Kungl. Maj:ts proposition nr 22 (Proposition 1952:22)

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål;
given Stockholms slott den 21 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget avser att bereda vidgade möjligheter
att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning angående spioneri,
sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet riktade brott. Förslaget har
utformats såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken,
vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. Innebörden
av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss förlängning av
anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering göres av bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.
Tillämpningen av de i lagen meddelade särskilda tvångsmedelsbestämmelserna
skall i den mån den handhaves av polis- och åklagarmyndigheterna
vara underkastad domstolskontroll.

Lagens giltighetstid begränsas till den 30 juni 1953.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angående brott

som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap. 1,
2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,

brott som avses i 19 kap. 1, 2 eller 3 § samma lag, där brottet innefattar
gärning varom i 4 § nämnda kap. sägs,

försök eller förberedelse till brott som ovan nämnts eller
brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § samma lag.

2 §•

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas om den tid,
inom vilken häktningsframställning sist skall avlåtas, må för den ytterligare
utredning av häktningsfrågan, som finnes oundgängligen erforderlig, med
framställningen anstå sist till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande
meddelades eller då den anhållne enligt 8 § nämnda kap. inställdes
till förhör.

3 §•

Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap.
2 § andra punkten rättegångsbalken, ändå att å brottet kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

4 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse
må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf
göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet
som där omförmäles.

5 §•

Tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avhörande av telefonsamtal
må meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att expedieringen av
samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes
för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts
till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd
som avses i andra stycket må bestämmas till högst en månad från den
dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal
eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle medföra sådan
tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,
må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

6 §.

Har i sådant fall som avses i 2 § häktningsframställning ej avlåtits sist å
tionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne
enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, eller har
undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag med stöd av 3 §
denna lag eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat förordnande
jämlikt 4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av
skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga
ärendet till prövning. Finner rätten att skäl till fortsatt anhållande icke
finnes eller att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten meddela beslut
om den anhållnes frigivande eller upphäva förordnandet.

7 §•

I fråga om verkställighet av rättens beslut enligt denna lag, så ock angående
fullföljd av talan däremot skall vad i rättegångsbalken är stadgat för
det fall, att rätten i brottmål utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som
avses i 25—28 kap. samma balk, äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
och med den 30 juni 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 oktober 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga rörande tvångsmedel
vid utredning om brott mot rikets säkerhet samt anför därvid följande.

Genom beslut den 7 juli 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt statspolisintendenten
att utreda frågan om erforderliga åtgärder för att i ett skärpt läge möjliggöra
en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m. jämte därmed sammanhängande organisatoriska, personella
och ekonomiska spörsmål. Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade
statspolisintendenten med skrivelse den 1 februari 1951 en promemoria
med förslag till organisation av den ifrågavarande polisverksamheten
m. in. vid ett skärpt läge. I promemorian hemställdes därjämte om utarbetande
av en särskild tvångsmedelslagstiftning enligt vissa i promemorian
angivna riktlinjer.

Frågan om ökat skydd mot spioneri och annan landsskadlig verksamhet
var även föremål för behandling vid innevarande års riksdags vårsession. I
motioner av herr Andrén m. fl. (1:1) samt av herr Hjalmarson m. fl. (II: 4)
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning angående beredskapslagstiftning, avsedd att vid krig
eller krigsfara skapa vidgade möjligheter att ingripa mot verksamhet, som
hotade rikets yttre eller inre säkerhet, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. På hemställan av första
lagutskottet i dess utlåtande nr 23 avslog riksdagen motionerna. Såsom skäl
för sitt avstyrkande av motionerna anförde utskottet, att utredning om en
beredskapslagstiftning — avseende bl. a. vissa tvångsmedel — redan påginge
inom Kungl. Maj :ts kansli.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1951 tillkallade che -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ten för inrikesdepartementet samma dag ledamöterna av riksdagens första
kammare numera landshövdingen J. F. Domö och landshövdingen K. J. Olsson
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare medicine licentiaten
O. B. von Friesen, lantbrukaren N. G. Hansson i Skegrie och metallarbetaren
A. S. Hedqvist att tills vidare inom departementet deltaga i överläggningar
rörande viss beredskapslagstiftning.

Efter överläggningar i juni 1951 med nämnda personer —- med undantag
av landshövdingen Olsson, som var förhindrad närvara — upprättades inom
justitiedepartementet en promemoria, dagtecknad den 26 juli 1951, med förslag
till skärpt lagstiftning om tvångsmedel vid utredning rörande brott
mot rikets säkerhet. Vid promemorian fogat förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål torde få fogas såsom bilaga
till detta protokoll (Bilaga B).

Över promemorian med därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län, statspolisintendenten,
rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, förste stadsfiskalerna i
samma städer, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges
häradshövdingar samt föreningen Sveriges stadsdomare. överståthållarämbetet
har tillika överlämnat yttrande av polismästaren i Stockholm. Vid de av
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Värmlands län avgivna utlåtandena har fogats yttrande av vederbörande
landsfogde, varjämte länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län bifogat yttrande av poliskammaren i Malmö resp. Göteborg.
Förste stadsfiskalen i Stockholm har åberopat en skrivelse av stadsfiskalen
W. Ryhninger.

Sedan den i promemorian behandlade frågan ytterligare beretts inom
justitiedepartementet, anhåller jag nu att få upptaga densamma.

Översikt av gällande bestämmelser om brott mot rikets yttre och inre säkerhet.

Under de senaste årtiondena har genomförts ett flertal ändringar i strafflagens
bestämmelser rörande brott mot rikets yttre och inre säkerhet. Genom
ändringarna ha successivt nya former av landsskadlig verksamhet belagts
med straff. Senast vid 1948 års riksdag underkastades bestämmelserna
en genomgripande revision på grundval av ett av straffrättskommittén avgivet
förslag. Med anledning av ett av riksdagen framfört önskemål om en
utvidgning av straffskyddet förberedas för närvarande inom straffrättskommittén
vissa ytterligare reformer på förevarande område.

Bestämmelser om straff för brott som rikta sig mot rikets yttre säkerhet
finnas nu upptagna i 8 kap. strafflagen. Där straffbelägges i 1 § högförräderi.
Sådant brott föreligger vid gärning, som syftar till angrepp mot sta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

tens integritet eller som innebär tvång mot de högsta statsorganen. I lagrummet
beskrives gärningen såsom handling med uppsåt att riket eller del
därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende
av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, eller handling
med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras. Fullbordat
brott föreligger, så snart handling företagits som innebär fara för
uppsåtets förverkligande. Straffet är straffarbete på livstid eller, om faran
var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

I 8 kap. 2 och 3 §§ behandlas trolöshet i förhandling med främmande
makt resp. egenmäktighet i förhandling med främmande makt. För den
förra gärningen är straffet straffarbete på livstid eller från och med två
till och med tio år. För det senare brottet anges straffet till fängelse eller
straffarbete i högst två år; var riket i krig skall dock dömas till straffarbete
i högst fyra år. Innebar brottet fara för rikets självbestäinningsrätt
eller dess fredliga förhållanden till främmande makt, skall dömas till
straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig,
från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Spioneribrottet behandlas i 8 kap. 4—6 §§. Det egentliga spioneribrottet
innebär att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande förhållande, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller
för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden
eller eljest för rikets säkerhet. Såsom exempel på föremål för
sådan uppgift nämnes i 4 § försvarsverk, vapen, förråd, import och export.
Spioneri föreligger även, om någon med uppsåt som nyss nämnts
obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat
föremål som innefattar uppgift av sagda beskaffenhet. Två olika grader av
det egentliga spioneribrottet finnas, spioneri och grovt spioneri. För spioneri
är straffet straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, fängelse.
För grovt spioneri skall dömas till straffarbete mellan fyra och tio
år eller på livstid. Vid bedömande huruvida spioneri är grovt skall särskilt
beaktas om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn
till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den
brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts
honom.

Mildare former av spioneri äro de i 8 kap. 6 § upptagna brottstyperna
obehörig befattning med hemlig uppgift (6 § första stycket), som icke förutsätter
uppsåt att gå främmande makt tillhanda och som straffas högst
med straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst med straffarbete
i fyra år, samt vårdslöshet med hemlig uppgift (6 § andra stycket), där
straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst straffarbete
i två år.

I 8 kap. 7 § straffbelägges s. k. olovlig underrättelseverksamhet. Frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

om den straffrättsliga regleringen av sådan verksamhet har upprepade
gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sin nuvarande lydelse har
ifrågavarande paragraf erhållit enligt lag den 18 juni 1949. Brottet definieras
så, att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan
medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till
dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig. För olovlig
underrättelseverksamhet straffas även den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga
medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om
annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan,
som ej är allenast tillfällig. Straffet för olovlig underättelseverksamhet
är högst straffarbete i två år.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken eller med våld, hot därom, smädelse eller annan
missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande
makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes, dömes enligt 8 kap. 8 § för kränkande av främmande makt till fängelse
eller till straffarbete i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet
allenast böter.

Att utan Konungens tillstånd här i riket värva folk till främmande krigstjänst
eller därmed jämförlig tjänst eller förmå folk att olovligen begiva
sig ur riket för att taga sådan tjänst är enligt 8 kap. 9 § straffbart såsom
olovlig värvning. Straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig,
straffarbete i högst två år.

Slutligen straffbelägges i 8 kap. 10 § tagande av utländskt understöd,
innebärande att man av främmande makt eller någon som handlar i dess
intresse mottar penningar eller annan egendom för att genom utgivande
eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen
om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straffet
är fängelse eller straffarbete i högst två år.

De i 8 kap. 1, 2, 4 och 5 §§, 6 § första stycket och 7 § upptagna brotten
äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadiet (8 kap. 11 §).
Utan Kungl. Maj :ts tillstånd får allmän åklagare ej väcka åtal för brott,
som avses i 8 kap. 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott
enligt 7 § (8 kap. 13 §).

Sådana brottsliga handlingar som rikta sig mot rikets inre säkerhet,
s. k. högmålsbrott, behandlas i 9 kap. strafflagen. Det viktigaste av dessa
brott, nämligen uppror, är upptaget i 1 §. Upprorsbrottet står i nära anslutning
till högförräderibrottet enligt 8 kap. 1 §. Den betydelsefullaste
skiljaktigheten ligger i uppsåtet. Uppror föreligger om någon, med uppsåt
att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel
omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling,
som innebär fara för uppsåtets förverkligande, och handlingen ej är att
bedöma som högförräderi. För uppror ådömes straffarbete på livstid eller,
om faran var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

Den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är
satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet
skall enligt 9 kap. 2 § dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och med tio år. Förövas sådan gärning mot annan
medlem av konungahuset, är straffet straffarbete i högst sex år; om
brottet är grovt, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio
år eller på livstid. Om majestätsbrott innebär berövande av livet, skall alltid
dömas till livstids straffarbete.

Missfirmelse mot kunglig person, missfirmelse mot riksstyrelsen eller
mot riksdagen och skymfande av rikssymbol straffbeläggas i 9 kap. 3—5
§§. Straffet är fängelse eller böter.

Enligt 9 kap. 6 § skall för väpnat hot mot laglig ordning dömas, om
någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgerlig
frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat
eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning
eller övar det i vapens bruk. För dylik gärning är straffet straffarbete från
och med sex till och med tio år.

S. k. olovlig kårverksamhet innebär att man bildar eller deltar i sammanslutning,
som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel
som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd
förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller att man för sådan sammanslutning
tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning,
upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller
understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt.
Detta förfarande straffbelägges i 9 kap. 7 §, som för brottet stadgar högst
straffarbete i två år.

Ytterligare en brottstyp har upptagits i 9 kap., nämligen svikande av
försvars plikt (självstympning o. dyl.), som enligt 8 § medför högst straffarbete
i två år eller, om riket var i krig, högst straffarbete i fyra år.

I fråga om de i 9 kap. 1, 2, 6 och 8 §§ upptagna brotten straffbelägges
även försök; förberedelse är likaledes straffbar beträffande samma brott
med undantag för brott enligt 8 § (9 kap. 9 §). De brott som rikta sig mot
kunglig person få i allmänhet av allmän åklagare åtalas endast med tillstånd
av Kungl. Maj :t (9 kap. 10 §).

I 19 kap. strafflagen ha sammanförts s. k. allmänfarliga brott. Bland
dessa har i 4 § upptagits sabotage. Sådant brott föreligger, om någon förstör
eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar,
folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar
allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt
hindrar eller stör användningen av sådan egendom. Därjämte före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ligger sabotage, där någon eljest genom skadegörelse eller annan åtgärd som
nyss sagts allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen
av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller
av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft. Straffet för sabotage är straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om
brottet är grovt, skall för grovt sabotage dömas till straffarbete från och
med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,
för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet. Försök
eller förberedelse till sabotage är ävenledes straffbelagt (19 kap. 11 §).

Av brotten i 19 kap. strafflagen må vidare nämnas mordbrand (1 och
2 §§), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), spridande av gift eller smitta (6 §)
och förgöring (framkallande av allmän fara för djur eller växter medelst
gift eller genom att sprida elakartad sjukdom etc., 7 §).

I samband med 1948 års revision av strafflagen moderniserades även
strafflagstiftningen för krigsmakten. De militära straffbestämmelserna infördes
därvid i allmänna strafflagen i två nya kap., 26 och 27 kap. I 26 kap.
givas bestämmelser om brott av krigsmän, medan 27 kap. upptar särskilda
bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. in. Bland de i 27 kap. upptagna
brotten må särskilt nämnas krigsförräderi, som behandlas i 27 kap.
1 §. Det må anmärkas att Kungl. Maj :t enligt 27 kap. 16 § äger befogenhet
att, i den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller
andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, förordna
att vad i 8, 26 och 27 kap. stadgas för det fall att riket är i krig
jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som förövas under
annan tid.

Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Förfarandet vid förundersökning i brottmål och de medel som därvid få
komma till användning ha noggrant reglerats i den nya rättegångsbalken,
som trädde i kraft den 1 januari 1948. Bestämmelser rörande förfarandet
i allmänhet vid förundersökningen finnas i 23 kap. Det stadgas där att förundersökning
skall inledas, så snart anledning förekommer, att brott som
faller under allmänt åtal förövats. Förundersökningen har till uppgift att
utröna vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl
föreligga för åtal mot honom. Under förundersökningen skall målet så beredas,
att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
Uppgiften ankommer på polis- och åklagarmyndigheterna. Förundersökningen
skall inledas av polismyndighet eller åklagaren; om den
inletts av polismyndighet skall aklagaren övertaga ledningen så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes
påkallat. Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som icke är anhållen
eller häktad är icke skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex
timmar, i undantagsfall tolv timmar (23 kap. 9 §). När förundersökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet, skall han, då
han höres, underrättas om misstanken (23 kap. 18 §).

Bestämmelser om åklagare och polismyndighet finnas i 7 kap. rättegångsbalken.
Åklagarväsendet står under högsta ledning av riksåklagaren. Under
honom utövas ledningen av statsåklagarna (landsfogdar och förste stadsfiskaler).
För de åklagare som lyda under dem användes beteckningen
distriktsåklagare. Med polismyndighet avses, förutom åklagare som har befattning
med polisväsendet, i stad där polismästare finnes polismästaren och
befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för
honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i
annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet.

Om tvångsmedel som få användas vid förundersökningen meddelas bestämmelser
i 24—28 kap. rättegångsbalken. I de nämnda kapitlen i rättegångsbalken
behandlas i huvudsak följande särskilda tvångsmedel, nämligen
i 24 kap. häktning och anhållande, i 25 kap. reseförbud, i 26 kap. kvarstad
och skingringsförbud, i 27 kap. beslag samt i 28 kap. husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Häktning och anhållande. Häktning får enligt bestämmelserna
i 24 kap. ske, om någon på sannolika skäl misstänkes för brott, varå
straffarbete kan följa, och det skäligen kan befaras, att den misstänkte avviker
eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff eller genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller
det finnes anledning antaga att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Kan straffarbete ej följa på brottet men väl fängelse, får den misstänkte
häktas om han ej har stadigt hemvist inom riket och det skäligen kan befaras
att han avviker. Om å brottet icke kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart att anledning
därtill saknas. I fall då det kan antagas att den misstänkte kommer att dömas
endast till böter eller mistning av befattning å viss tid, får häktning ej
ske. Oberoende av brottets beskaffenhet kan häktning ske, om den misstänkte
är okänd och undandrar sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning
förekommer att hans uppgift därom är osann, likaså om han saknar
hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att begiva
sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Häktning kan endast beslutas av rätten.

Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning
Därest mot någon förekomma skäl till häktning, kan han sålunda i avbidan
på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, får den
misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i
avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande meddelas
av undersökningsledaren eller åklagaren. Anhållningsbeslut kan meddelas
även om den misstänkte ej anträffats eller eljest ej är tillstädes. Så
snart beslutet om anhållande verkställts, skall anmälan göras hos anhållningsmyndigheten.
Därefter skall den anhållne så snart ske kan för förhör

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

inställas inför anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken uppdragits
att hålla förhöret med honom. Detsamma gäller då någon av polisman
eller annan gripits såsom misstänkt för brott. Den som anhålles skalJ
erhålla besked om det brott misstanken avser. Den anhållnes husfolk eller
närmaste anhöriga skola även, så snart det kan ske utan men för utredningen,
underrättas om anhållandet.

Anhållandet får i regel bestå endast under kort period. I 24 kap. 12 §
stadgas att anhållningsmyndigheten, om ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes
till förhör, skall till rätten avlåta framställning om hans häktande. Om emellertid
för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig,
kan med framställningen anstå; dock skall den avlåtas så snart ske
kan och senast å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller den anhållne inställdes för förhör. Om ej framställning till rätten
göres i enlighet med det sagda, skall den anhållne omedelbart frigivas.

När rätten fått häktningsframställning från anhållningsmyndigheten,
skall rätten så snart ske kan hålla förhandling i häktningsfrågan. Om ej
synnerligt hinder möter, skall förhandlingen hållas senast å fjärde dagen
efter det framställningen inkommit. Utsättes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan framställningen inkom, får emellertid, om ej rätten
finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
Häktningsförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan
avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får ej äga rum utan synnerliga
skäl. Utan den misstänktes begäran får uppskov ej ske längre än fyra
dagar. Uppskjutes förhandlingen skall anhållandet fortfara, om ej rätten
bestämmer annat.

Sedan häktning beslutats, skall rätten, om åtal cj redan väckts, utsätta
tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får ej bestämmas längre än
som finnes oundgängligen erforderligt. Om den utsatta tiden överstiger
två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess
åtal väckts, med högst två veckors mellanrum hålla förhandling och därvid
särskilt tillse att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Förlängning
av utsatt tid kan medgivas av rätten. Om åtal icke väckes inom den
utsatta tiden eller begäran om förlängning icke inkommer, skall rätten omedelbart
förordna om den häktades frigivande.

Reseförbud. Detta innebär förbud för misstänkt att utan tillstånd
lämna honom anvisad vistelseort. Sådant förbud kan enligt bestämmelser
som meddelas i 25 kap. utfärdas, om någon är skäligen misstänkt för brott
varå frihetsstraff kan följa och det med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras
att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff men det
eljest ej förekommer anledning att anhålla eller häkta honom. I vissa fall
kan reseförbud även meddelas oberoende av brottets beskaffenhet. Reseförbud
meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om reseförbud
överträdes eller därmed förenat villkor ej fullgöres, skall den misstänkte

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att skäl därtill ej
förekomma.

