Kungl. Maj:ts proposition nr 235 (Proposition 1945:235)

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.; given Stockholms slott den 2 mars.
1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet statsrådet Möller.

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition
av frågan örn anslag till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar anförde jag under
femte huvudtiteln, punkten 207, bland annat, att landsfogden M. Stiernström,
vilken förordnats att i egenskap av sakkunnig inom socialdepartementet biträda
vid utredning av vissa spörsmål rörande biträdesorganisationen inom landsfiskalsdistrikten
och i samband därmed stående frågor, avgivit promemoria
angående landsfiskalsbiträdenas löneförmåner samt betänkande med förslag
rörande rationalisering av vissa arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren. Ifrågavarande
förslag vore föremål för remissbehandling och kunde väntas påverka
beräkningen av anslagen till landsfiskalernas avlöningar och omkostBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 235. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

nader. Med anledning därav förordade jag, att dessa båda anslag i riksstatförslaget
blott preliminärt upptoges till de belopp, vartill desamma beräknats
för innevarande budgetår.

Med anledning av min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna
207—208, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1945/46 beräkna

dels till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar, ett förslagsanslag av 6 080 000
kronor;

dels ock till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostnader, ett förslagsanslag av
1 600 000 kronor.

Utöver förutnämnda frågor rörande en rationalisering av vissa arbetsuppgifter
å landsfiskalskontoren samt angående landsfiskalsbiträdenas löneförmåner
hava inom socialdepartementet varit under övervägande jämväl vissa
spörsmål rörande ifrågasatta ändringar av landsfiskalsorganisationen inom
vissa distrikt ävensom angående förhöjt arvode till vissa landsfiskalsaspiranter.
Vissa av dessa spörsmål hava blivit föremål för särskild utredning inom
departementet och däröver upprättade promemorior hava remitterats för yttrande
i vanlig ordning.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga ej mindre dessa frågor,
i den mån de böra underställas riksdagens prövning, än även ovannämnda
anslagsfrågor. Därvid vill jag till en början i korthet redogöra för omfattningen
av de rationaliseringsåtgärder, som föreslagits i nyssnämnda betänkande.

Rationalisering av vissa arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren.

Sakkunnigbetänkandet.

I sitt år 1939 framlagda betänkande (SOU 1939: 9) förordade 1937 års
landsfiskals- och stadsfiskalsutredning, att landsfiskalstjänstema icke borde
— som i annat sammanhang föreslagits — uppdelas på två befattningar utan
bibehållas såsom tjänster av den dittillsvarande typen allenast med den förändring
av arbetsuppgifterna, som följde av en reform av skatteuppbörden
och restindrivningen i enlighet med ett av 1936 års uppbördskommitté den 31
oktober 1938 framlagt förslag, vilket jämväl omfattade en omorganisation av
häradsskrivartjänstema. Utredningen föreslog dessutom en mindre jämkning
av bestämmelserna om landsfiskals åtalsbehörighet. I övrigt förordade utredningen,
utan att framlägga några detaljerade förslag, vissa smärre reformer
ägnade att minska landsfiskalernas arbetsbörda.

Då omorganisationen av landsfiskalstjänstema genomfördes år 1941, skedde
detta emellertid utan samband med den bebådade uppbördsreformen, vilken
fortfarande väntar på sin lösning. Den minskning av landsfiskalernas indrivningsarbete,
som väntades bliva en följd av uppbördsreformen, kom
sålunda icke att inträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

I samband med överlämnande av en inom länsstyrelsen utarbetad promemoria
angående erforderlig ökning av biträdespersonalen å landsfiskalskontoren
i länet ifrågasatte länsstyrelsen i Västernorrlands län i skrivelse den
7 februari 1943, huruvida behovet av arbetskraft icke kunde minskas genom
en rationalisering av vissa arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren.

Sedan Kungl. Majit med anledning härav uppdragit åt landsfogden M.
Stiernström att i egenskap av sakkunnig inom socialdepartementet utreda
frågan om en rationalisering av landsfiskalernas arbetsuppgifter, har Stiernström
jämte till hans biträde förordnade experter den 25 november 1944
avgivit betänkande i ämnet.

I betänkandet framhålles till en början, att utredningens föremål varit att
söka utröna möjligheterna att inom ramen för nu gällande bestämmelser
angående landsfiskalernas arbetsuppgifter rationalisera arbetet å landsfiskalskontoren
antingen genom en omläggning av arbetssättet beträffande vissa
arbetsdetaljer eller genom en överflyttning av vissa arbetsuppgifter å andra
myndigheter eller .slutligen genom slopandet helt och hållet av vissa landsfiskalernas
åligganden, vilka med hänsyn till utvecklingen finge anses numera
sakna betydelse.

Emellertid understryka utredningsmännen, att de icke velat föregripa resultatet
av det utredningsarbete, som anförtrotts åt 1944 års uppbördsberedning,
varför de i många fall icke ansett sig böra på det kamerala området
framlägga några slutgiltiga förslag.

De av utredningsmännen föreslagna rationaliseringsåtgärderna kräva i en
del fall, att ändring sker i gällande lagar och författningar. I andra fall anses
det vara tillfyllest, att cirkulär utfärdas i förevarande ämnen, och i ytterligare
andra fall anses det räcka med att de av förslagen berörda myndigheterna
endast göras uppmärksamma på de möjligheter till förenkling, som
utan vidare stå till buds.

I fråga om de kamerala arbetsuppgifterna föreslås vissa förenklingar, bland
vilka de viktigaste äro följande. Landsfiskal befrias från skyldigheten att i
augusti månad upprätta balanslängd över resterande kronoutskylder samt
medgives rätt att i fråga örn inbetalda restantier anteckna dessa i balanslängd
i stället för i restlängd. Vidare skola landsfiskalerna erhålla kronorestlängdema
i två exemplar, varigenom de besparas arbetet att skriva av restlängdema
åt sina exekutionsbiträden.

Beträffande landsfiskalernas skriftväxling erinras om cirkuläret den 5
november 1943, nr 772, till statliga och kommunala myndigheter örn postverkets
anlitande för delgivning av myndighets beslut m. m. I anslutning härtill
nämnas några fall, där, med tillämpning av cirkulärets grunder, myndighet
kan få en åtgärd verkställd utan att anlita landsfiskal som mellanhand.
Vidare lämnas åtskilliga påpekanden ägnade att förenkla landsfiskalernas
skriftväxling.

T ett särskilt kapitel upptages frågan örn diarieföringen å landsfiskalskontoren.
Förslag framlägges till enhetliga bestämmelser härom liksom rörande
förandet av vissa register.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

I betänkandet dryftas vidare möjligheterna att inskränka eller förenkla den
för landsfiskalerna vidlyftiga skyldigheten att i en mångfald hänseenden lämna
rapporter, utdrag och underrättelser till andra myndigheter om göromålens
gång och inträffade händelser m. m. I anslutning härtill föreslås bland
annat, att utmätningsman befrias från skyldigheten att periodvis till överexekutor
lämna utdrag av dagboken i utsökningsmål. I stället föreslås, att
kontrollen i detta hänseende utövas vid inventeringar.

I ett följande avsnitt undersökas möjligheterna att på annan myndighet
överflytta vissa bestyr, som nu ankomma på landsfiskal. Bland annat föreslås,
att den i jaktstadgan omförmälda märkningen av villebråd och skinn
utföres uteslutande av därtill särskilt förordnade förrättningsmän, samt att
bestyret med utfärdande av jaktkort och jaktpass övertages av postverket.
Tillika föreslås, att anmälningar örn olycksfall i arbete lämnas direkt till
vederbörande yrkesinspektör i stället för till polismyndighet. Tillika undersökas
möjligheterna att förenkla bötesredogörarens befattning med indrivning
av böter. Vidare föreslås, att landsfiskaler och magistrater i viss utsträckning
befrias från skyldigheten att medverka vid infordrandet av statistiska
uppgifter av vitt skilda slag. Slutligen ifrågasättes, huruvida icke den
landsfiskal enligt stadgandet i 2 kap. 5 § rättegångsbalken i 1734 års lag
åliggande skyldigheten att vara uppvaktande åklagare vid tingssammanträden
kunde upphävas.

Då den behörighet, som enligt nu gällande regler tillkommer landsfiskalsassistent
och annat hos landsfiskal anställt biträde, av utredningsmännen
befunnits allt för snävt avfattad, ha de även framlagt förslag till ändrade
bestämmelser härutinnan.

Departementschefen.

[Endast två av de i betänkandet framlagda förslagen, nämligen frågan örn
upphävandet av distriktsåklagares tingsuppvaktningsskyldighet samt slopandet
av skyldigheten för utmätningsman att till överexekutor insända utdrag
av dagboken över utsökningsmål tarva ändring av gällande lag. Handläggningen
av dessa ärenden tillkommer justitiedepartementet. — Med ett
undantag, vartill jag får anledning att återkomma senare, fordras i övrigt
icke riksdagens godkännande för genomförandet av de i betänkandet framlagda
förslagen. Dessa beröra emellertid flertalet departement. Med avseende
å arbetsuppgifternas art är landsfiskalstjänsten synnerligen mångskiftande.
Landsfiskalerna ha gång efter annan pålagts nya viktiga arbetsuppgifter och
man kan rent av tala örn en benägenhet inom administrationen att i första
hand påkalla landsfiskalernas biträde då det gäller ordnandet av angelägenheter,
som beröra lokalförvaltningen. Det är emellertid fara för att landsfiskalernas
arbetsuppgifter härigenom svälla ut över alla rimliga gränser och
hota att spränga organisationen. Det får därför anses nödvändigt att söka
begränsa landsfiskalernas uppgifter och i möjligaste mån förenkla arbetsmetoderna.
Ur denna synpunkt är det därför av vikt att de föreslagna rationaliseringsåtgärderna
i möjligaste mån genomföras. Icke minst viktigt är emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lertid att, då fråga i framtiden kan uppstå att taga landsfiskalerna i anspråk
för ytterligare uppgifter, det noga prövas, huruvida icke det nya ändamålet
lämpligen kan tillgodoses på annat sätt.

Jag övergår härefter att, på grundval av den av Stiernström såsom sakkunnig
inom socialdepartementet utarbetade promemorian, behandla frågan om
landsfiskalsbiträdenas löneförmåner.

Landsfiskalsbiträdenas löneförmåner.

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning.

I sitt år 1939 framlagda betänkande föreslog 1937 års landsfiskals- och
stadsfiskalsutredning, att landsfiskalsassistent skulle placeras i lönegrad Eo
14 av civila icke-ordinariereglementet. I anslutning härtill anförde utredningen,
att assistenterna syntes böra erhålla en jämförelsevis förmånlig löneplacering.
Som skäl härför anfördes, att för behörighet till assistentbefattning
komme att fordras samma formella kompetens som för behörighet
till landsfiskalsbefattning. Vidare framhölls, att assistenterna, ehuru
underställda landsfiskalerna såsom deras biträden, komme att i stor utsträckning
bliva tilldelade självständiga arbetsuppgifter samt att de komme
att intaga förmansställning i förhållande till den övriga polispersonalen inom
respektive distrikt. Utredningen fann däremot icke, att tillräckliga skäl förelåge
för att göra tjänsterna ordinarie. Tjänstenia vore avsedda som genomgångstjänster
och under den tid landsfiskalsaspiranterna innehade assistenttjänst
skulle de vara föremål för en viss fortlöpande prövning med hänsyn
till sin lämplighet för vidare befordran på banan. Antalet assistenter beräknades
av utredningen till 152.

Beträffande övriga tjänstebiträden räknade utredningen med två slag av
tjänster, nämligen skrivbiträden och kanslibiträden. De senare voro avsedda
för vissa i Norrland belägna, till arealen omfattande distrikt, där landsfiskalen
framför allt på grund av de långa tjänsteresorna beräknades vara i
behov av mera kvalificerad biträdeshjälp utan att dock behov av landsfiskalsassistent
kunde anses föreligga. Kanslibiträdestjänsterna voro avsedda
uteslutande för manliga befattningshavare, skrivbiträdestjänsterna däremot
för såväl manliga som kvinnliga befattningshavare. Kanslibiträde och manligt
skrivbiträde skulle kunna tilldelas polismans befogenhet. Båda slagen av
tjänster föreslogos skola bliva ordinarie, dock att örn i distrikt skulle finnas
mer än ett skrivbiträde, halva antalet tjänster skulle bliva extra ordinarie.
Kanslibiträdestjänsterna skulle placeras i lönegrad A 7 och ordinarie skrivbiträdestjänst
i lönegrad A 2 enligt civila avlöningsreglementet samt extra
ordinarie skrivbiträdestjänst i lönegrad Eo 2 av civila icke-ordinariereglementet.
Förslaget upptog 19 tjänster i lönegrad A 7, 376 tjänster i lönegrad A 2
och 32 tjänster i lönegrad Eo 2.

Körande innehållet i de yttranden, som avgåvos över utredningens förslag
i denna del, torde få hänvisas till den i propositionen nr 219/1940 L s. 77
79 lämnade redogörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

1940 års riksdag.

Vid 1940 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t genom nyssnämnda proposition,
att riksdagen skulle i princip godkänna de framlagda grunderna för en
omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna i nära överensstämmelse
med utredningens förslag. Vid propositionens föredragning i
statsrådet anförde jag, att en förutsättning för att den nya landsfiskalsorganisationen
skulle fungera tillfredsställande syntes vara, att biträdesfrågan erhölle
en god lösning. Vad utredningen därutinnan föreslagit syntes därför i
huvudsak kunna godtagas. Den för landsfiskalsassistenterna föreslagna lönegradsplaceringen
syntes mig dock väl ogynnsam. Med hänsyn dels till att för
assistentbefattning skulle krävas samma kompetens som för landsfiskalstjänst,
dels till arten av det arbete, som skulle ankomma på assistenterna,
dels ock till att tjänstetiden å landsfiskalsassistentbefattning kunde beräknas
komma att i genomsnitt uppgå till över 10 år, varför befordran till
landsfiskalstjänst i allmänhet kunde beräknas tidigast vid en levnadsålder
av ungefär 35 år, föreslog jag därför, att landsfiskalsassistenterna skulle
bliva extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 14, men att de efter att
hava tillhört denna lönegrad i sex år skulle uppflyttas till lönegraden Eo 17.
Vidare anslöt jag mig helt till utredningens förslag i vad det gällde inrättandet
av kanslibiträdestjänster inom vissa ödebygdsdistrikt i Norrland. Beträffande
skrivbiträdestjänsterna fann jag den föreslagna lönegradsplaceringen
å ena sidan vara väl låg, åtminstone för de tjänster, som komme att
besättas med manliga innehavare. Å andra sidan vore det svårt att innan
man vunnit närmare kännedom om omorganisationens verkningar taga ställning
till frågan, huruvida man borde inrätta ett så stort antal ordinarie biträdestjänster,
som förslaget innebure. I avvaktan på närmare erfarenhet rörande
behovet av biträdeshjälp föreslog jag för den skull, att lämpliga belopp
skulle ställas till länsstyrelsernas förfogande för anställning av erforderligt
antal skrivbiträden i lönegraden Eo 2 samt manliga biträden — som
skulle kunna tilldelas polismans befogenhet — i lönegraden Eo 5.

Vederbörande utskott anförde, att utskottet, med hänsyn till betydelsen av
att samtliga landsfiskaler såvitt möjligt erhölle biträdeshjälp även för andra
göromål än de rena skrivgöromålen, ansåge det önskvärt, att de biträdestjänster
i lönegraden Eo 5, vilka avsetts för manliga befattningshavare med
polismans befogenhet, i första hand tilldelades sådana landsfiskalsdistrikt,
där enligt organisationsplanen endast ett tjänstebiträde skulle finnas.

Riksdagen godkände med de erinringar utskottet anfört, vad propositionen
i denna del innehöll.

1941 års riksdag.

I proposition nr 225/1941 anförde jag i detta sammanhang, att den av
1937 års utredning framlagda planen för biträdestilldelningen inom distrikten
av olika närmare angivna anledningar måst underkastas en omarbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Biträdesbehovet finge sålunda beräknas till 155 assistenter, 18 kanslibiträden,
173 extra ordinarie biträden i lönegrad Eo 5 och 271 extra ordinarie
biträden i lönegrad Eo 2. Samtidigt betonade jag, att vid beräkningarna av
biträdesbehovet hänsyn icke tagits till sådan personal, som tillfälligtvis måste
anställas för krisbetonade uppgifter. Kostnaderna för denna personal borde
ersättas i särskild ordning.

Riksdagen godkände i denna del vad propositionen innehöll samt bemyndigade
Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser, som bleve erforderliga för
genomförandet av övergången till den nya organisationen.

Genom beslut den 5 september 1941 bestämde Kungl. Majit, att anställning
som ordinarie kanslibiträde eller e. o. skrivbiträde icke kunde vinnas
av annan än den, som antingen vöre behörig att söka och innehava landsfiskalsassistenttjänst
eller ock under en tid av minst två år tjänstgjort som
extra biträde hos landsfiskal. Under denna prövotid av två år skulle biträdet
placeras i motsvarande lönegrad inom löneplan Ex i civila ickeordinariereglementet.
För befattningshavare, som före organisationens genomförande
tjänstgjort å landsfiskalskontor, gällde vissa övergångsbestämmelser.

Genom beslut den 28 juni 1941 förklarade Kungl. Majit vidare, att å landsfiskalskontor
anställda tjänstebiträden icke skulle vara berättigade till övertidsersättning.

1943 års riksdag.

I proposition nr 298/1943 framlade Kungl. Majit förslag till lösande av
vissa frågor rörande landsfiskalsorganisationen, till vilka statsmakterna tidigare
icke fattat slutgiltig ståndpunkt. För att lösa frågan om anskaffande av
vikarier å landsfiskals- och landsfiskalsassistenttjänst föreslogs sålunda inrättande
av fem landsfiskalsassistenttjänster utan fast stationeringsort. Vidare
skulle för erhållandet av erforderligt antal vikarier hållas en kader å i genomsnitt
50 stycken färdigutbildade men till landsfiskalsassistenter ännu icke befordrade
aspiranter. Då sådan aspirant avslutat sina studier, skulle han antagas
till extra tjänsteman med placering i lönegrad Ex 9, för att efter ett år
kunna uppflyttas i lönegrad Ex 14. Slutligen föreslogs, att landsfiskalselev
efter sex månaders fullgjord provtjänstgöring skulle tillerkännas ett arvode
av fem kronor om dagen, dock att elev, som under provtjänstgöring kunde
bo i hemmet, skulle erhålla ett arvode av 2 kronor 50 öre örn dagen. Landsfiskalsaspirant
skulle under tiden fram till antagningen som extra tjänsteman
erhålla arvode med fem kronor örn dagen.

Riksdagen godkände de i propositionen framlagda förslagen.

