Kungl. Maj:ts proposition nr 230 (Proposition 1948:230)

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Jir 230.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.; given Stockholms slott den
2 april 1948.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogade

1) förslag till tryckfrihetsförordning; samt

2) förslag till ändrad lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt
70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

i propositionen framlägges förslag till en helt ny tryckfrihetsförordning.
Genom uppställning och formuleringar skiljer sig denna avsevärt från den
nu gällande 1812 års tryckfrihetsförordning. Rättsreglernas innehåll bygger
däremot i allt väsentligt på hävdvunna grundsatser. Den grundläggande
principen, att missbruk av tryckfriheten får beivras endast genom åtal vid
domstol och att andra administrativa ingripanden än sådana som hänföra
sig till åtalet icke äro tillåtna, har kommit till tydligare uttryck. Konfiskation
utan rättegång, som nu kan förekomma i vissa undantagsfall, avskaffas.
Det skall över huvud taget icke vara tillåtet för myndighet eller annat allmänt
organ att på grund av skriftens innehåll hindra dess tryckning, utgivning
eller spridning bland allmänheten annat än genom de åtgärder

1 Bi haag till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 230.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

som äro medgivna i tryckfrihetsförordningen. Till skydd för nyhetsförmedlingen
föreslås ett stadgande om att det skall stå envar fritt att för
offentliggörande i tryckt skrift lämna meddelande till dess författare, utgivare
eller redaktion. Vissa undantag från denna rätt föreslås dock i syfte
att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa fall samt av ärekränkningsbrott
mot enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften.

Enligt förslaget skall juryn i tryckfrihetsmål bibehållas men dess befogenheter
ändras på så sätt att juryns utlåtande skall vara bindande endast
om det går ut på att skriften icke är brottslig; är utlåtandet fällande, skall
även domstolen pröva skriftens brottslighet. Tryckfrihetsmålen skola i regel
upptagas av en rådhusrätt inom varje län. Jurymännen väljas länsvis för
fyra år av landsting och stadsfullmäktige i städer, vilka icke deltaga i
landsting. Av de 24 jurymän som sålunda utses skall en tredjedel bestå av
personer som äro eller varit nämndemän vid allmän underrätt. Juryn i målet
tillsättes genom uteslutning och lottning bland dessa jurymän; parternas
rätt att själva utse jurymän har alltså icke bibehållits.

Frågan om införande av en genmälesrätt enligt utländsk förebild har
undersökts men ej föranlett förslag; däremot föreslås att rättelse, som på
lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom, skall beaktas vid bestämmande
av påföljd för tryckfrihetsbrott.

Reglerna om allmänna handlingars offentlighet överensstämma i huvudsak
med de år 1937 antagna bestämmelserna härom. Närmare föreskrifter
meddelas om formerna för s. k. hemligstämpling av hemlig handling.

Bestämmelser föreslås för att möjliggöra ingripanden enligt allmän lag
mot spridningen av pornografiska och andra skadliga skrifter till barn och
ungdom.

Även för krigstid skall enligt förslaget gälla förbud mot censur och andra
rent administrativa ingripanden mot tryckta skrifter. Däremot föreslås
att domstol under krig skall kunna meddela utgivningsförbud för periodisk
skrift såsom påföljd för vissa, genom framställning i skriften förövade
grova brott, nämligen högförräderi, uppror, krigsförräderi och spioneri. Sådant
förbud skall gälla under viss av domstolen utsatt tid, högst sex månader;
provisoriskt förbud i avbidan på domstolens beslut meddelas av chefen
för justitiedepartementet, innan åtal väckts.

Den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommittén skall enligt
förslaget icke bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Förslag

till

Tryckfrihetsförordnin g.

1 KAP.

Om tryckfrihet.

1 §•

I överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för
en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och
en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till
skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning
föreskrivet, för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare
eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

2 §.

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot
tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på
grund av tryckt skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna
förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten.

3 §.

För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan
ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer kunna tilltalas
eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras
eller läggas under beslag.

4 §.

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller
eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i
åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre
fria än fälla.

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med
missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt
beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens
kännedom.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 230.

5 §•

Denna förordning äger tillämpning allenast å skrift, som framställts i
tryckpress. Till skrift hänföres karta, ritning eller bild, även om den ej åtföljes
av text.

6 §•

Tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses
utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt;
vad nu sagts gälle dock icke myndighets tryckta handlingar, som skola hållas
hemliga.

7 §•

Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt
skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas
med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen,
samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften
meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

8 §•

Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock obetaget
att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta
privilegier, varje gång på högst tjugu år.

Om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska
verk eller verk av bildande konst, soin tillkommer upphovsmannen
till sådant verk, gälle vad i lag är stadgat.

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet.

1 §•

Till främjande av det i föregående kapitel nämnda syftet med en allmän
tryckfrihet skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri
tillgång till alla allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana
inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och
dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande
och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas
behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig
säkerhet, anständighet och sedlighet.

I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga angivas
de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hållas
hemliga.

2 §■

Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller
bild.

3 §.

Med statsmyndighet förstås i detta kapitel statsdepartementen, försvarets
kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,
utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och
inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.

Med kommunalmyndighet förstås i detta kapitel alla till kommunal styrelse
eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter,
styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer
jämte underlydande verk och inrättningar.

4 §.

Minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts
allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande,
skall ej hos myndigheten anses som allmän handling, öm ej uppteckningen,
sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits
för förvaring.

5 §•

Handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till
myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen
eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför
sig.

Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses
upprättade, då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och
därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten
justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra
sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats
eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten
slutbehandlat.

6 §•

Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligt tillkännagivande
skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före
den tidpunkt, som bestämts för öppnandet.

Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgat skall
avkunnas eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteckningar,
som hänföra sig till sådant beslut, skola anses upprättade, först då
beslutet avkunnats eller expedierats.

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens
revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i
ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upprättade,
först då det ärende protokollen avse hos myndigheten slutförts och,
såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts.

7 §•

Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å
exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev eller
skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till
myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål.
Angående tillhandahållande av handlingar som nu nämnts gälle
vad särskilt är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

8 §•

o Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller
så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning
på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd avgift
erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling
på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan
hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle
rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i
kommunallag eller eljest särskilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för
utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför
möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder
därav tillhandahallas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den
delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av
handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som
är hemlig.

9 §.

Framställning om allmän handlings utbekommande göres hos den myndighet,
där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas.

Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd
viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handlingens
utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av
myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång,
i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar
befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär,
frågan hänskjutas till myndigheten.

Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses
i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 §
andra stycket.

10 §.

Har myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat, äge han, i
den ordning nedan sägs, söka ändring i beslutet; beslut, som meddelats av
departementschef, må dock ej överklagas.

11 §•

Ändring, som avses i 10 §, skall sökas hos den myndighet, som har att
upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket
handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller
handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga,
hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens
beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i
vilken ändring skall sökas.

Finnes enligt vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas
i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut
av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk
eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndigheten
samt i andra fall hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Angående
beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle
dock vad riksdagen bestämmer.

Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen, skall i regeringsrätten
föredragas och avgöras.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230.

12 §.

Angående fullföljd av talan mot myndighets beslut, varigenom klagan
avslagits, äge vad ill § är stadgat motsvarande tillämpning; har klagan bifallits,
vare talan mot beslutet ej tillåten.

13 §.

Vill någon klaga över myndighets beslut, äge han erhålla underrättelse om
vad han därvid har att iakttaga.

Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alltid
behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas klaganden utan avgift.
Ej må för fullföljd av talan eller dess prövning gälla särskilda villkor,
såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd.

14 §.

Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och anser
myndigheten särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot
obehörigt utlämnande, äge myndigheten förse handlingen med anteckning
därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det lagrum,
som åberopas för handlingens hemlighållande, samt den myndighet,
som låtit verkställa anteckningen.

Beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande för rikets
säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndighet
skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats,
skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första
stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga
om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma handling,
varå dylik anteckning skett, skall ofördröj ligen på sökandens begäran
hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning
därom att den är hemlig.

3 KAP.

Om rätt till anonymitet.

1 §■

Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn utsättas å
skriften.

Boktryckare, förläggare eller annan, som har att taga befattning med
skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, må mot författarens
vilja ej heller annorledes uppenbara vem författaren är, med mindre sådan
skyldighet är i lag föreskriven.

2 §•

Ej må i tryckfrihetsmål fråga väckas om någons författarskap till periodisk
skrift.

3 §•

Angående någons författarskap till tryckt skrift, som ej är periodisk, må
i tryckfrihetsmål fråga väckas, allenast om författaren å skriften angivits
med sitt namn eller med pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar
honom, eller han i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller inför
domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på sätt i
1 kap. 1 § andra stycket sägs lämnat meddelande för offentliggörande i
tryckt skrift, stadgandet i 2 § även beträffande meddelande, avsett för tryckt
skrift, som ej är periodisk.

Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse
utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk.

5 §.

Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i 4 §, mot utgivarens
eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn eller pseudonym,
straffes med dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom
författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonym för
annan person än den verklige författaren, utgivaren eller meddelaren. För
obehörigt röjande i annat fall av författare, utgivare eller meddelare vare
straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare, om ej
målsäganden anmält brottet till åtal.

4 KAP.

Om boktryckare och boktryckeri.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa
tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk
person. Inrättning för sådan framställning benämnes i denna förordning
boktryckeri.

2 §•

Drives boktryckeri för omyndigs eller annans räkning av förmyndare eller
god man, skall, i fråga om det ansvar som enligt denna förordning åligger
boktryckaren, förmyndaren eller gode mannen anses som boktryckare.

3 §•

Vill någon inrätta boktryckeri, skall han, sist två veckor innan någon
skrift därifrån utgives, hos länsstyrelsen skriftligen anmäla boktryckeriet
med angivande av namn eller firma, varunder han ämnar driva boktryckeriet,
den ort, varest tryckeriet skall inrättas, och vad slag av tryck han där
ämnar framställa. Vad nu sagts om anmälan av nytt tryckeri gälle ock då
boktryckeri flyttas till annan ort än som tidigare anmälts.

Ändras boktryckeriets namn eller firma eller ämnar innehavaren vid tryckeriet
framställa tryck av annat slag än som förut anmälts, skall så snart
ske kan förhållandet anmälas till länsstyrelsen.

Sedan anmälan som i första eller andra stycket sägs blivit gjord, åligge
länsstyrelsen att genast insända underrättelse därom till chefen för justitiedepartementet
samt till polismyndigheten i orten.

Vad i denna paragraf stadgats om boktryckares anmälningsskyldighet skall
ej avse tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för
innehavarens eget bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

Å varje tryckalster, som framställes här i riket och är avsett att här utgivas,
skall boktryckaren låta utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten
och tryckningsåret.

Vad nu sagts skall dock ej avse tryckalster, som ar att hantora till bildeller
tillfällighetstryck.

5 §•

Framställes tryckalster för viss boktryckares räkning helt eller delvis å
annat tryckeri och utlämnas hela upplagan till honom, må på hans begäran
uppgift om hans boktryckeri utsättas å tryckalstret. Sker det, skall han i avseende
å skriften anses som boktryckare.

6 §■

Boktryckare är skyldig att under ett år förvara och på polismyndighets begäran
för granskning tillhandahålla ett exemplar av alla tryckalster, som
utgått från tryckeriet.

7 §■

Av varje tryckt skrift, som framställts vid boktryckeri här i riket, skall
boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna ett
exemplar (granskningsexemplar), i Stockholm till chefen för justitiedepartementet
och å annan ort till hans där förordnade ombud. Efter medgivande
av chefen för nämnda departement må dock med skriftens avlämnande anstå
till viss tid efter utgivandet.

Boktryckaren åligge även att från upplagan avtaga och utan betalning till
ettvart av kungl. biblioteket, universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund samt
stadsbiblioteket i Göteborg avlämna ett exemplar (arkivexemplar). Avlämnandet
skall för varje halvt kalenderår ske inom tre månader från halvårets
ut^åne.

Gransknings- och arkivexemplar skola vara fullständiga och felfria samt
i övrigt i samma skick som de för spridning avsedda exemplaren.

Vad i första eller andra stycket föreskrivits skall ej avse bild- eller tillfällighetstryck;
stadgandet i första stycket ej heller meddelanden från offentlig
myndighet. Konungen äger ock i andra fall medgiva undantag från
vad i första eller andra stycket föreskrivits.

8 §•

Fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 3 §, vare straffet bötei, lägst
femtio och högst femhundra kronor.

Överträder boktryckare vad i 4 eller 6 § är föreskrivet eller åsidosätter
han sin skyldighet att avlämna granskningsexemplar enligt 7 §, straffes med
dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.

9 §•

Avlämnar boktryckare ej arkivexemplar enligt vad i 7 § är stadgat, äge
domstol på talan av allmän åklagare genom vite tillhålla honom att fullgöra
sin skyldighet.

10 §.

Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna förordning vykort och
bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, re -

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

klam- och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana
tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest
framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.

5 KAP.

Om tryckta skrifters utgivning.

Om utgivning av periodisk skrift.

1 §•

Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk
person.

Står egendomen under förvaltning av förmyndare eller god man, skall, i
fråga om det ansvar som enligt denna förordning åligger ägaren, förmyndaren
eller gode mannen anses som ägare.

2 §.

För periodisk skrift skall finnas en utgivare.

Utgivare skall vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Ej
må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §•

Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.

Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över
skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får
införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda
tillkommer utgivaren, vare utan verkan.

4 §■

Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos chefen för
justitiedepartementet. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn
och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller de i 2 §
föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring av utgivaren att han åtagit
sig uppdraget att vara utgivare.

5 §.

Periodisk skrift må icke utgivas, innan utgivningsbevis för skriften utfärdats.
Utgivningsbevis meddelas, på ansökan av ägaren, av chefen för justitiedepartementet.
I ansökan skola uppgivas skriftens titel och tryckningsort
samt utgivningsplanen för skriften.

. Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 §
gjorts.

Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis
tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås.

6 §•

Chefen för justitiedepartementet äger återkalla utfärdat utgivningsbevis:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till annan än svensk medborgare
eller svensk juridisk person;

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller de i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren
och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades,
utan att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast
förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer
eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att
beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å
annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan
ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren
och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.

7 §•

Har på grund av förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller
7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan beslutet
därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivningsbevis
utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens
titel att förväxling lätt kan ske.

8 §.

Är utgivaren enligt 2 § ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest
att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare
utses samt att därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet.
Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämpning;
vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren
erhållit del av anmälan.

9 §•

För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare.
Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan
därom göras hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan skall
fogas bevis att ställföreträdaren fyller de för utgivare i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren
samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit
sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra stycket är stadgat.
Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som
ställföreträdare förfallet.

10 §.

Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överlämna
åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgivarens
ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig
orsak oavbrutet under minst eu månad ej kommer att utöva befogenheten
som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare.
Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som
utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga
försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i
9 § är föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

11 §.

Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn utsättas.

Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å
varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföreträdaren
inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens
namn utsättes.

Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk.

12 §.

Med utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna förordning
den som, utan att vara skriftens författare, åt boktryckare eller förläggare
tillhandahållit den för tryckning eller utgivning.

13 §.

Med förläggare till tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna förordning
den som omhänderhaft tryckning och utgivning av annans skrift.

Ansvarsbestämmelser.

14 §.

Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis
finnes eller ägaren är behörig

eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny utgivare
utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, överlämna
sitt uppdrag till ställföreträdare

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt denna
förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan
skrift,

eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller
ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst
ett år.

15 §.

Såsom i 14 § sägs straffes den som i ansökan eller anmälan, som avses i
detta kapitel, eller i förklaring, som bifogats sådan ansökan eller anmälan,
mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift.

16 §.

Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet böter, lägst
femtio och högst femhundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare,
vilken inträtt som utgivare.

6 KAP.

Om tryckta skrifters spridning.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller annorledes
sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare
eller svensk juridisk person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2 §.

Utan hinder av denna förordning gälle om spridning bland barn och ungdom
av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest
medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad i lag är stadgat.

Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav, som
innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig
ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag.

3 §•

Sprider någon tryckt skrift, oaktat skriften saknar föreskriven uppgift om
boktryckeri, tryckningsort eller tryckningsår eller uppgiften, utspridaren veterligt,
är oriktig, straffes med böter, lägst femtio och högst femhundra

kronor. ,

För spridande av tryckt skrift, som, utspridaren veterligt, lagts under beslag
eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt
denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart utgör
fortsättning av skrift som avses med sadant förbud, vare straffet dagsböter
eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i
högst ett år.

4 §•

För tryckt skrifts för sändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt
skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränkningar
eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som innebär
överträdelse av vad i 3 § är stadgat.

Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej
anses som skriftens utspridare.

7 KAP.

Om tryckfrihetsbrott.

1 §•

Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott, som innefattar
otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan
skrift.

2 §•

Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller
annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår
att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. År i förening med omständighet,
som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet
straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning
i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är
hemligt för allmänheten.

3 §■

Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offentliggörande
i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar för sadan ärekränkning vad
i lag är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av allmän befattning eller i och for utövandet
av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, vars röjande

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag
eller författning haft att iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit, må ehuru
sådant meddelande skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen
åtalas och straffas enligt vad därom är stadgat.

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,
stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.

4 §•

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas
under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att
del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande; försök

eller förberedelse till sådant högförräderi;

2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller
eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av
Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas
eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade
bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, någon förleder krigsfolk
hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt till modlöshet
eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströstan
bland allmänheten att försvaret kan avsevärt "försvåras eller begår annan
dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller
för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket;

försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet som avses under 3, om den förövats av
oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot Konungen eller annan
medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konungens
ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, eller av Sveriges flagga
eller vapen eller annat rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar eller
innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förnät,
eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom
ämbetsman, om missfirmelsen sker i eller för hans befattning;

7. skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess
hoghetstecken eller missfirmlig gärning mot främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet 9

spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning
och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat
organ, vilket äger besluta i allmänna angelägenheter;

10. skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles
heligt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

11. förfarande, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning
av andras människovärde är ägnat att väcka allmän anstöt; eller

12. ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för
annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller
annan missfirmlig gärning.

5 §•

Allmän handling, som skall hållas hemlig, må ej genom tryckt skrift offentliggöras.

Ej heller må genom tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhållanden,
vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet,
vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt.

Vad enligt förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brottmål
eller på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av handling,
som avses i första stycket, icke må uppenbaras må ej genom tryckt skrift
offentliggöras.

6 §•

Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§,
gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott.

7 §•

Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar
av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,
plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara
materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

I samband med konfiskering av periodisk skrift, må, då fråga är om otilllåtet
yttrande, som avses i 4 § 1—3, eller sådant enligt 5 § andra stycket
otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri, meddelas förbud att utgiva
skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det
domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock
meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud
eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant
förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på
grund av brott.

8 KAP.

Ansvarighetsregler.

Om ansvaret för periodisk skrift.

1 §•

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som hos chefen för
justitiedepartementet var anmäld som utgivare, då skriften utgavs.

Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställföreträdaren.

2 §•

Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som enligt
1 § första stycket har att svara, enligt 5 kap. 2 § ej längre behörig eller
hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Ägaren vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller
denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet,
som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom.

Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då
skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträffande
ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgivaren.

3 §•

Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens
ställe boktryckaren.

4 §.

Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om boktryckeri saknas eller,
honom veterligt, är oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri
skriften utgått, svare i boktryckarens ställe utspridaren.

Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk.

5 §•

För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skriftens
författare, om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare
till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan
hans samtycke eller hans namn eller pseudonym utsatts därå mot hans vilja.

6 §•

Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är avsedd
att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 3 § sägs
särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.

För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om
författaren var avliden, då skriften utgavs.

Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn eller pseudonym utsatts å skriften
mot hans vilja.

7 §•

Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han
vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren.

8 §•

Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens
ställe boktryckaren.

9 §•

I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge
vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning.

Gemensamma bestämmelser.

10 §.

Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens utgivning
ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var
han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom
har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat
fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle
ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet,
samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständigheten.

11 §•

Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än
den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas
före huvudförhandlingen.

12 §.

Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har
att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts
däri med hans vetskap och vilja.

9 KAP.

Om tillsyn och åtal.

1 §•

Chefen för justitiedepartementet skall själv eller genom ombud, som av
honom förordnas, vaka över denna förordnings efterlevnad.

Instruktion för tryckfrihetsombuden fastställes av chefen för justitiedepartementet.

2 §■

Finner chefen för justitiedepartementet allmänt åtal böra anställas för
tryckfrihetsbrott, skall han med överlämnande av skriften göra anmälan därom
hos justitiekanslern. Även utan sådan anmälan äge justitiekanslern väcka
åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal.

I fråga om annat brott mot bestämmelserna i denna förordning vare justitiekanslern
åklagare.

3 §•

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader, sedan
skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § avlämnats,
vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av
vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt
åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.

Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att straff
ej skall anses förfallet, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.

4 §•

Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå
gälle vad i lag är stadgat.

5 §•

Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej
stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället
för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10 KAP.

Om beslag och utgivningsförbud.

1 §•

Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan
konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 7 § tredje
stycket, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

2 §•

Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om
skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande
enligt 1 § om beslag och utgivningsförbud meddelas av chefen för justitiedepartementet.
Han äger ock uppdraga åt tryckfrihetsombud att meddela
förordnande om beslag.

3 §•

Förordnande, som avses i 2 §, må ej meddelas senare än en vecka efter
det skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 §
avlämnats.

Då tryckfrihetsombud förordnat om beslag, skall anmälan därom jämte
ett exemplar av skriften skyndsamt insändas till chefen för justitiedepartementet;
denne har att genast pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd.
Har enligt vad nedan stadgas tryckt skrift tagits i förvar, skall, så snart ske
kan, chefen för justitiedepartementet pröva, huruvida skriften skall läggas
under beslag; beslut därom må meddelas utan hinder av vad i första stycket
är stadgat.

4 §•

Då chefen för justitiedepartementet förordnat om beslag eller fastställt
beslag varom tryckfrihetsombud förordnat, skall skriften med underrättelse
om beslaget genast överlämnas till justitiekanslern. År ej åtal väckt eller ansökan
om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedan justitiekanslern
mottog underrättelsen, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är
därmed förenat, även förbudet förfallet.

5 §•

Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om
skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsförbud
samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats.

Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande skall
bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer
rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt
rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer
att föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå
under viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förordnandet
förfallet.

6 §•

Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i
skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller
häfte, vari samma stycken förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

7 §•

Förordnande om beslag skall av polismyndighet genast verkställas. Beslag,
varom tryckfrihetsombud i orten förordnat, verkställes dock, innan det
blivit av chefen för justitiedepartementet fastställt, allenast i den orten.

Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag,
är stadgat i 6 kap. 3 §.

8 §■

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för
spridning avsedda exemplaren av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl
den, hos vilken beslaget verkställes, som det boktryckeri, där skriften tryckts.
Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett
beslaget.

9 §.

Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit, skall verkställighet av
beslaget genast gå åter.

10 §.

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart brott
mot tukt och sedlighet, må efter beslut av polismyndighet i avbidan på förordnande
om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant
beslut åtgärd, som nu sagts, vidtagas av polisman; anmälan därom skall dock
skyndsamt göras hos polismyndigheten, vilken hav att genast pröva, om
skriften skall kvarbliva i förvar.

11 §•

Anträffas vid avdelning av krigsmakten tryckt skrift, som uppenbart
innefattar sådan enligt 7 kap. 4 § straffbar uppvigling att krigsman därigenom
kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften efter beslut av
befälhavare, som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen,
i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål,
må även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas av annan
befälhavare av officers eller underofficers grad. Anmälan därom skall dock
skyndsamt göras hos befälhavare som först sagts; denne har att genast pröva,
om skriften skall kvarbliva i förvar.

12 §.

Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i
förvar, skall anmälan därom jämte ett exemplar av skriften, så snart ske
kan, överlämnas till chefen för justitiedepartementet.

13 §.

Angående beslag å periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud
eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud,
gälle vad i allmänhet är stadgat om beslag å föremål, som må förklaras
förverkat.

It KAP.

Om enskilt anspråk.

1 §•

Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast
därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

dant anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan
än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet,
som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande
även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfattning
sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt
anspråk.

2 §•

För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk
skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om
annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författaren
eller utgivaren, även skriftens förläggare.

3 §•

Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare
eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott,
må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller
mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i
den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

4 §•

Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk,
svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten
mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.

5 §.

Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan
hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest
ej kan föras.

12 KAP.

Om rättegången i tryckfrihetsmål.

1 §•

Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse
eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inom länet, som
enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Förekommer
anledning att även annan rådhusrätt inom länet skall äga upptaga
tryckfrihetsmål, äger Konungen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk
på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansöltningsmål, som avses i 9 kap. 5 §.

2 §•

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida skriften
är brottslig, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna
å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till
rättens avgörande. Då jury prövar skriftens brottslighet, skall skriften anses
brottslig, om minst sex jurymän äro ense därom.

Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas.
Har juryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brottslighet.
År rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den tilltalade
eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn
tillämpat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3 §•

För varje län skola utses jurymän, fördelade i två grupper med sexton
jurymän i första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. Jurymännen
i andra gruppen skola vara eller hava varit nämndemän vid allmän underrätt.
För Stockholms stad och län utses jurymän gemensamt.

4 §•

Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.

Valet skall förrättas för Stockholms stad och län av stadsfullmäktige i
Stockholm och landstinget i Stockholms län samt för annat län av landstinget
i länet eller, då inom länet äro flera landsting eller finnes stad, som
ej deltager i landsting, av landstingen eller av landsting och stadsfullmäktige
i sådan stad. Skola enligt vad nu sagts jurymännen väljas av mer än en
valmyndighet, fördelas antalet jurymän inom vardera gruppen mellan valmyndigheterna
med ledning av folkmängden, i fråga om jurymän, som skola
utses för Stockholms stad och län, av Konungen och i andra fall av länsstyrelsen
i länet.

Valet skall företagas under året närmast före valperioden av landsting vid
lagtima möte samt av stadsfullmäktige, sedan landstinget förrättat sitt val.

Då jurynian skall väljas, ankomme på rådhusrätten att göra anmälan därom
till den som har att föranstalta om valet.

5 §.

Till jurymän skola utses inom länet boende svenska medborgare, som
uppnått tjugufem års ålder. De böra vara kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Bland jurymännen böra skilda samhällsgrupper
och olika delar av länet vara företrädda.

Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §•

Juryman, som fyllt sextio år, äge avsäga sig uppdraget. Vill jurynian eljest
avgå, pröve rådhusrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utova
uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet.

7 §•

Avgår juryman eller upphör han att vara valbar, skall inom den grupp av
jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans
ställe för återstoden av valperioden. Valet må i landstingets ställe företagas
av dess förvaltningsutskott; dock gälle sådant val allenast för tiden intill
landstingets näst infallande lagtima möte.

8 §■

Klagan över val av jurynian skall föras hos rådhusrätten. Ehuru klagan
ej föres, pröve rätten den valdes behörighet.

Beträffande fullföljd av talan mot rådhusrätts beslut i fråga, som avses i
första stycket, gälle vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts
beslut i rättegång. Mot hovrätts beslut må talan ej föras.

Föres klagan, "lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar
annat.

9 §•

De som äro utsedda till jurymän skola uppföras å en jurymannalista. I
denna skall varje grupp upptagas särskilt.

2 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10 §.

Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jurymannalistan
samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger
mot någon som finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle
vad i lag är stadgat om domare.

Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera
parten äger utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den
andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttager så många till
suppleanter att sex kvarstå i den första gruppen och tre i den andra.

11 §•

Äro å ena sidan flera parter och vill endast någon av dem begagna sin
uteslutningsrätt, gälle den uteslutning han företager även för de övriga. Vilja
medparter utesluta olika jurymän och kunna de ej enas, företage rätten uteslutningen
genom lottning.

12 §.

Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.

Rån på grund av jäv eller laga förfall för juryman nödigt antal ledamöter
i någon grupp ej erhållas, nämne rätten för varje juryman som erfordras tre
till jurymän inom gruppen behöriga personer. Av de sålunda nämnda äge
vardera parten utesluta en. Ej må till juryman nämnas någon som förut i
samma mål uteslutits.

13 §.

Förekomma samtidigt flera mål, vari jury skall deltaga, må med parternas
samtycke rätten förordna att samma jury skall tjänstgöra i alla målen.
Skall jury utses gemensamt för flera mål, äge vad ill § är stadgat om uteslutning
av juryman i mål, vari å ena sidan äro flera parter, motsvarande
tillämpning.

14 §.

Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den
tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 § första stycket,
10 § andra stycket och 12 § andra stycket, ankomma på den tilltalade.

Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk, gälle om rättegången i sådant mål vad i 2 och 10
—13 §§ är föreskrivet; har skriftens brottslighet tidigare prövats i mål om
ansvar för tryckfrihetsbrott, skall dock prövning av skriftens brottslighet
ej ånyo äga rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av jurymän, som
eljest ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning.

15 §.

Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

Äro inom samma län flera rådhusrätter, vilka äga upptaga tryckfrihetsmål,
skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den rådhusrätt
Konungen bestämmer.

13 KAP.

Om utrikes tryckta skrifter.

Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven, då den på sätt i
1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2 §■

Är periodisk skrift, som tryckes utom riket, huvudsakligen avsedd för
spridning inom riket, gälle i tillämpliga delar vad i o kap. är stadgat om periodisk
skrift; vad där sägs om ägares behörighet skall icke äga tillämpning.

För utgivning här i riket av annan utom riket tryckt periodisk skrift erfordras
ej utgivningsbevis. Finnes sådant bevis, skall i fråga om skriften
tillämpas vad i första stycket sägs.

3 §•

Vad i denna förordning är stadgat om boktryckares ansvarighet skall i
fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit utlämna skriften
för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är eller han
ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt 6 kap.
är att anse som utspridare.

4 §•

Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas eller ändock
utfärdats, skall gransknings- och arkivexemplar avlämnas enligt vad därom
är i 4 kap. 7 § föreskrivet. Vad nu sagts gälle ock skrift, som ej är periodisk,
om skriften helt eller till någon del är avfattad på svenska språket
och ej införes allenast i enstaka exemplar.

Den i första stycket föreskrivna skyldigheten skall i fråga om periodisk
skrift åvila utgivaren och beträffande annan skrift förläggaren eller, om
förläggare ej finnes, den som låtit utlämna skriften för spridning inom
riket. Fullgöres ej sådan skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 och 9 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning.

5 §.

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift skall gälla även
meddelande för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, om ej
meddelandet avser förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet eller varom meddelaren eljest enligt lag eller författning haft
att iakttaga tystnad. Är meddelandet i sådant hänseende straffbart, gälle
vad därom är stadgat. Har meddelandet icke blivit infört i skriften och innefattar
det ärekränkning mot enskild person, gälle om ansvar för sådan
ärekränkning vad i lag är stadgat.

I övrigt skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här utgives, i
tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 4 kap. 10 §, 5 kap. 12 och 13 §§,
0 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5—7 och 10—12 §§ samt 9—12 kap. är föreskrivet.

14 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av
att jury prövat skriftens brottslighet, även dom i tryckfrihetsmål.

Beviljas resning i mål, vari jury prövat skriftens brottslighet, och grundas
resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på juryprövningen,
förordne högsta domstolen att målet skall anyo upptagas inför
jury av den rätt som först dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då
resning beviljas t ill den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar, omedelbart
ändra domen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2 §•

Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,
skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet, gälle
om juryns tillsättande vad i 12 kap. 10—14 §§ är stadgat.

3 §.

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna förordning
skola alltid skyndsamt behandlas.

4 §•

Böter och viten som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

5 §•

I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i särskild
lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är
stadgat.

Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag
eller författning, likställd med svensk medborgare.

Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av den nu antagna förordningen skall den äldre tryckfrihetsförordningen
fortfarande gälla till årets utgång.

Vid tillämpningen av den nya förordningen skall i övrigt följande iakttagas.

Har boktryckeri blivit behörigen anmält enligt den äldre förordningen, erfordras
ej, så länge boktryckeriet bibehålies i överensstämmelse med vad sålunda
anmälts, anmälan enligt den nya förordningen.

Utgivningsbevis, som enligt den äldre förordningen meddelats utgivare av
periodisk skrift, skall anses som utgivningsbevis enligt den nya förordningen.
Vad i denna föreskrives om skyldighet för skriftens ägare att göra anmälan
om utgivare skall äga tillämpning först då ny utgivare utses.

I fråga om ansvarigheten för tryckt skrift, som utgives medan den äldre
förordningen ännu är gällande, skall denna äga tillämpning.

Angående beståndet av kvarstad, som meddelas medan den äldre förordningen
ännu är gällande, skall denna tillämpas. Lag samma vare i fråga om
indragning vid trupp eller ombord å flottans fartyg av tryckt skrift, varom
förordnande meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande.

Tryckfrihetsmål, vari talan väckes medan den äldre förordningen ännu är
gällande, skall behandlas enligt den äldre förordningen. Skall enligt denna
jury medverka men har jury ännu ej utsetts, då den äldre förordningen upphör
att gälla, skall den nya förordningen äga tillämpning; är den underrätt,
s°m upptagit målet, icke tillika behörig enligt den nya förordningen, skall
målet för fortsatt handläggning hänvisas till underrätt, som enligt den nva
förordningen är behörig.

De åtgärder, som erfordras för val av jurymän enligt den nya förordningen
skola vara slutförda före årets utgång. Konungen meddelar därom närmare
bestämmelser.

I övrigt skall i fråga om övergången till den nya förordningen lända till
efterrättelse vad i motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande.

Bestämmelserna i 5 och 35 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphöra vid
årets utgång att gälla.

Kung!. Maj.ts proposition nr 230.

Förslag

till

ändrad lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§

riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.1) (Föreslagen lydelse.)

Regeringsformen.

§ 108.

Lagtima riksdag skall vart fjärde
år, på sätt i riksdagsordningen sägs,
förordna sex för kunskaper och
lärdom kända personer att jämte
justitieombudsmannen, som bland
dem förer ordet, utöva vård över
tryckfriheten. Av dessa kommitterade
skola två, utom justitieombudsmannen,
vara lagfarna. Tryckfrihetskommittén
må icke fatta beslut utan
att, jämte justitieombudsmannen,
minst tre kommitterade deltaga i beslutet.

§ 109.

Lagtima riksdag kan ej utan egen
begäran upplösas förrän den varit
fyra månader tillsammans, därest icke
Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till
båda kamrarna, eller den ena av dem,
i vilka fall riksdagen skall, med bibehållande
av sin egenskap utav lagtima,
sammanträda å den tid inom
tre månader från det riksdagen blev
upplöst, som Konungen bestämmer,
samt må ej vidare av Konungen upplösas
förr än efter fyra månader från
det senare sammanträdets början.

§ 108.

Lagtima riksdag kan ej utan egen
begäran upplösas förr än den varit
fyra månader tillsammans, därest icke
Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val
till båda kamrarna, eller den ena av
dem, i vilka fall riksdagen skall, med
bibehållande av sin egenskap utav
lagtima, sammanträda å den tid inom
tre månader från det riksdagen
blev upplöst, som Konungen bestämmer,
samt må ej vidare av Konungen
upplösas förr än efter fyra månader
från det senare sammanträdets
början.

Urtima riksdag äger Konungen,
när Han för gott finner, åtskilja, och
vare urtima riksdag alltid upplöst, innan
tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.

§ 109.

Där så oförmodat skulle hända, att
riksdag före det nya statsregleringsårets
inträdande icke hade staten
reglerat eller ny bevillning sig åtagit,
fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen, till dess ny statsreglering
och bevillning beslutats.

» Se SFS 1945: 825, 826.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Urtima riksdag äger Konungen, når
Han för gott finner, åtskilja, och vare
urtima riksdag alltid upplöst, innan
tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.

Där så oförmodat skulle hända, a''tt
riksdag före det nya statsregleringsårets
inträdande icke hade staten
reglerat eller ny bevillning sig åtagit,
fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen, till dess ny statsreglering
och bevillning beslutats.

Riksdagsordningen.

§ 70.

Lagtima riksdag skall vart fjärde
år förordna sex för kunskaper och
lärdom kända personer att, jämte
justitieombudsmannen, som bland
dem förer ordet, utöva vård över
tryckfriheten. Dessa kommitterade,
av vilka två utom justitieombudsmannen,
skola vara lagfarna, väljas
medelst omröstning genom tjugufyra
valmän, därav vardera kammaren inom
sig utser tolv. Avgår mellan riksdagarna
någon bland kommitterade,
välja de övriga till det lediga rummet
en behörig person.

§ 70.

1. De sex fullmäktige i riksbanken,
vilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses av riksdagen, väljas
å lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje
året därefter försiggått. Två av de utav
riksdagen utsedde fullmäktige skola
årligen avgå. Har av riksdagen utsedd
fullmäktig före utgången av den
bestämda tjänstgöringstiden avgått,
eller har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för
honom återstått. 2 3

2. Riksdagen skall jämväl välja
fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,
förvalta riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige
skola vara sju och väljas å
lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje året
därefter försiggått. Ordförande bland
fullmäktige våljes särskilt. Av de övriga
sex skola två årligen avgå. Har
fullmäktig före utgången av den bestämda
tjänstgöringstiden avgått, eller
har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för honom
återstått. Då val av ordförande
äger rum, utses denne före övriga
fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret verkställas genom
fyrtioåtta valmän, av vilka vardera
kammaren inom sig utser tjugufyra.
Valen ske med slutna sedlar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 71.

1. De sex fullmäktige i riksbanken,
vilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses av riksdagen, väljas å
lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje året
därefter försiggått. Två av de utav
riksdagen utsedde fullmäktige skola
årligen avgå. Har av riksdagen utsedd
fullmäktig före utgången av
den bestämda tjänstgöringstiden avgått,
eller har ansvarsfrihet honom
vägrats, anställes val för den tid,
som för honom återstått. 2 3 4

2. Riksdagen skall jämväl välja
fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,
förvalta riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige
skola vara sju och väljas å
lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje året
därefter försiggåii. Ordförande bland
fullmäktige väljes särskilt. Av de övriga
sex skola två årligen avgå. Har
fullmäktig före utgången av den bestämda
tjänstgöringstiden avgått, eller
har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för honom
återstått. Då val av ordförande
äger rum, utses denne före övriga
fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken
och riksgåldskontoret verkställas genom
fyrtioåtta valmän, av vilka vardera
kammaren inom sig utser tjugofyra.
Valen ske med slutna sedlar.
Val för längre tjänstgöringstid verkställes
före val för kortare. Avgående
fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje själva bland

Val för längre tjänstgöringstid verkställes
före val för kortare. Avgående
fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje själva bland
sig vice ordförande; ägande den, som
bland fullmäktige förer ordet, avgörande
röst, därest i frågor, som hos
fullmäktige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar
utfalla lika.

§ 71.

På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen
utses, tillsättas jämväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall
för dem, träda i deras ställe, nämligen
för de av riksdagen valda fullmäktige
i riksbanken tre och för fullmäktige
i riksgåldskontoret likaledes
tre. För fullmäktig i riksbanken, som
utseits till förste deputerad, utses
suppleant på sätt i 72 § regeringsformen
föreskrives och för tid, som
fullmäktige i riksbanken äga bestämma.

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

(Nuvarande lydelse.)

sig vice ordförande; ägande den, som
bland fullmäktige förer ordet, avgörande
röst, därest i frågor, som hos
fullmäktige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar
utfalla lika.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige enligt § 71 av riksdagen
utses, tillsättas jämväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall
för dem, träda i deras ställe nämligen
för de av riksdagen valda fullmäktige
i riksbanken tre och för fullmäktige
i riksgäldskontoret likaledes
tre. För fullmäktig i riksbanken, som
utsetts till förste deputerad, utses
suppleant på sätt i § 72 regeringsformen
föreskrives och för tid, som
fullmäktige i riksbanken äga bestämma.

För varje enligt § 72 utsedd revisor
väljes en suppleant att vid förfall
för honom inträda. Vid förfall för
både revisor och hans suppleant bestämmes
övriga suppleanters tjänstgöring
av den ordning, i vilken de
blivit valda.

(Föreslagen lydelse.)

§ 73.

För varje enligt 72 % utsedd revisor
väljes en suppleant att vid förfall
för honom inträda. Vid förfall för
både revisor och hans suppleant bestämmes
övriga suppleanters tjänstgöring
av den ordning, i vilken de
blivit valda.

Övergångsbestämmelse.

Vad 108 § regeringsformen och 70 § riksdagsordningen, i deras äldre lydelse,
innehålla om tryckfrihetskommittén skall alltjämt tillämpas, så länge
den äldre tryckfrihetsförordningen fortfarande gäller eller eljest enligt övergångsbestämmelserna
till den nya tryckfrihetsförordningen åtgärd ankommer
på tryckfrihetskommittén.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 2 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, förslag till ny tryckfrihetsförordning.
Föredraganden anför följande.

Bestämmelser om tryckfrihet och vad därmed äger samband äro meddelade
i tryckfrihetsförordningen den 16 juli 1812, vilken ar en av rikets
grundlagar. Vissa tryckfrihetsrättsliga bestämmelser finnas även meddelade
i särskilda, med stöd av tryckfrihetsförordningen utfärdade lagar, vilka
icke äro av grundlags natur.

Det är ett gammalt önskemål att få till stånd en revision av tryckfrihetslagstiftningen;
flera utredningar och förslag i sådant syfte ha tidigare föreKommit.
Särskilt må nämnas att fullständiga förslag till ny tryckfrihetsförordning,
utarbetade av konstitutionsutskottet, framlades vid riksdagarna
1871 och 1872; förslagen vunno dock icke riksdagens bifall. I proposition
till 1887 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag till ny tryckfrihetslag,
vilket dock till följd av riksdagsupplösning icke blev av riksdagen behandlat.
Ett förslag till tryckfrihetsordning, utarbetat av kommitterade inom
justitiedepartementet, offentliggjordes i betänkande den 20 december 1912.
Detta förslag förelädes icke riksdagen men har fått stor betydelse för det
fortsatta reformarbetet, under vilket frågan om en fullständig omarbetning
av tryckfrihetsförordningen skjutits åt sidan och arbetet i stället varit inriktat
på att genom partiella reformer omskapa delar av tryckfrihetsrätten.

År 1937 antogos sålunda nya regler angående tryckfrihetsprocessen och
kvarstadsinstitutet. Bestämmelser som hänföra sig till förfarandet i tryckfrihetsmål
utbrötos därvid ur tryckfrihetsförordningen och upptogos i en
särskild lag utan grundlags natur, lagen den 9 april 1937 (nr 118) med
vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Denna lag har sedermera
i samband med den allmänna rättegångsrefonnen blivit ersatt med
lagen den 20 december 1946 (nr 806) med vissa bestämmelser om rättegången^
tryckfrihetsmål. År 1937 infördes även i tryckfrihetsförordningen vissa
utvidgade straffbestämmelser i syfte att motverka statsfientlig verksamhet.

M Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

En stor del av 1912 års betänkande hade ägnats frågan om allmänna
handlingars offentlighet. Under den närmaste tiden därefter infördes även
åtskilliga nya sekretessbestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Omfattande
utredningar angående allmänna handlingars offentlighet ledde slutligen
till helt ny lagstiftning på detta område år 1937. Därvid bibehöllos grundläggande
stadganden om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen,
under det att närmare bestämmelser om de handlingar som
skola hemlighållas överflyttades till lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).

År 1941 antogos nya regler om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll
jämte åtskilliga därmed sammanhängande bestämmelser.

Samma år genomfördes även vissa grundlagsändringar, vilka voro föranledda
av de under kriget rådande förhållandena. Ett stadgande i 6 § tryckfrihetsförordningen
avsåg att möjliggöra förhandsgranskning av tryckta
skrifter samt förbud mot införande i riket av sådana skrifter och förbud
mot utgivande av periodisk skrift. Andra ändringar avsågo komplettering
av stadgandena om konfiskation utan rättegång samt om otillåtet publicerande
av vissa underrättelser. De nu angivna med krigsförhållandena sammanhängande
lagändringarna blevo i anledning av motioner vid 1944 års
riksdag i huvudsak åter upphävda år 1945, varigenom tryckfrihetsrätten i
dessa hänseenden återfördes till vad tidigare gällt.

Frågan om en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen upptogs vid
1944 års riksdag såväl från Kungl. Maj :ts som från riksdagens sida. Uttalanden
om önskvärdheten av en sådan översyn gjordes sålunda av chefen
för justitiedepartementet i ett interpellationssvar den 9 februari 1944 samt
i samband med avlåtande av proposition (nr 246) till riksdagen angående
grundlagsändringar i anledning av rättegångsreformen. Då riksdagen behandlade
de nyss berörda motionerna om ändring i tryckfrihetsförordningen,
beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 291) anhålla att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta om en allsidig utredning angående revision av
tryckfrihetslagstiftningen. I skrivelsen uttalades att enligt vad erfarenheten
utvisade vår tryckfrihetsrätt vore behäftad med allvarliga brister. Riksdagen
anslöt sig därför till den uppfattningen att en allmän översyn av
tryckfrihetsförordningen vore av förhållandena påkallad samt anförde att
med hänsyn till tryckfrihetens utomordentliga betydelse för vårt svenska
samhällsskick utredningen borde snarast komma till stånd; proposition i
ämnet borde kunna föreläggas riksdagen i god tid före slutet av nästa valperiod
till andra kammaren.

Chefen för justitiedepartementet hemställde den 30 juni 1944 om Kungl.
Maj.ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för en sådan utredning som
riksdagen begärt och anförde därvid att utredningen borde omfatta tryckfrihetsförordningen
och i anslutning därtill utfärdade författningar, utan
annan inskränkning än som betingades av det redan tidigare för sakkunniga
meddelade uppdraget att utreda tillämpningen av reglerna om allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

na handlingars offentlighet. Departementschefen angav tillika vissa ämnen,
som särskilt krävde uppmärksamhet. Bland dessa må här nämnas reglerna
om tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen, ansvaret för obehörigt
lämnande av uppgifter för publicering, ansvarighetssystemet, konfiskation
utan rättegång, kontrollen över tryckta skrifter under krigstid samt spridningen
av pornografiska skrifter till barn och ungdom.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 15 juli 1944
såsom sakkunniga f. d. justitierådet N. Gärde, tillika ordförande, samt professorn
Axel Brusewitz, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare
chefredaktören Rolf Edberg, ledamoten av riksdagens andra kammare
advokaten Birger Gezelius, kanslirådet Torsten Gihl, dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare chefredaktören Knut Petersson, rådmannen
G. A. Rising, översten Olof Sundeil, ledamoten av riksdagens andra kammare
hemmansägaren Oscar Werner samt advokaten Holger Wiklund. Därefter
har den 28 augusti 1944 Gihl entledigats och såsom sakkunnig tillkallats
utrikesrådet, numera envoyén Gösta Engzell samt den 29 september
1945 Gezelius entledigats och såsom sakkunnig tillkallats ledamoten av
riksdagens andra kammare chefredaktören Erik Hagberg. Till sekreterare
åt de sakkunniga förordnades assessorn, numera hovrättsrådet Björn Kjellin.

De sakkunniga, som antogo benämningen 7944 års tryckfrihetssakkunniga,
ha den 30 oktober 1947 avlämnat betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning
nr. m. jämte tillhörande motiv ochbilagor (SOU 1947: 60).

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få till behandling
upptaga frågan om revision av tryckfrihetslagstiftningen.

De sakkunnigas förslag och dess förhållande till gällande

rätt.

Förslagets uppställning.

I direktiven för de sakkunniga uttalades att utredningen skulle avse
även en formell översyn av tryckfrihetsförordningen; därvid angavs dock
ej närmare, i vilken omfattning en sådan formell överarbetning borde äga
rum. De sakkunniga ha emellertid funnit att en formell översyn skulle bli
av föga värde, om därvid den nuvarande tryckfrihetsförordningens uppställning
skulle bibehållas och endast de särskilda stadgandena däri jämkades
och kompletterades. Därför ha de sakkunniga åter upptagit den lagsliftningsplan,
som låg till grund för 1912 års betänkande, nämligen att
söka åstadkomma en helt ny tryckfrihetsförordning.

Tryckfrihetsförordningen är enligt 85 § regeringsformen att anse som
grundlag. Den svenska tryckfrihetsrätten skiljer sig härigenom från vad
som är vanligt i andra länder, där endast vissa grundläggande principer upptagas
i konstitutionella författningar, under det att presslagstiftningen i
övrigt betraktas som allmän lag. Förslag att upphäva tryckfrihetsförord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ningens grundlagsnatur framlades av Kungl. Maj :t i proposition till 1853—
54 års riksdag men blev vid följande riksdag av ständerna avslaget. Därefter
bär något förslag härom icke vidare förekommit. De sakkunniga uttala
att de icke haft anledning frångå grundsatsen att regleringen av de
ämnen som höra till tryckfrihetsrätten skall äga grundlags natur.

Även med bibehållande av denna princip föreligger den möjligheten att,
såsom redan tidigare skett med sekretesslagstiftningen och vissa processuella
regler, ur tryckfrihetsförordningen utesluta och till annan lagstiftning hänvisa
detaljbestämmelser. De sakkunniga ha dock, såsom närmare utvecklats i
betänkandet (s. 38), icke funnit lämpligt att — utöver den utbrytning som
redan ägt rum — i fråga om några mera väsentliga delar av de tryckfrihetsrättsliga
bestämmelserna företaga en sådan utbrytning. I fråga om vissa
detalj regler av mindre betydelse ha de sakkunniga dock vidtagit en förskjutning
av gränsen mellan vad som bör vara upptaget i grundlagen och
vad som bör regleras i annan lag.

De sakkunnigas förslag omfattar i formellt hänseende en tryckfrihetsförordning,
uppdelad i fjorton kapitel och med paragrafindelning inom kapitlen.
Därjämte ha upprättats förslag till lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål, avsedd att ersätta 1946 års lag i detta ämne,
samt förslag till lag angående beslag å vissa skrifter, vilken skulle träda i
stället för lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning av vissa
skrifter.

Några förändringar föreslås icke i de tryckfrihetsrättsliga grundsatser som
äro angivna i 86 § regeringsformen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
de befogenheter som nu tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda
tryckfrihetskommittén upphöra. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida
icke denna kommitté kunde avvecklas. Förslag till härför erforderliga
lagändringar har dock icke bifogats.

I enlighet med direktiven ha de sakkunniga icke ingått på frågan om allmänna
handlingars offentlighet i vidare mån än som föranledes av tryckfrihetsförordningens
omarbetande. De sakkunniga ha sålunda behandlat de
i tryckfrihetsförordningen meddelade reglerna härom och vad därmed äger
samband men icke i sin utredning berört sekretesslagen.

Jag övergår nu till att redogöra för förslagets innehåll. Även om tryckfrihetsförordningen
enligt förslaget framträder i väsentligt ändrad utformning,
avviker dess innehåll ej i lika hög grad från gällande rätt. De sakkunniga ha
sökt utreda de skilda rättsreglernas uppkomst och utveckling och med ledning
därav klargöra deras principiella innebörd. Härom hänvisas till betänkandet;
jag vill i det följande i huvudsak begränsa mig till att redogöra
för den ståndpunkt de sakkunniga intagit till vissa spörsmål av större räckvidd
samt det väsentliga av de motiv de sakkunniga anfört härför. Vad de
sakkunniga i övrigt föreslagit framgår av den redogörelse som därefter i
ett sammanhang lämnas för bestämmelserna i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Tryckfrihetens innebörd och garantier för dess utövning.

De sakkunniga betona i främsta rummet behovet av en allmän tryckfrihet
såsom grundval för ett fritt samhällsskick och dess betydelse för att
möjliggöra kontroll över de allmänna organen. Ur dessa synpunkter anses
tryckfrihetens syfte böra vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning. Därav följer att tryckfriheten bör betraktas ej blott såsom
en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att uttrycka egna
tankar och åsikter, utan även såsom en rätt att lämna upplysningar om
sakförhållanden. Såsom en speciell form av publikationsfriheten framstår
rätten att offentliggöra allmänna handlingar. Tryckfriheten bör emellertid
å andra sidan icke vara obegränsad. En avvägning måste ske mellan intresset
av en vidsträckt tryckfrihet och andra av samhället skyddade intressen.
Sedan gammalt har en sådan avvägning kommit till uttryck genom
straff bud mot vissa yttranden eller meddelanden. I subjektivt hänseende
måste gälla att tryckfriheten tillkommer varje medborgare i samhället; den
bör alltså vara en medborgerlig rättighet.

Förslaget bygger på att missbruk av tryckfriheten skall få beivras endast
genom åtal vid domstol och att andra administrativa ingripanden än sådana
som hänföra sig till åtalet icke skola vara tillåtna. Denna grundsats kommer
i första hand till uttryck genom ett stadgande i 1 kap. 2 § första stycket,
enligt vilket någon tryckningen föregående granskning av skrift eller
något förbud mot tryckning därav icke skall få förekomma. I denna del
intar förslaget samma ståndpunkt som gällande rätt. Den allmänna censur,
som tidigare varit rådande och närmare reglerats genom författningar under
senare hälften av 1600-talet, blev i huvudsak avskaffad genom 1766
års tryckfrihetsförordning; endast i fråga om religiösa skrifter kvarstod censuren
till år 1810, då den upphörde även beträffande sådana skrifter. Förbudet
mot censur finnes angivet även i 86 § regeringsformen.

De sakkunniga anföra att den angivna grundsatsen bör gälla icke endast
förhandsingripanden genom censur utan även administrativa åtgärder för
att förhindra utgivning och spridning av redan tryckta skrifter. Även denna
princip kan sägas ligga till grund redan för gällande rätt. I vissa undantagsfall
är dock konfiskation i administrativ ordning tillåten enligt gällande
tryckfrihetsförordning. De sakkunniga framhålla emellertid (s. 168)
att konfiskation i adininstrativ ordning innebär ett försvagande av det rättsskydd,
som enligt svensk rättsordning tillkommer den enskilde medborgaren,
och att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i de undantagsfall,
som nu finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen, medgiva dylika ingrepp
mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser
om konfiskation i administrativ ordning har icke upptagits i förslaget.

Förslaget innefattar i vissa hänseenden en utvidgning av principen att
tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen. De sakkunniga

!! Bihang till riksdagens protokoll 1948. i sand. Nr 230.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

framhålla (s. 49) att det kan ifrågasättas, om denna princip i tryckfrihetsförordningen
erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall
då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten
i fara. I den gällande lagtexten angives nämligen, utöver den förut berörda
föreskriften att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något
förbud mot tryckning därav icke må förekomma, allenast att skrift ej
före dess utgivande får avfordras författare, utgivare, förläggare eller boktryckare
och att något för utgivningen eller tryckningen hinderligt inseende
över dessa personer icke är tillåtet.

De sakkunniga föreslå därför att i 1 kap. 2 § andra stycket skall upptagas
ett mera vidsträckt stadgande. Detta innehåller att det ej på grund av
skrifts innehåll skall vara någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom
åtgärd, som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten. I fråga
om myndighet torde detta stadgande kunna anses innefatta ett lagfästande
av redan gällande grundsatser. Däremot innebär stadgandet, i vad det riktar
sig mot åtgärder av enskild, en utvidgning i jämförelse med gällande rätt.
Tryckfrihetsförordningen har hittills icke ansetts kunna giva handlingsregler
för enskilda till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande de för
myndighet gällande. De sakkunniga framhålla att även i fråga om enskilda
ett behov av dylika regler kan föreligga samt anföra härom följande:

Enskilda organisationer och sammanslutningar intaga stundom en sådan
ställning att de verksamt kunna hindra tryckning, utgivning eller spridning
av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning
torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit
hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgar något därom.
Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller anstötliga har i vissa
fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande. Tydligt
är att dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfrihet.
Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar;
endast lagens stadganden om missbruk av tryckfriheten skola utgöra tryckfrihetens
gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna
kan väl av förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast under
de garantier och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet
av tryckfrihetens legala gränser skall åvila de organ vilka grundlagsenligt
anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i tryckfrihetsförordningen.
Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att hindra
tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma till uttryck i lagen.

De förbud mot åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryckfrihetens
utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra
sidan icke innefatta någon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning
eller spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende
regleras av gällande författningar. I fråga om enskild gälla i allmänhet endast
civilrättsliga regler, enligt vilka dylik förpliktelse föreligger blott på
grund av eget åtagande. — — — Det må ock framhållas att det angivna
förbudet icke innefattar någon begränsning av den rätt som tillkommer annan
medborgare att inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska
innehållet i viss tryckt skrift samt därom uttala sitt omdöme och eventuellt
sitt ogillande. Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen natur,
som inrymmer samma rätt för envar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Ur den till tryckfrihet berättigades synpunkt framstå de nu berörda förbuden
mot åtgärder, som hindra skrifts tryckning, utgivning och spridning
bland allmänheten, såsom rättigheter att utöva dylik verksamhet. Dessa rättigheter
ha i förslaget närmare utformats, därvid även vissa inskränkningar
gjorts, t. ex. beträffande spridningen av pornografiska skrifter till barn och
ungdom. Även i andra hänseenden regleras i förslaget rättigheter, vilka
ingå som ett led i eller anknyta till tryckfriheten. Hit höra bestämmelser
om allmänna handlingars offentlighet och om författares och utgivares rätt
till anonymitet. Jag hänvisar till den redogörelse för bestämmelserna i förslaget
som senare skall lämnas. En principiellt betydelsefull och i viss mån
omstridd fråga är skyddet för nyhetsförmedlingen. Denna fråga skall jag
därför här närmare beröra.

Rätten att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

De sakkunniga ha ansett det påkallat att stadga ett visst skydd för den
som lämnat ett muntligt eller skriftligt meddelande till författare eller utgivare
av tryckt skrift för offentliggörande i skriften, särskilt med tanke på
den fria nyhetsförmedlingens betydelse för pressens verksamhet.

Ett dylikt skydd följer i vissa fall redan av den gällande tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Delaktighetsansvar är nämligen vid tryckfrihetsbrott
uteslutet. Då tryckt skrift funnits vara brottslig, blir den som
enligt lagens regler är den ansvarige ensam straffad för brottet. Meddelande
som legat till grund för skriftens innehåll kan däremot icke föranleda straff
för meddelaren, även om meddelandet är straffbart enligt annan lag. En
förutsättning för denna straffrihet är dock, att meddelandet influtit i skriften.
Har så ej skett, intar meddelaren icke i straffrättsligt hänseende någon
särställning.

Då de sakkunniga bibehålla ett särskilt ansvarighetssystem för tryckfrihetsbrott,
blir en konsekvens härav att, liksom i gällande rätt, delaktighetsansvar
icke ifrågakommer. De sakkunniga ha dock ansett frågan om
meddelarens ställning vara av så framträdande principiell betydelse att
denna fråga bör upptagas till särskild behandling. Förslaget innebär att
det i princip skall stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i
vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift.
En begränsning har dock gjorts i fråga om den personkrets, till vilken
meddelandet får lämnas. Det föreslagna stadgandet omfattar meddelande
till författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion,
till denna. Detta stadgande medför sålunda att meddelaren blir fri
från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter i skriften eller
ej. Det må emellertid framhållas att varje fortspridande av meddelandet,
som icke är nödvändigt för att möjliggöra dess offentliggörande i skriften,
är straffbart enligt vanliga regler.

I förslaget upptagas emellertid även vissa undantag från den nu angivna
huvudregeln för att möjliggöra heivran av brott mot tystnadsplikt. Fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

om dylikt undantag, såvitt angår militära befattningshavare, har upptagits
av överbefälhavaren i skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvarsdepartementet.
I skrivelsen anfördes att det med hänsyn till viktiga försvarsintressen
måste anses otillfredsställande att det icke låter sig göra att
lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att upplysningar
rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga, inflyta
i tidningspressen. Möjligheten att straffa den som obehörigen lämnar uppgifter
för publicering i tryckt skrift har i direktiven för de sakkunniga
särskilt framhållits bland de spörsmål som borde utredas.

De sakkunniga anföra att de skäl som i allmänhet tala för att det bör
stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift göra sig gällande även då fråga är om hemlig uppgift. Som
allmän regel anse de sakkunniga därför böra gälla att skyddet mot obehörigt
publicerande av dylika uppgifter tillgodoses allenast genom att offentliggörandet
beivras såsom tryckfrihetsbrott i den ordning som föreskrives
härom. En tillämpning av denna regel även i fråga om befattningshavare,
som i sin tjänst är bunden av tystnadsplikt, skulle emellertid medföra att
skyddet för de hemliga uppgifterna i hög grad försvagades.

Såsom närmare utvecklas i betänkandet (s. 125—126) kan ett undantagsstadgande,
som möjliggör beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa
fall, ehuru uppgiften meddelats för offentliggörande i tryckt skrift, göras
mer eller mindre omfattande. Beträffande förhållanden, som beröra rikets
säkerhet, finnas bestämmelser om tystnadsplikt i 8 kap. strafflagen. Förpliktelsen
att iakttaga tystnad om dylika förhållanden gäller för envar;
mot denna förpliktelse svarar, såsom jag i det följande skall beröra, även
ett i tryckfrihetsförordningen upptaget publiceringsförbud. Utöver de nu
berörda fallen kan tystnadsplikt, utan motsvarighet i tryckfrihetsförordningen,
vara föreskriven antingen allenast för vissa befattningshavare eller
för befattningshavare jämte andra personer. I vissa fall finnas bestämmelser
härom i lag; i andra fall framgår tystnadsplikten av administrativa författningar
eller av föreskrifter, som eljest meddelats i administrativ ordning.

Med hänsyn till att ett undantagsstadgande innebär en inskränkning i
yttrandefriheten och även berör rätten till anonymitet anse de sakkunniga
angeläget att detta får en fast avgränsning. Det föreslås därför skola gälla
endast i fråga om befattningshavares tystnadsplikt; med befattningshavare
jämställes dock den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vidare
begränsas undantaget till tystnadsplikt som är stadgad i lag; därmed
avses således i första rummet lagbestämmelser till skydd för rikets säkerhet
och därutöver de stadganden om tystnadsplikt, som eljest äro meddelade
i lag, men icke administrativa författningar, vilka stadga tystnadsplikt,
och ej heller andra administrativa föreskrifter därom.

Grundsatsen om frihet för envar att lämna meddelande för offentliggörande
i tryckt skrift skall enligt förslaget gälla även då skriften tryckes
utom riket; därmed avses att skapa ett skydd även för nyhetsförmedlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

till utlandet. För sådant fall föreslås dock ett något vidsträcktare undantag;
varje brott mot tystnadsplikt, föreskriven i lag, skall i sådant fall
kunna beivras med tillämpning av därom gällande lagregler.

Tryckfrihetsbrotten.

I den gällande tryckfrihetsförordningen angivas de lagliga gränserna för
tryckfriheten genom straffbud mot vissa yttranden och meddelanden. Det
har varit avsett att tryckfrihetsförordningen i detta hänseende skall vara
uttömmande. Denna grundsats har kommit till uttryck i 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen,
där det stadgas bl. a. att ej någon i annat fall än tryckfrihetsförordningen
stadgar må kunna tilltalas eller straffas för tryckt
skrifts innehåll.

Emellertid har tolkningen av denna grundsats föranlett vissa svårigheter.
Tryckfrihetsförordningen har icke ansetts kunna reglera varje förfarande,
vari tryckt skrifts innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till
användning. Brottsligheten av vissa sådana gärningar bedömes omedelbart
enligt allmän lag, t. ex. då fråga är om bedrägeri eller illojal reklam. De
sakkunnigas förslag intar i detta hänseende principiellt samma ståndpunkt
som gällande rätt. Vissa brottsliga gärningar, som ske genom eller med
tillhjälp av tryckt skrift, skola sålunda, såsom närmare utvecklas i betänkandet
(s. 115—121 och 250—251), alltjämt bedömas enligt allmän lag.
Inom det område som hänföres till tryckfiåhetsbrotten är däremot tryckfrihetsförordningens
uppräkning uttömmande; någon ytterligare kriminalisering
kan icke ske annat än genom ett däri upptaget straffbud.

Tryckfrihetsbrotten indelas enligt förslaget i otillåtet yttrande och otillåtet
offentliggörande. Till den förra gruppen hänföras brott som innebära
att yttrande eller meddelande i skriften har ett förgripligt innehåll; brott
inom den senare gruppen bestå däri att sakförhållande av hemlig natur
röjes.

De sakkunniga anföra att ur principiell synpunkt samma inskränkningar
i yttrandefriheten böra gälla, vare sig fråga är om yttrande eller meddelande
i tryckt skrift eller om en framställning i annan form, samt att därför
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt
skrift böra överensstämma med motsvarande stadganden i den allmänna
strafflagen. Såsom framgår av betänkandet (s. 126—130) föreligger för
närvarande vissa skillnader mellan tryckfrihetsförordningens brottskatalog
och strafflagen. Dessa skillnader skulle således enligt förslaget bringas
att upphöra.

Beträffande sambandet i lagtekniskt hänseende mellan tryckfrihetsförordningen
och strafflagen framhålla de sakkunniga att det å ena sidan av
konstitutionella skäl är påkallat att tryckfrihetsförordningen angiver vad
som är tryckfrihetsbrott, men att å andra sidan den enhetlighet som ur
principiell synpunkt är påkallad främjas av att bestämmelserna icke blott

3® Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

ha samma materiella innehåll utan även anknytas till varandra. Förslaget
innehåller därför en uppräkning av de i strafflagen upptagna brott vilka
skola anses som otillåtet yttrande, då de förövas genom tryckt skrift; dessa
brott angivas därvid endast genom brottsbeteckning eller på annat kortfattat
sätt.

Såsom otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift upptages i första
hand offentliggörande av allmän handling, som skall hållas hemlig. Härvid
avses dock endast återgivande av handlingen helt eller delvis, men ej
referat därav eller meddelande av därur hämtade uppgifter. Ett mera allmänt
publiceringsförbud, vilket gäller alla uppgifter, vare sig de härröra
från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt, föreslås skola gälla
endast i fråga om förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta
brott mot rikets säkerhet. Vilka dessa förhållanden äro angives icke närmare
i förslaget; härom hänvisa de sakkunniga till strafflagens bestämmelser
i ämnet. Utöver de nu berörda allmänna stadgandena föreslås vissa
mera speciella publiceringsförbud.

Ansvarighetsregler.

Enligt allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler kan, då flera personer
medverkat till brott, ansvar inträda ej blott för den som åstadkommit det
brottsliga resultatet såsom gärningsman, utan även för andra som anstiftat
brottet eller annorledes medverkat däri. I tryckfrihetsrätten har emellertid
sedan gammalt förekommit särskilda, från dessa allmänna bestämmelser
avvikande ansvarighetsregler, enligt vilka straffet för tryckfrihetsbrott i
princip drabbar endast en person såsom ansvarig för skriften. Denne har
alltså att svara ej blott för sina egna åtgärder utan för att skriften blivit utgiven
med brottsligt innehåll. I vissa situationer, då ansvaret icke kan utkrävas
av den som i tryckfrihetsförordningen angives såsom i första hand
ansvarig, övergår ansvaret på annan subsidiärt ansvarig.

Beträffande utvecklingen av dessa ansvarighetsregler och särskilt den utformning
de erhållit genom 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen
hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 139—144).

De sakkunniga föreslå att särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihetsbrott,
med den principiella innebörd som nyss angivits, skola bibehållas. Sådana
regler ha tidigare motiverats med att ansvar för medverkan skulle
kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De personer som komma i
fråga såsom medverkande, särskilt vid skriftens tryckning, utgivning och
spridning, skulle nämligen ofta i tveksamma fall vägra sin medverkan och
därigenom skulle yttrandefriheten lida inskränkning, som kunde sträcka
sig avsevärt längre än förebyggandet av tryckfrihetsbrott betingar. De sakkunniga
framhålla i anslutning härtill såsom sin ståndpunkt att det otvivelaktigt
är till gagn för tryckfriheten att endast en person har att taga
ställning till frågan, om han såsom ansvarig för skriften vill medverka till

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

dess tryckning och utgivning. Även för att underlätta ett snabbt ingripande
mot tryckfrihetsbrott utan vidlyftigare efterforskningar i det enskilda fallet
anse de sakkunniga det vara av betydelse att ansvaret kan göras gällande
mot en i lagen angiven person. Sistnämnda synpunkt gör sig särskilt gällande,
då fråga är om tryckfrihetsbrott i den periodiska pressen. Ett efterforskande
av författaren, då denne är anonym, skulle — framhålla de sakkunniga
vidare — vare sig skriften är periodisk eller icke, innebära ett
uppgivande av det anonymitetsskydd som sedan lång tid tillbaka upprätthålles
i den svenska tryckfrihetsrätten.