Kvarstad och skingringsförbud. Om någon är skäligen misstänkt
för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller
genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrar sig att gälda
böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till det allmänna
eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet ådömas honom, får enligt vad som stadgas
i 26 kap. kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom som svarar
mot skulden eller, om det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att
säljas eller skingras, s. k. skingringsförbud. Skingringsförbud kan även meddelas
å fast egendom. Beslut om kvarstad eller skingringsförbud meddelas
av rätten. I avbidan på rättens beslut om kvarstad eller skingringsförbud
får undersökningsledaren eller åklagaren taga lös egendom i förvar. Då fara
är i dröjsmål, får sådan åtgärd vidtagas även av polisman.

Beslag. Medan kvarstad och skingringsförbud avse att säkra ett visst
förmögenhetsvärde, avser beslag omhändertagande av vissa bestämda föremål,
som skäligen kunna antagas äga betydelse för utredning om brott eller
vara genom brott någon avhända eller på grund av brott förverkade. Beslag
får enligt de bestämmelser som meddelas i 27 kap. äga rum oberoende av
brottets svårhetsgrad eller beskaffenhet. Åtskilliga inskränkningar beträffande
befogenheten att taga i beslag gälla emellertid. Sålunda får enligt 27
kap. 2 § beslag ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan vara
sådant att befattningshavare eller annan enligt de regler som meddelas i
36 kap. rättegångsbalken ej må höras såsom vittne därom och handlingen
innehaves av honom eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Ej
heller må, såvida det icke är fråga om brott varå ej kan följa lindrigare straff
än stralfarbete i två år, hos den misstänkte eller vissa honom närstående
beslag läggas å skriftligt meddelade mellan den misstänkte och någon honom
närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Särskilda bestämmelser
ha även meddelats om beslag å brev, telegram eller annan försändelse, som
linnes i postverkets eller telegrafverkets vård. Sådan handling får tagas i
beslag endast om å brottet kan följa straffarbete samt försändelsen hos
mottagaren skulle vara underkastad beslag.

Beslag kan beslutas av rätten beträffande föremål, som företes vid rätten
eller eljest är tillgängligt för beslag, samt av undersökningsledaren eller
åklagaren. Även annan, som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller
verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation, äger lägga beslag
å föremål som därvid påträffas. År fara i dröjsmål, får även eljest polisman
verkställa beslag, dock ej i fråga om försändelse i post- eller telegrafverkets
vård. Beslag som ej verkställts av rätten, undersökningsledaren eller
åklagaren är endast provisoriskt; anmälan skall skyndsamt göras hos undersökningsledaren
eller åklagaren.

Om beslag verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbats
av beslaget begära rättens prövning därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Beslag skall, såvida åtal ej redan väckts, inom viss tid följas av åtal.
Härom stadgas i 27 kap. 7 §. När rätten förordnar om beslag eller fastställer
verkställt beslag, skall den utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas.
Tiden må därvid ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderligt.
I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.
Om tiden finnes otillräcklig, äger rätten, om framställning därom
göres före utgången av tiden, medgiva förlängning.

För att möjliggöra beslag av försändelse, som väntas inkomma till post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan befordringsanstalt, har i 27 kap. 9 § befogenhet
givits rätten att efter framställning av undersökningsledaren eller åklagaren
förordna att dylik försändelse, när den inkommer, skall kvarhållas till dess
frågan om beslag blivit avgjord. Förordnande härom skall meddelas att
gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs anstaltens
föreståndare. I förordnandet skall intagas underrättelse att meddelande
om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren
lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. När försändelse på grund
av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra anmälan
hos den som begärt förordnandet, varvid denne har att omedelbart
pröva om beslag skall äga rum.

Om den, från vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han
enligt 27 kap. 11 § ofördröjligen underrättas därom och hur det förfarits
med det beslagtagna. Har försändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan
befordringsanstalt tagits i beslag, gäller dock en särskild bestämmelse.
I sådant fall skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren
och, om avsändaren är känd, även denne underrättas.

Beträffande behandlingen av beslagtaget föremål ha meddelats vissa föreskrifter,
av vilka här må nämnas bestämmelserna i 27 kap. 12 § rörande
beslag av post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild
handling. Sådan handling får icke närmare undersökas, brev eller annan
enskild handling ej heller öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen
angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av sådan myndighet
granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare
undersöka handlingen, skall den av honom förseglas. I lagrummet stadgas
även beträffande post- eller telegrafförsändelse, att avskrift eller utdrag därav
ofördröjligen skall tillställas mottagaren, om det kan ske utan men för
utredningen.

I 27 kap. 16 § meddelas bestämmelser om telefonavlyssning. Ingrepp
i telefonhemlighcten får företas blott i vissa strängt begränsade fall.
Sålunda får avhörande av telefonsamtal medgivas endast när fråga är om
brott av så allvarlig beskaffenhet, att därå icke kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år. Rätt att besluta om åtgärden tillkommer endast rätten,
som kan upptaga frågan blott på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Beslutet får avse tillstånd till avhörande av samtal till och från telefonapparat
som innehaves av den som skäligen kan misstänkas för brottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall
meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs
telefonanstaltens föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning
som ägt rum vid samtals avhörande, skall vad i 27 kap. 12 § stadgas
om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. I den
mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen,
skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken ifrågasattes att möjlighet
skulle beredas undersökningsledaren eller åklagaren att från telefonanstalt
erhålla uppgift å telefonsamtal, växlade eller beställda mellan apparat, som
kunde antagas ha begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte,
och annan apparat. Något stadgande härom kom dock icke att inflyta i rättegåugsbalken,
enär processlagberedningen och föredragande departementschefen
ansågo att frågan om sådan åtgärd kunde regleras i administrativ
ordning (se prop. 1942: 5 s. 509). Sedermera kom emellertid att i 1929 års
telefonreglemente (§ 2 i lydelse jämlikt kungörelse den 26 september 1948)
inflyta ett stadgande av innehåll, bland annat, att uppgift om namn å de personer
och nummer å de apparater, mellan vilka samtal utväxlats, icke finge,
där ej i lag annorlunda stadgades, delges andra än dem, mellan vilka samtalet
utväxlats eller som vore innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.
Samma stadgande återfinnes i 3 § i nu gällande telefonreglemente
den 16 mars 1951, nr 132.

Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.
Husrannsakan får enligt bestämmelserna i 28 kap., om det förekommer
anledning att brott förövats, äga rum i »hus, rum eller slutet förvaringsställe»
för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller
eljest till utrönade av omständighet som kan äga betydelse för utredningen
om brott. Det fordras att frihetsstraff skall kunna följa å brottet. I regel får
sådan husrannsakan företagas blott hos den som misstänkes för brottet.
Husrannsakan kan även företagas för eftersökande av den som skall gripas,
anhållas eller häktas eller hämtas till förhör; sådan husrannsakan får verkställas
hos den misstänkte eller hos annan, om synnerlig anledning förekommer
att den sökte uppehåller sig där.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, om
ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande. Utan
förordnande av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten äger polisman
företaga husrannsakan, om ålgärden har till syfte att eftersöka den som
skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse
vid rätten eller att verkställa beslag å föremål som på bar gärning följts eller
spårats, likaså eljest om fara är i dröjsmål.

Även för kroppsvisitation och kroppsbesiktning fordras att frihetsstraff
skall kunna följa å brottet. Förekommer anledning att brott av sådan svårhetsgrad
förövats, kan kroppsvisitation eller kroppsbesiktning företagas för

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande
av omständighet som kan äga betydelse för utredning om brottet. Beträffande
rätt att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller i stort sett
detsamma som för husrannsakan. Åtgärden beslutas sålunda av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten; om fara är i dröjsmål, kan åtgärden
också beslutas av polisman.

Tvångsmedelslagstiftningen och dess tillämpning under det andra världskriget.

Den 10 juni 1938 utfärdade Kungl. Maj:t en hemligstämplad kungörelse,
den s. k. säkerhetskungörelsen. Enligt denna kungörelse skulle finnas en
allmän säkerhetstjänst i syfte att vid krig eller krigsfara förhindra överbringandet
av krigsunderrättelser till obehöriga. I kungörelsen angavs genom
en detaljerad uppräkning vad som skulle anses såsom krigsunderrättelser.
Säkerhetstjänstens verksamhet var enligt kungörelsen uppdelad i två
grenar, innefattande den ena övervakning av post-, telegraf-, telefon- och
radiotrafik samt trafiken å järnvägar och väg-, sjö- och luftförbindelser,
och den andra för dylik övervakning erforderlig spaning efter misstänkta
personer. Säkerhetstjänsten skulle handhavas av en av Kungl. Maj :t särskilt
förordnad säkerhetschef. Denne, som lydde omedelbart under Kungl. Maj :t,
hade ansvaret för och ledningen av säkerhetstjänsten inom hela riket. Vidare
skulle finnas säkerhetschefen underlydande övervakningschefer till
det antal Kungl. Maj :t bestämde. Övervakningschef utsågs av Kungl. Maj :t,
som tillika bestämde verksamhetsområde för sådan chef (övervakningsområdet).
Övervakningschef ålåg alt efter de av säkerhetschefen angivna huvudlinjerna
närmare planlägga säkerhetstjänsten inom övervakningsområdet
samt tillse att tjänsten bedrevs med erforderlig omsorg och kraft.
Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma säkerhetstjänstens befattningshavare
vid verksamhetens utövande, innehöll säkerhetskungörelsen
däremot i övrigt icke några bestämmelser. I kungörelsen utsädes, att angående
befogenhet för personalen vid säkerhetstjänsten att förordna om beslag,
skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt om övervakning av
meddelanden, som befordrades med post, telegraf, telefon och radio eller
annorledes, ävensom om kvarhållande av misstänkt person skulle gälla
vad därom kunde varda särskilt stadgat.

Redan innan kriget brutit ut, sattes säkerhetskungörelsen delvis i kraft,
och från den 12 april 1940 var den i sin helhet i tillämpning.

Vid tiden för krigsutbrottet reglerades de tvångsmedel, som kunde användas
vid förberedande utredningar rörande brott, dels i 19 § strafflagens
promulgationsförordning och dels i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel
i brottmål. I 19 § strafflagens promulgationsförordning funnos bestämmelser
om häktning och kvarhållande av misstänkt person. De tvångsmedel
som reglerades i 1933 års lag voro beslag, skingringsförbud samt husoch
kroppsrannsakan. Befogenhet att besluta om ifrågavarande tvångsmedel
tillkom länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

mästare och polisintendent, som var chef för kriminalavdelning i stad, samt
domstol i mål som där handlades. Viss rätt att begagna tvångsmedel tillkom
även underordnade polismän. Bestämmelserna om häktning och kvarhållande
av misstänkt person överensstämde, med den skiljaktighet som föranledes
av att numera endast rätten kan besluta om häktning, i huvudsak
med de nu gällande reglerna om häktning och anhållande i rättegångsbalken.
Beträffande beslagsreglerna må nämnas att 1933 års lag saknade motsvarighet
till stadgandena i 27 kap. 9 och 16 §§ rättegångsbalken rörande kvarhållande
av försändelse som väntas inkomma till post eller annan befordringsanstalt
och om avlyssning av telefonsamtal.

De i säkerhetskungörelsen förutsatta bestämmelserna om allmänna säkerhetstjänstens
befogenheter meddelades i lagen den 14 oktober 1939 om
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19
kap. strafflagen m. in. samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara in. in. Båda dessa lagar erhöllo provisorisk karaktär
och skulle gälla till utgången av mars 1941. Giltighetstiden för 1939 års lag
förlängdes ej. Däremot förlängdes 1940 års lag successivt, sista gången genom
lag den 26 maj 1944, enligt vilken 1940 års lag ägde fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1945.

Genom 1939 års lag tillkommo vissa i förhållande till då gällande rätt nya
tvångsmedel, som skulle få användas vid utredning rörande vissa brott, särskilt
sådana brott som avsågos i 8 och 19 kap. strafflagen och varå kunde
följa straffarbete. De nya tvångsmedel som infördes genom lagen voro kvarhållande
av post- och tclegrafförsändelser samt avlyssnande av telefonsamtal
och inhämtande av uppgift å beställda eller utväxlade telefonsamtal.

1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter
än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års lag angivna åtgärderna
fingo tillgripas i den mån så fanns erforderligt för att hindra eller uppdaga
brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka
kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser
med främmande makt. Sedermera utökades denna förteckning med
brott mot den år 1940 tillkomna lagen om straff för sabotage. Åtgärderna
fingo emellertid därutöver användas även i den mån det var erforderligt för
att hindra att förhållande, vars meddelande till främmande makt kunde föranleda
skada som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom eller för att
vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om
överbringande till obehörig av meddelande därom. Under de nu angivna
förutsättningarna kunde enligt 1940 års lag beslut meddelas om beslag,
skingringsförbud samt hus- eller kroppsrannsakan. Vidare kunde beslutas
att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan törsändelse skulle
inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras
samt att expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller
samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare avstängas
för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillädes att det jämväl kunde
beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller
beställda samtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Vidare gav 1940 års lag möjlighet att där det befanns erforderligt för ändamål
som förut nämnts gripa och kvarhålla personer, vilka misstänktes
för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen
riktade sig.

Åtgärd som beslutats med stöd av 1940 års lag fick enligt vad som uttryckligen
stadgades icke upprätthållas längre än som erfordrades för att
vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Därutöver funnos i lagen vissa
särskilda kontrollföreskrifter. I fråga om förfarandet vid beslag och skingringsförbud
samt hus- och kroppsrannsakan, som kunde komma att äga rum
med stöd av lagstiftningen, ägde sålunda flertalet bestämmelser i den för
vanliga förhållanden avsedda 1933 års lag motsvarande tillämpning. Detta
innebar bl. a. att om brott som föranlett beslag eller skingringsförbud ej åtalats
inom en månad från åtgärdens verkställande, beslaget eller skingringsförbudet
skulle hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t, annan myndighet medgivit att åtgärden finge bestå under viss
ytterligare tid. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid år 1943
infördes bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden om granskning
av postförsändelser och om avlyssnande av telefonsamtal. Om dylikt beslut
meddelats, skulle sålunda anmälan därom med angivande av skälen för beslutet
utan dröjsmål göras hos justitiekanslern, som hade att upphäva detsamma,
om han fann att det icke borde äga bestånd. Enligt den ursprungliga
lydelsen av 1940 års lag skulle kvarhållen person, om han ej inom trettio
dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, frigivas, såvida
ej justitiekanslern medgivit att han finge kvarhållas under viss ytterligare
tid, högst trettio dagar. Vid lagens förlängning 1941 ändrades dessa bestämmelser.
Ändringen innebar att den tid kvarhåilande finge ske utan medgivande
av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern
skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhåilande under högst femton
dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda
längsta tiden för kvarhåilande, sextio dagar, bibehölls dock. Samtidigt
med lagens förlängning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945 förkortades
den längsta tiden för kvarhåilande till trettio dagar och stadgades att,
då någon med stöd av lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom
ofördröj ligen skulle göras hos justitiekanslern.

Befogenhet att föranstalta om åtgärder som avsågos i 1940 års lag tillkom
länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste
stadsfiskalen och den polisintendent, som var chef för kriminalavdelningen.
Kungl. Maj :t kunde emellertid uppdraga beslutanderätt i nu förevarande fall
åt befattningshavare, som kunde anses jämställd med de befattningshavare
inom åklagarväsendet och polisväsendet som nu nämnts. Underordnade befattningshavare
voro enligt 1940 års lag, i den mån Kungl. Maj :t förordnade
därom, berättigade att, då dröjsmål kunde medföra fara, besluta om användning
av ifrågavarande tvångsmedel. I sistnämnda fall skulle dock anmälan
om beslutet utan dröjsmål göras hos högre myndighet, som snarast
möjligt hade att pröva om åtgärden skulle bestå. Något sådant Kungl. Maj:ts
förordnande meddelades emellertid aldrig.

‘1 Hiliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av 1940 års lag utfärdades
i en kungörelse av den 9 januari 1940. Denna kungörelse gällde till och med
den 31 mars 1941, då den ersattes av en ny kungörelse av i huvudsak samma
innehåll, vilken sistnämnda kungörelse sedermera successivt förlängdes
till och med den 30 juni 1945, då den upphörde att gälla.

1940 års lag skulle äga tillämpning blott därest Kungl. Maj:t förordnat
därom. Förordnande om tillämpning av lagen fick meddelas vid krig eller
krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Sådant förordnande meddelades samtidigt med lagens utfärdande.

Allmänna säkerhetstjänstens uppgift var enligt säkerhetskungörelsen, såsom
förut nämnts, att vid krig eller krigsfara förhindra överbringandet av
krigsunderrättelser till obehöriga. Genom 1940 års tvångsmedelslag skedde
emellertid i själva verket en utvidgning av säkerhetstjänstens verksamhetsområde.
Betydelsen av lagen ansågs nämligen sträcka sig längre än till endast
ett angivande av de befogenheter som tillkommo säkerhetstjänsten vid utövande
av dess uppgifter enligt säkerhetskungörelsen. Säkerhetstjänsten ansågs med
stöd av 1940 års lag äga befogenhet att tillämpa de däri angivna tvångsmedlen
ej blott till förhindrande av obehörigt överbringande av krigsunderrättelser i
den betydelse detta uttryck ägde enligt säkerhetskungörelsen utan även för
att hindra att förhållande, som kunde skada rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt, kom till obehörigas kännedom. Säkerhetstjänsten
fick sålunda till uppgift dels att förhindra och uppdaga spioneri- och sabotagebrott
och vissa därmed jämförliga brott och dels att genom övervakning
av trafikmedlen förhindra obehörig spridning av uppgifter om förhållanden,
som kunde skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller rikets vänskapliga
förbindelser med främmande makt. Till fullgörande av sin berörda
uppgift utövade säkerhetstjänsten under kriget en mycket omfattande både
individuell och allmän kontroll över post-, telegram- och telefontrafiken
samt person- och godstrafiken med järnväg, båt och flyg. Vid utövande av
den allmänna kontrollen fungerade säkerhetstjänsten i praktiken såsom ett
allmänt censurorgan.

Omedelbart efter krigets slut vidtogos åtgärder för säkerhetstjänstens avveckling.
I propositionen nr 284 till 1946 års riksdag framlade Kungl. Maj :t
förslag angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av
spioneri in. in. I propositionen uttalades att en sådan organisation som allmänna
säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordinära
polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organisatoriskt
skilde sig från polisväsendet i övrigt, icke borde bestå under normala
förhållanden. Övervägande skäl talade för att ifrågavarande verksamhet
under fredstid borde vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.
Med hänsyn till de särskilda krav som ställdes på detta arbete
och då kostnaderna för den spaningsverksamhet som vore förenad därmed
icke borde helt falla på kommunerna, borde emellertid dessa myndigheter
vid utförandet av det egentliga spaningsarbelet i allmänhet anlita biträde av
statspolispersonal. Enär spionage- och underrättelseverksamheten ofta hade

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

förgreningar i skilda delar av riket, borde vidare inom polisorganisationen
möjlighet finnas till central överblick över verksamheten och till samordnande
av de erforderliga polisåtgärderna. Av denna anledning borde uppdragas
åt statspolisintendenten att sörja för den behövliga samordningen på
området. Föredragande statsrådet uttalade i propositonen att han hade för
avsikt att, om riksdagen godkände förslaget att taga statspolisorganisationen
i anspråk för verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer,
med vilka statspolisintendenten kunde samråda i principiella spörsmål och
andra frågor av betydelse. Sedan det i propositionen framlagda förslaget bifallits
av riksdagen, förordnade Kungl. Maj :t den 29 juni 1946 att vad i lag
eller författning funnes föreskrivet om säkerhetstjänsten eller dess personal,
uppgifter och befogenheter skulle upphöra att gälla med utgången av
juni 1946. 1940 års tvångsmedelslag hade som förut nämnts upphört att
gälla redan med utgången av juni 1945.