Departementspromemorian.

Erfarenheter av den nuvarande organisationen. Vad till en början angår
lands fiskalsassistenttjänslerna uppgår dessas antal numera till
170. Även örn i några fall krav framställts på inrättandet av ytterligare assistenttjänster,
torde det kunna sägas, att organisationen i denna del visat sig i

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

stort sett tillräcklig och ändamålsenlig. Under tiden fram till nyåret 1947, då
den första kullen enligt den nya ordningen utbildade aspiranter utexamineras,
kommer det dock att föreligga en mycket stor brist på kompetenta sökande till
landsfiskalsassistenttjänst samt på lämpliga vikarier å sådant tjänst. Den år
1943 beslutade ordningen tor tillgodoseendet av behovet av vikarier å landsfiskals-
och landsfiskalsassistenttjänst innebär emellertid en försämring av
befordringsgången på landsfiskalsbanan. Genom att antalet färdigutbildade
aspiranter ökats, kommer varje aspirant att under 3—4 år få vänta på befordran
till landsfiskalsassistent. Sådan befordran kan aspiranten i regel emotse
först vid 30 års ålder. Även tiden för befordran till landsfiskal har förskjutits
i samma mån. I stället för att assistenten tidigare kunde räkna på befordran
vid 35 års ålder, måste han nu vänta till 40—41 års ålder.

Rörande erfarenheterna av biträdesorganisationen i övrigt
erinras därom, att redan i de yttranden, som avgåvos över en år 1943 inom
socialdepartementet upprättad promemoria, vilken låg till grund för propositionen
nr 298/1943, vissa myndigheter betonat vikten av att skrivbiträdena
i lönegrad Eo 5 gåves en förmånligare löneställning, enär allvarliga svårigheter
annars skulle uppstå att besätta dessa tjänster med duglig och stadigvarande
personal. I vissa yttranden hade tillika framhållits nödvändigheten
av att de kvinnliga skrivbiträdena å landsfiskalskontoren bereddes en bättre
löneställning än den som tillkom dem i lönegrad Eo 2. I promemorian anföres
vidare:

Erfarenheten har även sedermera givit vid handen, att löneförmånerna
för dessa kategorier av biträden varit så ogynnsamma, att svårigheter förelegat
att anskaffa erforderlig personal. Vad till en början angår de kvinnliga biträdena
hava stora växlingar i uppsättningen förekommit. Efter en tids anställning
på landsfiskalskontor har biträdet ofta övergått till annan verksamhet
där löneförmånerna varit bättre. Detta har varit till föga båtnad
för arbetet å landsfiskalskontoren. Med hänsyn till arbetets speciella art måste
det alltid taga en icke ringa tid i anspråk att sätta ett biträde in i dess arbetsuppgifter.
Med de ständiga personalbytena ha landsfiskalerna därför icke
kunnat till fullo utnyttja sina biträden. I konkurrensen om arbetskraften ha
skrivbiträdestjänsterna å landsfiskalskontoren varit synnerligen ogynnsamt
ställda. Såväl inom privata företag som hos statliga och kommunala myndigheter
och nämnder hava de erbjudna löneförmånerna varit bättre. Mångå
biträden hava övergått till anställning hos nämnder och institutioner av kristidskaraktär.
Även om det på grund härav kan påstås, att svårigheten att erhålla
och behålla kvinnliga skrivbiträden å landsfiskalskontoren måste utgöra
en konjunkturföreteelse, synes det dock tämligen uppenbart, att lönesättningen
för dessa skrivbiträden är så ogynnsam, att svårigheterna komma
att bestå även efter en avveckling av krisinstitutionema och en därmed begynnande
bättre tillgång på arbetskraft. Riktigheten härav framgår bäst vid en
jämförelse med de löneförmåner, som erbjudas kvinnliga biträden å länsstyrelserna.

I anslutning härtill erinras om att skrivbiträde å länsstyrelsen vid nyantagning
visserligen placeras i lönegraden Ex 2 men redan efter ett år kan antagas
till extra ordinarie befattningshavare i lönegraden Eo 2 och efter ytterligare
två år till extra ordinarie kontorsbiträde i lönegraden Eo 4. I mån av upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

komna vakanser kan befattningshavaren därefter befordras till ordinarie kontorsbiträde
i lönegrad A 4, ordinarie kanslibiträde i lönegrad A 7, ordinarie
kontorist i lönegrad A 9 eller ordinarie kansliskrivare i lönegrad All. Tillika
erinras om att även inom domsagorna, där lönereglering skett senare, skrivbiträdenas
utsikter till befordran äro betydligt gynnsammare.

I fortsättningen anföres följande:

Vad härefter angår de för manliga befattningshavare avsedda tjänsterna i
lönegrad Eo 5, har det visat sig ytterligt svårt att å dessa befattningar erhålla
lämplig och stadigvarande personal. Orsaken härtill är främst den otillräckliga
lönen och avsaknaden av befordringsmöjliglieter. Omedelbart vid organisationens
genomförande kunde visserligen ifrågavarande tjänster besättas
med färdigutbildade aspiranter, som icke vunnit befordran till assistenter,
ävensom övriga aspiranter å landsfiskalstjänst. I samband med 1943 ars riksdagsbeslut
hava emellertid samtliga aspiranter skiljts från biträdesorganisationen.
De farhågor, som kommo till uttryck i vissa i detta sammanhang tidigare
omnämnda yttranden, hava besannats. Det har nämligen i avsevärd
utsträckning visat sig ogörligt, att på dessa tjänster erhålla lämpliga sökande.
I viss utsträckning hava tjänsterna besatts med personer, som misslyckats
på andra banor. I många fall har, sedan en tjänst flera gånger kungjorts ledig
utan att lämplig sökande anmält sig, tjänsten måst utbytas mot kvinnligt skrivbiträde
i lönegrad Eo 2. I andra fall har man dragit sig fram med tillfälliga
vikarier. I vissa fall hava landsfiskalerna visserligen lyckats erhålla lämpliga
innehavare av tjänsten, men dessa hava inom kort lämnat banan för att
söka sig bättre anställning på annat håll. I några fall har biträdet förklarat
sig genom självstudier ämna taga studentexamen i avsikt att därefter bliva
antagen som landsfiskalselev. I vissa fall har biträdet slutligen måst skaffa
sig extra uppdrag för att kunna existera och försörja familj. Allmänt har emellertid
betygats, att i de få fall då tjänsten innehafts av lämplig personal, denna
form av biträdeshjälp visat sig vara av stort värde för landsfiskalen.

Med hänsyn tili den låga lönesättningen kan man som sökande till dessa
tjänster i regel endast vänta att finna ungdomar, som nyss slutat skolan.
Dessa skulle visserligen snabbt kunna sätta sig in i kontorsgöromålen och
skulle på den grund med tiden kunna bliva utmärkta biträden. Yad som till
en början fattas dem är tillräcklig mognad och erfarenhet. På grund av omyndighet
kunna de icke heller tilldelas polismans befogenhet. Då biträdet efter
några år erhållit tillräcklig vana och kunnighet och skulle kunna bliva landsfiskalen
till verkligt god hjälp, upptäcker han emellertid, att möjlighet till
befordran saknas liksom ock möjlighet att på den ringa lönen bilda familj.
Biträdet finner sig då nödsakat att välja en annan levnadsbana. I regel torde
han därvid söka sig över till polis- och fjärdingsmannayrket, där löneförhållandena
äro om icke lysande så likväl betydligt bättre.

Vad slutligen beträffar kanslibiträdena i lönegrad A 7, så torde erfarenheten
ha givit vid handen, att det visserligen varit lättare att rekrytera dessa
tjänster med lämplig personal, men att det likväl med hänsyn till den relativt
låga lönesättningen varit svårt att å dessa platser kunna behålla dugande
krafter. Å dessa tjänster söker man att i första hand erhålla sökande med
någon erfarenhet från polismannabanan. Då emellertid löneförmånerna äro
sämre än de, som i de nordliga länen erbjudas en polis- eller fjärdingsman, går
kanslibiträdenas strävan ut på att skaffa sig fullständig polisutbildning och
därefter komma över på polismannabanan.

Slutligen framhålles, att bestämmelsen örn alt å landsfiskalskontor anställt
biträde icke skall komma i åtnjutande av övertidsersättning lett

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

till mindre tillfredsställande resultat, övertidsarbete har måst tillgripas i stor
utsträckning utan att personalen kunnat erhålla däremot svarande ledighet.
Härom anföres vidare följande:

I regel torde man icke ha ansett sig berättigad att utan ersättning anlita
biträdena för längre övertidstjänstgöring än 2 timmar örn dagen. Har ytterligare
övertidsarbete varit erforderligt, har man, oaktat att biträdena förklarat
sig villiga att mot ersättning fullgöra sådant, varit nödgad att i mån
av tillgång anskaffa tillfällig biträdeshjälp, till vars avlönande medel funnits.
En sådan lösning måste betraktas som mindre ändamålsenlig, då den
tillfälliga biträdeshjälpen alltid är mindre rutinerad än de permanenta biträdena
å kontoret. På vissa orter, där två landsfiskalskontor funnits, har
man därför t. o. m. övervägt, att för övertidsarbetet göra ett birädesbyte kontoren
emellan, varigenom biträdena skulle kunna beredas någon ersättning
härför.

Antalet skrivbiträden i lönegrad Eo 5 har sedan den 1 oktober 1941 nedgått
med 6 till 167, under det att antalet skrivbiträden i lönegrad Eo 2 ökat med
12 till 283. Antalet kanslibiträdestjänster är fortfarande 18. Emellertid har
med stöd av kungörelsen den 27 oktober 1939, nr 777, sedermera ersatt av
kungörelsen den 24 september 1943, nr 708, om särskilda åligganden, som
under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande
myndigheter, å landsfiskalskontoren anställts ett stort antal s. k. krisbiträden.
Dessas antal uppgår för närvarande till omkring 80. I samband
med förordnandenas utfärdande hava i många fall åberopats omständigheter,
som otvivelaktigt giva vid handen att biträdesbehovet varit av kristidsnatur,
t. ex. ökningen av antalet utlänningsärenden inom ett visst distrikt.
I andra fall synes förordnandet däremot hava motiverats med att vederbörande
landsfiskalers arbetsbörda under kristiden i allmänhet ökat i den
omfattning att anställandet av ytterligare ett biträde varit motiverat. Från
åtskilliga länsstyrelser föreligga dessutom framställningar örn ytterligare
biträdeshjälp. Sålunda hemställes örn inrättande av 28 nya skrivbiträdestjänster
i lönegrad Eo 2. Under hänsynstagande jämväl till vissa framställningar
örn ytterligare jämkningar i biträdestilldelningen skulle erfordras
310 tjänster i lönegrad Eo 2, 163 tjänster i lönegrad Eo 5 samt oförändrat
18 kanslibiträdestjänster. Det kan emellertid förmodas, att behovet av ytterligare
skrivbiträden kommer att visa sig större, då många av de nu tjänstgörande
s. k. krisbiträdena otvivelaktigt måste tagas i anspråk för arbetsuppgifter
av icke enbart krisbetonad karaktär.

Framställningar om löneförhöjningar. I skrivelse den 30 september 1944
har föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter hemställt, att landsfiskalsassistent
efter 6 års tjänstgöring i lönegrad Eo 14 måtte uppflyttas i lönegrad
A 18. Som skäl härför har bl. a. åberopats de höga kompetenskrav,
som ställas på innehavarna av dessa befattningar, arbetets ansvarsfulla och
påfrestande karaktär samt de bristande möjligheterna till vila och rekreation.
Vidare har åberopats, att befordran till landsfiskal först sker vid en genomsnittlig
ålder av 41 år samt att landskanslister och landskontorister numera

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

vunnit uppf lynning i lönegrad A 17. I sistnämnda hänseende har hänvisats
till ett uttalande av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning, att
landsfiskalsassistent i lönehänseende borde placeras något högre än landskanslist.

I skrivelse den 1 oktober 1944 har föreningen Sveriges landsfiskalsbiträden
— som utgör riksorganisation för kanslibiträdena i lönegrad A 7 och de
manliga skrivbiträdena i lönegrad Eo 5 — hemställt, att kanslibiträde borde
uppflyttas i lönegrad A 13 och manligt skrivbiträde i lönegrad Eo 11. Som
skäl härför har, förutom tjänsternas kvalificerade natur, åberopats, att de
manliga biträdena med polismans förordnande i allmänhet äro att likställa
med befattningshavare vid polisväsendet, varför lönesättningen borde vara
densamma. Vidare har framhållits, att de flesta biträdena äro i den ålder
att de avse att bilda familj, vilket icke med nuvarande lönesättning anses
låta sig göra.

I skrivelse den 10 november 1944 har slutligen föreningen Sveriges kvinnliga
landsfiskalsbiträden hemställt, att de kvinnliga skrivbiträdena Slåtte
placeras åtminstone i 7 :e lönegraden samt beredas ordinarie anställning och
tillförsäkras rätt till övertidsersättning enligt bestämmelserna i de civila avlöningsreglementena.
Som skäl för framställningen har åberopats, att de
kvinnliga skrivbiträdenas arbetsuppgifter nära överensstämde med de göromål,
som inom andra statens verk anförtrotts åt kansliskrivare eller kanslibiträden.
I skrivelsen framhålles tillika, att tillräckliga erfarenheter numera
torde ha inhämtats rörande den år 1941 tillskapade biträdesorganisationens
verkningar för att frågan örn biträdenas löneställning nu —• på
sätt vid ärendets tidigare behandling föreslagits — skulle kunna erhålla en
mera definitiv lösning.

Jämväl föreningen Sveriges landsfiskaler har i skrivelse den 14 november
1944 hemställt, att snara åtgärder måtte vidtagas för biträdesfrågans lösande.
Efter att hava redogjort för de brister, som vidlåda den nuvarande organisationen,
föreslår föreningen, att de nuvarande kanslibiträdena uppflyttas
i lönegrad A 11 samt att övriga manliga skrivbiträden i avvaktan på polisväsendets
förstatligande placeras i lönegrad Eo 11. För erhållande av här
omförmälda tjänster skulle i regel fordras genomgång av statens polisskolas
konstapelsklass. För de kvinnliga skrivbiträdena föreslås en placering i lönegrad
A 7. Vid nyanlagning skulle biträdet dock placeras i lönegrad Ex 2
för att efter ett år uppflyttas i lönegrad Ex 4 och efter ytterligare två år i
lönegrad Eo 4. Efter ytterligare ett år borde biträdet vinna ordinarie anställning
i lönegrad A 7.

Utredningsmannens förslag. De av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning
åberopade skälen emot att göra landsfiskalsassistenterna
till ordinarie tjänstemän anses fortfarande äga sin giltighet. Med hänsyn
till de försämrade befordringsutsikter å landsfiskalsbanan, som blivit en
följd av 1943 års riksdagsbeslut — befordran till landsfiskal kan beräknas ske
först vid en levnadsålder av 40 år i stället för tidigare 35 år — föreslås emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lertid, att landsfiskalsassistent icke som nu under de sex första åren placeras
i lönegrad Eo 14 utan omedelbart erhåller placering i lönegrad Eo 17. I samband
med förslagets godtagande borde de landsfiskalsassistenter, som redan
tillhöra lönegraden, uppflyttas en löneklass inom denna.

Efter att hava redogjort för de arbetsuppgifter, som åvila vissa kvalificerade
biträden å länsstyrelserna, såvitt detta kan utläsas av ett av särskilda
sakkunniga den 25 februari 1943 avgivit betänkande rörande löneförhållandena
för landskanslister och landskontoris ter jämte vissa därmed sammanhängande
frågor, ävensom för de arbetsuppgifter, som åvila de kvinnliga
skrivbiträdena å landsfiskalskontoren, framhåller
utredningsmannen, att det arbete, som utföres av sistnämnda biträden, å länsstyrelserna
anförtrotts, såvitt avser bokföring och liknande göromål, åt biträden
i lönegrad A 9 samt, såvitt avser diarieföring och liknande göromål, åt
biträden i lönegrad A 7 och A 4. De kvinnliga skrivbiträdena å landsfiskalskontoren
kunna därför i stort sett sägas hava samma arbetsuppgifter som länsstyrelsernas
kanslibiträden i lönegrad A 7, varför de i princip borde placeras
i denna lönegrad. Emellertid framhålles, att ett kvinnligt skrivbiträde å länsstyrelse
först efter många års tjänstgöring kan vinna ordinarie anställning i
någon av de högre lönegraderna och att flertalet kvinnliga befattningshavare
å länsstyrelserna därför innehava allenast extra eller extra ordinarie anställning.

Inom landsfiskalernas biträdesorganisation anses det på samma sätt vara
nödvändigt verkställa en differentiering av tjänsterna och hålla möjligheterna
till befordran öppna. Efter de erfarenheter man hittills vunnit örn
organisationens verkningssätt synes hinder dock icke möta att upptaga ett
visst antal biträdestjänster å ordinarie stat. För de kvinnliga skrivbiträdenas
del torde ordinarie tjänster i lönegrad A 7 böra inrättas i de större distrikt,
där biträdet otvivelaktigt självständigt har att ombesörja kvalificerade uppgifter
av betydande omfattning. Så måste oftast bliva fallet i de distrikt med
fler än ett kvinnligt biträde, liksom även i andra distrikt där de kamerala
göromålen äro omfattande. I regel är detta fallet i distrikt, där landsfiskalen
är placerad i lönegrad A 23 eller A 24, ävensom i utpräglade industridistrikt.
Antalet tjänster i lönegrad A 7 kunna enligt dessa grunder förslagsvis
beräknas till 80. Befattningshavarna borde benämnas kanslibiträden.
Övriga tjänster borde i princip placeras i lönegrad A 4 och benämnas kontorsbiträdestjänster.
Emellertid anses det för att bibehålla en viss elasticitet
i organisationen ej vara möjligt att upptaga samtliga tjänster i denna lönegrad
å ordinarie stat. Av tjänsterna synas därför förslagsvis femtio procent
böra vara av icke-ordinarie natur. Enligt förebild från länsstyrelsernas organisation
synes sålunda vid nyanställning av skrivbiträde detta böra placeras
i lönegrad Ex 2. Efter ett år borde biträdet antagas till extra ordinarie
skrivbiträde i lönegrad Eo 2. Efter ytterligare två års tjänstgöring skulle biträdet
antagas till extra ordinarie kontorsbiträde i lönegrad Eo 4. I mån av
inträdande vakanser skulle biträdet sedan kunna vinna befordran till kontorsbiträde
i lönegrad A 4 eller kanslibiträde i lönegrad A 7.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Då det skulle stöta på stora praktiska svårigheter att avgöra, vilka distrikt
som skulle erhålla ordinarie kontorsbiträde och vilka distrikt som skulle
erhålla blott extra ordinarie biträde, föreslås, att landsfiskalsorganisationen
inom varje län tilldelas ett visst antal ordinarie kontorsbiträdestjänster utan
att dessa anknytas till vissa distrikt. I mån av uppträdande vakanser skulle
efter ansökan ordinarie anställning vinnas av de äldsta kontorsbiträdena i
lönegrad Eo 4, vilka således skulle bibehålla sin tjänstgöringsort. Härigenom
vinnes den fördelen, att vederbörande landsfiskal kan påräkna att få behålla
ett dugande biträde som under tidigare tjänstgöring gjort sig förtrogen
med förhållandena i distriktet.

