Kungl. Maj:ts proposition Nr 234 (Proposition 1921:234)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

Nr 234.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd för
sillfiskeförsök vid Island; given Stockholms slott den 18 mars
1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdragav
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Hansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Departementschefen, statsrådet Hansson anförde:

För närvarande importerar Sverige största delen av sitt behov av
islandssill från Norge.

Sillfisket vid Island pågår huvudsakligen under juli och augusti.
Utom av isländare bedrives sillfisket därstädes av åtskilliga främmande
nationers fiskare, bland vilka de norska intaga det främsta rummet.
Efter att i många år vid detta fiske hava använt stora landvadar i de
isländska fjordarna gjorde fiskarna år 1900 försök att med drivgarn
fånga sillen ute på öppna sjön. Dessa försök slogo väl ut. Emellertid
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 200 käft. (Nr 234.) 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

kom några få år därefter även snörpvaden till användning och denna
visade sig snart vara mycket användbar för det isländska sillfisket
ute till havs. Då snörpvaden var ett av de bohuslänska fiskarna väl
känt redskap, var det naturligt, att d§ssa fiskare snart skulle uppträda
som deltagare i det givande isländska sillfisket. År 1906 utsändes två
sillfiskeexpeditioner från Bohuslän till Island. Den ena av dessa erhöll
£ör ändamålet ett statsunderstöd av 20,000 kronor. Av dessa expeditioner
fångades och hemfördes 9,246 tunnor sill, som inbragte omkring

178,000 kronor. Sedermera hava svenska fiskare regelbundet fortsatt
med islandsfisket, tills avbrott inträdde på grund av världskriget.

Hittills har sillfisket vid Island bedrivits från Sverige liksom från
andra länder på det sättet, att vissa fiskhandelsfirmor till Island utsänt
erforderliga ångfartyg, som medfört snörpvadar och vadbåtar (mindre
roddbåtar) för fångst av sillen samt tunnor och salt för sillens nedsaltning.
Fiskare från Bohuslän ha anställts för fisket och deras avlöning
har utgått dels som fast arvode, dels som provision. Saltningen torde
tidigare i regel hava skett i land på egna eller förhyrda bryggor. På
senare år hava emellertid utlänningar påförts vissa rätt besvärande tullar
och därför hava de på sista tiden ofta saltat sillen ombord utan att
begagna isländsk hamn.

För sillfisket vid Island användas snörpvadar av något mindre
dimensioner än de, som brukas vid sillfisket utanför vår västkust. Vaden
användes vid fiske på det sätt, att den lägges upp på två med
långsidorna intill varandra fastgjorda mindre roddbåtar, vilka vid vadens
utläggande lösgöras från varandra och ros åt var sitt håll i en cirkel,
under det att vaden kastas ut i sjön. Vadens mittparti utkastas således
först och därefter samtidigt de båda sidopartierna. På detta sätt omslutas
sillstimmen och fångas i vaden.

Vid det bohuslänska sillfisket användas större vadar, som var och
en utläggas från en större motorbåt, vilken manövreras med stark fart
i en stor cirkel. Här utlägges således först vadens ena ände och därefter
med stor hastighet successivt hela vaden. Denna sistnämnda metod
medför givetvis en större effektivitet i fiskets bedrivande än den isländska
metoden.

Bland de bohuslänska fiskarna, som anses hava hunnit längre än
de flesta andra i bruket av snörpvad, har uppkommit en önskan att
även vid det stora isländska sillfisket göra försök med användning av
snörpvaden enligt den vid vår västkust brukliga metoden.

Vid Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförenings årsmöte den 10
juli 1920 var frågan föremål för behandling, varvid det visade sig att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

mycket stort intresse förelåg för densamma. Årsmötet beslöt hemställa
hos lantbruksstyrelsen att efter verkställd utredning göra framställning
om statsunderstöd till försöksexpeditioner.

Ur den skrivelse, som härom avläts till lantbruksstyrelsen, må anföras
följande:

Det finnes all anledning förmoda, att sillfiske vid Island skulle kunna idkas på
samma sätt som vid Bohuslän och att för detsamma skulle kunna användas samma
vadar och båtar som vid det bohuslänska fisket. Visserligen torde dessa tarva
vissa tillfälliga förändringar beträffande vadens storlek och lastrummet i båtarna,
men dessa kunde säkerligen lätt utföras utan någon nämnvärd kostnad. Då man
ej kunde räkna med att fiskarna själva skulle kunna taga hand om saltningen av sillen,
som måste försiggå i land, bleve det nödvändigt överlämna denna till särskilda
saltare, som måhända lämpligen även kunde handhava varans försäljning.

