Kungl. Maj:ts proposition nr 234 (Proposition 1945:234)

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1944 vid dess tjugusjätte
sammanträde antagna rekommendationerna; given
Stockholms slott den 9 mars 1945.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående de i nämnda protokoll omlörmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
antagna rekommendationerna.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 234.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,
Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med t. f. ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, de av den internationella
arbetsorganisationens konferens är 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
fattade besluten samt anför.

Inledning.

Genom sin anslutning till nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av internationella arbetsorganisationen i Genéve och
har varit representerat vid samtliga internationella arbetskonferensens allmänna
sammanträden, vilka enligt art. 3 i arbetsorganisationens konstitution
skola äga rum vid behov, dock minst en gång varje år. Konferensens
sista sammanträde före utbrottet av det nu pågående världskriget hölls i
Genéve i juni 1939. De vid nämnda konferenssammanträde — det tjugufemte
i ordningen —- fattade besluten redovisades i propositionen nr 19 till 1940
års riksdag.

I det följande lämnar jag inledningsvis en kort redogörelse för det internationella
socialpolitiska samarbetets fortgång sedan krigsutbrottet.

Styrelsen för arbetsorganisationens arbetsbyrå behandlade redan i oktober
1938, således vid tiden för den tjeckoslovakiska krisen, frågan örn organisationens
ställning i händelse av ett europeiskt krig. Frågan togs ånyo upp vid
styrelsens sammanträde i februari 1939, varvid en mindre s. k. kriskommitté
(Emergency Committee) tillsattes. För den händelse styrelsen icke kunde
sammanträda i vanlig ordning till följd av krig eller krigsfara, ägde enligt
beslut i juni 1939 kriskommittén eller, vid förfall för kommittén, styrelsens
presidium utöva styrelsens befogenheter. Såsom sitt första uppdrag fick
kommittén att utarbeta riktlinjer för verksamhetens fortsättande under ett
krig. Det av kommittén sedermera framlagda förslaget, som enhälligt an -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 234.

togs vid styrelsemöte i juni 1939, sammanfattades i två huvudprinciper,
nämligen för det första, att arbetsorganisationen och dess arbetsbyrå borde
i största möjliga utsträckning fortsätta sin verksamhet även i händelse av
krig, och för det andra, att organisationen såsom organ för samverkan mellan
myndigheter, arbetsgivare och arbetare skulle äga en särskild betydelse
i en krigssituation. Uppehållandet av verksamheten under krigstid förutsattes
delvis kunna fortgå efter samma linjer som tidigare. Man avsåg emellertid
även att direkt anknyta till de särskilda förhållanden, som krigstiden
förde med sig. Ett väsentligt moment i de uppgjorda planerna var också
att arbetsorganisationen, på grundval av sina samlade erfarenheter från
tidigare år men även med utnyttjande av sådana nya uppslag från krigshushållningen
som kunde hava värde för framtiden, skulle bereda sig att göra
en insats vid fredsslutet och det följande uppbyggnadsarbetet.

Ett övervägande flertal av medlemsstaternas regeringar, däribland Sveriges,
lämnade senare på förfrågan därom sitt uttryckliga godkännande av de
fattade besluten.

Med fullföljande av arbetsorganisationens tidigare arbetsprogram hölls i
slutet av november 1939 i Havanna den andra regionala arbetskonferensen
av den amerikanska kontinentens medlemsstater. Samtliga amerikanska
länder voro representerade vid konferensen och gåvo i den enhälligt antagna
s. k. Havannadeklarationen uttryck för »de amerikanska staternas och folkens
orubbliga stöd för ett energiskt fullföljande av internationella arbetsorganisationens
strävanden».

I februari 1940 höll arbetsbyråns styrelse sitt första sammanträde sedan
krigsutbrottet. Styrelsen ansåg sig vid detta sammanträde böra lämna ett generellt,
provisoriskt godkännande av sådana tillfälliga upphävanden av medlemsstaternas
arbetslagstiftning som, ehuru stridande mot ingångna internationella
förpliktelser, framtvingats av krigsförhållandena. Styrelsen beslöt
emellertid, att arbetskonferensen skulle i vanlig ordning sammanträda i Genéve
i början av juni månad 1940, såvida icke krigshändelsernas utveckling
lade hinder i vägen härför. Den av styrelsen fastställda dagordningen för
detta sammanträde upptog dock, förutom den sedvanliga allmänna debatten
i anslutning till direktörens rapport, endast en överläggning rörande
»formerna för samarbete mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer».

Krigshändelserna under våren 1940 förändrade emellertid helt förutsättningarna
för arbetsorganisationens verksamhet, och arbetsbyråns ledning ansåg
sig den 10 maj 1940 nödsakad att begära medlemsstaternas godkännande
av att arbetskonferensens sammanträde uppskötes.

Vid förberedandet av de åtgärder, som kunde bliva nödvändiga i en krissituation,
övervägde arbetsbyråns styrelse en sådan uppdelning av organisationens
verksamhet, som skulle »garantera vidmakthållandet av byråns arbete
och underlätta samarbetet mellan byrån och organisatonens medlemmar».
Detta syfte förverkligades i viss utsträckning genom överflyttning under hösten
1940 av största delen av arbetsbyråns i tjänst kvarstående personal (ett

Iiungl. Maj:ts proposition nr 234.

stort antal tjänster hade under sommaren 1940 av finansiella skäl temporärt
indragits) till Montreal i Canada. Upprättandet av detta arbetscentrum i
Montreal innebar dock icke någon förändring beträffande organisationens
säte, vilket fortfarande officiellt är Genéve.

Efter förut omförmälda styrelsesammanträde i Genéve i februari 1940
kunde något representativt möte icke anordnas av organisationen förrän i
oktober 1941, då en konferens av medlemsstaternas representanter (dock formellt
sett icke ett sammanträde av internationella arbetskonferensen) inkallades
till New York. I denna konferens, som föregicks och efterföljdes av styrelsesammanträden,
deltogo representanter för 35 medlemsstaters regeringar
och, i flertalet fall, arbetare och arbetsgivare. På grund av då rådande förhållanden
blev Sverige icke i tillfälle att sända någon delegation till denna
konferens.

Bland de viktigare resolutioner, som antogos vid konferensen, må nämnas
en, i vilken konferensen gav sin anslutning till den s. k. Atlantdeklarationens
ekonomiska och sociala punkter. I en annan resolution formulerades de vid
konferensen representerade ländernas krav på att internationella arbetsorganisationen
skulle bliva representerad vid en kommande fredskonferens och
sedan beredas tillfälle att deltaga i förberedelserna för och genomförandet av
planerna för världens ekonomiska och sociala rekonstruktion. Genom resolutionen
anmodades vidare arbetsbyråns styrelse att föreslå medlemsstaternas
regeringar att de, örn icke redan så skett, skulle tillsätta representativa organ
för studiet av efterkrigsvärldens sociala och ekonomiska behov och att
dessa organ skulle samråda med motsvarande inom arbetsorganisationen upprättade
organ.

Under de följande åren har på initiativ av internationella arbetsorganisationen
på olika platser inom den amerikanska kontinenten anordnats ett
antal konferenser och möten för behandling av speciella problem, t. ex. socialförsäkrings-
och arbetsmarknadsfrågor. Särskilt kan i detta sammanhang
nämnas upprättandet under internationella arbetsorganisationens auspicier
av en inter-amerikansk kommitté för främjande av social trygghet (InterAmerican
Conference on Social Security), som höll sitt första sammanträde
under september månad 1942 i Santiago de Chile.

Vidare må nämnas ett sammanträde med internationella arbetsbyråns paritetiska
sjöfartskommission i London i juni 1942, i vilket deltogo tre representanter
för svenskt sjöfolk och fartygsbefäl.

Vid sammanträde i London i december 1943 beslöt arbetsbyråns styrelse
att sammankalla arbetskonferensen till dess tjugusjätte sammanträde, så
snart detta konstitutionellt vore möjligt, nämligen den 20 april 1944. Sedermera
bestämdes, att detta sammanträde skulle förläggas till Philadelphia i
Amerikas förenta stater. Sammanträdet, som avhölls under tiden 20 april—
12 maj 1944, bevistades av 41 medlemsstater, av vilka 28 sänt fullständiga
delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av
arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

ständig delegation.1 Dessutom närvoro officiella observatörer från vissa stater,
som ännu icke äro medlemmar av organisationen, bland andra Island,
ävensom en inofficiell dansk delegation under ledning av Danmarks minister
i Washington.

Konferensen antog vid nämnda sammanträde en deklaration angående internationella
arbetsorganisationens mål och uppgifter (den s. k. Philadelphiadeklarationen)
samt sju rekommendationer och tjugutre resolutioner.

Enligt art. 19 i internationella arbetsorganisationens konstitution har organisationens
beslutande församling, den internationella arbetskonferensen,
att beträffande förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan
två former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till
internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar,
eller ock skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under
övervägande vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande
karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest beslutet är av
mindre formell art, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar beslutet
givas formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet
av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för vidtagande av lagstiftnings- eller andra åtgärder.
Om det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt att
fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast
möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader från sammanträdets avslutande.
I fråga om en rekommendation skola medlemmarna underrätta
nationernas förbunds generalsekreterare örn vidtagna åtgärder. I fråga om
ett förslag till konvention skall medlem, som erhållit godkännande av vederbörande
myndighet eller myndigheter, meddela generalsekreteraren sin formella
ratifikation av konventionen samt vidtaga nödiga åtgärder för genomförande
av bestämmelserna i densamma. Därest en rekommendation ej leder
till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande
eller örn ett konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller
myndigheters bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara
underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 mars 1944 hade att deltaga i konferensen från svensk
sida utsetts:

såsom regeringsombud ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsrådet, professorn
Bertil Ohlin och socialrådet Sture Thorsson; i

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i aktiebolaget Gasaccumulator, kabinettskammarherren
Rolf von Heidenstam med bergsingenjören Sven Wahlström såsom expert och
suppleant; samt

såsom arbetarombud andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige Gunnar Andersson
med sekreteraren i svenska träindustriarbetareförbundet Knut Larsson, ordföranden i de anställdas
centralorganisation (Daco), sjökaptenen Gunnar Osvald och redaktören i Kooperativa
förbundet Nils Thedin såsom experter.

von Heidenstam och Wahlström befunno sig redan vid tidpunkten för beslutets fattande i
Förenta staterna såsom medlemmar av den svenska handelsdelegationen: Thedin deltog i konferenssammanträdet
utan kostnad för statsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Närmare upplysningar om internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till den av delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag under åren 1928—1940
utgivna publikationsserien »Internationella arbetsorganisationen», särskilt
»I. Allmän del».

Under hänvisning till förut angivna bestämmelser i internationella arbetsorganisationens
konstitution framläggas härmed för riksdagen genom delegationens
för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg utarbetade
översättningar av originaltexterna till de vid arbetskonferensens tjugusjätte
sammanträde antagna rekommendationerna, nämligen:

Rekommendation (nr 67) angående ekonomisk trygghet;

Rekommendation (nr 68) angående beredande av ekonomisk trygghet och
sjukvård åt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd
tjänst eller som avskedats från krigsindustrien;

Rekommendation (nr 69) angående hälso- och sjukvård;

Rekommendation (nr 70) angående socialpolitisk minimistandard i ickesjälvständiga
områden;

Rekommendation (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid övergången
från krig till fred;

Rekommendation (nr 72) angående arbetsförmedling; samt

Rekommendation (nr 73) angående nationell planering av offentliga arbeten.

Texterna torde få såsom bilagor (Bilagor A—G) fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende. I fråga om rekommendationernas innehåll får jag
hänvisa till dessa bilagor.

I särskild bilaga lämnas en förteckning över de vid konferenssammanträdet
antagna resolutionerna (Bil. H).

Arbetskonferensens tjngnsjätte sammanträde.

Jag övergår härefter till att lämna en kort redogörelse för sammanträdets
dagordning, förhandlingar och beslut, varvid var och en av de antagna rekommendationerna
kommer att göras till föremål för särskild behandling.

Konferenssammanträdets dagordning omfattade följande överläggningsämnen.

I. Internationella arbetsorganisationens framtida verksamhetslinjer, program
och status.

II. Rekommendationer till de förenade nationerna rörande deras sociala
politik nu och efter kriget.

III. Sysselsättningens reglering vid övergången från krig till fred.

IV. Social trygghet: principer samt problem, som uppstått till följd av
kriget.

V. Socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. <

VI. Rapporter rörande tillämpningen av konventioner. (Konstitutionens art.

22).

VII. Direktörens rapport.

Med hänsyn till att perioden mellan konferenssammanträdets inkallande
och öppnande var ovanligt kort och att därför de rapporter rörande de olika
punkterna på dagordningen, som internationella arbetsbyrån hade att utarbeta
och som skulle utgöra grundvalen för konferenssammanträdets diskussioner,
kunde väntas nå medlemsstaternas regeringar först kort tid före sammanträdets
öppnande, gav styrelsen arbetsbyrån instruktioner att förse regeringarna
med preliminära upplysningar angående arten av de frågor, som
skulle komma att behandlas i nämnda rapporter. Vid konferensdelegationens
avresa hade endast ett fåtal av rapporterna nått fram till Sverige, och regeringen
var därför nödsakad att med ledning av dessa preliminära upplysningar
lämna regeringsombuden erforderliga instruktioner.

I det följande redogöres i korthet för behandlingen av de olika punkterna
på dagordningen och de viktigaste därvid fattade besluten.

Internationella arbetsorganisationens framtida verksamhetslinjer, program
och status. — Rekommendationer till de förenade nationerna rörande deras
sociala politik nu och efter kriget. (Punkterna I och II på dagordningen.)

Efter en allmän debatt rörande de på dagordningen upptagna punkterna I
och II beslöt konferensen att tillsätta dels en särskild redaktionskommitté
för granskning av ett av arbetsbyrån utarbetat förslag till deklaration angående
internationella arbetsorganisationens mål och uppgifter, dels ock
en kommitté för behandling av övriga under punkterna I och II på dagordningen
upptagna frågor.

I enlighet med den särskilda redaktionskommitténs förslag antog konferensen
den 10 maj 1944 enhälligt en deklaration angående internationella arbetsorganisationens
mål och uppgifter, den s. k. Philadelphiadeldcirationen,
vilken är av följande lydelse.

Deklaration angående internationella arbetsorganisationens mål och

uppgifter.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens, samlad i Philadelphia
till sitt tjugusjätte sammanträde, antager denna den tionde dagen av
maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande deklaration rörande internationella
arbetsorganisationens mål och uppgifter samt de grundsatser, som
synts böra vara vägledande för medlemsstaternas politik.

Konferensen fastslår ånyo de grundläggande principer, på vilka organisationen
bygger, och främst att:

a) arbetet icke är en handelsvara;

b) yttrande- och föreningsfrihet äro väsentliga för varaktigt framåtskridande; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

c) fattigdom var den än förekommer hotar välståndet i hela världen;

d) kampen mot nöden måste föras med obeveklig konsekvens inom alla
nationer och genom obrutet internationellt samarbete, vari till främjande
av gemensamt väl representanter för arbetare och arbetsgivare
under full likställighet med regeringarnas ombud fritt överlägga och
under demokratiska former besluta.

II.

I övertygelsen om att erfarenheten klart ådagalagt riktigheten av uttalandet
i arbetsorganisationens konstitution, att varaktig fred endast kan byggas
på den sociala rättvisans grund fastslår konferensen, att:

a) alla människor, oavsett ras, religion eller kön, äga rätt att i frihet, ekonomisk
trygghet och under lika förutsättningar arbeta i det materiella
välståndets och den kulturella utvecklingens tjänst;

b) huvudmålet för såväl nationell som internationell politik skall vara att
skapa sådana förhållanden, som göra detta möjligt;

c) alla nationella och internationella aktionsprogram och åtgärder, framför
allt sådana av ekonomisk eller finansiell natur, skola bedömas ur denna
synpunkt och godtagas endast i den mån de synas ägnade att främja
och icke motverka uppnåendet av detta huvudmål;

d) det åvilar internationella arbetsorganisationen att mot denna bakgrund
pröva och överväga alla aktionsprogram och åtgärder av ekonomisk
eller finansiell natur;

e) vid fullgörandet av de uppgifter, som internationella arbetsorganisationen
sålunda fått sig anförtrodda, organisationen äger att, efter övervägande
av relevanta ekonomiska och finansiella omständigheter i sina
beslut och rekommendationer infoga alla de bestämmelser, som befinnas
lämpliga och ändamålsenliga.

lil.

Konferensen erkänner internationella arbetsorganisationens högtidliga förpliktelse
att främja alla sådana åtgärder, som äro ägnade att förverkliga:

a) full sysselsättning och höjning av levnadsstandarden;

b) sysselsättningen av arbetare i de yrken, i vilka de kunna ha tillfredsställelsen
att helt utnyttja sin yrkesskicklighet samt i största möjliga
mån bidraga till allmänt välstånd;

c) tillhandahållande av — såsom ett medel att uppnå detta mål och med
nödiga garantier för alla vederbörande — möjligheter till utbildning
och till omflyttning av arbetskraft, däri inbegripen migration av arbetare
och kolonister;

d) möjlighet för alla att uppnå en rättvis andel av framåtskridandets vinster
med hänsyn till lön, inkomst, arbetstid och arbetsvillkor i övrigt
samt tryggat existensminimum för alla anställda, som äro i behov av
dylikt stöd;

e) effektivt erkännande av rätten till kollektiva avtalsförhandlingar, samarbete
mellan företagsledare och arbetare i syfte att främja en fortskridande
förbättring av produktionens organisation samt samverkan
mellan arbetsgivare och arbetare vid planläggningen och genomförandet
av sociala och ekonomiska åtgärder;

f) utbyggandet av sociala trygghetsåtgärder, i syfte att tillförsäkra alla
som därav äro i behov en skälig minimistandard samt hälso- och sjukvård; g)

behörigt skydd för arbetarnas liv och hälsa inom alla yrken;

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

h) skydd åt barn och mödrar;

i) en tillfredsställande närings- och bostadsstandard samt möjligheter till
rekreation och kulturell utveckling;

j) tryggandet av lika möjligheter för alla i fråga om utbildning och inträde
i arbetslivet.

IV.

övertygad om att det mera fullständiga och omfattande utnyttjande av
världens produktiva tillgångar, som är nödvändigt för att förverkliga de mål,
vilka angivas i denna deklaration, kan uppnås genom effektiva internationella
och nationella åtgärder, främst sådana, som äro ägnade ali stegra produktion
och konsumtion, förhindra allvarligare ekonomiska fluktuationer,
främja ekonomiskt och socialt framåtskridande i mindre utvecklade delar av
världen, trygga en större stabilitet i världspriserna på råvaror och livsmedel
samt befordra en omfattande och jämn världshandel, utlovar konferensen
internationella arbetsorganisationens fulla samverkan med alla de internationella
organ, åt vilka kan komma att anförtros en del av ansvaret för denna
stora uppgift och för främjandet av alla folks hälsa, fostran och välfärd.

Konferensen fastslår, att de principer, som angivas i denna deklaration,
äro fullt ut tillämpliga på världens alla folk och att — även om därvid skälig
hänsyn måste tagas till det sociala och ekonomiska utvecklingsskede, som
nåtts av varje enskilt folk —- deras tillämpning i växande omfattning bland
folk, vilka alltjämt sakna självständighet, liksom bland sådana, som redan
nått självstyrelse, är en angelägenhet, som berör hela den civiliserade världen.

På grundval av det arbete, som utfördes av förutnämnda kommitté för
behandling av övriga under punkterna I och II på dagordningen upptagna
frågor, antog konferensen bland annat en resolution (nr 1) angående sociala
bestämmelser i fredsuppgörelsen, vilken för det första fastslår, att vissa av
de principer, som angivits i Philadelphiadeklarationen, äro lämpliga att införas
i en blivande fredsuppgörelse. Vidare föreslås i resolutionen, bland annat,
att såsom ett led i fredsuppgörelsen signatärmakterna skola formellt
erkänna sina förpliktelser att eftersträva »en hög sysselsättningsnivå». Bland
de därefter uppräknade punkter, som skola anses vara »av internationell betydelse
samt ingå bland de sociala målen för såväl internationell som nationell
politik», nämnas stigande levnadsstandard med möjlighet till tillfredsställande
närings- och bostadsstandard, sjukvård och utbildning, det effektiva
erkännandet av föreningsrätten och rätten till kollektivavtalsförhandlingar,
åtgärder för ekonomisk trygghet för arbetslösa, åldringar och sjuka,
etc. I resolutionen uppmanas vidare arbetsbyråns styrelse att, i händelse av
en befarad väsentlig nedgång i den allmänna sysselsättningsnivån, inkalla
en särskild konferens, som skulle ha till uppgift att utforma förslag till
lämpliga nationella eller internationella åtgärder för avvärjande av en dylik
situation.

Två andra av samma kommitté föreslagna, av konferensen antagna resolutioner
avsågo ekonomisk politik med social målsättning. I den ena av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

(nr 6) angivas ett antal principer till vägledning för den internationella och
nationella ekonomiska politiken.

I anslutning till denna fråga framlade den australiska delegationen ett
förslag, enligt vilket en internationell konferens skulle inkallas för att överväga
»en internationell överenskommelse örn nationella åtgärder rörande
sysselsättning och arbetslöshet»; förslaget syftade till att uppnå formella
och internationellt bindande förpliktelser med hänsyn till upprätthållandet
av en hög sysselsättningsnivå. Detta projekt ansågs dock av konferensen
vara alltför vittgående. Från svensk sida föreslogs under kommittébehandlingen
ett mera allmänt uttalande, vari påpekades erforderlig kontakt mellan
regeringarna i fråga om deras ekonomiska politik och integration av de olika
internationella organisationernas arbete. Detta uttalande antogs.

Det må vidare nämnas, att i en av paragraferna i den ifrågavarande resolutionen
förordas humanitär hjälp åt krigshärjade länder m. m., och välkomnas
den verksamhet av denna innebörd, som förberedes inom UNRRA, med
vilken institution internationella arbetsorganisationen förklarade sig villig
att på alla sätt samarbeta. I anslutning härtill föreslogs av den svenske kommittéledamoten
ett tillägg: »Konferensen rekommenderar, att de förenade nationerna
göra en ansträngning för att uppnå en överenskommelse örn hjälp åt
svältande barn i ockuperade territorier redan före de senares befrielse.» Med
hänvisning till formella grunder blev förslaget emellertid ej upptaget till slutlig
behandling inför konferensen, trots att det under en längre diskussion
inom kommittén funnit stöd från flera talare.

I den andra av nyssnämnda resolutioner (nr 7) anmodas arbetsbvråns
styrelse att undersöka de problem, som sammanhänga med införandet, utformningen
och den effektiva tillämpningen av bestämmelser angående arbetsförhållandena,
såvitt avser internationellt finansierade offentliga arbeten
(development works).

I detta sammanhang må ytterligare nämnas en resolution (nr 8) angående
åtgärder till skydd för till annat land överförda arbetare samt utländska arbetares
och arbetsgivares organisationer.

På förslag av en särskild underkommitté för behandling av konstitutionella
frågor antog konferensen tre resolutioner. I en av dessa resolutioner (nr 4)
fastslås den internationella karaktären av det ansvar, som åligger arbetsbyråns
direktör och personal, och medlemsstaternas plikt att till fullo respektera
denna karaktär. Genom en annan resolution (nr 9) anmodas styrelsen
att överväga möjligheterna att i en nära framtid anordna en regional konferens
för Främre och Mellersta Orientens länder. Slutligen antogs en resolution
(nr 3) angående internationella arbetsorganisationens konstitution och
konstitutionella praxis samt organisationens förbindelse med andra internationella
institutioner. I denna resolution anmodas arbetsbyråns styrelse bland
annat att vidtaga effektiva åtgärder för behandling av problem, som äro gemensamma
för särskilda geografiska områden eller vissa viktigare industrier
samt att till nästkommande allmänna konferenssammanträde anmäla de åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

gärder, som vidtagits och de planer, som utarbetats beträffande arbetsbyråns
och organisationens framtida regionala verksamhet ävensom beträffande
särskild behandling av olika industriers problem. I förutnämnda resolution
anmodades arbetsbyråns styrelse vidare att snarast möjligt tillsätta en kommitté
med uppgift att överväga organisationens framtida konstitutionella
utveckling i samråd med arbetsbyrån och medlemsstaternas regeringar samt
utarbeta en rapport till nästa allmänna konferenssammanträde angående
särskilt följande punkter:

1) sambandet mellan arbetsorganisationen och andra internationella institutioner; 2)

arbetsorganisationens konstitutionella praxis, dess klarläggande och kodifiering; 3)

den ställning och de privilegier etc., som arbetsorganisationen måste
erhålla av medlemsstaternas regeringar för att effektivt kunna fullgöra sina
åligganden; samt

4) sättet för arbetsorganisationens finansiering.

Den sålunda beslutade kommittén upprättades omedelbart efter konferenssammanträdet.
Till medlem av densamma utsågs bl. a. den svenska arbetarrepresentanten
i styrelsen. Samtidigt uppdrog styrelsen åt nio av kommitténs
medlemmar, tre från varje grupp, att på arbetsorganisationens vägnar
förhandla med andra internationella institutioner redan före nästa ordinarie
konferenssammanträde, för den händelse sådana konstitutionella problem
skulle uppkomma, som påfordrade omedelbara åtgärder. Härigenom
ha möjligheter skapats att få till stånd detaljerade planer för en anpassning
av arbetsorganisationens inre struktur efter nya behov och förpliktelser och
för dess anknytning till den nya allmänna världsorganisation, som kan komma
att upprättas.

Sysselsättningens reglering vid övergången från krig till fred. (Punkt
lil på dagordningen.)

I detta ämne antog konferensen enhälligt tre rekommendationer, nämligen

rekommendationen (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid övergång
från krig till fred,

rekommendationen (nr 72) angående arbetsförmedling samt

rekommendationen (nr 73) angående nationell planering av offentliga arbeten.

Jag övergår härefter till behandling av var och en av nämnda rekommendationer,
vilka samtliga remitterats till delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet för yttrande.

Rekommendationen (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid övergång
från krig till [red.

Delegationen har i sin tur inhämtat yttranden över rekommendationen
från socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, överstyrelsen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

yrkesutbildning, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i
Sverige. Från sistnämnda organisation har något yttrande icke inkommit.