Slutligen föreslås, att i landsfiskalsdistrikt, där arbetsuppgifterna fördelats
på två ordinarie landsfiskaler, varav den ene är utmätningsman och den
andre åklagare-polischef, skulle till den förres biträde anställas en kontorist
i lönegrad A 9. Som skäl härför anföres, att de kamerala göromålen i dessa
distrikt ha synnerligen stor omfattning och att landsfiskalen därför är i behov
av ett kvalificerat biträde, som kan taga det närmaste ansvaret för kontorsarbetet
i distriktet. Det anses oegentligt att i dessa fall anställa en landsfiskalsassistent,
då denne därigenom skulle komma att få syssla enbart med utmätningsmannagöromål.
Med hänsyn tagen jämväl till väntade ändringar
av landsfiskalsorganisationen inom vissa distrikt kan antalet biträden i lönegrad
A 9 beräknas till sex stycken.

Rörande biträdesbehovet anföres följande:

Det totala behovet av kvinnliga biträden i olika lönegrader kan för närvarande
icke exakt beräknas, då några uppgifter härom icke infordrats från
länsstyrelserna. Utredningsmannen har nämligen först ansett det nödvändigt
att skissera upp en blivande organisation för att länsstyrelserna med
ledning därav skall kunna beräkna arten och antalet tjänster inom varje
distrikt. De förslag till en rationalisering av arbetet å landsfiskalskontoren,
som framlagts i en särskild promemoria, måste även beaktas vid beräknandet
av biträdesbehovet. Ehuru förslagen icke äro av den genomgripande art,
att någon tjänst kan väntas bliva obehövlig, torde förslagen dock vara ägnade
att på sina håll minska kraven på ytterligare arbetskraft. I detta sammanhang
bör även observeras, att man under åren sedan den nya organisationens
genomförande i viss utsträckning ersatt de manliga skrivbiträdena
med kvinnlig arbetskraft. Många landsfiskaler ha förklarat sig lika väl betjänta
av ett kvinnligt skrivbiträde, varför det är möjligt, att utbytena av
tjänster bliva än flera vid en översyn av hela biträdesorganisationen. Härtill
kommer, att vid elt förstatligande av polisväsendet polisorganisationen inom
flertalet landsfiskalsdistrikt kan förstärkas i sådan utsträckning, att landsfiskalen
icke längre har samma behov av att å sitt kontor hava ett manligt
biträde med polismans befogenhet. Vid ett förstatligande av polisväsendet
kan det alltså tänkas, att ett stort antal manliga biträden kan ersattas med
kvinnliga.

Med utgångspunkt från den nuvarande organisationen och de krav på utökning
av densamma, som redan anmälts, beräknas emellertid hela antalet
kvinnliga biträden till 310, varav 0 kontorister i lönegrad A 9, 80 kanslibiträden
i lönegrad A 7, 112 kontorsbiträde!! i lönegrad A 4 samt likaledes
112 befattningshavare i någon av lönegraderna Eo 4, Eo 2 och Ex 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Det föreslås att biträde, som redan vunnit anställning å landsfiskalskontor,
för uppflyttning i lönegrad Eo 2 och Eo 4 skulle få tillgodoräkna tidigare
tjänstetid.

Beträffande spörsmålet örn de manliga skrivbiträdenas ställning
framhålles, att det, innan statsmakterna fattat ståndpunkt till det av
1939 års polisutredning framlagda förslaget om polisväsendets förstatligande,
icke torde vara möjligt att definitivt lösa frågan om dessa biträdens lönegradsplacering.
Ett förstatligande av polisväsendet anses, som tidigare antytts, även
kunna minska behovet av manliga skrivbiträden. Frågan gäller såväl skrivbiträdena
i lönegrad Eo 5 som kanslibiträdena i lönegrad A 7. Då det emellertid
anses vara en tvingande nödvändighet att råda bot på de brister, som den
låga lönesättningen för dessa biträden medfört i fråga örn organisationens
sätt att fungera, föreslås en provisorisk lösning av frågan.

De manliga biträdena hava samma arbetsuppgifter som de kvinnliga. Härutöver
skall biträdet kunna tågås i anspråk för polisutredningar samt undantagsvis
jämväl för ordningspolisgöromål. Hittills hava några krav på
viss kompetens icke uppställts för erhållande av ifrågavarande tjänster.
Skall landsfiskalen emellertid kunna utnyttja biträdet för avsett ändamål,
anses det önskvärt, att man uppställer kravet på att biträdet skall hava genomgått
konstapelsklassen i statens polisskola. Fordrar man, att biträdet
skall hava polisutbildning, anses det dock nödvändigt att giva biträdet ungefärligen
samma löneställning som en fjärdingsman eller polisman. På grund
härav synas de manliga biträdena i princip böra placeras i 10:e lönegraden.
Så länge frågan örn polisväsendets förstatligande icke vunnit sin lösning,
bör ingen av dessa befattningar uppföras å ordinarie stat utan böra samtliga
tjänster placeras i lönegrad Eo 10. Tjänsterna anses kunna benämnas
kontorspolistjänster. Med denna lönesättning anses biträdestjänsterna i vissa
ödemarksdistrikt icke böra intaga någon särställning.

Även i fråga örn de manliga biträdena anses en placering i högsta lönegraden
böra ske först efter någon tids provtjänstgöring i lägre lönegrader.
Vid nyanställning borde biträdet sålunda antagas till extra skrivbiträde i
lönegrad Ex 5. Efter ett års tjänstgöring skulle uppflyttning ske till lönegrad
Eo 7. För anställning i dessa lönegrader skulle icke fordras polisskolekompetens.
Efter ytterligare två års tjänstgöring skulle biträdet vinna anställning
som extra ordinarie kontor spolis i lönegrad Eo 10, under förutsättning
att han vid denna tid genomgått konstapelsklassen i polisskolan. Genomgång
av polisskolan borde även i övrigt kvalificera en sökande eller befattningshavare
till att omedelbart erhålla extra ordinarie anställning utan att
avvakta den eljest föreslagna prövotiden av sammanlagt 3 år.

Antalet tjänster i lönegrad Eo 10 beräknas enligt tidigare omnämnda grunder
till 181.

Vid en övergång till den föreslagna organisationen föreslås, att ordinarie
innehavare av kanslibiträdestjänst i lönegrad A 7 sättes å övergångsstat.
Förbud skulle omedelbart utfärdas mot återbesättande av ledig sådan tjänst.
Även i övrigt vore vissa övergångsbestämmelser erforderliga. Å ena sidan

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

borde manligt biträde få tillgodoräkna tidigare tjänstetid för uppflyttning i
lönegrad. Å andra sidan skulle ingen genom organisationens genomförande
erhålla en försämrad ställning.

Slutligen föreslås, att å landsfiskalskontor anställt biträde med undantag
för landsfiskalsassistent icke längre skulle undantagas från rätten att erhålla
övertidsersättning. Till förekommande av missbruk föreslås
dock, att övertidsersättning icke skall utgå med mindre vederbörande länsstyrelse
efter prövning i varje särskilt fall funnit, att visst arbete icke lämpligen
kan utföras annat än å övertid och att övertidsersättning för den skull
bör utgå.

Enligt utredningsmannens förslag skulle sammanlagda kostnaderna
för avlöning åt de å ordinarie stat upptagna landsfiskalsbiträdena komma
att uppgå till 530 400 kronor. Då emellertid avlöningen till 18 nuvarande
kanslibiträden i lönegrad A 7, vilka befattningar skulle indragas,
beräknats till 60 400 kronor, skulle ökningen av anslagsposten för avlöningar
till ordinarie tjänstemän stanna vid 470 000 kronor. — Avlöningskostnaderna
för samtliga av förslaget berörda icke-ordinarie biträden kunde beräknas till
1 643 500 kronor. Härtill komme ett till 40 000 kronor beräknat belopp för
övertidsersättningar. Med tillägg av övriga i denna anslagspost ingående delposter
skulle anslaget för avlöningar till icke-ordinarie personal komma att
uppgå till 1 893 000 kronor, vilket skulle innebära en minskning av anslagsposten
med 190 000 kronor. Totalökningen å de båda avlöningsposterna skulle
således bliva (470 000 — 190 000) 280 000 kronor. Anslagsposten för rörligt
tillägg skulle behöva uppräknas med 36 000 kronor. De ökade kostnaderna
bleve sålunda sammanlagt 316 000 kronor.

I beräkningarna har hänsyn icke tagits till kostnaderna för anställande av
erforderliga s. k. krisbiträden. Kostnaderna för sådan personal anses sorn
hittills böra gäldas i särskild ordning. Emellertid framhålles, att länsstyrelserna
för framtiden böra vinnlägga sig om att icke anställa sådan personal
i andra fall än då det påkallas av omständigheter, som uppenbarligen äro
av krisbetonad natur.

Yttranden över departementspromemorian.

över promemorian iha va yttranden avgivits av justitiekansler sämb etet, statskontoret,
allmänna lönenämnden, riksräkenskapsverket, styrelsen för statens
polisskola, länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av vederbörande landsfogde
och länsavdelning inom föreningen Sveriges landsfiskaler, ävensom föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen
Sveriges landsfiskalsassistenter, föreningen Sveriges landsfiskalsaspiranter,
föreningen Sveriges landsfiskalsbiträden jämte dess länsavdelningar inom
Värmlands, Örebro och Västerbottens län, föreningen Sveriges kvinnliga landsfiskalsbiträden
samt föreningen Västra Sveriges landsfiskalsbiträden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, landsfogdarna i Kronobergs
och Norrbottens län samt länsavdelningarna inom Gotlands, Kristianstads
och Jämtlands län av föreningen Sveriges landsfiskaler hava utan erinran
tillstyrkt förslaget. Länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Gävleborgs och
Jämtlands län, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län samt länsavdelningarna
inom Jönköpings, Kronobergs, Hallands och Västmanlands län av föreningen
Sveriges landsfiskaler hava jämväl tillstyrkt förslaget i dess helhet under
erinran om att snara åtgärder vore erforderliga för att bota de brister, som
nu vidlåda biträdesorganisationen, och trygga en god biträdesrekrytering.

Justitiekanslersämbetet har helt allmänt understrukit vikten av att landsfiskalerna
till sitt förfogande erhålla en sådan biträdesorganisation, att de
''av sina biträden kunna påräkna ändamålsenlig hjälp vid fullgörandet av de
mångahanda uppgifter, som tillkomma dem. För en fullgod rekrytering av
den stora åklagarkår landsfiskalerna utgöra anses det vidare av den största
betydelse, att landsfiskalsassistenterna erhålla en tillfredsställande lönegrads,
placering. Förslaget synes utgöra en lämplig avvägning mellan de intressen,
som här göra sig gällande.

I huvudsakliga delar har förslaget jämväl tillstyrkts av allmänna lönenämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och
Norrbottens län, landsfogdarna i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län, länsavdelningarna inom Uppsala, Södermanlands, Värmlands
och Norrbottens län av föreningen Sveriges landsfiskaler ävensom föreningen
Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskalsaspiranter.
Flertalet av nämnda myndigheter och organisationer ha jämväl framhållit angelägenheten
av att en lönereglering för landsfiskalernas biträdespersonal
bleve genomförd utan dröjsmål. I detta sammanhang bör dock anmärkas, att
landskamreraren i Kalmar län ävensom två ledamöter av allmänna lönenämnden
anmält skiljaktiga meningar.

Av de erinringar, som framställts i sistnämnda grupp av yttranden, avser
en del detaljspörsmål, till vilka jag har anledning att sedermera återkomma.
Länsstyrelsen i Stockholms län har emellertid under erinran örn den utredning
angående omläggning av uppbördssystemet, som anförtrotts åt 1944 års
uppbördsberedning, framhållit, att man borde framgå med försiktighet, då
det gällde att bedöma det normala framtida biträdesbehovet å landsfiskalskontoren
och att återhållsamhet borde ifrågakomma vid inrättandet av ordinarie
biträdestjänster. Liknande synpunkter hava framhållits av länsstyrelsen
i Västmanlands län, som jämväl erinrar om att ett förstatligande av polisväsendet
kunde öva inflytande på frågan om i vilken utsträckning biträdestjänsterna
böra upptagas å ordinarie stat. Länsstyrelsen i Östergötlands län
betonar, att biträdesfrågoma under nu rådande extra ordinära förhållanden
böra bedömas med mycket stor försiktighet, varför ett system med tillfällig

Kungl. Majlis proposition nr 235.

kristidsanställd arbetskraft i princip vore att föredraga framför en utökning
av den fast anställda biträdespersonalen.

Landsfogden i Kristianstads län, vars yttrande jämväl åberopats av länsstyrelsen
i samma län, landsfogden i Södermanlands län, föreningen Sveriges
landsfiskaler jämte dess länsavdelningar inom Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, föreningen Sveriges
landsfiskalsassistenter, föreningen Sveriges landsfiskalsbiträden jämte
dess länsavdelningar inom Värmlands, Örebro och Västerbottens län tillika
med föreningen Västra Sveriges landsfiskalsbiträden ävensom föreningen Sveriges
kvinnliga landsfiskalsbiträden hava funnit de i promemorian föreslagna
löneförmånerna vara i flera fall otillräckliga. Även i flertalet av dessa yttranden
betonas emellertid angelägenheten av att frågan örn biträdespersonalens
löneförmåner nu upptages till prövning. Föreningen Sveriges landsfiskaler,
som jämväl åberopar sin tidigare gjorda framställning i ämnet, anför i
detta sammanhang följande:

Med frågan om löneförbättring sammanhänger intimt spörsmålet örn biträdeshjälpens
art och omfattning. Rörande lämpligaste sättet att nu lösa
detta spörsmål torde måhända på sina håll viss tvekan råda. Det kan sålunda
göras gällande att med inrättandet av ordinarie tjänster möjligen borde anstå
till dess normala tider återinträtt och det permanenta biträdesbehovet bättre
kan överblickas. Vidare kan till stöd för ett uppskov åberopas att utredning
pågår angående en uppbördsreform. För dem, som göra sig till målsmän för
uppskovstanken, ter det sig kanske lämpligt att nu stanna för ett provisorium
såtillvida, att det ökade biträdesbehovet tills vidare tillgodoses genom anställande
av extra biträden — s. k. krisbiträden — oavsett om behovet är kristidsbetonat
eller icke.

De invändningar, som kunna göras mot en omedelbar reglering av biträdenas
anställningsvillkor, äro emellertid icke av den art, att de få tillmätas
någon avgörande betydelse. Som föreningen i sin ovan åberopade skrivelse
anfört, måste omedelbara åtgärder tillgripas i löneförbättrande syfte om
icke sådana följder skola inträffa, som äventyra hela landsfiskalsorganisationens
funktionsduglighet. Att ställa lönespörsmålets lösning på framtiden låter
sig därför helt enkelt icke göra. Emot en provisorisk lösning i form av krisbiträden
lia tidigare så kraftiga argument anförts, att ytterligare ordande om
det oändamålsenliga i ett dylikt alternativ ej torde vara erforderligt.

Upprepade gånger ha försök gjorts att åstadkomma en sådan uppbördsreform,
som möjliggör skattens uttagande vid inkomstkällan. Den ena utredningen
har avlöst den andra, utan att något antagbart förslag kunnat åstadkommas.
Man torde därför näppeligen nu böra diskontera det resultat, vartill
1944 års uppbördsberedning kan komma i frågan. I varje fall synes det uppenbart,
att i en ny uppbördsordning funktionen såsom kontrollant över arbetsgivarnas
sätt att fullgöra sina skyldigheter kommer att läggas på landsfiskalerna
och dem underordnad personal samt att detta arbete blir synnerligen
tidsödande. Även örn restantieposternas antal skulle kunna nedbringas i betydande
grad, lärer den arbetsminskning, som härigenom ernås, komma alt uppvägas
av de nya arbetsuppgifter, som reformen måste föra med sig. Endast i
enstaka undantagsfall torde därför en minskning av landsfiskalernas biträdespersonal
kunna komma i fråga som följd av en uppbördsreform.

Såsom varande den enda administrativa ortsmyndigheten pålägges lands li

i Iian g till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 235. il

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

fiskalerna oavbrutet nya arbetsuppgifter, alldeles frånsett de, som betingas av
kristiden. Detta medför självfallet efter hand behov av förstärkta biträdeskrafter.
Den tidsvinst, som i något enstaka fall kan åstadkommas genom
‘göromålsminskning eller arbetsförenkling, konsumeras genast av nya uppgifter.
Kravet på upprättandet av en ordinarie biträdesstat är således icke
fotat på några av kristiden orsakade förhållanden och någon risk att föregripa
en kommande utveckling genom att nu fastställa en mera definitiv biträdesorganisation
kan sålunda ej befaras. Behov av biträdestilldelning, som allenast
är av tillfällig natur, bör givetvis tillgodoses genom tillfällig arbetskraft. Till
dylikt behov kan hänsyn icke tagas då det gäller att fastställa den ordinarie
biträdesstaten. Den omständigheten att behov av sådan tillfällig arbetskraft
föreligger får å andra sidan icke tolkas så som örn hela biträdeskåren vore
mer eller mindre sysselsatt med krisbetonade arbetsuppgifter, vilka kunde
motivera indragning även av stadigvarande personal så snart de avvecklats.

Till vad här ovan anförts angående nya arbetsuppgifter bör fogas en erinran
örn, att nya rättegångsbalkens tillämpning inom kort kommer att ställa
skärpta krav på landsfiskalernas tid i form av ökat antal tingsuppvaktningar
m. m. samt därigenom i sin tur försvåra för landsfiskalerna att medhinna expeditionsarbetet
på tjänsterummet, vilket arbete, i den mån så är möjligt, allt
mera måste anförtros åt välkvalificerade biträden.

Ett förhållande, som redan kommit och än ytterligare kommer att verka
i enahanda riktning, är att landsfiskalerna förordnats till civilförsvarschefer.
Detta i arbetshänseende synnerligen betungande uppdrag tar mycken tid i
anspråk och kräver i hög grad landsfiskalens personliga arbetsinsats. I detta
sammanhang kan helt bortses ifrån den omständigheten, att landsfiskalen
såsom civilförsvarschef för planläggning m. m. kan erhålla skrivhjälp genom
respektive kommuners försorg. Den tid landsfiskalen själv måste offra på uppdraget
inkräktar nämligen på hans möjligheter att medhinna landsfiskalstjänsten.
Härigenom skapas ytterligare biträdesbehov, då den kommunalavlönade
arbetshjälpen icke lärer kunna tagas i anspråk för annat ändamål än
vartill den avsetts.

