Kungl. Maj:ts proposition nr 232 (Proposition 1936:232)

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
m. m.; given Stockholms slott den 20
mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

2) förordning örn särskild skatt å förmögenhet;

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt;

4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) örn utjämningsskatt; samt

5) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsf härdningen den 28
september 1928 (nr 379).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 15, 18 och 20 §§ förordningen den 28 september
1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

15 §•

Till grand för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en
tvåhundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. Är han skattskyldig allenast för inkomst eller allenast
för förmögenhet, skall till grund för skattens beräkning läggas inkomsten
eller en tvåhundradedel av förmögenheten efter ty nyss är sagt.

Det sålunda---kronor, bortfaller.

18 §.

1 mom. Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår dels för samtliga skattskyldiga
med viss i särskild ordning bestämd procent av ett grundbelopp
(bottenskatt) och dels för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser,
när det beskattningsbara beloppet överstiger 8,000 kronor, med visst
tillägg till bottenskatten (tilläggsskatt).

Med familjestiftelser avses stiftelser, som enligt de för desamma gällande
stadgar hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers
eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgör:

a) för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser:

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 2,000 kronor: 3.5 procent
av det beskattningsbara beloppet;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

2.000 kr. men icke 4,000 kr.: 70 kr. för 2,000 kr. och 4.5% av återstoden;

4.000 » » » 6,000 » : 160 » » 4,000 » » 5.5% » » ;

6.000 » : 270 » » 6,000 » » 7 % » » ;

b) för svenska aktiebolag, vad beträffar försäkringsaktiebolag i den mån
inkomsten belöper på aktieägarna i denna deras egenskap, för svenska ekonomiska
föreningar, för systembolag, som ej äro aktiebolag, samt för utländska
juridiska personer, som ej beskattas enligt a) här ovan:

1 Senaste lydelsen av 18 §, se SFS 1934: 291.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

åtta procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för svenska försäkringsanstalter, vad beträffar försäkringsaktiebolag i
den mån inkomsten icke belöper å aktieägarna i denna deras egenskap:

nio procent av det beskattningsbara beloppet;

d) för sparbanker:

sex procent av det beskattningsbara beloppet;

e) för andra skattskyldiga än dem som avses under a)—d) här ovan:
fyra procent av det beskattningsbara beloppet.

3 mom. Tilläggsskatten utgör:

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10,000 kronor: 4 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 8,000 kronor;
när det beskattningsbara beloppet överstiger

10,000	men icke 12,000 kr	: 80 kr.	för 10,000 kr.	och	5 % av	återstoden
12,000	»	» 15,000 »	: 180	»	» 12,000	»	»	6% »	»
15,000	»	» 20,000 »	: 360	»	» 15,000	»	»	7% »	»
20,000	»	» 30,000 »	: 710	»	» 20,000	»	»	8% »	»
30,000	»	» 40,000 »	: 1,510	»	» 30,000	»	»	9% »	»
40,000	»	» 60,000 »	: 2,410	»	» 40,000	»	»	11% »	»
60,000	»	» 80,000 »	: 4,610	»	» 60,000	»	»	13 % »	»
80,000	»	» 100,000 »	: 7,210	»	» 80,000	»	»	15% »	»
100,000	»	» 150,000 »	: 10,210	»	»100,000	»	»	17% »	»
150,000	»	» 200,000 »	: 18,710	»	»150,000	»	»	19 % »	»
200,000 kr.		: 28,210	»	» 200,000	»	»	21% »	»

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

För varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av
de i 18 § 2 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken bottenskatt skall
för det året utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Beträffande efterbeskattning till inkomst- och förmögenhetsskatt, som
skolat utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Förslag

till

förordning om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Särskild skatt å förmögenhet skall enligt vad i denna förordning stadgas
''årligen erläggas till staten av fysisk person, därest hans enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid
utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
under taxeringsåret, överstigit 20,000 kronor. I den skattepliktiga förmögenheten
inbegripes härvid även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges
hemmavarande omyndiga barn, därest ej jämlikt förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt barnet skall taxeras därför.

Skattskyldighet, som nu sagts, åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk juridisk
person, som enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 § 1 mom. nyssnämnda
förordning omförmäld familjestiftelse.

2 §■

Särskild skatt å förmögenhet skall utgå i förhållande till den på nedan angivet
sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utgör, såvitt ej nedan annorlunda stadgas,
ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall hans
omyndiga barns enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, varom
i 1 § förmäles.

Därest för annan skattskyldig än familjestiftelse berörda skattepliktiga
förmögenhet överstiger tjugufem gånger det för den skattskyldige för ifrågavarande
beskattningsår enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
fastställda beskattningsbara beloppet, utgör den beskattningsbara
förmögenheten ett belopp motsvarande tjugufem gånger det beskattningsbara
beloppet, dock minst fyrtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Fastställes ej för den skattskyldige något sådant beskattningsbart
belopp, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande
fyrtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

3 §•

Särskild skatt å förmögenhet skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50,000 kronor:
en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
20,000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

50,000 men icke 100,000 kr.

30 kr. för 50,000 kr. och 2 %o av återstoden

100,000 »	» 300,000	» : 130 »	» 100,000	»	»	3°loo	»	»
300,000 »	» 600,000	» : 730 »	» 300,000	»	»	4°/oo	»	»
600,000 »	»1,000,000	» : 1,930 »	» 600,000	»	»	5 "/oo	»	»
1,000,000 kr.		: 3,930 »	)> 1,000,000	»	»	6 %0	»	»

4 §•

För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, bedömes
skatteplikt enligt 1 § med hänsyn till båda makarnas sammanlagda förmögenhet.
Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna gemensamt
under hänsynstagande vid tillämpning av 2 § tredje stycket till det
för makarna gemensamt fastställda beskattningsbara beloppet. Skatt beräknas
efter den sålunda bestämda beskattningsbara förmögenheten samt
fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.

Rörande taxering av äkta makar skall i övrigt vad i 19 § förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

1 morn. Den som eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall, örn eftertaxeringen därtill föranleder, eftertaxeras jämväl till särskild
skatt å förmögenhet enligt denna förordning till behörigt belopp.

2 mom. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har
därav föranletts, att han icke blivit taxerad till särskild skatt å förmögenhet
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, utan att dock efter -taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall äga rum, skall
han eftertaxeras till särskild skatt å förmögenhet att utgå med det belopp,
som genom berörda förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik
eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Skattskyldig taxeras till särskild skatt å förmögenhet i den kommun, där
han skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

7 §•

Har på grund av bestämmelserna i 23 § förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt befrielse helt eller delvis medgivits från skattskyldighet
till nämnda skatt, skall motsvarande befrielse åtnjutas jämväl i fråga om
särskild skatt å förmögenhet.

B §•

Där oskift dödsbo jämlikt 24 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet eller
delägare i skiftat dödsbo allenast för vad av skatten å hans lott belöper och
allenast med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga örn särskild
skatt å förmögenhet.

9 §•

1 mom. Därest i anledning av överenskommelse eller beslut, varom förmäles
i 29 eller 30 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
befrielse från skattskyldighet till nämnda skatt helt eller delvis skall
åtnjutas, skall detta föranleda motsvarande befrielse från skattskyldighet enligt
denna förordning.

1 fall, varom i 29 och 30 §§ förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
förmäles, må Konungen förklara, att särskild skatt å förmögenhet
skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande bestämmelser
eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå
till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen
eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten, än skatten
skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts,
örn hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet.

2 mom. Vad i 32 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgas om rätt för Konungen att till undvikande av eller lindring i
dubbelbeskattning förordna om efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild skatt å
förmögenhet.

10 §.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till särskild
skatt å förmögenhet stadgas i taxeringsförordningen.

11 §•

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ förordningen den 28 september
1928 örn kommunal progressivskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

2 §•

Fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse, som avses i 18 § 1 mom.
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skola utgöra kommunal
progressivskatt, därest den skattskyldiges till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara belopp överstiger 3,000 kronor, sedan, i
fråga om skattskyldig, som avses i 69 § kommunalskattelagen, avdragits ett
belopp, motsvarande till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig
inkomst, för vilken jämlikt sagda lagrum kommunal skattskyldighet ej
föreligger.

3 §•

Det till kommunal progressivskatt beskattningsbara beloppet utgör för en
var skattskyldig det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet, beträffande skattskyldig, som avses i 69 § kommunalskattelagen,
efter avdrag, som i 2 § sägs.

4 §■

1 mom. Progressivskattens grundbelopp utgör

för den del av det till kommunal progressivskatt beskattningsbara beloppet,
som överstiger

3.000 kronor men ej 9,000 kronor, 0.5 procent

9.000 » » » 15,000 » 1 »

15.000 » » » 35,000 » 2 »

35.000 » » » 60,000 » 3 »

60.000 » » » 100,000 » 4 »

100,000 » ...................... 5 »

dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 4.5 procent av det beskattningsbara
beloppet.

Grundbeloppet upptages i fullt krontal, så att belopp, som ej uppgår till
fullt krontal, bortfaller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

2 mom. Rörande fördelning emellan äkta makar av det för dem gemensamma
grundbeloppet skall stadgandet i 19 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning; och skall
därvid i fråga örn skattskyldig, som avses i 69 § kommunalskattelagen, såsom
taxerat belopp anses det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet med avdrag av det belopp, som frånräknats vid fastställande av
det till kommunal progressivskatt beskattningsbara beloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937.

Beträffande efterbeskattning till kommunal progressivskatt, som skolat utgöras
enligt förordningen om kommunal progressivskatt i dess hittillsvarande
lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) om utjämningsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 28 september 1928 om utjämningsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av år 1936; dock att förordningen
fortfarande skall äga tillämpning beträffande efterbeskattning till utjämningsskatt
enligt förordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 120 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall upphöra att gälla ävensom att 1 §, 2 § 1 morn., 12 § 1 morn., 26 §

1 morn., 28 §, 29 § 1 morn., 76 §, 77 § 2 morn., 80 §, 84 § 2 morn., 86 §,
90 § 2 morn., 91 § 2 morn., 92 § 1 morn., 95, 98, 99, 105 och 114 §§, 119 §

2 morn., 123 § 2 morn., 124 § 2 morn., 124 a § 1 morn., 130 och 136 §§,
143 § 1 mom. samt 145 § 4 mom. nämnda förordning1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordningarna
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, örn särskild skatt å förmögenhet
och om kommunal progressivskatt samt enligt lagen om skogsaccis
verkställes av särskilda beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

2 §•

1 mom. I denna---äger rum;

taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt,
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till särskild skatt å förmögenhet
och till kommunal progressivskatt; samt

virkestaxering: taxering — ---årlig taxering.

12 §.

1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är inom
kommunen mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller suppleant
i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kommun
inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än den, som
tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän kommunalskatt
till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild
skatt å förmögenhet och jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för
valet varit förfallna, erlagt desamma.

Vid kommuns---inom densamma.

* Senaste lydelsen av 29 § 1 morn. se SFS 1930:192, av 92 § 1 mom. och 119 § 2 inom.
se SFS 1931: 80, av 84 8 2 morn., 86 § och 123 § 2 mom. se SFS 1934: 292, av 124 a § 1 mom.
och 145 § 4 mom. se SFS 1934:295 samt av 12 § 1 morn., 26 § 1 morn., 80 §, 90 § 2 mom.
och 143 § 1 mom. se SFS 1935:255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-26 §.

1 morn. Nedannämnda skattskyldiga---(självdeklaration), näm ligen: 1)

verk eller---för förmögenhet;

2) fysisk person, därest han antingen

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet;

b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt förmögenhet,
för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, och i sådant
fall tillika hans enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade inkomst
i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt beräknade taxerade inkomst jämte en tvåhundradedel
av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600 kronor och,
i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller

c) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, uppgående till minst

20,000 kronor, för vilken han är skattskyldig enligt förordningen örn särskild
skatt å förmögenhet.

Vid bedömandet —--inkomst och förmögenhet. Har skattskyldig

barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller förordningen
örn särskild skatt å förmögenhet skall taxeras därför.

Vid tillämpning---den avlidne.

28 §.

Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdeklaration.

Deklarationsskyldig, som är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva dels i den kommun,
där han är mantalsskriven eller utan att vara mantalsskriven är skattskyldig
till sådan skatt, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till
nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i
varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt,
särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Deklarationsskyldig,
som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva särskild självdeklaration
i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom----särskild kommun.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration---å försäkringstagarna.

Utländsk försäkringsanstalt---öretal bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

76 §.

Senast den 15 februari skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, till
taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas avskrifter av
fastighetslängderna, inkomstlängden, förmögenhetslängden, skogsaccislängden
och länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående år, såvitt
taxeringsdistriktet angår.

Inom samma---mellankommunala prövningsnämnden.

77 §.

2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å
förmögenhet av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom
av sådana i 26 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
omförmälda skattskyldiga, som jämlikt § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen
skola mantalsskrivas inom Stockholms stad och S:t Nikolai
församling, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt av skattskyldiga,
då sådan taxering skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering, som---särskilt taxeringsdistrikt.

80 §.

Kronoombudet har---åliggande särskilt

a) att, oavsett---av denne;

fe) att vid granskningen tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet varder
behörigen iakttaget; samt

c) att, i---taxeringsnämndens sammanträden.

Med avseende---taxeringsnämndens sammanträden.

84 §.

2 morn. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 85 §
stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till
kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
särskild skatt å förmögenhet skall honom åsättas.

Så snart -—--omförmälda taxeringsnämnd.

Har taxeringsnämnd---omförmälda taxeringsnämnd.

86 §.

För varje taxeringsdistrikt eller, örn distrikt består av mer än en kommun,
för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen två
längder över taxeringen av fastigheter (fastighetslängder), av vilka den ena
skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller 5 mom. kommunalskattelagen
äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga övriga
fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 § 2 mom. nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

lag, en längd över taxeringen till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt och kommunal progressivskatt (inkomstlängd), en
längd över taxeringen till särskild skatt å förmögenhet (förmögenhetslångd)
ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis (skogsaccislängd). Hos
den gemensamma taxeringsnämnden skola förås särskild inkomstlängd och
särskild förmögenhetslängd över taxering för inkomst eller förmögenhet av
skattskyldiga, som omförmälas i 77 § 2 morn.

De beslutade —---skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende -—--beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp,
beloppet av medgivna ortsavdrag och beskattningsbart belopp med angivande
tillika, där det ej framgår av längdens uppställning, av den punkt i 18 §
2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, enligt vilken
grundbeloppet för däri ingående bottenskatt skall beräknas;

dels i avseende å kommunal progressivskatt till sådan skatt beskattningsbart
belopp, där detta avviker från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet, samt skattens grundbelopp;

dels ock, till ledning för påföring av pensionsavgift enligt lagen örn folkpensionering,
för envar, som vid taxeringsårets början uppnått sjutton men
ej sextiofem års ålder, beräknat taxerat belopp enligt förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, därest detsamma icke införts på grund
av föreskriften här ovan.

1 förmögenhetslängden angives den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter---och ledamöter.

90 §.

2 mom. Har självdeklaration--— eller upplysning.

1 enahanda---därtill anmanats. Har vid dylik underlåtenhet att

avgiva deklaration eller uppgift taxering åsatts enligt förordningen örn särskild
skatt å förmögenhet, skall underrättelse, varom nu sagts, lämnas jämväl
skattskyldig fysisk person, som är inom distriktet mantalsskriven.

91 §.

2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara att
tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt i den ordning,
Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem, som hava att verkställa
debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock, med
undantag av förmögenhetslängden, offentligen framläggas inom vederbörande
kommun under minst fjorton dagar före den 15 juli under taxeringsåret.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser örn beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

distrikt, skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så snart ske
kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande
handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 10 juli, till den mellankommunala
prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra
handlingar, som till ledning vid den skattskyldiges taxering för inkomst
eller förmögenhet avgivits dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla
är att hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala
prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlingar,
som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst
eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed skola
överlämnas utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämndernas
protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

95 §.

Prövningsnämnd beslutar — — — i övrigt.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden
avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd
sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels, såvitt
angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar örn sådan befrielse
från skattskyldighet, varom förmäles i 15 § 2 mom. och 55 § kommunalskattelagen
samt i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och 7 § förordningen om särskild skatt å förmögenhet, dels ock pröva
besvär, som avses i 16 § andra stycket lagen om folkpensionering. Vad eljest
---särskild prövningsnämnd.

Om rätt---och 129 §.

98 §.

Alla beslut--- ■— bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det
exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgängligt,
och skall jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd), som upplägges
i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering till
kommunal inkomstskatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och kommunal
progressivskatt, dels för taxering till särskild skatt å förmögenhet och
dels för virkestaxering. Närmare föreskrifter örn längdföringen meddelas av
Kungl. Majit.

Nämndens protokoll---— särskild prövningsnämnd.

99 §.

Länsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift,
skola i den ordning, Kungl. Majit föreskriver, dels tillhandahållas dem,

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
dels ock, med undantag för den avdelning i längden som avser taxering till
särskild skatt å förmögenhet, så snart ske kan offentligen framläggas inom
vederbörande kommun under minst fjorton dagar.

105 §.

Alla beslut---bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild
längd (ändringslängd). En sådan längd föres för varje län, och skall i densamma
uppläggas särskild avdelning för taxering till särskild skatt å förmögenhet.
Vad i detta stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som
fattats i anledning av besvär enligt 123 §.

Justering av---deras riktighet.

114 §.

Taxering till kommunal progressivskatt verkställes av den taxeringsnämnd
och den prövningsnämnd, som förrätta skattskyldigs taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, i samband med taxeringen till dylik skatt.
Ifrågakommer fördelning---och skoldistrikt.

Fördelning av--— i kommunen.

119 §.

2 morn. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser örn beskattningsort är att hänföra till två eller flera
prövningsdistrikt, skola besvär enligt 118 §, försåvitt de avse den skattskyldiges
taxering för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han taxerats
eller bort taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild
skatt å förmögenhet, eller i sådan annan kommun, dit förvärvskällan
är att hänföra, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen i något av de
län, där sagda kommuner äro belägna.

Besvär, varom---nästföljande söckendag.

123 §.

2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig
inkomst, eller som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller särskild skatt å förmögenhet för förmögenhetstillgång av sådant
slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig förmögenhet,

den som---taxeringen skett,

den som---en ort,

den som---är skattskyldig,

den som taxerats till särskild skatt å förmögenhet, ehuru han enligt 1 §
förordningen om dylik skatt ej är skyldig utgöra sådan skatt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

den som taxerats till kommunal progressivskatt, ehuru han enligt 2 § förordningen
om kommunal progressivskatt ej skall utgöra sådan skatt, eller
som taxerats till kommunal progressivskatt för inkomst eller för förmögenhetstillgång
av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till särskild
skatt å förmögenhet eller till kommunal progressivskatt å ort, där han icke
är skattskyldig till sådan skatt,

den som taxerats för---hos kammarrätten.

Skall i fråga om stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig
självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet förekommit,
som enligt 39 § 1 mom. andra punkten föranleder förlust av talan,
grundbelopp för den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående
bottenskatten beräknas enligt 18 § 2 mom. a) förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts, såvitt angår
denna taxeringsåtgärd tillkomma stiftelsen för det fall att stiftelsen ej
erhållit föreskriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden före den 15
juni, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av länen, men före
den 10 juli, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, och före
den 1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd.

124 §.

2 mom. Anföras besvär---omförmälda nämnd. Före överlämnan det

skall länsstyrelsen vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd, förmögenhetslängd
och taxeringsnämnds protokoll, såvitt den överklagade taxeringen
angår, som ock de till taxeringsnämnden i frågan ingivna handlingarna,
därest icke berörda utdrag och handlingar på grund av stadgandet i 92 §
tidigare blivit överlämnade, i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos
den mellankommunala prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågavarande
handlingar. Sedan besvärsakten---i ärendet.

Anföras besvär---, till kammarrätten.

124 a §.

1 mom. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit
avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig förmögenhet
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller till särskild
skatt å förmögenhet beräknats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde,
och sker genom utslag av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut
jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § av prövningsnämnd sådan ändring
beträffande fastighetstaxeringen, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas
till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd
ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos prövningsnämnden,
eller, om denna taxering redan varit föremål för beslut av
kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Majit, hos den myndighet,
som meddelat beslutet. Är sagda---i övrigt.

Rätt att---motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

130 §.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till kommunal inkomstskatt
eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver
någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till särskild
skatt å förmögenhet eller till kommunal progressivskatt, som därav må föranledas.

136 §.

Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsverket må med
avseende å verkställd taxering anmärkning icke framställas.

143 §.

1 mom. Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling eller

1 särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 § avses,

mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till
frihet från taxering eller till för låg taxering, bote, örn det oriktiga meddelandet
blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt
samt den särskilda skatt å förmögenhet, som därigenom undandragits,
och i annat fall högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt
samt den särskilda skatt å förmögenhet, som skulle hava undandraga,
i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera
fallet dock minst femtio kronor. Därest det---femtio kronor.

Har någon---femtio kronor.

145 §.

A mom. Efter prövning---fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena
och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning såvitt angår
årlig taxering åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för
uppbördsärenden samt för det i samband med taxeringsarbetet jämlikt 15 §

2 mom. lämnade biträde av städernas tjänstemän jämte vad som utanordnas
till kommuner må sammanlagt utgöra högst ett belopp, motsvarande
tre procent av grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten ingående bottenskatten, sådant grundbeloppet beräknats
enligt taxeringsnämndernas beslut.

Vid fördelningen---av länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1937; dock att i fråga om
mål och ärenden, som avse taxering, verkställd före år 1937, äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 20 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Engberg,
Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn viss
omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. och anför därvid:

Inledning. Verkställda utredningar.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 3 januari 1935 av finansplan och inkomstberäkning
för budgetåret 1935/1936 uttalade jag, bl. a., att jag utan att
ingå på den kritik, som riktats mot den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
samt den särskilda förmögenhetsskatten, ansåge det önskvärt
med en översyn av inkomst- och förmögenhetsskatterna i ett sammanhang,
innan någon ny avvägning företoges rörande dessa skatters
plats i skattesystemet och rimliga andel i skattebördan. I en
den 29 april 1935 dagtecknad, av mig till riksdagens särskilda utskott överlämnad
p. m. angående finansiering av ökade utgifter till folkpensionering
(tryckt som bilaga till utskottets utlåtande) behandlades sedermera i korthet
frågan om förenkling av det nuvarande systemet av statsskatter, därvid vissa
alternativa möjligheter påvisades.

I samband med hemställan om bifall till Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1935
(betänkande nr 62) gjorde bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag, i anslutning
till vad jag vid anmälan av finansplanen anfört, ett uttalande örn
angelägenheten av att en översyn av inkomst- och förmögenhetsskatterna,
som borde avse att ersätta de nuvarande olika skatteformerna på ifrågavarande
område med ett mera enhetligt system, igångsattes å sådan tidpunkt,
att förslag i ämnet kunde föreläggas redan 1936 års riksdag. Detta uttalande
godkändes av riksdagen.

I anledning av dessa uttalanden ha inom finansdepartementet verkställts
undersökningar rörande förefintliga möjligheter till rationalisering av de
direkta skatterna till staten. Resultaten av detta utredningsarbete ha sammanfattats
i en promemoria med förslag till viss omläggning av den direkta

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232. 2

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

statsbeskattningen. Efter remiss ha utlåtanden över promemorian avgivits
av kammarrätten, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län.

Jämsides med berörda utredning lia inom finansdepartementet fortgått
vissa undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och i utlandet.
Dessa undersökningar ha verkställts av professorn vid handelshögskolan
i Göteborg E. R. Lindahl och numera docenten vid Lunds universitet C.
Welinder, vilka den 26 juli 1935 av Kungl. Maj:t förordnades att såsom sakkunniga
biträda inom finansdepartementet med utredning av vissa skattefrågor.
Vid nyssnämnda promemoria fanns såsom bilaga fogad en preliminär
översikt över dessa undersökningar. Resultaten av de sakkunnigas utredningar,
som nu slutförts, komma att i dagarna offentliggöras i en särskild
publikation (Statens off. utredn. 1936: 18).

I detta sammanhang torde böra erinras om att frågan om en differentiering
av de skattefria avdragen efter familjeförhållanden varit föremål för utredning
inom befolkningskommissionen, som i ett den 11 december 1935
dagtecknat betänkande angående familjebeskattningen (Statens off. utredn.
1936: 13) framlagt förslag i ämnet.

Tillkomsten av nu gällande bestämmelser.

I anslutning till framställningen i departementspromemorian torde jag
först få redogöra för tillkomsten av nu gällande bestämmelser rörande
statsskatterna å inkomst och förmögenhet.

1910 års inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom 1910 års förordning infördes
i Sverige för första gången skatt å förmögenhet. Detta skedde i den
formen, att vid taxering av den skattskyldige till den uppskattade inkomsten
la des ett belopp, motsvarande V«o av den skattskyldiges nettoförmögenhet.
Summan av inkomsten och förmögenhetsdelen utgjorde det till inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade beloppet, å vilket — sedan eventuellt avdrag
skett på grund av höga levnadskostnader, försörjningsplikt eller särskilda
ömmande omständigheter — skatten beräknades. Anledningen till
denna anordning av förmögenhetsskatten framgick redan av den i propositionen
framlagda författningstexten: »För beskattning av förmögenheten
upptages i det taxerade beloppet en tredjedel av förmögenhetens till fem procent
beräknade avkastning eller således en sextiondedel av den uppskattade
förmögenheten.»* 1 Förslaget byggde alltså i princip på den förutsättningen,
att s. k. fonderad inkomst kunde vid tillämpning av föreslagna skatteskalor
för inkomstskatten bära en skattebörda, som i jämförelse med skatten å inkomst
av arbete beräknats å ett med en tredjedel höjt inkomstbelopp. Skatten
var fördenskull tänkt mera såsom skatt å förmögenhetens avkastning än
såsom skatt å förmögenheten som sådan.

Inkomst- och förmögenhetsskatten enligt 1910 års författning var progres 1

På hemställan av bevillningsutskottet antogs detta stadgande av riksdagen i en förkortad
lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

siv enligt två skilda, tekniskt olika konstruerade skalor. Skatteprocenten växlade
mellan 0.4 °/o, avseende taxerade belopp upp till 900 kronor, och 5 %,
vilket maximum uppnåddes då det taxerade beloppet översteg 104,400 kronor.
För inländska aktiebolag och solidariska bankbolag tillämpades en
särskild skatteskala, avvägd efter bolagens taxerade inkomst i förhållande
till deras efter vissa grunder beräknade kapital.

Genom att i det taxerade beloppet ingick förmögenhetsdel blev enligt
förordningen jämväl förmögenhetsskatten progressiv, varvid beskattningen
av en förmögenhet av viss storlek kunde bliva olika hög beroende på inkomstens
storlek. Denna konsekvens av systemet betecknades såväl i propositionen
som i bevillningsutskottets betänkande som en fördel, enär förmögenhetsskattens
beroende av ägarens inkomstförhållanden kunde antagas
i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens
belopp efter skatteförmågan.

Enligt förordningens ordalydelse skulle inkomst- och förmögenhetsskatten
utgå med ett fixt, i förhållande till det taxerade beloppets storlek bestämt
belopp. Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till förordning
synes det dock hava förutsatts, att den enligt förordningen utgående skatten
skulle kunna procentuellt höjas eller sänkas. I sin skrivelse den 9 juni
1910 (nr 197) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn inkomst- och förmögenhetsskatt framhöll nämligen riksdagen,
att den förut nämnda anordningen med två skilda skatteskalor naturligen
icke medförde någon svårighet för en tillfällig ökning eller minskning av
inkomst- och förmögenhetsskatten, för den händelse anledning till sådan
förändring skulle förekomma. Förändringen skulle nämligen kunna vidtagas
genom procentisk höjning eller sänkning av skatten. Inkomstens belopp liksom
procentsatsen kunde lämnas åsido.

Utvecklingen efter år 1910 före 1919 års skattereform. Den direkta beskattningen
av inkomst och förmögenhet kom så småningom att intaga en
helt annan ställning i det statliga skattesystemet än den hade under åren
närmast efter genomförandet av 1910 års skattereform. Den ordinarie inkomst-
och förmögenhetsskatten växte småningom till allt större belopp.
Dessutom framtvingade kristidens finansiella svårigheter vid sidan av nämnda
skatt en extra beskattning, 1918 i form av tilläggsskatt och extra inkomst-
och förmögenhetsskatt samt 1919 i form av en extra inkomst- och
förmögenhetsskatt, vilken sistnämnda skatt representerade en skatteintäkt
av ungefär samma belopp som den ordinarie inkomstbeskattningen. Härtill
kom den i nära anslutning till den statliga inkomstbeskattningen utgående
särskilda beskattningen av krigskonjunkturvinster. Den av riksdagen
åtminstone i viss utsträckning förutsatta rörligheten hos 1910 års skatt vann
aldrig tillämpning i praktiken.

1919 års ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
önskvärdheten av en avveckling av de extraordinära skatterna samt behovet

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

av omläggning av grunderna för skattens avvägning efter levnadskostnadernas
höjd och försörjningspliktens omfattning föranledde år 1918 dåvarande
chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, att hemställa om bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga för revision i vissa delar av
lagstiftningen rörande den direkta beskattningen till staten. Därvid anförde
föredragande departementschefen bl. a.:

Förekomsten vid sidan av varandra av flere fristående inkomstskatter
är ingalunda önskvärd. Vid utarbetande av en ny skatteskala torde densamma
om möjligt böra så avvägas, att, vare sig större eller mindre belopp skall
genom inkomstskatt anskaffas, detta kan ske på grund av den allmänna
inkomstskatteförordningen utan att särskilda förordningar örn extra inkomstskatt
eller tilläggsskatt varda erforderliga. — -— — Det bör alltså
eftersträvas, att progressionsskalan uti inkomstskatteförordningen bliver så
byggd, att densamma angiver de olika inkomsttagarnas relativa skattskyldighet
i förhållande till varandra, medan det absoluta belopp i skatt, som
skall uttagas, kan fixeras efter varje års behov av skatteintäkt.

På grundval av utlåtanden från de tillkallade sakkunniga —- inkomstskattesakkunniga
— framlades till 1919 års riksdag proposition (nr 259) om
ändring i vissa delar av 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Propositionen godkändes i huvudsak av riksdagen. De nya bestämmelserna
inneburo i avseende å familjebeskattningen ökad differentiering
genom systemet med ortsavdrag och familjeavdrag. I detta sammanhang
äro emellertid av större betydelse de ändringar, som gjordes i skatteskalorna
för fysiska och juridiska personer, samt den i samband därmed vidtagna anordningen
för skattens förvandlande till en rörlig skatt. De i författningen
intagna tarifferna fastslogos utgöra blott ett slags grundtaxa, i det att inkomst-
och förmögenhetsskatten bestämdes skola utgå med för varje år beslutad,
för alla skattskyldiga enhetlig procent av enligt tarifferna uträknade
grundbelopp. Skattetariffen för andra skattskyldiga än inländska aktiebolag
och solidariska bankbolag var anordnad som skiktskala med en skatteprocent
å 3 °/o i lägsta skiktet — då det beskattningsbara beloppet icke överstege

10,000 kronor — och 15 % i högsta skiktet, som avsåg den del av sagda
belopp, som överstege 1,000,000 kronor; grundbeloppet skulle dock icke i
något fall överstiga 12 % av det beskattningsbara beloppet, vilket procenttal
inträdde vid ett beskattningsbart belopp å 1,226,670 kronor. Vid skattetariffens
bedömande bör beaktas dels betydelsen av orts- och familjeavdragen,
dels verkan av den s. k. »bankningsregeln», d. v. s. den regel enligt vilken
den del av det taxerade beloppet som översteg summan av orts- och familjeavdragen
men ej dubbla denna summa, skulle medräknas endast till hälften.
För aktiebolagen och de solidariska bankbolagen antogs en tariff, enligt vilken
grundbeloppet skulle utgöra 1,5—12 % av den taxerade inkomsten alltefter
dennas storlek i förhållande till kapitalet (aktiekapital och reservfond).

I en i december 1918 till chefen för finansdepartementet ingiven promemoria
hade inkomstskattesakkunniga, vilka framlagt ett förslag som allenast
i mindre mån avvek från det sedermera antagna, anfört bl. a. följande angående
utarbetandet av de nya skatteskalorna:

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Vill man ordna en skatteskala, så att den kan procentvis avsevärt förhöjas
eller minskas allt efter behov, får den icke hava allt för stark spänning,
d. v. s. skillnaden mellan högsta och lägsta skattekvot får icke vara allt
för stor. De sakkunniga äro mest benägna för en skatteskala, sådan, att
skattens grundbelopp närmast skulle motsvara nuvarande ordinarie inkomstoch
förmögenhetsskatt jämte tilläggsskatten för år 1918. Lägsta skattesatsen
skulle då bliva 3 °/o och den högsta 10 °/o av det beskattningsbara beloppet.
Med en sådan skala torde man utan större olägenhet kunna uttaga upp till
200 %, d. v. s. dubbla beloppet av de föreslagna normala skattesatserna
(grundbeloppen). Skulle högre direkt skatt behöva uttagas än som kan vinnas
genom en fördubbling av grundbeloppen, torde det visa sig nödvändigt
att revidera själva skatteskalan.

Beträffande den av de sakkunniga slutligen framlagda skatteskalan för fysiska
personer, vilken sedermera antogs av riksdagen, framhöllo de sakkunniga,
att då progressionen fortsatts så långt, att grundbeloppets maximum
fastställts till 12 °/o av beskattningsbara beloppet, skalans elasticitet givetvis
minskats med den sålunda ökade spänningen hos densamma.

I den förut omnämnda propositionen nr 259 gjordes av föredragande departementschefen,
statsrådet Thorsson, följande uttalande rörande skatteskalans
elasticitet:

En missuppfattning av det föreliggande förslaget innebära de i vissa myndigheters
utlåtanden förekommande antaganden, att de föreslagna skatteskalorna
vore begränsade nedåt, men icke uppåt, eller anordnats såsom minimiskalor.
Med anledning av denna missuppfattning torde böra understrykas,
att vid skalornas konstruktion progressionen anordnats så, att de framkomna
grundbeloppen vid växlande skattebehov kunde med enhetlig procentsats
ökas eller minskas. Örn skalan anordnats såsom en minimiskala, vilket
skulle hava föranlett vida lägre skattesatser än de nu föreslagna, hade den
förlorat en icke ringa del av sin smidighet, enär grundbeloppen då icke kunnat,
såsom nu har ansetts möjligt, även procentuellt minskas. Genom att
skalan anordnas såsom en genomsnittsskala, som möjliggör uttagande av
ett jämförelsevis ordinärt skattebehov, har dess elasticitet avsevärt ökats just
därigenom, att inom antydd gräns skatten kan utan större olägenhet bestämmas
till belopp, som vid ännu större skattebehov överstiger, men vid minskat
behov understiger grundbeloppen. Det torde få anses självfallet, att,
där skattebehovet icke kräver uttagande av skatt, motsvarande fulla grundbeloppet,
en lägre procentsats än 100 % därå bör komma till användning.

Införandet i förordningen av en uttrycklig begränsning av grundbeloppets
ökning lärer icke binda en framtida riksdag, då ju riksdagen är oförhindrad
att när som helst själv ändra eller upphäva förordningen i denna del. Det
av mig förordade förslaget upptager fördenskull inga bestämmelser vare sig
örn maximum eller minimum av skatt.

Bevillningsutskottet yttrade i denna punkt bl. a. följande:

Inom utskottet bar varit ifrågasatt, att i författningen borde fastslås visst
maximum för skattesatsernas böjande över grundbeloppen. Då emellertid,
såsom också departementschefen påpekat, en framtida riksdag är oförhindrad
att ändra eller upphäva en sådan maximibcstämmelse, bär utskottet avstått
därifrån. I stället bar utskottet tagit fasta på departementschefens
uttalande, att det finge anses självfallet, att, där skattebehovet icke krävde
uttagande av skatt, motsvarande fulla grundbeloppen, en lägre procentsats

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

än 100 procent därå borde komma till användning, samt å den likaledes i
propositionen antydda förutsättningen, att högre skatt än 200 procent av
grundbeloppen icke kunde tänkas komma i fråga. I sistnämnda avseende
vill utskottet dessutom framhålla, hurusom de sakkunniga, vilkas förslag i
ämnet legat till grund för Kungl. Maj:ts förslag, visserligen också räknat
med möjligheten att uttaga 200 procent av grundbeloppen, men därvid utgått
från tariffer med maximisatser av 10 procent. Med hänsyn till den
skärpning, de nu föreslagna tarifferna innesluta, torde kunna ifrågasättas,
om ej det av departementschefen förutsatta maximum vid praktisk tillämpning
finge underkastas någon reduktion.

Redan det första år de nya bestämmelserna tillämpades, nämligen år 1920,
nödgades man fastställa grundbeloppsprocenten till 155. T. o. m. budgetåret
1924/1925 utgjorde procenttalet härefter 175, den högsta hittills uppnådda
siffran. Senare sjönk utdebiteringssiffran i etapper, så att den budgetåret
1928/1929 — det sista för vilket gällde bestämmelserna i 1910 års förordning
— utgjorde 150 %.

1928 års förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Förordningen
den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
som ersatte 1910 års förordning och fortfarande är gällande, innebär i de
avseenden varom nu är fråga icke några större ändringar. Anordningen med
fastställande varje år av visst procenttal av grundbelopp för vinnande av
rörlighet i skattesystemet har bibehållits. Såväl för fysiska personer som
för aktiebolag gälla de skatteskalor, som infördes år 1919. Samma tariff
som för fysiska personer gäller för oskifta dödsbon, svenska ekonomiska
föreningar och utländska bolag.1 För andra juridiska personer är beskattningen
proportionell, därvid olika skattesatser gälla för skilda kategorier.

För budgetåren 1929/1930—1932/1933 fastställdes procenttalet för utdebiteringen
till 145, för budgetåret 1933/1934 till 165 samt för budgetåret 1934/
1935 ävensom för innevarande budgetår till 170. För budgetåret 1936/1937
har i statsverkspropositionen föreslagits, att inkomst- och förmögenhetsskatten
skall utgå efter procenttalet 150.

Utjämningsskatten. I 1928 års skattesystem ingår utom den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten ännu en statsskatt å inkomst och förmögenhet,
nämligen utjämningsskatten. Avkastningen av denna skatt, vilken
ersatte den förutvarande utjämningsandelen av den kommunala progressivskatten,
användes till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra
menigheter emellan. Utjämningsskattens grundbelopp utgjorde enligt förordningens
ursprungliga lydelse V3 av den kommunala progressivskattens
grundbelopp men höjdes år 1934 till % av detsamma. Skattesatsen för utjämningsskattens
grundbelopp utgör efter nämnda höjning, såvitt angår
andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, V3—3 % av det beskattningsbara
beloppet, vilket i regel är detsamma som det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet. Utjämningsskatten har sedan år
1932 uttagits med hela grundbeloppet. Emellertid har utjämningsskatten

1 Från och med år 1934 hava hit hänförts även s. k. familjestiftelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

jämte de övriga medel, som enligt särskilda bestämmelser disponeras för
skatteutjämning — skatt som erlägges på grund av taxering för gemensamt
kommunalt ändamål samt hälften av den särskilda skatten å vissa lotterivinster
— de senaste åren icke förslagit till ändamålet, utan skatteutjämningsmedlens
fond har måst förstärkas genom anslag å allmänna budgeten, uppgående
till för budgetåret 1933/1934 4 miljoner kronor samt för ett vart av
budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 10 miljoner kronor. För budgetåret
1936/1937 har föreslagits anvisande av ett anslag för samma ändamål å 4 miljoner
kronor.

Extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt d förmögenhet.
Av statsfinansiella skäl har under de senaste åren den statliga beskattningen
utökats med ytterligare två skatter, extra inkomst- och förmögenhetsskatt
samt särskild skatt å förmögenhet.

Extra inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs första gången för budgetåret
1932/1933 i enlighet med en år 1932 av riksdagen antagen förordning
örn dylik skatt. På grund av särskilda, med denna förordning i stort sett
likalydande förordningar har därefter extra inkomst- och förmögenhetsskatt
utgått jämväl för budgetåren 1933/1934—1935/1936; förslag till förordning
för år 1936 har i proposition förelagts årets riksdag. Skatten erlägges
av fysiska personer och oskifta dödsbon (numera även familjestiftelser),
för vilka det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet överstiger 6,000 kronor, och utgår enligt skiktskala med procentsatser
från 0.5 till 4 %.

1934 års riksdag beslöt, med bifall i huvudsak till av Kungl. Majit framlagt
förslag (prop. nr 200), uttagande för nämnda år av en särskild skatt
å förmögenhet. Enligt den därom utfärdade förordningen skulle skatt erläggas
av fysisk person, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestiftelse,
därest den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattepliktiga förmögenheten överstigit 50,000 kronor. I skattelindrande
syfte meddelades bestämmelser örn reduktion av den skattepliktiga
förmögenheten i fall då den lämnat ingen eller låg avkastning. Sålunda
skulle det till förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet utgöra högst ett
belopp motsvarande 25 gånger det för den skattskyldige enligt inkomst- och
förmögenhetsskatteförordningen beskattningsbara beloppet, dock minst 50 °/o
av den beskattningsbara förmögenheten. Skatten skulle utgå enligt skiktskala
med procenttalen 1—5 promille, vilken sistnämnda skattesats avsåg
skiktet över 1,000,000 kronor.

Jämväl för år 1935 uttogs jämlikt ny förordning särskild skatt å förmögenhet
enligt enahanda grunder. Till 1936 års riksdag har proposition avgivits
med förslag till en med 1935 års förordning överensstämmande förordning
för år 1936.

I detta sammanhang torde jag även få i korthet beröra den i det svenska
skattesystemet sedan äldre tid kvarstående personella statsskatten, mantalspenningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Enligt § 1 i förordningen den 24 april 1863 angående mantalspenningarnas
utgörande skola mantalspenningar erläggas med 40 öre för man och 20
öre för kvinna av en var, som uppnått 18 års ålder. Från utgörande av mantalspenningar
äro dock undantagna personer, som åtnjuta fattigunderstöd,
gemenskapen vid arméns och flottans värvade regementen och kårer samt
den egentliga lappallmogen ävensom de, vilka, enligt vederbörande kommunalstyrelses
intyg, böra för fattigdom eller sjuklighet befrias från denna
avgift.

Frågan om avskaffande av mantalspenningarna har vid flera tillfällen
varit föremål för övervägande. Därvid har i allmänhet jämväl upptagits
spörsmålet om avskaffande av övriga personella utskylder, sjukvårdsavgiften
och folkskoleavgiften. Av dessa avgifter utgår sjukvårdsavgiften till landstingen
och de städer, som icke deltaga i landsting, under det att folkskoleavgiften,
vars uttagande icke är obligatoriskt, tillfaller vederbörande skoldistrikt.
Vardera avgiften utgör högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna
samt betalas av var och en, som erlägger mantalspenningar.

1923 års riksdag anhöll •—- i anledning av inom första kammaren väckta
motioner — i skrivelse (nr 315), att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning,
huruvida de personliga avgifterna lämpligen kunde upphävas, samt
för riksdagen framlägga det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

I motiveringen för sin anhållan framhöll riksdagen bl. a., att skäl kunde åberopas
saväl för som mot avskaffande av de personliga avgifterna. Av verkställd
undersökning franninge, att kostnaderna för debiteringen ingalunda
kunde anses höga i förhållande till de utdebiterade beloppen. Däremot
kunde arbetet med indrivning av restantieposter i de säkerligen jämförelsevis
fataliga fall, då den skattskyldige påförts enbart kapitationsavgifter, antagas
i regel vara betydande i förhållande till de belopp, som skulle indrivas. Å
andra sidan skulle sannolikt ett avskaffande av de personella avgifterna
kunna medföra olägenheter. I många fall, framför allt då den skattskyldige
taxerats till bevillning men icke till inkomst- och förmögenhetsskatt,
påfördes denne å kronodebetsedeln ett obetydligt belopp i krono- och landstingsskatt.
Därest de personliga avgifterna borttoges, skulle helt säkert i
dylika fall en disproportion mellan skattebelopp och kostnader uppstå. Även
ur principiell synpunkt skulle skäl kunna anföras för bibehållande av en vid
sidan av skatten å inkomst utgående personlig avgift. I den mån förmåga
att betala en sådan avgift förelåge, syntes det riksdagen riktigt, att varje
medborgare bidroge åtminstone till de direkta merkostnader för registrering
och dylikt, som han förorsakade det allmänna. Det syntes icke sällan
inträffa, att personer, oaktat de icke åtnjutit inkomst av det slag eller till
den storlek att denna gjordes till föremål för beskattning, till följd av andra
omständigheter såsom exempelvis underhåll från närstående besutte en lika
stor betalningsförmåga som många för inkomst taxerade personer. Vissa
i motionerna påvisade missförhållanden syntes dock påkalla en utredning.
Därest en sådan utredning gåve vid handen, att de personliga avgifterna
icke lämpligen borde avskaffas, borde, enligt riksdagens mening, tagas under

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

övervägande, om icke sättet för dessas påförande och indrivning kunde undergå
reformering.

över riksdagens skrivelse avgåvo kammarrätten och länsstyrelserna infordrade
utlåtanden. Därvid uttalade sig elva länsstyrelser för bibehållande
av de personliga avgifterna samt vidtagande av de förenklingar, riksdagen
ansett kunna vinnas i fråga om avgifternas påförande och uttagande, medan
tio länsstyrelser förordade avgifternas avskaffande. Överståthållarämbetet
och tre länsstyrelser funno visserligen principiella skäl tala för avgifternas
avskaffande men uttalade, att, därest desamma av finansiella skäl ansåges
böra bibehållas, förenklingar borde vidtagas i fråga örn avgifternas påförande
och uttagande.

Kammarrätten anförde bl. a., att de skäl, som åberopats för avskaffande
av de personliga utskylderna, icke kunde frånkännas en viss giltighet. Det
kunde ju icke bestridas, att uttagandet av rent personliga skattebidrag icke
överensstämde med den på beskattningsväsendets område i allmänhet tilllämpade
grundsatsen, att skattskyldigheten skulle stå i ett visst förhållande
till skatteförmågan. Emellertid gällde frågan avskaffandet av personella
skatter, som ägde hävd för sig samt därjämte utginge med så ringa belopp,
att de icke kunde innebära någon nämnvärd tunga ens för de sämst lottade
bland dem, vilka de avfordrades. Under erinran tillika, att något allmännare
missnöje med de ifrågavarande skatterna icke försports, uttalade kammarrätten
som sin mening, att praktiska lämplighetssynpunkter borde läggas
till grund för avgörandet.

Statskontoret och riksräkenskapsverket hade i gemensamt yttrande till bevillningsutskottet
funnit motionen om avskaffande av mantalspenningarna
med hänsyn till det arbete, som vore förenat med deras påförande, uppbörd,
indrivning och redovisning, jämfört med de belopp, varmed de utginge, väl
motiverad. Därest icke samtidigt med mantalspenningarna jämväl övriga
personella utskylder, nämligen sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften, borttoges,
skulle man emellertid enligt ämbetsverken icke vinna något väsentligt
med denna förenkling i skattehänseende. Endast under förutsättning att
alla personella utskylder samtidigt avskaffades kunde ämbetsverken tillstyrka
bifall till motionen. Samtidigt framhöllo emellertid ämbetsverken, att
de dåvarande ovanligt stora budgetsvårigheterna kunde påkalla mantalspenningarnas
bibehållande.

Vissa allmänna synpunkter på beskattningen.

Innan jag övergår till en redogörelse för den utredning och de förslag som
framlagts i den inom departementet upprättade promemorian, torde jag här,
i omedelbar anknytning till föregående historik, få i korthet redogöra för
de nu gällande direkta statsskatternas plats inom skattesystemet och fördelning
på olika inkomstklasser samt för vissa därmed sammanhängande spörsmål.
Framställningen utgör väsentligen en sammanfattning av de i förevarande
sammanhang viktigaste resultaten av undersökningarna av det samla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

de skattetrycket i Sverige och i utlandet. Vissa av de sakkunniga sammanställda
översiktstabeller torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet
(bilaga A).

Budgetåret 1932/1933, den senaste period för vilken en beräkning av det
samlade skattetrycket nu är möjlig, utgjorde de statliga och kommunala
skatterna å inkomst och förmögenhet för fysiska personer, oskifta dödsbon,
ekonomiska föreningar etc. cirka 46 procent av den totala samhälleliga skattebelastningen
(vari ej inräknats till jordbruksregleringen hänförliga avgifter).
Bortsett från engångsartade förmögenhetsskatter — arvsskatt och vissa andra
stämpelmedel å förmögenhetsöverlåtelser, som i detta sammanhang äro av
mindre betydelse — härflöto det allmännas skatteintäkter i övrigt från skatter
å aktiebolag samt förbrukningsskatter och tullar (inklusive automobilskattemedel).
En efter enahanda grunder gjord jämförelse för den statliga
beskattningens del avseende budgetåret 1934/1935 ger vid handen, att den
statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, vars uppbyggnad och tillkomst
belysts i den föregående historiken, utgjorde i runt tal 20 procent av
totalbeloppet av till staten inflytande skatter. Det är under dessa omständigheter
naturligt, att inkomst- och förmögenhetsskatt till staten vid en undersökning
av de samlade skatterna på olika inkomsttyper och inkomstklasser i
flertalet fall visat sig vara av relativt underordnad betydelse.

Örn man summerar trycket av de skatter, vilka direkt eller indirekt belasta
fysiska personers inkomster och äro åtkomliga för statistiska beräkningar,
nås följande resultat. Familjer inom de lägre inkomstskikten, huvudsakligen
tillhörande lantbrukar- och arbetarklassen, för vilka inkomsten
per yrkesutövare i regel understiger 3,000 kronor, ha en skattebelastning som
i genomsnitt uppgår till cirka 15 procent av inkomsten. I ett inkomstläge
på 3,000 kronor uppgå de direkta statsskatterna å arbetsinkomst emellertid
till blott 1.1 procent av inkomsten. För medelklassfamiljer med en inkomst
per yrkesutövare av i regel under 10,000 kronor stiger skattebelastningen till
17 å 18 procent för arbetsinkomst och till något mer än 20 procent för kapitalinkomst
(beräknad efter en räntefot av 4 1/2 procent). Motsvarande procenttal
för den direkta statsbeskattningen i ett inkomstläge å 10,000 kronor
äro 3.6 och 8.4 procent. För de återstående högre inkomstskikten stiger det
samlade skattetrycket efter en måttligt progressiv skala, så att det för höga
inkomster (200,000 kronor) uppgår till cirka 30 procent för arbetsinkomst
och 50 procent för kapitalinkomst. En arbetsinkomst av 200,000 kronor bär
emellertid en direkt statsskatt å endast 14.6 procent, medan en kapitalinkomst
av samma storlek beskattas med 33.0 procent. — Samtliga dessa uppgifter
avse skattebetalare med hustru och ett barn i kommun med en utdebitering
motsvarande genomsnittet för hela riket. Vid beräkningen av den indirekta
beskattningen har antagits, dels att skatten i fråga i sin helhet håres av konsumenterna,
dels att skattebetalarens konsumtion är den inom respektive inkomstklasser
genomsnittliga. Såväl olikheter i den kommunala utdebiteringen
som variationer i konsumtionsvanorna medföra avsevärda avvikelser
från det ovan beräknade skattetrycket. Betydelsefullast torde de olikheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

vara som äro förbunda med variationer i spritkonsumtionen. De vid beräkningen
av skattetrycket uteslutna skatterna äro förut omnämnda engångsartade
förmögenhetsskatter, aktiebolagsskatter och automobilskattemedel,
inalles inemot 20 procent av den totala skattebördan.1

1 Beträffande den tillämpade beräkningsmetoden och för denna grundläggande antaganden
anföra de sakkunniga bland annat följande.

Det är omöjligt att föra någon objektiv bevisning om hur den totala skattebördan i
sista hand fördelas på de olika inkomstklasserna. Detta skulle nämligen förutsätta, att
det vöre möjligt att fastställa, hur mycket de olika klassernas ställning skulle förbättras
i det (i verkligheten icke tänkbara) fallet, att inga skatter utginge men att samhällsmedlemmarna
trots detta skulle komma i åtnjutande av de fördelar, som det allmännas
verksamhet bereder dem. De beräkningar, som här verkställts angående skattetrycket
på olika inkomstklasser, avse endast att klargöra, i vilken riktning frågan skulle
lösas, om man överbryggar alla de teoretiska och praktiska svårigheter, som i verkligheten
göra en lösning av problemet omöjlig, genom att basera utredningen på vissa bestämda
(och icke bevisbara) antaganden rörande de olika skatternas incidens.

De antaganden, som gjorts angående de svenska skatternas incidens, gå i stort sett ut
därpå, att de direkta skatterna på fysiska personer bäras av de personer, som betala
dem, under det att de indirekta skatterna i sin helhet övervältras på konsumenterna. Till
försvar för dessa antaganden torde kunna anföras, att de äro mindre godtyckliga än
några andra möjliga antaganden. Vad först angår de direkta skatterna, framstår det
nämligen under nuvarande förhållanden knappast såsom sannolikt, att de i någon större
grad övervältras från vissa klasser till andra. Detta skulle nämligen förutsätta, att utbudet
av de produktionsfaktorer, som beröras av ifrågavarande skatter, skulle märkbart
påverkas av dem, exempelvis att kapitalbeskattningen skulle driva kapitalet ut ur landet
eller medföra en sådan minskning av sparandet, att följden bleve en höjning av ränteläget
och en motsvarande nedpressning av nivån för arbetslöner och jordräntor, eller att
beskattningen av arbetslönerna skulle på motsvarande sätt medföra en minskning av
arbetsutbudet och en därav orsakad höjning av lönenivån. Det är härvid fråga örn teoretiska
möjligheter, som för närvarande ej kunna sägas ha någon större grad av aktualitet.
I alla händelser torde ett bestämt antagande i någon viss riktning framstå såsom
mera godtyckligt än det antagande, som lagts till grund för framställningen.

De viktigaste indirekta skatterna falla på rusdrycker och tobak, och att dessa i huvudsak
bäras av konsumenterna, torde ej någon vilja bestrida. Man kan visserligen visa
på möjligheten, att en övervältring kan ske från konsumenterna till andra inkomstklasser,
exempelvis att arbetarna genom en löneförhöjning skaffa sig någon kompensation
för den ökning av levnadskostnaderna, som orsakats av dessa skatter. Men det är givetvis
omöjligt att föra någon bevisning härom, och varje antagande i denna riktning skulle
framstå såsom mycket godtyckligt. Beträffande de övriga indirekta skatterna, vilka till
största delen uttagas i form av tullar, är incidensfrågan mer invecklad, och med hänsyn
härtill har det också ansetts lämpligt att hålla dessa skatter skilda från de övriga. Dessa
skatter äro emellertid ej av den storleksordningen, att de i någon avsevärd grad förrycka
den bild, som erhålles av skatteprogressionen.

Vid beräkningen av det indirekta skattetrycket måste man emellertid ej endast göra
ett antagande i övervältringsfrågan, utan även utgå från vissa förutsättningar angående
storleken av de beskattade varornas konsumtion inom olika inkomstklasser. Beträffande
de viktigaste varorna, rusdrycker och tobak, ha specialundersökningar utförts angående
konsumtionsvanorna inom olika samhällsklasser, men på grund av bristfälligheten
hos det statistiska material, som funnits tillgängligt, måste alla slutsatser göras med stora
reservationer. Då dylika undersökningar ej kunnat utföras för övriga varor, har den

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Innan jag övergår till en närmare karakteristik av fördelningen av skattetrycket
på olika inkomstklasser och dess beroende av olika skatteformer, torde
jag till komplettering av det anförda få i korthet erinra örn den för Sverige
utmärkande inkomstfördelningen, vilken ger den rätta bakgrunden till
bedömandet av den sociala betydelse som tillkommer skattetryckets fördelning
på olika inkomstklasser.

Till inkomstgruppen med en årsinkomst per yrkesutövare upp till cirka

3.000 kronor hör, enligt på 1930 års folkräkning grundade beräkningar angående
den genomsnittliga inkomsten per yrkesutövare, icke mindre än 85
procent av Sveriges befolkning, och den andel av den totala för beskattningsändamål
uppgivna inkomsten som faller på denna grupp utgör cirka 58 procent.
En mellangrupp med årsinkomst upp till cirka 10,000 kronor, som i
genomsnitt har 3 å 4 gånger så stor inkomst per familj som den lägsta gruppen,
utgör 13 procent av folkmängden och förfogar över 30 procent av den
totala inkomsten. Den högsta gruppen med inkomster över 10,000 kronor,
vars medelinkomst är 13 å 14 gånger större än den lägsta gruppens, omfattar
endast 2 procent av folkmängden. På denna grupp faller cirka 12 procent
av den totala inkomsten.

Att den direkta statsbeskattningens relativa betydelse, såsom av nyss anförda
procenttal framgått, stiger med växande inkomst, är givetvis liktydigt
med att den gestaltar sig väsentligt gynnsammare för de talrika lägre inkomsttagarna
än den samlade beskattningen. Detta gäller i högre grad än tidigare
efter tillkomsten av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten och den
särskilda förmögenhetsskatten.

Till belysande av den progressionsskärpning som blivit en följd av införandet
av sistnämnda båda nya statsskatter må anföras, att för en gift person
med ett barn och ren arbetsinkomst inkomst- och förmögenhetsskatten
utgör vid 10,000 kronors inkomst 3.4, vid 50,000 kronors inkomst 6.1 och vid

200.000 kronors inkomst 9.8 procent. Inkluderas den extra inkomst- och för- * i

enklaste lösningen synts vara att förutsätta en konsumtion av dessa varor, som varierar

i direkt proportion till den totala konsumtionen inom de olika inkomstklasserna.

Alla antaganden rörande de beskattade varornas konsumtion avse aritmetiska medeltal
för respektive inkomstklasser. Då särskilt konsumtionen av de varor, som äro högst beskattade,
företer en mycket stor spridning kring medeltalet, följer härav, att även skattetrycket
i konkreta fall kan avsevärt variera kring de siffror, som här anföras. Ifrågavarande
medeltalssiffror få därför ej tagas för annat än vad de äro, nämligen vissa approximationer
av skattetrycket för en hel inkomstklass, från vilka de individuella siffrorna
kunna förete stora avvikelser.

Beräkningarna ha begränsats till skatteincidensen i inskränkt mening, som hänför sig
till fördelningen av den skattebörda, som motsvarar statens inkomst av skatten. Vid kalkylen
av denna börda har hänsyn ej tagits till den olika valör, som understundom tilllägges
de olika skattearterna, därför att de i olika grad antagas påverka nationalinkomsten
och det allmänna välståndet. Indirekta skatter på sprit och tobak ha sålunda påverkat
kalkylen i samma grad som direkta inkomst- och förmögenhetsskatter, trots att
de förra i det nämnda hänseendet förmenas ha ett gynnsamt och de senare eif ogynnsamt
inflytande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

mögenhetsskatten, erhållas i stället procenttalen 3.4, 7.4 och 12.5 procent.
Vid ren kapitalinkomst (beräknad till 4x/2 procent av förmögenhetsvärdet)
skulle skattetrycket i motsvarande fall ha utgjort för inkomst- och förmögenhetsskatten
5.4, 9.8 och 15.5 procent samt för nämnda skatt, den extra inkomstoch
förmögenhetsskatten samt den särskilda förmögenhetsskatten tillsammans
8.1, 19.3 och 29.7 procent.

Till följd av sin utformning utövar den kommunala beskattningen i viss
mån ett utjämnande inflytande på utvecklingen av det relativa skattetrycket
i de högre inkomstklasserna. Medan skattetrycket å arbetsinkomst, örn hänsyn
tages endast till den statliga direkta beskattningen, mellan inkomstlägena

10,000 kronor och 200,000 kronor ökas till inemot det fyrdubbla, undergår
det samlade direkta skattetrycket i motsvarande fall blott något mer än en
fördubbling.

Ägnade att skärpa det relativa skattetrycket å mindre inkomster äro de indirekta
skatterna. En naturlig konsekvens av svårigheten att genomföra en
^beskattning och av nödvändigheten att till skatteobjekt utvälja företrädesvis
varor med massförbrukning har blivit, att det tryck som dessa skatter
utöva är högst i de lägsta inkomstklasserna för att snabbt avtaga i betydelse
vid stigande inkomst. Det möter, som redan antytts, stora svårigheter att siffermässigt
bestämma det indirekta skattetrycket, icke minst till följd av att
konsumtionen av de beskattade varorna är starkt växlande även inom en och
samma socialklass. Alla beräkningar få därför bedömas med försiktighet.
Starka skäl tala dock för riktigheten av de sakkunnigas förut citerade beräkning,
att man, om hänsyn tages till samtliga indirekta skatter, redan för de
minsta inkomsttagarna når upp i ett samlat skattetryck på 14 å 15 procent.
För en absolutist i samma inkomstläge sjunker skattetrycket till 10 å 12 procent,
för en motboksinnehavare med den för den lägsta inkomstgruppen genomsnittliga
årsinkomsten som tar ut full ranson stiger det till cirka 20
procent.

En betydelsefull konsekvens av den indirekta beskattningens regressiv^
karaktär i förening med den direkta statsskattens progressiva utformning har
blivit, att progressionsgraden för det samlade skattetrycket i brytningspunkten
mellan de motsatta skattetyperna, närmare bestämt i inkomstlägena kring

10,000 kronor, är relativt svagare än i såväl lägre som högre inkomstlägen.
Tydligast framträder detta förhållande för kapitalinkomsternas del. Kombinationen
av indirekt beskattning med en relativt hög kommunal beskattning
medför, att den totala skattebördan för de lägre inkomstklasserna blir
relativt hög och till och med högre än i vissa andra länder, där de indirekta
skatterna tillsammantagna ha en större betydelse än i Sverige.

