Kungl. Maj:ts proposition nr 231 (Proposition 1953:231)

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Kr 231.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken;
given Stockholms slott den 30 april
1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46
kap. 11 § rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ökade möjligheter att, om det i synnerligen vidlyftiga
rättegångsmål blir nödvändigt med uppskov under huvudförhandlingen,
därefter fortsätta denna i stället för att hålla ny huvudförhandling.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 231.

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 40 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Ändrad lydelse.)

43 kap.

11 §.

Huvudförhandlingen skall--—

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande
och hava de domare, som då
sitta i rätten, övervarit den tidiyare
handläygninyen, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny
huvudförhandling hållas.

kan ske.

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande,
må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, där ej i synnerligen
vidlyftigt mål rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten — — — hans utevaro.

46 kap.

Huvudförhandlingen skall----

Återupptages målet till slutlig
handläggning inom två veckor från
dagen för första förhandlingens avslutande
och hava de domare, som då
sitta i rätten, övervarit den tidigare
handläggningen, må huvudförhand -

§•

är nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition ni 231.

(Nuvarande lydelse.) (Ändrad lydelse.)

lingen fortsättas. I annat fall skall ny nerligen vidlyftigt mål rätten med
huvudförhandling hållas. hänsyn till utredningens beskaffen het

eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att i stället
fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten---i 45 kap. 15 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 231.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 april 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angånde jämkning
av rättegångsbalkens bestämmelser om förutsättningarna för hållande
av fortsatt huvudförhandling samt anför därvid följande.

Nyligen gjorda erfarenheter från några mycket omfattande rättegångar
har föranlett kritik av vissa bestämmelser i nya rättegångsbalken. Särskilt
har man riktat anmärkning mot att domstolarna kan bli nödsakade att upprepa
vidlyftiga rättegångar, om det blir erforderligt med uppskov under mera
än två veckor på grund av att en tilltalad eller någon ledamot av rätten är
sjuk eller eljest förhindrad deltaga i rättegången. Denna fråga har upptagits
till behandling i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, över
promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt
och riksåklagarämbetet ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges
häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt för Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagaren har vid sitt yttrande fogat yttranden från ordförandena
i föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

Rättegången är enligt nya rättegångsbalken i samtliga instanser präglad
av grundsatserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Rättegångens
muntlighet innebär att det material som skall utgöra grundval för
domen skall framläggas för rätten i muntlig form. På detta muntligen framlagda
material skall avgörandet omedelbart grundas. För att detta skall vara
möjligt erfordras att den förhandling, vid vilken materialet framlägges, kan
slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i vart fall vid rätlegångstill -

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

tällen, som ligga varandra så nära i tiden att rättens uppfattning om vad som
förekommit ännu är ogrumlad, när målet avgöres. En viktig förutsättning
härför är att denna förhandling, som i rättegångsbalken kallas huvudförhandling,
vederbörligen förberedes. Detta sker i brottmål i regel vid en av
polismyndighet eller åklagare ledd förundersökning, i tvistemål däremot
under en av rätten ledd muntlig eller skriftlig förberedelse.

I 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, lika för tvistemål
och brottmål, att dom skall, om huvudförhandling ägt rum, grundas å vad
som förekommit vid huvudförhandlingen; i domen må ej deltaga domare,
som ej övervarit hela huvudförhandlingen. På grund av hänvisningar i 17
kap. 12 § och 30 kap. 10 § gäller vad sålunda stadgats om dom också om
slutligt beslut, d. v. s. beslut, varigenom rätten på annat sätt än genom avgörande
av den anhängiggjorda saken skiljer denna från sig.

Stadganden om huvudförhandling har givits i 43 kap. såvitt angår tvistemål
och i 46 kap. såvitt angår mål, vari föres allmänt åtal. Rörande övriga
brottmål ges stadganden i 47 kap. väsentligen genom hänvisningar till 46
kap.

Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § gäller såsom allmän regel för såväl
tvistemål som brottmål, att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå
utan avbrott. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas endast under vissa
särskilt angivna förutsättningar. Först nämnes de fall då huvudförhandling
ägt rum enligt 3 § första stycket i nämnda båda kapitel. I dessa fall har
det egentligen förelegat hinder för huvudförhandling, men denna har påbörjats
därför att man kunnat antaga att förhandlingen skulle kunna fortsättas
vid senare rättegångstillfälle utan ny huvudförhandling och dessutom en
uppdelning av förhandlingen funnits kunna ske utan olägenhet för utredningen.
Det har således då redan från början avsetts att målet skulle slutföras
vid ett senare rättegångstillfälle. Vidare må uppskov meddelas, om efter
handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt
för utredningen. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas,
så snart lämpligen kan ske. För brottmål stadgas dessutom f46 kap. 11 §),
att om den tilltalade är häktad, förhandlingen skall återupptagas inom en
vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats
därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

Om uppskov meddelas, kan den vidare handläggningen bli antingen en
fortsatt huvudförhandling eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas i
andra stycket av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §:

»Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.»

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen får uppskov i
de i 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § nämnda fallen ej meddelas, såvida det ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

kan antagas, att den fortsatta handläggningen kan ske vid fortsatt huvudförhandling.
Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling framgår
av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §, vilka har följande lydelse:

»Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder
därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.»

Från föreskriften om upptagande på nytt vid ny huvudförhandling av förut
upptagen bevisning har för ett särskilt fall gjorts ett undantag. Sålunda
stadgas i 41 a § sinnessjuklagen att därest beslut om sinnesundersökning
meddelats först sedan målet förekommit vid huvudförhandling, erfordras
ej vid ny huvudförhandling att tidigare upptagen bevisning ånyo upptages,
såframt ej särskilda skäl äro därtill.

Ur förarbetena till rättegångsbalken.

Rörande förutsättningarna för fortsatt huvudförhandling anförde processlagberedningen
under 43 kap. 11 §:

Därest--— uppskov med huvudförhandlingen är oundgängligen nöd vändigt,

bör målet om möjligt åter upptagas inom sådan tid, att rättens
ledamöter kunna antagas vid den senare förhandlingen säkert minnas vad
vid den tidigare förhandlingen förekommit. Företages målet ånyo inom dylik
tid, kan detta material omedelbart läggas till grund för domen, och den
nya förhandlingen behöver omfatta endast den ytterligare utredning, som
erfordras. Fn förutsättning härför är, att vid den senare förhandlingen ej
deltager någon domare, som icke övervarit den tidigare förhandlingen. Den
omständigheten, att vid den tidigare handläggningen någon domare haft
säte i rätten, som ej är närvarande vid den senare, hindrar däremot ej, att
förhandlingen på angivna sätt fortsättes. Äger uppskjuten förhandling rum
senare än nu nämnts eller har ny domare tagit säte i rätten, måste materialet
från den tidigare förhandlingen i regel förebringas ånyo. Av denna ordning
följer —• •—■ — att då vid upprop av målet finnes, att förhandlingen ej
kan slutföras i ett sammanhang, huvudförhandling dock må äga rum, om
målet kan återupptagas inom nu ifrågavarande tid. Skulle längre uppskov
bliva erforderligt, måste huvudförhandlingen i allmänhet inställas. Angående
längden av den tid, inom vilken förhandlingen utan nytt framläggande
av materialet bör få fortsätta, kunna delade meningar råda. Processkommissionen
föreslog en tid av sju dagar. Såsom framhållits i flera av de avgivna
yttrandena torde denna tid emellertid vara alltför kort. Särskilt vid häradsrätt,
där nämnd skall deltaga, måste, om bestämmelserna om fortsättande av
förhandlingen skola få någon egentlig betydelse, tiden göras längre. Då enligt
föreliggande förslag bevisningen skall protokolleras i större omfattning
än processkommissionen förutsatt, ha även möjligheterna att bevara processmaterialet
ökats. Å andra sidan kräver omedelbarheten, att icke tiden bestämmes
så lång, att prövningen ej kan ske i huvudsak på grund av domarens
minnesbild av handläggningen utan måste till övervägande del grun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

das å den skriftliga uppteckningen. En utväg vore att i varje fall överlämna
åt rätten att med hänsyn till utredningens beskaffenhet bestämma tidens
längd. Denna ordning är emellertid förenad med betydande olägenheter.
Den skulle vara svår att tillämpa och skulle kunna föranleda olika praxis
vid skilda domstolar; den skulle även innebära fara för att uppskovsväsendet
vinner insteg. Frågan, huruvida förhandlingen skall fortsättas eller ny
handläggning skall äga rum, har för övrigt sin största betydelse med avseende
å bevisningens förebringande, och i detta hänseende ger 13 § rätten
viss befogenhet att förfara efter omständigheterna. Även då ny förhandling
hålles, kan sålunda rätten stundom föreskriva, att någon del av bevisningen
ej behöver upptagas ånyo ulan kan förebringas genom protokollet. Med hänsyn
till nu anförda omständigheter har i förslaget tiden bestämts till två
veckor. Uppskjuten förhandling, som äger rum inom denna tid och utan
att ny domare tagit säte i rätten, har i förslaget benämnts fortsatt förhandling.
Eljest föreligger ny förhandling. Av bestämmelsen rörande fortsatt förhandling
framgår, att även då målet uppskjutes mera än en gång den slutliga
handläggningen måste påbörjas inom två veckor från den första förhandlingens
slut. Vare sig fråga är om fortsatt eller ny huvudförhandling,
skall denna utsättas att äga rum så snart lämpligen kan ske med beaktande
av att syftet med uppskovet vinnes.

