Kungl. Maj:ts proposition nr 228 (Proposition 1933:223)

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag med
vissa bestämmelser örn krig sdomstolar och rättegången
därstädes; given Stockholms slott den 17 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

1 sami.

Nr 228.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande
förordnas som följer:

1 §•

Regements- och stationskrigsrätterna vid krigsmakten skola upphöra; och
vare i deras ställe allmän underrätt första krigsdomstol.

Särskild krigsrätt må hädanefter vara inrättad allenast vid kustflotta. Sådan
krigsrätt skall utgöras av ordföranden och två andra ledamöter, vilka jämte
erforderligt antal ersättare förordnas av Konungen för viss tid bland dem som
förvaltat domarämbete och däri ådagalagt insikt och erfarenhet. Till ordförande
och ersättare för honom utses företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt.

Krigshovrätten skall upphöra. Krigsöverdomstol vare, där häradsrätt eller
rådhusrätt är underdomstol, vederbörande hovrätt samt i annat fall, såvida ej
överkrigsrätt är krigsöverdomstol, Svea hovrätt.

Äro i underdomstolen militära bisittare, skall Svea hovrätt såsom krigsöverdomstol
bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner, två andra ledamöter
i hovrätten samt två av Konungen i enlighet med bestämmelserna i 25 &
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes förordnade militära ledamöter.

2 §.

I fråga örn mål och ärenden som tillkomma allmän domstol på grund av
stadgandet i 1 § eller ock särskild krigsrätt (militära mål) skall fortfarande
gälla vad i lag eller författning är stadgat örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes, så vida det är tillämpligt och annat ej följer av denna lag eller med
stöd därav utfärdad författning.

Mål som röra fel eller förbrytelse i ämbete eller tjänst av domare eller åklagare
i militära mål skola ej av krigsdomstol upptagas.

Genom denna lag göres ej ändring i vad lag eller författning stadgar örn
fältkrigsrätt, överkrigsrätt eller ståndrätt och rättegången därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

3 §.

Militärt mål som tillhör underdomstol upptages av allmän underrätt i dea
ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten till vilken tilltalad
hör eller som målet närmast angår. Tillhör tilltalad eller angår målet närmast
kustflotta, vid vilken särskild krigsrätt inrättats, skall målet upptagas
av den särskilda krigsrätten.

Tilltalad som samtidigt hör till olika avdelningar skall då fråga är örn domstols
behörighet anses tillhöra den avdelning vid vilken han tjänstgör. Mål
mot tilltalad som upphört att höra till krigsmakten skall anses närmast angå
den avdelning han tillhörde då brottet begicks.

Konungen må, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det kräver,
beträffande viss avdelning eller personal förordna att behörig krigsdomstol
skall vara annan allmän underrätt än nu sagts eller särskild krigsrätt.

Finnes ej behörig domstol efter vad sålunda är stadgat, bestämma Konungen
vid vilken domstol målet skall upptagas.

4 §•

Domstol i militärt mål däri talan örn ansvar föres äger jämväl örn annan
brottslighet av den tilltalade samt örn medgärningsman eller delaktig i hans
brottslighet ävensom i anledning av talan som av tilltalad föres örn falsk angivelse
rannsaka och döma i fall där behörighet i sådant hänseende enligt allmän
lag eller författning tillkommer allmän domstol.

5 §.

Militärt mål vari hovrätt är första domstol upptages av hovrätt, dit talan
skall fullföljas från den underdomstol som varit behörig därest målet skolat
av underdomstol upptagas.

6 §.

För fullgörande av de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten
ankomma på auditör förordnar Konungen lagfaren befattningshavare vid allmän
domstol.

Sålunda förordnad tjänsteman skall ej lyda under strafflagen för krigsmakten.

7 §•

I militärt mål skall vad hittills enligt lag ålegat krigsfiskal fullgöras, vid
särskild krigsrätt av den Konungen till åklagare där förordnat, men eljest av
allmän åklagare vid den underrätt som har att upptaga målet. Åklagare som
nu nämnts skall ock utföra den talan vid underrätt som hittills ankommit å
överkrigsfiskal.

Finnas vid allmän underrätt som har att upptaga militära mål åklagare med
skilda distrikt, bestämme Konungen med vilken befattning skyldigheten att
vara åklagare i sådana mål skall vara förenad.

Kungl. Maj:ts proposition nr &23.

Till åklagare vid särskild krigsrätt må ej förordnas annan än den som
fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete
eller är åklagare i militära mål vid allmän underrätt.

I hovrätt är advokatfiskalen allmän åklagare, och skall å honom tillämpas
vad i 12 kapitlet lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes är örn
överkrigsfiskal vid krigshovrätten stadgat.

8 §.

Behörighet som i 14 § första stycket lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes avses skall i militärt mål tillkomma befälhavare som jämlikt
strafflagen för krigsmakten äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt
i disciplinmål över den saken angår eller, örn sådan befälhavare ej finnes,
befälhavaren för den avdelning av krigsmakten som saken närmast
rör.

9 §.

Då militärt mål förekommer som skall handläggas av underdomstol, gore
befälhavaren därom anmälan hos rättens ordförande, som efter samråd med
befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde. Sammanträdet
skall utsättas att hållas så snart lämpligen ske kan.

Bör mål som tillhör allmän underrätts upptagande, med hänsyn till målets
beskaffenhet och domstolens arbete i övrigt, lämpligen ej utsättas att förekomma
vid ordinarie sammanträde, skall extra sammanträde för målets handläggning
hållas. Sådant sammanträde skall, örn ej särskilda omständigheter
till annat föranleda eller Konungen i fråga örn viss domstol annorlunda förordnar,
utsättas att äga rum, med rådhusrätt a den ort där rätten i allmänhet
sitter, och med häradsrätt å den ort där den avdelning av krigsmakten som
målet angår befinner sig.

Särskild krigsrätt bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
sammanträda å den ort där den avdelning av krigsmakten som målet angår
befinner sig.

Örn tid för företagande av rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen
person gälle vad beträffande häktad finnes för rådhusrätt föreskrivet.

10 §.

Rättens ordförande eller, vid rådhusrätt, annan lagfaren ledamot som därtill
är satt skall öva tillsyn däröver, att mål som skall förekomma vid rätten
så förberedes, att dess handläggning örn möjligt må kunna slutföras vid ett
enda rättegångstillfälle. Utslag skall, där så ske kan, meddelas samma dag
handläggningen slutförts.

11 §•

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt, så ock inför hovrätt då
muntligt förhör där förekommer, åge befattningshavare vid krigsmakten som
därtill förordnas vara tillstädes för att lämna de upplysningar vartill örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ständigheterna föranleda. Där det prövas erforderligt, må ock rätten eller dess
ordförande påkalla dylikt förordnande.

12 §.

Vad i allmän lag är stadgat om domfört antal ledamöter i allmän underrätt
gälle ock då militärt mål vid sådan domstol förekommer. Särskild krigsrätt
vare ej domför, med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten.

Utan hinder av vad nu sagts må dock i undersökningsmål, som i 59 § andra
stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes avses, rätten bestå
endast av en lagfaren ledamot. Ordförande, som enligt 9 § mottagit anmälan
örn sådant mål, åge bestämma att målet skall upptagas till handläggning i
den ordning nu sagts. Örn under handläggningen målets vikt eller invecklade
beskaffenhet finnes därtill föranleda, skall målet uppskjutas för fortsatt handläggning
vid fullsutten rätt.

13 §.

I militära mål skall vid underdomstol särskild dombok hållas; och skall vid
rätten föras diarium, utvisande samtliga framställningar som gjorts i avseende
å dylika mål, så ock i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vad i 38 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes är stadgat
örn skyldighet att till befälhavare avlämna protokoll gälle ej i fråga örn militära
mål vid allmän domstol. Särskild krigsrätts protokoll avlämnas till befälhavaren
för den avdelning vid vilken krigsrätten är inrättad.

14 §.

Vid särskild krigsrätt skola de på auditör i fråga örn rättens protokoll, utslag
och expeditioner hittills ankommande skyldigheter i stället fullgöras av
den ledamot Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Mål, som då nya lagen träder i kraft anmälts till handläggning vid krigsrätt
men ej blivit av denna avgjort, skall överlämnas till den domstol som enligt
nya lagen är behörig att upptaga målet.

Krigshovrätten skall bringa till slut mål, som vid nya lagens ikraftträdande
är där anhängigt, samt jämväl vara krigsöverdomstol i mål, vari utslag
eller beslut före nämnda tidpunkt meddelats av beskaffenhet att i händelse
av besvär eller underställning tillhöra krigsöverdomstols prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 februari 1933.

N är varande:

Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,
frågan örn upphörande av vissa krig sdomstolar samt anför:

»I skrivelse den 8 mars 1982 (nr 68) har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta örn undersökning dels huruvida och i vad mån en överflyttning
å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas
upptagande, kunde redan under nuvarande rättegångssystem ske, dels ock rörande
sådan revision av strafflagen för krigsmakten, som kunde genomföras
utan avvaktan på en allmän revision av den allmänna strafflagen, samt att
Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1932 uppdrog dåvarande
chefen för justitiedepartementet samma dag åt mig att såsom sakkunnig verkställa
den av riksdagen begärda utredningen, såvitt anginge frågan örn överflyttande
å de allmänna domstolarna av mål, som höra till krigsdomstolarnas
upptagande. Såsom sakkunniga tillkallades sedermera ytterligare rådmannen
i Stockholm, krigsdomaren G. Bång, samt översten I. Holmquist, varjämte
hovrättsassessorn C. G. Hellquist, som den 20 maj 1932 förordnats att biträda
inom departementet, deltagit i utredningsarbetet. Sedan jag den 24 september
1932 tillträtt statsrådsämbetet, har i enlighet med vad jag anfört i yttrande
till statsrådsprotokollet för den 30 i samma månad arbetet under min
ledning fullföljts inom departementet med anlitande av departementets arbetskrafter
och under samråd med de nämnda sakkunniga. På grundval av
utredningen har inom departementet upprättats en promemoria jämte utkast
till lag örn upphörande av vissa krigs domstolar. Utkastet torde få fogas vid
statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

Efter remiss hava yttranden över promemorian med lagutkastet inkommit
från militieombudsmannen, de allmänna hovrätterna, krigshovrätten, processlagberedningen,
som enligt remissen haft att yttra sig allenast örn spörsmålet
huruvida något vore att erinra mot promemorian med utkastet ur synpunkten
av den tillämnade allmänna rättegångsreformen; vidare från domhavandena
i Stockholms läns västra, Södra Roslags, Livgedingets, Västmanlands västra,

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Ångermanlands södra, Ångermanlands mellersta, Jämtlands västra, Luleå, Linköpings,
Norra och Södra Vedbo härads, Vadsbo härads, Gudhems och Kåkinds
härads, Västra Göinge och Norra Åsbo härads domsagor, häradsrätterna
i Stockholms läns västra och Södra Roslags domsagor, Åkers och Selebo härads
tingslag, Snevringe härads tingslag, Ångermanlands södra domsaga, Sollefteå
tingslag, Överluleå tingslag, Linköpings domsaga, Vadsbo södra tingslag
och Norra Åsbo härads domsaga, rådhusrätterna i Stockholm, Vaxholm,
Uppsala, Eskilstuna, Strängnäs, Linköping, Jönköping, Eksjö, Växjö, Visby,
Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad, Halmstad, Göteborg, Marstrand,
Uddevalla, Borås, Skövde, Karlstad, örebro, Västerås, Falun, Gävle,
Härnösand, Östersund och Umeå, krigsdomarna i riket, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
cheferna för generalstaben, marinstaben, kustflottan, kustartilleriet
och flygvapnet, arméfördelningscheferna, militärbefälhavarna för
övre Norrland och på Gotland, stationsbefälhavarna vid örlogsstationerna i
Karlskrona och Stockholm samt Svenska stadsförbundets styrelse. Vissa av
nämnda militära befälhavare ha bifogat till dem avgivna yttranden från underlydande
befälhavare m. fl. Yttranden ha dessutom inkommit från styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare samt från föreningen Sveriges krigsdomare
och auditörer.

Efter det promemorian utremitterats har rådmannen Bång till mig inkommit
med en skrift, vari han tillkännagivit en från innehållet i promemorian
avvikande mening. Sedan jag med anledning därav berett översten Holmquist
tillfälle att jämväl avgiva skriftligt yttrande, har sådant inkommit från
Holmquist.

En för frågans bedömande ur ekonomisk synpunkt upprättad ytterligare
promemoria har sedermera, tillika med den förut nämnda promemorian, remitterats
för yttrande av stadsfullmäktige i de städer, som beräknats kunna bliva
berörda av den i lagutkastet ifrågasatta överflyttningen av militära mål, och
därjämte för kännedom översänts till förut angivna myndigheter och sammanslutningar.

Vid det remitterade utkastets bearbetning inom departementet i anledning
av de inkomna yttrandena har såsom sakkunnig biträtt förutvarande militieombudsmannen,
häradshövdingen Gustaf Lindstedt.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för det upprättade lagutkastet
och däröver avgivna yttranden, torde jag böra i korthet erinra örn nu gällande
bestämmelser rörande den militära juris diktionen och örn tidigare framställningar
och förslag i ämnet ävensom något beröra främmande rätts ställning
till frågan.

Ben militära jurisdiktionen enligt nu gällande bestämmelser.

I de fem första kapitlen (1—29 §§) av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes angivas de skilda slag av krigsdomstolar,
som under freds- och krigstid skola finnas eller kunna bliva inrättade,
samt meddelas tillika regler örn dessa domstolars sammansättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Enligt nämnda lagbestämmelser skola under normala fredliga förhållanden
såsom underdomstolar vid krigsmakten fungera krigsrätter med två civila och
två militära ledamöter. Vid regemente eller därmed likställt truppförband
(kår) av armén och kustartilleriet skall finnas regementskrigsrätt
samt vid en var av flottans stationer stationskrigsrätt. Beträffande
andra avdelningar av krigsmakten än de nu nämnda är stadgat, att Konungen
äger antingen inrätta särskild krigsrätt för en eller flera sådana
avdelningar eller ock bestämma att dylik avdelning skall lyda under viss regements-
eller stationskrigsrätt. För närvarande finnas jämlikt därom utfärdade
kungörelser fem särskilda krigsrätter, nämligen i Stockholm, Karlsborg,
Boden och Karlskrona samt vid kustflottan. Bestämmelser örn hänförande
av särskilda avdelningar under regements- och stationskrigsrätter ha
meddelats genom ett flertal kungörelser, av vilka de viktigaste nu gällande
äro utfärdade den 9 juni och den 2 december 1927, ävensom, då fråga varit
örn mera tillfälliga formationer eller anstalter såsom skolor och dylikt, genom
brev till krigshovrätten.

De civila ledamöterna i nu nämnda krigsrätter utgöras av krigsdomare och
auditör. Den förre, som är krigsrättens ordförande, skall förordnas av Konungen
för viss tid eller i särskilda fall utnämnas till befattningen. Till krigsdomare
skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Samtliga
nuvarande krigsdomare äro förordnade till 1983 års utgång samt innehava
krigsdomartjänsten vid sidan av befattning såsom häradshövding, borgmästare,
rådman eller assessor i rådhusrätt samt i ett fall såsom juris professor. Samme
person må anställas såsom krigsdomare vid flera krigsrätter. Så har i
åtskilliga fall skett, i allmänhet där de avdelningar, vid vilka krigsrätter finnas,
äro förlagda på samma ort, men även där så ej är fallet. Sålunda äro
krigsdomarbefattningarna förenade hos samme person vid krigsrätterna i Hälsingborg
och Halmstad, i Göteborg och Borås, i Skövde och Karlsborg samt
i Gävle och Falun. Såsom ställföreträdare för krigsdomare må förordnas vice
krigsdomare, och något hinder föreligger ej att, såsom ock i flera fall skett,
mer än en vice krigsdomare förordnas vid samma krigsrätt.

Auditör vid regements- och stationskrigsrätt skall utnämnas av Konungen
och kan förordnas att tjänstgöra även vid särskild krigsrätt, örn ej särskilt
förordnad auditör där erfordras. Auditören kan liksom krigsdomaren anställas
vid flera krigsrätter. Med undantag för auditören vid stationskrigsrätten
i Karlskrona äro auditörsbefattningarna tillsatta tills vidare. Ställföreträdare
för auditör, vice auditör, må förordnas, då så anses erforderligt. För behörighet
att vara auditör eller vice auditör krävas samma kvalifikationer som för
behörighet att utöva domarämbete.

De militära ledamöterna, vilka växla allt efter den tilltalades tjänstegrad,
förordnas av vissa högre militära befälhavare för ett år i sänder eller av Konungen
för visst mål, då detta rör åtal mot generalsperson eller flaggman.
Vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller tjänsteklass skola
städse officerare tjänstgöra i krigsrätten; vid åtal mot underofficer eller någon
av manskapet tjänstgör en officer och en underofficer.

Kungl. Maj:ts proposition nr SSS.

För visst fall är stadgat, att krigsrätten är domför, ändå att krigsdomaren
ej är tillstädes i rätten. Detta gäller i mål och ärenden, vilka angå allenast
fråga örn ersättningsskyldighet för krigsmakten tillhörig egendom, som skadats
eller förlorats. Vid handläggning av dylika s. k. undersöknings- eller
persedelmål kan krigsrätten följaktligen utgöras av auditören såsom ordförande
samt två militärer. De senare skola i sådana fall vara officerare av
kaptens grad.

Den nu beskrivna organisationen av krigsrätterna är, såsom förut sagts,
avsedd för fredstid. Då i händelse av krig eller krigsfara krigsmakten mobiliseras,
följer därmed en förändring även i de militära domstolarnas organisation.
I detta avseende göres enligt lagen örn krigsdomstolar skillnad mellan
total och partiell mobilisering. I förra fallet, d. v. s. då hela krigsmakten
ställts på krigsfot, upphöra samtliga förutnämnda krigsrätter och i deras ställe
träda fältkrigsrätter i verksamhet. I senare fallet åter är det överlämnat
åt Konungen att avgöra, huruvida fältkrigsrätter skola inrättas vid de
avdelningar som mobiliseras. Fältkrigsrätterna skola bestå av fyra ledamöter,
varav tre militära och en civil. En av de militära ledamöterna skall vara
rättens ordförande. Till civil ledamot skall förordnas krigsdomare eller auditör
— vilka enligt för dem gällande instruktion äro skyldiga att mottaga
sådant förordnande — eller ock, där sådan ej finnes att tillgå, annan person med
kompetens för domarämbete.

Regements- och stationskrigsrätterna samt de särskilda krigsrätterna lyda
under krigs hovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild avdelning
av Svea hovrätt och utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner
såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd
och två militära ledamöter, de sistnämnda förordnade av Konungen för tre
år i sänder. Krigshovrätten dömer över besvär, som där anföras mot krigsrätternas
utslag och mot befälhavares beslut i disciplinmål, samt upptager
därjämte såsom första instans vissa mål, i huvudsak sådana som röra tjänstefel
av ledamöter i krigsrätt eller av befälhavare vid utövningen av den disciplinära
bestraffningsrätten och vad därmed äger samband. Även efter inrättande
av fältkrigsrätter vid samtliga eller vissa av krigsmaktens avdelningar
kan krigshovrätten komma att fungera såsom krigsöverdomstol. Emellertid
förutsätter lagen att under krig särskild överdomstol kan bliva erforderlig
för armé eller flotta eller annan del av krigsmakten. I sådant fall skall Konungen
föranstalta om inrättande av överkrigsrätt, vilken skall övertaga
krigshovrättens uppgifter med avseende å den del av krigsmakten, för
vilken den inrättats. Överkrigsrätt skall utgöras av tre militära och två civila
ledamöter, de senare benämnda överauditörer. Ordförande i överkrigsrätten är
den till tjänstegraden främste militära ledamoten.

Beträffande handläggningen av krigsrättsmål i sista instans är i § 20 regeringsformen
föreskrivet, att de mål, som från krigsdomstolarna dragas under
Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och avgöras
samt att tvenne militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill utser och
förordnar, böra med domare jäv och ansvar, och utan särskilt arvode, sådana

Kungl. Majlis proposition nr 223.

inål i högsta domstolen övervara och däröver rösta. Enligt denna grundlagsbestämmelse
skola således krigsrättsmål såväl i fredstid som under krig avdömas
i högsta domstolen såsom sista instans.

Såsom åklagare vid de i fredstid verkande krigsrätterna äro anställda fasta
befattningshavare, krigsfiskalerna, vilka förordnas av Konungen.
Krigsfiskal skall antingen äga kompetens för domarämbete eller ock ha tjänstgjort
såsom åklagare vid allmän underrätt och därjämte vid avlagt prov visat sig
äga erforderlig kännedom örn militära lagar och författningar, Såsom ersättare
kunna förordnas vice krigsfiskaler. Särskild åklagare må för visst mål
förordnas av justitiekanslern, då detta med hänsyn till målets beskaffenhet är
erforderligt. Krigsfiskalernas uppgifter äro ej helt begränsade till de egentliga
åklagarfunktionerna. Jämlikt instruktionen för krigsdomare, auditörer
och krigsfiskaler den 19 juni 1919 åligger det sålunda de senare att bevaka
kronans rätt och föra dess talan i sådana vid krigsrätterna förekommande mål
och ärenden som angå förlorad eller skadad egendom tillhörande krigsmakten.
Krigsfiskal vid fältkrigsrätt förordnas av befälhavaren för den avdelning,
där krigsrätten inrättats.

Vid krigshovrätten är såsom åklagare och kronans ombudsman i dithörande
mål anställd en överkrigs fiskal, på vilken tillika ankommer att öva tillsyn
över åklagartjänstens handhavande vid krigsrätterna samt, på grund av bestämmelser
i arbetsordningen för Svea hovrätt med krigshovrätten, fullgöra
vissa åligganden av det slag, som eljest äro förenade med sekreterare-, advokatfiskals-
och fiskalstjänsterna i de allmänna hovrätterna.

De mål som höra till krigsdomstolarna äro i stort sett sådana
som angå brott begångna i tjänst vid krigsmakten. Därtill komma i viss
utsträckning mål rörande brott, vilka visserligen icke skett i tjänsten men likväl
äga ett nära samband med denna. De brott som sålunda kunna ifrågakomma,
äro till större delen behandlade i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober
1914 (nr 324).

I viss utsträckning äro här avsedda brott sådana, i fråga örn vilka endast
militärpersoner kunna vara gärningsmän och vilka icke äga direkt motsvarighet
i allmänna strafflagen. Hit Köra exempelvis rymning och olovligt undanhållande
från krigstjänst, olydnad mot förman, missbruk av förmanskap, försummelser
under vakttjänst samt över huvud taget överträdelser av speciella
militära tjänsteplikter. Till militära brott i denna inskränktare betydelse höra
även sådana handlingar som, ehuru de strängt taget falla eller kunna falla
utom det egentliga tjänsteförhållandet, ansetts särskilt ägnade att undergräva
disciplinen inom krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning,
såsom klagan utan skälig anledning mot förman över förnärmelse i tjänsten,
hållande av sammankomster för rådplägning i vissa ämnen, varigenom
brott mot krigslydnaden kan föranledas m. m. I strafflagen för krigsmakten
upptagas därjämte åtskilliga brott, vilka äro straffbelagda även i allmänna
lagen, såsom misshandel, ärekränkning, skadegörelse, förskingring och tjuvnad.
Då sådana brott begås av militär personal, ha de ansetts under vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr £2>3.

förhållanden, på grund av gärningsmannens tjänsteställning eller de speciellt
militära intressen som genom förbrytelserna sättas på spel, erhålla en sådan
särskild karaktär, att de böra straffas annorlunda än eljest. Jämte dessa
s. k. militärt kvalificerade brott finnas slutligen i den militära strafflagen
omnämnda vissa brott, beträffande vilka strängare bestraffning än enligt allmän
lag icke befunnits motiverad av gärningsmannens egenskap av krigsman
och vilkas upptagande i lagen huvudsakligen dikterats äv praktiska skäl, nämligen
önskvärdheten att åstadkomma enklare regler rörande krigsdomstolarnas
kompetens. I några fall bar dock beträffande sistberörda slag av brott,
jämte det hänvisning till den allmänna lagens straffbestämmelse givits, föreskrift
lämnats därom, att bötesstraff må ersättas med disciplinstraff.

I fråga örn de brottmål som tillhöra krigsdomstolarnas upptagande må här
ytterligare endast anmärkas, att till dessa domstolar hänföras mål angående
fel och försummelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten, även då den tilltalade
icke anses vara krigsman eller med sådan likställd och oaktat brottet
icke är berört i strafflagen för krigsmakten; krigsrätternas ledamöter och
åklagare, civila lärare vid militära skolor m. fl. skola sålunda för fel i tjänsten
svara inför krigsdomstol, ehuru de icke lyda under strafflagen för krigsmakten.

Jämlikt bestämmelse i lagen örn krigsdomstolar äga dessa ock att i dithörande
mål döma i fråga örn skadestånd. Skadeståndstalan kan föras även då
yrkande örn ansvar icke i samband därmed framställes.

På krigsdomstolarna ankommer vidare i ej ringa utsträckning att verkställa
undersökning för utrönande av den ekonomiska ansvarigheten, då krigsmakten
tillhörig egendom skadats eller förkommit. Lagen örn krigsdomstolar föreskriver
härutinnan, att örn i särskild författning är stadgat att undersökning
i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta skall vara gällande,
samt vidare att sådan undersökning må, där talan örn ansvar ej föres, handläggas
av krigsrätt även örn krigsdomaren ej är tillstädes. Författningar,
vilka innehålla stadganden av nämnda slag, äro beträffande armén de s. k.
förvaltningsreglementena, utfärdade den 11 oktober 1907 och den 30 november
1922, samt beträffande marinen dess år 1931 fastställda reglemente. För
flygvapnet skola jämlikt Kungl, brev den 29 juni 1926 huvudsakligen de för
armén gällande bestämmelserna provisoriskt tillämpas. De ifrågavarande undersökningsförrättningarna
kunna vara av synnerligen växlande art allt efter
beskaffenheten och omfattningen av den materielskada eller förlust som är
föremål för undersökningen, exempelvis skada som uppkommit vid manövrering
av krigsmaktens automobiler, fartyg eller flygplan, skada å byggnader
och inventarier i följd av eldsolycka samt skada å eller förlust av vapen, persedlar
och dylikt i alla de fall, då ej genom den av vederbörande befälhavare
föranstaltade förberedande undersökningen kunnat utrönas, hur skadan eller
förlusten uppkommit eller huruvida någon kan anses ersättningsskyldig för
densamma. Av de nyss anförda bestämmelserna i lagen om krigsdomstolar
framgår, att med undersökning avses ej blott det förfarande som åsyftar utredning
rörande inträffad skada eller förlust utan även den rättegång i egent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2SS.

lig mening som kommer till stånd, därest under förrättningen krigsfiskal eller
annan som är satt att bevaka kronans rätt framställer yrkande örn ersättning
utan att i sammanhang därmed väcka ansvarstalan.

Innan jag övergår till en redogörelse för reglerna örn de militära målens
anhängiggörande och rättegången vid krigsdomstolarna, torde några ord böra
nämnas rörande den bestraffningsrätt som enligt strafflagen för krigsmakten
tillkommer militära befälhavare i disciplinmål. Med disciplinmål avses
mål om sådana överträdelser av sistnämnda lag, för vilka disciplinstraff, d. v. s.
arrest, kan åläggas av militära befälhavare. Så är förhållandet med ett avsevärt
antal av de i lagen upptagna brotten, och den militära rättskipningens
handhavande kan följaktligen, vad angår första instansen, sägas vara fördelad
mellan krigsdomstolarna och de befälhavare åt vilka bestraffningsrätt är
anförtrodd. Dessa äro såsom regel endast chefer för regementen och likställda
förband eller högre befälhavare samt vid flottan fartygschefer m. fl. av
minst regementsofficers grad. Vid utövande av bestraffningsrätten biträdes
befälhavaren av auditören vid den krigsrätt som har att upptaga mål från
den ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Innan befälhavaren ålägger
disciplinstraff, är han sålunda skyldig att inhämta yttrande av auditören rörande
tillämpligt lagrum och vilket straff som bör åläggas. Auditören blir
jämte befälhavaren ansvarig för straffbeslutet, därest han icke antecknat reservation
till protokollet. I händelse ett straffbeslut blivit i nu nämnda ordning
meddelat, kan därefter någon ansvarstalan vid domstol icke väckas vare
sig av åklagare eller målsägande. Den dömde står däremot öppet att hos
krigshovrätten anföra besvär emot beslutet.

Beträffande de militära målens anhängiggörande äro föreskrifter
meddelade såväl i strafflagen för krigsmakten som i lagen örn krigsdomstolar;
bestämmelserna avse i den förra lagen disciplinmål, i den senare mål som under
alla förhållanden skola behandlas vid krigsdomstol. Någon reell skillnad mellan
anhängiggörandet i ena och andra fallet förefinnes dock ej. Vederbörande
befälhavare får i första hand befattning med samtliga målen. Förmän och
överordnade äro enligt gällande tjänstgöringsreglementen pliktiga att anmäla
av underordnade i eller utom tjänsten begångna fel eller försummelser som kommit
till deras kännedom. Enligt nyssnämnda båda lagar skall jämväl anmälan
av åklagare och målsägande rörande brott och förseelser ske hos den brottsliges
befälhavare. Närmare utredning örn brottet åvägabringas genom förhör,
vid armén de s. k. majorsförhören, och det ankommer därefter på den med
disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhavaren att avgöra, örn målet är
av disciplinmåls natur eller icke. I förra fallet kan såsom förut sagts disciplinstraff
åläggas av befälhavaren. Finner emellertid befälhavaren att påföljden
bör bli strängare än arreststraff, har han att överlämna målet till
krigsdomstol. Detsamma gäller, då tillräcklig utredning icke kunnat vinnas
örn brottets beskaffenhet. I det senare fallet eller då målet ej är sådant att
det kan avgöras i disciplinär väg, skall det städse av befälhavaren remitteras
till domstol. Detta sker genom resolution å förhörsprotokollet samt handlin -

.Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

garnäs överlämnande till krigsdomaren. Denne har att efter samråd med befälhavaren
bestämma tid och plats för krigsrättens sammanträde. Sedan
detta skett, skall befälhavaren kalla auditören och de militära ledamöterna till
sammanträdet samt tillika med underrättelse härom överlämna handlingarna
i målet till åklagaren, som i sin tur har att inkalla den tilltalade, därest denne
är på fri fot, ävensom målsägande, örn sådan finnes. Åklagaren skall därjämte
verkställa den ytterligare utredning som kan vara erforderlig.

Av det föregående framgår, att de militära målens anhängiggörande vid
krigsrätterna sker enligt regler, som väsentligt avvika från dem som vanligen
gälla vid de allmänna domstolarna. Rättegångsbalkens bestämmelser örn stämning
i brottmål äro ej tillämpliga å dessa mål. Härav följer bland annat, att
åklagarna vid krigsrätterna erhålla befattning med målen på ett senare stadium
än eljest är fallet. Visserligen är stadgat i förordningen den 17 december
1915 (nr 524) örn vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till
krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning),
att krigsfiskalen bör, då det på grund av målets beskaffenhet prövas
lämpligt, lämnas tillfälle att medverka vid utredningen samt att leda
eller taga del i förhör, som därvid förekommer. Vanligen står dock
åklagaren helt utanför den förberedande utredningen inför de militära
myndigheterna och träder i verksamhet först sedan saken hänskjutits till
domstolen. I övrigt gälla emellertid beträffande krigsrättsåklagarna allmänna
regler. De ha sålunda att på eget ansvar pröva huruvida skäl för åtal föreligger.
Att ett mål hänskjutits till domstol innebär alltså icke ovilkorligen
att ansvarstalan kommer att väckas. Ett analogt förhållande äger i vanliga
brottmål rum vid vissa större rådhusrätter, där den förberedande utredningen
handhaves av polismyndighet, vilken ock remitterar målet direkt till domstolen;
åklagarens verksamhet är i huvudsak begränsad till utförandet av talan vid
domstolen.

Sammanträde med krigsrätt skall utsättas att äga rum så snart lämpligen
ske kan, vilket innebär att ej längre dröjsmål är medgivet än som erfordras
för nödig utredning i målet samt inkallande av parter och vittnen. Är någon
häktad eller intagen i förvarsarrest, skall krigsrätten sammanträda inom åtta
dagar från det krigsdomaren mottagit anmälan örn målet. Sammanträdet skall
i regel hållas å ort där den avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten
är inrättad, befinner sig.

Beträffande rättegångsordningen vid krigsdomstolarna -—• vari inbegripes
ej blott själva domstolsförfarandet utan även rättsmedlen — gälla i allt väsentligt
de regler, som härutinnan jämlikt rättegångsbalken och dithörande
författningar tillämpas vid de allmänna domstolarna. Även i fråga örn verkställighet
av krigsdomstolarnas utslag skall i huvudsak allmän lag lända till
efterrättelse. Föreskrifter i nu nämnda avseenden, vilka innebära komplettering
eller avvikelse från allmänna regler, lia upptagits i lagen örn krigsdomstolar
allenast i den mån detta befunnits nödigt eller lämpligt med hänsyn till
militära förhållanden eller den speciella domstolsorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Omfattningen av krigsdoinstolarnas verksamhet m. m.

För bedömande av omfattningen och beskaffenheten av de arbetsuppgifter
som åvila de nuvarande krigsdomstolarna må lämnas följande uppgifter.

Under åren 1929—1931 avgjordes genom slutligt utslag av samtliga de 52
krigsrätterna i medeltal 853 mål årligen. Härav utgjorde det genomsnittliga
antalet brottmål 663 samt mål, i vilka allenast ersättningstalan fördes, 190.
Under samma tid handlades årligen i medeltal 292 ärenden. Av dessa torde
större delen ha, liksom de icke kriminella målen, angått skada å eller förlust
av krigsmakten tillhörig egendom och således fallit under den gängse beteckningen
’persedelmål’. De nämnda ersättningsmålen och ärendena torde få
antagas ha till allra största delen handlagts av krigsrätterna under ordförandeskap
av auditören.

Huru nämnda mål och ärenden varit fördelade mellan de olika krigsrätterna
under angivna år framgår av en i statistiska centralbyrån uppgjord tablå, vilken
torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga B. Krigsrätterna äro häri
sammanförda i grupper efter de orter där de huvudsakligen utövat sin verksamhet.
Särskilda krigsrätten vid kustflottan, vilken arbetar på avdelningar,
återfinnes dels i den av Stockholmskrigsrätterna bestående gruppen och dels tillsammans
med de i Karlskrona tjänstgörande krigsrätterna. Under förutnämnda
tidsperiod ha i genomsnitt av särskilda krigsrätten vid kustflottan avgjorts
90 mål örn året, vilka med ytterst få undantag varit brottmål.

Till belysande av den närmare beskaffenheten av de vid krigsrätterna handlagda
brottmålen kunna ur tillgänglig rättsstatistik vissa upplysningar hämtas.
Sålunda framgår att inemot hälften av målen avser brott mot 5 kap. strafflagen
för krigsmakten örn rymning och olovligt undanhållande. Omkring en fjärdedel
gäller sådana brott och förseelser som omförmälas i 7 kap. samma lag, nämligen
brott mot krigslydnaden, misshandel och förolämpning, oskickligt uppförande
och fylleri, med ungefär lika fördelning mellan dessa tre brottskategorier.
Resten angår brott mot 8 kap., vilket behandlar skadegörelse, förskingring
och missvård av krigsmaktens egendom samt tjuvnad, ävensom 9 kap. örn
åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall än de som förut angivits i lagen.
Av samtliga i första instans under år 1929 sakfällda erhöllo ej mindre än 68 %
disciplinstraff, 27 % annat frihetsstraff samt återstoden böter. Av hela antalet
under samma år tilltalade personer, 759 stycken, motsvarade de häktade eller i
förvarsarrest intagna något över en femtedel; de häktades antal var 142 och de
arresterades 23. Det relativt stora antalet häktade i militära mål är uppenbarligen
beroende därav att rymning och i vissa fall olovligt undanhållande jämlikt
lagen örn krigsdomstolar utgör häktningsanledning.

I fråga örn krigshovrätten må anmärkas att vid denna domstol under vart
och ett av åren 1930 och 1931 genom slutligt utslag avgjordes 76 mål, därav
respektive 73 och 71 besvärsmål samt återstoden mål vilka omedelbart anhängiggjorts.

En jämförelse av de rättsstatistiska uppgifterna angående krigsrätternas
verksamhet under de sist förflutna 10 åren visar att krigsrättsmålens antal efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

hand avsevärt nedgått; minskningen sedan åren omkring 1920 utgör mera än
50 %. Nedgången i krigsrättsmålens antal har naturligen även återverkat på
krigshovrättens arbetsbörda.

Beträffande de göromål, som enligt vad förut nämnts åvila auditörernai
egenskap av rådgivare åt befälhavarna vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten,
må anmärkas följande. Enligt av mig infordrade uppgifter
från samtliga auditörer i riket synes auditörens yttrande i disciplinmål vanligen
inhämtas på det sätt att befälhavaren översänder till auditören protokoll över
hållet förhör jämte övriga handlingar, ofta jämte därå tecknat förslag till bestraffning.
Stundom sker överläggning per telefon, och i sällsyntare fall inställer
sig auditören å befälhavarens tjänsterum antingen, såsom vid örlogsstationen i
Stockholm, å bestämda veckodagar eller ock då beskaffenheten av visst mål så
anses fordra. Antalet disciplinära bestraffningar vid de särskilda förbanden är
synnerligen växlande. Vid arméns och kustartilleriets regementen kunna de i undantagsfall
överstiga 100 örn året och någon gång uppgå till omkring 200. I
vanliga fall är antalet mellan 50 och 100. Vid vardera örlogsstationen utgör
årliga antalet bestraffningar, vid vilka auditör medverkat, mellan 200 och 300
samt vid kustflottan cirka 150. På auditörerna i Stockholm belöpa årligen
sammanlagt 1,000 disciplinmål, på auditörerna i Karlskrona 450 samt på auditören
i Boden 375 sådana mål, allt ungefärliga tal beräknade med ledning av
de inkomna uppgifterna.

Vid sidan örn den med disciplinmålen förenade verksamheten har auditören
enligt gällande instruktion att, då det påkallas, lämna befälhavarna biträde
vid frågor örn straffs sammanläggning och förvandling samt verkställighet av
straff ävensom vid de andra tillfällen då tillgång till juridisk insikt kan vara
behövlig. I följd av sistnämnda bestämmelse har, såvitt kan bedömas av de
inkomna uppgifterna, auditörernas råd och biträde påkallats i ärenden av tämligen
skiftande natur. Såsom exempel har härutinnan nämnts bl. a. tolkning
och granskning av reglementen och författningar samt kontrakt angående leveranser
och fastighetsköp ävensom upprättande av dylika kontrakt eller förslag
därtill, biträde vid lantmäteriförrättningar, rådgivning i beskattnings- och fastighetsärenden
samt frågor örn ersättning till enskilda för person- eller egendomsskada.
Under det vissa auditörer förklarat att dylik konsulterande verksamhet
förekommit i obetydlig utsträckning, har på andra håll enligt uppgifterna
omfattningen härav varit ganska betydande.

Med auditörstjänsten är vidare förenad skyldighet att å kronans vägnar vid
allmän domstol utföra de rättegångar som förekomma vid den avdelning av
krigsmakten, vid vars krigsrätt auditören är anställd, och icke skola av
annan person utföras. För dylika uppdrag tagas dock numera auditörerna
ytterst sällan i anspråk. Hithörande angelägenheter ombesörjas av de centrala
förvaltningsmyndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

Tidigare framställningar och förslag rörande krigsdonistolarnas

avskaffande.

Den militära rättegångslagen, för vars huvudsakliga innehåll i det föregående
redogjorts, grundar sig på ett förslag, upprättat av en kommitté som
år 1901 tillsattes för revision av då gällande strafflag för krigsmakten den 7
oktober 1881 samt förordningen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868 i syfte att anpassa dessa författningar efter förhållandena
vid en krigsmakt bestående av värnpliktiga. I skrivelse (nr 121) till Kungl.
Majit uttalade 1901 års riksdag vissa synpunkter och önskemål, som enligt
riksdagens mening borde beaktas vid revisionen. Därvid framkastades även
den frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas
eller de mål, som handlades av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till
de allmänna domstolarna, särskilt rådhusrätterna.

Kommittén, som år 1905 avgav förslag till strafflag för krigsmakten och
till lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, behandlade i motiveringen
till förslagen nyssnämnda fråga örn behovet av särskilda krigsdomstolar
och påpekade, att specialdomstolar i brottmål i allmänhet blivit avskaffade
men att undantag gjorts för krigsdomstolarna. På grunder, som av kommittén
närmare utvecklades i betänkandet, ansåg kommittén, att särskilda krigsdomstolar
fortfarande borde bibehållas.

I proposition (nr 67) till 1908 års riksdag framlades, jämte kommitténs
strafflagsförslag i delvis omarbetat skick, ett förslag till lag om ändring i
vissa delar av 1868 års förordning örn krigsdomstolar, vari upptogos till behandling
allenast sådana delar av kommitténs förslag som direkt sammanhängde
med strafflagsförslaget men icke frågan om de militära domstolarnas
organisation. Förslagen blevo emellertid icke av riksdagen godtagna, väl närmast
av den anledningen att spörsmålet örn rättegångsväsendets ordnande
icke i dess helhet förelagts riksdagen i samband med strafflagstiftningen.

Sedan de av kommittén avgivna förslagen gjorts till föremål för förnyad
omarbetning, blevo de genom proposition (nr 57) förelagda 1914 års senare
riksdag. I anledning av propositionen väcktes av herrar Lindhagen och Persson
i Norrköping motion (nr 200) i andra kammaren med hemställan att riksdagen
måtte antingen för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen
örn ifrågavarande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid
och de militära brottens hänskjutande därunder till bedömande enligt allmän
strafflag och avdömande av de allmänna domstolarna, eller, örn detta ej kunde
då bifallas, avslå propositionen och hos Kungl. Majit begära skyndsamt förslag
till en sådan lagstiftning som av motionärerna förordats. I motionen upptogos
till bemötande de av 1901 års kommitté anförda skälen mot krigsdomstolarnas
avskaffande samt uppdrogos tillika vissa grundlinjer för en reform
av sådan innebörd. Sålunda borde åt Kungl. Maj :t överlåtas att efter prövning
av förhållandena vid varje särskild avdelning av krigsmakten generellt
besluta, vid vilken eller vilka allmänna domstolar militärmål från denna av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

delning skulle upptagas. Auditör sbefattningen borde upphöra; en ersättare
för auditören såsom befälhavarens ansvarige rådgivare i disciplinmål borde,
i och med att krigslagarnas handhavande överflyttades till de allmänna domstolarna,
sökas inom dessa. Den offentliga åtalsrätten skulle tillkomma allmänne
åklagaren vid vederbörande domstol. Militärmålen skulle i vanlig ordning
fullföljas till de allmänna hovrätterna, där de skulle tilldelas viss division
eller viss ledamotsrotel. Militärer skulle ej deltaga såsom domare i den
på domstolarna ankommande rättsskipningen.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 22), bland annat, att en så
genomgripande förändring i fråga örn de militära målens behandling i första
instans som i motionen avsåges borde -— därest den vid en närmare prövning
kunde finnas nödig och nyttig — komma till stånd först i samband med den
förestående reformen av den allmänna processlagstiftningen och de förändringar
i de allmänna domstolarnas organisation som därav måste bliva en
följd. Motionen avslogs av riksdagen, som däremot i huvudsak antog de genom
propositionen framlagda lagförslagen.

Vid 1919 års riksdag blev frågan örn krigslagstiftningens upphävande ånyo
föremål för behandling i anledning av motioner, i första kammaren (nr 71)
av herr Lindhagen och i andra kammaren (nr 263) av herrar Vennerström
m. fl. I båda motionerna hade frågan sammankopplats med det jämväl motionsvis
väckta spörsmålet örn försvarsväsendets avveckling. Motionerna avslogos
under hänvisning till den då i utsikt ställda försvarsrevisionen.

Vid riksdagen nästföljande år väcktes dels motion i första kammaren (nr
147) av herr Lindhagen örn upphävande av krigsdomstolarna och dels motion
i andra kammaren (nr 250) av herr Vennerström om upphävande av all krigslagstiftning.

Beträffande den förstnämnda frågan avlät riksdagen — i överensstämmelse
med hemställan av första lagutskottet i utlåtande (nr 24) •— en skrivelse
(nr 227) till Kungl. Majit med anhållan att Kungl. Majit ville, efter verkställd
utredning huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas, för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. 1 skrivelsen
uttalades bland annat, att det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag
anförda skäl för uppskov med frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande
ej längre ägde giltighet, då det nämligen visat sig att reformen av vårt rättegångsväsen
och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas organisation
komme att låta längre vänta på sig än år 1914 kunde förutses. Enligt
riksdagens uppfattning vore ett system med särskilda krigsdomstolar ej
förenligt med principen örn medborgarnas likhet inför lagen. Blotta förefintligheten
av särskilda domstolar för behandling av brott enligt strafflagen för
krigsmakten vore ägnad att hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba
tilliten till att rättsskipningen handhades lika mot alla. Riksdagen ansåge
dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid vore ur principiell synpunkt
ett intresse av stor vikt och dels att ett överflyttande av de militära målen
till de allmänna domstolarna, örn ock förenat med vissa vanskligheter, dock
icke torde möta hinder av mera betydande art. Att skrida till ett bortta Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 223. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gande av även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål vore däremot
enligt riksdagens mening icke möjligt. Huruvida, efter krigs domstolarnas
avskaffande, området för den disciplinära bestraffningsrätten kunde i det hela
bibehållas oförändrat eller örn en förskjutning i den ena eller andra riktningen
kunde befinnas nödvändig, läte sig givetvis ej utan en ingående undersökning
avgöra.

Motionen rörande krigslagstiftningens avskaffande hade föranlett lagutskottet
att i sitt utlåtande jämväl beröra frågan örn reformering av strafflagen för
krigsmakten. I denna del hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte anhålla
örn utredning, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna
i nämnda lag kunde vidtagas. Riksdagens kamrar stannade emellertid
i olika beslut, vilka ej kunde sammanjämkas.

Kungl. Majit uppdrog samma år, 1920, åt en kommitté att verkställa utredning,
huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas. Kommittén
avlämnade under år 1922 betänkande med förslag till lag örn handläggning av
militära brottmål och undersökningsärenden under fredstid jämte andra författningar.
I betänkandet anförde kommittén såsom sammanfattning av sin
allmänna motivering i huvudsak följande: Vid övervägande av skälen för och
emot särskilda krigs domstolar hade kommittén icke kunnat finna, att några
bärande grunder av principiell natur förelåge för dessa domstolars bibehållande.
Lika litet hade kommittén funnit att de lämplighetsskäl som åberopats
för krigs domstolarnas bibehållande vägde tyngre än de skäl som talade för
deras avskaffande. Icke heller torde det i praktiken möta några svårigheter
av betydenhet att låta de allmänna domstolarna avlösa krigsrätterna. Då kommittén
sökt ansluta förslaget om de militära brottmålens behandling så nära
som möjligt till rådande förhållanden vid de allmänna domstolarna samt förslaget
således icke kunde anses i ringaste mån föregripa den blivande processreformen,
torde denna icke böra utgöra ett verkligt hinder för att redan nu
avskaffa krigsrätterna i fredstid samt överflytta de militära brottmålen till
de allmänna domstolarna.