I förevarande sammanhang är det jämväl av intresse att se, i vad mån den
under depressionsåren genomförda skärpningen av den indirekta beskattningen
och tillkomsten av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten samt
den särskilda förmögenhetsskatten i sitt inflytande på fördelningen av det
samlade skattetrycket motvägt varandra. Av de utförda beriikningarna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

döma har den relativa förskjutningen av det samlade skattetrycket mellan
år 1930 och år 1935 för arbetsinkomsternas del varit av ungefär samma styrka
för inkomster upp till inemot 20,000 kronor. I högre inkomstlägen har
förändringen varit ej oväsentligt starkare. För kapitalinkomsternas del visar
skärpningen av skattetrycket en i stort sett genomgående och betydande
stegring med stigande inkomst. En förskjutning av skattetrycket av den
relativt mindre omfattning som möter för arbetsinkomster upp till cirka

20,000 kronor föreligger för kapitalinkomsternas del endast i inkomstlägen
upp till cirka 3,000 kronor. Höjningen av den indirekta beskattningen har
alltså motvägt de nya progressivt verkande statsskatternas inflytande för
större delen av gruppen skattebetalare med arbetsinkomst, medan däremot
dess utjämnande verkan ej varit tillräcklig för att neutralisera skatteprogressionens
skärpning för kapitalinkomst.

I en inom finansdepartementet upprättad promemoria, vilken torde få bifogas
statsrådsprotokollet (bilaga B), har gjorts ett försök till beräkning av
hur stor del av de för nästa budgetår i statsverkspropositionen föreslagna
skattebeloppen, som kan anses hänförlig till skattehöjningar vidtagna efter
budgetåret 1930/1931. Rörande de närmare detaljerna vid beräkningen, som
i huvudsak grundats på det i statsverkspropositionen förebragta materialet
till belysande av de viktigare statsinkomsternas utveckling (Inkomsterna, bilaga
D), torde jag få hänvisa till promemorian; den i vissa fall valda metoden
ger sannolikt ett något för högt samlat värde på den kvarstående skatteökningen.
Av promemorian framgår, att om automobilbeskattningen icke
inbegripes i beräkningarna, den samlade kvarstående skattehöjningen kan
uppskattas till i runt tal 150 miljoner kronor, varav 25 å 30 procent hänföra
sig till direkt beskattning av inkomst och förmögenhet. Detta resultat stämmer
väl med tidigare anförda uppgifter rörande den indirekta skattens betydelse
för utjämningen av den extra inkomst- och förmögenhetsskattens
och den särskilda förmögenhetsskattens progressionsskärpande inflytande.

Här anförda uppgifter rörande det samlade skattetrycket äro av betydelse
såsom bakgrund till en behandling av frågan örn den lämpliga avvägningen
av skatteskalan för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Jag återkommer senare till detta spörsmål men torde redan i
detta sammanhang få redogöra för betydelsen av här berörda omständigheter,
bedömda med utgångspunkt från de tekniska synpunkter som anlades
på frågan, då den hittills gällande skatteskalan för den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten bestämdes vid 1919 års skattereform.

De sakkunniga, vilkas förslag lades till grund för den år 1919 beslutade
skattereformen, åsyftade med den av dem förordade skalan att vinna en ur
olika synpunkter tillfredsställande avvägning mellan skattetrycken å olika
inkomstklasser. För de sakkunniga stod det klart, att en dylik avvägning
icke kunde ske en gång för alla utan var bunden vid vissa bestämda förutsättningar.

Det dåvarande pris- och inkomstläget — efterkrigsinflationen i Sverige kul -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

minerade år 1920 — medförde, att de sakkunniga främst uppmärksammade
den föreslagna skalans bundenhet vid en viss prissituation. De sakkunniga
anförde i en första av dem avlämnad promemoria, att den av dem föreslagna
skatteskalan vore avsedd att vara ett uttryck för den relativa skattskyldigheten
vid ett penningvärde närmast motsvarande det före kriget gällande.
Så länge penningvärdet ännu icke stigit till denna nivå, syntes det lämpligt
att såsom en särskild skatt i någon form bibehålla den dåvarande extra inkomst-
och förmögenhetsskatten för att därigenom motverka den på nedsättningen
i penningvärdet beroende förskjutningen i den relativa skattskyldigheten.

Bakom de sakkunnigas här refererade ståndpunkt låg, närmare utfört, följande
tankegång.

Det hade ifrågasatts, att skatteskalan borde så avvägas, att dess grundbelopp
skulle motsvara icke blott dåvarande ordinarie skatt och tilläggsskatten
för år 1918 utan även extraskatten för år 1918. Detta funne sakkunniga
emellertid icke möjligt. Örn man utginge från att den år 1910 uppgjorda
skatteskalan uteslutande var byggd på skatteförmåge- och lika offer-principen
såsom grund, syntes den de sakkunniga vid dåvarande penningvärde ha utgjort
ett någorlunda tillfredsställande uttryck för sagda princip, örn man
bortsåge därifrån, att progressionen avstannat för tidigt eller redan vid ett
taxerat belopp av 104,500 kronor. Anledningen till att man under tiden för
världskriget ansett sig icke kunna uttaga erforderlig ökad skatt genom procentuell
förhöjning av den ordinarie skatten hade enligt de sakkunnigas uppfattning
icke varit, att denna skatteskala ursprungligen varit felaktigt avvägd
utan fastmer att nedsättningen av penningens värde åstadkommit en högre
relativ beskattning av de smärre inkomsterna än som med skalan avsetts.

Sakkunniga avsågo med detta uttalande närmast det förhållandet, att vid
en försämring av penningvärdet, som kompenserades genom en höjning av
inkomsterna, inkomster av samma reala värde till följd av progressionen blevo
beskattade efter en högre skattekvot. Emellertid äger den av de sakkunniga
uttalade tesen om penningvärdets inflytande på skattetrycket, såsom
antydes i ett av utlåtandena över de sakkunnigas förslag, en vidsträcktare
giltighet, i det att det reala skattetrycket ökas för de smärre inkomsterna i förhållande
till de större, oavsett progressionen, på grund därav att en oförändrad
skatteprocent vid en minskning av inkomsternas realvärde betyder en
ökning av det reala skattetrycket som blir störst för de smärre inkomsterna.

I en senare promemoria modifierade de sakkunniga i viss mån sitt tidigare
förslag. Sålunda förordade de, att den efter ett högre penningvärde anpassade
skatteskalan skulle kompletteras med skattefria avdrag graderade
med hänsyn till penningvärdets förändringar i stället för med en progressiv
extra skatt. En anpassning av skattetryckets fördelning på olika inkomstklasser
kunde nämligen enligt de sakkunnigas mening lika väl eller bättre
vinnas på denna väg.

Prisutvecklingen under åren efter skattereformen gick visserligen i den riktning
varmed de sakkunniga ansett sig böra räkna, men prisnivån från tiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

före kriget återställdes aldrig, utan levnadskostnaderna stannade på en nivå
mer än 50 procent högre än förkrigstidens. Bedömd ur de synpunkter, som
vörö ledande vid utformningen av 1919 års skatteskala, har skalan för inkomst-
och förmögenhetsskatten sålunda under hela den följande tiden varit
avvägd till relativ nackdel för de lägre inkomsttagarna. Från de sakkunnigas
utgångspunkter skulle detta förhållande ha kompenserats, om även avdragen
varit högre, än vad de sakkunniga föreslogo under förutsättning av
återgång till förkrigstidens prisnivå. Så har emellertid icke varit fallet; den
av de sakkunniga föreslagna justeringen av avdragen med hänsyn till penningvärdets
avvikelser från den nivå, för vilken skatteskalan avpassats, har
endast delvis genomförts. Vid bedömandet av de tillämpade avdragens betydelse
för skalans avvägning ur de sakkunnigas synpunkter bör uppmärksamhet
ägnas även följande förhållande. Sedan tiden för genomförandet av
1919 års skattereform torde en viss förskjutning ha inträtt i åsikterna beträffande
existensminimum och den därefter anpassade skattefrihetsgränsen.
Till följd av att levnadsstandarden förbättrats torde numera en höjning av
avdragen allmänt betraktas såsom naturlig. Örn hänsyn tages till denna förändring
i det allmänna betraktelsesättet, kan man, med fullföljande av de
sakkunnigas tankegång, hävda, att en riktig avvägning av skatteskalan, även
oavsett prisutvecklingen, skulle förutsatt en justering därav till förmån för
de lägsta inkomsttagarna.

När behovet av ökade statsinkomster under depressionen framtvingade införandet
av nya skatter, är det redan på grund av vad förut anförts tydligt,
att dessa skatter, utan att man därför bröt mot 1919 års principer eller reviderade
den avvägning mellan skattetrycken inom olika inkomstklasser, vartill
man då kom fram, i viss utsträckning kunde läggas å högre inkomster.

I samma riktning har därjämte verkat, att höga kommunala utdebiteringar
och en höjning av den indirekta beskattningen för vissa varor, som i stor utsträckning
äro föremål för konsumtion inom lägre inkomstklasser, ytterligare
skärpt trycket på dessa klasser. Betydelsen av senast berörda förhållanden,
vilkas inflytande på skattefördelningen likväl i någon mån motvägts av den
kommunala progressivskatten, har belysts med stöd av undersökningen av
det samlade skattetrycket i Sverige.

Ehuru det sålunda från de utgångspunkter som dikterade bestämningen av
skatteskalan år 1919 framstår såsom riktigt, att krisskatterna i väsentlig grad
lades på högre inkomsttagare, är det dock ingalunda givet, att man med dessa
skatter nått fram till en justering av progressionsgraden som motsvarar 1919
års avvägning reviderad med hänsyn till ändrade förutsättningar. Svårigheten
att bilda sig en uppfattning örn hur olika faktorer påverkat det relativa
skattetrycket, gör det omöjligt att med bestämdhet säga, huruvida den
förskjutning av skattetrycket, som krisskatterna medfört till nackdel för de
högre inkomsttagarna i förhållande till de lägre, innebär ett konsekvent fullföljande
av 1919 års principer, eller örn härför skulle förutsättas, att skatten
för de högre inkomsttagarna modifierades i den ena eller andra riktningen.
Undersökningen av skattetrycket synes tyda på att svaret bör utfalla olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

för arbetsinkomsternas och för kapitalinkomsternas del. De högre arbetsinkomsterna
torde alltjämt intaga en i viss mån gynnad ställning, medan
däremot de högre kapitalinkomsterna utsatts för ett tryck, som relativt sett
torde få anses starkare än som följer av 1919 års principer. Med större visshet
kan sägas, att utvecklingen medfört en relativ lindring av skattetrycket
för inkomster i läget omkring 10,000 kronor.

Vid avvägningen av 1919 års skatteskala eftersträvades även en sådan
uppbyggnad av progressionen, att skatten skulle bli i hög grad elastisk eller
m. a. o. skulle tillåta stora variationer i den procent av grundbeloppet, varmed
skatt uttoges. Ur denna synpunkt funno sig de sakkunniga böra förorda
en skatteskala med icke alltför stark spänning mellan högsta och lägsta
skattekvot. De sakkunniga synas lia ansett, att man ur rörlighetssynpunkt
knappast borde gå utöver en skala, som sträckte sig från 3 till 10 procent.
En av de sakkunniga, professor Knut Wicksell, anförde i särskilt yttrande,
till vilket de övriga sakkunniga hänvisade, att då väl i stort sett en skatt
bleve mera elastisk ju mindre progressiv den vore, så kunde det ifrågasättas,
om icke det mål, man ville uppnå med den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten,
nämligen att bekvämt kunna låta dess avkastning ökas och
minskas allt efter statsregleringens behov, bättre skulle nås genom antagande
av en skattetyp av något svagare progression än den föreslagna.
Men ingenting vore i vägen för att på samma gång införa eller bibehålla
en överskatt (supertax), som huvudsakligen drabbade ägarna av de stora
inkomsterna och den stora förmögenheten, åtminstone så länge sådana
statsutgifter vidmakthölles, som enligt vad erfarenheten visat huvudsakligen
intresserade dessa samhällsklasser.

Även med hänsyn till den tekniska anordningen av den direkta statsbeskattningen
under depressionsåren, då en skärpning av progressionen genomfördes
genom fasta tilläggsskatter, har utvecklingen sålunda hittills icke
betytt en brytning med de år 1919 vägledande principerna. Den avsevärda
höjd, som skattetrycket, enligt vad de utförda undersökningarna givit vid
handen, nu nått, betyder, att möjligheterna att i önskvärd grad göra den
direkta statsbeskattningen rörlig än ytterligare begränsats. Medan begränsningen
av skattens rörlighet 1919 i första hand framträdde vid beskattningen
av högre inkomster, torde motsatsen nu vara fallet. Vid en ytterligare
skärpning av skattetrycket på de högre inkomsterna kan läget dock otvivelaktigt
lätt ånyo svänga örn. Allmänt sett gäller eljest, att ju flackare
den rörliga skattens progression göres, med desto högre ultagningsprocent
måste man räkna, om man vill ernå en viss inkomstökning, och desto starkare
gör sig begränsningen av rörligheten inom de lägre inkomstskikten
gällande.

De beräkningar av det samlade skattetrycket i Sverige, för vilkas huvudresultat
en redogörelse tidigare lämnats, äro av intresse icke endast såsom ett
underlag för bedömningen av frågan, i vad mån förutsättningarna för den år

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

1919 genomförda avvägningen av skatteskalan för den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten förändrats, utan även såsom en utgångspunkt för en
diskussion av beskattningens inflytande på sparandet.

Av anförda uppgifter framgår, att drygt hälften av den för beskattningsändamål
uppgivna inkomsten i Sverige faller på yrkesutövare med mindre
än 3,000 kronor i årsinkomst samt att skattebelastningen på dessa inkomsttagare
kan uppskattas till 14 å 15 procent av deras inkomster. Man har anledning
att antaga, att beskattningen i berörda inkomstskikt i första hand
belastar konsumtionen; sparandet är ofta bundet i form av försäkringspremier,
fackföreningsavgifter eller — för jordbrukets del — förbättringsarbeten.
Om skattetrycket är av betydande höjd, minskas dock otvivelaktigt även
ifrågavarande sparande. Den beräknade belastningen av inkomsterna inom
den lägsta inkomsttagargruppen synes nu vara så stor, att den måste antagas
påverka jämväl spargraden. Även en relativt ringa förskjutning av denna
är av stor betydelse, på grund av att en så avsevärd del av den totala inkomsten
faller på inkomsttagare inom ifrågavarande kategori. En förskjutning
av den genomsnittliga spargraden på 1 procent för inkomster under

3,000 kronor motsvarar sålunda i sitt inflytande på det totala sparandet en
förändring av spargraden för inkomster över 10,000 kronor på inemot 5
procent.

Sannolikt belastar beskattningen av högre inkomster till alldeles övervägande
grad sparandet. Emellertid gäller för dessa inkomster det motsatta
förhållandet mot vad som ovan antagits utmärka lägre inkomster, nämligen
att en skärpning av skattetrycket efter att först till en viss grad ha minskat
sparandet övergår till att begränsa konsumtionen.

Bristen på material till belysande av sparvanorna inom olika inkomstkategorier
omöjliggör mera bestämda slutsatser. Anförda uppgifter rörande inkomstfördelningen
och skattetrycket i de lägsta inkomstklasserna berättiga
likväl till antagandet, att den förskjutning av skattetrycket över mot högre
inkomstklasser, vars omfattning tidigare belysts, icke behöver betyda, att sparandet
reducerats avsevärt mera än om tillskottet till statsinkomsterna erhållits
genom en över hela inkomstskalan likformig skärpning av skattetrycket.

Olika omständigheter medföra, att alltför stor vikt icke för närvarande
får fästas vid den reduktion av det individuella sparandet, vars betingelser
här diskuterats i anslutning till undersökningarna av det samlade skattetrycket.
Den reala kapitalbildningen och investeringarna utvecklas sålunda
i viss utsträckning oberoende av detta sparande; detta gäller så mycket mera
som aktiebolagsinkomsterna, vilka utgöra underlaget för en stor del av samhällets
kapitalinvestering, ej utsatts för ytterligare progressiv belastning. Därtill
kommer att kapitaltillgången påverkas även av internationella kapitalrörelser.

I redogörelsen för undersökningarna rörande det samlade skattetrycket i
Sverige och utlandet anför professor Lindahl angående här berörda problem
i huvudsak följande.

Argumentet angående de ofördelaktiga biverkningarna av höga direkta
skatter på inkomst och förmögenhet kan ges olika uttolkningar. Man kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

härvid avse, att beskattningen medför en överflyttning av kapital till utlandet,
att beskattningen minskar det totala sparandet i samhället och därigenom
nettotillgången på kapital eller att beskattningen sänker kapitalets och arbetsprestationernas
reala avkastning och därigenom utövar ett depressivt inflytande
på föi-etagarverksamheten och den allmänna sysselsättningsgraden i
samhället.

Att verkningar i samtliga nu nämnda hänseenden kunna uppkomma vid
en hög inkomst- och förmögenhetsbeskattning är obestridligt. I stort sett
kan emellertid hävdas, att samma verkningar örn ock i mindre grad kunna
inträda, även när den stora massan av små inkomsttagare belastas med höga
indirekta konsumtionsskatter. I den mån argumentet kommer till användning,
ej såsom skäl mot en hög beskattning överhuvud, utan såsom skäl mot
en förskjutning av skattebördan från de mindre till de större inkomsttagarna
genom ett ökat utnyttjande av den direkta beskattningsformen, gäller det alltså
att bedöma storleksordningen av de nämnda verkningarna i respektive fall.

I vilken mån en hög beskattning inom ett visst land är ägnad att ge upphov
till en överflyttning av kapital till utlandet, är en mycket invecklad fråga,
vid vars bedömande hänsyn får tagas till beskattningens relativa höjd inom
de olika länderna, till regleringen av de internationella beskattningsfrågorna,
till kapitalisternas möjlighet och lust att byta hemland för att därigenom
ernå en lägre beskattning etc. En utredning av denna fråga torde här vara
överflödig, då man under nuvarande förhållanden kan utgå ifrån att såväl
kapitalets som kapitalisternas rörlighet äro avsevärt hämmade av politiska
och valutatekniska faktorer. I alla händelser torde för Sveriges vidkommande
kunna fastslås, att den måttliga kapitalexport, som ägt rum under de senaste
åren och som kan väntas fortsätta även under de närmaste åren, ej i
någon väsentlig mån varit eller i avgörande grad kan antagas bli påverkad
av beskattningsförhållandena. Vid tilltagande rörlighet på den internationella
kapitalmarknaden kan situationen naturligtvis bli en annan. Men örn man
bortser från rena skattedefraudationer och från den omständigheten, att kapitalisterna
personligen kunna följa sitt kapital till utlandet, är det ej de
direkta skatterna på fysiska personer, som härvid bli avgörande (ty för landets
invånare utgå ju dessa oberoende av örn förmögenheten är placerad
inom eller utom landet), utan företagsbeskattningens, särskilt aktiebolagsbeskattningens,
relativa höjd inom länderna.

Efter att ha behandlat den tidigare av mig berörda frågan örn sambandet
mellan beskattning och individuellt sparande fortsätta de sakkunniga.

När man talar örn beskattningens menliga inverkan på företagarverksamheten,
torde man i regel åsyfta, att skatterna minska sparandet och därigenom
begränsa det utrymme, som föreligger för nyinvesteringar. Ibland ges
argumentet emellertid en sådan utformning, att beskattningen skulle utöver
denna inverkan på sparandet ytterligare reducera företagarverksamheten.
Därvid kan avses, antingen att nyinvesteringarna på grund av bristande incitament
för företagarna få en mindre omfattning än som motsvaras av det
samtidiga sparandet, eller att utnyttjandet av det förefintliga realkapitalet
skulle hämmas av de höga skatterna, varigenom sysselsättningsgraden skulle
minskas även för arbetskraften, eller slutligen att skatterna på annat sätt
skulle dämpa incitamenten både hos företagare och andra personer att verka
för ekonomiskt framåtskridande, varigenom ökningen av nationalinkomst
och allmänt välstånd skulle retarderas.

Beskattningens inverkan på kapitalinvesteringarnas räntabilitet är givetvis
beroende av hur densamma utformas. I allmänhet brukar framhållas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

en beskattning, som utgår generellt efter nettoinkomsten, ej inräknas i produktionskostnaderna
och därför ej inverkar hämmande på näringslivet. En
stegrad skattebörda av detta slag säges nämligen ej hindra företagare, som
handla efter strikt ekonomiska principer, att fortfarande göra de investeringar,
vilka framstodo såsom räntabla vid en lägre skattenivå. Häremot har
emellertid invänts, att en dylik beskattning, trots att den för företagarnas
vidkommande blott innebär en reducering av det överskott, som erhalles utöver
produktionskostnaderna, dock kan påverka investeringskalkylerna, i
den mån dessa innefatta en avvägning av alternativa utfall av en viss företagarverksamhet,
av vilka några äro vinstgivande och andra förlustbringande.
Uppskattningen av dylika »vinstchanser» och »förlustrisker», som hänföra
sig till ett visst företagande, bör nämligen avse deras nettobelopp med
avdrag för bl. a. de skatter, som utgå i respektive fall. Och om skatteavdraget
blir ojämnt, kan det förrycka den balans, som förut gällt för ifrågavarande
chanser och risker. Särskilt på grund av två omständigheter kan en
beskattning av nettoinkomsten ha en dylik modifierande inverkan på värdet
av de chanser och risker, som ingå i företagskalkylen. När det är fråga om
förluster av den storleksgraden, att de absorbera mer än företagarens hela
nettoinkomst, erhålles vanligen ej något motsvarande vederlag i beskattningshänseende,
varför risker av denna art komma att väga relativt tyngre i kalkylen
än förut. (Om beskattningen utgår efter den genomsnittliga inkomsten
under ett flertal år, kan en under ett år uppkommen nettoförlust medföra en
reduktion av skatten under andra år, och det anförda argumentet blir då ej
längre aktuellt.) En annan modifikation av balansen åstadkommes av skatteskalans
progressivitet, då en chans att ernå en relativt stor vinst på grund
av det relativt större skatteavdraget får sitt värde förminskat i större grad
än chanser för små (men säkrare) vinster. Dessa två omständigheter tillsammans
kunna lia till följd, att en beskattning av nettoinkomsten kan medföra
en reduktion av företagarverksamheten på områden, där man har att
avväga möjligheten av stora vinster gentemot möjligheten av stora förluster.
Ett annat möjligt resultat av de nämnda omständigheterna är, att i de fall,
då en företagare har att välja mellan olika investeringsalternativ, av vilka
några äro förenade med större och andra med mindre risker, han av beskattningshänsyn
låter sitt val modifieras till förmån för de senare. I dessa fall
är det alltså ej fråga om en inskränkning utan endast om en annan inriktning
av investeringsverksamheten. Det är naturligtvis svårt att fastställa,
vilken betydelse de nu nämnda båda verkningarna böra tillmätas i ett konkret
fall. Med hänsyn till företagarverksamlietens nuvarande organisation
förefaller det emellertid troligt, att de ifrågavarande verkningarna ej äro särskilt
framträdande.

Saken ligger något annorlunda till, när beskattningen i särskild grad belastar
en viss art av kapitalinvesteringar (vilket exempelvis är fallet med fastighetsskatten
i fråga om byggnadsverksamheten) eller ett företagande, som
bedrives i en viss form (sorn exempel kan nämnas den extra aktiebolagsbeskattningen).
En dylik ojämnhet hos skattetrycket kan givetvis i större grad
medföra såväl en förskjutning av investeringarnas inriktning som en tendens
till inskränkning av den totala investeringsverksamheten.

Under förutsättning att penningpolitiken skötes på ett rationellt sätt, blir
likväl den totala investeringsverksamheten i samhället ej med nödvändighet
mindre än det samtidiga totala sparandet, även om det är möjligt att den kan
ta en mindre ekonomisk inriktning. Det allmänna ränteläget kommer nämligen
att i detta fall nedpressas i så hög grad som behövs för att investeringar
i erforderlig omfattning skola bli räntabla trots utgående skatter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

De nu anförda synpunkterna äga i stort sett giltighet också gentemot den
varianten av argumentet, att skatterna minska realkapitalets utnyttjandegrad.
Vad åter angår beskattningens inverkan på själva verksamhetsdriften,
undandrar sig denna fråga en vetenskaplig behandling.

Beskattningen av fysiska personer.

I departementspromemorian framlagda förslag.

Beträffande de förutsättningar, varifrån man vid utarbetandet av i promemorian
framlagda förslag utgick, framhölls i denna bland annat, att konsumtionsbeskattningens
starka ökning och den ökning som på senare tid ägt rum
även i avseende å den kommunala beskattningen på de flesta orter i riket
medfört, att skattebördan, om det statliga och det kommunala beskattningssystemet
betraktades som ett gemensamt helt, kommit att relativt sett i ej
ringa grad skjutas över på de lägsta inkomstskikten. Beträffande de allmänna
utgångspunkterna för utredningsarbetet yttrades i anslutning
härtill vidare:

Avvägningen av beskattningen mellan å ena sidan inkomst och å andra
sidan förmögenhet bör ske i ungefärligen samma proportion som den fördelning,
som enligt i promemorian intagen tabell1 antages gälla för 1936 års
statsskatter, alltså med 75—80 °/o av beskattningen lagd å inkomst och 20—
25 % å förmögenhet. I fråga om beskattningen av inkomst bör någon lättnad
beredas mindre inkomsttagare med beskattningsbara belopp upp till 6,000—

8,000 kronor. Å andra sidan måste såsom följd härav skattskyldiga med högre
inkomst vidkännas viss ''skatteskärpning. De nu gjorda uttalandena avse en
jämförelse mellan de föreslagna skatterna 1936 (alltså med utdebiteringsprocenten
150 för statliga inkomst- och förmögenhetsskatten) och ett nytt
skattesystem vid sådan nivå, att de nya skatterna kunna beräknas inbringa
ungefär samma skattebelopp, med vilket man räknat för år 1936.

I promemorian angåvos även vissa förutsättningar beträffande skatternas
tekniska anordning, vilka varit vägledande vid utredningsarbetet.

Vid utformningen av de i promemorian framlagda skatteförslagen hade likartade
synpunkter anlagts på frågan om beskattningens elasticitet, som enligt
vad jag anfört framfördes av de sakkunniga vid utarbetandet av ny skala
i samband med 1919 års skattereform. Härom anfördes i den remitterade
promemorian.

Det är uppenbart, att med hänsyn till den växling i avseende å behovet av
uttagande av direkta skatter, som numera gör sig gällande, kravet på elasticitet
hos skattesystemet icke kan uppgivas. Härav följer dock ej, att systemet
måste bestå av endast rörliga skatter. Fasta skatter kunna finnas, men
för att nödig rörlighet skall uppnås torde huvudparten av den samlade skatten
böra härröra från rörlig skatt.

Därest å andra sidan alltför stor del av beskattningen samlas i en enda
rörlig skatt, t. ex. en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, och skatteskalan
samtidigt göres kraftigt progressiv, leder detta till att skalans rörlighet
starkt förminskas. En progressivskalas elasticitet avtar nämligen i
samma mån som progressiviteten skärpes, och detta gäller i särskilt hög
grad då i det beskattningsbara beloppet ingår någon större förmögenhetsdel

1 Tabellen införd nedan å sid. 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(vilken ju träffas av de skattesatser, som gälla för de ifrågakommande
högsta skikten i skatteskalan). Vid mera avsevärt stegrat utdebiteringsbehov
kan då lätt inträda en situation, där en ytterligare böjning av grundbeloppsprocenten
skulle medföra, att också vid normal avkastning av förmögenheten
en orimligt liög andel av inkomsten åtginge till statsskatten.
Men även vid den rena inkomstbeskattningen blir, därest skatten helt är rörlig,
elasticiteten uppåt starkt begränsad. En höjning av utdebiteringsprocenten
åstadkommer nämligen avsevärt starkare skattehöjning i de högre intervallerna
än i de lägre.

Dylika omständigheter ha föranlett, att vid den nu ifrågasatta omläggningen
med vissa modifikationer, varom närmare förmäles i det följande, ansetts
böra upptagas ett av 1928 års bolagsskatteberedning i dess den 18 december
1931 avgivna betänkande (St. off. utred. 1931:40) efter engelsktamerikanskt
mönster uppgjort förslag till uppdelning av inkomst- och förmögenhetsskatten
i en rörlig och en fast del. Beredningen hade för att
kompensera ifrågasatt lindring i aktiebolagens beskattning föreslagit höjning
av förmögenhetsdelen i inkomst- och förmögenhetsskatten från 1/co till %0
samt därjämte skärpning av skatteskalan för fysiska personer med höga inkomster,
varjämte grundbeloppen i skalan höjts till en nivå, ungefär motsvarande
133 % av den nuvarande grundbeloppsnivån. Då på grund härav
den nya skalan finge anses ha väsentligt mindre rörlighet än gällande skala,
fann beredningen sig böra föreslå, att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
utformades såsom en rörlig, proportionell bottenskatt för alla
skattskyldiga, kompletterad med en fast, progressiv tilläggsskatt för fysiska
personer och oskifta dödsbon, när det beskattningsbara beloppet överstege

8,000 kronor.

Såsom motivering för förslaget anförde beredningen bl. a. följande: »Om
bottenskatten göres rörlig efter statsregleringens behov men tilläggsskatten
hålles oförändrad, skulle den sammanlagda beskattningen erhålla ett stort
mått av rörlighet, utan att alltför hög belastning av de större inkomsterna
och förmögenheterna behövde befaras. Nu omförmälda metod ställer sig i
tillämpningen icke mera besvärlig än den nuvarande. Såsom en fördel hos
systemet med en fast tilläggsskatt må framhållas, att någon maximering av
skatteskalan icke erfordras. Nuvarande maximering av grundbeloppsskalan
har ansetts nödvändig för att förebygga alltför stark förhöjning av de högre
skattesatserna, för det fall att särskilt hög utdebiteringsprocent påkallats av
statsregleringens behov. Men en följd därav har å andra sidan blivit, att
den del av det beskattningsbara beloppet, som ligger över den gräns, där
skalan upphör att stiga, beskattas efter lägre skattesats än de närmast under
liggande skikten, vilket resultat icke står i god överensstämmelse med den
s. k. likaofferprincipen, som ligger till grund för skatteprogressionen. Denna
olägenhet undgås vid systemet med en fast tilläggsskatt utan att dock
någon risk för beskattningens uppdrivande till orimlig höjd förefinnes. Systemet
med en rörlig proportionell boltenskatt och en fast progressiv tillläggsskatt
innebär enligt beredningens mening beaktansvärda fördelar. Det
lämnar möjlighet til! uttagande av ökade skatter av de mera bärkraftiga i
samhället utan äventyrande av skattesatsernas rörlighet. Den i systemet innehållna
garantien mot ytterligare kraftigt stegrad ''beskattning av de högre
inkomstskikten motväges av det förhållandet, att den lättnad i beskattningen,
som vid framtida gynnsammare budgetsituation kan anses möjlig genomföra,
företrädesvis förbeliålles de mindre bärkraftiga.»

Beredningen påpekade vidare, att i verkligheten en sådan reform, som sålunda
förordades, icke vore så genomgripande, som det vid ytligt betraktande
kunde synas. Redan nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

de sägas i sig innesluta en proportionell bottenskatt med ett grundbelopp av
3 %> av det beskattningsbara beloppet och en tilläggsskatt med skattesatser,
som erliölles genom att de i grundbeloppsskalan ingående procentsatserna
minskades med 3. Ändringen innebure väsentligen endast, att man för de
högre skikten av de beskattningsbara beloppen på en gång toge i anspråk
det mesta av den gällande skalans spännvidd såsom ett vederlag för den
lättnad i beskattningen av bolagen och de ekonomiska föreningarna, som
föresloges.

Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrade sig över bolagsskatteberedningens
betänkande, fann ingen anledning till erinran mot beredningens
förslag till uppdelande av inkomst- och förmögenhetsskatten i en
proportionell, rörlig bottenskatt och en progressiv fast tilläggsskatt. Förslaget
tillstyrktes allmänt; från flera håll framhöllos förslagets betydande
förtjänster ur teknisk synpunkt samt dess egenskap att åstadkomma en rättvisare
fördelning av skattebördan.

Angående formen för förmögenhetsbeskattning yttrades i promemorian följande.

Det nuvarande systemet av direkta skatter består — om man medräknar
de båda »extra» skatterna — av tre kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatter,
vilka samtliga bygga å samma princip för uträknandet av det taxerade
beloppet (taxerade inkomsten + 1/6o av förmögenheten), samt en särskild
skatt å förmögenhet. Under de senaste åren har alltså förmögenhetsskatt
uttagits i två former, av vilka den ena i stort sett varit en skatt, där förmögenhetsbesittningen
i och för sig använts såsom skattenorm. Den i de
kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatterna inneslutna förmögenhetsbeskattningen
har närmast betraktats såsom en merbeskattning av själva
avkastningen å förmögenheten. Redan från början anlades å skatten det betraktelsesättet,
att i fråga om förmögenhetsinkomst beskattningen borde i
princip träffa ett belopp, som med en tredjedel överstiger inkomsten, därvid
man räknat med 5 % avkastning å förmögenheten (V60 av förmögenheten utgör
1.67 % av densamma eller x/3 av 5 °/o). Att införa merbeskattning å förmögenhetsavkastning
i teknisk mening — vare sig genom att vid taxeringen
upptaga dylik inkomst till högre belopp än den verkliga eller all annan inkomst
till lägre belopp än den verkliga — har vid några tillfällen diskuterats
men av praktiska skäl befunnits knappast vara möjligt, bl. a. på grund av
svårigheterna att med nuvarande uppdelning av inkomst å olika förvärvskällor
urskilja vilka belopp som böra betraktas såsom förmögenhetsavkastning.
Härutinnan må särskilt hänvisas till den utredning i ämnet, som företogs
i samband med förarbetena till 1934 års proposition (nr 200) med förslag
till förordning om särskild skatt å förmögenhet. Det har alltså vid det
förevarande reformarbetet ansetts vara att föredraga att beskattningssystemet
i huvudsak anknytes till redan gällande skatteformer.

Då en av förutsättningarna för utredningsarbetet inom departementet skulle
vara, att den nuvarande fördelningen av beskattningen mellan å ena sidan inkomst
och å andra sidan förmögenhet borde i huvudsak bibehållas, måste
såsom ett första led i arbetet ingå en undersökning angående fördelningen
å inkomstskatt och förmögenhetsskatt av den nuvarande
stats beskattningen, i vad den avser fysiska personer
och med dem likställda kategorier, d. v. s. oskifta dödsbon och s. k. familjestiftelser.

I promemorian anfördes rörande denna undersökning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Det har ansetts lämpligast att, i den mån det vore möjligt, verkställa beräkningarna
med hänsyn till läget år 1936. Man har därvid utgått från de
antaganden, som i årets statsverksproposition uppställts rörande de belopp,
som skola komma att under året debiteras i direkta skatter, således i fråga om
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten vid en grundbeloppsnivå av
150 %.

I statsverkspropositionen har beräknats, att »enskilda (= andra skattskyldiga
än svenska aktiebolag) skulle debiteras statsskatter å inkomst och

förmögenhet med följande belopp:

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt...................... 115.4 milj. kr.

Extra inkomst- och förmögenhetsskatt ...................... 9.6 » »

Utjämningsskatt............................................ 7.8 » »

Särskild skatt å förmögenhet............................... 13.2 » »

Summa 146.o milj. kr.

Franräknas den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt samt den utjämningsskatt,
tillhopa 6.8 miljoner kronor, som kunna beräknas belöpa å vissa
andra juridiska personer än aktiebolag, kvarstår ett belopp å 139.2 miljoner
kronor såsom avseende fysiska personer (inkl. oskifta dödsbon och familjestiftelser)
.

Med användande av bl. a. statistiskt material rörande förmögenhetsfördelningen
i landet, härrörande från 1920 och 1930 års folkräkningar, samt
en inom finansdepartementet verkställd bearbetning av resultatet av 1934
års taxering till särskild skatt å förmögenhet har därefter beräknats huru
de olika skatterna fördela sig å inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Vid
beräkningarna av huru stor del av de tre nuvarande kombinerade skatterna
som utgöres av skatt å förmögenhet har man utgått från den gängse uppfattningen
att i dessa skatter förmögenhetsbeskattningen betraktas som en merbeskattning
av förmögenhetens avkastning. Den i inkomst- och förmögenhetsskatten
ingående inkomstskatten anses följaktligen vara det primära,
d. v. s. lika med det belopp, som med tillämpning av nuvarande beskattningsgrunder
(ortsavdrag, skatteskala etc.) skulle erhållas, om det taxerade
beloppet vore lika med den taxerade inkomsten utan något tillägg för förmögenhetsdel.
Förmögenhetsskatten bestämmes med andra ord till skillnaden
mellan hela skatten och den skatt, som skulle utgått, örn förmögenhetsavkastningen
beskattats enbart såsom annan inkomst. I korthet plägar
detta förhållande uttryckas så, att förmögenhetsdelen anses ligga i toppen
av det taxerade beloppet; den beskattas följaktligen i princip efter en högre
genomsnittsprocent än inkomsten.

Resultatet av beräkningarna framgår av följande tabell:

Beskattningen av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser.

Beräknade debiterade belopp vid 1936 års taxering.

	Total skatt milj. kr.	Inkomst-skatt milj. kr.	Förmö-genhets-skatt milj. kr.	Av hela ningen in k. %	beskatt-jelöpa å förm. %
Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (150 % av
grundbeloppet) .................	108.9	94.6	14.3	86.9	13.1
Extra inkomst- och förmögenhetsskatt ........	9.6	6.7	2.9	69.8	30.2
Utjämningsskatt....................	7.5	5.4	2.1	72.0	28.0
Särskild skatt å förmögenhet...........	13.2	—	13.2	—	100
Samtliga skatter	139.2	106.7	32.5	76.7	23.3

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Omfattningen av den utredning som från angivna utgångspunkter
utförts inom departementet karakteriserades i promemorian på följande sätt.

Utredningen har i första hand åsyftat en teknisk omläggning av skattesystemet
genom sammanförande av de nu utgående statsskatterna under så
få kategorier som det varit möjligt med hänsyn till kravet på rättvisa i beskattningen
och de ändamål som beskattningen skall tjäna. Avsikten har
däremot icke varit att göra ändringar i gällande bestämmelser örn beräkning
av inkomst och förmögenhet, örn skattskyldighet o. dyl. Icke heller frågan
örn grunderna för beräkning av statliga ortsavdrag har i detta sammanhang
upptagits till behandling; i detta ämne föreligger numera förslag i ett av befolkningskommissionen
den 11 december 1935 avgivet betänkande.

Föremål för utredningen ha främst varit den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,
extra inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda
skatten å förmögenhet. Även utjämningsskatten har emellertid inbegripits
under den ifrågasatta omläggningen. Sedan utjämningen av det kommunala
skattetrycket numera av kända skäl måst till stor del åstadkommas genom
anslag å allmänna skattebudgeten, torde nämligen det särskilda syftet
med denna skatt, att begränsa omfattningen av skatteutjämningsförfarandet,
ha bortfallit och lärer anordningen med utjämningsskatten såsom en speciell
skatt ej längre ha någon särskild uppgift att fylla. Vad beträffar mantalspenningarna
torde det ligga nära till hands att vid en översyn av den direkta
statsbeskattningen låta denna personella skatt försvinna ur skattesystemet, då
den sedan länge saknat större betydelse ur statsfinansiell synpunkt och därtill
tyngt arbetet med debitering, uppbörd och indrivning. Emellertid står
frågan örn mantalspenningarnas borttagande, även författningstekniskt, i så
nära samband med spörsmålet örn borttagande av de två övriga personella
avgifterna, att en fristående lösning icke synes lämplig, och frågan örn avskaffande
av sistnämnda avgifter torde tarva ytterligare utredning. Därest
förslag om samtliga de personella skatternas avskaffande förelägges 1937 års
riksdag, synes det vara möjligt att genomföra detsamma vid debitering av
mantalspenningar och sjukvårdsavgifter nämnda år.

Inom departementet lia undersökts ett flertal alternativa förslag
till beskattning av fysiska personer, varvid enahanda regler
förutsatts böra gälla jämväl oskifta dödsbon och s. k. familjestiftelser. Såsom
resultat av utredningen lia i de vid departementspromemorian fogade
författningsförslagen framlagts tre dylika alternativ, betecknade såsom alternativ
I a, I b och II. Av dessa utgör alternativ I b egentligen endast en variant
av alternativ I a. De sistnämnda alternativen lia nämligen gemensamt, att
de bestå av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt jämte en särskild
förmögenhetsskatt. Alternativ II innefattar endast en skatt, en inkomst- och
förmögenhetsskatt. En sammanställning av de i promemorian föreslagna
alternativa skatteskalorna och av där anförda exempel, utvisande dc belopp
varmed skatt enligt förslagen skulle utgå för olika kombinationer av inkomst
och förmögenhet, torde få såsom bilaga fogas till detta statsrådsprotokoll
(bilaga C).

Rörande de olika alternativen anföres i promemorian följande:

Alternativ I a. Inkomst- och förmögenhetsskatten i alternativ I a skiljer
sig från den nuvarande statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i två avseenden.
Dels utgör den i det beskattningsbara beloppet ingående förmögenhetsdelen
allenast V200 i stället för såsom nu 1/(i0, dels är skatteskalan helt ny
samt uppdelad i en rörlig och en fast del. Den rörliga delen, bottenskatten,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

är icke, såsom av bolagsskatteberedningen föreslagits, proportionell utan progressiv
i likhet med den fasta delen, tilläggsskatten. I själva verket föreligger
en genomgående progressiv skiktskala, i vilken den fulla rörligheten på lämplig
punkt avbrutits. Skalan för bottenskatten börjar med 3 °/o i lägsta skiktet
upp till 2,000 kronor beskattningsbart belopp. Bottenskatten har som högsta
skattesats 10 °/o, vilket procenttal inträder i den mån det beskattningsbara
beloppet överstiger 10,000 kronor. Den fasta tilläggsskatten tar sin början
vid 12,000 kronor och är uppbyggd på grundvalen av en särskild skatteskala;
lägsta skattesatsen i denna är 2 % för skiktet 12,000—20,000 kronor och
högsta skattesatsen 20 %>, som tillämpas å den del av det beskattningsbara
beloppet som överstiger 200,000 kronor. Ingen av skalorna är såsom gällande
skala maximerad till viss procent, enär maximering skulle innebära en
sänkning av skattesatsen för skikten över den gräns, där maximeringen intrader.
Under förutsättning av grundbeloppsnivå för bottenskatten tenderar
följaktligen vid stigande beskattningsbart belopp den sammanlagda skatteprocenten
för inkomst- och förmögenhetsskatten i alternativ I a mot 30
(10 + 20). Vid ett beskattningsbart belopp å 1,000,000 kronor bär den genomsnittliga
procenten hunnit stiga till 28.5.

Den i alternativ I a ingående särskilda förmögenhetsskatten börjar vid
ett beskattningsbart förmögenhetsbelopp å 20,000 kronor och uttages enligt
skiktskala med skattesatserna 1—6 promille. Högsta satsen avser
skiktet över 1,000.000 kronor. Då särskild maximering icke ansetts nödig,
tenderar alltså maximisatsen mot 6 promille. Skatten skall vara fast.
Den reduktionsregel, som avses skola tillämpas i vissa fall vid bestämmande
av den beskattningsbara förmögenheten, skall senare beröras.

Då i alternativ I a i inkomst- och förmögenhetsskatten behållits en så
relativt obetydlig förmögenhetsdel som V200 och vid sidan av denna kombinerade
skatt ställts en ganska betydande särskild skatt å förmögenhet, kan
lätt fastställas, att det sålunda föreslagna skattesystemet i själva verket
står mycket nära det — i utlandet allmänt förekommande —- systemet
med fullständig uppdelning av beskattningen efter dess art i två fristående
skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Att vid den nu ifrågasatta
omläggningen steget icke tagits fullt ut genom att helt övergå till
sistnämnda system är att tillskriva flera omständigheter. Dessa äro icke
så mycket av författningsteknisk art, om det också måste medgivas, att
ett fullständigt upphävande av den nuvarande förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, vartill hänvisningar förekomma i många
författningar, skulle medföra åtskilliga komplikationer i dylikt hänseende.
Avgörande har i stället varit det skälet, att genom den ifrågavarande anordningen
med förmögenhetsbeskattning i två former en rättvisare avvägning
av beskattningen med hänsyn till den verkliga skatteförmågan kunde
ernås.

Systemet med två särskilda skatter måste synbarligen medföra, att vid
bestämmandet av förmögenhetsskatten hänsyn svårligen kan tagas till inkomstens
storlek och den särskilda skattekraft, som uppkommer då förmögenheten
— mindre eller större — är förenad med god inkomst, under
det att till förmån för gällande system framhållits, att kombinationen med
beskattningen av inkomst möjliggör uttagande av förhållandevis högre förmögenhetsskatt
i de fall, då en relativt liten förmögenhet är förenad med
en stor inkomst. En särskild svårighet vid ett system med skilda skatter
är att finna en anordning avsedd att lindra förmögenhetsbeskattningen i de
fall då förmögenheten lämnat ringa eller ingen avkastning och ej heller
annan inkomst funnits.

Kungl. May.ts proposition nr 232.

Genom att behålla en mindre förmögenhetsdel, t. ex. som i alternativ I a
föreslagits, V200, motverkas vissa av de ovan anförda nackdelarna hos systemet
med fristående skatter. Då en särskild förmögenhetsskatt icke lämpligen
bör drabba de minsta förmögenheterna uppnås genom bibehållande av
förmögenhetsdelen, att dessa förmögenheter icke helt undgå beskattning. I
detta sammanhang må erinras, att därest vid fristående förmögenhetsbeskattning
skattefrihet skall äga rum för förmögenheter upp till visst belopp,
deklarationsplikt i avseende å förmögenheten knappast kan stadgas eller i
varje fall svårligen kan göras effektiv, då skattskyldighet för densamma ej
förefinnes. Emellertid är det ur taxeringssynpunkt av mycket stor betydelse,
icke minst för kontroll å inkomsten, att fullständiga uppgifter även
om smärre förmögenhetsbelopp inflyta i deklarationen. Även ur statistisk
synpunkt är en dylik fullständighet av vikt. I och med det att en förmögenhetsdel
finnes, som städse tages till beskattning, undgås de anförda olägenheterna.
Därjämte kommer i viss mån, om ock i mindre omfattning än nu,
den förut antydda särskilda skatteförmågan, som sammanhänger med kombinationen
av god inkomst med förmögenhet, att utnyttjas. Slutligen bibehålies,
låt vara ej i full utsträckning, nuvarande möjlighet att göra ortsavdrag
å förmögenhetsdelen i fall, då taxerad inkomst ej finnes eller den är
så låg, att ortsavdraget därå ej kan helt utnyttjas.

De fördelar, som äro förenade med uppdelandet av skalan för inkomstoch
förmögenhetsskatten i en rörlig och en fast del, ha berörts redan i det
föregående. Därigenom att skalan, i vad skatteprocenten överstiger 10, undantages
från rörligheten, inträder för skattskyldiga med beskattningsbart
belopp, överstigande 12,000 kronor, vid stigande utdebiteringsbehov en relativ
begränsning i höjningen av den genomsnittliga utdebiteringsprocenten.
Ett exempel visar bäst detta. En skattskyldig med ett beskattningsbart
belopp å 100,000 kronor skall vid tillämpning av skalorna till alternativ I a
i grundbeloppsnivå för bottenskatten erlägga 9,520 kronor i bottenskatt och
8,160 kronor i tilläggsskatt eller tillhopa i inkomst- och förmögenhetsskatt
17,680 kronor. Vid uttagande av 150 °/o av grundbeloppet för bottenskatten
skulle denna komma att utgöra 14,280 kronor och sammanlagda skatten
22,440 kronor. Skattehöjningen utgör endast 27 % mot 50 °/o för skattskyldiga
med beskattningsbart belopp under 12,000 kronor. I gengäld har
vid avvägningen mellan skatteskalorna för bottenskatten och tilläggsskatten
redan från början verkställts en överflyttning av skattebördan från lägre
till högre skikt.

Alternativ I b. Alternativ I b är det som mest ansluter sig till nuvarande
förhållanden. Det skiljer sig från alternativ I a huvudsakligen därigenom,
att förmögenhetsdelen i inkomst- och förmögenhetsskatten bestämts
till V100. Då samma skalor, såväl beträffande bottenskatten som i fråga
örn tilläggsskatten, äro avsedda att tillämpas för skatten enligt alternativ
I b som vid alternativ I a, kommer förstnämnda skatt följaktligen, till
den del fråga är örn förmögenhetsbeskattning, att avkasta mera än motsvarande
skatt i alternativ I a. På grund därav har skalan för den särskilda
skatten å förmögenhet kunnat göras lindrigare och skattskyldighetens inträdande
sättas vid ett beskattningsbart förmögenhetsbelopp å 50,000 kronor.
Skalan för den särskilda skatten å förmögenhet överensstämmer för
övrigt vid detta alternativ helt med den som gällt enligt förordningarna örn
särskild skatt för förmögenhet 1934 och 1935 (och som föreslagits för 1936),
och skatten skall liksom dessa skatter vara fast. 1 fråga örn systemets rörlighet
överensstämmer alternativ I b helt med alternativ I a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Alternativ II. Som redan nämnts innebär alternativ II ett sammanförande
av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen till staten i en enda skatt, nämligen
en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna är av samma
typ som den nuvarande men skiljer sig från denna dels i fråga om förmögenhetsdelen,
dels beträffande skatteskalan.

Då det gällt att inom samma skatts ram bereda åtminstone delvis ersättning
för den förmögenhetsbeskattning, som nu uttages i form av särskild
skatt å förmögenhet, har detta skett genom höjande av förmögenhetsdelen
från nuvarande 1/eo. En enhetlig höjning skulle komma att drabba de smärre
förmögenheterna väl strängt. Det har fördenskull befunnits lämpligast att
bestämma förmögenhetsdelens storlek olika för olika skikt av förmögenheten.
Uppdelning ifrågasättes dock endast på två skikt. Gränsen har lagts vid en
beskattningsbar förmögenhet å 180,000 kronor sålunda, att den del av förmögenheten,
som överstiger nämnda belopp, ingår i det till inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet med li0. I botten har kvotdelen
Vao bibehållits.

Jämväl den allmänna skatteskalan till statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
har förändrats i enlighet med de förutsättningar, som gällt för utredningen,
i samband varmed liksom vid övriga alternativ uppdelning skett i
bottenskatt och tilläggsskatt. Bottenskattens skala är identisk med motsvarande
skala enligt alternativ I a och I b; dess högsta procentsats är alltså
10 °/o och avser skikt över 10,000 kronor beskattningsbart belopp. Tilläggsskatten
är mycket lik motsvarande skatt vid nämnda båda alternativ och har
liksom den 20 % såsom högsta skattesats. Skalan är dock något mjukare, i det
att högsta skiktet vidtager först vid ett beskattningsbart belopp å 300,000 kronor
mot 200,000 kronor enligt de övriga alternativen.

Fördelen med alternativ II torde bl. a. ligga däri, att det är enkelt och lättöverskådligt
samt anknyter till i Sverige hävdvunnen form för förmögenhetsbeskattning.
Dessutom utnyttjas såsom förut redan framhävts kombinationen
av förmögenhet och inkomst. Man skulle dock möjligen kunna
anse, att skattesatsen för — den genom förslaget skärpta — förmögenhetsbeskattningen
bleve i alltför hög grad beroende av inkomstens
storlek. En viss nackdel ur praktisk taxeringssynpunkt kan det möjligen
anses vara, att uppdelning på skikt tillgripits för förmögenhetsdelens uträkning.
Denna uppdelning med blott två skikt är dock så enkel, att den
synes kunna med ledning av tydliga anvisningar tillämpas vid deklarationen
av de skattskyldiga själva. För de allra flesta förmögenhetsägare skulle det
stanna vid att göra den nuvarande divisionen med 60. Endast för dem, som
äga mer än 180,000 kronor — de voro 1934 högst 9,000 — skulle det bliva
fråga örn att göra uppdelning på de två skikten.

Anordningen med fast och rörlig del av inkomst- och förmögenhetsskatten
har i fråga om alternativ II ännu större betydelse än vid övriga alternativ.
Därest skatten varit helt rörlig, skulle nämligen elasticiteten hos densamma
varit starkt inskränkt på grund av möjligheten av eventuellt förekommande
stor förmögenhetsdel i toppen av det beskattningsbara beloppet.

I anslutning till det anförda behandlas även frågan om reduktionsregler
vid förmögenhetsbeskattningen. Därvid framhålles följande:

I de hittillsvarande förordningarna om särskild skatt å förmögenhet har i
skattelindrande syfte inryckts en regel, enligt vilken i vissa fall den till sådan
skatt beskattningsbara förmögenheten icke utgör hela den skattepliktiga
förmögenheten utan ett reducerat belopp av densamma. Sålunda har
stadgats, att därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

det för den skattskyldige enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet, den beskattningsbara förmögenheten
skall utgöra ett belopp, motsvarande 25 gånger det beskattningsbara beloppet,
dock minst 50 °/o av den skattepliktiga förmögenheten. Reduktion av
skatten inträder m. a. o., så snart det beskattningsbara beloppet understiger
4 °/o av förmögenheten. Då förmögenheten sålunda ställts i relation till det
beskattningsbara beloppet och ej till den taxerade inkomsten, har man velat
vinna ett dubbelt syfte. Genom att vid större förmögenheter den i det beskattningsbara
beloppet ingående förmögenhetsdelen (Voo) blir så stor, att
ortsavdraget mister sin betydelse, komma dessa större förmögenheter att få
relativt mindre lättnad än smärre förmögenheter, för vilka förmögenhetsdelen
mer eller mindre uppslukas av ortsavdragen. Genom att vid bestämmandet
av det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet
hänsyn tages till dyrorts- och familjeförhållanden, sker även vid fastställande
av det till förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet viss differentiering
i avseende å nämnda förhållanden.

Det har framstått såsom nödvändigt att jämväl beträffande de särskilda
förmögenhetsskatter, som innefattas i alternativen I a och I b, få till stånd
en reduktion av skatten i de fall då förmögenheten lämnat ingen eller ringa
avkastning och annan inkomst icke funnits. Vikten härav framstår än mer,
när fråga är om att infoga skatten i fråga såsom en bestående del av skattesystemet,
än när det gäller en tillfällig förmögenhetsskatt. Det är av mycket
stor betydelse att en dylik reduktionsregel göres så enkel och lätt att tilllämpa
som möjligt. Erfarenheten från utländsk lagstiftning har visat, att
alltför komplicerade bestämmelser lia måst efter någon tid frångås. I fråga
örn de vägar, på vilka det avsedda syftet kan nås, kan man tänka sig förutom
det här tillämpade systemet, enligt vilket det beskattningsbara förmögenhetsbeloppet
nedsättes,1 även en anordning, innefattande reduktion av den
i vanlig ordning uträknade skatten, antingen enligt uttryckliga regler eller
efter skälighetsprövning av förefintliga ömmande omständigheter (onormalt
låg avkastning, stor försörjningsplikt etc.). Det torde icke kunna förnekas,
att den här för den särskilda skatten tillämpade principen i rätt hög grad
tillgodosett berättigade krav på differentiering alltefter förmögenheternas storlek
och avkastning samt den skattskyldiges familjeförhållanden. Regeln har
icke heller, såvitt är känt, föranlett svårigheter vid tillämpningen. Det föreslås
därför, att den till sina huvudgrunder bibehålies i den nya förordningen.
Då det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet vid alternativ
I a och I b kommer att få en annan innebörd i och med förmögenhetsdelens
nedsättning till V20o resp. */100, måste dock redan på grund härav
övervägas modifikationer i regeln.

Då det emellertid här föreslås, att relationstalet mellan skattepliktig förmögenhet
och till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp,
fastän förmögenhetsdelen i detsamma reducerats, fortfarande sättes till 25,
innebär detta en betydande lindring i beskattningen för de skattskyldiga, varom
här är fråga. Under det att vid en skattepliktig förmögenhet å 200,000
kronor enligt hittillsvarande regler reduktion inträtt först då den taxerade
inkomsten understigit 3.38 % av förmögenheten, .skulle motsvarande procenttal
hl iva vid alternativ I a 4.55 och vid alternativ I b 4.05.1 2 Vid en skattepliktig
förmögenhet ä 1,000,000 kronor liro motsvarande siffror 2.54, 3.71 och
3.21. En ytterligare, icke obetydlig lindring, som mest kommer de förmö 1

I’ä grund av skalans progressivitet uppnäs härigenom en ytterligare nedsättning av själva
skatten.

2 Hankat ortsavdrag ä 2,100 kronor är förutsatt.

Kungl. May.ts proposition nr 232.

genhetsägare till del, vilka helt sakna inkomst, är att minimibeloppet för den
beskattningsbara förmögenheten för såväl alternativ I a som alternativ I b
föreslås till 40 % i stället för 50 %. I detta sammanhang må för bedömande
av reduktionsregeln påpekas, att siffran 40 °/o icke hänför sig till minskningen
av förmögenhetsskatten utan avser beräkningen av den beskattningsbara
förmögenheten. Skatten kommer nämligen att minskas procentuellt mera
än den beskattningsbara förmögenheten, dels på grund av skatteskalans progressivitet,
dels med hänsyn till att skatt utgår blott å den del av den beskattningsbara
förmögenheten som överstiger 20,000 (alternativ I a) eller

50,000 kronor (alternativ I b).

Jämväl beträffande alternativ II bar övervägts införandet av en reduktionsregel
för lättande av beskattningen i nu förevarande fall. Det måste
vid detta alternativ tydligen bliva fråga om att reducera den i det till inkomstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet ingående förmögenhetsdelen.

I detta sammanhang må i korthet redogöras för en av bolagsskatteberedningen
föreslagen begränsning av gällande förmögenhetsbeskattning för fall
av låg taxerad inkomst. Bolagsskatteberedningen ifrågasatte nämligen att,
oavsett örn den av beredningen diskuterade höjningen av förmögenhetsdelen
till 1 /r,o genomfördes eller ej, föreskrift borde införas därom, att för fysiska
personer, bosatta här i riket, och oskifta dödsbon efter personer, som vid
dödsfallet varit här i riket bosatta, förmögenhetsdelen ej skulle upptagas med
högre belopp än det vartill den taxerade inkomsten uppgått. Rörande beredningens
motiv till nämnda förslag må hänvisas till beredningens betänkande
del I, sid. 214 ff.

I vissa av de över bolagsskatteberedningens betänkande avgivna yttrandena
har införandet av ifrågavarande spärregel avstyrkts. Därvid har bl. a.
anmärkts, att det vore mindre riktigt att i de rätt vanliga fall, då personer
med kanske betydande förmögenhet ej deklarerade inkomst, de helt och
hållet skulle undgå förmögenhetsskatt. Man har även anfört, att det framstode
som föga rationellt, att för en person, som t. ex. under slutet av år
1931 ärvt en förmögenhet och icke under nämnda år åtnjutit den därav härflutna
inkomsten, skyldigheten att i slutet av år 1932 och under våren 1933
utgöra förmögenhetsskatt skulle göras beroende av huruvida han under år
1931 åtnjutit inkomst av annan förvärvskälla. Vidare har framhållits, att
det föreslagna stadgandet öppnade en utväg för mindre nogräknade skattskyldiga
att uppnå icke avsedd skattelindring.

Ifrågavarande av bolagsskatteberedningen föreslagna stadgande, att för
fysiska personer, bosatta här i riket, och oskifta dödsbon efter personer, som
vid dödsfallet varit här i riket bosatta, förmögenhetsdelen ej skall upptagas
med högre belopp än vartill den taxerade inkomsten uppgått, föreslås nu skola
gälla beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten i alternativ II. För
undvikande av de olägenheter hos förslaget, som påtalats i de refererade yttrandena
över bolagsskatteberedningens förslag, föreslås emellertid tillika den
modifikation i stadgandets räckvidd, att förmögenhetsdelen icke får reduceras
mera än till 70 %. I de fall, då förmögenheten är utan avkastning och
ej heller annan inkomst åtnjutits, uppnås genom denna regel ungefärligen
samma resultat som genom förut omförmälda reduktionsregler vid motsvarande
fall i alternativen I a och I b.

Ingående beräkningar, grundade å förefintligt statistiskt material, ha inom
departementet verkställts rörande avkastningen av de i de föreslagna
alternativen ingående skatterna (för rörlig skatt vid grundbeloppsnivå) även -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

som i fråga om fördelningen av beskattningen på skatt å inkomst och skatt å
förmögenhet. Resultatet av beräkningarna sammanfattas i promemorian i
följande tabell.

Alternativ I a.	Skatt i milj.	kr.	Av hela beskatt-ningen belöpa å
total	å inkomst	å för-mögenhet	inkomst %	för- mögenhet %
Inkomst- och förmögenhetsskatt.
Bottenskatt (grundbeloppsnivå)....	92.5	88.9	3.6
Tilläggsskatt ....................	13.8	11.2	2.6
Särskild skatt å förmögenhet ........	21.0		21.0
Summa	127.3	100.1	27.2	78.6	21.4
Alternativ Ib.
Inkomst- och förmögenhetsskatt.
Bottenskatt (grundbeloppsnivå)____	96.7	88.9	7.8
Tilläggsskatt ....................	17.0	11.2	5.8
Särskild skatt å förmögenhet ........	13.2	—	13.2
Summa	126.9	100.1	26.8	78.9	21.1
Alternativ II.
Inkomst- och förmögenhetsskatt.
Bottenskatt (grundbeloppsnivå)....	104.8	88.9	15.9
Tilläggsskatt ....................	23.3	10.4	12.9
Summa	128.1	99.3	28.8	77.5	22.5

Såsom framgår av ovanstående tabell skulle vid tillämpning av de föreslagna
alternativen icke i något fall uppnås det skattebelopp, 139.2 miljoner
kronor, som enligt beräkningarna i 1936 års statsverksproposition skall komma
att under året debiteras de skattskyldiga, varom här är fråga (fysiska
personer, oskifta dödsbon, familjestiftelser). Vid oförändrat utdebiteringsbehov
och skatteunderlag skulle användandet av de ifrågasatta alternativen
medföra, att den rörliga bottenskatten i desamma finge uttagas med något
förhöjt grundbelopp (i alternativ I a och I b cirka 115 % och i alternativ II
cirka 110 °/o av grundbeloppet).

Yttranden över departementspromemorian.

Jag övergår nu till att redogöra för innehållet i de över promemorian avgivna
yttrandena, i vad avser de hittills berörda delarna av densamma.