I processlagberedningens förslag hade 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §
samma lydelse som gällande lag utom såtillvida att bevis förklarades skola
upptagas ånyo vid ny huvudförhandling, »om ej sådant upptagande finnes
sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet».
Beredningen anförde i motiven under 43 kap. 13 §:

Vid fortsatt huvudförhandling, d. v. s. då målet återupptages inom två
veckor från den första förhandlingens slut och rättens sammansättning är

oförändrad, kan---vad vid den tidigare förhandlingen förekommit

utan vidare läggas till grund för avgörandet. Handläggningen kan därför anknyta
till den tidigare behandlingen och begränsas till det nya material,
som är att tillgå. Om det finnes lämpligt, kan emellertid rätten förordna,
att redogörelse skall lämnas för vad förut förekommit eller att visst material
skall ånyo förebringas.

Enligt processkommissionens förslag skulle, då uppskjutet mål ej företogs
till handläggning senast å sjunde dagen efter den, då handläggningen
avbröts, hela handläggningen upprepas. Hade protokoll förts rörande bevisning,
som upptagits vid den föregående handläggningen, skulle dock protokollet
få användas som bevis, såvida ej rätten för målets utredning funne
nödvändigt, att bevisningen ånyo upptoges, och detta kunde ske. Protokoll
över syn skulle dock alltid kunna användas som bevis. I åtskilliga av de avgivna
yttrandena gjordes anmärkningar mot kommissionens förslag i denna
del. Därvid framhölls bland annat, att de föreslagna reglerna, som säkerligen
skulle bliva svåra att upprätthålla, i viss män vore ägnade att äventyra
utredningen samt att de skulle i hög grad fördyra rättegången och medföra
ökat besvär för rätten och parterna. Riksdagen uttalade i denna fråga,
att en föreskrift om upprepande av förhandlingen vore ett av de verksammaste
medlen att trygga koncentration i förfarandet och att i detta hänseende
viss frihet borde medgivas domstolarna att förfara på lämpligaste sätt.
I föreliggande förslag har frågan om förhandlingens upprepande i viss mån
kommit i annat läge, då ny huvudförhandling erfordras, allenast om upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

skovet varit längre än två veckor och vidare all muntlig bevisning skall upptagas
i protokollet. Med hänsyn till dessa omständigheter torde riksdagens
önskemål lämpligen kunna tillgodoses genom att vid ny huvudförhandling
målet skall företagas till fullständig handläggning och att bevis, som upptagits
vid den tidigare förhandlingen, skall upptagas ånyo, om ej sådant
upptagande finnes sakna betydelse i målet eller skulle medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet. Då bevis ej upptages ånyo, skall det förebringas
genom föredragning av protokoll eller andra handlingar rörande
bevisupptagningen. Huruvida förnyat upptagande saknar betydelse, har rätten
att bedöma med hänsyn till bevisningens beskaffenhet och övriga omständigheter
i målet. Om t. ex. sakkunnig, som hörts muntligen, härvid
bekräftat ett av honom avgivet skriftligt utlåtande och besvarat de frågor,
som funnits erforderliga, eller om parterna ej haft något att erinra mot de
uppgifter, som lämnats av ett vittne, torde i regel bevisningen utan skada
för utredningen kunna förebringas genom protokollet. Hänsyn måste även
tagas till hur lång tid, som förflutit från bevisupptagningen. Äger den nya
förhandlingen rum inom jämförelsevis kort tid därefter, kan rätten i viss
utsträckning taga hänsyn till vad vid den omedelbara bevisupptagningen
förekommit, även om detta ej framgår av protokollet. Stadgandet får nämligen
icke leda till att bevisprövningen sker enbart på grund av protokollet.
Har huvudförhandlingen uppskjutits mera än en gång och har ny huvudförhandling
blivit erforderlig därför att längre tid än två veckor förflutit
mellan den första förhandlingens slut och målets upptagande till slutlig
förhandling, måste även materialet från den mellanliggande förhandlingen
upprepas.

I propositionen erhöll förevarande lagrum den lydelse lagtexten utvisar.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian uttalas att kritiken mot tvåveckorsregeln i
43 kap. It § och 46 kap. 11 § särskilt avsett den situation som uppkomme,
om i ett mycket vidlyftigt mål ett avbrott av en eller annan anledning —
t. ex. domares eller parts sjukdom — måste ske, när endast en mindre del
av handläggningen återstode, eller om i ett sådant mål rätten uppsköte
handläggningen för särskild utredning genom sakkunnig — läkarundersökning,
blodprov, kriminalteknisk undersökning — och avbrottet härför
måste bli något längre än två veckor, eller om det bleve erforderligt med
mer än ett uppskov och målet icke kunde upptagas till slutlig handläggning
inom två veckor från första förhandlingens avslutande. Även med beaktande
av de möjligheter till begränsning av förhandlingen, som enligt lag finns
vid ny huvudförhandling, kunde en sådan i nu avsedda fall innebära besvär,
kostnader och andra olägenheter, som knappast stode i rimlig proportion
till vad som vunnes genom en upprepning och som därför måste te
sig stötande.

Det syntes på grund härav böra övervägas, anföres vidare i promemorian,
om det icke vore möjligt att något lätta på ovillkorligheten hos förevarande
tidsgräns. Härom uttalas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Förutsatt att man icke efterger kravet på alt de domare, som sitta i rätten
vid den senare förhandlingen, skola ha övervarit den tidigare handläggningen,
synes det icke böra föranleda betänkligheter att ge rätten möjlighet
att för sällsynta undantagsfall något överskrida tidsgränsen. Såsom framgår
av det föregående uttalade processlagberedningen i detta hänseende, att en
utväg vore att i varje fall överlämna åt rätten att med hänsyn till utredningens
beskaffenhet bestämma tidens längd, men ansåg beredningen denna utväg
vara förenad med betydande olägenheter, enär den skulle vara svår att
tillämpa, föranleda olika praxis vid skilda domstolar och innebära fara för
att uppskovsväsendet vunne insteg. Med hänsyn till vikten av de principer,
främst omedelbarhetsprincipen, varå förevarande stadganden grundas,
torde man ej heller kunna ifrågasätta att införa en sådan regel. En mera
begränsad jämkning synes emellertid — med de erfarenheter man nu har
från fem års tillämpning av rättegångsbalken — ej behöva medföra några
risker för missbruk. Det bör erinras att det även med den nuvarande tvåveckorsregeln
kan förekomma att det förflyter avsevärd tid, kanske månader,
mellan huvudförhandlingens början och domen och att en förskjutning

1 undantagsfall av tidsgränsen för fortsatt huvudförhandling därför icke har
någon så avgörande betydelse. Om längden av en rättegång beror på att denna
avser eu mängd olika brott, kan det visserligen under vissa omständigheter
vid ett nödtvunget avbrott gå att undvika olägenheterna av tvåveckorsregeln
genom att rätten meddelar dom rörande de brott, som hunnit behandlas,
och med stöd av 45 kap. 3 § särskiljer återstoden till ny huvudförhandling,
men dessa möjligheter stå icke alltid till buds, och ifrågavarande olägenheter
kunna dessutom tänkas uppstå även när det icke är fråga om flerfaldig
brottslighet.

Såsom en lämplig lösning anges i promemorian att, med bibehållande av
huvudregeln i 43 kap. It § andra stycket och 46 kap. It § andra stycket,
därtill foga ett stadgande av innehåll, att huvudförhandling må fortsättas,
även om handläggningen återupptages senare än inom två veckor från dagen
från första förhandlingens avslutande, under förutsättning att rätten med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
finner synnerliga skäl därtill. Om förutsättningarna för undantagsregelns
tillämpning uttalas i promemorian:

Målets vidlyftighet bör väl icke i och för sig anses utgöra en sådan särskild
omständighet som kan motivera att man underlåter att efter ett längre
uppskov än två veckor företaga målet till ny huvudförhandling. Ju vidlyftigare
målet är, desto större anledning kan tydligen föreligga att kräva en
sammanhängande handläggning utan långa uppskov. Men för den händelse
det vidlyftiga målet tilldelats särskild domare eller domstolsavdelning som
uteslutande arbetsuppgift, är tydligen risken mindre för att ett uppskov som
är något längre än två veckor skall föranleda att rättens minnesbild av tidigare
framlagt processmaterial blir utsuddad, och därför bör del ej vara uteslutet
att tillämpa undantagsregeln även beträffande vidlyftiga mål. Som
förut antytts har det främst varit risken för nödtvungna avbrott i vidlyftiga
mål som ansetts föranleda behov av undantagsregeln.