Slutligen vill föreningen framhålla, att biträdestilldelningen städse bör
avvägas med aktgivande på, att viss marginal vidmakthålles för arbetsexpansion
dels under den tid, då arbetet till följd av rådande brist på kompetenta
vikarier — vid biträdes sjukdom, semester o. d. — måste bedrivas med reducerad
personal, och dels för mötande av nytillkommande arbetsuppgifter.

Statskontoret, som icke vill bestrida att svårigheter förelegat att rekrytera
biträdespersonalen å landsfiskalskontoren, framhåller, att liknande svårigheter
gjort sig gällande även hos andra myndigheter till följd av nu rådande
krisförhållanden. Tillkomsten av de provisoriska lönetillägg som beslutats
vid 1944 års höstriksdag, torde emellertid ha minskat svårigheterna att erhålla
åtminstone kvinnliga biträden. En viss höjning av de avlöningsförmåner, som
nu tillkomma de manliga biträdena i lönegrad Eo 5, anser ämbetsverket i och
för sig skälig, varvid dock högre lönegrad än den 7 :e icke synes motiverad.
Därest behov av särskilt kvalificerade biträden skulle erfordras hos utmätningsmännen
i de allra största distrikten, anses en placering i denna lönegrad
även vara fullt tillfredsställande. Statskontoret anser sig emellertid för närvarande
icke kunna tillstyrka någon lönereglering för ifrågavarande personal
och åberopar som skäl härför, att de erfarenheter, som vunnits av den så
sent som år 1941 genomförda organisationen på detta område, måste vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

högst begränsade. Organisationen har icke heller fungerat under normala
förhållanden, för vilka den planerats. Då en eventuell rationalisering av
arbetet å kontoren, polisväsendets förstatligande och en eventuell uppbördsreform
torde inverka på arten och omfånget av biträdenas göromål, anser
statskontoret, att med en eventuell justering av vissa befattningshavares löneförmåner
bör anstå, tills normala tider inträtt och landsfiskalskontorens
arbetsuppgifter fixerats. Ämbetsverket kan icke heller på grund av den förebragta
utredningen tillstyrka, att övertidsersättning må utgå till biträdena i
den utsträckning, som föreslagits.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke med en lönereglering bör
anstå med hänsyn till pågående utredning örn den icke-ordinarie personalens
anställningsförhållanden. Jämväl ett eventuellt förstatligande av polisväsendet
samt löneställningen för biträdespersonalen å häradsskrivarekontoren
anses vara spörsmål, som kunna inverka på de föreslagna lönegradsuppflyttningama.

Länsstyrelsen i Hallands lån vill med tanke på rådande pris- och lönestopp
samt under hänvisning till att lönerna för ifrågavarande personal fastställts
så sent som år 1941 ifrågasätta, om tillräckliga och verkligt bärande skäl
äro för handen för en allmän lönehöjning. Under hänvisning till att de vid
1944 års riksdag beslutade provisoriska lönetilläggen förbättrat biträdespersonalens
ställning samt att ett genomförande av förslagen skulle ställa landsfiskalernas
biträdespersonal i en bättre position än länsstyrelsernas biträdespersonal
för omsättningsskatt och taxering vill länsstyrelsen icke tillstyrka
någon höjning i lönegrad för landsfiskalernas samtliga kvinnliga biträden.
Länsstyrelsen, som emellertid tillstyrker förslaget i vad det avser de manliga
skrivbiträdena samt rätten till övertidsersättning ävensom en viss jämkning
av landsfiskalsassistenternas löneförmåner, anför, att en tillfredsställande
lösning av de kvinnliga biträdenas lönefråga möjligen skulle erhållas, om
i varje län inrättades ett visst antal kontorsbiträdestjänster i lönegrad Eo 4
utan anknytning till visst distrikt.

Rörande förslagets enskildheter hava i många fall skilda meningar kommit
till uttryck i yttrandena. Härom må anföras följande.

Förslaget, att nyutnämnd land.sfi skalsassistent omedelbart
skulle erhålla avlöning enligt lönegrad Eo 17, lämnas i flertalet yttranden
utan erinran. Föreningen Sveriges landsfiskaler anser dock, att landsfiskalsassistent,
som redan åtnjuter lön enligt lönegrad Eo 17, omedelbart bör vinna
uppfattning med två löneklasser.

Allmänna lönenämnden, som funnit tillräckliga skäl vara anförda för en
förbättring i dessa tjänstemäns ställning men som anser att en viss gradpassering
bör bibehållas, föreslår, att landsfjskalsassistent liksom för närvarande
till en början hänföres till lönegrad Eo 14 men efter tre år uppflyttas i
lönegrad Eo 18, varigenom befattningshavaren skulle tillerkännas samma
ställning, som i allmänhet tillämpas beträffande förste amanuens inom allmänna
civilförvaltningen. De landsfiskalsassistenter, som vid de ifrågasatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bestämmelsernas ikraftträdande tillhöra lönegrad Eo 17, skulle omedelbart
befordras till tjänst i Eo 18, varjämte de assistenter, som vid ikraftträdandet
tillhört lönegrad Eo 14 i tre år, borde omedelbart uppflyttas till Eo 18. För
framtida uppflyttning till sistnämnda lönegrad bör landsfiskalsassistent givetvis
äga tillgodoräkna sig före ikraftträdandet liggande tjänstetid i Eo 14.

Länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Hallands, Värmlands och Västmanlands
län hålla före, att landsfiskalsassistenternas lönegradsplacering bör
vara densamma som nu men att tiden för uppflyttning i den högre lönegraden
bör förkortas. Väntetiden har i två fall föreslagits till 3 år, i ett fall till
2 år och i ytterligare två fall till 1 år.

Länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län, landsfogdarna i Södermanlands,
Blekinge, Hallands och Värmlands län, länsavdelningarna inom
Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län av föreningen Sveriges landsfiskaler ävensom föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter
påyrka emellertid en högre löneställning för landsfiskalsassistenterna,
varvid i de flesta fall föreslagits, att landsfiskalsassistent med
eller utan föregående placering såsom extra ordinarie tjänsteman i lägre
lönegrad skulle vinna ordinarie anställning i lönegrad A 18.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har avstyrkt förslaget i denna del.

Den föreslagna lönegradsplaceringen och befordringsgången för den
kvinnliga biträdespersonalen lämnas jämväl i flertalet yttranden
utan erinran.

Allmänna lönenämnden har sålunda ansett, att förslaget bör kunna upptagas
till prövning utan hinder av att befordringsgången för biträdespersonal
för närvarande vore under utredning genom 1944 års personalutrednings
försorg, alldenstund förslaget utformats efter mönster av en redan befintlig
organisation. Lönenämnden förutsätter dock, att befordran till tjänsteman i
A 4 icke sker rent automatiskt efter tjänsteålder utan efter prövning i vanlig
ordning. Vidare förutsättes, att nyanställd kontorist i 9:e lönegraden, vilken
icke tidigare innehaft statlig biträdestjänst eller eljest motsvarande anställning
i allmän tjänst, under viss prövotid anställes såsom icke-ordinarie tjänsteman,
innan konstituering till ordinarie äger runi. Ledamoten av nämnden herr
Joel Andersson har i särskilt yttrande framhållit, att vid bedömandet av den
kvinnliga biträdespersonalens lönefråga borde beaktas en inom socialdepartementet
verkställd utredning rörande löneställningen för biträdespersonalen
vid häradsskrivarekontoren.

Landskamreraren i Kalmar län, som anmält en från länsstyrelsen avvikande
mening, håller före, att den högsta lönegradsplacering, som regelmässigt
bör förekomma för den kvinnliga biträdespersonalen å landsfiskalskontor,
bör vara A 4. Endast i distrikt, där flera kvinnliga biträden finnas anställda,
bör ett biträde kunna placeras i lönegrad A 7. Landsfogden i Älvsborgs
län ifrågasätter, huruvida så hög lönegradsplacering som den för vissa biträden
i A 7 föreslagna är erforderlig.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån, föreningen Sveriges landsfiskaler samt ett
tiotal av dess länsavdelningar ävensom föreningen Sveriges kvinnliga lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

fiskalsbiträden hålla å andra sidan före, att de kvinnliga biträdenas arbetsuppgifter
äro sådana, att samtliga befattningshavare borde placeras i lönegrad
A 7. I varje fall anses antalet erforderliga kanslibiträdestjänster vara
för lågt beräknat. I ett tiotal yttranden framhålles jämväl, att sagda tjänster
icke böra förbehållas landsfiskalerna i de största distrikten, enär i ett distrikt
med endast ett biträde mera kvalificerade uppgifter ofta finge anförtros åt
detta biträde än vad fallet vore i distrikt med större biträdespersonal. I anslutning
härtill har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att varje län borde
tilldelas ett visst antal kanslibiträdestjänster utan anknytning till vissa
bestämda distrikt, vilka tjänster av länsstyrelsen skulle fördelas på de distrikt,
där behovet av sådant biträde finge anses vara mest trängande. Liknande
synpunkter hava framhållits av landsfogden i Kopparbergs län samt
länsavdelningen inom Östergötlands län av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Landsfogden i Kristianstads län, vars uppfattning delas av länsstyrelsen
i samma län, och länsavdelningarna inom Blekinge och örebro län av föreningen
Sveriges landsfiskaler anse, att samtliga kontorsbiträdestjänster borde
upptagas på ordinarie stat, så att varje biträde efter viss tids tjänstgöring
som extra eller extra-ordinarie tjänsteman kunde påräkna anställning i lönegrad
A 4. Föreningen Sveriges kvinnliga landsfiskalsbiträden, som medgiver
att samtliga biträdestjänster icke kunna göras ordinarie, då en viss marginal
kan visa sig behövlig för en snar anpassning av organisationen vid inträffade
förändringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter, anser, att den lämnade marginalen
dock kan anses som fullt betryggande, därest tre fjärdedelar av kontorsbiträdestjänsterna
upptagas å ordinarie stat.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter
framhålla, att förslaget att tilldela varje län ett visst antal
ordinarie kontorsbiträdestjänster utan anknytning till visst distrikt icke bör
så utformas, att endast sökande från det egna länet kunna ifrågakomma till
ifrågavarande tjänster.

Beträffande särskilt de föreslagna kontorisltjänsterna i lönegrad A 9 ha
länsstyrelsen i Örebro län, landsfogden i samma län samt länsavdelningarna
inom Örebro och Älvsborgs län av föreningen Sveriges landsfiskaler ävensom
föreningen Sveriges landsfogdar ifrågasatt, huruvida förslaget i denna del
innefattade den lämpligaste lösningen av frågan att skaffa kvalificerad biträdeshjälp
åt utmätningsmännen i de i fråga om arbetsuppgifternas art
tudelade distrikten. Länsstyrelsen och landsfogden i örebro län samt länsavdelningen
i samma län, som åberopa erfarenheterna från Karlskoga
distrikt, anse, att ett sådant biträde borde placeras i lönegrad A 17. Som
tidigare anförts bar statskontoret ansett, att en placering av ifrågavarande
biträden i 7:c lönegraden finge anses som i och för sig skälig.

1 fråga örn den föreslagna lönesättningen för de manliga s k r i v b it
r ii d e n a hava följande erinringar framställts.

Allmänna lönenämnden, som erinrar örn att de manliga biträdena lia
samilia arbetsuppgifter som de kvinnliga men därutöver skola kunna tagas
i anspråk för polisutredningar samt undantagsvis jämväl för ordningspolis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

göromål, anser tillräckliga skäl icke föreligga att beträffande de biträden,
som ej genomgått polisskolans konstapelsklass, fastställa en befordringsgång,
som är väsentligt förmånligare än de kvinnliga befattningshavarnas.
Lönenämnden vill därför för sin del icke förorda en gynnsammare befordringsgång
för dessa biträden än nyantagning i lönegrad Ex 5, efter ett
år antagning till extra ordinarie tjänsteman i lönegrad Eo 5 och efter ytterligare
två år befordran till lönegrad Eo 7. I sistnämnda befattning synes
biträdet icke böra bibehållas, såvida han ej inom viss tid — förslagsvis 3 år
— med godkända betyg genomgått statens polisskolas konstapelsklass. Vad
beträffar lönen efter genomgång av polisskolan synes befattningshavaren,
med hänsyn till att arbetet alltjämt väsentligen torde komma att avse kontorsgöromål,
icke för närvarande böra placeras högre än i den normala
kontoristgraden eller således lönegrad Eo 9. Därest sökande till biträdestjänst
av ifrågavarande slag redan erhållit polisskoleutbildning, föreslås,
att han antages som extra tjänsteman i lönegrad Ex 9 och efter ett års
tjänstetid uppflyttas i lönegrad Eo 9. Två av nämndens ledamöter hava
anmält avvikande meningar. Sålunda har ledamoten fru Jane Broström
under åberopande av att någon åtskillnad i lönehänseende icke bör
göras mellan manliga och kvinnliga befattningshavare anfört, att samtliga
icke polisutbildade biträden vid nyantagning böra placeras i samma
lönegrad och hava samma befordringsmöjligheter. Ledamoten herr Joel
Andersson framhåller, att såväl enligt det föreliggande förslaget som enligt
den uppfattning lönenämndens majoritet framfört skulle de manliga biträdena
å landsfiskalskontor komma att beredas en betydligt förmånligare löneställning
än som gäller för statens befattningshavare i övrigt, möjligen med
undantag för poliskåren i Boden och folkskollärarkåren. Förslagets genomförande
kunde därför befaras medföra krav om en förbättrad löneställning
för flertalet av de i de 10 lägsta lönegraderna placerade befattningshavarna.
Med hänsyn till att frågan örn polisväsendets förstatligande ännu icke vunnit
sin lösning anser reservanten, att statsmakterna icke nu böra taga ställning
till löneläget för den hjälppolis, som biträdespersonalen å landsfiskalskontoren
skall utgöra. I annat fall kunde riksdagens ställningstagande till förstnämnda
fråga föregripas. Rekryteringssvårigheterna, som få anses föreligga
även vid tillsättande av det stora antalet övriga extra och extra ordinarie befattningar
i statens tjänst, torde till en del hava undanröjts genom de
vid senaste riksdag beslutade provisoriska lönetilläggen. Det vore därför
icke riktigt att begränsa åtgärderna för en bättre rekrytering till en liten
grupp befattningshavare.

Som tidigare anförts, har statskontoret medgivit att en viss löneförbättring
för de manliga skrivbiträdena i lönegrad Eo 5 i och för sig kunde anses
skälig, varvid högre lönegrad än den 7:e dock icke kunde anses motiverad.
Länsstyrelsen i Kalmar län har funnit en förbättring av ifrågavarande befattningshavares
löneförmåner påkallad men anser, att slutregleringen av
dessa befattningar bör ske i samband med polisväsendets förstatligande. I
avbidan härpå borde tjänsterna uppflyttas i lönegrad Eo 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs,
Västerbottens och Norrbottens län, landsfogdarna i Södermanlands, Kristianstads,
Hallands, Värmlands och Västerbottens län, föreningen Sveriges
landsfiskaler jämte dess länsavdelningar inom Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, föreningen
Sveriges landsfiskalsassistenter och föreningen Sveriges landsfiskalsbiträden
jämte dess länsavdelningar inom Värmlands, örebro och Västerbottens län
ävensom föreningen Västra Sveriges landsfiskalsbiträden hava däremot payrkat
en förmånligare löneställning för ifrågavarande biträdespersonal. I
några yttranden har sålunda helt allmänt ifrågasatts, huruvida de föreslagna
löneförmånerna skulle visa sig tillräckliga för att locka dugande sökande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att löneförmånerna för ifrågavarande
personal icke böra sättas lägre än en ordinarie polismans. I sexton
av yttrandena föreslås vidare, att de polisskoleutbildade befattningshavarna
placeras i Ilie lönegraden, och i sju av dessa yttranden påyrkas, att
tjänsterna eller åtminstone femtio procent därav upptagas å ordinarie stat.
Som skäl härför åberopas bland annat, att ifrågavarande befattningshavare
böra intaga förmansställning i förhållande till övrig polispersonal inom landsfiskalsdistriktet.
Föreningen Sveriges landsfiskalsbiträden anser, att skillnaden
mellan biträdena i vissa ödemarksdistrikt och övriga manliga skrivbiträden
fortfarande bör upprätthållas samt föreslår med anledning härav, att
de nuvarande kanslibiträdena i lönegrad A 7 uppflyttas i lönegrad A 13.

Länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län, länsavdelningarna inom
Värmlands och Norrbottens län av föreningen Sveriges landsfiskaler samt
föreningen Sveriges landsfiskalsbiträden jämte dess länsavdelning inom Västerbottens
län finna benämningen kontorspolis mindre väl vald för ifrågavarande
befattning. I stället föreslås någon av titlarna polisman, kontorspolisman
eller poliskontorist.

I några yttranden framhålles, att kravet på polisskolekompetens för uppflyftning
i lönegraden Eo 10 icke bör vara absolut utan att, åtminstone övergångsvis,
dispens måtte få lämnas från detta villkor

Landsfogdarna i Västernorrlands och Västerbottens län framhålla, att svårigheter
hittills förelegat för landsfiskalernas manliga biträden att vinna inträde
vid statens polisskola. Förstnämnde landsfogde ävensom föreningen
Sveriges landsfiskalsbiträden jämte dess länsavdelningar inom Värmlands och
Örebro län ävensom föreningen Västr<i Sveriges landsfiskalsbiträden framhålla,
att befattningshavarna under den tid de genomgå polisskolan böra komma
i åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner. Styrelsen för statens polisskola
anför, att intet finns att erinra emot förslaget att bereda ifrågavarande
befattningshavare möjlighet att genomgå skolans konstapelsklass. Härför
skulle dock erfordras inrättandet av ytterligare två avdelningar vid skolan
varje läsår. Samtliga ifrågavarande befattningshavare skulle därigenom vid
utgången av höstterminen 1948 beräknas hava genomgått konstapelsklassen.
Kostnaderna för inrättandet av ytterligare två avdelningar vid skolan

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

skulle under edvart av budgetåren 1945/46—1947/48 uppgå till 16 000 kronor
samt under budgetåret 1948/49 till 8 000 kronor.

Beträffande slutligen förslaget att de å landsfiskalskontor anställda biträdena
med undantag av landsfiskalsassistenter skulle erhålla rätt till
övertidsersättning har statskontoret, som tidigare omnämnts, avstyrkt
förslaget i fråga. Samma ställning till frågan intaga jämväl länsstyrelsen
i Östergötlands län och landskamreraren i Hallands län. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län ställer sig tveksam till förslaget.

Allmänna lönenämnden anser, att skäl synas föreligga att underkasta frågan
om förekomsten av övertidsarbete för biträdena å landsfiskalskontoren
en närmare undersökning, innan allmänna föreskrifter örn övertidsersättning
utfärdas. Tills vidare synes Kungl. Majit efter framställning i varje särskilt
fall lämpligen kunna lämna det medgivande i ifrågavarande avseende,
som med hänsyn till föreliggande förhållanden finnes påkallat. I anslutning
härtill anför lönenämnden följande:

Det förhållandet att biträdespersonalen å landsfiskalskontor icke äger
åtnjuta övertidsersättning grundar sig på ett uttalande ås. 10 av propositionen
l941: 225, enligt vilket med hänsyn till dc särskilda arbetsförhållandena
å landsfiskalskontoren förutsättningar torde saknas för utbetalande
av övertidsersättning beträffande såväl den ordinarie som den extra ordinarie
personalen därstädes. Vid avfattningen av detta uttalande torde man, åtminstone
för vissa fall, bland annat ha beaktat svårigheten att kontrollera
arbetstidens längd i sådana fall, då både landsfiskalen och landsfiskalsassistenten
samtidigt äro frånvarande från kontoret. I och för sig synes lönenämnden
någon erinran icke vara att göra mot att övertidsersättning i princip
får utgå jämväl till sådana biträden å landsfiskalskontor — bortsett från
landsfiskalsassistenter —- som fullgöra sitt arbete under samma yttre betingelser,
som i allmänhet gälla i fråga örn biträdespersonal i statens tjänst,
vilken enligt gällande avlöningsförfattningar är berättigad till övertidsersättning.
Emellertid bör härvid såsom grundläggande förutsättning gälla, att
formliga föreskrifter finnas meddelade angående den dagliga arbetstidens
längd. Det må framhållas, att kungörelsen 1941: 731 om landsfiskalsassistenter
samt övriga tjänstebiträden åt landsfiskalerna icke innehåller annan
föreskrift i ifrågavarande avseende, än att tjänstebiträde har att ställa sig till
efterrättelse av landsfiskalen beträffande tjänstgöringen meddelade föreskrifter.
Vad vidare angår den i promemorian förordade anordningen, att övertidsersättnings
utgående skulle göras beroende av att länsstyrelsen efter prövning
i varje särskilt fall funnit, att visst arbete icke lämpligen kan utföras
annat än å övertid, får lönenämnden anföra, att en dylik prövning kan förutses
i åtskilliga fall bli svår att verkställa och dessutom lätt kan leda till
ojämnheter i tillämpningen de olika länsstyrelserna emellan. Önskvärt vore
fördenskull, örn enhetliga direktiv kunde av Kungl. Maj :t utfärdas angående
övertidsersättning åt ifrågavarande biträden.

Emot förslaget att ifrågavarande biträden skulle komma i åtnjutande av
övertidsersättning har i övriga yttranden icke framställts någon erinran.
Länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och
Norrbottens län, landsfogdarna i Östergötlands, Kristianstads och Örebro län,
ävensom länsavdelningarna inom Värmlands, Örebro och Norrbottens län av
föreningen Sveriges landsfiskaler hava dock framhållit, att det knappast bor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

de ankomma på länsstyrelserna att pröva förutsättningarna för att ersättningarna
i fråga skola utgå. I stället föreslås, att denna prövningsrätt bör anförtros
åt vederbörande landsfiskal, varvid i några yttranden som restriktioner
föreslagits, att ersättningen ej bör få uppgå till mer än visst belopp per
månad eller att vissa timmars övertidsarbete per vecka skulle utföras utan
övertidsersättning. Landsfogden i Gotlands län framhåller, att förslagets genomförande
förutsätter, att landsfiskalsbiträdenas dagliga tjänstgöringstid
blir fixerad, och länsstyrelsen i Älvsborgs lån föreslår, att vissa närmare föreskrifter
lämnas i ämnet på det att tillämpningen i de olika länen måtte bliva
enhetlig.

I anslutning till de i promemorian lämnade kostnadsberäkningarna framhåller
föreningen Sveriges landsfiskaler, att 1937 års lands- och stadsfiskalsutredning
för sin del beräknat, att statsverket skulle tillföras en inkomst på
landsfiskalernas indragna indovningsavgifter med tillhopa 500 000 kronor
årligen. Under år 1943 hade emellertid i dylika andelar lill statsverket inlevererats
ett belopp av 1 261 858 kronor, varför den i promemorian beräknade
kostnadsökningen tedde sig tämligen blygsam.

Inhämtade uppgifter om biträdesbehoret å landsfiskalskontoren.

I samband med att yttrande infordrades över departementspromemorian
rörande landsfiskalsbiträdenas löneförmåner och betänkandet med förslag
till rationalisering av vissa arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren anmodade
Kungl. Majit länsstyrelserna att från samtliga landsfiskaler infordra statistiska
uppgifter för år 1944 rörande landsfiskalernas arbetsbörda i vissa angivna
hänseenden. Tillika anmodades länsstyrelserna att efter hörande av
landsfogden och vederbörande landsfiskal avgiva yttrande över behovet av
landsfiskalsbiträden inom varje distrikt. Härvid borde hänsyn tagas till den
besparing i arbetskraft, som kunde väntas uppstå efter ett genomförande av
de föreslagna rationaliseringsåtgärderna, ävensom till den i departementspromemorian
föreslagna omorganisationen av biträdestjänsterna. Uppgift
borde jämväl lämnas, huruvida s. k. krisbiträde framgent erfordrades inom
något landsfiskalsdistrikt och i så fall av vilken anledning. Slutligen borde
uppgift lämnas om det belopp, till vilket kostnaderna för övertidsersättning
skäligen kunde beräknas uppgå.

De inkomna uppgifterna hava bearbetats inom departementet. Därvid har
varje slag av ärende åsatts en poängsiffra och antalet poängsatta ärenden
sammanräknats, så att man för varje landsfiskalsdistrikt erhållit en poängsumma
som uttryck för arbetsbördans storlek inom distriktet.

Av uppgifterna framgår, att sedan den 1 oktober 1941 20 manliga tjänster
i lönegrad Eo 5 utbytts mot kvinnliga befattningshavare i lönegrad Eo 2,
företrädesvis beroende på svårigheterna att erhålla lämpliga sökande. Å de
återstående 165 manliga tjänsterna i lönegraderna A 7 och Eo 5 har utbyte
av befattningshavare icke mindre än ett 70-tal gånger skett av den anledningen,
att biträdet erhållit bättre avlönad anställning i enskild, kommunal eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

annan statlig tjänst. Å de 303 kvinnliga biträdestjänsterna i lönegrad Eo 2
har av samma anledning utbyte av befattningshavare skett i 91 fall.

Ehuru svårigheter givetvis förelegat att beräkna de belopp, vartill kostnaderna
för övertidsersättning kunna uppgå, lära sagda kostnader på grundval
av de inkomna uppgifterna kunna uppskattas till 60 000 kronor.

I samband med uppgifternas avlämnande hava vissa länsstyrelser med instämmande
av vederbörande landsfogdar och landsfiskaler anfört, att de statistiska
uppgifterna icke gåve en fullständig bild av landsfiskalernas arbetsbörda,
då uppgifter saknades rörande bland annat landsfiskalernas verksamhet
som polischefer. I ett flertal yttranden har jämväl framhållits, att de
föreslagna åtgärderna för en rationalisering av arbetet å landsfiskalskontoren
icke vore av den omfattningen, att något nu å landsfiskalskontor anställt
biträde kunde väntas bliva obehövligt.

Den översyn av biträdestilldelningen inom landsfiskalsdistrikten, som på
grundval av de inkomna uppgifterna verkställts inom departementet, har
givit till resultat, att antalet landsfiskalsassistenter beräknats som hittills till
170, antalet manliga befattningshavare i den föreslagna lönegraden Eo 10
till 162, antalet kontorister i lönegrad A 9 till 6, antalet kanslibiträden i lönegrad
A 7 till 89, antalet kontorsbiträden i lönegrad A 4 till 122 samt antalet
icke-ordinarie kontors- och skrivbiträden till 112. Jämkningarna i biträdestilldelningen
innebära, att antalet manliga biträden med polismans förordnande
nedgått från 185 till 162 samt antalet övriga biträden ökat från 283
till 329. ökningen av antalet biträden stannar sålunda vid 23. Vid bestämmandet
av det för normala tider avsedda biträdesbehovet har hänsyn tagits därtill,
att inom många distrikt en av krisförhållandena betingad utökning av de
normala arbetsuppgifterna uppstått samt att en besparing av arbetskraft kan
förväntas inträda vid den emotsedda omläggningen av uppbördssystemet
och restindrivningen. Ett inom många distrikt föreliggande behov av ytterligare
biträdeshjälp har därför ansetts böra avhjälpas genom anställandet av
s. k. krisbiträden. Endast i undantagsfall har sålunda en utökning skett av
antalet stadigvarande biträdande. De använda beräkningsgrunderna hava
givit till resultat, att jämväl behovet av särskilda krisbiträden, avsedda att
möta en av krisförhållandena betingad utökning av de normala arbetsuppgifterna
blivit föremål för översyn. Däremot har hänsyn icke kunnat tagas till
det behov av krisbiträden, som flerstädes föreligger av annan grund t. ex.
en ökning av antalet utlänningsärenden m. m.

Framställning om förhöjt arvode till vissa landsfiskalsaspiranter.

I den tidigare redogörelsen har framhållits, att landsfiskalsaspirant under
tiden fram till antagningen som extra tjänsteman åtnjuter arvode med fem
kronor om dagen.

I skrivelse den 31 maj 1944 har föreningen Sveriges landsfiskalaspiranter
hemställt, att landsfiskalsaspirant från och med inträdet å distriktsåklagarkurs
måtte antagas som extra tjänsteman i lönegrad Ex 2 eller att aspirant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

arvodet måtte höjas till 8 kronor per dag. Som skäl härför har åberopats, att,
ehuru förebilder till bestämmelserna om rekrytering och utbildning av landsfiskalsaspiranter
hämtats från kommunikationsverken, stora skiljaktigheter
till landsfiskalsaspiranternas nackdel dock föreligga i fråga om utbildningstidens
längd och de ekonomiska förhållandena under och närmast efter utbildningstiden.
Genom att större delen av studietiden förlagts till Stockholm,
kunde det nu utgående dagarvodet om fem kronor icke på långt när täcka
levnadskostnaderna. Medellösa aspiranter tvingades därför att ådraga sig
en betydande skuldbörda, vilken beräknats uppgå till omkring 7 000 kronor.
På grund av befattningshavarnas låga lönegradsplacering under tiden närmast
efter utbildningens avslutande, bomme amorteringen att avsevärt fördröjas,
varför vederbörande under hela sin tjänstgöring som landsfiskalsassistent
och även i början av tjänstgöringen som landsfiskal beräknades bliva
skuldsatt.

över framställningen hava yttranden avgivits av statskontoret, allmänna
lönenämnden och nämnden för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst
( antagningsnämnden).

Under framhållande av att statsmakterna så sent som vid 1943 års riksdag
tagit ställning till frågan om landsfiskalsaspiranternas löneförmåner under
den 4 1U ■—-i vissa fäll 5 Va — år långa utbildningstiden har statskontoret
funnit sig icke kunna förorda bifall till framställningen.

Allmänna lönenämnden har för sin del velat tillstyrka, att dagarvodet til]
landsfiskalsaspirant höjes från fem till åtta kronor från och med inträdet i
distriktsåklagarkursen, därvid lönenämnden fäst särskilt avseende vid att
landsfiskalsaspiranterna före inträdet å distriktsåklagarkursen skola hava fullgjort
provtjänstgöring och praktisk polistjänstgöring under en sammanlagd
tid av två år samt att tillträde till kursen förutsätter, att aspirantens lämplighet
för utbildning till landsfiskal prövats av den under justitiekanslerns ordförandeskap
fungerande antagningsnämnden.

Antagningsnämnden erinrar om att nämnden i tidigare utlåtande uttalat
allvarliga farhågor för en försämrad rekrytering av landsfiskalskåren, därest
de ersättnings- och löneförmåner, som erbjödes aspiranterna å landsfiskalsbanan,
komme att — absolut och relativt — bliva knappa. Någon förändring
i stort beträffande de vid 1943 års riksdag beslutade förmånerna avsåges icke
i framställningen, och tiden vore även för kort för att bedöma, huru nu gällande
ersättningsbestämmelser inverkat på rekryteringsmöjlighetema. Enligt
nämndens uppfattning syntes emellertid aspirantföreningens hemställan äga
goda skäl för sig. I anslutning härtill anföres följande:

Att en vistelse, särskilt under nuvarande tider, i Stockholm betingar en
kostnad som vida överstiger aspirantarvodet ligger i öppen dag. Enbart bostadskostnaden
uppgår till ett belopp, som tager hälften av aspirantarvodet
eller mer i anspråk. Såsom föreningen anfört är det ock ett många gånger
framhållet önskemål ur allmän synpunkt, att blivande medelsförvaltare och
åklagare hava god ekonomi och icke tyngas av skuldbörda. Ett realiserande
av delta önskemål är emellertid förenat med svårigheter, örn den ekonomiska
hjälpen under utbildningstiden är klart otillräcklig oell lönerna därefter ej så

Kungl. May.ts proposition nr 235.

rikligt tillmätta, att snabb amortering av studieskulder är möjlig. Önskvärt
är, att den förbättring, som enligt nämndens mening bör åvägabringas, kommer
dem till godo som nu genomgå distriktsåklagarkurs. Åtskilliga av dessa
hava under en del av sin utbildning haft svaga ekonomiska förmåner, flera
hava fullgjort lång beredskapstjänst och icke så få äro jämförelsevis gamla.

På grund av det anförda tillstyrker nämnden, att dagarvodet till landsfiskalsaspiranter
höjes från fem till åtta kronor från och med inträdet i distriktsåklagarkurs.

Departementschefen.

Under den tidrymd av ungefärligen 372 år, som den år 1940 beslutade biträdesorganisationen
å landsfiskalskontoren varit i kraft, hava förvisso rika
erfarenheter gjorts rörande organisationens sätt att fungera. En av de allvarligaste
bristerna, som därvid konstaterats, är svårigheten att till de olika
befattningarna erhålla dugande sökande och sökande, som vilja stanna kvar
å sina tjänster. Jag behöver i detta sammanhang endast erinra örn att ungefärligen
hälften av de manliga biträdena med polismans förordnande och
ungefärligen en tredjedel av övriga skrivbiträden under de gångna åren övergått
till annan verksamhet av den anledningen, att bättre löneförmåner där
erbjudits dem. Ehuru en bristande tillgång på arbetskraft varit märkbar
även inom statsförvaltningen i övrigt, torde svårigheterna att erhålla dugande
biträden hava gjort sig särskilt kännbara inom landsfiskalsorganisationen.
Den främsta anledningen härtill torde givetvis vara att söka i de mindre
förmånliga avlöningsförhållandena för dessa biträden. Redan i propositionen
nr 219/1940 L underströk jag, att den av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning
föreslagna lönesättningen i lönegraden A 2 vore väl låg, men
förordade jag, att man i avvaktan å närmare erfarenheter rörande behovet
av biträdeshjälp borde framgå med en viss försiktighet. Jag vill även erinra
örn att vid propositionens behandling i riksdagen frågan om landsfiskalsbiträdenas
löneförmåner föranledde meningsutbyten i andra kammaren, där
en talare anmärkte på den enligt hans mening orimligt låga lönesättningen
för dessa biträden. I ett genmäle underströks emellertid, att lönesättningen
finge betraktas som ett provisorium i avvaktan på närmare erfarenheter av
den föreslagna organisationens sätt att verka. Då sådana erfarenheter numera
vunnits och dessa visa, att den gällande lönesättningen icke är hållbar,
anser jag, att frågan om landsfiskalsbiträdenas löneförmåner nu bör upptagas
till omprövning. Med hänsyn till den undantagsställning, landsfiskalsbiträdena
intaga i lönehänseende, anser jag, att det beslutade lönestoppet
i detta fall icke bör lägga hinder i vägen för en erforderlig jämkning. Emot
det framlagda förslaget till lönereglering för landsfiskalshiträdena torde
några vägande invändningar icke kunna göras, varför förslaget i allt väsentligt
synes böra godtagas. Därigenom torde ett föregripande icke ske av statsmakternas
kommande ställningstagande vare sig till frågan örn polisväsendets
förstatligande eller till de förslag, som kunna komma att framläggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

av 1944 års personalutredning och 1944 års uppbördsberedning. Ett förstatligande
av polisväsendet kan visserligen i några fall tänkas medföra, att ett
manligt biträde med polismans befogenhet kan utbytas mot kvinnlig arbetskraft.
De manliga biträden, som därvid bliva övertaliga, lära emellertid utan
svårighet kunna beredas anställning inom polisväsendet. För övrigt har ju
förslaget på denna punkt karaktären av ett provisorium. Då förslaget utformats
efter mönster av redan gällande system för befordringsgången inom
statsförvaltningen, lärer personalutredningens blivande förslag icke komma
att föregripas. Vad slutligen angår den utredning, som anförtrotts åt uppbördsberedningen,
så lärer en emotsedd förenkling av uppbördssystemet och
restindrivningen visserligen kunna öva inflytande på tilldelningen av biträden
å de större landsfiskalskontor, där flera än ett biträde äro anställda. I
dessa fall kan måhända en viss minskning av antalet biträden genomföras.
Härtill har emellertid hänsyn tagits vid den verkställda översynen av biträdestilldelningen
i gemen. På frågan om landsfiskalsbiträdenas lönegradsplacering
lärer uppbördsberedningens blivande reformförslag däremot icke kunna
hava inverkan utom möjligen beträffande den särskilda löneställning,
som föreslagits för vissa biträden i distrikt, där den kamerala arbetsbördan
är särskilt tyngande. Härtill får jag emellertid tillfälle att strax återkomma.

I fråga örn landsfiskalsassistenternas lönegradsplacering delar
jag utredningsmannens uppfattning om behovet av en löneförbättring men
finner mig böra förorda allmänna lönenämndens förslag framför utredningsmannens.
Jag tillstyrker sålunda, att landsfiskalsassistent efter tre års placering
i lönegraden Eo 14 må uppflyttas i lönegraden i Eo 18.

Sina största brister har den nuvarande organisationen visat i fråga om
rekryteringen av de manliga befattningshavarna med polismans
förordnande. Det är därför särskilt angeläget, att åtgärder omedelbart
vidtagas för att på denna punkt avhjälpa rådande missförhållanden.
Ett flertal länsstyrelser, landsfogdar och personalorganisationer hava i detta
hänseende påyrkat en högre lönesättning än den i promemorian föreslagna.
Därvid har i regel åberopats, att ifrågavarande befattningshavare böra intaga
förmansställning i förhållande till övrig polispersonal inom landsfiskalsdistriktet.
Givet är, att ett avgörande måste träffas i fråga om dessa befattningshavares
ställning gentemot den övriga polispersonalen samt att utgången
av ett sådant avgörande i sin tur måste inverka bestämmande på frågan om
befattningshavarnas löneställning. Förstnämnda spörsmål torde emellertid
äga sådant samband med frågan om polisväsendets förstatligande, att man
nu torde få nöja sig med en provisorisk lönesättning för dessa befattningshavare.
.lag vill härutinnan ansluta mig till allmänna lönenämndens förslag
och sålunda förorda, att manligt biträde med polismans förordnande vid nyantagning
placeras i lönegrad Ex 5, att han efter ett år må uppflyttas i lönegraden
Eo 5 och efter ytterligare två år i lönegraden Eo 7 för att, sedan
han genomgått föreskriven polisutbildning, vinna befordan till tjänst i lönegrad
Eo 9. Sökande, som redan erhållit polisutbildning men som icke
tidigare under minst ett års tid tjänstgjort å landsfiskalskontor, bör vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

nyantagningen placeras i lönegrad Ex 9, och efter ett år uppflyttas i lönegraden
Eo 9. Den högre löneställning i jämförelse med den i huvudsak
kvinnliga biträdespersonalen, som förordas för ifrågavarande personal,
motiveras därav, att befattningshavarna redan innan de erhållit polisutbildning,
skola kunna erhålla polismans förordnande och sålunda kunna
tagas i anspråk för polisgöromål. I övrigt vill jag med vissa jämkningar
ansluta mig till utredningsmannens förslag. Skillnaden mellan befattningshavarna
i vissa ödemarksdistrikt och övriga manliga biträden bör
sålunda bortfalla. De nuvarande ordinarie innehavarna av kanslibiträdestjänst
i lönegrad A 7 böra sättas å övergångsstat. Innan befattningshavaren
vinner anställning i 9:e lönegraden, bör han hava med godkända betyg genomgått
konstapelsklassen i av staten helt eller delvis bekostad polisskola.
Den föreslagna benämningen kontorspolis finner , jag däremot mindre lämplig.
Innehavare av befattningen torde officiellt böra kallas kontorist med
polismans förordnande. Rörande frågan om befattningshavarens löneförmåner
under den tid, han genomgår polisskolan, torde bestämmelserna i civila
icke-ordinariereglementet böra gälla. Genomgång av polisskolan torde därvid
få betraktas som deltagande i en vid verket anordnad utbildningskurs. Vid
anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition av frågan
örn anslag till Statens polisskola: Avlöningar (femte huvudtiteln, p. 218)
bär föredraganden, statsrådet Erlander, tillstyrkt ett av polisskolans styrelse
framlagt förslag örn utökning under budgetåret 1945/46 av antalet avdelningar
i skolans konstapelsklass, varigenom ytterligare ett 50-tal elever skulle
kunna beredas tillträde till skolan varje läsår. Framställningen hade motiverats
därmed, att under de närmast föregående läsåren omkring 200 sökande
måst avvisas på grund av platsbrist vid skolan. Bland dessa sökande finnas
otvivelaktigt många landsfiskalsbiträden med polismans förordnande. Vid ett
bifall till statsverkspropositionen i denna del komma alltså ökade möjligheter
att föreligga för dessa biträden att vinna inträde i skolan. Då de omedelbara
verkningarna av den nu föreslagna biträdesorganisationen å landsfiskalskontoren
måste avvaktas, innan för detta ändamål en utvidgning av
skolans verksamhet äger rum, finner jag, efter samråd med statsrådet Erlander,
den av skolans styrelse föreslagna ytterligare utökningen för budgetåret
1945/46 av antalet avdelningar i konstapelsklassen icke vara att förorda.
Jag vill emellertid understryka angelägenheten av att vid bedömandet av
olika sökande till konstapelsklassen en undantagsställning icke gives landsfiskalsbiträdena
enbart på grund av deras speciella tjänstgöring.

I fråga örn den i huvudsak kvinnliga biträdespersonalen
ansluter jag mig i stort sett till utredningsmannens förslag. Med hänsyn till
den emotsedda omläggningen av uppbördsväsendet och restindrivningen bör
dock 1944 års uppbördsberednings förslag avvaktas, innan de i vissa större
distrikt föreslagna tjänsterna i 7:e och 9:e lönegraderna upptagas å ordinarie
stat. Dessa tjänster böra således tills vidare endast vara extra ordinarie.

I överensstämmelse med förslaget bör ungefär hälften av antalet kontorsbiträdestjänster
i 4:e lönegraden upptagas å ordinarie stat. Dessa tjänster böra

Kungl. Majlis proposition nr 235.

till visst antal tilldelas varje län utan anknytning till visst distrikt. Blir sådan
tjänst ledig, bör densamma givetvis stå öppen jämväl för sökande från annat
län. Därvid bör förfaras så, att sökande från annat län, förutsatt att vederbörande
finnes böra erhålla tjänsten, placeras i det distrikt, där vakansen
uppstått, under det att sökande från det egna länet under samma förutsättning
bör äga valrätt mellan att i den nya tjänsteställningen kvarstanna i sitt
dittillsvarande distrikt eller att flytta till det distrikt, där ledigheten uppkommit.
Tjänsterna i lönegraderna Eo 7 och Eo 9 böra däremot anknytas till
vissa större distrikt. Ehuru det icke utan fog kan göras gällande, att ett ensamt
biträde i ett mindre landsfiskalsdistrikt får en mera allsidig tjänstgöring,
är det å andra sidan givet, att biträdets ansvar i ett större distrikt blir
mera omfattande, enär landsfiskalen i dessa distrikt måste anförtro biträdet
eller, där dessa äro flera, vissa av dem självständiga arbetsuppgifter av större
omfattning. Det är det ökade ansvaret i dessa fall, som bör medföra den
förmånligare löneställningen. Befordringsgången för ifrågavarande kategori
av biträden skulle sålunda bliva följande. Vid nyantagning placeras sökanden
som extra skrivbiträde i lönegraden Ex 2 för att efter ett år kunna vinna
extra ordinarie anställning i lönegrad Eo 2. Efter ytterligare två års tjänstgöring
skall anställning kunna erhållas som extra ordinarie kontorsbiträde
i lönegrad Eo 4. I mån av inträdande vakanser skall befordran sedermera
kunna ske till ordinarie kontorsbiträde i lönegrad A 4, extra ordinarie kanslibiträde
i lönegrad Eo 7 eller extra ordinarie kontorist i lönegrad Eo 9.

För att verkan av de föreslagna löneförbättringarna, vilka böra träda i
kraft den 1 juli 1945, fortast möjligt skall komma organisationen till godo,
synes Kungl. Maj:t böra medgivas rätt att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser.

Då bärande skäl icke längre torde föreligga för att förmena de å landsfiskalskontoren
anställda biträdena samma rätt till övertidsersättning,
som i gemen tillkommer annan personal inom statsförvaltningen, vill
jag även i detta fall i huvudsak ansluta mig till utredningsmannens förslag.
Rätten att pröva, huruvida övertidsersättning skall utgå eller icke, bör dock
i första band anförtros åt vederbörande landsfiskal. Givet är, att länsstyrelserna
likväl böra vaka över att rätten till övertidsersättning icke missbrukas.
För att erhålla en mera enhetlig tillämpning synes Kungl. Majit böra utfärda
vissa allmänna direktiv i ämnet. Därvid bör landsfiskalsbiträdenas ordinarie
tjänstetid i första hand fixeras. Vidare bör bestämmas, att kontorist med
polismans befogenhet icke bör berättigas till ersättning för övertidsarbete,
som direkt eller indirekt föranletts av göromål, som biträdet utfört i egenskap
av polisman.

Beträffande behovet av landsfiskalsbiträden å de olika
landsfiskalskontoren anser jag mig kunna godtaga de grunder, som tillämpats
vid den inom departementet verkställda översynen av biträdeslilldelningen.
Antalet landsfiskalsassistenter skulle sålunda bliva som förut 170, antalet
kontorister i lönegrad Eo 9 med polismans förordnande 162, antalet övriga
kontorister i samma lönegrad (>, antalet kanslibiträden i lönegiad Eo 7 89,

Kungl. Majlis proposition nr 235.

antalet kontorsbiträden i lönegrad A 4 122 samt antalet icke ordinarie kontors-
och skrivbiträden 112. Jag anser mig emellertid i detta sammanhang
böra erinra om att bristen på färdigutbildade landsfiskalsaspiranter är synnerligen
stor. Under loppet av nästa år torde ett 10-tal landsfiskalsassistenttjänster
icke kunna återbesättas av brist på kompetenta sökande. Bristen på
fullgoda vikarier å landsfiskalsassistenttjänsterna kommer under samma tid
att bliva ytterst kännbar. Intill den tidpunkt vid årsskiftet 1946—1947, då
den första kullen landsfiskalsaspiranter utexaminerats, torde det därför bliva
nödvändigt att lösgöra ett 40-tal landsfiskalsassistenter från deras tjänstgöring
inom visst distrikt och låta dem fullgöra tjänst som ambulerande assistenter.
Dessa landsfiskalsassistenter torde därvid böra ersättas med kontorister
med polismans förordnande. Erforderlig personal torde under den
tid, detta provisorium varar, i viss utsträckning kunna erhållas från polisväsendet.
Prövningen av frågan om vilka landsfiskalsassistenter, som skola
lösgöras för att tillfälligtvis tjänstgöra som ambulerande assistenter, torde
böra anförtros åt länsstyrelserna, enär därvid hänsyn i stor utsträckning
måste tagas till åtskilliga omständigheter av personlig art, vilka icke skulle
kunna komma under bedömande vid en centralt anordnad prövning.

Ehuru det ligger vikt uppå, att de personer, som söka sig in på landsfiskalsbanan,
icke skola nödgas skuldsätta sig över hövan för att erhålla sin
utbildning torde dock sådana erfarenheter ännu icke hunnit vinnas av de
beslut, som vid 1943 års riksdag fattades rörande landsfiskalselevernas och
landsfiskalsaspiranternas avlöningsförmåner under utbildningstiden, att jag
nu är beredd förorda ändring av sagda beslut.

Ifrågasatta ändringar av landsfiskalsorganisationen inom
vissa landsfiskalsdistrikt.

Sammanslagning av Forsa oell Hälsingtuna distrikt.

Genom kungörelsen den 28 juni 1941, nr 682, angående rikets indelning
i landsfiskalsdistrikt förordnade Kungl. Maj:t, att Forsa landsfiskalsdistrikt
skulle omfatta socknarna Forsa, Hög och Ilsbo samt att Hälsingtuna distrikt
skulle omfatta socknarna Hälsingtuna, Idenor och Rogsta, varjämte
anmärktes, att Kungl. Maj:t framdeles ville besluta om staden Hudiksvalls
förenande med distriktet. Den 28 juni 1941 förordnade Kungl. Maj:t tillika,
att envar av de båda landsfiskalstjänsterna i Forsa och Hälsingtuna distrikt
skulle hänföras till lönegrad A 22 enligt civila avlöningsreglementet.

I samband med beslut den 30 juni 1944 angående staden Hudiksvalls förenande
i judiciellt avseende med domsaga förordnade Kungl. Majit, att åklagarmyndigheten
i staden framgent skulle utövas av där anställd stadsfiskal.

Då stadsfiskalen i Hudiksvall tillika är stadsfogde i staden, innebär Kungl.
Maj:ts beslut, att tanken att framdeles förena staden med Hälsingtuna distrikt
fått förfalla. I stället har i en inom socialdepartementet upprättad pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

memoria i ämnet föreslagits, att Hälsingtuna och Forsa distrikt, vilka båda
distrikt med hänsyn till såväl areal och folkmängd som arbetsbördans omfattning
vore att betrakta som förhållandevis små, skulle sammanslås till
ett distrikt, förslagsvis benämnt Forsa distrikt, i vilket skulle anställas en
landsfiskal, placerad i lönegrad A 22. Till följd härav skulle en landsfiskalstjänst
i lönegrad A 22 kunna indragas.

Landsfiskalsorganisationen inom Tunhems distrikt.

Genom förutnämnda kungörelse den 28 juni 1941, nr 682, angående rikets
indelning i landsfiskalsdistrikt, förordnade Kungl. Majit, att Vassända landsfiskal^
trikt skulle omfatta socknarna Väne-Ryr och Vassända-Naglum
samt att Tunhems distrikt skulle omfatta socknarna Västra Tunhem, Norra
Björke, Gärdhem och Väne-Åsaka ävensom staden Trollhättan. Tillika anmärktes,
att Kungl. Majit framdeles ville besluta örn utbrytande av staden
Trollhättan till eget landsfiskalsdistrikt samt om förenande av Vassända distrikt
med återstoden av Tunhems distrikt till ett distrikt, omfattande socknarna
i Väne härad. Stadsfiskalstjänsten i Trollhättan skulle tills vidare bibehållas.
Den 28 juni 1941 förordnade Kungl. Majit, att landsfiskalstjänsten
i Vassända distrikt skulle hänföras till lönegrad A 22 och landsfiskalstjänsten
i Tunhems distrikt till lönegraden A 23.

Genom beslut den 17 december 1943 förordnade Kungl. Majit, att Vassända-Naglums
socken från och med den 1 januari 1945 skulle uppdelas på
Trollhättans och Vänersborgs städer. Då Vassända distrikt, som därefter endast
skulle omfatta Väne-Ryrs socken med en folkmängd av omkring 500
personer, icke vidare kunde bestå som eget landsfiskalsdistrikt, förordnade
Kungl. Majit den 22 december 1944, att Väne-Ryrs socken från och med
den 1 januari 1945 skulle tillhöra Tunhems distrikt. Till följd härav har ytterligare
en landsfiskalstjänst i lönegrad A 22 blivit övertalig.

Genom införlivandet av Vassända-Naglums socken med Trollhättans och
Vänersborgs städer har frågan örn den framtida indelningen i landsfiskalsdistrikt
av Trollhättans stad och socknarna i Väne härad kommit i ett ändrat
läge. I en inom socialdepartementet häröver upprättad promemoria har
framhållits, att emot utbrytandet av Trollhättans stad till eget landsfiskalsdistrikt
i och för sig icke skulle vara något att erinra. Det nya distriktet skulle
erhålla en folkmängd av omkring 20 300 personer och en areal av 0,60 mil2.
Det landsbygdsdistrikt, som skulle omfatta socknarna i Väne härad, skulle
däremot erhålla en folkmängd av endast 8 900 invånare samt en areal av
omkring 2,72 mil2. En väl stor disproportion skulle sålunda bestå mellan
folkmängden i båda distrikten, varjämte landsbygdsdistriktet skulle få en
mindre lämplig form, då dess olika delar skulle skiljas åt genom det mellanliggande
Trollhättans distrikt. I promemorian framhålles vidare, att arbetsbördan
i Trollhättans stad efter inkorporering av vissa delar av VassändaNaglums
socken kunde beräknas bliva så omfattande, att en landsfiskal även

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 235. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.

med tillhjälp av ett flertal biträden knappast kunde bära ansvaret för allt
arbetet utan att krav måhända skulle komma att resas på en uppdelning
av tjänsten på två befattningshavare. I anslutning härtill föreslås i promemorian,
att de fem socknarna inom Väne härad samt Trollhättans stad
sammanföras till ett distrikt, benämnt Trollhättans distrikt, i vilket efter
mönster från Karlskoga och Mölndals distrikt anställas två ordinarie landsfiskaler,
varav den ene skulle vara polischef och allmän åklagare samt den
andre utmätningsman. Stadsfiskalstjänsten i Trollhättans stad skulle samtidigt
indragas. Ett sålunda organiserat distrikt skulle få en folkmängd av
omkring 29 200 personer och en areal av omkring 3,43 mil2. Beträffande arbetsbördans
omfattning inom det föreslagna distriktet innehåiler promemorian
en sammanställning av vissa statistiska uppgifter för år 1943 avseende
distriktets olika delar. Därav framgår, att i polisdiarier antecknade ärenden
uppgå till 3 304, antalet brottmål, i vilka frihetsstraff kan förekomma, till
258, antalet övriga brottmål till 903, antalet under året inkomna utsökningsärenden
till 194, antalet handräckningsärenden för uttagande av resterande
utskylder till 5 968 samt antalet i under året inkomna restlängder antecknade
skattskyldiga till 13 378. För åklagaren-polischefen föreslås en placering i
lönegrad A 24 och för utmätningsmannen en placering i lönegrad A 22.
Därest den nuvarande innehavaren av landsfiskalstjänsten i Tunhems
distrikt, vilken är placerad i lönegrad A 23, skulle utnämnas till utmätningsman
i distriktet, syntes han böra överföras å övergångsstat. Med hänsyn till
de fördelar för staden, som skulle följa av den föreslagna organisationens
genomförande, samt den besparing, staden skulle göra i och med stadsfiskalstjänstens
indragande, förutsättes ridare, att staden, i likhet med vad fallet
är i Karlskoga och Mölndals distrikt, skulle bidraga till kostnaderna för åklagaren-polischefens
avlönande. Ersättningsskyldigheten föreslås till hälften
av det belopp, som av statsmedel komme att utgå till åklagaren-polischefens
avlönande ävensom i vikariatsersättning och därå utgående tilläggsförmåner
åt vikarie, som förordnas under åklagaren-polischefens tjänstledighet och semester.
Ersättningen bör erläggas halvårsvis emot räkning, som tillställes
staden av länsstyrelsen. Ersättningen bör vidare i riksstaten redovisas såsom
särskilda uppbördsmedel under femte huvudtitelns anslag till Landsfiskalerna
m. fl.: Avlöningar. Vidare föreslås, att staden skulle tillhandahålla
erforderliga kontorslokaler åt de båda inom distriktet anställda landsfiskalerna
och deras biträden samt bestrida kostnaderna för lokalernas uppvärmning,
städning och belysning ävensom tillhandahålla erforderliga möbler
och annan rumsinredning. Slutligen framhålles i promemorian, att organisationen
icke kan genomföras förrän nuvarande stadsfiskal i Trollhättan
J. M. Winlöf avgått från sin tjänst, vilket beräknas ske först år 1949. Emellertid
skulle preliminära underhandlingar hava inletts för att bereda Winlöf
förtidspension, varför organisationen måhända skulle kunna genomföras
vid en tidigare tidpunkt.

Stadsfullmäktige i Trollhättan hava vid sammanträde den 21 november
1944 för stadens del godkänt förslaget samt, sedan stadsfiskalen Winlöf

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

skriftligen förklarat sig villig att ingiva ansökan örn avsked från stadsfiskalstjänsten
från och med den 1 mars 1945, beslutat att bereda Winlöf förtidspension
på av honom uppställda villkor från den tidpunkt, då den nya organisationen
vore avsedd att träda i kraft. Slutligen hava stadsfullmäktige
understrukit att staden genom sitt åtagande icke borde komma i sämre ställning
vid ett förstatligande av polisväsendet. Länsstyrelsen t Älvsborgs län
har i yttrande den 15 december 1944 tillstyrkt förslaget, varvid länsstyrelsen
dock framhållit önskvärdheten av att därest nuvarande innehavaren av
landsfiskalstjänsten i Tunhems distrikt utnämndes å endera av de två landsfiskalstjänsterna
i det föreslagna distriktet, han i lönehänseende icke borde
erhålla en sämre ställning än den andre landsfiskalen. Tillika föreslås, att
åklagaren-polischefen tills vidare icke skulle erhålla ställningen som förman
i förhållande till utmätningsmannen.

Sammanslagning av Askims och Hysings distrikt.

Genom förutnämnda kungörelse den 28 juni 1941, nr 682, angående rikets
indelning i landsfiskalsdistrikt förordnade Kungl. Majit att Askims distrikt
skulle omfatta socknarna Askim, Västra Frölunda och Styrsö samt Hisings
distrikt de sju socknarna inom Östra Hisings och Västra Hisings härader ävensom
staden Marstrand. Samma dag förordnade Kungl. Majit att landsfiskalstjänsten
i Askims distrikt skulle hänföras till lönegrad A 24 och landsfiskalstjänsten
i Hisings distrikt till lönegrad A 23.

Genom beslut den 25 augusti 1944 förordnade Kungl. Majit, att Västra Frölunda
socken från och med den 1 januari 1945 skulle införlivas med Göteborgs
stad. Då Askims distrikt därefter skulle få en folkmängd av endast omkring
5 250 personer, synes organisationen böra bliva föremål för omprövning. I en
inom socialdepartementet härom upprättad promemoria har i valet mellan
olika lösningar föreslagits, att Hisings distrikt och återstoden av Askims
distrikt skulle sammanslås till ett distrikt, förslagsvis benämnt Hisings distrikt,
och att i detta distrikt skulle anställas två landsfiskaler, varav den ene skulle
vara åklagare och polischef samt den andre utmätningsman. Det föreslagna
distriktet skulle erhålla en folkmängd av omkring 21 700 personer och en
areal, bortsett från vattenområden, av 2,G mil2. Enligt inhämtade statistiska
uppgifter kunde antalet brottmålsärenden i distriktet beräknas till 1 500 årligen,
antalet åtal till 600, antalet i under året inkomna restlängder antecknade
skattskyldiga till 9 300 samt antalet under året inkomna handräckningsärenden
berörande restindrivningar lill 5 700. Åklagaren-polischefen föreslås placerad
i lönegrad A 24 och utmätningsmannen i lönegrad A 22. Valdes icke den
föreslagna lösningen, finge man räkna med alt inrätta två mindre landsfiskalsdistrikt.
Såväl brottmålsärendenas och polisgöromålens antal å ena sidan som
utmätningsmannagöromålen å andra sidan skulle i dessa håda distrikt bliva
av stor omfattning, varför de båda landsfiskalerna bleve nödgade att splittra sig
mellan de olika arbetsuppgifterna. Genom sammanslagning av distrikten skid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

le dessa olägenheter undvikas och de båda landsfiskalerna erhålla önskvärd
koncentration av arbetsuppgifterna. Åklagaren-polischefen skulle sålunda få
tillfälle att på ett helt annat sätt än eljest ägna sig åt polisuppgifterna inom
distriktets skärgårdssocknar, vilka framförallt sommartid, då de voro livligt
besökta av badgäster, seglare och campare, erbjödo sina speciella problem
ur polissynpunkt.

Därest en av de nuvarande landsfiskalerna inom Askims, respektive Hisings
distrikt utnämndes till utmätningsman inom det nya distriktet, borde han vid
det förhållandet att de nuvarande tjänsterna äro placerade i lönegrad A 24
respektive A 23, överföras å övergångsstat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i yttrande den 16 februari
1945 tillstyrkt förslaget.

Lamlsfiskalsorganisationeu inom Solna och Tumba distrikt.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1941, nr 682, angående rikets indelning i
landsfiskalsdistrikt omfattar Solna distrikt Solna stad samt Tumba distrikt
socknarna Huddinge, Botkyrka, Salem och Grödinge. I vartdera distriktet
tjänstgör en landsfiskal, placerad i lönegrad A 24, samt två landsfiskalsassistenter,
av vilka den ene har att på eget ansvar fullgöra det landsfiskalen åliggande
bestyret med indrivning och redovisning av restantier och böter ävensom
att vara utmätningsman.

Av den statistik, som enligt vad förut nämnts infordrats rörande landsfiskalernas
arbetsbörda år 1944, framgår, att Solna distrikt vid årets utgång
hade en folkmängd överstigande 31 720 personer och en areal av 0,19 mil2
samt Tumba distrikt en folkmängd överstigande 25 400 personer samt en
areal av 4,2 mil2. I Solna distrikt utgjorde antalet anmälda brottmålsärenden
1 539, varav 1 066 gällde allvarligare brott och förseelser och 473
bagatellförseelser. Antalet åtal var i bagatellmål 421 och i grövre brottmål
214. Antalet inkomna utmätningsärenden utgjorde 781. I under året inkomna
restlängder hade antecknats 24 865 skattskyldiga och antalet inkomna handräckningsärenden
berörande restindrivningen utgjorde 11 304. Enligt kassajournalen
hade under året influtit 2 977 822 kronor. — ITumba distrikt
var antalet brottmålsärenden 840 varav 488 av grövre och 352 av enklare beskaffenhet.
Antalet åtalade var i grövre brottmål 154 och i enklare mål 295.
Antalet utmätningsärenden utgjorde 314, antalet i under året inkomna restlängder
antecknade skattskyldiga utgjorde 17 006 och antalet handräckningsärenden
för utfående av utskylder 5 679. Enligt kassa journalen hade under
året influtit 1 125 363 kronor. — Vid en jämförelse med arbetsbördan i andra
distrikt synes framgå, att omfattningen av de kamerala arbetsuppgifterna i
Solna distrikt är icke fullt åtta gånger större än i ett medelstort landsfiskalsdistrikt
med assistent samt omfattningen av samma uppgifter inom Tumba
distrikt mer än fyra gånger större än i ett distrikt av nyss angiven storlek.

I yttrande den 23 januari 1945 rörande behovet av landsfiskalsbiträden inom

Kungl Majlis proposition nr 235.

varje distrikt har länsstyrelsen i Stockholms län i detta sammanhang erinrat
om ett uttalande i departementspromemorian angående landsfiskalsbiträdenas
löneförmåner av innebörd, att den i Karlskoga och Mölndals distrikt förekommande
organisationen med två landsfiskaler, av vilka den ene vore åklagare
och polischef och den andre utmätningsman, kunde väntas bliva genomförd
i ytterligare några distrikt. På grund härav vågade länsstyrelsen räkna
med att så skulle b.liva fallet även i fråga örn Tumba och Solna distrikt. I
anslutning härtill har framhållits, att vid nuvarande organisation av uppbördsväsendet
en uppdelning av landsfiskalstjänsterna i dessa båda distrikt, å vilka
även under fredsförhållanden vilade en onormalt stor arbetsbörda, framstode
såsom synnerligen önsklig och välbehövlig. I fråga om Solna, där arbetsförhållandena
snart kunde befaras ha nått bristningsgränsen, hade länsstyrelsen redan
år 1942 funnit anledning anmoda t. f. landsfogden i länet att förebringa
utredning angående behovet av och förutsättningarna för en uppdelning av
landsfiskalstjänsten å en polischef och åklagare samt en utmätningsman. Den
15 november 1943 hade landsfogden med överlämnandet av denna utredning
förklarat sig anse en uppdelning av tjänsten oundgängligen nödvändig. Då
emellertid utredningen givit vid handen, att Solna stad icke vore villig att
ekonomiskt bidraga till uppdelningens genomförande, hade länsstyrelsen funnit
sig föranlåten att för det dåvarande skjuta frågan åt sidan. Den 28 december
1944 hade t. f. landsfogden emellertid med överlämnande av promemorior
från vederbörande landsfiskaler hemställt, att länsstyrelsen hos Kungl.
Majit ville göra framställning om uppdelning av såväl landsfiskalstjänsten i
Solna distrikt som motsvarande tjänst i Tumba distrikt. Med överlämnande av
handlingarna i ärendet ansåge sig länsstyrelsen böra hänskjuta frågan till
Kungl. Maj:ts prövning, oaktat länsstyrelsen i sitt yttrande inledningsvis
erinrat örn att 1944 års uppbördsberedning hade under övervägande att föreslå
ett ändrat uppbördsförfarande, ägnat att minska landsfiskalernas kamerala arbetsbörda.

I de bifogade promemoriorna från landsfiskalerna i de berörda distrikten
framhålles, att, även om den som utmätningsman förordnade assistenten hade
det närmaste ansvaret för restindrivningen och utsökningsärendena, fritoge
detta icke landsfiskalen från allt ansvar för denna del av tjänsten. Arbetet
måste även i detta avseende bedrivas under landsfiskalens överinseende. Det
kunde emellertid icke anses riktigt, att i distrikt av den storlek, varom i detta
fall vore fråga, låta ansvaret för de skilda göromål, som följde med ställningen
såsom polischef, åklagare, utmätningsman och civilförsvarschef, åvila
endast en befattningshavare. I distrikt av denna storlek kunde anordningen
med en landsfiskalsassislent som utmätningsman ur skilda synpunkter icke
anses tillfredsställande, överhuvud taget kunde det knappast anses försvarligt
att låta ansvaret för de omfattande utmätningsmannagöromålen i dessa distrikt
åvila en landsfiskalsassislent. Härtill komme att landsfiskalsassistentenutmätningsmannen
ur meriteringssynpunkt ansåge sig nödsakad alt under
långa lider av året söka vikariatsförordnande å landsfiskalstjänst för att få
tillfälle att syssla jämväl med övriga verksamhetsgrenar inom landsfiskals -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

tjänsten. Det kunde nämligen befaras, att tjänstgöringen som enbart utmätningsman
ur meritsynpunkt icke skulle tillmätas samma värde som vanlig
assistenttjänstgöring. Under den tid utmätningsmannen tjänstgjorde inom andra
distrikt hade hans tjänst fått uppehållas av mindre erfarna vikarier, vilka
saknade nödig orts- och personkännedom, och det hade till och med ofta
förekommit, att vikarie icke förordnats för utmätningsmannen, varför landsfiskalen
fått taga det direkta ansvaret jämväl för utmätningsmannagöromålen.

Framställningar från vissa andsfiskaler om uppfattning i lönegrad.

I samband med att Kungsbacka stad införlivats med Kungsbacka landsfiskalsdistrikt
och Filipstads stad med Storfors landsfiskalsdistrikt hava landsfiskalerna
i sagda distrikt gjort framställning om att bliva uppflyttade i lönegraden
A 23. Jämväl landsfiskalen i Karlsborgs distrikt har under åberopande
av arbetsbördans storlek i distriktet hemställt att bliva uppflyttad i samma
lönegrad.

Efter inkorporeringen har Kungsbacka distrikt erhållit en folkmängd av
15 300 personer och Filipstads distrikt, som Storfors distrikt numera benämnes,
en folkmängd av 13 935 personer. I Karlsborgs distrikt utgör folkmängden
12 500 personer.

Framställningarna tillstyrkas av vederbörande länsstyrelser.

Departementschefen.

En sammanslagning av Forsa och Hälsingtuna distrikt synes mig böra äga
rum i samband med att en av de båda landsfiskalerna kan förflyttas till annat
distrikt, vilket beräknas kunna ske inom loppet av nästa budgetår. Genom
sammanslagningen vinnes en landsfiskalstjänst i lönegrad A 22.

De skäl, som i departementspromemorian anförts rörande den föreslagna
organisationen inom Tunhems distrikt, synas mig övertygande. Av de i annat
sammanhang infordrade statistiska uppgifterna rörande landsfiskalernas
arbetsbörda framgar, att Tunhems distrikt redan före inkorporeringen av
vissa delar av Vassända-Naglums socken var det femte i ordningen i riket
i fråga om den kamerala arbetsbördans storlek. Vid en jämförelse med andra
distrikt kan sägas, att de kamerala arbetsuppgifterna i Tunhems distrikt äro
mer än fyra gånger så stora som uppgifterna i ett medelstort landsfiskalsdistrikt
med assistent. Den arbetsbesparing i fråga örn de kamerala arbetsuppgifterna,
som kan förväntas inträda vid den omläggning av uppbördsförfarandet
och restindrivningen, som bebådats av 1944 års uppbördsberedning,
lärer sålunda under inga förhållanden kunna bliva av den omfattning, att en
särskild utmätningsman icke skulle vara erforderlig inom distriktet. Den föreslagna
organisationen får jämväl ur alla synpunkter anses lämpligare än
den som enda återstående alternativ i promemorian framförda tanken att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Trollhättans stad utgöra ett distrikt och socknarna i Väne härad ett distrikt.
Som i promemorian framhållits skulle en väl stor disproportion föreligga mellan
storleken av dessa båda distrikt, varför befattningshavarnas tjänster icke
skulle på bästa sätt kunna utnyttjas. Då det förslag till överenskommelse,
som staden för sin del godtagit, även synes fördelaktigt för kronan, anser jag,
att detsamma bör godtagas jämväl av statsverket. Ur landsfiskalstjän.sternas
synpunkt innebär förslaget, att en tjänst i lönegrad A 23 utbytes mot en tjänst
i A 24.

I fråga örn organisationen av Askims distrikt finner jag väl, att detta distrikt
bör sammanslås med Hisings distrikt, men anser jag övertygande skäl
icke hava förebragts rörande behovet att i det sammanslagna distriktet anställa
en landsfiskal såsom särskild utmätningsman. Av de i annat sammanhang
omnämnda statistiska uppgifterna framgår visserligen, att den kamerala
arbetsbördan i det sammanslagna distriktet skulle bliva av stor omfattning
men likväl icke av samma storleksordning som till exempel inom Tunhems
eller Tumba distrikt. Härtill kommer, att planer lära vara å bane att inkorporera
jämväl vissa delar av Hisings distrikt med Göteborgs stad. Beaktas
jämväl den arbetsbesparing, som kan väntas följa vid en omläggning av uppbördssystemet
och restindrivningen, torde man kunna förvänta en sådan
minskning av den kamerala arbetsbördan, att distriktet bör kunna organiseras
med endast en landsfiskal. Tills vidare synes organisationen emellertid
böra omfatta en landsfiskal i lönegrad A 24 samt två landsfiskalsassistenter,
av vilka den ene bör erhålla förordnande att på eget ansvar handlägga utmätningsmannagöromålen.
Vid sammanslagningen erhålles en övertalig
landsfiskalstjänst i lönegrad A 23.

Den tidigare lämnade redogörelsen rörande arbetsförhållandena inom Solna
och Tumba distrikt synes mig motivera, att frågan om en ändrad landsfiskalsorganisation
inom dessa båda distrikt upptages till prövning. Av de
förut omnämnda statistiska uppgifterna framgår, att i fråga om den kamerala
arbetsbördans storlek Solna distrikt kommer som nummer ett i
ordningen, närmast följt av Karlskoga och Mölndals distrikt. Som det fjärde
i ordningen kommer Tumba distrikt, i sin tur närmast följt av Tunhems
distrikt. Då anordningen med två landsfiskaler i samma distrikt, av vilka
den ene är polischef och allmän åklagare samt den andre utmätningsman,
redan genomförts i Karlskoga och Mölndals distrikt samt föreslagits till
genomförande i Tunhems distrikt, synes följdriktigheten fordra, att samma
organisation jämväl införes i Solna och Tumba distrikt, av vilka med
hänsyn till utmätningsmannagöromålen Solna är rikets största distrikt och
Tumba större än Tunhems distrikt. De skäl som av länsstyrelsen i Stockholms
län anförts för en uppdelning av tjänsterna synas mig väga tungt. De
av vederbörande landsfiskaler omvittnade nackdelarna av den nuvarande organisationen
med en landsfiskalsassistent såsom utmätningsman i distrikt av
denna storlek synes även vara av den allvarliga art, att en omorganisation
bör komma till stånd. Det lärer icke kunna antagas, att den omläggning av
uppbördsväsendet och restindrivningen, som bebådats av 1944 års uppbörds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

beredning, skulle medföra en sådan nedgång i arbetsbördan, att de särskilda
utmätningsmannatjänsterna skulle bliva obehövliga i dessa båda distrikt, där
enbart antalet utsökningsärenden är synnerligen stort. I magistratsstäder av
motsvarande storleksordning torde en indragning av stadsfogdetjänsterna
icke heller kunna ifrågasättas efter genomförandet av en uppbördsreform. I
Karlskoga och Mölndals distrikt bidraga vederbörande städer med viss andel
till avlönande av åklagaren-polischefen. Samma anordning har föreslagits
även inom det blivande Trollhättans distrikt. Någon motsvarande bidragsskvldighet
kan emellertid icke förekomma inom Solna och Tumba distrikt,
alldenstund Solna stad icke ålagts att hålla särskild stadsfiskal samt Tumba
distrikt består uteslutande av landskommuner. Denna skillnad anser jag dock
icke böra utgöra hinder för att inom sistnämnda båda distrikt utforma landsfiskalsorganisationen
på samma sätt som i de tre förstnämnda distrikten, allra
helst som denna organisationsform torde få anses vara den ur alla synpunkter
lämpligaste. Påpekas må även, att genom sammanslagningen av Forsa och
Hälsingtuna distrikt samt Askims och Hisings distrikt två landsfiskalstjänster
bliva övertaliga. Jag vill alltså förorda, att i ett vart av Solna och Tumba
distrikt organisationen skall omfatta en landsfiskal i lönegrad A 24, vilken
skall vara polischef och allmän åklagare, samt en landsfiskal i lönegrad A 22,
vilken skall vara utmätningsman.

Sedan Kungsbacka stad numera införlivats med Kungsbacka landsfiskalsdistrikt
och Filipstads stad med Storfors distrikt, synas landsfiskalstjänsterna
i Kungsbacka och Filipstads distrikt böra placeras i lönegrad A 23. Att uppflytta
landsfiskalstjänsten i Karlsborgs distrikt anser jag däremot för närvarande
icke vara motiverat.

Personalförteckningen upptager nu, såvitt avser landsfiskalstjänsterna, som
tjänstemän å ordinarie stat 4 landsfiskaler i lönegrad A 24, 43 landsfiskaler
i lönegrad A 23, 363 landsfiskaler i lönegrad A 22 samt som tjänstemän å
övergångsstat en landsfiskal i lönegrad A 23 och en landsfiskal å oreglerad
avlöningsstat. I anslutning till förteckningen har anmärkts, att en tjänst å
ordinarie stat i lönegrad A 23 skall hållas obesatt, intill dess stadsfiskalstjänsten
i Mölndal indrages, och en tjänst å ordinarie stat i lönegrad A 22 likaledes
hållas obesatt, så länge den å övergångsstat i lönegrad A 23 uppförde
landsfiskalen kvarstår i tjänst.

Med hänsyn till de föreslagna omändringama i landsfiskalsorganisationen
böra i personalförteckningen såsom tjänstemän å ordinarie stat upptagas 5
landsfiskaler i lönegrad A 24, 43 landsfiskaler i lönegrad A 23 samt 363
landsfiskaler i lönegrad A 22. Den nyss omförmälda anmärkningen till personalstaten
bör kvarstå. Därest emellertid någon av de nuvarande innehavarna
av landsfiskalstjänsterna i Askims, Hisings eller Tunhems distrikt, av
vilka den förstnämnde är placerad i lönegrad A 24 och de båda övriga i lönegrad
A 23, skulle erhålla lägre placerad landsfiskalstjänst, synes vederbörande böra
överföras å övergångsstat samt motsvarande antal tjänster å ordinarie stat
i lönegraderna A 23 eller A 22 hållas obesatta, så länge vederbörande
kvarstår i tjänst som landsfiskal å övergångsstat. Anmärkning härom torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

jämväl böra göras viel personalförteckningen. Tillika bör anmärkas, att en
tjänst å ordinarie stat i lönegrad A 24 skall hållas obesatt till dess att stadsfiskalstjänsten
i Trollhättan indragits. Slutligen bör anmärkas, att antalet
landsfiskalstjänster i lönegrad A 22 skall minskas med en, sedan sammanslagningen
av Forsa och Hälsingtuna distrikt genomförts.

Jag övergår härefter att behandla en fråga rörande landsfiskalernas tillgodoseende
med tjänstelokaler.

Om landsfiskalernas tillgodoseende med tjänstelokaler.

Sakkunnighetänkandet oell yttranden häröver.

I propositionen nr 225/1941 angående lönereglering för landsfiskalerna
m. m. angåvos vissa normer för beräknandet av förvaltningskostnaderna å
landsfiskalskontoren. För bestämmandet av lokalbidragens storlek angavs
sålunda, att man borde räkna med ett lokalbehov av ett rum i distrikt med
landsfiskal och högst ett biträde, två rum i distrikt med landsfiskal och två
eller tre biträden samt tre eller fyra rum i de största distrikten. Med hänsyn
till de särskilda förhållandena på viss ort borde avvikelser från dessa normer
kunna göras. I samband med avlämnandet av vissa uppgifter, som vid
denna tid införskaffades rörande förvaltningsutgiftemas beräknade storlek,
anförde ett stort antal länsstyrelser med instämmande av vederbörande
landsfogdar, att det av olika skäl ofta icke vore tillräckligt, att landsfiskal,
som hade högst ett biträde, tilldelades blott ett rum. Vid föredragningen av
propositionen uttalade jag, att de anförda skälen visserligen icke voro helt
utan fog men att en allmän höjning av beräkningsgrunderna komme att så
väsentligt öka statsverkets kostnader, att dessa icke torde uppvägas av fördelarna.
På grund därav ansåg jag mig för det dåvarande icke böra frångå
de tidigare angivna normerna.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till rationalisering av vissa
arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren har emellertid frågan örn tillgodoseendet
av tjänstelokal åt landsfiskalerna i de minsta distrikten upptagits
till diskussion. Sålunda framhålles, att ett rationellt bedrivande av arbetet å
landsfiskalskontoren förutsätter, att bland annat tjänstelokalerna äro ändamålsenliga.
Äro utrymmena icke tillräckliga, uppstår lätt irritation och arbetet
hindras i sin behöriga gång. Efter att hava lämnat en redogörelse för
nu gällande bestämmelser rörande beräknandet av lokalbehovet å landsfiskalskontoren,
anföra utredningsmännen följande.

I det stora flertalet fall torde länsstyrelserna lia känt sig förhindrade att
medgiva undantag från gällande huvudregler, varför landsfiskal i distrikt
med endast ett biträde i regel får dela rum med biträdet. Denna bestämmelse
har i praktiken visat sig mindre lycklig. Det måste givetvis vara svårt för
landsfiskalen att finna arbetsro i ett rum, där slammer från räkne- eller skrivmaskiner
merendels är rådande. Får landsfiskalen telefonsamtal, måste biträdet
avbryta pågående arbete vid maskinerna, då samtalet annars icke lä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

rer kunna uppfattas. I en sådan omgivning måste det även stöta på svårigheter
att upptaga ett polisförhör, vilket även kan komma att störas av den
rättssökande allmänheten, som också måste mottagas i kontorets enda rum.
Många gånger kan arbetet helt enkelt icke utföras utan att landsfiskalen har
tillgång lill två rum. Ofta inträffar det att flera personer behöva höras jämsides
utan att de böra få del av varandras berättelser. I andra fall kan det
vara nödvändigt att telefonledes kontrollera en uppgift utan att den hörde
får tillfälle att avlyssna samtalet. Slutligen händer det icke sällan, att landsfiskalen
sökes i ärenden av ömtålig natur och att den besökande icke vill
framlägga sin sak i biträdets eller andra personers närvaro. Det sagda torde
med all tydlighet belysa nödvändigheten av att även landsfiskalerna i de
mindre distrikten erhålla eget arbetsrum. Det kan för övrigt ifrågasättas,
huruvida icke^ hänsyn till tjänstens anseende kräver, att landsfiskalernas
lokalfråga erhåller en sådan lösning.

över betänkandet, som varit föremål för remissbehandling i vanlig ordning,
hava yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter, varibland må nämnas
statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i samtliga län efter hörande
av vederbörande landsfogde och länsavdelning inom föreningen Sveriges
landsfiskaler ävensom föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
landsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter, föreningen Sveriges
landsfiskalsbiträden och föreningen Sveriges kvinnliga landsfiskalsbit
råden.

Av dessa hava endast länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Hallands,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, landsfogdarna i
Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, föreningen Sveriges landsfogdar
samt länsavdelningarna inom Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västerbottens och
Norrbottens län av föreningen Sveriges landsfiskaler direkt uttalat sig rörande
föreliggande spörsmål, varvid samtliga med undantag för länsstyrelsen
i Gävleborgs län livligt understrukit betydelsen och nödvändigheten av att
även landsfiskalerna i de mindre distrikten erhöllo eget arbetsrum. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har ansett, att lokalfrågan inom länet vore löst på
ett tillfredsställande sätt samt att i de mindre distrikt, där endast ett biträde
vore anställt, behov icke kunde anses föreligga av mer än ett rum för landsfiskalskontoret.
Länsavdelningen inom Göteborgs och Bohus län av föreningen
Sveriges landsfiskaler ifrågasätter tillika, huruvida landsfiskalen
icke borde befrias från den honom nu åliggande skyldigheten att, visserligen
emot ersättning, tillhandahålla tjänstelokal. Då flerstädes, framför allt på
landsbygden, svårigheter uppstått för landsfiskalerna att anskaffa lämpliga
kontorslokaler, borde dessa tillhandahållas av statsverket.

Departementschefen.

Den föreslagna ändringen av normerna för beräknandet av landsfiskalernas
lokalbehov skulle medföra en kostnadsökning av i Tunt tal 52 000 kronor,
bortsett från de ökade kostnaderna för lyse och städning, vilka kunna upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

skattas till 20 000 kronor. Ehuru de skäl som anförts för att även en landsfiskal
i ett mindre distrikt bör erhålla eget tjänsterum synas vägande, anser
jag mig icke böra förorda, att förslaget i år kommer till genomförande.

Kostnadsberäkning.

Kungl. Majit bär den 30 juni 1944 fastställt följande avlöningsstat för
landsfiskalerna m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1944/45:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis .... kronor 3 084 800

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .............. » 2 083 000

3. Arvoden till landsfiskalselever m. fl................. » 158 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... _»__765 000

Summa kronor 6 090 800.

Särskilda uppbördsmedel:

Ersättning från Karlskoga och Askersunds städer ...... kronor 10 800

Summa förslagsanslag kronor 6 080 000.

I anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän, å
vilken till följd av vakanser under budgetåret 1943/44 uppstått en besparing
av i runt tal 50 000 kronor, ingår ett belopp av i runt tal 60 000 kronor till
avlöning åt 18 ordinarie kanslibiträden. Av kanslibi trädest jäns ter na är en
vakant; de övriga 17 skola sättas å övergångsstat. Först efter genomgången
konstapelsklass komma dessa tjänstemän att befordras till kontorister med
polismans förordnande i lönegrad Eo 9. På grund härav bör avlöning till
dem tills vidare beräknas under anslagsposten till avlöningar till ordinarie
tjänstemän. Då emellertid 11 av tjänsterna icke lära komma att uppehållas
av ordinarie innehavare torde anslagsposten kunna nedsättas med 38 500
kronor, ökning av anslagsposten måste å andra sidan ske med kostnaderna
för avlönande av 122 ordinarie kontorsbiträden i lönegrad A 4, vilka kostnader
torde kunna beräknas till 304 000 kronor. Med anledning härav synes
ifrågavarande anslagspost böra beräknas till (3 084 800 — 38 500 +
304 000) 3 350 300 kronor.

Anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal,
vilken för budgetåret 1943/44 upptagits till 2 113 000 kronor, belastades
samma budgetår för annat än krisändamål med i runt tal 2 107 000
kronor. Samma anslagspost, vilken för budgetåret 1944/45 upptagits till
2 083 000 kronor, beräknas för budgetåret 1944/45 komma att för annat än
krisändamål överbelastas med i runt tal 49 000 kronor, överbelastningen
förklaras till en del därav, att ett antal ordinarie tjänster under längre tid
uppehållits av vikarier, samt i övrigt därav, att den till 87 500 kronor beräknade
kostnaden för avlönande av tillfälliga befattningshavare och annat till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

fånigt arbetsbiträde beräknas komma att överskridas med i runt tal 12 500
kronor. Med hänsyn till den föreslagna löneregleringen för den icke-ordinarie
personalen torde emellertid anslagsposten i sin helhet böra omräknas,
vilket torde böra ske sålunda. Avlöning till 170 landsfiskalsassistenter torde,
inberäknat vikariatsersättningar vid tjänstgöring å landsfiskalstjänst, kunna
beräknas till i runt tal 865 000 kronor. Avlöning till sex kontorister i lönegrad
Eo 9 kan beräknas till i runt tal 20 000 kronor. Avlöning till 89 kanslibiträden
i lönegrad Eo 7 kan beräknas till i runt tal 254 000 kronor. Avlöning
till 112 kontors- och skrivbiträden, fördelade på lönegraderna Ex 2,
Eo 2 och Eo 4, kan beräknas till i Tunt tal 248 000 kronor. Avlöning slutligen
till 156 — egentligen 162, men till sex befattningshavare har avlöning
beräknats redan under ordinarieposten — kontorister med polismans förordnande
fördelade på lönegraderna Ex 5, Eo 5, Eo 7 och Eo 9 kan beräknas
till 437 000 kronor. Avlöning till erforderliga vikarier å assistent- och
andra biträdestjänster beräknas till 148 000 kronor. Kostnaden för avlönande
av tillfälliga befattningshavare och annat tillfälligt arbetsbiträde torde
böra höjas till 100 000 kronor. Slutligen bör i anslagsposten ingå ett till
60 000 kronor beräknat belopp för övertidsersättningar. Anslagsposten till
avlöningar till icke-ordinarie personal synes sålunda böra upptagas till
(865 000 + 20 000 + 254 000 + 248 000 + 437 000 + 148 000 + 100 000
+ 60 000) 2 132 000.

Anslagsposten till arvoden till landsfiskalselever m. fl.,
å vilken under löpande budgetår beräknas uppkomma en besparing av i
runt tal 11 500 kronor, torde böra upptagas till oförändrat belopp eller
158 000 kronor.

Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits beträffande övriga anslagsposter,
bör anslagsposten till rörligt tillägg uppräknas till 817 000
kronor.

De sammanlagda avlöningskostnaderna för budgetåret 1945/46 bliva sålunda
(3 350 300 + 2 132 000 + 158 000 + 817 000) 6 457 300 kronor, varifrån
dock skall såsom särskilda uppbördsmedel från städerna Trollhättan,
Karlskoga och Askersund avräknas sammanlagt 17 300 kronor.

Den 30 juni 1944 har Kungl. Majit fastställt följande omkostnadsstat för
landsfiskalerna m. fl., att tillämpas under budgetåret 1944/45:

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ........................ kronor

2. Reseersättningar, förslagsvis ...................... »

3. Expenser, förslagsvis ............................ »

4. övriga utgifter:

a. Antagningsnämndens verksamhet,

förslagsvis ...................... kronor 2 000

b. Lokalbidrag m. m., förslagsvis .... » 336 000

10 000
725 000
500 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

kronor 2 000
» 12 000

» 13 000 kronor 365 000

Summa kronor 1 600 000.

Anslagsposten till sjukvård m. m., vilken under budgetåret 1943/44
överbelastats med i runt tal 20 000 kronor, torde för budgetåret 1945/46 böra
upptagas till 20 000 kronor.

Anslagsposten till reseersättningar har under budgetåret 1943/44,
då den var upptagen till 575 000 kronor, belastats med i runt tal 990 000 kronor.
Den stora utgiftsökningen torde förklaras dels av ökade färdkostnader
— sålunda torde landsfiskalerna på grund av svårigheterna att hålla egen
bil i betydligt större utsträckning än tidigare nödgats för sina resor anlita
taxebil — dels ock av en under rådande krisförhållanden ökad polisverksamhet.
Då en återgång till mera normala förhållanden efter hand lär kunna
emotses, torde anslagsposten för budgetåret 1945/46 böra upptagas till ett
oförändrat belopp av 725 000 kronor.

Anslagsposten till expenser omfattar en delpost till expenser för eget
behov om högst 480 200 kronor och en delpost till expenser för annat än eget
behov örn förslagsvis 19 800 kronor. Förstnämnda delpost har för budgetåret
1943/44 överskridits med i runt tal 188 000 kronor och sistnämnda delpost
med i runt tal 81 000 kronor. I förstnämnda delpost ingå bland annat utgifter
för telefon, vilka utgifter under nu rådande förhållanden undergått en
stegring, som torde vara svår att undvika. Då emellertid även övriga från
denna delpost bestridda utgifter ökat till följd av stegrade priser, synes en
höjning av delposten nödvändig. Delposten till expenser för eget behov torde
sålunda böra upptagas till 600 000 kronor. Delposten till expenser för annat
än eget behov är givetvis svårberäknelig, då från denna post gäldas åtskilliga
kostnader, som kunna uppkomma vid undersökningar i brottmål. Denna
delpost synes emellertid vara för lågt beräknad och bör upptagas till 75 000
kronor. Hela ifrågavarande anslagspost synes sålunda böra upptagas till
(600 000 + 75 000) 675 000 kronor.

De i anslagsposten lill övriga utgifter ingående delposterna till antagningsnämndens
verksamhet, till lokalbidrag m. m., till handledning under
landsfiskalsaspiranternas praktiska polistjänstgöring samt till kostnader för
distriktsåklagarkurs torde böra upptagas med oförändrade belopp, sålunda
respektive 2 000, 336 000, 2 000 och 12 000 kronor. Delposten till kostnader
för tjänsledräkt torde med hänsyn till att vissa tillämpningsföreskrifter rörande
dispositionen av sagda delpost träda i kraft den 1 april 1945, varigenom
delposten torde komma att belastas med vissa restutgifter, böra upptagas till

c. Handledning under landsfiskalsas piranternas

praktiska polistjänstgöring,
högst .................

d. Kostnader för distriktsåklagarkurs,

förslagsvis ..................

e. Kostnader för tjänstedräkt, för slagsvis

......................

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

28 000 kronor. Anslagsposten till övriga utgifter bör sålunda utföras med
(2 000 + 336 000 + 2 000 + 12 000 + 28 000) 380 000 kronor.

Anslaget till omkostnader bör i enlighet med det sagda för budgetåret
1945/46 upptagas till (20000 + 725 000 + 675 000 + 380 000) 1 800 000
kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de förslag till lönereglering för landsfiskalernas
biträden, som i det föregående framlagts,

dels medgiva, att till landsfiskalernas biträden må utgå
övertidsersättning i den utsträckning och under de villkor,
som i den tidigare framställningen förordats,

dels medgiva, att Kungl. Majit må utfärda de bestämmelser,
som i övrigt kunna bliva erforderliga för genomförandet
av de härmed framlagda förslagen,

dels godkänna följande personalförteckning för landsfiskalerna
m. fl.:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

5 landsfiskaler ................................ A 24

43 landsfiskaler ................................ A 23

363 landsfiskaler ................................ A 22

122 kontorsbiträden ............................ A 4

Tjänstemän å övergångsstat.

1 landsfiskal .................................. A 23

17 kanslibiträde!! .............................. A 7

1 landsfiskal å oreglerad avlöningsstat.

Anni. Tjänster å ordinarie stat skola hållas obesatta i följande ordning,
nämligen en tjänst i lönegrad A 24, intill dess stadsfiskalstjänsten i Trollhättan
indrages, en tjänst i lönegrad A 23, intill dess stadsfiskalstjänsten i
Mölndal indrages, samt en tjänst i lönegrad A 22, så länge den å övergångsstat
i lönegrad A 23 uppförde landsfiskalen kvarstår i tjänst. Därest
någon av de nuvarande innehavarna av landsfiskalstjänsterna i Askims,
Risings eller Tunhems distrikt, av vilka den förstnämnda är placerad i
lönegrad A 24 och de båda övriga i lönegrad A 23, skulle i samband med
omorganisationen av dessa distrikt erhålla lägre placerad landsfiskalstjänst,
skall han överföras å övergångsstat samt en tjänst å ordinarie stat i den
lönegrad den erhållna tjänsten tillhör hållas obesatt, så länge vederbörande
kvarstår i tjänst som landsfiskal å övergångsstat. Antalet landsfiskalstjänster
i lönegrad A 22 skall minskas med en, sedan Forsa landsfiskalsdistrikt sammanslagits
med Hälsingtuna landsfiskalsdistrikt.

dels godkänna följande avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46:

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ...................... kronor 3 350 300

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal » 2 132 000

3. Arvoden till landsfiskalselever m. fl. .. » 158 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis............ » 817 000

Summa kronor 6 457 300

Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning från Trollhättans, Karlskoga

och Askersunds städer .............. kronor 17 300

Summa förslagsanslag kronor 6 440 000;

dels ock å driftbudgeten under femte huvudtiteln för budgetåret
1945/46 anvisa

1. Till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

ett förslagsanslag av .............. kronor 6 440 000

samt

2. till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostnader

ett förslagsanslag av .............. kronor 1 800 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.