Samtliga de hörda myndigheterna ha vitsordat behovet av en rationalisering
av de direkta skatterna till staten. I åtskilliga av yttrandena har uttryckligen
angivits, att granskningen begränsats till skattesystemets tekniska ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

formning. I flertalet utlåtanden ha emellertid uttalanden gjorts jämväl beträffande
bland annat spörsmålet örn avvägningen av beskattningen mellan
å ena sidan inkomst och å andra sidan förmögenhet samt frågan örn skatteskalornas
avvägning. Det för samtliga de framlagda alternativen gemensamma
förslaget örn uppdelning av inkomst- och förmögenhetsskatten i en
rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt har vunnit allmän tillslutning.
Vid valet — i tekniskt avseende — mellan de olika alternativen hava kammarrätten,
riksräkenskapsverket och flertalet länsstyrelser uttalat sig för alternativ
II, Överståthållarämbetet och två länsstyrelser för alternativ I a samt
två länsstyrelser för alternativ I b, under det att två länsstyrelser icke tagit
bestämd ståndpunkt för något av alternativen. Flera länsstyrelser hava förordat
uppskov med frågans avgörande i avbidan å lösningen av aktuella reformfrågor
i avseende å kommunalbeskattningen och familjebeskattningen.

Av innehållet i yttrandena må anföras följande.

Överståthållarämbetet, som i likhet med 1935 års bevillningsutskott funnit
det i hög grad önskvärt, att de nuvarande olika skatteformerna för uttagande
av skatt till staten å inkomst och förmögenhet ersättas med ett mera enhetligt
system, yttrar bland annat:

Vad först angår beskattningen av förmögenhet vore givetvis mest rationellt
att densamma i sin helhet uttoges antingen genom en fristående förmögenhetsskatt
eller genom en kombinerad skatt å inkomst och förmögenhet, icke genom
att samtidigt båda skatteformerna komme till användning. Utgår man från
att i blotta innehavet av förmögenhet, oavsett den aktuella avkastningens storlek,
förefinnes en skatteförmåga, som bör utnyttjas, är det uppenbart, att en
fristående förmögenhetsskatt är ägnad att skapa större möjlighet till rättvisa
i beskattningen än det kombinerade systemet, inom vilket lika stora förmögenhetsbelopp
kunna drabbas av skatt till väsentligt olika belopp, en olikhet
som understundom kan te sig såsom oskälig med hänsyn till den avkastning,
som kan erhållas vid en fullt säker placering av förmögenheten åtminstone
under tider av lågt ränteläge.

På nu anförda skäl har Överståthållarämbetet ansett sig böra förorda, att
förmögenheten beskattas fristående från inkomsten. Med den principiella
uppfattning, åt vilken ämbetet tidigare givit uttryck, skulle Överståthållarämbetet
närmast velat föreslå ett avskaffande av den med skatt å inkomst
kombinerade förmögenhetsskatten. Emellertid har Överståthållarämbetet funnit
de i promemorian angivna skälen för ett bibehållande i mindre omfattning
av sistnämnda skatteform — särskilt det att det ur taxeringssynpunkt är
av mycket stor betydelse, icke minst för kontroll å inkomsten, att fullständiga
uppgifter även om smärre förmögenhetsbelopp inflyta i deklarationen •—
vara ur praktisk synpunkt så vägande, att Överståthållarämbetet ansett sig
böra förorda det såsom alternativ I a betecknade förslaget, i vad avser principerna
för förmögenhetens beskattning. Överståthållarämbetet har emellertid
redan nu velat uttala, att det icke kan anses riktigt att för framtiden fastlåsa
skattens fördelning på inkomst och förmögenhet efter ungefärligen samma
proportion som den fördelning, som antages gälla för 1936 års statsskatter.
En dylik avvägning bör ske närmast med hänsyn till att så vitt möjligt förmögenhetens
skattekraft utnyttjas i samma omfattning som inkomstens, varken
mer eller mindre.

De föreslagna skatteskalorna hava avvägts så, att icke endast vad som uttagits
genom de s. k. tillfälliga skatterna skulle komma att även framdeles utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

nied samma belopp som hittills, utan innebära jämväl ett icke obetydligt
överskjutande av skattebördorna från mindre till större inkomsttagare. Såsom
skäl härför har anförts dels lronsumtionsbeskattningens starka ökning
och dels den ökning som på senare tid ägt rum i avseende å den kommunala
beskattningen på de flesta orter i riket. Vad förstnämnda skäl angår må
framhållas, att denna skatteökning till större delen avser lyxbetonade eller
eljest umbärliga varor såsom spritdrycker, öl och tobak, medan beskattningen
av rena nödvändighetsvaror exempelvis genom sockerskattens avskaffande
snarare lindrats än motsatsen. För övrigt torde för bedömande av den relativa
skatteförmågans förskjutning mellan större och mindre inkomsttagare
mindre det indirekta skattetrycket än den allmänna prisnivån vara av betydelse.
Under de senare åren har denna prisnivå med undantag för senaste
tiden i stort sett varit i sjunkande. Beträffande ökningen av det kommunala
skattetrycket sammanhänger densamma väsentligen med lågkonjunkturerna
och synes knappast böra föranleda en för framtiden bestående omläggning
av statsskatten, detta desto mindre som under senare år åtgärder vidtagits,
exempelvis i fråga om kostnaderna för skolväsendet och fattigvården (pensionsförsäkringslagen),
för att från kommunerna å staten överflytta utgifter,
åtgärder som delvis ännu icke hunnit göra sig gällande i fråga om det kommunala
skattetrycket. Frågan örn revision av den kommunala beskattningen
kan också bringa spörsmålet i annat läge.

Den av kristidsförhållandena påkallade extra beskattningen av de större
inkomsterna och förmögenheterna skulle genom den nu föreslagna skatteskalan
icke blott göras ständig utan därjämte skulle, samtidigt som det statsfinansiella
läget undergått en synnerligen stark förbättring, en ytterligare
skattebelastning påläggas dem. En dylik åtgärd, vilken av de medborgare,
som därav beröras, skulle kännas som en obillighet, skulle sannolikt verka
hämmande å företagsamheten och därigenom menligt återverka å landets
näringsliv i dess helhet samt givetvis i viss mån även förminska effektiviteten
av taxeringsarbetet.

Ävenledes anser Överståthållarämbetet det med tanke på nya ekonomiska
kriser med minskande statsintäkter och ökade anspråk på statskassan vara
riktigast att icke under förhandenvarande goda statsfinansiella förhållanden
i så hög grad som i den remitterade promemorian föreslagits, utnyttja en
skattekraft, vilken väl kan behöva reserveras för mera bekymmersamma tillfällen.
I detta sammanhang bör för övrigt erinras om den betydande rent
automatiska stegring av statsutgifterna, som är att förvänta under en avsevärd
följd av år framåt.

Länsstyrelsen i Stockholms län vitsordar inledningsvis önskvärdheten av
en omläggning av skattesystemet i den riktning, att de utgående skatterna sammanföras
under så få kategorier som möjligt, samt betonar lämpligheten ur
uppbördssynpunkt därav, att antalet titlar å kronodebelsedeln minskas.

Länsstyrelsen fortsätter:

Det nu föreliggande förslaget lärer emellertid icke böra bedömas enbart
i!r teknisk synpunkt. Detsamma innefattar nämligen dels ett fastlåsande vid
den ordinarie statsbeskattningen av en del för närvarande utgående men hittills
av många icke utan fog såsom tillfälliga kristidsföreteelser betraktade
skatter och dels en omläggning av skatteskalorna i syfte att väsentligt lindrigare
än nu beskatta mindre inkomsttagare men i gengäld skärpa skattebördan
för vissa andra kategorier av skattskyldiga. Till stöd för detta förfaringssätt
åberopas i den remitterade promemorian, att skattebördan, örn det
statliga och kommunala beskattningssystemet betraktas såsom ett gemensamt

Bihang lill riksdagens protokoll WIIG. 1 sami. Nr 232- 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

helt, kommit att relativt sett i ej ringa grad skjutas över på de lägsta inkomstskikten
genom den kommunala beskattningens ökning på de flesta orter
i riket, varjämte framhållits betydelsen av konsumtionsbeskattningens
starka stegring.

Länsstyrelsen vill för sin del ingalunda bestrida, att berörda förhållanden
måste beaktas vid ställningstagandet till frågorna om avvägningen av beskattningen
mellan å ena sidan inkomst och å andra sidan förmögenhet samt
örn skattens fördelning på stora och små inkomsttagare. Men länsstyrelsen
kan icke biträda en uppfattning, som i stort sett kan sägas innebära, att
enbart av berörda anledning utan vidare utredning de under senare år utgående
s. k. kristidsskatterna skulle göras konstanta och skattebördan omläggas
på ett tämligen genomgripande sätt. Länsstyrelsen har så mycket större skäl
till denna anmärkning som vid både extra inkomst- och förmögenhetsskattens
och den särskilda förmögenhetsskattens tillkomst direkt betonades, och detta
såväl i propositionerna som i vederbörande utskotts yttranden, att dessa skatter
endast vore avsedda att bliva av tillfällig natur.

I promemorian har berörts betydelsen av att det statliga och det kommunala
beskattningssystemet betraktas såsom ett gemensamt helt. I anslutning
till detta uttalande får länsstyrelsen erinra därom, att den av Kungl. Majit
den 24 januari 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen bland övriga uppgifter
ålagts att undersöka möjligheten av en utvidgning av kommunernas
fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet, såsom näringsföretag
och penningkapital. Jämväl lämpligheten av att vid kommunalbeskattningen
taga hänsyn till de skattskyldigas olika skatteförmåga skall undersökas.
Sannolikt torde beredningen därvid bland annat taga i övervägande
de av herrar Eriksson och Lindqvist i reservation till 1921 års kommunalskattekommittés
betänkande framlagda förslagen örn differentiering av inkomsterna
i syfte att hårdare beskatta s. k. fonderad inkomst, vilket väl i
realiteten skulle innebära införandet av ett slags kommunal förmögenhetsskatt.

Frågan örn ändring i avvägningen av den kommunala skattebördan lärer
följaktligen få anses vara aktuell. Det synes under sådana förhållanden tillrådligt
att man, om man önskar åstadkomma en avvägning av statsskatten av
varaktig beskaffenhet, avbidar de förslag, som i sinom tid torde komma att
framläggas av kommunalskatteberedningen.

Även om kommunalskattefrågan icke, såsom nu är fallet, ånyo läge i stöpsleven,
utan spörsmålet uteslutande finge bedömas med hänsyn till den nuvarande
kommunala skattetungan, måste länsstyrelsen emellertid göra gällande,
att en statlig skatteskala, som innebär så grundliga avvikelser från den
av statsmakterna för normala förhållanden senast — år 1919 — avpassade
skatteskalan, icke bör beslutas utan verkligt saklig utredning rörande den
samlade skattebördans växlingar för olika inkomstgrupper. Utan en utredning
i sådant avseende kan länsstyrelsen svårligen ingå på ett bedömande av
förslagets verkningar; dock synes redan nu otvivelaktigt, att näringslivet och
kapitalbildningen starkt måste oroas av de ifrågasatta ändringarna.

Länsstyrelsen torde härefter hava att ingå på bedömande ur teknisk synpunkt
av de olika förslagen och får i sådant hänseende andraga följande.

För tillgodoseende av kravet på rörlighet i skattesystemet föreslås, att inkomst-
och förmögenhetsskatten uppdelas i en rörlig och en fast del. Principiellt
synes intet vara att erinra emot detta förslag. Ett liknande förslag
Iramlades på sin tid, såsom erinras i promemorian, av bolagsskatteberedningen,
som emellertid, till skillnad från vad nu föreslås, ville inrätta en proportionell
rörlig bottenskatl i stället för en progressiv. Det synes länsstyrelsen få

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ifrågasättas, huruvida icke skäl föreligga för prövning av ett alternativ med
proportionell bottenskatt. I all synnerhet synes detta lämpligt, därest det
vid avvägningen av de olika skattebördorna skulle befinnas möjligt att i någon
utsträckning avlasta den statliga kristidsbeskattningen.

Av de olika alternativa förslag, som utarbetats, innebär givetvis det såsom
alternativ II betecknade ur debiterings- och uppbördssynpunkt en fördel därigenom,
att samtliga skatter till staten enligt detta förslag sammanförts i en
enda kombinerad inkomst- oell förmögenhetsskatt. Taxeringstekniskt däremot
måste detta förslag anses underlägset de övriga genom de växlande kvottalen
för förmögenhetsdel, men denna olägenhet begränsas genom att de
dubbla kvotdelarna endast skulle äga tillämpning jämförelsevis sällan.

Med avseende å vad sålunda anförts funne länsstyrelsen övervägande skäl
tala för det system, som kommit till användning i alternativ II. Länsstyrelsen
finge emellertid, med hänvisning till vad förut anförts, uttryckligen framhålla,
att detta förord icke innebure, att länsstyrelsen till någon del accepterat de
olika skattetariffer som föreslagits, utan gällde förordet endast själva systemet
för skatternas sammanförande.

Beträffande de i promemorian föreslagna reduktionsreglerna anför länsstyrelsen
slutligen:

Länsstyrelsen delar uppfattningen, att reduktionsregler äro nödvändiga
vid förmögenhetsbeskattningen. Därest förmögenhetsbeskattningen verkligen
skall göras konstant i den utsträckning, som nu föreslås, är det otvivelaktigt
synnerligen välbetänkt att i så hög grad som möjligt lätta beskattningen å
sådan förmögenhet, som finnes nedlagd i tillgångar, vilka icke lämna någon
eller endast ringa avkastning. Den regel, som i de hittillsvarande förordningarna
om särskild skatt å förmögenhet hindrat beskattning av fulla förmögenheten
i angivna fall, har enligt länsstyrelsens mening icke varit tillräcklig.

Länsstyrelsen bar icke kunnat ansluta sig till de skäl, som föranlett lagstiftaren
att ställa förmögenheten i relation till det totala taxerade beloppet i
stället för inkomsten. Om förmögenhetsbeskattningen grundas å den omständigheten,
att s. k. fonderad inkomst i högre grad tål skattebelastning än
annan inkomst, borde rätteligen förmögenhetsbeskattningen sättas i relation
till den inkomst, som härflyter av förmögenheten. De betydande svårigheter,
som möta, om man vill bestämma i vilken mån inkomsten är »fonderad»
eller ej, torde emellertid medföra att man nödgas avstå från dylik differentiering
och i stället får göra jämförelsen mellan den skattskyldiges samlade
inkomst och förmögenheten. Men någon vidare inskränkning till den skattskyldiges
nackdel kan länsstyrelsen icke tillstyrka. Den omständigheten, att
själva förmögenlietsdelen satts lägre än för närvarande i de nu föreliggande
alternativen I a och I b bör rimligtvis icke inverka härvidlag, lleduklionsregeln
enligt alternativ II bör i anslutning härtill ändras genom sänkning
av procenttalet 70, så att ungefär samma resultat uppnås som enligt alternativ
I, örn det taxerade beloppet utbytes såsom jämförelsetal emot inkomsten.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Enligt den vid promemorian fogade redogörelsen för skattetrycket i Sverige
oell utlandet är den indirekta beskattningens totalsumma i Sverige relativt
låg. Detta förhållande beror framför allt på de låga skatterna på
kaffe, socker och dylika varor, vilka äro föremål för stor konsumtion av de
breda lagren. Därjämte saknas helt och hållet i Sverige de omsättnings -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 232.

skatter, som i vissa andra länder äga stor omfattning. Det synes vara nödvändigt
att taga dessa omständigheter i betraktande, då det gäller frågan om
omläggning av den direkta statsbeskattningen. Man bör icke genom en teknisk
utformning av den sistnämnda binda denna vid elt visst läge utan att
förut själva avvägningen mellan den direkta och den indirekta beskattningen
bar prövats. Någon sådan prövning bar icke för närvarande ägt rum.

Förslaget synes tillika innebära ett frångående av vissa principer, som
förut ansetts vara av statsmakterna godtagna. Länsstyrelsen erinrar om att
vid 1919 års riksdag bevillningsutskottet i anledning av ett uttalande av dåvarande
finansministern yttrade, att utskottet tagit fasta på departementschefens
uttalande, att det finge anses självfallet, att. där skattebehovet icke
krävde uttagande av skatt, motsvarande fulla grundbeloppen, en lägre procentsats
än 100 procent därå borde komma till användning, samt å den likaledes
i propositionen antydda förutsättningen att högre skatt än 200 procent
av grundbeloppen icke kunde tänkas komma i fråga.

Det föreliggande förslaget däremot utgår från de för 1936 föreslagna skatterna
med en utdebiteringsprocent av 150. Det föreliggande förslaget bar således
principiellt flyttat skatteskalan i jämförelse med det tidigare grundbeloppet
50 procent i höjden. Härvid komma också de så kallade krisskatterna,
extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet
att inarbetas i den ordinarie skatteformen och alltså göras permanenta. På
sin tid har dock uttalats, att de skulle erhålla provisorisk karaktär och endast
bibehållas, så länge det statsfinansiella läget det krävde. Såvida den
statistiska utredningen är riktig, skulle likväl avkastningen understiga den
i 1936 års statsverksproposition beräknade med cirka 8 procent (enligt alternativ
II). Promemorian utgår därför ifrån att man redan från början skulle
skärpa skatteskalan, enligt alternativ II med cirka 10 procent.

Denna omständighet bör jämföras med skatteskalans utformning. Densamma
innebär en väsentlig skärpning av beskattningen av de högre inkomsterna
och förmögenheterna, under det att inkomster under 9,000 å 10,000
kronor bliva lägre beskattade än för närvarande. Håller man sig till bottenskattens
grundbelopp, blir skatteskärpningen icke iögonenfallande. Allt
eftersom högre procenttal uttages, drabbas de högre inkomsterna hårdare,
under det att höjningen för de lägre inkomsterna blir mindre märkbar. Här
föreligger alltså samma tendens att söka förskjuta skattebördan från de lägre
till de högre inkomsttagarna, som bland annat kommit till uttryck i befolkningskommissionens
förslag angående familjebeskattning.

Vad som väcker betänkligheter i denna principiella uppläggning, är att
man redan från början och än mer vid ett ökat skattebebov kan komma att
taga ut så stora skatter, att den kapitalbildning, som erfordras för en sund
utveckling av produktionen, försvåras eller förhindras. Då det är fråga örn
indirekt beskattning, brukar man under stundom tala om »överbeskattning»
i den betydelsen, att en skärpning av beskattningen icke leder till högre avkastning,
därför att konsumtionen, som är föremål för beskattning, nedgår
till följd av prisstegringen. Beträffande den direkta beskattningen kan på
längre sikt ett liknande resultat erhållas, i fall beskattningen under en viss
tid upptager så stor del av produktionens inkomster, att den nödvändiga avsättningen
till nybildning uteblir.

Enligt länsstyrelsens uppfattning har det således visat sig, att den tekniska
översyn, som av 1935 års riksdag begärts, leder till vissa principiella ståndpunktstaganden,
vilka förutsätta ytterligare utredningar.

En omläggning av skattelagstiftningen i de nu föreslagna delarna sammanhänger
också med vissa andra frågor.

I sitt yttrande över befolkningskommissionens betänkande angående famil -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232-

jebeskattningen uttalade länsstyrelsen som sin åsikt, att enär hela skattelagstiftningen
vore föremål för utredning, det icke vore lämpligt att fristående
lösa viss del av skatteproblemet utan borde detta ske i ett sammanhang.
Först härigenom erhålles den rätta överblicken över, huru skattesystemet
i sin helhet kommer att verka. I promemorian örn viss omläggr
ning av den direkta statsbeskattningen beröras även de personella skatterna
— mantalspenningar, sjukvårdsavgift och folkskoleavgift —, vilkas avskaffande
vid flera tillfällen varit ifrågasatt. Något förslag härom föreligger dock
ej nu, men utlovas till nästa år, sedan ytterligare utredning ägt runi. Likaså
lära grunderna för den kommunala beskattningen vara under utredning.
För länsstyrelsen synes därför ett uppskov med framläggande av hela rer
formplanen till ett kommande år naturligt, varigenom samtliga tilltänkta reformer
inom hela skattelagstiftningen kunde avgöras i ett sammanhang, i
stället för att, såsom nu sker, det ena förslaget efter det andra framlägges
oberoende av varandra. Härtill kommer, att ändringar i skattelagstiftningen
med alltför korta mellanrum kunna förorsaka stora svårigheter såväl
för de skattskyldiga som för taxeringsnämnderna.

Skulle likväl en omläggning av den direkta statsbeskattningen redan nu
komma till stånd och det gäller att välja mellan de tre förslag, som framlagts,
synes alternativ II, som endast inefattar en skatt, en inkomst- och förmögenhetsskatt,
vara att föredraga framför alternativ I a och I b, som bestå
av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt jämte en särskild skatt å
förmögenhet. Länsstyrelsen har därvid lagt särskild vikt vid alternativ II :s
fördelar ur praktisk taxeringssynpunkt. Det synes nämligen i tekniskt avseende
vara de båda andra alternativen överlägset. Alternativ I b bör givas
företräde framför alternativ I a, enär det mest ansluter sig till nuvarande
förhållanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som funnit den i promemorian föreslagna
rationaliseringen av de direkta skatterna till staten vara högst beaktansvärd,
ansåge det med II betecknade alternativet ej minst ur rationaliseringssynpunkt
vara avgjort att föredraga. Beträffande förslagets detaljer
ställde sig länsstyrelsen tveksam, huruvida en i jämförelse med vad som
gällt enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av år
1928 skärpt förmögenhetsbeskattning kunde vara välbetänkt. Enligt länsstyrelsens
mening torde man numera icke kunna, som fallet var, då 1928 års
statsskatteförordning utformades, räkna med 5 °/o medelavkastning av kapital,
varför skäl för en lindring av förmögenhetsskatten förr förelåge än
motsatsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar inledningsvis, att länsstyrelsen
icke ansett sig böra ingå på den väsentligen politiska frågan, huruvida den i
förslaget företagna avvägningen av skattesatserna vöre påkallad, utan begränsat
sin granskning av detsamma till skattesystemets tekniska utformning.

Härutinnan yttrar länsstyrelsen:

Vid jämförelse mellan de tre alternativen måste det i och för sig räknas
alternativ II till förtjänst, alt det minskat antalet skattekategorier till en enda,
under det att alternativen I a och I b vid sidan av inkomst- och förmögenhetsskatten
bibehållit den särskilda förmögenhetsskatten. Alternativ II bör redan
av detta skäl förordas, såvida icke något av de övriga alternativen bär
andra företräden att uppvisa, som göra detsamma mera värdelullt. Länsstyrelsen
kan emellertid icke finna detta vara fallet. Genom alternativ II sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

nas i det hela samma önskemål i fråga om skattebelastningens fördelning på
inkomst och förmögenhet samt dess avvägning för olika inkomst- och förmögenhetsskikt
ävensom i fråga om beskattningens rörlighet vara tillgodosedda
som genom de övriga alternativen. Det årliga taxeringsarbetet som helhet
betraktat lärer tvivelsutan bliva mindre omfattande enligt alternativ II
än enligt de övriga alternativen i och med att något arbete med taxering till
särskild förmögenhetsskatt icke förekommer. Bortses härifrån, torde taxeringsarbetet
icke bliva väsentligt mera besvärligt enligt något av alternativen
än enligt de övriga. Att en ändring av en inkomsttaxering enligt alternativ II
kan komma att medföra en omräkning jämväl av förmögenhetsdelen torde ur
arbetssynpunkt icke få anses vara av större betydelse.

Deklaranternas uppgiftsskyldighet synes icke enligt något av alternativen
bliva nämnvärt mera betungande än för det närvarande. Länsstyrelsen förutsätter,
att de uträkningar som tillämpningen av spärreglerna vid förmögenhetstaxering
enligt alternativ II medför, skola verkställas av taxeringsnämnderna
utan någon medverkan av deklaranterna, en medverkan, som — vill
det synas —- utan olägenhet kan uteslutas från deras uppgiftsskyldighet.

I anslutning till vad sålunda framhållits förordade länsstyrelsen alltså i första
hand ett beskattningssystem, anordnat enligt alternativ II. I andra hand
borde enligt länsstyrelsens mening alternativ I b komma i fråga. Det syntes
nämligen länsstyrelsen skäligt, att de mindre förmögenheter, som icke
drabbades av den särskilda förmögenhetsskatten, i stället finge utgöra skatt
för Vioo av värdet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Förslaget upptager tre alternativa förslag till skattesystem, betecknade
la, Ib och II, vilka samtliga angivas vara byggda på principen ''skatt
efter förmåga’. Som mätare av skatteförmågan har vid skiktskalornas upprättande
valts det beskattningsbara beloppet, men vid uppställande av översiktstabellerna
den taxerade inkomsten, varmed synes avses i deklarationsformuläret
rubricerad ''återstående inkomst’. Denna olikformighet är av
ringa betydelse, då de båda beloppen skilja sig från varandra allenast beträffande
ortsavdragen. De hava dock det gemensamt, att utbetalta utskylder
med undantag av kronoutskylder äro fråndragna. Det torde vara ovedersägligt,
att, om den skattskyldiges skatteförmåga skall mätas efter hans inkomst,
såsom sådan bör förstås den inkomst, som för honom är disponibel för de utgifter,
över vilka han själv äger bestämma. Statsskatten är icke att hänföra
till en dylik utgift. Det inkomstbelopp, som återstår, sedan skatten erlagts,
måste anses såsom den verkliga inkomsten och alltså vara vägledande vid bedömandet
av skatteförmågan. I samma mån som statsskatten utgör en stor
del av den taxerade inkomsten, i samma mån kommer jämförelsen mellan den
progressivt beräknade skatten och den taxerade inkomsten att verka undanskymmande
beträffande den verkliga innebörden av föreslagna progressivskalor.
Detta torde belysas av nedanstående tabell, grundad på den till förslaget
bilagda tabell 2, innefattande en översikt över skatteskalornas inverkan
vid uteslutande kapitalinkomst.

Innebörden av denna tabells siffror belyses med följande exempel: En

person, som deklarerar en sammanräknad inkomst av 1,000,000 kronor efter
avdrag av utskylder med undantag av kronoutskylder, skulle enligt förslaget
I b härå erlägga skatt med i runt tal 480,000 kronor. Örn enahanda förhållanden
rått under närmast föregående år, men han ägt samma avdragsrätt
för statsskatten som för övriga skatter, hade han haft att deklarera och be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

	I a	I b	II
Taxerad inkomst .................................. Behållen inkomst .................................. Skatt i procent av behållen inkomst ................	1,000,000 469,480 530,520 88.5	1,000,000 482,050 517,950 93.1	1,000,000 466,100 533,900 87.3
	I a	I b	II
Taxerad inkomst ..................................	100,000	100,000	100,000
Statsskatt..........................................	33,314	34,134	30.994
Behållen inkomst ..................................	66,686	65,866	69,006
Skatt i procent av behållen inkomst................	49.9	50.6	44.9

skattas för 520,000 kronor. Om skatt likväl skulle utgå med 480,000 kronor
— såsom enligt förslaget är fallet — komme denna att utgöra cirka 90 % av
den inkomst, som återstode efter den statliga skattens betalande och som
skulle utgöra den disponibla, verkliga inkomsten. Den omständigheten, att
den deklarerade inkomsten progressivt beskattas i stället för den verkliga
inkomsten, såsom den ovan angivits, innebär alltså en mycket kraftig skärpning
av progressionsskalan. Det synes som örn i förslaget tillräcklig hänsyn
icke tagits härtill.

Med den tyngd, skattebördan numera uppnått, kan det ifrågasättas, om
icke principen skatt efter förmåga blivit tillämpad från en alltför ensidig synpunkt.
De skattskyldiga kunna nämligen indelas i grupper även efter annan
grund än efter inkomstbeloppens storlek. De kunna exempelvis uppdelas i
en grupp, som bidrager till kapitalbildningen, och en annan, som icke bidrager
till denna. Då ur nationalekonomisk synpunkt den senare gruppen har uppgifter
av synnerlig betydelse för landets ekonomiska framåtskridande, synes
det vara av vikt, att vid skattebördans fördelning på dessa två grupper den
senare ej blir så hårt belastad, att dess förmåga att fylla dessa uppgifter äventyras
eller för starkt beskäres.

Den sistnämnda indelningen av de skattskyldiga bör även skärskådas ur en
annan synpunkt. Den icke kapitalbildande gruppen är till numerären ojämförligt
större än den andra. Lockelsen för den förra gruppen att skjuta över
skattebördan på den senare utöver skäliga gränser ligger nära till hands. Med
tillfredsställelse konstateras ock, att man i det föreliggande förslaget sökt
vinna garantier mot missbruk härutinnan genom att dels sammanföra de nu
alltför mångtaliga skatteformerna i ett, beträffande statsskatten, enhetligt
system, dels uppdela skattens huvudmassa i en rörlig och en fast del, där en
fixerad skiktskala skulle lämna garanti för att ett ökat behov av skatteintäkter
ej komme att uttagas via denna del. I gengäld har progressivskalan för
denna del gjorts hög och maximering ansetts överflödig. Erfarenheten har
visat, att en prövning av dessa garantiers värde för det avsedda ändamålet är
väl befogad. 1910 års inkomst- och förmögenhetsskatt följdes ganska snart
av en rad tilläggsskatter, företrädesvis påvilande de större inkomsterna. Den
år 1919 vidtagna avvecklingen av de extra skatterna genom införande av ett
enhetligt, rörligt skattesystem ledde omedelbart till, att av det grundbelopp,
som enligt skiktskalan beräknats, skatt måste uttagas med 150 %>, innebärande
i realiteten en ökning av progressiviteten. Det skattesystem, som då
beslöts och som utan större förändringar alltjämt är gällande, har icke visats
vara något hinder mot införande av extra skatt. Det måste alltså anses allt

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

annat än uteslutet, att det nu föreslagna inarbetandet av extra skatter i ett
enhetligt system icke kominer att lämna den avsedda garantien mot den olägenhet,
som förorsakas genom införande av nya extra inkomstskatter, i
detta sammanhang kan det erinras örn, att befolkningskommissionen redan
framlagt ett förslag i sådan riktning.

Den föreslagna uppdelningen av inkomst- och förmögenhetsskatten i en
rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt (med fixerad skiktskala) giver anledning
till en jämförelse med kommunala inkomstskatten och kommunala
progressivskatten. Genom den sistnämnda skålens maximering till 100 %
av grundbeloppet torde i flertalet fall densamma hava kommit att verka såsom
en fast tilläggsskatt, varigenom vunnits en effektiv garanti mot ett oskäligt
överskjutande av skattebördan på denna skatteform.

Strävandet att iakttaga sparsamhet i fråga örn statens utgifter lärer bäst
bliva befrämjat genom den rörliga bottenskatten. Då hittills hela inkomstoch
förmögenhetsskatten varit rörlig, kan det vara en viss fara i att låta allenast
en del av densamma bli rörlig, vilken fara ökas genom möjligheten att
höja skiktskalornas progression inom de fasta skatterna (tilläggs- och särskild
förmögenhetsskatt).

De bråkdelar av de totala skattebeloppen, som den rörliga bottenskatten
utgör, äro:

vid alternativ la: 72.6 %

» » Ib: 76.2 %

» » II : 81.8 %.

Då vid nuvarande förhållanden hela inkomst- och förmögenhetsskatten är
rörlig, medan de övriga statsskatterna närmast motsvara de föreslagna tillläggsskatterna,
kan som jämförelse uppställas, att den nuvarande rörliga
.skatten är 78.2 %>, medan före de s. k. extraskatternas införande bråkdelen
i fråga utgjorde cirka 94 % (utjämningsskatt har härvid beräknats som analog
med tilläggsskatt). Härav framgår, att förhållandet mellan rörlig och total
skatt i förslagen i stort sett erhållit den storlek, som blev en följd av de
s. k. kristidsskatternas införande. Då dessa skatter infördes på grund av
särskilda, av kristiden föranledda förhållanden torde samma icke böra betraktas
såsom normgivande. De skäl, som i förslaget anförts för önskvärdheten
av skattens uppdelning i rörlig och fast, synas vara av rent skatteteknisk
natur. Angående uppdelningens lämplighet i sak föreligger däremot
ingen utredning, så mycket anmärkningsvärdare som proportionen mellan
rörlig och total skatt i de skilda alternativen varierar mellan cirka 72 % och
82 %>. Ur sparsamhetsfrämjande syfte borde ett försök att återföra den rörliga
skattedelens ställning till den, som den innehade före kristidsskatternas
införande, hava varit motiverat.

I förslaget uttalas, att det saknas anledning att närmare ingå på de synpunkter,
som anlagts vid ställningstagandet till frågorna om avvägningen av
beskattningen mellan å ena sidan inkomst och å andra sidan förmögenhet
samt om skattens fördelning på stora och små inkomsttagare, enär promemorian
huvudsakligen avser beskattningens tekniska anordnande. Häremot torde
böra erinras, att promemorian innehåller förslag till en skattelagstiftning,
som är avsedd att gälla för framtiden eller i varje fall bilda grundvalen för
eventuella ändringar. Under sådana förhållanden lära frågorna örn skattebördans
fördelning icke vara av enbart skatteteknisk karaktär. Av förslaget
framgår, att utgångspunkten varit ett inarbetande i ett enhetligt skattesystem
av de nu gällande s. k. extra skatterna. Då dessa antagits mot bakgrunden
av ett tillfälligt, starkt utpräglat kristillstånd, och skatterna förutsatts såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

tillfälliga, böra de genom deras antagande uppkomna förhållandena ej anses
normgivande för konstruktionen av ett skattesystem med anspråk på framtida
hållbarhet. Kristidens säregna förhållanden föranledde en förskjutning
av skattebördan på den kapitalbildande gruppen av skattskyldiga, önskvärt
hade varit, att utredning vidtagits, om och i vad mån en fortsättning av dessa
förhållanden är att befara och om den ovannämnda tillfälliga förskjutningen
bör bibehållas, ävensom att undersökning gjorts till utredande av, huruvida
ökade skattebehov motsvaras av utgifter, vilka böra bestridas av en
viss grupp av skattskyldiga, såsom exempelvis föreslagits i det föreliggande
utkastet till skatt för familjehjälp, eller de äro av sådan allmänart, att de beröra
de skattskyldiga samfällt. Att fastslå den skattefördelning, som framgår
ur promemorians förslag, utan ledning av sådana utredningar, torde ej
vara välbetänkt.

Beträffande det i alternativ I a föreslagna upptagandet i det beskattningsbara
beloppet av 1/2oo av förmögenheten må erinras om, att den nuvarande
bestämmelsen, att V60 av förmögenheten skall tilläggas inkomsten innebär,
att 1/s av kapitalinkomsten, beräknad efter 5 °/o, upptages till särbeskattning.
Örn kapitalavkastningen beräknas till 4 %, som under nuvarande
förhållanden torde vara i överkant, skulle samma princip leda till, att
förmögenhetsdelen bleve 1/7r). örn förmögenhetsavkastningen beräknas till
3 %, vilket med hänsyn till bl. a. skattebelastningen av de större förmögenheterna
torde vara tillräckligt högt, skulle förmögenhetsdelen utgöra ViooDen
föreslagna delen V200 står icke i överensstämmelse med tidigare tillämpade
beräkningsgrunder och det kan befaras, alt upptagandet i deklarationen
av en beträffande de små förmögenheterna så obetydlig del kommer att medföra
minskad omsorg vid förmögenhetsuppgifternas avgivande, vilket ur kontrollsynpunkt
icke är önskvärt.

På grund av vad sålunda anförts och då erforderlig överskådlighet beträffande
den progressiva skiktskalan svårligen kunde uppnås, förrän det i skatteförordningarna
fastställda inkomstbegreppet justerats i avseende å inkonsekvensen,
att vid inkomstens fastställande vissa skattebelopp äro avdragsgilla
och andra icke, samt då vidare de grunder, som tillämpats vid skattebördans
fördelning på olika inkomstklasser, ej vore närmare angivna, funne
sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka, att det föreliggande förslaget lades till
grund för en omläggning av skattesystemet.

Av de i förslaget framlagda olika alternativen hade länsstyrelsen funnit det
som alternativ II betecknade ur taxeringsteknisk synpunkt vara att föredraga
framför de övriga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som ansett sig kunna begränsa sig till att
företrädesvis ur skatteteknisk synpunkt granska och bedöma de framkomna
alternativa förslagen, funne dessa ur sådan synpunkt var för sig hava på ett
förtjänstfullt sätt löst den förelagda uppgiften, nämligen en rationalisering
av nu rådande system för den statliga beskattningen genom ett sammanförande
av de nu utgående skatterna under så få kategorier som möjligt.

Sitt ställningstagande till de särskilda förslagen motiverar länsstyrelsen sålunda: Särskilt

ur skatteteknisk synpunkt vill länsstyrelsen giva företräde åt det av
förslagen, som betecknats med alternativ II. Frånsett att man genom detta
förslag lyckats begränsa sig till endast en skatteform anser länsstyrelsen en

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

fördel med detsamma vara att, såsom i motiverna anförts, förslaget ifråga
är relativt enkelt och lättöverskådligt samt anknyter till i Sverige hävdvunnen
form för förmögenhetsbeskattningen. Då härtill kommer, att länsstyrelsen
finner nu berörda förslag vara i andra avseenden likvärdigt med de andra
alternativa förslagen I a och I b, vill länsstyrelsen således uttala sig till förmån
för alternativ II.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför:

Den avsikt, som ligger bakom det framlagda förslaget, nämligen att förenkla
formerna för uttagandet av den direkta statsskatten, är givetvis ägnad
att i och för sig väcka tillfredsställelse hos alla dem, vilka syssla med praktiskt
taxeringsarbete, liksom också hos de organ, vilka hava att verkställa debitering
och redovisning av de på det framkomna taxeringsresultatet belöpande
skatterna. Det nuvarande systemet med dels en ordinarie statlig skatt
å inkomst och förmögenhet och dels åtskilliga, för täckande av mer eller
mindre tillfälliga budgetbehov utbyggda extra eller särskilda .skatter orsakar
nämligen ett rätt betydande merarbete ej mindre för taxerings- än även för
debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Ej heller den omständigheten, att
man genom en förenkling av skattesystemet ger möjlighet för de skattskyldiga
att i åtminstone större utsträckning, än vad nu är fallet, kunna kontrollera
dem ågångna taxeringar och påförda debiteringar av statlig skatt,
torde kunna anses betydelselös. Ur dessa synpunkter anser länsstyrelsen det
tagna initiativet till förenkling av den direkta statsbeskattningen i och för sig
tacknämligt.

Vad däremot beträffar de vägar, som valts för ernåendet av den önskvärda
förenklingen av beskattningsförfarandet, torde berättigade invändningar
kunna göras. Vid tillkomsten år 1932 av den extra inkomst- och förmögenhetsskatt,
som sedermera år från år och senast genom förordningen den 15
juni 1935 blivit beslutad att erläggas av vissa skattskyldiga, betonades uttryckligen,
att densamma vore av allenast tillfällig natur, och enahanda uttalanden
gjordes vid införandet år 1934 av den särskilda skatten å förmögenhet.
Att dessa vid respektive skatters införande givna försäkringar om
deras tillfälliga natur nu ryggas genom att skatterna antingen inarbetas i
skattesystemet eller göras bestående är ägnat att väcka betänkligheter.

Rent sakligt synas också befogade anmärkningar kunna framställas mot
en permanent skärpning av förmögenhetsbeskattningen. Värdet ur nationalekonomisk
synpunkt av kapitalbildning torde kunna anses allmänt erkänt,
och från det allmännas sida hava olika åtgärder beslutats för att befrämja
sparandet och ytterligare anstalter i samma syfte äro föremål för överväganden.
Det synes näppeligen konsekvent att genom införande av skärpt förmögenhetsbeskattning
åtminstone i viss mån motverka den kapitalbildning
genom sparande, som man i annat sammanhang framhållit såsom nyttig och
nödig, och för vars ernående man träffat särskilda anstalter. Det kan väl
också ifrågasättas, huruvida det vid nuvarande låga ränteläge är berättigat
att ytterligare skärpa förmögenhetsbeskattningen. Redan med nu gällande
regler ingår i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet,
förutom den avkastning, som kapitalet kan hava givit dess ägare, 1.67 %
av detsamma, alldeles oavsett om kapitalet lämnat någon avkastning eller
ej, och förmögenhetsskatten, såsom den nu är utformad, kan sägas bliva
automatiskt skärpt i och med den minskning, förmögenhetens avkastning
undergår.

Därest andra vägar för tillgodoseende av förefintligt budgetbehov vid undersökning
skulle visa sig oframkomliga för ernåendet av önskat resultat och

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

framförallt i ett rent nödläge, kan måhända befinnas nödvändigt att fylla
skattebehovet genom särskilt hård beskattning av större inkomster och förmögenheter,
men, så vitt länsstyrelsen kan finna, föreligger näppeligen någon
av dessa förutsättningar för närvarande. Det må sålunda erinras om,
att man genom de ändringar, som år 1919 efter noggranna undersökningar
vidtogos i 1910 års förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
tillskapat en efter olika inkomsttagargruppers skatteförmåga avvägd progressionsskala,
som på ett för dessa grupper sins emellan rättvist sätt skulle
angiva de repartitionstal, på vilka den för varje år behövliga skatten skulle
fördelas. Rättvisan i denna skatteskala kan enligt länsstyrelsens förmenande
icke anses vederlagd, och skalan synes därför förtjänt av att bibehållas,
därest icke absolut tvingande omständigheter nödvändiggöra annat.

Därest de i 1936 års statsverksproposition beräknade direkta skatterna
skulle uttagas enbart genom den ordinarie statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,
skulle detta visserligen innebära en höjning av skatteprocenten
med, så vitt länsstyrelsen kunnat finna, omkring 20 enheter från senast utgående
170 % tili omkring 190 %, vilket måhända för de mindre inkomsttagarna
komme att medföra en särskilt kännbar skattebörda. Ä andra sidan
bör emellertid bemärkas, att skatteskalans förut antydda avvägning medför
god rättvisa de olika inkomsttagargrupperna emellan, samt att det synes riktigt,
att jämväl de mindre inkomsttagarna få bära konsekvenserna av de beslut
i fråga om anslagsbeviljanden, för vilka de äro direkt eller indirekt ansvariga.
Endast för så vitt en närmare, ingående undersökning visar, att den
genom 1919 års ändringar i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åstadkomna relativa skattskyldigheten de olika inkomsttagargrupperna
emellan icke längre rättvisligen kan upprätthållas, något som hittills
enligt länsstyrelsens mening näppeligen kan anses påvisat, vill länsstyrelsen
icke motsätta sig ett överflyttande av skattebördan i större utsträckning, än
vad redan nu är fallet, på de större inkomsterna och förmögenheterna till
förmån för de mindre.

Skulle oaktat vad länsstyrelsen sålunda framhållit en omläggning av den
direkta statsbeskattningen äga rum efter de riktlinjer, som föreliggande förslag
angiver, synes delta böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med det
såsom alternativ 11 betecknade förslaget. Till detta uttalande föranledes länsstyrelsen
särskilt av den omständigheten, att den särskilda skatten å förmögenhet
i de två andra alternativen bibehållits såsom en fristående skatt, under
det att den inarbetats i den övriga skatten enligt alternativ II, vilket måste
betecknas såsom en förtjänst särskilt med hänsyn till att denna skatt visat
sig medföra ett tidsödande och besvärligt arbete för taxerings- och debiteringsmyndigheterna.

Anordningen med den föreslagna inkomst- och förmögenhetsskattens uppdelning
i en bottenskatt för alla med variabel utdebiteringsproccnt och en tillläggsskatt
med en på förhand bestämd progressiv skattesats svnes med hänsyn
till föreliggande precedensfall göra det påkallat, att garantier skapas för
att de skattskyldiga, som omfattas av tilläggsskatten, icke isolerat göras till
föremål för en av tillfälligt budgetbehov betingad skatteskärpning.

Länsstyrelsen i Gotlunds Ilin gör följande uttalande:

Det synes länsstyrelsen knappast böra råda något tvivel om önskvärdheten
och lämpligheten av en rationalisering utav gällande föreskrifter beträffande
statsbeskattningen i syfte att i möjligaste män sammanföra nu förefintliga
särskilda skatteformer. Den nuvarande splittringen härutinnan måste för
de skattskyldiga göra skattesystemet mindre överskådligt och kan jämväl va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ra ägnad att i viss mån skärpa intrycket av skattebördans tyngd. Ur rent
teknisk och administrativ synpunkt vållar naturligtvis det nuvarande systemet
ett omfattande arbete, vilket vid ett sammanförande kan i väsentlig mån
reduceras.

I princip har länsstyrelsen sålunda intet att erinra mot de framkomna förslagen,
såvitt de gå ut på en dylik koncentration och därav följande förenkling
av skattesystemet. I vad mån utformningen av detta, sådant det tagit sig
detaljerade uttryck i föreskrifter örn skatteskalor m. m., är ägnad att erbjuda
tillräckligt utrymme åt en med hänsyn till statens behov och andra därmed
sammanhängande omständigheter avpassad beskattning är en fråga örn
rent budgetära synpunkter, vilka torde falla utanför området för länsstyrelsens
bedömande. Påtagligt är att vid inarbetande inom en och samma ram
ay de särskilda skatteformerna, det måste ställas stora krav på skattesystemets
förmåga att kunna anpassas efter växlande skattebehov. Förslagets princip
örn uppdelning av statsskatten i en rörlig del, bottenskatt, och en efter mera
bestående grunder inrättad tilläggsskatt synes vara ägnad att tillgodose önskvärd
smidighet i skattesystemet utan att likvisst i alltför oberäknelig eller
tyngande form belasta de inkomstskikt, som bilda underlaget för tilläggsskatten.

Länsstyrelsen anser sig hava anledning att oreserverat förorda uteslutande
ur det blivande skattesystemet utav den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
samt slopande, på grund av de i promemorian angivna grunderna,
av den s. k. utjämningsskatten.

Vad angår den särskilda beskattning av förmögenhet, som under de senare
åren genom successiva riksdagsbeslut kommit till stånd, kan ju en viss tvekan
vara befogad, om det kan vara lämpligt att genom inarbetande av densamma
i skattesystemet giva en fast karaktär åt en beskattning, som väl ursprungligen
avsetts att vara mera temporär, eller om denna skatt bör bibehållas såsom
en särbeskattning, oberoende av skattesystemet i övrigt. Vid valet mellan
föreslagna system, å ena sidan alternativ I a och b, som bibehålla den
särskilda skatten på förmögenhet, och å andra sidan alternativ II med dess
inpassning av hela förmögenhetsskatten inom den ordinarie ramen för statsbeskattningen
synas emellertid många viktiga skäl, icke minst rent tekniska,
tala för det senare alternativet. Efter att i detta hänseende hava inhämtat
inom länet med kronoskattedebiteringen sysselsatta tjänstemäns mening finner
länsstyi elsen sig böra förorda detta system (alternativ II).

De föreslagna skatteskalorna för fysiska personer finner länsstyrelsen på
det hela taget vara väl avpassade för en skälig fördelning av skattebördan
mellan de skattskyldiga inbördes. Dock vill länsstyrelsen härvid göra en erinran.
I promemorian hänvisas till att man vid beskattningens utformande
utgått från, att någon lättnad borde beredas mindre inkomsttagare med beskattningsbara
belopp upp till 6,000 å 8,000 kronor. Med hänsyn till nuvarande
samhällsformer och härav inträdda förskjutningar i levnadsbehov
och levnadsstandard vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke jämväl skattskyldiga,
hänförliga till närmast högre inkomstskikt, borde komma i åtnjutande
av antydd lindring. De nu avsedda skattskyldiga torde i ett stort antal
fall av olika anledningar hava väl så stora svårigheter att fullgöra sin skattskyldighet
som de lägre inkomsttagarna. Sålunda drager den utbildning, de
i många fall måst förskaffa sig, ofta med sig studieskulder, vilkas räntor väl
få avdragas, men vilkas amortering tynger budgeten. Å andra sidan bliva
de på grund av förhållandena utestängda från en del lättnader i kostnaden
för bland annat sjukvård, skolutbildning för barn m. m., vilka komma lägre
inkomstklasser till del. Länsstyrelsen skulle sålunda för sin del vilja för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

orda en sådan omarbetning av skatteskalorna, att viss lindring bereddes jämväl
inkomstskikten från 8,000 upp till förslagsvis 10,000 kronors beskattningsbart
belopp, samt att i anslutning härtill gränsen för skatteskalan i och för
den s. k. tilläggsskattens utgående flyttades något högre upp.

En särskild omständighet, vilken, enligt vad det synes länsstyrelsen, kunde
vara förtjänt att tagas i övervägande, då det nu gäller en mera bestående rationalisering
av skatteväsendet, är huruvida icke för den kombinerade inkomst-
och förmögenhetsskatt, som — oberoende av den vissa högre förmögenhetsskikt
drabbande särskilda beskattningen — allt fortfarande avses att
komma till användning, en återgång borde ske till äldre bestämmelser, enligt
vilka denna skatteform allenast kom att drabba förmögenhet över 6,000 kronor,
under det att den sedermera efter hand, ursprungligen i lagtiilämpningsväg,
fått den utsträckning, att förmögenhetsdel utföres jämväl, där den understiger
vad som komme att belöpa å 6,000 kronor. Det synes rent av böra
ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till nu gällande penningvärde, ränteläge
m. m. denna exponent för vad som borde som förmögenhet anses, kunde
i lämplig mån höjas.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att av de framlagda alternativa lagförslagen
alternativ I b, som närmast ansluter sig till den nuvarande förmögenhetsbeskattningen,
är det lämpligaste. Länsstyrelsen anför vidare:

Till stöd för denna uppfattning får länsstyrelsen åberopa, att med avgörandet
av frågan örn den särskilda förmögenhetsskattens inordnande i den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten synes böra anstå till ett fastare ränteläge
inträtt. I varje fall torde i de fall, då i beskattningsbart belopp ingår
inkomst av annan förvärvskälla än kapital, något större reduktion av skatten
böra medgivas vid beskattning av förmögenhet, som lämnat låg avkastning.

Vad särskilt beträffar beskattningen av fysiska personer har länsstyrelsen
i övrigt ej något att erinra mot de principiella synpunkter för utformande av
ett nytt skattesystem, som utvecklas i förevarande promemoria, eller mot i
denna del framlagda lagförslag med däri intagna skattelariffer.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

Länsstyrelsen vill som generellt omdöme i anledning av föreliggande förslag
framhålla, att det utan tvivel av flera skäl är önskvärt, att den statliga
beskattningen ordnas efter ett mera enhetligt system. Emellertid torde statsbeskattningen
icke böra bestämmas isolerad från vad som kan bliva gällande
för den kommunala beskattningen. Hittills hava de större avgörandena i
kommunal och statlig beskattning verkställts samtidigt, och då för närvarande
utredning angående den kommunala beskattningen igångsatts och jämväl förslag
om särskild skatt för familjehjälp framlagts, vill länsstyrelsen ifrågasätta,
huruvida icke samtliga dessa frågor böra avgöras i ett sammanhang.

De nu föreliggande förslagen till statsskatt hava baserats på ett i utredningen
angivet förhållande angående den andel, vari inkomst och förmögenhet
sinsemellan skola deltaga i skattebördan. Avgörande har därvid varit för
år 1936 beräknade inkomst- och förmögenhetsskatter. Den särskilda förmögenhetsskatten
har emellertid ansetts som en beskattning av allenast tillfällig
natur, betingad av det statsfinansiella läget. Det torde därför icke vara i och
lör sig givet, alt förmögenhet skall med samma belopp deltaga i ett för normala
finansiella förhållanden avsett skattesystem. Förmögenheten bör givetvis
bära sin andel av skattebördan, men huruvida beskattningen skall anordnas
efter den i promemorian angivna relationen emellan inkomst och förmögenhet,
anser sig länsstyrelsen med stöd av tillgängligt material icke kunna
bedöma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Länsstyrelsen påpekar vidare, att då de mindre inkomsttagarnas skattskyldighet
enligt förslaget lättades, komme ökningen att åvila inkomsttagare
med beskattningsbart belopp från och med 10,000 kronor. Ett visst mellanskikt
syntes härigenom komma att drabbas förhållandevis hårdare, men
då länsstyrelsen icke kunde överblicka verkningarna av en böjning av ovannämnda
belopp, kunde länsstyrelsen endast framhålla önskvärdheten av en
mjukare övergång till skattebelastningen av de större inkomsterna och förmögenheterna.

Efter att hava erinrat, att ett ställningstagande till de i promemorian framlagda
förslagen vöre beroende av den förut berörda frågan om den andel, vari
förmögenheten borde deltaga i skattebördan, förklarar länsstyrelsen, att ur
synpunkten av skattesystemets rationalisering och förenkling ett skattesystem
enligt alternativ II med allenast en statsskatt vore att föredraga. Uppdelningen
av inkomst- och förmögenhetsskatten i en rörlig bottenskatt och en fast
tilläggsskatt tillstyrkes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det icke torde råda någon tvekan,
att den ifrågasatta reformeringen av det nuvarande statsskattesyslemet
vore synnerligen välbehövlig.

Länsstyrelsen anför vidare:

Innan länsstyrelsen går att taga ställning till de framlagda förslagen, anser
länsstyrelsen sig böra beröra en för dem samtliga gemensam fråga av viss
principiell innebörd. Länsstyrelsen åsyftar härvidlag, att den särskilda skatten
å förmögenhet ■— förutom den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
och utjämningsskatten — inarbetats i skattesystemet till en bestående utskyld,
ehuru denna skatt ju tillkommit på grund av då rådande finansiella
förhållanden samt varit avsedd att vara av allenast tillfällig nalur. Konsekvenserna
härav hava också blivit att skattesatserna för vissa skikt av inkomsttagare
måst ökas i icke så ringa grad. Visserligen kan det ju icke anses
annat än rättvist att de högre inkomsttagarna drabbas förhållandevis hårdare
av beskattningen än de med mindre inkomster, men det synes dock länsstyrelsen
som om förslagen i detta avseende gått längre än som kan anses
lämpligt eller behövligt. Särskilt hårt träffar enligt länsstyrelsens åsikt denna
förskjutning av skatteplikten de, som stå lägst i det skikt, där den fasta
tilläggsskatten vidtager. För åtskilliga av till denna kategori hörande skattedragare,
såsom exempelvis tjänstemän i högre ställning m. fl., torde säkerligen
en sådan merbelastning bliva ganska kännbar. En mildring i sådant avseende
synes länsstyrelsen lämpligen kunna vinnas genom att begynnelseskalan
för nämnda skatt börjar utgå med lägre procent än som föreslagits.

Vad särskilt beskattningen av förmögenheten angår torde för övrigt ur
synpunkten av en jämn och rättvis fördelning av skattetungan densamma enligt
länsstyrelsens förmenande böra i möjligaste måtto begränsas och detta
av flera anledningar. Sålunda torde finnas vissa möjligheter att komma
undan från dylik beskattning exempelvis genom tagande av försäkringar mot
engångspremie, bortskänkande av egendom m. m. Vidare erbjuder själva
uppskattningen av förmögenhetsobjekten ofta nog taxeringsmyndigheterna
synnerliga svårigheter, varför skipande av full rättvisa härutinnan i många
fall torde vara så gott som ogörligt. Man tänke sig endast värderingen av
inneliggande lager och inventarier hos stora jordbrukare och näringsidkare
eller av aktier i s. k. familjebolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Ett ytterligare skäl för en begränsning av förmögenhetsbeskattningen torde
ligga i svårigheten att uppdraga rationella riktlinjer för densamma. Örn
man överhuvud taget kan tala om en skattebärkraft hos kapitalet bör denna
närmast vara tillfinnandes allenast i mån av dess förmåga att giva avkastning
och sålunda beskattningen anpassas härefter. Emellertid torde det av
rent skattetekniska skäl knappast låta sig göra att utfinna bestämmelser, varigenom
ett sådant önskemål tillgodosåges.

Av de i promemorian framlagda förslagen funne länsstyrelsen sig böra förorda
alternativ II. Visserligen drabbades enligt detta förmögenheten något
hårdare av beskattningen än enligt de båda andra alternativen, men å andra
sidan toge förstnämnda förslag mera hänsyn till inkomsten och erbjöde dessutom
i den praktiska tillämpningen avsevärda fördelar framför de andra.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Länsstyrelsen finner en förenkling av nuvarande systemet av statsskatter
vara synnerligen önskvärd och förordar därför den ifrågasatta avvecklingen
av de extraordinära skatterna, extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt
den särskilda skatten å förmögenhet, ävensom att utjämningsskatten inbegripes
i omläggningen. Av de framlagda alternativa förslagen till skattesystem
finner länsstyrelsen alternativ II mest tilltalande. Såsom i utredningen
framhållits, är det enkelt och lättöverskådligt samt anknyter till i Sverige
hävdvunnen form för förmögenhetsbeskattning. Därjämte har detta alternativ
den stora fördelen att inkomst- och förmögenhetsbeskattningen är sammanförd
till en enda skatt. Länsstyrelsen tänker därvid närmast på de avsevärda
lättnader i taxerings-, debiterings- och redovisningshänseende, som
detta medför.

Länsstyrelsen tillstyrker av anförda skäl en omläggning av skattesystemet
enligt alternativ II.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör följande uttalande:

Förevarande förslag är grundat på tidigare konstaterat behov att tekniskt
omlägga och sammanföra de olika formerna av direkta skatter till staten. Det
avser närmast de skatter, som påföras fysiska personer för inkomst och förmögenhet
— med fysiska personer jämställas i detta sammanhang oskifta
dödsbon och familjestiftelser —, men har kommit att utvidgas även till omläggning
av beskattningen för juridiska personer i allmänhet.

Länsstyrelsen konstaterar, att förslaget icke innebär någon principiell överflyttning
av skattebördan från den ena till den andra av nämnda båda kategorier
utan endast medför en i viss mån ändrad fördelning inom vardera kategorien.
Därmed förefinnes möjlighet till lösning av frågan om exempelvis
de fysiska personernas beskattning utan att sådan samtidigt åstadkommes för
de juridiska — örn så skulle visa sig behövligt på sätt länsstyrelsen vill ifrågasätta.

Vad närmast angår fysiska personers beskattning förutsätter omläggningen
av skattesystemet ett fastlåsande av proportionen mellan skatt å inkomst och
skatt å förmögenhet till de förhållanden, som inträtt genom senare årens
extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskilda skatt å förmögenhet. Om
och i vad mån den svenska förmögenhetsbeskattningen därigenom kommer
att läggas å en förhållandevis högre nivå än som i andra länder ansetts lämplig,
framgår icke av den utredning vid promemorian, som i övrigt innehåller

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

så god belysning av de svenska skatteförhållandena i jämförelse med utlandets.
Länsstyrelsen anser emellertid från det praktiska taxeringsarbetets synpunkt
sett att en ^arbetning av den särskilda förmögenhetsskatten liksom
den extra inkomst- och förmögenhetsskatten i de för den ordinarie skatten
gällande skatteskalorna är en viktig angelägenhet, som snarast bör verkställas,
helst som ju detta i och för sig icke stöter på några tekniska svårigheter.

Att omläggningen — hur den än sedan i detalj sker -— bör medföra en skattelättnad
för inkomsttagare upp till 6,000—8,000 kronors-gränsen och att
som följd härav viss skatteskärpning måste följa för skattskyldiga med högre
inkomst har i promemorian hävdats och övertygande motiverats under hänvisning
till den starka ökning, som under senare tider ägt rum ifråga om
såväl konsumtionsbeskattningen som även den proportionella kommunalskatten,
vilken senare även genom de låga ortsavdragen relativt starkt tynger
de mindre inkomsttagarna. Länsstyrelsen finner icke anledning till annan
erinring häremot än att dessa konstaterade förhållanden säkerligen tala för
någon jämkning i kommunalskattetungan till mera rättvis fördelning än vad
för närvarande är möjligt genom fastighetsskatten i förening med kommunal
inkomstskatt och progressivskatt. Så länge pågående utredning av kommunalskatteproblemet
icke resulterat i ändring härutinnan, torde nog icke kunna
undvikas, att vid omläggning av den statliga beskattningen får beaktas
den faktiska tendensen till förskjutning av den samlade skattetungan till
nackdel för de lägsta inkomstskikten. Att de nu föreslagna skatteskalorna
för statsskatten påverkats av sådan hänsyn torde emellertid böra föranleda,
att de underkastas en översyn, örn och när kommunalbeskattningen kan bliva
omlagd.

Förslaget innefattar en enligt länsstyrelsens mening ändamålsenlig uppdelning
av statsskatten i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt, båda
progressiva. Syftet och verkan av sådan anordning är i promemorian viii utrett.
Därtill vill länsstyrelsen endast framhålla den nära till hands liggande
fara, som vid en ogynnsam budgetsituation kan tänkas inställa sig, att införa
rörlighet även beträffande tilläggsskatten, vilket skulle bryta sönder de
under helt annan förutsättning nu konstruerade skatteskalorna.

Av de tre alternativa förslag, som föreligga till omläggningens genomförande,
förordar länsstyrelsen det som alternativ II betecknade. Detta förenar
i sig en större lätthanterlighet för beskattningsnämnderna i taxeringsarbetet
med den icke oväsentliga fördelen att för allmänheten icke så starkt
som i de andra båda alternativen markera den särskilda beskattningen av
förmögenheten. Detta betecknar länsstyrelsen som gynnsamt, enär den erfarenheten
i taxeringsarbetet nog torde vara allmän, att deklaranterna i stort
sett hava en överdriven skräck för förmögenhetsskatts verkan, vilket föranleder
dem att lämna oriktiga förmögenhetsuppgifter även i fall, där en riktig
uppgift icke kunnat få någon större praktisk betydelse för det till statsskatt
taxerade beloppets storlek. Deklarationsmoralen — särskilt å landsbygden
—- torde nog ofta ofördelaktigt påverkas av förefintligt missförstånd i detta
avseende. Den stora omfattning, vari tidigare falskdeklarationer rättats till
innevarande års taxering i samband med därvid garanterad »amnesti», kan
icke förklaras på annat sätt än att dylikt missförstånd är mycket utbrett.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker länsstyrelsen, att fysiska personers
beskattning anordnas i enlighet med alternativ II.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

De föreliggande förslagen angivas i första hand avse en teknisk omläggning
av skattesystemet genom sammanförande av de nu utgående stats -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

skatterna under så få skattesystem som det varit möjligt med hänsyn till
kravet på rättvisa i beskattningen och de ändamål som beskattningen skall
tjäna. Under den ifrågasatta omläggningen hava inbegripits den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten, den extra inkomst- och förmögenhetsskatten,
den särskilda skatten på förmögenhet samt utjämningsskatten. Däremot
förklaras frågan om avskaffande av de personella skatterna —- mantalspenningar,
sjukvårdsavgift och folkskoleavgift — kräva anstånd ytterligare
ett år i och för erforderlig utredning i fråga om de båda sistnämnda
avgifterna.