Socialstyrelsen uttalar, att de arbetsmarknadsfrågor, som vid övergången
från krig till fred bleve aktuella för vårt lands vidkommande, huvudsakligen
sammanhängde med den militära beredskapens upphörande, krigsmaterielproduktionens
nedskärning samt näringslivets omställning till mera
normala förhållanden. Styrelsen fäste uppmärksamheten på det omfattande
planeringsarbete, som i Sverige bedreves för att möta härvid uppkommande
problem.

Styrelsen förmenar vidare, att de principer för statsmakternas arbetsreglerande
verksamhet, vilka funnes angivna i rekommendationen, i vårt land
torde vara ganska allmänt accepterade och här i större eller mindre utsträckning
kommit till användning.

Styrelsen ingår därefter på en mera detaljerad granskning av vissa punkter
i rekommendationen. Sålunda uttalar styrelsen, att den i avdelning IV,
punkt 14, angivna registreringen redan tillämpades inom såväl den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen som arbetslöshetsnämndemas hjälpverksamhet.
Den i avdelning V, punkt 18, angivna yrkesrådgivningen inginge vidare
redan i själva förmedlingsarbetet. De i avdelning VIII, punkt 30, föreslagna
åtgärderna för att minska utbudet av arbetskraft funne styrelsen föranleda
vissa betänkligheter med hänsyn till den i vårt land rådande åldersfördelningen,
vilken gjorde, att om något år utbudet av arbetskraft från uppväxande
årsklasser komme att bliva förhållandevis litet och måhända icke
kunde helt tillgodose efterfrågan. Beträffande de åtgärder slutligen, vilka rekommenderats
för inhämtande av förhandsuppgifter, borde enligt styrelsens
åsikt intet försummas, enär sådana åtgärder utgjorde en grundläggande förutsättning
för all planerande och reglerande verksamhet.

Arbetsmarknadskommissionen ägnar särskild uppmärksamhet åt rekommendationens
förslag örn införande av s. k. arbetsvärd för krigsinvalider och
örn invalidiserade arbetare samt bringar i erinran det betänkande, som den
3 maj 1944 av särskilda sakkunniga avgivits angående arbetsvärd åt krigsskadade.
Häri hade föreslagits, att krigsskadade skulle beredas möjlighet till
omskolning och därefter hjälp till erhållande av arbete. Kommissionen erinrar
vidare, att kommissionen i sitt över betänkandet avgivna utlåtande den
5 oktober 1944 uttalat, att arbetsvärd enligt betänkandets riktlinjer borde
beredas jämväl personal, som skadats under militär beredskapstjänstgöring.
Enligt kommissionens mening funnes här ett område, inom vilket behov förelåge
av ytterligare åtgärder.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner icke anledning till erinran mot de
i rekommendationen framlagda förslagen såvitt rörde överstyrelsens verksamhetsområde.
överstyrelsen lämnar härefter en kortfattad redogörelse för
vad genom överstyrelsens försorg åtgjorts i fråga om anordnande av yrkesutbildning
i vidgad omfattning i samband med en eventuell arbetsmarknadskris
efter vapenstilleståndet. I sådant hänseende anför överstyrelsen bland
annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Efter av Kungl. Majit anbefalld utredning har överstyrelsen framlagt förslag
i nyss angivet syfte (SOU 1944: 25). Dessa förslag, som i princip vunnit
statsmakternas bifall, innebära, att yrkesutbildning skall meddelas arbetslösa
främst genom anordnande av ytterligare kursverksamhet av tillfällig karaktär
vid ordinarie skolor och anstalter för yrkesundervisning men därutöver i
mån av behov genom tillskapandet av nya utbildningsmöjligheter. Kurserna
skola ordnas såsom nybörjarkurser i sådana fall, då behov av grundläggande
och mera fullständig utbildning för ungdom föreligger, som fortbildningskurser,
då vidareutbildning lämpligen anses böra meddelas redan yrkesverksamma
men för tillfället arbetslösa personer, vilka förutsättas åter kunna
ianspråktagas inom sitt yrkesområde, samt såsom omskolningskurser för
personer, vilka genom de ändrade förhållandena bliva utestängda från möjligheten
till framtida sysselsättning inom förutvarande yrke och därför behöva
överföras till annat yrkesområde.

Erforderlig kontakt med arbetsmarknadsorganen samt arbetsmarknadsparlernas
organisationer är vad den centrala ledningen för kursverksamheten
beträffar tillgodosedd genom överstyrelsens sammansättning. Enligt de
framlagda förslagen tillgodoses även behovet av sådan kontakt vad den lokala
ledningen av kursverksamheten beträffar.

För meddelande av pedagogisk utbildning åt såsom yrkeslärare för arbetslöshetskurser
tillfälligt ianspråktagna personer med erfarenhet från näringslivet,
skola enligt det framlagda förslaget kortare pedagogiska kurser anordnas.

Utredning rörande möjligheterna att för yrkesutbildningsändamål utnyttja
inom näringslivet vid en arbetslöshetskris friställda lokaler, maskinell utrustning
och arbetsledning samt lämpligaste formerna härför pågår inom
överstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att åtskilliga av de i rekommendationen
föreslagna åtgärderna vore av den art, att de vore aktuella även i
Sverige och här uppmärksammats av olika statliga myndigheter och enskilda
organisationer. Föreningen uppehåller sig särskilt vid vad som i de allmänna
principerna under punkt IX och under rubriken »Tillämpningsmetoder»
under avdelning IX anförts om den s. k. likalönsprincipen för män och
kvinnor. Föreningen finner sig av olika skäl icke kunna acceptera denna
princip. Föreningen tillfogar emellertid, att rekommendationen i förevarande
punkt knappast torde kunna erfordra något yttrande av statsmakterna, då
lönesättningen inom näringslivet skedde genom överenskommelse mellan arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer och icke genom statliga åtgärder.

Föreningen anser, att för vårt lands del syntes kunna göras det uttalandet,
att rekommendationen skulle, i den mån så funnes lämpligt, beaktas vid
de pågående utredningsarbetena angående efterkrigsplaneringen.

Delegationen framhåller, att de i rekommendationen behandlade frågorna
för Sveriges del erbjöde relativt ringa intresse. Otvivelaktigt komme
övergången från krig till fred att även i vårt land skapa åtskilliga problem,
vilka dock vore föremål för ingående uppmärksamhet från de utredningars
oell offentliga organs sida, som vore sysselsatta med efterkrigsplaneringen. De
i rekommendationen framförda synpunkterna borde, i den mån så funnes
lämpligt, beaktas vid det av dessa utredningar och organ bedrivna planläggningsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Rekommendationen (nr 72) angående arbetsförmedling.

Över nämnda rekommendation har delegationen inhämtat yttranden
från socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Landsorganisationen har icke avgivit något
yttrande i ämnet, och arbetsmarknadskommissionen har icke särskilt berört
ifrågavarande rekommendation.

Socialstyrelsen inskränker sig till att påpeka, att den offentliga arbetsförmedlingen
under de senaste åren varit och fortfarande vore föremål för en
kraftig utveckling. Vid förmedlingens fortgående utbyggnad följdes i stort
sett de principer, som innefattades i denna rekommendation. Beträffande
arbetsförmedlingens medverkan vid administrationen av arbetslöshetshjälp
och arbetslöshetsförsäkring, punkt 2 d), kunde nämnas, att arbetsförmedlingen
här icke hade några egentliga administrativa uppgifter. Den arbetslöse
vore emellertid ålagd att hos förmedlingen söka arbete, innan arbetslöshetsunderstöd
erhölles.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att rekommendationens principer
i stort sett syntes vara genomförda i vårt land. Det syntes kunna meddelas
internationella arbetsorganisationen, att rekommendationen komme att beaktas
vid den pågående utredningen om den offentliga arbetsförmedlingens organisation
och andra nu pågående utredningar i de frågor, som berördes i rekommendationen.

Delegationen anslöt sig till vad socialstyrelsen och arbetsgivareföreningen
sålunda anfört.

Rekommendationen (nr 73) angående nationell planering av offentliga arbeten.

Över ifrågavarande rekommendation har delegationen inhämtat yttrande
från arbetsmarknadskommissionen.

Arbetsmarknadskommissionen erinrar dels örn den del av fredsplaneringsarbetet,
som syftade till att genom olika åtgärder, t. ex. ökade statsbeställningar
och produktion för lagring möjliggöra, att yrkesutbildad arbetskraft
icke friställdes, dels om principuttalandena i propositionen angående allmän
beredskapsstat förbudgetåret 1944/45 (nr 281/1944). Kommissionen lämnar
därefter en redogörelse för innebörden av nämnda uttalanden. Vidare framhåller
kommissionen, att inventeringen av arbetsobjekt alltjämt fortsatts och
att förslag till allmän beredskapsstat för budgetåret 1945/46 komme att framläggas.

Delegationen begränsar sig till att konstatera, att de i rekommendationen
uttalade önskemålen vunnit vidsträckt beaktande vid det i vårt land
bedrivna planeringsarbetet samt föreslog, att ett uttalande av denna innebörd
bragtes till internationella arbetsorganisationens kännedom.

Social trygghet: principer samt problem, som uppstått till följd av kriget.

(Punkt JV på dagordningen.)

Konferensen antog i detta ämne tre rekommendationer, nämligen

rekommendationen (nr 67) angående ekonomisk trygghet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

rekommendationen (nr 68) angående beredande av ekonomisk trygghet
och sjukvård åt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed
jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien, samt

rekommendationen (nr 69) angående hälso- och sjukvård.1

Rekommendationen (nr 67) angående ekonomisk trygghet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har beträffande
förevarande rekommendation inhämtat yt frandén från socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionen,
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Landsorganisationen
har icke inkommit med något yttrande. Arbetsmarknadskommissionen
har icke yttrat sig beträffande denna rekommendation.

Socialstyrelsen framhåller bland annat, att de i Sverige genomförda sociala
vårdformerna, särskilt om hänsyn foges till de reformer, som kunde väntas
bliva en följd av socialvårdskommitténs pågående arbete, i stort sett kunde
anses motsvara de önskemål, som uppställts i rekommendationen. Styrelsen
funne de i rekommendationen anförda synpunkterna och önskemålen vara i
stort sett beaktansvärda men ansåge icke, att de vore av beskaffenhet att böra
föranleda några andra riktlinjer för det pågående reformarbetet på socialvårdens
område eller till några andra åtgärder från statsmakternas sida.

Pensionsstyrelsen uttalar, att rekommendationen borde överlämnas till socialvårdskommittén
och befolkningsutredningen för att tagas i betraktande
vid deras fortsatta arbete.

Riksförsäkringsanstalten finner syftet med ifrågavarande rekommendation
synnerligen beaktansvärt beträffande de delar av densamma, som berörde
den sociala olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Många av de i rekommendationen
uttalade önskemålen vore väsentligen tillgodosedda i vårt
land. Om övriga önskemål torde kunna uttalas, att deras förverkligande snarast
möjligt i allmänhet måste anses eftersträvansvärt. Innan närmare ställning
foges till desamma, torde emellertid utredningar vara erforderliga i flera
avseenden, bl. a. med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Riksförsäkringsanstalten
erinrade i detta sammanhang örn att verkställandet av en av
riksdagen år 1937 begärd allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning
om försäkring för olycksfall i arbete överlämnats åt socialvårdskommittén.

Anstalten upptager härefter till behandling de punkter i rekommendationen
och bilagan till densamma, i vilka föreslås mera vittgående bestämmelser
än enligt gällande svensk lag, ävensom sådana, mot vilka principiella erinringar
kunde göras.

Anstalten har vidare funnit anledning till följande kommentarer rörande
två punkter i själva rekommendationen, nämligen punkterna 23 och 24.

Angående punkt 23 anföres sålunda:

Ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen beräknas på grundval av
den skadades årliga arbetsförtjänst, varmed närmast förstås hela den avlö 1

Dessa rekommendationer antogos'' respektive med 92 röster mot 4, enhälligt och med 76
nistor mot 6.

Kartol. Maj.ts proposition nr 234.

ning, som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Där anställningen
icke varat hela året måste viss skälighetsprövning tillgripas, så att den
årliga arbetsförtjänst, som bestämmes i varje särskilt fall, så nära som möjligt
motsvarar vederbörandes allmänna lönestatus. Om den årliga arbetsförtjänsten
överstiger 3 900 kronor tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.
Skulle den i punkt 23 i rekommendationen angivna arbetsinkomsten
vara att fatta som ett maximalt genomsnitt för alla av försäkringen omfattade,
torde den svenska lagens maximala årsarbetsförtjänst kunna anses täcka
densamma.

Beträffande punkt 24 framhåller anstalten:

Därest med uttrycket enhetliga belopp avses ett enda och samma belopp
för alla, vilket dock synes strida mot vad i punkt 23 angivits, torde få erinras
om att sjukpenning och invalidlivränta enligt olycksfallsförsäkringslagen vid
fullständig arbetsoförmåga utgå med viss del av envar skadads enligt 9 § i
lagen fastställda årliga arbetsförtjänst. Denna ersättningsnorm synes riksförsäkringsanstalten
vara principiellt riktig och av stort praktiskt värde.

I övrigt ingår anstalten i detaljgranskning av vissa punkter i den vid rekommendationen
fogade bilagan och belyser närmare dess förhållande till
svensk lagstiftning.

Sålunda erinras bland annat, att styvbarn samt ogift kvinna, med vilken
den avlidne sammanbodde, enligt svensk lag icke vore tillförsäkrade ersättning.
Likaledes påpekas, att sättet för bedömningen av arbetsskador [punkterna
16: 9)—12)] enligt svensk lagstiftning vore helt avvikande från rekommendationens
anvisningar. Bestämmelser motsvarande punkt 16: 21) i rekommendationen
saknades i svensk lag. Vidare erinras, att i punkterna 21—
24: 1) och 4) avsedda tillägg för barn icke hade motsvarighet i olycksfallsförsäkringslagen.
Slutligen överensstämde försäkringens administration i vårt
land icke med de uppdragna riktlinjerna.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att de flesta av de olika former
för främjande av ekonomisk trygghet, som föresloges i rekommendationen,
redan vore genomförda i Sverige men att vissa bristande överensstämmelser
kunde konstateras mellan våra principer för socialvården och de i rekommendationen
föreslagna. I sådant hänseende anför föreningen bl. a. följande.

Det förtjänar påpekas, att under punkt 12 uttalas i tillämpningsreglerna
under 1), att den lägsta ålder, vid vilken anspråk på ålderdomspension må
framställas, icke må bestämmas högre än 65 år för män och 60 år för kvinnor.
Enligt vår allmänna pensionsförsäkring är ju motsvarande ålder 67 år.
En sänkning av denna åldersgräns synes hos oss vara helt utesluten på grund
av vår befolkningsfrågas läge. I samband med arbetslöshetsförsäkringen uttalas
i tillämpningsreglerna under punkt 3, att ersättning bör utgå intill dess
lämplig anställning erbjudes den försäkrade, och att under en med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet skälig begynnelseperiod såsom
lämplig anställning bör anses endast anställning i den försäkrades vanliga
sysselsättning och å plats, som icke medför ombyte av bosättningsorten och
med gängse lön sådan denna fastställts i gällande kollektivavtal eller »annan
för den försäkrade antagbar anställning». Denna grundsats överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

icke med den hos oss tillämpade och är enligt föreningens mening ägnad att
väcka stora betänkligheter.

I tillämpningsföreskrifterna till punkt 16 (ersättning på grund av arbetsskador)
uttalas under 13), att till sådana arbetare, för vilka ombyte av sysselsättning
synes vara påkallad på grund av att de löpa risk att drabbas av yrkessjukdom,
ersättning bör utgå. En sådan princip synes icke heller kunna
accepteras.

Delegationen anför för egen del, att principerna i rekommendationen
i stort sett överensstämde med de grundlinjer, som uppdragits för socialvården
i vårt land och som följdes vid nu pågående reformarbete inom ifrågavarande
område. Delegationen ville emellertid särskilt framhålla vissa detaljer
i rekommendationen, som enligt delegationens mening icke borde äga
tillämpning på svenska förhållanden. Sålunda syntes, på sätt riksförsäkringsanstalten
framhållit, ersättning för olycksfall icke böra utgå med enhetliga
belopp, utan torde för vårt lands del anledning föreligga att fasthålla vid
principen, att sjukpenning och invalidlivränta skulle utgå med viss del av envar
skadads enligt lag fastställda arbetsförtjänst. Vidare delade delegationen
de av arbetsgivareföreningen uttalade betänkligheterna såväl mot tillämpning
av de i bilagan till rekommendationen under punkt 14: 2) och 3) uppdragna
riktlinjerna rörande arbetslöshetsersättningen som mot en sänkning av pensionsåldern
(bilagan punkt 12: 1). Delegationen hemställde slutligen, att förevarande
rekommendation överlämnades till socialvårdskommittén och 1941
års befolkningsutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av det
på dessa utredningar ankommande fortsatta utredningsarbetet.

Rekommendationen (nr 68) angående beredande av ekonomisk trygghet
och sjukvård dt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed
jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien.

Över förevarande rekommendation har delegationen inhämtat yttranden
från socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen.
Arbetsmarknadskommissionen har icke avgivit något särskilt yttrande
över rekommendationen.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Den ifrågavarande rekommendationen torde i första hand avse åtgärder i
länder, som aktivt deltagit i det pågående världskriget. I Sverige torde det,
åtminstone som förhållandena hittills utvecklat sig, endast i ringa utsträckning
ha förekommit, att personer blivit nödsakade att släppa kontakten med
sitt tidigare yrke eller förvärvsarbete på grund av tjänstgöring vid krigsmakten
eller inom krigsindustrien. De i rekommendationen åsyftade problemen
torde därför i Sverige icke vara av den omfattning, alt de icke till största
delen kunna lösas inom ramen för de för normala förhållanden avsedda socialvårdande
åtgärderna.

Vissa speciella åtgärder lia emellertid vidtagits med tanke på ifrågavarande
problem, t. ex. inrättandet av de så kallade värnpliktslånen. Vad" beträffar
krigstjänstgöringens inverkan på socialförsäkringens förmåner, till vilka vederbörande
före tjänstgöringen varit berättigad, så har även i vederbörande
författningar hänsyn tagits härtill genom särskilda föreskrifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 234. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen, att skäl icke förelåge
att i anledning av ifrågavarande rekommendation vidtaga några åtgärder från
statsmakternas sida.

Pensionsstgrelsen har såsom sin mening uttalat, att rekommendationen
borde överlämnas till socialvårdskommittén för beaktande.

Delegationen ansluter sig till vad socialstyrelsen anfört beträffande
ifrågavarande rekommendation.

Rekommendationen (nr 69) angående hälso- och sjukvård.

Delegationen har över rekommendationen inhämtat yttranden från
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och pensionsstyrelsen. Pensionsstyrelsen
berör i sitt i ärendet avgivna yttrande icke närmare förevarande rekommendation.

Medicinalstyrelsen finner, att de flesta punkterna i rekommendationen i
stort sett rätt väl anslöte sig till svenska förhållanden och till den allmänna
utvecklingen i vårt land på de områden, som berördes i rekommendationen.
Det nu sagda ägde emellertid å andra sidan icke tillämpning å vissa delar
av rekommendationen, och flera av dess punkter kunde därför icke utan
vidare tillämpas i vårt land. Styrelsen förordade, att rekommendationen tillstyrktes
med en allmän reservation för utformningen av vissa punkter i
densamma.

Socialstyrelsen yttrar efter en kortfattad redogörelse för hälso- och sjukvårdens
organisation i vårt land följande.

En genomgående princip har varit, att vederbörande vårdbehövande är skyldig
att genom egna avgifter bidraga till kostnaderna för sjukvården. Genom
den frivilliga sjukförsäkringen finnes emellertid möjlighet att försäkringsmässigt
erhålla ersättning för hela kostnaden för sjukhusvård och större
delen av kostnaderna för läkarvård. För obemedlade bekostas sjukvardsavgifterna
genom socialvårdsorgan.

Erfarenheterna av det i Sverige sålunda tillämpade systemet aro enligt
styrelsens uppfattning goda. Därest nu föreliggande förslag till lag om allmän
sjukförsäkring genomföres, komma förhållandena att ytterligare förbättras
genom att sjukförsäkringen utsträckes till hela folket och rätten till
ersättning för läkarvård och därmed sammanhängande kostnader utvidgas.
Det i Sverige tillämpade systemet, som innebär, att de vårdbehövande fritt
få välja läkare och att det stora flertalet läkare äro beroende av privatpraktik
torde enligt styrelsens mening innebära en garanti för att läkarvården
hålles på en hög nivå. Styrelsen anser därför, att anledning icke föret innes
att införa för de vårdbehövande helt kostnadsfri sjukvård eller eljest frångå

det hittills tillämpade systemet. ..

I övrigt innehåller rekommendationen åtskilliga synpunkter rörande sjukvårdsorganisationens
anordnande i olika detaljer. Styrelsen anser sig icke
närmare böra gå in härpå men finner för sin del icke skäl föreligga att i
anledning av rekommendationen några nya riktlinjer för hälso- och sjukvårdens
ordnande här i landet uppdragas.

På grund av vad sålunda anförts uttalar styrelsen den meningen, att skäl
icke förelåge att i anledning av förevarande rekommendation vidtaga några
åtgärder från statsmakternas sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Delegationen ansluter sig i huvudsak till de av socialstyrelsen anförda
synpunkterna. Beträffande rekommendationens sakliga innehåll ansåge
sig emellertid delegationen icke böra underlåta att framhålla, att man vid avfattningen
uppenbarligen varit angelägen att hålla möjligheter öppna för tillämpningen
av vitt skilda system vid läkarvårdens beredande. I mångt och mycket
framstode fördenskull de förordade anordningarna såsom främmande för
våra förhållanden. Syftet med och de allmänna uppgifterna för en av samhället
kontrollerad hälso- och sjukvård kunde emellertid sägas väl ansluta
sig till en ordning, som i vårt land allmänt erkänts som eftersträvansvärd.

Socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga områden. (Punkt V på

dagordningen.)

Beträffande ifrågavarande punkt på dagordningen antog konferensen enhälligt rekommendationen

(nr 70) angående socialpolitisk minimistandard i ickesjälvständiga
områden.

Då ifrågavarande rekommendation saknade aktualitet för vårt lands vidkommande,
ansåge sig delegationen icke behöva ingå på någon närmare
granskning av däri framförda förslag. Rekommendationen torde icke
påkalla annan åtgärd från svensk sida än en förklaring, att i rekommendationen
föreslagna åtgärder saknade tillämpning på svenska förhållanden.

Departementschefen.

Bland de vid internationella arbetskonferensens tjugusjätte sammanträde
fattade beslut, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, framstår enligt
min mening antagandet av den s. k. Philadelphiadeklarationen såsom särskilt
betydelsefullt. Ehuru de bestämmelser i internationella arbetsorganisationens
konstitution, vilka föreskriva, att av arbetskonferensen antagna konventionsförslag
och rekommendationer inom viss tid skola underställas respektive
medlemsstaters lagstiftande församlingar, ej äga tillämpning på denna deklaration,
har jag icke velat underlåta att bringa densamma till riksdagens
kännedom. Jag önskar starkt understryka vikten av den nu antagna deklarationen,
vilken, med utgångspunkt från uttalandet i internationella arbetsorganisationens
konstitution av år 1919, att varaktig fred endast kan byggas på
den sociala rättvisans grund — ett uttalande, vars riktighet erfarenheten till
fullo bekräftat — fastslår grundläggande principer för organisationens verksamhet
och dess ansvar med hänsyn till förverkligandet av folkens sociala
strävanden.

Vad härefter angår de vid konferenssammanträdet antagna sju rekommendationerna
kan jag i huvudsak ansluta mig till den uppfattning, som delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet uttalat beträffande
var och en av dem. 1 vissa av de ifrågavarande rekommendationerna bär
otvivelaktigt uttryck givits åt många värdefulla synpunkter av intresse även
vid utformningen av den svenska socialpolitiken. Jag har därför för avsikt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

föranstalta om att ifrågavarande rekommendationer bringas till de myndigheters
och utredningars kännedom, vilka därav beröras, för att tagas under
övervägande vid fortsatta utrednings- och planläggningsarbeten.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda, av
den internationella arbetsorganisationens konferens år 1944

vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Bilaga A.

Rekommendation (nr 67) angående ekonomisk trygghet.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyran sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde
„ , „ . , . , ,

och beslutat antaga vissa förslag angående fragan om ekonomisk trygg!-het, vilken fråga inbegripes under den fjärde punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år mttonhundrafyrtiofyra följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen angående
ekonomisk trygghet, 1944» [Income Security Recommendation 1944J.

Med hänsyn till att Atlantdeklarationen åsyftar »den mest fullständiga
samverkan mellan alla nationer på det ekonomiska området i sylte att tillförsäkra
alla människor förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt framåtskridande
och social trygghet», . . . „

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationens konferens genom
en den 5 november 1941 antagen resolution givit sin anslutning till denna i
Atlantdeklarationen fastslagna princip samt högtidligt utfäst organisationens
fulla medverkan vid densammas förverkligande,

med hänsyn till att ekonomisk trygghet är ett väsentligt element i den

sociala tryggheten samt . „ .. . .. ,

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationen framjat strävanden

av denna innebörd

genom antagande vid internationella arbetskonferensen av konventioner
och rekommendationer angående ersättning för olycksfall i arbete och yrkessjukdom,
sjukförsäkring, moderskapshjälp, ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring
samt arbetslöshetsförsäkring och hjälp åt arbetslösa,

genom antagande vid de amerikanska staternas första och andra arbetskonferens
av resolutioner, varigenom inter-amerikanska sodalförsäkringskodexen
upprättades, genom deltagandet med en delegation fran arbetsbyrans
styrelse i första inter-amerikanska konferensen för social trygghet, vid vilken
konferens Santiago de Ghile-deklarationen antogs, genom styrelsens godkännande
av statuterna för inter-amerikanska konferensen för social trygghet,
vilken konferens inrättats såsom ett permanent organ för samarbete mellan
myndigheter och institutioner för social trygghet, samverkande med internationella
arbetsbyrån, ävensom

genom internationella arbetsbyråns deltagande såsom rådgivande vid utarbetandet
av socialförsäkringssystem i ett flertal länder samt genom andra
åtgärder,

med hänsyn till att vissa medlemsstater icke vidtagit alla åtgärder, som stå
i deras makt för att befordra folkets välstånd och utveckling, oaktat det stora
behovet av förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt framåtskridande och social
trygghet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

med hänsyn till att det nu är i hög grad önskvärt, att dylika medlemsstater
snarast möjligt vidtaga erforderliga mått och steg för att uppnå och vidare
utveckla de internationella miniminormerna,

med hänsyn till att det är önskvärt, att redan nu ytterligare åtgärder vidtagas
för att förverkliga ekonomisk trygghet genom sammanförande eller
samordning av socialförsäkringens olika grenar, genom socialförsäkringens
utvidgning till att omfatta alla arbetare och deras familjer, lantbefolkningen
och självständiga arbetare inbegripna, samt genom att undanröja orättvisa
anomalier inom försäkringen,

med hänsyn till att detta syfte kan främjas genom utformandet av vissa
allmänna principer, vilka medlemsstaterna, i avvaktan på förenhetligandet
och utvidgningen av bestämmelserna i förefintliga konventioner och rekommendationer,
böra följa, då de i denna anda på grundval av ifrågavarande
konventioner och rekommendationer utsträcka sina åtgärder för folkets ekonomiska
trygghet,

a) förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte
dels, så snart förhållandena i vederbörande land det medgiva, successivt
tillämpa följande vägledande allmänna principer, då de i syfte att
förverkliga Atlantdeklarationens femte punkt skrida till ytterligare åtgärder
för främjande av ekonomisk trygghet, dels ock, i enlighet med vad
styrelsen därom må komma att bestämma, till internationella anbetsbyrån
avgiva rapport rörande vad som åtgjorts för nämnda principers
genomförande samt

b) fäster konferensen medlemsstaternas uppmärksamhet på de förslag
rörande tillämpningen av dessa vägledande principer, vilka underställts
konferensen och som innefattas i bilaga till denna rekommendation.

