Kungl. Maj:ts proposition Nr 22 (Proposition 1926:22)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upplåtelse under åborätt av viss jord m. m.; given Stockholms
slott den 31 december 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upplåtelse under åborätt av viss jord; och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923.

GUSTAF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

17 höft. (Nr 22.)

Kurigl. Maj:ts proposition Nr 22.

Förslag

till

Lag

om upplåtelse under åborätt av viss jord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Jord, som tillhör kronan och som ej innehaves med stadgad åborätt
eller är till visst statsändamål anslagen, må för bildande av jordbruksfastigheter
enligt de i denna lag givna bestämmelser upplåtas mot avgäld
under ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt).

Vad i lag eller särskild författning finnes föreskrivet om stadgad åborätt
eller annan ständig besittningsrätt skall icke äga tillämpning å åborätt
enligt denna lag.

2 §.

Sedan i vederbörlig ordning bestämmelse meddelats om jords upplåtande
under åborätt, tillkommer det länsstyrelsen att träffa avtal om jordens
upplåtande till åbo samt att hava tillsyn över upplåten jord.

3 §.

Avtal, varigenom åborätt upplåtes, skall upprättas skriftligen; skolande
i handlingen uttryckligen angivas, att upplåtelsen avser åborätt enligt
denna lag.

Ej må i avtalet intagas bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes
eller åbon ålägges skyldighet utöver de i denna lag angivna grunder;
har sådan bestämmelse intagits, vare den utan verkan.

4 §.

Sedan åborätt upplåtits, skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande
bruk avsedd anläggning, som finnes å fastigheten, såsom tillbehör
hänföras till åborätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Om antagande av äbo, så ock om åborättens övergång till ny

innehavare.

5 §.

Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig och
sin egendom. Förutvarande åbons make, bröstarvinge, adoptivbarn, syskon
eller syskons avkomling, så ock efter länsstyrelsens beprövande annan,
till vilken åborätten övergått genom arv, testamente eller gåva, äger att
bliva antagen till åbo utan hinder därav att han är underårig.

Har åborätten genom överlåtelse eller annorledes övergått till åbons
make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon
eller syskons avkomling, äge länsstyrelsen ej vägra godtaga honom såsom
åbo* med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig eller hans
antagande till åbo eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för
vilket åborätten upplåtits.

5 §.

Vid bodelning äge make, som fört åborätten i boet, eller, där bodelning
sker i anledning av makes död, efterlevande maken företräde till åborätten.
Skall dödsbo, till vilket åborätten hör, skiftas mellan flera, äge
den, som har större lott, företräde till åborätten framför den, som har
mindre lott. Hava flera lika lott och sämjas de ej, vilken av dem skall
äga företräde att övertaga åborätten, då skall om företrädesrätten dem
emellan lottas.

Delas fastigheten i flera för jordbruk avsedda fastigheter såsom i 17 §
sägs, skall vad i första stycket är stadgat om företräde till åborätt gälla
i fråga om de särskilda åborätterna.

7 §.

Nu lämnar boet, sedan vid bodelning eller arvskifte åborätten tillagts
en av delägarna, till följd därav annan delägare icke tillgång till vad av
behållningen i boet på honom lagligen belöper; gör denne delägare anspråk
på utlösen och uppgår lösesumman för honom eller, där lösen skall
utgå till flera, sammanlagda lösesumman till minst tvåhundra kronor,
vare den, som övertagit åborätten, berättigad gälda lösesumman genom
att årligen intill dess lösesumman betalts erlägga en åttondel därav jämte
ränta efter fem för hundra å skulden.

Om förmånsrätt för sådan fordran för utlösen är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

8 §.

Överlåtelse av åborätt skall ske skriftligen och i den ordning i övrigt,
som gäller för köp av fast egendom. Vad överlåtaren betingat sig för
avstående av åborätten med den jordförbättring, som vunnits, för byggnader,
stängsel och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar,
för utsäde eller gröda samt för kreatur, redskap och annat, som ingår i
överlåtelsen, skall med angivande av varje belopp för sig upptagas i avhandlingen;
och skall denna tillika innehålla de övriga villkor, varå överlåtelsen
grundas.

9 §.

Den, som annorledes än genom upplåtelse åtkommit åborätt, söke hos
länsstyrelsen att varda antagen till åbo. Ansökningen skall, där ej nedan
annorlunda stadgas, ske inom trettio dagar från det fånget ägde rum. I
fråga om giftorätt och arv skall tiden för ansökningen räknas från det
bodelning eller skifte förrättades eller, där vid arv skifte ej erfordras för
arvslottens bestämmande, från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.
Har åborätten åtkommits genom testamente, skall tiden för ansökningen
räknas från det testamentet blev ståndande; dock skall, där för
tillämpning av testamentet erfordras skifte, tiden räknas från det sådant
förrättades. Varder i annat fall före utgången av den för ansökningen
stadgade tid tvist anhängig om fånget, skall tiden för ansökningen räknas
från det dom i målet vunnit laga kraft.

Vid ansökningen foge sökanden sin fångeshandling i huvudskrift. Har
åborätten sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer eller eljest efter
länsstyrelsens förordnande å offentlig auktion, skall vid ansökningen jämväl
fogas protokoll över den för auktionen förrättade värdering.

Försummas ansökning, som i första stycket avses, äge länsstyrelsen på
framställning av allmänne åklagaren i den ort, där fastigheten är belägen,
eller av den, vars rätt är beroende därav att sådan ansökning göres,
genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Låter han
sig därav ej rätta, äge länsstyrelsen fälla honom till vitet ävensom förelägga
högre vite eller ock förordna, att åborätten med vad därtill hör
skall säljas å offentlig auktion.

10 §.

Finner länsstyrelsen, att sökande ej är behörig att antagas till åbo,
skall, där ej fastigheten återtages av kronan, länsstyrelsen giva honom
lämpligt rådrum att överlåta åborätten till annan; äge ock länsstyrelsen
den tid förlänga, om skäl till ytterligare rådrum föreligger. Försittes
tid, som sålunda förelagts, eller varder, där sökanden överlåtit åborätten
till annan, denne ej antagen till åbo, förordne länsstyrelsen, att åborätten
med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

Kungl. May.ts proposition Nr 22.

11 §.

Hade i fall, varom i 9 § tredje stycket eller 10 § sägs, åborätten övergått
genom en eller flera frivilliga överlåtelser och anmäles, innan kungörelse
om auktion utfärdats, att överlåtelsen eller överlåtelserna gått
åter, skall länsstyrelsen låta därvid bero.

12 §.

Efter åbons död åligge dödsbodelägarna att inom etthundraåttio dagar
från dödsfallet, där ej någon, till vilken åborätten övergått från den avlidne
eller från dödsboet, sökt att varda antagen till åbo, hos länsstyrelsen
anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av fastighetens
skötsel. Försittes den tid, lägge länsstyrelsen dem annan kort tid
före; fullgöra de ej föreläggandet, äge länsstyrelsen meddela förordnande,
som i 10 § andra punkten sägs.

13 §.

Överlåter åhon åborätten till annan, svare ändock till de åho åliggande
skyldigheter intill dess den andre varder antagen till åho. Därest kronan
eller annan vill för åbo åliggande skyldighet, som skall fullgöras
efter det åborätten övergått till ny innehavare, hålla sig till denne, äge
rätt därtill, ändå att han icke blivit antagen till åbo.

Om åbons rättigheter och skyldigheter.

14 §.

Fardag för tillträde och avträde av fastighet, som upplåtits under åborätt,
är, där ej annorlunda avtalats, den 14 mars. Infaller fardag å söndag,
skall tillträde eller avträde ske följande dag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten
hälften i fastighetens hus.

15 §.

Avgäld för fastighet, som upplåtits under åhorätt, skall, där ej annorlunda
avtalats, erläggas i förskott å dag, närmast före den 14 mars, som
av länsstyrelsen bestämmes. Avgälden inbetalas till länsstyrelsen eller till
den tjänsteman i orten, som förordnats till uppbördsman för sådan avgäld.

16 §.

Åbon skall vara bosatt å fastigheten, såvida ej länsstyrelsen på grund
av särskilda omständigheter medgiver, att han må vara bosatt annorstädes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

17 §.

Fastighet, som upplåtits under åborätt, skall brukas såsom en enbet
för sig. Med länsstyrelsens medgivande må den dock med annan sådan
fastighet förenas under ett bruk, så ock delas, där varje efter delningen
uppkommen fastighet prövas vara tillräcklig för det med upplåtelsen avsedda
ändamål.

Efter framställning av åbon eller med hans samtycke må av länsstyrelsen
mindre område avskiljas från fastigheten och upplåtas till byggnadstomt,
upplagsplats, väg eller dylikt, såframt återstoden av fastigheten
finnes vara för det med fastighetens upplåtande avsedda ändamål tillräcklig.
Beträffande sådan upplåtelse skall denna lag icke tillämpas.

18 §.

Fastigheten skall på åbons bekostnad vara försedd med för jordbruket
erforderliga byggnader.

Åbon vare skyldig att städse hålla fastigheten i gott stånd såväl i avseende
å jordens hävd som beträffande byggnader och andra anläggningar,
som erfordras för jordbruket.

Byggnader, varom här sägs, skola av åbon hållas brand försäkrade till
fulla värdet.

19 §.

I fråga om hållande av hägnad äge åbon samma rättighet och åligge
honom samma skyldighet som jordägare.

20 §.

Har uppsägning ägt rum eller har jämlikt 9, 10 eller 12 § förordnande
meddelats om åborättens försäljning å offentlig auktion, må innehavaren
av åborätten icke utan länsstyrelsens samtycke bortföra gödsel från fastigheten,
ej heller, innan han avträder fastigheten, därifrån föra stråfoder;
har han stråfoder kvar, då han skall avflytta, vare han pliktig att till i
orten gångbart pris överlåta återstoden till kronan eller till ny åbo. Kan
ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken därför hör utgå,
skall frågan avgöras i den ordning, som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom finnes stadgad för där avsett fall.

21 §.

Åhon äge ej i annan mån än från kronans sida medgivits vare sig nyttja
fastighetens skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten,
eller annorledes än för fastighetens behov använda sten- eller kalkbrott

Kungi. Maj:ts proposition Nr 22. 7

eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt å fastigheten. Tillstånd att annorledes
än för fastighetens behov nyttja skog eller taga torv från torvmosse eller
använda sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt må
meddelas allenast för viss tid. För rätt, som sålunda medgives åbon,
skall erläggas särskild avgift, vilken vid tillstånds meddelande bestämmes
i penningar.

22 §.

Vill kronan låta anställa besiktning å fastigheten med där befintliga
anläggningar, vare åbon pliktig att lämna tillträde därtill. Om tiden för
besiktningen bör kronan i god tid förut underrätta åbon.

23 §.

Åbon ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår.

24 §.

Vill åbon å fastigheten idka annan näring än jordbruk och behöver
för den näring särskilt område av fastigheten tagas i bruk, söke tillstånd
därtill hos länsstyrelsen. Tillstånd, som nu sagts, skall avse viss tid och
må ej lämnas, om för näringens utövning skulle erfordras så stort område,
att därigenom det med upplåtelsen avsedda ändamål skulle äventyras.

För område, som sålunda användes för annat ändamål än jordbruk,
skall erläggas särskild avgift, vilken vid tillstånds meddelande bestämmes
i penningar. Sker sådant användande av fastigheten tillhörande område
utan tillstånd, bestämme länsstyrelsen efter erhållen kunskap om förhållandet
ändock avgift för området att utgå för tid, varunder detsamma
för ändamålet använts, och pröve länsstyrelsen tillika, huruvida tillstånd
må lämnas.

25 §.

Övergiver åbon fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård,
må kronan genast återtaga åborätten; äge ock rätt till skadestånd.

26 §.

Åborätten vare förverkad och kronan förty berättigad att efter uppsägning
skilja åbon från åborätten:

1. om åbon i strid mot bestämmelserna i 17 § förenar fastigheten med
annan fastighet under ett bruk eller delar densamma och han icke på
tillsägelse vidtager rättelse;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

2. om han gör sig skyldig till överträdelse av bestämmelserna i 21 §;

3. om han icke håller för jordbruket erforderliga byggnader eller
åsidosätter sin skyldighet att hava byggnad brandförsäkrad eller gör sig
skyldig till uppenbar vanvård av fastigheten eller där befintliga anläggningar,
och han icke på tillsägelse vidtager rättelse; eller

4. om han utan tillstånd bosätter sig annorstädes och icke flyttar till
fastigheten inom nittio dagar efter därom erhållet föreläggande.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad åhon låtit komma sig till
last vara av ringa betydenhet, må åhon ej skiljas från åborätten.

Sker uppsägning, vare kronan berättigad till skadestånd.

27 §.

Har åbon låtit komma sig till last förhållande, varom i 26 § sägs,
men sker i fall, som i 2 avses, icke uppsägning inom etthundraåttio dagar
från det länsstyrelsen fick kunskap om förhållandet eller har i annat fall
rättelse skett, innan kronan gjort bruk av sin rätt till uppsägning, äge
kronan ej sedermera åberopa förhållandet såsom grund för åhons skiljande
från åborätten.

28 §.

Uppsägning skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt
erkännande om uppsägningen lämnas; skolande vad i 11 kap. 11 och 14 §§
rättegångsbalken stadgas angående stämning äga motsvarande tillämpning
i fråga om uppsägning.

Träffas ej åbo, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen
i rekommenderat brev under hans vanliga adress avlämnad å
posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans husfolk,
om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsägningen
anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har åbo, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket
och finnes ej heller känt ombud, som äger för honom mottaga uppsägning,
må uppsägningen ske genom kungörande i allmänna tidningarna.

Stämning, däri talan föres om åbos skiljande från åborätten, så ock
ansökan om åbos vräkande gälle, där delgivning skett i behörig ordning,
såsom uppsägning, ändå att vad här ovan är stadgat icke iakttagits.

29 §.

Sker uppsägning, äge åbon kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten
eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta tidigare.
Hade åhon ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall åhon
genast vara skild från åborätten.

Prövas i tvist angående skyldighet för åbo att avträda åborätten
åbon vara pliktig att avflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

förordna, att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas
utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant förordnande
meddelat och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl
därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna,
att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

Om avgäldens bestämmande.

30 §.

Avgälden bestämmes för tjugu år i sänder men må, efter ty Konungen
förordnar, kunna vid första avgäldssättningen eller med åhons samtycke,
då särskilda omständigheter därtill föranleda, bestämmas för annan kortare
eller längre tid, dock ej över trettio år.

Då delning av fastigheten äger rum eller från fastigheten avskiljes
område till byggnadstomt, upplagsplats, väg eller dylikt eller tillstånd
lämnas åbo att av fastigheten använda visst område för annat ändamål
än jordbruk, skall, där omständigheterna sådant påkalla, i samband därmed
ske jämkning i avgälden för återstoden av löpande avgäldstid. Detsamma
gälle, därest genom naturhändelse eller genom skiftesförrättning eller
dom i ägotvist fastighetens ägor i mera betydande grad minskats eller
fastighetens värde för åbon eljest avsevärt förringats. Sådan jämkning
verkställes av länsstyrelsen.

Där ej innan den 14 mars andra året före det, då avgäldstiden utgår,
från någondera sidan påfordras ändring i då utgående avgäld, vare samma
avgäld gällande för ny avgäldstid om tjugu år.

31 §.

Avgälden för fastigheten skall bestämmas i naturaprodukter men utgå
i penningar efter senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens bestämmande
sker efter uppskattning av den behållna avkastning, som under
medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på sätt, som
bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet. Tillika skall
behörig hänsyn tagas till de förpliktelser, som utöver skyldigheten att utgiva
avgäld åligga åbon enligt denna lag.

Finnes vid bestämmande av avgäld för ny avgäldstid avkastningens
värde hava ökats eller minskats, skall hänsyn till den timade förändringen
tagas endast i mån det är uppenbart, att den tillkommit utan åbos
åtgärd eller vållande; och må, om avgälden anses böra höjas, förhöjning
ej äga rum med mer än tjugu för hundra av den för löpande avgäldstid
bestämda avgälden, där ej kronan måst för fastigheten vid skifte tillagda
ägor utgiva ersättning för odling eller bättre hävd eller fått vidkännas
kostnad för dikning eller annan avledning av vatten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

32 §.

Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet
eller viss av länsstyrelsen bestämd del därav utsedd nämnd, avgäldsnämnden.
Avgäldsnämnd skall bestå av tre med ortens lantbruk och
affärsförhållanden förtrogna personer, av vilka en förordnas av länsstyrelsen
samt de övriga utses den ena av landstinget och den andra av
hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, om hinder därför möter,
bägge av landstinget; dock skall, där fråga är om fastighet i stad, som
ej deltager i landsting, val, som efter vad nyss sagts skulle ankomma på
landsting, i stället förrättas av stadsfullmäktige. För envar ledamot i
nämnden skall i enahanda ordning utses suppleant.

Avgäldsnämnd tillsättes för fyra år i sänder. Den av länsstyrelsen
förordnade ledamoten skall vara nämndens ordförande.

Mot ledamot i avgäldsnämnd gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken
gälla mot domare; och skall beträffande ordningen för jävs framställande
vad i 2 kap. 12 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes stadgat
givas motsvarande tillämpning.

Kostnaden för avgäldsnämnds sammanträde skall gäldas av kronan.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid avgäldssättningen meddelas
av Konungen.

33 §.

Part, som är missnöjd med avgäldsnämnds beslut, äge efter stämning
klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio
dagar från dét beslutet delgavs honom, eller vare beslutet gällande. Om
vad missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i beslutet lämnas tydlig
hänvisning.

Om åborättens inlösande till kronan och om dess försäljning enligt länsstyrelsens
förordnande.

34 §.

Då åborätt övergått till ny innehavare, äge kronan rätt att mot lösen
taga fastigheten åter. År den, till vilken åhorätten övergått, förutvarande
åbons make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon
eller syskons avkomling eller har åborätten förvärvats genom inrop å
offentlig auktion, som förrättats i den ordning utsökningslagen bestämmer
eller eljest efter länsstyrelsens förordnande, äge kronan dock ej återtaga
fastigheten, utan så är att hinder möter mot den nye innehavarens antagande
till åbo efter vad i 5 § är stadgat.

Har vid åborättens överlåtande förvärvarens rätt gjorts beroende av
visst villkor, vare sådant villkor utan verkan, såvitt angår kronans rätt
att återtaga fastigheten.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 22.

35 §.

Vill kronan jämlikt 34 § återtaga fastigheten, kungöre det den nye
innehavaren av åborätten sist inom nittio dagar från det han med företeende
av vederbörliga fångeshandlingar sökte att varda antagen till åbo.
Dylikt meddelande skall tillika anses innefatta uppsägning till avflyttning
å den fardag, som inträffar näst efter etthundraåttio dagar från det meddelandet
delgavs honom, skolande underrättelse härom intagas i meddelandet.
Om ordningen för delgivningen skall gälla vad ovan är i sådant
avseende stadgat i fråga om uppsägning.

Hava flera, var efter annan, förvärvat åborätten utan att någon av dem
blivit antagen till åbo, stånde kronan öppet att för fastighetens återtagande
hålla sig till envar, till vilken åborätten övergått under sådana omständigheter,
att fastigheten kan återtagas.

36 §.

Vid fastighetens återtagande jämlikt 34 § vare kronan skyldig utgiva
lösen för åborätten med den jordförbättring, som vunnits, för byggnader
och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde och gröda å fastigheten.

Hava å fastigheten, efter det den uppläts under åborätt, uppförts flera
eller större byggnader eller anläggningar än för fastighetens användande
för jordbruksändamål skäligen anses nödigt, må sådant ej lända till förhöjning
av den lösen för byggnader och anläggningar, som kronan har att
utgiva.

Byggnad eller annan anläggning, som icke skall inlösas av kronan,
äge åborättens innehavare bortföra; återställe dock fastigheten i det skick,
den hade före byggnadens eller anläggningens tillkomst. Äro till byggnad
eller anläggning ämnen hämtade från fastigheten utan att vederlag därför
utgått till kronan, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan
värdet av vad från fastigheten tagits blivit kronan gottgjort; skolande
ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas i den ordning,
som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes
för där avsett fall stadgad.

37 §.

Lösen för åborätten och vad kronan eljest har att lösa skall bestämmas
till fulla värdet därav vid den tid, då åborätten övergick till den, från
vilken fastigheten återtages.

Har åborätten övergått genom köp, beräknas värdet efter vad köparen
utfäst, dock skall vad sålunda stadgats icke lända till förfång för innehavare
av fordran, som i 7 § avses, där åborätten häftar för den fordran.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

Har utöver vad som innefattas i köpehandlingen bestämmelse träffats
om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts om
nyttjanderätt eller förmån, vare det utan verkan mot kronan.

Där kronan det äskar, skall köparen vara skyldig att inför domstol med
ed betyga, att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som
köpehandlingen utvisar.

38 §.

Kronan vare skyldig ersätta den, från vilken fastigheten återtages, all
nödig kostnad, som han nedlagt å fastigheten med där befintliga anläggningar,
vilka av kronan skola lösas; dock skall ersättning för kostnad,
som skäligen erfordrats för fastighetens och anläggningarnas underhåll,
gäldas allenast i den mån den, från vilken återtagandet sker, genom detsamma
hindrats att draga motsvarande nytta av fastigheten.

39 §.

Föreligger tvist angående omfattningen av kronans lösningsplikt eller
om beloppet av lösen eller ersättning för kostnad, som kronan har att
utgiva, skall frågan hänskjutas till prövning i den ordning, som i 2 kap.
8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas för där avsett fall.

Har omfattningen av kronans lösningsplikt eller beloppet av lösen eller
ersättning för kostnad, som kronan har att utgiva, hestämts utan att innehavare
av fordran, som i 7 § avses och för vilken åborätten häftar, lämnats
tillfälle att bevaka sin rätt, äge han, där ej full betalning för hans fordran
lämnas honom, äska att, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares
rätt inverkar, frågan hänskjutes till prövning i den ordning, som i första
stycket sägs.

40 §.

Å dag, då kronan äger tillträda fastigheten, skall kronan till avträdaren
utgiva löseskillingen med avdrag för ersättning, som tillkommer kronan,
samt för fordran, som efter vad särskilt är stadgat skall utgå med förmånsrätt.
Är löseskillingen ej då slutligt bestämd, gälde kronan ränta
efter fem för hundra från tillträdesdagen.

41 §.

Har kronan återtagit åborätten jämlikt 25 § eller har åbon skilts från
åborätten till följd av uppsägning i fall, som avses i 26 §, förordne länsstyrelsen,
att åborätten med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

Där länsstyrelsen i nu nämnda fall eller eljest enligt denna lag meddelar
förordnande om åborättens försäljning å offentlig auktion, skall såsom inne -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

havare av åborätten anses den, till vilken åborätten övergått genom behörigt
fång, såframt anmälan om fånget skett till länsstyrelsen, innan förordnandet
meddelas.

Sedan dylikt förordnande meddelats, skall detsamma gälla, ändå att
åborätten icke längre innebaves av den, vilken rättigheten enligt förordnandet
skulle frångå.

42 §.

Åborätt, som enligt länsstyrelsens förordnande skall säljas å offentlig
auktion, skall av utmätningsmannen i orten beskrivas och värderas, varvid
särskilda värden skola angivas å åborätten med den jordförbättring,
som vunnits, å byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk
avsedda anläggningar. Vid värderingen skola jämväl utsäde och gröda
särskilt värderas. Utmätningsmannen, som, där så finnes nödigt, äge
tillkalla sakkunniga personer att biträda vid värderingen, avfordre ock
åborättens innehavare de handlingar, vilka visa hans fång till åborätten
eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt till fastigheten, ävensom
uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen
iakttagas.

Vad enligt 44 § gäller i avseende å försäljning av åborätt, som utmätts
för fordran, samt om fördelning av köpeskillingen därför skall i tillämpliga
delar iakttagas, när länsstyrelsen förordnat, att åborätt med vad
därtill hör skall säljas å offentlig auktion; dock skall i ärendet så förfaras,
som om försäljningen skulle ske till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt
i åborätten. De bestämmelser, som avse gäldenären, skola för
sådant fall lämpas till den, som åborätten enligt förordnandet skall frångå,
och vare denne pliktig betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 §
utsökningslagen ur köpeskillingen gäldas. Ej må åborätten inropas av
honom.

Särskilda bestämmelser.

43 §.

Häftar åbo, som skall avflytta från fastigheten, i skuld till kronan för
avgäld eller för ersättning, som genom skriftlig överenskommelse blivit
bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken åbo skolat ansvara, icke
av honom gulden, vare kronan berättigad att av åbon tillhöriga lösören
och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar
mot kronans fordran, till dess åbon gör rätt för sig eller ställer kronan
säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 §
utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Har kronan enligt skriftlig handling till åbon mot ersättning överlåtit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

byggnad å fastigheten eller lämnat åbon lån för inlösen eller uppförande
av byggnad, äge kronan för vad av ersättningen eller lånet är oguldet
enahanda rätt som nyss sagts.

44 §.

I fråga om åborätt skall vad i utsökningslagen och konkurslagen är
stadgat angående fast egendom äga motsvarande tillämpning med den inskränkning,
som följer därav att inteckning i åborätten icke kan meddelas,
samt med följande ändringar och tillägg i övrigt, nämligen:

1. Beträffande värdering av åborätt, som skall säljas i den ordning
utsökningslagen bestämmer, gälle vad i sådant avseende stadgas här ovan
i 42 § för det fall, varom där är fråga.

2. Vad i 82 § utsökningslagen samt 28, 32 och 39 §§ konkurslagen
sägs angående lagfart skall gälla om antagande till åbo; skolande vad
förstnämnda lagrum innehåller i avseende å viss rättegångsdag lämpas
till den helgfria dag, som infaller näst efter tjugu dagar från utmätningen.

3. Den, som skall förrätta auktion å utmätt åborätt, skall anskaffa
bevis, i vad mån åborätten enligt den i 46 § här nedan omförmälda bok
häftar för fordran, ävensom de för bestyrkande av gäldenärens rätt till
åborätten erforderliga och ej redan mottagna handlingar, vilka kunna erhållas
hos länsstyrelsen; skolande å sålunda anskaffade handlingar lämpas
vad i 106 § utsökningslagen stadgas i avseende å handlingar, som omförmälas
i 100 § samma lag.

45 §.

över beslut, varigenom länsstyrelsen vid upplåtelse av åborätt vägrat att
antaga sökande till åbo, må klagan ej föras. Anser någon sin rätt vara
förnärmad genom beslut, som i annat fall jämlikt denna lag meddelats av
länsstyrelsen och mot vilket klagan icke bör föras på sätt i utsökningslagen
föreskrives, äge däröver hos Konungen i vederbörande statsdepartement
anföra besvär i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad; dock må giltighet av föreläggande för den, till vilken åborätt
övergått, att söka att varda antagen till åbo eller för dödsbodelägare efter
åbo att anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av
fastighetens skötsel komma under bedömande endast i sammanhang med
klagan över beslut, varigenom föreläggandet tillämpats.

46 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

åboskap, som beror på åtgärd, den årliga avgäld, som för fastigheten
utgår, tiden när och för vilken avgälden senast fastställts, beloppet och
beskaffenheten av fordran, för vilken åborätten enligt vad särskilt är
stadgat häftar, ärenden, som angå brandförsäkring av fastighetens byggnader,
så ock framställningar och beslut i andra ärenden, som rörande
åborätten inkommit till länsstyrelsen.

Närmare föreskrifter om bokens inrättande och förande meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923, sådant detta moment lyder enligt lagen den 17 april 1925 (nr 94),
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar — — — vissa områden;

2) allmänningsskogar — — — besparingsskogar;

3) städernas skogar;

4) skyddsskogar — — — län;

5) statens — — — skogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för
obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss
jord; samt

7) övriga — — — förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 januari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders, anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

»Genom beslut den 10 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla visst antal personer med uppdrag att
utreda, dels huru lämpliga bestämmelser skulle kunna åstadkommas i
syfte att, där staten med äganderätt uppläte jord för bildande av egna
hem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så att den upplåtna
jorden ej skulle sedermera kunna övergå till helt annan användning, och
dels huruvida för främjande av egnahemsrörelsens utveckling i vårt land
upplåtelse av områden från de under förvaltning av domänstyrelsen
ställda och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksdomäner
ävensom statens skogsdomäner med undantag av kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen skulle kunna ske, förutom med
äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt, samt att, därest utredningen
därtill föranledde, uppgöra förslag till de grunder och författningar,
som befunnes för ändamålet erforderliga.

Sedan samma dag dåvarande departementschefen, statsrådet Alfred
Petersson, för berörda ändamål tillkallat särskilda sakkunniga, avgåvo
dessa — den s. k. kronolägenhetskommissionen — den 7 mars 1916 ett betänkande
(I) med förslag rörande tillfälliga åtgärder till förebyggande
att av kronan upplåtna egenahemslägenlieter användes för annat ändamål
än med upplåtelsen avsetts. Lagrådet, som efter remiss hade att yttra
sig över ett i betänkandet innefattat förslag till lag angående rätt för
kronan att vid överlåtelse av fast egendom göra förbehåll, som inskränker
rätten att överlåta eller inteckna egendomen, fann sig icke kunna tillstyrka
det remitterade förslagpt. Domänstyrelsen, som jämväl hördes i
ärendet, avstyrkte de i kommissionens betänkande framlagda förslag;
och fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 24 mars 1916 betänkandet
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.) 2

Tillkallandet
av sakkunniga,
den s. k.
kronolägenhetskommissionen,
för
viss utredning.

Kommissionens
den
11 november
1920 avgivna
betänkande
(II).

Statliga
åtgärder för
egnahemsoch
småbruksrörelsens
utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Efter fortsatt utredningsarbete beträffande frågan, huruvida för
främjande av egnahemsrörelsens utveckling upplåtelse av områden från
ovannämnda slags jordbruks- och skogsdomäner kunde ske, förutom med
äganderätt, jämväl med tryggad besittningsrätt, avgav kommissionen den
11 november 1920 betänkande (II) med förslag till lag om besittningsrätt
för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord ävensom därav
föranledda förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändrad lydelse av
13 kap. 13 § giftermålsbalken, lag om ändrad lydelse av 12 kap. 7 § ärvdabalken,
lag om ändrad lydelse av 9 kap. 48 och 63 §§ vattenlagen, lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 6 8 handelsbalken, lag om, ändrad lydelse av 42
och 192 §8 utsökningslagen och lag om ändrad lydelse av 8 § i stadgan om
skiftesverket i riket den 9 november 1866. Förslagen åtföljdes av motiv
samt ett av kommissionen uppgjort utkast till allmänna grunder för tilllämpningen
av lag om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord
och annan publik jord, varjämte bifogades särskilda yttranden av tre ledamöter
i kommissionen.

Över nämnda betänkande hava infordrade yttranden inkommit från
överståthållarämbetet och länsstyrelserna, direktionen över Danviks hospital,
Lunds domkapitel, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen och kammarkollegium,
varefter kommissionens förslag gjorts till föremål för överarbetning
inom departementet.

Då det gäller att granska resultatet av den genom kronolägenhetskommissionens
ifrågavarande betänkande förebragta utredning och befogenheten
av dess framlagda förslag, torde till en början böra erinras dels om
de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits i ändamål att främja
egnahems- och småbruksrörelsens utveckling i vårt land, dels ock om de
huvudsakliga anmärkningar, som framställts mot sättet och villkoren för
upplåtelser till egna hem från kronan tillhöriga egendomar och vilka närmast
föranlett anbefallandet av omförmälda utredning. I det förra hänseendet
må framhållas, hurusom den statliga verksamheten för egnahemsbildningens
befordrande å ena sidan varit av direkt ekonomisk art, i det
att genom inrättandet av egnahemslånefonden och jordförmedlingsfonden
lån till betydande belopp av statsmedel beviljats till bildandet av egna
hem, och å andra sidan inriktat sig på upplåtandet av kronans egen jord
för egnahemsändamål. Då sistberörda sida av statens ifrågavarande verksamhet
är ur nu föreliggande synpunkt den viktigaste, anser jag mig
böra bär, ehuru i största korthet, redogöra för de i ämnet gällande bestämmelser,
vilka inrymmas i kungörelsen den 17 oktober 1913 angående
grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.
Denna kungörelse, som under de senaste åren undergått ändring
i vissa avseenden, byggde på de föreskrifter, vilka meddelats genom kungörelsen
den 31 december 1909 angående förändrade grunder för åtgärder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. I sin ordning
innebar sistnämnda författning en utveckling och komplettering av de
bestämmelser, som i detta ämne först utfärdades, nämligen genom kungl.
skrivelsen till domänstyrelsen den 25 september 1896 med reglementariska
föreskrifter rörande lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner.
De i 1913 års kungörelse inrymda grunder, som nu äro gällande, innebära
bland annat att sådana under förvaltning av domänstyrelsen ställda
och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar, som vid
löpande arrendeperiods utgång enligt riksdagens beslut må utan dess vidare
hörande försäljas och vilka med avseende å föreliggande omständigheter
befinnas lämpliga att helt eller delvis användas till bildande av
egnahemslägenheter (såväl bostads- som jordbrukslägenheter), må enligt
plan, som av Kungl. Maj:t fastställes, fördelas i lämpliga lotter och, såvitt
angår lotter, som äro hänförliga till egnahemslägenheter, upplåtas i den
ordning, kungörelsen stadgar; att vad sålunda medgivits skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om sådana till inköpta skogsegendomar hörande
områden, som enligt riksdagens beslut må av Kungl. Maj:t försäljas
utan riksdagens vidare hörande; att förslag till åtgärder i förberörda
hänseende må uppgöras, såvitt fråga är om utarrenderad egendom,
vid egendomens uppskattning till försäljning eller förnyad utarrendering
men eljest i den mån domänstyrelsen så finner lämpligt; att, därest i
avseende å annan jordbruksegendom än ovan sägs det vid egendomens
uppskattning för förnyad utarrendering finnes lämpligt, att egendomen
eller del därav användes till bildande av egnahemslägenheter, förslag
härtill må upprättas och frågan därefter, i händelse Kungl. Maj:t finner
förslaget om lägenheters upplåtande förtjäna beaktande, underställas
riksdagens prövning; samt att vad senast sagts skall äga motsvarande
tillämpning, därest till skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste
hörande områden, som icke beröras av ovannämnda medgivande beträffande
vissa områden under inköpta skogsegendomar, finnas böra användas
till bildande av egnahemslägenheter, dock att det i ty fall ankommer
på domänstyrelsen att i varje fall förordna om förslags upprättande. I
detta sammanhang må ock nämnas, att den Kungl. Maj:t tillagda rätt
att utan riksdagens hörande försälja kronan tillhörig jordegendom enligt
beslut av 1902 års riksdag, kungjort genom kungl. brevet den 23 maj 1902,
gäller beträffande de kronans jordegendomar, vilka i arrende icke lämna
eller i varje fall icke kunna påräknas lämna högre arrende än 600 kronor,
ävensom sådana under kronans inköpta skogsegendomar hörande områden,
som utan olägenhet för skogsskötsel anses kunna avyttras och uppenbarligen
äro eller vid arrendeuppskattning finnas vara av beskaffenhet,
att för desamma icke kan påräknas högre arrende än 600 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Anmärk- Den form, som vid upplåtelser av kronojord till egna hem eller, varom
ningar mot nu särskilt är fråga, smärre jordbrukslägenheter jämlikt förberörda förlämpad
form fattningar kommit till användning, är såsom bekant — frånsett enstaka
för kronans undantagsfall, då tomrättsinstitutet kurmat vinna tillämpning — den vanjorduppdåtel-
äganderättens. Under en följd av år i början av 1900-talet bragtes
emellertid, framför allt genom motioner inom riksdagen, på tal huruvida
nämnda upplåtelseform vore den lämpligaste och om icke en förändring
borde vidtagas beträffande sättet för kronans ifrågavarande jordupplåtelser.
Det anmärktes därvid dels att de till egna hem avsedda lägenheterna,
då de upplätes med full äganderätt, kunde komma att av förvärvaren
eller någon hans efterträdare i äganderätten överlåtas till köpare,
som alls icke använde jorden till det ändamål, för vilket staten funnit
nyttigt avhända sig densamma, dels ock att det med den rådande ordningen
vore svårt att tillgodose även de minst bemedlade, då jn upplåtelse
med äganderätt alltid nödvändiggjorde en kontant köpeskilling
och därigenom en stor del medborgare, vilka i övrigt skulle vara både
hugade och lämpliga att sköta ett småbruk, uteslötes från möjligheten att
uppträda som köpare. Den förra av dessa olägenheter trodde man sig
kunna avhjälpa bland annat på det sätt, att i fråga om jord, som staten
med äganderätt uppläte till småbruk, den vidare försäljningsrätten skulle
begränsas i så måtto, att försäljning allenast finge äga rum till person,
som uppfyllde villkoren för förvärv i första hand av småbruk. Beträffande
åter önskemålet att kunna tillgodose även de minst bemedlades
behov av jordförvärv ifrågasattes, huruvida icke egnahemsupplåtelser
lämpligen borde kunna ske jämväl under någon form av besittningsrätt,
som utan att vara betungad med den gamla åborättens olägenheter likväl
kunde bevara dess fördelar.

Vissa riks
dagsmotio
ner.

Därest, såsom önskvärt vore, upplåtelse i större skala av kronoegendomar
till bildande av egna hem och småbruk komme till stånd, läge det
synnerlig vikt uppå att det sociala ändamålet med upplåtelsen icke sedermera
kunde genom jordinnehavarnas åtgärder i större eller mindre utsträckning
gäckas. Men detta skulle kunna bliva fallet, därest egnahemsförvärvarna
vore oförhindrade att efter eget behag avyttra den från staten
erhållna jorden. Sådana former för jordupplåtelse till egna hem borde
utfinnas, att därigenom upplåtelsens sociala ändamål bleve för framtiden
tillvarataget eller med andra ord innehavarens rätt att överlåta jorden till
annan behörigen begränsades. Denna begränsning borde tydligen avse, att

I en motion nr 128 av herr Staaff med flera i andra kammaren vid
1908 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta allsidigt utreda, vilka nya
former för upplåtelse av jord från stat eller kommun till enskilda kunde
vara särskilt ur social synpunkt påkallade och lämpliga, samt därefter
för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Till stöd för denna hemställan
anfördes bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

jord, varom här vore fråga, ej finge försäljas till annan köpare än sådan,
som stode i ungefär samma sociala ställning som säljaren. Även andra
önskemål funnes emellertid, som i den mån det lämpligen läte sig göra,
borde tillgodoses vid utfinnandet av nya former för ifrågavarande jordupplåtelse.
Dels kunde man tänka sig möjligheten av att staten själv
komme att i framtiden behöva den upplåtna jorden, och dels kunde upplåten
jord av allehanda orsaker stiga i värde, så att det vore önskligt,
att den åter kunde indragas till det allmänna. Former, som kunde tillgodose
nu antydda syftemål, torde för närvarande icke finnas. Ej heller
torde det vara skäl att uppliva den forna nu nästan utdöda åborätten,
vilken vore förenad med för innehavaren synnerligen betungande bestämmelser
i avseende å kontroll över jorden och husen. Det hade ifrågasatts,
att det nya tomträttsinstitutet skulle kunna utsträckas till att användas
även för upplåtande av jordbrukslägenheter. Lagberedningen hade emellertid
i motiven till den föreslagna, av 1907 års riksdag i huvudsak antagna
lagen om nyttjanderätt till fast egendom yttrat, att nödig försiktighet
syntes bjuda att, innan upplåtelser för så lång tid, som här vore i
fråga, ägde rum, området planlades och tomtindelning fastställdes; och
hade lagutskottet i likhet med lagberedningen ansett, att allenast tomt
inom planlagt område borde kunna utgöra föremål för tomträttsupplåtelse,
samt tillagt, att institutet enligt sin natur väsentligen vore avsett
för främjande av bättre bostadsförhållanden å orter med eu större, sammanträngd
befolkning. Motionärerna ville i detta sammanhang erinra,
att tomträtten alltid vore inskränkt till viss, om ock ganska lång tid, medan
det åter kunde ifrågasättas, huruvida icke någon form för till tiden
oinskränkt egnahems- och småbruksupplåtelse borde utfinnas. Motionärerna
tvivlade därför på att tomträttsinstitutet, även om det med en eller
annan förändring skulle visa sig användbart för nu ifrågavarande ändamål,
vore för detsamma tillräckligt. Det syntes dem sålunda önskligt, att
utredningen även kunde gå ut på någon form av tryggad besittning, som
utan att vara betungad med den gamla åborättens svåra olägenheter likväl
kunde bevara dess fördelar. Därjämte syntes försäljning med under
vissa, starkt begränsade villkor medgiven återköpsrätt böra komma under
övervägande. Motionärerna ville emellertid uttryckligen framhålla, att
deras mening icke vore, att all upplåtelse med oinskränkt äganderätt
ovillkorligen skulle helt upphöra. Visserligen vore det ur de angivna,
synpunkterna lyckligast, om staten kunde behålla hand över den upplåtna
jorden; men det skulle ju kunna vara möjligt, att i vissa trakter obenägenheten
för upplåtelse med inskränktare rätt vore så stor, att nästan
inga sådana upplåtelser kunde ske. I sådant fall ansåge motionärerna
ingalunda, att man borde inställa all upplåtelse, utan finge man där sälja
med oinskränkt äganderätt. Motionärerna hade för sin del svårt att tro,
att, därest betryggande former för besittningsrätt kunde utfinnas, egnahemssträvarna
ändock skulle fasthålla vid den oinskränkta äganderätten
såsom absolut önskemål. Man finge icke av den på många håll rådande
opinionen i detta avseende draga några bestämda slutsatser. Denna opinion
kunde kanske ofta nog vara påverkad av eu utbredd motvilja mot
det gamla åborättsinstitutet; och på en sådan motvilja borde icke rätteligen
kunna grundas ett motstånd mot helt andra former av upplåtelse.
Framför allt vore att märka att en upplåtelse under tryggad besittningsrätt
möjliggjorde även för den obemedlad© att vinna ett eget hem, medan
dittills endast de, som redan ägt något kapital, kunnat förvärva egna hem.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

En annan motion vid samma riksdag1 (nr 101 i andra kammaren), väckt
av friherre Adelswärd, avsåg utredning angående en lag om besittningsrätt
på längre tid till kronan tillhörig jordegendom på grundval av bestämmelserna
rörande stadgad åborätt. I motiveringen till denna motion
anfördes — såvitt i detta sammanhang är av intresse och frånsett vissa
uttalanden rörande tomträttsbestämmelserna såsom enligt motionärens mening
lämpliga att tjäna till ledning för den ifrågasatta lagstiftningen —
följande:

För vinnande av uppställt önskemål att staten i sin hand bibehölle jämväl
sina mindre jordegendomar, ej mindre i fråga om därå befintlig skog
än även beträffande det egentliga jordbruket, vore det enligt motionärens
förmenande nödigt, att inägojorden, d. v. s. den odlade jorden och betesmarken,
efter avskiljande av den egentliga skogsmarken bleve, i stället
för att upplåtas på vanligt 20-årigt arrrende, överlåten med längre och
fullständigare besittningsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som gällde för stadgad åborätt, en förr mera vanlig och ännu
förekommande form för jordupplåtelse. Att statens förvaltningskostnader
genom att tillämpa detta sätt för upplåtelse skulle bliva vida mindre än
de nuvarande, torde icke vara tvivel underkastat. Motionären gjorde
gällande, att de invändningar, som riktats mot åborättsinstitutet på den
grund, att detsamma skulle visat sig innebära olägenheter samt därför
förlorat den stora allmänhetens förtroende samt kommit ur bruk, icke
vore bärande, när det gällde ett återupptagande under modernare former
av ett visserligen gammalt, men dock kvarlevande rättsbruk, ävensom att
den gängse föreställningen, att besittningsrätten till jord, om än aldrig
så utsträckt, strede mot den särskilt hos allmogen rådande uppfattningen
om äganderättens företräde, ej heller borde tillmätas betydelse, då berörda
uppfattning närmast torde böra betecknas som eu fördom och såsom sådan
icke få inverka på lagstiftningen i en fråga rörande ett viktigt socialekonomiskt
statsintresse. I sak torde för jordbrukaren skillnaden mellan
besittningsrätt — stadgad åborätt i moderniserad form — och äganderätt
i vanlig mening icke vara stor. Den bestode förnämligast däri, att i förra
iailet utbetalades icke kapitalet för jordvärdet såsom i det senare, utan
skedde gottgörelsen därför i en årlig avgäld. Att erlägga eu sådan avgäld
till staten kunde för innehavaren av besittningsrätten icke kännas mera
förödmjukande eller nedsättande än att betala varje medborgare åliggande
skatt till staten och torde icke vara ägnat att i någon man förringa hans
självständighet. I vissa fall läge det för den mindre bemedlade en större
fördel i att på detta sätt komma till en tryggad besittning av den jord,
han brukade, än genom ett vanligt köp, ty för ett sådant förvärv erfordrades
mindre kapital, vilket i de flesta fall vore detsamma som mindre
skuldsättning. Dessutom vore förutsättningen för att på föreslaget sätt
upplåten jord allt framgent komme att tillhöra brukare av densamma
större än om jorden upplätes genom försäljning. Beträffande omfattningen
av besittningsrätten till de mindre kronoegendomar, varom fråga vore,
föreställde sig motionären såsom lämpligast, att byggnaderna försåldes
med full äganderätt, men jorden inklusive odlingsvärdet av den redan
odlade jorden upplätes med besittningsrätt, varigenom överensstämmelse
skulle vinnas med sådan jord, som upplätes utan att vara bebyggd. Det
höjda värde å egendomen, som motsvarade odlingskostnaden för nyodlad

Kungl. May.ts proposition Nr 22. 23

jord, torde böra betraktas såsom tillhörande besittningsrättsinnehavaren
med full äganderätt.

Vid 1909 års riksdag väcktes av herr Staaff med flora inom andra kammaren
en motion, nr 229, i vilken bland annat hemställdes om skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om framläggande av förslag till bestämmelser
angående en arrende- eller besittningsrätt av betryggande art till
småbruk å kronodomänerna och vad därmed ägde sammanhang och vari
såsom motivering för berörda hemställan anfördes:

En lämplig form av tryggad besittningsrätt icke blott förekomma eu
del av de faror och olägenheter, varmed ett avyttrande under full äganderätt
av småbruken vore förknippat, utan underlättade också väsentligt
möjligheten för obemedlade att komma i besittning av dylika småbruk.
Om förvärvarna av småbruk vore oförhindrade att efter eget behag avyttra
den från staten upplåtna jorden, skulle det sociala ändamålet med
upplåtelserna lätt äventyras. Verklig garanti för att ett småbruk icke
måtte genom köp kunna förvärvas av annan person än sådan som kunde
förvärva småbruk i första hand, skulle kunna vinnas blott genom att försäljningssättet
på behövligt sätt begränsades, t. ex. så att försäljning
allenast finge äga ruin till person, som fyllde de villkor, vilka uppställts
för förvärv av småbruk i första hand. Men förutom det att en äganderättsupplåtelse
av småbruk å statens jordbruksdomäner i mänga fall
kunde sätta i fara ändamålet med upplåtelsen, borde det också uppmärksammas,
att äganderätten såsom enda upplåtelseform i icke ringa man
begränsade möjligheterna för den obemedlade eller med små tillgånga r
försedde att komma i besittning av ett småbruk ä kronans mark. Det
vore emellertid just dessa personer, vilka nu i stor utsträckning sökte sig
en utkomst på andra sidan Atlanten. Det skulle näppeligen lyckas att
effektivt motarbeta emigrationen utan att möjligheten att förvärva eu
jordbit att bygga och bo på utsträcktes till största möjliga del av befolkningen.
Uppenbart vore, att om eu person icke behövde erlägga köpeskillingen
för jorden, utan i stället finge fullgöra sin betalningsskyldighet
genom en årlig arrendeavgift, det skulle erfordras en vida mindre
»samlad styver» än eljest för att kunna förvärva ett småbruk. I fråga
om sättet att vinna denna vidsträcktare möjlighet att förvärva småbruk
på statens domäner torde det gamla åborättsinstitutet icke lämpligen böra
återupplivas. Den form för tryggad besittningsrätt, som syntes kunna
ifrågasättas, vore en arrenderätt, vilken kunde ärvas och med vissa inskränkningar
gå i försäljning samt läte dess innehavare komma i fullt
åtnjutande av sitt arbete och sina å jorden nedlagda mödor. En sådan
arrendeform innebure en besittningsrätt av den art, att den, omgärdad med
lämpliga bestämmelser, borde giva den enskilde erforderlig trygghet i
besittningen och tillräcklig säkerhet att för sig och sina anhöriga njuta
frukterna av sitt arbete. Det bleve ett arrendesystem av helt annat värde
och helt annan trygghet än de dåvarande arrendena av kronoegendomar.
Upplåtelseformen syntes böra närmare utvecklas sålunda, att lägenheten
upplätes på arrende i perioder om 20 år åt gången; att till arrendator
finge antagas allenast sådan person, som enligt föreliggande proposition
kunde godkännas såsom köpare av småbruk; att arrenderätten finge
oskiftad av arrendator efterlevande maka eller laga arvingar innehavas
utan särskilt godkännande av staten med anmälningsskyldighet vid dylik

Resultatet
av kommissionens

utredning.