Den 12 januari 1945 beslöt Kungl. Maj :t tillsätta en parlamentarisk kommission
med uppdrag att verkställa en allsidig utredning rörande vissa
förhållanden i samband med uppdagandet att en befattningshavare i statens
utlänningskommission utlämnat vissa uppgifter till en svensk medborgare,
som bedrivit olovlig underrättelseverksamhet. I direktiven för utredningen
framhölls att i den allmänna diskussion som föranletts av detta uppdagande
riktats kritik också mot säkerhetstjänsten, varför en undersökning syntes
påkallad även för säkerhetstjänstens del. Hemställan om sådan undersökning
hade för övrigt gjorts av säkerhetschefen själv. Enligt direktiven skulle
kommissionen vara oförhindrad att till granskning upptaga även andra frågor
angående säkerhetstjänstens verksamhet än sådana som ägde samband
med den nämnde befattningshavarens förehavanden. Till fullgörande av
sitt uppdrag avlämnade kommissionen tre betänkanden, av vilka det tredje
(SOU 1948: 7) behandlade säkerhetstjänstens verksamhet.

Den kritik som i den allmänna diskussionen riktades mot säkerhetstjänstens
verksamhet avsåg i främsta rummet tillämpningen av de befogenheter
som enligt 1940 års tvångsmedelslag tillkoinmo säkerhetstjänstens befattningshavare.
Denna kritik framkom ej blott i anslutning till de särskilda
händelser som närmast föranledde undersökningskommissionens tillsättande
utan jämväl — bl. a. i riksdagen — i andra sammanhang. Kommissionen
lämnade i sitt nämnda betänkande en utförlig redogörelse för säkerhetstjänstens
verksamhet, såväl vad angår kontrollen över trafikmedlen som beträffande
spaningsverksamheten. I samband härmed upptog kommissionen
till behandling klagomål som från enskilda personer framförts rörande åtgärder
från säkerhetstjänstens sida i vissa särskilda fall. På grundval av
den verkställda utredningen gjorde kommissionen i sitt betänkande vissa
uttalanden rörande säkerhetstjänstens verksamhet. Dessa uttalanden voro,
särskilt såvitt angår den allmänna kontrollverksamheten, delvis av kritisk
innebörd. Till en del riktade sig kommissionens kritik mot den obestämda
och vaga avfattningen av 1940 års tvångsmedelslag, varigenom osäkerhet
uppstod rörande omfattningen av de ingripanden som kunde ske med

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

stöd av lagen. Kommissionens sammanfattande uttalanden rörande undersökningsresultatet
återfinnas, beträffande kontrollen över trafikmedlen i
betänkandet å s. 221—235 och beträffande säkerhetstjänstens spaningsverksamhet
in. m. å s. 420—429.

Stats polisintendentens promemoria.

Såsom nämnts framlades i en av statspolisintendenten upprättad, den
1 februari 1951 överlämnad promemoria förslag om utarbetande av en
tvångsmedelslagsliftning enligt vissa i promemorian angivna riktlinjer.

I promemorian framhölls att framför allt den bristande tillgången på
tvångsmedel begränsat möjligheterna att frambringa bevis för brottslig
verksamhet mot rikets säkerhet. Nu gällande lagstiftning vore härutinnan
otillfredsställande. Reglerna för telefon-, post- och telegramkontroll vore
enligt statspolisintendentens mening verklighetsfrämmande och opraktiska
och utgjorde icke något nämnvärt tillskott till polisens möjligheter att framskaffa
bevis. Gällande regler motsvarade icke tillnärmelsevis de krav som i
nu rådande utrikespolitiska läge kunde uppställas.

Beträffande trafikmedelskonlrollen uttalades i promemorian, att redan
förefintligheten av möjlighet till sådan kontroll vore ägnad att hindra användande
av trafikmedlen i illegalt syfte. Ur preventiv synpunkt hade detta
stor betydelse. Erfarenheter från det andra världskriget visade dessutom att
trafikmedelskontroll avsevärt ökade utsikterna till resultat av den yttre
övervakningen. I brist på de upplysningar som genom sådan kontroll kunde
erhållas om personliga kontakter, sammanträffanden och avsikter måste
polisen nu väsentligen förlita sig på övervakningsarbete. Övervakningsarbetet
krävde synnerligen stor skicklighet vid utförandet. Riskerna för misslyckande
vore under alla förhållanden mycket stora, övervakningen krävde
dessutom stora personalresurser. Urvalet av övervakningsobjekten bleve,
utan de kompletterande upplysningar som kunde erhållas genom trafikmedelskontrollen,
mycket vanskligt och resultatet ofta slumpartat.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att den nuvarande ordningen,
enligt vilken beslut om användande av tillgängliga tvångsmedel i väsentlig
grad meddelades av domstol, vore ur många synpunkter oläglig. Härom anfördes
bl. a. följande.

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomliggande
förhållanden, som är en grundförutsättning för nu ifrågavarande
spörsmåls rätta bedömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer måste
tvångsmedlen — ofta nattetid och utom vanlig tjänstetid •— snabbt kunna
beslutas. Det torde icke vara möjligt om beslutanderätten skall tillkomma
domstolarna. Härtill kunna läggas de risker ur sekretesssynpunkt, som äro
förbundna med den hos myndigheter ej sällan förekommande mindre noggranna
förvaringen av hemliga handlingar.

Vidare underströks i promemorian, att användande av effektivare processuella
tvångsmedel icke borde anstå till det ögonblick, då krigsfaran vore
akut. Vid den tidpunkten hade den fientliga verksamheten (spioneri, orga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

niserandet av femtekolonnen, förberedelserna för sabotage) sannolikt redan
i det väsentliga uppnått sina syftemål. 1940 års tvångsmedelslag hade kunnat
bringas i tillämpning vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden. Det kunde ifrågasättas om icke
sådana förhållanden redan inträtt. Om man utginge från att så vore fallet,
funnes icke anledning att i nuläget ställa mindre krav på processuella
tvångsmedel än som ansetts nödvändigt vid tiden för lagens tillkomst. Endast
i förening med skärpta tvångsmedel kunde den dyrbara insatsen av
polispersonal väntas giva fullt utbyte.

I anslutning till det anförda föreslog statspolisintendenten att en lagstiftning
snarast måtte genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med 1940
års tvångsmedelslag. Brottskategorierna borde emellertid utökas med 9 kap.
1, 2 och 6 §§ strafflagen. Härjämte borde vissa formella ändringar göras,
framför allt på grund av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Eftersom
riket icke befunne sig i krig, vore emellertid vissa modifikationer att
tillråda. Sålunda borde den längsta tiden för anhållande bestämmas till
trettio dagar. När någon med stöd av bestämmelserna skulle kvarhållas mer
än fem dagar, borde anmälan härom ofördröj ligen göras hos justitiekanslern,
som skulle pröva huruvida åtgärden vore befogad. Från polis- och
åklagarmyndigheternas sida vore det ett bestämt önskemål att åtgärder enligt
tvångsmedelslagstiftningen underkastades en noggrann kontroll. Med
hänsyn härtill föreslog statspolisintendenten — utöver vad nyss anförts
om kontroll av anhållningsbeslut —- att polis- och åklagarmyndigheternas
samtliga beslut i ärenden rörande trafikmedelskontroll under fred omedelbart
skulle underställas justitiekanslern för prövning. Det syntes vara en
angelägen uppgift för de personer, med vilka statspolisintendenten skulle
samråda i frågor av större vikt, att taga del av dessa beslut. Genom sistnämnda
förfarande säkrade man på grund av rådets sammansättning frågornas
bedömande jämväl ur medborgerliga synpunkter. Under krig borde
konirollförfarande av detta slag icke förekomma.

Behandlingen vid 1951 års riksdags vårsession av frågan om en beredskaps lagstiftning.

I de inledningsvis omförmälda, vid innevarande års riksdags vårsession
väckta motionerna, vari hemställdes om skyndsam utredning angående en
beredskapslagstiftning, uttalades bl. a. att det allvarliga utrikespolitiska läget
ånyo aktualiserat behovet av ett stärkt skydd mot landsförrädisk verksamhet.
Under sådana förhållanden syntes det trängande att upptaga till
närmare undersökning de frågor som sammanhängde med behovet av lagstiftningsåtgärder,
innebärande vidgade befogenheter för myndigheterna att
inskrida mot verksamhet som hotade rikets yttre eller inre säkerhet.

I de yttranden över motionen som första lagutskottet inhämtade från
skilda myndigheter vitsordades genomgående behovet av en utredning på förevarande
område. Särskilt i det av överbefälhavaren avgivna yttrandet underströks
att utredningen även borde omfatta vad som i lagstiftningshänse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ende borde göras för att i nuläget erhålla större möjligheter att ingripa mot
verksamhet som hotade rikets yttre och inre säkerhet.

Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 23),
att intresset att trygga statens yttre och inre säkerhet i tider av krig eller krigsfara
uppenbarligen krävde mer ingripande lagregler än dem som komme
i fråga för mera fredliga förhållanden. Någon meningsskiljaktighet torde,
framhöll utskottet vidare, icke råda därom, att en lagstiftning i huvudsak
motsvarande den som gällde under det senaste världskriget bleve nödvändig
för den händelse att läget skulle undergå en skärpning. Skulle riket komma
i krig eller ett med krig jämförligt tillstånd inträda, torde ännu mera ingripande
lagregler bli ofrånkomliga. Med den försämring som det världspolitiska
läget de senare åren undergått hade man tyvärr att räkna med som en
praktisk möjlighet att vårt land kunde komma att bli indraget i krigiska förvecklingar
eller att i vart fall landets säkerhet kunde bli hotad. Det vore
under sådana förhållanden angeläget att de lagstiftnings- och andra åtgärder,
som för sådana fall bleve erforderliga, redan nu förbereddes.

Frågan föranledde debatter i båda kamrarna (I kamm. prot. 1951: 16 s.
94—109, II kamm. 1951: 16 s. 88—108). Såsom nämnts avslogs det i motionerna
framställda yrkandet med motivering att utredning i ämnet redan
påginge.

Justitiedepartementets promemoria.

Såsom i inledningen anmärkts har inom justitiedepartementet upprättats
en den 26 juli 1951 dagtecknad promemoria med förslag till skärpt lagstiftning
om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet.

I promemorian uttalas till en början, att det med hänsyn till de synpunkter
som framförts bl. a. av statspolisintendenten syntes befogat att nu vidtaga
en viss skärpning av tvångsmedelslagstiftningen. Vid utformningen
av lagregler i detta syfte borde självfallet beaktas de erfarenheter som vunnits
vid tillämpningen av 1940 års tvångsmedelslag.

Det i promemorian framlagda förslaget begränsar sig till en utvidgning
av gällande lagstiftning rörande individuella ingripanden.
Det framhålles i promemorian att en allmän kontrollverksamhet
ej borde ske utan mycket noggranna överväganden av de ömtåliga spörsmål
som uppkomme i sammanhanget. Frågan därom syntes vara att hänföra
till sådana åtgärder som borde förberedas för att eventuellt sättas i
tillämpning, om en ytterligare allvarlig skärpning av läget skulle inträda.
Vidare har i promemorian förutsatts att bekämpandet av spioneri och liknande
brott skulle liksom för närvarande handhavas av de ordinära polisoch
åklagarmyndigheterna med biträde vid spaningsverksamheten av statspolisen
och att den utvidgning av tvångsmedelslagstiftningen som i nuvarande
läge kunde befinnas erforderlig således skulle helt anknyta till den
bestående organisationen.

Beträffande den tekniska utformningen av de erforderliga lagbestämmelserna
uttalas i promemorian att lagstiftningen borde utformas såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken. Härigenom ernådde
man bl. a. att balkens stadganden bleve tillämpliga i allt, varom särbestämmelser
ej meddelats. Vid utformandet av tvångsmedelsbestämmelserna
syntes det angeläget, framhålles vidare i promemorian, att undvika de
vaga och obestämda formuleringar som 1940 års lag begagnade vid angivandet
av förutsättningarna för ingripande. Användningen av tvångsmedlen
borde liksom enligt rättegångsbalken uttryckligen anknyta till förefintligheten
av misstanke o in brott. En lagstiftning i ämnet borde sålunda
i detta hänseende konstrueras i överensstämmelse med föregångaren
till 1940 års tvångsmedelslag, d. v. s. lagen den 14 oktober 1939 om särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 kap. eller 19 kap.
stratt lagen m. in. Med hänsyn till straffbestämmelsernas nuvarande utformning
borde enligt promemorian kompletterande stadganden rörande användande
av tvångsmedel meddelas rörande följande brott, nämligen högförräderi
(8 kap. 1 £), spioneri (8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med
hemlig uppgift (8 kap. 6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet
(8 kap. 7 §), uppror (9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot
mot laglig ordning (9 kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §). Samtliga dessa
brott vore av sådan svårhetsgrad att straffarbete inginge i strafflatituden.
De ökade möjligheterna till ingripande borde avse även försök och förberedelse,
som beträffande alla ifrågavarande brott straffbelagts.

Vad angår de särskilda punkter där avsteg från rättegångsbalkens bestämmelser
kunde ifrågakonnna har i promemorian först upptagits frågan
om möjlighet till förlängning av anhållningstiden. Härom anföres
i promemorian:

Enligt de gällande bestämmelserna rörande häktning och anhållande skall
framställning om häktande av anhållen person avlåtas till rätten senast dagen
efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne inställdes
till förhör; fristen kan dock förlängas till fem dagar, om för prövning
av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig (24 kap.
12 §). Utredningen av brott om vilka nu är fråga kräver ofta avsevärd tid,
beroende på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal
personer inblandade. Enligt 1940 års tvångsmedelslag medgavs också en
avsevärd förlängning av tiden; ursprungligen tilläts kvarhållande ända upp
till sextio dagar, vilken tid dock sedermera förkortades till trettio dagar. Av
den statistik rörande anhållanden under kriget av säkerhetstjänsten eller
på dess föranstaltande, som redovisats i undersökningskommissionens betänkande
(s. 246), framgår att möjligheten till kvarhållande under längre
tidrymd än fem dagar utnyttjades i ett ganska stort antal fall. Statistiken
visar hl. a. att tiden för kvarhällandet i allmänhet varit längre i de fall som
lett till åtal. Undersökningskommissionen har icke gjort något särskilt uttalande
i anslutning till den ifrågavarande statistiken. Med hänsyn till behovet
av en skärpt övervakning av spioneri- och sabotagebrott synes det
önskvärt att möjlighet till utsträckning av anhållningstiden åter införes.
Såsom förutsättning torde böra anges alt längre tid än den i 24 kap. 12 §
rättegångsbalken angivna finnes oundgängligen erforderlig för ytterligare utredning
av häktningsfrågan. På sätt föreslagits av statspolisintendenten synes
längsta anhållningstiden böra bestämmas till trettio dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

I promemorian föreslås vidare vissa kompletteringar av rättegångsbalkens
bestämmelser i 27 kap. rörande beslag
och telefonavlyssning. Beträffande regeln i 27 kap. 2 §
andra punkten angående beslag å vissa skriftliga meddelanden föreslås den
jämkningen att vid förundersökning angående de förut uppräknade brotten
beslag skall få ske, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 §
anföres i promemorian att inhämtande av förhandstillstånd av rätten under
vissa förhållanden kunde innebära omgång och tidsutdräkt som kunde försvåra
utredningsresultatet. I sådana fall där ett snabbt ingripande vore av
nöden för att icke utredningsresultatet skulle äventyras borde därför beslutanderätten
anförtros undersökningsledaren eller åklagaren. Anmälan
som avsåges i 27 kap. 9 § tredje stycket borde för sådant fall göras hos den
som meddelat förordnandet.

Bestämmelserna i 27 kap. 16 § om telefonavlyssning vore enligt promemorian
i behov av komplettering i flera hänseenden, såvitt anginge här ifrågavarande
brott. Härom anföres följande.

Tillstånd till telefonavlyssning får enligt den gällande avfattningen av 27
kap. 16 § rättegångsbalken meddelas endast i samband med utredning rörande
brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.
Denna avgränsning synes, i likhet med vad förut anförts beträffande beslag
enligt 27 kap. 2 § andra punkten, i nuvarande läge för snäv när det gäller
här ifrågavarande brottstyper. Tvångsmedlet bör få komma till användning
beträffande samtliga de förut uppräknade brotten, oavsett att å vissa av dem
kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Vidare synes det i vissa
fall kunna innebära ett hinder för brottsutredningens effektivitet att förordnande
om telefonkontroll får avse endast samtals avhörande. Om det
finnes vara av synnerlig vikt för utredningen, bör det även vara tillåtet att
inställa eller fördröja expedieringen av samtal eller att avstänga telefonapparaten.
Understundom torde det även kunna vara av betydelse för utredningen
att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller uppgift å telefonsamtal,
som utväxlats eller beställts mellan den misstänktes apparat och
annan apparat. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen1 anses
denna fråga emellertid kunna regleras i administrativ ordning. Giltighetstiden
för förordnande om telefonkontroll är enligt 27 kap. 16 § högst en
vecka. Med hänsyn till den ofta komplicerade beskaffenheten hos de brottsutredningar
varom här är fråga synes maximitiden för tillståndets giltighet
böra förlängas till en månad. Även beträffande telefonkontrollen torde
brottsutredningens effektivitet understundom kunna bli lidande av att tillstånd
måste inhämtas av rätten. Under samma förutsättning, som förut
angivits i fråga om förordnande jämlikt 27 kap. 9 § om kvarhållande av
försändelse, bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Beträffande de övriga i rättegångsbalken reglerade tvångsmedlen, nämligen
reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, husrannsakan, kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, föreslås i promemorian icke några ändringar.

1 Hänvisningen avser uttalandena under förarbetena till nya rättegångsbalken, se ovan s. 14.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Det uttalas att dessa tvångsmedel i nuvarande läge torde fylla sin funktion
även såvitt anginge den mot rikets säkerhet riktade brottsliga verksamheten.

En fråga, som i promemorian ägnats särskild uppmärksamhet, gäller
kontrollen över tillämpningen av den föreslagna utvidgade
tvångs medelslagstift ningen. Rörande denna fråga
anföres att en granskning av vidtagna åtgärder syntes böra ske genom särskilt
kontrollorgan i samtliga de fall, där utvidgade befogenheter tillerkändes
undersökningsledaren och åklagaren. Med anknytning till de grundsatser
som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser
borde övervakningen anförtros åt rätten. Beträffande den föreslagna
möjligheten till förlängning av anhållningstiden syntes kontrollen böra insättas
så snart anhållningstiden överskrede tio dagar. Om undersökmngsledaren
eller åklagaren kvarhölle den anhållne mer än tio dagar utan att
häktningsframställning ingåves till rätten, skulle alltså anmälan därom med
angivande av skälen omedelbart göras hos rätten. Likaså skulle anmälan
hos rätten ofördröj ligen göras när undersökningsledaren eller åklagaren
med stöd av de föreslagna särskilda bestämmelserna meddelat förordnande
om beslag å skriftlig handling eller om kvarhållande av försändelse eller
om telefonkontroll. Rätten skulle skyndsammast möjligt upptaga anmalan
till prövning och, om rätten funne den anmälda åtgärden obefogad, omedelbart
meddela beslut om den anhållnes frigivande resp. upphäva förordnandet.

