annat
bidrag från det allmänna än pensionen, efter folkpensionsreformens
genomförande utgå ur pensionärshemskungörelsen.

Utbyte av säkerhet, som lämnats för lantarbetarbostadslån m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser rörande lantarbetarbostadslån och -bidrag
(se sid. 34) skall såsom säkerhet för lån och bidrag ställas av egnahemsstyrelsen
godtagbar säkerhet, i första hand inteckning i vederbörande
fastighet. Inteckning må kunna godtagas såsom säkerhet, endast om inteckningen
eller, där inteckning belånas till lägre belopp än det, varå den lyder,
den belånade delen av inteckningen ligger inom fastighetens värde vid tiden
för det ifrågasatta byggnadsföretagets slutförande. Nämnda värde må skattas
till belopp, överstigande fastighetens taxeringsvärde vid tiden för lånets
beviljande högst med vad fastigheten genom byggnadsföretaget kan antagas
komma att öka i värde. Där särskilt taxeringsvärde icke åsatts fastigheten,
gäller det sagda i stället om det värde, som fastigheten enligt intyg av trovärdiga
män kan beräknas ha vid tiden för lånets beviljande.

I skrivelse den 23 oktober 1945 har egnahemsstyrelsen anmält, att hos
styrelsen förelåge ansökningar från lantarbetarbostadslåntagare om medgivande
att utbyta inteckningar, som lämnats såsom säkerhet för lantarbetarbostadslån
m. in., mot inteckningar med sämre förmånsrätt i samma
fastigheter. Sagda ansökningar vore i praktiskt taget samtliga fall föranledda
därav, att det låga ränteläget på allmänna lånemarknaden jämte den
under år 1945 skedda höjningen av fastighetstaxeringsvärdena gjorde det
möjligt för fastighetsägarna att få sin primärkredit ordnad på ett fördelaktigare
sätt än tidigare. Emellertid hade det understundom visat sig, att
den inteckningssäkerhet, som lämnats för lantarbetarbostadslånet, legat
hindrande i vägen. Enligt för hvpoteksinrättning gällande regler ägde nämligen
dylik kreditanstalt icke att utlämna inteckningslån annat än mot inteckningar,
som i förmånsrättshänseende låge intill varandra i löpande
följd.

Styrelsen, som funne tveksamt, hur med ansökningar av förevarande art

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

147

skulle förfaras, och som därför ville underställa Kungl. Maj:t spörsmålet
härom, anförde ytterligare bland annat följande.

Till bedömande uppställer sig först frågan, huruvida staten överhuvudtaget
bör gå in för att i något fall medgiva, att en gång lämnad och godkänd
säkerhet utbytes mot en sämre sådan. Vad särskilt nu förevarande
fall beträffar kan det å ena sidan sägas, att det sociala syftet med det utlämnade
lantarbetarbostadslånet, d. v. s. åstadkommande av viss avsedd
förbättring av lantarbetarbostadsförhållandena å fastigheten i fråga, har
uppnåtts och långivningen sålunda fyllt denna sin funktion och att det
därefter icke finnes anledning för staten att ånyo till prövning upptaga
säkerhetsfrågan till skärskådande. Å andra sidan synes det dock även med
fog kunna göras gällande, att om staten erbjudes en ny säkerhet som, låt
vara att den är sämre än den redan avlämnade, måste bedömas såsom god,
staten icke bör resa hinder för en fastighetsägare att ordna sina kreditförhållanden
på för honom billigaste sätt; därigenom komma ju jordbrukets
produktionskostnader att i någon mån nedbringas.

Besvaras den förutnämnda frågan, huruvida staten överhuvud bör medgiva
utbyte av säkerhet mot sämre sådan, jakande, uppstår spörsmålet hur
långt en sådan utbytesrätt må tillåtas sträcka sig.

Styrelsen framhåller, att en begränsad rätt att medgiva utbyte av inteckning
otvivelaktigt föreligger inom ramen av i ämnet gällande författning,
och anför ytterligare.

Emellertid torde i flertalet fall låntagarna vid utbyte av säkerhet icke
anse sig betjänta med en placering av lantarbetarbostadslånet så lågt på
förmånsrättsskalan. För att det med utbytet avsedda syftet skall ernås ha
flertalet av de sökande begärt godtagande av inteckning, som ligger inom
det nya och i regel avsevärt höjda taxeringsvärde som åsatts vederbörande
fastighet vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. Härvid har framhållits,
att då nu erbjuden utbytessäkerhet dock är av beskaffenhet att författningsenligt
kunna godtagas, därest liknande lån söktes för fastigheten först nu,
så borde säkerheten också kunna godtagas för ett äldre lån. En på dylikt
sätt utvidgad rätt att medgiva utbyte förutsätter tydligen en ändring i 5 §
kungörelsen nr 465/1939.

Även andra skäl än de här antydda lära kunna anföras såväl för som
mot företagande av sådant utbyte av inteckningssäkerhet, varom här är
fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer egnahemsstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte förklara hinder principiellt icke möta att medgiva
utbyte av inteckningssäkerhet, som här avses.

Över egnahemsstyrelsens framställning ha utlåtanden avgivits av statskontoret
och fullmäktige i riksbanken. Bankofullmäktige ha i princip anslutit
sig till följande av statskontoret gjorda uttalande.

Beträffande frågan, huruvida ett utbyte av lånesäkerlieten må medgivas
inom ramen för ett vid 1945 års fastighetstaxering fastställt förhöjt taxeringsvärde,
måste statskontoret ställa sig principiellt avvisande gentemot
ett godtagande av en på sådant sätt försämrad säkerhet. Enligt ämbetsver -

148

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

kets mening bör som regel lånesäkerheten bedömas med hänsyn till de
föreskrifter, som äro gällande vid tiden för beviljande av lånet. Enbart den
omständigheten att en fastighets taxeringsvärde undergått förhöjning i förhållande
till tidigare gällande värde bör som regel icke hava till följd att
en omprövning av säkerheten må ske, lika litet som en dylik omprövning
bör ifrågasättas från långivarens sida, därest en sänkning av taxeringsvärdet
ägt rum. För den händelse det högre taxeringsvärdet har en mera
reell bakgrund än den av konjunkturerna betingade allmänna värdestegringen,
d. v. s. är beroende av en verklig förbättring av egendomen, exempelvis
genom nyodlingar och jordförbättringar, byggnadsarbeten eller dylikt,
kan emellertid med hänsyn till lånerörelsens sociala karaktär en dylik
omprövning av säkerheten vara berättigad.

Sedermera ha styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och Örebro
läns hypoteksförening i särskilda skrivelser gjort enahanda hemställan som
egnahemsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom egnahemsstyrelsen framhållit, kan det visserligen sägas, att det
omedelbara bostadspolitiska syftet med ett lantarbetarbostadslån, nämligen
en förbättring av lantarbetarbostadsförhållandena å en jordbruksfastighet,
vunnits i de fall där dylika lån redan utlämnats och att det därefter icke
funnes anledning för staten att ånyo upptaga säkerhetsfrågan till skärskådande.
Starka skäl kunna emellertid anföras för att medgiva ett utbyte avsäkerhet
inom ramen för det nya taxeringsvärdet. I första hand kan det
ur allmänt jordbrukspolitik synpunkt vara olämpligt att genom en vägran
att medgiva utbyte hindra fastighetsägaren att för ett legitimt ändamål
ordna sina kreditförhållanden på ett tillfredsställande sätt. Ett sådant ställningstagande
skulle även kunna skapa ovilja mot lantarbetarbostadslånet
och alltså få bostadspolitiskt ofördelaktiga konsekvenser. Att den säkerhet,
som här ifrågavarande låntagare äro villiga att erbjuda i stället för tidigare
lämnad säkerhet för lånet, är godtagbar, framgår därav att lantarbetarbostadslån
ansetts kunna utlämnas efter 1945 års allmänna fastighetstaxering
utan ändring av tidigare gällande bestämmelser om säkerhet för lånen till
följd av höjningen av taxeringsvärdena.

Under hänvisning till sistnämnda förhållande kan jag icke ansluta mig
till den av statskontoret och bankofullmäktige intagna ståndpunkten, enligt
vilken den av egnahemsstyrelsen ifrågasatta utbytesrätten borde kunna
medgivas endast i sådana fall, där höjningen av taxeringsvärdet har en
mera reell bakgrund, d. v. s. är beroende av en verklig förbättring av egendomen,
exempelvis genom nyodling och jordförbättringar, byggnadsarbeten
eller dylikt. Å andra sidan delar jag statskontorets och bankofullmäktiges
uppfattning, att icke enbart den omständigheten att en fastighets taxeringsvärde
undergått en förhöjning i förhållande till tidigare gällande värde utgör
tillräcklig anledning att medgiva utbyte av förut lämnad säkerhet. En -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

149

ligt min mening bär särskild vikt fästas vid det ändamål, för vilket fastighetsägaren
önskar utnyttja möjligheten — bortsett från det hinder härför
som säkerheten för lantarbetarbostadslånet utgör — att få sin primärkredit
ordnad på ett fördelaktigare sätt. Om syftet härmed är att han skall kunna
finansiera en sådan förbättring av egendomen, som enligt de nämnda remissinstansernas
uppfattning borde uppställas som villkor för den ifrågasatta
omplaceringen av säkerheten för lantarbetarbostadslånet, kan jag
icke finna annat än att det vore obilligt, om staten skulle lägga hinder i
vägen därför på det sätt som nu sker.

Under åberopande av det anförda vill jag därför föreslå, att egnahemsstyrelsen
må efter särskild prövning av därom gjord framställning kunna
medgiva utbyte av inteckningssäkerhet som lämnats för tidigare utlämnat
lantarbetarbostadslån mot annan inteckningssäkerhet i samma fastighet,
liggande inom det vid tidpunkten för utbytet gällande taxeringsvärdet.
Enligt vad jag erfarit från egnahemsstyrelsen utgör hela antalet t. o. m.
utgången av budgetåret 1945/46 utlämnade lantarbetarbostadslån inemot
1 400. Den av mig föreslagna prövningen torde därför icke behöva befaras
bli ur administrativ synpunkt särskilt betungande.

Medelsbehovet under budgetåret 1947/43.

Jag vill förutskicka, att de flesta anslag som äskas i denna proposition
till beloppen väsentligt avvika från de anslag för samma ändamål vilka
beräknats i årets statsverksproposition. Detta förklaras dels av att i statsverkspropositionen
förutsattes, att omläggningen av den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för bostadsbyggande skulle ske per den
1 januari 1948, medan anslagsberäkningen i förevarande proposition i huvudsak
sker med utgångspunkt från att gällande grunder för statliga lån
och bidrag för bostadsförsörjningen skola tillämpas under hela nästa budgetår,
dels av att byggnadslånebyrån i mars 1947, med beaktande av då
föreliggande erfarenheter, inkommit med ny medelsframställning beträffande
byråns verksamhetsområde.

