Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967 (Proposition 1967:23)

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

Nr 23

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den
l''r december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;
given Stockholms slott den 13 januari 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av
32 § förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor.

GUSTAF ADOLF

Rnne B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att semesterersättning inte annat än i särskilda
fall skall utgöra hinder för medlem av erkänd arbetslöshetskassa att få
ersättning från kassan. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19(17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 14 december 1956 om
erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

Dagpenning må icke utgå —---—

Dagpenning må icke utgivas ---

Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva att medlem,
som under en kalendervecka i
fyra dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel dagpenning ej
kunnat utgå för någon av dagarna,
ej heller skall ha rätt till dagpenning
för den femte dagen. Tillsynsmyndigheten
äger, om särskilda skäl
föreligga, meddela enahanda föreskrift
beträffande kassas medlemmar
eller viss grupp av dem.

(Föreslagen lydelse)

§•

den dagen.

— fyra timmar.

Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva att medlem,
som under en kalendervecka i
fyra dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel dagpenning ej
kunnat utgå för någon av dagarna,
ej heller skall ha rätt till dagpenning
för den femte dagen samt att
dagpenning ej må utgivas för dag
för vilken medlem kan anses gottgjord
genom semesterersättning.
Tillsynsmyndigheten äger, om särskilda
skäl föreligga, meddela enahanda
föreskrifter beträffande kassas
medlemmar eller viss grupp av
dem.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

Förordningen omtryckt 1964:495.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1967

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 januari
1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Odhnoff.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om semesterersättnings
inverkan på rätt till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa
och anför.

Inledning

Enligt semesterlagen den 17 maj 1963 (nr 114) äger arbetstagare rätt
till semester på grund av arbete som han utfört under ett kalenderår, det
s. k. kvalifikationsåret. Semestern skall utgå under året närmast efter kvalifikationsåret.
Under semestern åtnjuter arbetstagaren semesterlön. Semester
bör enligt 10 § lagen såvitt möjligt förläggas till sommartid och
utgå i ett sammanhang. Upphör anställningen innan arbetstagaren åtnjutit
semesterlön, får han i stället semesterersättning.

Förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
(omtryckt 1964:495) bygger på principen att ersättning från sådan
kassa får utgå endast till den som är arbetslös och söker arbete, dvs. står
till arbetsmarknadens förfogande. Förordningen innehåller ingen bestämmelse
som hindrar kassamedlem som fått semesterersättning och som blivit
arbetslös att omedelbart fullgöra karenstid och därefter få ersättning från
arbetslöshetskassan. Till följd av vad som förekom vid förordningens förarbeten
gäller emellertid vissa begränsningar i rätten till kassaersättning
i dessa fall.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen ansåg i betänkandet
»Förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.» (SOU
1955: 27 s. 99) att kassaersättning till den som fått semesterersättning utgjorde
en omotiverad dubbelkompensation. Med hänsyn till de växlande förhållandena
i olika kassor och svårigheten att utforma regler föreslog utredningen
inte någon författningsbestämmelse i ämnet. Utredningen inskränkte
sig till att uttala angelägenheten av att kassorna övervägde att i sina stadgar
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

ta in bestämmelser som var avfattade med hänsyn till varje kassas särskilda
förhållanden och som reglerade ersättningsrätten i fall då semesterersättning
utgått. 1 prop. 1956: 144 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. m. (s. 105) förklarade föredragande departementschefen
att han i likhet med utredningen ansåg att man bäst kunde komma
till rätta med denna fråga genom bestämmelser i arbetslöshetskassornas
stadgar. Departementschefen förutsatte att tillsynsmyndigheten skulle ha
sin uppmärksamhet riktad på frågan och att föreskrifter i ämnet skulle inflyta
i kassornas stadgar i alla de fall där det ansågs erforderligt. Riksdagen
godtog departementschefens uppfattning (L2U 58, rskr 400).

Varken i 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings betänkande »Arbetslöshetsförsäkringen»
(SOU 1963:40) eller i de därpå grundade propositionerna
1964: 115 och 116 berördes den förevarande frågan. I motioner
(I: 740 och 787 samt II: 907 och 971) till 1964 års riksdag yrkades sådan
komplettering av 1956 års uttalande att rätten till kassaersättning inte behövde
påverkas av semesterersättning. Enligt motionärerna hade ofta den
regeln tillämpats att kassamedlem inte fått tillgodogöra sig karensdagar eller
ersättning från kassan förrän ett mot semesterersättningsbeloppet svarande
antal dagar förflutit, vilket haft till följd att han vid anställningens upphörande
nödgats ta ut semester omedelbart oavsett årstiden. Andra lagutskottet
ansåg (1964: 48 s. 76) önskvärt att man, utan att dubbelkompensation
skulle komma att utgå, sökte undanröja olägenheter av det slag motionärerna
påtalat. Att utan närmare utredning införa några regler syntes dock
utskottet inte möjligt. Utskottets förslag om utredning godtogs av riksdagen
(rskr 1964: 310).

Den 26 februari 1965 uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknadsstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna, att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Arbetsmarknadsstyrelsen har
den 25 mars 1966 lämnat förslag i frågan, över arbetsmarknadsstyrelsens
förslag har efter remiss yttranden avgivits av arbetsdomstolens ordförande,
försäkringsdomstolen, socialstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Sveriges
arbetsledareförbund.