I promemorian anföres att av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§
rättegångsbalken torde följa att vid handläggning av anmälan varom nu
vore fråga häradsrätt vore domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare. Några föreskrifter om att rätten i anledning av inkommen
anmälan skall hålla förhandling (jfr 24 kap. 13 § och 27 kap. 6 §) ha, med
hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller, ej ansetts böra
föreslås.

Enligt 49 kap. 4 § skall talan mot underrätts beslut under rättegången
i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., föras
särskilt genom besvär. Samma regel gäller enligt 54 kap. 3 § beträffande
talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit
fullföljd fråga av dylik beskaffenhet. Vad sålunda stadgats — liksom vad
i övrigt enligt rättegångsbalken gäller beträffande fullföljd av talan mot
beslut rörande tvångsmedel — föreslås skola äga motsvaiande tillämpning
i fråga om fullföljd av talan mot rättens beslut enligt den i promemorian
föreslagna särskilda lagstiftningen.

Slutligen föreslås i promemorian, att bemyndigande skall givas Kungl.
Maj :t att i administrativ ordning utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
till de förordade särskilda lagbestämmelserna.

Det vid promemorian fogade lagförslaget är avsett att träda i kraft den
1 januari 1952. Giltighetstiden har ansetts tills vidare böra begränsas till
ett år i sänder. För att frågan om förlängning av lagen skall kunna upptagas
vid riksdagens vårsession år 1953 har dock giltighetstiden nu föreslagits
skola utlöpa först den 30 juni 1953.

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

De personer, med vilka enligt vad förut anmärkts samråd ägt rum vid
upprättande av lagförslaget, ha anslutit sig till detsamma, dock utan att de
i alla detaljfrågor fattat någon definitiv ståndpunkt.

Yttrandena.

I de avgivna remissyttrandena tillstyrkes så gott som enhälligt, att en
lagstiftning enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna nu genomföres.
Behovet i rådande läge av en skärpning av tvångsmedelsbestämmelserna
såvitt angår brott mot rikets säkerhet understrykes starkt på
flera håll. Sålunda uttalar hovrätten över Skåne och Blekinge, att det för
hovrätten vore uppenbart, att redan det nuvarande läget krävde ett energiskt
ingripande mot sådan brottslig verksamhet, som riktade sig mot
rikets säkerhet, samt att rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser vore
otillräckliga för detta ändamål. De hänsyn till rättssäkerhet och individuell
frihet, som uppbure nämnda bestämmelser, måste under sådana förhållanden
vika i skälig utsträckning. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att
så snart misstanke förelåge — i synnerhet i rådande utrikespolitiska läge —
om brott av denna beskaffenhet, måste tillräckliga möjligheter föreligga för
att samhället skulle kunna frambringa bevis för brottslig verksamhet mot
rikets säkerhet. De föreslagna lagbestämmelserna vore under dessa förutsättningar
enligt länsstyrelsens mening nödvändiga. Förste stadsfiskalen i
Göteborg ger följande karakteristik av polis- och åklagarmyndigheternas arbete
för bekämpande av de brott, varom nu är fråga.

Den verksamhet, som erfordras till skydd mot spioneri och andra brott
mot rikets yttre och inre säkerhet, karakteriseras av att myndigheterna ställas
inför uppgifter av väsentligen preventiv art. Även om en handling är
att betrakta som ett fullbordat spioneribrott i lagens mening, kommer den
skadebringande effekten därav icke — såsom fallet är vid brott i allmänhet

- till synes i samband med utförandet av själva handlingen. Denna omständighet
medför att uppgiften måste inriktas icke blott på att upptäcka
förövaren av brottet utan även att uppdaga, huruvida brott över huvud taget
agt rum. Med hänsyn härtill samt de skickligt kamuflerade former under
\ilka
ekonomiska resurser bedrives ävensom de vitala intressen som stå på spel
måste skyddet upprätthållas genom anlitande av delvis andra tekniska
metoder och tillämpning av mera vittgående processuelta tvångsmedel än
vid undersökningen rörande vanliga brott.

Svea hovrätt anlör, att det låge nära till hands att ställa frågan, huruvida
det allmänna läget — oaktat krigstillstånd ej rådde i grannländerna eller
ens i Europa — likväl kunde anses jämförligt med förhållandena under andra
världskriget, och besvarar frågan sålunda.

En jämförelse möter svårigheter redan på den grund att under sistnämnda
tid tillämpades även mera vittgående extraordinära ingripanden i form av
en allmän kontroll. Ett objektivt bedömande är vanskligt även från andra
synpunkter, bl. a. med hänsyn till att det utrikespolitiska läget är ett annat
än tidigare var fallet. Att förhållandena påkalla skärpt vaksamhet mot åtgärder,
som hota rikets yttre eller inre säkerhet, är emellertid tydligt, och det
finnes icke anledning att ifrågasätta riktigheten av de uttalanden, som gjorts

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

av, bland andra, överbefälhavaren och statspolisintendenten. Någon närmare
utredning återgives, av lätt insedda skäl, visserligen icke i promemorian.
Att emellertid Kungl. Maj :t — som ägnar fortlöpande uppmärksamhet
åt beredskapsåtgärder i skilda hänseenden och har de största möjligheterna
att överblicka det allmänna läget — låtit för granskning framlägga förslag
till lagbestämmelser, avsedda att omedelbart tillämpas, utgör i och för sig
ett starkt stöd för antagandet att de föreslagna reglerna äro erforderliga till
skydd för statsintressen av största vikt och låta sig väl inpassa såsom ett
led i beredskapen i det hela. Ett sådant antagande överensstämmer med den
uppfattning som kan hysas även från en mera begränsad synvinkel.

Hovrätten för Nedre Norrland är av den uppfattningen, att de skärpta lagbestämmelser,
som föreslagits i promemorian, icke borde givas begränsad
giltighetstid. Hovrätten framhåller, att de brott, vilkas utredande och beivrande
den föreslagna lagen avsåge att underlätta, vore av det slag, att de
syntes motivera särskilda åtgärder även om de beginges under en tid, då det
utrikespolitiska läget icke direkt gave anledning till oro för rikets säkerhet.
Hänsynen till den enskilde borde, när det gällde dessa brott, under alla förhållanden
vika för samhällets berättigade krav på användande av effektiva
maktmedel för brottsutredningen.

Bland remissinstanserna saknas icke representanter för den åsikten, att
det föreliggande lagförslaget icke täcker behovet. Länsstyrelsen i Norrbottens
län förklarar sig visserligen vara fullt medveten om att förslaget endast
avsåge s. k. individuell kontroll och att spörsmålet om en allmän kontroll
borde utformas i annan ordning. Länsstyrelsen framhåller emellertid,
att gränsen mellan allmän och enskild kontroll är tämligen skiftande. Man
kunde sålunda misstänka, att en person skreve brev med anlitande av poste
restante utan att man kände till, hur han benämnde adressaten. Ehuru avsikten
endast vore att undersöka en viss persons brevväxling, kunde förhållandet
dock framtvinga en allmän kontroll av poste restante-posten vid en
postanstalt. Enligt de föreslagna reglerna syntes sådan kontroll omöjlig att
verkställa. Länsstyrelsen anser även, att de i rättegångsbalken uppställda
kraven på viss grad av misstanke såsom förutsättning för användande av
tvångsmedel borde -- utom såvitt anginge anhållande och häktning — mildras
eftersom efterspanandet av brott mot rikets säkerhet niaste insättas langt
tidigare än då ett brott uppdagats.

I flera yttranden betonas — delvis i anslutning till uttryck för tvekan om
den föreslagna lagstiftningens tillräcklighet i nuläget — angelägenheten av
att förberedelser med det snaraste vidtas för genomförande av åtgärder, som
kunna anses påkallade vid en eventuell ytterligare skärpning av läget. Bland
dem som framföra denna synpunkt kan nämnas Svea hovrätt, som särskilt
påpekar, att lagstiftaren härvid ställes inför besvärliga och ömtåliga intresseavvägningar,
vilka slutgiltigt låta sig hellre göra i farans stund än i förväg.
Denna omständighet finge enligt hovrättens mening dock ej hindra, att
trängande lagstiftningsuppgifter vunne sin lösning eller alt full beredskap
städse upprätthölles i avseende å blivande åtgärder.

Av de börda myndigheterna och sammanslutningarna är det blott ad vo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

katsamfundets styrelse, som anför betänkligheter mot en lagstiftning i nuvarande
läge enligt förslagets grunder. Styrelsen ifrågasätter" lagstiftningens
behövlighet under rådande förhållanden och anser, att förslaget i vissa hänseenden
innehåller bestämmelser, mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vägande
erinringar kunna framställas. Rättegångsbalken ställde en rad straffprocessuella
tvångsmedel till myndigheternas förfogande, och om polismyndigheterna
skulle anse sig för närvarande sakna tillräckliga resurser att
effektivt bekämpa brottslig verksamhet av det slag varom här vore fråga,
syntes det kunna ifrågasättas, huruvida orsaken härtill verkligen låge däri
att de nuvarande straffprocessuella tvångsmedlen skulle vara otillräckliga
eller inettektiva. Det vore troligt att förklaringen snarare vore att söka i
andra omständigheter, t. ex. i bristen på personal. I varje fall hade icke förebragts
någon utredning, som verkligen visade att de nuvarande tvångsmedlen
vore behäftade med sådana brister, att en skärpt lagstiftning vore i nuvarande
läge påkallad.

Vad angår frågan om kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta
lagstiftningen bör göras tillämplig, ha i yttrandena framkommit flera förslag
om utvidgning i jämförelse med det i promemorian framlagda lagförslaget.
Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs
och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalcn i Stockholm samt
stadsfiskalen Ryhninger anse, att ytterligare brott enligt 8 kap. strafflagen
borde medtagas, i första hand tagande av utländskt understöd enligt 10 §.
Rörande det i sistnämnda lagrum avsedda förfarandet framhåller stadsfiskalen
Ryhninger, att detsamma i viss mån kunde anses vara en försvagad
form av högförräderi, i den mån sådan verksamhet toge sig uttryck i fjärrstyrd
propaganda här i landet. Med hänsyn å ena sidan till den betydande
fara, som sadan brottslig verksamhet otvivelaktigt innebure för vårt lands
säkerhet, och å andra sidan till de avsevärda svårigheter, som kunde uppkomma
vid uppspårandet och utredningen av sådant brott, syntes det vara
ett vitalt intresse, att den utvidgade tvångsmedelslagstiftningens bestämmelser
bleve tillämpliga även å denna form av brottslighet. Överbefälhavaren
och landsfogden i Malmöhus län yrka, att trolöshet i förhandling med främmande
makt enligt 8 kap. 2 § upptages i brottsförteckningen; överbefälhavaren
föreslår vidare egenmäktighet i förhandling med främmande makt
enligt 8 kap. 3 §.

Beträffande 9 kap. strafflagen ha Göta hovrätt, statspolisintendenten,
landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger förordat att brottsförteckningen
utökas med olovlig kårverksamhet enligt 7 §. Statspolisintendenten
erinrar om att han i sin promemoria den 1 februari 1951 ansett sig
kunna avstå från att yrka, att lagstiftningen skulle omfatta olovlig kårverksamhet.
Han fäster emellertid uppmärksamheten på vissa under senare
tid inträffade vapenstölder från militära förråd. Även om kårverksamheten
ur här ifrågavarande synpunkter bleve verkligt farlig först i det ögonblick
den kunde sägas utgöra förberedelse till högförräderi eller uppror och i så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

dant fall redan enligt förslaget kunde föranleda tillgripande av tvångsmedel,
syntes det dock uppenbart, att man, därest dessa icke kunde insättas förrän
i det skede då viss utredning redan vunnits om syftet med verksamheten,
riskerade att den med befogenheterna avsedda hjälpen komme för sent för
att man i tid skulle kunna oskadliggöra en sådan organisation.

En utvidgning av lagstiftningens tillämplighet såvitt angår 19 kap. strafflagen
påyrkas av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, landsfogden
i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger. Det framhålles, att de
straffbelagda gärningar som anges i 19 kap. 1, 2 och 3 §§ kunna rikta sig
mot sådana objekt som avses i 19 kap. 4 §, varvid dock straff icke torde böra
utmätas enligt sistnämnda lagrum utan gärningarna bestraffas såsom mordbrand,
resp. grov mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse. Straffsatserna
för dessa brott vore strängare än i 19 kap. 4 §. De i 19 kap. 6 och 7 §§ angivna
brotten — spridande av gift eller smitta samt förgöring — kunde
särskilt som led i en biologisk krigföring medföra samma allvarliga följder
som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade sig mot
sabotageobjekt, som avsåges i 19 kap. 4 §.

Göta hovrätt, civilförsvarsstyrelsen och landsfogden i Malmöhus län anse,
att de skärpta tvångsmedelsbestämmelserna borde gälla även krigsförräderi
enligt 27 kap. 1 § strafflagen; även 27 kap. 4 § (samröre med fienden) borde
enligt landsfogdens mening medtagas.

Förste stadsfiskalen i Stockholm och stadsf iskalen Ryhninger ifrågasätta,
huruvida icke lagen borde vara tillämplig å andra grova brott, såsom mord,
upplopp etc., om de förövas av politiska motiv.

Förslaget om förlängning av anhållningstiden (1 §i promemorians
lagförslag) har i allmänhet icke föranlett några väsentliga erinringar
i yttrandena. Advokatsamfundets styrelse ställer sig dock i överensstämmelse
med sin allmänna inställning till lagförslaget avvisande och
anför:

Styrelsen måste beteckna det såsom ur rättssäkerhetssynpunkt stötande,
om polis- och åklagarmyndigheter skulle tillerkännas befogenhet att under
så avsevärd tid som här föreslagits beröva en person dennes frihet. Det kan
tänkas att den anhållne är oskyldig till det brott för vilket han misstankes,
och det synes vara ett rimligt krav att frågan om det fortsatta frihetsberövande!
inom kort tid göres till föremål för rättens avgörande efter förhandling
inför rätten. Ur sistnämnda synpunkt är den i 5 § i förslaget upptagna
kontrollregeln icke tillfyllest, eftersom det — enligt vad som uttalas i motiven
— icke synes vara meningen att rätten skall hålla förhandling i anledning
av sådan anmälan som avses i 5 §. När det i promemorian säges att
utredningen av brott, om vilka nu är fråga, ofta kräver avsevärd tid, beroende
på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal
personer inblandade, är detta uttalande säkerligen riktigt, men detsamma
gäller om många andra brottsutredningar, utan att detta föranlett krav på
undantag från de vanliga reglerna i rättegångsbalken.

Eu jämkning av förslaget i nu ifrågavarande del förordas av förste stadsfiskalen
i Göteborg, som med hänsyn till den karaktär av ett renodlat straff -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

processuellt tvångsmedel som häktningsinstitutet äger enligt nya rättegångsbalkens
bestämmelser icke anser tillräcklig anledning föreligga att utsträcka
anhållningstiden under så lång tidrymd som skett enligt förslaget. Han framhåller
att förhållandena tedde sig annorlunda under den tid då 1940 års
tvångsmedelslag ägde tillämpning, eftersom häktning då innebar inledande
av åtal. Ehuru arten av de brott som avsåges i lagförslaget och därav betingade
utredningssvårigheter otvivelaktigt påkallade en förlängning av gällande
anhållningstid kunde det dock ifrågasättas om denna behövde utsträckas
längre än till förslagsvis tolv dagar, innebärande att häktningsframställning
skulle avlåtas senast å tolfte dagen efter den, då beslut om anhållande
meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes
till förhör. Förste stadsfiskalen ifrågasätter emellertid jämväl, huruvida
icke behov kunde anses föreligga av en förlängning av den i 23 kap.
9 § rättegångsbalken stadgade tid, varunder någon finge kvarhållas för
förhör.

Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller att syftet med en förlängning
av fristen för avlåtande av häktningsframställning skulle kunna nås på en
annan väg, som måhända skulle innebära vissa fördelar i förhållande till
promemorians förslag, nämligen på det sättet att rätten icke skulle vara
skyldig att hålla förhandling i häktningsfrågan förrän efter trettio dagar.
Han anför härom närmare:

Ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet torde--— möjligen

vissa erinringar kunna riktas mot promemorians förslag. Det innebär ju
nämligen, att rätten, sedan den efter i 5 § omförmäld anmälan prövat anhållandet
och fastställt detta, icke har någon möjlighet att ompröva denna
fråga förrän i samband med en eventuell häktningsframställning. Den anhållne
kan alltså berövas friheten ytterligare tjugu dagar utan att rätten,
även om den anhållne själv till rätten gör framställning därom, kan ingå i
prövning av hans framställning. Fn sådan anordning, enligt vilken ansvaret
för ett frihetsberövande först lägges å administrativ myndighet, därefter
överföres till rätten och sedermera återföres till förstnämnda myndighet
för att slutligen återigen påläggas rätten, torde innebära en nyhet i svensk
rätt och kan, särskilt vid en jämförelse med de vida längre gående garantier
för den enskildes rättssäkerhet, som i rättegångsbalken lämnats i fråga om
övriga, ur den enskildes synpunkt mindre ingripande tvångsmedel, måhända
tyckas innebära en alltför långt gående eftergift för statliga intressen. Den
kan möjligen dessutom få den säkerligen ej avsedda konsekvensen, att den
påverkar rätten att uppställa alltför stränga krav för ett fortsatt anhållande.
Enligt min mening vore det kanske därför lyckligare om rätten, sedan
frågan om fortsatt anhållande en gång underställts rätten, i fortsättningen
finge ensam bära ansvaret härför. De nackdelar, som äro förknippade med
en alltför tidig häktningsförhandling, skulle ju — — — kunna undvikas
därigenom att rätten genom ändrad lagstiftning fick möjlighet att framflytta
tiden för häktningsförhandlingen till trettio dagar från häktningsframställningen
eller kanske rentav ålades att, om ej särskilda skäl tala i
motsatt riktning, föranstalta därom.

Rådhusrätten i Malmö ifrågasätter, huruvida icke en förlängning av anhållningstiden
borde föranleda en komplettering av reglerna i 4 kap. 12 §
strafflagen om avräkning av häktningstid, så att möjlighet skapades att

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

förordna om avräkning även av anhållningstiden, då denna överstege den
i 24 kap. 12 § rättegångsbalken angivna.

I detta sammanhang kan även anmärkas, att Svea hovrätt framkastar
spörsmålet, om icke särskilda bestämmelser vore påkallade beträffande
misstänkts rätt till försvarare. Härom anför hovrätten följande.

Till skillnad mot vad som gällde under senaste världskriget äger numera
enligt vad därom stadgas i 21 kap. rättegångsbalken den för brott misstänkte
i princip rätt till biträde av försvarare, och denna rätt är ovillkorlig
ej blott såvitt angår häktad utan även beträffande misstänkt, som är anhållen.
Med avseende å brott, som angivas i 1 § i den föreslagna lagen, inställer
sig dock med hänsyn till behovet av sekretess och faran för störningar
i utredningens fortgång en viss tvekan huruvida en så vidsträckt
rätt bör tillkomma den misstänkte. Detta gäller i synnerhet under utredningens
tidigaste skede. Denna tvekan berör närmast den misstänktes rätt
att själv utse försvarare. Det synes därför förtjäna att övervägas, huruvida
i den föreslagna lagen erfordras åtminstone en bestämmelse av innehåll,
att försvarare för den som är misstänkt för brott av ifrågavarande beskaffenhet
må utses allenast av rätten. Härmed kan synas följa en avsevärd inskränkning
i den rätt, som eljest är tillagd den misstänkte, men å andra
sidan måste betonas nödvändigheten av skydd för de statsintressen som stå
på spel.