Enligt kommitténs nyssnämnda lagförslag skulle de allmänna underrätterna
och hovrätterna döma i ''militära brottmål’, varmed avsågs mål, vilka enligt
gällande lag tillkomma krigsdomstolarna och för vilkas anhängiggörande och
handläggning vid allmänna domstolar skulle gälla de särskilda reglerna i förslaget.
Såsom huvudregel i fråga örn forum innehöll förslaget det stadgande,
att militärt brottmål skulle upptagas vid underrätten i den ort, där den avdelning
av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast
anginge, hade sin av Konungen bestämda ordinarie förläggning. Undantag
från denna regel kunde för vissa fall föreskrivas av Konungen, som jämväl
ägde förordna, att underrätt skulle sammanträda annorstädes än på den ordinarie
sammanträdesorten. A.uditörerna skulle bibehållas såsom befälhavarnas
biträden vid utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten, och dessa befattningshavare
skulle tillika handhava åklagartjänsten vid underrätterna i
militära mål. I fråga örn anhängiggörandet av målen föreslogos regler, enligt
vilka den i lagen örn krigsdomstolar föreskrivna ordningen skulle b i be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

hållas; stämning direkt till domstolen skulle alltså ej kunna förekomma. Från
nämnda lag upptogos i förslaget åtskilliga bestämmelser avseende själva rättegångsförfarandet
m. m. samt infördes föreskrifter i syfte att förkorta rättegången.
Beträffande den militära sakkunskapen förutsattes, att denna skulle
förebringas av parterna själva eller av åklagaren-auditören samt att jämväl
domstolen eller dess ordförande skulle ex officio kunna inkalla sakkunnig att
närvara under förhandlingarna i militära mål. I fråga örn de s. k. persedelmålen,
av kommittén benämnda undersökningsärenden, föreslogs slutligen en
anordning, enligt vilken dessa skulle upptagas av en nämnd, bestående av auditören
och två militära ledamöter. I närvaro av ett särskilt kronoombud
skulle nämnden verkställa erforderlig utredning samt, där kronoombudet framställde
ersättningsyrkande, däröver meddela beslut. Örn den som ålagts ersättningsskyldighet
icke åtnöjdes med nämndens beslut, skulle han äga inom
viss tid anmäla missnöje hos befälhavaren, som i sådant fall, eller örn han
själv å kronans vägnar funne anledning till missnöje med beslutet, hade att
överlämna saken till domstols prövning. Därest missnöje ej anmäldes, skulle
nämndens beslut kunna verkställas såsom domstols laga kraftägande utslag.

En av kommitténs fyra ledamöter hemställde i avgiven reservation, att lagförslaget
icke måtte föranleda någon lagstiftningsåtgärd samt att de nuvarande
krigsdomstolarna måtte bibehållas.

Betänkandet remitterades under åren 1924 och 1925 till militära och civila
myndigheter samt rikets hovrätter och krigshovrätten för yttrande. Samtliga
avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev sedermera ej föremål för vidare
behandling.

I anledning av en utav 1922 års riksdag avlåten skrivelse tillkallades samma
år sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda vid utredning och upprättande
av förslag beträffande en fullständig omarbetning av gällande strafflag
för krigsmakten, därvid särskilt skulle tagas under övervägande huruvida
och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas.
Sedan av Kungl. Maj:t meddelade förelägganden i fråga örn tiden för
uppdragets fullgörande framtvungit en begränsning av de sakkunnigas arbete,
framlades år 1923 ett betänkande med vissa förslag till ändring i strafflagen
för krigsmakten, avseende bland annat förenkling och humanisering av
vissa straffbestämmelser. Det viktigaste av dessa förslag, vilket rörde rymningsbrotten,
Indes till grund för den lagändring, som efter proposition till
riksdagen kom till stånd år 1924. I övrigt har de sakkunnigas förslag icke
blivit förelagt riksdagen.

Efter det vid 1931 års riksdag frågan om krigslagstiftningens omgestaltning
berörts i en interpellation, vilken besvarades av dåvarande statsministern
under hänvisning till då pågående behandling av huvudgrunderna för en reform
av den allmänna rättegångsordningen, väcktes vid 1932 år riksdag dels
lika lydande motioner, den ena (nr 192) i första kammaren av herr Miiller
m. fl. och den andra (nr 280) i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
m. fl., dels ock en motion (nr 373) i andra kammaren av herr Andersson
i Stockholm m. fl. I de förstnämnda motionerna hemställdes att riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit snarast ville
framlägga förslag om avskaffande av de militära domstolarna i fredstid ävensom
förslag antingen örn avskaffande av strafflagen för krigsmakten och dess
ersättande med lämpliga bestämmelser i allmänna strafflagen eller ock örn en
fullständig omarbetning och kraftig humanisering av förstnämnda lag. I
motionen nr 373 i andra kammaren föreslogs, att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte hemställa örn utredning och förslag till 1933 års riksdag angående
avskaffande av krigsrätterna och hänförande till civil domstol av sådana
ärenden, som nu göras till förmål för behandling av krigsrätt.

I utlåtande (nr 15) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet
— efter att hava erinrat om frågornas tidigare behandling — i huvudsak följande
:

Utskottet finner för sin del, att de skäl, som av utskottet år 1920 åberopades
för krigsdomstolarnas avskaffande för fredstid och som av kommittén
ytterligare utvecklats, alltjämt äga giltighet. Med hänvisning till vad
av utskottet år 1920 och sedermera av kommittén anförts i frågan vill utskottet
nu endast ytterligare framhålla några synpunkter. Det har från olika
håll såsom stöd för bibehållande av ifrågavarande specialdomstolar anförts,
att sådana domstolar inrättats jämväl i åtskilliga andra fall. Dessa gälla
dock huvudsakligen tvistemål. Inrättande av specialdomstolar kan i fråga örn
brottmål framstå antingen såsom ett oberättigat undantag till den tilltalades
nackdel eller såsom ett otillbörligt privilegium till hans förmån. Enligt utskottets
mening måste det anses såsom ett viktigt medborgerligt intresse, att
den, som ställes till ansvar för brott, icke berövas förmånen att svara inför
allmän domstol, endast därför att han exempelvis fullgör honom åliggande
värnpliktstjänstgöring. Härmed vill utskottet icke lia påstått, att de nuvarande
krigsdomstolarna i regel bedöma militära förseelser strängare än de allmänna
domstolarna skulle göra. Det har i detta avseende tvärtom från flera
håll gjorts gällande, att det motsatta skulle vara förhållandet. Huruvida dessa
uppgifter äro med verkliga förhållandet överensstämmande eller ej, är emellertid
icke för utskottet av avgörande betydelse. För utskottet framstår såsom
det centrala, att den enskilde medborgaren icke medan han fullgör sin
värnpliktstjänstgöring skall känna sig försatt i ett annat rättsligt läge än
förut. Utskottet vill jämväl framhålla det otillfredsställande däri, att eventuella
skadeståndsanspråk från enskilda personer, vilka icke ha någon befattning
med försvarsväsendet, prövas av krigsdomstolarna. Att den nuvarande
ordningen också alstrat misstro inom breda lager av vårt folk. synes obestridligt.
Denna har emellertid icke riktat sig enbart mot krigsdomstolarnas bedömande
av de värnpliktigas brott och förseelser utan kanske i ännu högre
grad mot krigsdomstolarnas prövning av sådana mål, som anhängiggjorts mot
yrkesmilitärer. Även örn denna misstro icke skulle bottna i några mera utbredda,
allvarliga missförhållanden, synes redan förefintligheten av en sådan
uppfattning hos allmänheten vara ett vägande skäl för avskaffande i fredstid
av den undantagslagstiftning, som bland annat lagen örn krigsdomstolar måste
anses utgöra. Att avskaffa krigsdomstolarna jämväl för krigstid torde däremot
av skäl, som icke synas behöva närmare utläggas, icke kunna ifrågakomma.
Liksom år 1920 finner utskottet ej heller anledning föreligga att avskaffa
befälhavares disciplinära bestraffningsrätt. Det torde tvärtom vara
av betydelse, att disciplinmål av mindre vikt icke dragas under de allmänna
domstolarna.

Vad angår de kostnader, som skulle bliva förenade med de militära må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

lens överflyttande till de allmänna domstolarna, har någon tillfredsställande
utredning hittills icke blivit verkställd. Utskottet anser emellertid för sin del
goda skäl föreligga till antagande, att den förordade ordningen skulle ställa
sig betydligt billigare för statsverket än den nuvarande.

I fråga om tidpunkten för den nu ifrågavarande reformens genomförande
kan visserligen en viss tveksamhet göra sig gällande, huruvida en omläggning
bör ske utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen eller först i
samband med denna. Denna fråga sammanhänger till stor del med spörsmålet,
örn och i vilken utsträckning de allmänna domstolarna med sitt nuvarande
arbetssätt äro lämpade för att bereda dessa mål den skyndsamma
handläggning, som torde vara erforderlig. Utskottet hyser för sin del den
uppfattning, att nu antydda svårigheter icke skola visa sig alltför stora. T
varje fall synes en utredning härom påkallad. Då genom riksdagens år 1931
fattade beslut örn antagande av huvudgrunderna för rättegångsreformen får
anses fastslaget, att vår nuvarande domstolsorganisation kommer att i stort
sett bibehållas oförändrad, synes ett överflyttande av de militära målen till
de allmänna domstolarna redan före den allmänna rättegångsreformen icke behöva
möta några avgörande betänkligheter. I samband med ett dylikt överflyttande
lärer kunna tillses, att tillräckligt talrika och täta sammanträden
komma att anordnas i de häradsrätter, som skulle komma att upptaga mål av
ifrågavarande beskaffenhet.

Utskottet övergår härefter till frågan örn avskaffande av strafflagen för
krigsmakten.. Efter det riksdagen ar 1922 hemställde örn fullständig omarbetning
av sistnämnda lag, ha allenast straffen för rymningsbrott år 1924
blivit föremål för humanisering. Utskottet kan icke finna, att de brister, som
ansetts vidlåda ifrågavarande lag, därigenom blivit i avsevärd mån avhjälpta.
Erfarenheten torde i stället ge vid handen, att med stöd av strafflagen för
krigsmakten straff alltjämt utmätas, som icke överensstämma med den allmänna
rättsuppfattningen. Kravet på omarbetning och humanisering av ifrågavarande
lag gör sig fördenskull alljämt gällande. Betänkligheter mot en
sådan omarbetning ha uttalats särskilt med hänsyn till det pågående arbetet
a en allmän strafflagsreform. När denna kan väntas genomförd, är emellertid
alltjämt synnerligen ovisst. Det synes därför utskottet önskvärt, att en
väsentlig omarbetning och humanisering av strafflagen för krigsmakten redan
dessförinnan kommer till stånd. Huruvida vid en sådan omarbetning de militära
brotten böra inarbetas i den nu gällande allmänna strafflagen, torde vara
en fråga av mindre betydelse. Att ett sådant inarbetande icke kan ske beträffande
strafflagen för krigsmakten i dess helhet, är dock uppenbart. Avdelningen
örn särskilda krigsartiklar synes sålunda, därest densamma finnes böra
bibehållas, Tinder alla förhallanden böra hållas utanför, varjämte uppenbartgen
bestämmelserna örn befälhavares disciplinära bestraffningsrätt böra få
sm plats bland de processuella reglerna för militära mål i allmänhet.

I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen den 8 mars 1932
den av mig inledningsvis omnämnda skrivelsen i ämnet.

Främmande rätt.

Intill början av förra decenniet torde i samtliga europeiska länder lia funnits
inrättade särskilda domstolar med domsrätt i militära mål. Under åren
omkring 1920 utfärdades emellertid i Danmark, Norge, Tyskland och Österrike
lagar, varigenom de fungerande krigsdomstolarna därstädes avskaffades

Kungl. Maj:ts proposition nr ZZ3.

och militärjurisdiktionen, i den mån den icke skulle utövas i disciplinär väg,
överläts å de allmänna domstolarna. I övriga länder synas däremot de jämväl
till sin sammansättning utpräglat militära domstolarna ha bibehållits.

Enligt den danska Lov örn Retspleien ved Haeren og Sovsernet, som trädde
i kraft den 9 januari 1920, skola de civila domstolarna vid avgörandet av de
militära målen lia sin vanliga sammansättning. Domstolen har dock tillerkänts
rätt att i brottmål, där teknisk eller annan särskild sakkunskap synes
vara av betydelse, tillkalla två sakkunniga meddomare, vilka dock icke behöva
vara militärer. I motiveringen till lagen uttalades särskilt, att rent militära
synpunkter ej i och för sig skulle utgöra skäl för en särskild sammansättning
av rätten. Åtalsrätten är däremot överlämnad åt de militära myndigheterna.
Den utövas av de s. k. rättegångscheferna under överinseende av
försvarsministern. Rättegångschefer äro vederbörande högre befälhavare
(chefer för regementen och andra självständiga truppförhand, fartygschefer,
kommenderande generaler m. fl.). Dessa besluta örn åtals anställande, under
det att den vidare undersökningen och åtalets utförande handhaves av rättsbildade
auditörer. Vid Hojesteret utföres dock åtal av generalauditören, som
dessutom utövar tillsyn över auditörernas verksamhet och är försvarsministerns
rådgivare i frågor rörande den militära rättsskipningen. Befälhavare
på krigsfartyg, som befinner sig på sjötåg utanför danska farvatten, äger att
i brådskande fall tillsätta en särskild militär domstol ombord å fartyget.

I Norge gäller beträffande den militära rättegångsordningen Lov den 6 mai
1921 om rättergangsmåten i militsere straffesaker i fredstid. Enligt denna
lag, vilken är avfattad i sex korta paragrafer, skola militära förbrytelser i
fredstid behandlas enligt allmänna regler med vissa obetydliga avvikelser.
Däremot skall i krigstid fortfarande tillämpas den år 1900 utfärdade lagen
örn rättegången i militära brottmål.

I Tyskland antogs den 17 augusti 1920 en rikslag, genom vilken den av
krigsdomstolarna i fredstid utövade domsrätten upphävdes, dock med undantag
beträffande riksmarinen tillhörande personer, som blivit ''inskeppade på
i tjänst ställda krigsfartyg’. Sådan personal dömes alltjämt av särskilda
krigsdomstolar.

I Österrike upphävdes genom lag den 15 juli 1920 tidigare gällande författningar
rörande krigsdomstolarna. Enligt denna lag lyda alla militärer i
fredstid under de allmänna domstolarnas domvärjo.

Det remitterade lagutkastet.

Vid utkastets upprättande har man utgått från att det skulle vara möjligt
att för fredstid överflytta den militära juris diktionen å de allmänna domstolarna
utan att samtidigt i nämnvärd utsträckning rubba de särskilda enligt
lagen örn krigsdomstolar gällande rättegångsreglerna. Sistnämnda lag skulle
med andra ord kunna fortfarande i allt väsentligt gälla utom beträffande den

Kungl. Maj:ts proposition nr SMIS.

för fredstid avsedda domstcdsorganisationen, oell man skulle sålunda kunna
tillsvidare undvika det tämligen omfattande arbete, som vore förenat med en
mera ingående omarbetning av den militära processlagstiftningen. Såsom ett
skäl för anstånd härmed har i den samtidigt med lagutkastet remitterade
promemorian åberopats det pågående arbetet med den allmänna processordningens
reformering. Förebilder för det sålunda använda förfaringssättet finnas
i de författningar, genom vilka specialdomstolar tidigare avskaffats, och
i den nyss omnämnda norska lagen av år 1921.

I överensstämmelse med angivna principer för lagstiftningen upptar utkastet
såsom huvudstadgande, att regements- och stationskrigsrätter jämte särskilda
krigsrätter ävensom krigshovrätten skola upphöra samt att mål och ärenden,
vilka hittills handlagts av dem, hädanefter skola överflyttas på de allmänna
domstolarna. Enär sagda slag av krigsdomstolar — bortsett från fältkrigsrätter
i fall av mobilisering -—- äro de enda, som verka i fredstid, har med
stadgandet avsetts praktiskt taget ett avskaffande av de militära specialdomstolarna
för fredstid. För det fall att fältkrigsrätt komme till stånd vid någon
del av krigsmakten utan att tillika överkrigsrätt där inrättades, föreskrives
i utkastet att Svea hovrätt i en sammansättning motsvarande krigshovrättens
skall vara överdomstol.

Vidare innehåller utkastet en allmän bestämmelse om att vad i lag eller
författning är stadgat örn krigsdomstolar och rättegången därstädes skall äga
motsvarande tillämpning i fråga örn mål och ärenden (militära mål), som
överflyttas å de allmänna domstolarna, där ej annat följer av den föreslagna
lagen eller med stöd därav utfärdad författning. Härmed har, såsom redan
antytts, åsyftats att den gällande processuella krigslagstiftningen skall i tilllämpliga
delar bestå även efter tillkomsten av den nya lagstiftningen.

Forum i militära mål skall enligt utkastet såsom regel vara underrätten i
den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, som den
brottslige tillhör eller som målet angår. Emellertid föreslås tillika, att Konungen
skall äga föreskriva avvikelse från denna forumregel, då så beträffande
viss avdelning finnes lämpligt. I promemorian har anförts, att sådan föreskrift
kan ifrågakomma exempelvis vid långvarigare förläggning eller övningar utom
förläggningsorten eller då organisationen av domstolen å förläggningsorten
finnes utgöra hinder för dennas befattning med de militära målen. I sistnämnda
avseende har erinrats därom att rådhusrätter med endast en litterat ledamot
svårligen kunna anses lämpade för handhavande av den militära
rättsskipningen, i synnerhet om såsom i utkastet förutsatts de nuvarande
auditörernas åligganden beträffande disciplinmålen skulle fullgöras av
befattningshavare vid domstolen. Undantag från huvudregeln har likaså ansetts
böra ifrågakomma, då avdelning är förlagd i närheten av stad, vars rådhusrätt
på grund av militär förläggning inom staden inrättat sig för och äger
förtrogenhet med den militära rättsskipningen; även i andra fall än de sålunda
nämnda skulle Kungl. Majit, där det finnes lämpligt, äga förordna om undantag
från huvudregeln. Då viss avdelning av krigsmakten icke kunde anses
äga ordinarie förläggningsort, skulle det enligt utkastet tillkomma Kungl.

Kungl. Majlis proposition nr SUSS.

Majit att bestämma forum för avdelningen. Härvid har närmast tänkts på
kustflottan samt vissa avdelningar av krigsmakten, vilka bestå av personal
sammandragen från olika truppförband eller stationer till gemensam tjänstgöring.

I utkastet ha vidare lämnats erforderliga föreskrifter angående bestämmande
av gemensamt forum för det fall att flera tillsammans begått brott, för
vilket de enligt eljest gällande bestämmelser skulle komma att svara vid olika
underrätter, ävensom beträffande fördelningen mellan de allmänna hovrätterna
av militära mål, vilka skulle omedelbart upptagas av hovrätt, och av besvär
över befälhavares beslut i disciplinmål.

De nuvarande auditörsbefattningarna skulle i följd av utkastets bestämmelser
komma att försvinna. Vissa av de auditören enligt lagen örn krigsdomstolar
och tidigare omnämnda instruktion nu åvilande uppgifter, vilka hänföra
sig direkt till hans ledamotskap av krigsrätten — såsom skyldighet att
svara för uppsättande av krigsrättens protokoll och beslut, att ombesörja förekommande
expedition och dylikt — skulle i och med de militära målens överflyttning
å de allmänna domstolarna komma att åvila vederbörande befattningshavare
vid dessa. Härom har särskilt uttalande ej ansetts erforderligt i
utkastet. Däremot har föreskrift influtit för de fall då enligt lagen om krigsdomstolar
krigsrätt varit behörig att under ordförandeskap av auditör handlägga
undersökning angående skadad eller förlorad egendom tillhörande kronan.
Enligt utkastet skall dylik undersökning i rättens ställe handläggas av
biträdande domare eller sekreterare respektive lagfaren ledamot i rådhusrätt.
Till nämnda befattningshavare vid allmän underrätt överflyttas ock auditörens
skyldighet att på sätt i strafflagen för krigsmakten är stadgat biträda
befälhavare vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten. De hava
därjämte ansetts böra fullgöra au ditörens nuvarande uppgift att biträda befälhavare
vid behandling av frågor om straffs sammanläggning och förvandling
samt verkställighet av straff. Jämlikt nyssberörda instruktion hava auditörerna
utöver vad nu sagts att biträda befälhavare vid de andra tillfällen, då
tillgång till juridisk insikt kan vara behövlig och annan person icke är skyldig
att biträda befälhavaren, samt dessutom att å kronans vägnar vid allmän
domstol utföra de rättegångar, som förekomma vid den avdelning av krigsmakten,
vid vars krigsrätt han är anställd, och icke skola av annan person
utföras. Någon motsvarighet till dessa instruktionsbestämmelser förekommer
ej i utkastet; beträffande angelägenheter av sådant slag har behovet för militära
befälhavare av juridiskt biträde ansetts böra regleras i annat sammanhang.

Åtal i militära mål skall enligt utkastet utföras av allmän åklagare vid
vederbörande underrätt. Även övriga åligganden, som nu ankomma på krigsfiskal,
nämligen att verkställa utredning i militära mål, utfärda kallelser å
parter och vittnen, ombesörja delgivning samt bevaka kronans rätt och föra
dess talan i ersättningsfrågor, hava överförts till de allmänna åklagarna.
Dessa skola tillika övertaga överkrigsfiskalens funktion såsom åklagare vid
underrätt i mål mot officerare av högre grad. I hovrätt skall advokatfiskalen
vara kronans ombudsman och allmän åklagare i militära mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

I fråga om målens anhängiggörande grundas utkastet på att nuvarande ordning
i stort sett bibehålles. Angivelse skall alltså ske hos den befälhavare,
som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den angivne. Befälhavaren
har därefter att, örn han finner målet böra hänskjutas till domstol, göra
anmälan därom hos ordföranden i domstolen, vilken efter samråd med befälhavaren
bestämmer tid och plats för sammanträdet.

Beträffande tiden för allmän underrätts sammanträden för handläggning
av militära mål innehåller utkastet, att dylika sammanträden skola hållas så
ofta det erfordras för att målen må kunna slutbehandlas med minsta möjliga
tidsutdräkt, att militärt mål skall företagas vid visst på förhand bestämt
klockslag samt att rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen person
skall företagas inom den tid av åtta dagar, som för rådhusrätt vore föreskriven
beträffande häktad. I övrigt har överlämnats åt Konungen att meddela
erforderliga bestämmelser rörande underrätts sammanträden. Enligt vad i
promemorian anförts, har härmed avsetts bland annat att särskilda föreskrifter
skola i administrativ ordning utfärdas om sammanträdens hållande å militär
avdelnings etablissement i fall då detta kan anses vara av vikt med hänsyn
till ett snabbt avgörande eller till tjänstgöringsförhållandena vid avdelningen.

I syfte att undvika uppskov i militära mål har i utkastet upptagits föreskrift
örn skyldighet för rättens ordförande att på lämpligt sätt förbereda
handläggningen. Tillika utsäges, att utslag i sådant mål skall såvitt möjligt
meddelas samma dag handläggningen slutförts.

För att tillgodose behovet av militär sakkunskap vid målens behandling har
föreslagits att befattningshavare vid krigsmakten, som därtill förordnas, äger
vara tillstädes vid rätten för att lämna de upplysningar, vartill omständigheterna
kunna föranleda. Rätten eller dess ordförande skall ock, där det prövas
erforderligt, äga att påkalla förordnande för dylik sakkunnig.

Utkastet innehåller i övrigt vissa bestämmelser av huvudsakligen teknisk
natur ävensom promulgationsbestämmelser. Den nya lagen har avsetts skola
träda i kraft den 1 januari 1934.

Yttranden över utkastet.

Den föreslagna lagstiftningen har tillstyrkts av hovrätten över Skåne och
Blekinge, domhavandena i Livgedingets domsaga samt Åkers och Selebo häradsrätt,
domhavanden i Västmanlands västra domsaga samt Snevringe häradsrätt,
t. f. domhavanden i Linköpings domsaga samt häradsrätten i samma domsaga
ävensom rådhusrätterna i Karlstad, Härnösand och Marstrand.

Vissa myndigheter förorda krigsdomstolarnas avskaffande i allt väsentligt
enligt de grunder som angivits i utkastet, nämligen domhavanden i Luleå domsaga
och Överluleå tingslags häradsrätt, rådhusrätterna i Uppsala, Västerås
och Uddevalla samt krigsdomaren vid Bohusläns regemente. I allmänhet göres
dock förbehåll beträffande rätt till ersättning av statsmedel för kostnader,

Kungl. Majlis proposition nr 223.

sorn kunna uppstå i anledning av den militära rättsskipningens överförande å
de allmänna domstolarna. Uttalande i sådan riktning återfinnes ock i det av
hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna yttrandet.

Såsom i huvudsak tillstyrkande torde få anses jämväl de yttranden, som
avgivits av chefen för generalstaben, chefen för östra arméfördelningen samt
chefen för flygvapnet. För vissa utav dessa myndigheter framställda erinringar
och önskemål beträffande utformningen kommer att i det följande
redogöras. — Marinförvaltningen, som ej uttalar sig i frågan örn de militära
brottmålens överflyttning till de allmänna domstolarna, finner intet att erinra
mot undersökningsärendenas överlämnande till nämnda domstolar eller mot den
föreslagna ordningen för deras behandling och finner ej heller anledning till anmärkning
mot utkastets bestämmelser örn auditörsgöromålens överförande å
befattningshavare vid de allmänna domstolarna.

Vissa myndigheter uttala sig i princip för krigs domstolarnas upphörande i
fredstid men finna avgörande betänkligheter möta mot en lagstiftning i den
form och, i särskilda avseenden, med det innehåll som enligt utkastet föreslagits;
därjämte anses, att ändring av vissa paragrafer i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen måste föregå reformen. En dylik ståndpunkt intages
av militieombudsmannen och Göta hovrätt. Även rådhusrätten i Ystad
ansluter sig i princip till en lagstiftning i det med utkastet avsedda syftet.

I några fall beröras i yttrandena allenast förutsättningarna å respektive
orter för den militära jurisdiktionens överflyttning, medan däremot intet principuttalande
göres eller i vart fall den närmare utformningen av bestämmelserna
i utkastet förbigås. Bland dessa torde såsom i huvudsak tillstyrkande
få anses yttrandena av domhavanden och häradsrätten i Ångermanlands södra
domsaga, vilka såsom forum för personalen i Hemsö fästning förorda häradsrätten
framför rådhusrätten i Härnösand, samt krigsdomaren vid Södra Skånska
infanteriregementets krigsrätt, som förklarar, att handläggningen av de
mål och ärenden, som tillkomma krigsrätten, utan olägenhet torde kunna överflyttas
till rådhusrätten i Ystad.

I övrigt innebära yttrandena mer eller mindre tydligt uttalat avstyrkande
av den föreslagna lagstiftningen dels på principiella skäl, dels på grund av
den uttalade uppfattningen att de allmänna domstolarna icke äro, åtminstone
under nuvarande rättegångsordning, väl skickade för den ifrågavarande uppgiften,
och dels på grund av betänkligheter mot det sätt, på vilket reformen enligt
utkastet avsetts skola genomföras. I vissa yttranden tillmätes större eller
avgörande vikt de mera principiella synpunkterna, medan i andra och kanske
flertalet huvudsakligen framställas invändningar, grundade på nämnda förhållanden
av praktisk natur. Understundom lämnas helt åsido spörsmålet örn
lämpligheten över huvud av krigs domstolarnas avskaffande och överförandet
av de militära målen å allmänna domstolar. Sålunda begränsar sig exempelvis
Stockholms rådhusrätt i huvudsak till en utredning av frågan i vad mån, sett
från rådhusrättens egen synpunkt, de nya arbetsuppgifter, som skulle komma
att tillföras densamma, kunde ur rättsliga och organisatoriska synpunkter låta
sig inpassas i rådhusrättens arbete på det sätt utkastet avsåge. — I allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr g%8.

het framställas i nu ifrågavarande yttranden jämväl erinringar mot genomförande
av reformen utan föregående grundlagsändringar, varjämte de ekonomiska
förutsättningarna för och konsekvenserna av krigsrättsmålens överflyttning
å de allmänna domstolarna göras till föremål för granskning.

Beträffande först önskvärdheten av en överflyttning över
huvud taget av den militära rättsskipningen i fredstid å de allmänna domstolarna
har å ena sidan framhållits -— utan att likväl krigsdomstolarnas förmåga
att i stort sett väl fullgöra sina uppgifter ifrågasatts — vikten av att
det irritationsmoment, som krigsdomstolarna på grund av sin sammansättning
utgöra i samhället, undanröjdes. Vissa myndigheter ha i samband härmed till
närmare behandling upptagit spörsmålet örn i vilka hänseenden den bristande
tilliten till krigsdomstolarnas objektivitet kunde anses vara berättigad. Å
andra sidan har, bland annat, gjorts gällande att en mera allmänt utbredd
misstro mot krigsdomstolarna knappast förefunnes samt att densamma, där
den vore tillfinnandes, i vart fall icke vore sakligt motiverad. Uttalanden i
den förstnämnda riktningen ha gjorts av, bland andra, militieombudsmannen,
de allmänna hovrätterna, chefen för generalstaben samt chefen för östra arméfördelningen.

Militieombudsmannen yttrar rörande de nuvarande krigsrätterna att de, såsom
ock tidigare innehavare av militieombudsmannaämbetet vid skilda tidpunkter
betygat, visat sig fungera i stort sett mycket tillfredsställande. Dessa
domstolar hade visat förmåga att genom smidig anpassning efter den militära
tjänstgöringens krav så litet som möjligt verka hindrande vid denna
tjänstgörings fullgörande ävensom att bringa målen till snabbt avgörande.
Krigsrätterna måste vidare anses draga mycket ringa kostnad, och — vad
viktigast vore — de hade som regel lämnat mycket tillfredsställande domsavgöranden.
En modifikation beträffande det sålunda givna omdömet förklarar
sig militieombudsmannen dock vilja göra: Det vore sant att den militära sakkunskapen
och erfarenheten -— vilken i militära mål oftast vore högeligen av
nöden — starkast finge göra sig gällande, då militärerna deltoge i själva överläggningen
och omröstningen till utslag. Men i ett sådant deltagande läge ock
stundom en viss fara. Det kunde enligt militieombudsmannens erfarenhet
knappast förnekas, att man i ett och annat fall kunnat i de militära krigsrättsledamöternas
vota spåra en viss benägenhet att alltför milt bedöma handlingar
begångna av personer, som varit med dem i militärt hänseende ungefär
likställda. Helt visst vore omförmälda benägenhet hos de militära domarna
omedveten och oavsiktlig, men den innebure dock — trots den ringa
frekvensen av fall då den kunnat skönjas •— ett missförhållande Vidare
kunde icke bortses från den omständigheten, att den militära domstolsledamoten
såsom den tilltalades förman eller överordnade intoge en sådan
ställning, att stora svårigheter för denne domare uppkomme att betrakta den
tilltalades sak med fullkomlig oväld. I den mån misstro mot krigsrätterna
grundade sig på nu angivna förhållanden — oell icke på verkningarna av en
propaganda i mindre lojala syften — kunde misstron icke frånkännas allt avseende.

Svea hovrätt framhåller att i den offentliga diskussionen örn krigsdomstolarnas
vara eller icke vara angreppen emot den rådande ordningen ytterst
grundades på misstro emot krigsdomstolarnas militära ledamöter ävensom att
anmärkningarna även ginge ut därpå att det överhuvud vore oriktigt, att vissa

Kungl. Majlis proposition nr 223.

medborgare skulle även i mål av stor vikt och betydelse dömas i helt annan
ordning än andra. Oavsett vilken vikt dessa och andra argument finge anses
äga i och för sig, vore det enligt hovrättens mening med hänsyn tili angelägenheten
av att rättsskipningen uppbures av allmänt förtroende önskvärt, att
anledningarna till den på sina håll rådande misstron emot den militära rättsvården
undanröjdes. Å andra sidan måste emellertid härvid tillses, att icke
andra viktiga samhällsintressen bleve lidande.

Göta hovrätt anför i denna del följande: Den viktigaste fordran, som måste
uppställas med avseende å en domstol, vore, att den skulle stå i alla avseenden
fri och obunden i de frågor, som hänskötes till dess bedömande, så att den vore
i stånd att fullt opartiskt och objektivt handlägga och avdöma dessa. Denna
fordran måste i särskild grad gälla domstolar, som hade att behandla brottmål
och således träffa avgöranden angående för den enskilde individen så
utomordentligt betydelsefulla frågor som brott och straff. Dylika domstolar
borde helt stå ovan stridsvimlet. Krigsdomstolarna — även i den reformerade
sammansättning de haft sedan 1916 — kunde enligt hovrättens uppfattning
icke till fullo anses uppfylla nu berörda fordran. Hovrätten syftade därvid
på det förhållandet, att i krigsrättsmål i alla instanser militärpersoner skulle
såsom domare hava säte och stämma i rätten. Särskilt i sådana mål, som gälla
brott mot krigslydnaden, förolämpning eller våld mellan över- och underordnad
samt tjänsteförseelser av olika slag, kunde de militära bisittarna i rätten, även
örn deras vilja till full objektivitet vore aldrig så stor, svårligen helt frigöra
sig från sin allmänna inställning till företeelser av dylik art. De vore i regel
den tilltalades överordnade och oftast hans förmän. Även i de mera sällsynta
fall, då officer är åtalad, vore det enligt hovrättens uppfattning olämpligt, att
andra officerare skulle sitta såsom hans domare. Det läge i sakens natur, att
man icke kunde närmare påvisa missförhållanden, uppkomna genom krigsdomstolarnas
nu berörda sammansättning; dessa domstolar torde även i flertalet
av de mål. som droges under deras prövning, hava fungerat tillfredsställande.
Detta hindrade emellertid icke, att själva systemet såsom sådant vore olämpligt
och i påfrestande situationer kunde visa sig oförmöget att bestå provet.
Det syntes antagligt, att det vore i detta system för krigsdomstolarnas sammansättning,
som man hade att söka orsaken till den misstro mot krigsdomstolarna,
som faktiskt förefunnes. Det förefölle — icke minst i försvarsväsendets
eget intresse — angeläget att undanröja anledningen till denna misstro.
Den åtgärd, som därvid framstode såsom naturligast, vore, att krigsdomstolarna
i deras nuvarande form avskaffades och att deras uppgifter övertoges
av de allmänna domstolarna.

Skånska hovrätten finner de farhågor, som understundom från militärt håll
uttalats för att reformen i sig skulle innebära en källa till försvagande av disciplinen
inom försvarsväsendet, ej vara tillräckligt underbyggda. Disciplinen
inom en här vilade på åtskilliga grunder, av vilka givetvis straff för brott och
sättet för dess ådömande vore en. Emellertid vägde i detta avseende tyngst,
att genom ömsesidig förståelse mellan befäl och manskap och ömsesidig god
vilja kunde skapas den rätta andan inom krigsmakten. För att ernå detta borde
tillses, att de stötestenar, de anledningar till missnöje, som kunde förefinnas
inom militärväsendet, i möjligaste mån undanröjdes. Huruvida så vore förhållandet
med det nuvarande militära rättegångsväsendet, vore ett spörsmål, varom
hovrätten ej med utgångspunkt från egen erfarenhet kunde döma. Då likväl folkrepresentanterna
vid två särskilda riksdagar uttalat sig för utredning örn möjligheten
av krigsdomstolarnas avskaffande, syntes detta enligt hovrättens förmenande
innefatta ett övertygande bevis om, att en utbredd folkmening stöde
bakom det ifrågavarande reformkravet. Hovrätten vore alltså av den uppfattningen,
att reformen ur principiell synpunkt vore önskvärd och borde genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

föras, därest ej lämplighetsskäl eller andra praktiska grunder talade däremot
med sådan tyngd, att det kunde anses ej vara möjligt.

Chefen för generalstaben anför att det för försvarets målsmän måste framstå
som ett önskemål av första ordningen att borttaga den misstro, vilken — ehuru
icke sakligt grundad — dock alltjämt rådde och vilken synbarligen fått en
vidsträckt spridning. För visso hade det varit önskvärt, örn detta kunnat ske
annorledes än genom tillgripande av en så radikal åtgärd som avskaffande av
krigsdomstolarna under fredstid. Men då så visat sig icke vara möjligt, och
då en ur teknisk synpunkt utmärkt domstol, som saknade allmänhetens förtroende,
vore till mindre gagn än en tekniskt sett måhända underlägsen, som däremot
åtnjöte detta förtroende, ville generalstabschefen i princip icke motsätta
sig avskaffandet av vissa särskilda krigsdomstolar i fredstid.

Chefen för Östra arméfördelningen anser att den omständigheten att misstron
mot det rådande systemet enligt vad det ville synas erhållit en fast förankring
i folkopinionen finge anses vara av sådan betydelse, att densamma borde vara
avgörande, därest icke ur militär synpunkt verkligt vägande skäl kunde anföras
mot krigsdomstolarnas avskaffande. Detta vore emellertid icke fallet, därest
hänsyn toges till av arméfördelningschefen framställda erinringar mot vissa
av de i utkastet ifrågasatta bestämmelserna.

I flera yttranden uttalas den uppfattningen, att missnöjet med krigsdomstolarna
ej är så allmänt utbrett som man från vissa håll velat göra gällande.
Sålunda åberopas, av stationsbefälhavaren i Karlskrona m. fl., det yttrande som
på sin tid avgavs av Svea hovrätt över 1920 års krigslagstiftningskommittés betänkande
och lagförslag, däri hovrätten säger sig betvivla, att en mera allmän
misstro mot krigsdomstolarna är för handen hos andra än dem, som mot militärväsendet
i det hela hysa en allmän misstro.

Krigsdomaren Lindberg yttrar att han icke i något fall under hela sin
tjänstetid som ledamot av krigsrätt funnit att från de militära ledamöternas
sida förekommit något som kunnat rubriceras som ''militär fördom’. De hade
tvärtom visat sig mycket förstående för manskapets ställning samt visat sig
benägna för att utdöma lindriga straff. Någon allmän misstro mot krigsdomstolarna
förefunnes i varje fall icke bland dem som lyda under strafflagen för
krigsmakten och vilka saken närmast rör.

Flera krigsdomare göra liknande på erfarenheten grundade uttalanden i fråga
örn de militära domarnas oväld i utövningen av domarämbetet samt örn deras
benägenhet för ett milt bedömande av de värnpliktigas tjänsteförseelser.

Chefen för marinstaben framhåller att synnerlig vikt måste ägnas spörsmålet
huruvida en förefintlig misstro mot ett rättegångsväsende är sakligt
berättigad eller icke. Då det med fog torde kunna påstås att misstron mot
krigsdomstolarna är oberättigad, borde statsmakternas åtgärder gå ut på att
förändra icke den institution som misstron gäller utan i stället den missledda
folkopinionen.

I vad mån avseende bör fästas vid den omständigheten att krigsdomstolarna
icke kunnat tillvinna sig allmänt förtroende har helt naturligt gjorts beroende
av hur svaret ansetts böra utfalla på frågan om de allmänna domstolarnas
lämplighet, med hänsyn till organisation, arbetssätt och
andra förhållanden, för de uppgifter som äro förenade med handhavandet av
den militära rättsskipningen. Härvidlag ha i första rummet kommit i betraktande
möjligheterna för de allmänna underrätterna att i erforderlig grad
tillgodose kraven på skyndsamt ingripande och rörlighet, i vilket hänseende
framhållits vikten av att domstol, som i första instans har att handlägga mili -

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

tära mål, sammanträder å ort, där den militära avdelningen befinner sig, samt
å avdelningen tillhörande lokal. Jämte dessa spörsmål av väsentligen praktisk
natur har understundom berörts den i tidigare diskussion örn krigsdomstolarnas
avskaffande ofta framförda åsikten, att den större offentligheten vid
de allmänna domstolarna skulle ur humanitära och även disciplinära synpunkter
vara ägnad att väcka betänkligheter mot en dylik reform.

I sistnämnda hänseende anför chefen för marinstaben att en militär, som
gjort sig skyldig till en förseelse, försummelse eller ovårdsamhet i den militära
tjänsten, en förseelse, som på intet sätt berör varken allmän moral eller medborgerligt
anseende och som i vissa mål bringas till krigsrätt allenast för att
få eventuell ersättningsskyldighet utredd, skulle kunna komma att skylta på
domstolens uppropslista bland verkliga brottslingar. Hans förhållande skulle
kanske rannsakas inför den mängd åhörare, som understundom av sensationslystnad
är närvarande vid de allmänna domstolarnas förhandlingar. Detta
kunde medföra allvarliga och bestående vådor för den anklagade militärpersonens
ambition, överdriven offentlighet vid domstolsförhandlingarna kunde
också verka till att befälet droge sig för att, sin plikt likmätigt, beivra förseelser,
särskilt av disciplinär art, som kunna föranleda domstolsbehandling inför en
sensationslysten och oförstående publik med ty åtföljande pressreferat. Krigsdomaren
Lindberg yttrar: Det kunde icke undgås att inställande vid allmän

domstol av tilltalad militär i tjänstedräkt väcker en för honom obehaglig och
kanske ofta för hans blivande verksamhet i det allmänna livet skadlig uppmärksamhet,
som det enligt krigsdomarens förmenande vore ett ingalunda oviktigt
humanitetsintresse att örn möjligt söka bespara honom. Särskilt gällde
detta de värnpliktiga, vilka blott för kortare tid och allenast på grund av gällande
föreskrifter kommit att stå under krigslagarna. Största antalet brott,
för vilka de tilltalas, utgjordes av olovligt undanhållande eller eljest åsidosättande
av tjänsteplikter, och det vore av vikt att rannsakningen med dem för
dylika förseelser, som icke eljest åtalades eller ansåges nedsättande, icke gjordes
mera kännbar för deras anseende än nödigt. Göta hovrätt anser däremot för sin
del det vara av ojämförligt största vikt, att själva domstolen är så sammansatt,
att den åtalade icke känner sig stå i någon särställning. I vissa situationer
kunde det vara mera humant mot honom, att rättsförhandlingama försiggå
under alldeles samma yttre förhållanden som andra rättsförhandlingar inför
domstolen. Vad de rena tjänsteförseelserna anginge, saknades anledning antaga,
att de skulle intressera en större allmänhet och betraktas annorlunda än
hittills skett.

Rådande uppfattningar i fråga örn de allmänna domstolarnas förutsättningar
att under nuvarande förhållanden övertaga den militära rättsskipningen
torde framgå av följande sammanfattning av vad i yttrandena anförts.

Vad rådhusrätterna angår vitsordas i allmänhet att de med hänsyn
till sammansättning och tjänstgöringsordning äro lämpade för övertagande
av krigsrättsmålen. Dock har, beträffande de mindre rådhusrätterna, erinrats
örn de av processkommissionen m. fl. påtalade brister i rättsskipningen vid
dessa domstolar i följd av avsaknaden av så omfattande domstolsuppgifter,
att erforderlig rutin kan av ledamöterna förvärvas.

Mot en överflyttning å rådhusrätterna av den militära rättsskipningen ha
emellertid framställts invändningar av huvudsakligen rättslig natur, vilka i
flera fall tillmätts avgörande betydelse. Stockholms rådhusrätt anför sålunda
att beträffande rådhusrätterna vissa beaktansvärda svårigheter synas ställa

Kungl. Maj:ts proposition nr i>%3.

sig i vägen för förslagets genomförande, vilka bottna i den dualism som råder
inom domstolsväsendet i första instans, i det att stadsdomstolarna äro icke
av statlig utan av kommunal natur. Även örn vederlag bereddes städerna för
den genom krigsrättsmålens övertagande ökade arbetsbördan, torde dock enligt
rådhusrättens mening skyldigheten för städernas domstolar att underkasta sig
ändrad lagstiftning på området få anses underkastad vissa inskränkningar.
Förslaget syntes utgå från att på rådhusrätten skulle kunna läggas ej endast
skyldigheten att handlägga mål inom stadens gräns, utan jämväl att för handläggning^
av krigsrättsmål förflytta sig utom sitt jurisdiktionsområde. Något
dylikt måste dock anses stridande mot gällande lagstiftning. Rättsskipningen
vore ju i princip en statens angelägenhet. Det vore endast inom staden,
som dess rådhusrätt på grund av ett staden tillkommande privilegium handhade
rättsskipningen. Därav måste dragas den slutsatsen, att stadens domstol icke
ägde utöva sina funktioner annat än inom stadens område. Ett motsatt betraktelsesätt
skulle kunna leda till orimliga konsekvenser. Beträffande mindre
städer, där rådhusrätten bestode endast av borgmästare och eventuellt en ytterligare
lagfaren ledamot förutom illiterata ledamöter, skulle dessutom rättens
bortovaro kunna föranleda, att staden därunder bleve utan behörig myndighet.
Liknande synpunkter ha kommit till uttryck i yttrandena av krigshovrätten,
rådhusrätten i Jönköping, Karlskrona och Hälsingborg, krig sdomarna
Ploman och Lindberg samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.
Såsom ledamot av stadsdomareföreningens styrelse uttalar emellertid
borgmästaren Pettersson i särskilt yttrande — gentemot styrelsemajoritetens
uppfattning att det icke skulle låta sig göra att genom lag ålägga rådhusrätt
att tjänstgöra utanför stadens för närvarande bestämda domvärjo -— att
Konung och riksdag torde vara berättigade att genom lagstiftning i vanlig
ordning bestämma örn domstolarnas domkretsar såsom det ur allmänna synpunkter
befunnes lämpligt.

Beträffande lämpligheten av att till häradsrätterna överflytta rättsskipning
i militära mål ha i ett flertal yttranden betänkligheter uttalats med
hänsyn till det större antalet ledamöter och den därav betingade svårigheten
för dessa domstolar att uppfylla fordringarna på snabbhet och anpassning i
övrigt efter de militära tjänstgöringsförhållandena; över huvud taget finge häradsrätten
anses utgöra en domstolstyp som föga ägnade sig för uppgifter
av nu ifrågavarande art.

Svea hovrätt yttrar härutinnan att hänsyn bör tagas till nämnden, som särskilt
i de nordligare delarna av landet skulle nödgas underkasta sig besvärliga
resor för stundom ganska täta sammanträden. Denna olägenhet kunde icke
lämpligen undvikas därigenom att en särskild uppsättning nämndemän valdes
från trakten närmast den militära förläggningen. Av principiella skäl borde
en nämnd med så ensidig sammansättning ej komma till användning. Krigsliovrätten
gör gällande att nämndemän måste anses mindre lämpade att döma i
specialmål såsom sjömål och vissa mål av hemlig beskaffenhet. Militärmålen
komme ofta att handläggas av unga jurister, vilka icke hunne förvärva tillräcklig
erfarenhet på ifrågavarande speciella rättsområde. Även militärbefälhavaren
för övre Norrland uttalar att en häradsrätt måhända på grund av
det stora antalet ledamöter och andra skäl icke alltid erbjöde tillräcklig garanti
för hemlighållande av vad som ur synpunkten av rikets försvar måste
anses vara av hendig natur.