Nuvarande stadgebestämmelser och praxis

Av de nuvarande 44 erkända arbetslöshetskassorna har 38 semesterersättningsbestämmelser
i sina stadgar. Flertalet av dessa har generella bestämmelser,
enligt vilka kassaersättning inte utgår för dag som kassamedlem
kan anses gottgjord för genom semesterersättning. Några kassor har i
stadgarna en mindre sträng begränsning av ersättningsrätten. Medlemmar
som varit anställda i företag som helt inställer driften för att bereda semester

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

åt sina anställda får sålunda inte kassaersättning under den tid då sådan
gemensam semester pågår.

Semesterersättningsbestämmelser finns i ytterligare några varianter.
Gemensamt för de kassor som tillämpar en semesterersättningsbestämmelse
är att de i samband med arbetslöshet drar in kassaersättningen för så många
dagar som motsvarar antalet semesterersättningsdagar, så långt detta är
möjligt med hänsyn till utformningen av varje kassas bestämmelse. Olikheterna
hänför sig till den tidsperiod under vilken indragningen äger rum.

I stort sett räknar man med följande tre principer för tillämpning av semesterersättningsbestämmelserna.

1. Kassaersättning dras in så snart medlem blir arbetslös efter det han
uppburit semesterersättning (i det följande kallad transportarbetarnas princip).
Denna princip tillämpas av 22 kassor.

2. Kassaersättning dras in endast för medlem, som året efter det för vilket
han uppburit semesterersättning permitteras på grund av att det företag där
han är anställd stängs för semester, och endast för den tid semesterstängningen
pågår (metallindustriarbetarnas princip). Denna princip tillämpas
av 8 kassor.

3. Kassaersättning dras in under en begränsad tid, t. ex. juni—augusti,
året efter det för vilket medlem uppburit semesterersättning (skogsarbetarnas
princip). Denna princip tillämpas av 3 kassor.

Speciella bestämmelser tillämpas i 5 kassor. Några kassor utger ersättning
utan hinder av semesterersättningsbestämmelserna, om medlem visar att
han tagit semester tidigare eller vidtagit åtgärder för semester längre fram.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag

Arbetsmarknadsstyrelsen har från 33 av de 44 nuvarande erkända arbetslöshetskassorna
fått förslag till lösning av frågan om semesterersättnings
inverkan på kassaersättning. Av de 33 kassorna vill 6, nämligen arbetsledarnas,
bleck- och plåtslagarnas, musikernas, stenindustriarbetarnas, textilarbetarnas
och vägarbetarnas kassor, behålla en semesterersättningsbestämmelse
i någon form medan de övriga 27 föredrar att de nuvarande bestämmelserna
utgår ur kassastadgarna.

Vid sin granskning av skälen för att behålla semesterersättningsbestämmelser
tar arbetsmarknadsstyrelsen först upp förhållandena när ett företag
stängs för semester och vissa anställda därvid permitteras.

Några kassor har anfört att i sådant fall ett stort antal medlemmar som
tidigare fått semesterersättning kommer att besöka arbetsförmedlingen.
Eftersom förmedlingen under industrisemestern i allmänhet inte har många
arbeten att erbjuda, kommer de att söka ersättning hos kassorna. Detta
kommer att vålla administrativa besvär för arbetsförmedlingar och kassaredogörare.
Det sagda torde enligt arbetsmarknadsstyrelsen vara riktigt be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1967

träffande de s. k. industrikassorna. Upphävande av bestämmelserna medför
för dessa kassor en till vanlig semestertid mera koncentrerad anhopning av
arbets- och ersättningssökande. I och för sig är ett semesterersättningsfall
från administrativ synpunkt avsevärt mera betungande än ett ersättningsärende
av vanlig typ. Farhågorna för ökad arbetsbelastning om semesterersättningsbestämmelserna
slopas är enligt arbetsmarknadsstyrelsen därför
befogade endast om antalet vanliga ersättningsärenden kommer att väsentligt
överstiga antalet semesterersättningsärenden under nuvarande förhållanden.

Som skäl för att behålla nuvarande bestämmelser har vidare anförts att en
väsentlig kostnadsökning kan uppstå om kassaersättning får utges trots uppburen
semesterersättning. Textilarbetarnas kassa räknar sålunda i ett yttrande
till arbetsmarknadsstyrelsen med att under industrisemesterperioden
3 000—4 000 medlemmar, som permitterats på grund av att de inte är berättigade
till semesterlön och som erhållit semesterersättning, kommer att uppträda
som arbetssökande och på grund av arbetsförmedlingens svårigheter
att då erbjuda dem arbete göra anspråk på kassaersättning. De kostnadsökningar
som blir en följd härav torde enligt kassan sannolikt leda till höjning
av medlemsavgifterna. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det naturligt att
slopade semesterersättningsbestämmelser genomgående kommer att medföra
ökade kostnader för kassorna. I den mån sådana konsekvenser som antyds
av textilarbetarnas kassa kan befaras även i andra kassor utgör detta givetvis
ett skäl som starkt talar för att semesterersättningsbestämmelserna behålls.
Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar emellertid att ingen av de övriga kassor
som yttrat sig till styrelsen anfört betänkligheter av detta slag. Endast två
av dem har uttalat sig i frågan från denna synpunkt, och båda anser att det
inte blir några kostnadsökningar av större betydelse om bestämmelserna
slopas.