Beträffande principerna för det subsidiära ansvaret anföra de sakkunniga
att detta bör vara så anordnat att allenast den som haft möjlighet och
anledning att förhindra den brottsliga skriftens utgivning drabbas därav.
De sakkunniga yttra härom vidare:

Detta ansvar bör vara begränsat till vissa närmare angivna personer, som
enligt allmänna regler äro att anse som medverkande, och den subsidiärt
ansvarige bör på förhand kunna beräkna om ansvaret kommer att drabba
honom. För honom inställer sig då spörsmålet, om han är villig och beredd
att åtaga sig ett sådant ansvar. Lämnar han sin medverkan till skriftens
tryckning och utgivning, oaktat han kunnat inse att han skulle bil ansvarig
för denna, är det ock berättigat att han får bära ansvaret. Förutsättning
för överförande av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan bör således
vara allenast omständighet, som föreligger då skriften utgives eller
den subsidiärt ansvarige eljest tar befattning med skriften. Vad som mtratfat
senare, såsom den "för skriften ansvariges död eller avvikande ur landet,
bör däremot icke medföra en övergång av ansvaret.

Med hänsyn till de principer som de sakkunniga sålunda funnit böra ligga
till grund för det subsidiära ansvaret föreslå de sakkunniga vissa ändringar
i de bestämmelser härom som tillkommo genom 1941 års lagstiftning. Förslaget
innehåller, liksom den gällande tryckfrihetsförordningen, olika ansvarighetsregler
för periodisk skrift och för annan tryckt skrift.

Av betydelse för ansvarighetsreglernas principiella innebörd är, i vad
män vid bedömande av tryckt skrifts brottslighet avseende skall fästas vid
subjektiva omständigheter. För att en handling eller underlåtenhet enligt
allmän strafflag skall anses brottslig krävs att gärningsmannen ådagalagt
en viss viljeriktning — uppsåt eller oaktsamhet. De särskilda straffbuden
i strafflagen anses i regel kräva uppsåt i förhållande till där beskrivna gärningar.
Endast då det uttalats i brottsbeskrivningen eller framgår av sammanhanget
anses en oaktsam gärning kunna straffas.

Ansvaret för tryckfrihetsbrott är emellertid, såsom förut framhållits, icke
begränsat till den egna gärningen utan avser att skriften blivit utgiven med
brottsligt innehåll. För den som är skriftens upphovsman kan väl detta
innehåll icke vara främmande, men övriga i egenskap av utgivare, ägare,
förläggare, boktryckare eller utspridare ansvariga personer kunna tydligen
lämna sin medverkan utan att själva ha tagit del av innehållet i skriften.
De sakkunniga framhålla att dylik omständighet icke kan få lända dem
till befrielse från straff, då de äro ansvariga för brottet. Därför föreslås

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ett stadgande om att, vid bedömande av ansvaret, vad skriften innehåller
skall anses infört däri med den ansvariges vetskap och vilja.

I sådant hänseende kan alltså icke åberopas att den ansvarige ej handlat
uppsåtligt. Andra omständigheter, som ur straffrättslig synpunkt kunna
inverka vid bedömandet av viss gärning, skola däremot, såsom närmare
utvecklas i betänkandet (s. 156), om de i det särskilda fallet kunna läggas
den tilltalade till last, beaktas även i fråga om tryckfrihetsbrott. En förutsättning
härför är således att den för skriften ansvarige i förhållande till
sådana omständigheter haft uppsåt eller, då redan oaktsamhet är av straffrättslig
betydelse, visat oaktsamhet.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

I direktiven för de sakkunniga framhöllos i första hand bland de ämnen
som borde uppmärksammas reglerna om tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen,
sådana dessa regler utformats vid 1937 års reform. Departementschefen
anförde bl. a. att vägande anmärkningar obestridligen kunde
riktas mot det bestående jurysystemet och att därför lämpliga åtgärder
borde övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag
borde införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast eftersträva
en partiell reform på juryinstitutionens grund, ville departementschefen
lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn,
borde reglerna för dess sammansättning jämkas i sådan riktning att juryn
i sin helhet komme att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge
i rättsskipningen och stode fullt självständiga gentemot parterna i de enskilda
målen.

De sakkunniga anföra att det under utredningen visat sig medföra de
största svårigheterna att finna lämpliga regler för lekmannainflytandet i
tryckfrihetsmålen. Såsom i direktiven föreskrives ha de sakkunniga mot
varandra vägt möjligheterna att införa ett system med lekmän såsom meddomare
eller att vidtaga en partiell reform på juryinstitutionens grund.
Möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med
lekmän såsom bisittare har även undersökts; denna väg har dock ej visat
sig framkomlig. De sakkunniga ha i valet mellan dessa olika möjligheter
funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande.

I den närmare motiveringen för denna ståndpunkt (s. 183—186) hänvisa
de sakkunniga i första hand till de skäl som åberopats vid tryckfrihetsjuryns
inrättande år 1815 och vid de överväganden som därefter förekommo
om införande av jury även i den allmänna brottmålsprocessen, varvid
tanken på en sådan allmän juryinstitution avvisades men behovet och lämpligheten
av tryckfrihetsjuryn starkt underströks. Bland de skäl som sålunda
tidigare åberopats framhålla de sakkunniga särskilt att juryn genom sin
folkliga anknytning skulle utgöra ett särskilt skydd för tryckfriheten och
att juryn för brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme
än domaren. De sakkunniga yttra härom att, även om juryn lika litet som

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

domstolen äger i sin dömande verksamhet åsidosätta lagens bestämmelser,
det dock är uppenbart att juryn kan friare bedöma det föreliggande processmaterialet
och därom draga andra slutsatser än juristdomaren samt att
det i tryckfrihetsmål är av värde att bedömandet av den skrift som föranlett
åtal kan grundas på hur denna i allmänhet uppfattas av omdömesgilla,
vidsynta och självständiga samhällsmedlemmar.

Vidare utveckla de sakkunniga sina synpunkter på frågan om juryns bibehållande
sålunda:

Vid tidpunkten för juryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet
med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regeringsmakten
och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den
senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildningen
är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhållande
till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens parlamentariska
stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och
det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den
politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra
var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande
är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upplyst,
allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad
för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet kan det
ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å
andra sidan kan ej förbises att juryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda
tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste
ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare
låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman
med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. En sådan
ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift,
som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvarspåföljd.
I en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för
den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sammanhänger
emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med
spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sammansättning.
Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras mot och för
juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen
att denna institution alltjämt bör bibehållas. Den har nu i mer
än ett sekel varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess. Väl kunna meningarna
vara delade om det sätt på vilket juryinstitutionen fyllt sin uppgift;
vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska
yttrandefriheten, torde dock några anmärkningar icke kunna riktas mot
juryn. Härmed är icke sagt att ej juryinstitutionen är behäftad med vissa
brister. Dessa brister skola behandlas i det följande tillika med de förslag
som de sakkunniga framlägga för deras avhjälpande.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om juryns befogenheter.
Utmärkande för jurysystemet i dess ursprungliga form är alt domarfunktionen
är uppdelad så att juryn ensam avgör skuldfrågan, medan domstolen
på grundval av juryns utlåtande prövar övriga i målet förekommande frågor.
Enligt jurysystemet, sådant detta tidigare tillämpats i sitt hemland
England, var någon omprövning i domstolsväg av juryns utlåtande, vare
sig detta var friande eller fällande, ej tillåten. En sådan kunde däremot äga

Kungl. l\laj:ts proposition nr 230.

rum i de frågor, som voro förbehållna domstolen. I stort sett står den
svenska tryckfrihetslagstiftningen kvar på denna ståndpunkt.

Vid nyare reformer av juryinstitutet i andra länder — de sakkunniga
hänvisa till en lagändring i England år 1907 samt till den danska retsplejeloven
och den norska straffeprocesloven — har den angivna gränsdragningen
mellan domstol och jury icke längre strängt upprätthållits. Väl har
juryns friande utlåtande i regel tillagts samma slutgiltiga betydelse som
tidigare. Vad åter angår juryns fällande utlåtande torde numera en allmän
uppfattning vara att ett sådant utlåtande icke bör beröva den tilltalade
det rättsskydd som ligger i en domstolsprövning.

Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för en reform i samma
riktning av juryinstitutionen i vår tryckfrihetslagstiftning. Att ett frikännande
juryutlåtande alltid bör lända till efterföljd anse de sakkunniga vara
av grundläggande betydelse för att juryinstitutionen skall fylla sin uppgift.
Såsom skäl för sin uppfattning att domstolen däremot bör äga avvika från
ett fällande juryutlåtande framhålla de sakkunniga:

Såsom redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna
förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stämningar,
som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande
fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med
rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika meningar
och även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt
till sanningsbevisning i ärekränkningsmål komma också helt visst stora krav
att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god
överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande
juryutlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till
hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstolsprövning
öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta
instans. Väl kunna i viss mån samma synpunkter göras gällande i fråga om
möjligheten till avvikelse även från friande juryutlåtande; den väsentliga
skillnaden föreligger emellertid att samhällets plikt att vaka över att den
oskyldige ej fälles till straff alltid är starkare än dess uppgift att tillse att
de till brott skyldiga lagforas och dömas. Uppenbart bör ej heller förbises
att prövningen i tryckfrihetsmål bör så anordnas att tillbörlig hänsyn även
tages till det anspråk på rättsskydd som tillkommer den kränkta parten.
Denna synpunkt bör emellertid beaktas i samband med regleringen av grunderna
för juryns sammansättning och dess verksamhetsformer, vilka spörsmål
skola upptagas till behandling i det följande.

Även i ett annat hänseende upptaga de sakkunniga frågan om juryns
befogenheter. Enligt den traditionella uppfattningen har juryn väl att ensam
avgöra skuldfrågan men den äger icke befatta sig med målets prövning
i övrigt och således ej heller deltaga i straffets utmätande. Såsom skäl för
att låta juryn deltaga även i denna fortsatta prövning av målet har anförts
att en samverkan mellan jury och domstol i straffmätningsfrågor skulle
avlägsna den svaghet som ligger däri att — då juryn ej motiverar sitt beslut
— domstolen svävar i okunnighet om juryns uppfattning rörande
brottslighetens grad liksom juryn å sin sida, när den fattar sitt beslut, saknar
kännedom om domstolens uppfattning i denna fråga. Denna ovisshet

Kungl. Maj. ts proposition nr 230.

kan leda till att synpunkter, som framkommit i juryn rörande brottets svårhetsgrad,
av domstolen lämnas obeaktade. Ovissheten hos juryn om domstolens
uppfattning härutinnan kan medföra ett friande utlåtande från
juryn i fall då väl ett brott föreligger men juryn anser att detta bör bedömas
särskilt lindrigt.

Vad nu anförts har i vissa främmande länder föranlett en utsträckning
av juryns befogenheter, i vissa lagstiftningar på det sättet att juryn, sedan
skuldfrågan avgjorts, äger deltaga även i straffmätning. En sådan reform
även av den svenska tryckfrihetsjuryns befogenheter har föreslagits av processlagberedningen
(SOU 1944:10 s. 12—13, 143, 156).

De sakkunniga finna dessa skäl för en utvidgning av juryns kompetens
beaktansvärda men framhålla å andra sidan att juryn genom en sådan anordning
i alltför hög grad förlorar sin ställning av en i förhållande till
domstolen fristående institution och därigenom väsentligen mister sin hittillsvarande
karaktär. För att juryn skall kunna fylla sin uppgift är det
enligt de sakkunnigas uppfattning av värde att denna fristående ställning
alltjämt bibehålies. Vidare framhålla de sakkunniga att, med den utvidgning
av domstolens befogenhet att vid fällande juryutlåtande pröva även
skuldfrågan som de sakkunniga förordat, det skulle framsta som inkonsekvent
om, sedan nämnda prövning ägt rum, domstolen erhölle en ny sammansättning
i fråga om den då återstående prövningen. Även med hänsyn
till den sekretess som bör råda i fråga om jurymännens omröstning i skuldfrågan
anse de sakkunniga juryns deltagande i domstolens överläggningar
vara betänkligt.

Innan jag övergår till frågan om grunderna för juryns bildande vill jag
nämna att de sakkunnigas förslag innebär en begränsning av antalet
domstolar i tryckfrihetsmål. Sådana mål ha sedan gammalt
upptagits endast av underdomstol i stad men icke av häradsrätt, huvudsakligen
av den anledningen att boktryckerier tidigare funnos endast i eller
i omedelbar närhet av stad. Vid 1937 års reform bibehölls regeln att endast
rådhusrätt ägde upptaga tryckfrihetsmål men inskränktes antalet behöriga
sådana domstolar till rådhusrätterna i residensstäderna och vissa större
rådhusrätter därutöver; hela antalet, som tidigare utgjorde ett 80-tal, är
numera 40.

De sakkunniga anföra till eu början att tryckfrihetsmålen böra tillhöra
de allmänna domstolarna; de anse starka betänkligheter av såväl principiell
som praktisk natur inställa sig mot att för tryckfrihetsmålen inrätta
särskilda domstolar, vare sig i form av en för hela landet gemensam centraldomstol
eller såsom lokala, utom den allmänna domstolsorganisationen
stående specialdomstolar.

Med hänsyn till tryckfrihetsmålens säregna beskaffenhet och deras ringa
antal anse de sakkunniga antalet rådhusrätter, som äga upptaga tryckfrihetsmål,
nu böra ytterligare inskränkas till en rådhusrätt i varje län, som
regel rådhusrätten i residensstaden och i undantagsfall, då rådhusrätt icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

finnes i staden, rådhusrätten i annan stad inom länet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

Vid detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga väl beaktat att en begränsning
av antalet behöriga domstolar kunde medföra olägenheter för
enskilda parter. Härom framhålla emellertid de sakkunniga att ett sammanförande
av tryckfrihetsmålen till rådhusrätten i residensstaden, i jämförelse
med nu gällande ordning, skulle medföra ändring endast i sådana fall,
då den åtalade skriften är tryckt i annan stad, vars rådhusrätt äger upptaga
dylika mål; vad som tryckts i länet i övrigt faller redan nu under rådhusrättens
i residensstaden behörighet. Visserligen skulle även ganska folkrika
städer, sasom Borås, Eskilstuna, Hälsingborg och Norrköping, förlora
egen jurisdiktion i tryckfrihetsmål; antalet sådana mål i dessa städer har
emellertid varit obetydligt.

Valet av domstol i tryckfrihetsmål påverkas även av reglerna för juryns
bildande. Även de regler som de sakkunniga funnit lämpliga i detta hänseende
och för vilka jag nu skall redogöra — tala för ett sammanförande
av målen till en domstol i varje län.

De regler lör juryns bildande som upplogos i tryckfrihetsförordningen
år 1815 inneburo att juryn skulle utses för varje särskilt mål
av parterna och domstolen. Parterna skulle välja vardera 4 och domstolen
5 jurymän. Sedan dessa förklarats ojäviga, ägde vardera parten utesluta en
av motpartens och en av domstolens jurymän. Juryn kom således att bestå
av 9 personer, av vilka vardera parten utsett 3 och domstolen 3. Denna ordning
för uttagande av juryn bestod till år 1937. Åtskilliga förslag till änd
rade bestämmelser förekommo under denna tid; härom hänvisas till betänkandet
(s. 189—193).

Den år 1937 genomförda reformen innebar att de av domstolen tillsatta
jurymännen icke skulle utses för varje särskilt mål. De skulle i stället uttagas
genom lottning ur en på förhand av rådhusrätten för en tid av tre
kalenderår upprättad jurymannalista. Dessutom ökades antalet domstolsutsedda
och minskades antalet partsvalda jurymän. Enligt nu gällande ordning
utlottar salunda domstolen ur jurvmannalistan 7 jurymän och parterna
nämna vardera 3; parten är därvid icke bunden av jurymannalistan
utan kan välja även andra lämpliga personer än de på listan uppförda.
Parterna utesluta därefter en av motpartens och en av domstolens jurymän.
Visst antal suppleanter uttagas på motsvarande sätt. Juryn i målet
består sålunda av 9 ledamöter, varav domstolen tillsatt 5 genom lottning
ur jurymannalistan och vardera parten valt 2.

De sakkunniga anföra att mot gällande ordning främst kan riktas den
anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns
bildande och att juryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmänna
förtroende, som om jurymännen utses genom medborgerliga val.

Vidare framhalla de sakkunniga att även ur andra synpunkter vägande
erinringar gjorts mot att jurymän utses av parterna samt att partsvalet
skarpt kritiserats i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230-

ning och i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning
(SOU 1934: 54). De sakkunniga ansluta sig till den ståndpunkt som
intagits i dessa betänkanden och förorda sålunda partsvalets avskaffande.
Synpunkterna på denna fråga utveckla de sakkunniga sålunda:

Till stöd för partsvalet har ofta framhållits att de part svalda jurymännens
uppgift vore att tillse att parternas synpunkter å ömse sidor bleve
beaktade vid överläggningen inom juryn. Detta skäl torde dock icke böra
vara avgörande. Juryn har att träffa sitt avgörande på det material som
framkommit vid domstolens förhandling i målet och det skulle uppenbart
vara till skada för rättssäkerheten, om juryn skulle låta sig bestämmas av
upplysningar, som inhämtats från enskilda jurymän och icke varit underkastade
båda parternas granskning. En annan synpunkt, som otvivelaktigt
är mera vägande, är att genom partsvalet juryn kan tillföras särskild sakkunskap,
som för bedömande av det föreliggande fallet är av betydelse.
Även om ur sistnämnda synpunkt vissa skäl kunna anföras till stöd för
partsvalet, måste det dock med hänsyn till rättsskipningens objektivitet anses
som ett allvarligt missförhållande att dömande uppgifter på detta sätt
överlämnas åt företrädare för partsintressen.

Den svenska rättsordningen har — anföra de sakkunniga vidare — sedan
lång tid tillbaka anslutit sig till den grundsatsen att lekmän som medverka
i våra domstolar utses genom medborgerliga val. Mot dylika val har
riktats den anmärkningen, att de kunna medföra en icke önskvärd politisering.
De sakkunniga anse dock att, ehuru dessa farhågor icke äro helt
ogrundade, betydelsen därav överdrivits samt att, även i sådana fall då vid
valet politiska synpunkter icke kunna anses ha varit uteslutna, de valda i
sin domaruppgift, enligt vad erfarenheten visat, snart bortse från sin politiska
inställning. Ett korrektiv mot juryns maktmissbruk ligger även, enligt
förslaget, i domstolens befogenhet att ompröva juryns fällande utlåtanden.

Vad angår den valförsamling, åt vilken valet bör anförtros, anse de sakkunniga
övervägande skäl tala för att någon redan bestående korporation
erhåller detta uppdrag; omedelbara val kunna icke komma i fråga. Förslaget
innebär att valet skall anförtros åt landsting samt, i städer som icke deltaga
i landsting, åt stadsfullmäktige. Till stöd för denna lösning framhålles
att valet bör vara mera enhetligt samt att endast ett mindre antal jurymän
erfordras för de arbetsuppgifter som åligga dessa. Valet skall, i likhet med
vad som gäller om nämndemän, ske genom majoritetsval; den proportionella
valmetoden kunde nämligen medföra att jurymännen på ett icke önskvärt
sätt betraktade såsom sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljaregrupper.

I direktiven för de sakkunniga hade framhållits att reglerna för juryns
sammansättning borde jämkas i sådan riktning att juryn i sin helhet koinnie
att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge i rättsskipningen.
De sakkunniga anföra härom att detta krav med nu gällande regler
tillgodoses i mycket ringa omfattning samt att eu orsak härtill, förutom
sättet för juryns tillsättande i varje särskilt mål, är den ringa förekomsten

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

av tryckfrihetsmål. Därför möta stora svårigheter att inom juryprocessens
ram tillgodose kravet på domarerfarenhet hos juryns ledamöter. Detta gäller
även med den begränsning av antalet domstolar som de sakkunniga
förordat. Ej heller torde detta resultat annat än i undantagsfall kunna nås
genom en begränsning av den krets, jurymannakåren, ur vilken juryns ledamöter
uttagas. De sakkunniga anse emellertid frågan om jurymannakårens
storlek påkalla uppmärksamhet ur en annan synpunkt, nämligen för
att möjliggöra en lämplig sammansättning av juryn. En begränsning av
antalet för jurymannauppdraget utsedda personer till vad som påkallas av
processuella skäl skulle öka möjligheten att till uppdraget utse dem som
äro fullt skickade för sin uppgift. De sakkunniga uttala att det kan väntas
att denna möjlighet kommer att tillvaratagas av de representativa organ,
landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna, åt vilka valet av jurymän
skulle anförtros.

För att emellertid det av departementschefen uttalade önskemålet om
domarerfarenhet hos juryns ledamöter skall kunna åtminstone i viss utsträckning
tillgodoses måste anknytning sökas till den allmänna rättsskipningen.
Detta kan ske på det sättet att jurymannakåren till någon del utses
bland personer som förvärvat sådan erfarenhet såsom nämndemän vid allmän
underrätt. Hur stor del av jurymannakåren som bör tagas ur nämndemännens
krets, kan vara föremål för delade meningar. De sakkunniga ha
stannat för att föreslå en tredjedel.

En sammanfattning av de föreslagna reglerna för
juryns bildande utvisar i huvudsak följande. För varje rådhusrätt,
som är behörig att upptaga tryckfrihetsmål, skall finnas en jurymannakår
om 24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän i den första och
8 jurymän i den andra gruppen. Jurymännen i den andra gruppen skola
vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt. Hela jurymannakåren
utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige i städer, som
ej deltaga i landsting. Partsvalet har ej bibehållits; däremot äger vardera
parten alltjämt rätt att utesluta visst antal jurymän, nämligen tre inom
den första gruppen och en inom den andra. I övrigt nedbringas antalet genom
lottning så att i den första gruppen kvarstå 6 och i den andra gruppen
3 jurymän. Dessa bilda den i målet tjänstgörande juryn.

Av principiell betydelse äro även de regler som meddelas om förhållandet
mellan domstolen och juryn i rättegången. I direktiven
för de sakkunniga uttalades att den kritik som framförts mot de år 1937
antagna reglerna för tryckfrihetsprocessen bl. a. riktat sig mot den ringa
kontakten mellan juryn och domstolen. Samverkan mellan domare och lekmän
i den allmänna rättsskipningen sker under sådana former att domaren
före målens avgörande kan tillföra lekmännen den erforderliga lagkunskapen;
detta är en domaren i lag ålagd skyldighet. Även inom juryprocessen
är det av betydelse för att juryn skall kunna fylla sin uppgift att juryn
beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysningar
om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. De sakkunniga ha fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

lagt förslag i sådant syfte. Bestämmelser härom äro dock icke upptagna
i förslaget till tryckfrihetsförordning utan ingå i den föreslagna särskilda
lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag får
därför tillfälle att i annat sammanhang återkomma till denna fråga. Här
vill jag endast nämna att förslaget i huvudsak innebär att rättens ordförande
på kallelse av juryn skall komma tillstädes under juryns enskilda överläggning
för att meddela upplysningar om vad lag stadgar. Varje juryman
har ansetts böra äga befogenhet att påkalla sådana upplysningar av
rättens ordförande. Sedan denne lämnat de begärda upplysningarna, får
han icke vidare närvara vid juryns överläggning.

Särskilda bestämmelser för krigstid.

I direktiven för de sakkunniga erinrades om att 1944 års riksdag såsom
vilande antagit ett förslag om upphävande av den då gällande 6 § tryckfrihetsförordningen,
vilken innehöll bestämmelser om förhandsgranskning,
införselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift. Förslaget
blev, såsom jag redan framhållit, slutligt antaget år 1945. Departementschefen
anförde därefter i direktiven att det borde övervägas, huruvida och
i vilken form de berörda bestämmelserna borde ersättas av andra, vilka,
med minsta möjliga intrång i tryckfriheten, för krigstid öppnade erforderliga
möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Vidare framhöll departementschefen
att det med tanke ej minst på behovet av utomordentliga bestämmelser
inom tryckfrihetens område hade ifrågasatts, att vårt land för
krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under noggrant
angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kunde genomföra
en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden.
Ehuru detta uppslag ägde en syftning utöver tryckfrihetsförordningens ram
och tvivelsutan mötte vissa betänkligheter, förtjänade det, enligt departementschefens
mening, att närmare övervägas i samband med en översyn av
tryckfrihetsförordningen. Departementschefen framhöll att, om en sådan
procedur kunde tillgripas, en särskild beredskapslagstiftning för tryckfriheten
under krig tydligen skulle te sig mindre påkallad än eljest.

De sakkunniga ha emellertid vid övervägande av frågan om tryckfrihetens
ställning under krigstid icke funnit sig böra framlägga något förslag
till avvikande bestämmelser i syfte att möjliggöra förhandsgranskning eller
andra administrativa ingripanden eller till särskilda former för antagande
av sådana bestämmelser. Skälen till denna ståndpunkt, vilka närmare utvecklas
i betänkandet (s. 41—42), äro i huvudsak att de sakkunniga icke
funnit sig övertygade om ändamålsenligheten av förhandsgranskning, utgivningsförbud
och andra administrativa åtgärder mot tryckta skrifter under
krigstid och därför icke ansett möjligt att utforma bestämmelser, avsedda
att träda i tillämpning under omständigheter, som icke kunna på förhand
överblickas. Vad angår frågan om grundlagsändring i snabbare former
erinra de sakkunniga om att frågan härom varit före i riksdagen i anlcd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ning av en motion i första kammaren vid 1940 års riksdag (nr 1) men då
icke lett till någon åtgärd. De sakkunniga anföra att de tryckfrihetsrättsliga
bestämmelserna i fråga om grundlagsskyddet böra intaga samma ställning
som andra i grundlagarna upptagna stadganden till skydd för medborgerliga
rättigheter samt att de sakkunniga icke ansett sig böra i förevaiande
sammanhang närmare utreda den omstridda frågan om mera generella
regler för grundlagsändring genom ett snabbare förfarande.

Det må framhållas att de sakkunnigas avvisande av särskilda beredskapsbestämmelser
för krigstid endast hänför sig till frågan om ingripanden mot
tryckta skrifter i administrativ ordning eller eljest i andra former än vanligen
gällande. Däremot avses i detta sammanhang icke spörsmålet om
tryckfrihetens lagliga gränser under krigstid. De sakkunniga ha bland de
brott som skola utgöra tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt skrift,
upptagit krigsförräderi, vilket i regel är straffbelagt endast då riket befinner
sig i krig. I detta hänseende innefattar förslaget således en beredskapslagstiftning
för krigstid. Det kan även framhållas att vissa straffbud
mot publicitetsbrott, vilka i princip äro tillämpliga även i fredstid, få en
avsevärt större praktisk betydelse, då särskilda anstalter för försvaret och
folktörsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden
vidtagas, och således i viss utsträckning äro av beredskapskaraktär.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag ha avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Eskilstuna,
Göteborg, Halmstad, Norrköping och Stockholm, generalpoststyrelsen, skolöverstyrelsen,
rikets allmänna kartverk, riksarkivet, riksbibliotekarien, överbibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, överbefälhavaren,
straffrättskommittén, statspolisintendenten och statens kriminaltekniska
anstalt, överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,
kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelserna
i Kalmar och Hallands län ha bifogat yttranden av landsfogdarna
i dessa län och riksarkivet har bifogat yttranden av lands- och länsarkivarierna
samt stadsarkivarien i Stockholm. Vid överbefälhavarens utlåtande
äro fogade yttranden av försvarsgrenscheferna.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från riksdagens ombudsmän,
Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige, Publicistklubben,
Svenska journalistföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges
författareförening, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlareföreningen,
Svenska boktryckareföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

en Sveriges stadsdomare, som erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget,
har icke begagnat sig därav och Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat
sig avstå från att yttra sig.

De sakkunnigas förslag att ersätta den nu gällande tryckfrihetsförordningen
med en helt ny lag har tillstyrkts av samtliga de myndigheter och
sammanslutningar som yttrat sig om denna fråga. Länsstyrelsen i Kronobergs
län yttrar att, även om ur pietetssynpunkt skäl kunna anföras för
att inordna de nya materiella reglerna inom den ålderstigna tryckfrihetsförordningens
ram, det måste erkännas att de fördelar, som vunnits genom
utarbetandet av en helt ny förordning, äro så väsentliga att de väl motivera
det tillämpade förfaringssättet. Tillfredsställelse över att en helt ny tryckfrihetsförordning
utarbetats uttalas även av länsstyrelserna i Malmöhus
och Västmanlands län samt av Svenska tidningsutgivareföreningen och
Svenska bokförläggare föreningen.

I allmänna uttalanden om de sakkunnigas förslag betecknas
detta av ett stort antal remissinstanser, såväl i formellt som materiellt hänseende,
såsom väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sålunda anför
justitiekansler sämbetet:

Efter den grundliga och omsorgsfulla genomarbetning av tryckfrihetsrätten,
som präglat betänkandet både i vad angår principiella spörsmål och
beträffande enskildheterna, framträder den föreliggande lagstiftningsfrågan
i ett väl utrett skick. Den grund som sålunda lagts för frågans fortsatta
behandling är desto värdefullare som många av de behandlade problemen
måste betecknas som ovanligt svårbemästrade, orsakat skarpa meningsmotsättningar
under tidernas lopp och givit upphov till ett flertal förslag
till lösning. Det nu framlagda förslaget bygger i huvudsakliga delar
på de principer, som prövats under mer än ett sekel och i allt väsentligt
befunnits gagneliga. I åtskilliga hänseenden ha betydelsefulla nyheter föreslagits,
varigenom den hävdvunna tryckfriheten ytterligare befästs; på några
punkter synes förslaget dock gå väl långt i tillgodoseendet av tryckfrihetsintresset.
Formellt sett utmärkes förslaget av överskådlighet, reda och
lättlästhet, förtjänster som framstå som särskilt betydelsefulla i jämförelse
med det skick, vari den gällande förordningen efter alla partiella reformer
nu befinner sig.

Överståthållarämbetet anför att bestämmelserna i förslaget synas ägnade
att utgöra ett verksamt skydd för en allmän tryckfrihet genom att säkerställa
ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning under hänsynstagande
till andra av samhället skyddade intressen. Ämbetet tillstyrker därför
i princip det framlagda förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län finner förslaget
väl ägnat att tillgodose kravet på såväl bättre systematik i uppställning
som större klarhet i innehåll samt har i allmänhet icke någon erinran
att göra mot föreslagna sakliga ändringar. Länsstyrelsen i Uppsala län
finner förslaget i det stora hela väl motiverat. Länsstyrelsen i Kronobergs län
yttrar att förslaget i formellt hänseende kännetecknas av reda, klarhet och
ett föredömligt lagspråk samt att det även i materiellt hänseende innebär
betydande förbättringar, varför mot flertalet av de föreslagna ändringarna

4 Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

intet är att erinra. Liknande omdömen uttalas av länsstyrelserna i Kalmar,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län och av
rådhusrätterna i Göteborg, Norrköping och Stockholm samt riksarkivet och
krigsarkivet.

Överbefälhavaren anför:

En grundläggande regel inom det svenska samhället är att offentlig insyn
skall vara möjlig såväl på statsförvaltningens olika områden som i allmän
verksamhet i övrigt. Denna regel har satt sin prägel också på föreliggande
förslag. Icke minst för försvarets del är dylik offentlighet principiellt av
stor betydelse. Den militära verksamheten är nämligen i behov icke blott av
medborgarnas på kunskap grundade förtroende utan även av på saklig insikt
fotad kritik. Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till grundtankarna i de
sakkunnigas framställning och till grundreglerna i deras förslag, även om
jag har att göra erinringar i fråga om vissa detaljer.

Justitieombudsmannen uttalar att förslaget är väl förtjänt att läggas till
grund för blivande lagstiftning i ämnet. Sveriges advokatsamfund yttrar att
tryckfrihetens betydelse såsom grundval för ett fritt samhällsskick knappast
kan överskattas. Samfundet har med stor tillfredsställelse tagit del av betänkandet
och skänker sitt varma erkännande åt de sakkunnigas tydliga strävan
att förverkliga den svenska tryckfrihetens grundprinciper under moderna
samhällsförhållanden samt att utrensa sådana för dessa principer främmande
särbestämmelser, vilka under trycket av tillfälliga förhållanden infogats
i gällande tryckfrihetsförordning. Såvitt samfundet vid sin granskning
kunnat finna skapar förslaget i stort sett erforderliga garantier för
fritt meningsutbyte och allsidig upplysning samt för kontroll över och fri
kritik av de allmänna samhällsorganens verksamhet. Landsorganisationen
anför att förslaget i redaktionellt och formellt avseende innebär en genomgripande
omstöpning av den nu gällande, i samma avseenden ofta rätt otympliga
tryckfrihetsförordningen samt uttalar i allmänhet tillfredsställelse över
de materiella avvikelser från gällande rätt som förslaget uppvisar. Publicistklubben
finner att förslaget i sin allmänna tendens och i de flesta av sina
konkreta bestämmelser motsvarar de önskemål man från pressens synpunkter
kunnat hysa om en reformerad tryckfrihetsförordning. Det är ägnat
att skänka tryckfriheten ett ökat skydd. Sett ur en vidare synvinkel innebär
detta stärkande av tryckfriheten även ett stärkande av yttrandefriheten till
gagn för envar. Med tillfredsställelse hälsas vad som tillgodogjorts å ena
sidan av reformtankarna i 1912 års sakkunnigförslag, å andra sidan av erfarenheterna
under andra världskriget rörande de vådor, för vilka tryckfriheten
och därmed medborgarnas insikt om nationens läge utsätts under utrikespolitiska
påtryckningar. Sammanfattningsvis framhåller klubben det angelägna
i att det föreliggande förslaget lägges till grund för proposition, som snarast
möjligt framlägges för riksdagen. Behovet av en tydligare och förbättrad
lagfästning av tryckfrihetens grundsatser har länge varit känt och erkänt,
men reformerna ha alltför länge fått stanna vid ansatser och försök. Det
framlagda förslaget synes, med de ändringar som klubben föreslår, vara väl
ägnat att åvägabringa ett ökat förtroende och en större stabilitet på detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

viktiga rättsområde. Svenska journalistföreningen yttrar att förslaget förenar
den största varsamhet i sak men en radikalt ny formgivning samt uttrycker
sin mycket stora tillfredsställelse över det skickliga och ur pressens
synpunkt så värdefulla arbete som resulterat i förslaget. Det vore synnerligen
olyckligt, om icke detta förslag finge leda till antagande av en ny
tryckfrihetsförordning. Svenska tidning sut giv ar ef öreningen anför att förslaget
utformats på ett ur pressens synpunkt i stort sett lyckligt sätt samt framhåller
vidare att föreningen kommit till den uppfattningen att tillbörlig hänsyn
till traditionell svensk uppfattning av tryckfriheten såsom en hörnpelare
i vårt samhällsskick tagits samtidigt som utvecklingens krav väl beaktats.
Även Svenska boktryckareföreningen anser förslaget väl ägnat att läggas som
grund för lagstiftning.

Förslagets huvudgrunder ha lämnats helt utan erinran av Göta hovrätt,
länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län, statens kriminaltekniska
anstalt och Sveriges författareförening.

Beträffande omfattningen av de ämnen, som enligt förslaget
behandlas i tryckfrihetsförordningen, framställas i huvudsak icke några
erinringar. Publicistklubben, som tillstyrker förslaget i denna punkt, anför
att härvid icke förbisetts att den tekniska utvecklingen kan medföra behov
av snara utvidgningar av områdena för tryckfrihetsprincipernas tillämpning.
Härom yttrar klubben bl. a.:

Ur synpunkten av tryckfriheten som ett utflöde ur yttrandefrihetens princip
synas allt flera av den tekniska utvecklingen betingade meddelelseformer
komma i liknande ställning som det tryckta ordet. I detta sammanhang
bör påpekas att radion blivit ett allt viktigare instrument för spridande
av såväl underrättelser som tankar och åsikter. Betecknande är att radions
medarbetare jämställas med tidningarnas i fråga om medlemskap i
publicistklubben. Det kan förutses att lagstiftningen inom en icke alltför
avlägsen framtid bör ta ställning till bl. a. ett radiofrihetens problem.

Vad särskilt angår regleringen av vissa delar av de tryckfrihetsrättsliga
bestämmelserna i annan författning än grundlagen framhåller Landsorganisationen
att sekretessbestämmelsernas utbrytande ur tryckfrihetsförordningen
år 1937 var en åtgärd, vars lämplighet kan diskuteras, emedan medgivandet
att genom allmän lag göra undantag från offentlighetsgrundsatsen
kan vara ägnat att inbjuda till en långtgående beskärning av denna, särskilt
som de grunder, enligt vilka genom sådan lag handlingar få förklaras
hemliga, nödvändigtvis måste i tryckfrihetsförordningen givas en mycket
vid och tänjbar avfattning. Även Svenska journalistföreningen uttalar att mot
förslaget kvarstår den kritik som vid tillkomsten av 1937 års regler om allmänna
handlingars offentlighet framfördes mot sekretessreglernas utbrytande
ur grundlagen. Publicistklubben, som livligt instämmer i ett uttalande
av de sakkunniga att grundlagsskyddet bör omfatta alla bestämmelser av
principiell betydelse, anser att kompletteringen genom en särskild, noga specificerad
sekretesslag förmodligen är ofrånkomlig men betonar vikten av
att det i grundlagen noga angives, vilka områden en sekretesslag över huvud

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

får beröra och, kanske ännu hellre, vilka intressen sekretesslagstiftningen
icke får inkräkta på.

Till vissa särskilda frågor om gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen
och annan lag återkommer jag i det följande.

Justitieombudsmannen uttalar att, om icke någon bestämd uppgift framdeles
skall tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommittén,
denna bör upplösas och att därför förslag till härför erforderliga
grundlagsändringar bör framläggas för riksdagen i samband med förslaget
till tryckfrihetsförordning. Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser tryckfrihetskommittén
böra avvecklas.

Några erinringar ha icke i yttrandena framställts mot den för förslaget
grundläggande principen att missbruk av tryckfriheten skall
få beivras endast genom åtal vid domstol eller mot det
i konsekvens härmed föreslagna avskaffandet av de stadganden om konfiskation
utan rättegång i vissa fall, vilka nu finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen.

De sakkunnigas förslag att vidga garantierna för tryckfrihetens
utövning genom ett särskilt stadgande (1 kap. 2 § andra stycket),
riktat även mot vissa åtgärder, vilka äro till hinder för tryckning, utgivning
av skriften eller dess spridning bland allmänheten, tillstyrkes i princip
av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen, Publicistklubben
och Svenska tidningsutgivareföreningen. Tidningsutgivareföreningen
framhåller särskilt att erfarenheterna på detta område utomlands
äro talande. I den politiska intressekampen undertrycka härskande meningsriktningar
i åtskilliga länder oppositionella tidningar genom förbud
mot pappersleveranser, hinder för transport av papper, antagande av rigorösa
lagstiftningsåtgärder, som i realiteten äro riktade mot en tidning eller
en grupp av tidningar o. s. v. I några länder har utgivningen av tidningar
monopoliserats till att vara medgiven enbart för vissa av den härskande regimen
godkända organisationer och partier. Föreningen anser visserligen att
risken för en sådan utveckling i Sverige är mindre än i många andra länder
men att en lagstiftning, som är avsedd att bliva av bestående karaktär, bör
taga sikte jämväl på att förhindra sådana ingrepp mot tryckfriheten som
endast kunna tänkas förekomma i politiskt upprörda tider. Svea hovrätt
anser dock att stadgandet knappast blir av verklig nytta, med mindre det
förses med straffrättslig sanktion för alla sådana fall, då överträdelse icke,
såsom när den begås av ämbetsman, innefattar ett brott för sig. Överträdelse
kan visserligen — såsom de sakkunniga framhållit — utgöra underlag
för skadeståndsskyldighet. Hovrätten uttalar att bevissvårigheter kunna
göra denna sanktion mindre effektiv samt förordar därför och även av rent
principiella skäl att, om straffsanktion icke anses böra ifrågakomma, det
uttryckligen stadgas att skadestånd kan utdömas icke blott för ekonomisk
utan även för s. k. ideell skada; såsom jämförelse hänvisar hovrätten till
1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Sveriges advokatsamfund har övervägt, om icke stadgandet borde förbindas
med ett straffbud, men finner sig icke övertygat om att ett sådant
skulle vara ägnat att nämnvärt stärka stadgandets effektivitet. Förste stadsfiskalen
i Stockholm anser att stadgandet utan straffbestämmelse skulle
bliva helt utan effekt i en mångfald situationer, då det rättsstridiga handlandet
icke är av den natur att straffbud mot våld eller rättsstridigt tvång
kunna tillämpas, och att därför straffansvar bör föreskrivas för överträdelse
av stadgandet.

I en del av de yttranden som sålunda äro i princip tillstyrkande har även
frågan om stadgandets räckvidd berörts och därvid kritik i vissa hänseenden
riktats mot vad de sakkunniga anfört härom; dessa spörsmål skall jag
behandla närmare i den särskilda redogörelsen för förslaget.

Det föreslagna stadgandet har å andra sidan i vissa yttranden mött betänkligheter.
Justitiekanslersämbetet ifrågasätter lämpligheten av förbud
för myndigheter och enskilda att vidtaga åtgärder, som hindra tryckfrihetens
utövning, samt anför vidare:

Vid olika tillfällen ha ideella föreningar, andra enskilda organisationer
m. fl. vidtagit åtgärder för att hindra spridning av vissa tryckalster. Dessa
åtgärder, om än principiellt betänkliga, ha framstått som så berättigade,
att de vunnit allmänt gillande. Det synes icke kunna uteslutas, att även
framdeles tryckta skrifter komma att spridas som ej heller enligt en reformerad
tryckfrihetslagstiftning låta sig bekämpas med åtal och dom; att
tillgripa åtal är ingalunda alltid en väl framkomlig väg att vinna rättelse
och detta alldeles oavsett om den kränkte har en rättvis sak. Exempel å dylika
skrifter erbjuder s. k. skandaltidningar och pornografika. Ett ytterligare
skäl mot här ifrågavarande stadgande är avsaknaden av straffpåföljd
för åsidosättande av förbudet.

Svenska journalistföreningen anser det vara principiellt i sin ordning att
icke heller enskilda tillåtas uppställa hinder för skrifts tryckning, utgivning,
spridning eller läsning, som till sin verkan är sådant att opinionsfriheten
inskränkes. Med hänsyn till svårigheten att överblicka stadgandets
verkningar avstyrker dock föreningen förslaget, såvitt det avser åtgärder av
enskilda. Även länsstyrelsen i Kronobergs län befarar att stadgandet i praktiken
kan bliva svårtolkat och att vissa gränsfall kunna inbjuda till rättstvister.

De sakkunnigas förslag att genom ett uttryckligt stadgande säkerställa
rätten att lämna meddelande för offentliggörande 1
tryckt skrift har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Sålunda finner Sveriges advokatsamfund bestämmelsen väl motiverad.
Värdet av bestämmelsen såsom ett skydd för en fri nyhetsförmedling
framhålles även av Landsorganisationen, Publicistklubben och Svenska
journalistföreningen.

Militieombudsmannen biträder i princip förslaget om ett sådant stadgande
men anser att den därav följande straffriheten för meddelaren, när
fråga är om icke periodisk skrift, hort begränsas till de fall då meddelan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

det influtit i skriften. Beträffande periodisk skrift anser militieombudsmannen
motiverat att från straffrihetsregeln utesluta fall, då meddelaren
bort inse att den meddelade uppgiften, med hänsyn till arten av det förhållande
den angår, icke komme att offentliggöras i den skrift varom är fråga.
Såsom motivering för denna ståndpunkt anför militieombudsmannen:

Mitt tvivelsmål gäller spörsmålet i vad mån ett grundlagsstadgande av den
lydelse som upptagits i kap. 1 § 1 andra stycket medgiver åklagare och
domstol att lämna utan avseende lösa eller ogrundade invändningar av
t. ex. en för fortspridande av ärekränkande uppgift misstänkt eller tilltalad
person att han lämnat uppgiften för offentliggörande i tryckt skrift. Spörsmålet
kanske är av mindre vikt i vad gäller periodisk skrift även om det
ej heller beträffande sådan kan anses betydelselöst. Därest exempelvis till
en redaktion av en periodisk facktidskrift framföres ett ärekränkande meddelande
rörande något förhållande på ett annat område, synes det vara föga
anledning att meddelaren alltid skall vara straffri även om han helt grundlöst
utgått från att uppgiften skulle offentliggöras i tidskriften. Icke minst
torde slutorden i bestämmelsen medföra att hans uppgivna syfte svårligen
kan lämnas utan avseende. Av större betydelse torde dock spörsmålet kunna
bliva i fråga om meddelande till författare av annan skrift, enkannerligen
om det uppkommer innan skriften utgivits eller ens till någon del författats.
Då det ej kan fordras att den som mottagit meddelande förut framträtt
såsom författare av utgivna skrifter, måste tydligen även meddelande
till presumtiv författare omfattas av bestämmelsen. Till den, som angivelse
ha för avsikt att författa och trycka en skrift eller om vilken meddelaren
eljest tror att han har sådan avsikt, skulle utan inskränkning kunna
lämnas meddelande, som då det framföres till annan skulle ådraga meddelaren
ansvar. Att i sådan utsträckning låta meddelares straffbarhet bortfalla
kan knappast vara lämpligt.

Å andra sidan har i några yttranden yppats tvekan om lämpligheten av
det föreslagna stadgandet eller detta direkt avstyrkts. Svea hovrätt finner
det icke uteslutet att stadgandet kan obehörigen utnyttjas så att en gärning
icke kan åtkommas med straff, ehuru brottsligt förfarande i själva verket
föreligger. Som exempel härpå angives att någon som ett led i spioneribrott
lämnar uppgifter i föregivet publiceringssyfte till en tidningsredaktion.
Vidare förutsättes i exemplet att publicering icke sker och att således ansvar
för otillåtet offentliggörande icke ifrågakommer. Hovrätten påpekar
att, även om i detta exempel meddelarens objektiva gärning kan ledas i bevis,
han på grund av det föreslagna stadgandet kan bli fri från straff,
emedan det icke mot hans bestridande kan bevisas att han icke åsyftat att
lämna uppgifter för offentliggörande i skriften. Hovrätten anser det önskvärt
att sådana missbruk av den föreslagna friheten kunna stävjas samt
yttrar att även eljest, då uppgifter lämnas till annan utan att avsedd publicering
äger rum, dessa kunna missbrukas av mottagaren och förorsaka
ohägn, som kan bli svårt att beivra. Faran för att uppgifterna spridas till
obehöriga är särskilt stor när de lämnas till en tidningsredaktion, där ett
flertal personer kunna inneha mer eller mindre underordnade befattningar.
Hovrätten anser vidare att det föreslagna stadgandet och motiven för detta
kunna lämna rum för tvekan, om därmed avsedd straffrihet för meddela -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ren skall inträda även i fall då en tillämnad författare, till vilken uppgifterna
lämnas, aldrig låter utgiva åsyftade skrift eller ens författar något
manuskript därtill. Om stadgandet har denna innebörd, kan det ligga nära
till hands för en fördomsfri meddelare av uppgifter att söka ernå strafffrihet
för dessas innehåll genom att påstå att de lämnats till annan i syfte
att av denne begagnas i tryckt skrift. Med hänsyn till de olägenheter, som
kunna vara förenade med den föreslagna ändringen av gällande rätt, varigenom
i hithörande fall meddelaren skulle bli fri från ansvar för innehållet
i uppgifter, som icke publiceras, uttalar hovrätten tvekan huruvida ändringen
är tillräckligt motiverad.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån avstyrker det föreslagna stadgandet och
anför som skäl härför bl. a. att det kan ifrågasättas om värnet för tryckfriheten
kräver så långt gående inskränkningar i skyddet för den enskildes
goda namn och rykte. Därest förslaget genomföres, kan en person gå från
den ena tidningsredaktionen till den andra och framslunga de mest äreröriga
beskyllningar mot en oförvitlig medborgare utan att riskera något
som helst straffansvar, ett ansvar som drabbar honom så snart han uttalar
sin beskyllning utan begäran om offentliggörande i tryckt skrift. Ej
sällan förekomma klagomål att nuvarande tryckfrihetsregler ej äro ägnade
att skänka tillräckligt skydd åt den enskilde, som i tryckt skrift angripes
på heder och ära. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del
skulle ingalunda vara ägnat att minska dessa farhågor utan tvärtom giva
ökat fog åt uppfattningen om bristande skydd åt den enskilde. Länsstyrelsen
anser vidare stadgandet framträda i en egendomlig dager vid jämförelse
med vad de sakkunniga föreslå om ansvar enligt allmän lag för
vissa annonser m. m. Även Stockholms rådhusrätt anser på liknande skäl
konsekvenserna av det föreslagna stadgandet mindre tilltalande och ifrågasätter
om icke detta bör utgå eller i varje fall erhålla en formulering, som icke
går lika långt i fråga om att fritaga en meddelare från ansvar. Rådhusrätten
i Halmstad finner att stadgandet kan lämna ett alltför fritt spelrum åt
vilseledande eller ärekränkande uppgifter och ryktessprideri samt att det
starkt kan ifrågasättas, huruvida meddelaren bör gå fri från ansvar, oavsett
om meddelandet inflyter i skriften eller ej.

I vissa yttranden har i detta sammanhang förslaget att meddelande som
nu avses skall kunna lämnas till redaktion och innebörden av detta begrepp
gjorts till föremål för en kritisk granskning; denna fråga skall jag närmare
beröra i den särskilda redogörelsen för förslaget.

Vad härefter angår det undantag (7 kap. 3 § i förslaget) som de sakkunniga
föreslagit i syfte att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt
i vissa fall bär förslaget i denna del lämnats utan erinran i flertalet
yttranden. Särskilt vill jag nämna att förslaget uttryckligen tillstvrkes av
överbefälhavaren.

Militieombudsmannen anför att de skäl, som av de sakkunniga anförts för
att man, med avsteg från de för tryckfriheten i övrigt gällande ansvarsreglerna,
meddelar föreskrifter om straff för befattningshavare för brott

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

mot tystnadsplikt, onekligen starkt tala för införandet av en sådan regel.
Militieombudsmannen — vilken, såsom jag i annat sammanhang skall närmare
redogöra för, anser att meddelaren i allmänhet bör åtnjuta anonymitetsskydd
— finner emellertid att bestämmelsen i praktiken kan medföra att
anonymitetsskyddet inskränkes i vidare mån än som avses. Denna synpunkt
utvecklas närmare på följande sätt:

Sålunda torde den föreslagna regeln komma att oförmånligt inverka på
löjligheterna att bevara anonymiteten för en meddelare även då denne icke
är sådan person som avses i lagrummet. Redan för att utröna huruvida en
viss uppgift härrör från en dylik meddelare kan det nämligen bliva erforderligt
verkställa utredning varigenom denne blir känd. Med hänsyn till att
beträffande militära förhållanden gälla relativt omfattande men till lydelsen
ganska obestämda lagregler om tystnadsplikt torde det i fråga om tidningsartiklar
på detta område ofta bliva anledning att företaga utredningar i
syfte att få kännedom om huruvida meddelaren är sådan person varom förmäles
i lagrummet. Det torde även kunna befaras att i anledning av en artikel
rörande visst hemligt sakförhållande, även om vad i artikeln influtit
icke i och för sig kan anses innefatta publikationsbrott, komme att föranstaltas
om utredning för att utröna icke blott om meddelaren är dylik person
utan, där så finnes vara fallet, även huruvida de av honom till tidningen
lämnade upplysningarna varit mera ingående än de som intagits i
artikeln.

Den kritik av en myndighets åtgärder, organisation eller arbetssätt som
framkommer i tidningspressen torde ofta till icke oväsentlig del grundas å
upplysningar och informationer som lämnats av hos samma myndighet anställd
befattningshavare, som anser sig endast kunna på detta sätt rikta uppmärksamheten
på förekommande missförhållanden. Förevarande stadgande
i förslaget kan befaras, även där fråga allenast är om förhållanden som icke
avses i stadgandet, komma att verka återhållande på vederbörande befattningshavare
och därigenom i vissa fall komma att hindra framförandet av
nyttig och nödig kritik av myndigheterna. Då det torde vara svårt att i berörda
avseende i önskvärd omfattning tillgodose samtliga intressen, anser
jag mig dock icke böra rikta någon erinran mot en lösning av frågan i den
riktning som av de sakkunniga föreslagits.

I några yttranden framställas erinringar mot det nu avsedda stadgandet,
sa\äl i den liktningen att ett sadant undantag från eljest gällande principer
icke bort upptagas eller givas ett mera inskränkt innehåll, som av innebörd
att undantaget bort göras mera vidsträckt.

Publicistklubben finner det väl vara för rättskänslan kränkande om den
som enligt lag är ålagd tystnadsplikt går fri från ansvar för brott mot
denna plikt som sker genom meddelande till pressen. Särskilt kränkande
för rättskänslan te sig sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt,
som angå rikets säkerhet. Klubben anser emellertid att det med det föreslagna
stadgandet kan bliva alltför lätt att genom vanlig lagstiftning angående
tystnadsplikt åstadkomma inskränkningar i den grundlagsstadgade
tryckfriheten. Därför föreslås att det nu avsedda stadgandet endast skall
gälla sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt, som angå rikets
säkerhet, överensstämmelse skulle då även vinnas med utgivares jämförbara
ansvarighet. För att avvärja även misstanke om missbruk av myndig -

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

hets undersökningsrätt i dylika fall föreslår klubben att varje ingripande
enligt denna bestämmelse skall anmälas till riksdagens justitie- eller inilitieombudsman.

Svenska journalistföreningen uttalar att genom det föreslagna stadgandet
ett i och för sig begripligt militärt sekretesskrav blivit tillmötesgått men att
samtidigt skapats mycket allvarliga faror för det fria ordet. Innebörden av
dessa utvecklar föreningen sålunda:

Att tystnadsplikten enligt förslaget skall vara föreskriven i lag innefattar
ingen garanti. Intet hindrar att mycket långtgående regler om tystnadsplikt
genom allmän lag föreskrivas för civila och militära tjänstemän och tjänstepliktsutövare
med påföljd, att dessas yttrandefrihet kan göras högst illusorisk
och den fria kritiken av missförhållandcma i förvaltningen täppas till.
Eftersom stadgandet medger polisiära och judiciella ingrepp helt vid sidan
om tryckfrihetsförordningen, öppnar det möjlighet för myndigheterna att
fullt legalt igångsätta förhör inom och utom pressen, så snart en misstanke
kan sägas föreligga, att ett pressmeddelande stammar från någon som brutit
sin tystnadsplikt. Lätteligen kan på detta sätt det väsentliga värde, som
ligger i redaktionernas frihet från insyn av myndigheterna, förspillas. Nyhetsförmedlingen
från den offentliga förvaltningen kan med hjälp av stadgandet
begränsas till allenast det som kommer från auktoriserade administrativa
kanaler. Eftersom tryckfrihetsförordningens uppgift just är att
skapa garantier mot missbruk förtjänar den invändningen intet värde, att
»det inte är meningen» att tillämpa stadgandet på antytt sätt. Det väsentliga
är att en sådan tillämpning blir möjlig. Särskilt de värnpliktiga kan,
om förslaget i denna del blir lag, komma att utsättas för trakasserier på
grund av ur allmän synpunkt fullt lojala, kanske direkt nyttiga kritiska
uttalanden mot missförhållanden i krigsmaktens förvaltning och i det militära
livet.

Föreningen anser på nu anförda skäl att undantagsstadgandet i 7 kap. 3 §
bör utgå. En viss utsträckning av publiceringsförbuden vore en bättre utväg;
den enligt tryckfrihetsförordningen ansvarige skulle svara för brott häremot.
I varje fall finner föreningen det vara uteslutet att sträcka undantaget
längre än till omtalandet av förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag
innefatta brott mot rikets säkerhet. Om en undantagsregel införes är det enligt
föreningens mening oundgängligt att undersökning om brott mot tystnadsplikt
icke får företagas utan att dessförinnan riksdagens justitie- eller
militieombudsman underrättats om åtgärden; föreskrift härom hör vara
upptagen i tryckfrihetsförordningen.

Även Svenska tidningsutgivareföreningen anser att den utformning det
nu avsedda lagrummet erhållit synes giva myndighet möjlighet att efterspana
uppgiftslämnare långt utöver vad som med hänsyn till pressens frihet,
avvägd i förhållande till andra allmänna intressen, kan vara rimligt.
Det straffbara området kan vidare utvidgas genom lagstiftning utanför tryckfrihetsförordningen.
Föreningen föreslår därför att stadgandet skall begränsas
till att avse förhållanden som angå rikets säkerhet. Vidare förutsätter
föreningen att man genom frivilliga överenskommelser inom pressorganisationerna
bidrager till förverkligandet av de önskemål som de sakkunniga
velat tillgodose.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

Vid sidan om de nu återgivna yttrandena, vari sålunda det föreslagna
undantagsstadgandet avstyrkes eller föreslås skola få ett mera begränsat
innehåll, förekomma några, vari ett mera vidsträckt undantag i syfte att
möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt funnit förespråkare.

Justitiekansler sämbetet finner sig icke övertygat om att den föreslagna
regleringen är lämplig och motsvarar den allmänna rättsuppfattningen;
härom anföres vidare:

Ämbetet föreställer sig, att det för gemene man ter sig mest rimligt, att
straffansvar drabbar den som sviker en tystnadsplikt rörande något förhållande
av vikt genom att lämna ett meddelande till en tidningsredaktion
i och för offentliggörande, och detta oavsett grunden för tystnadsplikten,
meddelarens ställning av befattningshavare eller tjänstepliktig samt det
sätt på vilket det röjda förhållandet blivit känt för meddelaren. Den ståndpunkt
som de sakkunniga — på sätt nämnts delvis i överensstämmelse
med gällande rätt — intagit synes kunna leda till stötande resultat. Därest
en person lockar en värnpliktig att förråda en viktig försvarshemlighet
och sedermera mot kontant erkänsla förer meddelandet vidare till en tidningsredaktion
i och för offentliggörande, är han strafflös. Ämbetet har
svart att föreställa sig, att detta resultat skulle godtagas av den allmänna
uppfattningen. Om exempelvis tidningsredaktionen, i stället för att röja
hemligheten i tidningen, omtalade den för främmande makt och hela händelseförloppet
bleve klarlagt, skulle det säkerligen icke anses tillbörligt,
att medan den värnpliktige och redaktionsmedlemmen dömdes till långvariga
frihetsstraff såsom förrädare ingen som helst reaktion skedde mot
meddelaren. Huru betydelsefullt anonymitetsskyddet för meddelare än är,
bör denne likväl enligt ämbetets mening straffas i vanlig ordning för meddelanden
som innefatta grova brott. Att förvägra meddelaren i sådana fall
en privilegierad ställning synes icke innebära något intrång i den tryckfrihet
som rätteligen bör värnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att hänsyn icke tagits till att ett
effektivt upprätthållande av den tystnadsplikt, som i olika delar av statsverksamheten
kan vara nödvändig och föreskrivits i administrativ ordning,
förutsätter att stadgat ansvar skall kunna utkrävas. Den önskade
tystnadsplikten kan vara betingad ej blott av det allmännas intressen utan
lika väl därav att enskildas förhållanden böra skyddas. Länsstvrelsen anser
sig icke kunna tillstyrka stadgandet om frihet att lämna meddelande
för offentliggörande, såvida icke betryggande bestämmelser meddelas till
skydd för sådana viktiga allmänna och enskilda intressen, vilka enligt
förslaget icke beaktats.

Straffrättskommittén anser att undantaget bort utsträckas till att över
huvud taget omfatta alla fall, då en tystnadsplikt åligger någon enligt lag,
oavsett huruvida han innehar befattning eller fullgör allmän tjänsteplikt.
Härigenom skulle exempelvis den tystnadsplikt som är föreskriven i lagstiftningen
om avbrytande av havandeskap, om sterilisering och om kastrering
liksom i banklagstiftningen alltid komma att omfattas av stadgandet.
Tillräcklig anledning att här göra några inskränkningar synes icke före!igga.

Statspolisintendenten yttrar att undantaget icke erhållit den omfattning

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

som varit önskvärd. Ansvarsfrihet för meddelare, då denne är befattningshavare
och genom utlämnande av hemliga uppgifter i annat fall än i stadgandet
avses åsidosatt sin tjänsteplikt eller då meddelaren är enskild person
och tillhandahållit pressen hemliga upplysningar, varav han på ett
eller annat sätt kommit i besittning, finner intendenten svårförståelig redan
av den anledningen att den som utövar tryckfriheten därigenom synes
bliva tillförsäkrad upplysningar som icke omfattas av tryckfriheten, sådan
denna formulerats i 1 § av förslaget. Det synes vidare ofrånkomligt att den
fullständiga avsaknaden av meddelaransvar för enskild person kan, åtminstone
såvitt fråga är om uppgifter, vilkas röjande äro menliga för
rikets säkerhet, komma att visa sig i hög grad äventyrliga. En lyckligare
regel i detta hänseende ha de sakkunniga utformat i 13 kap. 5 § för meddelande
till skrift, som är avsedd att tryckas i utlandet. Att tillämpa samma
regel beträffande meddelanden inom landet finner intendenten icke böra
möta allvarligare betänkligheter.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande den principiella omfattningen
av tryckfrihetsbrotten har i allmänhet icke föranlett några anmärkningar.
Straffrättskommiitén intar i detta hänseende principiellt samma
ståndpunkt som de sakkunniga men uttalar samtidigt ett önskemål
om en noggrann reglering av gränsdragningen mellan tryckfrihetsbrott
och allmänna brott; sistnämnda fråga skall jag behandla närmare i redogörelsen
för förslaget.

Vad härefter angår förhållandet mellan tryckfriheten och yttrandefriheten
i allmänhet och därvid särskilt det lagtekniska sambandet mellan
tryckfrihetsbrotten och motsvarande i allmän lag angivna brott uttalas i
yttrandena olika meningar. I några yttranden tillstyrkes de sakkunnigas
förslag och i ett stort antal yttranden ha förslaget i denna del lämnats
helt utan erinran. Ä andra sidan framställas i vissa yttranden starka betänkligheter
mot förslaget.

Straffrättskommittén anser att förslaget i fråga om själva brottsbeskrivningarna
innefattar ett framsteg i förhållande till den nuvarande tryckfrihetsförordningen
samt utvecklar sina synpunkter härom sålunda:

Såvitt gäller den centrala grupp av dylika brott, som har motsvarigheter
i allmänna strafflagen, innebär förslaget att tryckfrihetsförordningen icke
skall innehålla några självständiga brottsbeskrivningar. I stället ha i 7 kap.
4 § och 5 § andrå stvcket använts brottsbeteckningar ur strafflagen, varigenom
dennas brottsbeskrivningar utan några förändringar få giltighet
även för tryckfrihetsbrotten. Denna principiella lösning finner kommittén
i och för sig innefatta ett framsteg i förhållande till gällande rätt. Det måste
nämligen betecknas såsom otillfredsställande, att den nu gällande tryckfrihetsförordningen
innehåller brottsbeskrivningar, vilka visserligen nära
ansluta sig till uttryckssätten i motsvarande stadganden i strafflagen men
likväl förete vissa avvikelser från dessa. Tvekan har visat sig härigenom
kunna uppstå, huruvida lagrummen i tryckfrihetsförordningen och strafflagen
täcka varandra. Att sådan överensstämmelse bör föreligga synes
kommittén uppenbart. Det skulle nämligen icke vara tillfredsställande, om

Kungi. Maj ds proposition nr 230.

vad som enligt strafflagen är straffbart såsom muntlig framställning icke
skulle drabbas av straff, därest framställningen i stället sker genom tryckt
skrift, och omvänt.

Landsorganisationen anför att det i och för sig icke finnes något att
anmärka mot att tryckfrihetsförordningens brottskatalog inskränkes till
att med begagnande av brottsbeteckningar summariskt angiva de i strafflagen
upptagna brott som, då de förövas genom tryckt skrift, skola anses
som tryckfrihetsbrott.

Å andra sidan anser justitiekanslersämbetet att förslaget i detta hänseende
otvivelaktigt är enkelt och erbjuder åtskilliga fördelar men att det starkt
kan sättas i fråga, huruvida det är lämpligt, såsom därigenom sker, att
grundlagsskyddet uppgives beträffande vad som skall anses som tryckfrihetsbrott.

Sveriges advokatsamfund yttrar att den av de sakkunniga använda metoden
för angivande av vad som skall anses som otillåtet yttrande leder till
ett försvagande av grundlagsskyddet för tryckfriheten. Samfundet anför
härom vidare:

Av detta skydd blir i själva verket icke mycket kvar, om det står lagstiftaren
öppet att genom vanlig lag förläna tryckfrihetsförordningens brottskatalog
en helt annan reell innebörd än som vid förordningens antagande
förutsattes. Intet hindrar exempelvis lagstiftaren att genom ändring av allmänna
strafflagen utsträcka rekvisiten för brottet skymfande av myndighet
så, att yttranden, vilka förut varit tillåtna, föras in under nämnda brottsbegiepp.
En dylik lagändring skulle automatiskt innebära enahanda utvidgning
av det enligt tryckfrihetsförordningen straffbara området. På motsvarande
sätt skulle en skärpning av strafflagens straffsatser för de i tryckfrihetsförordningen
uppräknade brotten automatiskt medföra motsvarande
skärpning av straffet för tryckfrihetsbrott. Om man betraktar det grundlagsenliga
skyddet för tryckfriheten såsom något värdefullt, synes det ofrånkomligt
att i själva tryckfrihetsförordningen upptaga brottsbeskrivningarna
och helst även straffsatserna, icke blott brott sbenämningarna och en
hänvisning till strafflagens straffbestämmelser. Något bestående skydd för
tryckfriheten vinner man naturligtvis icke därigenom, men man vinner åtminstone
så mycket, att tryckfrihetsförordningen icke kan förlänas förändrat
reellt innehåll i annan än den för grundlagsändring stadgade ordningen.

Huruvida man vid den omarbetning av förslaget, som styrelsen sålunda
finner önskvärd, bör eftersträva, att åtminstone från början fullständig
överensstämmelse skall råda mellan tryckfrihetsförordningens brottsbeskrivningar
och straffsatser, å ena sidan, och motsvarande bestämmelser i strafflagen,
a den andra, kan måhända vara föremål för delade meningar. Av
bestämmelsen i 1 kap. 4 § första stycket framgår, att någon dylik fullständig
kongruens i rättstillämpningen icke är åsyftad. Häri ligger också enligt styrelsens
mening en fullkomligt riktig tanke: det är icke givet, att varje yttrande,
som, fällt i annat sammanhang, skulle vara straffbart, också bör bestraffas,
nar det inflyter i tryckt skrift. Men om detta är riktigt, kan styrelsen
icke heller finna, att det skulle ligga något principiellt felaktigt i att
vid utformningen av tryckfrihetsförordningens brottsbeskrivningar giva
dessa ett mera begränsat innehåll än strafflagens på sådana punkter, där
den allmänna strafflagens vaga brottsbestämningar kunna utgöra en fara
för rätten att fritt yttra tankar och åsikter i tryckt skrift. Det är icke heller

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

givet, att den allmänna strafflagens strafflatituder oförändrade böra gälla
för tryckfrihetsbrott, detta särskilt med hänsyn till ansvarig utgivares särskilda
ansvar.

Publicistklnbben framhåller att problemet är, om tryckfrihetsförordningen
skall innehålla en egen strafflag under grundslagsskydd eller en egen
brottskatalog med hänvisningar till allmän lag för straffmätningen eller
helt enkelt förklara strafflagens definitioner och straffbud om missbruk
av yttrandefriheten tillämpliga även på tryckta skrifter. Vidare erinrar klubben
om att den gällande tryckfrihetsförordningen innehåller en egen brottskatalog
med hänvisningar till strafflagen samt på ett par punkter med egna
straffsatser. Detta system bibehölls i det stora hela i 1912 års förslag. Därvid
framhölls visserligen det eftersträvansvärda i en enhetlig reglering av
yttrandefriheten men anfördes samtidigt — gentemot tanken att yttrandefriheten
i dess helhet skulle vara normerad genom straffbud som vore inarbetade
i den allmänna strafflagen — att detta skulle innebära ett försvagande
av tryckfrihetens konstitutionella garantier. Klubben anser att i jämförelse
härmed det nu föreliggande förslaget innebär en försämring samt
ansluter sig till det år 1912 framställda förslaget.

Svenska journalistföreningen avstyrker bestämt att de sakkunnigas förslag
beträffande brott skatalogen följes och hemställer att en särskild, fullständig
brottskatalog utarbetas och införes i det förslag som förelägges
riksdagen. Föreningen anför härom:

Överensstämmelse mellan tryckfrihetsförordningen och allmän lag är i
och för sig önskvärd. Likväl bör tryckfriheten skyddas mot överrumplingsaktioner.
Det kan endast ske genom att en fullständig brottskatalog upptas
i tryckfrihetsförordningen. Att vissa motsättningar kan komma att föreligga
under kortare tidsintervaller torde spela mindre roll. Att en straffskärpning
eller en ny brottstyp först efter någon tid slår igenom i tryckfrihetsförordningen
lär inte kunna medföra allvarligare vådor för samhällslugnet. En
reform i mildrande riktning torde även utan lagändring komma att ta sig
uttryck vid tillämpningen av tryckfrihetsförordningen. Man bör inte heller
räkna med att allmänna strafflagens bestämmelser angående yttrandefriheten
också framdeles skall vara föremål för så livlig reformverksamhet
som under den närmast förflutna och nuvarande tiden. Harmoni bör snart
kunna uppnås mellan tryckfrihetsförordningen och strafflagen, som för
närvarande båda äro föremål för omarbetning.