I flera yttranden uttalas av nu antydda skäl den meningen att häradsrätt
i minsta möjliga utsträckning borde ifrågakomma såsom forum i militära mål
eller att de alls icke borde erhålla befattning med dessa. I sådan riktning

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uttala sig, förutom de nämnda myndigheterna, även militieombudsmannen,
Göta hovrätt, Skånska hovrätten, domhavandena i Vadsbo härads och Norra
Åsbo härads domsagor, rådhusrätten i Karlskrona, arméförvaltningen, chefen
för Västra arméfördelningen, militärbefälhavaren för Övre Norrland, krigsdomarna
Ploman och Wetter samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

I den mån svårigheter och olägenheter av de slag som av det föregående
framgår ansetts vara förenade med de militära målens överflyttande på de
allmänna underrätterna i deras nuvarande organisation och under nu gällande
rättegångsordning, har i flera yttranden förordats ett anstånd med
reformen i avvaktan på den allmänna process reformen.

Rådhusrätten i Stockholm anför sålunda att nämnda olägenheter syntes,
frånsett vissa detaljer, vara av den art att de med större eller mindre styrka
komme att resa sig mot varje försök att lösa frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande
utan samband med en allmän rättegångsreform. Genom frågans
uppskjutande i avbidan på en sådan reform skulle i varje fall enligt rådhusrättens
mening många av dessa svårigheter kunna lätt nog övervinnas och förutsättningarna
för ett gynnsamt resultat därigenom väsentligt ökas.

Vad särskilt angår häradsrätterna har framhållits, av domhav anden i Gudhems
och Kåkinds härads domsaga att först genom den allmänna processreformens
genomförande nödiga arbetskrafter torde komma att vid häradsrätterna
ställas till förfogande och en behövlig arbetsfördelning ske, samt av krigsdomaren
Ehrenborg att de enligt förslag till ny domsagostadga ifrågasatta sekreteraretjänsterna
vid häradsrätterna ej syntes ägnade att med säkerhet avhjälpa
bristerna i nuvarande vikariatssystem vid nämnda domstolar.

Processlagberedningen — vilken såsom förut påpekats haft att yttra sig
allenast örn spörsmålet, huruvida något vore att erinra mot det remitterade
utkastet och promemorian ur synpunkten av den allmänna rättegångsreformen,
och som följaktligen icke ingått på frågan örn lämpligheten att redan med
nu gällande rättegångsordning överflytta den militära rättsskipningen å de
allmänna domstolarna med hänsyn till dessas arbetssätt och andra omständigheter
— erinrar därom att enligt de av 1931 års riksdag godkända huvudgrunderna
för den allmänna rättegångsreformen av de nuvarande rådhusrätterna
skulle bibehållas allenast de som ägde minst tre lagfarna ledamöter.
Denna uppfattning läge ock väsentligen till grund för den av 1932 års riksdag
antagna lagen örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.
De mindre rådhusrätternas befattning med den militära rättsskipningen måste
alltså antagas bliva ganska kortvarig. Att inför den förestående rättegångsreformen
å dessa domstolar överflytta rättegångsuppgifter av mera omfattande
och krävande natur syntes därför mindre lämpligt. Härtill komme
att en sådan anordning kunde bereda ökade svårigheter vid fullföljande av
syftet med 1932 års lagstiftning. Beredningen ansåge sig på nu anförda
grunder böra hemställa att rådhusrätt med mindre än tre lagfarna ledamöter
ej finge upptaga militära mål. Härom borde stadgande upptagas i lagen.

Den i viss mån fristående frågan örn de militära målens upptagande i andra
instans har behandlats i en del yttranden. Jämte den i utkastet avsedda
uppdelningen av dessa mellan de allmänna hovrätterna har alternativt
framförts möjligheten att sammanföra målen till Svea hovrätt såsom gemensam
överdomstol, även sedan de i första instans övertagits av de allmänna underrätterna.
En sådan anordning har ansetts önskvärd med hänsyn till den
militära rättsskipningens enhetlighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Härom yttrar Svea hovrätt att de militära målens upptagande vid de allmänna
hovrätterna enligt vanliga regler för fullföljd av talan framstår som
den naturliga ordningen, om vid den förestående allmänna processreformen
det skriftliga förfarandet i hovrätt får vika för en annan ordning. I avvaktan
på denna reform torde det däremot vara ur flera synpunkter lämpligare,
att Svea hovrätt utgör andra instans i samtliga krigsrättsmål. Den inom
hovrätten samlade erfarenheten på området kunde därigenom fullt ut tillgodogöras
och påtagliga fördelar vinnas till främjande av rättsenhet på detta för
de allmänna domstolarna främmande specialområde med dess till stor del ganska
obestämda och svävande rättsregler. Krig shovrätten anser på enahanda
grunder en fördelning av militärmålen mellan tre och senare ännu flera hovrätter
obetingat skadlig. Flertalet militära och vissa civila myndigheter giva
uttryck åt en liknande uppfattning. Milit ^ombudsmannen förklarar, utan att
likväl taga bestämd ställning till spörsmålet, att skäl av en viss styrka synas
tala för en gemensam andra instans.

Såsom i det föregående framhållits äro de mål som för närvarande upptagas
av krigs domstolarna av växlande art såtillvida att vissa av målen angå
speciellt militära tjänsteplikter eller eljest föreskrifter som meddelats till upprätthållande
av disciplin och ordning inom krigsmakten, medan däremot andra
mål röra brott av allmän natur, exempelvis de i 8 kap. strafflagen för krigsmakten
omförmälda egendomsbrotten. De senares hänförande under krigsdomstol
motiveras av gärningsmannens egenskap av krigsman. I flera av
yttrandena har denna artskillnad mellan målen betonats och föranlett uttalanden
örn en revision av strafflagen för krigsmakten i
samband med genomförandet av nu förevarande reform eller örn en b egränsning
av överflyttningen till vissa arter av mål. Sålunda
har av somliga förordats, att allenast mål av allmän natur överflyttas å de
allmänna domstolarna eller att en utvidgning av befälhavarnas disciplinära
bestraffningsrätt sker i ändamål att i möjligaste mån minska de allmänna
domstolarnas befattning med de i angivna hänseenden utpräglat militära
målen. Vissa anse lämpligt att såväl en utsöndring av egendomsbrotten ur
strafflagen för krigsmakten som en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten
äger rum i samband med den militära jurisdiktionens överflyttning
å de allmänna domstolarna. Ur de yttranden som närmare behandla dessa
frågor må här anföras följande.

Svea hovrätt framhåller att handläggning inför specialdomstol med militära
bisittare av mål, som röra brott av civil natur, tydligen framstår i en
helt annan dager än då fråga är om förseelse mot den militära disciplinen.
I förstnämnda fall förelåge i allmänhet icke något särskilt behov av militär
sakkunskap, och sådana måls behandlande i vanlig rättegångsväg kunde icke
i högre grad verka förryckande på den militära tjänstgöringen, då de ej vore
mera allmänt förekommande. Annorlunda förhölle det sig däremot beträffande
mål, vilka ha en alldeles övervägande militär natur. Att överföra
exempelvis mål angående den militära disciplinen till allmän domstol skulle
ofta medföra olägenheter såväl ur militär synpunkt som för den civila rättsvården.
Ur principiell synpunkt utgjorde det icke heller något anmärkningsvärt,
att disciplinmål behandlades i särskild ordning; vår lagstiftning erbjöde
därpå flera exempel. Ett överflyttande av sådana mål till allmän domstol
skulle tvärt örn innebära ett avsteg från eljest tillämpade principer. Hovrät Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 223. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr SSS.

ten finner sålunda skäl föreligga att i viss utsträckning mål som höra till
krigsdomstolarnas upptagande överflyttas å de allmänna domstolarna,, men
anser det böra göras till föremål för närmare prövning, huruvida en uppdelning
lämpligen bör ske och var gränsen härvid skall dragas. Hovrätten anser
det även böra övervägas huruvida den domstol, som hade att handlägga de icke
överflyttade målen, skulle hava enahanda sammansättning som de nuvarande
krigsdomstolarna eller örn. i samband med inskränkningen av specialdomstolens
kompetens, dennas organisation kunde göras ännu enklare, smidigare och
billigare.

Krig sdomaren Wetter, som behandlar de olika arterna av militära mål ur
synpunkten av den militära sakkunskapens betydelse för målens behandling
och prövning, framhåller att strafflagen för krigsmakten dragit en alltför omfattande
gräns för de brott, vilka där omförmälas såsom straffbara och vilka
på grund därav skola höra till krigsdomstol, samt att ett icke ringa antal straffbestämmelser
i nämnda lag, särskilt flertalet av de i 8 kap. upptagna brotten
mot egendom, icke äga det nära samband med de egentliga militära brotten,
att de böra bedömas av krigsdomstol.

Även chefen för generalstaben, som enligt vad förut nämnts i princip tillstyrker
krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid, ifrågasätter huruvida icke
bestämmelserna i 8 kap. strafflagen för krigsmakten skänkt denna lag en
större omfattning än ändamålet kräver samt anser att ett borttagande ur lagen
av egendomsbrotten borde ske i sammanhang med krigsdomstolarnas avskaffande.
Mål rörande dylika brott borde ej behandlas såsom militära mål. I
stället borde i allmänna strafflagen inryckas bestämmelser örn att egendoms
beskaffenhet av militär statsegendom skulle utgöra försvårande omständighet.
Generalstabschefen framhåller vidare att kravet på en utvidgning av den
disciplinära bestraffningsrätten för befälhavarna ovillkorligen bör vinna beaktande
för att den föreslagna ordningen för militärmålens handläggning skall
bliva ur militär synpunkt godtagbar. Den minskning i antalet av sådana mål
vid domstolarna som en sådan åtgärd skulle medföra, finner generalstabschefen
önskvärd ur såväl militär som allmän synpunkt. Omfattningen av denna
utvidgning sjmtes ej behöva bliva betydande, örn i samband med ändring
av vederbörande lagrum i strafflagen för krigsmakten tydligt påpekades befälhavares
skyldighet och icke allenast rättighet att avdöma disciplinmål. Bestraffningsrätten
borde nämligen fullständigt utnyttjas redan inom nu uppdragna
gränser.

Rörande önskvärdheten av en utökning av bestraffningsrätten i disciplinmål
i samband med en militär rättegångsreform ha därjämte uttalat sig följande
militära myndigheter, nämligen chefen för Östra arméfördelningen, vilken
principiellt intager samma ställning till reformförslaget som generalstabschefen,
militärbefälhavarna för Övre Norrland och på Gotland, chefen för kustflottan
samt chefen för kustartilleriet.

Rådhusrätten i Halmstad anför i denna del bland annat: Med anledning av
de ganska hårda straff som måste användas för disciplinens hävdande, är det
naturligt, att man även när det gällt rent disciplinära förseelser starkt begränsat
befälhavarens egen bestraffningsrätt. Sålunda har han icke kunnat
ådöma strängare straff än arreststraff med viss skärpning, varjämte han varit
hänvisad att vid utövningen av sin bestraffningsrätt rådgöra med juridiskt
bildad tjänsteman. Ytterligare en begränsning har varit, att befälhavaren i
regel icke fått själv utöva bestraffningsrätten, där den felande bestritt förseelsen.
För att ombesörja den rättsskipning, som sålunda ej kunnat anförtros
åt chefen, har en särskild domstol funnits. Redan förekomsten av en sådan
domstol har väl föranlett, att åt densamma uppdragits en del mål, som
strängt taget icke haft med den disciplinära bestraffningsrätten att göra, t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

förskingringsmål, stöld m. m. Rådhusrätten finner det uppenbart, att befälhavarnas
disciplinära myndighet bör utsträckas, om krigsdomstolarna avskaffas.
Att t. ex. till allmän domstol överlämna domsrätten över en värnpliktig,
som begått en ren skolförseelse men nekar till densamma, vore enligt rådhusrättens
mening både olämpligt och stötande. Detsamma kunde sägas om det
fall att en värnpliktig ställes under atal för vissa rent militära förseelser, å
vilka fängelse kan följa.

I vissa yttranden bar jämväl påyrkats en omarbetning av strafflagen för
krigsmakten i humaniserande riktning, vilken ansetts böra ske i samband med
den processuella omgestaltningen. För en sådan åtgärd har såsom redan omnämnts
rådhusrätten i Örebro uttalat sig. Rådhusrätten i Karlskrona hyser
härutinnan samma uppfattning. Även chefen för marinstaben finner att anmärkningar
med fog kunna riktas mot strafflagen för krigsmakten såsom i
flera avseenden icke förenlig med den moderna tidens och fredsförhållandenas
krav samt att förslag till revision av nämnda lag bort föreligga samtidigt
med förslaget örn krigsdomstolarnas borttagande.

Beträffande frågan huruvida särskild militär sakkunskap
bör i rättssäkerhetens intresse vara representerad inom domstol som handlägger
militära mål eller örn den lämpligen kan tillföras domstolen genom tillkallade
sakkunniga eller pa annat sätt ha olika meningar gjort sig gällande.
Flertalet av de hörda myndigheterna uttala sig i den förstnämnda riktningen.
Emellertid framhålles även härutinnan ofta artskillnaden mellan de
militära målen inbördes. I vissa fall synes man vid förordandet av militära
meddomare ha lagt huvudsaklig vikt vid att den militära uppfattningen skulle
få tillfälle att göra sig gällande i mål av betydelse för disciplinen; i andra
fall ater torde man mera lia tagit sikte på vissa måls ur teknisk synpunkt
invecklade natur.

Bland de myndigheter som särskilt uppehållit sig vid detta spörsmål anföra,
såsom redan av det förut anförda framgår, militieombudsmannen och
Göta hovrätt vissa skäl som. tala emot militärers deltagande såsom domare i
mål angående brott begångna av krigsmakten tillhörande personal. Båda
dessa myndigheter äro av den uppfattningen att militärer icke böra vara ledamöter
i domstolen samt att erforderlig sakkunskap bör tillföras densamma i
annan form. Göta hovrätt anser att sakkunskapen kan komma fullt till sin
rätt under den förberedande utredningen samt därigenom att militär befattningshavare
beredes tillfälle att, där sådant erfordras, närvara vid rättens
förhandlingar för meddelande av upplysningar och dylikt. Liknande uttalanden
göras av Skånska hovrätten, rådhusrätten i Västerås m. fl. Krigsdomaren
Rasmussen förklarar i detta avseende att de mål han handlagt vid Bohusläns
regementes krigsrätt nästan undantagslöst kunnat avgöras utan att någon speciell
militär sakkunskap erfordrats, och i de få fall sådant varit av
nöden hade nöjaktiga upplysningar kunnat inhämtas. Rådhusrätten i Halmstad
anser visserligen att saknaden av militära bisittare med en ingående kännedom
om tjänstgöringsförhållandena vid truppförbandet stundom — såsom i
vissa mål där de invecklade militära tjänstgöringsreglementena spela en avgörande
roll — kommer att göra sig gällande i ökad svårighet att bedöma brottsligheten,
men vitsordar dock att det stora flertalet fall av krigsrättsmål icke
erbjuder denna svårighet. Krig sdomaren Lindhall anser att i mål rörande
tjänstefel o. d. samma lyckliga resultat knappast skulle ernås genom att befattningshavare
vid krigsmakten förordnades att vid rätten lämna upplysningar
som genom militära ledamöter. Helt annat vore förhållandet, när det

Kungl. Majds proposition nr 223.

rörde sakkunskap i tekniska frågor; då borde sakkunnigutredningar förebringas
genom parterna eller genom av domstolen tillkallade sakkunniga. Krigshovrätten
uttalar den åsikten att en sakkunnig militär meddomare icke kan
ersättas av en för visst fall tillkallad sakkunnig. Uppenbart vore att ett omdöme,
som avgåves av en tillkallad sakkunnig, lätteligen bleve mera exklusivt,
mera yrkesmässigt färgat än ett omdöme avgivet av en sakkunnig under domaransvar
handlande domare, som hade tillfälle att följa målet i alla dess
faser samt draga nytta av meningsutbytet med de övriga domarna. Med militärernas
avlägsnande ur domstolen eliminerades därtill en personalkännedom,
som det vore av största vikt för domstolen att inom sig äga. Krigsdomaren
Wetter yttrar att domstolen genom militärer, som förordnas att lämna upplysningar
eller avhöras såsom sakkunniga vittnen, väl erhåller tillgång till sådana
erfarenhetssatser, som i vissa fall erfordras såsom premisser för domen.
Men huvudsakligen behövdes på detta område något annat, nämligen sakkunnig
medverkan vid själva det arbiträra bedömandet av ansvar och ersättningsskyldighet
inom ramen för en obestämd brottsbeskrivning eller eljest utan
stöd av legala regler i organisatoriskt och tekniskt komplicerade situationer.
Denna medverkan kunde endast tillhandahållas inom domstolen själv av militära
meddomare, som med domare av facket delade ansvaret för målens utredning
och slutliga avgörande.

De hörda militära myndigheterna äro i allmänhet av den meningen att militära
bisittare böra bibehållas, även örn de militära målen överflyttas å allmänna
domstolar. En motsatt uppfattning synes dock kunna utläsas ur de
av chefen för generalstaben, chefen för Östra arméfördelningen samt chefen
för flygvapnet avgivna yttrandena. — Chefen för marinstaben betonar i första
rummet betydelsen av militära domare ur disciplinär synpunkt samt yttrar
härom: För handhavandet av krigsdomstolarnas uppgift såsom de yttersta
vårdarna av disciplinen fordrades förståelse för det i krigsmakten tillämpade
disciplinära systemet och disciplinens krav liksom också intresse för upprätthållande
av denna disciplin. Den bristande sakkunskapen på denna den militära
rättsskipningens viktigaste område gjorde det otänkbart att till civila domare
överlämna uppgiften som de slutliga bedömarna och upprätthållarna av
krigsmaktens disciplin. Knappast mindre viktig vore krigsberedskapssynpunkten.
Ett realiserande av förslaget skulle under första tiden efter ett krigsutbrott
—- då de militära målen överflyttades till helt och hållet oprövade
domstolar med militära bisittare utan förtrogenhet och vana vid dessa måls
handläggning — otvivelaktigt medföra ett svaghetstillstånd på den militära
rättsskipningens område, som kunde medföra allvarliga risker för krigstukten
och för krigsmaktens anda. Chefen för kustartilleriet finner det uppenbart
att vid de allmänna domstolarna med deras jämförelsevis ofta skiftande domarepersonal
samt dennas oftast ringa kännedom örn militära förhållanden,
bristande personalkännedom och knapphändiga erfarenhet örn och kanske ringa
förståelse för militärmålens disciplinära sida, behovet av den militära sakkunskapen
måste anses än nödvändigare än i de nuvarande krigsrätterna. Chefen
för kustflottan befarar, i likhet med andra militära och även civila myndigheter,
en försämrad sakkunnig behandling av sjömilitära mål. I vissa fall
framhålles även den ofta speciellt militärtekniska karaktären hos undersökningsmålen,
vilken anses motivera en delvis militär sammansättning hos domstolen.

I allmänhet torde man vid bedömandet av nu ifrågavarande spörsmål i
första rummet haft i sikte domstolarna i första instans. I flera yttranden
förekomma dock även uttalanden som hänföra sig till sakkunskapens ställning
i överdomstolarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Militieombudsmannen påpekar sålunda hurusom betänkligheterna mot militärer
såsom domare i krigsrätterna i fredstid icke tillnärmelsevis göra sig
gällande på samma sätt beträffande krigsöverdomstolen. I stället framträdde
där fördelen av ständig tillgång till militär sakkunskap och erfarenhet genom
de militära ledamöterna än mer än vid krigsrätterna. Emellertid torde ett
borttagande av de militära bisittarna ur krigsrätterna böra, enligt militieombudsmannens
mening, föra med sig motsvarande åtgärd beträffande krigsöverdomstolen.
Krig shovrätten anför i denna del, att om indragning av krigsdomstolarna
trots allt skulle komma att ske, Svea hovrätt, som enligt krigshovrättens
mening borde ensam bliva andra instans för militärmålen, syntes
böra för handläggning av dylika mål förstärkas med militära meddomare,
liksom i vattenrättsmål hovrätten är förstärkt med sakkunnig ledamot från
kammarkollegium. Det vore enligt krigshovrätten att befara, att avgörandet
särskilt av disciplinmålen med den knappa utredning, som däri bestås i första
instans, utan militära bisittare komme att erbjuda högst betydande svårigheter.
Jämväl i de s. k. sjömålen vore behovet av militär fackkunskap i domstolen
starkt framträdande. Chefen för generalstaben, som i fråga örn underrätterna
icke yrkar på militärers deltagande såsom domare, föreslår beträffande
mellaninstansen att tva militära bisittare ingå i hovrättsdivision, som skall
handlägga militära mål. Chefen för marinstaben anser, på liknande grunder
sorn av honom anförts beträffande första instansen, militära meddomare erforderliga
även i överdomstolarna.

Oberoende av uppfattningen örn lämpligheten i och för sig att ersätta de
militära ledamöterna med tillkallade sakkunniga har av vissa myndigheter
framförts asikten att i händelse av krigsdomstolarnas avskaffande sakkunniga
borde i alla militära mål beredas tillfälle att vara närvarande vid handläggningen
och lämna erforderliga upplysningar, detta för att vinna garanti för
att sakkunskapen verkligen i tillräcklig utsträckning tages i anspråk. Härvid
torde i allmänhet även ha avsetts målens handläggning i andra instans.
Undantag göres dock understundom beträffande mål av visst slag, såsom de
förut berörda stöldmålen och liknande. Obligatorisk närvaro av sakkunnig
militär befattningshavare kräves sålunda av Svea hovrätt, krigshovrätten och
militieombudsmannen, av vilka de båda senare jämväl framhålla att bestämmelse
härom bör gälla såväl underrätt som hovrätt, samt vidare av chefen
för generalstaben och chefen för kustflottan, den sistnämnde med betonande
av vikten av sakkunskapen för de sjömilitära målen.

De nuvarande auditörernas befattning med den disciplinära bestraffningsrättens
utövning samt deras skyldighet att, då det påfordras, biträda befälhavarna
vid förvandling, sammanläggning och verkställighet av straff
skulle enligt utkastet, såsom redan förut nämnts, överföras å befattningshavare
vid de allmänna domstolarna. I den jämte utkastet remitterade promemorian
yttrades härom att de ifrågavarande göromålen finge anses äga sådant samband
med domarverksamheten att de kunde åläggas domstolarnas tjänstemän.
Detta ansågs däremot ej böra ske beträffande det rådgivarskap i övrigt som
ankommer på auditörerna. I den mån behov av juridiskt biträde i andra angelägenheter
yppades för de militära befälhavarna borde detta kunna anskaffas
på mera privat väg genom avtal med lämplig person. En motsvarighet till
föreskriften i gällande lag därom att auditören äger såsom ordförande i krigs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

rätt handlägga persedelmål återfinnes i utkastets bestämmelse rörande befogenhet
för sådan befattningshavare som nyss nämnts att ensam handlägga dylika
mål.

Vad sålunda föreslagits har i en stor del av de avgivna yttrandena givit anledning
till erinringar i olika avseenden. Ur nämnda yttranden må här anföras
följande.

Militieombudsmannen anser att det kan med styrka ifrågasättas huruvida
den nuvarande auditörens uppgifter med avseende å disciplinmålens — alltså
icke domstolsmålens -—■ handläggning och övrig juridisk hjälp åt den militära
befälhavaren, vilka uppgifter innebära en rent statlig verksamhet av väsentligt
annat slag än rådhusrätternas nuvarande arbetsuppgifter, lagligen kunna, läggas
å ledamot av rådhusrätt. Följden av en sådan överföring av uppgifter,
som vore främmande för rådhusrätternas nuvarande verksamhet, skulle kunna
tänkas bliva att fältet lämnades öppet för ett överförande å ledamöter av
rådhusrätterna av åtskilliga andra liknande uppgifter, exempelvis rådgivande
verksamhet åt järnvägsstyrelsen och de övriga kommunikationsverken i disciplinära
ärenden m. m. Oavsett dessa skäl talade enligt militieombudsmannens
åsikt flera omständigheter emot att den nuvarande auditörens arbete lades
å en tjänsteman, vilken så fast som en rådhusrättsledamot eller en biträdande
domare vore knuten till den civila domstolen. Rörande båda dessa kategorier
av tjänstemän gällde, att en viss risk förelåge för att tjänstemannen skulle
av sina göromål i domstolen sättas ur stånd att med den skyndsamhet, som
krävdes ur den militära tjänstgöringens synpunkt, lämna befälhavaren sitt
biträde. Åtminstone beträffande de biträdande domarna torde vidare gälla,
att de genomsnittligt bleve mindre kompetenta än de nuvarande auditörerna
att lämna biträde åt den militäre befälhavaren. Då nämligen de biträdande
domarna, för sin utbildnings skull och av andra anledningar, torde vara underkastade
ganska täta förflyttningar mellan skilda orter, torde de i väsentligt
mindre grad än de nuvarande auditörerna bliva i stånd att under tillräckligt
lång tid inhämta erfarenhet och vana vid disciplinmåls handläggning.
Ett viktigt skäl för bibehållande av de nuvarande auditörerna måste framföras
ur krigsberedskapens synpunkt. Det kunde icke gärna förväntas, att de
rådmän och biträdande domare, som enligt det remitterade förslaget skulle
handlägga militära rättegångsmål och biträda de militära befälhavarna i disciplinmålen,
kunde i någon större utsträckning av sina respektive domstolar
i krigstid avstås för att ingå såsom auditörer i fältkrigsrätterna. Av nu anförda
orsaker syntes vara nödvändigt att auditörsbefattningarna bibehölles
såsom självständiga tjänster. — Beträffande persedelmålen finner militieombudsmannen
redan den nu gällande ordningen för dessa måls handläggning
under auditörens ordförandeskap vara otillfredsställande samt förordar härvidlag
en ändring i den riktning som enligt vad tidigare antytts föreslagits
av 1920 års krigslagstiftningskommitté.

Svea hovrätt hyser beträffande önskvärdheten av auditörskårens bibehållande
samma uppfattning som militieombudsmannen. Hovrätten anser det vara av
synnerlig vikt att, örn de allmänna domstolarna skola behandla även mål angående
den militära disciplinen, ett samband finnes mellan domstolen och den
militära rättsvården i övrigt. Ett sådant samband kunde, såvitt rådhusrätterna
anginge, vinnas därigenom att den jurist som skall handhava de huvudsakliga
auditörsgöromålen regelmässigt deltager i handläggningen av militära mål.
Beträffande häradsrätt ställde sig saken däremot annorlunda.

Krig shovrätten anlägger liknande synpunkter samt yttrar beträffande den
föreslagna ordningen för anskaffande av juridiskt biträde åt befälhavare i

Kungl Maj:ts proposition nr %%8.

andra ärenden än dem som angå den disciplinära bestraffningsrätten, straffsammanläggning
m. m., att borttagandet av möjligheten för befälhavare att
erhålla biträde av jurist, handlande under tjänsteansvar, vore en svaghet som
bomme att i praktiken visa sig ytterst kännbar. I fråga örn persedelmålen
hyser krigshovrätten vissa betänkligheter mot att de skulle komma att avgöras
av en enmansdomstol. På grund av sitt stora antal representerade dessa
mål ett icke obetydligt intresse för staten; de visade sig ej sällan under handläggningen
innefatta spörsmål som vore svårlösta och berörde förluster eller
skador till höga belopp. Å andra sidan skulle persedelmålens handläggning
vid underrätterna säkerligen ganska menligt inverka på dessas arbetstid.

Göta hovrätt finner lika med de nämnda myndigheterna att auditörsbefattningarna
böra bibehållas, i vart fall såvitt angår disciplinmål vid avdelningar,
som skulle lyda under stads domstol, medan däremot Skånska hovrätten
anser det troligt att det sätt för frågans lösning, som förslaget innebär, skall
visa sig framkomligt.

Medan från rådhusrätternas sida i stor utsträckning göres gällande den
nämnda åsikten att auditörsgöromålen icke kunna tvångsvis åläggas rådhusrätternas
tjänstemän, påyrkas från åtskilliga militära myndigheter auditörsbefattningarnas
bibehållande såsom självständiga tjänster i första rummet ur
synpunkten att den föreslagna ordningen skulle i följd av domstolstjänstemännens
ibland ringa erfarenhet på det speciella området m. m. medföra osäkerhet
och dröjsmål till skada för disciplinen och den militära tjänsten. Krigsdomarna
ställa sig på ett par undantag när avvisande mot förslaget i denna
del.

I den jämte lagutkastet remitterade promemorian erinrades örn de g rundlagsstadg
anden, i vilka krigsdomstolarna finnas omnämnda. Härutinnan
anfördes:

Någon ändring i § 20 regeringsformen — enligt vilken två militärpersoner
av högre grad skola i högsta domstolen deltaga i avgörandet av sådana mål,
som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning — torde icke
påkallas av den tillämnade överflyttningen av de militära målen till de allmänna
domstolarna. Föreskrift därom, att mål av detta slag skulle tillhöra
specialdomstol, torde icke innefattas i stadgandet, och detta torde efter den
nya lagstiftningens genomförande endast få tillämpning beträffande mål, som
till högsta domstolen fullföljdes från de krigsdomstolar, vilka under vissa förutsättningar
— krig eller mobilisering— fortfarande kunde vara inrättade.
Beträffande stadgandet i § 96 regeringsformen — enligt vilket militieombudsmannens
tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, såvitt vore i fråga,
inskränkts till fall där det gäller deras tillämpande vid krigsdomstolarna ■—
så torde med hänsyn till avfattningen av denna bestämmelse den föreslagna
lagstiftningsåtgärden komma att föranleda en avsevärd beskärning av militieombudsmannens
ämbetsuppgifter. Det sagda ägde motsvarande tillämpning
beträffande det praktiskt mindre betydelsefulla stadgandet i § 101 regeringsformen
angående skyldighet i vissa fall för militieombudsmannen att vid
riksrätt anställa åtal mot ledamot av högsta domstolen för fel i domarämbetets
utövning med avseende å mål, som från krigsdomstol kommit under högsta
domstolens prövning. Icke heller föreskriften i andra stycket av § 5 mom. 10
tryckfrihetsförordningen — enligt vilken åtal jämlikt § 4 mom. 14 (för spridande
av en med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift) mot någon, som
lyder under strafflagen för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols upptagande
— vore att fatta som någon ovillkorlig föreskrift därom att för dessa
måls behandling specialdomstolar skulle vara inrättade. Efter de nuvarande

Kungl. Hajd* proposition nr 223.

krigsdomstolarnas avskaffande torde bestämmelsen innebära, att i paragrafen
angivna mål skulle handläggas vid domstol, som eljest hade att upptaga mål
av det i den särskilda militära rättegångslagen avsedda slag. Lämpligen kunde
i nya lagen utsägas att sådan domstol i sist angivna fall vore att anse som
krigsdomstol. — En bestämmelse av sådant innehåll inflöt också i utkastet
(17 §).

I flera av de inkomna yttrandena har den meningen uttalats att krigsdomstolarnas
avskaffande och en överflyttning av den militära domstolsjurisdiktionen
till de allmänna domstolarna ej kunde ske, med mindre de nämnda grundlagsparagraferna
eller vissa av dem samtidigt underginge ändring. Understundom
har härvid huvudvikten fästs vid § 20 regeringsformen. Detta stadgande
har då vanligen ansetts innefatta föreskrift därom att det slag av mål
som nu handläggas av krigsdomstolarna — de militära målen — under alla förhållanden
skola ej blott i högsta domstolen utan även i lägre instanser handläggas
under medverkan av militära ineddomare. Därutöver har lagrummet
ibland ansetts föreskriva existensen av specialdomstolar för dessa måls handläggning.
I andra yttranden har åter den meningen gjorts gällande att visserligen
icke det nämnda stadgandet i regeringsformen utgjorde hinder för de militära
målens överflyttande å de allmänna domstolarna på sätt föreslagits, men
att så däremot vore förhållandet med bestämmelsen i § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen.

Till belysande av de synpunkter som i övrigt anlagts vid kritiken av den
enligt promemorian och utkastet föreslagna lösningen av hithörande spörsmål
må återgivas det av Svea hovrätt avgivna yttrandet. Hovrätten anför, efter
redogörelse för de nämnda grundlagsparagrafernas innehåll, följande:

Den kommitté, som den 17 oktober 1922 avgav förslag, åsyftande krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid, föreslog tillika ändring i samtliga nu nämnda
lagrum. Sålunda skulle militärpersoner icke deltaga i högsta domstolens handläggning
av mål, vilkas handläggning enligt förslaget skulle ankomma på
allmän domstol, men väl skulle militieombudsmannen vaka över lagars och
författningars efterlevnad även i fråga om sådana militära brottmål, vilka
skulle av sådan domstol handläggas. Åtal för utspridande av indragen skrift
vid trupp eller å flottans fartyg skulle i fredstid upptagas av allmän domstol.
Enligt det nu föreliggande förslaget skulle förenämnda grundlagsbud kvarstå
oförändrade, oaktat krigsdomstolar kunde förefinnas allenast vid krig och
mobilisering. Vad angår de förenämnda bestämmelserna i regeringsformen,
skulle dessa emellertid enligt den i P. M. uttalade uppfattningen, örn förslaget
upphöjdes till lag, erhålla en helt annan innebörd än de för närvarande äga.
Frånsett här nedan avsedda fall enligt tryckfrihetsförordningen, skulle allenast
vid krig eller mobilisering militära ledamöter inträda i högsta domstolen; i
övrigt kunde ej förekomma, att mål från krigsdomstol droges under Konungens
prövning. Militieombudsmannens befattning med mål, handlagda vid krigsdomstol,
bleve på motsvarande sätt begränsad; den inträdde allenast vid krig och
mobilisering, medan eljest även handläggningen av militära brottmål folie under
justitieombudsmannens granskning. Ordet »krigsdomstol» har sålunda ansetts
böra vid tolkningen av förenämnda paragrafer i regeringsformen tagas i sin
hävdvunna betydelse av en särskild för handläggning av militära mål inrättad
domstol. För att förlika § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen i dess oförändrade
lydelse med det föreliggande lagförslaget har det däremot visat sig nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr H2S.

vändigt att tor där avsedda fall med »krigsdomstol» förstå något helt annat,
nämligen varje domstol, som har att upptaga militära mål, sålunda även allmän
domstol, såvitt den äger sådan kompetens; örn krigsdomstol även här fattades
i den snävare bemärkelsen, komme nämligen, om förslaget genomfördes, forum
att i fredstid saknas för ifrågavarande fall. I syfte att säkerställa en sådan
tolkning har man i 17 § inrymt ett stadgande av innehåll, att domstol, som
har att upptaga militära mål, skall såsom krigsdomstol anses, då enligt tryckfrihetsförordningen
mål tillhör sådan domstols upptagande. Emot förslagets
ståndpunkt i denna del kunna i flera hänseenden erinringar göras. Yad först
angår tryckfrihetsförordningen § 5 mom. 10, lärer det knappast kunna betvivlas,
att ordet krigsdomstol även där har sin hävdvunna betydelse; en jämförelse
mellan lagrummets båda stycken giver fastmera direkt stöd för denna uppfattning.
Då detta stadgande år 1909 upptogs i tryckfrihetsförordningen, gällde
det väl ej att bereda grundlagsskydd åt krigsdomstolarna utan allenast att för
visst fall giva en särskild regel om forum. Men då lagrummet är att tolka på
nyssnämnda sätt, bör, därest förslaget örn upphörande av vissa krigsdomstolar
skall upphöjas till lag, tryckfrihetsförordningen samtidigt ändras i den riktning,
som år 1922 föreslogs. Att, till undvikande av det med en grundlagsändring
förenade uppskovet, söka lösa frågan genom ett stadgande i allmän lag,
vilket i sak örn ock ej i form innefattar en tolkning eller kanske snarare en
ändring av grundlagen, vore att slå in på en betänklig väg. (Jämför § 83
regeringsformen.) Emot innehållet av detta i 17 § av förslaget upptagna stadgande
kan för övrigt anmärkas, att örn allmän domstol skall, i sin egenskap av
forum för militära mål, betraktas såsom krigsdomstol, detta betraktelsesätt
icke rimligen kan begränsas till giltighetsområdet för en viss grundlagsparagraf,
vars innebörd skulle därigenom modifieras. Skall det föreliggande lagförslaget
genomföras utan grundlagsändring, bör sålunda i varje fall 17 § utgå
och frågan örn tolkningen av tryckfrihetsförordningen lämnas åt rättstillämpningen.
Emot den i P. M. intagna ståndpunkten i grundlagsfrågan måste vidare
erinras, att det icke lärer låta sig göra att åt ordet krigsdomstol giva en tolkning
i tryckfrihetsförordningen och en helt annan i regeringsformen. Skall
vid tillämpning av § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen med krigsdomstol
förstås varje domstol, som har att upptaga militära mål, måste förenämnda
paragraf i regeringsformen läsas på motsvarande sätt. Detta skulle innebära,
att militära ledamöter skulle i högsta instans anlitas även i sådana militära
mål, som fullföljts från allmän domstol, och att militieombudsmannens åligganden
skulle bibehållas vid sin nuvarande omfattning, ehuru hans granskning
komme att avse allmän domstols verksamhet, till den del krigsdomstols uppgifter
övergått på sådan domstol. Detta sistnämnda vore enligt hovrättens
mening fullt i sin ordning; till säkerställande av enhetlig rättstillämpning är en
enhetlig granskning av den militära rättsvården av synnerlig vikt, särskilt
vid en tidpunkt, då denna rättsvård till stor del skulle övergå i nya händer.
Däremot komme det naturligtvis att framstå såsom cn inkonsekvens, om militärpersoner
skulle i högsta instans deltaga i handläggningen av mål, som i de
lägre instanserna handlagts av de allmänna domstolarna utan militärt inslag.
En sådan ordning kan med fog anses stridande, örn icke mot grundlagens bokstav,
så dock mot dess anda. Skulle åter, på sätt med förslaget avses, militära
ledamöter i högsta domstolen icke vidare förekomma i fredstid, innebure detta
att de särskilda bestämmelser, som § 20 regeringsformen innehåller örn högsta
domstolens handläggning av militära mål, skulle utan grundlagsändring för
normala förhållanden mista sin betydelse. Det kan i detta sammanhang förtjäna
erinras, att bestämmelserna i fråga ända lill 1915 ägde tillämpning allenast
i fredstid. På nu anförda grunder anser hovrätten förslaget icke böra upp -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

höjas till lag utan att förenämnda paragrafer i grundlagarna samtidigt undergå
ändring.

I de förut omförmälda, av rådmannen Bång och översten Holmquist
med anledning av utkastet till mig ingivna skrifterna ha Bång och Holmquist
anfört i huvudsak följande.

Rådmannen Bång har uttalat betänkligheter mot reformens genomförande
vid den tidpunkt, som enligt utkastet avsetts, med hänsyn särskilt
till de bestämmelser i grundlagarna, som beröra krigsdomstolarna, samt
till de svårigheter, som för närvarande finge anses möta mot att utnyttja de
allmänna domstolarna på angivet sätt. De grundlagsstadganden, varom vore
fråga — regeringsformen §§ 20, 96 och 101 samt tryckfrihetsförordningen
§ 5 mom. 10 — gåve fog för den uppfattningen, att grundlagarna fastsloge
existensen av krigsdomstolarna. En förutsättning för reformen vore, att de
allmänna domstolarna kunde tillgodose det särskilt ur disciplinär synpunkt
betydelsefulla kravet på snabbhet i rättsskipningen, varmed i första rummet
avsåges domstolens förmåga att träda i funktion inom en mycket kort tid
efter det dess verksamhet påkallats. Vidare borde domstolen, för undvikande
av rubbning i den militära tjänsten samt även ur den enskildes synpunkt, vara
pliktig att sammanträda inom vederbörande förbands etablissement. Den domstolstyp
rådhusrätten representerade vore i och för sig lämplig. Emellertid
torde det icke kunna åläggas rådhusrätt, som ju avlönades med kommunala
medel, att sammanträda utanför sitt jurisdiktionsområde, vilket skulle erfordras
i de fall, då rådhusrätt erhölle domsrätt över militär personal, som hade
sin förläggning utom stadens gräns. Ej heller kunde det under nuvarande
förhållanden åläggas ledamot av rådhusrätt att fullgöra den verksamhet med
avseende å disciplinmål m. m., som i utkastet förutsattes. Häradsrätterna
kunde icke anses besitta den för ifrågavarande uppgifter erforderliga rörligheten.
Även i andra hänseenden måste de med hänsyn till sin sammansättning
anses mindre lämpade att övertaga krigsrätternas uppgifter. Därest
biträdande domare skulle erhålla befattning med den på vissa håll, såsom i
Boden, särdeles omfattande verksamheten såsom biträde åt befälhavare i disciplinmål,
måste därtill förordnas en person, som ägde god erfarenhet på området
och som kunde stanna i tjänsten längre tid.

översten Holmquist har förklarat sig anse, att militär sakkunskap borde
tillföras de allmänna domstolarna jämväl i högre instans genom sakkunniga
bisittare. Därest detta krav icke skulle bliva tillgodosett, borde lämpligen
stadgas, att vid handläggning av vissa arter av militärmål militär befattningshavare
alltid skulle vara närvarande för att lämna upplysningar.
Med hänsyn till vikten av enhetlig rättsskipning borde de militära målen i
andra instans sammanföras till Svea hovrätt. Genom utkastets bestämmelser
kunde väl målens snabba handläggning anses säkerställd men knappast
deras omedelbara upptagande, vilket senare i vissa mål vore nödvändigt. Av
praktiska och humanitära skäl borde åtminstone vissa arter av brottmålen
städse handläggas inom kasernetablissement. Undersökningsmålen borde
handläggas vid domstolen i dess vanliga sammansättning. Samtidigt med
de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarna syntes en bearbetning
av strafflagen för krigsmakten böra ske, varigenom dels befälhavarnas
bestraffningsrätt utökades och dels ur samma lag avfördes de brott,
som icke vore av speciellt militär natur, exempelvis stöld; härigenom skulle
domstolsmålens antal kunna minskas. Behovet av kompetent biträde åt befälhavare
vid behandling av disciplinmål och andra juridiska angelägenheter torde
icke kunna väl tillgodoses enligt de grunder som angåves i utkastet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

De skäl, som föranlett statsmakterna att avskaffa specialdomstolar
i allmänhet, torde även gälla i fråga örn krigsdomstolarna. Visserligen är det
sant, såsom av några framhållits, att statsmakterna, trots den principiella
ståndpunkt mot specialdomstolar de sålunda intagit, på senare tid infört nya
sådana, såsom vattendomstolar m. fl. Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid
icke åt vissa medborgare någon särställning i avseende å sättet och
ordningen för rättsskipningen beträffande dem. Så kan däremot i viss
mån sägas vara förhållandet med krigsdomstolarna. Ehuru jämväl sakliga
skäl påkallat deras inrättande, äro de likväl till sin verkan domstolar för
mål rörande en viss kategori medborgare och stå därför, såsom vid upprepade
tillfällen inom riksdagen framhållits, ej i god överensstämmelse med principen
om medborgarnas likhet inför lag och rättsskipning. Detta förhållande
blir särskilt framträdande därför att de äro brottmålsdomstolar.

Att här närmare ingå på de skäl, vilka sålunda och i övrigt kunna ur principiell
synpunkt anföras mot bibehållandet av särskilda domstolar i detta fall,
synes knappast vara erforderligt. Erinras må att redan lagkommittén i motiverna
till allmän civillag (tr. 1837) lämnat en utförlig framställning angående
de olägenheter som i allmänhet äro förknippade med specialdomstolar.
Enahanda synpunkter ha ock sedermera legat till grund för de särskilda uttalanden
i fråga örn angelägenheten av krigsdomstolarnas avskaffande, vilka
gjorts såväl i de förutnämnda riksdagsskrivelserna som av 1920 års kommitté.

Man synes emellertid vid bedömandet av den föreliggande frågan ej heller
böra bortse ifrån att det i förhållande till rättsskipningens ordnande i dess helhet
måste framstå som föga rationellt och närmast te sig som en överorganisation
att enbart för det relativt ringa antal mål varom här är fråga upprätthålla en
så vidlyftig domstolsapparat som krigsdomstolarna i fredstid utgöra.

Under anförda förhållanden lärer det för bedömandet av den föreliggande
frågan icke vara av avgörande betydelse, huruvida dessa domstolar hittills
fungerat tillfredsställande eller ej. De uttalanden av sådan innebörd, som av
militieombudsmannen, krigshovrätten och militära myndigheter gjorts, innefatta
ej och kunna ej innefatta något omdöme om dessa domstolars lämplighet
i förhållande till de allmänna domstolarna. De kunna ej heller jäva de
skäl som anförts mot specialdomstolar av sådan art.

De skäl, som sålunda uppbära kravet på krigsdomstolarnas avskaffande,
liksom ock de upprepade framställningar i sådan riktning för vilka förut redogjorts
torde ställa önskvärdheten i och för sig av denna åtgärd utom diskussion.
Påtagligt synes även vara, att vad därutinnan anförts är av den beskaffenhet,
att ett tillmötesgående av dessa framställningar ej längre kan underlåtas, med
mindre mycket viktiga praktiska skäl kunna åberopas däremot. Det måste
därför för statsmakterna framstå som ett viktigt intresse att frågan, huruvida
dylika allvarliga hinder mot krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna
domstolarna verkligen föreligga, blir föremål för noggrann prövning.

Vid en sådan prövning synes först och främst böra fastslås att det, på sätt
riksdagen i sin förutnämnda skrivelse den 8 mars 1932 anfört, av skäl som ej

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ggS.

synas behöva närmare utläggas, icke torde kunna ifrågakomma att avskaffa
krigsdomstolarna jämväl för krigstid. Jag åsyftar härvid icke blott krigsdomstolarna
under tid, då rikets krigsmakt i sin helhet för annat ändamål än
övning ställts på krigsfot, utan även de domstolar som, därest allenast en del
av krigsmakten sålunda ställts på krigsfot, efter Konungens bestämmande
kunna vid sådan avdelning inrättas. Då i det följande talas örn krigsdomstolarnas
avskaffande avses således därmed allenast de vid krigsmakten i fred
fungerande domstolarna.

Vidare må erinras därom, att avskaffande av befälhavarnas disciplinära bestraffningsrätt
icke ifrågasatts. Vid samtliga de tillfällen, då förslag tidigare
framställts örn krigsdomstolarnas avskaffande, har tvärtom uttryckligen betonats,
att det vore av vikt att disciplinmålen fortfarande som hittills i största
möjliga utsträckning avgjordes av vederbörande befälhavare och att ej dylika
mål av mindre vikt droges inför domstol. Även riksdagen har intagit denna
ståndpunkt, vilken jag helt biträder. Till frågan huruvida bestämmelser
erfordras till jämkning i omfattningen av den disciplinära bestraffningsrätteu
ämnar jag i det följande återkomma.