Farhågor har även uttalats för missbruk om semestererättning inte utgör
hinder att få kassaersättning. Denna omständighet tillmäter arbetsmarknadsstyrelsen
väsentlig betydelse. Det synnerligen stora antal ersättningssökande
som textilarbetarnas kassa räknar med som följd av en reform
har emellertid inte, påpekar styrelsen, sin grund i befarat missbruk utan i
den avsevärda omsättning på arbetskraft som förekommer vid företagen i
textilbranschen.

Det huvudsakliga skälet för dem som vill behålla semesterersättningsbestämmelserna
är dock att en kassamedlem, som när hans anställning upphört
fått semesterersättning och därefter vid arbetslöshet får kassaersättning,
anses bli dubbelkompenserad. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om
att redan 1936 års semester sakkunniga i betänkandet SOU 1937: 49 med
förslag till semesterlag uttalade, att semesterersättning är att jämställa med
upplupen lön. Denna mening har därefter hävdats i olika sammanhang vid
behandlingen av frågan om semesterersättning skulle utgå i de fall då en

Kungl. Maj:ls proposition nr 23 år 1967

anställning avbrutits på grund av dödsfall eller pensionering. Senast bar
1980 års semesterkommitté i betänkandet »Ny semesterlag» (SOU 1962:44
s. 231) sagt att semesterrätten utgör en successivt genom arbete intjänad förmån,
som normalt bör utgå i form av avlönad ledighet men som i de fall då
hinder härför uppstår regelmässigt utgörs av en rent ekonomisk gottgörelse.
Med hänsyn till den syn på semesterersättningen som kommit till uttryck
i dessa och liknande uttalanden samt till det förhållandet att denna ersättning
är avsedd att användas för rekreation synes det enligt arbetsmarknadsstyrelsen
oriktigt att låta den täcka inkomstbortfall på grund av arbetslöshet.
F. ö. är det enligt styrelsens mening felaktigt att göra gällande, att
en medlem som fått såväl semesterersättning som kassaersättning utan
vidare skulle vara dubbelkompenserad. Om sådan medlem tar ut semester
någon gång under det år då han uppburit semesterersättning eller under
året därpå, har ju — får man utgå från — semesterer sättningen använts just
till det ändamål som den är avsedd för. Vid sådant förhållande torde i princip
inte finnas något att invända mot att medlem får kassaersättning under
en arbetslöshetsperiod, som han enligt nu gällande semesterersättningsbestämmelser
inte kan få sådan ersättning för. Endast i det fallet, att medlem
över huvud taget inte tar ut någon semester under den angivna tiden, kan
dubbelkompensation anses föreligga. En sådan situation kan emellertid
aldrig konstateras förrän i efterhand, och det synes därför från praktisk
synpunkt olämpligt att ta hänsyn till dubbelkompensation i detta sammanhang.

Som skäl mot att upphäva semesterersättningsbestämmelserna nämner
arbetsmarknadsstyrelsen slutligen den från psykologisk synpunkt negativa
effekt detta kan föra med sig. Som exempel härpå anförs att en kassamedlem,
som blivit uppsagd till den dag då företaget stänger för personalens gemensamma
semester och som varit anställd där även hela det föregående året,
får semesterersättning för ungefär ett och ett halvt år, dvs. ett belopp som
väsentligt överstiger den semesterlön som hans arbetskamrater uppbär under
hela semestern. Det måste för dem förefalla stötande att han trots detta
och om han inte kan få något arbete genom arbetsförmedlingen är berättigad
till ersättning från arbetslöshetskassan. Även mindre extrema fall torde
framkalla liknande reaktioner. Styrelsen anser dock att detta skäl inte bör
tillmätas någon större betydelse.

Skälen för att slopa semesterersättningsbestämmelserna är sammanfattningsvis
att man vill åstadkomma en administrativ förenkling för kassorna
och deras redogörare, skapa likställighet mellan medlemmarna i samma
kassa och mellan medlemmarna i alla kassor samt hindra att medlem måste
räkna arbetslös tid som semester på en tid av året som inte lämpar sig för
semester.

Det är enligt arbetsmarknadsstyrelsen ostridigt att semesterersättningsbestämmelserna
inom arbetslöshetsförsäkringen orsakar framför allt redo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

görarna de största svårigheterna, dels på grund av att de i och för sig kan
vara besvärliga att tillämpa, dels därför att de ofta föranleder arbetskrävande
utredningar. Det sistnämnda sammanhänger med att arbetsgivarintygen
ofta inte innehåller föreskrivna uppgifter om semesterersättning eller innehåller
otillräckliga eller felaktiga uppgifter. Det synes styrelsen därför angeläget
att i detta avseende sker en ändring som medför en påtaglig förenklingför
kassorna och deras redogörare.

Från rättvisesynpunkt anser arbetsmarknadsstyrelsen att transportarbetarnas
princip såtillvida är mera godtagbar än metallindustriarbetarnas
och skogsarbetarnas som den drabbar alla de medlemmar i kassan som
blir arbetslösa efter att ha erhållit semesterersättning. Enligt de sistnämnda
principerna dras kassaersättningen in bara för medlemmar som fått semesterersättning
och som råkar bli arbetslösa vid viss tid på året, nämligen
under industrisemestern eller sommaren. Inga inskränkningar i detta hänseende
gäller för övriga medlemmar. Likställighet mellan medlemmarna i en
och samma kassa synes således, bortsett från det fallet att bestämmelserna
helt slopas, kunna uppnås endast genom tillämpning av transportarbetarnas
princip.