Yägledande principer.

Allmänt.

1. Åtgärder för ekonomisk trygghet böra åsyfta att avlägsna brist och
förebygga nöd genom att i skälig utsträckning bereda ersättning för inkomst,
som förlorats till följd av arbetsoförmåga (även hög ålder), arbetslöshet eller
på grund av familjeförsörjarens frånfälle.

2. Ekonomisk trygghet bör i möjligaste mån åvägabringas medelst obligatorisk
socialförsäkring, varigenom försäkrade, som uppfylla föreskrivna villkor,
på grund av erlagda avgifter till en försäkringsinrättning berättigas till
ersättning med belopp och under villkor som i lag angivas.

3. Behov, vilka icke täckas av den obligatoriska socialförsäkringen, böra
tillgodoses medelst socialhjälp; vissa kategorier av personer, särskilt oförsörjda
barn, invalider, åldringar och änkor, böra hava rätt till skäligt understöd
enligt fastställd ordning.

4. övriga hjälpbehövande böra komma i åtnjutande av en efter omständigheterna
i det enskilda fallet anpassad socialhjälp.

Socialförsäkring.

5. De riskfall, som den obligatoriska socialförsäkringen skall avse, böra
inbegripa dels alla de fall, då en försäkrad är förhindrad att förtjäna sitt
uppehälle, antingen på grund av arbetsoförmåga eller arbetslöshet eller då
han avlider, efterlämnande av honom ekonomiskt beroende familj, dels vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

därmed jämförliga, ofta inträffande fall, vilka medföra stark påfrestning
vid en begränsad inkomst, för så vitt desamma icke pa annat satt täckts.

6. Ersättning bör utgå vid arbetsoförmåga och dödsfall, som härröra av

arbetsanställning. , . , ■■ „

7 För att socialförsäkringens ersättningsförmaner skola kunna nara anpassas
efter behovens mångfald, böra de av försäkringen omfattade riskfallen
indelas på följande sätt:

a) sjukdom;

b) havandeskap;

c) invaliditet;

d) ålderdom;

e) familjeförsörjarens frånfälle;

f) arbetslöshet;

g) icke förutsedda utgifter av trängande natur samt

h) arbetsskador (olycksfallsskador och yrkessjukdomar). .

Ersättning skall dock icke samtidigt utgå för mer an ett av följande riskfall,
nämligen invaliditet, ålderdom eller arbetslöshet.

8 Utöver de ersättningar, som skola utgå vid förlust av arbetsinkomst,
böra för vart och ett av de två första barnen tilläggsersättnmgar utbetalas,
medan åtgärder till förmån för övriga barn må vidtagas i form av barnbidrag,
utgående antingen av allmänna medel eller jämlikt ett pa avgifter grundät
system.

9. Ersättning för sjukdom bör utgå vid inkomstbortfall, förorsakat av
frånvaro från arbetet på grund av akut sjukdom eller akut skada av beskaffenhet
att kräva läkarbehandling eller läkartillsyn.

10. Moderskapshjälp bör utgå vid inkomstbortfall, föranlett av att modern
avhåller sig från arbete under viss fastställd tid före och efter nedkomsten.

11. Invaliditetsersättning bör utgå vid oförmåga att utföra avlöna- för värvsarbete

till följd av kronisk sjukdom eller bestående skada genom förlust
av lem eller kroppsfunktion. ... ... ,

12. Ålderdomspension bör utgå fran och med det den forsakrade uppmar
viss fastställd ålder, som bör vara den ålder, då en människa normalt blir
oförmögen till effektivt arbete och då sjukdom och invaliditet medföra särskilt
kännbara verkningar samt eventuell arbetslöshet kan befaras bliva per 13.

Ersättning till efterlevande bör utgå pa grund av den förlust av

existensmedel, som vid familjeförsörjarens frånfälle kan antagas drabba av
honom ekonomiskt beroende anhöriga. .....

14. Arbetslöshetsersättning bör utgå vid förlust av arbetsförtjänst, da torlusten
antingen föranletts av fullständig arbetslöshet, vilken drabbat forsakrad,
som i normala fall har arbete och är oförhindrad att åtaga sig arbete i
något yrke samt söker lämpligt arbete, eller orsakats av partiell arbetslöshet.

15. Ersättning bör utgå för i annan ordning icke täckta oförutsedda utgifter,
vilka härröra av sjukdom, havandeskap, invaliditet eller dödsfall.

16. Ersättning för arbetsskada bör utgå i anledning .av olycksfall eller
yrkessjukdom, härrörande av arbetet och vilken den försäkrade icke adragit
sig avsiktligt eller på grund av grov vårdslöshet och som medför övergående
eller varaktig nedsättning av arbetsförmågan eller dödsfall.

17. Socialförsäkringen bör, med avseende på de risker, för vilka dessa

personer äro utsatta, bereda skydd åt alla sådana anställda personer sa)^t
självständiga arbetare jämte av dem ekonomiskt beroende anhöriga, beträffande
vilka det är möjligt .

a) att upptaga avgifter utan att härigenom oproportionerligt stora administrationskostnader
uppkomma samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

b] att utgiva ersättning under erforderlig medverkan av vederbörande
sjukvårds- och arbetsmarknadsorgan samt under vidtagande av nödiga
försiktighetsmått mot missbruk.

18. Arbetsgivaren bör svara för upptagandet av försäkringsavgifter för
alla hos honom anställda och bör äga att vid avlöningens utbetalande avdraga
vederbörliga avgiftsbelopp.

19. För att underlätta en effektiv handläggning av ersättningsfallen böra
anordningar vidtagas för bokföring av försäkringsavgifter, för erhållande av
möjlighet att omedelbart konstatera förekomsten av fall, som berättiga till
ersättning, samt för samordnande av medicinska institutioner och arbetsmarknadsorgan
med förebyggande och sjukvårdande uppgifter.

20. Löntagare böra vara försäkrade för alla de risker socialförsäkringen
omfattar, så snart upptagandet av försäkringsavgifterna kan organiseras och
nödiga anordningar för handläggning av ersättningsfallen kunna vidtagas.

21. Självständiga arbetare böra, så snart upptagandet av avgifter från
dessa kan organiseras, vara försäkrade mot invaliditet, ålderdom och dödsfall
pa samma villkor som anställda. Möjligheten av att försäkra ifrågavarande
personer jämväl mot sjukdom eller barnsbörd krävande sjukhusvård, sjukdom
av längre varaktighet ävensom icke förutsedda utgifter till följd av sjukdom,
havandeskap, invaliditet eller dödsfall bör övervägas.

22. Förmånerna enligt försäkringen böra, med vederbörlig hänsyn tagen
till familjeförpliktelser, ersätta förlorad arbetsförtjänst i den utsträckning så
låter sig göra utan att den försäkrades vilja att återgå i arbete försvagas, forsfelt
en dylik återgång är möjlig, och utan att så betungande utgifter påläggas
samhället, att produktionen och sysselsättningen minskas.

23. Ersättningarna böra på grundval av erlagda avgifter utgå i förhållande
till den försäkrades tidigare arbetsförtjänst; dock att det belopp, varmed
hans arbetsinkomst eventuellt överstiger den bland yrkeslärda arbetare gängse,
må lämnas å sido vid bestämmandet av storleken av den ersättning eller
del därav, som bestrides annorledes än genom den försäkrades avgifter.

Ersättningar med enhetliga belopp torde vara lämpliga i länder, där
möjligheter förefinnas för befolkningen att på ett tillfredsställande och ekonomiskt
sätt bereda sig ett kompletterande skydd genom frivillig försäkring.
Storleken av sådan ersättning bör beräknas med hänsyn till arbetsinkomsten
för icke yrkeslärd arbetskraft. 1

25. Rätten till andra förmåner än ersättning för arbetsskada bör vara underkastad
avgiftsvillkor, ägnade att medgiva kontroll av att den ersättningssökande
normalt är att anse såsom anställd i annans tjänst eller såsom självständig
arbetare och att upprätthålla skälig regelbundenhet i avgiftsbetalningen;
dock att den försäkrade icke må gå förlustig rätten till ersättning på
grund av försummelse från arbetsgivarens sida att i vederbörlig ordning indriva
de avgifter, som förfallit till betalning.

26. Kostnaderna för ersättningarna, däri inbegripna förvaltningskostnader,
böra fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och skattebetalarna på ett
sätt som är skäligt för de försäkrade, icke ålägger mindre bemedlade försäkringstagare
alltför tunga bördor samt icke medför rubbningar i produktionen.

27. Administrationen av socialförsäkringen bör vara enhetlig eller samordnad
inom ett allmänt system av institutioner för social trygghet; försäkringstagarna
böra genom sina organisationer vara representerade i de organ,
som besluta eller giva råd beträffande de administrativa verlcsamhetslinjerna,
förbereda lagförslag eller utarbeta föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Socialhjälp.

28. Samhället bör normalt samarbeta med föräldrarna genom allmänna
hjälpåtgärder, ägnade att trygga deras icke självförsörjande barns välfärd.

29. Invalider, åldringar och änkor, som icke åtnjuta några förmåner på
grund av socialförsäkringen, emedan de själva eller — i förekommande fall
— maken icke varit obligatoriskt försäkrade, och vilkas inkomst icke överskrider
viss fastställd gräns, böra vara berättigade till särskilda underhållsbidrag
med fastslällda belopp.

30. Skäligt understöd, antingen kontant eller delvis kontant och delvis in
natura, bör beredas envar, som är i behov därav och icke påkallar vård å
anstalt i uppfostrande syfte.

Bilaga.

Yägledande principer jSmte förslag rörande deras tillämpning.

(De avdelningar beträffande vilka hänvisas till huvudtexten innefatta de
vägledande allmänna principerna och de här återgivna underavdelningarna innehålla
förslag till tillämpningsregler.)

Ällmänt,

1—4. Likalydande med punkterna 1—4.

I. Socialförsäkring
A, Av försäkringen omfattade risker.

Området för omfattade risker.

5—8. Likalydande med punkterna 5—8.

Sjukdom.

9. Likalydande med punkt 9.

1) Nödvändigheten av att den försäkrade avhåller sig från arbete bör som
regel prövas med hänsyn till den sysselsättning han tidigare utövade och kan väntas
återtaga.

2) Ersättning behöver icke utgå för de allra första dagarna av en sjukdomsperiod;
i händelse av recidiv inom några få månader bör emellertid ny karenstid
icke tillämpas.

3) Ersättning bör helst utgå, till dess ersättningstagaren är i stånd att återtaga
sitt arbete, avlider eller blir invalid. Därest emellertid en begränsning av tiden
för ersättningens utgående anses nödvändig, bör maximiperioden för ett och samma
sjukdomsfall icke understiga 26 veckor, och åtgärder böra vidtagas för att utsträcka
ersättningstiden vid vissa särskilt angivna sjukdomar, såsom tuberkulos, vilka även
vid återgång till hälsa ofta medföra långvarig arbetsoförmåga. Då ett försäkringssystem
först träder i tillämpning, kan det dock visa sig nödvändigt att fastställa
perioden kortare än 26 veckor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Havandeskap.

10. Likalydande med punkt 10.

1) Varje kvinna bör äga rätt att lämna sitt arbete efter företeende av läkarintyg,
utvisande att hennes nedkomst sannolikt kommer att äga rum inom sex veckor,
och ingen kvinna bör tillåtas arbeta under de första sex veckorna efter nedkomsten.

2) Under angivna tider bör moderskapshjälp utgå.

3) Frånvaro från arbetet under längre tid eller vid andra tillfällen kan
vara önskvärd av medicinska skäl med hänsyn till ersättningstagarens hälsotillstånd
samt arbetets beskaffenhet; under sådan frånvaro bör sjukersättning utgå.

4) Utbetalning av moderskapshjälp må göras beroende av att ersättningstagaren
anlitar de hälsovårds- och sjukvårdsorgan, som stå till hennes och barnets
förfogande.

Invaliditet.

11. Likalydande med punkt 11.

1) Person med nedsatt arbetsförmåga bör anses skyldig antaga sådant arbete,
som med hänsyn till hans krafter och färdigheter, föregående erfarenhet samt
honom till buds stående yrkesutbildningsmöjligheter skäligen må kunna anvisas.

2) Personer, som kunna anvisas dylikt arbete utan att det för tillfället står
att erhålla, liksom de, vilka deltaga i utbildningskurs, böra erhålla tillfällig invaliditetsersättning,
utbildningsbidrag eller, för så vitt de uppfylla i övrigt uppställda villkor,
arbetslöshetshjälp.

3) Personer, vilka ej kunna anvisas dylikt arbete, böra erhålla invaliditetsersättning.

4) Ersättningstagare, beträffande vilka det styrkts, att de äro varaktigt
oförmögna till regelbundet förvärvsarbete, böra vid sidan av invaliditetsersättningen
kunna bibehålla smärre inkomster av tillfällig natur.

5) Vid bestämmande av invaliditetsersättningen i förhållande till den försäkrades
tidigare arbetsinkomst, bör beaktas, att rätt till ersättning medgives, örn
den partiellt arbetsföre är oförmögen att normalt uppnå åtminstone en tredjedel av
den arbetsinkomst, som en fullt arbetsför person med liknande utbildning genomsnittligt
förvärvar i den försäkrades tidigare sysselsättning.

6) Invaliditetsersättning bör utgå från den dag sjukersättningen upphör så
länge invaliditeten varar; dock att invaliditetsersättningen må utbytas mot ålderdomspension,
när ersättningstagaren uppnår den ålder, vid vilken rätt till dylik
pension inträder.

Ålderdom.

12. Likalydande med punkt 12.

1) Den lägsta ålder, vid vilken anspråk på ålderdomspension må framställas,
bör icke bestämmas högre än 65 år för män och 60 år för kvinnor. Lägre
ålder må dock fastställas för personer, som under längre tid varit sysselsatta i
tungt eller hälsofarligt arbete.

2) Utbetalandet av ålderdomspension må, under förutsättning av att dess
grundbelopp kan anses tillräckligt för uppehället, göras beroende av att den försäkrade
avstår från allt regelbundet, inkomstgivande arbete; där dylikt villkor föreskrives,
bör dock åtnjutandet av smärre arbetsinkomster av tillfällig natur icke
föranleda, att rätten till ålderdomspension förloras.

Familjeförsörjarens frånfälle.

13. Likalydande med punkt 13.

1) Efterlevandepensioner böra utgå a) till den försäkrades änka; b) för
barn, styvbarn, adoptivbarn och, under förutsättning att dessa tidigare anmälts

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

såsom av den försäkrade ekonomiskt beroende anhöriga, utomäktenskapliga barn
till försäkrad man eller försäkrad kvinna, som varit underhållspliktig för barnen
samt c), på villkor som skola fastställas i vederbörande lands lagstiftning, till ogift
kvinna, med vilken den avlidne sammanbodde.

2) Änkepension bör utgå till änka, som har vårdnaden örn barn, för vilket
ersättning kan utgå, eller som vid makens död är eller sedermera blir arbetsoförmögen
eller som uppnått den för ålderdomspension stadgade minimiåldern;
änka, som icke uppfyller något av dessa villkor, bör erhålla änkepension under en
period av åtminstone några månader samt, om hon är arbetslös, även därefter, intill
dess lämpligt arbete kan beredas henne, eventuellt efter den utbildning, som
må prövas erforderlig.

3) Barnpension bör utgå för varje barn i skolpliktig ålder eller som icke
fyllt 18 år och fortsätter sin allmänna utbildning eller yrkesutbildning.

Arbetslöshet.

14. Likalydande med punkt 14.

1) Ersättning behöver icke utbetalas för de allra första dagarna av en
arbetslöshetsperiod, räknat från den dag ersättningsanspråket framställdes; i händelse
av förnyad arbetslöshet inom några månader bör emellertid ny karenstid
icke tillämpas.

2) Ersättning bör utgå, intill dess lämplig anställning erbjudes den för

säkrade.

3) Under en med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet skälig
begynnelseperiod bör såsom lämplig anställning endast anses

a) anställning i den försäkrades vanliga sysselsättning å plats, som icke
medför ombyte av bosättningsort, och med gängse lön, sådan denna fastställts
i gällande kollektivavtal eller

b) annan för den försäkrade antagbar anställning.

4) Efter utgången av begynnelseperioden

a) må anställning, som innebär ombyte av sysselsättning, anses lämplig,
örn den med hänsyn till den försäkrades krafter, färdigheter och tidigare
erfarenhet ävensom honom till buds stående yrkesutbildningsmöjligheter
skäligen kan erbjudas;

b) må anställning, som medför ombyte av bosättningsort, anses lämplig,
örn passande bostad står att erhålla på den nya bosättningsorten;

c) må anställning på mindre förmånliga villkor än dem, som den försäkrade
brukade uppnå i sin vanliga sysselsättning och i den trakt, där han
i allmänhet varit sysselsatt, anses lämplig, örn de erbjudna villkoren motsvara
vad som genomsnittligt gäller i den sysselsättning och i den trakt, där
anställning erbjudes.

Icke förutsedda utgifter av trängande natur.

15. Likalydande med punkt 15.

1) Erforderlig hemhjälp bör tillhandahållas eller ersättning utbetalas för
anställande av dylik hjälp under tid, ,då moder till ekonomiskt beroende barn är
intagen å sjukhus, för så vitt hon är försäkrad eller är hustru till en försäkrad och
icke uppbär ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

2) Ett engångsbelopp bör vid barnsbörd utbetalas till försäkrad kvinna
och till försäkrad mans hustru för bestridade av kostnader för spädbarnsutstyrsel
och liknande utgifter.

3) Ett särskilt tillägg bör utgå till sådana personer, som uppbära invaliditetsersättning
eller ålderdomspension och som liro i behov av ständig vård.

4) Ett engångsbelopp bör utbetalas såsom begravningshjälp, då en försäkrad
make, maka eller oförsörjt barn till en försäkrad avlider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Arbetsskador.

16. Likalydande med punkt 16.

1) Skada på grund av arbetsanställning bör anses omfatta även olycksfall,
som inträffar linder färd till eller från arbetet.

2) Där ersättning på grund av arbetsskada skall utgå, böra ovannämnda
föreskrifter bliva föremål för vederbörliga jämkningar på sätt nedan angives.

3) Varje sjukdom, som vanligen drabbar endast personer, sysselsatta i
viss verksamhet, eller består i förgiftning, orsakad av ett i viss verksamhet använt
ämne, bör, örn den som lider av sådan sjukdom varit sysselsatt i dylik verksamhet,
antagas härleda sig från arbetet och föranleda ersättning.

4) En förteckning över sjukdomar, vilka skola antagas härleda sig från
arbetet, bör upprättas samt tid efter annan revideras genom ett enkelt förfarande.

5) Vid fastställandet av den minimitid för anställning i en verksamhet, som
skall erfordras för att presumtion för yrkessjukdom skall anses föreligga, ävensom
av den maximitid, under vilken sådan presumtion skall förbliva gällande efter anställningens
upphörande, bör vederbörligt avseende fästas vid den tid, som erfordras
för sjukdomens uppkomst och yppande.

6) Ersättning för övergående arbetsoförmåga bör utgå under villkor, motsvarande
dem som tillämpas med avseende på sjukersättning.

7) Möjligheten att vid övergående arbetsoförmåga utbetala ersättning från
första dagen, örn arbetsoförmågan varar längre än karenstiden, bör övervägas.

8) Ersättning för varaktig arbetsoförmåga bör utgå på grund av den förlust
eller minskning av förvärvsförmågan, som orsakas av förlust av lem eller
kroppsfunktion eller som föranledes av ett kroniskt tillstånd, betingat av skada eller
sjukdom.

9) En försäkrad, vilkens arbetsförmåga blir varaktigt nedsatt, bör förväntas
återgå till arbete i sådan sysselsättning som med hänsyn till hans krafter, färdigheter
och föregående erfarenhet samt honom till buds stående yrkesutbildningsmöjligheter
skäligen må kunna anvisas.

10) Därest sådant arbete icke kan anvisas, bör han erhålla ersättning för
total nedsättning av arbetsförmågan, definitivt eller provisoriskt.

11) Örn sådant arbete kan anvisas, men den därvid uppnådda normala
arbetsförtjänsten är avsevärt lägre än den som sannolikt skulle hava uppnåtts, örn
skadan eller sjukdomen icke inträffat, bör ersättning för partiell nedsättning av
arbetsförmågan utgå i förhållande till sådan nedsättning.

12) Möjligheten att utbetala skälig ersättning vid varje fall av förlust av
lem eller kroppsfunktion eller missbildning bör övervägas, även örn någon nedsättning
av arbetsförmågan icke kan påvisas.

13) Arbetare, som löpa risk att drabbas av yrkessjukdom, vilken utvecklas
successivt, böra undersökas med vissa mellanrum, och de, för vilka ombyte av
sysselsättning synes påkallad, böra vara berättigade till ersättning.

14) Ersättning för varaktig, total eller partiell, nedsättning av arbetsförmågan
bör utbetalas från den tidpunkt, då ersättningen för tillfällig nedsättning av
arbetsförmågan upphör, samt utgå så länge den varaktiga nedsättningen kvarstår.

15) Ersättningstagare, som uppbär ersättning för varaktig, partiell nedsättning
av arbetsförmågan, bör jämväl kunna erhålla annan ersättning på samma
villkor som fullt arbetsföra personer i de fall, då sistnämnda ersättning till sin storlek
är beroende av den försäkrades tidigare arbetsförtjänst.

16) När sistnämnda ersättning till sin storlek icke är beroende av den
försäkrades tidigare arbetsförtjänst, må ett högsta sammanlagt belopp kunna fastställas
för skadeersättningen och övriga ersättningar.

17) Efterlevandeersättning bör, med tillämpning av nedanstående bestämmelser,
utgå till sådana anhöriga till den försäkrade, som eljest skulle vara berättigade
till dylik ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

18) Änka bör erhålla ersättning för hela den tid änkeståndet varar.

19) Barn bör erhålla ersättning intill 18 års ålder eller, om det fortsätter
sin allmänna utbildning eller yrkesutbildning, intill 21 års ålder.

20) Åtgärder böra, utan att detta skall inskränka änkans och barnens
rätt till ersättning, vidtagas för att bereda ersättning åt andra anhöriga till den
avlidne, vilka voro av honom ekonomiskt beroende.

21) Efterlevande till person, vilkens arbetsförmåga varit varaktigt nedsatt
med minst två tredjedelar och som avlidit av annan orsak än följderna av arbetsskadan,
böra vara berättigade till efterlevandeersättningens grundbelopp, oavsett
örn den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet uppfyllt för sådan ersättning gällande
avgiftsvillkor eller icke.

B. Försäkringens omfattning.

Kategorier av inbegripna personer.

17. Likalydande med punkt 17.

1) Ekonomiskt beroende hustru (d. v. s. hustru som icke innehar anställning
och som icke är självständig arbetare) och ekonomiskt beroende barn (d. v. s.
barn i skolåldern eller som icke fyllt 18 år och fortsätter sin allmänna utbildning
eller yrkesutbildning) böra vara skyddade på grund av familjeförsörjarens försäkring.

Upptagande av försäkringsavgifter.

18. Likalydande med punkt 18.

1) I det fall, då medlemskap i en yrkessammanslutning eller innehav av
arbetstillstånd är obligatoriskt för viss kategori av självständiga arbetare, bör kunna
uppdragas åt sammanslutningen eller den myndighet, som meddelar arbetstillståndet,
att upptaga försäkringsavgifter av ifrågavarande arbetare.

2) Åt central eller lokal myndighet bör kunna uppdragas att upptaga försäkringsavgifter
av sådana självständiga arbetare, som äro registrerade för beskattningsändamål.

3) I avvaktan på upprättandet av organ för försäkringsavgifternas upptagande,
böra åtgärder vidtagas för att bereda självständiga arbetare tillfälle att erlägga
frivilliga avgifter, individuellt eller kollektivt.

Administrering av ersättningarna.

19. Likalydande med punkt 19.

Anställda personer.

20. Likalydande med punkt 20.

1) Personer, vilkas anställning är så oregelbunden eller kan förutses bliva
så kortvarig, att de sannolikt icke komma att förvärva rätt till sådan ersättning,
som förbehållits anställda, må uteslutas från försäkringen. Särskilda åtgärder böra
vidtagas till förmån för personer, som i regel arbeta allenast kortare tid hos samme
arbetsgivare.

2) Lärling, som icke uppbär avlöning, bör vara försäkrad mot arbetsskada,
och från den dag, då hans lärlingstid i vederbörande yrke skulle hava utlöpt, bör
ersättningen grundas på den i detta yrke gängse avlöningen.

Självständiga arbetare.

21. Likalydande med punkt 21.

1) Andra medlemmar av arbetsgivarens familj, tillhörande hans hushåll,
än av honom ekonomiskt beroende hustru och barn böra vara försäkrade mot nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

nämnda risker på grundval av antingen deras faktiska lön eller, om denna icke kan
bestämmas, värdet av deras arbetsprestation; det bör i dylikt fall åligga arbetsgivaren
att svara för försäkringsavgifterna.