Till bedömande återstår sålunda frågan örn de egentliga krigsrättsmålens
överflyttande i fredstid till de allmänna domstolarna. I det föregående har
framhållits, hurusom vissa andra stater —- Tyskland, Österrike, Danmark och
Norge — redan inslagit på den väg som nu i vårt land ifrågasattes. I dessa
länder hava sålunda de militära målen i fredstid redan sedan några år tillbaka,
liksom andra mål, handlagts och avgjorts av de allmänna domstolarna. Även
om vår domstolsorganisation i vissa ej oväsentliga stycken skiljer sig från
dessa länders, synes dock ligga nära till hands att antaga att förhållandena hos
oss icke äro så annorlunda, att däruti skulle ligga ett avgörande hinder för
genomförande i vårt land av en liknande reform. Äv den redogörelse som förut
lämnats för de yttranden som avgivits över det remitterade lagutkastet framgår
även, att åtskilliga myndigheter tillstyrkt en sådan åtgärd. Några av
dem hava emellertid därvid såsom skäl för sin tillstyrkan åberopat allenast
rådande misstro mot krigsdomstolarna och samtidigt framhållit att ett bibehållande
av dessa domstolar från praktisk synpunkt vore att föredraga. Äv
den nyssnämnda redogörelsen framgår ock, att flertalet och särskilt militära
myndigheter avstyrkt förslaget samt bestritt möjligheten av reformens genomförande.
Det synes därför nödvändigt att närmare granska de skäl som
i allmänhet anförts mot densamma.

Ehuru olika skäl för avstyrkandet av reformen i de särskilda yttrandena
anförts, torde de samtliga i stort sett kunna sägas utmynna däri, att de militära
målens art vore sådan att för dem liksom för vattenrättsmål m. fl. särskilda
domstolar vore nödvändiga samt att de allmänna domstolarna icke vore
kompetenta och ej heller eljest lämpliga för handläggning och prövning av
militära mål.

I den mån till stöd för denna uppfattning åberopats nödvändigheten av att
militära synpunkter finge ett dominerande inflytande på avgörandet i militära
mål torde för dess bemötande vara tillräckligt att hänvisa till vad förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 45

anförts om krigsdomstolarna såsom specialdomstolar för viss kategori av medborgare.

Detsamma torde även i stort sett gälla de så kallade humanitära synpunkter
som enligt någras mening skulle kräva krigsdomstolarnas bibehållande.
Det har sålunda anförts, att det icke vore rätt mot de värnpliktiga,
som icke efter fritt yrkesval inträtt i militärtjänsten, örn de för däri begångna
förseelser underkastades rannsakning och dom som andra brottslingar inför
vanlig domstol och därvid måste ''skylta på domstolens uppropslista mellan
grova missdådare’. Det är påtagligt att dylika uttalanden i själva verket
åsyfta, att likheten inför lagen borde undvikas och specialdomstolar för sådant
ändamål bibehållas. I ännu högre grad gäller detta de uttalanden som gjorts
därom, att det vore olämpligt och för disciplinen skadligt att militärt befäl
nödgades för förseelse i tjänsten för rannsakning och dom inställa sig inför allmän
domstol. Att dylika synpunkter icke vid den föreliggande frågans bedömande
kunna vinna beaktande framgår av vad jag förut anfört örn önskvärdheten
i och för sig av krigsdomstolarnas avskaffande. Är brottet sådant, att
det ej kan i disciplinär väg avgöras utan måste av domstol utredas och bedömas,
kan säkerligen ej på sådana skäl grundas ett krav på någon annan och
bättre ställning för militärerna inför lag och rättsskipning än den som är övriga
medborgare beredd. Att vad de värnpliktiga angår de icke frivilligt inträtt
i militärtjänsten är härvid intet skäl. Detsamma skulle då ock kunna sägas
örn andra medborgerliga förpliktelser gentemot staten, örn vilka medborgarna
i allmänhet icke av egen drift ansökt.

Även från praktisk synpunkt sett torde de ifrågavarande skälen vara föga
bärande. Bortsett från den missuppfattning rörande arten av de å de allmänna
domstolarnas uppropslistor förekommande målen varom de vittna, framgår av
bestämmelserna i det remitterade förslaget att de militära målen vid de
domstolar där sådana i någon större utsträckning skulle förekomma äro avsedda
att även kunna handläggas vid särskilda därför avsedda sammanträden
och liksom nu förläggas till vederbörande militära etablissement. För
övrigt äro redan enligt gällande rätt krigsrättsförhandlingarna i princip
offentliga och även örn allmänheten nu endast sällan begagnar sin rätt att bevista
dem, finnes intet som borgar för att detta förhållande även framdeles skall
bestå. Nyligen vunnen erfarenhet torde visa att där målet är av beskaffenhet
att tilldraga sig allmänhetens intresse den också vet att söka sig till domstolslokalen.
Vad särskilt de värnpliktiga beträffar synes även värt att erinra örn
första lagutskottets uttalande vid 1920 års riksdag (nr 24), ''att det i vida
kretsar och även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall betraktas såsom
en given fördel, att en av värnpliktig under tiden för hans tjänstgöring
begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej av en särskild militär
domstol, där de rent militära synpunkterna befaras skola, till nackdel för rättsskipningen,
göra sig starkare gällande än i en allmän domstol’.

Ehuru sålunda dessa humanitära synpunkter icke torde få inverka på frågan
örn krigsdomstolarna kunna avskaffas eller ej, förtjäna de dock i annat sammanhang
beaktande. På dem, bland andra, grundar sig delvis den discipli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

nära bestraffningsrätten. Den noggrannhet i tjänsteplikters fullgörande
som militärtjänsten och disciplinens upprätthållande förutsätta har
ansetts kräva ingripande med bestraffning i ett flertal fall, där detta i civil
tjänst kanske ej skulle ifrågakommit. Den enligt tjänstgöringsreglementena
varje överordnad ålagda förpliktelsen att anmäla varje tjänsteförseelse som
kommer till hans kännedom är ett tydligt uttryck för denna stränghet. Det
ligger i sakens natur att under dylika förhållanden åtskilliga brott och förseelser
måste förekomma, som ej äro till sin art likställda med dem, varmed
domstolarna i allmänhet ha att taga befattning. De äro närmast jämställda
med de tjänsteförseelser för vilkas bedömande särskilda bestämmelser i de
civila verkens instruktioner givits och hava i några av de avgivna yttrandena
betecknande benämnts skolförseelser. Säkerligen kan med fog sägas, att de
förut omnämnda humanitära synpunkterna förbjuda ett hänskjutande till domstol
av dylika förseelser. Då så likväl i någon, örn ock ringa utsträckning
skett och denna omständighet just torde varit den som föranlett de förut nämnda
avstyrkande utlåtandena, synes vara på sin plats att denna sak ägnas någon
uppmärksamhet i detta sammanhang.

Av den lämnade redogörelsen för den militära jurisdiktionen enligt nu
gällande bestämmelser framgår, att de förseelser varom här är fråga enligt
strafflagen för krigsmakten skola behandlas i särskild för dylika disciplinmål
angiven ordning. I fråga örn vissa i lagen särskilt uppräknade brott
och förseelser, vilka kunna försonas med disciplinstraff, inrymmer sålunda
lagen åt vederbörande befälhavare viss rätt att ålägga sådant straff, och där
så skett blir förseelsen ej föremål för domstols prövning, såvida ej den
dömde anför besvär över straffbeslutet. I ordning som i lagen angivits prövar
befälhavaren i dessa disciplinmål, huruvida han anser att förseelsen bör
försonas med disciplinstraff eller ej. Endast i sistnämnda fall hänskjutes
målet till krigsrätt. Lagens ståndpunkt torde följaktligen kunna sägas vara
den, att befälhavarens nämnda prövning skall utgöra kriteriet på örn förseelsen
är att hänföra till skolförseelse eller ej. Det är uppenbart att vid
denna prövning någon gång kan inträffa att förseelse som befälhavaren
ansett ej kunna på sätt som nämnts bedömas allenast med disciplinstraff
sedermera, då den kommer till domstols prövning, likväl befinnes kunna
därmed försonas. Därmed är dock ingalunda sagt, att en felbedömning i det
hänseende varom nu är fråga från befälhavarens sida förelegat av beskaffenhet
att därigenom till domstolen hänskjutits vad rätteligen vore att anse som
en skolförseelse. Icke alla förseelser, som kunna försonas med disciplinstraff,
äro av dylikt slag. Dessutom kan även i här avsedda mål liksom i
mål inför allmän domstol förekomma att handlingens karaktär av ringa förseelse
först efter utredning inför domstolen blir klarlagd. Det lärer icke
kunna påstås, att därigenom orättvisa tillskyndats den tilltalade i vidare mån
än sådan alltid måste anses föreligga i fall, då någon blivit oskyldigt misstänkt
eller misstänkes för svårare brott än han begått.

iVid tillämpningen av ett sådant system som det strafflagen för krigsmakten
innefattar, kan emellertid enligt sakens natur icke undvikas, att militär

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

befälhavare någon gång helt felbedömer utredningen eller brottets natur eller
eljest söker undandraga sig den honom åliggande prövningen och i stället
hänskjuter målet till domstol. Att detta förhållande dock icke kan vara av
beskaffenhet att inverka på bedömandet av huruvida målen som hänskjutas
kunna överflyttas från krigsdomstol till allmän domstol eller ej, torde dock
vara uppenbart. Redan hela antalet av de brottmål, vilkas överflyttande nu
ifrågasattes, är ej betydande. Sammanlagt ha de icke under något av åren
1929, 1930 och 1931 överstigit 670. Hur ringa del av dessa som på grund
av dylika misstag varom här talats skulle ha kommit att oriktigt hänskjutas
till domstol, ehuru de rätteligen bort såsom skolförseelser disciplinärt bestraffas,
lärer icke kräva särskild utredning.

Emellertid har det gjorts gällande, att befälhavarens rätt att disciplinärt
bestraffa icke skulle blivit i strafflagen för krigsmakten lämpligt avgränsad
och att därigenom skulle komma att föranledas att till de allmänna domstolarna,
därest krigsrätterna upphörde, skulle komma att hänföras förseelser
av rent disciplinär natur. Hit torde vara att hänföra de uttalanden, som
gjorts därom att befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt borde utvidgas
och att detta utgjorde en förutsättning för att krigsdomstolarna skulle kunna
avskaffas. Dessa uttalanden torde delvis grunda sig på den uppfattningen att
det vore en fördel för den tilltalade att dömas av krigsdomstol i stället för av
allmän domstol och att, örn denna fördel av personlig specialdomstol icke bibehölles,
den brottslige eller försumlige i stället skulle tillerkännas en annan
förmån, nämligen den att överhuvud taget ej behöva dömas av domstol utan
i stället disciplinärt av sin befälhavare. Denna uppfattning torde icke kräva
vidare bemötande än vad jag här förut anfört. Det torde därav tydligt
framgå att här principiellt sett två helt skilda frågor föreligga till bedömande,
den ena i vad mån förseelser i militärtjänsten äro att jämställa med
skolförseelser som ej böra hänskjutas till domstols avgörande och den andra
huruvida mål som böra hänskjutas till domstols avgörande likaväl kunna upptagas
av allmän domstol som av en speciell krigsdomstol. Att låta den senare
frågans avgörande vara beroende av den förras lösning kan uppenbarligen icke
vara riktigt.

Det synes emellertid vidare icke klart örn någon befogad erinran verkligen
kan göras mot det sätt, varpå strafflagen för krigsmakten i princip
skilt mellan de båda slagen av mål, disciplinmål och icke disciplinmål. Granskar
man den förteckning som 185 § strafflagen för krigsmakten ger över
brott som kunna handläggas såsom disciplinmål, torde man finna att den är
ganska fullständig i vad gäller arten av mål. Att till denna grupp hänföra
ytterligare andra som nu ej höra dit synes endast i ringa utsträckning
kunna ifrågakomma. De förut omförmälda, år 1922 tillsatta sakkunniga som
år 1923 framlade förslag örn humanisering av vissa delar av strafflagen för
krigsmakten föreslogo i denna del tillägg beträffande tre av strafflagens paragrafer
nämligen 49, 98 och 122 §§, örn rymning i vissa fall, örn skadegörelse
å kronans egendom och örn egenmäktigt tagande av befäl. Förslaget i vad
det avsåg rymningsbrotten genomfördes genom lagen den 23 maj 1924 (nr

Kungl. Majlis proposition nr S23.

140), och i övrigt torde endast förslaget om skadegörelses hänförande till
disciplinförseelserna vara av någon betydelse för minskning av antalet domstolsmål.
Även örn ytterligare någon överflyttning av mål från den ena
till den andra kategorien skulle kunna äga rum, torde en dylik utvidgning i
en eller annan detalj säkerligen icke kunna sägas nämnvärt inverka på avgörandet
av den föreliggande frågan.

Vad nu sagts lärer även gälla den begränsning lagen stadgar med hänsyn
till straffarten. Befälhavaren har rätt att ålägga disciplinstraff av skärpt
arrest, vaktarrest och arrest utan bevakning men äger icke döma till fängelse
eller annat frihetsstraff eller böter, ej heller annat än i undantagsfall ålägga
sträng arrest. Någon ändring i denna princip synes knappast kunna ifrågakomma.
Att låta befälhavaren såsom från något håll ifrågasatts ådöma
värnpliktig fängelsestraff endast för att bespara denne obehaget att svara
inför allmän domstol synes föga rimligt. Av viss betydelse skulle däremot
vara örn maximitiden för disciplinstraff som befälhavare ägde ålägga, på sätt
nyssnämnda sakkunniga föreslogo, något utsträcktes. Därigenom skulle antalet
mål som hänskötes till krigsrätt kunna i någon mån minskas. Minskningen
skulle emellertid komma att belöpa, förutom på rymningsbrotten, huvudsakligen
på sådana svårare förseelser, vilkas hänskjutande till domstol ej
torde från nu ifrågavarande synpunkt, den humanitära, böra möta alltför stora
betänkligheter.

På sätt chefen för generalstaben i sitt yttrande anfört är det emellertid av
synnerlig vikt att den tudelning av målen, som strafflagen för krigsmakten
avser, upprätthålles. I de fall som äro att hänföra till disciplinmål torde lagens
mening vara att vederbörande befälhavare icke blott har rätt att själv disciplinärt
bestraffa utan även skyldighet att utöva sin bestraffningsrätt i alla
de fall, där skolförseelse i själva verket måste anses föreligga. Endast i de
fall då vederbörande befälhavare efter noggrann utredning och prövning finner
att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff eller
bör bliva sträng arrest eller att erforderlig utredning örn brottets beskaffenhet
eller den angivnes straffbarhet ej kan vinnas, har han att överlämna målet till
krigsdomstolen. Enligt generalstabschefens mening skulle någon väsentlig
ökning av den disciplinära bestraffningsrätten ej behövas, därest det vore tydligt
påpekat i lagen att befälhavaren vore skyldig och icke allenast ägde rätt
att avdöma disciplinmål. Någon uttrycklig lagbestämmelse i dylikt hänseende
synes dock ej erfordras, i varje fall icke såsom förutsättning för den
nu ifrågavarande reformen. Denna kommer säkerligen att verka i den
riktningen att befälhavarna i mindre utsträckning än för närvarande hänskjuta
till domstol mål, som kunna bestraffas disciplinärt. Detta är
också önskvärt, och det synes framför allt ej böra förekomma att mål
hänskjutas till domstol allenast på grund av bristfällig förberedande utredning.

I varje fall lärer vara klart, att en jämkning av gränserna för den disciplinära
bestraffningsrätten icke lämpligen bör vidtagas annat än i samband
med en omarbetning av strafflagen för krigsmakten i dess helhet eller i vä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sentliga delar. Att en allmän revision av denna lag i humaniserande riktning
är önskvärd lärer vara utom tvivel. Jag kan dock icke finna att den
nu föreslagna reformen av processuell innebörd är beroende av och måste
uppehållas i väntan på en dylik strafflagsrevision, för vars verkställande ett
ingående utredningsarbete av tidsödande beskaffenhet kan bliva erforderligt.
Enighet torde råda därom att vid den nämnda revisionen av strafflagen för
krigsmakten åtskilliga brott, som nu finnas där med straff belagda, borde
uteslutas därur och bedömas direkt efter allmän lag. Dessa brott skulle därigenom
komma att tillhöra allmän domstols avgörande. Något hinder att i
nu ifrågasatt ordning överflytta dem dit kan således uppenbarligen icke föreligga.
Även om i fråga örn de återstående målen några kunde finnas som
efter en dylik lagrevision skulle befinnas böra såsom skolförseelser frånskiljas
domstolsmålen, kan detta icke utgöra något avgörande hinder för att
de jämte övriga mål, beträffande vilka tvekan icke råder örn att de böra av
domstol behandlas, i avvaktan på strafflagsrevisionen handläggas av allmän
domstol i stället för krigsdomstol, där en sådan överflyttning eljest anses önskvärd.
Att de båda frågorna, den straffrättsliga och den processuella, kunna
lösas var för sig torde också hava varit riksdagens ståndpunkt i den skrivelse
av den 8 mars 1932 vari hemställts om deras lösning.

Det må slutligen i detta sammanhang framhållas, att örn vid en revision
av strafflagen för krigsmakten dels vissa brottskategorier av icke militär natur
utbrytas ur lagen dels befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt utvidgas
på sätt här nämnts och i åtskilliga yttranden krävts, de mål som
därefter skulle återstå som militära domstolsmål skulle bliva så få att det
för visso icke skulle kunna ifrågakomma att, på sätt i några av yttrandena
förutsatts, allenast för dem bibehålla en särskild domstolsorganisation, även
örn denna kunde göras enklare och billigare än den nuvarande.

Av vad sålunda anförts lärer framgå att frågan örn ett överflyttande av
de militära målen från krigsdomstolarna till de allmänna domstolarna är en
från humaniseringen av strafflagen för krigsmakten väsentligen skild och
därav oberoende fråga. Genom det anförda är ett svar jämväl givet å den
bl. a. av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer framställda anmärkningen,
att frågan ''huruvida och i vad mån’ en överflyttning å de allmänna
domstolarna av mål som höra till krigsdomstolarnas upptagande må kunna
ske redan under nuvarande rättegångssystem, icke i hela sin vidd nu gjorts
till föremål för utredning. Den inom departementet verkställda ingående undersökningen
av denna fråga har bibragt mig den bestämda övertygelsen, att
i stora drag den gräns som gällande lagstiftning uppdrager mellan mål som
kunna avgöras i disciplinär väg och sådana som skola upptagas av krigsdomstol
just på ett rationellt sätt skiljer de s. k. skolförseelserna från de brott
vilkas bedömande utan olägenhet kan överflyttas å de allmänna domstolarna.
De jämkningar, som härutinnan kunna ifrågakomma i samband med en revision
av strafflagen för krigsmakten, äro såsom förut utvecklats ingalunda
av den betydelse, att de behöva fördröja reformen av det militära domstolsväsendet.

Bihang till riksdagens protokoll 19S3. 1 sami. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

För krigsdomstolamas bibehållande har emellertid alldeles särskilt såsom
skäl åberopats att de icke kunde undvaras med hänsyn till de krav på militära
insikter och militär erfarenhet, som måste uppställas
på de domstolar som hava att döma i militära mål. Med hänsyn till målens
säregna art vore det erforderligt att bibehålla krigsdomstolarna såsom teknisk
specialdomstol för militära mål på samma sätt som särskild domstol ansetts
erforderlig för behandling av vattenrättsmål, jorddelningsmål m. fl. I åtskilliga
av de avgivna yttrandena framhålles behovet av en sådan särskild
domstol. De skäl, som åberopats till stöd härför, synas dock icke bärande.
De allmänna domstolarna hava redan nu att handlägga åtskilliga mål för vilkas
avgörande särskild sakkunskap med samma rätt kunde anses erforderlig,
överhuvud taget kunna såsom sådana anses ett stort antal mål där prövningen
är grundad på vetenskapliga insikter, särskild lokalkännedom, yrkeskunskap,
kunskap örn konstfärdighet eller slöjd o. s. v., i vilka mål den särskilda
yrkes- eller sakkunskapen tillföres domstolen av parterna genom vittnes- och
annan bevisning eller genom inhämtande av nödiga upplysningar från sakkunniga.
Principen är att rättegångsmål i allmänhet skola prövas och avgöras
av allmän domstol och att specialdomstol endast i alldeles särskilda
undantagsfall må förekomma. Granskar man de fall då dylika särskilda domstolar
ansetts erforderliga, finner man att såsom skäl för deras införande tjänat
behovet av att från de allmänna domstolarna avlasta vissa grupper ensartade,
specialkunskap krävande mål, som på grund av sitt antal och den tidsödande
utredning de i allmänhet fordra, tynga och förrycka domstolarnas arbete.

Det lärer icke kunna med fog påstås att dylika synpunkter i fråga örn de
militära målen kunna uppbära kravet på särskilda domstolar. Det enda skäl
som skulle kunna åberopas vore väl närmast den insikt örn militära förhållanden
som för avgörandet kräves, ett skäl som emellertid icke enbart är
tillräckligt för att motivera specialdomstol. Därför kräves ytterligare att
de mål, varom fråga är, samtidigt som de allvarligt skulle belasta eller förrycka
arbetet vid en allmän domstol, äro så många och så betydande att
de kunna uppbära och försvara en särskild domstolsorganisation med därmed
förenade kostnader. Granskar man emellertid närmare arten av de ifrågavarande
målen finner man på sätt jag förut anfört, att icke mindre än 50 %
av dem röra rymning eller olovligt undanhållande, att omkring 25 % röra
brott mot krigslydnaden, misshandel eller förolämpning, oskickligt uppförande
eller fylleri samt 25 % skadegörelse, förskingring eller olovligt tillgrepp av
krigsmaktens egendom m. m. Endast ett fåtal av dessa mål torde i själva
verket kunna anses mera invecklade eller kräva större sakkunskap än mål i
allmänhet vid domstolarna, och någon svårighet att i dessa fall på vanligt
sätt genom den föregående militära utredningen inhämta erforderliga upplysningar
lärer i allmänhet icke möta för domstolen. Betecknande är i detta
hänseende en av 1920 års krigslagstiftningskommitté (statens off. utr. 1922:
71) förebragt utredning örn behandlingen av krigsrättsmål rörande sjömilitära
förhållanden vid flottans Öresundsavdelning, vilka jämlikt kungörelsen
den 17 december 1915 handlagts av regementskrigsrätten vid Kronprinsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

husarregemente. Kommittén redogör för 20 mål, där såsom militära ledamöter
i krigsrätten tjänstgjort kavalleriofficerare eller underofficerare vid
kavalleriet, ehuru målen angått rent sjömilitära förhållanden såsom grundstötningar,
felmanövreringar o. dyl., utan att någon anmärkning mot det sätt
på vilket krigsrätten där löst sin uppgift veterligen förekommit.

Ehuru jag sålunda icke i de här berörda skälen för krigsdomstolarnas bibehållande
kunnat finna något avgörande hinder för de militära målens överflyttande
till de allmänna domstolarna, har jag därmed icke uttalat mig om
frågan i vad mån och på vad sätt särskilda föreskrifter kunna anses önskvärda
för att tillföra de allmänna domstolarna vid deras handläggning av dessa mål
de upplysningar örn militära förhållanden som kunna vara erforderliga. Till
frågan därom återkommer jag i det följande.

Det ligger i sakens natur att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna
måste, sett från militär synpunkt, komma att te sig såsom förenat med
praktiska olägenheter. Fördelen av att ha en sin egen domstol,
färdig att träda i verksamhet när helst man det påkallar, är påtaglig och varje
ändring härutinnan är ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet såsom en av
målens överflyttande till de allmänna domstolarna föranledd försämring. Särskilt
från militärt håll har också framhållits att avsevärda svårigheter för den
militära tjänsten skulle uppstå, därest en sådan reform genomfördes. Domstolsförhandlingarna
skulle komma att medföra synnerligen olämpliga avbrott
i den militära tjänstgöringen, i det parter, sakkunniga och vittnen skulle nödgas
lämna denna för att inställa sig vid domstolen. Förfarandet skulle ej bliva
tillräckligt snabbt, något som vore av särskild vikt för disciplinens upprätthållande.
Även eljest skulle, särskilt då de militära målen skulle komma att
handläggas utav häradsrätt, avsevärda praktiska olägenheter uppstå. Säkerligen
äro de sålunda uttalade farhågorna ganska överdrivna. Jag tillåter
mig ånyo erinra om de reformer på detta område som sedan ett flertal år
tillbaka varit genomförda i grannländerna samt i Tyskland och Österrike.

Det är naturligt att svårigheterna, i den mån de verkligen föreligga, skola
starkast göra sig gällande i de fall där häradsrätt skulle träda i krigsrätts
ställe, och i de avgivna yttrandena har ganska allmänt påståtts att nämnda
domstol med hänsyn till sin organisation och arbetssätt icke skulle vara lämpad
för den ifrågavarande uppgiften.

Det är emellertid, vad först avbrottet i tjänstgöringen angår, att märka att
sådant avbrott redan nu förorsakas av krigsrättsförhandlingarna och detta
vare sig rättens sammanträde är förlagt till truppförbandets etablissement
eller, på sätt i viss utsträckning är fallet, den för utredningen erforderliga
personalen nödgas förflytta sig till krigsrättens ordinarie sammanträdesort.
Om det iakttages, något som självfallet bör ske, att överflyttningen av de
militära målen sker till den i vederbörande truppförbands ordinarie förläggningsort
eller närmast därintill befintliga domstol, lärer någon avsevärd
skillnad i tidsförlust på grund av personalförflyttning till domstolssammanträdena
icke uppstå. Ännu mindre blir denna skillnad därest, såsom nu är
fallet med krigsrätten, även den allmänna domstolen vid handläggning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

militära mål där så kräves förflyttar sig till etablissementet eller till annan
plats, där för vittnesförhör eller sakkunnig utredning erforderliga personer
äro lättast tillgängliga. Emellertid torde vid tillämpning av vad nu sagts
endast ett ringa fåtal häradsrätter komma att tagas i anspråk för handläggning
av militära mål. Sålunda skulle enligt den härför uppgjorda planen
(se bilaga C) allenast Överluleå häradsrätt i Boden och Sollefteå häradsrätt,
för i dessa orter förlagda trupper, samt Åkers och Selebo häradsrätt
för trupperna i Strängnäs, Kåkinds häradsrätt för trupperna i Skövde och
Karlsborg, Södra Vedbo häradsrätt för trupperna i Eksjö samt Västra Göinge
häradsrätt för Skånska trängkåren ifrågakomma. Ingen av dessa häradsrätter
skulle, såvitt tillgängliga statistiska uppgifter giva vid handen, komma
att handlägga mer än 50 militära brottmål om året. I ett av nu nämnda
fall — det gäller Överluleå häradsrätt — är det så långt ifrån att överflyttningen
av de militära målen till häradsrätten skulle innebära ökad svårtillgänglighet
till domstolen i jämförelse med nu gällande ordning, att fastmera
häradsrätten synes bliva lättare tillgänglig än de nuvarande krigsrätterna
varit.

Att hinder icke möter för en häradsrätt att sammanträda utanför sin domvärjo
torde vara otvivelaktigt. Exempel härpå erbjuda de fall då häradsrätts
vanliga tingsställe är beläget i stad som ej lyder under häradsrätten eller då
platsen för sammanträde med tremansnämnd är sådan stad, liksom även de
fall då enligt förordningen den 20 november 1845 flera häradsrätter ha gemensam
tingsstad för rannsakning med häktade. Dock torde böra framhållas att
det endast i undantagsfall lärer ifrågakomma att de häradsrätter varom här
är fråga skulle behöva för handläggning av militära mål förflytta sig utanför
sitt domsområde och att i den mån så skulle erfordras några svårigheter därutinnan
med hänsyn till befintliga kommunikationer icke torde föreligga.

Vad angår kravet på snabbhet i förfarandet torde vara obestridligt att militära
mål förekomma, i fråga örn vilka särskild skyndsamhet är av nöden, och
snabbhet i förfarandet måste i varje fall anses önskvärd. För vinnande av
detta ändamål torde i lagen böra inflyta bestämmelse örn att extra sammanträden
skola hållas så ofta det erfordras för att målen må kunna slutbehandlas
med minsta möjliga tidsutdräkt.

I den mån det för ett ändamålsenligt ordnande av häradsrätternas arbete
skulle visa sig erforderligt att öka nämndemännens antal, kan detta ske jämlikt
lagen den 13 maj 1932 örn häradsnämnds tjänstgöring. Att därvid för
de brådskande fallen tillkalla nämndemän från en och samma ort eller trakt
synes icke behöva möta betänkligheter. Hedan med nuvarande fördelning i
tingslag finnas häradsnämnder med sådan ensidig sammansättning, nämligen
i de fall då någon mindre under landsrätt förlagd stad utgör eget tingslag.
Därest exempelvis vid häradsrättens sammanträden i Boden för handläggning
av militära mål nämnden utgöres av personer bosatta i denna stad eller dess
närmaste omnejd, synes däremot så mycket mindre vara att erinra, som de
brott vilka skulle utgöra föremål för domstolens handläggning vanligen torde
vara begångna just inom det område inom vilket nämndemännen utsetts. Det

Kungl. Majlis proposition nr 228.

synes även vara förtjänt att erinras därom att varken Överluleå häradsrätt
eller dess häradshövding haft något att invända mot övertagande av den militära
jurisdiktionen.

Vad rådhusrätterna angår vitsordas numera allmänt att de med
hänsyn till organisation och arbetssätt äro lämpade för den ifrågavarande
uppgiften. De hava täta sammanträden och kunna utan svårighet däremellan
anordna extra sammanträden vid behov.

Emellertid har i fråga örn dessa domstolar invänts att det ur rättslig synpunkt
icke skulle vara möjligt att på dem överflytta de militära målen. Det
har sålunda ifrågasatts huruvida en dylik överflyttning skulle kunna genomföras
utan ''uttryckligt medgivande av städerna som själva bekosta sina rådhusrätter
och samtycka till deras arbetsordningar’. Såväl svenska stadsförbundet
som åtskilliga rådhusrätter vilka yttrat sig i frågan hava uttalat sig
i denna eller liknande riktning.

I denna fråga anförde 1920 års kommitté bl. a. att det visserligen torde vara
otvivelaktigt, att rådhusrätterna i viss mån vore att betrakta såsom kommunala
domstolar, då deras ledamöter och övriga tjänstemän i huvudsak avlönades av
städerna själva. Emellertid kunde man icke av städernas rätt att sålunda handhava
rättsskipningen draga den slutsatsen, att därigenom överlåtits åt städerna
att jämväl bestämma, på vad sätt och inom vilka områden rättsskipning
skulle utövas. Vad statsmakterna besluta i ett dylikt fall torde vara bindande
för städerna. I enahanda riktning har dåvarande revisionssekreteraren, numera
statsrådet Nothin i den av honom år 1922 på offentligt uppdrag verkställda
utredningen angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande
till staten uttalat sig.

Frågan torde böra ses från två sidor. I första hand gäller det frågan örn
statens rätt att bestämma forum i rättegångsmål oavsett städernas
ifrågavarande privilegium och med hänsyn allenast till vad rättegångsordningens
ändamålsenlighet i sådant hänseende i allmänhet kräver. Att en
sådan rätt tillkommer staten torde icke kunna vara föremål för tvekan. Det må
här endast erinras örn tryckfrihetsförordningens föreskrifter örn residensstädernas
rådhusrätter såsom fora för tryckfrihetsmål angående skrifter, tryckta
på landsbygden, sjölagens bestämmelser örn forum i sjörättsmål, växellagen
med avseende å där omförmälda mål, äktenskapslagarnas bestämmelser i vissa
fall örn forum i äktenskapsmål o. s. v. Även vid tullrätternas upphävande genom
kungörelsen den 7 maj 1831 synes något tvivel ej ansetts föreligga örn
statsmakternas befogenhet att utan städernas hörande överflytta tullmålen till
rådhusrätterna. Å andra sidan uppställer sig emellertid frågan huruvida
dessa kommunalt bekostade domstolar kunna åläggas att sammanträda utanför
sitt ordinarie jurisdiktionsområde, staden. Stadgandena såväl i 6 kap. 3 § R. B.
som i förordningen den 20 maj 1862 synas förutsätta att rådhusrätt endast
sammanträder inom staden. Härför talar även den omständigheten att rådhusrättens
ledamöter i en del städer även bilda stadens styrelse och på den
grund ej borde kunna i sin tjänst som domstolsledamöter få begiva sig utanför
stadens område. Man synes dock icke ur de nämnda stadgandena kunna ut -

Kungl. Majlis proposition nr 223.

läsa något direkt förbud för rådhusrätten att ifråga om mål som tillhör dess
domvärjo hålla sammanträde även utanför staden. Därest exempelvis vid
handläggning av ett brottmål som på grund av gällande bestämmelser örn
laga domstol i sådana mål skall handläggas av rådhusrätt det för sakens bedömande
skulle visa sig erforderligt att förrätta syn å någon plats i stadens
närhet, där en förberedande åtgärd för brottet vidtagits, lärer hinder därför
icke möta. Överhuvud taget synes regeln örn staden såsom gräns för rådhusrättens
verksamhetsområde icke kunna drivas så långt att icke även sammanträden
i stadens omedelbara närhet skulle kunna av städernas domstolar fordras,
därest det allmännas intresse av rättsskipningens ändamålsenliga ordnande
så krävde. Vad därvid bör förstås med stadens omedelbara närhet lärer böra
bedömas med hänsyn till det städernas intresse som kräver begränsning i
deras domstolars arbetsfält. Från denna synpunkt torde saken bliva beroende
av betydelsen i varje särskilt fall av de kostnader, det besvär och den tidsutdräkt
som äro förenade med förflyttningen utanför stadsgränsen. Det är således
alldeles klart att några längre resor icke kunna få ifrågakomma. I den
mån däremot kommunikationernas beskaffenhet är sådan att förflyttningen,
på sätt nu ofta torde vara fallet, kan äga rum med t. o. m. mindre tidsutdräkt
än förr skulle varit erforderligt örn den skett inom stadens eget område, synes
något berättigat intresse från städernas sida icke kunna sägas bliva kränkt
genom lagbestämmelser som förutsätta en sådan förflyttning. Det ifrågavarande
spörsmålet torde emellertid icke vara av någon nämnvärd praktisk betydelse.
Uppenbarligen äro de fall relativt sällsynta, då det icke lätteligen
går för sig att transportera tilltalad till domstolens ordinarie sessionsplats.

Även örn emellertid något rättsligt hinder icke kan anses föreligga att i den
ringa utsträckning vari det skulle komma att erfordras ålägga även rådhusrätter
att för handläggning av militära mål sammanträda utanför staden i dess
omedelbara närhet, torde dock böra tillses att fördelningen av de militära målen
å de allmänna domstolarna sker på sådant sätt att behovet av dylika förflyttningar
såvitt möjligt undanröjes eller begränsas. I åtskilliga fall äro vederbörande
militära avdelningars kaserner belägna i sådan omedelbar närhet av
stadsgränsen att det praktiskt taget knappast skulle behöva ifrågakomma att
sammanträde hölles annorstädes än i rådhusrättens vanliga lokaler, därest ej
alldeles exceptionella förhållanden krävde handläggning å stället eller ock
domstolen själv skulle finna det för egen bekvämlighet eller för vinnande av
arbetsbesparing mera ändamåsenligt att förlägga sammanträdet till truppförbandets
etablissement. Såsom exempel på dylika förläggningar kunna nämnas
de vid Uppsala och örebro förlagda infanteriregementena. Ej mycket annorlunda
synas förhållandena vara beträffande rådhusrätterna i Hälsingborg och
Kristianstad, den förra i förhållande till förläggningen i Ljungbyhed och den
senare med hänsyn till förläggningen i Hässleholm, dels på grund av befintliga
bekväma kommunikationer men dels, och framför allt, på grund av det utomordentligt
ringa antal mål som enligt vad statistiken visar från dessa förläggningar
kunna förväntas komma att tillföras domstolen. Vad angår de rådhusrätter
däremot, Stockholm, Karlskrona och Östersund, där antalet krigsrätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

inål är av någon betydenhet, torde vid bestämmandet av deras kompetensgräns
i militära mål hänsyn särskilt böra tagas därtill att dit såvitt möjligt ej hänföras
mål från avdelningar, förlagda utanför staden. Vad särskilt Stockholm
och Karlskrona beträffar sammanfaller detta önskemål med vissa andra
synpunkter som i yttrandena framhållits mot det remitterade förslagets principer
i domstolsfrågan. Det har nämligen framhållits att det med avseende å
vissa militära förband överhuvud taget icke skulle låta sig göra att finna någon
allmän domstol som på en gång med hänsyn till belägenhet och organisation
kunde anses lämplig att handhava den ifrågavarande uppgiften. Särskilt
har detta gjorts gällande i fråga örn kustflottan och förläggningarna i
Vaxholm och Oscar-Fredriksborg. Under den tid av året, maj—oktober, då
kustflottan är rörlig, skulle de praktiska olägenheterna vara betydande såväl
för transport av personal från flottan till allmän domstol som för sådan domstols
förflyttning till flottans tillfälliga uppehållsort. Då antalet mål vid
kustflottan, såsom framhållits i inledningen, icke är obetydligt och krigsrättssammanträden
fördenskull ofta erfordras, synas de krav som framställts på
bibehållande av en särskild domstol för kustflottans mål böra beaktas. Vad
förläggningarna i Vaxholm och Oscar-Fredriksborg beträffar torde, av skäl
vartill jag i det följande återkommer, dit hörande militära mål icke lämpligen
böra anförtros rådhusrätten i Vaxholm. Vid sådant förhållande skulle, därest
ej särskilda anordningar vidtoges, annan utväg ej stå till buds än att överflytta
dessa mål antingen till häradsrätten i Södra Roslags domsaga eller till
Stockholms rådhusrätt. I båda dessa fall synes emellertid med hänsyn till
storleken av antalet militära mål från dessa förläggningar gälla detsamma
som förut sagts örn kustflottans mål. Då härtill kommer den förut berörda
synpunkten att Stockholms rådhusrätt såvitt möjligt ej bör belastas med andra
militära mål än dem som komma från i Stockholm förlagda truppförband, har
jag ansett att man vid en lagstiftning av nu ifrågasatt slag bör utgå ifrån att
särskilda anordningar i fråga örn kustflottan och nyssnämnda förläggpingar
böra vidtagas.

Av vad jag nu anfört torde framgå att något rättsligt hinder icke föreligger
att överflytta de militära målen på de allmänna underrätterna. En helt
annan fråga är, i vad mån städerna kunna anses berättigade att för tillskottet
i arbete vid rådhusrätterna kräva gottgörelse för därigenom uppkommande
merutgifter. I och för sig lärer ett från allmänna processuella synpunkter
å sistnämnda domstolar överfört tillskott av mål ej kunna anses utgöra
någon giltig grund för ett ersättningskrav. Med hänsyn till det sätt varpå
de militära målen enligt vad förut anförts skulle komma att fördelas mellan
domstolarna, lärer flertalet av ifrågavarande mål vara sådana som även enligt
nu gällande regler för forum i brottmål skulle komma att tillhöra den domstol
dit de hänförts. Detta framgår redan av den redogörelse jag förut lämnat för
arten av de mål varom här är fråga. Enligt vanliga regler torde sålunda i
första hand flertalet rymningsbrott, motsvarande icke mindre än 50 °/> av samtliga
till krigsrätt hänskjutna brott, utan även flertalet av de övriga nämligen
brotten mot krigslydnaden, misshandels- och ärekränkningsbrotten, oskickligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uppförande och fylleri, skadegörelse, förskingring och missvård av krigsmaktens
egendom komma att dit hänföras redan enligt allmänna regler. Då det
gäller att bedöma vilka merutgifter som reformen skulle komma att tillföra
städerna av beskaffenhet att ett anspråk på ersättning för desamma skulle
kunna framställas, lärer följaktligen i varje fall allenast det ringa fåtal mål
som ej enligt vad sålunda nämnts enligt vanliga regler för forum i brottmål
skulle tillkomma rådhusrätterna rätteligen kunna komma i betraktande. Frågan
örn och i vad mån ersättning för dylika merutgifter bör tillerkännas städerna
i samband med ett genomförande av den ifrågasatta reformen, liksom
även frågan örn kostnaderna för domstolsledamöternas tjänsteresor i militära
mål, kommer jag att i annat sammanhang utförligare behandla.

De förut berörda invändningar som från praktisk synpunkt gjorts mot de
militära målens överflyttande till allmän domstol gälla endast underrätterna.
Även beträffande hovrätterna hava emellertid i de avgivna yttrandena
erinringar framställts mot det remitterade utkastet. Åtskilliga av de i ärendet
hörda myndigheterna hava sålunda uttalat sig för bibehållande av en gemensam
överdomstol, vilken i så fall skulle utgöras av Svea hovrätt. Mål som handlagts
av allmän underrätt. skulle följaktligen i vissa fall fullföljas till annan
hovrätt än den inom vars domvärjo domstolen är belägen. En dylik från vanliga
regler avvikande ordning skulle emellertid, synes det mig, redan av formella
skäl te sig synnerligen egendomlig, även örn överdomstolen i likhet med
den nuvarande krigshovrätten organiserades såsom en fristående avdelning av
Svea hovrätt, något som dock knappast på allvar torde kunna ifrågasättas.
De skäl som åberopats emot en uppdelning efter vanliga grunder av målen
mellan hovrätterna förefalla icke vara särdeles tungt vägande. Betydelsen av
en gemensam mellaninstans för befrämjande av enhetlighet i rättsskipningen
kan tydligen med lika rätt åberopas i fråga örn alla de kategorier av mål som
äro av speciell natur i något avseende. Likaså den även åberopade synpunkten
att antalet från underrätterna fullföljda militärmål är så obetydligt, att domarna
i den högre instansen icke kunna förvärva tillräcklig erfarenhet på området,
därest målen uppdelades på flera hovrätter. Beträffande den grupp av mål, de
s. k. sjömilitära, vilka med fog kunna betraktas såsom specialmål i egentlig
mening, bör i detta sammanhang anmärkas att de i följd av förslagets bestämmelser
rörande den särskilda krigsrätten vid kustflottan komma att även i
andra instans handläggas av en och samma domstol.

Även om sålunda vid genomförandet av den ifrågavarande reformen sådana
anordningar otvivelaktigt kunna vidtagas att de praktiska olägenheterna av
densamma bliva obetydliga och ej i och för sig tillräckliga för att kunna åberopas
såsom ett hinder för dess genomförande, har likväl i åtskilliga av de
över förslaget avgivna yttrandena ifrågasatts anstånd med reformen
till dess arbetet med genomförandet av den allmänna rättegångsreformen hunnit
avslutas och därigenom större förutsättningar skapats för de allmänna domstolarna
att på ett ändamålsenligt sätt handhava den ifrågavarande uppgiften.
Någon anledning till ett sådant dröjsmål torde dock icke föreligga. Redan
vid 1920 års riksdag framhöll lagutskottet att de skäl som förut åberopats för

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ett uppskov på sådan grund icke längre ägde giltighet och 1932 års riksdag har
intagit samma ståndpunkt. Det kan ej heller längre åberopas att åtgärden på
något sätt skulle komma att stå i strid med en blivande processreforms allmänna
grunder om vilka man numera, sedan 1931 års riksdag tagit ståndpunkt till
dem, äger kännedom. Tvärtom torde framgå att de särskilda anordningar, som
för den nu ifrågavarande reformens genomförande i processuellt hänseende
kunna anses erforderliga för undanröjande av möjligen förefintliga praktiska
olägenheter av de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarna,
stå i god samklang med bestämmelser av liknande slag i fråga örn handläggning
av rättegångsmål i allmänhet, som de nämnda grunderna förutsätta. Processlagberedningen
har ej heller, såsom av dess tidigare refererade yttrande
över det remitterade lagutkastet framgår, haft något att erinra mot den föreslagna
lagstiftningen ur synpunkten av den tillämnade allmänna processreformen,
utom såvitt angår överlämnandet av militär rättsskipning åt städer med
mindre än tre lagfarna ledamöter, en detaljfråga som jag i det följande närmare
skall beröra.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lagstiftningsåtgärder för
avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna i fredstid nu böra vidtagas.

Att denna reform kan genomföras oberoende av och utan samband med en
eljest önskvärd omarbetning av strafflagen för krigsmakten framgår av det
föregående. Däremot skulle det kunna ifrågasättas huruvida icke efter en
dylik för rättegångsväsendet i militära mål så genomgripande förändring en
omarbetning av lagen örn krigsdomstolar, vilken lag alltjämt
skulle äga tillämpning i händelse av krig eller mobilisering, måste äga
rum. Så torde emellertid icke vara fallet. Visserligen är det sant att en del
av lagens bestämmelser, nämligen de som gälla domstolarnas organisation, icke
vidare skulle äga giltighet och följaktligen ej längre erfordras för den tillämpning
lagen alltjämt i omförmälda fall skulle få. Men då de upphävas genom
den lag varigenom den ifrågavarande reformen genomföres och någon
oklarhet i övriga stadgandens tolkning eller eljest någon svårighet för tillämpning
av rättegångslagen i återstående delar ej skulle uppkomma, har jag ej ansett
behövligt att låta verkställa en omarbetning av nuvarande lagens bestämmelser
och framlägga en ny, allenast för krig eller mobilisering avsedd lag.
En dylik åtgärd är ej heller erforderlig med hänsyn till behovet av nya särskilda
bestämmelser för rättegången vid de allmänna domstolarna i militära
mål. Den nuvarande militära rättegångsordningen är byggd på samma principer
som den allmänna med undantag i huvudsak allenast för domstolsorganisationen
och sättet för måls anhängiggörande. I övrigt äro endast vissa mindre
avvikelser från det allmänna rättegångsförfarandet stadgade, betingade av
rent praktiska militära hänsyn, såsom i fråga örn rätten att inom angiven besvärstid
ingiva besvärsskrift även till vederbörande befälhavare och beträffande
ordningen för utslags bringande till verkställighet och liknande. Därutöver
hänvisar rättegångslagen till vad i allmän lag är stadgat om rättegångsförfarandet
vid de allmänna domstolarna. Då de undantag från rättegångsla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gens nyssnämnda, av praktiskt militära hänsyn betingade bestämmelser som
en överflyttning till de allmänna domstolarna skulle kräva icke äro flera än
att de lätt kunna i särskild lag rörande de militära målens handläggning vid de
allmänna domstolarna sammanföras och desamma i övrigt torde böra oförändrade
gälla även vid sistnämnda domstolar, lärer en omarbetning av rättegångslagen
ej heller för dessa domstolars del påkallas. Av samma skäl har jag ej
heller kunnat finna det erforderligt att, på sätt 1920 års kommitté för sin del
föreslog, giva en fullständigt ny rättegångslag för handläggning av militära
mål vid de allmänna domstolarna, utan har det synts mig tillräckligt och jämväl
från synpunkten av överskådlighet vid tillämpningen riktigast att vid lagfästandet
av de nuvarande krigsdomstolarnas avskaffande samtidigt utsäga
att lagen örn krigs domstolar och rättegången därstädes skall gälla i de delar
den är tillämplig och därest ej i den nya lagen särskilt stadgas att undantag
därifrån skall äga rum.