Vad angår det till beloppet största av de ifrågavarande anslagen, nämligen
investeringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande, har anslagsbeloppet
i statsverkspropositionen beräknats sålunda att för tertiärlån till
flerfamiljshus avsetts 200 miljoner kronor samt för det nya egnahemslånet
och härtill knuten kapitalsubvention under senare hälften av nästa
budgetår avsetts 65 respektive 30 miljoner kronor. Anslaget äskas i denna
proposition med ett belopp av 100 miljoner kronor, vilket helt avser tertiärlån
till flerfamiljshus. Medelsbehovet för delta ändamål under nästa budgetår
beräknas alltjämt till 200 miljoner kronor men förutsättes komma att
till cirka 100 miljoner kronor täckas av beräknad reservation. Det för det

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

nva egnahemslånet jämte kapitalsubvention ursprungligen avsedda belopp
av 95 miljoner kronor, varmed ifrågavarande anslag nu föreslås minskat,
motsvaras av ökningar å främst investeringsanslagen till lånefonden för
bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer och till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde.

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47.

De lån och bidrag som beviljas av statens byggnadslånebyrå äro

1) tertiärlån och därtill knutna tilläggslån;

2) bostadsanskaffningslån och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag.

Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar om
statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Dessa ärenden avgöras av
Kungl. Maj:t i socialdepartementet.

Gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
återfinnas såvitt angår enfamiljshus i kungörelsen nr
569/1942 (ändrad i här förevarande delar genom nr 739/1942, 592/1943 och
176/1945) och såvitt angår flerfamiljshus i kungörelsen nr 551/1946. Vissa
uppgifter om dessa lån ha lämnats i det föregående (sid. 29 f. o. 112 f.).

Gällande bestämmelser om bostadsanskaffningslån och tilläggslån samt
familjebidrag (hyresrabatter) återfinnas såvitt angår egnahem i kungörelsen
nr 247/1938 (ändrad genom nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943), såvitt
angår hyresbostäder i kungörelsen nr 512/1935 (ändrad genom nr 628/1937,
246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943) samt såvitt angår tilläggslån för
såväl hyreshus som egnahem i kungörelsen nr 572/1942 (ändrad genom nr
595/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats tidigare
i denna proposition (sid. 30 f. o. 78 f.).

Gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av pensionärshem
återfinnas i kungörelsen nr 462/1939 (ändrad genom nr 941/1939 och
573/1942). Vissa uppgifter om dessa bidrag ha lämnats i det föregående
(sid. 143 f.).

Till belysning av omfattningen av den av byggnadslånebyrån bedrivna
låne- och bidragsverksamheten lämnas i följande tabell (sid. 151) uppgifter
om anslag, beviljade för sagda verksamhet under budgetåren 1933/34—
1946/47.

I anslutning till de i denna tabell lämnade uppgifterna må följande framhållas.
Till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer
ha såsom tertiärlån hittills anslagits cirka 800 miljoner kronor. Av detta
belopp falla inemot 700 miljoner kronor på tiden från och med den 1 juli
1943. Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas,
att något mer än 700 miljoner kronor komma att ha tagits i anspråk

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

151

Anslag beviljade för den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten.

			Budgetår samt belopp i mkr
Anslagstitel	Stödform och ändamål	1933/34— —1938/39	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46	1946/47	S:a mkr
1 Lånefonden för bostadsbyggan-de i städer och stadsliknande samhällen	I huvudsak mot-svarande nu-varande tertiär-lån; ny- och ombyggnad av bostadshus i stadssamhällen	12-5	1-5								14-0
Tertiärlån till viss bostadsbygg-nadsverksam-het	2 Tertiärlån	1-0	0''7 5	21-0	60-0	35''0	80-0	1600	1750	85-0	617-75
Tilläggslån till viss bostads-byggnadsverk-samhet	Tilläggslån knut-na till tertiär-låneverksam-heten				9-0	ISO	31-3	350	10-0		103-34
Lånefonden för bostadsbyg-gande	Tertiärlån till flerfamiljehus							60-0		220-03	220-0
Lånefonden för bostadsförsörj-ning för mind-re bemedlade, barnrika fa- miljer	Bostadsanskaff-ningslån; t.o.m. budgetåret 1937/38 avsed-da för hyresbo-städer, därefter jämväl för egnahem	30o	5-5	20''0	20-0	22-5	30-0	70-0	70-0	328-0 1
Tilläggslån till viss bostads-byggnadsverk-samhet	Tilläggslån knut-na till bostads-anskaffnings-lånen					6''5	6-5	10-o	9-0		32-04
Hyresrabatter till mindre bemed-lade, barnrika familjer	Familjebidrag o. bränslebidrag	3-65	1-7	2''4	3‘25	4-5	6-0	7-0	8‘5	10-0	47-0
Bidrag till inrät-tande av pen-sionärshem	Framgår av an-slagstiteln	--	1-0	0-5	3-0	3-0	6-0	9-0	10-0	9-05	41-5
Kapitalmedels-förluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostads-byggnadsföre-tag 1 Fonden inrätta	Framgår av an-slagstiteln d med ingången av	judge	låret	1935/7	6.					0-18	0-18
2 Utgingo under	budgetåren 1937/38	—1939/40 blott för hyreshus (dock ej i	Stockholm, Göteborg
och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41 för bostadshus och från och med bugetåret 1946/47 i huvudsak för enfamiljshus.	allmänhet	oavsett belägenheten
3 I samband med att utöver ursprungligen beviljade 50 mkr ytterligare 35 mkr a tdlaggsstat I bo-
viljats för Tertiärlån till viss bostadsbvggnadsverksamhet har förutsatts att dispositionsrätten till det
för budgetåret 1946/47 anvisade investeringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande skall in-skränkas med 35 mkr.
4 Hiir har icke beaktats förhållandet, att från medel avsedda för tilläggslån knutna till tertiärlån överflyttats It mkr till medel för tilläggslån knutna till bostadianskaffningslån. 5 Ytterligare 3,5 mkr äskade å tilläggsstat II.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

vid utgången av budgetåret 1946/47. Detta innebär dock icke att de sålunda
disponerade medlen komma att före sistnämnda tidpunkt bli utbetalda. Förklaringen
härtill är dels att det normalt råder en viss, ganska avsevärd tidsskillnad
mellan dispositionsbeslutet, d. v. s. byggnadslånebyråns preliminära
lånebeslut, och lånets utanordnande, dels att det måste antagas att ett begränsat
antal låntagare, vilka erhållit preliminärt lånebeslut, avstå från att
slutligt fullfölja sina låneärenden. På grundval av föreliggande uppgifter
synes det emellertid kunna antagas, att bostadsmarknaden genom den statliga
tertiärlåneverksamheten tillförts 135 000 å 140 000 lägenheter, varav
omkring 25 000 i egnahem.

Av de medel som hittills ställts till förfogande för tilläggslån knutna till
tertiärlåneverksamheten torde huvuddelen komma att tagas i anspråk.

De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda
lånemedlen, uppgående till sammanlagt (328 -f 43) 371 miljoner kronor,
synas komma att helt tagas i anspråk för sitt ändamål. Genom utnyttjande
av dessa lånemedel torde omkring 30 000 lägenheter ha tillkommit
respektive upprustats. Om hänsyn jämväl tages till den bidragsverksamhet,
som förekommer till förmån för barnfamiljer i andra än egnahem och särskilda
hyreshus för dylika familjer, synes det kunna antagas att i runt tal
31 000 familjer, bestående av sammanlagt inemot 200 000 personer, genom
den här ifrågavarande statliga stödverksamheten erhållit en modernt utrustad
familjebostad till överkomlig kostnad.

Pensionärsverksamheten har inneburit, att drygt 13 000 lägenheter tillkommit,
varigenom cirka 20 000 åldringar fått sin bodstadsfråga löst.

Byggnadslånebyråns förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48
jämte yttrande häröver,

I skrivelse den 31 augusti 1946 har statens byggnadslånebyrå föreslagit
bland annat, att för nästa budgetår måtte anvisas

till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag
av 11,5 miljoner kronor;

till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 10
miljoner kronor;

till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
ett investeringsanslag av 70 miljoner kronor;

till lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 200 miljoner
kronor;

till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 55 miljoner kronor, samt

till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 16,5 miljoner kronor.

I skrivelse den 14 mars 1947 har byggnadslånebyrån dels föreslagit ändring
i vissa delar av de för tertiärlåneverksamheten gällande bestämmelserna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

153

dels framlagt vissa nya förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48,
betingade såväl av nyssnämnda förslag till ändrade villkor för tertiärlåneverksamheten
som av erfarenheten rörande byråns låne- och bidragsverksamhet
under den dittills gångna delen av innevarande budgetår.

Beträffande byggnadslånebyråns ändringsförslag i avseende å de för tertiärlåneverksamheten
gällande bestämmelserna får jag hänvisa till redogörelsen
för dessa förslag å sid. 114—122 samt till min behandling av förslagen
å sid. 123—130.

I vad det gäller byggnadslånebyråns i sagda skrivelse framlagda förslag
till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 må i detta sammanhang följande
anföras.

Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis en redogörelse för det aktuella
bostadsförsörjningsläget och anför beträffande bostadsproduktionen
under åren 1946 och 1947 följande.

Bostadsbristen i tätorterna, inklusive uppbyggande av en lägenhetsreserv,
uppskattades i byggnadslånebyråns skrivelse den 31 augusti 1946 till 50 000
lägenheter. Med utgångspunkt härifrån samt under förutsättning att 1946
års lägenhetstillskott för tätorterna skulle komma att uppgå till ca 45 000
— en viss eftersläpning bedömdes dock såsom sannolik — uttalade byggnadslånebyrån
den förmodan, att bostadsbristen vid 1946 års utgång skulle
i viss, ehuru ringa grad ha förminskats.