Med hänsyn till den bohuslänska fiskerinäringens läge, vore det av stor betydelse,
om fiskarna kunde fördela sig något mera på olika fisken och ägna sig åt
nya fisken, särskilt om dessa kunde tillföra landet varor, som de nuvarande fiskena ej
lämnade eller åtminstone ej i tillräcklig mängd. Ur denna synpunkt vore ett ökat
deltagande i Islandsfisket på föreslaget sätt att förorda. Förslaget hade även den
fördelen, att nya båtar och redskap ej skulle behövas. Det medgåve tvärtom ett
användande även under sommaren av snörpvadarna. Dessa dyrbara redskap, som
nu användes med enstaka undantag endast under vintern, skulle på så sätt bättre
förränta sig. Ehuru intresset för förslaget vore mycket stort, vore det dock en
allmän mening, att fisket svårligen skulle kunna startas utan statsunderstöd. Innan
framställning därom gjordes, torde det emellertid vara nödvändigt att närmare utreda,
dels huru samarbetet mellan fiskarna och saltarna lämpligast skulle kunna
ordnas dels under vilken form fisket borde understödjas av staten.

I skrivelse den 29 september 1920 har lantbruksstyrelsen underställt
frågan Kungl. Maj:ts prövning och därvid anfört i huvudsak
följande:

För sin del ville lantbruksstyrelsen instämma uti önskvärdheten av att här
ifrågasatta fiskeförsök vid Island måtte komma till stånd. Särskilt ville styrelsen
framhålla betydelsen därav, att fiskarna under de nuvarande tryckta förhållandena
på fiskmarknaden fördelade sig på olika fisken, så att det ej uppstode alltför stora
överskott av vissa fiskslag och underskott av andra. Ett fiske, som framför andra
syntes i detta avseende böra komma i fråga, vore sillfisket vid Island. Det vore
nämligen så, att islandssillen hade sin bästa avsättningsort i Sverige. Enligt uppgift
av svenska fiskhandelsfirmor kunde med fördel inom Sverige årligen försäljas
omkring 150,000 tunnor islandssill. Det vore alltså en vara, som alltid kunde beräknas
få avsättning inom landet. Ur nationalekonomisk synpunkt vore det också
önskvärt, att så mycket som möjligt av den islandssill, som förbrukades i Sverige,
också bleve fångad av svenska fiskare.

Det syntes vara mycket sannolikt, att den utanför Bohuslän brukliga sillfiskemetoden
skulle kunna användas vid Island och också giva ett bättre resultat

Havsfiskeföreningen.

Lantbruk sstyrclsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

än den hittills använda islandsmetoden. Vidare försigginge islandsfisket under sommaren,
då Bohusläns fiskare ej hade någon användning för sina snörpvadar. Det
skulle uppenbarligen vara en fördel, om denna dyrbara redskap kunde nyttjas under
en större del av året.

Enligt den ifrågasatta planen skulle ett antal fiskelag från Göteborgs och Bohus
län i senare delen av juni med sina vanliga stora motorbåtar och snörpvadar
gå till Island för att utanför isländskt territorium idka sillfiske till början av september
månad. En del tunnor och salt skulle dessa båtar kunna medföra, men det
bleve dock nödvändigt att för transport av nämnda varor, för saltningen ombord och
hemforsling av sillen förhyra ång- eller motorfartyg.

Såsom i Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförenings skrivelse framhölles,
torde emellertid ett fiske vid Island efter denna nya metod ej kunna komma till
stånd utan ekonomiskt stöd från statens sida. Om företaget i värsta fall skulle
misslyckas, skulle detta medföra alltför svåra ekonomiska följder för fiskarna.
Eventuellt statsunderstöd skulle dock endast lämnas på det sätt, att ett visst belopp
ställdes till förfogande för ändamålet, men skulle detta återbetalas, i den mån företaget
bleve lönande, efter av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

Lantbruksstyrelsen hade haft ingående överläggning med av havsfiskeföreningen
angivna, för saken intresserade personer rörande dels planen för försöksfiskets
utförande, dels ock kostnadsberäkningarna härför. I förstnämnda avseende
hade ansetts lämpligast, om fiskarna själva kunde igångsätta en expedition för ifrågavarande
fiskeförsök. I sådant fall måste de givetvis bilda en sammanslutning eller
förening, som fiskade gemensamt och anställde lämplig person till att sköta inköp
av tunnor och salt, förhyrning av fartyg, försäljning av sillen m. m. För sin del
ville styrelsen förorda ett sådant anordnande av företaget. Ett dylikt tillvägagångssätt
skulle säkerligen giva en styrka åt företaget, då den uppkommande
vinsten därigenom skulle tillfalla fiskarna och dessa sålunda sporras att göra
sitt bästa.