Länsstyrelsen måste beklaga, att frågan rörande omläggning av skattesystemet
på så sätt synes bliva uppdelad på två år. Länsstyrelsen känner
nämligen väl till, att starkt missnöje råder bland de skattskyldiga över den
oreda och osäkerhet rörande skattskyldighet och deklarationsplikt, som de
årligen återkommande ändringarna i skattelagstiftningen åstadkommit. För
debiteringsarbetets vidkommande lärer reformens uppdelning på två år medföra,
att uppbördsböcker och debetsedlar av ändrad uppställning måste
tryckas för mellanåret. Härtill kommer, att den del av utredningen, som
nu föreligger, blivit så sent framlagd, att en ytterst knapp tid blivit tillmätt
för inhämtande av myndigheternas yttranden över förslagen. Enligt länsstyrelsens
mening äro de föreliggande författningsförslagen av den betydelse,
att tillfälle bort beredas landets praktiska taxeringsman att yttra sig
över desamma. Länsstyrelsen anser för sin del, att en avspänning av statsbeskattningens
nuvarande oreda bör åstadkommas genom att av kristiden
föranledda tillfälliga skatter bringas att upphöra, och att därefter i ett sammanhang
utredes örn eventuell omläggning av hela skattelagstiftningen i
stället för att, såsom nu sker, det ena detaljspörsmålet efter det andra upptages
till avgörande oberoende av varandra och av lagstiftningen i övrigt.

Det förefaller länsstyrelsen vidare i hög grad anmärkningsvärt, att den
extra inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten å förmögenhet
nämnts bland de skatter, som borde inarbetas i det nya skattesystemet.
Förstnämnda skatt karakteriserades i propositionen till 1932 års
riksdag såsom »en fristående direkt beskattning av tillfällig natur», och den
sistnämnda betecknades vid tillkomsten år 1934 såsom en beskattning av
allenast tillfällig natur, betingad av det dåvarande statsfinansiella läget, och
det var också med avseende härå, som riksdagens bevillningsutskott ansåg
sig böra i princip biträda propositionen om skatten. Då det statsfinansiella
läget numera icke kan anses kräva de båda skatternas förnyande, böra
de ej heller längre utgå. Samhället får icke berövas den omistliga tillgång,
som vissheten att kunna förlita sig på statsmakternas ord och utfästelser
utgör.

Skulle emellertid, trots allt, en omläggning av statsskattesystemet nu företagas,
måste länsstyrelsen vid övervägandet av de alternativa förslag, som
här föreligga, lägga särskilt stor vikt vid förslagens enkelhet ur taxeringssynpunkt.
Såsom länsstyrelsen tidigare framhållit, är det nämligen icke
möjligt att med bibehållande av den nuvarande taxeringsorganisationen belasta
taxeringsnämndens ordförande med ytterligare detaljgöromål och likväl
kräva arbetets färdigställande inom hittills fastställd tid. Dessa personers
arbetsbörda är redan mer än tillräcklig, örn arbetet skall vara ett
tillfälligt uppdrag.

Vid val mellan alternativ I a och I b synes företräde böra ges åt alternativ
I b, enär detsamma mera än alternativ I a ansluter sig till nuvarande
förhållanden liksom det också i tekniskt avseende är bekvämare än alter Dihang

till riksdagens protokoll lD.IG. 1 sand. Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

nativ I a. En jämförelse mellan alternativ I b och alternativ II ger åter ett
bestämt utslag till det senares förmån ur praktisk taxeringssynpunkt; och
då det i övrigt anknyter sig till den hävdvunna formen för förmögenhetsbeskattningen,
anser länsstyrelsen detta alternativ lämpligast av de föreslagna.

Samtliga alternativ gå emellertid ut på en höjning av grundbeloppet för
den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 2,000 kronor.
Under förutsättning, att utdebiteringen kommer att hålla sig vid 100 °/o av
grundbeloppet, synes den blivande inkomst- och förmögenhetsskatten för inkomsttagare
upp till 8,000 kronors beskattningsbart belopp icke komma att
överstiga nuvarande statsskatter vid en utdebitering av högst 150 % å inkomst-
och förmögenhetsskattens grundbelopp. Betänkandet ställer emellertid
i utsikt, att den rörliga bottenskatten redan ifrån början måste uttagas
med förhöjt grundbelopp (i alternativ I a och b med omkring 115 % och i
alternativ II med omkring 110 %). Enligt vad länsstyrelsen kan finna
ter sig redan vid 110 % utdebitering resultatet mindre gynnsamt för inkomsttagare
med 8,000 kronors beskattningsbart belopp; för inkomsttagare
med respektive 10,000 kronor och 15,000 kronor synes ökningen bliva
respektive omkring 65 och 250 kronor. Emellertid är att märka, att betänkandet
utgått ifrån, att den reformerade skatten bör lämna lika mycket
som de nuvarande statsskatterna sammanslagna eller 139.2 miljoner. I detta
belopp ingår den särskilda skatten å förmögenhet med 13.2 miljoner och den
extra inkomst- och förmögenhetsskatten med 9.6 miljoner. Av förut anförda
skäl böra dessa skatter icke medtagas i beräkningen. Fråndragas
de beräknade beloppen av desamma (22.8 miljoner), böra under normala
statsfinansiella förhållanden återstå endast 116.4 miljoner att täcka genom
den nya skatten. Enligt departementets beräkning borde emellertid sistnämnda
skatt enligt alternativ II giva 128.1 miljoner utan förhöjt grundbelopp.
Under normala förhållanden skulle alltså den nya skatten enligt alternativ
II giva ett överskott av 11.5 miljoner i förhållande till skatten enligt
1928 års lagstiftning vid 150 % utdebitering å grundbeloppet. Även med
tanken därpå, att sistnämnda procent får anses vara högre än vid normala
förhållanden, bör alltså möjlighet finnas att genom sänkning av de nu föreslagna
procentsatserna för bottenskattens grundbelopp mildra den starka
förskjutningen av skattebördan från de lägre till de högre inkomsttagarna.
Enligt länsstyrelsens mening kännetecknas nämligen förslaget av en alltför
kraftig tendens att vilja förskjuta skattebördan från de lägre till de högre
inkomsttagarna. Promemorian åtföljes visserligen av en utredning, avsedd
att visa, att flerstädes i utlandet den större inkomsten och den större förmögenheten
äro hårdare beskattade än för närvarande hos oss. Det kan då
vara anledning att erinra därom, att i alla tider den maktägande klassen
sökt på andra lägga så mycket som möjligt av beskattningens lunga. Att de
nu maktägande lägre inkomsttagarna hårt beskatta fåtalet högre inkomsttagare
och innehavare av större förmögenheter är endast en påminnelse örn
att även på detta område människan alltjämt är sig lik. Om vi ej nått
lika långt som en del andra folk, behöver detta därför icke vara något fel.
Vi kunna ej heller som många folk ursäkta oss med ett finansiellt nödläge,
orsakat av oerhörda utgifter för krigföring eller för förberedelser att föra
krig eller söka undgå sådana.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län konstaterar, att förslaget innebure en sedan
länge allmänt önskad förenkling av skattesystemet i syfte att undvika
den nuvarande splittringen i olika skatter, samt finner samtliga de tre fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 67

reslagna alternativa skattesystemen väl tillgodose de ändamål beskattningen
avser att tjäna.

Länsstyrelsen fortsätter i sitt yttrande:

Bland de tre alternativen anser länsstyrelsen, att av skattetekniska skäl
ett bestämt företräde bör givas alternativ II. Uti detta alternativ förekommer
endast en skatteform — en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
— varemot de andra alternativen upptaga såväl en särskild inkomstskatt
som en särskild förmögenhetsskatt. För beskattningsmyndigheterna
innebär denna olikhet, att taxeringsarbetet enligt alternativ II kan verkställas
i ett sammanhang med löpande anteckningar i en och samma längd,
medan taxeringsarbetet enligt alternativen I a och I b förutsätta två särskilda
taxeringslängder med dubbelt granskningsarbete av deklarationerna och
dubbel längdföring. Fastän länsstyrelsen sålunda avstyrker alternativen I a
och I b, anser sig länsstyrelsen i allt fall böra rikta en anmärkning mot den
låga minimiskattesatsen enligt dessa alternativ för den särskilda förmögenhetsskatten.
Skatteminimum är samma belopp som i gällande förordning
örn särskild förmögenhetsskatt eller 10 öre. Det synes meningslöst att nedlägga
ett omfattande — låt vara okvalificerat arbete — för granskning av
deklarationer, påföring av skattskyldigas taxering, längdföring och annat
expeditionsarbete för att tillföra statsverket ett så ringa belopp, önskvärdheten
av en smidig skatteskala kan ej anses vara giltig anledning att oskäligt
betunga beskattningsmyndigheterna. De enklare taxeringsgöromålen
innebära ett forcerat massarbete, vars omfattning kräver, att allt onödigt detaljarbete
sovras undan. Lägsta skattebelopp för den särskilda förmögenhetsskatten
synes i allt fall ej böra understiga 5 kronor.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig icke hava något att erinra
mot det remitterade förslaget och yttrar vidare:

Vidkommande de i förslaget angivna tre alternativen till skattesystem håller
länsstyrelsen före, att därest de nuvarande särskilda skatteformerna skola
ersättas med ett mera enhetligt system, detta bör till en skatt sammanföra
så många av innevarande skatteformer som överhuvudtaget kunna
komma ifråga. Från denna synpunkt måste enligt länsstyrelsens förmenande
alternativ II, som endast upptager en skatteform, nämligen inkomst- och
förmögenhetsskatt, äga avgjort företräde framför alternativen I a och I b,
vilka föreslagits omfatta såväl kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
som en särskild förmögenhetsskatt. En jämförande granskning av de olika
alternativen synes också giva vid handen, att alternativ II är betydligt
enklare och överskådligare uppställt än alternativen I a och I b, vartill kommer,
att alternativ II anknyter sig till den i Sverige hävdvunna formen av
förmögenhetsbeskattning, omständigheter, som tala för att detta alternativ
är det mest ändamålsenliga.

Länsstyrelsen tillstyrker sålunda för sin del alternativ II.

Länsstyrelsen i Örebro län, vilken till sitt yttrande fogat en sammanställning
av en av länsstyrelsen verkställd undersökning angående skatteutfallet
för vissa skattskyldiga inom länet enligt nuvarande grunder och enligt i promemorian
föreslagna grunder, anför följande:

Förslaget utgår från den förutsättningen, att de skattebelopp, som uttagits
genom extra inkomst- och förmögenhetsskatten och den särskilda skatten
å förmögenhet, skola fortfarande utgå men inarbetas i det ordinarie skattesystemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

I silf utlåtande den 25 januari 1934 över då föreliggande förslag till förordning
om särskild skatt å förmögenhet uttalade länsstyrelsen bland annat,
att skatt å fonderad inkomst av nationalekonomiska skäl borde påläggas med
största varsamhet. Försåvitt anledning funnes att befara, att det framlagda
förslaget om en tillfällig förmögenhetsskatt innebure ett uppslag till en mera
permanent höjning av förmögenhetsskatten, ville länsstyrelsen bestämt avstyrka
det då framlagda förslaget örn en särskild skatt å förmögenhet.

Utöver vad länsstyrelsen i ovan åberopade utlåtande anfört, tillåter länsstyrelsen
sig härutinnan nu anföra.

I promemorian angives av hela statsbeskattningen belöpa å inkomst 76.7 °/o
och å förmögenhet 23.3 °/o. Samma genomsnittliga procentuella förhållande
mellan inkomstskatt och förmögenhetsskatt strävar man att i stort sett upprätthålla.
Uti inkomstskatten ingår även skatt å förmögenhetens avkastning,
vadan det alltså är allenast själva förmögenhetsinnehavet, som åsyftas med
den ovannämnda procentuella andelen av skattens totalbelopp (23.3 %). Då
särskilda skatten å förmögenhet angivits såsom tillfällig, hade det varit
att förvänta, att, sedan konjunkturerna förbättrats, denna särskilda förmögenhetsskatt
avlägsnats. Nu föreslås i stället, att den särskilda förmögenhetsskatten
skall inordnas i den ordinarie beskattningen. Förslagets verkningar
sträcka sig till och med längre än nu gällande beskattningsformer. Det har
sålunda vid anställd undersökning visat sig, att i ett visst fall ända upp till
40 °/o av den samfällda statsskatten enligt förslaget utgör skatt å förmögenhetsinnehav.

Att någon möjlighet icke förefinnes att i fortsättningen avvara den extra
inkomst- och förmögenhetsskatten, lärer vara uppenbart, vadan någon invändning
ej lärer kunna göras emot att denna skatt inlägges i den fasta inkomst-
och förmögenhetsskatten. Det torde icke heller kunna undvikas och
är måhända ej ägnat att väcka allvarligare betänkligheter, att de största inkomsterna
få vidkännas en något högre beskattning än nu. I fråga om förmögenhetsskatten
återigen torde större försiktighet vara av nöden. Det får
ej förbises, att vid de högre beskattningsbara beloppen genom den extra inkomst-
och förmögenhetsskatten åstadkommes en icke obetydlig skärpning
i förmögenhetsbeskattningen, sådan den framträder i 1928 års förordning.
Någon ytterligare ökning i denna beskattning är ej tillrådlig, för såvitt nämligen
ökningen tänkes åstadkommen endast på så sätt, att viss ytterligare
kvotdel av förmögenheten utan hänsyn till dess avkastning inlägges i det
taxerade beloppet. Det medgives i betänkandet, att förmögenhetsskatten
egentligen är att betrakta såsom en förhöjd skatt å avkastningen av förmögenheten.
Det synes vid sådant förhållande böra tillses, att någon ytterligare
beskattning av förmögenhet ej företages med mindre än att avkastning verkligen
förelegat och det till sådant belopp, att förhöjd beskattning skäligen kan
ifrågasättas. Att tekniska svårigheter härvidlag skulle yppa sig må medgivas,
men fråga är, örn man ej hellre borde söka sig fram på denna väg än
att företaga en skärpning av förmögenhetsbeskattningen uteslutande med
hänsyn till förmögenhetens storlek med risk således, att den skaltskyldige nödgas
tillgripa större eller mindre del av förmögenheten för skattens erläggande.

Den korta tid, som stått till länsstyrelsens förfogande för granskning av de
olika alternativ, som förslaget innehåller, har icke medgivit en så grundlig
undersökning av resultatet av en beskattning enligt de olika alternativen, som
med hänsyn till frågans vikt varit önskvärd. En tillämpning av förslagen å
1935 års taxering inom några socknar med olika sammansättning i fråga om
förvärvskällorna torde hava kunnat giva material för ett mera tillförlitligt
bedömande av frågans innebörd i skilda hänseenden. En mindre sådan försökstillämpning,
som länsstyrelsen verkställt, synes giva anledning till det

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

uttalandet, att beskattningen enligt alternativ I a skulle bliva mindre väl avvägd
i vad gäller inkomsten å ena och förmögenheten å andra sidan. Förmögenheten
synes här bliva för hårt beskattad i förhållande till inkomsten.
Detta framträder särskilt starkt vid en förhållandevis liten inkomst. Vid en
förmögenhet av 158,900 kronor och ett taxerat belopp av 6,990 kronor utgör
den sammanlagda statsskatten enligt nu gällande författningar 351 kronor
32 öre, varav inkomst- och förmögenhetsskatt 252 kronor 45 öre, utjämningsskatt
8 kronor 67 öre och särskild skatt å förmögenhet 90 kronor 20 öre.
Enligt förslagets alternativ I a skulle för samma inkomst och förmögenhet den
sammanlagda statsskatten uppgå till 248 kronor 40 öre, varav bottenskatt
130 kronor 40 öre och särskild skatt å förmögenhet 118 kronor. Samma
siffror utgöra i alternativ Ib respektive 231: 20, 167: 50 och 63: 70. Det vill
sålunda synas som örn alternativ I b i föreliggande exempel vore ägnat att
skipa rättvisa i högre grad än alternativ I a, dock kan ifrågasättas, om den
förhållandevis stora nedsättningen av den skatt, som skulle utgå enligt nu
gällande författningar, är befogad. En ännu större nedsättning synes bliva en
följd av alternativ II, i det statsskatten enligt detta skulle komma att uppgå
till allenast 220 kronor 50 öre.

För samtliga alternativ synes vara gemensamt, att beskattningen för enbart
inkomst eller vid inkomst och en i förhållande därtill ringa förmögenhet vid
den gräns, då tilläggsskatten inträder, allt för kraftigt skärpes i jämförelse
med vad nu gäller. Sålunda utgår nu vid ett taxerat belopp av 41,020 kronor,
vari ingen förmögenhetsdel ingår, sammanlagda statsskatten med 3,488 kronor
67 öre, varav inkomst- och förmögenhetsskatt 2,482: 50, utjämningsskatt
408: 67 och extra inkomst- och förmögenhetsskatt 597: 50. Enligt samtliga
alternativen skulle i detta fall statsskatten utgå med 4,536 kronor, vilket innebär
en höjning för detta fall med 1,047 kronor 33 öre.

En skattskyldig åter med ett taxerat belopp av 40,720 kronor eller i det
närmaste lika med det i föregående fall upptagna men med en behållen förmögenhet
av 474,400 kronor, motsvarande en förmögenhetsdel (Veo) av 7,906
kronor, som alltså ingår i det taxerade beloppet, har enligt nu gällande bestämmelser
att utgöra en sammanlagd statsskatt av 4,375 kronor 87 öre, varav
inkomst- och förmögenhetsskatt 2,460 kronor, utjämningsskatt 402:67, extra
inkomst- och förmögenhetsskatt 590 kronor och särskild skatt å förmögenhet
923:20. Samme skattskyldige skulle påföras statsskatt enligt alternativ I a
med 5,030:80, enligt alternativ Ib med 4,905:60 och enligt alternativ II
4,878: —. Här föreligger sålunda en höjning enligt de olika alternativen med
respektive 654:93, 529:73 och 502:13. Det synes härav framgå, som örn
förslagen icke toge vederbörlig hänsyn till den skattskyldiges skatteförmåga i
de olika fallen.

Länsstyrelsen sammanfattar sin uppfattning på följande sätt. Intet av
de framlagda förslagen kunde till sina totala verkningar ens tillnärmelsevis
bedömas. Härtill komme alt reformeringen av familjebeskattningen, som
vore avsedd att genomföras med nästa års ingång, med säkerhet komme att
medföra förskjutning i skattebördan i en utsträckning, som icke heller
den kunde förutses. Det kunde därför icke vara lämpligt att samtidigt men
utan samband med varandra genomföra två så vittgående reformer med så
ringa förhandskännedom örn verkningarna. Ilar lörefölle en försökstillämpning
av de olika förslagen, omfattande undersökning av ett flertal socknar
inom skilda delar av landet, och med hänsynstagande jämväl lill föreslagna
ändringar i familjebeskattningen vara i hög grad påkallad. Innan resultatet

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

av en sådan undersökning förelåge, syntes det icke vara möjligt att fatta
slutgiltig ståndpunkt till de framlagda förslagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

Det statliga skattesystemet har under det sista decenniet vuxit ut till ett
konglomerat av olika skatter, som haft stora olägenheter med sig. Taxeringsoch
debiteringsarbetet har onödigt tyngts därav. För staten har det blivit
besvärligare att få en överblick över, hur mycket den direkta statsbeskattningen
kommer att inbringa, och för den enskilde har det blivit så gott som
fullständigt ogörligt att på grundval av taxeringen få ett begreDp örn, hur
mycket han egentligen skall erlägga i skatt. Ju enklare ett skattesystem kan
uppbyggas, utan att kravet på rättvisa i beskattningen och de ändamål, som
beskattningen skall tjäna, bli lidande, desto större fördelar äro förknippade
därmed.

Beträffande det föreliggande förslaget må till en början framhållas, att
länsstyrelsen ansett sig icke böra närmare ingå på frågan, i vad mån det kan
överensstämma med statsmakternas ursprungliga mening, att de provisoriska
extraskatter, som tillkommit under tider med stora budgetsvårigheter, skola,
genom att inarbetas i ett nytt system, i sak bibehållas, även sedan finansläget
förbättrats, och således bliva gällande för framtiden som normal statsskatt.
Såvitt förslaget avser en teknisk förenkling av skattesystemet, kan detsamma
likväl icke annat än hälsas med tillfredsställelse.

Efter att hava refererat vad i promemorian anförts om möjligheten att
avskaffa de personella skatterna fortsätter länsstyrelsen:

Mantalspenningarna komma således måhända att försvinna redan från och
med nästa år eller i realiteten samtidigt med genomförande av det nu föreslagna
förenklade skattesystemet. Beträffande de personella skatterna hava
anförts skäl både för och emot deras bibehållande. De äga emellertid icke
någon större betydelse ur statsfinansiell synpunkt, och som de därjämte förorsaka
ökat arbete för debiterings-, uppbörds- och indrivningsmyndigheter i
sådana fall, då vederbörande icke jämväl påförts annan skatt, synes det motiverat
att avskaffa desamma. Statens skattebehov, såvitt angår direkta skatter,
bör fyllas med sådana, beräknade efter vederbörandes skatteförmåga,
d. v. s. hans inkomst och förmögenhet.

Vidare yttrar länsstyrelsen:

Mot inkomst- och förmögenhetsskatteskalans uppdelning i en fast och en
rörlig del synes intet vara att erinra. Den garanti mot en överdriven
beskattning av de högre inkomstskikten, som ligger i att denna skala uppåt
göres fast, får givetvis icke rubbas genom att man efter en tid, vid sidan av
det föreslagna enhetliga systemet, inför en eller flera nya särskilda inkomstoch
förmögenhetsskatter.

Då det gäller att välja mellan de föreslagna olika alternativen, synes alternativ
II vara det mest fördelaktiga. Den vid alternativen I a och I b förekommande
kombinationen av inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild
förmögenhetsskatt är en ur taxeringsteknisk synpunkt tyngande anordning.
Alternativ II är huvudsakligen samma typ av inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
som varit rådande i vårt land, innan de provisoriska extraskatterna
infördes. Detta alternativ är enkelt och lättöverskådligt. Dessutom
inbringar det i skatt enligt beräkning något mera än de övriga alternativen.
En annan verkan, som detta alternativ medför, är att den kommunala progressivskattens
grundbelopp kommer att bli något större än vid de båda
andra, varigenom den kommunala utdebiteringen per skattekrona torde kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

na göras något mindre än om de alternativa förslagen enligt I a och I b läggas
till grund för beskattningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förklarar, att vid övervägande, vilket av
de framlagda alternativa förslagen, som borde givas företräde, länsstyrelsen
tvekat mellan alternativ I a och alternativ II. Ehuru tillämpningen av alternativ
II genom dess nära anslutning till gällande skattesystem för beskattningsnämnderna
icke torde komma att medföra någon ökad svårighet
och från denna synpunkt sålunda skulle innebära vissa fördelar, hade länsstyrelsen
likväl med beaktande av den skattelindring och den skattefrihet,
som jämlikt alternativ I a medgåves mindre förmögenheter, funnit sig böra
förorda sistnämnda alternativ.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller inledningsvis, att hela beskattningsväsendet,
såväl det kommunala som det statliga, torde böra betraktas
såsom en helhet och prövas samtidigt och i ett sammanhang, enär varje mera
betydande förändring i en del av beskattningsväsendet påverkade hela systemet.
Det syntes därför länsstyrelsen vanskligt att utlåta sig över ett ur systemet
utbrutet förslag till omläggning av den direkta statliga beskattningen.

Länsstyrelsen betonar vidare, att länsstyrelsen vid avgivande av yttrande
över förslaget begränsat omfattningen av sina uttalanden till det rent skattetekniska
området.

Härutinnan anför länsstyrelsen:

Länsstyrelsen får erinra om att enligt nu gällande statliga beskattningssystem
risk principiellt föreligger att vid en mycket hög utdebiteringsprocent
inkomst- och förmögenhetsskattens rörlighet och starkt progressiva natur kan
leda till en orimlig beskattning av de större inkomsterna och förmögenheterna.
Det nu föreliggande förslaget att uppdela skatten i en rörlig bottenskatt och en
fast tilläggsskatt — bägge progressiva — synes vara en väl funnen regulator,
ägnad att minska den ovan antydda risken. En riktig avvägning av progressionsskalorna
för de bägge skatterna synes vara av den största betydelse.

Tillräckligt material för ett allsidigt bedömande av denna fråga har enligt
länsstyrelsens mening icke framlagts genom den utredning, som legal till
grund för nu ifrågavarande förslag. Vid förslaget har visserligen bland annat
fogats en tryckt bilaga B i tabellform. Denna tabell är avsedd dels att klargöra
den föreslagna reformens inverkan på skatternas storlek för olika inkomstgrupper
enligt de olika reformförslagen la, Ib och II, dels ock att utgöra
material för jämförelser mellan verkningarna av nu gällande beskattningsformer
och de alternativt föreslagna formerna. Det må härvid anmärkas,
att viss brist på överensstämmelse föreligger mellan promemorian och
bilaga B, i ty att i bilaga B bottenskatten torde hava beräknats enligt andra
grunder än som i promemorian avsetts. Vid utarbetandet av tabellen har
man utgått från utdebiteringsprocenten 150 vid tillämpning av nu gällande
beskattningsregler och 100 °/o vid tillämpningen av de föreslagna nya reglerna.
Skulle emellertid staten bliva nödsakad att hårt anlita medborgarnas
skatteförmåga kan det ifrågasättas, huruvida icke utdebiteringsprocenten
komine att stiga långt över respektive 150 eller 100. Huru cn dylik hög utdebiteringsprocent
komme att verka på skatten kan icke med stöd av det föreliggande
materialet bedömas utan on vidlyftig omräkningsprocedur, som tiden
icke medgiver. Vid tillämpning av utdebiteringsprocenten 100 synes
emellertid den genom reformförslagen ifrågasatta förskjutningen av skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tungan mellan de olika inkomstklasserna icke vara orimlig, örn hänsyn tages
enbart till statsbeskattningen med bortseende från den kommunala skatten,
landstingsskatten o. s. v.

Enligt alternativ 1 a och I b skulle förmögenhetsbeskattningen vara progressiv
och till övervägande del fast. Enligt alternativ II åter bomme förmögenhetsbeskattningen
likaledes att bliva progressiv, ehuru enligt en annan
skala än enligt I a och I b, men därjämte skulle förmögenhetsbeskattningen
enligt alternativ II bliva beroende av utdebiteringsprocentens höjd och sålunda
rörlig. Enligt alternativ II, som ur rent taxeringsteknisk synpunkt kan
sägas vara mest tillfredsställande, har förmögenhetsskatten helt inarbetats i
inkomstskatten. Vid tillämpning av alternativ II föreligger emellertid därigenom
risk att förmögenhet, då utdebiteringsprocenten är hög och särskilt
då därjämte hög inkomst förefinnes, komme att bliva för hårt beskattad.

Genom att förmögenhetsbeskattningen — på sätt som i alternativ II skett —
inarbetats i inkomstbeskattningen försvåras också möjligheten att överblicka
förmögenhetsbeskattningens omfattning och verkan.

Ett särhållande av förmögenhets- och inkomstbeskattningarna är enligt
länsstyrelsens mening önskvärt. Till följd härav synas alternativ I a och I b
vara att föredraga framför alternativ II. Vid valet mellan de två förstnämnda
alternativen synes det som om alternativ I a borde äga företräde framför alternativ
I b. Att enligt alternativ I a av rent tekniska skäl, som angivits i den
vid förslaget fogade utredningen, en så obetydlig del av den behållna förmögenheten
som 0.5 % av densamma inkluderas i inkomstbeskattningen är av
ringa betydelse för den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner de föreliggande författningsförslagen
innebära en önskvärd rationalisering av de direkta skatterna till staten.
Av de olika förslagen syntes alternativ II vara att föredraga, då det, såsom
i promemorian framhålles, vore enkelt och överskådligt samt anknöte
till i Sverige hävdvunnen form för förmögenhetsbeskattning. Länsstyrelsen
ansåge sig därför böra tillstyrka, att vid det nya skattesystemets tekniska
utformning detta förslag lades till grund.

Vidare anför länsstyrelsen:

Vid jämförelse mellan de olika alternativens skatteskalor för fysiska personer,
oskifta dödsbon och familjestiftelser samt nu gällande grunder framgår,
att enligt samtliga alternativ skattebördan kommer att lättas för skattskyldiga
med låg och medelstor inkomst under det att den skärpes för skattskyldiga
med hög inkomst. Å andra sidan har genom införandet av den
fasta tilläggsskatten garantier skapats för, att beskattningen av de sistnämnda
vid höjd utdebitering icke överstiger viss gräns. Lämpligheten av den föreslagna
höjningen av skatteskalans progressivitet synes kunna ifrågasättas.
Länsstyrelsen vill emellertid härvidlag icke göra något bestämt uttalande utan
endast framhålla vikten av, att progressiviteten icke så skärpes, att den enskilda
kapitalbildningen i alltför hög grad motverkas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sig av nationalekonomiska skäl böra
avstyrka införandet av ett skattesystem, där de större inkomsterna och de
större förmögenheterna bleve i så hög grad belastade av skatt som nu föreslagits.
Vid en jämförelse de olika alternativen emellan hade alternativ II
den fördelen, att det vore enkelt att tillämpa och närmast överensstämde med
det här i landet av gammalt gällande systemet för förmögenhetsbeskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232■

Enligt detta alternativ syntes dock förmögenhetsbeskattningen bliva i allt för
hög grad beroende av förmögenhetens storlek. Av de båda övriga alternativen
borde enligt länsstyrelsens mening företräde givas åt alternativ I a, då enligt
detta alternativ de större förmögenheterna ej syntes bliva fullt så hårt beskattade
som enligt alternativ I b.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att ett sammanförande av de
direkta skatter, som uttagas till statsverket, under görligast få titlar otvivelaktigt
vore lämpligt för såväl de skattskyldiga som uppbördsmyndigheterna.
Det som alternativ II betecknade förslaget skulle ju härvid vara att föredraga
såsom det mest renodlade. Emellertid funne länsstyrelsen mycket tala
för alternativet I b med hänsyn till att detsamma så särskilt nära anslöte sig
till de bestående beskattningsformerna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Syftet med nu föreliggande förslag är att åstadkomma en förenkling av det
nuvarande systemet av statsskatter genom att ersätta de nuvarande olika
skatteformerna med ett mera enhetligt system. En sådan förenkling måste
givetvis hälsas med tillfredsställelse, då därigenom dels arbetet med dessa
skatters debitering och redovisning blir i avsevärd grad underlättat, dels
större möjligheter vinnas att åstadkomma en jämnare avvägning av det sammanlagda
skattetrycket. Men länsstyrelsen kan ej underlåta att i detta sammanhang
framhålla, att då enligt förslaget skattesatserna för fysiska personer
äro så avvägda, att ungefär samma sammanlagda skattebelopp därigenom
skall utvinnas, som i 1936 års statsverksproposition beräknats inflyta genom
de fyra nu utgående särskilda statsskatterna, och av dessa skatter extra inkomst-
och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten å förmögenhet
alltid betecknats som kristidsskatter, avsedda att utgå endast så länge det dåvarande
finansiella läget så krävde, ett bifall till förslaget i själva verket
skulle innebära ett upptagande av dessa rent tillfälliga skatter såsom en varaktig
beståndsdel av budgeten.

I fråga om förslagets detaljer anser länsstyrelsen beträffande de olika alternativen
för fysiska personers och med dem jämställdas skattskyldighet,
att alternativ II är att bestämt föredraga. Det torde vara lättast att tillämpa,
man undgår därvid den särskilda taxeringen till förmögenhetsskatt med dess
speciella längder, och det synes närmast ansluta sig till nu gällande former
för statstaxeringen. Det torde ock kunna ifrågasättas, örn man ej med detta
alternativ i allmänhet skulle kunna bibehålla nu gällande deklarationsformulär
med särskilda nya blanketter blott för sådana skattskyldiga, vilkas förmögenhet
överstiger 180,000 kronor, vilket givetvis skulle innebära en viss
fördel.

Enligt alla de tre olika alternativen skall inkomst- och förmögenhetsskatten
utgå dels med en rörlig bottenskatt, dels för skattskyldiga med ett beskattningsbart
belopp överstigande 12,000 kronor med en fast tilläggsskatt. Det
blir således nödvändigt att i taxeringslängdcrna och sannolikt även å debetsedlarna
— för kontrollens skull från de skattskyldigas sida — upptaga dessa
skatter i skilda kolumner, varigenom en del av den med reformen avsedda
förenklingen går förlorad.

Rilcsräkenskapsverket yttrar:

Vid bedömandet av de i promemorian framlagda förslagen rörande det
framtida ordnandet av beskattningen av fysiska personer måste avgörande
betydelse tillmätas frågorna örn avvägningen av beskattningen mellan å ena

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

sidan inkomst och å andra sidan förmögenhet samt örn skattens fördelning
på stora och små inkomsttagare respektive stora och små förmögenhetsägare.
Ställningstagandet till dessa frågor är i sin tur väsentligen beroende av de
krav i fråga örn den direkta statsbeskattningens avkastning, som måste uppställas
med hänsyn till utvecklingen av statsbudgetens utgiftssida.

På grund av redan fattade beslut rörande utvidgningar av vissa sociala
välfärdsanordningar samt väntade beslut om förstärkning av försvarsväsendet
m. m. äro under en följd av budgetår betydande utgiftsstegringar att påräkna.
Då häremot svarande begränsning av utgifterna för andra budgetändamål
knappast lärer kunna genomföras, synes med hänsyn till budgetens
balansering icke vara att räkna med, att avkastningen av den direkta statsbeskattningen
för framtiden kan hållas under den nivå, som ungefärligen
svarar mot nu gällande beskattningsgrunder.

Under hänvisning till angivna förhållanden har riksräkenskapsverket icke
funnit skäl påyrka annan fördelning av skattebördan mellan inkomstbeskattning
och förmögenhetsbeskattning och mellan skattskyldiga i olika inkomst-
och förmögenhetslägen än som för närvarande gäller. Under angivna
förhållanden lärer ock den i promemorian föreslagna höjningen av
grundbeloppsnivån få godtagas.

Riksräkenskapsverket har alltså funnit sig böra förutsätta, att den förskjutning
av skattebördan i riktning mot högre inkomst- och förmögenhetslägen,
som föranletts av de under den senaste depressionsperioden införda
tillfälliga skatterna, kommer att i huvudsak fortbestå. Den i promemorian
förordade ytterligare förskjutningen av skattebördan från skattskyldiga med
låga beskattningsbara belopp till skattskyldiga med högre beskattningsbara
belopp anser sig riksräkenskapsverket däremot icke kunna tillstyrka.

Till stöd för den i promemorian i sistangivna hänseende intagna ståndpunkten
åberopas dels konsumtionsbeskattningens starka ökning och dels
den ökning, som på senare tid ägt rum i avseende å den kommunala beskattningen
på de flesta orter i riket.

Rörande kommunalbeskattningen vill riksräkenskapsverket särskilt framhålla,
att skatteutvecklingen varit mycket ojämn och att densamma för
många orter, däribland ett flertal stora städer, icke medfört någon mera varaktig
skatteökning. Att under sådana förhållanden avväga den för hela riket
gällande statsbeskattningen med utgångspunkt från kommunalbeskattningens
läge å orter, där sistnämnda beskattning utvisat en ogynnsam utveckling,
kan riksräkenskapsverket icke finna rationellt. I den mån kommunalbeskattningens
utveckling medfört en oskäligt stor skattebelastning för
skattskyldiga med låga inkomster, synes rättelse böra åstadkommas antingen
genom ändring av grunderna för kommunalbeskattningen eller genom effektivare
kommunal skatteutjämning. Hithörande spörsmål lärer ock bliva föremål
för omprövning i samband med den pågående utredningen angående
kommunalbeskattningens reformering.

Den i promemorian åberopade ökningen av konsumtionsbeskattningen
åter har onekligen i och för sig medfört en viss överskjutning av skattebördan
till de lägsta inkomstskikten. Med hänsyn till att skatteökningen i avsevärd
utsträckning hänfört sig till mera umbärliga varor, har emellertid den
av konsumtionsbeskattningens utveckling föranledda relativa stegringen av
de mindre inkomsttagarnas skattebörda varit mycket ojämn och även mindre
tyngande. Å andra sidan hava de genomförda prisregleringarna å spannmål,
socker och mjölk otvivelaktigt medfört en relativt ökad belastning för
stora grupper av inkomsttagare med låga inkomster.

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning kan emellertid nu omhandlade
ökade belastning av de lägsta inkomstskikten icke bedömas utan hänsyns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

tagande jämväl till de förändringar, som inträtt i fråga örn omfattningen och
arten av statens och kommunernas utgifter. Mot den ökning av skattebördan,
som den höjda konsumtionsbeskattningen medfört, måste nämligen ställas
den stegring av statens och kommunernas utgifter för sociala m. fl. ändamål,
som redan inträtt eller under de närmaste åren väntas inträda. Vid
angivna jämförelse är särskilt att uppmärksamma den vittgående utökning
av statens bidrag till socialförsäkringen, sjukvården samt folkundervisningen,
som på senare år genomförts eller är avsedd att genomföras. Det vill
synas riksräkenskapsverket, att genom utökningen av statens utgifter för
berörda ändamål full kompensation ernåtts för den relativa stegring av de
mindre inkomsttagarnas skattebörda, som konsumtionsbeskattningens utveckling
kan hava medfört.

Med hänvisning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört och under
erinran, att den ifrågasatta omläggningen av skattesystemet närmast avsett
beskattningens tekniska anordnande, har riksräkenskapsverket icke funnit
grundad anledning föreligga att i nu förevarande sammanhang jämväl söka
åstadkomma en förskjutning av skattebördan av den omfattning och den
karaktär, som i promemorian förutsatts.

Vad därefter angår den tekniska utformningen av de i promemorian framlagda
förslagen rörande beskattningen av fysiska personer, vill riksräkenskapsverket
till en början ingå på frågan örn rörligheten i skattesystemet.

Det nuvarande, av fyra skatter bestående skattesystemet omfattar två rörliga
inkomst- och förmögenhetsskatter, en fast inkomst- och förmögenhetsskatt
samt en fast förmögenhetsskatt. De fasta skatterna, vilka tillkommit
den förra år 1932 och den senare år 1934, kunna ur vissa synpunkter betraktas
såsom tilläggsskatter till den ursprungliga, år 1919 tillkomna rörliga inkomst-
och förmögenhetsskatten.

De i promemorian framlagda förslagen till omläggning av skattesystemet
innebära, att de sammanlagda skattebeloppen uttagas antingen genom en
inkomst- och förmögenhetsskatt samt en förmögenhetsskatt eller ock genom
allenast en inkomst- och förmögenhetsskatt. I anslutning till ett av 1928 års
bolagsskatteberedning år 1931 framfört förslag har den nya inkomst- och
förmögenhetsskatten härvid uppdelats i en rörlig och en fast del. Såväl den
rörliga bottenskatten som den fasta tilläggsskatten hava utformats såsom
progressiva skatter. För bottenskatten och tilläggsskatten tillsammantagna
skulle enligt förslagen en genomgående progressiv skiklskala erhållas, i vilken
rörligheten på lämplig punkt brutits.

Uppdelningen av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten i en rörlig
bottenskatt och en fast tilläggsskatt har riksräkenskapsverket funnit medföra
betydande fördelar. Genom denna utformning, som i viss mån ansluter
sig till det nuvarande skattesystemets anordning, har det varit möjligt att
bibehålla och ytterligare stegra den rörlighet i skattesystemet, som redan nu
förefinnes. Utan vidtagande av en dylik uppdelning torde det överhuvud
laget icke varit möjligt att med de krav på statsbeskattningens avkastning,
som enligt vad riksräkenskapsverket tidigare anfört numera måste uppställas,
ernå en tillfredsställande rörlighet i skattesystemet. En särskild fördel med
uppdelningen är ock, alt den nuvarande maximeringen av den genomsnittliga
skatteprocenten kunnat slopas utan att risk för beskattningens uppdrivande
till orimlig höjd förefinnes.

Riksräkenskapsverket ingår därefter på en granskning av de i promemorian
framlagda alternativa förslagen. Härutinnan anföres:

Alternativ II måste, såsom även i promemorian framhållits, anses innefatta
den enklaste och mest lättöverskådliga lösningen. Härtill kommer, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

detta alternativ direkt anknyter till i Sverige hävdvunnen form för förmögenhetsbeskattning.
Enligt riksräkenskapsverkets mening tala starka skäl
för att redan på grund av nu angivna fördelar tillerkänna alternativ II företräde
framför de två andra alternativen.

Då det av flera skäl icke befunnits lämpligt att gå in för en fullständig
uppdelning av beskattningen i en ren inkomstskatt och en helt fristående förmögenhetsskatt,
kan riksräkenskapsverket vidare ej finna annat än att anordningen
med en enda kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt liven rent
principiellt sett måste vara att föredraga framför en lösning, som innefattar
en sammanblandning av angivna två system. I praktiskt avseende innebär
också alternativ II, i jämförelse med alternativen I a och b, ett bättre tillvaratagande
av de med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt förenade
fördelarna, särskilt i vad avser möjliggörandet av en med hänsyn till
den verkliga skatteförmågan rättvisare avvägning av beskattningen i de fall,
då innehavet av mindre eller större förmögenhet är förenat med god inkomst.

Härutöver må framhållas, att alternativ II icke i likhet med alternativen
I a och b avser att medföra någon sänkning av de små förmögenheternas
beskattning, en sänkning, som i och för sig knappast kan anses påkallad.
Härigenom samt genom att förmögenhetsbeskattningen i sin helhet sammankopplas
med inkomstbeskattningen kommer avkastningen av den kommunala
progressivskatten å fysiska personer enligt alternativ II icke blott att,
i motsats till vad som gäller beträffande alternativen I a och b, bibehållas
vid oförändrad storlek utan även att undergå någon ökning. Särskilt med
hänsyn till det framlagda förslaget om befrielse för aktiebolag m. fl. juridiska
personer från skyldighet att utgöra kommunal progressivskatt måste jämväl
nämnda omständighet tillmätas betydelse.

På grund av vad sålunda anförts får riksräkenskapsverket förorda, att
omläggningen av de fysiska personernas beskattning i princip genomföres i
enlighet med det såsom alternativ II betecknade förslaget. Härvid har riksräkenskapsverket
funnit nackdelen ur praktisk deklarations- och taxeringssynpunkt
av uppdelningen på två skikt av skattepliktig förmögenhet icke
kunna tillmätas nämnvärd betydelse, i synnerhet som det för de allra flesta
förmögenhetsägare icke skulle innebära någon ändring i nu gällande ordning.

Under hänvisning till vad riksräkenskapsverket inledningsvis anfört angående
avvägningen av skattebördans fördelning mellan skattskyldiga i olika
inkomst- och förmögenhetslägen, vill riksräkenskapsverket emellertid, vad
angår utformningen av skatteskalorna, påyrka, att lägsta skatteprocenten för
bottenskattens skatteskala höjes från 3 till 4 procent samt att i samband därmed
såväl bottenskattens skatteskala i övrigt som tilläggsskattens skatteskala
i erforderlig mån jämkas. För vinnande av ytterligare ökad rörlighet i skattesystemet
finner riksräkenskapsverket sig därjämte böra ifrågasätta, örn icke
gränsdragningen mellan bottenskatten och tilläggsskatten lämpligen borde
ske vid ett lägre procenttal och ett lägre beskattningsbart belopp än som i
promemorian föreslås.

Under framhållande av att den knappt tillmätta tiden för remissens besvarande
icke lämnat kammarrätten tillfälle att så grundligt som önskvärt varit
sätta sig in i ifrågavarande spörsmål, har kammarrätten, efter en redogörelse
för det framlagda förslagets innebörd, anfört följande:

Redan vid avgivande av utlåtande den 29 januari 1934 över det då föreliggande
förslaget till förordning om särskild skatt å förmögenhet uttalade
kammarrätten starka betänkligheter mot det sönderbrytande av enhetligheten
i vårt skattesystem, som införandet av en fristående förmögenhetsskatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

vid sidan av den bestående inkomst- och förmögenhetsskatten skulle medföra.
Då nu såsom ovan nämnts alternativ II avser ett återförande av den
direkta statsbeskattningen till en enda skatteform av sådan elasticitet, att
medelst användande av densamma statens skattebehov, evad det är större
eller mindre, kan tillgodoses utan tillgripande av extra skatter av mer eller
mindre tillfällig art, måste kammarrätten principiellt giva företrädet åt sagda
alternativ. Härmed är emellertid icke sagt, att kammarrätten kan utan vidare
tillstyrka detsamma. Förutsättningen för ett förordande är givetvis, att
förslaget även i (ivriga avseenden kan anses vara tillfredsställande. Kammarrätten
finner sig härutinnan böra framställa vissa erinringar, vilka i tilllämpliga
delar gälla även de båda andra alternativen.

Såsom i det föregående antytts har genomförandet av viss enhetlighet i
vårt statsskattesystem icke utgjort enda syftemålet vid utarbetandet av de
alternativa förslagen. Till grund för dessa hava, enligt vad i promemorian
angives, lagts vissa förutsättningar, nämligen dels att avvägningen av beskattningen
— såvitt angår fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser
— mellan å ena sidan inkomst och å den andra förmögenhet skulle
ske i ungefärligen samma proportion som den fördelning, vilken beräknats
gälla för 1936 års statsskatter, eller med 75—80 procent av beskattningen
lagd å inkomst och 20—25 procent å förmögenhet och dels att i fråga om
beskattningen av inkomst någon lättnad skulle beredas mindre inkomsttagare
med beskattningsbara belopp upp till 6,000—8,000 kronor, vilket i sin
ordning skulle medföra viss skatteskärpning för skattskyldiga med högre
inkomst. Det har således avsetts, att å ena sidan den ökning i förmögenhetsbeskattningen,
som blivit en följd av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
samt den särskilda skatten å förmögenhet, skulle bliva bestående och
å andra sidan den av förstnämnda skatt föranledda skatteökningen för vissa
inkomsttagare skulle ytterligare skärpas.

Av vad som anförts såväl av departementschefen vid framläggande av förslagen
till nyss omförmälda skatter som av vederbörande utskott vid förslagens
tillstyrkande framgår med all önskvärd tydlighet, att dessa skatter
voro ämnade att bliva av endast tillfällig natur. Den omständigheten att till
följd av desamma förmögenhetsbeskattningen skärpts samt skattebördan för
högre inkomsttagare ökats utgör således icke i och för sig skäl till att de nu
bestående skatteförhållandena skola vid skattesystemets omläggning tagas
till självskriven utgångspunkt.

Vad beträffar frågan om fördelning av beskattningen mellan inkomst och
förmögenhet söker man i promemorian fåfängt efter något annat skäl till den
avvägning i detta avseende, som förklarats utgöra en av de förutsättningar,
varunder omläggningsförslagen uppgjorts. I promemorian heter det allenast,
att vid ställningstagandet till nämnda fråga anlagts synpunkter, på vilka
det saknades anledning att närmare ingå i promemorian, då denna huvudsakligen
avsåge beskattningens tekniska anordning.

Vidkommande skattebördans fördelning mellan lägre och högre inkomsttagare
innehåller promemorian icke heller något skäl till bibehållande av
den tillfälliga förskjutning i detta avseende, sorn föranletts av extra inkomstoch
förmögenhetsskatten. För den nu ifrågasatta ytterligare förskjutningen
anföres däremot såsom skid dels konsumtionsbeskattningens starka ökning
och dels den ökning, som på senare lid ägt ruin i avseende å den kommunala
beskattningen på de flesta orter i riket. På grund av de låga ortsavdragen vid
kommunalbeskattningen och denna beskattnings proportionalitet träffade
densamma med särskild tyngd de mindre inkomsttagarna. Örn det statliga
och det kommunala beskattningssystemet betraktades som ett gemensamt

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

helt, hade därför skattebördan kommit att relativt sett i ej ringa grad skjutas
över på de lägsta inkomstskikten. Utöver dessa skäl talas om »andra utgångspunkter»;
vilka dessa äro, får man emellertid icke veta.

I tabeller, vilka åtfölja den remitterade promemorian såsom bilaga B,
lämnas upplysning om det belopp i statsskatt, som vid olika inkomst- och
förmögenhetslägen skulle komma att utgå enligt vart och ett av de utarbetade
alternativen, samt skattens procentuella storlek i förhållande till inkomsten,
varjämte motsvarande uppgifter lämnas om statsskatterna enligt förslag i
1936 års statsverksproposition. I viss mån måste dessa tabeller sägas vara
missvisande. Såsom förut nämnts har vid uppgörandet av de alternativa förslagen
åsyftats, att dessa skulle bliva sådana, att vid deras tillämpning staten
skulle kunna påräkna ungefär samma skatteintäkt som den för budgetåret
1936/1937 beräknade. Enligt vad i promemorian angivits har det emellertid
visat sig, att användandet av alternativen skulle vid oförändrat utdebiteringsbehov
och skatteunderlag medföra, att den rörliga bottenskatten i desamma
måste uttagas med cirka 115 procent av grundbeloppet i alternativ
I a och I b samt cirka 110 procent av grundbeloppet i alternativ II. Detta
innebär, att jämförelsen mellan å ena sidan beskattningen enligt 1936 års
statsverksproposition och å den andra skattebeloppet enligt vart och ett av
de alternativa förslagen icke kan sägas bliva fullt exakt med mindre hänsyn
tages till den erforderliga förhöjningen av utdebiteringsprocenten.

I anledning härav hava inom kammarrätten verkställts beräkningar angående
den ändring i fråga om skattebelopp, som i de uti tab. 1, 2 och 3 avsedda
fallen skulle föranledas av en dylik höjning. På grund av tidens knapphet
hava emellertid dessa beräkningar såvitt angår tab. 2 och 3 måst begränsas
att avse allenast alternativ II. Resultatet av undersökningen framgår
av här nedan intagna tabeller:

I. Tillägg till tab. 1, upptagande inkomst- och förmögenhetsskatt enligt
alternativ I a och b samt alternativ II under antagen förutsättning att bottenskatten
utgår efter resp. 115 och 110 % i stället för 100 %.

Taxerad inkomst kr.	Alt. I a och b	Alt. II
a,ooo.........	10:35	9: 90
4,000 .........	65: 55	62: 70
6,000 .........	156: 40	149: 60
8,000 .........	270:25	258:50
10,000 .........	407:10	389: 40
15,000 .........	949:50	909:00
25.000 .........	2,357:50	2,267: 00
50,000 .........	6,748: 50	6,533: 00
75,000 .........	12,339: 50	11,541:00
100.000 .........	18,572: 50	17,149: 00
200,000 .........	46,988: 50	43,065: 00
400,000 .........	109,946:50	102,981:00
600.000 .........	172,946: 50	164,981: 00
800,000 .........	235,946:50	226,981:00
1,000,000 .........	298,946: 50	288,981:00

Kungl. Maj:ts proposition nr 232■

II. Tillägg till tab. 2, upptagande inkomst- och förmögenhetsskatt samt
förmögenhetsdelen därav enligt alternativ II under antagen förutsättning att
bottenskatten utgår efter 110 % i stället för 100 %>.

Taxerad inkomst kr.	Förmögenhet kr.	Ink.- o. förm.-skatt t= s:a statsskatt)	Därav å förmögen-hetsdelen
2,000 ............	50,000	24:09	14:19
4,000 ............	100,000	134: 64	71: 94
6,000 ............	150,000	290: 40	140: 80
8,000 ............	200,000	519: 20	260: 70
10.000 ............	250,000	876:50	487:10
In,000 ............	875,000	1,947:50	1,038: 50
2ö,000 ............	625,000	4,525: 40	2,258: 40
50,000 ............	1,250,000	12,538:50	6,005: 50
75,000 ............	1,875,000	22,199:50	10,658: 50
10e,<KX)............	2,500,000	32,535:00	15,386:00
200,000 ............	5,000,000	79,266:00	36,201:00
40o,000 ............	10,000,000	180,016:00	77,035: 00
600,000 ............	15,000,000	280,766: 00	115,785:00
800,000 ............	20,000,000	381,516:00	154,535:00
I,000,0u0............	25,000,000	482,266:00	193,285:00

lil. Tillägg till tab. 3, upptagande inkomst- och förmögenhetsskatt samt
förmögenhetsdelen därav enligt alternativ II under antagen förutsättning att
bottenskatten utgår efter 110 % i stället för 100 %.

1 Taxerad inkomst kr.	Förmögenhet kr.	Ink.- o. förm.-skatt (= s:a statsskatt)	Därav å förmögen-hetsdelen
2,000 ............	25,000	16:50	6:60
4,000 ............	50,000	98: 12	35:42
6,000 ............	75,000	217: 25	67:65
8,000 ............	100,000	366: 96	108:46
10,000 ............	125,000	570: 24	180: 84
15,000 ............	187,500	1,322: 40	413: 40
25,000 ............	312,5C0	3,213: 50	946: 50
50,000 ............	625,000	9,256: 20	2,723: 20
75,000 ............	937,500	16,442:90	4,901: 90
100,000 ............	1,250,000	24,544: 50	7,395: 50
200,000 ............	2,500,000	60,713: 00	17,648 00
400,000 ............	5,000,000	141,266: 00	38,285:00
600,000 ............	7,500,000	222,641:00	57,660: 00
800,000 ............	10,000,000	304,016:00	77,035: 00
1,000,000 ............	12,500,000	385,391: 00	96,410: 00

Kungl. Maj:ts provosition nr 232-

Av dessa tabeller framgår, att skattehöjningen i förhållande till 1936 års
skatter skulle vid de högre inkomst- och förmögenhetslägena bliva icke obetydligt
större än promemorians tabeller utvisa.

Då det icke lär vara uteslutet, att en ytterligare höjning av utdebiterings -procenten för den i inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten
kan snart nog bliva erforderlig, har kammarrätten ansett sig även böra,
med begränsning till alternativ II, undersöka verkningarna av detsamma vid
bottenskattens uttagande med 150 procent av grundbeloppet. Undersökningen
härutinnan har emellertid medhunnits allenast beträffande de i promemorians
tab. 1 och 3 avsedda fallen. Undersökningens resultat framgår av
följande sammanställning:

IV. Tillägg till tab. 1 och 3, upptagande inkomst- och förmögenhetsskatt
enligt alternativ II under antagen förutsättning att bottenskatten utgår efter
150 % i stället för 100 %. I

Tab. 1.	Tab. 3.
Taxerad inkomst	Skatt	Taxerad inkomst	Förmögenhet	Skatt
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
2,000 ......	13:50	2,000 ......	25,000	22:50
4,000 ......	85:50	4,000 ......	50,000	133:80
6,000 ......	204: 00	6,000 ......	75,000	296: 25
8,000 ......	352: 50	8,000 ......	100.000	500: 40
10,000 ......	531: 00	10,000 ......	125,000	777: 60
15,000 ......	1,233: 00	15,000 ......	187,500	1,773: 60
25,000 ......	2,991:00	25,000 ......	312,500	4,189: 90
50,000 ......	8,257:00	50,000 ......	625,000	11,545:00
75,000 ......	14,265: 00	75,000 ......	937,500	20,044: 10
100,000 ......	20,873:00	100,000 ......	1,250,000	29,458: 50
200,000 ......	50,789: 00	200,000 ......	2,500,000	70,877: 00
400,000 ......	118,705:00	400,000 ......	5,000,000	161,930: 00
600,000 ......	188,705:00	600,000 ......	7,500,000	253,805: 00
800,000 ......	258,705:00	800,000 ......	10,000,000	345,680: 00
1,000,000 ......	328,705:00	1,000,000 ......	12,500,000	437,555:00

I enlighet med vad kammarrätten i det föregående anfört bör den fördelning
av statsbeskattningen mellan å ena sidan inkomst och å andra sidan
förmögenhet samt mellan större och mindre inkomsttagare, vilken på grund
av de såsom allenast tillfälliga avsedda skatterna för närvarande råder, icke
utan vidare tagas till utgångspunkt för en definitiv omläggning av skattesystemet.
En jämförelse mellan 1936 års skatter och beskattningen enligt
de nu utarbetade alternativa förslagen måste därför anses vara mindre givande
för ett bedömande av rättvisan och billigheten hos en skatteomläggning
enligt samma förslag. Enligt kammarrättens åsikt hade till utgångspunkt
bort väljas de skatteförhållanden, som — vid antagande av det nuvarande
skattebehovet och skatteunderlaget — skulle gällt, därest extra inkomst-
och förmögenhetsskatten och den särskilda skatten å förmögenhet
icke funnits. Någon utredning, huru verkningarna av den nu ifrågasatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

omläggningen skulle ställt sig i jämförelse med en statsbeskattning, grundad
allenast på den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten samt utjämningsskatten,
har — såvitt av promemorian framgår — icke verkställts. Helt
naturligt är, att kammarrätten ej haft tillfälle att härutinnan mera fullständigt
komplettera promemorian. För att icke alldeles sakna möjlighet till
en sådan jämförelse, som nyss nämnts, har kammarrätten emellertid anställt
en undersökning i avsikt att utröna den procent av nu gällande grundbelopp
för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, efter vilken utdebitering måste
ske, därest allenast genom sådan skatt skulle uttagas de i promemorians tab.
1 och 3 angivna skattebelopp, vilka beräknats vid olika inkomst- resp. förmögenhetslägen
utgå dels enligt 1936 års statsverksproposition och dels enligt
alternativ II, varjämte enahanda undersökning gjorts för de fall, då inkomst-
och förmögenhetsskatt enligt nyssnämnda alternativ uttages med
110 resp. 150 procent av bottenskattens grundbelopp. Resultatet av undersökningen
återgives i nedanstående tabeller; beträffande skattebeloppen i varje
särskilt fall hänvisas dels till promemorians tab. 1 och 3 och dels till här
ovan intagna tabeller.

V. Tillägg till promemorians tab. 1.

	Den procent av nu gällande grundbelopp, som skulle erfordrats för uttagande enbart genom statlig ink.- och förm.-skatt av:
Taxerad inkomst kr.	Enl. 1936 års statsv.-prop. utgående ink.- o. förm.-skatter	Enl. alt. II beräknad ink.- o. förm.-skatt, då bottenskatten utgår med
	100 %	110 %	150 %
2,000 .........	150	100	110	150
4,000 .........	150	100	110	150
6,000 .........	152	116	128	174
8,000 .........	155	132	146	199
10,000 .........	161	149	164	224
15,000 .........	176	191	218	296
25,000 .........	197	246	268	354
50,000 .........	216	280	300	379
75,000 .........	225	285	303	375
100,000 .........	229	292	308	375
200,000 .........	233	293	307	362
400,000 .........	225	289	294	339
600,000 .........	219	270	280	320
800,000 .........	214	257	267	304
1,000,000 .........	211	247	256	291

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 232•

VI. Tillägg till promemorians tab. 3.

Taxerad inkomst kr.	Förmögen- het kr.	Den procent av nu gällande grundbelopp (förmögenhets-delen beräknad till ‘/eo), som skulle erfordrats för ut-tagande enbart genom statlig ink.- och förm.-skatt av:
Enl. 1936 års statsv.-prop. ut-gående ink.- o. förm.-skatter	Enl. alt II beräknad ink- o. förm.-skatt, då bottenskatten utgår med
100 %	110 *	150 %
2,000 .....	25,000	150	100	110	150
4,000 .....	50,000	150	108	120	163
6,000 .....	75,000	170	127	140	191
8,000 .....	100,000	182	147	161	220
10,000 .....	125,000	193	173	190	260
15,000 .....	187,500	216	223	244	328
25,000 .....	312,500	240	268	290	379
50,000 .....	625,000	273	310	331	412
75,000 .....	937,500	283	317	335	409
100,000 .....	1,250,000	290	323	340	409
200,000 .....	2,500,000	289	320	334	390
400,000 .....	5,000,000	273	302	314	360
600,000 .....	7,500,000	262	285	296	337
800,000 .....	10,000,000	255	271	280	319
1,000,000 .....	12,500,000	249	258	266	302

Ehuru de undersökningar kammarrätten sålunda verkställt icke kunnat
på grund av bristande tid genomföras över hela linjen samt de gjorda beräkningarna
endast äro approximativa, lära dock sammanställningarna av
undersökningsresultaten otvetydigt giva vid handen den högst avsevärda
ökning i skattebördan, vilken under de senaste åren inträtt för skattskyldiga
med en inkomst av cirka 15,000 kronor eller mera. Detta gäller icke blott
beträffande inkomst helt eller delvis av kapital utan även för det fall, att
fråga är uteslutande om arbetsinkomst. Kammarrätten anser sig därför med
fullt fog kunna ifrågasätta, huruvida det kan anses vara rättvist och billigt
eller ens lämpligt att, på sätt de framlagda alternativa förslagen innebära,
ytterligare höja skattebördan för dessa inkomsttagare. Då man, såsom förut
framhållits, för bibehållande av statens skatteintäkt vid den i årets statsverksproposition
beräknade nivån måste, såvitt angår alternativ II, räkna
med en utdebitering av 110 procent utav bottenskattens grundbelopp, skulle,
på sätt kammarrättens undersökningar visa, för skattskyldiga, vilka hava
en inkomst av cirka 15,000 kronor eller mera, en mycket kännbar ökning
av skattetrycket bliva följden av ett godkännande utav nämnda alternativ.
Och enahanda torde med all säkerhet kunna antagas bliva förhållandet, därest
något av de andra alternativen godtages, även om kammarrätten icke är i
tillfälle att med siffror giva belägg härför.

Såsom skäl till en ytterligare förskjutning av skattebördan från lägre till
högre inkomsttagare har, enligt vad förut erinrats, i promemorian åberopats
konsumtionsbeskattningens samt den kommunala beskattningens ökning.
Kammarrätten är icke i tillfälle att bedöma, i vilken mån konsumtionsbeskattningen
under senare tid ökats, men anser sig böra påpeka, att vid prome -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

morian såsom bilaga fogad redogörelse angående skattetrycket i Sverige och
utlandet synes giva vid handen, att den indirekta beskattningen hos oss är
relativt låg i förhållande till de flesta andra länder och att det är endast
skatterna å sprit, tobak och öl eller således konsumtionsvaror med viss lyxbetoning,
vilka hava någon nämnvärd betydelse för skattetrycket här i
landet. Vad beträffar skälet att den kommunala beskattningen på de flesta
orter i riket ökats och att denna ökning särskilt hårt drabbar de mindre
inkomsttagarna må allenast erinras örn de understöd åt särskilt skattetyngda
kommuner, som i skatteutjämningssyfte lämnas dem av staten. I händelse
av behov synes ett fortgående på denna väg med höjda utjämningsbidrag
vara att förorda. Under alla förhållanden torde den omständigheten att det
kommunala skattetrycket i somliga kommuner är relativt sett större å de
lägre inkomsterna än å de högre knappast utgöra tillräckligt skäl att å landets
samtliga skattskyldiga med högre inkomst överflytta en del av den
statliga skattebörda, som nu åvilar de lägre inkomsttagarna.