Det i promemorian framlagda förslaget om vidgad möjlighet till
beslag å vissa skriftliga meddelanden mellan närstående
(2 § i förslaget) är enligt advokatsamfundets styrelse ägnat att ingiva
vissa betänkligheter. Styrelsen framhåller att, ehuru straffarbete ingår
i strafflatituden för alla de brott som avses med förslaget, den straffrättsliga
reaktionen ofta kan antagas komma att inskränka sig till ett kortvarigt frihetsstraff
eller t. o. in. stanna vid böter. Vid sådant förhållande vore det
icke välbetänkt att genom en regel av så vittgående innebörd som den föreslagna
motverka det med bestämmelsen i 27 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken
avsedda syftet att skydda förtroligheten mellan nära anhöriga.
Det vore möjligt, tillägger styrelsen, att en viss utvidgning av beslagsrätten
borde övervägas. Styrelsen hemställer emellertid, att det måtte undersökas,
huruvida det icke vore möjligt att på något sätt begränsa rätten så, att icke
svaga misstankar om eu måhända lindrig brottslighet toges till intäkt för
ett vidlyftigt undersökande av förtroliga brev mellan närstående.

i några yttranden har den frågan väckts, huruvida icke det ifrågavarande
stadgandet i lagförslaget borde utsträckas till att gälla jämväl beslag som
avses i 27 kap. 2 g första punkten rättegångsbalken. Frågan beröres av
hovrätten över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten, rådhusrätten i
Malmö och stadsfiskalcn Ryhninger. Statspolisintendenten anför, att befattningshavares
tystnadsplikt måhända i övervägande omfattning avsåge att
tillgodose allmänna sekretessanspråk. Stora kategorier befattningshavare
hade emellertid all iakttaga tystnadsplikt även till förmån för enskilda
intressen. Det syntes knappast rimligt, att den förpliktelse mot den enskilde,
som på grund av ett förtroendeförhållande borde åvila det allmänna, skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

drivas så långt, att myndigheterna därav skulle se sig hindrade att i förekommande
fall tillvarataga statens säkerhet. Det sagda syntes äga tillämpning
även beträffande andra i 36 kap. 5 § rättegångsbalken avsedda kategorier
än befattningshavare. Endast i fråga om försvarare syntes man böra hysa
större tveksamhet. Stadsfiskalen Ryhninger framhåller bl. a., att den möjlighet
att på administrativ väg lösa en befattningshavare från hans tystnadsplikt
som funnes ofta vore förenad med alltför stor tidsutdräkt för att ha
praktiskt värde i brådskande fall.

En fråga som ej rör tvångsmedlen men som sammanhänger med det nu
omförmälda spörsmålet rörande beslagsrätt enligt 27 kap. 2 § första punkten
rättegångsbalken upptages av Göta hovrätt, som ifrågasätter om det icke
vore lämpligt att utsträcka skyldigheten enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken
att avgiva vittnesutsaga till mål om sådant brott, som avsåges i den nu föreslagna
lagen, oavsett att å brottet kunde följa lindrigare straff än straffarbete
i två år. Hovrätten framhåller emellertid, att en bestämmelse av sådant
innehåll icke läte sig väl infoga i den föreslagna lagen utan borde meddelas
i annat sammanhang. Även statspolisintendenten berör denna fråga men
anser i likhet med hovrätten att den faller utom ramen för det framlagda
förslaget.

Vad angår förslaget om rätt för undersökningsledare och
åklagare att förordna om kvarhållande av försändelser
(3 § i förslaget) ställer advokatsamfundets styrelse sig tveksam bl. a. av
det skälet, att man hade anledning befara att undersökningsledare och åklagare
komme att visa sig ganska benägna att på tämligen svaga grunder anse
att inhämtande av rättens beslut skulle medföra »tidsutdräkt eller annan
väsentlig olägenhet för utredningen». Styrelsen framhåller, att det i själva
verket endast i undantagsfall torde vara nödvändigt att vidtaga den ifrågavarande
åtgärden så snabbt, att man icke skulle kunna avvakta beslut av en
så lättillgänglig myndighet som rätten, vilken vid handläggning av dessa
ärenden bestode av en domare. Då det emellertid vore tänkbart att fall kunde
förekomma, där ett så skyndsamt ingripande vore erforderligt, att rättens
beslut icke kunde avvaktas, förklarar styrelsen sig icke vilja direkt avstyrka
den föreslagna bestämmelsen, trots att densamma ur principiell synpunkt
icke vore tilltalande. Styrelsen säger sig vid detta ställningstagande ha fäst
väsentlig vikt vid det förhållandet, att underrättelse om beslag av post- eller
annan försändelse skall lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen.

Beträffande förutsättningarna för undersökningsledares och åklagares befogenhet
att meddela förordnande om kvarhållande av försändelse — liksom
förordnande enligt 4 § i förslaget — uttalar Göta hovrätt, att tidsutdräkt,
särskilt om den vore kort, icke under alla omständigheter behövde innebära
väsentlig olägenhet för utredningen. Vidare syntes inhämtande av rättens
beslut icke kunna medföra annan olägenhet än sådan som kunde följa av
den tidsutdräkt som åtgärden i regel måste draga med sig. Det syntes därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

lämpligare stadga, att förordnande finge meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren, där det kunde befaras att inhämtande av rättens beslut skulle
medföra tidsutdräkt som vore av väsentlig olägenhet för utredningen.
Förste stadsfiskalen i Malmö anför, att för den undersökningsledare eller
åklagare, som ville undandraga sig ansvar, här anvisades en möjlighet att
vid minsta tvekan om behörighet att besluta angiven åtgärd hänskjuta frågan
till rätten. Sådant hänskjutande skulle föranleda dröjsmål, i de flesta
fall till men för utredningen. Med hänsyn till de stora intressen det här
gällde, syntes det lämpligast, att åt undersökningsledaren eller åklagaren
anförtroddes att självständigt bedöma, huruvida angivna åtgärder borde vidtagas.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, i anslutning till förevarande stadgande
i förslaget, införande av granskning av post- och andra försändelser utan
meddelande av beslagsbeslut. Frågan utvecklas närmare av ämbetet på följande
sätt:

Det ligger------i sakens natur, att förefintligheten av beslagsförut sättningar

regelmässigt kan konstateras först sedan brevs innehåll granskats.
Knappast någonsin lärer vid de former av brottslighet, varom här är
fråga, av yttre kännetecken å kuvert eller liknande kunna bedömas om rätt
till beslag föreligger. Om den rätt i vissa fall att kvarhålla försändelse för
eventuellt beslag, som avses i 27 kap. 9 § rättegångsbalken och här är av
största intresset, skall vara av någon reell betydelse, måste därför förutsättas
att kvarhållande kan ske av hela eller större delen av till en adressat
under viss tid ankommande post, bland vilken med skäl kan antagas befinna
sig försändelse av betydelse för brottsutredning, samt att beslag och
granskning får ske av samtliga dessa försändelser. Härvid måste följden
bli att beslaget beträffande flertalet, ibland kanske alla, försändelser omedelbart
måste hävas på grund av att skäl för beslag ej föreligga. Hävandet
torde innebära att försändelserna vidarebefordras med posten till adressaten.
Skyldighet att underrätta mottagaren och, om avsändaren är känd, även
denne torde föreligga även beträffande upphävda beslag, så snart detta kan
ske utan men för utredningen.

Om ett förfarande av nu angivet slag låter sig förena med 27 kap. 9 §
rättegångsbalken —- och detta synes ämbetet tå förutsättas om stadgandet
skall kunna tjäna sitt syfte — måste detsamma anses innebära en onödig
och oriktig omväg över beslagsinstitutet i fråga om de försändelser, vilka
efter granskning vidarebefordras. Riktigare och ur flera synpunkter mera
tilltalande vore i sådant fall att, på i övrigt gällande villkor, uttryckligen
medgiva granskning utan beslag av postförsändelser, bland vilka med skäl
kan antagas befinna sig försändelse av betydelse för utredning om bär avsedda
brott. En sådan granskningsrätt som komplement till beslagsåtgärder
synes i princip icke skilja sig från den enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken
för vissa fall medgivna telefonavlyssningen.

Även andra förslag i syfte att göra granskningen av försändelser mera
effektiv ha framkommit. Poliskammaren i Malmö framhåller sålunda att
med de föreslagna reglerna tydligen icke kunde undvikas situationer, då
försändelser komme att försenas i sådan grad alt kontrollen röjdes. Därest
rätten__t. ex. i det fall som avsåges i 2 § i promemorians förslag — upp hävde

ett förordnande om beslag av eu försändelse, som kvarhållits under

i? Dihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

postbefordran, skulle försändelsen vidarebefordras till adressaten, varvid det
kunde bli svårt att dölja kvarhållandet. Det kunde ifrågasättas om icke i
dylikt fall måste medgivas möjlighet att inställa expedierandet av försändelsen.
Poliskammaren påpekar också att reglerna om åtal inom viss tid såsom
förutsättning för fortbeståndet av beslag svårligen läte sig tillämpa beträffande
beslagtagna brev.

Stadsfiskalen Ryhninger har upptagit frågan om underrättelseskyldighet
vid beslag i allmänhet och föreslår att i den nya tvångsmedelslagstiftningen
måtte intagas en bestämmelse, som med avvikelse från stadgandet i 27 kap.
11 § första punkten rättegångsbalken medgåve att, då beslag skedde i samband
med brott som avsåges i lagen, vederbörande skulle underrättas om beslaget
först då så kunde ske utan men för utredningen. Behov av en dylik
avvikelse från rättegångsbalkens regler förelåge särskilt med hänsyn till att
vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet insamlandet av bevis i regel
skedde i samband med spaningsarbete^ Han anför i detta sammanhang följande
exempel.

I enlighet med nu gällande tvångsmedelslagstiftning kan personal från säkerhetstjänsten
under spaningsarbete vidtaga hemlig husrannsakan hos den
misstänkte och därunder göra iakttagelser av värde för utredningen. Om det
skulle visa sig nödvändigt att i samband därmed medtaga något föremål för
närmare undersökning, kan detta emellertid ej ske med mindre än att föremålet
tages i beslag. Enligt nuvarande bestämmelser måste i sådant fall den
misstänkte omedelbart underrättas om åtgärden och därigenom blir spaningsarbetet
känt för honom. Om vid husrannsakan hos en för spioneri
misstänkt person anträffas filmrullar, äger polisen ej medtaga dessa rullar
för undersökning med mindre än att de tagas i beslag och den misstänkte
underrättas. I ett annat fall kan grundad anledning till misstanke föreligga,
att medlemmarna i en spioneriorganisation korrespondera med varandra
med användande av osynlig skrift. Därest i dylikt fall vid husrannsakan i
en av medlemmarnas bostad eller av denne begagnat laboratorium kemikalier
anträffas, som kunna misstänkas användas för detta ändamål, har undersökningsledaren
icke rätt att låta taga prov av dessa kemikalier för analys
och undersökning i och för konstaterande av det osynliga bläckets art
eller för utrönande av vilket slag av framkallningsvätska, som användes,
utan att beslag sker och den misstänkte underrättas.

Ytterligare ett uppslag framföres av förste stadsfiskalen i Stockholm, som
i anslutning till sitt förut omförmälda förslag om införande av befogenhet
eller skyldighet för rätten att uppskjuta häktningsförhandling, föreslår en
möjlighet för rätten att meddela uppskov med förhandling vid prövning av
frågor rörande andra tvångsmedel än häktning, bl. a. beslag. Vid sådan förhandling
som avsåges i 25 kap. 5 §, 26 kap. 2 och 4 §§ samt 27 kap. 6 §
rättegångsbalken kunde rätten givetvis komma att ingå på frågan, om överhuvud
straffbart förfarande förelåge och på bevisspörsmål, vilket, om det
skedde på ett tidigt stadium, ur säkerhetspolisens synpunkt finge anses
lika ovälkommet som en för tidig häktningsförhandling.

De i promemorian föreslagna särskilda reglerna om avlyssning av
telefonsamtal m. in. (4 § i förslaget) föranleda vissa erinringar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

advokatsamfundets styrelse, som förklarar sig icke ha blivit helt övertygad
om att något aktuellt behov av ändrade regler förelåge men dock icke vill
motsätta sig de i första stycket i förslagets 4 § upptagna bestämmelserna
om befogenhet för rätten att meddela tillstånd till inställande eller fördröjande
av telefonsamtal eller avstängande av telefonapparat och ej heller den
i andra stycket föreslagna utsträckningen av giltighetstiden för tillstånd
som avses i första stycket. Däremot kan styrelsen icke biträda vare sig förslaget
att tillstånd till avlyssnande av telefonsamtal skall vid misstanke om
brott, varom här är fråga, kunna meddelas utan hänsyn till brottets svårhetsgrad,
eller förslaget att förläna undersökningsledare och åklagare rätt
att förordna om sådant tillstånd som avses i första stycket. Vad beträffar
uppmjukningen av kravet på viss svårhetsgrad hos brottet hänvisar styrelsen
till vad styrelsen anfört om motsvarande spörsmål i fråga om beslag å
skriftliga meddelanden mellan närstående, vilket syntes äga motsvarande
tillämpning å spörsmålet om avlyssnande av telefonsamtal. I fråga om den
föreslagna befogenheten för undersökningsledare och åklagare att meddela
tillstånd till avlyssning kunde enligt styrelsens mening anläggas i huvudsak
samma synpunkter som beträffande rätten att förordna om kvarhållande
av försändelse enligt i 27 kap. 9 § rättegångsbalken. Att styrelsen det
oaktat här kommit till ett annat resultat berodde därpå att föreskrift saknades
om att den, vars telefonapparat blivit föremål för åtgärd av nu ifrågavarande
slag, skulle erhålla underrättelse därom så snart det kunde ske
utan men för utredningen. Styrelsen ville icke — i varje fall icke för tillämpning
i fredstid -— tillstyrka en ordning, som gjorde det möjligt för polis- och
åklagarmyndigheter att utan rättens i förväg lämnade medgivande avlyssna
enskildas telefonsamtal, utan att dessa någonsin finge veta om att de varit
föremål för en sådan åtgärd. Infördes en föreskrift om skyldighet för vederbörande
myndighet att, så snart det kunde ske utan men för utredningen,
underrätta den av åtgärden berörde därom, skulle frågan komma i ett annat
läge. Styrelsen vore emellertid medveten om att vägande invändningar kunde
resas mot en dylik underrättelseplikt.

En utvidgning av förslaget i fråga om telefonkontroll förordas av förste
stadsfiskalen i Göteborg. Han påpekar det hinder för genomförande av en
effektiv telefonkontroll, som ligger i rättegångsbalkens krav att den, gentemot
vilken åtgärden företages, skall vara skäligen misstänkt för brott.
Detta innebure, anföres det, att telefonavlyssning icke kunde tagas i anspråk
för insamlande och kontroll av bevismaterial på det egentliga spaningsstadiet
utan först sedan undersökningen fortskridit därhän, att någon
framstode såsom skäligen misstänkt. Under sådana förhållanden torde ifrågavarande
för ett framgångsrikt spaningsarbete ytterst betydelsefulla institut
väsentligen komma att sakna praktisk betydelse. Förste stadsfiskalen
ifrågasätter, huruvida icke — efter förebild av vad som föreskrivits angående
husrannsakan i 28 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken — till 4 § i
det föreliggande lagförslaget kunde fogas en bestämmelse av innehåll, att
tillstånd till avhörande av telefonsamtal finge meddelas jämväl beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

annan telefonapparat än som innehas eller kan antagas komma att begagnas
av den misstänkte, såvida synnerlig anledning förekommer att utredning
om brottet därigenom kan vinnas.

Göta hovrätt föreslår att, därest bestämmelse om rätt för undersökningsledare
eller åklagare att erhålla uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller
beställts mellan den misstänktes apparat och annan apparat funnes påkallad,
bestämmelsen måtte upptagas i den nu behandlade lagen och ej, såsom i promemorian
ifrågasatts, meddelas i administrativ ordning. Hovrätten hänvisar
därvid till lydelsen av 3 § telefonreglementet den 16 mars 1951. Även landsfogden
i Värmlands län anser att bestämmelse i ämnet borde meddelas i
lagen.

Frågan om kontrollen över tillämpningen av den föreslagna
utvidgade tvångsmedelslagstiftningen (5 § i
förslaget) har i yttrandena ägnats ett livligt intresse. Allmänt kommer den
uppfattningen till uttryck att en effektiv kontroll är påkallad. Rörande
behovet av och syftet med ett kontrollförfarande anför justitiekanslersämhetel
följande.

Att kontroll bör åvägabringas torde vara tydligt. Anledningen härtill är
kanske dock icke främst att söka i den uppfattningen, att polis- och åklagarmyndigheternas
åtgärder ofta skulle vara i behov av korrigering. Den erfarenhet
justitiekanslersäinbetet förvärvade av myndigheternas handhavande
av tvångsmedlen under den tid justitiekanslern fungerade som mera allmänt
kontrollorgan i ifrågavarande hänseende, d. v. s. under senare skedet
av den sist förflutna krigstiden, giver närmast vid handen, att åtgärder av
förevarande slag i allmänhet blevo föremål för allsidigt övervägande. Det
torde också av olika skäl kunna förväntas, att nämnda myndigheter med en
utvidgning av deras befogenheter att anlita tvångsmedel komma att vinnlägga
sig om särskild omsorg vid prövningen av hithörande frågor. Ä andra
sidan kan vid en helt okontrollerad verksamhet på detta ömtåliga område
missbruk oförmärkt insmyga sig och — vad som kanske är viktigare — den
föreställningen i allt fall lätt uppkomma, att tvångsmedlen icke i allo handhavas
på sätt som bör ske.

Advokatsamfundets styrelse uttalar i denna fråga, att det icke utan fog
kunde sägas, att kontrollspörsmålet vore den viktigaste frågan i detta sammanhang,
ty om blott en betryggande kontroll kunde anordnas, bortfölle
åtskilliga av de betänkligheter som med hänsyn till den enskildes krav på
rättssäkerhet eljest måste resas mot en lagstiftning av förevarande slag.

En inskränkning av kontrollförfarandet förordas av förste stadsfiskalen i
Göteborg, som i anslutning till sitt förut omförmälda förslag om begränsning
av längsta tidsfristen för avlåtande av häktningsframställning till tolv dagar
uttalar, att med sålunda genomförd begränsning anledning saknades att
införa särskild kontroll i detta avseende.

Beträffande frågan av vilket organ kontrollen skall handhavas komma
delade meningar till uttryck. Bland dem som uttryckligen ansluta sig till
promemorians förslag att kontrollen skall anförtros åt rätten märkas Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges hä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

radshövdingar. Föreningen gör dock den reservationen, att det vid ett skärpt
utrikespolitiskt läge, då ingripanden av här ifrågavarande slag kunde väntas
förekomma i ett stort antal, borde övervägas att inrätta ett särskilt kontrollorgan,
enär det dels kunde bli svårt för domstolarna att medhinna utövandet
av denna granskning dels ock med hänsyn till behovet av en enhetlig
prövning måste anses önskvärt att granskningen utövades av en enda
myndighet.