I enlighet med dessa principer är det inom departementet utarbetade, till
myndigheterna remitterade lagutkastet uppställt. För huvudgrunderna i detta
utkast har jag förut redogjort. De synas mig i stort sett riktiga och utkastet
ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Innan jag övergår till att lämna en redogörelse för motiverna till det uppgjorda
lagutkastet och de jämkningar däri som synts mig påkallade, torde jag
emellertid böra behandla frågan örn krigsdomstolarnas konstitutionella ställning
och det därav beroende spörsmålet örn det för reformens genomförande är erforderligt
att ändring i grundlag göres. Jag har förut anfört hurusom
i de avgivna yttrandena den meningen från flera håll uttalats, att krigsdomstolarnas
avskaffande förutsatte ändring i de grundlagsparagrafer i vilka
krigsdomstolarna omnämndes. Denna mening kan jag icke dela. De stadganden
i grundlagarna varom här är fråga äro §§ 20, 96 och 101 regeringsformen
samt § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. I fråga örn innebörden av dessa
stadganden i de delar som här avses ansluter jag mig till den uppfattning som
uttalats i en av professorn i statsrätt vid Lunds universitet Robert Malmgren
i ämnet författad skrift, vilken torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom
bilaga D. Det torde böra anmärkas att professor Malmgren vid skriftens författande
haft tillgång till det remitterade lagutkastet. På sätt i skriften anförts
anser jag det uppenbart att §§ 96 och 101 regeringsformen icke avse att
med grundlags helgd befästa krigsdomstolarnas tillvaro. Ej heller § 20 torde,
på sätt professor Malmgren framhållit, kunna givas sådan tolkning att något
hinder skulle möta att i den ordning § 87 regeringsformen stadgar genom allmän
lag från krigsdomstolarnas handläggning helt avskilja de nu av dem under
fredstid handlagda målen. Det synes mig påtagligt att statsmakterna äro
oförhindrade att i sådan ordning ändra strafflagen för krigsmakten och genom
uteslutande av åtskilliga där omförmälda brott från de militära målens
område begränsa krigsdomstolarnas verksamhetsfält och följaktligen även tilllämpningen
av ifrågavarande stadgande i regeringsformen. Likaså kan säkerligen
genom ändring av 39 § lagen om krigsdomstolar dessa domstolars

Kungl. Maj:ts proposition nr %28.

kompetensområde högst väsentligt begränsas. Det torde ej heller föreligga
tvivel örn att tillämpningen av § 20 regeringsformen även på det sätt
skulle helt eller delvis kunna uteslutas att ändrade bestämmelser meddelades
om rätten till fullföljd av talan mot krigsdomstols utslag. Det synes under
sådana förhållanden svårt att förstå varför det skulle vara mera stridande mot
grundlagens ordalag och anda att verkställa begränsning av tillämpningen av
§ 20 genom en sådan inskränkning av krigslagarnas giltighetsområde att de
icke ägde tillämpning i fredstid. Även i fråga örn tolkningen av § 5 mom.
10 tryckfrihetsförordningen ansluter jag mig till vad professor Malmgren i
sådant hänseende anfört.

Alldeles oavsett hur nu berörda grundlagsstadganden rätteligen böra tolkas,
har jag emellertid icke kunnat undgå att finna konsekvensen av det remitterade
utkastet i förhållande till grundlagens ifrågavarande stadganden något
otillfredsställande. Yad Svea hovrätt i sitt förut återgivna yttrande över förslaget
därom anfört har synts mig förtjäna beaktande. Särskilt gäller detta
de erinringar som gjorts mot utkastets 17 §, mot vilken även professor Malmgren
framställt anmärkning. Örn man med anledning härav, i stället för att
giva ordet krigsdomstol en legal tolkning för ett särskilt fall, behåller krigsdomstol
såsom en allmän beteckning för de domstolar vilka enligt lagen örn
krigsdomstolar handhava den militära rättsvården, kan man därigenom icke
blott uppnå att vid avfattandet av de för reformens genomförande erforderliga
lagbestämmelser större reda och klarhet vinnes i fråga örn tillämpningen vid
de allmänna domstolarna av de delar av lagen om krigsdomstolar, som alltjämt
synas böra gälla rättegången i militära mål, utan även undgå den bl. a.
av Svea hovrätt påtalade olägenheten att åt ordet krigsdomstol skulle komma
att givas olika tolkning i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen.
Från lagteknisk synpunkt sett torde något hinder icke möta att på sätt här
avses genom särskilt stadgande meddela bestämmelse örn vilken domstol som
skall vara krigsdomstol. På motsvarande sätt har förfarits i fråga örn tullmålsdomstol
(lag d. 8 juni 1923 16 § 2 morn.). En viss analogi erbjuda även
bestämmelserna angående ägodelningsrätt, överexekutor, konkursdomare, inskrivningsdomare
m. fl.

För den från något håll uttalade meningen, att varje sådan ändring i krigsdomstolarnas
organisation varigenom det militära inslaget i dem uteslötes
skulle stå i strid med grundlagens bestämmelser, synas bärande skäl icke
kunna åberopas. Grundlagens ordalag, vilka ensamma äro avgörande för dess
tolkning, föreskriva ej att militära bisittare skola finnas i krigsdomstolarna.
Sålunda torde det ha stått lagstiftaren fritt, när dessa domstolar senast organiserades,
att giva dem en rent civil sammansättning och låta den militära
sakkunskapen komma till användning så som i det remitterade lagutkastet
föreslagits.

Därest de allmänna domstolarna sålunda konstitueras såsom krigsdomstolar,
skulle detta komma att medföra att högsta domstolen fortfarande vid handläggning
av militära mål även i fredstid finge bibehålla den sammansättning
som i § 20 regeringsformen stadgas. Ur rättslig synpunkt synes något ovillkorligt
samband mellan borttagandet av militära ledamöter i de underrätter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sorn handhava den militära rättsskipningen, och de militära ledamöternas uteslutande
ur högsta domstolen icke förefinnas. De skäl som åberopats mot den
militära fackkunskapens representation i domstolen göra sig ej på samma sätt
gällande i fråga örn högsta instansen, där för övrigt militärer ej kunna tillkallas
för att höras såsom sakkunniga, eftersom muntlig förhandling ej förekommer.
Ett bibehållande, intill dess ändring i § 20 regeringsformen eventuellt
må hava skett, av en dylik representation inom domstolen för den militära
sakkunskapen, vilken där uppenbarligen icke utgör någon fara för rent
militära synpunkters obehöriga inflytande, synes icke möta betänkligheter. Jag
anser således över huvud borttagandet av de militära bisittarna i högsta domstolen
icke vara en nödvändig konsekvens av den föreslagna omorganisationen
av krigsdomstolarna i första och andra instans.

Yad härefter angår det sätt varpå de särskilda spörsmål som uppkomma i
samband med de militära målens överflyttande till allmän domstol lösts i lagutkastet,
torde i första hand forumreglerna böra upptagas till behandling.
De nuvarande underrätterna vid krigsmakten äro anknutna till de särskilda
truppförbanden. Regementskrigsrätt skall sålunda finnas vid varje
regemente och därmed likställt truppförband av armén och kustartilleriet och
stationskrigsrätt vid envar av flottans stationer. I den mån därigenom avdelning
av krigsmakten icke är försedd med krigsrätt eller örn personal från
olika truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring
eller avdelning är förlagd å annan ort än huvudstyrkan eller utom stationen,
må vid sådan avdelning särskild krigsrätt inrättas. Såsom allmän regel gäller
att mål som tillhör krigsdomstol skall upptagas av krigsrätten vid den avdelning
av krigsmakten, som den tilltalade tillhör eller som målet närmast
angår. Vanliga forumregler gälla således icke i fråga örn militära mål. Därest
ej särskilda bestämmelser i sådant hänseende meddelas, skulle vid ett avskaffande
av krigsrätterna de allmänna bestämmelserna örn forum i brottmål
vinna tillämpning. Detta torde dock icke kunna anses lämpligt. De särskilda
truppförbanden och avdelningarna synas fortfarande böra anknytas till vissa
bestämda domstolar. Personal tillhörande samma förband eller avdelning synes
ej lämpligen böra skickas till olika domstolar, allteftersom brottet med
hänsyn till tillfälliga förflyttningar under pågående militära övningar
blivit begånget inom den ena eller andra domstolens domvärjo. Även hänsynen
till den ställning de militära befälhavarna intaga till rättsskipningen i
militära mål, särskilt vid utövandet av den dem tillerkända disciplinära
bestraffningsrätten, torde kräva att icke mål rörande personer vid
samma avdelning vid olika tillfällen eller samtidigt måste hänskjutas till olika
domstolar. Det synes även såvitt möjligt böra undvikas att allmän domstol,
som eljest i allmänhet ej kan förväntas komma att handlägga militära mål,
plötsligt vid något tillfälle, då under militärövning, förlagd inom dess domvärjo,
brott eller förseelse av militär natur beginges, skulle komma att få
handlägga något enstaka och kanske även invecklat militärt mål. En koncentration
av de militära målen till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna
torde ur rättsskipningens synpunkt vara att föredraga.

Kungl. Majlis proposition nr %28.

I enlighet med vad nu sagts torde i lagen böra såsom allmän regel stadgas,
att militärt mål som tillhör underrätt skall upptagas av underrätten i den ordinarie
förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten till vilken den
tilltalade hör eller som målet närmast angår eller, örn han samtidigt tillhör
olika avdelningar, den vid vilken han tjänstgör.

Även andra omständigheter böra emellertid beaktas. Av vad förut anförts
torde framgå, att med hänsyn till häradsrätternas nuvarande organisation och
arbetssätt rådhusrätterna kunna anses i någon mån mera lämpade än dessa för
handläggning av de militära målen. I den mån tillfälle finnes att välja mellan
rådhusrätt och häradsrätt torde därför i allmänhet den förra i första hand
böra ifrågakomma. Detta gäller emellertid icke alla rådhusrätter. På sätt
framgår av den förut lämnade redogörelsen för de över förslaget avgivna
yttrandenas innehåll har processlagberedningen för sin del uttalat, att rådhusrätt
med mindre än tre lagfarna ledamöter ej borde få upptaga militära mål.
Vad beredningen till stöd för sin mening anfört synes mig böra beaktas. Dock
må härvid erinras därom, att i lagen den 7 juni 1932 om stads och landsbygds
förenande i judiciellt hänseende göres skillnad mellan residensstäder och andra
städer. Rådhusrätt i stad av det förra slaget kan enligt lagen icke bringas
att upphöra med mindre stadsfullmäktige därtill samtycka, vilket däremot är
fallet med annan rådhusrätt i vilken de lagfarna ledamöternas antal understiger
tre. Det synes icke obefogat att göra en motsvarande skillnad vid bestämmande
av forum för krigsmaktens personal. I allmänhet böra således
rådhusrätter, i vilka ej mer än två lagfarna ledamöter finnas, icke få anlitas
för handläggning av militära mål, varemot residensstäderna, såsom Växjö och
Umeå, skulle kunna erhålla domsrätt beträffande mål från där förlagda trupper
utan hinder av att i dessa städers rådhusrätter finnas endast två lagfarna
ledamöter. Detsamma bleve förhållandet med Visby, i'' vars rådhusrätt enligt
snart ikraftträdande arbetsordning endast två sådana ledamöter skola vara
bisittare.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har jag ansett det böra i lagen
inrymmas rätt för Kungl. Majit att, därest ett ändamålsenligt ordnande av
rättsskipningen det kräver, beträffande viss avdelning eller personal förordna,
att militära mål rörande den avdelning skall upptagas av annan underrätt än
den som eljest enligt förut angivna allmänna regel skulle varit behörig.

Av vad jag i det föregående anfört rörande angelägenheten av att rådhusrätt
såvitt möjligt ej skall för handläggning av militärt mål behöva förflytta
sig utanför stadens domvärjo torde följa att vid tillämpning av nyssnämnda
bestämmelse även bör iakttagas, att till rådhusrätts kompetensområde
i militära mål endast om särskilda skäl föreligga hänföras mål från avdelningar,
vilkas förläggningsort är belägen utanför staden. Att detta särskilt
bär betydelse i fråga örn rådhusrätterna i Stockholm och Karlskrona framgår
jämväl av det föregående.

I samband med här sist anförda synpunkt bär jag vidare påvisat hurusom
förhållandena vid kustflottan kräva särskild hänsyn och att, såväl för deras
vidkommande som för undvikande av sammanträden med rådhusrätterna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 S.

nyssnämnda städer utanför stadsområde^ särskilda anordningar böra vidtagas
i fråga örn kustflottan och de i skärgården utanför Stockholm förlagda
truppförbanden. I sådant hänseende har det synts mig riktigast att för
nämnda fall bibehålla den Kungl. Majit nu tillerkända befogenheten att förordna
särskild krigsrätt. Då emellertid en dylik krigsrätt, även om
den gives rent civil sammansättning, till sin natur måste komma att framstå,
som en specialdomstol, låt vara påkallad enbart av sakliga skäl, synes dess
inrättande endast böra ifrågakomma i sådana fall som här nämnts. Bestämmelse
bör sålunda inflyta i lagen därom att särskild krigsrätt hädanefter endast
må finnas för kustflottan, med rätt dock för Konungen att till sådan
krigsrätt jämväl, på enahanda grunder som skulle gälla för undantag från den
allmänna forumregeln, hänskjuta militära mål från viss avdelning eller
personal.

Ifråga örn den särskilda krigsrättens sammansättning har det synts mig tillräckligt
att såsom nu två civila bisittare finnas i domstolen. Dock synes man
då böra utgå ifrån att till dylika bisittare i allmänhet utses ledamöter eller
befattningshavare vid allmän domstol och att i varje fall för dem båda uppställas
samma kompetenskrav som nu gälla för krigsrättsordförande. De
erinringar processlagberedningen framställt mot anlitande av rådhusrätter
med allenast två lagfarna bisittare för handläggning av militära mål
synas ej kunna åberopas mot den sålunda föreslagna anordningen. Med
dessa erinringar torde närmast ha åsyftats att en ny uppgift icke borde
knytas till en domstolstyp, vilken såsom de nämnda rådhusrätterna avsetts
skola försvinna. Den särskilda krigsrättens ledamöter komma för övrigt
såväl i sin egenskap av bisittare i allmän domstol som genom tjänstgöringen
i krigsrätten att vara tillräckligt erfarna både som domare i allmänhet
och som särskilt kunniga domare i militära mål. Även om inrättandet av en
dylik särskild krigsrätt kan i viss mån betraktas som en nödfallsutväg, torde
dock, med hänsyn till den begränsade omfattning i vilken den är avsedd att
begagnas, några befogade invändningar mot anordningen icke kunna göras.

Vad angår den ordning i vilken den militära sakkunskap en skall
tillföras domstolen, torde av skäl jag förut framhållit emot yrkesmilitärers
deltagande såsom domare i militära mål framgå, att enligt min mening icke
kan anses försvarligt att nu, då det gäller att bl. a. just av dessa skäl avskaffa
de nuvarande krigsdomstolarna, samtidigt giva föreskrift om särskild
sammansättning av de allmänna domstolarna vid handläggningen av sådana
mål. En sådan anordning har jag ej ens ansett böra ifrågakomma i de fall då
dessa mål, såsom undantagsvis kan förekomma, röra mera invecklade frågor
av militärteknisk natur. Vid sådant förhållande kan det naturligen ej heller
ifrågakomma att bibehålla de militära bisittarna i den särskilda krigsrätten.
Ändamålet nied den ifrågavarande reformen skulle därigenom delvis förfelas.
Jämte det därför i lagen bör lämnas föreskrift därom att allmän underrätt
skall vara första krigsdomstol i stället för regements- och stationskrigsrätterna
utan föreskrift om förändrad sammansättning av dem vid utövandet av
denna funktion, bör det följaktligen uttryckligen utsägas att särskild krigs -

Kungl. Maj:ts proposition nr Z23.

rätt skall utgöras allenast av en ordförande och en annan ledamot, vilka, tilllika
med erforderligt antal ersättare, Konungen förordnar bland dem som besitta
här förut angiven kompetens.

Fråga uppstår emellertid huruvida den militära fackkunskapen bör i annan
ordning tillföras de allmänna domstolarna och särskild krigsrätt vid handläggningen
av militära mål.

Krigslagstiftningskommittén av år 1920, som ägnade särskild uppmärksamhet
åt hithörande spörsmål, fann icke anledning att i sitt lagförslag upptaga
några särskilda bestämmelser i sådant hänseende. Den vid de allmänna
domstolarna gällande ordningen för förebringande av sakkunnig utredning —
genom parterna själva eller genom av dem inför rätten åberopade sakkunniga
— vore enligt kommitténs uppfattning i de flesta fall fullt tillfredsställande
även beträffande militära mål. Därest domstolen i något fall icke skulle finna
den genom parternas försorg anskaffade utredningen tillräcklig, ägde domstolen,
trots saknad av positiva bestämmelser i svensk lag, enligt gällande
praxis befogenhet att själv komplettera densamma. Domstolen måste nämligen
anses äga rätt att ex officio inkalla såväl sakkunniga i egentlig mening,
d. v. s. personer som höras i rättegången för att möjliggöra ett riktigt bedömande
av bevismedel, som ock s. k. sakkunniga vittnen, eller personer som
vittna örn vad de iakttagit och tillika göra uttalanden såsom sakkunniga. Kommittén
påpekade vidare den möjlighet som stöde militär befälhavare öppen
att medverka till ett måls sakkunniga belysning därigenom att han föranstaltade
örn att sakkunnig militär inställde sig vid domstolen för att av åklagaren
åberopas i målet.

I vad kommittén sålunda anfört kan jag i huvudsak instämma. De utvägar,
som den allmänna rättegångslagen erbjuder för åvägabringande av en allsidig
och sakkunnig utredning och i följd därav för ett rätt bedömande av det föreliggande
fallet i allmänhet, torde vara tillfyllest för de militära målen likaväl
som för andra mål. Att fackmännens uttalanden göras offentligt i parternas
närvaro och att i saken relevanta upplysningar och omdömen bliva antecknade
i rättens protokoll torde vara av särskilt stor betydelse i mål, vilka såsom de
militära oftast röra vederbörandes förhållande i tjänsten. Utslaget skall icke,
som lagkommittén uttryckte det, grundas ’på hemliga kunskaper, dem domaren
bär inom sig’. Det bör således icke ifrågakomma att i något avseende rubba
de grunder, på vilka den nuvarande ordningen vid allmän domstol vilar. Detta
hindrar emellertid icke att särskilda anordningar kunna finnas erforderliga i
syfte att för parterna och domstolen i militära mål underlätta möjligheten
att utan omgång erhålla erforderliga upplysningar. Därigenom skulle större
skyndsamhet i målens handläggning och avgörande kunna vinnas. För sådant
ändamål, bl. a., torde den nu enligt lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes gällande ordning att den första undersökningen i målen verkställes
av de militära myndigheterna böra bibehållas. Häri ligger otvivelaktigt en
viss garanti för att den förberedande utredningen av sakförhållandet blir även
ur teknisk synpunkt tillfredsställande och att tillbörlig uppmärksamhet fästes
på speciella militära förhållanden. Av militära myndigheter har emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

redan i anledning av kommitténs förslag uttalats, att det vore synnerligen
angeläget att, i händelse militärer icke ägde säte och stämma i rätten, under
alla förhållanden en militär med erforderliga kvalifikationer funnes tillstädes
med rätt och skyldighet att framföra de synpunkter han finner vara av vikt för
målets rätta bedömande. Ehuru detta krav delvis synes bottna i en föga
berättigad misstro mot domstolens förmåga att själv i det särskilda fallet bedöma
behovet av upplysningar rörande speciella militära förhållanden, finner
jag dock ej anledning motsätta mig en anordning, varigenom tillfälle beredes
militär myndighet att städse inför domstol avgiva utlåtande i mål som röra
krigsmakten. En motsvarighet härtill finnes i förordningen angående lotsverket
den 15 februari 1881, däri stadgas, att vid handläggning inför domstol av
mål angående lotsverket lotskapten eller den som i hans ställe av lotsstyrelsen
förordnas, äger vara tillstädes för att lämna nödiga upplysningar och avgiva
det yttrande, vartill omständigheterna föranleda. Ett lagstadgande av dylik
innebörd beträffande de militära målen skulle otvivelaktigt bidraga till vinnandet
av det nyss angivna syftet att för domstol och parter underlätta
målets sakkunniga belysning och påskynda dess avgörande. Att i lagen ytterligare
stadga att militär befattningshavare alltid skall vara tillstädes vid handläggning
av militärt mål, något som jämväl påyrkats, synes icke erforderligt.
Vederbörande militära befälhavare torde kunna åläggas tillse, att militär sakkunskap
är representerad i alla mål där den kan antagas vara av betydelse.
Såväl militärer som andra befattningshavare vid krigsmakten kunna uppenbarligen
genom föreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj :t, åläggas att fullgöra uppdrag
av nämnda slag. Någon särskild ersättning för tjänstgöring av ifrågavarande
slag torde icke böra ifrågakomma, lika litet som sådan nu utgår till
dem som för närvarande tjänstgöra som militära ledamöter i krigsrätt.

De synpunkter som nu anförts ha sålunda synts mig böra föranleda upptagande
i lagen av ett stadgande med innehåll, att befattningshavare vid krigsmakten
som därtill förordnas äger vara tillstädes vid handläggning av militärt
mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant förordnande må påkallas
jämväl av rätten eller dess ordförande.

Det remitterade utkastet inskränker bestämmelsen örn sakkunnigs närvaro
vid handläggning av militära mål till underrätterna. Flera av de hörda myndigheterna
ha ansett motsvarande föreskrifter erforderliga även för hovrätterna.
Något praktiskt behov härav torde emellertid ej föreligga, då målet fullföljts
från underrätt, och den för närvarande vid överrätterna tillämpade skriftliga
proceduren torde för övrigt föga lämpa sig för en sådan anordning. Finner
hovrätten komplettering av den vid underrätten förebragta och protokollförda
utredningen önskvärd, kan hovrätten införskaffa sådan i den ordning
som för varje fall finnes lämpligast, eventuellt genom muntligt förhör. Dömer
däremot hovrätten såsom första instans, synes dock — förutsatt att handläggningen
är muntlig — intet vara att erinra mot att samma regler gälla som för
underrätt. Jag har därför ansett en jämkning i lagutkastet i sådan riktning
höra äga rum.

I samband med domstolsorganisationen torde ytterligare en fråga böra be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

röras. Det synes böra utredas om icke vissa kategorier av de militära
målen kunna anses vara av den beskaffenhet, att en förenklad sammansättning
av domstolen borde medgivas vid deras behandling. Sålunda skulle exempelvis
kunna ifrågasättas örn ej vid häradsrätt vissa mål skulle kunna handläggas
vid sammanträden med tremansnämnd. En sådan anordning synes hava
åsyftats av lagutskottet i dess utlåtande i den föreliggande frågan vid 1920
års riksdag. Såvitt angår de militära brottmålen torde emellertid en åtgärd i sådan
riktning icke erhålla någon större praktisk betydelse, dels på grund av den
disciplinära bestraffningsrätten och dels i följd av de vanligen vidsträckta
strafflatituderna i strafflagen för krigsmakten. I sådana mål bör följaktligen
domstolen under alla förhållanden lia sin vanliga sammansättning. Saken ställer
sig emellertid annorlunda beträffande de till krigsdomstolarna hörande mål
och ärenden, vilka ej röra brottsligt förfarande. I flertalet av dessa mål och
ärenden, des. k. persedelmålen, avses att med domstolens hjälp bringa
klarhet rörande ersättningsskyldigheten i de fall då till personalen utlämnade
persedlar eller annan i bruk varande materiel skadats eller förkommit. Rörande
beskaffenheten och omfattningen av dessa mål hänvisar jag i övrigt till
den redogörelse jag lämnat för den militära jurisdiktionen enligt nu gällande
bestämmelser och till den förenämnda tablån (bilaga B). Även örn därav
må framgå att flertalet av målen äro av ringa beskaffenhet, bliva de dock
på grund av sitt relativt stora antal av betydelse för domstolarnas arbete.
Därtill kommer att de huvudsakligen förekomma efter avslutade fälttjänstövningar
och inför förestående utryckning, då det är av betydelse att de
upptagas till behandling med största skyndsamhet innan de värnpliktiga skingrats,
och att därigenom handläggning av målen ofta samtidigt kräves av samma
domstol vid flera truppförband. Då såsom också framhållits bl. a. från de
centrala förvaltningsmyndigheternas sida krigsrätternas verksamhet på detta
område är av ej ringa ekonomisk betydelse för statsverket, torde det vara angeläget
att vid överflyttning av krigsrätternas uppgifter å de allmänna domstolarna
finna en sådan ordning för persedelmålens behandling som möjliggör
ett snabbt upptagande samtidigt av mål från olika avdelningar utan att domstolens
arbete i övrigt därav förryckes.

Dessa synpunkter äro, såsom av det föregående framgår, beaktade i nu gällande
lag örn krigsdomstolar, enligt vilken (59 §) en sådan förenklad sammansättning
av krigsrätten medges, då dylika mål där förekomma, att krigsdomarens
närvaro ej är erforderlig för att rätten skall vara domför. Målen
handläggas följaktligen i ett stort antal fall av en krigsrätt bestående av en
lagfaren ledamot, auditören, såsom ordförande samt två militärer.

Ifrågavarande spörsmål var även föremål för utredning av 1920 års krigslagstiftningskommitté,
som för sin del föreslog inrättandet av särskilda undersökningsnämnder,
ett slags administrativa domstolar, bestående av auditören
och två militära ledamöter. Jag hänvisar till den redogörelse därom som
förut lämnats. En sådan anordning synes dock mindre lämplig. Bortsett
från därmed förenade kostnader medför den vissa påtagliga praktiska olägenheter.
Ordföranden i denna nämnd som deltager i prövning av ersätt Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 223. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr S2S.

ningsfrågan skulle, därest målet sedermera droges inför domstol, vara jävig
att taga säte i rätten. Antalet personer som sålunda skulle avses för handläggning
av de militära målen skulle därigenom komma att ökas och den koncentration
av dem på ett fåtal domare, som jag förut framhållit såsom en fördel,
skulle förlora i betydelse. Framför allt måste det dock framstå såsom
mindre lyckligt, att därest ersättningsfrågan en gång blivit föremål för fullständig
utredning, densamma icke samtidigt skulle kunna genom utslag avgöras,
ehuru det just är det därom framställda yrkandet vars prövning är
i fråga; och då målet kom till domstolen, skulle utredningen jämväl komma att
på nytt företagas.

Enligt min mening måste den nuvarande anordningen med ett domstolsförfarande
som möjliggör slutligt utslag i saken i omedelbart sammanhang med
den förebragta utredningen vara att föredraga. Det synes mig även klart,
att lagens nuvarande ståndpunkt, enligt vilken en lagfaren ledamot vid domstolen
är tillräcklig för att åt densamma giva erforderlig kompetens i flertalet
av de mål varom här är fråga, måste anses riktig. Men är domstolen sålunda
i flertalet fall kompetent med endast en lagfaren ledamot kan det ej anses
ändamålsenligt att, såsom från några håll gjorts, kräva att domstolen alltid,
även för dylika fall, skulle vara fulltalig och hava sin vanliga sammansättning.
I många fall, då undersökningsförfarandet närmast är att jämföra med
förberedande utredning av beskaffenhet att klargöra huruvida anledning till
framställande av ersättningsyrkande finnes, måste anordningen säkerligen
betraktas som en överorganisation, som dessutom skulle omintetgöra den strävan
som här måste göra sig gällande att åstadkomma snabbhet i förfarandet,
rörlighet hos domstolen och lättnad i dess arbete. I de fall däremot, där undersökningen
rör ersättningsfrågor av större ekonomisk betydelse eller av
mera invecklad beskaffenhet liksom även örn ansvar yrkats i målet, bör självfallet
fulltalig rätt handlägga saken.

Av nu anförda skäl anser jag den nuvarande anordningen med allenast en
lagfaren ledamot i rätten såsom regel i förevarande mål böra bibehållas. Det
bör emellertid jämväl, liksom nu, såsom ovillkorlig regel gälla, att domstolen
skall vara fulltalig då ansvar i målet yrkas. Jag ansluter mig även därutinnan
till gällande bestämmelser i detta hänseende, att jag anser att det bör överlämnas
åt rättens ordförande att pröva huruvida i fall, där fråga ej är om
ansvar, målet med hänsyn till ekonomisk räckvidd eller andra förhållanden är
sådant, att fulltalig domstol för dess handläggning kräves. Med hänsyn till
det nu i stor utsträckning praktiserade förfarandet att ifrågavarande undersökningsmål
överlämnas direkt till auditören, som följaktligen ofta blir den
som kommer att verkställa den ifrågavarande prövningen, har jag ansett det
böra i lagen uttryckligen utsägas, att mål av ifrågavarande slag må handläggas
av en lagfaren ledamot av rätten ensam endast för det fall att rättens ordförande
finner målets beskaffenhet det medgiva.

Av de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarna och av
särskilda krigsrättens ändrade sammansättning följer att militära bisittare ej
längre skulle deltaga i handläggningen av dessa mål. Någon anledning att

Kungl. Majlis proposition nr 223.

i fråga om undersökningsmålen stadga avvikelse härifrån lärer icke finnas,
utan torde även i de fall då endast en lagfaren ledamot är tillstädes i domstolen
den erforderliga militära fackkunskapen kunna tillföras denna på samma
sätt som enligt vad jag förut anfört skulle ske i övriga mål. Därest en
dylik enmansdomstol i flertalet av undersökningsmålen sålunda måste anses
tillräcklig i de fall då rådhusrätt är krigsdomstol, synes ej heller böra ifrågakomma
att tillämpa annan ordning vid häradsrätterna. Något behov av att
där kräva tillkallandet av häradsnämnd torde icke föreligga.

Det må i detta sammanhang erinras örn att därest det ändamål man önskar
vinna — snabbhet, rörlighet och arbetslättnad — verkligen skall kunna åstadkommas,
man torde vara nödsakad räkna med att de ifrågavarande undersökningsmålen
i åtskilliga fall anförtros åt särskilt förordnad domare. Vid rådhusrätterna
torde detta dock huvudsakligen bliva en arbetsordningsfråga och
rådman eller stadsnotarie bliva ensamdomare. Vid häradsrätterna lärer
förordnande i vanlig ordning komma att givas biträdande domare eller sekreterare
vid domstolen. I intetdera fallet torde den från en del håll uttalade
farhågan att domstolen med dylik lagfaren befattningshavare som ensamdomare
ej skulle bliva fullt kvalificerad för ifrågavarande uppgift kunna anses
vara berättigad, då ju dessa befattningshavare samtliga även anlitas som domare
i rättegångsmål i allmänhet.

Av de militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna och den i
samband därmed föreslagna ändringen av den särskilda krigsrättens sammansättning
skulle bliva en följd att de nuvarande auditörerna såsom bisittare
i domstolen försvinna. Därmed skulle en av deras huvudsakligaste
uppgifter komma att fråntagas dem. Av den förut lämnade redogörelsen
framgår emellertid att de jämväl fullgöra andra funktioner. Den viktigaste
av dem är den auditörerna i strafflagen för krigsmakten ålagda skyldigheten
att vara rådgivare åt befälhavarna vid deras utövning av den disciplinära bestraffningsrätten.
Då någon anledning icke finnes att nu ifrågasätta ändring
i sättet och ordningen för utövningen av denna bestraffningsrätt, torde vara
nödvändigt att sörja för att auditörernas funktioner i förevarande hänseende
upprätthållas. Helt naturligt kan emellertid därvid icke ifrågakomma att för
denna begränsade uppgift bibehålla en befattning motsvarande den de nuvarande
auditörerna inneha.

Det remitterade lagutkastet utgick från att behovet av juridisk sakkunskap
vid utövningen av den disciplinära bestraffningsrätten skulle bäst tillgodoses
därigenom att befattningshavare vid de allmänna domstolar som erhöllo befattning
med den militära rättsskipningen övertogo de nuvarande auditörernas
funktion i detta avseende. På så sätt skulle sambandet bevaras mellan de båda
organen för den militära rättsvården i första instans, domstolen och befälhavaren,
och samtidigt skulle garanti vinnas för att endast personer vilka ägde
förtrogenhet med allmän domarverksamhet skulle ifrågakomma till sådan
tjänst.

Riktigheten av nämnda grundsatser torde vara obestridlig. Det motstånd
som rests mot utkastets försök att lösa härmed sammanhängande spörsmål i

Kungl. Majlis proposition nr 223.

deri angivna riktningen grundar sig bland annat på den uppfattningen, att de
till auditörsgöromålens fullgörande ifrågasatta tjänstemännen vid häradsrätterna
icke skulle besitta eller hinna förvärva erforderlig insikt på området.
Man torde härvid ej sällan ha gjort sig skyldig till underskattning av de anspråk
som numera ställas på dem, som erhålla förordnanden att tjänstgöra såsom
biträdande domare i domsagorna. Jämte den under tjänstgöring i domsaga
och hovrätt ådagalagda lämpligheten för domarverksamhet torde dessutom
den kontroll som dessa befattningshavare äro underkastade såväl från
häradshövdingens som hovrättens sida utgöra tillräcklig säkerhet för en fullt
tillfredsställande handläggning av de militära disciplinärendena. Under alla
förhållanden bör, då fråga är örn befattning såsom juridiskt biträde åt befälhavare,
huvudvikten läggas vid att vederbörande tjänsteman äger väl vitsordad
kompetens för allmän domarverksamhet. Jag kan följaktligen icke
finna annat än att den föreslagna ordningen ur dessa synpunkter är att föredraga
framför den nu gällande, enligt vilken den juridiska medverkan i disciplinmål
i stor utsträckning lämnas av personer, vilka ha sin huvudsakliga
verksamhet förlagd utom domstolarna.

Vad angår den enligt utkastet föreslagna ordningen bör erinras, att denna
även i fråga örn häradsrätterna, nämligen genom biträdande domarens ställning
vid denna, tillgodoser kravet på samband mellan målens handläggning inför
befälhavaren och vid domstolen. Ur principiell synpunkt kan visserligen,
såsom också skett i det av domhavanden i Luleå domsaga avgivna yttrandet,
ifrågasättas huruvida den som deltagit i behandlingen inför befälhavaren
av ett disciplinmål därefter lämpligen bör fungera såsom rättens ordförande
och ende lagfarne ledamot vid målets behandling därstädes. Emellertid
torde sådana fall bliva sällsynta, i synnerhet efter inrättandet av sekreteraretjänster
i domsagorna. Det nu berörda förhållandet, att ledamot i domstol
tager befattning med mål som tidigare underställts hans bedömande, är
tydligen av mindre betydelse beträffande kollegiala domstolar, rådhusrätter
och krigsrätter i nuvarande eller framtida sammansättning, varest bisittarna
inbördes kunna göra sin mening lika gällande.

Mot utkastets ståndpunkt till frågan örn juridiskt biträde vid disciplinmålens
behandling har även invänts, att rådhusrättsledamöternas ställning som
kommunalt avlönade tjänstemän skulle utgöra hinder för att tvångsvis ålägga
dem uppgifter av ifrågavarande slag. Denna mening kan jag icke
biträda. Örn lagstiftaren finner att domstols medverkan i någon form
bör lämnas vid det disciplinära bestraffningsförfarandets tillämpning, måste
lagstiftaren vara oförhindrad att i lag reglera formen för sagda medverkan.
Det blir sedan en lämplighetsfråga, om staten skall lämna något bidrag
eller icke till avlöningen av de ledamöter eller tjänstemän vid stadsdomstolarna
som få sig nämnda nya arbetsuppgift pålagd. Icke desto mindre har
jag, särskilt med hänsyn till lämpligheten av att åt dem som biträda med
disciplinmålens handläggning jämväl anförtros den rådgivande verksamhet i
övrigt som nu åligger auditörenka, ansett riktigast att genom sammanförandet
i en hand av de nuvarande auditörernas samtliga uppgifter av nu berört

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

slag för dessa uppgifter bibehålla anordningen med särskilda förordnanden å
uppdraget vilka förutsätta samtycke från den förordnades sida.

Det torde kunna förutsättas, att i regel till dylikt förordnande skall kunna
erhållas befattningshavare vid den domstol som upptager mål från den avdelning
av krigsmakten som uppdraget avser, vid rådhusrätt ledamot av rätten
och vid häradsrätt biträdande domare eller sekreterare. För undantagsfall
bör emellertid möjlighet hållas öppen att gå utanför denna krets. Dock bör
principen att vederbörande skall hava anställning vid domstol, om ock såsom
extra tjänsteman, städse upprätthållas.

I enlighet med vad nu anförts torde bestämmelsen i lagen örn fullgörandet
av auditörernas nuvarande åligganden enligt strafflagen för krigsmakten böra
givas den innebörd, att därtill skall av Konungen förordnas befattningshavare
vid allmän domstol, som fullgjort vad som fordras för utövande av domarämbete.

För frågan om avlöningsvillkor, tjänstgöringsskyldighet m. m. för dessa
tjänstemän kommer jag att i annat sammanhang redogöra.

Därest frågan örn det sätt på vilket ombesörjandet av auditörsgöromålen
efter reformens genomförande bör fullgöras löses så som jag nu föreslagit, torde
därav följa att det icke är möjligt att på sätt 1920 års kommitté föreslagit åt
de ifrågavarande tjänstemännen jämväl uppdraga att vara åklagare i de
militära målen. Då nämnda tjänstemän skulle komma att utses bland befattningshavare
vid domstol, kunna de tydligen icke samtidigt vara åklagare.
Det synes dessutom olämpligt att den dömande befälhavaren skall till rådgivare
hava en åklagare. Frågan blir då örn systemet med särskilda åklagare, krigsfiskaler,
i de militära målen skall bibehållas eller åklagarfunktionen övertagas
av åklagarna vid de allmänna domstolarna. Mot sistnämnda tanke har
framhållits dels att åklagarna vid de allmänna domstolarna icke skulle besitta
erforderlig kompetens för här ifrågavarande uppgift och dels, vad därmed äger
samband, att särskilda insikter rörande militära förhållanden skulle för dess
fullgörande erfordras. De för den militära rättegången gällande processreglerna
äro emellertid i allt väsentligt överensstämmande med motsvarande regler
för brottmålsprocessen vid de allmänna domstolarna. I fråga örn själva processföringen
lärer därför någon tvekan icke kunna råda därom att de allmänna
åklagarna äro lika kompetenta för sin uppgift i militära som i andra mål. I
fråga örn prövningen av brottslighet och straffbarhet är det visserligen sant
att strafflagen för krigsmakten innehåller en del specialbestämmelser och att
kännedom örn nämnda lags särskilda straffbestämmelser måste krävas av åklagaren.
Emellertid är, såsom förut utvecklats, det ojämförligt största antalet
av de militära målen av ensartad och enkel beskaffenhet. Och i den mån
målen äro mera invecklade eller skulle komma att visa sig kräva särskilda
insikter i militärtekniska ting, lärer detta vara ett förhållande som
ej är något för de militära målen särskilt utmärkande. Även vid utövandet
av sin verksamhet, sådan den för närvarande ter sig, äro de allmänna
åklagarna ofta nödsakade att sätta sig in i andra lika invecklade och
svåra förhållanden som kunna omfattas av allmänna strafflagen eller special -

Kungl. Maj:ts proposition nr %%3.

författningarnas bestämmelser. Kan man anförtro den nuvarande åklagaren
att föra talan rörande allehanda brott, där utredning kräves rörande invecklade
affärs- eller bokföringstransaktioner, såsom konkursförbrytelser, förskingring
m. fl., eller där fråga är örn skada till liv eller egendom, vållad av begagnandet
av kommunikationsmedel o. s. v., torde man icke behöva draga i betänkande
att anförtro dem jämväl de uppgifter som för närvarande ankomma på krigsfiskal.
Man torde även kunna vara förvissad om att de skola visa sig vara
i stånd att liksom krigsfiskalerna förvärva de särskilda insikter i militära förhållanden
som för åklagarekallets utövande erfordras. Att vid den för landsom
stadsfiskaler anordnade utbildningen kommer att tagas hänsyn till den
särskilda kunskap som åsyftas i kungörelsen den 29 augusti 1915 angående
prov för vinnande av behörighet till krigsfiskalstjänst (nr 310) torde icke behöva
närmare utredas. För övrigt kan det förtjäna framhållas att ett stort
antal av de nuvarande krigsfiskalerna äro hämtade ur de allmänna åklagarnas
krets.

Det må slutligen erinras därom att på sätt jag förut framhållit de militära
målen skulle komma att koncentreras till ett fåtal domstolar och sålunda även
till ett begränsat antal åklagare. Därest i samband därmed i de fall, då vid
sådan domstol flera åklagare finnas, åtgärder vidtagas för att å en av dem
överflytta samtliga å domstolen ankommande militära mål, vilket torde böra
ske under hänsyntagande till den för åklagarna gällande distriktsindelningen,
torde bliva tillfredsställande sörjt för att de blivande åklagarna i militära mål
snart nog komma att bliva lika insatta i alla därmed sammanhängande förhållanden
som de nuvarande krigsfiskalerna.

Under nu anförda förhållanden har det synts mig uppenbart att några allvarliga
olägenheter icke kunna sägas vara förenade med ett överflyttande å
de allmänna åklagarna av de nuvarande krigsfiskalernas åligganden. Än
mindre synes kunna invändas att bibehållandet av sistnämnda befattningshavare
såsom särskilda åklagare i militära mål är oundgängligen nödvändigt.
Jag har därför ansett den nuvarande krigsfiskalssysslan böra upphöra och
därmed sammanhängande uppgifter i stället överflyttas till de allmänna åklagarna.

Vad sålunda anförts gäller uppenbarligen även den nu vid den andra instansen,
krigshovrätten, anställde särskilde åklagaren, överkrigsfiskalen. Även
denna befattning torde sålunda böra upphöra. Att därav följer att den särskilda
åtalsrätt som enligt nuvarande bestämmelser i vissa fall tillkommer honom
beträffande mål vid krigsrätt skulle komma att bortfalla och i stället tillkomma
allmän åklagare vid underrätten torde stå i överensstämmelse med de
principer varpå den nu ifrågavarande reformen bygger.

Av den inledningsvis lämnade framställningen av den militära rättegångslagens
bestämmelser framgår att ordningen för de militära målens anhängiggörande
i åtskilliga hänseenden avviker från vad härutinnan i vanliga
fall gäller enligt allmän lag. Sålunda skall angivelse rörande begångna brott
och förseelser under alla förhållanden ske hos vederbörande befälhavare. Att i
samband med en omreglering av den militära domstolsorganisationen vidtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr Z2S.

ändring i vad härom gäller torde varken vara behövligt eller önskvärt. Den
nämnda ordningen är nämligen betingad dels därav att undersökning angående
förbrytelser av krigsmaktens personal åtminstone på det förberedande stadiet
enligt sakens natur bör verkställas av de militära myndigheterna, dels ock därav
att den på befälhavaren ankommande disciplinära bestraffningsrätten i de
flesta fall kräver att ärenden av ifrågavarande slag i första hand underställas
honom. Jag åberopar i sistnämnda hänseende jämväl vad jag förut anfört örn
grunderna till lagens bestämmelser örn den disciplinära bestraffningsrätten.

Med hänsyn till den diskretionära prövning som sålunda i varje fall måste
äga rum från befälhavarens sida lärer någon olägenhet icke kunna uppstå av
ett bibehållande jämväl av den denne nu tillkommande befogenheten att efter
beslut örn målets hänskjutande till domstol direkt till ordföranden överlämna
handlingarna i målet. Detta förfarande har en viss motsvarighet i det nu vid
rådhusrätterna i vissa större städer tillämpade, enligt vilket den förberedande
undersökningen i brottmål verkställes av polismyndighet som därefter överlämnar
målet till domstol.

På grundval av det remitterade lagutkastet och efter tagen hänsyn till vad
förut anförts ifråga örn dess huvudsakliga grunder har inom departementet
utarbetats förslag till lag med vissa bestämmelser örn krig sdomstolar och
rättegången därstädes. Härvid ha även en del, i det föregående ej särskilt
berörda jämkningar i utkastets bestämmelser vidtagits. Rörande innehållet
i det utarbetade lagförslagets särskilda stadganden torde följande böra anföras.

Med förslaget åsyftas att de nu i fredstid fungerande krigsdomstolarna skola
upphöra och de allmänna domstolarna träda i deras ställe. Beträffande regements-
och stationskrigsrätterna meddelas bestämmelse härom i 1 § första
stycket samt i fråga örn krigshovrätten i tredje stycket av samma paragraf.
Av stadgandet i 1 § andra stycket framgår att även de nuvarande särskilda
krigsrätterna skola upphöra. Visserligen skall särskild krigsrätt fortfarande
kunna finnas vid kustflottan, men av förslagets stadgande örn sammansättningen
av denna krigsrätt följer att även den nu vid kustflottan befintliga
särskilda krigsrätten skall upphöra. Av förut anförda skäl behålles krigsdomstol
såsom gemensam beteckning för de domstolar i första och andra instans,
å vilka lagen örn krigsdomstolar skall äga tillämpning.

Någon föreskrift i lagen erfordras uppenbarligen ej för de fall att behov
av vikarier i de allmänna domstolarna uppstå. Vad däremot angår särskild
krigsrätt torde uttryckligt stadgande vara behövligt. I analogi med de nuvarande
bestämmelserna i 7 § sista stycket och 13 § tredje stycket lagen örn
krigsdomstolar har därför i 1 § andra stycket i lagförslaget intagits bestämmelse
att Konungen förordnar ersättare för den särskilda krigsrättens ledamöter.
Närmare bestämmelser rörande ledamöternas tjänstgöring i särskild
krigsrätt torde böra meddelas i för dem utfärdad instruktion.

I övrigt kräves rörande domstolarnas sammansättning bestämmelse allenast
för de i 5 § andra stycket avsedda fall, vilka föranlett stadgandet i 1 § fjärde

72 Kungl. May.ts proposition nr 228.

stycket, vars innebörd framgår av den i det följande lämnade redogörelsen för
grunderna till 5 §.

I de fall då jämlikt 16 § lagen om krigsdomstolar fältkrigsrätt finnes vid
krigsmakten, skall jämlikt 22 § samma lag till civil ledamot i rätten förordnas
krigsdomare eller auditör eller där sådan icke finnes att tillgå annan som
fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbeten.
Vid tillämpning härav torde, där så ske kan, den ledamot av allmän
domstol eller särskild krigsrätt, som förut på grund av stadgandena i
den föreslagna lagen tjänstgjort såsom ledamot i krigsdomstol som där avses,
i första hand komma att förordnas. Då detta är av betydelse för vinnande
av kontinuitet i rättsskipningen vid övergång från freds- till krigstillstånd,
torde i de instruktioner som komma att utfärdas för ledamöterna i särskild
krigsrätt och de jämlikt 6 § i förslaget förordnade befattningshavare böra
meddelas föreskrift örn att dessa skola vara skyldiga att mottaga förordnande
att tjänstgöra såsom ledamöter i fältkrigsrätt.

På grund av upphörandet av de nuvarande krigsrätterna bliva åtskilliga
stadganden i lagen om krigsdomstolar ej vidare tillämpliga. Detta gäller
huvudsakligen de bestämmelser i 1, 2 och 4 kap. lagen örn krigsdomstolar som
hava avseende å dessa domstolars befintlighet och organisation. Detsamma
gäller i fråga örn bestämmelserna i 9 kap. i vad de avse de särskilda krigsdomstolarnas
inbördes behörighet i militära mål. Däremot äro de stadganden i
nämnda lag, som hava avseende å domstolsförfarandet, rättsmedlen och verkställigheten
i militära mål, avsedda att i huvudsak fortfarande vinna tilllämpning.
Härom har stadgande intagits i 2 § i förslaget. Av paragrafens
lydelse torde framgå att med militära mål i lagförslaget avses alla de mål
och ärenden som skola tillkomma de allmänna domstolarna i deras egenskap
av krigsdomstolar samt särskild krigsrätt där sådan inrättats.

Det är uppenbart att de militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna
och omorganisationen av den särskilda krigsrätten påkalla undantag
i vissa fall från den i 2 § i förslaget stadgade allmänna regeln örn att lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes fortfarande skall tillämpas å
rättegången i dessa mål. Att därutöver i vissa fall särskilda bestämmelser ansetts
erforderliga för att bringa förfarandet vid allmän underrätt, i de delar
detsamma på grund av stadgandet i 103 § lagen om krigsdomstolar skulle
vinna tillämpning, i bättre samklang med den nya uppgift, som de allmänna
domstolarna enligt lagförslaget skulle få, framgår av 9—11 §§.

I överensstämmelse med vad förut anförts rörande grunderna för domstolarnas
inbördes behörighet i de militära målen hava i förslagets 3 § forumreglerna
för dessa mål avfattats.

Såsom huvudregel stadgar paragrafen att behörig domstol skall vara den
allmänna underrätten i den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av
krigsmakten den tilltalade tillhör eller målet närmast angår. I flertalet fall,
nämligen då fråga är om de fast organiserade truppförbanden som hava stadigvarande
förläggning, torde någon tvekan örn vilken domstol som enligt

Kungl. Majlis proposition nr 883.

huvudregeln är behörig krigsdomstol icke kunna uppstå. Med avseende å en
del av dessa förband gäller emellertid att de för dem i militära författningar
angivna förläggningsorter i själva verket icke fullt sammanfalla med belägenheten
av truppförbandets fasta etablissement. Sålunda är exempelvis
Upplands regemente, vars förläggningsort angives såsom Uppsala, förlagt
utanför staden i dess omedelbara närhet. Liknande är förhållandet bl. a. med
Livregementets grenadjärer, för vilket regemente Örebro angives som förläggningsort
ehuru dess kaserner och expedition äro belägna i Längbro socken. I
dylika fall torde emellertid Konungen komma att med tillämpning av andra
punkten i 3 §:s första stycke meddela särskilt förordnande örn vilken domstol
som skall vara behörig.

Angående tillämpningen i övrigt av sista punkten i 3 § första stycket hänvisar
jag till vad därom förut anförts och till förut omnämnda tablå över de
domstolar som i särskilda fall kunna tänkas böra bliva föremål för ett sådant
särskilt förordnande varom här är fråga (bilaga C). I stort sett torde man
kunna utgå ifrån att sådant förordnande kräves i flertalet av de fall, där nu i
fråga örn mindre avdelningar Konungen med stöd av 5 § sista stycket lagen
örn krigsdomstolar förordnat att de skola lyda under särskild krigsrätt eller
under viss regements- eller stationskrigsrätt.

Stadgandena i 3 § andra och tredje styckena motsvara bestämmelserna i
44 och 45 §§ lagen örn krigsdomstolar.

De föreslagna forumreglerna kräva uppenbarligen en mot 43 § lagen örn
krigsdomstolar svarande föreskrift, vilken emellertid bör kompletteras med
hänsyn därtill att förslaget i motsats till rättegångslagen förutsätter tillvaron
av flera krigsöverdomstolar och att underrätterna i följd därav kunna lyda under
olika överdomstolar. I 4 $ första stycket har för sådant fall stadgats
att Konungen bestämmer vid vilken av underrätterna målet skall upptagas.

I 48 § första och andra styckena lagen örn krigsdomstolar givas vissa regler
i fråga örn krigsdomstols behörighet att rannsaka och döma dels beträffande
delaktighet i brott som åtalats vid krigsdomstol, i de fall då åtalet i
fråga örn den delaktige icke tillhör sådan domstol, och dels i fråga örn rekonventionsvis
framställt yrkande örn ansvar för falsk angivelse i fall då
denna talan ej hör till krigsdomstols prövning. I båda fallen skall krigsdomstol
rannsaka i målet, men däri sedan dömas av allmän domstol. Grunden
till dessa bestämmelser torde vara den, att de som ej lyda under strafflagen
för krigsmakten ej skola i andra fall än 39 § anger vara underkastade rättsskipning
av militär domstol. Denna synpunkt förfaller emellertid, då allmän
underrätt träder i den militära domstolens ställe, och vad i förordningen den 6
mars 1751 är i detta hänseende stadgat synes då böra vinna tillämpning.
Dessa synpunkter göra sig i viss mån gällande även i fråga om den särskilda
krigsrätten i dess nu föreslagna sammansättning. Då det i varje fall icke
kan anses lämpligt att forumbestämmelserna i dessa hänseenden äro olika för
de allmänna domstolarna och för särskild krigsrätt, har i 4 § andra stycket
i förslaget beträffande alla militära mål stadgats att i nu berörda, i 48 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

oinförmälda fall skall gälla vad i allmän lag eller författning är för motsvarande
fall stadgat örn domstols behörighet att döma i målet.

Då enligt förslaget de allmänna underrätterna skola fungera såsom krigsdomstolar
i första instans i förhållande till hovrätterna såsom krigsöverdomstolar,
följer därav att varje hovrätt är överdomstol även i militära
mål i förhållande till de allmänna underrätter som eljest lyda under densamma.
Något stadgande motsvarande 2 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar
torde därför ej erfordras beträffande de allmänna underrätterna
i deras egenskap av krigsdomstolar. Däremot måste sådan föreskrift meddelas
beträffande de krigsdomstolar som ej äro allmänna underrätter. Härvid
kommer i första hand i betraktande den föreslagna särskilda krigsrätten.
Lämpligast är uppenbarligen att denna lyder under Svea hovrätt. Detsamma
torde böra gälla i fråga örn fältkrigsrätt (respektive ståndrätt) som inrättas
under sådana förhållanden att krigshovrätten skolat enligt lagen örn krigsdomstolar
vara överdomstol. På grund härav har i 5 § av förslaget upptagits
bestämmelse därom att Svea hovrätt skall vara krigsöverdomstol i nu
avsedda fall.

I händelse Svea hovrätt sålunda skulle komma att fungera som krigsöverdomstol
i krigstid eller då krigsmakten är mobiliserad, synas beträffande
hovrättens sammansättning böra gälla regler motsvarande dem som enligt 25 §
lagen örn krigsdomstolar äro stadgade för krigshovrätten. Härom har föreskrift
intagits i 1 § sista stycket i förslaget.

Med hovrätternas ställning såsom krigsöverdomstolar följer att de skola
övertaga krigshovrättens uppgift att döma såsom första instans i militära
mål, som enligt 46 § lagen örn krigsdomstolar tillhöra krigshovrättens omedelbara
prövning, samt att upptaga besvär i disciplinmål. Då krigshovrätten
enligt förslaget ersättes av de allmänna hovrätterna, erfordras särskilda föreskrifter
rörande de senares inbördes behörighet att upptaga mål av ifrågavarande
slag. Dylika föreskrifter ha upptagits i förslagets 5 §.

I 6 § i förslaget har bestämmelse upptagits rörande sättet för ordnandet
av de nu på auditörerna ankommande uppgifterna i fråga om disciplinmålen.
För grunderna till detta stadgande har förut redogjorts.

Det i 6 § andra stycket i det remitterade lagutkastet upptagna stadgandet
har i förslaget uteslutits. Detsamma torde böra inflyta i instruktion för de
i denna paragraf avsedda befattningshavarna.

Även för de skäl som ligga till grund för stadgandet i 7 § örn åklagarväsendets
ordnande i de militära målen har redogörelse förut lämnats.

Enligt 14 § lagen örn krigsdomstolar är behörighet att föranstalta örn sammankallande
av krigsrätt tillerkänd befälhavaren för det truppförband eller
den station vid vilken krigsrätten skall hållas eller, i fråga örn särskild krigsrätt,
den befälhavare som Konungen därtill förordnat. Sammanträde med
krigsrätt kan följaktligen icke komma till stånd annorledes än genom för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

medling av befälhavare som nu nämnts. Då de allmänna domstolarna såsom
krigsdomstolar icke äro anknutna till något visst truppförband eller någon
viss station, torde redan på grund härav ett bibehållande av en dylik anordning
i fråga om dessa domstolar icke böra ifrågakomma. I stället synes,
med anknytning till reglerna örn befälhavares bestraffningsrätt i disciplinmål,
på sätt i 8 § i förslaget stadgats, behörighet i detta avseende böra tillkomma
varje befälhavare som äger oinskränkt bestraffningsrätt i dylika, mål.
Den befälhavare som haft att pröva om ett mål skall behandlas i disciplinär
väg eller överlämnas till domstol bör således kunna, då disciplinär bestraffning
icke anses böra åläggas, direkt hos ordföranden vid vederbörande domstol
göra hemställan örn målets upptagande därstädes. Rör målet någon som,
ehuru han icke lyder under strafflagen för krigsmakten, likväl skall dömas
av krigsdomstol, lärer det böra tillkomma befälhavaren för den avdelning
som målet närmast angår att överlämna detsamma till domstolen.

Med den nämnda utvidgningen av behörigheten att påkalla militärt måls
upptagande vid domstol följer jämväl att vissa bestämmelser i rättegångslagen,
där hänvisning göres till 14 § första stycket, få en i viss mån förändrad
innebörd. Särskilt bör påpekas 50 §, enligt vilken angivelse örn brott
som där avses skall ske hos den befälhavare som äger föranstalta örn krigsrätts
sammankallande för målets behandling. Med hänsyn till avfattningen
av 8 § i förslaget torde det, även utan särskild bestämmelse härom, vara tydligt,
att angivelse under alla förhållanden skall göras hos den med bestraffningsrätt
utrustade befälhavaren eller hos den befälhavare som enligt 8 §
eljest har rätt att göra anmälan örn målet till rättens ordförande. Det har
därför ej ansetts erforderligt att i förslaget medtaga något stadgande motsvarande
13 § i det remitterade utkastet. Av enahanda skäl har även 14 §
första stycket i utkastet ansetts kunna utgå.

I fråga örn sättet för bestämmande av tid och plats för handläggningen
av militära mål som hänskjutas till domstol synes någon ändring av därom
gällande stadganden ej behöva föranledas av målens överflyttning å de allmänna
domstolarna. Enligt 14 § lagen örn krigsdomstolar tillkommer det
krigsdomaren att i sista hand bestämma tid för krigsrättssammanträde. Denna
föreskrift, som vid sin tillkomst innebar ett avsteg från dittills gällande
regel örn vederbörande befälhavares bestämmanderätt i detta avseende, är
föranledd bl. a. därav att krigsrättens ledamöter i allmänhet äro samtidigt
anställda vid flera krigsrätter, varför hänsyn måste vid utsättande av tid för
sammanträde tagas till deras tjänstgöring vid annan krigsrätt och till deras
andra ämbetsgöromål. För att sammanträde ej utan tvingande skäl skall utsättas
på en för den militära tjänsten olämplig tid, skall dock krigsdomaren
samråda i frågan med befälhavaren. Synpunkter av liknande slag göra sig
naturligtvis gällande även sedan de allmänna domstolarna övertagit krigsrättsmålen.
Domstolens ordförande inträder med avseende å bestämmanderätten
i krigsdomarens ställe. Vederbörlig hänsyn måste av honom tagas till
domstolens övriga verksamhet samtidigt som befälhavarens önskemål i möjligaste
mån tillgodoses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Angående tiden för krigsrätts sammanträde innehåller 15 § lagen örn krigsdomstolar
den allmänna föreskriften, att första sammanträde skall utsättas
att äga rum så snart lämpligen ske kan. I ändamål att förebygga att de
militära målens överflyttande å de allmänna domstolarna medför ett mindre
snabbt upptagande och avgörande av målen än vad nu är fallet, har i lagförslagets
9 § stadgats att sammanträden för handläggning av sådana mål
skall av underrätt hållas så ofta det erfordras för att de må kunna avgöras
med minsta möjliga tidsutdräkt. En allmän underrätt skall således vara
skyldig att hålla extra sammanträde för handläggning av militärt mål som
överlämnas till domstolen mellan de ordinarie sammanträdena å sådan tid att
dröjsmål med målets behandling skulle uppstå örn det utsattes till ordinarie
sammanträde. Dock avses icke härvid kortare dröjsmål. Bestämmelserna erhålla
naturligen särskild betydelse för häradsrätt.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande över utkastet, vilket jämväl
upptog ifrågavarande bestämmelse, anmärkt att fall torde kunna inträffa, då
rättens ordförande utan rätt känsla för den disciplinära betydelsen av målets
omedelbara upptagande icke skänker behörigt beaktande åt befälhavarens
framställning i avseende å tidpunkten för dess handläggning. Eördenskull
borde bestämmelser utfärdas som gåve befälhavaren rätt att påfordra att för
disciplinens upprätthållande vådliga brott omedelbart upptoges till behandling.
Yad generalstabschefen anfört har i förslaget beaktats på det sätt att
i 9 § intagits en erinran örn att sammanträde såvitt möjligt bör utsättas å
dag som av befälhavaren föreslås.

Utkastet innehöll i förevarande paragraf stadgande därom att militärt mål
skulle företagas vid visst på förhand bestämt klockslag. Stadgandet har uteslutits,
enär de bestämmelser som kunna visa sig erforderliga till undvikande
av tidsförlust för militär personal genom väntan på uppropandet av mål vid
allmän underrätt lämpligen torde böra meddelas av Kungl. Majit i samband
med de kompletterande föreskrifter som måste antagas bliva erforderliga beträffande
utsättandet av sammanträden i militära mål.

I fråga örn platsen för allmän underrätts sammanträden lära dylika föreskrifter
i viss mån bliva beroende av den reglering av forum för de särskilda
avdelningarna som på grund av 3 § i förslaget skall ankomma på Kungl.
Majit. För de synpunkter som härvid böra beaktas har i det föregående redogjorts.
Av nämnda redogörelse framgår att sammanträden utom domstolens
domvärjo eller eljest å annan ort än den där de ordinarie sammanträdena
hållas endast i undantagsfall kunna anses av behovet påkallade. Det bör vid
sådant förhållande ej heller antagas bliva behövligt att beträffande viss domstol
föreskriva att den för handläggning av mål rörande avdelning å annan
ort under alla förhållanden skall sammanträda å förläggningsorten. Då
exempelvis häradsrätts ordinarie sammanträde infaller vid en tidpunkt som
eljest är lämplig för handläggning av till rätten hänskjutet militärt mål, lärer
i vanliga fall målet utan nämnvärd olägenhet kunna utsättas att förekomma
å tingsstället, men då givetvis å visst klockslag. Däremot bör, örn extra sammanträde
erfordras, detta lämpligen hållas å förläggningsorten. Vare sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

avdelning av krigsmakten är förlagd inom eller utom domstolens vanliga
sammanträdesort, synas bestämmelser böra meddelas, enligt vilka domstolen är
pliktig att, då målets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter därtill
föranleda, sammanträda å avdelningen tillhörande lokal. Särskilt beträffande
undersökningsmål och mål angående häktade torde skäl föreligga för utfärdande
av dylik föreskrift. — För den föreslagna särskilda krigsrätten böra
uppenbarligen meddelas bestämmelser som i huvudsak ansluta sig till dem
som för närvarande gälla enligt 15 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar.

För att befrämja snabbheten i själva rättegångsförfarandet upptogs i 10 §
i utkastet ett stadgande, enligt vilket det skulle åligga rättens ordförande att,
innan militärt mål förekom vid rätten, sörja för att åtgärder vidtoges som
kunde vara ägnade att åstadkomma en koncentrerad behandling av målet och
möjliggöra dess avdömande i omedelbart sammanhang därmed. Med avseende
å de åtgärder som med stadgandet åsyftades anfördes i den remitterade
promemorian att brister i den förberedande utredningen ej sällan torde kunna
avhjälpas genom påpekande under hand från domstolens sida. I de fall då
upplysningar erfordrades angående militära instruktioner, order eller andra
bestämmelser, av vilka prövningen kunde vara beroende, borde tillses att dessa
funnes tillgängliga. Anstalter borde dessutom vidtagas för inkallande av
sakkunnig, då sådant på grund av innehållet i de till domstolen inkomna
handlingarna befunnes lämpligt.

En bestämmelse av sådan innebörd har upptagits i förslaget. Med hänsyn
till i avgivna yttranden framställda erinringar har densamma emellertid i
förslaget givits en något förändrad lydelse.

Bestämmelserna örn ordningen för den militära fackkunskapens representation
vid domstolarna i militära mål hava meddelats i 11 § i förslaget och
bestämmelserna örn domstolens sammansättning vid behandling av de s. k.
persedelmålen i 12 §. För grunderna till dessa bestämmelser har redogörelse
förut lämnats.

Av den föregående framställningen framgår att i vissa avseenden kompletterande
bestämmelser för lagens tillämpning krävas även i andra fall än
dem, beträffande vilka Konungen enligt särskilda stadganden i förslaget har
att utfärda erforderliga föreskrifter. Sådana kompletterande bestämmelser
torde det ankomma på Konungen att meddela. Stadgande härom har intagits
i 15 §.

Nya lagen är på sätt förut antytts avsedd att träda i kraft den 1 januari
1934. Vissa övergångsbestämmelser erfordras dock med hänsyn
till dels sådana mål vilka vid nya lagens ikraftträdande äro anhängiga vid
krigsrätt, dels mål som då redan avdömts av första domstol men vari utslaget
ännu ej vunnit laga kraft.

Förslagets bestämmelser i denna del innebära, att vid krigsrätt anhängigt
mål, däri handläggningen avslutats före lagens ikraftträdande, också skall av

Kungl. Maj:ts proposition nr 2%$.

sagda domstol dessförinnan avgöras genom utslags meddelande. Erfordras
däremot vidare handläggning, skall målet överlämnas till den domstol som
enligt nya lagen varit behörig örn det först efter ikraftträdandet blivit av befälhavare
till domstol hänskjutet. Denna domstol har därefter att i nya lagens
ordning utsätta tid och plats för den fortsatta handläggningen.

Med nya lagens ikraftträdande kommer sålunda de nuvarande krigsrätternas
verksamhet att upphöra även vad angår där förut anhängiggjorda mål.
Däremot förutsätter förslaget, att krigshovrätten skall hava att bringa till slut
samtliga mål vilka dit fullföljts före nya lagens ikraftträdande. Emellertid
kan det inträffa att mål inkomma till krigshovrätten även efter det nya lagen
trätt i kraft. Då utslag meddelas före nya lagens trädande i kraft men besvärstiden
utgår först efteråt, lärer nämligen besvärshänvisning skola lämnas
i vanlig ordning. Mål som i enlighet härmed ingivas till krigshovrätten efter
den 1 januari 1934 skola av denna överlämnas till den hovrätt som jämlikt
nya lagen är behörig.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag med vissa
bestämmelser örn krig sdomstolar och rättegången därstädes, av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer att lagrådets yttrande över
förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
H. Sief enson.

Kungl. Maj:is proposition nr %S!3.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande
förordnas som följer:

1 §•

Regements- och stationskrigsrätterna vid krigsmakten skola upphöra; och
vare i deras ställe allmän underrätt första krigsdomstol.

Särskild krigsrätt må hädanefter finnas allenast vid kustflotta. Sådan
krigsrätt skall utgöras av en ordförande och en annan ledamot, vilka jämte
erforderligt antal ersättare av Konungen förordnas för viss tid bland dem som
förvaltat domarämbete och däruti ådagalagt insikt och erfarenhet.

Krigshovrätten skall upphöra. Krigsöverdomstol vare i stället allmän
hovrätt.

I fall som i 5 § andra stycket avses skall Svea hovrätt, där i underrätten
äro militära bisittare, bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner,
två andra ledamöter i hovrätten samt två av Konungen i enlighet med bestämmelserna
i 25 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes förordnade
militära ledamöter.

2 §.

3 §.

Militärt mål som tillhör allmän underrätt upptages av underrätten i den
ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten till vilken tilltalad
hör eller som målet närmast angår eller, örn tilltalad samtidigt tillhör
olika avdelningar, den vid vilken han tjänstgör. Konungen må dock, där ett
ändamålsenligt ordnande av rättskipningen det kräver, beträffande viss avdelning
eller personal förordna att behörig krigsdomstol skall vara annan allmän
underrätt än nu sagts eller särskild krigsrätt.

Tillhör tilltalad ej längre krigsmakten, upptages målet av den domstol, som
enligt vad nu sagts varit behörig därest målet omedelbart anhängiggjorts.

Finnes ej beträffande viss avdelning eller personal behörig domstol efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

vad sålunda är stadgat, bestämma Konungen vid vilken domstol mål rörande
den avdelning eller personal skall upptagas.

4 §.

Hava två eller flera tillsammans begått brott för vilket de enligt denna
lag skulle komma att svara vid olika underrätter, bestämma hovrätten eller,
örn underrätterna höra under särskilda hovrätter, Konungen, vid vilken av
underrätterna målet skall upptagas.

I fall som avses i 48 § första och andra styckena lagen örn krigs domstolar
och rättegången därstädes skall beträffande militärt mål gälla vad i allmän
lag eller författning är för motsvarande fall stadgat örn domstols behörighet
att döma i målet.

5 §.

Militärt mål i vilket hovrätt skall omedelbart döma, så ock besvär över beslut
varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, upptagas av hovrätt,
dit talan fullföljes från den underrätt som varit behörig därest målet
skolat av underrätt upptagas.

För annan underrätt än allmän domstol är Svea hovrätt krigsöverdomstol,
därest talan ej skall fullföljas till överkrigsrätt.

6 §•

För fullgörande av de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten
ankomma på auditör förordnar Konungen lagfaren befattningshavare vid allmän
domstol.

7 §•

I militärt mål skall vad hittills ålegat krigsfiskal fullgöras, vid särskild
krigsrätt av den Konungen till åklagare där förordnat, men eljest av allmän
åklagare vid den underrätt som har att upptaga målet. Åklagare som nu
nämnts skall ock utföra den talan vid underrätt som hittills ankommit å överkrigsfiskal.

I hovrätt är advokatfiskalen kronans ombudsman och allmän åklagare i militära
mål.

8 §.

Anmälan om militärt måls upptagande vid domstol göres hos domstolens
ordförande av den befälhavare som jämlikt 191 § strafflagen för krigsmakten
äger bestraffningsrätt över den som saken angår eller, om denne ej lyder under
strafflagen för krigsmakten, av befälhavaren för den avdelning av krigsmakten
som saken närmast rör.

9 §.

Sammanträden för handläggning av militära mål skola av underrätt hållas
så ofta det erfordras för att de må kunna slutbehandlas med minsta möjliga
tidsutdräkt. Sammanträde bör såvitt möjligt utsättas å dag som av befälhavaren
föreslås.

Kungl. Majus proposition nr 228.

Om tid för företagande av rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen
person galle vad beträffande häktad finnes för rådhusrätt föreskrivet.

Närmare bestämmelser örn tid och plats för underrätts sammanträden meddelas
av Konungen.

10 §.

Rättens ordförande skall öva tillsyn däröver, att mål som skall förekomma
vid rätten så förberedes, att dess handläggning örn möjligt må kunna slutföras
vid ett enda rättegångstillfälle. Utslag skall, där så ske kan, meddelas samma
dag handläggningen slutförts.

11 §.

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt, så ock inför hovrätt där
den skall omedelbart döma i målet, åge befattningshavare vid krigsmakten
som därtill förordnas vara tillstädes för att lämna de upplysningar vartill
omständigheterna föranleda. Där det prövas erforderligt, må ock rätten eller
dess ordförande påkalla dylikt förordnande.

12 §.

Undersökningsmål som i 59 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes avses må, där rättens ordförande finner målets beskaffenhet
det medgiva, av rätten handläggas och avgöras, ändock att en lagfaren
befattningshavare ensam sitter i rätten.

13 §.

I militära mål skall särskild dombok hållas; och skall vid rätten föras
diarium, utvisande samtliga framställningar som gjorts i avseende å dylika
mål, så ock i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vad i 38 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes är stadgat
örn skyldighet att till befälhavare avlämna protokoll gälle ej i fråga örn militära
mål vid allmän domstol. Särskild krigsrätts protokoll avlämnas till befälhavaren
för den avdelning vid vilken krigsrätten är inrättad.

14 §.

Vid särskild krigsrätt skola de på auditör i fråga örn rättens protokoll, utslag
och expeditioner hittills ankommande skyldigheter i stället fullgöras av
rättens yngste ledamot.

15 §.

De närmare föreskrifter som utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga
för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Mål, som då nya lagen träder i kraft anmälts till handläggning vid krigsrätt
men ej blivit slutligen handlagt, upptages och avdömes av domstol som
Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 228. 6

Kunell. Mai ts proposition nr 223.

enligt nya lagen är därtill behörig. Är handläggningen avslutad, skall målet
med slut avhjälpas innan nya lagen träder i kraft.

Mål, som vid nya lagens ikraftträdande är hos krigshovrätten anhängigt,
skall av denna bringas till slut utan hinder av vad i denna lag är stadgat.
Mål som inkommer efter ikraftträdandet överlämnas till den hovrätt som enligt
nya lagen är behörig domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr ZZS.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

om upphörande av vissa krigsdomstolar.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande
förordnas som följer:

1 §•

Regements- och stationskrigsrätter samt särskilda krigsrätter skola ej vidare
vara vid krigsmakten inrättade. Mål och ärenden, som hittills tillhört sagda
domstolar, skola hädanefter upptagas av de allmänna domstolarna.

Krigshovrätten skall tillika upphöra. Vad hittills ålegat krigshovrätten
skall ombesörjas av rikets allmänna hovrätter.

Är vid avdelning av krigsmakten fältkrigsrätt inrättad och finnes ej där
överkrigsrätt, skola mål rörande sådan avdelning, vilka enligt vad hittills gällt
ankommit på krigshovrätten, upptagas av Svea hovrätt. Vid prövning av mål
som nu sagts skall hovrätten bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner,
två andra ledamöter i hovrätten samt två militära ledamöter, som därtill
av Konungen förordnas.

2 §.

I fråga örn mal och ärenden, som enligt denna lag överflyttas å de allmänna
domstolarna (militära mal), skall vad i lag eller författning är stadgat örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes äga motsvarande tillämpning, där
ej annat följer av denna lag eller med stöd därav utfärdad författning.

3 §•

Militära mål, som i 1 § första stycket avses, upptagas av underrätten i
den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken
tilltalad hör eller som malet närmast angår, eller, örn tilltalad samtidigt tillhör
olika avdelningar, dervid vilken han tjänstgör. Tillhör tilltalad ej längre
krigsmakten, upptages målet av domstol, som enligt vad nu sagts varit behörig
därest det omedelbart anhängiggjorts.

Finnes ej i avseende å viss avdelning eller personal vid krigsmakten behörig
domstol efter vad nu stadgats, äger Konungen bestämma vid vilken underrätt
militära mål rörande den avdelning eller personal skola upptagas.

Konungen ma ock, där sa prövas lämpligt, förordna, att viss avdelning eller
personal skall lyda under annan underrätt än förut sagts.

4§.

Hava två eller flera tillsammans begått brott, för vilket de enligt 3 § eller
med stöd därav meddelad bestämmelse skulle komma att svara vid olika underrätter,
bestämme hovrätten eller, örn sagda underrätter höra under särskilda
hovrätter, Konungen, vid vilken av underrätterna målet skall upptagas.

Kungl. Maj:t-s proposition nr HISS.

5 §.

Militärt mål, över vilket hovrätt skall omedelbart döma, så ock besvär över
beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, upptagas av hovrätt,
dit talan fullföljes från den underrätt, som varit behörig därest målet
skolat av underrätt upptagas.

6 §.

Vad enligt strafflagen för krigsmakten åligger auditör i avseende å handläggningen
av disciplinmål skall, i fall då häradsrätt har att upptaga mål
rörande den avdelning av krigsmakten varom fråga är, fullgöras av biträdande
domare eller sekreterare samt, i fall då dylikt upptagande ankommer på
rådhusrätt, av lagfaren ledamot i rätten.

Sagda befattningshavare åligge ock att, då vederbörande befälhavare det
påkallar, biträda denne vid behandling av frågor örn straffs sammanläggning
och förvandling samt verkställighet av straff.

7 §•

I militärt mål skall vad hittills ålegat krigsfiskal fullgöras av allmän åklagare
vid den underrätt som har att upptaga målet. Sådan åklagare åge ock
föra talan, som hittills ankommit å överkrigsfiskal att vid underrätt utföra.

I hovrätt är advokatfiskalen kronans ombudsman och allmän åklagare i militära
mål.

8 §.

Skall militärt mål av befälhavare hänskjutas till domstols prövning, gore
han anmälan därom hos ordföranden i domstolen. Denne åligger att efter
samråd med befälhavaren bestämma tid och plats för rättens sammanträde;
och har därefter befälhavaren att fullgöra vad i 53 § lagen örn krigs domstolar
och rättegången därstädes är stadgat i avseende å befälhavare, som föranstaltar
örn krigsrätts sammankallande.

9 §•

Sammanträden för handläggning av militära mål skola av underrätt hållas
så ofta det erfordras för att de må kunna slutbehandlas med minsta möjliga
tidsutdräkt. Förekommer dylikt mål vid häradsrätt å allmänt tingssammanträde
eller vid rådhusrätt å dag, då andra mål eller ärenden tillika
där handläggas, skall det företagas vid visst på förhand bestämt klockslag.

Örn tid för företagande av rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen
person gälle vad därom finnes för rådhusrätt föreskrivet.

Närmare bestämmelser rörande underrätts sammanträden meddelas av Konungen.

10 §.

Innan militärt mål förekommer vid rätten, skall rättens ordförande tillse,
att målets handläggning genom vittnens inkallande och på annat lämpligt sätt
så förberedes, att denna såvitt möjligt må kunna slutföras vid ett enda rättegångstillfälle.
Utslag i militärt mål skall, där så ske kan, meddelas samma
dag handläggningen slutförts.

11 §•

Vid handläggning inför underrätt av militärt mål åge befattningshavare vid
krigsmakten, som därtill förordnas, vara tillstädes för att lämna de upplys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

ningar, vartill omständigheterna föranleda. Där det prövas erforderligt, må
ock rätten eller dess ordförande påkalla dylikt förordnande.

12 §.

I fall då enligt 59 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
krigsrätt varit behörig att under ordförandeskap av auditör handlägga undersökning,
varom i 39 § sista stycket samma lag sägs, må i 6 § denna lag omförmäld
befattningshavare handlägga dylik undersökning i rättens ställe; och
skall därvid vad i denna lag är stadgat örn domstolen eller dess ordförande
äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Vill i militärt mål någon hos befälhavare göra angivelse enligt 50 eller 52 §
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, skall sådant ske hos den
befälhavare, som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den angivne,
eller, i fall som avses i 44 § samma lag, hos den befälhavare, som ägt dylik
rätt örn angivelse omedelbart skett.

14 §.

Vad i 61 och 65 §§ lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes är
stadgat i avseende å befälhavare, som föranstaltat örn krigsrätts sammankallande,
galle örn befälhavare, som hos ordförande i underrätt gjort anmälan,
varom i 8 § denna lag sägs.

Bestämmelserna i 69 § andra stycket och 70 § samma lag skola i vad de angå
överkrigs fiskal i stället gälla örn advokatfiskal.

15 §.

I militära mål skall vid underrätt särskild dombok hållas; och skall vid
rätten föras diarium, utvisande samtliga framställningar, som gjorts i avseende
å dylika mål, så ock i anledning därav vidtagna åtgärder.

Vad i 38 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes är stadgat
om skyldighet att till befälhavare avlämna protokoll gälle ej i avseende å protokoll,
som i militärt mål hållits vid allmän domstol.

16 §.

Angående tid för anförande av besvär över underrätts utslag eller beslut i
militärt mål, så ock örn tid för insändande till hovrätt av underrätts protokoll
och utslag i dylikt mål, där det är av beskaffenhet att skola underställas hovrättens
prövning, gälle vad i rättegångsbalken stadgas.

17 §.

Domstol, som har att upptaga militära mål, vare att såsom krigsdomstol anse
i fall då enligt tryckfrihetsförordningen mål tillhör dylik domstols upptagande.
Vad nu sagts gälle ock om Svea hovrätt, då där handläggas mål, varom
förmäles i 1 § tredje stycket denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Mål, som då nya lagen träder i kraft är hos krigsrätt anhängigt, skall till
fortsatt handläggning upptagas samt avdömas av domstol, som enligt nya
lagen eller med stöd därav meddelad bestämmelse är därtill behörig, dock att

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

utan hinder av nya lagens bestämmelser mål, däri tid för avkunnande av utslag
eller beslut blivit före nya lagens ikraftträdande utsatt, skall av krigsrätten
avgöras, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,
samt i övrigt i enlighet därmed behandlas; skolande nya lagen tillämpas i
fråga örn fullföljd av talan mot utslag, som på grund av vad nu är sagt meddelats
efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom underställning av
sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre rätt, där utslag eller beslut,
varemot talan fullföljts, blivit efter nämnda dag meddelat.

Vid nya lagens ikraftträdande hos krigshovrätten anhängigt mål skall av
denna bringas till slut utan hinder av vad i denna lag är stadgat.

Kungl. Majlis proposition nr 228.

Bilaga B.

Yid krigsrätterna genom sinligt utslag avgjorda mål och slutligt handlagda
ärenden, åren 1929—1931.

Krigsrätter	Antal mål, i vilka talan örn ansvar förts	Antal mål, i vilka talan örn ansvar ej förts	Hela antalet mål	Antal ärenden
	1929	1930	1931	1929	1930	1931	1929	1930	1931	1929	1930	1931
Svea livgardes krigsrätt . . .	4	7	6	2	1	14	6	8	20	6	8	2
Göta livgardes > ...	4	9	3	9	1	3	13	10	6	22	3	—
Livregementets till häst > ...	8	11	10	3	1	—	11	12	10	5	—	1
Svea artilleriregementes » ...	11	12	7	1	4	7	12	16	14	13	17	10
Svea ingenjörkårs > ...	7	6	10	1	2	1	8	8	11	5	3	2
Fälttelegrafkårens > ...	3	6	10	6	8	4	9	14	14	15	4	8
Flottans stationskrigsrätt i Stockholm	59	62	77	3	5	64	62	67	141	3	8	—
Särskilda krigsrätten i Stockholm . . Särskilda krigsrättens vid knstflottan	4	5	3	—	5		4	10	3	1	6	2
Stockholmsavdelning.......	39	49	73	1	1	6	40	50	79	7	4	8
Summa	139	167	199	26	28	99	165	195	298	77	53	33
Vaxholms knstartilleriregementes krigs-
rätt..............	39	19	19	6	2	6	45	21	25	15	1	12
Upplands regementes krigsrätt .	9	9	6	—	—	—	9	9	6	19	24	33
Södermanlands regementes >	S	5	6	—	—	—	5	5	5	8	3	24
Gotlands infanterikårs >	3	4	5	—	—	—	3	4	5	2	3	6
> artillerikårs >	1	3	2	—	—	—	1	3	2	—	—	—
Summa	4	7	7	—	—	—	4	7	7	2	3	6
Värmlands regementes krigsrätt	—	2	9	—	—	—	—	2	9	—	2	3
Livregementets grenadj ärers >	12	17	19	—	—	—	12	17	19	6	7	6
Dalregementets >	15	15	9	1	—	—	16	15	9	1	—	3
Hälsinge regementes »	9	6	10	9	6	9	18	12	19	6	1	5
Jämtlands fåltjägarregementes >	30	19	19	—	1	—	30	20	19	2	1	1
Norrlands artilleriregementes »	10	7	6	—	1	—	10	8	6	40	35	38
Summa	40	26	25	—	2	—	40	28	25	42	36	39
Västerbottens regementes krigsrätt	24	18	16	16	2	2	40	20	18	—	5	1
Norrlands dragonregementes >	23	19	24	2	8	5	25	27	29	—	1	3
Summa	47	37	40	18	10	7	65	47	47	—	6	4
Norrbottens regementes krigsrätt . .	26	31	17	48	35	55	74	66	72	13	19	11
Norrbottens artillerikårs > . .	9	3	9	8	6	11	17	9	20	1	7	—
Bodens artilleriregementes > . .	2	10	5	6	2	12	8	12	17	3	6	2
Bodens ingenjörkårs > . .	1	2	3	—	—	4	1	2	7	1	—	1
Särskilda krigsrätten i Boden ....	1	1	i	1	—	—	2	1	1	1	—	—
Summa	39	47	35	63	43	82	102	90	117	19	32	14
Västernorrlands regementes krigsrätt .	32	34	39	3	11	7	35	45	46	—	—	2
Norrlands trängkårs >	13	2	5	4	3	6	17	5	11	—	—	1
Summa	45	36	44	7	14	13	52	50	67	—	—	3

Kungl. Maj:ts proposition nr S2S.

Krigsrätter	Antal mål, i vilka talan örn ansvar förts	Antal mål, i vilka talan om ansvar ej förts	Hela antalet mål	Antal ärenden
	1929	1930	1931	1929	1930	1931	1929	19301931	1929	1930	1931
Livgrenadjärregementets krigsrätt . .	9	10	13			2	9	10	15	5	9	4
Svea trängkårs > . .	5	5	4	—	—	—	5	5	4	—	4	1
Summa	14	15	17	—	—	2	14	15	19	5	13	5
Smålands arméartilleriregementes krigs-
rätt..............	5	10	4	17	8	9	22	18	13	2	23	21
Jönköpings-Kalmar regementes krigs-
rätt..............	5	5	8	—	1	1	5	6	9	1	2	3
Göta ingenjörkårs krigsrätt.....	5	4	7	—	—	—	5	4	7	—	1	—
Summa	10	9	15		1	1	10	10	16	1	3	3
Kronobergs regementes krigsrätt . .	7	6	1	—	—	—	7	6	1	3	3	—
Hallands regementes > . .	5	2	4	—	—	1	5	2	6	1	11	2
Göta artilleriregementes » . .	12	15	9	21	6	15	33	21	24	19	11	1
Bohusläns regementes > . .	13	11	20	—	—		13	11	20	3	3	3
Alvsborgs regementes > . .	8	2	4	—	—		8	2	4	1	—	—
Skaraborgs regementes »	9	16	8	_	_	_	9	16	8	5	1	2
Livregementets husarers > . .	13	11	18	—	—	—	13	11	18	1	7	3
1 Göta trängkårs > . .	7	—	5	—	—	—	7	—	5	1	—	2
Summa	29	27	31	—	—	—	29	27	31	7	8	7
Karlsborgs artilleriregementes krigs-
rätt..............	9	6	6	—	—	—	9	6	6	6	8	6
Särskilda krigsrätten å Karlsborg . .
Summa	9	6	6	—	—	—	9	6	6	6	8	6
Flottans stationskrigsrätt i Karlskrona j Karlskrona kustartilleriregementes	75	63	52	11	14	7	86	77	59	12	6	6
krigsrätt ............	16	30	26	—	—	—	16	30	26	11	5	8
\| Särskilda krigsrätten i Karlskrona . . Särskilda krigsrättens vid kustflottan	5	4	3	—	—	—	5	4	3	2	1	—
Karlskronaavdelning.......	32	38	30	—	—	—	32	38	30	10	1	4
Summa	128	135	lil	11	14	7	139	149	118	35	13	18
! Norra skånska infanteriregementets
krigsrätt............	1	2	4	—	—	—	1	2	4	5	8	3
Vendes artilleriregementes krigsrätt .	2	2	1	3	3	1	5	5	2	—	26	24
Samma	3	4	5	3	3	1	6	7	6	5	34	27
Skånska kavalleriregementets krigs-
rätt.............	17	12	6	—	—	—	17	12	6	7	7	1
Södra skånska infanteriregementets
krigsrätt ............	4	5	9	—	—	—	4	5	9	1	—	—
Skånska trängkårens krigsrätt . . .
Summa summarum	667	652	669	182	137	252	849	789	921	291	305	279

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bilaga C.

Tablå över allmänna underrätter vilka enligt förslaget
kunna ifrågakomma såsom krigsdomstolar.

Domstol	Truppförband m. m.	Adressort
Stockholms rådhusrätt	Personal vid verk, expeditioner, staber, skolor,
	förråd och verkstäder i Stockholm ....	Stockholm
	Generalstabens huvudstation........	T>
	Svea livgarde...............	>
	Göta livgarde utom fästningsbataljonen . . .	>
	Livregementet till häst...........	>
	Svea artilleriregemente........... Fälttelegrafkåren utom vid Frösunda förlagd	>
	personal................	>
	Första intendenturkompaniet........	>
	Garnisonssjukhuset............. Stockholms örlogsstation utom Skeppsgosse-kåren i Marstrand samt Göteborgs och Gu-	>
	stavsviks örlogsdepåer..........	>
	Infanterist utskolan............	Rosersberg
	Svea ingenjörkår utom kustingenjörkompaniet1 Fälttelegrafkårens vid Frösunda förlagda per-	Frösunda, Hagalund
	sonal1 .................	> >
	Krigsskolan1................ Personal vid militära anläggningar, expeditio-ner, staber, skolor, förråd och verkstäder i Vaxholms fästning2...........	Karlberg
	Vaxholm
	Göta livgardes fästningsbataljon2......	Oscar-F redriksborg
	Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani* . . . Vaxholms knstartilleriregemente utom detache-	Vaxholm
	rade avdelningen i Hemsö fästning2 .... Andra flygkåren utom detachementet i Karls-	Vaxholm och Oscar-Fredriksborg
	krona1.................	Hägernäs, Viggby-holm
Rådhusrätten i Uppsala	Upplands regemente............	Uppsala, Polacksbacken
	Arméns underofficersskola..........	Uppsala
Akers och Selebo tings-lags häradsrätt	Södermanlands regemente..........	Strängnäs
Tingsställe: Strängnäs	Akers krutbruk..............	Akers styckebruk
Rådhusrätten i Visby	Personal vid militära anläggningar, expedi-
	tioner, staber och verkstäder å Gotland . .	—
	Gotlands infanterikår...........	Visborgs slätt
	Gotlands artillerikår............	Visby
Rådhusrätten i Karlstad	Värmlands regemente............	Karlstad
Rådhusrätten i Örebro	Livregementets grenadjärer.........	Örebro

1 Hänförcs eventuellt till Sollentuna och Färentunas domsagaa häradsrätt. Tingsställe: Haga.

2 > » > särskilda krigsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Domstol	Truppförband m. m.	Adressort
Rådhusrätten i Västerås	Första flygkåren..............	Västerås
	Centrala flygverkstaden..........	■»
	Ridskolan.................	Strömsholm
Rådhusrätten i Falun	Dalregementet...............	Falun
Rådhusrätten i Gävle	Hälsinge regemente............ Ur flera truppförband sammandragen skola å	Gävle
	Marma skjutfält.............	Marma
Rådhusrätten i Härnösand	Kommendant med stab i Hemsö fästning . . Vaxholms kustartilleriregementes detachement	Härnösand
	i Hemsö fästning............	»
	Gustavsviks örlogsdepå...........	Gustavsvik
Sollefteå tingslags hä-radsrätt	Västernorrlands regemente.........	Sollefteå ''
Tingsställe: Sollefteå	Norrlands trängkår............	>
Rådhusrätten i Öster-	Norra arméfördelningens stab........	Östersund
sund	Jämtlands fältjägarregemente........	>
	Norrlands artilleriregemente.........	>
	Fjärde flygkåren..............	Frösön
	Tygverkstaden...............	Östersund
Rådhusrätten i Umeå	Västerbottens regemente.......... Norrlands dragonregemente utom detachementet	Umeå
	i Boden.................	>
Överluleå tingslags hä-	Personal vid militära anläggningar, expeditio-
radsrätt	ner, staber, skolor, förråd och verkstäder i Bodens fästning.............
Tingsställe: Boden	Boden
Norrbottens regemente........... Norrlands dragonregementes detachement i Bo-	>
	den...................	>
	Norrbottens artillerikår...........
	Bodens artilleriregemente..........	>
	Bodens ingenjörkår .... .......	>
	Tredje intendenturkompaniet........	>
	Garnisonssjukhuset.............	>
Rådhusrätten i Linköping	Östra brigadens stab............	Linköping
Livgrenadjärregementet...........	»
	Svea trängkår...............	>
	Tredje flygkåren..............	Malmslätt
	Centrala flygverkstaden...........	>
Rådhusrätten i Jönköping	Smålands arméartilleriregemente.......	Jönköping
Tygverkstaden............... Ur flera truppförband sammandragen skola å	>
	Skillingaryd skjutfält..........	Skillingaryd
Södra Vedbo häradsrätt	Jönköpings-Kalmar regemente........	Eksjö
Tingsställe: Eksjö	Göta ingenjörkår utom kustingenjörkompaniet	»
Fortifikationsförrådet............	>
Rådhusrätten i Växjö	Kronobergs regemente utom detachementet i
Karlskrona...............	Växjö
Rådhusrätten i Halmstad	Hallands regemente............	Halmstad
Rådhusrätten i Göteborg	Göta artilleriregemente...........	Göteborg
	Tygverkstaden...............	>

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Domstol	Trnppförband m. m.	Adressort
	Göteborgs örlogsdepå............	Nya Varvet
	Skeppsgossekåren i Marstrand........	Marstrand
	Kommendant med stab i Älvsborgs fästning . Karlskrona kustartilleriregementes detacherade	Nya Varvet
	avdelning i Älvsborgs fästning......	>
	Flygvapnets etablissement.........	>
Rådhusrätten i Uddevalla	Bohusläns regemente............	Uddevalla
Rådhusrätten i Borås	Älvsborgs regemente............	Borås
Kåkinds häradsrätt	Västra arméfördelningens stab.......	Skövde
Tingsställe: Värsås	Skaraborgs regemente...........	>
	Livregementets husarer...........	>
	Göta trängkår............... Personal vid militära anläggningar, expeditioner,	>
	staber, skolor, förråd, fabriker och verkstäder
	i Karlsborg...............	Karlsborg
	Karlsborgs artilleriregemente........	>
	Andra intendentnrkompaniet........	>
	Flygvapnets etablissement.........	>
''	Garnisonssjukhuset.............	>
	Remontdepån...............	Gudhem
Rådhusrätten i Karls-	Personal vid militära anläggningar, expeditioner,
krona	staber, skolor, förråd och verkstäder i Karls-krona fästning ..............
	Karlskrona
	Kronobergs regementes detachement.....	>
!	Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani . . .	>
	Karlskrona örlogsstation.......... Karlskrona kustartilleriregemente utom detache-	>
	rade avdelningen i Älvsborgs fästning . . .	»
	Andra flygkårens detachement i Karlskrona .	>
Rådhusrätten i Kristian-	Norra skånska infanteriregementet......	Kristianstad
stad	Vendes artilleriregemente..........	)
	Tygverkstaden.........•..... Ur flera truppförband sammandragen skola å	T>
	Rinkaby skjutfält............	Rinkaby
Västra Göinge häradsrätt Tingsställe: Hässle- holm	Skånska trängkåren 1............	Hässleholm
Rådhusrätten i Ystad	Södra skånska infanteriregementet......	Ystad och Revinge
Rådhusrätten i Hälsing-	Södra arméfördelningens stab........	Hälsingborg
borg	Skånska kavalleriregementet........	>
	Flygskolkåren...............	Ljungbyhed
	Remontdepån...............	Herrevadskloster

Anni. Personalen vid rullförings- och landstormsområdesexpcditionerna resp. sjörullföringsområdesexpeditionerna
hänföres till samma underrätt som personalen vid de truppförband resp. den
örlogsstation under vars chef nämnda expeditionspersonal lyder.