En av de förutsättningar, som lagts till grund för utarbetandet av de framlagda
alternativa förslagen, har såsom förut nämnts varit, att beskattningen
av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser skulle avvägas så,
att av hela beskattningen 20 å 25 procent komme att belöpa å förmögenhet.
Enligt en i promemorian intagen tabell hava verkställda beräkningar givit
vid handen, att den å förmögenheten belöpande andelen av hela beskattningen,
därest denna ordnas i enlighet med förslagen och under förutsättning
att allenast 100 procent av bottenskattens grundbelopp uttages, skulle utgöra:
vid alternativ I a 21.4, vid alternativ I b 21.1 och vid alternativ II 22.5 procent.
Det är emellertid viii att märka, att härmed ej är sagt, huru för en skattskyldig,
som har inkomst av kapital, skattens fördelning mellan inkomst och
förmögenhet ställer sig. Av de vid promemorian fogade tab. 2 och 3 framgår,
att då hela den taxerade inkomsten utgör kapitalinkomst den del av
1930 års sammanlagda skatter, som belöper å förmögenheten, uppgår till
50 å 61 procent samt att i det fall, då hälften av den taxerade inkomsten
är arbetsinkomst och hälften kapitalinkomst, den på förmögenheten belöpande
delen av samma skatt utgör 30 å 40 procent. Enligt samma tabeller
skulle i motsvarande lall vid tillämpning av de alternativa förslagen den
del av skatten, som belöper å förmögenheten, bliva något mindre än nyss
nämnts; men härvid är att observera vad ovan sagts därom, att för ernående
av samina skattebelopp som det för innevarande år beräknade erfordras uttagande
av den rörliga bottenskatten med förhöjt grundbelopp.

Såsom i promemorian erinrats utgick man, då år 1910 skatt å förmögenhet
infördes i Sverige, från den åskådningen, att s. k. fonderad inkomst kunde
vid tillämpningen av de då föreslagna skatteskalorna för inkomst- och
förmögenhetsskatten bära en skattebörda, som i jämförelse med skatten å
inkomst av arbete beräknats å eli med en tredjedel höjt inkomstbelopp; den
fonderade inkomsten ansågs, med andra ord, kunna och böra beskattas en
tredjedel hårdare än ofonderad inkomst. I enlighet härmed och med utgångspunkt
från fem procents avkastning av förmögenhet såsom den normala
föreslogs i propositionen, att till det taxerade inkomstbeloppet skulle
läggas en tredjedel av förmögenhetens till fem procent beräknade avkastning
eller således en sexliondel av den uppskattade förmögenheten.

Av den sålunda fastslagna principen örn en tredjedels högre beskattning
av kapitalinkomst än av arbetsinkomst återstår numera så gott som intet.
Bortsett från att vid nuvarande låga ränteläge normal avkastning av kapital
är avsevärt lägre än fem procent, har genom höjning av skatteskalorna
samt genom införande av extra inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

skatt å förmögenhet den med omförmälda anordning år 1910 avsedda förmögenhetsbelastningen
högst väsentligt ökats. En jämförelse mellan promemorians
tab. 1 och 2 visar, att för närvarande vid samma inkomstlägen
en skattskyldig, vars hela inkomst härrör från kapital, drabbas av mera -—
och i vissa fall betydligt mera — än dubbelt så hög skatt som den, vilken
uteslutande har arbetsinkomst. Enahanda torde förhållandet bliva enligt
de alternativa förslagen, då utdebiteringen av inkomst- och förmögenhetsskattens
bottenskatt sker med 115 resp. 110 procent av grundbeloppet.

Utan att ingå på de skäl, som ur nationalekonomisk synpunkt tala mot
en alltför hög skattebelastning av förmögenhet, kan kammarrätten icke underlåta
att, i överensstämmelse med den ståndpunkt kammarrätten intagit i
utlåtanden den 9 juli 1932 i anledning av bolagsskatteberedningens betänkande
och den 29 januari 1934 över förslag till förordning om särskild skatt
å förmögenhet, giva uttryck åt de starkaste betänkligheter mot den skärpta
förmögenhetsbeskattning, som enligt förslagen från att hittills hava varit
allenast tillfällig skulle bliva bestående.

Ehuru kammarrätten med hänsyn till vad ovan anförts icke kan tillstyrka,
att något av de alternativa förslagen göres till föremål för proposition
till riksdagen, anser sig kammarrätten böra avgiva yttrande om förslagen
även i de avseenden, vilka icke i det föregående berörts.

Vad då först beträffar de för samtliga alternativen gemensamma förslagen
örn utjämningsskattens upphörande och om inkomst- och förmögenhetsskattens
uppdelning i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt, båda
progressiva, har kammarrätten ingen erinran att göra däremot.

Ej heller beträffande de i alternativ I a och I b föreslagna reduktionsreglerna
i avseende å den särskilda skatten å förmögenhet synes något vara att
erinra. Beträffande den i alternativ II från bolagsskatteberedningens förslag
med viss ändring upptagna reduktionsregeln i fråga om förmögenhetsdelen
vill kammarrätten — som i utlåtandet över beredningens förslag avstyrkt
detsamma i förevarande del — med hänsyn till den nu ifrågasatta
modifikationen i regeln icke vidhålla sitt avstyrkande.

Befolkningskommissionens förslag angående familjebeskattningen
jämte däröver avgivna yttranden.

I den inom departementet utarbetade promemorian har frågan om de
skattefria avdragens infogande i skattesystemet ej berörts. Ett förslag till
revision av avdragsbestämmelserna har nyligen framlagts av befolkning skommissionen.
Innan jag går att fatta ställning till de i departementspromemorian
framlagda förslagen, torde jag få i korthet redogöra för kommissionens
förslag och däröver avgivna utlåtanden.

Befolkningskommissionens den 11 december 1935 dagtecknade betänkande
angående familjebeskattningen innefattar av motiver åtföljt förslag till ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt samt förslag till förordning örn skatt för familjehjälp.

Befolkningskommissionen har till uppgift bland annat att överväga sådana
reformer av gällande grunder för den statliga och kommunala inkomstbeskattningen,
som framstå motiverade ur befolkningspolitiska och familjesociala
synpunkter. Dessa synpunkter tala enligt kommissionens mening för

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ett gynnande inom beskattningen i högre grad än för närvarande är förhållandet
av giftermål och familjebildning.

I betänkandet erinras, hurusom enligt gällande lagstiftning två huvudmoment
ingå i uträknandet av de direkta statliga och kommunala skatterna,
nämligen dels tillämpandet av vissa skattefria inkomstavdrag, väsentligen
s. k. ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag), vilken åtgärd resulterar
i fastställandet av »det beskattningsbara beloppet» vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, respektive »den beskattningsbara inkomsten»
vid taxeringen till allmän kommunalskatt, och dels tillämpandet å
nämnda belopp, respektive inkomst av skattefoten, vilken för statsskatterna
och den kommunala progressivskatten är progressiv, medan den för den allmänna
kommunalskatten, landstingsskatten och vägskatten är proportionell.

Ortsavdragen åsyfta — anföres vidare i betänkandet — dels att medverka
till åstadkommande av progressivitet i beskattningen, vilket vinnes genom att
de verka såsom det lägsta inkomstskiktet i progressivskatternas skiktskalor
och att de åt de proportionella skatterna förläna degressiv karaktär, dels ock
att möjliggöra viss hänsyn till orternas dyrhet, vilket vinnes genom att avdragen
till sin storlek gjorts beroende av denna orternas olika dyrhet. Emellertid
hava ortsavdragen därjämte en tredje, synnerligen betydelsefull uppgift,
vilken är den som i förevarande sammanhang äger det största intresset.
Genom ortsavdragen åvägabringas en viss skattedifferentiering efter den med
olika familjetyper växlande försörjningsbördan.

Kommissionen framhåller, att olika vägar stå öppna, när det gäller att
åstadkomma skattedifferentiering efter den med barnantalet växande försörjningsbördan.
Skattedifferentieringen kan åvägabringas antingen därigenom,
att det skatteunderlag som framkommer genom beräknandet av det
beskattningsbara beloppet eller den beskattningsbara inkomsten göres beroende
av barnantalet, eller därigenom att själva den utgående skatten göres
direkt beroende av barnantalet. I båda fallen kan väljas mellan metoden
att bevilja familjer med barn avdrag från inkomsten, respektive skatten,
större ju större barnantalet är, eller att göra tillägg till inkomsten, respektive
skatten, större ju mindre barnantalet är. Möjligt är ock att genomföra
skattedifferentieringen genom kombination av olika metoder.

Det av kommissionen framlagda förslaget innebär i korthet följande.

Kommissionen föreslår först och främst avsevärda jämkningar i
systemet av skattefria ortsavdrag beträffande såväl kommunalbeskattningen
som statsbeskattningen. Det har ansetts, att avdragen skola
så regleras, att genom dem åstadkommes en av sociala och befolkningspolitiska
skäl betingad starkare differentiering av beskattningen än för närvarande
med hänsyn till de skattskyldigas familjeförhållanden. Detta vinnes i första
hand genom höjning av familjeavdragen, som atnjutas för hustru och
för minderåriga barn, därvid avdragsbeloppen så utmätas, att familjer med
flera än två barn särskilt gynnas. Ytterligare skärpning av differentieringen
mellan å ena sidan de ensamstående skattskyldiga och å andra sidan familjerna
åstadkommes genom grundavdragens sänkning, vilken åtgärd pakallas

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

för att beskattningsunderlaget skall oaktat höjningen av familjeavdragen
bibehållas oförändrat. Från dessa utgångspunkter förordas, att avdragen enligt
kommunalskattelagen skola fortfarande utgå med belopp, som äro endast
hälften så stora som motsvarande avdrag vid den statliga beskattningen.
Den s. k. bankningen förutsättes bibehållen oförändrad.

Kommissionens förslag i nu berörda del innebär, närmare bestämt, att i
de olika ortsgrupperna grundavdraget, familjeavdraget för hustrun och familjeavdraget
för vartdera av de två första barnen bliva inbördes lika stora,
medan familjeavdraget för varje följande barn blir dubbelt så stort som de
övriga avdragen. Tillika föreslås viss jämkning av avdragen för de lägsta
av de inkomsttagare, som ej åtnjuta familjeavdrag.

I samband därmed föreslås, att den för åtnjutande av avdrag för barn
gällande gränsen för barnets ålder av 16 år höjes till 18 år.

Då kommissionen vid framläggandet av sina förslag rörande de skattefria
avdragens storlek icke åsyftat förändring av beskattningsunderlagets storlek,
har detta motiverats med nödvändigheten av att beakta det finansiella läget
i rikets många små kommuner samt önskvärdheten av att skattebördans fördelning
mellan inkomstklasserna bleve i stort sett oförändrad. Till förmån
för en dylik lösning talade jämväl åtskilliga praktiska hänsyn, bland vilka
kunde nämnas svårigheterna att överskåda de verkningar i fråga om skattefördelningen,
som en annan lösning skulle medföra.

Verkningarna av förslaget, särskilt för kommunernas del, lia belysts genom
en statistisk undersökning, som omfattat ett antal kommuner och kommundelar
i samtliga ortsgrupper. Enligt redogörelsen för undersökningen kan som
allmänt resultat sägas, att i de undersökta kommunerna inverkan på beskattningsunderlaget
skulle bliva sådan, att detta vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen bleve i genomsnitt väsentligen oförändrat, dock
med någon ökning i första ortsgruppen och en obetydlig minskning i de
övriga.

Befolkningskommissionens betänkande innefattar därjämte förslag, att en
särskild skatt, benämnd skatt för familjehjälp, skall uttagas med
det dubbla syftet att anskaffa medel för bestridande av vissa utgifter, avsedda
att befordra en gynnsam lösning av befolkningsfrågan, och att ytterligare
skärpa skattedifferentieringen med hänsyn till familjeförhållandena.
Denna skatt skall för vinnande av sistnämnda syfte utgå med fullt belopp av
skattskyldig, som är ogift och barnlös, medan avdrag från skatten skall åtnjutas
med en tredjedel av skattens belopp av den, som är gift, och likaledes
nied en tredjedel av skattebeloppet för varje barn. Makar med två eller flera
barn bliva sålunda helt fria från skatten.

Fulla beloppet av skatten för familjehjälp skall enligt förslaget utgå med
lägst 10 kronor, och därutöver med belopp, bestämt på grundval av det till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet enligt en
progressiv skiktskala med procenttalet 4 i högsta skiktet; dock att skattens
fulla belopp icke må överstiga 9,000 kronor. Kommissionen har ansett sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kunna approximativt uppskatta skattens avkastning till omkring 15 miljoner
kronor.

I fråga om motiveringen för denna särskilda skatt anför kommissionen
bl. a. att det läge i sakens natur, att den genom fasta avdrag möjliggjorda
skattedifferentieringen bleve relativt sett störst i de lägre inkomstskikten.
Ville man med minsta rubbning av skattesystemets allmänna anordning i vårt
land nå en med inkomsten stigande skattedifferentiering efter familjeförhållandena,
syntes den närmast till hands liggande utvägen vara att införa med
såväl familjeförhållandena som inkomsterna varierande skattetillägg. Formellt
skulle dessa skattetillägg givas karaktär av en särskild statsskatt, men
i verkligheten borde skatten ses såsom en utbruten del av den allmänna beskattningen.
Med hänsyn till sina verkningar i avseende å skattedifferentieringen
borde den icke bedömas annat än i sammanhang med de föreslagna
jämkningarna av ortsavdragen.

Slutligen har befolkningskommissionen till behandling upptagit frågan örn
beskattningen av äkta makar. Anledning saknas att här närmare
ingå på denna del av kommissionens framställning.

över befolkningskommissionens betänkande angående familjebeskattningen
ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksråkenskapsverket,
socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län.

I fråga örn de principiella utgångspunkterna för kommissionens
förslag lia de hörda myndigheterna i allmänhet uttalat sin anslutning
till kommissionens uppfattning, att den nuvarande differentieringen av beskattningen
med hänsyn till familjeförhållandena icke är tillräckligt omfattande
och att åtgärder med det snaraste böra vidtagas i syfte att åstadkomma
en efter skatteförmågan rättvisare avvägning av skattebördan.

Vad angår den av kommissionen valda metoden att åstadkomma den eftersträvade
skattedifferentieringen har i yttrandena stor enighet rått därom, att
den önskade förskjutningen i första hand bör åvägabringas genom en o mreglering
av de skattefria avdragen. Kommissionens i sådan
riktning framlagda förslag har allmänt i princip tillstyrkts. I fråga om
avdragens storlek ha dock olika meningar framträtt, särskilt beträffande avdraget
för det tredje och följande barnen samt rörande den av kommissionen
föreslagna sänkningen av grundavdraget. I sistnämnda avseende har bl. a.
erinrats, att förslagets genomförande skulle rubba den ursprungliga principen
örn att avdraget skulle anses motsvara det s. k. existensminimum (eller beträffande
kommunalskatten hälften därav). Mot bibehållande av bankningssystemet
lia från flera båll rests invändningar.

Mot den av kommissionen antagna förutsättningen, att de ändrade principerna
rörande avdragen icke finge nämnvärt påverka skatteunderlaget, ha
invändningar i allmänhet icke framställts. Flera länsstyrelser ha emellertid
påpekat, att även örn skatteunderlaget efter reformens genomförande
skulle bliva på papperet oförändrat, skatteökning dock kunde väntas uppkomma,
enär de ogifta skattskyldiga, vilkas andel i skattebördan skulle kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ma att ökas, ofta tillhörde de kategorier, för vilka skatten måste avkortas.
Två länsstyrelser ha företagit undersökningar rörande reformens inverkan
i några kommuner inom respektive län, varav framgått, att skatteunderlaget
skulle i vissa fall minskas i något högre grad än enligt av kommissionen åberopade
beräkningar. Enligt statskontorets mening hade det varit önskvärt, att
ytterligare utredning — utöver de företagna stickprovsundersökningarna —
föregått förslagets framläggande.

Förslaget om skatt för familje hjälp har oreserverat tillstyrkts
endast av tre länsstyrelser, varjämte ytterligare tre länsstyrelser principiellt
godtagit skatteformen men framställt mer eller mindre vittgående erinringar
mot förslagets utformning. Sex länsstyrelser ha uttalat starka betänkligheter
mot förslaget i denna del utan att göra direkt uttalande för eller mot
detsamma. Kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,
Överståthållarämbetet samt tolv länsstyrelser avstyrka mer eller
mindre uttryckligt förslaget. Av de skäl, som framförts för avstyrkande, må
nämnas följande. Den förutsatta sammankopplingen av utgiftsanslag och
inkomsttitel överensstämde icke med rationella budgetprinciper. De utgifter,
varom här vore fråga och vilka till stor del ännu icke närmare utretts,
borde finansieras såsom varje annat berättigat statligt ändamål. Verkningarna
av de föreslagna ändrade principerna i fråga om avdragen borde avvaktas.
Skatten skulle för den allmänna opinionen komma att framstå såsom
en mot vissa kategorier skattskyldiga riktad straffskatt på deras ofta
oförvållade ogifta stånd eller barnlöshet.

I vissa yttranden lia framförts yrkanden om uppskov med frågan
örn familjebeskattningen i avvaktan på- slutförande av de pågående
utredningarna rörande statsbeskattningen och den kommunala beskattningen.

Departementschefen.

Den statliga beskattningen har under de gångna krisåren blivit icke obetydligt
stegrad. Förut gällande skattesatser ha blivit höjda, men även nya
skatter ha tillkommit. Då dessa höjningar företagits i tre skilda omgångar
åren 1932—1934 och alltså icke i ett sammanhang utan under det omedelbara
tvånget att skaffa täckning för det närmaste budgetårets utgifter, är det
naturligt, om avvägningen mellan olika skatter eller formen för deras uttagande
icke i alla avseenden blivit sådan, som vid ett senare övervägande kan
synas önskvärd. Detta har icke heller vid de olika beslutens fattande blivit
förbisett. Den provisoriska karaktären hos höjningen av finanstullarna år
1932 markerades genom formen av tilläggstullar, och såväl den extra inkomstskatten
år 1932 som den särskilda förmögenhetsskatten år 1934 betecknades
uttryckligen såsom tillfälliga. Även om häri från många håll
främst inlades förhoppningen, att en gynnsam vändning i konjunkturläget

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

skulle göra de nya eller höjda skattesatserna överflödiga, torde man icke lia
förbisett behovet av att oberoende av ändringar i det statsfinansiella läget
ta upp till övervägande såväl frågan om skattebördans fördelning som
möjligheten att på vissa punkter åstadkomma förenkling i formerna för beskattningen.
Sistnämnda önskemål har särskilt framträtt i fråga om skatterna
på inkomst och förmögenhet, vilkas antal under krisåren ökats från två
till fyra. I finansplanen för budgetåret 1935/1936 framhölls det önskvärda
i en översyn av inkomst- och förmögenhetsskatterna i ett sammanhang, och
i anslutning härtill gjorde bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag ett uttalande
om angelägenheten av att förslag, grundade på en sådan översyn, kunde
föreläggas redan 1936 års riksdag.

1 de av riksdagen gjorda uttalandena förutsättes icke, att de under krisåren
tillkomna båda skatterna helt enkelt skulle bortfalla. Vad beträffar den
särskilda förmögenhetsskatten föreslogo visserligen två reservanter inom
bevillningsutskottet vid 1934 års riksdag ett uttalande av innebörd,
att nämnda skatt icke i samma form borde återkomma ett följande år. Men
detta uttalande, som vann majoritet i första kammaren, avslogs av den andra
och hade sålunda förfallit. Den översyn, varom 1935 års bevillningsutskott
talar, anges också uttryckligen lia till syfte »att ersätta de nuvarande olika
skatteformerna på ifrågavarande område med ett mera enhetligt system».

I detta yttrande nämnas icke uttryckligen vilka olika skatteformer som
åsyftas. Enligt min mening bör omläggningen omfatta icke endast den ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatten, den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
samt den särskilda förmögenhetsskatten utan även den s. k. utjämningsskatten.
Denna sistnämnda har icke spelat någon framträdande roll
vid meningsbytena örn en skatteförenkling och har i viss mån ansetts intaga
en särställning, eftersom avkastningen är reserverad för en särskild utgift,
nämligen utjämningen av skattetrycket mellan kommunerna. Men fördelarna
av en specialbudget för detta ändamål lia alltid kunnat förefalla tvivelaktiga,
och skäl för dess bibehållande synas icke längre föreligga, då skattens avkastning
trots den vid 1934 års riksdag beslutade fördubblingen av grundbeloppet
icke på långt när räcker till för att täcka behovet av skatteutjämningsmedel.
Vad beträffar frågan örn mantalspenningarna, vilken likaledes
berörts i departementspromemorian, ansluter jag mig till den där uttalade
uppfattningen, att denna personella skatt i samband med nu ifrågavarande
översyn av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen bör försvinna ur skattesystemet
men att sambandet mellan denna skatt och övriga personella avgifter
är sådant, att en fristående lösning redan vid årets riksdag icke är lämplig.
Därest förslag om de personella skatternas avskaffande efter ytterligare
utredning kan föreläggas nästa års riksdag, synes emellertid förändringen
ändock möjlig att genomföra vid debiteringen år 1937 eller således samtidigt
med den första tillämpningen av det nya skattesystemet i övrigt.

Då sålunda vid 1935 års riksdag enighet var rådande därom, alt en förenk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

ling av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen snarast möjligt borde komma
till stånd, kunde det synas överflödigt alt här ytterligare motivera, att förslag
i denna riktning nu framläggas. Emellertid ha omständigheter inträffat, som
åtminstone i någon mån kunna anses ha rubbat förutsättningarna för en tidigare
intagen ståndpunkt och därför i alla händelser här torde böra omnämnas.
Den första av dessa omständigheter är upptagandet av hela kommunalskattefrågan
till förnyad omprövning. Den andra är befolkningskommissionens
förslag örn ändrade grunder för bestämmande av de skattefria
avdragen och örn differentiering på annat sätt av inkomstbeskattningen efter
försörjningsskyldighet.

Såsom framgår av den förut ''lämnade redogörelsen, lia över befolkningskommissionens
skatteförslag yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter,
och frågorna synas vara färdiga att preliminärt upptagas till Kungl.
Maj:ts prövning. Vad då först angår förslaget örn sådan ändring av grunderna
för de skattefria grund- och familjeavdragen, att avdragen för hustru
och barn höjas, medan ortsavdraget för ensam person till gengäld minskas,
har denna tanke mötts av ett ganska allmänt gillande. Samtidigt har emellertid
från flera håll anförts, att följderna för det kommunala skatteunderlaget
svårligen med nu tillgängligt material kunde överblickas, och att omedelbart
beslut i den förordade riktningen därför icke syntes tillrådligt. Såväl denna
sistnämnda omständighet som det faktum, att hela kommunalskattefrågan befinner
sig under skyndsam utredning, synes mig göra det olämpligt att nu
föreslå en omedelbar ändring av de för den kommunala beskattningen gällande
avdragen. Men då avdragen vid den statliga beskattningen bundits i
visst förhållande till avdragen vid kommunalskatten och då den ifrågasatta
ändringen vid den statliga inkomstskatten spelar en långt mindre roll för
den åsyftade skattelättnaden åt familjeförsörjare, torde tillräckliga skäl icke
finnas för att nu upptaga frågan till avgörande enbart för statsbeskattningeiis
del. Även på denna väg ställes man alltså inför frågan, i vad mån den pågående
utredningen av kommunalskattefrågan gör det önskvärt att uppskjuta
beslut örn ändringar i den statliga beskattningen. Sambandet mellan
de båda frågorna ligger främst däri, att en överflyttning av kommunala uppgifter
eller åtminstone av kostnaderna för kommunala uppgifter till staten
i syfte att lätta den kommunala beskattningen förutsätter en motsvarande ökning
i statsskatterna och då rimligtvis — eftersom den kommunala beskattningen
väsentligen är en inkomstbeskattning —- en ökning av den statliga inkomstskatten.
Det är min livliga förhoppning, att kommunalskatteberedningens
arbete snarast möjligt skall leda till praktiska resultat, men ingen, som
känner svårigheterna i de här upptagna problemen, kan underlåta att räkna
med möjligheten, att en sammankoppling av kommunalskattefrågan med frågan
örn en förenkling av inkomstskatterna till staten kan leda till ett långvarigt
uppskov med åtgärder i sistnämnda syfte. En sådan direkt sammankoppling
synes icke heller ur den här betydelsefulla synpunkten vara behövlig, örn
man nämligen vid utformandet av den statliga inkomstbeskattningen tar hän -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

syn till behovet av rörlighet lios skatteskalorna och sålunda öppnar möjlighet
för en överflyttning från kommunalskatt till statsskatt av icke alltför obetydliga
belopp. Det bör kanske till sist erinras om att riksdagsskrivelsen med
anhållan örn förslag till inkomstskatternas förenkling beslutades efter det att
samma riksdag hemställt om en ny utredning av kommunalskattefrågan. 1935
års riksdag tänkte sig sålunda icke någon sammankoppling mellan de båda
skattefrågorna.

Vad därefter beträffar befolkningskommissionens förslag om en särskild
skatt för familjehjälp, vid vilken en så stark differentiering av avdragen skulle
äga rum, att redan en familj med två barn bleve fri från sådan skatt, upprullas
därigenom lika viktiga som svårlösta frågor. Härom vittna också de
stridiga meningar som i utlåtanden över detta förslag framkommit. För egen
del är jag endast beredd att uttala å ena sidan min principiella anslutning till
den bakom förslaget liggande uppfattningen, att en starkare differentiering
mellan skattebetalarna med hänsyn till familjestorlek eller försörjningsplikter
i övrigt är önskvärd, men å andra sidan mina tvivel på att den av kommissionen
anvisade formen är den lämpliga. Frågan kräver ytterligare övervägande,
innan den kan anses mogen för lösning. Detta utgör emellertid
enligt min mening intet tillräckligt skäl för ett uppskov med förenklingen av
den statliga inkomstbeskattningen. Jag förutsätter nämligen att lösningen
icke lämpligen kan sökas i en fristående skatt av den art kommissionen föreslagit,
och väntar sålunda icke, att den fortsatta behandlingen av frågan skall
leda till en ny komplicering av den statliga beskattningen. Såväl differentieringen
med hänsyn till försörjningsplikt som den åsyftade inkomstökningen
torde kunna vinnas inom ramen av förut givna skatteskalor, om nämligen
dessa medgiva ett tillräckligt mått av rörlighet.

Jag anser sålunda övervägande skäl tala för att redan nu ett förslag till omläggning
och förenkling av vår statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattning
förelägges riksdagen.

De frågor som härvid äro att lösa kunde synas vara av rent teknisk natur,
men de lia knappast från något håll så uppfattats. Detta hänger uppenbarligen
samman med att de under krisåren tillkomna skatterna på inkomst och
förmögenhet inneburit och avsett att innebära en viss förskjutning av det relativa
skattetrycket från mindre till större inkomsttagare och från inkomst
till förmögenhet, örn man nämligen som utgångspunkt tar skattefördelningen
vid den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten. En teknisk omläggning
kan sålunda icke företagas, utan att samtidigt ett avgörande träffas
i de tvistiga frågorna örn skattetryckets fördelning. Örn man utgår ifrån att
den samlade inkomstsumman från skatt på inkomst och förmögenhet icke
vid nuvarande utgiftsnivå får undergå en minskning, vilken skulle innebära
ökade krav på andra skattekällor, kommer frågan tydligen att gälla en avvägning
av skattetrycket mellan inkomsttagare och förmögenhetsägare inbördes,
varvid en lättnad i beskattningen på ett håll måste motsvaras av ökning på
ett annat. Man har sålunda i detta hänseende att antingen i stort sett godtaga

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

den under krisen uppkomna fördelningen såsom för närvarande lämplig eller
att företaga en ny avvägning, vare sig denna sedan anses böra gå i riktning
mot att återställa den inom den ordinarie inkomstskatten rådande fördelningen
eller i riktning mot en ytterligare lättnad för mindre inkomsttagare
och förmögenhetsägare. Det förslag, som nu framlägges, söker i någon mån
ge uttryck för sistnämnda strävan. Till skälen härför skall jag återkomma,
sedan först en motivering lämnats för den form, vari skatteomläggningen ansetts
böra verkställas.

Något uppslag rörande formen för omläggningen utöver de i den remitterade
promemorian upptagna alternativen har icke framkommit. Gemensam
för dessa alternativ är uppdelningen av en kombinerad inkomst- och
förmögenhetsskatt i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Denna
anordning har av de hörda myndigheterna allmänt förordats. Den undanröjer
tydligen i viss mån det hinder för skattens rörlighet uppåt, som ligger i
relativt höga skatteprocenter för de större inkomsterna. Å andra sidan får
icke förbises, att ju mera bottenskatten närmar sig till en rent proportionell
skatt, desto mindre rörlig blir den på grund av svårigheten att starkt höja
skatteprocenten för den lägre delen av inkomstskalan. I valet mellan de båda
i promemorian upptagna huvudalternativen har det alldeles övervägande flertalet
av de hörda myndigheterna föredragit alternativ II, alltså en enda kombinerad
inkomst- och förmögenhetsskatt. Endast Överståthållarämbetet och
fyra länsstyrelser lia givit företräde åt alternativ I, där en mindre förmögenhetsdel
inarbetad i den kombinerade skatten utfylles av en fristående förmögenhetsskatt.
Då alternativ II förordas, sker det nästan genomgående av
två skäl. Den kombinerade skatten anknyter till den i Sverige hävdvunna
formen för förmögenhetsbeskattning, och den är ur taxeringssynpunkt enklare.
De som uttalat en avvikande mening hänvisa till önskvärdheten att såvitt
möjligt hålla isär beskattningen av inkomst och av förmögenhet för att därigenom
åstadkomma en riktigare avvägning särskilt av förmögenhetsskatten.

Det förefaller, som om den större enkelheten vid taxeringsarbetet icke bör
fälla avgörandet, då mera vägande synpunkter peka i annan riktning. Det
kan icke förnekas, att en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt med
relativt betydande förmögenhetsdel har att uppvisa åtskilliga svagheter, vilka
väl utgöra förklaringen till att denna beskattningsform icke synes vara
representerad utanför vårt lands gränser. Det kan sålunda vara svårt att
forma den progressiva skatteskalan på det sätt, som eljest kunde synas
lämpligt, då i det beskattningsbara beloppet ingå växlande och stundom betydande
fiktiva inkomstbelopp. Under vissa omständigheter kan man häri
stöta på ett verkligt eller åtminstone förment hinder för skattens rörlighet.
Lika stora förmögenheter bli uppenbarligen beskattade högst olika, beroende
på storleken av förmögenhetsägarens inkomst. I och för sig behöver detta
icke vara oförenligt med rättvisa i beskattningen, men resultatet synes vara
väl slumpartat. Någon verklig avvägning av förmögenhetsskatten efter en
såsom riktig betraktad norm äger icke rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Särskilt tungt synas de nu anförda skälen väga, om man anser det önskvärt
att starkare markera skillnaden mellan beskattningen av större och
mindre förmögenheter. Ett försök till sådan differentiering har gjorts i alternativ
II genom att bestämma förmögenhetsdelen till Voo, då förmögenheten
icke överstiger 180,000 kronor, men till 1/i0 för det överskjutande beloppet.
Ville man emellertid vid detta alternativ ytterligare lätta för de mindre
och minsta besparingarna, finge man utforma en hel skala av förmögenhetsdelar,
vilket skulle göra det svårt för att icke säga omöjligt att bibehålla
deklarantens skyldighet att införa förmögenhetsdelen.

Svårigheterna lösas, örn man i den eljest rena inkomstskatten infogar en
mycket liten förmögenhetsdel, som synes riktig för de mindre förmögenheterna,
alltså alla upp till viss gräns, varefter de överskjutande förmögenhetsbeloppen
beskattas genom en fristående, graderad förmögenhetsskatt. Det
är denna metod, som kommit till uttryck i alternativ I och då särskilt I a.

Då jag sålunda stannat vid att förorda alternativ I a, synes det mig angeläget
att framhålla, att detta spörsmål om förmögenhetsbeskattningens
form på intet sätt är avgörande för denna beskattnings storlek. Den fristående
förmögenhetsbeskattningen kan i sin helhet och i sina särskilda delar
vara lindrig och den kombinerade kan vara hard, likaväl som omvänt. Såsom
av promemorian framgår, skulle dess alternativ II innebära en något
kraftigare belastning av förmögenhet än dess alternativ I a. Vidare synes
det finnas anledning att påpeka, att här avhandlade olika metoder
för förmögenhetsbeskattningen ingenting lia att göra med någon skillnad
mellan beskattningen av kapital och av kapitalets avkastning. Enligt
båda metoderna beskattas förmögenheten direkt oberoende av dess avkastning.
Detta har i viss mån beslöjats genom den motivering, som brukat lämnas
för den tillagda Vs o av förmögenheten, att nämligen förmögenhetsinkomst
ansetts kunna bära Vs mera belastning än annan inkomst. Men skattens
natur framgår klart, då förmögenheten icke ger avkastning. Ägaren av

600,000 kronor lägger 10,000 kronor till sin i övrigt deklarerade inkomst,
även örn denna förmögenhet under året icke berett honom någon inkomst.
Vare sig förmögenhetsskatten göres fristående eller kombinerad, finnas skäl
för en reduktion av skattskyldigheten, då förmögenhetens avkastning sjunker
och då inkomsten i övrigt är relativt liten. Jag förordar därför, att en
reduktionsregel, som ger lättnad väsentligen utöver den vid nuvarande förmögenhetsskatt
möjliga, upptages i den nu föreslagna skatten.

I den avvägning av skattetrycket, som skett i de föreslagna skatteskalorna
vid alternativ I a, har jag funnit anledning till vissa modifikationer.

Den viktigaste förändringen är att övergången mellan den allmänna inkomst-
och förmögenhetsskattens fasta och dess rörliga del föreslås förskjuten
nedåt, i det att botlenskattens högsta skiktprocent bestämts till 7 i stället
för till 10 procent. Enligt det remitterade förslaget skulle den högsta skiktprocenten
tillämpas för den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger
10,000 kronor. Den av mig förordade lägre skiktprocenten skulle tilllämpas
å den del som överstiger 6,000 kronor. Genom denna förskjutning

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

vinnes, att den del av det direkta skattetrycket å större inkomster, som varierar
med den tillämpade uttagningsprocenten, blir av ungefär samma storlek
som enligt nu gällande inkomst- och förmögenhetsbeskattning. En konsekvens
av förändringen är, att skatteskalans elasticitet i de högre inkomstlägena
ökas. Däremot svarar en minskning av elasticiteten i de lägsta inkomstlägena.
Örn en höjning av familjeavdragen kommer till stånd, är denna
förändring ägnad att öka skattens elasticitet.

I samband med förskjutningen av förhållandet mellan den rörliga och den
fasta delen av inkomst- och förmögenhetsskatten förordar jag en justering
uppåt av de procenttal, varmed bottenskatt utgår i de lägsta inkomstskikten.
Därigenom uppnås ungefärlig överensstämmelse med de i promemorian föreslagna
skattesatserna uttagna efter det högre procenttal som vid alternativ
I a är behövligt, för att den sammanlagda skatteintäkten skall motsvara
vad som vid nu gällande skattesystem er hålles med en ultagningsprocent
av 150 för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Efter denna
justering ger bottenskatten vid grundbeloppet, tillsammans med tilläggsskatten
i dess av mig i det följande föreslagna modifierade form och med
den fasta förmögenhetsskatten enligt alternativ I a, tillämpad på det beräknade
skatteunderlaget för 1936 års debiteringar, en sammanlagd inkomst på
139.6 miljoner kronor, eller approximativt lika mycket som i årets statsverksproposition
beräknats för nästkommande budgetår i direkt statlig skatt belöpa
å fysiska personer (inklusive oskifta dödsbon och familjestiftelser).
Jag förordar sålunda, att den lägsta skiktprocenten bestämmes till 372 procent
eller jämnt hälften av den högsta, för större delen av inkomstskalan gällande
skiktsatsen å 7 procent.

Slutligen finner jag mig, med stöd av undersökningarna av det samlade
skattetrycket, böra föreslå även en mindre justering av skalan för tilläggsskatten,
avsedd att bereda de högsta inkomstklasserna en viss skattelindring
i jämförelse med vad som föreslagits i promemorian. Denna förändring
torde i första rummet komma kapitalinkomsterna till godo; jämförd med
promemorians alternativ II är alltså den av mig förordade beskattningen
ännu något gynnsammare för förmögenhetsinnehavare än promemorians alternativ
I a. Lättnaden ernås genom en oväsentlig skärpning av skattetrycket
i de inkomstlägen, som enligt utförda undersökningar relativt sett i
viss mån gynnats genom skatternas utveckling under senare år. Att jag förordar
att tilläggsskatt skall utgå redan för den del av det beskattningsbara
beloppet som överstiger 8,000 kronor — i stället för, såsom i promemorian
föreslagits, 12,000 kronor — sammanhänger till någon del med senast berörda
förhållande men är väsentligen att betrakta som en konsekvens av den
föreslagna sänkningen av den övre gränsen för bottenskatten.

Den föreslagna beskattningens huvuddrag skulle alltså bli följande. Vid
bottenskatten göres avvägningen så, att skatteskalan börjar med 3 72 procent
för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger 2,000 kronor,
och stiger till 7 procent för den del därav som överstiger 6,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Uen fasta tilläggsskatten börjar vid beskattningsbara belopp över 8,000 kronor
och stiger från 4 procent för skiktet 8,000—10,000 kronor upp till 21
procent för den del av det beskattningsbara beloppet, som överskjuter 200,000
kronor. Den förmögenhetsdel, som inlägges i denna skatt, begränsas till Vzoo.
En fristående förmögenhetsskatt uttages sedan för belopp överstigande 20,000
kronor med 1 promille mellan 20,000 och 50,000 kronor och därefter med en
stigande skala, som slutar med 0 promille för belopp över en miljon kronor;
lill följd av de föreslagna reduktionsreglerna kommer skattefrihetsgränsen
vid ren kapitalinkomst att i ej ringa grad förskjutas uppåt. Beräkningar av
skattetrycket vid den av mig förordade utformningen av den statliga inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen lia sammanställts i en inom departementet
upprättad promemoria, som torde få bifogas detta protokoll (bilaga D).

De sålunda angivna siffrorna för skatteskalornas ytterpunkter ge en viss
föreställning örn den fördelning av skattetrycket som eftersträvats inom den
uppdragna tekniska ramen. Det är denna fördelning som blivit föremål för
kritik i åtskilliga avgivna yttranden och som föranlett, att såväl kammarrätten
som några länsstyrelser ansett sig icke kunna tillstyrka, att något av
de i promemorian upptagna alternativen lägges till grund för proposition
lill riksdagen. Invändningarna knytas i stort sett till tre olika synpunkter.
Man finner det till en början oriktigt, att en skattefördelning, uppkommen
under krisåren genom skatter, som uttryckligen förklarats vara tillfälliga,
tages till utgångspunkt för en mera permanent avvägning av skattetrycket.
Men oberoende av detta förhållande finner man icke tillräckliga skäl anförda
för rättvisan eller billigheten i denna avvägning. 1 detta hänseende
åberopas såsom normgivande den skattefördelning som åstadkoms vid införandet
av vår gällande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt. Och
slutligen framhållas de faror för kapitalbildningen och därigenom för näringslivet
överhuvud, som anses medfölja en hög beskattning av förmögenhet
och av större inkomster. Då dessa invändningar torde vara desamma som
vid ärendets fortsatta behandling äro att förvänta, ber jag att här få något
mera ingående upptaga dem till granskning. Detta har icke skett i den remitterade
promemorian, då en argumentering, som icke kan hållas fri från
politiska omdömen och som alltså i viss utsträckning måste präglas av en
bestämd social och ekonomisk uppfattning, icke ansetts lia sin plats i en väsentligen
för lagteknisk och förvaltningsmässig granskning till myndigheterna
ställd remiss.

Vad då först beträffar synpunkten, att de under krisåren tillkomna skattehöjningarna
till sin natur varit tillfälliga och därför icke nu kunna få inarbetas
i ett mera permanent system, måste man hålla i minnet att dessa
skattehöjningar kallats för och ansetts för tillfälliga, därför att behovet av
ökade inkomster ansetts vara tillfälligt och med den ekonomiska krisen övergående.
I den mån det statslinansiella läget nu kan överblickas, är det
uppenbart, att denna förutsättning icke längre svarar mot verkligheten.
Skattehöjningarna under krisåren kunna, på det sätt förut omtalats, beräknas
bidraga till nästa budgetårs inkomster med ett belopp av i runt tal 150

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

miljoner kronor. Av de statsinkomster som under innevarande budgetår härröra
från nämnda skattehöjningar ha endast 20 miljoner kronor —• i sänkt
ordinarie inkomstskatt — kunnat undvaras för nästkommande budgetår, och
såsom i årets finansplan närmare utredes, tala de starkaste skälen för att
under de kommande åren skattehöjningar kunna undvikas endast genom en
utveckling av det ekonomiska läget, mera gynnsam än man rimligen vågar
förutsätta. Under sådana omständigheter kan en omläggning av inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen icke företagas genom att låta någon av de nu
utgående skatterna och av dem härflytande inkomster utan vidare försvinna.
Såsom jag redan förut framhållit kan man därför icke undgå att med utgångspunkt
från det behövliga skattebeloppet överväga frågan om skattetryckets
rimliga avvägning. Örn man därvid stannar vid en fördelning, som svarar
mot den under krisåren uppkomna, kan denna följaktligen icke avböjas
genom en hänvisning till att vissa av krisårens skattehöjningar betecknats
såsom tillfälliga eller med åberopande av att man icke bör utnyttja en inom
de högre inkomst- och förmögenhetsskikten föreliggande skattekraft, som
kan behöva reserveras för mera bekymmersamma tillfällen. Å andra sidan
är det tydligt, att den under krisåren uppkomna fördelningen icke kan göra
anspråk på någon särskild grad av okränkbarhet.

Någon allmänt gillad norm för bedömande av rättvisa och billighet i beskattningen
torde tyvärr icke kunna formuleras. Även om relativ enighet
skulle råda om principen att den samlade beskattningen bör vara progressiv,
d. v. s. ta i anspråk en större del av inkomsten ju högre upp denna ligger,
finnes inom denna princip en så bred marginal för olika meningar, att den
icke räcker till att slita tvisten om en avvägning i detalj av skattetryckets
fördelning mellan olika stora inkomster. Det är därför naturligt, att meningsbytet
gärna anknytes till frågan, huru stor förskjutning som ägt rum
från ett förut existerande skattetryck. Örn detta varit rådande under en icke
alltför kort tidsperiod, uppfattas det lättare som normalt. I fråga om den
före krisen gällande fördelningen hänvisas gärna till den sakkunnigutredning,
som låg till grund för 1919 års reform av inkomstbeskattningen. Så
har även skett i flera av de nu avgivna yttrandena. Föreställningen att
1919 års avvägning måste vara i särskild grad normgivande, synes emellertid
bygga på ett förbiseende av ett par betydelsefulla omständigheter. Förhållandena
på det budgetära området voro åren 1918 och 1919 av en synnerligen
onormal karaktär. Avstängningen av importen hade bragt ned tullinkomsterna
till ett minimum och bristen på råvaror för sprittillverkning
hade för rusdrycksmedlens del lett till samma resultat, överhuvud taget
utgjordes statsinkomsterna endast till en ganska liten del av konsumtionsskatter,
medan skatterna på inkomst och förmögenhet betraktades såsom
statens utan jämförelse viktigaste inkomstkällor. En avvägning av inkomstbeskattningen
i en situation, då konsumtionsbeskattningen med dess tryck
på de mindre inkomsttagarna blivit starkt reducerad, har helt naturligt en
tendens att mindre starkt markera inkomstbeskattningens progressivitet, än

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fallet måste bli under nuvarande förhållanden, då över två tredjedelar av
skatteinkomsterna flyta in konsumtionsskattevägen.

Men till denna synpunkt, som måste tagas i betraktande vid bedömande
av 1919 års avvägning, måste fogas ytterligare en betydelsefull erinran. Såsom
framgår av redogörelsen för tillkomsten av 1919 års förslag, hade de då
tillkallade sakkunniga en mycket klar föreställning örn den roll penningvärdets
höjd eller levnadskostnadernas höjd måste spela vid utformningen av
en graderad skatteskala. Vid en höjning av prisnivån kräves en skala som
i relativt högre grad belastar större inkomster, örn den gjorda avvägningen
av skattebördan mellan olika stora inkomster skall bevaras. Och 1919 års
sakkunniga utgingo vid sin avvägning från en antagen prisnivå, som närmast
motsvarade den strax före världskriget rådande. Då prisnivån nu, liksom
under de senast förflutna krisåren, ligger väsentligt över den sålunda antagna,
har det icke inneburit något brott mot 1919 års principer för avvägning av
skattetrycket, då skattesatserna för större inkomster blivit höjda.

I vilken utsträckning det samlade skattetrycket förskjutit sig under krisåren,
har redan förut -— sid. 29 — blivit i någon mån belyst. För arbetsinkomsternas
del synas de företagna höjningarna av konsumtionsbeskattningen
i största utsträckning ha utjämnat verkningarna av den skärpta inkomstbeskattningen.
Först vid inkomster över 20,000 kronor har skattestegringen
blivit starkare markerad än vid de små inkomsterna.

Vid sidan av dessa fakta rörande försiggångna förskjutningar synes det
emellertid ofrånkomligt att också fästa uppmärksamheten vid den sammanlagda
skattebelastningen på de mindre inkomsterna och den relativt svaga
progressionen ett gott stycke upp i de högre inkomstskikten. Såsom redan
förut blivit nämnt rör man sig här på ett område, där frånvaron av allmänt
godtagna normer för rättvisa eller billighet begränsar diskussionen till uttalande
av omdömen, vilka icke kunna göra anspråk på objektiv giltighet. Ett
sådant omdöme, som torde vinna anslutning i mycket vida kretsar, kan formuleras
så, att ett samlat skattetryck av 14 till 16 procent på inkomster om

2,000 och 3,000 kronor förefaller högt i jämförelse med 18 till 19 procent på
inkomster i storleksgruppen 10,000 till 15,000 kronor, och även i jämförelse
med 20 till 23 procent på inkomster från 20,000 till 50,000 kronor. Från denna
utgångspunkt är det tydligen uteslutet, att den under krisaren inträdda
förskjutningen skulle uppfattas såsom ett otillbörligt gynnande av de mindre
inkomsttagarna. Det blir i stället naturligt att för dem eftersträva ytterligare
någon lättnad. Den mycket måttliga storleksordningen av denna lättnad
framgår av en approximativ beräkning, att enligt det nu framlagda förslaget
inkomsttagare med lipp till 6,000 kronor i beskattningsbart belopp skulle få
en minskning av hela den utgående skattesumman med inemot 10 miljoner
kronor. En lika stor ökning faller uppenbarligen på de högre beskattningsbara
beloppen.

De uppgifter rörande skattetrycket, som jag här åberopat, bygga på en
sammanslagning av den direkta och den indirekta beskattningen (exklusive
automobilskattemedel). Mot en dylik beräkning och det betraktelsesätt, var Bihanq

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

på den bygger, ha invändningar riktats i vissa över departementspromemorian
avgivna utlåtanden. Härtill skall endast anmärkas, att anförda uppgifter,
när det gäller varor som exempelvis rusdrycker eller tobak, bygga på
medelvärden för konsumtionen av dessa varor inom respektive inkomstklasser
och alltså utgå från den utbredning bruket därav faktiskt äger inom dessa.
Även den som med hänsyn till spritdryckskonsumtionens lyxkaraktär
anser, att en höjning av spritbeskattningen icke bör motivera en ändrad avvägning
av övriga skatter, torde för övrigt, om konsumtionen av spritdrycker
kraftigt begränsades, vid den höjning av övriga skatter, som därvid bleve
nödvändig, finna det nödvändigt att söka en fördelning av hela skattetrycket,
som vore mindre ogynnsam för de små inkomsttagarna. Jag vill slutligen erinra
om att man, även med bortseende från spritbeskattningen, har att räkna
nied ett skattetryck på de lägsta inkomsterna på 10 å 12 procent.

I fråga om fördelningen av skattetrycket mellan inkomst och förmögenhet
samt mellan förmögenhetsägarna inbördes torde utrymmet för de subjektiva
meningarna vara ännu vidare, fastän även här den allmänna principen vunnit
erkännande, att inkomst av förmögenhet och innehav av förmögenhet medför
ökad skattekraft. I de yttranden, där man förklarat sig icke kunna tillstyrka
promemorians förslag, har man väl i regel icke ställt sig avvisande till
en viss skärpning av förmögenhetsbeskattningen i jämförelse med den före
krisen rådande, men förskjutningen anses icke böra gå så långt som skett
i de remitterade alternativen. Till de i det föregående berörda kritiska invändningarna
ha därvid särskilt fogats erinringar om de faror för kapitalbildning
och näringsliv, som ansetts följa av den under krisåren ökade förmögenhetsbeskattningen.
Det synes egentligen vara beskattningens höjd vid
större förmögenheter, som framkallat farhågorna. I åsyftade yttranden har
nämligen ingen uppmärksamhet ägnats åt den betydande lättnad i beskattningen
av förmögenheter upp till 20,000 kronor eller mera, som skulle följa
av alternativ I och särskilt alternativ I a. Man utgår sannolikt ifrån den
mycket utbredda åsikten, att kapitalbildningen så väsentligen härrör från
större inkomster och förmögenheter, att det framför allt är vid dem som
frågan om verkningarna av en höjd beskattning inställer sig.

Man kan hysa starka tvivelsmål örn riktigheten av denna uppfattning i den
skematiska form, vari den vanligen uppträder. Tyvärr saknas undersökningar,
grundade på erfarenhetsmaterial, som kunde lämna fasta hållpunkter
för bedömandet av sparandets omfattning vid olika inkomst- och förmögenhetsgrader.
Rörande de allmänna ekonomiska synpunkter, som kunna anläggas
på denna fråga örn beskattningens inverkan på sparande och företagsamhet,
ha sakkunniga för undersökningar om skattetrycket i Sverige och
utlandet gjort vissa uttalanden, som d det föregående blivit anförda. De gå
i en riktning, som synes mana till stor försiktighet vid bruket av de allmänna
teoretiska argument, som vanligen anföras mot en förskjutning av beskattningen
från mindre till större inkomsttagare och förmögenhetsägare. Vad man
därvid särskilt måste uppmärksamma är att nu förevarande fråga icke gäller
inflytandet från en höjd beskattning vid jämförelse med läget, örn ingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skattehöjning behövt vidtagas, utan de olika verkningarna på sparandet vid
olika fördelning av den nya skattebördan. Även om man har alla skäl att
antaga, att i stort sett konsumtionen tar i anspråk en mindre del av inkomsten
i de högre inkomstgraderna än i de lägre, och att en höjd beskattning
sannolikt vid de högre inkomsterna belastar sparandet mera än vid de lägre,
hindrar detta icke, att betydande mängder sparmedel härröra från de mindre
inkomsttagarna och förmögenhetsägarna och att sparandet även i dessa grupper
ogynnsamt påverkas av en skattehöjning. Det finns därför ingen anledning
att antaga, att en viss ökning av det samlade skattebeloppet för högre
inkomsttagare skulle lika mycket minska sparandet, och det finns all anledning
att antaga, att en motsvarande minskning av skattesumman för mindre
inkomsttagare i viss utsträckning medför ökning av besparingarna. Själva
del ofta framhävda faktum, att större delen av skatterna betalas av den stora
massan av folk med relativt små inkomster, spelar även här sin roll. Såsom
i det nämnda sammanhanget — sid. 34 — påpekats, skulle en förskjutning i
spargraden med 1 procent för inkomsttagare under 3,000 kronor ha lika stor
effekt på det totala sparandet som en förändring av 5 procent för inkomster
över 10,000 kronor. Den slutsats, som jag i den föregående framställningen
rörande denna fråga ansett mig kunna draga, vågar jag alltså upprätthålla,
att nämligen den förskjutning av skattetrycket över mot högre inkomstklasser,
som ägt rum, icke behöver betyda, att sparandet reducerats avsevärt
mera, än om tillskottet till statsinkomsterna erhållits genom en över hela
inkomstskalan likformig skärpning av skattetrycket.

Beskattningen av juridiska personer.

Den ifrågasatta omläggningen av beskattningsformer och skattetariffer
för enskilda skattskyldiga medför såsom en följd, att uppmärksamheten
måste fästas jämväl å de juridiska personerna och deras beskattning.

Rörande grunderna för gällande beskattning av juridiska personer lämnas
i den förut omförmälda promemorian en kort översikt av i huvudsak följande
innehåll.

Olika synpunkter måste anläggas för det fall, att beskattningen av den
juridiska personen i det väsentliga medför en dubbelbeskattning, i det den
vinst som utdelas beskattas även hos den som erhåller utdelningen, och det
fall, att endast s. k. enkelbeskattning åsyftas, i det den juridiska personen
beskattas i stället för dess intressenter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande
i fråga om aktiebolag -— beträffande försäkringsaktiebolag i den
mån inkomsten belöper på aktieägarna i denna deras egenskap -— och
ekonomiska föreningar samt vissa utländska juridiska personer. Dubbelbeskattningen
är anordnad genom progressiva tariffer, i fråga örn aktiebolag
enligt den för dem gällande särskilda, efter räntabiliteten avvägda
skalan och i fråga örn övriga av dubbelbeskattning träffade juridiska personer
genom den för enskilda skattskyldiga gällande skalan. I den mån
enkelbeskattning åsyftas är skattefoten proportionell — man har avsett att

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

åstadkomma beskattning efter den skattefot, som skulle genomsnittligt träffat
de juridiska personernas intressenter, örn dessa beskattats själva — dock
att oskifta dödsbon och familjestiftelser samt utländska juridiska personer
(jämväl i den mån enkelbeskattning åsyftas) beskattas enligt den för enskilda
personer gällande progressiva tariffen.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Departementspromemorian.

I den inom departementet upprättade promemorian erinras till en början
om det förslag till omläggning av grunderna för beskattningen av aktiebolag,
som på sin tid framlades av bolagsskatteberedningen.

Bolagsskatteberedningens förslag innebar bland annat, att för svenska aktiebolag
den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp skulle
utgöra 5 procent. Den progressiva skatten skulle följaktligen utbytas mot
en proportionell sådan. Såsom aktiebolags inkomst räknades härvid vad angår
försäkringsaktiebolagen endast sådan vinst som belöpte på aktieägarna
i denna deras egenskap. I fråga om skattefoten hade beredningen stannat
vid att förorda en dylik som i det närmaste motsvarade den skattesats, 3.6
procent, som gällde för bolag med inkomstprocent mellan 7 2/3 och 8. Då
emellertid enligt beredningens förslag grundbeloppsnivån för den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten i allmänhet höjdes med en tredjedel, föreslogs
motsvarande höjning av procenttalet 3.6 till 5. Förslaget innebar en sänkning
av dåvarande (år 1929) medelskatteprocent för aktiebolagen med icke
fullt en tredjedel och en skatteminskning, frånsett monopolbolagen, av omkring
7.5 miljoner kronor. Enligt beredningens förslag skulle vidare den
kommunala progressivskatten och utjämningsskatten å aktiebolag bortfalla.

Bolagsskatteberedningens motivering i vad denna avsåg beskattning av
aktiebolag sammanfattas i förut berörda promemoria på i huvudsak följande
sätt:

Med bolagsskatteberedningens förslag åsyftades dels en rationalisering av
själva beskattningsmetoden, dels en viss sänkning av den för aktiebolagen
gällande genomsnittsskatten.

För bolagsskatteberedningens räkning hade av numera professorn Erik Lindahl
verkställts en jämförande utredning rörande aktiebolagens beskattning
i Sverige och utlandet, varjämte av numera generaldirektören Nils Wohlin
utförts en undersökning av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
i vissa främmande länder.

Lindahls utredning ansågs av bolagsskatteberedningen utvisa, att den totala
beskattningen av bolagsvinsterna i Sverige i jämförelse med andra länder
vöre hög, och att detta vore mindre en följd av det allmänna skattetryckets
höjd än av vårt skattesystem, som medförde att bolagsvinsterna bleve
högt beskattade i förhållande till andra inkomster. Genom lindring av bolagsvinsternas
merbeskattning skulle Sverige kunna göra sin industri mera tilldragande
för det internationellt rörliga kapitalet i Sverige och utlandet och

101

Kungl. May.ts proposition nr 232.

därigenom stärka den inhemska industriens ställning i den internationella
konkurrensen. I enlighet med de för beredningen lämnade direktiven föreslog
bolagsskatteberedningen med hänsyn härtill en viss sänkning av den
sammanlagda beskattningen av aktiebolagen men i stället viss höjning av
skatten å större enskilda inkomsttagare samt innehavare av förmögenheter.

I bolagsskatteberedningens betänkande upplyses, att, vad anginge de länder
om vilka bolagsskatteberedningen erhållit kännedom, räntabiliteten användes
såsom skattenorm för bolagen utom i Sverige blott i Finland, Danmark och
Schweiz, medan i de övriga länderna skattesatsen för bolagen vore proportionell.
Då progressionen enligt de svenska skatteförfattningarna vore förhållandevis
stark redan vid måttlig inkomstprocent, utgjorde den en orsak till
att bolagsvinsterna i Sverige vid jämförelse med utlandet framstode såsom
särskilt högt beskattade i fråga om bolag med normal eller mer än normal
avkastning.

I betänkandet redogöres för de skäl, som föranlett bolagsbeskattnmgens
nuvarande utformning i Sverige. Metoden hade i första hand motiverats,
bland annat, med att bolagens »skatteförmåga» borde anses växa progressivt
i den mån vinstprocenten stege. Det hade gjorts gällande att, eftersom delägarnas
vinstmöjligheter ökades genom sammanslutningen i bolag, därav följde
att på dylikt sätt erhållna vinster besutte »en högre valör», en större skattekraft
än andra vinster, och denna tanke hade fullföljts därhän, att den särskilda
skattekraften finge anses vara större, ju högre avkastningen på det
sammanskjutna kapitalet vore. Jämväl hade den åsikten uttalats, att i den
procentuellt höga aktievinsten merendels läge ett spekulativt moment och att
karaktären av spekulationsvinst framträdde alltmer utpräglad, ju högre den
procentuella vinsten vore. I den mån spekulationsvinstbeskattning vore befogad,
borde för den skull detsamma vara fallet med den progressiva beskattningen
av aktievinsten.

Bolagsskatteberedningen hänvisade till att i litteraturen liksom i allmänna
diskussionen framförts en rad av argument avsedda att bevisa oriktigheten
eller olämpligheten av den progressiva principens tillämpning på bolagen.
För några sådana argument redogöres i betänkandet. Beredningen förklarar
sig emellertid ej vilja ingå på bärkraften av denna argumentering, men tillkännagiver,
att beredningen vid sitt övervägande av spörsmålet beaktat, att
till förmån för den progressiva metodens utbytande mot den proportionella
talade en rad rent praktiska skäl, av vilka beredningen gjorde en sammanställning.
Dessa skäl hade för beredningen synts vara av den avgörande betydelse,
att beredningen på grund av dem, med frånseende av olikartade synpunkter
av mera principiell innebörd, funnit sig böra tillstyrka skattemetodens
omläggande från progressiv till proportionell. Ett sådant skäl vore att
den omständigheten alt vid bestämmandet av skatteprocenten hänsyn toges
till endast de fonder, som redovisas såsom aktiekapital och reservfond, men
icke till bolagets övriga fonder, föranledde en strävan hos bolagen att med
syfte att mildra beskattningen hålla aktiekapitalet och reservfonden höga.
Beskattningsmetoden frestade till att binda alltför stor andel av bolagets eget
kapital såsom aktiekapital och reservfond och inbjöde till utspädning av aktiekapitalet
genom höga värden å bolagets tillgångar. Det läge i öppen dag
att bestämmelser, som gjorde beskattningen beroende av vilka värden vederbörande
bolag självt satte på sina tillgångar eller huru bolaget benämnde sina
fonder och som lockade bolagen till att vid sina dispositioner ständigt hålla
i sikte dessas inverkan på skatteprocenten, måste verka ojämnt och otillfredsställande.
Dylika omständigheter medförde i själva verket, att bolagen hade i
sill hand alt genom egna dispositioner förhindra genomförande av en progres -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

siv beskattning- i enlighet med dess verkliga syfte. Bolagsskatteberedningen
berör möjligheten att i stället för aktiekapitalet och reservfonden bolagens
hela förmögenhet användes såsom underlag för beräkning av inkomstprocenten,
men uttalar att mot denna metod framställde sig vägande invändningar,
bland annat med hänsyn till att fonderna kunde beräknas mycket olika samt
att rätteligen borde medräknas även dolda reserver, däribland värden av good
will s natur. Att uppskatta ett affärsdrivande bolags förmögenhet vore i allmänhet
en svår och arbetsam uppgift, beträffande vilken ofta även skickliga
sakkunniga lätteligen komme till mycket olika resultat. En värdesättning
måste bliva mer eller mindre summarisk och med avseende å resultatet blottställd
för befogade anmärkningar.

Beredningen framhåller därjämte, bl. a., att det framförda förslaget skulle
underlätta lösningen av frågan om de ekonomiska föreningarnas beskattning.
Den gällande metoden att beskatta dessa progressivt efter inkomstens absoluta
storlek hade länge varit påtalad såsom orättvis emot de stora föreningarna, och
man hade framhållit, att, örn överhuvud taget progressiv beskattning för
dessa skulle förekomma, hänsyn härvid borde såsom för aktiebolagen tagas
till inkomstens förhållande till det arbetande kapitalet. En dylik lösning vore
emellertid omöjlig, medan däremot en proportionell beskattningsmetod för
bolagen borde tillämpas även för de ekonomiska föreningarna.

Bolagsskatteberedningen går också in på frågan örn den kommunala progressivskatten
ocn utjämningsskatten för aktiebolag. De anmärkningar, som
framställts mot den progressiva skatteskalan för aktiebolag, drabbade den
kommunala progressivskatten och utjämningsskatten på samma sätt som
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Anmärkningarnas betydelse
kunde anses än mer skärpt beträffande den kommunala progressivskatten så
tili vida, att vid denna beskattningsform skatten började utgå först vid viss
inkomstprocent. Vägande skäl syntes sålunda föreligga för att ifrågavarande
tilläggsbeskattning för kommunala behov avskaffades såvitt anginge aktiebolag
och solidariska bankbolag. Borttagandet av progressiviteten beträffande
den kommunala bolagsbeskattningen syntes i själva verket utgöra en
nödvändig följd av förslaget att göra bolags statliga inkomst- och förmögenhetsskatt
proportionell. Endast därigenom bleve det möjligt att helt frigöra
bolagens beskattning från beroende av inkomstprocenten, vilken enligt vad
som tidigare anförts måste anses utgöra en mycket otillfredsställande mätare
av bolagsinkomsternas skattekraft. Det framhålles ock i betänkandet, att
bolagsvinsterna bleve genom den ordinära kommunala inkomstskatten å hela
bolagsmkomsten och därjämte å utdelningen drabbade av en betydligt starkare
kommunal beskattning än andra inkomster.

Skälig hänsyn till kommunernas ekonomi syntes icke böra förhindra borttagandet
av den kommunala progressivskatten för bolagen. Denna skatt hade
till största delen tillfallit stadskonnnunerna. Till följd av därstädes i allmänhet
förefintlig god tillgång på andra beskattningsföremål skulle skattens upphävande
icke utöva någon större inverkan på utdebiteringen per skattekrona.
Den ojämförligt största delen tillf olle Stockholms stad, där den kommunala
utdebiteringen per skattekrona väsentligt understege medelutdebiteringen
inom samtliga kommuner i riket. Beträffande landskommunerna vore utdebiteringen
per skattekrona i allmänhet föga beroende av den kommunala progressivskatten
för bolag: endast i några få industrikommuner uppginge den
till belopp, som kunde tänkas vara av verklig betydelse för den kommunala
budgeten, men även härvid vore det fråga om kommuner med tämligen god
tillgång til! skattekronor. För de skattetyngda landskommunerna syntes
skatten ifråga vara utan all betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

103

I det övervägande flertalet av de över bolagsskatteberedningens förslag avgivna
yttrandena tillstyrktes övergång från progressiv till proportionell beskattning
eller lämnades förslaget utan erinran. I angiven riktning uttalade
sig Överståthållarämbetet och länsstyrelserna utom länsstyrelserna i Blekinge,
Skaraborgs och Västernorrlands län. I några av yttrandena uttalades
dock viss tvekan. Därvid hänvisades bl. a. till att förslaget skulle medföra
en skattehöjning för mindre räntabla företag. I de tillstyrkande yttrandena
framhöllos särskilt de stora praktiska fördelarna av proportionell bolagsbeskattning.
Länsstyrelsen i Blekinge län anförde som skäl för sitt avstyrkande,
att det vore ett misstag att den skattebörda, som skulle avlastas
från de vinstgivande bolagen, kunde bättre bäras av de ekonomiskt svagare
bolagen och de enskilda skattskyldiga. Länsstyrelserna i Skaraborgs och
Västernorrlands län åter ansågo de starkare principiella skälen tala för den
progressiva beskattningens bibehållande.

Innan kommerskollegium avgav sitt yttrande, hade kollegiet hört ett flertal
sammanslutningar av näringsidkare. I samtliga dessa yttranden, avgivna
av bl. a. samtliga handelskamrer och Sveriges redareförening, hade förslaget
i förevarande punkt lämnats utan erinran. Stockholms handelskammare och
Sveriges industriförbund — med instämmande av Sveriges allmänna exportförening
och Jernkontoret — ansågo förslaget om utbytande av den på den
s. k. skatteförmågeprincipen grundade progressiva beskattningen av aktiebolagsinkomsten
mot en proportionell beskattning stå i överensstämmelse med
näringslivets tidigare framförda önskemål. Organisationerna ansåge sig
kunna skänka sitt erkännande åt de huvudprinciper, varpå beredningens betänkande
uppbyggts, varför de hemställde, att desamma måtte läggas till
grund för den nya lagstiftningen. Organisationerna ifrågasatte dock, under
hänvisning till den vid yttrandets avgivande sänkta räntabiliteten för aktiebolagen,
att grundbeloppsprocenten fastställdes till 4 i stället för 5. För egen
räkning uttalade kommerskollegium tvivel, huruvida tidpunkten för förslagets
genomförande vore väl vald med hänsyn till att den föreslagna skattelättnaden
för näringslivet knappast bleve tillräcklig. Bank- och fondinspektionen
överlämnade ett yttrande av Svenska bankföreningen, däri åberopats
innehållet i nyssnämnda yttrande av Stockholms handelskammare och Sveriges
industriförbund. Inspektionen hade i princip intet att erinra mot det
framlagda förslaget.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och för Svenska landskommunernas
förbund framhöllo olägenheterna för vissa kommuner av den kommunala
progressivskattens bortfallande men hade ej ansett denna synpunkt utgöra tillräckligt
skäl mot reformens genomförande vid lämplig tidpunkt.

För riksräkenskapsverket syntes den nuvarande progressiva aktiebolagsbeskattningen
teoretiskt ohållbar, särskilt med hänsyn till att skattens storlek
gjorts beroende, icke av inkomstens storlek i förhållande till det i respektive
bolag investerade egna kapitalets faktiska värde, utan av inkomstens storlek
i förhållande till det vid tidigare tidpunkter fastställda värdet av sådana tillgångar,
som motsvarades av aktiekapital och reservfond. De under senare

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

år inträdda växlingarna i penningvärdet skärpte ytterligare de härav beroende
olägenheterna. I praktiskt hänseende ledde också den nuvarande aktiebolagsbeskattningens
alltför stora beroende av bolagens bokföringsmässiga
dispositioner till en icke rättvis fördelning av skattebördan mellan olika bolag.
Aktiebolagsskattens nuvarande anordning såsom progressiv skatt hade
också till följd, att skattens avkastning under olika år kunde bliva mycket
ojämn. Kammarrätten åter, som ansåge en lindring av aktiebolagens beskattning
böra komma till stånd, i den mån detta utan äventyrande av statens
finanser var möjligt, ställde sig i viss mån tveksam till frågan, huruvida denna
lindring borde vinnas genom införande av proportionell skatt eller genom lindring
av de progressiva skatteskalorna. De principiella skälen för progressiv
beskattning vore icke av beredningen vederlagda. Av beredningens motivering
hade emellertid kammarrätten bibringats den uppfattningen, att den proportionella
metoden vore förenad med så avsevärda praktiska fördelar, framför
allt genom sin enkelhet vid tillämpningen, att kammarrätten — som
funne en förenkling av skattelagstiftningen med åtföljande lättnad vid taxeringsarbetet
synnerligen önskvärd — ansåge sig böra förorda beredningens
förslag i denna del.

I departementspromemorian föreslås en proportionell skatt för aktiebolag
med ett grundbelopp av 7 procent. Detta förslag motiveras på i huvudsak
följande sätt:

När nu en rationalisering av skattesystemet ifrågasättes, har det synts
lämpligt att till avgörande upptaga det av bolagsskatteberedningen framlagda
förslaget om utbytande av den med hänsyn till räntabiliteten progressiva
bolagsbeskattningen mot en proportionell sådan. Förutsättningarna för lösningen
av bolagens beskattningsproblem äro visserligen nu helt andra än
när bolagsskatteberedningens förslag framlades. Beskattningen har sedan
dess i många länder avsevärt höjts och mot det internationella utbytet av
kapital och varor hava hinder rests av sådan beskaffenhet, att storleken av
det svenska näringslivets beskattning i förhållande till motsvarande beskattning
i utlandet ej längre framstår såsom en faktor av samma betydelse som
tidigare. Näringslivets skonande från en alltför stark särbeskattning har
emellertid under de senaste åren av statsmakterna betraktats såsom särskilt
önskvärt. De affärsdrivande juridiska personerna hava sålunda befriats från
andel i de skattebördor som pålagts de skattskyldiga i form av extra inkomstoch
förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet. Ernåendet av en
rationalisering av de affärsdrivande juridiska personernas beskattningsförliållanden
är fortfarande ett aktuellt önskemål.

Enligt det föregående skall gränsen för statsskattens rörlighet bestämmas
så, att den högsta procentsatsen i den rörliga bottenskatten blir jämförelsevis
låg. Detta utgör i och för sig ett skäl att vidtaga en liknande åtgärd i fråga
om den rörliga beskattningen av aktiebolag m. fl. De gällande reglerna för
de ekonomiska föreningarnas beskattning hava sedan gammalt ansetts irrationella;
föreningarna hava också i likhet med aktiebolagen, för att ej vid
höga inkomster bliva alltför högt beskattade, varit befriade från extra inkomst-
och förmögenhetsskatt. När nu för enskilda personer nämnda skatt
sammanföres med den ordinarie skatten till en enda, tvingas man att vidtaga
en anordning, varigenom beskattningen av ekonomiska föreningar anordnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

105

annorlunda än för enskilda personer, och man kan ej undgå att beakta, att
läget för deni rätteligen bör vara detsamma som för aktiebolagen. Detta
gör, att framläggandet av ett förslag rörande omläggning av enskilda personers
beskattning såsom en konsekvens för med sig att även frågan om de
juridiska personernas beskattning bör upptagas till prövning. Örn möjligt
bör därvid en linje sökas, som åstadkommer likartad behandling av aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Det är givet, att det härvid ligger mycket nära till hands att ifrågasätta
genomförande av bolagsskatteberedningens förslag, enligt vilket den progressiva
beskattningen utbytes mot en proportionell sådan. Det torde vara
föga givande att i dylikt sammanhang gå närmare in på spörsmålet om de
principiella skälen för den ena eller andra beskattningsmetoden. Såvitt tillgängliga
uppgifter giva vid handen lärer det nämligen ej kunna frankommas,
att gällande beskattningsregler knappast numera förverkliga de principiella
grundsatser, som anlagts vid dessa reglers utformande, bl. a. med
hänsyn till att de belopp, som beteckna aktiekapital och reservfond, ej utgöra
ett tillfyllestgörande uttryck för det egna kapital, varpå räntabiliteten
rätteligen bör beräknas. Att storleken av aktiekapital och reservfond ej utgör
ett uttryck för det kapitalutlägg, som gjorts av nuvarande aktieägare, vilka
ofta förvärvat sina aktier till hög kurs långt efter bolagets bildande, ligger
i öppen dag. Den omständigheten att näringslivet i stor utsträckning
sökt sina organisationsformer med sikte på möjligheten att ernå lägsta möjliga
beskattning, även där dessa former ur andra synpunkter varit irrationella,
innebär ett vägande praktiskt skäl för genomförande av en beskattningsmetod,
som borttager dylika irritationsmoment. Där räntabilitetsbeskattning
i utlandet förekommit, har den numera nästan genomgående utbytts
mot proportionell beskattning. De över bolagsskatteberedningens förslag
avgivna yttrandena visa också, att inom näringslivet och hos hörda
myndigheter finnes en klart övervägande opinion till förmån för den proportionella
beskattningen.

Det är tydligt, att man vid genomförandet av en för framtiden betydelsefull
reform kan bliva nödsakad att finna sig i vissa olägenheter, som kunna
temporärt visa sig i samband med reformens införande. Såsom dylika olägenheter
torde i det föreliggande sammanhanget få betecknas dels den omständigheten
att skattens utjämning måste medföra en skattehöjning för vissa
skattskyldiga, dels det förhållandet att förslagets genomförande givetvis
också måste innebära ett avskaffande av den kommunala progressivskatten
för aktiebolagen. I förra avseendet märkes emellertid, att, därest inkomstprocenten
och följaktligen också procenten för den nuvarande .skatten är
låg, detta innebär, att det redovisade kapitalet är relativt sett högt, och att
i betraktande av den jämförelsevis låga vinsten också den proportionella
skatten torde bliva liten i förhållande till företagets storlek. Vad den kommunala
progressivskatten beträffar må beaktas, att denna skatt å bolagen
och de ekonomiska föreningarna, såsom i det följande kommer att påvisas,
utgör jämförelsevis obetydliga belopp, vilka vanligen komma sådana kommuner
till godo, som hava god tillgång på beskattningsföremål. Att de nu
antydda verkningarna göra sig gällande kan ej undgås. De torde emellertid
ej vara av sådan betydelse, att det ens kan ifrågasättas, att deras framträdande
vid övergången till det nya systemet skulle få hindra en reform av den
räckvidd, varom här är fråga.

Vid bestämmande av skattcprocenten synas särskilt följande omständigheter
förtjäna beaktande. Den erforderliga direkta skatt, som ej uttages av

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

juridiska personer, måste i stället uttagas omedelbart av enskilda skattskyldiga.
En förutsättning för att ej de i det föregående för enskilda personer
ifrågasatta skattesatserna skola behöva höjas är sålunda, att den sammanlagda
beskattningen av de juridiska personerna ej blir avsevärt sänkt. Den
jämförelse med utlandet, som tidigare ansågs utgöra ett särskilt skäl för en
skattesänkning, har numera förlorat i betydelse. Men tillika bör beaktas, att
nu ifrågavarande juridiska personer i verkligheten redan kommit i åtnjutande
av en ej obetydlig relativ skattelättnad därigenom, att en avsevärd del av
den under de senaste åren erforderliga inkomst- och förmögenhetsskatten uttagits
ej genom ökning av procenttalet för den ordinarie skatten — vilken
skulle träffat även dessa juridiska personer — utan genom särskilda skatter,
från vilka ifrågavarande juridiska personer varit befriade.

Från dessa utgångspunkter synes frågan om skatteprocenten för aktiebolagen
böra ställa sig på i huvudsak följande sätt. Den i det föregående
omnämnda rörliga bottenskatten för enskilda personer torde vid grundbeloppsnivå
inbringa så mycket, att motsvarande grundbeloppsnivå för
de juridiska personerna synes böra fastställas till omkring 133 % av den
nuvarande. Enligt vad som framgår av riksräkenskapsverkets i statsverkspropositionen
(Inkomsterna, bilaga A, sid. 11) intagna beräkningar angående
utfallet av statsskattetaxeringen de senaste åren utgjorde år 1935 det
beskattningsbara beloppet för aktiebolag 409.2 miljoner kronor, samt den
därå uträknade skatten, vid en grundbeloppsnivå av 170 °/o, 35.8 miljoner
kronor eller i genomsnitt 8.75 °/o. Vid nu gällande grundbeloppsnivå skulle
skatteprocenten därå bliva 5.15. Örn denna siffra höjes till 133 %>, blir skatteprocenten
i det närmaste 7. Antages det emellertid, att vid 1935 års taxering
i skatten för aktiebolagen ingått även utjämningsskatt, ökas sistnämnda
skatteprocent till omkring 7.25. Denna siffra, som betecknar hela den statliga
inkomstskatten år 1935 å aktiebolagen, synes lämpligen kunna avrundas
nedåt till 7 °/o, som alltså skulle fastställas såsom grundbelopp för statsskatten.
I stort sett torde detta för aktiebolagens del innebära en skattelättnad,
som kan beräknas uppgå till inemot 4 miljoner kronor, vilket belopp
ungefär motsvarar vad som för närvarande uttages av aktiebolagen i kommunal
progressivskatt och utjämningsskatt; därvid bortses dock från den skatteökning
i form av stegrad allmän kommunalskatt, som vid den kommunala
progressivskattens bortfallande träffar även aktiebolagen. Minskningen i
statens skatteintäkt torde uppgå till ungefär samma belopp som den nuvarande
utjämningsskatten å aktiebolag eller i runt tal 1.6 miljoner kronor.

I promemorian upptages härefter frågan om beskattning av ekonomiska
föreningar. I samband med förslaget till omläggning av grunderna
för beskattningen av aktiebolag hade bolagsskatteberedningen framhäst
jämväl ett förslag örn ändrade grunder för beskattningen av ekonomiska
föreningar, i det dessa, som enligt gällande regler beskattades jämlikt
den för enskilda personer gällande skatteskalan, skulle likställas med
aktiebolag och följaktligen underkastas statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
med ett grundbelopp av 5 °/o.

Följande sammanfattning har i promemorian lämnats av motiveringen
till detta bolagsskatteberedningens förslag:

I bolagsskatteberedningens betänkande redogöres för ett av 1924 års skatteberedning
framlagt förslag, enligt vilket likställighet med aktiebolag skulle
nås på det sätt, att även ekonomiska föreningar, i den mån deras inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

107

belöpte på insatsägarna i denna deras egenskap, beskattades med hänsyn
till sin räntabilitet, och att inkomstprocenten skulle bestämmas med hänsyn
till nämnda inkomsts förhållande till insatskapitalet samt i viss utsträckning
jämväl reservfonden. Å den inkomst, som ej belöpte på insatsägarna
såsom sådana, skulle proportionell skatt utgå. Mot detta förslag hade emellertid
framställts så vägande invändningar, att det ej upptogs i det förslag
rörande reformerad skattelagstiftning, som förelädes 1927 års riksdag.

Bolagsskatteberedningen yttrade, att i stort sett samma synpunkter kunde
läggas på de ekonomiska föreningarnas beskattning som på aktiebolagsbeskattning.
Liksom bolagens skatter verkade såsom tillägg till aktieägarnas
egna skatter, drabbade föreningarnas skatter föreningsintressenterna. En
progressiv utformning av föreningsskatten utan hänsynstagande till intressenternas
olika ställning måste — liksom i fråga örn bolagen — verka mycket
ojämnt. Den omständigheten, att skattesatsen för ekonomiska föreningar
stege progressivt efter den taxerade inkomstens storlek utan hänsyn
till förhållandet mellan inkomsten och föreningens kapital, medförde
även att högre skattesats utginge för stora företag än för små, varigenom
medlemmar i ett stort företag finge vidkännas nämnda indirekta belastning
i större grad än ekonomiskt lika situerade medlemmar i ett mindre företag.
Olägenheterna av denna metod för progressionens bestämmande hade
ock länge varit insedda. Att den likväl bibehållits ännu 20 år sedan samma
metod utdömts för aktiebolagen torde förklaras av de särskilda svårigheter,
som uppreste sig vid tillämpning av aktiebolagens skatteskala å de ekonomiska
föreningarna. Dessa svårigheter bottnade i två för de ekonomiska
föreningarna säregna omständigheter, nämligen dels att insatskapitalet vore
underkastat mycket starka växlingar och ofta till stor del ej vore kontant
inbetalt, och dels den omständigheten, att enbart penninginsatserna icke
räckte till för att mäta föreningsmedlemmarnas verkliga insatser i föreningens
verksamhet, enär de vanligen vore intressenter i densamma i annan
egenskap än medlemmar, nämligen såsom kunder (leverantörer eller köpare).
Dessa omständigheter orsakade att en skatteprogression efter inkomstprocenten
lätteligen kunde medföra resultat, som måste betecknas såsom
icke mindre orättvisa än förhållandet vore, då progressionen vore beroende
enbart av den taxerade inkomstens storlek.

Gjordes skattefoten proportionell, bortfölle dessa olägenheter. Det måste
anses innebära en stor fördel, att likställighet i beskattningen vunnes med
aktiebolagen, då en förekommande tendens att för olika företag välja aktiebolags-
eller föreningsformen uteslutande med hänsyn till vilkendera som
kunde befinnas fördelaktigast ur beskattningssynpunkt men utan hänsyn
till under vilkendera kategorien företagen rätteligen borde hänföras, därigenom
kunde väntas bortfalla. Beredningens förslag hade utformats i
enlighet härmed.

Kommunal progressivskatt och utjämningsskatt syntes icke längre böra
utgöras av ekonomiska föreningar, därest deras statliga inkomst- och förmögenhetsskatt
gjordes proportionell. Den skatteminskning, som härav
föranleddes, vöre, såvitt inhämtade upplysningar gåve vid handen, ganska
ringa. 1

1 de över bolagsskcdteberedningens förslag avgivna yttrandena berördes
i regel ej särskilt frågan örn beskattningsmetoden beträffande ekonomiska
föreningar. De synpunkter som framförts i avseende å aktiebolagens be -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

skattning ansågos vanligen böra gälla även de ekonomiska föreningarna.
Där frågan om beskattning av de ekonomiska föreningarna särskilt berördes,
blev bolagsskatteberedningens förslag om proportionell skatt å ekonomiska
föreningar tillstyrkt eller lämnat utan erinran.

I departementspromemorian föreslås beträffande beskattningen av ekonomiska
föreningar, att dessa liksom aktiebolag skola beskattas proportionellt,
och att skattens grundbelopp skall vara 7 procent. Härom yttras i promemorian
följande:

Det torde ej vara nödvändigt att här särskilt motivera att även beträffande
ekonomiska föreningar proportionell beskattning föreslås, enär, såsom
av det förut anförda framgår, denna fråga i det närmaste sammanhänger
med spörsmålet om aktiebolagens beskattning, önskvärdheten att erhålla
likställighet i beskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar har
i själva verket utgjort ett särskilt skäl, varför i detta sammanhang frågan
om aktiebolagens beskattning ansetts böra upptagas.

Det är uppenbart att beträffande de allra största ekonomiska föreningarna
förslaget om proportionell beskattning kommer att medföra en ganska betydande
skattelättnad. Detta torde emellertid få betecknas som undanröjandet
av en hittillsvarande orättvisa. Att skattefoten beträffande de ekonomiska
föreningarna bör fastställas till samma procenttal som för aktiebolagen,
d. v. s. 7 °/o, ligger i sakens natur. Det har uträknats att den genomsnittliga
grundbeloppsprocenten ifråga örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
för de ekonomiska föreningarna med minst 4,000 kronors beskattningsbart
belopp år 1935 utgjort 6.50 %>. Den genomsnittliga skatteprocenten
för samtliga ekonomiska föreningar kan däremot icke angivas men
är givetvis lägre än den nu nämnda. Antagligt är dock, att den är av den
höjd, att den ifrågasatta ändringen kommer att medföra en obetydlig genomsnittlig
minskning av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Härtill
kommer, att utjämningsskatten och den kommunala progressivskatten skola
bortfalla även för ekonomiska föreningar. Den skattevinst, som de ekonomiska
föreningarna sålunda kunna påräkna, kan beräknas uppgå till några
hundratusental kronor. Statens skatteförlust blir givetvis något mindre, eftersom
staten ej beröres av den kommunala progressivskattens bortfallande.

Yttranden över departementspromemorian.

I de över departementspromemorian avgivna yttrandena i fråga örn beskattningen
av aktiebolag och ekonomiska föreningar hava länsstyrelserna i Blekinge,
Göteborgs och Bohus samt örebro län haft erinringar att framställa
mot förslaget om övergång från progressiv till proportionell beskattning.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län hava ej gjort något
uttalande om förslaget i denna del. Övriga länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget
örn införande av proportionell skatt för aktiebolag och ekonomiska
föreningar. I vissa yttranden hava dock, såsom av den följande framställningen
kommer att framgå, yrkanden framställts örn sänkning av skatteprocenten
under vad som ifrågasatts i promemorian. Riksräkenskapsverket
förordar den nu ifrågavarande skatteomläggningen. Kammarrätten uttalar
tvekan, huruvida, med hänsyn till den i förhållande till bolagsskattebered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

109

ningens förslag ifrågasatta höjningen av skatteprocenten, ämbetsverket kan
vidhålla sitt förut givna förord för övergång till proportionell bolagsskatt.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Överståthållarämbetet gör följande uttalande:

Överståthållarämbetet har icke något att erinra mot den föreslagna omläggningen
av skatten å aktiebolag och ekonomiska föreningar m. fl. juridiska
personer. Överståthållarämbetet har emellertid velat erinra örn att
härigenom fördelarna av att i skattebesparande syfte ombilda av enskilda utövade
företag till aktiebolag härigenom bliva mera påtagliga än hitintills.
Det bör i detta sammanhang erinras om vad 1933 års bevillningsutskott
uttalade vid behandling av ersättningsskatten eller att densamma finge betraktas
endast såsom ett provisorium. Utskottet förordade därför, att frågan
om förhindrande av skatteundandraganden genom bolagsbildningar borde
i hela sin vidd vid lämplig tidpunkt ånyo övervägas.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

I fråga om beskattningen av aktiebolag har länsstyrelsen nu likasom i sitt
den 31 maj 1932 avgivna utlåtande över bolagsskatteberedningens betänkande
i princip intet att erinra emot en reform av den beskaffenhet, som föreslås.
Länsstyrelsen vill emellertid erinra örn ett uttalande i sitt berörda utlåtande,
vilket länsstyrelsen alltjämt finner äga betydelse. Länsstyrelsen
anförde sålunda, att beredningen huvudsakligen syntes hava utgått från förhållanden
inom de bolag, som dreve industri eller annan större förvärvsverksamhet.
Förslagets betydelse för det stora antal smärre bolag, som utgöra
form för en enskild persons bedrivande av affärsverksamhet, syntes knappast
tillräckligt belyst. Länsstyrelsen befarade, att förslaget skulle kunna för
dylika skattskyldigas vidkommande erbjuda möjligheter att otillbörligt undgå
beskattning.

Länsstyrelsen måste uttala, att ett genomförande av det nu föreliggande
förslaget skulle kunna medföra enahanda resultat. Visserligen förefinnes ett
korrektiv häremot genom ersättningsskatten och den förbättrade skattekontrollen
torde likaledes bereda myndigheterna möjlighet att effektivare än tidigare
bekämpa manipulationer av antydd beskaffenhet, men å andra sidan
måste beaktas, att förslagets kraftiga ökning av skattetrycket för de fysiska
skattskyldiga sannolikt kommer att leda till ökad uppfinningsrikedom i
fråga örn strävandena att undansticka tillgångar inom bulvanbolag. Att dylika
metoder icke alltid med framgång stävjas, torde vara välbekant.

Jämväl beträffande de ekonomiska föreningarna finner länsstyrelsen förslaget
principiellt böra tillstyrkas.

Länsstyrelsen i Uppsala län hänvisar till att länsstyrelsen i sitt yttrande
över bolagsskatteberedningens förslag tillstyrkt införande av nya bestämmelser
för bolagsbeslcattningen i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens
förslag och fortsätter:

Såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt vill länsstyrelsen framhålla,
att den nuvarande aktiebolagsbeskattningen lämnar alltför stort inflytande
åt bolagens bokföringsmässiga åtgärder och därigenom kail föranleda en icke
avsedd förskjutning av skattebördan mellan olika bolag. Även vissa ojämnheter
i bolagsbeskattningens avkastning olika år beror på dess nuvarande
anordning.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Beredningen hade föreslagit, att bottenskattens grundbelopp skulle beräknas
efter 5 procent, nu föreslås 7 procent. Beträffande vissa försäkringsanstalter,
ideella föreningar, stiftelser med flera har beredningens förslag däremot
följts. Att procentsatsen nu föreslås höjd för aktiebolag med flera, utöver
vad beredningen föreslagit, sammanhänger med den föreslagna beskattningen
av enskilda skattskyldiga. Länsstyrelsen har på förut här anförda
skäl icke ansett sig kunna biträda förslaget beträffande dessa i sitt nuvarande
skick. Den nu föreliggande utredningen anser länsstyrelsen icke giva tillräckliga
skäl för befogenheten av en höjning av grundbeloppsprocenten utöver
vad beredningen föreslagit. Länsstyrelsen tillstyrker fördenskull grundbeloppsprocent
för aktiebolag och övriga juridiska personer i enlighet med
bolagsskatteberedningens förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar följande:

Att befria aktiebolag och andra med dem jämställda juridiska personer
från utgörande av progressiva skatter finner länsstyrelsen vara lämpligt även
från den synpunkten, att dessa skattskyldigas inkomster växla så avsevärt
med konjunkturerna, och ifrågasättas kan, om ej, till ernående av ännu
större jämlikhet och rättvisa vid deras beskattning, de borde tillerkännas rätt
att under senare inkomstbringande år få från den redovisade intäkten avräkna
de eventuella förluster, som uppkommit under år med dåliga konjunkturer.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar:

Vad beträffar beskattningen av aktiebolag och andra affärsdrivande juridiska
personer anser länsstyrelsen, att en progressiv beskattning med hänsyn
till företagens större eller mindre skattekraft måste anses vara principiellt berättigad.
Vad i motiveringen till förslaget om införande av proportionell skatt
anförts därom att den nuvarande beskattningen blir beroende av vilka värden
vederbörande bolag själva sätta på sina tillgångar, synes åtminstone, såvitt
länsstyrelsens erfarenhet sträcker sig, icke hava föranlett någon tendens
bland bolagen inom länet till vidtagande av särskilda dispositioner i syfte att
erhålla lägre beskattning. Den nya bokföringslagens föreskrift, att tillgångar
ej få upptagas över sina verkliga värden, torde också få antagas medföra,
att bolagen icke gärna åsätta för höga värden å sina tillgångar. På grund
härav vill länsstyrelsen för sin del ifrågasätta, huruvida ovan berörda olägenhet
må vara av så stor betydelse, att på grund därav anledning föreligger
till utbytande av den progressiva skatten mot en proportionell sådan. Inom
ett stort antal äldre bolag torde tillgångarna vara för lågt värderade, och då
dessa bolag, vilkas aktier i regel icke försäljas i öppna marknaden, säkerligen
ofta hava stor skattekraft, anser länsstyrelsen även med stöd härav riktigast
att bolagen fortfarande beskattas efter progressiv skala.

Vad beträffar det föreslagna grundbeloppet för bolag och andra affärsdrivande
juridiska personer av 7 % av det beskattningsbara beloppet, vill
länsstyrelsen framhålla, att inkomsten för bolag enligt den nuvarande skatteskalan
måste överstiga 18 °/o av kapitalet för att grundbeloppet skall utgöra
7 % av det beskattningsbara beloppet, och att grundbeloppet för fysiska personer
enligt den nu gällande skalan i lägsta skiktet upp till 10,000 kronor
utgör allenast 3 % av det beskattningsbara beloppet. Enligt vad vid beräkningar
angående avkastningen av skatterna enligt de föreslagna alternativen
anförts, skulle vid samma utdebiteringsbehov och skatteunderlag, som
legat till grund för beräkningarna i 1936 års statsverksproposition, vid användande
av alternativ I skatten få uttagas med något förhöjt grundbelopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

lil

115 %. Med stöd härav anser länsstyrelsen, att genomförande av en proportionell
skatt vid föreslagna 7 % grundbelopp skulle medföra en alltför
kraftig skattehöjning för vissa mindre skattekraftiga företag. Liksom den
nuvarande kommunala beskattningen anses allt för hårt belasta de små inkomsttagarna,
synes alltså den föreslagna statsbeskattningen i den mån den
icke göres= progressiv säkerligen komma att särskilt hårt träffa många svaga
företag. Å andra sidan torde skattesänkningen särskilt för en del bolag med
hög inkomstprocent bliva större än vad med avseende å dessa bolags verkliga
förmögenhetstillgångar och i övrigt större skattekraft må kunna anses erforderligt.
*

På grund av vad ovan anförts och då en mera rättvis beskattning torde
kunna vinnas genom jämkning av de nuvarande progressiva skatteskalorna,
finner sig länsstyrelsen för sin del icke kunna tillstyrka ovanberörda förslag,
att aktiebolag och andra affärsdrivande juridiska personer icke skola
underkastas progressiv beskattning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar följande:

Beträffande aktiebolagens deltagande i den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
utgörande föreslås, att skatteskalan göres proportionell i stället för
progressiv ävensom att skatten uttages efter ett fixt grundbelopp av 7 %. Med
hänsyn till vanskligheten att bestämma skattskyldigheten efter räntabiliteten
har man sålunda även velat upphäva relationen mellan inkomst och kapital
jämte reservfond såsom norm för beskattningen. Ehuru — såsom även framhålles
i det föreliggande förslaget — numera icke gälla samma motiv för lindring
i bolagens skattskyldighet som dem, vilka anförts av bolagsskatteberedningen,
torde invändning icke kunna resas mot det föreslagna sättet att upp
nå ett dylikt syfte, helst som metoden kombineras med en önskvärd rationalisering
av skattskyldigheten. Frånsett den skattelättnad, som skulle för aktiebolagen
ernås därigenom att den kommunala progressivskatten och utjämningsskatten
avses skola bortfalla, synes emellertid den beräknade lindringen
i avseende å skyldigheten att utgöra statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
relativt obetydlig i förhållande till de omgrupperingar av nyssberörda skyldighet
olika skattskyldiga emellan, som åsyftas med förslaget. Det bör även
framhållas, att de föreslagna bestämmelserna för vissa bärkraftiga och vinstgivande
företag innebära en skattelindring men att för mindre vinstgivande
bolag en ökning av skatten kan inträda.

Vad angår övriga i förslaget upptagna juridiska personer synas förhållandena
i vad rörer de ekonomiska föreningarna så pass likartade med aktiebolagen,
att enahanda grunder torde böra gälla för båda nämnda kategorier.

Av det upprättade förslaget har ytterligare inhämtats, att i samband med
omläggning av statsbeskattningen den kommunala progressivskatten jämte
utjämningsskatten avses skola bortfalla i vad angår aktiebolagen m. fl. juridiska
personer. Den minskning, som härigenom skulle komma att uppstå
i skatteunderlaget, synes emellertid vara av relativt ringa betydelse såväl med
hänsyn till det sammanlagda belopp, som skulle komma att frångå, som även
därtill, att skattesänkningen drabbar framför allt de största stadskommunerna.
På grund härav och av vad i förslaget härutinnan i övrigt anförts finnes
ej anledning invända emot den föreslagna inskränkningen i ifrågavarande
skattskyldighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län gör följande uttalande:

Beträffande beskattningen av juridiska personer, och då särskilt svenska
aktiebolag samt ekonomiska föreningar, har länsstyrelsen ju redan i sitt på

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

sin tid över bolagsskatteberedningens betänkande avgivna yttrande — om
också med vissa förbehåll — i princip förklarat sig icke hava något att erinra
mot utbyte av den nuvarande beskattningsformen mot en proportionell sådan.
Ej heller finner länsstyrelsen av skäl, som i promemorian framhållits, något
vara att invända mot att skatteprocenten höjts till sju procent mot den av bolagsskatteberedningen
föreslagna av fem procent.

Mot borttagandet av kommunala progressivskatten och utjämningsskatten
beträffande juridiska personer hava ju uttalats vissa betänkligheter, men synes
länsstyrelsen desamma icke vara av den betydelse alt de böra lägga hinder
i vägen för eu i övrigt önskvärd åtgärd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det vara av vikt, att
just de skäl, som i bolagsskatteberedningens förslag år 1931 ansetts tala för den
redan då föreslagna omläggningen av aktiebolagens beskattning i nämnda
riktning, icke längre kunna åberopas. Länsstyrelsen yttrar:

Såsom i promemorian utsäges äro förutsättningarna för lösningen av aktiebolagens
beskattningsproblem numera helt andra än de voro, när nämnda
beredning framlade sitt förslag. Då avsågs borttagande av den med hänsyn
till räntabiliteten progressiva beskattningen av bolagen, enär bolagsvinsterna
blevo för högt beskattade i förhållande till andra inkomster, vilket ansågs påkalla
sänkning av skatten för bolagen och höjning för större enskild inkomst
och förmögenhet. Svensk industri skulle då göras »mera tilldragande för det
internationellt rörliga kapitalet i Sverige och utlandet och därigenom stärka
den inhemska industriens ställning i den internationella konkurrensen». Allt
detta saknar av kända anledningar nu den aktualitet, det då ansågs äga.

Det nu förevarande förslaget om proportionell i stället för progressiv skatt
för aktiebolag innebär, som ovan sagts, icke någon skattelindring utan bibehållande
i stort sett av bolagens andel i den totala statsskattebördan. Den
föreslagna beskattningen med 7 procent grundbelopp — oberoende av det i
rörelsen arbetande kapitalets storlek — innebär ett medeltal, ledande till skattehöjning
för en del och skattelindring för andra aktiebolag.

Då länsstyrelsen med den ändrade förutsättning för bedömande av denna
fråga, som nu rådande förhållanden erbjuda i jämförelse med vad som förelåg
år 1931, går till prövning av detta förslag kan länsstyrelsen icke bortse
från den kraftiga rubbning i skattetungan bolagen emellan, som med förslagets
genomförande skulle följa. Från att tidigare hava varit en för alla bolag
aktuell skattelindringsfråga — den proportionella skatten föreslogs år
1931 till 5 procent — har den nu enbart blivit en fråga om fördelning av
oförändrad total skattetunga mellan bolagen, utan att det nu kan överblickas,
örn i större utsträckning bolag med större reell skatteförmåga vinna lindring
och svaga bolag få skattetungan ökad — eller tvärtom.

Till betänkligheter av denna art måste länsstyrelsen lägga även andra. Redan
nied nu gällande skattesystem är det tydligt, att den relativt hårda beskattningen
å enskild persons inkomst och förmögenhet framkallar en tendens
att skapa sådana fall, som förordningen om ersättningsskatt avser att
reglera, nämligen att vinster i aktiebolag och ekonomiska föreningar »frysa
inne». Å familjebolag, som driver rent industriell verksamhet, kan nämnda
förordning icke tillämpas. Utan att närmare ingå på frågan vill länsstyrelsen
antyda, att en proportionell beskattning av sådant bolag kan bereda en
avsevärd skattelättnad å den rörelsevinst, som behålles hos bolaget och ej nominellt
utdelas men som i verkligheten disponeras av bolagets ägare och bokföres
såsom hans skuld till bolaget.

Fallet kan inbjuda till medelsdispositioner och bokföringsåtgärder, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 232- 113

leda till icke rättvisa skattelättnader av vikt att beaktas vid ändring i skattelagstiftningen.

Länsstyrelsen förmenar dessa förhållanden tala för att den nu föreslagna
omläggningen av aktiebolagens beskattning icke bör genomföras omedelbart
utan att ytterligare uppmärksamhet bör ägnas åt därmed förenade verkningar.
Då andra beskattningsfrågor för aktiebolagens del för närvarande äro ställda
på utredning, torde lämpligt vara att även nu förevarande vidare genomarbetas.
Länsstyrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta framhålla, att de
förordningar om utskiftningsskatt och örn ersättningsskatt, som under senare
år tillkommit, näppeligen visat sig vara i tillämpningen så verkningsfulla, som
avsetts. I ytterst få fall hava förordningarna hittills i detta län kommit att
tillämpas, trots aktiebolagens stora antal. Den mycket svåra och ömtåliga
uppgift, som förordningen om ersättningsskatt lägger i prövningsnämndens,
i första hand landskamrerarens hand, gör det angeläget att icke ändringar
vidtagas i skattelagstiftningen, som kunna vara ägnade att än ytterligare öka
sådana fall, som förutsätta ingripande mot maskerade dispositioner utan att
klart stöd i skattelagen kan åberopas.

Örn aktiebolagens efter räntabilitet anpassade progressiva beskattning bibehålies
tillsvidare, såsom länsstyrelsen föreslår, torde utan svårighet skatteskalorna
kunna jämkas efter den höjda grundbeloppsnivån. Ingen anledning
finnes då att upphäva bolagens skattskyldighet till kommunal progressivskatt.

Vad ovan sagts örn aktiebolag talar även för att någon omläggning ej heller
för närvarande sker i fråga om ekonomiska föreningars beskattning. Intet
större hinder torde finnas för att dessa fortfarande likställas med enskilda
personer i fråga om skatteskalor i avvaktan på att aktiebolagen få sin skattefråga
löst.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar, att länsstyrelsen i avgivet yttrande
över bolagsskatteberedningens betänkande anslutit sig till beredningens förslag,
att grundbeloppet för aktiebolag och ekonomiska föreningar skulle utgöra
5 % av det taxerade beloppet, och yttrar:

Länsstyrelsen har av den nu föreliggande utredningen icke blivit övertygad
örn nödvändigheten av en höjning av grundbeloppsprocenten utöver vad
beredningen föreslagit. Den nu föreslagna höjningen av denna procent för
såväl aktiebolagen som övriga här nämnda juridiska personer synes — i likhet
med vad förut framhållits i fråga örn enskilda skattskyldiga -—- vara beräknad
med hänsyn till större skattebehov än under normala statsfinansiella
förhållanden. Länsstyrelsen kan följaktligen icke tillstyrka högre grundbeloppsprocent
för aktiebolagen och övriga juridiska personer än vad bolagsskatteberedningen
föreslagit.

Länsstyrelsen i Örebro län anför i huvudsak följande:

Förslaget innebär en i vissa fall mycket betydande sänkning av beskattningen
av aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Att följden härav
måste bliva en höjning av skatten å vissa enskilda inkomsttagare är uppenbart
och synes även vara beräknat. I sitt den 24 maj 1932 avgivna underdåniga
utlåtande över bolagsskatteberedningens förslag anförde länsstyrelsen
härutinnan bland annat: Ehuru det enligt länsstyrelsens mening måste viicka
betänkligheter att i den omfattning, som föreslagits, genomföra en skattelindring
för bolagen, funne dock länsstyrelsen starkt talande skäl föreligga för en
sådan lindring. Frågan vore, i vilken omfattning sådan lindring kunde ske
och örn landet vore berett att bära den minskning i skatteintäkter, som kun Hihnng

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232. H

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

de Idiva följden. Någon tillfredsställande utredning i sistnämnda avseende
förelåge icke. Länsstyrelsen ansåge det därför rådligt att genom provtaxering
eller på annat sätt söka utröna dels vilken inverkan i skattehänseende
en lindring av bolagsbeskattningen enligt beredningens förslag skulle medföra,
dels den ökning av skatteintäkterna, som kunde förväntas uppstå genom
den ökade beskattningen av enskilda skattskyldiga.

I promemorian finnes icke någon utredning i de avseenden, som enligt
länsstyrelsens mening böra klarläggas innan beslut fattas rörande den föreslagna
omläggningen av bolagsbeskattningen och den höjning av enskildas
skattskyldighet, som därav föranledes. Att så sker synes vara påkallat såväl
av statsfinansiella skäl som för åstadkommande av rättvist avvägd beskattning
de olika skattskyldiga emellan.

Den av länsstyrelsen verkställda undersökningen synes giva vid handen,
att förslaget innebär så stor lindring i vissa bolags och ekonomiska föreningars
beskattning, att anledning finnes antaga, att den minskning av statens
skatteintäkter, som därav bliver följden, icke kan uppvägas av den föreslagna
högre beskattningen av enskilda skattskyldiga. Ett aktiebolag, som under
1934 hade en till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbar
inkomst av 4,013,060 kronor, skulle enligt gällande grunder år 1935 erlägga
en statsskatt å 458,090 kronor 68 öre, under det statsskatten för samma bolag
enligt förslaget skulle uppgå till allenast 280,914 kronor 80 öre. För ett
systemaktiebolag med ett beskattningsbart belopp av 212,780 kronor och ett
aktiekapital av 18,200 kronor skulle skatten minskas från 38,300 kronor 60
öre till 14,894 kronor 60 öre.

För en enskild skattskyldig med ett taxerat belopp år 1935 av 248,620 kronor
och en förmögenhet av 3,698,700 kronor skulle statsskatten enligt gällande
grunder utgå med 60,069 kronor 83 öre, varav inkomst- och förmögenhetsskatten
utgör 28,305 kronor, utjämningsskatten 6,783 kronor 33 öre, extra
inkomst- och förmögenhetsskatten 8,488 kronor och särskilda skatten å förmögenhet
16,493 kronor 50 öre. För samme skattskyldige skulle statsskatten
höjas enligt alternativ I a till 65,867 kronor 20 öre, enligt alternativ I b
till 67,785 kronor 50 öre och enligt alternativ II till 62,965 kronor 60 öre.

För ett mera tillförlitligt bedömande av frågan om den föreslagna omläggningens
inverkan å statens skatteintäkter vore väl en mera omfattande provtillämpning
av nöden än den, som kunnat av länsstyrelsen verkställas. De
anförda exemplen jämte andra, som kunna hämtas ur länsstyrelsens undersökning,
synas dock kunna väcka betänkligheter inför den föreslagna omläggningen
av bolagsbeskattningen.

Denna omläggning synes icke heller taga den hänsyn till skatteförmågan,
sorn även vid beskattningen av juridiska personer bör eftersträvas. Ett kaféaktiebolag
med en år 1935 beskattningsbar inkomst av 12,600 kronor och ett
aktiekapital av 5,000 kronor bar enligt gällande grunder att erlägga en statsskatt
å 2,582 kronor 67 öre men enligt föreslagna grunder å 882 kronor. Örn
det också må medgivas, att det förstnämnda skattebeloppet är högt i förhållande
till inkomsten, synes den kraftiga nedsättningen knappast motiverad.

Ett tungt vägande skäl för bolagsskatteberedningens förslag om lindring
av bolagsvinsternas beskattning synes hava varit, att Sverige därigenom skulle
kunna göra sin industri mera tilldragande för det internationellt rörliga
kapitalet i Sverige och utlandet och därigenom stärka den inhemska industriens
ställning i den internationella konkurrensen. Detta skäl är emellertid
numera icke av den betydelse, som vid den tidpunkt, då bolagsskatteberedningen
framlade sitt förslag. Redan i sitt yttrande över detta förslag tillät

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

115

sig länsstyrelsen ifrågasätta behovet eller ens önskvärdheten av tillflöde till
landet av utländskt kapital. Utvecklingen synes hava besannat riktigheten
av detta uttalande. Att näringslivet bör skonas från en alltför stark beskattning
är riktigt icke minst med hänsyn till dess internationella konkurrenskraft.
Men härutinnan synes förslaget icke nå vad det åsyftar. För den för
Sverige betydelsefulla sågverks- och trävaruindustrien är exporten och därmed
konkurrenskraften med utlandet av synnerlig vikt. Det är känt att denna
industrigren under senare åren haft att kämpa med stora svårigheter. A
betydande, i denna rörelse nedlagda kapital, har avkastningen blivit förhållandevis
ringa. För ett exporterande trävarubolag, vars sammanlagda statsskatt
år 1935 uppgick till 5,599 kronor 54 öre, skulle skatten med enahanda
inkomst och aktiekapital enligt de föreslagna grunderna hava uppgått till
15,371 kronor 30 öre.

De skäl, som anförts för en omläggning av bolagsbeskattningen från progressiv
lill proportionell, synas numera huvudsakligen vara av praktisk ari.
Att starka praktiska skäl tala för omläggningen vill länsstyrelsen icke bestrida,
men det torde icke vara riktigt att hänsyn tages mera till dem än till
skatteförmågan hos de skattskyldiga, som omläggningen avser, och ett nödvändigt
upprätthållande av rättvist avvägd beskattning de olika skattskyldiga
emellan. De skäl, som tidigare vägt tungt för en omläggning av bolagsbeskattningen
i den riktning förslaget innehåller, hava numera såsom i promemorian
jämväl medgives, förlorat det mesta av sin betydelse. Någon rättvisare
fördelning av skattebördan mellan bolagen inbördes och ännu mindre
mellan bolagen och de enskilda skattskyldiga synes icke heller vara att vinna
genom omläggningen. Förhållandet synes vara det motsatta. Icke heller
utgör den omständigheten, att bolagsbeskattningen i utlandet i stor utsträckning
är proportionell någon anledning att i Sverige införa samma system, då
frågan om progressiv eller proportionell skatt helt är beroende av skattesystemets
anordning i dess helhet. Härtill kommer, att de ekonomiska verkningarna
för staten av en sådan omläggning icke nu kunna överskådas.

Såsom skäl för skattemetodens omläggande från progressiv till proportionell
hade bolagsskatteberedningen anfört, bland andra, att den omständigheten,
att vid bestämmandet av skatteprocenten hänsyn tages till endast de
fonder, som redovisas såsom aktiekapital och reservfond, men icke till bolagets
övriga fonder, föranledde en strävan hos bolagen att med syfte att
minska beskattningen hålla aktiekapitalet och reservfonden höga. Beredningen
hänvisade därför till möjligheten att i stället för aktiekapitalet och reservfonden
bolagens hela förmögenhet användes såsom underlag för beräkning
av inkomstprocenten. Denna metod innebär ett invecklat taxeringsförfarande.
Skatt i förhållande till driftskapitalets avkastning är emellertid en princip,
som numera allmänt i Sverige ingått i medvetandet såsom riktig. Vid
sådant förhållande synes densamma icke böra övergivas utan en närmare
undersökning, örn icke de därmed förenade olägenheterna kunna undanröjas.

I fråga om de ekonomiska föreningarna torde vissa skäl tala för en proportionell
beskattning. Någon anledning att göra frågan örn dessa föreningars
beskattning beroende av aktiebolagens synes knappast föreligga. Dock kan
länsstyrelsen icke underlåta att uttala den meningen, att den minskning i
statens skatteintäkter, som genom en sådan omläggning av skatten endast för
de ekonomiska föreningarna skulle uppstå, får antagas bliva mycket betydande
och knappast motiverad, då det här gäller en kategori skattskyldiga,
som måste räknas till de mera skattekraftiga.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Länsstyrelsen i Västmanlands län hänvisar till att förslaget innebär icke
blott en teknisk omläggning av skattesystemet utan jämväl vissa materiella
förändringar. Länsstyrelsen yttrar:

Vad beträffar aktiebolag, ekonomiska föreningar och vissa andra juridiska
personer upptages bolagsskatteberedningens förslag örn utbytande av den progressiva
beskattningen mot en proportionell sådan, i samband varmed den
kommunala progressivskatten för nämnda juridiska personer skulle bortfalla.
Näringsföretagen i bolags- och föreningsform bomme härigenom att
beredas en skattelättnad, för aktiebolagen uppskattad till inemot 4 miljoner
kronor (därvid har emellertid bortsetts från den kommunala skatteökning,
som skulle bli följden av den kommunala progressivskattens bortfallande).
Den minskade skattebördan för bolag och föreningar synes dock i realiteten
icke bliva särskilt stor. Om än dubbelbeskattningen av statsfinansiella skäl
icke kan borttagas, innebär det emellertid ur teknisk synpunkt en fördel att
åtminstone kunna avskaffa det progressiva systemet för nämnda slag av juridiska
personer. Att vissa andra skatteobjekt komma att få vidkännas någon
höjning i sin skattebörda är därvid en ofrånkomlig sak. De fördelar,
som kunna vinnas, torde emellertid få anses överväga de nackdelar, som
uppstå. En fördel av stort värde ur taxeringsteknisk synpunkt kommer, såsom
nyss antytts, det proportionella systemets införande att innebära, såvitt
angår svenska aktiebolag. Att fastställa grundbeloppet för dessa har med gällande
regler ofta varit en besvärlig uppgift för taxeringsmyndigheterna. Länsstyrelsen
vill i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida den rättvisa i beskattningen,
som varit avsedd att tillskapas genom bestämmelserna i nuvarande
18 § b) 1 stycket sista punkten i förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, uppväges av det arbete vid taxeringen, samma bestämmelser
förorsakat.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker övergång från progressivt
till proportionellt system samt som konsekvens härav borttagandet av den
kommunala progressivskatten och utjämningsskatten. Länsstyrelsen anser
sig emellertid böra framhålla, att den proportionella skattemetoden kommer
att medföra en mycket tung skattebelastning av de mindre bärkraftiga företagen,
vilka säkerligen i flera fall vore i behov av lättnad i skattebördan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hänvisar till att länsstyrelsen i sitt yttrande
över bolagsskatteberedningens betänkande uttalat sig för den av beredningen
föreslagna omläggningen av bolagsbeskattningen. Av samma skäl som då anfördes
tillstyrker länsstyrelsen nu ifrågavarande förslag såväl som förslaget
att beskattningen av ekonomiska föreningar skall anordnas på samma sätt
som för aktiebolagen och således göras proportionell. Länsstyrelsen fortsätter
vidare:

I promemorian har föreslagits, att grundbeloppsnivån för de juridiska personerna
skulle fastställas till 133 % av den nuvarande. För aktiebolagen har
skattesatsen beräknats till 7 %. Bolagsskatteberedningen, som ansåg, att
skalan för grundbeloppet genomgående borde läagas på den nivå som nu
nämnts, föreslog, att skattesatsen för aktiebolagen skulle bestämmas till 5 %.
Beredningen framhöll, att därest den progressiva bolagsskattens utbyte mot
en proportionell skatt skulle medföra en påtaglig lättnad för de för landets
ekonomiska liv så betydelsefulla bolag, vilkas inkomstprocent läge mellan 8
och 20 °/o, finge den proportionella skattefoten för bolagen icke sättas nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

117

värt högre än beredningen föreslog. I anslutning till vad bolagsskatteberedningen
sålunda anfört, anser sig länsstyrelsen böra föreslå, att skatteprocenten
för aktiebolagen icke sättes högre än till 5 %.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:

I fråga om aktiebolagens beskattning anser länsstyrelsen föreliggande förslag
innebära en skälig lättnad i deras skattebörda, och då dessutom genom detsamma
vinnas stora praktiska fördelar genom den i hög grad förenklade uträkningen
av skattebeloppet, har länsstyrelsen ingen erinran emot förslaget i
denna del. Likaså finner länsstyrelsen förslaget örn att i avseende på statsbeskattningen
fullt jämställa de ekonomiska föreningarna med aktiebolagen
överensstämmande med billighet och rättvisa.

Att den föreslagna omläggningen av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas
beskattning även följdriktigt måste medföra ett avskaffande av
den kommunala progressivskatten för dessa skattskyldiga, måste visserligen
ur kommunernas synpunkt anses som en olägenhet, men då denna skatt, åtminstone
vad detta län beträffar, inbringar så obetydliga belopp, att dess upphörande
ej kan anses lia någon egentlig betydelse för vederbörande kommuners
ekonomi, synes denna omständighet ej böra stå i vägen för en eljest önskvärd
reform.

Riksräkenskapsverkets yttrande i nu ifrågavarande del är av i huvudsak följande
innehåll:

I promemorian framhålles, att gränsen för statsskattens rörlighet i fråga
om enskilda personer föreslagits skola bestämmas så, att den högsta procentsatsen
i den rörliga bottenskatten blir jämförelsevis låg, samt att detta i och
för sig utgör ett skäl att vidtaga en liknande åtgärd i fråga örn den rörliga
beskattningen av aktiebolagen m. fl. Vidare erinras om att de ekonomiska
föreningarna, vilkas beskattning sedan gammalt ansetts irrationell, varit befriade
från extra inkomst- och förmögenhetsskatt för att ej vid höga inkomster
bliva alltför hårt beskattade. När nu för enskilda personer nämnda skatt
sammanföres med den ordinarie skatten till en enda, anses det nödvändigt att
vidtaga en anordning, varigenom beskattningen av ekonomiska föreningar anordnas
annorlunda än för enskilda personer. På grund av angivna förhållanden
måste jämväl enligt riksräkenskapsverkets uppfattning framläggandet av
förslag rörande omläggning av enskilda personers beskattning föra med sig,
att även frågan om de juridiska personernas beskattning upptages till prövning.

Vad särskilt angår beskattningen av aktiebolagen, finner riksräkenskapsverket
den nuvarande progressiva beskattningen vara teoretiskt ohållbar, särskilt
med hänsyn till att skattens storlek gjorts beroende, icke av inkomstens
storlek i förhållande till det i respektive bolag investerade egna kapitalets
faktiska värde, utan av inkomstens storlek i förhållande till det vid tidigare
tidpunkter fastställda värdet av sådana tillgångar, som motsvaras av aktiekapital
och reservfond. I praktiskt hänseende leder också den nuvarande aktiebolagsbeskattningens
alltför stora beroende av bolagens bokföringsmässiga
dispositioner till en icke rättvis fördelning av skattebördan mellan olika bolag.
Den för aktiebolagen föreslagna proportionella skatten måste alltså, i
jämförelse med gällande skattemetod, anses innebära avsevärda fördelar. En
omläggning i angiven riktning av aktiebolagsbeskatlningen underlättar också
lösningen av frågan örn de ekonomiska föreningarnas beskattning, i det att
det därigenom blir möjligt att åvägabringa likställighet i beskattningen av
aktiebolag och ekonomiska föreningar, en anordning, som pä sätt bolags -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

skatteberedningen framhållit måste anses innebära en stor fördel jämväl med
hänsyn till den förekommande tendensen att för olika företag välja aktiebolags-
eller föreningsformen uteslutande ur synpunkten av vilkendera som kan
befinnas fördelaktigast i beskattningsavseende. Riksräkenskapsverkel får
därför för sin del i princip tillstyrka det i promemorian framlagda förslaget
om införande av proportionell beskattning av aktiebolagen.

Såsom framgår av det redan anförda, har riksräkenskapsverket även funnit
sig böra ansluta sig till förslaget om beskattning av ekonomiska föreningar
enligt den för aktiebolagen ifrågasatta beskattningsnormen. Den nuvarande
progressiva beskattningen av de ekonomiska föreningarna leder på sätt bolagsskatteberedningen
framhållit till det resultatet, att medlemmar i ett stort
företag få indirekt vidkännas belastning i större grad än ekonomiskt lika situerade
medlemmar i ett mindre företag. Med hänsyn härtill synes jämväl enligt
riksräkenskapsverkets uppfattning den ganska betydande skattelättnad,
som den föreslagna proportionella beskattningen uppenbarligen skulle medföra
beträffande de allra största ekonomiska föreningarna, kunna betecknas
såsom undanröjandet av en hittillsvarande orättvisa.

Att övergången till proportionellt skattesystem för härav berörda skatt
skyldiga skulle medföra befrielse från skyldighet att erlägga kommunal progressivskatt,
har ej givit riksräkenskapsverket anledning till erinran.

Även riksräkenskapsverket håller före, att det med hänsyn till ovan angivna
förhållanden numera saknas anledning att vidtaga någon mera avsevärd
sänkning av de juridiska personernas andel av den sammanlagda beskattningen.
En sådan åtgärd måste också på grund av därav följande överskjutning
av skattebördan på enskilda personer anses mindre försvarlig med hänsyn
till den ifrågasatta kraftiga skärpningen av den sammanlagda skatteskalan
för sistnämnda skattskyldiga.

I fråga om själva beräkningen av den föreslagna skatteprocenten vill riksräkenskapsverket
erinra om att den genomsnittliga grundbeloppsprocenten för
aktiebolagen utgjort för år 1926 5.61 procent, för år 1927 5.51 procent, för år
1928 5.71 procent, för år 1929 5.18 procent, för år 193 0 5.39 procent, för år

193 1 5.40 procent, för år 1932 5.15 procent, för år 1933 5.18 procent, för år

1934 5.14 procent samt för år 1935, såsom redan framhållits, 5.15 procent.

Den till utgångspunkt för beräkningen tagna siffran 5.15 kan alltså sägas representera
ett bottenläge, vilket dock förhållit sig i stort sett konstant under
de sista fyra åren. Vidare har, såsom promemorian utvisar, den med utgångspunkt
från denna bottensiffra erhållna skatteprocenten avjämnats nedåt
med en fjärdedels enhet. Härigenom skulle aktiebolagen även i nuvarande
bottenläge beredas en skattelättnad av i runt tal 1.6 miljoner kronor, vilket
belopp ungefär motsvarar vad som för närvarande uttages av aktiebolagen i
utjämningsskatt. Genom den kommunala progressivskattens bortfallande
kommer härtill en ytterligare skattelättnad av omkring 2.4 miljoner kronor.
Den icke obetydliga sammanlagda skattelättnad, som sålunda även enligt det
föreliggande förslaget skulle beredas aktiebolagen, synes riksräkenskapsverket
motsvara vad som i nuvarande läge kan anses lämpligt och möjligt att genomföra.

Kammarrätten yttrar:

Vidkommande det av bolagsskatteberedningen ursprungligen framställda
förslaget örn utbyte av den nu för aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar
gällande progressiva statsbeskattningen mot en proportionell sådan

finner kammarrätten---ett genomförande av förslaget vara förenat

med stora praktiska fördelar. Med hänsyn därtill alt enligt förslaget, sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

119

det nu utformats, grundbeloppet för aktiebolag skulle utgöra ej mindre än
sju procent av det beskattningsbara beloppet, något som utan tvivel för många
bolag -— även om hänsyn tages till den kommunala progressivskattens bortfallande
— skulle medföra en icke obetydlig skatteökning, är kammarrätten dock
tveksam, om kammarrätten kan vidhålla det förordande, som tidigare givits
bolagsskatteberedningens förslag. Såvitt angår de ekonomiska föreningarna
har kammarrätten däremot intet att erinra mot förslaget.

Mot förslaget örn befrielse för juridiska personer från att erlägga kommunal
progressivskatt har kammarrätten intet att erinra.

Departementschefen.

Den tidigare av mig förordade omläggningen av skatteskalorna för enskilda
personer kan icke ske utan att hänsyn tages till beskattningen av åtminstone
sådana juridiska personer, som nu beskattas lika med enskilda, d. v. s.
i främsta rummet de svenska ekonomiska föreningarna. Därvid måste också
beaktas förhållandet mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen.
Det torde vara tydligt, att en tillämpning på de ekonomiska föreningarna
av de beskattningsgrunder, som nu föreslås för enskilda personer,
skulle ytterligare skärpa den olikhet i avseende å beskattningen av föreningarna
och aktiebolagen, som redan med nuvarande bestämmelser betecknats
såsom orättvis och olämplig. Då den nuvarande skatteskalan för aktiebolag
utarbetats under viss anknytning till skalan för enskilda personer, torde vidare
avvägningen av aktiebolagsbeskattningen böra upptagas till omprövning
i anledning av den här föreslagna omläggningen av beskattningen av
enskilda personer.

Det av bolagsskatteberedningen på sin tid framlagda och nu i departementspromemorian
upptagna förslaget om proportionell rörlig skatt å såväl
aktiebolag som ekonomiska föreningar tillgodoser tydligen det framställda
kravet på likställighet mellan de båda organisationsformerna, ett krav
som man tidigare förgäves strävat att tillmöteskomma genom att söka anpassa
de ekonomiska föreningarnas beskattningsgrunder efter de för aktiebolagen
gällande. Förslaget om dylik proportionell beskattning har vid remiss
såväl å bolagsskatteberedningens förslag som departementspromemorian
vunnit stark tillslutning. Ej minst hava vid den tidigare remissen näringslivets
egna representanter enhälligt givit förslaget sin principiella anslutning.
Det har givetvis ej undgått mig att denna anslutning, såvitt angår bolagsskatteberedningens
förslag, delvis kan hava haft samband med den genomsnittliga
skattesänkning som av beredningen ifrågasattes. Även i vissa av de
nu senast avgivna yttrandena har en sänkning av skatteprocenten under den
i departementspromemorian ifrågasatta ansetts önskvärd. I allmänhet ha
dock frågorna örn beskattningsmetoden och skattefoten behandlats såsom
skilda spörsmål.

Då jag nu förordar, att förslag framlägges örn övergång från progressiv till
proportionell beskattning i huvudsaklig anslutning till de i departements -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

promemorian föreslagna grunderna, ser jag däri närmast en teknisk reform,
som åstadkommer likställighet mellan dels aktiebolagen inbördes, oavsett
huru de förstått att anpassa sig efter nuvarande regler, dels aktiebolagen och
de ekonomiska föreningarna i förhållande till varandra. Att närmare utveckla
med omläggningen förenade fördelar, som mera utförligt belysts i bolagsskatteberedningens
betänkande, i departementspromemorian och i ett flertal
yttranden, synes knappast nödigt.