2) Självständig arbetare, vilkens arbetsinkomst i regel är så låg, att den
kan antagas utgöra endast biinkomst eller tillfällig inkomst eller för vilken minimiavgiften
skulle framstå såsom oskälig, bör provisoriskt uteslutas från försäkringen
samt hänvisas att anlita arbetsförmedling eller annat socialvårdsorgan inom den
yrkesgrupp han tillhör.

3) Person, som, efter att hava erlagt avgifter under den för rätt till
invaliditets- och efterlevandeersättning fastställda kvalifikationstiden, upphör att
vara obligatoriskt försäkrad, antingen i egenskap av anställd eller såsom självständig
arbetare, bör beredas möjlighet att inom viss tid avgöra, huruvida han i fortsättningen
önskar vara försäkrad på samma villkor som självständig arbetare, ehuru
med förbehåll för de jämkningar som kunna komma att föreskrivas.

C. Ersättningarnas storlek samt avgiftsvilikör.

Ersättningarnas storlek.

22—24. Likalydande med punkterna 22—24.

1) Sjukersättning och arbetslöshetsersättning böra, i vad angår icke yrkeslärd
arbetare, icke understiga 40 procent av den försäkrades tidigare nettoinkomst,
örn han saknar av honom ekonomiskt beroende anhöriga, samt 60 procent av densamma,
örn han har av honom ekonomiskt beroende maka eller husföreståndarinna
för barnens vård; för vart och ett av högst två av försäkringstagaren ekonomiskt beroende
barn bör ett tillägg med 10 procent av ovannämnda inkomst utbetalas, dock
med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

2) Ifråga örn arbetare med hög arbetsinkomst må förutnämnda procentsatser
något reduceras.

3) Moderskapshjälpen bör städse vara tillräcklig för fullständigt underhåll
av moder och barn under goda hygieniska förhållanden; den bör icke understiga
100 procent av den gängse nettolönen för icke yrkeslärd kvinnlig arbetskraft eller
75 procent av ersättningstagarens föregående nettoavlöning, beroende på vilket av
dessa ersättningsbelopp som är störst, men må minskas med ett belopp motsvarande
eventuellt utgående barnbidrag.

4) Grundbeloppen för invaliditetsersättning och ålderdomspension böra
icke understiga 30 procent av den allmänt gängse lönen för icke yrkeslärda manliga
arbetare i den trakt, där ersättningstagaren är bosatt, därest denne icke har
några av honom ekonomiskt beroende anhöriga, eller 45 procent därav, örn han
Ilar av honom ekonomiskt beroende maka, som skulle vara berättigad till änkepension,
eller husföreståndarinna för barnens vård; för vart och ett av högst två av
ersättningstagaren ekonomiskt beroende barn bör ett tillägg utbetalas med 10 procent
av nämnda lön. dock med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

5) Änkepensionens grundbelopp bör icke understiga 30 procent av den
allmänt gängse minimilönen för icke yrkeslärda, manliga arbetare i den trakt, där
ersättningstagaren är bosatt; för vart och ett av högst tre av ersättningstagaren
ekonomiskt beroende barn bör barnpension utgå med 10 procent av nämnda lön,
dock med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

6) För föräldralöst barn bör grundbeloppet icke understiga 20 procent
av den allmänt gängse minimilönen för icke yrkeslärda, manliga arbetare, dock
med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

7) En viss del av varje försäkringsavgift utöver den, som erlagts för erhållande
av rätt till grundbeloppen för invaliditetsersättning, ålderdomspension och
efterlevandeersättning, må tillgodoräknas den försäkrade till förhöjande av härovan
i underavdelningarna 4, 5 och 6 omförmälda ersättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

8) I samtliga fall, då den försäkrade fortsätter arbetet efter den tidpunkt,
vid vilken anspråk på ålderdomspension tidigast kan framställas, bör pensionens
grundbelopp ökas med skäligt belopp.

9) Ersättning för arbetsskada bör icke understiga två tredjedelar av den
arbetsförtjänst, som gått eller beräknats hava gått förlorad till följd av skadan.

10) Sistnämnda ersättning bör utgå i form av periodiska utbetalningar,
utom i de fall vederbörande myndighet finner ett engångsbelopp innebära fördel
för ersättningstagaren.

11) Periodiska utbetalningar på grund av varaktig arbetsoförmåga och
dödsfall böra fortlöpande anpassas till väsentliga förändringar i lönenivån inom
den försäkrades föregående sysselsättningsområde.

Avgiftsvillkor.

25. Likalydande med punkt 25.

1) Avgiftsvillkoren för sjukersättning, moderskapshjälp och arbetslöshetsersättning
må innefatta krav på att försäkringsavgifter skola hava erlagts för åtminstone
en fjärdedel av en viss fastställd period, förslagsvis två år, vilken skall
hava förflutit, innan försäkringsfallet inträffar.

2) Avgiftsvillkoren för moderskapshjälp må innefatta krav på att den
första avgiften skall hava erlagts åtminstone tio månader före den dag nedkomsten
väntas äga rum; dock bör, även om avgiftsvillkoren icke äro uppfyllda, moderskapshjälp
utgå med minimibeloppet under den tid modern är nödsakad att efter
nedkomsten avhålla sig från arbete, försåvitt hon i betraktande av föreliggande
omständigheter är att anse såsom anställd.

3) Avgiftsvillkoren för erhållande av invaliditets- och efterlevandeersättningarnas
samt ålderdomspensionens grundbelopp må innefatta krav på att avgifter
skola hava erlagts för åtminstone två femtedelar av en viss fastställd tidsperiod,
förslagsvis fem år, närmast före försäkringsfallets inträffande; såsom en alternativ
förutsättning för erhållande av ersättning bör dock kunna uppställas, att avgifter
erlagts för minst tre fjärdedelar av en viss fastställd tidsperiod, förslagsvis tio
år, efter inträdet i försäkringen, eller av den ännu längre tid som eventuellt förflutit
efter inträdet.

4) Avgiftsvillkoren för ålderdomspension må innefatta krav på att den
första avgiften skall hava erlagts åtminstone fem år före det anspråk på pension
framställes.

5) Rätten till ersättning må suspenderas, när en försäkrad avsiktligt underlåter
att erlägga honom för en period av verksamhet såsom självständig arbetare
åvilande avgift eller att gälda böter, som pålagts honom på grund av försenad avgiftsbetalning.

6) En persons .försäkringsstatus vid den tidpunkt, då han blir berättigad
till invaliditetsersättning eller ålderdomspension, bör bibehållas under den tid dylik
utgår, i syfte att han, örn invaliditeten upphör, skall vara tillförsäkrad försäkringens
skydd i samma omfattning som tidigare samt för att hans efterlevande skola
vara berättigade till efterlevandeersättning.

I). Kostnadernas fördelning.

26. Likalydande med punkt 26.

1) Den försäkrades avgift bör icke överstiga en på sådant sätt fastställd
andel av hans arbetsförtjänst, beräknad enligt grunderna för bestämmandet av ersättning,
att denna andel, tillämpad å den beräknade medelinkomsten för samtliga
mot samma risker försäkrade personer, skulle komma att medföra en premieintäkt,
vars sannolika nuvärde skulle sammanfalla med det sannolika nuvärdet av de er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

sättningar (ersättningar i anledning av arbetsskada dock undantagna), som skulle
komma att utgå på grund av dessa premier.

2) I överensstämmelse med denna princip må, i fråga om samma slag
*v ersättningsförmåner, försäkringsavgifterna för anställda personer och för självständiga
arbetare i regel utgöra samma procent av dessas respektive arbetsinkomster.

3) En absolut minimiprocent, grundad på det lägsta inkomstbelopp, som
kan anses motsvara ett arbete medförande nämnvärd inkomst, må fastställas för
försäkringsavgifter, avseende sådana ersättningsförmåner som helt eller delvis äro
oberoende av storleken av den försäkrades tidigare inkomst.

4) Arbetsgivarna böra åläggas att, särskilt genom understöd till de lägre
löntagarnas försäkring, bidraga till åtminstone hälften av den sammanlagda kostnaden
för ersättningar förbehållna anställda personer, ersättning för arbetsskador
dock undantagen.

5) Hela kostnaden för ersättningar för arbetsskador bör bäras av arbetsgivarna.

6) Möjligheten att vid beräkning av avgifter för försäkring, avseende ersättning
för arbetsskada, differentiera företagen efter omfattningen av vidtagna
skyddsåtgärder bör övervägas.

7) De försäkrades och arbetsgivarnas försäkringsavgifter böra hållas så
konstanta som möjligt, i vilket syfte en stabiliseringsfond bör grundas.

8) Kostnaden för sådana ersättningar, som icke lämpligen kunna bestridas
ar försäkringsavgifter, bör bårås av det allmänna.

9) Bland kostnader, som böra ankomma på det allmänna att bestrida, må

nämnas:

a) avgiftsunderskott till följd av äldre personers upptagande i försäkringen,

b) utgifter på grund av lämnad garanti för utbetalningen av invaliditets
och efterlevandeersättningarnas samt ålderdomspensionens grundbelopp ävensom
för utbetalning av skälig moderskapshjälp,

c) utgifter på grund av långvariga utbetalningar av arbetslöshetsersättning,
när arbetslösheten längre tid kvarstår på hög nivå, samt

d) understöd till försäkringen av självständiga arbetare med små inkomster.

E. Administration.

27. Likalydande med punkt 27.

1) Socialförsäkringen bör, utom i förbundsstater, där den lagstiftande makten
är uppdelad, administreras av en enda myndighet; denna myndighet bör, i och
för behandling av spörsmål av gemensamt intresse, såsom frågor örn styrkande av
oförmåga att arbeta eller erhålla arbete, genom ett samordnande organ stå i kontakt
med de myndigheter, som handhava socialhjälp, sjukvård och arbetsförmedling.

2) Förenhetligandet av socialförsäkringens administration bör vara förenligt
med anlitandet av särskilda försäkringssystem av obligatorisk eller frivillig karaktär,
vilka bereda kompletterande — men icke alternativa — ersättningsförmåner
åt vissa yrkesgrupper, såsom gruvarbetare, sjömän, personal i allmän tjänst, personalen
hos vissa bestämda företag samt medlemmar av ömsesidiga understödsföreningar.

3) Socialförsäkringslagstiftningen bör vara avfattad på sådant sätt, att ersättningstagarna
och de avgiftsbetalande med lätthet kunna överblicka sina rättigheter
och skyldigheter.

4) Vid fastställandet av vad ersättningstagarna och de avgiftsbetalande
hava att iakttaga bör enkelhet i främsta rummet eftersträvas.

5) Centrala och lokala rådgivande institutioner, representerande sådana
organ som fackföreningar, arbetsgivarföreningar, handelskammare, jordbrukarför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

eningar, kvinno- och barnavårdssammanslutningar, böra upprättas för att avgiva
förslag till ändringar av lagstiftningen och det administrativa förfarandet samt i
allmänhet verka för upprätthållande av kontakt mellan dem, som handhava socialförsäkringens
administration, och de olika grupperna av avgiftsbetalande och ersättningstagare.

6) Arbetsgivare och arbetare böra, särskilt ifråga om förebyggandet av
olycksfall och yrkessjukdomar samt differentieringen av företagen med hänsyn till
omfattningen av vidtagna skyddsåtgärder, stå i nära kontakt med dem, som handhava
administrationen av ersättning för arbetsskador.

7) Den försäkrade bör äga rätt att anföra besvär i händelse av tvist med
den administrativa myndigheten i frågor rörande exempelvis rätten till ersättning
samt storleken av densamma.

8) Besvären böra helst handläggas av specialdomstolar, vilkas ledamöter
äro experter i socialförsäkringsrätt och som biträdas av bisittare, representerande
den kategori klaganden tillhör, samt, där fråga är örn anställda, även av representanter
för arbetsgivarna.

9) Anställda personer ävensom självständiga arbetare böra äga besvärsrätt
i varje tvist rörande skyldigheten att vara försäkrad eller rörande avgiftens storlek,
och arbetsgivaren bör äga besvärsrätt, där fråga är om honom åliggande avgift.

10) Enhetlighet vid lagtillämpningen bör säkras genom en högre besvärs instans.

II. Socialhjälp.

A. Underhåll av barn.

28. Likalydande med punkt 28.

1) Understöd från det allmänna, kontant eller in natura helt eller delvis,
bör införas för att möjliggöra barnens fostran under sunda förhållanden, för att
lätta underhållsbördan i barnrika familjer samt för att komplettera inom ramen
för socialförsäkringen till förmån för barnen vidtagna åtgärder.

2) Där ändamålet är att möjliggöra barnens fostran under sunda förhållanden,
bör understödet erhålla formen av sådana förmaner som fri eller billig
kost, skolmåltider samt billiga bostäder för barnrika familjer.

3) Där ändamålet är att bidraga till underhållet av barnrika familjer eller
att komplettera till barnens förmån vidtagna åtgärder, vare sig dessa innebära
naturaförmåner eller tillkommit inom ramen för socialförsäkringen, bör understödet
erhålla formen av barnbidrag.

4) Sådant bidrag bör, oavsett föräldrarnas inkomst, utgå enligt fastställd
skala vilken bör medgiva ett väsentligt bidrag till kostnaden för barnets underhåll
samt beakta den högre kostnaden för äldre barn; bidrag bör i varje fall utgå för
alla barn, vilka icke bereus några förmåner inom ramen för socialförsäkringen.

5) Samhället i dess helhet bör trygga underhållet av understödsbehövande
barn, i den mån ansvaret för desamma icke kan bäras av föräldrarna.

B. Underhåll av behövande invalider, åldringar oell änkor.

29. Likalydande med punkt 29.

1) De personer, som skola vara berättigade till underhållsbidrag, böra innefattas
i följande kategorier:

a) personer tillhörande sådana yrkesgrupper eller bosatta i sådana områden,
som ännu icke omfattas av socialförsäkringen eller ännu icke lia omfattats’
av densamma under den tid, som erfordras för förvärvande av rätt till
grundbeloppen av respektive invaliditetsersättning, ålderdomspension och

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 234. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

efterlevandeersättning, ävensom änkor och minderåriga barn till dylika personer,
samt

b) personer, vilka redan äro invalider vid en tidpunkt, då de normalt skulle
komma in under försäkringen.

2) Underhållsbidrag bör vara tillräckligt för full försörjning under längre
tid; bidragets storlek bör variera med levnadskostnaderna och må fastställas olika
för städer och landsbygd.

3) Underhållsbidrag bör utgå med fullt belopp till personer, vilkas inkomst
i övrigt icke överstiger visst fastställt belopp, samt eljest med reducerat belopp.

4) De bestämmelser i föreliggande rekommendation, som reglera utgåenendet
av invaliditetsersättning, ålderdomspension och efterlevandersättning, böra
äga motsvarande tillämpning i fråga örn underhållsbidrag.

C. Allmänt understöd.

30. Likalydande med punkt 30.

1) Området för de fall, i vilka understödsbeloppet uteslutande bestämmes
genom skälighetsprövning, bör efter hand begränsas genom förbättrad klassificering
av behovsfallen samt beräkning av de faktiska underhållskostnaderna vid hjälpbehov
under kortare och längre tid.

2) Såsom villkor för beviljandet av understöd må uppställas, att understödstagaren
iakttager de anvisningar, som vederbörande hälsovårds- och arbetsmarknadsmyndigheter
meddela, i syfte att understödet må giva största möjliga
utbyte.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 68) angående beredande ar ekonomisk trygghet
och sjukvård åt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed
jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående frågan om beredande av
ekonomisk trygghet och sjukvård åt personer, som hemförlovats från
krigsmakten eller därmed jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien,
vilken fråga inbegripes under den tredje punkten på dagordningen
för sammanträdet samt

beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
social trygghet (för de demobiliserade), 1944» [Social Security (Armed Forces)
Recommendation, 19441.

Med hänsyn till att personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed
jämställd tjänst, varit nödsakade bryta sin levnadsbana och komma
att i början få vidkännas särskilda kostnader, då de på nytt skola inordna sig
i det civila livet;

med hänsyn till att personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed
jämställd tjänst eller avskedats från krigsindustrien, i vissa fall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. (Bilagor). 35

komma att vara arbetslösa under någon tid, innan de erhålla lämplig sysselsättning; med

hänsyn till att det icke är önskvärt, att personer, som hemförlovats
från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst, skola befinna sig i sämre
ställning med avseende på pensionsförsäkringen än personer, som kvarstannat
i sin civila anställning, och då rekommendationen angående invaliditets-, ålderdoms-
och dödsfallsförsäkringens allmänna principer, 1933, visserligen innehåller
bestämmelser örn vidmakthållande av rättigheterna enligt pensionsförsäkringen
beträffande personer, som fullgöra militärtjänst och som voro
försäkrade före tjänstgöringens början, men icke förutser, att några rättigheter
enligt ifrågavarande grenar av socialförsäkringen skola tillerkännas personer,
som icke voro försäkrade vid militärtjänstgöringens början;

med hänsyn till att det är önskvärt, att personer, som hemförlovats från
krigsmakten eller därmed jämställd tjänst, skola vara skyddade genom försäkring
för sjukdom, som drabbar dem under tiden efter hemförlovningen
intill dess de återgå till det civila livet antingen genom att tillträda anställning,
underkastad försäkringen, eller annorledes och

med hänsyn till nödvändigheten av att vidtaga skäliga anordningar i dessa
avseenden, utan att inkräkta på tillgodoseendet av andra väsentliga behov,
exempelvis de militära och civila krigsoffrens, vilka även böra tillgodoses på
det allmännas bekostnad,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte tillämpa
följande principer samt till internationella arbetsbyrån insända de upplysningar
angående de i detta sammanhang vidtagna åtgärder, som arbetsbyråns
styrelse må besluta att låta inhämta.

I. Demobiliseringsgratifikation.

1. Person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst
bör, utom i de fall då han i kraft av vederbörande lands lagstiftning fortsatt
att uppbära en väsentlig del av sin avlöning, vid hemförlovningen erhålla en
särskild gratifikation, vars storlek må göras beroende av tjänstgöringens
längd och som bör utgå i form av ett engångsbelopp, periodiska utbetalningar
eller ett engångsbelopp i förening med periodiska utbetalningar. II. III.

II. Arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp.

2. Person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst,
bör, i den mån detta är administrativt genomförbart, vid tillämpningen av
arbetslöshetsförsäkringen behandlas såsom en försäkrad, för vilken avgifter
erlagts under en tidsperiod, som överensstämmer med tiden för tjänstgöringen.
Härav föranledda kostnader böra börås av staten.

3. Där person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd
tjänst eller avskedats från krigsindustrien, såsom dessa begrepp definierats
i vederbörande lands lagstiftning, till fullo utnyttjat rätten till understöd,
innan lämplig sysselsättning erbjudes honom, eller där dylik person
icke omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, bör ersättning, helt utgående av
statsmedel, utbetalas intill dess lämplig anställning står alt erhålla. Denna
ersättning hör så vitt möjligt utgå oberoende av behovet.

III. Pensions- och sjukförsäkring.

4. När obligatorisk försäkring, avseende pension vid invaliditet, ålderdom
och dödsfall, är gällande och denna försäkring omfattar en väsentlig del av
den arbetande befolkningen, bör tid för tjänstgöring i krigsmakten eller där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

med jämställda organisationer räknas såsom avgiftstid vid prövning, huruvida
villkoren rörande kvalificeringstid äro uppfyllda.

När pensionens belopp varierar med antalet avgifter, som lillgodoförts den
försäkrade, bör jämväl tiden för tjänstgöringen tagas i beräkning i syfte att
beloppet av pensionen må ökas.

När avgifterna äro graderade med hänsyn till avlöningen, böra avgifter tillgodoräknas
vederbörande för tjänstgöringstiden på grundval av ett uppskattat
enhetligt och skäligt avlöningsbelopp; dock att avgifter, som tillgodoföras
person, vilken var försäkrad omedelbart före tjänstgöringstidens början, må
grundas på den avlöning denne därvid åtnjöt, om denna avlöning var högre
än den uppskattade avlöningen.

Person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst
bör, under tiden mellan hemförlovningen och den tidpunkt, vid vilken lian
kan anses åter vara inordnad i det civila livet, få behålla de rättigheter som
härflyta ui honom tillgodoförda avgifter. Dessa rättigheter böra bibehållas
under en tidsperiod av minst tolv månader.

5. När obligatorisk försäkring, avseende sjukpenning, sjukvård och moderskapshjälp,
är gällande samt omfattar en väsentlig del av den arbetande
befolkningen, bör person, vilken hemförlovats från krigsmakten eller därmed
jämställd tjänst, vara berättigad till dylika prestationer vid sjukdom och
barnsbörd, som inträffar under tiden mellan hemförlovningen och den tidpunkt,
vid vilken vederbörande kan anses åter vara inordnad i det civila
livet. Denna rätt bör bibehållas under en tidsperiod av minst tolv månader.

När den obligatoriska försäkringen innefattar moderskapshjälp och sjukvård
för den försäkrades anhöriga, bör hemförlovad, som omfattas av försäkringen,
vara berättigad till sådan prestation för sina anhöriga.

När sjukpenningen till sin storlek är beroende av den försäkrades avlöning,
bör till hemförlovad utgående ersättning beräknas efter ett uppskattat, enhetligt
och skäligt avlöningsbelopp.

6. Staten bör bära de kostnader, som uppkomma därigenom att personer,
vilka tjänstgöra i krigsmakten eller därmed jämställda organisationer, tillgodoföras
pensionsförsäkringsavgifter samt försäkras mot sjukdom i avvaktan
på att de åter skola inordnas i det civila livet; dock att, när den militära avlöningen
för viss kategori av dylika personer, med hänsyn till värdet av till
dem utgående underhåll samt i förekommande fall familjebidrag, sammanlagt
kan anses minst motsvara den gängse lönen inom industrien, en viss del av
pensionsförsäkringsavgiften må avdragas å den militära avlöningen.

Bestämmelserna i föregående stycke skola icke äga tillämpning i de fall,
då dylik person i kraft av vederbörande lands lagstiftning fortsätter att under
sin tjänstgöring uppbära en väsentlig del av sin civila avlöning och de i lagen
föreskrivna normala försäkringsavgifterna alltjämt skola erläggas i vad
honom angår.

Bilaga C.

Rekommendation (nr 69) angående hälso- och sjukvård.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående frågan örn sjukvårdande
verksamhet, vilken fråga innefattas i fjärde punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

Kung}. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

antager denna, den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
hälso- och sjukvård, 1944» [Medical Care Recommendation, 1944].

Med hänsyn till att Atlantdeklarationen åsyftar »den mest fullständiga samverkan
mellan alla nationer på det ekonomiska området i syfte att tillförsäkra
alla människor förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt framåtskridande
och social trygghet»;

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationens konferens genom
en den 5 november 1941 antagen resolution givit sin anslutning till denna i
Atlantdeklarationen fastslagna princip samt högtidligt utlovat internationella
arbetsorganisationens fulla medverkan vid densammas genomförande,

med hänsyn till att möjligheten att erhålla erforderlig hälso- och sjukvård
utgör en väsentlig beståndsdel i den sociala tryggheten och

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationen främjat sådan
verksamhet

genom att låta föreskrifter örn sjukvård inflyta i konventionen angående
ersättning för olycksfall i arbete, 1925, och sjukförsäkringskonventionema
(industri etc. och jordbruk), 1927,

genom att underrätta organisationens medlemmar genom styrelsen om de
resultat expertkonferenser uppnått med avseende å folkhälsan och sjukförsäkring
under perioder av ekonomisk depression, det ekonomiska utnyttjandet
av läkarvård och läkemedel vid sjukförsäkringssystem och ledande
principer för sjukvårdande och förebyggande verksamhet vid invaliditets-,
ålderdoms- och efterlevandeförsäkring,

genom antagande vid de amerikanska staternas första och andra arbetskonferens
av de resolutioner, varigenom inter-amerikanska socialförsäkringskodexen
upprättades, genom deltagande med en delegation från styrelsen j
första inter-amerikanska konferensen för social trygghet, vid vilken konferens
Santiago de Chile-deklarationen antogs, och genom styrelsens godkännande
av statuterna för inter-amerikanska konferensen för social trygghet, vilken
konferens inrättats såsom ett permanent organ för samarbete mellan myndigheter
och institutioner för social trygghet i samverkan med internationella
arbetsbyrån, ävensom

genom internationella arbetsbyråns rådgivande medverkan vid utarbetandet
av socialförsäkringssystem i ett flertal länder samt genom andra åtgärder,

med hänsyn till att vissa medlemsstater icke vidtagit sådana åtgärder som
ligga inom deras behörighet för att förbättra folkhälsan genom utvidgning
av möjligheterna till erforderlig sjukvård, utarbetande av planer för den
allmänna hälsovårdens utveckling, utvidgad upplysningsverksamhet beträffande
hälsovård, förbättrade närings- och bostadsförhållanden, ehuru deras
behov i dessa avseenden äro starkt framträdande och att det är i hög grad
önskvärt att dessa medlemsstater snarast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder
för att uppnå och efter hand överskrida de internationella miniminormerna
i dessa avseenden,

med hänsyn till den synnerliga önskvärdheten av alt redan nu ytterligare
åtgärder vidtagas för att utveckla och sammanföra läkarvårdens olika grenar,
utsträcka sådan verksamhet till alla arbetande och deras familjer, däri inbegripna
även jordbruksbefolkningen och självständiga arbetare, och undanröja
obilliga oregelbundenheter, utan att likväl betaga någon rätten att
på egen bekostnad efter eget val bereda sig nödig läkarvård,

med hänsyn till att detta syfte kan främjas genom uppställandet av vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

allmänna principer, vilka böra följas av medlemsstaterna vid organiserandet
av deras hälso- och sjukvårdsverksamhet,

förordar konferensen, att medlemsstaterna måtte beakta följande grundsatser,
så skyndsamt förhållandena i vederbörande land det medgiva, vid organiserandet
av hälso- och sjukvårdsverksamheten i och för genomförande av
femte punkten i Atlantdeklarationen och att därefter, i enlighet med vad styrelsen
därom må komma att bestämma, till internationella arbetsbyrån avgiva
rapport angående de åtgärder, som vidtagits för dessa principers genomförande.

I, Allmänt.

Huvuddragen av verksamheten.

1. En hälso- och sjukvårdsorganisation bör tillgodose varje individs behov
av vård, meddelad av läkare eller med sådan jämförlig yrkesutövare, och
av allt bistånd i övrigt, som kan lämnas vid medicinska institutioner:

a) för att återställa individens hälsa, förhindra sjukdomens utveckling och
minska lidandet, när han angripits av ohälsa (sjukvård); och

b) för att skydda och stärka hans hälsa (hälsovård).