Även Svenska tidningsutgivareföreningen finner det otillfredsställande att
förslaget till tryckfrihetsförordningen icke innehåller någon definitivt utformad
brottskatalog samt hemställer om komplettering på denna punkt.
Svenska bokförläggareföreningen finner det giva anledning till allvarliga betänkligheter
att tryckfrihetsförordningen enligt förslaget skulle giva skydd
endast mot kriminalisering av handlingar genom helt nya stadganden i
strafflagen men icke mot en utvidgad kriminalisering inom ramen för äldre
stadganden. Samma uppfattning uttalas av Svenska boktryckareföreningen
och kriminal polisintendenten i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

De sakkunnigas principiella ställningstagande till frågan om bibehållande
av ett särskilt ansvarighets system för tryckfrihetsbrotten har i de
flesta yttranden lämnats utan anmärkning. Endast i några yttranden upptages
denna fråga till behandling.

Straffrättskommittén finner de anförda skälen för detta system vara
tungt vägande men framhåller att en rent mekaniskt verkande regel om
ansvar uteslutande för utgivaren av periodisk skrift ej väl överensstämmer
med den betydelse, vilken inom straffrätten numera allmänt tillägges subjektiva
omständigheter på gärningsmannens sida. Denna motsättning framträder
särskilt tydligt när, såsom här, de brottsbeskrivningar som angiva
det straffbara områdets utsträckning bliva att söka i allmänna strafflagen,
medan åter genom en regel av den ifrågavarande mekaniska typen bestämmes
av vem ansvaret skall utkrävas. Kommittén anför härom vidare:

Enligt strafflagen gäller sålunda såsom en allmän regel, att straffbarhetens
inträde är beroende av uppsåt hos gärningsmannen; endast då lagen uttryckligen
angiver det, bestraffas jämväl oaktsamhetshandlingar. Tydligt är
att det i fråga om tidningsartiklar med brottsligt innehåll ej sällan skall
kunna inträffa, att kravet på uppsåt väl är uppfyllt beträffande författaren,
men ej beträffande den ansvarige utgivaren. Att i sådana fall ändock bestraffa
den senare är givetvis för modern straffrättsuppfattning stötande.
Förslagets lagtext berör icke det problem som sålunda föreligger. I 1 kap.
4 § första stycket säges visserligen bl. a., att envar, vilken blivit förtrott att
döma över missbruk av tryckfriheten, alltid mera skall fästa sin uppmärksamhet
på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på svftet än
på framställningssättet, men detta uttalande, som hämtats från 1812 års
tryckfrihetsförordning, syftar uppenbarligen på formen och innehållet av
vad som publiceras och icke på den ansvarige utgivarens subjektiva förhållande.

Däremot har frågan något berörts på s. 156 i motiven. Där uttalas till
en början, att en skrifts innehåll icke alltid behöver vara känt för utgivaren,
men att vid ansvarighetens bedömande vad skriften innehåller måste anses
vara infört däri med den ansvariges vetskap och vilja. Sedan säges emellertid,
att ehuru sålunda straffbarheten i regel ej beror av en prövning av
den ansvariges uppsåt eller oaktsamhet i det särskilda fallet, det likväl ej
kan antagas, att strafflagens fordran på uppsåt eller oaktsamhet såsom
förutsättning för att ett brott skall föreligga helt saknar betydelse vid tryckfrihetsbrott.
En sådan ståndpunkt skulle nämligen enligt de sakkunniga
leda till att de särskilda straffbuden vid tillämpning på tryckfrihetsbrott
finge ett vidsträcktare innehåll än vid brott som ej skett genom tryckt
skrift. Tankegången i fråga utvecklas därefter närmare sålunda, att de
yttre omständigheter under vilka skriften tillkommit och de syften som med
hänsyn härtill genom skriften ådagalägges sägas få bilda grundval för de
begränsningar av det brottsliga som enligt allmän strafflag tillgodoses genom
kravet på uppsåt eller oaktsamhet.

Dessa motivuttalanden kunna likväl icke sägas vara tillräckligt klargörande.
Det synes emellertid som om det enligt de sakkunnigas mening avgörande
för frågan om utgivarens ansvar skulle vara det helhetsintryck
vilket skriften såsom sådan är ägnad att framkalla med hänsyn till de tidsoch
miljöbestämda omständigheter under vilka den utkommer. Även om
enligt en sådan bedömning en tidningsartikel skulle befinnas brottslig, vore
det likväl icke i något fall rimligt att låta tidningens ansvarige utgivare

Kungi. Maj. ts proposition nr 230.

drabbas av straff under annan förutsättning än att åtminstone oaktsamhet
ligger honom till last i fråga om artikelns införande. Uttryckt i vanlig straffrättslig
terminologi skulle sålunda innebörden av förslaget i denna del få
antagas vara, att även om utgivaren icke gjort sig skyldig till annat än
culpa, han ändock skall straffas också för sådana tryckfrihetsbrott, vid
vilka enligt den i strafflagen meddelade brottsbeskrivningen uppsåt är förutsättning
för straffbarhet. De resultat till vilka förslaget med denna tolkning
skulle leda kunna måhända icke anses helt obilliga i fråga om brott
för vilka straffsatserna äro förhållandevis låga, t. ex. de vanliga ärekränkningsbrotten.
Om det däremot gäller brott av svårare beskaffenhet, såsom
de \ 7 kap. 4 § i förslaget även upptagna brotten högförräderi, krigsförräderi
och uppror, vill det för nutida uppfattning förefalla främmande att,
med tillämpning av strafflagens straffsatser för dessa brott, utmäta straffarbete
på livstid eller under många år för en ansvarig utgivare, som icke
gjort sig skyldig annat än till bristande vaksamhet i fråga om vad som
kommit att införas i hans tidning. Ännu mera otillfredsställande skulle den
föreslagna regleringen enligt kommitténs mening verka i det icke otänkbara
fallet att en brottslig artikel råkat inflyta i en tidning utan att ens
oaktsamhet kan läggas dess ansvarige utgivare till last. Denne kan exempelvis
genom någon av hans vilja oberoende omständighet ha varit förhindrad
att granska artikeln eller han kan på ett för honom ursäktligt sätt
ha blivit förd bakom ljuset i fråga om artikelns verkliga innebörd; det
skulle också rentav kunna tänkas att artikeln insatts i tidningen först genom
en kupp i sätteriet utan att utgivaren kunnat veta något därom. Att i
något av dessa fall ådöma utgivaren ansvar ens vid ärekränkning skulle
uppenbarligen vara i hög grad stötande. En utväg, som i stället synes kunna
övervägas, vore att i fall av nu angivna typer eller de mest utpräglade
därav låta straffet drabba den verklige gärningsmannen. Det synes med fog
kunna ifrågasättas, huruvida omsorgen om pressfriheten kräver att i fall
av denna art den verkligt skyldige skall gå fri från ansvar. Kommittén
finner i varje fall önskvärt att en mera fullständig genomarbetning av hela
denna problemställning ägde rum. Den intresseavvägning mellan yttrandefrihetens
krav och vanliga straffrättsliga synpunkter, som det här gäller, får
visserligen anses vara ytterst vanskligt, men lagstiftaren synes icke kunna
undandraga sig att låta densamma resultera i klarare riktlinjer än som nu
äro angivna i "förslagets motiv. Behovet av en klarläggning är så mycket
större, som ansvarsfrågan i tryckfrihetsprocessen även för framtiden är
avsedd att avgöras av jury.

Presidenten i Svea hovrätt framhåller i det av honom avgivna särskilda
yttrandet önskvärdheten att finna ett system av regler, som med bevarande
i huvudsak av anonymitetsrätten låter den straffrättsliga behandlingen av
tryckfrihetsmål mera närma sig den vanliga straffrättsliga. Detta anser han
vara så mycket mera påkallat, som förslaget anknyter till nya brottsbeskrivningar
i strafflagen.

De principer som de sakkunniga ansett böra vara grundläggande för det
subsidiära ansvaret ha i allmänhet icke föranlett några invändningar. Justitiekanslcrsämbetct
uttalar dock att det väl teoretiskt är tilltalande att för
överförande av ansvaret till senare led i ansvarighctskedjan förutsättes omständighet,
som förelåg då skriften utgavs eller den subsidiärt ansvarige
eljest log befattning med skriften. Ämbetet finner dock alt detta i praktiken
kan leda till att något straffrättsligt ingripande mot tryckfrihetsbrott

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

icke kan komma till stånd och att den genom brottet skadelidande således
icke kan erhålla upprättelse. Härom anför ämbetet vidare:

Exempel ha icke saknats på att den för tryckfrihetsbrott primärt ansvarige
efter utgivningen av en bok gör sig oanträffbar. Stötande resultat
kan uppkomma, om den subsidiärt ansvarige varit medveten om den främst
ansvariges plan att efter utgivningen försvinna eller skäligen kunnat räkna
därmed. Den subsidiärt ansvarige torde merendels ej stå så främmande för
innehållet i tryckt skrift, att det ter sig otillfredsställande om han får bära
ansvaret för ett genom skriften begånget tryckfrihetsbrott. Han bör besinna
det stora ansvar, vilket ofta är förbundet med utgivningen av tryckt skrift,
som behandlar frågor av i något avseende ömtåligt slag. I sådana fall, där
det framstår som verkligt obilligt att den subsidiärt ansvarige får svara,
torde skälig hänsyn härtill komma att tagas i rättstillämpningen. Då nuvarande
regler icke, såvitt justitiekanslersämbetet har sig bekant, i praktiken
visat sig mindre tillfredsställande och lämpligheten av förslaget ter sig diskutabel,
är justitiekanslersämbetet benäget förorda, att nuvarande regler bibehållas.

Även Svea hovrätt finner det kunna sättas i fråga, om icke ansvarighetsreglerna
i deras nya utformning kunna öppna möjligheter till illojala arrangemang,
så att ingen kan ställas till ansvar för utgivning av tryckt skrift
med brottsligt innehåll. Hovrätten yttrar vidare att, vilka befogade anmärkningar
man än kan framställa mot det nuvarande systemet med succesiv
ansvarighet såsom grundprincip, det dock måste erkännas att denna
princip faktiskt kommit att göra tjänst såsom en, visserligen från straffrättslig
synpunkt otillfredsställande, ersättning för delaktighetsregler och
förhindrar manipulationer av anmärkta beskaffenhet. Frånvaron av regler
om delaktighet i tryckfrihetsbrott kan efter den föreslagna omläggningen
visa sig mera kännbar än förut.

De sakkunnigas förslag till regler för rättegången i tryckfrihetsmål
har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran,
under det att i andra yttranden invändningar i skilda hänseenden
gjorts.

Vad först angår de sakkunnigas förslag att tryckfrihetsmålen skola upptagas
av allmän domstol, nämligen vissa rådhusrätter, samt att lekmannainflytandet
i sådana mål skall tillgodoses genom j uryinstitutionens
bibehållande biträdes förslaget uttryckligen i ett flertal yttranden.
Justitiekanslersämbetet anför att visserligen vid olika tillfällen befogad
kritik riktats mot juryn och att institutionen otvivelaktigt är behäftad med
brister men att enligt ämbetets mening dock starkare skäl tala för dess
bibehållande i reformerad gestalt än för dess slopande. Sveriges advokatsamfund
yttrar att det ifrågasatts om icke skyddet för den enskilde bättre
skulle tillgodoses, om man avskaffade juryn i tryckfrihetsmål. Då detta
emellertid enligt samfundets mening skulle leda till ett allvarligt försvagande
av skyddet för tryckfriheten, synes denna väg icke vara framkomlig.
Inom samfundets styrelse har diskuterats, huruvida det kunde anses
möjligt att genomföra en uppdelning av tryckfrihetsmålen så, att jury icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

skulle medverka vid handläggningen av tryckfrihetsmål rörande ärekränkning
mot enskild man men bibehållas för övriga tryckfrihetsmål. Styrelsen
har emellertid kommit till den uppfattningen att ett försök till sådan uppdelning
av tryckfrihetsmålen måste stöta på oöverstigliga svårigheter och
vill därför icke förorda någon annan lösning än den av de sakkunniga
föreslagna. Svenska journalistföreningen uttalar att tryckfrihetsjuryn har
många svagheter och att det därför är mycket förklarligt att krav på dess
avskaffande många gånger gjort sig hörda. Även pressens eget intresse
har kunnat åberopas mot juryns bibehållande. Opåkallade fällande domar
ha kanske varit mindre skadliga för pressen än de många juryutslag som
varit friande, ehuru käranden i målet haft både moraliskt och juridiskt
befogade anspråk på upprättelse. Förekomsten av dylika fall skapar lätt
en »pressfientlig» opinion och undergräver den plattform av allmänt förtroende,
som är förutsättningen för pressens fria verksamhet. Emellertid
torde det icke vara möjligt att avskaffa tryckfrihetsjuryn utan att bringa
pressens kritikrätt i fara; det gäller icke minst med tanke på de många
brister och den i vissa avseenden orimliga gammalmodighet och stränghet
som kännetecknar den svenska lagstiftningen om yttrandefriheten. Juryn
måste alltjämt betecknas som en nödvändig och väsentlig beståndsdel i
svensk tryckfrihetsrätt. Svenska tidningsutgivareföreningen anför att det
av olika skäl torde vara välbetänkt att behålla juryn i tryckfrihetsmål i det
säkerligen normala fallet, då icke båda parterna önska vädja direkt till
rätten. Svenska boktryckareföreningen anser det vara tillfredsställande att
lekmannainflytandet i tryckfrihetsmålen bevarats genom juryinstitutionens
bibehållande. Även Publicistklubben och Landsorganisationen tillstyrka
juryinstitutionens bibehållande.

En positiv inställning till frågan om juryns bibehållande följer av den
ståndpunkt till förslaget i övrigt som intagits av bl. a. Göta hovrätt, överslåthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna
i Eskilstuna, Norrköping och Stockholm, överbefälhavaren, riksdagens
ombudsmän, Sveriges författareförening, Svenska bokförläggareföreningen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och
Svenska landstingsförbundet. Rådhusrätten i Halmstad yttrar att erfarenheterna
av juryn ingalunda entydigt tala till förmån för dess bibehållande
men att rådhusrätten, med hänsyn till att en viss förbättring kan väntas
uppkomma, om de sakkunnigas förslag om juryns sammansättning genomföres,
icke vill avstyrka förslaget i denna del.

Å andra sidan ha några av de hörda myndigheterna förordat att juryinstituLionen
avskaffas och alt rättsskipningen i tryckfrihetsmål anförtros åt de
allmänna domstolarna i vanlig sammansättning.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig instämma i ett av lantisfogden
i samma län avgivit yttrande, vari bl. a. framhålles alt en prövning av erfarna
yrkesdomare giver större garanti för rättssäkerhet och objektivt bedömande
än den prövning, som anförtros en mer eller mindre godtyckligt

5 tiihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 230.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

utvald grupp av lekmän, samt att värdet av lekmannaomdömet väl icke bör
förbises men att detta bör komma till uttryck genom medverkan av nämnd.
Länsstyrelsen tillfogar att en sådan anordning dessutom överensstämmer
med önskemålet att i största möjliga utsträckning undvika inrättandet av
specialdomstolar.

Även rådhusrätten i Göteborg anser juryn böra avskaffas och tryckfrihetsmålen
anförtros åt domstolarna i vanlig sammansättning. För denna ståndpunkt
har dock endast halva antalet ledamöter i rådhusrätten uttalat sig.
Minoriteten har ansett juryn böra bibehållas.

Rådhusrätten yttrar att genom juryns avskaffande skulle skapas ett kraftigare
incitament att före offentliggörande av förklenliga uppgifter om personer
och förhållanden taga reda på hur saken verkligen förhåller sig samt
att en persons rätt att ha sitt goda namn och rykte fredade är en alltför värdefull
tillgång för att få äventyras av en förhastad och otillbörlig kritik. Rådhusrätten
utvecklar dessa synpunkter sålunda:

Offentlighet i rättsskipning och förvaltning samt rätt till offentlig kritik
därav äro i en demokratisk stat nödvändiga och nyttiga för kontrollens skull,
men vad kritiken angår endast om den är vederhäftig. Nu förekomma ofta i
tidningspressen oriktiga uppgifter om personer och sakförhållanden, vilka
uppgifter kunnat utebli, om vederbörande i förväg tagit reda på hur saken i
verkligheten förhöll sig. Ärekränkning genom tidningspressen åstadkommer
vida större skada än muntlig ärekränkning. Både den stora offentligheten och
det tryckta ordet bidraga härtill. En dementi, om sådan kan ernås, botar
icke skadan, ty dementin når icke alla, som läst den kränkande artikeln, och
övertygar icke alla, som den når. Med den stora makt, som pressens män
sålunda hava över andras goda namn och rykte, är det rimligt, att de iakttaga
stor varsamhet i sina uttalanden därutinnan och noga pröva sanningshalten
av en för annan kränkande uppgift innan den offentliggöres, även om nyhetsvärdet
därigenom skulle förringas. Med hänsyn härtill synes det icke
rättvist, att en pressman, som i en tidningsartikel gjort sig skyldig till ärekränkning,
skall i jämförelse med den, som muntligen framställt samma yttrande,
atnjuta förmanen att fa atal för brottet prövat av jury och därmed
bereda sig utsikt att ehuru skyldig bliva frikänd. Ty det kan antagas såsom
ganska visst, att det särskilt blir i de fall, då svaranden känner med sig
sin skuld, som han kommer att begära medverkan av jury. Både teori och
praxis godkänna numera i så stor omfattning intressekonflikt såsom gilti"
ursäkt för kränkande uttalanden, att pressens befogade intresse av tryckfrihet
icke lärer bliva satt i fara, om uttalandenas straffbarhet bleve prövad
av domstol och ej av jury. Vad politiska mål angår bör beaktas, att med det
av de sakkunniga föreslagna sättet för juryns utseende majoriteten av juryn
kan komma att besta av ena partens politiska vänner eller motståndare och
avgöra målet i enlighet härmed.

Den nuvarande rättegången i tryckfrihetsmål innefattar ej tillräckligt
skydd i forevarande avseende, och detta torde väsentligen bero på att jury
medverkar. Att gällande rätts möjlighet att avgöra tryckfrihetsmål utan iurV
anlitas i så ringa utsträckning som fallet är, torde merendels bero på att
svaranden önskar jury i förhoppning om att därigenom lättare bli frikänd
en forhoppning som nog också har fog för sig.

För avskaffande av juryn uttala sig även en ledamot i Göta hovrätt och en
ledamot i rådhusrätten i Halmstad; den förre förordar att rättsskipningen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tryckfrihetsmål anförtros åt domstolarna i vanlig sammansättning, under
det att den senare anser det böra undersökas, om icke tryckfrihetsmålen
borde hänskjutas till en domstol, bestående av rådhusrättens ordförande
och en för hela länet gemensam, särskilt sammansatt nämnd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar sig för att tryckfrihetsmålen skola
upptagas av allmän domstol i sådan sammansättning att lekmännen ingå
däri såsom meddomare med individuell rösträtt. Länsstyrelsen anför:

Att lekmannainslaget får ett avgörande inflytande vid prövning av tryckfrihetsmål
är även enligt länsstyrelsens mening av värde. Detta syfte kan
emellertid nås även med ett system, enligt vilket lekmännen jämte yrkesdomarna
deltaga i bedömande såväl av skuldfrågan som av straffrågan. Det
väsentliga i fråga om lekmannainslaget är, att lekmännen få ett avgörande
inflytande på målets utgång, och detta kan vinnas genom att låta lekmännen
inträda som meddomare till antal överstigande yrkesdomarnas och med
individuell rösträtt. Med en sådan ordning skulle de nuvarande fördelarna
med juryinstitutionen i det väsentliga bevaras samtidigt som de obestridliga
nackdelarna i viss mån skulle undanröjas. Särskilt skulle den osäkerhet,
som nu vidlåder tryckfrihetsprocessen, minska. Att det alltjämt kan
inträffa, att en och samma skrift av en jury med bindande verkan förklaras
icke brottslig och av en annan jury förklaras brottslig, måste anses som
en allvarlig brist i nu gällande system. Om lekmännen vid behandling av
tryckfrihetsmål inordnades som meddomare i domstolen och såväl skuldsom
straffrågan bleve föremål för fri prövning i alla instanser, skulle dylika
för rättskänslan stötande resultat ej behöva befaras. Länsstyrelsen, som
anser de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i fråga om juryn innebära
väsentliga förbättringar, vill sålunda ifrågasätta, om icke steget bör
tagas fullt ut och jurymännen ersättas med lekmannadomare, som deltaga
i avgörandet både i skuldfrågan och i straffrågan.

En särställning intar det yttrande som avgivits av presidenten i Svea hovrätt.
Denne förordar att för tryckfrihetsmålen skall inrättas en för hela
riket gemensam specialdomstol av ungefär arbetsdomstolens typ samt anför
härom:

1. Juryns dom är anonym. Hur var och en av jurymännen röstat och skälen
för vars och ens ståndpunkt får icke tillkännagivas. I överensstämmelse
därmed äro jurymännen icke ansvariga för sin dom. Den kan vara hur felaktig
och lagstridig som helst, utan att något kan göras däråt. De sakkunniga
uttala, att juryn i princip är skyldig att följa lagen. Men det är
icke sörjt för någon garanti att så sker. I själva verket är juryn oförhindrad
att döma mot tydlig lag på grundval av de mest godtyckliga överväganden.
Självständigheten i den dömande verksamheten befordras ingalunda,
såsom lagkommittén på sin tid synes hava antagit, genom en dylik
anonymitet. Den är i stället inkörsvägen till allehanda smussel. Självständigheten
i den dömande verksamheten främjas bäst genom full öppenhet. Varje
domare bör öppet angiva sin mening och skälen därför samt må sedan inför
lagen svara för sitt votum, i den mån det bidragit till majoritetens domslut.
Vid arbetsdomstolens tillkomst gjordes gällande, att man borde överväga
att skydda ledamöterna mot insyn i fråga om hur var och en röstat.
Så blev icke fallet. Har denna domstol, trots de stora meningsskiljaktigheterna
vid dess tillkomst, tillvunnit sig ett visst förtroende, har detta till
stor del berott på den öppna omröstningen och de fullständiga motiveringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2. Ingen dömande uppgift är så vansklig, som när domen ligger på ett
politiskt plan. Och ett politiskt inslag kan ofta väntas i tryckfrihetsmål.
Det är därför ytterst viktigt, att jurymännen ha tillräcklig självständighet
att icke låta sig förvillas av egna politiska sympatier eller antipatier. Sedan
parternas inflytande på jurymannavalet eliminerats, torde knappast annan
praktisk utväg'' för jurymännens utväljande återstå än den av de sakkunniga
föreslagna, nämligen att låta valet ske genom de vanliga kommunala representationerna.
Med hänsyn till dessas sammansättning torde säkerligen valet
av jurymän komma att gå efter politiska linjer. Frågan om jurymannavalet
blir ytterligare komplicerad ur politisk synpunkt därigenom att det är fråga
om rent majoritetsval. Å ena sidan delar jag de sakkunnigas uppfattning,
att ett proportionellt val snarast skulle försvåra möjligheten att hålla politiken
borta från juryns avgöranden, men å andra sidan kan man icke bortse
från risken, att ett maktfullkomligt parti med majoritetsställning kan slå
under sig hela valet. Jag delar icke de sakkunnigas optimistiska tro, att de
valda i sin domaruppgift snart bortse från sin politiska inställning. En sådan
uppfattning kan ha visst berättigande, när det gäller en specialdomstol av
arbetsdomstolens typ, där var och en efter avlagd domared är ansvarig för
sitt votum och avgörandet träffas efter en överläggning under ledning av
ett juridiskt element. Men jag har svårt att tro, att en efter politiska linjer
våld juryman utan juridiskt ansvar och utan juridisk ledning i allmänhet
skall kunna frigöra sig från den partidisciplin och alla de prestigesynpunkter,
som utmärka dagens politiska liv. En jämförelse med nämnden håller
icke streck. Till en början vet man ingenting om huru nämnden i rådhusrätt
kommer att slå ut i praktiken. Men vidare ha nämndemännen endast
kollektiv rösträtt, och i den mån de dikterat beslutet, äro de ansvariga för
sin dom. Slutligen är det sällsynt, att mål med politiskt inslag handläggas
inför nämnd, medan det är vanligt att sådana mål komma inför tryckfrihetsjury.

3. Den för en jury typiska uppgiften är att med ledning av bevisningen i
målet avgöra, huruvida den tilltalade begått en konkret brottslig handling.
Även om ett visst juridiskt bedömande icke behöver vara uteslutet, utgör
detta undantagsfall. Tryckfrihets juryns uppgift är av helt annan karaktär.
Den skall bedöma, huruvida en tryckt skrifts innehåll är brottsligt enligt
visst eller vissa lagrum. Det gäller alltså icke här att bedöma yttre faktiska
omständigheters betydelse utan fråga är om en vida mera komplicerad omdömesprövning
och denna har dessutom ett mycket starkt rent rättsligt inslag.
Garantier saknas för att jurymännen besitta sådan erfarenhet och allmänbildning,
att de äro kompetenta för en sådan utomordentligt svår prövning.

4. Den krets jurymän för varje ort, ur vilken den aktuella juryn i det
särskilda fallet skall uttagas, har enligt förslaget gjorts jämförelsevis liten.
Avsikten därmed är att skapa garanti för att den enskilde jurymannen erhåller
en viss erfarenhet, men detta hindrar icke, att den aktuella juryn i
ett fall oftast kommer att ha annan sammansättning än i ett tidigare. Motstridiga
domar i likartade mål måste följaktligen bli vanliga redan på en
och samma ort. Men då jurymål kunna upptagas på 24 olika platser, blir
splittringen och oenhetligheten i avgörandena högst påtaglig. Någon för hela
riket enhetlig och samlande rättstillämpning i tryckfrihetsmål kan omöjligen
åstadkommas.

5. Men man har att räkna med en oenhetlig rättstillämpning också på
annat sätt. Eftersom juryn i mål om tryckt skrifts brottslighet har att tilllämpa
samma stadganden i strafflagen, som utgöra rättesnöre för de allmänna
domstolarna vid den vanliga straffrättsskipningen, föreligger stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

risk, att likartade fall bli bedömda på skilda sätt allteftersom brottet blivit
begånget genom tryckt skrift eller på annat sätt.

På grund av de sålunda anförda skälen anser jag, att tryckfrihetsprocessen
bör ordnas utan medverkan av jury. Därmed är icke sagt, att jag
hyser den uppfattningen, att ett lekmannaelement är utan betydelse för bedömandet
av tryckfrihetsmål. Tvärt om. Men det skall helst vara lekmän med
erfarenhet och sakkunskap på det publicistiska området och de skola såvitt
möjligt vara utan starkare politisk bundenhet. De skola samverka med juridisk
sakkunskap och de skola såsom andra domare var för sig vara ansvariga
för sin dom. Åstadkommande av enhetlighet i rättsskipningen på området
måste också eftersträvas. Vad jag förordar är alltså en för hela riket
gemensam specialdomstol av ungefär arbetsdomstolens typ. De sakkunniga
ha uttalat, att mot tryckfrihetsmålens läggande under en eller flera specialdomstolar
inställa sig starka betänkligheter av såväl principiell som praktisk
natur. Den närmare karaktären av dessa betänkligheter har dock icke på
något sätt angivits.

Naturligen kan sammansättningen av en dylik specialdomstol vålla vissa
svårigheter. Såtillvida kan någon ledning icke hämtas från arbetsdomstolen,
som på det publicistiska området saknas en permanent motsättning mellan
olika intresseläger. En sådan motsättning har gjort det möjligt att i arbetsdomstolen
skapa en paritetisk representation för dylika läger, vilka
balansera varandra inbördes och gemensamt balanseras av ett icke intiessebetonat
element. De intressen, som röra sig på det publicistiska området, äro
däremot ibland gemensamma, ibland skilda.

Då jag nu framfört tanken på en specialdomstol, torde det åligga mig att
framkomma med ett förslag. Jag föreslår alltså en sammansättning med två
yrkesdomare, av vilka den ene skulle vara ordförande och den andie vice
ordförande, samt fem lekmän. Av de senare skulle en icke vara yrkesman
utan representera den allmänna kulturöversikten. De fyra övriga skulle
representera yrkesintressen, nämligen två den periodiska pressen, en författarvärlden
och en verksamheten såsom förläggare och boktryckare. Alla
skulle utses av Kungl. Maj :t, som emellertid skulle vara bunden att halla sig
inom förslag på tre personer för varje ledamot, avgivet av vissa korporationer
eller sammanslutningar. Såsom förslagsställare kunde man för de två
yrkesdomarna tänka sig Sveriges domareförbund eller ett särskilt kollegium,
bestående av ordförandena i''högsta domstolen och regeringsrätten jämte
presidenterna i rikets hovrätter. Förslagsställare för den ledamot, som representerar
den allmänna kulturöversikten, kunde lämpligen vara Svenska akademien.
Beträffande de övriga ledamöterna skulle förslagsställarna sökas
bland de talrika yrkessammanslutningar, som finnas. Förslagsställarna borde
helst namngivas i själva tryckfrihetsförordningen. Såsom nödfallsutväg
kunde man på denna punkt tänka sig en hänvisning till allmän lag. För varje
ledamot utom ordföranden skulle på motsvarande sätt utses två suppleanter.
Stockholm skulle vara säte för domstolen, men denna skulle ha full frihet
att sammanträda också på annan ort. Rättegångsbalkens omröstningsregel
skulle tillämpas, enkel pluralitet skulle alltså vara avgörande.

Det är självklart, att en domstol av denna typ måste — utöver tryckfrihetsmål
i teknisk bemärkelse — uppta alla frågor, som skola bedömas enligt
tryckfrihetsförordningen, således icke blott förfrågor, exempelvis angående
vem som är ansvarig, utan också frågor om tillämpningen av särskilda i
tryckfrihetsförordningen angivna förseelser. Lämpligen borde dylika frågor
få avgöras av en delegation, bestående av de båda juristerna och ytterligare
en ledamot. Man kan tänka sig att också rena tryckfrihetsmål kunde i vissa
mindre viktiga fall få avgöras i en förenklad sammansättning, exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

av en jurist och två eller flera lekmän. Det skulle då vara möjligt med olika
sammansättning allt efter målets typ.

Domstolens avgöranden i fråga om tryckt skrifts brottslighet skulle icke
få överklagas, dock skulle fullföljd vara tillåten direkt till högsta domstolen,
när prövningstillstånd av denna kunde givas på grund av att talans prövning
vore av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. I andra fall skulle
fullföljd ske till Svea hovrätt.

Mot en möjlig anmärkning, att det juridiska elementet enligt mitt förslag
är för starkt företrätt, vill jag invända, att erfarenheterna från arbetsdomstolen
bestyrka vikten av samråd mellan två jurister och att det är högst
olämpligt om vid förfall för ordföranden i dennes ställning inträder någon,
vilken icke såsom ständig ledamot växt sig in i domstolens arbetsuppgifter
och erfarenhetsrön.

Beträffande detta av presidenten framförda förslag ha Svea hovrätts övriga
ledamöter yttrat att tanken är värd att närmare övervägas och att hovrätten
i allt väsentligt ansluter sig till presidentens uttalanden rörande de olägenheter,
som äro förenade med juryinstitutets bibehållande även efter den av
de sakkunniga föreslagna reformeringen därav.

De sakkunnigas förslag att begränsa juryns befogenheter på det
sättet att, då juryns utlåtande är fällande, även domstolen skall ha att pröva
skriftens brottslighet lämnas utan erinran i de flesta yttranden. Värdet av
denna anordning understrykes särskilt i några yttranden. Presidenten i Svea
hovrätt betraktar denna anordning som en påtaglig förbättring. Samma uppfattning
uttalas av länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län. Publicistklubben
anför att förslaget främjar rättssäkerheten. Svenska journalistföreningen
yttrar att föreningen vill livligt tillstyrka förslaget att rätten gives
möjlighet att frikänna, då juryn fällt, eller att tillämpa mildare straffbestämmelse
än juryn. Även Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar tillfredsställelse
över denna anordning samt framhåller att detta under krigsförhållanden
torde utgöra ett skydd mot mer eller mindre upphetsade s. k. allmänna
meningar. Svenska bokförläggareföreningen och Svenska landskommunernas
förbund uttala sig även tillstyrkande på denna punkt.

I några yttranden har dock förslaget i denna del mött kritik. Justitiekanslersämbetet
anför sålunda att det synes mest konsekvent att juryns utlåtande
är bindande, även då det är fällande. Ämbetet framhåller att det är av
vikt att även de kränkta icke förmenas det rättsskydd, varpå de skäligen
kunna göra anspråk och att det därför är mindre påkallat att privilegiera
de för tryckt skrift ansvariga genom den föreslagna särskilda garantin mot
felaktiga domar. Att domstolen tillägges en sådan rätt att pröva ett fällande
juryutlåtande innebär — anför ämbetet vidare •— en misstro till juryns förmåga
att rätt avgöra till densamma hänskjutna spörsmål. Ämbetet anser
emellertid att, med hänsyn till det sätt på vilket juryn skall bildas och den
föreslagna möjligheten att tillkalla rättens ordförande för inhämtande av
upplysningar, det bör vara befogat att hoppas på en sådan prövning av
skuldfrågor att juryns avgöranden kunna emotses med förtroende, vare sig
de gå i ena eller andra riktningen. Därest likväl domstolen anses böra med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

verka vid skuldfrågans avgörande, ifrågasätter ämbetet om ej domstolen
bör äga allenast rättighet men ej skyldighet härtill. Domstolen skulle vara
pliktig att till avgörande upptaga frågan, huruvida domstolen skall ingå i
prövning av juryns fällande utlåtande eller ej. Domstolen skulle äga diskretionärt
bedöma detta spörsmål. I det stora flertalet fall borde då kunna
antagas att detta bedömande utmynnade i ett beslut att domstolen icke funne
skäl att pröva juryns avgörande. Därmed skulle undvikas ett förfarande som
lätt nog kunde erhålla ungefär samma karaktär som den vanliga domstolsprövningen.

Även landsfogden i Hallands län, rådhusrätten i Halmstad samt vissa ledamöter
i Göteborgs rådhusrätt motsätta sig förslaget att även domstolen skall
pröva skriftens brottslighet, då juryutlåtandet är fällande. Länsstgrelsen i
Västmanlands län, som väl icke har något att erinra mot sådan prövning,
ifrågasätter om icke konsekvenserna borde bjuda att även friande juryutlåtanden
komma under domstolens prövning; varken den tilltalade eller den
kränkte borde berövas det rättsskydd som ligger i domstolsprövningen.

Vad angår frågan om juryns deltagande i straffmätningen anför justitiekanslersämbetet,
som delar de sakkunnigas uppfattning att juryn icke bör
direkt deltaga häri, att det måhända borde övervägas att införa en rätt,
men ej skyldighet, för juryn att meddela domstolen att frihetsstraff enligt
juryns mening ej bör följa å brottet. Möjligen borde ett sådant tillkännagivande
ej vara absolut bindande för domstolen utan kunna frångås, om
domstolen funne synnerliga skäl därtill föreligga. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser att de invändningar som rests mot ett utvidgande av juryns
befogenheter till ett deltagande även i straffmätningen icke äro av den
tyngd att de bort föranleda ett avvisande av denna tanke.

Den begränsning av antalet domstolar i tryckfrihetsmål, som
de sakkunniga föreslagit, betraktas av presidenten i Svea hovrätt som en påtaglig
förbättring. Såsom jag redan framhållit förordar emellertid denne i
främsta rummet en specialdomstol för tryckfrihetsmålen. Länsstyrelsen i Uppsala
län understryker angelägenheten av en koncentration av tryckfrihetsmålen
till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna och har, med hänsyn till
det ringa antalet sådana mål, icke något att erinra mot förslaget i denna
del. Även Svenska stadsförbundet uttalar att de skäl som anförts för förslaget
övertygat förbundet om lämpligheten av att antalet tryckfrihetsdomstolar
begränsas på föreslaget sätt.

Även övriga remissinstanser ha i allmänhet lämnat förslaget i denna del
utan erinran. I några yttranden framställas dock förslag att något utvidga
antalet behöriga domstolar utöver vad de sakkunniga föreslagit. Justitiekanslersämbetet
anser att övervägande skäl tala lör att även rådhusrätterna
i andra större städer än residensstäderna bli behöriga i tryckfrihetsmål
och framhåller särskilt att det är föga tilltalande att så folkrika städer som
Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Borås förlora sin jurisdiktion i
tryckfrihetsmål, medan även de minsta residensstäderna få behålla sin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Rådhusrätten i Norrköping yttrar att den nu gällande begränsningen av antalet
domstolar i första instans, som äga taga befattning med tryckfrihetsmål,
bör bibehållas. Under alla förhållanden måste det anses opåkallat att
flytta handläggningen av sådana mål från rådhusrätten i Norrköping. Det
i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (SOU
1934: 54) framlagda förslaget vore att föredraga. Enligt detta skulle tryckfrihetsmål
upptagas av rådhusrätterna i residensstäderna samt dessutom i
städer, som icke deltaga i landsting. Härigenom skulle antalet behöriga rådhusrätter
ökas med två, nämligen rådhusrätterna i Hälsingborg och Norrköping.
Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen anse på liknande
skäl att det bör tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, vilka rådhusrätter
som skola upptaga tryckfrihetsmålen.

De föreslagna reglerna för juryns bildande ha i flertalet yttranden
lämnats utan erinran. Även annan uppfattning om den lämpligaste lösningen
av därmed sammanhängande frågor har dock kommit till uttryck.

Vad först angår avskaffandet av parternas rätt att tillsätta jurymän har
förslaget vunnit stöd i de yttranden som avgivits av Svea hovrätt, länsstyrelserna
i Kronobergs och Västmanlands län, Sveriges advokatsamfund,
Publicistklubben och Svenska journalistföreningen. Advokatsamfundet anför
därvid att förslagets avskaffande av de partsvalda jurymännen måste
betecknas som en av dess stora förtjänster.

Å andra sidan ha i några yttranden påyrkats att partsvalet skulle bibehållas.
Justitiekansler sämbetet anser förslaget att helt och hållet avskaffa partsvalet
vara i och för sig tilltalande men ägnat att väcka en viss tvekan.
Möjligen vore förtjänt av övervägande att låta parterna utse var sin juryman.
Härigenom kunde juryn tillföras särskild sakkunskap, som för bedömande
av det föreliggande fallet vore av betydelse, utan att de olägenheter,
varmed partsvalet ansetts vara förenat, behövde befaras göra sig
gällande med någon egentlig styrka. Även Landsorganisationen ställer sig
i viss mån betänksam till förslaget om partsvalets avskaffande. Just med
hänsyn till de materiella bedömningsgrunder, efter vilka juryn har att
pröva ansvarsfrågan, synes det vara av betydelse att den inom sig äger
tillgång till personer, vilka haft tillfälle att stifta närmare personlig bekantskap
med parterna än vad som är möjligt under loppet av en rättegångsförhandling.
Särskilt gäller detta tydligen, då juryn har att bilda
sig en uppfattning om svarandens motivläge. På i huvudsak samma skäl
anåer Svenska tidningsutgivar ef öreningen partsrepresentationens avskaffande
icke vara lyckligt.

Vissa ledamöter inom publicistklubbens styrelse anse partsrepresentationen
i juryn böra bibehållas. De yttra bl. a. att partsrepresentationen berikat
den svenska tryckfrihetsrättens tradition med verkliga värden, som icke få
tillspillogivas; den har givit de självfallet utslagsgivande opartiska jurymedlemmarna
tillfälle att under den fria och förtroliga överläggningens
former taga ställning till en levande diskussion mellan parternas rättskrav,
och den har tryggat aktpågivande ännu i dömandets stadium på tidningstekniska
och andra omständigheter, som de icke fackkunniga i juryn icke

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

kunnat vara förtrogna med och som lagfarenheten icke kunnat taga ställning
till men som likväl kunna få avgörande betydelse för ett utslag i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens instruktion till rättsvårdarna.

Den grundläggande regeln i förslaget att juryn i tryckfrihetsmål skall i
sin helhet uttagas ur en av landsting eller, i vissa fall, stadsfullmäktige vald
jurymannaltår har, bortsett från den nu berörda frågan om partsrepresentationen,
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Detta förslag godtages sålunda av bl. a.
Göta hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga hörda länsstyrelser, rådhusrätterna
i Eskilstuna och Norrköping, riksdagens ombudsmän, Sveriges
advokatsamfund, Landsorganisationen, Publicistklubben, Svenska journalistföreningen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska landstingsförbundet. Därvid anför Svenska landstingsförbundet
särskilt att landstingen redan tidigare i stor utsträckning tagits i anspråk
som valkorporationer i olika sammanhang. I och för sig synes hinder icke böra
möta att de företaga val även av jurymän. Även om landstingen äro sammansatta
efter politiska grunder och lämpligheten av att de företaga berörda
val för den skull kan ifrågasättas, så torde det å andra sidan knappast finnas
någon annan valkorporation, som i likhet med landstinget kan garantera
en allsidig representation från olika samhällsgrupper.

Även Stockholms rådhusrätt biträder i huvudsak förslaget men framhåller
att det med nu gällande ordning lätt kan inträffa och även har inträffat att
i juryn icke invalts någon person med förutsättningar att kunna pa ett lämpligt
och ändamålsenligt sätt leda dess förhandlingar. Även om den föreslagna
ordningen för jurymännens tillsättande skulle vara i större utsträckning än
den nu gällande ägnad att tillgodose behovet av särskild juryordförande,
anser likväl rådhusrätten att en bestämmelse, som innebure en verklig garanti
för att en för ordförandeuppdraget lämplig person städse funnes inom
juryn, skulle vara av ett visst värde. Rådhusrätten hänvisar härom till processlagberedningens
förslag (SOU 1944: 10 s. 145—146) att ordförande och
suppleant för denne skall utses av rätten bland dem som äro uppförda på
jurymannalistan. Ett annat tillvägagångssätt, som rådhusrätten finner vara
värt närmare övervägande, då det sannolikt bättre skulle skydda domstolen
mot misstankar för partiskhet, vore att — i likhet med vad som gäller beträffande
expropriationsnämnd — vid domstolen skulle för viss tid utses
en särskild för uppdraget kvalificerad person att vara ordförande i varje
tryckfrihetsjury. Det kunde även tänkas att flera personer utsåges. Om antalet
bestämdes till tre, skulle det kunna stå parterna till buds att även vid
tillsättande av ordförande i juryn tillämpa uteslutningsmetoden.

Förutom de yttranden som sålunda intaga en positiv ståndpunkt till grundsatsen
att jurymän skola utses genom val av landsting och, i vissa fall, stadsfullmäktige
förekomma på denna punkt även kritiska uttalanden. Justitiekanslersämbetet
anför att betänkligheter främst göra sig gällande med hänsyn
till risken för valets politisering och faran för att full objektivitet icke
kommer att iakttagas av jurymännen i politiskt färgade tryckfrihetssaker

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

eller att i varje fall den uppfattningen vinner fotfäste, att jurymännen i
sådana saker låta sig ledas av politiska synpunkter. Ämbetet framkastar
därför den tanken att jurymännen skola utses av presidierna i landsting och
fullmäktige i de större kommunerna inom länen. Svea hovrätt framhåller
att med den föreslagna metoden för valet, majoritetsval av kommunala korporationer,
juryns sammansättning på de flesta om icke alla platser, där
jury skall tjänstgöra, skulle kunna helt dikteras av den politiska meningsriktning
som vid tiden för valet behärskar regeringspolitiken, i följd varav
juryn — just vid den tid då dess insats kunde bliva av allra största vikt —
kan komma att bliva ett ganska otjänligt instrument för bevarandet av det
fria ordet och allmänhetens fria kritikrätt i politiska frågor. Hovrätten är
därför icke övertygad om att de sakkunnigas förslag i fråga om val av jurymän
innefattar en tillfredsställande lösning utan finner tvärtom att vägande
invändningar kunna framställas däremot. Även Svenska bokförläggareföreningen
och Svenska boktryckareföreningen samt en ledamot i Göteborgs
rådhusrätt rikta kritik mot förslaget på grund av risken för att jurymannavalet
kommer att behärskas av politiska synpunkter samt anse den nu tilllämpade
metoden för juryns tillsättande vara att fördraga.

Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar den uppfattningen att den föreslagna
metoden för utseende av jurymän knappast är ägnad att medföra
någon förbättring gentemot nuvarande förhållanden och hemställer därför
att gällande regler skola bibehållas. Två ledamöter inom föreningens styrelse
anse dock att den ändring i juryns sammansättning som genomfördes år
1937 var olycklig. Därigenom att inga jurymän utses av domstolen berövas
juryn den sakkunskap och den kontinuitet som flertalet domstolar sökte förvärva
åt juryn. Genom de sakkunnigas förslag hotar en ytterligare försämring
med ökade möjligheter till politisering och minskad publicistisk insikt.
Partsrepresentationen har varit själva grunden för vår tryckfrihet. Det föreliggande
förslaget rubbar denna grund för ordets frihet i vårt land och medborgerligt
rättsskydd. Styrelseledamöterna förorda därför att juryn ånyo
skall sammansättas enligt den före år 1937 gällande ordningen.

Mot de sakkunnigas förslag att valet av jurymän skall ske genom majoritetsval
uttalar länsstyrelsen i Uppsala län att, hur osympatiskt det än kan
förefalla att låta valet ske efter partipolitiska riktlinjer, vilket den proportionella
valmetoden förutsätter, denna metod dock är att föredraga framför
majoritetsval, vilka skulle kunna leda till en synnerligen ensidig rekrytering.

Att juryn, såsom de sakkunniga föreslagit, skall till en del utses bland
personer som äro eller varit nämndemän föranleder erinran endast i några
yttranden. Svenska journalistföreningen avstyrker denna anordning och
yttrar att den domarerfarenhet nämndemän i allmänhet förvärva icke synes
vara av särskilt värde för tryckfrihetsjuryn. Nämndemän äro mer än yrkesdomare
benägna för en överdriven juridisk formalism. Som representanter
i juryn för domstolen kunna de förmodas komma att göra snarare
skada än nytta. I stället bör vikt och omsorg läggas vid jury valet. Det borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

icke vara omöjligt att, vid sidan av tryckfrihetsförordningen, föreslå de väljande
korporationerna att inhämta förslag till jurymän inte blott från partigrupperna
i stadsfullmäktige och landsting utan även t. ex. från de lokala
avdelningarna av pressens organisationer och advokatsamfundet eller från
författarnas och boktryckarnas organisationer. Svenska tidningsutgivareföreningen
anser insättandet av nämndemän i juryn icke vara till fördel
för juryns överläggningar och beslut. Även Svenska stadsförbundet finner
föreskriften att jurymannakåren delvis skall uttagas bland dem som äro
eller varit nämndemän mindre lämplig. Enligt förbundets mening vore det
ur alla synpunkter riktigast om det väljande organet finge fritt utvälja
hela kåren bland de personer, som med hänsyn till yrke, utbildning och
övriga egenskaper kunna anses mest lämpade för ett dylikt uppdrag.

Publicistklubben anser det vara av vikt att i varje jury minst en ledamot
äger sakkunskap om den verksamhet tryckfriheten skall trygga och avgränsa.
För den händelse partsrepresentationen skulle avskaffas föreslås
därför att den för varje län valda jurymannakåren, utöver de i förslaget
angivna två grupperna, utökas med en tredje grupp. Denna grupp, om förslagsvis
åtta jurymän, skulle vara sammansatt av personer med erkänd
sakkunskap och praktisk erfarenhet om den periodiska pressens, enkannerligen
dagspressens, verksamhetsformer och arbetsbetingelser. Genom uteslutning
och utlottning skulle så anordnas att av de trettiotvå jurymännen
kvarstode fem ur den första, tre ur den andra och en ur den tredje gruppen.
Att denna tredje grupp likväl föreslås lika manstark som nämndemannagruppen
beror på den relativt större sannolikheten att tidningsmannagruppen
i de särskilda fallen decimeras genom jäv.

Vad slutligen angår förhållandet mellan domstolen och
juryn har de sakkunnigas förslag att rättens ordförande skall kunna tillkallas
vid juryns enskilda överläggningar för att lämna upplysningar i rättsliga
frågor mött kritik allenast i några yttranden. Publicistklubben anser
denna anordning icke vara välbetänkt. Klubben erinrar om att pressorganisationerna
motsatte sig det förslag härom som framfördes i 1934 års betänkande
och i nämnda sammanhang yttrade att både juryn och domaren därmed
råkade i ett oklart förhållande, som torde bliva olyckligt för bäggedera.
Vidare framhåller klubben att det är fara värt att en domares ämbetsmannamässiga
och personliga auktoritet kommer att utöva ett starkt moraliskt
tryck på många jurymän, inte minst under upprörda tider, då pressens
frihet är utsatt för många hårda påfrestningar. Från de sakkunnigas
utgångspunkt synes det naturligt att domarens roll avslutas med huvudförhandlingen,
vid vars slut han kan tänkas ge erforderlig juridisk vägledning.
Genom den planerade förbättringen av juryns sammansättning blir det sörjt
för att juryns överläggning kommer att äga rum under kompetent och opartisk
ledning. Även Svenska journalistföreningen avstyrker förslaget att rättens
ordförande skall kunna tillkallas vid jury överläggningar. Domaren
kan, även utan alt åsyfta en obehörig påverkan på juryn, komma att utöva
sådan påverkan. Ur parternas synpunkt anser föreningen det vara i hög

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

grad förkastligt och stötande för rättskänslan att rättens ordförande skulle
ha möjlighet att besvara frågor från juryman »om vad lag stadgar» utan
att parterna eller deras ombud äro närvarande med rätt att yttra sig. Jurymannens
frågor böra, även om de riktas till domaren —- enligt föreningens
mening — framställas vid den offentliga handläggningen av målet.

Däremot anser Svenska tidningsutgivareföreningen förslaget att rättens
ordförande skall vara pliktig att på begäran lämna juryn upplysningar vara
lämpligt. Föreningen framhåller dock att hans eventuella närvaro i juryn
är ytterligare ett skäl för bibehållande av partsrepresentationen.

Beträffande frågan om särskilda bestämmelser för krigstid
uttalas i yttrandena olika meningar. Vissa av de hörda myndigheterna och
sammanslutningarna anse att beredskapsbestämmelser på detta område böra
finnas eller att i varje fall frågan bör närmare utredas. I några yttranden
förordas den utvägen att för krigstid avsedda bestämmelser skola kunna
antagas i snabbare ordning än som eljest gäller för grundlagsändring. Däremot
har i flera yttranden de sakkunnigas ståndpunkt — vilken, såsom jag
tidigare framhållit, innebär ett avvisande såväl av beredskapsbestämmelser
för krigstid som av särskilda former för snabbare ändring av tryckfrihetsförordningen
— erhållit stöd.

Justitiekanslersämbetet anser att man måste räkna med att tryckfriheten
under krigstid får vidkännas viktiga inskränkningar samt håller före att
särbestämmelser i ämnet icke kunna undvaras. Visserligen kan grundsatsen,
att nöd bryter lag, måhända vinna tillämpning i ett ytterst farofyllt
och vanskligt läge, men det synes föga klokt att ställa statsledningen i en
dylik situation och nödga den antingen till en för rikets välfärd såvitt kan
bedömas riskabel passivitet eller också till åtgärder i strid mot lag, därtill
improviserade, vilka med rätt eller orätt — detta blir känt först efteråt —
anses absolut ofrånkomliga. Vid utformandet av dessa bestämmelser skulle
naturligen eftersträvas att i all den omfattning som kan ske undvika intrång
i tryckfriheten och att erhålla starkast tänkbara garantier för att de
särskilda bestämmelserna icke komme till användning i andra fall än då
så ansåges oundgängligen nödvändigt. Att i tillämpningen av dylika bestämmelser
ett verkligt medinflytande borde tillerkännas representanter för
publicitetsintresset torde vara tydligt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att under de gångna krigsåren
infördes bestämmelser, som möjliggjorde censur och utgivningsförbud,
samt anför vidare bl. a.:

Frågan är emellertid, om vi i en framtida krigssituation kunna undvara
möjligheten att tillgripa åtgärder av ifrågavarande slag. Utan tvivel har
man anledning att räkna med att det överväldigande flertalet av landets
tidningar i en dylik situation äro lojala mot landets ledning och att de förseelser
mot gällande föreskrifter om hemlighållande av vissa uppgifter o. d.
som kunna förekomma mera äro beroende på oaktsamhet än på ond vilja.
I dessa fall äro säkerligen som regel de reaktioner mot missbruk av tryckfriheten,
som äro föreskrivna för fredliga förhållanden, tillräckliga. Erfa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

renheterna från de senaste krigsåren visa emellertid, att inom varje land
finnas personer, som äro så gripna av sin ideologiska inställning, att, när den
kommer i motsatsförhållande till det egna landets intressen, lojaliteten mot
landets myndigheter får vika. Dessa s. k. femtekolonnare kunna, som erfarenheten
klart utvisar, bliva till verklig fara för sitt land och ett obegränsat
utnyttjande från deras sida av den för fredsförhållanden anpassade tryckfriheten
kan tillfoga landet allvarliga skador. Att i dylika fall — efter det
att skadan inträffat — tillgripa beslag och straff, är visserligen av vikt, men
verkan därav mot dem, som av ideologiska skäl arbeta mot det egna landet,
kommer säkerligen att bliva ringa. Enligt länsstyrelsens mening kan det
därför bliva nödvändigt att mot dylika fiender inom landet tillgripa åtgärder,
som ej låta sig väl förena med tryckfrihetens grundprinciper. Om man
hyser denna uppfattning, uppkommer frågan om man redan i fredstid bör
förbereda sådana åtgärder eller vänta därmed till dess man bättre kan
överblicka de förhållanden, som föranleda åtgärderna, övervägande skäl
tala enligt länsstyrelsens uppfattning för att man under lugna förhållanden
överväger vad som kan behöva göras. Därest man dröjer därmed till ett
oroligt, kanske panikartat läge, föreligger stor risk att bestämmelser genomföras
som gå längre än vad vid ett lugnare betraktelsesätt skulle visa sig
nödvändigt och att organisationen för bestämmelsernas övervakande blir
sämre än som eljest skulle bliva fallet. Länsstyrelsen, som sålunda hyser
den uppfattningen att vi i ett för landet kritiskt läge — krig eller överhängande
krigsfara — kunna bliva nödsakade att inskränka den eljest
gällande tryckfriheten, vill förorda, att spörsmålet härom redan nu upptages
till prövning. Självfallet böra i görligaste mån garantier skapas för att åtgärder
av ifrågavarande art icke kunna tillgripas annat än i ett verkligt
farofyllt läge och att missbruk effektivt förhindras.

Även Svea hovrätt anser att förslaget icke tillbörligen beaktat de särskilda
förhållanden, som inträda i händelse av krig eller krigsfara, och att förslaget
icke kan anses innefatta bestämmelser, som göra det möjligt att i tillräckligt
god tid och med önskvärd effektivitet ingripa mot sådana utnyttjanden av
tryckfriheten, vilka skada det egna landet och hjälpa en fiende. I valet mellan
de båda utvägarna att antingen öppna möjlighet för ändring av tryckfrihetsförordningen
i annan ordning än den för grundlagsändring stadgade
eller att redan nu göra en beredskapslagstiftning, som uppmjukar tryckfrihetsförordningens
stränga regler, föredrar hovrätten den senare, eftersom
den förra kan erbjuda möjlighet för den väntade fienden att utöva tryck för
åstadkommande av ändringar till sin fördel.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län förorda att frågan
redan nu regleras, och samma ståndpunkt intar statspolisintcndentcn, vilken
yttrar att det icke bör möta oöverstigliga svårigheter alt mot bakgrunden
av den gångna krigstidens erfarenheter utarbeta särskilda beredskapsbestämmelser.

Svenska journalistföreningen anför bl. a. att det är väsentligt att myndigheternas
ingripanden under krig eller krigsfara begränsas till att hindra
lämnande av sakuppgifter av militär eller eljest försvarspolitisk betydelse,
vilka icke böra komma till allmän kännedom, samt att de lämna åsiktsfriheten
oförkränkt. Det kan ifrågasättas om icke rent av större trygghet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

åsiktsfriheten skulle skapas, om till tryckfrihetsförordningen fogades ett
stadgande om att i krig censur vore tillåten för avvärjande av publicering
av sakuppgifter, som ur försvarets synpunkt böra hemlighållas, än om förslaget
följes. Föreningen framställer dock icke något yrkande i detta sammanhang.

Svenska tidningsutgivareföreningen yttrar att det ur tidningarnas synpunkt
kunde synas bäst, om inga inskränkande krigstidsbestämmelser funnes
i tryckfrihetsförordningen. Om man kunde vara viss om att vid krig
eller omedelbar krigsfara inga andra särskilda åtgärder mot pressfriheten
skulle komma ifråga än publikationsförbud beträffande sådana meddelanden,
som kunna vara Sverige till skada, vore en sådan linje givetvis att rekommendera.
Om däremot inskränkande bestämmelser skola komma till
stånd vid krigsfall, är enligt föreningens mening en på förhand väl övervägd
beredskapslagstiftning att föredraga framför en lagstiftning som kommer
till stånd i en upphetsad tid under pressande omständigheter. Föreningen
uttalar därför den meningen att det på förhand borde grundlagsmässigt fixeras,
vilka inskränkningar som i krigstid kunna göras i pressens frihet.

Föreningen framhåller härom bl. a. att det ur pressfrihetssynpunkt och
ur allmän synpunkt är av största vikt att det i tryckfrihetsförordningen
uttryckligen stadgas att ej heller i krigstid andra inskränkningar i nyhetsförmedlingen
må ifrågakomma än klart fixerade sådana, som med hänsyn
till rikets försvar och säkerhet äro ofrånkomliga, och att censur över uttalade
åsikter ej må äga rum. Vidare anför föreningen:

Vid diskussion av detta ärende bland tidningsutgivare har bland annat
den tanken framkommit, att genom pressorganisationernas åtgärder en förhandsöverenskommelse
kunde träffas inom pressen eller mellan pressen och
regeringen om vissa frivilliga anordningar i krigstid. Man torde våga utgå
från att en sådan överenskommelse skulle lojalt respekteras av de tidningar,
som varit med om att träffa den. Men mot ett sådant tillvägagångssätt talar
dels att många periodiska publikationer icke tillhöra någon organisation,
som här kunde komma i fråga, dels ock att vid den tidpunkt, då iakttagandet
av överenskommelsen bleve aktuellt, många nya periodiska publikationer
torde ha tillkommit, vilka icke biträtt överenskommelsen. Därmed skulle
dennas värde vara avsevärt reducerat.

Föreningen biträder de sakkunnigas ståndpunkt att någon möjlighet till
snabbare ändring av tryckfrihetsförordningen i krigstid icke bör öppnas.

Samma ståndpunkt i sistnämnda fråga intar Svenska journalistföreningen,
som framhåller att, om för krigstider »en nyckel till grundlagarnas säkerhetslås»
konstrueras, skäl icke föreligga att utsträcka dess användning till
det fack där tryckfrihetens klenod förvaras. Dess krigstidsproblem böra
lösas för sig; ett förenklat förfarande för grundlagsändring bör icke omfatta
stadgandena till skydd för medborgerliga rättigheter.

Denna möjlighet att snabbare än eljest är föreskrivet ändra tryckfrihetsförordningen
har emellertid vunnit förespråkare i några yttranden. Stockholms
rådhusrätt anser sålunda att i tryckfrihetsförordningen borde inflyta
en föreskrift av innebörd att av krig eller krigsfara föranledd lagstiftning

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

på tryckfrihetsrättens område skall kunna meddelas i den ordning, som gäller
för stiftande av allmän civil- och kriminallag. Även Svenska boktryckareföreningen
förordar regler som möjliggöra ett snabbare antagande av ändringar
i tryckfrihetsförordningen för nu avsedda situationer. Länsstyrelsen
i Stockholms län anser frågan om formerna för ändringar i tryckfrihetsförordningen
liksom i övriga grundlagar under krigstid vara förtjänt att särskilt
utredas.

För den ståndpunkt de sakkunniga intagit till nu behandlade frågor uttala
sig, å andra sidan, överståthållarämbetet, rådhusrätten i Halmstad, Landsorganisationen
och Publicistklubben. Samma ståndpunkt intar i huvudsak
även överbefälhavaren. Det kan även nämnas att förslaget i denna del lämnats
utan erinran i de yttranden som avgivits av bl. a. Göta hovrätt, länsstyrelserna
i Uppsala, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs
och Norrbottens län, rådhusrätterna i Göteborg och Norrköping, riksdagens
ombudsmän, Sveriges advokatsamfund och Svenska bokförläggareföreningen.

Överståthållarämbetet, som sålunda ansluter sig till de sakkunnigas ståndpunkt
att några beredskapsbestämmelser för nu avsedda ändamål icke skola
upptagas i tryckfrihetsförordningen, anför särskilt beträffande frågan om
grundlagsändring i snabbare former än eljest gällande:

I anslutning härtill vill överståthållarämbetet redan nu framhålla, att införandet
av ett dylikt förenklat förfarande vid grundlagsändringar, även om
det endast skulle få tillgripas under vissa noggrant angivna förutsättningar,
är ägnat att uppluckra respekten för grundlagarna. Enligt överståthållarämbetets
förmenande ligger grundlagarnas kanhända främsta betydelse däri
att de utgöra en ökad garanti mot rubbning av landets konstitution samt
dess grundläggande rätts- och förvaltningsprinciper under stämningslägen,
som framkallats av utomordentliga inre eller yttre förhållanden. Under s. k.
normala tider kunde väl flertalet av de bestämmelser, som meddelas i grundlagarna,
utan någon risk för rättskränkningar mot enskilda eller andra allvarliga
olägenheter i stället meddelas i allmän lag. Om man ändock velat
giva grundlagsskydd åt dithörande stadganden, är det för att under mera
oroliga tider vara säkrad mot förhastade ändringar. Under sådana förhållanden
synes det böra allvarligt avrådas från att underlätta en ändring av grundlagarna
just under dylika extraordinära förhållanden.

Publicistklubben anför beträffande de nu behandlade spörsmålen bl. a.
att den svenska pressens erfarenheter från andra världskrigets krisperiod
synas tillåta den slutsatsen att ändamålsenligheten av administrativa åtgärder
mot tryckta skrifter under krigstid bestämt kan bestridas. Allmänhetens
känsla av att nyhetsförmedling och opinionsbildning förbliva ohindrade
är otvivelaktigt ett av de verksammaste medlen att i kritiska situationer
stärka förtroendet för statsledningen och motståndsviljan mot yttre
och inre fiender. Under hänvisning till allmänt kända, rikt dokumenterade
engelska erfarenheter under båda världskrigen kan göras gällande att det
för rikets säkerhet nödvändiga samarbetet mellan myndigheter och press
även under krigstid säkrast grundas på ömsesidigt förtroende och mest effektivt
gestaltas i frivillighetens former.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Klubben framhåller vidare att risken för att grundlagarnas säkerhetslås
i en utrikespolitiskt kritisk situation kan komma att dyrkas upp genom beslut
av statsmakterna i panikstämning icke säkert kan begränsas genom en
beredskapslagstiftning, vilken i en given situation alltid kan förklaras vara
otillräcklig. Däremot utgöra lagförslagets bestämmelser ett välbehövligt hinder
mot att kanske hårda men tillfälliga konjunkturer få öva ett måhända
alltför lättvunnet inflytande.

Det yttrande rörande tryckfrihetsreglerna under krig eller krigsfara som
efter hörande av försvarsgrenscheferna avgivits av överbefälhavaren innebär
i huvudsak att det är av utomordentlig betydelse att i en sådan situation
uPP§ifter om försvaret, som kunna vara av värde för en motståndare, icke
spridas genom tryckta skrifter samt att det därför erfordras vissa publiceringsförbud
och för säkerställande av deras efterlevnad en upplysningsoch
rådgivningsverksamhet samt en kontroll över vad som offentliggöres.
Den härmed sammanhängande verksamheten måste organiseras och planläggas
redan i fredstid. I den meningen är det alltså erforderligt att beredskapsbestämmelser
finnas. Däremot anser överbefälhavaren icke dylika bestämmelser,
innebärande avvikelse från de i tryckfrihetsförordningen angivna
grundsatserna, vara påkallade annat än i ett hänseende, nämligen
lör att möjliggöra att, då en tidnings- eller tidskriftsutgivare beträffande
publicerandet av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen
icke ställer sig lojal till meddelade anvisningar eller intager en rent landsförrädislc
hållning, hans fortsatta verksamhet snabbt kan stoppas.

Då den ståndpunkt de militära myndigheterna sålunda intagit till nu
behandlade spörsmål kan vara av särskilt intresse vill jag utöver denna
sammanfattning lämna även en något utförligare redogörelse därför.

Chefen för armén anför bl. a.:

I militärt hänseende kan man icke bortse från att den militära och diplomatiska
underättelsetjänsten under de senaste båda världskrigen kunnat
utnyttja tidningspress och litteratur som en icke oväsentlig underrättelsekälla,
bl. a. då det gällt att skaffa en uppfattning om krigspotential, stämningar
och moralisk motståndskraft, resultat av bombfällningar, fartygssänkningar,
befälsombyten o. s. v. Det kan vidare ur militär synvinkel vara
nödvändigt att förhindra spridning inom landet av sådana faktiska upplysningar
som kunna orsaka panik och skräck, sådana som verka nedsättande
på motståndsviljan eller bidraga till hopplöshetstro vare sig detta
gäller civilbefolkningen eller de stridande truppförbanden.

Även om man utgår från att tidningspressen i krig och krigsfara lojalt
följer landets intressen och vidare att s. k. sensationsjournalistik då kommer
att avtaga kan man icke bortse från att tidningar, förlag och tryckerier
äro affärsmässigt drivna företag, där nyhetsförmedlingen in. m. utgör en
konkurrerande verksamhet och att de ekonomiska synpunkterna spela en
mycket stor roll. Det är därför icke uteslutet, att den hämsko som lojaliteten
i form av frivillig sovring utgör, kommer att visa sig vara otillräcklig.

Under ett krig kan det visa sig erforderligt att hemlighålla dylika faktiska
upplysningar, vilka normalt offentliggöras i ett demokratiskt land.
Det är emellertid osäkert om ett önskat resultat erhålles enbart inom sekretesslagens
ram. En viss begränsad granskning i en eller annan form kan
då bliva ofrånkomlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Vidare anser chefen för armén vissa utvidgade befogenheter för att hindra
spridning av tryckt skrift under krigstid vara påkallade dels beträffande
skrifter av uppviglande innehåll och dels i fråga om skrifter, som tryckts
utom riket och försändas genom postverket eller annan allmän trafikanstalt
samt innehålla icke önskvärd utländsk propaganda.

Chefen för marinen anför att de åtgärder som erfordras under krigstid
böra förberedas redan i fred och avvisar tanken på ett snabbare förfarande
för grundlagsändring samt yttrar vidare:

Man torde emellertid med stöd av erfarenheterna på detta område från
senaste kriget våga påstå, att den övervägande delen av den svenska pressen
torde komma att ställa sig lojal mot statsmakterna och det egna landet i
händelse av krig. Sett mot denna bakgrund synes såsom det normala i krig
eller under av krig föranledda utomordentliga förhållanden ett system med
en för pressen rådgivande, statlig instans med syfte att vara pressen behjälplig
vid en frivillig, genom pressen själv verkställd, förhandsgranskning,
vara en väg vars framkomlighet hör närmare undersökas. Bestämmelser
för en dylik institution böra dock enligt ovan utformas i fredstid
och i sammanhang med tryckfrihetsförordningen.

Behovet av bestämmelser, vilka möjliggöra en åtminstone partiell förhandsgranskning,
äro dock så framträdande, att föreskrifter i denna riktning
det oaktat böra allvarligt övervägas. Som ovan anförts torde nämligen
en viss bristande lojalitet kunna påräknas i enstaka fall. För dess eliminerande
kunna åtgärder i förebyggande riktning behöva vidtagas. Det sagda
gäller dock givetvis endast militära och därmed sammanhängande förhållanden
och ej den allmänna åsiktsbildningen. Till denna min ståndpunkt
bidrager "icke minst det förhållandet att av förslaget till lagtext framgår att
även karta, ritning och bild skall kunna räknas till tryckt skrift.