24 Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

övergång av arrenderätten; att, om arrenderätten överlätes, sådant finge
ske allenast till person, som prövades uppfylla villkoren för att kunna
antagas såsom arrendator i första hand; att innehavare skulle vid varje
arrendeperiods utgång hava ovillkorlig optionsrätt till förnyat arrende;
att årliga arrendesumman icke finge beräknas högre än 3.6 procent å lägenhetens
med därå uppförda åbyggnader uppskattade värde; att vid förnyat
upplåtande av lägenheten icke vid arrendesummans bestämmande finge
under några förhållanden tagas i betraktande den ökning i värdet, som
åstadkommits genom innehavarens på jorden eller byggnaderna nedlagda,
arbete och kostnader; att underhåll av byggnader och nybyggnadsskyldighet
skulle åligga arrendatorn; att denne vore pliktig att med avseende å
bruket av lägenhetens skog ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
därom kunde meddelas; att, därest lägenheten till jord och byggnader
vanvårdades eller föreskriven avgäld icke erlades, arrendet skulle, om
staten så yrkade, vara efter uppsägning förverkat utan någon ersättningsrätt
gent emot staten för å lägenheten nedlagt arbete eller förbättring;
att detsamma skulle gälla, om lägenheten såldes i annan ordning än förut
angivits; att uppskattning av arrendebeloppet skulle ske vid varje ny
arrendeperiod av en nämnd, som vore med ortens förhållanden förtrogen,
vilken nämnd, med tjänsteområde av ett fögderi, borde bestå av tre personer,
utsedda av den myndighet Kung]. Maj:t bestämde, med iakttagande
att om möjligt en småbrukare skulle finnas i nämnden; att denna
nämnd, som allenast erhölle gottgörelse genom rese- och traktamentsersättning,
skulle avgiva yttrande i fråga om arrendets förverkande av
förut angivna skäl, innan beslut därom finge av vederbörande myndighet
meddelas; samt att nämnden ävenledes skulle avgiva yttrande angående
arrendevillkoren och över sökandes lämplighet samt i övrigt biträda
vid lägenhetens bebyggande ävensom vid fråga om skogens disponerande,
allt enligt de närmare bestämmelser, som därom meddelades av
Kungl. Maj:t. — Vidare anfördes, att såväl den i motionen förordade
tryggade arrenderätten som upplåtelser med äganderätt lämpligen kunde
ifrågakomma. Helt visst skulle nämligen i många fall den enskilde föredraga
ett upplåtelsesätt med äganderätt. Från det allmännas synpunkt
borde äganderättsupplåtelser omgärdade med vissa villkor ej heller medföra
några vådor. De bägge upplåtelseformerna, äganderätt och tryggad
besittnings- eller arrenderätt i anslutning till vad förut yttrats, syntes
därför böra antagas att förekomma vid sidan av samt i fri tävlan ocli
fritt val med varandra. En allmän kolonisation av domänerna måste
vara huvudsyftet. Den lämpligaste upplåtelseformen för denna kolonisation
finge i viss mån bero av erfarenheten. Visade det sig, att den i
motionen förordade tryggade arrenderätten bleve mycket begärlig, torde
densamma, vad ifrågavarande lägenheter å kronodomänerna anginge,
komma att alltmer bliva föredragen framför äganderättsupplåtelserna.
Om det däremot visade sig, att äganderätten, allena eller huvudsakligen,
kunde åstadkomma den kolonisation, som vore målet, bleve ju det ifrågasatta
arrendesystemet inskränkt till sin användning eller icke alls använt.
Några vådor av att under föreliggande och förväntade förhållanden låta
erfarenheten bliva domare, torde icke finnas, då någon massupplåtelsc
under den närmaste framtiden ej kunde förväntas.

Under prövning av de anmärkningar mot äganderätten såsom ensam
form för upplåtelser av kronojord till egna hem eller .småbruk samt de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

önskemål beträffande en ny upplåtelseform, vilka sålunda och i övrigt
framställts, har kronolägenhetskommissionen funnit sig icke kunna förorda
äganderätten såsom enda form för ifrågavarande jordupplåtelsei
samt föreslagit en upplåtelseform, varigenom de anmärkta olägenheterna
med det hittillsvarande systemet ansetts kunna avlägsnas eller åtminstone
i väsentlig grad modifieras. Kommissionen har därvid förehaft till prövning
jämväl andra på hithörande eller närstående områden tidigare eller
ännu begagnade upplåtelseformer, men icke funnit dem lämpade att komma
till användning1 vid småbruksupplåtelser från kronojord. Beträffande särskilt
den stadgade åborätten har kommissionen, i likhet med motionärerna
i förenämnda riksdagsmotioner 1908: II nr 128 och 1909: II nr 229, ansett
detta rättsinstituts bestämmelser hava spelat ut sin roll och vara alltför
ålderdomliga för att kunna underkastas modernisering i enlighet med
nutidens krav; kommissionen har ej heller funnit, att åborättsinstitutet
under sin tillämpning givit sådan erfarenhet, att den gjorde detsamma
eftersträvansvärt såsom förebild vid skapandet av en ny form för kronans
upplåtelser av jord till småbruk. Och vad tomträttsinstitutet angår har
detsamma även av kommissionen ansetts olämpligt såsom form för be
rörda upplåtelser, då nämligen institutets utformning i lag skett i överensstämmelse
med dess huvudsak liga ändamål att främja bostadsförhållandena
i orter med sammanträngd befolkning samt denna utformning
näppeligen vore anpassbar på de förhållanden, som inträda vid jordupplåtelser
från. kronan för bildande av mindre jordbruk. — Kommissionen
har gjort gällande, att äganderätten fortfarande hade stor betydelse som
upplåtelseform, där vederbörande spekulanter själva föredroge densamma
vid sina jordförvärv samt omständigheterna från det allmännas sida
icke gjorde annan upplåtelseform önskvärd. Men där det sistnämnda
vore fallet och där kronans upplåtelser av jord till obemedlade och mindre
bemedlade skulle väsentligen främjas genom att någon köpeskilling för
den upplåtna jorden icke ifrågakomme, erfordrades enligt kommissionens
mening en upplåtelseform, som jämte förmånen av frihet från köpeskilling
beredde brukaren och hans efterkommande trygghet i besittningen av den
upplåtna fastigheten med däri genom deras arbete och kostnader vunna
förbättringar, men tillika i erforderlig mån bevarade äganderätten hos
kronan.

Det förslag till ny upplåtelseform, kommissionen alltså framlagt, bygger i Grunddragen
mycket på samma grundtankar som upptagits i den av mig nyss omförmälda
motionen vid 1909 års riksdag. Förslaget, som avser lagfästandet av en nen ftsrebesittningsrätt
för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord,
har sökt att åt berörda rättsinstitut giva den dubbla uppgiften att skydda
såväl jordägarens som brukarens intressen. Detta har kommit till uttryck
däri, att å ena sidan den föreslagna besittningsrätten är ärftlig och
förytterlig, men att å andra sidan besittningsrättens övergång från en

Kungl. Maj:in proposition Nr 22.

innehavare till en annan, likasom naturligtvis även besittningsrättens
utövning, underkastats kontroll från kronans sida. Kronan kan återtaga
den upplåtna fastigheten, då innehavaren, åbon, genom vanhävd eller
annorledes förverkat besittningsrätten, ävensom när besittningsrätten övergått
till någon, som ej står i visst närmare förhållande till den förutvarande
åbon; i det senare fallet skall det emellertid åligga kronan att
utgiva lösen för själva besittningsrätten. Eu fastighet, som upplåtits med
besittningsrätt, skall brukas såsom en enhet för sig; den får ej under ett
bruk; förenas med annan jord än sådan, som upplåtits med enahanda bo
sittningsrätt, och för dylik förening fordras särskilt tillstånd likasom även
för delning av fastigheten, för dess användande till annat ändamål än jord
bruk och för dess upplåtande till brukande åt annan än viss närstående
till åbon.

Bland huvudpunkterna av den föreslagna nya lagstiftningen faller
främst i ögonen det förhållandet, att vid de jordupplåtelser, som med tilllämpning
av densamma skulle äga rum, av vederbörande tillträdare till
jorden icke kräves någon köpeskilling utan allenast en för jordens brukande
årligen utgående avgäld. Kommissionen framhåller, att detta innebär
ett företräde framför äganderätten, vilket icke kan nog uppskattas,
då det ju gäller att med ifrågavarande jordupplåtelser nå den fattigaste
delen av vår lantbefolkning, särskilt jordbruksarbetarna, som för visso
icke tidigare levat under sådana förhållanden, att någon kapitalbesparing
varit möjlig, och för vilken även ett så ringa belopp som den tiondel av
köpeskillingen, vilken enligt gällande bestämmelser om betalningsvillkoren
vid kronans egnahemsupplåtelser alltid skall betalas kontant, kan vara
betungande nog att gälda, i synnerhet i betraktande av att ett visst
kapital därutöver erfordras för byggnader och inventarier.

Ett annat företräde hos besittningsrätten, sådan den blivit utformad i
kommissionens lagförslag, har kommissionen framhållit vara det, att besittningsrätten
ieke kan göras till föremål för inteckning och att sålunda
för vederbörande småbrukare uteslutits den möjlighet till skuldsättning
genom den upplåtna lägenhetens intecknande, som förefinnes vid upplåtelser
under äganderätt. Härutinnan hava dock motsatta meningar
gjorts gällande, såsom ock vissa av de inkomna yttrandena över kommissionens
betänkande utvisa. Jag torde få anledning att längre fram återkomma
härtill.

I fråga om besittningsrättens allmänna karaktär har framhållits, att
den omständigheten, att äganderätten till jorden är bibehållen åt kronan,
uppenbarligen innebär den fördelen för staten att, därest på grund av nytillkomna
eller ändrade faktiska förhållanden eller eljest den upplåtna
jorden finnes höra erhålla en annan användning, det kan åt kronan beredas
möjlighet att på ett enklare sätt än genom anlitande av expropriationsförfarande
eller eventuell förköpsrätt åter få disponera över jorden.
Därvid bör emellertid tillses, att en dylik möjlighet för kronan icke an -

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 22.

ordnas sa, att den medför ett osäkerhetstillstånd för besittningsrättshavaren.
Enligt kronolägenhetskommissionens förelag har berörda möjlighet
å ena sidan begränsats av förutsättningen, att kronan finner vägande
skäl föreligga för återtagande av den en gång upplåtna jorden, samt a
andra sidan tillåtits inträda blott i de fall, då besittningsrättshavaren avlidit
utan att efterlämna maka eller vissa närmare arvingar eller oek
själv genom överlåtelse av besittningsrätten till annan än maka eller
sådan arvinge manifesterat sin önskan att icke behålla jorden åt sig eller
sin familj.

Kommissionen har avsett att åstadkomma en i verklig mening tryggad
besittningsrätt, d. v. s. en sådan som skulle för vederbörande medföra
full säkerhet beträffande innehavet av jorden samt visshet om att få tillgodonjuta
frukterna av därå nedlagt arbete. I berörda avseende må —
med bortseende i detta sammanhang från förslagets detaljer i övrigt —
framhållas, att den föreslagna besittningsrätten gjorts till tiden helt och
hållet obegränsad med uppsägningsrätt för kronan blott i lagstadgade
undantagsfall; att den avgäld, som för brukandet av jorden årligen skall
utgå, ställes i förhållande till jordens naturliga värde; att med hänsyn
härtill avgälden skall bestämmas för viss tid i sänder och vid varje avgäldsperiods
utgång undergå ny uppskattning; att vid avgäldens omvärdering
hänsyn ej får tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit
genom arbete och kostnader, som nedlagts därå av fastighetens innehavare:
samt att höjning av avgälden i regel icke må äga rum utöver viss procent
av det senast utgående avgäldsbeloppet.

Såsom eu slutlig sammanfattning av innebörden av besittningsrätten,
sådan densamma i sina grunddrag av kronolägenhetskommissionen utformats,
har kommissionen anfört:

»Denna av kommissionen förordade besittningsrätt, upplåten utan inskränkning
till tiden och mot en avgäld, som på grund av lagstadgade
garantier aldrig kan komma att hota brukarens berättigade anspråk att
få tillgodonjuta hela vinsten av sitt arbete, skulle ock i verklig mening
bliva besittningsrättshavarens tillhörighet. Den ingår såsom en tillgång i
hans bo, värdefullare allt efter det bättre och mera avkomstgivande
skick, vari han försätter den av honom brukade jorden. Å andra sidan
torde besittningsrättshavaren icke böra bindas vid jorden med olösliga
band, lika litet som den självägande jordbrukaren är på sådant sätt bunden.
Ändrade förhållanden kunna även för en innehavare av besittningsrätt
gorå det angeläget eller ekonomiskt förmånligt att avyttra eller eljest
avhända sig sin rätt till jorden. Därtill kommer, att genom möjlighet till
jordens överlåtande denna kan beredas bättre skötsel än om densamma
nödvändigtvis måste bibehållas i dens hand, som saknar förmåga eller
medel att rätt bruka jorden. Rätt att överlåta besittningsrätten bör förty
såsom förut omnämnts vara innehavaren medgiven, naturligtvis under de
villkor och med den inskränkning, som förestavas av hänsynen till det
ändamål, för vilket upplåtelsen ursprungligen av kronan gjordes. Slutligen
må framhållas, att då besittningsrätten, under liknande inskränkningar
som nyss sagts, föreslagits att vara ärftlig liksom annan lös egen -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

Departementschefen.

dom i besittniiigsrättshavarens bo, jämväl hans familj och närmaste anhöriga
bliva delaktiga av den trygghet i innehavet av jorden och den lön
för därå nedlagda kostnader och möda, som tillkomma honom själv.

Med den utformning av besittningsrättsinstitutet, som här skisserats,
anser kommissionen det ur nationalekonomisk synpunkt icke kunna befaras,
att upplåtelser med besittningsrätt skulle för jordbruket medföra
mindre gagn än äganderättsupplåtelser. Kommissionen håller fastmera
före, att en småbrukare, som innehar jorden med besittningsrätt för obegränsad
tid, skall i känslan av innehavets trygghet nedlägga lika mycken
omsorg och intensitet på jordens hävdande som trots någon självägande.
Erfarenheten från håll, både inom vårt land och annorstädes, där jordupplåtelser
skett under liknande besittningsrättsformer, giver ook stöd för
det berättigade i ett dylikt antagande. Skötseln av t. ex. de Lunds domkyrka
eller Uppsala universitet tillhöriga, med ett slags stadgad arrenderätt
upplåtna hemman och lägenheter lämnar icke någon anledning till
anmärkning vid jämförelse med de jordbruk däromkring, som innehavas
med äganderätt. Samma erfarenhet visar ock, att upplåtelseformen ingalunda
minskat efterfrågan på jorden och att besittningsrättshavaren ej
står den självägande efter vare sig i välmåga eller i känsla av samhörighet
med den torva, han brukar.»

Inom kommissionen bär en ledamot i ett utförligt yttrande reserverat
sig mot det framlagda förslaget till lag om besittningsrätt och i stället
förordat utarbetandet av en jordupplåtelseform, byggd på grundsatsen
»köp mot avgäld», varvid avgälden borde vara fixerad och kunna efter
vissa grunder avlösas samt kontroll över egnahemsbrukarens disposition
över lägenheten förekomma endast så länge avgälden icke vore till fullo
avlöst och eventuellt byggnadslån icke till fullo inbetalt. I denna reservation
hava den förordade anordningens detaljer icke utvecklats i vidare
mån än nyss angivits, men synas vara tänkt att uppbyggas på den prim
cip, varpå bland annat det preussiska räntegårdsinstitutet vilar.

I åtskiliga av de i ärendet inkomna yttrandena hava framställts betänkligheter
mot det föreslagna besittningsrättsinstitutet. Såsom framgår
av nämnda yttranden — vilka torde få i sammandrag som bilaga fogas
vid statsrådsprotokollet över detta ärende — har framför allt rests den
invändningen, att allenast äganderätten kunde skänka sådan säkerhet i
innehavet av jorden och sådan samhörighet med denna, som erfordrades
hos odlaren för att han icke skulle tröttna i sin oftast mödosamma näring,
samt att känslan av äganderättens företräde framför varje annan besittningsform
vore alltför djupt rotad hos vårt folk för att den nya besittningsrätten
såsom form för innehav av jord skulle komma att omfattas
av ett allmännare intresse.

Enligt min mening äro avsevärda fördelar förbundna med en upplåtelseform,
liknande den av kommissionen föreslagna. Ändå att någon köpeskilling
icke behöver erläggas, beredes tillfälle för den obemedlade att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ägna sig ät jordbruk under tryggade former. Fördelarna härav torde ligga
i så öppen dag, att desamma ej beliöva nu närmare utvecklas.

Samtidigt torde även den största möjliga säkerhet vinnas för att den
jord, som av staten upplåtes, användes för det med upplåtelsen avsedda
ändamål och undandrages att bliva föremål för obehörig spekulation i
förvärvssyfte. Såsom kommissionen framhållit torde det nämligen ligga
i sakens natur att, om över huvud taget full säkerhet i berörda hänseende
kan uppnås, sådan lättast är att finna i en upplåtelseform, där såsom vid
den föreslagna besittningsrätten kronan i sin hand behåller äganderätten
till jorden samt, ehuru överlåtelse av besittningsrätten göres fri, kan
reglera densamma i enlighet med den ursprungliga upplåtelsens syfte.
Även den fara för en egnahems- eller småbrukslägenhets framtida bestånd,
vilken ligger däri att den kommer i händerna på en brukare, som
vanvårdar densamma, mötes genom att kronan har kontroll över de upplåtna
fastigheternas skötsel. Under det att sålunda skapas garantier mot
vanvård av vederbörande fastighet, hålles på samma gång möjlighet öppen
för kronan att återlösa besittningsrätten, om kronan skulle finna sig vara
i behov av fastigheten. Jag vill i detta sammanhang erinra, att berörda
möjlighet blivit så anordnad, att den ej medför något osäkerhetsmoment
i åbons och hans familjs besittningsrätt.

Den av reservanten föreslagna anordningen synes mig knappast ägnad
att på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodose vare sig det ena eller det
andra av ovanberörda önskemål. Räntegårdsinstitutets tillämpning
måste medföra icke oväsentliga inskränkningar i förvärvarens rätt art
förfoga över egendomen, så länge den för jordens innehav utgående räntan
icke blivit slutligen avlöst, inskränkningar som göra innehavarens
av jordens ställning i mycket lik en arrendator. Omförmälda inskränkningar
i förfoganderätten till egendomen lära för övrigt icke kunna undgås
ens efter det förvärvaren lösts ur sitt gäldsförhållande till upplåtarep,
om nämligen staten, som avhänt sig äganderätten till jorden, vill försäkra
sig om att den upplåtna egendomen ej blir föremål för obehörig spekulation
eller erhåller annan användning än vid upplåtelsen avsetts.

Då emellertid såväl reservantens förslag som de mot betänkandet framställda
erinringar synas vara grundade på den uppfattning, att den av
kommissionen föreslagna besittningsrätten icke skulle vara för besittningsrättshavaren
tillräckligt betryggande, har jag låtit mig angeläget
vara att i kommissionens förslag vidtaga vissa jämkningar för vinnande
av en än mera tryggad och oberoende ställning för besittningsrättshavaren.
Till frågan om dessa jämkningar skall jag återkomma vid redogörelsen
för det inom departementet utarbetade förslagets detaljbestämmelser.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang omnämna vissa erinringar
mot kommissionens förslag, vilka, om de än icke avse förslagets

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

grundprinciper, dock äro av den allmänna art, att de ej kunna anses hänföra
sig till särskilda paragrafer i lagförslaget.

Mot den föreslagna besittningsrättsformen bär, bland andra, förväntats
den anmärkningen, att dess tillämpning skulle komma att för staten medföra
alltför dryga kostnader för förvaltning, syner och värderingar. Såsom
vissa av de inkomna yttrandena i ärendet utvisa, har anmärkning i
terörda hänseende ock framställts. Jag vill med anledning härav hänvisa
till vad kommissionen i sitt betänkande (sid. 93—94) anfört rörande
ifrågavarande kostnader. Det torde visserligen få antagas, att vid den
första tillämpningen av besittningsrättsinstitutet de för staten uppkommande
kostnaderna skola i någon mån överskjuta med nuvarande upplåtelseformer
förenade utgifter för det allmänna. Men å andra sidan torde
institutets fortsatta tillämpning knappast komma att draga avsevärdare
kostnader än det rådande systemet. Det omarbetade förslaget torde för
övrigt medföra vissa förenklingar i förevarande avseende. Vad (särskilt
angår de förrättningar, »om enligt förslaget skulle erfordras för avgäldens
omreglering efter vissa tidsperioders förlopp, äro desamma beroende av
huruvida från någondera sidan ändring i den utgående avgälden påkallas,
och lärer dylikt påkallande ingalunda behöva antagas bliva regel. Det
må ock erinras att, därest de småbruksfastigheter, varom är fråga, upplätes
med äganderätt, sådant skulle föranleda icke oväsentliga kostnader
genom lantmäteri förrättningar, auktioner och dylikt.

På sätt jag förut berört är den ifrågakomma besittningsrätten icke av
beskaffenhet att kunna göras till föremål för inteckning. Detta förhållande
har från olika håll föranlett den anmärkningen, att besittningsrättshavaren
härutinnan skulle befinna sig i en sämre ställning än en
självägande, vilken hade tillfälle att vid förekommande penningbehov begagna
sin fastighet som kreditobjekt, samt att, även om staten trädde
hjälpande emellan genom beviljande av lån för byggnaders inlösen eller
nyuppförande, besittningsrättshavaren i allt fall skulle vara i behov av
erforderliga penningmedel till inköp av inventarier och utsäde m. m. För
min del kan jag ej tillmäta den framställda anmärkningen avgörande betydelse.
En självägande, som för anskaffande av köpeskillingen för den
inköpta fastigheten — jag kan för tydligare jämförelses skull förutsätta,
att fastigheten vid förvärvet är obebyggd — måste anlita lånevägen,
torde icke kunna mot säkerhet av inteckning erhålla lån i bankinrättning
till större belopp än som motsvarar ungefär två tredjedelar av köpeskillingen
och är beträffande återstoden hänvisad att söka uppbringa densamma
annorledes, därvid väl borgen eller annan rent personlig förbindelse
främst kommer ifråga. Besittningsrättshavaren åter är befriad
från köpeskillings erläggande och blir givetvis härigenom i tillfälle att
använda hela den personliga kredit, varav han må vara i åtnjutande, till
anskaffande av erforderliga inventarier och utsäde för fastigheten. — Vad
angår kreditfrågan över huvud taget är det emellertid av allra största vikt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

att denna blir ordnad på ett för besittningsrättshavarna sä förmånligt
.sätt som möjligt och särskilt att kontanta medel ställas till deras förfogande
för uppförande eller inlösen av nödiga byggnader. Beröida fråga
torde jag få i annat sammanhang framlägga för Kungl. Maj:t.

Slutligen har mot den utformning, besittningsrättsinstitutet erhållit
enligt kommissionens förslag, anmärkts, att den föreslagna lagen \ore i
sina detaljer alltför minutiös och upptoge alltför många k ont roll bes tämmelser
samt att det kunde befaras, att lagen därigenom skulle redan från
början hos vederbörande alstra misstro och en känsla av ofrihet. Vad
nämnda farhåga angår torde densamma vara överdriven. Emellertid
har jag vid förslagets överarbetning inom departementet sökt att beakta
kraven på enkelhet i lagstiftningen. Härvid har eu del detalj föreskrifter
ansetts kunna uteslutas, och hava åtskilliga av de föreslagna stadgandena
omredigerats. — Förslaget har efter överarbetningen givits benämningen
förslag till lag om åborätt.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jämväl kommissionens förslag
till lagar om ändrad lydelse av vissa paragrafer i vattenlagen samt av
17 kap. 6 § handelsbalken undergått saklig ändring.

Jag anhåller nu att få övergå till en närmare redogörelse för de ändringar
i kommissionens förslag, vilka sålunda verkställts, och för de motiv,
som vid ändringarnas verkställande varit bestämmande.

Till en början må framhållas, att förslaget begränsats till att avse viss
kronojord. Frågan om utsträckande av förslagets tillämpning till ecklesiastik
och annan publik jord lärer lämpligast böra göras till föremål för
särskilt övervägande.

Den i kommissionens lagförslag använda beteckningen -lag om besittningsrätt
för obegränsad tid» har, såsom redan berörts, utbytts mot beteckningen
»lag om åborätt». Att så skett beror icke på att någon saklig
ändring vidtagits beträffande den föreslagna besittningsrättens karaktär
att vara till tiden obegränsad, utan dels därpå att man velat undvika att
onödigt tynga rubriken med att låta berörda särmärke hos besittningsrätten
komma till synes i densamma, dels ock på önskemålet att erhålla en
rubrik, som redan från början vore för allmänheten så litet främmande
som möjligt. Ur sistnämnda synpunkt bär för det nya besittningsrättsinstitutet
beteckningen åborätt funnits lämplig, därvid hinder för denna
lietecknings användande icke ansetts möta i det förhållandet, att liknande
lienämning sedan gammalt varit och i någon omfattning tills vidare ännu
är i användning beträffande annat slag av besittningsrätt till kronojord
än den nu förevarande.

I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att enligt ifrågavarande
lag upplåten jordenhet här genomgående benämnts fastighet i stället för,
såsom i kommissionens förslag, lägenhet.

Special motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

1 §. Deri åborätt, som med förevarande lag åsyftas, bär bär erhållit
sin definition, nämligen att vara en ärftlig och förytterlig besittningsrätt
till jord för obegränsad tid.

Jag vill erinra därom, att upplåtelser av kronojord för nu avsett ändamål
på grund av stadgandet i § 77 regeringsformen icke lärer kunna ske
utan riksdagens bemyndigande. Frågan om den ordning, i vilken sådant
bemyndigande må lämnas, bar synts mig icke böra behandlas i förevarande
lag, utan torde bliva föremål för särskild framställning.

Med anledning av en utav länsstyrelsen i Hallands län gjord anmärkning
rörande bristande överensstämmelse mellan begreppet jordbrukslägenhet
enligt förslaget och samma begrepp enligt 1919 års kungörelse angående
statens egnahemslånerörelse må framhållas, att dylik överensstämmelse
icke åsyftas och ej heller torde vara nödvändig.

2 § är hämtad från kommissionens förslag, men bär i förtydligande
syfte undergått redaktionell ändring.

3 §. Denna paragraf är densamma som 3 § i kommissionens förslag.

Den av kommissionen i dess förslag upptagna 4 § har funnits kunna
utgå såsom saknande praktisk betydelse.

4 §, som upptager innehållet av kommissionens 5 och 7 §§, meddelar dessutom
förbud mot upptagande i åborättsavtalet av bestämmelser till inskränkning
av åborätten eller utvidgning av åbons skyldigheter enligt
denna lag. Sådant förbud bär ansetts böra meddelas, då det för beredande
av verklig trygghet åt åbon är av vikt, att han genom enbart lagens stadganden
får fastslagna grunddragen för såväl skyldigheter som rättigheter
vid innehavet av jorden. Skulle ändock bestämmelse av annat slag hava
intagits i avtalet, är den givetvis utan verkan mot åbon.

Genom meddelandet av ifrågavarande förbud bär 6 § i kommissionens
förslag gjorts överflödig, då förbudet uppenbarligen omfattar även förbehåll
om befogenhet för kronan att frånträda avtalet med åbon i andra
fall än där sådan befogenhet på grund av särskilt angivna omständigheter
enligt lagen uttryckligen tillagts kronan såsom jordägare.

De fall, då möjlighet i berörda hänseende står öppen för kronan, upptagas
i den nya lagtextens 6, 24 och 25 §§. — Beträffande uppsägningsrätt
för åbon må här anmärkas, att efter den verkställda omarbetningen av
förslaget dylik rätt icke tillkommer honom på grund av bestämmelse i
lagen.

5 § motsvarar kommissionens 8 §. Tredje stycket i sistberörda paragraf
har emellertid borttagits, då även utan ett sådant stadgande, som
innefattas i nämnda stycke, länsstyrelsen torde vid antagande av åbo
pröva vederbörandes lämplighet jämväl ur den synpunkt, varom där sägs.
Dessutom har dels bland de närskylda till åbo, som omförmälas i paragrafens
första stycke, ansetts böra upptagas adoptivbarn, dels tillagts ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

stadgande avseende att för angivna närstående säkerställa antagandet till
åbo, där vederbörande icke befinnes uppenbart olämplig eller hans antagande
till åbo över buvud taget skulle vara oförenligt med det vid åborättens
upplåtande knutna ändamål, dels ock upptagits föreskrift därom
att, i händelse av missnöje med beslut, varigenom länsstyrelse vägrat att
som åbo godtaga den, som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat
åborätten, klagan må inom viss tid anhängiggöras vid domstol. Sistnämnda
föreskrift har ansetts böra meddelas till åborättens tryggande.

6 § (motsvarande 9 § i kommissionens förslag). I första stycket har
vidtagits sådan ändring, som betingas därav att dels rätt till uppsägning
enligt den reviderade lagtexten förefinnes allenast för kronan, dels ock
den av kommissionen föreslagna 37 § uteslutits.

Andra stycket är oförändrat, bortsett från ett förtydligande tillägg till
dess första punkt samt upptagandet i den följande punkten av adoptivbarn
bland där angivna närskylda till åbon.

7 och 8 §§ motsvara kommissionens 10 och 11 §§. I sakligt hänseende
har här vidtagits endast den ändring, att den i sistnämnda paragraf på
visst sätt angivna avbetalningstid satts till åtta år i stället för fem.

Beträffande motiveringen till ifrågavarande paragrafer vill jag särskilt
framhålla, att vad kommissionen anfört till stöd för förelaget att låta
åborätten vara ärftlig på samma sätt som annan lös egendom i åbons
dödsbo borde synas fullt övertygande.

9 § motsvarar 12 § i kommissionens förslag, men har andra stycket
i sistnämnda paragraf ansetts kunna utgå såsom innefattande allenast ett
i sig självt onödigt, förtydligande av första stycket.

10 § (motsvarande kommissionens 13 §). Här har gjorts den ändring att
fristen, inom vilken ansökan om åboskap skall ske, satts till trettio dagar,
i stället för nittio, från det fånget ägde rum. En frist av nittio dagar
torde vara för sitt ändamål onödigt rundligt tilltagen, vartill kommer att
även hänsynen till en överlåtares av åborätten intresse kräver, att proce
duren med ny åbos antagande icke drager alltför långt ut på tiden.

11 § innehåller samma bestämmelser som kommissionsförslagets 14 §.
Viss redaktionell ändring har emellertid ansetts böra vidtagas.

12 § motsvarar i sak oförändrad 15 § i kommissionens förslag.

Den av kommissionen upptagna 16 § har här utelämnats, då vad däri
föreskrivits om tillämpning beträffande flera efter delning uppkomna åborättsfastigheter
av stadgandena om överlåtelse av rättigheten givetvis är
att iakttaga dylik föreskrift förutan.

13 §, vilken motsvarar kommissionens 17 §, är av samma innehåll som
denna.

14 och 15 §§ äro desamma som 18 och 19 §§ i kommissionens förslag. Vad
särskilt angår föreskriften, att avgäld för en under åborätt upplåten fastig Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 17 höft. (Nr 22.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

het skall utgå i penningar, blir denna givetvis icke rubbad därav att, på
sätt jag kommer att föreslå, avgälden skall bestämmas efter uppskattning
i naturaprodukter i stället för i penningar, såsom kommissionen förordat.

Mot bibehållandet av de i kommissionsförslaget upptagna 20—23 §§ bar
från olika håll gjorts anmärkning, varvid framhållits, att för ett rättsförhållande
av ifrågavarande slag, där kronan stode såsom upplåtare, de
föreslagna stagdandena icke vore av behovet påkallade, utan kunde ersättas
genom förhandlingar och överenskommelse parterna emellan i det
särskilda fallet. För min del kan jag ej annat än finna den synpunkt,
som sålunda framförts, vara värd beaktande. Det torde icke kunna
ifrågasättas, att icke åbon, exempelvis i fall enligt den av kommissionen
föreslagna 20 §, skulle kunna vinna rättelse genom hänvändelse till länsstyrelsen
eller eventuellt Kungl. Maj:t. Och lika uteslutet bör det enligt
min mening vara, att åbon icke skulle i samtliga fall, som avses i dessa
delar av förslaget och som för övrigt lära i verkligheten bliva sällan förekommande,
vara tillförsäkrad såväl nedsättning i avgälden för fastigheten
som den ersättning för skada, vartill han må vara befogad. För att likväl
undvika tvekan huruvida enligt allmänna rättsregler åbon vore berättigad
till nedsättning eller jämkning i avgälden, därest, såsom i kommissionens
22 och 23 §§ upptages, genom naturhändelse eller genom skiftesförrättning
eller dom i ägotvist fastighetens ägor undergått avsevärdare
minskning eller fastighetens värde för åbon i betydlig grad förringats,
torde uttryckligt stadgande om dylik rätt för åbon kunna meddelas i
annat sammanhang, lämpligen i 30 § av den överarbetade lagtexten.

Då jag alltså ansett mig kunna låta förevarande paragrafer utgå, innebär
detta, att rätt att uppsäga åborättsavtalet av någon av de i samma
paragrafer omförmälda anledningar icke förefinnes för åbon. — Vad angår
stadgandet i andra stycket av förenämnda 23 § kan väl sägas, att i
saknad av dylikt stadgande åbon blir försatt i alltför gynnsam ställning
i förhållande till kronan, som fått vidkännas odlings- eller hävdeersättning
eller kostnad för dikning eller annan vattenavledning. Men jag har
trott kronan i detta fall kunna nöjas med möjligheten att, där ej uppgörelse
om skälig förhöjning i avgälden kan träffas med åbon under löpande avgäldsperiod,
låta vad kronan sålunda fått vidkännas utkrävas i form av
höjd avgäld vid den nya avgäldssättning, som närmast därefter äger rum.

16 § är till innehållet oförändrat lika med 24 § i kommissionens förslag.

17 § (motsvarande 25 och 26 §§ samt första stycket av 29 § i kommissionens
förslag). Föreskriften om åbos byggnadsskyldighet, sådan samma
föreskrift här avfattats, innebär den sakliga ändring i motsvarande stadgande
i kommissionsförslaget, att det överlämnais åt åbon att själv träffa
avgörande angående den lämpligaste beskaffenheten av de för jordbruket

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

erforderliga byggnader, vilka det åligger honom att hålla å fastigheten.
Någon våda härutinnan för kronans del torde icke behöva befaras, då dels
enligt 25 § i det reviderade förslaget åbons underlåtenhet att hålla för
jordbruket erforderliga byggnader utgör anledning till åborättens förverkande
och dels, där kronan lämnar lån till byggnadernas uppförande,
bland lånevillkoren lära intagas nödiga bestämmelser till tryggande av
långivarens rätt.

I fråga om åbons skyldighet mot kronan att hålla den upplåtna fastigheten
i gott stånd beträffande jordens hävd samt de för jordbruket erforderliga
byggnader och andra anläggningar må här hänvisas till kommissionens
utveckling av de synpunkter, som därutinnan göra sig gällande.
För vinnande av största möjliga enkelhet i stadgandena om åbos skyldighet
och kronans rättighet i förevarande avseende har jag emellertid trott
det vara till fyllest med ett fastslående av åbons plikt att väl vårda fastigheten.
Härigenom torde icke åstadkommas rubbning i det förhållandet,
att det framför allt är i samband med en försäljning av åborätten å exekutiv
eller annan offentlig auktion som kronan har anledning utkräva eventuellt
anspråk på ersättning för den vanhävd, som må föreligga. — Efter
den omgestaltning, första stycket av kommissionens 29 § sålunda erhållit,
har andra stycket av samma paragraf ansetts lämpligen böra överföras till
annat sammanhang.

Beträffande byggnadernas brandförsäkring har allenast ansetts nödige
föreskriva, att åbon skall svara för sådan försäkring till fulla värdet och
att länsstyrelsen skall öva tillsyn härutinnan. De föreslagna bestämmelserna
om beviljad brandskadeersättnings användande synas mig kunna
ersättas med liknande föreskrifter i det kontrakt, som angående fastighetens
upplåtande upprättas mellan kronan och åbon. Visserligen torde
på sådant sätt icke bliva på förband sörjt för att enskild person, som för
fordran enligt 8 § hos åbon erhåller säkerhet i byggnaderna, får tillgodonjuta
vad av brandskadeersättningen borde belöpa å hans fordran. Men
då i allt fall en förutsättning även för tillämpningen av det av kommissionen
föreslagna stadgandet skulle vara, att vederbörande försäkringsanstalt
icke utbetalade ersättningsbeloppet till åbon annorledes än i samförstånd
med länsstyrelsen, torde vid dylikt samförstånds åvägabringande
jämväl den enskilde fordringsägarens intresse varda beaktat. Ett liknande
förfarande praktiseras ju redan nu i fråga om inteckningshavare, i
det att brandförsäkringsanstalterna allmänt söka skydda inteckningshavarnas
rätt genom att i reglementen eller i försäkringsavtalen intaga bestämmelser,
gående ut på att försäkringssumman skall för inteckningshavarnas
räkning av försäkringsanstalten innehållas eller till offentlig myndighet
överlämnas, därest ej ägaren styrker, att hans fastighet är fri från inteckning
eller att inteckningshavarna medgivit försäkringsbeloppets utbetalande
till honom.

18 § är av enahanda lydelse som 27 § i kommissionens förslag.

36 Kungl. May.ts proposition Nr 22.

Det av kommissionen föreslagna stadgandet i dess 28 § har jag vid förslagets
överarbetning funnit kunna utgå. Såsom kommissionen själv anför,
ligger det nämligen i sakens natur, att åbo icke bör kunna efter godtfinnande
bortföra från fastigheten vare sig byggnad, som är erforderlig
för jordbruket och för vars förefintlighet han är ansvarig, eller stängsel
och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar. Därest dylikt
bortförande i särskilt fall skulle påkallas, har givetvis åhon, även utan
uttryckligt stadgande härutinnan, att för erhållande av tillstånd vända
sig till länsstyrelsen, vilken det tillkommer att pröva, huruvida tillstånd
må lämnas.

19 § (kommissionens 30 §). Första stycket av 30 § i kommissionens förslag
innehåller bestämmelse av innehåll, att länsstyrelsen skulle, därest
åbon bortförde gödsel eller stråfoder från fastigheten i den omfattning,
att hävden äventyrades, äga förelägga honom att inom viss tid tillföra
fastigheten viss myckenhet gödselmedel i det bortfördas ställe samt att,
om föreläggandet ej efterkommes, åborättsavtalet kunde från kronans
sida uppsägas. Denna bestämmelse, som förestavats av önskan att bereda
kronan tillfälle att kunna inskrida mot åbon redan på ett stadium, då
missbruk från åbons sida i det förevarande hänseendet icke kan anses
innebära fara för fastighetens behöriga hävdande, bär jag emellertid kommit
att finna icke förenlig med förslagets bärande grundsats om åbons
självständiga ställning och om hans rätt att i görligaste mån fritt bruka
den jord, han innehar. Jag har förty låtit vid överarbetningen ifrågavarande
bestämmelse utgå ur förslaget.

Med hänsyn härtill, och då enligt den reviderade lagtexten något fall
av uppsägningsrätt för åbo icke förekommer, har i den här upptagna delen
av berörda 30 § viss redaktionell ändring måst vidtagas. Därjämte har
det i paragrafen föreskrivna skiljemannaförfarandet ansetts kunna utan
närmare utformning angivas allenast genom hänvisning till vederbörligt
rum i nyttjanderättslagen.

20 § (kommissionens 31 §). I likhet med kommissionen finner jag beträffande
skogsfång och torvtäkt å fastigheten samt i fråga om avhändande
från fastigheten av andra nyttigheter, som ej äro att hänföra till
dess årliga avkastning, åbon icke kunna medgivas vidsträcktare rätt än en
arrendator enligt nyttjanderättslagen. Fn oinskränkt rättighet för åbon
i berörda hänseenden skulle till skada för fastigheten lätt kunna förleda
till missbruk i vinningssyfte. Vad däremot angår svedjande eller verkställande
av bränning av jord å fastigheten torde åbon kunna likställas
med jordägare. Likaså finner jag det rimligt, att åbon i fråga om rätten
till nyodling erhåller icke allenast en friare ställning än arrendator å
kronan tillhörig jordbruksdomän, utan fullt samma rätt som skulle tillkomma
honom, därest han vore ägare av jorden. Rätt till nyodling bör
alltså stå åbon öppen. — På grund av vad sålunda anförts har jag vid av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

fattningen av förevarande paragraf låtit andra och tredje styckena a\
den av kommissionen föreslagna 31 § utgå.

Den i 32 § av kommissionens förslag upptagna hänvisning till annorstädes
meddelade stadganden om jakt- och fiskerätt för brukare av annans
jord har jag funnit kunna undvaras. Även utan sådan hänvisning bör
vara tydligt, att rätten till jakt och fiske å en under åborätt upplåten
fastighet tillkommer åhon.

21 och 22 §§ äro oförändrade upptagna efter 33 och 34 §§ i komr
missionens förslag.

Det må i detta sammanhang påpekas att, därest ifrågavarande lagförslag
varder antaget, anledning föreligger att, på sätt kommissionen jämväl
anmärkt, efter ändring i vederbörlig ordning av 2 kap. 3 § bevillningsförordningen
föreskriva, att bevillning för sådan fastighet, varom här är
fråga, skall utgå samt erläggas av fastighetens innehavare.

Att åbon bör äga rättighet att, där han så finner nödigt, upplåta fastigheten
till brukande åt någon bland sina närskylda torde vara obestridligt.
För det fall åter, att upplåtandet skulle ske till annan än närskyld, har i
kommissionens 35 § föreskrivits, att särskilt tillstånd därtill skulle meddelas
av länsstyrelsen samt att sådant tillstånd ej finge lämnas, där ej
åbon på grund av om.yndighetstillstånd, hög ålder, sjuklighet eller liknande
förhållande vore ur stånd att behörigen hävda fastigheten. Vid närmare
övervägande av denna fråga har jag funnit mig icke böra föreslå
bibehållande av förslaget härutinnan. Då man vill så långt sig göra låter
bereda åbon en oberoende ställning, torde härmed vara bäst förenligt att
medgiva åbon att även i förevarande hänseende fritt förfoga över fastigheten,
blott han icke därigenom kränker statens berättigade intresse som
fastighetens ägare eller äventyrar ändamålet med jordens upplåtande
under åborätt. I förra avseendet framträder frågan om jordens behöriga
hävdande, och torde härutinnan kronan icke kunna sägas bliva beträffande
övervakande och eventuellt ingripande försatt i sämre ställning därigenom
att åbon icke själv utan genom annan brukar den till honom upplåtna
jorden. Vad hänsynen till åborättsupplåtelsens ändamål angår lärer
tjäna såsom tillräckligt regulativ det tidigare föreslagna stadgandet, att
åbon skall vara boende å fastigheten, såframt icke länsstyrelsen på grund
av särskilda omständigheter medgiver honom befrielse därifrån. Till mitt
ståndpunktstagande i denna del har även medverkat min önskan, att man
måtte undvika tvister om ofta nog tveksamma frågor, huruvida en fastighet
skall anses vara upplåten till brukande åt annan.

Då jag alltså ansett mig böra utesluta stadgandet i första stycket av
kommissionens 35 §, beröres ju icke härav det föreslagna andra stycket
av nyssnämnda paragraf. Jag har emellertid trott även detta kunna lind -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

varas, då det i allt fall torde gälla, att avtal om upplåtelse av eu åborättsfastighet
till brukande åt annan ej vore bindande utöver den tid, upplåtaren
själv vore bibehållen vid åborätten.

23 § (kommissionens 36 §). I överensstämmelse med kommissionens förslag
har föreskrivits skyldighet för åbo att för idkande av annan näring
än jordbruk söka länsstyrelsens tillstånd, då särskilt område av fastigheten
behöver tagas i bruk för näringen, ävensom stadgats, att tillstånd
får lämnas blott under viss förutsättning samt att särskild avgäld skall
erläggas för området. I förtydligande syfte har utsagts, att avgälden skall
bestämmas i penningar i samband med tillstånds meddelande. Emellertid
har jag funnit den anmärkning befogad, som av länsstyrelsen i Jämtlands
län framställts beträffande påföljd i fall, då åbon underlåter att
söka tillstånd. Liksom, länsstyrelsen kan jag icke finna det tilltalande,
att åbon skall kunna genom att undandraga sig fullgöra föreskriften om
tillstånds sökande försätta kronan i sämre ställning och bereda sig själv
ett avsevärt uppskov med den särskilda avgäldens erläggande. Jag föreslår
därför ett tillägg till ifrågavarande bestämmelser av innehåll att
länsstyrelsen, därest område av fastigheten av åbon utan tillstånd användes
för omförmält ändamål, skall äga att efter erhållen kunskap om förhållandet
bestämma avgäld för området för tid, varunder det otillåtna användandet
pågått, samt att länsstyrelsen i berörda fall tillika skall ex
officio pröva, huruvida tillstånd må meddelas. Finnes tillstånd icke kunna
lämnas, har givetvis åbon att, efter föreläggande av länsstyrelsen, återställa
området i förut befintligt skick. — Såsom påföljd för åbo, som bryter
mot föreskriften om sökande av tillstånd, kvarstår därjämte, på sätt
kommissionen föreslagit, att vid ny avgäldssättning för fastigheten i dess
helhet den för densamma utgående avgälden skall kunna höjas utan inskränkning
av viss maximigräns. Denna särskilda påföljd torde icke
kunna undvaras såsom ett från åsidosättande av ifrågavarande föreskrift
avhållande moment.

Vad angår kommissionens förslag, att stadgandet om sökande av tillstånd,
då visst område av fastigheten behöver tagas i bruk för annan näring
än jordbruk, skulle givas motsvarande tillämpning i fråga om uppförande
å fastigheten av byggnad för uthyrning, har jag funnit samma
förslag icke böra fasthållas. Visserligen skulle även i detta fall visst område
av fastigheten tagas i anspråk för annat ändamål än jordbruk, men åtgärden
lärer knappast kunna anses vara av beskaffenhet att betaga fastigheten
dess egenskap av jordbruksfastighet. För övrigt torde i praktiken
de fall bliva sällsynta, då åbon kan finna det med sin fördel förenligt att
å fastighet av ifrågavarande slag uppföra byggnad för uthyrning.

Vid prövning av de bestämmelser, kommissionen i sin 37 § föreslagit
rörande uppsägningsrätt med mera för det fall, att åbon försättes i kon -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

kurs, har jag icke kunnat frånkomma den anmärkningen, att kommissionen
härutinnan i allt för hög grad likställt åbon med en arrendator. Berörda
bestämmelser äro ock avfattade i närmaste anslutning till vad allmänna
arrendelagen stadgar i samma fråga vid arrendator konkurs. Jag
kan icke finna denna kommissionens ståndpunkt tillfredsställande. I före
liggande fråga torde enligt min mening önskemålet att bereda åbon eu
självständig ställning föranleda, att särskilda bestämmelser icke varda
meddelade. Försättes åbon i konkurs, utgör åborättsavtalet intet hinder
för realisation av tillgångarna i boet.. Åborätten är ju eu boets tillgång,
som borgenärerna må på ekonomiskt fördelaktigaste sätt realisera genom
dess överlåtande å annan, till åbo antagbar person.

Jämväl 38 § i kommissionens förslag har ansetts kunna utelämnas. Mo
tivet för det stadgande, som där upptagits, skulle vara den omständigheten,
att kronan kunde hava betingat sig pant eller borgen för avtalets
fullgörande från åbons sida samt att sålunda ställd säkerhet sedermera
försämrades. Enligt min mening bör emellertid dylik säkerhet icke av
kronan avfordras åbon.

24 § är densamma som, 39 § i kommissionens förslag.

25 § (kommissionens 40 §). Från olika håll har framställts anmärkning
mot de av kommissionen föreslagna bestämmelser rörande fall, då åborätten
må vara förverkad. Det har ansetts, att de fall, då sådant förverkande
kunde äga rum, vore för talrika och att ifrågavarande bestämmelser
skulle hos åbon alstra en känsla av otrygghet, som borde vara främmande
för den besittningsrätt, varom här är fråga. Ehuru berörda farhåga
torde vara i viss mån överdriven, har jag vid förslagets överarbetande
ansett mig böra taga hänsyn till densamma och därvid funnit de fall
kunna utgå, i vilka såsom förverkandeskäl upptagits dröjsmål å åbons
sida att erlägga avgäld för fastigheten eller köpeskillingen för byggnad,
som övertagits från kronan. Dessutom hava på grund av tidigare vidtagna
ändringar i lagförslaget jämväl de fall kunnat avlägsnas, då svedjande
eller verkställande av bränning av jord å fastigheten eller dennas
upplåtande till brukande åt annan ansetts böra föranleda åborättens förverkande.
Beträffande övriga fall, i vilka åborätten skulle vara förverkad
och kronan äga rätt att uppsäga avtalet — vilka fall i den reviderade lagtexten
givits delvis annan avfattning — lärer icke med fog kunna påstås,
att den ifrågasatta påföljden i och för sig är för sträng, i synnerhet med
hänsyn till den samtidigt meddelade föreskriften att, om vad åbon i det
särskilda fallet låtit komma sig till last finnes vara av ringa betydenhet,
han ej må skiljas från åborätten, och till det i nästföljande paragraf upptagna
stadgandet om viss preskriptionstid för kronans rätt att på grund
av åborättens förverkande uppsäga avtalet. Därtill kommer, att påföljdens
inträdande ju icke är ovillkorligt, utan att fastmer kronan städse
har i sin hand att pröva, huruvida åbons försumlighet eller förseelse är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

av beskaffenhet att böra föranleda avtalets uppsägande. Att kronan därvid
skall framgå med största möjliga hovsamhet, torde kunna förutsättas.

26 § motsvarar 41 § i kommissionens förslag efter vissa redaktionella
ändringar, närmast föranledda av den ändrade lydelse nästföregående
paragraf erhållit.

27 § har upptagits efter 42 § i kommissionens förslag. Därvid har, närmast
med hänsyn till att uppsägnihgsrätt enligt den omarbetade lagtexten
icke tillkommer åbon, gjorts ändring beträffande hänvisningen till vissa
paragrafer i 11 kap. rättegångsbalken och i fråga om stadgandet rörande
uppsägnings verkställande lios annan än länstyrelsen.