Utfallet av 1946 års produktion blev endast 41 000 lägenheter, varigenom
eftersläpningen under 1946 steg från 10 000 till 14 000 lägenheter. Bostadsbristen
har således icke kunnat minskas under 1946 utan tvärtom på sina
håll ytterligare skärpts. Det bör vidare erinras om att de nyligen fastställda
planerna för 1947 taga sikte på en nyproduktion av ca 45 000 bostadslägenheter
i tätorterna. Det är dock ännu ej klarlagt, i vilken utsträckning i sagda
antal kan komma att ingå den eftersläpning, som förelåg vid årets ingång.
Då det måste antagas, att högkonjunkturförhållandena komma att i allt
väsentligt fortbestå under innevarande år samt att förty hushållsfrekvensen
alltjämt kommer att ligga på en hög nivå, lärer bostadsbristen i tätorterna
vid årets utgång knappast vara mindre än den var vid slutet av 1945. Det
synes nämligen icke realistiskt att förutsätta, att hela den vid ingången av
detta år förekommande eftersläpningen skall kunna inhämtas före årets
utgång.

Byggnadslånebyrån uttalar i anslutning härtill, att för år 1948 en produktionsvolym
för tätorterna på 50 000 lägenheter ur hostadsmarknadssynpunkt
framstår som av behovet påkallad. Även vid en sådan utökning av
produktionen komme en besvärande bostadsbrist att kvarstå vid ingången
av 1949.

Byggnadslånebyrån framhåller, att de här skisserade programmen bygga
på det antagandet, alt de reella resurserna skola tillåta den ifrågasatta ökningen
av produktionen.

I fråga om materialläget anför byggnadslånebyrån följande.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Materialläget präglas för närvarande av en fortsatt allmän knapphet på
material samt av brist på vissa byggnadsvaror, särskilt smidda rör, sanitetsgods
och en del elektrisk materiel. Ehuru sålunda situationen på materialmarknaden
alltjämt är i hög grad ansträngd, måste den dock såtillvida anses
vara mera gynnsam än för omkring ett år sedan, att bristen då gällde
flera materialslag och dessutom sådana, utan vilka en bostad icke kunde
tagas i bruk.

Det råder ovisshet om den tid, när läget på materialmarknaden skall så
förbättras, att bostadsproduktionen kan ske utan störningar, och det är naturligtvis
icke säkert, att tillgången på material kommer att ökas så snart,
att den angivna utvidgningen i produktionsprogrammet blir möjlig att genomföra.
Enligt byråns mening bör dock denna ovisshet icke utgöra hinder
för att produktionsplanerna taga sikte på en allmän förbättring i materialläget
under loppet av 1948.

I vad det gäller läget på arbetsmarknaden uttalar byggnadslånebyrån,
att den allmänna knappheten på arbetskraft lärer komma att
bestå, så länge den nuvarande högkonjunkturen råder. Byrån finner emellertid,
att situationen på arbetsmarknaden knappast kommer att utgöra något
verkligt hinder mot en produktion i enlighet med vad i det föregående
föreslagits, förutsatt att investeringsverksamheten i övrigt icke tillätes att
svälla utöver det omfång, som angivits i den som bilaga till årets statsverksproposition
fogade s. k. investeringsbudgeten.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om medels
behovet under nästföljande budgetår.

Vad till en början angår frågan om tertiärlån till enfamiljshus framhåller
byggnadslånebyrån beträffande omfattningen av denna låneverksamhet, att
såväl ansökningsfrekvensen som antalet preliminärt beviljade lån under de
sju första månaderna av innevarande budgetår varit lägre än under tiden
1/7 1945—31/1 1946. Lånebeviljandet har relativt sett nedgått mera än ansökningsfrekvensen.

Rörande förklaringen till sagda förhållande anför byggnadslånebyrån.

I rundskrivelse till förmedlingsorganen den 27 juni 1946 framhöll byggnadslånebyrån,
att rådande knapphet på byggnadsmaterial och arbetskraft
motiverade en strängare angelägenhetsprövning än tillförne av planerade
en- och tvåfamiljshus. Byrån komme således icke att bevilja lån för sådana
byggnader med mindre det vore utrett, att lånsökanden själv ämnade bebo
huset eller en lägenhet däri. Vidare avsåge byrån att avslå ansökningar om
lån i de fall, där tomtpriset vore högre än som med tillämpning av gällande
bestämmelser kunde godkännas, även om lånsökanden förklarade sig beredd
att själv bestrida »överpriset» för tomten. Ytterligare ämnade byrån tillse,
att småhus icke komme till stånd med stöd av tertiärlån, därest möjlighet
saknades att ordna fastighetens vatten- och avloppsförhållanden på ett planmässigt
sätt. Byrån hade slutligen för avsikt att motsätta sig belåning av enfamiljshus
avsedda att uppföras å områden, som ännu ej färdigställts för
exploatering, i händelse för ändamålet iordningställda, icke helt utnyttjade
tomtområden funnes inom annan del av kommunen.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Det synes byggnadslånebyrån uppenbart, att ifrågavarande till motverkande
av spekulation och till bättre hushållande med material och arbetskraft
syftande åtgärder utgöra skälet till nedgången i låneverksamheten till
förmån för byggande av en- och tvåfamiljshus.

Byggnadslånebyrån förutsätter emellertid, att ifrågavarande låneverksamhet
snart kommer att öka i omfattning. Enfamiljshuset vore nämligen en
bebvggelseform, som otvivelaktigt — och med rätta -— blir alltmera uppskattad
av den bostadssökande allmänheten. Vidare borde enligt byråns
mening en viss ljusning i materialsituationen kunna påräknas åtminstone
under senare delen av nästa budgetår. Lnder sådana omständigheter och
med beaktande av de prisstegringar som förekommit anser byrån — som
härvid även hänvisar till den fortgående ökningen av egnahemmens genomsnittliga
storlek — att anledning icke finnes att räkna med en lägre efterfrågan
på tertiärlånemedel till egnahemsproduktionen än som förutsatts i
byråns skrivelse den 31 augusti 1946. I enlighet härmed uppskattar byrån
sagda efterfrågan för budgetåret 1947/48 till 64 miljoner kronor. Byrån har
härvid utgått från att de nu gällande lånebestämmelserna i ämnet komma
att tillämpas fram till den 1 juli 1948.

Ifrågavarande medelsbehov tillgodoses från investeringsanslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilket numera, bortsett från
vissa övergångsvis utgående tertiärlån till flerfamiljshus, uteslutande hai
denna användning.

Byggnadslånebyrån förutsätter, att någon reservation icke kommer att
förefinnas å anslaget vid utgången av innevarande budgetår. Då det vidare
vore mycket vanskligt att bedöma, huruvida och i vad mån anslaget komme
att på grund av övergång från äldre till nya bestämmelser beträffande tertiärlån
till flerfamiljshus tillföras medel under budgetåret 1947/48, i öreslår
byggnadslånebyrån, att för nämnda budgetar till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
äskas ett anslag av 64 miljoner kronor.

I vad det gäller tertiärlån till flerfamiljshus enligt bestämmelserna i kungörelsen
nr 551/1946 har för sådana lån under rubriken lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1946/47 anvisats ett investeringsanslag av 220
miljoner kronor. Beträffande låneverksamheten under den hittills gångna
delen av budgetåret ha vissa av byggnadslånebyrån anförda uppgifter redovisats
i det föregående (sid. 116 f.). Byrån tillägger, att av berörda anslag
per den 1 mars 1947 tagits i anspråk tillhopa 15 miljoner kronor, d. v. s.
blott ca 7 procent av det belopp, som ursprungligen ansågs erforderligt för
ändamålet under innevarande budgetår.

Byggnadslånebyrån finner rimligt antaga, att efterfrågan på tertiärlån
från lånefonden för bostadsbyggande skall väsentligt öka inom kort. Härför
talade att inneliggande, ej avgjorda ansökningar om sådant lån representerade
ett totalbelopp av ca 39 miljoner kronor. Det syntes med hänsyn till

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

det anförda ej osannolikt, att medelsåtgången under den återstående delen
av budgetåret skulle komina att uppgå till inemot 100 miljoner kronor. Reservationen
å anslaget per den 30 juni 1946 skulle vid sådant förhållande
utgöra lägst (220— (15 -j- 100) 105 miljoner kronor.

Vad angår behovet av medel för nästa budgetår framhåller byggnadslånebyrån
att den anser sig sakna anledning frångå sina i skrivelsen den
31 augusti 1946 gjorda uppskattningar, d. v. s. ett belopp av 200 miljoner
kronor är enligt byråns mening erforderligt. Det belopp som synes böra för
budgetåret 1947/48 investeras i lånefonden för bostadsbyggande uppskattar
byrån således till (200 — 105) i runt tal 100 miljoner kronor.

Tilläggslön, knutna till tertiårlån utgå från investeringsanslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilket med hänsyn till förefintliga
reservationer icke upptagits på riksstaten för innevarande budgetår.

Beträffande efterfrågan på sådana tilläggslån under innevarande budgetår
anför byggnadslånebyrån följande.

Reservationen av tilläggslånemedel vid utgången av budgetåret 1946/47
uppskattades i byråns skrivelse den 31 augusti 1946 till 3,5 miljoner kronor.
Sagda uppskattning vilade på det antagandet, att av medelsreservationen per
den 1 juli 1946 — ca 27 miljoner kronor — sammanlagt 23,5 miljoner kronor
skulle tagas i anspråk under innevarande budgetår, nämligen 10 miljoner
kronor för tilläggslåneverksamhet i samband med tertiärlånegivningen,
11 miljoner kronor för beviljande av tilläggslån knutna till bostadsanskaffningslånen
samt 2,5 miljoner kronor för den tilläggslåneverksamhet,
som bedrives av egnahemsorganisationen.

Under hänvisning till vad byggnadslånebyrån anfört rörande tertiärlåneverksamhetens
hittillsvarande och fortsatta utveckling under innevarande
budgetår anser sig byrån kunna antaga, att endast ca 8 miljoner kronor
komma att vid sagda verksamhet tagas i anspråk för beviljande av tilläggslån
fram till den 1 juli 1947. Till följd härav och då, såvitt angår övrig
tilläggslånegivning, anledning för närvarande torde saknas att frångå de
uppskattningar rörande medelsåtgången under innevarande budgetår, vilka
redovisats i byråns skrivelse den 31 augusti 1946, synes det kunna antagas,
att reservationen å tilläggslåneanslaget per den 30 juni 1947 kommer att
utgöra ungefär 5,5 miljoner kronor.

Vid sina överväganden beträffande tilläggslåneverksamhetens omfattning
under nästa budgetår utgår byggnadslånebyrån från vissa uppgifter om
byggnadskostnadsutvecklingen sedan början av år 1946, vilka redovisats i
det föregående (sid. 115 f.). I fråga om medelsbehovet för ändamålet under
budgetåret 1947/48 anför byggnadslånebyrån följande.