2. Arten och omfattningen av den vård, som skall lämnas genom organisationen,
bör fastställas i lag.

3. De myndigheter eller organ, som äro ansvariga för verksamheten, böra
tillhandahålla de vårdberättigade vård under medverkan av läkare eller jämförliga
yrkesutövare samt genom anordnande av sjukvårdsanstalt^- och andra
likartade institutioner.

4. Kostnaden för verksamheten bör täckas kollektivt genom regelbundna,
periodiska inbetalningar i form av antingen socialförsäkringsavgifter eller
skatter eller bådadera.

Verksamhetens former.

5. Vård bör lämnas antingen genom en organisation, som utgör en gren av
socialförsäkringen, kompletterad med social hjälp för att tillgodose behovet
hos personer i svag ekonomisk ställning, vilka ännu ej omfattas av socialförsäkringen,
eller genom en särskild offentlig organisation.

6. Då vården lämnas inom socialförsäkringens ram, bör:

a) en var, som erlägger försäkringsavgifter, hans maka och barn, i den mån
de försörjas av honom, sådana andra av honom beroende, som angivas i den
nationella lagstiftningen, ävensom varje annan, som är försäkrad genom för
honom erlagda avgifter, vara tillförsäkrade den vård som organisationen erbjuder; b)

vård åt personer, som ännu ej äro försäkrade, lämnas såsom socialhjälp,
örn de äro förhindrade att på egen bekostnad tillgodose sitt vårdbehov; och

c) organisationen bekostas genom avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare
samt genom bidrag av det allmänna.

7. Då vården lämnas genom en offentlig organisation, bör

a) varje samhällsmedlem vara tillförsäkrad den vård som organisationen
erbjuder;

b) organisationen finansieras genom medel, åvägabragta antingen genom
en progressiv skatt, utgående särskilt för delta ändamål eller för bestridande
av samtliga kostnader för hälso- och sjukvård, eller genom andra allmänna
medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

II. Verksamhetens omfattning.

Utsträckning till liela befolkningen.

8. Organisationen bör tillgodose alla samhällsmedlemmar, vare sig de äro
sysselsatta i förvärvsarbete eller ej.

9. Då verksamheten begränsas till en del av befolkningen eller till visst
område eller då ett på avgifter grundat system redan tillämpas i fråga örn
andra socialförsäkringsgrenar och möjligheter föreligga att efter hand utsträcka
försäkringssystemet till befolkningen i dess helhet eller större delen
av densamma, torde socialföräkringsformen vara lämplig.

>10. Då hela befolkningen skall tillgodoses av sjukvårdsorganisationen och
man önskar förbinda densamma med en allmän hälsovårdsorganisation, bör
ett offentligt organ härför inrättas.

Verksamhetens utövande genom socialförsäkring.

11. Då vården ingår som ett led i socialförsäkringen, böra alla samhällsmedlemmar
ha rätt till densamma såsom försäkringstagare, eller om de
sakna möjlighet att själva förskaffa sig vård, i avvaktan på försäkringens utsträckning,
lia rätt till vård på vederbörande myndighets bekostnad.

12. Alla vuxna samhällsmedlemmar (d. v. s. en var som icke är att hänföra
till barn enligt moment 15 böra vara skyldiga att erlägga försäkringsavgifter,
i den män deras inkomst icke understiger existensminimum. Avgiftsskyldigs
av honom beroende maka eller make bör vara försäkrad i kraft av
familjeförsörjarens avgift, utan att denna på grund härav höjes.

13. Andra vuxna, som styrka, att inkomsten understiger existensminimum,
understödstagare däri inräknade, böra vara berättigade till vård såsom försäkringstagare,
och böra försäkringsavgifterna för dem erläggas av vederbörande
myndighet. Denna myndighet bör ock fastställa vad som skall anses
såsom existensminimum.

14. Därest och så länge vuxna samhällsmedlemmar, vilka icke äro i stånd
att erlägga försäkringsavgift, icke äro försäkrade på sätt i moment 13 angles,
bör vården av dessa bekostas av vederbörande myndighet.

15. Alla barn (d. v. s. en var, som icke uppnått 16 års ålder eller den högre
ålder som kan föreskrivas, eller som är beroende av andra för sitt normala
uppehälle under fullföljande av studier eller yrkesutbildning) böra vara försäkrade
i kraft av de avgifter, som erlagts av försäkrade vuxna i allmänhet
eller för dessas räkning, utan att tilläggsavgifter skola erläggas av deras föräldrar
eller dem, sorn ha vårdnaden örn barnen.

16. Därest och så länge barn icke äro försäkrade på sätt i moment 15 sägs,
emedan organisationen ännu icke utsträckts till hela befolkningen, böra de
vara försäkrade i kraft av de avgifter, som erläggas av deras fader eller moder
eller för dessas räkning, utan att tilläggsavgift erlägges för barnen. Barn,
som icke tillförsäkrats vård i denna ordning, böra vid behov vårdas på vederbörande
myndighets bekostnad.

17. Är försäkringstagare i ett socialförsäkringssystem försäkrad med rätt
till kontanta förmåner eller åtnjuter någon kontanta förmåner enligt ett sådant
system, bör lian och sådana av honom beroende personer, som omförmälas
i moment 6. jämväl vara sjukvårdsförsäkrade.

Verksamhetens utövande genom offentlig hälso- och sjukvårdsmyndighet.

18. Då vård lämnas genom offentlig hälso- och sjukvårdsmyndighet, bör
tillgången till vården icke göras beroende av vissa villkor, såsom fullgjord

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

skattskyldighet eller behovsprövning, utan böra alla samhällsmedlemmar
hava samma rätt till vård.

lil. Sjukvårdens administration och samordnande med den allmänna

hälsovården.

Vårdens omfattning:.

19. Tillgång till fullständig hälso- och sjukvård bör städse beredas under
rationell organisation och samordning, i största möjliga utsträckning, med
den allmänna hälsovården.

Ständig: tillgång till fullständig vård.

20. Fullständig hälso- och sjukvård bör stå till förfogande på varje tid och
plats för alla av organisationen omfattade samhällsmedlemmar, på samma
villkor och utan hinder av administrativ, ekonomisk eller politisk natur eller
eljest utan samband med vederbörandes hälsotillstånd.

21. Den tillhandahållna vården skall avse vård av såväl allmänpraktiserande
läkare som specialister, inom och utom sjukhus (även besök i hemmet),
tandvård, vård av sjuksköterska i hemmet eller å sjukhus eller annan medicinsk
institution, vård av utbildade barnmorskor och annan förlossningsvård
i hemmet eller å sjukhus, vistelse å sjukhus, konvalescenthem, sanatorium
och annan likartad anstalt, läkemedel och andra medicinska och kirurgiska
hjälpmedel, inklusive proteser samt vård, tillhandahållen av andra,
vilka författningsenligt äga utöva med läkarens jämförliga yrken.

22. All vård och alla hjälpmedel böra tillhandahållas vid varje tidpunkt
och utan tidsbegränsning, när och så länge behov av desamma föreligger, och
endast vara underkastade läkarens bedömande ävensom sådana skäliga inskränkningar,
som betingas av vårdens tekniska organisation.

23. De vårdberättigade böra kunna anlita alla polikliniker, vårdanstalter
o. d., var de än vistas, när vårdbehov uppstår, i hemorten eller annorstädes
inom det område, som organisationen omfattar, oberoende av medlemskap i
viss försäkringsinrättning, icke erlagda försäkringsavgifter eller andra omständigheter,
som icke äga samband med hälsotillståndet.

24. Verksamheten bör handhavas av lämpliga sjukvårdsdistrikt, tillräckligt
stora för att organisationen skall bilda en fullständig och väl avvägd
enhet under tillsyn av en central myndighet.

25. Då organisationen omfattar endast en del av befolkningen eller för
närvarande administreras av olika försäkringsinrättningar eller myndigheter,
böra ifrågavarande inrättningar och myndigheter tillförsäkra de vårdberättigade
behandling genom att gemensamt träffa överenskommelse med läkare
och jämförliga yrkesutövare och genom att gemensamt inrätta och driva
vårdcentraler eller andra anstalter i avvaktan på verksamhetens sammanförande
på regional och nationell bas.

26. Åtgärder böra av ledningen för organisationen vidtagas för att tillförsäkra
de vårdberättigade erforderlig vård å sjukhus och liknande anstalter,
antingen genom avtal med förefintliga offentliga eller godkända privata anstalter
eller ock genom att själv inrätta och driva ändamålsenliga sådana.

Rationell organisation av verksamheten.

27. Ett optimum av vård bör göras lätt tillgängligt för de vårdberättigade
genom en organisation, som garanterar största möjliga ekonomi och effektivitet
i fråga örn facklig utbildning, personal, utrustning och andra hjälp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

medel samt genom nära kontakt och samarbete mellan alla utövare av läkaryrket
eller närstående yrken och de olika institutionerna i systemet.

28. Oförbehållsam anslutning av största möjliga antal läkare och jämförliga
yrkesutövare är ofrånkomlig, örn en nationell organisation skall bliva
effektiv. Antalet allmänpraktiserande läkare, specialister, tandläkare, sköterskor
och andra yrkesutövare inom organisationen bör anpassas efter de
vårdberättigades fördelning och behov.

29. Alla anordningar för diagnos och behandling, däri inräknade laboratorier
och röntgenanläggningar, böra stå till de allmänpraktiserande läkarnas
förfogande, varjämte dessa böra ha tillgång till specialister vid rådgivning
och vård, biträde av sköterskor och barnmorskor, farmaceutisk och annan
personal ävensom sjukhusplatser för sina patienter.

30. Fullständig och tidsenlig teknisk utrustning för all slags specialistvård,
inklusive tandvård, bör tillhandahållas. Specialisterna böra genom
medverkan av allmänpraktiserande läkare ha tillgång till alla sjukhus och
forskningsinstitutioners hjälpmedel ävensom erforderligt bistånd av exempelvis
sköterskor i fråga örn patienter i öppen vård.

31. För att förverkliga dessa mål bör vård företrädesvis meddelas genom
gemensam praktik vid centraler av olika slag i effektivt samarbete med sjukhusen.

32. I avvaktan på inrättandet och erfarenheten av sadan gemensam praktik
vid sjukvårds- och hälsovårdscentraler, böra de vårdberättigade lämpligen
behandlas av läkare eller jämförliga yrkesutövare, verksamma i egna
mottagningslokaler.

33. Då sjukvårdsorganisationen omfattar större delen av befolkningen, bora
ändamålsenliga sjukvårds- och hälsovårdscentraler anordnas, utrustas^ och
drivas av den myndighet, som leder verksamheten inom distriktet, i någon
av de i momenten 34, 35 och 36 angivna formerna.

34. Då sjukvårdsmöjlighetema äro otillräckliga eller då det, redan vid
vårdorganisationens grundläggning i distriktet finnes ett system med polikliniker
för allmän eller specialistvård, kunna sjukhus lämpligen inrättas
såsom eller omändras till centraler, vilka meddela all slags vård, vare sig
patienterna intagas å sjukhus eller icke, och kompletteras med lokala anordningar
för allmän läkar- eller liknande behandling.

35. Då tillgången på allmänt praktiserande läkare vid sidan av sjukhusorganisationen
är god, men specialisterna huvudsakligen konsulteras och arbeta
å sjukhusen, böra lämpligen sjukvårds- och hälsovårdscentraler för den
öppna vården inrättas, medan specialistvården för såväl intagna som icke
intagna patienter centraliseras till sjukhusen.

36. Då både allmänpraktik och specialistvård äro väl utvecklade jämsides
med sjukhusorganisationen, böra lämpligen centraler anordnas för ali behandling
av icke-intagna sjuka — allmänmedicinsk- såväl som specialistvård
och annan jämförlig behandling — medan lall som erfordra sjukhusvård
hänvisas till sjukhusen.

37. Då organisationen icke omfattar en större del av befolkningen men
ändock innesluter ett avsevärt antal personer och möjligheterna att erhålla
sjukhus- eller annan vård äro otillräckliga, bör försäkringsinrättningen —
eller försäkringsinrättningarna gemensamt — upprätta ett system av sjukvårds-
oell hälsovårdscentraler, som meddela all slags behandling, däri inbegripen
sjukhusvård vid centralsjukhus och såvitt möjligt transportmedel; dylika
centraler kunna vara nödvändiga särskilt örn de försäkrade äro spridda
över större, glest befolkade områden.

38. Då organisationen omfattar eli mindre område som icke medgiver inrättandet
av en fullständig vårdcentral och möjligheterna till specialistvård

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

inom området äro otillräckliga, bör försäkringsinrättningen — eller inrätt»
n in gar na gemensamt — lämpligen tillhandahålla mottagningslokaler, där
specialister stå till de vårdberättigades förfogande.

39. . Da organisationen omfattar en relativt liten del av befolkningen, boende
inom ett område med omfattande privatpraktik, böra de läkare och
med dem jämförliga yrkesutövare, som medverka i organisationen, lämpligen
samarbeta i centraler, som de själva förhyra, utrusta och driva och vid vilka
både vårdberättigade i allmänhet och privatpatienter kunna behandlas.

40. Då organisationen omfattar endast ett fåtal personer, som äro spridda
över ett tättbefolkat område med tillräckliga vårdmöjligheter, och sådan gemensam
privat praktik som omnämnes i moment 39 icke står till buds, böra
de vårdberättigade lämpligen behandlas av läkare och jämförliga yrkesutövare,
som utöva sin verksamhet i egna mottagningslokaler, och vid offentliga
eller godkända enskilda sjukhus eller andra motsvarande anstalter.

.41. Ambulerande kliniker i automobiler eller flygplan, utrustade för första
hjälp, tandvård, allmän undersökning och eventuellt annan vård såsom
mådra- och spädbarnsvård, böra tillhandahållas inom områden med gles befolkning
och pa stort avstand från städer; anordningar böra därvid vidtagas
för kostnadsfri transport av patienter till sjukvårdscentraler och sjukhus.

Samarbete med deli allmänna hälsovården.

42. De, som omfattas av organisationen, böra komma i åtnjutande av allman
hälsovård, vare sig denna tillhandahåller hela folket eller vissa grupper
därav medel att förbättra och skydda hälsan, innan denna äventyras eller det
blivit känt, att så är förhållandet, och vare sig hälsovården utövas av läkare
och jämförliga yrkesutövare eller annorledes.

43. Organisationen bör samverka med den allmänna hälsovården, antingen
genom nära samarbete mellan socialförsäkringsinrättningarna för sjukvård
och organen för den allmänna hälsovården eller därigenom att sjukvård
och allmän hälsovård sammanföras till en enda offentlig organisation.

4.4. Lokal samordning av sjukvård och allmän hälsovård bör eftersträvas
antingen genom att sjukvårdscentraler inrättas i omedelbar närhet av hälsovårdscentraler
eller genom att gemensamma centraler inrättas för all hälsovård
eller större delen därav.

45. Läkare och jämförliga yrkesutövare som medverka i organisationen
eller arbeta vid hälsovårdscentralerna böra lämpligen fullgöra sådana till
hälsovården hörande uppgifter som med fördel kunna av dem fullgöras, såsom
vaccinering, undersökning av skolbarn och andra grupper, rådgivning
till blivande mödrar och mödrar med spädbarn samt annan likartad vård. IV.

IV. Verksamhetens uppgifter.

46. Organisationen bör åsyfta att bereda bästa möjliga vård med vederbörlig
hänsyn tagen till förhållandet mellan läkare och patient och till läkarens
yrkesmässiga och personliga ansvar under samtidigt beaktande av både
de vårdberättigades och de i organisationen medverkandes intressen.

Val av läkare och kontinuitet i sjukvården.

47.. Den vårdberättigade bör äga att, bland de allmänpraktiserande läkare,
som äro knutna till oi-ganisationen, och bo på ett skäligt avstånd från hans
hem, välja den läkare, av vilken han önskar lili behandlad för framtiden
(husläkare); han bör lia samma rätt att välja läkare för sina barn. Samma
grundsatser böra också gälla i fråga örn valet av tandläkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

48. I)å behandling meddelas vid eller från hälsovårdscentialei, böi den
vårdberättigade äga att anlita hälsovårdscentral inom ett skäligt avstand tran
sitt hem och att för sig och sina barn välja en läkare och en tandläkare
bland de vid denna central verksamma läkarna och tandläkarna.

49 Då sjukvårdscentral saknas, bör den vårdberättigade lia ratt att utse
husläkare och tandläkare bland de till organisationen knutna allmänpraktiserande
läkare och tandläkare, vilkas mottagningslokaler ligga pa ett skäligt

avstånd från hans hem. ,

50 Den vårdberättigade bör, under förutsättning att meddelande härom
lämnas inom föreskriven tid, kunna byta husläkare eller tandläkare pa fullgoda
skäl, såsom brist på personlig kontakt och förtroende.

51. Allmänpraktiserande läkare eller tandläkare, som äro knutna bil or ganisationen,

böra ha rätt att mottaga eller avvisa en patient men ma icke
mottaga patienter till ett antal, som överstiger ett fastställt maximum eller avvisa
sådana patienter, som icke själva ha valt läkare utan på objektiva grunder
hänvisats till honom av organisationen. 0

52. Vård av specialister eller utövare av läkaryrket närstående yrken, såsom
sköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster och andra, bör kunna erhållas
efter hänvisning och genom förmedling av husläkaren, vilken därvid bör
beakta patientens önskningar, örn flera inom ifrågavarande specialfack eller
yrke stå till förfogande vid centralen eller inom rimligt avstånd från patientens
hem. Särskilda anordningar böra vidtagas för att tillgodose behovet av
specialistvård, som önskas av patienten men icke tillratts av husläkaren.

53. Sjukhusvård bör kunna erhållas efter hänvisning av husläkaren eller
av konsulterad specialist.

54. Om sjukhusvård lämnas vid den central, till vilken husläkaren eller
specialisten är knuten, bör patienten företrädesvis behandlas å sjukhuset av
sin egen husläkare eller av den specialist, till vilken han hänvisats.

55. Såvitt möjligt böra anordningar vidtagas för att de allmänpraktiserande
läkarna och tandläkarna vid sjukvårdscentralerna skola kunna konsulteras
efter överenskommelse.

Läkares oell med dem jämförliga yrkesutövares arbetsvillkor och si Ulli! ilig.

56. Arbetsvillkoren för de till organisationen knutna läkarna och jämförliga
yrkesutövare böra fastställas på sadant sätt, att de medgiva skälig inkomst
under arbete, semester och sjukdom ävensom rätt till egen och efterlevandepension
samt icke innefatta annan inskränkning i handlingsfriheten
än som föranledes av vederbörlig fackinspektion; arbetsvillkoren böra icke
vara ägnade att minska vederbörandes intresse för huvuduppgiften att bibehålla
och förbättra de vårdberättigades hälsotillstånd.

57. Allmänpraktiserande läkare, specialister och tandläkare,, vilka medverka
i en organisation, som omfattar hela eller större delen av befolkningen,
böra lämpligen heltidsanställas mot viss lön samt tillförsäkras skäliga förmåner
med hänsyn till ledighet, sjukdom, ålderdom och dödsfall; det förutsättes
att läkaryrket är vederbörligen företrätt inom det ledande organet.

58. Då allmänpraktiserande läkare eller tandläkare med egen praktik ulfära
deltidsarbete för en organisation med ett tillräckligt antal vårdberättigade,
böra de lämpligen erhålla ersättning med ett visst för år utgående grundbelopp,
ävensom förmåner beträffande ledighet, sjukdom, ålderdom och dödsfall
samt med tillägg, örn så anses lämpligt, av eli visst belopp för värjo
vårdad patient eller familj.

59. Specialister med egen praktik, sorn utföra deltidsarbete för en organisation
med ett avsevärt antal vårdberättigade, böra lämpligen erhålla ersättning
i förhållande lill den tid de ägna åt sådant arbete (dellidslönj.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23i. (Bilagor).

60. Läkare och tandläkare med egen praktik, som utföra deltidsarbete för
en organisation med endast ett fåtal vårdberättigade, böra lämpligen erhålla
arvode för konsultation eller behandling.

61. Bland övriga till organisationen knutna yrkesutövare böra de, som
meddela personlig vård, lämpligen heltidsanställas mot viss lön samt tillförsäkras
skäliga förmåner med hänsyn till ledighet, sjukdom, ålderdom och
dödsfall, under det att de som tillhandahålla sjukvårdsmateriel o. d. böra ersättas
enligt fastställda taxor.

62. Arbetsvillkoren för de till organisationen knutna läkarna och jämförliga
yrkesutövare böra vara enhetligt reglerade för hela landet eller för de
delar därav som organisationen omfattar samt godtagna av vederbörande
representativa organ; avvikelser må endast ifrågakomma, i den mån de betingas
av olikheter i kraven på sjukvård.

63. Åtgärder böra vidtagas för att bereda de vårdberättigade möjlighet
till anförande av besvär angående behandlingen och läkarna och jämförliga
yrkesutövare angående deras förhållande till organisationen; dylika besvär
skola prövas av lämpligt skiljedomsorgan under förhållanden, som erbjuda
garantier för ett objektivt domslut.

64. Tillsynen över de läkare och jämförliga yrkesutövare, som äro verksamma
inom organisationen, bör anförtros åt organ, i vilka övervägande ingå
representanter för de ifrågavarande yrkena och som äga befogenhet att vidtaga
disciplinära åtgärder.

65. Då under i moment 63 angivet förfarande en läkare eller jämförlig
yrkesutövare inom organisationen tillvitas att ha åsidosatt sin tjänsteplikt,
skall besvärsorganet hänskjuta ärendet till det i moment 64 nämnda tillsvnsorganet.

Yrkesskicklighet oell utbildning.

66. Skicklighet och utbildning på ifrågavarande områden böra uppehållas
vid högsta möjliga nivå såväl genom stränga krav på utbildning, praktisk
tjänstgöring och legitimation som ock genom vidmakthållande och utvecklande
av skickligheten och kunskaperna hos dem, som äro sysselsatta i organisationen.

67. Läkare, som äro knutna till organisationen, böra ha förvärvat tillfredsställande
utbildning i socialmedicin.

68. Medicine oell odontologie studerande böra, innan de legitimeras, vara
skyldiga att tjänstgöra såsom assistenter vid vårdcentraler eller -kliniker,
särskilt i landsbygdsdistrikt, under tillsyn och ledning av erfarna läkare och
tandläkare.

69. En minimitjänstgöring såsom underordnad läkare vid sjukhus bör ingå
bland kompetensfordringarna för de läkare, som önska vinna anställning
i organisationen.

70. Läkare, som önska vinna anställning såsom specialister i organisationen,
böra kunna styrka vederbörlig kompetens i ifrågavarande specialitet.

71. Till organisationen knutna läkare och tandläkare böra kunna åläggas
att periodiskt deltaga i fortbildningskurser, anordnade och godkända för
detta ändamål.

72. För övriga här ifrågavarande yrkesutövare bör kunna föreskrivas tillräcklig
utbildning vid sjukhus eller vårdcentraler; tillika böra fortbildningskurser
anordnas med skyldighet för dem, som äro sysselsatta i organisationen,
att tid efter annan deltaga i sådana kurser.

73. De sjukhus, som drivas av eller samarbeta med organisationen, böra
erbjuda^ tillfredsställande möjligheter till undervisning och forskning.

74. Yrkesutbildning och vetenskaplig forskning böra främjas genom finansiellt
stöd från staten och genom lagstiftningsåtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

V. Verksamhetens finansiering.

Vid socialförsäkringssystem.

Ib. Den högsta avgift, som må påföras en försäkrad, bör icke överskrida ett
belopp, utgörande så stor del av hans inkomst att detsamma, om det uttoges
av alla försäkrade efter samma norm, skulle täcka den sannolika totalkostnaden
för vårdverksamheten, däri inräknad kostnaden för vård åt sådana av
honom beroende personer, som angivas i moment 6.

76. Den avgift, som erlägges av en försäkrad, bör utgöra en så stor del
av maximiavgiften, som han utan olägenhet kan bära.

77. Arbetsgivare böra åläggas att gälda viss del av maximiavgiften för
sina arbetstagares räkning.

78. Personer, vilkas inkomst icke överstiger existensminimum, böra befrias
från försäkringsavgifter. Skäliga avgifter böra för deras räkning gäldas
av det allmänna, dock att beträffande arbetstagare avgifterna helt eller delvis
böra bestridas av vederbörande arbetsgivare.

79. De kostnader för verksamheten, som icke täckas av försäkringsavgifterna,
böra bäras av skattebetalarna.

80. Avgifter, som skola erläggas av arbetstagare, böra lämpligen inkasseras
av deras arbetsgivare.

81. Örn medlemskap i en yrkessammanslutning eller särskilt tillstånd är
obligatoriskt för någon grupp av självständiga arbetare eller företagare, må
sammanslutningen eller det tillståndsgivande organet ansvara för avgifternas
inflytande.

82. Centrala eller lokala myndigheter må göras ansvariga för att avgifter
uppbäras beträffande självständiga arbetare eller företagare, som äro registrerade
för beskattningsändamål.

83. Då ett socialförsäkringssystem med kontanta förmåner tillämpas, böra
avgifterna till detta system och till hälso- och sjukvårdsorganisationen lämpligen
uppbäras i ett sammanhang.

Vid en statlig organisation.

84. Kostnaden för organisationen bör täckas av allmänna medel.

85. Då hälso- och sjukvården omfattar befolkningen i dess helhet samt
organiserats under enhetlig central och lokal ledning, bör densamma lämpligen
finansieras å den allmänna statsbudgeten.

86. Då den sjukvårdande verksamheten och den allmänna hälsovården äro
administrativt skilda, kan det vara lämpligt att finansiera sjukvårdsorganisationen
genom särskild beskattning.

87. Dylika skattemedel böra uteslutande disponeras för finansiering av
sjukvårdsorganisationen.

88. Skatten bör vara progressiv och beräknad så, att den ger en tillräcklig
inkomst för finansiering av organisationen.

89. Personer, vilkas inkomst icke överstiger existensminimum, böra icke
vara skyldiga att erlägga denna skatt.

90. Skatten bör lämpligen uppbäras genom de statliga skattemyndigheterna
eller, då statlig inkomstskatt icke uttages, genom de kommunala uppbördsmyndighetema.

Fondbildnlng.

91. Åtgärder böra vidtagas — förutom för att skapa normala inkomstkällor
för finansiering av hälso- och sjukvården — för utnyttjande av de
sociala försäkringsinstitutionernas tillgångar eller av fonder, som tillkommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

på annat sätt, för att täcka extraordinära utgifter, som nödvändiggöras av
organisationens utvidgning och förbättring, särskilt genom byggande och utrustande
av sjukhus och hälsovårdscentraler.