28 § (motsvarande 43 och 44 §§ i kommissionens förslag). Efter de ändringar,
lagförslaget under överarbetningen undergått, skulle dels uppsägningsrätt
icke finnas stadgad för åbon (respektive hans konkursbo), dels
ock kronans rätt att på grund av särskilt förhållande från åbons sida
uppsäga avtalet vara begränsad till fall, som omförmälas i 25 § i den nya
lagtexten. (Från 24 §, där fråga icke är om uppsägning, är här bortsett.
Likaså kan i detta sammanhang bortses från kronans rätt enligt 6 § att
mot lösen återtaga lägenheten på sätt, varom förmäles i 29 §.) Med hänsyn
härtill bortfaller givetvis behovet av särskilda uppsägningstider såsom
av kommissionen i dess 43 § föreslagits.

I kommissionens 44 § har ingen ändring vidtagits.

29 § (kommissionens 45 §). Det föreslagna första stycket i kommissio.
nens 45 § har jag låtit utgå, då även utan dylikt stadgande icke torde
ifrågakomma annat än att vad som föreskrivits beträffande avtalets upphörande
för åbo gives motsvarande tillämpning, då åborätten obehörigen
utövas av någon, som ej blivit antagen till åbo.

Andra stycket av berörda paragraf i kommissionens förslag har med i
sak oförändrat innehåll upptagits i förevarande 29 §. På grund av förefintligheten
av allenast en uppsägningstid enligt nästföregående paragraf
i den omarbetade lagtexten, och då för det fall, varom nu är fråga, är
nödigt medgiva längre rådrum med fastighetens avträdande än vid annan
uppsägning från kronans sida, har här, i stället för hänvisning till vad
förut stadgats, måst föreskrivas, att den uppsägning, som meddelandet
om fastighetens återtagande av kronan innefattar, skall avse avflyttning
å fardag, som inträffar näst efter etthundraåttio dagar från det nämnda
meddelande delgavs vederbörande.

30 och 31 §§ (kommissionens 46 och 47 §§). Då det gäller att bestämma
den årliga avgäld, som, skall erläggas för en under åborätt upplåten småbruksfastighet,
är det, såsom kommissionen i sina motiver framhållit, av
vikt att avgälden städse kommer att utgå med belopp, som står i rättvist
förhållande till jordens naturliga värde. Med hänsyn härtill har föreslagits,
att avgälden skall bestämmas för viss tid i sänder och undergå ny
uppskattning vid varje avgäldsperiods utgång. Den princip, som sålunda
erhållit uttryck, lärer i och för sig icke kunna göras till föremål för be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

fogad anmärkning. Upplåtelsen är till tiden obegränsad, och det torde
vara ogörligt att från början fastställa en avgäld, som oförändrad kan
under olika tider motsvara uppgiften att vara skälig såväl för brukaren
av jorden som för jordägaren. Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke
principen om avgäldens anpassning efter det naturliga jordvärdet skulle
kunna effektivare och smidigare realiseras på det sätt, att avgälden bestämdes
i vissa jordbruksprodukter, vilka i sin ordning konverterades i
penningar efter markegångstaxa. Kommissionen har på anförda grunder
funnit sig icke kunna anlita denna utväg, utan föreslagit avgäldens bestämmande
i penningar för viss tid i sänder. Inom kommisionen har jag
biträtt förslaget om penningavgäld, dock under förutsättning — såsom
framgår av den av mig jämte annan ledamot i kommissionen avgivna reservation
— att avgäldsperioderna icke finge i regel överskrida tjugu år.
Emellertid har jag vid ytterligare övervägande funnit starka skäl tala
för en anordning, enligt vilken på förberört sätt avgälden bestämdes i
naturaprodukter. Erfarenheten från kristiden med dess utomordentliga
växlingar i penning- och varupriser talar därför. Likaså det konstaterade
missförhållandet under samma tid mellan arrendena för kronans utarrenrade
jordbruksegendomar, å ena, samt egendomarnas nettoavkastning, å
andra sidan. Då dessutom vissa i föreliggande ärende hörda myndigheter,
som funnit anledning uttala sig i frågan, (kammarkollegium, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Hallands län) tillstyrkt avgäldens bestämmande
i vissa jordbruksprodukter, har jag ansett denna anordning böra få tilllämpning.
Med ändring av förslaget härutinnan har alltså upptagits stadgande
därom att avgäld för en under åborätt upplåten fastighet skall bestämmas
i naturaprodukter att utgå i penningar efter visst markegångsvärde.
För vinnande av större jämnhet i de årliga avgäl dsbeloppen har
därvid föreslagits, att konverteringen skall ske, icke efter betalningsårets
markegångstaxa, utan efter medelmarkegångsvärdet under de senaste tio
åren. De naturaprodukter, i vilka avgälden bestämmes, synas mig böra
utgöra en, två eller flera av jordbruksnäringens i orten huvudprodukter
allt efter de särskilda förhållandena å varje ort.

Då sålunda avgälden skall utgå i naturaprodukter, konverterade efter
medelmarkegångsvärdet under de senaste tio åren, kunde det visserligen synas
överflödigt att föreskriva avgäldens omreglering efter förloppet av
vissa tidsperioder eller i .allt fall vara av underordnad betydelse, huruvida
avgäldsperioderna erhölle en längd av trettiotre år, såsom enligt förslaget,
eller mindre. En reglering av avgälden lärer emellertid ändock
vara erforderlig med hänsyn till de rent lokala förändringar i jordvärdet,
som kunna inträffa genom ändrade kommunikationsförhållanden eller
andra liknande omständigheter. Av skäl, som anförts i förenämnda reservation,
har jag förordat avgäldsperioder av allenast tjugu år; och finner
jag — med hänsyn jämväl till den möjlighet av automatisk förlängning
av avgäldsperioden, som lagförslaget upptager (se andra stycket av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

46 § i kommissionens förslag och 30 § i den nya lagtexten) — avgäldsperioder
av denna längd vara till fyllest även efter införandet av stadgande
om avgäldens bestämmande i naturaprodukter. Likaledes anser
jag, att den tid, till vilken i särskilda undantagsfall avgäldsperiod må
kunna utsträckas, icke bör göras längre än trettio år. Bestämmanderätt
i sistberörda hänseende tillkommer Konungen i analogi med vad som
gäller i fråga om utarrendering av kronodomäner.

Vad angår den gräns, utöver vilken avgälden vid dess omreglering
icke skulle få böjas och som i förslaget satts till tio procent av den för
löpande avgäldsperiod bestämda avgäld för fastigheten, har jag icke funnit
anledning frånträda den mening, jag inom kommissionen intagit i
denna fråga. Reservationen härutinnan, likasom beträffande avgäldsperiodernas
längd, har ock erhållit anslutning av ett flertal i ärendet hörda
myndigheter. Vid omarbetningen av förslaget har därför upptagits en
maximigräns av tjugu procent. Med hänsyn därtill, att 23 § i kommissionens
förslag med där stadgad uppsägningsrätt för kronan blivit vid överarbetningen
utesluten, bär synts nödigt vidtaga jämväl den förändringen
i förevarande stadganden, att såsom undantag, jämte annat, från regeln
om avgäldsböjningens begränsning angivits det fall, att kronan måst för
fastigheten vid skifte tillagda ägor utgiva ersättning för odling eller
bättre hävd eller fått vidkännas kostnad för dikning eller annan vattenavledning.

Såsom jag förut vid motiverandet av uteslutningen ur det föreliggande
förslaget av de utav kommissionen upptagna 20—23 §§ haft anledning beröra,
har jag ansett det böra här meddelas uttrycklig föreskrift om jämkning
i avgälden även för det fall, att genom naturhändelse eller genom
skiftesförrättning eller dom i ägotvist fastighetens ägor i mera betydande
grad minskats eller fastighetens värde för åbon eljest avsevärt förringats.

Vad kommissionsförslaget innehåller rörande särskild avgäld för rätt till
nyodling har givetvis här uteslutits, då upplåten å,borätt enligt det reviderade
förslaget innefattar dylik rättighet.

Övriga ändringar, som vidtagits i nu ifrågavarande paragrafer, äro av
allenast formell natur. Sålunda har i den nya 30 §, motsvarande kommissionens
46 §, inryckts eu från kommissionsförslagets 48 § hämtad föreskrift
därom att jämkning i angivna fall i avgälden för återstående avgäldsperiod
skall verkställas av länsstyrelsen. Orden »oberoende av jordens
saluvärde» i 47 § i kommissionens förslag hava uteslutits såsom överflödiga,
då det i allt fall med den avfattning, ifrågavarande bestämmelser
erhållit, bör vara uppenbart, att jordens saluvärde icke får läggas till
grund för fastställandet av den årliga avgäld, som skall för fastigheten
utgå.

Slutligen må påpekas, att sådan särskild avgäld för skogsfång eller
torvtäkt med mera, som föreskrives i sista stycket av 31 § (kommissionens

47 §), givetvis måste lika väl som den särskilda avgäld, varom förmäles

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

i 23 §, bestämmas i penningar samt att beträffande berörda avgälders
omreglering något stadgande om viss maximigräns för avgäldernas höjande
uppenbarligen icke kan ifrågakomma.

32 § (motsvarande 48—51 §§ i kommissionens förslag). Mot den av
kommissionen förordade anordningen att åt en särskild nämnd, avgäldsnämnden,
anförtro den förnyade uppskattning av avgälden för en under
åborätt upplåten fastighet, som jämlikt förslaget skall äga rum före utgången
av avgäldsperiod, har länsstyrelsen i Jämtlands län anmärkt, att
sagda anordning syntes omständlig, kostsam och tidsödande, samt vidare
anfört, att lika väl som den första avgäldssättningen kunde ske genom
vederbörande domänuppskattningsnämnd borde även den följande kunna
verkställas i samma ordning med länsstyrelsen såsom den bestämmande
myndigheten. Vad sålunda anmärkts torde icke sakna fog och synes bealdansvärt
redan på grund av den större enkelhet, som därigenom skulle
vinnas åt de i förevarande hänseenden erforderliga lagbestämmelser. Likväl
har jag — oavsett svårigheten att i denna lag inarbeta ett stadgande
av enahanda innehåll som 6 mom i kungörelsen den 4 juni 1908 angående
förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner eller
att i lagen härutinnan göra hänvisning till sistnämnda författning —
funnit mig böra stanna vid kommissionens förslag att överlämna den senare
avgäldsuppskattningen åt en särskild, i ärendet beslutande nämnd.
Jag vill emellertid i detta sammanhang hava framhållit, att enligt min
mening tillräckliga skäl icke torde föreligga för att anse domänintendent
jävig att deltaga i förrättning, varom här är fråga. En domänintendent
bör lika väl här som vid arrendeuppskattningarna kunna opartiskt bedöma
uppkommande frågor och icke ensidigt taga hänsyn blott till vad
för kronan rent affärsmässigt kan vara det fördelaktigaste.

Med anledning av ett uttalande av förenämnda länsstyrelse därom att
av förslaget icke fullt tydligt framginge, huruvida vid den första avgäldssättningen
det slutliga bestämmandet av avgäldens belopp skulle ankomma
på länsstyrelsen, må framhållas, att beträffande varje utarrenderad
kronodomän skall mot slutet av löpande arrendeperiod verkställas uppskattning
med hänsyn till egendomens framtida disposition och att, i den
mån på grund av sådan uppskattning Kungl. Maj:t komma att för sin
del fatta beslut om egendomens upplåtande i särskilda brukningsdelar
under åborätt, givetvis tillika av Kungl. Maj:t skulle bestämmas mot
vilken avgäld vederbörande åborättsfastighet finge upplåtas.

De lagstadganden, som synts erforderliga i det föreliggande hänseendet
och vilka i kommissionens förslag upptagits i dess 48—51 §§, hava här
sammanförts i en paragraf. I fråga om ordningen för framställandet av
jäv mot ledamot i avgäldsnämnd har därvid stadgande ansetts kunna
meddelas blott genom hänvisning till visst rum i nyttjanderättslagen att
i tillämpliga delar gälla.

Utöver avgäldsregleringen skulle enligt förslaget jämväl prövning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

vissa andra ärenden tillkomma avgäldsnämnden, vilka ärenden finnas omförmälda
i kommissionens 59 och 60 §§, den sistnämnda jämförd med 55 §.
Vid överarbetningen av dessa paragrafer har jag emellertid, såsom framgår
av 35 och 39 §§ i den nya lagtexten, funnit berörda ärenden höra
undandragas avgäldsnämnden och städse, där tvist föreligger, överlämnas
till skiljemäns prövning.

33 § (motsvarande 52 § i kommissionens förslag). Ehuru beträffande
klandertalan mot avgäldsnämnds beslut kan ifrågasättas, huruvida icke
till vinnande av en mindre kostsam och tidsödande procedur borde föreskrivas,
att sådan talan skulle föras i administrativ ordning, har jag
dock ansett kommissionens häremot anförda skäl avgörande och förty bibehållit
förslaget oförändrat.

34 § (motsvarande 29 § andra stycket samt 53 och 54 §§ i kommissionens
förslag). Sedan under överarbetningen ur förslaget borttagits kommissionens
20 §, enligt vilken syn kunde för visst ändamål av åbon påkallas,
kan syn förekomma blott i de fall, som omförmälas i 29 § andra
stycket av kommissionsförslaget. De därstädes om sådan syn meddelade
föreskrifter hava oförändrade upptagits i föreliggande paragraf, som tilllika
innefattar stadganden avsedda att motsvara innehållet i kommissionens
53 och 54 §§. Sistberörda innehåll har jag trott kunna med tillräcklig
tydlighet delvis återgivas genom hänvisning till de rum i nyttjanderättslagen,
som tjänat kommissionen till förebild för ifrågavarande bestämmelser.

35 § (kommissionens 55 §). Mot de föreslagna reglerna om kronans
lösningsplikt i det fall, att en under åborätt upplåten fastighet jämlikt
6 § återtages av kronan, har länsstyrelsen i Jämtlands län anmärkt, att
berörda regler kunde befaras komma att uppmuntra åbon eller en förvärvare
av åborätten, som ej kunde antagas till åbo, att genom särskilda
manipulationer framkalla inlösning. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida
det vore skäligt att lösen skulle utgivas av kronan för själva åborätten
utöver värdet av den förbättring, fastigheten under besittningstiden
vunnit. Men även om det finge anses lämpligt att låta åbon få
någon del av den värdestegring, fastigheten i likhet med annan jord i
orten undergått, vore det oriktigt att likställa detta fall med återköp eller
förköp av äganderätten till en fastighet. Kronan vore fortfarande ägare
och syntes även böra tillgodonjuta denna sin rätt; värdet av åborätten
måste förty bestämmas med hänsyn härtill.

Vad sålunda anmärkts kan jag icke tillerkänna befogenhet. Det synes
mig icke riktigt att, då kronan, under eljest givna förutsättningar, anser
sig böra återtaga den en gång under åborätt för obestämd framtid upplåtna
fastigheten, frånkänna åbon rätt att av kronan erhålla lösen för
fulla värdet av åborätten.

I ett annat avseende har jag däremot funnit kronans föreslagna lösningsplikt
kunna inskränkas, nämligen beträffande kreatur, redskap och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

andra dylika lösören, som finnas å den fastighet, kronan skall återtaga.
Ett stadgande om lösningsplikt för kronan i nu berörda hänseende skulle
enligt min mening försätta kronan i en alltför ogynnsam ställning mot
åbon. Dess förefintlighet torde för övrigt icke kunna anses vara av
nämnvärd vikt för åbon, för vilken möjlighet alltid lärer finnas att, där
överenskommelse om sagda lösörens övertagande av kronan ej kan träffas,
på lika goda villkor avyttra desamma på annat håll.

Frågan om fastställandet av sådan ersättning, som omförmäles i sista
stycket av förevarande paragraf, tillkommer — efter den ändring 59. §
i kommissionens förslag undergått — städse i händelse av tvist skiljemäns
prövning. Den i samma stycke angivna frist, inom vilken byggnad
i visst fall skall vara bortförd från fastigheten, har ansetts kunna sättas
till allenast nittio dagar i likhet med vad för motsvarande fall föreskrivits
i 18 § av allmänna arrendelagen.

36 § (kommissionens 56 §). Såsom ytterligare utveckling av den vid
nästföregående paragraf här ovan omförmälda anmärkning mot förslagets
regler om kronans lösningsplikt har förenämnda länsstyrelse anfört, att
det syntes länsstyrelsen vara oriktigt, att vid inlösen av åborätten på
grund av dess försäljning lösesumman skulle motsvara vad köparen utfäst
sig att betala. Det torde enligt länsstyrelsens förmenande med fog
kunna befaras, att en bestämmelse sådan som den nyss anförda skulle
alstra benägenhet att genom oriktiga uppgifter i köpebrevet framkalla
ett högre, värdet ej motsvarande lösensbelopp. Mot försök i sådan riktning
gåve möjligheten att bringa köparen på ed allenast ett ofullkomligt
skydd. Och även utan något som helst bedrägligt förhållande från kontrahenternas
sida kunde ifrågavarande bestämmelse föranleda en oskäligt
hög löseskilling. Länsstyrelsen ansåge därför, att vid inlösen på grund
av köp löseskillingen borde bestämmas efter enahanda grunder och på
enahanda sätt som vid inlösen i andra fall.

Även i detta hänseende anser jag, att kommissionens förslag hör bibehållas
oförändrat. Därtill kommer, att den framhållna faran av missbruk
icke torde vara så stor i betraktande av att de fall, då kronan begagnar
sig av sin rätt att återtaga fastigheten, lära bliva enstaka undantagsfall,
vilka icke äro på förhand för vederbörande kända. Såsom motvikt
mot eventuell frestelse att i köpehandlingen angiva högre köpeskilling
än som betingats torde ock verka den omständigheten, att en hög
köpeskilling för åborätten ju alltid giver belägg för skäligheten av eu
höjning av den för fastigheten utgående avgälden vid dennas omreglering.

37 och 38 §§ motsvara 57 och 58 §§ i kommissionens förslag och äro
av samma innehåll som dessa.

39 § (kommissionens 59 §). Då det synts angeläget att icke åt avgäldsnämnden
uppdraga andra frågor än sådana, som hava samband med avgäldsregleringen,
har — såsom redan berörts — vidtagits den ändring i
kommissionens förslag, att frågan angående omfattningen av kronans lös -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ningsplikt eller om beloppet av lösen eller ersättning för kostnad skall i
händelse av tvist hänskjutas till prövning icke av avgäldsnämnden utan
av skiljemän i den ordning, 2 kap. 8 § i lagen om. nyttjanderätt till fast
egendom stadgar. Det torde kunna antagas, att frågan även på detta sätt
skall bliva underkastad fullt sakkunnig och opartisk behandling. I händelse
av missnöje med skiljemännens beslut dragés tvisten under rättens
avgörande, såsom i nyssnämnda lagrum sägs.

På sätt kommissionen anfört i sina motiv till 56 och 59 §§ i förslaget
skall stadgandet i nu ifrågavarande paragraf om ordningen för prövning
av fråga, som här avses, träda i tillämpning, utom i det fall att överenskommelse
ej träffas mellan kronan och åborättens innehavare, jämväl
då enskild, som äger fordran, varför åborätten häftar, skulle kränkas i
sin rätt genom att den lösesumma, kronan jämlikt 56 § (36 § i den reviderade
lagtexten) hade att erlägga, bestämdes till utfäst köpeskillings
belopp och då dylik fordringsägare icke biträder en mellan kronan och
åborättsinnehavaren träffad överenskommelse av beskaffenhet av inverka
på fordringsägarens rätt. För att tydligare utmärka detta har ordalydelsen
i den föreliggande paragrafen delvis ändrats. Att på sådant sätt
skiljemännen vid prövning av till dem hänskjuten fråga komma att få
taga hänsyn även till annans rätt än de båda parters, vilka frågan närmast
berör, torde icke behöva väcka betänklighet ur rättssäkerhetens synpunkt.

För ett stadgande sådant som det i 60 § i kommissionens förslag upptagna
finnes, såsom vid 35 § i den nya lagtexten redan berörts, icke vidare
plats efter den ändring, kommissionens 59 § undergått. Ersättningsfråga,
varom i tredje stycket av berörda 35 § förmäles, skall således alltid, om
ej överenskommelse träffas, prövas av skiljemän — givetvis i ett sammanhang
med prövningen av sådan fråga, som jämlikt 39 § i samma lagtext
tillika må hava hänskjutits till dem.

40 § är densamma som 61 § i kommissionens förslag.

Den av kommissionen upptagna 62 § har uteslutits såsom saknande tilllämplighet,
sedan kommissionens 20—23 §§ utgått ur förslaget.

41 § omfattar kommissionsförslagets 63 och 64 §§, i vilka vidtagits sådana
jämkningar, som betingas av förut omförmälda ändringar i förslaget.

42—44 §§ äro av samma innehåll som 65—67 §§ i kommissionens förslag.

45 § (kommissionens 68 §). Här har vidtagits den ändring, att punkterna
1 och 4 i den av kommissionen föreslagna paragrafen uteslutits. Det
torde nämligen med hänsyn till att åborätten icke kan göras till föremål
för inteckning få anses uppenbart, att de i berörda punkter omför -

Kungl. May.ts proposition Nr 22. 47

mälda stadgandcna i utsökningslag och konkurslag icke äro tillämpliga
beträffande åioorätten.

Dessutom har på grund av den nya konkurslagens tillkomst ändring
måst göras i fråga om de paragrafer i konkurslagen, vilka uttryckligen
angivits.

46 § motsvarar 69 § i kommissionens förslag och är av samma innehåll
som denna, dock med den jämkning, som betingas därav att enligt 5 §
i den reviderade lagtexten missnöje med länsstyrelses beslut, varigenom
någon, som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat åborätten, förvägrats
åboskap, skall instämmas till domstol.

47 § är densamma som kommissionsförslagets 70 §.

Kommissionsförslagets 71 § bar uteslutits, då — såsom jag redan omnämnt
— det nu föreliggande förslaget ansetts böra begränsas till att avse
sådan kronan tillhörig jord, varom förmäles i 1 §.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ifrågavarande inom
departementet utarbetade förslag till lag om åborätt av den lydelse, bilaga
A vid protokollet i detta ärende utvisar, samt hemställer att lagrådets
yttrande över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen
omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om åborätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Jord, som tillhör kronan och står under dess omedelbara vård, må
kunna för bildande av jordbruksfastigheter upplåtas mot avgäld under
ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt).

Sedan i vederbörlig ordning bestämmelse meddelats om jords upplåtande
under åborätt enligt denna lag, tillkommer det länsstyrelsen att träffa
avtal om jordens upplåtande till åbo samt att över upplåten jord hava
tillsyn.

2 §.

Från fastigheten må med länsstyrelsens medgivande kunna frånskiljas
mindre område till byggnadstomt, upplagsplats, väg eller dylikt, såframt
återstoden av fastigheten finnes vara för det med fastighetens upplåtande
avsedda ändamål tillräcklig. Beträffande upplåtelse av sådant
område skall denna lag icke tillämpas.

3 §.

Byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar,
som finnas å fastigheten, skola, såvitt de ej tillhöra kronan, såsom
tillbehör hänföras till åborätten.

Om antagande av åbo, så ock om åborättens övergång till ny innehavare.

i §.

Då åbo av länsstyrelsen antages, skall det avtal, varigenom åborätten
upplåtes, skriftligen upprättas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Ej må i avtalet intagas bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes
eller åbon ålägges skyldighet utöver de i denna lag angivna grunder.

5 §.

Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig
och sin egendom. Förutvarande åbons make, bröstarvinge, adoptivbarn,
syskon eller syskons avkomling, så ock efter länsstyrelsens beprövande
annan, till vilken åborätten övergått genom arv, testamente eller gåva,
äger att bliva antagen till åbo utan hinder därav att han ännu icke uppnått
myndig ålder.

Har åborätten genom överlåtelse eller annorledes övergått till åbons
make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon
eller syskons avkomling, äge länsstyrelsen ej vägra godtaga honom såsom
åbo, med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig eller hans
antagande till åbo eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för vilket
åborätten upplåtits.

Finnes annan, till vilken åborätten övergått genom köp eller därmed
jämförligt avtal, uppenbarligen hava förvärvat åborätten i syfte, som är
oförenligt med det vid kronans upplåtelse av åborätten avsedda ändamål,
må han ej antagas till åbo.

Vägrar länsstyrelsen att till åbo antaga den, som genom överlåtelse
eller annorledes förvärvat åborätten, stånde honom öppet att i händelse
av missnöje med beslutet instämma talan till domstol inom trettio dagar
från det han av beslutet erhållit del.

6 §.

Överlåtelse av åborätt, som skett efter det kronan, där rätt därtill finnes
i denna lag stadgad, uppsagt avtalet, vare utan verkan mot kronan.

Då åborätt genom överlåtelse eller annorledes övergått till ny innehavare,
äge kronan rätt att mot lösen taga fastigheten åter på sätt 29 §
omförmäler. Är den, till vilken åborätten övergått, förutvarande åbons
make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon
eller syskons avkomling eller har åborätten förvärvats genom inrop å
offentlig auktion, som förrättas i den ordning utsökningslagen bestämmer
eller eljest efter länsstyrelsens förordnande, äge kronan dock ej återtaga
fastigheten, utan så är att hinder möter mot den nye innehavarens
antagande till åbo efter vad i 5 § är stadgat.

7 §.

Vid bodelning äge make, till vars giftorättsgods åborätten hör, eller, där
bodelning sker i anledning av makes död, efterlevande maken företräde
till åborätten. Hör åborätt till dödsbo, som skall skiftas mellan arvingar,
äge arvinge, som har större lott, företräde till åborätten framför arvinge,
som har mindre lott. Hava flera lika lott och sämjas de ej, vilken av dem

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 17 höft. (Nr 22.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

skall äga företräde att övertaga åborätten, eller är någon av dem omyndig,
då skall om företrädesrätten dem emellan lottas.

Delas fastigheten i flera för jordbruk avsedda fastigheter såsom i 2 §
sägs, skall vad i första stycket är stadgat om företräde till åborätt gälla
vid fördelningen av de särskilda åborätterna.

8 §.

Om förmånsrätt för sådan fordran för utlösen är särskilt stadgat.

9 §.

Avtal om överlåtelse av åborätt skall upprättas skriftligen och i den
ordning i övrigt, som gäller för köp av fast egendom. Vad överlåtaren
må hava betingat sig för avstående av åborätten med den jordförbättring,
som må hava vunnits, för byggnader, stängsel och andra för stadigvarande
bruk avsedda anläggningar, för utsäde eller gröda samt för kreatur, redskap
och andra liknande lösören, som kunna ingå i överlåtelsen, skall
med angivande av varje belopp för sig upptagas i avhandlingen; och skall
denna tillika innehålla de övriga villkor, varå överlåtelsen grundas.

10 §.

Den, som annorledes än genom upplåtelse från kronan åtkommit åborätt,
varom i denna lag är fråga, söke hos länsstyrelsen att varda antagen
till åho. Ansökningen skall, där ej nedan annorlunda stadgas, ske inom
trettio dagar från det fånget ägde rum. I fråga om giftorätt och arv
skall tiden för ansökningen räknas från det bodelning eller skifte förrättades
eller, där vid arv skifte ej erfordras för arvslottens bestämmande,
från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Har åborätten åtkommits
genom testamente, skall tiden för ansökningen räknas från det
testamentet blev ståndande; dock skall, där för tillämpning av testamentet
erfordras skifte, tiden räknas från det sådant förrättades. Varder i annat
fall före utgången av den för ansökningen stadgade tid tvist anhängig
om fånget, skall tiden för ansökningen räknas från det dom i målet vunnit
laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Försummas ansökning, som i första stycket avses, äge länsstyrelsen på
framställning av allmänne åklagaren i den ort, där fastigheten är belägen,
eller av den, vars rätt är beroende därav att sådan ansökning göres, genom
vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Låter han sig
därav ej rätta, äge länsstyrelsen förelägga högre vite eller ock förordna,
att åborätten med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

11 §.

Är sökande ej behörig att antagas till åbo, skall, där ej fastigheten
återtages av kronan, länsstyrelsen giva honom lämpligt rådrum att överlåta
åborätten till annan; äge ock länsstyrelsen den tid förlänga, om skäl
till ytterligare rådrum föreligger. Försittes tid, som sålunda förelagts,
eller varder, där sökanden överlåtit åborätten till annan, denne ej antagen
till åbo, förordne länsstyrelsen, att åborätten med vad därtill bör skall
säljas å offentlig auktion. Hade åborätten övergått genom en eller flera
frivilliga överlåtelser och anmäles, innan kungörelse om auktionen utfärdats,
att överlåtelsen eller överlåtelserna gått åter, äge dock länsstyrelsen
låta därvid bero.

12 §.

Efter åbons död åligge dödsbodelägarna att inom ettbundraåttio dagar
från dödsfallet, där ej någon, till vilken åborätten övergått från den avlidne
eller från dödsboet, sökt att varda antagen till åbo, bos länsstyrelsen
anmäla lämplig person till handhavande för deras räkning av fastighetens
skötsel. Försittes den tid, lägge länsstyrelsen dem annan kort tid
före; fullgöra de ej föreläggandet, äge länsstyrelsen meddela förordnande,
som i 11 § andra punkten sägs.

13 §.

Överlåter åbon åborätten till annan, svare ändock till de åbo åliggande
skyldigheter, utan så är att den andre varder antagen till åbo. Därest
kronan eller annan vill för åbo åliggande skyldighet, som skall fullgöras
efter det åborätten övergått till ny innehavare, hålla sig till denne, äge
rätt därtill, ändå att han icke blivit antagen till åbo.

Om åbons rättigheter och skyldigheter samt om åborättens upphörande.

14 §.

Fardag för tillträde och avträde av fastighet, som upplåtits under åborätt,
är den fjortonde dagen i mars månad. Infaller fardag å söndag,
skall tillträde eller avträde ske följande dag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten
hälften i fastighetens hus.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

15 §.

Avgäld för fastighet, som upplåtits under åborätt, skall utgå i penningar
och, där ej annorlunda avtalats, erläggas i förskott å dag, närmast
före den 14 mars, som av länsstyrelsen bestämmes. Avgälden inbetalas
till länsstyrelsen eller till tjänsteman i orten, som förordnats till uppbördsman
för sådan avgäld.

16 §.

Åbon skall vara boende å fastigheten, såvida ej länsstyrelsen på grund
av särskilda omständigheter medgiver, att åbon må innehava fastigheten,
ändå att han är bosatt annorstädes.

17 §.

Fastigheten skall på åbons bekostnad vara försedd med för jordbruket
erforderliga byggnader.

Åbon vare skyldig att städse hålla fastigheten i gott stånd såväl i avseende
å jordens hävd som beträffande byggnader och andra anläggningar,
som erfordras för jordbruket.

Byggnader, varom här sägs, skola av åbon hållas brandförsäkrade till
fulla värdet; och ha ve länsstyrelsen häröver noggrann tillsyn.

18 §.

I fråga om hållande av hägnad äge åbon samma stängselvitsord och
åligge honom samma skyldighet som jordägare.

19 §.

Har uppsägning av åborättsavtalet ägt rum eller har jämlikt 10, 11
eller 12 § förordnande meddelats om åborättens försäljning å offentlig
auktion, må innehavaren av åborätten icke utan länsstyrelsens samtycke
bortföra gödsel från fastigheten, ej heller, innan han avträder fastigheten,
därifrån föra stråfoder; har han stråfoder kvar, då han skall avflytta,
vare han pliktig att till i orten gångbart pris överlåta återstoden
till kronan eller till ny åbo. Kan ej överenskommelse träffas om den
ersättning, vilken därför bör utgå, skall frågan avgöras i den ordning,
som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes stadgad
för där avsett fall.

20 §.

Åhon äge ej i annan mån än från kronans sida medgivits nyttja fastighetens
skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten; äge
ej heller avhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess
årliga avkastning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

21 §.

Vill kronan låta anställa besiktning å fastigheten, vare åbon pliktig att
lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för besiktningen bör kronan
i god tid förut underrätta åbon.

22 §.

Åbon ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår.

23 §.

Vill åbon å fastigheten idka annan näring än jordbruk och behöver
för den näring särskilt område av fastigheten tagas i bruk, söke tillstånd
därtill hos länsstyrelsen. Tillstånd, som nu sagts, må ej lämnas, om för
näringens utövning skulle erfordras så stort område, att därigenom det
med upplåtelsen avsedda ändamål skulle äventyras.

För område, som sålunda användes för annat ändamål än jordbruk,
skall erläggas särskild avgäld, vilken vid tillstånds meddelande bestämmes
i penningar efter ortens pris. Sker sådant användande av fastigheten
tillhörande område utan tillstånd, bestämme länsstyrelsen efter erhållen
kunskap om förhållandet ändock avgäld för området att utgå för tid, varunder
detsamma för ändamålet använts, och pröve länsstyrelsen tillika,
huruvida tillstånd må lämnas; åbon vare därjämte vid nästa avgäldssättning
underkastad höjning av avgälden för fastigheten utan den begränsning,
varom i 31 § sägs.

2i §.

Övergiver åbon fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård,
må kronan genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.

25 §.

Åborätten vare förverkad och kronan förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1. om åbon utan länsstyrelsens medgivande förenar fastigheten med
annan fastighet under ett bruk eller delar densamma;

2. om han gör sig skyldig till överträdelse av bestämmelserna i 20 §;

3. om han från fastigheten utan tillstånd bortflyttar byggnad, stängsel
eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som är erforderlig
för jordbruket, eller åsidosätter sin skyldighet att hålla byggnad försäkrad; 4.

om han eljest icke håller för jordbruket erforderliga byggnader eller
gör sig skyldig till uppenbar vanvård av fastigheten; eller

5. om han utan tillstånd bosätter sig annorstädes och icke flyttar åter
till fastigheten inom nittio dagar efter därom erhållet föreläggande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad åbon låtit komma sig: till
last vara av ringa betydenhet, må ej åbon skiljas från åborätten.

Uppsäges avtalet, vare kronan berättigad till skadestånd.

26 §.

Har åbon låtit komma sig till last förhållande, varom i 25 § sägs, men
sker i fall, som i punkt 1 eller 2 avses, icke uppsägning av avtalet inom
etthundraåttio dagar från det länsstyrelsen fick kunskap om förhållandet
eller har i annat fall rättelse skett innan kronan gjort bruk av sin rätt
att uppsäga avtalet, äge kronan ej sedermera åberopa förhållandet såsom
grund för åbons skiljande från fastigheten.

27 §.

Uppsägning, som i denna lag avses, skall ske skriftligen eller med vittnen,
där ej skriftligt erkännande om uppsägningen lämnas; skolande vad
i 11 kap. 11 och 14 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning äga
motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej åbo, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen
i rekommenderat brev under hans vanliga adress lämnad å
posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans hus*
folk, om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsåga
ningen anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Stämning, däri talan föres om upphörande av avtal om åborätt, så ock
ansökan om åbos vräkande gälle, där delgivning skett i behörig ordning,
såsom uppsägning, ändå att vad här ovan är stadgat icke iakttagits.

28 §.

Sker uppsägning, äge åbon kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten
eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta tidigare.
Hade åbon ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall avtalet
genast upphöra att gälla.

Prövas i tvist angående skyldighet för åbo att avträda fastigheten åbon
vara pliktig att avflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro, förordna,
att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas
utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant förordnande
meddelat och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill
äro, den rätt innan ändringssökandet slutligen prövas förordna, att
vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

29 §.

Vill kronan begagna sig av den i 6 § stadgade rätt att taga fastigheten
åter, kungöre det den nye innehavaren av åborätten sist inom nittio dagar

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

från det han med företeende av vederbörliga fångeshandlingar sökte att
varda antagen till åho; skolande dylikt meddelande tillika anses innefatta
uppsägning till avflyttning å den fardag, som inträffar näst efter
etthundraåttio dagar från det meddelandet delgavs honom, och om ordningen
för delgivningen gälla vad ovan är i sådant avseende stadgat i
fråga om uppsägning.

Hava flera, var efter annan, förvärvat åborätten utan att någon av
dem blivit antagen till åho, stånde kronan öppet att för fastighetens återtagande
hålla sig till den, till vilken åborätten först övergått under sådana
omständigheter, att fastigheten kan återtagas.

Om avgäldens bestämmande och om syn.

30 §.

Avgälden bestämmes för tjugo år i sänder, men må, efter ty Konungen
förordnar, avgälden kunna bestämmas för annan kortare eller längre tid,
dock ej över trettio år, vid första avgäldssättningen eller då fastigheten
eljest upplåtes omedelbart från kronan, så ock, med åbons samtycke, då
i övrigt särskilda omständigheter därtill föranleda.

Då delning av fastigheten äger rum eller tillstånd lämnas åbo att av
fastigheten använda visst område för annat ändamål än jordbruk, skall
i samband därmed ske jämkning i avgälden för återstoden av löpande
avgäldstid. Detsamma galle, därest genom naturhändelse eller genom
skiftesförrättning eller dom i ägotvist fastighetens ägor i mera betydande
grad minskats eller fastighetens värde för åbon eljest avsevärt förringats.
Sådan jämkning verkställes av länsstyrelsen.

Där ej innan den 14 mars andra året före det, då avgäldstiden utgår,
från någondera sidan påfordrats ändring i då utgående avgäld, vare
samma avgäld gällande för ny avgäldstid om tjugo år.

31 §.

Avgälden för fastigheten skall bestämmas i naturaprodukter, men utgå
i penningar efter medelmarkegångsvärdet under de senaste tio åren. Avgäldens
bestämmande sker efter uppskattning av den behållna avkastning,
som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas
på sätt, som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet
i övrigt. Tillika skall behörig hänsyn tagas till de förpliktelser, som
utöver skyldigheten att utgiva avgäld åligga åhon enligt denna lag.

Finnes vid bestämmande av avgäld för ny avgäldstid avkastningens
värde hava ökats eller minskats, skall hänsyn till den timade förändringen
tagas endast i mån det är uppenbart, att den tillkommit utan åbos åtgärd
eller vållande; och må, om avgälden anses böra höjas, förhöjning
ej äga rum med mer än tjugo för hundra av den för löpande avgäldstid
bestämda avgälden, där ej sådant fall är för handen, som i 23 § sista

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

punkten avses, eller ock kronan måst för fastigheten vid skifte tillagda
ägor utgiva ersättning för odling eller bättre hävd eller fått vidkännas
kostnad för dikning eller annan avledning av vatten.

Omfattar upplåtelsen rätt till skogsfång eller torvtäkt eller hör till
fastigheten fiske av den betydenhet, att dess avkastning lämpligen kan
för sig uppskattas, eller har medgivande lämnats åhon att annorledes
än för fastighetens behov nyttja sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-,
ler- eller stentäkt å fastigheten, skall därför vid varje avgäldssättning
bestämmas särskild avgäld i penningar efter ortens pris. I enahanda
ordning skall företagas omreglering av sådan särskild avgäld, som bestämts
jämlikt 23 §.

32 §.

Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet eller
viss av länsstyrelsen bestämd del därav utsedd nämnd, avgäldsnämnden.
Avgäldsnämnden skall bestå av tre med ortens lantbruk och affärsförhållanden
förtrogna personer, av vilka en förordnas av länsstyrelsen samt
de övriga utses den ena av landstinget och den andra av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller, om hinder därför möter, bägge av
landstinget; dock skall, där fråga är om lägenhet i stad, som ej deltager
i landsting, val, som efter vad nyss sagts skulle ankomma på landsting,
i stället förrättas av stadsfullmäktige. För envar ledamot i nämnden
skall i enahanda ordning utses suppleant.

Avgäldsnämnd tillsättes för fyra år i sänder. Den av länsstyrelsen
förordnade ledamoten skall vara nämndens ordförande. Närmare bestämmelser
om förfarandet vid avgäldssättningen meddelar Konungen.

Mot ledamot i avgäldsnämnd gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken
gälla mot domare; och skall beträffande ordningen för jävs framställande
i tillämpliga delar gälla vad i 2 kap. 12 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom finnes stadgat.

Kostnaden för avgäldsnämndens sammanträde skall kronan vidkännas.

33 §.

Part, som är missnöjd med avgäldsnämnds beslut, äge efter stämning
klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar
från det beslutet delgavs honom, eller vare beslutet gällande. Om vad
missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i beslutet lämnas tydlig
hänvisning.

34 §.

Till efterrättelse mellan kronan och åbon skall hållas syn, när fastigheten
tillträdes av åbo, som förvärvat åborätten omedelbart från kronan,
samt när åborätten säljes i den ordning utsökningslagen bestämmer eller
eljest enligt länsstyrelsens förordnande å offentlig auktion; ej må an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

gående fastighetens skick vid någondera tidpunkten bevisning annorledes
föras. Syn må ej hållas i förra fallet tidigare än etthundraåttio dagar
före tillträdesdagen eller senare än etthundraåttio dagar efter samma dag
och i senare fallet längre tid än nu sagts före eller efter auktionsdagen.

Syn, varom i denna paragraf sägs, skall förrättas av minst två ojäviga
personer, utsedda på sätt i 2 kap. 11 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom förmäles. Vid synen skall undersökas fastighetens skick i den
utsträckning, som påpkallats eller därutöver av synemännen kan finnas
nödig. Över vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som av synemännen undertecknas.

I övrigt skall beträffande synemän och syn, som här avses, vad i förenämnda
lagrum ävensom i 2 kap. 12 och 13 §§ i samma lag finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Kostnaden för synen skall förskjutas av kronan och stanna å denna
utom i det fall, att vid syn med anledning av åborättens försäljning
uppenbar vanvård befinnes föreligga; skolande för sådant fall åborättens
innehavare vara skyldig vidkännas berörda kostnad.

Om åborättens inlösande till kronan och om dess försäljning enligt länsstyrelsens
förordnande.

35 §.

Vid fastighetens återtagande jämlikt 6 § vare kronan skyldig utgiva
lösen för åborätten med den jordförbättring, som må hava vunnits, för
byggnader och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde eller gröda
å fastigheten.

Användes någon del av fastigheten för annat ändamål än jordbruk eller
hava å fastigheten, efter det den uppläts av kronan, uppförts flera eller
större byggnader än för fastighetens användande för jordbruksändamål
skäligen kan anses nödigt, må sådant, ändå att länsstyrelsens medgivande
till åtgärden lämnats, ej lända till förhöjning av den lösen, som kronan
har att utgiva.

Byggnad eller annan anläggning, som icke inlöses av kronan, äge åborättens
innehavare bortföra; återställe dock fastigheten i det skick, den
hade före byggnadens eller anläggningens tillkomst. Äro till byggnad
eller anläggning ämnen hämtade från fastigheten utan att vederlag därför
utgått till kronan, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas,
innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit kronan gottgjort; skolande
ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas i den
ordning, som i 2 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom finnes
för där avsett fall stadgad. Har i fall, varom nu är fråga, byggnad ej
bortförts inom nittio dagar från det kronan tillträdde fastigheten, äge
kronan låta sälja byggnaden å offentlig auktion för avträdarens räkning;
är annan anläggning, som avträdaren ägt skilja från fastigheten, icke därifrån
bortförd inom sagda tid, tillfälle den kronan utan lösen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

36 §.

Har åborätten övergått genom köp, skall för åborätten och vad kronan
eljest har att lösa erläggas vad köparen därför må hava utfäst; dock
skall vad sålunda stadgats icke lända till förfång för innehavare av
fordran, som i 8 § avses, där åborätten häftar för den fordran.

Där kronan det äskar, skall köparen vara skyldig att inför domstol
med ed betyga, att mellan honom ocli säljaren blivit på god tro så avtalat
som köpehandlingen utvisar.

37 §.

Har den egendom, som skall lösas, övergått genom annat fång än köp,
skall lösen utgå efter dess värde, där övergången skett genom byte, vid
den tid, då bytesavtalet slöts, men i annat fall vid den tid, då beslutet om
fastighetens återtagande kungjordes åborättens innehavare.

Har den, till vilken åborätten övergått genom annat fång än köp, därvid
ålagts förpliktelse mot förutvarade innehavare av åborätten eller annan,
då skall vid åborättens inlösande i fråga om sådan utfästelse vad i andra
och tredje styckena av 36 § stadgas i avseende å köp äga motsvarande
tillämpning.

38 §.

Kronan vare skyldig ersätta den, från vilken fastigheten återtages, all
nödig kostnad, som han må hava nedlagt å fastigheten med vad därtill
hör och av kronan skall lösas, dock icke kostnad, som skäligen må anses
hava erfordrats för fastighetens underhåll under den tid, han innehaft
densamma.

39 §.

Häftar åborätten för fordran, som i 8 § avses, vare överenskommelse
mellan kronan och åborättens innehavare i fråga, varom här sägs, där
den inverkar på fordringsägarens rätt, ej. gällande med mindre han biträtt.
densamma,

40 §.

Å dag, då kronan äger tillträda fastigheten, skall kronan till avträdaren
utgiva löseskillingen med avdrag för ersättning, som må tillkomma*
kronan, samt för fordran, som efter vad särskilt är stadgat skall utgå
med förmånsrätt. Är löseskillingen ej då slutligt bestämd, gälde kronan
ränta efter fem för hundra från tillträdesdagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

41 ''§■

Har kronan återtagit fastigheten jämlikt 24 § eller upphör åborätten
till följd av uppsägning i fall, som avses i 25 §, förordne länsstyrelsen, att
åborätten med vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion.

Sedan länsstyrelsen i nu nämnda fall eller eljest enligt denna lag meddelat
förordnande om åborättens försäljning å offentlig auktion, skall det
förordnande gälla, ändå att åborätten icke längre innehaves av den, som
samma rätt enligt förordnandet skulle frångå.

42 §.

Äborätt, som enligt länsstyrelsens förordnande skall säljas å offentlig
auktion, skall med vad därtill hör av utmätningsmannen i orten beskrivas
och värderas, varvid särskilda värden skola angivas å åborätten med
den jordförbättring, som må hava vunnits, å byggnader, stängsel och
andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar samt å utsäde eller
gröda; och äge utmätningsmannen, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunniga
personer att biträda vid värderingen. Utmätningsmannen avfordre
ock åborättens innehavare de handlingar, vilka visa hans fång till
åborätten eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt till fastigheten,
ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid
auktionen iakttagas.

Vad enligt 45 § gäller i avseende å försäljning av åborätt, som utmätts
för fordran, samt om fördelning av köpeskillingen därför skall i tilllämpliga
delar iakttagas, när länsstyrelsen förordnat, att åborätt med
vad därtill hör skall säljas å offentlig auktion; dock skall i ärendet så
förfaras, som om försäljningen skulle ske till gäldande av fordran med
bästa förmånsrätt i åborätten. De bestämmelser, som avse gäldenären,
skola för sådant fall lämpas till den, som åborätten enligt förordnandet
skall frångå, och vare denne pliktig betala kostnad, som ej kan i enlighet
med 198 § utsökningslagen ur köpeskillingen gäldas. Ej må åborätten
inropas av honom.

Särskilda bestämmelser.

43 §.

Vill kronan eller åborättens innehavare framställa fordringsanspråk
på grund av åborättsavtal, anhängiggöra sin talan inom två år från det
avtalet upphörde att gälla eller, där åborätten övergått från en innehavare
till annan, från det den senare innehavaren blev antagen till åbo.
Har syn, som jämlikt 34 § hållits i sammanhang med försäljning av åborätten,
blivit klandrad, må talan anhängiggöras inom två år från det
klandret blivit avgjort genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den
tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid av endera talan anhängiggjord,
äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blivit
sålunda bevakad.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ii §.

Häftar åbo, som skall avflytta från fastigheten, i skuld till kronan för
avgäld eller för ersättning, som vid syn eller genom skriftlig överenskommelse
blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken åbo
skolat ansvara, icke av honom gulden, vare kronan berättigad att av
åbon tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla
så mycket, som svarar mot dess fordran, till dess åbon gör rätt för
sig eller ställer kronan säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom,
som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Har kronan enligt skriftlig handling lämnat åhon lån för inlösen eller
uppförande av byggnad, äge kronan för vad av lånet må vara oguldet
enahanda rätt som nyss sagts.

i5 §.

I fråga om åborätt enligt denna lag skall vad i utsökningslagen och
konkurslagen är stadgat angående fast egendom äga motsvarande tillämpning
med den inskränkning, som följer därav att inteckning i åborätten
icke kan meddelas, samt med följande ändringar och tillägg i övrigt, nämligen: 1.

Beträffande värdering av åborätt, som skall säljas i den ordning
utsökningslagen bestämmer, gälle vad i sådant avseende stadgas här ovan
i 42 § för det fall, varom där är fråga.

2. Vad i 82 § utsökningslagen samt 28 och 39 §§ konkurslagen sägs
angående lagfart skall gälla om antagande till åbo; skolande vad förstnämnda
lagrum innehåller i avseende å viss rättegångsdag lämpas till den
helgfria dag, som infaller näst efter tjugu dagar från utmätningen.

3. Den, som skall förrätta auktion å utmätt åborätt, skall anskaffa
bevis, i vad mån åborätten enligt den i 47 § här nedan omförmälda bok
häftar för fordran, ävensom de för bestyrkande av gäldenärens rätt till
åborätten erforderliga och ej redan mottagna handlingar, vilka kunna
erhållas hos länsstyrelsen; skolande å sålunda anskaffade handlingar lämpas
vad i 106 § utsökningslagen stadgas i avseende å handlingar, somi
omförmälas i 100 § samma lag.

i6 §.

Över beslut, varigenom vid upplåtelse av åborätt omedelbart från kronan
länsstyrelse vägrat att antaga sökande till åbo, må klagan ej föras. Anser
någon sin rätt vara förnärmad genom beslut, som i annat fall jämlikt
denna lag meddelats av länsstyrelse och mot vilket klagan icke bör
föras vid domstol eller på sätt i utsökningslagen föreskrives, äge däröver
hos Konungen i vederbörande statsdepartement anföra besvär i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad; dock må giltighet
av föreläggande för den, till vilken åborätt övergått, att söka att varda
antagen till åbo eller för dödsbodelägare efter åbo att anmäla lämplig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

person till handhavande för deras räkning av fastighetens skötsel komma
under bedömande endast i sammanhang med klagan över beslut, varigenom
föreläggandet tillämpats.