Vidare hade nämnda personer ansett, att företaget borde startas på en gång
med 10 vadlag. Med hänsyn till den ökade risken, som skulle bliva en följd av
att ett så stort antal vadlag deltoge i expeditionen och det ökade statsunderstöd,
som därvid skulle bliva erforderligt, ansåge lantbruksstyrelsen det dock vara tillräckligt,
om en expedition av fyra vadlag komme till stånd. Med ett så stort antal
borde det kunna utrönas, om den bohuslänska fiskemetoden lämpligen kunde användas
vid Island eller icke.

Emellertid skulle det kunna tänkas, att företaget vid första försöket på
grund av vissa omständigheter, till exempel abnormt ogynnsam väderlek, lämnade
mindre tillfredsställande resultat. För att fiskarna vid sådan händelse ej skulle
avskräckas från att göra ett nytt försök, vore det synnerligen önskvärt, att understöd
från statens sida kunde erhållas under två år.

Då intresset för igångsättande av fiskeexpeditionen i fråga vore mycket
stort bland de bohuslänska fiskarna, och då det även på grund av fiskerinäringens
nuvarande tryckta läge vore angeläget, att en sådan expedition komme till stånd
snarast möjligt, vore det synnerligen önskvärt, att detta försöksfiske sattes i gång
redan år 1921.

Efter överläggning med ovannämna personer hade lantbruksstyrelsen gjort

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

nedanstående approximativa kostnadsberäkning för en expedition med fyra vadlag,
vartdera på elva man. Tiden för expeditionen jämte utrustningen samt ut- och
hemresan beräknades till två och en halv månader.

Kostnadsberäkning.

Ersättning åt 4 vadlag ä. 11 man å 900 kronor................................ kronor 39,600

Utrustning med proviant 4 kronor per man och dag........................ » 13,200

Ersättning för fyra motorbåtar ............................................................ » 12,000

Iordningställande och ersättning för 4 snörpvadar ............... » 20,000

30 fat brännolja per båt å 150 kg. å 60 öre per kg..................... » 10,800

300 kg. smörjolja pr båt å 1.2o kronor per kg................................ » 1,440

6.000 tomtunnor å 7 kronor...................................................... » 42,000

2.000 hektoliter salt å 7 kronor............................................................ » 14,000

Förhyrning av behövligt transporttonnage........................................... » 50,000

Kol härtill å 190 kronor per ton med förbrukning av i genomsnitt
3 ton per dygn........................................................................ » 34,200

Klareringar ............................................................................................... » 1,500

Saltnings-, lastnings- och lossningskostnader å 7 kronor per tunna » 42,000

Arvode till 2 personer att förestå saltningen .................................... » 6,000

Assuransavgifter....................................................................................... » 5,000

Arvode åt den ekonomiske ledaren........................................................ » 5,000

Summa kronor 296,740.

Arvodet åt den ekonomiske ledaren vore givetvis svårt att nu närmare bestämma,
då det delvis lämpligen syntes böra utgå i form av provision.

Under en sådan expedition hade beräknats, att varje vadlag skulle fånga
endast 1,500 tunnor eller tillsammans 6,000 tunnor. Efter ett pris av 50 kronor
för tunnan gjorde detta 300,000 kronor. Men uppenbart vore, att 1,500 tunnor per
båt vore lågt räknat. Utan svårighet borde av varje vadlag kunna fiskas avsevärt
mera, varigenom det ekonomiska utbytet bleve bättre. Vidare torde ett pris av 50
kronor per tunna vara lågt beräknat. För närvarande vore priset på islandssill 60
kronor.