Under antagande att tertiärlåneverksamheten under budgetåret 1947/48
skall erhålla den ökade omfattning, som betingas av dels en tioprocentig
stegring i produktionsvolymen, dels en i sådan omfattning ökad låneefterfrågan,
att densamma i stort svarar mot efterfrågan under budgetåren
1943/44—1945/46, samt under den förutsättningen, att tilläggslån fortsättningsvis
skall utgå å de orter och med de belopp, som avses med Kungl.
Maj:ts hittills meddelade beslut härutinnan, uppskattar byggnadslånebyrån

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 10/

medelsbehovet för tilläggslån, knutna till tertiärlån under nästa budgetår
till ca 11 miljoner kronor. Den i det föregående omförmälda byggnadskostnadsökningen
torde emellertid, i händelse en bostadsproduktion vid oförändrad
hyresnivå skall möjliggöras, framtvinga en omfattande revision av
nyssnämnda beslut, vilken i stort sett kan antagas innebära dels att samtliga
i subventionsgrupperna 1 och 2 nu inplacerade orter få uppflyttas till närmast
högre grupp, dels att de flesta orter, å vilka tilläggslån nu ej utgår,
inplaceras i subventionsgrupp 1. En sådan revision torde enligt byggnadslånebyråns
uppskattning öka det under budgetåret 1947/48 framträdande
tilläggslånebehovet till i runt tal 30 miljoner kronor.

För tillgodoseende av ifrågavarande verksamhet skulle alltså en ytterligare
investering av tilläggslånemedel med (30 -—- 5,5) i runt tal 25 miljoner
kronor vara erforderlig.

I avseende å det medelsbehov, som betingas av bestämmelserna om råntegaranti
i anslutning till tertiärlåneverksamheten — fragan om räntegaranti
under nästa budgetår har behandlats i det föregående (sid. 136 f.) — har
byggnadslånebyrån erinrat om att enligt statsmakternas beslut hösten 1946
(prop. nr 311, bil. 4, p. 1; riksd. skr. nr 500, p. 1) kostnaderna för ränteeftergifter
från och med innevarande budgetår bestridas från ett särskilt förslagsanslag
till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för
vissa bostadsbyggnadsföretag. Anslag har för budgetåret 1946/47 anvisats
med 180 000 kronor.

Byggnadslånebyrån föreslår, att motsvarande anslag för nästa budgetar
skall tagas i anspråk även för den av byrån förordade avlösningen av vissa
ränteeftergifter. Med hänsyn härtill och under förutsättning att ränteläget
icke ändras uppskattar byggnadslånebyrån ifrågavarande medelsbehov under
nästa budgetår till 225 000 kronor och föreslår, att för ändamålet ett
anslag av denna storleksordning anvisas.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om medelsbehovet
för den låne- och bidragsverksamhet som avser bostadsanskaffningsiån
och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag. Dessa lån och
bidrag utgå från följande anslag, nämligen investeringsanslaget till lånefonden
för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer (för
budgetåret 1946/47 anvisat med 70 miljoner kronor), investeringsanslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet (för budgetåret 1946/47
med hänsyn till förefintlig reservation ingen medelsanvisning) samt förslagsanslaget
till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer (för budgetåret
1946/47 anvisat med 10 miljoner kronor).

Vad till en början angår bostadsanskaffningslånen erinrar byggnadslånebyrån
om att byrån i sin skrivelse den 31 augusti 1946 under framkallande
av därmed förenade vanskligheter uppskattat medelsbehovet för dessa lån
under nästa budgetår till 70 miljoner kronor.

158

Kanyl. Maj:ts proposition nr 235.

Beträffande utvecklingen av denna låneform under den gångna delen av
innevarande budgetår anför byggnadslånebyrån följande. ■

Sagda utveckling berättigar till antagande, att den tidigare konstaterade
ökningen i medelsefterfrågan i stort sett upphört. Till belysning av utvecklingen
under tiden 1 juli 1946—31 januari 1947 må framhållas, att till byrån
under nämnda tid inkommo 1 845 ansökningar om bostadsanskaffningslån
för ny- eller ombyggnad av egnahem, medan siffrorna under motsvarande
tid 1944/45 och 1945/46 utgjorde 1 522 respektive 1 941. Det antal hyreslägenheter,
beträffande vilka lån och/eller bidrag sökts under perioden
juli—januari, utgjorde för budgetåren 1944/45, 1945/46 och 1946/47 respektive
409, 166 och 149.

Byggnadslånebyrån har under tiden 1 juli 1946—31 januari 1947 beviljat
bostadsanskaffningslån med ett sammanlagt belopp av omkring 38,5 miljoner
kronor samt tilläggslån med ca 4,5 miljoner kronor. Det antal lägenheter,
som omfattades av lån- och/eller bidragsgivningen under nämnda tid,
uppgick till 2 398, varav 2 225 utgjorde egnahem. Det totala antalet för
mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda lägenheter, beträffande vilka
lån och/eller familjebidrag beviljats till och med den 31 januari 1947, uppgick
till 27 507, varav 10 322 utgjorde hyreslägenheter och 17 185 egnahem.

Då för innevarande budgetår till bostadsanskaffningslån anvisats ett belopp
av 70 miljoner kronor, vartill kommer vid utgången av budgetåret
1945/46 reserverade medel å ca 1,4 miljoner kronor, och då för tiden februari—juni
1947 av anslaget återstår ett belopp av ca (71,4—38,5) 32,9 miljoner
kronor, torde anslaget komma att förslå. Å andra sidan lärer man ha
anledning räkna med att anslaget i sin helhet kommer att tagas i anspråk
för sitt ändamål, på grund av den säsongmässiga ökning i medelsefterfrågan,
som erfarenhetsmässigt gör sig gällande under vårmånaderna.

I anslutning härtill och då man enligt byggnadslånebyråns bedömande
torde kunna räkna med en i stort sett oförändrad efterfrågan på medel för
bostadsanskaffningslån under nästkommande budgetår finner byrån sig
sakna anledning frångå sitt i skrivelsen den 31 augusti 1946 framlagda förslag
om ett anslag till sagda ändamål för nästkommande budgetår å 70
miljoner kronor.

I nära anslutning till hittillsvarande erfarenheter rörande behovet av tilllägg
slån, knutna till bostadsanskaffningslån, och med beaktande av den i det
föregående omförmälda byggnadskostnadsökningen anser byrån, att det i
berörda skrivelse angivna beloppet av 10 miljoner kronor bör komma att
täcka det behov av tilläggslån som uppkommer under budgetåret 1947/48.

Jämväl såvitt angår anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer finner byrån icke anledning frångå sitt tidigare framlagda
äskande om ett anslag för angivna ändamål å 11,5 miljoner kronor för
budgetåret 1947/48.

Vad slutligen beträffar behovet av medel för bidrag till inrättande av pensionärshem
är för innevarande budgetår för ändamålet anvisat ett reservationsanslag
av 9 miljoner kronor, varjämte på tilläggsstat II äskats en anslagsförstärkning
av 3,5 miljoner kronor.

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

159

Byggnadslånebyrån upplyser, alt av det för innevarande budgetår anvisade
anslaget eu miljon kronor tagits i anspråk för tillgodoseende av bidragsansökningar,
soin överbalanserats från budgetåret 1945/46, och att
därest anslagsförstärkningen beviljades tillgängliga medel ungefär skulle
motsvara medelsefterfrågan fram till den 1 juli 1947. Behovet av bidragsmedel
hänförligt till ansökningar, som inkommit eller inkomma under innevarande
budgetår skulle sålunda komma att uppgå till (9 — 1 -1-3,5) 11,5
miljoner kronor.

1 anslutning till det anförda och under det, enligt byråns mening, rimliga
antagandet att ytterligare viss ökning av medelsefterfrågan för ändamålet
är att emotse, föreslår byrån, att ifrågavarande anslag för budgetåret
1947/48 upptages till 12 miljoner kronor.

Byggnadslånebyråns hemställan om medelsanvisning för byråns verksamhetsområde
under nästa budgetår avser alltså följande anslag, upptagna i

den ordning vari de förekomma i riksstaten:

A. Driftbudgeten.

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa

bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag................... 225 000

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag
........................................... 11 500 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . . 12 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barn -

rika familjer, investeringsanslag ........................ 70 000 000

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 100 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
.................. 64 000 000

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
............................................... 35 000 000

Statskontoret har i utlåtande över byggnadslånebyråns framställning endast
uttalat, att därest eu justering av bestämmelserna om statsbidrag till
inrättande av pensionärshem med hänsyn till de vid 1946 års riksdag beslutade
nya folkpensionerna kommer till stånd anslagsbehovet för detta ändamål
torde nedgå.

Departementschefen.

Den under åren 1940—1942 uppkomna bostadsbristen i rikets tätorter, vilken
enligt inom statens byggnadslånebyrå verkställda beräkningar vid in -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

gången av år 1945 i runt tal utgjorde 50 000 lägenheter, förutsattes i första
delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande komma att successivt
avvecklas under en period av 3—5 år med början under år 1945. Av uppgifter
om bostadsbyggandet och bostadsmarknadsläget under de senaste
åren, vilka lämnats av byggnadslånebyrån, synes framgå, att bristen alltjämt
är av samma storleksordning som för två år sedan. Skälen till att bostadsbristen
trots omfattande åtgärder till stöd åt bostadsbyggandet och bostadsförsörjningen
icke minskat torde i första hand vara dels den försämring
i materialläget, som inträdde under år 1945 och alltjämt till väsentlig
del består, dels den osedvanligt stora inflyttning till tätorterna från den
egentliga landsbygden, vilken främst torde förklaras av de rådande goda
konjunkturerna för huvudparten av stadsnäringarna.

I vad det gäller försämringen av materialläget har byggnadslånebyrån
konstaterat, att allt flera av de bostadsbyggnadsföretag som enligt det avstatsmakterna
uppställda programmet för bostadsproduktionen skulle ha
slutförts under ett år kommit att på grund av materialsvårigheter bli så försenade
att de kunnat färdigställas först under påföljande år. Antalet lägenheter
i företag som i denna mening voro försenade vid årsskiftet 1946—1947
har av byggnadslånebyrån beräknats till i runt tal 14 000, motsvarande inemot
en tredjedel av årsproduktionen i tätorterna. Sedd ur bostadsmarknadssynpunkt
motsvarar den av ifrågavarande eftersläpning betingade begränsningen
av bostadstillskottet i tätorterna icke långt ifrån en tredjedel
av den beräknade bostadsbristen.