47 §.

Hos länsstyrelsen skall föras bok över samtliga under åborätt enligt
denna lag upplåtna fastigheter inom länet. I denna bok skall beträffande
varje fastighet antecknas dess namn och beteckning i övrigt, åbons namn,
hans fångeshandling och dagen för hans antagande till åbo, ansökan om
åboskap, som. beror på åtgärd, den årliga avgäld, som för fastigheten utgår,
tiden när och för vilken avgälden senast fastställts, beloppet och beskaffenheten
av fordran, för vilken åborätten enligt vad särskilt är
stadgat må häfta, tid då syn å fastigheten senast hållits, ärenden, som angå
brandförsäkring av fastighetens byggnader, så ock framställningar
och beslut i andra ärenden, som rörande åborätten inkommit till länsstyrelsen.

Närmare föreskrifter om bokens inrättande och förande meddelar
Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Bil. B.

Sammandrag av inkomna yttranden

över

kronolägenhetskommissionens betänkande II.

Öferitåt- Man ställd© sig synnerligen tveksam, huruvida de av kommissionen åbeÅåUartmbetet.
ropade skäl för besittningsrättsinstitutet verkligen ägde den bärande
kraft, att de borde föranleda införandet i vår lagstiftning av detta alldeles
nya rättsinstitut.

Vidkommande önskvärdheten av att möjliggöra anskaffandet av eget
jordbruk för personer, som ej ägde kontant köpeskilling, borde betänkas,
att vederbörande ju i allt fall måste bebygga lägenheten. Varifrån skulle
ban få pengar härtill, då han ej både någon säkerhet att bjuda? Det
bleve, såsom också kommissionen förutsatt, kronan, som finge släppa till
icke blott jorden utan även det erforderliga kapitalet. Visserligen både
föreslagits förmånsrätt enligt 17: 6 bandelsbalken; men det kunde i längden
bliva en dyrbar affär för staten att på detta sätt kanske bli ägare
av byggnaderna å den ena lägenheten efter den andra. Emellertid både
staten redan slagit in på en annan väg, som på ett vida enklare och
bättre sätt ledde till målet, nämligen genom meddelande av egnahemslån i
med äganderätt upplåtna områden. Härigenom vunnes vida bättre garanti
för att en lägenhetsspekulant skulle lyckas i sitt företag. Därtill komma,
att vederbörande finge ett helt annat intresse, en helt annan kärlek till
den jord, ban själv ägde, än till den, som han visste tillhöra en annan.
Förevarande lag skulle därför bliva endast en lag på papperet, och sådana
lagar borde man undvika.

Farhågan att lägenhet upplåten under äganderätt skulle kunna komma
i händerna på köpare, som använde den för annat ändamål än som avsetts,
syntes knappast vara berättigad. Det torde höra till sällsyntheterna,
att någon inköpte ett till jordbruk lämpligt område med uppförda byggnader
för att använda det till annat än drivande av jordbruk; och skulle
sådant någon gång hända, torde ett statsintresse därigenom knappast
bliva heder åt.

Att staten framdeles skulle vilja använda ett för jordbruk upplåtet
område till ett för det allmänna viktigare ändamål, torde likaledes höra
till sällsyntheterna. Skulle det inträffa, hade ju staten alltid expropriationsrätten
att tillgripa.

Hela förslaget verkade, som en utländsk planta, vilken ej passade i vår
jordmån; och försöket att införa den skulle säkerligen icke i längden
lyckas, utan blott medföra — utan nytta — avsevärda kostnader för det
allmänna i form av byggnadslån.

Förslaget avstyrktes alltså.

Länsstyrelsen Enligt länsstyrelsens mening borde äganderättsupplåtelser vara det
» Stockholms principiella och således försäljning under äganderätt förbliva huvudfor län.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

men för de statliga jordupplåtelserna till egnah-emsbildning liksom för
småbruksrörelsen i allmänhet. Utgångspunkten vore alltså den, att upplåtelse
med besittningsrätt endast borde ifrågakomma, om och i den man
särskilda förhållanden gjorde försäljning under äganderätt olämplig eller
oanvändbar.

Länsstyrelsen anslöte -sig till fullo till synpunkten att jordupplåtelser
till mindre bemedlade skulle kunna främjas genom att någon köpeskilling
icke ifrågako-mme. Denna synpunkt vore för länsstyrelsen ett avgörande
skäl att i princip godtaga de sakkunnigas tanke om skapandet av eu ny,
tryggad besittningsrätt.

Emellertid gällde -det skilda synpunkter, då man å ena sidan ville underlätta
för vissa kategorier av lämpliga småbruksbildare möjligheten att
övertaga jord och å andra sidan sökte tillvarataga eventuella framtida
statsintressen rörande upplåten jord. Det sätt, varpå dessa synpunkter i
förslaget blivit genom,förda i enhetliga regler, hade lett till konsekvenser,
som länsstyrelsen icke kunde anse lyckliga.

Länsstyrelsen ville obetingat tillstyrka, att för vederbörande upplåtelsetagare
stode Öppet att i sinom tid inlösa, området med äganderätt. Denna
inlösningsrätt komme säkerligen att förr eller senare användas, och i sådana
fall bleve besittningsrätten i stort sett en mer eller mindre kortvarig
övergångsform till det upplåtna områdets förvärvande med äganderätt.
Men om så vore, måste det starkt ifrågasättas, huruvida verkligen
för dylika upplåtelser samma regler vore erforderliga som för de upplåtelser,
vilka skedde under förutsättning att kronan ämnade för framtiden
åt sig bevara äganderätten. Det kunde knappast vara riktigt och
lyckligt att för upplåtelser av förra slaget, vilka faktiskt v-ore avsedda
att bliva och säkerligen komme att bliva en övergångsform, skapa eu lagstiftning,
som i hela sin läggning förutsatte ett varaktigt rättsförhållande.

I synnerhet gällde denna anmärkning i fråga om de talrika kontrollbestämmelserna.
De minutiösa och invecklade föreskrifterna härutinnan
kunde befaras motverka hela det nya institutets ändamål, göra det impopulärt
och framkalla slitningar. Framförallt måste kontrollsystemet
förefalla onödigt besvärande för den kategori av upplåtelser, som avsåges
att förbindas med inlösningsrätt.

Den frågan inställde sig då, huruvida ej denna kategori upplåtelser borde
åtminstone i vissa avseenden skiljas från övriga upplåtelser genom något
olika bestämmelser. Ett dylikt särskiljande syntes även motiverat i fråga
om föreskrifterna rörande avgäld. För upplåtelser med inlösningsrätt torde
tidsperioden utan olägenhet kunna bestämmas till 33 år (om över huvud
taget för -dessa upplåtelser behövde stadgas föränderlig avgäld); varemot
vid upplåtelser av jord, -som kronan ville bevara i sin ägo, skäl kunde finnas
att begränsa perioden till 20 år enligt herrar Ingeströms och Linders’ reservation.

Rörande omfattningen av de fall, i vilka kronan kunde anses böra
åt sig bevara äganderätten till upplåten jord och sålunda icke medgiva inlösningsrätt,
borde såsom grund för dylikt förbehåll knappast uppställas
synpunkten att förebygga de upplåtna områdenas överlåtelse till andra
ändamål än jordbruk. Uppställdes den synpunkten, skulle inlösningsrätt
över huvud taget icke kunna medgivas i någon väsentlig utsträckning. —
Likaledes måste man ställa sig tvivlande till att såsom grund för dylikt
förbehåll om kronans framtida äganderätt lägga synpunkten att staten
ville åt -sig säkerställa väntad stegring i det naturliga jordvärdet. Reser -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

vanten professor Wohlins anförande häremot vore beaktansvärt. Även
en dylik grundsats skulle för övrigt kunna göras gällande beträffande det
stora flertalet upplåtelser och därmed praktiskt taget i det närmaste
omöjliggöra inlösningsrätten. — Enligt länsstyrelsens mening borde staten
medgiva inlösningsrätt vid alla de upplåtelser, där icke jordens bevarande
i statens ägo direkt påkallades av dess eventuella framtida användning
till allmänna ändamål.

Länsstyrelsen förordade alltså en öv er arbetning av förslaget i syfte att
dels särskilja kategorierna av upplåtelser med och upplåtelser utan inlösningsrätt,
dels giva förstnämnda kategori största möjliga omfattning, dels
för båda kategorierna, men i synnerhet den förstnämnda, väsentligen förenkla
föreskrifterna om kontroll över upplåtelsetagaren.

Härutöver anmärktes, att de på länsstyrelserna lagda uppgifterna vore
alltför omfattande och säregna för nuvarande arbetskrafter samt att lagstiftningen
under alla omständigheter måste förbindas med ett ordnande
av kreditfrågan.

Länsstyrelsen Beviskraften hos den allmänna motiveringen för besittningsrätten föri
Uppsala län. utsatte tydligen dels att avsevärd fara botade för missbruk (användande
för främmande ändamål) från lägenhetsägares sida, dels ock att denna
fara ej vore möjlig att undanröja med bibehållande av äganderättsupplåtelse.
Varken det ena eller det andra kunde emellertid anses vara genom
hittills vunnen erfarenhet ådagalagt. Kommissionen själv tänkte sig ju
upplåtelse med äganderätt förekomma vid sidan av den föreslagna upplåtelsen
under besittningsrätt.

Motivet att jorden framdeles kunde bliva erforderlig för något särskilt
statsändamål, vadan det vore av vikt för kronan att kunna återtaga jorden
utan expropriation, kunde tydligen anses sakna egentlig bärkraft.

Något starkare vore argumentet att egnahemsbyggare befriades från
kapitalutlägg för jorden. Men kronan kunde lika gärna som att nöja sig
med en låg avgäld för besittningsrätten, kreditera hela köpeskillingen och
uppskjuta amorteringen till en tid, då egnahemsbyggaren »kommit sig för».

Möjligheten att periodiskt böja avgälden vore icke mycket värd i betraktande
av alla villkor och inskränkningar, som vore förbundna därmed.
Om man ansåge sig kunna räkna med en fortgående stegring i jordvärdet,
borde för ifrågavarande mark, liksom beträffande fast egendom i allmänhet,
hänsyn härtill tagas på annat sätt än genom en periodisk revision av
slutna föryttringsavtal.

De förespeglade lyckliga följderna av besittningsrätten motsvarade alldeles
icke de nationalekonomiska och sociala fördelar, som erkänt vore
förenade med jordäganderätt. Därtill komme, att besittningsrätten föranledde
en omfattande och svår administration. Både tid och sakkunskap
skulle komma att saknas för länsstyrelserna.

Förslaget avstyrktes således. Till stöd härför kunde ytterligare åberopas
att, om upplåtelse under ständig besittningsrätt skedde i avsevärd utsträckning,
kunde det icke förväntas att rättsinstitutet erhölle någon större
varaktighet. Besittningsrätten stode alltför nära äganderätt för att innehavaren
i längden skulle låta sig nöja med sin särställning och däri
liggande förplikelser och inskränkningar. Opinionen komme att fordra,
att ifrågavarande åbor befriades från avgäld och uppsikt samt finge
äganderätt. Och denna opinion för åbornas frigörelse bleve svår att motstå.
I bästa fall komme det att stanna vid ett slags motsvarighet till
skattelösen, med synnerligen ringa lösesumma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Länsstyrelsen kunde ej finna mer än ett av de mot äganderätten anförda
skälen vara av beskaffenhet att förtjäna vidare beaktande, nämligen
det som avsåge svårigheten att anskaffa kontant köpeskilling. Men länsstyrelsen
kunde ej vara med om att rätta lösningen av spörsmålet skulle
vara funnen genom den föreslagna besittningsrätten, ett mellanting mellan
äganderätt och arrenderätt med en vidlyftig och invecklad apparat av bestämmelser
och undantag. Äganderätten ansåges bland vårt folk såsom
den mest betryggande och eftersträvades av varje verklig egnahemsbyggare.
Man både bort närmare undersöka de möjligheter, som kunde
finnas att utan kontant köpeskilling, men med rätt till framtida billig avlösning
under äganderätt upplåta kronojord mot viss årlig avgäld.

Såsom ytterligare betänklighet mot förslaget ltomme, att länsstyrelserna
icke skulle kunna på tillfredsställande sätt fullgöra alla de åligganden,
som enligt förslaget skulle tillkomma dem, åligganden för vilka det fordrades
såväl tid som stor sakkunskap inom lanthushållningens område.
Redan nu vore landskontorens arbetsbörda vid bristningsgränsen och i
vissa fall redan därutöver.

Av angivna skäl måste länsstyrelsen på det bestämdaste avråda från
all lagstiftning, som ålade landskontoren ökade bördor utan att samtidigt
anvisa, huru dessa bördor skulle kunna bäras.

Vad anginge detaljerna funne länsstyrelsen dem vara omsorgsfullt genomtänkta.
Reservanternas anmärkningar syntes likväl förtjäna beaktande.

Länsstyrelsen ansåge icke att ifrågakomna för vår gällande lagstiftning
främmande upplåtelseform skulle erbjuda avsevärda fördelar framför
äganderättsupplåtelsema. Erfarenheterna från åborättsinstitutets
historia tydde på att den ständiga besittningsrätten av allmänheten i regel
ansåges långt mindre eftersträvansvärd än äganderätten med dess obeskurna
dispositionsfrihet och de fördelar, en ägd fastighet såsom kreditobjekt
erbjöde sin ägare. — Jämväl borde beaktas, att den nya upplåtelseformen
komme att åsamka statsverket ganska betydliga kostnader för förvaltning,
syner, värderingar och övriga kontrollåtgärder.

På grund härav och då det statliga främjandet av egnahemssträvandena
under nu rådande förhållanden lämpligast torde ske genom fullföljande
och utveckling av de hittills följda linjerna (beredande av lån och upplåtelse
av mark från kronans fastigheter), kunde länsstyrelsen icke tillstyrka
förslagets upphöjande till lag.

De sakkunniga syntes icke hava förebragt vägande skäl för åsikten,
att vid ifrågavarande jordupplåtelser besittningsrätten skulle vara att
föredraga framför äganderätten. Att skatteköpen under gångna tider
omfattats med ett så stort intresse torde visa, att äganderätten värderades
högre än åborätt eller annan mer eller mindre inskränkt besittningsrätt.
Likasom skatteköpen i stort sett medverkat till det svenska jordbrukets
framåtskridande, torde även de nu ifrågasatta jordupplåtelserna medföra
avsevärt större fördelar i nationalekonomiskt hänseende, om de skedde
m|ed äganderätt, än om de skedde under besittningsrätt.

För övrigt skulle enligt förslaget åborna vara underkastade sådana begränsningar
vid brukandet av jorden, att de närmast kunde likställas med
arrendatorer. Fråga vore om länsstyrelserna hade erforderlig sakkunskap
för sina. uppgifter enligt förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.) 5

Länsstyrelsen
i Södermanlands
län.

Länsstyrelsen
i Östergötlands
län.

Länsstyrelsen
i Jönköpings
län.

Länsstyrelsen
i Kronobergs
län.

Länsstyrelsen
i Kalmar län.

Länsstyrelsen
i Gottlands
län.

Länsstyrelsen
i Blekinge
län.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

På grund av dessa skäl kunde länsstyrelsen icke tillstyrka bifall till
förslaget.

Visserligen kunde påvisas vissa olägenheter av upplåtelse med äganderätt,
men å andra sidan borde fördelarna icke underskattas. Och det förefölle
länsstyrelsen som om det föreslagna besittningsrättsinstitutet ingalunda
skulle erbjuda motsvarande fördelar. Särskilt hade äganderättupplåtelse
ett givet företräde, då det gällde att bibehålla intresset hos vederbörande
för bildande av egna hem; full äganderätt vore säkerligen det,
som främst eftersträvades av egnahemsbildaren. Med hänsyn till att åibon
såväl i fråga om byggnaderna som ock beträffande jordens hävd skulle
vara underkastad uppsikt och besiktningar och att besittningsrätten av
olika anledningar kunde förverkas torde vara att befara, att den nya upplåtelseformen
icke skulle bliva tillräckligt eftersträvad. — Professor
Wohlins reservation innehölle flera vägande skäl mot förslaget. Särskilt
ville länsstyrelsen understryka, att länsstyrelserna skulle sakna lämpliga
organ för fullgörande av sina nya upgifter.

Länsstyrelsen hade stannat vid den meningen att främjandet av egnahemsrörelsen
bäst skedde genom upplåtelser med äganderätt. Obehörig
spekulation torde vad särskilt skogen anginge kunna stävjas genom en
rationell skogslagstiftning och i övrigt genom andra åtgärder än de föreslagna
besittningsrättsupplåtelserna.

På grund härav kunde länsstyrelsen alltså icke tillstyrka det föreliggande
lagförslaget.

Vid förslagens granskning hade länsstyrelsen icke funnit anledning till
några mera väsentliga erinringar, utan syntes förslagen innefatta ett
verksamt medel till befrämjande av cgnahemsbildning å kronojord.

Länsstyrelsen, som icke funne förhållandena inom länet vara av beskaffenhet
att särskilt påkalla tillkomsten av den ifrågasatta upplåtelseformen,
finge i huvudsaklig anslutning till professor Wohlins reservation
avstyrka förslagets läggande till grund för lagstiftning i ämnet.

Alternativt framhölles betydelsen av sådana jämkningar i förslaget, att
upplåtelsens karaktär kunde i vidsträcktare mån närma sig äganderätt.
Särskilt framhölles, att förhöjning i den en gång fastställda avgälden
icke borde ifrågakomma.

Det på obehövligheten av kontant köpeskilling grundade skälet för besittningsrättens
tillämpande hade åtminstone teoretiskt sett sitt berättigande.
Men länsstyrelsen vore ej övertygad om att i praktiskt hänseende
det framlagda förslaget skulle i vidare mån underlätta för den ohemedlade
att skaffa sig ett eget hem. Vederbörande skulle ju själv bebygga
sin lägenhet; och om staten ej tilJhandahölle erforderligt penning belopp
i dess helhet, skulle det kanske för den obemedlade snarare bliva svårare
att anskaffa detta belopp än köpeskillingen för både jord och hus med
fastigheten som pantobjekt. Det borde också påpekas att, då det som här
gällde jordbrukslägenheter av ej alltför ringa storlek, inköpspriset icke
brukade bestämmas med hänsyn till byggnadernas verkliga kostnadsvärde,
utan ansågos byggnaderna böra inräknas i köpet till ett ej obetydligt reducerat
belopp. Förslaget syntes ej heller medgiva åbon att för nybyggnad
obehindrat få använda å lägenheten till äventyrs befintlig skog. — Läns -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

styrelsen ansåge därför, att åtminstone i de södra delarna av riket det nya
upplåtelsesystemet skulle komma till ringa, om ens någon användning.
Äganderätten innebure en stor lockelse jämförd även med den tryggaste
besittningsrätt. I förevarande fall vore besittningsrätten därtill förenad
med många inskränkningar och straffbestämmelser, som kunde verka avskräckande.

Möjligen kunde förhållandena i Norrland vara annorlunda än i rikets
södra delar; och då egnahemsrörelsen borde på allt sätt främjas, syntes
det länsstyrelsen att, om en ny upplåtelseform med tryggad besittningsrätt
skulle ifrågakomma, förslaget i stort sett måste anses utgöra eu god lösning
av frågan.

Såsom detaljanmärkning syntes det länsstyrelsen egendomligt, att ingen
som helst bestämmelse funnes om hur länsstyrelserna skulle övervaka, att
förseelse från åhons sida ej förelåge. En uttrycklig föreskrift att landsfiskal
och fjärdingsman vore skyldiga rapportera till vederbörande länsstyrelse,
när helst någon förseelse mot givna föreskrifter bleve dem kunnig,
vore det minsta, som behövdes för vinnande av den allra nödvändigaste
kontrollmöjlighet. Att föreskriva besiktningar med vissa års mellantid
måste däremot anses mindre lämpligt såväl ur kostnadssynpunkt som med
hänsyn till den avoghet, åborna säkerligen skulle hysa häremot.

Trettiotreårsperioderna ansåge länsstyrelsen vara för långa, då förhållandena
i de flesta fall underginge väsentliga förändringar under vida
kortare tid. Föreskriften att efter 33 år höjning av avgälden finge ske
med högst tio procent vore för snäv, da även under normala förhållanden
penningvärdets fall ej kunde beräknas lägre än en procent årligen och åtminstone
denna minskning borde kunna vid den nya avgäldssättningen
fullt kompenseras. I dessa hänseenden biträdde alltså länsstyrelsen reservanterna
Ingeströms och Linders’ mening.

Enligt länsstyrelsens mening mötte mot den föreslagna besittningsrätten Länsstyrelsen
såsom form för jordupplåtelser av ifrågavarande slag stora betänklig- i Kristianheter.
De talrika bestämmelserna, åsyftande kontroll över lägenhetens stads länskötsel
och innebärande inskränkningar i brukarens dispositionsrätt, gjorde
att besittningshavarens rörelsefrihet såsom jordbrukare ej bleve större
än en vanlig arrendators. Blott äganderätten förmådde skänka såväl
säkerhet i innehavet som intresse för jordens omsorgsfulla hävdande.

Staten komme för övrigt att vid tillämpning av besittningsrätten åsamkas
stora kostnader för förvaltning, syner och värderingar.

Länsstyrelsen anslöte sig förty till professor Wohlins reservation samt
avstyrkte förslaget och förordade utarbetande av en jordupplåtelse form
efter mönster av preussiska räntegårdsinstitutet på principen »köp mot
avgäld».

Länsstyrelsen anmärkte till en början, att intensiteten i egnahemssträ- Länsstyrelse,
vandena under de senare åren märkbart avtagit och att uppfattningen om i Malmöhus
allmännyttan av jordbruksjordens splittring i småbruk, särskilt efter län.
krigsåren undergått någon ändring, vadan det kunde ifrågasättas, huruvida
fullgoda skäl verkligen förefunnes att nu söka genom mer eller mindre
konstlade medel framdriva en sådan splittring.

Mot det föreliggande förslaget hade länsstyrelsen redan vid första studiet
av betänkandet bibragts betänkligheter, som sedermera vunnit i
styrka. De sammanfölle med reservanten professor Wohlins invändningar

Länsstyrelsen
i Hallands
län.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

mot förslaget, och. länsstyrelsen både funnit sig kunna helt ansluta sig till
den mening, denne reservant sökt göra gällande. Länsstyrelsen delade,
ock hans tvekan rörande länsstyrelsernas lämplighet och sakkunskap inför
sina uppgifter enligt förslaget. Redan nu vore arbetsbördan alltför
stor, och åtminstone för Konungens befallnihgshavande i Malmöhus län,
dä r det funnes mer än ett tusental hemman av sådan natur, att styckning
till småbruk kunde ifrågakomma, skulle helt visst en särskild organisation
behövas för handhavande av tillsynen över besittningsrätterna. Säkerligen
komme kostnaderna för institutets genomförande icke att stå i rimligt
förhållande till statens inkomster av upplåtna besittningsrätter.

Länsstyrelsen kunde följaktligen icke tillstyrka, att förslaget upphöjdes
till lag.

Vid det nuvarande systemet i fråga om upplåtelser av lägenheter från
kronans jordbruksdomäner lådde den betänkliga svagheten, att ganska
ringa säkerhet funnes för att det behjärtansvärda ändamål, för vilket
kronan iklädde sig betydliga ekonomiska uppoffringar, bleve uppnått och
för framtiden tryggat. Några effektiva garantier för att de upplåtna lägenheterna
skulle bibehållas i händerna på personer av den samhällsklass,
för vilken de vore avsedda, funnes icke och torde, såsom utredningen
visade, icke heller med nuvarande lagstiftning kunna åstadkommas. En
författning av det syfte, som det nu framlagda förslaget avså ge att vinna,
måste därför anses vara av behovet påkallad.

Då man emellertid granskade lagförslaget, bleve man betänksam med
hänsyn till det invecklade system, som ansetts behövligt, med dess överväldigande
mängd av minutiösa detaljbestämmelser, alltför ingripande i
den enskildes yrkesutövning. Särskilt för personer ur den samhällsklass,
från vilken besittningsrättsinnehavarna skulle hämtas, torde lagen vara
alltför svårbegriplig och därjämte verka i viss mån misstänkt såsom innebärande
ett opåkallat förmynderskap. Men kanske kunde genom bearbetning
av förslaget eu hel del bestämmelser av nu antydda betänkliga innehåll
uteslutas, respektive förenklas. Allenast under förutsättning härav
ansåge sig länsstyrelsen kunna tillstyrka, att en lagstiftning, huvudsakligen
byggd på de grundsatser lagförslaget innehölle, finge komma till
stånd.

Beträffande detaljerna anmärktes följande.

Att bestämma avgälden för så långa perioder som 33 år till vissa fixa
penningbelopp syntes icke lämpligt i betraktande av de växlingar, såväl
penningvärdet som jordvärdet under så långa tider gärna underginge.
Vida bättre syntes vara att fastställa avgäldsbeloppet å värdet av vissa
jordbruksprodukter, konverterade efter eu moderniserad markegångstaxa.
Kommissionens skäl häremot syntes icke överbevisande, helst då tillbörligen
beaktades det inflytande, världsmarknadspriset numera både å prisbildningen
beträffande jordbruksprodukter i vårt land. Måhända vore
dock tioårigt medelmarkegångspris riktigare än årspris. — Skulle fixa
penningavgälder likväl bibehållas, tillstyrkte länsstyrelsen herrar Inge-,
ströms och Linders’ reservation med yrkande om tjuguårsperioder. Likaledes
tillstyrktes samma reservanters förslag om maximihöjningens bestämmande
till tjugo procent.

Om icke den dyrbara förvaltningsapparaten kunde väsentligen inskränkas,
förefölle det som om statens för ändamålet utgivna medel icke komme
att stå i något förnuftigt förhållande till resultaten. Det gällde nämligen

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

här vitt kringspridda, var för sig ganska små lägenheter, från vilka kronans
årsinkomst genom avgälder bleve ganska ringa. Och kronan komme
att få vidkännas betydande kostnader för såväl syner och besiktningar
som andra förvaltningsändamål. Att statsverket skulle göra besparingar
(vid jämförelse med arrendesystemet) på den grund, att byggnadskyldigheten
skulle fullständigt övertagas av brukaren, måste betraktas som en
illusion, enär väl den avgäkl, staten erhölle, bleve under i övrigt lika omständigheter
minskad i direkt proportion till statens minskade åtaganden.

Därjämte uttalade länsstyrelsen de starkaste betänkligheter mot förslaget
att till länsstyrelserna överlämna en mängd uppdrag beträffande de
ifrågavarande besittningsrättslägenhetema. Länsstyrelserna sutte näppeligen
inne med nödig sakkunskap härutinnan. Därest icke det mesta av
de åsyftade bestämmelserna skulle befinnas kunna saklöst undvaras, syntes
det lyckligast-att hela befattningen med dessa frågor överlätes åt
något annat administrativt organ.

Slutligen påpekade länsstyrelsen, att nya regler för lån från jordförmedlingsfonden
blivit av Kung! Maj:t och riksdagen antagna under år
1919, vilka i §§ 15 och 16 innehölle föreskrifter om upplåtelseformen
arrende med köprätt. Dessa föreskrifter avveke från vad som förutsatts
av kommissionen, vilken syntes icke hava beaktat desamma. Den erfarenhet,
som kunde vinnas av det sålunda numera införda systemet av arrende
med köprätt, torde vara av en viss betydelse för den föreliggande frågan.
— Likaledes borde beaktas, att i § 5 av kungörelsen den 27 juni 1919 ang.
statens egnahemslånerörelse definitionen å jordbrukslägenhet vore förändrad
gent emot vad kommissionen anfört.

Vad anginge ifrågasatta missbruk i fråga om upplåtna egnahems! ägenheters
användande för avsett ändamål visade utredningen, att antalet
missbruk varit försvinnande litet i förhållande till de upplåtna lägenheternas
antal.

Kraftigare gällde givetvis det åberopade skälet rörande svårigheten att
skaffa kontant köpeskilling. Men länsstyrelsen vore icke övertygad om
att frågan genom förslaget att utbyta äganderätt mot besittningsrätt emot
avgäld vore löst på lyckligaste sätt. Äganderättens begrepp vore för
djupt rotat hos den svenske lantmannen för att ett besittningsrättsinstitut
i ny form. skulle ha någon framtid för sig. Att mark, varpå man nedlade1
intresse, arbete och kostnader, borde vara ens egen vore nog den allmänna
uppfattningen.

Den föreslagna besittningsrätten skulle ock genom den mångfald av bestämmelser,
som tillkommit i syfte att skydda statens rätt, komma att
hos besittaren alstra en känsla av ofrihet och otrygghet. — Förvaltningen,
som skulle åligga länsstyrelserna, komme att kräva väsentlig utökning av
deras arbetskrafter, om, över huvud taget länsstyrelserna vore kompetent
myndighet härutinnan. — Det kunde ifrågasättas, huruvida icke det med
förslaget avsedda ändamålet vunnes lättare på den väg, som professor
Wohlin anvisat i sin reservation, eller upplåtelse av mark med äganderätt
emot viss avgäld.

Det föreliggande förslaget bleve alltså av länsstyrelsen avstyrkt.

Mot den föreslagna upplåtelse formen kunde med allt skäl invändas, att
besittningsrätten, hur den än omgärdades, icke medförde den säkerhet i
innehavet, som vore äganderätten ensam förbehållen och utan vilken det

Länsstyrelsen
? Göteborgs
och Bohus län.

Länsstyrelsen
i Älvsboras
län.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs
län.

Länsstyrelsen
i Värmlands
län.

70 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

rätta intresset hos odlaren icke kunde påräknas. Full samhörighet med
jorden kunde enligt länsstyrelsens uppfattning blott vinnas i förening
med äganderätt. Därtill kunde den föreslagna kronouppsikten befaras
giva anledning till olust och otrevnad.

Beträffande detaljerna anmärktes, att länsstyrelserna belastats med en
uppsikt i olika hänseenden, vilken länsstyrelserna näppeligen bleve i
stånd att effektivt upprätthålla.

Reservanterna Ingeströms och Linders’ mening i fråga om avgäldsperiodens
längd biträddes av länsstyrelsen.

Förslaget innebure visserligen ökade möjligheter för de minst bemedlade
att förvärva jord; men dels torde samma syfte ernås vida enklare
genom ändring i gällande lagbestämmelser, avseende ett förbilligande av
köpeviIlkoren, och dels torde med hänsyn till de i regel låga köpeskillingarna
och förmånliga betalningsvillkoren samt möjligheterna till egnahemslån
kunna ifrågasättas, huruvida en person, som såge sig utestängd
enbart av kostnadsfrågan, över huvud taget kunde anses kvalificerad att
omhändertaga ett mindre jordbruk, då väl vissa ekonomiska förutsättningar
dock tarvades.

Syftet att på ett effektivare sätt förebygga spekulation i egnahemslägenheter
torde likaledes kunna vinnas lika väl genom vissa ändringar i eller
tillägg till gällande lagbestämmelser, t. ex. införande av strängare bestämmelser
om lägenheternas bebyggande och överlåtelse samt om styrkandet
av vederbörandes lämplighet.

Betänkligheterna mot avhändandet från kronans sida av dispositionsrätten
till nyupplåtna områden till förfång för något framtida statsbehov
berörde knappast den praktiska sidan av saken och kunde därför lämnas
ur räkningen.

Även om besittningsrätten gjordes aldrig så tryggad, kunde den ändå
ej tillnärmelsevis jämföras med äganderätt. Kärleken till den egna torvan
vore och förbleve drivkraften till arbete och sparsamhet.

Slutligen anmärktes, att förslaget förutsatte en jämförelsevis tungrodd
och dyrbar administration, vilket särskilt under nuvarande förhållanden
väckte betänklighet.

På grund av vad sålunda anförts avstyrktes förslaget.

Äganderätt vore högsta form för upplåtelse av jord. De anmärkningar,
som häremot anförts såsom motiv för besittningsrättens behövlighet, torde
äga ringa stöd från erfarenheten själv. Vad anginge att jorden komme att
upplåtas kostnadsfritt (utan köpeskilling), så hade besittningsrätten icke
kunnat utformas utan invecklade reglerande bestämmelser för bevarande.
av kronans rätt emot åbon, och hade de därav följande inskränkningarna
i åbons dispositionsrätt visat sig av beskaffenhet att i vitala delar neutralisera
upplåtelsens värde för åbon. Genom en mångfald lagbestämmelser
för besittningsrättens bringande över, så nära som möjligt, till äganderätten
hade syftemålet så långt ifrån uppnåtts, att åbons ställning blivit
icke blott otrygg för tillfället utan därtill givits ovisshet om framtida utsikt
till lägenhetens förvärvande med äganderätt. Staten, som. bland annat
icke kunde släppa jordvärdestegringen, stode åbon emot i en så viktig
sak som friköpsrätten; och även i andra delar bure förslaget prägel av
statsintressets motsättning mot å.bons. — Förutsättningen för ett verkligt
odlingsintresse vore känslan av frihet och samhörighet med torvan; men

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

härför krävdes ett visst mått av rörelsefrihet och förfoganderätt över jorden
med dess tillbehör, fördelar som nog vore ensamt äganderätten förbehållna.
Förslaget påminde för mycket om svunna tiders landboförhållanden
vid kronojord? besittande och innebure ett steg till återgång mot dessa
av statsmakterna näppeligen åtrådda tvångsförhållanden, där brukaren
allenast ägde byggnaderna.

Länsstyrelsen vore därför av den övertygelsen, att den föreslagna upplåtelseformen
icke kunde finnas för det allmänna eftersträvansvärd, och
funne sig föranlåten att med avstyrkande av förslaget ansluta sig till professor
Wohlins reservation.

Länsstyrelsen delade icke de sakkunnigas uppfattning, att den nya upp- Länsstyrelsen
låtelseformen skulle bliva lika lockande som äganderättsupplåtelse. » Örebro län.
Exempel kunde hämtas från den gamla åborätten. Att denna icke bestått
berodde för visso på att åborna i längden icke funnit åborätten motsvara
de anspråk, man måste ställa på en god och lämplig upplåtelseform,
och därför genom en slutligen allt enhälligare opinion framtvingat rätt
till friköp. Länsstyrelsen ansåge, att så komme att gå jämväl med det
nu föreslagna besittningsrättsinstitutet.

Länsstyrelsen vore vidare icke övertygad om att den av de sakkunniga
såsom en särskild vinst framhållna omöjligheten att inteckna under besittningsrätt
upplåten lägenhet verkligen vore att betrakta som en fördel.
Nödigt kreditobjekt komme nämligen att saknas, i allt fall för anskaffning
av erforderliga medel till inventarier och utsäde. Staten hade
man tänkt sig skola i övrigt träda hjälpande emellan genom uppläggande
av en särskild fond eller inrättande av en särskild kreditkassa. Såsom
säkerhet hade föreslagits viss förmånsrätt för ogulden köpeskilling och
lån enligt skriftlig handling till byggnadernas uppförande eller inlösen.

Men kunde det vara ekonomiskt tillrådligt att basera kreditgivning åtminstone
i större skala på en så pass oviss säkerhet som rätt till viss förmånsrätt
vid konkurs, i all synnerhet som ju förmånsrätten icke vore
absolut beträffande lån för byggnaders uppförande och inlösen. Här hade
ju endast föreslagits förmånsrätt för skriftlig handling å dylikt lån; men
intet hindrade, att flera dylika skriftliga handlingar kunde upprättas,
vilka alltså skulle gå in med samma rätt, och kunde således den förmånsrätt,
som tillkomme den statliga fonden eller den särskilda kreditkassan,
bliva tämligen värdelös.

Av det sagda framginge, att länsstyrelsen icke hyste någon tilltro till
att ett antagande av de sakkunnigas förslag skulle utgöra någon insats
av egentligt värde i strävandet att skapa nya, bärkraftiga småbruk. —

Yad detaljerna anginge hade länsstyrelsen ej ingått på någon närmare
granskning av desamma; men länsstyrelsen hölle före, att förslaget innebo
lie så minutiösa bestämmelser, att en alltför stor arbetsbörda och ett
alltför stort ansvar skulle komma att åvila länsstyrelserna vid deras handhavande,
samtidigt som inspektioner m. m. komme att draga avsevärd
årlig kostnad. Därtill skulle tillvaron av alla dessa varandra kompletterande
bestämmelser, som förslaget innehölle, verka avskräckande på
dem, som eljest kunde vara hågade och lämfpade att skaffa sig ett eget
hem. Länsstyrelsen fann sig därför böra bestämt avstyrka, att förslaget
antoges.

Den väg, som enligt länsstyrelsens mening säkrast ledde till målet,
torde vara att förbättra möjligheterna att genom äganderätt åtkomma

Länsstyrelsen
i Västmanlands
län.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

jord för småbruk. Svårigheten med kontant köpeskilling torde kunna
avhjälpas på det sätt, att staten läte hela köpeskillingen innestå mot inteckning
löpande med skälig ränta, möjligen räntefri de första åren till
dess köparen hunnit komma sig något så när i ordning. Om denna form
förbundes med rätt för inteckningshavaren, staten, att uppsäga lämnat
lan vid konstaterad vanliävd eller lägenhetens försäljning till person, som
icke kunde räknas till småbrukarnas kategori eller som ämnade använda
lägenheten till främmande ändamål, skulle ju nackdelarna vid denna upplåtelseform
ytterligare minskas. En annan utväg torde vara att söka å
våra förhållanden aptera det preussiska räntegårdssystemet. Visserligen
skulle även i båda dessa fall visst övervakande från statens sida vara erforderligt,
men det skulle kännas varken så tryckande för dem det gällde
eller så ansvarsfullt för länsstyrelserna som förhållandet skulle vara med
det övervakande, vilket ansetts nödvändigt beträffande besittningsrättshavarna.

Länsstyrelsen hade, vad själva huvudprincipen för förslaget anginge,
icke känt sig övertygad av de skäl kommissionen anfört för införandet i
vår rätt av ett i huvudsak från förgångna tider lånat och mot utvecklingens
gång stridande rättsinstitut sådant som den föreslagna åborätten.
Länsstyrelsen ansigte sig i huvudsak till de åsikter, vilka uttalats av reservanten
professor Wohlin, och förmenade, att de av honom anförda teoretiska
skälen vore tungt vägande.

Av gjorda rön och erfarenheter inom Västmanlands län kunde man
enligt länsstyrelsens förmenande icke finna anledning till den av kommissionen
föreslagna reformen, såvitt denna avsåge förhindrande av återförsäljning
och lättande (genom frånvaron av kontant köpeskilling) av
hittills gällande villkor för förvärv av kronolägenhet. Det enda, som
skulle kunna anmärkas, vore att upplåten lägenhet understundom givits
alltför liten areal för att kunna med visshet antagas erbjuda brukaren nödig
utkomst.

Vidare syntes det länsstyrelsen som om de nu medgivna jordupplåtelsema
från kronan skedde under villkor, som vore fullt lika förmånliga,
om ej förmånligare, än de i besittningsrättsfors]aget angivna. Särskilt
påpekades i detta sammanhang byggnadsskyldigheten enligt förslagets
25 §. Åbon skulle vara underkastad sträng kontroll att denna skyldighet
fullgjordes och under samma kontroll vara pliktig hålla jorden i gott
stånd såväl i avseende å jordens hävd som beträffande byggnader och andra
anläggningar. Nu förhölle det sig ju så i denna del av landet, att faktiskt
köpvärdet av en jordbruksfastighet icke överstege värdet av de å fastigheten
befintliga byggnader, om desamma skulle uppföras nya. Under sådana
förhållanden syntes det länsstyrelsen som om de villkor, på vilka
åhon förvärvade sin fastighet, vore allt annat än fördelaktiga i jämförelse
med de villkor, som bjödos vid upplåtelse under äganderätt. Under förutsättning
av ett strängt utkrävande av kronans rätt skulle åbon kunna
sägas vara skyldig att omedelbart erlägga hela köpeskillingen för fastigheten
och ändå ej bliva ägare till densamma. Visserligen förespeglades
åbons bispringande genom ett statligt kreditsystem. Utan all säkerhet
torde emellertid ett sådant system ej kunna få anlitas. Genom transaktionen
med kronan hade åhon ej i sina händer fått något hypotisabelt förmögenhetsobjekt
och för honom återstode då knappast annan utväg än
den personliga borgen. Men denna art av säkerhet kunde medföra för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

pliktelser vida mer betungande än vad den skriftliga handlingen gåve
vid handen, förpliktelser ägnade att ytterligare försvaga åbons ställning
som självständig jordägare.

Enligt länsstyrelsens förmenande vore sålunda egnakemsköpet från
staten, sådant det nu vore ordnat, vida förmånligare för köparen än åborätten
för åbon — alldeles oavsett i övrigt den oberoende ställning, egnahemsköparen
framdeles intoge i jämförelse med den på så många sätt
bundna åbon. Länsstyrelsen vågade uttala den övertygelsen att, om båda
sätten för upplåtelse bibehölles fakultativt vid sidan om varandra, åborätten
icke skulle komma till den vidsträckta användning kommissionen
syntes avse samt att i allt fall den klass av jordbrukare, som förvärvades
genom besittningsrättsupplåtelser, icke skulle bliva av den goda beskaffenhet
och till det gagn för landet, som av kommissionen förespeglades.

Beträffande själva författningsförslaget såsom sådant kunde länsstyrelsen
ej undgå att anmärka, att bland följdförfattningarna saknades en
ofrånkomlig sådan, nämligen angående särskild organisation inom länsstyrelserna
för utövandet av deras övervakande myndighet enligt förslaget.
Länstyrelsen hade för sin del redan förut under sin tillsyn 72 kronodomäner
och 143 ecklesiastika boställen. Redan dessa ställde på länsstyrelsen
anspråk, som med tillgänglig arbetskraft och tillgänglig speciell sakkunskap
endast med svårighet kunde fyllas. Länsstyrelsen kunde absolut
icke därutöver betungas med något hundratal under åborätt upplåtna
lägenheter utan att å ämbetet inrättades en särskild med sakkunnig
kraft försedd domänbyrå, som därjämte torde till sin hjälp behöva i orterna
anställda kronorättare.

Granskningen av förslaget hade icke givit anledning till någon anmärk- Länsstyrelsen
ning, varför länsstyrelsen ej hade något att erinra mot förslagets upp- i Kopparbergs
höjande till lag. Vad särskilt professor Wohlins reservation anginge hade länlänsstyrelsen
med hänsyn till reservationens i åtskilliga hänseenden otydliga
innehåll icke ansett sig kunna fästa något avseende vid densamma.

Länsstyrelsen hade ej funnit något att erinra mot förslaget, utan an- Lanssiyrelssn
såge det förtjänt att i huvudsak komma till genomförande. Dock ville * Gävleborg«
länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på att länsstyrelsernas medverkan län''
vid den föreslagna besittningsrättens tillämpning påkallats i en sådan omfattning,
att länsstyrelsernas arbetsbörda komme att avsevärt ökas. Det
måste därför vid förslagets genomförande tillses, att länsstyrelsernas tillgång
till erforderliga kompetenta arbetskrafter vederbörligen förstärktes.

Det vore en svaghet hos lagförslaget, att det byggde enbart på besitt- Länsstyrelsen
ningsrätten såsom form för ifrågavarande jordupplåtelser med uteslutande * vaster norrom
äganderätten. De skäl mot upplåtelse under äganderätt, som kommis- lands Iänsionen
anfört, syntes knappast övertygande och borde i varje fall icke få
från statens sida utgöra hinder för att bereda det befolkningslager, som
här vore i fråga, möjlighet att förvärva äganderätt till den brukade jorden.
Utvägar borde finnas för överkommande av svårigheten med kontant
köpeskilling. Köpeskillingarna för ifrågavarande lägenheter kunde och
borde sättas mycket lågt; i vissa fall borde upplåtelse ske till och med utan
vederlag. Ansåges jord eller viss lägenhet så värdefull, att en större
köpeskilling borde utgå, torde en kombination av besittningsrätt och
äganderätt kunna tänkas sålunda, att brukaren under exempelvis de första

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Zjänsstyrelsen
i Jämtlands
län.

tio åren, tills lian kommit i gynnsammare ekonomisk ställning, finge innehava
jorden under besittningsrätt mot årlig avgäld och därefter erhölle
rätt att förvärva äganderätten till jorden mot en köpeskilling motsvarande''
avgäldsbeloppet, kapitalism^! efter fem procent.

De rena förvaltningskostnader, som vore förenade med upplåtelse, under
besittningsrätt och som torde uppgå till relativt avsevärda belopp, kunde
mbesparas och staten därigenom beredas möjlighet att mot mindre vederlag
upplåta jorden under full äganderätt.

Om man närmare skärskådade de villkor, under vilka besittningsrätt
enligt förslaget skulle medgivas, torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
en upplåtelse under sådan rätt kunde giva brukaren den känsla av
trygghet, som även enligt kommissionens mening vore ett huvudvillkor
för varje jordbrukare. Åtskilliga för brukaren väsentliga inskränkningar
vore nämligen upptagna i förslaget.

Beträffande synpunkten att jorden skulle kunna framdeles behövas av
kronan för annat allmännyttigt ändamål anmärktes att, ehuru dylika fall
kunde förutsättas bliva sällsynta, jorden borde kunna återförvärvas av
kronan genom expropriationsförfarande och detta förfarandes betryggande
fördelar tillgodokomma även innehavare av sådan jord, varom här vore
fråga. Och vad anginge förhållandet att avgälden för den upplåtna jorden
icke skulle från början fastställas till visst oföränderligt belopp anmärktes,
att även härigenom starkt framhölles skillnaden mellan ägandeocli
besittningsrätt samt de fördelar och olägenheter, som vore förenade
med de olika upplåtelseformerna. Ägaren bleve ju delaktig av stegringen
i jordvärdet, under det att besittningsrättshavarens intressen härutinnan
skulle tid efter annan regleras av staten. Men denna med tiden skeende
värde- eller förmögenhetstillväxt utgjorde en väsentligt bidragande orsak
till trygghetskänsla för ägaren och hans efterkommande samt en välförtjänt
för att ej saga nödvändig ersättning för odlarens möda.

Vidare återfunnes i förslaget en mängd bestämmelser, som vore ägnade
att framhålla skillnaden mellan äganderätts- och besittningsrättshavare
och inskränkte den senare® fria dispositioner av sin jord — bestämmelser,
vilka försatte brukaren i en ställning, som icke varit av kommissionen
avsedd, nämligen kronotorparens i stället för den frie och besuttne jordbrukarens.

Länsstyrelsen hemställde därför om sådan omarbetning av lagförslaget,
att möjlighet bereddes för jordförvärv under äganderätt, där icke vederbörande
föredroge ett förvärv under allenast besittningsrätt.

Mot principen att kronojord skulle kunna upplåtas under besittningsrätt
på obegränsad tid hade Konungens befallningshavande intet att
erinra, då det därmed icke vore avsett att utesluta upplåtelse under
äganderätt, vilken upplåtelseform utan tvivel vore att som regel föredraga.
Till att användas vid sidan av den sistnämnda i fall, där det mötte
svårigheter för hugade och lämpliga egnahemsspekulanter att kunna anlita
denna upplåtelseform, syntes ett institut av huvudsakligen nu föreslagna
beskaffenhet väl försvara sin plats.

Det vore en brist hos lagförslaget att i detsamma kronan och åbon betraktats
som två parter med skilda intressen, alldeles i paritet med en
privat jordägare och hans arrendator, vilkas mellanhavande måste, där
de ej komme överens, slitas genom vanlig rättegång inför domstol. Då
den ena kontrahenten vore kronan, i vars intresse det ingalunda läge

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 75

att pressa åbon till för honom betungande prestationer, och då de verkande
myndigheterna enligt all erfarenhet i allmänhet visat sig fullt ömma såväl
för den enskilda partens som för kronans bästa, hade det enligt länsstyrelsens
omdöme icke varit behövligt eller ens lämpligt att ordna rättsförhållandena
efter reglerna för enskild jordägare och landbo, där intressena
bröte sig mot varandra på ett helt annat sätt. Förhållandet mellan
kronan som jordägare och åbon hade, om denna skillnad behörigen beaktats,
kunnat ordnas under vida enklare former än som nu blivit fallet.
Som det nn förelåge hade lagförslaget erhållit en bredd och en omfattning,
som med andra utgångspunkter icke varit nödiga. Detta måste särskilt
anses olämpligt med avseende å en lag, som så speciellt berörde och
vore avsedd för gemene man. För framkallandet av känslan av oberoende
vore denna synpunkt (i fråga om lagstadgandenas stora mängd) icke utan
sin betydelse; och vore det därför önskligt, att en omläggning av förslaget
ägde rum i antydd riktning, för att det måtte kunna gorå därmed
åsyftat gagn.

I 20—23 §§ hade bland annat för vissa tvistefrågors lösning ställts i
utsikt avtalets brytande och skadeståndstvist vid domstol. I här omhandlade
fall, vilka för övrigt knappast borde kunna förutsättas, torde
någon svårighet icke böra möta för åbon att få rättelse genom hänvändelse
till länsstyrelsen, eventuellt genom besvär hos Kungl. Maj:t. Uppkomna
missförhållanden borde avhjälpas i godo, »lagas efter omständigheterna»,
och hänvisningar till avtalets brytande eller rättegång såsom
rättsmedel undvikas. — Vad särskilt anginge förhöjning i avgälden med
anledning av lägenhetens förbättring, som åstadkommits på kronans
åtgörande eller bekostnad, syntes åbon böra under alla förhållanden vara
skyldig att vidkännas den avgäldsförhöjning, som skäligen kunde därav
föranledas. Häri läge ingen orimlighet vid jämförelse med självägare;
och för åbon bleve det i alla händelser en lättnad, att kostnaden bestritts
av kronan.