Chefen för flygvapnet yttrar bl. a. att det med hänsyn till erfarenheterna
såväl i vårt land som i England kan förmodas att den enande kraft som
krig eller krigsfara visat sig ha på ett lands medborgare av olika kategorier,
även i framtiden skall komma att medföra en sådan självdisciplin och sammanhållning
att bestämmelser om förhandsgranskning icke erfordras. Härtill
kommer att det är synnerligen svårt att organisera en effektiv och samtidigt
smidigt arbetande organisation för förhandsgranskning. Chefen för
flygvapnet delar därför de sakkunnigas uppfattning att tryckfrihetsförordningen
icke bör innehålla bestämmelser om förhandsgranskning eller utgivningsförbud.
Förutsättning härför är dock dels att möjligheter föreligga
att i krig eller krigsfara snabbt kunna utfärda förbud mot offentliggörande
i tryck av sådana underrättelser, som äro skadliga för rikets säkerhet, och
dels att effektiva bestämmelser finnas för att kunna beslagtaga tryckta
skrifter, som bryta mot gällande lagar och förordningar. Detta krav synes
emellertid icke helt tillgodosett i de sakkunnigas förslag. Chefen för flygvapnet
anser i detta hänseende att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att
med stöd av tryckfrihetsförordningen utfärda erforderliga publiceringsförbud
samt att vissa bestämmelser som avse att hindra tryckt skrifts spridning
böra kompletteras. Vidare erfordras för krigstid en rådgivande institution,
vilken för att tillgodose kravet på snabbhet och effektivitet troligen
bör vara decentraliserad.

(i Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Överbefälhavarens yttrande över nu avsedda frågor innehåller:

Erfarenheten visar, att förtiganden eller avsiktlig feltolkning av betydelsefulla
händelser och omständigheter, vilkas återverkningar bli märkbara
för en större allmänhet, hos denna framkallar misstänksamhet och gynnar
skadlig ryktesspridning. Förhandscensur i förening med ovederhäftig propaganda
kan medverka till att framkalla den orosstämning man sålunda
söker förebygga. Dylika åtgärder äro måhända nödvändiga och möjliga i
en polisstat, men de bli till uppenbar skada i ett av ålder fritt samhälle.
De sakkunnigas varsamhet i fråga om åtgärder, som begränsa tryckfriheten,
finner jag ur dessa synpunkter principiellt riktig.

Härför talar ytterligare eu omständighet, som belysts av erfarenheterna
från beredskapsåren. Ett grundlagsfäst stöd för åtgärder, som inskränka
tryckfriheten, kan i tider av yttre oro försvåra för statsledningen att stå
emot eventuella påtryckningar från främmande makthavares sida syftande
till att dirigera den svenska pressen. Motståndsviljan kan härigenom undergrävas
till förmån för främmande intressen och detta i lägen då den i stället
måste på allt sätt stärkas.

Emellertid är det av utomordentlig betydelse att uppgifter om försvaret,
vilka kunna vara av värde för en motståndare, icke spridas genom tryckta
skrifter. På grund härav är det ofrånkomligt att publiciteten under ifrågavarande,
för rikets säkerhet allvarliga förhållanden ägnas särskild uppmärksamhet.

Denna uppfattning torde ha legat till grund för chefens för justitiedepartementet
anförande i samband med tillkallandet av de sakkunniga, då departementschefen
förordade vissa överväganden angående tryckfrihetslagstiftningen
i en krigssituation. De sakkunniga ha likväl icke funnit det vara
påkallat att framlägga något förslag till beredskapsbestämmelser i ämnet
i anslutning till förslaget till tryckfrihetsförordning. Enligt min mening
tyda dock erfarenheterna från beredskapsåren på såväl att publicitetsövervakning
till skydd för försvaret i någon form är nödvändig som att åtgärderna
för sådan övervakning måste planläggas i förväg. De anmärkningar
som rests mot denna övervakning under beredskapstiden torde ha sin grund
huvudsakligen i det förhållandet att verksamheten icke varit tillfredsställande
förberedd.

Det finnes ingen anledning antaga att icke huvuddelen av de svenska
tidnings- och tidskriftsutgivarna — i likhet med vad fallet var under beredskapsåren
— i en ny krigssituation skulle komma att lojalt medverka
till att hindra för rikets säkerhet olämplig publicering. Enligt min uppfattning
föreligger därför ej heller ur sist anförda synpunkt något skäl att
yrka på förhandscensur. Däremot torde det bliva nödvändigt att, i överensstämmelse
med stadgandena i förslagets kap. 7 § 5, i vissa hänseenden utfärda
publiceringsförbud. Genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet
böra vidare tidnings- och tidskriftsutgivarna erhålla underlag för sina bedömanden
av vad som inom ramen för utfärdade publiceringsförbud icke
bör offentliggöras. Slutligen måste viss övervakning organiseras för kontroll
av att publiceringsförbuden efterkommas. Den verksamhet, varom här är
fråga, måste vara förberedd redan i fredstid. Sålunda är det nödvändigt att
planlägga ett — eventuellt decentraliserat — organ för ändamålet, att utbilda
personal avsedd att ingå i detta organ samt att utarbeta anvisningar
jämte exempelsamlingar i ämnet. Dessutom vill jag framhålla att, i de fall
där en tidnings- eller tidskriftsutgivare icke skulle ställa sig lojal till meddelade
anvisningar eller intaga en rent landsförrädisk hållning, hans fortsatta
verksamhet snabbt måste kunna stoppas. Stadgande härom bör införas
i tryckfrihetsförordningen, dock med begränsning att gälla publicerande

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen som innebära
brott mot rikets säkerhet enligt kap. 7 § 5 i förslaget.

Jag anser det sålunda nödvändigt att särskilda beredskapsbestämmelser
finnas utformade och att härav betingad planläggning sker i fredstid. De
bestämmelser, varom här är fråga, synas emellertid icke behöva införas i
tryckfrihetsförordningen annat än i ovan angivna hänseende.

Departementschefen.

Vår tryckfrihets betydelse för samhällslivet kan svårligen skattas nog högt.
Rätten att genom tryckta skrifter och särskilt genom pressen påverka opinionsbildningen
och utöva kritik över rikets styrelse och förvaltning utgör i
själva verket en livsbetingelse för den nutida demokratien. Det är därför
följdriktigt att reglerna om tryckfriheten ingå bland de grundlagar på vilka
vårt statsskick vilar.

De principer som uppbära den svenska tryckfrihetsrätten ha i vårt
land upprätthållits sedan lång tid tillbaka. Tidigare än i något annat land
fingo vi här i Sverige, och i det med Sverige förbundna Finland, en lagstadgad
allmän tryckfrihet genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Denna
författning, som var av grundlags natur, innebar att den då rådande allmänna
censuren avskaffades, utom för vissa religiösa skrifter, samt byggde
på grundsatsen att ingripande mot tryckt skrift skulle få ske endast genom
åtal vid domstol på grund av brott. Genom denna tryckfrihetsförordning
infördes även den alltjämt för svenska förhållanden säregna grundsatsen
att alla allmänna handlingar äro fritt tillgängliga för envar.

Den tryckfrihetsförordning vi nu äga är ett resultat av det författningsarbete
som igångsattes efter 1809 års statsvälvning. En tryckfrihetsförordning
blev då antagen år 1810. Efter omarbetning av denna i vissa delar
vid 1812 års riksdag utfärdades den ännu gällande tryckfrihetsförordningen.

Såsom en väsentlig anmärkning mot 1812 års tryckfrihetsförordning har
vid många tillfällen anförts att dess form och uppställning äro otillfredsställande.
Frågorna behandlas icke så överskådligt som vore önskvärt, och
formuleringen av olika stadganden är icke så väl avvägd att dessa lämna
tillräcklig ledning för tillämpningen. Ehuru åtskilliga förbättringar vidtagits
genom partiella reformer, särskilt under de senaste årtiondena, kvarstå
likväl dessa anmärkningar i väsentliga delar.

Uppenbart är även att den utveckling såväl samhället som pressen undergått
skapat nya frågeställningar på tryckfrihetens område och att det endast
med svårighet låter sig göra att helt komma till rätta därmed genom
nya stadganden, infogade i den gällande tryckfrihetsförordningen. De partiella
reformer som vidtagits av reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål,
om allmänna handlingars offentlighet och om ansvarigheten för tryckfrihetsbrott
ha förberett en mera allmän reform. Alt nu fortsätta med ytterligare
partiella reformer torde icke vara en lämplig väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Det är sålunda ur flera synpunkter påkallat att revision av tryckfrihetslagstiftningen,
såsom de sakkunniga föreslagit, sker genom antagande av
en helt ny tryckfrihetsförordning, som ersätter den sedan år 1812 gällande.
Härom synas även de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
vara ense. Jag vill därför förorda att förslag till ny tryckfrihetsförordning
nu framläggcs för riksdagen.

De allmänna uttalanden som i yttrandena gjorts om de sakkunnigas förslag
giva vid handen att detta allmänt anses vara, såväl i formellt som
materiellt hänseende, väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag
har även funnit att de principer, på vilka tryckfriheten här i landet sedan
gammalt bygger, äro bevarade i de sakkunnigas förslag och att detta synes
ägnat att vidmakthålla och i vissa hänseenden öka garantierna för yttrandefriheten.
Förslaget är därför enligt min mening mycket väl ägnat att läggas
till grund för en reglering av den svenska tryckfrihetsrätten.

Jag skall nu övergå till att behandla förslagets grundprinciper och vissa
därmed sammanhängande väsentliga spörsmål. Först vill jag dock beröra
några frågor rörande förslagets omfattning samt vissa lagtekniska problem.

Såväl i den gällande som i den föreslagna tryckfrihetsförordningen behandlas
endast den yttrandefrihet som utövas genom tryckta skrifter. Publicistklubben
har påpekat att frågan om en utvidgning av de tryckfrihetsrättsliga
garantierna till att gälla även andra meddelelseformer, såsom film och radio,
kan påkalla uppmärksamhet inom en icke alltför avlägsen framtid. Vid
de överläggningar rörande informationsfriheten, som äga rum under Förenta
nationernas ledning, bl. a. vid en allmän konferens i Geneve denna vår, behandlas
nyhetsförmedlingen genom press, radio och film från gemensamma
utgångspunkter. En svensk lagstiftning i syfte att skydda yttrandefriheten i
radio eller film kräver dock ingående utredningar, som icke nu föreligga.
Den mera speciella frågan om gränsdragningen mellan tryckta skrifter och
skrifter, som mångfaldigats på annat sätt än genom tryck, skall jag senare
behandla i redogörelsen för förslagets bestämmelser härom.

Såsom jag förut framhållit ligger det en inre konsekvens i att tryckfrihetsförordningen
har karaktär av grundlag. Detta förhållande utgör också en av
de viktigaste garantierna för tryckfriheten; däri kan uppenbarligen någon
ändring icke komma i fråga. Tänkbart är emellertid att likväl, med bibehållande
av grundsatsen att regleringen av de ämnen som höra till tryckfriheten
skall äga grundlags natur, ur grundlagen utbryta och till annan lagstiftning
hänföra vissa detalj bestämmelser, såsom tidigare skett med sekretessreglerna
och vissa processuella regler. I anledning av en motion vid 1940 års riksdag,
vari en sådan utbrytning påyrkats, har konstitutionsutskottet i sitt utlåtande
(nr 29) funnit de framförda synpunkterna beaktansvärda men anfört
att frågan borde prövas i ett större sammanhang. De sakkunniga ha därför
upptagit detta spörsmål men såsom skäl för att icke föreslå någon ytterligare
utbrytning av detalj regler — utöver den som redan skett — i huvudsak
anfört att bestämmelser av principiell betydelse, även sådana som avse
tryckfrihetens utövning, böra äga grundlags natur. De sakkunniga åberopa

Kungl. Maj:ts proposition nr 230-

även det praktiska skälet att bestämmelser som höra samman böra vara
upptagna i samma författning.

I yttrandena har något yrkande om ytterligare utbrytning av detalj regler
icke framställts. Tvärtom upprepas nu vissa betänkligheter som vid tillkomsten
av 1937 års lagstiftning uttalades mot utbrytningen av sekretessreglerna
ur grundlagen.

Vad de sakkunniga anfört mot en ifrågasatt ytterligare utbrytning av
detalj regler ur grundlagen synes bärande och jag har icke funnit skäl avvika
från förslaget i denna del. Å andra sidan skulle ett upptagande av
frågan om sekretessreglernas ställning fördröja och försvåra ett genomförande
av den nu föreslagna lagstiftningen. Spörsmålet om en revision av
sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som vunnits efter
antagandet av 1937 års bestämmelser bör upptagas särskilt. Frågan, huruvida
gränsdragningen mellan offentliga och hemliga handlingar utförligare
än för närvarande bör angivas i grundlagen, kan till dess anstå.

Då förslaget till tryckfrihetsförordning medför att några uppgifter icke
längre skola tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommittén,
ha de sakkunniga ifrågasatt om icke denna kommitté bör avvecklas.
En sådan åtgärd har även förordats bl. a. av justitieombudsmannen,
som är tryckfrihetskommitténs ordförande. Jag har ej funnit några
skäl att bibehålla detta organ och därför låtit upprätta förslag till erforderlig
ändring i regeringsformen och riksdagsordningen.

De i sakkunnigförslaget upptagna lagar, vilka icke äro av grundlags natur,
torde böra behandlas i samband med framläggande av ett för granskning
i lagrådet upprättat förslag till bestämmelser i ämnen, som dessa lagar
reglera. Detta kan lämpligen anstå till dess riksdagen första gången tagit
ställning till grundlagsförslaget. I det följande kommer jag alltså icke att
beröra nämnda följ dlagar i vidare mån än som erfordras för ett ställningstagande
till de i förslaget till tryckfrihetsförordning upptagna bestämmelserna.

Den svenska tryckfrihetslagstiftningen bygger sedan gammalt på grundsatsen
att prövningen av t ryck frihets missbruk
skall ankomma på domstol och att några administrativa ingripanden
icke få förekomma. Denna grundsats har kommit till uttryck i
86 § regeringsformen. Även den gällande tryckfrihetsförordningen ansluter
sig till denna princip. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles
principen ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra
konfiskation av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning. Viktigast
är i delta hänseende den befogenhet som enligt 3 § 9 mom. och 5 § 13
mom. tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet att konfiskera tryckta skrifter,
som vållat missförstånd med främmande makt. Befogenhet för Kungl. Maj :t
att ingripa med konfiskation föreligger även i vissa fall enligt 4 § 11 mom.
beträffande skrifter, som tryckts utom riket på främmande språk. Slutligen
finnes i 4 § 12 och 13 mom. en form av administrativ konfiskation före -

Kungl. Muj.ts proposition nr 230.

skriven; denna avser skrifter med disciplinupplösande innehåll, vilka spridas
vid trupp eller ombord å flottans fartyg. I sistnämnda fall ankommer
den slutliga prövningen av åtgärden på riksdagens tryckfrihetskommitté.

De sakkunniga anföra att den vanskliga uppgiften att avgöra var gränsen
bör gå mellan tryckfrihetsbrott och befogat utövande av yttrandefriheten
kan fyllas endast genom en omsorgsfull prövning under de former och
med iakttagande av de garantier för rättssäkerhet, som äro föreskrivna för
en av domstol utövad, från administrationen helt fristående rättsskipning.
Därför avvisa de sakkunniga varje form av administrativt ingripande mot
tryckt skrift. Beträffande de nu förekommande undantagsfallen anföra de
sakkunniga att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i dessa fall
försvaga det rättsskydd, som enligt svensk rättsordning tillkommer den
enskilde medborgaren. Dessa fall av konfiskation i administrativ ordning
ha därför icke någon motsvarighet i förslaget. Konfiskation kan sålunda
enligt förslaget beslutas endast av domstol på grund av brott. Däremot
kvarstå möjligheterna att i avbidan på domstolens ställningstagande lägga
skriften under provisoriskt beslag. I yttrandena ha icke förekommit några
invändningar, vare sig mot den allmänna principen eller mot avskaffandet
av de nuvarande möjligheterna till administrativ konfiskation i vissa speciella
fall; tvärtom uttalas i flera yttranden tillfredsställelse över förslagets
ståndpunkt i denna del. Jag vill helt ansluta mig till de sakkunniga i denna
för tryckfriheten grundläggande fråga.

Enligt vad de sakkunniga uttala kan det emellertid ifrågasättas om principen,
att tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen, i tryckfrihetsförordningen
erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de
fall, då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten
i fara. De sakkunniga föreslå därför ett särskilt stadgande, enligt
vilket det på grund av tryckt skrifts innehåll ej skall vara någon, myndighet
eller enskild, tillåtet att genom åtgärd som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess
spridning bland allmänheten. Genom detta stadgande avse de sakkunniga
att utvidga garantierna för tryckfrihetens utövning, särskilt därigenom
att stadgandet omfattar även åtgärder av enskild.

Detta förslag har i princip godtagits i de flesta yttranden. Vissa betänkligheter
ha dock även yppats mot att det föreslagna stadgandet utsträckes till
att avse ej blott myndigheter och andra allmänna organ utan även enskilda
sammanslutningar och personer.

Såvitt angår åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ torde icke
något vara att erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende synes
stadgandet tvärtom innebära en värdefull förstärkning av tryckfrihetsskyddet.
Genom stadgandet kommer till klart uttryck att förbudet mot åtgärder,
vilka hindra tryckfrihetens utövning, icke endast avser ordningsmakten och
rättsväsendet utan gäller på alla områden av den statliga eller kommunala
förvaltningen.

Däremot inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av att göra stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 230

gandet tillämpligt även beträffande enskilda sammanslutningar och personer.
Visserligen är det i och för sig riktigt att ej heller tvångsåtgärder från
enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift i allmänhet böra få förekomma.
Stora svårigheter uppstå emellertid att i lag närmare angiva, i vilken
omfattning sådana enskilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I praktiken
kan det därför bli vanskligt att upprätthålla en klar och otvetydig gräns
mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten
moralisk påverkan. Såsom justitiekansler sämbetet framhållit kunna t. ex.
åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda organisationer mot skandaltidningar,
pornografiska skrifter och dylikt stundom anses mycket berättigade,
även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen och uttalanden.
Det må här erinras om de på enskilt initiativ tillkomna aktionerna
för att stävja utbredningen av Nick-Carter-litteraturen och tidningen Fäderneslandet.
Jag har därför ansett klokast att icke i tryckfrihetsförordningen
upptaga bestämmelser rörande åtgärder av enskilda sammanslutningar eller
personer; frågan om rättsstridigheten i sådana åtgärder bör bero av de rättsregler
som eljest gälla. Härav följer att jag saknar anledning ingå på den i
vissa yttranden berörda frågan om ett särskilt straffbud mot de åtgärder
som avses i stadgandet; rättsstridiga åtgärder av befattningshavare, vilka äro
bundna av ämbetsansvar, kunna redan enligt gällande regler utgöra tjänstefel.

Frågan om räckvidden av det föreslagna stadgandet skall jag beröra närmare
i detalj redogörelsen för förslaget.

De sakkunnigas förslag beträffande rätten att lämna meddelande
för offentliggörande i tryckt skrift innebär en utvidgning
av de rättigheter som äro förenade med tryckfriheten. I vedertagen
mening kan tryckfriheten sägas innefatta rättighet att fritt och obehindrat,
men dock under det ansvar för brott som tryckfrihetsförordningen
stadgar, bringa meddelanden av olika slag till allmän kännedom genom
framställande, utgivning och spridning av tryckt skrift. De personer som
äro verksamma i sådant syfte intaga såtillvida en privilegierad ställning som
deras handlande skall bedömas uteslutande enligt tryckfrihetsförordningens
regler. Det nya i förslaget ligger däri att denna förmån principiellt utsträckes
till att omfatta även den som, utan att vara skriftens upphovsman, meddelar
uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift. Denna
utvidgning får praktiska konsekvenser för meddelarens ansvar, då meddelandet
är lagstridigt eller eljest otillåtet. Den gällande rättens ståndpunkt
till denna fråga är att meddelaren icke i något fall kan ställas till ansvar
för sitt meddelande, då detta influtit i skriften. I dylikt fall utkräves ansvar
endast för den brottslighet som kommit till uttryck i den tryckta skriften genom
att denna har ett förgripligt innehåll eller genom att däri röjas förhållanden
som skola hemlighållas. För denna brottslighet svarar icke någon på
grund av alt han såsom meddelare medverkat till publiceringen; ansvaret
drabbar, i den utsträckning tryckfrihetsförordningen angiver, i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

skiittens upphovsman eller, då denna är periodisk, dess ansvarige utgivare.
ä andra sidan innebära gällande regler att meddelaren icke intar någon privilegierad
ställning, om meddelandet icke blivit infört i skriften. I förslaget
ha dessa regler ändrats salunda att meddelarens ansvar för sitt meddelande
är av samma omfattning, oberoende av om meddelandet inflyter i
skriften eller ej. Genom ett särskilt stadgande, vars innehåll jag strax skall
beröra, angivas de fall, då sådant ansvar kan utkrävas av meddelaren.

Värdet av denna principiella ståndpunkt har understrukits i flera yttranden.
Vissa betänkligheter ha även anförts; dessa synas emellertid främst
avse att meddelaren i alltför hög grad skyddas i sådana fall, då hans meddelande
enligt allmän lag är brottsligt såsom ärekränkningsbrott. De sammanhänga
alltså närmast med omfattningen av det undantagsstadgande som
möjliggör ingripande mot meddelaren i vissa fall.

De sakkunnigas förslag på denna punkt innebär att ett i flera hänseenden
begränsat ansvar för meddelare kan förekomma. Ansvar kan sålunda utkrävas
av meddelaren endast om meddelandet rör förhållanden, varom denne
erhållit kännedom på grund av allmän befattning; med innehavare av sådan
befattning jämställes den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt.
Vidare avser ansvaret allenast brott mot tystnadsplikt, som hänför
sig till rikets säkerhet eller eljest är stadgad i lag. Ansvaret är något vidsträcktare
än nu sagts, om meddelandet lämnas för offentliggörande i skrift,
som tryckes utom riket; det gäller då för varje meddelare, oavsett om denne
innehar allmän befattning eller ej. Men även i detta fall omfattar ansvaret
endast röjande av hemliga förhållanden, vilka åtnjuta skydd enligt lag. De
sakkunniga ha sålunda icke givit dessa regler en så vidsträckt omfattning
att även ett meddelandes ärekränkande eller eljest förgripliga innehåll kan
grunda ansvar för meddelaren.

Beträtiande ansvarets omfattning ha i yttrandena olika meningar kommit
till uttryck. Ä ena sidan anses, såsom jag nyss framhållit, att bestämmelserna
icke medgiva tillräckligt skydd mot ärekränkningsbrott eller att de i
andia hänseenden äro otillräckliga. Å andra sidan ha betänkligheter anförts
även mot det ansvar för meddelaren som de sakkunniga föreslå. Det har sålunda
påyrkats att ansvar för meddelaren över huvud taget icke skulle förekomma
eller att detta i varje fall skulle ytterligare begränsas till att avse
endast uppgifter rörande förhållanden, vilka angå rikets säkerhet.

Den fria nyhetsförmedlingen har under moderna förhållanden blivit en
väsentlig sida av tryckfrihetens utövning. Denna verksamhet bör därför i
princip vara underkastad tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Härav
följer emellertid att den som meddelat uppgifter och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift kan ställas till ansvar för sitt meddelande endast
om bestämmelser rörande sådant ansvar finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen.

Frågan, i vilken utsträckning meddelare bör kunna göras ansvarig, kan
icke ses helt isolerad; den sammanhänger med den ståndpunkt som den
s''enska rätten eljest intagit till anonymitetsskyddet och till ansvaret för

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tryckfrihetsbrott. En avgörande synpunkt har härvid varit att möjliggöra
att uppgifter framkomma rörande förhållanden av allmänt intresse och motverka
de krafter som obehörigen kunna vilja förhindra att sådana uppgifter
bringas till allmän kännedom. Utkrävande av ansvar för meddelande, vilket
lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, kan verka hämmande på dylika
upplysningar, även då dessa äro sanningsenliga. Denna synpunkt talar för
att ansvar utkräves endast för vad som blivit offentliggjort i skriften och
blott av den därför ansvarige, men att meddelaren icke kan ställas till ansvar
för sitt meddelande. Detta är också, såsom jag nyss framhållit, den
gällande rättens ståndpunkt i de fall då meddelandet influtit i skriften. Ä
andra sidan måste emellertid beaktas att ett utkrävande av ansvar endast av
den som är ansvarig för skriften på grund av vad som blivit däri offentliggjort
icke lämnar ett tillräckligt skydd mot spridandet av brottsliga meddelanden.
Båda de nu angivna synpunkterna kunna icke på en gång tillgodoses.
Det är nödvändigt att här göra en avvägning mellan olika intressen.

Vid en sådan avvägning göra sig i viss mån olika synpunkter gällande i
fråga om kränkande eller eljest förgripliga uttalanden å ena sidan och brott
mot tystnadsplikt å andra sidan. I fråga om meddelanden, vilka äro brottsliga
i förstnämnda hänseende, vill jag särskilt hänvisa till vad länsstyrelsen
i Kronobergs län anfört om att förslaget öppnar en möjlighet att ostratfat
kringsprida äreröriga beskyllningar mot oförvitliga medborgare och därför
icke lämnar ett tillräckligt skydd för den enskilde. Det kan väl icke av
dessa skäl anses tillrådligt att meddelaren alltid skulle kunna ställas till
ansvar för sitt meddelande. En sådan ståndpunkt borde, mera konsekvent
genomförd, leda till att vissa ärekränkningsbrott, vilka endast röra privatförhållanden,
icke betraktades som tryckfrihetsbrott, då de förekomma i
tryckt skrift, utan behandlades enligt allmän lag. De sakkunniga ha berört
detta spörsmål i samband med frågan om juryprövning av skriftens brottslighet
(s. 276—277) men icke funnit en dylik uppdelning av ärekränkningsbrotten
kunna åvägabringas. Även om sålunda den allmänna regeln, att
den för skriften ansvarige svarar för vad som införts i skriften och att meddelaren
icke kan ställas till ansvar för sin medverkan i detta brott, synes
böra gälla i fråga om de meddelanden som nu avses, anser jag dock skäl
föreligga att bibehålla möjligheten till beivran av ärekränkningsbrott mot
enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften. Ur trycktrihetssynpunkt
torde några allvarligare betänkligheter icke kunna anföras häremot,
då sådan beivran av ärekränkning mot enskild person icke kan anses inskränka
yttrandefriheten i fråga om dess väsentliga uppgift att möjliggöra
kontroll över myndigheter och andra allmänna organ. Å andra sidan må
framhållas att även ämbetsman kan ärekränkas i sin egenskap av enskild
person.

Vad härefter angår frågan, i vilken utsträckning brott mot tystnadsplikt
bör kunna beivras, då sådant brott skett genom meddelande för offentliggörande
i tryckt skrift, måste i främsta rummet hänsyn tagas till behovet
av skydd för rikets säkerhet. Då sådant brott begås av de personer som av -

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

ses i de sakkunnigas förslag, främst innehavare av allmän befattning, föreligga
så starka skäl för en beivran att ett undantag från eljest gällande
regler är oavvisligt. Åtal och straff bör således kunna följa, oavsett om meddelandet
influtit i skriften. Mera tveksamt är om ett sådant undantag bör
utsträckas till att avse även andra brott mot tystnadsplikt. De sakkunniga ha
härvid framhållit det otillfredsställande i att t. ex. hemliga skriftermål, yrkeshemligheter
eller uppgifter om behandling av könssjukdomar hos namngivna
personer kunna offentliggöras i tryckt skrift, utan att någon möjlighet
föreligger att inskrida ens mot den befattningshavare, som tillhandahållit
uppgiften för publicering. Även andra liknande exempel skulle kunna
anföras. Den av de sakkunniga föreslagna regeln att brott mot tystnadsplikt,
som är angiven i lag, skall kunna beivras, men icke brott mot tystnadsplikt,
som följer av administrativa bestämmelser, synes dock icke utgöra en
tillfredsställande lösning. Det må vara riktigt att icke varje i administrativ
ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt bör få medföra en inskränkning
i tryckfriheten. Det kunde uppstå risker för den legitima kritikrätten,
om detta skulle gälla i fråga om olika myndigheters föreskrifter om sekretess.
Annorlunda är förhållandet beträffande sådana i det föregående
exemplifierade tystnadsregler som innefattas i gällande författningar. Och
i fråga om dessa synes det ej möjligt att göra skillnad mellan lagar och
andra författningar.

Med de utvidgningar som framgå av vad jag nu anfört biträder jag de
sakkunnigas förslag. Även det vidsträcktare undantagsstadgande, vilket avser
de fall då meddelandet lämnats för offentliggörande i skrift som tryckes
utom riket, anser jag kunna godtagas, om motsvarande utvidgningar
göras.

Att, såsom i vissa yttranden förordats, meddela föreskrifter om anmälan
till justitie- eller militieombudsmannen, då undersökning av nu avsedda
brott mot tystnadplikt upptages, torde icke vara lämpligt och ej heller nödvändigt.
Riksdagens ombudsmän skola enligt sina instruktioner särskilt vaka
över tillämpningen av tryckfrihetslagstiftningen. Denna övervakning torde
beträffade ingripanden mot meddelare för brott mot tystnadsplikt böra ske
i samma former som i andra fall.

De sakkunnigas förslag i fråga om tryckf rihetsbrotten bygger
på redan gällande grundsatser, såväl i fråga om den allmänna innebörden
av detta begrepp som beträffande sambandet mellan yttrandefrihetens
reglering i allmän lag och tryckfrihetsförordningen. I sistnämnda hänseende
ha de sakkunniga dock i sitt förslag mera konsekvent än i gällande
tryckfrihetsförordning tillämpat den principen att samma inskränkningar
i yttrandefriheten böra gälla, vare sig denna utövas genom tryckt skrift
eller på annat sätt. I förslaget skiljes mellan brott som bestå däri att skriften
har ett förgripligt innehåll, otillåtet yttrande, och brott vilka innebära
att hemliga förhållanden röjas, otillåtet offentliggörande. Vad som skall
vara otillåtet yttrande angives i förslaget helt kortfattat genom hänvisning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

ar till motsvarande brott i allmän lag; därvid begagnas huvudsakligen
strafflagens brottsbeteckningar och uppräkningen är således ej så utförligt
formulerad som i gällande tryckfrihetsförordning. Även begreppet otillåtet
offentliggörande bygger väsentligen på den straffrättsliga regleringen i allmän
lag.

I åtskilliga yttranden har kritik riktats mot de sakkunnigas förslag i
denna del. Det har därvid i huvudsak anförts att den föreslagna metoden
för angivande av vad som är tryckfrihet sbrott medför ett försvagande av
grundlagsskyddet. Då tryckfrihetsbrotten icke beskrivas lika utförligt som
i gällande tryckfrihetsförordning, skulle det nämligen vara möjligt att inskränka
tryckfriheten utan grundlagsändring genom att straffbuden i allmän
lag finge ett vidsträcktare innehåll.

Den principiella utgångspunkten att missbruk av tryckfriheten får beivras
endast genom rättegång vid domstol medför att de straffbud som domstolen
har att tillämpa i sådant mål även innefatta de lagliga gränserna
för tryckfriheten. Df sa straffbud äro således av grundläggande betydelse
för tryckfrihetens materiella innehåll. Otvivelaktigt är det en riktig princip
att yttrandefriheten bör vara av samma utsträckning, vare sig fråga
är om framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Denna tanke har
legat till grund för gällande tryckfrihetsförordning, ehuru lagstiftningen
sedermera kommit att uppvisa vissa skiljaktigheter.

I vissa äldre förslag har detta krav på enhetlighet tillgodosetts på det
sättet att i tryckfrihetsförordningen upptagits en helt allmän hänvisning
till allmän lag i fråga om de brott som skola anses som tryckfrihetsbrott.
Att på detta sätt utbryta regleringen av tryckfrihetens gränser ur tryckfrihetsförordningen
är uppenbarligen konstitutionellt betänkligt. Tryckfrihetsförordningen
bör angiva, vilka brott som äro tryckfrihetsbrott. Därvid
är det emellertid tänkbart att antingen giva dessa straff bud en självständig
karaktär eller att skapa ett lagtekniskt samband mellan dem och motsvarande
stadganden i strafflagen. Hur denna fråga löses får betydelse vid lagändringar.
En ändrad uppfattning, som medför upphävande eller begränsning
av straffbud i allmän lag, bör omedelbart återverka även beträffande tryckfrihetsbrott;
del finns i sådant fall icke någon anledning att vidhålla kriminaliseringen
av dessa gärningar, då de ske genom tryckt skrift. Att i
motsats till vad nu i huvudsak är fallet upptaga självständiga straffskalor
i tryckfrihetsförordningen synes icke vara påkallat; i detta hänseende bör
tryckfrihetsförordningen hänvisa till allmän lag. På grund av vad nu anförts
bör alltså tryckfrihetsförordningen innehålla en uppräkning av de
brott som äro tryckfrihetsbrott, vilken uppräkning icke kan utvidgas annat
än genom grundlagsändring, men denna broltskatalog bör hänvisa till
allmän lag och icke gälla i vidare mån än motsvarande gärningar även enligt
allmän lag äro straffbara. Så till vida vill jag alltså ansluta mig till
de sakkunnigas förslag. Däremot synes mig den kritik som i vissa yttranden
framförts mot den av de sakkunniga använda metoden för angivande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

brotten vara berättigad. Ett angivande av brotten endast genom brottsbeteckningar
eller på annat kortfattat sätt främjar väl den enhetliga regleringen
men innebär samtidigt ett betänkligt försvagande av de konstitutionella
garantierna för tryckfrihetens materiella innehåll. Därför har jag
låtit omarbeta förslaget på sådant sätt att detta upptager utförligare beskrivningar
av vad som skall anses som otillåtet yttrande. Dessa beskrivningar
överensstämma med motsvarande stadganden i strafflagen eller
i det förslag till ändring i strafflagen som framlägges för årets riksdag.
Därigenom eftersträvas alltså en enhetlig reglering men försvåras samtidigt
inskränkningar i tryckfriheten genom ett utvidgande av straffbuden
i annan ordning än som gäller för grundlagsändring. Mot de sakkunnigas
förslag att beträffande otillåtet offentliggörande mera allmänt hänvisa till
regleringen i allmän lag synas däremot samma principiella betänkligheter
icke göra sig gällande. Detta förslag innebär, jämfört med den gällande
tryckfrihetsförordningen, starkare garantier, därigenom att Kungl. Maj :t
icke längre skall äga befogenhet att utfärda publiceringsförbud, såsom nu
i vissa fall kan förekomma. Publiceringsförbuden skola alltså vara angivna
i lag; gränserna för sådan lag torde vara tillräckligt noga angivna i
förslaget.

Vad härefter angår frågan om bibehållandet av ett särskilt ansvarighetssystem
för tryckfrihetsbrotten och de principer som enligt de sakkunniga
böra ligga till grund för detta ha i allmänhet några anmärkningar
icke framställts mot förslaget. I nagra yttranden har dock frågan upptagits
till diskussion och en viss tvekan yppats.

Det särskilda, från straffrättens regler avvikande ansvarighetssystem,
som finnes upptaget i tryckfrihetsförordningen, sammanhänger nära med
den ståndpunkt den svenska tryckfrihetsrätten sedan gammalt intagit till
frågan om författarens rätt till anonymitet. Det är icke möjligt att på en
gång skydda anonymiteten och medgiva en sådan utredning rörande omständigheterna
vid skriftens tillkomst som i vanliga fall måste föregå ett
åtalsbeslut mot gärningsman eller medverkande. Tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregler underlätta även ett snabbt ingripande. Ett annat skäl
som spelat en framträdande roll vid utformandet av tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregler är att ansvar för medverkan, särskilt vid skriftens
tryckning, utgivning och spridning, skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten.

De sakkunnigas förslag bygger i fråga om ansvarigheten på de grundsatser
som skapats genom den svenska rättsutvecklingen på detta område.
Skäl som föranleda någon väsentlig avvikelse härifrån finner jag icke föreligga.
Vad särskilt angår frågan om de principer som böra vara grundläggande
för det subsidiära ansvaret skiljer sig förslaget väl i vissa hänseenden
från nu gällande, år 1941 antagna regler. Det innefattar däri en återgång
till grundsatser som i tidigare utredningar på detta område ansetts
böra gälla, nämligen att endast den som haft möjlighet och anledning att

Kunffl. Maj.ts proposition nr 230.

förhindra tryckfrihetsbrott drabbas av ansvar därför. Förutsättning för
övergång av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan är alltså allenast
omständighet som förelåg, då skriften utgavs eller den subsidiärt ansvarige
eljest tog befattning med skriften. Vad som därefter inträffat, såsom den
ansvariges död eller avvikande ur landet, har däremot icke ansetts böra
medföra övergång av ansvaret. I vissa yttranden har häremot anförts att
den ansvarige därigenom skulle få möjlighet att genom att göra sig oanträffbar
förhindra beivran av brottet. Detta är något som kan förekomma
även vid andra brott än tryckfrihetsbrott. Stundom kan väl i dylika fall
ansvar utkrävas åtminstone av vissa medverkande. Detta straff för medverkan
är emellertid principiellt icke någon ersättning för straff som bort
utkrävas av gärningsmannen utan en självständig reaktion mot den medverkandes
egen räkning. I och för sig vore det väl tänkbart att den medverkandes
frihet från ansvar gjordes beroende av det villkoret att ansvar kunde
utkrävas av den i främsta rummet ansvarige och att alltså, då detta villkor
icke uppfylldes, den medverkande dömdes icke såsom ansvarig för skriften
utan endast för sin egen medverkan. Såsom jag redan framhållit kan ansvar
för medverkan till tryckfrihetsbrott verka hämmande på yttrandefriheten;
sådant ansvar bör därför icke förekomma. Därför anser jag de invändningar
som framförts icke böra föranleda ändring i de sakkunnigas förslag utan

biträder detta i den del som nu avses.

I anledning av vad straffrättskommittén anfört beträffande subjektiva
omständigheter, vilka inverka på ansvaret för t. ex. en utgivare av periodisk
skrift, må framhållas att i förslaget upptagits ett stadgande om att vad skriften
innehåller skall anses infört däri med den ansvariges vilja och vetskap
(8 kap. 12 §). Uppenbart är dock att denna regel, liksom ansvarighetsbestämmelserna
i övrigt, utgår från normala situationer vid skriftens tillkomst.
Det kan icke anses helt uteslutet att så extrema förhållanden kunna förekomma
att ansvarighetsreglerna icke äro tillämpliga eller att eljest tryckfrihetsrättsliga
grundsatser icke äga giltighet. I sådant hänseende innebär
förslaget icke någon ändring av vad som enligt allmänna rättsgrundsatser
kan anses gälla. Det nu avsedda spörsmålet beröres även i det följande vid
behandlingen av 7 kap. 2 § i förslaget.

Av stor vikt är hur rättegången i tryckfrihetsmål lämpligen
bör anordnas. Detta spörsmål hade i direktiven för de sakkunniga
skjutits i förgrunden och de sakkunniga anföra att det under utredningen
visat sig medföra de största svårigheterna att finna lämpliga Regler for
lekmannainflytandet i dessa mål. De sakkunniga 1m på detta område övervägt
olika möjligheter. Förslaget går i huvudsak ut på att juryinstitutionen
skall bibehållas men innebär betydelsefulla ändringar i fråga om juryns
sammansättning och befogenheter.

Den första fråga som i detta sammanhang anmäler sig är, huruvida
tryckfrihetsmålen skola upptagas av allmänna domstolar eller om en eller
flera specialdomstolar böra inrättas för dessa mål. Av betänkandet framgåi

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

att de sakkunniga undersökt möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa
en särskild centraldomstol med lekmän såsom bisittare. Enligt vad jag inhämtat
ha de sakkunniga ingående dryftat detta spörsmål men icke funnit
en sådan utväg lämplig. Tvärtom uttala de sakkunniga att starka betänkligheter
av såväl principiell som praktisk natur anmäla sig mot att för
tryckfrihetsmålens handläggning inrätta särskilda domstolar, vare sig i
den form att denna handläggning anförtros åt en enda för hela landet gemensam
centraldomstol eller så, att den överlämnas åt lokala, utom den
allmänna domstolsorganisationen stående specialdomstolar.

I yttrandena har denna ståndpunkt godtagits av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Endast presidenten i Svea hovrätt har i ett
särskilt tillägg till hovrättens yttrande uttalat sig för att tryckfrihetsmålen
skola upptagas av en för hela riket gemensam specialdomstol, vilken skulle
vara sammansatt av två yrkesdomare och fem lekmän. Samtliga ledamöter
skulle utses av Kungl. Maj :t. Av lekmännen skulle en representera den allmänna
kulturöversikten och utses efter förslag av svenska akademien samt
de fyra övriga företräda yrkesintressen och utses efter förslag av yrkesorganisationer,
nämligen två för den periodiska pressen, en för författarvärlden
och en för förläggare och boktryckare.

I den nyare svenska processlagstiftningen har inrättandet av specialdomstolar
i allmänhet avvisats. Jag vill erinra om den utveckling i detta hänseende
som under förra hälften av 1800-talet ledde till avskaffande av åtskilliga
specialdomstolar som då funnos och överflyttande av deras rättsskipning
till de allmänna domstolarna. Samma principiella inställning har präglat
de överväganden härom som förekommit i samband med den allmänna
rättegångsreform som nyligen genomförts. Ett uttryck för denna princip
är även det förslag till indragning av krigsdomstolarna som behandlas
av årets riksdag. I samband med framläggandet av detta förslag har jag
framhållit det principiellt oriktiga i att söndersplittra domstolsorganisationen
genom att upprätthålla specialdomstolar för olika arter av mål, särskilt
då fråga är om straffrättsskipning. I viss utsträckning finnas emellertid
specialdomstolar, som äro fristående från den allmänna domstolsorganisationen,
såsom vattendomstolarna och arbetsdomstolen. Sådana domstolar ha
också ansetts böra förekomma endast i de fall, då det för vissa särpräglade
rättsområden funnits påkallat och några mera allvarliga betänkligheter ej
gjort sig gällande mot en dylik anordning. Det måste anses tvivelaktigt om
dessa förutsättningar föreligga beträffande tryckfrihetsmålen.

De mål som äro att hänföra till tryckfrihetsmål, eller sålunda i huvudsak
mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott, äro
i stort sett av samma natur som mål vilka handläggas av allmän domstol.
Det gäller här en grupp av vanliga brottmål eller, i undantagsfall, tvistemål
föranledda av brottsligt förfarande. För dessa mål ha visserligen särskilda
processuella regler ansetts behövliga, främst för att på annat sätt än eljest
är vanligt gestalta medverkan av lekmän vid målens avgörande. Detta beror
emellertid icke — såsom varit fallet då i andra fall specialdomstol

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

inrättats — på att det av domstolens ledamöter krävs särskild teoretisk
och praktisk förtrogenhet med de ämnen målen avse. Avgörande för dessa
avvikelser från allmänna processuella regler har i stället varit behovet av
garantier för yttrandefriheten och ett därav föranlett stärkande av det folkliga
inflytandet i rättegången.

Möjligheten att skapa en centraldomstol, som med beaktande av rättssäkerhetens
krav kan anses lämplig för tryckfrihetsmål, beror delvis på om
en godtagbar metod för tillsättande av lekmännen kan uppställas. Den
av presidenten i Svea hovrätt föreslagna sammansättningen av en sådan
domstol synes icke tillfredsställande. Detta förslag, som närmast tagit arbetsdomstolens
sammansättning till mönster, har icke uppgjorts med tillräcklig
hänsyn till de principiella olikheterna mellan arbetsdomstolens och
en tfyckfrihetsdomstols uppgifter. Tryckfriheten är icke i främsta rummet
ett yrkesintresse utan en allmän medborgerlig angelägenhet. Lekmännen
skola därför representera det folkliga inflytandet i domstolen och de böra
utses så att en allmän uppfattning bland medborgarna kommer till uttryck.
Ur denna synpunkt är det även olämpligt att de utses av Kungl. Maj :t, även
om Kungl. Maj :ts val skulle vara bundet inom förslag av vissa organisationer.
Att finna en annan mera lämplig metod för tillsättande av en centraldomstol
bereder också svårigheter. Därtill kommer den praktiska synpunkten
att det är fråga om en till antalet obetydlig grupp av mål. För att det
skall anses berättigat att för dessa skapa en särskild domstol, med de ökade
kostnader en sådan medför, måste ganska starka skäl tala för en sådan anordning.

Även om man bortser från dessa organisatoriska synpunkter, kan det med
hänsyn till rättssäkerheten starkt ifrågasättas om en centraldomstol innebär
en lämpligare lösning än målens hänförande till de allmänna domstolarna.
Såsom skäl för att centraldomstolen skulle kunna erbjuda en bättre
rättsskipning än de allmänna domstolarna har framhållits att rättsskipningen
skulle bli enhetligare. Det bör emellertid icke bortses från att en sådan
domstol skulle komma att sakna den person- och ortskännedom som ofta ar
av betydelse för ett riktigt värdesättande av omständigheterna i målet och
som icke helt kan ersättas genom processmaterialet i målet. Risken ar att
tryckfrihetsmålen i alltför hög grad skulle komma att bedömas enbart ur
huvudstadens synvinkel. Person- och ortskännedom är av vikt vid piövningen
av bevisfrågor och kan därför få ökad betydelse, om en vidsträcktare
rätt till sanningsbevisning i ärekränkningsmål införes. Klagomålet över bristande
enhetlighet i bedömandet av tryckfrihetsmål sammanhänger med att
brottslighetst rågan, då jury medverkat, icke för närvarande kan föras upp
till överinstanserna. Denna olägenhet förebygges i ett väsentligt hänseende
enligt de sakkunnigas förslag därigenom att, då juryns utlåtande är fällande,
även domstolen skall pröva skriftens brottslighet; mot domstolens ställningstagande
i denna fråga skall klagan i vanlig ordning bli möjlig.

Kravet på enhetlig rättsskipning skulle icke tillgodoses enbart genom
att tryckfrihetsmålen upptoges av eu centraldomstol. Denna kan val antagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

komma att avgöra förekommande mål på ett enhetligt sätt, men en viss
risk föreligger att den i frågor av principiell betydelse avviker från de allmänna
domstolarnas praxis och att därigenom skapas en mera djupgående
oenhetlighet än den som följer av att jury i enskilda fall och i friande riktning
bedömer brottslighetsfrågan på annat sätt än som är vanligt.

På grund av tryckfrihetens centrala betydelse för samhällslivet är det av
utomordentlig vikt att prövningen av tryckt skrifts brottslighet sker genom
organ som åtnjuta allmänt förtroende och som stå fria från speciella inflytelser.
Eu centraldomstol är i detta hänseende en oprövad inrättning
och det är tvivelaktigt om den, utan att bli utsatt för allvarlig kritik, skulle
kunna fylla den vanskliga uppgiften att döma i tryckfrihetsmål. Övervägande
skäl synas mig tala för att prövningen av dessa mål bör vara inordnad
i den allmänna rättsskipningens ram.

Även med denna utgångspunkt återstår emellertid att taga ställning till
de sakkunnigas förslag om bibehållande av juryinstitutionen.
Det är närmast två möjligheter som föreligga. Tryckfrihetsmålen
kunna anförtros åt allmänna domstolar i vanlig sammansättning, eventuellt
med den avvikelsen från vad eljest gäller att rådhusrätt alltid vid behandling
av tryckfrihetsmål skall vara sammansatt av domare och nämnd.
Det andra alternativet är, såsom de sakkunniga föreslagit, att jurysystemet
bibehålies.

De sakkunniga ha motiverat sin ståndpunkt med att hänvisa till att juryn
genom sin folkliga anknytning tjänat som ett särskilt skydd för tryckfriheten
och att juryn vid brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare
utrymme än domaren. Vidare anföra de sakkunniga att en jury, som företräder
en allmänt medborgerlig uppfattning, i allmänhet synes mera skickad
än en domstol för den svåra och grannlaga uppgiften att avgöra vax
gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande.
Även för domstolarnas egen auktoritet kan det vara till fördel att de icke
göras till skiljedomare i politiska frågor.

I yttrandena har de sakkunnigas ståndpunkt biträtts av det övervägande
flertalet myndigheter och sammanslutningar. Endast i några få yttranden
framkommer en annan mening.

Frågan om juryinstitutionens bibehållande sammanhänger med juryns
sammansättning och befogenheter, vilka frågor jag skall behandla i det följande.
Ställningstagandet innebär alltså ett val mellan den i flera hänseenden
förbättrade juryinstitution som de sakkunniga föreslå och ett anordnande
av lekmannainflytandet i form av nämnd. Skillnaden är framför
allt den att juryn intar en mera fristående ställning än nämnden. Juryn
i tryckfrihetsmål har att ensam taga ställning till frågan om skriftens
brottslighet och lämna domstolen ett jakande eller nekande svar på de
frågor härom som riktats till juryn. Nämnden däremot bildar tillsammans
med den lagfarne domaren ett domarkollegium, som vid målets avgörande
sammanträder under domarens ledning. Därvid har nämnden endast kol -

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

lektiv rösträtt; den kan göra sin mening gällande framför domarens uppfattning,
allenast om den är enig eller, i vissa fall, fattat sin ståndpunkt
med en mycket starkt kvalificerad majoritet.

Den fristående ställning juryn sålunda intager har uppenbarligen stor betydelse
såsom en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den
politiska yttrandefriheten. Juryinstitutionen har säkerligen under den tid
den varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess haft väsentlig del i vidmakthållandet
av yttrandefrihet och därigenom i sin mån bidragit till en
samhällsutveckling på demokratisk grund. Å andra sidan har nämnden också
sina speciella fördelar. Genom sin permanens och större förtrogenhet
med domarvärv ger nämnden vissa garantier för en säkrare rättstillämpning.
Tillräckliga skäl för ett brytande av traditionen på detta område
synas mig dock icke vara anförda. Tvärtom finner jag övervägande skäl
tala mot en lagändring som begränsar garantierna för yttrandefriheten
och som därför kan tänkas skada den fria kritikrätten och den offentliga
kontrollen över vården av allmänna angelägenheter.

Vad nu anförts gäller till stor del även det förslag som framförts av
länsstyrelsen i Kronobergs län, enligt vilket tryckfrihetsmålen skulle upptagas
av allmänna domstolar sammansatta av domare och lekmän med individuell
rösträtt. Detta förslag har visserligen det företrädet att lekmännen
finge ett större inflytande än nämnden. Även enligt detta förslag skulle
dock juryns ställning såsom en fristående institution försvinna. Härtill
kommer att endast ett fåtal lekmän kan ingå i en på detta sätt sammansatt
domstol. Denna skulle därför ej kunna få en så allsidig folklig representation
som juryn. Även om detta sistnämnda förslag har vissa beaktansvärda
fördelar, är det således också behäftat med påtagliga svagheter.
Jag kan därför ej finna tillrådligt att övergiva jurysystemet för en
sådan helt oprövad organisation av domstolarna i dessa viktiga mål.

De sakkunnigas förslag innefattar en ändring i fråga om juryns befogenheter.
Nu gällande regler innebära att juryn i tryckfrihetsmål
ensam bedömer skriftens brottslighet, under det att domstolen avgör övriga
i målet förekommande frågor. Domstolen äger därvid icke ingå på en
prövning av brottslighetsfrågan utan har att lägga juryns utlåtande till
grund för domen. Brottslighetsfrågan kan ej heller, då jury medverkat,
genom fullföljd dragas under prövning av högre rätt. Efter för;ebild av
reformer i andra länders juryprocess föreslå de sakkunniga den ändringen
att, då juryns utlåtande är fällande, även domstolen skall pröva skriftens
brottslighet; däremot skall, liksom hittills, ett friande juryutlåtande alltid
vara bindande. Av förslaget följer att en fällande utgång i tryckfrihetsmål
kan överklagas till högre instans enligt allmänna regler, även såvitt angår
frågan om skriftens brottslighet.

Den föreslagna prövningen av skriftens brottslighet även från domstolens
sida är otvivelaktigt ägnad att stärka rättssäkerheten; förslaget tillstyrkes
även i de flesta yttranden. Däremot synes det icke vara lämpligt att,

7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, domstolen skulle äga diskretionärt
bedöma, huruvida den skall pröva brottslighetsfrågan eller ej. Domstolen
bör vara skyldig att, liksom i andra mål, avgiva en på skäl grundad
dom. Att domstolen därvid har att fästa stort avseende vid det lekmannaomdöme
som kommit till uttryck i juryns utlåtande ligger i sakens natur.
Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag i den nu avsedda frågan.

De sakkunniga ha intagit en avvisande ståndpunkt till vissa tidigare förslag
att utsträcka juryns befogenheter på det sättet, att denna skulle ha
att deltaga jämväl i straffmätningen. Även häri delar jag de sakkunnigas
uppfattning. Den tanke justitiekanslersämbetet i detta sammanhang framfört,
att juryn skulle äga rätt att meddela domstolen att frihetsstraff enligt
juryns mening ej bör följa å brottet, finner jag visserligen tilltalande. Ett
genomförande av detta förslag synes dock i praktiken medföra stora svårigheter,
särskilt på grund av de omröstningsregler som skulle bli erforderliga
för juryns ställningstagande till sådan fråga. Det torde böra övervägas
om icke vid en revision av strafflagens ärekränkningsbestämmelser syftet
med justitiekanslersämbetets förslag åtminstone delvis kan tillgodoses genom
att brottslighet av olika grader upptagas i skilda lagrum. Därigenom skulle
även juryns värdering av brottet komma till uttryck i juryns utlåtande.

Med utgångspunkt från att tryckfrihetsmålen skola upptagas av de allmänna
domstolarna och jurysystemet bibehållas synes det vara motiverat
att såsom de sakkunniga föreslagit inskränka antalet domstolar i
tryckfrihetsmål. För närvarande behandlas dessa mål av rådhusrätterna
i länsresidensstäderna samt de rådhusrätter därutöver som äro
fulltaligt sammansatta, d. v. s. bestå av borgmästare och minst två lagfarna
bisittare. Förslaget går ut på att endast en domstol med behörighet att
upptaga tryckfrihetsmål skulle finnas i varje län; Stockholms stad och
län skulle ha gemensam domstol. Att denna lösning valts sammanhänger
med att jurymännen enligt förslaget skola utses länsvis. I huvudsak vill
jag biträda förslaget i denna del; dock anser jag det icke vara nödvändigt
att genomföra begränsningen så konsekvent som föreslagits. Även i några
större städer, som icke äro residensstäder, torde rättsskipningen i tryckfrihetsmål
böra bibehållas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att
förordna om behörighet att upptaga dylika mål. Därigenom tillgodoses ett
i vissa yttranden framställt önskemål. I dessa fall bör jurymannakåren vara
gemensam för de behöriga domstolarna inom länet.

De föreslagna reglerna för juryns bildande innebära i huvudsak
att inom varje län skall finnas en jurymannakår om 24 personer, valda av
landsting och stadsfullmäktige i städer, som icke deltaga i landsting. En
tredjedel av jurymännen skall bestå av personer som äro eller ha varit
nämndemän vid allmän underrätt. Den rätt som nu tillkommer parterna
att välja vissa ledamöter i juryn har icke bibehållits; däremot äga parterna
alltjämt utesluta visst antal jurymän, då jury i målet skall tillsättas.

I övrigt nedbringas antalet genom lottning så att, med bibehållande av pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230. 99

portionen en tredjedel nämndemän, för tjänstgöring i målet kvarstå 9
jurymän.

Detta förslag har vunnit anslutning i de flesta yttranden. Uppenbarligen
är det förenat med stora svårigheter att på detta område finna lämpliga
regler. Syftet med juryinstitutionen är att en allmänt medborgerlig uppfattning
skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens avgörande. Ur
denna synpunkt är det otvivelaktigt riktigt att juryn utgår ur medborgerliga
val. Även om vissa praktiska synpunkter kunna anföras för att partsvalet
bibehålies, tala övervägande skäl för dess avskaffande. De farhågor
som i vissa yttranden framförts för att valen skulle medföra att juryns
avgöranden präglades av politiska synpunkter anser jag icke utgöra ett
tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för juryns bildande. Yttrandefrihetens
vidmakthållande är icke en partipolitisk fråga. Det är ett gemensamt
intresse för alla partier, som erkänna de demokratiska grundsatser
på vilka vårt samhälle är byggt. Någon avsevärd risk att partipolitisk
trångsynthet skulle komma att göra sig gällande i rättsskipningen föreligger
knappast. En viktig garanti för rättssäkerheten ligger i så fall däri att
juryn enligt förslaget icke kan åstadkomma en fällande dom annat än om
domstolen biträder dess mening. Självklart är även att en majoritet inom
landsting eller stadsfullmäktige icke har rätt att missbruka sin ställning
och giva jurymannakåren en helt ensidig sammansättning. I förslaget har
uttryckligen angivits att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet
skola vara företrädda bland jurymännen. Jag anser det ej vara riktigt, att
såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell valmetod.

Det begränsade antal jurymän som skall väljas möjliggör att kvalificerade
och för uppdraget lämpliga personer utses. Även förslaget att jurymännen
till en del skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt
torde vara ägnat att verka i samma riktning. Därför torde det ej vara
nödvändigt att, såsom Stockholms rådhusrätt i sitt yttrande föreslagit, vidtaga
särskilda anordningar för att tillförsäkra juryn en lämplig ordförande.
Ej heller anser jag mig böra biträda det av publicistklubben framställda
förslaget att genom särskilda regler skulle tillses att erfarenhet på den periodiska
pressens område alltid finnes företrädd inom juryn. Något hinder
att tidningsmän väljas till jurymän föreligger icke. Tvärtom kan det med
hänsyn till den insikt i och det intresse för samhälleliga frågor som tidningsmän
i allmänhet besitta vara önskvärt att även tidningsmän ingå i
juryn. Det bör stå valkorporationerna fritt att inhämta förslag från yrkessammanslutningar
på det publicistiska och litterära området, utan att några
föreskrifter härom meddelas.

De föreslagna reglerna för juryns sammansättning torde innebära väsentliga
förbättringar och det finnes anledning antaga att juryn i sin nya gestalt
skall förmå att väl fylla sin uppgift. Jag vill därför förorda att dessa
regler antagas.

Vad slutligen angår frågan om förhållandet mellan domstolen
och juryn ha de sakkunniga framhållit betydelsen av att juryn

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysning
om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. Då lekmän deltaga i
rättsskipningen såsom nämnd, åligger det domaren att tillföra lekmännen
den erforderliga lagkunskapen. Inom juryprocessen måste för detta ändamål
särskilda anordningar vidtagas. I andra länders juryprocess förekommer
att domaren före juryns överläggning lämnar en sammanfattning av
målet och i några länder lämnas domaren dessutom tillträde till juryns
överläggning för att tillhandagå juryn med råd och anvisningar.

De sakkunnigas förslag innebär att rättens ordförande skall kunna av
juryn tillkallas under juryns enskilda överläggning för att lämna upplysningar
i rättsliga frågor; varje juryman skall äga befogenhet att påkalla
sådana upplysningar.

Otvivelaktigt är det av stor betydelse att juryn får tillgång till upplysningar
i rättsliga spörsmål. De sakkunnigas förslag, enligt vilket det skall
ankomma på juryn att taga initiativ till en av omständigheterna påkallad
information genom rättens ordförande, torde erbjuda en lämplig utväg. I
några yttranden har uttalats farhågor för att rättens ordförande skulle
kunna, även utan att detta åsyftades, utöva en obehörig påverkan på juryn.
Dessa betänkligheter synas mig vara överdrivna. Rättens ordförande skall
yttra sig endast om de rättsliga spörsmål, varom han tillfrågas; hans uppgift
är alltså att informera juryn om en rent objektiv lagtolkning. Han
får icke ingå på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle
vilja upptaga sådana spörsmål. Han är skyldig att avlägsna sig, så snart
han lämnat sitt svar, och han bör icke få vara tillstädes under juryns vidare
överläggning och beslut. Något hinder bör icke föreligga för juryman
att under själva förhandlingen framställa frågor om rättsliga problem, som
då behandlas, och på detta sätt få dessa närmare belysta av parterna. Detta
spörsmål, liksom ock de närmare reglerna rörande skyldighet för rättens
ordförande att lämna juryn upplysningar i rättsliga frågor, torde emellertid,
såsom de sakkunniga föreslagit, böra behandlas i den särskilda lagen
med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag torde därför
få återkomma till dessa frågor i samband med framläggandet av förslag
till sådan lag.

1 enlighet med direktiven ha de sakkunniga även upptagit frågan om
särskilda bestämmelser för krigstid. Departementschefen
hade i direktiven hänvisat till de bestämmelser som under krigsåren funnos
införda i 6 § tryckfrihetsförordningen angående förhandsgranskning, införselförbud
och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift, — vilka bestämmelser
sedermera åter upphävdes år 1945 — samt anfört att det borde
övervägas, huruvida och i vilken form dessa bestämmelser borde ersättas
av andra, vilka, med minsta möjliga intrång i tryckfriheten, för krigstid
öppnade erforderliga möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Vidare
hade departementschefen erinrat om vissa förslag som framställts att vårt
land för krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under
noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kun -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

de genomföra en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden.

De sakkunniga ha emellertid vid övervägande av dessa i direktiven väckta
frågor icke funnit sig böra framlägga något förslag till avvikande bestämmelser
för krigstid eller till särskilda former för antagande av sådana
bestämmelser. Såsom jag framhållit i redogörelsen för de sakkunnigas förslag
innebär detta ståndpunktstagande icke att de sakkunnigas förslag jämväl
ifråga om tryckfrihetens lagliga gränser bygger på samma enhetlighet.
Vad som är otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande framgår av
de straffbud som upptagits i förslaget, i anslutning till motsvarande bestämmelser
i den allmänna strafflagen. Därvid har såsom otillåtet yttrande medtagits
även krigsförräderi, vilket brott kan förekomma i huvudsak endast
under krigstid. Förslaget innehåller alltså i detta hänseende en beredskapslagstiftning
för krigstid. Även vad förslaget innehåller om otillåtet offentliggörande
är avfattat på sådant sätt att det kan få vidgad betydelse under
krigstid.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har flertalet biträtt
de sakkunnigas ståndpunkt. Särskilt kan det vara anledning framhålla
att överbefälhavaren, som kunnat behandla spörsmålen med utgångspunkt
från de militära myndigheternas erfarenhet på detta område, i huvudsak
ansluter sig till de sakkunnigas ståndpunkt; dock framhåller överbefälhavaren
därvid att, då en tidnings- eller tidskriftsutgivare i fråga om publicerande
av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen icke ställer
sig lojal till meddelade anvisningar eller intager en rent landsförrädisk hållning,
hans fortsatta verksamhet snabbt måste kunna stoppas.

De myndigheter och sammanslutningar som uttala sig för beredskapsbestämmelser
för krigstid ha särskilt framhållit att regler för krigstid böra
övervägas och utformas under lugnare förhållanden för att de icke, såsom
lätt kan ske i ett kritiskt läge, skola få ett alltför obestämt och vidsträckt innehåll.
Detta är naturligtvis i och för sig riktigt. Därest särskilda avvikelser
från de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna böra förekomma under krigstid,
är det av vikt att dessa särbestämmelser på förhand finnas införda i tryckfrihetsförordningen
och sålunda äro kringgärdade med de garantier som gälla
för grundlag. Alternativet att sådana särbestämmelser skola få införas i annan
ordning än som gäller för grundlagsändring kan jag icke förorda. I
detta hänseende vill jag ansluta mig till vad överståthållarämbetet yttrat
om grundlagarnas betydelse och den allvarliga varning ämbetet uttalat mot
att underlätta en ändring av grundlagarna under extraordinära förhållanden.

Behovet av särbestämmelser för krigstid kan ses ur olika synpunkter. En
fråga är om tryckfriheten till sitt materiella innehåll bör vara av samma
utsträckning under krigsförhållanden som i fred eller om yttranden eller
meddelanden, som eljest äro tillåtna, böra vara förbjudna i krigstid. Ett helt
annat spörsmål är om samma former för ingripanden mot tryckfrihetsbrott
böra tillämpas eller om i krigstid särskilda åtgärder böra vara medgivna

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

i syfte att förhindra tryckfrihetsbrott eller möjliggöra snabbare eller effektivare
beivran av sådana brott.

Såsom jag nyss anfört har den första frågan föranlett att förslaget, i anslutning
till motsvarande bestämmelser i den allmänna strafflagen, innehåller
straffbud som träda i tillämpning under krigsförhållanden. Härigenom har
alltså hänsyn tagits till behovet att kriminalisera gärningar, vilka förekomma
endast under krigstid eller som då äro av särskild betydelse. Jag
har ej anledning att mera i detalj ingå på behovet av sådana bestämmelser;
frågan hänför sig i första hand till den allmänna strafflagen.

I detta sammanhang kan det emellertid vara motiverat att redogöra för
de möjligheter som enligt förslaget föreligga att på grund av ett ej förutsett,
under krigstid uppkommit behov utvidga kriminaliseringen i tryckfrihetsförordningen.
I detta hänseende intaga reglerna om otillåtet yttrande
och otillåtet offentliggörande en något olika ställning. Självfallet kan,
oavsett om krigsförhållanden råda eller ej, en ändrad uppfattning föranleda
lagändring, vilken då det gäller tryckfrihetsförordningen måste ske
i de former som gälla för ändring i grundlag. Det är av utomordentlig vikt
att åsiktsbildningen och den fria kritikrätten äro kringgärdade med starka
garantier; detta gäller även under krigsförhållanden. Jag har därför i det
förslag som jag förordar till framläggande för riksdagen angivit de brott,
vilka utgöra otillåtet yttrande (7 kap. 4 §), på sådant sätt att detta grundlagsskydd
i största möjliga omfattning kan utöva sin avsedda funktion
såsom ett hinder mot förhastade utvidgningar. Vad åter angår otillåtet
offentliggörande kunna väl i stort sett samma skäl mot mera omfattande
utvidgningar av straffbuden anföras, men å andra sidan är det förenat
med olägenheter, särskilt under krigsförhållanden, om regleringen i tryckfrihetsförordningen
i alltför hög grad är bunden vid detaljformuleringar.
Beträffande sådana fall av otillåtet offentliggörande som utgöra brott mot
rikets säkerhet har därför bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen (7 kap.
5 §) givits en något allmännare formulering, vilken möjliggör att jämkningar
i motsvarande allmänna bestämmelser, inom den angivna ramen för sådant
otillåtet offentliggörande, omedelbart vinna tillämpning även på tryckfrihetens
område. I jämförelse med gällande tryckfrihetsförordning föreligger
dock den skillnaden att sådana utvidgade publiceringsförbud icke kunna
utfärdas av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan; de skola ha formen
av lag. Straffskalor äro enligt förslaget icke fixerade i tryckfrihetsförordningen.
En ändring av dessa i den allmänna lagen vinner alltså tillämpning
omedelbart även på tryckfrihetsbrott, vare sig fråga är om otillåtet
yttrande eller otillåtet offentliggörande.

Härefter vill jag övergå till den i detta sammanhang viktigaste frågan,
huruvida med tanke på krigsförhållanden behov föreligger av särskilda
åtgärder för att hindra eller beivra tryckfrihetsbrott. Härvid torde till en
början böra framhållas att, såvitt angår pressverksamheten i allmänhet,
inträdandet av krig eller krigsfara icke skapar sådana ändrade förhållanden
att andra former för ingripanden mot tryckfrihetsbrott än de eljest

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

vanliga framstå som nödvändiga. Det torde vara befogat att räkna med att
det stora flertalet av de personer som utgiva tryckta skrifter ställa sig lojala
till det egna landet och utöva sin för samhället viktiga verksamhet med
en känsla av ansvar. Det kan emellertid å andra sidan icke bortses från att,
såsom länsstyrelsen i Kronobergs län anför i sitt yttrande, inom varje land
finnas personer, som äro så gripna av sin ideologiska inställning att de sätta
denna i främsta rummet och låta lojaliteten till sitt eget land vika. För att
motverka den brottslighet som bygger på en sådan inställning kan det vara
nödvändigt överväga, huruvida tryckfrihetsförordningens bestämmelser erbjuda
tillräckliga möjligheter till ingripanden eller om dessa möjligheter
kunna utvidgas utan att därigenom väsentliga värden uppgivas. Härvid
måste emellertid först närmare klargöras, vilka slag av brott som främst
äro av sådan beskaffenhet.

Under krigsförhållanden kan det vara av särskild vikt att icke uppgifter,
som av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen böra hemlighållas,
spridas genom tidningar, tidskrifter eller andra tryckta skrifter. I allmänhet
torde de föreskrifter som meddelas härom efterkommas och brott mot
dessa ske endast av okunnighet eller ovarsamhet. Därför kan, såsom överbefälhavaren
framhållit, en upplysnings- och rådgivningsverksamhet vara
erforderlig för att främst tidnings- och tidskriftsutgivare skola erhålla underlag
för sina bedömanden av vad som inom ramen för utfärdade publiceringsförbud
icke bör offentliggöras samt även en viss övervakning behöva
organiseras för kontroll av att publiceringsförbuden efterkommas.
Det kan påpekas att pressövervakningen i England under det andra världskriget
var ordnad på detta sätt. Genom ett av bl. a. erfarna tidningsmän
och militärer sammansatt organ skapades samarbete med pressen i syfte
att förhindra offentliggörande av militära hemligheter. Det har betygats
att denna på frivillig samverkan byggda övervakning var ett effektivt medel
till skydd för landets säkerhet och dess krigsansträngning. En liknande
anordning skulle även hos oss vara möjlig, utan att denna ingriper i
de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna. Planläggning härav i förväg innebär
således icke en beredskapslagstiftning i den mening som nu diskuteras.
Korrektivet för den händelse någon icke följer de anvisningar som meddelas
är att han kan åtalas för otillåtet offentliggörande enligt de bestämmelser
som gälla härom och i den ordning tryckfrihetsförordningen angiver.
Inom den brottsgrupp som nu avses kunna emellertid även uppsåtliga
brott förekomma, vilka under krigsförhållanden äro av särskilt farlig
beskaffenhet. I allmänhet torde väl den som uppsåtligen vill lämna
uppgifter av värde för fienden begagna andra kanaler än offentliggörande
i tidningspressen eller i andra tryckta skrifter. Det bör dock icke förbises
att även ett sådant medel skulle kunna begagnas för en dylik uppsåtlig
verksamhet, vilken är att hänföra till spioneri, och därför är det angeläget
att lagstiftningen erbjuder möjligheter till ett effektivt ingripande för
att hindra fortsatt brottslighet av sådant slag.