Lämpligheten av att göra rätten till kontrollorgan ifrågasättes av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalen
i Göteborg, polismästaren i Stockholm, poliskammaren i Malmö
och advokatsamfundets styrelse. Invändningarna gå i huvudsak ut på att
domstolarna icke vore närmare förtrogna med de arbetsuppgifter, som på
ifrågavarande område ålåge polis- och åklagarmyndigheterna, och att det
med hänsyn härtill och till domstolarnas arbetssätt vore lämpligare att lägga
kontrollen i händerna på annat organ. I anslutning härtill framhålles, att värdet
ur rättssäkerhetssynpunkt av kontroll genom rätten väsentligt reducerades
genom att förhandling inför rätten icke skulle äga rum. Vidare kommer
den uppfattningen till uttryck, att kontrollen borde centraliseras i syfte
att få till stånd en enhetlig praxis vid tillämpningen av den utvidgade
tvångsmedelslagstiftningen.

Justitiekansler sämbetet föreslår att kontrollen lägges å en mera administrativt
betonad myndighet och utvecklar närmare de berörda synpunkterna
på följande sätt:

Lägges kontrollen å rätten, synes böra tagas i beräkning, att domstolarna
— som i sin vanliga verksamhet till grund för beslutade åtgärder helt naturligt
måste kräva fullt betryggande utredning — skulle bli benägna att
uppställa större fordringar för att godkänna en beslutad åtgärd än som är
förenligt med polisarbetet i de utredningar varom här är fråga och som
också överensstämmer med lagstiftningens rätta innebörd. Att bestämt förutsäga,
huru domstolarna skola bedöma till dem hänskjutna spörsmål, är
naturligtvis icke möjligt, och det kan självfallet ej heller uteslutas utan är
tvärtom snarare sannolikt, att utgången kan växla hos olika domstolar. Men
därest ett generellt uttalande skall göras, synes det ligga närmast till hands
att befara, att domstolarna snarare anlägga ett betraktelsesätt sådant som
det angivna än ett motsatt. En kontroll, lagd hos domstolarna, torde också
på grund av det mera formbundna arbetssätt, som utmärker domstolarna,
kännas tyngande för polis- och åklagarmyndigheterna och därigenom i sin
mån verka hämmande å dem.

Om ämbetet således räknar med risk för en viss minskning i effektiviteten
av polisarbetet, därest övervakningen uppdrages åt domstolarna, är det
måhända å andra sidan möjligt, att den enskildes rättssäkerhet kan främjas,
om tillsynen ankommer å ett organ, som på grund av sin ställning mera
än domstolarna är i tillfälle att vidtaga åtgärder till komplettering av utredningen.
Om exempelvis anlitande av visst tvångsmedel framstår såsom
önskvärt men tvekan råder om dess fortsatta bestånd, föreställer sig ämbetet,
alt det är lättare för en administrativ kontrollmyndighet än för en domstol
att med vederbörande befattningshavare inom polis- eller åklagarväsendet
öppet diskutera behovet av åtgärden och överlägga om ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

utredning till vinnande av säkrare hållpunkter för att bedöma frågan om åtgärdens
bestånd. Under kriget förfor ämbetet på nu antytt sätt och underkastade
i själva verket beslut om användning av olika tvångsmedel en ingående
granskning, förhörde sig vid de regelmässigt förekommande muntliga
överläggningarna om behovet av vidtagna åtgärder och den verkan för utredningen,
som inträdde, därest en beslutad åtgärd hävdes, etc. Oftast nåddes
enighet vid överläggningarna. I särskilda fall torde härigenom tiden för
anhållande ha begränsats och någon gång ett anhållande undvikits. Och från
kontrollen å censurförfarandet kunna anföras åtskilliga exempel, där den
beslutande myndigheten efter förd överläggning med ämbetet självmant
återkallade sitt beslut eller begränsade tiden för åtgärden. Det är med dessa
erfarenheter för ögonen, som ämbetet anser det kunna sättas i fråga om
icke även ur den enskildes synpunkt en mera administrativt betonad myndighet
faktiskt kan vara att föredraga såsom kontrollorgan. Samma möjlighet
att bringa en sådan myndighets beslut under omprövning som vid
klagan över domstols avgörande skulle dock sannolikt icke komma att stå
till buds.

Lägges tillsynen å domstolarna, kan tillämpningen, såsom redan antytts,
bli ganska växlande. Visserligen är väl sannolikt, att endast ett relativt begränsat
antal domstolar komma att syssla härmed, enär den brottsliga verksamhet
som avses försiggår endast "å vissa platser. Men under alla omständigheter
kan vilken domstol som helst komma att få taga ställning till
hithörande frågor, och så måste antagas bil fallet med åtskilliga domstolar,
kanske även i högre instans. Anförtros uppgiften åt ett enda organ, förvärvar
detta så småningom erfarenhet av utredningar av det slag varom här är
i råga. Statspolisintendenten har i sin promemoria framhållit »den allmänna
kunskap om bakomliggande förhållanden, som är en grundförutsättning
för nu ifrågavarande spörsmåls rätta bedömande». Ämbetet kan för sin del
från sin befattning med tillämpningen av de tidigare tvångsmedelslagarna
betyga värdet av en sådan allmän kännedom för möjligheten att riktigt
avväga de olika intressen som här stå mot varandra.

Förslaget^ att uppdraga kontrollen över undersökningsledares och åklagares
beslut åt domstolarna är icke närmare motiverat i promemorian. Det
anföres allenast, att övervakningen torde, med anknytning till de grundsatser
som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser,
böra anförtros åt rätten. Härvid synes emellertid kunna framhållas,
att övervakningen skall avse åtgärder på ett tidigt stadium i utredningsarbetet
samt att befogenheten därav icke låter sig bedömas med den
grad av säkerhet som nu är fallet, då domstolarna taga befattning med
tvångsmedlen. Domaren kommer att än mer fjärma sig från sin egentliga
uppgift att efter fullständig utredning i en sak på ett objektivt sätt skilja
mellan två parter och närma sig den ena partens, åklagarens, eller rent av
polisens. Ett tydligt avsteg från en av de viktigaste grundsatserna i rättegångsbalken
har också gjorts i förslaget, då bestämmelserna så utformats,
att någon förhandling icke skall äga rum i anledning av anmälan om vidtagna
åtgärder. Det torde kunna förväntas, att en domare skall känna sig
ganska främmande för en prövning allenast på det av åklagaren eller förundersokmngskdaren
förebragta materialet och även föga tilltalad därav.
I sjäha verket förefaller denna avvikelse från den ackusatoriska principen
\ara ett tecken på att övervakningsuppgiften icke helt väl passar tillsammans
med rättegångsbalkens regler. Ur utredningens synpunkt är anordningen
åter till fördel, då en förhandling säkerligen skulle kunna allvarligt
liamma effektiviteten i polisarbetet och även eljest bli till men för utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Riksåklagarämbetet förordar, ati kontrollen lägges hos justitiekanslern, och
understryker särskilt, att kontrollmyndigheten, därest den icke har närmare
kännedom om de speciella problem som uppkomma vid bekämpandet av de
landsskadliga brotten, saknar möjlighet att tillfredsställande bedöma befogenheten
av en åtgärd, som vidtagits av polis- eller åklagarmyndighet och
därför blir benägen att utan vidare godtaga åtgärden. Härigenom förringades
enligt ämbetets mening kontrollens värde ur rättssäkerhetssynpunkt. Det
kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke en kontroll, anordnad i enlighet
med lagförslaget, skulle innebära risk för en sådan ur rättssäkerhetssynpunkt
icke önskvärd utveckling. Ämbetet framhåller även, att ehuru kontrollen
över tvångsmedlens handhavande naturligen främst måste tillgodose
rättssäkerheten, borde vid kontrollens utövande även beaktas intresset av
att tvångsmedlen verkligen beredde polis- och åklagarmyndigheterna möjlighet
till ett effektivt ingripande mot de brott, som här vore i fråga. Det
syntes ämbetet icke vara uteslutet, att i ett eller annat fall en domare, som
utan att vara tillräckligt insatt i hithörande frågor hade att bedöma befogenheten
av en av polis- eller åklagarmyndighet beslutad tvångsåtgärd,
kunde vara benägen att upphäva åtgärden, även om denna vore befogad. Mot
en kontroll genom justitiekanslern kunde icke numera, då denne ej längre
fungerade såsom högste åklagare, riktas den invändningen, att han icke skulle
intaga en i förhållande till åklagarväsendet fullt fri och obunden ställning.

Svea hovrätt har för sin del förordat att kontrollen anförtros överordnad
åklagarmyndighet. Hovrätten anser att inga allvarligare principiella invändningar
kunna riktas mot rätten såsom kontrollorgan, såvitt angår åtgärder
enligt 2, 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen. Beträffande den i 1 §
föreslagna möjligheten till förlängning av anhållningstiden kunde emellertid
starkare invändningar riktas mot övervakning genom rättens försorg.
Därmed ålades rätten en prövning av annat slag än som i allmänhet förekomme
i den dömande verksamheten. För anhållande krävdes icke, såsom
vid häktning, sannolika skäl för misstanke om brottet, och rörande den
grad av misstanke, som borde föreligga, lämnade lagen icke annat besked än
att fulla skäl till häktning icke vore erforderliga. Enligt grunderna för
24 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken torde det emellertid böra vara
så, att det tedde sig sannolikt att häktningsskäl vore för handen vid anhållningstidens
slut. En förlängning av tiden finge säkerligen till följd, att
anhållande kunde beräknas ske på svagare grunder än då endast normal
anhållningstid stode till förfogande. Vidare torde vid prövningen av anhållandet
ofta komma att åberopas en hel del omständigheter av polisiär natur,
rörande vilka domstolen, om den skulle bedöma grunderna för anhållandet,
i brist på ingående kännedom om sådana faktorer bleve hänvisad att fästa
avgörande vikt vid allmänna uttalanden i den föreliggande anmälningen.
Rättens prövning bleve därvid ej sällan sådan, att den icke motsvarade krav
som eljest ställdes på domstolsavgöranden. Härtill komme att prövningen
förutsattes skola ske utan föregående förbandling. Av dessa förhållanden
måste dragas don slutsatsen att skäl talade mot att förlägga kontrollen till

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

domstol. Skyldighet för domstolarna att handha ifrågavarande kontroll syntes
till och med kunna innebära viss risk för att förtroendet för domstolarna
påverkades i ogynnsam riktning.

Stats polisintendenten och förste stads f iskalen i Göteborg föreslå justitiekanslern
såsom kontrollorgan. Den senare medger dock, att ett kontrollförfarande
i rättens hand torde vara ägnat att tillgodose såväl allmänhetens
som det allmännas intresse. Alternativt justitiekanslern eller riksåklagaren
förordas av överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt advokatsamfundets styrelse
anse, att frågan om kontroll med inslag av medborgarrepresentanter borde
prövas. Länsstyrelsen uttalar, att erfarenheterna från tillämpningen av 1940
års tvångsmedelslag otvetydigt gåve vid handen att behov av medborgarinsyn
förelåge. Det vore enligt länsstyrelsens mening icke utan vidare klart att
den nämnd med vilken statspolisintendenten hade att samråda i frågor av
större vikt utgjorde någon säker garanti ur denna synpunkt. Samfundsstyrelsen,
som ifrågasätter om icke kontrollen kunde anförtros åt en för
ändamålet särskilt tillsatt nämnd, bestående av representanter för rättsväsendet
samt lekmän, understryker att det icke vore alldeles oundgängligt,
att varje åtgärd av polis- och åklagarmyndigheterna bleve föremål för en
omedelbar kontroll; det viktigaste vore, att polis- och åklagarmyndigheternas
åtgöranden förr eller senare bleve granskade av ett organ, som hade möjlighet
att få de föreliggande frågorna allsidigt belysta.

Flera landsfogdar framföra det förslaget, att rådhusrätten i residensstaden
i varje län skulle fungera såsom kontrollorgan.

Vad angår den närmare utformningen av ett kontrollförfarande i rättens
hand uttalar Göta hovrätt, att det beträffande kontroll över åtgärder enligt
1 § i lagförslaget icke funnes någon anledning att avvika från den princip,
som i övrigt syntes utmärka de föreslagna kontrollföreskrifterna, eller att
kontrollen skulle sätta in så snart en åtgärd vidtoges som ginge utöver vad
rättegångsbalken medgåve. Anmälan till rätten borde sålunda göras, om ej
häktningsframställning avlåtits sist å femte dagen efter den, då beslut om
anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken
inställdes till förhör. Justitiekanslcrsämbetet anser, att därest det
remitterade förslagets ståndpunkt i fråga om övervakningen av tvångsmedlens
handhavande följdes, det borde tagas under övervägande att införa
möjlighet för rätten att i fråga om anhållande föreskriva, att ärendet inom
viss tid ånyo skulle anmälas. En liknande tanke kommer till uttryck hos
föreningen Sveriges häradshövdingar, som uttalar att den misstänkte borde
äga samma rätt att när som helst påkalla prövning av beslut om anhållande,
som han, därest han häktades, ägde i fråga om häktningsbeslutet. Väl ägde
den misstänkte fullfölja talan mot rättens beslut i anledning av undersökningsledarens-åklagarens
anmälan, men en rätt för den misstänkte att ånyo
få frågan om anhållande prövad i första instans torde leda till ett snabbare
avgörande. En rätt för den misstänkte att påkalla rättens prövning av beslut
om anhållande kunde begränsas så, att den inträdde först efter utgången av

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

viss tid, exempelvis fyra eller tio dagar eller efter det rätten meddelat beslut
i anledning av undersökningsledarens-åklagarens anmälan. Ett dylikt stadgande
torde dock vara onödigt, om domstolen tillädes rätt att uppskjuta
handläggningen av prövningsframställning tills undersökningsledarensåklagarens
anmälan inkommit. Föreningen tillägger, att den som drabbades
av beslut av undersökningsledare eller åklagare enligt 3 § i förslaget borde
äga rätt att påkalla rättens prövning därav på sätt eljest gällde enligt 27 kap.
6 § rättegångsbalken. Huruvida enahanda rätt borde införas i fråga om förordnande
om telefonavlyssning o. dyl. vore däremot mera tveksamt. Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och föreningen Sveriges häradshövdingar
påpeka, att det uttryckligen borde framgå att rätten alltid vore
skyldig att meddela beslut i anledning av åklagarens eller undersökningsledarens
anmälan, således även då rätten ej funne anledning till anmärkning
mot åtgärden. Rådhusrätten i Göteborg föreslår, att det uttryckligen
måtte angivas, att anmälan till rätten skulle vara skriftlig.

I justitiekanslersämbetets yttrande har vidare betonats angelägenheten av
att de ofta svårbedömda och ömtåliga avgöranden, som krävdes av rätten
vid utövande av kontrolluppgiften, komme att träffas av domare med tillräcklig
erfarenhet, icke av de unga vikarier, som under vissa tider av året
brukade tjänstgöra å domarbefattningar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande upptagit spörsmålet
om offentlighet hos rättens beslut, särskilt såvitt angår telefonavlyssning
och övriga i lagförslagets 4 § angivna åtgärder, och anför närmare härom:

Å ena sidan är uppenbart, att dessa tvångsmedel bli ineffektiva, så snart
som den misstänkte får kännedom om att desamma utövas mot honom. Lika
klart är å andra sidan, att den misstänktes rätt till överklagande blir illusorisk,
om han icke erhåller sådan kännedom; och det måste vara ett starkt
intresse för den misstänkte att kunna värja sig mot obefogade ingrepp av
ifrågavarande allvarliga beskaffenhet. Hovrätten får i detta sammanhang
erinra om den i 39 § sekretesslagen lagfästa principen om ovillkorlig rätt
för part att taga del av dom eller beslut.

Här föreligger ett svårlöst avvägningsproblem, som för övrigt torde uppstå
redan vid tillämpningen av rättegångsbalkens regler om telefonavlyssning.
Rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet äro synnerligen restriktiva och deras
tillämpning torde ha ifrågakommit i ytterst få fall. De nu föreslagna
reglerna däremot möjliggöra telefonavlyssning i icke ringa omfattning. Ett
ställningstagande till det här uppställda problemet torde under sådana förhållanden
vara ofrånkomligt. Frågan torde böra regleras i lag. Rättegångsbalken
och dess förarbeten synas icke giva någon ledning.

För hovrätten är det icke möjligt att på föreliggande material taga bestämd
ställning till frågan. De skäl, som leda till en utvidgning av möjligheterna
att använda ifrågavarande tvångsmedel, tala för att deras användning
i viss utsträckning bör få ske i hemlighet. Med förslagets i förhållande
till 1940 års tvångsmedelslag restriktiva karaktär är emellertid knappast
förenligt att den misstänkte blir utsatt för telefonavlyssning längre tid —
eventuellt efter upprepade förordnanden enligt 4 § — utan att erhålla kännedom
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Vad angår den i förslaget upptagna bestämmelsen om fullföljd av
talan mot rättens beslut (6 § i förslaget) framhåller Göta hovrätt,
att genom bestämmelsen icke reglerats vare sig spörsmålet, huruvida
rättens beslut som avsåges i lagen skulle gå i verkställighet utan hinder av
förd klagan (jfr 30 kap. 12 § rättegångsbalken), eller frågan om möjlighet
for hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan kommunikation av besvären
(jfr 52 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken). Hovrätten framhåller,
att det syntes uppenbart att beslut måste kunna verkställas genast,
liksom också att kommunikation av besvären skulle kunna underlåtas, dels
då fråga vore om åtgärd som avsåges i 1 § i lagen, vare sig talan i detta fall
fördes av den anhållne eller av undersökningsledaren eller åklagaren, dels
ock då undersökningsledaren eller åklagaren klagade över att underrätt i
anledning av inkommen anmälan upphävt förordnande enligt 2, 3 eller 4 §.
Bestämmelser i dessa ämnen borde därför upptagas i lagen. Samma påpekande
göres av hovrätten för Västra Sverige.

I anslutning till förslagets bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj :t
att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen (7 § i förslaget)
upptar överståthållarämbetet frågan om tystnadsplikt i fråga om sådant
som inhämtats genom granskning av försändelse eller avlyssning av telefonsamtal.
Ämbetet anför:

I 5 § andra stycket av tillämpningskungörelsen till 1940 års tvångsmedelslag
föreskrevs, att vad som inhämtats genom granskning av försändelse eller
av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av
sådant samtal icke finge yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnande
av det med undersökningen avsedda ändamålet. En liknande föreskrift
torde böra utfärdas jämväl i samband med den nu avsedda lagstiftningen.
Inflyter densamma i en tillämpningskungörelse, följer emellertid av 7 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen att meddelare till tryckt skrift av otillåten uppgift
i regel icke kan lagforas för sin försummelse. Han åtnjuter till och med
anonymitetsskydd. Erinras må att jämväl den för polispersonal i allmänhet
gällande tystnadsplikten icke är stadgad i lag utan i den administrativt utfärdade
polisinstruktionen.

Till undvikande av den angivna konsekvensen föreslår ämbetet, att tystnadsplikten
i förevarande fall fastställes i lagen.

Vad slutligen angår den formella utformningen av den föreslagna lagstiftningen
har hovrätten för Nedre Norrland, som på sätt förut anmärkts
anser att lagstiftningen ej borde göras tidsbegränsad, ifrågasatt huruvida
icke bestämmelserna borde införas i rättegångsbalken, en anordning som
enligt hovrättens mening icke skulle möta större tekniska svårigheter. Beträffande
bestämmelsernas avfattning ha i övrigt i några yttranden påkallats
vissa jämkningar av redaktionell natur.

Departementschefen.