Beträffande 31 och 36 §§ anfördes, hurusom i samband med meddelande
av tillstånd till nyodling eller användande av någon del av lägenheten för
annan näring än jordbruk av länsstyrelserna, skulle bestämmas den särskilda
avgäld, som för dessa fall borde utgå. Häremot syntes intet vara
att erinra. Men för det fall, att åbon underläte att söka tillstånd, föranledde
ett sådant undandragande från hans sida allenast därtill, att han
vid nästa avgäldssättning påfördes avgäld med den för övrigt i fråga om
en sådan tilläggsavgift, varom här vore fråga, betydelselösa påföljden, att
avgäldsförhöjningen finge överstiga det eljest stadgade maximum av tio
procent av det förut utgående avgäldsbeloppet, något som väl även måste
gälla för det avgäldsbestämmande, vilket skedde i sammanhang med tillstånds
meddelande. För den före sagda avgäldssättning löpande tiden
syntes däremot någon annan åtgärd från kronans sida ej kunna företagas
än att mot åbon instämma talan till domstol om bestämmande av avgäld
för det ifrågakomma området och om skadestånd. Genom ett dylikt undandragande
av lagens föreskrift kunde alltså åbon försätta kronan i eu
vida sämre ställning och bereda sig ett sannolikt betydande uppskov med
att utgöra den avgäld, vartill han borde vara förbunden. Det syntes därför
vara skäl att tillägga länsstyrelserna rätt att även för sist ornförmälda
fall bestämma den särskilda avgäld, som skäligen borde utgå, räknat
från den tid området i fråga av åbon togs i användning för det åsyftade
ändamålet, ett bestämmande, som borde äga rum så snart förhål -

Kungl. May.ts proposition Nr 22.

landet komme till vederbörande länsstyrelses kännedom. Något skäl att
här, mer än då tillstånd söktes, avvakta nästa avgäldssättning eller påtvinga
kronan omvägen att instämma saken till domstol syntes ej föreligga.

Vad anginge sättet för avgäldens bestämmande syntes det givet, att vid
lägenhetens första upplåtande detta komme att ske i samma ordning som
bestämmandet av egendomens framtida disposition. Det framginge ej
fullt tydligt av förslaget, om det slutliga bestämmandet av avgäldens
belopp och uppgörandet av åboavtalet skulle ankomma på länsstyrelsen,
vilket eljest syntes överensstämma med förslagets läggning i övrigt, eller
genom den myndighet, som träffade avtal om utarrendering, där sådan
skulle äga rum, nämligen domänstyrelsen.

I fråga om förnyat uppskattande och fastställande av avgälden föresloges,
att detta icke skulle äga rum i samma ordning som det första fastställandet,
utan genom en i särskild ordning tillsatt och fungerande så
kallad avgäldsnämnd och, i händelse av missnöje med dess beslut, genom
domstol. För sin del kunde länsstyrelse''!! icke annat än finna sagda ordning
nog så omständlig, kostsam och tidsödande. Kunde den första avgäldssättningen,
som dock på grund av föreskrifterna i 47 § måste bliva
grundläggande för den följande avgäldssättningen, ske genom domänuppskattningsnämnden
och domänstyrelsen eller länsstyrelsen, så bord©
även den följande kunna ske i samma ordning, dock att i sådant fall länsstyrelsen,
på grund av dess ställning till åboförhållandet, borde under
alla omständigheter bliva den bestämmande myndigheten. Såsom kommissionen
själv framhölle borde sagda nämnd vara till kompetensen fullt
jämförlig med den föreslagna avgäldsnämnden; och om man ansåge domänintendenten,
där sådan funnes, icke lämplig att i dessa fall fungera
såsom ordförande, kunde man, såsom skedde i län där domänintendent saknades,
överlåta åt vederbörande länsstyrelse att utse ordförande, vartill
alltid borde finnas kompetent person bland de länsagronomer, jordbrukskonsulenter
med flera, som funnes i varje lön. Vad själva avgäldens fastställande
beträffade borde detta utan tvekan kunna ske genom länsstyrelsen,
som i flera andra fall enligt förslaget fått sig denna funktion anförtrodd
och vilken icke torde behöva misstänkas fö)]- någon särskild, hård
behandling av åbon. Härav följde, att missnöje med uppskattningen, vid
vilken åbon liksom enligt förslaget borde kallas att närvara, och det därpå
grundade fastställandet borde anföras i administrativ väg, vilken i förevarande
fall borde erbjuda full trygghet för åbon och ej genom en kostsam
och tidsödande procedur vid domstol.

Vad som i viss mån kunde göra tillsättande av denna så kallade avgäldsnämnd
berättigat vore, att åt denna jämväl uppdragits att, vid
bristande överenskommelse mellan kronan och besittningshavaren angående
lösningsplikt och löseskilling, avgöra eu sådan fråga. Av förslaget
framginge ej fullt tydligt, om nämndens avgörande skulle vara
slutligt eller, i händelse av missnöje därmed, frågan kunde dragas under
domstol; det ville nästan synas som om det förra vore meningen. Enligt
länsstyrelsens uppfattning torde en sådan fråga som denna kunna i första
hand hänskjutas till en nämnd, sammansatt av sakkunniga personer i
huvudsaklig överensstämmelse med förfarandet vid tillsättandet av skiljenämnd
— man kunde lämpligen begränsa rätten att utse ledamöter av
nämnden till att göras bland personer, som vore valbara till exempel till
ledamöter i expropriationsnämnd — och därvid uppdraga åt domaren att
utse ordförande. I varje fall syntes part ej böra betagas rätten att få

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 77

en dylik fråga prövad av domstol, därest lian ansåge sig ej kunna åtnöjas
med nämndens beslut; här vore nämligen en fråga av helt annan innebörd
än då det gällde ordnandet av förhållandet till åbon under dennes
besittningstid.

I fråga om 47 § anslöte sig länsstyrelsen till herrar Ingeströms och
Linders’ reservation. Därjämte anmärktes på olikheten i det använda
uttryckssättet angående normen för avgäldssättning i första och sista
styckena, ehuru någon olikhet i sak icke vore avsedd eller borde vara avsedd,
i det att i sista stycket insatts orden »efter ortens pris», som däremot
ej förekomme i första stycket.

Beträffande syn enligt 53 § syntes till förenkling av proceduren utan
olägenhet och med lika stor trygghet för åbon kunna åt länsstyrelsen överlåtas
att inom de angivna kategorierna kalla båda synemännen.

Reglerna om kronans rätt och plikt att inlösa en åbolägenliet enligt 55
och följande paragrafer syntes vara oförmånligare för kronan än som
vore skäligt och nödigt. Det kunde sättas i fråga om det vore skäligt,
att lösen skulle utgivas av kronan för själva besittningsrätten utöver
värdet av den förbättring, som lägenheten under besittningstiden vunnit.
Men även om det finge anses lämpligt att, till åbons större likställighet
med en ägare, låta honom i denna form få någon del av den värdestegring,
lägenheten i likhet med annan jord i orten vunnit, måste det
anses oriktigt att likställa detta fall med återköp eller förköp av äganderätten
till en fastighet. Kronan vore fortfarande ägare och syntes även
''höra tillgodonjuta denna sin rätt; värdet av besittningsrätten måste därför
bestämmas med hänsyn härtill. Att svårigheter mötte vid ett sådant
bestämmande — liksom för övrigt vid varje slags dylik uppskattning —
vore uppenbart, men dessa borde dock ej vara avsevärt större än vid eu
uppskattning enligt förslaget.

Alldeles oriktigt syntes det länsstyrelsen vara, att vid inlösen av besittningsrätt
på grund av dess försäljning lösesumman skulle motsvara vad
köparen utfäst sig att betala. Det kunde nämligen befaras, att en dylik
bestämmelse skulle kunna framkalla benägenhet att genom oriktiga uppgifter
i köpebrevet framkalla ett högre, värdet ej motsvarande lösensbelopp.
Mot försök i sådan riktning gåve möjligheten att bringa köparen
på ed allenast ett ofullkomligt skydd. Men även utan något som helst
bedrägligt förhållande kunde bestämmelsen föranleda en oskäligt hög
löseskilling. Länsstyrelsen ansåge därför, att löseskillingen borde vid inlösen
på grund av köp bestämmas efter enahanda grunder och på enahanda
sätt som vid inlösen i andra fall.

Å andra sidan skulle länsstyrelsen för sin del finna önskligt att, till
beredande av större självständighet och trygghet i besittningsrätten, fallen,
då kronan ägde inlösa en åbolägenhet, inskränktes och bleve begränsade
till ett minimum.

Slutligen anfördes, att på grund av den befattning, som enligt förslaget
skulle läggas på länsstyrelserna, det torde bliva nödvändigt att å landskontoret
upprättades en särskild avdelning för jordfrågor, till vilken
kunde förläggas såväl nu ifrågavarande som en del andra frågor rörande
jorddelning och utarrenderingen av kronojord.

Enligt länsstyrelsens mening vore det uppenbart, att det vida övervägande
antalet jordsökande önskade vinna äganderätt. Därför borde vid
egnahems- och småbruksrörelsen äganderätten såsom upplåtelseform före -

Länsslyrelsen
i Västerbottens
län.

Länsstyrelsen
i Norrbottens
län.

Direktionen
över Danviks
hospital.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

trädesvis komma till användning:. Men det vore av stor betydelse, att
vederbörande jordspekulanter också erbjödes en form för upplåtelse av
kronojord, vilken innebure, att någon köpeskilling ej behövde ifrågakomma,
samtidigt som upplåtelseformen beredde brukaren och hans efterkommande
trygghet i besittningen av lägenheten med därå nedlagda förbättringar.
Ifrågavarande lagförslag syntes i dessa och andra avseenden
kunna för stora delar av landet bliva av betydelse för småbruksrörelsens
utveckling; och länsstyrelsen ansigte sig därför principiellt till detsamma.

I fråga om detaljerna hade länsstyrelsen ej funnit anledning till erinran
annat än mot den föreslagna periodens längd, i vilket avseende länsstyrelsen
anslöte sig till den mening, som innefattades i herrar Ingeströms
och Linders’ reservation.

Enligt vad länsstyrelsen hölle för sannolikt vore det framlagda lagförslaget
knappast i någon högre grad ägnat att främja egnahemsrörelsen.
Den omständigheten att egnahemsbyggaren varken ägde eller kunde
komma att äga den jord, varå han nedlade arbete, samt de rigorösa bestämmelser,
som skulle reglera hans ställning i förhållande till staten,
komme säkerligen att hos honom alstra en känsla av ofrihet och tvång,
som menligt skulle återverka på hans intresse för det egna hemmets uppdrivande
till den nivå, som vore möjlig.

Att möjlighet beretts kronan att återtaga upplåten lägenhet under
vissa förutsättningar vore ju visserligen gott, men vad härigenom vunnits
vore av tvivelaktigt värde, då det skett genom uppoffrandet av möjligheten
att bereda egnahemsbyggaren äganderätt till den mark, som
erbjödes honom för bildandet av egna hemmet. Folklynnet vore sådant,
att den verksammaste sporren till ansträngningar vid jordens brukande
vore den arbetandes medvetande om att jorden vore hans egen. Möjligheten
till jordförvärv enligt förslaget komme enligt länsstyrelsens mening
icke att i större utsträckning utnyttjas; till äventyrs toges den i anspråk
såsom en nödfallsutväg eller ett sätt för tillfället, men därigenom
vore ju målet, egnahemsrörelsens befrämjande, icke nått. — Länsstyrelsen
kunde därför icke förorda förslagets antagande till lag.

Beträffande detaljerna anmärktes följande. I förslaget återfunnes icke
den inskränkningen i dess tillämplighetsområde, som direktiven utmärkte
(»med undantag av kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen»). — Av förslaget framginge icke vem som skulle besluta om lägenhets
upplåtande, ehuru sådant syntes hava förutsatts skola ske genom
länsstyrelsen. — I 8 § saknades föreskrift huruvida med besittningsrätt,
som förverkats, skulle avses besittningsrätt enligt förslaget eller besittningsrätt
till kronojord i allmänhet. Likaså saknades bestämmelse om
den myndighet, som skulle verkställa den i paragrafen omförmälda prövning;
antagligen vore det länsstyrelsen, men detta borde klart utsägas. —
I 9 § funnes ej föreskrift om huru lösen skulle bestämmas. Visserligen
vore i 59 § stadgat, att till avgäldsnämnd skulle liänskjutas frågan om
lösenbeloppets bestämmande, därest överenskommelse ej träffats om dess
storlek; men stadganden för motsatt fall saknades, såvitt länsstyrelsen
kunde finna.

Do anmärkningar kommissionen framställt mot äganderätten såsom
form för upplåtelse av småbruk, kunde vid första påseendet förefalla rätt
så övertygande, men förlorade dock i betydelse vid närmare granskning.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

Frihet från köpeskilling innebure väl eu fördel för eventuella spekulanter.
Men ett jordbruk krävde även rörelsekapital för anskaffande av
inventarier. Och därtill komme bär byggnadsskyldigheten, som åvilade
brukaren. Detta vore förslagets svaga punkt, då det gällde obemedlade
småbrukare. Vore brukaren själv ägare av lägenheten, kunde han använda
denna som kreditpbjekt och få erforderliga penningmedel mot inteckning;
men denna möjlighet saknade den, som vore blott besittningsrättshavare.
Staten hade ju förutsatts skola träda hjälpande emellan
genom att lämna dylika småbrukare lån på fördelaktiga villkor; men det
saknades utredning om möjligheten att finansiera en upplåtelse i större
skala enligt det föreslagna systemet.

Till skydd mot spekulation med upplåten lägenhet eller till förhindrande,
att den frånginge vederbörande samhällsklass, borde staten kunna
genom lagstiftning om förköpsrätt i dylika fall sätta sig i tillfälle att
begagna sig av sådan rätt och i köpebreven intaga villkor härom. — Beträffande
önskemålet att kronan skulle kunna annorledes än genom expropriation
(eller eventuellt förköpsrätt) vid förefallande behov åter få
disponera över upplåten lägenhet påpekades, att denna förmån enligt förslaget
skulle stå till buds blott under vissa förutsättningar samt att en
dylik kronan förbehållen rätt onekligen innebure för besittningsrättshavaren
ett moment av osäkerhet.

Lagförslaget såsom sådant innehölle -— och måste till tryggande av
statens berättigade intresse innehålla — en mängd fiskaliska bestämmelser,
vilka alltid måste av brukaren kännas som ett tryckande förmynderskap.
Ja, brukaren enligt förslaget skulle i sin verksamhet vara betydligt mera
bunden än åbon enligt den gamla åborätten; och denna hade ju i längden
icke blivit till lags för åborna, vilka visat sig föredraga äganderätten och
köpt sig fria.

Beträffande särskilda detaljer förklarade sig direktionen i fråga om avgäldstidens
längd (46 och 47 §§) till fullo instämma i vad reservanterna
Ingeström och Linders härutinnan anfört.

Direktionen anmärkte slutligen, att de sakkunniga, ehuru deras uppdrag
av den 10 juni 1912 icke omfattat upplåtelser från annan jord än
kronans, likväl föreslagit, att lagen skulle gälla även ifråga om annan
publik jord. Till sådan jord räknades Danviks hospitals hemman (33 till
antalet och med angivna arealer), vilkas sönderstyekande och upplåtande
för obegränsad tid på de i förslaget angivna villkor skulle bliva till stor
ekonomisk skada för hospitalet och jämväl i övrigt medföra olägenheter.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkte direktionen det föreliggande
lagförslaget, vilket enligt direktionens förmenande varken vore ägnat att
befrämja de mindre bemedlades åstundan att komma i besittning av en
egen torva och därå försörja sig eller ur nationalekonomisk synpunkt
hade någon betydelse för folkförsörjningen.

Domkapitlet, som i ärendet hört domkyrkorådet såsom förvaltare av
Lunds domkyrka och hennes egendom, ville icke se förslaget tillämpat på
domkyrkohemmanen, då detsamma skulle allvarligen hota domkyrkans
framtida ekonomiska ställning. Domkapitlet avstyrkte förty förslaget på
det allvarligaste, »desto mera som detsamma stode i strid mot testatorernas
avsikt att de till Lunds domkyrka donerade hemman, som visserligen
borde lämna arrendatorerna skälig utkomst, dock i första hand skulle med
sin avkastning komma domkyrkan till godo».

Lunds domkapitel.

Lantbruks styrelsen.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

I fråga om detaljerna anmärktes, att bestämmelsen i 47 § om höjning
av avgälden endast i den mån det vore uppenbart, att avkastningens värde
stegrats utan åbos åtgärd, vore i motiven så starkt preciserad att en förhöjning
praktiskt taget torde bliva synnerligen svår att åstadkomma. I
varje fall vore alltför snäva gränser dragna för densamma. — Reservanterna
Ingeströms och Linders’ anförande till 46 ogh 47 §§ framhölls såsom
välgrundat. Och det påpekades, att de sakkunniga enhälligt givit sitt
erkännande åt de former, som för närvarande tillämpades vid utarrendering
av domkyrkans hemman och enligt vilka arrendeavgiften sattes i
spannmålslösen efter medelmarkegång samt någon särskild gräns ej vore
fastställd för höjning eller sänkning av arrendet, vilket däremot i varje
enskilt fall bestämdes efter tagen hänsyn till alla därå inverkande omständigheter.

I likhet med kommissionen hölle jämväl lantbruksstyrelsen före, att vid
fastighetsförvärv för bildande av egna hem utlägget av kontant köpeskilling
i icke oväsentlig grad minskade möjligheterna för särskilt den
mindre bemedlade lantarbetarklassen att erhålla jord för dylikt ändamål.
Då upplåtelse under äganderätt för närvarande alltid vore förbunden med
erläggande av någon köpeskilling, ville lantbruksstyrelsen med anledning
av kommissionens förevarande förslag för sin del framhålla som
önskvärt att om möjligt lättnad härutinnan åvägabragtes.

Beträffande befarad spekulation med de under äganderätt upplåtna
lägenheterna ville lantbruksstyrelsen villigt medgiva, att möjlighet till
sådan spekulation icke vore utesluten. Och enligt lantbruksstyrelsens
förmenande syntes härutinnan åtgärder för tillgodoseende av statens
intresse av egnahemsrörelsens utveckling vara påkallade.

Då det gällde att väga fördelen av att hindra vederbörande från skuldsättning
genom inteckning av den innehavda jorden, måste enligt lantbruksstyrelsens
mening jämväl beaktas svårigheterna för ^tillträdande
nyttjanderättshavare att för bestridande av eventuella odlingskostnader
och för inköp av inventarier och utsäde anskaffa erforderliga medel. Avskärandet
av utvägen med inteckningsförfarandet syntes därför vara förbundet
med betydande olägenheter.

Att med besittningsrättsinstitutets införande en i jämförelse med äganderättsinstitutet
väsentligen bättre form för jordupplåtelser från kronans
mark skulle vara funnen, kunde lantbruksstyrelsen sålunda icke till fullo
vitsorda. Äganderätten såsom upplåtelse- och besittningsform innebure
högst avsevärda fördelar och vore av stor betydelse för alstrande av det
rätta intresset hos brukaren. Besittningsrättsinstitutet rådde väl bot för
vissa olägenheter; men det syntes med sina minutiösa bestämmelser vara
alldeles för komplicerat samt för småbrukaren svårfattligt och föga ägnat
att väcka förtroende. Man kunde vill ifrågasätta, huruvida besittningsrättsinstitutet
skulle kunna förenklas och bringas att medgiva en oundgängligen
nödvändig större rörelsefrihet för brukare. Men lantbruksstyrelsen
vore i likhet med kommissionen övertygad om nödvändigheten
aj detaljerade bestämmelser, därest kronans rätt skulle kunna behörigen
tillvaratagas.

Det vore anmärkningsvärt, att enligt kommissionens motivering besittningsrätten
ansetts böra kunna under vissa villkor övergå till äganderätt,
men att detta synnerligen gagneliga förslag dock icke kommit till uttryck

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 81

i lagtexten och ej heller till sina detaljer utformats i motiveringen till
densamma.

Vidkommando detaljbestämmelserna syntes avgälden lämpligen hava
bort bestämmas att utgå i vissa å lägenheten alstrade produkter efter
medelmarkegångspris för längre tid. Därest avgälden baserades på medelmarkegångsvärdet
under en följd av år, torde de av kommissionen mot
markegångstaxan såsom grundval för avgäldens fixerande anförda skäl
i huvudsak bortfalla. — Skulle i enlighet med kommissionens förslag avgälden
komma att utgå i penningar ville lantbruksstyrelsen beträffande
avgäldsperiode-ns längd, som i förslaget upptagits till 33 år, tillstyrka
bifall till herrar Ingeströms och Linders’ reservation härutinnan.

En berättigad anledning till anmärkning utgjorde de stora förvaltningskostnaderna,
som vid förslagets tillämpning skulle uppkomma för
staten och som helt visst skulle medföra, att statens behållning av avgälderna
reducerades till ett minimum. —- Vidare anmärktes, att bestämmelserna
om besittningsrättens förverkande syntes vara av den art, att
de i hög grad torde betaga vederbörande den känsla av trygghet, vilken
besittningsrättsinstitutet avsett att skapa.

Ehuru lantbruksstyrelsen på såväl principiella som praktiska grunder
sålunda funnit anledning till erinringar mot förslaget, hölle dock styrelsen
före, att — särskilt med hänsyn till den benägenhet för införande
av besittningsrättsinstitutet, som på sina håll framträtt, och på det att
ingen tänkbar utväg på detta viktiga område måtte lämnas oförsökt —
det torde finnas fog för att förverkliga kommissionens förslag, därvid
detsamma dock i viss mån syntes böra undergå omarbetning. I detta hänseende
framhölles, att rätt till friköp lagligen korde medgivas, liksom ock
att lättnader beträffande den betungande kontrollen borde genomföras.
Vidare borde ändrade bestämmelser givas om avgäldsperiodens längd i
enlighet med förenämnda reservation.

Slutligen framhölles önskvärdheten av att möjlighet till övertagande av
kronojord med äganderätt alltjämt lämnades öppen. I sådant hänseende
torde böra utredas, huruvida icke vid köp av kronojord för bildande av
småbruk vissa lättnader skulle kunna från det allmännas sida beredas.

Mot innehållet i lagförslaget i dess helhet ville domänstyrelsen framhålla,
att här i landet, där folklynnet, åtminstone i de mellersta och södra
delarna, avgjort önskade komma till äganderätt, det säkerligen bleve en
mycket svår uppgift att få lantarbetarebefolkningen att sträva för ett
eget hem med besittningsrätt med samma trägna iver som för det helt
egna hemmet, och att denna upppgift ej underlättades genom den avfattning
lagförslaget erhållit med dess mångfald av bestämmelser, som
inskränkte besittningsrättshavarens förfoganderätt över den upplåtna
fastigheten.

Gränserna för den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde vore
angivna i kommissionens uppdrag, men lagförslagets text och motiv syntes
giva vid handen, att kommissionen utgått från att den nya jordupplåtelseformen
skulle vinna tillämpning i större omfattning än det kommissionen
meddelade direktiv angåve. Fasthölle man emellertid vid den
begränsning, direktivet innefattade (»med undantag av kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordligaste länen»), komme man till den slutsatsen
att nu ifrågavarande lagstiftning ej skulle nämnvärt inverka på
förhållandena i de sex nordligaste länen, då därvarande kronoparker och

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 11 käft. (Nr 22-) 6

Domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 22.

överloppsmarker uttryckligen undantagits och då jordbruksdomäner, som
ägdes och utarrenderades av kronan, ej förekomme därstädes i nämnvärd
omfattning. Mod stöd av den erfarenhet, som vunnits vid upplåtelser
med stadgad åborätt, förefölle det visserligen styrelsen sannolikt,
att förutsättningarna för att en jordupplåtelseform av nu föreslagen typ
skulle vinna insteg, vore större i Norrland än i övriga delar av landet;
men styrelsen ansåge sig ej av denna orsak böra bringa på tal lagförslagets
tillämplighet i norra delarna av riket och detta så mycket mindre
som inom ramen för det uppdrag, som lämnats norrländska kolonisationskommittén,
jämväl folie frågan, huruvida vid kolonisation å de norrländska
kronoparkerna kolonaten borde upplåtas med äganderätt eller
med nyttjanderätt av ett eller annat slag.

Vid granskning av lagförslaget hade domänstyrelsen funnit anmärkningsvärt
att, ehuru byggnaderna å upplåten lägenhet skulle ägas och
underhållas av åbon, man ansett nödigt tillgripa de stränga kontrollföreskrifter
förslaget innehölle beträffande byggnadernas beskaffenhet, tiden
för deras uppförande, brandförsäkring och brandstodens användande in. m.
— Föreskriften om särskilt tillstånd för byggnad till uthyrning syntes
icke vara av behovet påkallad; ej heller garantierna mot obehörigt uppförande
av överloppsbyggnader. — Anmärkningsvärd vore också den
lätthet, varmed åborätten kunde förverkas; påföljden syntes i många fall
onödigt sträng. — Vad anginge de periodiskt återkommande regleringarna
av avgälden så förefölle, ur synpunkten att staten skulle förbehållas rätten
till sådan värdestegring, som ej berodde på brukarens arbete, det
reservationsvis framförda förslaget om tjuguårsperioder samt tjugu procent
såsom maximum för avgäldshöjning vara väl befogat. Huruvida det
däremot läte sig göra att vid ny avgäldssättning med visshet utröna,
huru stor del av den värdestegring en lägenhet till äventyrs undergått,
som hade sin grund i åbos arbete eller kostnader, och huru stor del, som
kunde anses orsakad av eu allmän stegring av jordvärdet inom orten,
vore tvivel underkastat.

Vidkommande synpunkten att genom besittningsrättsupplåtelser bäst
skulle kunna vinnas, att de upplåtna lägenheterna användes för avsettändamål
och undandroges att bliva föremål för obehörig spekulation i förvärvssyfte,
anmärkte domänstyrelsen, att den av kommissionen under år
1913 föranstaltade undersökning angående iakttagna fall av missbruk
utvisade, att vad i berörda hänseende förekommit icke vore av beskaffenhet
att giva avsevärt stöd åt införandet av en lagstiftning av den ingripande
betydelse, varom här vore fråga.

Domänstyrelsen hade alltså den uppfattningen, att egnahemsrörelsens
utveckling bäst främjades genom äganderättsupplåtelser. För att ur det
nuvarande systemet borteliminera den oförnekliga svagheten, att eu om
ock obetydlig del av köpeskillingen måste ersättas kontant vid tillträdet,
och därigenom skapa vidgade möjligheter för de minst bemedlade att av
kronan erhålla jord för drivande av egna jordbruk, syntes det ej vara av
nöden att tillgripa den utväg kommissionen föreslagit. De mindre bemedlades
jordförvärv syntes kunna underlättas lika effektivt genom införande
av eu jordupplåtelseform i stil med det preussiska räntegårdsinstitutet,
där någon köpeskilling ej behövde erläggas vid tillträdet, utan betalningen
utginge i form av årlig avgiild.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde domänstyrelsen, att Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta förslag till sådan ändring i gällande grunder för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar, att möjlighet
bereddes för jordförvärv utan erläggande av köpeskilling vid tillträdet.

För den principiella frågan, huruvida den föreslagna nya lagstiftningen
kunde anses vara av behovet påkallad eller icke, bleve, såvitt kollegium
kunde inse, avgörande i vad mån kommissionens kritik av äganderätten
såsom npplåtelseform kunde anses befogad. Vid granskning av vad kommissionen
därutinnan anlört hade kollegium emellertid icke kunnat undgå
att i vissa avseenden komma till ett annat resultat än kommissionen.

Vad först anginge anmärkningen att vid äganderättsupplåtelser till
egna hem staten saknade garanti för att upplåten lägenhet icke användes
för annat ändamål än med upplåtelsen avsetts, framginge av den undersökning,
som verkställts genom kommissionens egen försorg, att de fall,
då missbruk i berörda avseende förekommit, varit så försvinnande få i
förhållande till antalet under årens lopp gjorda egnaliemsupplåtelser, att
faran för dylika missbruk åtminstone icke vore konkret. Det kunde i och
för sig icke vara lämpligt att för allenast den teoretiska möjligheten av
dylikt missbruk utbyta äganderättsformen, vars förtjänster kommissionen
själv vitsordat, mot ett nytt invecklat besittningsrättsinstitut. Och skulle
i framtiden nu befarade missförhållande framträda i någon så anmärkningsvärd
omfattning, att ett ingripande från statsmakternas sida kunde
anses påkallat, vore givetvis genom den här ifrågasatta lagen ingenting
vunnet beträffande de talrika egnahemslägenheter, som statsverket under
årens lopp upplåtit under äganderätt. Med avseende å dem skulle följaktligen
under angivna förutsättning i allt fall krävas en lagstiftning i
här berörda syfte. Vid sådant förhållande förelåge desto mindre anledning
att i enahanda syfte nu åvägabringa särskild lagstiftning med avseende
å de egna hem, som statsverket hädanefter komrae att upplåta.

Såsom skäl för införandet av en ny upplåtelseform kunde kollegium än
mindre godtaga kommissionens anmärkning att kronan icke kunde, sedan
hon avhänt sig jord för småbruksändamål, utan kostnader och omgång
återvinna dispositionsrätten till densamma för annat ändamål. Kollegium
hade svårt att inse, varför just statsverket, som, i motsats till vad
i allmänhet vore förhållandet med enskilde, till sitt förfogande hade expropriationsinstiutet,
skulle ha ett särskilt behov av att kunna revidera
sina föryttringsavtal med avseende å fast egendom. Kronan tillhörig
mark, varom man kunde antaga, att den tilläventyrs komme att erfordras
för tillgodoseende av annat allmänt ändamål än bildandet av egna
hem, borde enligt kollegii mening icke avhändas statsverket. Den allmänna
nyttjanderättslagen erbjöde, enligt kollegii åsikt, för dylikt fall
tillräckligt fria former för egnahemsintressets tillgodoseende i händelse
egnahemsupplåtelse av dylik mark i något enstaka fall skulle anses böra
förekomma.

Om kollegium alltså funne kommissionens nu berörda två anmärkningar
mot äganderättsformen vara av ringa värde, ville kollegium däremot
gärna erkänna befogenheten av vad kommissionen anfört beträffande
önskemålet att bereda mindre bemedlade eller obemedlade möjlighet att
utan erläggande av köpeskilling förvärva jord för bildande av egna hem.
Kollegium biträdde kommissionens uppfattning att för tillgodoseende av
detta önskemål den ständiga besittningsrätten borde komma till användning,
och ville kollegium, utöver vad kommissionen i denna del yttrat, för

Kammarkollegium

(som för sitt
yttrande haft
tillgängliga
samtliga övriga
utlåtanden
i ärendet).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

egen del anföra att, ehuruväl det tilläventyrs vore lagtekniskt möjligt
att genomföra sådan revision av äganderättsinstitutet, att statsverket
utan alltför stor risk kunde kreditera förvärvaren av eu egnahemslägenhet
hela köpeskillingen, måste givetvis en dylik revision avse så betydande
inskränkningar i den normala utövningen av äganderätten, att densamma
till sitt innehåll i själva verket komme att framstå såsom allenast en besittningsrätt,
ehuru under äganderättens yttre beteckning. I valet mellan
en så beskaffad ytterligt urvattnad äganderätt och en besittningsrätt,
vilken uttryckligen angåve sig såsom sådan och avsedd för ett visst
syfte, föredroge kollegium utan tvekan den senare. Kollegium liölle nämligen
för betänkligt, att jordäganderätten sådan densamma historiskt
utvecklat sig i landet utan tvingande skäl gjordes till föremål för ingrepp
från lagstiftningens sida med resultat, att densammas innehåll och av
allmänna rättsuppfattningen omfattade helgd alltmer komme att förflyktigas.

Då kollegium sålunda ansåge, att ständig besittningsrätt borde komma
till användning vid kronans egnahemsupplåtelser i syfte att obemedlade
eller mindre bemedlade vid tillträde till jorden kunde befrias från köpeskillingens
erläggande, följde därav, att det besittningsrättsinstitut, som
för sådant ändamål borde tillskapas, allenast skulle utgöra ett medel att
av kronan förvärva fast egendom för bildande av s. k. eget hem. Från
kronans sida borde besittningsavtalet bliva ett regelrätt föryttringsavtal.
Valet av upplåtelseform — besittnings- eller äganderätt — borde bliva
fullt och uteslutande beroende av förvärvarens vilja. Den, som. antagits
till åbo, borde ock, så snart han kunde och så önskade, sättas i tillfälle
att utbyta sin besittningsrätt mot full äganderätt. Av denna kollega
uppfattning om det nu ifrågasatta bcsittningsinstitutets ändamål följde
vidare att den, så länge besittningsrätten bestode, från lägenheten
utgående avgälden borde motsvara räntan å det belopp, som vid första
upplåtandet fastställdes såsom lägenhetens saluvärde. Avgälden horde
utgå i en av jordbruksnäringens i orten huvudprodukter (jordebokens
huvudräntepersedlar) lämpligt sammansatt ränta, löst i penningar efter
medelmarkegångspris, och köpeskillingen sedermera fixeras efter avgäldens
vid varje tidpunkt efter viss procent uträknade kapitalvärde.

Denna av kollegium sålunda intagna ståndpunkt ifråga om besittningsrättens
begränsade uppgift gjorde det icke möjligt att förorda det av
kommissionen nu framlagda förslaget i sin nuvarande avfattning. Just
den omständigheten, att kommissionen sökt med sitt förslag realisera
syftemål, som enligt kollegii åsikt lämpligen icke bort, i allt fall icke i
detta sammanhang, tillgodoses, hade medfört, att förslagets bestämmelser
blivit alltför invecklade och onödigt betungande icke blott för åbon,
utan hven för de myndigheter, som skulle komma att tillse deras efterlevnad.
Länsstyrelserna skulle säkerligen icke med nu tillgängliga arbetskrafter
kunna effektivt utöva denna tillsyn, och kostnaderna för en
rimlig utökning av nämnda arbetskrafter ävensom för tillämpning av förslagets
föreskrifter i övrigt skulle säkerligen, trots kommissionens försäkringar
i motsatt riktning, bliva betydande.

Kollegium avstyrkte alltså, att det föreliggande förslaget upphöjdes
till lag, men hemställde att detsamma med iakttagande av kollegii ovan
anförda synpunkter måtte omarbetas. Till denna hemställan föranlätes
kollegium emellertid foga ytterligare följande erinran.

Även om genom den föreslagna ständiga besittningsrätten förvärvaren

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

av en lägenhet bereddes möjlighet att tillträda jorden utan erläggande
av köpeskilling för densamma, vore därmed hans kreditbehov icke på
långt när tillgodosett. Kommissionen förutsatte att, såsom ock kollegium
funne rimligt, åbon i regel skulle själv förse lägenheten med åbyggnader.
Helt naturligt ålåge det honom och att anskaffa nödiga inventarier.
Huru det skulle bliva möjligt för en obemedlad eller mindre bemedlad åbo
att anskaffa härför erforderliga helt visst betydande penningbelopp, hade
kommissionen ansett sig böra allenast helt ytligt antyda. Kollegium delade
kommissionens mening däruti, att den föreslagna ständiga besittningsrätten
icke borde få bliva ett allmänt kreditobjekt. Till skillnad från vad
fallet vore med t. -ex. tomträtten skulle den ständiga besittningsrätten icke
kunna inteckna® eller på annat sätt pantsättas. Till följd härav skulle
åbon i regel bliva hänvisad till det allmänna för att erhålla en för honom
nödvändig kredit. Det hade synts kollegium ändamålslöst att genom
den föreslagna lagstiftningen bereda kredit allenast med avseende
å köpeskillingen utan att samtidigt tillgodose nu ifrågavarande kreditbehov
i övrigt. Så länge sistnämnda kreditfråga icke blivit ordnad, skulle
den föreslagna lagstiftningen komma att sakna materiellt underlag för
sin tillämpning. En förutsättning vid kollega hemställan om det föreliggande
förslagets omarbetning i angivet syfte vore alltså, att samtidigt
toges under övervägande på vad sätt medel skulle av statsverket kunna
anskaffas och ställas till förfogande för beviljande av kredit åt innehavare
av ifrågavarande slag av egnahemslägenheter.

Vid granskning av förslagets särskilda bestämmelser hade kollegium
icke funnit det ändamålsenligt att ingå i en kritik av sådana föreskrifter,
vilka uppenbarligen stode i strid mot kollega ovan uttalade uppfattning
om besittningsrättens begränsade uppgift att allenast vara ett medel att
i sinom tid förvärva äganderätt till sådana lägenheter, varom här vore
fråga. Sådana bestämmelser i förslaget, som inskränkte åbons befogenhet
att å lägenheten idka annan näring än jordbruk eller å lägenheten
uppföra byggnad till uthyrning, vore sålunda icke förenliga med kollega
uppfattning om åboavtalet såsom ett föryttringsavtal. I stort sett syntes
det kollegium icke vara lämpligt att stadga andra inskränkningar i åbons
rättighet att förfoga över lägenheten än sådana, som vore nödiga för
tryggande av kronans fiskaliska intresse av att avgälden i behörig ordning
erlades. Beträffande förslagets föreskrifter om avgäldens bestämmande
hänvisades till det föregående.

Med avseende å de dryga byggnadskostnaderna torde föreskriften i 25 §.
att lägenheten skulle vara försedd med åbyggnader enligt ortens sed, icke
vara lämplig. Byggnadssättet i orten torde understundom vara långt
ifrån ekonomiskt. Det syntes därför lämpligare föreskriva, att lägenheten
skulle vara försedd med nödiga åbyggnader.

De i 40 § uppräknade anledningarna till besittningsrättens förverkande
syntes hava -erhållit en alltför sträng karaktär. Enligt kollega
åsikt borde bestämmelserna härutinnan så långt ske kunde mildras på det
sätt, att möjlighet bereddes åbon att inom viss frist iakttaga rättelse.

De i 20, 21, 22 och 23 §§ meddelade, från den allmänna nyttjanderättslagen
hämtade bestämmelserna torde utan olägenhet kunna utgå ur förslaget.
Likaledes torde anledning saknas till det i 32 § gjorda stadgandet
angående åbons rätt till jakt och fiske.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Beträffande till sist den föreslagna besittningsrättens tillämplighetsområde
ifrågasatte kollegium nödvändigheten och lämpligheten att i förslaget
inrycka en bestämmelse av 71 paragrafens innehåll. Huruvida annan
publik jord än kronojord kunde komma att tagas i anspråk för upplåtande
av egna hem, vore en fråga, som ännu stode öppen. Från formell synpunkt
torde inga olägenheter möta mot att stadgandet utginge och lagens
rubrik i överensstämmelse härmed erhölle erforderlig ändrad lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj.ts lagråd den 27
juni 1923.

Närvarande:

justitierädet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierädet Stenberg,
justitierädet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 januari 1923, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det ändamål, som i
§ 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas över ett inom jordbruksdepartementet
utarbetat förslag till lag om åborätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet John Samuelson.

Detsamma gav anledning till följande uttalanden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Förslagets allmänna grunder.

Lagrådet:

Syftet med det föreliggande lagförslaget är att till främjande av egnahemsoch
småbruksrörelsens utveckling skapa en ny form för jordupplåtelser från
kronojord. Man har emellertid icke tänkt sig, att den nya upplåtelseformen
skulle utesluta den hittills allmännast tillämpade eller jordens överlåtande
med äganderätt. Tvärtom är uttryckligen framhållet, att båda systemen
skulle komma till användning vid sidan av varandra, därvid valet mellan
dem skulle bero på omständigheter, som i det särskilda fallet föranledde, att
åt endera formen borde givas företräde.

Mot tillämpning av äganderätten vid ifrågavarande upplåtelser har framställts
anmärkning i väsentligen två hänseenden, nämligen dels därutinnan,
att staten ej vunne säkerhet för att det sociala syftet med jordens avhändande
bleve för framtiden tryggat, i det att jorden kunde komma att övergå till
personer, som använde den för andra ändamål än det avsedda, och dels med
hänsyn till svårigheten för de befolkningslager, som man ville förhjälpa till
eget hem, att anskaffa det kapital, som erfordrades för köpeskillingens erläggande.
Dessa olägenheter skulle undgås, därest upplåtelsen skedde visserligen
för obegränsad tid och med en rätt, som vore ärftlig och förytterlig, men
dock allenast med besittningsrätt, som tilläte kronan att under vissa omstän -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

digheter återtaga fastigheten och medgåve vederlagets utgående i årlig avgäld.
Med en sådan upplåtelseform skulle även vinnas den fördelen, att staten,
såsom fortfarande ägare av jorden, kunde under lättare former än medelst
expropriation åter komma i besittning av densamma, i händelse den bleve
behövlig för något mera omedelbart statsändamål, och att staten jämväl bereddes
särskild möjlighet att göra sig till godo uppkommen värdestegring,
som ej härrörde av innehavarens arbete och kostnader. Det nya institutet
skulle, såsom det blivit karaktäriserat, innebära en upplåtelseform, som, jämte
förmånen av frihet från köpeskilling, beredde brukaren och hans efterkommande
trygghet i besittningen av den upplåtna fastigheten med därå genom
deras arbete och kostnader åstadkomna förbättringar, men tillika i erforderlig
mån bibehölle äganderätten hos kronan.

I anledning av vad sålunda anförts mot äganderätten och för ständig besittningsrätt
såsom form för egnahems- och småbruksupplåtelser må några erinringar
göras. Den mindre bemedlade jordförvärvarens intresse i att ej behöva
på en gång erlägga ett för hans förhållanden stort köpeskillingsbelopp
kan i väsentlig mån tillgodoses även vid försäljning, om staten för främjande
av det sociala syftet medger förmånliga betalningsvillkor, ocli det lärer ej vara
oförenligt med en äganderättsupplåtelse, att vederlaget i sin helhet bestämmes
i årlig avgäld, med eller utan rätt för köparen att, därest han framdeles skulle
finna det med sin fördel förenligt, avlösa avgälden efter viss grund. Att avgälden
genom penningvärdets fall så småningom nedsjunker till en obetydlighet
kan väsentligen förebyggas därigenom att densamma bestämmes i naturapersedlar.
Ur förvärvarens synpunkt får ej heller förbises den stora fördel,
som, därest han vinner äganderätt, ligger däri, att för det kreditbehov, som
väl nästan alltid yppar sig, då det gäller uppförande eller övertagande av
jordbruksbyggnader och anskaffande av inventarier, är att tillgå säkerhet i
fastighetsinteckning; i brist av sådan säkerhet lärer han vara hänvisad att anlita
det ur många synpunkter olämpliga borgenssystemet eller blir det ofrånkomligt,
att staten genom lån möjliggör ej blott fastighetens bebyggande utan även
dess förseende med inventarier. Vad angår de statens intressen, som ovan berörts,
bör givetvis vid disposition av jord, som kronan med någon sannolikhet
kan förväntas framdeles behöva för något statsändamål, icke ifrågakomma
upplåtelse annorledes än med nyttjanderätt för viss tid, och i andra
fall lärer — frånsett expropriationsmöjligheten — syftet kunna väsentligen
vinnas genom införande av förköpsrätt. Förslag därutinnan har avgivits
av lagberedningen (i »Förslag till jordabalk III»), som till stöd för detta
förslag hänvisat till vikten för det allmänna, att, särskilt när jord överlåtes
i visst syfte, bereda sig ett fortfarande inflytande å utvecklingen och förhindra,
att denna under inverkan av spekulationen förryckes. Vidkommande särskilt
det allmänna intresset i fråga om tillgodogörande av värdestegring av
angiven art, torde detta intresse lämpligen icke böra beträffande ifrågavarande
fastigheter tillgodoses i annan mån än genom beskattning å fastigheter i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

I betraktande av anförda omständigheter och med tanke även därpå att
i folkmedvetandet lärer finnas en rotad övertygelse om äganderättens ovillkorliga
företräde framför varje annan upplåtelseform, synes det kunna sättas
starkt i fråga, huruvida verkligt behov föreligger att för kronans jordupplåtelser
till enskilda införa den nu föreslagna typen. Lagrådet anser sig
emellertid nu icke hava att närmare ingå på denna fråga utan allenast att
till besvarande upptaga spörsmålet, huruvida — under den antagna förutsättningen,
att för kronans omförmälda upplåtelser bör vara att tillgå ej blott
äganderättsinstitutet utan även någon art av besittningsrätt för obegränsad
tid — den utformning av en sådan rätt, som det remitterade förslaget innehåller,
är av beskaffenhet att kunna godtagas.

Därvid lärer till en början beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget
en anmärkning av mera allmän innebörd vara på sin plats. Den föreslagna
besittningsrätten eller, såsom den i förslaget benämnes, åborätten är
ett mellanting mellan äganderätt och arrenderätt; och åtskilliga bestämda uttalanden
i motiven giva vid handen, att man velat göra innehavarens ställning
så trygg som möjligt, så mycket liknande en ägares, som är förenligt
med samtidigt tillgodoseende av de synpunkter, vilka föranlett frångående av
äganderättsformen i förevarande fall. Det har alltså gjorts ett försök att förlika
statens och åbons stridiga intressen. Att härvid uppnå ett tillfredsställande
resultat är givetvis vanskligt. Härom bär ock förslaget vittne. Det
innehåller nämligen enligt lagrådets mening så allvarliga inskränkningar i
åbons rätt, att det lärer kunna befaras, att åborättsupplåtelser komme att bliva
föga begärliga.

Värdet av att åborätten skall vara förytterlig förringas väsentligen genom
kronans diskretionära prövningsrätt vid antagande av åbo, som fått åborätten
på sig överlåten. Denne har att räkna med möjligheten att bliva frånhänd
åborätten antingen genom dess försäljning på offentlig auktion, varvid det
lätt nog kan inträffa, att han icke återfår den köpeskilling han för rätten
erlagt till överlåtaren, eller ock därigenom att kronan begagnar sin återtagningsrätt.
I sistnämnda fall skall visserligen kronan i lösen utgiva vad
köparen utfäst för själva åborätten med tillbehör av byggnader, erforderliga
för jordbruket. Men har åbon vid förvärvet av åborätten övertagit annan
egendom, såsom överloppshus, särskilda anläggningar eller inventarier, är
kronan ej skyldig lösa denna egendom, utan köparen kan bliva utsatt för
betydliga förluster vid dess realiserande. Ej heller må lämnas ur sikte den
olägenhet, som vållas därav att förvärvaren under en tid av tre månader
kan få vänta på besked, huruvida kronan kommer att utöva sin lösningsrätt
eller icke, varefter minst sex månader, men ofta längre tid, komma att förflyta,
innan kronan tillträder fastigheten, samt att det åligger förvärvaren
att under denna tid vårda jord och byggnader, något som icke lärer kunna
ske utan att han tillträder fastigheten och förskaffar sig för skötseln erforderliga
inventarier och utsäde. Även om det må antagas, att, emot vad i
förslaget synes vara avsett, avtal om överlåtelse regelmässigt ordnas så, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

deri överlåtande åbon kvarsitter å lägenheten, intill dess det blir klart, huruvida
förvärvaren eller kronan skall övertaga åborätten, komma nu angivna
omständigheter att bidraga till skapande av ett betänkligt osäkerhetstillstånd.

Ett ömtåligt moment innefattar även förslagets bestämmelser om eventuellt
förverkande av åborätten, om också detta moment huvudsakligen lärer få
betydelse, när det gäller att bedöma åborätten såsom grundval för kreditgivning.

Till minskande av åborättens värde bidraga vidare förslagets bestämmelser
angående periodisk reglering av avgälden, även om förhöjningen av avgälden
för varje period är begränsad till vissa procent av förut utgående avgäld
och sålunda är till sitt maximibelopp beräknelig. Med anledning av att
enligt förslaget värdeökning, som beror på åbons åtgärder för jordförbättring
och dylikt, ej får tagas i beräkning vid bestämmande av avgäld för ny
avgäldstid må jämväl uppmärksammas svårigheten att skilja mellan sådan
värdeökning och s. k. oförtjänt värdestegring; även kan det vara vanskligt
att bedöma, i vilken mån uppkommen värdeökning är att hänföra till själva
jorden eller till åbons därå uppförda byggnader och anläggningar.

Frånsett nu anmärkta förhållanden, vilka äro ägnade att ur innehavarens
synpunkt försvaga åborätten, innehåller förslaget åtskilliga stadgande!!, som,
med förebilder i arrendelagen, synas utan skäl göra där upptagna principer
tillämpliga å den nya besittningsrätten och därigenom mera än nödvändigt
likställa denna med arrenderätten. Den förändring, som i detta avseende
skett vid överarbetningen inom jordbruksdepartementet av kronolägenhetskommissionens
förslag i ämnet, lärer ej vara till fyllest.

Skall det nya institutet bliva av praktiskt värde, är det enligt lagrådets
uppfattning nödvändigt att — låt vara med eftergivande i viss mån av det
publika intresset — stärka åbons ställning åtminstone i vissa av de utav
lagrådet berörda hänseendena. Huru långt lagrådets ledamöter anse en sådan
ändring av det remitterade förslaget böra sträcka sig, framgår av deras yttranden
vid de särskilda paragraferna.

En omarbetning av förslaget synes i allt fall erforderlig med hänsyn till
ett särskilt spörsmål, vars lösning är av största betydelse för lagens gestaltning.
Lagrådet syftar på frågan, på vilket sätt erforderlig säkerhet må beredas för
sådana fordringar hos innehavaren av åborätten, för vilkas utfående borgenären
anses böra äga viss företrädesrätt att anlita åborätten med vad därtill
hör. Dylika fordringar äro enligt det förslag till ändring i 17 kap. 6 §
liandelsbalken, som lagrådet nu även har att granska, dels kronans fordringar
å ogulden avgäld för den upplåtna fastigheten och för utskyld eller annan
avgift, som bort av åbon gäldas, å ogulden köpeskilling för byggnader å
fastigheten eller återbetalning av lån, som av statsmedel lämnats åbon för
inlösen eller uppförande av byggnader, samt å vanhävdsersättning, dels ock
fordran, som uppkommit sålunda, att delägare i bo, till vilket åborätten hör,
vid bodelning eller arvskifte måst lämna annan delägare, som fått åborätten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

sig tillagd, anstånd med betalning av utlösen. Med avseende å dessa fordringar
har förslaget sökt skapa en kreditbas genom att till en förmögenhetsenhet
sammanföra själva den ständiga besittningsrätten samt de byggnader och
andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar, som finnas å den upplåtna
jorden och vilka i förslaget betecknas såsom tillbehör till åborätten.
I denna åborätt med tillbehör har kronan och den enskilde borgenären för
ifrågavarande fordringar tillerkänts förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
För vissa kronans fordringar har därjämte stadgats retentionsrätt
i åbons lösören och byggnader å fastigheten; och genom att giva utsökningslagens
och konkurslagens regler angående exekution i fast egendom motsvarande
tillämpning i fråga om åborätt har förslaget velat stärka förmånsrätten
så, att den vid exekutiv auktion må kunna göras gällande även utom
konkurs och utan att, vad kronan angår, förutsättningarna för utövande av
retentionsrätt äro för handen.