De olika semesterersättningsbestämmelserna och inte minst frånvaron
hos vissa kassor av sådana bestämmelser har givit upphov till irritation
bland medlemmar i kassor med hårdare regler. Förutom att detta ofta
leder till anmärkningar hos redogörarna, vilket försvårar deras arbete, har
framför allt rättviseskäl åberopats för enhetlighet mellan alla kassor. Arbetsmarknadsstyrelsen
påpekar att metallindustriarbetarnas och skogsarbetarnas
principer inte kan anses fylla kraven i detta hänseende. Den förstnämnda
principen kan dessutom tillämpas bara på medlemmarna i de s. k.
industrikassorna. Om begränsningsbestämmelser anses böra behållas, skulle
sålunda även när det gäller likställighet mellan alla kassorna närmast
transportarbetarnas princip komma i fråga.

Inte heller denna princip går emellertid fri från anmärkning för orättvisa.
Den nästan starkaste kritiken mot semesterersättningsbestämmelserna
grundar sig på att kassamedlem kan bli tvungen att räkna en arbetslöshetsperiod
som semester, även om den infaller på en årstid som är ogynnsam
för semester. Detta kan inträffa bara vid tillämpning av transportarbetarnas
princip. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att denna sociala olägenhet
var det enda som i de inledningsvis nämnda motionerna direkt åberopades
som ett missförhållande till följd av semesterersättningsbestämmelserna.
Att förorda transportarbetarnas princip för alla kassor i avsikt att åstadkomma
enhetlighet anser styrelsen därför uteslutet. Ett av transportarbetarnas
kassa framfört förslag att kassaersättning skulle innehållas så snart
arbetslöshet inträffar under det år då medlemmen fått semesterersättning
är enligt styrelsen behäftat med samma brister som å ena sidan transportarbetarnas
princip (semester på ogynnsam tid), å andra sidan metallindustriarbetarnas
och skogsarbetarnas principer (inte enhetliga bestämmelser

Kungl. Maj:ls proposition nr 23 år 1967

för alla medlemmar). En förutsättning för fullständig likställighet är dessutom,
att även de kassor som inte har någon semesterersättningsbestämmelse
inför en sådan, något som knappast torde vara ett realistiskt alternativ.
Endast genom att alla övriga kassor upphäver sina semesterersättningsbestämmelser
synes fullständig likställighet kunna åstadkommas.

Alltför stor vikt bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen dock inte läggas på
rättvisesynpunkten, i synnerhet inte i fråga om förhållandet mellan medlemmar
i olika arbetslöshetskassor. Det tillkommer nämligen varje kassa
att anpassa försäkringens innehåll till medlemmarnas eller vissa medlemsgruppers
förhållanden. Till en del kan därför stadgebestämmelserna för
vissa kassor innebära skärpning i förhållande till föreskrifterna i arbetslöshetskasseförordningen
och i normalstadgarna. Så har skett i åtskilliga
fall. Många kassor har bestämmelser som är strängare än motsvarande bestämmelser
i andra kassor. Även när det gäller medlemmarna i samma kassa
finns exempel på att likställighet inte råder.

I fråga om invändningen mot en påtvingad semester vid olämplig tid konstaterar
arbetsmarknadsstyrelsen till en början att syftet med semesterersättningen
är att den skall användas för semester och att denna enligt semesterlagen
om möjligt bör förläggas till sommartid. Skogsarbetarnas princip
och i viss mån även metallindustriarbetarnas bör ses mot denna bakgrund.
Dessa principer bygger på uppfattningen att det är skäligt att medlem
som fått semesterersättning och som blir arbetslös på sommaren använder
denna ersättning till semester. Om en sådan medlem frivilligt väljer
att ta semester, uppstår inget problem; kassaersättning kan då inte komma
i fråga. Om det är olämpligt för honom att ta semester just då och han därför
föredrar att anmäla sig hos arbetsförmedlingen som arbetssökande, vilket
han givetvis är oförhindrad att göra, måste han vara beredd att när som
helst ta ett lämpligt arbete. Det synes inte rimligt att med semester jämställa
tid under vilken medlemmen väntar på arbete, dvs. en tid av påtvingad ledighet.
Dels torde han ofta inte ha kunnat planera för semestern, dels och
framför allt disponerar han inte i en sådan situation över sin tid på det sätt
som han borde kunna göra anspråk på med hänsyn till syftet med semestern,
eftersom han måste vara tillgänglig för arbetserbjudanden varje dag. Söker
medlem arbete, bör således den ledighet som uppkommit efter anställningens
upphörande betraktas som arbetslöshet och inte som semester. Att täcka
inkomstbortfall som uppstått på grund av arbetslöshet med semesterersättning
strider enligt arbetsmarknadsstyrelsen mot syftet med ersättningen.

Även om en medlem blir arbetslös på sommaren synes han alltså, om han
anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och om förutsättningarna
i övrigt föreligger härför, böra vara berättigad till ersättning från
sin arbetslöshetskassa, oaktat han uppburit semesterersättning och oavsett
om den anställning som berättigat till denna ersättning upphört året innan
eller kort tid före arbetslösheten.