1 Hänföres eventuellt till rådhusrätten i Kristianstad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2 SS.

Bilaga D.

Kunna krigsdomstolarna avskaffas utan grundlagsändring?

Grundlagarna omnämna krigs domstolarna på fyra olika ställen: il) RF
§ 20, 2) RF § 96, 3) RF § 101 och 4) TF § 5:10. Fråga är nu, huruvida
dessa domstolar därmed äro grundlagsfästade, så att de ej kunna avskaffas
utan ändring av nämnda grundlagsstadganden eller något av dem, med andra
ord huruvida de äro i grundlagen omnämnda på ett sådant sätt, att de böra
anses vara till sin existens av grundlagen föreskrivna.

Statsorgan och statliga institut äro i grundlagen omnämnda på olika sätt,
ibland så att de framstå som direkta skapelser av grundlagen, antingen nya eller
från äldre tider övertagna, ibland så att grundlagen endast förutsätter dem
som förut givna och på ett eller annat sätt begagnar sig av dehn eller träffar
någon disposition för deras del. Det förra är förhållandet med konungadömet
och statsrådet, riksdagens kamrar, högsta domstolen, justitieombudsmannen,
juryn i tryckfrihetsmål o. s. v. Dylika omnämnanden intressera oss icke
här. Även det senare är en mycket vanlig företeelse i våra grundlagar. Några
exempel må anföras. I RF § 28 talas det örn lärarbefattningar vid universiteten,
till vilka även de teologiska läraretjänsterna sägas höra. I RF §§ 29—
31 givas föreskrifter örn tillsättning av vissa ämbeten, biskops- och andra
prästerliga ämbeten samt borgmästareämbeten. I RF § 35 uppräknas ett antal
befattningshavare soini förtroendeämbetsmän. I RF § 60 förklaras husbehovsbrännerimedlen
höra till bevillningarna. I RF § 75 stadgas örn sättet för
de årliga markegångstaxornas uppgörande. I RF §87:2 uppställes krav på
kyrkomötets bifall för stiftande av kyrkolag. I RF § 102 angivas vissa ämbetsmän
som ledamöter av riksrätten. RO § 6 anförtror valen till första kammaren
åt »landstingens ledamöter». I RO § 16 och § 26 upptagas vissa straffpåföljder
som inverkande på valrätt och valbarhet. I RO § 46 stadgas skyldighet
för statskontoret att lämna utskotten upplysningar angående redovisning
av medel. I TF §1:4 talas det örn ovärdighet att föra andras talan
inför rätta såsom det enda hindret för rätten att utgiva periodisk skrift. I
TF §1:5 stadgas örn boktryckeri, att det får anläggas, förutom i stad, också
i köping och municipalsamhälle, och att rådstuvurätt skall vara laga forum.
I TF §2:4 omnämnas på flera ställen myndigheter och befattningshavare,
vilkas handlingar icke äro offentliga (medicinalstyrelsen i und. 10, sundhetsinspektör
i und. 12, försäkringsrådet i und. 14, vattenfallsstyrelsen i und. 20).

Grundlagarna utgå från dessa institutioner eller rättsbegrepp såsom existerande
och räkna med deras fortbestånd. Detta är emellertid icke detsamma
som att de givit sin bekräftelse åt dem och velat omgiva dem med den större

Kungl. Majlis proposition nr 2SS.

helgd, som tillkommer grundlag. Här får man undersöka varje fall för sig
och se till, vad som kan sägas ha blivit genom varje särskilt grundlagsbud
stadgat, vad grundlagen har velat säga i ett stadgande, där något utifrån
hämtat begrepp på detta sätt kommit till användning.

Det torde vara lätt att avskilja vissa ytterlighetsfall. När det t. ex. i RO
§ 6 heter, att första kammarens ledamöter väljas av landstingens ledamöter,
så är det tydligt, att landstingen, ehuru icke positivt föreskrivna i grundlag,
dock icke kunna utan grundlagsändring, blott genom upphävande av landstingslagen,
avskaffas; därigenom skulle ju mycket väsentliga partier av själva
författningen försättas ur kraft. På samma sätt förhåller det sig med stadgandet
i RF §87:2 örn allmänt kyrkomöte. Ehuru kyrkomötet icke direkt
föreskrivits och organiserats av grundlagen och alltså icke är en skapelse av
denna, är det otänkbart, att det skulle kunna utan grundlagsändring avskaffas;
kyrkolagstiftning bleve nämligen då omöjliggjord.

Å andra sidan finns det fall, där det är lika uppenbart, att grundlagen icke
med sitt omnämnande avsett någon grundlagsmässig bekräftelse av det omnämnda.
När sålunda i RF § 35 förtroendeämbetsmännen uppräknas, är det
givetvis icke meningen att säga, att alla dessa ämbetsmäns befattningar nödvändigt
skola finnas, utan endast att, så länge de finnas, de skola vara undantagna
från den allmänna oavsättlighetsregeln i § 36. När det i RF § 28
talas örn de teologiska läraretjänsterna som knutna till universiteten, har därmed
naturligtvis icke givits något förbud mot att förlägga prästutbildningen
till fristående seminarier. Örn man skulle vilja överflytta statskontorets förvaltningsuppgifter
på ett annat ämbetsverk, redan förefintligt eller nybildat,
behöver man tydligen icke först ändra RO § 46, vilket stadgandes syfte ju
endast är att bereda utskotten en möjlighet att utan Kungl. Maj :t som mellanhand
erhålla upplysningar från det centrala verk, som har medelförvaltningen
om hand, men icke att fastlåsa denna uppgift vid ett bestämt ämbetsverk. Och
på samma sätt med de stadganden i TF §2:4, som i sina sekretessbestämmelser
omnämna vissa ämbetsverk eller funktionärer.

Ibland kan emellertid saken vara mera tveksam. När RF § 75 föreskriver,
att »de årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde
på sätt riksdagen särskilt stadgar», och att »vad dessa i avseende på markegångssättningen
fastställa tjäne till efterrättelse», örn icke ändring vinnes besvärsvägen,
så kan detta — i synnerhet med tanke på att regeringsformen
ägnat en särskild paragraf åt denna fråga — vid första påseende giva intryck
av att man velat grundlagsfästa själva markegångsinrättningen. Detta
kan dock ej vara meningen. Det är väl i stället så, att vad grundlagen velat
värna örn genom detta stadgande är svenska folkets genom riksdagen utövade
självbeskattningsrätt: markegångssättningen influerade på skattens storlek,
och därför skulle riksdagen bestämma, huru de personer skulle utses, som
hade att fastställa markegångspriserna. Någon anledning att konservera
själva markegångsmetoden och försvåra övergången till ett system med fixerade
penningeavgifter förelåg däremot icke. — Av något olika karaktär är
stadgandet i RF § 102, som anger riksrättens sammansättning. Den »skall

Kungl. Maj:ts proposition nr Z2S.

— -—- bestå av — — presidenterna uti alla rikets kollegier,--högste be fälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande

befälhavaren för den vid huvudstaden förlagda delen av flottan,--och

det äldsta råd i varje av rikets kollegier.» Den meningen kunde nu möjligen
framställas, att här omnämnda ämbeten blivit på ett sådant sätt engagerade
i en viktig konstitutionell uppgift, att deras existens därmed blivit grundlagsstadgad.
Det kunde ju rent av hända, att riksrätten ej bleve domför —
för domförhet fordras tolv ledamöter — örn vissa ämbeten upphävdes, och
hela paragrafen skulle då försättas ur kraft. Vid behandlingen av en vid
1817—18 års riksdag väckt fråga örn sådan ändring av § 102, att det uttryckligen
angavs, vilka ämbetsverk som skulle i egenskap av kollegier vara
representerade i riksrätten, anslöt man sig tydligen — både i konstitutionsutskottet
och i stånden — till en dylik uppfattning: de i stadgandet omnämnda
befattningarna hade genom omnämnande vunnit grundlagens sanktion (KU
1817—18 nr 57, prot. i stånden 1823: Ad. III: 1 s. 405, Pr. 11:451, Bg.
1:711, Bd. 111:222). — Det vore väl dock orimligt, örn man inte skulle
kunna utan grundlagsändring omorganisera rikets ämbetsverk, så att de
upphörde att kunna räknas som kollegier, eller förlägga flottans Stockholmsavdelning
till annan ort blott för den detaljens skull, att vissa befattningshavare
skola vara bisittare i riksrätten. Lika gärna kunde man
göra gällande att landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd icke kunna upphävas utan ändring i lagen örn arbetsdomstol,
eftersom denna lag åt dem uppdrar en viss funktion vid arbetsdomstolens tillsättning.
Vid förefallande behov får man i stället försöka att tolkningsvägen
få ersättare för de bisittare man genom omorganisationsåtgärderna gått
miste örn. — Samma synpunkter kunna anläggas, när det i TF §1:5 stadgas
örn rätt att anlägga boktryckeri och örn forum i boktryckerimål. Den
omständigheten att boktryckeri enligt detta stadgande skall kunna anläggas
i köping och municipalsamhälle kan icke få betraktas som ett hinder
för att genom allmän lag upphäva dessa samhällsformer; man får försöka att
genom tolkning fastställa, vilka kommunala bildningar som skulle kunna betraktas
som deras motsvarigheter efter upphävandet. Och lika litet kan det
vara tal örn att en rättegångsreform, som bl. a. innebure rådstuvurätternas avskaffande,
för sitt genomförande skulle kräva ändring av föreskriften, att
boktryckeri skall lyda under rådstuvurätt.1 Det är ju icke alls detta stadgandes
mening att låsa fast en viss domstolstyp, utan att bland befintliga domstolstyper
välja den för boktryckerimål bäst lämpade.

Örn man nu med ledning av ovan angivna exempel och synpunkter går att
taga ställning till spörsmålet örn krigsdomstolarna, kan man till en början utan
vidlyftigare diskussion frånskilja de båda stadgandena i RF §§ 96 och 101.
Att krigdomstolarna blivit särskilt nämnda i § 96 kan ju icke ha något att
göra med frågan örn dessa domstolars existens. Domstolarna äro icke till för
att riksdagens ombudsman skall få tillfälle att granska dem, och för övrigt

1 Denna uppfattning gav dock i själva verket KU vid 1840—41 års riksdag uttryck åt vid behandlingen
av frågan om grundlagsändring för kärnaärsrätternas indragning, varom mera framdeles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

beror krigsdomstolarnas omnämnande här på en omständighet, som icke har något
som helst med nu föreliggande spörsmål att skaffa, nämligen därpå att
dessa domstolar icke avlönas med »de till försvarsväsendet anslagna medel»
och därför måst särskilt angivas vid uppdragandet av gränsen mellan JO:s
och MO:s befogenhetsområden. Hade krigsdomstolarnas verksamhet bestritts
med försvarshuvudtitelns medel, skulle de aldrig ha blivit i detta sammanhang
nämnda och lagrummet aldrig kommit under diskussion. — Även omnämnandet
i § 101 avser en befogenhetsuppdelning mellan JO och MO. Där högsta
domstolen tjänstgör som krigsdomstol, skall MO, i andra fall JO påtala de i
lagrummet angivna ämbetsbrotten. Stadgandet står tydligen i nära samband
med RF § 20 och hämtar sin beviskraft beträffande krigsdomstolarnas existens
från detta lagrum.

Vad RF § 20 angår, så kan det å ena sidan framhållas, att grundlagen
här icke nöjt sig med att omnämna krigsdomstolarna såsom existerande, ungefär
på samma sätt som den omnämner t. ex. generaladjutanter och fältmarskalkar
i RF § 35. Den organiserar högsta domstolen som krigsdomstol. »De
mål, som från krigsdomstolarna dragas under konungens prövning, skola»,
heter det, »uti högsta domstolen företagas och avgöras. Tvenne militärpersoner
av högre grad, dem konungen härtill utser och förordnar, böra med domare
jäv och ansvar, och utan särskilt arvode, sådana mål i högsta domstolen
övervara och däröver rösta, dock må domarenas antal icke överstiga åtta.»
Detta stadgande skall naturligtvis läsas i sammanhang med RF § 17:1, som
talar örn att konungens domsrätt — d. v. s. hans rätt att avgöra domstolsmål
till skillnad från hans rätt att avgöra administrativa besvärsmål -—- skall utövas
av minst tolv justitieråd. RF § 20 omtalar ett specialfall av denna konungens
domsrätt. Det förutsattes — liksom i RF §1j7:1 — att konungen
har en högsta domsrätt också i fråga örn krigsdomstolsmål. Den rätten skall
han utöva genom högsta domstolen, men liksom dessa mål i underinstanserna
handläggas vid domstolar med militära bisittare, skall också högsta domstolen,
när den tjänstgör som högsta krigsdomstol, ha sådana. Genom att organisera
högsta domstolen som krigsdomstol skulle krigsdomstolarna ha vunnit
grundlagens bekräftelse. — Detta är emellertid att lägga in i stadgandet mera
än vad som i verkligheten står där. Läser man detsamma fördomsfritt, skall
man finna, att det icke alls innesluter något varken direkt eller indirekt uttalande
till förmån för särskilda krigsdomstolar.1 Den frågan var icke aktuell,
varken då regeringsformen skrevs eller då § 20 fick sin nuvarande avfattning.
Det säges ju heller ingenting örn vad som skall förstås med krigsdomstol —
mer än vad som följer av föreskriften örn de två militärerna — och ingenting
om i vilken utsträckning den skall komma till användning. Man har gått ut
ifrån att det fanns krigsdomstolar, och när det så gällde att i regeringsformen
införa bestämmelser örn högsta domstolens organisation, var man angelägen
om att den vid sin handläggning av krigsrättsmål hade en sammansättning,

1 Snarast skulle man val nr stadgandet kunna läsa fram en viss motvilja mot dessa domstolar —
säväl i betraktande av den högsta krigsdomstolens organisation, där det militära elementet är starkt
reducerat, som med hänsyn till att denna domstols kompetens numera utsträckts till att omfatta
jämväl mäl under krigstid, vilka tidigare i högsta instans handlagts »enligt krigsartiklarna».

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

som anslöt sig till principen för underdomstolarnas sammansättning i ty fall.
Finnas inga krigsdomstolar, så har högsta domstolen sin vanliga sammansättning.
Att grundlagen träffat vissa dispositioner för tillgodoseende av ett visst
rättsligt förhållande, som den förutsatt såsom förefintligt, får icke fattas så,
att grundlagen givit detta förhållande sin garanti på framtida förefintlighet.
Jag har förut omnämnt markegångstaxorna. Jag skulle kunna hänvisa på
»husbehovsbrännerimedlen», örn vilka det i RF § 60 säges, att de skola räknas
till bevillningarna, ett uttalande som väl ingen lärer vilja tyda som ett förbud
mot att utan grundlagsändring avskaffa husbehovsbränningen. Grundlagen
vill ju icke säga, att det bland statens inkomster alltid skall finnas inkomster
från husbehovsbränningen, utan att de från detta håll härflytande avgifterna
skola ha bevillnings natur. Fallet i RF § 20 ligger icke mycket annorlunda
till än dessa båda.

Emellertid, även örn man skulle vilja ur sistnämnda paragraf läsa fram en
verklig föreskrift, att krigsdomstolar skola finnas, så kan stadgandet dock
icke få anses förbjuda mera än det totala avskaffandet av dylika specialdomstolar,
och något sådant åsyftas ju ej med det föreliggande förslaget: det skall
ju finnas krigsdomstolar under krigstid. Nu kunde det visserligen invändas, att
man på så sätt skulle komma att ge bestämmelsen en helt annan innebörd än
som genom dess formulering avsetts. Från början gällde den högsta domstolens
sammansättning vid avdömandet av mål i fredstid, medan man i krigstid
skulle förfara »enligt krigsartiklarna», och när den 1915 erhöll sin nuvarande
lydelse, var det icke meningen att inskränka, utan i stället att utvidga området
för domstolens verksamhet som högsta krigsdomstol. Nu däremot skulle
man avkoppla det område, som från början var huvudsaken, och behålla kvar
endast det senare tillkomna. Jag kan emellertid icke se, att detta förhållande
är av någon betydelse. Man har ingen rätt att lägga in i ett grundlagsstadgande
mer än som verkligen står där, och vad som står där är, att vare sig
det gäller fredstid eller krigstid, skola mål, som varit före vid krigsdomstol
och därifrån fullföljts hos konungen, avgöras i högsta domstolen, vilken då
utökas med två militärer. Om grundlagen skall anses säga något örn krigsdomstolars
existens, så är detta åtminstone icke mera än att krigsdomstolar
skola finnas. I vilken utsträckning de skola finnas, eller rättare i vilken
utsträckning militära mål skola handläggas vid krigsdomstol, det får väl ändå
bestämmas genom kriminallag (inkl. kriminalprocesslag) för krigsmakten,
vilken stiftas av konung och riksdag enligt RF § 87. Befogenheten att ändra
eller upphäva sådan lag måtte väl ändå innefatta en befogenhet att närmare
reglera krigsdomstolsorganisationen och bestämma, vilka mål som skola handläggas
vid sådan domstol och vilka som, ehuru avseende krigsmän, skola höra
under de allmänna domstolarna. På den tiden, då § 20 endast avsåg rättegången
under fredstid, var det alltså möjligt att utan grundlagsändring till ett
minimum inskränka det område, där högsta domstolen skulle fungera som
krigsdomstol. Sedan stadgandet ändrats till att omfatta också krigstid, finns
det på samma sätt en befogenhet att genom kriminallagen för krigsmakten inskränka
krigsdomstols kompetens till ett minimum. Varför skulle det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

mera stridande mot grundlagen att företaga begränsningen på så sätt, att
hela fredstids- eller hela krigstidsområdet avskildes?

Jag kommer nu till det sista av de grundlagsstadganden, som omnämna
krigsdomstolar, nämligen TF § 5:10. Detta företer så till vida ett starkare
stöd för uppfattningen, att krigsdomstolarna vunnit grundlags bekräftelse,
som det innehåller en positiv föreskrift, att vissa mål skola handläggas av
krigsdomstol. Det heter nämligen: »Örn laga domstol för åtal å förbrytelse,
som omförmäles i 4 § 9 morn., så ock för åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon
som ej lyder under strafflagen för krigsmakten, gälle vad i allmän lag sägs.
Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
skall tillhöra krigsdomstols upptagande; och tillämpas i ty fall vad
örn rättegången vid sådan domstol är eller varder stadgat, dock att underställning
alltid skall äga rum på sätt förut är sagt.»

Innan jag ingår på frågan örn detta stadgandes innebörd, synes det mig
lämpligt att erinra örn vad som tilldrog sig, då vid ett annat tillfälle en rättegångsreform
var å bane, som bl. a. innebar borttagande av en i tryckfrihetsförordningen
omnämnd domstolsinstans, nämligen kämnärsrätterna. Dessa
Amro som bekant första domstolsinstans i städerna och handlade såväl tvistemål
som brottmål, dock beträffande sistnämnda mål med den inskränkningen, att,
där saken gick å liv eller ära, kämnärsrätt endast hade att rannsaka — med
undantag för Stockholm, där den också ägde döma. I TF § 5 mom. 6 stadgades
det ursprungligen (1812), att »förbrytelser mot denna lag upptagas i
Stockholm vid kämnärsrätterna, men i alla andra städer vid rådstuArurätten i
den stad boktryckeriet ---anlagt är eller —- -— anmält blivit». Vid riks dagen

1828—30 uppstod fråga örn kämnärsrätternas avskaffande, och ständerna
uttalade sig till förmån för en dylik reform (skrivelsen nr 439), men
gjorde därvid undantag för »kämnärsrätterna i Stockholm, vilka, såsom i
tryckfrihetsförordningen omförmälde, för närvarande icke kunna avskaffas».
I det antagna lagförslaget hette det också: »l:o. Alla kämnärsrätter med

undantag av kämnärsrätterna i Stockholm skola från och med den 1 april
nästkommande år upphöra». Lagutskottet hade emellertid icke haft några
dylika betänkligheter, utan nöjt sig med att i lagförslaget inrycka en passus
om att »rådstuvurätt i Stockholm skall tillsvidare i tryckfrihetsmål benämnas
kämnärsrätt», en åtgärd som för övrigt i stånden ådrog utskottet beskyllningar
för att ha »på ett lindrigast sagt skämtsamt sätt behandlat saken»
(v. Troil inom adeln) eller rent av att lia drivit »uppenbart gyckel med allA7arsamma
och viktiga saker» (prof. Bexell i prästeståndet). Denna ständernas
hållning åberopades sedan av KU 1840—41, då utskottet fann en motion
om ändring av TF § 5 mom. 6 i syfte att möjliggöra kämnärsrätternas avskaffande
välgrundad (uti. n:r 77). — Ständernas beslut i denna fråga är
ett typiskt exempel på det sätt att läsa grundlag, som bragt grundlagstolkningen
i vanrykte. Örn kämnärsrätterna hade varit specialdomstolar,
vilkas sammansättning garanterat särskild förtrogenhet med de frågor,
som komma under bedömande i ett tryckfrihetsmål, eller rättare sagt,
örn Stockholms kämnärsrätter varit på detta sätt särskilt kvalificerade,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 223. 7

Kungl. Majlis proposition nr 223.

hade man kunnat förstå ståndpunkten. Men någon sådan tanke ligger påtagligen
icke bakom stadgandet örn kämnärsrätt som laga forum. Utan saken
var naturligtvis den, att de allmänna första instansens domstolar, alltså kämnärsrätterna,
vilka ju voro de som det låg närmast till hands att anlita, icke
— med undantag för Stockholm — voro försedda nied så pass kompetenta
domare, att de viktiga tryckfrihetsmålen kunde anförtros åt dem. När det
alltså för Stockholm hade stadgats, att kämnärsrätt skulle vara laga forum,
var därmed i själva verket endast sagt, att målen skulle handläggas vid stadens
första instans, och ett borttagande av kämnärsrätterna innebar ingen
ändring i bestämmelserna om forum. Ständerna åter handlade som örn tryckfrihetsförordningen
velat säga, att ni får ta bort kämnärsrätterna var som
helst, men inte i Stockholm.1

När det gäller krigsdomstolarna, står saken emellertid så till vida annorlunda,
att det här gäller just en specialdomstol. De i TF §5:10 omnämnda
målen avse dels spridande av skrift, som belagts med kvarstad eller förklarats
konfiskerad, och dels spridande av skrift, vilken såsom disciplinupplösande
är »indragen». Örn dessa stadgas det, att åtal skall anhängiggöras vid krigsdomstol,
där det gäller indragen skrift och riktas mot någon, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, men eljest tillämpas allmänna lagens stadganden
örn forum i brottmål. Det är sålunda visserligen icke den påtalade handling ens
beskaffenhet i och för sig, som ansetts påkalla ett specialforum, utan den
handlandes personliga ställning: en och samma handling hör under ett forum,
då den handlande lyder under strafflagen för krigsmakten, under ett annat
då han icke gör detta. Men i alla händelser är det fråga örn alldeles särskilda
synpunkter, som ansetts kräva beaktande genom anordnande av specialdomstol.
Spörsmålet är nu, huruvida grundlagen genom sitt ifrågavarande stadgande
av visst forum kan sägas ha föreskrivit, att dylika specialdomstolar
skola finnas.

Vid första påseende kan svaret härpå synas givet: örn krigsdomstolarna avskaffas,
så kan stadgandet, att vissa mål skola handläggas vid krigsdomstol,
icke verkställas, det blir omintetgjort, och grundlag har ändrats genom allmän
lag. Otvivelaktigt förhåller det sig så, att om det inte finns några krigsdomstolar,
så kunna icke några mål hänvisas till krigsdomstol. Men saken är icke
avgjord härmed. Man får även här fråga sig, vad grundlagen egentligen
säger. Stadgandet uttalar sig icke örn något annat än laga domstol vid spridande
av indragen skrift. Alitsa, örn man blott lagar sa, att det finns
en krigsdomstol, till vilken mål örn dylika brott kunna hänvisas, så kan ur
grundlagsenlighetens synpunkt ingen anmärkning göras mot krigsdomstolarnas
upphävande med stöd av denna paragraf. Men kan det verkligen vara
grundlagens mening att säga: ni får gärna upphäva krigsdomstolarna
beträffande alla andra mål, blott de finnas kvar för disciplinupplösande skrifter?
Naturligtvis icke. Då frågar man sig, om grundlagen genom detta sitt

1 Kungl. Makt var icke lika strängt bunden vid grundlagens bokstav, då det genom ett brev till
Överståthållarämbetet d. 2/2 1838 utan binder av att grundlagen talade örn >iämnärsrätterna> i slockholm
förordnades att dessa skulle med upphävande av deras territoriella jurisdiktioner förenas till en
enda för hela huvudstaden (Backmans lagsaml. V: 369).

Kungl. Maj:ts proposition nr 883.

stadgande velat fastslå själva principen om krigsdomstolar för dem som lyda
under strafflagen för krigsmakten. Efter ordalydelsen absolut icke. Platsen
skulle ju också vara synnerligen egendomligt vald. Och man borde också
kanske ha väntat sig något angivande av vad som skulle förstås med krigsdomstol.
Men vad vill då stadgandet säga? Man får komma ihåg, att tryckfrihetsförordningen
till sin materiella karaktär väsentligt skiljer sig från de
övriga grundlagarna. Den är i stor utsträckning en speciell straff- och processlag.
Och den har exklusiv giltighet: man får icke för tryckt skrifts innehåll
straffas i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar. Allmänna
lagens stadganden örn brott och straff, örn laga forum etc. få alltså
icke tillämpas på tryckfrihetsbrotten med mindre tryckfrihetsförordningen innehåller
motsvarande stadganden eller hänvisning till allmänna lagen. Ett sådant
med allmänna lagen korresponderande stadgande är det som innehålles i
TF § 5:10. Detta lagrum vill för en viss detalj, som tryckfrihetsförordningen
ensam kan reglera, genomföra en princip, som redan förut är genom allmän
lag gällande för andra brott, begångna av personer som lyda under
strafflagen för krigsmakten. Att denna visserligen ingalunda praktiskt betydelselösa,
men dock till sin omfattning starkt begränsade detalj — som för
övrigt infördes i grundlagen först 1909 — skulle ha flyttat hela systemet
med krigsdomstolar över till grundlagstiftningens område — nämligen vad
själva principen angår — så att det därefter skulle liksom uppbäras av
TF § 5:10, synes vara att alldeles förrycka proportionerna. Det skulle
för övrigt bli inte endast krigsdomstolarna, utan också strafflagen för
krigsmakten, som lagrummet skulle bli den bärande grunden för. Får man
till följd av forumregeln i detsamma icke upphäva krigsdomstolarna, så får
man naturligtvis icke heller upphäva strafflagen för krigsmakten, ty då skulle
ju också lagrummet bli försatt ur kraft: det är ju den som lyder under strafflagen
för krigsmakten, som hör under krigsdomstols domvärjo. Sålunda den
lilla detaljen i TF §5:10 skulle helt förlama bemyndigandet för konung och
riksdag i RF § 87 att icke blott stifta, utan också upphäva kriminallag för
krigsmakten. Detta är icke tänkbart.

Emellertid återstår alltid den svårigheten, hur man, intill dess grundlagsstadgandet
tilläventyrs blir ändrat — vilket givetvis är önskvärt — skall förfara
med de mål, örn vilka TF §5:10 stadgar, att de skola behandlas av krigsdomstol.
Att, såsom förslaget avser, låta en bestämmelse utsäga, att domstol,
som har att upptaga militära mål, skall vara att anse som krigsdomstol i fall,
då enligt tryckfrihetsförordningen mål tillhör dylik domstols upptagande,
torde ej vara att tillråda, då ett sådant förfarande ger anledning till den icke
obefogade anmärkningen, att man på detta sätt låtit i strid mot RF § 83
grundlag förklaras i annan ordning än den som gäller för dess stiftande.
Bättre torde då vara att — utan hänvisning till tryckfrihetsförordningen —
låta ett stadgande inflyta av innehåll, att där i lag eller författning talas örn
krigsdomstol, skall därmed förstås sådan domstol, som är behörig att upptaga
militärt mål. Ett dylikt stadgande skulle då icke formellt gälla grundlag,
men givetvis av dc domstolar, som få att taga ställning till TF § 5: 10, kun -

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

na användas som stöd för deras tolkning av sistnämnda lagrums stadgande
om krigsdomstol.

Jag kommer alltså till det resultatet, att intet av de grundlagsstadganden,
som omförmäla krigsdomstolarna, göra detta på ett sådant sätt, att dessa myndigheter
kunna sägas vara av grundlag föreskrivna, eller så att de icke skulle
kunna utan grundlagsändring avskaffas.

Lund den 19 december 1932.

Rob. Malmgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

101

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars
1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 10 februari 1933, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
till huvudsakliga delar av hovrättsassessorn C. G. Hellquist och i övrigt av
häradshövdingen Gustaf Lindstedt.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innebär i realiteten att vissa krigsdomstolar skola
upphöra och att deras jurisdiktion övertages av allmän domstol. I det remissprotokollet
bifogade lagutkastet hade detta förhållande kommit till direkt
uttryck. I förslaget åter angives förhållandet sålunda att i stället för regements-
och stationskrigsrätter allmän underrätt skall vara första krigsdomstol
och i krigshovrättens ställe allmän hovrätt vara krigsöverdomstol. I
remissprotokollet uttalas att ur lagteknisk synpunkt en sådan terminologi icke
torde möta hinder, och det anföres exempel på att då i organisatoriskt hänseende
olikartade myndigheter hava att, var på sitt område, handlägga samma
slag av mål och ärenden, det funnits praktiskt att sammanfatta dessa myndigheter,
såvitt deras befattning med just detta slag av mål och ärenden angår,
under en viss benämning. Detta har naturligtvis sin riktighet, och vad
domstolsväsendet angår, torde det mest närliggande exemplet vara termen allmän
underrätt, som omfattar rådstuvurätter och häradsrätter. Utan tvivel
förhåller det sig också så att förslagets uttryckssätt, betraktat såsom ett
rent terminologiskt grepp, har bestämda fördelar framför det i utkastet använda
ur den i remissprotokollet framhållna synpunkten att det möjliggör

102

Kungl. Maj:ts proposition nr Z2S.

en avfattning av lagen, som underlättar bedömandet av vad allmän domstol
har att iakttaga vid handläggning av militära mål.

Det egentliga skälet till den företagna omläggningen är emellertid, såsom
remissprotokollet utvisar, ett annat. Departementschefen, som icke delar den
från olika håll uttalade uppfattningen, att krigsdomstolarna icke kunna avskaffas
utan föregående ändring i vissa grundlagsstadganden, har däremot
ansett konsekvensen av utkastet vara i förhållande till ifrågavarande grundlagsstadganden
något otillfredsställande. Särskilt har departementschefen i
sådant hänseende funnit beaktansvärt vad i Svea hovrätts yttrande anförts i
fråga örn utkastets 17 §. I nämnda paragraf hade, till uppfyllande av föreskriften
i 5 § 10 punkten tryckfrihetsförordningen att i detta lagrum nämnda
mål skola tillhöra krigsdomstols upptagande, förklarats att domstol som hade
att handlägga militära mål vore att anse såsom krigsdomstol, såvitt anginge
mål som enligt tryckfrihetsförordningen falla under krigsdomstols jurisdiktion.
Hovrätten anmärkte härtill att bestämmelsen i sak innebure en tolkning
eller kanske snarare en ändring av grundlagen. Efter erinran örn innehållet
i § 83 regeringsformen framhöll hovrätten vidare att örn allmän domstol
skulle i sin egenskap av forum för militära mål betraktas såsom krigsdomstol,
detta betraktelsesätt icke rimligen kunde begränsas till giltighetsområdet
för ett visst grundlagsbud, vilket härigenom skulle modifieras. Av
den utkastet bifogade promemorian framginge likvisst att en sådan begränsning
just vore avsedd. Vid tillämpningen av §§ 20 och 96 regeringsformen
skulle uttrycket krigsdomstol alltjämt vara att fatta i den hävdvunna bemärkelsen
av en för militära mål inrättad specialdomstol.

Det är i syfte att undvika dessa av departementschefen otillfredsställande
befunna konsekvenser av utkastet som den ovannämnda omläggningen ägt
rum. Denna omläggning stannar emellertid icke vid en ändrad teknisk utformning
av den föreslagna kriminallagen. Den har en vittgående saklig
innebörd. Meningen är nämligen att den nya terminologien skall återverka
på grundlagens tolkning sålunda att hädanefter skall med uttrycket krigsdomstol
icke blott i 5 § tryckfrihetsförordningen, utan ock —- i motsats till
de förutsättningar på vilka utkastet var byggt — även i §§ 20, 96 och 101
regeringsformen vara att förstå domstol av vad slag som helst, allmän eller
särskild, såframt och såvitt den utövar jurisdiktion i mål, som hittills hört
under krigsdomstol.

Nyssnämnda paragrafer i regeringsformen innehålla stadganden, vilkas
faktiska räckvidd av grundlagen själv ställts i beroende av den omfattning, i
vilken jämlikt författningar, tillkomna i annan ordning än genom grundlag,
jurisdiktion i militära mål utövas av krigsdomstolar. En i kriminallags ordning
vidtagen lagändring, genom vilken denna specialjurisdiktion inskränkes
och de allmänna domstolarnas kompetens i motsvarande mån utvidgas — på
sätt i utkastet var föreslaget ■— synes alltså icke möta konstitutionella hinder
ur den synpunkten att den återverkar på tillämplighetsområdet för stadgandena
i regeringsformen. Helt annorlunda förhåller det sig härutinnan med
det remitterade förslaget, vilket avser -— såsom i remissprotokollet är i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

103

om § 20 regeringsformen angivet och beträffande § 96 måste antagas vara
åsyftat — att verka förändrande på själva tolkningen, på den rättsliga innebörden
av dessa grundlagsstadganden. Huruvida detta förslagets syfte skulle
genom dess lagfästande förverkligas kan emellertid på goda grunder vara
tvivel underkastat. Den omständigheten att i kriminallag termen krigsdomstol
tages i anspråk för att beteckna något helt annat än vad därmed i äldre
och alltjämt gällande författningar förståtts torde icke utan vidare vara avgörande
för orubbade grundlagsbuds tolkning. I synnerhet gäller detta om
ett övervägande av grunden för ett dylikt grundlagsbud giver vid handen att
termen i fråga där kommit till användning just under förutsättning att den
av tillämparen uppfattas i sin av ålder brukade bemärkelse. Synnerligen
starka skäl tala för att så är fallet åtminstone med § 20 regeringsformen, och
av den utkastet bifogade promemorian framgår, att man vid dess avfattande
utgått från denna mening. Förhållandet måste i viss mån återverka även på
tolkningen av övriga stadganden i samma grundlag. Men det kan icke anses
förenligt med sunda lagstiftningsprinciper att stifta en lag, vars konsekvenser
i tillämpningen på områden av högsta betydelse lagstiftaren icke kan
överblicka och som ställer såväl landets högsta domstol som riksdagens ombudsmän
inför ömtåliga och svårlösta konstitutionella problem i fråga örn
former eller kompetensgränser för deras verksamhet.

På grund av det anförda nödgas lagrådet såsom sin mening uttala att de
konstitutionella betänkligheterna mot det remitterade förslaget äro av långt
allvarligare art än de som med fog blivit framställda mot det tidigare utkastet.
Lagrådet finner sig därför böra bestämt avstyrka att förslaget förelägges
riksdagen.

Det återstår att pröva huruvida svårigheterna kunna undanröjas genom att
förläna förslaget en annan läggning. Utkastets stötesten i konstitutionellt
hänseende var, såsom redan angivet, den i dess 17 § innehållna bestämmelsen,
som hade karaktär av förklaring av ett grundlagsrum, 5 § 10 punkten tryckfrihetsförordningen.
Såsom Svea hovrätt framhållit, hade det örn man
fasthåller vid planen att genomföra reformen utan grundlagsändring — varit
mindre stötande att utesluta bestämmelsen i fråga och överlämna åt rättstilllämpningen
att komma till rätta med tolkningen av lagrummet i tryckfrihetsförordningen.
Detta lagrum har en helt annan valör och ställning i rättssystemet
än de ovan berörda stadgandena i regeringsformen. I följd härav skulle,
därest vid stiftande av en lag i enlighet med utkastets ståndpunkt i övrigt
tillvaron av bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen kommit att förbises,
knappast någon egentlig svårighet för rättstillämpningen därav vållats; de i
bestämmelsen omförmälda målen hade, eftersom ett forum dock mäste finnas,
tolkningsvis hänförts under samma domstol som övertagit krigsrätternas hittillsvarande
jurisdiktion. Härav får emellertid -— vilket ock synes vara departementschefens
mening -—- naturligen icke dragas den slutsats att ändring
i grundlagsrummet, som bringar detta i harmoni med den nya lagen, vore
överflödig. Brister och motsägelser i lagstiftningen upphöra icke att vara så -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

dana blott av den orsak att man i rättstillämpningen nödtorftigt kan, då nödvändigheten
det fordrar, finna en godtagbar utväg ur dilemmat. Men härtill
kommer att i sakligt avseende den i utkastet beträdda vägen leder till ett
föga tillfredsställande resultat, i det att gränsen mellan riksdagens båda ombudsmäns
kompetensområden förskjutes på ett allt annat än rationellt sätt.
Justitieombudsmannens redan tunga arbetsbörda skulle enligt utkastet hava
ökats genom att jurisdiktionen i militära mål till större delen lagts under hans
överinseende, och kontrollen över jurisdiktion i disciplinmål och i militära
domstolsmål skulle fördelats på skilda händer även i fråga örn samma truppförband.
I detta hänseende synes det remitterade förslaget äga ett mycket
bestämt företräde. På motsatt sätt förhåller det sig däremot i fråga örn militärjurisdiktionen
i högsta instans. I remissprotokollet har icke åberopats att
sakliga grunder skulle tala för ett militärt inslag i högsta domstolens sammansättning,
sedan det avskaffats i de lägre instanserna. Dess bibehållande
motiveras allenast sålunda att detta icke innefattar någon fara för obehörigt
inflytande av militära synpunkter, vilket torde få anses innebära att något positivt
argument för en anordning av så påfallande inkonsekvens i organisatoriskt
hänseende icke funnits vara att anföra.

Innan lagrådet övergår till granskning av förslagets detaljer synas några
mera allmänna erinringar böra framställas i fråga örn den teknik för reglering
av det förevarande ämnet som genom förslaget kommit till användning. Såsom
tidigare av lagrådet anförts erbjuder förslagets metod att beteckna såsom
krigsdomstol varje domstol, allmän eller särskild, vilken har att handlägga
militära mål, företräden framför det äldre utkastet därutinnan att det skapar
bättre klarhet i vilken mån lagen örn krigsdomstolar och andra lagar och författningar
äga fortfarande tillämplighet. Detta omdöme avser emellertid ingalunda
att innebära att genom det i förslaget apterade systemet skulle sättas
i lagskiparens hand en rättegångsordning, vilken i fråga om tydlighet, översiktlighet
och lättillgänglighet fyller de anspråk som med fog kunna uppställas.

Även enligt förslaget skall innehållet av rättegångsreglerna för militära
mål inhämtas genom sammanställning av tre olika huvudkällor: den föreslagna
lagen, lagen örn krigsdomstolar m. m. och allmän straffprocesslag. Den nya
lagen hänvisar till vad som stadgas i krigsdomstolslagen m. fl. lagar och författningar
såsom gällande, »så vida det är tillämpligt» och i den mån ej annat
följer av nya lagen; krigsdomstolslagen hänvisar i sin ordning till vad i lag
om rättegång vid allmän domstol finnes föreskrivet, »där det tillämpligt är».
Redan i och för sig är denna anordning av rättsmaterialet ägnad att försvåra
överblick och sammanhållning. Så blir särskilt förhållandet då det gäller
reglering av rättegångsväsen, enär på detta område regler i olika ämnen mera
än eljest gripa in i, stå i beroende av och vinna sin rätta förklaring och tolkning
av varandra. Härtill kommer emellertid ytterligare att den centrala författningen
inom detta parallellsystem, nämligen krigsdomstolslagen, ej blott
är en mycket omfattande och icke särdeles lätt överskådlig speciallag, utan
ock, och framför allt, bygger på förutsättningar i organisativt hänseende, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 82S.

105

delvis skola vara, men i huvudsak icke vara vidare för handen, och från dessa
förutsättningar ordnar rättegångsförfarandet. Helt naturligt har det vid
nämnda lags utformning ofta kommit att bero på redaktionella tillfälligheter
huruvida en rättegångsregels beroende av en viss organisativ förutsättning
kommit till uttryck i lagtexten eller icke. Härav blir följden att vid en överflyttning
till allmänna domstolar av militärjurisdiktionen, med förklaring att
krigsdomstolslagen skall i den mån ej annat följer av nya lagen gälla såvitt
den är tillämplig, det ofta uppstår ovisshet om räckvidden av dylik hänvisning
och i andra fall tillämplighet eller icke tillämplighet framstår som ett
verk mera av tillfälligheter än av en organiskt genomförd reform.

I den följande detaljgranskningen har erinran framställts i ett antal punkter,
där förhållandet till krigsdomstolslagen synes hava bort antingen sakligt
regleras eller oek redaktionellt angivas på annat sätt än i förslaget skett. Men
lagrådet finner angeläget att betona att med dessa erinringar icke avsetts att
uttömmande angiva de brister, med vilka efter dess mening förslaget i nu anmärkta
hänseenden är behäftat. Till en god del lära nämligen dylika brister
få anses såsom oundvikliga konsekvenser av den använda lagstiftningstekniken.
I förslaget har man låtit sig angeläget vara att iakttaga största möjliga
korthet och låta krigsdomstolslagens stadganden gälla orubbade, så långt det
icke varit alldeles oförenligt med de nya organisativa principerna. Denna
metod vid systemets utformning är utan tvivel riktig, att icke säga nödvändig.
Skall krigsdomstolslagen i vid utsträckning behållas i kraft, bleve det alltför
invecklat och villsamt örn likväl i en mängd detaljer gåves ändrade bestämmelser
i den nya lag, som skall tillämpas jämte den förra. Nya lagen måste
fastmera erhålla den typ, den i förslaget fått — bliva ett slags promulgationsiag,
som angiver vad vid krigsdomstolslagens tillämpning hädanefter iakttagas
skall. Men då den nya organisationen innebär att den förut enhetliga domstolstypen,
krigsrätten, ersättes av tre olika slag av domstolar: rådstuvurätter,
häradsrätter och en specialdomstol, annorlunda sammansatt än den förutvarande;
då vidare de allmänna underrätterna icke äro på samma sätt som nu
krigsrätterna anknutna vid visst truppförband eller flottstation och då motsvarande
förhållande gäller åklagarorganisationen, måste den uppgift, man
förelagt sig, kunna endast bristfälligt lösas. Det förtjänar betonas att även
om i åtskilliga fall, där en berättigad tvekan uppstår huruvida och i vilken mån
krigsdomstolslagen alltjämt är tillämplig, ett slutgiltigt riktigt svar på frågan
kan erhållas genom sammanställning och övervägande av samtliga inverkande
lagbud i nämnda lag, jämförda med stadganden i strafflagen för krigsmakten
eller annan författning, eventuellt med hjälp av motivstudier, innebär
detta förhållande icke att lagstiftningsproblemet i motsvarande omfattning
vunnit nöjaktig behandling. Det gäller här esomoftast spörsmål, till vilka
domaren nödgas taga ställning utan att äga rådrum till grundligare undersökningar.
Härtill kommer att den redaktionella utformningen av krigslagarna
bygger på och förutsätter tillvaron av en utbildad tradition inom detta specialområde
angående bestämmelsernas rätta förstånd, en tradition som emellertid
genom organisationsreformen måste i viss mån råka i upplösning.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr

Nu anförda betänkligheter, om än i och för sig allvarliga nog, böra måhända,
i betraktande av att det gäller en mera provisorisk reglering, icke tillmätas
avgörande vikt, därest det av rättsprincipiella eller statsfinansiella
grunder anses angeläget att omedelbart vidtaga en reform, genom vilken den
militära rättsskipningen i stort sett underlägges de allmänna domstolarna.
Skulle emellertid, av ovan anförda konstitutionella eller av andra hänsyn, uppskov
med sådan åtgärd beslutas, men likväl den planen vidhållas att genomföra
ändring utan att avvakta den allmänna processreformen, torde det förtjäna
förnyat övervägande örn icke härvid en närmare anslutning till det i
1922 års betänkande i ämnet framlagda förslaget förtjänar företräde framför
den i remissförslaget beträdda vägen.

1 §•

Lagrådet:

Särskild krigsrätt vid kustflotta — vilken domstol skall kunna, efter
Konungens jämlikt 3 § meddelade förordnande, vara underdomstol jämväl vid
annan avdelning av krigsmakten — skall enligt förevarande paragraf hava
den i vår, liksom i de flesta andra länders, domstolsorganisation hittills okända
typen av tvåmansdomstol. Nuvarande antalet ledamöter i krigsrätt är
fyra. Tillika har bortfallit den nu gällande bestämmelsen att till ordförande
företrädesvis skall utses ordinarie domare i allmän underrätt. Lagrådet kan
icke finna denna organisation erbjuda tillfredsställande garantier ur rättssäkerhetens
och det allmänna förtroendets synpunkter. En överläggning till
dom. vari tre ledamöter deltaga, innebär enligt lagrådets uppfattning väsentligt
större trygghet. Det är att märka att bestämmelsen gäller en domstol
med kompetens att handlägga och avgöra även mycket grova och stundom
ganska invecklade brottmål. En yngre ledamot, som måhända tillfälligt
tjänstgör såsom ensam bisittare vid ordförandens sida, dikterar enligt allmänna
omröstningsregler för brottmål rättens beslut, därest han i motsats till
ordföranden vill fria tilltalad eller eljest är av mildare mening. Det kan
befaras att det domareansvar, han sålunda har att ensam uppbära mot ordförandens
auktoritet, stundom skulle falla honom för tungt och han frestas
att uppgiva sin ståndpunkt utan tillräckligt skäl.

Lagrådet hemställer att förslaget härutinnan ändras så att det föreskrives
att särskild krigsrätt skall bestå av tre ledamöter, som förvaltat domarämbete
och i sådant värv ådagalagt insikt och erfarenhet, samt att åtminstone i fråga
örn ordföranden och ersättare för honom utsäges att därtill företrädesvis skall
utses ordinarie domare i underrätt.