Så vitt angår kronans fordringar å avgäld samt utskylder och andra avgifter
ävensom å vanhävdsersättning, i den mån sådan vid dessa avtal kan
tänkas förekomma, synas förenämnda, efter mönster av arrendelagen föreslagna
förmånsrätt och retentionsrätt vara till fyllest. Beträffande däremot övriga
fordringar, vilka säkerligen ofta komme att uppgå till avsevärda belopp, lärer
anordningen med en förmånsrätt, som ej är förbunden med panträtt, i alltför
ringa grad tillgodose fordringsägarnas anspråk på säkerhet. I regel upphör
förmånsrätten, när åborätten övergår från gäldenären till annan person;
endast vid konkurs eller utmätning kan den göras gällande. Inträffar konkurs
och är åborätten då fortfarande i gäldenärens ägo, har borgenären företräde
enligt angivet rum i förmånsrättsordningen till betalning ur vad för
åborätten med dess tillbehör inflyter vid realisation i konkursen, och i händelse
av utmätning kan förmånsrätten göras gällande gent emot annan fordran,
för vilken utmätning samtidigt vinnes; vid utmätning enbart för den andra
fordringen tages däremot ej hänsyn till förmånsrätten, såvida ej retentionsrätt
äger rum. Den förmånsberättigade har jämväl, om annan fordringsägare
vunnit utmätning av egendom, som är föremål för förmånsrätten, eller sådan
egendom föryttrats genom lösöreköp, möjlighet att få åbon försatt i konkurs
och såmedelst tillgodogöra sig förmånsrätten. Den endast för kronan gällande
retentionsrätten kan utövas allenast då åbo skall avflytta från fastigheten;
och den extraordinära anordning, som, på sätt nyss nämnts, likställer åborätten
med fast egendom, är såsom tillämplig blott vid exekutiv auktion, och
icke vid frivillig försäljning, endast av begränsad betydelse.

Skall verklig säkerhet för ifrågavarande fordringar i någon män beredas
borgenärerna, lärer vara nödvändigt, att panträtt i åborätten med tillbehör
tillerkännes dem. Frågan blir då, huru denna panträtt lämpligast bör åstadkommas.
Att för ändamålet taga till förebild de s. k. sjöpanträtterna torde
näppeligen vara att tillstyrka. Det synes ej givas annan lämplig utväg för
ändamålets vinnande än att bereda möjlighet till inteckning i åborätten. I
sammanhang med förslaget har ifrågasatts ändring av 17 kap. 6 §. handels -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

balken, varigenom skulle införas en slags inskrivning för vissa av de förmånsrätter,
om vilka nu är fråga, i det att för fordran å arvsutlösen förmånsrätten
gjorts beroende av att fordringen inom viss tid anmälts för antecknande
i en hos länsstyrelsen förd bok över åborätter. Denna anordning
är dock icke ägnad att giva nödig stadga åt förmånsrätten; och att gå
vidare på den sålunda inslagna vägen genom att låta inskrivning hos administrativ
myndighet skapa panträtt står i avgjord strid mot den hos oss
hittills upprätthållna grundsatsen, att inskrivning av panträtt skall ske hos
domstol.

Möjlighet till inteckning i åborätten synes kunna bäst beredas därigenom
att densamma konstrueras efter mönster av tomträtten. Hinder härför torde
icke ligga i den omständigheten, att åborätten i motsats mot tomträtt upplåtes
utan tidsbegränsning; och ej heller i övrigt torde avgörande skäl kunna
anföras emot att så ordna saken. En given förutsättning är emellertid, att
själva åborätten och fång till sådan rätt, lika med vad förhållandet är med
tomträtt, varder föremål för inskrivning. Därigenom skulle dock även i
övrigt vinnas beaktansvärda fördelar, bland annat därutinnan, att i tiden
för meddelande av inskrivning av åborätten erhölles en fix tidpunkt för
uppkomsten av det egendomskomplex, som åborätten med tillbehör i rättsligt
hänseende skall utgöra. Utan olägenhet synes inskrivningen kunna ske i
tomträttsprotokollet.

I visst sammanhang med den nu behandlade frågan står spörsmålet, i vilken
mån åbofastighet skall äga kameral självständighet. Om redan den omständigheten,
att åborätten är till tiden obegränsad, härvid har betydelse, blir
behovet av ett fastställande av fastighetens område större, därest inskrivning
och inteckning skall kunna äga rum. Någon gång inträffar måhända,
att genom hemmansklyvning redan uppkomna fastigheter bliva upplåtna
med åborätt, men för avskiljande av åborättsfastigheter lämpar sig
tydligen ej detta jorddelningsinstitut. Däremot kan ägostyckning eller, inom
stads område, avstyckning komma till användning. Är fastighet, som skall
upplåtas med åborätt, ej avskild på något av dessa sätt, bör viss fordran
uppställas i fråga om bestämmande av områdets storlek, läge och gränser. I
sådant avseende torde kunna föreskrivas, antingen att området skall vara
kartlagt på sätt i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
stadgas beträffande jordområde, som avsöndras för alltid, eller ock att
området blivit vid lantmäteriförrättning angivet, utstakat och kartlagt såsom
i fråga om upplåtelse under vattenfallsrätt skall ske.

På grund av det anförda förordar lagrådet den omarbetning av förslaget,
att den däri avsedda upplåtelsen ordnas enligt grunderna för gällande lagstiftning
om tomträtt. Vid bifall härtill torde bestämmelser erfordras av
huvudsakligen följande innebörd. Avtal, varigenom kronan upplåter åborätt
från jord, som må göras till föremål för sådan upplåtelse, skall upprättas
skriftligen, varvid i handlingen uttryckligen angives, att upplåtelsen avser
åborätt enligt nu ifrågavarande lag, och hänvisning göres till vederbörliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

jorddelningshandlingar och karta. Angående inskrivning av kronans upplåtelse
av åborätt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande inskrivning
av tomträtt är stadgat i 4 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast egendom
och i lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt. Först genom inskrivning bringas alltså i tillämpning regeln
därom att byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning,
som finnes å den upplåtna jorden, såsom tillbehör liänföres till åborätten.
Överlåtelse av åborätt skall ske skriftligen och med vittnen. I fråga
om inskrivning av åborätt, som efter överlåtelse eller genom annat fång övergått
till ny innehavare, tillämpas bestämmelser motsvarande de för tomträtt
gällande. Då emellertid i förevarande fall giltigheten av åbobyte skall vara
beroende på myndighets prövning, synes bevis om att den, som söker inskrivning,
blivit antagen till åbo, böra fordras som förutsättning för rätt till
inskrivning. Beträffande inteckning i åborätt skola i tillämpliga delar gälla
4 kap. nyttjanderättslagen samt lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,
varvid stärbhusdelägare, som nödgas underkasta sig tvångslösen av
sina andelar i åborätten, måste tillerkännas rätt att, där för lösesumman
inteckning i åborätten kan ifrågakomma, erhålla sådan utan medgivande av
den, som fått övertaga åborätten. Även övriga föreskrifter i nu berörda
lagar, liksom vad i andra lagar och författningar finnes stadgat om tomträtt,
göres i tillämpliga delar gällande med avseende å åborätten.

De i det remitterade förslaget innefattade bestämmelserna lära, även om de
omarbetas i enlighet med vad lagrådet nu hemställt, vara av den art, att
deras upptagande i lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen, endast delvis är
nödvändigt. Dylik lagstiftning torde nämligen erfordras allenast i fråga om
vad som har sin motsvarighet i 4 kap. nyttjanderättslagen samt nämnda
lagar om inskrivning och inteckning ävensom beträffande de från allmänna
regler om delning av makars bo och dödsbo avvikande stadgandena angående
företrädesrätt till åborätt, som finnes i boet. Om, såsom lämpligt lärer vara,
förstnämnda delar av den nya lagstiftningen inarbetas i de omförmälda tre
lagarna och bodelningsstadgandet i giftermåls- och ärvdabalkarna, skulle särskild
lag om åborätt ej bliva erforderlig.

Möjligen skall det emellertid anses önskligt att giva för kronan tvingande
karaktär åt vissa andra föreskrifter, t. ex. rörande den avgäld, som skall
erläggas för nyttjanderätten, kronans rätt att vägra godkännande såsom åbo
av den, till vilken åborätten genom överlåtelse eller annorledes övergått, förutsättningarna
för kronans befogenhet att återtaga upplåten åborätt samt
densammas förverkande. Utvidgas civillagen till att omfatta bestämmelser
även i dessa ämnen, torde en fristående lag om åborätt vara att föredraga.

I den mån de åborätten reglerande stadgandena sålunda ej upptagas i civillag,
äro de av beskaffenhet att hänvisas till en författning, tillkommen i den
ordning § 77 regeringsformen angiver.

Lagrådets granskning av de särskilda stadgandena i förslaget kommer

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

att ske utan hänsyn till om desamma böra inflyta i civillagstiftningen
eller icke.

Thulin:

Jag har väl ansett mig nu böra till detaljerat besvarande upptaga allenast
spörsmålet, huruvida — under förutsättning att för kronans ifrågavarande jordupplåtelser
bör vara att tillgå ej blott äganderättsinstitutet, sådant det för
närvarande utformats, utan även någon art av besittningsrätt för obegränsad
tid — den utformning av en sådan rätt, som det remitterade förslaget innehåller,
är av beskaffenhet att kunna godtagas. Den frågan återstår emellertid
att besvara, om icke de syften man med det remitterade förslaget avsett att
vinna bättre skulle kunna ernås genom modifikationer i den nuvarande
äganderätten. Vid förslagets utarbetande synes man hava utgått från att,
då kommissionens förslag därom att vid överlåtelse av fast egendom, som
ägde rum från kronan, skulle få göras förbehåll, som inskränkte förvärvarens
så ock ny ägares rätt att överlåta eller inteckna egendomen, i enlighet med
lagrådets avstyrkande ej föranlett någon åtgärd, denna väg ej vidare vore
framkomlig. Till denna uppfattning kan jag icke ansluta mig. Skulle, på
sätt enligt min mening är fallet, avsevärda olägenheter visa sig vara förbundna
med den föreslagna besittningsrätten på obegränsad tid, synes mig
nämnda fråga böra upptagas till förnyad prövning; och finner jag för
min del principen om äganderättens helgd icke vara så bärande, att den bör
vara till hinder för att, särskilt då det gäller upplåtelse från kronojord, i
äganderätten göra de modifikationer, som kunna erfordras för ovannämnda
syftemåls vinnande. Det synes mig därför lämpligt, att, innan beslut fattas
om införande av det nya åborättsinstitutet, undersökning verkställes, om icke
såväl statens som de mindre bemedlades berättigade intressen bättre skulle
kunna tillgodoses genom upplåtelse under äganderätt mot avgäld och med
erforderliga inskränkningar i äganderätten. Den utländska lagstiftningen
lämnar därvid god vägledning, och har jag för egen del, ehuru tiden ej medgivit
mig att i detalj ingå på frågan, kommit till den uppfattningen, att en
sådan lagstiftning skulle bliva vida mindre specialiserad än den föreslagna
och bättre stämma med den rådande rättsuppfattningen inom vårt land, på
samma gång den även från det allmännas sida skulle kräva mindre omfattande
uppsikt. Helt säkert komma, om det nya åborättsinstitutet skulle få mera
allmän tillämpning, stora svårigheter att yppa sig för vederbörande myndigheter
att med nuvarande arbetskrafter fullgöra de skyldigheter, som enligt
det framlagda förslaget skulle åligga dem.

Beträffande förslagets terminologi må anmärkas följande.

Uttrycket åbo tages stundom i dagligt tal i så vidsträckt betydelse, att det
användes även om ägaren till en jordegendom, för såvitt han bor å densamma
och själv brukar den, men i regel avses såväl i författningar som eljest med
åbo allenast den, som på viss tid eller under ärftlig besittning innehar annans
jord; och sedan numera vid upplåtelse på viss tid eller livstid av nyttjande -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

rätt till jord de i lag meddelade bestämmelserna om arrende i allmänhet
tillämpas, begagnas uttrycket åbo, till skillnad från arrendator, företrädesvis
om den, som innehar annans jord under ständig eller ärftlig besittningsrätt.
Även vissa i enskild ägo varande egendomar innehavas under åborätt,
t. ex. en del under bruk skatteköpta hemman. Då emellertid i författningar
uttrycket stadgad åborätt användes, avses i allmänhet ej dessa
egendomar utan allenast kronan eller allmänna inrättningar tillhörande hemman
och lägenheter, som enligt särskilda författningsbestämmelser innehavas
under ständig eller ärftlig besittningsrätt. Beträffande sistnämnda hemman
och lägenheter skiljes väl någon gång mellan fastigheter under stadgad åborätt
och övriga besittningsrättsfastigheter, men där beteckningen hemman och
lägenheter under stadgad åborätt ensam användes, inbegripas därunder i regel
samtliga under ständig eller ärftlig besittningsrätt upplåtna egendomar av
ovan angivet slag.

Ärftlig och förytterlig besittningsrätt till kronojord enligt förevarande förslag
torde därför utan vidare vara att hänföra under begreppet stadgad åborätt.
Vid sådant förhållande och då, i motsats till vad departementschefen
antagit, hittillsvarande bestämmelser om stadgad åborätt fortfarande och säkerligen
ännu i lång framtid komma att hava ej ringa tillämpning, synes
det mindre lämpligt att giva en författning med vissa bestämmelser angående
en ny form för sådan åborätt, som ej å de förutvarande åborätterna skulle
vara tillämplig, beteckningen lag om åborätt. Skall beteckningen åborätt
bibehållas, bör lagens rubrik utbytas mot lag om upplåtelse av viss jord under
åborätt. Lämpligare vore dock att tillskapa en helt ny beteckning och t. ex.
i viss analogi med tomt- och vattenfallsrätt benämna den upplåtna rätten
jordbruksrätt, med eller utan tillägg av ständig.

I detta sammanhang anser jag mig även böra beröra en annan fråga. I
åtskilliga författningar, t. ex. skiftesstadgan, vattenlagen, gruvestadgan, jaktlagen,
stängselförordningen, bevillningsförordningen, likställes i vissa avseenden
innehavare av ständig besittningsrätt med jordägare. Därvid förekomma
olika uttryck, t. ex. innehavare av stadgad åborätt, innehavare av ständig
besittningsrätt, innehavare av stadgad åborätt eller annan ständig besittningsrätt,
kronohemmansåbo. Men vare sig det ena eller andra uttrycket använts,
torde innehavaren av ärftlig och förytterlig besittningsrätt enligt förevarande
förslag utan vidare få anses falla därunder och sålunda i ifrågavarande
hänseenden bliva likställd med jordägare, där ej annat uttryckligen föreskrives.
Någon ändring i eller tillägg till dessa författningar skulle vid
sådant förhållande ej erfordras för annat fall än att likställighet med jordägare
ej avses. Där sådan likställighet ej anses lämplig, bör emellertid för
innehavare av besittningsrätt enligt förevarande förslag användas en beteckning,
som ej, på sätt fallet är med den i en del av de remitterade författningsförslagen
använda beteckningen »besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt)»,
kan föranleda sammanblandning med förut befintliga åborätter, utan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

bör i stället, om den upplåtna rätten skall benämnas åborätt, beteckningen
»åborätt enligt förevarande lag» användas.

Förslaget synes emellertid hava ställt sig på den motsatta ståndpunkten
och utgått från att vad som i särskilda lagar föreskrivits om ständig besittningsrätt
och stadgad åborätt ej vore tillämpligt å åborätt enligt förslaget,
där ej uttrycklig bestämmelse därom meddelats. Går man ut från denna
uppfattning, torde det vara nödvändigt, att densamma får ett tydligare uttryck
än som skett i de remitterade förslagen, och kan det i alla händelser
ifrågasättas, om icke med denna uppfattning jämväl i andra fall än förslagen
angiva åbo borde tillerkännas samma likställighet med jordägare, som tillkommer
innehavare av ständig besittningsrätt eller stadgad åborätt.

Även i övrigt kan mot förevarande förslag i terminologiskt avseende riktas
en del anmärkningar.

Med åborätt avses ärftlig och förytterlig besittningsrätt för obegränsad tid
mot avgäld till viss kronojord. Med fastighet betecknas den under sådan
åborätt upplåtna jorden, inklusive den jordförbättring som vunnits. Åborätten
utgör själva besittningsrätten, men såsom tillbehör till åborätten räknas
byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk avsedda anläggningar,
som finnas å fastigheten. Stundom användes emellertid i förslaget fastighet
i sådan mening, att därmed avses ej endast jorden utan även åborätten
med tillbehör, se t. ex. 21 och 38 §§; och under det i en del fall åborätten
och dess tillbehör hållas skilda från varandra, se t. ex. 9, 35 och 42 §§, tages
åborätt på andra ställen såsom beteckning jämväl för dessa tillbehör. I 42 §
räknas felaktigt till dessa tillbehör även utsäde och gröda, och på flera ställen
hänföres, likaledes felaktigt, den jordförbättring, som vunnits, till åborätten.

Enligt förslaget kallas den, som av vederbörlig myndighet antagits till
innehavare av åborätten, åbo, vare sig han tillträtt densamma eller icke. Den,
till vilken åborätten övergått men som ej blivit av vederbörande myndighet
antagen till åbo, benämnes, åtminstone om han tillträtt fastigheten, innehavare
av åborätt; och användes detta sistnämnda uttryck jämväl där såväl
åbo som ej till åbo antagen innehavare avses. Detta senare har dock ej skett
konsekvent, utan skulle, på sätt av förarbetena till förslaget framgår, i vissa
fall stadganden, som efter orden gälla endast åbo, vara tillämpliga jämväl å
den, som ej blivit till åbo antagen, även där det ej uttryckligen utsagts i
lagen. Särskilt har departementschefen i detta hänseende framhållit, att det
även utan uttryckligt stadgande icke torde ifrågakomma annat än att vad
som föreskrivits beträffande avtalets upphörande för åbo gåves motsvarande
tillämpning, då åborätten obehörigen utövades av någon, som ej blivit antagen
till åbo. Den sålunda uttalade uppfattningen kan jag ej biträda utan torde
— där icke .av uttryckligt stadgande framgår, att vad som föreskrivits för åbo
jämväl skall gälla den, till vilken åborätten övergått men som ej antagits
till åbo — i fall där sådan tolkning åsyftas åbo böra utbytas mot innehavare
av åborätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Enligt vår mening lärer vad i lagar och författningar tinnes föreskrivet
beträffande stadgad åhorätt icke utan vidare kunna vinna tillämpning å den
nu föreslagna åborätten.

Tveksamt synes vara, om så kan bliva fallet i fråga om stadganden, som
avse ständig besittningsrätt. Huru härmed än må förhålla sig, torde, till
vinnande av full klarhet, den nya lagstiftningen lämpligen böra intaga den
ståndpunkt, att icke heller sistnämnda stadganden äro i vidare män än särskilt
utsäges tillämpliga å det nya upplåtelseinstitutet.

Rubriken.

Köersner:

Det är visserligen synnerligen önskvärt, att åt det nya institutet gives en
kort och karaktäristisk benämning. Men att därvid tillgripa beteckningen
åborätt synes icke kunna förordas, då denna beteckning har burskap såsom
benämning för en redan existerande, låt vara ej mera så ofta förekommande,
rätt till kronojord. Beteckningen åhorätt bör så mycket hellre undvikas,
som dess användning möjligen kan föranleda, att föreskrifter i andra författningar,
avseende s. k. stadgad åborätt, komma att, mot vad som torde
vara det riktiga, tillämpas på det nya rättsinstitutet även för fall, då särskild
föreskrift därom icke givits.

Thulin:

Jag hänvisar till vad jag angående rubriken anfört i mitt särskilda yttrande
beträffande förslagets allmänna grunder.

1 §.

Lagrådet:

Den jord, från vilken upplåtelse under den nya formen må ske, skall enligt
förslagets motivering vara kronojord, som ej innehaves med stadgad åborätt
eller är till visst statsändamål anslagen. Det synes lämpligt, att denna beteckning
i förslaget användes och att sålunda tydligt angives, att förslaget
avser jord av samma slag, varå den för utarrendering av kronans jordbruksdomäner
gällande kungörelsen av den 4 juni 1908 äger tillämpning.

Motiven innehålla även, att med jordbruk såsom näring å upplåten fastighet
bör förstås icke endast jordbruk i egentlig bemärkelse utan jämväl dess
binäringar, särskilt trädgårdsskötsel. Med anledning härav må framhållas,
att trädgårdsskötsel, även om den ej drives såsom binäring till jordbruket,
torde kunna utgöra användningssätt för den upplåtna jorden, något som bör
utsägas i lagtexten. Sådan ställning synes däremot ej böra tillerkännas annan
jordbrukets binäring. Bifall till vad sålunda föreslagits kräver ock ändring
i vissa andra delar av förslaget.

I gällande lag, som från reglerna om tidsbegränsning för nyttjanderättsupplåtelser
gör undantag beträffande upplåtelser från kronan, finnes intet
Bihang till riksdagens protokoll 102(1. 1 samt. 17 höft. (Sr 22.) 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

hinder för att kronan verkställer jordupplåtelser av sådan konstruktion, som
i första stycket av förevarande paragraf angives. Det vore därför mera
egentligt, om genom införande i den föreslagna lagens inledande stadgande
av en hänvisning till lagens följande innehåll åt samma stadgande gåves
den huvudsakliga innebörden, att de ifrågavarande upplåtelserna må ske i
enlighet med vad i lagen stadgas.

Av skäl, som närmare omförmälas i lagrådets yttrande beträffande förslagets
allmänna grunder, höra i förevarande paragraf inflyta bestämmelser
därom att område, som av kronan upplåtes under åborätt, skall vara i viss
ordning avskilt och kartlagt.

Thulin:

Om i enlighet med de förslag, som av lagrådet framställts i dess nyssberörda
yttrande, åborättsfastighet varder avskild på sådant sätt, att den kan
införas i jordregistret, bör särskilt tillses, att i registret göres anteckning om
dess egenskap av åborättsfastighet.

2 §•

Lagrådet:

Erinras må, att då här och på åtskilliga andra ställen i förslaget talas
om det med åborättsupplåtelsen avsedda ändamål, därmed må anses vara
åsyftat berörda ändamål endast sådant det angives i 1 §.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Förslaget saknar bestämmelse därom, huru fråga kan väckas om delning
av upplåten fastighet och när medgiven delning skall anses genomförd. Ej
heller framgår av förslaget, huruvida en delning med nödvändighet medför
antagande av en eller flera nya åbor eller om den förutvarande åbon äger att,
så länge honom lyster, efter delningen kvarsitta å den ursprungligen upplåtna
fastigheten i dess helhet.

Regler i dessa hänseenden synas näppeligen kunna undvaras. Frågans lösning
torde bäst kunna ske på det sätt, att om åbo önskar få fastigheten delad,
han må därom ingå med framställning till länsstyrelsen, som efter vunnen
utredning beslutar, huruvida delningen tillätes, varefter, om framställningen
bifalles, åbon har att föranstalta om delningens genomförande på sätt, som
är stadgat såsom förutsättning för jords upplåtande under åborätt, och äger
att fortfarande besitta de särskilda delarna med befogenhet att, om och när
han så finner för gott, genom föryttring förfoga över vai''je del för sig.

Intagas i förslaget dylika regler, tarvas någon jämkning i avfattningen av
7 § andra stycket sålunda, att det däri intagna stadgandet göres tillämpligt
även för det fall, att fastigheten redan är delad, då arvet faller, ävensom i
25 § första stycket 1.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Beträffande andra stycket i förevarande paragraf må anmärkas, att det hör
avfattas så, att därav tydligt framgår, dels att framställning från åbons sida
eller hans medgivande utgör förutsättning för beslut om visst områdes frånskiljande
från den upplåtna fastigheten och dels att särskild upplåtelse för
angivet ändamål skall ske i sammanhang med beslutet om frånskiljandet.

3 §•

Lagrådet:

Vid bifall till vad i yttrandet beträffande förslagets allmänna grunder hemställts
angående inskrivning av åborätt och inteckning däri bör bestämmelsen
i förevarande paragraf ändras så, att ifrågakomna byggnaders, stängsels och
andra anläggningars egenskap att såsom tillbehör hänföras till äborätten inträder
först med inskrivning av åborätten. Skulle berörda hemställan ej
vinna beaktande, torde i paragrafen böra tydligt angivas, att åborättens upplåtande
från kronan är den avgörande tidpunkten för tillbehörsegenskapens
inträdande.

I alla händelser bör emellertid det i förslaget gjorda undantaget för det
fall, att anläggningarna tillhöra kronan, utgå. Det har föranletts av ett förbehåll,
som i liknande avseende fanns intaget i 4 kap. 4 § av lagberedningens
förslag till nyttjanderättslag, men vilket förbehåll uteslöts vid förslagets
upphöjande till lag av skäl, som äga giltighet även i nu förevarande fall.
Att undantaget utgår ur förslaget torde ock stämma överens med den i 17 §
av förslaget uttalade regeln, att fastigheten skall på åbons bekostnad vara
försedd med för jordbruket erforderliga byggnader, med vilken regel, enligt
vad av förslagets motivering framgår, avses, att kronan icke skall vara ägare
till några för jordbruket avsedda anläggningar på fastigheten, sedan densamma
upplåtits under åborätt. Uppmärksammas må, att nu ifrågasatta
ändring av förslaget kräver ändring i 4 § av lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra.

Med anledning av vissa i kommissionens betänkande förekommande uttalanden
må framhållas, att såväl frågan, om en viss anläggning å fastigheten
såsom tillhörig tredje man är utesluten från åborätten, som spörsmålet, huruvida
i åborätten ingående anläggning kan särskilt för sig avyttras, torde,
oberoende av den avfattning som gives stadgandet i förevarande paragraf, böra
lösas efter allmänna rättsgrundsatser.

r o 4 *•

Lagrådet:

Såsom i lagrådets yttrande beträffande förslagets allmänna grunder framhållits,
bör i själva upplåtelseavtalet, om vilket i förevarande paragraf är fråga,
uttryckligen angivas, att upplåtelsen avser åborätt enligt den föreslagna lagen,
och hänvisning göras till de för ändamålet upprättade jorddelningshandlingar
och karta.

100

Kungi. Maj:ts proposition Nr 22.

Stenberg och Köersner:

I föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet anföres,
att, därest i åborättsavtal skulle, mot stadgandet i andra stycket av denna paragraf,
hava intagits bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes eller åbon
ålägges skyldighet utöver de i lagen angivna grunder, sådan bestämmelse
givetvis vore utan verkan mot åbon. Då riktigheten härav lärer kunna sättas
i fråga, torde föreskrift om dylik bestämmelses ogiltighet böra meddelas.

Sundberg och Thulin:

Såvitt av departementschefens uttalanden framgår, avses icke med ifrågavarande
förslag och därmed sammanhängande, till lagrådet remitterade författningsförslag
att göra någon inskränkning uti den möjlighet, som enligt
1 kap. 8 § nyttjanderättslagen förefinnes, att från kronan upplåta jord för
obegränsad tid. Förslagens upphöjande till lag kommer icke att utgöra hinder
för upplåtelser av kronojord för obegränsad tid även under andra former än
dem, som angivas i lagen om åborätt. Beslutar alltså riksdagen, med stöd
av § 77 regeringsformen, att kronojord skall upplåtas för obegränsad tid på
villkor, som i ett eller annat avseende skilja sig från bestämmelserna i åborättslagen,
blir denna upplåtelse, även om den skulle få namn av åborätt
icke någon upplåtelse enligt samma lag, och de regler däri, som avvika från
allmänt gällande civilrättsliga bestämmelser, bliva icke tillämpliga å upplåtelsen.
Skulle åter riksdagen besluta, att kronojord skall upplåtas i enlighet
med åborättslagen, men vederbörande myndighet, som har att för tillämpning
av riksdagens beslut antaga åbo och med honom ingå avtal, i detta avtal
inför någon bestämmelse, varigenom åborätten inskränkes eller åbon ålägges
skyldighet utöver de i åborättslagen angivna grunder, blir, såsom departementschefen
erinrat, denna bestämmelse utan verkan mot åbon. Då detta
emellertid, till undvikande av misstolkning, synes böra tydligt framgå av
lagens lydelse, biträda vi den av justitieråden Stenberg och Köersner vid
förevarande paragraf gjorda anmärkning.

5 §.

Thulin:

Avsett torde vara, att de i första stycket första punkten angivna hinder
även skola iakttagas i de i andra stycket avsedda fall. För undvikande av
missförstånd bör emellertid ett tillägg därom göras i sistnämnda stycke.

Lagrådet:

Då klagan i ärende, som avses i sista stycket, utan olägenhet lärer kunna
få fullföljas i administrativ väg, torde samma stycke böra uteslutas. Sker så,
följer därav, att besvärsstadgandet i 46 § — där förbehållet beträffande domstolsprocedur
i sådan händelse ej erfordras och fördenskull bör utgå — blir
tillämpligt även i förevarande fall. Detta synes så mycket hellre vara i sin

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

101

ordning, som besvärsrätt lärer tillkomma ej blott åborättssökanden utan även
den, som till honom överlåtit åborätten, men någon rätt för den sistnämnde
att vända sig till domstol icke ens ifrågasatts i förslaget.

1 §•

Lagrådet:

Därest äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,
synes vid skifte av makarnas bo av annan anledning än
den enes död vardera maken böra hava företräde till åborätt, som han infört
i boet. Aled avseende härå lärer någon jämkning böra ske av ordalagen i
första stycket.

Sista punkten i samma stycke torde böra förtydligas till utmärkande därav
att i lottning, som företages, då flera, som hava lika lott, icke sämjas vilken
av dem skall äga företräde till åborätten, ej andra skola deltaga än de, som
önska övertaga åborätten.

Stenberg och Köer snor:

Ordet »arvinge» torde, använt i denna paragraf, få anses hava samma betydelse
som i 12 kap. ärvdabalken, där det otvivelaktigt avser ej blott dem, som
på grund av arvsrätt hava del i dödsbo, utan även universaltestamentstagare
efter den avlidne. Tydligare avfattning skulle vinnas, om i andra punkten
av första stycket stadgades, att, därest åborätt hör till dödsbo, vari arvskifte
skall ske, den, som har större lott, äger företräde till åborätten framför den,
som har mindre lott.

Vad angår lottning i anledning av någon delägares omyndighet må uppmärksammas,
att lagberedningen i sitt år 1921 avgivna förslag till ny förmynderskapslagstiftning
ifrågasatt upphävande av det i 12 kap. 4 § ärvdabalken
givna stadgandet, att skifte av dödsbo, däri omyndig äger del, ej må
ske utan lottning, och införande i stället av föreskrift, att förmyndare, som
för omyndig deltager i skifte, är pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke
till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning. Varder
lagberedningens förslag härutinnan lagt till grund för lagstiftning, synes det
böra tagas under övervägande, huruvida icke i överensstämmelse härmed
kunde föreskrivas, att då av flera, som hava lika lott i dödsbo, någon är
omyndig, lottning om företräde till övertagande av åborätt ej av sådan anledning
skall äga rum, därest överförmyndaren finner den omyndiges intresse
icke påkalla lottning.

9 §•

Thulin och Stenberg:

Att avtal om överlåtelse av åborätt skall — utom att det har skriftlig
form — även i övrigt upprättas i den ordning, som gäller för köp av fast
egendom, kan ej hava avseende å annat än att handlingen skall vara styrkt
av två vittnen. Det synes lämpligt, att detta direkt utsäges i lagtexten.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Lagrådet:

Därest, i enlighet med förslaget, kronans skyldighet att utgiva lösen vid
återtagande av upplåten fastighet icke skall omfatta kreatur, redskap och
andra sådana lösören, som ingå i den skedda överlåtelsen, torde man ej behöva
uppställa såsom villkor för överlåtelsehandlingens formella behörighet,
att däri skall angivas särskilt köpeskillingsbelopp för dylika lösören.

10 och 11 §§.

Thulin och Stenberg:

Den i 10 § föreslagna tiden av trettio dagar, inom vilken den, som fått
åborätt å sig överlåten, skall hos länsstyrelsen göra ansökan att bliva antagen
till åbo, synes vara väl knappt tillmätt. Anledning torde saknas att stadga
kortare frist än kommissionen i sitt förslag upptagit eller nittio dagar — eu
frist, som är hälften kortare än den gällande lag bestämmer med avseende å
lagfart å fång till fast egendom på landet.

Lagrådet:

Då det kan vara underkastat tvekan, huruvida den länsstyrelsen i 10 §
tillerkända befogenheten att genom vite tillhålla förvärvare av åborätt att
fullgöra underlåten skyldighet att söka åboskap innefattar rätt ej blott att
förelägga vite utan även att fälla till försuttet sådant, torde förtydligande
härutinnan böra äga rum. Lämpligen synes här, såväl som på åtskilliga andra
motsvarande ställen i lagstiftningen, länsstyrelsen höra tillerkännas befogenhet
i båda nämnda hänseenden.

Att det skall bero på länsstyrelsens efter prövning meddelade beslut angående
sökandens behörighet att antagas till åbo, huruvida det i 11 § omhandlade
förfarandet skall tillämpas, bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sundberg och Thulin:

På åtskilliga ställen i förslaget förutsättes, att i förordnande om åborätteus
försäljning å offentlig auktion skall angivas, från vem försäljning sålunda
skall äga rum. I detta hänseende kunde väl synas vara enklast och med den
förvärvare av åborätt ålagda skyldighet att söka att bliva antagen till åbo
bäst överensstämmande, att i förordnandet hänvisades till den senast antagna
åbon. Har emellertid denne genom avtal i den ordning, som sägs i 9 §, överlåtit
åborätten åt eller åborätten eljest genom lagligt fång övergått å person,
som enligt den föreslagna lagens bestämmelser äger rätt att bliva antagen till
åbo, och denna person gjort ansökan därom hos länsstyrelsen, lärer länsstyrelsen
icke kunna underlåta att vid försäljningen taga hänsyn till honom såsom
åborättens innehavare. Och då för sådant hänsynstagande icke kan fordras
någon föregående prövning av befogenheten av åborättssökandens anspråk,
torde därav bliva en följd, att länsstyrelsen nödgas såsom åborättsinnehavare
behandla den, som gjort ansökning om antagande till åbo på grund av ett
formellt oantastligt fång. Men ej ens härvid lärer man lämpligen kunna

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

stanna, utan synes såsom åborättsinnehavare böra vid den offentliga försäljningen
anses den, till vilken åborätten genom behörigt fång övergått, så framt
anmälan därom skett hos länsstyrelsen innan förordnande om försäljning meddelas,
således även om denne icke sökt att varda antagen till åbo. Anmälan,
som sedermera sker, må däremot icke utgöra hinder för det igångsatta försäljningsförfarandets
bringande till slut.

Förslagets ståndpunkt härutinnan är ej fullt klar. Vad nyss sagts ansluter
sig dock nära till vad förslaget i 11 § sista punkten innehåller i fråga om
återgång av överlåtelse. Lämpligen synas de i ämnet erforderliga bestämmelserna
böra sammanarbetas till ett gemensamt stadgande med uttalande av
den principiella regeln.

Då denna regel, sådan den ovan angivits, för sin tillämpning förutsätter,
att någon tvekan ej förefinnes om det åberopade fångets riktighet, bör densamma
förbindas med uttryckligt stadgande därom att, innan förordnande om
auktion meddelas, den senast antagna åbon och varje senare innehavare av
åborätten, från vilken densamma övergått, skall lämnas tillfälle att yttra sig
i ärendet.

Det sagda bör äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning, da
kronan vill föra talan angående åborättens förverkande.

Stenberg och Köer snor:

För konstaterande att åborätten behörigen övergått till sökanden bör den
senast antagna åbon och, om uti det i 11 § avsedda fall flera överlåtelser
ligga emellan denne och sökanden, jämväl följande överlåtare höras i ärendet,
innan länsstyrelsen däri vidtager åtgärd, som ju kan leda till en i ekonomiskt
hänseende för vederbörande så betydelsefull åtgärd som åborättens försäljning
å auktion.

Länsstyrelsen synes ej böra få förordna om offentlig auktion utan att föreläggande,
innehållande äventyr av dylikt förordnande, först delgivits den. mot
vilken det riktas. Stadgande härom torde inflyta i förslaget.

1 anslutning till vad i 11 § för där avsett fall stadgats om verkan av att
skedd överlåtelse av åborätt återgått synes i sista stycket av 10 § böra föreskrivas,
att, därest, innan kungörelse om auktion utfärdats, anmälan inkommer,
att det fång till åborätt, varom fråga är, gått åter, vidare åtgärd i ärendet
skall inställas.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Med hänsyn till ovisshet, huruvida den, till vilken åborätt övergått, blir
av länsstyrelsen godkänd såsom åbo, lärer ofta komma att inträffa, att rättighetens
övergång göres beroende av att förvärvaren antages till åbo. Där så
skett, har, vid avslag å hans ansökning, länsstyrelsen givetvis ej anledning
att förfara efter föreskrifterna i 11 §. Möjligen bör genom uttrycklig bestämmelse
paragrafens tillämplighet i dylikt fall uteslutas.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Sundberg:

Förslagets avfattning klargör icke verkan därav att överlåtelse av åborätt,
på grund varav förvärvaren söker att bliva antagen till åbo, skett med förbehåll
om att dylik ansökning vinner bifall. Lämpligast och måhända med
förslagets mening överensstämmande synes mig vara, att ansökningen i dylikt
fall avvisas utan saklig prövning såsom grundad på en överlåtelse, vilken
ej är definitiv utan förbunden med ett suspensivt villkor av beskaffenhet att
förhindra varje tillämpning av reglerna i (i och 11 §§.

13 §.

Lagrådet:

Första punkten bör undergå någon jämkning i avfattningen sålunda, att
däri tydligt utsäges, att då åborätt överlåtes, överlåtarens ansvar för de med
åborätten följande skyldigheterna fortfar intill dess förvärvaren varder antagen
till åbo.

15 §.

Thulin och Stenberg:

Att avgälden skall erläggas i penningar, därom har föreskrift intagits i
31 §. Huruvida avgäld skall erläggas i förskott, bör, på sätt även förslaget
innebär, bliva beroende på överenskommelse vid avtalets ingående; och torde
det, med hänsyn därtill att upplåtelserna företrädesvis skola ske till obemedlade
eller mindre bemedlade, vara olämpligt att föreskriva förskottsbetalning såsom
det normala. Även regler i övrigt angående tiden för avgäldens betalande
höra till avtalsbestämmelserna; i samma ordning eller i administrativ väg lärer
kunna stadgas, till vem betalningen skall ske. Med hänsyn härtill torde
förevarande paragraf helt kunna utgå.

17 %.

Thulin:

I tredje stycket har intagits föreskrift, att i paragrafen avsedda byggnader
av åbon skola hållas brandförsäkrade till fulla värdet och att länsstyrelsen därver
skall hava noggrann tillsyn. I vad mån dylik föreskrift erfordras, blir
väl i väsentlig grad beroende på, huru säkerheten för de fordringar, som
skola hava förmånsrätt i åborätten, anordnas. Erfordras i fordringsägarnas
intresse kontroll härutinnan, synes för kontrollens möjliggörande genom länsstyrelsen
böra stadgas, att försäkringen skall tagas i en av länsstyrelsen godkänd
brandförsäkringsinrättning. I administrativ väg torde i så fall föreskrift böra
meddelas, att godkännande ej må lämnas åt annan försäkringsinrättning än
den, som förbinder sig att ej förklara försäkring förfallen, innan viss tid för
flutit efter det anmälan om försäkringens upphörande gjorts hos länsstyrelsen,
samt att i fråga om försäkringsbeloppets utbetalande ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen varda meddelade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ior>

Stenberg:

En föreskrift, som icke fått från kommissionsförslaget inflyta i det remitterade
förslaget, är vad i 29 § första stycket av det förra förslaget stadgas
om kronans rätt till vanhävdsersättning för det fall, att åborätten säljes i den
ordning utsökningslagen bestämmer eller eljest enligt länsstyrelsens förordnande
å offentlig auktion. Med hänsyn till den förmånsrätt, som även enligt
de nu föreliggande förslagen skulle för dylik ersättning åtnjutas i åborätten,
torde sagda föreskrift böra bibehållas.

18 §.

Thulin:

Av skäl, som framgå av mitt särskilda yttrande beträffande förslagets allmänna
grunder, synes mig det i förevarande paragraf intagna stadgandet vara
överflödigt och förty kunna utgå. Anses emellertid föreskrift härutinnan
erforderlig, har densamma sin rätta plats ej i den nu föreslagna lagen utan
i stängselförordningen.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Med hänvisning till vad vi i vårt särskilda yttrande beträffande förslagets
allmänna grunder anfört vilja vi ifrågasätta, om icke avfattningen av förevarande
paragraf bör jämkas sålunda, att åbon jämväl i fråga om andra rättigheter
än stängselvitsord, vilka enligt stängselförordningen tillkomma jordägare,
bör likställas med denne. Erforderliga stadganden i ämnet torde höra intagas
i stängselförordningen.

20 $.

Thulin:

Av förevarande paragraf får man den uppfattningen, att medgivande väl
kan lämnas åbon att till avsalu nyttja fastighetens skog eller torvmosse, som
hör till fastigheten, men att åbon ej under någon omständighet skulle kunna
få rätt avhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess årliga
avkastning. Då emellertid 31 § utgår från att åbo kan erhålla tillstånd att
annorledes än för fastighetens behov nyttja sten- eller kalkbrott eller sand-,
grus-, ler- eller stentäkt å densamma, synes förevarande paragraf höra i överensstämmelse
härmed omformuleras.

Beträffande skogsmark, som hör till fastigheten, synes förslaget utgå från
att åbon väl har betesrätt därå, men att han ej äger nyttja därå växande
skog i vidare mån än från kronans sida medgivits samt att frågan härom skall
regleras i åborättsavtalet. 1 31 § stadgas nämligen, att om »upplåtelsen» omfattar
rätt till skogsfång, därför vid varje avgäldssättning skall bestämmas
särskild avgäld i penningar efter ortens pris. Att på detta sätt beträffande
skogen redan vid åborättsavtalets ingående giva fullständiga bestämmelser,
avsedda att tillämpas så länge åborättsavtalet äger bestånd, är ej möjligt, utan
torde frågan härom kunna regleras endast för kortare tidsperioder. Lämp -

106

Kungl. Majrts proposition Nr 22.

ligast torde vara, att för skogens förvaltning och disposition riksdagen fastställer
allmänna grunder, till vilka hänvisning göres i åborättsavtalet, och
att länsstyrelsen må äga att tid efter annan meddela de kompletterande bestämmelser,
som härutinnan erfordras.

Lagrådet:

Givetvis är det icke förslagets mening, att skog å åborättsfastighet skall
lyda under den nyligen antagna skogsvårdslagen, utan har man avsett, att
domänstyrelsen skall hava inseende över sådan skog. För vinnande av detta
syftemål är, därest ifrågavarande fastigheter ej falla under begreppet egendomar
under stadgad åborätt, nödigt att, genom ändring i skogsvårdslagens
2 §, åborättsfastigheterna undantagas från samma lags tillämpning.

23 $.

Sundberg och Thulin:

Förtydligande tarvas beträffande frågan huruvida stadgandet i första punkten
är tillämpligt jämväl å näring, som åbon avser att driva såsom en binäring
till sitt jordbruk.

I varje fall saknas anledning att enligt förevarande paragraf meddela för
obegränsad tid gällande tillstånd, utan torde tillstånd, som här omförmäles,
lämpligen böra ges för viss bestämd tid, i sammanhang varmed även lärer
bestämmas den årliga avgäld, som för upplätelsetiden skall utgå. Med iakttagande
härav kan ock åt bestämmelserna i paragrafen givas en väsentligen
förenklad avfattning.

Lagrådet:

Att åbo, som utan tillstånd använt någon del av fastigheten för idkande
av annan näring än jordbruk (eller trädgårdsskötsel), skall drabbas av den
påföljden, att vid nästa avgäldssättning beträffande åbofastigheten avgälden
kan höjas utan iakttagande av den eljest stadgade begränsningen till tjugu
procent, synes vara olämpligt. Bestämmelsen härom bör alltså utgå.

24-28 §§.

Lagrådet:

Dessa paragrafer hava sin förebild i 2 kap. 35—40 §§ nyttjanderättslagen,
av vilka stadganden de delvis utgöra ordagranna avskrifter. Innebörden av
angivna bestämmelser i förslaget och i nyttjanderättslagen är dock icke densamma.
Enligt nyttjanderättslagen blir följden såväl av jordägarens återtagande
av fastigheten på den grund, att arrendatorn övergivit densamma,
som av arrendeavtalets uppsägning på grund av arrenderättens förverkande,
att denna rätt upphör och jordägaren återinträder i den fulla dispositionen
av sin egendom. Enligt förslaget skall däremot nyttjanderätten i motsvarande
fall — i strid mot vad som antydes i rubriken till 14—29 §§ och i 41 § av

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

förslaget — fortfarande bestå såsom åborätt och kronans återtagande av fastigheten
på den grund, att åbon övergivit densamma, samt avtalets uppsägning
i anledning av åborättens förverkande icke återinsätta kronan i full utövning
av dess ;jordäganderätt utan allenast medföra den påföljd, att åborätten fråntages
den avtalsbrytande åbon samt genom försäljning å auktion överflyttas
till annan innehavare.

Då åborätten i berörda hänseende ansetts böra så väsentligt skilja sig från
arrenderätten, hade detta bort göra det angeläget att vid förslagets avfattning
söka bygga erforderliga regler i förevarande ämne på fullt självständig grund.

Vad sålunda först angår 24 §, överensstämmer väl med åborättens natur,
att under där angivna förhållanden kronan tillerkännes rätt att taga hand
om fastigheten och på så sätt söka tillgodose det allmännas intresse rörande
densamma. Men då det i paragrafen beskrivna förfarandet i regel innebär,
att åbon gör sig skyldig till uppenbar vanvård, varom i 25 § förmäles, och
i övrigt saknar betydelse, torde stadgandet i 24 § kunna ur förslaget uteslutas.

Att reglerna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen icke i allo låta väl tillämpa
sig å upplåtelser av nu ifrågavarande art är givet. Stadganden om förverkande
av åborätt lära dock ej kunna helt undvaras, utan synes förverkande
böra äga rum, då åbon så förfar, att de syftemål, som betingat, att upplåtelse
skett icke med äganderätt utan med besittningsrätt för obegränsad tid.
gäckas eller äventyras. Endast i dylikt fall bör emellertid åborättens förverkande
kunna ifrågakomma; och stadgandena därom må med hänsyn härtill
vinna sin begränsning.

Med anläggande av nu angivna synpunkt föranleder innehållet i 25 § första
stycket till följande erinringar, nämligen

att vad under 2. sägs bör uteslutas i vad det avser förfarande, som icke
innebär uppenbar vanvård av fastigheten, i ty att dylikt förfarande väl kan
ådraga åbon civilt eller kriminellt ansvar, men icke är av beskaffenhet att
stå i strid mot upplåtelsens ändamål,

att under 3. omförmäld åtgärd att bortflytta byggnad, stängsel eller annan
anläggning eller under 4. angiven försummelse att hålla byggnader, erforderliga
för jordbruket, likaledes bör föranleda åborättens förverkande allenast
för såvitt åtgärden eller försummelsen är att hänföra till uppenbar vanvård

samt att sistberörda stadganden under 3. och 4. ävensom stadgandet under
2., såvitt det avser förfarande, som innebär uppenbar vanvård, synas böra
sammanarbetas att avse allenast det fall, att uppenbar vanvård äger rum av
jorden eller av vad, utöver nyttjanderätten till fastigheten, ingår i åborätten.

Enär enligt 2 § i förslaget förbudet för åbo att förena åbofastigheten med
annan fastighet under ett bruk ej är dispensabelt för det fall, att den andra
fastigheten icke är en åborättsfastighet, torde åt stadgandet i förevarande paragraf
första stycket 1. givas en därav betingad avfattning.

Det av föredragande departementschefen starkt framhållna kravet på att
den föreslagna åborätten skall i görligaste mån likställas med äganderätt synes
böra leda till en ytterligare begränsning i fråga om förverkande av åborätten,

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

nämligen så till vida, att åbon för överträdelse av åborättsavtalet, som medför
dylikt förverkande, icke må uppsägas omedelbart utan — jämväl i andra
fall än det under 5. upptagna — först efter det lian av vederbörande myndighet
tillhållits att inom viss tid vidtaga av myndigheten föreskriven rättelse
men det underlåtit.

Med införande av bestämmelse i sådant hänseende saknas fog för bibehållande
av stadgandet i andra stycket i 25 §, vilket stycke förty bör utgå.
Därav föranledes ock, att åt 26 § bör givas det förenklade innehåll, att avtalets
uppsägning skall ske inom viss tid efter utgången av den tid, som
förelagts åbon för vidtagande av rättelse, vid äventyr för underlåtenhet att
sålunda uppsäga, som i paragrafen sägs.

Vad i första, andra och tredje styckena av 27 § stadgas om uppsägning
bör göras tillämpligt även å föreläggande, varigenom åbon tillhålles att vidtaga
rättelse, som nu sagts. Motsvarande regel torde böra gälla jämväl beträffande
förelägganden enligt 10, 11 och 12 §§.