Det framhålles uttryckligen i promemorian att del bör vara eu förutsättning
för fortsatt huvudförhandling också vid längre uppskov atl alla domarna
övervarit den tidigare förhandlingen. Med hänsyn till stadgandet i 17 kap.

2 § och 30 kap. 2 § all domare, som ej övervaril hela huvudförhandlingen, ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

må deltaga i domen, har det dock ej ansetts vara erforderligt med särskild
föreskrift härom. Det uttalas vidare att det ifrågasatts att i annat hänseende
göra undantagsregelns tillämplighet beroende av domstolens sammansättning
och t. ex. ej tillåta överskridande av tvåveckorstiden om nämnd
deltager i handläggningen. Något behov av en sådan regel föreligger emellertid
ej enligt promemorian. Däri understrykes slutligen att undantagsstadgandet
givetvis bör tillämpas mycket restriktivt och att det alltid bör vara
en förutsättning att fortsatt huvudförhandling icke medför påtagliga olägenheter
i jämförelse med ny huvudförhandling.

Den föreslagna ändringen föreslås böra genomföras så snart som möjligt.

Promemorian är åtföljd av förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap.
It § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Yttrandena över promemorian.

I samtliga gttranden över promemorian tillstyrks i princip en jämkning
av tvåveckorsregeln. Av flera remissinstanser framhålles
emellertid betydelsen av att grunderna för den nya rättegångsordningen
icke rubbas; de nya reglerna böra därför betraktas som rena undantagsbestämmelser
för sådana fall där avsteg från tvåveckorsregeln är ofrånkomligt.

Behovet av lagändring i enlighet med promemorieförslaget understrykes
kraftigast av stgrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som anför: Den

nuvarande ovillkorliga regeln om att ny huvudförhandling skall
hållas, därest målet ej återupptages till slutlig handläggning inom två
veckor från dagen för första förhandlingens avslutande, bygger på den
uppfattningen att omedelbarheten kräver att icke tiden mellan förhandlingarna
blir så lång att prövningen ej kan ske i huvudsak på grund av
domarens minnesbild av handläggningen utan måste till övervägande del
grundas på skriftlig uppteckning. Denna princip äger utan tvivel sin riktighet.
Emellertid lär erfarenheten att minnesbilden av vad som förekommit
vid en handläggning kvarstår med tillräcklig tydlighet även sedan
längre tid än 14 dagar förflutit från den första handläggningens avslutande.
I de ej så sällan förekommande fall då beslut om sinnesundersökning
meddelas först sedan målet förekommit till huvudförhandling dröjer
det som regel flera månader innan målet på nytt kan återupptagas. Vid den
förnyade handläggningen har det emellertid visat sig att minnesbilden av
vad som förekommit vid den första handläggningen ofta står så klar för
domaren och nämndemänen att en återupprepning av vad som förekommit
vid den tidigare förhandlingen framstår såsom tröttande och onödig.
En olägenhet av den nuvarande ordningen föreligger även vid de tillfällen
då fortsatt huvudförhandling icke kan utsättas till nästa ting därför att
detta på grund av mellankommande helgdag infaller senare än inom två
veckor.

Med den erfarenhet styrelsen sålunda har tvekar styrelsen för sin del
icke att ansluta sig till det föreliggande förslaget och uttrycka sin uppfattning
att ett bestämt behov föreligger att lätta på ovillkorligheten hos den
nuvarande tidsgränsen. Styrelsen vill dock understryka önskvärdheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

möjligheten för rätten att överskrida tidsgränsen icke begränsas så snävt
som motiven men ej lagtexten synas föranleda då i motiven talas om sällsynta
undantagsfall.

Styrelsen tillägger att det också kan ifrågasättas om icke i lagtexten
bör närmare angivas vilka omständigheter som må föranleda till att fortsatt
huvudförhandling utsättes till dag efter tvåveckorstidens utgång.

Även Svea hovrätt tillstyrker förslaget samt yttrar därvid följande.

I vår gällande rättegångsordning äro omedelbarhet och koncentration
två viktiga grundprinciper, vilka särskilt för den på fri bevisteori grundade
sanningsprövning, som numera råder, äro av största betydelse. Dessa
båda principer äga nära samband med varandra, i det att omedelbarhetens
tillämpning i hög grad beror på förhandlingens koncentration. Eftersom
endast domarens omedelbara iakttagelser få läggas till grund för domen,
måste domaren, då målet avgöres, hava i färskt minne allt vad som förekommit
under förhandlingen. Ett uppehåll i denna kan medföra en förskjutning
till förmån för de senare intrycken och svårigheten att sammanhålla
och överblicka förhandlingen i dess helhet ökas med uppehållets
längd.--- —

I fråga om vissa mål synas emellertid den stadgade tidsfristen av två
veckor för fortsatt huvudförhandling vid sådana händelser, som exemplifieras
i den remitterade promemorian, kunna medföra sådana avsevärda
kostnader, besvär och olägenheter genom att ny huvudförhandling måste
hållas med upprepning av vad som tidigare förevarit under processen, att
ett hänsynstagande till dessa omständigheter i undantagsfall — särskilt
då viss domare eller domstolsavdelning tilldelats ett mål som uteslutande
arbetsuppgift — bör föranleda möjlighet till uppskov om längre tid än två
veckor för fortsatt huvudförhandling.

Med hänsyn till det anförda får hovrätten tillstyrka den föreslagna lagändringen.
Hovrätten vill emellertid understryka, att det föreslagna stadgandet
bör betraktas som en undantagsbestämmelse, betingad av praktiska
hänsyn, samt att de för rättegångsbalken grundläggande principerna
om omedelbarhet och koncentration ej få anses tillbakasatta genom detsamma.
De skäl, som under förarbetena till rättegångsbalken anförts mot
uppskov om längre tid än två veckor för fortsatt huvudförhandling, gälla
alltjämt med oförminskad styrka och en lagregel av föreslaget innehåll
måste därför tillämpas mycket restriktivt.

Ordförandena i de tre åklagar föreningarna tillstyrker utan reservationer
förslaget.

Också enligt riksåklagarämbetets mening utgör de föreslagna lagändringarna
en lämplig lösning av de i promemorian angivna svårigheterna.
Ämbetet tillstyrker därför att ändringarna genomföres. Emellertid ifrågasätter
ämbetet om det icke blir nödvändigt med en på särskilt sätt anordnad
kontroll över undantagsregelns tillämpning i praktiken. Ämbetet
anför härom:

Även om de i rättsvården verksamma organen under den tid rättegångsbalken
varit i tillämpning blivit helhjärtat övertygade om värdet och vikten
av förfarandets koncentration, torde man emellertid icke helt kunna
bortse från risken att, genom uppmjukningen av tvåveckorsregeln i 4.''? kap.
It § och 40 kap. It § rättegångsbalken, det gamla uppskovssystemet i en
eller annan domstol kan komma att blomma upp igen. Ämbetet anser det

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

tillrådligast, att — åtminstone för en övergångstid — något slag av kontroll
skapas mot att en sådan utveckling vinner insteg. Enligt 17 kap. 9 § och
30 kap. 7 g i processlagberedningens förslag skulle för såväl tvistemål som
brottmål gälla den regeln, att, om i underrätt eller hovrätt dom ej meddelades
inom två veckor, anmälan därom med uppgift om anledningen till
uppskovet skulle göras av underrätt till hovrätten och av hovrätt till Kungl.
Maj :t. Liknande föreskrifter om anmälningsskyldighet funnos i andra
bestämmelser i processlagberedningens förslag för sådana fall, där huvudförhandling
utsattes att hållas efter viss angiven tidrymd. På grund av
vissa erinringar från lagrådets sida kommo nämnda föreskrifter om anmälningsskyldighet
icke att upptagas i det till riksdagen remitterade förslaget.
Ämbetet vill under hänvisning till det förut anförda förorda, att de
nu föreslagna bestämmelserna kompletteras med föreskrifter om anmälningsskyldighet
motsvarande dem, som upptogos i processlagberedningens
förslag. Dylika föreskrifter torde kunna utfärdas i administrativ ordning
och upphävas, när erfarenheten ådagalägger, att de föreslagna bestämmelserna
tillämpas endast i den begränsade omfattning som avsetts.