Vid en övergång från progressiv till proportionell beskattning avsedd att
uttagas med blott grundbeloppet, bör tydligen genomsnittet för den förut utgående
skatten efter lämplig avrundning fastställas såsom den nya grundbeloppsnivån.
År 1935 utgjorde det beskattningsbara beloppet för aktiebolag
409.2 miljoner kronor. Den därå uträknade inkomst- och förmögenhetsskatten,
som utgick med 170 procent av grundbeloppet, uppgick till 35.8 miljoner
kronor motsvarande 8.75 procent. Hade skatten i stället utgått med
150 procent av grundbeloppet, skulle den genomsnittliga grundbeloppsprocenten
ha reducerats till 7.73. Då skattefoten vid den föreslagna proportionella
skatten bör utgöra ett helt tal och skatten är avsedd att, örn den uttages
med blott grundbeloppet, ge approximativt samma intäkt som nu gällande
skatt uttagen med 150 procent av grundbeloppet, torde grundbeloppsnivån
med stöd av denna beräkning böra fastställas till 8 procent. De uppgifter
över den genomsnittliga grundbeloppsprocenten som meddelats av riksriikenskapsverket
visa, såsom ämbetsverket framhåller, att år 1935 i berörda
avseende kan anses representera ett under de senaste åren i det närmaste
konstant bottenläge, och att alltså beräkningen av den nya skattefoten icke
skett med hänsyn till en konjunktur, som resulterar i en för aktiebolagen
ogynnsam medelsiffra.

I promemorian har förordats en skattesats å endast 7 procent. Därvid har
emellertid bottenskatten förutsatts uttagen med 110 å 115 procent av grundbeloppet.
Höjningen av procentsiffran till 8 har blott karaktären av en
justering överensstämmande med den tidigare för bottenskatten å fysiska
personers inkomst och förmögenhet föreslagna och avsedd att möjliggöra,
att skatten vid grundbeloppsnivå ger ungefär samma belopp, som nuvarande
skatt uttagen med 150 procent. Även med en skattesats å 8 procent komma
aktiebolagen att sammanlagt göra en skattevinst, motsvarande en betydande
del av utjämningsskatten samt hela den kommunala progressivskatten,
i den mån ej denna lättnad kommer att uppvägas av den allmänna
kommunalskattens ökning för aktiebolagen. Givetvis kunde det ifrågasättas,
att man vid omläggningen av ifrågavarande beskattning i överensstämmelse
med bolagsskatteberedningens förslag nu även borde genomföra en
större skattelättnad för aktiebolagen än den som följer av här förordade
väsentligen tekniska förändringar. När jag ej funnit mig böra förorda detta,
har jag utgått från det förhållandet, att en avsevärd del av den under de senaste
åren erforderliga inkomst- och förmögenhetsskatten uttagits ej genom
ökning av procenttalet för den ordinarie skatten — vilken skulle träffat även
dessa juridiska personer — utan genom särskilda skatter, från vilka aktie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

121

bolagen varit befriade. Aktiebolagen liava följaktligen — helt visst under
intryck av bolagsskatteberedningens utredningar — kommit i åtnjutande av
en relativ skattelättnad. Denna bibehålies vid den nu ifrågasatta reformeringen
av beskattningsgrunderna.

I ett par yttranden har framhållits, att en omläggning av beskattningen
sådan som nu ifrågasättes måhända bör föranleda ändringar i gällande bestämmelser
örn ersättningsskatt m. m. Därest behov av skärpning av
nämnda lagstiftning kommer att visa sig, bör uppenbarligen frågan därom
upptagas till prövning.

Med åberopande av det anförda vill jag förorda, att å aktiebolags och
ekonomiska föreningars inkomst skatt skall utgå proportionellt och efter en
skattefot av 8 procent.

Övriga juridiska personer.
Departementspromemorian.

För utländska bolag och andra utländska juridiska
personer med undantag av dödsbon föreslås i förenämnda promemoria
likställighet med svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar med
följande motivering:

Utländska bolag och andra utländska juridiska personer beskattas för närvarande
enligt den för enskilda personer gällande skatteskalan. De äro emellertid
ej underkastade extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Bland dessa
juridiska personer ingå jämväl oskifta dödsbon efter i utlandet bosatta personer
samt utländska stiftelser inklusive eventuellt förekommande här i riket
skattskyldiga familjestiftelser. Anledningen till att utländska aktiebolag sålunda
beskattas lika med enskilda personer är, att möjlighet saknats att beträffande
dessa företag rationellt bestämma inkomstprocenten och att för
övrigt dessa bolag äro endast inskränkt skattskyldiga här i riket, varför en beskattning
efter den svenska inkomstens förhållande till kapitalet skulle giva
oriktigt resultat. Enligt vissa handelsavtal med utländska stater skola utländska
juridiska personer här i riket åtnjuta nationell behandling i beskattningsavseende.
När nu för de affärsdrivande svenska juridiska personerna
införes en beskattningsnorm, som utan svårighet kan tillämpas på de utländska
juridiska personerna, torde det få anses ligga i sakens natur, att denna
bör bliva gällande även för dem. Den lämpligaste lösningen av frågan örn
de utländska juridiska personernas beskattning torde vara att utländska
oskifla dödsbon så ock utländska familjestiftelser i likhet med motsvarande
svenska beskattas enligt den för enskilda personer gällande skatteskalan,
men att med hänsyn till svårigheten att inordna de olika slagen av utländska
juridiska personer under motsvarande svenska kategorier, samtliga övriga utländska
juridiska personer beskattas enligt den för svenska aktiebolag och
svenska ekonomiska föreningar ifrågasatta beskattningsnormen, d. v. s. med
proportionell skatt, vilken för den antagna grundbeloppsnivån utgör 7 %>.
Erinras må, att vissa i utlandet etablerade bolag, vilka behärskas av svenska
intressen, redan enligt gällande lagstiftning skola betraktas såsom svenska
ekonomiska föreningar. Bestämmelsen härom är givetvis behövlig även i fortsättningen,
då nämnda behandling ej avser allenast skattetariffen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

Då kännedom saknas om skattens storlek beträffande här i riket beskattade
utländska juridiska personer med inkomst å högst 4,000 kronor, kan
det ej avgöras, huruvida den föreslagna bestämmelsen kommer att i genomsnitt
medföra skatteökning eller skattelindring. Sannolikt kommer fråga att
bliva örn någon skattelindring, vilken emellertid kan antagas bliva obetydlig.
Den kommunala progressivskattens bortfallande för de utländska juridiska
personernas vidkommande torde betyda en sammanlagd skatteförlust av c:a

100,000 kronor.

Jämväl för sparbanker ifrågasattes i promemorian likställighet med
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Härom yttras följande:

Sparbanker utgöra för närvarande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
efter ett grundbelopp av 4 %. Denna skattesats är, med bortseende från försäkringsanstalterna,
för vilka särskilda förhållanden göra sig gällande, beräknad
något högre än för övriga proportionellt beskattade juridiska personer.

I 1927 års proposition nr 102 med förslag till kommunalskattelag ifrågasattes
en grundbeloppsprocent av allenast 3 för sparbankernas vidkommande.
Departementschefen betecknade vid förslagets framläggande den då gällande
beskattningsnormen, enligt vilken sparbankerna skulle beskattas enligt de
för enskilda personer gällande skattesatserna, såsom orättvis, enär sparbankerna
arbetade med en i förhållande till omslutningen jämförelsevis obetydlig
vinstmarginal, varför, om en sparbank haft aktiebolagets form, en beskattning
efter den högsta ifrågakommande skattesatsen av 12 % för grundbeloppets
fastställande med säkerhet icke skulle kunnat ifrågakomma. I 1927
års riksdags särskilda utskott förklarades, (utlåtande nr 1, sid. 38), att utskottet
för sin del biträdde förslaget om allenast proportionell skatt å sparbankerna,
örn ock med någon tvekan i fråga om den statliga skatteprocenten,
vilken enligt utskottets förmenande möjligen kunnat sättas något högre än
som skett. Sedan det konstaterats, att medelskatteprocenten för samtliga
sparbanker vid grundbeloppsnivå enligt äldre lagstiftning utgjort något över
5 °/o, föreslogs emellertid i 1928 års proposition nr 213, att grundbeloppet för
sparbankerna skulle bestämmas till 4 °/o. Detta förslag vann riksdagens
gillande.

Bolagsskatteberedningen föreslog, att skatteprocenten för sparbankerna
skulle sättas lika med skattesatsen för aktiebolag m. fl., d. v. s. till 5 % vid
den av bolagsskatteberedningen antagna grundbeloppsnivån. Såsom en grund
för detta förslag, vilket innebar någon sänkning av sparbankernas beskattning,
åberopades bl. a., att därigenom likställighet skulle vinnas med andra
bankinrättningar.

Därest frågan allenast skall anses gälla att uppbringa sparbankernas beskattning
till samma nivå, som antagits för övriga juridiska personer, borde
en höjning av siffran 4 till omkring 5 72 °/o föreslås. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas, örn ej sparbankerna, vilka bedriva sin verksamhet i viss
konkurrens med affärsbanker och andra kreditinrättningar, lämpligen böra
beskattas efter samma grund som dessa. En dylik likställighet föreslogs av
bolagsskatteberedningen, när fråga var örn viss skattesänkning; samma
skäl tala givetvis för likställighet, när skattesänkning ej kan ifrågakomma.
När nu en enhetlig beskattning för övriga affärsdrivande juridiska
personer efter ett procenttal av 7 °/o såsom grundbelopp föreslås, bör enligt
detta betraktelsesätt sparbankernas beskattning uppbringas till denna siffra.

I verkligheten torde detta innebära ett återförande av sparbankernas sammanlagda
beskattning till ungefär den genomsnittliga höjd, som gällde före

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

123

1928 års skattelagstiftning. För sparbankernas ekonomi spelar en dylik
skattehöjning ej någon nämnvärd roll. Grundbeloppet för sparbankernas
statsskatt torde enligt 1935 års taxering enligt en mycket approximativ beräkning
hava utgjort omkring 1 miljon kronor och deras totala skatt enligt
1935 års taxering IVO % därå eller omkring 1.7 miljoner kronor. Den skatt,
som enligt gällande bestämmelser skulle vid grundbeloppsnivå av 133 %
åligga sparbankerna, skulle beträffande nämnda års taxering hava utgjort
omkring 1.35 miljoner kronor. Enligt förslaget skulle motsvarande beskattning
vid samma grundbeloppsnivå hava utgjort cirka 1.75 miljoner kronor.
Skattehöjningen för sparbankerna skulle sålunda vid sagda grundbeloppsnivå
uppgå till i runt tal 400,000 kronor och vid nu gällande grundbeloppsnivå
måhända 450,000 kronor, ett i förhållande till sparbankernas ekonomiska
ställning jämförelsevis obetydligt belopp.

Grundbeloppet för försäkringsanstalter har i den mån ej fråga
är örn den på aktieägare i försäkringsaktiebolag belöpande inkomsten i promemorian
föreslagits höjt från 6 till 8 %>. Såsom motiv härför anföres följande: För

svensk försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöper på
aktieägare i denna deras egenskap, utgör grundbeloppet 6 % av det beskattningsbara
beloppet. Vid bedömande av denna skattesats måste beaktas, dels
att försäkringsanstalter, i den mån de på detta sätt själva beskattas, erlägga
skatten istället för försäkringstagarna, vilka erhålla anstalternas vinst i form
av utdelning m. m., dels att det beskattningsbara beloppet så konstruerats,
att det rätteligen utgör allenast omkring hälften av det belopp, som enligt
grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Detta
sistnämnda förhållande sammanhänger därmed, att man för den kommunala
beskattningens del velat påföra försäkringsanstalterna allenast halv
skatteprocent, vilket lättast vinnes genom halvering av beskattningsunderlaget,
och att i huvudsak samma beskattningsunderlag borde gälla för den
kommunala och den statliga beskattningen.

Skall grundbeloppsnivån för beskattningen höjas till ungefär 133 °/o av den
nuvarande, bör skattesatsen för försäkringsanstalterna höjas från 6 till omkring
8 %. Förslag i sådant syfte framlägges. Det bör emellertid beaktas,
att höjningen av skattesatserna för enskilda personer med stora inkomster
möjligen kan medföra en benägenhet att placera kapital i försäkringar närmast
med syfte att erhålla sådan skattelättnad, som blir en följd därav att
skatten för enskilda är starkt progressiv men för försäkringsanstalterna proportionell.
Skulle en sådan tendens göra sig gällande, kan möjligen fråga
uppkomma om höjning av försäkringsanstalternas beskattning. Närmare till
hands torde emellertid ligga att påföra jämväl försäkringstagarna beskattning
i sådana fall, där fråga är om mycket stora försäkringsbelopp. För närvarande
torde anledning ej föreligga alt framlägga förslag i sådant syfte.

För s. k. systembolag föreslås i promemorian likställighet med aktiebolag.
I sådant avseende anföres:

Detaljhandel med rusdrycker kan bedrivas dels av aktiebolag, dels av särskilda
s. k. systembolag, som ej äro aktiebolag. Systemaktiebolagen äro underkastade
den beskattning, som gäller för aktiebolag i allmänhet, medan
de senare beskattas allenast enligt den beskattningsgrund, som gäller för
proportionellt beskattade stiftelser m. fl. Det har ansetts, alt frågan, huruvida
statens vinst på detaljhandel med rusdrycker inflyter i form av skatt

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

eller direkt såsom vinstmedel, är ett spörsmål av underordnad betydelse, varför
man tillämpat den norm, som synts enklast. Då nu affärsdrivande juridiska
personer skola i allmänhet underkastas proportionell skatt med ett
grundbelopp av 7 %, ligger det otvivelaktigt närmast till hands att föra in
även systembolagen under denna beskattning. Förslag i sådant avseende
framlägges.

Grundbeloppet för ideella föreningar, stiftelser, häradsal 1-männingar m. fl. slutligen föreslås i promemorian höjt från 3 till 4 °/o.
I motiven yttras följande:

För ideella föreningar, stiftelser, häradsallmänningar m. fl. i det föregående
ej angivna juridiska personer utgör den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp 3 % av det beskattningsbara beloppet. I förevarande
sammanhang ifrågasättes endast en sådan höjning av nämnda procenttal,
som bör bliva en följd av en allmän höjning av grundbeloppsnivån
till omkring 133 % av den nu gällande. Det föreslås följaktligen, att grundbeloppet
för nämnda juridiska personer skall utgöra 4 % av det beskattningsbara
beloppet.

Erinras må, att s. k. familjestiftelser äro underkastade beskattning enligt
den för enskilda personer gällande skatteskalan och att ändring härutinnan
ej ifrågasättes.

Yttranden över departementspromemorian.

Rörande beskattningen av nu senast omförmälda slag av juridiska personer
— utländska bolag m. fl., sparbanker, försäkringsanstalter, systembolag
samt ideella föreningar, stiftelser, häradsallmänningar m. fl. — hava i allmänhet
ej förekommit några erinringar i de avgivna yttrandena. Särskilt
motiverade uttalanden rörande dylika juridiska personer hava gjorts i följande
yttranden:

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som ej tillstyrkt förslagets
genomförande beträffande aktiebolag — yttrar:

Vad sparbanker och försäkringsanstalter samt övriga juridiska personer
beträffar ser länsstyrelsen intet hinder för omedelbart genomförande av den
jämkning i den proportionella skattesatsen, som förslaget innebär. Den särskilda
höjning, som därmed åstadkommes för sparbankernas del synes vara
väl motiverad av förhållandena.

Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande:

Enligt förslaget skulle utländska juridiska personer med undantag för utländska
oskifta dödsbon och utländska familjestiftelser beskattas efter samma
grunder som föreslagits för svenska aktiebolag m. fl. Angående verkningarna
i skattehänseende av den föreslagna bestämmelsen härutinnan andres
i promemorian, att det ej kunde avgöras, huruvida bestämmelsen komme
att i genomsnitt medföra skatteökning eller skattelindring. Sannolikt,
heter det, komme fråga att bliva om någon skattelindring, vilken emellertid
kunde antagas bliva obetydlig. Erfarenheten giver intet stöd för riktigheten
av denna uppfattning. Ett utländskt bolag, som driver rörelse inom detta
län, hade år 1935 att erlägga en sammanlagd statsskatt av 32,428 kronor 2
öre. Om de föreslagna beskattningsgrunderna tillämpats sagda år, skulle
samma bolag haft att utgöra en statsskatt av 21,249 kronor 40 öre enligt al -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

125

ternativ I a, 20,055 kronor enligt alternativ I b och allenast 14,273 kronor enligt
alternativ II. Länsstyrelsen kan icke finna, att några skäl föreligga för
medgivande av en så betydande skattelindring beträffande utländska juridiska
personer.

I vad förslaget avser sparbanker, försäkringsanstalter, systembolag, som
ej äro aktiebolag, och ideella föreningar har länsstyrelsen intet att erinra.

Riksräkenskapsverket yttrar rörande beskattningen av nu ifrågavarande
slag av juridiska personer:

Vidkommande övriga juridiska personer skulle, vad angår utländska
juridiska personer, vilka för närvarande genomgående beskattas enligt den
för enskilda gällande skatteskalan, utländska oskifta dödsbon så ock utländska
familjestiftelser i likhet med motsvarande svenska fortfarande beskattas
efter samma norm som enskilda personer, medan samtliga övriga utländska
juridiska personer skulle beskattas enligt den för svenska aktiebolag och
svenska ekonomiska föreningar ifrågasatta beskattningsnormen. Vidare skulle
även sparbanker och systembolag, vilka för närvarande utgöra skatt efter
ett grundbelopp av 4 procent respektive 3 procent, likställas med aktiebolag
och ekonomiska föreningar. De sålunda framlagda förslagen, vilka synas
ägnade att åvägabringa enkelhet och reda i beskattningen, finner sig riksräkenskapsverket
böra tillstyrka.

I fråga om beskattningen av försäkringsanstalter för inkomst, i den mån
den ej belöper på aktieägarna i denna deras egenskap, samt beskattningen
av ideella föreningar, stiftelser, häradsallmänningar m. fl. i det föregående
ej angivna juridiska personer innefattar förslaget ingen annan ändring, än
att skatteprocenten i anslutning till den allmänna höjningen av grundbeloppsnivån
till omkring 133 procent av den nu gällande skulle höjas, i det förra
fallet från 6 till 8 procent och i det senare från 3 till 4 procent. Riksräkenskapsverket
vill dock ifrågasätta, huruvida det icke med hänsyn till önskvärdheten
av största möjliga enkelhet och reda i beskattningen skulle vara
lämpligt att beskatta försäkringsanstalterna enligt samma norm, som föreslagits
för aktiebolagen och med dessa likställda juridiska personer. Detta
skulle visserligen komma att för försäkringsanstalterna medföra viss skattelindring.
För den händelse så skulle befinnas erforderligt, kunde emellertid
detta förhindras genom jämkning i motsvarande mån av bestämmelserna
angående beräkningen av det beskattningsbara beloppet.

Kammarrätten yttrar:

Vad i promemorian i övrigt anförts och föreslagits beträffande juridiska
personers statsbeskattning föranleder ej annan erinran från kammarrättens
sida än såvitt angår förslaget om höjning av skatteprocenten för sparbanker
från fyra till sju. Kammarrätten, som icke finner den för förslaget anförda
motiveringen övertygande, anser sig sakna anledning att tillstyrka större ökning
av skatteprocenten än som motsvarar den beträffande andra juridiska
personer ifrågasatta höjningen av grundbeloppsnivån eller 33 procent. Kammarrätten
föreslår därför, att grundbeloppet för sparbanker bestämmes till
5.5 procent av det beskattningsbara beloppet.

Departementschefen.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget rörande beskattningen
av andra juridiska personer än aktiebolag och ekonomiska föreningar
innefattar i huvudsak konsekvenser av de skatteförändringar för vilka jag

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tidigare redogjort. Jag finner mig också böra biträda vad i promemorian
föreslagits med de ändringar som betingas av att inkomst- och förmögenhetsskatten
vid grundbeloppsnivå är avsedd att ge approximativt samma intäkt
som nu gällande skatt uttagen med 150 procent av grundbeloppet.

Beträffande utländska juridiska personer torde förslaget vara direkt betingat
av sådana avtal med främmande makter, som för dylika skattskyldiga fastställa
nationell behandling. Skatteprocenten bör i enlighet härmed för utländska
aktiebolag och utländska ekonomiska föreningar bestämmas till 8.

För sparbanker innebär det i promemorian framställda förslaget en likställighet
med andra affärsdrivande juridiska personer, vilken måste anses
i och för sig önskvärd. Jag finner dock i likhet med kammarrätten ej tillräckliga
skäl vara förebragta för höjning till den skattesats, som gäller för
aktiebolag och ekonomiska föreningar, utan förordar en höjning med 50
procent av nu gällande 4 procent till 6 procent.

För försäkringsanstalter bör vidtagas en anpassning till den nya grundbeloppsnivån,
vilket betyder en ökning från nuvarande 6 procent till
9 procent. Att, såsom riksräkenskapsverket ifrågasatt, för försäkringsanstalternas
vidkommande allenast för att ernå likställighet med övriga
juridiska personer sänka skattesatsen till den för aktiebolag i allmänhet föreslagna,
finner jag, med hänsyn till den särskilda metoden att fastställa beskattningsunderlaget
för dessa anstalter, uteslutet, med mindre nämnda metod
ändras.

Vad angår de systembolag, som ej äro aktiebolag, utgör ändringen närmast
en bokföringsfråga, då deras medel i ena eller andra formen skola
komma statsverket till godo. Jag förordar, att skattefoten bestämmes till 8
procent.

För ideella föreningar, stiftelser, häradsallmänningar m. fl. åsyftas endast
en anpassning till den nya grundbeloppsnivån. Då nuvarande skattesats för
dessa är 3 procent, skulle höjningen rätteligen ske till 4.5 procent. Eftersom
skattefoten bör utgöra helt tal, förordar jag här en jämkning nedåt till 4
procent.

I remissvaren förekommande särskilda uttalanden rörande nu omnämnda
slag av juridiska personer synas ej, utöver vad här skett, giva anledning
till något särskilt yttrande från min sida.

Verkningar i avseende å den kommunala progressivskatten av den
ifrågasatta omläggningen av den direkta statsbeskattningen.

De ekonomiska konsekvenser för kommunernas del, som skulle inträda,
örn, såsom tidigare föreslagits, aktiebolag m. fl. juridiska personer befrias
från skyldigheten att erlägga kommunal progressivskatt, ha berörts redan i
det föregående. Även den föreslagna omläggningen av fysiska personers
statsbeskattning kommer att föra med sig vissa verkningar i avseende å
den kommunala progressivskatten, vilka här torde böra i korthet beröras.

Kunni. Maj.ts proposition nr 232.

127

Beträffande sistnämnda återverkningar av den föreslagna omläggningen
av beskattningen anförcs i departementspromemorian:

Enligt förordningen den 28 september 1928 örn kommunal progressivskatt
är för fysiska personer, oskilta dödsbon och familjestiftelser det till nämnda
skatt beskattningsbara beloppet — med ett i detta sammanhang betydelselöst
undantag — lika med den skattskyldiges till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara belopp. Därest den i sistnämnda belopp ingående
förmögenhetsdelen ökas (såsom vid alternativ II) eller minskas (alternativ
I a och I b), kommer alltså den kommunala progressivskattens grundbelopp
också att ökas, resp. minskas. För den enskilde skattskyldige är denna förändring
i beskattningen i allmänhet av föga betydande storleksordning. Vid
alternativ II uppstår för den skattskyldige en förhållandevis obetydlig skatteökning,
men vid alternativen I a och I b går förändringen i en för den till
kommunal progressivskatt skattskyldige fördelaktig riktning.

Från kommunernas synpunkt ter sig förhållandet annorlunda, särskilt örn
man tar i betraktande den samtidiga förlusten av kommunal progressivskatt
å juridiska personer. Verkställda beräkningar lia givit vid handen, att år
1935 för hela riket sistnämnda förlust kan skattas till cirka 2,720,000 kronor,
samt att minskningen i kommunal progressivskatt på grund av förmögenlietsdelens
sänkning kan beräknas uppgå till vid alternativ I a cirka 2,100,000
kronor och vid alternativ I b cirka 1,200,000 kronor. Vid genomförande avalternativ
II skulle däremot på grund av höjningen av förmögenhetsdelen tolde
högre skikten uppkomma en skatteökning å cirka 900,000 kronor. Sammanlagda
minskningen i kommunal progressivskatt för hela riket skulle
alltså utgöra vid alternativ I a 4,820,000 kronor, vid alternativ I b 3,920.000
kronor och vid alternativ II 1,820,000 kronor, vilken förlust nämnda år
skulle lia föranlett en genomsnittlig höjning i utdebiteringen av resp. 11, 9
och 4 öre per skattekrona. Huru förslagen skulle verka för de särskilda
kommunerna har icke kunnat utrönas, bl. a. på grund av svårigheten, för
att icke säga omöjligheten att uppdela de ovan omförmälda beloppen 2,100,000.

1,200,000 och 900,000 kronor på de skilda kommunerna. Fördelas dessa belopp
proportionellt efter progressivskattens grundbelopp för andra än svenska
aktiebolag, skulle den sammanlagda förlusten för kommunerna —- jämväl
på grund av bolagens befrielse — antagas lia medfört en skatteökningbeträffande
landsbygden med i medeltal 6 öre enligt alternativ I a, 5 öre en
ligt alternativ I b och 2 öre enligt alternativ II och för städerna med resp.
14, 11 och 5 öre per skattekrona. Flir Stockholm, Göteborg och Malmö
skulle siffrorna bliva resp. 18, 18 och 12 öre vid alternativ I a, 15, 16 och 9
öre vid alternativ I b och 8, 9 och 3 öre vid alternativ II.

Framhållas må i detta sammanhang, att den kommunala progressivskatten
betraktats såsom och bör betraktas såsom ett tillägg till statsskatten, och att
kommunerna sålunda måste finna sig i de konsekvenser, som följa av denna
anordning. Uppenbart är, att staten måste vara oförhindrad att i sin egen
beskattning vidtaga de ändringar, som av förhållandena påkallas, utan hänsyn
till att en tilläggsbeskattning därav påverkas. Att den kommunala progressivskatten
i och för sig har den verkan, att den vanligen tillgodoser sådana
kommuner, som även utan denna skatt äro de bäst ställda, må jämväl
beaktas. De verkningar för vissa kommuner, som kunna bliva en följd av
de bär framlagda alternativa förslagen, äro i varje fall oj av sådan storleksordning,
att valet av det ena eller andra alternativet bör därav nämnvärt påverkas.

Märkas bör, att, såsom redan tidigare påpekats, de beskattningsföremål,
som bolnäs fran kommunal progressivskatt eller få denna minskad, själva

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

komma att få bära sin andel i den höjning av den allmänna kommunalskatten,
som därav blir en följd. Det kunde måhända ifrågasättas att bereda
särskild kompensation åt kommunerna för den bortfallande kommunala progressivskatten
genom skärpning av skalan för denna skatt beträffande enskilda
skattskyldiga. Med hänsyn till den skärpning av skatteskalorna, som
ovan föreslagits beträffande den statliga beskattningen, synes emellertid en
dylik utväg ej böra anlitas. Skulle på grund av den ifrågasatta reformens
verkan å den kommunala progressivskatten någon kommun med svag ekonomisk
ställning få denna försämrad, lärer det få ankomma på staten att genom
skatteutjämningsförfarandet bringa denna kommun i samma läge som andra
likställda kommuner.

I de över promemorian avgivna yttrandena ha, såsom framgår av förut
lämnade referat, invändningar i intet fall rests mot förslaget till följd av
dess här angivna återverkningar. Icke heller för egen del finner jag här berörda
omständigheter vara av sådan art, att de lägga hinder i vägen för den
förordade omläggningen av den direkta statsbeskattningen.

Förslagets konsekvenser i avseende å folkpensioneringen.

Jag vill till slut med några ord beröra vissa konsekvenser av föreliggande
förslag i avseende å folkpensioneringen.

I 4 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering, vilken lag träder
i kraft den 1 januari 1937, stadgas, att beloppet av den pensionsavgift,
som skall av envar avgiftspliktig årligen erläggas, utgör sex kronor eller, om
han enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för året
har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent av det taxerade beloppet.
Högsta pensionsavgift är 20 kronor, dock att örn avgiftspliktig är
gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma
hushåll som sin make, makarnas pensionsavgifter utan hinder därav må uppgå
till sammanlagt 40 kronor.

Då beloppet av pensionsavgiften sålunda ställts i viss relation till det enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet,
följer därav att den förändring, som föreslagits beträffande den i nämnda
belopp ingående förmögenhetsdelen, nämligen sänkning av densamma från
3/eo till 112oo, även påverkar storleken av pensionsavgiften. Den minskning i
avgiftsbeloppet, som kan uppkomma, är emellertid ytterst obetydlig, enär
förmögenhetsdelen spelar mycket liten roll i de skikt, varom här blir fråga,
nämligen taxerade belopp upp till 2,000 kronor för ogift och 4,000 kronor
för äkta makar. På grund av folkpensioneringens anordning träffar minskningen
i avgiftsbeloppen i sista hand staten, medan frågan örn folkpensioneringens
finansiering i övrigt ej därav beröres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

129

Specialmotivering till författningsförslagen.

Vid departementspromemorian funnos beträffande samtliga de tre framlagda
alternativen fogade förslag till sådana författningsändringar, som kräva
beslut av riksdagen. Förslagen, som åtföljdes av kort motivering, ha i
allt väsentligt lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena, och den till
alternativ I a utarbetade författningstexten överensstämmer, frånsett skatteskalorna
och några mindre jämkningar i övrigt, med det förslag, som nu framlägges.
Detta omfattar förslag till ändringar i förordningarna om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt och örn kommunal progressivskatt samt i
taxeringsförordningen ävensom förslag till förordning om särskild skatt å
förmögenhet samt örn upphävande av förordningen örn utjämningsskatt. En
mera ingående motivering av förslagen synes knappast erforderlig, då de föreslagna
ändringarna i allmänhet äro en direkt följd av vad jag förut anfört.

Vad angår förordningarna om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
om kommunal progressivskatt ha ändringsförslagen avfattats i huvudsaklig
överensstämmelse med bolagsskatteberedningens förslag till författningstext.
— I förstnämnda förordning har 15 § endast ändrats såtillvida, att förmögenhetsdelen,
1f60, utbytts mot V2oo- I 18 § meddelas bestämmelser örn inkomst-
och förmögenhetsskattens uppdelande i bottenskatt och tilläggsskatt,
om skattesatserna för bottenskattens grundbelopp och om skatteskalan för
tilläggsskatten. Bestämmelsen i 20 § bär i redaktionellt avseende jämkats
till följd av förslaget örn införande av bottenskatt. De ifrågasatta ändringarna
i förordningen örn kommunal progressivskatt sammanhänga med förslaget
om att dylik skatt icke längre skall utgöras av andra juridiska personer än
dödsbon och familjestiftelser.

Förslaget till förordning örn särskild skatt å förmögenhet har fått en lydelse,
som nära ansluter sig till de förordningar i ämnet, som utfärdats för
åren 1934 och 1935, naturligen med de avvikelser som betingas av att skatteplikten
inträder vid annat förmögenhetsbelopp samt av de förändrade reduktionsregler,
för vilkas innebörd jag tidigare redogjort. Bestämmelser rörande
taxeringen till särskild skatt å förmögenhet, vilka förekommit i de
tidigare författningarna, ha överförts till taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har, såsom av det förut lämnade referatet
av dess yttrande framgår, föreslagit att den särskilda förmögenhetsskatten
ej skall utgå med lägre belopp än fem kronor. Då en sådan bestämmelse
skulle innebära, att för alla skattskyldiga med ett beskattningsbart förmögenhetsbelopp
mellan 20,000 och 25,000 kronor skatten skulle utgöra ett och
samma belopp eller fem kronor, anser jag mig icke kunna förorda detta förslag
oförändrat, men jag har i författningsförslaget upptagit ett stadgande
om ett minimum av en krona.

I taxeringsförordningen föreslås ändringar i avseende å ett flertal paragrafer.
De flesta av dessa ändringar föranledas av de ändrade förhållanden,
som uppkommit genom utjämningsskattens borttagande och den särskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

förmögenhetsskattens inpassande i systemet såsom en skatt av definitiv karaktär.
Sistnämnda skatt torde böra i taxeringshänseende likställas med inkomst-
och förmögenhetsskatten. Endast på en punkt har denna princip
frångåtts. Det har nämligen ansetts lämpligt att stadga (130 §), att ändring
efter besvär av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt automatiskt
skall medföra ändring i taxering till särskild skatt å förmögenhet. Underlåtenhet
att uttryckligen överklaga sistnämnda taxering vid besvär över
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall således ej medföra
rättsförlust. Bestämmelserna i 26 § om deklarationsskyldighet ha ävenledes
måst ändras. Vid tillämpning av det nya skattesystemet kunna nämligen
fall tänkas förekomma, där beskattning sker till särskild förmögenhetsskatt
men ej till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Särskild förmögenhetsskatt
skall erläggas, så snart den beskattningsbara förmögenheten överstiger

20,000 kronor, vilket belopp, om reduktionsregeln tillämpas i full utsträckning,
kan motsvara högst 50,000 kronor skattepliktig förmögenhet. Och
V200 av 50,000 kronor är blott 250 kronor. Ger en förmögenhet, som något
överstiger 50,000 kronor, ej avkastning och finnes ej heller annan inkomst,
föreligger alltså icke skattskyldighet till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
men däremot till särskild skatt å förmögenhet. I 26 § har fördenskull
såsom särskild grund för deklarationsskyldighet införts det fall, att den skattskyldige
vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, uppgående till minst

20,000 kronor, för vilken han är skattskyldig enligt förordningen örn särskild
skatt å förmögenhet.

Det har ansetts lämpligast att i fråga om den särskilda skatten å förmögenhet
upprätta särskild taxeringslängd, förmögenhetslängd, vilken ej såsom inkomstlängden
utlägges till offentlig granskning. Denna anordning har ansetts
böra medföra viss utvidgning av underrättelseförfarandet, örn självdeklaration
ej avgivits, en eventualitet som beträffande innehavare av förmögenheter,
som falla under den särskilda skatten för förmögenhet, torde vara
mycket ovanlig.

Det remitterade författningsförslaget upptog i 86 § taxeringsförordningen
bestämmelse om att i inkomstlängden skulle i avseende å statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt angivas bland annat den punkt i 18 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, enligt vilken grundbeloppet
för däri ingående bottenskatt skall beräknas. Några länsstyrelser ha
häremot anmärkt, att det i fråga om den största gruppen skattskyldiga, fysiska
personer och dödsbon, skulle vara opraktiskt och tidsödande att för
varje skattskyldig göra den föreskrivna anteckningen. Med den föreslagna
avfattningen torde icke lia avsetts att förhindra, att angivandet av beskattningstypen
för den ifrågavarande gruppen skattskyldiga skedde genom rubriceringen
av den särskilda avdelning av längden, i vilken gruppen borde införas.
Stadgandets avfattning har emellertid nu förtydligats.

I detta sammanhang får jag upptaga frågan huruvida inkomst- och förmögenhetsskattens
särskilda beståndsdelar, bottenskatten och tilläggsskatten,
skola i taxeringslängd, uppbördsbok och debetsedel angivas till beloppet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

131

eller om endast beloppet för varje skattskyldig av inkomst- och förmögenhetsskatten
i dess helhet skall uppföras. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
ansett, att det bleve nödvändigt att i taxeringslängderna och sannolikt även
å debetsedlarna — för kontrollens skull från de skattskyldigas sida — upptaga
bottenskatt och tilläggsskatt i skilda kolumner, varigenom en del av
den med reformen avsedda förenklingen ginge förlorad.

För egen del är jag icke beredd att taga slutlig ställning till detta spörsmål.
Det förefaller emellertid som om åtminstone i taxeringslängden hela den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten borde upptagas i en kolumn samt
den i denna skatt ingående tilläggsskatten i en särskild kolumn, därvid beloppet
av vardera skatten skulle kunna av debiteringsförrättaren uttagas direkt
ur för ändamålet upprättade tabeller. Ur budgetär synpunkt måste det
nämligen anses vara av mycket stor betydelse att för varje år kunna erhålla
kännedom om de i fast, respektive rörlig skatt debiterade beloppens storlek.
I debetsedlarna synes däremot endast böra upptagas inkomst- och förmögenhetsskatt
som en post. Med hjälp av nyssnämnda, offentligen publicerade
tabeller kan nödig kontroll från den skattskyldiges sida av det debiterade
beloppets riktighet lätt äga rum.

I 145 § 4 mom. tredje stycket taxeringsförordningen stadgas, att vissa av
Kungl. Majit anvisade kostnader för taxeringsarbetet — avseende huvudsakligen
ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna,
gottgörelse för i samband med taxeringsförrättningarna lämnat biträde av
städernas tjänstemän samt bidrag, som vissa städer åtagit sig för särskilda
anstalter för taxeringsarbetet —- må sammanlagt utgöra högst ett belopp, motsvarande
fyra procent av summan av inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats enligt taxeringsnämndernas
beslut. De jämlikt denna bestämmelse av Kungl. Majit anvisade
beloppen ha de tre senaste budgetåren utgjort endast omkring 2.4 procent av
grundbeloppen för inkomst- och förmögenhetsskatten under respektive år.

I anslutning till den ifrågasatta uppdelningen av den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten i en fast och en rörlig del föreslogs i promemorian den
ändring i berörda stadgande, att maximibeloppet skulle utgöra högst ett belopp,
motsvarande fyra procent av grundbeloppet för hela riket av den i
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten. Då emellertid
på grund av den höjda grundbeloppsnivån grundbeloppet för hela riket
av bottenskatten kommer att utgå med högre summa än vad grundbeloppet
för hela inkomst- och förmögenhetsskatten nu utgör, finner jag det i promemorian
upptagna procenttalet böra sänkas från fyra till tre. Detta torde
innebära, att ifrågavarande maximum blir i det närmaste oförändrat.

Andra — från de föregående helt fristående — ändringar i taxeringsförordningen
betingas av vissa stadganden i lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn
folkpensionering, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937. Genom den
nya lagstiftningen har hela befattningen med pensionsavgifternas fastställande
och påföring överflyttats till de tjänstemän, som lia att verkställa
debitering av kronoutskylder. De hittillsvarande stadgandena i

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

1 § andra stycket och 120 § taxeringsförordningen om beskattningsnämndernas
befattning med frågor örn avgiftsplikt enligt den äldre
lagen kunna därför upphävas utan att ersättas med andra stadganden.
Enligt 16 § andra stycket lagen om folkpensionering skola emellertid
besvär över påföring av pensionsavgift i visst fall anföras hos prövningsnämnden.
Denna talan kommer normalt att upptagas av särskild prövningsnämnd,
och stadgande härom föreslås skola införas i 95 § andra stycket taxeringsförordningen.
I 86 § samma förordning bör det nuvarande stadgandet
örn att taxerat belopp städse bör införas för envar till folkpensionering avgiftspliktig,
även om beskattningsbart belopp för honom ej finnes, omredigeras
i överensstämmelse med den nya lagstiftningen.

Under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen
lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända, hemställer föredragande
departementschefen härefter, att inom finansdepartementet utarbetade
förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

2) förordning örn särskild skatt å förmögenhet;

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 374) örn kommunal progressivskatt;

4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) om utjämningsskatt; samt

5) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379)

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Elis Lindahl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

133

Bilaga A.

TABELLER

RÖRANDE SKATTETRYCKET I SVERIGE

134

Kungl. Majlis proposition nr 232

Tab.

Direkt och indirekt beskattning av gift person med ett barn i kommun

	1300 kr.	2 000 kr.	3 000 kr.	4 500 kr.	6 750 kr.
I. Direkta skatter:	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%
a) Arbetsinkomst:
Inkomst- o. förmögenhetsskatt ....	—	—	9	Oi	32	l-i	92	2o	194	29
Extra inkomst- o. förmögenhetsskatt
Utj ämningsskatt..................									3	Ooi
Kom. inkomst-, landstings- och
vägskatt ......................	27	21	88	4’4	193	6-i	351	7-8	589	8-7
Kom. progressivskatt ............									4	Oi
Summa direkt skatt....	27	2-1	96	48	224	7-s	443	9-8	790	11-7
Därav: till staten ....	—	—	9	Oi	32	1-1	92	2o	197	29
till kommunen	27	2l	88	44	193	6-i	351	7-8	593	8-8
b) Kapitalinkomst (41/s %):
Inkomst- o. förmögenhetsskatt ....	5	O-i	27	1-4	80	2-7	177	3-9	321	4‘8
Särskild skatt å förmögenhet......	—	—	—	—	—	—	37	0-8	100	1-5
Extra inkomst- o. förmögenhetsskatt									2	Oo
Utjämningsskatt..................	—	—	—	—	—	—	1	Oo	11	0''2
Kom. inkomst-, landstings- och
vägskatt ......................	27	2-1	88	4-4	193	6-i	351	7-8	589	87
Kom. progressivskatt ............	—	—	—	—	—	—	2	O-o	16	&2
Summa direkt skatt....	32	2s	115	5-8	273	9-1	568	12-e	1038	15’i
Därav: till staten ....	5	O-i	27	1-i	80	27	215	4-8	433	6i
till kommunen	27	21	88	4''i	193	6i	353	7-8	605	9o
11. Indirekta skatter:1
Skatt och tull å sprit............	60	4''6	75	38	102	3i	127	28	140	2-4
> > > > vin..............	2	O-o	3	Oo	5	0r 2	10	0 2	20	0-3
> » > > öl ..............	12	09	12	06	12	04	12	03	12	02
> > » > tobak............	30	23	35	1-8	46	ls	52	ls	60	0 9
» > > » kaffe............	10	0''8	10	Os	10	0’3	10	Os	10	0''4
Summa indirekta skatter	114	8-8	185	68	175	5-8	211	4-7	242	3-6
III. Direkta och indirekta skatter:
a) Arbetsinkomst..................	141	10-8	231	11-6	399	13-3	654	14-5	1032	15-3
Därav: till staten ....	114	8-8	144	7-s	207	6-9	303	6-7	439	6-3
till kommunen	27	2-1	88	4''4	193	6-i	351	7-8	593	&8
b) Kapitalinkomst (4l/% %)..........	146	lis	250	12’S	448	14-9	779	17-3	1280	189
Därav: till slaten ....	119	9 2	162	8-1	255	8s	426	9-5	675	10 o
till kommunen	27	2-1	88	4-i	193	6i	353	7-8	605	9-0
1 De här medtagna »indirekta} skatterna utgjorde 1934 251''4 milj. kr., motsvarande 53’7 % av
Skatt å motorfordon och bensin .
> (tull och accis) å silke (även konstsilke) och sidenvaror 17''2 >	»
> (tull) a andra spånadsämnen och fabrikat därav ..	.... 19''3 »	>
> ( » ) å metaller och	arbeten därav (ej automobiler) .. 29''1 »	>

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

135

med genomsnittlig utdebitering i Sverige dr 1935, i kr. och i % av inkomsten.

10 000 kr.	15 000 kr.	22 500 kr.	33 500 kr.	50 000 kr.	200 000 kr.	1 000 000 kr.
Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	*	Kr.	*
342	3-4	588	3-s	1038	4''6	1819	5-4	3 073	64	19 550	9-8	157 247	15 7
4	Oo	41	0''3	136	ae	318	lo	674	13	5 420	2-7	32 705	33
12	0 4	34	Os	97	0-4	226	0 7	462	0‘9	4 226	24	25 562	2"6
932	9‘3	1459	9 7	2 250	iao	3411	10s	5152	103	20 977	10-5	105 377	10-5
18	0’2	51	0-3	145	06	338	lo	693	1-4	6 340	3s	38 346	38
1308	13-4	2173	145	3666	16-3	6112	18s	10054	20-4	56 513	283	359237	35-9
358	3-e	663	44	1271	5-6	2 363	7-o	4 209	8 5	29 196	14-6	215 514	21-6
950	9s	1510	10-4	2 395	10-6	3 749	lis	5845	11-7	27 317	13 7	143 723	14-4
536	5-4	961	6-4	1694	7-5	2 848	8s	4 903	9-8	31006	15-s	244 945	24-5
244	2-4	500	3-3	1000	4‘ 4	1978	5s	3 556	7-4	20 222	10-4	109 lil	10-9
34	03	119	as	289	1-3	608	1-8	1212	2-4	8 236	4-4	46 856	4-7
29	0 3	81	as	206	0‘9	416	ls	822	1-6	6 572	33	36174	3-6
932	93	1459	9-7	2 250	iao	3 411	las	5152	10-3	20 977	las	105 377	las
43	04	122	0-8	308	14	625	1-9	1232	2-5	9 859	4 9	54 266	5-4
1817	184	3 243	21-6	5 747	25e	9886	295	16877	337	96 872	484	596 729	59-7
842	84	1661	11-4	3189	lis	5 850	17-5	10 493	21-0	66 036	33o	437 086	43 7
975	9-8	1 581	las	2 558	11-4	4 036	134	6 384	128	30 836	15-4	159 643	160
156	le	185	ls	211	09	213	0''6	216	0-4	216	04	216	ao
39	04	75	0''5	114	0-5	142	04	170	0''3	170	0-4	170	ao
12	0-4	12	04	12	04	12	Oo	12	Oo	12	ao	12	0-o
80	0-8	105	o- 7	120	0'' 5	135	as	150	0''3	150	0-4	150	ao
10	0-4	10	a 4	10	ao	10	Oo	10	Oo	10	Oo	10	ao
297	3o	387	2 6	467	2-4	512	1-5	558	1''4	558	03	558	0 4
1605	16 4	2 560	17-4	4133	184	6624	138	10 612	21s	57 071	285	359 795	36o
655	6e	1050	7-o	1738	7-7	2 875	86	4 767	O 5	29 754	14-9	216 072	2l6
950	9-8	1510	10-4	2 395	las	3 749	lis	5 845	11-7	27 317	137	143 723	14-4
2114	21-4	3 630	24s	6214	27 6	10 398	31 4	17 435	34-9	97 430	48 7	597 287	59 7
1139	11-4	2 048	137	3 656	lös	6 362	19-o	11 051	224	66 594	333	437 644	438
975	9- 7	1 581	las	2 558	lii	4 036	12o	6 384	128	30 836	15-4	159 643	16o
totalsumman förbrukningsskatter och tullar.	De viktigaste poster, som falla utanför, äro följande:
Skatt (tull)	å frukter och trädgårdsväxter..				9-2 milj.	kr.
>	å margarin							____ 10-9 >	>
>	å nöjestillställningar ...						5''3 >	>

Tab. 2.

Den totala beskattningen au gift person med ett barn i kommun med genomsnittlig utdebitering

framlagt förslag1.

Sverige 1930, 1935 och enligt i propositionen

Årsinkomst i kronor:

a) Arbetsinkomst:

1930

1. Direkt skatt till staten......

2. Total direkt skatt ..........

3. Total direkt och indirekt skatt

19 3 5

1. Direkt skatt till staten......

2. Total direkt skatt ..........

3. Total direkt och indirekt skatt

1930

(enl. i propositionen framlagt förslag)

1. Direkt skatt till staten......

2. Total direkt skatt ..........

3. Total direkt och indirekt skatt

b) Kapitalinkomst (4l/a %):

1930

1. Direkt skatt till staten......

2. Total direkt skatt ..........

3. Total direkt och indirekt skatt

193 5

1. Direkt skatt till staten......

2. Total direkt skatt ..........

3. Total direkt och indirekt skatt

19 3 6

(enl. i propositionen framlagt förslag)

1. Direkt skatt till staten......

2. Total direkt skatt ..........

3. Total direkt och indirekt skatt

1	300	2	000	3	000	4	500	6 750	10 000	15 000	22 500	33 500	50 000	200 000	1 000	000
Kr.	%	Kr.	%	Kr	%	Kr	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%
		8	0-4	2ö	0''9	81	1-8	172	2-5	304	3-0	531	3-5	951	4-2	1694	51	2 902	5*8	18 987	9-5	148 873	14-9
23	1''7	80	40	186	6-2	369	8-2	659	9-8	1088	10 9	1 783	119	2 951	13-1	4 844	14-5	7 851	15 7	42 724	21-4	274 529	27-5
119	9 2	193	9-7	333	IM	546	12-1	862	12-8	1337	13-4	2107	14-0	3 342	14-8	5 273	15-8	8 319	16-6	43 193	21-6	275 000	27-ö
—	—	9	0-4	32	Tl	92	2-0	197	2''9	358	3''6	663	4-4	1271	5-6	2 363	7-o	4 209	8-5	29 196	14-6	215 514	21-6
27	2 1	9b	4-8	224	7-4	443	9-8	790	11-7	1308	13-1	2173	14-5	3 666	16-3	6112	18-2	10 054	20l	56 513	28-3	359 237	35-9
141	10-x	232	11-6	400	13-3	654	14-5	1032	15-3	1605	16-1	2 560	17 0	4133	18-4	6 624	19-8	10 612	21-2	57 071	28-5	359 795	36-0
_	_	6	0’3	22	0-7	63	1-4	151	2-2	320	32	767	51	1646	7-3	3 070	9''2	5 382	10‘8	34 260	17-1	224 656	22-5
27	2-1	94	4-7	215	7-2	414	92	744	ll-o	1270	12-7	2 277	15-2	4 041	17-9	6 819	20-4	11227	22’ft	61 577	30-8	368 379	36-8
141	10-8	229	11-5	390	130	625	13-9	986	14-6	1567	15 7	2 664	17-8	4 508	20-0	7 331	21-9	11 785	23-6	62135	31-1	368 937	36''9
4	03	24	1-2	70	2-3	155	3-4	284	4-2	480	4-8	870	5-8	1563	6-9	2 656	7-9	4 627	9-3	29 808	14-9	228 449	22-8
26	2-0	9b	4-8	228	7-6	445	9-9	784	11-6	1290	12-9	2194	14-6	3 726	16''5	6 099	18-2	10 121	20-2	57 065	28-5	370 025	370
123	9-5	209	105	37 o	12-5	622	13-8	987	14-6	1539	154	2 518	16-8	4 117	18-3	6 528	19-6	10 589	21-2	57 534	28''8	370 496	37-0
5	0-4	27	1-4	80	2-7	215	4-8	433	6*4	842	8-4	1661	lil	3189	14-2	5 850	17-5	10 493	21o	66 036	33-0	437 086	43-7
32	2''5	115	5’8	213	91	568	12 6	1038	15-4	1817	18-1	3 243	21-6	5 747	25-6	9 886	29-Ö	16 877	33-7	96 872	48-4	596 729	59-7
146	11-2	250	12-5	448	14-9	779	17-3	1280	18-9	2114	21-1	3 630	24-2	6 214	27-6	10 398	31*1	17 435	34-9	97 430	48-7	597 287	597
_	_	10	0-5	35	1-2	129	2-9	363	5''4	813	8-1	1784	11*9	3 522	15-6	6 281	18-8	10 950	21-9	64 347	32 2	385 631	38''6
27	21	98	4-9	328	7-6	480	10-7	959	14 2	1769	17-7	3311	22-1	5 966	26-5	10103	30 2	16 957		92 720	46-4	534129
141	108	233	11-7	403	13-4	691	15-4	1 201	17-8	2 066	20-7	3 698	24-7	6 433	28-6	10 615	31''7	17 515	35-0	93 278	46-7	534 687	53'' 5

Inkomst- och förmögenhetsskatten utgick år 1930/31 med 145 % och 1935/36 med 170 % av grundbeloppet. Vid beräkningen av skatten enligt
det i propositionen framlagda förslaget har uttagningsprocenten antagits vara 100, vilket motsvarar 150 % av nu gällande grundbelopp. De kommunala
skatterna, med undantag av den kommunala progressivskatten, ävensom de indirekta skatterna lia för år 1936 antagits lia samma höjd
som ar 1930. Av de indirekta skatterna lia här endast de medtagits, vilka ingå i tab. 1. Om samtliga indirekta skatter (utom automobilbeSkQ/
"aolf" sl,iga Procentsiffrorna för »Total direkt och indirekt skatt» åren 1935 och 1936 med följande tal för resp. inkomstklas ser

(1 300—1 000 000): 2-7, 2''6, 2''5, 2-5, 2-4, 2''3, 2''2, 2''0, 1-7, 1*6, 1''2 och 0T.

136 Kungl. Majlis proposition nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

137

Tab. 3.

De statliga skatterna, uppdelade i huvudgrupper, i Sverige åren 1913 och 1925—1935,
i milj. kr. och i % av totalsumman.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
År	Engångs- artade förmö- genhets- skatter	Aktie- bolags- skatter	Inkomst-och för-mögen-hets-skatter	Summa (kol. 2 + 3 + 4)	Skatter på sprit, vin, öl och tobak	Skatter på kaffe, te, kakao och socker	Automo-bil be-skatt-ningen	övriga förbrukn.-skatter och tullar	Summa (kol. 6 + 7 + 8 + 9)	Total statlig beskatt- ning
				I milf. kr.
1913	14	13	29	56	41	26	—	53	120	176
1925/26	39	40	116	195	158	55	22	86	321	516
1926/27	40	42	113	195	158	54	25	106	343	538
1927/28	50	39	115	204	172	45	32	105	354	558
1928/29	47	43	lil	201	168	45	40	115	368	569
1929/30	43	37	119	199	180	36	44	128	388	587
1930/31	44	43	129	216	189	23	51	123	386	602
1931/32	35	38	130	203	190	25	59	114	388	591
1932/33	32	25	130	187	206	25	73	106	410	597
1933/34	36	22	125	183	238	24	79	99	440	623
1934/35	44	26	136	206	225	23	88	143	479	685
				I % av totalsumman.
1913	7''9	7-4	16-5	31-8	23-3	14-8	—	30-1	68-2	100-0
1925/26	7-6	7-7	22-5	37-8	30-6	106	43	16-7	62-2	1000
1926/27	7-4	7-8	21-0	36-2	29''4	10-0	4''7	19-7	63-8	100-0
1927/28	90	7-0	20-6	36-6	30''8	8-1	5-7	18-8	63-4	100-0
1928/29	8-3	7-5	19-5	35-3	29-5	7-9	7-1	20-2	64-7	100-9
1929/30	7-3	6-3	20-3	33-9	30''7	6-1	7-5	21-8	661	100-0
1930/31	7-3	7-2	21-4	35-9	314	3’8	8-5	20-4	64-1	100-0
1931/32	5-9	6-4	22-0	34-3	32-2	4''2	10-0	19-3	65 7	100-0
1932/33	53	4-2	21-8	31-8	345	4-2	122	17-8	68-7	100-0
1933/34	5-8	35	20-1	29-4	38-2	38	12-7	15-9	70-6	1000
1934/35	6-4	3-8	19-9	301	32''8	3-4	12-8	209	69-9	1000

Tab. 4.

De kommunala skatterna (exkl. vägskatt, skogsaccis och personliga avgifter), uppdelade i
huvudgrupper, i Sverige åren 1923—1932, i milj. kr. och i % av totalsumman.

År	I milj. kr.	I * av totalsumman
Aktiebo-lag: pro-gressiv-skatt och allmän kommu-nalskatt	Övriga skatt-skyldiga :	Indirekta skatter: nöjes- och hundskatt	Summa skatter	Aktiebo-lag: pro-gressiv-skatt och allmän kommu-nalskatt	Övriga skatt-skyldiga :	Indi- rekta skatter	Summa skatter
progres- sivskatt	allmän kommu- nalskatt	progres- sivskatt	Allmän kommu- nalskatt
1923 ..	50	14	282	8	354	14-2	4-0	79-5	2-3	100-O
1924 ..	45	11	253	7	316	14-3	3-3	80-2	2-2	100-0
1925 ..	49	11	251	7	318	15 5	34	78-9	2-2	100-0
1926 ..	50	11	267	8	336	14-8	3-4	79-4	2-4	100-0
1927 ..	52	12	274	8	346	15-2	3-4	79-1	2-3	100-0
1928 ..	54	12	285	8	359	15-1	3-4	79-3	2-2	1000
1929 ..	60	13	296	9	378	15-9	3-5	78-2	2-4	100-0
1930 ..	56	14	306	9	385	14-7	3-6	79-4	2-3	1000
1931 ..	60	14	313	8	395	15 2	3-6	79-2	2-0	100-0
1932 ..	53	13	308	8	382	13-9	3 6	80-5	21	1000

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 5. Den totala skattebördan och dess (procentuella)

1	2	1 3	4	6	6	7	8
Land och år	National- inkomst	Den totala beskatt-ningen	Fördelning
i milj. av landets mynt	per individ i sv. kr. 1914 års pen-ning-värde	i milj. av landets mynt	i % av natio-nalin-komsten	per indi-vid i sv. kr. 1914 års pen-ningvärde	I. Engångsartade förmö-genhetsskatter
Arvs- och värde-stegrings-skatter	Skatter å omsätt-ning av förmö-genhet	Summa (kol. 7+8)
Sverige 1932/33........	6 890	716	1013	14-7	105-24	2-0	1-2	3-2
Norge 1932/33 ........	2 200	522	541	24-6	128-50	0-9	0-9	1-8
Danmark 1933/34 ....	3 550	604	712	20-1	121-26	1-9	2-3	4-2
Finland 1933..........	15 180	331	3 058	20-1	66-71	1-8	3-4	4-7
Holland 1932 ........	4 013	552	745	18''6	102-42	4-8	3-8	8-6
Schweiz 1932 .........			982	•	124-46	2-3	6-9	9-2
Tyskland 1933 ........	46 489	531	10 670	23-0	121-73	0-8	2-9	3-7
Frankrike 1933........	200 000	661	52 635	26-3	174-02	4-1	11-2	15-3
Belgien 1933 ..........		•	9 510		117-75	2-1	13-0	15-1
Italien 1927/28........		•	17 837		64-15	5-2	105	15-7
Storbritannien 1933/34	3 485	968	877	25-2	243-53	9-7	2-6	12-3
U. S. A. 1931/32 ......	52 700	1174	8 245	15''6	183-60	0-6	03	0-9

Tab. 6. Den statliga skattebördan och dess (procentuella)

1	2	3	4	5	6	7	8 1
	Den statliga beskattningen		Fördelning
Land och år	i milj. av landets mynt	i % av den totala s katte-summan	i % av natio-nalin-komsten	per indi-vid i sv. kr. 1914 års pen-ningvärde	I. Engångsartade förmö-genhetsskatter
Arvs- och värde-stegrings -skatter	Skatter å omsätt-ning av förmö-genhet	Summa (kol. 6 + 7)
Sverige 1934/35............	685	590	9-3	70-89	41	2-3	6-4
Norge 1933/34 ............	295	52-5	13-4	70-08	1-4	1-6	3-0
Danmark 1933/34 ........	424	59-6	11-9	72-14	3-2	3-8	7-0
Finland 1934..............	2 463	70-4	14-9	54-66	1-5	4''2	5-7
Holland 1932 ............	461	61-9	11-5	63-36	7-8	61	13-9
Schweiz 1932 (Skatterna till förbundet och kantonerna)	716	73-0	.	90-80	2-5	8-9	11-4
Tyskland 1933 (Skatterna till riket och länderna) ......	7199	67-5	15-5	82-13	l-o	3-2	4-2
Frankrike 1933............	42 480	80-7	21-2	140-45	5-1	13-9	19-0
Belgien 1933 ..............	8 309	87-4		102-89	2-5	14-9	17-4
Italien 1933/34 ............	15 233	75-4		64-63	3-6	11-0	14-6
Storbritannien 1933/34 ....	709	80-9	20-3	197-00	12-0	3-2	15-2
U. S. A. 1933/34 (Skatterna till unionen) ............	2 987	22-9	7-5	6615	3-8	3-5	7-3

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

139

fördelning d olika skatteorter i olika länder.

1 10	n i	12 \|	13 \|	14 \|	15 \|	16 \|	11 1	18 \|	19 \|	20
på olika skattearter i % av den totala beskattningen
II.	Objekt-, inkomst- och årliga förmögenhetsskatter	III.	Förbrukningsskatter och tullar	Övriga på kol. 7--kol. 18 icke upp-delbara poster	Samtliga
Fastig- hets- skatter	Närings-, bolags-och ka-pital-skatter	Inkomst-och för-mögen-hets-skatter	Icke uppdel- bara poster	Summa (kol. 10 + + 11 + + 12 + 13)	Omsätt-nings-o. trans-port-skatter	Övriga förbruk- nings- skatter	Tullar	Summa (kol. 15 + + 16 + 17)	och tullar (kol. 9 + + 14 + 18 + + 19)
7-7	6-1	41-7	__	55-4	_	29-8	11-6	41-4	—	1000
4-1	4-7	51-6	—-	60-3	—	19-6	18-3	37-9	—	1000
13-3	2''4	36 g	—	52-3	—	29-5	14-0	43-5	—	100-0
	43-6		—	43-6	—	10-2	415	51-7	—	100-0
8-7	4-4	34-4	—	47-5	—	32-6	11-3	43-9	—	100-0
	51-3		—	51-3	—	6-9	32-6	39-5	—	100-0
21-7	5-0	20-8	—	47-6	15-9	22-1	100	48-0	08	1000
8-5	18-1	8-3	o-o	34-9	12 1	28-7	9-0	49-8	—	100-0
4’6	11-1	7-3	7-2	30-1	14-4	20-1	15-7	50-2	4-6	100-0
11-3	25''0	2-2	0-6	391	3-6	26-9	14-7	45-2	—	1000
190	0-2	32-1	—	51-3	—	15-9	20-5	36-4	—	1000
—	7-6	67-3	—	74-9	—	20-2	4-0	24-2	o-o	lOOo
fördelning d olika skattearter	i olika länder.
1 9	10	il	12	13	14	15	16	17	18	19
på olika	skattearter i %	av den totala statliga beskattningen
II.	Objekt-, inkomst- och årliga förm ögenhetsskatter	III.	Förbrukningsskatter och tullar	Övriga på kol. 6--kol. 17 icke upp-delbara poster	Samtliga
Fastig- hets- skatter	Närings-, bolags-och ka-pital-skatter	Inkomst-och för-mögen-hets-skatter	Icke uppdel- bara poster	Samma (kol. 9 + + 10 + + 11 + 12)	Omsätt-nings-o. trans-port-skatter	Övriga förbruk- nings- skatter	Tullar	Summa (kol. 14 + + 15 + 16)	och tullar (kol. 8 + + 13 + 17 + + 18)
02	3*9	19-6	_	23-7	—	50-0	19-9	69-9	—	100-0
—	7-6	16-8	—	24-4	0-8	360	35-8	72-6	—	100-0
2-7	2-8	24-5	—	300	—	39-4	23-6	63-0	—	100-0
	19-6		—	19-6	—	14-4	60-3	74-7	—	100-0
2-3	4-1	24-9	—	31-3	—	36-5	18-3	54-8	—	100-0
	352		—	35-2		8-8	44-6	53-4	—	100-0
131	0''8	18-6	—	32-5	18-3	29-2	14-8	62-3	l-o	100-0
3-5	14-0	7-0	00	24-5	14-3	31-1	lil	56-5	—	1000
fri	11-6	8-4	—	25-0	16-4	17-9	18-0	523	5-8	100-0
3-2	16-4	2''7	—	22 8	6-9	43-9	12-3	631	—	100-0
0-1	0-3	39-6	—	400	—	19-6	25-3	44-8	—	1000
—	17-8	140	—	31-8	—	50-4	10-5	60-9	Oo	1000

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

Bilaga B.