På grund av den under senare tid ökade spänningen i det utrikespolitiska
läget har det blivit nödvändigt att på skilda områden vidtaga beredskaps -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

åtgärder. Dessa taga helt naturligt i väsentlig omfattning sikte på förhållandena
vid krigstillstånd eller ett med krigstillstånd jämförligt läge. På en del
områden är det emellertid nödvändigt att man för närvarande ej endast
planlägger med tanke på en krigssituation utan även vidtager åtgärder med
direkt syftning på de redan föreliggande förhållandena. Detta lärer gälla bl. a.
i fråga om skyddet mot spioneri och annan sådan brottslig verksamhet, som
hotar rikets yttre eller inre säkerhet. På detta område torde sålunda redan i
det nu rådande läget en viss förstärkning av beredskapen vara motiverad.
Om den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten skulle lämnas alltför fritt
spelrum, skulle det för vårt land kunna medföra verkningar av mycket allvarlig
karaktär.

Såsom i inledningen antytts ha förberedande åtgärder vidtagits för lösande
av de organisatoriska, personella och ekonomiska problem, som sammanhänga
med en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m. Även lagstiftningen rörande tvångsmedlen har
emellertid, såvitt angår dess tillämpning å förevarande område, befunnits
böra överses med hänsyn till de skärpta krav som i det rådande läget måste
uppställas. Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats
ett lagförslag, som syftar till att bereda polis- och åklagarmyndigheterna
vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande
brott mot rikets säkerhet.

Vid utformningen av förslaget har hänsyn tagits till erfarenheterna från
tillämpningen av tvångsmedelslagarna under det andra världskriget. Införande
av en sådan allmän kontroll över kommunikationsmedlen, som då tilllämpades,
ifrågasättes icke i förslaget, utan detta begränsar sig till individuella
ingripanden från de ordinära polis- och åklagarmyndigheternas sida
på grundval av misstanke om brott. Med denna begränsning av förslaget har
detsamma kunnat utformas såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till
rättegångsbalken, vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej
meddelas. Innebörden av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss
förlängning av anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering
göres av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.

De representanter för olika partier inom riksdagen, med vilka samråd
ägt rum, ha såsom förut angivits funnit, att en dylik lagstiftning bör genomföras,
och samma ståndpunkt har nästan genomgående kommit till uttryck
i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Det synes mig också tydligt,
att cn lagstiftning enligt förslagets grunder i nuvarande läge är av behovet
påkallad. Det är med beklagande jag sålunda på grund av tidsläget anser
mig böra föreslå jämkningar i de regler till skydd för den enskildes intressen
som nyligen, under allmän anslutning, upptagits i vår nya rättegångsbalk,
och jag förstår till fullo de betänkligheter mot förslaget, som ur denna
synpunkt anförts av advokatsamfundets styrelse. Hänsynen till rikets säkerhet
väger emellertid så tungt att vissa enskilda intressen nödgas vika därför.
•lag vill betona den viktiga begränsning som ligger i förslagets anknytning

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

till rättegångsbalkens regler rörande viss grad av misstanke om brott såsom
törutsättning för ingripande. Invändningarna mot förslaget med hänsyn till
dess verkningar ur rättssäkerhetssynpunkt torde också — vilket har vitsordats
av samfundsstyrelsen — förlora i tyngd genom att, såsom i förslaget
är avsett, ett särskilt förfarande anordnas för att hålla tillämpningen av
lagen under kontroll.

Det är å andra sidan tydligt, att den föreslagna lagstiftningen icke är tillfyllest
för ett läge, då krig råder eller allvarlig krigsfara hotar. För en sådan
situation måste övervägas mera ingripande åtgärder, bl. a. införande av
en mer eller mindre omfattande allmän kontroll över kommunikationsmedlen.
Denna fråga är föremål för utredning inom justitie- och inrikesdepartementen.

Jag tillstyrker således, att promemorians förslag, med de jämkningar som
tramgå av det följande, nu lägges till grund för lagstiftning. Därest en väsentlig
avspänning i det utrikespolitiska läget skulle inträda, bör dock återgång
ske till den för normala förhållanden avsedda regleringen i rättegångsbalken.
I enlighet med promemorians förslag bör därför lagstiftningen få
begränsad giltighetstid.

Vad angår frågan å vilka brott den särskilda tvångsmedelslagstiftningen
bör göras tillämplig har i den upprättade promemorian utvalts vissa för rikets
säkerhet särskilt farliga brott enligt 8, 9 och 19 kap. strafflagen. Brottsförteckningen
i förslaget upptager sålunda högförräderi (8 kap. 1 §), spioneri
(8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med hemlig uppgift (8 kap.
6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 §), uppror
(9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot mot laglig ordning (9
kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §) ävensom försök och förberedelse till
dessa brott. I remissyttrandena har icke framförts något förslag om begränsning
av den angivna ramen, medan däremot från flera håll påyrkats att utvidgning
skulle ske. Såvitt angår 27 kap. strafflagen är det emellertid tydligt,
att däri upptagna brott ej äro aktuella i samband med den nu tilltänkta
lagstiftningen, som icke omedelbart tager sikte på beredskapstillstånd och
krig utan avser nu rådande förhållanden. Däremot synes mig promemorians
urval i vissa andra avseenden vara något för snävt. Sålunda torde tillräcklig
anledning saknas att från lagstiftningen utesluta tagande av utländskt understöd
(8 kap. 10 §) och olovlig kårverksamhet (9 kap. 7 §). I fråga om 19
kap. bör uttryckligen angivas, att lagstiftningen är tillämplig å mordbrand
och allmänfarlig ödeläggelse (1—3 §§), i den mån sådan gärning riktar sig
mot egendom eller verksamhet som avses i 4 § och således innefattar sabotagebrott,
ehuru 4 § ej åberopas vid brottsrubriceringen.

I promemorian har till en början föreslagits det avsteget från rättegångsbalkens
bestämmelser, att fristen för avlåtande av framställning om häktande
av anhållen person må, oavsett vad som stadgas i 24 kap. 12 §, förlängas
till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller då den anhållne inställdes för förhör. En dylik förlängning av anhåll -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ningstiden, som hade motsvarighet i 1940 års tvångsmedelslag, är påkallad av
den ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott varom nu
är fråga. Förste stadsfiskalen i Stockholm har ifrågasatt huruvida icke samma
syfte kunde nås på en annan väg, nämligen genom införande av möjlighet
och eventuellt även skyldighet för rätten att medgiva uppskov med häktningsförhandling.
Såsom ett väsentligt skäl för att välja denna utväg har
han anfört, att enligt promemorians förslag rätten, sedan den efter anmälan
från vederbörande undersökningsledare eller åklagare prövat anhållandet
och fastställt detta, icke hade någon möjlighet att ompröva frågan förrän i
samband med en eventuell häktningsförhandling. Såsom framgår av det följande
är emellertid avsikten, att ingripande från kontrollorganet skall kunna
ske även efter det anmälningen först blivit prövad. Under sådana förhållanden
och då den av förste stadsfiskalen i Stockholm föreslagna anordningen
skulle kunna medföra en icke önskvärd förskjutning av ledningen av förundersökningsarbetet
från undersökningsledaren till rätten, anser jag detta
förslag ej böra genomföras. Icke heller anser jag mig kunna biträda det av
förste stadsfiskalen i Göteborg framlagda förslaget att utan särskilt kontrollförfarande
tillåta en mera begränsad utsträckning av tidsfristen för avlåtande
av häktningsframställning jämte viss förlängning av den i 23 kap. 9 §
rättegångsbalken stadgade tid, varunder någon får kvarhållas för förhör.
Promemorians förslag i denna del torde sålunda böra genomföras i oförändrat
skick.

Enligt 4 kap. 12 § strafflagen kan rätten i vissa fall vid utdömande av
straff förordna, att straffet skall anses till viss del eller helt och hållet verkställt
genom den dömdes hållande i häkte. Rådhusrätten i Malmö har ifrågasatt,
huruvida icke detta stadgande i förevarande sammanhang borde ändras,
så att möjlighet skapas att förordna om avräkning även av anhållningstiden,
när denna överstiger den i 24 kap. 12 § rättegångsbalken angivna tiden.
Jag anser mig dock ej nu kunna upptaga detta spörsmål, ehuru det
otvivelaktigt är värt beaktande. Det må framhållas att anhållningstiden redan
enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken kan bli tämligen lång,
om nämligen uppskov meddelas i häktningsförhandlingen.

Ej heller anser jag mig nu kunna upptaga den av Svea hovrätt väckta
frågan om inskränkning i den misstänktes rätt att själv utse försvarare.
Denna fråga, som är av grannlaga och ömtålig beskaffenhet, har icke enbart
avseende å tvångsmedlen utan bör prövas i ett vidare sammanhang.

På sätt i promemorian förordats bör upptagas en bestämmelse, som utvidgar
möjligheten enligt 27 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken att
lägga beslag å meddelanden mellan närstående, så att beslag får äga rum
oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. En
motsvarande avvikelse från första punkten, som rör befattningshavare och
andra personer som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, torde vara mindre
angelägen. Frågan härom synes i varje fall ej böra upptagas utan samband
med eu omprövning av vittneshindren enligt sistnämnda paragraf, en fråga
som ej lämpligen bör behandlas i sammanhang med nu ifrågavarande lagförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Jag biträder vidare det i promemorian upptagna förslaget om införande
av befogenhet för undersökningsledare och åklagare att meddela förordnande
om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken.
Såsom förutsättning för utövande av dylik befogenhet har i promemorian
uppställts, att inhämtande av rättens beslut skulle medföra tidsutdräkt eller
annan väsentlig olägenhet för utredningen. Denna formulering har föranlett
viss kritik bl. a. från Göta hovrätt. Avfattningen torde också böra något
jämkas till tydligt utmärkande av att, där fråga är om tidsutdräkt, denna
skall vara av beskaffenhet att medföra väsentlig olägenhet för utredningen.
I motsats till hovrätten anser jag däremot att möjligheten att åberopa även
annan olägenhet än tidsutdräkt bör kvarstå. En skyldighet att alltid inhämta
tillstånd av rätten torde understundom kunna medföra svårigheter för förundersökningen,
vilka ej taga sig uttryck enbart i tidsförlust.

I remissyttrandena ha framkommit förslag om utvidgning av beslagsreglerna
i vissa andra avseenden. Såsom förste stadsfiskalen i Stockholm påpekat
skulle det medföra vissa fördelar, om vidgad möjlighet kunde beredas
rätten att uppskjuta förhandling rörande fråga om beslag (liksom fråga om
reseförbud, kvarstad eller skingringsförbud), som underställts rättens prövning.
Vidare kan, såsom från annat håll framhållits, skyldigheten enligt
27 kap. 11 § första punkten att lämna underrättelse om verkställt beslag i
vissa fall vara oläglig för förundersökningen. Frågan om jämkningar i dessa
regler torde emellertid få prövas i samband med den förut omförmälda
utredningen rörande åtgärder vid en ytterligare skärpning av läget. Detsamma
gäller det av överståthållarämbetet väckta förslaget om införande av
granskning av post- och andra försändelser utan beslag. Bestämmelserna
om åtal inom viss tid såsom förutsättning för beslag synas ej påkalla någon
ändring. Enligt 27 kap. 7 § skall rätten, när den förordnar om beslag eller
fastställer beslag, utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas om så ej redan
skett. Tiden må ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderligt.
Har beslag verkställts av annan än rätten, skall åtal väckas inom
en månad efter beslaget. Såväl denna tid av en månad som den tid rätten
må ha fastställt för åtals väckande kan på ansökan förlängas av rätten om
så finnes erforderligt.

Frågan hur man skall förfara med kvarhållna eller beslagtagna postförsändelser
vid upphävande av åtgärden torde, i den mån särskilda bestämmelser
finnas erforderliga, kunna regleras i administrativ ordning. Det är
tydligt att det ofta är av stor vikt för förundersökningsarbetet, att åtgärden
ej kommer till den misstänktes eller annans kännedom. Något förslag av
innebörd att expedieringen av kvarhållna försändelser, som ej bli föremål
för beslag, skall kunna inställas anser jag icke böra framläggas.

I fråga om telefonkontroll enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken innebär
promemorians förslag utvidgning i flera hänseenden. I likhet med vad som
föreslagits beträffande beslag å meddelanden mellan närstående förordas i
promemorian, att telefonavlyssning skall få komma till användning i avseende
å samtliga med lagförslaget avsedda brott, oavsett att å vissa av dem

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte skall det enligt
förslaget vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan
antagas komma att begagnas av honom eller att helt avstänga telefonapparaten.
Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll föreslås förlängd
från högst en vecka till högst en månad. Slutligen skall förordnande, förutom
av rätten, kunna meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
Jag vill tillstyrka att reglerna i 27 kap. 16 § rättegångsbalken kompletteras
i de angivna hänseendena. Härvid bör dock förutsättningen för att undersökningsledaren
eller åklagaren skall få meddela beslut om telefonkontroll
jämkas i enlighet med vad jag tidigare förordat beträffande kvarhållande av
postförsändelse. Såsom anföres i promemorian torde det understundom kunna
vara av betydelse för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren
erhåller uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller beställts mellan den
misstänktes apparat och annan apparat. Med hänsyn till att dylik åtgärd
får anses vara av mindre ingripande natur har rått viss tvekan, huruvida
åtgärden förutsätter stadgande i lag eller om frågan kan regleras i administrativ
ordning. I anslutning till den ståndpunkt i detta hänseende som
numera kommit till uttryck i telefonreglementet torde utlämnande av uppgift
å utväxlade eller beställda samtal ej böra medgivas utan stöd i lag. Det
föreliggande lagförslaget bör sålunda kompletteras i detta hänseende.

Förste stadsfiskalen i Göteborg har föreslagit, att möjlighet skulle beredas
att förordna om telefonkontroll å annan apparat än den som innehaves
eller kan antagas komma att begagnas av den misstänkte. En dylik utvidgning
kan möjligen sägas stå i linje med principerna för reglerna om beslag
och husrannsakan, vilka tvångsmedel kunna drabba annan än den misstänkte,
men synes ändock, med hänsyn till det allvarliga ingrepp i privatlivet
som telefonkontroll utgör, ej böra ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

Såsom framhållits i promemorian och starkt understrukits i ett flertal remissyttranden
är det angeläget, att polis- och åklagarmyndigheternas handliavande
av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna underkastas en tillfredsställande
kontroll. I promemorian har föreslagits, att övervakningen
skall handhavas av rätten. Detta förslag har i de flesta remissyttrandena
lämnats utan erinran, men ett antal instanser har förordat, att kontrollen i
stället skulle utövas av administrativ myndighet, antingen — såsom enligt
1940 års tvångsmedelslag i det senare skedet av dess giltighetstid — av
justitiekanslern eller av riksåklagaren, som numera är högste chef för åklagarväsendet.
Från några håll har framförts tanken, att granskning skulle
äga rum genom cn nämnd eller annat dylikt organ med lekmannainslag.

Vid valet av kontrollorgan synes det mig angeläget att så nära som möjligt
ansluta till det kontrollsystem som redan finnes i rättegångsbalken. Enligt
denna har rätten i stor utsträckning tillagts funktionen att kontrollera
liandhavandet av de straffprocessuella tvångsmedlen, i den mån det ej förbehållits
rätten att redan i första hand meddela beslut därom. Rätten kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud och
beslag. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig
olägenhet för den, hos vilken åtgärden röretages, gäller att det ankommer
på rätten att meddela förordnandet. Ett uttryck för samma kontrollfunktion
utgör föreskriften att anhållningsmyndighet inom viss, ganska
snävt angiven tid skall till rätten göra häktningsframställning rörande anhållen
person. Kommer häktning sedermera ej till stånd, skall rätten förordna
att den anhållne skall friges. Slutligen må erinras om den allmänna
kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § äger i fråga om förundersöknings
fullständighet. Enligt dessa lagrum kan rätten sålunda antingen
med anledning av anmälan från den misstänkte eller ex officio vidtaga åtgärd
för komplettering av förundersökning. Med den ställning rätten sålunda
redan intar synes det ligga nära till hands att anförtro rätten jämväl den
kontroll som erfordras i anledning av den nu föreslagna utvidgningen av
åklagares och polismyndighets befogenheter med avseende å vissa straffprocessuella
tvångsmedel. Härigenom vinnes den säkraste garantien för att
rättssäkerhetssynpunkten verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Mot en
domstolskontroll har visserligen invänts, att domstolarna skulle stå främmande
för polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet och att en enhetlig
kontroll skulle främjas genom att granskningen finge ske genom ett centralt
administrativt organ. Ehuru dessa invändningar måhända ha ett visst
fog för sig, finner jag dem ej vara avgörande. Vad beträffar tanken att införa
kontroll genom en medborgarrepresentation vid sidan av företrädare
för rättsväsendet är jag i motsats till advokatsamfundets styrelse av den
åsikten, att kontrollorganet måste vara i permanent funktion och att därför
stora svårigheter skulle uppstå för en dylik nämnd att fullgöra sin uppgift.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för promemorians
förslag, att åtgärder, som med stöd av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna
vidtagas av undersökningsledarc eller åklagare, skola anmälas
till rätten, som har att pröva befogenheten av desamma. Självfallet måste
tillses, att dessa ärenden vid rätten handläggas av befattningshavare med
tillräckliga kvalifikationer. Där fråga är om förlängning av anhållningstiden
bör, för beredande av nödig tid för fullständigande av utredningen, anmälningsskyldigheten
icke inträda förrän efter en anhållningstid av tio dagar.
Såsom påpekats av rådhusrätten i Göteborg bör uttryckligen föreskrivas,
att anmälan skall vara skriftlig. Från landsfogdehåll har ifrågasatts att
en särskild forumregel skulle meddelas, innebärande att kontrollen centraliseras
till rådhusrätten i residensstaden i varje län. En dylik anordning
skulle emellertid påkalla ändrade forumbestämmelser över huvud taget för
handläggningen av brott mot rikets säkerhet och kan följaktligen redan av
denna anledning ej nu ifrågakomma.

Vad angår de närmare formerna för rättens handläggning av dessa ärenden
är, såsom jämväl framhållits i promemorian, häradsrätt därvid domför
utan nämnd och rådhusrätt domför med en lagfaren ledamot. I enlighet med
vad som uttalats i promemorian bör icke meddelas någon föreskrift om atl

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

rätten i anledning av inkommen anmälan skall hålla förhandling. Detta
hindrar givetvis ej åt! rätten, där så linnes påkallat och det kan ske utan att
äventyra ändamålet med den åtgärd anmälningen avser, hör den misstänkte
eller annan som åtgärden avser. Rätten hör alltid meddela formligt beslut i
anledning av inkommen anmälan, även om den anmälda åtgärden lämnas
utan anmärkning. Av rättens ställning såsom kontrollorgan följer att den
även efter det att beslut meddelats på grund av inkommen anmälan är
berättigad att ingripa, eventuellt efter framställning från den misstänkte
eller annan som beröres av åtgärden. Rätten torde här böra lämnas frihet att
förfara efter omständigheterna, och någon närmare reglering av frågan i lagtexten
synes ej erforderlig. Den i promemorian föreslagna avfattningen av
lagtexten torde dock böra något jämkas till utmärkande av att en fortlöpande
kontroll från rättens sida är avsedd, låt vara att den normalt icke torde
komma att utövas annat än i anledning av inkommen anmälan.