Därest vad nyss förordats i fråga om 26 § icke vinner bifall, torde densamma
böra undergå någon jämkning till undanröjande av den däri förekommande
oegentligheten, att ehuru sådant förfarande, som omförmäles i 25 §
första stycket 1., måste innebära, att åbon låtit komma sig till last ett förhållande,
vilket alltjämt pågår, för rätt till uppsägning på grund av detsamma
stadgats viss preskriptionstid.

Vad angår den i 24 och 25 §§, omförmälda rätten till skadestånd må uppmärksammas,
hurusom det ersättningsbelopp, som i dylikt hänseende åbon
kan kännas skyldig utgiva, måste bliva jämförelsevis obetydligt. Med hänsyn
härtill och till att endast högst sällan torde finnas utsikt för kronan att
kunna uttaga något som helst kronan tillkommande skadestånd, hemställes,
att stadgandena härom måtte få utgå ur förslaget. Vid bifall härtill lärer
ändock kronan enligt allmänna rättsregler vara oförhindrad att i ett eller
annat undantagsfall, där särskild anledning därtill gives, göra gällande talan
om skadestånd på grund av det avtalsbrott, som åbon låtit komma sig till last.

Det synes icke förefmnas tillräckliga skäl att tillåta åbos avhysande genom
exekutiva åtgärder utan föregående domstolsprövning. Den åt åbon upplåtna,
för obegränsad tid gällande och, så vitt möjligt, med äganderätt likställda
besittningsrätten bör icke kunna mot åbons bestridande hävas annorlunda än
genom domstols beslut. Ej heller bör dylikt beslut kunna mot åbon verkställas
förr än detsamma vunnit laga kraft. Med hänsyn härtill torde vad

27 § i sista stycket innehåller angående åbos vräkande samt bestämmelsen i

28 § första stycket om överexekutors rätt att förordna om flyttning tidigare
än nästa fardag efter uppsägning så ock andra stycket av 28 § ur förslaget
uteslutas.

Sundberg:

Här ovan framställda erinringar gälla förslaget, därest dess principiella
ståndpunkt fasthålles beträffande påföljden av åborätts förverkande. Jag an -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22.

109

ser mig emellertid böra tillstyrka, att lagstiftningen beträffande den föreslagna
äborätten må i detta hänseende intaga samma ståndpunkt som nyttjanderättslagen
och att sålunda, då kronan återtager fastigheten såsom övergiven av
åbon eller åbon förverkar åborätten och kronan vill tala därå, detta skall
medföra den påföljd, att den upplåtna nyttjanderätten till fastigheten upphör.
Något verkligt bärande skäl torde nämligen icke givas till den i förslaget
ifrågasatta inskränkningen i kronans rätt att fritt förfoga över fastighet,
beträffande vilken den av kronan antagna åbon förlorat sin nyttjanderätt.
I sådant avseende må icke kunna hänvisas till intresset hos de åbons
borgenärer, som hava panträtt eller förmånsrätt i åborätten; åt detta intresse
bör icke tillmätas större inflytande än som skett i fråga om tomträtt; blir
tomträtt förverkad, upphör densamma utan hänsyn till panträtt eller förmånsrätt,
som därvid är fästad. Vad åbons intresse angår, torde hans rätt till å
fastigheten befintliga byggnader och anläggningar icke bliva bättre tillvaratagen
genom en tvångsauktion än om kronan återtager nyttjanderätten och
medelst auktion, när så lämpar sig, eller under hand upplåter densamma åt
annan innehavare eller annorledes förfogar över fastigheten. Och att åt åbo.
som av likgiltighet eller trots gör sig skyldig till åtgärder eller försummelser
av beskaffenhet att åborätten därigenom blir förverkad, bibehålla någon rätt
att utfå viss under upplåtelsetiden uppkommen ökning i den upplåtna jordens
värde saknar enligt mitt förmenande allt fog.

Ändras förslaget i nu angiven riktning, torde någon jämkning lämpligen
böra ifrågakomma beträffande anledningarna till åborättens förverkande. I
huvudsak blir dock kravet på regler härom detsamma, som av lagrådet nyss
gjorts gällande.

29 %.

Lagrådet:

Då det stundom kan vara vanskligt att avgöra, huruvida vederbörliga
fångeshandlingar blivit företedda vid ansökan om åboskap, men det är av
vikt, att otvetydig utgångspunkt finnes för beräknande av den tid, inom vilken
kronan skall för den, till vilken åborätten övergått, kungöra sitt beslut att
återtaga fastigheten, synes företeende av vederbörliga åtkomsthandlingar ej
böra uppställas såsom förutsättning för att ansökan om åboskap skall komma
tid för nämnda meddelande att börja löpa.

Thulin, Stenberg och Köer snor:

Att kungörande, varom nyss sagts, skall anses innefatta uppsägning till
avflyttning å viss fardag, är av sådan betydelse för vederbörande, att underrättelse
härom bör intagas i meddelandet.

Stenberg och Köersner:

Skäl torde saknas att icke tillerkänna kronan rätt att i fall, som avses i
sista stycket av paragrafen, för fastighetens återtagande hålla sig till vilken
som helst av flera personer, till vilka åborätten övergått under sådana omständigheter,
att fastigheten kan återtagas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Sundberg och Thulin:

Såsom vid 10 och 11 §§, antytts, äro stadgande^ i förslaget så konstruerade,
att kronans återtagande av upplåten fastighet sker från den, som gör
ansökning att bliva antagen till åbo, men ej får denna sin ansökning bifallen.
Häremot synes den i sista stycket av förevarande paragraf givna
regeln kunna komma att stå i strid. Om nämligen uti det i stycket antagna
fall den siste förvärvaren söker att bliva antagen till åbo, men vid
prövning av denna ansökning befmnes, att kronan har återtagningsrätt, och
kronan därav vill begagna sig, måste kronan vända sig mot sökanden, även
om kronan grundar återtagningsrätten å en tidigare överlåtelse än den, som
vid ansökningen åberopas såsom sökandens fång, något vartill kronan må
antagas enligt förslaget skola äga rätt. Vi hemställa förty, att ifrågavarande
stycke ur förslaget uteslutes.

30—33

Sundberg och Thulin:

Genom att låta den för åborätten utgående årliga avgäldens storlek bliva
icke en gång för alla bestämd utan underkastad periodvis återkommande omprövningar
har man, enligt vad i förslagets motivering uttalas, velat vinna,
att avgälden städse skall komma att utgå med belopp, som står i rättvist förhållande
till jordens naturliga värde; och har man därvid tänkt sig detta
värde bestämt sålunda, att, med utgångspunkt från det vid åborättsupplåtelsen
gällande saluvärdet, vid förnyad omprövning skall tagas hänsyn till sådana
förändringar däri, som bero av penningvärdets fluktuationer, ändrade kommunikationsförhållanden
eller andra liknande omständigheter, men däremot
icke till den stegring av utgångsvärdet, som härflyter av åbons å fastigheten
nedlagda arbete och kostnader, eller den minskning i samma värde, som är
att tillskriva åbons oförstånd eller vårdslöshet vid skötseln av fastigheten.

Vad sålunda åberopats synes icke innefatta tillfyllestgörande skäl för införande
av den kostsamma och omständliga, samt mot åborättens natur i viss
mån stridande omvärdering, varom i förevarande paragrafer stadgas.

För tillgodoseende av åbons berättigade intresse i att få avgälden sänkt vid
jordvärdeminskning lärer detta institut näppeligen erfordras. Då åborättsupplåtelsen
väl ofta kommer att avse ouppodlad eller mindre väl odlad jord,
och avgälden må antagas från början vara satt jämförelsevis lågt, torde ytterst
sällan inträffa, att fog för densammas nedsättning förefinnes, efter det åbon
minst en tjuguårsperiod besuttit fastigheten. Och skulle ett sådant undantagsfall
inträffa, måste det givetvis ligga i statsmakternas välförstådda intresse att, ehuru
kronan därtill icke förbundits av lag, medgiva nödig sänkning av avgälden,
på sätt som allt emellanåt iakttages i fråga om kronoarrenden på viss tid.
Anses det ändock lämpligt, att lagen innehåller uttryckliga bestämmelser för
dylika fall, torde dessa bestämmelser helst böra ansluta sig till reglerna angående
sådana förhållanden, som avses i 30 § andra stycket.

Med den ståndpunkt förslaget intager därutinnan att avgälden skall be -

Kungi. May.ts proposition Nr 22.

111

stämmas i naturapersedlar behöves ej heller ny avgäldssättning i syfte att avgäldens
storlek städse må rätta sig efter penningvärdets fluktuationer, då
avgälden, såsom beroende av naturapersedlarnas saluvärde, kommer att i erforderlig
män automatiskt anpassa sig efter penningens stigande eller sjunkande
värde.

Bland de anförda skälen för den ifrågasatta, periodvis förnyade avgäldssättningen
återstår således allenast angelägenheten av att låta kronan tillgodonjuta
den stegring av jordvärdet, som, oberoende av åbons arbete och kostnader,
uppkommer genom ändrade kommunikationsförhållanden eller andra
liknande omständigheter, den s. k. oförtjänta värdestegringen. I avseende
härå har lagrådet redan i sitt yttrande över förslagets allmänna grunder uttalat
betänkligheter mot att härutinnan ställa åbon i sämre ställning än den,
som besitter sin jord under äganderätt. Givet är, att detta i hög grad är
ägnat att förrycka den stabila karaktär, man velat giva åt åborättsinstitutet,
och att minska vederbörandes sympatier för idkande av jordbruk under denna
upplåtelseform. Fullt rättvist synes ej häller vara, att, såsom avsetts, kronan
ensam skall få draga fördel av värdestegring, som har sin orsak i åtgärder,
vidtagna av annan än kronan eller åbon, t. ex. anläggandet av en enskild
.järnväg. Att betydande svårigheter städse komma att yppas vid försök att
exakt konstatera, att värdestegring ägt rum, storleken därav och anledningarna
därtill är otvivelaktigt. Vissa rätt invecklade förhållanden komma ock att
uppstå, därest vid en avgäldssättning anses ådagalagt, att oförtjänt värdestegring
ägt rum i högre grad än som motsvaras av den högst tillåtna ökningen
av det utgående avgäldsbeloppet eller tjugu procent å detsamma. Enligt uttalande
i kommissionens betänkande skulle denna överskjutande del av värdestegringen
vara avsedd att komma åbon, och icke kronan, till godo. ilen onp
såsom är att befara, vid avgäldssättningen i regeln icke kommer att ske noggrann
undersökning, i \ad mån fastighetens värde ökats utöver sagda tjugu
procent, lärer endast undantagsvis vid nästa och senare avgäldssättningar vara
möjligt utreda vad av värdestegringen tillkommer åbon. All sannolikhet talar
förty för att vid varje efterföljande avgäldssättning avgälden kommer att normalt
höjas med tjugu procent — så framt icke åbon till vederläggande av
denna höjnings befogenhet förmår styrka viss effekt av hans eget arbete och
kostnader — utan närmare undersökning av förhållandena än ett konstaterande
därav att fastighetens värde minst motsvarar dylik ökning vid jämförelse
med värdet vid den nästföregående avgäldssättningen. Att ett dylikt
resultat skulle vara föga tillfredsställande ligger i öppen dag.

På grund av vad sålunda anmärkts anse vi oss icke kunna tillstyrka förslaget
i förevarande del, utan hemställa om sådan ändring däri, att avgäld,
vilken en gång bestämts i naturapersedlar, ej må höjas, så länge åborätten
äger bestånd. Skulle emellertid denna hemställan ej vinna bifall, utan förslagets
ståndpunkt härutinnan i huvudsak bibehållas, synes det böra tagas
under övervägande, om icke därmed måste förbindas rätt för åbon att, i händelse
avgäldens belopp höjes, uppsäga avtalet till upphörande.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Lagrådet:

Förutom i de uti 30 § andra stycket angivna fallen bör jämkning i avgälden
för återstoden av löpande avgäldstid ske jämväl då enligt 2 § andra
stycket visst område avskiljes från fastigheten.

Thulin:

Den fördelning av avgälden, som enligt 30 § andra stycket skall ske, då
delning av åborättsfastighet äger rum, synes ej kunna hänföras under begreppet
jämkning av avgäld.

I 31 § första stycket första punkten böra för undvikande av missförstånd
orden »under de senaste tio åren» utbytas mot »för de senaste tio åren».

Vad de i sista stycket av samma paragraf omförmälda rättigheter angår, synes
huvudregeln böra vara, att där upplåtelsen avser fastighetens husbehov, desamma,
under iakttagande beträffande skogen av vad av mig anförts vid 20 §,
inräknas i den för obegränsad tid upplåtna åborätten och därför även ingå
i avgäldsregleringen. Detta torde böra gälla jämväl fiske, även om det är av
den betydenhet, att dess avkastning för sig kan uppskattas. Vidkommande
övriga av ifrågavarande rättigheter synes däremot upplåtelsen allenast höra
avse bestämd tid och ersättningen, vare sig periodisk omreglering av avgälden
skall äga rum eller icke, bestämmas av länsstyrelsen i sammanhang med tillstånds
meddelande eller förnyande.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Vad angår tredje stycket av 31 § synes, därest rätt till skogsfång, torvtäkt
eller fiske icke är upplåten i vidare mån än för fyllande av åborättsfastighetens
husbehov, avgälden för fastigheten böra bestämmas på sådant sätt, att
däri inräknas ersättning för sagda rättighet.

Uppkommer däremot fråga att i vidsträcktare omfattning upplåta rättighet,
som i nämnda stycke sägs, lärer anledning saknas att låta avtal därom ingå
i den för obestämd tid gällande åborättsupplåtelsen, utan den ifrågavarande
rättigheten bör upplåtas särskilt för sig för viss tid under de för sådan upplåtelse
bestämda former. Regler härom böra alltså icke upptagas i det föreliggande
förslaget.

34 §.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Då enligt 17 § det åligger åbon att bekosta den upplåtna fastighetens
förseende med byggnader, erforderliga för jordbruket, och att städse hålla
fastigheten i gott stånd beträffande byggnader och andra anläggningar, som
för jordbruket erfordras, lärer i regel icke kunna förekomma, att å fastigheten
finnas några kronan, såsom jordägare, tillhöriga byggnader.

De syner, om vilka förmäles i förevarande paragraf, kunna således endast
i sällsynta undantagsfall, med vilka man ej torde behöva räkna, äga annan
betydelse än såsom ett medel att konstatera själva jordens beskaffenhet och

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

hävd för jämförelse, huruvida och i vad mån denna vid åbos avträde är
sämre än den var vid åborättens upplåtande. I regel lärer avsevärd tid,
kanske många tiotal år, hava förflutit mellan första åbons tillträde och försäljning,
i anledning varav syn skall äga rum. Med hänsyn härtill och i
betraktande av svårigheten att vid tillträdessynen beskriva jordens beskaffenhet
och hävd med sådan noggrannhet, som erfordras för framtida jämförelse, torde
vid den senare synen en försämring av jorden och graden därav sällan kunna
påvisas. Skulle detta lyckas i något fall, där åborätten varit upplåten allenast
en kort tid, och åbon i följd därav bliva ersättningsskyldig till kronan, vore det
dock med all sannolikhet omöjligt för kronan att uttaga denna ersättning av
åbon, vilken såsom mindre bemedlad fått åborätten åt sig upplåten.

Av vad nu anförts torde framgå, att det föreslagna syneinstitutet icke fyller
något ändamål av beskaffenhet att motsvara de kostnader och den omgång,
som äro därmed förenade. Vi hemställa alltså, att förevarande paragraf måtte
ur förslaget utgå och i sammanhang därmed vidtagas därav föranledda
ändringar i 43, 44 och 47 §>§.

Anses syneinstitutet böra bibehållas, må mot de härom i förevarande paragraf
givna stadgandena anmärkas:

att i anledning av fastighetens försäljning å auktion torde erfordras ej blott
avträdessyn utan även tillträdessyn;

att tiden för syns hållande bör även där fastigheten sålts å auktion räknas
från avträdes- eller tillträdesdagen;

att andra och tredje punkterna i andra stycket synas kunna utgå;

att emedan 2 kap. 12 § nyttjanderättslagen innehåller bestämmelse jämväl
om synekostnadens gäldande, tredje och fjärde styckena höra byta plats;

att då vid avträdessyn skall konstateras allenast fastighetens skick för att
bereda möjlighet till jämförelse härutinnan med dess skick vid en tidigare
tidpunkt, synemännen icke, såsom i fjärde stycket synes vara förutsatt, hava
att inlåta sig på frågan, huruvida och i vad mån åbon gjort sig skyldig till
uppenbar vanvård — sådan är väl tänkbar utan att fastighetens skick i det
hela är sämre än det var vid tillträdessynen —;

att förty frågan, huruvida uppenbar vanvård ägt rum, saknar betydelse
för bestämmande av skyldighet att gälda synekostnaden;

samt att avfattningen av första styckets första punkt vid jämförelse med
fjärde stycket lätt kan giva anledning till missförstånd vid tillämpningen
sålunda, att det icke anses vara kronan tillåtet att i mål angående förverkande
av åborätt med annan bevisning än här stadgad syn styrka, det uppenbar
vanvård ägt rum.

Thulin:

Lämpligt torde vara, att tillfälle beredes part, som så önskar, att få syn
hållen för konstaterande av jordens beskaffenhet och hävd vid åborätts tillträde.
Även om syn hålles, torde emellertid vid ett rättsförhållande, vilket
är avsett av räcka för obegränsad tid, denna ej i nämnda avseende kunna,
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.) 8

114 Kungl. May.ts proposition Nr 22.

såsom vid arrende, tilläggas egenskapen av ensamt bevismedel. Stadgandet
därom att angående fastighetens skick vid den tidpunkt, som är i fråga, bevisning
ej må föras annorledes än genom syn, bör därför utgå och i övrigt
sådana ändringar vidtagas, som föranledas därav att synen blir fakultativ.

35 §.

Lagrådet:

Då i andra stycket av denna paragraf stadgas, att, därest åbofastighet till
någon del användes för annat ändamål än jordbruk eller därå uppförts flera
eller större byggnader än av jordbruket betingas, sådant ej må lända till
förhöjning av den lösen, som det vid fastighetens återtagande jämlikt 6 §
åligger kronan att utgiva, torde den tolkningen närmast följa av de använda
ordalagen, att det ökade värde, som fastigheten genom nämnda förhållanden
vunnit, skall tillfalla kronan utan ersättning. Detta synes vara riktigt i
fråga om byggnad, som väl erfordras för jordbruket men är större än behövligt,
varvid dock bör bemärkas, att härmed ej avses sådana överflödiga
delar av byggnaden, som kunna utan skada frånskiljas. Men i övrigt lärer
det ej vara avsett och skulle ej heller vara rimligt, att kronan utan lösen
erhåller den värdeökning, som uppkommit. Bestämmelsen synes alltså böra
ändras så, att densamma genom begränsning av kronans lösningsplikt kommer
i överensstämmelse med vad nu sagts.

De i andra stycket inskjutna orden »ändå att länsstyrelsens medgivande
till åtgärden lämnats» kunna endast hava avseende å det första av de två i
stycket behandlade fallen eller att någon del av fastigheten använts till annat
än jordbruksändamål. Med anledning härav bör stycket underkastas någon
omformulering.

Byggnad eller annan anläggning, som avses i paragrafens tredje stycke,
är sådan, som kronan ej är skyldig och ej heller lagligen berättigad att lösa
Lagtexten synes böra ändras så, att detta tydligt därav framgår.

Stenberg:

Tredje stycket bör fullständigas med bestämmelse av innebörd att, därest
tvist uppkommit rörande kronans inlösande av byggnad eller annan anläggning,
den eventuella skyldigheten för åborättens innehavare att vid stadgad
påföljd bortföra anläggningen skall vara fullgjord inom nittio dagar från
det tvisten slutligen avgjorts.

36 §.

Lagrådet:

Vad i denna paragraf första stycket och 39 § andra stycket stadgas angående
dem, vilka hava förmånsrätt i åborätten för fordran, som avses i 8 §,
synes lämpligen böra ersättas av ett gemensamt stadgande av det huvudsakliga
innehåll, att därest löseskilling, som kronan har att utgiva till åborättens
innehavare, antingen blivit till beloppet bestämd genom överenskom -

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

melse eller fastställts av skiljemän eller domstol utan att innehavaren av
dylik förmånsrätt eller, om inteckningsrätt i åborätten införes, inteckningshavaren
lämnats tillfälle att bevaka sin rätt, denne skall, där ej full betalning
för hans fordran lämnas honom, äga att, såvitt på hans eller annan sådan
fordringsägares rätt inverkar, få löseskillingens belopp prövat av domstol
eller, om det anses lämpligare, i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyttjanderättslagen
stadgas för där avsett fall. Det kan också ifrågasättas, om icke, i analogi
med 9 kap. 73 § vattenlagen, viss tid bör bestämmas för anhängiggörande
av dylik talan från den förmånsberättigades sida. Det sålunda föreslagna
stadgandet synes lämpligen kunna anknytas till bestämmelserna i 40 §.

Stenberg:

Därest, utöver vad som innefattas i upprättad köpehandling, bestämmelse
träffats om skyldighet för köparen att något fullgöra eller förbehåll gjorts
om nyttjanderätt eller förmån, bör det vara köparen möjligt att därom underrätta
kronan, innan kronan kungjort sitt beslut att återtaga fastigheten, med
verkan att dylika bestämmelser och förbehåll bliva gent emot kronan gällande
i inlösningsärendet. Stadgandet i andra stycket bör alltså förbindas med
det villkor, att det ej visas, att vad utöver köpehandlingen avtalats var för
vederbörande myndighet känt när beslutet om fastighetens återtagande kungjordes
köparen.

37 §.

Lagrådet:

Någon anledning synes ej förefinnas att, då fråga är om åborätts övergång
på annat sätt än genom köp eller byte, löseskillingens belopp skall, i
olikhet med vad i förslaget stadgas för sistnämnda båda fall, beräknas efter
värdet vid annan tidpunkt än den, då övergången skedde. Uppenbart är,
att förslagets bestämmelse härutinnan skulle kunna bereda en obehörig fördel
åt förvärvare, som försummar sin skyldighet att göra ansökning om att bliva
antagen till åbo.

Stenberg:

Av skäl som vid 36 § i enahanda avseende av mig anförts bör för tilllämpning
av vad i andra stycket av förevarande paragraf bestämmes uppställas
den förutsättningen, att det ej visas, att utfästelse, som här avses, var
för vederbörande myndighet känd när beslutet om fastighetens återtagande
kungjordes köparen.

38 §.

Lagrådet:

Någon jämkning i avfattningen synes erforderlig till bevarande av åbons
rätt att för kostnad, som han haft för fastighetens underhåll, erhålla ersättning
i den mån han icke dragit motsvarande nytta av fastigheten.

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

40 %.

Thulin och Stenberg:

Skulle förfallotid för köpeskillingen vara bestämd till senare dag än den,
då kronan enligt denna paragraf skall utgiva löseskillingen, bör i den mån
köparen sålunda erhåller lösen, innan han är skyldig att gälda köpeskilling
ränteavdrag göras vid likviden. Bestämmelse härom torde meddelas i enlighet
med de grunder, som finnas angivna i 110 § utsökningslagen.

41 $.

Lagrådet:

Någon jämkning i avfattningen av första stycket hör äga rum till utmärkande
av att förutsättning för det däri intagna stadgandets tillämpning är,
att åborätten genom laga kraft vunnet utslag förklarats förverkad.

42 %.

Koersner:

Därest, i enlighet med lagrådets yttrande beträffande förslagets allmänna
grunder, 45 § kommer att utbytas mot bestämmelser, som i fråga om utmätning
likställa åborätten med fast egendom, torde andra stycket böra omformuleras
till närmare överensstämmelse med 6 § i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, vilket
lagrum lärer utgöra förebilden till stadgandet. Det synes nämligen vara av
betydelse att framhålla, att länsstyrelsens förordnande om offentlig auktion skall
vara att likställa med förordnande om försäljning enligt 28 § utsökningslagen,
i det därigenom blir fastslaget, att länsstyrelsens berörda förordnande har samma
rättsverkan, som om åborätten blivit utmätt. Lämpligen bör med det nya
stadgandet sammanarbetas andra stycket i 41 §. Genom en dylik anordning
klargöres, att innehållet av sistberörda bestämmelse orsakas av samma legislativa
grunder, som föranlett motsvarande stadgande i 6 § av 1906 års lag.

43 §.

Lagrådet:

Den i första punkten av denna paragraf upptagna regeln synes icke böra
få tillämpning, då åborätten övergått från en innehavare till annan genom
annat fång än exekutiv auktion eller offentlig auktion efter länsstyrelsens förordnande,
enär en dylik förändring av innehavare av åborätten icke giver
anledning till någon avveckling av mellanhavande mellan kronan och åbo.
Har åborätten frångått åbo genom auktion, som nu nämnts, skall kronan för
sina anspråk erhålla gottgörelse ur köpeskillingen, varför med all sannolikhet
kronans anspråk mot den avträdande åbon i samband härmed framställes.
Och skulle slutligen kronan hava begagnat sig av sin rätt att enligt 6 § återtaga
fastigheten, lärer i sammanhang därmed uppgörelse komma att äga rum
beträffande de fordringar kronan anser sig äga hos åbon. Tillräcklig anled -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

117

ning torde ej finnas att för den kronans fordran, som ej sålunda gäldas, införa
den preskriptionstid, som i nyttjanderättslagen är stadgad beträffande
fordran på grund av arrendeavtal. Lagrådet hemställer förty, att förevarande
paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

44 §.

Lagrådet:

Om lagrådets förslag angående inteckning i åborätt godtages, lärer för
kronans lån till åbon för inlösen eller uppförande av byggnad retentionsrätt
icke böra ifrågakomma, varför bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf
för sådan händelse hör utgå.

Skall nämnda retentionsrätt bibehållas, torde sådan rätt böra tillkomma
kronan även i avseende å fordran, som uppkommit därigenom att kronan å
åbon överlåtit äganderätten till byggnader, befintliga å fastigheten vid tiden
för åborättsupplåtelsen.

45 $.

Lagrådet:

I enlighet med vad lagrådet i sitt yttrande beträffande förslagets allmänna
grunder hemställt bör denna paragraf ersättas med bestämmelser motsvarande
4 kap. 9 § nyttjanderättslagen.

46 §.

Lagrådet:

Enligt lagen om regeringsrätten skola besvär, som jämlikt författningarna
må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, tillhöra regeringsrättens
upptagande i, bland annat, mål om företräde till stadgad åborätt eller ständig
besittningsrätt till kronojord. Med grunderna för berörda stadgande lärer
överensstämma, att om, på sätt lagrådet vid 5 § föreslagit, klagan däröver
att länsstyrelsen vägrat till åbo antaga den, som genom överlåtelse eller
annorledes förvärvat åborätten, skall fullföljas i administrativ väg, sådan
klagan bör upptagas av regeringsrätten; och torde förty, därest mål om åborätt
enligt den nu föreslagna lagen ej kunna anses hänförliga under de i
lagen om regeringsrätten avsedda åborätts- och besittningsrättsmålen, erforderligt
tillägg böra göras i sistnämnda lag.

47 §.

Lagrådet:

Då i den föreslagna lagen intagits föreskrift om förande hos länsstyrelsen
av en särskild bok över samtliga under åborätt enligt samma lag upplåtna
fastigheter inom länet, har detta, såsom förut blivit antytt, föranletts av det
sätt, varpå säkerheten för vissa fordringar hos åbon anordnats. Om denna
fråga löses på sätt av lagrådet föreslagits, torde angående sagda bok några
bestämmelser i lag ej erfordras, utan i administrativ väg föreskrifter kunna

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

meddelas angående de anteckningar, som skola föras hos länsstyrelsen över
åbofastigheter. Skall emellertid boken ur säkerhetssynpunkt hava den betydelse
förslaget avser, torde det vara nödvändigt att medelst intagande i förslaget
av noggranna bestämmelser angående inskrivningarnas verkställande
bereda större trygghet än med förslaget åstadkommes för att samtliga fordringar
bliva vederbörligen antecknade, så att av myndighet bestyrkt utdrag ur boken
må kunna erhålla samma vitsord som ett av domare meddelat gravationsbevis.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

119

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Lindeks, Schlyter, Larsson,
Wiöforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders, anmäler efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 27 juni 1923 avgivna
utlåtande över det den 8 januari 1923 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om åborätt.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

■»Förslagets allmänna grunder. Lagrådet har — utan att närmare ingå
på frågan, huruvida behov föreligger att för kronans jordupplåtelser till
enskilda införa den i det remitterade förslaget avsedda formen för sådan
upplåtelse — dock ansett det kunna sättas starkt i fråga, huruvida ett dylikt
behov verkligen är för handen. De betänkligheter, som i detta hänseende
av lagrådet anförts, hava emellertid icke kunnat rubba min övertygelse
om önskvärdheten av att äga tillgång till en upplåtelseform av den
typ, som avses i förslaget. Även lagrådet synes medgiva, att en upplåtelseform
bör skapas, som på samma gång den öppnar möjlighet för mindre bemedlade
personer att driva jordbruk under betryggande villkor, tillika bereder
erforderlig garanti för att det med upplåtelsen avsedda ändamålet
icke äventyras och att ikronan vid behov kan återtaga den upplåtna jorden.
Att den i förslaget avsedda upplåtelseformen i dessa hänseenden erbjuder
avsevärda fördelar framför upplåtelse under äganderätt, finner jag
uppenbart. Viktigast bland dessa är givetvis, att föTvärvare av jord under
åborätt icke behöver erlägga någon köpesumma. Denna fördel kan icke,
såsom lagrådet gjort gällande, i väsentlig mån uppnås vid försäljning,
även om staten medgiver förmånliga betalningsvillkor. Tillträdaren måste
alltid i en eller annan form utbetala en i förhållande till hans förmögenhetsvi
likör ofta betydande köpeskilling, och härigenom utestänges en avsevärd
de! av vår lantbefolkning från möjligheten att under äganderätt
förvärva ett eget hem. Vad angår lagrådets påpekande av den stora fördelen
för självägaren att hava tillgång till säkerhet i fastighetsinteckning,
vill jag erinra, att, såsom jag närmare utvecklat vid förslagets remitterande
till lagrådet, självägaren ofta i minst lika stor omfattning som be -

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

sitta ingsrättsha varen är nödsakad att för anskaffande av erforderliga medel
anlita den personliga kredit, han må åtnjuta. Märkas bör jämväl, att,
på sätt kronolägenhetskommissionen framhållit, möjligheten att erhålla inteckning
kan medföra en frestelse för jordägaren att ådraga sig skulder,
som ej stå i rimligt förhållande till hans ekonomiska bärkraft.

Lagrådet har vidare gjort gällande, att det nya besittningsrättsinstitutet
icke heller skulle vara erforderligt för tillgodoseende av statens intressen.
Vid förfogande över jord, som kronan med någon sannolikhet kunde förväntas
framdeles behöva för något statsändamål, borde icke ifrågakomma
upplåtelse annorledes än med nyttjanderätt för viss tid, och i andra fall
syntes syftet kunna vinnas genom införande av förköpsrätt. Vad den först
uttalade synpunkten angår, vill jag erinra, att det är ytterst svårt att bedöma,
vilken jord kronan framdeles kan antagas behöva. Erfarenheten
visar, att staten i gångna tider i stor utsträckning avhänt sig markområden,
som sedermera befunnits erforderliga för tillgodoseende av viktiga
statsändamål. Beträffande förslaget om införande av förköpsrätt är att
märka, att sedan lagrådets utlåtande avgavs, nämnda institut genom lagen
den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom införlivats med vår
rätt. Den införda återköpsrätten enligt berörda lag kan emellertid förekomma
endast i städer och vissa därmed jämställda samhällen, och av behandlingen
inom riksdagen av det framlagda förslaget till lag i nämnda
ämne synes framgå, att det nya institutet ansetts mindre lämpligt vid upplåtande
av fastigheter, avsedda för jordbruksändamål. I allt fall lärer
det icke kunna komma i fråga, att innan berörda upplåtelseform någon tid
tillämpats och visat sig användbar, förorda en utsträckt användning av
densamma. Av lagrådet har särskilt framhållits, att det allmänna intresset
i fråga om tillgodogörande av sådan å åbofastigheter uppkommen
värdestegring, som ej härrörde av innehavarens arbete och kostnader,
lämpligen icke borde beträffande ifrågavarande fastigheter tillgodoses i
annan mån än genom beskattning av fastigheter i allmänhet. Denna mening
kan jag icke dela. Oavsett huruvida samhället beträffande fastigheter
i allmänhet tillgodogör sig den värdeökning, som ej har sin grund
i innehavarens åtgärder, synes mig staten böra med avseende å ifrågavarande
lägenheter förbehålla sig åtminstone viss del av denna s. k. oför
tjänta värdestegring.

Såsom skäl mot införande av en besittningsrätt sådan som den nu föreslagna
har lagrådet slutligen framhållit, att i folkmedvetandet syntes finnas
en rotad övertygelse om äganderättens ovillkorliga företräde framför
varje annan upplåtelseform. Det kan givetvis icke förnekas, att på vissa
håll den meningen gjort sig gällande, att endast äganderätten kan bereda
erforderlig trygghet för skapande av självständiga, ekonomiskt bärkraftiga
jordbruk. I någon mån torde emellertid denna uppfattning hava sin
grund däri, att någon annan form för upplåtelse av jordbrukslägenheter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

121

under betryggande villkor hittills icke stått till buds. Därest den nu föreslagna
besittningsrätten anordnas på sådant sätt, att jordens innehavare
tillförsäkras en för honom och hans efterkommande tryggad rätt och han
därjämte erhåller tillräcklig frihet i förfogandet över den till honom upplåtna
jorden, torde det nya institutet komma att omfattas med förtroende.
Säkert är, att detsamma skall hälsas med tillfredsställelse av den stora del
av vår lantbefolkning, som icke är i stånd att med äganderätt förvärva
för lantbruk lämplig jord och sålunda under nu gällande lag är urståndsatt
att på det sätt, varom här är fråga, ernå en oberoende ställning.
Märkas bör även, att såsom tidigare framhållits den nya besittningsrätten
icke avser att utesluta upplåtelser under äganderätt. Dylika upplåtelser,
torde liksom förut komma att ske. Förslaget åsyftar endast att bereda
möjlighet att, där så finnes lämpligt, under annan form än äganderätt
skapa självständiga jordbrukslägenheter.

Sedan lagrådets utlåtande avgavs, har även riksdagen såsom sin mening
uttalat, att behov föreligger av nya former för upplåtande av kronans
jord. I skrivelse den 6 juli 1924 (nr 338) har nämligen riksdagen anhållit,
dels att Kungl. Maj:t måtte ägna fortsatt uppmärksamhet åt frågan om
lämpliga nya former för upplåtelse av statens domäner för främjande av
egnahemsrörelsen och bildande av nya smärre jordbruk samt därvid jämväl
taga under övervägande, huruvida upplåtelse av kronans jord må
kunna ske med tryggad besittningsrätt, dels ock att, därest efter ytterligare
utredning och överarbetning av kronolägenhetskommissionens i ämnet avgivna
förslag skulle befinnas, att en tryggad besittningsrätt kan anordnas
med tillbörligt tillgodoseende av såväl det allmännas som nyttjanderättshavarens
befogade intressen, Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd för sin berörda
hemställan har riksdagen anfört:

Den omfattande utredning, som verkställts i den s. k. jordfrågan, synes
giva vid handen, att nya former böra skapas för jordupplåtelser från kronojord
i syfte att tillgodose såväl jordförvärvarens intresse att på billiga
villkor förvärva ett eget hem som statens intressen. Närmast erbjuder sig
härvid möjligheten att under gynnsamma betalningsvillkor upplåta jord
med äganderätt. Om vid upplåtelse med äganderätt köpeskillingen ej bestämmes
att utgå på en gång utan i sin helhet får amorteras under eu
längre tid, torde i många, kanske de flesta fall en sådan upplåtelse av den
enskilde jordförvärvaren föredragas framför en upplåtelse med endast
nyttjanderätt, då väl övertygelsen om äganderättens ovillkorliga företräde
framför varje annan upplåtelseform torde vara allmänt utbredd och fast
rotad.

Emellertid kunna tvivelsutan fall förekomma, då en upplåtelse med
tryggad besittningsrätt (= åborätt) är att föredraga framför en äganderättsupplåtelse.
Med hänsyn till önskvärdheten att härutinnan hava till
förfogande olika institut, lämpade efter olika förefallande behov, synes
därför plats i rättssystemet väl kunna ifrågasättas även för en efter nutida
förhållanden anpassad åborätt. Det förslag i sådant avseende, som
av den s. k. krono]ägenhetskommissionon framlagts, har vid granskning

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

befunnits behäftat med vissa brister, vilka dock vid en överarbetning säkerligen
skulle kunna avhjälpas. Vid denna överarbetning torde jämväl böra
övervägas, huru på lämpligaste sätt åbos kreditbehov må kunna tillgodoses.

På grund av vad jag sålunda anfört vidhåller jag min uppfattning, att det

för såväl den enskilde som samhället skulle vara till avsevärt gagn att
hava till förfogande eu upplåtelseform av den typ, som åsyftas i det remitterade
förslaget.

Mot den utformning, som det ifrågasatta nya rättsinstitutet i berörda
förslag erhållit, har av lagrådet anmärkts, att förslaget innehölle så allvarliga
inskränkningar i åbons rätt, att det syntes kunna befaras, att åborättsupplåtelser
komme att bliva föga begärliga. Lagrådet bär för sin del
ansett, att därest det nya institutet skulle bliva av praktiskt värde, vore det
nödvändigt att i vissa av lagrådet angivna hänseenden stärka abons ställning.
Jag delar givetvis lagrådets uppfattning om nödvändigheten av att
åbons ställning enligt förslaget göres stark och oberoende. Man måste
tillse, såväl att åbon och honom närstående personer erhålla full
säkerhet beträffande innehavet av jorden och trygghet att tillgodogöra
sig resultatet av därå nedlagt arbete som ock att åbon i sin verksamhet
icke onödigtvis bindes av detaljerade bestämmelser och hindrande
kontroll. Endast under angivna förutsättningar kan det nya institutet
komma att tillvinna sig förtroende och bliva av verkligt praktiskt värde.
Tydligt är emellertid, att denna strävan att stärka åbons ställning icke får
drivas så långt, att viktiga allmänna intressen bliva lidande. Säkerhet
måste finnas, att jorden icke användes på sådant sätt, att det med upplåtelsen
avsedda ändamålet förfelas. Tillika bör samhället för sig bibehålla
rätten att under vissa förutsättningar återtaga jorden. Man måste
sålunda på detta område väga mot varandra statens och åbons stridiga intressen.
Att härvid träffa ett riktigt avgörande är, såsom lagrådet påpekat,
förenat med betydande svårigheter, och meningsskiljaktigheter
kunna givetvis uppstå, hur detta avvägande bör ske. En väg för frågans
lösning anvisades i kommissionens förslag. Vid omarbetningen inom departementet
av berörda förslag lät jag i detsamma företaga en del ändringar,
avsedda att bereda besittningsrättshavaren en än mera tryggad
ställning, och de anmärkningar, som nu framställts av lagrådet, hava icke
gendrivit min åsikt, att det remitterade förslaget på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt löst den omförmälda intressekonflikten. I anledning av
lagrådets erinringar anser jag mig emellertid nu böra föreslå vissa jämkningar,
som äro ägnade att i än högre grad säkerställa åbons rätt. För
dessa jämkningar kommer jag att redogöra vid de olika paragraferna.

Lagrådet har vidare gjort gällande, att en omarbetning av det remitterade
förslaget vore nödvändig med hänsyn till frågan, på vilket sätt erforderlig
säkerhet kunde beredas för sådana fordringar hos innehavaren av
åborätten, för vilkas utfående borgenären ansåges böra äga företrädesrätt
att anlita åborätten. För sin del har lagrådet ansett, att verklig säkerhet

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

för ifrågavarande fordringar kunde erhållas endast därest möjlighet bereddes
till inteckning i åborätten. I detta syfte har lagrådet förordat
sådan omarbetning av förslaget, att den däri avsedda upplåtelsen komma
att ordnas enligt grunderna för gällande lagstiftning om tomträtt. Lagrådet
har även i korthet redogjort för de bestämmelser, som vid bifall till
denna hemställan skulle bliva erforderliga.

Frågan, huruvida tomträttsinstitutet kunde tänkas tjäna som mönster
för eller efter vissa jämkningar rent av bringas till användning vid upplåtelse
av egnahems- och jordbrukslägenheter från kronans domäner, har
upptagits till behandling av kommissionen. I sitt betänkande anförde kommissionen
i huvudsak följande. Vid närmare undersökning syntes tomträttsinstitutet
olämpligt såsom form för de upplåtelser av jord till småbruk,
varom vore fråga. Institutets ändamål vore nämligen framför allt
att främja bostadsförhållandena i orter med sammanträngd befolkning.
Därom hade lagberedningen i sin motivering till det förslag, som legat till
grund för gällande stadganden om tomträtt yttrat, bland annat, att institutet
skulle befordra städernas bebyggande, underlätta ett ändamålsenligt
ordnande av deras bostads- och hyresförhållanden samt åt det allmänna
bevara den naturliga stegringen av tomtvärdet. Tomträttsinstitutet hade
också erhållit sin utformning i lag i överensstämmelse med angivna ändamål,
och nämnda utformning vore näppeligen anpassbar på de förhållanden,
som inträdde vid jordupplåtelser från kronan för bildande av mindre
jordbruk. Främst vore därvid att märka den tidsbegränsning, som gjorts
och med hänsyn till förverkligandet av tomträttens egentliga ändamål
måst göras i fråga om tomträttsupplåtelsernas bestånd, men vilken kommissionen
ej ansett lämplig beträffande kronans förevarande upplåtelser.
En tomtinnehavare intoge en väsentligen olika ställning mot den, som besutte
en jordbrukslägenhet och för sin utkomst vore hänvisad till densamma.
Den förre vore närmast jämförlig med en vanlig hyresgäst, och
därför betydde det mindre för honom, att den tomträttsupplåtelse, varav
han vore i åtnjutande, vore till tiden begränsad, i synnerhet om berörda
begränsning givits en efter upplåtelsernas ändamål rimlig avpassning.
Men nämnda tomträttens egenskap att upphöra efter viss bestämd tid, då
fastigheten eventuellt skulle till ägaren återgå, gjorde institutet enligt
kommissionens mening föga lämpligt, då det gällde en jordbrukslägenhet.
Ty tomträtten med sin berörda begränsning syntes ej kunna hos brukaren
alstra den drivande kraft och det intresse, som vore nödvändiga för ett
riktigt utnyttjande av jordens möjligheter. Att genom vidtagande av
ändringar eller jämkningar i de för tomträtten gällande bestämmelser
åstadkomma en för ifrågavarande upplåtelser mera lämplig form ansåge
kommissionen icke låta sig göra. Därigenom skulle de till grund för vårt
tomträttsinstituts utformning liggande principer alltför mycket våldföras
och det nya institut, som för ett från tomträttens ändamål skilt
syfte sålunda bleve skapat, komma att lida en betänklig brist på inre fast -

124 Kungl. Maj:ls proposition Nr 22.

het och enhetlighet. Tomträtten med därmed förbunden rätt till inteckning
för fordran förutsatte uppenbarligen ett relativt högt värde å åbyggnaderna.
Vid upplåtelse av smärre lägenheter för jordbruk vore visserligen
att taga stor hänsyn till byggnadskostnaden, men det väsentligaste
vore dock jorden och dess beskaffenhet. Sagda motsättning präglade hven
förhållandena under upplåtelsetiden. En tomt, som upplåtits till bebyggande,
kunde knappt skötas på mer än ett sätt, och så länge upplåtelsen
fortfore, hade ägaren egentligen ej annat att gorå med tomten än att uppbära
avgälden. Beträffande jord, som upplåtits för jordbruk, hade ägaren
däremot stort intresse av att jorden sköttes väl; han kunde vid sådan
upplåtelse ej nöja sig med att blott uppbära avgälden, utan måste ock förbehålla
sig rätt till kontroll över det sätt, varpå jorden användes. — Med
hänsyn till sålunda framhållna omständigheter förmenade kommissionen,
att tomträttsinstitutet varken i oförändrat eller i förändrat skick borde
vid kronans jordupplåtelser givas vidsträcktare användning än vid dess
tillkomst förutsatts eller att utgöra eu form för upplåtandet till bostadsändamål
av mark inom städers och liknande samhällens planlagda områden.

Visserligen utgick kommissionen i sitt berörda uttalande närmast från
den länken, att tomträtten skulle, möjligen i förändrad form, komma till
användning vid sådana upplåtelser, varom nu är fråga, men det synes mig
dock uppenbart, att de skäl, kommissionen sålunda anfört, kunna åberopas
jämväl mot förslaget att anordna den ifrågasatta besittningsrätten efter
tomträttens mönster. De skiljaktigheter, som på grund av upplåtelsernas
olika ändamål måste förefinnas mellan tomträtten och en besittningsrätt
av den typ, som nu avses, medföra givetvis, att de för tomträtten givna
reglerna i endast ringa omfattning kunna tjäna som förebild vid utformningen
av det nya rättsinstitutet. Åborättens konstruerande efter de för
tomträtten gällande grunder skulle även medföra betydande praktiska
olägenheter. Förfarandet vid upplåtelse och överlåtelse av åborätt skulle
bliva mera omständligt. Den erforderliga inskrivningen skulle föranleda
ökat arbete för domstolarna samt besvär och kostnader för åborna. Särskilt
sistnämnda omständighet bör beaktas, då åborätten företrädesvis
torde komma att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade personer.
Tydligt är också, att anordnande av ett inskrivnings- och inteckningsförfarande
skulle nödvändiggöra en väsentlig ökning av antalet författningsföreskrifter
och göra den tilltänkta lagstiftningen mera komplicerad. Jag
kan icke heller finna, att den av lagrådet förordade omgestaltningen av
åborätten är erforderlig för vinnande av det därmed avsedda ändamålet.
Lagrådet har ansett, att beträffande vissa av de fordringar, för vilka borgenär
skulle äga företrädesrätt till åborätten, den föreslagna säkerheten vore
tillfyllest. Vad angår övriga ifrågavarande fordringar bör märkas, att
desamma företrädesvis torde komma att utgöras av kronans fordringar å
ogulden köpeskilling för byggnader å fastigheter eller återbetalning av

125

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

lån, som lämnats åbon för inlösen eller uppförande av byggnader. Vid
överlåtelse av åborätt torde i regel förvärvaren av åborätten komma att
övertaga personligt betalningsansvar för kronans berörda fordringar, varför
den omständigheten, att förmånsrätten upphör, när åborätten övergår
från gäldenär till annan person, kommer att sakna väsentlig betydelse.
Tillika torde kronan vid beviljande av lån, som nyss nämnts, genom
lämpliga lånebestämmelser kunna bereda sig erforderlig trygghet. Därest,
på sätt lagrådet förordat, området för kronans retentionsrätt utvidgas
jämväl till fordringar å köpeskilling för överlåtna byggnader,
kommer kronans säkerhet att ytterligare stärkas. Den av lagrådet
anförda omständigheten, att vid utmätning för annan än ifrågavarande
fordringar hänsyn icke tages till förmånsrätten, torde vara av mindre vikt,
då borgenären, såsom lagrådet även framhållit, har utväg att genom åbons
försättande i konkurs göra förmånsrätten gällande. Slutligen vill jag
erinra, att på sätt jag redan antytt möjligheten till inteckning kan medföra
en fara för alltför stor skuldsättning och därav följande ekonomiskt
obestånd. Av nu anförda skäl kan jag icke dela lagrådets mening rörande
behovet av en fullständig omarbetning av det remitterade förslaget. Det
ifrågasatta nya rättsinstitutet synes mig kunna anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i berörda
förslag.

Lagrådet har slutligen gjort gällande, att endast vissa av de i det remitterade
förslaget innefattade bestämmelserna vore av den art, att deras upptagande
i lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen, vore nödvändigt, samt
att, därest berörda bestämmelser inarbetades i vissa gällande lagar,
särskild lag om åborätt ej vore erforderlig. Tillika har emellertid lagrådet
uttalat, att det möjligen skulle anses önskligt att giva för kronan tvingande
karaktär åt vissa föreskrifter, t. ex. rörande den avgäld, som skall erläggas,
kronans rätt att vägra godtaga såsom åbo den, till vilken åborätten övergått,
förutsättningarna för kronans rätt att återtaga åborätten samt densammas
förverkande, ävensom framhållit, att därest civillagen utvidgades
till att omfatta bestämmelser i dessa ämnen, en fristående lag om åborätt
syntes vara att föredraga. För min del finner jag lämpligt, att, såsom lagrådet
yttrat, stadganden i nyssnämnda ämnen erhålla civillags natur.
Ett intagande i lag av dylika föreskrifter torde vara ägnat att skänka åbon
ökad trygghet och därigenom stärka förtroendet för det nya rättsinstitutet.
I likhet med lagrådet anser jag mig även böra tillstyrka, att de erforderliga
lagbestämmelserna erhålla plats i en särskild lag. Härigenom kommer
den föreslagna lagstiftningen att vinna i reda och överskådlighet.

Rubriken. De inom lagrådet framställda erinringarna mot användande
av beteckningen åborätt å det nya besittningsrättsinstitutet kan jag icke
biträda. Den omständigheten, att sagda benämning i viss omfattning

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

ännu är i bruk beträffande annat slag av nyttjanderätt, torde, såsom jag
tidigare antytt, icke medföra någon mera väsentlig olägenhet.

För att tydligare utmärka, att lagen icke skall äga tillämpning å förut
bestående åborätter, har emellertid rubriken ändrats till lag om upplåtelse
under åborätt av viss jord.