Den sålunda framförda uppfattningen skulle enligt arbetsmarknadssty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1967

relsen närmast motivera förbud för kassorna att över huvud taget ha semesterersättningsbestämmelser
i sina stadgar. Den nyss beskrivna situationen
för en arbetssökande medlem har emellertid inte helt sin motsvarighet
i verkligheten. Sålunda är arbetsförmedlingens möjligheter att erbjuda
arbete under semestertid ofta mycket begränsade, i synnerhet för vissa kategorier
av arbetssökande. Under tiden för den allmänna industrisemestern
gäller detta t. ex. dem som permitterats i samband därmed, särskilt på orter
där det inte finns andra arbetstillfällen. Även möjligheterna att då erhålla
arbete på annan ort för bara den tid företagssemestern pågår torde vara
obetydliga. Samma är under semestertider förhållandet för arbetssökande
som är bosatta på orter där arbetstillfällen över huvud taget saknas. I sådana
fall kan arbetsansökan ofta bli enbart en formalitet och den rådande
situationen kan ge utrymme för viss spekulation i möjligheterna att få ersättning
från försäkringen.

På grund av det anförda föreslår arbetsmarknadsstyrelsen att kassorna
generellt får rätt att ur sina stadgar ta bort de bestämmelser, genom vilka
kassamedlems rätt att tillgodoräkna karens och få kassaersättning inskränks
på grund av att han fått semesterersättning. Kassa som önskar behålla eller
införa begränsande bestämmelser bör dock äga rätt till det. En sådan möjlighet
för kassorna star i överensstämmelse med den förut nämnda principen,
att en kassa får ha bestämmelser som är strängare än vad som kan anses
vara huvudregeln, och synes motiverad av t. ex. det fallet att slopade semesterersättningsbestämmelser
skulle medföra ökade utbetalningar av ersättning
i sådan omfattning att medlemsavgifterna måste höjas.

Arbetslöshetskassor som upphäver semesterersättningsbestämmelserna
eller som redan f. n. saknar sådana bör enligt styrelsen likväl ha möjlighet
att i vissa fall dra in kassaersättningen för medlem som fått semesterersättning.
Detta synes erforderligt för kassor, inom vilkas verksamhetsområden
mera speciella typer av semesterersättning förekommer. Som exempel nämns
s. k. läsårsdaglön och däremot svarande timarvode, dvs. löneformer som
tillämpas för extralärare och timlärare vid allmänna skolor och yrkesskolor
m. fl. Sådan lärare bör inte vara berättigad till kassaersättning för den tjänstefria
delen av året.

Också i andra fall bör arbetslöshetskassa, vars stadgar inte innehåller någon
bestämmelse om semesterersättning, kunna ta hänsyn till sådan ersättning
vid bedömning av rätten till kassaersättning. Detta bör i första hand
gälla vid uppenbart missbruk av den situation som uppkommer om semesterersättningsbestämmelserna
slopas. Följande exempel på missbruk anförs.
En kassamedlem säger upp sin anställning i avsikt att få ut intjänad semesterersättning,
vilken också utbetalas. I nära anslutning härtill tar han emellertid
ny anställning hos samma arbetsgivare. När företaget stänger för semester,
är han följaktligen inte berättigad till semesterlön utan permitteras

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

för semestertiden och söker på grund härav kassaersättning. Om det kan
anses uppenbart att han har sagt upp sig i syfte att få semesterersättningen
och med den baktanken att sannolikt inget lämpligt arbete skall kunna erbjudas
under den tid företaget är stängt för semester, bör han avstängas
från rätt till kassaersättning.

Även i fall där uppenbart missbruk inte föreligger bör kassa ha möjlighet
att avstänga medlem, som fått semesterersättning, från rätt till kassaersättning.
Det gäller fall där uppbärande av kassaersättning kan anses som
obehörigt utnyttjande av försäkringen eller där det annars kan anses klart
att medlems ar betsansökan såväl i subjektivt som objektivt hänseende saknar
reellt underlag. Exempel härpå är att en medlem blir uppsagd till den
dag då företaget stänger för personalens gemensamma semester och får semesterersättning.
Han är lokalt bunden och han vet att arbetsförmedlingen
inte har något arbete att erbjuda honom på hemorten. I stället för att ta
semester — som han brukar vid denna tid — anmäler han sig därför som
arbetssökande och söker ersättning hos kassan. Under tiden vistas han under
semesterliknande förhållanden på sitt sommarställe nära hemorten. I
detta fall bör medlemmens arbetsansökan betraktas som en ren formalitet
och han får anses i realiteten ha valt att — med eller utan användande av
semesterersättningen — ta semester. Kassan bör följaktligen kunna vägra
ersättning för det antal dagar som semesterersättningen avser. Arbetsmarknadsstyrelsen
erinrar om att medlem i fall som dessa, liksom i alla avstängningsärenden,
har rätt att anföra besvär mot kassans beslut.

Vidare föreslår arbetsmarknadsstyrelsen att tillsynsmyndigheten får möjlighet
att ålägga kassa att för samtliga medlemmar, viss grupp av medlemmar
eller enskild medlem inskränka rätten till kassaersättning med hänsyn
till utgiven semesterersättning, om tillsynsmyndigheten på grund av speciella
omständigheter skulle finna en sådan åtgärd nödvändig. Så kan vara
fallet t. ex. om en kassa utger ersättning till medlem som uppburit läsårsdaglön.