Hovrätten över Skåne och Rlekinge har fäst uppmärksamheten på spörsmålet
om offentlighet hos rättens beslut i de ärenden det här gäller. Det
ligger i sakens natur, att användandet av vissa tvångsmedel, t. ex. telefonkontroll,
måste ske utan att den misstänkte äger kännedom därom. Enligt 23
kap. 18 § rättegångsbalken gäller också som en allmän grundsats vid förundersökningen,
att den misstänkte och hans försvarare först när det kan
ske utan men för utredningen äga taga kännedom om vad vid förundersökningen
förekommit. Det sagda måste tvdligtvis i praktiken medföra inskränkning
i den misstänktes möjlighet att överklaga exempelvis ett av
rätten meddelat beslut rörande telefonkontroll. Vad angår det av hovrätten
omnämnda stadgandet i 39 § sekretesslagen vill jag framhålla, att detta stadgande
icke i och för sig innefattar någon allmän grundsats om att part alltid
äger rätt att utbekomma domstols beslut och således icke läror kunna åberopas
såsom stöd för att den misstänkte i strid mot vad som gäller enligt
rättegångsbalken kan göra anspråk på att utfå ett av domstol meddelat beslut
om användande av tvångsmedel.

En fråga som sammanhänger med det nu berörda spörsmålet rör tystnadsplikten
för personer, som taga befattning med åtgärder av här avsedd
beskaffenhet. I den mån denna fråga icke redan är behandlad i lag (jfr
27 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken) är den i huvudsak av beskaffenhet
att kunna regleras i administrativ ordning, överståthållarämbetet
har framhållit, att bestämmelser i lag äro erforderliga för alt skyddet mot
obehörigt yppande även skall oinfatta meddelande i form av tryckt skrift.
.Tåg anser dock ej påkallat atl i nu förevarande sammanhang upptaga denna
fråga, som väl väsentligen torde aktualiseras först om en ytterligare utvidgad
tvångsmedelslagstiftning skulle komma till stånd.

Den i promemorians lagförslag upptagna föreskriften om tillämpning
av vissa regler i rättegångsbalken rörande fullföljd av talan mot rättens
beslut torde få anses innefatta jämväl hänvisning till motsvarande regler
rörande möjlighet för hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan
kommunikation av besvären (52 kap. 7 §). Eu motsvarande bestämmelse
j Bihang tilI riksdagens protokoll 1952. 1 samt. A’r 22.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

bör emellertid upptagas även beträffande verkställighet av rättens beslut
(30 kap. 12 §).

Såsom i promemorian föreslagits bör i lagen intagas bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen.

I fråga om den formella avfattningen torde det i promemorian framlagda
lagförslaget böra underkastas vissa jämkningar. Bl. a. bör vidtagas den
ändringen, att i en inledande paragraf angives å vilka brott lagen äger tilllämpning.
Härigenom undgås de tyngande hänvisningar som förekomma i
förslagets 2—4 §§.

Lagen torde böra träda i kraft dagen efter det densamma utkommit från
trycket i Svensk författningssamling och gälla till och med den 30 juni
1953.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa smärre jämkningar av redaktionell natur är likalydande
med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Bilaga B.

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon anhållits såsom misstänkt för brott, som avses i 8 kap. 1, 4 eller
5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap. 1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,
eller för försök eller förberedelse därtill, må, utan hinder av vad i
24 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas om tiden för avlåtande av häktningsframställning,
för den ytterligare utredning av häktningsfrågan, som finnes
oundgängligen erforderlig, med avlåtande av sådan framställning anstå sist
till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då
den anhållne enligt 8 § sistnämnda kap. inställdes till förhör.

2 §•

Vid förundersökning angående brott som avses i 1 § denna lag må beslag
läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 § andra
punkten rättegångsbalken, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år.

3 §•

Förordnande om sådant kvarhållande av försändelse som i 27 kap. 9 §
rättegångsbalken sägs må vid förundersökning angående brott varom förmäles
i 1 § denna lag meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren,
där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle medföra tidsutdräkt
eller annan väsentlig olägenhet för utredningen. Har förordnande
om kvarhållande sålunda meddelats av undersökningsledaren eller åklagaren,
skall anmälan som avses i tredje stycket av förstnämnda paragraf göras
bos den som meddelat förordnandet.

4 §.

Tillstånd till avhörande av telefonsamtal enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken
må beträffande brott som avses i 1 § denna lag meddelas oavsett att
å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Finnes det vara
av synnerlig vikt för utredningen rörande sådant brott att expedieringen
av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen
misstänkes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal,
äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela
tillstånd jämväl till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd som avses i första stycket må bestämmas till

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

högst en månad från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra tidsutdräkt
eller annan väsentlig olägenhet för utredningen, må förordnande om
åtgärd enligt vad i första stycket sägs i rättens ställe meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

5 §•

Har i fall som avses i 1 § häktningsframställning ej avlåtits sist å tionde
dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne
enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, eller har undersökningsledaren
eller åklagaren förordnat om beslag enligt 2 § denna lag eller
förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat förordnande jämlikt
3 eller 4 §, skall anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen
göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga anmälan till prövning.
Finner rätten därvid, att skäl till fortsatt anhållande icke finnes, eller att
förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten omedelbart meddela beslut
om den anhållnes frigivande eller upphäva förordnandet.

<3 §•

I fråga om fullföljd av talan mot rättens beslut enligt denna lag skall vad
i rättegångsbalken är stadgat för det fall att rätten i brottmål utlåtit sig angående
häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap. samma balk, äga
motsvarande tillämpning.

7 §•

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952 och gäller till och med den
30 juni 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 7 december
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 14 november 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 12 oktober 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till tag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Justitierådet Strandberg, med vilken justitierådet Ekberg och regeringsrådet
Björkholm instämde, yttrade:

Att beträffande de allvarliga, rikets yttre och inre säkerhet hotande brott,
å vilka det remitterade förslaget har avseende, ökade möjligheter för brottens
uppdagande och beivrande böra beredas polis- och åklagarmyndigheterna
har allmänt vitsordats i yttrandena över den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian. Mot den principiella uppfattning, som
sålunda kommit till uttryck och som jämväl ligger till grund för det till
lagrådet remitterade förslaget, synes någon befogad erinran ieke kunna
göras. Såsom departementschefen framhållit, väger hänsynen till rikets
säkerhet så tungt, att vissa enskilda intressen, till skydd för vilka nya
rättegångsbalken upptager åtskilliga regler, nödgas vika därför. Det bör
emellertid tillses, att hithörande bestämmelser — vilka avses skola gälla
under de förhållanden som nu råda — i görligaste mån utformas så, att de,
samtidigt som behovet av ett effektivt förundersökningsarbete tillgodoses,
icke inkräkta på den enskildes rättssäkerhet i vidare mån än som kan anses
nödvändigt och försvarligt. Tillika är angeläget, att en tillfredsställande
kontroll anordnas över polis- och åklagarmyndigheternas liandhavande av
de särskilda tvångsmedelsåtgärder, som ställas till deras förfogande.

Enligt 2 § i förslaget må — utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångsbalken
stadgas om den lid, inom vilken häktningsframställning sist skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

avlåtas — för den ytterligare utredning av häktningsfrågan, som finnes
oundgängligen erforderlig, med framställningen anstå sist till trettionde dagen
efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne
enligt 8 § nämnda kap. inställdes till förhör. Såsom departementschefen
framhållit, är en förlängning av den nuvarande anhållningstiden påkallad
av den ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott, varom
nu är fråga. Hur långt tiden bör utsträckas kan naturligen vara föremål
för delade meningar. Denna fråga sammanhänger nära med spörsmålet om
utformningen av den nödiga kontrollen över polis- och åklagarmyndigheternas
handhavande av anhållningsinstitutet. I detta hänseende innebär förslaget,
att kontrollen över anhållandet skall åvila rätten. Enligt fi § skall
sålunda, om häktningsframställning ej avlåtits sist å tionde dagen efter
den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 24
kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, skriftlig anmälan därom,
med angivande av skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt
upptaga ärendet till prövning. Finner rätten därvid att skäl till fortsatt
anhållande icke finnes, skall rätten meddela beslut om den anhållnes
frigivande. Beträffande de närmare formerna för rättens handläggning av
sådana ärenden uttalades i departementspromemorian, att någon föreskrift
om att rätten i anledning av inkommen anmälan skulle hålla förhandling
icke, med hänsyn till arten av de förundersökningar det här gällde, ansetts
böra föreslås. Detta uttalande hade avseende å samtliga de ifrågavarande
tvångsmedlen. Departementschefen framhåller i anslutning härtill, att detta
ej hindrar, att rätten, där så finnes påkallat och det kan ske utan att äventyra
ändamålet med den åtgärd anmälningen avser, hör den misstänkte eller
annan som åtgärden avser. Av rättens ställning såsom kontrollorgan följer,
yttrar departementschefen vidare, att den även efter det att beslut meddelats
på grund av inkommen anmälan är berättigad att ingripa, eventuellt efter
framställning från den misstänkte eller annan, som beröres av åtgärden.

Såsom skäl för att göra rätten till kontrollorgan anför departementschefen
huvudsakligen dels att det är angeläget att så nära som möjligt ansluta
till det kontrollsystem, som redan finnes i rättegångsbalken, dels att genom
en sådan anordning den säkraste garantien vinnes för att rättssäkerhetssynpunkten
verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Att de sålunda angivna
skälen böra vara avgörande synes riktigt. Såvitt angår de i 3—5 §§
av förslaget omförmälda tvångsmedlen, är intet att erinra mot de i 6 § upptagna
kontrollbestämmelserna. Vad däremot beträffar det föreslagna utsträckandet
av anhållningstiden synes saken mera tveksam. De invändningar
mot att rätten i detta hänseende göres till kontrollorgan, vilka på
sätt remissprotokollet utvisar framställts av åtskilliga myndigheter, måste
i betraktande av den utformning anhållningsinstitutet erhållit enligt förslaget
tillmätas stor betydelse. Särskilt må härutinnan hänvisas till de av
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet och Svea hovrätt avgivna yttrandena.
Den prövning, som rätten enligt förslaget har att företaga beträffande
ett anhållande, är i själva verket av helt annat slag än den som enligt

Kiingl. Maj.ts proposition nr 22.

rättegångsbalken äger rum i anledning av gjord häktningsframställning.
Med hänsyn till arten av de brott, om vilka här är fråga, kunna de skäl till
misstanke om brott, på vilka anhållandet grundats, ofta vara av den beskaffenheten
att de vid den tidiga tidpunkt då rättens prövning skall äga rum
ej redovisats eller ens kunnat närmare redovisas i något förunder sökningsprotokoll.
Vanligen torde, såvida förhandling ej äger rum, rättens prövning
bliva inskränkt till en granskning av de skäl, som angivits i den skriftliga
anmälningen enligt 6 §. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en kontroll i sådana
former vara av föga värde, och dess överensstämmelse med rättegångsbalken
är allenast skenbar. Det är att märka, att enligt nämnda balk anhållandet
icke, såsom fallet är med häktning, beror på rättens prövning.
Genom det sätt, på vilket anhållandet reglerats i förslaget, skulle i verkligheten
skapas en ny typ av tvångsmedel. För att en effektiv kontroll med
tillgodoseende av rättssäkerhetens krav skall kunna utövas från rättens
sida, torde det vara ofrånkomligt, att förhandling obligatoriskt äger
rum inför rätten. Att på ett så tidigt stadium som det här gäller anordna
en sådan förhandling kan emellertid ur andra synpunkter vara olämpligt.
En förhandling förutsätter uppenbarligen, att den anhållne eller åtminstone
för honom utsedd försvarare är närvarande; och vid förhandlingen
måste, om den skall bliva av något värde, materialet från förundersökningen
framläggas. Ur utredningens synpunkt kan emellertid vara äventyrligt
att på detta stadium förebringa det material, över vilket polisen förfogar.
Det må i detta sammanhang erinras om att enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken
tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit
skall lämnas den misstänkte och hans försvarare först då det kan ske
utan men för utredningen.

På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget sådant
det i nu förevarande delar utformats. Uti de ovan berörda remissyttrandena
har förordats, att den erforderliga kontrollen skulle läggas å administrativ
myndighet. Mot en sådan ordning kan emellertid invändas, att den skulle i
hög grad avvika från vad enligt rättegångsbalken gäller om kontrollen över
de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte bör beaktas att kontroll i administrativ
väg måste utövas av en central myndighet, vilket kan medföra
svårigheter av olika slag i sådana fall, då förundersökning äger rum på
mera avlägsna orter. Att förlägga kontrollen till administrativ myndighet
torde därför icke böra ifrågakomma, med mindre man cj på annan väg kan
nä det syfte som avses med den föreslagna lagstiftningen.

Det synes härutinnan böra övervägas, huruvida man icke, utan förringande
av lagstiftningens effektivitet, kan nå en lösning av det föreliggande
spörsmålet, vilken — utan att kontroll över anhållandet uppdrages åt rätten
— avhjälper de brister, varmed förslaget enligt vad i det föregående sagts
måste anses behäftat. Det kan sålunda med fog ifrågasättas, huruvida en
så avsevärd förlängning av anhållningstiden som förslaget innebär verkligen
är av behovet påkallad. Någon övertygande motivering i detta hänseende synes
icke ha förebragts. Såsom redan i det föregående uttalats, är visserli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

gen en förlängning av tiden för anhållandet vid nu ifrågavarande brott av
nöden. På sätt framhållits i det av förste stadsfiskalen i Göteborg avgivna
remissyttrandet torde emellertid tillräcklig anledning icke föreligga att
utsträcka anhållningstiden så mycket som skett enligt förslaget. Väl kunde
enligt lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. in. tiden för kvarhållande av den som misstänktes för brott av där
avsett slag utsträckas ända till sextio dagar (tiden förkortades under lagens
sista giltighetstid till trettio (lagar). En jämförelse med vad sålunda gällde
är emellertid missvisande redan av den anledningen att under den tid berörda
lag ägde tillämpning häktning tillika innebar inledande av åtal. Enligt
nya rättegångsbalken har däremot häktning reglerats såsom ett i förhållande
till åtalet fullt självständigt institut, vilket förhållande sammanhänger
med att förundersökningen om brottet i regel måste vara avslutad, innan
åtalet väckes, och att det ofta är nödvändigt, att den misstänkte berövas
sin frihet redan under pågående förundersökning. För bifall till en framställning
om häktning erfordras ej att tillfyllestgörande bevisning om att
den misstänkte förövat brottet förebringas. Vad som skall styrkas är allenast
sådana omständigheter, att han kan sägas vara på sannolika skäl misstänkt
för brottet. Häktning kan därför i många fall, särskilt i mera omfattande
eller invecklade mål, komma att bestå under lång tid, till dess åklagaren
hunnit anskaffa sådan utredning och bevisning, att därå enligt hans
mening kan grundas en fällande dom. Vad angår de med förslaget avsedda
brotten torde ertorderligt rådrum för utredningen före häktningsförhandlingen,
åtminstone under nu rådande förhållanden, stå till buds, därest anhållningstiden
utsträckes från nuvarande fem till femton dagar. Härmed torde
böra kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna i rättegångsbalken.
Enligt 24 kap. 13 § nämnda balk skall rätten, då framställning
om häktning inkommit, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter,
sist å Ijärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Att utsträcka
denna tid synes icke tillrådligt med hänsyn till angelägenheten av
att rättens kontrollerande verksamhet träder i funktion inom en ej alltför
lång tid efter anhållandet. Däremot synas skäl föreligga att till åtta dagar
utsträcka den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande
längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga
rum utan den misstänktes begäran. Härigenom skulle åklagarmyndigheten,
itall så ertordras, kunna erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning,
innan rätten meddelar beslut i häktningsfrågan.

Jag — som icke har något att erinra mot förslaget i övrigt — hemställer
därför dels att i 2 § ordet »trettionde» ersättes med »femtonde» samt att till
paragrafen fogas ett nytt stycke av det innehåll att i stället för den i 24 kap.
15 § första stycket rättegångsbalken stadgade tiden av fyra dagar skall gälla
en tid av åtta dagar dels att 0 § omformuleras så, att den kommer att avse
allenast de fall då undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag
med stöd av 3 § eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat
förordnande jämlikt 4 eller 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Justitierådet Ljunggren anförde, att han i stort sett gillade de av justitierådet
Strandberg framförda synpunkterna men att han med hänsyn till föreliggande
förhållanden ansåge sig icke böra avstyrka det remitterade förslaget
i de av justitierådet Strandberg berörda delarna.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 7 december
1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 oktober 1951 remiterade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.

Föredraganden anför följande.

Det remitterade förslaget har inom lagrådet icke föranlett annan erinran
än såvitt angår utformningen av anhållningsinstitutet vid de brott, varå
förslaget äger tillämpning. Enligt det remitterade förslaget utsträckes den
tid, inom vilken framställning om häktande av anhållen person senast skall
ingivas till rätten, från fem till trettio dagar, dock med skyldighet för åklagarmyndigheten
att, därest framställningen icke avlåtits inom tio dagar,
anmäla förhållandet till rätten, som har att pröva huruvida fortsatt anhållande
är befogat. Tre av lagrådets ledamöter ha, med anknytning till vissa
remissyttranden, riktat invändningar mot att rätten i detta hänseende göres
till kontrollorgan. Dessa ledamöter ha vidare ansett att tillräckligt rådrum
för förundersökningen skulle stå till buds, därest anhållningstiden utsträcktes
till femton dagar. I syfte att åklagaren, om så erfordrades, skulle kunna
erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning innan rätten meddelade
beslut i häktningsfrågan, har emellertid därjämte föreslagits, att den enligt
rättegångsbalken gällande längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov i häktningsförhandling
må äga rum utan den misstänktes begäran, utsträckes till
åtta dagar. Någon befattning med anhållningsfrågan innan häktningsframställningen
ingives skulle enligt detta förslag icke tillkomma rätten.

Det inom lagrådet framlagda förslaget medför i jämförelse med det remitterade
förslaget å ena sidan att tiden från anhållandet till dess rätten får

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ärendet under sin prövning förlänges, medan å andra sidan den tid, inom
vilken åklagaren skall vara beredd att avlåta häktningsframställning, förkortas.
Detta innebär enligt min mening en mindre tillfredsställande avvägning
av effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkterna, vilka båda måste i
möjligaste mån tillgodoses. Önskemålet om en förlängning av anhållningstiden
upp till trettio dagar för att främja en effektivisering av förundersökningsarbetet
vinner starkt stöd av erfarenheterna från sådan brottslig verksamhet,
varom här är fråga, och med en betryggande kontroll på ett tidigt
stadium synes detta önskemål kunna efterkommas. Beträffande de närmare
skälen för mitt ställningstagande till frågan om kontrollens anordnande får
jag hänvisa till remissprotokollet. De nämnda lagrådsledamöterna ha särskilt
fäst avseende vid att rättens kontroll avses skola utövas utan skyldighet
för rätten att hålla förhandling. Kritiken på denna punkt synes emellertid
överdriven. Jag vill erinra om att redan enligt rättegångsbalken vissa
befogenheter i avseende å tvångsmedlen, som med hänsyn till rättssäkerhetens
krav tillagts rätten, bland annat medgivande av telefonavlyssning, utövas
utan att förhandling är föreskriven. Vidare vill jag understryka att
rätten, såsom framhållits i remissprotokollet, är oförhindrad att höra den
anhållne, när rätten finner det påkallat och anser att det kan ske utan att
förundersökningsarbetet äventyras. Tydligt är att redan förefintligheten av
skyldighet för åklagaren att till rätten redovisa skälen för fortsatt anhållande
tvingar honom till försiktighet. Och oavsett om förhandling kommer till
stånd eller ej måste det för en misstänkt som blivit anhållen innebära en väsentlig
trygghet, att anhållandet står under kontroll av domstol. Den anhållnes
krav på rättsskydd synes 111ig väga tyngre än betänkligheterna ur
domstolssynpunkt.

Jag anser mig således böra vidhålla det remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget med vissa redaktionella jämkningar
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Axel Nilsson.