Även bland de tryckfrihetsbrott som äro att hänföra till otillåtet yttrande

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

och som således bestå däri att en framställning i tryckt skrift har ett förgripligt
innehåll torde flertalet icke vara av den beskaffenhet att de under
krigsförhållanden framstå som särskilt farliga brott. Vissa framställningar
i tryckt skrift kunna väl under krigsförhållanden i högre grad än eljest
väcka anstöt i vida kretsar. Det är dock icke i främsta rummet denna anstötlighet
som betingar deras samhällsfarlighet. Vad som ur samhällets
synpunkt kan vålla särskild skada är däremot yttranden eller meddelanden
som ha ett förrädiskt innehåll eller framställningar som gå ut på att väcka
missmod och därigenom till fiendens nytta undergräva försvaret. Det gäller
alltså gärningar som äro kriminaliserade såsom krigsförräderi. Den
särskilda samhällsfarlighet som utmärker dessa gärningar vidlåder emellertid
även framställningar, vilka åsyfta att, med eller utan främmande makts
bistånd, kullkasta landets självständighet eller dess fria statsskick eller att
eljest med våldsamma medel ingripa mot de högsta statsorganen. Sådana
gärningar äro, om de innefatta fara för uppsåtets förverkligande, att hänföra
till högförräderi eller uppror.

Vad härefter angår frågan om de särbestämmelser som äro tänkbara i
syfte att motverka sådan brottslighet som nu avses kunna dessa gå ut på
att möjliggöra ingripanden i andra former än de eljest vanliga. Behovet att
skydda försvaret eller landets säkerhet i övrigt har stundom brukat åberopas
såsom motiv för en allmän censur. Mot en sådan censur uppresa sig
allvarliga betänkligheter; den leder lätt till godtycke och ett undertryckande
av yttranden och meddelanden, vilka böra vara tillåtna. En fortlöpande
censur kan medföra en skev och felaktig nyhetsförmedling. Publicistklubben
anför i sitt yttrande att allmänhetens känsla av att nyhetsförmedling
och opinionsbildning förbli ohindrade otvivelaktigt är ett av de verksammaste
medlen att i kritiska situationer stärka förtroendet för statsledningen
och motståndsviljan mot yttre och inre fiender. I liknande ordalag yttrar sig
överbefälhavaren. Jag vill understryka dessa synpunkter. Censur är förkastlig
under fredstid, i krig kan den bli en verklig fara för landet och den
demokratiska ordningen.

Med den nyss angivna utgångspunkten i fråga om den brottslighet det här
gäller att motverka är väl ej en allmän censur motiverad. Men även mot en
censur som anordnas endast för vissa periodiska skrifter kunna allvarliga
erinringar göras. Om möjlighet till censur överhuvud taget finnes, föreligger
alltid risken att den tillgripes i andra fall och för andra syften än
som avsetts. Den kan lätt komma att utvidgas till en allmän censur.

De invändningar som sålunda kunna göras mot censur gälla till stor del
även andra administrativa ingripanden mot tryckta skrifter, vare sig dessa
bestå i konfiskation av redan utkomna skrifter eller förbud för den som
utgiver periodisk skrift att fortsätta skriftens utgivning. Endast ett domstolsförfarande
erbjuder fullt tillfredsställande garantier för rättssäkerhet
och objektivitet.

Härefter återstår alltså att undersöka, huruvida, med bibehållande av
grundsatsen att tryckt skrifts brottslighet skall bedömas av domstol, vissa

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

tryckfrihetsbrott kunna effektivare motverkas genom de påföljder domstolen
äger besluta för sådant brott. Att något hinder icke föreligger att utan
ändring i tryckfrihetsförordningen skärpa straffen för vissa brott har jag
redan anmärkt. Frågan gäller huruvida vid sidan om straff och konfiskation
av skriften andra påföljder äro tänkbara. För att förstärka reaktionen
mot brott, som begås av periodisk skrifts utgivare, och för att hindra vidare
brottslighet genom skriften skulle det kunna tänkas att domstolen sasom
påföljd för brott meddelade förbud mot fortsatt utgivning av skriften. Fn
annan möjlighet, vilken eventuellt kunde kombineras med utgivningsförbud,
vore att domstolen såsom påföljd för vissa brott ägde ådöma förverkande
av egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid brottet, t. ex. tryckpressar.
Enligt 2 kap. 17 § i det för årets riksdag framlagda förslaget till
lag om ändring i strafflagen ha allmänna bestämmelser om sådant förverkande
av hjälpmedel på grund av brott föreslagits.

En invändning, som kan göras mot utgivningsförbud för periodisk skrift,
är att det alltid måste föreligga möjligheter att kringgå förbudet genom
utgivande av andra periodiska skrifter eller skrifter som icke äro periodiska.
Det är ofrånkomligt att så är fallet och att det icke är möjligt att giva
förbudet en sådan effekt att den brottsliga verksamheten helt förhindras.
Det torde likväl för en tidning eller tidskrift, vilken är inarbetad hos en
viss läsekrets, innebära en allvarlig olägenhet att drabbas av utgivningsförbud.
I vissa fall skulle ett mera effektivt hinder mot fortsatt brottslig verksamhet
bli följden av den senare av de nyss berörda åtgärderna, nämligen
förverkande av tryckpressar eller andra hjälpmedel. Å andra sidan kunna
starka invändningar göras mot en sådan möjlighet. Även om det, för att
förverkande skall kunna ske, förutsättes att egendomens ägare uppsåtligen
medverkat till brottet, står en sådan ekonomisk påföljd ej i god överensstämmelse
med de grundsatser som ansetts böra vara normerande för ansvarigheten.
Ett utgivningsförbud är också en mera adekvat åtgärd. I valet
mellan de angivna påföljderna för vissa brott under krigsförhållanden synes
därför endast utgivningsförbud böra komma i fråga.

Även en sådan påföljd kan innebära en väsentlig inskränkning i tryckfriheten.
Man måste emellertid utgå ifrån att i vissa fall under krig, t. ex.
då strider pågå i landet och en del därav är ockuperad av främmande krigsmakt,
ingripande icke kommer att underlåtas mot en periodisk skrift, vilken
medvetet saboterar krigsansträngningen genom att söka uppväcka missmod
bland allmänheten eller att systematiskt offentliggöra hemliga uppgifter
till nytta för fienden. Det är då avgjort att föredraga att sådana ingripanden
ske enligt gällande grundlag framför att de innebära ett åsidosättande
av denna. Om man sålunda utgår från att en laglig reglering av denna
statens nödvärnsrätt bör göras, är det också angeläget att de erforderliga
bestämmelserna införas redan nu. Härigenom möjliggöres ett lugnt övervägande
av de erforderliga rättsreglernas innehåll och undvikes att mindre
väl överlagda bestämmelser tillskapas under en mer eller mindre panikartad
stämning. I tryckfrihetsförordningen bör alltså redan nu anvisas någon

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

utväg och för detta ändamål torde, såsom förut framhållits, utgivningsförbud
vara bäst ägnat. En garanti mot missbruk av denna påföljd ligger däri
att det slutliga avgörandet ankommer på domstol efter prövning av skriftens
brottslighet. Ett snabbt ingripande med ett provisoriskt utgivningsförbud
måste emellertid kunna göras av chefen för justitiedepartementet;
sådant provisoriskt förbud bör dock, för att bli bestående, inom helt kort
tid följas av åtal vid domstol.

På grund av vad sålunda anförts vill jag förorda att bestämmelser upptagas
i tryckfrihetsförordningen om möjlighet för domstol att på grund av
de uppsåtliga brott, vilka jag förut angivit, nämligen spioneri samt högförräderi,
uppror och krigsförräderi, förordna om utgivningsförbud för periodisk
skrift under viss tid, högst sex månader. Denna befogenhet bör endast
gälla, då riket befinner sig i krig. Vidare böra bestämmelser meddelas
om provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens prövning samt
om straff och konfiskation i sådana fall, då meddelat utgivningsförbud
överträdes.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda stadgandena
i det förslag som jag vill förorda till framläggande för riksdagen. Detta förslag
överensstämmer såväl i sina huvuddrag som i detaljutformningen nära
med vad de sakkunniga föreslagit. Det torde därför icke vara behövligt att
utförligt redogöra för alla detaljer; jag vill i huvudsak begränsa mig till de
frågor som föranlett erinringar i yttrandena över de sakkunnigas förslag.
I övrigt hänvisas till de sakkunnigas betänkande. De ändringar i lagtexten
av någon betydelse som vidtagits framgå av den följande redogörelsen.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Rubriken. Det i proposition nr 21 till 1887 års riksdag framlagda förslaget
betecknades tryckfrihetslag. I 1912 års betänkande förordades benämningen
tryckfrihetsordning efter mönster av successionsordningen och
riksdagsordningen. Med hänsyn till att med förordning numera i allmänhet
avses en av Kungl. Maj :t utfärdad författning skulle kunna ifrågasättas
att för nu ifrågavarande lagstiftning använda någon av de sålunda föreslagna
benämningarna. Då emellertid beteckningarna successionsordningen och
riksdagsordningen närmast torde hänföra sig till innehållet i dessa författningar
och avse ordningen för arvsföljden till riket samt ordningen vid
riksdagen och i dess arbete, synes motsvarande beteckning icke vara lämplig.
Däremot skulle den användning av ordet lag som numera är vanlig
möjligen kunna tala för namnformen tryckfrihetslag. Jag har dock ansett
den hävdvunna beteckningen tryckfrihetsförordning böra bibehållas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

107

1 KAP.

Om tryckfrihet.

1 §•

Första stycket. Tryckfrihetsförordningen bör inledas med ett allmänt principiellt
stadgande, vari dess innebörd och syfte angivas. Denna uppgift fylles
av första stycket, vari tryckfrihetens syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning framhålles samt tryckfriheten angives
vara en medborgerlig rättighet att i tryckt skrift yttra sina tankar och
åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst. Härav framgår sålunda att tryckfriheten
icke blott är en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att giva uttryck
åt tankar och åsikter, utan även innefattar en rätt att sprida upplysning
om sakförhållanden. Å andra sidan betonas i stadgandet skyldigheten
för den som utövar tryckfriheten att iakttaga de bestämmelser som
äro i tryckfrihetsförordningen meddelade till skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet. I främsta rummet åsyftas härvid de i 7 kap. upptagna bestämmelserna
om vad som är tryckfrihetsbrott, men även i åtskilliga andra
hänseenden innehåller tryckfrihetsförordningen ordningsföreskrifter och
andra bestämmelser, vilka skola iakttagas.

Beträffande detta allmänna principstadgande innehålla yttrandena i allmänhet
icke några erinringar. Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller
dock att det bör komma till uttryck att tryckfriheten skall utövas under
iakttagande av rättens och sanningens bud. Ehuruväl straff för brott enbart
mot denna princip icke torde kunna komma i fråga, skulle dock dess
infogande i en blivande tryckfrihetsförordning som en vägledande norm
vara på sin plats och få betydelse som anvisning icke blott för dem som
yttra sig i tryckt skrift utan även för dem som sättas att döma över påstådda
missbruk av tryckfriheten. Svenska journalistföreningen erinrar om den
debatt som i andra länder förekommit rörande frågan, huruvida tryckfrihetsgarantierna
i nedärvd mening under moderna förhållanden verkligen
förslå till säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning och
om de giva den enskilde medborgaren verklig frihet att taga fullständig och
riktig kännedom om händelser och förhållanden av politisk betydelse. Det
är framför allt monopolismen, förtrustningen och kommersialiseringen av
tidningsvärlden, som i dessa länder ansetts ägnade att göra såväl den enskildes
möjlighet att genom trycket framföra sina meningar illusorisk som
föreställningen om allmän och objektiv upplysning genom pressen till medborgarnas
tjänst mindre välgrundad. Föreningen påpekar dock att de svenska
pressförhållandena icke uppvisa omedelbara motsvarigheter till de företeelser
som tett sig så allvarliga för en upplyst opinion i England och Förenta
staterna. En viss anledning att upptaga detta ämne anser föreningen
dock föreligga med hänsyn till att förslaget tangerar detta icke blott vid
behandlingen av ansvarighetsproblemet och frågan om genmälesrätten utan

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

även i den helt nya grundsats, vilken kommit till uttryck i 1 kap. 2 § andra
stycket.

Tryckfriheten innebär samma rätt för envar att framställa åsikter och
meddela underrättelser i skilda ämnen. Lagstiftningen utgår från att denna
yttrandefrihet, inom de legala gränser som bildas av straffbuden mot brott,
utgör den enda säkra grundvalen för ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning. Däri ligger även ett korrektiv mot att åsikter eller upplysningar
undanhållas allmänheten eller att händelser och förhållanden framställas
på ett osannfärdigt sätt. Med en sådan frihet torde en monopolisering
av det fria ordet knappast vara genomförbar i ett demokratiskt samhälle.
Uppenbart är emellertid att, därest tendenser i sådan riktning skulle
förmärkas, de böra motarbetas. Under nuvarande förhållanden torde dock
detta spörsmål, vad angår vårt land, icke äga någon aktualitet.

Även om sålunda någon särskild kontroll över sanningsenligheten i vad
som publiceras icke är förenlig med de grundsatser, varå tryckfriheten vilar,
må å andra sidan framhållas att tryckfrihetsförordningen icke lägger hinder
i vägen t. ex. för frivilliga överenskommelser i syfte att sörja för att god
publicistisk sed iakttages. Sålunda beröres i tryckfrihetsförordningen icke
den verksamhet som utövas av pressens opinionsnämnd. Även andra åtgärder
av liknande karaktär äro tänkbara, i den mån dessa icke hindra tryckfrihetens
utövning.

Andra stycket. Vad andra stycket innehåller har jag i det föregående berört
ur principiella synpunkter och därvid framhållit att, särskilt med hänsyn
till betydelsen av en fri nyhetsförmedling, meddelandet av uppgifter och
underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift bör åtnjuta skydd enligt
tryckfrihetsförordningen. Här återstår att behandla stadgandets räckvidd.

I några yttranden har i detta hänseende kritik riktats mot de sakkunnigas
förslag, särskilt mot att meddelande som däri avses kan lämnas till redaktion.
Svea hovrätt anför att faran för att ifrågavarande uppgifter spridas
till obehöriga förefaller vara särskilt stor, när de lämnas till en tidningsredaktion,
där ett flertal personer kunna inneha mer eller mindre underordnade
befattningar. Det torde därför också lätt kunna inträffa att meddelaren
icke känner till beskaffenheten av vederbörandes ställning utan
från början råkar lämna uppgifterna till person som icke bort anförtros
desamma. Fråga är om i lagtexten gränsen mellan det straffria och det
straffbara området härvidlag framstår med tillräcklig klarhet för meddelaren
själv. Straffråttskommittén ifrågasätter om begreppet redaktion överhuvud
taget har den fasthet att det lämpar sig att utan närmare bestämningar
införa i lagtexten. Kommittén framhåller bl. a. att en tidnings medarbetare
på utgivningsorten kunna vara av många olika slag med växlande
anknytning till redaktionen, från heltidsanställning till uppdrag att såsom
bisyssla till annat arbete redigera någon viss avdelning av tidningen eller
skriva tillfälliga artiklar däri. Vidare påpekar kommittén det icke ovanliga
förhållandet att en huvudstadstidning såsom korrespondent anlitar en

109

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

medarbetare i en landsortstidning med fast anställning på dennas redaktion.
Kommittén anser det böra övervägas, huruvida icke det privilegierade
området borde närmare begränsas eller i varje fall till sin omfattning klart
bestämmas. Militieombudsmannen yttrar att det icke alltid kommer att bli
så lätt att avgöra om en tidnings medarbetare, som själv kallar sig lokalredaktör,
verkligen är att anse som sådan eller som fast korrespondent. Vidare
framhåller militieombudsmannen att en stor del av den dagliga pressens
nyhetsmaterial tillföres denna genom sådana särskilda företag för nyhetsförmedling
som tidningarnas telegrambyrå samt ifrågasätter om icke
vissa förelag för yrkesmässig nyhetsförmedling borde jämställas med tidningsredaktion.
Publicistklubben uttalar att gränsen mellan lokalredaktion
och korrespondent med varaktigt uppdrag är svår för att icke säga
omöjlig att uppdraga samt föreslår att det tydligt utsäges att stadgandet
gäller även meddelande till sådan korrespondent. Svenska journalistföreningen
anser det mest konsekventa vara att inbegripa även meddelanden
till fast korrespondent under privilegiet, såvitt syftet med meddelandet ar
det angivna, samt att därför lagtexten bör omformuleras. Samma uppfattning
uttalas av Svenska tidning sutgivar ef öreningen.

Här må även hänvisas till vissa i den allmänna redogörelsen för yttrandena
återgivna uttalanden, bl. a. av militieombudsmannen, vilka i huvudsak
gå ut på att de föreslagna begränsningarna av stadgandets räckvidd såtillvida
äro otillräckliga som stadgandet möjliggör för den som till annan lämnat
t. ex. ärekränkande meddelande att undandraga sig ansvar genom att
påstå offentliggörande i tryckt skrift såsom syfte, ehuru något sådant syfte
i verkligheten icke förelegat.

Tydligt är att den principiella frihet att lämna meddelanden som stadgandet
avser att trygga måste, såvitt möjligt, erhålla en fast avgränsning,
särskilt med hänsyn till att stadgandet kan medföra att meddelaren blir fri
från ansvar, som eljest kunnat förekomma. I första hand bör härvid, såsom
de sakkunniga föreslagit, gälla att stadgandet omfattar endast vad som
meddelats i syfte att det skall offentliggöras. Någon anledning befara att
denna begränsning icke i rättstillämpningen skall kunna upprätthållas med
nödig skärpa torde knappast föreligga. De bevissvårigheter som uppkomma
torde icke vara av annan natur än sådana som föreligga vid andra subjektiva
omständigheter, vilka äro bestämmande för straffbarheten, t. ex. gärningsmannens
uppsåt. Enbart meddelandets syfte torde dock icke utgöra en tillräcklig
begränsning. Det är även nödvändigt att angiva den krets av personer,
till vilken meddelandet får lämnas. Uppenbart är att meningarna kunna
vara delade, hur vidsträckt en sådan personkrets bör vara. I första hand torde
däri böra ingå skriftens författare och utgivare. Att i detta hänseende göia
någon skillnad med hänsyn till om skriften är periodisk eller ej, torde icke
vara lämpligt. Särskilt den periodiska pressens arbetsförhållanden torde
emellertid påkalla att personkretsen utvidgas något därutöver. Härvid torde
knappast någon annan möjlighet än den föreslagna, skriftens redaktion, kun -

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

na komma i fråga. Enligt de sakkunnigas motiv åsyftas med redaktion såväl
huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktion på andra platser,
under det att å andra sidan korrespondenter icke äro att hänföra till redaktion,
även om de äga varaktigt uppdrag. Vad särskilt angår de i pressorganisationernas
yttranden avsedda fasta korrespondenterna, torde dessa, i den
mån de omedelbart till tidningsredaktion lämna självständiga meddelanden,,
vilka äro ämnade att publiceras i oförändrad form, i allmänhet falla under
begreppet författare. Särskilda företag för nyhetsförmedling torde icke i och
för sig böra jämställas med tidningsredaktion.

Med hänsyn till de svårigheter som salunda möta för en närmare precisering
av den i stadgandet avsedda personkretsen har jag icke funnit skäl att
i detta hänseende frångå de sakkunnigas förslag.

2 §•

törsta stycket. Innehållet i första stycket, som överensstämmer med vad
de sakkunniga föreslagit, har icke föranlett några anmärkningar i yttrandena.
Formuleringen anknyter till motsvarande bestämmelse i 1 § 3 mom. nu
gällande tryckfrihetsförordning. Såvitt angår förhandsgranskning avses, liksom
i sistnämnda stadgande, att förbjuda en med tvång upprätthållen censur.
Däremot hindras icke därigenom skriftens upphovsman att frivilligt låta
granska dess innehåll av myndighet eller enskild. Stadgandet omöjliggör
sålunda icke att t. ex. under krigsförhållanden överenskommelse träffas
med pressen att visst nyhetsmaterial skall underställas ett rådgivande organ
i syfte att förhindra röjandet av hemliga förhållanden. Underlåtenhet att
följa överenskommelsen kan dock icke medföra annan påföljd än beivran av
tryckfrihetsbrott, då sådant ägt rum. Ej heller innebär stadgandet hinder
mot att karta före tryckningen underställes myndighets granskning i syfte
att undvika sådant spridningsförbud som enligt 6 kap. 2 § andra stycket
skall kunna förekomma. Härom hänvisas till vad som anföres vid nämnda
stadgande.

Andra stycket. Till det i andra stycket upptagna stadgandet har jag i huvudsak
tagit ställning redan i det föregående. De sakkunniga ha i sitt betänkande
(s. 210—211) angivit vissa exempel för att åskådliggöra lagrummets
innebörd. I några yttranden ha dessa exempel berörts och även i
övrigt stadgandets räckvidd behandlats. Då jag emellertid, såsom framgår
av det förut anförda, ansett tryckfrihetsförordningen icke böra upptaga bestämmelser
i fråga om åtgärder av enskilda sammanslutningar eller personer,
saknar jag anledning att här ingå på de exempel som avse dylika åtgärder.
Jag skall därför beröra endast vad som yttrats angående åtgärder av
myndighet eller annat allmänt organ.

I sådant hänseende anför Svenska tidningsutgivareföreningen bl. a. att nu
rådande inskränkningar i pappersförbrukningen skett på sådant sätt att de
periodiska publikationerna indelas i olika kategorier med olika procentuell
papperstilldelning i förhållande till en grundkvantitet. Föreningen ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

sätter om icke denna anordning strider mot det nu föreslagna stadgandet.
Vidare påpekar föreningen att den av statsmakterna upprätthållna priskontrollerande
verksamheten kan, teoretiskt sett och om ej annat föreskrives,
givas en sådan utformning att faktiska hinder resas mot utgivningen av
vissa tryckalster. Detsamma gäller tillstånd för import av tryckeriutensilier
samt byggnadslov och körtillstånd. Föreningen anser det därför önskvärt
att otillåtna ingrepp från myndighets sida utförligare exemplifieras. I samband
därmed framhåller föreningen att statsmakterna kunna ingripa med
stödåtgärder till förmån för viss tidning eller grupp av tidningar och utforma
dessa så att de indirekt bli hinderliga för tryckning, utgivning eller spridning
av annan tidning. Därför anser föreningen det böra klart utsägas att stödåtgärder
av dylikt slag icke böra få förekomma i fråga om opinionsbildande
publikationer.

Svenska bokförläggareföreningen yttrar rörande stadgandets räckvidd
bl. a. att den statliga läroboksgranskningen, vilken hittills syftat till att
från användning i skolorna utrensa kvalitativt lågtstående läroböcker, skulle
kunna användas såsom ett medel att till skolbarnens undervisning vidarebefordra
allenast en viss ytterlighetsriktnings läror. Föreningen anför att
läroboksgranskningen skulle strida mot stadgandet, om den skedde med
aktgivande mer på politiska än på pedagogiska synpunkter.

I och för sig torde det icke kunna anses stridande mot stadgandet att en
ur försörjningssynpunkt påkallad pappersransonering sker enligt allmänna
behovsgrunder, dock utan åtskillnad mellan särskilda publikationer på
grund av deras politiska inriktning eller ställningstaganden i andra frågor,
samt att vid en sådan ransonering även publikationens egenskap av nyhetsorgan,
förströelselitteratur eller vetenskapligt arbete beaktas. Men otvivelaktigt
erbjuder varje ransonering av papper eller andra liknande åtgärder
stora möjligheter till missbruk. Det är därför av synnerlig vikt att stadgandets
syfte att skapa ett skydd för yttrandefriheten noga beaktas.

Med anledning av vad tidningsutgivareföreningen anfört om statliga stödåtgärder
till förmån för vissa opinionsbildande publikationer må framhållas
att stadgandet icke åsyftar åtgärder av detta slag; det hindrar icke ett
motarbetande av viss tryckt skrift genom framställning, utgivning och
spridning av andra tryckta skrifter, även om sådana åtgärder från det allmännas
sida eljest i vissa fall kunna framstå som olämpliga.

Mot vad bokförläggareföreningen anfört angående läroboksgranskning har
jag icke i och för sig något att erinra; stadgandet utgör icke något hinder
mot en ur pedagogisk synpunkt bedriven läroboksgranskning.

3 §.

Stadgandet överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit.

Straff rätt skommittén har uttalat tvekan rörande stadgandets innebörd i
ett hänseende. Vissa brott, såsom bedrägeri, svindleri och utpressning äro
icke att anse som tryckfrihetsbrott, även om tryckt skrift kommit till an -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

vändning vid deras utförande. Beträffande beivran av sådana brott gäller
allmän lag. Enligt 2 kap. 17 § i det förslag till ändring i strafflagen, som
framlagts i proposition nr 80 till årets riksdag, skall under vissa närmare
angivna betingelser vad som använts såsom hjälpmedel vid straffbelagd
gärning kunna förklaras förverkat. Detsamma skall gälla vid straffbelagd
förberedelse till brott. Kommittén finner det oklart, huruvida tryckt skrift
skall kunna förklaras förverkad enligt dessa bestämmelser på grund av
brott, som skall bedömas omedelbart enligt allmän lag, t. ex. då någon försökt
avpressa annan penningar genom hot att låta distribuera en färdigställd
tryckt skrift med något för den hotade ofördelaktigt innehåll.

Den gällande tryckfrihetsförordningen vilar på den grundsatsen att tryckt
skrift över huvud taget icke kan konfiskeras annat än i de fall och i den
ordning tryckfrihetsförordningen angiver. Förslaget innebär icke någon ändring
häri. Någon komplettering av förevarande paragraf för att angiva detta
förhallande synes dock icke vara nödvändig.

Den i paragrafen angivna grundsatsen innebär att det nytillkomna stadgandet
i 2 kap. 17 § strafflagen icke heller kan tillämpas beträffande annan
egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid tryckfrihetsbrott.

4 §.

Första stycket. De sakkunniga ha föreslagit att den i ingressen till 3 §
i nu gällande tryckfrihetsförordning upptagna s. k. instruktionen skall överflyttas
till första stycket i denna paragraf med några jämkningar i ordalagen.
Sålunda har den sats som fäster uppmärksamheten på att tryckfriheten
utgör grundval för ett fritt samhälle tillfogats. Å andra sidan har formuleringen
förkortats genom borttagandet av ett uttalande som inskärper
vikten av att ej draga obestämda slutföljder av uttrycken.

Publicistklubben anser omflyttningen vara ägnad att minska instruktionens
imperativa kraft och föreslår bibehållande av den nuvarande placeringen,
såsom ägnad att mera omedelbart och ovillkorligt tilldraga sig den
dömande juryns uppmärksamhet. Vidare anser klubben det föreslagna tilllägget
välbefogat men yttrar att beskärningen icke endast går ut över den
klassiska urkundens form utan också minskar dess precision. Svenska journalistföreningen
uttalar att instruktionen i praxis uppfattats som stöd för
frikännande domar i strid mot sådan lagtolkning, vartill en juristdomare
skulle anse sig förpliktigad. Föreningen — som närmare angiver, i vilka
avseenden därvid hänsyn tagits till omständigheter som ansetts böra fria
från ansvar i tryckfrihetsmål — anför att det skulle i hög grad gagna konsekvensen
vid tryckfrihetsmåls bedömande och underlätta juryns uppgift,
om i tryckfrihetsförordningen infördes klara straffrihetsgrunder, varigenom
konkret innehåll gavs åt de allmänna grundsatserna i det föreslagna
stadgandet.

De anvisningar stadgandet innehåller äga betydelse för att belysa tryckfrihetens
allmänna innebörd och komplettera därigenom 1 § i detta kapi -

113

Iiungl. Maj:ts proposition nr 230.

tel. Redan av detta skäl synes den av de sakkunniga föreslagna placeringen
vara att föredraga. Därtill kommer att stadgandet ej endast riktar sig till
juryn eller domstolen utan även bör vara vägledande för de myndigheter
som taga befattning med åtal och beslag. För att dock särskilt fästa juryns
uppmärksamhet på tryckfrihetens syfte inledas straffbuden i 7 kap. 4 § med
en mera allmän hänvisning till 1 kap. Den formulering som stadgandet äger
i nu gällande tryckfrihetsförordning synes utgöra en ej så väl funnen omarbetning
av motsvarande stadgande i 1810 års tryckfrihetsförordning och
är delvis svårbegriplig. De sakkunnigas förslag synes vara tydligare. Jag
finner därför ej anledning ändra detta. Vad särskilt angår frågan om stadgandets
ersättande med särskilda straffrihetsgrunder delar jag de sakkunnigas
uppfattning att det i första hand bör ankomma på den allmänna
straff lagsrevisionen att lösa frågan om ett rättmätigt syftes betydelse för
bedömandet av ärekränkningsbrott.

Andra stycket. De sakkunniga ha undersökt lämpligheten av att i svensk
rätt införa en genmälesrätt efter mönster av främmande presslagstiftning.
Fn rätt för den som berörts av ett uttalande i periodisk skrift att beriktiga
oriktiga uppgifter förekommer i övriga nordiska länder på sätt närmare angives
i de sakkunnigas betänkande (s. 214). De sakkunniga ha emellertid
funnit att erfarenheten i andra länder visat att tillämpningen av en lagstadgad
genmälesrätt vållar svårigheter och att denna rätt knappast är
ägnad att bereda den enskilde effektivt skydd mot kränkande uppgifter och
oriktiga framställningar. Därför ha de sakkunniga, under hänvisning till
att införandet av bemötanden och rättelser redan nu är vanligt och betraktas
som god publicistisk sed, ansett en fritt utbildad, på sådan sed grundad
genmälesrätt vara att föredraga. De sakkunniga ha dock funnit angeläget
att oriktiga uppgifter rättas i erforderlig omfattning och därför föreslagit
ett stadgande att rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd
för missbruk av tryckfriheten. Därmed avse de sakkunniga icke blott att
sörja för ett rättvist hänsynstagande till dylik omständighet utan även att
giva en anvisning att rättelser på lämpligt sätt böra ske, då oriktiga uppgifter
meddelats. Det föreslagna stadgandet utgör icke en straffnedsättningsgrund,
som möjliggör att den eljest gällande straffskalan får underskridas.

Publicistklubben har i sitt yttrande funnit att förslaget på ett ändamålsenligt
sätt löser genmälesrättens problem. Sveriges advokatsamfund yttrar
att ett icke oväsentligt skydd för den enskilde gentemot oberättigade kränkningar
i tryckt skrift tillskapats genom stadgandet. Samfundet anser det
vara anledning räkna med att denna bestämmelse skall visa sig utgöra ett
starkt tryck på ansvarig utgivare av periodisk skrift att genom på lämpligt
sätt införda meddelanden bereda upprättelse åt den som obehörigen kränkts
genom yttrande i skriften.

Å andra sidan har i vissa yttranden förordats att en genmälesrätt efter
nordiska förebilder införes. Svea hovrätt anser att, trots de svårigheter som
äro förenade med såväl utformning som tillämpning av bestämmelser om

8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

genmälesrätt beträffande uppgifter i periodisk skrift, en sådan rätt skulle
fylla ett praktiskt behov. Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller att
rätten till genmäle numera för allmänheten blivit något naturligt men att
denna inom pressen icke betraktas som en lika önskvärd företeelse. Ett
tungt vägande skäl finner stadsfiskalen även vara att bestämmelser härom
skulle bringa de nordiska lagstiftningarna i samklang med varandra. Rådhusrätten
i Halmstad anser att, även om genmälesrätten huvudsakligen finge
endast moralisk betydelse, den dock skulle utgöra ett bättre värn för den
enskildes rätt än den straffmätningsregel de sakkunniga föreslagit. Landsorganisationen
finner det icke vara ett erfarenhetsmässigt bekräftat antagande
att en lagligt garanterad genmälesrätt i åtminstone den begränsade
omfattning, i vilken sådan rätt garanteras i övriga nordiska lagstiftningar,
skulle vara överflödig i vårt land. Svenska journalistföreningen yttrar att
det vore av vikt både med hänsyn till pressens anseende och ur mera vidsträckt
principiell synpunkt, om lagen gåve sitt stöd åt den goda publicistiska
seden på detta område. Den av de sakkunniga föreslagna regeln angående
beaktande av rättelse vid straffmätning finner föreningen otillräcklig, därför
att genmäle eller beriktigande kan vara påkallat också då en meddelad
uPP§ift icke är sådan att fråga om straffpåföljd uppkommer. Föreningen
påyrkar vidare att den omständigheten att rättelse på lämpligt sätt bringats
till allmänhetens kännedom göres till en klar straffnedsättningsgrund.

En genmälesrätt kan givas en så vidsträckt omfattning att den som beröres
av omdömen eller upplysningar, vilka influtit i periodisk skrift, oavsett deras
karaktär har rätt att få disponera ett utrymme i skriften för att utveckla
sina synpunkter i samma ämne. Något sådant torde icke åsyftas i de nyss
återgivna yttrandena; alla torde vara ense om att skriftens utgivare måste
ha bestämmanderätten över införandet av sådana diskussionsinlägg i skriften.
Vad som avses torde vara en rätt att få felaktiga sakuppgifter beriktigade
och vidare torde den förutsättningen vara åsyftad att dessa sakuppgifter
skola vara kränkande eller åtminstone av en viss vikt för den som
beröres därav.

I och för sig kan det vara ett berättigat önskemål att, då felaktiga uppgifter
influtit i skriften, utgivaren låter beriktiga dessa eller i varje fall
bereder utrymme för ett beriktigande inlägg av den som beröres av uppgifterna.
Att så sker, åtminstone i viss utsträckning, torde också betraktas som
god publicistisk sed. Fragan gäller emellertid om det kan anses lämpligt
att genom ett lagstadgande tillförsäkra den av uppgifterna berörde rätt att
få ett sådant beriktigande till stånd. Det är förenat med stora svårigheter
att angiva förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelserna
icke inbjuda till tvist. Vilka uppgifter som böra berättiga till genmäle
och vad detta får innehålla äro frågor som ej väl ägna sig för lagstiftning.
Den senaste lagstiftningen på detta område, den danska, har för att
lösa dessa frågor nödgats inrätta ett förfarande inför ett särskilt organ,
berigtigelsesmevnet. En sadan anordning synes icke vara lämplig för svenska

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

förhållanden. Därtill kommer att ej heller det summariska förfarandet inför
detta organ, annat än i uppenbara fall, är ägnat att lösa spörsmålet,
huruvida med hänsyn till de meddelade uppgifternas felaktighet genmälesrätt
skall föreligga. Med den valda utgångspunkten att genmälesrätten
skall avse ett beriktigande av felaktiga uppgifter föreligga endast två möjligheter.
Antingen måste genmälesrätten göras så vidsträckt att den som beröres
av uppgifterna äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga,
eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva,
vilka uppgifter som äro sanningsenliga. De nordiska lagstiftningarna, i huvudsak
även den danska, synas ha valt den förra utvägen. Med en sådan geninälesrätt
befrämjas icke vad som i detta sammanhang främst kan vara av
betydelse, nämligen att utgivaren, då uppenbara misstag och felaktigheter
förekommit beträffande förhållanden av någon vikt, ställer sin egen auktoritet
bakom ett beriktigande. Vad angår det andra av de båda angivna alternativen,
nämligen att för genmälesrättens genomförande anordna ett domstolsförfarande
med möjlighet att föra bevisning om de framförda uppgifternas
oriktighet, måste detta anses alldeles olämpligt. Domstolsprövning av
innehållet i tryckt skrift bör förbehållas de fall, då fråga är om tryckfrihetsbrott.
Jag delar alltså de sakkunnigas betänkligheter mot att i svensk rätt
införa en lagstadgad genmälesrätt efter utländsk förebild. Att på detta område
främja god publicistisk sed bör vara en uppgift för pressens egna organisationer
och den av dem tillsatta pressens opinionsnämnd.

Ett stöd för bruket att beriktiga oriktiga uppgifter, ej allenast genom införande
av genmälen utan även, då så är påkallat, genom redaktionella uttalanden,
vinnes även genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet angåen
beaktande av rättelse vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott.
Däremot anser jag, liksom de sakkunniga, icke att detta stadgande bör utvidgas
till en särskild straffnedsättningsgrund vid sidan om de i strafflagen
angivna; huruvida rättelse bör få dylik betydelse, bör bero på den allmänna
straff lagsrevisionen. 5

5 §.

För tryckfrihetsförordningens tillämplighet är det av grundläggande betydelse,
hur begreppet tryckt skrift bestämmes. Gällande tryckfrihetsförordning
innehåller i detta hänseende en definition som är föga klargörande; till
tryckt skrift hänföres sådan skrift som genom tryck utgives. Vad som är
tryck angives icke närmare, utan denna fråga har enligt uttalande av departementschefen
vid framläggande av propositionen till 1940 års riksdag (nr
270) om ändringar i tryckfrihetsförordningen ansetts böra överlämnas åt
praxis. Därvid framhölls dock att under tryck icke borde inbegripas stencilering,
vilket uttalande överensstämmer med den ståndpunkt rättspraxis intagit I

direktiven för de sakkunniga framhölls önskvärdheten av att hithörande
spörsmål närmare undersöktes.

Enligt de sakkunnigas förslag skall till tryckt skrift, med hänsyn till fram -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ställningssättet, hänföras varje skrift, som framställts i tryckpress, men däremot
icke skrift, mångfaldigad på annat sätt, t. ex. genom hektografering,
stencilering, ljuskopiering eller fotografisk kopiering. Därvid anföra de sakkunniga
att även vissa mindre för kontorstryck och liknande ändamål avsedda
offsetpressar böra betraktas som tryckpressar och att vad därå frambringas
följaktligen är tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening.

I fråga om karta, ritning eller bild innebär förslaget i jämförelse med gällande
rätt en utvidgning av tryckfrihetsförordningens tillämplighet. Enligt
gällande rätt får sådan avbildning anses ingå i tryckt skrift, till vilken den
hör. Utgives den däremot fristående, lär den icke kunna betraktas som tryckt
skrift. Förslaget innebär att karta, ritning eller bild skall hänföras till skrift,
även om den ej åtföljes av text.

Samma ståndpunkt till frågan vad som med hänsyn till framställningssättet
bör vara tryckt skrift intager överståthållarämbetet som anför att,
även om det i vissa fall otvivelaktigt framstår som önskvärt att skrifter,
vilka mångfaldigats på annat sätt än genom tryckning och spritts bland
allmänheten, bli bedömda efter samma regler som om de blivit framställda
i tryckpress, det särskilda skydd för det offentliga ordet som man velat
uppställa i grundlagen dock bör reserveras för det sätt som regelmässigt
kommer till användning, när det gäller att sprida en skrift till en större allmänhet.

I några yttranden har däremot en mera vidsträckt begreppsbestämning
förordats. Förste stadsfiskalen i Stockholm anser att den föreslagna gränsdragningen
av praktiska skäl är för snäv. Syftet med tryckfriheten är ej
att giva ägarna av tryckpressar någon monopolställning utan att möjliggöra
spridandet av tankar och åsikter bland en större allmänhet, i form av
framställning genom skrivtecken eller därmed jämförliga medel. Varje
metod för mångfaldigande av skrifter, som i sin effekt närmar sig vanlig
tryckning, synes därför principiellt böra hänföras under tryckfrihetsförordningen.
Att därmed också skyldighet skulle följa att anmäla alla sådana
anläggningar såsom boktryckerier torde icke böra vara givet. Tryckfrihetsförordningens
tillämplighet kan begränsas till anläggningar, där skrifter,
avsedda för spridning bland allmänheten, komma att mångfaldigas. Landsfogden
i Hallands län uttalar sig för en sådan utvidgning av begreppet
tryckt skrift att därunder falla hektograferade och stencilerade skrifter och
länsstyrelsen i Hallands län biträder denna ståndpunkt under hänvisning
till de stora upplagor dylika framställningsmetoder numera medgiva. Överbibliotekarien
vid Lunds universitetsbibliotek anser begreppet tryckt skrift
böra omfatta även sådana skriftalster, vilka yrkesmässigt eller eljest för
spridning framställas genom stencilduplicering, typduplicering eller andra
därmed jämförliga metoder. Stats polisintendenten har icke något i och
för sig att erinra mot den föreslagna gränsdragningen men ifrågasätter en
viss uppmjukning för särskilda fall. Han erinrar om erfarenheterna från
våra grannländer, där genom olika omständigheter, senast till följd av
typograf strejk i Köpenhamn, stencilering kommit till användning för ny -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

hetsförmedling. Ur tryckfrihetssynpunkt är det mindre lyckligt om annat
mångfaldigande än medelst tryckpress under alla omständigheter skulle
vara undandraget tryckfrihelsskydd. Möjlighet kunde därför eventuellt beredas
den som så önskade att efter ansökan komma i åtnjutande av tryckfrihetsförordningens
skydd för skrifter, som mångfaldigats på annat sätt
än medelst tryckpress. I sådant fall borde även bestämmelserna rörande
kontroll, tvångsmedel m. m. bli gällande. Svenska bokförläggarföreningen
finner det mindre tilltalande att två till syftet och gagnet likvärdiga skrifter
skulle komma att i tryckfrihetshänseende behandlas olika enbart därför
att de framställts enligt olika metoder. Särskilt i orostider, då tryckfriheten
är av sin största betydelse, användas, såsom erfarenheterna från
länder som deltagit i andra världskriget utvisa, i större utsträckning än
vanligt stencilering och dylika metoder för framställning av tidningar och
annan litteratur. Enligt föreningens åsikt bör tryckfrihetsförordningens
tillämplighetsområde omfatta, förutom skrift som framställts i tryckpress,
varje annan skrift som till syfte och gagn är att jämställa med sådan skrift.
Härigenom skulle visserligen antalet anmälda boktryckerier ökas, dock endast
med det ej alltför stora antal rörelser som ägna sig åt stencilering etc.
Svenska boktryckareföreningen yttrar att utöver de maskiner som de sakkunniga
ansett böra hänföras till tryckpressar finnas åtskilliga andra metoder
för mångfaldigande, fullt jämförbara med vanligt tryck. Dupliceringsanstalter
av olika slag förfoga över maskinell utrustning av kapacitet
i klass med de mindre tryckerierna. Tryckfrihetsintressena böra skyddas
vid varje slag av yrkesmässigt mångfaldigande, som till effekten är jämförbart
med det som utföres i ett vanligt tryckeri. Det väsentliga är skriftens
innehåll och icke dess upplaga eller tekniska utförande. Anmälningsskyldighet
borde finnas för yrkesmässigt drivna dupliceringsanstalter;
eventuellt kunde dessa vara skyldiga endast att bevara exemplar av sina
alster under ett år men befrias från avlämnandet av gransknings- och arkivexemplar.
I detta sammanhang har Svenska tidning sutgivar ef öreningen
påpekat att utomlands förekomma s. k. faksimiletidningar, vilka reproduceras
på trådlös väg och utan användning av tryckpress, varvid tidningen
framkommer i särskilda mottagningsapparater hos abonnenterna. Då intresset
för denna form av tidningar kan väntas stiga, anser föreningen att
även möjligheten till framställande av sådana tidningar bör beaktas.

Vad sålunda anmärkts mot den begreppsbestämning som de sakkunniga
föreslagit är utan tvivel beaktansvärt. Särskilt erfarenheterna från förhållandena
i våra grannländer under krigsåren, varom statspolisintendenten
och bokförläggareföreningen erinrat, kunna tala för en viss utvidgning av
tryckfrihetsförordningens tillämplighet till alt omfatta även skrifter som
framställts på annat sätt än genom tryckning i tryckpress. Ä andra sidan
är det synnerligen svårt att genomföra en dylik utvidgning på sådant sätt
att begreppsbestämningen icke blir alltför obestämd. Det är av stor vikt
alt det icke råder ovisshet på denna punkt. Alt låta tryckfrihetsförordning -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ens tillämplighet i fråga om vissa skrifter bero på ett ansökningsförfarande,
såsom statspolisintendenten ifrågasatt, anser jag icke lämpligt. Del
tekniska förfarandet för mångfaldigande av skrifter synes väl vara under
kastat en snabb utveckling genom tillkomsten av nya maskiner och metoder,
vilka i effektivitet närma sig tryckningen, men ännu synes denna
utveckling icke ha nått därhän att ett oavvisligt behov föreligger att utsträcka
tryckfrihetsförordningens tillämplighet till dessa metoder. Vad nr
sagts gäller även de av tidningsutgivareföreningen berörda faksimiletid
ningarna. Jag anser därför, i likhet med de sakkunniga, att utgångspunk
ten för begreppsbestämningen, tryckning i tryckpress, icke för närvarande
bör övergivas.

De sakkunnigas förslag att till tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens
mening skall hänföras även karta, ritning eller bild, även om den ej åt
följes av text, har i allmänhet icke föranlett några erinringar i yttrandena
Krigsarkivet finner det vara en avsevärd fördel att ett klart uttalande gjorts
på denna punkt, enär gällande tryckfrihetsförordning icke lämnar önsk
värd klarhet. Även Piiblicistklubben uttalar tillfredsställelse över förslaget :
denna del. Förste stadsfiskalen i Stockholm, i vilkens yttrande överståt
hållarämbetet i denna del instämmer, anser skälen för de sakkunniga
förslag, generellt sett, vara övertygande men framhåller att förslaget med
för att ingripanden mot sådana för anständigheten stötande tryckta biide,
som gå under benämningen franska fotos endast skulle kunna ske i tryck
frihetsväg. För dylika och liknande alster av tryckpressen anser stadsfis
kalen det hittills tillämpade rättegångsförfarandet vara det lämpligaste.

Den av de sakkunniga föreslagna begreppsbestämningen, såvitt angår
karta, ritning eller bild, finner jag ändamålsenlig. Att härvid, såsom förste
stadsfiskalen i Stockholm ifrågasatt, göra undantag för vissa sedlighetssårande
bilder torde knappast vara lämpligt. Det bör ej heller i fråga om
dem vara av avgörande betydelse, huruvida bilden är försedd med text eller
ej. Frågan gäller huruvida och i vilken omfattning spridandet av sedlighetssårande
publikationer bör kunna beivras omedelbart enligt allmän lag
och i den ordning som gäller för vanliga brottmål; härom hänvisas till 6
kap. 2 §. I vissa yttranden har, utan att i allmänhet erinran göres beträffande
tryckfrihetsförordningens tillämplighet å karta, ritning eller bild,
framhållits att de sakkunnigas förslag icke bereder tillräckligt skydd mot
spridandet av upplysningar av betydelse för rikets säkerhet genom sådana
skrifter, särskilt kartor. Denna fråga skall jag behandla i det följande i
samband med de särskilda begränsningar som böra förekomma i spridningsrätten
(6 kap. 2 §); jämför även vad som anföres om begreppet bildeller
tillfällighetstryck (4 kap. 10 §).

Med hänsyn till vissa i yttrandena framställda anmärkningar mot stadgandets
formulering må framhållas att karta, ritning eller bild är tryckt
skrift endast om den framställts i tryckpress; självfallet gäller icke denna

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

begränsning i fråga om karta, ritning eller bild, vilken enligt bestämmelserna
i 2 kap. är att hänföra till handling.

6 §•

En förutsättning för att tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening
skall föreligga är, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, att skriften
blivit utgiven. Bestämmandet av den tidpunkt, då utgivning skall anses ha ägt
rum, är av beLydelse i flera hänseenden. Tryckfrihetsbrott kommer till stånd
genom utgivningen; först därefter får således ingripande mot sådant brott
ske genom tvångsåtgärder och åtal. Kontrollen över tryckta skrifter anknyter
till utgivningen; då skriften utgives, inträder sålunda skyldighet att avlämna
granskningsexemplar. Förslaget innebär, såsom närmare framgår av betänkandet
(s. 59—61), vissa jämkningar av gällande stadgande rörande den tidpunkt,
då skrift skall anses utgiven. Dessa jämkningar innebära bl. a. att
myndighets tryckta handlingar, som enligt gällande sekretessbestämmelser
skola hållas hemliga, icke anses utgivna, även om de i viss utsträckning blivit
spridda till befattningshavare eller andra.

Beträffande den allmänna innebörden av detta stadgande anför straffrättskommittén
att, om skriften icke blivit utgiven, av förslaget följer att
de åtgärder som vidtagits för att framställa en skrift med brottsligt innehåll
icke kunna bestraffas såsom tryckfrihetsbrott. Huruvida de i stället
skola kunna beivras i vanlig ordning utsäges icke i lagtexten. Med hänsyn
till förslagets allmänna grundtankar äger man emellertid utgå från att
så icke är meningen. Om någon exempelvis latit trycka ett högfönädiskt
manifest, avsett för utdelning inom befolkningen eller försvarsmakten,
men de färdigtryckta exemplaren icke hunnit lämna tryckeriet, skulle sålunda
gärningen icke kunna straffas vare sig enligt tryckfrihetsförordningen
eller strafflagen. Emellertid är att märka att, därest hänsyn till tryckfrihetslagstiftningen
icke gjorde sig gällande, förfarandet enligt föreliggande
förslag till ändring i strafflagen skulle bli att bestraffa såsom förberedelse
till högförräderi. Den omständigheten att ett tryckfrihetsbrott
och icke ett högförräderibrott enligt strafflagen skulle ha förelegat, om
manifestet blivit utdelat, borde emellertid icke i och för sig föranleda att
gärningen skall lämnas straffri, därest någon utdelning icke hunnit ske.
Ä andra sidan anför Svenska journalistföreningen beträffande den nu berörda
frågan att stadgandet bör uppfattas så att straff över huvud icke skall
kunna ådömas för innehållet i skrift som icke blivit utgiven.

Beträffande de jämkningar, i jämförelse med nu gällande stadgande angående
vad som skall förstås med utgivning, vilka de sakkunniga föreslagit
framställas i yttrandena icke några erinringar. Justitiekansler sämbetet ifrågasätter,
om det icke i lagtexten borde komma till uttryck att tryckalster
skall vara utgivet inom riket för att tryckt skrift skall föreligga.

Eu av de ledande grundsatserna i den svenska tryckfrihetslagstiftningen
har sedan gammalt varit att ingripande mot missbruk av tryckfriheten

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

icke får ske förrän skriften blivit utgiven. Härvid avses med utgivning att
skriften helt eller till någon del utgivits inom riket. Den gärning som
består i framställandet av en för sådan utgivning avsedd skrift men icke
fullbordats genom utgivning kan således icke föranleda beivran, även om
gärningen enligt allmän lag är straffbar redan på förberedelsestadiet. Detta
förhållande torde med tillräcklig tydlighet framgå av stadgandena i 2 och
3 §§ i detta kapitel. Då i 7 kap. 4 § 1—3 förberedelse till vissa brott angives
såsom otillåtet yttrande, avses att framställningen i en utgiven tryckt skrift
innefattar sådan förberedelse.

Har tryckt skrift utgivits allenast utom riket äro tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om tryckt skrift icke tillämpliga; i sådant fall gälla
stadganden i allmän lag, i den mån svensk rätt över huvud taget är tilllämplig.
Härom hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 203—205
och 284). Vad särskilt angår det fall då skriften är avsedd för utgivning
allenast utom riket men sådan utgivning ännu icke kommit till stånd anföra
de sakkunniga att skriftens framställande här i riket kan vara skyddad
av tryckfrihetsrättsliga bestämmelser, t. ex. angående förbud mot administrativa
ingripanden eller rätt att driva boktryckeri. Mera tveksamt
synes vara om detta uttalande gäller även det av straffrättskommittén berörda
fallet att brott enligt allmän strafflag är straffbart redan på förberedelsestadiet;
den angivna grundsatsen synes närmast leda till att beivran
av sådant brott kan äga rum enligt allmän lag, om skriften är avsedd för
utgivning allenast utom riket. I praktiken torde det emellertid, innan utgivningen
ägt rum, knappast vara möjligt att konstatera, huruvida denna
förutsättning föreligger.

En komplettering av stadgandet för att angiva att detta avser endast
utgivning inom riket synes icke behövlig; detta förhållande framgår vid en
jämförelse med bestämmelserna i 13 kap.

7 och 8 §§.

Mot dessa paragrafer, som överensstämma med vad de sakkunniga föreslagit,
ha några anmärkningar icke framställts i yttrandena. 2

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet.

Gällande regler om allmänna handlingars offentlighet ha erhållit sin nuvarande
avfattning år 1937. I fråga om dessa regler innebär förslaget icke
några sakliga ändringar av större räckvidd. Även i denna del föreslås dock
en formell omarbetning samt vissa nya stadganden. Såsom en sammanfattning
av vad förslaget sålunda innehåller må här anföras följande.

De sakkunniga ha sökt att, i vissa hänseenden noggrannare än i gällande
rätt, bestämma begreppet allmän handling. Därvid utgå de sakkunniga
från att detta begrepp i princip bör äga samma innehåll som i gällande rätt.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar skola sålunda
vara allmänna handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten
eller hlivit där upprättade. Även med denna utgångspunkt inställa sig emellertid
vissa svårlösta spörsmål, vilka endast delvis funnit sin lösning i nu
gällande stadganden. De sakkunniga ha föreslagit bestämmelser i vissa
sådana hänseenden, bl. a. i fråga om brev och andra dylika personliga meddelanden
samt beträffande minnesanteckning eller annan uppteckning, som
hos myndighet verkställes allenast för måls eller ärendes föredragning eller
beredande till avgörande (4 §). Såsom framgår av det följande ha dessa
bestämmelser dock endast delvis medtagits i föreliggande förslag.

De föreslagna reglerna om utlämnande av allmän handling bygga, liksom
gällande rätt, på att det i princip skall ankomma på den myndighet hos
vilken handlingen förvaras att pröva fråga om utlämnande. Vissa begränsningar
av denna prövningsrätt följa emellertid av sekretesslagstiftningen,
utan att dessa begränsningar framgå av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
i ämnet. De sakkunniga ha icke ansett denna fråga böra upptagas till
behandling i detta sammanhang. På en punkt ha dock de sakkunniga ansett
förtydligande bestämmelser böra meddelas, nämligen beträffande s. k.
hemligstämpling. Förslaget innebär att anteckning på allmän handling om
dess hemlighet skall få ske allenast i viss närmare angiven ordning, varigenom
det av anteckningen kommer att framgå, vilken myndighet som gjort
anteckningen och grunden för att handlingen ansetts hemlig. De föreslagna
bestämmelserna avse även sådana fall, då rätten att pröva fråga om
handlingens utlämnande enligt särskilt, med stöd av tryckfrihetsförordningen
meddelat förordnande av Kungl. Maj:t tillkommer allenast viss
myndighet och handlingen därför hlivit försedd med särskild anteckning,
s. k. kvalificerad hemligstämpel; i sistnämnda fall skall även den myndighet
prövningsrätten sålunda tillkommer vara angiven på handlingen
(14 §).

I fråga om fullföljd av talan mot beslut om utlämnande av allmän handling
innehåller förslaget utförligare stadganden, vilka, liksom de i gällande
rätt upptagna, reglera fullfölj dsordningen såsom ett administrativt besvärsinstitut
(9—13 §§).

I allmänna uttalanden angående de sakkunnigas förslag rörande allmänna
handlingars offentlighet betecknas detta såsom en förbättring av gällande
regler. Publicistklubben anför att de föreslagna bestämmelserna följdriktigt
utvecklas ur grundsatsen att det dokumentariska materialet till allmänviktiga
ärendens handläggning hos statliga eller kommunala myndigheter
icke får undanhållas offentlig granskning och debatt. Svenska stadsförbundet
uttalar att de föreslagna kompletteringarna och jämkningarna
innebära en förenkling och ett förtydligande av de nuvarande rättsreglerna
på detta område. Allmänna tillstyrkanden uttalas även bl. a. av överståthållarämbetet,
Sveriges advokatsamfund, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska landstingsförbundet.

Beträffande de begränsningar i myndighets prövningsrätt som enligt

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

sekretesslagstiftningen kunna gälla, då myndigheten har att taga ställning
till fråga om utlämnande av en hos myndigheten förvarad allmän handling,
anför justitiekanslersämbetet att nuvarande reglering är otydlig och även i
praxis vållat olägenhet samt att det synes svårt att icke såsom undantagslöst
gällande uppfatta tryckfrihetsförordningens lagbud att myndighet, hos
vilken handlingen finnes, skall pröva fråga om dess utlämnande.

Den fråga justitiekanslersämbetet sålunda berört sammanhänger med
sekretessreglernas avfattning och torde därför, liksom sekretesslagstiftningen
i övrigt, icke böra upptagas i detta sammanhang. Jag skall härefter övergå
till de särskilda bestämmelserna i kapitlet.

1 §•

I denna paragraf fastställes den medborgerliga rättigheten att utfå allmänna
handlingar samt angivas, såsom undantag därifrån, vissa allmänna
grunder, enligt vilka sådana handlingar få i särskild lag förklaras hemliga.

Mot detta förslag, vilket, bortsett från vissa jämkningar i grunderna för
hemlighållande av handlingar, överensstämmer med gällande rätt, ha i allmänhet
icke några erinringar gjorts i yttrandena. Svenska landskommunernas
förbund anför att, med hänsyn till att tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om allmänna handlingars offentlighet endast reglera förhållandet
mellan medborgare och offentlig myndighet men icke förhållandet
myndigheterna emellan, fråga kan uppkomma, hur mot bakgrunden av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser förhållandet mellan statlig och
kommunal myndighet bör betraktas. Förbundet yttrar härom att det står
utom varje tvivel att kommunal myndighet gentemot statsmyndighet icke
har större rätt att utfå allmän handling än enskild person. Däremot kan
tvekan uppstå, huruvida statsmyndighet, särskilt tillsynsmyndighet, har
större rätt än enskild person att taga del av kommunala handlingars innehåll.
Förbundet tolkar rättsläget så att någon dylik vidgad rätt icke föreligger.
Vissa sekretessbestämmelser äro emellertid utformade på sådant sätt
att utlämnande göres beroende av att detta icke kan lända därav berörd enskild
person till skada. Om statlig myndighet önskar taga del av sådan
handling, saknas anledning vägra utlämnande på denna grund.

Beträffande de grunder som möjliggöra inskränkningar i offentlighetsprincipen
framhåller Publicistklubben vikten av att dessa givas skarpast
möjliga precision, vilket klubben anser knappast ha skett i de allmänt hållna
definitioner paragrafen innehåller.

Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet reglera den rätt
som tillkommer den enskilde att från myndighet utfå dessa handlingar.
Däremot avse bestämmelserna icke tillhandahållande av sådana handlingar
myndigheter emellan, vare sig dessa äro statliga eller kommunala. Några
allmänna bestämmelser härom finnas ej heller eljest; endast i vissa undantagsfall
är frågan reglerad, såsom beträffande straffregister och självdeklarationer.
Ä ena sidan föreligger alltså icke någon rätt för myndighet att

123

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

påfordra tillhandahållande av handling; bestämmanderätten härom tillkommer
den myndighet som har vård om handlingen. Ett annat blir dock
förhållandet, om särskilda föreskrifter meddelats eller den ena myndigheten
står i lydnadsförhållande till den andra. Å andra sidan torde myndigheterna,
åtminstone i viss utsträckning, vara skyldiga att bistå varandra
genom tillhandahållande av handlingar. I de hänseenden som nu angivits
torde icke någon principiell skillnad föreligga mellan statliga och kommunala
myndighetei’. Väl ha reglerna om allmänna handlingars offentlighet,
såsom anförts, icke omedelbar betydelse för frågan om tillhandahållande
av handlingar mellan myndigheter; uppenbart är dock att dessa regler kunna
återverka även i detta avseende. Är handlingen offentlig, kan någon anledning
att vägra annan myndighet taga del av denna icke föreligga. Beträffande
hemlig handling är det av betydelse att samma sekretessbestämmelser
gälla, hos vilken myndighet handlingen än finnes och oavsett om
denna myndighet är statlig eller kommunal; vissa särskilda spörsmål uppkomma
dock i fråga om domstol, med hänsyn till att förhandlingen inför
domstolen i regel är offentlig.

Vad angår de i paragrafen upptagna grunderna för sekretesslagstiftningen
torde det vara ofrånkomligt att dessa givas en helt allmän formulering.
Såsom jag förut anfört i samband med mitt ställningstagande till förslagets
grundprinciper bör frågan om ett utförligare angivande i grundlagen av
gränsdragningen mellan offentliga och hemliga handlingar anstå i avbidan
på en revision av sekretesslagstiftningen.

Beträffande frågan om den rätt att utfå allmän handling som tillkommer
utlänning hänvisas till 14 kap. 5 §.

2 §•

Frågan vad som är allmän handling regleras genom bestämmelserna i
2_7 §§. Det grundläggande stadgandet upptages i denna paragraf, vari alla
hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar angivas vara allmänna
handlingar.

Denna principiella utgångspunkt för begreppsbestämningen har i allmänhet
icke föranlett några erinringar i yttrandena. Riksarkivet framhåller dock
att inga regler givas för att bestämma, vilka handlingar som skola förvaras.
Därav följer att Kungl. Maj :t äger bestämma om utgallring av handlingar,
såsom skett genom en år 1924 utfärdad gallringskungörelse, och att något
hinder icke möter att, i enlighet med en länge följd men under senare tid
diskuterad praxis, medgiva gallring även av sekretessbelagda handlingar,
vilka ej varit för allmänheten tillgängliga. Riksarkivet, vilket på grund av
kvantiteten av de handlingar som sekretessbeläggas till skydd för enskilda
intressen, finner nu rådande praxis nödvändig för effektiv gallring, anser
det vara av vikt att denna tolkning nu fastslås. Landsarkivarien i Härnösand
framhåller att någon skyldighet alt förvara alla handlingar icke finnes föreskriven
för alla de kommunala myndigheter, vilkas handlingar äro allmänna
handlingar, samt alt tillgång till allmänna handlingar är beroende av om

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

dessa verkligen förvaras; den blir en chimär, om det ej föreskrives att alla
handlingar skola förvaras.

Den i paragrafen intagna bestämmelsen att vad i kapitlet sägs om handling
även skall avse karta, ritning eller bild har berörts i några yttranden.
Krigsarkivet uttalar tillfredsställelse över denna bestämmelse och framhåller
att det vid tlera till!ällen visat sig att de arkivbildande myndigheterna,
i varje fall inom försvaret, icke haft en sådan uppfattning, som i stadgandet
kommer till uttryck. Å andra sidan förordar överbefälhavaren att
kartor, ritningar och bilder skola betraktas som allmänna handlingar, först
då de ingått som del i förrättningsakt eller annat ärende. Såsom skäl härför
anföres i huvudsak följande. En stor del av det kart- och bildmaterial,
som finnes hos militära myndigheter och rikets allmänna kartverk, är av
sådan natur att det ur säkerhetssynpunkt icke lämpar sig för utlämnande.
Kartverkets från luften upptagna bildmaterial måste med hänsyn till
förekomsten av anläggningar, som äro betydelsefulla för försvaret, till vissa
delar undergå retuschering, innan karta framställes. Det kan icke vara
lämpligt att till utomstående utlämna oretuscherade bilder. Även i retuscherad
torm är emellertid totomaterialet till stor del av sådan natur att det
icke bör givas allmän spridning. De föreslagna bestämmelserna skulle därför
troligen nödvändiggöra att samtligt arbetsmaterial vid kartverket — originalkartkoncept,
originalplåtar, film, kontaktkopior in. in. — finge förklaras
hemligt, varjämte de färdiga kartorna, närmast de ekonomiska och fotokartorna,
i betydligt större utsträckning än vad för närvarande förutsatts
måste göras hemliga. Detta finner överbefälhavaren å andra sidan medföra
olägenheter bl. a. ur ekonomisk synpunkt samt minska möjligheterna att
tillgodose berättigade anspråk från allmänhetens sida att förvärva eller taga
del av kartverkets kart- och bildmaterial. Vidare framhålles att vid försvarsstaben
förekommer ett betydande antal flygfotografier, vilka upptagits av
enskilda personer och som efter vederbörlig granskning med hänsyn till
sitt innehåll förbjudits för försäljning, utdelning och utförsel. Det är tveksamt
om detta material kan förklaras hemligt. Slutligen anföres att en tilllämpning
av reglerna om allmänna handlingars offentlighet kunde innebära
intrång i den fotografiska äganderätten till vissa bilder, vilka förvaras
i de militära stabernas bildarkiv och som tagits av bildbyråer, tidningspressfotografer
eller enskilda fotografer, vilkas Copyright är antecknad vid registreringen.
Rikets allmänna kartverk utvecklar liknande synpunkter beträffande
sin verksamhet. Sålunda anföres bl. a. att det skulle bli nödvändigt
att i stor utsträckning hemligstämpla kartverkets material för att
förhindra att för försvaret betydelsefulla upplysningar kunna inhämtas från
kartverkets primärmaterial, såsom konceptkartor och fotobilder. Detta skulle
medföra besvär och kostnader och på ett olyckligt sätt rikta uppmärksamheten
på materialets känslighet ur försvarssynpunkt. Vidare framhåller
kartverket att förslaget skulle medföra nackdelar för statsverket ur ekonomisk
synpunkt. Kartverket skulle icke kunna med åberopande av 8 § i detta
kapitel påstå att svårighet möter att tillhandahålla exempelvis fotografiska

125

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

kopior av kart- och bildmaterialet. En sådan kopia kan beställaren sedan
direkt reproducera eller avrita för reproduktion utan någon ersättning för
kartverket. Kartverket har numera en allt mer omfattande beställningsverksamhet,
som medför möjlighet att skaffa statsverket ökad inkomst av det
dyrbara primärmaterialet. På nu angivna skäl anser kartverket att från begreppet
allmän handling bör undantagas karta, ritning eller bild, som utgör
arbetsmaterial för kartframställning och kartutgivning. Detsamma bör gälla
kartverkets beskrivnings- och beräkningshandlingar rörande landets geodetiska
punktmaterial och därtill hörande triangelpunkts- och höjdregister,
detta ur såväl sekretess- som arbetssynpunkt samt med hänsyn till att kartverket
tillhandahåller sådant material mot särskild avgift.

För att begreppet allmän handling skall erhålla nödig fasthet samt osäkerhet
om dess räckvidd icke skall uppkomma, bör detta begrepp bygga på
att alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar äro allmänna.
Visserligen kan det sägas att denna bestämning också förutsätter,
för att offentlighetsprincipens syfte skall tillgodoses, att handlingar i erforderlig
utsträckning förvaras hos myndigheterna. Handlingar skulle kunna
utgallras i sådan omfattning att den fria insynen över myndigheternas åtgärder
försvårades eller förhindrades. Detta spörsmål har emellertid hittills
icke varit reglerat i tryckfrihetsförordningen och tillräckliga skäl att införa
bestämmelser härom synas icke föreligga. Uppenbart är likväl att en utgallring
av dylik omfattning strider mot de grundsatser, på vilka reglerna om
allmänna handlingars offentlighet vila. Å andra sidan torde hinder icke böra
möta mot en utgallring av handlingar som äro av mindre betydelse, även om
dessa på grund av sekretessbestämmelser icke varit fritt tillgängliga.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande karta, ritning eller bild torde icke
innebära någon ändring i förhållande till vad redan nu gäller utan endast
ett förtydligande. Att särskilt för kartor och vissa bilder göra undantag från
den grundläggande regeln om vad som är allmän handling torde icke vara
lämpligt. De skäl som i vissa yttranden anförts för en sådan åtgärd äro i
främsta rummet sekretessynpunkter, vilka böra och även utan svårighet
kunna tillgodoses inom sekretesslagstiftningens ram. Vad särskilt angår
kartverkets yttrande angående nödvändigheten att hemligstämpla kartverkets
material hänvisas till 14 § i detta kapitel, enligt vilken hemligstämpling
av hemlig handling icke är någon obligatorisk åtgärd. Ytterligare ha även
anförts vissa ekonomiska synpunkter. Dessa böra emellertid icke inverka på
tryckfrihetslagstiftningen (jämför 1 kap. 8 §); i den mån ändrade rättsregler
påkallas är detta en fråga som bör beaktas inom lagstiftningen rörande
auktorrätt. 3

3 §•

Denna paragraf överensstämmer, bortsett från några mindre jämkningar,
med vad redan nu gäller.

Rådhusrätten i Halmstad påpekar att ordet myndighet förekommer även

126

Kungl. Mcij:ts proposition nr 230.

på andra ställen i förslaget, t. ex. i 1 kap. 2 och 6 §§ samt 4 kap. 7 §, samt
ifrågasätter huruvida detta icke kan giva anledning till tolkningssvårigheter
och missförstånd. Chefen för marinen uttalar ett önskemål att »övriga till
statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar» närmare definieras.

