Kungl. Maj:ts proposition Nr 235 (Proposition 1921:235)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Nr 235.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående av kronans
anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs
store vång och Skanörs knä- eller norre vång samt Falsterbo
vång; given Stockholms slott den 25 februari 3921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag
av protokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars framläggande för riksdagen föredragande
t. f. departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

A. E. M Ericsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1921.

♦

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqyist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

T. f. departementschefen, statsrådet Ericsson, anförde:

I en den IG januari 1919 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet
ingiven skrivelse har magistraten i Skanör med Falsterbo — under
framhållande att en inom kammarkollegium verkställd utredning givit vid
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 201 höft. (Nr 235.) 1

Historik över
vångarna.

2 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

handen, att Kungl. Maj:t och kronan skulle kunna göra anspråk på äganderätten
till all jord inom stadens jurisdiktion, därå icke mellankommit
tjuguårig hävd — gjort framställning i syfte att åtgärder måtte vidtagas
för avstående av den rätt, som kunde tillkomma Kungl. Maj:t och
kronan till ägorna i Skanörs och Falsterbo vångar. Magistraten har
till stöd härför anfört huvudsakligen följande.

Laga skiften påginge i Skanörs store vång och Skanörs knä- eller
norre vång såsom ett skifteslag samt i Falsterbo vång såsom ett skifteslag,
och det vore av stor vikt såväl för jordägarna som för samhället,
att dessa lagaskiftesförrättningar snarast bleve fastställda. Omkring
1,100 tunnland jord kunde då bliva föremål för rationellt jordbruk. På
denna jord skulle med ordentlig brukning kunna framdrivas en trädgårdskultur
jämställd med den på Amager. Lika viktigt vore att få
jordbrukarna intresserade för en bättre skötsel av jorden samt att förmå
driftiga och kapitalstarka jordbrukare från andra orter att köpa jord
och inflytta. Det sålunda förväntade uppsvinget i jordbruket hotades
nu av Kungl. Maj:ts och kronans anspråk, enär allt intresse för jordbrukets
höjande därmed skulle bortfalla. Skulle kronan genom ett
hundratal rättegångar tillvinna sig jorden i vångarna, bleve stadens
invånare, vilka till större delen vore jordbrukare, ruinerade.

Till följd av remisser hava underdåniga utlåtanden över framställningen
avgivits av kammarkollegium den 23 september 1919, av
justitiekanslersämbetet den 25 februari 1920 och av jordkommissionen
den 7 oktober 1920.

Kammarkollegium har överlämnat ett av kammaradvokatfiskalsämbetet
i ärendet avgivet tjänstememorial med tillhörande »P. M. angående
äganderätten till den inom staden Skanör med Falsterbo jurisdiktion
belägna mark» ävensom taxeringsbevis rörande fastigheterna i
vångarna. Sagda promemoria, vilken innehåller en utförlig redogörelse
för vångarnas historia, torde få i avskrift biläggas statsrådsprotokollet.

I anslutning till förenämnda promemoria samt Kungl. Maj:ts proposition
nr 101 till 1906 års riksdag angående avstående av kronans
rätt till den s. k. Fiddevången ber jag att få lämna en kortfattad historik
över vångarna.

Skanör och Falsterbo, vilka numera bilda en stadskommun med
benämning Skanör, eller Skanör med Falsterbo, utgjorde fordom två
Särskilda städer.

I närheten av köpstaden Skanör fanns under medeltiden en gammal
kungsgård, vilken ägde bestånd ända fram till nyare tiden. Å dess mark

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

torde Skanörs och Falsterbo slott hava legat. Omfattningen av kungsgården
lärer icke kunna med full säkerhet bestämmas. Så mycket anses
dock kunna fastställas, att i densamma ingått hela den halvö, som för
närvarande tillhör rådhusrättens i Skanör med Falsterbo jurisdiktion och
jämväl en del av det nuvarande Skytts härad.

Städerna Skanör och Falsterbo torde böra antagas hava upptagits på
kungsgårdens mark. Mycket tidigt — i varje fall redan på 1400-talet —
hava dock bodar och andra byggnader med tomter inom själva stadsområdena
kommit att gå i handel och betraktas som enskild egendom.

Aven den utanför städernas bebyggelser belägna jorden blev tidigt
föremål för upplåtelser till enskilda. Under 1200- och 1300-talen uppdrev
det rikliga sillfisket i Öresund en livlig handelsrörelse, särskilt i
trakten av Skanör och Falsterbo. De danska konungarna uppläto härunder
marknads- och bodplatser från kungsgårdens mark till tyska,
vendiska, holländska och danska städer. Upplåtelserna gällde blott
under varje konungs regeringstid. För platserna betalades särskilda avgifter.
Intet tyder på att Skanör och Falsterbo erhållit dylika upplåtelser.
Bod- eller marknadsplatserna torde hava upptagit större delen
av den s. k. Knävången eller udden norr om Skanör samt udden sydväst
om Falsterbo, Ugleudde, ävensom en god del av den nuvarande
Falsterbo vång.

Med fiskets avtagande från mitten av 1500-talet började de gamla
fiske- och handelsplatserna övergivas av sina förra innehavare, och
kronan förlorade sina inkomster därav.

Betesrätt samt rätt till skogsfång och torvtäkt å kronans marker
vid Skanör och Falsterbo hava i viss utsträckning förekommit ända ifrån
medeltiden. Redan på 1600-talet brukade borgarna den närmast staden
belägna åkerjord, som numera ingår i Skanörs store vång och Skanörs
knävång samt Falsterbo vång. Åtminstone från mitten av 1700-talet
synas skiftena i vångarna hava gått i köp och byte de enskilda innehavarna
emellan, liksom ock fasta meddelats å desamma.

Beträffande den intill vångarna belägna utmarken eller den s. k.
Ljungen var. äganderätten ännu på 1700-talet icke ostridig. Detta
framgår, bland annat, utav ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Malmöhus län den 26 juni 1764 meddelat utslag i tvist mellan borgmästaren
Magnus Grieses arvingar och staden Skanör om bättre
rätt till skatteköp av ett utanför ljungmarken beläget marsvinsfänge.
I detta utslag förmälte sig Kungl. Maj:ts befallningshavande ej kunna
med något fullkomligt skäl och bevis inhämta, vem äganderätten till
ljungmarken egentligen tillhörde, emedan den synts vid 1670 års jord -

Kungl. Maj-ts proposition Nr 235.

revning ej blivit annorlunda ansedd än såsom en ofruktbar utmark och
allmänning, vilken således till samfällt mulbete från äldre tider blivit
nyttjad. Kungl. Maj:t, under vars prövning omförmälda tvist slutligen
drogs, prövade genom utslag den 5 augusti 1772 rättvist förklara, att
den eller de, som ville vinna någon förment rätt till ljungmarken, borde
därom lagligen instämma stadens invånare, och att emellertid med skatteköp
av marsvinsfänget komme att innehållas. Uti utslaget framhölls,
att genom Kungl. Majrts brev den 14 november 1766 angående flygsandens
dämpande i Skåne och Halland invånarna i Skanör medgivits
rätt att så dädanefter som dittills, såsom deras enda tillgång till bränsle,
betjäna sig av torvtäkt på den del av Skanörs utmark, som därtill
nyttjades, men att å andra delen av utmarken, som vore bevuxen med
pors, vilken hindrade den därstädes befintliga flygsandens utvidgande,
porshuggning skulle vara förbjuden, samt att magistraten i Skanör
borde därå hålla allvarsam hand. Härav torde framgå, att nyttjanderätten
av utmarken då innehades av staden. Rängs, Kämpinge samt
Stora och Lilla Hammars byamän anhängiggjorde därefter i slutet av
1770-talet vid Skytts häradsrätt rättegång mot borgerskapet och invånarna
i Skanör och Falsterbo angående, bland annat, fastställande av
rågång mellan byarnas och städernas utmark på Skanörs ljung. Under
rättegången hade kronans ombud, befallningsmannen Peter Berg, angående
kronans enskilda rätt till ljungmarken förklarat, att han icke
kunde finna några sådana fullkomliga skäl och omständigheter, Som
kunde ådagalägga, att ljungmarken, med någon av de tvistande parters
uteslutande, vore Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhörig. Under
framhållande, hurusom ingen fråga om någon annans än parternas
ömsom påstådda bättre rätt till tvisteparken kunde under rättegången
komma under prövning, tillerkände Skytts härads synerätt genom dom
den 28 april 1780 byamännen äganderätt i ljungmarken. Skånska
lagmanssynerätten i Malmöhus län, varest städerna sökte ändring i berörda
dom, utlät sig genom dom den 18 augusti 1780, att, som byamännens
påstående ej sträckte sig längre i väster än till vissa av dem uppgivna
råmärken, funne lagmanssynerätten, att tvisten ej anginge den väster
om dessa märken liggande delen av Skanörs ljung, utan förklarades
denna del av ljungen med därutanför varande lägenheter såsom en
Skanörs och Falsterbo ostridiga tillhörighet. Vad åter anginge parternas
ömsom påstådda rätt till den öster om samma märken belägna delen
av ljungmarken, prövade lagmanssynerätten rättvist och skäligt häradssynerättens
dom i så måtto gilla och fastställa, att rågångarna mellan
Skanör och Falsterbo socknar och utmark, å ena, samt byarnas sam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

fällda betesmark, å andra sidan,- på Skanörs ljung skulle då som i urminnes
tider bliva och förbliva på i domen angivet sätt.

Beträffande den del av utmarken, som Benämnes Fidden eller Fiddevången,
har kronan, efter av Kungl. Maj:t i proposition nr 101 till
1906 års riksdag därom framställt förslag, enligt Kungl. Maj:ts brev
den 22 juni 1906 förklarat sig avstå från den rätt, som tilläventyrs kunde
tillkomma kronan.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt förut omförmälda tjänstememorial
anfört huvudsakligen följande.

Av den vid memorialet fogade promemoria syntes ämbetet framgå, att i den
mån jorden åkommen tjuguårig hävd icke lade hinder i''vägen, kronan kunde göra anspråk
på äganderätt till marken inom Skanörs knävång, Skanörs store vång och Falsterbo
vång, vilka områden torde avses i den föreliggande framställningen. Laga skifte
påginge för närvarande å Skanörs knävång och store vång, behandlade såsom ett
skifteslag, omfattande 755 tunnland 20 kappland. Enligt instrumentet över en av
förrättningsmannen den 23 november 1916 avslutad skiftesförrättning skulle, sedan
10.5 7 78 hektar undantagits för samfällt behov, för de 106 innehavarna av de nuvarande
1,825 skiftena mark utläggas i 175 skiften. Bland dessa inginge såsom
ett skifte om 1.0048 hektar den stadens borgmästare anslagna lönejord. Sedan förrättningen
underställts magistraten i Skanör med Falsterbo, hade emellertid denna
i utslag den 9 mars 1918, enär, såvitt handlingarna utvisade, rågångarna omkring
skifteslaget ej vore fastställda eller eljest behörigen bestämda samt vid sådant förhållande
rågångarnas sträckning bort bestämmas i den ordning 45 § i skiftesstadgan
föreskreve, men så ej skett, funnit den sökta fastställelsen ej kunna meddelas, utan
hade ärendet visats åter till förrättningsmannen. Jämväl å skifteslaget Falsterbo
vång med en areal av 410 tunnland 8 kappland samt 1,396 skiften påginge laga
skifte, vilket emellertid ännu icke torde vara av förrättningsmannen slutfört.

Skiftena i vångarna hade åtminstone sedan .mitten av 1700-talet ansetts vara
föremål för enskild äganderätt, och å mer än hälften av desamma — i Skanörs
store vång och knävång cirka 850 samt i Falsterbo vång cirka 1,015 stycken — hade
lagfart meddelats. Därest bestämmelserna om tjuguårig hävd skulle befinnas vara
tillämpliga å nämnda skiften, torde förutsättningarna för dylik hävd föreligga för
ett relativt stort antal — i Skanörsvångarna 271 och i Falsterbo vång 119 — och
skulle dessas innehavare sålunda vara skyddade för anspråk från kronans sida.
Beträffande övriga skiften inom vångarna torde utfallet av eventuella rättegångar,
vilkas antal komme att bliva mycket stort, sannolikt minst lika med antalet skifteslotter,
och vilka sålunda bleve förenade med avsevärda kostnader, naturligen icke
kunna med full säkerhet förutses. Vidare torde kronan vid eventuell återvinning
av sådan jord kunna, då god tro hos innehavarna torde få förutsättas, komma att
kännas skyldig utgiva ersättning för nödig och nyttig förbättring (uppodling), varför
behållningen kunde bliva avsevärt reducerad.

Uppenbart torde vara, att ett avstående av kronans rätt skulle innebära
genomförande av den uppryckning för jordbruksnäringen i de huvudsakligen till
detta näringsfång hänvisade och i allmänhet i små omständigheter levande stads -

Kammaradvokatfiskalsämbctet.

Ramm ar<■
kollegium.

Justitiekanslersambelct.

6 Kimgl. Majds proposition Nr 235.

invånarna, som lagaskiftena i övrigt möjliggjorde. Detta uppsving torde indirekt
komma det allmänna till godo. Däremot skulle ett utkrävande av sagda rätt sannolikt
innebära ekonomisk ruin eller åtminstone svårt avbräck för en stor del av
befolkningen.

Vid ovan angivna förhållanden och med aktgivande å Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut år 1906 rörande Fiddevången ansåge sig advokatfiskalsämbetet böra
tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen. Tvekan torde kunna råda,
huruvida kronan borde avstå sin rätt utan vederlag. Med hänsyn emellertid till de
särskilda omständigheterna i detta ärende och vad billigheten därvidlag syntes bjuda,
funne sig ämbetet, ävenledes med stöd av 1906 års ovan omförmälda beslut, böra
ansluta sig till uppfattningen, att villkor om ersättning ej borde uppställas. Skulle
vederlag ifrågakomma, torde detta ej böra sättas högre än till jordens markvärde
i ouppodlat skick.

Emellertid syntes lämpligen böra uttalas, att detta kronans avstående av sin
rätt icke avsåge den mark, som disponerades såsom lönejord av kronans och andra
offentliga befattningshavare, samt icke innebure avstående av rätten till den övriga
utom stadsplanerna men inom stadens jurisdiktion belägna mark jämte rätten till
grund och vatten samt därmed förbundna nyttigheter utanför stadsområdets strandlinje.
Vad beträffade sistnämnda jord hade ämbetet anhållit om stämning å staden
Skanör med Falsterbo under yrkande, att kronan måtte förklaras framför staden
vara ägare till de s. k. gårdejordarna Knäet, Toslussan och Gässlingekroken samt
den del av den s. k. stadens utmark, som staden för närvarande innehade under
äganderättsanspråk.

För egen del har kammarkollegium anfört huvudsakligen följande.

Kollegium, som lika med advokatfiskalsämbetet ansåge grundad anledning
föreligga för kronan att, i den mån de enskildas rätt icke skyddades genom åkommen
hävd, göra anspråk på äganderätten till här ifrågavarande mark, funne likväl,
med avseende å vad magistraten och advokatfiskalsämbetet härutinnan anfört,
talande skäl föreligga för avstående utan ersättning av den rätt till marken, som
kunde tillkomma kronan, och finge fördenskull hemställa om förslag till riksdagen
att medgiva sådant avstående, dock att häri icke skulle inbegripas kronans rätt
vare sig till den mark, som tilläventyrs disponerades såsom lönejord av kronans
och andra offentliga befattningshavare, eller till den övriga utom stadsplanen men
inom stadens jurisdiktion belägna marken jämte rätten till grund och vatten samt
därmed förbundna nyttigheter utanför stadsområdets strandlinje.

Justitiekanslersämbetet har förmält sig ur de synpunkter, ämbetet
har att företräda, icke hava funnit anledning tillstyrka den föreliggande
framställningen. Ämbetet anser den ovan omförmälda promemorian giva
vid handen

att vid den tid, då Skåne blev svenskt, kronan haft äganderätt
till all mark i nuvarande Skanörs store vång, Skanörs limtvång och
Falsterbo vång;

att hela sextonhundratalet ut borgarna i Skanör och Falsterbo i
allmänhet icke påstått äganderätt till nämnda mark;

tCungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att däremot redan i mitten av sjuttonhundratalet skiftena i vångarna
gått i köp och byte de enskilda innehavarna emellan, liksom ock fasta
meddelats å desamma; samt

att kronan emellertid varken genom de i saken omförmälda 1780
års domar eller annan rättshandling avhänts äganderätten till ifrågavarande
mark.

Ämbetet yttrar vidare, att, även om god tro knnde presumeras i
varje fall, då enskilda erhållit lagfart å skiften i vångarna, något vartill
ämbetet ställde sig tveksamt, kronan likväl icke skulle sakna utsikt att
återvinna 1,554 skiften i Skanörsvångarna och 1,277 skiften i Falsterbo
vång. Beträffande frågan, huruvida staten borde till förmån för nuvarande
innehavarna efterskänka sin rätt till dessa skiften, torde någon
avgörande betydelse icke böra tillerkännas den omständigheten, att utgången
av en eventuell rättegång icke kunde förutses med full säkerhet,
lika litet som den omständigheten, att rättegångens utfall till kronans
förmån eventuellt kunde medföra ett svårt avbräck för den enskilde.
Dessa omständigheter torde nämligen merendels föreligga, när helst
kronan anhängiggjorde återvinningstalan i fråga om densamma avhänd
jord. Icke heller behövde man avskräckas av rättegångskostnaderna,
synnerligast som man väl kunde så ordna saken, att endast ett mindre
antal rättegångar utfördes, avsedda att verka prej udicierande. Slutligen
torde statsmakternas år 1900 fattade beslut angående Fiddevången icke
vara på något sätt bindande för frågan, huru statsmakterna borde besluta
beträffande de betydligt större vångar, som den nu remitterade
framställningen avsåge.

Jordkommissionen har förklarat sig finna övervägände skid tala
för att kronan avstår från den rätt till ifrågavarande områden, som
kronan kan äga.

Inom kommissionen hava särskilda meningar uttalats av herr
Wohlin, som ansett ärendet icke vara av natur att falla inom kommissionens
uppdrag, samt av herr Lindhagen, vilken anfört huvudsakligen
följande.

Det syntes visserligen billigt, att de små lägenhetsinnehavarna bibehölles vid
sin hävdvunna rätt, men genom att dessa erhölle full äganderätt till jorden äventyrades
å andra sidan, att ifrågavarande mark kunde komma att gå dem definitivt
ur händerna. Vad magistraten såsom stöd för ansökningen anfört syntes giva vid
handen, att framställningens syfte också vore att bereda lägenhetsinnehavarna tillfälle
att sälja jorden till spekulanter. Ett dylikt upprepande av det tragiska ödet
med kronans jorddonationér till städerna syntes ej böra eller behöva i förevarande

Jordkommis sionen.

Herr Lindhagens
resetration.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

fall upprepas. Av dessa skäl kunde den ifrågasatta jorddonationen tillstyrkas blott
på den vid donationen fastade betingelsen, att jordarna ej finge avhändas de bostadslägenheter,
till vilka de nu brukades, vid äventyr att, därest så skedde, den donerade
jorden återginge till kronan. Samma villkor borde gälla, därest bostadslägenhet
komme i främmande händer eller två eller flera av de nuvarande bostadslägenheterna
sammansloges i en ägares hand eller en lägenhet förvärvades eller besuttes
av person eller familj, som ej vore bosatt i staden. I den mån dylika jordar redan
blivit med äganderätt överlåtna till främmande, bosatta på andra orter, borde någon
donation av jord från kronans sida sålunda icke ifrågakomma.