De av mig här anförda uppgifterna om det aktuella bostadsmarknadsläget
och bostadsproduktionens omfattning under den senaste tiden ge vid handen
att en snabb förbättring av bostadsmarknadsläget icke kan förväntas
inträda med mindre materialläget avsevärt förbättras. Stora svårigheter
möta vid ett försök att bedöma utvecklingen på materialmarknaden under
den närmaste tiden. Även om icke övertygande skäl kunna åberopas för uppfattningen,
att materialsituationen under loppet av år 1948 kommer att i
betydande grad förbättras, synes det mig dock önskvärt att de finansiella
förutsättningarna skapas för en viss utvidgning av bostadsbyggandet i tätorterna
under sagda år. Jag delar därför byggnadslånebyråns uppfattning,
att till grund för bedömningen av medelsbehovet i vad det gäller den låneoch
bidragsverksamhet som bedrives av byggnadslånebyrån bör läggas ett
bostadsbyggnadsprogram avseende ett nytillskott av i runt tal 50 000 lägenheter
under år 1948.

Jag övergår nu till att behandla frågan om medelsbehovet för denna verksamhet
under nästa budgetår.

Vad till en början angår tertiärlåneverksamheten till förmån för enfamiljshus,
vilken tillgodoses från investeringsanslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet, tala enligt byråns mening
vissa skäl för att låneverksamheten kommer att få ökad omfattning

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

under nästföljande budgetår. Sålunda framhåller byggnadslånebyrån, att
enfamiljshuset är en bebyggelseform som otvivelaktigt blir alltmer uppskattad,
att en viss ljusning i materialsituationen bör kunna påräknas åtminstone
under senare delen av nästa budgetår samt att anskaffningskostnaderna
för egnahem växa till följd av såväl materialprisstegringar som fortgående
ökning av egnahemmens genomsnittliga storlek. Byggnadslånebyrån
uppskattar därför sagda medelsbehov under nästa budgetår till 64 miljoner
kronor. Berörda anslag tages emellertid i anspråk även för tertiärlån till
flerfamiljshus jämlikt övergångsbestämmelserna till kungörelsen nr 551/1946.
Då det enligt byggnadslånebyråns uppfattning är vanskligt att bedöma på
vad sätt sistnämnda förhållande kan komma att påverka belastningen å anslaget
under nästa budgetår, föreslår byrån, att till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för nästa budgetår skall äskas ett anslag å 64
miljoner kronor.

De skäl byggnadslånebyrån anfört för uppfattningen att förevarande medelsefterfrågan
under nästa budgetår kommer att stiga finner jag övertygande.
Den ökning av medelsbehovet varmed byggnadslånebyrån räknar
torde i själva verket komma att äga rum nästan enbart till följd av stegringen
beträffande de genomsnittliga kostnaderna för egnahem. Därest antalet
egnahem, för vilka tertiärlån kommer att sökas, stiger under nästa
budgetår, torde därför ökningen av medelsefterfrågan komma att överstiga
den av byggnadslånebyrån beräknade. Verkningarna av den rådande materialknappheten,
bristen på tomtmark för egnahemsbebyggelse inom vissa
kommuner samt prisstegringstendenserna på materialmarknaden torde dock
komma att i viss utsträckning verka återhållande på denna del av bostadsproduktionen,
varför man enligt min mening i vart fall icke har anledning
räkna med en mera påtaglig ökning av antalet nya egnahem. Med hänsyn
till det anförda och då någon reservation å det för ändamålet anvisade
anslaget till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet icke torde föreligga
vid utgången av budgetåret 1946/47, biträder jag byggnadslånebyråns
förslag, att detta anslag skall för nästa budgetår upptagas med 64 miljoner
kronor.

För tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus enligt kungörelsen
nr 551/1946 är för innevarande budgetår anvisat ett investeringsanslag
till lånefonden för bostadsbyggande av 220 miljoner kronor.
I samband med förstärkning av anslaget till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
har emellertid dispositionsrätten till nu ifrågavarande anslag
begränsats med 35 miljoner kronor. Byggnadslånebyrån upplyser, att
av anslaget till lånefonden för bostadsbyggande per den 1 mars 1947 tagits
i anspråk tillhopa 15 miljoner kronor, d. v. s. blott cirka 7 procent av det
belopp, som ursprungligen ansågs erforderligt för ändamålet under innevarande
budgetår. Byggnadslånebyrån antager, att sagda låneverksamhet

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 sand. Nr 235.

162

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

kommer att väsentligt öka under återstoden av innevarande budgetår, men
beräknar ändock, att reservationen å anslaget vid utgången av budgetåret
kommer att uppgå till lägst 105 miljoner kronor.

I det föregående har jag till behandling upptagit frågan om åtgärder i
syfte att stimulera enskilda byggnadsföretagare att söka statliga tertiärlån
för uppförande av hyreshus. Jag har härvid föreslagit vissa ändringar i nu
gällande bestämmelser om tertiärlån till dylika företagare. Huruvida efterfrågan
på tertiärlån för flerfamiljshus kommer att under nästa budgetår
stiga till samma nivå som under budgetåren 1942/43—1945/46, vilket skulle
innebära att huvudparten av nytillkommande flerfamiljshus komme att
finansieras med hjälp av statliga tertiärlån, kan icke för närvarande bedömas.
Enligt min mening böra dock medel finnas tillgängliga i sådan utsträckning
att en låneefterfrågan av angiven omfattning kan mötas.

Byggnadslånebyrån uppskattar behovet av medel för ifrågavarande verksamhet
under nästa budgetår till 200 miljoner kronor, varvid byrån synes
ha räknat med en ökning av lånefrekvensen, svarande mot låneverksamhetens
relativa omfattning under budgetåren 1942/43—1945/46. Under hänsynstagande
till den av byggnadslånebyrån beräknade reservationen å anslaget
vid utgången av innevarande budgetår — 105 miljoner kronor —- föreslår
byrån, att ett belopp av i runt tal 100 miljoner kronor skall för budgetåret
1947/48 investeras i lånefonden för bostadsbyggande. Jag biträder detta
förslag och utgår härvid från att det belopp å 35 miljoner kronor, varmed
dispositionsrätten till ifrågavarande anslag begränsats och vilket ingår i det
av byggnadslånebyrån såsom reservation betecknade beloppet å 105 miljoner
kronor, får under nästa budgetår tagas i anspråk för tertiärlånegivning.

Behovet av tilläggslånemedel i samband med tertiärlåneverksamheten,
vilket tillgodoses från investeringsanslaget till tilläggslån till viss
bostadsbyggnads verksamhet, har av byggnadslånebyrån för budgetåret
1947/48 beräknats till i runt tal 30 miljoner kronor. Då byggnadslånebyrån
antager, att reservationen å anslaget per den 30 juni 1947 kommer
att utgöra ungefär 5,5 miljoner kronor, föreslår byrån en ytterligare
investering av tilläggslånemedel för tillgodoseende av ifrågavarande behov
med i runt tal 25 miljoner kronor.

Jag har i det föregående behandlat frågan om principerna för hyressättningen
under budgetåret 1947/48, varvid jag i likhet med byggnadslånebyrån
hävdat, att hyrorna i nyuppförda hus under sagda budgetår böra bestämmas
enligt nu gällande grunder. I konsekvens härmed bör enligt min
mening den stegring av byggnadskostnaderna som inträtt föranleda utvidgning
av tilläggslånegivningen. Jag ansluter mig därför till den av byggnadslånebyrån
gjorda uppskattningen av medelsbehovet under nästföljande budgetår
för tilläggslån, knutna till tertiärlån. Då berörda anslag avses även för

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

163

tilläggslån, knutna till bostadsanskaffningslån och till bostadsegnahemslån,
återkommer jag till frågan om anslagets belopp.

Mot byggnadslånebyråns förslag att förslagsanslaget till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å tertiärlån för
vissa bostadsbyggnad sföretag, vilket torde få tagas i anspråk
även för den i det föregående förordade avlösningen av vissa ränteeftergifter,
skall för nästa budgetår upptagas med 225 000 kronor har jag intet
att erinra.

I vad det gäller låne- och bidragsverksamheten till förmån för mindre
bemedlade, barnrika familjer föreslår byggnadslånebyrån dels att investeringsanslaget
till lånefonden för bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer skall för budgetåret

1947/48 upptagas till oförändrat belopp eller 70 miljoner kronor, dels att
av de medel som för budgetåret 1947/48 må komma att anvisas å investeringsanslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnad sverksamhet
10 miljoner kronor skola avses för täckande av det behov
av tilläggslån, knutna till bostadsanskaffningslån, som uppkommer under
sagda budgetår, dels ock att förslagsanslaget till hyresrabatter för
mindre bemedlade, barnrika familjer skall för budgetåret

1947/48 anvisas med ett belopp av 11,5 miljoner kronor.

Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde bränslebidrag till
mindre bemedlade, barnrika familjer i hyresbostäder, vilka bidrag bestridas
från sistnämnda anslag, få enligt gängse grunder utgå jämväl under
nästa budgetår. — I det föregående har jag föreslagit, att mindre bemedlade,
barnrika familjer, som inneha egnahem finansierade med bostadsanskaffningslån,
från och med den 1 juli 1947 skola utöver familjebidrag
erhålla ett särskilt bränslebidrag. Vid bifall till detta förslag torde, utöver
av byggnadslånebyrån beräknade medel, ett belopp av 1,5 miljoner kronor
böra avses för täckande av de med sistnämnda bidrag förbundna kostnaderna.
Härvid bör anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
familjer lämpligen tagas i anspråk och följaktligen höjas med nyss
nämnda belopp.

Byggnadslånebyråns angivna förslag till medelsanvisning för låne- och
bidragsverksamheten till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer
bygger på förutsättningen, att denna verksamhet under nästa budgetår skall
få i stort sett samma omfattning som för närvarande. Jag biträder ifrågavarande
förslag, dock att med hänsyn till vad nyss sagts beträffande bränslebidrag
till familjer i egnahem anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer bör upptagas med ett belopp av (11,5 + 1,5) 13 miljoner
kronor.

Jämlikt tidigare av riksdagen lämnade bemyndiganden får sistnämnda anslag
under vissa förutsättningar tagas i anspråk för beviljande av familje -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bidrag jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer som beretts
bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig kommun eller
därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt företag eller som
förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd.
Såsom särskild förutsättning för att familjebidrag utgår till
familj, som beredes bostad i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller
att vederbörande kommun skall vidtaga åtgärder till förhindrande av att
familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten
eller som må komma att uttagas utöver årsavgiften.
Enligt min mening bör även under nästa budgetår möjlighet beredas ifrågavarande
familjer att erhålla familjebidrag.

Vad slutligen beträffar behovet av ytterligare medelsanvisning för budgetåret
1947/48 under reservationsanslaget till bidrag till inrättande
av pensionärshem har byggnadslånebyrån uppskattat detta
behov till 12 miljoner kronor. Härigenom skulle en av byggnadslånebyrån
antagen mindre ökning under nästa budgetår av medelsefterfrågan för sagda
ändamål kunna tillgodoses.

I annat sammanhang har jag förordat, att bidragsverksamheten i avseende
å pensionärshem under nästa budgetår får försiggå på samma villkor
som för närvarande. Jag biträder därför byggnadslånebyråns förslag beträffande
anslagsberäkningen för detta ändamål.

Av det anförda framgår, att byggnadslånebyråns förslag till beräkning
för nästa budgetår av anslagen inom byråns verksamhetsområde förordas
av mig till alla delar utom såtillvida, att jag finner anslaget till hyresrabatter
för mindre bemedlade, barnrika familjer böra höjas från av byggnadslånebyrån
föreslagna 11,5 miljoner kronor till 13 miljoner kronor.

I detta sammanhang torde få erinras, att jag i det föregående (sid. 111)
förordat, att för nästa budgetår skall under rubriken Särskilda bostadsrabatter
anvisas ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47.

Egnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan under
jordbruksdepartementet, mtdan frågorna om anslag till organisationens
verksamhet anmälas dels av chefen för jordbruksdepartementet, dels av mig.

Den av egnahemsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamhet,
för vilken medel anvisas över socialdepartementet, avser

1) tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån;

2) nybyggnadslån och förbättringslån samt förbättringsbidrag och statsbidrag
till fiskarbostäder samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

165

3) lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag

Gällande bestämmelser om tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån,
återfinnas i kungörelsen nr 578/1942 angående ändring av kungörelsen nr
589/1940 (ytterligare ändrad genom nr 237/1946). Vissa uppgifter om dessa
tilläggslån ha lämnats i det föregående, sid. 32.

Gällande bestämmelser om nybyggnadslån, förbättringslån och förbättringsbidrag
återfinnas i kungörelsen nr 464/1939 (ändrad genom nr
673/1939, 670/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943). Vissa uppgifter om
ifrågavarande lån och bidrag återfinnas å sid. 33 i denna proposition.

Gällande bestämmelser om statsbidrag till fiskarbostäder återfinnas i kungörelsen
nr 472/1939 (ändrad genom nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och
614/1942). Vissa uppgifter om denna bidragsform ha lämnats tidigare i
denna proposition, sid. 33.

Vad slutligen angår gäBande bestämmelser om lantarbetarbostadslån och
lantarbetarbostadsbidrag äro dessa meddelade i kungörelsen nr 465/1939
(ändrad genom 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943). Vissa uppgifter
om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats i det föregående, sid. 34.

Beträffande de anslag, som beviljats för angivna av egnahemsorganisationen
bedrivna stödverksamhet torde jag få hänvisa till sammanställningen
å sid. 166.

I vad det gäller omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av
budgetåret 1945/46 hade beviljats i runt tal 143 000 förbättringsbidrag å
sammanlagt något över 116 miljoner kronor, inemot 33 000 nybyggnadslån
avseende ett sammanlagt belopp av närmare 52 miljoner kronor samt cirka
8 000 förbättringslån å tillhopa över 22 miljoner kronor. Vidare hade egnahemsstyrelsen
vid nyss angivna tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till
ett antal av närmare 1 400, representerande en summa av inemot 21 miljoner
kronor, ävensom cirka 1 300 lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär
1,2 miljoner kronor.

Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden cirka 15 procent av det totala antalet
bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring
eller ombyggnad; i åtskilliga fall är dock, särskilt före år 1940, den upprustning,
som kommit till stånd, av skäligen ytlig karaktär.

Egnahemsstyrelsens förslag till anslagsiiskandcn för budgetåret 1947/48.

I skrivelse den 29 augusti 1946 har egnahemsstyrelsen gjort framställning
rörande anvisande av anslag för budgetåret 1947/48 till bostadsförbättringsverksamhelen
på landsbygden.

Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att för ifrågavarande verksamhet
å riksstaten för innevarande budgetår anvisats följande anslag, nämligen till

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Över socialdepartementet anvisade anslag för den av egnahemsorgamsationen

bedrivna verksamheten.

			Budgetår samt belopp	i mkr		a
Anslagstitel	Stödform och ändamål	1933/34-! -1938/39!	1939/40	lH T* o~ C5	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	CO ioT	1946/47	Sutnm mkr
Bidrag till främjan-de av bostads-byggande på landsbygden	Bostadsförbätt-ringsbidrag, lant-arbetarbostads-bidrag samt bi-drag till vissa fiskarbostäder m. m.	*46-0	4-75	3-75	20-0	5-0	10-0	19-5	20-0	20-0	149-0
Lånefonden för främjande av bo-stadsbyggande på landsbygden	Nybyggnadslån	10-0	1-0	3-5	11-0			10-7	12-0	15-0	63-2
Lån till bostads-förbättringsverk-samhet	Förbättringslån		2-0	2-5	11-0			5-7	8-0	8-0	37-2
2 Lån till uppföran-de och förbätt-ring av lantarbe-tarbostäder	Lantarbetarbo- stadslån	21-45	3-0		3-0			6-5	7-0	6-0	26-95
Tilläggslån till viss bostadsbyggnads-verksamhet	Tilläggslån, knutna till bostadsegna-hemslån				1-0	0-5	1-2	2-0	2-0		6-7

1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl
nybyggnadslån; vidare bör framhållas att av de för budgetåren 1934/35—1936/37 anvisade
anslagen sammanlagt 3-5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder.

2 Medlen anvisades under budgetåren 1935/36—-1938/39 till en fond benämnd lånefonden
för lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till
anslaget Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder.

bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 20 miljoner kronor, till lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett investeringsanslag av 15 miljoner kronor, till lån
till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor
samt till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett
investeringsanslag av 6 miljoner kronor. Härutöver har av de reservationer
som vid ingången av budgetåret 1946/47 förefunnits å investeringsanslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett belopp av 2,5 miljoner
kronor avsetts för utgivande av tilläggslån till bostadsegnahemslån.

Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas, att de medel,
som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och bidragsgivning, komma
att i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen kunna — framhåller
styrelsen — viss reservation komma att föreligga å anslaget till lån till
bostadsförbättringsverksamhet.

Beträffande medelsbehovet under budgetåret 1947/48 anför styrelsen
väsentligen följande.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 235.

167

Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar bör erhålla under
budgetåret 1947/48 blir helt naturligt till stor del beroende av läget på
arbetsmarknaden samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag. Styrelsen
har såsom en arbetshypotes förutsatt, att varken läget på arbetsmarknaden
eller tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör en inskränkning
av verksamheten och att å andra sidan arbetsmarknadsläget icke heller motiverar
en utvidgning av verksamheten i produktionsbefrämjande syfte.

Med sålunda angiven utgångspunkt anser styrelsen sig böra beräkna medelsbehovet
till samma belopp som för innevarande år, dock med någon
höjning i fråga om medlen till lantarbetarbostadslån. Styrelsen vill i enlighet
härmed föreslå, att följande belopp ställas till förfogande, nämligen för
bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 20 miljoner kronor,
för lån till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 15 miljoner
kronor, för lån till bostadsförbättringsverksamhet 8 miljoner kronor och
för lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder 8 miljoner
kronor.

Vad sistnämnda långivning beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen
i andra sammanhang anmält tagit en betydande omfattning. Under budgetåret
1945/46 togs hela det för utlåningen till detta ändamål anvisade beloppet,
7 miljoner kronor, i anspråk. Utlåningen fortgår alltjämt i ungefär
samma omfattning med någon tendens till ytterligare ökning.

Från anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
torde även under budgetåret 1947/48 böra få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag,
för bidrag till fiskarbostäder samt för administrering
av bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag, inköp av
brunnsborrningsattiraljer och anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare.
Något belopp torde även liksom hittills böra beräknas utgå för bostadsförbättringsbidrag
till innehavare av vissa kronolägenheter.

Beträffande behovet av tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån, torde
för tillgodoseende av detta behov under anslaget till tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet,
avses samma belopp som för innevarande budgetår
eller 2,5 miljoner kronor.

Depar tementscheien.

Egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförsörjningen på
landsbygden, i den mån dessa anslag anvisas över socialdepartementet, innebära,
att medelsanvisningen skulle förbli oförändrad i förhållande till vad
som gäller för innevarande budgetår, dock att anslaget till lantarbetarbostadslån
skulle höjas från 6 miljoner kronor till 8 miljoner kronor.

I det föregående har jag uttalat som min uppfattning, att man med utgångspunkt
från målsättningen för den långsiktiga bostadspolitiken bör
räkna med en successiv utvidgning av ny- och ombyggnadsverksamheten på
den egentliga landsbygden. En omedelbar, mera påtaglig ökning av sagda
verksamhet torde emellertid med hänsyn till knappheten på olika slag av
byggnadsmaterial för närvarande icke kunna åvägabringas. Jag biträder
därför egnahemsstyrelsens förslag att för nästa budgetår följande anslag
äskas för ändamålet, nämligen till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag av 20 miljoner kronor, till lånefon -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

den för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag
av 15 miljoner kronor, till lån till uppförande och förbättring av
lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor samt till lån
till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner
kronor.

I likhet med egnahemsstyrelsen uppskattar jag behovet under nästa budgetår
av medel för beviljande av tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån,
till oförändrat 2,5 miljoner kronor. Med hänsyn härtill och då jag i det
föregående räknat med ett ytterligare medelsbehov under budgetåret 1947/48
för tilläggslån under byggnadslånebyråns verksamhetsområde av 35 miljoner
kronor, torde till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet böra
äskas ett investeringsanslag av 37,5 miljoner kronor.

I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att
räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som beviljas under
nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,25 procent.

Anslagen till avlöningar och omkostnader för statens
byggnadslånebyrå.

Avlöningsanslaget torde först få upptagas till behandling.

För byggnadslånebyrån gäller Kungl. Maj:ts instruktion den 4 december
1942 (nr 931) (ändrad genom nr 717/1943 och 406/1944).

Enligt sagda instruktion består byggnadslånebyrån av en ordförande och
chef samt högst sex ledamöter, samtliga för viss tid förordnade av Kungl.
Maj:t. Arbetet inom byrån är fördelat på tre avdelningar, nämligen sociala
avdelningen (ärenden avseende bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer samt för pensionärer), tertiärlåneavdelningen (ärenden rörande
tertiärlån och tilläggslån) och kansliavdelningen (övriga ärenden).
Varje avdelning förestås av en av Kungl. Maj:t förordnad chef.