P. M.

med beräkning av betydelsen av under depressionsåren
genomförda skatteskärpningar.

Efterföljande beräkningar avse att utröna den utsträckning vari de beräknade
skatteinkomsterna för budgetåret 1936/1937 betingas av då kvarstående
skatter eller tullar, respektive skatte- eller tullförhöjningar, införda efter
den 30 juni 1931. För det i olika fall tillämpade beräkningssättet redogöres
nedan. Generellt sett har den metoden tillämpats, att den under depressionsåren
genomförda skatteskärpningens inflytande på statsinkomsterna bestämts
såsom skillnaden mellan de skatteinkomster som beräknas inflyta nästkommande
budgetår och de inkomster som med det beräknade skatteunderlaget
skulle erhållas vid tillämpning av den 30 juni 1931 gällande beskattning. Av
olika skäl, vilka närmare behandlats i P. M. rörande de viktigare statsinkomsternas
utveckling (1936 års statsverksproposition, Inkomsterna, bilaga
D), ger en dylik beräkning endast ett approximativt mått på skatteförändringarnas
inflytande; den i vissa fall tillämpade metoden ger vad som ekonomiskt
sett är att betrakta som ett maximimått på skatteskärpningens betydelse.
I angivna promemoria finnas även sammanställda de statistiska uppgifter,
som utgjort det huvudsakliga underlaget för efterföljande beräkningar.

Inkomst- och förmögenhetsskatt har i 1936 års statsverksproposition beräknats
nästföljande budgetår komma att utgå med ett belopp av 149.65 mkr.;
uttagningsprocenten har därvid antagits bliva 150. För budgetåret 1930/
1931 gällde en uttagningsprocent av 145. Därest denna procentsats antages
gälla för budgetåret 1936/1937, skulle skatt på det antagna skatteunderlaget
utgå med 144.66 mkr. eller med cirka 5 mkr. mindre än som förutsatts i statsverkspropositionen.
Under hänsynstagande därjämte till inflytandeprocenten
kan beräknas kvarstå ett belopp av 4.7 mkr.

Särskild skatt å förmögenhet, som första gången uttogs år 1934, beräknas
i riksstatsförslaget för budgetåret 1936/1937 till 13.0 mkr. Extra inkomstoch
förmögenhetsskatt, som första gången pålades år 1932, beräknas i statsverkspropositionen
till 9.5 mkr. Dessa båda skatter böra i sin helhet upptagas
såsom från depressionsåren kvarstående skatteökning.

Utjämningsskatt. Denna skatt uttogs för år 1931 med 80 % av dåvarande
grundbelopp, vilket var hälften så stort som det nuvarande. I statsverkspropositionen
har för 1936 års taxering antagits skola efter nuvarande grunder
debiteras 9.46 mkr. Därest skatten i stället uttagits med 80 % av halva
grundbeloppet, d. v. s. med 40 %, hade det debiterade beloppet bort beräknas
till 3.78 mkr. Örn hänsyn därjämte tages till inflytandeprocenten, kan
i runt tal 5.5 mkr. av ifrågavarande skattebelopp återföras på skattehöjning
efter budgetåret 1930/1931.

Arvs- och gåvoskatt. Denna skatt undergick vid 1933 års riksdag en höjning,
som enligt uttalande i särskilda utskottets utlåtande nr 23, sid. 39, mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

141

svarade ungefär 50 °/o genomsnittlig förhöjning av dåvarande skatt. Med
hänsyn härtill torde 1/3 av nuvarande skattebelopp kunna beräknas hänföra
sig till denna skatteförhöjning. I statsverkspropositionen för nästa budgetår
har arvs- och gåvoskatten beräknats till 29 mkr., varav 1/3 utgör 9.7 mkr.

Fordonsskatten lämnade under budgetåret 1930/1931 ett belopp av 17.5
mkr. Sedermera har fordonsskatten vid 1932 års riksdag undergått förhöjning.
Enligt nu gällande skattesatser skulle fordonsskatten med budgetåret
1930/1931 föreliggande skatteunderlag hava givit 20.3 mkr. Skattehöjningen
kan därför vid nämnda tidpunkt beräknas till 13.8 % av den förhöjda
skatten. För budgetåret 1936/1937 har fordonsskatten beräknats till
28 mkr. Under förutsättning att nämnda procenttal ger ett riktigt mått på
ett i överensstämmelse med nu rådande avsättningsförhållanden vägt genomsnitt
för den under depressionsåren genomförda skatteskärpningen, kan
skatteökningen beräknas uppgå till 3.9 mkr.

Gummiringsskatten utgick under budgetåret 1930/1931 med 2 kronor per
kilogram men från och med den 1 maj 1932 efter 3 kronor 50 öre per
kilogram. Höjningen 1 krona 50 öre per kilogram utgör 42.9 °/o av den
förhöjda skatten. I statsverkspropositionen för 1936/1937 har gummiringsskatten
beräknats till 16 mkr., varav alltså 42.9 % eller 6.9 mkr. kan betraktas
som en följd av från despressionsåren kvarstående skattehöjning.

Bensinskatt utgick den 30 juni 1931 med 8 öre per liter och höjdes den
1 maj 1932 till 10 öre per liter. I statsverkspropositionen har bensinskatten
beräknats till 59 mkr., motsvarande ett skatteunderlag av 590 milj. liter.
Efter en skattesats av 8 öre per liter skulle skattens avkastning hava blivit
47.2 mkr. Den kvarstående skatteförhöjningen kan alltså beräknas till 11.8
mkr.

Tullmedlen debiterades under kalenderåret 1931 med 153.3 mkr. Därest
nuvarande tullsatser tillämpats på skatteunderlaget under nämnda år, skulle
den debiterade tullen hava utgjort 178.8 mkr., utgörande 116.6 °/o av den
faktiskt debiterade tullen. I statsverkspropositionen har antagits en behållen
inkomst av tullmedel på 150 mkr. Med stöd av anförda procentsiffra kunna
tullmedlen beräknas till i runt tal 21 mkr. härröra från tullförhöjningar genomförda
under depressionsåren.

Accis å silke samt accis å margarin och vissa andra jettvaror, vilka skattetitlar
icke humös 1930/1931, upptagas i förevarande beräkning med de i
statsverkspropositionen antagna beloppen av respektive 2 mkr. och 11 mkr.

Tobaksskatten gav under budgetåret 1930/193 1 66.04 mkr., avseende på
budgetåret i verkligheten belöpande tobaksskatt. Efter de skattesatser, som
trädde i kraft den 1 mars 1933 och som ännu gälla, skulle tobaksskatten
med nämnda budgetår föreliggande skatteunderlag ha givit 74.36 mkr. eller
112.6 % av den verkligen påförda skatten. För nästa budgetår beräknas i
statsverkspropositionen 84 mkr. Den kvarstående skattehöjningen kan med
stöd av angivna procentsiffra beräknas till 9.4 mkr.

Omsättningsskatt å spritdrycker lämnade under budgetåret 1930/1931 en
faktisk avkastning av 33.75 mkr. Därest nu gällande skattesatser hade tilllämpats
på skatteunderlaget nämnda budgetår, skulle omsättningsskatten
hava givit 91.29 mkr. eller 270 °/o av den faktiska avkastningen. I statsverkspropositionen
beräknas omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
till 90 mkr., varav cirka 5.5 mkr. torde vara att hänföra till utskänkningsskatt.
På omsättningsskatten kommer alltså ett belopp av 84.5 mkr. Efter
reduktion med anförda procenttal skulle omsättningsskatten giva 31.3 mkr.
Såsom kvarstående skattehöjning beräknas alltså 53.2 mkr. Utskänkningsskatten
har kvarstått oförändrad.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

Maltskatt lämnade under budgetåret 1930/1931 en avkastning av 18.1
mkr. Därest nu gällande skattesatser tillämpats på dåvarande skatteunderlag,
skulle skatten hava givit 34.7 mkr. eller 192 °/o av den verkliga inkomsten.
I statsverkspropositionen har skatten beräknats till 28 mkr. Den kvarstående
skattehöjningen kan med stöd av dessa uppgifter beräknas till 13.4
mkr.

Sammanfattning av kvarstående skatteökningar.

Milj. kr. Milj. kr.

Inkomst- och förmögenhetsskatt................... 4.7

Särskild skatt å förmögenhet........................... 13.o

Extra inkomst- och förmögenhetsskatt................ 9.5

Utjämningsskatt.......................................... 5.5

Arvs- och gåvoskatt..................................... 9.7 42.4

Fordonsskatt ............................................T 379

Gummiringsskatt......................................... 6.9

Bensinskatt............................................... 11.8 22 6

Tullmedel................................................. 21.o

Accis å silke.............................................. 2.o

Accis å margarin och vissa andra fettvaror.......... 11.0

Tobaksskatt .............................................. 9.4

Omsättningsskatt å spritdrycker........................ 53.2

Maltskatt ................................................. 13.4 no.o

Summa 175.0

Av den sammanlagda skatteökningen på 175.0 mkr. hänföra sig alltså 42.4
mkr. till direkt beskattning och 132.6 mkr. till indirekt beskattning eller
resp. 24 och 76 %. Därest man i detta sammanhang bortser från automobilbeskattningen,
faller av den återstående skatteökningen, 152.4 mkr., på
direkt beskattning 42.4 mkr. eller 28 %.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

143

Bilaga C.

Skatteskalor och utgående skatt enligt i departementspromemorian
framlagda alternativa skatteförslag.

Skalor för bottenskatt, tilläggsskatt och särskild skatt å förmögenhet
enligt alternativen I a, I b och II.

Skala för bottenskatten enligt alternativen I a, I b och II.

Bottenskattens grundbelopp utgör för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser:

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 2,000 kronor: 3 procent
av det beskattningsbara beloppet;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

2,000 men	icke	4,000	kr.:	60 kr.	för	2,000 kr.	och	4 %	av återstoden
4,000 »	i	6,000	» :	140 »	»	4,000 >		5 %	» »
6,000 »	i	8,000	> :	240 »		6,000 »	2>	6 %
8,000 >		10,000	:	360 »		8,000 »	»	8 %	> >
10,000 kr.				520 »		10,000 »		10 %	» »

Skala för tilläggsskatten enligt alternativen I a och I b.

Tilläggsskatten utgör:

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 20,000 kronor: 2 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 12,000
kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

20,000

men

icke

30,000 kr.

160 kr. för

20,000 kr. och

4 % av återstoden

30,000

40,000

560

3»

30,000

6% »

40,000

50,000

1,160

40,000

8% »>

50,000

60,000

1,960

50,000

10% »

60,000

80,000

2,960

60,000

12% »

80,000

100,000

5,360

80,000

14% »

100,000

150,000

8,160

100,000

16% »

150,000

200,000

16,160

150,000

18% »>

200,000

kr.

25,160

200,000

20% »

Skala för tilläggsskatten enligt alternativ II.

Tilläggsskatten utgör:

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 20,000 kronor: 2 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 12,000 kronor;
när det beskattningsbara beloppet överstiger

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

20,000 men icke 30,000 kr.: 160 kr. för 20,000 kr. och 4% av återstoden

30,000 »	»	40,000	» : 560	»	»	30,000 »	»	6%	»	»
40,000 »	»	60,000	» : 1,160	»	»	40,000 »	»	8%	»	»
60,000 »	»	80,000	» : 2,760	»	»	60,000 »	»	10%	»	»
80,000 »	»	100,000	»> : 4,760	»	»	80,000 »	»	12%	»	»
100,000 »	»	150,000	» : 7,160	»	»	100,000 »	»	H%	»	»
150,000 »	»	200,000	» : 14,160	»	»	150,000 »	»	16%	»	»
200,000 »	»	300,000	» : 22,160	»	»	200,000 »	»	18%	»	»
300,000 kr.			: 40,160	»	»	300,000 »	»	20%	»	»
Skala för	särskild skatt å förmögenhet	enligt alternativ	Ia.

Särskild skatt å förmögenhet skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 20,000 kronor men icke
50,000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 20,000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

50,000 men icke	100,000 kr.: 30 kr. för	50,000 kr. och 2°/oo	av återstoden;
100,000 » »	300,000 » : 130	»	»	100,000	»	»	3°/oo	»	» ;
300,000 » »	600,000 » : 730	»	»	300,000	»	»	4°/oo	»	» ;
600,000 » »	1,000,000 »: 1,930	»	»	600,000	»	»	5 0/oo	»	» ;
1,000,000 kr.	: 3,930	»	»1,000,000	»	»	6°/oo	»	»

Skala för särskild skatt å förmögenhet enligt alternativ I b.

Särskild skatt å förmögenhet skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 50,000 kronor men icke

150,000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 50,000 kronor;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150,000 men icke 300,000 kr.: 100 kr. för 150,000 kr. och 2 °/00 av återstoden;

300,000 » »	500,000	» : 400 »	» 300,000 »	^ 3°/oo ^	»
500,000 » »	1,000,000	» : 1,000 »	» 500,000 »	» 4 °/oo »	»
1,000,000 kr.		: 3,000 »	»1,000,000 »	» 5 °/oo »	»

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 1, utvisande statsskatter för vissa inkomstbelopp dels enligt förslag i 1936 års
statsverksproposition (statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 160 % av grundbeloppet,
extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt ntjänmingsskatt, 100 » av grnndbeloppet)
och dels enligt föreslagna alternativen 1 a, I b och II. Den taxerade inkomsten utgöres
i sin helhet av arbetsinkomst.

Ingen förmögenhet. Ortsavdrag 1,400 kr.

Taxerad inkomst, kr.	Sill. 1936 års stats-verksproposition	Enl. alt. I a	Enl. alt. I b	Enl. alt. II
S:a ink.- o. förm.-skatter	Ink.- o. förm-skatt	Ink.- o. förm.-skatt	Ink.- o. förm.-skatt
		i kronor
2,000 ........	13:50	9:00	9:00 \|	9:00
4,000 ........	85:50	57:00	57:00 \|	57:00
6,000 ........	178:17	136:00	136:00	136:00
8,000 ........	274:83	235:00	235:00	235:00
10,000 ........	381:00	354:00	354:00	354:00
15,000 ........	733:50	828:00	828:00 !	828:00
25,000 ........	1,660:83	2,086:00	2,086: 00	2,086: 00
50,000 ........	4,702: 67	6,102:00	6,102:00	6,102:00
75,000 ........	8,546: 67	11,318:00	11,318:00	10,860:00
100,000 ........	12,713:33	17,176: 00	17,176: 00	16,218: 00
200,000 ........	32,709:17	44,092:00	44,092: 00	41,134:00
400,000 ........	78,812:83	104,050:00	104,050: 00	99,050:00
600,000 ........	128.894: 67	164,050:00 _	164,050: 00	159,050:00
800,000 ........	181,863:17	224,050:00	224,050: 00	219,050:00
1,000,000 ........	237,831: 67	284,050:00	284,050: 00	279,050:00
	i procent av taxerad inkomst
2,000 ........	0.67	0.45	0.45	0.45
4,000 ........	2.14	1.42	1.42	1.42
6,000 ........	2.97	2.27	2.27	2.27
8,000 ........	3.44	2.94	2.94	2.94
10,000 ........	3.81	3.54	3.54	3.54
15,000 ........	4.89	5.52	5.52	5.52
25,000 ........	6.64	8.34	8.84	8.84
50,000 ........	9.40	12.20	12.20	12.20
75,000 ........	11.40	15.09	15.09	14.48
100,000 ........	12.71	17.18	17.18	16.22
200,000 ........	16.35	22.05	22.05	20.67
400,000 ........	19.70	26.01	26.01	24.76
600,000 ........	21.48	27.34	27.84	26.51
800,000 ........	22.73	28.01	28.01	27.38
1,000,000 ........	23.78	28.41	28.41	27.91

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab.'' 2, utvisande statsskatter för vissa inkomst- och förmögenhetskombinationer dels

150 % av grundbeloppet, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt, 100 %

nativen I a, 1 b och IL Den taxerade inkomsten

Förmögenheten motsvarar den taxerade inkomstens efter

Taxerad inkomst, kr.	Förmögen- het, kr.	Enl.	1936 års statsverksproposition	Enl. alter-
Ink- o. förm-skatter	Därav å förm.-delen	Särskild skatt å förm.	S:a stats- skatter	Ink.- o. förm.-skatt	Därav å förm.-delen
2,000	50,000	32:85	19: 35		32:85	12:60	i 3:60
4,000	100,000	161:53	76:03	39:00	200:53	76:00	19:00
6,000	150,000	301:33	123:16	100:00	401:33	172:50	36:50
8,000	200,000	458: 98	184:15	200:00	658:98	294:00	59:00
10,000	250,000	664: 50	283:50	300:00	964: 50	452:00	98:00
15,000	375,000	1,271: 58	538:08	625:00	1,896:58	1,052:40	224:40
25,000	625,000	2,805:00	1,144:17	1,500:00	4,305:00	2,522: 80	436:80
50,000	1,250,000	7,851:53	3,148:86	4,250: 00	12,101:53	7,310: 00	1,208:00
75,000	1,875,000	13,865: 33	5,318: 66	7,375:00	21,240:33	13,424:80	2,106: 80
100,000	2,500,000	20,711: 60	7,998: 27	10,500:00	31,211: 60	20,384:00	3,208:00
200,000	5,000,000	51,287:70	18,578:53	23,000:00	74,287: 70	51,550:00	7,458:00
400,000	10,000,000	120,559:87	41,747:04	48,000:00	168,559:87	119,050:00	15,000:00
600,000	15,000,000	195,831:67	66,937:00	73,000:00	268,831: 67	186,550:00	22,500:00
800,000	20,000,000	277,132: 62	95,269:45	98,000:00	375,132: 62	254,050: 00	30,000:00
1,000,000	25,000,000	352,259:87	114,428:20	123,000:00	475,259:87	321,550:00	37,500: 00
						i procent av
2,000	50,000	1.64	0.97	—	1.64	0.63	0.18
4,000	100,000	4.04	1.90	0.97	5.01	1.90	0.48
6,000	150,000	5.02	2.05	1.67	6.69	2.87	0.61
8,000	200,000	5.74	2.30	2.50	8.24	3.67	0.74
10,000	250,000	6.65	2.84	3.oo	9.65	4.52	0.98
15,000	375,000	8.48	3.59	4.16	12.64	7.01	1.49
25,000	625,000	11.22	4.57	6.00	17.22	10.09	1.75
50,000	1,250,000	15.70	6.30	8.60	24.20	14.62	2.42
75,000	1,875,000	18.49	7.09	9.83	28.32	17.90	2.81
100,000	2,500,000	20.71	8.00	10.50	31.21	20.38	3.21
200,000	5,000,000	25.64	9.29	11.60	37.14	25.77	3.73
400,000	10,000,000	30.14	10.43	12.00	42.14	29.76	3.75
600,000	15,000,000	32.64	11.16	12.17	44.81	31.09	3.76
800,000	20,000,000	34.64	11.91	12.26	46.89	31.75	3.76
1,000,000	25,000,000	35.23	11.44	12.30	47.53	32.16	3.76

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

147

enligt förslag i 1986 års statsyerksproposition (statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
ar grundbeloppet, samt särskild skatt ä förmögenhet) och dels enligt föreslagna alterntgöres
i sin helhet ar kapitalinkomst.

4 * kapitaliserade värde. Ortsavdrag 1,400 kr.

nativ I a	Enl. alternativ I b	Enl. alternativ II
Särskild skatt å förm.	S:a stats- skatter	Ink- o. förm.-skatt	Därav å förm.-delen	Särskild skatt å förm.	S:a stats- skatter	Ink.- o. förm.-skatt (= s:a statsskatt)	Därav å förm.-delen
kronor	12:60	16:50	7:50		16:50	21:90	12:90
50:00	126: 00	96: 00	39:00	22:50	118:50	122:40	65:40
178: 60	351:10	210: 00	74:00	85:00	295: 00	264:00	128:00
347: 50	641: 50	354:00	119: 00	195:00	549: 00	472:00	237:00
516: 10	968:10	560: 00	206:00	300: 00	860: 00	798:00	444:00
1,006: 80	2,059: 20	1,278: 00	450:00	625:00	1,903: 00	1,787:80	959:80
2,055:00	4,577:80	2,961:00	875:00	1,500: 00	4,461: 00	4,203:20	2,117:20
5,430:00	12,740:00	8.568:00	2,466:00	4,250:00	12,818:00	11,810:00	5,708:00
9,180: 00	22,604:80	15,676:00	4,358:00	7,375:00	23,051:00	21,064: 80	10,204:80
12,930: 00	33,314:00	23,634:00	6,458:00	10,500:00	34,134:00	30,994:00	14,776:00
27,930:00	79,480:00	59,050: 00	14,958:00	23,000:00	82,050: 00	76,100:00	34,966:00
57,930:00	176,980:00	134,050:00	30,000: 00	48,000:00	182,050:00	173,600:00	74,550:00
87,930:00	274,480: 00	209,050: 00	45,000:00	73,000:00	282,050:00	271,100:00	112,050:00
117,930:00	371,980:00	284,050:00	60,000:00	98,000:00	382,050: 00	368,600:00	149,550: 00
147,930:00	469,480:00	359,050:00	75,000: 00	123,000: 00	482,050:00	466,100:00	187,050:00
taxerad inkomst
—	0.63	0.82	0.37	—	0.82	1.09	0.64
1.25	3.15	2.40	0.98	0.66	2.96	3.06	1.63
2.98	5.85	3.50	1.23	1.42	4.92	4.40	2.13
4.34	8.01	4.43	1.49	2.44	6.87	5.90	2.96
5.16	9.68	5.60	2.06	3.00	8.60	7.98	4.44
6.71	13.72	8.52	3.00	4.16	12.68	11.92	6.40
8.22	18.31	11.84	3.50	6.00	17.84	16.81	8.47
10.86	25.48	17.14	4.93	8.60	25.64	23.62	11.42
12.24	30.14	20.90	5.81	9.83	30.73	28.08	13.61
12.93	33.31	23.63	6.46	10.60	34.13	30.99	14.78
13.97	39.74	29.52	7.48	11.60	41.02	38.05	17.48
14.48	44.24	33.61	7.50	12.00	45.61	43.40	18.64
14.66	45.75	34.84	7.60	12.17	47.01	45.18	18.67
14.74	46.49	35.51	7.60	12.25	47.76	46.08	18.69
14.79	46.95	35.91	7.60	12.80	48.21	46.61	18.71

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 8, utvisande statsskatter för vissa inkomst, och förmögenhetskom binationer dels

150 % av grundbeloppet, extra inkomst- oell förmögenhetsskatt, utjäinningsskatt, 100 %

nättrén I a, I b och II. Den taxerade inkomsten utgöres till

Förmögenheten motsvarar halva den taxerade inkomstens

Taxerad inkomst, kr.	Förmögen- het, kr.	Enl.	1936 års statsverksproposition	Enl. alter-
Ink.- o. förm.-skatter	Därav å förm.-delen	Särskild skatt å förm.	S:a stats- skatter	Ink - o. förm.-skatt	Därav å förm.-delen
2,000	25,000	22:50	9: 00		22: 50	10:80	i 1:80
4,000	50,000	122: 85	37:35	—	122: 85	66:00	9:00
6,000	75,000	238: 42	60: 25	25:00	263: 42	153: 50	17:50
8,000	100,000	362: 67	87:84	50:00	412: 67	264:00	29: C0
10,000	125,000	504: 90	123: 90	75:00	579: 90	401: 60	47:60
15,000	187,500	994: 83	261:33	175:00	1,169: 83	939: 60	111:60
25,000	312,500	2,224:17	563:34	437:50	2,661:67	2,304: 40	218: 40
50,000	625,000	6,159:87	1,457:20	1,500: 00	7,659:87	6,684:00	582:00
75,000	937,500	11,149: 47	2,602:80	2,750:00	13,899:47	12,347: 60	1,029: 60
100,000	1,250,000	16,684: 13	3,970:80	4,250:00	20,934:13	18,759:00	1,583: 00
200,000	2,500,000	41,981:73	9,272:56	10,500: 00	52,481: 73	47,800:00	3,708:00
400,000	5,000,000	99,727: 27	20,914: 44	23,000: 00	122,727: 27	111,550:00	7,500:00
600,000	7,500,000	161,988:17	33,093:50	35,500: 00	197,488:17	175,300:00	11,250:00
800,000	10,000,000	228,496: 67	46,633:50	48,000:00	276,496: 67	239,050:00	15,000:00
1,000,000	12,500,000	299,257: 62	61,425: 95	60,500:00	359,757: 62	302,800:00	18,750: 00
;						i procent av
2,000	25,000	1.12	0.45	—	1.12	0.54	0.09
4,000	50,000	3.07	0.93	—	3.07	1.65	0.22
6,000	75,000	3.97	1.00	0.42	4.39	2.56	0.29
8,000	100,000	4.53	1.09	0.63	5.16	3.30	0.36
10,000	125,000	5.05	1.24	0.75	5.80	4.02	0.48
15,000	187,500	6.63	1.74	1.17	7.80	6.26	0.74
25,000	312,500	8.89	2.25	1.75	10.64	9.22	0.87
50,000	625,000	12.32	2.92	3.00	15.32	13.37	1.16
75,000	937,500	14.86	3.47	3.67	18.53	16.46	1.37
100,000	1,250,000	16.68	3.97	4.25	20.93	18.76	1.58
200,000	2,500,000	20.99	4.63	5.25	26.24	23.90	1.85
400,000	5,000,000	24.93	5.23	5.75	30.68	27.89	1.87
600,000	7,500,000	26.99	5.51	5.92	32.91	29.22	1.87
800,000	10,000,000	28.56	5.83	6.00	34.56	29.88	1.87
1,000,000	12,500,000	29.93	6.14	6.05	35.98	30.28	1.87

149

Kungl. Alaris proposition nr 232\

enligt förslag i 1936 års statsrerksproposition (statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
ar grundbeloppet, samt särskild skatt å förmögenhet) och dels enligt föreslagna alterhälften
ar arbetsinkomst och till hälften ar kapitalinkomst.

elter 4 % kapitaliserade värde. Ortsavdrag 1,400 kr.

nativ I a	Enl. alternativ I b	Enl. alternativ II
Särskild skatt å förm.	S:a stats- skatter	Ink.- o. förm.-skatt	Därav å förm.-delen	Särskild skatt å förm.	S:a stats- skatter	Ink.- o. förm.-skatt (= s:a statsskatt)	Därav å förm.-delen
kronor
—	10:80	12: 60	3: 60	—	12:60	15:00	6:00
30:00	96:00	76:00	19:00	—	76:00	89:20	32:20
80:00	233: 50	172: 50	36:50	25:00	197:50	197:50	61:50
130: 00	394:00	294:00	59:00	50:00	344: 00	333: 60	98: 60
205:00	606:60	452:00	98:00	75:00	527:00	518: 40	164:40
392: 50	1,332:10	1,052: 40	224:40	175:00	1,227: 40	1,209: 60	381: 60
780:00	3,084: 40	2,522:80	436:80	437: 50	2,960: 30	2,969: 40	883:40
2,055:00	8,739: 00	7,310:00	1,208:00	1,500: 00	8,810: 00	8,684: 00	2,582:00
3,617:50	15,965:10	13,424:80	2,106:80	2,750:00	16,174:80	15,542: 60	4,682:60
5,430:00	24,189:00	20,384:00	3,208: 00	4,250:00	24,634: 00	23,316: 00	7,098:00
12,930:00	60,730:00	51,550: 00	7,458: 00	10,500:00	62,050:00	58,172:00	17,038:00
27,930:00	139,480: 00	119,050:00	15,000: 00	23,000:00	142,050:00	136,100: 00	37,050:00
42,930: 00	218,230: 00	186,550: 00	22,500:00	35,500:00	222,050: 00	214,850: 00	55,800:00
57,930:00	296,980:00	254,050: 00	30,000: 00	48,000: 00	302,050: 00	1293,600:00	74,550:00
72,930: 00	375,730: 00	321,550: 00	37,500: 00	60,500: 00	382,050: 00	^ 372,350: 00	93,300:00
taxerad'' inkomst					j
—	0.54	0.63	0.18	—	0.63	0.75	0.30
0.75	2.40	1.90	0.48	—	1.90	2.23	0.80
1.33	3.89	2.87	0.61	0.42	3.29	3.29	1.03
1.63	4.93	3.67	0.74	0.63	4.30	4.17	1.23
2.05	6.07	4.52	0.98	0.75	5.27	5.18	1.64
2.62	8.88	7.02	1.50	1.16	8.18	8.06	2.54
3.12	12.34	10.09	1.74	1.75	11.84	11.88	3.53
4.11	17.48	14.62	2.42	3.00	17.62	17.37	5.16
4.82	21.28	17.90	2.81	3.67	21.57	20.72	6.24
5.43	24.19	20.38	3.21	4.25	24.63	23.32	7.10
6.46	30.36	25.77	3.73	5.25	31.02	29.08	8.52
6.98	34.87	29.76	3.75	5.75	35.61	34.08	9.26
7.15	36.37	31.09	3.76	5.91	37.00	35.81	9.30
7.24	37.12	31.76	3.75	6.00	37.76	36.70	9.32
7.29	37.57	32.16	3.75	6.05	38.21	37.24	9.33

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 4, utvisande statsskatter för vissa förmögenhetsbelopp dels enligt förslag 1 1936

loppet, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, ntjämningsskatt, 100 % ar grundbeloppet,

och II. Förmögenhet

Även annan inkomst saknas.

		Enl. 1936 års statsverksproposition	Enl
Taxerad, inkomst, kr.
Förmögenhet, kr.	Ink.- o. förm.-skatter''	Särskild skatt å förm.	S:a statsskatter	Ink.- o. förm.-skatt
0	50,000				i
	100,000	5:85	—	5:85	—
	150,000	24:75	25:00	49:75	—
	200,000	55:35	50:00	105:35	—
	250,000	92:70	75:00	167:70	—
	375,000	190:08	175:00	365:08	6: 90
	625,000	404:38	437:50	.841:88	30:60
	1,250,000	1,234:08	1,500:00	2,734:08	147:50
	1,875,000	2,337: 92	2,750:00	5,087: 92	316:20
	2,500,000	3,543:33	4,250:00	7,793: 33	560:00
	5,000,000	9,934:87	10,500:00	20,434:87	2,086:00
	10,000,000	25.763:33	23,000:00	48,763: 33	6,102:00
	15,000,000	43,844:33	35,500:00	79.344:33	11,318:00
	20,000,000	62,922:82	48,000:00	110,922:82	17,176:00
	25,000,000	83,001:87	60,500:00	143,501:87	23,634: 00
				i promille a o
0	50,000	—	—	—	—
	100,000	0.06	—	0.06	—
	150,000	0.16	0.17	0.33	—
	200,000	0.28	0.25	0.53	—
	250,000	0.37	0.30	0.67	—
	375,000	0.51	0.47	0.98	0.02
	625,000	0.65	0.70	1.35	0.05
	1,250,000	0.99	1.20	2.19	0.12
	1,875,000	1.25	1.47	2.72	0.17
	2,500,000	1.42	1.70	3.12	0.23
	5,000,000	1.99	2.10	4.09	0.42
	10,000,000	2.58	2.30	4.88	0.61
	15,000,000	2.92	2.87	5.29	0.76
	20,000,000	3.15	2.40	5.55	0.86
	25,000,000	3.32	2.42	5.74	0.94

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

&rs statsverksproposition (statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 150 % av grundbo
samt särskild skatt å förmögenhet) och dela enligt föreslagna alternativen I a, I b
utan avkastning.

Ortsavdrag 1,400 kronor.

alternativ I a		Enl. alternativ I	b	Enl. alternativ II
Särskild	S:a	Ink.- o.	Särskild	S:a	Ink.- o.
skatt å förm.	statsskatter	förm.-skatt	skatt å förm.	statsskatter	(=s:a statsskatt)
kronor 20:00	20:00	—	—	—	—
50:00	50:00	1:50	10:00	11:50	5:10
90:00	90:00	9:00	30:00	39:00	15:60
130:00	130:00	16:50	50:00	66:50	36:60
280:00	286:90	49:50	100:00	149:50	116:00
580:00	610: 60	147: 50	300:00	447:50	346:80
1,530:00	1,677:50	560:00	1,000:00	1,560:00	1,526: 40
2,680:00	2,996: 20	1,278:00	2,000:00	3,278:00	3,031:00
3,930:00	4,490: 00	2,086:00	3,000: 00	5,086:00	4,788:00
9,930:00	12,016:00	6,102:00	8,000:00	14,102:00	13,237:00
21,930: 00	28,032:00	17,176: 00	18,000:00	35,176:00	34,361:00
33,930:00	45,248: 00	30,134:00	28,000:00	58,134: 00	58,298: 00
45,930:00	63,106:00	44,092: 00	38,000:00	82,092:00	83,735:00
57,930:00	81,564:00	59,050: 00	48,000:00	107,050: 00	109,985:00
förmögen,	ieten
0.20	0.20	—			—
0.83	0.33	0.01	0.07	0.08	0.03
0.45	0.45	0.05	0.15	0.20	0.08
0.62	0.52	0.07	0.20	0.27	0.16
0.75	0.77	0.18	0.27	0.40	0.81
0.93	0.98	0.24	0.48	0.72	0.56
1.22	1.84	0.46	0.80	1.25	1.22
1.43	1.60	0.68	1.07	1.75	1.62
1.57	1.80	0.83	1.20	2.03	1.92
1.98	2.40	1.22	1.60	2.82	2.65
2.19	2.80	1.72	1.80	a52	3.44
2.26	3.02	2.01	1.87	3.88	8.89
2.80	3.16	2.20	1.90	4.10	4.19
2.32	3.26	2.36	1.92	4.28	4.40

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Bilaga D.

P. M.

med vissa beräkningar rörande de i propositionen föreslagna

skatterna.

Skatternas avkastning.

Inom departementet hava verkställts beräkningar rörande avkastningen
av de i propositionen föreslagna skatterna för fysiska personer, oskifta dödsbo11
och familjestiftelser ävensom i fråga om fördelningen av denna beskattning
pa skatt a inkomst och skatt å förmögenhet. Resultatet av beräkningarna
sammanfattas i följande tabell, som tillika innehåller motsvarande uppgifter
beträffande den nuvarande beskattningen.

	Skatt1	i miljoner kronor	Av hela beskatt-ningen belöpa å
	total	a in-komst	å för-mögen-het	inkomst %	förmö- genhet %
Propositionens förslag
Inkomst- och förmögenhetsskatt
Bottenskatt (grundbeloppsnivå) ......	91.7	88.7 23.5	3.0 3.4 21.0
Tilläggsskatt........................	26.9 21.0
Särskild skatt å förmögenhet..........

Summa	139.6	112.2	27.4	80.4	19.6
Nuvarande skatter2............	139.2	106.7	32.5	76.7	23.3

Skatternas fördelning på inkomstklasser.

Härjämte har inom departementet verkställts en överslagsberäkning för
utfinnande av de nuvarande och föreslagna skatternas fördelning på inkomstklasser.
Beräkningen, som i flera hänseenden måst byggas på approximationer,
torde dock vara ägnad att i stora drag utvisa, huru den totala skattebördan
skulle förskjutas enligt det i propositionen framlagda förslaget. I
efterföljande tabell hava sammanfattats resultaten av beräkningarna. Tabellen,
som hänför sig till skatteunderlaget vid 1935 års taxering för fysiska
personer m. fl., innehåller jämväl uppgifter örn antalet taxerade och summa
beskattningsbart belopp inom olika klasser av inkomster, varmed i detta sammanhang
förstås till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp.

1 Beräknade debiterade belopp vid 1936 års taxering.

'' Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter 150 % av grundbeloppet, extra inkomst- och
förmögenhetsskatt, utjämningsskatt samt särskild skatt å förmögenhet. — Beträffande siffrorna
för de särskilda nuvarande skatterna, se sid. 40 i propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

153

(lirf i ''tVi . ii 1.1*1; Till inkomst- och förmögen-hetsskatt beskattningsbart	Antal	Summa beskattnings-	Summa nuvarande	Summa skatter enligt propositio-nens förslag* 1,000 kr.	ökning (+) eller minsk-ning (—) i förhållande
belopp Kr.	taxerade	bart belopp 1,000 kr.	skatter * 1,000 kr.	till nuva-rande skatter 1,000 kr.
0— 2,000 ..........	1,465,885	515,896	23,322	17,714	-5,608
2,000- 4,000 ..........	141,919	418,302	19,174	15,713	-3,461
4,000— 6,000 ..........	51,732	254,782	11,994	10,902	-1,092
6,000- 8,000 ..........	15,326	105,785	5,206	5,238	+ 32
8,000— 10,000 ..........	9,177	81,824	4,230	4,635	+ 405
10,000— 12,000 ..........	5,766	63,023	3,486	4,215	+ 729
12,000— 15,000 ..........	5,390	72,059	4,386	5,641	+ 1,255
15,000— 20,000 ..........	4,869	83,826	5,664	7,525	+ 1,861
20,000- 40,000 ..........	5,701	154,230	13,278	17,630	+ 4,352
40,000— 60,000 ..........	1,300	62,547	7,059	8,781	+ 1,722
60,000-100,000 ..........	748	55,954	8,269	9,296	+ 1,027
100,000—200,000 ..........	309	41,084	8,358	8,557	+ 199
Över 200,000..............	107	37,148	12,890	12,101	- 789
	1,708,229	1,946,460	127,316	127,948	+ 632

Av tabellen framgår, att propositionens förslag innebär en förskjutning av
skattebördan med ett sammanlagt belopp av i runt tal 10 miljoner kronor
från taxerade med beskattningsbart belopp under 6,000 kronor till andra
skattskyldiga. 1 2

1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter 150% av grundbeloppet, extra inkomst- och
förmögenhetsskatt, utjämningsskatt samt särskild skatt å förmögenhet.

2 Inkomst- och förmögenhetsskatt med bottenskatt efter 100 % av grundbeloppet samt särskild
skatt å förmögenhet.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 1, utvisande statsskatter vid olikå procenttal av grundbeloppet för vissa in rede

inkomsten utgöres i sin

Ingen förmögenhet.

Taxerad inkomst, kr.	Förmögenhet, kr.	Enligt gällande författningar
S:a statsskatter inkomst- och fö vi 150 % (— förslag i 1936 års statsverks-proposition)	1 med statlig rmögenhetsskatt d 170 % (= beslut av 1935 års riks-dag)	Därav särskild skatt å förmögenhet
2,000 ........	0	13:50	15:30	i
4,000 ........		85:50	96:90	—
6,000 ........		178:17	201:57
8,000 ........		274:83	310:23
10,000 ........		381:00	428:40	—
15,000 ........		733:50	816: 70	—
25,000 ........		1,660:83	1,829:83	—
50,000 ........		4,702:67	5,137:47	—
75,000 ........		8,546:67	9,307:27	—
100,000 ........		12,713:33	13,823: 93	—
200,000 ........		32,709:17	35,511:37	—
400,000 ........		78,812:83	85,806: 63	—
600,000 ........		128,894:67	140,684:27
800,000 ........		181,863:17	198,848:57	.-
1,000,000 ........		237,831:67	260,412:87	—
				i procent
2,000 ........	0	0.67	0.77	—
4,000 ........		2.14	2.42	—
6,000 ........		2.97	3.86	—
8,000 ........		3.44	3.88	—
10,000 ........		3.81	4.28	—
15,000 ........		4.89	5.44	—
25,000 ........		6.64	7.82	—
50,000 ........		9.40	10.27	—
75,000 ........		11.40	12.40	—
100,000 ........		12.71	13.82	-
200,000 ........		16.36	17.76	-
400,000 ........		19.70	21.46
600,000 ........		21.48	23.45	—
800,000 ........		22.73	24.85	—
1,000,000 ........		23.78	26.04	—

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämnings -

Rungl. Maj:ts proposition nr 232.

166

komstbelopp dels enligt gällande författningar dels enligt propositionen. Den talehelhet
ar arbetsinkomst.

Ortsavdrag 1,400 kr.

	E n 1	i g t p	r o p o	s i t i o	n e l n
S:a statsskatter med bottenskatt	vid	Därav
90 %	100 %	125 *	150 %	Tilläggsskatt	Särskild skatt å för-mögenhet	S:a fasta statsskatter
kronor
9:45	10:50	13:12	15:75	—	—	—
59:85	66:50	83:12	99:75	—	—	—
139:95	155:50	194:37	233:25	—	—	—
238:05	264:50	330:62	396:75	—	—	—
362: 70	403:00	503:75	604:50	—	—	—
911:70	987:00	1,175:25	1,363:50	234:00	—	234:00
2,249:70	2,395:00	2,758:25	3,121:50	942:00	—	942:00
6,161:70	6,482:00	7,282:75	8,083:50	3,279:00	—	3,279:00
10,744: 70	11,240:00	12,478:25	13,716:50	6,287:00	—	6,287:00
15,927: 70	16,598:00	18,273:75	19,949:50	9,895:00	—	9,895:00
40,143:70	41,514:00	44,939:75	48,365:50	27,811:00	—	27,811:00
94,701: 70	97,472:00	104,397:75	111,323:50	69,769:00	—	69,769:00
149,301:70	153,472:00	163,897:75	174,323: 50	111,769:00	—	111,769:00
203,901:70	209,472:00	223,397: 75	237,323:50	153,769: 00	—	153,769:00
258,501:70	265,472:00	282,897:75	300,323:50	195,769:00	—	195,769:00
av taxera	d inkom	it
0.47	0.53	0.65	0.78	—	—	—
1.60	1.66	2.08	2.49	—	—	—
2.33	2.59	3.24	3.89	—	—	—
2.98	3.31	4.13	4.96	—	—	—
3.63	4.03	5.04	6.05	—	—	—
6.08	6.58	7.84	9.09	1.56	—	1.66
9.00	9.68	11.03	12.49	3.77	—	3.77
12.82	12.96	14.56	16.16	6.56	—	6.56
14.32	14.99	16.64	18.29	8.38	—	8.38
15.93	16.60	18.27	19.95	9.90	—	9.90
20.07	20.76	22.46	24.18	13.90	—	13.90
23.67	24.87	26.10	27.83	17.44	—	17.44
24.88	25.58	27.82	29.06	18.63	—	18.68
25.49	26.18	27.92	29.67	19.22	—	19.22
25.86	26.56	28,29	30.03	19.58	—	19.68

skatt samt särskild skatt å förmögenhet.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 2, utvisande statsskatter vid olika procenttal ar grundbeloppet för vissa In*

ligt propositionen. Den taxerade inkomsten

Förmögenheten motsvarar den taxerade inkomstens

		Enligt gällande författningar
Taxerad inkomst, kr	Förmögenhet, kr.	S:a statsskatter 1 med statlig inkomst- och förmögenhets-skatt vid	Därav särskild
		150 % (= förslag i 1936 års statsverks-proposition)	170 % (= beslut av 1935 års riks-dag)	skatt å förmögenhet
2,000 ........	50,000	32:85	37:23	i
4,000 ........	100,000	200:53	221:89	39:00
6,000 ........	150,000	401:33	439: 73	100:00
8,000 ........	200,000	658:98	714:36	200:00
10,000 ........	250,000	964: 50	1,040:98	300:00
15,000 ........	375,000	1,896:58	2,029:78	625: 00
25,000 ........	625,000	4,305:00	4,578:10	1,500: 00
50,000 ........	1,250,000	12,101:53	12,803: 75	4,250:00
75,000 ........	1,875,000	21,240:33	22,446: 73	7,375:00
100,000 ........	2,500,000	31,211: 60	32,984:56	10,500:00
200,000 ........	5,000,000	74,287: 70	78,752:30	23,000:00
400,000 ........	10,000,000	168,559:87	179,549:31	48,000:00
600,000 ........	15,000,000	268,831:67	287,212:87	'' 73,000:00
800,000 ........	20,000,000	375,132: 62	401,709: 52	98,000:00
1,000,000 ........	25,000,000	475,259: 87	509,209:31	123,000:00
				i procent
2,000 ........	50,000	1.64	1.86	—
4,000 ........	100,000	5.01	5.55	0.97
6,000 ........	150,000	6.69	7.33	1.67
8,000 ........	200,000	8.24	8.93	2.50
10,000 ........	250,000 i	9.65	10.41	3.00
15,000 ........	375,000	12.64	13.53	4.16
26,000 ........	625,000	17.22	18.31	6.00
50,000 ........	1,250,000	24.20	25.60	8.50
75,000 ........	1,875,000	28.82	29.93	9.88
100,000 ........	2,500,000	31.21	32.98	10.60
200,000 ........	5,000,000	37.14	39.38	11.60
400,000 ........	10,000,000	42.14	44.90	12.00
600,000 ........	15,000,000	44.81	47.87	12.17
800,000 ........	20,000,000	46.89	50.21	12.25
1,000,000 ........	25,000,000	47.53	50.92	12.80

1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

157

komst- och förmögenhetsko nibi nationer dels enligt gällande författningar dels enutgöres
i sin helhet av kapitalinkomst.

efter 4 % kapitaliserade värde. Ortsavdrag 1,400 kr.

	E n 1	i g t p	"I o o	s i t i o	nen
S:a	statsskatter med bottenskatt vid	Därav
90 %	100 %	125 X	■ 150 %	Tilläggsskatt	Särskild skatt å för-mögenhet	S:a fasta statsskatter
kronor
13:23	14: 70	18:37	22:05	—	■ •-	—
129:20	138::00	160:00	182:00		50:00	50:00
354: 77	374:35	423:28	472:22	_	178: 60	178:60
647: 20	680:50	763:75	847:00		347: 50	347:50
1,003: 55	1,052:60	1,175:22	1,297:85	46:00	516:10	562:10
2,148:51	2,236: 90	2,457: 87	2,678:85	346:20	1,006:80	1,353:00
4,750:86	4,918:00	5,335:85	5,753: 70	1,191:60	2,055:00	3,246:60
12,672:95	13,037:00	13,947:12	14,857: 25	3,966:50	5,430:00	9,396:50
21,778:51	22,339: 40	23,741: 62	25,143: 85	7,550:50	9,180:00	16,730:50
31,728: 20	32,486: 00	34,380: 50	36,275:00	11,978: 00	12,930:00	24,908:00
74,856: 70	76,402: 00	80,265: 25	84,128:50	33,019: 00	27,930:00	60,949:00
166,281:70	169,402: 00	177,202: 75	185,003:50	80,269: 00	57,930: 00	138,199:00
257,706:70	262,402:00	274,140:25	285,878: 50	127,519: 00	87,930:00	215,449:00
349,131: 70	355,402:00	371,077:75	386,753: 50	174,769:00	117,930:00	292,699:00
440,556:70	448,402:00	468,015:25	487,628: 50	222,019: 00	147,930:00	369,949:00
av taxerad inkom	st
0.66	0.73	0.92	l.ll		—	—
3.23	3.45	4.00	4.55	—	1.25	1.25
5.91	6.24	.7.06	7.87	—	2.98	2.98
8.09	8.51	9.55	10.69	—	4.34	4.34
10.04	10.63	11.75	12.98	0.46	5.16	5.62
14.32	14.91	16.38	17.86	2.31	6.71	9.02
19.00	19.67	21.34	23.01	4.76	8.22	12.98
25.36	26.07	27.89	29.71	7.93	10.86	18.79
29.04	29.78	31.65	33.62	10.07	12.24	22.31
31.73	32.49	34.38	36.27	11.98	12.93	24.91
37.43	38.20	40.13	42.06	16.50	13.97	30.47
41.56	42.36	44.30	46.26	20.07	14.48	34.55
42.95	43.73	45.69	47.65	21.25	14.66	35.91
43.64	44.42	46.88	48.34	21.85	14.74	36.59
44.06	44.84	46.80	48.76	22.20	14.7»	36.99

skatt samt särskild skatt & förmögenhet.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 3, utvisande statsskatter vid olika procenttal av grundbeloppet för vissa in propositionen.

Den taxerade inkomsten utgöres till

Förmögenheten motsvarar halva den taxerade inkomstens

		Enligt gällande författningar
Taxerad inkomst, kr.	Förmögenhet, kr.	S:a statsskatter1 med statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vid	Därav särskild
		150 % (= förslag i 1936 års statsverks-proposition)	170 % (= beslut av 1935 års riks-dag)	skatt å förmögenhet
2,000 ........	25,000	22: 50	25:50	i
4,000 ........	50,000	122:85	139: 23	—
6,000 ........	75,000	263:42	294: 32	25:00
8,000 ........	100,000	412: 67	458:03	50:00
10,000 ........	125,000	579: 90	639:78	75:00
15,000 ........	187,500	1,169: 83	1,277: 99	175:00
25,000 ........	312,500	2,661: 67	2,882:67	437:50
50,000 ........	625,000	7,659:87	8,219: 59	1,500:00
75,000 ........	937,500	13,899:47	14,878: 75	2,750:00
100,000 ........	1,250,000	20,934:13	22,373: 81	4,250:00
200,000 ........	2,500,000	52,481:73	56,112:93	10,500:00
400,000 ........	5,000,000	122,727: 27	131,716: 79	23,000:00
600,000 ........	7,500,000	197,488:17	212,523:57	35,500:00
800,000 ........	10,000,000	276,496: 67	308,968:19	48,000:00
1,000,000 ........	12,500,000	359,757: 62	388,584: 52	60,500:00
				i procent
2,000 ........	25,000	1.12	1.28	—
4,000 ........	50,000	3.07	3.48	—
6,000 ........	75,000	4.39	4.90	0.42
8,000 ..... ...	100,000	5.16	5.73	0.63
10,000 ........	125,000	5.80	6.40	0.75
15,000 ........	187,500	7.80	8.52	1.17
25,000 ........	312,500	10.64	11.53	1.75
50,000 ........	625,000	15.82	16.44	3.00
75,000 ........	937,500	18.53	19.84	3.67
100,000 ........	1,250,000	20.93	22.37	4.25
200,000 ........	2,500,000	26.24	28.06	5.25
400,000 ........	5,000,000	30.68	32.93	5.75
600,000 ........	7,500,000	32.91	35.42	5.92
800,000 ........	10,000,000	34.66	38.62	6.00
1,000.000 ........	12,500,000	35.98	38.86	6.05

* Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

159

komet- och förmögenhetskonibinationer dels enligt gällande författningar dels enligt
hälften ar arbetsinkomst och till hälften ar kapitalinkomst.

efter 4 % kapitaliserade värde. Ortsavdrag 1,400 kronor.

	E n 1	i g t P	*1 o X) O ■	s i t i o	nen
S:a	statsskatter med bottenskatt vid	Därav
90 %	100 %	125 *	150 *	Tilläggsskatt	Särskild skatt å för-mögenhet	S:a fasta statsskatter
kronor
11:34	12: 60	15:75	18:90	—	—	—
99:07	106: 75	125:93	145:12	—	30:00	30:00
237: 36	254:85	298: 56	342:27	—	80:00	80:00
398:20	428:00	502:50	577:00	—	130:00	130:00
627: 56	672:20	783:80	895:40	20:80	205:00	225:80
1,418:59	1,500:40	1,704:92	1,909:45	289:80	392:50	682:30
3,252: 78	3,403: 00	3,799:55	4,190:10	1,066:80	780:00	1,846:80
8,756:46	9,098:60	9,953:95	10,809: 30	3,622:20	2,055:00	5,677: 20
15,265:44	15,793:50	17,113: 65	18,433:80	6,895:40	3,617:50	10,512:90
22,771:95	23,486:00	25,271:12	27,056: 25	10,915:50	5,430:00	16,345:50
56,444:20	57,902: 00	61,546:50	65,191:00	30,394: 00	12,930:00	43,324:00
129,456: 70	132,402: 00	139,765:25	147,128:50	75,019:00	27,930: 00	102,949: 00
202,469: 20	206,902:00	217,984:00	229,066:00	119,644: 00	42,930:00	162,574: 00
275,481: 70	281,402:00	296,202:75	311,003:50	164,269:00	57,930:00	222,199:00
348,494: 20	355,902:00	374,421: 50	392,941: 00	208.894:00	72,930:00	281,824: 00
av taxerad inkom	st
0.57	0.63	0.79	0.94	—	—	—
2.48	2.67	3.15	3.62	—	0.75	0.76
3.96	4.25	4.98	5.70	—	1.33	1.33
4.98	5.35	6.53	7.21	—	1.63	1.63
6.28	6.72	7.84	8.95	0.21	2.05	2.26
9.46	10.00	11.87	12.73	1.93	2.62	4.56
13.01	13.64	15.20	16.76	4.27	3.12	7.39
17.51	18.19	19.91	21.62	7.24	4.11	11.35
* [20.85	21.06	22.82	24.67	9.20	4.82	14.02
22.77	23.49	25.27	27.06	10.91	5.43	16.34
28.22	28.96	30.77	32.69	15.20	6.46	21.66
32.36	33.10	34.94	36.78	18.78	6.98	25.76
33.74	34.48	36.33	38.18	19.94	7.16	27.09
34.44	35.18	37.02	38.87	20.63	7.24	27.77
34.85	35.69	37.44	39.29	20.89	7.29	28.18

skatt samt särskild skatt å förmögenhet.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Tab. 4, utvisande statsskatter vid olika procenttal av grundbeloppet för vissa förmögenhet
utan

			Även annan	inkomst saknas.
		Enligt gällande författningar
Taxerad inkomst, kr.	Förmögenhet, kr.	S:a statsskatter1 med statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vid	Därav särskild
		150 % (= förslag i 1936 års statsverks-proposition)	170 % (= beslut av 1935 års riks-dag)	skatt å förmögenhet
0	50,000 i			i
	100,000 . 1	5:85	6: 63	_
	150,000	49:75	53:05	25:00
	200,000	105:35	112:73	50:00
	250,000	167:70	180:06	75:00
	375,000	365:08	389:98	175:00
	625,000	841:88	891: 74	437:50
	1,250,000	2,734: 08	2,863:92	1,500:00
	1,875,000	5,087: 92	5,319:42	2,750:00
	2,500,000	7,793:33	8,128:93	4,250:00
	5,000,000	20,434:87	21,312:09	10,500:00
	10,000,000	48,763:33	50,965:41	23,000:00
	15,000,000	79,344: 33	83,142:33	35,500:00
	20,000,000	110,922:82	116,449:88	48,000:00
	25,000,000	143,501:87	150,891:31	60,500:00 \| i promille
0	50,000	—	—	—
	100,000	0.06	0,07	—
	150,000	0.33	0.86	0.17
	200,000	0.53	0.56	0.25
	250,000	0.67	0.72	0.30
	375,000	0.98	1.04	0.47
	625,000	1.35	1.43	0.70
	1,250,000	2.19	2.29	1.20
	1,875,000	2.72	2.84	1.47
	2,500,000	3.12	3.25	1.70
	5,000,000	4.09	4.26 *	2.10
	10,000,000	4.88 i	5.10	2.30
	15,000,000	5.29	5.54	2.37
	20,000,000	5.55	5.82	2.40
	25,000,000	5.74	6.04	2.42

1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämnings -

Kungl. Majlis proposition nr 232- 161

mögenhetsbelopp dels enligt gällande författningar dels enligt propositionen. Föravkastning.

Ortsavdrag 1,400 kronor.

	E n 1	i g t p	"I O o	s i t i o	nen
S:a statsskatter med bottenskatt vid	D ä r a \
90 %	100 %	125 %	150 %	Tilläggsskatt	** Särskild skatt å för-mögenhet	S:a fasta statsskatter
kronor
20:00	20:00	20:00	20:00	—	20:00	20:00
50:00	50:00	50:00	50:00	—	50:00	50:00
90:00	90:00	90: 00	90: 00	—	90:00	90:00
130: 00	130:00	130:00	130: 00	—	130:00	130:00
287: 24	288: 05	290:06	292:07	—	280:00	280:00
612:13	615: 70	624: 62	633: 55	—	580:00	580:00
1,681: 42	1,698: 25	1,740: 31	1,782: 37		1,530:00	1,530:00
3,003: 01	3,038: 90	3,128: 62	3,218:35	—	2,680: 00	2,680= 00
4,550: 20	4,608:00	4,752: 50	4,897: 00	100:00	3,930:00	4,030: 00
12,179: 70	12,325:00	12,688: 25	13,051: 50	942: 00	9,930:00	10,872:00
28,091: 70	28,412:00	29,212:75	30,013: 50	3,279:00	21,930: 00	25,209:00
\| 44,674:70	45,170: 00	46,408: 25	47,646: 50	6,287:00	33,930: 00	40,217: 00
61,857: 70	62,528:00	64,203: 75	65,879: 50	9,895:00	45,930:00	55,825: 00
79,640:70	80,486:00	82,599: 25	84,712:50	14,103:00	57,930:00	72,033: 00
av förmo	senheten.
0.20	0.20	0.20	0.20	—	0.20	0.20
0.33	0.33	0.33	0.33	—	0.33	0.33
0.45	0.45	0.45	0.45	—	0.45	0.45
0.52	0.52	0.52	0.52	—	0.52	0.52
0.77	0.77	0.77	0.78	—	0.75	0.75
0.98	0.99	1.00	1.01	—	0.93	0.93
1.35	1.36	1.39	1.42	—	1.22	1.22
1.G0	1.02	1.66	1.71	—	1.43	1.43
i.82	1.84	1.90	1.96	0.04	1.57	1.61
2.43	2.46	2.64	2.61	0.19	1.98	2.17
2.81	2.84	2.92	3.00	0.83	2.19	2.52
2.98	3.oi	3.09	3.17	0.42	2.26	2.68
3.09	3.12	3.21	3.29	0.49	2.30	2.79
3.19	3.22	3.30	3.39	0.66	2.32	2.88

skatt samt särskild skatt å förmögenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 232. 11

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Tab. 5, utvisande statsskatter vid olika procenttal av grundbeloppet för vissa beskattningsbara
belopp dels enligt gällande författningar, dels enligt propositionen.

Beskatt- ningsbart belopp,	Enligt gällande författ-ningar	Enligt	p r o p o	i t i o n	e n
S:a statsskatter1 med statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vid	S:a inkomst- och förmögenhetsskatt med bottenskatt vid	Därav tilläggs- skatt
kr.	150 %	170 %	90 %	100 %	125 %	150 %
			i kronor
100	4: 50	5:10	3:15	3:50	4:37	5: 25	—
500	22: 50	25:50	15:75	17: 50	21:87	26: 25	—
1,000	45:00	51:00	31:50	35:00	43:75	52:50	—
2,000	90:00	102: 00	63:00	70:00	87:50	105:00	—
4,000	183:33	207: 33	144: 00	160: 00	200:00	240: 00	—
6,000	280:00	316:00	243:00	270:00	337:50	405: 00	—
8,000	386:67	434: 67	369:00	410:00	512:50	615:00	—
10,000	506: 67	566: 67	575: 00	630: 00	767:50	905: 00	80:00
12,000	660: 00	736:00	801:00	870: 00	1,042: 50	1,215: 00	180:00
15,000	905: 00	1,005: 00	1,170: 00	1,260: 00	1,485: 00	1,710:00	360:00
20,000	1,346: 67	1,486: 67	1,835:00	1,960:00	2,272:50	2,585:00	710: 00
25,000	1,888: 33	2,078: 33	2,550:00	2,710:00	3,110: 00	3,510:00	1,110:00
30,000	2,430: 00	2,670: 00	3,265: 00	3,460:00	3,947: 50	4,435: 00	1,510: 00
40,000	3,596: 67	3,936: 67	4,795: 00	5,060: 00	5,722:50	6,385: 00	2,410: 00
50,000	4,996: 67	5,456: 67	6,525:00	6,860: 00	7,697:50	8,535:00	3,510:00
75,000	8,896: 67	9,686: 67	11,150:00	11,660:00	12,935: 00	14,210:00	6.560: 00
100,000	13,063:33	14,203:33	16,375:00	17,060: 00	18,772: 50	20,485:00	10,210:00
150,000	22,730:00	24,670: 00	28,025: 00	29,060:00	31,647:50	34,235:00	18,710:00
200,000	33,146:67	35,986: 67	40,675: 00	42,060:00	45,522: 50	48,985:00	28,210: 00
	i procent av	beskattningsbart belopp
100	4.50	5.10	3.15	3.50	4.37	5.25	—
500	4.50	5.10	3.15	3.50	4.37	5.25	—
1,000	4.50	5.10	3.15	3.50	4.37	5.25	—
2,000	4.50	5.10	3.15	3.60	4.37	5.25	—
4,000	4.58	5.18	3.60	4.00	5 00	6.00	—
6,000	4.67	5.27	4.05	4.50	5.63	6.75	—
8,000	4.83	5.43	4.61	5.13	6.41	7.69	—
10,000	5.07	5.67	5.75	6.30	7.68	9.05	0.80
12,0C0	5.50	6.13	6.67	7.25	8.69	10.12	1.50
15,000	6.03	6.70	7.80	8.40	9.90	11.40	2.40
20,000	6.73	7.43	9.18	9.80	11.36	12.93	3.55
25,000	7.55	8.31	10.20	10.84	12.44	14.04	4.44
30,000	8.10	8.90	10.88	11.53	13.16	14.78	5.03
40,000	8.99	9.84	11.99	12.65	14.31	15.96	6.03
50,000	9.99	10.91	13.05	13.72	15.40	17.07	7.02
75,000	11.86	12.92	14.87	15.55	17.25	18.95	8.75
100,000	13.06	14.20	16.38	17.06	18.77	20.49	10.21
150,000	15.15	16.45	18.68	19.37	21.10	22.82	12.47
200,000	16.57	17.99	20.34	21.03	22.76	24.49	14.11

1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt utjämningsskatt.

366633. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.