Slutligen liar magistraten i Skanör med Falsterbo i skrivelse till
chefen för finansdepartementet den 28 februari 1920 sökt göra gällande,
att större delen av jorden i vångarna vid tiden för Skånes övergång i
svensk besittning innehafts med äganderätt av borgerskapet, i vilket
avseende hänvisats till en år 1661 av lantmätaren Nils Ericsson Hjurén
upprättad karta samt en av magistraten den 16 augusti 1687 till skånska
reduktionskommissionen avlåten skrivelse, ävensom att senare intagor
skett i författningsenlig ordning.

Genom länsstyrelsens i Malmöhus län försorg hava införskaffats
förteckning över samtliga ägolotter i Skanörs store vång och knävång,
deras ägare och åsätta taxeringsvärden, hävdeförteckning angående
ägorna i Falsterbo vång samt transumt av taxeringslängden angående
samma ägor. På grundvalen av dessa handlingar torde jag få lämna
följande upplysningar rörande de fastigheter, varom i detta ärende
är fråga.

De 106 ägolotterna i Skanörsvångarna innehavas så gott som
uteslutande av arbetare, fiskare, sjömän, hantverkare och övriga mindre
näringsidkare, - jordbrukare, handlande, ogifta kvinnor och änkor. Fn
ägolott med 5,500 kronors taxeringsvärde tillhör kyrkoherdebostället,
en ägolott med ett taxeringsvärde av 1,000 kronor utgör lönejord åt
borgmästaren och en ägolott med 300 kronors taxeringsvärde innehaves
av staden. 14 ägolotter hava vardera ett taxeringsvärde av allenast
100 kronor. Den högst taxerade ägolotten, som synes vara obebyggd,
tillhör grosshandlaren P. O. Rosenström och har ett taxeringsvärde
av 59,500 kronor. Endast ett tiotal ägolotter synas vara bebyggda.
Av dessa har den högst taxerade ett taxeringsvärde av 30,000 kronor
för hus och 11,300 kronor för tomt. Sammanlagda taxeringsvärdena
för fastigheterna i Skanörsvångarna uppgå till 410,800 kronor, därav
för jorden 345,200 kronor och för husen 65,600 kronor. Några egentliga
villalägenheter synas icke förekomma i dessa vångar. — Aven
ägorna i Falsterbo vång innehavas till övervägande del av personer i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

ungefär samma sociala ställning som dem, vilka, enligt vad förut
sagts, besitta jorden i Skanörsvångarna. Klockarbostället angives innehava
två skiften med ett sammanlagt taxeringsvärde av 700 kronor
och prästbostället 6 skiften med tillhopa 2,100 kronors taxeringsvärde.
I denna vång äro flertalet lägenheter bebyggda. Av lägenheterna
äro 34 upptagna såsom villalägenheter, den högst taxerade
med ett värde av 30,000 kronor för hus och 2,000 kronor för tomt.
Sammanlagda taxeringsvärdena å villalägenheterna belöpa sig till 355,500
kronor för husen och 42,900 krouor för tomterna. En och annan av
villalägenheternas ägare synes vara bosatt i staden. A andra sidan
innehavas vissa av övriga lägenheter, såväl bebyggda som obebyggda,
av personer bosatta på andra håll. Tillhopa äro lägenheterna i Falsterbo
vång taxerade till 839,200 kronor. Härav belöper å tomterna och jordarna
236,400 kronor samt å husen 602,800 kronor, å jordbruksfastighet
194,800 kronor samt å annan fastighet 644,400 kronor.

Utredningen lämnar icke material för bedömande av värdet å de
fastigheter i vångarna, därå tjuguårig hävd, på sätt ovan sagts, torde
kunna göras gällande.

De ifrågavarande vångarna finnas upptagna å en av Gustav Ljunggren,
på föranstaltande av kommittén till undersökning av grunderna
för städernas beskattning, år 1853 upprättad karta över Skanör och
Falsterbo med därtill lydande ägor, av vilken ett sammandrag finnes
bilagt ovanberörda proposition till 1906 års riksdag. Enligt en till sagda
karta hörande beskrivning innehåller Knävången 306 tunnland 10 kappland,
Skanörs store vång 449 tunnland samt Falsterbo vång 410 tunnland
8 kappland.

Innan jag angiver min egen ställning till här föreliggande spörs- Rättegång a»
mål, torde jag få med några ord omnämna den rättegång angående
bättre rätt till de s. k. gärde]ordarna Knäet, Toslussan och Gässlinge- ir.nehavd
kroken samt viss del av stadens s. k. utmark, som, enligt vad förut j0rdsagts,
av kammaradvokatfiskalsämbetet anhängiggjorts mot staden.

I berörda rättegång åberopade advokatfiskalsämbetet vid rådhusrätten
innehållet i en särskild promemoria »angående äganderätten till
den inom Skanör med Falsterbo stads område belägna mark» av huvudsakligen
samma innehåll som den promemoria, vilken av mig förut omförmälts.
Staden yrkade talans ogillande och åberopade till stöd härför
urminnes hävd å den omstämda jorden ävensom att kronan icke kunnat
styrka, att den vid något tillfälle ägt all jord å halvön, eller kunnat
utvisa gränserna för den jord kronan för flera hundra år sedan otvivelBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 201 höft. (Nr 235.) 2

Departementschefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

aktigt där ägt. Advokatfiskalsämbetet bestred, att urminnes hävd vore
i målet mot kronan tillämplig.

Den 18 september 1920 meddelade den av hovrätten över Skåne
och Blekinge särskilt förordnade rådhusrätten utslag i målet och förklarade
därvid i målet vara utrett:

att all nu omtvistad jord vore belägen väster om den gräns, som
skånska lagmanssynerätten i lagakraftvunnet utslag den 18 augusti 1780
fastställt i tvist mellan boi’garna uti städerna Skanör och Falsterbo, å
ena, samt Rengs, Kämpinge, Stora och Lilla Hammars byamän, å andra
sidan, ömsom kärande och svarande, angående, bland annat, rätter rågång
och laga skillnad på den så kallade Skanörs ljung mellan nämnda
städers och byars utmark;

att synerätten i sitt berörda utslag — vilket dock såsom meddelat
i tvist mellan parter, från vilka Kungl. Maj:t och kronan icke härledde
sin nu påstådda rätt, icke vore för Kungl. Maj:t och kronan bindande —
förklarat all väster om nämnda gräns belägna del av utmarken med
där utföre varande fiskevatten och lägenheter ''såsom en städernas ostridiga
tillhörighet;

att städerna åtminstone allt sedan nämnda tid okvalt och ohindrat
besuttit, nyttjat och brukat den städerna enligt synerättens utslag ostridigt
tillhörande utmarken;

samt att gårdejordarna Knäet, Toslussan och Gässlingekroken, som
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län uti resolution den
30 november 1779 blivit fastställda »till allmän inhägnad av samtliga
borgerskapet i Skanör», blivit genom en år 1812 avslutad förrättning
från omförmälda utmark utbrutna.

På grund härav och vad i övrigt i målet förekommit prövade rådhusrätten,
som lämnade utan avseende invändningen att urminnes hävd
icke vore mot Kungl. Maj:t och kronan gällande, rättvist ogilla käromålet.

Målet har av kronan fullföljts hos hovrätten.

På sätt av den föregående redogörelsen framgår skulle kronans
anspråk på äganderätt till Skanörs store vång, Skanörs knä- eller norre
vång och Falsterbo vång hava sin grund däri, att dessa vångar fordom
utgjort tillhörigheter till den här belägna kungsgården utan att,
såvitt visats, hava därifrån blivit med äganderätt vederbörligen upplåtna
till enskilda. Den svenska kronans rätt härutinnan skulle givetvis vara
att härleda från den danska kronan på grund av freden i Roskilde,
enligt vilken Danmark till Sveriges konung och krona avstod och av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

trädde, bland annat, provinsen Skåne med alla därtill liggande städer,
slott och fästningar, Öar, skär, högheter, härligheter, jurisdiktioner,
andliga och världsliga, skatter, ingälder, tullar, räntor och rättigheter
till lands och vatten, såsom Danmarks och Norges konungar dem åtnjutit
och besuttit.

Beträffande utsikten för kronan att genom rättegång återvinna
jorden i vångarna kan jag givetvis icke med visshet uttala mig, men
jag anser mig dock böra till jämförelse framhålla, att kronans talan i
målet angående de s. k. gårdejordarna Knäet, Toslussan och Gässlingekroken
samt viss del av den s. k. ljungen av underrätten ogillats. I
fråga om sistnämnda fastigheter lärer råda i stort sett samma förhållande
som beträffande jorden i vångarna. Oavsett emellertid, hur en
eventuell rättegång skulle utfalla, synas mig synnerligen starka skäl
tala för att kronan i detta fäll avstår från en äganderätt, som till äventyrs
skulle tillkomma kronan på grund av omständigheter, vilka äro förlagda
så långt tillbaka i tiden som här skulle vara fallet. Då kronan icke
åtminstone sedan 1600-talet framställt anspråk på äganderätten till jorden
i fråga, vilken ostört fått gå i köp och byte enskilda emellan, synes rättskänslan
kräva, att de enskilda innehavarna nu må förbliva orubbade i
sin långa besittning, där icke kronan av annan grund kan göra anspråk
på jorden. Om ett medgivande i sådan riktning skall lämnas, synes
skälig hänsyn till tredje mans rätt kräva, att det sker utan att rättegång om
jorden utföres. Skulle nämligen jorden återvinnas till kronan, vore det
visserligen möjligt att avstå äganderätten till förmån för innehavarna eller
vissa av dem Titan att dessa lede något större förfång, men eventuella
inteckningshavares säkerhet i fastigheterna komme genom återvinningen
att gå förlorad. Då mer än hälften av skiftena i vångarna äro lagfarna
och alltså kunna vara intecknade, skulle högst avsevärda intressen
på antytt sätt kunna komma att stå på spel.