De föreslagna befogenheterna dels för kassor som slopar sina semesterersättningsbestämmelser
och för kassor som nu saknar sådana, dels för tillsynsmyndigheten
bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen skrivas in i arbetslöshetskasseförordningen,
såsom ett fjärde stycke i 32 § med följande lydelse:
»Om särskilda skäl föranleda därtill, äger kassa föreskriva, att dagpenning
ej må utges för dag, för vilken medlem kan anses gottgjord genom semesterersättning.
Tillsynsmyndigheten äger, om särskilda skäl föreligga, meddela
enahanda föreskrift beträffande kassas medlemmar eller viss grupp av dem.»

Remissyttrandena

Alla remissinstanser utom SAF biträder arbetsmarknadsstyrelsens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1967

SAF anser att man i allmänhet kan utgå från att arbetstagare, som blir
arbetslösa under en årstid som är olämplig för semester och som söker arbete
hos arbetsförmedlingen, inte tillbringar den arbetslösa tiden på ett sätt
som kan jämföras med semesterfirande, att de önskar spara semestermedlen
för att ta semester senare samt att de verkligen kan få ett nytt arbete. Transportarbetarnas
princip, som inte tar hänsyn till den tid på året under vilken
arbetslösheten inträffar, synes föreningen därför alltför restriktiv.

Förhållandet är emellertid enligt SAF ett annat om en arbetstagare blir
arbetslös på sommaren och då har semesterersättning att tillgå. Då finns
i praktiken för många arbetstagare även under den tid de söker arbete
hos arbetsförmedlingen goda möjligheter att åtminstone tillbringa sin ledighet
på ett i hög grad semesterliknande sätt. Skyldigheten för dem som vill
kvalificera sig för kassaersättning att besöka arbetsförmedlingen utgör för
många endast en obetydlig inskränkning i möjligheterna att disponera ledigheten.
För de arbetstagare som så snart som möjligt önskar få ett nytt arbete
kan ledigheten visserligen komma att bli avbruten. Hänsyn måste emellertid
tas till att särskilt vid de tider då en betydande del av industrin brukar
ha stängt för semester arbete ofta inte kan beredas de arbetssökande. Dessa
är givetvis medvetna härom och kan planera sin ledighet i enlighet därmed.
De arbetstagare som brukar tillbringa semester på eller i närheten av hemorten
kan därför i praktiken i stort sett använda ledigheten så som de avsett
att använda semestern. Även den som avsett att resa bort under semestern
och därför skulle vilja spara sina semestermedel till en senare tidpunkt får
emellertid om han blir arbetslös under sommaren i många fall möjligheter
att utnyttja den visserligen påtvingade ledigheten på ett sätt som till stor
del motsvarar syftet med en vanlig semester.

SAF anser sålunda att dubbelkompensation skulle uppstå, ofta helt och
i flertalet fall åtminstone delvis, om kassaersättning även sommartid får
utgå vid sidan av semesterersättningen. Härtill kommer så de i förslaget
nämnda möjligheter till direkt missbruk av försäkringen som skulle öppnas
om semesterersättningsbestämmelserna slopas. De föreslagna befogenheterna
för kassorna och tillsynsmyndigheten att ingripa i särskilda fall synes SAF
endast i viss mån vara ägnade att undanröja betänkligheterna mot att i
övrigt slopa semesterersättningsbestämmelserna. Det förefaller vidare sannolikt
att det vid en sådan lösning skulle vara svårt att åstadkomma en
enhetlig tillämpning av bestämmelserna.

SAF förordar därför en bestämmelse enligt vilken, om arbetslösheten inträffat
under sommaren, kassaersättning inte skall utgå och karensdagar
inte tillgodoräknas under tid som motsvaras av semesterersättningen. En
allmän bestämmelse härom bör tas in i förordningen. Det bör emellertid ankomma
på tillsynsmyndigheten att meddela de närmare föreskrifter som
behövs.

Som skäl för sitt tillstyrkande anför socialstyrelsen att semesterersätt -

Kung!. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

ningen är en redan intjänad löneförmån, som inte hänför sig till någon tid
efter anställningens upphörande. De nuvarande semesterersättningsbestämtaielserna
leder däremot enligt styrelsen till samma resultat som om det
föreskrivits att anställningen inte skall anses ha upphört förrän den tid utgått
som belöper på semesterersättningen. Styrelsen erinrar om att det inte
finns någon skyldighet att ta ledigt under nämnda tid. Vidare påpekar styrelsen
att sjukpenning av allt att döma betalas till den som blir sjuk i samband
med att hans anställning upphör oavsett om semesterersättning då
utgår. Styrelsen anser på grund av det anförda tveksamt om det är berättigat
att tala om dubbelkompensation i förevarande fall.

Enligt LO är det framför allt angeläget att undanröja nuvarande bestämmelser
så att kassamedlemmarna inte tvingas att ta ut semester under de
delar av året som är helt olämpliga och som inte ger dem fullvärdiga möjligheter
till vila och rekreation. Vidare anser LO det vara felaktigt att täcka
inkomstbortfall som har sin grund i arbetslöshet med semesterersättning
även om arbetslösheten inträffar under sommaren. Den tid som medlem
söker och väntar på arbete bör inte jämställas med semester, eftersom han
under denna tid är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande och regelbundet
kontakta arbetsförmedlingen. Förslaget innebär enligt LO också
väsentliga fördelar från administrativa synpunkter, eftersom semesterersättningsbestämmelsen
är en av de regler som förorsakar redogörarna de
största olägenheterna.