Med hänsyn till skyldigheten att tillhandahålla allmän handling torde det
vara nödvändigt att, såsom skett redan i den gällande tryckfrihetsförordningen,
närmare angiva de organ som i detta sammanhang böra vara att
anse som stats- eller kommunalmyndighet. Att uttrycket myndighet i andra
sammanhang icke har denna preciserade innebörd torde knappast behöva
medföra något missförstånd. Å andra sidan torde en ännu noggrannare definiering
än den föreslagna icke vara behövlig. Särskilt på grund av de skiftande
förhållanden som förekomma inom den militära förvaltningen kan väl
en viss tvekan uppkomma. Förslaget innebär emellertid icke härvid någon
ändring i vad nu gäller. Vad 9 § andra stycket i detta kapitel innehåller torde
även erbjuda tillräckliga möjligheter att tillgodose praktiska synpunkter.

4 §•

De sakkunniga ha såsom första stycke i denna paragraf upptagit ett
stadgande, enligt vilket brev och andra sådana personliga meddelanden,
som inkommit till myndighet, skola, ehuru de icke äro ställda till myndigheten,
anses som allmänna handlingar, om de ej uppenbart äro utan betydelse
för mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga.

Frågan om gränsdragningen mellan allmänna handlingar samt privata
meddelanden eller brev har tidigare icke ansetts kunna regleras men föranlett
vissa motivuttalanden, vilka de sakkunniga återgiva i sitt betänkande
(s. 70). De sakkunniga anföra emellertid att det för att offentlighetsprincipen
skall fylla sitt syfte är av stor vikt att oklarheten på denna punkt,
såvitt möjligt, undanröjes. Avgörande betydelse bör icke tilläggas vad meddelandets
upphovsman själv angivit eller eljest må ha förutsatt rörande
meddelandets karaktär. Angår meddelandet visst hos myndigheten förekommande
mål eller ärende, måste meddelandet anses ha tillkommit i
syfte att påverka målets eller ärendets avgörande. Det synes då oegentligt och
stridande mot offentlighetsprincipen att meddelandet genom att betraktas
som enskilt skulle undandragas offentligheten. De sakkunniga finna därför
övervägande skäl tala för att även sådana meddelanden anses som allmänna
handlingar; huruvida de som sådana böra vara offentliga eller hemliga,
bör bero på de bestämmelser som härom i varje särskilt fall meddelas
i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

De sakkunnigas förslag har berörts i några yttranden. Krigsarkivet tillstyrker
de sakkunnigas förslag och anför härom att det, med hänsyn till de
förbud som gälla mot att utan tillstånd gallra allmänna handlingar, är av
stor vikt att det i tryckfrihetsförordningen finnes en fast definition på de
skrivelser som äro att anse som allmänna handlingar, ehuru de ej ha den

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

form som man i regel brukar tillägga dylika. Frånvaron av klara bestämmelser
om bevarandet av sådana skrivelser, som pläga kallas handbrev, har
föranlett olägenheter. I praktiken lär det väl icke vara möjligt att helt förhindra
privat gallring av mera personliga tjänstemeddelanden. Handläggning
av ett mål kan dessutom påverkas genom samtal per telefon eller av muntliga
överläggningar. Krigsarkivet finner dock skäl att uttrycka tillfredsställelse
över de skärpta bestämmelserna på förevarande område men understryker
samtidigt vikten av att vid en kommande omarbetning av sekretesslagen
nödig hänsyn tages till att begreppet allmänna handlingar på detta
sätt utvidgas. Publicistklubben yttrar att det från de synpnkter en pressorganisation
har att anlägga hälsas med särskild tillfredsställelse att de
sakkunniga beaktat risken för att relationer, framställningar och yrkanden
av omisskännlig betydelse för allmänviktiga ärendens handläggning undandragas
offentligheten genom att maskeras som privatbrev befattningshavare
emellan. Metoden tillämpades i stor utsträckning under andra världskrigets
krisperiod, till stort förfång för den offentliga diskussionen av viktiga angelägenheter.

Å andra sidan finner justitiekanslersämbetet övervägande skäl tala för att
såsom nu lämna förevarande område oreglerat i tryckfrihetsförordningen
och förlita sig på de möjligheter som i övrigt finnas till förekommande av
att vid ärendenas handläggning betydelse obehörigen tillägges privata meddelanden.
Härom anför ämbetet att det rent teoretiskt sett icke är något att
erinra mot det föreslagna stadgandet. Att allmänna angelägenheter handhavas
i offentlighetens ljus är av största vikt och utgör en av de hästa garantierna
mot att oseder insmyga sig hos myndigheter och andra som handlägga
dessa ärenden. Rättssäkerheten främjas också av att alla som ha något intresse
i ett ärende, vare sig fråga är om tjänstebefordringar, ekonomiska
angelägenheter eller annat, ha möjlighet att erhålla kännedom om samtliga
de omständigheter som övat inverkan å handläggningen av ärendet. Ämbetet
finner det emellertid i praktiken stöta på svårigheter att inom förvaltningen
behandla privatbrev såsom allmänna handlingar. Dessa svårigheter utvecklar
ämbetet sålunda:

Understundom inkomma till befattningshavare hos en myndighet meddelanden
rörande ett ärende, beträffande vilka avsändaren måste antagas
icke ha någon tanke på att de skola kunna komma till var mans kännedom.
Tvärtom kanske uttryckligen är sagt, att meddelandet är ett privatbrev,
avsett uteslutande för mottagaren och ämnat att av honom enskilt behållas.
Ibland äro skälen till att vederbörande ej vill eller kan framträda öppet
lättförståeliga. Det ter sig i sådana fall omöjligt att, såsom förslaget
innebär, behandla dessa brev såsom allmänna handlingar, ty därigenom
skulle man svika det förtroende avsändaren visat myndigheten. Att genom
särskilda sekretessbestämmelser omgärda breven med sådant skydd som avsändarna
förutsätta synes knappast tänkbart. Även om något skulle kunna
vinnas genom ändringar i sekretesslagen, t. ex. genom begränsning av
den personkrets som finge taga del av breven, vore detta dock med all sannolikhet
icke tillfyllest ur avsändarnas synpunkt.

Nu kan invändas, all om hänsynen till avsändaren bjuder att breven

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

icke kunna behandlas såsom allmänna handlingar, mottagaren bör återställa
dem till avsändaren med tillkännagivande att de enligt lag icke kunna
behållas utan att bliva allmänna, eventuellt offentliga handlingar. För att
konstatera vad ett brev innehåller måste mottagaren emellertid läsa brevet,
och därefter kan det rent faktiskt vara omöjligt för honom att frigöra
sig från innehållet i detsamma. Ofta är det ej heller lämpligt eller tillbörligt
att lämna innehållet obeaktat. Uppgives i brevet t. ex„ att en sökande
till en polischefsbefattning är osäker i nykterhetshänseende eller att den
som söker en prästerlig tjänst förer en mindre hedrande vandel, går det
knappast an att betrakta en sådan upplysning såsom icke existent. Härvid
ter det sig i verkligheten ej gärna möjligt att tillägga betydelse åt den
omständigheten, att upplysningen meddelats i ett privatbrev. Att hos avsändaren
söka utverka att brevet får behandlas såsom allmän handling
kan bedömas som alldeles utsiktslöst. Återställande av sådana brev skulle
mången gång verka egendomligt och kanske väcka misstro eller också uppfattas
såsom utslag av byråkrati och formalism. Att upplysningar i ett brev
ej kunna betraktas som obefintliga innebär naturligen "icke, att de utan
vidare tagas för goda. Tvärtom böra de icke erhålla annan betydelse än
att bilda utgångspunkt för erforderliga undersökningar i frågan. Skulle de
meddelade uppgifterna bekräftas, kunna de däremot få öva inflytande å
ärendets avgörande. Självfallet bör eftersträvas att få eventuell sådan bekräftelse
skriftligen dokumenterad.

Om i något ärende en enskild upplysning sålunda icke helt lämnats åsido
ulan i viss mån beaktats, har offentlighetsprincipen icke fullt ut upprätthållits.
Detta är emellertid icke något för nu åsyftade fall egenartat.
Långt ifrån alltid är det möjligt att genom läsning av handlingar "i ett avgjort
ärende vinna fullständig kännedom om samtliga de faktorer som inverkat
vid prövningen. Fn myndighets avgöranden föregås ju ej sällan av
ingående överläggningar med olika personer, upplysningar kunna införskaffas
muntligen, råd inhämtas in. m. Några föreskrifter att sålunda åvägabragt
material skall dokumenteras finnas icke; sådana torde ej heller
lämpligen böra meddelas för att icke förfarandet ännu mera än vad redan
är fallet skall tyngas. Även med en vidsträckt tillämpning av offentlighetsgrundsatsen
måste således luckor ibland uppstå i den kännedom om ett
ärende som studiet av handlingarna däri medför.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att del med hänsyn till 5 § första
stycket icke torde spela någon roll, var brevet eller meddelandet kommer
befattningshavaren till handa, utan att det är att betrakta såsom till myndigheten
inkommet, även om det anländer under befattningshavarens privata
bostadsadress. Den frågan framställer sig emellertid, om det är befattningshavaren
eller myndigheten som har att avgöra, om handlingen
uppenbart är utan betydelse för det mål eller ärende den avser. Då
handlingen i och med dess ankomst till befattningshavaren skall anses ha
inkommit till myndigheten, torde härav följa att det är denna som har att
träffa nämnda avgörande. Vidare finner länsstyrelsen tveksamt vad som
skall inläggas i uttrycket »uppenbart äro utan betydelse för det mål eller
ärende». Då det icke torde vara möjligt att i lagtexten närmare bestämma
innebörden därav, ifrågasätter länsstyrelsen, om det icke vore att föredraga
att betrakta brev och meddelanden av åsyftat slag som allmänna handlingar
allenast där de äro av betydelse för mål eller ärende, som myndig -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

heten har att handlägga. Länsstyrelsen uttalar att givetvis en viss tvekan
kan göra sig gällande om brev och personliga meddelanden ens i denna begränsade
utsträckning böra hänföras till allmänna handlingar. Dels ter
det sig för medborgarna i allmänhet ganska naturligt att kunna förtroendefullt
meddela sig med en befattningshavare angående ett ärende varmed
denna har att taga befattning. Dels torde den kontroll över sidoinflytelser
som stadgandet syftar till att möjliggöra lätt bli illusorisk genom att meddelaren
i stället muntligen framför vad han har att säga, varvid en gjord
uppteckning av meddelandet icke lärer få karaktär av allmän handling.

Riksarkivet anför att den vida utsträckningen av begreppet allmänna
handlingar som stadgandet innefattar väcker starka betänkligheter och
otvivelaktigt kommer att öka den muntliga kommunikationen på den skriftligas
bekostnad. Stadgandet medför att privatbrev som avhandla rent personliga
angelägenheter måste betraktas som allmänna handlingar, om brevskrivaren
däri inflätar reflexioner av vikt om aktuella tjänstefrågor. Då en
obvungen, förtrolig kommunikation om allmänna frågor icke lärer kunna
och knappast heller böra förhindras, finner riksarkivet det allvarligt böra
övervägas, om den vinst för offentlighetsprincipen som ligger i att underhandskorrespondensen
göres offentlig uppväger en ytterligare inskränkning
av den skriftliga och alltså eventuellt för den framtida forskningen åtkomliga
förtroliga dryftningen av frågorna. Vidare framhåller riksarkivet
att underhandsskriftväxlingen efterlämnar konceptsamlingar, särskilt när
det gäller viktigare frågor, vilka koncepts offentlighet bör följa samma regel
som gäller för de inkomna breven. Landsarlcivarien i Härnösand anför
att det även med det föreslagna stadgandet torde stå tjänsteman fritt att
såsom sin enskilda egendom behålla meddelanden av den art det här är
fråga om. För att avsikten att dessa privata meddelanden skola bli allmänna
handlingar skall förverkligas, krävs att de överlämnas till myndigheten för
att hos denna förvaras. Stadsarkivarien finner stadgandet utgöra ett beäktansvärt
försök att trygga den offentliga insynen i myndigheternas aktmaterial
men ifrågasätter om detta i praktiken kan göras effektivt. Särskilt
påpekas de svårigheter som uppkomma med hänsyn till att det bör ankomma
på myndigheten att avgöra, huruvida brevet eller meddelandet skall anses
uppenbart sakna betydelse för förekommande mål eller ärende. Lands<irkivarien
i Uppsala finner stadgandet innefatta en nyhet av betänkligaste
slag. Att ett till viss befattningshavare ankommet brev skall tillhandahållas
vem som det begär, om det också blott till någon del av sitt innehåll
berör ärende, som befattningshavaren har att handlägga, finner landsarkivarien
alltför mycket strida mot allmän rättsuppfattning för att icke tvinga
till de bestämdaste gensagor. Även sådana förtroligt hållna meddelanden i
rena tjänsteärenden, som kunna växlas mellan kolleger eller över- och underordnade
utan alt diarieföras eller läggas till vederbörande myndighets
handlingar, lära i en utsträckning som ej kan negligeras betraktas som mottagarens
enskilda tillhörighet, med vilken offentligheten icke har mer att
skaffa än han själv medger. Vidare är det föreslagna stadgandet icke till !l

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

räckligt för att förverkliga det uppställda idealet att allmänheten bör äga
fri tillgång till allt det skriftliga material, på vilket myndigheternas beslut
och åtgärder grunda sig. Möjligen kan det förebyggas att hos en myndighet
uppväxer, vid sidan om dess offentliga arkiv, en särskild depå av förtrolig
korrespondens, som undanhålles allmänheten. Men det kan icke åvägabringas
att dylikt material överhuvud bevaras hos myndigheten, första förutsättningen
för att allmänheten skall få någon tillgång till detta. Den
praktiska påföljd som är att motse är att den som vill förtroligt meddela
sig med ämbetsman i ett tjänsteärende väljer det muntliga meddelandets
form. Därmed vinner offentlighetskravet ingenting, men möjligen kan en
framtida historisk forskning förlora ett och annat.

Det är förenat med stora svårigheter att i lagtext precisera en lämplig
gränsdragning mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller
brev. Å ena sidan måste, såsom de sakkunniga framhållit, det anses i princip
stridande mot offentlighetsgrundsatsen, om meddelanden, vilka tillkommit
i syfte att påverka måls eller ärendes avgörande, genom att betraktas
som enskilda undandragas offentligheten. Såsom uttalades i 1936
års proposition angående allmänna handlingars offentlighet (nr 140 s.
34—35) torde å andra sidan ett visst utrymme böra finnas för skriftliga
meddelanden i tjänsten, vilka icke kunna anses vara allmänna handlingar.
Efter att ha övervägt de sakkunnigas förslag i belysning av såväl remissyttrandena
som tidigare uttalanden i samma ämne, har jag stannat för att
låta denna gränsdragning, liksom hittills, ankomma på rättspraxis; härom
hänvisas till NJA 1934: 634 och 1936: 524 samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1936 s. 72.

Såsom andra stycke i paragrafen ha de sakkunniga upptagit en bestämmelse
angående vissa uppteckningar, som verkställts hos myndighet. Detta
stadgande torde i huvudsak innefatta endast ett lagfästande av vad redan
nu gäller. I yttrandena ha några erinringar icke gjorts mot stadgandet.
Publicistklubben finner stadgandet tillfyllestgörande, med de preciseringar
som givas i de sakkunnigas motivering. I denna del har jag biträtt
de sakkunnigas förslag; i paragrafen bibehålies således vad de sakkunniga
upptagit såsom andra stycke i den av dem föreslagna paragrafen. 5

5 §■

I denna paragraf givas närmare regler beträffande den tidpunkt, då handling
skall anses inkommen till myndighet eller upprättad hos myndighet.
Dessa regler ansluta sig i allt väsentligt till vad redan nu gäller.

Yttrandena innehålla i allmänhet icke några anmärkningar mot paragrafens
innehåll. Pressorganisationerna föreslå dock att första stycket skall
kompletteras med en föreskrift att avlämnad handling omedelbart skall
diarieföras. Sålunda anför Publicistklubben att en handling i praxis betraktas
som inkommen, när den blivit diarieförd eller registrerad eller försedd
med myndighetens datumstämpel. Den som fått kännedom om att en hand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

131

ling inkommit till viss myndighet kan alltså icke få taga del av handlingen
med mindre den diarieförts. Det har även förekommit att, då handling ingivits
av underordnad myndighet, denna myndighet vägrat lämna ut avskrift
av handlingen eller yppa något om dess innehåll, förebärande att
handlingen icke diarieförts hos den överordnade myndigheten, som mottagit
den. Denna praxis leder till att en handling, ställd exempelvis till chefen för
viss myndighet, kan undanhållas offentligheten till dess beslut fattats på
den hemställan eller ansökan, som angives i handlingen. Först när beslut fattats,
sker diarieföringen. I dylika fall stöder man sig på att det icke finns
utsagt något om tidpunkten för diarieföringen. Nyhetsförmedlingen från
framför allt statliga myndigheter är nu så ordnad att dessa myndigheter
genom registrator låta pressens representanter taga del av de offentliga
handlingarna i särskilda, för dem och allmänheten upplåtna lokaler. Där
hållas de för dagen registrerade handlingarna tillgängliga. Anordningen är
ur pressens synpunkt tillfredsställande. Registreringen utgör en säkerhetsventil.
En handling kan ha inlämnats under tid, då pressens representanter
icke äro närvarande. De ha då möjlighet att med ledning av diariet eller registret
få ut handlingen. Anordningen med registrator som förmedlande
länk mellan allmänheten och myndigheten bör icke utan tvingande skäl
brytas men bestämmelsen i första stycket av denna paragraf bör givas sådan
utformning att därav otvetydigt framgår att handling, inkommen till myndighet
eller befattningshavare, utan dröjsmål skall diarieföras eller registreras.

Svenska journalistföreningen utvecklar liknande synpunkter och anför
därvid att förslaget klarare än nu gällande bestämmelser utsäger att handlingens
faktiska inkommande är avgörande. Föreskrift om omedelbar diarieföring
erfordras emellertid för att denna regel icke lätt skall kunna kringgås.
Även Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller behovet härav.

Av första stycket torde klart framgå att en handling som inkommer till
myndighet är att anse som allmän handling, så snart den avlämnats till
myndigheten eller befattningshavare som där sägs. Är handlingen offentlig,
kan således underlåten diarieföring eller registrering icke åberopas för att
fördröja dess tillhandahållande. Av andra stycket framgår att handling
som expedierats är allmän handling; huruvida den diarieförts eller registrerats
hos annan myndighet, är således utan betydelse.

Såsom pressorganisationerna framhållit kan det ur praktisk synpunkt
vara av vikt att inkommen handling omedelbart diarieföres. Att diarieföring
skall ske genast torde också vara innebörden av de föreskrifter som för
olika fall finnas meddelade om förande av diarium. Å andra sidan torde
det, med hänsyn till att ordnad diarieföring icke tinnes hos alla de myndigheter
som här kunna komma i fråga, ej vara lämpligt att i tryckfrihetsförordningen
införa en särskild föreskrift om omedelbart vidtagande av sådan
åtgärd. De bestämmelser som finnas torde erbjuda tillräckliga möjligheter
till ingripande mot försummad diarieföring, särskilt om sådan underlåten -

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

het skett i syfte att kringgå bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet.

Vad de sakkunniga i andra stycket föreslagit angående diarier, journaler,
register och andra sådana förteckningar har jämkats i syfte att vinna
en förenkling av uttryckssättet. Därmed avses icke någon saklig ändring.
Innebörden av stadgandet är att dylika handlingar skola anses upprättade,
så snart de färdigställts för anteckning eller inf öring; de skola alltså, om
de äro offentliga, hållas tillgängliga, även om någon införing ej skett. Anteckning
eller införing ändrar icke handlingens karaktär av allmän; den
skall alltså även i denna del omedelbart hållas tillgänglig, om den är offentlig.

6 §.

Denna paragraf överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit.

7 §•

De sakkunnigas förslag innebär att från bestämmelserna om allmänna
handlingar i detta kapitel skola undantagas dels de gransknings- och arkivexemplar
av tryckt skrift som avses i 4 kap. 7 § och dels enskilda brev eller
skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till
myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål.
Motsvarighet härtill finnes i nu gällande 2 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen.
Sistnämnda stadgande innehåller emellertid därutöver att sådan
enskild skrift ej må utlämnas eller i tryck utgivas i strid mot villkor som
vid överlämnandet blivit fastställda samt att Konungen äger förordna, i
vad mån förbud som nu sagts må upphöra att gälla i fråga om skrift, som i
mera än sjuttio år varit överlämnad i allmän vård. De sakkunniga ha emellertid
uttalat att föreskrift härom rätteligen icke bör ha sin plats i tryckfrihetsförordningen
utan att dessa frågor kunna regleras i annan ordning.

Justitiekansler sämbetet finner det tveksamt, huruvida grundlagsskyddet
mot utlämnande och utgivande i tryck av dessa enskilda handlingar bör
upphöra; i varje fall bör motsvarande skydd beredas handlingarna i lag.
Riksarkivet framställer icke någon erinran mot att frågan om tillhandahållandet
av de enskilda handlingar som nu avses regleras i annan ordning än
genom bestämmelse i tryckfrihetsförordningen men framhåller vikten av
att därvid inga andra inskränkningar göras än sådana som den enskilde
överlåtaren funnit nödvändiga som villkor för överlåtandet. Vidare framhåller
riksarkivet, i anledning av att handlingarna såväl i de sakkunnigas
betänkande som i äldre motivuttalanden betecknats som deponerade handlingar,
att med överlämnade handlingar böra förstås såväl skänkta som
deponerade eller på annat sätt förvärvade handlingar. Avsikten med stadgandet
torde nämligen vara att för framtiden, liksom hittills, möjliggöra
förvärv i olika former av viktigare papper genom att medgiva de inskränkningar
i offentligheten, som den enskilde ägaren finner påkallade. Länsarki -

133

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

varien i Visby anser uteslutandet av bestämmelsen om tillhandahållande av
handlingarna innebära en försämring. Även om handlingarna icke kunna
betraktas som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening, stå
de dock genom sin förvaring dessa handlingar så nära att särskilda föreskrifter
om villkoren för deras tillhandahållande liksom hittills bör ingå i
tryckfrihetsförordningen.

Beträffande såväl de tryckta skrifter som de enskilda handlingar, vilka
avses i stadgandet, anfördes vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning om
allmänna handlingars offentlighet att regler om deras tillhandahållande
lämpligen borde givas i administrativ ordning. Endast beträffande sådana
inskränkningar i fråga om utlämnande och utgivande i tryck av de enskilda
handlingarna som sammanhängde med ett vid överlämnandet uppställt villkor
upptogos bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Tillräckliga skäl att
bibehålla dessa bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, vilken enligt förslaget
icke i övrigt skall innehålla några regler rörande enskilda handlingar,
torde icke föreligga. Huruvida de böra meddelas i administrativ ordning
eller, såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, i lag torde ej vara erforderligt
att i detta sammanhang taga ställning till. Jag biträder beträffande denna
paragraf de sakkunnigas förslag; därvid vill jag dock framhålla att vad som
är att hänföra till de i paragrafen avsedda enskilda handlingarna icke bör
vara beroende av överlämnandets rättsliga karaktär, såsom deposition eller
gåva.

8 §•

De sakkunnigas förslag angående den närmare innebörden av skyldigheten
att tillhandahålla allmän handling, vilken fråga regleras i denna paragraf,
överensstämmer i huvudsak med vad redan nu gäller. I yttrandena ha endast
några detaljanmärkningar gjorts. Riksarkivet anför att arkiven liksom biblioteken
och väl även museer förvara åtskilligt skriftligt material, t. ex. orientaliska
handskrifter och skadade eller av olika skäl svårtolkade källor,
vilkas avskrivande innebär en omfattande och svårlöst vetenskaplig uppgift,
som icke kan utföras utan svår tidspillan och för vilken institutionerna till
äventyrs icke äga kompetent personal. Med gällande låga stämpel- och lösenavgifter
torde det för övrigt vara direkt lönande att på arkiven överflytta
t. ex. avskrivning för vetenskaplig publicering av svårlästa arkivalier. Riksarkivet
anser därför nödvändigt att införa en inskränkning som klart begränsar
den ovillkorliga rätten att erhålla avskrift. Vidare framhåller riksarkivet
att i andra stycket omtalad avskrift av partiellt hemlig handling
bör vara belagd med avgift liksom de i första stycket nämnda avskrifterna.
Publicistklubben anför att inskränkningen i skyldigheten att tillhandahålla
allmän handling på stället »då betydande hinder möter» förefaller alltför
allmänt hållen. Eu för offentlig granskning obenägen myndighet kan giva
begreppet »betydande hinder» ungefär vilket omfång som helst. Svenska
journalistföreningen anför att en tidsbestämmelse borde införas, som giver
sökanden rätt att få avskrift av handlingen utan onödigt dröjsmål.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Med anledning av vad riksarkivet anfört torde böra framhållas att, då
en begäran om avskrift icke går ut på ett avskrivande i vanlig mening utan
avser utförande av ett vetenskapligt arbete, särskilda synpunkter göra sig
gällande såväl i fråga om skyldigheten att utföra arbetet som beträffande
den ersättning som skall utgå härför. Dessa spörsmål torde icke behöva
lösas i tryckfrihetsförordningen. En jämförelse mellan första och andra styckena
torde giva vid handen att de i andra stycket nämnda avskrifterna
äro underkastade samma bestämmelser om avgift som de i första stycket
nämnda. Beträffande publicistklubbens yttrande må hänvisas till vad som
anförts i propositionen till 1936 års riksdag angående allmänna handlingars
offentlighet (nr 140 s. 36—37) samt vid riksdagsbehandlingen av denna proposition
(konstitutionsutskottets utlåtande nr 37 s. 10), varav framgår att
med betydande hinder i främsta rummet åsyftats att handlingarna icke
utan fara för att skadas kunna tillhandahållas eller att eljest hinder som
hänför sig till handlingarnas vård förefinnes. Det av journalistföreningen
uttalade önskemålet torde vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften i

13 § andra stycket att mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling
alltid skall skyndsamt behandlas.

9 §•

Första och andra styckena innehålla i sak detsamma som motsvarande
stadganden i den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Tredje stycket, som
utgör en hänvisning till 14 § andra stycket, skall jag behandla i samband
med sistnämnda stadgande.

Den i paragrafen uttryckta grundsatsen att det skall ankomma på den
myndighet, där allmän handling finnes, att pröva fråga om dess utlämnande
har i allmänhet icke givit anledning till några erinringar i yttrandena. Statspolisintendenten
framhåller dock att följden härav är att, då konceptet eller
originalet finnes hos en myndighet samt avskrift hos annan myndighet, en
var av dessa myndigheter äger självständigt pröva fråga om utlämnande.
Intendenten ifrågasätter, huruvida icke som prövningsmyndighet borde anvisas
den myndighet, hos vilken det ärende till vilket handlingen hör är
föremål för handläggning eller, därest ärendet slutligen prövats, den myndighet
som sist prövat ärendet. Förste stadsfiskalen i Stockholm finner det
önskvärt att i fråga om utlämnande av undersökningsprotokoll och därmed
jämställda anteckningar från polis- och åklagarmyndigheter införes en från
den angivna grundsatsen avvikande bestämmelse, motsvarande vad som i

14 § andra stycket föreslagits beträffande handlingar, vilkas hemlighållande
för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Stadsfiskalen anför härom att i
Stockholm och på vissa andra platser polis- och åklagarmyndigheterna äro
skilda åt i organisatoriskt hänseende. Undersökningsprotokollen upprättas
av kriminalpolismyndigheten och överlämnas till åklagarmyndigheten för
prövning av åtalsfrågan. Även sedan detta skett kvarligger hos kriminalpolismyndigheten
ett arkivexemplar. Innan överlämnande skett, ankommer
det alltså på kriminalpolismyndigheten att pröva fråga om utlämnande och

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

även därefter kan framställning om utlämnande göras hos denna myndighet.
I det förra fallet är det, med hänsyn till att ställningstagande i åtalsfrågan
enligt gällande sekretessbestämmelser kan vara av betydelse, i praktiken
ogörligt för kriminalpolismyndigheten att utan att tillfråga vederbörande
åklagare avgöra, huruvida handlingarna få utlämnas. Även i det senare
fallet tala praktiska synpunkter för att frågan om utlämnande bör prövas
av åklagaren. Beträffande detta spörsmål yttrar överståthållarämbetet att
det anförda icke kan frånkännas ett visst berättigande. Ämbetet anser dock
icke tillräckliga skäl föreligga för en dylik avvikelse från den allmänna
regeln om skyldighet för den myndighet, där handlingen finnes, att pröva
fråga om utlämnande. Därvid förutsätter dock ämbetet att hinder icke skall
möta mot att i instruktion eller arbetsordning föreskriva att polismyndigheten
i tveksamma fall skall samråda med åklagarmyndigheten, innan beslut
fattas att undersökningsprotokoll i brottmål skall utlämnas till annan än
part.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm finner det i andra stycket upptagna
uttrycket »då det kan ske utan omgång» böra uteslutas, emedan en tjänsteman
alltid bör vara skyldig hänskjuta avgörandet till myndigheten, när han
är tveksam.

Vad statspolisintendenten föreslagit angående prövning av fråga om utlämnande
av allmän handling skulle i tillämpningen kunna vålla svårigheter
och även leda till obehövliga dröjsmål. Jag finner icke tillräckliga skäl
frångå de hävdvunna bestämmelserna på detta område. Som allmän regel
bör det alltså ankomma på den myndighet, där handlingen finnes, eller i
viss utsträckning på befattningshavare hos denna myndighet att pröva fråga
om utlämnande. De undantag från denna regel som äro erforderliga för
att skydda handlingar, vilkas hemlighållande för rikets säkerhet äro av synnerlig
betydelse, behandlas i 14 § andra stycket. Att emellertid även gällande
sekretessbestämmelser kunna medföra begränsningar i myndighetens prövningsrätt
har jag berört i inledningen till detta kapitel.

Ej heller för att tillgodose det av förste stadsfiskalen i Stockholm framförda
önskemålet finner jag undantag från huvudregeln böra ske. Å andra
sidan må framhållas att såväl i detta som i andra fall kan vara erforderligt
för den myndighet som har att taga ställning till fråga om utlämnande att
inhämta därför nödiga upplysningar eller att samråda med annan myndighet.
Det må dock betonas att dylik åtgärd skall ske i sådana former att utlämnande
icke fördröjes.

Beträffande föreskriften i andra stycket att hänskjutande till myndigheten
i tveksamma fall skall ske endast då detta kan ske utan omgång må
hänvisas till den vid 1936 års riksdag framlagda propositionen angående allmänna
handlingars offentlighet (nr 140 s. 41), varav framgår att därmed
åsyftats sådan omgång som kan uppkomma t. ex. vid ett hänskjutande till
kommunala nämnder och styrelser.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10 §.

I 10—13 §§ upptagas regler om fullföljd av talan mot vägrat utlämnande
av allmän handling. Denna paragraf innehåller huvudregeln angående fullföljdsrätt.
Sådan fullföljdsrätt infördes genom 1937 års lagstiftning. Dessförinnan
saknade administrativ myndighet befogenhet att pröva fullföljd
talan om utfående av allmän handling. Den som icke hos myndighet utfått
sådan handling var hänvisad att i mål vid domstol mot vederbörande tjänsteman
föra talan om dess tillhandahållande. Därjämte kunde, liksom alltjämt
är fallet, vägran att utlämna handling, som skall vara offentlig, föranleda
ansvar för tjänstefel.

De sakkunnigas förslag innehåller i ett hänseende en utvidgning i förhållande
till de år 1937 antagna reglerna. Dessa regler innebära att klagan icke
kan föras över departementschefs vägran att utlämna handling. De sakkunniga
föreslå borttagande av denna begränsning och anföra härom att vissa
betänkligheter väl kunna anföras mot en sådan klagorätt, särskilt med hänsyn
till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden. Ä
andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett avsteg från
de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljd i ärenden om utlämnande
av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga om skriftväxlingar
mellan departement och annan myndighet sökandens rätt att fullfölja
talan till regeringsrätten blir beroende av om hans begäran avser det
hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret
av handlingen. Även eljest kan på grund av denna frånvaro av klagorätt
olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement och övriga
myndigheter. De sakkunniga anse behovet av ett gemensamt bedömande i
högsta instans böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd
mot departementschefs beslut och finna därför övervägande skäl tala för
att fullföljdsrätt medgives i dessa fall.

Beträffande förslaget att i huvudsak bibehålla den fullföljdsrätt som infördes
genom 1937 års lagstiftning ha några erinringar i allmänhet icke
gjorts i yttrandena. Publicistklubben anför dock att från pressens synpunkt
den gamla ordningen, som gjorde registratorn eller annan motsvarande
tjänsteman i verk eller myndigheter personligen ansvarig för att offentliga
handlingar icke undanhöllos, erbjöd större rättssäkerhet. Man kunde räkna
med att tjänstemannen med åtalsrisken för ögonen icke gjorde oberättigade
svårigheter eller försökte förhala utlämnandet genom byråkratiska formaliteter.
Däremot torde tjänstemannens förhållningssätt i den kritiska utlämningssituationen
föga påverkas av det omständliga överklagnings- och
omprövningsförfarandet. I normala fall torde pressen nämligen ha föga intresse
att sätta i gång denna apparat; när utslaget kommer, lär den omdebatterade
saken för det mesta ha mistat sin aktualitet. Klubben förordar
därför återgång till det tidigare systemet med direkt personlig ansvarighet
för den tjänsteman, som har handlingarnas utlämnande om hand. Svenska
journalistföreningen finner erfarenheterna efter år 1937 visa att sekretessen
i realiteten skärpts, sedan besvärsförfarandet ersatt det omedelbara ingri -

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

pande av justitieombudsmannen som tidigare var att befara. Pressens representanter
ha i allmänhet intresse av att genast få del av handling, icke
vid en senare tidpunkt då ett besvär särende blivit avgjort. De ha därför ofta
böjt sig även för lagligt ogrundade påståenden från befattningshavarnas
sida att en viss handling vore »hemligstämplad» eller eljest icke tillgänglig.
Det har också visat sig att befattningshavare i ansvarig ställning ofta saknat
kännedom om tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens bestämmelser
och därför förfarit synnerligen godtyckligt i sekretessärenden. Föreningen
framför dock icke på grund av dessa synpunkter något yrkande om ändring
av besvärsinstitutet men betonar vikten att hithörande bestämmelser bli
strängt och kategoriskt utformade.

Beträffande frågan om klagan över departementschefs vägran att utlämna
allmän handling anför justitiekanslersämbetet att det för att undvika det
kanske mindre lämpliga i att beslut av statsråd bli föremål för överprövning
möjligen kunde övervägas att frågor om utlämnande av allmän handling
skulle prövas av vederbörande avdelningschefer, eventuellt av expeditionscheferna,
i stället för av departementscheferna. Ämbetet yttrar dock vidare
att den invändningen kan riktas mot en dylik åtgärd att, där tvekan i visst
fält föreligger, den verkligt beslutande understundom kanske blir departementschefen,
vars åsikt den underordnade befattningshavaren anser sig
böra följa.

Vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning synes det antagandet ha varit förhärskande
att fullföljd skulle bli vanlig i ärenden om utlämnande av allmän
handling. Så har emellertid icke blivit fallet och fullfölj dsinstitutet har därför
icke erhållit den prejudikatbildande verkan, som väntats. Orsakerna
härtill framgå av vad publicistklubben och journalistföreningen anföra; fullföljd
sker huvudsakligen i sådana fall, då något enskilt intresse föranlett begäran
om utlämnande, men endast i ringa omfattning, då pressen eller allmänheten
begärt utfå allmän handling i syfte att erhålla insyn i förvaltningen.
Den omständigheten att fullföljd sålunda endast mera sällan kommer
till stånd kan medföra att en oriktig praxis hos underordnad myndighet
vinner insteg och blir bestående.

Denna olägenhet torde emellertid icke undanröjas genom publicistklubbens
förslag om en återgång till vad som gällde före år 1937. Utförande av
talan vid domstol medför snarare större omgång än fullföljd till överordnad
myndighet och torde därför bli än sällsyntare. Därtill kommer att sådan
talan mot den enskilde tjänstemannen, även om den såsom publicistklubben
antager skulle ha psykologisk verkan, är uppenbart olämplig. Beträffande
sådan vägran att utlämna allmän handling som innefattar tjänstefel kvarstår
möjligheten till beivran enligt härom gällande regler. Fn garanli mot
åsidosättande av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars
offentlighet ligger även däri att riksdagens ombudsmän i sina instruktioner
särskilt ålagts att vaka över tillämpningen av denna lagstiftning.

138

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 230.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag i fråga om fullföljdsrätten.
Dock finner jag icke lämpligt frångå den nu gällande regeln att departementschefs
beslut icke tår överklagas; lagtexten har därför kompletterats
med en föreskrift härom.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer med vad de sakkunniga, i nära anslutning
till redan gällande regler, föreslagit. Några anmärkningar ha icke förekommit
i yttrandena.

12 §.

Detta stadgande innebär att, i den mån klagoinstans står till buds, fortsatt
fullföljd kan ske, då klagan avslagits. Har klagan bifallits och således
beslut meddelats att handlingen skall utlämnas, kan fullföljd mot detta beslut
icke ske. De sakkunnigas förslag innefattar i denna del en ändring av
vad nu gäller.

Enligt nu gällande, år 1937 antagna bestämmelser kan nämligen, då länsstyrelse
eller magistrat bifallit talan mot kommunalmyndighets beslut att
vägra handlings utlämnande, besvär däröver anföras av kommunalmyndigheten;
även den vilkens personliga eller ekonomiska förhållanden i handlingen
avses har i dylikt fall klagorätt. De sakkunniga ha emellertid ansett
detta undantag från den allmänna regeln knappast vara befogat. Möjligen
kan det ha varit motiverat att kommunala organ, sedan offentlighetsregeln
utsträckts till att gälla kommunala handlingar i allmänhet, under en övergångstid
haft rätt att klaga i nu avsedda fall. Sedan 1937 års lagstiftning numera
hunnit verka tillräckligt lång tid och kommunerna inrättat sig därefter,
finna de sakkunniga ej riktigt att på denna punkt göra avsteg från
den allmänna regeln att klagan får föras allenast mot vägran att utlämna
allmän handling. Därmed bortfalla även skälen för att den vilkens personliga
eller ekonomiska förhållanden i handlingen avses skulle äga klagorätt
i dessa fall.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har erinran gjorts endast av
Svenska stadsförbundet, som motsätter sig borttagandet av kommunal myndighets
besvärsrätt. Förbundet anför härom:

När offentlighetsregeln 1937 utsträcktes till att gälla kommunala handlingar
i allmänhet, ansåg departementschefen att kommunal myndighets besvärsrätt
i sådant fall borde behandlas med speciell hänsyn, eftersom kommunerna
kunde anses »berättigade att till skyddande av sina intressen överklaga
ett länsstyrelsebeslut» (prop. 140/1936 s. 48). Intet tydde på avsikten
att denna rätt endast skulle gälla under en övergångstid såsom utredningen
tycks förmena. Det torde icke vara för djärvt att antaga att departementschefens
uttalande bör ses mot bakgrunden av att de kommunala
myndigheterna i helt annan utsträckning än de statliga ha att i sin verksamhet
företräda privatekonomiska intressen gentemot enskilda personer.
Till skyddande av detta partsintresse ävensom den kommunala självbestämmanderätten
överhuvud vore det enligt förbundets mening riktigast, om de
kommunala förvaltningsorganen tillerkändes en allmän rätt att överklaga

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

beslut, varigenom deras egna beslut ändrats eller upphävts. Att de kommunala
organens besvärsrätt redan nu sträcker sig längre än vad som är
medgivet i de allmänna reglerna om besvärsrätt har framhållits av professor
N. Herlitz i dennes i fjol avgivna betänkande angående förvaltningsförfarandet
(SOU 1946: 69 s. 187). Enligt Herlitz är det den kommunala självbestämmanderätten
som medfört, att kommunala organ i avsevärd omfattning
äger föra talan mot beslut, genom vilka deras egna beslut ändrats eller
undanröjts.

Även om kommunala organ i andra sammanhang äga en mer vidsträckt
klagorätt än som följer av allmänna regler därom, synes detta icke böra
vara avgörande i förevarande sammanhang. Det synes i fråga om allmänna
handlingars offentlighet ej vara motiverat att upprätthålla en sådan skillnad.
Jag biträder därför de sakkunnigas ståndpunkt.

13 §.

Denna paragraf, som icke föranlett erinran i yttrandena, överensstämmer
med vad de sakkunniga föreslagit.

14 §.

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit bestämmelser om allmän
handlings förseende med anteckning om dess hemlighet. Första stycket innehåller
mera allmänna bestämmelser härom, varigenom angives vad sådan
anteckning skall innehålla, nämligen uppgift å det lagrum som åberopas
för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndighet
som låtit verkställa anteckningen. De sakkunniga anföra att bestämmelserna
icke innebära att hemliga handlingar alltid eller ens såsom regel
skola förses med anteckning om deras hemlighet. Endast i undantagsfall,
då myndigheten finner det nödvändigt, bör å handlingen göras dylik anteckning,
vilken då skall uppfylla de fordringar som angivas i första stycket.

Andra stycket motsvarar det nu gällande stadgandet i 2 § 4 mom. tredje
stycket tryckfrihetsförordningen. Stadgandets tillämplighet har dock enligt
de sakkunnigas förslag begränsats till handlingar, vilkas hemlighållande
för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Även sådan anteckning som
avses i andra stycket skall innehålla de uppgifter som angivas i första stycket
och därutöver skall av anteckningen framgå, vilken myndighet som är
behörig pröva fråga om utlämnande.

1 de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag lämnats utan anmärkning.
Publicistklubben anför att pressens folk har synnerligen rik erfarenhet
av hur offentlighetsprincipen kunnat göras illusorisk genom myndigheternas
vårdslösa bruk av hemligstämpeln och räknar med att de nu föreslagna
garantierna däremot — obligatoriskt angivande av åberopat lagrum
och ansvarig myndighet — skola visa sig effektiva. Krigsarkivet har icke
något att erinra mot förslaget men framhåller att det vore av värde om i
motiven ytterligare belystes att bestämmelserna hindra sådana anteckningar
å allmän handling som t. ex. inom försvaret ofta förekommande »endast

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

lör tjänstebruk», »förtrolig», »konfidentiell», »endast för officer eller underofficer»,
vilka beteckningar tillgripas, om hemligstämplande icke kan
ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke något att erinra mot förslaget,
även om det kan förutses att den föreslagna proceduren kommer att bli
tidsödande. Däremot gör länsstyrelsen invändning mot de sakkunnigas uttalande
att hemliga handlingar endast i undantagsfall skola förses med anteckning
enligt första stycket. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att
alla hemliga handlingar eller i varje fall sådana som kunna tänkas gå genom
flera händer av praktiska skäl som regel böra utmärkas som hemliga
för att nödig törsiktighet med dem skall iakttagas. Stadsarkivarien i Stockholm
hänvisar till att på grund av de bestämmelser som gälla om förvaring
av hemliga handlingar myndighet redan vid en handlings ankomst till myndigheten
måste taga ställning till om den faller under sekretesslagen. Det
är därvid vanligt att såsom en varning till den befattningshavare som arbetar
med detta material göra anteckning på handlingen om dess hemlighet.
Stadsarkivarien finner det svårt att förstå, varför icke denna enkla,
praktiskt utexperimenterade och för den inre tjänsten nyttiga metod skall
tå i fortsättningen begagnas. Då begäran framställes om sådan hemlig handlings
utlämnande till allmänheten, torde alltid frågan om handlingens hemliga
karaktär på nytt prövas och besked därom lämnas, varvid också uppgift
torde lämnas om det lagrum på vilket hemlighållandet grundas. Först
i sådant sammanhang —- vid en resolution på framställd begäran om den
hemliga handlingens utlämnande — torde det vara påkallat att på handlingen
göra de anteckningar, som omtalas i den föreslagna paragrafen.
Men ett förbud mot en anteckning å handlingen om dennas sekreta karaktär,
avsedd blott för det interna behovet, torde ej vara tillräckligt motiverat.

Överbefälhavaren anför att det av praktiska skäl kan vara nödvändigt
att underlåta hemligstämpling och har därför icke något att erinra mot att
sådan icke alltid skall äga rum, då handling är hemlig. Däremot kan för
försvarets del den tolkningen icke godtagas att anteckning å handlingen
skall göras endast i undantagsfall. Därigenom skulle risk uppkomma att
hemliga handlingar icke bleve förvarade på betryggande sätt. Hemligstämphng
av hemliga handlingar bör vara regel, från vilken undantag må göras
då så prövas lämpligt. Vidare ifrågasätter överbefälhavaren nödvändigheten
av att dagen för anteckningen skall utsättas; detta skulle medföra
en icke oväsentlig, onödig arbetsbelastning, överbefälhavaren påpekar att
enligt gällande sekretesslagstiftning chefen för försvarsstaben, där så prövas
av omständigheterna påkallat, beträffande viss handling eller viss grupp
av handlingar äger föreskriva annan beteckning än den i författningen angivna
för att angiva att handlingen är hemlig. Som exempel nämnas vissa
handlingar, vilka beröra civila myndigheter och äro av sådan natur, att de,
då de skola utlämnas för tillämpning i händelse av krig, förlora karaktären
av hemlig handling; dessa handlingar ha försetts med särskild beteckning

141

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230-

för att angiva hemlighållandet, överbefälhavaren finner önskvärt att denna
smidiga form för hemligstämpling icke omintetgöres.

Statspolisintendenten har i princip icke något att erinra mot de föreslagna
bestämmelserna. Med anledning av ett motivuttalande anföres dock, att
ehuru det torde få anses riktigt att myndigheten själv och icke dess enskilda
befattningshavare besluta om hemligstämpling, det av praktiska skäl
är ofrånkomligt att beslutanderätten delegeras till befattningshavare, som
med ledning av myndighetens i sådant hänseende fattade principbeslut har
att hemligstämpla handlingen.

Svenska journalistföreningen finner det önskvärt att i paragrafen utsäges
att besvär kunna anföras även mot vägran att utlämna handling som
enligt första eller andra stycket försetts med anteckning om att den är
hemlig.

Vad de sakkunniga i första stycket föreslagit torde i huvudsak utgöra en
ändamålsenlig reglering av den förut oreglerade frågan om anteckning på
allmän handling rörande dess hemlighet. Såsom överbefälhavaren ifrågasatt
har jag dock ansett förskriften, att sådan anteckning skall innehålla uppgift
om dagen för anteckningen, lämpligen kunna utgå ur stadgandet. Beträffande
det i vissa yttranden berörda spörsmålet om den utsträckning, i
vilken detta stadgande bör tillämpas, må framhållas att förhållandena på
skilda förvaltningsområden äro så olika att något allmängiltigt uttalande
härom icke kan göras. Stadgandet hindrar icke att inom vissa förvaltningsområden,
t. ex. den militära förvaltningen, eller för vissa grupper av handlingar
dylika anteckningar mera genomgående åsättas handlingar, då förutsättningarna
härför föreligga.

Även beträffande den i andra stycket föreslagna regleringen ansluter jag
mig till de sakkunnigas förslag.

En förutsättning för att bestämmelserna i första och andra styckena
skola kunna upprätthållas är att andra anteckningar än där sägs icke få
förekomma för att angiva att allmän handling är hemlig. Föreskrift härom
har upptagits i tredje stycket. De av krigsarkivet berörda anteckningarna
äro således icke medgivna, om de innebära att handlingen är hemlig.
Något hinder föreligger däremot icke alt genom särskild anteckning angiva
t. ex. att handlingen endast skall delgivas vissa befattningshavare
inom myndigheten. Det är svårt att med vad nu sagts förena det av överbefälhavaren
uttalade önskemålet om bibehållande av möjligheten till särskild
anteckning i vissa fall efter beslut av chefen för försvarsstaben. Det
torde dock icke vara omöjligt att även med de föreslagna bestämmelserna
tillgodose praktiska behov i sådana fall som det av överbefälhavaren angivna
exemplet, t. ex. genom att de för utlämnande i händelse av krig avsedda
handlingarna förses med hemligstämpel på omslag eller etikett, som
kan avlägsnas vid utlämnandet, eller genom att anteckningen på handlingen
gives sådan lydelse att därav framgår att handlingen under vissa förutsättningar
icke längre är hemlig.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Mot vad statspolisintendenten anfört har jag icke något att erinra.

Att anteckning på allmän handling enligt första eller andra stycket icke
medför någon inskränkning i den besvärsrätt som är föreskriven i 10 §
torde med tillräcklig tydlighet framgå av de föreslagna bestämmelserna.
Beträffande vissa mera speciella tolkningsspörsmål som i detta sammanhang
kunna uppkomma må hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s.
223—224).

3 KAP.

Om rätt till anonymitet.

Författarens rätt till anonymitet har sedan lång tid tillbaka utgjort en
ledande grundsats för den svenska tryckfrihetsrätten. Vad angår periodiska
skrifter har denna rätt alltsedan ar 1812 varit erkänd utan inskränkningar
och innefattat skydd för anonymiteten såväl utom rättegång som i tryckfrihetsmål.
I fråga om andra tryckta skrifter har rätten att yppa författaren,
på sätt närmare utvecklas i betänkandet (s. 80—83), gjorts beroende
av vissa villkor, främst syftande till att, sedan skriften tryckts, författaren
icke mot sin vilja kan berövas sin anonymitet.

Anonymitetsrättens syfte och betydelse har närmare utvecklats i ett, även
i de sakkunnigas betänkande (s. 83) återgivet uttalande i 1912 års betänkande.
De sakkunnigas förslag bygger på att hävdvunna grundsatser på
detta område skola bibehållas och innehåller utförligare och tydligare stadganden
härom än de nu gällande, särskilt i fråga om anonymiteten i rättegång.
Anonymitetsskyddet angives skola gälla även för utgivare av tryckt
skrift, som icke är periodisk. De sakkunniga diskutera frågan, huruvida
anonymitetsskyddet genom uttrycklig bestämmelse bör utsträckas även till
den som lämnat muntligt eller skriftligt meddelande för offentliggörande i
tryckt skrift, men ha icke föreslagit bestämmelser härom. Beträffande sistnämnda
fråga hänvisas till vad som anföres vid 4 §.

1 §•

De sakkunniga ha i första stycket av denna paragraf upptagit den för författarens
anonymitet grundläggande regeln att denne har rätt utgiva sin
skrift utan utsatt namn. Av denna följer att det ej heller är tillåtet för den
som ombesörjer skriftens tryckning och utgivning att mot författarens vilja
utsätta dennes namn eller pseudonym, varigenom författaren röjes. Andra
stycket innehåller förbud att även annorledes uppenbara vem författaren
är. Den krets av personer, till vilken detta förbud riktar sig, har något
utvidgats; motsvarande bestämmelse i den gällande tryckfrihetsförordningen
avser endast utgivare, förläggare och boktryckare. De sakkunniga anföra
att samma skyldighet bör åligga även medhjälpare till dessa. Från förbudet
har gjorts undantag för sådana fall, då skyldighet att uppgiva författarnamnet
är föreskriven i lag. Därmed åsyftas vittnesplikt och skyldighet för

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

part att avgiva berättelse under sanningsförsäkran i mål, som icke äro tryckfrihetsmål.
Beträffande tryckfrihetsmålen gälla enligt 2 och 3 §§ särskilda
bestämmelser.

Beträffande den utvidgning av stadgandet i andra stycket som ligger däri,
att den på ett tryckeri anställda personalen är underkastad samma skyldighet
som boktryckaren att hemlighålla författarens namn, anför Svenska boktryckareföreningen
att ett boktryckeri, större eller mindre, icke kan påtaga
sig ansvar för om någon anställd bryter mot denna föreskrift. Det torde
visserligen icke vara avsett att boktryckaren gentemot författaren skulle ha
ett dylikt ansvar, men den införda bestämmelsen bör icke medföra att författaren
skall kunna ställa boktryckeriet till ansvar för oaktsamhet vid val
av medhjälpare.

Överbefälhavaren yttrar att det vill synas som om genom stadgandet i
andra stycket möjligheter icke föreligga att efterspana person, som gör sig
skyldig till sådant brott mot tystnadsplikt att han enligt 7 kap. 3 § skall
kunna ställas till ansvar härför och som i skriften uppträder anonymt. Denna
synpunkt utvecklas närmare av chefen för armén, som anför att i ett mål
mot viss person om brott mot tystnadsplikt bestämmelsen i andra stycket
icke utgör hinder för boktryckare eller annan att till fullgörande av sin vittnesplikt
uppgiva vem som lämnat meddelandet i fråga. Även under förundersökning
i målet torde motsvarande åtminstone i vissa fall gälla enligt 23 kap.
13 § nya BB. Man torde emellertid icke kunna bortse från att i vissa fall, då
brott mot tystnadsplikt uppenbarligen föreligger, det kan vara svårt eller
ogörligt att utan bistånd av boktryckaren eller förläggaren utpeka och väcka
talan mot viss person för brottet. Det synes icke tillfredsställande att i sådana
fall boktryckaren och förläggaren skola vara hindrade att uppenbara
uppgiftslämnaren. Visserligen föreligger icke i fråga om brott i allmänhet
någon skyldighet att vid sidan om vittnesplikten lämna uppgifter angående
brottet, men någon bestämmelse som utgör ett direkt hinder mot att tillmötesgå
polisen i dess spaningsarbete finnes icke. Liknande synpunkter anföras
även av övriga försvarsgrenschefer.

I detta sammanhang må även hänvisas till de i den allmänna redogörelsen
för yttrandena återgivna uttalandena av militieombudsmannen och Svenska
journalistföreningen rörande det i 7 kap. 3 § upptagna undantaget från rätten
att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift. Dessa anföra i
huvudsak att nämnda undantag kan komma att leda till utredningar i syfte
att få kännedom om huruvida sådant brott mot tystnadsplikt som i undantaget
avses blivit begånget. Dylika utredningar skulle oförmånligt inverka på
möjligheten att bevara anonymiteten även för annan meddelare än sådan
som avses i undantagsstadgandet och därmed även kunna skada pressens
möjligheter att erhålla upplysningar.

Beträffande den av hoktryckareföreningen berörda frågan må framhållas
att, om medhjälpare på ett boktryckeri bryter mot sin skyldighet att hemlighålla
författarens namn, han själv är straffrättsligt ansvarig därför. Huru -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

vida boktryckaren därvid kan göras skadeståndsskyldig beror på allmänna
skadeståndsregler. Enligt min åsikt torde sådan skyldighet sällan kunna tänkas
annat än då boktryckaren i avtalet med författaren åtagit sig att vidtaga
särskilda försiktighetsmått och åsidosatt detta åtagande.

Det i andra stycket angivna undantaget för sådana fall, då skyldighet att
röja författarnamnet är föreskriven i lag, är tillämpligt hl. a. i fråga om
brott mot tystnadsplikt i fall som avses i 7 kap. 3 §. Mål om dylikt brott är
icke tryckfrihetsmål utan behandlas i vanlig straffprocessuell ordning. Om
brottet skett t. ex. genom en av befattningshavare författad, anonym artikel
i periodisk skrift, föreligger ej hinder att utreda frågan om författarskapet
och att för sådant ändamål taga i anspråk den vittnesplikt som åligger
skriftens utgivare. Även på förundersökningsstadiet kan denna vittnesplikt
enligt reglerna i nya RB utkrävas. Dessa regler innebära emellertid att sådant
förhör ej får äga rum, innan förundersökningen fortskridit så långt att
någon skäligen kan misstänkas för brottet. Utgivaren är således icke skyldig
att, såsom i vissa yttranden befarats, genom vittnesmål medverka till ett
helt allmänt efterforskande, huruvida sådant brott blivit begånget. Ej heller
innebär vittnesplikten skyldighet att uttala sig om annat än frågan, huruvida
den misstänkte begått det brott utredningen avser. Vem som eljest lämnat
de offentliggjorda uppgifterna är utgivaren icke skyldig omtala; i detta
hänseende begränsas anonymitetsskyddet icke av vittnesplikten. Dessa regler
torde väl innebära att, om utgivaren redan vid polisförhör och alltså utan
förhör inför domstolen upplyser om att den misstänkte lämnat de uppgifter
utredningen avser, han icke kan anses ha brutit mot anonymitetsreglerna.
Å andra sidan kan han icke tvingas uttala sig annat än vid vittnesförhör
inför domstolen. Genom att domstolen därvid har tillfälle pröva om
de lagliga förutsättningarna för förhöret föreligga torde tillräckliga garantier
mot missbruk finnas. Dessa regler innebära väl, såsom överbefälhavaren
anfört, att vissa svårigheter uppstå för utredningen, då det är klart att brott
föreligger men skälig misstanke icke kan riktas mot viss person. Dessa svårigheter
böra emellertid icke överskattas. Det torde icke vara möjligt att
utan betänkliga ingrepp i anonymitetsskyddet föreskriva en vidsträcktare
skyldighet för utgivare eller annan att medverka vid sådan utredning. Vad
nu anförts gäller i tillämpliga delar även sådant ärekränkningsbrott som avses
i 7 kap. 3 § första stycket. 2

2 §•

I 2 och 3 §§ upptagas regler för att angiva, i vilken utsträckning fråga
om författarskap får väckas i tryckfrihetsmål. De sakkunnigas förslag beträffande
periodisk skrift innebär enligt denna paragraf att författarens
anonymitetsrätt är obegränsad; fråga om författarskapet till sådan skrift
får alltså icke i något fall väckas i tryckfrihetsmål.

Svenska journalistföreningen anser det böra uttryckligt angivas att fråga
om någons författarskap till bidrag i eller lämnande av uppgifter till perio -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

disk skrift icke heller får väckas vid utredning genom offentlig myndighet
med anledning av tryckfrihetsbrott.

I begreppet tryckfrihetsmål ingår ej blott förhandling vid domstol i målet
utan även förundersökning. Journalistföreningens önskemål torde alltså
vara tillräckligt tillgodosett genom vad de sakkunniga föreslagit, varför jag
icke finner någon komplettering av stadgandet erforderlig.

3 §•

Denna paragraf som, i nära anslutning till gällande rätt, innehåller regler
om väckande av fråga rörande författarskapet till tryckt skrift, som icke
är periodisk, har icke föranlett några erinringar i yttrandena.

4 §•

Enligt de sakkunnigas förslag innehåller denna paragraf att vad i 1 och
3 §§ är stadgat även skall avse utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk.
I denna del ha några anmärkningar icke framställts i yttrandena; beträffande
sådan utgivares ansvarighet må dock hänvisas till 8 kap. 6 §.

1 några yttranden påyrkas att anonymitetsskyddet utsträckes till att avse
även meddelare. Militieombudsmannen anför sålunda:

Principen om skydd för meddelares anonymitet synes vara en naturlig
följd av de sakkunnigas förslag att meddelare i regel ej skall kunna ställas
till ansvar för uppgift som för offentliggörande i tryckt skrift lämnats
till författare eller utgivare. Det kan enligt min mening icke anse.s huvudsakligen
utgöra en inre pressangelägenhet, i vilken omfattning utgivare av
periodisk skrift bör begagna sin möjlighet att skydda meddelare. För den
enskilda medborgare, som själv icke har någon befattning med tidningspressen,
framstår möjligheten att genom meddelande till utgivare av periodisk
skrift offentligen framföra kritik mot myndigheter eller enskilda
som en väsentlig del av den allmänna tryckfriheten.

Att meddelare i regel icke kan ställas till ansvar med anledning av innehållet
i meddelandet är givetvis av värde från såväl meddelarens som utgivarens
synpunkt. I många fall torde det emellertid för meddelaren vara
av primär betydelse att han kan förlita sig på att hans namn ej mot hans
vilja röjes, vare sig detta sker genom offentliggörande i tryckt skrift eller
under hand till myndighet eller annan som begär upplysning härom. Medvetandet
om den risk vederbörande löper att hans önskan om anonymitet
ej respekteras kan tänkas ofta avhålla honom från att lämna meddelanden
till tidningspressen eller föranleda honom att vid hänvändelse till en tidningsredaktion
underlåta att lämna uppgift om sitt namn. Kravet på tillförlitlighet
hos det material som erbjudes torde även bäst tillgodoses av att
uppgiftslämnaren för meddelandets mottagare uppgiver namn och adress.
Denne erhåller härigenom en viss möjlighet att — där så kan ske utan att
meddelarens anonymitet därigenom sättes i fara — kontrollera de lämnade
uppgifterna samt uppgiftslämnarens trovärdighet. Att vederbörande
utgivare av periodisk skrift genom anonymitetsskydd för meddelare hetages
möjlighet att, då kritik riktas mot vissa av honom publicerade uppgifter,
genom att hänvisa till uppgiftslämnaren moraliskt falla tillbaka på
denne, torde även vara ägnat att för den ansvarige utgivaren inskärpa nöd 10

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 230.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

vändigheten av att noga sovra och kontrollera det material som ställes till
tidningens förfogande.

I de sakkunnigas förslag har i kap. 3 § 2 upptagits en uttrycklig föreskrift
om förbud att i tryckfrihetsmål väcka fråga om någons författarskap
till periodisk skrift. Det må påpekas att i sådana fall, där en person
skriftligen hänvänder sig till en tidningsredaktion, det ofta torde kunna
vara förenat med vissa svårigheter att avgöra vem som skall anses såsom
författare till en härav föranledd tidningsartikel. I det fall att meddelaren
är att anse som författare skulle han jämlikt nyssnämnda stadgande äga
åtnjuta anonymitetsskydd under det att han, därest de av honom lämnade
uppgifterna endast lagts till grund för en inom redaktionen utarbetad artikel,
såsom allenast meddelare icke skulle vara berättigad att åtnjuta sådant
skydd. Att man i de nämnda fallen av huvudsakligen formella skäl
skall komma till olika resultat i fråga om vederbörande uppgiftslämnares
anonymitetsskydd synes knappast tillfredsställande. Genom att detta skydd
utsträckes till att avse även meddelare torde denna olägenhet kunna undvikas.

Publicistklnbben yttrar att ett i tryckfrihetsförordningen intaget förbud
att röja meddelare skulle effektivt skydda pressen från försök att på olika
sätt öva påtryckning på utgivare i syfte att få reda på meddelare. Särskilt
för mindre tidningar kunde sådana påtryckningsförsök bli påfrestande.
I dylika fall skulle ett förbud verka till förmån för pressens oberoende.
Även med hänsyn till meddelarens rimliga anspråk på skydd synes det
klubben därför lämpligt att utgivarens hittillsvarande rättighet att icke
uppenbara meddelaren förbytes i skyldighet för utgivaren att icke röja
denne. Svenska journalistföreningen anför att det är svårt att finna något
enda legitimt skäl för en tidning att mot en meddelares vilja röja hans
namn. Däremot skulle ett legalt förbud att röja meddelaren giva pressen
ett värdefullt skydd mot påtryckningar i syfte att omtala från vem ett meddelande
kommit. Förslaget är i denna del otillräckligt och beaktar icke att
anonymiteten måste utformas som en rättighet för den enskilde medborgaren
och inte göras beroende av tidningars förgottfinnande, om den verkligen
skall gagna fritt meningsutbyte och fri nyhetsförmedling. Föreningen
föreslår därför att meddelare skall komma i åtnjutande av anonymitetsskydd
i samma utsträckning som en egentlig författare. Även enligt Svenska
tidningsutgivareföreningens mening bör meddelare ur anonymitetssynpunkt
jämställas med författare på så vis att förbud införes att mot meddelarens
vilja röja denne. Den av de sakkunniga tänkta befogenheten för utgivare
att röja meddelare kan komma att försätta utgivaren i sådana tvångslägen
att meddelare blir känd. Föreningen har sig bekant fall, då påtryckningar
ha förekommit för att förmå utgivare att röja meddelare. Ett förbud
mot uppenbarande av meddelare skyddar utgivaren mot sådana påtryckningar
och främjar därmed pressens möjligheter till information.

Även de sakkunniga ha i sina motiv beaktat behovet av skydd för meddelarens
anonymitet. De anföra att detta behov kan göra sig lika starkt gällande
som författarens anspråk på skydd för sin anonymitet och att särskilt för

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

147

tidningspressens frihet ett verksamt skydd mot efterforskningar av dess
upplysningskällor kan vara av väsentlig betydelse. Att likväl ett uttryckligt
förbud att röja meddelaren icke föreslagits beror på att ett sådant förbud,
såvitt angår periodisk skrift, skulle utgöra ett olämpligt band på utgivarens
handlingsfrihet. De sakkunniga ha därvid förlitat sig på att det obegränsade
förbudet att röja författaren och att i tryckfrihetsmål väcka fråga om författarskapet
erbjuder tillräckliga möjligheter att skydda även meddelaren.
Beträffande tryckt skrift, som icke är periodisk, anföra de sakkunniga att
författaren i allmänhet icke är skyldig att röja sina upplysningskällor men
att han å andra sidan ej bör vara förbjuden att lämna upplysning därom.

Uppenbart är att ett helt allmänt förbud att mot meddelarens vilja röja
denne skulle föra alldeles för långt. Ett sådant förbud skulle kunna medföra
ett hinder för skriftens författare t. ex. att giva offentlighet åt ett samtal,
som han bevittnat, eller att med angivande av ursprunget återgiva uppgifter
ur en skriftlig utredning, varav han tagit del. Denna invändning drabbar
emellertid icke med samma styrka ett förbud att röja meddelaren i sådana
fall, då han lämnat sitt meddelande i syfte att det skall offentliggöras i tryckt
skrift. Det bör då ankomma på meddelaren att avgöra, huruvida hans namn
får röjas. På grund härav och med beaktande av de skäl militieombudsmannen
och pressorganisationerna anfört har jag funnit lämpligt utvidga de av
de sakkunniga föreslagna anonymitetsbestämmelserna till att omfatta även
dylik meddelare.

Bestämmelserna om anonymitetsrätt för meddelare ha upptagits som första
stycke i paragrafen. Stadgandet hänvisar till 1 och 2 §§ och innebär således
samma anonymitetsrätt som där är föreskriven i fråga om författare. Då
emellertid författares rätt till anonymitet i tryckfrihetsmål rörande tryckt
skrift, som ej är periodisk, är underkastad vissa inskränkningar, motiverade
av hans ansvarighet, men motsvarande inskränkningar icke äro påkallade
i fråga om meddelaren, har även för sådant fall hänvisning gjorts
till 2 §; meddelarens anonymitetsrätt i tryckfrihetsmål är således obegränsad,
oavsett om skriften är periodisk eller ej. I vad mån skyldighet att
lämna upplysning om meddelaren i annan rättegång än tryckfrihetsmål föreligger,
beror, liksom beträffande författaren, av allmänna lagbestämmelser.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen rörande utgivare av tryckt
skrift, som ej är periodisk, har jag upptagit som andra stycke i paragrafen. 5

5 §■

Även i denna paragraf, vilken innehåller för upprätthållandet av anonymitetsskyddet
erforderliga straffbud, ha vissa jämkningar vidtagits, till
följd av att detta skydd utsträckts till alt även omfatta meddelare.

Beträffande den i paragrafen upptagna, särskilda bötesskalan har Svea
hovrätt ifrågasatt om icke, med hänsyn till den på senare år inträdda och
synbarligen alltjämt pågående förändringen av penningvärdet, bötesmaximum
borde höjas till förslagsvis 500 kronor. Hovrätten anmärker att en så -

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

dan höjning icke medför att 1931 års särskilda böteslag blir tillämplig i
fråga om bötesstraffet.

Med beaktande av vad hovrätten sålunda anfört och även med hänsyn
till att i de fall, då enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändring
i strafflagen särskilda penningböter ansetts böra bibehållas, bötesmaximum
bestämts till 500 kronor, har jag vidtagit den av hovrätten föreslagna höjningen.

4 KAP.

Om boktryckare och boktryckeri.

Vad förslaget innehåller om rätt att framställa tryckta skrifter samt om
boktryckares skyldigheter i skilda hänseenden ansluter sig nära till gällande
lätt. \issa detaljändringar föreslås dock. Sålunda skall anmälningsskyldighet
icke föreligga för tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck
för innehavarens eget bruk. Detta undantag sammanhänger
med den förut berörda ståndpunkten att även vissa mindre, huvudsakligen
för kontorsbruk avsedda offsetpressar skola anses som tryckpressar. Arkivleveranserna
föreslås utsträckta från nuvarande tre till fyra exemplar, varav
Göteborgs stadsbibliotek skulle erhålla det nytillkomna exemplaret. Försummelse
att fullgöra arkivleverans skall icke vidare medföra bötesstraff
men väl kunna föranleda vitesföreläggande. Begreppet bild- eller tillfällighetstryck,
vilket motsvarar det nu i tryckfrihetsförordningen omtalade tillfällighetstrycket,
föreslås få ett något utvidgat innehåll. Nu berörda detaljfrågor
behandlas närmare i det följande.