Vissa av de till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifterna ha av organisatoriska
skäl sammanförts till fyra grupper, som handläggas inom särskilda
sektioner av kansliavdelningen, benämnda arkitektavdelningen (ärenden
rörande granskning av ritningar), tekniska avdelningen (ärenden avseende
byggnadstekniska frågor samt rörande remisser å ansökningar om
byggnadstillstånd), utredningsavdelningen (bostadsbehovsundersökningar,
statistiska utredningar i allmänhet m. m.) samt ombudsmannaexpeditionen
(ärenden avseende säkerställande och bevakning av statens fordringsanspråk
m. m.). Återstående till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifter (framställningar
till Kungl. Maj:t, remissutlåtanden i allmänhet, organisationsfrågor,
personalärenden m. m.) handläggas å den egentliga kansliavdelningen.

Hos byggnadslånebyrån äro för närvarande anställda omkring 275 befattningshavare
och särskilda sakkunniga.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Till statens byggnadslånebyrå: avlöningar har för innevarande budgetår
anvisats ett förslagsanslag av 1 545 000 kronor. Den 29 juni 1946 har Kungl.
Maj:t fastställt följande avlöningsstat för byrån, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1946/47:

Avlöningsstat.

1. Arvoden åt ordförande och ledamöter, högst ...... kronor 12 000

2. Ersättning till ordföranden för mistade avlöningsför måner

samt ersättningar till avdelningscheferna, förslagsvis
........................................ * 60 000

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst.............. » 1 365 000

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst..... » 105 000

5. Årsarvoden å 1 500 kronor vardera till två revisorer

för granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper . . » 3 000

Summa kronor 1 545 000.

Under hänvisning till att betänkande med förslag rörande bland annat
den blivande bostadspolitiska organisationen kunde förväntas inom kort bli
framlagt, uttalade statens byggnadslånebyrå i skrivelse den 31 augusti 1946,
att frågan om byråns avlöningsanslag kunde komma i ett helt nytt läge
till 1947 års riksdag. På grund härav och då ingen omständighet inträffat,
som tydde på att till byråns avlöningar under budgetåret 1947/48 skulle erfordras
ett lägre belopp än som anvisats för det innevarande budgetåret,
föreslog byrån, att ifrågavarande anslag för nästa budgetår skulle upptagas
oförändrat med 1 545 000 kronor.

I sin skrivelse den 14 mars 1947 återkommer byggnadslånebyrån till frågan
om byråns avlöningsanslag för nästa budgetår. Byrån utgår härvid från
att den skall komma att i sin nuvarande form fungera under hela nästa
budgetår.

Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis vissa uppgifter om belastningen
på avlöningsanslaget under de åtta första månaderna av innevarande budgetår,
varav bland annat framgår att belastningen under ifrågavarande period
utgjort sammanlagt cirka 1 047 000 kronor.

Byggnadslånebyrån behandlar härefter frågan om behovet av medel för
bestridande av byråns utgifter för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår.

Härvid finner byrån, att anslagsposten till arvoden åt ordförande och
ledamöter bör upptagas till oförändrat belopp, 12 000 kronor.

Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt
ersättningar till avdelningscheferna bör enligt byråns mening undergå någon
ökning, beroende på att arvodet till chefen för tertiärlåneavdelningen i samband
med personbyte höjts från 1 400 till 1 750 kronor i månaden samt att

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

statsmakternas beslut angående allmän lönereglering per den 1 juli 1947
får antagas medföra ökning av de till ordföranden och chefen för kansliavdelningen
utgående arvodena. I enlighet härmed beräknar byrån, att
posten hör upptagas till 67 000 kronor.

I fråga om posten till ersättningar till kanslipersonal anför byggnadslånebyrån
följande.

Belastningen å denna post har under de åtta första månaderna av detta
budgetår uppgått till genomsnittligen ca 116 500 kronor; en tendens till ökning
föreligger för de sista månaderna.

Det är enligt byggnadslånebyråns mening icke realistiskt att räkna med
att byråns personal skall komma att minska i antal under nästa budgetår.
Det finnes tvärtom anledning att, i varje fall såvitt angår ombudsmannaexpeditionen
och sociala avdelningen, räkna med en ytterligare ökning av
antalet befattningshavare. Anledningen härtill är, att den ständigt växande
låneportföljen respektive ökningen av antalet familjebidragsärenden automatiskt
framkalla behov av ytterligare arbetskraft. Anslagsposten torde sålunda
under inga omständigheter kunna nedsättas i förhållande till vad som
nu gäller. Däremot synes det ofrånkomligt, att posten i icke ringa grad höjes.

Med hänsyn till nuvarande betydande svårigheter att rekrytera den erforderliga
biträdespersonalen — vilkas innebörd byrån utförligt angiver —
anser sig byrån böra framlägga förslag, som syfta till att per den 1 juli 1947
i vissa hänseenden åstadkomma paritet beträffande biträdespersonalens anställningsförhållanden
mellan byrån och de reglerade verken.

I första hand anser sig sålunda byggnadslånebyrån böra tillse, att den
befordringsgång för biträdespersonal, varom nyligen beslut fattats, blir från
och med ingången av nästa budgetår tillämplig å byråns personal såvitt angår
arvodesförmåner. Ytterligare anser sig byrån kunna förutsätta, att byråns
personal bör från den 1 juli 1947 i princip komma i åtnjutande av en
arvodesförhöjning motsvarande vad i sådant hänseende kommer att gälla
för befattningshavare i reglerade verk. Vad angår framställda anspråk på
förbättring av juristernas anställningsförhållanden böra dessa åtminstone
såtillvida tillgodoses, att statsmakternas nyligen meddelade beslut i avseende
å befordringsgången för amanuenspersonal i reglerade verk tillämpas
inom byrån.

Byggnadslånebyrån får i detta sammanhang avslutningsvis framhålla, att
den — icke minst med hänsyn till det personalbehov, som måste uppstå vid
den förväntade uppbyggnaden av länsorgan för bostadspolitiken — anser
det synnerligen angeläget att behålla sin personal.

Med hänsyn till det anförda anser sig byggnadslånebyrån böra föreslå en
uppräkning av anslagsposten till ersättning till kanslipersonal. Då byrån
förklarar sig icke ha kunnat utföra några närmare beräkningar i denna del,
finner byrån riktigt, att beräkningarna nu hållas i underkant. Med beaktande
härav och under det antagandet, att belastningen å ifrågavarande anslagspost
under innevarande budgetår skall uppgå till (12 X 117 000) cirka
1 405 000 kronor, uppskattar byrån förevarande medelsbehov för nästa budgetår
till 1 550 000 kronor.

Vad härefter angår posten till ersättningar till experter och sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

171

torde enligt byggnadslånebyråns bedömning det belopp som för innevarande
budgetår avsetts för ändamålet komma att nätt och jämnt vara tillräckligt.
I viss anslutning till vad i det föregående anförts rörande kanslipersonalen
anser byggnadslånebyrån, att jämväl sakkunnigposten bör för nästa budgetår
något höjas, förslagsvis med 5 000 kronor eller således till 110 000
kronor.

Posten till årsarvoden till revisorer torde enligt vad byggnadslånebyrån
under hand erfarit eventuellt behöva justeras uppåt till följd av en ifrågasatt
förstärkning av revisionen. Då denna fråga ännu ej är avgjord, finner
emellertid byrån, att posten för nästa budgetår kan upptagas med oförändrat
belopp, 3 000 kronor.

Enligt byggnadslånebyråns mening bör således till byråns avlöningar under
nästa budgetår avses sammanlagt (12 000 + 67 000 + 1 550 000
+ 110 000 + 3 000) 1 742 000 kronor.

Vad härefter angår förslagsanslaget till statens byggnadslånebyrå:
omkostnader har detta för innevarande budgetår anvisats med
ett belopp av 300 000 kronor. För anslagets användning har Kungl. Maj:t
den 29 juni 1946 fastställt följande stat:

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ............

2. Expenser, förslagsvis ...................

3. Publikationstryck, förslagsvis............

....... kronor 35 000

....... » 255 000

....... » 10 000

Summa kronor 300 000.

I sin skrivelse den 31 augusti 1946 med förslag till anslagsäskanden för
budgetåret 1947/48 beräknade statens bgggnadslånebgrå medelsbehovet för
ifrågavarande ändamål oförändrat till 300 000 kronor.

Denna anslagsfråga upptages av byggnadslånebyrån även i dess skrivelse
den 14 mars 1947. Härvid upplyser byrån, att byråns omkostnader under
tiden 1/7 1946—28/2 1947 uppgått till 175 000 kronor.

Byrån hemställer vidare ånyo, att byråns personal skall beredas förmånen
av fri sjukvård m. m. Rörande skälen härtill hänvisar byrån till sina
tidigare framställningar i ämnet, redovisade i proposition nr 279/1946
(sid. 99). Dröjsmålet med den slutgiltiga lösningen av byråns organisationsfråga
gör det enligt byråns mening synnerligen angeläget, att fri sjukvård
m. m. från och med den 1 juli 1947 tillerkännes byråns personal. För ändamålet
torde böra avses ett belopp av förslagsvis 10 000 kronor.

Enligt byggnadslånebyråns uppfattning torde posten till reseersättningar
komma att för innevarande budgetår väl förslå för sitt ändamål. Byrån
förutser emellertid en viss utgiftsstegring under nästa budgetår, sammanhängande
med att antalet femårsbesiktningar av statsbelånade fastigheter

172

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

då kommer att avsevärt öka. Byrån föreslår därför, att posten för budgetåret
1947/48 beräknas till 30 000 kronor.

Beträffande expensposten framhåller byggnadslånebyrån, alt denna för
innevarande budgetår torde komma att visa sig ungefär anpassad efter behovet.
Byrån föreslår, att posten för nästa budgetår beräknas till 250 000
kronor.

Vad slutligen angår posten till publikationstryck anför byrån, att denna
för innevarande budgetår torde komma att helt tagas i anspråk. Byrån föreslår,
att posten jämväl för nästa budgetår upptages till 10 000 kronor.

Enligt byråns beräkningar bör alltså omkostnadsanslaget för nästa budgetår
upptagas till (10 000 + 30 000 + 250 000 + 10 000) 300 000 kronor.

I yttrande över byggnads!ånebyråns framställning den 14 mars 1947 anför
statskontoret i denna del följande.