VI. Tillsyn och förvaltning.

Hälsovärdens enhetlighet och demokratiska kontroll.

92. Sjukvården och den allmänna hälsovården böra övervakas av ett
centralt olgan och förvaltas distriktsvis i enlighet med moment 24; de sjukvårdsberättigade
såväl som läkarna och övriga berörda yrkesutövare böra
därvid lia medinflytande.

Förenlietligande av den centrala förvaltningen.

93. En central myndighet, representativ för samhället, bör vara ansvarig
för utformningen av de allmänna principerna för hälso- och sjukvården och
för tillsynen av densamma. Myndigheten bör dock hava att rådföra sig och
samarbeta med läkare och jämförliga yrkesutövare i alla fackfrågor och att
inhämta de vårdberättigades mening beträffande frågor om den allmänna
planläggningen och förvaltningen av organisationen.

94. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen oell
en central statsmyndighet utövar tillsyn över eller administrerar all sjukvård
och allmän hälsovård, böra de vårdberättigade anses vara representerade
genom chefen för ifrågavarande myndighet.

95. Den centrala statsmyndigheten bör stå i kontakt nied de vårdberättigade
genom rådgivande organ, bestående av representanter för organisationer
inom olika befolkningsgrupper, såsom fackföreningar, arbetsgivarföreningar,
handelskammare, jordbrukarorganisationer, kvinno- och barnavårdssammanslutningar.

96. Då organisationen omfattar endast en del av befolkningen och en
central statsmyndighet utövar tillsyn över all sjukvård och allmän hälsovård,
böra representanter för de försäkrade deltaga i tillsynen, företrädesvis genom
rådgivande kommittéer, i vad beträffar alla allmänna principfrågor rörande
sjukvårdsorganisationen.

97. Den centrala statsmyndigheten bör höra representanter för läkarna
och jämförliga yrken, företrädesvis genom rådgivande kommittéer, i alla frågor
rörande arbetsvillkoren för de medverkande yrkesutövarna liksom i övriga
frågor av i första hand facklig natur, särskilt vid utarbetandet av lagar och
föreskrifter avseende arten, omfattningen och meddelandet av den vård, som
organisationen lämnar.

98. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen
och ett representativt organ utövar tillsyn eller administrerar all sjukvård
och allmän hälsovård, böra de vårdberättigade vara direkt eller indirekt representerade
i detta organ.

99. I sådant fall böra läkarna och jämförliga yrkesutövare vara företrädda
i det representativa organet, lämpligen till samma antal som de vårdberättigade
eller staten; yrkesrepresentantema skola utses av de berörda yrkena
eller föreslås av representanter för dessa och förordnas av regeringen.

100. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen
och en expertkorporation, upprättad genom lag eller särskilda bestämmelser,
utövar tillsyn över eller administrerar all sjukvård och allmän hälsovård, bör
korporationen lämpligen bestå av utövare av läkaryrket och jämförliga yrken
samt lämpliga lekmän till lika antal.

Kunni. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

101. Yrkesmannen i expertkorporationen böra förordnas av regeringen
efter förslag av representanter för läkare och jämförliga yrkesutövare.

102. Det representativa verkställande organet eller den expertkorporation,
som utövar tillsyn över eller administrerar sjukvård oell allmän hälsovård,
bör vara ansvarigt inför regeringen.

103. I förbundsstater må den centrala myndighet, som omnämnes i föregående
moment, kunna vara antingen en federal eller statlig myndighet.

Lokalför vältning.

104. Den lokala förvaltningen av sjukvård och allmän hälsovård bör vara
enhetlig elier samordnad för de distrikt, som bildats för ändamålet, på sätt
i moment 24 sägs, och sjukvårdsangelägenheterna i distriktet böra administreras
av eller i samråd med organ, som är representativt för de vårdberättigade
och delvis består eller biträdes av representanter för läkarkåren och jämförliga
yrkesutövare för att skydda såväl de vårdberättigades som nämnda
yrkesutövares intressen samt garantera organisationens tekniska effektivitet
och läkarnas yrkesfrihet.

105. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen
i distriktet, bör sjukvård och allmän hälsovård lämpligen förvaltas av en för
hela distriktet gemensam myndighet.

106. Då i sådant fall distriktsmyndigheten förvaltar hälso- och sjukvårdsangelägenheterna
på de vårdberättigades vägnar, böra läkare och jämförliga
yrkesutövare deltaga i administrationen, företrädesvis genom expertkommittéer,
utsedda av dessa yrkesgrupper eller förordnade av distriktets allmänna
förvaltningsmyndigheter eller av regeringen efter förslag av vederbörande yrkesgrupper.

107. Då en organisation, som omfattar hela eller .större delen av befolkningen
i distriktet, ledes av ett representativt organ, bör distriktets allmänna
förvaltningsmyndighet för de vårdberättigades räkning, ävensom läkarkåren
och jämförliga yrkesutövare inom distriktet vara representerade i detta organ,
lämpligen till samma antal.

108. Då organisationen ledes av distriksavdelningar eller -representanter
för den centrala myndigheten, böra läkare och jämförliga yrkesutövare inom
distriktet deltaga i administrationen, företrädesvis genom verkställande expertkommittéer,
utsedda eller förordnade på sätt i moment 106 sägs.

109. Oavsett distriksstyrelsens form bör den myndighet, som förvaltar
sjukvårdsangelägenheterna, stå i ständig kontakt med de vårdberättigade i
distriktet genom rådgivande organ, valda av organisationer, som äro representativa
för olika befolkningsgrupper, på sätt i moment 95 sägs.

110. Då en organisation på socialförsäkringsbasis omfattar endast en del
av befolkningen, bör förvaltningen lämpligen anförtros åt ett representativt
verkställande organ, ansvarigt inför regeringen och bestående av representanter
för de vårdberättigade, läkarkåren och jämförliga yrken samt arbetsgivarna.

Förvaltningen av Mlsovårdsinstitutioner.

lil. Hälsovårdsinslilutioner, som ägas och drivas av organisationen, såsom
hälsovårdscentraler eller sjukhus, böra förvaltas under demokratisk
kontroll och medverkan av läkarkåren, eller — hell eller övervägande —
av läkare, utsedda av eller förordnade efter hörande av till organisationen
knutna läkare och jämförliga yrkesutövare, i samarbete med samtliga vid anstalten
arbetande läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Besvärsrätt.

112. Vårdberättigad, läkare eller jämförlig yrkesutövare, som vädjat till
det skiljedomsorgan, varom förmäles i moment 63, bör hava rätt att få dess
beslut prövat av en fristående domstol.

113. Läkare och jämförliga yrkesutövare, gentemot vilka disciplinära åtgärder
vidtagits av den tillsynsmyndighet, varom förmäles i moment 64, böra
ha rätt att anföra besvär över denna myndighets beslut hos en fristående
domstol.

114. Då den tillsynsmyndighet, varom förmäles i moment 64, underlåter
att vidtaga disciplinära åtgärder i ett ärende, som i enlighet med moment 65
dit hänskjutits av skiljedomsorganet, böra parterna ha rätt att anföra besvär
hos en fristående domstol.

Bilaga D.

Rekommendation (nr 70) angående socialpolitisk minimistandard i
icke-självständiga områden.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående den socialpolitiska minimistandarden
i icke-självständiga områden, vilken fråga utgör den femte
punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tolfte dagen i maj månad år nitlonhundrafyrliofyra
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen angående
socialpolitik i icke-självständiga områden, 1944» [Social Policy in
Dependent Territories Recommendation, 1944],

Då den ekonomiska utvecklingen och det sociala framåtskridandet för befolkningen
inom icke-självständiga områden alltmera ställts i förgrunden för
politiken i de stater, som äro ansvariga för dessa områdens förvaltning,
då internationella arbetsorganisationen från sin begynnelse strävat att
stödja regeringar, arbetsgivare och arbetare i deras ansträngningar för uppfyllandet
av denna målsättning,

då Atlantdeklarationen givit uttryck för dess undertecknares önskan »att
åstadkomma den mest fullständiga samverkan mellan alla nationer på det
ekonomiska området i syfte att tillförsäkra alla människor förbättrade arbetsvillkor,
ekonomiskt framåtskridande och social trygghet»,

då internationella arbetsorganisationens konferens genom en den 5 november
1941 antagen resolution givit sin anslutning till principerna i Atlantdeklarationen
och högtidligt utlovat internationella arbetsorganisationens
fulla medverkan vid dessa principers genomförande,

då internationella arbetsorganisationen vid upprepade tillfällen antagit
konventioner och rekommendationer rörande vissa sidor av levnads- och
arbetsförhållandena i icke-självständiga områden samt i enlighet med artikel
35 i organisationens konstitution främjat tillämpningen i sådana områden av
konventioner och rekommendationer av allmän räckvidd,

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor). 49

då icke-självständiga folks framåtskridande såvitt avser deras välfärd och
utveckling röner inflytande såväl av de ekonomiska relationerna mellan de
icke-självständiga områdena och världen i övrigt som ock av åtgärder, vilka
vidtagas inom ifrågavarande områden, och

då det är önskvärt att fastslå grundprinciperna för socialpolitiken i ickesjälvständiga
områden och att sörja för utsträckningen till sådana områden
av godtagen internationell minimistandard samt för förbättring av denna
standard i syfte att förverkliga uppnåendet av ovan angivna mål,

antager konferensen efterföljande rekommendation:

1- Varje medlem av internationella arbetsorganisationen bör vidtaga eller
fullfölja sådana åtgärder, som ligga inom dess kompetens, för att främja befolkningens
i icke-självständiga områden välfärd och utveckling genom effektiv
tillämpning av de allmänna principer, som angivas i del I av bilagan
till denna rekommendation.

2. Varje medlem av organisationen, som är ansvarig för ett icke-självständigt
område, bör vidtaga alla åtgärder inom sin kompetens för att inom
varje sådant område säkerställa en effektiv tillämpning av sådan minirnistandard,
som angives i del II av bilagan till denna rekommendation, och
bör särskilt framlägga denna rekommendation för behörig myndighet eller
behöriga myndigheter för att inom varje sådant område förverkliga den i
nämnda del angivna minimistandarden.

3. Varje medlem av organisationen bör, om den godkänner denna rekommendation,
underrätta internationella arbetsbyråns direktör om sitt godtagande
av de i del I av bilagan angivna allmänna principerna. Medlemmen
bör snarast möjligt delgiva direktören detaljer rörande de åtgärder, som
vidtagits för att i varje område, för vilket medlemmen i fråga är ansvarig,
förverkliga i del II av bilagan angiven minimistandard och därefter, i enlighet
med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till internationella
arbetsbyrån avgiva rapport rörande de åtgärder, som vidtagits för rekommendationens
genomförande.

4. Den i del II av bilagan till denna rekommendation angivna standarden
skall betraktas såsom minimistandard, vilken icke inskränker eller
eljest inverkar på förpliktelsen att tillämpa den högre standard, som åligger
medlem av organisationen enligt organisationens konstitution eller enligt någon
internationell konvention, som medlemmen må ha ratificerat, och skall
i intet fall tolkas eller tillämpas så, att den inskränker det skydd, som tillkommer
därav berörda arbetare enligt gällande lagstiftning.

Bilaga.

Del I. Allmänna principer.

Artikel 1.

1. Den politik, som är avsedd att tillämpas inom icke-självständiga områden
(kolonier, mandatområden etc.), skall i första hand syfta till befolkningens
inom sådana områden välfärd och utveckling och till stärkande av
dess förhoppningar om sociala framsteg.

2. Den allmänna politiken skall utformas under vederbörligt hänsynstagande
lill dess återverkningar på den icke-självständiga befolkningens välfärd.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 234. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Artikel 2.

1. För att främja ekonomiskt framåtskridande och sålunda lägga grunden
för sociala framsteg skola alla ansträngningar göras för att på internationell,
regional, nationell eller territoriell bas lämna finansiellt och tekniskt stöd
åt den ekonomiska utvecklingen inom icke-självständiga områden under
kontroll av den lokala administrationen, på ett sätt som tryggar befolkningens
intressen.

2. Målet för alla offentliga myndigheters politik skall vara att tillse, att erforderliga
medel stå till förfogande för sagda ändamål under villkor, som
tillförsäkra befolkningen inom icke-självständiga områden full nytta av en
sådan utveckling.

3. I särskilda fall skola internationella, regionala eller nationella åtgärder
vidtagas för uppnående av sådana handelsvillkor, att en skälig levnadsstandard
säkerställes för kvalificerade producenter av de väsentliga exportvarorna
inom icke-självständiga områden.

Artikel 3.

Älla åtgärder skola vidtagas för att på lämpligt sätt, internationellt, regionalt,
nationellt eller territoriellt, främja förbättringar beträffande allmän
hälsovård, bostadsförsörjning, folknäring, undervisning, barnavård, kvinnans
ställning, anställningsvillkor, ersättning till löntagare och självständiga producenter,
skyddet av migrerande arbetare, social trygghet, förvaltningsverksamhet
samt produktionsförhållandena i allmänhet. Dessa åtgärder skola inbegripa
en lämplig handelspolitik i de länder, av vilka de icke-självständiga
områdena äro beroende.

Artikel 4.

Alla åtgärder skola vidtagas för att effektivt vinna befolkningens i ickesjälvständiga
områden medverkan vid utformandet och genomförandet av
åtgärder för sociala framsteg, företrädesvis genom av befolkningen valda ombud,
där så är lämpligt och möjligt.

Del II. Minimistandard.

Avdelning 1. Slaveri.

Artikel 5.

För uppnående av målet fritt arbete i en fri värld fastslås den principen,
att slavhandel och slaveri i alla former skola förbjudas och effektivt bekämpas
i alla icke-självständiga områden.

Avdelning 2. Opium.

Artikel 6.

1. På grund av den fara, som bruket av opium kan innebära för befolkningens
hälsa, arbetskraft och allmänna välfärd i de icke-självständiga områdena,
fastslås den principen, att handeln med opium och andra farliga
gifter skall strängt regleras på sådant sätt, att arbetarnas intressen helt och
fullt skyddas.

2. I alla icke-självständiga områden, där opiumrökning alltjämt är medgiven,
bör till prövning upptagas frågan om utfärdande av förbud häremot
eller örn avskaffande av regeringsmonopol beträffande opiumhandeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 3. Tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Artikel 7.

1- Tvångs- eller obligatoriskt arbete, som eventuellt har införts under av
pågående krig betingade utomordentliga förhållanden, skall fullständigt avskaffas
inom kortast möjliga tid. I avvaktan härpå skola i icke-självsländiga
områden åtgärder vidtagas för att öka frivilligt utbud av arbetskraft.

2. Tvångs- eller obligatoriskt arbete i andra former skall avskaffas inom
kortast möjliga tid.

Därest tvångs- eller obligatoriskt arbete inom icke-självständiga områden
tillämpas provisoriskt och i undantagsfall, skola de i konventionen angående
tvångs- eller obligatoriskt arbete, 1930, angivna villkoren och garantierna
iakttagas. I intet tall skola enskilda arbetsgivare tillåtas använda tvångseller
obligatoriskt arbete, oavsett om de arbeta enligt statliga kontrakt eller ej.

4. Möjligheten av att upphäva eller återkalla eventuellt medgivna undantag
från tillämpningen inom icke-självständiga områden av bestämmelserna
i nyssnämnda konvention skall övervägas.

5. Möjligheten av en tillämpning av konventionen angående tvångs- eller
obligatoriskt arbete, 1930, inom sådana icke-självständiga områden, där dylikt
arbete kan förekomma och där denna konvention ännu icke är i kraft,
skall övervägas.

6. De stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där
tvangs- eller obligatoriskt arbete kan förekomma, och vilka ännu icke ratificerat
ifrågavarande konvention, skola överväga lämpligheten av ratificermg
av konventionen.

Artikel 8.

För att motverka användandet av indirekt tvång till arbete skall tillämpning
av de principer, som angivits i rekommendationen angående indirekt
arbetstvång, 1930, övervägas.

Avdelning 4. Rekrytering av arbetare.

Artikel 9.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att avskaffa tvångsrekrytenng
av arbetare och ersätta sådan rekrytering med anordningar vilka ehuru
grundade på frivilligt utbud av arbetskraft genom fria, av regeringen kontrollerade
formedhngsanstalter, sörja för läkarundersökning, transport, kost
och inkvartering samt erbjuda alla andra förmåner, som tillkomma arbetare
enligt gallande system.

1 1 avvaktaa på Utformningen av nya förslag rörande metoder för an skaffande

av arbetskraft och i syfte att främja en snar övergång till en dylik
ordning skall en tillämpning av bestämmelserna i rekommendationen angående
avskaffande av rekrytering, 1936, tagas under övervägande.

Artikel 10.

L. Möjligheten av en tillämpning av konventionen angående rekryterim:
av infödda arbetare, 1936, inom sådana icke-självständiga områden där en
dyhk rekrytering kan förekomma och där denna konvention ännu’icke är
i kraft, skall övervägas.

2. De stater, som ha ansvar för sådana icke-självständiga områden där
rekrytering kan förekomma och vilka ännu icke ratificerat ifrågavarande
konvention, skola överväga lämpligheten av ratificering.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 5. Särskilda typer av anställningsavtal.

Artikel 11.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att reglera^ långtidsanställ ningar

genom ett system av skriftliga avtal i de fall, där sådana avtal pakallas
enligt bestämmelserna i konventionen angående arbetsavtal (för infödda
arbetare), 1939. o

2. Möjligheten av en tillämpning av konventionen angående arbetsavtal
(för infödda arbetare), 1939, inom sådana icke-självständiga områden, där
anställning enligt långtidsavtal kan förekomma och där denna konvention
ännu icke är i kraft, skall övervägas.

3. De stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där
anställning enligt långtidsavtal kan förekomma och vilka ännu icke ratificerat
ifrågavarande konvention skola överväga lämpligheten av en ratificering.

Artikel 12.

I syfte att bestämt begränsa den avtalsenliga anställningstiden skola möjligheterna
för en tillämpning av bestämmelserna i rekommendationen angående
arbetsavtal (för infödda arbetare), 1939, övervägas.

Artikel 13.

1. Lämpliga åtgärder skola vidtagas för att utjämna tillgång och efterfrågan
på arbetskraft inom områden, där i viss utsträckning tillfälligt anlitande
av arbetskraft är oundvikligt, ävensom för att förhindra icke önskvärd
tillströmning av tillfällig arbetskraft till orter med mera ovissa sysselsättningsmöjligheter.

2. För att säkerställa största möjliga användning av den normalt disponibla
arbetskraften på dessa orter skola lämpliga åtgärder, såsom kortfristiga
arbetsavtal, övervägas.

Artikel 1U.

1. Bruket att å arbetskort eller i arbetsböcker, vilka arbetaren enligt lag
skall hava tillgängliga, införa subjektiva omdömen örn arbetarens uppförande
eller skicklighet skall avskaffas.

2. Användningen av arbetskort eller arbetsböcker skall regleras i syfte att
förhindra deras utnyttjande såsom ett medel för hot eller tvång i arbetet.

Artikel 15.

Därest en gift man enligt kontrakt är anställd inom eget land men på avsevärt
avstånd från sitt hem, skall vederbörande myndighet, där så lämpligen låter
sig göra, bereda honom tillfälle att, om han så önskar, medföra sin hustru
och sin familj.

Avdelning1 6. Straffsanktioner.

Artikel 16.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att avskaffa straffpåföljder
för brytande av arbetsavtal, på sätt som föreskrives i art. 1 i konventionen
angående straffpåföljder (för infödda arbetare), 1939.

2. Möjligheten av en tillämpning av nämnda konvention inom sådana
icke-självständiga områden, där straffpåföljder kunna förekomma och där
konventionen ännu icke är i kraft, skall övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

3. De stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där
straffpåföljder kunna förekomma, och vilka ännu icke ratificerat ifrågavarande
konvention, skola överväga lämpligheten av en ratificering.

Avdelning 7. Anställning av barn och minderåriga.

Artikel 17.

1. Inom icke-självständiga områden skola, i den utsträckning som de lokala
förhållandena medgiva, lämpliga åtgärder vidtagas för en successiv utveckling
av ett omfattande system för undervisning, yrkesutbildning och lärlingsväsen,
i syfte att bekämpa analfabetism hos barn och minderåriga och
att effektivt förbereda dem för en nyttig sysselsättning.

2. För att barnen skola kunna utnyttja förefintliga undervisningsmöjligheter
och för att dessa möjligheter icke skola begränsas av efterfrågan på
minderårig arbetskraft skall det vara förbjudet att använda barn i skolåldern
till arbete d sådana områden, där tillfredsställande undervisningsmöjligheter
förefinnas för flertalet barn i skolåldern.

Artikel 18.

1. Barn under 12 års ålder må endast användas lill lättare arbete inom
jordbruk eller hushåll, i vilket allenast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens
familj, eller i lättare jordbruksarbete, som bedrives kollektivt av lokala
samfälligheter. Nämnda åldersgräns skall successivt höjas, allteftersom skolpliktsåldem
utsträckes.

2. Därest överflyttning av barn till en arbetsgivares familj är sedvanemässigt
tillåten, skola villkoren för överflyttning och anställning noggrant regleras
och övervakas, vare sig barnet är över eller under 12 år. Det successiva
avskaffandet av dylik överflyttning skall uppställas som ett mål för socialpolitiken
i icke-självständiga områden.

Artikel 19.

Barn under 15 år må icke anställas i industriellt företag eller arbeta å till
sådant företag hörande arbetsplats.

Artikel 20.

Barn under 15 år må icke anställas eller arbeta ombord å fartyg.

Artikel 21.

1. Minderårig, som icke fyllt 16 år, må icke användas i arbete under jord
i gruva.

2. Minderårig, som fyllt 16 men icke 18 år, må användas i arbete under
jord i gruva endast efter företeende av läkarintyg, utvisande lämplighet för
sådant arbete samt utfärdat av vederbörligen godkänd läkare.

Artikel 22.

1. Minderårig, som icke fyllt 18 år, må icke användas som eldare eller
kollämpare ombord å fartyg.

2. Därest i hamn, där endast minderåriga, som icke fyllt 18 år, finnas att
tillgå, behov uppstår av kollämpare eller eldare, må sådan anställas, under
villkor att två personer anställas i stället för den erforderlige kollämparen
eller eldaren. Medgivandet i fråga gäller dock endast beträffande minderårig,
som uppnålt 16 års ålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

3. Bestämmelserna i denna artikel äro dock icke tillämpliga

a) på användandet av minderåriga till arbete ombord å fartyg, som huvudsakligen
framdrivas på annat sätt än med ånga;

b) på minderåriga, som uppnått minst 16 års ålder, och vilka, sedan de
vid läkarundersökning icke företett sjuklighet, svaghet eller bristande
kroppsutveckling, må anställas såsom kollämpare eller eldare på
fartyg, som uteslutande gå i kustfart.

Artikel 23.

Bestämmelserna i artiklarna 18:1, 19 och 20 äro icke tillämpliga på arbete,
som utföres av barn eller ungdom ombord på skolskepp eller i erkända,
offentliga eller enskilda, tekniska undervisningsanstalter, vilka ha föreskrivna
undervisningsplaner och där den tid, under vilken eleverna fullgöra övningar
eller lärlingsarbete är lämpligt utmätt samt arbetet övervakas av behörig
myndighet.

Artikel 24.

1. I fall av ohälsosamt, farligt eller tungt arbete skall antingen högre minimiålder
fastställas än den i artiklarna 18: 1 och 19 angivna eller arbetstiden
för minderåriga mellan minimiåldern för anställning och den lämpliga
högre åldern regleras genom särskilda bestämmelser eller ock speciella
skyddsåtgärder vidtagas.

2. Särskilda åtgärder skola vidtagas till skydd för minderåriga, som erhålla
tillstånd att antaga arbete utom hemmet.

Artikel 25.

1. Minderårig, som icke fyllt 18 år, må icke användas i nattarbete i industriellt
företag eller å till sådant företag hörande arbetsplats.

2. Minderåriga, som fyllt 16 år, må dock användas i nattarbete under
utomordentliga, av vederbörande myndighet noga bestämda omständigheter.

Artikel 26.

1. Minderårig, som icke fyllt 18 år, må användas i arbete ombord å fartyg
endast efter företeende av läkarintyg, utvisande lämplighet för sådant arbete
samt utfärdat av vederbörligen godkänd läkare.

2. I trängande fall må vederbörande myndighet medgiva minderårig, som
icke fyllt 18 år, att taga anställning ombord å fartyg utan att ha undergått
läkarundersökning, under förutsättning att sådan undersökning äger rum
på arbetsgivarens bekostnad i första hamn, som fartyget anlöper, samt att,
därest tillfredsställande läkarintyg icke kan erhållas, den minderårige såsom
passagerare återsändes på arbetsgivarens bekostnad till den hamn eller plats,
där han anställdes, eller till sin hemort, därest avståndet till denna är
mindre.

Artikel 27.

Vid utbyggandet av undervisningssystem, anpassat efter de kommunala
samfälligheternas ekonomiska och sociala behov, bör tillämpningen av de i
rekommendationen angående yrkesutbildning, 1939, angivna principer beaktas,
i den mån detta med hänsyn till lokala förhållanden är möjligt och
lämpligt.

Artikel 28.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna avdelning skola administrativa
organ eller funktionärer biträda. Dessa organ eller funktionärer skola
utses i enlighet med i moderlandet eller andra självstyrande länder tillämpade
grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 8. Användande av kvinnor i arbete.

Artikel 29.

Ett av målen för vederbörande myndigheters sociala politik skall vara att,
under behörigt hänsynstagande till lokala förhållanden, vidtaga lämpliga
åtgärder för att tillförsäkra kvinnor möjligheter till allmän undervisning,
yrkesutbildning och sysselsättning, skydd mot hälsofarligt arbete och ekonomisk
eller annan exploatering, däri inbegripna åtgärder till skydd för mödrar,
samt rättvis och med männen jämställd behandling såvitt avser lön och
arbetsvillkor i övrigt.

Artikel 30.

Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att förbättra kvinnornas sociala
och ekonomiska ställning inom sådana icke-självständiga områden, där enligt
lag eller sedvänja kvinnorna kvarhållas i en ställning, som gör skäl för beteckningen
träldom.

Artikel 31.