1 §•

Genom denna paragraf, vilken överensstämmer med de sakkunnigas förslag,
fastställes rättigheten att genom tryckpress framställa tryckalster; sådan
rätt tillkommer varje svensk medborgare eller svensk juridisk person
och kan således icke inskränkas genom annan lag eller författning. De sakkunniga
framhålla emellertid att i de hänseenden, som icke regleras i paragrafen
eller eljest i tryckfrihetsförordningen, övriga gällande bestämmelser
om idkande av handel eller annan näring bli tillämpliga å boktryckerirörelse.

Någon anmärkning mot paragrafens innehåll har icke gjorts i yttrandena,
bortsett från de yrkanden som framställts om utvidgning av tryckfrihetsförordningens
tillämplighet till att omfatta även andra förfaranden för
mångfaldigande än framställning i tryckpress, vilken fråga jag redan behandlat
i samband med 1 kap. 5 §.

Beträffande tolkningen av stadgandet, jämfört med den allmänna hänvisning
till lag eller författning som finnes upptagen i 14 kap. 5 §, framhåller
Svenska boktryckareföreningen att nu gällande undantag för boktryckerier
från skyldighet att ingiva anmälan enligt näringsfrihetsförordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

149

alltjämt bör anses gälla. För undvikande av missförstånd på denna punkt
vill jag framhålla att rättigheten att driva boktryckeri och den anmälan av
sådan rörelse som skall ske äro reglerade i tryckfrihetsförordningen. I detta
hänseende gälla alltså icke några andra bestämmelser; däremot gälla för
boktryckerirörelse åtskilliga andra näringsrättsliga bestämmelser, vilka äro
upptagna i annan författning än tryckfrihetsförordningen, t. ex. angående
firmaregistrering, bokföringskyldighet, arbetstid, arbetarskydd och kollektivavtal.
Utlännings rätt att driva boktryckeri beror ej uteslutande av tryckfrihetsförordningen;
härom hänvisas till 14 kap. 5 §.

2—3 §§.

Mot dessa paragrafer, vilka överensstämma med vad de sakkunniga föreslagit,
ha några anmärkningar icke framställts.

4—6 §§.

Beträffande de i dessa paragrafer upptagna, av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna om skyldighet för boktryckare att utsätta boktryckeriets
namn eller firma, tryckningsort och tryckningsår samt att under viss tid
förvara ett exemplar av alla tryckalster, vilka bestämmelser i huvudsak överenstämma
med vad redan nu gäller, ha i yttrandena några erinringar icke
gjorts. Dock förutsätter Svenska boktryckareföreningen att det i 5 § angivna
förfaringsättet -— nämligen att, då tryckalster för viss boktryckares
räkning helt eller delvis framställes å annat boktryckeri och hela upplagan
utlämnas till honom, uppgift om hans boktryckeri på hans begäran må utsättas
å tryckalstret — anses överensstämma med tryckfrihetsförordningens
grunder blott om båda tryckerierna äga sådan teknisk utrustning att de
åtminstone huvudsakligen skulle kunnat var för sig utföra det ifrågavarande
trycket. Eljest föreligger enligt föreningens mening viss risk för uppkomsten
av bulvanförhållanden, t. ex. på så sätt att den som skall trycka
en skrift, för vilken han icke vill stå något ansvar, upprättar ett mindre
tryckeri utan egentlig tryckningskapacitet, vars föreståndare får fungera
som bulvan.

Den av boktryckareföreningen angivna förutsättningen för tillämpning
av 5 § torde icke kunna uppställas som allmän regel. Tvärtom avser stadgandet
bl. a. sådana fall då ett tryckeri saknar teknisk utrustning för utförande
t. ex. av vissa illustrationer och därför överlämnar detta arbete till
annan boktryckare, som specialiserat sig på sådan tryckning eller eljest
har erforderliga maskiner härför. Såtillvida är dock vad föreningen anfört
riktigt som stadgandet icke utesluter en utredning av frågan, huruvida bulvanförhållande
föreligger. Har tryckningen i verkligheten icke utförts för
den boktryckares räkning som står angiven på skriften, kan trots ursprungsbeteckningen
den som utfört tryckningen göras ansvarig såsom boktryckare,
varjämte straff för åsidosättande av skyldigheten att i föreskriven ordning
utsätta boktryckeriet kan förekomma.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

7 §■

Enligt de sakkunnigas förslag skall denna paragraf innehålla bestämmelser
om avlämnande av gransknings- och arkivexemplar. Liksom hittills
skall, i regel samtidigt med skriftens utgivande, ett granskningsexemplar
avlämnas, i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och i annan
ort till hans där förordnade ombud. Arkivexemplaren, vilka sedan
gammalt lämnas i syfte att möjliggöra fullständiga samlingar av det inhemska
trycket för vetenskaplig forskning och andra kulturella ändamål,
äro sedan år 1866 bestämda till tre exemplar, vilka lämnas till kungl.
biblioteket och universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. De sakkunniga
föreslå att även Göteborgs stadsbibliotek, vilket intar en med dessa statliga
bibliotek jämförlig ställning såsom vetenskapligt bibliotek, skall erhålla
arkivexemplar.

Enligt förslaget skall bild- eller tillfällighetstryck undantagas från leveransskyldigheten,
i fråga om både gransknings- och arkivexemplar, samt
granskningsexemplar icke lämnas av meddelanden från offentlig myndighet.
I princip överensstämmer detta med vad redan nu gäller. Då emellertid
leveransskyldighetens omfattning härigenom blir beroende av vad
som liänföres till bild- eller tillfällighetstryck, skall jag redan bär beröra
denna, i 10 § behandlade fråga. Den föreslagna definitionen av bild- eller
tillfällighetstryck har, i jämförelse med vad nu gäller om tillfällighetstryck,
utvidgats i två hänseenden. Med hänsyn till att begreppet tryckt
skrift enligt förslaget skall omfatta karta, ritning eller bild, även om den
icke åtföljes av text, har i definitionen medtagits kartor, vykort och bildalbum.
Vidare har, i samband med den i 3 § sista stycket i detta kapitel
upptagna begränsningen av skyldigheten att såsom boktryckeri anmäla vissa
tryckpressar, varå endast bild- eller tillfällighetstryck framställes, i definitionen
å sistnämnda begrepp medtagits dels »reklamtryck» och dels
»annat affärstryck». En förutsättning för att över huvud taget de i 10 §
uppräknade tryckalstren skola anses som bild- eller tillfällighetstryck är
att på grund av texten eller vad eljest framställes tryckfrihetsmissbruk
kan anses uteslutet.

En annan fråga av betydelse för leveransskyldighetens omfattning är i
vad mån en eller flera tryckta skrifter föreligga, då en skrift utgives i skilda
upplagor eller eljest vid olika tillfällen. De sakkunniga, som närmare
utveckla sin ståndpunkt till denna fråga (s. 230—231), särskilt med hänsyn
till granskningsexemplarens betydelse för tillsyn och åtal, anföra att
principiellt en lika vidsträckt leveransskyldighet bör föreligga i fråga om
gransknings- och arkivexemplar. Därvid framhålla de sakkunniga emellertid
att det ofta kan vara tillräckligt att endast en arkivleverans sker av
flera helt lika upplagor och att det även eljest kan förekomma att arkivleveranser
icke behöva utkrävas av tryckta skrifter, vilka, ehuru de icke
äro att hänföra till bild- eller tillfällighetstryck, ej behöva bevaras i biblioteken.
För att dylika frågor skola kunna regleras och även för att skyldigheten
att lämna granskningsexemplar skall kunna begränsas, föreslå

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

de sakkunniga en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger medgiva
undantag från leveransskyldigheten.

Förslaget att arkivexemplar skall lämnas även till Göteborgs stadsbibliotek
har icke mött någon invändning i yttrandena. Riksbibliotekarien och
överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund finna
detta förslag välmotiverat och tillstyrka detsamma.

Beträffande den allmänna utgångspunkten för leveransskyldigheten att
denna omfattar vad som är tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening
anför överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala att därigenom
vissa privattryck, festskrifter, släktböcker m. fl., vilka tryckas i
mycket få, någon gång blott i ett exemplar, icke behöva levereras. Även
sådant tryck bör emellertid enligt hans mening finnas bevarat i biblioteken
för framtida forskning. Då de ej kunna erhållas genom bokhandeln
eller på annat sätt, bli de svåråtkomliga rariteter, som biblioteken måhända
aldrig kunna förvärva. Det är därför angeläget att även detta tryck inbegripes
under leveransplikten. Att överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket
i Lund, med hänsyn till arkivleveranserna, anser begreppet tryckt
skrift böra utvidgas till att omfatta även vissa skrifter, vilka mångfaldigats
på annat sätt än i tryckpress, har jag anmärkt vid behandlingen av 1 kap.

5 g.

I fråga om det undantag från skyldigheten att lämna gransknmgsexemplar,
vilket avser meddelanden från offentlig myndighet, anför överbefälhavaren
att i detta begrepp böra innefattas samtliga publikationer som utgivas
från offentlig myndighet, t. ex. inom försvarsväsendet även reglementen,
instruktioner och dylikt. Vidare framhålles vikten av att vissa skrifter,
t. ex. instruktioner, statistiskt material, kartor och dylikt, icke göras tillgängliga
för obehöriga och att därför Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att
anbefalla undantag från leveransskyldigheten, i fråga om både granskningsoch
arkivexemplar. I enahanda syfte bör en viss begränsning iakttagas vid
tillhandahållande till allmänheten av arkivexemplar av betydelse för försvaret,
i den mån sådana redan äro överlämnade till biblioteken. Beträffande
sistnämnda fråga framhåller riksbibliotekarien att inom bibliotekens praxis
vid flera tillfällen yppat sig växlande åsikter angående de tryckta skrifter,
som av olika skäl böra hållas hemliga.

Den begränsning av leveransskyldigheten som kommer till uttryck genom
definitionen av begreppet bild- eller tillfällighetstryck har föranlett
anmärkningar i några yttranden, överbefälhavaren anför att inskränkningen
i boktryckarens skyldighet att å kartor, vykort och bildalbum utsätta
boktryckeriets namn och att avlämna granskningsexemplar av dessa
tryckalster icke är lämplig ur kontrollsynpunkt. Dessa bestämmelser medföra
nämligen att kännedom om utgivningen av karta, med eller utan betydelse
för rikets försvar, icke kan erhållas annat än genom ren tillfällighet
eller genom efterforskningar inom affärer eller tryckerier. Även fastställandet
av utgivare försvåras; tillämpning av bestämmelser om begränsning
i rätten att sprida karta kan omöjliggöras. Därför bör karta, ritning

152

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

eller bild icke hänföras till bild- eller tillfällighetstryck eller i varje fall, om
denna klassificering vidhålles, vad som föreskrives om utsättande av vissa
uppgifter och avlämnande av granskningsexemplar likväl tillämpas beträffande
sådant tryckalster. Samma synpunkter framföras av försvarsgrenscheferna
och rikets allmänna kartverk. I samma riktning uttalar sig statspolisintendenten,
som anför att det ur de synpunkter han har att företräda
måste anses innebära väsentliga olägenheter att kartor, vykort, bildalbum
och reklamtryck hänföras till bild- eller tillfällighetstryck. Framför
allt gäller detta kartor och fotografier. Erfarenheten har visat att dessa i
många fall innehålla upplysningar av stort värde för främmande makts
underrättelseväsen. Man torde knappast kunna förutsätta att boktryckaren
annat än i undantagsfall besitter sådan insikt rörande t. ex. kraft- och
industrianläggningars betydelse att kartor och fotografier med hänsyn till
risken för tryckfrihetsmissbruk behandlas som vanliga trycksaker. De
praktiska olägenheterna för boktryckaren skulle icke bli väsentligt större,
därest skrift, som består av eller innehåller kartor och fotografier, följer
de vanliga reglerna i stället för att hänföras till bild- eller tillfällighetstryck.

Även i fråga om arkivleveranserna av kartor göras erinringar. Riksbibliotekarien
framhåller vikten av att alla i tryck utgivna kartor och kartblad i
vanlig ordning avlämnas till de leveransberättigade biblioteken. Dylika kartor
äro ofta värdefulla icke blott ur topografisk synpunkt utan också som
bebyggelsehistoriska dokument, vartill även kommer det förhållandet att
de genom därå förekommande ortsnamn kunna äga ett ej ringa språkhistoriskt
intresse. Samma synpunkter framhållas av överbibliotekarierna vid
universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. Den sistnämnde anför att även
det moderna bildtrycket, såsom porträtt, reproduktioner av konstverk och
planschverk av annat slag, topografiska vykort m. m., spelar en så betydande
roll som åskådnings- och illustrationsmaterial, att detta lika litet som
kartmaterialet kan undvaras. Krigsarkivet betonar faran för att de stora
bibliotekens serier av tryckta kartor bli ofullständiga och framhåller att i
praxis boktryckare lämna arkivexemplar av tryckta kartor i samma utsträckning
som beträffande tryckta böcker.

Beträffande kartor må i detta sammanhang nämnas att krigsarkivet föreslår
en utvidgning av skyldigheten att lämna arkivexemplar därav på sådant
sätt att även krigsarkivet erhåller ett exemplar av varje separat tryckt
karta. Såsom skäl härtill anför krigsarkivet:

När krigsarkivet bildades år 1805, blev dess huvudsakliga uppgift att
samla och vårda in- och utländska kartor. Krigsarkivet ingick nämligen från
början som en byrå under fältmätningskåren (från och med år 1831 topografiska
kåren), vars viktigaste uppgift var att verkställa kartläggningar
och fältmätningar i fred och krig. Krigsarkivet fick sålunda tjänstgöra
som en rikets centrala kartdepå och till följd därav finnas inom institutionen
betydande samlingar av handritade kartor, de största i Sverige vid
sidan av lantmäteristyrelsens, som dock äro av mera speciell natur. Jämväl
uppväxte inom krigsarkivet ett mycket betydande bestånd av tryckta
kartor, dels över Sverige, dels utländska sådana.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

153

Då år 1873 generalstaben organiserades, skildes krigsarkivet från topografiska
kåren. Verksamheten att samla kartor övertogs då i viss mån
av generalstabens topografiska avdelning och det sedermera därmed samordnade
rikets allmänna kartverk. Där samlade kartor ha sedermera överlämnats
till krigsarkivet och sedan 1937 föreligga särskilda bestämmelser
(K. brev 1937; ändr. 21/s 1947) om kontinuerlig leverans från rikets allmänna
kartverk till krigsarkivet av utländska tryckta kartor. Accessionen
av tryckta svenska kartor har däremot aldrig varit reglerad, ehuruväl krigsarkivet
genom av Kungl. Maj :t den 12 november 1943 utfärdad instruktion
(nr" 921), förutom att tjänstgöra som arkivmyndighet, arkivdepå och
stabsorgan, jämväl skall vara kartbibliotek och i detta hänseende har åliggandet
att, i den mån tillgängliga medel medgiva, komplettera beståndet
av tryckta kartor med efter hand utkomna nya kartblad, därigenom även
över Sverige.

För fullgörande av krigsarkivets uppgift som kartbibliotek skulle det
vara av väsentlig betydelse, om boktryckare lagligen vore skyldig att till
institutionen överlämna ett arkivexemplar av alla i riket separat tryckta
kartor, vare sig de åtföljas av tryckt text eller ej. Det synes böra beaktas,
att en sådan utvidgning av leveransskyldigheten icke medför, att någon
annan institution skulle kunna göra berättigade anspråk på att erhålla arkivexemplar,
enär här är fråga om tillfredsställande av ett alldeles speciellt
behov. En sådan bestämmelse skulle ej heller innebära någon mera betungande
börda för boktryckarna. Enligt vad som under hand inhämtats avlämnades
för 1946 till Kungliga biblioteket av rikets boktryckare 758 kartor; termen
karta inbegriper givetvis även tryckta stadsplaner och liknande tryckta
skrifter ehuru ej försedda med ordet karta. Av dessa kartor ha 492 levererats
av Esselte, 198 av statens reproduktionsanslalt, 41 av Malmö kartografiska
anstalt (Boktryckeri AB Norden) och 27 av övriga boktryckerier.
De av Esselte levererade kartorna torde i stor utsträckning utgöras av sådana,
som utförts av rikets allmänna kartverk och som via kartverket
årligen överlämnas såsom gåva till krigsarkivet. Mellan statens reproduktionsanstalt
och krigsarkivet föreligger sedan 15 år tillbaka en frivillig
överenskommelse om leverans till krigsarkivet av de av reproduktionsanstalten
tryckta kartorna. Reproduktionsanstalten är ju dessutom ett statens
företag. För övriga boktryckare torde, med hänsyn till det ringa antalet
varje år tryckta kartor, eu utvidgning av antalet arkivexemplar i
förevarande hänseende icke ha någon betydelse.

Beträffande »affärstryck» anför riksbibliotekarien att därmed enligt det
inom biblioteken gängse språkbruket avses hela den vidlyftiga produktion
av tryckalster, priskuranter, varukataloger m. in., som utgives av affärsidkare
för att förmedla kontakten mellan dem och deras kunder. Att
från leveransplikt undantaga tryckalster inom denna kategori, vilka ansetts
vara av värde för den ekonomiska forskningen, måste anses mindre
lämpligt. Den sovring som erfordras bör göras inom biblioteken och efter
där fasthållna traditioner och metoder. Överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket
i Uppsala framhåller att detta bibliotek äger en på arkivleveranser
byggd, såvill möjligt fullständig samling av stadgar, styrelse-, revisions-
och årsberättelser och därmed jämförliga publikationer. Erfarenheten
visar att sådana berättelser från bolag och banker är ett ej sällan anlitat
och i själva verket oumbärligt källmaterial för forskningen, speciellt

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

i ekonomisk historia. Bibliotekets serier av dylika tryck äro av särskilt
värde i de fall, då exemplar saknas i företagens och institutionernas egna
arkiv. Även kataloger och priskuranter utgöra ett viktigt material för belysande
av gångna tiders kulturella och ekonomiska förhållanden. Värdet
av samlingarna beror i väsentlig grad på deras fullständighet. Det Vore
därför beklagligt, om denna komme att brytas. Givetvis måste materialet
gallras för att icke ett onödigtvis tyngande material skall belasta samlingarna,
men denna gallring kan ej överlämnas åt boktryckerierna utan måste
ske inom biblioteket enligt där gällande principer och traditioner. Även
överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Lund anför liknande synpunkter.

Beträffande arkivleverans av skilda upplagor framhålles från bibliotekens
sida vikten av att alla upplagor levereras, särskilt då bearbetningar
förekommit, men anföres å andra sidan att vissa omtryck icke behöva
arkiveras. Överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Lund anser denna
fråga lämpligast kunna lösas sålunda att leveransplikten även för vissa
omtryck bibehålies i full utsträckning men att biblioteken berättigas att,
där så anses lämpligt, till boktryckaren returnera insända arkivexemplar
av rena omtryck. Svenska boktryckareföreningen ifrågasätter, om icke skyldigheten
att avgiva gransknings- och arkivexemplar borde bortfalla vid
utgivande av nya, oförändrade upplagor av skrifter, varav sådana exemplar
redan levererats. Något egentligt ändamål synes en sådan skyldighet
icke tjäna, men utan tvekan är den boktryckarna till både kostnad och
besvär.

Såsom mera allmänna synpunkter beträffande leveransskyldigheten anför
överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala att gratiskningsexemplaren
och arkivexemplaren tjäna helt olika ändamål. De förra
äro avsedda att möjliggöra nödvändig kontroll av den löpande tryckproduktionen
och tylla stundens behov. De senare äro avsedda att, bevarade till
eftervärlden, utgöra material för framtidens forskning. De fylla uppgifter
pa längre sikt. Dessa intressen lata sig icke alltid förena. De sakkunniga
ha eftei strävat enhetliga bestämmelser och låtit granskningssynpunkten
dominera. Till ernående av ökad klarhet synes det önskvärt att bestämmelserna
skiljas och att undantagen från leveransplikten erhålla i huvudsak
samma formulering som hittills. Vidare finner överbibliotekarien det
vara önskvärt att Kungl. Maj :t efter vederbörandes hörande utfärdar en
särskild förordning, innehållande samtliga stadganden angående leveransskyldigheten.

Den allmänna utgångspunkten för leveransskyldigheten, beträffande såväl
gransknings- som arkivexemplar, bör vara vad som är tryckt skrift
i tryckfrihetsförordningens mening. Även om vissa enskilda skrifter, vilka
icke utgivas, framställas i tryck, torde icke kunna fordras att dessa, lika litet
som andra enskilda skrifter och handlingar, skola överlämnas till biblioteken;
och ur granskningssynpunkt äro sådana enskilda tryckta skrifter

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

utan betydelse. Därvid bör dock beaktas att spridning bland allmänheten
icke utgör förutsättning för att tryckt skrift enligt 1 kap. 6 § skall anses
utgiven; redan utlämnande för spridning till en mindre krets, t. ex.
medlemmarna i en förening, innebär utgivning.

Det av överbefälhavaren framförda önskemålet om begränsning av leveransskyldigheten
beträffande visst statligt tryck torde i huvudsak tillgodoses
redan genom föreskriften i 1 kap. 6 § att myndighets tryckta handlingar,
vilka skola hållas hemliga, icke anses utgivna, oaktat de utlämnats
för viss spridning till befattningshavare eller andra. Föreskrifter rörande
utlåning från biblioteken av tryckta skrifter, som skola hemlighållas, kunna
icke lämpligen upptagas i detta sammanhang utan böra meddelas i annan
ordning.

Det är förenat med svårigheter att finna lämpliga regler för den begränsning
av leveransskyldigheten som bör ske med hänsyn till bild- eller tillfällighetstryck.
Vad härom anförts i yttrandena, såväl ur kontrollsynpunkt
som beträffande tryckets bevarande i biblioteken, är utan tvivel av stor vikt.
Val torde den av de sakkunniga föreslagna bestämningen av begreppet bildeller
tillfällighetstryck, rätt tillämpad, i huvudsak tillgodose behovet av
kontroll. Endast om tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet, äro nämligen
de i 10 § uppräknade tryckalstren att hänföra till sådant tryck. Därigenom
synes emellertid boktryckaren åläggas ett bedömande som denne icke alltid
är mäktig. Det kan befaras att granskningsexemplar av t. ex. kartor icke
komma att lämnas i tillräcklig omfattning. Även ur bibliotekssynpunkt kan
en alltför vidsträckt tolkning av begreppet bild- eller tillfällighetstryck medföra
olägenheter.

Den lämpligaste lösningen torde vara att tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om vad som är bild- eller tillfällighetstryck formuleras på sådant
sätt att däri icke kan intolkas annat än sådant som otvivelaktigt icke
behöver levereras samt att Kungl. Maj :t med begagnande av den möjlighet
som skapas genom sista stycket i denna paragraf meddelar de närmare bestämmelser
om undantag från leveransskyldigheten som kunna vara pakallade.
Härvid kan även frågan om arkivleverans av omtryckta upplagor erhålla
en praktisk lösning.

Ur den nu anförda synpunkten torde kartor icke böra angivas som bildeller
tillfällighetstryck; som regel böra såväl gransknings- som arkivexemplar
därav lämnas. Åtskilligt bildtryck torde emellertid i övrigt icke behöva
lämnas; angivandet av detta genom uttrycken vykort och bildalbum torde
kunna godtagas. Uttrycken reklamtryck och annat affärstryck torde knappast
i det sammanhang vari de i paragrafen förekomma kunna misstolkas.
Med det förra åsyftas enklare affärsreklam men däremot icke t. ex. broschyrer
med fotografier över industrianläggningar och dylikt. Med affärstryck
bör förstås i affärsrörelse begagnade blanketter, cirkulär, offerter
och dylikt. Att sådant hänföres till bild- eller tillfällighetstryck är nödvändigt
för tillämpningen av 3 § sista stycket. Däremot avses icke med affärstryck
sådana stadgar, styrelse-, revisions- och årsberättelser samt därmed

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

jämförliga publikationer, vilka samlas inom biblioteken. Även om genom nu
angivna begreppsbestämningar visst affärstryck, såsom priskuranter och varukataloger,
icke skulle lämnas genom arkivleveranserna, torde det icke bereda
biblioteken några större svårigheter att i önskvärd omfattning förvärva
sådana på annat sätt.

Vad slutligen angår den av krigsarkivet upptagna frågan om skyldighet
för boktryckare att till arkivet lämna exemplar av alla separat tryckta kartor
synes det vara ur praktisk synpunkt mindre lämpligt att för en sådan
speciell grupp av tryckalster föreskriva ett annat antal arkivexemplar än
för det övriga trycket. Med samma motivering som krigsarkivet anfört skulle
åtskilliga andra institutioner kunna göra anspråk på arkivexemplar av olika
slags publikationer. Det bör, såsom redan av krigsarkivets yttrande framgår,
icke möta större svårigheter för detta att åstadkomma de samlingar av
kartor som för dess verksamhet erfordras.

8 §•

Beträffande den i första stycket upptagna särskilda bötesskalan hänvisas
till vad som anförts vid behandlingen av 3 kap. 5 §; i övrigt har jag
icke funnit anledning ändra vad de sakkunniga föreslagit.

9 §.

Enligt bestämmelserna i den nu gällande tryckfrihetsförordningen kan
underlåtenhet att fullgöra arkivleverans medföra bötesstraff; därjämte kan
vitesföreläggande förekomma. De sakkunniga anföra att, då det här gäller
en leveransskyldighet, som endast avser att tillgodose kulturella syften och
ej har betydelse ur tryckfrihetsrättslig synpunkt, det icke synes tillfredsställande
att bötesstraff utgår vid försummelse. Därför bibehålies i förslaget
endast möjligheten att ålägga vite. Härom anför överbibliotekarien vid
universitetsbiblioteket i Uppsala att bötesstraffet hittills ytterst sällan tilllämpats
i praktiken och att de föreslagna bestämmelserna för beivran av
boktryckares underlåtenhet att fullgöra sin leveransplikt ur bibliotekens
synpunkt torde vara till fyllest.

10 §.

Den av de sakkunniga i denna paragraf upptagna definitionen av begreppet
bild- eller tillfällighetstryck har jag berört redan vid 7 §. Den därvid
ur synpunkten av leveransskyldighetens omfattning förordade begreppsbestämningen
torde även med hänsyn till de uppgifter begreppet i övrigt fyller
kunna godtagas. Visserligen anser Svenska boktryckareföreningen utfrycket
»andra sådana tryckalster» såsom alltför tänjbart böra utgå, men
att göra uppräkningen helt uttömmande finner jag knappast vara möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

157

5 KAP.

Om tryckta skrifters utgivning.

I fråga om utgivning av periodisk skrift innehåller förslaget, liksom gällande
rätt, utförliga regler i syfte att skapa kontroll över sådana skrifter.
För utgivningen krävs sålunda ett av chefen för justitiedepartementet meddelat
utgivningsbevis. Härigenom tillgodoses behovet av en offentlig registrering
av dessa skrifter och skapas samtidigt i viss mån ett skydd för skriftens
titel. Enligt gällande rätt utfärdas utgivningsbeviset såsom ett personligt
bevis för utgivaren. Förslaget innebär en ändring i detta hänseende. Beviset
skall utfärdas för skriften på ansökan av dess ägare och gälla oberoende
av de förändringar i äganderätten eller utgivarskapet som därefter kunna
komma till stånd. Den registrering av utgivaren som nu sker i justitiedepartementet
skall dock icke därigenom upphöra. Registreringen skall grundas
på anmälan om utgivarskapet och vid förändring däri skall ny sådan anmälan
göras.

Liksom i gällande rätt skall endast svensk medborgare eller svensk juridisk
person kunna vara ägare till periodisk skrift. Även utgivaren och
ställföreträdare för denne skola vara svenska medborgare. Föreslagna behörighetsvillkor
för utgivare äro i övrigt att han skall ha hemvist i riket samt
att den som är omyndig eller i konkurstillstånd icke får vara utgivare. I
fråga om de befogenheter att bestämma över skriften som följa av uppdraget
att vara utgivare överensstämmer förslaget i huvudsak med gällande
rätt. Vissa detalj regler, bl. a. bestämmelserna om återkallande av utgivningsbevis,
ha i förslaget omarbetats. Med hänsyn till att de år 1941 införda
reglerna om ställföreträdare för utgivaren visat sig icke motsvara det
praktiska behovet, föreslås nya bestämmelser härom. I motsats till vad nu
gäller skall ställföreträdare icke behöva anmälas för varje gång sådan inträder
såsom utgivare. En eller flera personer skola kunna på förhand utses
att vid förfall för utgivaren inträda såsom dennes ställföreträdare. Sedan
anmälan härom skett, kan utgivaren överlämna sin befogenhet till
denne.

Beträffande utgivning av tryckt skrift, som icke är periodisk, innehåller
förslaget icke några särskilda ordningsföreskrifter. Definitioner av begreppen
utgivare av sådan skrift och förläggare äro i detta sammanhang upptagna
i förslaget.

1 §•

De sakkunniga ha i denna paragraf bl. a. upptagit den redan nu gällande
regeln att ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller
svensk juridisk person; några anmärkningar häremot ha icke förekommit.

2 §•

Den i denna paragraf upptagna, för bestämmelserna om utgivning av
periodisk skrift och ansvarigheten för sådan skrift grundläggande regeln att

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 230

utgivare skall finnas för skriften har icke berörts i yttrandena; ej heller ha
de i andra stycket upptagna behörighetsvillkoren för utgivare mött några
invändningar.

3 §.

Enligt de sakkunnigas förslag upptages i denna paragraf såsom första
stycke den regeln att utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare och
såsom andra stycke bestämmelser om utgivarens befogenhet. I sådant hänseende
föreskrives att uppdraget att vara utgivare innefattar befogenhet att
öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att
intet däri får införas mot utgivarens vilja; inskränkning i denna befogenhet
skall vara utan verkan.

Beträffande stadgandet om utgivarens befogenhet anför Svenska journalistföreningen
att förslaget, liksom gällande tryckfrihetsförordning, giver utgivaren
en starkare ställning än vårt tryckfrihetsrättsliga system i och för sig
motiverar. Utgivarens befogenhet borde rätteligen begränsas till att hindra
införandet av sådant som enligt utgivarens mening kan innefatta tryckfrihetsbrott.
Med en dylik formulering skulle i vissa fall undvikas att en utgivare,
i syfte att övervältra ansvaret på ägaren, i rättegång gör gällande att
han icke innehaft den befogenhet som skall tillkomma honom.

Generalpoststyrelsen påpekar att enligt gällande bestämmelser om villkoren
för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter utgivaren
äger från postverket utbekomma prenumerationsmedlen samt ifrågasätter
om icke uppdraget att vara utgivare borde innefatta befogenhet att, i vad
angår periodisk skrift som tillhandahålles allmänheten mot postabonnemang,
för ägarens räkning av postverket uppbära influtna prenumerationsmedel i
den ordning som angives i dessa bestämmelser.

Beträffande innebörden av uppdraget att vara utgivare, vilken fråga enligt
vad jag inhämtat ingående dryftats av de sakkunniga, har jag icke funnit
tillräckliga skäl att i anledning av journalistföreningens yttrande avvika från
förslaget. Beträffande den av föreningen åsyftade, i 8 kap. 2 § upptagna regeln
att ansvaret övergår på ägaren, om utgivaren uppenbart icke innehade
den befogenhet, som enligt den nu behandlade paragrafen skall tillkomma
honom, må framhållas att utgivaren på denna grund kan bli fri från ansvar
endast om skriftens tryckning och utgivning sker mot hans förbud. Han får
då anses ha fråntagits sin befogenhet och kan därför icke göras ansvarig,
trots att han är anmäld som utgivare. Däremot kan utgivaren icke fritagas
från ansvar i nu avsedda fall, om han går med på att utgiva skriften med
det innehåll ägaren önskar. Den av generalpoststyrelsen berörda frågan torde
icke vara av beskaffenhet att böra regleras i tryckfrihetsförordningen; å
andra sidan torde icke något hinder föreligga att bibehålla gällande bestämmelser
om befogenhet för utgivaren att från postverket utbekomma prenumerationsmedel,
därest dessa bestämmelser ur praktiska synpunkter anses
lämpliga.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4 §.

De sakkunniga ha i denna paragraf föreslagit bestämmelser om anmälan
av utgivare.

Svenska journalistföreningen anför att förslaget saknar motsvarighet till
bestämmelsen i den gällande tryckfrihetsförordningen att ägaren skall avgiva
särskild förklaring om utgivarens ställning i samband med anmälan av utgivare,
vilken bestämmelse föreningen anser äga ett psykologiskt värde.

Med hänsyn till att innehållet i utgivaruppdraget framgår omedelbart av
lagen samt i 3 § tillika utsäges att inskränkning i denna befogenhet är utan
verkan, har jag icke ansett nödvändigt komplettera lagtexten på sätt journalistföreningen
föreslagit.

5 §.

I denna paragraf ha de sakkunniga upptagit bestämmelser om utgivningsbevis.
Den ändrade innebörden av sådant bevis har jag berört i inledningen
till detta kapitel. Beviset skall, på ansökan av skriftens ägare, meddelas av
chefen för justitiedepartementet. I överensstämmelse med vad redan nu gäller
har i sista stycket upptagits en bestämmelse om att ansökan må avslås, om
skriftens titel företer sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis
tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske.

Publicistklubben påpekar att i paragrafen icke utsatts någon tidsfrist för
meddelande av utgivningsbevis efter ingiven ansökan. Detta kan befaras medföra
möjligheter till förhalning, som får verkan av spridningshinder. Därför
hemställer klubben att bestämmelse om en tidsfrist av högst 90 dagar införes
i första stycket. Vidare framhålles att chefen för justitiedepartementet i det
fall som avses i sista stycket bör äga icke endast rätt utan även skyldighet
att avslå ansökan om utgivningsbevis.

På grund av vad sålunda anförts vill jag betona att bestämmelserna i paragrafen,
liksom motsvarande regler i den gällande tryckfrihetsförordningen,
innebära att utgivningsbevis genast skall utfärdas, så snart ansökningen kommit
i sådant skick att den kan behandlas och förutsättningarna för bifall
föreligga. Departementschefen har icke någon rätt att uppskjuta ärendet;
införandet av en sådan tidsfrist som publicistklubben förordat skulle alltså
snarast kunna öppna möjlighet till fördröjning. Sista stycket får anses äga
den innebörd som publicistklubben inlagt däri, nämligen att departementschefen
i där avsett fall icke blott äger utan även skall avslå ansökan om utgivningsbevis.
Detta förhållande framgår även vid en jämförelse med 6 § 6.
Emellertid synes den av de sakkunniga föreslagna formuleringen tydligare
utmärka att det i sista stycket angivna fallet, med den i 7 g angivna utvidgningen
för vissa situationer, är det enda, då en av behörig person gjord ansökan
om utgivningsbevis för periodisk skrift får avslås.

160

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

6—7 §§.

Beträffande de i dessa paragrafer föreslagna bestämmelserna ha några
erinringar icke gjorts i yttrandena. Generalpoststyrelsen framhåller att den
i 6 § 5. upptagna grunden för återkallelse av utgivningsbevis, vilken saknar
motsvarighet i gällande rätt, är av praktiskt värde även för det av postverket
förda tidningsregistret samt tillstyrker därför förslaget på denna punkt.

8 §.

Vad denna paragraf innehåller har icke berörts i yttrandena.

Det må framhållas att förslaget icke innehåller någon motsvarighet till
den i 1 § 8 mom. sista stycket i gällande tryckfrihetsförordning upptagna
bestämmelsen om anmälan av ny ägare till periodisk skrift, övergång av
äganderätten behöver alltså icke anmälas. Å andra sidan ligger det i sakens
natur att, om den nye ägaren vill anmäla ny utgivare, han måste bifoga
utredning om sitt äganderättsförvärv.

9—10 §§.

De i dessa paragrafer upptagna ändrade reglerna om ställföreträdare för
utgivaren finner Publicistklubben vara av betydande värde. Svenska tidningsutgivareföreningen
förordar att den i 10 § andra stycket angivna skyldigheten
för utgivare att i vissa fall överlämna sin befogenhet till ställföreträdare
begränsas till sadana fall, da han kan väntas oavbrutet under minst
två månader icke komma att utöva sin befogenhet.

Nu gällande bestämmelser innebära att sådan skyldighet föreligger dels
då utgivaren på grund av sjukdom eller annan tillfällig omständighet kan
antagas oavbrutet under minst två månader ej komma att utöva befattningen
såsom utgivare och dels då han skall undergå frihetsstraff i minst
en månad. Med hänsyn till att de nya reglerna underlätta insättandet av
ställföreträdare, anser jag den av de sakkunniga föreslagna tiden av en månad
böra godtagas.

11—16 §§.

Dessa paragrafer ha lämnats utan erinran i yttrandena. Jag har ej funnit
anledning till annan avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit än att
bland de enligt 14 § straffbara förfarandena tillfogats det fall, då någon utgiver
periodisk skrift, för vars utgivning förbud meddelats enligt 7 kap. 7 §
tredje stycket eller 10 kap. 1 § andra stycket eller som uppenbart utgör fortsättning
av sådan skrift. Dessutom har straffskalan i 16 § ändrats; härom
hänvisas till 3 kap. 5 §.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

6 KAP.

Om tryckta skrifters spridning.

Tryckfriheten förutsätter en principiell rätt att sprida tryckt skrift utan
andra hinder än sådana som äro betingade av tillsynen över tryckta skrifter
eller nödvändiga för beivran av tryckfrihetsbrott. Denna rätt innebär
såväl att åtgärder, riktade mot spridningen av vissa skrifter, äro tillåtna endast
om de äga stöd i tryckfrihetsförordningen, som att spridningen av
skrifter i allmänhet icke får förbehållas vissa yrkesutövare eller eljest inskränkas
till vissa personer. De stadganden förslaget innehåller rörande
spridningsrätten och de begränsningar däri som gälla för skrifter, vilka
sakna ursprungsbeteckning eller lagts under beslag eller konfiskerats, överensstämma
till sitt sakliga innehåll med gällande rätt. Ett ur principiell
synpunkt betydelsefullt stadgande föreslås i dessa sammanhang angående
rätten att för spridningen anlita postverket eller annan allmän trafikanstalt.
De sakkunniga uttala att, om rätten att fritt sprida tryckt skrift skall fylla
sitt ändamål att garantera yttrandefriheten, denna rätt måste innefatta
en rättighet att därvid betjäna sig av allmänna trafikanstalter. I vad mån
trafikanstalter i allmänhet ha skyldighet att transportera tryckta skrifter
faller väl utanför de ämnen som regleras i tryckfrihetsförordningen. Men
om skyldighet föreligger för allmän trafikanstalt att befordra gods av sådant
slag, bör enligt de sakkunnigas mening gälla att alla tryckta skrifter, som
fritt få spridas, utan åtskillnad få sändas med anlitande av trafikanstalten.
Några inskränkningar eller villkor på grund av skriftens innehåll fa sålunda
icke uppställas.

Vissa speciella undantag från rätten att fritt sprida tryckt skrift äro upptagna
i förslaget. Sålunda ha de sakkunniga beaktat de önskemål som från
flera håll framkommit att möjliggöra ett ingripande mot spridandet av
pornografiska och vissa andra skadliga skrifter bland barn och ungdom. De
sakkunniga ha dock funnit att denna fråga icke lämpligen kan lösas genom
bestämmelser i grundlagen men att det grundlagsskydd som eljest tillkommer
spridande av tryckt skrift icke bör gälla för spridning av nu avsedda
skrifter bland barn och ungdom. Förslaget innefattar, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de sakkunniga förordat, ett stadgande, enligt
vilket utan hinder av tryckfrihetsförordningen vad i lag är stadgat skall
gälla om spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran. Utarbetandet av en sådan mot spridning av dylika
skrifter bland barn och ungdom riktad straffbestämmelse bör enligt förslaget
ankomma på den allmänna strafflagsrevisionen.

Vidare föreslås ett undantag från spridningsrätten i syfte att möjliggöra
inskränkande bestämmelser beträffande spridande av sådan karta över Sverige
eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar,
eller av därmed jämförlig ritning eller bild; närmare bestämmelser härom
skola meddelas i lag. Förslaget är i denna del föranlett av att karta, rit 11

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sam!. Nr 230.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

ning eller bild föreslås skola anses som skrift i tryckfrihetsförordningens
mening, även om den ej åtföljes av text. Därigenom skulle nu gällande inskränkningar
i rätten att saluhålla vissa kartor m. in. icke kunna tillämpas,
om icke ett särskilt undantagsstadgande upptoges i tryckfrihetsförordningen.

1 §•

Det grundläggande stadgandet om rätten att fritt sprida tryckta skrifter,
vilket upptagits i denna paragraf, har icke föranlett någon anmärkning i
yttrandena.

2 §•

Första stycket. Det första av de båda nyss angivna undantagen från den
allmänna spridningsrätten är upptaget i detta stycke. De sakkunniga ha föreslagit
ett stadgande, enligt vilket om spridning bland ungdom av tryckt
skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig
fara för den ungas fostran, skall gälla vad i lag är stadgat. Detta stadgande
öppnar alltså en möjlighet att med stöd av straffbud i allmän lag beivra
spridningen av vissa skrifter bland ungdom, oavsett om skriften innefattar
tryckfrihetsbrott. Är skriften brottslig enligt tryckfrihetsförordningen,
kan den läggas under beslag och konfiskeras; dess spridande blir då helt förbjudet
enligt 3 § andra stycket.

Rörande detta stadgande ha i yttrandena delade meningar kommit till
uttryck. De sakkunnigas förslag biträdes av överståthållarämbetet samt polismästaren
och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Den sistnämnde anser
dock stadgandet böra begränsas till att avse endast pornografiska skrifter.
Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag
men anser att ordet allvarlig bör utgå ur lagtexten. Länsstyrelsen anför
härom att de missförhållanden stadgandet åsyftar äro svårtillgängliga för
ingripande på lagstiftningens väg. Den begränsade räckvidd för blivande
straffbud, som ett grundlagsstadgande med uttrycket »allvarlig fara» kan
väntas medföra, bör undvikas. Stadgandet bör alltså enligt länsstyrelsens
mening avse tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra fara för de ungas fostran. Innebörden av sistnämnda
uttryck bör närmare bestämmas vid införandet av straffbud mot spridningen
av sådan skrift samt genom rättstillämpningen.

Skolöverstyrelsen, som bifogar utredning till belysande av företeelserna
på det nu avsedda området, yttrar att de fall som kommit till dess kännedom
huvudsakligen gällt reklamtryck och dylikt och att det är av särskilt
värde att inskridande mot spridningen av sådant tryck möjliggöres. Överstyrelsen,
som finner det uppenbart att det är de ungas fostran i etiskt
och sedligt avseende som åsyftas, har icke något att erinra mot avfattningen
av den föreslagna bestämmelsen. Beträffande de straffbud som erfordras
i allmän lag ifrågasätter överstyrelsen, om icke dessa böra komma till
stånd genom en provisorisk lagstiftning i avbidan på den pågående strafflagsrevisionen,
så att möjlighet till ingripande mot de påtalade missförhål -

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

landena inträder åtminstone vid tidpunkten för den nya tryckfrihetslagstiftningens
ikraftträdande.

Straffråttskommittén anför att erforderligt straffbud bör utformas i samband
med revisionen av de kapitel av strafflagen som för närvarande äro
föremål för kommitténs arbete. Hur ett sådant stadgande närmare bör avfattas,
bör bli beroende av den lydelse närstående stadganden i den nya
strafflagen erhålla. Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har
kommittén emellertid intet att erinra, eftersom den i varje fall torde medgiva
tillräckligt utrymme vid avfattandet av ett blivande stadgande i strafflagen.

I tillstyrkande riktning uttalar sig även justitiekanslersämbetet, som
dock anser förslaget, såvitt angår pornografika, vara alltför snävt. Ämbetet
anför att den verksamhet för spridning av dylika tryckalster, som under
de senare åren bedrivits av ett visst förlag och som väckt uppmärksamhet
över hela riket, icke varit begränsad till ungdom. Att i fortsättningen tolerera
sådana företag som detta, vilket tagit till sin uppgift alt i massupplagor
framställa och sprida utpräglat pornografisk litteratur av allra sämsta
slag och sannolikt gjort sig avsevärda förtjänster genom att på nämnda sätt
av rent profitbegär vädja till folks sämre instinkter, kan ej vara lämpligt.
I varje fall står det klart för den som, i likhet med ämbetet, måst bevittna
förlagets olika manipulationer för att ostört kunna fortsätta trafiken utan
att kunna göra något verkligt effektivt till förhindrande av rörelsen. Att
sådana företag skola få ockra på tryckfriheten är i själva verket nedsättande
för en rättsstat och kanske icke alldeles utan risk för tryckfriheten
själv. Ämbetet, som med en bifogad reklambroschyr visar att behovet av
åtgärder alltjämt är starkt, uttalar att enligt ämbetets mening, utanför
tryckfrihetsförordningens ram, lagbestämmelser böra meddelas som sätta
myndigheterna i stånd att på ett snabbt och effektivt sätt göra slut på här
ifrågavarande företeelser. Självfallet bör största varsamhet iakttagas, så
att endast verkligt samhällsskadliga företag stoppas. För detta ändamål är
det önskvärt att sådana förutsättningar för ingripande uppställas, att blott
grovt anstötlig litteratur, berörande sexuella förhållanden och utgiven i vinningssyfte,
träffas av ingripandet. Vidare bör beaktas att de som betros med
uppdraget att besluta om ingripande därvid låta sig ledas av vidsynthet
och tolerans. Ingripandet bör gå ut på nedläggande av rörelsen; såsom jämförelse
hänvisar ämbetet till lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall
mot handel med ransonerade varor. Beslut i saken borde eventuellt konfirmeras
av domstol.

Å andra sidan har de sakkunnigas förslag i några yttranden avstyrkts.
Sveriges advokatsamfund anser att det föreslagna stadgandet icke bör upptagas
i tryckfrihetsförordningen. Härom anför samfundet:

Det vill synas som om de sakkunniga i detta hänseende låtit sig alltför
starkt påverkas av de framställningar, som gjorts i syfte att hindra spridning
av pornografisk litteratur. Syftet med dessa framställningar är givetvis
i och för sig behjärtansvärt. Det kan icke bestridas, att på detta område

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

bedrives en affärsverksamhet, vars stävjande är ett allmänt intresse. När
styrelsen det oaktat motsätter sig införande av en bestämmelse av föreslaget
innehåll, beror detta väsentligen på följande skäl. Till en början måste
ifrågasättas, huruvida man icke å ena sidan överskattar möjligheten att genom
strafflagstiftning hindra ungdomen att taga del av olämplig litteratur
och å andra sidan underskattar möjligheten att påverka ungdomen i positiv
riktning. Det är vidare rent principiellt oriktigt att lägga hinder i vägen för
spridning av tryckta skrifter, vilkas innehåll icke är brottsligt. Däremot
kan det befaras, att bestämmelser av föreslaget innehåll stundom komma
att begagnas för aktioner mot allvarligt syftande litterär verksamhet. Det
föreslagna stadgandets vaga och obestämda innehåll är särskilt ägnat att
väcka betänkligheter.

Publicistklubben anför att med paragrafen kan drabbas varje spridande
av tryckt skrift, som innebär möjlighet att skriften hamnar i händerna på
någon i lagens mening ung människa, och att brottsbeskrivningen kan fås
att passa på snart sagt vad som helst. Många skulle beteckna åtskillig klassisk
och modern litteratur som förråande och ytterligt respektabla upplysnings-
och debattskrifter kunna från den ena eller andra meningsgruppens
ståndpunkt anses medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Genom att de
sakkunnigas motivering innesluter skildringar av mord, våldsgärningar och
andra grova brott lär dagspressen i sin helhet — som ju i hemmen icke kan
låsas undan för barnen — efter bokstavslydelsen kunna bringas in under
paragrafen. Klubben hemställer därför att det föreslagna stadgandet helt
utgår men framhåller uttryckligen att klubben icke därmed avser att förringa
det behandlade problemets allvar, vikt och betydelse. Det synes klubben
att det i och för sig lovvärda syftet med de framställningar som i olika
sammanhang gjorts på detta område bör kunna nås på andra vägar än genom
till sina konsekvenser vanskliga inskränkningar i tryckfriheten. En
framkomlig väg synes vara att motiveringen till brottsbeskrivningen »sårande
för tukt och sedlighet» i en kommande brottskatalog utformas så att
denna brottsbeskrivning, sammanställd med rättsvårdarinstruktionens ord
om framställningens syfte, gives särskild tillämplighet på de missförhållanden
de sakkunniga åsyftat. Även Svenska journalistföreningen och Svenska
tidningsutgivareföreningen uttala liknande synpunkter.

Svenska bokförläggareföreningen delar de sakkunnigas åsikt att spridande
av viss litteratur bland ungdom måste förhindras. Föreningen reagerar
emellertid mot den avfattning som stadgandet givits, vilken föreningen finner
så vid och allmänt hållen att den lämnar plats för godtycke vid tillämpningen.
Föreningen anser därför att en annan avfattning, som närmare ansluter
sig till stadgandets syfte, är ett önskemål.

I huvudsak synas alla, även de sammanslutningar som riktat kritik mot
de sakkunnigas förslag, vara ense om att spridningen av vissa skadliga
skrifter till barn och ungdom bör förhindras. Och i stort sett torde det
därvid stå klart, vilken verksamhet som avses. Betänkligheterna mot de
sakkunnigas förslag synas vila på den uppfattningen att detta går längre än
vad som är motiverat med hänsyn till dess syfte och att därigenom möjlig -

165

Kungl. Mai:ts proposition nr 230.

heter öppnas till alltför långt gående ingripanden mot tryckta skrifter.
Detta är givetvis en viktig synpunkt men jag kan icke finna att de sakkunnigas
förslag vållar några egentliga farhågor i sådant hänseende. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att i stadgandet talas om »spridning bland
barn och ungdom». Detta avser således icke den vanliga bokhandeln och ej
heller någon annan enstaka försäljning eller överlämnande till person under
viss ålder. Det skall vara fråga om en yrkesmässig eller eljest mera planenlig
spridning just till barn och ungdom, t. ex. genom utsändande av reklambroschyrer
till skolungdom eller distribution i närheten av en skola
eller annan samlingsplats för ungdom. Hur begreppet barn och ungdom bör
närmare bestämmas, får övervägas i samband med införande av erforderligt
straffbud i den allmänna strafflagen. Vidare har stadgandet enligt de
sakkunnigas förslag endast avseende å skrift, som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Såsom
skolöverstyrelsen anfört är det härvid fråga om fostran i etiskt och sedligt
avseende. För att utesluta missförstånd på denna punkt har i lagtexten
uttryckligen angivits att det skall vara fråga om sedlig fostran.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag med någon jämkning av ordalagen.
Att därvid, såsom länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt, giva stadgandet
en ökad räckvidd genom att utesluta fordran på att faran för de
ungas fostran skall vara allvarlig finner jag icke vara lämpligt, särskilt
med hänsyn till de farhågor som å andra sidan yppats för att stadgandet
kan erhålla en för vidsträckt tillämpning. Ej heller anser jag mig böra upptaga
justitiekansler sämbetets förslag att införa en möjlighet att helt förbjuda
den rörelse, vari spridningen skett.

Andra stycket. Vid behandlingen av 1 kap. 5 § har jag framhållit att enligt
gällande rätt karta, ritning eller bild anses ingå i den tryckta skrift,
till vilken den hör, men att en tryckt karta, ritning eller bild icke enligt
den nu gällande tryckfrihetsförordningen betraktas som tryckt skrift, om
den utgives fristående. Förslaget innebär häri den ändringen att karta, ritning
eller bild som framställts i tryckpress och utgivits skall anses som
tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening, även om den ej åtföljes
av text.

Emellertid finnas för närvarande vissa, i adminstrativ ordning utfärdade
bestämmelser rörande kartor och vissa bilder, vilka bestämmelser bygga
på den förutsättningen att dessa kartor och bilder icke äro att anse som
tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening. Sålunda har i kungörelse
den 6 november 1942 (nr 880) föreskrivits att karta över Sverige eller
del därav i större skala än 1: 1 000 000 icke får framställas eller mångfaldigas
för försäljning eller eljest för spridning med mindre kartan i fråga om
sådana detaljer, som kunna vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen,
blivit godkänd vid granskning i rikets allmänna kartverk. Enligt
samma kungörelse, med en däri den 1 juni 1945 (nr 225) vidtagen ändring,
gäller att kartor i större skala än 1:50 000 icke få säljas i allmänna

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

handeln annat än mot rekvisition av statlig eller kommunal myndighet eller,
såvitt angår enskilda, mot en av sådan myndighet tillstyrkt rekvisition.
Vidare är det enligt kungörelse den 31 augusti 1940 (nr 802) förbjudet
att utan särskilt tillstånd försälja, hålla till salu eller utdela samt
från riket utföra vissa närmare angivna fotografier av militär betydelse
samt efterbildning därav.

De sakkunniga framhålla att starka skäl föreligga att begränsa spridningen
av karta, ritning eller bild, som innehåller upplysning av betydelse
för rikets försvar, samt att detta gäller även om denna icke är av sådan beskaffenhet
att den, då den förvaras hos myndighet, är att anse som hemlig
eller, då den utgives av enskild, innefattar otillåtet offentliggörande. Därför
ha de sakkunniga föreslagit ett stadgande, enligt vilket Konungen äger meddela
närmare bestämmelser beträffande saluhållandet av sådan karta över
Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets
försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild.

Detta stadgande innefattar alltså en möjlighet att göra inskränkningar i
den eljest gällande spridningsrätten i den utsträckning stadgandet angiver.
Däremot lämnar detta icke utrymme för ett förbud mot framställning eller
mångfaldigande av karta, sådant som det enligt 1942 års kungörelse gällande.
De sakkunniga ha dock framhållit att hinder ej föreligger att förbjuda
saluhållandet av kartor, vilka med hänsyn till däri förekommande
uPP§ifter av betydelse för försvaret icke blivit godkända för sådan spridning.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har emellertid i vissa
yttranden ansetts otillräcklig. Sålunda anför överbefälhavaren att denna
icke medgiver att spridning av karta, ritning eller bild med ett för försvaret
skadligt innehåll hindras, då spridningen sker före saluhållandet eller
på annat sätt än genom försäljning. En på frivillighet grundad kartgranskning
är icke tillfyllest, och därtill kommer att enskild kartutgivare kan
åsamkas avsevärd ekonomisk förlust genom förbud att sälja kartor som
redan blivit framställda. Vidare framhåller överbefälhavaren att den skada
som kan uppstå genom utgivning av karta med ett för rikets säkerhet
olämpligt innehåll icke botas genom bestraffning av den för kartan ansvarige.
Det får därför anses vara mera effektivt att söka förebygga spridning
av dylika uppgifter. Detta torde enklast och bäst ske genom obligatorisk förhandskontroll
eller sålunda genom granskning före tryckningen. Genom
stadgande härom skulle granskningsmyndigheten få övertaga ansvaret för
kartas innehåll, vilket synes innebära en fördel för den enskilde kartutgivaren.
Förhandsgranskning bör ske i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer
och avse även karta, ritning eller bild som ingår i annan tryckt skrift. Uttalanden
i samma riktning göras av försvarsgrenscheferna. Samma synpunkter
utvecklas även av rikets allmänna kartverk, som dock tolkar bestämmelserna
i förslaget på det sättet att karta över huvud taget icke skulle
kunna granskas före tryckning och utgivning, även om kartulgivaren gjorde
framställning därom hos myndigheten. Beträffande den av de sakkun -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

niga föreslagna bestämmelsen framhåller kartverket att denna bör avse ej
allenast saluhållande utan även annan spridning; kostnadsfri utdelning av
karta förekommer nämligen ofta ur reklamsynpunkt samt inom turistväsendet.
Å andra sidan finner kartverket uttrycket »upplysning av betydelse
för rikets försvar» vara synnerligen vagt och tänjbart. Vid tillämpning av
1942 års kungörelse ha de militära myndigheterna inlagt mycket långtgående
och ej sällan olika tolkning i detta uttryck. Kartverket anför exempel
härpå och framhåller vidare att kartor i större skalor som regel ansetts vara
av betydelse för rikets försvar på grund av sina mera detaljerade uppgifter.
Även om närmare preciserande icke kan ske annat än i de förutsatta, av
Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna, anser kartverket dock att det nu
avsedda stadgandet bör begränsas på det sättet att det omfattar endast uppgifter
av väsentlig betydelse för försvaret.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att bestämmelserna böra medgiva
ett ingripande mot själva framställandet av karta. Statspolisintenden~
ten finner den föreslagna bestämmelsen böra utvidgas i två hänseenden.
Sålunda bör möjlighet finnas att i administrativ ordning reglera icke blott
saluhållandet utan även spridningen på annat sätt av hithörande kartor,
ritningar eller bilder, t. ex. spridning genom reklamtryck. Vidare böra
bestämmelser i liknande hänseende vara möjliga beträffande kartor, ritningar
och bilder, vilka innehålla upplysningar av betydelse t. ex. för folkförsörjningen
under krig och beredskap. Straffrättskommittén uttalar att
vid krig även kartor över annat än svenskt territorium kunna tänkas få betydelse
för rikets försvar.

Genom tryckta kartor och därmed jämförliga ritningar eller bilder kunna
upplysningar spridas om förhållanden vilka av hänsyn till rikets säkerhet
icke böra uppenbaras för främmande makt. Det skydd lagstiftningen erbjuder
häremot är principiellt detsamma som beträffande röjandet av dylika
uppgifter på annat sätt. De grundläggande straffbuden rörande sådant brott
mot rikets säkerhet äro upptagna i 8 kap. strafflagen och enligt förslaget
skall offentliggörandet av uppgifter, vilkas röjande enligt lag innefattar
brott mot rikets säkerhet, anses som tryckfrihetsbrott. I den mån karta,
ritning eller bild innehåller sådana uppgifter, kan dess utgivande således
föranleda straff och dess spridande hindras genom beslag och konfiskation
i samma ordning som gäller för andra tryckta skrifter.

Vissa uppgifter på karta kunna emellertid, även om de icke i och för
sig äro av hemlig natur, t. ex. uppgifter angående byggnaders läge och beskaffenhet,
vara till skada för rikets försvar på grund av att kartan kan
komma till direkt användning vid krigföring. På samma sätt kunna vissa
bilder, särskilt flygfotografier, begagnas för militära ändamål och således,
om de komma i en fiendes hand, vara till skada för försvaret. Därtill
kommer att ur yttrandefrihetens synpunkt kravet på fri spridning av karta
över Sverige eller del därav samt ritningar och bilder, vilka äro därmed
jämförliga, icke gör sig gällande med samma styrka som då fråga är om

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

vanliga tryckalster. Det måste därför anses motiverat att, såsom de sakkunniga
även föreslagit, begränsningar kunna göras i rätten att fritt sprida sådan
karta, ritning eller bild, om den innehåller upplysningar av betydelse
för rikets försvar. Såsom i vissa yttranden framhållits synes emellertid det
av de sakkunniga föreslagna stadgandet vara för snävt avfattat. För att
sådana begränsningar i spridningsrätten skola kunna tillgodose sitt syfte
torde det vara nödvändigt att de kunna avse icke blott saluhållande utan
även spridning i andra former. Så vidsträckta spridningsförbud, vilka således
kunna rikta sig till en var som innehar dylik karta, ritning eller bild,
torde å andra sidan icke böra utfärdas endast av Kungl. Maj:t; de böra
antagas under riksdagens medverkan och alltså meddelas i form av lag.

Om spridningsförbud för karta, ritning eller bild kan meddelas i den
utsträckning som nu angivits, synes det ej erforderligt att öppna möjlighet
till direkta föreskrifter om förhandscensur. Spridningsförbud torde i praktiken
utgöra tillräcklig grund för en sådan granskning som nu utövas av
rikets allmänna kartverk i fråga om vissa kartor. Det må framhållas att de
nu förordade bestämmelserna möjliggöra en mycket mera omfattande kontroll
över spridningen av kartor, ritningar och bilder än nu gällande lagbestämmelser;
de äro nämligen tillämpliga oavsett om kartan, ritningen eller
bilden utgives separat, utan åtföljande text, eller ingår i annan tryckt
skrift.

Att i fråga om stadgandets räckvidd göra en utvidgning till att avse även
upplysningar av betydelse för folkförsörjningen torde icke vara erforderligt;
även om uppgifterna röra en anläggning som främst äger betydelse
för folkförsörjningen, torde det vara ur synpunkten av försvar för denna
anläggning som nu avsedda spridningsförbud äro påkallade. Ej heller torde
det vara motiverat att göra stadgandet tillämpligt i fråga om andra kartor,
ritningar eller bilder än sådana som avse Sverige eller del därav.

3 §.

Vad de sakkunniga föreslagit i denna paragraf har icke föranlett några
anmärkningar i yttrandena; beträffande straffskalan i första stycket hänvisas
till 3 kap. 5 §. Andra stycket har kompletterats för att möjliggöra beivran
av spridning, som sker i strid mot utgivningsförbud enligt 7 kap.
7 § tredje stycket eller 10 kap. 1 § andra stycket eller som innebär ett
kringgående av förbudet.

4 §•

I denna paragraf ha de sakkunniga upptagit den bestämmelse angående
tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt,
vilken jag berört i inledningen till detta kapitel. I yttrandena ha
några principiella anmärkningar icke riktats mot det föreslagna stadgandet.
överståthållaråmbetet, som även i princip tillstyrker detta, påpekar
emellertid att det emellanåt förekommer att skrifter spridas utan att gransk -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ningsexemplar avlämnats i vederbörlig ordning och ifrågasätter därför, om
icke i särskilda undantagsfall postverket eller trafikanstalt skall äga dröja
att befordra skrift till dess upplysning kunnat inhämtas, huruvida granskningsexemplar
avlämnats samt, om så icke skett, till dess granskning i vederbörlig
ordning hunnit verkställas.

De sakkunniga ha erinrat om att i särskilda kungl. brev 1886 och 1908
föreskrivits att, om postfunktionär märker att å brevkort eller i allmänhet
å försändelses yttre eller ock i korsband förekommer meddelande, som
innebär försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
eller att i brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre förekommer yttrande
eller teckning, som uppenbart sårar tukt och sedlighet eller är för
adressaten förnärmande, försändelsen icke må befordras med posten eller
utlämnas till adressaten. Anmälan göres då till generalpoststyrelsen, som
närmare beslutar i ärendet. Beträffande dessa bestämmelser ha de sakkunniga
anfört att de icke böra anses tillämpliga a tryckt skrift, om denna
ej lagts under beslag eller förklarats konfiskerad. Generalpoststyrelsen
anser sig icke kunna helt ansluta sig till denna uppfattning och anför
härom i huvudsak att det därigenom icke skulle bli möjligt att hindra befordran
av t. ex. brevförsändelser, varå anbragts tryckta reklam- eller
propagandamärken eller för vilka begagnats kuvert med tryckt text eller
bild, i sådana fall då dylik etikett eller text innehåller uppmaning till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet (t. ex. »Vägra mönstra» eller »Vägra
lyda inkallelseorder») eller är uppenbart sedlighetssårande. Vidare kan
det vara vanskligt att i sådana fall avgöra, huruvida texten åstadkommits
i tryckpress eller på annat sätt. Det torde knappast vara möjligt att i praktiken
konsekvent genomföra de sakkunnigas förslag på denna punkt. Det
borde icke kunna fordras att en statens inrättning sådan som postverket
bidrager att sprida försändelser av detta slag, vilket gäller vare sig texten
tryckts eller framställts på annat sätt. En sådan spridning genom postverket
skulle säkerligen väcka stark ovilja hos allmänheten och olust hos
den postpersonal, som vore nödsakad att ombesörja spridningen. Då granskningsexemplar
endast i undantagsfall lämnas av sådana tryckalster, skulle
spridningen kunna fortgå obehindrat under lång tid. Vad styrelsen salunda
anfört gäller även det genom kungl. brev den 15 september 1939 meddelade
förbudet mot postbefordran i sådana fall, då postfunktionär iakttager
att å försändelses yttre eller i korsband förekommer vissa angivna
meddelanden eller handlingar m. in., som avse otillåtet lotteri eller otillåten
vadhållning i samband med tävlan. Styrelsen anser sålunda att alla
tryckta skrifter icke kunna undantagas från de nu berörda förbuden mot
postbefordran av vissa försändelser men framhåller att dessa förbud icke
böra omfatta periodiska skrifter, som införts i postverkets tidningsregister.
I fråga om dessa bör för postverket gälla endast förbudet att befordra sådant
tryckalster som i vederbörlig ordning lagts under beslag eller konfiskerats.
Tillämpningen av ett dylikt undantag, vilket anses gälla redan
nu, medför inga svårigheter för postverket.

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

Generalpoststyrelsen framhåller även att som villkor för tidnings införande
i postverkets tidningsregister och därmed för åtnjutande av vissa
förmåner vid postbefordran gälla särskilda föreskrifter i tidningsförordningen
i fråga om periodisk skrifts innehåll. För undvikande av missförstånd
är det därför enligt styrelsens mening önskvärt att det i lagtexten
kommer till uttryck att, såsom de sakkunniga i sin motivering anfört, det
icke är mot stadgandet stridande att särskilda regler gälla exempelvis för
anlitande av postabonnemang eller att olika befordringsavgifter tillämpas
för olika slag av försändelser.

Vad först angår den i stadgandet uttryckta, för spridningsrätten viktiga
principen att postverket och annan allmän trafikanstalt med samma rätt
skall stå till förfogande för befordran av alla tryckta skrifter, som fritt få
spridas, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag.

Beträffande den av överståthållarämbetet berörda frågan om fördröjande
av tryckt skrifts befordran i vissa fall vill jag framhålla att det icke bör få
förekomma att skriftens befordran uppehälles på grund av dess innehåll.
Särskilt kan det icke anses försvarligt att distributionen av en tidning eller
annan periodisk skrift hejdas för en undersökning, huruvida granskningsexemplar
därav lämnats. Därmed vill jag dock icke ha sagt att det ej någon
gång kan vara motiverat att postverket eller annan trafikanstalt fäster
uppmärksamheten på spridningen av viss tryckt skrift, beträffande vilken
mycket starka skäl till beslag anses föreligga. Detta bör dock kunna ske
på sådant sätt att något hinder för den pågående spridningen icke uppkommer.

Vad de sakkunniga anfört rörande de särskilda föreskrifter för postbefordran
som gälla enligt kungl. brev 1886 och 1908 finner jag i huvudsak
vara riktigt. Såsom de sakkunniga närmare utvecklat i sitt betänkande
(s. 107—108) är emellertid utspridare av tryckt skrift, åtminstone i viss
utsträckning, underkastad allmänna ordningsföreskrifter. På denna grund
torde postverket äga upprätthålla vissa krav på att kuvert, omslag eller
den plats på försändelse som eljest är avsedd för postala anteckningar hålles
fri från ovidkommande tryck, märken eller dylikt. I den mån fråga ej
är om dylika förhållanden torde det däremot icke böra ankomma på postverket
att bedöma tryckt skrifts innehåll; någon avgörande betydelse kan
härvid icke tillmätas frågan huruvida skriften är införd i tidningsregistret
eller ej. Vad särskilt angår uppenbart sedlighetssårande skrifter innehåller
förslaget i 10 kap. 10 § vidgade möjligheter till ett snabbt omhändertagande
av skriften i avbidan på prövning i föreskriven ordning. Det nu avsedda
stadgandet kan icke anses ha någon inverkan på det förbud mot
postbefordran som avses i kungl. brev den 15 september 1939; tryckfrihetsförordningen
skall nämligen icke vidare vara tillämplig i fråga om inbjudningar
till otillåtet lotteri m. m.

Uppenbart är, att då i stadgandet angives att tryckt skrifts innehåll icke
får föranleda särskilda inskränkningar eller villkor för dess försändande,

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

med uttrycket tryckt skrifts innehåll åsyftas de yttranden eller meddelanden
som i skriften komma till uttryck. Att endast vissa slag av tryckta
skrifter få införas i tidningsregistret och åtnjuta de förmåner som följa
därmed strider alltså icke mot stadgandet. Detta skulle däremot vara förhållandet,
om vissa skrifter uteslötes från sådana förmåner på grund av
deras ställningstagande i politiska eller andra frågor. Någon komplettering
av lagtexten på denna punkt synes icke erforderlig.

Det må framhållas att, enligt den i första stycket upptagna hänvisningen
till 3 §, befordran med allmän trafikanstalt av periodisk skrift, för vilken
utgivningsförbud meddelats enligt 7 kap. 7 § tredje stycket eller 10 kap.
1 § andra stycket, kan hindras.

7 KAP.

Om tryckfrihetsbrott.

Det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag i fråga om tryckfrihetsbrotten
framgår av vad som anförts därom i den allmänna redogörelsen
för förslaget.

1 §•

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit en definition av begreppet
tryckfrihetsbrott, enligt vilken därmed förstås brott, som innefattar otillåtet
yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift.
Vad som är att hänföra till dessa båda former av tryckfrihetsbrott framgår
av 4 och 5 §§.

Straffrättskommittén ingår i sitt yttrande på den principiella huvudfrågan,
vilka allmänna brott som över huvud taget äro tryckfrihetsbrott, då
de förövas genom tryckt skrift, och uttalar att, i betraktande av den svårbedömlighet
som måste anses utmärka vissa härmed sammanhängande
spörsmål, om de skola avgöras uteslutande efter allmänna principer, det vore
önskvärt att denna huvudfråga finge en otvetydig lösning i själva lagtexten.