1 §. I enlighet med lagrådets anmärkning har den jord, från vilken
upplåtelse under åborätt må äga rum, betecknats såsom kronan tillhörig
jord, som ej innehaves med stadgad åborätt eller är till visst statsändamål
anslagen. Uppenbarligen åsyftas icke med denna ändrade formulering
att begränsa åborättens användande till allenast kronans jordbruksdomäner.
Såsom kommissionen avsett, bör upplåtelse under åborätt även kunna
förekomma beträffande därtill lämpade lägenheter å kronoparkerna.

Givetvis bör, såsom lagrådet framhållit, under åborätt upplåten jord
kunna användas för trädgårdsskötsel, även om denna icke drives såsom
binäring till jordbruk. Det synes mig emellertid icke erforderligt, att
detta utsäges i lagtexten. Att för sådana brukningsenheter, som i lagen
avses, uppdraga en gräns mellan jordbruk och trädgårdsskötsel torde icke
vara möjligt. Trädgårdsskötsel lärer ofta komma att utgöra allenast en
intensivare form av jordbruk.

Med anledning av lagrådets påpekande, att paragrafen — då i gällande
lag ej funnes något hinder för kronan att verkställa upplåtelser av den
natur, som i förslaget avses — borde erhålla ett något ändrat innehåll,
har paragrafen omarbetats.

Lagrådet har även till behandling upptagit frågan, i vilken mån åbofastighet
skall äga kameral självständighet, samt ansett, att bestämmelser
i detta ämne borde inflyta i förslaget. I sådant hänseende syntes,
enligt lagrådets mening, böra föreskrivas, att det upplåtna området skall
vara kartlagt på sätt i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
stadgas beträffande jordområde, som avsöndras för alltid,
eller ock, att området blivit vid lantmäteriförrättning angivet, utstakat
och kartlagt såsom i fråga om upplåtelse under vattenfallsrätt skall ske.
På sätt kommissionen i sitt betänkande anfört, torde före upplåtande av
åborätt en allmän plan komma att uppgöras, efter vilken för ändamålet
lämpliga kronoegendomar skola utläggas i smärre lägenheter att upplåtas
under åborätt. I samband därmed bör givetvis tillses, att dessa lägenheter
äro i erforderlig mån bestämda till storlek, läge och gränser. Att
för detta ändamål föreskriva ett särskilt förfarande synes mig emellertid
icke erforderligt. Ett sådant skulle medföra ökade kostnader och besvär
utan att bereda motsvarande nytta. Ej heller finner jag lämpligt, att bestämmelser
i detta ämne införas i förslaget. Desamma torde hava sin
plats bland de administrativa föreskrifter, som bliva erforderliga vid den
nya lagstiftningens genomförande.

Inom lagrådet har förordats och har det synts jämväl mig riktigt, att i
lagen tydligt utsäges, att vad i åtskilliga författningar finnes föreskrivet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 127

om stadgad åborätt och andra former av besittningsrätt för obegränsad
tid icke skall äga tillämpning å upplåtelser enligt nu ifrågavarande lag.
Bestämmelse i detta hänseende har fogats till förevarande paragraf.

2 §. Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits i 1 § av det remitterade
förslaget, har det synts lämpligt, att den i andra stycket av samma paragraf
intagna bestämmelsen överföres till en ny paragraf. I sistnämnda
stycke hava vidtagits två formella jämkningar.

3 §. (Motsvarande 4 § i det remitterade förslaget.) På sätt lagrådet
förordat, hava i paragrafen intagits stadgande därom, att i själva upplåtelseavtalet
skall angivas, att upplåtelsen avser åborätt enligt förevarande
lag, samt att, om i avtalet införas bestämmelser, som utöver de
i lagen angivna grunder begränsa åbos rätt eller ålägga honom skyldigheter,
dylika bestämmelser skola vara utan verkan. I samband därmed
har paragrafens första stycke undergått en redaktionell jämkning.

4 §. (Motsvarande 3 § i det remitterade förslaget.) Paragrafen har
omarbetats för att tydligare angiva, att de ifrågavarande anläggningarna
erhålla egenskap av tillbehör från och med tidpunkten för åborättens upplåtande.
På de av lagrådet anförda skälen har ur förslaget uteslutits
det gjorda undantaget för det fall, att på åbofastighet befintliga anläggningar
tillhöra kronan. Såsom lagrådet erinrat, föranleder denna ändring
ett tillägg till 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom
är att hänföra.

5 §. Med hänsyn till den i gällande lag om förmynderskap använda
terminologien har första stycket undergått en mindre, formell jämkning.

För vinnande av större tydlighet har ur det remitterade förslaget borttagits
den i tredje stycket av motsvarande paragraf givna bestämmelsen,
att annan än åbo närstående person icke må antagas till åbo, därest han
uppenbarligen förvärvat åborätten i syfte, som är oförenligt med det vid
upplåtelsen avsedda ändamål. Denna uteslutning innebär icke någon
ändring i sak. Vid behandling av ansökan från annan än de i andra
stycket om förmälda personerna har länsstyrelsen, med den begränsning,
som betingas av första stycket, fri prövningsrätt. Det ligger i sakens
natur, att då länsstyrelsen icke kan godkänna såsom åbo en person, som
står den förutvarande åbon nära, därest sökanden är uppenbart olämplig
till åbo eller hans antagande skulle äventyra det med upplåtelsen avsedda
ändamålet, samma inskränkningar måste gälla vid prövning av ansökan
från annan person.

Den i det remitterade förslaget intagna föreskriften om rätt för person,
som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat åborätt, att vid domstol
föra talan mot beslut, varigenom länsstyrelse vägrat godtaga honom såsom
åbo, har uteslutits. Mot lagrådets enhälliga avstyrkande har jag ej
ansett mig böra förorda bestämmelsens bibehållande. Klagan över dylikt
beslut skall sålunda enligt förslaget fullföljas i administrativ ordning.
Denna ändring har föranlett en jämkning i 45 (46) §.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

6 §. (Motsvarande 7 § i det remitterade förslaget.) I enlighet med lagrådets
hemställan hava ordalagen i paragrafens första punkt jämkats med
hänsyn till de fall, då makars förmögenhetsförhållanden äro att bedöma
efter äldre giftermålsbalken.

Paragrafens andra punkt har med anledning av påpekande inom lagrådet
erhållit annan lydelse, som tydligare utmärker, att ifrågavarande bestämmelse
äger tillämpning jämväl å universaltestamentstagare.

Lagrådet har ansett, att sista punkten i första stycket borde förtydligas
till utmärkande därav, att i lottning, som företages, då flera, som hava lika
lott, icke sämjas, vilken av dem skall äga företräde till åborätten, ej andra
skola deltaga än de, som önska övertaga åborätten. Ett dylikt förtydligande
synes mig emellertid icke erforderligt. Stadgandets ordalag torde
näppeligen kunna giva anledning till missförstånd i denna del. Det ligger
i sakens natur, att endast de bodelägare, som önska övertaga åborätten,
skola taga del i den föreskrivna lottningen. Med hänsyn till vidtagna förändringar
i förmynderskapslagstiftningen har emellertid bestämmelsen,
att lottning alltid skall verkställas, då någon hodelägare är omyndig, uteslutits
ur förslaget.

I sista stycket har vidtagits en redaktionell jämkning.

7 §. (Motsvarande 8 § i det remitterade förslaget.) Mot denna paragraf
har någon erinran ej framställts.

8 §. (Motsvarande 9 § i det remitterade förslaget.) Inom lagrådet har
gjorts gällande, att bestämmelsen, att avtal om överlåtelse av åborätt skall
— utom att det har skriftlig form — även i övrigt upprättas i den ordning,
som gäller för köp av fast egendom, ej kan hava avseende å annat än att
handlingen skall vara styrkt av två vittnen, samt att detta lämpligen hör
direkt utsägas i lagtexten. Då det emellertid kan tänkas, att vid en omarbetning
av reglerna angående köp av fast egendom ändrade bestämmelser
kunna meddelas rörande köpehandlings giltighet, samt dessa bestämmelser
höra erhålla tillämpning även beträffande överlåtelse av åborätt, synes
det lämpligare att i förevarande lag allenast hänvisa till de gällande reglerna
om köp av fast egendom.

Såsom lagrådet erinrat, omfattar kronans skyldighet att vid återtagande
av åbofastighet utgiva lösen icke kreatur, redskap och andra sådana lösören.
Något direkt intresse att erhålla uppgift å den ersättning, som vid
överlåtelse av åborätten betingats för dylika lösören, föreligger sålunda
icke. Med hänsyn därtill, att lösesumman för åborätten med tillbehör i
visst fall skall bestämmas i enlighet med den utfästa köpeskillingen, är det
emellertid önskvärt, att i överlåtelsehandlingen tydligt angives, hur den
avtalade ersättningen fördelar sig på de överlåtna förmögenhetsobjekten.
Därest kravet på dylik uppdelning av ersättningen eftergives, torde det
vara lättare för mindre nogräknade personer att på obehörigt sätt framkalla
en höjning av lösesumman.

Paragrafen har undergått vissa redaktionella jämkningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

129

<J och 10 §§. (Motsvarande 10 och 11 §§ i det remitterade förslaget.) Den
inom lagrådet framställda anmärkningen, att den i 9 (10) § föreslagna tiden
av trettio dagar, inom vilken förvärvare av åborätt skall hos länsstyrelsen
göra ansökan att bliva antagen till åbo, skulle vara väl knappt tillmätt,
har icke förmått mig att frångå min tidigare intagna ståndpunkt,
att en dylik frist är för ändamålet tillräcklig. Erinras hör, att det för såväl
det allmänna som överlåtaren av åborätt är av vikt, att frågan om förvärvarens
antagande till åbo avgöres utan tidsutdräkt.

För vinnande av större enkelhet med avseende å förslagets terminologi
har vid överarbetningen uttrycket upplåtelse av åborätt använts endast i
fråga om det avtal, varigenom jord utlämnas under åborätt och åborätten
sålunda skapas. I överensstämmelse härmed hava ordalagen i 9 (10) §
jämkats. Av samma skäl hava jämkningar vidtagits i 17 (2) och 45 (46) §§.

Bestämmelsen i 9 (10) § om rätt för länsstyrelsen att genom vite tillhålla
förvärvare av åborätt att inkomma med ansökan om åboskap har omformulerats,
så att därav tydligt framgår, att den länsstyrelsen tillagda befogenheten
omfattar rätt ej blott att förelägga vite utan även att fälla till försuttet
sådant.

T 9 (10) § har därjämte vidtagits en rent redaktionell jämkning.

För att tydligare utmärka, att det skall bero på länsstyrelsens beslut angående
sökandes behörighet att antagas till åbo, huruvida det i 10 (11) §
angivna förfarandet skall tillämpas, har paragrafens första punkt erhållit
en något ändrad lydelse.

11 §. Inom lagrådet har framhållits, att i anslutning till vad i 10 (11) §
för där avsett fall stadgats om verkan av att skedd överlåtelse av åborätt
återgått syntes böra i sista stycket av 9 (10) § föreskrivas, att därest, innan
kungörelse om auktion utfärdats, anmälan inkommit, att det fång till åborätt,
som vore i fråga, gått åter, vidare åtgärd i ärendet skulle inställas.
Denna anmärkning har jag ansett mig böra beakta. De erforderliga bestämmelserna
hava sammanförts i förevarande paragraf.

Däremot kan jag icke) dela den inom lagrådet uttalade meningen om behovet
av bestämmelser för det fall, att vid överlåtelse av åborätt rättighetens
övergång gjorts beroende av att förvärvaren kornme att antagas till
åbo. Det synes mig ligga i sakens natur, att för dylikt fall länsstyrelsen
bar att ingå i prövning, huruvida förvärvaren kan godtagas såsom åbo,
samt att, där så icke är händelsen, vidare åtgärd från länsstyrelsens sida
icke erfordras.

12 §. Denna paragraf har oförändrad upptagits från det remitterade förslaget.

13 §. 1 överensstämmelse med lagrådets hemställan har första punkten
jämkats, så att därav tydligt framgår, att överlåtarens ansvar för de med
åborätten förenade skyldigheterna fortfar intill dess förvärvaren blir antagen
till åbo.

11 §. Då det torde vara ändamålsenligt, att länsstyrelsen erhåller rätt
Påhäng till riksdagens protokoll 1926. 7 sand. 17 höft. (Nr 22.) it

130

Kungi. Maj:ts proposition Nr 22.

att med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma tidpunkt för
tillträde och avträde av åbofastighet, har jag ansett mig höra föreslå, att
den i första punkten givna bestämmelsen om fardag erhåller dispositiv

käräktär.

15 §. Med! hänsyn därtill, att åbo icke är pliktig att ställa pant ellei
borgen för fullgörande av honom åliggande skyldigheter, torde det vara
lämpligt att såsom allmän regel föreskriva, att avgälden skall erlaggas i
förskott. Såsom förslaget angiver, kan emellertid i upplåtelseavtalet bestämmas,
att avgälden skall erläggas på annat, för åbon fördelaktigare
sätt. På grund härav och då det kan innebära en viss trygghet för åbon,
att tiden för avgäldens erläggande och den myndighet, till vilken avgälden
skall inbetalas, äro bestämda i lag, kali jag icke biträda den av två leda -möter i lagrådet uttalade meningen, att paragrafen måtte helt utgå. Däremot
anser jag riktigt, att bestämmelsen om avgiftens erläggande i penningar
uteslutes. Att avgälden skall utgå i penningar framgår nämligen av

31 *•

16 §, Ordet boende bar utbytts mot bosatt såsom det vanligaste uttrycket
för beteckning av hemvist. Tillika har paragrafen undergått en redaktionell
jämkning.

17 §. (Motsvarande 2 § i det remitterade förslaget.) Då de i motsvarande
paragraf av det remitterade förslaget givna föreskrifterna i första
hand reglera, huru den upplåtna fastigheten skall brukas, har det synts
lämpligt, att desamma infogas bland övriga bestämmelser rörande åbos
rättigheter och skyldigheter.

Inom lagrådet har framhållits, att i förslaget borde intagas bestämmelser
därom, huru fråga om delning av upplåten fastighet kan väckas och
när medgiven delning skall anses genomförd, samt att tillika bolde utsägas,
huruvida en delning med nödvändighet skall medföra antagande av
en eller flera nya åbor. Det synes mig emellertid icke erforderligt att
belasta lagen med föreskrifter i dessa hänseenden. Vid meddelande av
tillstånd till åbofastighets delning har länsstyrelsen att tillse, att de skilda
delarna bliva på tillfredsställande sätt bestämda till läge och gränser.
Det torde ligga i sakens natur, att sedan tillstånd till delning erhållits,
den förutvarande åbon må innehava de skilda delarna och att delning
sålunda icke i och för sig nödvändiggör antagandet av en eller flera nya
åbor. Tydligt är jämväl, att initiativ till delning av åbofastighet kan utgå
endast från åbo eller hans dödsbodelägare.

I syfte att tydligt utmärka, att för avskiljande av visst område för det i
paragrafens andra stycke angivna ändamål kräves framställning ellei
medgivande från åbon samt att upplåtelse för berörda ändamål bör äga
rum i samband med avskiljandet, har stycket omarbetats.

18 §. (Motsvarande 17 § i det remitterade förslaget.) En ledamot av
lagrådet har ifrågasatt, att i lagen borde föreskrivas, att brandförsäkring
för de i paragrafen avsedda byggnaderna skall tagas i en av länsstyrelsen

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

godkänd försäkringsinrättning. Det synes mig lämpligare, att de bestämmelser
i detta hänseende, som må erfordras, givas i administrativ ordning.

Den i motsvarande paragraf av det remitterade förslaget givna föreskriften
om länsstyrelsens plikt att hava noggrann tillsyn över att erforderliga
byggnader hållas vederbörligen brandförsäkrade har jag ansett mig
kunna utesluta. Av den i 2 (1) § stadgade skyldigheten för länsstyrelsen
att hava tillsyn över jord, som upplåtits under åborätt, följer, att länsstyrelsen
har att noggrant vaka över, att åbon jämväl med avseende å brandförsäkring
fullgör honom åliggande förpliktelser.

Inom lagrådet har förordats, att i förslaget borde bibehållas den i 29 §
första stycket av kommissionens förslag givna föreskriften om kronans
rätt till vanhävdsersättning för det fall, att åborätten säljes i den ordning,
utsökningslagen bestämmer, eller eljest enligt länsstyrelsens förordnande.
En dylik bestämmelse, som skulle kunna medföra onödig hårdhet mot den.
som åborätten vid försäljningen frångår, synes mig emellertid icke erforderlig
för tryggande av kronans rätt till vanhävdsersättning.

19 §. (Motsvarande 18 § i det remitterade förslaget.) Lagrådet har anfört,
att åbons rättigheter och skyldigheter med avseende å hållande av
hägnad borde regleras icke i den föreslagna lagen utan i stängselförordningen.
I likhet med lagrådet anser jag principiellt riktigt, att föreskrifter
i berörda hänseende givas i sistnämnda författning. På grund av det
sätt, varpå stängselförordningen är uppställd, erbjuder det emellertid vissa
praktiska svårigheter att däri införa dylika föreskrifter. Ett sådant infogande
skulle lätt kunna medföra missförstånd vid stängselförordningens
tillämpning beträffande jord, som upplåtits under annan besittningsrätt
än den nu föreslagna åborätten. Det torde även vara mindre lämpligt att
nu vidtaga detaljändringar i stängselförordningen, då fråga uppkommit
om en fullständig omarbetning av densamma. Med hänsyn härtill anser
jag mig böra förorda, att bestämmelser i ämnet må kvarstå i föreliggande
förslag. I anslutning till den av lagrådets flertal uttalade meningen har i
förslaget vidtagits sådan jämkning, att åbo jämväl med avseende å andra
i stängselförordningen avsedda rättigheter än stängselvitsord blir likställd
med jordägare.

20 §. (Motsvarande 19 § i det remitterade förslaget.) I paragrafen har
vidtagits en rent redaktionell jämkning.

21 §. (Motsvarande 20 § i det remitterade förslaget.) Vad angår åbos
rätt att nyttja fastighetens skog eller torvmosse, har en ledamot av lagrådet
gjort gällande, att det ej vore möjligt att redan vid åborättsavtalets
ingående giva fullständiga bestämmelser i berörda hänseende, avsedda att
tillämpas, så länge åborättsavtalet ägde bestånd, samt uttalat, att frågan
därom syntes kunna regleras endast för kortare tidsperioder. Detta synes
mig vara riktigt beträffande rätt för åbo att annorledes än för fastighetens
behov använda skog eller torvmosse. Därest den åbo medgivna
rätten avser ett nyttjande allenast för fastighetens eget behov, torde det

132

Kung/.. Maj:ts proposition Nr 22.

däremot ej möta svårigheter att vid åborättsavtalets ingående meddela bestämmelser,
som skola gälla under hela avtalstiden. I enlighet härmed har
förslaget ändrats så, att tillstånd till ett mera vidsträckt utnyttjande kan
givas endast för viss tid. I samband med tillstånds meddelande skall länsstyrelsen
bestämma viss avgift för den upplåtna rättigheten. Enahanda
föreskrifter synas böi-a gälla för rätt att i vidsträcktare mån än för fastighetens
eget behov använda sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller
stentäkt å. fastigheten, under det att i enlighet med förslagets ståndpunkt
åbon utan särskilt tillstånd bör äga att för fastighetens eget behov använda
sistnämnda nyttigheter.

Såsom lagrådet framhållit, bör skog å åborättsfastighet icke lyda under,
skogsvårdslagen utan stå under domänstyrelsens inseende. Detta nödvändiggör
en ändring i 2 § av nämnda lag.

22 §. (Motsvarande 21 § i det remitterade förslaget.) Paragrafen har
undergått eu redaktionell jämkning.

23 §. (Motsvarande 22 § i det remitterade förslaget.) 1 denna paragraf
ifrågasattes icke någon ändring.

24 §. (Motsvarande 23 § i det remitterade förslaget.) Den av två ledamöter
i lagrådet gjorda anmärkningen, att tillstånd, som i paragrafen avses,
bör givas för viss bestämd tid, har vid omarbetningen iakttagits.

Däremot kan jag icke biträda den av samma ledamöter uttalade meningen,
att förtydligande erfordras, huruvida paragrafen är tillämplig jämväl
å näring, som åbon avser att driva såsom en binäring till sitt jordbruk,
Det synes mig ligga i sakens natur, att då den ifrågasatta näringen har
karaktär av binäring till åbons eget jordbruk, särskilt tillstånd icke erfordras.

Mot lagrådets enhälliga avstyrkande har jag icke ansett mig böra bibehålla
den i paragrafens sista punkt intagna föreskriften, att åbo, som utan
tillstånd använt område till annat ändamål än jordbruk, vid nästa avgäldssättning
beträffande själva åbofastigheten skall vara underkastad
höjning av avgälden utan hänsyn till den eljest stadgade begränsningen av
tjugu procent. Denna ändring har föranlett en jämkning i 31 §.

25—29 §§. (Motsvarande 24—28 §§ i det remitterade förslaget.) En ledamot
av lagrådet har tillstyrkt, att förslaget beträffande påföljden av åborättens
förverkande måtte intaga samma ståndpunkt som nyttjanderättslagen,
och att sålunda, då fastigheten återfaller till kronan på grund av att
åbon övergivit densamma eller förverkat åborätten, den upplåtna nyttjanderätten
måtte upphöra. De av nämnda ledamot anförda skälen synas mig
emellertid icke utgöra tillräcklig grund för övergivande av den i förslaget
intagna ståndpunkten, att fastighetens återtagande eller åborättens förverkande
medför allenast, att åborätten fråntages åbon och genom försäljning
på auktion överflyttas till annan innehavare. Att denna anordning
erbjuder avsevärt större trygghet för dem av åbons borgenärer, som
hava förmånsrätt i åborätten med tillbehör, ligger i öppen dag. Den om -

133

Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 22.

ständigheten, att då tomträtt förverkas, densamma upphör utan hänsyn
till panträtt eller förmånsrätt, för vilken densamma må häfta, torde icke
kunna åberopas som skäl mot ett stärkande av borgenärernas ställning i
förevarande fall. Visserligen torde åbons rätt med avseende på honom tillhöriga
byggnader och anläggningar bliva lika väl tillvaratagen genom att
kronan efter ny ttj anderättens återtagande på lämpligt sätt förfogar över
desamma som genom åborättens försäljning å offentlig auktion, men det
synes mig innebära en onödig hårdhet mot åbon att beröva honom ersättning
för den ökning av fastighetens värde, som må hava inträtt under upplåtelsetiden.

Lagrådet har föreslagit, att stadgandet i 25 (24) § måtte uteslutas, då det
där angivna förfarandet i regel innebure vanvård av fastigheten och i övrigt
saknade betydelse. Emellertid synes mig bestämmelsen hava en viss
uppgift att fylla. Densamma öppnar nämligen möjlighet för kronan att
på ett tidigt stadium ingripa mot åbo, som övergivit den till honom upplåtna
fastigheten. Att i dylika fall låta anstå med åtgärders vidtagande,
till dess åbons berörda förfarande haft sådana verkningar, att uppenbar
vanvård kan anses föreligga, torde ej vara försvarligt. Märkas bör även,
att motsvarande föreskrift återfinnes i nyttjanderättslagen.

Vad angår innehållet i 26 (25) § har lagrådet till en början anfört, att
föreskriften under 2 borde uteslutas i vad den avsåge förfarande, som icke
innebure uppenbar vanvård av fastigheten. Denna mening kan jag icke
dela. Med den av lagrådet förordade utformningen av bestämmelsen skulle
det icke vara möjligt för kronan att uppsäga en åbo, som exempelvis olovligen
tillägnade sig skogsprodukter och därigenom kanske äventyrade den
för fastighetens skog uppgjorda hushållningsplanen, så vida ej hans förfarande
kunde betecknas såsom uppenbar vanvård. Iakttagandet av de i
21 (20) § givna föreskrifterna måste anses vara av sådan vikt för det allmänna,
att åsidosättande av desamma bör medföra åborättens förverkande.
Stadgandet erhåller emellertid sin begränsning genom föreskriften, att
därest vad åbon låtit komma sig till last är av ringa betydenhet, han icke
kan skiljas från åborätten.

Ej heller kan jag biträda lagrådets uppfattning, att i 26 (25) § under 4
omförmäld försummelse att hålla byggnader, som äro erforderliga för
jordbruket, bör medföra åborättens förlust, endast då försummelsen är att
hänföra till uppenbar vanvård. Varje underlåtenhet i nämnda hänseende
— som icke är av ringa betydenhet — synes mig böra medföra dylik verkan.
Däremot torde något särskilt stadgande angående bortförande av
byggnad icke vara erforderligt. Vad åter angår bortflyttande av stängsel
eller annan dylik för stadigvarande bruk avsedd anläggning, anser jag sådan
åtgärd böra utgöra förverkandeorsak, endast då åtgärden innebär
uppenbar vanvård. Särskilt stadgande i detta hänseende torde därför icke
vara nödvändigt. I enlighet med lagrådets anvisning liava föreskrifterna
under 3 och 4 sammanförts i eu punkt.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

Den av lagrådet beträffande avfattningen av stadgandet i 26 (25) § 1
framställda anmärkningen har iakttagits.

Likaledes har i anslutning till vad lagrådet hemställt föreslagits, att i 26
(25) § under 1 och 3 angivna förfaranden skola medföra åborättens förverkande
endast i de fall, då åbon uraktlåter att efter tillsägelse vidtaga
rättelse.

Lagrådet har förordat, att vad i första, andra och tredje styckena av 28
(27) § stadgas om uppsägning borde göras tillämpligt även å föreläggande,
varigenom åbo tillhålles att vidtaga rättelse, som nu sagts, samt att motsvarande
regel borde gälla jämväl beträffande vissa andra förelägganden.
Tillräckliga skäl synas mig emellertid icke föreligga att i dessa hänseenden
giva bestämmelser i den föreslagna lagen. Beträffande dylika förelägganden
torde böra gälla allmänna rättsregler. Märkas bör jämväl, att förslaget
i denna del överensstämmer med den allmänna nyttjanderättslagen.

På sätt lagrådet hemställt, har i 27 (26) § vidtagits sådan jämkning, att
preskriptionstid för rätt till uppsägning icke gäller i de fall, då åbo låtit
komma sig till last förfarande, som i 26 (25) § 1 sägs.

Lagrådet har hemställt, att de i 25 (24) och 26 (25) §§ givna bestämmelserna
angående skadestånd måtte utgå; Tillika har emellertid lagrådet
framhållit, att ett bifall därtill icke skulle innebära någon ändring i sak,
utan att kronan dock enligt allmänna rättsregler vore oförhindrad att, då
särskild anledning därtill gäves, föra talan om skadestånd på grund av det
avtalsbrott, åbon låtit komma sig till last. Visserligen torde, såsom lagrådet
påpekat, berörda bestämmelser komma att erhålla jämförelsevis ringa
praktisk betydelse, men att utesluta desamma synes mig dock icke lämpligt.
Avsaknad av regler i detta hänseende skulle lätt — särskilt vid jämförelse
med de i nyttjanderättslagen givna bestämmelserna — kunna föranleda
en oriktig rättstillämpning.

Icke heller kan jag dela den av lagrådet uttalade meningen, att tillräckliga
skäl saknas att tillåta åbos avhysande genom exekutiva åtgärder utan
föregående domstolsprövning. Sådana omständigheter kunna givetvis
föreligga, att det är nödvändigt att kunna hastigt skilja en tredskande åbo
från besittningsrätten. Därest kronan i dylika fall skulle vara hänvisad
uteslutande till domstolsförfarande, torde svårigheter möta att på verksamt
sätt tillvarataga det allmännas intresse.

I samtliga förevarande paragrafer hava företagits mindre jämkningar,
avsedda, bland annat, att tydligare utmärka, att åbos skiljande från åborätten
icke medför denna rätts upphörande.

30—33 §. Två ledamöter av lagrådet hava hemställt, att bestämmelserna
rörande periodisk omreglering av avgälden måtte utgå, och lagen erhålla
det innehåll, att avgäld, som en gång bestämts i naturapersedlar, ej må
höjas, så länge åborätten äger bestånd. De av dessa ledamöter anförda
skälen för en ändring av förslaget i denna del finner jag emellertid ej övertygande.
Visserligen har genom avgäldens bestämmande i naturaproduk -

135

Kung!. Maj:ts proposition Nr 22.

ter densamma gjorts oberoende av penningvärdets växlingar, men en periodisk
reglering av avgälden måste dock anses erforderlig. Att bestämma,
en avgäld, som skall utgå under obegränsad tid och dock stå i rättvist förhållande
till fastighetens värde, är icke möjligt. Även om, såsom inom
lagrådet framhållits, avgälden må antagas vara från början satt jämförelsevis
lågt, kunna dock ändrade konjunkturer, minskade avsättningsmöjligheter
och dylikt påkalla eu sänkning av avgälden. Det kan givetvis
antagas, att för dylikt fall kronan även utan förpliktelse i lag skulle låta
sig angeläget vara att medgiva åbon nödig lindring, men abons ställning
blir otvivelaktigt tryggare, därest i lagen föreskrives en periodisk reglering,
vid vilken hans intresse av avgäldens nedsättande kan behörigen tillvaratagas.
Vad åter angår behovet av föreskrifter, som möjliggöra avgäldens
höjande, anser jag fortfarande, att en stegring av jordvärdet kan betinga
en förhöjning av avgälden. En avgäld, som fastställdes att gälla för all
framtid, skulle säkerligen, även om den bestämdes i naturapersedlar, inom
kort tid komma att stå i uppenbart missförhållande till värdet av den upplåtna
jorden. Det synes mig vara eu riktig princip, att den ökning av fastighetens
värde, som icke har sin grund i åbons arbete eller ekonomiska
uppoffringar, i viss utsträckning kommer det allmänna till godo. Att kronan
såsom ägare till jorden erhåller audel i nämnda värdestegring, även
om den icke har sin grund i åtgärder från kronans sida, kan icke anses
innebära någon orättvisa. Därest, såsom i förslaget avses, den ökning av
avgäldsbeloppet, som må förekomma, bestämmes till tjugu procent av detsamma,
torde den föreslagna periodiska omvärderingen icke vara ägnad att
rubba åborättens stabila karaktär eller minska sympatierna för denna
form av jordupplåtelse. Nämnda ledamöter hava även gjort gällande, att
betydande svårigheter städse komma att uppstå vid försök att exakt fastslå,
att värdestegring ägt rum, storleken därav och anledningarna därtill.
Givetvis kan det icke förnekas, att vidi den förnyade avgäldssättningen
vissa vanskligheter kunna uppstå, men dessa torde dock kunna övervinnas
och böra icke få hindra en av andra skäl önskvärd anordning. Den sakkunskap,
som torde komma att förefinnas inom avgäldsnämnderna, lärer
även utgöra en viss garanti för att dessa svårigheter bliva lösta på ändamålsenligt
sätt. Märkas bör jämväl, att stora svårigheter skulle möta att
träffa ett rättvist avgörande vid fastställandet av en avgäld, som skulle
utgå för all framtid. I dylikt fall kunde befaras, att myndigheterna i syfte
att motväga den oförtjänta värdestegringen å jorden skulle komma att bestämma
avgälden högre än då en regelbundet återkommande ny avgäldssättning
möjliggör avgäldens anpassande efter ändrade förhållanden.

Ovannämnda två ledamöter av lagrådet hava ifrågasatt, huruvida icke
— därest förslagets bestämmelser rörande periodisk omprövning av avgälden
bibehölles — därmed borde förbindas rätt för åbon att i händelse avgäldens
belopp höjdes, uppsäga avtalet till upphörande. En dylik anordning
synes mig emellertid icke erforderlig. Ökningen får icke överstiga

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

tjugu procent av den förut gällande avgälden, och då höjning icke torde
vidtagas i andra fall än då mot densamma svarar en tillförlitligt konstaterad
ökning av fastighetens avkastning,, synes något behov av uppsägningsrätt
för åbon icke vara för handen.

Med hänsyn! därtill, att i de fall, då kronan efter ett åborättsavtals upphörande
ånyo upplåter fastigheten under åborätt, föreligger skapandet av
en ny dylik rättighet och sålunda även en första avgäldssättning, har
första stycket av 30 § omarbetats.

I enlighet med lagrådets hemställan har bland de i 30 § andra stycket angivna
omständigheter, som föranleda jämkning i avgälden för återstående
del av löpande avgäldstid, upptagits jämväl det fall, då enligt 17 (2) § andra
stycket från fastigheten avskiljes område till byggnadsplats eller dylikt.
Dessutom bär tillagts, att jämkning bör ske endast då omständigheterna
sådant påkalla. Om den åtgärd, som vidtagits med fastigheten,
icke inverkar på dennas avkastning, bör givetvis någon ändring av avgäldens
belopp icke komma i fråga.

Då medelmarkegångspriset utgör medeltalet för markegången under de
senaste tio åren, synes det lämpligt, att den i 31 § föreskrivna omräkningen
av naturapersedlarnas värde sker efter senast bestämda medelmarkegångspris.

Såsom lagrådet anfört, synes mig lämpligt, att därest rätt till skogsfång
eller torvtäkt medgives åbo allenast för fyllande av fastighetens eget behov,
avgälden för fastigheten bestämmes på sådant sätt, att däri inräknas
ersättning för nämnda rättighet. Om däremot fråga uppkommer att i vidsträcktare
omfattning medgiva åho dylik rätt eller rätt anses böra tillerkännas
honom att annorledes än för fastighetens behov nyttja sten- eller
kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt, bör, såsom jag redan framhållit
vid 21 (20) §, dylikt tillstånd givas endast för viss tid och i samband
därmed bestämmas särskild avgift för den upplåtna rättigheten.

Vad angår fiske, torde i regel sådant av större betydenhet icke komma
att ingå i upplåtelse av åborätt. Därest upplåtelse omfattar även rätt till
fiske, vare'' sig för åbons husbehov eller i större omfattning, synes emellertid
vid bestämmande av avgälden i densamma böra inräknas jämväl ersättning
för fiskerätten. De föreslagna reglerna om periodisk reglering av avgälden
och den åbon i 30 § andra stycket medgivna rätten att erhålla jämkning
i avgälden, då fastighetens värde för honom avsevärt förringas, torde
möjliggöra erforderligt hänsynstagande till växlingar i fiskerättens värde.
Med hänsyn till det anförda har sista stycket i 31 § av det remitterade förslaget
kunnat uteslutas.

I övrigt hava 30—32 §§ undergått smärre redaktionella jämkningar.

Med hänsyn till inom lagrådet framställda anmärkningar har jag ansett
mig böra utesluta de i 34 § av det remitterade förslaget intagna bestämmelserna
angående syn. Såsom lagrådet framhållit, torde syneinstitutet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

137

komma att erhålla mycket ring» praktisk betydelse och dess nytta ej motsvara
de kostnader och den omgång, som äro förenade därmed. Det synes
vara ändamålsenligt att överlämna åt parterna att på sätt de finna lämpligt
föra bevisning rörande jordens beskaffenhet och hävd vid åborätts tillträdande
och avträdande.

Denna ändring har föranlett smärre jämkningar i 43 (44) och 46 (47) §§.

34 §. (Motsvarande 6 § i det remitterade förslaget.) Då det synts lämpligt
att på ett ställe sammanföra reglerna om kronans rätt att återtaga
under åborätt upplåten fastighet, hava i förevarande paragraf i något ändrad
form upptagits bestämmelserna i 6 § andra stycket av det remitterade
förslaget.

Den i första stycket av sistnämnda paragraf intagna regeln har jag ansett
mig kunna utesluta, då vad däri stadgats torde gälla utan bestämmelse
i lag. Ett uttalande av nämnda regel synes även mindre lämpligt med
hänsyn till den modifikation däri, som följer av föreskriften i 41 § andra
stycket.

På sätt inom lagrådet framhållits, lärer det ofta komma, att inträffa, att
vid överlåtelse av åborätt rättighetens övergång göres beroende av att
förvärvaren blir antagen till åbo. Förmodligen torde även i övrigt ej sällan
såväl vid överlåtelseavtal som i ensidiga förfoganden rörande åborätt förvärvarens
rätt att övertaga eller behålla åborätten göras beroende av visst
villkor. Givetvis böra dylika bestämmelser icke betaga kronan rätten att,
då skäl därtill föreligga, återtaga fastigheten. Med hänsyn härtill har i
denna paragraf föreskrivits, att sådana villkor äro utan verkan mot kronan,
såvitt angår rätten till fastighetens återtagande. Tydligt är emellertid,
att villkor av angivna art kunna vara av betydelse vid bestämmande
av den löseskilling, som av kronan skall utgivas, och i nämnda sammanhang
få tagas i betraktande.

35 §. (Motsvarande 29 § i det remitterade förslaget.) Av skäl, som anförts
vid nästföregående paragraf, har hit överflyttats innehållet i 29 § av
det remitterade förslaget.

Lagrådet har framhållit, att då det stundom kunde vara vanskligt att
avgöra, huruvida vederbörliga fångeshandlingar blivit företedda vid ansökan
om åboskap, men det vore av vikt, att otvetydig utgångspunkt funnes
för beräknande av den tid, inom vilken kronan skall kungöra sitt beslut
att återtaga fastigheten, företeende av Peder bör] iga åtkomsthandlingar
ej syntes böra uppställas såsom förutsättning för att ansökan om
åboskap skulle komma tid för nämnda meddelande att börja löpa. Ett eftergivande
av berörda förutsättning synes mig emellertid icke tillrådligt.
De i åtkomsthandlingarna intagna villkoren komma i de flesta fall att
bliva bestämmande för beloppet av den löseskilling, kronan har att erlägga,
därest fastigheten återtages, och länsstyrelsen kan därför icke avgöra,
huruvida kronan skall begagna sin rätt att taga fastigheten åter förrän
vederbörliga åtkomsthandlingar äro för länsstyrelsen tillgängliga. Därest
Bihang*till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 17 höft. (Nr 22.)

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

tiden för kungörandet av kronans beslut skulle börja löpa från tidigare
dag, skulle den tid, inom vilken länsstyrelsen har att träffa sitt avgörande,
kunna komma att obehörigen förkortas.

På sätt inom lagrådet hemställts, har i förslaget intagits bestämmelse
därom, att sådant meddelande, som i paragrafen avses, tillika skall innehålla
underrättelse, att meddelandet är att anse såsom uppsägning till
viss fardag.

I enlighet med en av två ledamöter i lagrådet gjord hemställan har i
paragrafens sista stycke stadgats rätt för kronan att för fastighetens
återtagande hålla sig till en var, till vilken åborätten övergått under
sådana omständigheter, att fastigheten kan återtagas.

36 §. (Motsvarande 35 § i det remitterade förslaget.) Vid närmare
övervägande har jag ansett mig böra i andra stycket vidtaga sådan
ändring, att från kronans lösningsplikt uteslutas allenast byggnader och
anläggningar, om eller i den mån de icke skäligen kunna anses erforderliga
för fastighetens användande för jordbruksändamål. I fråga om byggnader
eller anläggningar, som visserligen erfordras för jordbruket, men
äro större än behövligt, synes, såsom lagrådet framhållit, riktigt, att det
ökade värdet tillfaller kronan utan lösen, såvida icke de delar, som anses
överflödiga, kunna utan skada frånskiljas. Vad åter angår det fall,
att någon del av fastigheten använts för annat ändamål än jordbruk,
torde i regel det ökade värde, som fri Iförts fastigheten, ligga i förefint
ligheten av där uppförda byggnader eller andra anläggningar. Skulle
emellertid i något fall så icke vara förhållandet, synes det rimligt, att åborättens
innehavare erhåller gottgörelse för fastighetens stegrade värde.
Tydligt torde emellertid vara, att där fastighetens berörda användning
ägt rnm utan vederbörligt tillstånd, någon dylik gottgörelse icke kan
ifrågakomma.

I tredje stycket har företagits en jämkning, avsedd att tydligare utmärka,
att det däri upptagna stadgandet har avseende endast å byggnad
eller anläggning, som kronan ej har skyldighet att lösa.

Ur samma stycke har jag ansett mig böra utesluta bestämmelsen om
rätt för kronan, att där avträdaren underlåtit att inom viss tid bortföra
byggnad eller anläggning, förfoga över densamma. Det synes mig onödigt
att i förslaget upptaga eu dylik detaljföreskrift, som i vissa fall skulle
kunna medföra onödig hårdhet mot avträdaren. Därest denne skulle
försumma att borttaga sådan byggnad eller anläggning, varom nu är
fråga, synes förhållandet vara att bedöma enligt allmänna rättsregler.

37 §. (Motsvarande 36 och 37 §§ i det remitterade förslaget). För vinnande
av större tydlighet har det synts mig lämpligt att i förevarande
paragraf intaga den allmänna regeln, att löseskillingen skall bestämmas
till fulla värdet av vad kronan bär att lösa. I enlighet med lagrådets hemställan
vid 37 § i det remitterade förslaget har jag ansett mig böra föreslå,
att löseskillingen jämväl då åborätten övergått genom annat fång än köp

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

139

eller byte, skall bestämmas efter värdet vid den tid, då fånget skedde. Da
den sålunda uttalade regeln ersätter stadgandet i första stycket av 37 §
i det remitterade förslaget samt bestämmelsen i andra stycket av samma
paragraf torde vara utan praktisk betydelse, har sistnämnda paragraf kunnat
uteslutas.

Ehuru jag i likhet med lagrådet anser, att i förslaget bör införas bestämmelse
av det innehåll, att därest löseskillingen bestämts utan att den,
som har förmånsrätt i åborätten för fordran, som i 7 (8) § sägs, lämnats tillfälle
att bevaka sin rätt, han bör äga att, såvitt på hans fordran inverkar,
få löseskillingen prövad av skiljemän, kan jag icke tillstyrka lagrådets förslag
att låta sistnämnda bestämmelse ersätta den i andra stycket av 37 §
(första stycket av 36 §) intagna föreskriften, att lösesummans bestämmande
till den avtalade köpeskillingen icke får lända till förfång för dylik
fordringsägare. Sistberörda stadgande synes erforderligt för skyddande
av fordringsägarens rätt.

Eu ledamot av lagrådet har ansett, att därest utöver vad som innefattades
i upprättad köpehandling bestämmelse träffats om skyldighet för köparen
att något fullgöra eller förbehåll gjorts om nyttjanderätt eller förmån, det
borde vara köparen möjligt att därom underrätta kronan, innan kronan
kungjort sitt beslut att återtaga fasligheten, med verkan att dylika bestämmelser
och förbehåll bleve gällande mot kronan i inlösningsärendet.
Vad sålunda föreslagits kan jag dock icke biträda. Det synes mig nödvändigt,
att kronan äger möjlighet att med ledning av köpehandlingen
bedöma, huruvida kronan bör begagna sin rätt att återtaga fastigheteu.
Skyldighet för kronan att taga hänsyn till bestämmelser eller förbehåll
vid sidan av köpehandlingen kan medföra oreda och giva anledning till
manipulationer för löseskiilingens höjande.

38 §. I enlighet med lagrådets hemställan har avfattningen ändrats sålunda,
att den, från vilken fastigheten återtages, erhållit rätt till gottgörelse
för kostnad, som han haft för fastighetens underhåll, i den mån
han genom återtagandet blivit förhindrad att draga motsvarande nytta av
densamma.

I paragrafen hava därjämte företagits vissa formella jämkningar.

39 §. Såsom jag redan anfört, anser jag riktigt, att där omfattningen
av kronans lösningsplikt eller beloppet av den ersättning, kronan skall
utgiva, bestämts utan att innehavare av fordran, som avses i 7 (8) § och för
vilken åtnjutes förmånsrätt i åborätten, haft tillfälle att bevaka sin rätt,
denne skall äga att, då han ej erhåller full betalning för sin fordran,
kräva att frågan hänskjutes till avgörande av skiljemän. Stadgande i
detta syfte har fogats till förevarande paragraf. Däremot torde det icke
vara erforderligt alt, på sätt lagrådet satt i fråga, föreskriva viss tid.
inom vilken dylikt yrkande skall framställas.

40 §. Inom lagrådet har hemställts, att i förslaget måtte införas bestämmelse
därom, att därest förfallotid för köpeskillingen är bestämd till

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.

senare dag än den, då kronan enligt förevarande paragraf skall utgiva
löseskillingen, avdrag för ränta skall göras vid likviden. En dylik föreskrift
finner jag emellertid icke erforderlig. Enligt 37 (36) § skall kronan
för åborätten erlägga vad köparen därför utfäst. Därav synes mig följa,
att hänsyn skall tagas till samtliga i köpehandlingen intagna villkor. Om
sålunda köpeskillingen skall erläggas å senare dag än den, då kronan har
att gälda löseskillingen, bör den sistnämnda bestämmas till köpeskillingens
värde å den dag, då kronan fullgör sin betalningsskyldighet.

I paragrafen har vidtagits en rent redaktionell jämkning.

il §. Den av lagrådet föreslagna jämkningen i avfattningen av första
stycket till utmärkande därav, att för stadgandets tillämpning förutsattes,
att åborätten genom lagakraftägande utslag förklarats förverkad, kan jag
icke tillstyrka. Paragrafen bör kunna tillämpas jämväl då åbon på grund
av skedd uppsägning avträtt fastigheten och något utslag, varigenom åborätten
förklarats förverkad, icke föreligger. I första stycket hava emellertid
vidtagits vissa ändringar av redaktionell natur.

I likhet med två ledamöter av lagrådet anser jag lämpligt, att förslaget
i fråga om åborätts försäljning å offentlig auktion tydligt utsäger, från
veni försäljning skall äga rum. På sätt nämnda ledamöter framhållit,
torde såsom åborättsinnehavare böra vid auktionen anses den, till vilken
åborätten genom behörigt fång övergått, såvida anmälan därom skett hos
länsstyrelsen innan förordnande om försäljning meddelas. Anmälan, som
sedermera sker, bör givetvis, såsom nämnda ledamöter framhållit, icke utgöra
hinder för försäljningsförfarandets bringande till slut. Stadgande!!
i berörda hänseenden hava fogats till denna paragraf.

Däremot kan jag icke biträda den av samma ledamöter uttalade meningen,
att angivna regler böra äga motsvarande tillämpning i fråga om
uppsägning, då kronan vill föra talan om åborättens förverkande. Uppsägning
synes böra verkställas hos den, som gjort sig skyldig till sådant
förfarande, att åborätten därigenom förverkats.

Ej heller kan jag dela den av lagrådet uttalade uppfattningen, att innan
förordnande om försäljning meddelas, den senast antagna åbon och varje
senare innehavare av åborätten, från vilken densamma övergått, skall
höras i ärendet. En föreskrift i detta hänseende skulle föranleda besvär
och kostnader utan att medföra motsvarande nytta.

Vad angår det av två ledamöter gjorda uttalandet, att i förslaget borde
stadgas förbud för länsstyrelsen att förordna om offentlig auktion utan att
föreläggande, innehållande äventyr av dylikt förordnande, först delgivits
den, mot vilken det riktas, synes mig ej heller ett dylikt stadgande erforderligt.
Även utan bestämmelse i lag torde länsstyrelsen komma att i förelägganden
av den art, varom här är fråga, angiva, att underlåtenhet att''
ställa sig föreläggandet till efterrättelse kan medföra åborättens försäljning,
och en erinran om berörda äventyr synes böra intagas i åborättsavtalet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 22. 141

42 §. Paragrafen har undergått vissa smärre redaktionella jämkningar.

På de av lagrådet anförda skälen har jag ansett mig böra föreslå, att
43 § i det remitterade förslaget uteslutes.

43 §. (Motsvarande 44 § i det remitterade förelaget.) Såsom lagrådet
föreslagit, har retentionsrätt tillerkänts kronan jämväl för fordran, som
uppkommit därigenom, att kronan enligt skriftlig handling till åhon överlåtit
å fastigheten befintlig byggnad.

44 §. (Motsvarande 45 § i det remitterade förelaget.) I paragrafen, som
undergått en redaktionell jämkning, liar intagits en hänvisning jämväl till
32 § konkurslagen.

45 §. (Motsvarande 46 § i det remitterade förslaget.) Såsom lagrådet
framhållit, torde klagan över beslut, varigenom länsstyrelsen vägrat att
antaga till åbo den, som genom överlåtelse eller annorledes förvärvat åborätten,
böra upptagas av regeringsrätten. Då emellertid enligt förelaget''
vad som finnes förskrivet angående stadgad åborätt och annan ständig
besittningsrätt icke skall äga tillämpning å den föreslagna åborätten,
kunna nyssnämnda mål icke hänföras under de i lagen om regeringsrätten
omförmälda åborätts- och besittningsrättsmålen. Med hänsyn härtill erfordras
ett tillägg till sistnämnda lag.

46 §. (Motsvarande 47 § i det remitterade förslaget.) Lagrådet har ansett,
att därest den föreslagna boken skulle ur säkerhetssynpunkt hava
den betydelse, förslaget avsåge, det vore nödvändigt, att medelst intagande
i förslaget av noggranna bestämmelser angående inskrivningarnas verkställande
bereda större trygghet än med förslaget åstadkommes för att
samtliga fordringar bleve vederbörligen antecknade. Denna lagrådets
uppfattning, att förslagets bestämmelser härutinnan icke skulle erbjuda
tillräcklig trygghet, kan jag ej biträda. I fråga om fordran, som avses i
7 (8) §, bör märkas, att enligt det uppgjorda förslaget till ändring i 17 kap.
6 § handelsbalken för sådan fordran åtnjutes förmånsrätt endast då densamma
inom viss tid anmälts för antecknande i boken. Det ankommer således
på borgenären att tillse, att hans fordran blir i rätt tid anmäld. Vad
åter angår kronans fordringar, för vilka åborätten kan häfta, torde det
kunna förutsättas, att desamma bliva behörigen anmälda och inskrivna.

Av skäl, som anförts vid 21 § i nyssnämnda förslag, har det blivit nödvändigt
att vidtaga sådan ändring i 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen, att skogar
å åbofastigheter undantagas från tillämpningen av sistberörda lag.
Med hänsyn därtill har jag låtit utarbeta ett förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).»

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 17 höft. (Nr 22.)

142

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 22.

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med nu anförda grunder
avfattade förslag till

1) lag om upplåtelse under åborätt av viss jord och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212) samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sture Idar.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.