En särskild anledning att införa en dylik anmälningsskyldighet anser
ämbetet ligga i svårigheten att bedöma, vilken inverkan den föreslagna
uppmjukningen av förutsättningarna för hållande av fortsatt huvudförhandling
kan komma att få för de i 41 a § sinnessjuklagen angivna fallen,
alltså där beslut om sinnesundersökning meddelats, sedan målet förekommit
till huvudförhandling. Motiven till det nu framlagda förslaget
tyda visserligen på att man icke har räknat med att undantagsregeln skulle
komma att tillämpas i sinnesundersökningsfallen. Redan den omständigheten,
att skuldfrågan i realiteten, om också icke formellt, måste vara avgjord,
innan beslut om sinnesundersökning meddelas, gör emellertid, att
det för domstolen många gånger måste framstå som onödig formalism att
hålla ny huvudförhandling, när målet återupptages efter avslutad sinnesundersökning.
Ämbetet är för sin del icke berett att nu taga ställning till
frågan, om det skulle vara eu önskvärd utveckling, att i sinnesundersökningsfallen
i större utsträckning än nu sker den fortsatta handläggningen
ägde rum vid fortsatt huvudförhandling. Ämbetet har emellertid velat peka
på att den föreslagna bestämmelsen sannolikt — trots motiven — kommer
att bli aktuell i dessa fall och att en icke förutsebar utveckling på detta
område kan komma att äga rum.

Göta hovrätt yttrar:

Det framlagda förslaget innebär otvivelaktigt ett avsteg från de grundprinciper,
på vilka det nya rättegångsförfarandet vilar. Hovrätten hyser
därför stora betänkligheter mot förslaget. Såsom i promemorian framhållits
kunna emellertid stundom under ett måls handläggning situationer
uppstå, vilka föranleda uppskov av sådan längd, att målet icke kan återupptagas
förrän mer än två veckor förflutit från dagen för första förhandlingens
avslutande. Om ett dylikt avbrott endast obetydligt överstiger den
nuvarande tidsgränsen, kan det måhända i vissa fall framstå såsom mindre
tillfredsställande, att ny huvudförhandling ovillkorligen måste hållas.

Enligt hovrättens förmenande borde det närmare utredas, huruvida en
ändring av bestämmelserna om fortsatt huvudförhandling verkligen är
nödvändig och, därest så skulle befinnas vara fallet, hur olägenheterna av
ett avbrott på något mer än två veckor i handläggningen lämpligen bör undanröjas.
Denna utredning borde, anför hovrätten, ske inom 1951 års rättegångskommitté.
Därefter fortsätter hovrätten:

Iiungl. Maj:ts proposition nr 231.

Om det emellertid anses oundgängligen nödvändigt att, redan innan rättegångskommittén
verkställt dylik utredning, lagstiftningsvägen söka avhjälpa
de olägenheter, varom här är fråga, genom att såsom föreslagits något
vidga möjligheterna för fortsatt huvudförhandling, måste dock denna lösning
betraktas såsom ett provisorium i avbidan på resultatet av rättegångskommitténs
utredning. I promemorian har anförts, att det föreslagna stadgandet
bör tillämpas mycket restriktivt och att det alltid bör vara en förutsättning
att fortsatt huvudförhandling icke medför påtagliga olägenheter i
jämförelse med ny huvudförhandling. Det synes hovrätten angeläget, att den
förutsättningen kommer till klarare uttryck i lagtexten än som skett.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomnre erinrar om att den rättegångsordning,
som infördes genom nya rättegångsbalken vilar på principerna
om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet och att
införandet av dessa principer ansågs vara ett stort framsteg för vår rättsordning.
Vid den diskussion, som ägt rum om erfarenheterna av den nya rättegångsordningen
och om de ändringar som på grund därav kan vara påkallade,
har, framhåller styrelsen, icke ifrågasatts riktigheten av dessa principer;
tvärtom hade det ofta framhållits att eventuella ändringar icke skulle beröra
rättegångens grundvalar. Styrelsen anför vidare;

Det i promemorian framlagda förslaget innebär ett avsteg från principen
om rättegångens koncentration — låt vara att avsteg från principen skulle
få ske endast av »synnerliga skäl» och vid »särskilda omständigheter». Upprätthållandet
av principen om rättegångens koncentration är icke något självändamål.
Koncentrationen utgör i själva verket en förutsättning för tillämpningen
av omedelbarheten. Domaren kan icke grunda sin dom omedelbart
på vad som förekommit under rättegången, om däri förekommer avbrott av
mera väsentlig varaktighet. En jämkning av bestämmelserna om huvudförhandlingens
koncentration innebär vidare risk för återgång till det tidigare
tillämpade uppskovssystemet, vilket allmänt ansågs vara klart förkastligt.

Enär den föreslagna ändringen sålunda berör en av de centrala bestämmelserna
i rättegångsbalken, anser styrelsen icke att förslaget hör genomföras
om icke mycket tungt vägande skäl kan åberopas för detsamma. Enligt
styrelsens mening hade olägenheterna av de nuvarande uppskovsreglernas
utformning varit begränsade. I tvistemål hade några olägenheter av tvåveckorsregeln
knappast förmärkts. I brottmål hade vissa svårigheter förekommit,
men dessa hade huvudsakligen varit begränsade till den situationen
att, sedan beslut om sinnesundersökning av den tilltalade meddelats efter
hållen huvudförhandling, ny huvudförhandling blivit nödvändig, när resultatet
av sinnesundersökningen efter mera än två veckors tid förelegat.
Här förelåge enligt styrelsens åsikt otvivelaktigt ett behov av uppmjukning
av tvåveckorsregeln. Några betänkligheter häremot syntes knappast kunna
anföras, eftersom beslutet om sinnesundersökning föreginges av ett övervägande
av bevisningen i målet. Beslut om sinnesundersökning finge nämligen,
om gärningen ej erkänts, meddelas endast om övertygande bevisning
förehragts. Beslutet om sinnesundersökning kunde därför med visst fog sägas
innebära en deldom i skuldfrågan. Alt under dylika förhållanden den komplettering
av utredningen i målet som sinnesundersökningen innehure före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

bringades först efter något mera än två veckors förlopp syntes som regel icke
innebära någon fara för att domen icke komme att grundas på domarens
omedelbara intryck av vad vid huvudförhandlingen förekommit.

Det behov av en uppmjukning av tvåveckorsregeln som sålunda förelåge
motiverade dock, fortsätter styrelsen, icke en så långt gående ändring som
den i promemorian föreslagna. Det vore tillräckligt om — sedan tiden för
sinnesundersökning bragts i överensstämmelse med sinnessjuklagens bestämmelser
— en förlängning av tvåveckorsfristen genomfördes för detta speciella
fall. En sådan specialregel syntes lämpligen ha sin plats i 41 a § sinnessjuklagen.

Styrelsen kommer emellertid därefter till frågan om handläggningen av
mål av synnerlig vidlyftighet. Styrelsen vill icke bestrida att i sådana mål
under vissa omständigheter tvåveckorsregeln kan medföra hart när oöverstigliga
svårigheter. Även detta är emellertid, anför styrelsen, ett specialfall,
som icke motiverar en så allmänt avfattad lagändring som den i promemorian
föreslagna. Lagändringen bör därför enligt styrelsens mening formuleras
med sikte på just det problem den avser att lösa. Måhända vore det
lämpligt att erforderliga särbestämmelser för mycket stora mål upptoges i en
särskild lag i avbidan på reglernas omprövning i ett större sammanhang.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vitsordar att erfarenheten givit vid
handen att tvåveckorsregeln stundom kan föranleda olägenheter, som icke
står i rimlig proportion till vad som vinnes genom hållande av ny huvudförhandling.
Styrelsen, som ansluter sig till den i promemorian uttalade
uppfattningen att det icke bör föranleda betänkligheter att ge rätten möjlighet
att i sällsynta undantagsfall något överskrida tidsgränsen, finner därför
en uppmjukning av den ovillkorliga tvåveckorsregeln välmotiverad. Å andra
sidan är det, framhåller styrelsen, ur rättssäkerhetssynpunkt av vikt att
uppmjukningen icke sker på sådant sätt, att möjlighet öppnas för långt gående
avsteg från de principer, framför allt omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna,
på vilka förfarandet enligt rättegångsbalken är uppbyggt.
Styrelsen erinrar om att bestämmelserna i 43 kap. 11 § andra stycket och 46
kap. 11 § andra stycket vilar på den i och för sig oomtvistligt riktiga tanken
att en dom icke kan få grundas på vad som förekommit vid en handläggning,
som ligger så långt tillbaka i tiden, att domstolen ej längre har någon klar
minnesbild av vad som förekommit. Den omständigheten att även med den nuvarande
tvåveckorsregeln lång tid kan förflyta mellan huvudförhandlingens
början och domen utgör enligt styrelsens åsikt i och för sig icke något skäl
att införa bestämmelser, som möjliggör än längre tidsutdräkt. Nämnda omständighet
synes styrelsen snarare böra föranleda en undersökning av möjligheterna
att genom vissa ändringar i rättegångsbalken förkorta den tid som
måste förflyta mellan huvudförhandlingens början och domen. Trots sin
principiellt välvilliga inställning till promemorieförslaget finner sig styrelsen
dock icke kunna godtaga den i promemorian framlagda lagtexten. Härom
anför styrelsen:

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Ehuru de i promemorian gjorda uttalandena ge vid handen att förslaget
åsyftar att för sällsynta undantagsfall möjliggöra att tidsgränsen något överskrides,
har den föreslagna lagtexten utformats på ett sådant sätt, att bestämmelserna
enligt styrelsens mening icke innebära tillräckliga garantier
mot alltför vittgående avsteg från koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna.
Särskilt finner styrelsen betänkligt att förslaget öppnar möjlighet för
hur många och hur långa uppskov som helst.