Ser man slutligen till den ekonomiska fördel för kronan, som
genom en framgångsrik rättegång kunde vara att vinna, måste den i
allt fall anses obetydlig i jämförelse med de intressen, som härav skulle
äventyras. Att märka är, att kronan, i händelse av bifall till dess talan
i äganderättsfrågan, med största sannolikhet skulle förpliktas att till
vederbörande innehavare utgiva ersättning för byggnader och odlingar,
då nämligen god tro hos innehavarna lärer få presumeras. Då taxeringsvärdena
å enbart själva jorden uppgå till sammanlagt allenast 581,600
kronor och denna jord av allt att döma i sitt ouppodlade skick haft
skäligen ringa värde, samt i varje fall, enligt vad förut sagts, ett stort
antal fastigheter på grund av tjuguårig hävd torde vara undantagna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

från kronans anspråk, skulle den ekonomiska vinsten av de övriga fastigheternas
återvinning antagligen icke bliva särskilt stor. Med hänsyn
härtill samt till övriga i detta fall föreliggande omständigheter synes
mig kronan böra utan vederlag avstå från sina ifrågavarande äganderättsanspråk.

Från ett eventuellt avstående utan rättegång av kronans anspråk
på äganderätt till jorden i vångarna synes, på sätt kammarkollegium
ifrågasatt, böra undantagas den mark, som disponeras under boställsrätt
eller såsom lönejord av statens eller andra offentliga befattningshavare.
Taxeringsvärdena å dylik jord synas uppgå till sammanlagt
9,300 kronor. Något uttryckligt undantag för Knäet, Toslussan och
Gässlingekroken eller annan mark torde, då avståendet gäller allenast
jorden i Skanörs store vång, Skanörs knä- eller norre vång och Falsterbo
vång, sådana dessa angivas å den av Ljunggren upprättade kartan, icke
erfordras. Ej heller synas mig skäl föreligga för särskilt undantagande''
av den till fastigheterna hörande rätt till grund och vatten m. m.

På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa att Kungl. Maj: t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kronan må avstå från de anspråk på äganderätt till de s. k.
Skanörs store vång, Skanörs knä- eller norre vång och Falsterbo vång,
sådana dessa finnas angivna å den av Gustaf Ljunggren år 1853 upprättade
karta över städerna Skanör och Falsterbo med därtill hörande
ägor, som tilläventyrs kunna härledas ur den omständigheten, att dessa
vångar fordom ingått i ägoväldet för en i trakten belägen kungsgård;
dock att härunder icke skall inbegripas den mark, som disponeras under
boställsrätt eller såsom lönejord av statens eller andra offentliga befattningshavare.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bil. litt... . till detta protokoll utvisar, skulle till
riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:
Martin Philip son.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

Bilaga.

P. M.

ang. äganderätten till den inom staden Skanör med Falsterbo jurisdiktion

belägna mark.

I konung Valdemar II:s av Danmark jordebok av år 1231 upptages bland
konunglef »Seanor (sid. 47 i O. Nielsens textuppl. Kbhvn 1873: »Hec pertinent
in Scania ad konunglef----Scanor----.»)

Konunglef i Danmark motsvarade Upsala öd i Sverige. Det var i motsats
till konungens patrimonialgods (enskilda egendom) kronans, om man nu
kan konstruera kronan såsom juridisk person vid denna tid. I varje fall var
det jord, som konungen innehade i kraft av sitt ämbete, och som han ej ägde
föryttra utan folkets samtycke. Med »Scanor» torde avses den gamla kungsgård,
som låg i närheten av köpstaden Skanör (Nielsen s. 132 not. 11). Å denna
kungsgård, som ägde bestånd såsom särskild jordbruksfastighet ännu år 1494
(i Falsterbo tullräkenskap år 1494 finnes en uppgift å »thet som ligger till
Falsterbo» bl. a. »Ladegorden med syn affl.») kunde sistnämnda år sås »XI
pund byogh och IX pund roff och XXX eller L tönner hällre». Å dess mark
måste Skanörs och Falsterbo slott hava legat. Dessa, som nämnas redan år
1329 (Dipl. Suec. IV: 1 nr 2751), voro belägna, det förra strax norr om det nuvarande
Skanör och det senare ett litet stycke söder om det nuvarande Falsterbo.
Omfattningen av kungsgårdens mark lärer icke kunna med full säkerhet
bestämmas. Så mycket torde dock kunna avgöras, att den omfattade hela
den halvö, som för närvarande tillhör rådhusrättens i Skanör med Falsterbo
jurisdiktion och jämväl en del av det nuvarande Skytts härad. År 1401 den
11 november (Sv. Dipl. I nr 122) förklara nämligen biskop Peder och kapitlet i
Roskilde sig hava mottagit av konung Erik och drottning Margareta i pant
på åtta år Skanör och Falsterbo slott med tillhörande städer av samma namn
och del av Skytts härad (»the slot oc feste Scanör oc Falsterbodhe oc markneth
meth the twa köpstaedher Scanöraeby och Falsterbodheby oc meth swo meket
aff Skötz heret, som her Jenz Dwe oc Gudhmund n\v i ar til the for:de slot
hafdhe — — — — anamet oc wnfanget liaue»). Från pantsättningen undantogs
dock »pundaren på Scanör oc thet hwide oc sortae bodhe pa Scanör og
Falsterbodhe». Biskopen och kapitlet återställde panten år 1407 efter erhållen
gottgörelse (Sv. Dipl. I nr 828).

Städerna betraktades sålunda ännu såsom tillhörigheter till kronoegendomen,
och med kännedom om konunglefvets urgamla ålder lärer det icke
kunna betvivlas, att städerna upptagits på kungsgårdens mark. En annan
sak är, att bodar och andra byggnader med tomter inom själva stadsområdena
så småningom kommit att gå i handel och betraktas som enskild egendom,
ehuru äganderätten i början säkerligen omfattat blott själva byggnaderna.
Så intygar år 1407 fogden i Skanör Sven Jenssen m. fl., att Könike Wezel till

Stadsom rådena.

Marken utanför
städerna.

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 235.

Conrad Plöne försålt en i Skanör belägen bod med tillhörande tomt, sola denne
åter samma dag avyttrat till rådmannen Johan Hardenstsed (Sv. Dipl. 1 nr
877). År 1415 den 14 november intygar Ksel, fogde på Falsterbo, samt borgmästare
och råd där, att Johanna Knopsdotter till borgaren i Falsterbo Bonde
Petersson å riddaren Nils Svenssons i Bilinge vägnar avträdde bl. a.
en bod i Falsterbo och ett bodställe på Ugle udde (Sv. Dipl. III nr 2155), och
samma år den 8 januari skänker Laurentius Johannis, dekan i Iloskiide och
kanik i Lund, vissa gårdar i Skanör till S:t Lars kyrka i Lund (Sv. Dipl. III
nr 2030). I fråga om utvecklingen av den privata äganderätten inom städerna,
kan anföras vad Steenstrup (»Studier over Kong Valdemars jordebog,

1874, sid. 130—134) säger: »Naar Byerne-------ofte rejste sig omkring

private Besidderes Ejendomme, omkring Klostre, Bispegaarde og Kongelige
Borge, var det ju muligt, att der bestod det forhold i Kjöbstaden, åt Indvaanerne,
som boede paa fremmed Grund, vore Faestere eller Lejetagere af jorden,
der kun kunde överdrages og avhsendes af Byens Herre.------Vi gaa

over til de Byer, som vore Konunglef (Krongods), og af hvilke man
snarest inaatte vente en saadan afgift1 svaret. — — — — Som Hovedresultat
kan — — — — — siges, att Kongen i ingen af landets celdsfe
Bye, som byggede paa Konunglef, har fordret nogen Skaf af Grunden. I
de yngre Byer, som vore Konunglef, bär Kongen derimod vistnok fordret eu

Grundafgift. Saaledes svaredes der —-----i Skanör en bestemt Afgift

af hvert Bodested — — — — og disse Bodesteder gill ikke alene i Arf men

overdroges ved Kjöb og Sälg-----. Men selv om Kongen Oprindelig

ejede Grunden, hvorpaa Byen laa, var Jorden sene ro bleven de enkelte Bymaends
og Kongen fordrede sig aldrig betragtet som privatretlig Ejer af
Grunden og Borgerne som Lejere.»

I fråga om den utanför städernas bebyggelser belägna jorden ställer sig
saken helt annorlunda. Konungen har här disponerat över marken på samma
sätt som över konunglef i allmänhet. Förbudet mot avhändelse av sådan jord
torde icke hava gällt mindre områden för allmänna behov såsom t. ex.
för stadstomter, i synnerhet som ju med sådan upplåtelse icke ursprungligen
avsågs övergång av äganderätten. Under 12- och 1300-talen tillkom ett annat
allmänt intresse. Det rikliga sillfisket i Öresund uppdrev en livlig handelsrörelse,
särskilt i trakten av Skanör och Falsterbo. Som detta medförde rikliga
intäkter för de danska konungarna i form av tull och dylikt, tvekade de
icke att på den gamla kungsgårdens mark i närheten av Skanör och Falsterbo
städer upplåta marknads- och bodplatser åt ej mindre tyska, vendiska och
holländska än även danska städer. Då konungen emellertid ej kunde avhända
sina efterträdare någon jord, gällde dessa upplåtelser blott under den regerande
konungens tid. För platserna utgjordes avgifter till konungen av
samma grund som bodgäld utgjordes i städerna. Privilegier utfärdades för
de olika städerna, i regel av varje ny konung såsom bekräftelse på företrädarens.
Utanför marknads- och bodplatserna vid själva stranden torde fiskarplatserna
hava varit belägna.

En handling, som angives vara utfärdad av Valdemar Seier (1202—1241)
men i själva verket torde vara en i Liibeck senare uppgjord förteckning över

1 .Jordskyld,

Ktmgl. Maj.ts proposition Nr 235.

de rättigheter, staden förut åtnjutit, intager den bestämmelsen, att eu liibeckare,
som vid Falsterbo ägde en bod, kunde vid sitt frånfälle lämna den i
arv till sina närmaste anhöriga, om han blott utgjorde vederbörlig skatt till
konungen. (Dipl. Suec. IT: 2 nr 1706.) Att privilegier för Liibeck verkligen utfärdats
framgår av konung Abels brev den 13 augusti 1251 (Dipl. Suec. I nr 849''
om samma förmåner för Wismars borgare. Enahanda bestämmelser förekomma
i Valdemar Atterdags Privilegier för Liibeck den 14 augusti 1326 (Dipl.
Suec. III nr 2574) och i konung Kristoffers privilegier 1328 (Dipl. Suec. IV: 1
nr 2687) för samma stads borgare.

Såsom närmare framgår av de kartor, som fogats vid den av D. Schäfer
utgivna »Das Budi des Lubeckischen Vogts auf Schonen» (Hansische Geschichtsblätter
Bd IV. Halle a. S. 1887), var större delen av den s. k. Knävången
eller udden norr om Skanör samt udden sydväst om Falsterbo, Ugleudde,
ävensom en god del av den nuvarande Falsterbo vång upptagen av dessa
bod- och marknadsplatser, varje stads område på plattyska kallat »fit».1 Innehavare
voro tyska, holländska och vendiska samt danska städer. Intet tyder
dock på att Skanör och Falsterbo haft sig upplåtna dylika fit. Dels torde"städerna
fortfarande hava varit relativt obetydliga, dels ock haft sin rikliga näring
av handeln med livsförnödenheter för fiskar- och köpmanskolonierna.
Vägra brev rörande upplåtelser av ovanberörda »fit» torde lämpligen böra anföras.
— Den 12 juni 1280 upplåter konung Erik Glipping till staden Gr eif sivald
ett område vid Falsterbo, kallat » vifta» (»dedimus et concedimus in terra
Schanie in Falsterbode quendain campum, vittarn nuncupatum»). Gränserna
angivas i förhållande till andra fit (Dipl. Suec. I nr 883). År 1316 den 26
september (Dipl. Suec. III nr 2065) skänker konung Erik Menved staden Harderwijks
borgare ett fit (»unum locum qui fiit dicitur») i Skanörs marknad
(»in nundinis nostris Skanör») till bebyggande och evärdelig disposition under
marknadstiden för dem och deras efterkommande (»damus perpetuis temporibus
inhabitandum et ordinandum tempore nundinarum ibidem pro ipsorum
et suorum successorum libitu voluntatis»). Platsen skulle utmätas åt dem av
herr Johan Kanna? i närvaro av Lunds och Trälleborgs borgare, vilket tyder
på att dessa städer haft fit i närheten. — Den 18 augusti 1336 utfärdade Magnus
Eriksson av Sverige, som då innehade Skåne, ett brev (Rydberg, Sveriges
traktater II, Sthlm 1880—83, sid. 6; Dipl. Suec. IV: 2 nr 3246) till staden
Kampens borgare, varigenom dessa, ehuru konungen vid sin kröning återkallat
alla av honom själv eller hans företrädare givna privilegier i sina riken,
medgåvos att fortfarande besitta den plats, de under marknaderna i Skanör
därstädes av ålder innehaft mellan slottet och Hölviken2 »indulgemus et concedimus
graciöse, quod locum in Skaneoor inter castrum ibidem et Hvyll situm,
P out ipsum palis expositum et signatum haetenus ab antiquo consueueratis habere
tempore nundinarum vestrarum, exnunc ad inhabitandum annis singulis
nundinarum earundem, tenere, possidere et habere libere valeatis»). Den 18
oktober 1343 (Rydberg, Sv. Traktater II sid. 82; Dipl. Suec. V: 1 nr 3737) tilldömer
konung Magnus staden Anklams borgare ett fit vid Falsterbo, sådant de inne -

1 Jfr. de till Kungl. Matris prop. nr 101 till 1906 års riksdag hörande kartor (riksdagstr.
) och karta i Historisk tidskrift för Skåneland I före sid. 49.

2 Höl- eller Foteviken ar den vik, som Östersjön bildar på Skanörhalvöns norra sida.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 335.

haft detta område i konung Eriks av Danmark tid1 och av ålder (»spacia et
loca ipsorum vulgariter dicta fit in Falsterhothum cum omnibus et singulis
limitibus et finibus dictorum locorum sicut in diebus magnifici principis domini
Erici felicis memorie quondam regis Danorum et ab antiquis temporibus
ipsi et eorum predecessores dicta loca tenuerunt»). Gränserna angivas noga
och förbud meddelas för Greifswald och andra städer att göra intrång på området,
2 vilket upplåts med ärftlig besittningsrätt för marknadstiden (»dantes
eisdem et eorum succesoribus ius ett dominium predictam fit possidenti, tenendi
et pro sue voluntatis libitu tempore nundinarum nostrarum3 ibidem libere
occupandi»). — År 1344 den 25 augusti förbjuder vidare konung Magnus eu
var, som besöker marknaden i Falsterbo att ofreda A hus borgares område där,
kallat »A osmannte f it t» (Dipl. Suec. V: 1 nr 3826). — Den 25 juli 1368 bekräftade
konung Albrekt såsom »here des ländes tho Schonen» staden Kampen i evärdlig
besittning av dess fit vid Skanör och upplät samma dag dels ett fit vid
Skanör till staden Amsterdam att evärdligen besitta och begagna (»to ewighen
tiden brukliken vad vryy besitten vild beholden») med samma rättigheter som
staden Kampen ägde, dels ock på samma villkor ett fit åt staden Brielle
(Rydberg, Sv. traktater II sid. 390—393). Förutom handelsprivilegicr för Liibeck,
Rostock, Stralsund, Wismar, Greifswald, Stettin, Kulm, Tliorn, Elbing,
Danzig, Königsberg, Braunsberg, Amsterdam, Enkhuysen, Wieringen, Staveren,
Hindeloopen, Zierikzee och Harderwijk m. fl. tyska, baltiska och holländska
städer utfärdade konungen nämnda dag brev om evärdlig besittningsrätt
dels åt Zierikzee å ett fit vid Skanör, dels ock åt Kulm, T horn, Elbing, Königsberg,
Danzig och Braunsberg samt alla högmästarens av Preussen undersåtar
å ett fit vid Falsterbo mellan lubeckarnas fit och de danska bodarna vid stranden
(Rydberg, Sv. traktater II sid. 384—396). Den 9 oktober samma år bekräftade
slutligen konungen staden Staveren i evärdlig besittning av det fit,
staden av gammalt innehaft vid Skanör (Rydberg, Sv. traktater IT sid. 400).

Upplåtelserna av fit synas så småningom hava så tilltagit, att halvön icke
räckte till för behovet av ökat utrymme. Så uttalas i ett av kyrkoherden samt
borgmästare och råd i Skanör den 25 april 1410 utfärdat öppet brev (Sv. Dipl.
II nr 1288) angående gränserna för den konungen tillhöriga jord därstädes
(synbarligen den som disponerades för bodar och marknadsplatser och sålunda
var avkomstgivande), att i konung Valdemars dagar hade bodarna i
Hööl på båda sidor (om Hölviken) hört kronan till, och hade konungens fogde
Bo Dörrsven uppburit all bodgäld och rättighet, som kunde i Hööl tillfalla
konungen. Fogdens bod i Hööl hade stått på den sida, som Kampenborna numera
sade vara deras. Åtskilliga andra jordar hade innehafts med tillstånd
av konungens fogde, som uppburit avgift därför. — Detta synnerligen märkliga

^Konung ErikGlipping utfärdade den 27 juli 1283 privilegier för Liibecks, Wismars,
Rostocks, Demmins, Stralsunds, Greifswalds, Stettins och Anklang borgare, vilka besökte de
skånska marknaderna (Dipl. Suec. II nr 1723).

2 Oenighet synes hava rått mellan Greifswald och Anklam, ty år 1345 den 8 juni uppdrager
Anklams råd åt rådet i Stralsund och Demmin att avgöra deras tvist med rådet i
Greifswald om vissa områden vid Falsterbo, kallade fit (dieti Vittae). (Dipl. Suec. V: 2 nr
3953).

3 Anmärkningsvärt är att konungen talar om »vår marknad», uttrycket synbarligen
anknutet till den av konungen ägda jord, vara marknaden hölls.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.

dokument utvisar dels, att den gamla kungsgårdens mark måste liava sträckt
sig ett gott stycke in i det nuvarande Skytts härad och säkerligen omfattat en
stor del av Stora Hammars socken,1 dels ock att kronan förbehållit sig själv
den direkta dispositionsrätten till en väsentlig del av den för bodplatser lämpliga
marken. Mot slutet av medeltiden torde sålunda kronan själv hava disponerat
ett avsevärt antal hodplatser, liksom ock enskilda herremän uppträdde
i konkurrens med städerna. Så skänkte den 20 augusti 1527 konung Fredrik I
till riddaren Johan Urne »en wor oc krönens iordt oc bodstedt liggendis paa
Falsterboodt norden nest från wor tholbodt streckendis seg vdj sin laenge
eleffue faffuene från östher oc till westher emellom Eline Staffens och helHenrich
Agénszens boder och siiden vdy bredhe, vdy then wester ende op till forskreffne
Eline Staffens boedt thij faffne och vdy bredhe then östher endi oc
wedt thii faffuene».

Med fiskets avtagande från mitten av 1500-talet förlorade Skanör och
Falsterbo sin forna betydelse, och de gamla fiske- och handelsplatserna övergåvos
av sina förra innehavare. Detta skedde dock troligen först under senare
delen av århundradet. Den 17 september 1528 avsade nämligen Danmarks rikes
råd en dom i tvist mellan lubeckare och Danzigbor om ett fit på Falsterbo,
vilken dom år 1530 stadsfästes av konung Fredrik I. Ännu år 1664 sökte emellertid
och erhöllo genom regeringens brev den 22 mars s. å. Lubeeks
borgare tillstånd av svenska kronan, till vilken den danska kronojorden genom
Eoskildefreden övergått, att såsom dittills fiska vid skånska kusten samt att
därför använda sina bär och där i Skåne befintliga hus och byggnader, vilket
tillstånd emellertid icke synes hava i nämnvärd grad utnyttjats; och i en av
magistraten i Skanör och Falsterbo till skånska reduktionskommissionen den
17 augusti 1687 ingiven redogörelse för den till Skanör och Falsterbo lydande
jord in. in. uppgives, att på »Falsterbo fiidh» (den nuvarande Fiddevången) i
forna tider funnits åtskilliga kompanihus tillhöriga de vendiska städerna,2
men att dessa hus då vore ödelagda och icke befintliga utom ett, som tillhörde
»de liibske herrar» och även det ganska förfallet, varjämte magistraten tilllägger,
att kronan då icke hadd någon inkomst därav.

Med hänsyn till karaktären av de medeltida upplåtelsebreven torde områdena
i fråga få anses hava återfallit till kronan, då de icke längre användes
för sitt ändamål. Även om äganderätt tillkommit de olika städerna var till
sitt fit — vartill någon anledning dock i följd av jordens egenskap av oavhändlig
kronojord och de bevarade upplåtelseurkundernas formulering ej synes
föreligga — lärer densamma hava i följd av upplåtelsevillkoren upphört
genom nonusus (bristande nyttjande). Att kronans äganderätt till den utanför
själva stadsområdena belägna jord ansetts ostridig framgår av riksjägmästaren
Axel Sparres brev den 5 augusti 1662 (1665 års LBV för Malmöhus
län fol. 926), varigenom förklaras att, enär hejderidare!! Nils Jönsson, vilken

1 Ännu i slutet av 1600-talet var större delen av Stora Hammars socken av krono
eller geistlig natur (blott 2 frälsehemman) och enligt 1723 års jordebok voro hela Lilla Hammars
by och Stora Hammars by, s& när som på ett hemman, redovisade såsom krono.

2 Här skulle ock enligt Schäfer Lubeeks, Danzigs, Stralsnnds och Rostocks fit hava
legat, under det strax norr om Falsterbo legat Stettins och Kolbergs samt strax söder därom
städerna Anklams och Greifswalds fit.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 201 käft. (Nr 235.)

•>

Kungl. Maj. ts proposition Nr 235.

Inskränkta
nyttjanderätt
er å
kronomarken.

förordnats »att ibland annat hafwa opsicht på dhet Kongl. Gehägen Falsterbo
och Skanör samt till hammars Nääs» hade åtskilliga andra »Värf och beställningar
annorstädes», så skulle han erhålla biträde i sitt ovanberörda uppdrag
av länsmannen Nils Matsson i Stora Hammar, och skulle denne jämte hejderidaren
hava ett vakande öga därpå, att ingen varken hemligen eller uppenbarligen
fördristade sig att skjuta, hetsa elle fånga djur eller fåglar i samma
Gehägen, som vore utmärkt med vissa pålar, nogsamt utvisande dess storlek.
Att med »Kongl. Gehäg» avsågs mark, som enskilt tillhörde kronan, framgår av
instruktion för riksjägmästaren Carl Hård den 30 maj 1638 § 1, varest upptages
en förteckning för hela, det dåvarande Sverige på »Kongl. Maj:ts och Kronans
parker, jageplatser, djurgårdar, skogar och lunder men i synnerhet å de fridkallade
eller kronans enskylte parker» (Brummer, Skogs!''orörd tunga r, Sthlm
1787, sid. 9). Förbud utfärdas mot jakt och skogshygge å kronans fridkallade
parker och i 8 § av instruktionen befullmäktigas riksjägmästaren att förordna
hejderidare över varje fredkallad park.

Redan under 1200-talet ägde bönderna i Danmark rätt att från ltronoallmänningar
hämta virke till husbehov. Åtminstone i Skåne, Halland och Blekinge
var emellertid denna rätt beroende av den regerande konungens tillstånd.
Från slutet av 1200-talet finnes en förordning av en konung Erik, troligen
Erik Menved (Schlyter, Skånelagen V: 4, sid. 459 ff.), som ger innevånarna
i Bara härad tillstånd (licencia) att i allmänningsskogarna (in silvis que dicuntur
allmenning) hugga ved. Detta privilegium bekräftades av Christian I år
1481 (Hall, Die dänischen Gemeinderechte I, Leipzig 1909, sid. 61). Enligt ett
kungl. brev den 1 oktober 1576 (Seclier, Corpus constitutionum Daniae II nr 36)
till bönderna i Blekinge hade dessa förut haft rätt att till husbehov använda
byggnads- och bränslevirke, ja, det var till och med tillåtet för dem att avverka
till avsalu. Enligt sagda brev skulle emellertid denna rätt upphöra.
Över de åtgärder, som i anledning härav vidtogos av de kungliga ämbetsmännen,
besvärade sig bönderna hos konungen själv och uppnådde med sina föreställningar
ett förnyat tillstånd att liksom förut använda skogen. Att här icke
var fråga om någon rätt för bönderna framgår av brevets ordalydelse: då vi
erfara att största delen av dessa skogar ligger oanvänd och vedhuggningen
kan tillåtas utan avsevärd skada, skola bönderna ock hädanefter få fritt nyttja
kronogodsskogarna (Half, anf. arb., sid. 62—63). Privilegiet bekräftades den 1
maj 1541, »til saa lenge vi anderledis derom tilsigendis vorder» (Secher, Corp.
V nr 89). En liknande rätt hade invånarna i Skåne erhållit. Enligt ett kungl.
brev den 26 maj 1566 (Secher, Corp. I nr 315) skulle slättboarna äga att draga
in på kronans allmänning och där hugga ved. Redan under 1500-talet förekomma
tämligen ofta kungliga påbud, som antingen helt och hållet förbjuda
bönderna att hugga ved i skogarna eller inskränka denna deras nyttjanderätt
(ex. kungl. brev den 3 mars 1574: »forbydes dem og enhver åt hugge

i skovene liden det bliver dem udvist af lsensmsendene eller skovfogderne .
Secher, Corp. I nr 692).

Mindre vanliga äro däremot förbud mot utövning av skogsbete i kronoskogarna.
Ännu år 1481 medgiver en för hela Skåne gällande förordning
bönderna i detta landskap bete i kronoskogarna i den utsträckning, vari detsamma
dittills utnyttjats. Uttryckligen heter det här: »wele wii åt almwen skall
Hyde theres rette grasssbedningh vhindret, som afl" gammell tijd waeret haffuer,

Kungl. Maj:ts proposition AV 235.

före hwer man. Och skall alnrvvn nyde wor almenningh lierefftir, som the afl’
aereld giort haffue». Konungarnas ekonomiska intresse stod bär icke i så stark
motsättning till undersåtarna som i fråga om skogarna. Blott där det av
bönderna nyttjade skogsbetet låg i närheten av en kungsgård, inskränkes deras
rätt i motsvarande mån och förbehålles betet i så vidsträckt mån som möjligt
för kungsgårdens behov (Half, ant'', arb. sid. 64).

Naturligtvis kunde konungarna upplåta nyttjanderätt till skog å kronans
jord till andra än byar. Så erhöll Falsterbo fyr år 1221 av konung Valdemar
tillåtelse till fritt hygge i skogarna däromkring (Åström, Om svensk jordäganderätt,
Sthlm 1897, sid. 76) och år 1319 den 16 december (Dipl. Suec. III
nr 2216) gav hertigKristofer Stralsunds borgare, som samtidigt fingo sina privilegier
å marknaden vid Skanör och Falsterbo förnyade, rätt att hämta ved i
de kungliga skogarna (»in silvis nostris ligna cremabilia licite colligendi et libere
secandi habeant potestatem»). Då Kristoffer blivit konung, bekräftade han den
20 augusti 1320 denna rätt (Dipl. Suec. III nr 2253). En del av kungsgårdens
mark torde sålunda hava varit betäckt av skog, troligtvis större delen av den
nuvarande Skanörs ljung. Att även danska städer kunnat medgivas rätt till
skogsfångst å närliggande kronoskog^ visar ett kungl. brev den 13 januari
1577 (Secher, Corpus Const. Daniae II nr 49, privilegier för Helsingör: »— — —
åt de icke skulle befatte denom med de vindfelder, som de hertil häfver haft af
omligendis krönens skoufve»). — Enahanda förhållande gällde i fråga om betet.
Städerna Skanör och Falsterbo, vilkas borgare hade kreatur, måste härvidlag
närmast hava ifrågakommit till mulbete å utmarken intill städerna. Konung
Erik (av Pommern) stadfäste också den 25 mars 1410 privilegier för Skanörs
borgare (Sv. Dipl. II nr 1275), varigenom han unnade och stadfäste den »så
stoor frelsse och nådhe, som the hafwa hafft af andra konunger i Danmarck
hafwe warit for oss, med fcegangh på Knåp och annor marek, som ther til
ligger, fra sanete Mårtens dagh och till sanete Olufz dagh, att Isese och sielfwe
åt braka och siden om hosten till theres egit fsese». Att betesrätten inskränktes
till »Knäet», den närmast staden liggande delen av Knävången, utvisar,
att kungsgårdens intresse ej åsidosattes. Privilegiebrevet understryker ock
upplåtelsens karaktär av nådebevisning från konungens sida.1 2

Förmodligen i följd av flygsandens överhandtagande herravälde över de
forna betesmarkerna och de nedhuggna eller avbrända skogarna synes kungsgården
eller ladugården så småningom hava förfallit. Skanörs och Falsterbo
slott förstördes, det förra antagligen i början av 1500-talet och det senare
1596.3 Härefter minskades naturligen kontrollen från det allmännas sida, huru
städerna utövade sina rättigheter. Den närmast stadsområdena belägna åkerjord
(numera ingående i de så kallade vångarna Skanörs Knävång och Store
vång samt Falsterbo vång), som borgarna redan på 1600-talet brukade, utgjorde
måhända rester av den gamla kungsgårdens inägor. Så småningom
började städerna även begagna sig av torvtäkt å Skanörs ljung, en förmån.

1 Det nuvarande Knäet.

2 Liknande förmån har så sent som 1577 beviljats Helsingörs stad »udi den fellis
mark till Helsingör liggendis» (Secher, Corp. II nr 49 — »fellis mark» hetyder sålunda
icke staden tillhörig samfälld mark).

3 Kristian IV medgav den 11 dec. 1596 fru Christensse Wiffert att nedbryta murarna
av Falsterbo förfallna slott för att använda dem till sin sockenkyrka.

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 235.

vilken torde kunna betraktas såsom av enahanda karaktär med den, slättbönderna
hade till vedfångst å kronans skog.1 Denna rätt till torvtäkt förmenades
av naturliga skäl ej heller kringliggande skogfattiga eller skog saknande
byar. Närmast torde Lilla Hammars by i den angränsande Stora Hammars
socken hava använt sig härav. Jordrevningsprotokollet för åren 1670—
1671 upplyser nämligen, att denna by, vilken så när som ett hemman då var
av krono.natur (troligen upptagen å kungsgårdens mark), hade rätt till torvskörd
å ljungen. Någon rätt för städerna till dylik torvtäkt omnämnes emellertid
ej i protokollet. Icke heller i sina till skånska reduktionskommissionen
den 17 augusti 1687 avgivna redogörelser för den till Skanör och Falsterbo
hörande jord m. in. har magistraten omnämnt någon rätt till ljungen. I stället
upgives, att stadsinvånarna hade allenast »små wohninger och lijten obequeme
fast jordli utliij Bye och marek».

Äganderätt till den utom stadsområdenas hank och stör belägna jorden,
möjligen med undantag för de allra närmaste områdena i vångarna, har sålunda
icke under 1600-talet påståtts av borgarne. Däremot synas skiftena i
vångarna redan i mitten av 1700-talet hava gått i köp och byte de enskilde
innehavarne emellan, liksom ock fasta meddelats å desamma. Att däremot
äganderätten till den s. k. utmarken eller ljungen ännu på 1700-talet
icke ansetts tillkomma städerna framgår bl. a. därav, att i ett Project
till förbättrad och förnyad Förordning om »Jagt och Diurfång» av år 1755
(Brummer auf. saml. sid. 175 ff.). Skanörs ljung uppräknas bland kronoparker i
Malmöhus län samt att Konungens befallningshavande i Malmöhus län i ett
den 26 juni 1764 meddelat utslag i tvist mellan borgmästaren Magnus Grises
arvingar och staden Skanör om bättre rätt till skatteköp av ett utanför ljungmarken
beläget marsvinsfänge förmält sig ej hava kunnat med något fullkomligt
skäl och bevis inhämta, vem äganderätten till ljungmarken egentligen tillhörde,
emedan den syntes vid 1670 års jordrevning icke blivit annorlunda ansedd
än såsom en ofruktbar utmark och allmänning, vilken således till samfällt
mulbete ifrån äldre tider blivit nyttjad. Sedan besvär av staden Skanör
anförts över nämnda utslag, varigenom borgmästaren Grises arvingar blivit
bibehållna vid marsvinsfänget tillika med det därå sökta skatteköpet, hänvisade
kammarkollegium, som funnit frågan om marsvinsfänget vara beroende
av äganderätten till ljungen, vilken rätt det ej tillkomme kollegium att
avgijra, genom resolution den 1 oktober 1765 staden att vid vederbörlig domstol
sina vederparter därom tilltala och dess utslag avvakta, varefter och sedan om
äganderätten till ljungen blivit lagligen dömt, den enes eller andres bättre
ratt till skatteköp av marsvinsfänget kpmme att av Konungens befallningshavande
prpvas. Över denna kollegii resolution anfördes av magistraten i
Skanör besvär hos Kungl. Maj:t, och — alldenstund genom nådig skrivelse till
kollegipm och statskontoret den 14 november 1766 förordnats, att Skanörs
städs invånare så dädanefter som dittills finge, såsom den enda tillgång till

1 Den 2 juli 1617 förbjöd konungen bönderna i Dragsholms län att skära torv på
Ellinge ljung eller där hugga enris eller »anden underskön», utan länsmannens tillstånd.
Anledningen angives vara att »en stor uskickelighed skal holdis med torfyeskiörd paa Ellinge
ljung, åt enhver tilholder sig åt skierre saa megen torfve som de vilde». (Secher, Corp. III
nr 463.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

bränsle betjäna sig av torvskörd på den del av Skanörs utmark, som därtill
nyttjades,1 men att å andra delen av utmarken, som vore bevuxen med pors,
vilken hindrade den där befintliga flygsandens utvidgande, porshuggning vid
20 daler s:mts vite vore förbjuden, varav följde, att staden vore i nyttjandet
av utmarken, fördenskull och emedan marsvinsianget efter kollega anförande
grundade sig på ny ttjander ätten till ljungmarken — prövade Kungl. Maj:t
genom utslag den 5 augusti 1772 rättvist såtillvida ändra kammarkollegii utslag,
det borde den eller de, som ville vinna någon förment rätt till samma
ljungmark och fiske, lagligen därom instämma stadens invånare, och skulle
under tiden med skatteköp av marsvinsfänget komma att innehållas.

Rangs, Kämpiuge samt Stora och Lilla Hammars byamän anhängiggjorde
därefter vid Skytts häradsrätt rättegång mot borgerskapet och invanarne
i Skanör och Falsterbo angående bland annat fastställande av viss av
byamännen uppgiven rågång mellan byarnas och städernas utmark på Skanörs
ljung. Under rättegången hade kronans ombud befallningsmannen Peter Berg
angående Kungl. Maj:ts och kronans enskilda rätt till ljungmarken förklarat,
att han icke kunnat finna »några sådana fullkomliga skäl och omständigheter,
som skulle densamma, med någon av de tvistande parters uteslutande, vara
någon Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhörig eller så kallad kronosak2».
Under framhållande, hurusom ingen fråga om någon annans än parternas ömsom
pastadda bättre rätt till tvisteparken kunde under rättegången komma
under prövning, förklarade Skytts härads synerätt, dit tvisten blivit hänskjuten,
genom dom den 28 april 1780 det vara bevisat, att byamännen ägde ostridig
del och följaktligen äganderätt i ljungmarken, varjämte synerätten fastställde
rågång mellan byarnas och städernas ägor å ljungmarken. Bland domskälen
anfördes bland annat, att av från lantmäterikontoret i original införskaffade
samt åren 1699 och 1700 av lantmätaren Anton Ciöpinger upprättade kartebeskrivningar
inhämtats, att kärandena hade den tiden haft oskiftad del i
ljungen till torvskörd och nyttjande och ljungen till fälad och det dessutom
enligt den år 1762 hållna syn över ljungen och marsvinsfängets belägenhet
anmärkts, att i alla skattevärderingar, som över de i kärande byarna varande
och till skatte köpta hemmanen hållits, mulbete och torvskörd på ljungmarken
blivit ansett och upptaget såsom en hemmanens tillhörighet, för vilken
de ock skattlagts.

. Skånska lagmanssynerätten i Malmöhus län, varest städerna sökte
ändring i berörda dom, utlät sig den 18 augusti 1780 i tvisten genom sedermera
lagakraftvunnen dom, bland annat, att som byamännens påstående ej
sträckte sig längre i väster än till de av dem uppviste råmärkena Blaxökr
och Signildsskär i havet, Bolebäck, Skjälrännan, Skjälsten och Gråbackarna pa
landet, funne lagmanssynerätten, det denna tvist ej anginge den väster om
dessa märken belägna andel av Skanörs ljung, utan förklarade rätten densamma
med där utanför varande fiskevatten och lägenheter såsom en städerna
Skanörs och Falsterbo ostridiga tillhörighet, men vad anginge parternas
ömsom påstådda rättighet till den öster om dessa märken belägna del av ut -

1 Detta medgivande förnyades genom nådigt brev den 4 juli 1792 under förbehåll av
vissa i brevet intagna villkors iakttagande.

2 Skall vara »kronopark».

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 235.

marken, så alldenstund borgarne i Skanör och Falsterbo varken med gamla
och laggillda brev och skrifter eller vittnen och trovärdige män gittat visa och
bevisa, det hela den s. k. Skanörs ljungmark tillytt dem från äldre tider
såsom stadsjord eller städernas tillhörighet eller nu tillkomme dem samt de
ej heller förmått uppgiva någon säker gräns eller märken, som rätteligen utvisade
deras påstådda förmenta ljungmark utan nästan varje gång i den omständigheten
stannat i olika beslut samt de handlingar lagmanssynerätten
blivit förebragta på intet sätt å kärandesidan medfört andra skäl än namnet
Skanörs ljung, som staden Skanör snarast givit ett till flera bolstäder gränsande
fält, prövade lagmanssynerätten jämväl på vissa andra anförda skäl
rättvist och skäligt att häradssynerättens dom i så måtto gilla och fastställa,
som rågången mellan Skanör och Falsterbo socknar och utmark, å ena, samt
Lilla och Stora Hammars, Eängs och Kämpings byars samfällda betesmark,
ä andra sidan, på den så kallade Skanörs ljung då som i urminnes tider skulle
bliva och förbliva i havet från den emot Blaxöhr i strandviken Hölil utlöpande
Bolebäck, så Skjälrännan uppföre till den s. k. Skjälsten och så
samma ränna uppföre i söder i rätt linje över Gråbackarna till havsstranden
utanföre Blindskär eller Signildsskär, på sätt upprättad karta utvisade, vilken
rålinje även skulle bliva en ständig oföränderlig gräns för landets och stadens
domsrättighet och därför borde förses med laga rå och rör, då domen
vunnit laga kraft, I följd därav och så länge ljungmarken vore mellan parterna
oinstängd, finge så många kreatur, de å ömse sidor själva kunde vinterföda,
gå där klöv om klöv, så framt de ej, på sätt i förra tider skett, annorlunda
därom kunde åsämjas; men till annat nyttjande av ifrågavarande marker,
över gränsen till torvskörd eller intagor, vore ingendera sidan berättigad,
Kungl. Maj:t och kronan sin av svarandena i handlingarna medgivna jakträttighet
härvid förbehållen.

Genom 1780 års domar har visserligen äganderätten till Skanörs ljung
fastslagits i förhållandet mellan byarna och städerna. Utgångspunkten har
emellertid synbarligen varit det felaktiga antagandet av eu samäganderätt
för parterna till hela området, under det i själva verket ursprungligen rätten
bestått i gemensamt prekärt nyttjande av vissa förmåner å den kronopossession,
ä vilken så väl städerna anlagts s(Tm byarna upptagits. Då detta i
själva verket varit kronans och kronan ej varit i målet instämd kunna domarna
naturligtvis ej äga giltighet gent emot kronan. Detta framgår ock av häradsrättens
yttrande, att här icke vore fråga om någon annans än parternas ömsom
påstådda bättre rätt till tvisteparken. Kronoombudet har visserligen förklarat,
att han icke kunnat finna »några sådana fullkomliga skäl och omständigheter,
som skulle densamma med någon av de nu tvistande parters
uteslutande vara Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhörig eller så kallad
kronosak».1 Detta yttrande torde emellertid icke innebära annat än att han
för sin del för det dåvarande saknade anledning att ifrågasätta äganderätt för
kronan. Någon disposition av kronans eventuella rätt lärer sålunda yttrandet
ej innebära, vartill för övrigt ombudet saknade befogenhet, då kronan icke var
i målet stämd.

Den mark, som genom ovanberörda domar tillerkändes staden, synes av

1 Skall vara »kronopark:

Kunyl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

städerna själva hava betraktats såsom deras gemensamma tillhörighet. Uppå
borgerskapets i Falsterbo ansökning den 17 februari 1797 att av den utanför
staden belägna med Skanör gemensamma utmarken få till uppodling inhägna
och mellan sig fördela ett närmare angivet område, som då endast tjänade för
svinen att uppröta, har städernas magistrat, under anförande, bland annat,
hurusom vissa delar av den gemensamma utmarken redan blivit borgerskapet
i Skanör till enskilt nyttjande upplåtna, genom utslag den 8 maj 1797 prövat
skäligt bevilja borgerskapet i Falsterbo enskild nyttjanderätt till det ansökta
området, dock med föreläggande, bland annat, att området skulle av vederbörligen
förordnad lantmätare skiftas mellan borgerskapet, samt under villkor
att de vid laga delningen gårdar och hus tillfallande jordlotter aldrig finge
skiljas därifrån genom köp, byte eller gåva utan beständigt dem åtfölja såsom
en tillhörighet. Genom resolution den 20 april 1798 har detta utslag blivit
av Konungens bef allni n gsh avan de i länet fastställt. Det till Falsterbo borgerskap
sålunda upplåtna område blev därefter under namn av »Fiddem år 1807
av kommissionslantmätaren Klercks vikarie E. M. Eosell å karta avfattat
och mellan borgarna fördelat. Enligt beskrivningen till nämnda karta innehöll
området 36 tunnland 221/.» kappland, däri inberäknat 123/i kappland vägar,
samt uppdelades i 46 lotter om 251/» kappland vardera. Med nämnda areal finnes
även Fidden upptagen å den av Gustaf Ljunggren på föranstaltande av
kommittén till undersökning av grunderna för städernas beskattning år 1853
upprättade karta över städerna Skanör och Falsterbo med därtill lydande ägor.

Redan år 1779 den 30 november hade Konungens befallningshavande
meddelat fastställelse å eu av magistraten medgiven upplåtelse till borgerskapet
i Skanör av vissa områden av utmarken mot utgörande av viss städja
till staden vid ombyte av innehavare. I följd härav förrättades enligt eu av
E. M. Rosell år 1812 den 23 november upprättad karta med beskrivning delning
av tre av dessa områden Gässlingekröken, Knäet och Toslussan. Enligt
Ljungrens karta innehåller Gässlingekroken en areal av 9 tunnland 1 kappland,
Toslussan 7 tunnland 14 kappland och Knäet 25 tunnland 4 kappland.

År 1813 verkställdes skattläggning å den inom städernas jurisdiktion liggande
mark och befanns härvid de olika delarna hava följande areal: a. och b.
Skanörs store vång åker (sandmylla) 404 tunnland 20 kappland, b. och c. Skanörs
knävång sandmylla 306 tunnland 20 kappland, d. och e. Lagmanshejdan sandmylla
12 tunnland 20.4 kappland, f. och g. Falsterbo vång åker och något äng tillhopa
410 tunnland 8 kappland, li. och i. städernas tomter1 med därintill belägna
hejdor samt torg, gator och gränder tillhopa 79 tunnland 24 kappland (i Skanör
53 tunnland 24 kappland, i Falsterbo 26 tunnland), utmarken: k. Skanörs
ljung, innehållande några till bete tjänliga fält, 709 tunnland 2 kappland, 1.
betesmark med några flygsandsfält 366 tunnland 17 kappland, m. all övrig utmark
inberäknat inhägnaderna vid Skanör, Knäet och Toslussan samt vid
Falsterbo Fidden med visst undantag, innefattande huvudsakligen flygsandsfält
en del dock tjänlig till bete, 823 tunnland 4 kappland, n. holmarna Hof, av
enahanda beskaffenhet, 72 tunnland 20 kappland, o. det så kallade Näset av
samma natur, 14 tunnland 16 kappand och p. Gråbackarna, flygsandsfält 45
tunnland 14 kappland, summa utmark 2,031 tunnland 9 kappland. Hela om -

1 ödes tomter inberäknade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

rådets areal utgjorde 3,245 tunnland 5.« kappland med ett uppskattningsinnehåll
av 286 tunnland 2.877 kappland.

Eu i Skanörs västra vång belägen jord om 5 kvadratrev 25 kvadratstänger
(»ett Långeskifte nr 49 i Skanörs store vång»), som förut varit anslagen
Malmö hospital men sedermera indragits till kronan, har genom köpebrev
den 20 mars 1896 av domänstyrelsen försålts till Anders Jakob Rosenström.

Genom nådigt brev den 25 november 1898 förklarades på framställning av
allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo hinder icke möta för staden, att
av sin gemensamma utmark upplåta — utom 35 hektar för anläggning av en
havsbadanstalt vid Falsterbo — nödig mark för banvall och stationsplan för
en järnväg från Vellinge station på Malmö—Trelleborgs järnväg till Skanör
med Falsterbo. Genom nådigt brev den 10 oktober 1902 har vidare staden medgivits
att för anläggning av eu havsbadanstalt vid Falsterbo av stadens gemensamma
mark ytterligare upplåta visst område om minst 70 hektar. Någon
misstanke, att äganderätten tillkomme kronan, synes då ej ännu hava framkommit.
I intetdera ärendet hördes kammarkollegium.

Hos Kungl. Maj:t förmälde därefter åtskilliga ägare av gårdar i Falslterbo,
att Vellinge—Skanör—Falsterbo järnvägsaktiebolags järnväg framdragits
genom största delen av de jordlotter, som tillhörde östra, och några av dem, som
tillhörde västra skiftet av den så kallade Fidclevången, vilken utgjorde gårdejorden
till sökandenas fastigheter i Falsterbo,1 samt att, därest för järnvägsanläggningen
toges i anspråk endast de å en ansökningen bifogad karta angivna
områden av Fiddevången, återstående delar därav komme att bliva nästan
värdelösa för annan ägare än järnvägsbolaget, och anhölle fördenskull sökandena,
att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att för järnvägsanläggningen icke erforderliga
delar av ifrågavarande jordlotter finge från respektive gårdar avskiljas
och till bolaget försäljas. Sedan vederbörande yttrat sig samt kammarkollegium
och justitiekanslersämbetet därvid ifrågasatt, att äganderätten till
förevarande jord rätteligen borde tillkomma Kungl. Maj:t och kronan, avlät
Kung], Maj :t den 9 mars 1906 till riksdagen proposition med förslag, att riksdagen
måtte medgiva, att kronan avstode från den rätt till Fiddevången, som
tilläventyrs kunde tillkomma kronan. Den 19 maj 1906 anmälde riksdagen sig
icke hava något att emot nämnda framställning erinra, och fann Kungl. Maj:t
den 22 juni 1906 ifrågavarande ansökning icke föranleda annat yttrande än
att Kungl. Maj:t, efter av riksdagen lämnat medgivande, förklarat sig avstå
från den rätt till Fiddevången, som tilläventyrs kunde tillkomma kronan.

Stockholm och kammaradvokatfiskalskontoret den 10 september 1919.

Erik Schalling.

1 De å borgargårdarna i Skanör och Falsterbo, enligt vad ovan förmälts, fördelade
områdena Fidden, Gässlingevången, Toslussan och Knäet benämnas

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.