Av de ovan beräknade utgifterna skulle följande belopp vara erforderliga vid
expeditionens startande, nämligen:

Ersättning åt 4 vadlag ........................................	.................................... kronor	15,000
Utrustning med proviant .....................................	................................... »	13,200
Iordningställande av båtarna................................	................................... »	4,000
» » snörpvadarna .....................	.................................. »	10,000
Oljor .......................................................................	................................... »	12,000
Tunnor .....................................................................	.................................... X»	21,000
Förhyrning av tonnage ........................................	.................................. »	25,000
Kol............................................................................	................................... »	17,000
Klareringar ..............................................................	................................... »	700
Saltnings- m. fl. kostnader .................................	................................... » Summa kronor	42,000 159,900.

Statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

Detta skulle vara det belopp, som, avrundat till 160,000 kronor, från statens
sida skulle ställas till förfogande för att få företaget till stånd. Som redan nämnts
skulle beloppet givetvis återbetalas i den mån med företaget förenade inkomster
överstege utgifterna. Likaså skulle detta belopp på förut anfört skäl böra anvisas
under två år.

Kontrollen över företagets planläggning och utförande syntes lämpligen kunna
överlämnas åt lantbruksstyrelsen.

I anslutning till vad sålunda anförts och med särskilt betonande
av de stora utvecklingsmöjligheter för det bohuslänska fisket, som ett
sillfiske vid Island, bedrivet efter den bohuslänska metoden, syntes erbjuda
har lantbruksstyrelsen i sin nämnda skrivelse hemställt, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå riksdagen att, till. utsändande av en sillfiskeexpedition
till Island i huvudsaklig överensstämmelse med den av lantbruksstyrelsen
ovan angivna plan under vartdera av åren 1921 och 1922,
anvisa såsom särskilda förslagsanslag, högst, på tilläggsstat för år 1921

160,000 kronor och på extra stat för år 1922 likaledes 160,000 kronor.

Statskontoret har i ärendet avgivit utlåtande den 15 oktober 1920
och därvid anfört:

»I den mån det ifrågavarande företaget verkligen äger ekonomiskt berättigande,
lärer det enligt statskontorets förmenande icke saknas enskilda personer,
som kunna ikläda sig risken för företagets igångsättande. Att skjuta över denna
på staten kan statskontoret ej förorda, helst som det kan befaras att i dylikt fall
företaget icke blir administrerat med samma omtanke och ekonomiska försiktighet
som om affärsrisken bäres av enskilda företagare. Statskontoret vill härvid framhålla,
hurusom erfarenheten har givit vid handen, att i intet av de många fall, då
statsunderstöd hittills lämnats för bedrivande av försöksfisken av liknande art,
vinsten blivit sådan, att staten ens till någon del återfått de utgivna understöden.

Om Eders Kungl. Maj:t emellertid detta oaktat skulle anse ifrågavarande
företag böra med statsmedel understödjas, anser sig dock statskontoret böra motsätta
sig att nu, såsom i vissa föregående fall ägt rum, handels- och sjöfartsfonden anlitas.
Beloppet synes vara alltför stort för att belasta nämnda fond; och då här är fråga
om kostnader ej blott för förflyttning av redskap och manskap samt den väntade
fångstens transport utan för företagets drift i dess helhet, synes ändamålet ligga
något vid sidan av det med fonden egentligen avsedda. Skall bidrag i allt fall
beviljas, torde fördenskull anslag böra av riksdagen äskas i form av låneunderstöd
mot återbetalningsskyldighet i den mån Eders Kungl. Maj:t föreskriver, men vill
statskontoret, då anslag å tilläggsstat endast bör i fall av trängande behov anlitas,
framhålla, att anslag tidigast bör beviljas å riksstaten för år 1922.

På de skäl statskontoret ovan anfört, hemställer emellertid statskontoret, att
nu förevarande framställning icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
»

Därefter har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avgivit utlåtande
den 3 november 1920 och däri anfört:

Kungi. Maj:ts proposition Nr 234.

»De skäl, som tala för bifall till framställningen, äro enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes uppfattning synnerligen starka.