Styrelsen hemställer därför om en överarbetning av förslaget i syfte att
ernå säkrare garantier mot en alltför vidsträckt tillämpning.

I två yttranden — av Göta hovrätt och styrelsen för stadsdomarföreningen
— framföres erinringar mot att i promemorians lagtext ej influtit den i 43
kap. 11 § och 46 kap. 11 § nu intagna föreskriften att vid fortsatt huvudförhandling
samtliga rättens ledamöter skall ha övervarit den tidigare handläggningen.
Hovrätten uttalar att borttagandet av föreskriften skulle kunna
leda till tvekan om nödvändigheten av att samma domare som tidigare suttit
i rätten skall deltaga även vid den senare handläggningen. Styrelsen vitsordar
att föreskriften på grund av stadgandena i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §
är onödig men finner det likväl mindre lyckligt att vid en hastigt genomförd,
partiell ändring av rättegångsbalken även vidtaga redaktionella ändringar.

Göta hovrätt vill ifrågasätta om icke de föreslagna ändringarna bör medföra
att också föreskriften i 30 kap. 7 § andra stycket att dom beträffande
häktad person skall meddelas senast inom två veckor, också bör något uppmjukas.

Promemorieförslaget berör icke frågan om förutsättningarna för
uppskovs meddelande. Denna beröres emellertid i två av yttrandena.
Sålunda anför styrelsen för häradshövdingeföreningen — i samband
med att styrelsen ifrågasätter om icke bestämmelserna om hållande av
fortsatt huvudförhandling bör tagas upp till förnyat övervägande av 1951
års rättegångskommitté — att därvid jämväl bör ytterligare övervägas hur
det skall förfaras för att motväga olägenheterna av att någon i rätten deltagande
domare under handläggningen av ett mål på grund av sjukdom eller
av annan sådan anledning blir förhindrad att vidare deltaga i målets handläggning.
Spörsmålet behandlas utförligt av riksåklagarämbetet som anför:

I 43 kap. 2 § och 46 kap. 2 § rättegångsbalken angivas vissa fall, när huvudförhandlingen
skall inställas och utsättas till annan dag. Av en jämförelse
med 1 § i ett vart av nämnda kapitel framgår, att dessa bestämmelser
uteslutande avse att reglera förhållandena i samband med påbörjandet av
huvudförhandlingen. De fall, när avbrott får göras i en redan påbörjad huvudförhandling,
regleras däremot i 43 kap. 11 § första stycket och 46 kap.
11 § första stycket. Som skäl för uppskov angives där — bortsett från de fall,
när huvudförhandlingen påbörjats ehuru redan då visst hinder förelegat mot
målets företagande till slutlig handläggning — att efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.

Det torde emellertid vara tydligt, att uppskovsbestämmelserna i 43 leap.
11 § första stycket och 46 ka]). 11 § första stycket härutöver måste vara tilllämpliga
i vissa fall, som knappast gå in under ordalagen i nämnda lagrum.
Ämbetet åsyftar de fall, när ledamot av rätten (juristdomare eller nämnde -

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 231.

man), åklagare eller försvarare på grund av sjukdom eller av annan anledning
måste utebli från huvudförhandlingen och uteblivandet medför ett
absolut hinder mot handläggningens fortsättande. Sådant hinder föreligger
väl praktiskt taget alltid, när åklagare eller försvarare uteblir. Hindret är
också absolut, när domstolsledamot (juristdomare eller nämndeman) uteblivit
och uteblivandet medfört, att rätten icke längre är domför (t. ex. den
fjärde hovrättsledamoten eller sjunde nämndemannen blir sjuk). Viss tvekan
kan däremot råda beträffande frågan, om domstolen kan anses ha laglig
rätt att jämlikt nyssnämnda lagrum förordna om uppskov i det fall, att domstolsledamotens
uteblivande icke omedelbart medför, att rätten icke längre
är domför. Denna fråga synes vara av stor praktisk betydelse, vilket torde
framgå av följande exempel: En huvudförhandling, som kan beräknas pågå
under flera månader, har påbörjats med deltagande av nio nämndemän. Efter
någon tid drabbas först en och därefter ännu en av nämndemännen av sjukdom,
som under någon veckas tid omöjliggör deltagande i huvudförhandlingen.
Eftersom rätten är domför med endast sju nämndemän, fortsättes
huvudförhandlingen trots sjukdomsfallen utan avbrott. När huvudförhandlingen
lider mot sitt slut och endast sju nämndemän äro kvar inträffar ytterligare
ett sjukdomsfall. Nu föreligger tydligen ett absolut hinder mot huvudförhandlingens
fortsättande, och uppskov måste alltså ske. Blir den sist
insjuknade nämndemannen borta någon längre tid eller dör han, står rätten
i den situationen, att ny huvudförhandling måste hållas med alla de olägenheter,
som äro förknippade med ett upprepande av hela förfarandet från början.
Dessa olägenheter hade kunnat undvikas, om rätten redan vid det första
sjukdomsfallet uppskjutit huvudförhandlingen för att sedan vederbörande
nämndeman tillfrisknat upptaga målet till fortsatt huvudförhandling.

Av det anförda exemplet torde framgå, att i vidlyftiga mål, i vilka handläggningen
måste sträcka sig över längre tid, svåra olägenheter kunna uppkomma,
om rätten icke har möjlighet att förordna om uppskov i sådana
fall, varom här är fråga, nämligen när en ledamot av rätten uteblivit utan
att ledamöternas antal därigenom omedelbart nedgår under det för domförhet
föreskrivna. Ämbetet är för sin del närmast benäget att anse, att,
även med nu gällande bestämmelser, möjlighet finnes att förordna om uppskov
i ett sådant fall, åtminstone om risk föreligger, att med hänsyn till huvudförhandlingens
omfattning nytt sjukdomsfall kan leda till bristande
domförhet och därmed till huvudförhandlingens definitiva inställande. Skulle
emellertid den av ämbetet nu antagna tolkningen av 43 kap. 11 § första
stycket och 46 kap. 11 § första stycket — vilken uppenbarligen innebär en
pressning av ordalagen i lagrummen — icke vara riktig, är det tydligt att en
skyndsam lagändring är av nöden.

Kiksåklagarämbetet och styrelsen för advokatsamfundet upptager också
frågan om en jämkning av bestämmelserna i 45 kap. 3 § om handläggning
i en rättegång av samtidigt väckta åtal för flera
brott. I båda yttrandena yrkas att rätten bör äga möjlighet att särskilja
dylika mål, vilket den med nuvarande lagregler icke kan.

Departementschefen.

Under den tid av drygt fem år som förflutit sedan vår nya rättegångsordning
trädde i tillämpning har de huvudgrunder på vilka den bygger vunnit
en allt mera allmän anslutning. Även de som vid reformens genomförande
var kritiskt inställda har övertygats om dess fördelar, och det torde numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

bland dem som bär att i det praktiska livet tillämpa rättegångsordningen
knappast finnas någon som önskar det gamla systemet åter. En naturlig sak
är emellertid att en så omfattande och delvis djupt ingripande reform icke
kan i alla delar redan från början vara så utformad att det icke efter någon tid
visar sig erforderligt med vissa jämkningar i detaljfrågor, önskemål om dylika
jämkningar framfördes ganska snart efter reformens ikraftträdande, och när
det ansågs att tillräcklig erfarenhet vunnits tillkallades år 1951 särskilda
sakkunniga — 1951 års rättegångskommitté — för att verkställa en översyn.
I direktiven för kommittén uttalades att de grundprinciper på vilka den
nya rättegångsordningen vilade befunnits riktiga och att de icke finge underkastas
någon omprövning. Huvudsynpunkterna vid utredningen borde i stället
vara att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav eftersträva praktiska
förenklingar och förbättringar. Kommittén, vars arbete fortgår, har avlämnat
ett flertal förslag i skilda ämnen som delvis redan föranlett lagstiftning.
På framställning har kommittén erhållit tillstånd att inom kort till tryckning
avlämna ett delbetänkande med ytterligare ändringsförslag.