1. Moderskapsskydd skall snarast möjligt införas för kvinnor, anställda
i industriella eller handelsföretag.

2. Härvid skall målet vara att med de jämkningar, som må påkallas av
lokala förhållanden, genomföra bestämmelserna i konventionen angående
användande av kvinnor i arbete, 1919, före och efter nedkomsten samt särskilt
följande grundsatser:

a) rätt för kvinnan till ledighet från sin anställning före och efter
nedkomsten,

b) rätt för kvinnan att åtnjuta läkarvård och ekonomiskt stöd under
sådan ledighet.

Artikel 32.

1. Kvinnor må icke användas i arbete nattetid i industriellt företag eller
å till sådant ansluten arbetsplats.

2. Arbete nattetid må dock utföras av kvinnor,

a) då arbetet avser råmaterial eller under beredning varande produkter,
som lätt förstöras; och

b) vid fall av speciella svårigheter, som icke kunna förutses och icke
hava periodiskt återkommande karaktär.

3. Förbudet mot arbete nattetid kan vidare upphävas, då i fall av ett
allvarligt nödtillstånd allmänt intresse så påfordrar.

4. Bestämmelserna i denna artikel äga icke tillämpning på kvinnor, som
innehava ledande, med ansvar förbundna befattningar och icke normalt
utföra manuellt arbete.

Artikel 33.

1. Kvinnor må icke användas i arbete under jord i gruva.

2. Vederbörande myndighet kan dock medgiva undantag från nämnda
förbud såvitt avser

a) kvinnor, som innehava ledande befattningar och icke utföra manuellt
arbete;

b) kvinnor, som fullgöra hälsovårdande eller sociala uppgifter;

c) kvinnor, som i utbildningssyfte tillbringa en övningstid i underjordisk
del av gruva;

d) varje annan kvinna, som tillfälligt uppehåller sig i underjordisk
del av en gruva för utövande av ett icke manuellt yrke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 9. Lön.

Artikel 35.

1. Höjande av levnadsstandarden skall anses såsom det huvudsakliga
målet vid planläggningen av den ekonomiska utvecklingen.

2. Alla rimliga, efter de lokala förhållandena lämpade åtgärder skola vidtagas
för att åt självständiga producenter och löntagare trygga uppehållandet
av en genom officiella undersökningar fastställd levnadsstandard och för att
sätta dem i stånd att genom egna insatser förbättra denna levnadsstandard.

3. Inom sådana ekonomiska företag, som påfordra arbetarens vistelse
utom hemorten, skall hänsyn tagas till familjens normala behov.

4. Därest inom ett område arbetskraft från annat område tillfälligt utnyttjas,
skola åtgärder vidtagas för att uppmuntra överflyttning av en del
av arbetarnas tillgodohavanden från förstnämnda område till det område,
som ställt arbetskraften till förfogande.

5. Då arbetarna och deras familjer flytta från ett område med låga levnadskostnader
till ett annat med högre sådana kostnader, skall hänsyn tagas
till den ökning i levnadskostnaderna, som flyttningen föranleder.

6. Ersättning helt eller delvis i form av alkoholhaltiga eller andra rusdrycker
skall förbjudas.

Artikel 36.

Beträffande alla offentliga arbeten, vare sig de igångsatts av offentlig
myndighet eller på grund av avtal mellan sådan myndighet och arbetsgivare
skall gälla, att lönesatser och allmänna anställningsvillkor icke skola vara
ogynnsammare än de allmänt gängse samt att de såvitt möjligt skola fastställas
efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Avdelning 10. Hälsovårds- och bostadsförhållanden samt social trygghet.

Artikel 37.

1. Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att förbättra befolkningens
hälsa genom utbyggnad av sjukvårdsorganisationen, utarbetande av planer
för hälsovården, övervakning av epidemiska och endemiska, i tropiska ickesjälvständiga
områden förhärskande sjukdomar samt lämpliga åtgärder för
deras bekämpande genom hygienisk upplysning samt förbättrade näringsoch
bostadsförhållanden.

2. Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att genom undersökningar
fastställa befolkningens näringsbehov samt medlen att förbättra näringsstandarden
och förverkliga den livsmedelspolitik, som sådana undersökningar
anvisa. Nationella organ för folknäringsfrågor böra upprättas och utrustas
med erforderliga ekonomiska resurser samt nödig befogenhet.

3. Vederbörande myndighet skall vara ansvarig för uppnående och vidmakthållande
av tillfredsställande bostadsförhållanden. Målet för strävandena
härutinnan bör vara att bereda de arbetare, som normalt för sitt uppehälle
äro beroende av sin arbetslön, möjlighet att erhålla tillfredsställande
bostäder, som icke tillhöra arbetsgivaren.

o 4. Därest ett företag, vari arbetskraft finnes anställd, är beläget i ett område,
där tillfredsställande bostäder icke äro tillgängliga, skall det åligga
företaget att tillhandahålla bostäder på rimliga villkor. Vederbörande myndighet
skall därvid fastställa minimistandard för bostäderna och utöva sträng
kontroll över att denna upprätthålles. Vederbörande myndighet skall tillika
fastställa de rättigheter, som tillkomma arbetare, vilken blir nödsakad över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

lämna sin bostad, då anställningen upphör. Alla nödvändiga åtgärder skola
vidtagas för att säkerställa dessa rättigheter.

Artikel 38.

I den utsträckning så med hänsyn till lokala förhallanden är möjligt skola
åtgärder vidtagas för underhåll och vård av sjuka samt för vård av åldringar,
invalider och oförsörjda efterlevande till avlidna.

Artikel 39.

1. Bestämmelser skola genom lag meddelas rörande ersättning åt arbetare
vid arbetsoförmåga, förorsakad av olycksfall, som inträffat till följd av eller
under arbetet, ävensom åt oförsörjda efterlevande, då olycksfallet medfört
arbetarens död samt rörande sjukvård åt arbetare, som skadats genom olycksfall.

2. Lagstiftningen rörande olycksfall i arbete skall äga tillämpning pa alla
arbetare, anställda och lärlingar, som äro sysselsatta ombord å fartyg eller
i industri-, handels- eller jordbruksföretag.

3. Undantag må dock medgivas beträffande:

a) personer, som utföra tillfälligt arbete utan samband med arbetsgivarens
företag;

b) hemarbetare;

c) medlemmar av arbetsgivarens familj, som uteslutande arbeta för
hans räkning och som bo under hans tak;

d) arbetare med icke-manuellt arbete, vilkas arbetsinkomst överstiger
en viss, lagligen fastställd gräns.

Artikel 40.

1. Till arbetare, som blivit oförmögna till arbete genom yrkessjukdom,
eller, vid dödsfall på grund av sådan sjukdom, till deras efterlevande skall
utbetalas ersättning i enlighet med de allmänna principerna för ersättning
för olycksfall i arbete.

2. Sådan ersättning skall dock kunna begränsas till de viktigaste yrkessjukdomarna
inom vederbörande område.

Avdelning 11. Förbud mot olika behandling pit grund av hudfärg eller religion samt
mot andra diskriminerande åtgärder.

Artikel 41.

1. De allmänna regler, som i varje land finnas meddelade beträffande
arbetsvillkor, skola tillförsäkra alla arbetare, som lagligen äro bosatta eller
arbeta i landet, lika ekonomisk behandling.

2. Olika behandling av arbetare på grund av ras, hudfärg, trosbekännelse
eller stamtillhörighet såvitt avser deras rätt till offentlig eller privat anställning,
skall vara förbjuden.

3. Alla åtgärder, som med hänsyn till lokala förhållanden äro möjliga,
skola vidtagas för att effektivt främja lika behandling vid anställning, genom
tillhandahållande av utbildningsmöjligheter, genom motarbetande av olika
behandling vid kollektivavtalsförhandlingar och diskriinination, som grundar
sig på medlemskap i en facklig organisation, samt genom andra lämpliga
medel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 12. Yrkesinspektion.

Artikel 42.

1. Yrkesinspektion skall anordnas inom områden, där sådan icke redan
finnes. Arbetsplatserna skola inspekteras med täta mellanrum.

2. Inspektörerna skola icke hava vare sig direkt eller indirekt intresse i
de företag, som stå under deras tillsyn.

3. Arbetarna och deras representanter skola sättas i tillfälle att fritt träda
i förbindelse med inspektörerna.

Avdelning 13. Arbetsgivare oeh arbetarorganisationer.

Artikel 43.

1. Rätten för såväl arbetsgivare som arbetstagare att bilda sammanslutningar
för lagliga ändamål skall genom lämpliga åtgärder tryggas.

2. Alla åtgärder skola vidtagas för att åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
bereda tillfälle att medverka vid inrättandet av och arbetet i
organ för förlikning, skiljedom, fastställande av minimilöner och yrkesinspektion.
Därest representativa arbetarorganisationer ännu icke kommit till
stånd, skall vederbörande myndighet utse kvalificerade personer att å arbetarnas
vägnar förhandla samt genom råd och anvisningar biträda vid arbetarorganisationernas
grundande.

3. Alla åtgärder skola vidtagas för att tillförsäkra fackföreningar, vilka
representera vederbörande arbetare, rätt att sluta kollektivavtal med enskilda
arbetsgivare eller organisationer av sådana.

Artikel 44.

1. Så skyndsamt som möjligt skola organ upprättas för biläggandet av
kollektiva tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

2. Representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna
representanter för respektive organisationer, där sådana finnas, skola
om möjligt sättas i stånd att medverka i dylika organ, på sätt och i den
utsträckning — i varje fall dock till lika antal och på samma villkor — som
må bliva bestämt av vederbörande myndighet.

Avdelning 14. Kooperativa organisationer.

Artikel 45.

1. Vederbörande myndigheters ekonomiska program bör innefatta stöd åt
och utveckling av kooperationen, däri inbegripna kooperativa arbeiarorganisationer
för främjande av hälsovård, bostadsförsörjning och undervisning.
Åtgärderna böra innefatta finansiellt stöd, närhelst så prövas lämpligt.

2. I nu angivet syfte skall övervägas:

a) införandet av lämplig lagstiftning, enkel och föga utgiftskrävande
i tillämpningen, omfattande alla former av kooperation;

b) inrättandet av särskilda myndigheter med uppgift att befordra och
övervaka utvecklingen av kooperativa organisationer samt främja kooperativ
fostran.

3. De kooperativa organisationerna skola, i den mån så befinnes lämpligt,
vara effektivt företrädda i offentliga myndigheter och kommittéer, som beröra
organisationernas verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 15. Definitioner och tillämpningsområde.

Artikel 46.

I denna rekommendation förstås med

a) uttrycket »jordbruksföretag» samtliga arbetsprocesser i företaget för
konservering och distribution av företagets jordbruksprodukter, såvida
icke dessa åtgärder lämpligen betecknas såsom en del av ett industriellt
företag;

b) uttrycket »handelsföretag»

1J affärsföretag och kontor, däri inbegripet företag, vars rörelse
helt eller huvudsakligen består i försäljning, köp, distribution, försäkring
och förvaltning av gods, förmedling av lån eller uppdrag av vad
slag det vara må;

2) anstalter för behandling eller vård särskilt av åldringar, invalider,
sjuka eller fattiga;

3) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra näringsställen; 4)

teatrar och offentliga nöjeslokaler samt

5) varje företag, som till sin art är jämförligt med de här ovan under
1), 2) och 4) angivna;

c) uttrycket »industriföretag»

1) företag, i vilka varor tillverkas, ändras, rengöras, repareras,
dekoreras, fullbordas, förberedas för försäljning eller förstöras eller i
vilka material omvandlas, däri inbegripna företag för skeppsbyggnad
ävensom för framställning, omvandling eller överförande av elektrisk
kraft, för produktion eller distribution av gas eller drivkraft av något
slag, för rening och distribution av vatten samt för värmeberedning;

2) företag, som avse uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation
eller förändringar av byggnader, järnvägar, spårvägar, flygplatser,
hamnar, dockor, pirar, anläggningar till skydd mot översvämning
eller kustens söndervittring, kanaler, anläggningar för sjöfart,
inrikes sjöfart inbegripen samt flygtrafik, vägar, tunnlar, broar, viadukter,
kloaker, brunnar, institutioner för irrigation och dränering,
anläggningar för tele-kommunikation (telefon, telegraf, radio! anläggningar
för framställning och distribution av elektricitet och gas, oljeledningar
och vattenverk eller liknande anläggningar ävensom företag
med uppgift att förbereda dylika anläggningar eller installationer;

3) gruvor, stenbrott och andra företag för utvinning av material
ur jorden;

4) företag för transporter av personer och varor med undantag
av transporter för hand, för den händelse dessa företag ej böra betraktas
såsom delar av ett jordbruks- eller handelsföretags verksamhet;

d) uttrycken »jordbruksföretag», »handelsföretag» och »industriföretag»
såväl offentliga som enskilda företag;

e) uttrycket »fartyg» alla farkoster av vad slag de vara må, i offentlig
eller privat ägo, som användas i sjöfart, med undantag av krigsfartyg;
vid tolkning må uteslutas fartyg understigande visst minimitonnage och
med en besättning, som understiger viss numerär;

f) uttrycket »natt» en tidrymd av åtminstone elva på varandra följande
timmar; dock må i sådana tropiska länder, i vilka arbetet avhrytes
viss tid mitt på dagen, nattperioden förkortas, örn kompenserande
vilotid medgives under dagen;

g) uttrycket »minimiålder», i de fall då födelsedatum icke kan fastställas
med tillräcklig noggrannhet, antaglig minimiålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Artikel 47.

Vederbörande myndighet må från tillämpningen av bestämmelserna i denna
rekommendation undantaga företag eller fartyg, beträffande vilka på
grund av deras beskaffenhet och storlek en tillräckligt effektiv övervakning
icke är möjlig.

Bilaga E.

Rekommendation (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid
övergången från krig till fred.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående åtgärder rörande sysselsättningsförhållandenas
reglering vid övergången från krig till fred, vilken
fråga inbegripes under den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
sysselsättning (vid övergången från krig till fred), 1944» [Employment (Transition
from War to Peace) Recommendation, 1944.]

Med hänsyn till att främjandet av full sysselsättning för tillgodoseende av
befolkningens livsviktiga behov och för höjande av levnadsstandarden i hela
världen är ett huvudmål för internationella arbetsorganisationen,

med hänsyn till att för uppnående av full sysselsättning ekonomiska åtgärder,
genom vilka arbetstillfällen åstadkommas, måste kompletteras med
en effektiv organisation, som hjälper arbetsgivarna att erhålla den lämpligaste
arbetskraften och arbetstagarna att erhålla den lämpligaste anställningen
och som överhuvud taget gör det möjligt att, när helst så erfordras,
anskaffa och nöjaktigt fördela kompetent arbetskraft på olika produktionsgrenar
samt på skilda geografiska områden, och

med hänsyn till att arten och omfattningen av de förskjutningar i sysselsättningen,
som inträda vid övergången från krigs- till fredsförhållanden,
komma att nödvändiggöra särskilda åtgärder, främst för att underlätta återanställningen
i civilt arbete av från krigsmakten demobiliserad personal, av
personal som entledigats från anställning i krigsproduktionen och av alla
dem, vilkas tidigare sysselsättning avbrutits till följd av kriget, fiendens åtgärder
eller deltagande i motstånd mot fienden eller mot av fienden kontrollerade
myndigheter, så att personer av dessa kategorier förhjälpas att utan
dröjsmål finna lämpligast möjliga arbete,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte tilllämpa
följande allmänna principer och därvid med vederbörligt beaktande
av förhållandena i varje särskilt land överväga det föreslagna sättet för dessa
principers genomförande samt att till internationella arbetsbyrån insända de
upplysningar angående i detta sammanhang vidtagna åtgärder, som arbetsbyråns
styrelse må besluta att låta inhämta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Allmänna principer.

I. I syfte att möjliggöra för alla dem, som önska arbete, att snarast möjligt
återgå till förutvarande sysselsättning eller överföras till annat lämpligt
arbete bör varje regering införskaffa alla erforderliga upplysningar om utbudet
eller det väntade utbudet av arbetskraft samt angående framtida sysselsättningsmöj
ligheter.

II. Demobiliseringen av krigsmakten och militära hjälporganisationer
samt återförandet till hemlandet av krigsfångar, deporterade och andra expatrierade
böra planläggas under största möjliga hänsynstagande till individen
och till dennes möjligheter att på ett tillfredsställande sätt återinträda i
det civila livet.

III. Nationella planer för industriens demobilisering och omställning böra
i samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer utarbetas och
andra lämpliga åtgärder vidtagas på sådant sätt, att man snarast möjligt uppnår
full sysselsättning och såmedelst tillgodoser de föreliggande behoven av
varor och tjänster.

IV. Vid strävandet att förverkliga full sysselsättning under såväl själva
övergångstiden som under den följande tiden böra vederbörande offentliga
myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer uppmana
arbetsgivare, som söka arbetskraft, och arbetstagare, som söka anställning,
att i största möjliga utsträckning anlita den offentliga arbetsförmedlingen.

V. Regeringarna böra i största möjliga omfattning till tjänst för de arbetssökande
inrätta offentlig yrkesrådgivning med uppgift att förhjälpa dem
till lämplig sysselsättning.

VI. Planer för yrkesutbildning och omskolning böra i största möjliga utsträckning
utarbetas för att tillgodose behovet bland de arbetstagare, som
skola återgå till sina förutvarande sysselsättningar eller förhjälpas till ny
anställning.

VII. För att undvika större omflyttning av arbetskraft från en trakt till
en annan och förhindra uppkomsten av arbetslöshet inom särskilda lokala
områden böra regeringarna i samarbete med arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer utforma positiva planer med avseende på industriens lokalisering
och den ekonomiska verksamhetens differentiering. Regeringarna
böra även vidtaga åtgärder för att främja arbetskraftens rörlighet såväl
mellan olika yrken som mellan skilda geografiska områden.

VIII. Åtgärder böra vidtagas för att under övergångstiden ge tillfälle till
yrkesutbildning i största möjliga omfattning åt ungdom och yngre arbetare,
som till följd av kriget varit förhindrade att undergå eller fullfölja sådan utbildning.
Åtgärder böra även vidtagas för att främja ungdomens undervisning
och hälsovård.

IX. Omfördelningen av den kvinnliga arbetskraften inom varje lands ekonomiska
liv bör ske enligt principen om full likställighet mellan män och
kvinnor vid erhållande av arbetsanställning på grundval av personlig förtjänst,
skicklighet och erfarenhet, och åtgärder böra vidtagas för att främja
fastställandet av lönesatser, betingade av arbetets art utan avseende på den
anställdes kön.

X. Arbetare, som av olika anledningar invalidiserats, böra beredas de
mest omfattande möjligheter till specialiserad yrkesrådgivning, utbildning och
omskolning samt sysselsättning i nyttigt arbete.

XI. I industrier och yrken med ojämn sysselsättning böra åtgärder vidtagas
för alt uppnå fullt utnyttjande av arbetskraften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Tillämpningsmetoder.

I. Inhämtande av förhandsuppgifter.

1. Regeringarna böra vidtaga åtgärder för att säkerställa systematisk insamling
celi utnyttjande av så fullständiga och aktuella upplysningar som
möjligt i nedan angivna avseenden, nämligen

a) såvitt gäller personal i militär eller därmed jämförlig tjänst samt i
möjligaste mån även sådana personer, vilkas förutvarande sysselsättning avbrutits
till följd av fiendens åtgärder eller till följd av deltagande i motstånd
mot fienden eller av fienden kontrollerade myndigheter — antalet dylika
personer, deras utbildning, föregående anställning, tidigare och nuvarande
yrkesfärdighet samt önskemål örn framtida sysselsättning;

b) såvitt gäller arbetstagare, som nödgats byta sysselsättning under
övergångsperioden från krig till fred, antalet dylika personer, deras fördelning
på olika orter, yrken, kön, yrkesfärdigheter och önskemål; samt

c) antalet och fördelningen av de äldre arbetare, kvinnor och minderåriga,
som efter de utomordentliga, av kriget föranledda förhållandenas upphörande
kunna väntas lämna avlönad anställning ävensom antalet yngre
personer, som komma att inträda på arbetsmarknaden efter avslutad skolgång.

2. En omfattande undersökning bör utföras före krigets slut angående
de arbetskraftsbehov, som kunna väntas komma att föreligga. Undersökningen
bör avse att visa varaktigheten av arbetskraftsbehoven inom olika näringsgrenar,
såväl totalt som i fråga örn viktigare yrkeskategorier.

I de fall, då upplysningar av ifrågavarande slag redan finnas tillgängliga,
böra de ställas till förfogande för de organ, som i främsta rummet
äro ansvariga för insamlandet och utnyttjandet av de förberedande upplysningarna
angående tillgång och efterfrågan på arbetskraft.

Undersökningsmaterialet om arbetskraftsbehovet bör särskilt belysa;

a) den minskning av arbetskraftsbehovet, som kan förutsättas komma
att uppstå till följd av upphörandet av viss krigsmaterielproduktion;

b) den nedskämins av militära förband och hjälporganisationer,
som kan väntas ske efter fientlighetemas upphörande;

c) de eventuella lokala växlingar och förskjutningar i arbetstillgången
inom vissa industrier eller företag, som omedelbart eller efter en viss
övergångstid komma att inträda vid näringslivets anpassning till fredsförhållanden; d)

de sannolika arbetskraftsbehoven inom de näringsgrenar, som
komma att expandera för att fylla efterkrigstidens behov, i synnerhet inom
yrkesområden, vilka äro av särskild betydelse för en förbättring av arbetarnas
levnadsstandard, samt vidare arbetskraftsbehoven vid allmänna arbeten,
däri inbegripna såväl normalt förekommande arbeten som beredskapsarbeten,
planlagda för att öka sysselsättningsmöjligheterna vid en vikande
konjunktur inom näringslivet; samt

e) den sannolika efterfrågan på arbetskraft inom de viktigaste
industrierna och yrkena vid full sysselsättning.

3. Tillgången och efterfrågan på arbetskraft inom olika lokala områden
bör göras till föremål för fortlöpande studium i syfte att fastställa krigets
återverkningar och den sannolika effekten av fientlighetemas upphörande
på sysselsättningssituationen.

4. Medlemsstaterna böra samverka vid insamlandet av under punkt 1
mom. a), b) och c) berörda upplysningar beträffande personer, som till följd
av axelmakternas krigshandlingar fått lämna sitt hemland. Varje regering bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor). 63

lämna dylika upplysningar rörande sådana medborgare i andra medlemsstater,
som uppehålla sig i eget land eller i axelmakternas eller av dessa ockuperade
områden och där avvakta hemsändning, även örn härutinnan tillgängliga
uppgifter måste bliva mycket allmänt hållna.

II. Demobilisering av krigsmaktens personal.

5. En nära samverkan bör organiseras och uppehållas mellan de myndigheter
och institutioner, som övervaka arbetsmarknaden, och de myndigheter,
som ansvara för demobiliseringen av krigsmakten och dess hjälporganisationer
samt för återförandet till hemlandet av krigsfångar och deporterade,
så att ifrågavarande män och kvinnor kunna återinträda i arbetslivet
på kortast möjliga tid.

6. Den omfattning och ordning, vari demobiliseringen avses skola äga
rum, bör övervakas enligt klart uttryckta principer, som genom vidsträckt
publicitet på ett lättfattligt sätt skola bringas till allmänhetens kännedom.

Vid demobiliseringen, vilken på det hela taget bör genomföras så snabbt
militära krav och transportmöjligheterna tillåta, bör beaktas

a) önskvärdheten av att vid regleringen av strömmen av demobiliserade
sådana lokala anhopningar av demobiliserade män och kvinnor undvikas,
som icke stå i rimligt förhållande till vederbörande orts möjlighet att
bereda sysselsättning eller yrkesutbildning; samt

b) önskvärdheten av att personer, vilkas kvalifikationer göra dem
oumbärliga för brådskande återuppbyggnadsarbete, hemförlovas skyndsamt,
i den mån så visar sig nödvändigt.

7. Åtgärder böra vidtagas för att — i den mån de förändrade förhållandena
efter kriget så medge —- bereda de personer tillfälle att återvända
till sitt förutvarande arbete, vilka måst avbryta detta till följd av militärtjänst,
fiendens åtgärder, deltagande i motstånd mot fienden, eller mot av fienden
kontrollerade myndigheter.

Ifrågavarande personer böra genom statliga åtgärder och kollektivavtal
tillförsäkras bästa möjliga anställnings- och befordringsmöjligheter i
enlighet med vederbörandes kvalifikationer.

Åt arbetstagare, vilka kunna komma att förlora sin anställning såsom
en följd av dylika åtgärder, bör omedelbart beredas annan sysselsättning.

8. Vid sidan av planläggningen av återanställningen bör till skyndsamt
övervägande upptagas frågan om beredande ■—- i alla de fall, då såmedelst
vederbörande kan ges en möjlighet att förtjäna sitt uppehälle — av tillräcklig
ekonomisk eller annan hjälp för att sätta kvalificerade demobiliserade
personer i stånd att ägna sig åt eller återupptaga jordbruk, fria yrken eller
annan självständig verksamhet.

III. Näringslivets omställning.

9. Varje regering bör i samarbete med arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer utforma planer för näringslivets demobilisering och omställning
i syfte att främja en snabb och friktionsfri anpassning av produktionen
från krigs- till fredsförhållanden under återuppbyggnadsperioden på sådant
sätt, att full sysselsättning uppnås på kortast möjliga tid; härvid måste hänsyn
tagas till de krigshärjade ländernas trängande behov. Tillfälle bör beredas
de myndigheter, som ulredningen av tillgång och efterfrågan på arbetskraft
åvilar, att taga kännedom om föreliggande planmaterial beträffande
demobilisering och omställning av näringslivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer böra inbjudas att samverka
i syfte att uppnå en omfattande bransch- och regionsplanering och
därigenom skapa förutsättningar för en omställning från krigs- till fredsproduktion
med så liten övergångsarbetslöshet som möjligt.

10. Varje regering bör, såvitt möjligt före krigets slut, taga ställning till
frågan om det framtida utnyttjandet av de statsägda krigsindustriföretagens
kapacitet och utrustning samt dispositionen av överskottslager av material.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om frigörandet av företag
och materiell utrustning, varav trängande behov kan uppstå för fredsproduktionen
och för yrkesutbildningen.

Överhuvud bör man, då icke tillfredsställda konsumtionsbehov föreligga,
icke förstöra eller lämna outnyttjade fabriker, utrustning eller material,
som kunna användas för produktion av varor, vilka skulle kunna finna
avsättning till rimliga priser, under förutsättning av en efterfrågan motsvarande
full sysselsättning.