I anledning av vad byggnadslånebyrån nu anfört rörande dess personals
anställningsförhållanden vill statskontoret erinra, att ämbetsverket redan
tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att det kunde ifrågasättas, huruvida
anledning alltjämt förelåge att å byggnadslånebyråns personal tillämpa
kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med vissa avlöningsbestämmelser åt
befattningshavare vid statens krisorgan. Enligt ämbetsverkens mening vore
det önskvärt, att ifrågavarande personal erhölle en sådan reglering av sina
löne- och anställningsförhållanden, att de för civilförvaltningen i allmänhet
gällande avlöningsreglementena bleve tillämpliga å densamma. Under förutsättning
att en dylik reglering komme till stånd, hade statskontoret icke
något att erinra mot att å omkostnadsstaten anvisades medel till sjukvård
m. m. (prop. nr 279/1946, sid. 100—101). Statskontoret vidhåller alltjämt
sin sålunda uttalade ståndpunkt.

Departementschefen.

Vad till en början angår anslaget till byggnadslånebyråns avlöningar
under nästa budgetår böra följande allmänna synpunkter beaktas.

Därest statsmakterna biträda de av mig i det föregående framlagda förslagen
beträffande dels nya villkor från den 1 juli 1948 för lån och bidrag
till egnahem, dels utbyggnad från samma tidpunkt av bostadsrabatterna till
familjehushåll, torde det komma att visa sig nödvändigt, att byggnadslånebyrån
under nästa budgetår vidtager vissa åtgärder i syfte att förbereda
den nya låne- och bidragsverksamheten. Även de planer beträffande den
bostadspolitiska organisationsapparaten, vilka av mig angivits i det föregående,
torde under nästa budgetår medföra vidgade arbetsuppgifter för byggnadslånebyråns
del. Det är enligt min mening av utomordentlig vikt att vid
den omläggning och utbyggnad av den statliga bostadspolitiken, som sålunda
är avsedd att äga rum den 1 juli 1948, svårigheter icke uppkomma
till följd av brist på personal inom byggnadslånebyrån. Det synes emellertid
icke vara möjligt att redan nu verkställa en mera noggrann beräkning

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

av den ökning av byråns personalbehov, som till följd av nyss nämnda
omständigheter kan uppkomma under nästa budgetår.

I vad det gäller de olika posterna å avlöningsstaten finner jag mig i likhet
med byggnadslånebyrån böra föreslå, att posten till arvoden åt ordförande
och ledamöter upptages till oförändrat belopp, 12 000 kronor.

Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt
ersättningar till avdelningscheferna torde i enlighet med byråns förslag böra
höjas från 60 000 till 67 000 kronor.

Beträffande posten till ersättningar till kanslipersonal föreslår byggnadslånebyrån,
att densamma höjes från 1 365 000 till 1 550 000 kronor. Byrån
motiverar sitt förslag i denna del väsentligen med nödvändigheten av att per
den 1 juli 1947 vidtaga lönejusteringar i syfte att i vissa hänseenden åstadkomma
paritet mellan byrån och de reglerade verken. En dylik lönejustering
torde enligt min mening vara ofrånkomlig. Till följd härav och med hänsyn
till vad jag nyss framhållit beträffande byggnadslånebyråns arbetsuppgifter
under nästa budgetår har jag intet att erinra mot byråns beräkning
av medelsbehovet för ifrågavarande ändamål.

Posten till ersättningar till experter och sakkunniga föreslås av byggnadslånebyrån
höjd från 105 000 till 110 000 kronor. De nya arbetsuppgifter som
under nästa budgetår komma att åvila byrån vid förberedandet av den förutnämnda
utbyggnaden av bostadspolitiken nödvändiggöra enligt min mening
en mera väsentlig höjning av denna anslagspost. Jag anser salunda, att under
nästa budgetår behovet av medel för ifrågavarande ändamål icke kan
beräknas komma att understiga 150 000 kronor.

Vad slutligen angår posten till årsarvoden till revisorer torde det, med
hänsyn till den väsentliga utvidgning av byggnadslånebyråns verksamhet
som skett under de senaste åren, kunna ifrågasättas, huruvida icke en förstärkning
av revisionen bör ske antingen genom en ökning av revisorernas
antal eller genom en utsträckning av de nuvarande revisorernas arbetstid,
vilket torde förutsätta en förstärkning av de till dem utgående arvodena.
Denna fråga torde få avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till det anförda
förordar jag, att ifrågavarande anslagspost höjes med 2 000 kronor till
5 000 kronor.

I enlighet med det anförda finner jag, att byggnadslånebyråns avlöningsanslag
för nästa budgetår bör upptagas med (12 000 + 67 000 + 1 550 000
+ 150 000 + 5 000) 1 784 000 kronor.

Vad härefter angår byggnadslånebyråns omlcostnadsanslag
för nästa budgetår, anser jag mig först böra till behandling upptaga
byråns framställning rörande fri sjukvård m. m. för befattningshavarna
hos byrån. Enligt min mening innebär avsaknaden av fri sjukvård då fråga
är om en organisation av byråns storlek uppenbara nackdelar icke endast
för berörda personal utan även med hänsyn till arbetseffekliviteten. Det lär

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

sålunda icke kunna bestridas, att i dylikt fall det relativa antalet sjukdagar
tenderar att stiga till följd därav att vid sjukdomsfall vederbörande av kostnadsskäl
avhållas från att söka läkar- eller sjukhusvård. På grund härav
och med tanke på föreliggande planer beträffande slutlig reglering per den
1 juli 1948 av anställnings- och avlöningsförhållandena för byråns befattningshavare
finner jag mig böra förorda, att från och med den 1 juli 1947
tills vidare de för statliga befattningshavare i allmänhet gällande bestämmelserna
i fråga om sjukvård skola äga tillämpning även för byggnadslånebyråns
befattningshavare. I likhet med byggnadslånebyrån anser jag, att
för ändamålet bör avses ett belopp av 10 000 kronor.

Mot byggnadslånebyråns förslag, att posten till reseersättningar skall sänkas
från 35 000 till 30 000 kronor, har jag intet att erinra.

Vad angår posten till expenser har denna för innevarande budgetår upptagits
till 255 000 kronor. Byggnadslånebyrån, som konstaterar att detta
belopp torde komma att visa sig ungefär anpassat efter behovet, föreslår
för nästa budgetår en mindre jämkning nedåt, nämligen till 250 000 kronor.
Härtill kan jag ansluta mig.

Posten till publikationstryck synes böra upptagas till oförändrat belopp,
10 000 kronor.

I enlighet med det anförda föreslår jag, att byggnadslånebyråns omkostnadsanslag
för nästa budgetår upptages med (10 000 + 30 000 -f- 250 000 +
10 000) 300 000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade grunder för omläggning
av den statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån
för bostadsförsörjningen, beträffande särskilda bostadsrabatter
(trekronorsbidrag) den 1 juli 1947 och i övrigt den
1 juli 1948;

II. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden
från och med tidpunkt under budgetåret 1947/48 av
gällande bestämmelser för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen;

III. medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka må komma att beviljas under budgetåret
1947/48, bestämmes till 3,25 procent;

IV. för budgetåret 1947/48 anvisa

a) å driftbudgeten under V huvudtiteln,

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

175

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag
av............................kronor 1 784 000;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag
av .........................kronor 300 000;

3) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån
för vissa bostadsbyggnadsföretag ett

förslagsanslag av ...................... kronor 225 000;

4) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer
ett förslagsanslag av.......... kronor 13 000 000;

5) till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag
av ....................... kronor 500 000;

6) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av ...... kronor 20 000 000;

7) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av ...................... kronor 12 000 000;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder,

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett investe ringsanslag

av ...................... kronor 70 000 000;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden ett investeringsanslag av . . kronor 15 000 000;

3) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av ......................... kronor 100 000 000;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

investeringsanslag av ................ kronor 64 000 000;

2) till Tilläggslån. till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

investeringsanslag av ................ kronor 37 500 000;

3) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av ......kronor 8 000 000;

4) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag
av ....................... kronor 8 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Sigurdson.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Den allmänna bostadspolitikens målsättning och metoder.

Målsättningen ....................................................... 5

Departementschefen, s. 5—-It.

Metoderna för programmets genomförande.............................. 11

Bostadssociala utredningen, s. 11—18. — Departementschefen, s. 18—22.
Principiella synpunkter på den allmänna bostadspolitikens organisation.

Nuvarande organisation .............................................. 22

Organisationsförslag i bostadssociala utredningens slutbetänkande, del I . . . . 24

Yttranden ........................................................... 26

Departementschefen .................................................. 27

Lån och bidrag till enfamiljshus.

Nu gällande bestämmelser ............................................ 29

Bostadssociala utredningens förslag .................................... 34

Egnahemslån, s. 34—44. —• Bidrag till egnahem, s. 44—48.

Remissyttrandena .................................................... 48

Egnahemslånet, s. 49—54. —■ Bidragen till egnahem, s. 55—58.

Departementschefen .................................................. 58

Bostadsrabatter.

Nu gällande bestämmelser rörande familjebidrag till mindre bemedlade, barn rika

familjer .............................. 78

Bostadssociala utredningens förslag .................................... 80

Remissyttrandena .................................................... 89

Departementschefen ..................................................101

Lån och bidrag till flerfamiljshus.

Nu gällande bestämmelser ............................................ 112

Byggnadslånebyråns förslag till vissa ändringar i gällande bestämmelser . . 114

Yttrande över förslaget .............................................. 122

Departementschefen .................................................. 123

Sammanfattning.

I. Lån och bidrag till enfamiljshus .................................. 131

II. Lån och bidrag till flerfamiljshus.................................132

III. Bostadsrabatter ................................................. 133

IV. Kommuns skyldigheter och rättigheter i avseende å åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen .................................... 135

Särskilda frågor.

Räntegarantin .......................................................136

Nu gällande bestämmelser, s. 136. — Ändringsförslag, s. 136—140. — Departementschefen,
s. 140—141.

Bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem ........141

Nu gällande bestämmelser, s. 141. — Departementschefen, s. 141—143.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 177

Sid.

Bidrag till anordnande av pensionärshem .............................. 143

Nu gällande bestämmelser, s. 143—144. — Departementschefen, s. 144—146.

Utbyte av säkerhet, som lämnats för lantarbetarbostadslån m. m...........146

Departementschefen, s. 148—149.

Medelsbehovet under budgetåret 1947/48.

Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde .......................... 150

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47, s. 150—151. —- Byggnadslånebyråns
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 jämte yttrande
häröver, s. 151—159. —- Departementschefen, s. 159—164.

Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde ........ 164

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47, s. 164—165. ■—- Egnahemsstyrelsens
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48, s. 165—167. —
Departementschefen, s. 167—168.

Anslagen till avlöningar och omkostnader för statens byggnadslånebyrå .... 168
Departementschefen, s. 172—174.

Hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sund. Nr 235. 12