Med anledning av den diskussion som på sista tiden uppkommit i frågan,
huruvida den nya rättegångsordningen är lämpligt utformad med hänsyn till
handläggningen av särskilt vidlyftiga mål, har jag under hand uppdragit
åt rättegångskommittén att särskilt undersöka hur därmed kan förhålla sig
och att framlägga förslag till eventuellt erforderliga lagändringar och andra
åtgärder. Enligt vad kommitténs ordförande uppgivit för mig har kommittén
vid ett nyligen hållet sammanträde haft en ingående överläggning i ämnet
och diskuterat skilda däri ingående problem. För att icke förrycka kommitténs
arbetsprogram och fördröja det nyss nämnda planerade betänkandet
har kommittén emellertid sett sig nödsakad att något uppskjuta den fortsatta
behandlingen av frågan om de vidlyftiga målen. Av denna anledning
har jag låtit inom departementet utreda om några åtgärder beträffande dessa
borde skyndsamt vidtagas och, därest de krävde lagstiftning, föranleda
proposition redan vid vårsessionen av årets riksdag.

I den departementspromemoria, som i enlighet härmed upprättats, framlägges
förslag till vissa ändringar i de lagrum i rättegångsbalken som reglerar
frågan om förutsättningarna för hållande av fortsatt
huvudförhandling. Nu gäller, att om uppskov meddelas i mål
som upptagits till huvudförhandling, målet skall återupptagas till slutlig
handläggning vid fortsatt huvudförhandling inom två veckor från dagen för
första förhandlingens avslutande, överskrides denna tid av två veckor skall
ny huvudförhandling hållas, vilket i princip innebär att hela huvudförhandlingen
får tagas om från början. Denna tvåveckorsregel föreslås jämkad så
att rätten även om tvåveckorsfristen överskrides i särskilda undantagsfall
skall få handlägga målet vid fortsatt huvudförhandling och således slippa
omtagningen. Förutsättning härfötr skall vara att rätten med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter finner synnerliga
skäl därtill.

Det är enligt min mening uppenbart att de grundläggande principerna
2 llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. .Yr 231.

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

för vår nya rättegångsordning bör lämnas orubbade, något som jag också
framhållit i direktiven för 1951 års rättegångskommitté. För en rättegångsordning
med dessa grundprinciper är det ett livsvillkor att långa och upprepade
uppskov undvikas. Sådana leder till långsamhet i rättskipningen och
ökad skriftlighet, hindrar tillämpningen av en fri bevisprövning och medför
säkerligen drygare kostnader både för de enskilda parterna och för det
allmänna. Bestämmelserna om uppskov under huvudförhandling måste därför
vara synnerligen restriktiva. Ur dessa synpunkter har man att se den
nyssnämnda s. k. tvåveckorsregeln. Denna innebär emellertid ej i första
hand en begränsning av uppskovens antal och längd, ehuru den hindrar att
ett uppskov kan meddelas på mera än två veckor och att, om flera uppskov
förekommer, dessas sammanlagda längd, mellanliggande huvudförhandlingsdagar
inräknade, överstiger två veckor. Regeln begränsar i stället den tid
som må förflyta från avbrottet i huvudförhandlingen eller, om flera uppskov
förekommit, från det första avbrottet till återupptagandet av målet till
slutlig handläggning.

Denna konstruktion har uppenbarligen vissa svagheter och gör att regeln
kan komma att verka mycket ojämnt. Ett par exempel må nämnas. Om uppskov
meddelas endast en gång, kan uppskovet få räcka två veckor. Därest
först ett uppskov göres under fyra dagar och därefter huvudförhandling
hålles under sex dagar samt nytt uppskov blir nödvändigt, kan detta få bli
endast av ett par dagars varaktighet (den exakta längden kan anges endast
under förutsättning att man vet hur mellankommande sön- och helgdagar
infaller). Och om efter ett första uppskov på en dag huvudförhandling hållits
under minst tio dagar, kan överhuvud ej vidare uppskov meddelas.

Riskerna är uppenbarligen mycket stora att i en exceptionellt vidlyftig process
två eller flera avbrott i huvudförhandlingen, om ock helt korta, kan bli
erforderliga med så långt mellanrum att tvåveckorsregeln omöjliggör fortsatt
huvudförhandling. Skulle det kritiska avbrottet inträffa mot slutet av
huvudförhandlingen, skulle tydligen olägenheterna av en upprepning från
början av denna kunna bli synnerligen betydande. Tvånget till upprepning
kan, framför allt om det sista avbrottet varit helt kort, te sig som en oförsvarlig
formalism. En återupprepning i en dylik situation av huvudförhandlingen
måste man därför söka undvika, om detta överhuvud taget är
möjligt utan att äventyra de förut berörda grundprinciperna för vår rättegångsordning.
Som nämnts i redogörelsen för gällande rätt medger lagen
nu den förenklingen att bevis, som upptagits vid den tidigare förhandlingen
behöver upptagas ånyo vid den nya huvudförhandlingen endast om sådant
upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.
Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom uppläsning av
protokollsanteckningar och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
Denna förenklingsregel är uppenbarligen ej tillräcklig. Någon möjlighet att
underlåta sakframställning ges ej och uppläsningen av t. ex. vittnesutsagorna
ur protokollet kan bli mycket tidsödande och tröttande, särskilt om
upptagning därav skett genom stenogram eller fonogram.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Det förslag till lösning som framlagts i promemorian och som i princip
vunnit anslutning från remissmyndigheternas sida synes mig anvisa en
framkomlig väg att, i avbidan på rättegångskommitténs allmänna översyn
av frågan om behandlingen av vidlyftiga mål, komma till rätta med problemen.
I vissa yttranden har mot förslaget sådant det utformats i den vid
promemorian fogade lagtexten riktats den anmärkningen, att det ej vore
tillräckligt restriktivt och att det ej med erforderlig tydlighet avgränsade de
mål, vari undantagsregeln skulle få tillämpas. Som exempel må nämnas att
styrelsen för stadsdomarföreningen avvisat tanken på en undantagsregel av
allmän räckvidd, ehuru styrelsen förklarat sig kunna godtaga en sådan för
mål av synnerlig vidlyftighet. Också styrelsen för advokatsamfundet och
riksåklagarämbetet har framställt krav på garantier mot en alltför vidsträckt
tillämpning av undantagsregeln. Det av riksåklagarämbetet väckta förslaget
att man borde föreskriva skyldighet för domstol att i varje särskilt fall till
närmast högre instans anmäla, när undantagsregeln toges i bruk, anser jag
mig dock icke kunna biträda. Jag kan därvid åberopa väsentligen samma
skäl som föranledde att ett liknande förslag om anmälningsskyldighet vid
längre uppskov med meddelande av dom avvisades vid nya rättegångsbalkens
tillkomst.

I promemorian anföres att måls vidlyftighet icke i och för sig kan anses
utgöra en sådan särskild omständighet som kan motivera att man underlåter
att efter ett längre uppskov än två veckor företaga målet till ny huvudförhandling,
eftersom det är desto större anledning att kräva en sammanhängande
handläggning utan långa uppskov ju vidlyftigare målet är. Det
framhålles emellertid också att under särskilda omständigheter, såsom att
målet tilldelats särskild domare eller domstolsavdelning, risken kan vara
mindre för att ett något längre uppskov föranleder att rättens minnesbild
av det framlagda materialet blir mindre skarp. Olägenheterna av tvåveckorsregeln
är dock så gott som uteslutande förknippade med mål av en
alldeles särskild vidlyftighet. Jag anser därför att undantaget från regeln
bör begränsas till att avse just vidlyftiga mål. De från stadsdomarhåll framförda
önskemålen torde därmed vara tillgodosedda. De farhågor som i övrigt
anförts för en alltför vidsträckt tillämpning av undantagsregeln torde
också med denna begränsning av regeln ha förlorat det väsentliga av sitt
reella underlag. De mål som är av den vidlyftighet att undantagsregeln bör
kunna bli tillämpad därå är nämligen lyckligtvis utomordentligt få. Och om
ett mål under alla förhållanden kräver handläggning vid huvudförhandling
under flera månader, kan knappast någon större olägenhet vållas av att
huvudförhandlingen på grund av uppskov jämlikt undantagsregeln förlänges
ytterligare några veckor. Med den angivna begränsningen av undantagsregeln
kommer den i några remissyttranden väckta frågan om regelns tilIlämpning
i sinnesundersökningsfallen i allmänhet att förlora sin aktualitet.
Undantagsregelns utformning i övrigt i promemorieförslaget anser jag mig
kunna biträda med allenast någon formell jämkning.