11. Varje regering bör vid fastställande av grunderna för och formerna
vid hävade eller jämkning av krigsleveranskontrakt särskilt uppmärksamma
möjligheterna att bereda fortsatt sysselsättning eller nya omedelbara arbetstillfällen
åt de berörda arbetarna eller gynnsamma arbetstillfällen på andra
orter. Regeringarna böra även se till, att uppkommande kontraktstvister
snabbt biläggas, så att sysselsättningsförhållandena icke oförmånligt påverkas
av onödiga ekonomiska svårigheter för leverantören. De leverantörer i för
närvarande ockuperade länder, som frivilligt arbetat i fiendens intresse, böra
dock icke få tillfälle att draga nytta av dylika åtgöranden.

12. Åtgärder böra vidtagas för att förvaltningsorganen på ett så tidigt
stadium som möjligt informera arbetsmarknadsmyndigheter och vederbörande
företag om varje förhållande, som befaras medföra entlediganden och
driftsinskränkningar.

Upphandlingsmyndigheterna böra så långt i förväg som möjligt underrätta
företagare såväl i hemlandet som utomlands samt arbetsmarknadsmyndigheterna
om inskränkningar i de militära beställningarna. Sådan
förvarning bör under alla förhållanden meddelas minst två veckor i förväg.

Företagare böra minst två veckor i förväg lämna arbetsmarknadsmyndigheterna
meddelande örn planerade entlediganden, avseende mer än
ett visst antal arbetare, så att myndigheterna må kunna hänvisa de berörda
arbetarna till andra arbeten.

Företagare böra minst två veckor i förväg lämna arbetsmarknadsmyndigheterna
meddelande örn planerad tillfällig permittering, berörande
mer än ett visst antal arbetare. Upplysningar böra även lämnas om den sannolika
varaktigheten av permitteringen, så att myndigheterna få tid att anvisa
de ifrågavarande arbetarna tillfällig sysselsättning vid allmänna arbeten
eller enskilda företag eller bereda dem möjlighet lill yrkesutbildning. Företagare
böra i möjligaste mån underrätta även de berörda arbetarna om den
sannolika varaktigheten av en dylik permittering.

IV. Förmedling av arbete och arbetskraft.

13. Förmedling av arbetskraft till offentliga arbeten och till enskilda
företag, vilkas tillverkning till minst 75 procent avser beställningar för det
allmänna, bör ske genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Lämpligheten av att ålägga företagare inom vissa industrier eller
områden att anställa erforderlig arbetskraft genom arbetsförmedlingen, i
syfte att underlätta sysselsättningsanpassningen, bör övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Företagare böra uppmanas att på förhand hos arbetsförmedlingen
anmäla kommande behov av arbetskraft.

14. Registrering hos arbetsförmedlingen bör vara obligatorisk för dem,
som söka anställning vid statsunderstödda arbeten eller tillträde till av det
allmänna understödda yrkesutbildnings- och omskolningskurser eller res
hjälp till ny arbetsplats, ävensom för dem, som önska erhålla arbetslöshetshjälp
eller dagunderstöd från arbetslöshetsförsäkring.

15. Eftersträvas bör särskilt att bereda demobiliserade samt arbetare i
krigsindustrien lämpligaste anställning, varvid i möjligaste mån bör tillses,
att under kriget förvärvade färdigheter finna användning.

16. Myndigheterna och särskilt arbetsförmedlingen böra i samarbete med
arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, tillse, att arbetsförmedlingsorganen
anlitas i största möjliga utsträckning av såväl arbetsgivare som arbetare.

V. Yrkesr&dgivning.

17. Metoder och former för yrkesrådgivning åt vuxna arbetare böra göras
till föremål för skyndsam utredning.

18. Vid långvarig arbetslöshet bör anlitande av möjligheterna till yrkesrådgivning
sättas som villkor för fortsatt arbetslöshetshjälp eller understöd
från arbetslöshetsförsäkring.

19. Vederbörande myndigheter böra i samarbete med på området verksamma
icke offentliga organ vidmakthålla och förbättra utbildningsmöjligheterna
för yrkesrådgivande personal.

VI. Yrkesutbildning och omskolning.

20. På grundval av inhämtade upplysningar angående tillgång och efterfrågan
på arbetskraft under efterkrigsperioden bör varje regering i nära
samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer utforma planer
för yrkesutbildning och omskolning, som svara mot näringslivets behov
under efterkrigstiden med beaktande av förskjutningarna i behoven av olika
yrkeskategorier inom skilda industrier.

21. Alla rimliga åtgärder böra vidtagas för att främja den arbetskraftens
rörlighet, som är nödvändig för att utbudet av arbetskraft skall kunna anpassas
efter nuvarande och framtida behov.

22. Planerna för yrkesutbildning och omskolning böra utvidgas och anpassas
så, att verksamheten kan tillgodose behoven bland demobiliserade,
entledigade arbetare i krigsindustrien och alla dem, som fått lämna sitt
förutvarande arbete till följd av fiendens åtgärder eller på grund av deltagande
i motstånd mot fienden eller mot av fienden kontrollerade myndigheter.
Särskild omsorg bör ägnas möjligheterna att genom yrkesulbildningskurser
bereda nämnda kategorier av sysselsättningsbehövande stadigvarande
anställning.

23. För tillgodoseende av efterkrigstidens behov av en återrekrytering och
utökning av den kvalificerade arbetskraften böra vid sidan av lärlingsutbildningen
systematiska åtgärder vidtagas för utbildning, omskolning och vidareutbildning
av arbetare.

24. De, som undergå yrkesutbildning, böra vid behov erhålla ersättning
eller understöd med belopp, som kunna sporra till påbörjande och fortsättande
av utbildningen och som medge uppehållandet av en rimlig levnadsstandard.

25. Män och kvinnor, vilkas högre utbildning och studier förhindrats eller
avbrutits genom krigsanställning av militär eller civil natur eller fiendens

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 234

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

åtgärder eller deltagande i motstånd mot fienden eller mot av fienden kontrollerade
myndigheter, böra beredas möjligheter att påbörja, återupptaga
eller komplettera sin utbildning eller sina studier, under förutsättning att
de alltjämt visa fallenhet härför. De böra under utbildningstiden erhålla
understöd.

26. Kompetenta yrkeslärare och instruktörer, som under kriget varit sysselsatta
i annat arbete, böra uppmuntras att snarast möjligt återupptaga
sitt förra yrke.

Repetitionskurser böra vid behov anordnas:

a) för yrkeslärare, som återupptaga sitt yrke efter en längre tids uppehåll;
samt „

b) för utlärande av nya metoder och ny teknik.

Yrkeslärare böra även nyutbildas i den omfattning, som utbyggandet
av yrkesutbildningen och omskolningen kräver.

Vid återupptagandet och utbyggnaden av yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten
böra medlemsstaterna vid behov samverka i fråga
om bl. a.:

a) tillhandahållande av utbildning i annat Iand åt yrkeslärare för
att de i sitt hemland skola skapa möjligheter att uppnå en där eljest icke
förefintlig yrkeskompetens och utbildning;

b) utlåning av erfarna yrkeslärare och instruktörer från ett land till
ett annat för avhjälpande av brist på lärarpersonal eller för tillgodoseende
av nya industriella behov;

c) bistånd åt sådana medborgare i annan medlemsstat att återvända
till hemlandet, vilka uppehålla sig inom främmande medlemsstats område
och vilka äro kvalificerade för yrkesundervisning i hemlandet; samt

d) anskaffande av handböcker och annan undervisningsmateriel för
yrkesutbildningen.

27. Yrkesundervisnings- och omskolningsverksamheten inom varje land
och dess olika områden eller orter bör samordnas samt genomgående bringas
i nära kontakt med yrkesrådgivningen, arbetsförmedlingen och med den
verksamhet i yrkesutbildningsavseende, som kan utövas av arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer.

VII. Arbetskraftens lokala rörlighet.

28. I syfte att då så erfordras främja arbetskraftens rörlighet bör arbetsförmedlingen
vidtaga åtgärder, ägnade att undanröja hindren för en överföring
av arbetskraft från ett område till ett annat. Arbetsförmedlingen bör
medverka till att arbetare flytta till områden, där behov av arbetskraft förefinnes,
och därigenom bidraga till att anpassa det förefintliga utbudet av
arbetskraft efter de tillgängliga sysselsättningsmöjligheterna och sålunda
förebygga arbetslöshet.

29. Då en arbetare på arbetsförmedlingens initiativ eller genom dess medverkan
förflyttas fran. en ort till en annan, bör ersättning beredas honom
för resekostnader och tillfällig hjälp lämnas till bestridande av vissa nödvändiga
utgifter å den nya arbetsplatsen i fonn av ersättning eller förskott, vilkas
belopp bestämmas efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Då en genom arbetsförmedlingens medverkan företagen tillfällig förflyttning
till annan ort innebär, att hushållsföreståndaren skiljes från sin
familj, bör han komma i åtnjutande av särskilt familjeunderstöd, som täcker
de ökade kostnaderna för det delade hushållet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

VIII. Ungdomens inträde i arbetslivet.

30. Fastställande av högre ålder vid avgången från skolan och av höjd
åldersgräns för inträde i arbetslivet hör i alla länder övervägas såsom
en huvudfaktor vid planläggningen av sysselsättningspolitiken under övergångsperioden.

Under tid, med vilken skolplikten sålunda förlänges, bör från vederbörande
myndighet till lärjungarnas föräldrar utgå visst underhållsbidrag.

31. Studiestipendier Isora tillhandahållas för att öppna möjlighet för ungdom
över skolplikt^ ålder till fortsatt utbildning i läroverk och därmed jämförliga
undervisningsanstalter ävensom till högre studier och teknisk eller annan
utbildning, som tager vederbörandes hela arbetstid i anspråk. Studiehjälpen
bör göras beroende av på olika undervisnings- och utbildningsstadier
erhållna vitsord angående studiebegåvning och framsteg.

32. Genom skolan eller arbetsmarknadsmyndigheterna bör en för ändamålet
avpassad yrkesvägledning lämnas ungdomen såväl under skoltiden
som vid skolgångens slut.

Före första arbetsanställningen bör ungdomen erhålla kostnadsfri läkarundersökning.
Resultat av denna undersökning bör meddelas i ett intyg,
vilket skall ligga till grund för periodiska undersökningar under en tidrymd,
som bestämmes genom lag eller förordning.

I länder, där ungdomens hälsotillstånd till följd av krigsförhåRanden
och fientlig ockupation undergrävts, bör övervakningen av hälsotillståndet
ägnas särskild uppmärksamhet vid inträdet i arbetslivet och under den
därefter följande anpassningsperioden samt vid behov förbindas med åtgärder
till hälsotillståndets förbättrande.

Medlemsstat bör på anmodan bistå andra stater för. främjande av
i förestående stycke åsyftade hälsovårdande åtgärder genom tillhandahållande
av utbildningsmöjligheter för läkare och sjukvårdspersonal och genom
att ställa till förfogande erfarna läkare och sjukvårdspersonal samt erforderlig
utrustning.

33. Minderåriga, vilkas lärlingsavtal brutits till följd av kriget, böra berättigas
fullfölja lärlingsutbildningen efter avslutad krigstjänst.

Minderårig, som i enlighet med förestående stycke återtagit lärlingsanställning,
bör genom statens försorg kunna tillerkännas en inkomst, som
må synas skälig med hänsyn till vederbörandes ålder och till den lön han
skulle ha åtnjutit, om lärlingstiden icke avbrutits.

Minderåriga, som till följd av militärtjänst, råvarubrist, fiendens verksamhet
eller andra med kriget sammanhängande förhållanden, förhindrats
taga anställning som lärlingar eller fullfölja påbörjad lärlingsutbildning,
böra genom särskilda åtgärder uppmuntras att, så snart förhållandena det
medgiva, påbörja respektive återupptaga avbruten yrkesutbildning.

För främjande av lärlingsanställningens återupptagande böra lärlingsavtalens
bestämmelser överses och, då så synes lämnligt, revideras med beaktande
av under militärtjänst förvärvad yrkesskicklighet.

Myndigheterna böra i samarbete nied arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer gå till en omprövning av gällande lärlingsväsen i syfte att
till förmån för dem, som på grund av kriget icke kunnat vinna lärlingsanställning,
skana ökade möjligheter att lära ett yrke. Därvid böra särskilt övervägas
möjligheterna av alf jämka på området förefintliga restriktioner samt
att utnyttja under krigstjänst vunna yrkesfärdigheter.

34. Företagarna böra uppmuntras att inom företagets ram organisera en
systematisk yrkesutbildning i syfte alt åt de unga arbetare, som de syssel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

sätta, ge möjlighet att vinna utbildning eller ökad yrkesskicklighet och vidgad
kännedom om företagets verksamhet i stort. Dylika anordningar böra genomföras
i samverkan med arbetarnas organisationer och bliva föremål för
en tillfredsställande övervakning.

35. I länder, där den yngre arbetskraften till följd av krigshandlingar
nödgats avstå från arbete eller tvingats arbeta för fienden utan hänsyn till
lämplighet för arbetet eller egna önskemål, bör särskild uppmärksamhet ägnas
frågorna om dylika unga arbetares anpassning till arbetslivet och erforderlig
komplettering av deras yrkesutbildning.

IX. Kvinnliga arbetare.

36. De kvinnliga arbetarnas ställning i näringslivet bör grunda sig på principen
om fullständig likställighet mellan män och kvinnor såvitt gäller tillträde
till arbete på grundval av personliga förutsättningar, skicklighet och yrkesvana
utan avkall på bestämmelserna i internationella konventioner och
rekommendationer angående kvinnors användande i arbete.

37. I syfte att bereda kvinnor likställighet med män på arbetsmarknaden
och därigenom förhindra en inbördes konkurrens till men för såväl de
manliga som de kvinnliga arbetarna, böra åtgärder vidtagas till främjande av
lika lönesatser, avvägda efter arbetets art utan hänsyn till kön.

I samarbete med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer böra
utredningar företagas i syfte att för bestämmandet av arbetets art fastställa
noggranna och objektiva normer utan hänsyn till arbetarens kön, ägnade att
läggas till grund för lönesatserna.

38. Sysselsättande av kvinnor i industrier eller yrken, där de sedan gammalt
arbetat i stor utsträckning, bör främjas genom åtgärder, avseende att
höja dessa industriers och yrkens relativa ställning och inom desamma förbättra
arbetsförhållandena och arbetsförmedlingen.

X. Invaliders sysselsättning.

39. Den avgörande synpunkten vid utbildning och anställning av invalidiserade
arbetare bör vara arbetsförmågan oberoende av invaliditetens ursprung.

40. En nära samverkan bör etableras mellan läkarvården samt yrkesomskolningen
och arbetsförmedlingen för invalider.

41. En särskild yrkesvägledning för invalider bör tillhandahållas med uppgift
att bedöma graden av den enskildes arbetsförmåga och att utvälja den
sysselsättning, som bäst lämpar sig.

42. När så kan ske böra invalider erhålla utbildning tillsammans med
fullt arbetsföra arbetare samt arbeta under samma villkor och mot samma
lön.

Utbildningen bör fortgå, till dess vederbörande kan vinna anställning
som fullvärdig arbetare inom det yrke, vari han utbildats.

Invalider böra i de fall, då det är möjligt, utbildas i förutvarande eller
därmed närbesläktade yrken, där tidigare yrkesvana kan tillgodogöras.

Företagare, som kunna tillhandahålla lämpliga utbildningsmöjligheter,
böra anmodas att omhändertaga ett rimligt antal invalider för utbildning.

Särskilda utbildningsanstalter, under betryggande läkarekontroll, böra
inrättas för invalider, som äro i behov av specialutbildning.

43. Särskilda åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra invalider samma
sysselsättningsmöjligheter i förhållande till deras arbetsförmåga som

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

andra arbetare. Företagarna böra genom en omfattande propaganda och
andra medel, om så skulle vara nödvändigt genom tvång, förmås sysselsätta
ett rimligt antal invalidiserade arbetare.

Till sådana arbetsuppgifter, som särskilt lämpa sig för höggradigt invalidiserade
arbetare, böra dylika äga företräde.

I nära samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
bör eftersträvas att skapa skydd för invalidiserade arbetare mot varje
diskrimination, som icke hänför sig lill deras verkliga arbetsförmåga och
prestationer, samt för att övervinna eventuellt förekommande hinder för anställande
av invalider, bl. a. eventualiteten av ökade utgifter för ersättning
för olycksfall i arbete.

Åt invalider, som icke kunna omskolas för den allmänna arbetsmarknaden,
bör tillfälle beredas till nyttigt arbete i särskilda centra, fritt från
konkurrens med annan arbetskraft.

44. Arbetsmarknadsmyndigheterna böra inhämta uppgifter om dels invalidernas
antal, arbetsförmåga och fördelning på olika orter, dels vilka sysselsättningar,
som särskilt lämpa sig för invalider av olika slag.

XI. Reglering av sysselsättningsförhållandena inom vissa arbetsområden.

45. Inom arbetsområden med ojämna sysselsättningsmöjligheter, t. ex.
byggnadsverksamhet och stuveriarbete, böra av medlemsstaterna under kriget
införda eller utvidgade regleringar av arbetsmarknaden bibehållas och i
samverkan med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer anpassas
efter fredsförhållanden.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 72) angående arbetsförmedling.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående arbetsförmedling, vilken
fråga inbegripes under den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutat, atl dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år nitlonhundrafyrtiofyra följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
arbetsförmedling, 1944» [Employment Service Recommendation, 1944].

Med hänsyn till att tillämpningen av rekommendationen angående sysselsättning
(vid övergången från krig till fred), 1944, förutsätter förefintligheten
och utbyggandet av en effektiv arbetsförmedling,

med hänsyn till alt konventionen angående arbetslöshet, 1919, föreskriver
upprättandet av »ett system av avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingsorgan
under kontroll av en central myndighet»,

med hänsyn till att genomförandet av de i rekommendationen angående
sysselsättning (vid övergången från krig till fred), 1944, angivna uppgifterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

innefattar en ny och vidare definition av förmedlingsverksamhetens åligganden,
arbetsformer och arbetssätt och

med hänsyn till att denna utvidgning av arbetsförmedlingsverksamhetens
innebörd är av betydelse för uppläggningen och förverkligandet av en långsiktig
planering av full sysselsättning inom arbetslivet,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte tilllämpa
följande allmänna principer samt lill internationella arbetsbyrån insända
de upplysningar angående i detta sammanhang vidtagna åtgärder, som
arbetsbyråns styrelse må besluta att låta inhämta.

1. Arbetsförmedlingens huvuduppgift bör vara att i samverkan med andra
av sådan verksamhet berörda offentliga eller enskilda organ åstadkomma den
bästa möjliga organisation av sysselsättningen inom industrien, jordbruket
och övriga delar av näringslivet inom ramen för ett nationellt program för
produktionsresursernas fulla utnyttjande.

2. För detta ändamål böra åtgärder vidtagas för att förstärka arbetsförmedlingen
och andra myndigheter med besläktade uppgifter.

Det bör åligga nämnda myndigheter att

a) insamla och förmedla upplysningar angående tillgång och efterfrågan
på arbetskraft, behoven inom .särskilda yrkesområden och inträdda
förändringar däri, sysselsättnings- och arbetslöshetsutvecklingen, regleringar
av sysselsättningsförhållandena, orsakerna till uppkommande arbetslöshet
samt andra upplysningar av värde för främjandet av full sysselsättning; b)

bistå arbetstagarna med att anvisa lämplig sysselsättning och arbetsgivarna
med att anvisa lämplig arbetskraft;

c) medverka vid organiserandet av yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten
och vid inriktningen av densamma;

d) anvisa utvägar för underlättande av överföringen av arbetskraft
från ett yrke eller distrikt till ett annat, då så är nödvändigt;

e) främja bästa möjliga fördelning av arbetskraften inom olika verksamhetsområden
och på skilda orter;

f) medverka vid administrationen av arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring,
om så erfordras;

g) bistå andra offentliga och enskilda organ vid planering av industriens
lokala förläggning, allmänna arbeten, bostadsförsörjning samt andra
sociala och ekonomiska åtgärder.

3. Ett ingående samarbete — såväl centralt som lokalt — bör åvägabringas
mellan arbetsförmedlingen och andra myndigheter, vilkas verksamhet avser
sysselsättningsförhållandena, däri inbegripna de myndigheter, som hava att
reglera omfattningen av allmänna arbeten i anslutning till vid olika lider rådande
sysselsättnings- och arbetslöshelsförhållanden.

4. En nära samverkan —- förutom samarbetet i de rådgivande organ
(med representanter för berörda parter), varom föreskrives i konventionen
angående arbetslöshet, 1919, art. 2 -— bör äga rum mellan arbetsförmedlingen
samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Lämpliga former böra sökas
för dessa organisationers deltagande i planläggningen och genomförandet
av sysselsättningspolitiken.

Arbetsförmedlingen bör samverka med sådana representativa organ.
vilka må komma att inrättas för lösandet av speciella problem inom vederbörande
näringsgren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Utlaga G.

Rekommendation (nr 73) angående nationell planering av offentliga

arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 lill sitt tjugusjätte sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående nationell planering av offentliga
arbeten, vilken fråga inbegripes under den tredje punkten på
dagordningen för sammanträdet,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga formen av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen angående
nationell planering av offentliga arbeten. 1944» [Public Works (National
Plänning) Recommendation, 1944J.

Med hänsyn till att rekommendationen angående offentliga arbeten (nationell
organisation), 1937, anbefaller, att av offentliga myndigheter anordnade
eller finansierade arbeten böra tidsbestämmas på sådant sätt, att konjunkturrörelserna
inom näringslivet i möjligaste mån utjämnas och att därvid särskilt
beaktande ägnas utvägen att under depressionstider genom lån finansiera
arbeten, som kunde vänlas stimulera den ekonomiska återhämtningen,
samt att penningpolitiken inriktas på att möjliggöra den för påskyndandet av
dylika arbeten och för åstadkommandet av lägsta möjliga räntesatser erforderliga
kreditexpansionen,

med hänsyn till att vid krigets slut det allmänna kommer att ställas inför
stora krav på botande av de skador, som kriget vållat, iståndsättandet och
ersättandet av skadade delar av landets ekonomiska utrustning samt tillhandahållandet
av ny sådan utrustning,

med hänsyn till att offentliga arbeten i alla länder utgöra ett betydelsefullt
element i det ekonomiska livet och att sådana arbeten ge vidsträckta möjligheter
att höja produktionsnivån och folkens levnadsstandard, och

med hänsyn till att det vid omställningen från krigs- till fredshushålltiing
är av stor vikt, att offentliga och enskilda arbetsuppgifter samordnas,
i syfte att skyndsamt och rationellt utnyttja mänskliga och materiella tillgångar
samt undvika såväl rasning i efterfrågan på material, och därav betingad
tillfällig knapphet i tillgången, som en otillfredsställande efterfrågan,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater tillhandahålla
internationella arbetsbyrån de upplysningar angående härutinnan vidtagna
åtgärder, som arbetsbyråns styrelse må besluta att låta inhämta.

1. Varje medlemsstat bör utarbeta ett arbetsprogram på lång sikl, som
kan komma till utförande i större eller mindre omfattning allt efter sysselsättningen
inom olika landsdelar.

2. Särskild uppmärksamhet bör ägnas betydelsen av all arbeten och materialbeställningar
avvägas så, alt efterfrågan på arbetskraft begränsas under
perioder av full sysselsättning och ökas vid uppkommande arbetslöshet.

3. Vid genomförandet av denna politik bör hänsyn tagas icke blott till sysselsättningsläget
i landet i dess helhet utan även till förhållandena inom dess

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

olika delar, ävensom till tillgången på lämplig arbetskraft inom varje särskilt
område.

4. Lokala myndigheter och andra organ med uppgift att förbereda sysselsättningsprojekt
böra på ett så tidigt stadium som möjligt av de centrala
myndigheterna underrättas om storleken av det ekonomiska stöd, som kommer
att lämnas, i syfte att de lokala myndigheterna och tekniska organen
i god tid må kunna vidtaga förberedande åtgärder för sysselsättning av ett
stort antal demobiliserade, så snart deras arbetskraft står till förfogande.

Bilaga U.

Resolutioner.

1. Resolution angående sociala bestämmelser i fredsuppgörelsen.

2. Resolution angående den deklaration, som avgavs inför konferensen av
delegationerna från Europas ockuperade länder.

Bilaga: Av delegationerna från Europas ockuperade länder inför konferensen
avgiven deklaration.

3. Resolution angående internationella arbetsorganisationens konstitution
och konstitutionella praxis samt organisationens förbindelser med andra
internationella institutioner.

4. Resolution angående den internationella karaktären av det ansvar, som
åligger arbetsbyråns direktör och personal.

5. Resolution angående industrikommittéer.

6. Resolution angående ekonomisk politik med social målsättning.

7. Resolution med anmodan till arbetsbyråns styrelse att undersöka de
problem, som sammanhänga med bestämmelser angående arbetsförhållanden
såvitt avser internationellt finansierade offentliga arbeten (development
works).

8. Resolution angående åtgärder till skydd för till annat land överförda arbetare
samt utländska arbetares och arbetsgivares organisationer.

9. Resolution angående anordnandet av en regional konferens för Främre
och Mellersta Orientens länder.

10. Resolution angående de konventioner och rekommendationer, som antagits
vid tidigare konferenssammanträden rörande sysselsättningsproblemet
vid övergången från krig till fred.

11. Resolution angående samverkan vid planeringen av offentliga arbeten i
f. n. ockuperade länder.

12. Resolution angående socialförsäkring och därmed sammanhängande
spörsmål vid fredsuppgörelsen.

13. Resolution angående internationell administrativ samverkan för främjandet
av social trygghet.

14. Resolution angående terminologien i internationella konventioner och rekommendationer
rörande social trygghet.

15. Resolution angående den sociala tryggheten i asiatiska länder.

16. Resolution angående upptagande på dagordningen för nästkommande
allmänna sammanträde med arbetskonferensen av frågan om socialpolitisk
minimistandard i icke-självständiga områden (kompletterande
bestämmelser).

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

17. Resolution med anmodan till arbetsbyråns styrelse att tillsätta en konsultativ
kommitté i frågor rörande socialpolitisk standard i icke-självständiga
områden.

18. Resolution angående bekräftelse av Costa Ricas återinträde i internationella
arbetsorganisationen.

19. Resolution angående Österrikes medlemskap i internationella arbetsorganisationen.

20. Resolution angående vissa amerikanska staters medlemskap i internationella
arbetsorganisationen.

21. Resolution angående fullständiga delegationer till konferensen.

22. Resolution angående användandet av spanska och portugisiska såsom
officiella språk.

23. Resolution angående i Europas ockuperade länder begångna grymheter.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 234.