Kommittén anser vidare indelningen i otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande
obehövlig. Lagtexten skulle, enligt kommitténs mening, vinna
i enkelhet och överskådlighet, om denna indelning slopades. Därjämte
förordar kommittén en omflyttning av paragraferna i kapitlet, så att i huvudsak
innehållet i 4 och 5 §§ och gränsdragningen kring dessa paragrafer
tages först och därefter följer de mera undantagsbetonade bestämmelserna
i 2 och 3 §§.

Angivandet i tryckfrihetsförordningen av vad som är tryckfrihetsbrott
tjänar två uppgifter: dels bli därigenom gränserna för den lagliga tryckfriheten
utstakade i grundlagen och tryckfriheten sålunda skyddad mot förhastade
inskränkningar och dels bildar detta begrepp utgångspunkt för de
särbestämmelser som gälla bl. a. angående ansvarighet och rättegången i

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

tryckfrihetsmål. Däremot avser regleringen av tryckfrihetsbrotten icke att
i princip giva yttrandefriheten en annan utsträckning, då framställningen
sker i tryckt skrift, än i andra fall; tvärtom har en anknytning till straffbuden
i den allmänna strafflagen, såsom jag tidigare framhållit, ansetts
motiverad.

De synpunkter som sålunda äro bestämmande för begreppet tryckfrihetsbrott
föranleda att dit räknas endast sådana brott som innebära ett missbruk
av den yttrandefrihet tryckfrihetsförordningen avser att värna, under
det att brott som icke äro av denna beskaffenhet böra kunna straffas omedelbart
enligt allmän lag, även om framställning i tryckt skrift ingår som
ett led i det brottsliga förfarandet. En sådan uppdelning har också kommit
till stånd genom rättsutvecklingen; härom hänvisas till de sakkunnigas betänkande
(s. 115—121). Att giva de grundsatser, varå denna gränsdragning
bygger, ett uttryck i lagtexten skulle ha till uppgift att vid en utvidgad
kriminalisering i strafflagen underlätta ett bedömande av frågan, huruvida
denna, utan motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen, kan tilllämpas
i fråga om framställning i tryckt skrift. Emellertid möter det stora
svårigheter att utforma ett dylikt principstadgande. Vad här avses är egentligen
icke något annat än ett angivande av tryckfrihetens innebörd och
syfte, vilket kommit till uttryck redan i 1 kap. 1 §. Att härutöver upptaga
något ytterligare därom i detta kapitel synes icke påkallat.

Uppdelningen av tryckfrihetsbrotten i otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande
är av grundläggande betydelse för en riktig uppfattning av
tryckfrihetsbrottens innebörd. Även om i stort sett samma regler gälla för
båda dessa typer av brott, gör sig dock uppdelningen gällande på skilda
områden, bl. a. i fråga om den utförlighet med vilken brottsbeslcrivningarna
ansetts böra angivas i tryckfrihetsförordningen. Trots att denna indelning
icke äger motsvarighet i den allmänna strafflagen, har jag bibehållit vad de
sakkunniga härom föreslagit. Jag har ej funnit tillräckliga skäl för en sådan
omflyttning av de föreslagna paragraferna som straffrättskommittén
påyrkat.

2 §.

De sakkunniga anföra att tillämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
enligt gällande rätt i viss utsträckning är utesluten, då tryckt
skrifts brottslighet icke omedelbart framgår av dess eget innehåll. För att
närmare reglera denna fråga föreslås ett stadgande, enligt vilket tillkännagivande
i annons eller annat sådant meddelande icke skall anses som tryckfrihetsbrott,
om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar
för sådant brott kan ifrågakomma. I sådant fall skall i stället allmän lag
vara tillämplig. Detsamma skall gälla meddelanden i chiffer eller på annat
sätt som är hemligt för allmänheten.

Straffrättskommittén anser att ett stadgande i ämnet bör erhålla en vidare
avfattning än den av de sakkunniga föreslagna. Även i fråga om mycket
annat som står att läsa i tidningar eller andra tryckta skrifter kan

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

nämligen gälla att någon omständighet, till följd varav det tryckta framstår
såsom brottsligt, är känd allenast inom en mindre krets. Måhända borde
även i lagtexten tydligare än enligt förslaget klargöras att utslagsgivande
skall vara, huruvida en större allmänhet har möjlighet att uppfatta det
brottsliga i den tryckta skriften och icke huruvida i det enskilda fallet den
ansvarige utgivaren haft eller bort ha insikt därom. Eftersom redan svaret
på spörsmålet, huruvida brottet skall beivras i tryckfrihetsprocessens form
eller i vanlig brottmålsrättegång blir beroende av den nu ifrågavarande avvägningen,
bör tydligen härutinnan utgivarens subjektiva förhållande icke
tillerkännas någon betydelse. Även presidenten i Svea hovrätt har i det av
honom särskilt avgivna yttrandet uttalat att det i stadgandet angivna undantaget
är för tillfälligt och ensidigt och att man kan tänka sig andra fall,
då ett undantag skulle vara lika påkallat, t. ex. då en brottslig artikel insmugglats
i en tidning bakom den ansvariges rygg. Beträffande sistnämnda
fråga må även hänvisas till vad straffrättskommittén anfört i det uttalande
som återgivits i den allmänna redogörelsen för yttrandena i fråga om ansvarighetssystemet.
Svenska journalistföreningen finner den ståndpunkt,
varå stadgandet giver uttryck, vara rimlig men ifrågasätter, om icke undantaget
bör begränsas till annonser och således ej avse annat sådant meddelande.
Den icke tillräckligt exakta formuleringen på denna punkt kan tänkas
leda till ingrepp mot nyhetskällorna, vilket ur pressens synpunkt är föga
önskvärt; ansvar för utgivaren är att föredraga.

De sakkunniga framhålla att tryckt skrifts brottslighet kan vara att bedöma
enligt tryckfrihetsförordningen, även om det fordras en viss förkunskap
för att dess innehåll skall kunna förstås, samt att den för skriften ansvarige
alltså har en viss skyldighet att förvissa sig om förhållanden, som
icke omedelbart framgå av meddelandets innehåll. Det har dock icke ansetts
böra möta betänkligheter att från undersökningsplikten undantaga annonser
och andra sådana meddelanden, vilka genom sin alldagliga form framstå
som oklanderliga. Detsamma gäller meddelanden genom överenskommen
kod eller chiffer eller på liknande sätt. Denna ståndpunkt anser jag vara
riktig. Erfarenheten har visat att det kan vara anledning reglera de frågor
som behandlas i paragrafen och denna synes därför böra upptagas i tryckfrihetsförordningen.
Härvid må dock framhållas att det för stadgandets
tillämpning är utan betydelse, huruvida den för skriften ansvarige i ett konkret
fall uppfattat meddelandets innehåll. Avgörande bör vara, om meddelandet
vid ett objektivt bedömande är av den karaktär som avses i lagrummet.
Skulle t. ex. en utgivare av periodisk skrift trots sin kännedom om sakförhållandena
ha i skriften intagit ett sådant meddelande som avses i stadgandet,
kan han göras ansvarig för medverkan enligt allmänna bestämmelser.

Att upptaga de nu behandlade spörsmålen från mera teoretiska utgångspunkter
finner jag icke vara nödvändigt. Uteslutet är ej att andra situationer
kunna tänkas, då de vanliga reglerna om vad som är tryckfrihetsbrott
och om ansvarigheten härför ej kunna tillämpas. De sakkunniga ha berört

174

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

ett sådant fall, nämligen då upplagan till större eller mindre del olovligen
frånhänts boktryckare eller förläggare (s. 59—60); utgivning i tryckfrihetsförordningens
mening anses då icke ha kommit till stånd. Motsvarande
betraktelsesätt kan anläggas på frågan om skriftens innehåll; vanliga regler
om tryckfrihetsbrott och ansvarigheten därför kunna icke tillämpas om
t. ex. den ansvarige med våld tvingats att giva skriften visst innehåll. Beträffande
det av presidenten i Svea hovrätt anförda fallet att någon bakom
den ansvariges rygg insmugglat en brottslig artikel i tidning må framhållas
att utgivaren icke kan undgå ansvar enbart därför att han ej gjort bruk av
sin befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och förhindra intagande
av den brottsliga artikeln. Men även i detta fall skulle möjligen så
extrema förhållanden kunna tänkas att det framstår som uppenbart oberättigat
att göra utgivaren ansvarig. Sådana frågor torde emellertid huvudsakligen
äga intresse endast ur teoretisk synpunkt; tillräckliga möjligheter
torde föreligga att med ledning av allmänna rättsgrundsatser komma till
rätta därmed i rättsskipningen.

Beträffande den av journalistföreningen berörda tolkningsfrågan må
framhållas att med uttrycket annat sådant meddelande avses endast vissa
sedvanliga notiser, vilka på grund av sitt innehåll ha samma uppgift som
annons. Om i en tidning influtit t. ex. en giftermåls- eller födelseannons,
vilken framstår som smädlig endast för den som närmare känner de däri
angivna personerna, och denna annons även föranlett en sedvanlig notis
på annan plats i tidningen eller i annan tidning, bör stadgandet gälla såväl
annonsen som notisen. Däremot kan stadgandet icke tillämpas i fråga om
andra nyhetsmeddelanden.

3 §•

Detta stadgande har jag behandlat i samband med förslagets grundprinciper.
Såsom jag därvid framhållit har det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet utvidgats i två hänseenden: dels har i första stycket tillfogats
en bestämmelse i syfte att i sådana fall, då ett meddelande icke influtit i
skriften, möjliggöra beivran av ett därigenom förövat ärekränkningsbrott
mot enskild person och dels har bestämmelsen i andra stycket gjorts tilllämplig
även i fråga om brott mot tystnadsplikt, som är föreskriven i annan
författning än lag. Beträffande räckvidden av den sålunda i första
stycket upptagna bestämmelsen må framhållas att med uttrycket ärekränkning
mot enskild person åsyftas sådana brott, varå allenast de i 16 kap.
strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillämpliga men som icke innefatta
brott mot allmän verksamhet enligt 10 kap. I och för sig är det således
icke uteslutet att även den som är ämbetsman kan bli föremål för ärekränkning
i sin egenskap av enskild person. Sker ärekränkningen i och för
hans befattning, faller den icke under det nu avsedda stadgandet.

I fråga om tolkningen av andra stycket anför militieombudsmannen att,
enligt vad de sakkunniga uttalat (s. 125), av allmänna grundsatser följer

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift icke meddelats, har
tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling som är hemlig. Därav
kunde möjligen dragas den slutsatsen att under andra stycket skall vara
att hänföra varje fall, då uppgift lämnats ur en enligt sekretesslagen hemlig
handling. En sådan tolkning kan emellertid, enligt militieoinbudsmannens
mening, icke vara avsedd.

Mot detta uttalande av militieombudsmannen har jag icke något att invända.
Att lämnande av meddelande rörande innehållet i hemlig handling,
vare sig muntligen eller genom utlämnande av handling, icke i och för sig
faller under stadgandet i andra stycket torde framgå av att handlingens
utlämnande särskilt nämnts i tredje stycket.

4 §•

Såsom jag anfört vid behandlingen av förslagets huvudgrunder har jag
ansett denna paragraf i de sakkunnigas förslag böra omarbetas på det sättet
att utförligare brottsbeskrivningar upptagas, dock med bibehållande av
den anknytning till den allmänna strafflagen som de sakkunniga föreslagit.
I samband därmed har i anledning av påpekande från straffrättskommitténs
sida även vissa kompletteringar gjorts. Sålunda har under 1—3 särskilt angivits
försök eller förberedelse. Beträffande innebörden av dessa begrepp
hänvisas till strafflagen; dock må betonas att det här, liksom i fråga om
övriga i paragrafen angivna brott, endast avses att en utgiven tryckt skrift
innefattar försök eller förberedelse. Däremot har jag icke, såsom kommittén
ifrågasatt, ansett brotten förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i
rättssak böra betraktas som tryckfrihetsbrott; härom hänvisas till vad de
sakkunniga anfört angående hotelse (s. 251). Vissa i yttrandena berörda
frågor rörande omfattningen av vad som skall anses som otillåtet yttrande
har jag redan behandlat i samband med den till riksdagen avlåtna propositionen
med förslag till lag om ändring i strafflagen m. in. (nr 80 s. 438
—443). Det må framhållas att under krigsförräderi upptagits endast de
gärningar som kunna vara av beskaffenhet att utgöra tryckfrihetsbrott.
Motsvarande stadgande i strafflagen har ett vidsträcktare innehåll.

Upphävandet av det nu gällande stadgandet i 3 § 12 mom. angående lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande
och förledande har föranlett erinringar i några yttranden. Justitiekanslersämbetet
framhåller att stadgandet kommit till flitig användning och inneburit
ett visst skydd för den enskilde. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län finner angeläget att, med hänsyn till bortfallandet av detta stadgande,
den allmänna strafflagen kompletteras med bestämmelser i detta ämne,
t. ex. i fråga om angrepp mot död person eller hets mot folkgrupp.

De sakkunniga ha närmare redogjort för innebörden av det nu avsedda
stadgandet i 3 § 12 mom. gällande tryckfrihetsförordning (s. 128—130) samt
uttalat att ett bibehållande av detta allenast i avbidan på strafflagsrevisionen
icke vore tillräckligt motiverat. Det må påpekas att i vissa hänseenden hit -

176

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 230.

hörande frågor upptagits redan i det förslag till ändring i strafflagen, vilket
förelagts årets riksdag och i anslutning härtill reglerats i förevarande paragraf
samt att i övrigt dessa spörsmål sammanhänga med de delar av strafflagens
brottsbestämmelser, vilka ännu icke berörts av strafflagsrevisionen.
Sistnämnda frågor torde emellertid i en nära framtid bli behandlade.

5 §.

Vad de sakkunniga i denna paragraf föreslagit angående otillåtet offentliggörande
genom tryckt skrift har jag redan berört i den allmänna redogörelsen
för förslaget; i yttrandena har detta förslag i allmänhet godtagits.
Dock anför justitiekanslersämbetet att förslaget synes väl snävt. Därest en
i allmän handling förekommande hemlig uppgift medvetet röjs i tryckt
skrift, t. ex. angående enskilda förhållanden som äro sekretessbelagda i
1918 års lag angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar eller
1938 års lag om avbrytande av havandeskap, torde det vara på sin plats
att anse tryckfrihetsbrott föreligga och således straffa den enligt vanliga
regler ansvarige. Om än svårigheter möta att precisera det straffbara området,
anser ämbetet kravet på rättsskydd för de intressen varom här är
fråga vara så starkt att det ej torde böra avvisas.

Den omständigheten att de sakkunniga icke medtagit ett i gällande tryckfrihetsförordning
upptaget förbud mot publicering av vissa enskilda brev
har föranlett ett uttalande av landsarkivarien i Uppsala, som önskar detta
förbud bibehållet.

De sakkunnigas förslag i fråga om otillåtet offentliggörande överensstämmer
nära med vad redan nu gäller. Utgivandet av en allmän handling i
tryck är väl förbjudet, om handlingen är hemlig, men detta förbud sträcker
sig icke till återgivande av varje uppgift en sådan handling innehåller.
Ett mera allmänt publiceringsförbud, vilket gäller oavsett om uppgifterna
erhållits från allmänna handlingar eller på annat sätt, finnes nu blott i fråga
om sådant som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt. Vad
justitiekanslersämbetet föreslagit skulle alltså utgöra en väsentlig utvidgning
av straff buden i jämförelse med gällande rätt, och en sådan utvidgning
anser jag mig icke kunna förorda. Vad angår förbudet att offentliggöra
enskilda brev så är stadgandet härom oklart och dess innebörd osäker. De
sakkunniga ha anfört att, såvitt angår enskilda brev i allmänt förvar, utöver
de bestämmelser som gälla angående allmänna handlingar och deras
offentlighet, ytterligare bestämmelser ej erfordras. I den mån stadgandet
avser brev i enskild ägo föreligger en fråga som icke bör regleras i tryckfrihetsförordningen.
Jag ansluter mig till vad de sakkunniga sålunda uttalat.

6 §.

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit en hänvisning till lag i fråga
om påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§. Förslaget innehåller alltså icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

177

några självständiga straffsatser för dessa brott, såsom i viss utsträckning
förekommer i den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Svenska journalistföreningen
anser det böra föreskrivas att den som återgiver offentlig handling
icke kan drabbas av straff för handlingens innehåll samt hänvisar härom
till den före år 1937 gällande ordningen.

Före år 1937 voro de i 3 § tryckfrihetsförordningen upptagna straffbuden
icke tillämpliga i fråga om allmän handling, som utgivits i tryck. Detta innebar
emellertid ej att icke jämväl handlingens innehåll kunde medföra straff,
om detta var förgripligt; härom fanns en särskild bestämmelse i 2 §. År 1937
borttogs denna bestämmelse och föreskrevs i stället i 2 § 11 mom. att rätt
att i tryck utgiva allmän handling icke medför befrielse från ansvar för missbruk
av tryckfriheten, som skriftens utgivande enligt 3 § kan innefatta.
Någon principiell ändring i fråga om ansvar även för handlingens förgripliga
innehåll gjordes alltså icke genom denna lagändring, men väl uppkommo
ökade möjligheter att ingripa, särskilt mot ärekränkningsbrott.

Förslaget bygger på att rätten att offentliggöra allmän handling betraktas
endast som en sida av en allmän publikationsfrihet; den tryckta skriften
bedömes enligt enhetliga regler, oavsett om den innefattar återgivande
av allmän handling eller andra yttranden eller meddelanden. Härvid kunna
såväl otillåtet yttrande som otillåtet offentliggörande förekomma i samma
skrift. Av allmänna regler följer att båda dessa brott kunna medföra straff;
någon motsvarighet till bestämmelsen i 2 § 11 mom. är således icke behövlig.
Att å andra sidan, såsom journalistföreningen synes avse, föreskriva
att straffbuden mot otillåtet yttrande icke skola gälla i fråga om allmän
handling, vilken utgivits i tryck, kan icke vara lämpligt. Frågan gäller
främst, i vilken utsträckning det bör vara tillåtet att meddela sakliga upplysningar,
även om dessa kunna vara kränkande för någon som därav beröres;
denna fråga sammanhänger med det vid pågående straff lagsrevision
aktuella spörsmålet om sanningsbevisning i ärekränkningsmål. Det bör emellertid
i varje fall icke göra någon skillnad, om dessa upplysningar meddelats
genom ett ordagrant återgivande av allmän handling eller på annat sätt.

7 §•

De sakkunniga ha i första och andra styckena av denna paragraf upptagit
regler rörande konfiskation av tryckt skrift; dessa ha icke föranlett
någon erinran i yttrandena.

Härutöver har jag i tredje stycket infört även bestämmelser om utgivningsförbud
i vissa fall. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad
jag i det föregående anfört i samband med behandlingen av fråga om särskild,
'' bestämmelser för krigstid.

Stadgandena i tredje stycket avse domstols beslut om utgivningsförbud;
beträffande provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens prövning
hänvisas till 10 kap. 1 § andra stycket.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

I fjärde stycket upptagas regler om konfiskering av periodisk skrift,
som utgives i strid mot utgivningsförbud eller för att kringgå sådant förbud.
Motsvarande bestämmelser om beslag äro införda i 10 kap. 13 §. Beträffande
straff hänvisas till 5 kap. 14 § och 6 kap. 3 §.

8 KAP.

Ansvarighetsregler.

Frågan om ansvarighet för tryckfrihetsbrott har jag ur principiella synpunkter
behandlat i det föregående. De regler som från de därvid angivna
utgångspunkterna föreslås för periodisk skrift och för annan tryckt skrift
innebära i huvudsak följande.

För periodisk skrift svarar i allmänhet utgivaren ensam; har utgivarens
befogenhet av den ordinarie utgivaren överlämnats till ställföreträdare, får
denne bära utgivaransvaret (1 §).

I vissa fall, då utgivare ej finnes eller denne ej kan göras ansvarig, inträder
subsidiärt ansvar för annan, i första hand för skriftens ägare (2 §). Det
är nämligen på ägaren det bör ankomma att tillse att behörig utgivare finnes
och att denne är anmäld i föreskriven ordning. I syfte att förhindra
att en helt utomstående person anmäles såsom utgivare och i denna egenskap
får svara för skriften föreslås att ägaren skall bära ansvaret, då utgivaren
var utsedd för skens skull eller denne eljest uppenbart icke innehade
den befogenhet som skall tillkomma honom. I viss utsträckning kan även
ansvar för boktryckare och utspridare förekomma (3—4 §§).

Beträffande tryckt skrift, som ej är periodisk, innebär förslaget, liksom
gällande rätt, att författaren i första hand skall svara för skriften. Vissa
begränsningar i författarens ansvar förekomma dock, bl. a. av hänsyn till
hans anonymitetsrätt (5 §).

Reglerna om subsidiärt ansvar för nu avsedda skrifter innebära i allmänhet
att, då författaren ej är ansvarig, förläggaren har att svara för skriften;
i vissa fall kan ansvaret övergå på boktryckare eller utspridare (7—

9 §§)•

I vissa situationer kan ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk,
drabba utgivare (6 §). Reglerna härom ha gjorts mera begränsade än motsvarande
bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning. Enligt gällande
rätt kan sådant utgivaransvar förekomma för den som översätter utländsk
mans skrift eller utgiver annans skrift utan dennes medgivande eller skrift,
vars författare avlidit, ävensom för den som leder utgivningen av icke periodisk
skrift, vilken innehåller bidrag av icke namngivna författare i vad
angår sådana bidrag. I förslaget förekommer sådant utgivaransvar i fråga om
skrift, vilken innehåller eller är avsedd att innehålla bidrag av flera författare,
t. ex. uppslagsverk, festskrifter, årsböcker eller tidskrifter, som icke
utkomma i den omfattning att de äro periodiska. Därjämte kan utgivare
vara ansvarig för avliden författares verk. I övrigt upptages icke något fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

179

av utgivaransvar för tryckt skrift, som ej är periodisk. Vad särskilt angår
översättning anföra de sakkunniga att författaren i princip bör svara för
denna och att, om författaren icke kan göras ansvarig, ansvaret bör övergå
på förläggaren. Utgivaren har samma rätt till anonymitet som författare.
Han blir således ansvarig endast om han uppgivits vara utgivare; eljest övergår
ansvaret på förläggaren.

Såsom jag förut framhållit ha de förhållanden som rådde, då skriften utgavs,
i princip ansetts böra vara avgörande för ansvaret, vare sig fråga är
om periodisk skrift eller annan tryckt skrift. Vad särskilt angår de fall då
den ansvarige icke kan anträffas inom riket eller på grund av ålder eller
sinnesbeskaffenhet icke är straffbar har den angivna principen kommit till
uttryck i särskilda bestämmelser (10 §).

De sakkunnigas förslag innebär att de ansvarighetsregler, för vilka jag nu
redogjort, skola gälla ej blott i fråga om otillåtet yttrande utan även beträffande
otillåtet offentliggörande; denna ståndpunkt motiveras närmare i betänkandet
(s. 155—156).

1 §•

De i denna paragraf upptagna reglerna om ansvar för utgivare av periodisk
skrift och ställföreträdare för denne ha berörts endast i några yttranden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att en namngiven författare i periodisk
skrift bör svara för innehållet i en av honom författad artikel.
Förste stadsfiskalen i Stockholm uttalar att den förfördelade bör ha rätt att
vända sig mot meddelaren, då utgivaren i syfte att freda sig uppgiver sagesmannen
eller denne eljest framgår av innehållet, såsom fallet är beträffande
signerade tidningsartiklar, samt av omständigheterna framgår att utgivaren
varit i god tro.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om ställföreträdares ansvarighet under
alla omständigheter bör vara knuten till att han är angiven på skriften
såsom utgivare och anför härom:

För att ställföreträdare skall bliva ansvarig synes ovillkorligen fordras,
att han å skriften är angiven som utgivare. Den frågan inställer sig, om
detta gäller också, därest vid något enstaka tillfälle, genom förbiseende eller
avsiktligen, ställföreträdarens namn ej utsatts å skriften såsom utgivare.
Utgivaren kan exempelvis enligt 10 § andra stycket ha överlämnat till ställföreträdare
att utöva befogenheten som utgivare under två månader och
ställföreträdaren låter i syfte att undgå ansvarighet för en brottslig artikel
i ett visst tidningsnummer ej utsätta sitt namn såsom utgivare av numret.
Besvaras den angivna frågan jakande, uppkommer spörsmålet vem som i
dylikt fall är ansvarig.

Den i några yttranden berörda frågan, huruvida regeln om utgivarens
ansvar för periodisk skrift bör vara undantagslös eller om i vissa fall ansvaret
bör kunna drabba författare eller meddelare, har tidigare vid flera
tillfällen diskuterats på sätt framgår av de sakkunnigas betänkande (s. 148
—149). De sakkunniga anföra att främst hänsynen till utgivarens aukto -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

ritativa ställning talar för att denne bör ha att svara även för namngivna
författares bidrag samt att ansvar för författaren ej skulle underlätta beivran
av tryckfrihetsbrott och att det ej heller kan antagas att det skulle
vara till gagn för yttrandefriheten. Jag anser ej tillräckliga skäl föreligga
att införa något undantag från den sedan gammalt gällande regeln om utgivarens
ansvar för periodisk skrift.

Då ställföreträdare är ansvarig, bör detta framgå av skriften. Föreskrift
härom finnes i 5 kap. 11 § och underlåtenhet kan enligt 16 § i samma kapitel
medföra särskilt bötesstraff. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit
synes emellertid ställföreträdarens ansvar icke ovillkorligen böra vara
beroende av att han sålunda är angiven på skriften. I undantagsfall, t. ex.
då uppgiften på skriften av förbiseende bortfallit, bör det vara möjligt att
på annat sätt visa att utgivarskapet utövats av någon som är anmäld såsom
ställföreträdare och som är behörig därtill. Därför har andra stycket i paragrafen
omformulerats. Det må framhållas att ställföreträdaren icke enbart
.genom underlåtenhet att utsätta sitt namn å skriften kan undgå ansvar för
en artikel, som införes däri då han utövar utgivarskapet. Om hans befogenhet
fråntages honom eller han eljest frånträder utgivarskapet, uppkommer
frågan, huruvida den ordinarie utgivaren är ansvarig för skriften eller om
ansvaret övergår på skriftens ägare. Detta får bedömas enligt de regler som
eljest gälla härom.

2-4 §§.

De regler som de sakkunniga föreslagit i dessa paragrafer ha ej föranlett
annan erinran än att Svenska boktryckareföreningen anser att, om någon
som bort svara före boktryckaren lämnat oriktiga uppgifter, boktryckaren
bör bli ansvarig endast om han gjort sig skyldig till oaktsamhet vid godtagande
av uppgifterna.

Det torde redan nu vara ytterst sällsynt att boktryckare ställes till ansvar
för tryckfrihetsbrott och de föreslagna reglerna innebära i detta hänseende
att boktryckaren i allmänhet kan göras ansvarig endast då han haft
anledning räkna därmed, såsom då han trycker en anonym författares
skrift utan att av denne kräva skriftlig förklaring om författarskapet. Vad
särskilt angår de av föreningen berörda fallen, då någon före boktryckaren
ansvarig lämnat oriktig uppgift, må framhållas att en sådan uppgift åtminstone
i viss utsträckning kan medföra beivran. Om t. ex. en person som
utan författarens samtycke tillägnat sig dennes manuskript falskeligen i
författarens namn skriver under ett avtal om tryckning eller gör en påteckning
på korrektur om trycklov, torde detta kunna utgöra ett förfalskningsbrott
(12 kap. 1 § i förslag till lag om ändring i strafflagen). Det torde icke
föreligga tillräckliga skäl att i tryckfrihetsförordningen införa någon särskild
bestämmelse av det innehåll föreningen avsett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

181

5—9 §§.

Beträffande innehållet i dessa stadganden angående ansvarigheten för
tryckt skrift, som ej är periodisk, ha i huvudsak några anmärkningar icke
framställts i yttrandena.

Svenska journalistföreningen anser dock att ansvar för utgivare icke bör
förekomma i fråga om sådan skrift. Å andra sidan tillstyrker Svenska boktryckareföreningen
ansvar för utgivare i det fall som avses i 6 § första
stycket.

Såsom jag redan framhållit i inledningen till detta kapitel innebära de
föreslagna reglerna om ansvar för utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk,
en begränsning av de fall, då sådant ansvar kan förekomma. I de
fall som sålunda kvarstå torde dylikt ansvar vara motiverat.

I anledning av ett uttalande i yttrandena må framhållas att det på grund
av de i 5 kap. 12 och 13 §§ givna definitionerna kan inträffa att samma person
är både utgivare och förläggare. Om han i sådant fall icke är ansvarig
såsom utgivare, kan likväl ansvar drabba honom i hans egenskap av förläggare.
Såsom förläggare åtnjuter han icke anonymitet. Beträffande tolkningen
av stadgandet i 6 § må vidare framhållas att, såsom med tillräcklig tydlighet
torde framgå av paragrafen, utgivaren även i det fall som avses i andra
stycket kan göras ansvarig endast om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits
vara utgivare för skriften. För avliden författares skrift svarar i sådant fall
utgivaren i första hand; är utgivaren däremot anonym eller finnes ej särskild
utgivare övergår ansvaret enligt 7 § på förläggaren.

10 §.

Innehållet i denna paragraf har jag berört i inledningen till detta kapitel.
Svea hovrätt påpekar att när fråga är om utländsk medborgare, som uppehåller
sig här i landet, det understundom kan vara svårt att bedöma, huruvida
han har hemvist inom riket. Svenska boktryckareföreningen anser att
boktryckaren i de fall som avses i första stycket bör vara ansvarig endast
om han vid skriftens utgivning känt till att den före honom ansvarige saknade
hemvist i riket.

Föreskrifter om övergång av ansvaret, då den eljest ansvarige saknar känt
hemvist i riket äro uppenbarligen nödvändiga för att ansvar skall kunna utkrävas,
t. ex. i sådana fall då förläggare här i riket utgiver en utom riket
bosatt författares verk. Även om det i vissa speciella situationer kan vara
svårt att avgöra, huruvida hemvist i riket föreligger eller ej, torde dock den
angivna regeln giva tillräcklig ledning för att det i de flesta fall skall kunna
på förhand bedömas, vem som bär ansvaret för skriften. Att göra ansvarets
övergång beroende av att den på vilken ansvaret övergår känt till att den
före honom ansvarige saknade hemvist i riket kan ej anses lämpligt; det
bör åligga honom att förvissa sig om hur därmed förhåller sig. Däremot
är det naturligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i de situationer som

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

avses i andra stycket en förutsättning är att den på vilken ansvaret övergår
ägt eller bort äga kännedom om den omständighet som föranleder övergången.

11—12 §§.

Mot de i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna ha några särskilda
anmärkningar icke framställts i yttrandena. Beträffande de subjektiva omständigheter
som behandlas i 12 § må dock hänvisas till straffrättskommitténs
i den allmänna redogörelsen för yttrandena angående ansvarighetssystemet
återgivna uttalanden.

9 KAP.

Om tillsyn och åtal.

Den gällande tryckfrihetsförordningen innehåller särskilda, från reglerna
i allmän lag avvikande bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad, om
åtal för tryckfrihetsbrott och andra brott mot lagens bestämmelser och om
tvångsmedel i anledning av tryckfrihetsbrott. I princip innebära dessa bestämmelser
att de vanliga polis- och åklagarmyndigheterna i orterna icke
äga ingripa mot tryckta skrifter av eget initiativ; rätten att besluta därom
har förbehållits vissa centrala organ, chefen för justitiedepartementet och
justitiekanslern. För att likväl en effektiv beivran av tryckfrihetsbrott skall
bli möjlig, bygga dessa myndigheters åtgärder på en granskning av allt
som utgives i tryck, utövad av chefen för justitiedepartementet med biträde
av särskilda ombud i orterna. Då tryckt skrift vid denna granskning finnes
böra föranleda åtal, överlämnas den av chefen för justitiedepartementet till
justitiekanslern, som låter utföra åtal genom en av honom förordnad åklagare.

Inom rättsvetenskapen ha olika meningar kommit till uttryck beträffande
förhållandet mellan chefens för justitiedepartementet och justitiekanslerns
befogenheter enligt gällande rätt. Enligt den mening som synes
vara mera allmänt omfattad har justitiekanslern, då skriften överlämnats
till honom av chefen för justitiedepartementet för åtal, att självständigt
pröva om åtal bör komma till stånd; han är därför ansvarig för anställt
åtal. Uppenbart är emellertid att chefens för justitiedepartementet ställningstagande
till åtalsfrågan i praktiken blir avgörande för om åtal skall komma
till stånd eller icke. Denna uppfattning ligger till grund för anmärkningar
som i riksdagen vid flera tillfällen framställts mot departementschefen på
grund av underlåtenhet att remittera tryckt skrift till justitiekanslern för
åtal. Några delade meningar torde icke råda om att justitiekanslern enligt
gällande rätt även utan remiss från chefen för justitiedepartementet äger
väcka åtal, vilken befogenhet i praktiken utövas beträffande vissa slag av
brott, som äro av den beskaffenhet att chefens för justitiedepartementet prövning
icke anses behövlig.

183

Kungl. Mctj:ts proposition nr 230.

Såsom närmare framgår av betänkandet (s. 162—164) ha förslag tidigare
förekommit såväl att helt överflytta tillsynen över tryckta skrifter och åtalsprövningen
till justitiekanslern som att begränsa dennes åtalsrätt.

De sakkunnigas förslag innebär i de hänseenden som nu behandlats icke
någon principiell avvikelse från den rådande ordningen för tillsyn och åtalsprövning.
Dessa uppgifter skola alltså alltjämt vara undantagna från de
lokala polis- och åklagarmyndigheternas befogenheter och i stället ankomma
på chefen för justitiedepartementet och justitiekanslern på samma sätt
som nu gäller.

1 §•

Den grundläggande regeln i denna paragraf angående övervakningen av
tryckta skrifter har icke föranlett någon erinran.

2 §■

I denna paragraf föreslagna åtalsregler ha i huvudsak godtagits i yttrandena.
.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle även allmän åklagare vara behong
åtala brott, som avses i 6 kap. Justitiekanslersåmbetet ifrågasätter lämpligheten
härav samt anför:

För justitiekansler sämbetet är det visserligen ett intresse att ej bliva belastat
med ärenden, som lika väl kunna handläggas av andra, och ur denna
svnpunkt kunde det vara skäl att från justitiekansler^ uteslutande åtalsrätt
avskilja ordningsmålen i allmänhet. Ä andra sidan kan det te sig önskvärt,
att de allmänna åklagarna icke i något hänseende ha att taga befattning
med tillsynen över tryckfriheten. Ur arbetsbördesynpunkt spela dessa
ärenden en ganska ringa roll, och det kanske är av värde att en enda myndighet
i riket är behörig att handlägga dem. Det vill dock i sa faU förefalla
mest konsekvent, om även otillåten spridning finge atalas blott av justitiekanslern.

På grund av vad justitiekansler sämbetet sålunda anfört har jag borttagit
bestämmelsen om åtalsrätt för allmän åklagare i vissa fall; även åtal för
brott, som avses i 6 kap., skall således alltid ankomma på ämbetets provning.

3 §•

I denna paragraf ha de sakkunniga i huvudsaklig överensstämmelse med
vad redan nu gäller upptagit särskilda preskriptionsbestämmelser. Dessa
innebära att allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader
från det skriften utgivits och granskningsexemplar avlämnats, dock
med undantag för det fall, då sådant åtal skett och därefter nytt åtal vackes
mot annan ansvarig. Vid sidan härom gälla emellertid aven de allmänna
preskriptionsbestämmelser som äro upptagna i strafflagen. Dessa allmänna
bestämmelser få betydelse, då granskningsexemplar icke lämnats men hk -

184

Kunal. Maj:ts proposition nr 230.

väl så lång tid efter skriftens utgivning förflutit att straff för brottet förfallit.
I fråga om enskilt åtal gälla endast de allmänna bestämmelserna.

Justitiekansler sämbetet framhåller att det i praxis förekommit att den
allmänna preskriptionstiden utgått före den i paragrafen angivna tiden av
sex månader samt ifrågasätter, huruvida icke för inträde av preskription
borde fordi as att båda de stadgade tiderna utlupit. Den särskilda sexmånadersfristen
innebär en privilegiering av de för tryckfrihetsbrott ansvariga
och borde motsvaras av en förlängning av eljest gällande preskriptionstid,
därest granskningsexemplar icke avlämnades. Svea hovrätt påpekar att det
föreslagna stadgandet innefattar en saklig ändring i förhållande till vad nu
gäller, enligt detta skall nämligen icke, såsom för närvarande, krävas delgivning
av åtalet utan allenast stämningsansökan inom den angivna tiden.
Bestämmelserna i nya RB innebära att åtal anses väckt, då stämningsansökan
inkommer till rätten. Enligt de allmänna, i 5 kap. 14 § strafflagen
upptagna preskriptionsbestämmelserna förfaller straff, om den misstänkte
ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom där angivna tider. Hovrätten
anser skäl kunna anföras för att en så kort preskriptionstid som
sex månader bör kunna avbrytas redan genom åtalets väckande men framhållei
å andra sidan att en sådan regel kan medföra olägenheter. Det borde
övervägas om det icke vore lämpligt att avsevärt förlänga den särskilda
preskriptionstiden. Den jämförelsevis korta tiden av sex månader kan väl
anses ha varit tillfyllest, så länge det enligt gällande ansvarighetsregler är
sörjt för att en ansvarig praktiskt taget alltid skall finnas att tillgå inom
landet, men synes väl knappt tilltagen under de nya förhållandena. I samband
med en sådan förlängning av preskriptionstiden borde införas den för
avbrott av åtalspreskription i övrigt gängse regeln att för sådant avbrott
fordras häktning eller delgivning av åtal för brottet.

Den särskilda preskriptionsregeln för allmänt åtal av tryckfrihetsbrott
har i viss mån en annan uppgift än eljest gällande preskriptionsbestämmelser.
Syftet därmed är att det, med hänsyn till att tryckta skrifter äro
underkastade granskning av chefen för justitiedepartementet och dennes
ombud, inom en förhållandevis kort tid bör stå klart, huruvida ingripande
mot skriften kommer till stånd. Däremot föreligger icke i och för sig någon
anledning att straff för brottet skall förfalla tidigare än i andra fall. Därför
bör det vara tillräckligt alt inom den angivna tiden åtal väckes enligt
de regler som gälla härom. Har sådant åtal väckts, böra därefter möjligheter
föreligga såväl att mot den i första hand åtalade vidtaga alla de åtgärder
som lagligen kunna förekomma för åtalets genomförande som att väcka
nytt åtal mot annan för brottet ansvarig. Härvid gäller dock enligt allmänna
preskriptionsbestämmelser att häktning eller delgivning av åtal skall ha
skett inom viss tid från brottets begående. Vissa skäl skulle väl kunna tala
för att, såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, den särskilda preskriptionsbestämmelsen
i tryckfrihetsförordningen skulle kunna medföra även
förlängning av eljest gällande preskriptionstider i sådana fall, då avläm -

185

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

nande av granskningsexemplar försummats. Jag har dock icke funnit lämpligt
ändra vad i sådant hänseende redan nu gäller; de allmänna reglerna
att straff förfaller efter viss tid böra sålunda alltjämt gälla vid sidan om
den särskilda preskriptionsregeln i tryckfrihetsförordningen.

4—5 §§.

Vad de sakkunniga i dessa paragrafer föreslagit har icke föranlett någon
erinran i yttrandena.

10 KAP.

Om beslag och utgivningsförbud.

Såsom jag förut framhållit innebär förslaget att konfiskation av tryckt
skrift i administrativ ordning icke vidare skall förekomma; de bestämmelser
om sådan konfiskation i vissa undantagsfall som nu äro upptagna i
tryckfrihetsförordningen ha icke överflyttats till förslaget. Däremot skall
liksom hittills tryckfrihetsbrott efter domstols prövning kunna föranleda
konfiskation av skriften. För att säkerställa sådan konfiskation och i avbidan
på domstolens prövning av konfiskationsfrågan hindra vidare spridning
av skriften kan denna enligt gällande bestämmelser beläggas med
kvarstad. Enligt förslaget skall alltjämt sådant tvångsmedel, som i överensstämmelse
med nyare terminologi benämnes beslag, kunna förekomma.
Skriftens läggande under beslag skall, liksom i gällande rätt, ankomma på
chefen för justitiedepartementet, innan åtal väckts eller frågan om konfiskation
eljest dragits under domstolens prövning. Chefen för justitiedepartementet
skall även äga uppdraga åt tryckfrihetsombud att förordna
om beslag. Under rättegång skall domstolen, liksom för närvarande, äga
befogenhet att förordna om beslag eller att, om skriften lagts under beslag,
häva beslaget. Innebörden av beslag överensstämmer i huvudsak med
vad nu gäller om kvarstad. Beslaget skall sålunda verkställas av polismyndighet,
därvid de för spridning avsedda exemplar av skriften som anträffas
skola omhändertagas. Vidare medför beslaget spridningsförbud för
exemplar, vilka icke blivit omhändertagna.

För att möjliggöra ett snabbt ingripande mot tryckta skrifter i vissa fall
föreslås att, såsom förberedelse till beslag och i avbidan på beslut därom,
tryckt skrift skall kunna tagas i förvar. Sådan åtgärd skall kunna förekomma
beträffande skrifter med uppenbart pornografiskt innehåll och åtgärden
ankommer i dylika fall principiellt på polismyndighet. Såsom en
ersättning för de administrativa ingripanden i form av indragning som nu
kunna vidtagas mot vissa disciplinupplösande skrifter, då dessa spridas
vid trupp eller ombord å flottans fartyg, föreslå de sakkunniga att vissa
militära befälhavare skola äga taga tryckt skrift i förvar. Förutsättning
härför är att skriften anträffas vid avdelning av krigsmakten och att den

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

uppenbart innefattar sådan straffbar uppvigling att krigsman därigenom
kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt. I båda de nu angivna fallen skall,
då tryckt skrift tagits i förvar, denna insändas till chefen för justitiedepartementet,
som har att pröva frågan om beslag. Åtgärden blir alltså bestående,
endast om den leder till beslag, vilket i sin tur måste följas av
åtal eller, i undantagsfall, av ansökan till domstol om skriftens konfiskering.

Den i 7 kap. 7 § tredje stycket upptagna regeln om utgivningsförbud har
föranlett stadganden även i detta kapitel i syfte att möjliggöra provisoriskt
förbud i avbidan på domstolens beslut.

1—9 §§.

Beträffande dessa paragrafer ha endast några detaljfrågor berörts i yttrandena.
Överbefälhavaren ifrågasätter lämpligheten av att beslag, varom
tryckfrihetsombud förordnat, skall verkställas endast i den orten. Vidare
anser överbefälhavaren föreskriften, att verkställighet av beslag skall omfatta
endast de för spridning avsedda exemplaren, erbjuda möjlighet att
från beslaget undanhålla exemplar av skriften. Å andra sidan framhålla
riksbibliotekarien och överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken vikten
av att arkivexemplar lämnas även av beslagtagna skrifter.

På grund av vad sålunda anförts må framhållas att bestämmelsen i 2 §
om rätt för chefen för justitiedepartementet att uppdraga åt tryckfrihetsombud
att meddela förordnande om beslag å tryckt skrift torde erbjuda
tillräckliga möjligheter att anordna ett snabbt ingripande, då så visar sig
vara nödvändigt. Förordnande om beslag bör dock, såsom de sakkunniga
framhållit, i regel meddelas endast av chefen för justitiedepartementet.
Därför bör ej heller tryckfrihetsombudets förordnande verkställas annat än
i den ort hans uppdrag omfattar. Föreskriften att verkställighet av beslag
å tryckt skrift uteslutande skall omfatta de för spridning avsedda exemplaren
innebär, såsom de sakkunniga framhållit, att verkställigheten icke får
beröra t. ex. exemplar som enskild person redan förvärvat eller som finnas
i allmänt bibliotek eller arkiv. Vidare skola de för arkivleverans avsedda
exemplaren kvarlämnas hos boktryckaren.

Frågan om utgivningsförbud, som avses i 7 kap. 7 § tredje stycket, har
föranlett tillägg i 1 § samt jämkning av ordalagen i några av de övriga
paragraferna.

10-12 §§.

De sakkunniga ha i 10—12 §§ föreslagit bestämmelser om tryckt skrifts
tagande i förvar såsom en provisorisk åtgärd i avbidan på förordnande om
beslag. I 10 § avses uppenbart sedlighetssårande skrifter och i 11 § vissa
uppviglande skrifter, vilka spridas vid avdelning av krigsmakten; 12 § innehåller
föreskrift om anmälan till chefen för justitiedepartementet, då
skrift tagits i förvar.

De sålunda föreslagna bestämmelserna ha i huvudsak godtagits i yttran -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

dena. Överbefälhavaren ifrågasätter, om icke den i 10 § angivna befogenheten
för polismyndighet att taga tryckt skrift i förvar bör avse även tryckt
skrift, som uppenbart röjer för rikets säkerhet betydelsefulla uppgifter. Då
sådan uppvigling som avses i 11 § även kan rikta sig mot det civila försvarets
olika organ anser överbefälhavaren att befogenhet enligt detta lagrum bör
tillkomma även polisman och avse uppvigling av personal utom krigsmakten.
Vidare förordas att, med hänsyn till att även civilmilitära befattningshavare
kunna föra befäl, uttrycket officers eller underofficers grad ersättes
med officers eller underofficers tjänstegrad eller tjänsteklass. Cheferna för
armén och marinen föreslå att bestämmelsen i 10 § skall avse, förutom sedlighetssårande
skrifter, även tryckta skrifter som innefatta högförräderi,
krigsförräderi och uppror.

Det bör betonas att beslag är den åtgärd som lagstiftningen anvisar såsom
ett förberedande ingripande mot tryckt skrift i anledning av åtal. Då
emellertid i de nu avsedda paragraferna även skrifts tagande i förvar i avbidan
på förordnande om beslag medgives, har detta skett med hänsyn till
att i vissa situationer tryckta skrifter spridas på sådant sätt att ett omedelbart
ingripande mot spridningen i uppenbara fall kan vara nödvändigt.
Detta gäller i första hand vissa pornografiska skrifter, som spridas genom
kolportage eller eljest på sådant sätt att de äro svåråtkomliga för beslag,
om ej ett omedelbart ingripande från polismyndigheten kan ske. Vidare
gäller vad nu sagts vissa uppviglande skrifter, som spridas vid avdelning av
krigsmakten, t. ex. i samband med värnpliktsinryckningar. De speciella bestämmelserna
ha således icke i och för sig föranletts av brottens beskaffenhet
utan av det spridningssätt som i praktiken visat sig förekomma vid
dessa brott. Att utvidga bestämmelserna till att avse även andra brott än de
sakkunniga föreslagit anser jag därför icke påkallat. Ej heller synes en sådan
utvidgning att även vissa civilmilitära befattningshavare äga ingripa
vara nödvändig; som regel bör beslut av bestraffningsberättigad befälhavare
kunna inhämtas. Endast i undantagsfall bör annan befälhavare, t. ex. den
som har hand om transport av inryckande värnpliktiga, omedelbart ingripa.
Över huvud taget böra bestämmelserna om tryckt skrifts tagande i förvar
icke begagnas annat än i alldeles uppenbara fall och då beslut om beslag
icke kan inhämtas. Om chefen för justitiedepartementet icke anser sig
böra förordna om beslag, skola nämligen de vidtagna åtgärderna återgå och
skriften således återlämnas till den, från vilken den tagits i förvar.

13 §.

Detta stadgande, som saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag, har
föranletts av alt periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud
enligt 7 kap. 7 § tredje stycket eller 1 § andra stycket i detta kapitel eller
för att kringgå sådant förbud, bör kunna tagas i beslag. Om konfiskering
av sålunda beslagtagen skrift stadgas i 7 kap. 7 § fjärde stycket.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

11 KAP.

Om enskilt anspråk.

Den gällande tryckfrihetsförordningen innehåller i huvudsak icke någon
bestämmelse om skadestånd i anledning av tryckfrihetsbrott; endast i ett
särskilt, år 1941 tillkommet stadgande i 1 § 23 mom. finnes skadeståndsfrågan
berörd. I rättspraxis ha likväl de i allmän lag meddelade bestämmelserna
om skadestånd ansetts tillämpliga. Sålunda har exempelvis ärekränkningsbrott
genom tryckt skrift föranlett utdömande av skadestånd,
därvid såväl ekonomisk som ideell skada beaktats.

De sakkunniga anföra att skadestånd i anledning av tryckfrihetsbrott
bör utgå i den omfattning som framgår av allmänna lagbestämmelser men
att, å andra sidan, samma lagliga gränser för tryckfriheten böra gälla, vare
sig fråga är om straff eller den menliga påföljd som ett skadestånd innefattar.
Därför föreslås ett stadgande av innehåll att enskilt anspråk i anledning
av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att den
skrift som anspråket avser innefattar tryckfrihetsbrott.

I fråga om ansvarigheten för enskilt anspråk föreslå de sakkunniga att
i princip samma regler skola gälla som beträffande straffansvaret. Enskilt
ansprak skall salunda i allmänhet icke kunna göras gällande mot annan
än den som enligt ansvarighetsreglerna svarar för brottet. Denne skall
icke mot sådant anspråk kunna åberopa att vad skriften innehåller införts
däri utan hans vetskap och vilja. För vissa fall föreslås emellertid
regler som medföra ett vidsträcktare ansvar för enskilt anspråk än vad
nu sagts.

De sakkunniga ha övervägt (s. 175—176), huruvida skadeståndsskyldigheten
alltid skall följa straffansvaret eller om i vissa fall skadeståndsskyldigheten
bör kunna kvarstå, oaktat straffansvaret enligt de regler för vilka
jag förut redogjort övergår på annan. Härom framhålla de sakkunniga
att hänsyn måste tagas till de skäl som föranlett övergång av straffansvaret
och den betydelse dessa äga för skadeståndsskyldigheten. Enligt allmänna
regler kan skadeståndsskyldighet i viss utsträckning göras gällande
mot minderårig eller otillräknelig, oaktat denne icke kan göras straffskyldig.
De sakkunniga anse att dylik omständighet, som hänför sig endast
till straff anspråkets särskilda natur, icke bör medföra att skadestånd
på giund av tryckfrihetsbrott ej skulle kunna utkrävas av den minderårige
eller otillräknelige i den utsträckning detta enligt allmänna regler
kan ske. Ett särskilt stadgande föreslås därför härom; detta stadgande
avser även sådana fall, då straffansvaret övergår på annan till följd av att
den eljest ansvarige saknat känt hemvist i riket vid tiden för utgivningen.

I de fall som nu angivits kan alltså skadestånd i viss utsträckning utkrävas
även av annan än den straff skyldige; den sistnämnde föreslås skola
svara för skadeståndet enligt den förut angivna huvudregeln.

Även i vissa andra fall föreslås en utsträckning av skadeståndsskyldig -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

heten till annan än den straffskyldige. Sålunda skall ägare till periodisk
skrift svara för enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivaren
eller dennes ställföreträdare, och på motsvarande sätt förläggaren av annan
tryckt skrift svara, då enskilt anspråk må göras gällande mot författaren
eller utgivaren. Ett sådant stadgande finnes upptaget även i gällande
rätt men har där den innebörden att ägarens eller förläggarens ansvar
för enskilt anspråk är beroende på bristande betalningsförmåga hos
utgivaren eller författaren. Främst med hänsyn till att ett så beskaffat
ansvar medför processuella olägenheter, har i förslaget ägaren eller förläggaren
ansetts böra svara solidariskt med utgivaren eller författaren.

Vidare föreslås regler om skyldighet för juridisk person, omyndig och
den för vilken god man förordnats att i viss utsträckning svara för enskilt
anspråk, som enligt huvudregeln åvilar laga ställföreträdare för den juridiska
personen, förmyndare eller god man.

1—5 §§.

De föreslagna bestämmelserna ha i allmänhet lämnats utan anmärkning
i yttrandena. Svenska journalistföreningen anför dock beträffande den i 2 §
föreslagna regeln rörande ansvar för ägare till periodisk skrift att de särskilda
ansvarighetsreglerna och motiven för dem böra föranleda att ägaren
icke skall svara solidariskt med utgivaren. Utgivarens exklusiva ansvarighet
sammanhänger med önskemålet att bestämmanderätten över tidningens innehåll
skall tillhöra honom. Kan talan om enskilt anspråk riktas omedelbart
mot ägaren och bliva processer av denna typ vanliga, skulle detta kunna
i praktiken medföra en förstärkning av ägarens bestämmanderätt på utgivarens
bekostnad. Skadeståndsansvaret för ägaren synes därför böra
konstrueras såsom ett subsidiärt ansvar. Även Svenska tidningsutgivareföreningen
finner på liknande skäl den föreslagna bestämmelsen betänklig.
Såvitt föreningen har sig bekant har icke något fall av ekonomisk skada
för målsägande förekommit enligt det gällande systemet, vilken skada med
den nu föreslagna ändringen skulle kunnat förhindras.

Med hänsyn till att ägare till periodisk skrift och förläggare av annan
tryckt skrift redan nu är skyldig svara för skadestånd, om detta icke betalas
av den i första hand ansvarige utgivaren eller författaren, synes knappast
den omständigheten att detta ansvar göres solidariskt vara av den betydelse
att det i praktiken kan i avsevärd mån inverka på utgivarens eller
författarens bestämmanderätt över skriftens innehåll. Därtill kommer att,
såsom de sakkunniga framhållit, processuella skäl tala för att skadeståndsansvaret
hör vara solidariskt. Jag biträder därför de sakkunnigas ståndpunkt.

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

12 KAP.

Om rättegången i tryckfrihetsmål.

Innehållet i detta kapitel har jag i allt väsentligt behandlat redan i det
föregående. Här återstå endast att beröra några detaljanmärkningar mot de
särskilda paragraferna.

1 §•

De sakkunniga ha i första stycket upptagit bestämmelser om de underrätter
som äga upptaga tryckfrihetsmål; vilken sådan domstol som är behörigt
forum i visst mål besvaras icke av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
utan framgår av den särskilda lagen med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål. De sakkunnigas förslag innebär att tryckfrihetsmål
skola upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse
eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inom länet, som
enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådant mål.

I andra stycket ha de sakkunniga upptagit en definition av begreppet
tryckfrihetsmål, nämligen mål angående ansvar eller enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap. 5 §.

Beträffande den föreslagna regeln i första stycket må hänvisas till den
allmänna redogörelsen för yttrandenas innehåll i fråga om antalet domstolar
i tryckfrihetsmål. Den i andra stycket upptagna definitionen har i några
yttranden föranlett den anmärkningen att mål angående otillåtet offentliggörande
icke borde betraktas som tryckfrihetsmål. Sålunda anför justittekanslersåmbetet
att ämbetet finner sig benäget ansluta sig till den i 1912
års betänkande uttalade uppfattningen att publikationsbrott icke skola prövas
av jury. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar en viss tvekan på denna
punkt men vill icke motsätta sig de sakkunnigas förslag, med hänsyn till
att juiyn, efter genomförande av de föreslagna reformerna i syfte att giva
juryn en lämplig sammansättning ävensom erforderlig kännedom om de
lagbestämmelser den har att tillämpa, med skäl kan antagas på ett tillfredsställande
sätt komma att fylla sina uppgifter. Rådhusrätten i Halmstad
avstyrker däremot att mål om otillåtet offentliggörande skall avgöras av
jury i den för övriga tryckfrihetsmål föreslagna ordningen. I mål om otillåtet
offentliggörande är det fråga om en tolkning av lag och därtill fordras
juridisk sakkunskap. Att tillämpningen av bestämmelserna om allmänna
handlingars offentlighet kan vara av betydelse för den fria kritikrätten utgör
enligt rådhusrättens mening icke tillräckligt skäl för att låta mål om
otillåtet offentliggörande prövas av jury.

Bestämmelserna i gällande rätt innebära att även de huvudsakliga fallen
av otillåtet offentliggörande, nämligen de i 3 § 10 mom. gällande tryckfrihetsförordning
upptagna brotten, skola behandlas i den för tryckfrihetsmål
föreskrivna ordningen och att alltså juryprövning beträffande sådant
brott kan äga rum. Däremot gäller detta icke de brott som bestå i otillåtet

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

utgivande av en hemlig handling i tryck. Vad de sakkunniga föreslagit innebär
således endast för sistnämnda fall någon ändring.

I likhet med de sakkunniga anser jag reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål
äga betydelse även för offentlighetsgrundsatsens vidmakthållande,
såvitt ankommer på rättstillämpningen. Att i detta hänseende upprätthålla
någon skillnad med hänsyn till om offentliggörandet skett genom avtryck
av allmän handling eller genom omedelbart meddelade uppgifter kan
uppenbarligen icke vara lämpligt. Jag biträder alltsa de sakkunnigas förslag.

På grund av vad jag i det föregående anfört angående antalet domstolar i
tryckfrihetsmål har en ändring vidtagits av bestämmelsen i första stycket.

2 §•

Beträffande innehållet i denna paragraf må hänvisas till vad i det föregående
anförts angående juryn och dess befogenheter.

3 §•

I fråga om det antal jurymän som skall utses ifrågasätter Svenska stadsförbundet,
om icke invånarantal och pressverksamhet i Stockholm och
Göteborg motivera en något större jurymannakår i dessa städer.

På grund härav må framhållas att det antal tryckfrihetsmål som hittills
brukat förekomma icke är större än att även i Stockholm jurymännen
kunna antagas få en betydligt mindre tjänstgöring än vad som beräknats
vid bestämmande av antalet nämndemän för rådhusrätterna. Jag anser därför
icke för närvarande anledning föreligga att utvidga jurymannakårerna
i de angivna städerna utöver vad de sakkunniga föreslagit.

4 §•

Beträffande fördelningen av jurymännen i sådana fall, då mer än en valmyndighet
skall välja dessa, förordar länsstyrelsen i Gävleborgs län den
regeln att den valmyndighet som har att utse det mindre antalet tillförsäkras
en viss kvotdel, minst en fjärdedel av antalet jurymän inom gruppen.
Vad sålunda anförts sammanhänger med frågan, huruvida städerna bör
givas en starkare representation i juryn än som följer av deras folkmängd.
Jag har dock icke ansett mig böra förorda en sådan skillnad mellan stad
och landsbygd.

5—15 §§.

Beträffande dessa paragrafer ha i huvudsak icke några anmärkningar
framställts.

Såsom andra stycke i 15 § har jag tillfogat en bestämmelse, föranledd av
den i 1 § vidtagna ändringen, enligt vilken mer än en rådhusrätt med
behörighet att upptaga tryckfrihetsmål kan förekomma i samma län.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

13 KAP.

Om utrikes tryckta skrifter.

Förslaget innehåller vissa särskilda bestämmelser om utrikes tryckta skrifter.
Dessa bygga på den grundsatsen att tryckfrihetsförordningen bör skapa
garantier för tryckfriheten ej allenast i vad angår här i riket utgivna skrifter,
som tryckts inom riket, utan även beträffande skrifter, som tryckts utom
liket och helt eller till någon del här utgivas. Däremot skall tryckt skrift,
som utgivits allenast utom riket, icke bedömas enligt tryckfrihetsförordningen
utan med tillämpning av allmän lag, i den mån den överhuvud taget
fallei under svensk straffrätt. Vad nu anförts hindrar dock icke att den
verksamhet som äger rum här i riket för framställning av skrift, vilken är
avsedd att utgivas allenast utom riket, kan vara skyddad av tryckfrihetsrättsliga
bestämmelser, vilka avse sådan framställning, t. ex. angående förbud
mot administrativa ingripanden eller rätt att driva boktryckeri.

Tryckfrihetsförordningen bör sålunda enligt nu angivna grundsatser reglera
ansvaret ej blott för skrifter som tryckts och utgivits inom riket, utan
även för utrikes tryckta skrifter, vilka här utgivas. I fråga om de utrikes
tryckta skrifterna erfordras dock särskilda bestämmelser för att ansvaret
skall kunna utkrävas inom riket. Vid regleringen av detta ämne ha de sakkunniga
eftersträvat att bedömningen av en här utgiven skrift — vare sig
den tryckts inom eller utom riket — skall kunna ske efter enhetliga grunder
och om möjligt enligt samma processuella normer. Förslaget innebär i
huvudsak att ansvaret skall kunna utkrävas av den som låtit utlämna skriften
för spridning inom riket eller, i andra hand, av utspridaren. För periodisk
skrift skall dock i vissa fall, nämligen om skriften huvudsakligen är
avsedd för spridning inom riket, finnas utgivare, av vilken således ansvaret
i första hand kan utkrävas.

I jämförelse med nu gällande regler innebär förslaget i denna del bl. a.
att den fordran på att huvuddistributör i vissa fall skall vara angiven på
skrift, som tryckts utom riket och här utgives, fått bortfalla. Denna fordran
har nämligen ansetts i praktiken icke vara av någon verklig betydelse för
ansvarets utkrävande. Dessutom har den särställning i ansvarighetshänseende,
som nu vissa på främmande språk tryckta skrifter intaga, icke bibehållits.
Enligt gällande rätt tillämpas på dem de ansvarighetsregler som
följa av allmän lag; förslaget medför att tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler,
med de kompletterande bestämmelser jag nyss berört, bli tilllämpliga
även i sådana fall.

1—5 §§•

Beträffande bestämmelserna i detta kapitel ha icke några andra erinringar
framställts i yttrandena än att riksbibliotekarien och överbibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken anse reglerna i 4 § om avlämnande av
arkivexemplar vara otillräckliga. Sålunda förordas att arkivexemplar skola

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

lämnas från svenska bokförlag, även om skriften icke är avfattad på svenska
språket. _

Jag har icke funnit tillräckliga skäl företaga den sålunda förordade andringen
av vad de sakkunniga föreslagit.

I fråga om 5 § första stycket må hänvisas till vad som anförts i den
allmänna redogörelsen för de sakkunnigas förslag beträffande rätten att
lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift samt för yttrandena
däröver.

14 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1—4 §§.

Vad de sakkunniga föreslagit i dessa paragrafer har icke föranlett något
uttalande i yttrandena.

5 §.

Den i första stycket upptagna allmänna hänvisningen till lag eller författning
i fråga om sådant, varom tryckfrihetsförordningen eller med stöd
av denna utfärdad särskild lag icke meddelar bestämmelser, har godtagits i
yttrandena.

I andra stycket ha de sakkunniga föreslagit ett stadgande om att utlänning
skall vara likställd med svensk medborgare, såvitt ej annat följer av
tryckfrihetsförordningen eller annan lag eller författning.

De sakkunniga anföra att skäl föreligga att även annan än svensk medborgare,
åtminstone i viss utsträckning, bör tillerkännas yttrandefrihet här
i riket. Det har dock ansetts vara i viss män tveksamt, huruvida gällande
tryckfrihetsförordning reglerar även denna yttrandefrihet, då den utövas genom
tryckt skrift, och de rättigheter som äro därmed förbundna. I vissa
fall angives i lagen att de rättigheter, varom bestämmelser meddelas, skola
tillkomma svensk medborgare; detta uttryckssätt förekommer även i 86 §
regeringsformen. Därjämte förekomma i andra fall uttryck som angiva att
den rättighet varom är fråga tillkommer envar. Vid sidan av bestämmelser
av detta slag förekomma stadganden, som uttryckligen förbehålla utövningen
av viss tryckfrihetsrättslig funktion åt svensk medborgare; enligt gällande
rätt må sålunda endast svensk medborgare vara utgivare eller ägare
av periodisk skrift.

Även i förslaget ha liknande uttryckssätt begagnats. De sakkunniga framhålla
att någon av grundlagen sanktionerad tryckfrihet icke tillkommer
annan än svensk medborgare och att ur konstitutionell synpunkt hinder
icke möter att utom grundlagen meddela bestämmelser om utlännings tryckfrihet
och förutsättningarna för dess utövning. Att utlännings rätt begränsas
av sådana i tryckfrihetsförordningen upptagna stadganden som uttryckligen
förbehålla viss tryckfrihetsrättslig funktion åt svensk medborga 18

Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

re är uppenbart. Däremot anse de sakkunniga av allmänna grundsatser
följa att i den mån särskilda bestämmelser icke äro meddelade, tryckfrihetsförordningen
måste anses reglera även utlännings utövning av tryckfriheten.
I förslaget ha särskilda bestämmelser angående utlänning upptagits
endast i fråga om behörigheten att vara ägare till periodisk skrift eller
skriftens utgivare eller ställföreträdare för denne.

Stadgandet angående utlänning har föranlett invändningar i yttrandena
endast såvitt angår utlämnande av allmän handling. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anför att erfarenheterna från krigsåren otvetydigt giva vid handen
att det ingalunda alltid kan anses lämpligt att utlänningar äga fri tillgång
till svenska allmänna handlingar och att det därför är erforderligt att
undersökning verkställes om de regler som böra gälla för utlänning i detta
avseende. Överbefälhavaren framhåller att inom försvarsväsendet förekommer
ett stort antal handlingar — order, reglementen, instruktioner m. in. —-vilka icke böra delgivas främmande makt men som av praktiska skäl icke
förklarats vara hemliga. Självfallet bör utlänning icke beredas tillfälle att
utan prövning i varje särskilt fall taga del av dessa. Visserligen kan anföras
att främmande makt kan erhålla tillgång till allmänna handlingar genom
medverkan av svensk medborgare. Ett dylikt förfarande är emellertid
mer komplicerat och förutsätter lagöverträdelse från vederbörande svensk
medborgares sida, som vid fall av upptäckt kan beivras. Överbefälhavaren
anser därför att i sekretesslagen bör stadgas att utlänning icke skall äga tillgång
till allmänna handlingar annat än efter prövning i varje särskilt fall.

Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit, vilket icke utgör något hinder
mot att avvikande bestämmelser beträffande utlänning meddelas, då så
finnes vara nödvändigt.

övergångsbestämmelser.

De av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna ha icke föranlett
något uttalande i yttrandena. Jag har icke funnit anledning till ändring
av bestämmelserna.

Förslag till ändrad lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt
70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Såsom jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till förslagets
grundprinciper anser jag icke skäl föreligga att bibehålla den i 108 § regeringsformen
avsedda tryckfrihetskommittén, vilken efter antagande av den
nya tryckfrihetsförordningen icke skulle erhålla några arbetsuppgifter.
Därför böra nu gällande bestämmelser i 108 § regeringsformen och 70 §
riksdagsordningen borttagas. För att icke därigenom luckor i lagtexten skola
uppstå har jag i förslaget dels uppdelat den nuvarande 109 § regeringsformen,
så att de båda första styckena bilda 108 § och det tredje stycket

195

Kungl. Mai:ts proposition nr 230.

kvarstår såsom 109 § och dels flyttat den nuvarande 71 § riksdagsordningen
till den plats 70 § intagit samt uppdelat den nuvarande 73 § riksdagsordningen
på sådant sätt att första stycket bildar 71 § och andra stycket kvarstår
såsom 73 §.

j ............ llKd^imi «>''} ■jcJ>7ögol>-.n <! *• i toUbo<|»tt9[

1 enlighet med de synpunkter som nu anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats , . . i .... •• •. • i

1) förslag till tryckfrihetsförordning; samt

2) förslag till ändrad lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt .70,

71 och 73 §§ riksdagsordningen. nn-iii.ullk

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kurigl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

. '',>SV>V»TWV\V. i

Lars Nordvall.

............................ ....... ti;}\‘W7r.w»u3i »",•

.fi^MöT.:3jarihWr>v: V

i *51.:

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

»■ .t: i ''< I . vh;, <•:: .. ■!, ■ <: •: ,,v -.-.Vi

t i . | •, •; f> —• . • ■ t . ~

Inneb ålls förteckning.

Sid Proposition

och redogörelse för förslagets huvudsakliga innehåll ............ 1

Förslag till tryckfrihetsförordning ...................................... 3

Förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen.............. 25

Departementschefsanförande. Inledning ............................ 29

Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.................................................... 31

Yttrandena........................................................ 49

Departementschefen ................................................ 83

Tryckfrihetens innebörd och garantier för dess utövning.

De sakkunniga ...................................... 33

Yttrandena....... 52

Departementschefen ................................................ 85

Rätten att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

De sakkunniga .................................................... 35

Yttrandena........................................................ 53

Departementschefen ................................................ 87

Tryckfrihetsbrotten.

De sakkunniga.................................................... 37

Yttrandena........................................................ 59

Departementschefen ................................................ 99

Ansvarighetsregler.

De sakkunniga.................................................... 38

Yttrandena........................................................ 02

Departementschefen ................................................ 92

Rättegången i tryckfrihetsmål.

De sakkunniga.................................................... 49

Yttrandena........................................................ 54

Departementschefen ................................................ 93

Särskilda bestämmelser för krigstid.

De sakkunniga.................................................... 47

Yttrandena........................................................ 70

Departementschefen ................................................ 199

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslag till tryckfrihetsförordning ...................................... 190

Förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen.............. 194

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480479