TCO belyser sitt tillstyrkande med följande exempel, som utgår från två
personer som slutar sin anställning på grund av att företaget upphör, varvid
båda erhåller semesterersättning. Den ene får omedelbart ny anställning,
medan den andre är arbetslös en månad innan han får ett nytt arbete. Den
förstnämnde kan reservera sin semesterersättning för att använda den vid
oavlönad ledighet från den nya arbetsplatsen under årets semestersäsong.
Den andre måste däremot, enligt de regler som gäller för vissa arbetslöshetskassor,
konsumera sin semesterersättning under den tid han söker arbete.
TCO erinrar vidare om att semesterlagen föreskriver att semestern bör förläggas
till sommartid. Semesterns ändamål är att arbetstagarna skall beredas
tillfälle till rekreation och vila, inte att de skall söka arbete. Under alla
förhållanden är det felaktigt att semesterersättning som intjänats under det
år då anställningen upphört skall förbrukas redan samma år. Denna ersättning
avser att ge arbetstagarna möjlighet till ledighet påföljande år.

Liknande synpunkter anför Sveriges arbetsledareförbund och anger som
exempel en kassamedlem som blir arbetslös den 1 mars och får ny anställning
den 1 maj i ett företag som stänger för semester under juli. Han har
inte rätt till semesterlön och om han inte får förskottssemester blir han nödsakad
att anmäla sig som arbetssökande och ta ut arbetslöshetsersättning
för att klara sin försörjning trots att han egentligen inte är arbetslös i vanlig
bemärkelse. Hade han i mars månad inte nödgats konsumera semester -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

ersättningen för att klara sin försörjning, kunde han nu ha använt semesterersättningen
för dess ändamål och sålunda tagit semester på härföc
lämplig tid och samtidigt som övriga anställda vid företaget. Han var alltså
arbetslös i mars månad men fick då använda semesterersättningen för att
,klara sin försörjning. I juli månad, då han borde ha tagit semester med
hjälp av semesterer sättningen, utgick i stället arbetslöshetsersättning. Det
borde självfallet vara tvärtom. Semesterersättningen skall användas för semester
och arbetslöshetsersättningen för sitt ändamål. Nuvarande bestämmelser
skapar endast förvirring och medför att de enskilda kassorna i syfte
att lindra verkningarna tillämpar olika praxis vilket är av ondo.

Ingen remissinstans har uttalat farhågor för ökade kostnader och medlemsavgifter
i kassorna om förslaget genomförs.

Förslagen att kassorna själva i vissa fall skall äga avstänga medlem från
kassaersättning och att tillsynsmyndigheten på särskilda skäl skall kunna
ålägga kassa att inskränka kassaersättningen lämnas utan erinran i remissyttrandena.
LO betonar dock att tillämpningen inte får bli sådan att inkomstbortfall
som orsakas av arbetslöshet måste täckas med semesterersättning.

Departementschefen

Som jag nämnt inledningsvis innehåller arbetslöshetskasseförordningen
inga uttryckliga bestämmelser om semesterersättnings inverkan på kassaersättning
inom arbetslöshetsförsäkringen. Vad som förekom vid förordningens
tillkomst ger emellertid vid handen att statsmakterna i detta hänseende
avsett att restriktivitet skulle iakttas för att hindra vad som betraktades
som dubbelkompensation. I enlighet härmed ser tillsynsmyndigheten
till att nödvändiga bestämmelser i nämnda syfte tas in i kassastadgarna.
Eu ändring av nuvarande ordning fordrar mot denna bakgrund riksdagens
medverkan — arbetslöshetsförsäkringen bekostas f. ö. till ungefär
hälften av staten — och riksdagen har också år 1964 hemställt om utredning
som underlag för ett ställningstagande.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag att de nuvarande semesterersättningsbestämmelserna
skall slopas grundas bl. a. på uppfattningen hos en stark
majoritet av arbetslöshetskassorna. Förslaget biträds också av alla remissinstanser
utom en.

Jag anser att grunderna för semesterlagen bör vara avgörande när man
tar ställning till förevarande fråga. Semester skall användas för rekreation
och vila, vilket förutsätter bl. a. att arbetstagaren under semesterledigheten
kan fritt förfoga över sin tid (jfr prop. 1964: 58 s. 17). Reglerna om kassaersättning
bör därför vara sådana att de inte tvingar arbetstagaren att ta
semester på en tid som är oförmånlig för honom, på grund av årstiden eller
till följd av att ledigheten inträffar under sådana omständigheter att han
inte kunnat planera för den på sådant sätt som numera är vanligt inför en

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967 15

semester. Vidare bör inte som semestertid behandlas tid då kassamedlem
söker arbete och står till arbetsmarknadens förfogande. Grundsatsen att
semestern skall användas för vila och rekreation har kommit till särskilt
tydligt uttryck genom 1964 års ändring i semesterlagen. Ändringen innebär
att sjukdagar inte behöver inräknas i semester ens om sjukdomen inträffar
efter semesterns början.