I ett par yttranden har framställts erinringar i anledning av att i pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

memorieförslaget ej medtagits det nu stadgade villkoret för hållande av huvudförhandling
att de domare som vid återupptagandet sitter i rätten övervarit
den tidigare handläggningen. Då detta stadgande emellertid på skäl
som anförts i promemorian uppenbarligen är överflödigt, finner jag ej anledning
att på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

Som förut påpekats berör promemorieförslaget icke frågan om förutsättningarna
för uppskovs meddelande. Jag anser mig icke
i stånd att utan närmare utredning bedöma om dessa förutsättningar bör
vidgas. Beträffande den av riksåklagarämbetet upptagna frågan huruvida
rätten har möjlighet att förordna om uppskov i sådana fall då en ledamot av
rätten uteblivit utan att ledamöternas antal därigenom nedgår under domfört
antal — särskilt tänker man givetvis på förhinder för den åttonde och
nionde nämndemannen i nämndmål — vill jag emellertid göra det uttalandet
att det synes mig som om enligt gällande lag någon sådan möjlighet
icke föreligger. Frågan om en ändring i denna del torde böra upptagas av
1951 års rättegångskommitté.

Göta hovrätts förslag om en jämkning av stadgandet om tiden för
meddelande av dom i mål mot häktad anser jag ej behöva
upptagas i förevarande sammanhang utan kunna lämnas åt 1951 års rättegångskommitté
att närmare utreda. Detsamma gäller det i ett par yttranden
framförda förslaget om ändring av reglerna om handläggning i en
rättegång av samtidigt väckta åtal.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt efter
utfärdandet.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag
till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 kap.

11 §.

Huvudförhandlingen skall---kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, där ej i vidlyftigt mål rätten
med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skål att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten — ---hans utevaro.

46 kap.

11 §.

Huvudförhandlingen skall---är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande, må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling hållas, där ej i vidlyftigt mål rätten
med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skål att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten---i 45 kap. 15 § sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kangl. Maj:ts proposition nr 231.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 april
1953.

Närvarande:

justitieråden Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg,
justitierådet Sjöwall.

Enligt lagrådet den 29 april 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 24 april 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46
kap. 11 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet B. Lassen.

Lagrådet yttrade:

Förutsättningarna för uppskov med påbörjad huvudförhandling äro enligt
nya rättegångsbalken starkt begränsade. Bestämmelserna härom, framför
allt den s. k. tvåveckorsregeln i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §, voro under
förarbetena föremål för ingående prövning. För att de grundläggande
principerna för den nya rättegångsordningen — muntlighet, koncentration
och omedelbarhet — skulle kunna genomföras och upprätthållas fann man
det angeläget att genom konkret utformade lagstadganden i hög grad inskränka
möjligheterna till uppskov i rättegångsförfarandet sedan huvudförhandling
påbörjats. Dessa stadganden äro alltså mycket betydelsefulla,
och det är uppenbart att ändringar på detta område böra vidtagas endast
om starka skäl kunna åberopas och efter grundligt övervägande av eventuella
återverkningar på tillämpningen av nämnda huvudprinciper. En återgång,
även i mindre skala, till den äldre rättegångsordningens uppskovssystem
bör under alla förhållanden hindras.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall — i avbidan på en allmän
översyn av frågan om behandling av vidlyftiga mål — tvåveckorsregeln
i viss utsträckning kunna åsidosättas i sådana mål. Av departementschefens
uttalanden framgår, att den föreslagna undantagsbestämmelsen är
avsedd att tillämpas endast i de fåtaliga fall där målet är av alldeles särskild
vidlyftighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Det är otvivelaktigt att tvåveckorsregeln i rättegångar av ifrågavarande
beskaffenhet är ägnad att medföra vissa praktiska svårigheter, och dess
konsekvenser kunna säkerligen, såsom departementschefen utvecklat, i en
del fall te sig mindre tilltalande. Mot tanken att en uppmjukning av regeln
må vara önskvärd synes därför i princip intet vara att erinra. Men det ligger
stor vikt uppå att uppmjukningen icke sker på sådant sätt att upprätthållandet
av sagda grundprinciper äventyras.

Lagrådet har icke blivit övertygat om att ej det remitterade förslaget innefattar
avsevärda risker i sådant hänseende. Syftet att tillåta avvikelse
från tvåveckorsregeln blott i rena undantagsfall — då ett mål är av extraordinärt
omfång -— har icke kommit till uttryck i lagtexten. Undantagsbestämmelsen
skall träda i tillämpning, när fråga är om ett »vidlyftigt» mål.
Enligt vedertagen terminologi torde därmed snarast förstås mål av stor, men
icke för den skull exceptionellt stor omfattning. Ej heller i övrigt synas förutsättningarna
för rätt att frångå huvudregeln, så allmänt angivna som de
äro, vara tillräckligt snävt avfattade. Det lägges helt i domstolens hand att
bedöma, huruvida med hänsyn till särskilda omständigheter synnerliga skäl
föreligga för att fortsatt huvudförhandling hålles i stället för ny sådan. Under
dessa förhållanden måste befaras att man i praxis —- förr eller senare
— komme att göra bruk av undantagsbestämmelsen, i ett vida större antal
fall än som åsyftats och kan anses försvarligt. Sker så, kunna de indirekta
skadeverkningarna, när det gäller upprätthållandet av den nya rättegångsordningens
principer i stort, bliva betydande. Denna risk föreligger jämväl
om förslaget skulle skärpas därhän att undantagsbestämmelsen finge avse
allenast mål av synnerlig vidlyftighet. Såsom synnerligen vidlyftiga kunna
lätteligen komma att betraktas även sådana mål av visserligen ansenlig
omfattning, för vilka bärande skäl att göra avsteg från nya rättegångsbalkens
allmänna reglering av uppskovsmöjligheterna alldeles icke föreligga.

I hög grad betänkligt är ytterligare att, såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund
under remissbehandlingen erinrat, man beträffande mål
för vilka undantagsbestämmelsen skall gälla medgiver avvikelse från de
vanliga uppskovsreglerna i snart sagt vilken utsträckning som helst, allenast
med den inskränkning som följer av domstolens skälighetsprövning.
En huvudförhandling skulle i ett vidlyftigt mål — oaktat just i ett sådant
behovet av koncentration är särskilt framträdande — kunna uppskjutas
gång efter annan och handläggning utan förnyat upptagande av
processmaterialet äga rum vid en lång rad av skilda rättegångstillfällen, i
likhet med vad som till men för rättskipningen ofta förekom under äldre
rättegångsbalkens tid. Ej heller skulle någon begränsning av själva uppskovstiden
gälla; månadslånga uppehåll mellan handläggningarna av målen
bleve tänkbara. Att på detta sätt den nya rättegångsordningens grundläggande
principer skulle kunna i realiteten helt åsidosättas lärer vara
tydligt. Särskilt måste den viktiga synpunkten beaktas, alt med hänsyn till
de vidsträckta uppskovsmöjligheterna intresset att åstadkomma den omsorgsfulla
förberedelse, som utgör betingelse för en koncentrerad handlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

ning, kan betänkligt försvagas. Den föreslagna lagändringen sträcker sig
följaktligen jämväl i nu berörda avseende vida längre än de till stöd för
densamma åberopade motiven förestava.

Det må tilläggas att de processuella olägenheter av tvåveckorsregeln, som
kunna yppas i extraordinärt vidlyftiga mål och som lagförslaget avser att
motverka, i stor utsträckning kunna undvikas genom utnyttjande av de
resurser som redan gällande stadganden i rättegångsbalken ställa till förfogande.
Lagrådet syftar här, beträffande tvistemål, på möjligheten att
meddela deldom eller mellandom (17 kap. 4 och 5 §§, jfr ock 42 kap. 13
och 20 §§) ävensom att, sedan flera mål enligt 14 kap. 6 § förenats till
handläggning i en rättegång, åter särskilja målen, samt, såvitt angår brottmål,
på möjligheten att uppdela handläggningen av flera åtal, som ej väckts
samtidigt, på skilda rättegångar (45 kap. 3 och 14 §§ samt 47 kap. 24 §;
se jämväl 22 kap. 5 §). Måhända bör övervägas huruvida genom lagändring
förutsättningarna för att på ett eller annat sätt uppdela ett omfattande
brottmål i flera rättegångar må kunna vidgas. Och det kan vara påkallat
att, såsom ock är avsett, även i övrigt undersöka behovet av särskilda
processuella regler för de fall då en rättegång kräver en mycket långvarig
huvudförhandling. Härvid torde tillika böra prövas i vilken mån det på
grund av numera vunna erfarenheter kan anses erforderligt att genom lagändring
eller organisatoriska åtgärder, eller bådadera, förbättra förberedelseförfarandet
på sådant sätt att detta helt kan fylla sin betydelsefulla uppgift
att möjliggöra en i egentlig mening koncentrerad handläggning vid
domstolarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig lagrådet icke kunna tillstyrka
det föreliggande lagförslaget.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 april 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 april 1953 remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken.