I redaktionellt hänseende erinras vid första stycket, att uttrycket första
krigsdomstol icke förekommer i lagen om krigsdomstolar, vilken däremot i
ett stort antal lagrum — bland vilka kunna särskilt framhållas 1, 24, 31 och
40 §§ — örn underrätter vid krigsmakten använder den sammanfattande beteckningen
krigsrätt, som alltså synes även i förevarande stadgande vara det
lämpliga ordet. Även i annat hänseende torde stadgandet böra jämkas.

I fråga örn tredje stycket hemställes, att där måtte efter bestämmelse örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

107

krigshovrättens upphörande stadgas att krigsöverdomstol vare, där allmän
underrätt är underdomstol, vederbörande hovrätt, samt i annat fall, såvida
ej målet skall av överkrigsrätt upptagas, Svea hovrätt. Ändringen bör medföra
att 5 § andra stycket bortfaller och att ingressen till förevarande paragrafs
fjärde stycke undergår härav betingad jämkning. Genom sådan omredigering
vinnes bl. a., att bestämmelsen örn Svea hovrätt såsom speciell överdomstol
för särskild krigsrätt och i visst fall för ståndrätt får sin rätta plats,
att överkrigsrätts kompetens kommer att, såsom utan tvivel är förslagets mening,
omfatta ej blott besvärsmål, utan även underställningsmål samt att i
5 §, genom någon omredigering av nuvarande första stycket, kan lämnas tydlig
forumregel för samtliga fall, där hovrätt såsom krigsöverdomstol skall
upptaga mål, som icke varit föremål för underdomstols behandling.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Grefberg:

På de skäl, som av Svea hovrätt och andra hörda myndigheter i avgivna
yttranden anförts, finna vi häradsrätterna icke böra ifrågakomma såsom
krigsrätter. I de fall, då domsrätten i militära mål enligt vad departementschefen
anfört skulle ankomma å häradsrätt och samma domsrätt icke lämpligen
kan överlämnas åt rådstuvurätt, bör den tilldelas särskild krigsrätt.
Möjlighet att inrätta sådan domstol utöver vad förslaget medgiver bör därför
genom ändring i förevarande paragraf skapas.

Vidare anse vi de skäl, som i avgivna utlåtanden anförts för att Svea hovrätt
bör utgöra krigsöverdomstol för hela riket, så tungt vägande att vi föranlåtas
hemställa om ändring i sådan riktning av förevarande paragraf samt
därav påkallade ändringar i förslaget i övrigt.

2 §•

Lagrådet:

Hela paragrafen är strängt taget obehövlig, eftersom lagens ingress icke
upphäver krigsdomstolslagen eller annan lag eller författning i vidare mån än
de innehålla något mot nya lagen stridande. Det kan emellertid i detta fall
onekligen finnas lämpligt att i själva lagen positivt uttryckes att i allt övrigt
den militära processlagen alltjämt är i kraft. Så har dock ej i paragrafen
skett, i det att om fältkrigsrätt, överkrigsrätt och ståndrätt intet nämnes.
Tydligen beror detta på att man begränsat sig till att tala örn mål och ärenden
vid de domstolar, som erhållit en genom 1 § ändrad organisation och för
vilka rättegångssättet till följd därav modifierats. Men särskilt i betraktande
av att man för målen vid dessa sistnämnda domstolar och endast för dem skapat
den särskilda termen militära mål, tager det sig något egendomligt ut att
tillvaron av vissa andra domstolar, vilkas mål dock äro i eminentaste mening
militära, alls ej beröres. Det synes lämpligt att till paragrafen foga ett andra
stycke, i vilket utsäges att mål och ärenden, som tillhöra fältkrigsrätts, överkrigsrätts
eller ståndrätts upptagande, icke beröras av nya lagen.

Angående olägenheter i sakligt eller i tolkningshänseende, som äro förenade
med en hänvisning av så allmän karaktär som den vilken i paragrafen gi -

108

Kungl. Majlis proposition nr 223.

ves, åberopas vad ovan om förslaget i allmänhet yttrats. Här må blott fästas
uppmärksamheten på en punkt, vilken de följande bestämmelserna i förslaget
icke giva anledning att vid granskning av dem beröra. Jämlikt hänvisningen
i förevarande paragraf skall besvärstiden i fråga örn underdomstols utslag
vara den i krigsdomstolslagen angivna eller tjugu dagar. Denna regel har
alltså i militära mål avseende även å de allmänna underrätter, för vilkas utslag
enligt rättegångsbalken gäller längre besvärstid, trettio eller fyrtiofem
dagar. Det ligger nära till hands att part och rättegångsbiträde understundom
förbise den strängare särregeln och att i följd härav parten förlorar sin
talan.

Paragrafen utgår, i allt fall skenbart, från den förutsättningen att jurisdiktionen
i de s. k. militära målen får en omfattning motsvarande den vilken
-— frånsett fältkrigsrätt och ståndrätt •— tillkommer krigsdomstolarna enligt
nu gällande lag. Åtminstone i ett fall torde så ej förhålla sig; i vissa andra
fall synes saken tvivelaktig. I 39 § krigsdomstolslagen stadgas i första punkten
behörighet för krigsdomstol att upptaga åtal mot den, som lyder under
strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma
lag, för brott som där omförmäles såsom straffbart. Gäller emellertid åtalet
fel eller förbrytelse i ämbete eller tjänst vid krigsmakten, skall enligt
paragrafens andra punkt behörigheten omfatta även de fall, då den tilltalade
ej lyder under strafflagen för krigsmakten eller brottet däri
icke omförmäles såsom straffbart. På grund därav har krigsdomstol att
döma över ämbetsbrott av krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler. Dessa
äro nämligen i 6 § strafflagen för krigsmakten visserligen undantagna från
att lyda under nämnda lag — utom under tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad
avdelning -— men undantagsbestämmelsen är å andra sidan så formulerad
att det framgår att de betraktas såsom anställda vid krigsmakten. I sistnämnda
hänseende har alltså ingen betydelse tillagts den omständigheten att
deras avlöning utgår av medel, anslagna under andra huvudtiteln. Undantagsbestämmelsen
i fråga omfattar »vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare
och åklagare» och innebär avvikelse från regeln att »vid krigsmakten
anställda civila ämbets- och tjänstemän» lyda under strafflagen för krigsmakten.
Den måste hittills hava varit att tolka så, att auditör icke blott såsom
bisittare i krigsdomstol, utan i fråga örn sin tjänstebefattning i dess helhet
icke lyder under nyssnämnda lag. Annorlunda förhåller det sig med den lagfarne
befattningshavare vid allmän domstol, som enligt förslagets 6 § av Konungen
förordnas att fullgöra de åligganden som enligt strafflagen för krigsmakten
ankomma på auditör. Denne är tydligen att betrakta såsom en vid
krigsmakten anställd ämbets- eller tjänsteman; och då hans befattning icke
är en domarebefattning, måste han enligt nyss anförda regel i 6 § strafflagen
för krigsmakten anses lyda under denna lag, vilket bland annat har den betydelsen
att krigsdomstol är behörig döma även över vissa av honom annorledes
än i tjänstens utövning begångna förseelser samt vidare att han för
tjänstefel kan ådömas disciplinstraff (132 § strafflagen för krigsmakten).
Detta synes dock föga lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr %$>8.

109

I fråga om domare och åklagare vid särskild krigsrätt synes otvivelaktigt
att i förevarande hänseende samma regler som hittills gälla och att således
39 § andra punkten krigsdomstolslagen har tillämpning. Att en sådan tilllämpning
icke bör ifrågakomma beträffande domare och åklagare vid allmän
underrätt synes obestridligt. Men att härutinnan motsatta regler skulle gälla
för den särskilda krigsrätten, med dess nya sammansättning och ställning inom
organisationen, kan svårligen vara lämpligt. Lagrådet hemställer därför
om bestämmelse att 39 § andra punkten krigsdomstolslagen icke skall tilllämpas
å domare och åklagare vid de i 1 § förslaget omförmälda domstolarna.

3 §•

Lagrådet:

Första stycket i 3 § innehåller regler örn forum i sådana militära mål
som enligt förslaget skola tillhöra allmän underrätt. Utanför bestämmelsen
falla sålunda i första hand militära mål, i vilka hovrätt på grund av 1 §
tredje stycket i förslaget jämfört med 46 § lagen örn krigsdomstolar har att
omedelbart döma. Avsett är dessutom att för den händelse särskild krigsrätt
inrättas vid kustflotta, de här givna forumreglerna icke skola äga tillämpning
i fråga örn mål som upptagas av denna krigsrätt, vilkens behörighet i
stället skall bedömas med ledning av vad i 40 § andra stycket andra punkten
lagen örn krigsdomstolar är stadgat. Att på sätt sålunda föreslås låta forumbestämmelserna
för de blivande underdomstolarna vid krigsmakten vara uppdelade
på två olika lagar lärer redan ur överskådlighetens synpunkt vara
mindre lämpligt. Därtill kommer att den särskilda regel, vilken i 3 § upptagits
i fråga om tilltalad som samtidigt tillhör olika avdelningar av krigsmakten,
synes böra äga tillämpning även i det fall att den ena avdelningen
utgöres av kustflotta vid vilken särskild krigsrätt inrättats. Att märka är
dessutom att andra stycket i 3 § är avsett att gälla icke blott sådana mål som
tillhöra allmän underrätt utan även dem som skola gå till särskild krigsrätt,
där sådan inrättats. En bättre ordning än den föreslagna lärer kunna vinnas
genom att åt första punkten i 3 § gives det innehåll att militärt mål, som
tillhör underdomstol vid krigsmakten, skall upptagas av allmän underrätt i
den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken
tilltalad hör eller som målet närmast angår. Till denna huvudregel torde
höra — till ersättande av 40 § andra stycket andra punkten lagen örn krigsdomstolar
—- knytas en undantagsbestämmelse rörande det fall att tilltalad
tillhör eller målet närmast angår kustflotta, vid vilken särskild krigsrätt finnes
inrättad, i vilket fall målet skall upptagas av den särskilda krigsrätten.
I ett andra stycke av paragrafen synas lämpligen kunna sammanföras bestämmelser
av innehåll dels att tilltalad som samtidigt hör till olika avdelningar
av krigsmakten skall då fråga är örn underrätts behörighet anses tillhöra den
avdelning vid vilken han tjänstgör, dels ock — såsom motsvarighet till nuvarande
andra stycket -— att mål mot tilltalad som upphört att höra till krigsmakten
skall anses närmast angå den avdelning han tillhörde då brottet
begicks.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I 3 § första stycket andra punkten har åt Kungl. Majit inrymts rätt att,
därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det kräver, beträffande
mål som röra viss avdelning eller personal förordna att målen skola upptagas
av annan underrätt än den som eljest enligt gällande regler skulle varit
behörig. Av remissprotokollet framgår att bestämmelsen är avsedd att vinna
tillämpning dels i vissa fall då anledning finnes att välja mellan rådstuvurätt
och häradsrätt dels ock i flertalet av de fall, där nu i fråga örn mindre avdelningar
Konungen med stöd av 5 § sista stycket lagen örn krigsdomstolar förordnat
att avdelning skall lyda under särskild krigsrätt eller under viss regements-
eller stationskrigsrätt. Det kan sålunda komma att inträffa att
Kungl. Majit med stöd av denna bestämmelse föreskriver att mål som enligt
de vanliga reglerna örn forum skulle tillhöra häradsrätt i stället skola behandlas
av rådstuvurätt. I detta sammanhang är det därför av särskilt intresse att
undersöka i vad mån fog kan finnas för invändningen att städerna icke utan
vidare skulle vara skyldiga att låta rådstuvurätterna övertaga den militära
rättsskipningen. Såsom departementschefen framhåller, har i åtskilliga fall
vilka tidigare förevarit den rätt som tillkommer stad att inom sitt område
handhava rättsskipningen ansetts icke lägga hinder i vägen för staten att med
hänsyn allenast till vad rättegångsordningens ändamålsenlighet i allmänhet
kräver bestämma forum i rättegångsmål. Däremot torde det icke hittills hava
förekommit att det överlämnats åt Kungl. Maj :t att i administrativ ordning
å stad överflytta rättsskipningen inom område, som enligt eljest gällande
regler skulle höra under annan domstols domvärjo. De betänkligheter, som en
sådan anordning i och för sig är ägnad att uppväcka, öka i styrka, när såsom
i förevarande fall överflyttningen förutsättes skola medföra att den av
staden bekostade domstolen skall kunna bliva skyldig att sammanträda utanför
sitt ordinarie jurisdiktionsområde. Starkast göra sig dessa betänkligheter
gällande i fråga örn bestämmelsen i 9 § tredje stycket i förslaget. Meningen
lärer vara att det där använda uttrycket »plats» skall omfatta jämväl ort
belägen utanför domstolens jurisdiktionsområde. Så tolkad kommer bestämmelsen
sålunda bl. a. att innebära att åt Kungl. Maj :t överlämnas att utan i
lag närmare angiven begränsning genom administrativa föreskrifter ålägga
rådstuvurätt att i militära mål hålla sammanträden utanför staden. Departementschefen
framhåller visserligen att det bör tillses att fördelningen av de
militära målen å de allmänna domstolarna sker på sådant sätt att behovet av
dylika förflyttningar så vitt möjligt undanröjes eller begränsas. Även örn
största möjliga hänsyn kommer att tagas till städernas intresse att arbetsfältet
för deras domstolar icke vidgas, lärer det dock icke kunna undvikas, att vid
lagens tillämpning uppstå spörsmål örn forum vilkas lösning blir av ömtålig
natur. Med hänsyn till frågans vikt anser sig lagrådet icke kunna underlåta
att såsom sin mening uttala att vid lagens genomförande på denna punkt
kunna uppstå större svårigheter än dem med vilka departementschefen synes
hava räknat.

Vad tredje stycket angår har det icke givit anledning till annan erinran
än att regeln icke synes böra hänföra sig allenast till det fall att beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 228. lil

viss avdelning eller personal ej finnes behörig domstol, utan erhålla en allmännare
avfattning.

4 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket är avsett att motsvara 43 § lagen örn krigsdomstolar
allenast med den ändring som föranledes därav att enligt förslaget
icke alla krigsrätter komma att lyda under samma krigsöverdomstol.
Nämnda paragraf, som behandlar det fall att flera medgärningsmän lyda under
olika krigsrätter, innefattar ett undantag från de i förordningen den 6
mars 1751 givna stadgandena rörande domstols behörighet. Det synes kunna
ifrågasättas huruvida icke de i allmänhet gällande bestämmelserna med fördel
kunna göras tillämpliga även å det fall som här avses.

Enligt 48 § första och andra styckena i lagen örn krigsdomstolar må krigsdomstol
väl rannsaka men ej döma angående delaktighet i brott, som åtalats
vid krigsdomstolen, örn åtalet mot den delaktige ej jämlikt 39 § samma lag
hör till krigsdomstols behandling, eller angående ett vid krigsdomstol av tilltalad
framställt yrkande örn ansvar för falsk angivelse, vilket ej tillhör krigsdomstols
prövning. Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall emellertid
i militära mål krigsdomstols behörighet att döma över delaktiga samt
över rekonventionstalan vara densamma som gäller i den allmänna straffprocessen.
Det måste dock ifrågasättas huruvida vad sålunda föreslagits är tillfyllest.

Bestämmelserna i 49 och 56 §§ krigsdomstolslagen synas sammanställda
med varandra utgöra ett bestämt hinder att låta en rannsakning i militärt
mål vid allmän underrätt utvidgas att gälla även brottslighet av samme tilltalade,
vilken ej faller under krigsdomstols bedömande, men visserligen måhända
under just den allmänna underrätts som i det militära målet fungerar
som krigsdomstol, utan måste örn denna senare brottslighet rannsakas i särskilt
mål. Detta synes föga lämpligt, och det kan ifrågasättas om ej krigsdomstols
behörighet kunde i nämnda hänseende utvidgas till likhet med vad
om allmän domstol gäller. En ändring härutinnan skulle icke draga med
sig som konsekvens att en domstol som icke fungerar som krigsdomstol skulle
kunna med stöd av lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet
i fråga örn upptagande av vissa brottmål taga sig domsrätt i militärt mål. Ty
i 1924 års lag är undantag från dess tillämplighet gjort i fråga örn sådana
mål för vilka beträffande rätt domstol gälla särskilda, från stadgandena i 10
kap. 21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter.

Mot förslaget kan vidare erinras att örn ett mål angår två medgärningsmän,
av vilka den ene varken lyder under strafflagen för krigsmakten eller
eljest är underkastad straff efter samma lag, underrätt, som i egenskap av
krigsdomstol upptagit rannsakning med den andre gärningsmannen, är förhindrad
att låta målet omfatta även den förstnämnde och detta även i det fall
att rätten i sin egenskap av allmän domstol är jämlikt 10 kap. 21 § rättegångsbalken
rätt forum jämväl i fråga örn hans brottslighet. Har däremot

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

målet först upptagits rörande den som ej lyder under krigsdomstol, är möjligen
1751 års förordning att tolka så att målen få sammanslås.

Det hemställes att paragrafen måtte omarbetas under hänsynstagande till
vad nu anförts.

5 §.

Lagrådet:

Den i paragrafens första stycke meddelade bestämmelsen att besvär över
beslut varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning skola upptagas
av hovrätt, dit talan fullföljes från den underrätt som varit behörig därest
målet skolat av underrätt upptagas, har erhållit en avfattning som ger bestämmelsen
större räckvidd än som varit avsedd. Enligt 209 § strafflagen
för krigsmakten skall nämligen besvär över befälhavares beslut i disciplinmål
anföras hos överkrigsrätt, örn sådan domstol trätt i verksamhet vid den
avdelning av krigsmakten dit befälhavaren hör. Förslagets innebörd är att
detta stadgande alltjämt skall gälla. Detta förhållande bör komma till uttryck
genom en omformulering av ovannämnda bestämmelse i förslaget.

Den i paragrafen använda terminologien överensstämmer varken med förslagets
1 § eller med krigsdomstolslagen, vilket verkar förvillande. I första
stycket bör det i stället för underrätt heta underdomstol, och i andra stycket,
örn detta bibehålies, i stället för annan underrätt än allmän domstol heta annan
underdomstol än allmän underrätt.

Vid 1 § har hemställts att den bestämmelse som meddelats i paragrafens
andra stycke skall överflyttas till 1 §. Vinner denna hemställan icke bifall,
lärer vad i förevarande paragrafs första stycke stadgas örn underrätt böra
begränsas att avse allmän underrätt.

6 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf åsyftas den skyldighet att vara rådgivare åt befälhavare
vid utövande av den disciplinära bestraffningsrätten, som för närvarande
åvilar auditör. Den rådgivande verksamhet i övrigt som nu ankommer
å auditörerna och som enligt departementschefens uttalande jämväl skall uppdragas
åt de nya rådgivarna är icke reglerad i strafflagen för krigsmakten
och faller således icke inom paragrafens ram.

Departementschefen har i sitt anförande givit uttryck åt angelägenheten av
att befälhavaren fullt ut använder sin disciplinära bestraffningsrätt. Endast
i de fall då befälhavaren efter noggrann utredning och prövning funne att
påföljden i det särskilda fallet ej borde stanna vid disciplinstraff eller att
förseelsen i allt fall borde medföra sträng arrest eller att erforderlig utredning
om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunde vinnas,
skall han hava att överlämna målet till krigsdomstolen. Departementschefen
har ock uttalat den förmodan att den föreslagna reformen säkerligen
komme att verka i den riktning att befälhavaren i mindre utsträckning än
för närvarande hänsköte till domstol mål som kunde bestraffas disciplinärt
samt framhållit önskvärdheten av att så bleve händelsen, och att framför

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

113

allt mål ej bleve hänskjutna till domstol allenast på grund av bristfällig utredning.
I vad departementschefen anfört finner lagrådet sig kunna instämma.
Men örn den uppgift som lägges i befälhavarens hand således förutsättes
bliva mera maktpåliggande än hittills, är det desto mera angeläget att
den rättsbildade rådgivare i disciplinmål, som ställes till hans förfogande,
både har erforderliga kvalifikationer och kan förväntas nedlägga tillräckligt
av tid och intresse på sin befattning. En nödvändig förutsättning härför är
att löneförmånerna icke tillmätas med alltför stor njugghet. Lagrådet anser
denna synpunkt vara för den disciplinära rättsskipningen av den synnerliga
betydelse, att det bort erinras därom.

7 §•

Lagrådet:

I paragrafens första stycke lärer det böra heta, att vad hittills enligt lag
ålegat krigsfiskal skall ankomma på åklagare, som avses i stycket.

Beträffande kompetensen hos den som förordnas till åklagare i särskild
krigsrätt har någon bestämmelse ej givits. En regel härom synes dock icke
böra saknas i paragrafen. Eör sådan åklagare kunna lämpligen uppställas
samma behörighetsvillkor som för närvarande enligt 33 § krigsdomstolslagen
gälla för krigsfiskal vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt. Dessa villkor sakna
visserligen motsvarighet beträffande åklagarna i de militära mål som handläggas
vid de allmänna underrätterna; men denna olikhet torde icke kunna
undvikas utan rubbning av de grunder efter vilka åklagarväsendet ordnats
i förslaget.

I paragrafen saknas bestämmelse för det fall att den ordinarie förläggningsorten
för en avdelning av krigsmakten är stad, där rådstuvurätt och allmän
åklagare finnas, men mål rörande samma avdelning skall upptagas av
häradsrätt vars domsaga omfattar flera åklagardistrikt. Det synes därför
erforderligt att göra ett tillägg av innehåll att såvitt underrätts behörighet
att upptaga militära mål grundar sig på Konungens enligt 3 § givna förordnande,
skall, där vid underrätten finnas flera allmänna åklagare med
skilda distrikt, förordnande jämväl meddelas med vilken åklagarebefattning
skyldighet att tjänstgöra i dessa mål skall vara förenad.

Andra stycket i paragrafen innebär att advokatfiskalerna i hovrätterna
skola övertaga den nuvarande överkrigsfiskalens åligganden såsom kronans
ombudsman och allmän åklagare vid krigshovrätten. Då beträffande skyldigheten
att vara kronans ombudsman några föreskrifter för närvarande icke äro
meddelade i lag — de återfinnas i arbetsordningen för Svea hovrätt med krigshovrätten
— lärer någon föreskrift härom ej böra inflyta i lagen. Det hemställes
alltså att bestämmelsen härom får utgå. Vissa i 12 kap. lagen örn
krigsdomstolar m. m. givna bestämmelser som avse överkrigsfiskal kunna måhända
icke sägas gälla denne i hans egenskap av allmän åklagare. Till ifrågavarande
stycke synes därför lämpligen böra fogas ett tillägg av innehåll
att vad i 12 kap. nämnda lag är stadgat om överkrigsfiskal vid krigshovrätten
skall äga motsvarande tillämpning å vederbörande advokatfiskal.

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 228.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr £28.

8 §•

Lagrådet:

Anhängiggörande av mål vid krigsrätt äger enligt krigsdomstolslagen rum
i en helt annan ordning än vid underrätt enligt allmän lag. Allmän åklagare
äger icke av eget initiativ utfärda stämning, ej heller målsägare uttaga stämning
vid domstolen. Man har att hänvända sig till vederbörande befälhavare,
som enligt 50 och 51 §§ krigsdomstolslagen har att, efter gjord angivelse eller
då till hans kunskap kommit att brott under allmänt åtal blivit begånget, föranstalta
om krigsrättens sammankallande samt, sedan tid och plats för sammanträde
bestämts, överlämna handlingarna till åklagaren vilken därefter har
att inkalla parterna till rätten. Den befälhavare som behörighet härutinnan
tillkommer är enligt 14 § första stycket krigsdomstolslagen, för det fall att
målet hör under regements- eller stationskrigsrätt, befälhavaren för det truppförband
eller den station vid vilken krigsrätten skall hållas. Angående den
ordning, i vilken han har att fullgöra sin uppgift, finnes stadgat i 14 § andra
stycket nämnda lag: anmälan skall göras hos krigsdomaren.

Från den ståndpunkt förslaget intager kan man, såsom i remissprotokollet
uttalas, icke längre tala örn något truppförband eller station, vid vilken krigsrätten
hålles, om denna är allmän underrätt; och förslaget har därför i förevarande
paragraf lagt uppgiften att göra anmälan hos domstolen hos viss på
annat sätt angiven befälhavare. Men själva principstadgandet örn behörighet
att föranstalta örn krigsrätt, jämte den därtill anknutna hänvisningen i
50 § angående till vem målsägare har att vända sig med sin angivelse, är däremot
i själva verket lämnat orubbat, ehuru såsom remissprotokollet utvisar
detta icke varit avsett. Jämkning härutinnan förordas.

Anmälan om militärt måls upptagande vid domstol skall enligt förslaget,
såvida den som målet angår lyder under strafflagen för krigsmakten, göras
av den befälhavare som jämlikt 191 § strafflagen för krigsmakten äger bestraffningsrätt
över honom. Då i nämnda lagrum flera befälhavare nämnas
såsom jämte varandra bestraffningsberättigade i fråga örn samma person och
förseelse, vill det förefalla som örn här borde sägas befälhavare rätt och slätt.
Ett uttryckssätt, liknande förslagets, förekommer visserligen i 202 § strafflagen
för krigsmakten, men synes där vara en av rent redaktionella skäl tillkommen
oegentlighet. — I remissprotokollet säges förevarande 8 § giva behörighet
att förmedla åvägabringande av sammanträde med krigsrätt åt varje
befälhavare med oinskränkt bestraffningsrätt. Så är emellertid enligt lagtexten
svårligen förhållandet med befälhavare, som har bestraffningsrätt enligt
192, 193 eller 195—197 §§ strafflagen för krigsmakten.

Det saknas föreskrift vem uppgiften att göra anmälan tillkommer, örn målet
är undersökningsmål som icke angår viss person.

9 §.

Lagrådet:

Då i 9 § förutsättes att militära mål av underrätt skola slutbehandlas »med
minsta möjliga tidsutdräkt», synas åtminstone enligt ordalagen större krav på

Kungl. Maj:ts proposition nr %28.

115

skyndsamhet hava uppställts än som är åsyftat eller av förhållandena påkallat.
Bestämmelserna i 14 och 15 §§ krigsdomstolslagen, att ordföranden
efter samråd med befälhavaren utsätter sammanträde att äga rum så snart
lämpligen kan ske, synas på ett lyckligt sätt uttrycka vad i detta avseende bör
gälla. Någon föreskrift i ämnet, motsvarande förevarande paragrafs första
stycke, lärer icke vara erforderlig och snarast giva upphov till tvekan huruvida
ovannämnda bestämmelser i krigsdomstolslagen alltjämt äro i kraft.

Enligt 15 § andra stycket lagen örn krigsdomstolar bör krigsrätt, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den
ort, där den avdelning av krigsmakten vid vilken krigsrätten är inrättad befinner
sig. Med förslaget avses att denna bestämmelse skall upphöra att
gälla. I stället skola jämlikt 9 § tredje stycket i förslaget närmare föreskrifter
örn plats för underrätts sammanträde för behandling av militära mål meddelas
av Konungen. Rörande detta ämne framhåller departementschefen att
vare sig avdelning av krigsmakten är förlagd inom eller utom häradsrätts
eller rådstuvurätts sammanträdesort bestämmelser böra meddelas örn skyldighet
för domstolen att då målets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter
därtill föranleda sammanträda å avdelningen tillhörande lokal. För
den särskilda krigsrätten erforderliga föreskrifter anser departementschefen
kunna i huvudsak ansluta sig till dem som för närvarande gälla enligt 15 §
andra stycket lagen örn krigsdomstolar. Att denna fråga regleras på ett tillfredsställande
sätt synes vara av sådan vikt att de riktlinjer efter vilka regleringen
skall ske böra, i likhet med vad för närvarande gäller, angivas i lag.
I detta sammanhang hänvisas till vad lagrådet anfört under 3 §.

10 §.

Lagrådet:

Enligt 53 § lagen örn krigsdomstolar åligger det befälhavare som föranstaltat
örn krigsrätts sammankallande att så snart tid och plats för rättens
sammanträde blivit bestämd med underrättelse om sammanträdet överlämna
handlingarna i målet till åklagaren. Denna bestämmelse synes icke
lämpligen böra fortfara att gälla, därest vad här föreslås blir upphöjt till
lag. För att rättens ordförande skall kunna fullgöra den uppgift som enligt
förslaget ålägges honom lärer det nämligen vara nödvändigt att handlingarna
i målet bliva tillgängliga för honom på ett tidigt stadium av den förberedande
utredningen. Bestämmelserna i 10 § torde därför böra kompletteras med
föreskrifter örn att befälhavaren skall så snart ske kan överlämna handlingarna
till rättens ordförande samt att det skall ankomma på denne att vidarebefordra
dem till åklagaren med underrättelse om tid och plats för rättens
sammanträde.

Det lärer vidare förtjäna övervägas, huruvida det icke i vissa fall — med
hänsyn till exempelvis innehållet i arbetsordningen för en rådstuvurätt -—-bör vara möjligt att å annan ledamot av rätten än ordföranden lägga det bestyr
som i paragrafens första punkt avses.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr SS3.

11 §•

Lagrådet:

Vad bär föreskrives om rätt för befattningshavare vid krigsmakten att vara
tillstädes vid handläggning av militärt mål inför hovrätt synes icke böra
gälla i andra fall än då hovrätten förordnat örn muntligt förhör i målet. Ett
förtydligande av lagtexten på denna punkt synes önskvärt.

12 §.

Lagrådet:

Enligt 59 § första stycket i lagen örn krigsdomstolar är krigsrätt ej domför
med mindre samtliga ledamöter äro tillstädes i rätten. Då detta stadgande
icke är avsett att äga tillämpning å allmän underrätt såsom krigsdomstol,
torde förevarande paragraf böra inledas med en allmän domförhetsregel.

Stadgandet örn sådant undersökningsmål som i 59 § andra stycket krigsdomstolslagen
avses torde böra kompletteras med bestämmelse) att där handläggaren
funnit mål vara av den vikt eller invecklade beskaffenhet att fullsutten
rätt bör i fortsättningen därmed taga befattning, han äger hänskjuta
målet till sådan behandling.

13 §•

Lagrådet:

I första stycket synes böra uttryckligen angivas att däri upptagna bestämmelser
avse allenast underrätt.

14 §.

Lagrådet:

Det i denna paragraf använda uttrycket rättens yngste ledamot synes icke
tillräckligt tydligt. Vinnes beaktande för den av lagrådet vid 1 § gjorda hemställan
att ledamöterna i den särskilda krigsrätten skola vara tre till antalet,
lärer det i rättegångsbalken förekommande uttrycket den som i rätten ytterst
sitter kunna komma till användning. Bibehålies bestämmelsen om två ledamöter
i rätten kan måhända uttrycket bisittaren i rätten nyttjas.

15 §.

Lagrådet:

Att Konungen äger befogenhet att för befattningshavare vid domstolar utfärda
instruktionella föreskrifter behöver icke i lag uttalas. Nödiga ändringar
i hovrätternas arbetsordningar behöva exempelvis intet stöd i ett lagstadgandé
sådant som det i förevarande paragraf givna. Utan stöd i krigslagarna
har ju också utfärdats gällande instruktion för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler. Såvitt upplyst är det eljest endast erforderliga föreskrifter om
allmän åklagares tjänstgöringsskyldighet i militära mål, man vid paragrafens
avfattning haft i sikte. Till utfärdande av dylika föreskrifter skulle
enligt lagrådets vid 7 § gjorda hemställan särskilt bemyndigande i lagen

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

givas Konungen. Vinner denna hemställan beaktande, bör enligt lagrådets
mening förevarande paragraf desto hellre utgå som den kan väcka föreställning
att den innebär vidsträcktare befogenhet att giva verkställighetsföreskrifter
än eljest beträffande rättegångslag gäller.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra punkten av första stycket synes icke stå väl samman
med föreskriften i 23 kap. 6 § rättegångsbalken. Det kan ock inträffa
att mål av invecklad och vidlyftig beskaffenhet slutligt handlagts så nyss före
den 1 januari 1934 att det icke är möjligt eller rimligen kan fordras att målet
avdömes före lagens ikraftträdande. Man lär icke hava anledning förmoda
annat än att krigsrätterna skola i den mån det är möjligt avveckla hos dem
anhängiga mål innan den nya lagen träder i kraft. Det hemställes alltså att
ifrågavarande punkt måtte uteslutas. Vinner denna hemställan beaktande,
bör styckets första punkt givas det innehåll att mål, som före den nya lagens
ikraftträdande inkommit till krigsrätt, men icke därförinnan av samma rätt
avgjorts, skall överlämnas till den domstol som enligt nya lagen är behörig
upptaga målet.

I följd av bestämmelsen i första punkten av andra stycket kommer krigshovrätten
med all sannolikhet att fungera någon tid efter den nya lagens ikraftträdande.
Med hänsyn härtill och då samma styckes andra punkt strängt
taget saknar tillämplighet, hemställes att sistnämnda punkt måtte uteslutas
och första punkten vidgas att avse jämväl mål som före lagens ikraftträdande
avdömts av krigsrätt eller befälhavare.

Skulle efter det krigshovrätten upphört besvär som avses i 66 § krigsdomstolslagen
anföras över något före den nya lagens ikraftträdande meddelat
beslut, lärer efter allmänna rättsgrundsatser få lösas frågan vilken hovrätt
målet tillkommer. Anses detta icke lämpligt, kunde den regel meddelas att
för dessa fall Svea hovrätt skall vara krigsöverdomstol.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,
lagrådets den 14 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 10 februari 1933
till lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i sitt utlåtande funnit sig böra med hänsyn till konstitutionella
betänkligheter avstyrka att det remitterade lagförslaget förelägges riksdagen.
Väl har lagrådet ansett hinder icke möta mot att i kriminallags
ordning vidtaga lagändring, varigenom inskränkning sker i den omfattning,
i vilken jurisdiktion i militära mål utövas av specialdomstolar. Lagrådets
erinran avser i stället det förhållandet, att i förslaget termen krigsdomstol
tages i anspråk för att beteckna allmän domstol, när den har att
handlägga militära mål med tillämpning av lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes jämte den nu föreslagna nya lagen. Denna anordning
har lagrådet funnit ägnad att föranleda tveksamhet i fråga örn innebörden
av sådana grundlagsstadganden, vari uttrycket krigsdomstol jämväl förekommer.
Å andra sidan har, vid prövning huruvida svårigheterna kunde undanröjas
genom att förläna förslaget en annan läggning, lagrådet även mot det
tidigare utkastet framställt åtskilliga anmärkningar av innebörd att ej heller
den däri anvisade utvägen ledde till ett tillfredsställande resultat. — Även den
teknik för reglering av det förevarande ämnet, som genom förslaget kommit
till användning, har föranlett vissa allmänna erinringar från lagrådets sida av
innebörd att tolkningssvårigheter kunde uppstå vid lagens tillämpning. De i
detta hänseende anförda betänkligheterna har dock lagrådet funnit, örn än
a.llvarliga nog, måhända böra, i betraktande av att det gällde en mera provisorisk
reglering, icke tillmätas avgörande vikt, därest det av rättsprincipiella
eller statsfinansiella grunder ansåges angeläget att omedelbart vidtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

119

en reform, genom vilken den militära rättsskipningen i stort sett underlades
de allmänna domstolarna.

Vad lagrådet sålunda anfört har jag icke funnit utgöra tillräcklig anledning
att underlåta tillstyrka det remitterade förslagets framläggande för riksdagen.
Även i fråga örn de konstitutionella betänkligheterna torde gälla vad
lagrådet i fråga om den i förslaget använda tekniken uttalat därom att de anförda
betänkligheterna ej borde tillmätas avgörande vikt. Jag har för övrigt
svårt att föreställa mig att tolkningssvårigheterna verkligen skulle bliva av
praktisk betydelse. Vad särskilt grundlagstolkningen beträffar torde, därest
även riksdagen ansluter sig till den i remissprotokollet uttalade uppfattningen,
ett ytterligare moment vinnas av beskaffenhet att kunna tjäna till ledning vid
tolkningen av hithörande bestämmelser.

Att för undanröjande av de tolkningssvårigheter lagrådet befarat falla tillbaka
på det tidigare utkastet och ej låta uttrycket krigsdomstol omfatta jämväl
allmän domstol vid dess utövning av militär jurisdiktion synes icke vara
lämpligt. I själva verket är det mycket svårt att undvara den sammanfattande
beteckningen krigsdomstolar, då man — såsom i det remitterade förslaget
skett — vid sidan om rådhusrätter och häradsrätter även i fredstid låter en
särskild krigsrätt (vid kustflottan) äga bestånd. Därjämte bör erinras örn
det också av lagrådet påpekade förhållandet, att det remitterade förslagets
ståndpunkt i denna del är ägnad att skapa bättre klarhet i vilken mån lagen
örn krigsdomstolar samt andra lagar och författningar fortfarande äga giltighet.
Lagrådet uttalar i detta avseende att förslagets uttryckssätt, betraktat såsom
ett rent terminologiskt grepp, har bestämda fördelar framför det i utkastet
använda ur den synpunkten att det möjliggör en avfattning av lagen, som
underlättar bedömandet av vad allmän domstol har att iakttaga vid handläggning
av militära mål. Härtill kommer att det remitterade förslaget har företräde
även därutinnan att det, med min uppfattning i tolkningsfrågan, ej inverkar
på tillämplighetsområdet för bestämmelserna i § 20 regeringsformen, i
det att högsta domstolen intill dess grundlagen hinner ändras kommer att behålla
de militära bisittarna i de militära målen, liksom ej heller någon förskjutning
sker av gränsen mellan riksdagens båda ombudsmäns kompetensområden.
Sistnämnda omständighet har av lagrådet framhållits såsom en förtjänst
hos det remitterade förslaget i jämförelse med utkastet.

I detta sammanhang vill jag i anledning av lagrådets anmärkning därom,
att i remissprotokollet ej anförts något positivt argument för bibehållandet av
det militära inslaget i högsta domstolen sedan det avskaffats i de lägre instanserna,
erinra om mitt i protokollet gjorda uttalande att, enär muntlig förhandling
ej förekommer i högsta instansen, militärer ej kunna där tillkallas för att
höras såsom sakkunniga. Denna omständighet har, då tidigare inom riksdagen
varit fråga örn avskaffande av de militära ledamöterna i högsta domstolen, anförts
såsom grund för deras bibehållande (se första kammarens protokoll 1920
nr 52 s. 25). Emellertid har, på sätt av remissprotokollet framgår, min avsikt
varit, att representationen för den militära sakkunskapen endast skulle äga bestånd
intill dess ändring i § 20 regeringsformen kunde ske. De av lagrådet

120

Kungl. Maj:ts proposition nr SiS.

framställda erinringarna synas utgöra ett skäl, utöver dem som eljest tala
för de militära ledamöternas uteslutande ur högsta domstolen, att redan för
årets riksdag framlägga förslag till ändring av sagda lagrum i sådant
syfte, och därigenom sätta riksdagen i stånd att samtidigt pröva jämväl denna
fråga. Antager riksdagen ett grundlagsändringsförslag som utgår från
att uttrycket krigsdomstolar i § 20 regeringsformen har samma innebörd
som enahanda uttryck i en samtidigt av riksdagen antagen allmän lag, håller
jag för uteslutet, att vare sig högsta domstolen eller någon av riksdagens ombudsmän
skulle kunna tänkas komma att giva sagda uttryck en annan tolkning.
Efter en dylik såsom vilande antagen grundlagsändring bör alltså varje
grund till farhåga för att genom nu ifrågavarande lagförslags antagande
''landets högsta domstol och riksdagens ombudsmän skulle ställas inför ömtåliga
och svårlösta konstitutionella problem i fråga örn former eller kompetensgränser
för sin verksamhet’, vara undanröjd. Att de militära bisittarna
kvarbliva i högsta domstolen vid handläggning av de från krigsdomstolarna
fullföljda målen tills grundlagsändringen hinner fastställas, medan de omedelbart
försvinna ur de lägre instanserna, anser jag på förut anförda skäl
icke innebära någon olägenhet.

De erinringar lagrådet framställt mot förslagets särskilda stadganden beröra
icke de grunder varpå förslaget bygger. Den föreslagna domstolsorganisationen,
forumreglerna, åklagarorganisationen, ordningen för auditörsgöromålens
ombesörjande, rättegångsförfarandet samt sättet för målens anhängiggörande
och för den militära sakkunskapens tillgodogörande ha av lagrådet
i princip lämnats utan erinran.

Beträffande de jämkningar och kompletteringar av mera saklig natur varom
lagrådet i särskilda fall hemställt hänvisar jag till det i lagrådet förda
protokollet. I fråga örn flertalet av dem har vad lagrådet anfört synts mig böra
vinna beaktande, och har jag i enlighet därmed vidtagit de ändringar i eller
gjort de tillägg till de särskilda stadgandena varom lagrådet hemställt. I vissa
fall ha de vidtagna ändringarna, på sätt av det följande framgår, ansetts böra
föranleda ytterligare jämkningar i förslaget.

I samband med den ändring i 1 § i förslaget som föranledes av det ökade
antalet ledamöter i den särskilda krigsrätten har en ändring jämväl i 14 § ansetts
böra vidtagas. Den av lagrådet i fråga om denna paragraf framställda
erinran vinner därigenom beaktande.

Vad två av lagrådets ledamöter anfört därom att häradsrätt ej borde ifrågakomma
som krigsdomstol, att möjligheten att inrätta särskild krigsrätt i stället
borde utvidgas samt att Svea hovrätt borde utgöra krigsöverdomstol för hela
riket är grundat på skäl som redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet för
den 10 nästlidne februari bemötts och torde därför ej kräva förnyat övervägande.

Därest den särskilda krigsrätten förstärkes med ytterligare en ledamot, torde
de skäl som lagrådet anfört till stöd för en utvidgning av bestämmelserna i
4 § örn de allmänna domstolarnas kompetensområde i militära mål i tillämpliga
delar kunna åberopas även i fråga örn den särskilda krigsrätten. I en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

121

likhet härmed torde 4 § böra givas den avfattning att domstol — vare sig
allmän domstol eller särskild krigsrätt —- i militärt mål däri talan örn ansvar
föres äger jämväl örn annan brottslighet av den tilltalade samt örn medgärningsman
eller delaktig i hans brottslighet ävensom i anledning av talan som
av tilltalad föres örn falsk angivelse rannsaka och döma i fall där behörighet
i sådant hänseende enligt allmän lag eller författning tillkommer allmän
domstol.

Vad angar lagradets förslag att samma behörighetsvillkor som för närvarande
enligt 33 § krigsdomstolslagen gälla för krigsfiskal vid annan krigsrätt
än fältkrigsrätt även borde uppställas för åklagare vid särskild krigsrätt,
torde visserligen därigenom större kompetenskrav komma att ställas på denne
åklagare än på övriga åklagare i militära mål, men ett stadgande i den
riktning lagrådet avsett torde dock ej böra möta betänkligheter, därest det gives
den innebörd att till åklagare vid särskild krigsrätt ej må förordnas annan
än den som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att
nyttjas i domarämbete eller som är åklagare i militära mål vid allmän underrätt.
Ett stadgande av sådant innehåll har fogats till 7 § i förslaget.

Då jag med anledning av lagrådets i sådant hänseende framställda erinran
anser 15 § i förslaget böra utgå, följer därav att till 7 § bör fogas ett tilllägg
avseende det delvis av lagrådet jämväl berörda fall att vid allmän underrätt
som har att upptaga militära mål finnas åklagare med skilda distrikt.

Med anledning av lagrådets erinran därom att det icke syntes lämpligt att
de i 6 § omförmälda befattningshavarna på sätt förslaget innebure skulle
komma att lyda under strafflagen för krigsmakten har till samma paragraf
fogats ett stadgande örn att sadan befattningshavare ej skall lyda under nämnda
lag.

Beträffande det av lagrådet gjorda påpekandet av angelägenheten att löneförmånerna
för ifrågavarande befattningshavare ej tillmätas med alltför stor
njugghet torde denna synpunkt vara tillfredsställande tillgodosedd i det statförslag
om vars framläggande för riksdagen jag senare i dag kommer att hemställa.

Med hänsyn till stadgandet i § 9 andra stycket militär bestraffningsförordning
att, då mål hänskjutes till krigsrätt, den befälhavare som föranstaltar
örn krigsrättens sammankallande samtidigt skall till rättens ordförande
överlämna bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet och angivelseskriften eller
den anmälan rörande brottet som eljest avgivits m. m., torde tillräcklig garanti
finnas för att rättens ordförande skall fa del av handlingarna så tidigt
att han kan fullgöra den uppgift som enligt 10 § i förslaget avses skola åvila
honom. Det har fördenskull ej synts erforderligt att på sätt lagrådet hemställt
i förslaget upptaga föreskrifter av samma eller liknande innebörd, utan
torde 53 § krigsdomstolslagen böra gälla oförändrad.

Förutom de av lagrådet framställda mera sakliga erinringarna mot förslagets
detaljer som i det föregående berörts ha jämväl en del anmärkningar av
huvudsakligen formell natur av lagrådet framställts, vilka avsett undanröjandet
av brister som enligt lagrådets mening skulle bliva en följd av den

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 288. 9

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

teknik för reglering av det förevarande ämnet som genom förslaget kommit
till användning. Härvid syftar lagrådet huvudsakligen på den ovisshet som
skulle komma att uppstå örn räckvidden av den hänvisning i fråga örn rättegången
i militära mål som i 2 § i förslaget gjorts till den nuvarande krigsdomstolslagen,
en ovisshet som lagrådet förmenar skulle göra sig gällande
även i andra fall än dem som vid detaljgranskningen särskilt framhållits. Visserligen
har jag icke kunnat undgå att finna de svårigheter vid tolkningen
härutinnan som lagrådet framhållit något överdrivna, och lagrådet har såsom
förut påpekats jämväl uttalat att de i detta avseende anförda betänkligheterna
måhända, i betraktande av att det gällde en mera provisorisk reglering,
icke borde tillmätas avgörande vikt. Jag har likväl ansett angeläget att söka
undanröja dessa svårigheter i den mån de med fog kunna tänkas uppstå. För
sådant ändamål ha icke blott i de av lagrådet angivna fallen kompletterande
och förtydligande bestämmelser intagits utan även, i samband därmed, ytterligare
förtydliganden i vissa stadganden införts, så att numera fullständiga
bestämmelser i förslaget givits såväl beträffande forumreglerna i militära mål
som i fråga örn ordningen för målens anhängiggöiande, bestämmande av tid
och plats för rättens sammanträden, erforderligt antal ledamöter för domförhet
m„ m. Därefter återstående föreskrifter i krigsdomstolslagen, vilka fortfarande
skola vara tillämpliga på grund av hänvisningen i 2 § i förslaget,
torde, ehuru ej alltför fåtaliga, dock icke med fog kunna påstås vålla större
svårigheter vid tolkningen än de skulle gjort, örn de i sin helhet intagits i den
föreslagna lagen.

Av lagrådet föreslagna redaktionella ändringar ha vidtagits utom såvitt angår
1 § första stycket.»

Föredraganden hemställer härefter att förslaget till lag med vissa bestämmelser
om krig sdomstolar och rättegången därstädes med däri nu vidtagna
ändringar måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

323350