En särskilt framträdande synpunkt är härvid den nationalekonomiska. Den
sill, som fångas utmed rikets västkust, är icke synnerligen fet; den lämnar därför
saltad en vara, som ej tillfredsställer de svenska anspråken. Följden härav har
blivit, att den bohusländska sillen exporteras i mycket stor utsträckning, huvudsakligen
i färskt men även i saltat skick. I stället försiggår en betydande import
av salt sill av högre kvalitet. Under tioårsperioden 1909 — 1918 uppgick sålunda
den årliga importen av salt sill i medeltal till 38,739,183 kilogram med ett värde
av i medeltal 12,895,514 kronor. År 1918 steg denna import till 55,098,745 kilogram
med ett värde av 32,326,454 kronor. Största delen har införts från Norge
och Island. Under tioårsperioden utgjorde nämligen importen från Norge 71.4 procent
och från Island 18 procent av hela den under perioden införda kvantiteten.
År 1918 uppgick importen från dessa land till icke mindre än 99.7 procent av
totalkvantiteten. Den från Island importerade sillen är så kallad islandssill, fångad
utanför Islands kuster, således samma slag av sill som det nu ifrågasatta fisket
skulle avse. Den sill, som importeras från Norge, utgöres dels av islandssill, som
fiskats av norrmän, och dels av norsk sill. Då islandssillen i allmänhet med avseende
å kvaliteten överträffar den norska sillen, kan import av den senare varan
väl ersättas av den förra. Den försöksexpedition, för vilken statsbidrag nu begäres,
har av ekonomiska skäl inskränkts att omfatta endast 4 vadlag. Åven med en
expedition av denna jämförelsevis ringa omfattning skulle dock säkerligen god
erfarenhet kunna vinnas för ordnande av ett vida större fiske. Den bohuslänska
fiskeflottan omfattar för närvarande över 200 vadlag, räknande över 3,300 fiskare.
Skulle försöket med islandsfiske med bohuslänska vadbåtar slå väl ut, torde med
all sannolikhet en stor del av våra vadsillfiskare komma att upptaga detta fiske,
och måhända vore ej den tid avlägsen, då svenska fiskare med svenska redskap
kunde fylla det betydande behov av salt sill, som nu måste tillgodoses genom import
från utlandet. Den jämförelsevis ringa statsutgift, om vilken nu är fråga,
synes redan ur denna synpunkt vara väl försvarad.

Det är emellertid ej blott nationalekonomiska skäl, som göra ett försök med
svenskt sillfiske vid Island i hög grad önskvärt. Även hänsyn till den bohuslänska
fiskarbefolkningen tala härför. Vid Islandsfisket skulle användas samma redskap
som vid det bohuslänska vintersillfisket, d. v. s. snörpvadar. Dessa ligga numera
efter sillfiskets slut, i allmänhet de sista dagarna i mars, obegagnade ända till sillfiskesäsongens
början i september. Visserligen skulle vadarna, enligt vad uppgivits,
tarva vissa ändringar beträffande djuplek och belastning för att lämpa sig för sillfiske
vid Island, men dessa lära ej vara av den beskaffenhet att vadarnas användbarhet
för vårt vintersillfiske därav påverkas. För Islandsfisket skulle ej heller
några nya båtar behövas. De stora motorbåtar, som nu brukas vid det bohuslänska
fisket, anses nämligen fullt tillräckliga för själva fisket även vid Island.
Vissa mindre, tillfälliga förändringar i lastrummet lära dock behöva vidtagas.
Sillen lärer nämligen, enligt vad Eders Kungl. Maj.ts befallningshavande inhämtat,
icke såsom vid det bohuslänska vintersillfisket kunna ösas ned i lastrummet;
sillens fetthalt och den värme, som råder vid tiden för islandsfisket, juli—september,
göra att sillen då ej tål vid hårdare packning.

Nu är det klart, att ju större del av året ett redskap kan användas desto

Kungi. Maj:ts proposition Nr 234.

större utsikt finnes att kunna betala ränta och amortering på det däri nedlagda
kapitalet. Enligt senaste statistik uppgår värdet av de vid vadsillfisket inom länet
använda båtar till över 2,845,000 kronor och redskapens värde till nära 2,610,000
kronor. Det är sålunda av stor betydelse, att dessa värden utnyttjas så, att de
giva största möjliga avkastning.

Såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vid särskilda tillfällen haft
anledning framhålla, har den bohuslänska fiskarbefolkningen sedan en tid tillbaka
att kämpa med stora svårigheter. Det bohuslänska fiskets nuvarande tryckta läge
torde klart belysas av bifogade, av fiskeriintendenten Nils Rosén på uppdrag av
styrelsen för länets havsfiskeförening författade broschyr. (»Det bohuslänska fiskets
nuvarande läge«). Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening är det
ett viktigt statsintresse att tillse, huruvida icke utvägar kunna utfinnas för att förbättra
det brydsamma tillståndet. Ett medel därtill skulle , utan tvivel vara igångsättande
av ett mera omfattande Islandsfiske. Stora utsikter förefinnas, att detta
skall bliva lönande. Fiskarna skulle dessutom komma att fördela sig på flera slag
av fisken, varigenom konkurrensen inom de nuvarande fiskena skulle minskas.
Såsom framgår av broschyren, har efterfrågan på färsk fisk inom landet sedan
en tid varit så ringa, att fiskprisen redan vid en jämförelsevis obetydlig ökning i
tillförseln sjunka så lågt, att fisket ej blir ekonomiskt lönande. Komme en del
fiskare att deltaga i Islandsfisket, skulle, samtidigt med att dessa bereddes förtjänst,
avsättningen av fångsterna för de övriga underlättas.

Sillfisket vid Island har visserligen sedan en del år tillbaka idkats även från
Sverige, men, på sätt framgår av lantbruksstyrelsens utredning, hava dessa fiskeexpeditioner
utrustats av fiskhandelsfirmor och yrkesfiskare anställts i deras tjänst för
fisket, som bedrivits efter norsk metod och icke med bohuslänska snörpvadar. Nu
är avsikten, att fiskarna själva skulle svara för fisket och, såsom nämnts, därvid
använda samma båtar och redskap som vid vintersillfisket i Skagerak.

All anledning förefinnes antaga, att ett fiskeförsök efter dessa riktlinjer skall
slå väl ut. Våra bohuslänska fiskare äro mästare i snörpvadsfiske, och enligt samstämmiga
uppgifter från praktiska fiskare bör denna metod kunna väl anpassas för
Islandsfisket.

Nu har statskontoret i sitt utlåtande i ärendet uttalat, att, i den mån det
ifrågavarande företaget verkligen ägde ekonomiskt berättigande, det icke torde
saknas enskilda personer, som kunde ikläda sig risken för företagets igångsättande.
Eders Kungl. Maj-.ts befallningshavande anser sig i anledning härav böra påpeka,
att det i och för sig är önskvärt, att fiskarna själva omhändertaga fisket, att
fiskarna under nuvarande tryckta tider icke torde kunna uppbringa någon avsevärd
del av det erforderliga förlagskapitalet för företagets igångsättande och att de ej
heller lära våga ikläda sig den risk, som, om än utsikterna för att lyckas kunna
sägas vara goda, dock alltid är förbunden med ett dylikt nytt företag. Såsom
nämnts skulle fisket vid Island innebära en del nyheter; det torde bliva nödvändigt
att genom experiment utröna, huru snörpvadarna bäst skola avpassas för detta
fiske och huru lastrummen skola inredas för sillens emottagande. Även administrationen
av fisket behöver prövas.

Statskontoret förmenar också, att, om risken skjutes över på staten, det kan
befaras, att företaget icke blir administrerat med samma omtanke och ekonomiska
försiktighet som om affärsrisken bures av enskilda företagare. Härvid är att erinra,

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 234.

att, såsom man tänkt sig försöksfisket, alla deltagarna, såväl fiskarna som den
ekonomiska ledaren, skulle skörda vinst allt efter företagets mer eller mindre lyckliga
utfall. Det kommer därför att ligga i allas intresse att driva företaget så
ekonomiskt som möjligt. Det är för övrigt att märka, att den begärda statsgarantien
skulle giva deltagarna endast en helt obetydlig inkomst, som ingalunda
kan anses lämna ersättning för den tid och det arbete, som nedlägges på fisket,
om det misslyckas. Deltagarna stå sålunda även med statsgarantien en viss risk.

På nu anförda skäl vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande livligt förorda
bifall till framställningen.

Därest handels- och sjöfartsfonden icke skulle kunna tagas i anspråk för nu
ifrågavarande ändamål och budgeten icke anses böra belastas med anslag härför,
tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätta, huruvida icke nödiga
belopp skulle kunna anvisas från statens krigsförsäkringskommissions överskottsmedel
»

Kommerskollegium har i utlåtande den 12 november 1920, jämte
det kollegium på det livligaste avstyrkt, att ett eventuellt statsunderstöd
skulle utgå ur handels- och sjöfartsfonden, tillika framhållit, att det
syntes kollegium uppenbart, att förevarande sillfiskeexpedition till Island
kunde innebära ett uppslag till vår fiskerinärings höjande och att den
därför borde vara föremål för statens intresse, men att det icke tillkomme
kollegium att bedöma, huruvida detta intresse borde föranleda
till det ansenliga statsunderstöd, varom vore fråga.

Med anledning av att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ifrågasatt att för ändamålet anlita statens krigsförsäkringskommissions
vinstöverskott har utlåtande från kommissionen infordrats. I detta, avgivet
den 9 mars 1921, har kommissionen, som ansett sig sakna anledning
att ingå på frågan om behovet av anslagets beviljande, anmält,
att om Kungl. Maj:t skulle finna, att anslaget borde beviljas samt att
medel härtill skulle tagas av kommissionens överskott, kommissionen
förfogade över tillgängliga medel för utbetalande av det nu ifrågavarande
beloppet, även om hänsyn toges till att ett belopp av 20,000,000
kronor redan förslagsvis blivit av Kungl. Maj:t disponerat.

Slutligen hava fiskerinäringssakkunniga avgivit utlåtande i ärendet
den 12 mars 1921. De sakkunniga hava tillstyrkt anslags beviljande
för nu ifrågavarande ändamål och till stöd härför anfört i huvudsak
samma skäl som av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållits.
Emellertid hava de sakkunniga ansett, att av lantbruksstyrelsen beräknade
erforderliga medel, 159,900 kronor, för expeditionens startande
kunde, med hänsyn till under senare tid inträffade prisfall, något reduBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 200 käft. (Nr 234). 2

Kommers kollegium -

Krigsförsäkring
skommissionen.

Fiskeri närings sakkunniga.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

ceras. Med avseende å kostnadsberäkningen anföra de sakkunniga
följande:

»Lantbruksstyrelsen har sålunda upptagit kol till 190 kronor för ton och
brännolja till 60 öre för kilogram, under det att ifrågavarande varor för närvarande
endast torde betinga kol 55 kronor för ton och brännolja 37 öre för kilogram.
Det av styrelsen angivna priset å smörjolja torde även böra sänkas. I
övrigt synas följande av styrelsen upptagna utgiftsposter kunna reduceras, nämligen
utrustning med proviant från 13,200 till 10,000 kronor, iordningsställande av snörpvadarna
från 10,000 till 8,000 kronor, förhyrning av tonnage från 25,000 till

20.000 kronor samt saltnings- m. fl. kostnader från 42,000 till 36,000 kronor. Med
nuvarande priser skulle alltså vid expeditionens startande följande belopp vara erforderliga
nämligen för

ersättning åt 4 vadlag........................................................................... kronor

utrustning med proviant....................................

iordningsställande av båtarna............................

» » snörpvadarna....................

oljor........................................................................

tunnor....................................................................

förhyrning av tonnage........................................

kol .......................................................................

klareringar............................................................

saltnings- m. fl. kostnader................................

15.000

10.000

4.000

8.000
6.000

21,000

20.000

5,000

700

36,000

Summa kronor 125,700.

De skäl, som av myndigheter och sakkunniga anförts för beviljande
av statsunderstöd för de ifrågasatta fiskeförsöken vid Island, synas mig

övertygande. .

Siffrorna, som åberopats rörande värdet av importerad islandssill,
visa, att ett minskande av denna import är högst önskvärd ur statsfinansiell
synpunkt.

Förmånen av ett utnyttjande under längre tid av året av fiskredskapen
är uppenbar liksom fördelarna av att den stora fiskarbefolkningen
på västkusten gives ytterligare tillfälle att fördela sig å olika fiskeplatser.

De i ärendet avgivna utlåtanden ådagalägga den bohuslänska
fiskarbefolkningens för närvarande tryckta belägenhet. Den väsentligaste
orsaken härtill är svårigheten att vinna avsättning för den svenska
fångsten, särskilt sillen. Framställningar hava också gjorts om åtgärder
från statens sida till underlättande av export.av fisk. . Det torde emellertid
allenast i ringa utsträckning bliva möjligt att i sådant avseende
från statens sida bringa någon hjälp. Åven om det nu ifrågasatta statsunderstödet
icke kan, åtminstone direkt, ens i någon mån ersätta den
begärda hjälpen för åstadkommande av avsättning för fiskfångsten, bidrager
det dock till att förbättra fiskarbefolkningens ställning. Om åt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

gärder ej härutinnan snarast vidtagas, är det fara värt, att den stam av
yrkesskickliga fiskare vi äga, till skada för landet minskas. Tecken, som
tyda härpå, saknas icke, och jag vill framhålla, att när ett yrke övergives,
därför att det är mindre lönande än andra, det alltid äro de mest
företagsamma och driftigaste, som först sluta.

Jag anser mig alltså böra tillstyrka statsunderstöd till den föreslagna
fiskeexpeditionen.

Ifråga om understödets belopp får jag hänvisa till lantbruksstyrelsens
och fiskerinäringssakkunnigas sammanställningar av dels kostnaderna
för en expedition om fyra vadlag, vartill jag anser expeditionen
böra begränsas, och dels belopp, erforderliga vid expeditionens start.

Anslag för statsunderstödet synes mig böra beräknas så, att fiskarna,
som företaga expeditionen, känna en säker garanti för att expeditionen
även under ogynnsamma förhållanden kan äga rum utan ekonomisk
förlust från deras sida.

Utgifterna för en expedition efter lantbruksstyrelsens plan torde
med utgående från de av fiskerinäringssakkunniga angivna värden belöpa
sig till i runt tal 175,000 kronor.

Det kan svårligen tänkas, att resultatet av expeditionen blir sämre
än 500 tunnor för vadlag eller tillhopa 2,000 tunnor. Islandssillen kan
nu beräknas till ett värde av 35 å 40 kronor för tunna. Man lärer
således kunna räkna med ett minsta försäljningsvärde å fångsten av

75,000 kronor. Det återstår alltså för staten att garantera 100,000 kronor.

Detta anslagsbelopp, som jag alltså finner erforderligt för beredande
av statsunderstöd, understiger med 25,000 kronor det som
fiskerinäringssakkunniga med insättande av delvis nya värden i lantbruksstyrelsens
beräkning ansett vara erforderligt vid expeditionens
start. Det bör emellertid vara möjligt att, med hänsyn till statsunderstödet,
i större utsträckning, än lantbruksstyrelsen antagit, erhålla kredit

för expeditionen. '' ,

Formen för statsunderstödet blir beroende av hur_ expeditionen
kan ordnas. En given förutsättning är dock, att återbetalning av understödet
skall äga rum, därest och i den mån företaget blir lönande. Det
torde få överlämnas åt Kungl. Maj:t att i dessa avseenden meddela erforderliga
bestämmelser.

Av vad jag förut anfört framgår önskvärdheten av att anslag för
statsunderstöd blir tillgängligt redan i år. Understöd har emellertid
begärts även för 1922. Skälen för att nu bevilja understöd för mer än
ett år finner jag dock icke bärande. Skulle det visa sig, att en expedition
i år misslyckas av sådana orsaker, att ett upprepande anses finsk -

12 Kungl. Maj ds proposition Nr 234.

värt, lärer det icke vara uteslutet att till ett kommande år ånyo erhålla
statsunderstöd.

Då propositionen om anslag å tilläggsstat i år avläts, var jag av
den uppfattning, att medel till ifrågavarande statsunderstöd lämpligen
skulle kunna erhållas ur krigsförsäkringskommissionens vinst. Framställningen
remitterades därför till kommissionen för att prövas i sammanhang
med åtskilliga andra framställningar, avseende statsbidrag från
dessa vinstmedel. Nu har det emellertid visat sig, att kommissionens
räkenskaper ännu icke äro slutförda, vadan med framställning till riksdagen
om vinstens disponerande torde tillsvidare få anstå. Vid sådant
förhållande och då det icke kan vara lämpligt att särskilt för sig för
ifrågavarande ändamål föreslå ett anlitande av krigsförsäkringskommissionens
vinst, ser jag mig nödsakad att, ehuru något belopp icke blivit
för ändamålet beräknat å tilläggsstaten, föreslå en framställning till riksdagen
om uppförande därå av erforderligt anslag.

Åtskilliga å tilläggsstaten förslagsvis beräknade anslag hava i numera
beslutade propositioner minskats med belopp, som tillhopa överstiga
det nu ifrågasatta anslagsbeloppet. Vid sådant förhållande torde
hinder ur budgetssynpunkt ej möta för uppförande av detsamma å tillläggsstaten.

Anslaget bör givas reservationsanslags natur, för att, därest expeditionen
ej kan komma till stånd i år, kunna stå till förfogande följande
år.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för beredande av statsunderstöd för sillfiskeförsök vid Island å
tilläggsstat för år 1921 uppföra ett reservationsanslag
av............................*......................................................... kronor 100,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegeuten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

M. De Geer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.