Föredraganden anför följande.

Som jag nämnde vid remissen till lagrådet har förevarande lagstiftningsärende
aktualiserats av att kritik framförts mot de bestämmelser i rättegångsbalken
soin reglerar möjligheterna att meddela uppskov i vidlyftiga
rättegångar. Lagrådet har, i likhet med alla andra som haft att yttra
sig i ärendet, vitsordat att bestämmelserna icke är tillfredsställande
utan tarvar en uppmjukning. Emellertid har lagrådet icke ansett sig kunna
tillstyrka det remitterade lagförslaget, därför att detta skulle lämna domstolarna
möjlighet att i alltför stor utsträckning meddela uppskov och därigenom
äventyra de viktiga grundprinciper varpå vår nya rättegångsordning
bygger, främst koncentrationen.

Självfallet är det även enligt min mening nödvändigt att bevara nyssnämnda
grundprinciper, vilkas vikt och betydelse jag understrukit vid lagrådsremissen.
Man måste emellertid söka komma till rätta med det praktiska
problemet, att uppskovsreglerna försvårar eller rentav hindrar genomförandet
av exceptionellt vidlyftiga rättegångar. En process av den omfattning
att huvudförhandlingen kräver en eller flera månaders tid kan man
med nuvarande uppskovsregler vara viss om att kunna genomföra endast
under särskilt gynnsamma omständigheter. Om nämligen rätten i början av
förhandlingen beslutat ett uppskov, måhända av endast en dags varaktighet,
är rätten, sedan förhandlingen därefter pågått i tio dagar, förhindrad att
meddela ytterligare uppskov om än aldrig så kort. Skulle då mot slutet av
huvudförhandlingen rättens ordförande, den tilltalade eller annan få för:i
Uihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 231.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

hinder någon dag och förhandlingarna i anledning därav få inställas, måste
följaktligen hela rättegången tagas om från början. Detta är uppenbarligen
icke tillfredsställande.

Lagrådet har antytt — liksom jag också gjort vid lagrådsremissen — att
vissa andra utvägar än en jämkning av uppskovsreglerna är tänkbara. Man
har beträffande tvistemål hänvisat till möjligheterna att meddela deldom
eller mellandom, att hålla särskild huvudförhandling rörande sådan del av
saken som må avgöras särskilt och att, om flera mål förenats till gemensam
handläggning, åter särskilja målen. I fråga om brottmålen, som i detta
sammanhang torde vara mest aktuella, har lagrådet erinrat om att rättegångsbalken
ger möjlighet att uppdela handläggningen av flera åtal under
förutsättning att de ej väckts samtidigt och att till särskild rättegång utskilja
skadeståndstalan om sådan föres i brottmål. Emellertid är dessa möjligheter
tydligen icke tillräckliga. Lagrådet antyder också att man skulle
kunna giva ökade möjligheter att uppdela ett omfattande brottmål i flera
delar. Visserligen torde de nuvarande reglerna i rättegångsbalken, som
tvingar domstolen att företaga flera åtal till gemensam handläggning så
snart de väckts samtidigt, icke vara fullt tillfredsställande utformade, men
man synes dock icke genom en ändring på denna punkt kunna lösa alla de
problem som uppkommer i särskilt stora rättegångar med åtal för många
brott. De straffrättsliga principer som kräver ett enhetligt bedömande av fler1''aidig
brottslighet kan hindra ett avdömande brott för brott; påföljdens riktiga
bestämmande kräver nämligen att alltför långt gående uppdelning av
målet undvikes.

Lagrådet nämner slutligen även, att det kan vara erforderligt att förbättra
förberedelseförfarandet så att detta bättre kan tillgodose kravet på koncentration
i rättegångarna. Därmed berör lagrådet ett problem som utan tvekan
är synnerligen betydelsefullt, och det ingår i rättegångskommitténs åligganden
att ägna sin uppmärksamhet åt detsamma. Problemet gäller också åklagarorganisationens
uppbyggnad och är således mycket omfattande; vilka lösningar
som därvid kunna vara praktiskt möjliga är tydligen i dagens läge
icke gott att säga.

Visserligen är det alltså tänkbart, att vissa andra reformer skulle kunna
bidraga till lösandet av de svårigheter de exceptionellt stora rättegångarna
erbjuder. Såsom förut nämnts ingår detta problem bland rättegångskommitténs
uppgifter. Det är också kommittén obetaget att i ett större sammanhang
ompröva den här föreslagna lagändringens lämplighet. Men det synes uppenbart
att eventuellt blivande reformer i varje fall icke förrän efter avsevärd
tid kan skapa tillfredsställande anordningar för att lösa de föreliggande svårigheterna.
Jag vill också framhålla, att samtliga andra remissinstanser i
princip anslutit sig till förslaget.

Enligt min mening föreligger således ett påtagligt behov av en lagändring.
Närmast ligger därvid till hands att, såsom föreslagits i departementspromemorian,
möjliggöra vissa undantag från den s. k. tvåveckorsregeln. Den har i
remissyttrandena allmänt erkänts vara mindre lämplig såsom en yttersta

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

begränsning av möjligheterna att efter uppskov fortsätta huvudförhandlingen
utan att vara nödsakad att taga om denna från början.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra i princip vidhålla det till
lagrådet remitterade förslaget. I anledning av den kritik som framställts mot
den till lagrådet remitterade lagtexten torde emellertid en jämkning böra
vidtagas i denna. Av formuleringen bör således direkt framgå att undantagsregeln
är avsedd att tillämpas endast i synnerligen vidlyftiga mål, varmed
jag avser mål vari huvudförhandlingen kan befaras räcka en eller flera
månader. Först om ett mål är av denna vidlyftighet, är riskerna för att tvåveckorsregeln
kan hindra ett genomförande av huvudförhandlingen verkligt
påtagliga och endast i ett sådant mål blir olägenheterna av en tvungen omtagning
från början av hela rättegången så betydande att de motiverar en
undantagsregel. Därest denna begränsas till nu avsedda mål, kan dess skadliga
inverkan på koncentrationen rimligtvis icke bliva av den beskaffenheten
att den kan åberopas som ett skäl mot regeln. Om ett mål för sin handläggning
kräver en eller flera månader, blir tydligen en förskjutning på
ytterligare ett par veckor i allmänhet helt betydelselös för möjligheten att
hålla det hela aktuellt. I dylika fall har ju redan själva processmaterialets
vidlyftighet omöjliggjort en sådan koncentration av förhandlingen som avses
i rättegångsbalken.

Lagrådet har särskilt åberopat ett uttalande av advokatsamfundet, enligt
vilket den föreslagna undantagsregeln medgåve avvikelse från de vanliga
uppskovsreglerna i snart sagt vilken utsträckning som helst, allenast med
den inskränkning som följde av domstolens skälighetsprövning. Häremot
kan emellertid anföras att lagförslaget icke på något sätt rubbar rättegångsbalkens
bestämmelser om vad som må utgöra skäl till uppskov. Reglerna
härom är mycket restriktiva och det synes knappast kunna antagas att det i
en rättegång skulle kunna föreligga laga anledning till ofta återkommande
tidsobegränsade uppskov.

För att skapa ytterligare garantier mot att ett uppskovssystem vinner insteg
genom den föreslagna undantagsregeln är jag nu med hänsyn till vad
lagrådet anfört, trots vissa betänkligheter, beredd att upptaga en tanke på
särskilda kontrollföreskrifter som framfördes under remissbehandlingen av
departementspromemorian men som jag vid lagrådsremissen avvisade. Jag
avser sålunda att, om lagförslaget antages, föreslå en föreskrift om skyldighet
för underrätterna — de domstolar för vilka det nu behandlade spörsmålet
har sin egentliga aktualitet — att till vederbörande hovrätt göra anmälan
varje gång undantagsregeln blir tillämpad. Härigenom kan hållas en
fortlöpande kontroll över att tillämpningen av denna regel begränsas till de
speciella fall, för vilka den är avsedd, och att den icke tillgripes i andra mål.
Med det utomordentligt snäva tillämpningsområde som undantagsregeln erhåller
kommer det icke att bliva någon betungande anmälningsskyldighet
som ålägges underrätterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Föredraganden hemställer att det i enlighet med det anförda jämkade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier.

. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531202

Stockholm 1953