Semesterersättning är intjänad lön och belöper inte på någon tid efter
upphörande av den anställning som grundat semesterersättningen. Under
förutsättning att den tid då en kassamedlem är arbetslös enligt vad jag nyss
har anfört faktiskt inte är att anse som semestertid, kan därför semesterersättning
och kassaersättning inte sägas ge medlemmen dubbelkompensation.
Något principiellt hinder mot arbetsmarknadsstyrelsens förslag anser
jag alltså inte finnas.

Vad det här i själva verket gäller är att rätt tillämpa arbetslöshetsförsäkringens
bestämmelser om att förutsättningen för kassaersättning är att
medlemmen är arbetslös och beredd att varje dag anta erbjudet lämpligt
arbete. Det ligger i öppen dag att svårigheter i detta hänseende uppkommer
när hela det företag där medlemmen varit anställd eller alla företag på
orten stänger för semester. Detta och liknande fall har beskrivits av arbetsmarknadsstyrelsen.

Den lösning arbetsmarknadsstyrelsen föreslår synes mig på anförda skäl
vara den principiellt riktiga. Styrelsen framhåller i sin utredning att slopade
semesterersättningsbestämmelser medför ökade kostnader för kassorna
men anser att detta inte talar mot en reform. Vid remissbehandlingen
har inte uttalats några farhågor för ökade kostnader och medlemsavgifter.

Jag har från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat att det är svårt att med
någon större exakthet ange den kostnadsökning som skulle bli en följd av
förslagets genomförande. Stickprov som styrelsens försäkringsbyrå tagit i
några kassor visar att de nuvarande avdragen för semesterersättning varierar
i hög grad till följd av bestämmelsernas olika utformning i skilda kassor
och arbetslöshetens skiftande natur inom dessas områden. Till osäkerheten
bidrar att det inte går att beräkna det antal dagar som kassamedlemmar,
vilka fått semesterersättning, underlåtit att anmäla sig som arbetslösa
i vetskap om att de inte kunnat få ersättning enligt gällande bestämmelser.

På grundval av stickprovsundersökningen och med hänsyn till olika faktorer
uppskattar arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå, enligt uppgifter
som jag har inhämtat, kostnadsökningen vid en reform enligt styrelsens
förslag till mellan 0,5 och 1 % av nuvarande kostnad. Det bör understrykas
att fråga är om en ungefärlig beräkning. Anslaget på riksstaten
för bidrag till erkända arbetslöshetskassor är för innevarande budgetår
uppfört med förslagsvis 85 milj. kr. För nästa budgetår har föreslagits 90

tf)

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1967

milj. kr., vilket motsvarar ca 47 % av kassornas samlade inkomster. Av
deras övriga inkomster beräknas medlemsavgifterna utgöra 39 % och räntor
in. in. 14 %. Under ett år med sådana förhållanden skulle således kostnadsökningen
för statsverket ligga mellan ungefär 500 000 och 1 milj. kr.
Denna ökning är tämligen obetydlig i jämförelse med de kostnadsändringar
som kan påverka statsbidraget och som till följd av växlande konjunkturer
kan uppgå till 20—30 % under loppet av ett par år.

Jag har förut nämnt att jag finner arbetsmarknadsstyrelsens förslag
innebära en principiellt riktig lösning av förevarande fråga. Kostnadsökningen,
som blir förhållandevis obetydlig, utgör inte skäl att avstå från den
föreslagna lösningen. Jag biträder därför arbetsmarknadsstyrelsens förslag.

Förslaget innebär att kassorna medges rätt att slopa semesterersättningsbestämmelserna.
Eftersom arbetslöshetskasseförordningen f. n. inte innehåller
något härom, föreslår jag att den ändring jag sålunda förordar får
komma till indirekt uttryck genom en bestämmelse som gör det möjligt för
kassan och tillsynsmyndigheten att föreskriva att kassaersättning inte får
utges i speciella fall då semesterersättning utgått. Det kan här bara bli fråga
om sådana fall där det framstår som klart att arbetslöshetsförsäkringen
utnyttjas obehörigt. Den nämnda bestämmelsen bör dels ge kassorna möjlighet
att ge sådan föreskrift för sina medlemmar, dels ge tillsynsmyndigheten
befogenhet att meddela motsvarande föreskrifter.

Bestämmelsen bör som arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit fogas in i
32 § arbetslöshetskasseförordningen. Den torde lämpligen inarbetas i
paragrafens tredje stycke.

Majoriteten av arbetslöshetskassorna har uttalat sig för en ändring av
nuvarande ordning och torde vara angelägen om att ändringen kommer till
stånd snarast möjligt. Viss förberedelsetid behövs för att den föreslagna
ordningen skall kunna genomföras, bl. a. för ändring av kassastadgarna.
Det synes, efter vad jag inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen, tillräckligt
om ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1967. Den nya ordningen kommer
då att kunna tillämpas på kassaersättning som skall betalas för nämnda dag
och därefter, även om semesterersättning mottagits eller arbetslöshet inträtt
dessförinnan.

Med hänsyn till vad jag förut anfört om kostnaderna för statsverket vid
en reform enligt mitt förslag och då detta inte påverkar medelsbehovet under
hela nästa budgetår, saknas anledning att gå ifrån den beräkning av anslaget
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor som gjorts i prop. 1967:1
(bil. 13 s. 81).

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1967 17

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten