Kungl. Maj:ts proposition nr 230 (Proposition 1930:230)

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för medikolegala
besiktningar; given Stockholms slott den 28
februari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro.

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet:

»I årets statsverksproposition (andra huvudtiteln, sid. 43) har Kungl. Majit,
på min föredragning, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, i riksstaten beräkna ordinarie förslagsanslaget för medikolegala
besiktningar till 31,000 kronor. Skälet till att anslag för ifrågavarande

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 193 haft. (Nr 2S0-)

Kungl. Maj:ts proposition nr 280.

Gällande

ordning.

ändamål ej kunde omedelbart begäras var, såsom av statsverkspropositionen
framgår, att ett av 1928 års rättsobducentsakkunniga avgivet förslag till omorganisation
av rättsobducentväsendet vid tiden för statsverkspropositionens
avlåtande var föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Då jag nu går att anmäla
frågan örn en förändring av rättsobduktionsväsendet, får jag till en början
redogöra för gällande organisation samt de utredningar örn en förändring därav,
som ägt rum.

Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i stadgan den 29 januari 1886
angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas
kropp, jämförd med 16 § första punkten förordningen den 16 februari 1864
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt
läkarinstruktionen den 30 december 1911. Enligt dessa bestämmelser förrättas
rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp (rättsmedicinsk obduktion),
efter förordnande av länsstyrelse, domstol eller polismyndighet i
stad, av legitimerad läkare. Skyldighet att förrätta rättsmedicinsk obduktion
torde åligga endast provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och
municipalläkare, envar inom sitt distrikt, medan annan läkare kan, om han
därtill samtycker, förordnas att verkställa dylik obduktion. Regeln är emellertid,
att förrättningen verkställes av vederbörande tjänsteläkare. Antalet
dylika tjänsteläkare utgör för närvarande — frånsett Stockholm, där obduktionerna
ombesörjas av andre stadsläkaren — omkring 460. Antalet obduktioner
utgjorde i hela riket utom Stockholm under tiden 1890—1905 i årligt
medeltal 392.8, under tiden 1906—1915 i årligt medeltal 279.7 och under tiden
1916—1925 i årligt medeltal 181.9. Från och med år 1925 inträdde en viss
ökning av antalet, vilket utgjorde 218 år 1925, 196 år 1926, 213 år 1927,
244 år 1928 och 227 år 1929. I Stockholm utgjorde antalet obduktioner under
nämnda perioder och år respektive 56.6, 48.0, 84.0, 68, 76, 94, lil och 133.
På varje tjänsteläkare utom Stockholm kommer omkring en obduktion vartannat
år. Tages hänsyn till att obduktionernas antal inom de olika distrikten
är mycket växlande —- på de 16 distrikt, som utgöras av städer med minst
20,000 invånare, faller sålunda omkring 20 % av hela antalet —- kommer, såsom
av 1928 års sakkunniga påpekats, med all sannolikhet på mången tjänsteläkare
å landsbygden ej ens en obduktion vart tredje år. För varje obduktion
utgår ett arvode av 40 kronor jämte, i förekommande fall, resekostnadsoch
traktamentsersättning.

Den nuvarande rättsobducentorganisationen medför, att åtskilliga tjänsteläkare,
i följd av den långa mellantiden mellan de olika obduktionerna, icke
kunna bibehålla den obduktionsteknik och den förmåga att rätt bedöma obduktionsföreteelserna,
som de från början må hava innehaft. Därtill kommer,
att eftersom alla tjänsteläkare skola vara rättsobducenter, krav på särskild
utbildning utöver den, som erfordras för medicine licentiatexamen, ej kunnat
uppställas.

De brister, som sålunda vidlåda nämnda organisation, hava icke förblivit
ouppmärksammade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Den 17 juni 1904 tillsattes sålunda en särskild kommitté, den s. k. rättsmedicinkommittén,
med uppdrag att verkställa revision av de för de rättsmedicinska
undersökningarna gällande stadgandena. Kommitténs betänkande,
som avgavs den 1 november 1906, innefattade, att förste provinsialläkaren såsom
regel skulle hava att utföra de inom länet förekommande rättsmedicinska
obduktionerna.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte i utlåtande den 2 november 1910 i huvudsak
rättsmedicinkommitténs förslag. Från utlåtandet var emellertid generaldirektören
K. Linroth skiljaktig och förordade, att obduktionsförrättarna skulle utgöras
av lärarna i rättsmedicin, högst en provinsialläkare i varje län, vederbörande
stadsläkare i Stockholm, Göteborg och Malmö samt åtta rättsläkarsuppleanter,
varjämte föreslogs, att för varje provinsialläkare, som skulle
bliva rättsobducent, skulle anställas en biträdande provinsialläkare.

Därefter uppdrogs åt medicinalstyrelsen att med biträde av särskilda sakkunniga
företaga revision av samtliga av rättsmedicinkommittén framlagda
förslag till ändringar i äldre författningar eller till nya författningar inom
det rättsmedicinska området. I anledning härav framlade medicinalstyrelsen
i betänkande den 17 april 1913 författningsförslag beträffande bl. a. rättsmedicinsk
obduktion och ordnandet av rättsobducentväsendet. I sistnämnda
hänseende framhöll styrelsen, att två olika huvudvägar kunde tänkas för frågans
lösning. Den ena innebure, att särskilda befattningshavare tillsattes med
uteslutande uppgift att ombesörja de rättsmedicinska obduktionerna. Den andra
lösningen innebure, att rättsobducentsysslorna skulle förenas med andra uppgifter
av det ena eller andra slaget. Styrelsen förordade den senare vägen.
Efter att hava avvisat förslaget att förste provinsialläkarna skulle tjänstgöra
såsom rättsobducenter, anslöt sig styrelsen till den principen, att i allmänhet
med provinsialläkartjänsterna i vissa distrikt skulle följa åliggande att verkställa
rättsmedicinska obduktioner inom ett fastställt område, varjämte styrelsen
föreslog, att som rättsobducenter dessutom skulle tjänstgöra vederbörande
stadsläkare i Göteborg och Malmö samt lärarna i rättsmedicin vid universiteten
och Karolinska institutet. I fråga örn det närmare ordnandet av provinsialläkarnas
befattning med rättsmedicinalväsendet diskuterade styrelsen tre
olika under ärendets behandling framkomna förslag. Enligt det första av dessa
skulle i Svealand och Götaland sammanlagt 88 provinsialläkare bliva rättsobducenter,
i regel med samarbete två och två på det sättet, att inom ett visst
område den ene skulle vara självskriven obducent och den andre tjänstgöra
som sakkunnigt biträde, medan inom ett angränsande distrikt förhållandet
skulle vara det motsatta. I Norrland skulle 51 provinsialläkare bliva obducenter,
fördelade å 35 distrikt. Det andra förslaget utgjordes av det av generaldirektören
Linroth framlagda. Enligt det tredje förslaget skulle 44 ordinarie
provinsialläkare, respektive biträdande provinsialläkare, tjänstgöra som
rättsobducenter. Dessutom skilde sig de olika förslagen bland annat beträffande
den kompetens, som en läkare borde hava förvärvat för att kunna utnämnas
till tjänst, med vilken vore förenad skyldighet att verkställa rättsmedicinska
obduktioner.

Reformför slag.

Rättsniedicinkommitten
1906.

Medicinal styrelsen 1910.

Medicinal styrelsen 1913.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Medicinal styrelsen 1918.

Det förslag, som medicinalstyrelsen efter granskning av dessa olika uppslag
framlade, innebar, förutom att nyssnämnda stadsläkare och högskolelärare
skulle anlitas som rättsobducenter, tillskapande av dels 45 obduktionsområden,
omfattande mera än ett provinsialläkardistrikt, och dels 19 obduktionsområden
—t alla utom ett i Norrland —■ vart och etjt utgörande ett provinsialläkaredistrikt.
I varje obduktionsområde skulle en provinsialläkare — i område omfattande
mer än ett provinsialläkardistrikt läkaren i ett visst av dessa distrikt
— vara rättsobducent. Beträffande de 19 provinsialläkare, som skulle vara
rättsobducenter endast inom eget distrikt, ansåg sig styrelsen icke kunna uppställa
någon fordran på särskild kompetens i rättsmedicin. I övrigt skulle
däremot gälla, att vid tillsättande av provinsialläkartjänst i distrikt, med vilket
ett större obduktionsområde än distriktet vore förenat, samt vid förordnande
av biträdande provinsialläkare med rättsobducents åliggande ävensom vid tillsättande
av stadsläkare, som skulle tjänstgöra såsom rättsobducent i Göteborg
eller Malmö, särskild hänsyn skulle tagas till att sökanden genom avlagda
kunskapsprov, väl vitsordad assistenttjänstgöring å rättsmedicinsk institution
eller annorledes styrkt sig äga särskild kunskap i rättsmedicin och skicklighet
i att utföra rättsmedicinska obduktioner.

över medicinalstyrelsens omförmälda förslag inhämtades utlåtanden från
vederbörande myndigheter. I de i anledning härav inkomna utlåtandena framställdes
mot förslaget ett flertal anmärkningar. Dessa grundade sig bland
annat därpå, att Norrland icke i förslaget jämställts med övriga delar av landet
utan skulle erhålla rättsläkare i saknad av särskild kompetens i rättsmedicin.
De skarpaste anmärkningarna gällde emellertid kompetensfordringarna
beträffande övriga obduktionsförrättare. I sådant avseende anfördes, att man
icke finge inskränka på kraven på specialutbildning hos rättsläkare, enär endast
en dylik utbildning kunde garantera uppfyllandet av kravet på den yrkesskicklighet
hos rättsobducenterna, som vore av central betydelse. Den fortsatta
praktiska erfarenhet, som rättsläkarna skulle få vid genomförande av
förslaget, ansågs icke tillfyllest. Från flera håll yppades också farhågor för
att de rättsmedicinska meriterna skulle komma att vid tillsättande av provinsialläkartjänster
alltför mycket sättas i förgrunden och att yngre sökande på
grund härav skulle få ett otillbörligt företräde framför äldre, icke på motsvarande
sätt meriterade läkare. De garantier, medicinalstyrelsen sökt vinna mot
faran att sjukvården skulle bliva lidande vid kombinationen av provinsialläkaroch
rättsläkarbefattningarna, ansågos vidare på olika håll otillräckliga.

I anledning av vad sålunda förekommit återförvisades ärendet den 19 november
1914 till medicinalstyrelsen för förnyat utlåtande, varefter styrelsen efter
att hava samrått med tillkallad sakkunnig den 22 februari 1918 avgav nytt
utlåtande i ämnet. Detta utlåtande utmynnade, vad angår rättsobducentväsendet,
i ett helt nytt förslag, vars innebörd var, att riket skulle indelas
i 6 rättsobduktionsdistrikt. En var av de tre medicinska högskolorna skulle
bliva centrum för ett distrikt och därjämte erhålla åliggande att meddela fullständig
undervisning i rättsmedicin. I de tre övriga distrikten skulle tillsättas
särskilda rättsobducenter med stationer i Norrköping, Göteborg och Umeå. Som

Kungl. Majlis proposition nr 830.

kompetensvillkor för rättsobducentbefattningarna skulle föreskrivas längre
tids väl vitsordad, kvalificerad tjänstgöring vid dels rättsmedicinsk, dels patologisk-anatomisk
institution samt viss sjukhustjänstgöring. Rättsobducentema
skulle utnämnas av Kungl. Maj :t och helt avlönas av staten. Emellertid tänkte
sig styrelsen icke ett omedelbart genomförande av detta förslag. Med hänsyn
till den mycket genomgripande förändring av de rådande rättsmedicinska förhållandena,
som organisationsplanen innebure, och därav följande osäkerhet beträffande
det föreslagna systemets verkningar ansåg styrelsen det nämligen
önskvärt, att planen före dess definitiva framläggande finge i så stor utsträckning
som möjligt prövas i tillämpningen. Styrelsen föreslog därför, att den
tilltänkta organisationen skulle på prov införas inom tre distrikt och att resultatet
av denna prövning skulle avvaktas, innan det slutliga avgörandet företoges.
Styrelsen förutsatte därvid, att den skulle erhålla tillfälle att med tillgodogörande
av den genom försöken vunna erfarenheten ånyo överväga organisationsfrågan.

Jämväl över detta medicinalstyrelsens förslag inhämtades yttranden från
vederbörande myndigheter. Även i de sålunda avgivna utlåtandena framställdes
åtskilliga anmärkningar. Dessa gingo framför allt ut på att förslaget skulle
medföra delvis mycket långa liktransporter samt att det vore olämpligt att nyskapa
en tjänstemannakår, även om densamma till numerären bleve mycket
liten.

Sedermera hölls den 1 mars 1922 inför dåvarande chefen för socialdepartementet
en konferens angående frågan örn riktlinjerna för omorganisationen av
rättsmedicinalväsendet och de närmaste åtgärderna för förverkligandet av en
sådan omorganisation. Huvuddragen av de synpunkter, som framkommo under
denna konferens, sammanfattades i en av professorn E. Sjövall upprättad
promemoria. I denna föreslogs, att för undvikande i möjligaste mån av otjänliga
liktransporter en minskning skulle ske av de tillämnade obduktionsdistriktens
storlek. För att inrättandet av en ny tjänstemannakår skulle kunna undvikas
skulle rättsobducentuppdraget i de distrikt, där det icke lämnades åt
lärare vid högskolorna, förknippas med befattning såsom prosektor vid visst
länslasarett. Dylik prosektor skulle anställas och avlönas av landstinget. Enligt
detta förslag skulle omorganisationen av rättsmedicinalväsendet endast successivt
kunna genomföras, nämligen i den mån prosektorsbefattningar genom
landstingens försorg blivit inrättade vid lasarett med lämpliga lägen för rättsobducentstationer.
Medicinalstyrelsens förslag örn provdistrikt modifierades
så, att distriktens antal åtminstone tills vidare skulle reduceras till två samt
att de skulle något minskas till sitt omfång.

Även mot det sålunda modifierade förslaget framkommo allvarliga anmärkningar.
Sålunda anfördes, att förslaget innebure en fullständig omkastning i
förhållandet mellan de ifrågavarande funktionärernas huvudtjänst och bisyssla,
i det att uppdraget som statlig rättsobducent bleve en bisyssla åt en kommunal
tjänstinnehavare. Genomförandet av omorganisationen skulle bliva helt beroende
av landstingen. Bortsett från det principiellt betänkliga i att överlåta
en så viktig statlig funktion som den ifrågavarande åt funktionärer, över vilka

Konferens

1922.

Kungl. Maj:is proposition nr 280.

statsmyndigheten endast hade ringa befogenhet, syntes det bliva en omöjlighet
att upprätthålla det krav på tillräcklig utbildning och kompetens i rättsmedicin
hos obduktionsförättarna, vilket dock alltid varit det väsentliga ändamålet
med de mångåriga reformsträvandena på ifrågavarande område.
soc/ld ^Ör Frågai1 upptogs ånyo under år 1928, i det att chefen för socialdepartementet
temeritet den 29 juni 1928, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, tillkallade
1928. tre sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med fortsatt behandling
av frågan rörande omorganisation av rättsobducentväsendet.

Då bemyndigandet utverkades, anförde föredragande departementschefen
bl. a.: Det vore obestridligt, att örn också de nuvarande tjänsteläkarna otvivelaktigt
gjorde sitt bästa beträffande de rättsmedicinska obduktioner, som ålåge
dem, resultatet av nära liggande skäl i allmänhet icke med säkerhet kunde
påräknas bliva tillfredsställande. Härtill komme, att det i allmänhet vore
omöjligt att rätta vid dylika förrättningar förelupna fel eller försummelser.
Att av dessa förhållanden kunde följa allvarliga vådor för rättssäkerheten
och andra betydande olägenheter läge i öppen dag. Det motstånd, som mött
samtliga framkomna förslag, gåve vid handen, att det knappast vore möjligt
att komma fram till en ordning, som ur alla synpunkter vore fullgod.
Man torde emellertid det oaktat nödgas välja lösningen i någon av de riktningar,
som angivits under ärendets behandling. Vid detta val syntes emellertid
vissa förslag omedelbart kunna med hänsyn till numera förekommen
utveckling utmönstras. Sålunda vore det nu icke tänkbart att för ändamålet
inrätta några nya tjänster. De framkomna invändningarna mot att lämna
rättsobducentuppdraget till personer, huvudsakligen anställda hos landstingen,
syntes också vara av den tyngd, att de omöjliggjorde en lösning i sådan
riktning. Den utväg, som då återstode, vore att — utom i vissa städer,
där andra krafter funnes att tillgå — förena rättsobducentbefattningarna med
statstjänster av ett eller annat slag. Därvidlag kunde icke några andra tjänstinnehavare
rimligen ifrågakomma än provinsialläkarna. Medicinalstyrelsens
förslag av år 1913 hade ju också inneburit en lösning i sådan riktning. Visserligen
hade även mot detta förslag framställts åtskilliga anmärkningar. Dessa
syntes emellertid knappast vara av den beskaffenhet, att ej förslaget förtjänade
ett förnyat allvarligt övervägande. För undanröjande av de framkomna
erinringarna kunde emellertid modifikationer i förslaget i ena eller andra hänseendet
vara lämpliga. En betydelsefull sådan jämkning vore, att rättsobducentsysslan
icke bundes vid visst provinsialläkardistrikt eller viss läkarstation
utan att bestämmelser allenast meddelades av innehåll, att inom vart och ett
av de rättsobducentområden, vari riket skulle indelas, skulle finnas en provinsialläkare
eller stadsläkare med rättsmedicinsk utbildning och med skyldighet
att verkställa rättsmedicinska obduktioner. Det kunde till och med ifrågasättas,
att bestämmelsen blott erhölle den vidsträckta innebörd, att inom ett län
skulle bland tjänsteläkarna finnas visst bestämt antal tjänsteläkare med dylik
utbildning och nyss angiven skyldighet. Motortrafikens snabba utveckling
hade nämligen minskat olägenheterna av liktransporter å kortare sträckor och
gjort det mindre nödvändigt, att obducenten vore bosatt å eller i grannskapet

Kungl. Majlis proposition nr £80.

av den ort, där obduktionen borde äga rum. Som uppmuntran för aspiranter till
ämbetsläkartjänster att förskaffa sig den särskilda utbildning, som borde fordras
för kompetens till rättsobducentbefattning, kunde tänkas antingen en höjning
av nu stadgade arvoden för rättsobduktion eller ett tilläggsarvode för
tjänsteläkare med dylik utbildning; möjligen skulle antalet sådana tilläggsarvoden
få maximeras för de olika länen.

De sakkunniga (1928 års rättsobducentsakkunniga), vilka utgjordes av professorn
Gunnar Hedrén, ordförande, revisionssekreteraren Sven Lawski och
provinsialläkaren Alfred Herner, avgåvo den 12 april 1929 betänkande med
förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet.

Detta förslag innebar i huvudsak följande. Riket skulle vara indelat i 21
rättsobducentdistrikt. Såsom regel skulle varje län utgöra eget distrikt, dock
hade vissa delar av Stockholms län samt Gotlands län sammanförts till ett
distrikt, återstoden av Stockholms län jämte Uppsala län och Västmanlands
län fått bilda ett (''Uppsala’) distrikt, Jönköpings och Kronobergs län förenats
till ett distrikt samt Malmöhus och Kristianstads län sammanförts till
ett (''Lunds'') distrikt. I Västerbottens läns och Norrbottens läns distrikt
skulle finnas respektive två och tre rättsobducenter, medan ett vart av de
övriga distrikten skulle erhålla en. Rättsobducentbefattningen skulle såsom
regel förenas med den provinsialläkartjänst, vars innehavare hade sin station
i vederbörande länsresidensstad eller, örn sådan tjänst ej funnes, den provinsialläkartjänst,
vars innehavare hade sin station närmast residensstaden. I
Uppsala och Lunds distrikt skulle emellertid rättsobducentbefattningen förenas
med befattningen såsom universitetslärare i rätts- och statsmedicin, medan i
Stockholm, som i övrigt lämnades oberört av organisationen, andre stadsläkaren
såsom nu skulle omhänderhava de rättsmedicinska obduktionerna.

Beträffande det antal obduktioner, som kunde beräknas komma på varje distrikt,
utgingo de sakkunniga från årsmedeltalet för åren 1918—1927. Detta
medeltal utgör enligt en av de sakkunniga gjord sammanställning:

Stockholms stad..........	83.0	Göteborgs och Bohus län.......	16.4
Stockholms län..........	26.9	Älvsborgs	>.......	6.3
Uppsala > ..........	5.3	Skaraborgs	> . .	6.5
Södermanlands > ..........	6.5	Värmlands	i	5.6
Ostergötlands > ..........	9.4	Orebro	D . .	6.0
Jönköpings > ..........	4.1	Västmanlands	>	3.6
Kronobergs > ..........	3.4	Kopparbergs	».......	8.6
Kalmar > ..........	6.0	Gävleborgs	>.......	9.1
Gotlands > ..........	1.6	Västernorrlands	».......	8.6
Blekinge > ..........	6.0	Jämtlands	>	4.3
Kristianstads > ..........	6.7	Västerbottens	>.......	6.7
Malmöhus > ..........	15.4	Norrbottens	>.......	5.8
Hallands > ..........	4.9

För kompetens till rättsobducentbefattning krävdes enligt förslaget att vara
eller hava varit lärare i rättsmedicin vid någon av rikets medicinska högskolor

1928 års
rättsobducentsakkunniga.

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

eller att hava fullgjort den för behörighet till tjänsteläkarbefattning stadgade
sjukhustjänstgöringen samt hava med intyg av vederbörande högskolelärare
styrkt sig hava förvärvat den för rättsobducentbefattningen erforderliga utbildningen.
Därvid förutsattes, att dylik utbildning skulle kunna vinnas genom
att vederbörande sökande efter avlagd medicine licentiatexamen genomginge
en särskild kurs i rättsmedicin. Sådan kurs skulle en ä två gånger årligen
anordnas vid något av universiteten eller Karolinska institutet och hava
en tidsomfattning av omkring tre månader. För behörighet till provinsialläkarebefattning,
med vilken förenats rättsobducentbefattning, skulle erfordras
minst 5 års tjänstgöring såsom tjänsteläkare. För envar av rättsobducenterna
i Stockholms läns samt Jönköpings och Kronobergs läns distrikt skulle finnas
två ställföreträdare, nämligen en för respektive Stockholms, Gotlands, Jönköpings
och Kronobergs län. För envar av övriga rättsobducenter skulle finnas
en ställföreträdare. Ställföreträdarbefattningen skulle icke vara bunden till
viss tjänst. Ställföreträdare skulle tillsättas av medicinalstyrelsen.

Rättsobducent skulle åtnjuta ett årligt arvode av 500 kronor. Ställföreträdare
skulle erhålla för Gotlands och Kronobergs län ett arvode av 150 kronor och
för övriga orter ett arvode av 200 kronor. Därjämte skulle till såväl rättsobducent
som ställföreträdare utgå ersättning för varje förrättning med 40 kronor
samt resekostnads- och traktamentsersättning.

Förslaget innebar vidare, bl. a., att genom länsstyrelsernas försorg obduktionslokaler,
huvudsakligen vid sjukhusen, skulle anskaffas samt liklådor tillhandahållas
för likens transport till dessa lokaler. Till de sakkunnigas förslag
i dessa delar skall jag senare återkomma.

Från förslaget var revisionssekreteraren Lawski i vissa delar skiljaktig. Han
förordade sålunda, att såväl rättsobducenter som ställföreträdare skulle tillsättas
av medicinalstyrelsen efter fri ansökan, med rätt likväl för styrelsen att,
där det funnes av omständigheterna påkallat, till befattningshavare förordna
innehavare av viss bestämd provinsialläkartjänst. Dylik tjänsteläkare skulle
för sådant fall vara pliktig att, örn han ej redan hade erforderlig kompetens,
förskaffa sig sådan vid äventyr av tvångsförflyttning. Upplysning örn vad
som sålunda skulle åligga vissa tjänsteläkare skulle hava influtit i de kungörelser,
varigenom deras befattningar ledigförklarats. För kompetens till rättsobducentbefattning
krävdes, i följd av vad sålunda föreslagits, av annan än lärare
i rättsmedicin jämväl att under minst 5 år hava utövat läkarverksamhet.

Årskostnaden för den av de sakkunnigas majoritet föreslagna organisationen
beräknades till 61,300 kronor, innefattande en ökning i förhållande till det
under budgetåret 1927/1928 för ändamålet utgivna beloppet å cirka 40,000
kronor. Därtill skulle komma en engångskostnad på 82,750 kronor. Den
skiljaktige beräknade, att hans förslag i förhållande till majoritetsförslaget
skulle medföra en årlig kostnadsminskning av minst 10,500 kronor.

^mnfl9över ^ver sakkunnigas betänkande hava yttranden infordrats från dels läns1928
ars sak- styrelserna efter hörande av de städer, som ej deltaga i landsting, samt landskunmgas
tingens förvaltningsutskott, ''dels kanslern för rikets universitet efter hörande
av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt Karolinska institutets

Kungl. Majlis proposition nr 280.

lärarkollegium, dels medicinalstyrelsen efter hörande av centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund samt styrelserna för förste provinsialläkarnas förening,
svenska provinsialläkareföreningen och svenska stadsläkarföreningen, dels ock
styrelsen för Svenska lasarettsläkarföreningen, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statskontoret.

I de på grund härav avgivna yttrandena hava såsom regel antingen sakkunnigmajoritetens
eller den skiljaktiges förslag förordats, på sina håll under beklagande
av att direktiven hindrat en prövning av alla ifrågakommande möjligheter.

Av länsstyrelserna hava sålunda 16 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,
därvid 6 uttryckligen förordat sakkunnigmajoritetens mening,
medan 2, vilkas län icke beröras av meningsskiljaktigheten inom de sakkunniga,
förklarat sig icke vilja yttra sig däri. 9 länsstyrelser hava givit den
skiljaktiges förslag företräde.

Av förvaltningsutskotten hava 20 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,
därvid 5 uttryckligen tillstyrkt sakkunnigmajoritetens förslag och 7 förklarat
sig icke hava tagit ståndpunkt till tvistefrågan. 5 förvaltningsutskott
hava uttalat sig för reservantens förslag och 1 har intagit en närstående ståndpunkt.

Kanslern för rikets universitet samt medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund hava för det fall, att sakkunnigförslaget lägges till grund för en ny
organisation, närmast anslutit sig till skiljaktigheten, medan lärarkollegiet vid
Karolinska institutet uttalat sig för majoritetsförslaget.

Medicinalstyrelsen har förordat en mellanståndpunkt mellan de två inom de
sakkunniga företrädda alternativen. Svenska provinsialläkarföreningens styrelse
har ansett så många och vägande invändningar kunna göras mot förslaget,
att tanken att anställa särskilda rättsobducenter ännu en gång borde komma
under allvarligt övervägande. Skulle organisationen ordnas med utgångspunkt
från sakkunnigförslaget, har styrelsen förordat en lösning i samma riktning
som medicinalstyrelsen. En likartad ställning har intagits av styrelsen för
förste provinsialläkarnas förening, som emellertid upplyst, att meningarna inom
föreningen vore synnerligen delade, varför styrelsen ansett sig icke kunna avgiva
något yttrande å föreningens vägnar. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
har förmenat att, därest icke rättsobducentväsendet redan nu kunde
ordnas i enlighet med 1918 års förslag, organisationen tills vidare kunde byggas
på sakkunnigförslaget med däri av den skiljaktige föreslagna modifikationer.
Från svenska stadsläkarföreningen har något yttrande ej inkommit.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen har förklarat sig betrakta förslaget
såsom ett provisorium i avbidan på att rättsobduktionsverksamheten kunde
överlämnas till prosektorerna vid vissa större lasarett. I avseende å detta
provisorium har styrelsen givit företräde åt den skiljaktiges förslag.

Svenska landstingsförbundets styrelse har ansett båda de inom de sakkunniga
framställda förslagen kunna godtagas men vid valet dem emellan funnit
sig böra förorda den skiljaktiges mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Svenska stadsförbundet lämnade förslaget utan erinran.

Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava förordat inajoritetsförslaget
med vissa modifikationer.

Av vad i utlåtandena anförts torde följande böra anmärkas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anslöt sig till ett uttalande av förste provinsialläkaren
i länet, vari anfördes: Det vore synnerligen tvivelaktigt, örn obducenterna
efter allenast en tre månaders kurs i rättsmedicin skulle kunna anses
kompetenta i ordets egentliga bemärkelse. Härför erfordrades en grundlig utbildning
i patologisk såväl anatomi som histologi, vilken utbildning kunde
förvärvas endast under amanuensskap på minst ett år vid patologisk-anatomisk
institution. Samarbetet mellan länsstyrelsen och rättsobducenten behövde ej
vara så intimt, att rättsobducenten måste bo i residensstaden eller dess närhet.
Man kunde använda post, telegraf eller telefon. För Jönköpings län erbjöde
Nässjö de bästa kommunikationsmöjligheterna, åtminstone örn det gällde järnvägsresor.
Skulle Jönköpings län sammanslås med annat, vore med hänsyn
till kommunikationerna Kronobergs län det minst lämpliga och Östergötlands
län det mest lämpliga. Kronobergs län kunde sammanföras med Kalmar läns,
Blekinge läns eller Lunds distrikt. Arvodena för obducenterna borde höjas.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatte lämpligheten av anordningen med
ställföreträdare, vilka skulle få utföra mycket få obduktioner, och förmenade,
att denna fråga kunde lösas så, att obducenten i ett angränsande län anlitades.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärkte, att länsstyrelsen nu liksom tillförene
ansåge en organisation av rättsobducentväsendet i huvudsaklig överensstämmelse
med medicinalstyrelsens förslag av 1918 vara det lämpligaste. Tanken
att uppdraga obducentverksamheten åt särskilda tjänsteläkare hade emellertid
blivit avvisad i de sakkunnigas direktiv. De sakkunnigas förslag innebure
onekligen en avsevärd förbättring i jämförelse med nu rådande förhållanden,
även örn det icke syntes innefatta en fullgod lösning av den däri avsedda
frågan.

Länsstyrelsen i Örebro län höll före, att en fullt rationell lösning av förevarande
omstridda organisationsfråga knappast kunde ernås på annat sätt än
genom anställande av särskilda rättsobducenter enligt medicinalstyrelsens förslag
av 1918.

Länsstyrelsen i Västmanlands län underströk särskilt angelägenheten av att
innehavarna av prosektorsbefattningarna vid centrallasaretten utnyttjades för
rättsobducentverksamheten. Efter att hava omnämnt, att Västmanlands läns
centrallasaretts direktion förklarat sig villig att medverka till en kombination
mellan den vid lasarettet från och med den 1 januari 1929 inrättade prosektorsbefattningen
samt rättsobducentskapet, anmärkte länsstyrelsen, att med hänsyn
härtill Västmanlands län lämpligen kunde sammanföras med annat grannlän,
exempelvis Örebro eller Södermanlands län, och erforderligt obduktionsmaterial
tillföras obducenten i Uppsala distrikt från Gävleborgs eller Stockholms län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förmenade, att någon nämnvärd erfarenhet
ej skulle erhållas av länets rättsobducenter, om de årligen förekommande 5.8
rättsobduktionerna fördelades på 3 obducenter. Med hänsyn till bl. a. länets
goda järnvägsförbindelser och automobilväsendets utveckling ifrågasattes,
huruvida det ej kunde räcka med en i Luleå eller dess omedelbara närhet
bosatt rättsobducent.

Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus län anmärkte inledningsvis,
att utskottet i sitt yttrande över 1918 års förslag erinrat om att de där ifrågasatta
vidsträckta obduktionsdistrikten med en central station måste föranleda
långväga liktransporter samt att mot sådana transporter säkerligen komme

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

att resas en stark och enhällig folkmening i länet, där det för övrigt torde
råda en viss motvillighet mot själva obduktionsförfarandet. Då genom 1928
års sakkunnigas förslag berörda, det föregående förslaget vidlådande olägenheter
komme att i väsentlig mån minskas, hade utskottet icke något att erinra
mot förslaget i denna del.

Förvaltningsutskottet i Värmlands län förmenade, att förslaget att förena
rättsobducentbefattningarna med vissa provinsialläkartjänster vore mindre tillfredsställande.
Det ringa antal obduktioner, som dessa läkare komme att få
utföra, komme att göra dem föga mera skickade för uppgiften än de nuvarande
tjänsteläkarna. En tillfredsställande lösning skulle kunna ernås genom att
befattningen som rättsobducent förenades med lasarettsläkartjänst vid patologisk
avdelning av lasarett. Dylik läkare, som under sin verksamhet å lasarettet
hade att utföra ett stort antal obduktioner årligen, komme härvid att förvärva
en stor erfarenhet som komme rättsobducentväsendet tillgodo. Med bl. a.
de föreslagna rättsobducentdistrikten skulle rättsobducentverksamheten icke
göra något menligt intrång på lasarettsläkarnas ordinarie arbete. Det torde
ej dröja länge förrän patologiska avdelningar med särskilda läkare vore ordnade
vid alla större lasarett. Eör närvarande borde en omorganisation blott
ske såsom ett provisorium, i vilket avseende en anslutning till reservantens
förslag erbjöde större möjlighet till tillvaratagande av utskottets synpunkter
än en anslutning till sakkunnigmajoriteten.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län förmenade, att det icke borde ifrågakomma,
att rättsobducentskap förknippades med viss befattning vid landstings
lasarett, då ett sådant ytterligare åliggande skulle förneka den strävan, som
alltmer gjorde sig gällande att frigöra eller åtminstone skarpt avgränsa kommunerna
från vidare statstvång. Det vore för länet synnerligen olämpligt,
örn det fastsloges, att rättsobducentbefattningen skulle förenas med den provinsialläkartjänst,
vars stationsort vore residensstaden, på vilken åren 1918—
1927 kommit allenast 1.1 obduktion årligen mot 10 på länet i övrigt. Däremot
vore det i sin ordning, att befattningen förenades med annan provinsialläkartjänst.

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län anförde: Patologläkaren vid Umeå
lasarett hade förrättat de flesta i länet förekommande obduktioner. Då förslaget
komme att fråntaga denne specialutbildade läkare rättigheten att förrätta
obduktioner, innefattade förslaget för länets vidkommande icke en bättre
anordning än den nuvarande. Landstinget ansåge icke någon ändring påkallad
för länet.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet anförde bl. a.: Organisa tionen

av rättsobducentväsendet måste uppbyggas på en gedigen specialutbildning
i patologisk anatomi och rättsmedicin. Det föreliggande förslaget vore
med hänsyn till kompetensfordringarna å de blivande rättsobducenterna av ett
mycket begränsat värde. Den föreslagna tremånaderskursen kunde icke på
långt när tänkas bibringa deltagarna de kunskaper, som måste anses vara ett
oeftergivligt villkor för utförande av rättsmedicinska obduktioner. Den omständigheten,
att obduktionsförrättarna skulle komma att utföra ett större antal
rättsmedicinska obduktioner per år än enligt nuvarande ordning och således
med åren skaffa sig en något större färdighet och erfarenhet än nu kunde icke
råda bot för bristerna i en otillräcklig skolning. Nämnda omständighet vore för
övrigt betydelselös för nytillträdande befattningshavares kompetens, och ingenting
uteslöte, att vederbörande just vid början av sin rättsmedicinska verksamhet
— kanske mer än ett årtionde efter genomgången av den föreslagna kursen
— ställdes inför ett i hög grad krävande fall. Kravet på 5 års verksamhet
såsom provinsialläkare för erhållande av förordnande såsom rättsobducent vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

alltför högt. Skulle de sakkunnigas förslag läggas till grund för en omorganisation,
syntes det fakulteten riktigare, att detta skedde i huvudsaklig överensstämmelse
med reservantens förslag, vilket bl. a. hade den fördelen, att
det ägde större utvecklingsmöjligheter mot en organisation med ett fåtal,
specialutbildade och verkligt sakkunniga rättsläkare med stora distrikt och
anställda uteslutande för rättsmedicinska obduktioner och därmed närbesläktade
uppgifter. Nödvändigt vore dock, att arvodena till obducenterna höjdes.
För sin del vore emellertid fakulteten övertygad om att en organisation med ett
fåtal rättsläkare vore den enda rationella och i längden tillfredsställande lösningen.
Därigenom kunde också vinnas, att ej längre samtliga läkare såsom
hittills måste erhålla utbildning i rättsmedicinska obduktioner utan i stället
andra grenar av rättsmedicinen, som nu ej kunde tillgodoses, finge komma till
sin rätt. I avseende å förslagets detaljer anmärktes bl. a., att rättsobducent,
som vore akademisk lärare, ej borde vara skyldig att verkställa obduktion
utom sitt distrikt.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund anmärkte, att de direktiv,
som givits de sakkunniga, varit föga ägnade att befrämja en tillfredsställande
lösning av föreliggande fråga. Rättsmedicinska obduktioner fordrade en noggrann
utbildning och en på praktisk erfarenhet uppbyggd förtrogenhet med
arbetsuppgifterna. Givetvis innefattade kravet på genomgång efter avlagd
medicine licentiatexamen av en tre månaders kurs i rättsmedicin någon förbättring
från nuvarande förhållanden. Men en tillfredsställande utbildning
erhölles icke genom beröring med ämnet under så kort tid och i så kursmässig
form. Fakulteten befarade, att hopförandet av rättsobducentåliggandet
med vissa bestämda provinsialläkarebefattningar skulle medföra, att det rättsmedicinska
arbetet skulle komma att stå tillbaka för de egentliga provifisialläkaruppdragen.
Fakulteten hyste såsom tidigare den uppfattningen, att
rättsobducentbefattningarna borde antingen förbindas med prosekturer vid
vissa större lasarett eller anförtros åt särskilda tjänstemän med betryggande
kompetens. Då vissa hinder förefunnes för det omedelbara genomförandet av
en sådan ordning, borde man emellertid taga under övervägande att redan nu
genomföra en viss nyorganisation med karaktär av provisorium för någon tid
framåt. Även för denna begränsade uppgift vore de sakkunnigas förslag
mindre lämpligt. Däremot vore reservantens förslag värt beaktande, därest
man för närvarande måste begränsa sig till en provisorisk lösning. I vad förslaget
avsåge det föreslagna Lunds distrikt med professorn i patologisk anatomi
samt rätts- och statsmedicin såsom rättsobducent, ansåge emellertid fakulteten,
att förslaget skulle på ett lyckligt vis sanktionera ett tillvägagångssätt,
som redan vunnit praktisk hävd. De föreslagna årsarvodena vore för
låga. Rättsobducentarvodet borde ej sättas lägre än 2,000 kronor. Ställföreträdarorganisationen
avstyrktes, huvudsakligen på den grund, att ställföreträdare
med så ringa praktisk förtrogenhet med arbetet som förslaget innebure
komme att bliva till föga värde för organisationen. I stället kunde ordinarie
rättsobducenten förpliktas att vid förfall för obducent i angränsande
distrikt tjänstgöra för denne, dock borde detta ej gälla de rättsobducenter, som
vore akademiska lärare.

Karolinska institutets lärarkollegium förmenade, att den bästa organisationsformen
vore, att man inrättade ett antal rättsobducentbefattningar samt
indelade landet i motsvarande antal rättsläkardistrikt samt läte dessa rättsläkare,
förutom andra rättsmedicinska uppgifter, verkställa de rättsmedicinska
obduktionerna. Under beklagande, att man i de sakkunnigas direktiv ej
ansett lämpligt att redan nu söka lösa rättsobducentfrågan på nämnda sätt.
uttalade fakulteten, att sakkunnigmajoritetens förslag kunde anses bilda en

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

god övergångsordning till förenämnda rättsläkarinstitution. Utbildningen av
blivande rättsobducenter genom den föreslagna kursen kunde givetvis ej förläna
tillräcklig rättsmedicinsk kompetens, dock borde, under förutsättning att
någon inskränkning ej ägde rum i den hittillsvarande rättsmedicinska undervisningen
till medicine licentiatexamen, genom den föreslagna kursen vinnas
en ej oväsentlig förbättring av den nuvarande rättsmedicinska utbildningen för
blivande rättsobducenter. De föreslagna arvodena för rättsobducenter. och
ställföreträdare vore oskäligt små. Fakulteten förordade därför, att obduktionsarvodet
höjdes från föreslagna 40 kronor till åtminstone 75 kronor.

Kanslern för rikets universitet anförde: De två fakulteterna liksom en reservant
bland de sakkunniga hade funnit sig av de sakkunnigas direktiv oförhindrade
att upptaga förslaget örn tillsättande av prosektorsbefattningar efter
fri tävlan. Kanslern ansåge sig på de av fakulteterna härför anförda skälen
böra förorda, att en ytterligare närmare utredning snarast verkställdes i syfte
att på denna väg nå målet. Kanslern förklarade sig vidare anse, att en ej
oväsentlig ökning av den föreslagna utbildningen vore nödvändig samt att de
föreslagna ersättningsbeloppen vore för knappt tillmätta.

Centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund anförde, bland annat, att då
även enligt den av styrelsen förordade skiljaktigheten ett stort antal rättsobducentplatser
skulle komma att besättas med provinsialläkare, vilka givetvis
även efter genomgående av rättsobducentkurs måste anses relativt mindre förfarna
såsom rättsobducenter, styrelsen ville förorda, att vid fall, som kunde
förväntas bliva särskilt svåra att utreda, möjlighet till konsultation av någon
specialkunnig person, t. ex. någon av de akademiska lärarna i rättsmedicin,
borde beredas.

Styrelsen för svenska yrovinsialläkarfÖverängen anförde bl. a.: Det vore ej
särskilt lyckligt att förena obducentbefattningarna med provinsialläkartjänsterna
i residensstäderna. Dessa läkare hade nästan överallt stora och synnerligen
folkrika distrikt, och det vore för dem ofta förenat med stor svårighet att vara
frånvarande från stationen över en hel dag. Förslaget lämnade knappast
några större garantier beträffande obducenternas kompetens. Den föreslagna
avlöningen syntes alltför låg för att motsvara det ansvarsfulla och mången
gång synnerligen krävande och med obehag förenade arbetet och för att kompensera
av detta arbete föranlett avbräck i praktiken. Det föreliggande förslaget
bure allt för mycket provisoriets prägel för att kunna utgöra bas för
en bestående organisation av rättsläkarväsendet.

Styrelsen för förste provinsialläkarnas förening anförde bl. a.: Styrelsen

vore icke övertygad örn att icke prosektorstjänsterna vid lasaretten kunnat i
större utsträckning förenas med rättsobducentbefattning. Åliggandet att vara
rättsobducent kunde lätt komma att förrycka provinsialläkarens arbete med
hälso- och sjukvård inom hans distrikt. Antalet rättsobducentdistrikt borde
kunna minskas, varvid arvodena borde i motsvarande grad höjas.

Medicinalstyrelsen anmärkte, att de sakkunnigas direktiv icke tillåtit en definitiv
lösning av organisationsfrågan i riktning mot medicinalstyrelsens förslag
av 1918 och att det därför för de sakkunniga gällt att föreslå en för en
tid framåt användbar provisorisk organisation. Styrelsen beklagade emellertid,
att direktiven varit så snäva. Under framhållande bl. a. av att under
ärendets senare utredningsskeden såsom krav på utbildning för rättsobducent
uppställts ett års tjänstgöring såsom amanuens vid patologisk institution samt
lika lång utbildning vid rättsmedicinsk institution i enahanda befattning gjorde
styrelsen gällande, att den föreslagna utbildningen för rättsobducent icke
vore tillfredsställande. Styrelsen förklarade sig dock inse, att en organisation,
som skulle hålla sig inom direktivens ram, icke medgåve längre utbildning.
Styrelsen erkände, att det föreliggande förslaget genom att vidga ob -

Kungl. Maj :ts proposition nr 230.

duktionsdistrikten innebure ett avgjort framsteg i jämförelse med nuvarande
ordning men framhöll, att det icke kunde anses tillfredsställande, att medeltalet
obduktioner för flertalet distrikt komme att understiga 10 per år. Styrelsen
anförde vidare bl. a.: Med avseende fästat på vikten av att vederbörande
obducent under sin praktiska verksamhet förvärvade största möjliga
erfarenhet, borde organisationen läggas så att täta ombyten förebyggdes. I
detta senare hänseende syntes sakkunnigmajoritetens förslag väl avvägt, alldenstund
residensstäderna plägade vara en slutstation för provinsialläkare.
Förslaget kunde emellertid leda till den orimliga konsekvensen, att en i residensstaden
eller icke allt för långt därifrån bosatt, för rättsobducentskapet
lämplig läkare icke finge tagas i anspråk för uppdraget, fastän han både kunde
och ville mottaga detsamma. Styrelsen tänkte därvid på prosektorer samt
vissa förste provinsialläkare och stadsläkare. Styrelsen ville därför föreslå,
att provinsialläkaren-rättsobducenten skulle äga att, där han själv så önskade,
erhålla befrielse från rättsobducentuppdraget under förutsättning att medicinalstyrelsen
hade lämplig, villig och kompetent läkare att förordna i hans
ställe. Sådant förordnande skulle kunna när som helst återkallas, men avse
viss maximitid, exempelvis 5 år. V id upphörande av dylikt särskilt förordnande
samt vid nytillsättning av provinsialläkartjänsten skulle rättsobducentuppdraget
av sig självt återfalla till provinsialläkaren. Styrelsen funne
sig kunna tillsvidare godtaga den av de sakkunniga föreslagna indelningen
av riket i 21 rättsobducentdistrikt. Med hänsyn till vikten av att på varje
rättsobducent komme tillräckligt antal obduktioner föresloges allenast en rättsobducent
i ett vart av de nordligaste distrikten. Av samma anledning avstyrktes
ställföreträdarorganisationen och förordades, att de ordinarie rättsobducenterna
vid förfall vikarierade för varandra. Styrelsen borde dock äga
rätt att, där det visade sig erforderligt, utsända extra ställföreträdare, varjämte
särskilda ställföreträdare behövdes för de rättsobducenter, som vore
akademiska lärare. För att motverka de hinder, som rättsobducentuppdraget
förorsakade i provinsialläkarens tjänste- och sjukvårdande verksamhet, försloges,
att länsstyrelse skulle kunna förordna annan läkare att mot ett dagarvode
av 10 kr. bestrida de med provinsialläkartjänsten förenade löpande
äli^Sfåiideria;.. Rättsobducentkompetens bolde kunna få förvärvas även efter
utnämning till provinsialläkare. Under åberopande särskilt av det tunga ansvar,
som a vilade rättsobducent, gjorde styrelsen gällande, att det föreslagna
arvodet vore allt för lagt. Av statsekonomiska skäl vågade styrelsen dock
icke föreslå högre arvode än 1,000 kr.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd förmenade, att sakkunnigmajoritetens
förslag borde förbindas med föreskrift, att provinsialläkare, som tillika
skulle vara rättsobducent. skulle få förskaffa sig erforderlig kompetens efter
utnämningen. Nämnden förordade vidare, att antalet rättsobducenter bestämdes
till ew jamval i Västerbottens läns distrikt och till iva i Norrbottens läns
i StnvU t ?.aSOm skal 1harf°r åberopades det relativt ringa antal rättsmedicinska
obduktioner, som kunde beräknas årligen förekomma i dessa län Enligt
nämndens mening vöre det ej uteslutet, att ytterligare sammanslagningar av
an till gemensamma distrikt skulle kunna ske. Obduktionerna för Stockholms
lans distrikt _ bortsett fran Gotlands län — borde kunna utföras genom Karolinska
institutets rättsmedicinska institution. I följd härav borde särskild
obducent anstallas for Gotland, men mot halvt arvode. Det syntes böra tagas
under övervägande, huruvida särskilda ställföreträdare verkligen erfordrade,
eiler om ej deras antal kunde väsentligen inskränkas. I stället skulle i de
liesta fall rättsobducent fran annat distrikt kunna anlitas. Såsom en följd
harav kunde ifragasättas att höja arvodena till 600 kronor, eller ock kunde
lorrattnmgsarvodet sättas högre vid förrättning utom eget distrikt.

Kungl. Majlis proposition nr 280.

Statskontoret avstyrkte likaledes anställandet av ställföreträdare med undantag
för Gotlands län, varjämte särskilda anordningar enligt ämbetsverkets
mening kunde erfordras för Uppsala och Lunds distrikt. Härigenom skulle
enligt ämbetsverkets beräkning årskostnaderna kunna minskas med 4,350 kronor
och engångskostnaderna med 18,800 kronor.

Såsom jag redan berört, lider den nuvarande organisationen av rättsobdu- Departecentväsendet
av avsevärda brister, vilka hänföra sig dels till obducentemas mentschefen.
otillfredsställande vetenskapliga utbildning och dels därtill, att flertalet av
dem hava allt för få obduktioner att förrätta. Ej heller den utbildning, som
skulle krävas enligt det senaste sakkunnigförslaget, torde kunna betraktas
såsom fullt tillfredsställande, därest obducenten ställes inför ett mera svårbedömt
fall, medan den för enklare fall säkerligen kan anses fullt godtagbar.

Å andra sidan kan ifrågasättas, örn ens den praktik, som enligt sakkunnigförslaget
skulle tillförsäkras obducenten, är tillräcklig för att hålla hans kompetens
på en verkligt hög nivå, därest han ej jämväl i övrigt ägnar sig åt
obduktionsverksamhet. Slutligen är den föreslagna ställföreträdarorganisationen
behäftad med åtskilliga svagheter. Följde man sakkunnigmajoritetens
mening, skulle sannolikt ställföreträdarbefattningama i allmänhet komma att
stå obesatta, och i de fall, där ställföreträdare kunde erhållas, skulle hans
praktik bliva otillräcklig. Den senare anmärkningen träffar även den skiljaktiges
förslag.

Med hänsyn till det anförda har jag, även örn sakkunnigförslaget måste sägas
innefatta en ej oväsentlig förbättring i förhållande till den nuvarande organisationen,
icke kunnat bliva övertygad örn att de ganska avsevärda kostnader,
varmed detsamma är förenat, komma att giva däremot svarande fördelar för
det allmänna. Å andra sidan är jag icke beredd att nu framlägga något förslag
till en definitiv organisation. Jag måste således tillsvidare förorda ett bibehållande
av det nuvarande systemet. Att låta detsamma bliva helt oförändrat
skulle dock med hänsyn till de otvivelaktiga olägenheter, varmed systemet är
förbundet, icke vara försvarligt. Jag anser mig därför böra förorda vissa provisoriska
anordningar, åsyftande dels att undanröja de svåraste av de nuvarande
olägenheterna och dels att bereda väg för ett framtida system, där i
varje särskilt fall den erforderliga kompetensen kan påräknas. Det synes mig
sålunda först och främst böra tillses, att länsstyrelserna få möjlighet att alltid
till obducent utse en läkare, som är någorlunda förtrogen med dylika förrättningar.
Detta syftemål kan lämpligen nås på det sätt, att obduktionerna inom
varje län koncentreras på en eller ett fåtal läkare, såsom regel tjänsteläkare,
professorer i rättsmedicin eller prosektorer, anställda vid vissa centrallasarett.

En sådan koncentration av förrättningarna på ett fåtal läkare är ju redan nu
möjlig, men förekommer i praktiken relativt sällan. Genom att man höjer
ersättningen till läkare, som förrättar obduktion, vilken ej åligger honom i
egenskap av tjänsteläkare, bör man ktinna påräkna, att vederbörande läkare
skola vara villiga att ställa sig till förfogande. Med en dylik höjning av
ersättningen blir det också möjligt att i fall, då vederbörande myndighet från
början finner det antagligt, att för ett tillfredsställande resultat av obduk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 280.

tionen ett alldeles särskilt högt mått av kunskap och erfarenhet är erforderligt,
kunna anlita en fullt kvalificerad obducent. Inom landet finnes redan ett antal
läkare med den av mig avsedda högre kompetensen, nämligen dels nuvarande
och förutvarande lärare i rätts- och statsmedicin vid rikets medicinska
högskolar, dels läkare, som tjänstgjort vid de rättsmedicinska institutionerna,
dels slutligen nyssnämnda prosektorer. Skulle av dessa sistnämnda
någon eller några sakna tillräckligt djupgående kunskaper i rättsmedicin, lära
de i allt fall lätteligen kunna på kort tid förvärva full kompetens.

Av det nyss sagda framgår, att då vederbörande tjänsteläkare icke anlitas,
förrättningsmännens kompetens vid den av mig förordade provisoriska ordningen
ofta kommer att huvudsakligen vara baserad på att de få en relativt riklig
praktik. En förstärkt garanti för att en sådan också kommer att erhållas
kan vinnas därigenom, att obducent får förordnas blott av länsstyrelsen och ej,
såsom nu, jämväl av domstol eller polismyndighet i stad. Enligt vad jag förvissat
mig örn har chefen för socialdepartementet för avsikt att framdeles
anmäla frågan örn ändring i sådant syfte i 1886 års stadga. Länsstyrelserna
äro emellertid knappast i stånd att självständigt bedöma de till obducenter
i frågakommande läkarnas duglighet, och jag förutsätter därför, att länsstyrelserna
icke skola underlåta att under hand från medicinalstyrelsen förskaffa
sig upplysning härutinnan. Isynnerhet gäller detta, då fråga uppstår att anskaffa
en särskilt kompetent obducent.

Eftersom förpliktelse att verkställa obduktion förutsättes allenast för vederbörande
tjänsteläkare, ligger givetvis vikt uppå, att ersättningen till annan
obducent sättes tillräckligt hög. Något årsarvode kan emellertid redan på den
grund icke ifrågakomma, att dylik obducent ej får någon skyldighet att verkställa
obduktion. I stället måste själva obduktionsarvodet väsentligt höjas för
ifrågavarande fall. Arvodets belopp synes mig lämpligen kunna sättas till 100
kronor. För obduktion, som förrättas av vederbörande tjänsteläkare, får däremot
givetvis ej högre arvode än det nu utgående eller 40 kronor beräknas. Jag
förutsätter, att jämte nu omnämnt arvode resekostnads- och traktamentsersättning
liksom nu skall utgå enligt allmänna resereglementet.

Den provisoriska ordning, som jag här föreslagit, innebär jämväl den fördelen,
att den möjliggör, att man, innan man fattar slutlig ståndpunkt till organisationsfrågan,
kan vinna en önskvärd erfarenhet av verkningarna av ett
system, vari ingå relativt långa resor för obducenterna eller relativt långa transporter
av liken. Vilkendera vägen man bör gå, torde få bestämmas av länsstyrelsen
efter förhållandena i varje särskilt fall. Dock förutsätter jag, att
länsstyrelse icke skall underlåta att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas
önskningar i avseende å obdukt.ionsort.

Såsom redan av det sagda framgår, har jag ej ansett mig kunna under provisorietiden
uppställa några särskilda krav på teoretisk kompetens hos obducentema.
Det här förordade arvodet kommer dock säkerligen att föranleda
vederbörande att förskaffa sig större teoretiska kunskaper på området, något
som lämpligen synes böra underlättas därigenom, att särskilda universitetskurser
anordnas för ändamålet. På frågan örn omfattningen av dessa kurser lik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 830.

som på spörsmålet om deras organisation saknar jag, då dessa ämnen tillhöra chefens
för socialdepartementet föredragning, anledning att här närmare ingå.

Nämnde departementschef lärer emellertid senare i dag komma att göra anmälan
härom.

Även om jag icke nu kan förorda en definitiv organisation av rättsobduk- Obduktionstionsväsendet,
finner jag hinder ej möta att redan i detta sammanhang upp- [^likta
ga vissa förslag, som av 1928 års sakkunniga framlagts till underlättande transporter,
av rättsobducenternas arbete. Jag syftar här på de sakkunnigas förslag angående
obduktionslokaler och liktransporter.

I båda avseendena var de sakkunnigas huvudsakliga syftemål att hindra, 1928 års sakatt
obducent tvingades att offra lång tid på resor till olika obduktionsplatser, kunmga.
så att hans verksamhet i övrigt mer än nödigt eftersattes. Under erinran särskilt
om de möjligheter att verkställa liktransport med automobil, som numera
erbjöde sig på de flesta håll, förordades en kombination mellan liktransporter
och resor på det sätt, att inom varje rättsobducentdistrikt skulle anordnas
ett flertal för obducenten relativt lätt tillgängliga obduktionsstationer, till vilka
jämväl liktransporterna kunde bliva jämförelsevis korta. De sakkunniga
framhöllo emellertid, att en anordning med obduktionerna förlagda till lämpliga
obduktionslokaler även hade avsevärd betydelse för själva utförandet av
obduktionen, i det att obducentema för närvarande mycket ofta arbetade under
synnerligen ogynnsamma förhållanden i tillfälliga lokaler, vilka —- såsom
i en tidigare i ämnet gjord utredning påpekats — ’ej ens fylla de minsta anspråk
på utrymme, uppvärmning och belysning och långt mindre äga någon
för ändamålet avsedd utrustning’.

De sakkunniga tänkte sig, att behovet av lämpliga obduktionslokaler skulle
tillgodoses på det sätt, att länsstyrelserna bemyndigades att enligt av Kungl.

Maj :t fastställda grunder träffa avtal örn upplåtande av obduktionslokaler för
rättsmedicinska obduktioner inom sjukhus av olika slag, vid akademiska institutioner,
inom anstalter för kroniskt sjuka och ålderdomshem, vid kommunala
bårhus och andra ifrågakommande anstalter. För att utreda vilka möjligheter
som därutinnan stöde till buds vände sig de sakkunniga till ett stort
antal direktioner för lasarett, sanatorier och sjukstugor med förfrågan, örn och
på vilka villkor obduktionslokal kunde få disponeras.

Det stora flertalet direktioner ställde sig tillmötesgående mot förslaget att
upplåta obduktionslokal. Många direktioner förklarade sig icke ämna begära
någon ersättning, andra åter meddelade, att vissa kostnader, såsom för ljus,
värme och rengöring, borde ersättas enligt självkostnadspris. Några fixerade
ett bestämt ersättningsbelopp, växlande mellan lägst 2 kronor och högst 15
kronor för gång. För handräckning fordrades i allmänhet ersättning.

Med ledning av de inkomna svaren uppgjorde de sakkunniga en förteckning
över tillgängliga obduktionslokaler, av vilka, i anslutning till den av de sakkunniga
föreslagna organisationen, en lokal inom varje rättsobducentdistrikt
betecknades såsom huvudsaklig obduktionslokal.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 193 haft. (Nr 230.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Yttranden
över 1928 års
sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga räknade med att obdukt.ionsliken i allmänhet skulle komma
att transporteras till viss obduktionslokal. Härom anfördes:

''Skall en rättsobducent kunna utan alltför stort avbräck i sin huvudsakliga
verksamhet utföra honom åliggande obduktioner, måste hans bortovaro från
bostadsorten göras så kortvarig som möjligt. Detta mål vinnes bäst genom
likets transport till obduktionslokal, dit kommunikationerna från bostadsorten
äro väl ordnade.

Klart är, att i vissa fall omständigheter av rättsmedicinsk och humanitär
art ävensom väderleken, särskilt under sommaren, kunna utgöra hinder för
liks förflyttning. Då en transport å längre sträckor skulle komma att kräva
avsevärt stora kostnader och ofta även så lång tid, att obduktionen komme att
fördröjas på ej önskvärt sätt, bör i sådana fall liktransport ej komma i fråga,
varom länsstyrelsen — i praktiken väl efter konferens med obduktionsförrättaren
•— bör äga att bestämma. Med hänsyn härtill måste nu gällande föreskrift
bibehållas, att vederbörande polismyndighet äger att i dylikt fall ombesörja
lämplig obduktionslokal eller åtminstone någon för ändamålet så användbar
lokal som möjligt på den plats, där obduktionen skall förrättas.

I övriga fall torde länsstyrelsen böra bestämma, till vilken obduktionslokal
liket skall föras. Polismyndigheten skall låta ombesörja forslingen av liket
och rekvirera liklåda, örn forslingen skall ske på järnväg, eller anskaffa annan
kista, örn transporten skall ske med annat fortskaffningsmedel. Liklåda
bör genom länsstyrelsens försorg tillhandahållas av därom anmodad person,
exempelvis polisbefäl, vaktmästare vid obduktionslokal eller annan.

I detta samband vilja de sakkunniga betona nödvändigheten av att liktransporter
i anledning av rättsmedicinsk obduktion ske ytterst snabbt, alldeles
oavsett örn kostnaden härigenom något fördyras. Liktransporten kan med användande
av lastbil (ambulansbil) i regel verkställas utan att omlastning erfordras
och kan ofta vara gjord på väsentligt kortare tid än vid användning
av annat forslingssätt. Den förhöjning av kostnaden, som understundom inträder,
då motorfordon anlitas, torde mer än väl uppvägas av de fördelar, som
vinnas i tid m. m.’

Till underlättande av de föreslagna transporterna förordade de sakkunniga
anskaffandet av 50 liklådor för lik av vuxna och 25 liklådor för lik av barn.
Dessa lådor skulle tillhandahållas genom länsstyrelsernas försorg.

I de avgivna utlåtandena hava de sakkunnigas förslag, såvitt angår anskaffandet
av obduktionslokaler, i princip lämnats utan anmärkningar. Några
länsstyrelser hava emellertid föreslagit vissa kompletteringar av förteckningen
på obduktionslokaler.

Jämväl i fråga om liktransporterna har sakkunnigförslaget i stort sett lämnats
utan anmärkning. Några länsstyrelser hava dock gjort erinringar mot
att länsstyrelse skulle vara skyldig att tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen
i Stockholms län har sålunda förordat, att länsstyrelserna få befogenhet
att med den, som upplåter obduktionslokal, träffa avtal örn tillhandahållande
av liklåda. Länsstyrelsen i Södermanlands län har gjort gällande, att det i
många fall skulle bliva förenat med ovanligt stora kostnader att alltid med
automobil transportera liklåda från residensstaden, och därför föreslagit, att
länsstyrelse borde få träffa avtal även med leverantörer utom residensstaden
att i förekommande fall tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen i Göteborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 280. 19

och Bohus län har förordat, att tillhandahållandet av liklåda skulle åligga
obducenten.

I de delar, varom nu är fråga, synes mig de sakkunnigas förslag väl grundat;
dock erinras örn vad jag tidigare yttrat angående skyldighet för länsstyrelse
att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas önskemål. Till undvikande
av att kostnaderna för obduktionslokalerna bliva onödigt höga torde länsstyrelsernas
bemyndigande att träffa avtal örn dylika lokalers tillhandahållande
böra begränsas så, att ersättning högst må utfästas för de direkta kostnader,
som kunna föranledas av upplåtelsen, såsom för belysning, vaktmästarebiträde,
rengöring o. d. Även så vitt angår frågan örn sättet för liklådornas
tillhandahållande kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. Liklådorna
erfordras på grund av bestämmelserna i gällande jämvägstrafikstadga, vars
§ 41 innehåller, bl. a., att lik, som befordras med järnväg, skall vara inneslutet
i stark och å alla sidor fullständigt tät kista, vars botten skall vara
täckt med ett minst 5 centimeter högt lager av träkolsstybb, torvströ, torvmull
eller därmed jämförligt, fuktighet uppsugande ämne. Med hänsyn till
denna bestämmelse, vars lämplighet jag saknar anledning att ifrågasätta,
måste liklådorna, som förutsatts skola invändigt beklädas med zinkplåt, ställa
sig relativt dyra, varför såsom regel icke är att räkna med att man utan kostnadsökning
skall kunna erhålla annan låda för särskilt fall. Att liklådorna
böra disponeras av den myndighet, som har att förordna örn obduktion, synes
mig också klart, vilket emellertid icke hindrar, att länsstyrelsen träffar avtal
örn att liklåda får under tid, då den ej erfordras, förvaras vid den ena eller
andra obduktionslokalen.

Den här förordade provisoriska anordningen medför ökade kostnader i fyra
avseenden, nämligen för obduktionsarvoden i fall, då obduktion ej förrättas
av vederbörande tjänsteläkare, för obduktionslokaler, för liktransporter samt
för utbildningskurser. Därjämte är att räkna med en engångskostnad för anskaffande
av liklådor. Å andra sidan möjliggör anordningen en minskning av
kostnaden för obducenternas resor.

Att på förhand med någon större exakthet beräkna, huru många av obduktionerna
som komma att förrättas av vederbörande tjänsteläkare och huru
många som komma att verkställas av annan obducent, är givetvis vanskligt.
Under förutsättning att antalet obduktioner tillsvidare kommer att liksom nu
hålla sig omkring 350, anser jag mig emellertid kunna räkna med att praktiskt
sett alla obduktioner i Stockholm samt ungefär ett hundratal av övriga
obduktioner komma att förrättas av vederbörande tjänsteläkare. Ungefär 225
obduktioner bliva alltså att ersätta såsom nu efter 40 kronor och omkring 125
efter 100 kronor. Kostnadsökningen för obduktionsarvoden skulle sålunda
kunna begränsas till (125 X 60) 7,500 kronor mot av de sakkunniga beräknade
16,400i kronor för årsarvoden åt obducenterna.

Kostnaden för obduktionslokaler, vilka kostnader komma att avse lokals
iordningställande, uppvärmning, rengöring och belysning samt handräckning

Departe mentschefen.

Kostnader.

Obducent arvoden.

Obduktions lokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

m. m., hava av de sakkunniga beräknats till 2,500 kronor örn året. Denna kostnad
torde uppkomma även vid bifall till vad av mig föreslagits. Att påpeka
är, att, då dylika kostnader f. n. torde uppstå i en ganska begränsad omfattning,
beloppet till väsentlig del representerar en ny utgift.

Resekost- Resekostnads- och traktamentsersättning för obducenterna beräknades av de
naclér. sakkunniga till 4,500 kronor, därvid de sakkunniga utgingo ifrån, att obducent
skulle åtnjuta ersättning enligt reseklass I och traktamentsklass B. Då resekostnaden
för närvarande utgör omkring 9,000 kronor, innebär alltså sakkunnigförslaget
en ej oväsentlig minskning, vilken har sin grund däri, att resorna
delvis gjorts onödiga genom likens transporterande till särskilda obduktionslokaler.

De sakkunniga anförde angående sina beräkningar:

’I de fall, då obduktion förrättas å obducentens bostadsort, kommer givetvis
resekostnadsersättning åt denne icke i fråga. I övriga fall komma hans resor
inom distriktet att bliva jämförelsevis korta och genom användande av motorfordon
i allmänhet även taga så kort tid i anspråk, att nattraktamente ej torde
behöva ifrågakomma. För traktamentsersättningar erforderligt belopp synes
därför kunna beräknas till ungefär 2,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag
med färre och kortare resor för obducenten torde man även kunna räkna med
en väsentligt lägre resekostnadsersättning än den nuvarande; förslagsvis kan
den beräknas till 2,500 kronor.’

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmärkt, att innehav av rättsobducentuppdrag
knappast kunde anses innebära, att vederbörande vid resa i
anledning av uppdraget vore i utövning av högre tjänst än provinsialläkares,
varför nämnden icke kunde förorda, att rese- och traktamentsersättningen till
rättsobducent beräknades enligt högre rese- och traktamentsklass än för provinsialläkare,
d. v. s. rese- och traktamentsklass II C.

Statskontoret har likaledes förordat sistnämnda rese- och traktamentsklass.

Departe- För att man skall kunna göra en beräkning av här ifrågavarande kostnader,
mentser efea. måste man först fastslå den rese- och traktamentsklass, varefter ersättningen
skall utgå. I fråga örn de resor, som skola verkställas av vederbörande
tjänsteläkare, kan naturligtvis ej vad jag föreslagit föranleda någon
höjning av nuvarande ersättningar. Vad åter angår reseersättning åt annan
obducent synes det mig riktigt att i allmänhet, i överensstämmelse med vad
statskontoret och lönenämnden förordat, låta ersättningen utgå efter rese- och
traktamentsklass II C. Ett undantag är dock enligt min uppfattning ofrånkomligt
i avseende å de professorer i rätts- och statsmedicin, som komma att få
rättsobducentuppdrag. Det är ju framför allt dessa, som nian måste anlita i
särskilt svårbedömda fall, och då de i egen tjänst åtnjuta ersättning enligt reseoch
traktamentsklass I B är det fara värt, att de icke skola finnas villiga att
underkasta sig för obduktionernas verkställande nödvändiga nattresor, därest
ersättningen beräknas efter lägre grund. Jag förordar alltså, att ersättningen
till obducent, som är professor vid karolinska medikokirurgiska institutet eller
vid universitet, får beräknas efter rese- och traktamentsklass I B. Jag förbiser
icke, att vad jag sålunda förordar möjligen kan anses innebära ett avsteg

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

från den grundsats, som kommit till uttryck i 3 § i allmänna resereglementet,
och att den föreskrift, som erfordras, alltså får karaktär av en sådan undantagsregel,
som avses i 1 § i samma reglemente. Angelägenheten av att obducenter
med alldeles särskilt hög kompetens verkligen skola vara att påräkna i
nyss berörda fall synes mig emellertid till fullo motivera en sådan undantagsregel.

I fråga örn de förrättningar, som skola företagas av vederbörande tjänsteläkare,
komma säkerligen rese- och traktamentsersättningarna att bliva ytterligt
obetydliga, eftersom man kan räkna med att obduktionerna såsom regel komma
att äga rum å obduktionslokaler, belägna i eller i omedelbar närhet av läkarens
stationsort. Vad angår övriga förrättningar måste naturligtvis resekostnaden,
å ena sidan, med hänsyn till den i mitt förslag öppnade möjligheten att anlita
särskilt kvalificerad obducent, bosatt utom länet, att ställa sig något högre än
de sakkunniga förutsatt men å andra sidan minskas på grund av att, såsom
av mig förordats, rese- och traktamentsklass II C i allmänhet kommer att
tillämpas, varjämte är att erinra om att i fall, då liket kan transporteras
till en å obducentens bostadsort belägen obduktionslokal, resekostnaden kan helt
inbesparas genom en oväsentlig höjning av liktransportkostnaden. Man synes
emellertid vara på den säkra sidan, örn man räknar med ett kostnadsbelopp i
ifrågavarande avseende å 4,000 kronor.

Kostnaden för liktransportema har av de sakunniga upptagits till i medeltal
25 kronor per transport eller för ett beräknat antal av högst 180 transporter
örn året till 4,500 kronor. Därjämte har för transport av tomma liklådor upptagits
ett belopp av 1,500 kronor.

De sålunda beräknade beloppen synas kunna godtagas, därvid må framhållas,
att därest transportkostnaden ej kan hållas inom den antagna ramen, ett överskridande
med all sannolikhet skall medföra en ännu större minskning av föregående
post.

Vad angår kostnaden för irtbildningskurser kommer såsom jag redan nämnt
frågan därom att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet.

Jag kommer slutligen till kostnaden för anskaffande av liklådor, vilken
kostnad såsom en engångspost kommer att belasta allenast anslaget för budgetåret
1930/1931. Härutinnan synes man i enlighet med vad de sakkunniga
anfört kunna beräkna 100 kronor för låda, avsedd för transport av likefter
vuxen person, och 20 kronor för låda, avsedd för transport av barnlik.
Totalt erfordras alltså (50 X 100 + 25 X 20) 5,500 kronor. Jag erinrar emellertid
örn att längre fram nya kostnader för liklådorna komma att erfordras,
nämligen för reparationer samt för anskaffning av nya lådor i stället för dem,
som blivit helt förslitna.

Sammanfattas det sagda, kommer den totala årskostnaden för rättsmedi -

cinska obduktioner att ställa sig sålunda:

225 obduktioner ä 40 kr................................... 9,000

125 obduktioner å 100 kr................................... 12,500

obduktionslokaler ........................................ 2,500

resekostnads- och traktamentsersättningar.................... 4,000

transport av lik och liklådor................................ 6,000

34,000.

Liktran sporter.

Liklådor.

Samman fattning.

Kungl. Maj :ts proposition nr 230.

I detta belopp ingå emellertid icke vissa andra kostnader, såsom för uppgrävning
eller upptining av fruset lik. Dessa kostnader torde kunna uppskattas
till 250 kronor. Jag kommer således till ett totalt belopp för de rättsmedicinska
obduktionerna av 34,250 kronor.

Ifrågavarande belopp torde i sin helhet böra utgå från det ordinarie förslagsanslaget
för medikolegala besiktningar. Nämnda anslag har från och med''
budgetåret 1924/1925 varit upptaget till 12,000 kronor. Anslaget har dock
under senare år måst överskridas. Belastningssiffrorna utgjorde sålunda
17,119 kronor för budgetåret 1926/1927, 21,694 kronor för budgetåret
1927/1928 och 23,764 kronor för budgetåret 1928/1929. Med hänsyn till den
redan omnämnda fortsatta stegringen av antalet obduktioner lärer en ännu större
belastning av anslaget vara att vänta för budgetåret 1929/1930. Av de från
anslaget bestridda utgifterna faller den övervägande huvudparten på de rättsmedicinska
obduktionerna. För rättskemiska undersökningar och andra mera
sällan förekommande medikolegala förrättningar torde ej högre belopp än 250
kronor behöva beräknas.

Årsanslaget skulle således behöva höjas till 34,500, vartill kommer förenämnda
engångskostnad å 5,500 kronor.

Av den totala anslagshöjningen å 22,500 kronor, som här förordats beträffande
de årliga utgifterna, skulle, såsom av det anförda framgår, en höjning å
omkring 12,000 kronor hava blivit nödvändig redan på grund av föreliggande
belastningssiffror.

Då det emellertid torde erfordras någon tid för länsstyrelserna att förbereda
de av mig förordade provisoriska anordningarna, synas dessa böra bliva tilllämpliga
först från och med den 1 januari 1931. I följd därav torde man för
budgetåret 1930/1931 ej behöva räkna med mer än omkring 60 obduktioner av
det dyrare slaget. För obduktionslokaler och transport av liklådor lärer vidare
för budgetåret ej behöva beräknas mer än halft årsbelopp, eller respektive
1,250 och 3,000 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättningar torde däremot
för första hälften av budgetåret bliva högre än 2,000 kronor, eftersom
möjlighet att verkställa obduktion på en mera närbelägen obduktionslokal
oftast kommer att saknas. Jag anser mig här kunna räkna för den första hälften
av budgetåret med ett belopp av 5,000 kronor eller något mer än hälften av
nuvarande kostnad och för den senare hälften med ett belopp av 2,000 kronor.
Anskaffande av liklådor måste givetvis helt bekostas under ifrågavarande
budgetår.

För budgetåret 1930/1931 ställer sig alltså beräkningen sålunda:

290 obduktioner å 40 kr............................. 11,600

60 obduktioner ä 100 kr............................... 6,000

obduktionslokaler .................................... 1,250

resekostnads- och traktamentsersättningar................ 7,000

transport av lik och liklådor .......................... 3,000

anskaffande av liklådor .............................. 5,500

uppgrävning av lik m. m............................... 250

rättskemiska undersökningar m. m..................... 250

34,850.

Kungl. Majlis proposition nr 280.

Med nödig avjämning torde alltså medelsbehovet för budgetåret 1930/1931
kunna bestämmas till 35,000 kronor, motsvarande en höjning av 23,000 kronor.

Att anslagshöjningen blivit 4,000 kronor större än den i statsverkspropositionen
beräknade beror därpå, att jag från början tänkt att tills vidare inskränka
de provisoriska anordningarna till att möjliggöra anskaffandet av särskilt
kvalificerad obducent för mera svårbedömda fall.

I enlighet med det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen

att för budgetåret 1930/1931 höja det i riksstaten uppförda
ordinarie förslagsanslaget för medikolegala besiktningar från

dess nuvarande belopp .................... kronor 12,000

med 23,000 kronor till .................. » 35,000.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
som tillika förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.